1945. Första kammaren. Nr 30 (Riksdagens protokoll 1945:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 30.

Tisdagen den 19 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 13 och den 15 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 354, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag för budgetåret
1945/46 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och
forskning m. m.;

nr 355, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till avlöningar vid musikaliska akademien med musikhögskolan;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ämbetsbyggnad
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och luftfartsstyrelsen ;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i telegrafverkets fond och luftfartsfonden för budgetåret 1945/46;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
ett radiohus i Stockholm;

nr 421, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
m. m. för försvaret;

nr 426, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
H. B. E. Eriksson m. fl. från betalningsskyldighet;

nr 427, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av
mark för vissa oljelagringsanläggningar; samt

nr 429, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tandvården vid
försvaret.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse till Konungen, nr 384, angående val av två
ledamöter i styrelsen över riksdagsbiblioteket och suppleanter för dem;
dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 385, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Åke Ernst Vilhelm
Holmbäck att vara ledamot i styrelsen över riksdagsbiblioteket;

nr 386, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Frans Ferdinand
Severin att vara ledamot i styrelsen över riksdagsbiblioteket;

Första kammarens protokoll 1945. Nr 80.

Nr 30.

Tisdagen den 19 juni 1945.

ar 387, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Bror Adam Nilsson
att vara suppleant för en av riksdagen utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse; samt

nr 388, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Elis Wilhelm
Håstad att vara suppleant för en av riksdagen utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 406, i anledning av Kungl. Marits i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till lantbrukshögskolan;

nr 407, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till trädgår
dsundervisningen ;

nr 408, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning för
skador till följd av Tämnarens översvämning m. m.;

nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.;

nr 4H), i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
viss del av kronoparken Restad i Älvsborgs län m. m.; samt

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i grunderna
för lån från jordbrukets maskinlånefond m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn riksdagens
yttrande angående de av internationella arbetsorganisationens konferens
år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde antagna rekommendationerna, såvitt
angår rekommendationerna nr 67-—70; och

nr 416, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen den
30 juni 1942 (nr 521).

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 444, till Konungen i anledning av väckt motion angående vissa beskattningen
av inkomst av skogsbruk berörande frågor, i vad motionen avser
uppskov med taxering av inkomst genom avyttring av avverkad brännved och
massaved.

Äng. anlägg- Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet Möller, som tillkännamnyeTO
av ett givit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Jones
i Rättvik ^ -Erik Anderssons interpellation angående anläggningen av ett flyktingsläger i
Rättvik, erhöll ordet och anförde: I en till mig riktad interpellation har ledamoten
av denna kammare herr Jones Erik Andersson anfört, att på Kopparfors
aktiebolags marker vore under uppförande ett flyktingsläger, som på
grund av vissa omständigheter tilldragit sig ortsbefolkningens särskilda uppmärksamhet.
Lägret, som vore beläget i vildmarken 2,5 kilometer norr örn
landsvägen Rättvik—Bingsjö och avsett för omhändertagande av s. k. quislingar,
hade börjat byggas först sedan marken blivit bar. Virke och materiel
hade följaktligen måst fraktas med hjuldon efter obanad väg, vilket medfört
stora svårigheter och dryga kostnader. Delarna till de flyttbara baracker, varav
lägret skulle bestå, hade under transporten blivit ganska illa åtgångna.

Tisdagen den 19 juni 1945.

Nr 30.

Äng. anläggningen av ett flyktingsläger i Rättvik. (Forts.)

Interpellanten anför vidare, att väg måste byggas mellan landsvägen och
lägerplatsen, att en telefonledning av en mils längd måste anläggas från Borns
by i Rättvik, att anordningar för elektriskt ljus ävensom en 450 meter lång
vattenledning holle på att planeras o. s. v. Enligt interpellantens mening komme
kostnaden för lägret att uppgå till sexsiffrigt tal.

Då de, som omhändertoges i lägret, skulle sysselsättas med skogsarbete å
bolagets marker och alltså ett visst bolagsintresse syntes vara för handen i
fråga örn denna lägeranläggning, har interpellanten framställt följande frågor:

1) Därest Kopparfors aktiebolag deltager i kostnaderna för lägeranläggningen,
hur stora äro då kostnadsrelationerna mellan å ena sidan staten och
å andra sidan bolaget?

2) Anser herr statsrådet, att en dylik anläggning nu i samma skede som
kriget avblasts var sa av behovet pakallad att den ovillkorligen måste iscensättas
under de anförda ytterligt ogynnsamma och kostnadsfördyrande omständigheter
som här skett?

Till svar härå får jag anföra följande.

I samband med krigets slutskede fanns det anledning befara, att vårt land
skulle få mottaga en flyktingström av mycket stor omfattning. Enligt de härför
uppgjorda planerna skulle det ankomma på utlänningskommissionen att i
sluten förläggning omhändertaga civila tyskar och samarbetsmän ävensom desertörer
ur tyska krigsmakten. Då de av utlänningskommissionen disponerade
lägren kunde beräknas vara otillräckliga för en större flyktingström, företog
kommissionen under vårens lopp olika åtgärder för att öka sin beredskap i
detta hänseende.

Såsom ett led i dessa åtgärder upptog kommissionen förhandlingar med olika
länsarbetsnämnder i syfte att erhålla förslag till lämpliga arbetsförläggningar.

I slutet av mars månad föreslog länsarbetsnämnden i Kopparbergs län, att
en skogshuggarförläggning skulle upprättas i Svarttjärn invid sjön Ålassen i
Rättviks socken. Nämnden framhöll samtidigt, att det på grund av bristen på
skogsarbetare icke varit möjligt att anvisa den arbetskraft, som under våren
begärts av länets skogsarbetsgivare.

Det förutsattes från länsarbetsnämndens sida, att Kopparfors aktiebolag i
egenskap av skogsägare skulle i vanlig ordning av arbetsmarknadskommissionen
såsom lån erhålla baracker för arbetarnas förläggning samt att utlänningskommissionen
skulle svara för uppförande av de administrations- och
andra byggnader, som kunde visa sig erforderliga.

Da platsen ansags fylla de krav pa isolerat läge, som borde ställas på en
förläggning för tyska desertörer samt norska och danska samarbetsmän, träffades
överenskommelse örn att ett skogsarbetsläger omedelbart skulle uppföras
på platsen.

Sålunda erhöll bolaget i vanlig ordning till låns från arbetsmarknadskommissionen
ett tiotal^ baracker. Bolaget har svarat för kostnaderna för barackernas
transport fran järnvägsstationen i Rättvik ävensom för uppmonteringen.
Enligt uppgift lia dessa kostnader uppgått till omkring 6 000 kronor. Kostnaderna
för matsals- och köksbarack, personal- och expeditionsbarack, förrådsbarack
samt badstu lia däremot ankommit på utlänningskommissionen. Dessa
senare kostnader beräknas belöpa sig till omkring 32 700 kronor, vartill komma
utgifter för transporter och uppmontcring. Elektrisk belysning har ordnats
genom ett från armén inköpt bolysningsaggregat, vilket betingat ett pris av
1 500 kronor. Vatten tillhandahålles genom en provisorisk rörledning ovan
jord. Telefonledning från landsvägen fram till förläggningen kommer att ordnas
provisoriskt genom montering vid trädstammarna. Ledningen utmed landsvägen
från Borns by blir däremot av permanent karaktär och 1orde i sinom tid

Nr 30.

Tisdagen deli 19 juni 1943.

Ang. anläggningen av ett flyktingsläger i Rättvik. (Forts.)
även komma ortsbefolkningen till godo. Kostnaderna för framdragning av telefon
belöpa sig till 3 250 kronor. Samtliga kostnader för anordnandet av förläggningen
beräknas för utlänningskommissionens del uppgå till cirka 45 000
kronor.

Arbetet med förläggningens iordningställande Ilar i stort sett gått efter beräkning.
Genom en osedvanligt tidig och snabb snösmältning försvårades dock
transporten av barackerna genom skogen från landsvägen till lägerplatsen.
Några skador av betydelse ha dock veterligen icke åsamkats barackerna under
transporten.

Med hänsyn till den gynnsamma utveckling, som flyktingsituationen erhållit
efter vapenstilleståndet i början av maj, får det anses vara fullt naturligt,
att interpellanten hyser en viss tvekan, huruvida det verkligen varit oundgängligen
nödvändigt att uppföra den nu ifrågavarande barackförläggningen.

Jag vill emellertid särskilt framhålla, att vid den tidpunkt, då man kunde
se, att någon större flyktingström icke var att förvänta, arbetet med iordningställandet
av förläggningen redan fortskridit så långt, att det ur ekonomiska
synpunkter icke varit försvarligt att avbryta arbetet. Förläggningen är nu färdigställd
och har tagits i bruk i full utsträckning. Utlänningskommissionen
diar för mig uppgivit, att den fortfarande har stort behov av denna förläggning,
som är särskilt lämpad för tyska, desertörer. Dessa lia tidigare omhändertagits
i kommissionens förläggningar i Byringe och Vägershult. De arbetsmöjligheter,
som där stått till buds, lia emellertid icke varit tillräckliga, varför
det ur många synpunkter varit angeläget, att en .arbetsförläggning sådan som
den nu förevarande kommit till stånd.

Nämnas bör, att den nya förläggningen blir i stort sett självförsörjande. Bolaget
utbetalar ackordsmässiga löner för internernas arbeten. Internerna betala
till förläggningen kostnaderna för mat och logi. Länsarbetsnämnden utlånar
verktyg i sedvanlig utsträckning och ställer även skogsinstruktörer till förfogande.
Dessa instruktörer kunna även i viss utsträckning anlitas som vaktkonstaplar,
varigenom driftkostnaderna ytterligare begränsas.

Förläggningen i Svarttjärn är alltså avsedd att tjäna det dubbla syftet att
dels utgöra en behövlig arbetsförläggning för. internerade utlänningar och dels
förse länet med arbetskraft för skogsavverkning.

Bolaget har, enligt vad länsarbetsnämnden meddelat, icke beviljats några
■särskilda ekonomiska fördelar i samband med förläggningens tillkomst, utan
gängse regler örn bidrag vid anordnande av skogshuggarkurser ha tillämpats.
Den enda skillnad, som förefinnes mellan denna förläggning och en vanlig
skogshuggare^, består däri, att barackerna icke spritts ut över ett större avverkningsområde
utan koncentrerats på en plats, vilket senare förhållande tillmätts
stor betydelse med tanke på möjligheten att anordna en effektiv bevakning.

Av vad jag nu anfört torde få anses framgå, att några erinringar knappast
kunna riktas mot utlänningskommissionen för dess handläggning av ifrågavarande
byggnadsärende.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag ber först att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få rikta ett vördsamt tack för det lämnade
"beskedet angående förhållandena omkring det nyuppförda flyktingslägret i
fråga. Hela detta företag och framför allt den tidpunkt och de omständigheter,
under vilka det satts i scen, lia nämligen varit av den natur att det i bygdebefolkningens
intresse varit nödvändigt att ett närmare klarläggande ägde rum.
.Statsrådet själv framhåller ju även — vilket jag tacksamt noterar — i sitt

Tisdagen den 19 juni 1945.

Nr 30.

Ang. anläggningen av ett flyktingsläger i Rättvik. (Forts.)
svar att, »med hänsyn till den gynnsamma utveckling, som flyktingsituationen
erhållit efter vapenstilleståndet i början av maj, får det anses vara fullt naturligt,
att interpellanten hyser en viss tvekan, huruvida det verkligen varit oundgängligen
nödvändigt att uppföra den nu ifrågavarande barackförläggningen».
Emellertid menar statsrådet, att arbetet med förläggningens iordningställande
då redan fortskridit så långt, att det ur ekonomiska synpunkter icke varit försvarligt
att avbryta arbetet.

Ja, härom må man ju kunna diskutera, det går nog att anlägga flera synpunkter
på den saken. Men fråga är, örn — även med aktgivande på de förberedelseeventualiteter,
som här kunde vara att räkna med, och som utlänningskommissionen
i förening med länsarbetsnämnden medtagit i sina kalkyler ■ -det kunde anses klokt att i dåvarande skede sätta i gång med ett arbete av dessa
dimensioner, en hel kåkstad pa närmare ett tjugotal baracker, och detta under
förhållanden, som jag i interpellation en i korthet omnämner.

Jag skulle ingenting högre önska, än att jag haft herr statsrådet i sällskap
på min lilla inspektion sresa till ort och ställe pingstaftonen den 19 maj, alltså
för drygt en månad sedan. Jag känner nästan på mig, att statsrådet efter den
rekognosceringen inte just skulle haft några goda ord att komma med örn vad
som här pågick och försiggått. Redan promenaden på två och en halv kilometer
i denna obanade, mycket olämpliga terräng, där allt virke och material _framforslats,
kunde ge anledning till eftertanke. Vi visste da att kriget definitivt
var avblåst och att ingen hotande flyktinginvasion var att räkna med. Det var
således inget direkt nödtvång, som manade på ett byggnationsarbete under de
mest ogynnsamma arbetsförhållanden, som tänkas kan under denna årsens tid.
Att byggnadsmaterialet på dylika farvägar blivit grundligt omskakat och tilltyga!,
säger sig självt — jag såg ju verkningarna därav med egna ögon. Kom
så därtill att regnet strömmat ned i veckor och att allt, möblerna inte minst,
blev alldeles uppblött och genomsurt, är det ej att förvåna, örn arbetarna i gemen
ruskade på huvudet åt detta märkeliga tilltag, vars motsvarighet de väl aldrig
förut varit med om. Men det var ju ej annat än att fortsätta, det var ju befallning
därom från högsta ort.

Att Kopparfors aktiebolag här har haft sina särskilda intressen i kombination
med vederbörande statsmyndighet finner jag i och för signed klandervärt.
Men fråga är om ej detta samgående från bolagets sida dock på statsmakterna
verkat som en pådrivande kraft, en nödtvungen puff åt statens organ att, trots
allt som talade emot, ändå fortsätta och dra företaget i hamn. Om bolagets
kostnader i anläggningen få vi intet veta, men statens engagemang beräknas
för utlänningskommissionens del till 45 000 kronor. Örn denna summas relativa
storlek eller litenhet vill jag ej här orda — egentligen är man frestad att säga
att det i detta sammanhang är jämnt 45 000 kronor för mycket. Och skälen
härför äro i korthet följande.

Länsarbetsnämnden i Kopparbergs län har som motiv för denna förläggning
framhållit bristen på arbetskraft, som nödvändiggjorde tillkomsten av
detta reservat för tillgängliga arbetare i skogshuggningens tjänst Ja, detta
resonemang kunde hålla streck under en tid, då beredskapstjänsten pågick i full
utsträckning, nu är förhållandet helt annorlunda. Nu är man ute i bygderna
■—- i dessa bygder, där man är så ofantligt beroende av skogsarbetet för sin utkomst
— alivarligt bekymrad över detta obehöriga intrång av _ främmande element,
som man med mer eller mindre rätt anser fortast möjligt bör undanskaffas
till landsändar, varmed det sammanhör. För bolagets del syrics väl även
detta senare förfaringssätt vara att föredraga så sant som ett utbyte av dessa
främmande ovana arbetare — vilkas prestationer man väl kan räkna ut —
emot bygdens egot arbetsamma, med yrket väl förfarna folk skulle vara för

Nr 30.

Tisdagen den 19 juni 1945.

Äng. anläggningen av ett flyktingsläger i Rättvik. (Forts.)
såväl bolaget som landet i sin helhet till en betydligt värdefullare tjänst. Det
råder väl inget tvivel om den saken.

Mina kommentarer till socialministerns benägna svar — som jag vet är förestavat
av den bästa vilja att lägga sakerna till rätta, så långt sig göra låter -—
innebära intet klander emot hans göranden och låtanden i denna sak. De utgöra
■endast en stilla fläkt av litet sunt bondförnuft, som osökt tränger sig fram i släpet
av kommissionsstyrets ibland något svårförståeliga aktionsprogram. Det är
för resten endast en återklang av folkets röst ute i bygderna, som undrar och
frågar och efterlyser klokheten i vad som händer och sker. Och vi vilja hoppas,
herr talman, att vad som skett ej skall mana till efterföljd och att det hela avvecklas
fortast nog efter befolkningens egen önskan.

Herr statsrådet Möller: Jag vill inte lämna debatten örn denna förläggning
utan att påminna örn vissa ting.

Vi ha ju sluppit undan krigets slutskede på ett förunderligt billigt sätt. Men
vi, som ha haft ansvaret för hur man skulle söka ordna med olika ting i beredskapsavseende,
vi voro under hela våren och, det vågar jag säga, långt in i april
månad mycket ängsliga för följderna av eventuella stridigheter i Norge. Vid
den tidpunkten kunde vi icke utan vidare utgå från att avvecklingen av den
norska ockupationen skulle ske inte bara ur norsk utan även ur vår synpunkt på
ett så relativt gynnsamt sätt som skett, utan vi måste betrakta det som en
möjlighet att det, som jag förut nämnt, kunde uppstå mycket betydande strider
i Norge. På denna möjlighet måste vi vara beredda. Hade sådana strider uppstått,
hade vi måst vara beredda på att stora massor av människor antingen på
grund av krigets tvång eller frivilligt skulle strömma över den norska gränsen
in i Sverige. Det kunde tänkas komma alla slags flyktingar: tyska desertörer,
norska quislingar och norska patrioter, och de kunde, örn sådana strider hade
brutit ut, tänkas komma i ett sådant läge att de varit tvungna att söka en
fristad här. Det var för oss ett mycket allvarligt problem, hur vi skulle kunna
ta örn hand något hundratusental personer, vilket man då måste anse såsom
ett icke osannolikt antal, och vad jag var ängslig för var, att våra tekniska resurser
och vår tekniska beredskap i ett sådant läge skulle vara alltför svaga.
Det är därför jag menar, när jag slutar mitt interpellationssvar med att man
inte kan klandra utlänningskommissionen för dess handläggning av ifrågavarande
byggnadsärende, att när den i mars månad fattade sitt beslut — och
det blev ju omedelbart fullföljt — fanns det ingeli möjlighet att säga till
kommissionen att den förhastade sig eller att den inte skulle vidtaga sådana
beredskapsåtgärder, utan tvärt örn måste man säga, att den snarare vidtagit
åtgärder till ett minimum.

Jag vill inte yttra mig örn valet av förläggningsplats och förhållandet till
Kopparfors aktiebolag, men jag vill understryka, att vi inte hade rättighet vid
den tidpunkt, då detta arbete påbörjats och sedan det hade fortskridit ganska
långt, att inrätta oss från en sådan utgångspunkt att hela avvecklingen i Norge
skulle ske utan någon ytterligare flyktingbelastning på Sverige.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Till herr socialministern vill
jag säga, att jag skulle ingenting haft att invända mot alla dessa förberedelser
som här gjorts, örn inte själva byggandet hade skett på ett så pass sent
stadium, då man redan kunde vara på det klara med att hela denna tillställning
knappast var av behovet påkallad. Det är det som jag här mest klandrat,
och det är också det som ortsbefolkningen är mest undrande över. Detta är ju
den egentliga innebörden av mina frågor här i detta avseende.

Det vore intressant att fråga, hur planerna för framtiden äro upplagda, örn

Tisdagen den 19 juni 1945.

Nr 30.

Ang. anläggningen av ett flyktingsläger i Rättvik. (Forts.)
vederbörande kommission och länsarbetsnämnd mena och avse, att dessa interner
skola vara förlagda här i åratal framåt. Jag ser att herr statsrådet ruskar
på huvudet, men om så icke är förhållandet utan det bara skall vara fråga
örn en förläggning på t. ex. ett år, då tycker jag att det ställer sig ännu mera
märkvärdigt, att man dragit till med en anläggning som — oavsett att kostnaderna
bli delade — ändå slukar så pass stora pengar bara för denna korta
tid. Jag tycker, herr talman, att det hela verkar litet oförståeligt, och det är
svårt för mig att fatta, om det verkligen är klokt och ändamålsenligt ur statsnyttans
synpunkt för att inte tala örn kostnadssynpunkt att förfara som här
skett.

Herr statsrådet Möller: Man kan inte rättvist bedöma denna saK om man
inte utgår från förhållandena före krigsavslutningen utan från förhållandena
sådana de te sig i dag. Örn icke kapitulationen i Norge skett och örn mte kapitulationen
i Tyskland kommit den 7 maj utan låt mig säga någon gång i höst
och striderna i Norge hade fortsatt, är det mycket möjligt, att vi hade nödgats
behålla desertörer och andra under ganska lång tid i vårt land, men så
som förhållandena äro i dag hoppas jag verkligen att både tyska desertörer
och norska quislingar skola vara ur Sverige på mycket kortare tid än ett ar.
Vi tänka skicka hem quislingarna så fort den norska regeringen förklarar sig
beredd att ta emot dem, och jag hoppas verkligen — fast det är möjligt att
jag misstar mig — att det inte skall dröja mer än en månad. De tyska desertörerna
skola skickas hem så snart de allierade som ockuperat Tyskland äro
beredda att taga emot dem, och jag hoppas att inte heller det skall dröja någon
lång tid. Men jag tror att man har en felaktig utgångspunkt, örn man
bedömer saken efter vad vi kunna se i dag, ty det kunde man verkligen inte
utgå från i mars eller april i år.

Ordet lämnades härefter ånyo till herr statsrådet och chefen för socialdeparte- Om effektivimentet
Möller, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara
även herr Gustaf Karlssons interpellation örn effektivisering av folktandvården,
och nu yttrade: Ledamoten av denna kammare herr Gustaf Karlsson
har till mig framställt frågan, huruvida jag är beredd att låta verkställa en omedelbar
översyn av gällande tandvårdsförfattningar i syfte att effektivisera
folktandvården och i samband därmed föranstalta om utredning av vissa i interpellationen
berörda spörsmål beträffande folktandvården.

Till svar härå får jag anföra följande.

Då beslutet om tillskapandet av en folktandvårdsorganisation fattades av
1938 års riksdag, räknade man med att organisationen skulle vara fullt utbyggd
senast inom 10 år. Olika omständigheter, däribland bristen på tandläkare,
som varit villiga att söka anställning inom folktandvården, ha som
bekant medfört, att det uppgjorda tidsschemat icke^ kunnat hållas. Det har
emellertid redan nied den omfattning, som folktandvården hittills erhållit, visat
sig, att vissa organisatoriska brister vidlåda densamma och^att de i ämnet
gällande bestämmelserna icke äro fullt tillfredsställande. Att så är förhållandet
måste anses ganska förklarligt med hänsyn till att man vid 1938 års beslut
icke hade någon nämnvärd praktisk erfarenhet att bygga på vare sig inom
eller utom riket.

Jag vill alltså uttala, att jag för mitt vidkommande delar (leii av interpellanten
framförda uppfattningen, att de nu gällande folktandvårdsförfattningarna
i olika hänseenden äro i behov av översyn.

Interpellanten har särskilt framhållit, att den uppväxande ungdomen i åld -

Nr 30.

Tisdagen den 19 juni 1945.

Örn effektivisering av folktandvården. (Forts.)
rama närmast över 15 år endast i ringa utsträckning anlitar folktandvården
för en kontinuerlig översyn av sina tänder. I detta sammanhang Ilar interpellanten^
anfört några siffror från Södermanlands län, vilka utvisa, att deltagandet
från ungdomar i åldern 16—19 år är mycket ringa. Enligt uppgifter, som
jag erhållit från medicinalstyrelsen, är ett likartat förhållande rådande''även
i andra län. Det är emellertid såväl ur vårdsynpunkt som av ekonomiska skäl
av synnerlig vikt, att de behandlingsresultat, som uppnåtts genom barntandvården,
icke under ungdomsåren gå till spillo, detta så mycket mera som det
allmänna vid en senare tidpunkt åter kan komma att få vidkännas utgifter för
tandvård. Jag tänker härvid särskilt på mödrahjälpstandvården och tandvården
för militär personal. I likhet med interpellanten anser jag därför, att lämpliga
åtgärder böra övervägas i syfte att ernå en effektiviserad tandvård åt den
uppväxande ungdomen över 15 års ålder.

Motsvarande problem har, såsom interpellanten påpekar, även gjort sig gällande
i fråga örn tandvården åt barn i förskoleåldern. Enligt de till medicinalstyrelsen
ingivna årsberättelserna från tandvårdsdistrikten erhöllo sålunda under
år 1943 cirka 91 000 skolbarn systematisk behandling i tandvårdande
syfte, medan motsvarande siffra för förskolebarnen endast utgjorde 5 500.

De särskilda möjligheter, som genom folktandvårdsförfattningarna öppnats
för tandvård åt obemedlade och mindre bemedlade personer, ha likaledes utnyttjats
i avsevärt mindre omfattning än man från början räknade med. Sålunda
uppgick statsbidraget för detta ändamål under budgetåret 1943/44 till
endast cirka 18 OOO kronor. För vart och ett av budgetåren 1944/45 och 1945/
46 ha anslagen för ändamalet beräknats till 25 000 kronor. Med utgångspunkt
från de kalkyler, som framlades 1937, borde emellertid med folktandvårdens
nuvarande omfattning statsverkets kostnader för detta ändamål ha uppgått
till över 200 000 kronor per budgetår. En undersökning synes därför påkallad
för utrönande av vilka åtgärder som kunna behöva vidtagas för att bereda
nämnda befolkningsgrupper ökade möjligheter att erhålla folktandvård. Även
Dagan örn ett bättre tillgodoseende av mödravårdstandvården på de platser,
där folktandvården ännu ej utbyggts, samt örn ordnandet av tandvården vid
vissa anstalter torde böra utredas.

De av mig nu angivna bristerna i den nuvarande folktandvårdsorganisationen
äro av den omfattning, att behov föreligger att utreda desamma genom
särskilt tillkallade sakkunniga. Jag har därför för avsikt att begära Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillkalla sådana sakkunniga. Åt dem torde jämväl
böra uppdragas att utreda vissa andra med foktandvården sammanhängande
spörsmål, vilka beröras i interpellationer såsom sambandet mellan folktandvården
och den militära tandvården m. m.

••i Dåga härvid kan uppkomma om vidtagande av åtgärder, som medföra
okat behov av tandläkare, bör givetvis utredningen bedrivas i intimt samarbete
med 1944 ars utredning rörande tandläkarutbildningen.

^Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Det mycket tillmötesgående svaret
pa mm interpellation kan icke föranleda mig till något annat än att frambära
ett varmt tack till herr statsrådet dels för att han har svarat på min interpellation
och dels för att detta svar har gått i så pass positiv riktning. Jag kan försäkra,
att svaret kommer att väcka tillfredsställelse i alla kretsar och alldeles
särskilt inom landstingen, som lia med folktandvården att göra. Jag har endast.
det önskemålet att uttala, att utredningen måtte påbörjas så snart som
möjligt och genomföras utan dröjsmål, så att de bättre möjligheterna på detta
område snart komma det svenska folket till godo.

Tisdagen den 19 juni 1945.

Nr 30.

Om effektivisering av folktandvården. (Forts.)

Herr Bergh, Ragnar: Det är med inycken tillfredsställelse jag av statsrådets
svar på interpellationen erfar, att det skall bli en översyn av de gällande bestämmelserna
för folktandvården. Jag skulle i detta fall vilja uttrycka en
vördsam önskan, att man vid en dylik översyn också måtte se efter, huruvida
planen är väl avvägd, när det gäller det antal barn, som man beräknar att varje
tandläkare skall hinna med per år. Örn jag inte minns fel, förväntas det enligt
den nuvarande planen, att varje tandläkare skall hinna med ungefär 700
barn. I min hemstad, där antalet folktandvårdsläkare överensstämmer med den
vederbörligen fastställda planen, har det emellertid visat sig, att tandläkarna
förra året icke hunno med mer än cirka 300 barn var per år, och vid samtal
som jag haft med tandvårdsinspektören i länet örn saken har han menat, att
detta antal är rätt rimligt under en övergångsperiod. Huruvida den uppfattningen
är riktig kan jag inte bedöma. Uppenbart är emellertid, att antalet behandlade
barn måste bli mindre under övergångstiden än sedermera. Vi torde
vidare få räkna med att övergångsperioden här i landet kommer att vara i åtskilliga
år framåt, om man får döma av erfarenheterna från mitt hemlän. Örn
tandvården skall bedrivas så, som den är avsedd att bedrivas, måste man räkna
med ett väsentligt lägre antal än 700 under året.

Jag skulle därför vilja hemställa till herr statsrådet, att utredning verkställdes
också i det avseende jag här berört.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 225 och 228,
andra lagutskottets utlåtande nr 75 samt särskilda utskottets utlåtande nr 1.

Herr talmannen anförde: Beträffande ärendenas ordning på morgondagens
föredragningslista hemställer jag att kammaren måtte besluta, att särskilda utskottets
utlåtande nr 1 samt statsutskottets utlåtanden nr 228 och 225 skola i
nu angiven ordning uppföras näst efter statsutskottets utlåtande nr 224 ävensom
att andra lagutskottets utlåtande nr 75 skall uppföras näst efter samma
utskotts utlåtande nr 74.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Anmäldes och bordlädes riksdagens kanslideputerades memorial nr 2, angående
tillämpningsföreskrifter beträffande riksdagsmännens resor.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.36 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Onsdagen den 20 juni förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogs och bordlädes ånyo riksdagens kanslideputerades memorial nr 2.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna konstitutionsutskottets memorial
nr 23, angående den slutliga prövningen av ett från 1944 års riksdag vilande
grundlagsförslag.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i bestämmelserna
rörande rekreationsresor mot nedsatt avgift för viss personal i
övre Norrland jämte i ämnet väckt motion;

_ nr 213, i anledning av väckta motioner angående fria resor för värnpliktiga
vid tjänstledighet eller permission;

nr 214, i anledning av väckt motion angående tillsättande av en parlamentarisk
kommission inom försvarsväsendet;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 för avveckling av den förstärkta försvarsberedskapen;

nr 216, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till socialstyrelsen jämte i ämnet väckt motion;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar örn anslag för budgetåret
1945/46 till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
utbildning av personal inom den halvöppna barnavården.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

r^nL^ni Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 220, i anledning av Kungl.
°viasa stats. :^s proposition angående provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg

tjänstemän under budgetåret 1945/46 till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 286, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för
den 27 april 1945, föreslagit riksdagen att, utom annat, dels medgiva, att provisoriskt
lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 finge
i huvudsaklig överensstämmelse med av chefen för finansdepartementet föreslagna
grunder utgå till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. enligt
de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl. Majit, dels ock till Provisoriskt
lönetillägg och tillfälligt barntillägg för budgetåret 1945/46 såsom

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)
förslagsanslag under andra—elfte och fjortonde huvudtitlarna anvisa i propositionen
angivna belopp.

Propositionen hade hänvisats, i vad den avsåg anslag under nionde huvudtiteln,
till jordbruksutskottet men i övrigt till statsutskottet.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland annat, att till befattningshavare i löneklasserna
6—9 skulle utgå provisoriskt lönetillägg med respektive 25, 20,
15 och 10 kronor i månaden samt att tillfälliga barntillägg skulle utgå till anställningshavare
i högst 20 löneklassen i löneplan A och däremot svarande lönelägen
med ett årsbelopp i samtliga lönelägen av 100 kronor för anställningshavare
med ett barn under 16 års ålder och 200 kronor för anställningshavare
med två eller flera sådana barn.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen

1) två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
E. Arrhén (I: 381) och den andra inom andra kammaren av herr P. Hj. Fagerholm
(II: 588);

2) ytterligare två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr A. Löfgren m. fl. (I: 390) och den andra inom andra kammaren
av herr A. Spångberg m. fl. (II: 596);

3) en inom första kammaren av herr R. Wagnsson väckt motion (I: 391);
samt

4) en inom andra kammaren av herr K. E. Senander m. fl. väckt motion
(II: 594).

I de likalydande motionerna I: 390 och II: 596 ävensom i motionen I: 391
hade yrkats, att de månatliga lönetilläggen i envar av de fyra nyssnämnda
löneklasserna (6—9) skulle höjas med ytterligare 5 kronor och alltså utgå med
30, 25, 20 och 15 kronor ävensom att lönetillägg skulle införas jämväl i löneklasserna
10—12 med ett belopp av 10 kronor i varje löneklass. I motionen
II: 594, vars förslag var uppbyggt efter andra grunder än Kungl. Maj:ts, hade
likaledes föreslagits, att lönetillägg skulle utgå även i löneklasserna 10—12.
Beloppen i dessa löneklasser skulle vid nuvarande levnadskostnadsindex enligt
motionen komma att uppgå till 26 kronor 20 öre, 19 kronor 65 öre och 13
kronor 10 öre.

I de likalydande motionerna 1:390 och 11:596 samt motionen 1:391 hade
vidare hemställts, att tillfälligt barntillägg, beräknat på sätt Kungl. Majit
föreslagit, måtte utgå till alla statliga —- även kollektivavtalsanställda —• befattningshavare
i löneläge motsvarande högst 20 löneklassen. I de likalydande
motionerna 1:381 och 11:588 hade föreslagits, att barntilläggen skulle utgå
med ett belopp av 100 kronor för varje barn under 16 års ålder till alla statsanställda
oavsett deras löneläge. Yrkandena i motionen II: 594 inneburo, att
tillfälliga barntillägg icke skulle utgå under nästa budgetår.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, utom annat, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
motionerna 1:390 och 11:596, 1:391 samt 11:594 ävensom med avslag å
motionerna 1:381 och 11:588,

a) medgiva, att provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under
budgetåret 1945/46 finge i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet
förordade grunder utgå till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. enligt
de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl. Majit,

b) till Provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg för budgetåret
1945/46 under andra—åttonde, tionde, elfte och fjortonde huvudtitlarna såsom
förslagsanslag anvisa i utlåtandet angivna belopp.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. rn. (Forts.)

Utskottets förslag innebar bland annat, att provisoriskt lönetillägg skulle
utgå även till befattningshavare i 10 löneklassen och däremot svarande lönelägen,
för vilka befattningshavare tillägget skulle utgöra 10 kronor i månaden.
Beträffande det provisoriska harntillägget hade utskottet anfört:

»De nu rådande förhållandena i förening med den omständigheten, att den
egentliga löneförstärkningen fortfarande måste hållas inom snäva gränser,
anser utskottet i likhet med departementschefen motivera en ny utbetalning
av barntillägg under loppet av nästa budgetår. Likaså tillstyrker utskottet
den av Kungl. Maj:t föreslagna utvidgningen i förhållande till innevarande
budgetår av rätten till barntillägg att avse försörjningspliktiga anställningshavare
i högst 20 löneklassen i löneplan A och däremot svarande lönelägen.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Johan Bernhard
Johansson, Mannerskantz, Staxäng och Birke ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, utom annat, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
motionerna 1:390 och 11:596, 1:391 samt 11:594 ävensom med bifall till
motionerna 1:38,1 och 11:588

a) medgiva, att — -— — Kungl. Maji,

I det av reservanterna föreslagna yttrandet hade den nyss återgivna delen
av utskottets motivering ersatts av följande uttalande:

»De nu--- — nästa budgetår. Denna utbetalning synes dock ej böra

på sätt Kungl. Maji föreslagit begränsas till anställningshavare i högst 20
löneklassen, utan alla statliga befattningshavare böra utan hänseende till löneläge
vara jämställda i fråga örn rätten till detta tillägg. Vidare synes det
utskottet icke rimligt att maximera barntilläggen till 200 kronor, vilket innebär
att bidrag ej utgår för flera än två barn. Barntillägget bör i stället enligt
utskottets mening bestämmas till ett årsbelopp av 100 kronor per barn.»

Herr Mannerskantz: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande är fogad en
reservation, till vilken jag skall be att få yrka bifall. Vi reservanter anse att
handläggningen av detta ärende har lett till oriktigt resultat i två avseenden.
Vi anse nämligen dels att barnbidragen icke böra begränsas till högst 20 löneklassen,
dels att barnbidragen icke böra begränsas till 200 kronor, vilket ju
innebär att man endast får bidrag för två barn, men icke för de barn som överstiga
detta antal.

Med avseende på den första frågan måste det väl, om man alltför mycket
krymper samman löneskalan, föreligga en risk för att det till de högre befattningarna,
alltså de viktigaste och ansvarsfullaste posterna, blir allt svårare att
få befattningshavare med tillräckliga kvalifikationer, överhuvud taget torde
det, när statsförvaltningen får en allt större omfattning, vara värt att noggrant
ge akt på att man i fråga örn just de ansvarsfullaste befattningarna har
möjlighet att få dessa besatta med kvalificerat folk i konkurrensen med andra
områden av vårt samhällsliv, inom näringarna och inom företagarvärlden överhuvud.
Blir det så, att man så småningom mer och mer krymper samman lönerna,
så att de bli för låga för dem, som bekläda de ansvarsfullaste befattningarna,
så kommer det mer eller mindre snabbt och mer eller mindre omärkligt
att leda till att de bästa söka sig ifrån statsförvaltningen eller underlåta
att söka sig dit. Vad som här föreslås är ett led i en sådan sammankrympning
av löneskalan, och det är därför som jag för min del anser att man måste reagera
däremot.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. .(Forts.)

I deri andra frågan, som rör bidragens storlek, menar jag att det just är
flerbarnsfamiljerna som lia det besvärligast — detta gäller inom hela löneskalan
och naturligtvis även för de lägst avlönade. Våra strävanden lia under
en rätt lång tid gått ut på att lämna flerbarnsfamiljerna hjälp, så att de få
samma möjligheter att uppfostra sina barn som familjer som lia bara ett eller
två barn. Då förefaller det som örn det vore en logisk och praktisk felaktighet
att här stanna vid ett barnbidragsbelopp på 200 kronor.

Den reservation, som är avgiven till utskottsutlåtandet och som återfinnes
på s. 11, är ju lätt att förstå och mycket kortfattad, och återger på ett ganska
koncentrerat sätt vad vi ha menat. Jag skall därför inskränka mig till att med
den ytterligare motivering, som jag nu har anfört, yrka bifall till denna reservation.

När jag ändå har ordet, vill jag emellertid, herr talman, också säga några
ord örn ett stycke i utskottets skrivning på s. 8, nämligen det näst sista stycket,
som börjar med orden »Vidkommande kollektivavtalsanställd personal».
Det stycket har åtminstone jag för min del inte tillräckligt noggrant observerat
i den mängd av ärenden, som förelåg den dag vi behandlade denna fråga i
statsutskottets plenum. Jag finner för min del att vad som står i detta stycke
är av ganska diskutabel art. Det förordas där, att man skall anmoda vederbörande
myndigheter att upptaga förhandlingar rörande ökning av lönerna redan
för pågående avtalsperiod. Jag tycker att detta vore ett ganska underligt tillvägagångssätt.
Inom företagarvärlden och inom arbetslivet överhuvud taget
har man i regel alltid respekterat den satsen, att ett avtal skall gälla under
avtalstiden, och först när avtalet är uppsägbar!, tar man upp nya förhandlingar.
Här .rekommenderas att man redan för avtalsperioden skulle kunna
upptaga förhandlingar för att ändra lönerna. Jag tycker att det är principiellt
oriktigt, och det kommer också att kunna ha en ganska stor betydelse för statens
finanser, örn detta skulle gälla ■— vilket man kan utläsa av formuleringen
— för alla de affärsdrivande verken. Just de affärsdrivande verken borde
väl annars betraktas ungefär på samma sätt som våra näringsföretag i allmänhet,
och man bör i fråga örn de affärsdrivande verken se till, att avtalsväsendet
bedrives på ett sådant sätt, att man inte går ifrån de principer, som inom det
fria näringslivet tillämpas.

Jag har, herr talman, visserligen deltagit i behandlingen av detta ärende,
men inte sett till att denna synpunkt kommit med i reservationen. När jag nu
har studerat det hela litet närmare, vill jag endast meddela, att jag för min
del anser att detta stycke hade bort helt och hållet utgå. Jag skall emellertid
nu inte ställa något yrkande örn den saken, utan har endast velat meddela
detta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herr Arrhén.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Personligen är jag av precis samma
uppfattning som den föregående ärade talaren, och jag skulle sålunda helt och
hållet lia kunnat instämma med honom. Emellertid låg ärendet så till i fråga
örn behandlingen på utskottets avdelning, att det i detta sammanhang förelåg
utom Kungl. Maj:ts förslag tre olika, motioner, som delvis gingo betydligt
längre än vad utskottets förslag innehåller. Under handläggningen av ärendet
var avdelningen till en början uppdelad på tre linjer, och det var omöjligt att
bedöma vilken lösning ärendet kunde få i kamrarna, ifall man gick fram så
splittrat. Med anledning av detta förhållande ledde resonemangen så småningom
fram till den kompromiss, som utskottsmajoritetens förslag innebär. Det

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)
är uppenbart att en kompromiss alltid för envar, som deltager i den, innebär
vissa saker, som man inte gärna vill gå med på —- man får köpa en förändring
på ett håll med vissa eftergifter på andra områden.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Löfgren: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledning av
att herr Mannerskantz för sin del ansåg, att man kunde få svårigheter att
rekrytera de högre tjänstemännen vid statsverket, örn man inte ville tillerkänna
även dessa tjänstemän barntillägg. Jag tror för min del inte att det är möjligt
att på det sättet trygga en rekrytering eller kunna hävda sig i konkurrensen
med den fria och öppna arbetsmarknaden då det gäller de högre tjänstemännen.
För att åstadkomma detta, örn det nu kan anses vara av behovet påkallat,
torde ett helt annat medel behöva tillgripas, nämligen en lönereglering.

Jag vill i detta sammanhang säga, att när 1936 års lönekommitté behandlade
frågan om behovsprincipen såsom lönegrund, så voro personaldelegerade
såväl från de lägre som de högre tjänstemännen fullständigt eniga örn att denna
grundval för avlöningens utgående var förkastlig. Den avvisades också, icke
endast av kommittén, utan även av riksdagen, där frågan också var uppe till
behandling. Skall lönesättningen ske på grundvalen av föreliggande försörjningsplikt,
då bör detta enligt mitt förmenande omfatta alla löntagargrupper
och inte bara statstjänarna. Principen om barntillägg, där alltså behovet ligger
till grund för erhållande av en viss lön och icke arbetsprestationen, kan ju till
nöds under rådande exceptionella förhållanden tillämpas, men den kan enligt
mitt förmenande icke få vara eller bli någonting annat än ett rent
provisorium. Det föreligger nämligen bland statstjänarna i de lägre lönegraderna
en ganska bestämd uppfattning örn att denna form för avlöningens utgående
inte är lämplig.

Det är emellertid, herr talman, i detta sammanhang också ett annat spörsmål,
som jag för min del anser mig böra i någon mån beröra, och det är anledningen
till det starka missnöje som bland stora statstjänargrupper — säkerligen
flertalet bland statstjänarna — är till finnandes på grund av de nuvarande
avlöningsförhållandena. Det är så, att i regel dröjer det för en befattningshavare
i de lägre och oftast också i de högre lönegraderna 15, ja, ända upp
till 18 eller 20 år räknat från anställningens början, innan han kan nå den
för lönegraden bestämda högsta löneklassen. Det finns väl knappast något
annat yrke, där utbildningstiden är så lång och där det dröjer så länge,
innan vederbörande kan få den avlöning som den utvunna yrkesutbildningen
berättigar till. På den punkten anser jag att någonting bör göras för att i görligaste
mån avlägsna det förefintliga missnöjet. Och detta kan, herr talman,
enligt mitt förmenande knappast ske på annat sätt än att regeringen, och enkannerligen
finansministern, tar initiativ till en ny lönereglering och att man
i de^ direktiv, som för de eventuellt tillkallade sakkunniga skola utfärdas,
också ser till, att en av huvudgrunderna för löneregleringen blir att den nuvarande
löneskalan med dess många löneklasser förkortas.

Jag tror att det ur flera synpunkter är nödvändigt att så sker och att det sker
snart. Örn en dylik lönereglering kommer till stånd, avlägsnar man, såvitt jag
kan förstå, en av de stora missnöjesanledningar som nu äro till finnandes på
grund av den nuvarande avlöningsskalans alltför många löneklasser.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

I herr Löfgrens yttrande instämde herrar Johan Bärg, Gottfrid Karlsson,
Anderberg, Herman Ericsson och Karl August Johanson.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)

Herr Wahlund: Herr talman! I likhet med herr Löfgren anser jag behovsprincipen
vid lönesättningar vara orimlig. Det är dock så, att ej blott psykologiska
utan också praktiska skäl tala emot den — jag kan inte ersätta min skomakare
eller min barberare efter behovsprincipen, jag kan inte anpassa jordbrukarnas
produktpriser efter barnantalet. Man kan sålunda inte sträcka ut
behovsprincipen till att omfatta alla inkomsttagare. Därför måste man, som
herr Löfgren säger, i stället söka få fram ett system som omfattar alla medborgare.
Men det systemet är — jag är ledsen, att jag gång på gång måste
upprepa det i denna kammare — ett kombinerat familjeskatte- och barnbidragssystem.

I den föreliggande frågan gäller det ett provisorium, men jag är ändå ytterligt
tveksam, hur jag skall ställa mig. Det är en del av reservationen, som
måste anses vara mycket behjärtansvärd, nämligen i vad den går ut på att
man inte skall stanna vid ett barnbidrag på 200 kronor, utan att barnbidragen
skulle utsträckas också till flera barn än två.

Jag har inte någon möjlighet att här framställa något särskilt yrkande,
emedan jag inte vet, hur det tekniskt kommer att ställa sig, örn man höjer
summan över 200 kronor, med de stora trappsteg, som då måste uppstå i löneskalan.
Jag är därför, herr talman, tvingad att i denna fråga avstå från att
rösta, och det är detta som jag här velat anmäla.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ville endast säga till herr Löfgren,
att hans argument för att inte ge barnbidrag även till de högre befattningshavarna
är ologiskt så till vida, att man ju redan har barnbidrag för alla löneklasser
upp till den tjugonde. När så är fallet, är själva principen redan knäsatt,
och då tycker jag att det är oriktigt att påstå att de barn, som finnas
i familjer ovanför denna löneklass, inte skulle vara befolkningspolitiskt lika
önskvärda som andra. Man kan naturligtvis reflektera på att stryka alla barntillägg
i sambad med en lönereglering, men det är inte gjort ännu. Och det är
i det mrvarande läget som jag har sagt att man borde sträcka sig över hela
linjen.

Herr Wagnsson: Herr talman! I likhet med herr Löfgren skall jag tillåta
mig att vädja till finansministern att inom den allra närmaste framtiden igångsätta
förberedelser för en ny lönereglering. Det finns ett så starkt och berättigat
missnöje bland samtliga statsanställda över det läge, i vilket lönefrågorna
kommit, att det, när vi nu gå mot normalare tider, synes mig vara alldeles
nödvändigt att denna fråga bringas till sin lösning.

Vad speciellt det föreliggande spörsmålet örn barntilläggen beträffar, kan
jag nöja mig med att instämma i det sista som herr Mannerskantz yttrade. Jag
är liksom herr Löfgren tveksam örn önskvärdheten av att bibehålla lönetilläggsprincipen
vid en lönereglering. Men då barntillägg nu utgår i ett visst antal
löneklasser synas mig övervägande skäl tala för att man utsträcker barntillläggen
till att utgå även till den högsta löneklassen i A-planen.

Jag ber därför för min del, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Provisoriskt lönetillägg till vissa statstjänstemän m. m. (Forts.)

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 220, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 221, i anledning av väckt motion angående anslag till en psykiatriskröntgenologisk
undersökning av visst klientel vid statens tvångsarbetsanstalt å
Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes; samt

nr 222, i anledning av väckt motion angående inrättande av väntehem åt
ensamstående blivande mödrar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. sjuk- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 223, i anledning av väckta mo vårdsperso-

tioner angående sjukvårdspersonalens utbildning och befordringsmöjligheter
nålens utbildning
m. m. ''

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Karl Emil Johanson m. fl. (1:47) och den andra inom andra kammaren av
herr A. Hagård m. fl. (II: 96), hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning med förslag rörande viss utbildning och
befordringsmöjlighet för sjukvårdsbiträden vid statens sjukhus.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar E. Näsström och Hjalmar Nilsson (I: 127) och den andra
inom andra kammaren av herr K. J. Andersson i Alfredshem m. fl. (II: 202),
hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsam
utredning angående den lägre sjukvårdspersonalens utbildning och befordringsmöjligheter
samt örn vidtagande snarast av de åtgärder, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Ytterligare hade i en inom andra kammaren av fru Gerda Linderot m. fl.
väckt motion (11:392) hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit begära skyndsam utredning rörande sjuksköterskornas utbildning samt
örn lämpligheten av att all sjuksköterskeutbildning skedde genom statliga sjuksköterskeskolor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 1:47 och 11:96, 1:127
och II: 202 samt II: 392, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn föranstaltande
vid lämplig tidpunkt av utredning av vissa utbildnings- och anställningsfrågor
beträffande sjukvårdspersonalen vid sjukhusen.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Äng. sjukvårdspersonalens utbildning m. m. (Forts.)

Herr Linderot: Herr talman! Jag skall inte taga upp någon diskussion i
sakfrågan — utskottet har ju välvilligt behandlat föreliggande motioner, även
den som är väckt från vårt partis sida. Jag begärde bara ordet för att i fråga
örn utskottets yrkande säga ett par ord örn formuleringen, när utskottet talar
om »vid en lämplig tidpunkt».

Denna formulering förefaller mig vara gjord av utskottet för att ge Kungl.
Maj :t en vink om att det inte är så bråttom och att det inte är så noga, om det
drar ut någon tid med den anbefallda utredningen. Jag vill inte, som jag sade,
taga upp någon diskussion i sakfrågan, ty det anser jag inte vara nödvändigt,
men annars skulle jag gärna kunna ge hur starka belägg som helst för att det
faktiskt är en brådskande angelägenhet, som är behandlad i det föreliggande
ärendet. Jag vill därför rikta en vädjan, till den kraft och verkan det hava
kan, till dem inom statsmakterna, som komma att handlägga ärendet i fortsättningen,
att de inte betrakta utskottets formulering »vid lämplig tidpunkt»
såsom en vink om att riksdagen inte skulle anse det vara någon brådska. Jag
är övertygad örn att en sakdiskussion och en på denna grundad uppfattning
skulle ge vid handen, att en skyndsam utredning vore önskvärd, och en sådan
vill jag anbefalla med vad jag här har anfört.

I övrigt har jag, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 224, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 till
läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning av dels^»s- omorgaKungl.
Maj :ts proposition angående omorganisation av folkbokföringen, dels nisation av

ock en i ämnet väckt motion.

folkbok föringen.

Genom en den 20 april 1945 dagtecknad proposition, nr 282, vilken hänvisats
till särskilda utskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet för finansärenden,

dels lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående av föredragande
departementschefen angivna huvudgrunder för en omorganisation av folkbokföringen
;

dels föreslagit riksdagen att för budgetåret 1945/46 anvisa följande anslag,
nämligen till

Folkbokföringen: Anläggningskostnader ett reservationsanslag
av . ......................................... kronor 1 800 000,

Folkbokföringen: Ersättningar för upprättande av präglingsunderlag ett

förslagsanslag av .................................... kronor 360 000,

Folkbokföringen: Viss tillfällig personal vid länsstyrelserna, m. m. ett förslagsanslag
av . . ................................kronor 1 350 000;

dels föreslagit riksdagen godkänna visst tillägg till personalförteckningen
för statistiska centralbyrån;

dels ock föreslagit riksdagen medgiva, att den i avlöningsstaten för statistiska
centralbyrån upptagna anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal
finge för budgetåret 1945/46 överskridas med högst 66 000 kronor.

Första kammarens protokoll 19Uö. Nr 30.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Äng. omorganisation av folkbokföringen. (Forts.)

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av propositionen inom andra kammaren av herr Kempe m. fl. väckt
motion, vari hemställts, att riksdagen måtte med avslag på propositionen besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om en ny utredning angående
omorganisation av folkbokföringen med syfte, att hela folkbokföringen skulle
överflyttas till civila myndigheter.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet med stöd av vad däri anförts
hemställt,

a) att riksdagen måtte under åberopande av vad utskottet anfört sållom yttrande
angående de genom förevarande proposition framlagda huvudgrunderna,
för en omorganisation av folkbokföringen uttala

1) att registrering av rikets befolkning alltjämt skulle ske genom kyrkobokföring; 2)

att i varje församling skulle jämte församlingsbok föras församlingsliggare
med personakter och att kyrkoböckerna med undantag av församlingsliggaren
och till församlingsbok förd fastighetslängd skulle vara bundna böcker,
där ej Kungl. Majit för viss församling medgivit undantag;

3) att mantalsskrivningen skulle bibehållas som särskild förrättning;

1) att adressmaskinanläggningar skulle införas för folkbokföringen, att plåtar
skulle upprättas för fastigheter, fysiska personer och åtminstone sådana juridiska
personer som skulle upptagas i taxeringslängd, och att vid länsstyrelse
skulle föras ett adressregister, bestående av avtryckskort;

5) att adressmaskinanläggningarna skulle förläggas till länsstyrelserna, att
emellertid, där med hänsyn till förhållandena i viss stad synnerliga skäl därtill
vore, Konungen skulle kunna med stadens medgivande förordna, att det tryckande
registret, såvitt anginge staden, skulle föras hös mantalsskrivningsförrättaren
därstädes och att plåtar för personer, vilka flyttade mellan länen, skulle
utväxlas mellan länsstyrelserna;

o 6) att pastorsämbetena genom fortlöpande avisering skulle meddela länsbyråerna
erforderliga uppgifter ur kyrkoböckerna och att den aviiseringsskyldighet,
som enligt gällande stadganden åvilade pastorsämbetena, i princip skulle
överföras på länsbyråerna;

, 7) att statistiska centralbyrån i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen
skulle utöva den centrala ledningen av och tillsynen över folkbokföringen samt
föra register bestående av personakter över obefintliga, utvandrare och avlidna;

8) isamt att kostnaderna för reformens genomförande skulle fördelas mellan
staten och kommunerna enligt av föredragande departementschefen angivna
huvudgrunder ;

b) att riksdagen måtte i anslutning härtill

1) förorda införande av ett system för lekmäns medverkan vid folkbokföringen
genom roteombud eller på annat lämpligt sätt;

2) hos Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville taga under förnyat
övervägande, huruvida tillsynen över kyrkobokföringen borde ankomma på
domkapitlen eller länsstyrelserna, samt taga under övervägande frågan örn inrättande
pa lämplig tidpunkt av ett sökregister bestående av avtryckskort över
hela befolkningen; samt

3) såsom ett önskemal uttala, att de av kommittén föreslagna s. k. nummerregistren
vid länsbyråerna upprättades så snart ske kunde;

c) att riksdagen måtte för budgetåret 1945/46 anvisa följande anslag, nämligen
till

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Ant/, omorganisation av folkbokföringen. (Forts.)

Folkbokföringen: Anläggningskostnader ett reservationsanslag
av .......................................... kronor 1 940 000,

Folkbokföringen: Ersättningar för upprättande av präg lingsunderlag

ett förslagsanslag av .................... » 360 000,

Folkbokföringen: Viss tillfällig personal vid länsstyrelserna,
m. m. ett förslagsanslag av .................... » 1 350 000;

d) att riksdagen måtte

dels godkänna visst tillägg till personalförteckningen för statistiska centralbyrån; dels

ock medgiva, att den i avlöningsstaten för statistiska centralbyrån upptagna
anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal finge för budgetåret
1945/46 överskridas med högst 66 000 kronor; samt

e) att motionen II: 600 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Linnér: Herr talman! Det särskilda utskottet har behandlat Kungl.
Maj :ts proposition örn den mycket viktiga omläggningen av folkbokföringen
under den allmänna inställningen, att man skulle försöka att så snabbt som
möjligt få denna reform genomförd. Man har därför behandlat propositionen
med den allra största välvilja. Jag vill endast till utskottets utlåtande foga
några anmärkningar, som avse att ge uttryck åt de bekymmer som jag känner
inför genomförandet av reformen.

Det förhåller sig på det sättet, att det här gäller flera olika arbetsmoment,
vilka samtliga måste effektueras mycket snabbt, för att reformen skall kunna
genomföras inom förutsatt tid. Det första är maskinanskaffningen. Hur det går
med den, därom torde ingen i denna stund kunna säga någonting bestämt.
Denna maskinanskaffning avser framför allt de s. k. tryckande registren hos
länsstyrelserna. I dessa tryckande register skola upprättas det viktigaste av
den nya folkbokföringens underlag. Men dessa tryckande register vila på
ett annat moment, det s. k. präglingsunderlaget, som skall upprättas av prästerna
i de olika kyrkobokförings distrikten. Här ha vi en mycket osäker och
ömtålig punkt, och under känslan av detta har statistiska centralbyrån, enligt
vad som meddelats till det särskilda utskottet, tänkt sig att förlänga tiden
för prästerskapets utskrivning av präglingsunderlagen. Och detta skulle ske
på det sättet, att man skulle taga bort det tredje momentet, d. v. s. präglingsunderlagen
skulle inte underkastas någon kontroll hos mantalsskrivningsförrättarna,
häradsskrivarna.

Jag tror att man även vid dessa två sista moment måste sätta stora frågetecken.

Först och främst ha endast ett mycket litet fåtal av prästerna skrivmaskiner.
Det är även mycket osäkert, huruvida den skrivhjälp, som de enligt propositionen
komma att få, kan utrustas med skrivmaskiner. Man måste därför
kanske räkna med längre tid än vad propositionen har gjort. Jag tror inte
heller, att denna tidsutsträckning kan köpas på det sättet, att man tar bort
kontrollen hos mantalsskrivnings förrättarna. Gör man det, kommer man endast
till det resultatet, att man måste anordna kontroll på ett annat ställe, nämligen
i länsstyrelserna, innan prägling kan äga rum. Det sämsta som skulle kunna
ske vid denna uppläggning är ju, såsom också statistiska centralbyrån har
framhållit, att präglingsunderlaget och själva uppläggandet av registren i
länsstyrelserna ifrån början bleve felaktiga. Det är därför — och det är det
som jag har velat framhålla — utomordentligt viktigt, att allt göres som kan
göras för att tillse, att upprättandet av präglingsunderlaget, d. v. s. utskrifterna
hos prästerna, sker så snabbt och .säkert som möjligt. Detta kan enligt min uppfattning
icke tillgå på annat sätt än att man inrättar en lokal övervakning. Jag

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Äng. omorganisation av folkbokföringen. (Forts.)
uttalar här endast min egen uppfattning, men vill påpeka, att man måste inrätta
en lokal övervakning genom länsstyrelserna, som följer leveranserna av
präglingsunderlagen vecka för vecka och månad för månad.

Man har en annan nödfallsutväg för att komma fram till det önskade resultatet,
d. v. s. att dessa register hos länsstyrelserna skola kunna läggas till grund
för upprättande av debiteringslängder och debetsedlar hösten 1946. Man säger
nämligen, att detta skulle kunna ske på grundval av präglingsunderlaget, d. v. s.
manuskripten hos länsstyrelserna, och icke genom de tryckande registren. Detta
omförmäles på s. 120 i utskottets utlåtande och betecknas såsom en nödfallsutväg,
vilken endast med tvekan kan anbefallas. För min del vill jag säga, att
det är en nödfallsutväg, som icke kan anbefallas. Jag tror, att en användning
av den vägen skulle leda till så stora felaktigheter vid utskriften av de första
grundläggande debetsedlarna, att man icke lämpligen bör gå den vägen.

Resultatet av detta, herr talman, är, att jag vill rikta en vädjan till herr
finansministern att göra allt vad göras kan för att tillse, att de grundläggande
momenten vid upprättandet av de första registren måtte utföras så snabbt
och med så litet fel som det överhuvud taget är möjligt. Behövs det, får för
detta ändamål anordnas särskild kontroll, även örn det skulle kosta en del
pengar.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Forslund: Herr talman! Endast en komplettering till föregående talares
maning att allt måtte göras för att den föreslagna omläggningen av folkbokföringen
skall bli klar i rätt tid!

Utskottet har sökt inhämta, hur planerna äro uppgjorda, och har därvid
varit i förbindelse med statistiska centralbyrån. Med stöd av de uppgifter,
som vi därvid erhållit, ha vi kommit till den uppfattningen, att vi, såsom här
skett, mycket väl kunna tillstyrka reformen med den modifikation, som departementschefen
gjort i det ursprungliga förslaget.

Jag skall inte förlänga debatten, utan vill endast understryka vad den föregående
talaren har sagt i fråga örn angelägenheten av att man — såsom även
framhålles på s. 119 i utskottets utlåtande — söker åstadkomma en förutseende
planläggning, god organisation och fast ledning och att alla möjligheter
i dessa hänseenden väl tillvaratagas. Jag tror inte, att jag behöver tilllägga
något härutöver, utan ansluter mig till yrkandet om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Wahlund: Herr talman! Då jag har varit ordförande i den kommitté,
som utarbetat det föreliggande förslaget, må det tillåtas mig att uttrycka den
största tillfredsställelse över den handlingskraft, som både herr finansministern
och utskottet ha visat för att snabbt få denna reform genomförd.

Jag föranleddes att begära ordet av herr Linnérs anförande. Det är alldeles
sant, att metallarbetarkonflikten har kommit emellan och rubbat planerna.
Redan i utredningen hade vi reserverat oss för möjligheten av en arbetskonflikt.
Det lär emellertid finnas åtminstone en del präglingsmaskiner inom
landet, så att präglingen av personplåtarna i varje fall kan påbörjas. Det finns
naturligtvis också andra möjligheter, örn man vill välja en utländsk maskintyp.
Det kan ju hända, att det i så fall kan bli fråga örn skadestånd; jag vet
inte, hur fasta de uppgjorda kontrakten äro. Jag känner mycket litet till
denna sak, som helt har behandlats inom finansdepartementet. Jag tror dock.
att frågan om anskaffandet av präglingsmaskiner icke kommer att stå hindrande
i vägen för förslagets snabba genomförande.

Jag vill även ta upp vad herr Linnér sade örn möjligheten för prästerna att

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Ang. omorganisation av folkbokföringen. (Forts.)
få fram präglingsunderlaget. Också därvidlag är jag mer optimistisk än herr
Linnér. Vi ha noggrant undersökt denna sak inom folkbokföringskommittén. Vi
ha tillkallat ett mycket stort antal präster, särskilt kunniga i kyrkobokföring,
från olika delar av landet, och de ha enstämmigt uttalat, att det bör vara
möjligt att framskaffa präglingsunderlaget inom den fastställa tidsramen.

Jag skall, herr talman, inte förlänga diskussionen, utan ber endast att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 228, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till anordnande
av provisoriska lokaler för länsstyrelsernas folkbokföringsavdelningar,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 225, i anledning av Kungl. Anslag Ull de
Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till avlöningar vid allmänna
de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner. läroverken

in. m.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 232
ävensom i punkterna 128—130 samt 132—134 under åttonde huvudtiteln i
innevarande års statsverksproposition framlagda förslag samt med bifall till
motionerna 1:322 och 11:501 ävensom med avslag å motionerna 11:384,

11:231, 1:81 och 11:159, 1:82 och 11:262 samt 1:156 och 11:404, fatta
beslut på sätt under 21 särskilda, med 1—21 betecknade punkter angivits;

B. att motionerna 1:332 samt 1:30 och 11:86 måtte anses besvarade med
vad utskottet förut i utlåtandet anfört.

I propositionen nr 232 hade Kungl. Maj:t under punkterna 1 och 2 föreslagit
riksdagen att

1. besluta, att samrealskolan i Sollefteå skulle från och med budgetåret
1945/46 eller den senare tidpunkt, Kungl. Majit bestämde, successivt utbyggas
till högre allmänt läroverk, omfattande, förutom nu befintlig realskollinje,
en 4-årig latin- och en 3-årig reallinje, under förutsättning att nämnda
stad åtoge sig att ej mindre tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande kontant
ersättning samt bostad åt erforderlig vaktmästarpersonal än även bevilja
ett engångsanslag av minst 5 000 kronor till komplettering av undervisningsmaterielen
och utvidgning av biblioteket;

2. besluta följande ändringar i gymnasieorganisationen att genomföras successivt
från och med budgetåret 1945/46, nämligen dels upprättande av en
4-årig reallinje i stället för en av de befintliga 3-åriga vid vart och ett av de
högre allmänna läroverken i Borås, Falun, Gävle, Halmstad, högre allmänna
läroverket för gossar i Hälsingborg, högre allmänna läroverken i Jönköping,

Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Kristinehamn, Norrköping, Västerås, Växjö
och karolinska högre allmänna läroverket i örebro, dels ock upprättande av en
3-årig reallinje i stället för en av de befintliga 4-åriga vid katedralskolan i
Lund och högre allmänna läroverket i Motala; skolande för ifrågavarande
organisationsändringar gälla, att vederbörande kommuner åtoge sig att tillhandahålla
erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning
samt bostäder åt för respektive läroverk erforderlig vaktmästarpersonal.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

I motionen 1:322, av lierrar Oscar Olsson och S. G. W. Wahlund, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att de provisoriska besluten om maximeringen
av elevantalet i realskolans högsta klass till 35 elever och avskaffande
av rätten till uppdelning av vissa klasser skulle upphävas från läsåret
1945/46, samt att för möjliggörande härav ett belopp av 700 000 kronor måtte
ställas till Kungl. Maj:ts förfogande.

Utskottet hade under punkten A 2 hemställt, att riksdagen måtte besluta
upprättande successivt från och med budgetåret 1945/46 av en 3-årig reallinje
i stället för en av de befintliga 4-åriga vid katedralskolan i Lund och
högre allmänna läroverket i Motala; skolande för ifrågavarande organisationsändringar
gälla, att vederbörande kommuner åtoge sig att tillhandahålla erforderliga
undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustnijng parat
bostäder åt för respektive läroverk erforderlig vaktmästarpersonal.

I motiveringen hade utskottet under rubriken »I. Organisatoriska förändringar.
2. Utbyte av gymnasielinjer vid vissa läroverk.» anfört:

»Utskottet bär icke funnit något att erinra mot det av departementschefen
framlagda förslaget, att en 3-årig realgymnasielinje i stället för en av de 4-åriga upprättas vid katedralskolan i Lund och vid högre allmänna läroverket
i Motala.

Vad åter beträffar de av departementschefen i övrigt förordade organisationsändringarna
kan utskottet för sin del icke finna annat, än att det föreslagna
utbytet av 3-åriga realgymnasielinjer mot 4-åriga vid icke mindre än
fjorton läroverk måste innebära ett föregripande av skolutredningens inom
en nära framtid väntade förslag till gymnasiets organisation. Med hänsyn härtill
ställer utskottet sig avvisande till Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt.
Med anledning av detta ställningstagande från utskottets sida bör anslagsposten
till avlöningar till icke-ordinarie personal vid de allmänna läroverken
ökas med ett belopp äv i runt tal 11 000 kronor.»

Under rubriken »III. Anslagsberäkningar. 1. Förslagsanslaget till Allmänna
läroverken: Avlöningar, a) Besparingsåtgärder» hade utskottet yttrat bland
annat följande:

»Från och med budgetåret 1940/41 gäller i besparingssyfte, att det högsta
tillåtna lärjungeantalet i realskolans högsta klass är 35 mot förut 30 varjämte
föreskrivits, att uppdelning av klassavdelning vid nybörjarundervisning i modersmålet,
tyska, engelska och franska i realskolan icke må äga rum, örn särskilda
kostnader för statsverket därav föranledas. Såsom i motionen I: 332
erinrats framhöll 1944 års riksdag vikten av att dessa restriktioner icke upprätthölles
längre än de statsfinansiella förhållandena oundgängligen krävde.
Riksdagen förutsatte därför, att Kungl. Majit så snart som möjligt för riksdagen
framlade förslag om avveckling av ifrågavarande provisoriska besparingsåtgärder.

Kungl. Majit har icke funnit sig böra för nästa budgetår förorda ett upphävande
av ifrågavarande restriktioner. Utskottet, som starkt vill understryka
det av fjolårets riksdag i ämnet gjorda uttalandet, förutsätter att förslag till
dessa besparingsåtgärders slopande liksom även upphävandet av restriktionerna
med avseende å uppdelning av klassavdelning vid nybörjarundervisning i
språk komma att föreläggas nästkommande års riksdag. Med vad sålunda anförts
torde omförmälda motion I: 332 få anses besvarad.»

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Carlström. Staxäng, Sefve och
Hoppe, vilka ansett, utom annat,

Onsdagen den 20 juni 1945 fm. Nr 30. 23

Anslay till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

dels att utskottets yttrande under rubriken »2. Utbyte av gymnasielinjer
vid vissa läroverk.» bort hava följande lydelse:

»I likhet med departementschefen har utskottet funnit de föreslagna orga;i
isationsändriägarna vid omförmälda läroverk väl motiverade och ägnade att
för dessa läroverks del medföra vissa pedagogiska fördelar samtidigt som
härigenom möjligheter beredas ungdomen att vid övergång till gymnasiet välja
mellan olika linjer. Utskottet vill även framhålla, att dessa förändringar enligt
utskottets mening icke synas vara av den art, att ett genomförande av desamma
kan anses föregripa de förslag till gymnasiets blivande organisation,
som skolutredningen väntas komma att framlägga. Utskottet tillstyrker alltså
bifall till Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag.»

dels att utskottets yttrande under rubriken »III. Anslagsberäkningar. 1.
Förslagsanslaget till Allmänna läroverken: Avlöningar, a) Besparingsåtgärder.
» bort hava följande lydelse:

»Utskottet biträder---provisoriska besparingsåtgärder.

Kungl. Maj :t har icke funnit sig böra för nästa budgetår förorda ett upphävande
av ifrågavarande restriktioner. Enligt utskottets mening äro de pedagogiska
olägenheterna av det höga lärjungeantalet i realskolans avslutningsklass
så betydande, att utskottet i anledning av motionen 1: 332 anser sig böra
tillstyrka, att från och med budgetåret 1945/46 lärjungemaximum i realskolans
högsta klass vid de allmänna läroverken ånyo fastställes till 30. Samma
skäl tala för en motsvarande sänkning av maximiantalet i högsta klassen i de
kommunala mellanskolorna och praktiska mellanskolorna. För de kommunala
flickskolornas del synas med hänsyn till att avgången från dessa skolor icke
äger rum genom avläggande av realexamen icke samma skäl föreligga för en
omedelbar återgång till de före budgetåret 1940/41 gällande förhallandena.
Beträffande slopandet av besparingsåtgärderna i nu förevarande avseende för
sistnämnda skolors vidkommande ävensom i fråga örn upphävandet av nuvarande
restriktioner för uppdelning av klassavdelning vid nybörjarundervisning
i språk förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t för nästa års riksdag framlägger
förslag i ämnet. Med hänsyn till den ståndpunkt utskottet sålunda intagit
torde dels de i avlöningsstaten för de allmänna läroverken upptagna anslagsposterna
till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal och till rörligt
tillägg böra ökas med respektive 140 000 kronor och 21 000 kronor, dels anslaget
till bidrag till kommunala mellanskolor böra ökas med 20 000 kronor,
dels ock anslaget till bidrag till praktiska mellanskolor böra höjas med 22 000
kronor.»

dels ock att utskottet bort hemställa.

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionen
T: 332 samt med bifall till motionerna I: 322 och II: 501 ävensom med avslag
å motionerna II: 384, II: 231, I: 81 och II: 159, I: 82 och II: 2G2 samt I: 150
och II: 4-04, fatta beslut på sätt i reservationen under 21 särskilda punkter
närmare angivits:

B. att motionerna I: 30 och II: 86 måtte anses besvarade med vad utskottet
förut anfört;

2) av herrar Mannerskantz, (ruslav Emil Andersson, Onsjö, /Umia» i Kieryd
och Johansson i Mysinge, vilka ansett, utom annat,

dels att utskottets yttrande under rubriken »2. Utbyte av gymnasielinjer
vid vissa läroverk.» bort hava den lydelse, som angivits i den under 1) av
herrar Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen:

dels ock att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majds förslag samt med
bifall till motionerna T: 322 och II: 501 ävensom med avslag å motionerna

24 Nr 30. Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

II: 384, II: 231, I: 81 och II: 159, I: 82 och II: 262 samt I: 156 och II: 404.
fatta beslut på sätt reservationen under 21 särskilda punkter visade;

B. att motionerna---förut anfört;

3) av herrar Oscar Olsson, Gillström, Ernil Petersson, Johan Eric Ericson
och Wallentheim, vilka ansett, utom annat,

dels att utskottets yttrande under rubriken »III. Anslagsberäkningar. 1.
Förslagsanslaget till Allmänna läroverken: Avlöningar, a) Besparingsåtgärder.
» bort hava den lydelse, som angivits i den under 1) av herrar Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen;

dels ock att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Ma.j:ts förslag och motionen
I: 332 samt med bifall till motionerna I: 322 och II: 501 ''ävensom med avslag
å motionerna II: 384, II: 231, I: 81 och II: 159, I: 82 och II: 262 samt
I: 82 och II: 404, besluta på sätt i denna reservation under 21 särskilda punkter
angivits;

B. att motionerna 1: 30 och II: 86 måtte anses besvarade med vad utskottet
förut anfört.

I den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen hade
under punkten A. 2 hemställts, att riksdagen måtte besluta följande ändringar
i gymnasieorganisationen att genomföras successivt från och med budgetåret
1945/46, nämligen dels upprättande av en 4-årig reallinje i stället
för en av de^ befintliga 3-åriga vid vart och ett av de högre allmänna läroverken
i Borås, Falun, Gävle, Halmstad, högre allmänna läroverket för gossar
i Hälsingborg, högre allmänna läroverken i Jönköping, Kalmar, Karlstad.
Kristianstad, Kristinehamn, Norrköping, Västerås, Växjö och karolinska högre
allmänna läroverket i Örebro, dels ock upprättande av en 3-årig reallinje
i stället för en av de befintliga 4-åriga vid katedralskolan i Lund och högre
allmänna läroverket i Motala: skolande för ifrågavarande organisationsändringar
gälla, att vederbörande kommuner åtoge sig att tillhandahålla erforderliga
undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning samt bostäder
åt för respektive läroverk erforderlig vaktmästarpersonal.

Enahanda hemställan hade gjorts i punkten A. 2 av den av herr Mannerskantz
m. fl. anförda reservationen.

Herr Panli: Herr talman! Jag ber att få säga några ord i anledning av
reservationen nr 1), som i själva verket i sig även innehåller reservationen
nr 3). Jag står inte antecknad som reservant, men det beror endast på att jag
var förhindrad att närvara vid utskottets plenum. Jag har på avdelningen
deltagit i behandlingen av frågan.

Såsom kammaren torde observera, innehåller den första reservationen två
delar. Den senare delen är, såsom jag redan har nämnt, till sitt innehåll identisk
med reservationen nr 3) på s. 58. Jag skall därför behandla dessa två
delar var för sig.

Den ^första delen av reservationen gäller den punkt i utlåtandet, som beröres
på s. 12, och har att göra med ett förslag av skolöverstyrelsen och Kungl.
Maj:t örn omvandling av vissa gymnasielinjer i fråga örn deras längd. Skolöverstyrelsen
har framlagt ett förslag som innebär, å ena sidan, att på ett par
platser, där det finns dubbla 4-åriga gymnasielinjer men ingen 3-årig, skall
inrättas en 3-årig gymnasielinje i stället för den ena 4-åriga, å andra sidan
att på ett antal andra platser, där det finns dubbla 3-åriga linjer, omvänt
skall inrättas en 4-årig linje i stället för den ena av de 3-åriga. Detta innebär
endast en önskan att bereda möjlighet för eleverna i de olika städerna
att välja mellan den 4-åriga gymnasielinjen och den 3-åriga. Det betyder icke

Onsdagen den 20 juni 1945 lin.

Nr 30.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
något missgynnande av de elever, som behöva gå den 3-åriga linjen, eftersom
det visat sig, att i de fall, där vi redan ha två 3-åriga linjer, skulle — såsom
det heter i propositionen — flertalet av eleverna välja den 4-åriga, då de redan
bo i staden.

Jag ber även att få säga några ord örn bakgrunden till att vi ha 3-åriga
och 4-åriga gymnasielinjer. I denna uppdelning ligger icke något annat än en
rent praktisk önskan, att elever, som icke bo i läroverksstaden, utan på annan
ort, där de kunna avlägga realexamen, skola kunna bo kvar ett år till i sin
hemort och där avlägga realexamen och således inte behöva kosta på sig att
ett år tidigare resa till läroverksstad. Sedan skola de då i den stad, där det
finns gymnasium, kunna komma fram till studentexamen på tre år.

Den 4-åriga gymnasielinjen innebär den pedagogiska fördelen, att man kan
inrikta arbetet, särskilt i sådana ämnen som latin på latinlinjen och matematik
på reallinjen, ända från det första gymnasieåret på de kurser, som skola
inhämtas. Det säger sig självt, att det är lättare att inhämta latingymnasiets
latinkurs och realgymnasiets matematikkurs på fyra än på tre år. Någon
pedagogisk fördel innebär det 3-åriga gymnasiet icke. Det kan inte bestridas,
att det betyder en starkare forcering av studierna. Men det innebär, som sagt,
en praktisk organisatorisk fördel för dem, som efter avslutad realskola på
annan ort vilja övergå till gymnasiet.

I förbigående vill jag nämna, att utskottsmajoriteten i själva verket vid
voteringen var betydligt mindre än vad som här framgår. Det var endast en
röst som skilde vid voteringen i utskottets plenum.

Jag ger majoriteten rätt däri, att det är något överraskande, att skolöverstyrelsen
har funnit sig på en gång böra framlägga hela detta antal ändringar,
och att man har velat göra det så kort tid innan man väntar ett förslag
från skolutredningen beträffande gymnasiernas organisation. Tidigare ha från
olika läroverk inkommit önskemål om ändringar av denna art, så att man i
stället för två gymnasielinjer av samma slag vid ett och samma läroverk skulle
få två olika för att därigenom ge eleverna större möjlighet att välja vilken linje
de vilja gå. Skolöverstyrelsen har dock icke ansett sig böra bifalla dessa enskilda
framställningar. Den har så att säga samlat dem på hög. Nu säger
skolöverstyrelsen plötsligt, att även örn skolutredningens förslag örn gymnasierna
kan komma rätt snart, torde det dock dröja länge, innan det hinner
praktiskt genomföras, varför man redan nu bör kunna göra denna ändring i
avvaktan på skolutredningens förslag. Jag erkänner att jag inte riktigt förstår
detta resonemang. För mig hade det tett sig naturligare, örn man från
fall till fall, där fullgod motivering förebragts, hade gjort önskade ändringar.
När skolöverstyrelsen nu förklarar, att den har framlagt dessa förslag »i ett
större sammanhang», är uttrycket en smula missvisande. Det betyder ju bara,
att man har framlagt hela samlingen av önskemål, således fjorton av det ena
slaget och två av det andra.

En annan fråga är dock, örn detta förslag bör betraktas såsom ett föregripande
av de beslut, som statsmakterna en gång kunna komma att fatta angående
vår gymnasieorganisation. Jag har inte den uppfattningen. Ändringar av
detta slag, d. v. s. att man i vissa fall ändrar en avslutande realskoleklass till
en första gyllina siering eller tvärtom, äro nämligen synnerligen lätt genomförbara.
Dylika ändringar krilva föga teknisk ansträngning, och kostnadsskillnaderna
älro inte heller stora. Beträffande kostnaderna förhåller det sig för övrigt
så, att den av Kungl. Majit föreslagna ändringen medför en kostnadsminskning
för statsverket.. Man sparar till att börja med 10 000 kronor och under de
följande åren 22 500 kronor. Skall man följa de traditionella statsutskottssynpunkterna
nedi ta det soth är billigast, har Kungl. Majlis förslag givetvis i så

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Anslay till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
måtto en särskild styrka. Om man i framtiden inte skulle vilja lia det på det nu
föreslagna sättet — vi lia ju för övrigt ingen klarhet örn hur framtidens gymnasium
kommer att se ut — utan i ett eller annat fall skulle vilja ändra tillbaka
till den gamla ordningen, går detta synnerligen lätt för sig. Det är därför
oriktigt att här tala om ett riskabelt föregripande av en framtida gymnasiereform.

Dessutom förefaller det underligt, att den grupp inom utskottet, som nätt och
jämnt har blivit majoritet, ansett sig kunna gå med på vissa av dessa ändringar
men inte på de andra. Man bär bifallit förslagen beträffande Lunds katedralskola
och Motala läroverk, där det gäller att ändra en 4-årig gymnasielinje
till en 3-årig, medan man däremot har vägrat att tillstyrka de förslag,
som innebära ändring från 3-årig linje till 4-årig, när det föreligger två 3-åriga linjer. Skall man överhuvud taget tala örn ett föregripande av en framtida
gymnasiereform och anse att man på den grunden icke bör göra något nu.
borde man helt och hållet ha avvisat Kungl. Majrts förslag.

På detta kommer väl att svaras, att det har anförts så övertygande skäl beträffande
Lunds katedralskola och Motala läroverk, att man inte har velat motsätta
sig de framförda önskemålen för dessa skolors vidkommande. Men ingen
torde kunna förneka, att övertygande skäl lia kunnat anföras även i andra fall
för en ändring i motsatt riktning.

Jag har mig bekant, att man har velat tillägga denna fråga en s. k. skolpolitisk
innebörd, vilket för mig är synnerligen förvånande. Det 4-åriga gymnasiet
kan nämligen anknytas lika bra till den 4-åriga realskoletypen som till
den 5-åriga. I båda fallen övergå eleverna till gymnasiet från den näst sista
klassen. Den ena sortens gymnasielinje förutsätter alltså på intet sätt den ena
eller andra sortens realskolelinje. Förhållandet mellan 4-åriga och 5-åriga reialskolelinjer
anses ju, som vi veta, vara ett brännande skolpolitiskt spörsmål,
men något organisatoriskt sammanhang med denna fråga föreligger inte här.
Det är visserligen så, att många av de realskolor, från vilka eleverna komma
till 3-åriga gymnasielinjer, äro 4-åriga. Men de kunna precis lika gärna vara
5-åriga. Det finns absolut ingenting som hindrar detta. Jag kan därför inte
förstå, att man här har vädrat några lömska skolpolitiska anslag. För min del
betraktar jag det hela såsom en rent praktisk lämplighetsfråga. Jag har redan
sagt, att man kan känna sig överraskad över att skolöverstyrelsen nu har kommit
med hela denna hög av ändringsförslag på en enda gång, och jag tycker
inte att det är den bästa utvägen. Såsom emellertid frågan nu ligger till, bär
jag för min del inte kunnat finna några rimliga skäl att motsätta mig den
kungl, propositionen. Jag har inte kunnat instämma i det resonemang, som har
förts i utskottsmajoritetens yttrande, där man har gjort en klyvning av frågorna
och förordat den ena delen men avstyrkt den andra.

Jag vill alltså på dessa grunder, herr talman, yrka bifall till reservationen
nr 1 i den nu berörda punkten.

Jag är ävenledes beredd att yrka bifall till denna reservation i dess andra
punkt. Denna rör en helt annan sak, nämligen önskemålet att inte behöva arbeta
med så mångå elever i vissa klassavdelningar i realskolan. Det gäller för
närvarande realskolans avgångsklass, i fråga om vilken man önskar gå tillbaka
till det tidigare fastställda antalet 30 i stället för det nuvarande antalet 35
elever. Detsamma gäller även de kommunala mellanskolorna och praktiska
mellanskolorna, vilka också omfattas av förslaget. Man kan uppställa frågan,
huruvida det inte bör vara på samma sätt i fråga örn de kommunala flickskolorna,
men där har man ju inte någon slutexamen motsvarande realexamen.
Därför är detta önskemål i deras fall inte så trängande.

Men det finns ytterligare en kategori, för vilken det tidigare medgivits en

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Amian till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
uppdelning i smärre klassavdelningar, nämligen de klasser i realskolan, där
man börjar med ett nytt språk. Var och en, som har någon kännedom om förutsättningarna
för inlärande av ett nytt språk i en skolklass, förstår, att en
sådan uppdelning, varigenom man får ett mindre antal elever, är synnerligen
behövlig för att kunna åstadkomma en mera individuell undervisning.

Nu ha emellertid reservanterna inskränkt sig till att beträffande realskolans
högsta klass föreslå en återgång till det mindre elevantalet redan nästa
budgetår. När det gäller de klasser i realskolan, där man börjar med ett nytt
språk, förutsätta reservanterna, att Kungl. Majit för nästa års riksdag skall
framlägga förslag i ämnet. Detta beror väsentligen på att man i utskottet varit
medveten örn att det stöter på avgörande, rent tekniska hinder att genomföra
en sådan ändring redan i år.

Jag ber att varmt få förorda detta förslag, som skulle återställa det synnerligen
välmotiverade förhållande, som rådde under några år, innan den nuvarande
kristiden bröt in. Den kostnad, som förslaget medför, är inte heller
alltför överväldigande.

Jag vill med dessa ord yrka bifall även till den senare delen av reservationen
nr 1, vilket samtidigt innebär bifall till reservationen nr 3.

Häri instämde herr Johansson, Johan Bernhard.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag ber också att få instämma mycket
varmt med herr Pauli i det avsnitt av hans yttrande, som gällde sista delen
av reservationen nr 1, som sammanfaller med reservationen nr 3.

Jag är naturligtvis inte riktigt glad över att reservanterna inte ha velat
ga längre. Min motion gällde ju hela det område, som reservanterna ha uttalat
sig örn. Ett bifall till motionen skulle kosta 700 000 kronor, och även jag förstår
att även örn man är synnerligen välvilligt inställd till en motion av denna arti
är det litet svart att med hänsyn till kostnaderna vinna allmän anslutning
därtill. Ehuru med sorg i hjärtat fick.jag därför i utskottet gå med på att
begränsa mina önskemål, varigenom kostnaderna nedbringades med inemot
.>00 000 kronor till 203 000 kronor. Jag har kunnat gå med på prutningen, ty
förslaget innebär en avsevärd förbättring när det gäller examensklasserna. ’

Jag kommer härefter in på mitt ståndpunktstagande till det spörsmål, som
beröres i första delen av reservationen nr 1. I det fallet står jag på utskottets
linje och således i motsättning till den kungl, propositionen. Jag är inte glad
över att här fa skenet mot mig att på något sätt vara sur gentemot den kungl,
propositionen, ty det är jag inte. Den kungl, propositionen innebär en stor
reform, som är alldeles för litet observerad. Jag vill understryka det, innan
jag övergår till min opposition. Här har äntligen på departementschefens förslag
införts slöjd såsom ett obligatoriskt ämne i läroverken. Jag är angelägen
örn att den saken inte alldeles förbises i den här debatten, som kanske blir
litet hårdhänt på den punkt, som herr Pauli först var inne på.

Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på att herr Pauli både i
mitten och i slutet av sitt anförande och således upprepade gånger inte kunde
underlåta att säga, att han fann det överraskande eller konstigt, att skolöverstyrelsen
hade gått fram på det sätt som den har gjort i detta fall. På s. 9 i
statsutskottets utlåtande kommer konstigheten i en mycket gräll belysning.
Först framhåller skolöverstyrelsen, att det under senare år inkommit framställningar
från vissa högre läroverk om utbyte av gymnasielinjer. överstyrelsen
har då varit av den uppfattningen, »att de ifrågasatta organisationsändringarna
icke borde vidtagas isolerat vid enstaka läroverk utan i samband med
den allmänna översyn av gymnasiets organisation, sorn ingi lige i 1940 års

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Ansia!) till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
skolutrednings uppgifter». Nu Ilar skolutredningen angivit, att den är färdig
i lappet, och då säger skolöverstyrelsen: »Ja. då vika vi från vår gamla ståndpunkt.
Nu när utredningen snart är färdig, behöva vi inte bry oss om afl
vänta.» Man gör visserligen en liten reservation och framhåller, att skolutredningen
inte lika snabbt blir färdig med gymnasieorganisationen som med det''
övriga, men jag får säga, att det är en något klen betäckning för den ändrade
ståndpunkten. Vidare säger skolöverstyrelsen som en annan ursäkt, att mindre
genomgripande förändringar icke på något sätt kunde anses föregripa förslaget
till gymnasiets blivande organisation. Veta herrarna vid hur stor del
av våra gymnasier förändringarna skulle vidtagas? Vid mer än 20 procent av
samtliga gymnasier! Man kan kalla det »mindre genomgripande förändringar»,
Igudbevars — det beror på anspråken. Jag tycker inte att det är fråga om
mindre genomgripande förändringar. Det skall bli roligt att se, vad herrarna
tycka, när vi komma till voteringen.

Departementschefen har inte brytt sig så mycket om att gå in på dessa
saker, men det är av intresse att se vad han säger. Det återfinnes på s. 11 i utlåtandet.
Han tycker liksom skolöverstyrelsen att det är bra, att ökade möjligheter
beredas ungdomen att vid övergång till gymnasiet få välja mellan olika
linjer. Han är ense med skolöverstyrelsen, att ett genomförande av förslaget
inte kommer att föregripa 1940 års skolutrednings blivande förslag. Därefter
säger han: »Som utredningen själv i under hand inhämtat yttrande framhållit»
— man väntar sig, att skolutredningen framhållit, att den sett på förslaget
och gått med på det, men av fortsättningen framgår, att så ej är fallet -—
»torde nämligen ett genomförande av en eventuellt ny organisation kräva lång
tid, och det vore förvisso icke tillfredsställande, örn man av hänsyn till det
I »ågående utredningsarbetet skulle anse sig förhindrad att vidtaga de förbättringar
inom den nuvarande organisationens ram, som utan genomgripande åtgärder
kunna genomföras.» Det är detta allmänna uttalande utredningen har
gjort, men det har inte skett i detta sammanhang, ty skolutredningen har inte
fått yttra sig om förslaget. Hur vet jag det? Jo. jag har gått till handlingarna
och sett efter på skolöverstyrelsens promemoria till inlagan till Kungl. Maj:t.
Denna promemoria kallar skolöverstyrelsen »Skolöverstyrelsens förslag till
ändring av gymnasieorganisationen». Just »ändring av gymnasieorganisationen»!
När promemorian inlämnades, var skolöverstyrelsen således
på det det klara med den saken. Men hur kan jag säga, att skolutredningen
inte är hörd? Jo, det finns fyra punkter i denna promemoria,
varav punkt 3 lyder: »Sandberg i skolutredningen intet att erinra.» Såvitt
jag förstår, tyder det på att man inte låtit skolutredningen yttra sig. Det
visste jag emellertid förut, ty jag vet, att den ena linjen i skolutredninglen
känt sig högst överraskad av den här saken och på det bestämdaste opponerat
mot den. Oppositionen har kommit till uttryck i ett denna hälft av skolutredningen
så närstående organ som Svensk lärartidning. Därför visste jag redan
på förhand, att skolutredningen inte yttrat sig över förslaget, och jag endast
fick detta bekräftat av den promemoria, som jag letade fram.

Detta uttalande från herr Sandberg i skolutredningen är den enda remiss,
som har förekommit i fråga om denna ändring i gymnasieorganisationen. Punkt
4 i promemorian lyder nämligen: »Någon remiss synes ej erforderlig, då inga
kostnadsökningar uppstå.» Att det är en gymnasieorganisationsförändring, har
inte förnekats. Remiss anses dock obehövlig, då inga kostnadsökningar uppstå!
Det är väl ändå inte bara kostnadsökningar och kostnadsminskningar, det är
fråga om, i synnerhet när det rör sig om så små summor som det här gäller.
Det är väl inte det som är huvudsaken, när det gäller denna vidlyftiga organisation.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Andag till de allmänna läroverken m. ra. (Forts.)

Det liela är, som herr Pauli sade, ganska konstigt. Naturligtvis är det inte
skolöverstyrelsen i dess helhet som står för delina framställning. Det tog jag
för säkerhets skull också reda på i akten. Det är bara läroverksavdelningen,
som har varit med vid behandlingen av frågan. Men det är ganska naturligt,
då departementschefen anser, att den inte kan betraktas som en stor fråga,
trots att över 20 procent av gymnasierna komma att beröras av den. Det är
således den bakgrund, som herr Pauli ansåg sig inte kunna underlåta att känna
sig förvånad över, när han tillstyrkte propositionen.

Herr Pauli anmärkte emellertid, att vi inte hade varit konsekventa, enär
vi inte hade avstyrkt ändringarna i organisationen för gymnasierna i Lund och
Motala. Men på den punkten äro vi helt överens med skolutredningen. Den har
i annat sammanhang gjort ett uttalande, att vi inte skola underlåta att vidtaga
enstaka lokala förändringar av ringa omfattning, när det kail anföras
speciella skäl därför. Det underlät inte statsutskottet att göra föregående år
heller. Det är helt naturligt, men statsutskottet har inte kunnat finna, att det
i detta fall är fråga örn sådana enstaka lokala förhållanden, som kunna beaktas,
eftersom det gäller 14 gymnasier.

Det är således helt och hållet de allmänna pedagogiska hänsynen, det här
är fråga örn. I det avseendet har man det starka skälet, att alla lärare äro
överens om att de pedagogiska skälen tala till förmån för att så många elever
som möjligt få gå i 4-årigt gymnasium i stället för 3-årigt, ty i 4-årigt gymnasium
ha de lättare att direkt inrikta sig på målet för gymnasieundervisningen.
nämligen studentexamen. Skälet verkar mycket starkt, men det synes kanske
litet starkare än det är. Alldeles samma skäl ha från läroverkslärarhåll jämt
och ständigt framhållits för att visa den 5-åriga realskolans överlägsenhet över
den 4-åriga, Alla läroverkslärare äro eniga på den punkten också. Men hur
ligger saken till i verkligheten? Det förhåller sig i själva verket på det sättet,
att den bästa skolan har det sämsta undervisningsresultatet. Man kan inte vid
alla tillfällen rätta sig efter den professionella allmänna uppfattningen. Det har
ju skrivits lärda, för att inte säga spetsfundiga avhandlingar för att förklara,
varför den bästa realskolan åstadkommer de sämsta resultaten, men jag tror
inte att de på något sätt äro överbevisande för den, som tittar närmare på dem.
Jag vet inte, örn eller i vad mån undersökningar ha gjorts beträffande resultaten
vid de 3- och 4-åriga gymnasierna, men jag har alltid hört, att det 3-åriga
gymnasiet betraktats såsom en mycket god skola, ehuru den av lärare och
elever anses tyngre än det 4-åriga gymnasiet. Under alla förhållanden är den
saken av mindre betydelse då det gäller denna fråga,

Jag skall gärna gå in på herr Paulis uttalande, att frågan har gjorts till
en skolpolitisk fråga i visst hänseende. När det gäller ett föregripande av
skolutredningens förslag är det viktigt att avgöra, om vi skola bereda oss på
en bättre skola eller en sämre skola, i detta fall för en längre skola eller en
kortare skola. I de framstötar, som gjorts i år på olika håll, har det varit tal
om den längre gymnasielinjen eller den längre realskolelinjen. Det är nämligen
inte bara från skolöverstyrelsen, som det har gjorts framstötar för de
längre linjerna. I fråga örn realskolan har det skett även från ecklesiastikdepartementet,
Jag har från en drätselkammarledamot i Lidingö fått ett papper,
vari omtalas, att stadsfullmäktige i anledning av en motion år 1939 hemställde
hos Kungl. Majit att få en 5-årig realskolelinje. Det kunde skolöverstyrelsen
och departementet inte göra något åt. Det ansågs, att man borde
vänta, tills skolutredningen var klar. I december 1913 väcktes det åter en
motion med begäran, afl, stadsfullmäktige måtte göra förnyad framställning
lill Kungl. Majit, Härefter står följande alf läsa i papperet: »Att saken tagits
lipp på nytt beror på vissa upplysningar, som under hand erhållits från eckle -

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1045 fm.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
siastikdepartementel. Det Ilar sålunda meddelats, att departementschefen» —
givetvis inte den nuvarande — »är hågad att nu taga upp saken. Att skolutredningen
icke är avslutad skulle icke utgöra något hinder mot att vid Lidingö
läroverk inrättades 5-årig realskolelinje, en åtgärd som i ecklesiastikdepartementet
icke ansågs såsom en större sak. En förutsättning för att departementschefen
skulle taga upp saken nu vore emellertid, att Lidingö stad
gjorde en ny framställning. Denna finge icke vara så allmän som den förra
utan måste sluta med en direkt begäran om 5-årig realskola». Stadsfullmäktige
i Lidingö nappade den gången inte på kroken utan avslogo motionen.

Här ha vi alltså en direkt inbjudan från den föregående departementschefen,
som också är skolutredningens ordförande, att gå fram för den av läroverkslärarna
gynnade realskolelinjen. Här i dag lia vi en inbjudan från skolöverstyrelsen,
som visst inte skickats ut enbart till de läroverk, som förut
någon gång anhållit att få en sådan linje, utan till 14 läroverk, som skolöverstyrelsen
ansåg lämpligen borde ha båda linjerna.

Jag tror att örn de, som följt med denna redogörelse, nu tänka på den, äro
de inte alls förvånade över herr Paulis förvåning över tillvägagångssättet.
Statsutskottets majoritet ansåg också att det var en mycket konstig historia
att när en utredning höll på att avslutas, då lägga fram ett förslag, som har
så stor betydelse för hela gymnasieorganisationen. Det är ju, som också herr
Pauli sade, faktiskt på det sättet, att vi inte veta, hur det nya gymnasiet
kommer att se ut. Vi veta inte, örn det skall bli 4-årigt eller 3-årigt eller
kanske rent av 2-årigt. Men här inbjudas vi att lägga örn 14 3-åriga gymnasier
till 4-åriga så sent, .skulle jag tro, som året innan skolutredningen ligger
klar. Jag har inte varit med om att riksdagen förut ansett sig kunna gå sådana
vägar.

Nu har det sagts av herr Pauli och kommer väl även att sägas av departementschefen
— han har för resten redan sagt det i propositionen — att det
inte är någon konst att ändra på saken; skall man övergå till en kortare gymnasietid,
kan det gå lika lätt som man går in för en gymnasieorganisation
med ett fjärde läsår. Det låter säga sig, och det kan också tänkas, att det är
på det sättet, men jag anser inte att det är ett tillräckligt starkt skäl för att
förorda denna omorganisation. Kungl. Majit borde först lia grundligt utrett
saken, innan förslag lades fram, så att inte vi, som varit rädda för förslaget,
och det är majoriteten i statsutskottet, behövt vara rädda längre.

Rent pedagogiskt vill jag endast fästa uppmärksamheten på en besynnerlig
sak, nämligen att de, som reserverat sig, ha känt den allra största betänksamhet
mot att locka folk in på vägen mot studentexamen. Vid 14 gymnasier
vill man locka dem dit ett år tidigare än förut. Det är åtminstone inte
ett sätt att bromsa upp intresset för att komma fram till studentexamen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Jag ber först och främst att tacksamt
få inkassera det erkännande, som herr Oscar Olsson givit denna proposition,
då han sade, att den i vissa avseenden betyder en väsentlig reform. Jag behöver
inte här gå in på i vilka stycken denna proposition har den betydelsen.
Herr Oscar Olsson är ju en mästare i den pedagogiska förenklingens konst,
och jag kan väl första, att han vill driva denna konst även när det gäller pedagogiska
frågor. Ibland förefaller det mig emellertid, som örn han drev
denna konst något litet för långt. Jag skall därför be att få taga upp några
av hans argument till närmare analys.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Anslår/ till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Herr Oscar Olssons huvudskäl mot det nu föreliggande förslaget var ju,
att det skulle innebära ett föregripande av den kommande skolutredningen.
Jag får säga, att det är ett överraskande konservativt argument. Är det verkligen
herr Oscar Olssons mening, att riksdagen varje gång en stor utredning
sitter och arbetar, inte skall få lov att göra någonting för att bota de olägenheter
som äro förenade med den bestående organisationen? Jag tror, att örn
man faller offer för ett sådant argument, befordrar man på många områden
ett stillastående, som inte kan vara önskvärt. Jag vill också framhålla, att
den gamla och jag vill säga den stora riksdagstraditionen är ju att arbeta
på de partiella reformernas väg, att laga efter lägligheten och omständigheterna,
att se till var skon klämmer i varje särskilt fall och försöka bota de
brister, man i varje särskild situation kan upptäcka. Det är ingenting annat
än detta som propositionen har gjort på denna punkt.

Jag vill dessutom framhålla, att utskottet inte har varit så särskilt konsekvent
när det gällt att tillämpa principen att undvika föregripanden. När
sålunda Kungl. Maj :t av objektiva skäl på ett par punkter föreslår en övergång
från 4-årigt till 3-årigt gymnasium, anser inte statsutskottet att man
föregriper en kommande utredning, utan då följer utskottet Kungl. Maj:t.
Men när Kungl. Maj :t föreslår, att man skall gå den motsatta vägen, blir
det genast ett föregripande, som anses förkastligt.

Vad innebär detta s. k. föregripande i detta fall? Först och främst vill jag
framhålla, att det finns få saker, när det gäller skolorganisationen, som äro
så lätta att ändra som en övergång från ett 4-årigt till 3-årigt eller från 3-årigt
till 4-årigt gymnasium. Det går utan svårigheter och utan några stora kostnader.
Som herr Pauli framhållit, blir det rent av en besparing varje gång man
kan övergå från 3-årigt till 4-årigt gymnasium. På denna punkt tror jag
därför att den föreliggande propositionen inte bara har starka pedagogiska
skäl, utan också goda statsfinansiella skäl för sitt förslag.

Vad betyder i realiteten den reform, som här föreslås? Herr Oscar Olsson
ansåg att när det gällde rent lokala organisatoriska förändringar skulle man
kunna gå med på dem, örn de voro objektivt motiverade. I detta fall gäller det
ingenting annat än en rad lokala organisatoriska förändringar, som var och en
tagen för sig är starkt motiverad. Jag vill framhålla, att vid läroverken i Kalmar
och Kristinehamn kommer man kanhända beträffande det 4-åriga gymnasiet
icke upp till ett fullt tillfredsställande lärjungeantal. Man räknar med att
i Kalmar komma upp till 20 lärjungar i första 4-åriga gymnasielinjen och i
Kristinehamn till 23. Men i alla de andra läroverken kommer man upp till fulla
klasser och i vissa av läroverken till och med till alltför stora klasser. Ett avslag
på Kungl. Maj ris proposition skulle sålunda innebära, att i nästan alla de
berörda orterna en fulltalig klass skulle avvisas från gymnasiet för att återgå
till realskolan och sedan fortsätta i det 3-åriga gymnasiet. Vi ha alltså gjort
ordentliga undersökningar på varje särskild plats och funnit, att det finns
starka skäl för en övergång från det 3-åriga till det 4-åriga gymnasiet.

När jag nu på grund av omständigheternas makt kommer att vända mili
polemik mot herr Oscar Olsson, kan jag inte underlåta att samtidigt erinra örn
de ideal, som han gärna förfäktar i skoldebatterna. Han förfäktar t. ex. den
fria skolan. Men vad är det för en skola, som han denna gång talar för? Jo, del
är uniformitetens och likriktningens skola. l3å alla de punkter, där man nu
föreslår inrättande av fyraårigt gymnasium, finns redan förut ett treårigt,
men en sådan komplettering av gymnasiet anser herr Oscar Olsson felaktig.
Det skall nödvändigt och dogmatiskt bara få finnas ett treårigt gymnasium.
Det får inte för lärjungarna finnas ännu en linje att välja på. Kan det verkligen
vara i den framtida skolans tjänst att på detta sätt uniformera och lik -

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Anslag lill de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
rikta i stället för att bereda lärjungarna möjligheter att välja de skolformer,
som passa dem?

Herr Oscar Olsson framhöll också, att alla pedagoger äro ense örn att det
fyraåriga gymnasiet är bättre än det treåriga. Jag tror, att det är sant. men
herr Oscar Olsson ansåg sig på denna punkt böra gå emot pedagogerna. Jag
tror inte, att herr Oscar Olsson har goda sakskäl därför.

En skola, som herr Oscar Olsson brukar hudflänga, är den s. k. pluggskolan.
Vi ha många gånger i debatterna fått se herr Oscar Olsson svänga sitt gissel
över denna skola. Men örn någon skolform verkligen är en pluggskola, så är
det ju det treåriga gymnasiet. I det fyraåriga råder en större lättnad. Där kan
man bättre planlägga kurserna. Den skolformen företer ur pedagogiska synpunkter
avsevärda fördelar, och hade herr Oscar Olsson varit sitt eget skolprogram
trogen, skulle han denna gång med tacksamhet lia accepterat möjligheterna
till ett fritt val och sökt undvika en pluggskola. som den kungl, propositionen
här föreslagit.

I debatten har ännu en sak diskuterats. Det är frågan örn klassernas storlek i
realskolans sista klass. Jag har ingenting att invända mot det förslag, som här
föreligger, att minska klassernas lärjungeantal från 35 till 30. Jag vill emellertid
erinra örn att en sådan minskning innebär, att man måste öka klassernas
antal, och det för med sig vissa olägenheter, framför allt den, att det kommer
att bli mycket mycket svårt att anskaffa tillräckligt kompetenta lärare i t. ex.
matematik. Men den saken får man väl försöka ordna, och går det, är det självfallet
bättre att lia en realskoleklass på 30 lärjungar än en på 35. Jag har alltså
på den punkten ingenting att invända. Jag hoppas bara, att skolöverstyrelsen
skall kunna lösa de nya problem, som uppstå genom denna förändring.

o Herr Forslund: I samband med denna organisationsdiskussion ber jag att
få föra på tal ett ärende, som också behandlas i detta utlåtande nr 225 och
som rör en rent praktisk fråga.

Tillsammans med åtskilliga andra i denna kammare har jag motionerat örn
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och
förslag till nästa års riksdag angående tjänstgöringstidens omfattning för
lärare vid under skolöverstyrelsen stående skolor med hänsyn tagen till det
i motionen framförda önskemålet, att en del av lärarnas tjänstgöringstid i
skolan skulle kunna disponeras för annan tjänstgöring vid skolan än undervisning
eller därmed direkt sammanhängande uppgifter. Som motivering för
detta yrkande anfördes de nya förhållanden, som råda i våra skolor, genom
att man där numera också bedriver en social verksamhet. Denna motion har
av utskottet behandlats på ett sätt, som jag för min del icke är nöjd med.

Utskottet bär inhämtat överstyrelsens yttrande i saken, och den har med
manga ord till sist kommit fram till att det nog finns skäl för att här verkställa
en utredning, men trots motionärernas önskan att förslag skulle föreläggas
nästa års riksdag har överstyrelsen egendomligt nog velat låta 1940
ars skolutredning ta hand om saken. Vi äro icke vana att få några förslag
från denna på kort tid, varför denna remiss synes verka till att föra ned denna
fråga under jorden, vilket inte gärna är lämpligt med den praktiska syftning,
aom förslaget har.

Överstyrelsen har emellertid i sitt yttrande gjort ett uttalande, som egentligen
pekar på att man mycket snabbare bör ta upp denna fråga och hemställa
hos Kungl. Maj :t örn ändring av nu gällande bestämmelser, överstyrelsen
vill här slå fast, att lärarna icke skulle ha skyldighet att bistå med bl. a.
tillsyn vid skolbarnsbespisningen. När man nu vet, att det är ett allmänt önskemål
att i större omfattning tillämpa denna möjlighet för barnen att få sin

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Ansiag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
skolfrukost, finner man det ju litet egendomligt, att en så viktig sak och en
rent praktisk fråga skall utredas av den stora skolutredningen. Det säges
tydligt och klart, att folkskolan anses stå i särklass här. Där ha uppgifterna
svällt ut, så att i vissa fall det möter svårigheter att avgöra lärarens skyldighet
att utanför undervisningen ställa sin tid till förfogande. Så är fallet bland
annat när det gäller tillsyn över barnbespisningen.

Sedan säger överstyrelsen: »Enligt överstyrelsens mening vore det i vissa
fall rimligt, örn lärarna kunde få fullgöra viss del av sin fyllnadstjänstgöring
genom handhavandet av socialpedagogiska uppgifter.» Men så kommer man
in på bestämmelserna, som enligt överstyrelsens mening äro så avfattade, att
de sannolikt lägga hinder i vägen för en sådan anordning.

När så är förhållandet, synes det mig, som om utskottsledamöterna, vilka
säkert känna det behov som föreligger, skulle ha haft anledning att söka få
lärarpersonalen att medverka här. Jag vill inte alls säga, att de inte medverka
nu också, men det rättsliga förhållandet när det gäller deras skyldigheter
borde klaras upp, så att vi rent praktiskt kunde få frågan löst.

Utskottet har i motiveringen för sitt yrkande sagt på sidan 48: »Utskottet
anser i likhet med skolöverstyrelsen, att frågan härom bqr upptagas till närmare
omprövning, och får, i anslutning till vad överstyrelsen anfört, framhålla,
att utskottet förutsätter, att ifrågavarande spörsmål göres till föremål
för undersökning inom skolutredningens socialpedagogiska delegation.» Jag
skulle vilja fråga kammarens ledamöter: är det någon av er, som känner till
denna delegation och vet, hur långt den har kommit i sin verksamhet? Jag
vet inte alls, vilka som sitta där, men vi äro, som sagt, eljest inte vana vid att
det så snabbt kommer förslag från skolutredningen.

Utskottet yrkar, att motionen skall anses besvarad med vad utskottet har
anfört, men det enda man har anfört är, att denna sak, som är en dagsaktuell
angelägenhet, bör gå till skolutredningens socialpedagogiska delegation.

Nu ligger det väl så till, herr talman, att jag inte kan ställa något yrkande
här. Det är väl ganska lönlöst. Men det må tillåtas mig att hos chefen för
ecklesiastikdepartementet vördsamt hemställa, att denna rent praktiska fråga
— skild från alla de organisationsproblem, som herrar Olsson och Pauli och
några till slåss örn — må lösas genom en snabb utredning och att skoldistrikten
snabbt må få besked örn vad de ha att rätta sig efter, örn lärarnas utjämningstimmar
få användas för detta ändamål eller ej. Kanske behövs det riksdagens
medgivande för en ändring av gällande reglemente.

Jag slutar med denna vördsamma vädjan till departementschefen och hoppas,
att han skall kunna ordna saken på kortast möjliga tid.

Herr Bergli, Ragnar: Jag begärde ordet, herr talman, för att på några
punkter replikera herr Oscar Olsson. Nu har emellertid statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet gjort detta så grundligt, att just ingenting är
att tillägga. Därför skall jag inskränka mig till endast ett par saker.

Jag skulle vilja framhålla, att kammarens ledamöter icke böra bibringas
(Ion föreställningen, att detta är någon stor fråga. När man hör herr Oscar
Olsson tala, kan man få den uppfattningen, att det här vore fråga örn en betydande
omorganisation av vårt undervisningsväsen i vad det gäller gymnasierna.
Han säger, att de nu diskuterade gymnasieavdelningarna omfatta så
och så stor del av hela antalet, och de, som inte äro närmare inne i saken,
kunna få den föreställningen, att här diskutera vi i själva verket hela läroverksinst
it ullonen som sådan och att, här liro ytterst viktiga ting å förde.
Jag tror, att det är olämpligt hysa en sådan föreställning och att det är idé

Första hammarens protokoll 1945. Nr 80. 3

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
att ge denna fråga något mindre proportioner än den icke sakkunnige kan tro
att den har när han hör herr Oscar Olsson tala.

Det är ju inte fråga om någonting annat än att på 14 orter inrätta fyraåriga
gymnasielinjer vid sidan örn de treåriga. Det är alltså icke fråga om
att beröva dessa läroverk alla treåriga gymnasielinjer, utan att vid dessas sida
införa parallellavdelningar, så att jämte dessa treåriga linjer också komma att
finnas fyraåriga. Det är ingenting annat det rör sig om, och det är, såsom
redan sagts, den lättaste sak i världen att ändra detta tillbaka en annan gång,
ifall så skulle anses påkallat. Det kan omöjligen på något sätt innebära något
föregripande av en framtida organisation. Hur denna organisation än utformas,
måste man ju ha en övergångstid för att komma in på den nya planen.

Det kan icke heller ställa landsbygdens barn i något sämre läge. De landsbygdsbarn,
som vilja gå i sina hemorters fyraåriga realskolor eller kommunala
mellanskolor, få icke sina möjligheter till utbildning vid läroverken försämrade,
ty vägen till de treåriga gymnasierna kommer fortfarande att stå öppen.
Det är, såsom redan sagts, bara fråga om att åstadkomma en differentiering
av gymnasielinjerna vid förevarande läroanstalter. Det är därom hela problemet
rör sig och icke örn någon vittomfattande omorganisation av vårt undervisningsväsen.

Man bör sålunda begränsa debatten till att låta den avse en helt praktisk
angelägenhet utan vare sig skolpolitiska eller andra aspekter.

Herr Sjödahl: Herr talman! Det är uppenbart, att ställningstagandet i

denna fråga rätt mycket beror på huruvida man anser vad som här föreslås
vara ett föregripande av den pågående skolutredningen eller icke. Jag skulle då
blott vilja erinra örn att det synes mig litet märkligt, att ju längre tid man har
kvar, tills skolutredningens arbete kan vara slutfört, ju ängsligare är man att
föregripa dess resultat, men när skolutredningen håller på att avsluta sitt arbete,
faller all denna ängslan att föregripa bort. Det förefaller mig vara ett rätt
egendomligt resonemang. Skolöverstyrelsen, från vilken detta resonemang närmast
emanerar, sade förut, att man inte borde vidta någon isolerad åtgärd, utan
man borde vänta, tills den allmänna översynen kom. Så sade man 1941 och 1942,
1943 och 1944. Men 1945, då det annonserats, att slutbetänkanden komma att
dugga under somaren, då är man fullständigt på det klara med att nu kan ett
beslut inte betyda något som helst föregripande.

Detta resonemang verkar som sagt besynnerligt. Örn där ligger någon tanke
bakom att vilja ställa riksdagen inför ett falt. accompli, vågar jag inte uttala
mig örn.

Men det är uppenbart, att även denna fråga blir en fråga örn de eventuella fördelarna
av den ena eller den andra gymnasielinjen. Nu är det tydligt, att på det
håll, där man strävar efter att bygga upp en enhetlig medborgarskola för hela
vårt svenska folk, anser man det sannolikt, att man i toppen av denna organisation
måste nöja sig med ett treårigt gymnasium. Jag vill erinra om att gymnasieutbildningen
här i landet tar betydligt längre tid än t. ex. den i England och
Förenta staterna. Men man kan ändå säga, att det är möjligt, att det fyraåriga
gymnasiet bär företräde framför det treåriga. Ja, under den förutsättningen,
att man inte ser på någonting annat än studentexamen. Om man bortser från
realskolan, som man bygger på, är det uppenbart, att det har vissa fördelar
att under fyra år inrikta eleverna på en examen framför att bara göra det under
tre år. Men man måste ju fråga: skapas inte andra brister i detta sammanhang?
Det blir väl bland annat den bristen, att om nu det finns två eller tre
avdelningar av realskolans högsta klass, som ligga som grund för ett gymnasium,
så tänker sig ju skolöverstyrelsen och därefter Kungl. Maj:t, att man

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
skall dra in en avdelning i den högsta realskoleklassen. Då medför inrättandet
av ett fyraårigt gymnasium, att det år, då eleverna från realskolan skola upp
i realexamen, måste man sammanslå de tidigare två eller tre parallellavdelningarna
till en eller två med upplösning av elevkadrerna, med brytande av deras
miljöer och den kontakt de haft med vissa lärare. Vad man vinner på det ena
hållet, förlorar man på det andra.

Jag är inte heller säker på att man inte genom att införa ett fyraårigt gymnasium
skapar åtskilliga olägenheter för den kvarstående treåriga linjen. Som
herr statsrådet här antydde, kan det fyraåriga gymnasiet i vissa fall få ett
relativt ringa antal elever. Vad betyder det? Jo, uppenbarligen, att de, som
strömma till det treåriga gymnasiet från en hel rad av realskolor ute i bygden
och från det egna läroverket, få trängas på denna linje. Man får alltså ett fyraårigt
gymnasium med i detta fall relativt litet antal elever, och ett treårigt, som
anses vara mera svårarbetat, med fyllda klasser, vilkas elever sammanplockats
från alla håll och där de som kamrater i det läroverk, till vilket de komma, få
inte de bästa av eleverna där, utan sannolikt de svagaste. Jag tror, att vad man
vinner i den fyraåriga linjen, förlorar man i pedagogiskt avseende i så hög grad
i den treåriga, att det vore klokt, örn riksdagen betänkte den saken åtskilliga
gånger.

Jag vill också erinra örn att många anse, att realexeamen äger värde. Alla
lia inte råd att låta barnen fortsätta i gymnasiet, och barnen kunna av andra
skäl tvingas att avbryta sina studier. Då kunna de vara glada åt en realexamen.
För denna grupp av elever och deras föräldrar bli möjligheterna givetvis
trängre genom att de få blott en treårig linje att välja på, där det förut varit
flera.

Jag finner av dessa skäl, att den uppfattning, skolöverstyrelsen hävdat på
denna punkt under fyra år, rimligen bort vidhållas under detta femte år, då
vi stå inför ett avslutande av skolutredningens arbete. Visserligen har skolutredningen
själv inte ansett, att det föreslagna beslutet här skulle innebära ett
föregripande, men det verkar, som om då bara den ena hälften av skolutredningen
hade talat, nämligen den hälft, som är intresserad för en viss skolpolitisk
linje, vilken den andra hälften har en annnan uppfattning örn. Det synes
inte, som örn den andra hälften hade blivit rådfrågad på denna punkt.

Av dessa anledningar, herr talman, vill jag på denna punkt i utskottets betänkande
tillstyrka utskottets linje. Jag tror, att i nuvarande läge är den lämplig.

En annnan punkt avser att ge ett lägre elevantal i avslutningsklasserna.
Flera reservanter, herr J. B. Johansson m. fl. och herr Olsbon m. fl., ha gått
in för den linjen. Där får jag säga, att kunna vi på någon punkt börja minska
på det stora elevantalet i våra realskolor, så böra vi göra det i avslutningsklassen.

Jag ber att för min del få förorda detta, och därför ansluter jag mig på den
punkten till herr Oscar Olssons reservation.

Herr Larsson, Sven: Herr talman! Jag hegärde egentligen ordet för att
någon skulle yrka bifall till utskottets hemställan.

F fråga örn förändringen av gymnasielinjerna kan jag till stora delar, kanske
med undantag av viss del av herr Oscar Olssons motivering, instämma med
honom och herr Sjödahl. Jag har ingen bestämd uppfattning örn vilken av
dessa linjer som kan vara att föredraga, men så mycket är väl i alla fall säkert
— vilket också departementschefen erkänner — att det råder högst delade
meningar om vilken av dessa linjer som är att föredraga. Då vi nu, såsom
här har framhållits, stå inför den tidpunkt, då skolutredningen avslutar

Nr 30.

Onädagen den 20 juni 1945 fm.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
sitt arbete, förefaller det åtminstone mig som lekman, att man inte bör föregripa
denna utredning. Ty vad man än säger, tror jag ändå, att det kommer
att bli ett föregripande av skolutredningens arbete. En sak är väl i alla fall
säker: det råder högst delade meningar örn vilken linje som är att föredraga,
och vissa pedagoger anse, att en övergång från det treåriga till det fyraåriga
gymnasiet är en avgjord försämring. Endast detta sista skäl bör vara tillräckligt,
åtminstone för lekmannen, att ställa sig litet tveksam inför att nu
utan vidare gå med på den reform, eller vad man skall kalla det, som Kungl.
Maj :t i detta fall har föreslagit.

I fråga örn klassernas storlek måste jag säga, att jag inte tror, att någon
inom vare sig avdelningen eller utskottet inte skulle kunna instämma med herr
Sjödahl. Men då denna sak har varit föremål för riksdagens behandling i
flera omgångar, ha vi inte kunnat finna, att vi i detta fall böra göra något
avsteg från den ståndpunkt, som riksdagen förut har intagit. Vi framhålla
ju här, liksom vi ha gjort förut, att utskottet mycket starkt vill understryka
vad redan fjolårets riksdag sade i fråga örn klassernas storlek, och vi hoppas,
att denna sak skall mogna, så att den kan föreläggas nästa års riksdag.

Jag tror således inte, att det finns någon anledning för riksdagen att i detta
fall vika från den ståndpunkt, som riksdagen förut har intagit.

Det var den saken. Sedan skulle jag endast vilja säga några ord örn herr
Forslunds motion. Jag har själv skrivit på den och har därför ingen anledning
att tillkännagiva, att jag delar hans uppfattning. Men då det är ett
faktum, att denna sak, som vi ha motionerat örn, redan är föremål för utredning,
ansågo vi, att det inte fanns något skäl att ytterligare uppmana Kungl.
Majit att låta utreda saken. Vilka som sitta i skolutredningens socialpedagogiska
delegation känner inte heller jag till, men det har kanske inte så synnerligen
stor betydelse och hör kanske inte heller vara avgörande. Ett faktum
är i alla fall, att både departementschefen och andra ha sagt ifrån, att
skolutredningen inom det närmaste året eller inom den närmaste tiden kommer
att vara färdig med sitt arbete, och eftersom även den sak, som herr Forslund
var inne på, är föremål för behandling, komma vi att få besked också på den
punkten. Av den anledningen har utskottet inte ansett, att vi böra göra någonting
utöver att påminna om att denna sak redan är under utredning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag står som en av undertecknarna till
reservation nr 2, vilken innebär anslutning till den i reservation nr 1 förordade
omflyttningen vid de fjorton läroverken, men med den variationen, att de
restriktioner, som det under kriget i besparingssyfte varit nödvändigt vidtaga
i fråga örn klassernas storlek, även i fortsättningen skola upprätthållas. Vi
leva i en så hård och besvärlig tid, att vi inte kunna få alla våra önskningar
uppfyllda. Alla möjligheter, som finnas att göra begränsningar och besparingar,
måste begagnas, örn vi skola få finanserna att gå ihop. Såvitt jag förstår,
ha tidsomständigheterna tvingat oss till detta på flera områden än det
vi nu diskutera.

Herr statsrådet har nu emellertid i viss mån betagit mig lusten att yrka
bifall till den reservation jag står för. Jag kan förstå honom, då han givetvis
har skolväsendets bästa för ögonen, och utan tvivel är det ur den synpunkten
bättre att inte ha så stora klassavdelningar. Den saken är ju klar — det
behöver man inte vara pedagog för att förstå. Däremot skulle det vara intressant
att höra vad finansministern säger på denna punkt. Det är ju här
fråga örn en besparing, som är uppskattad till 140 000 kronor. Örn finansmi -

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
nistern här i kammaren stått upp och sagt — vilket jag tycker en finansminister
i detta fall bort göra — att han inte kan gå med på en dylik åtgärd,
därför att det är han, som skall skaffa pengarna, hade jag varit säker på att
jag skulle vidhålla mitt yrkande. Då emellertid så inte varit fallet och då
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet desavuerat oss kungatrogna
reservanter, anser jag för min del, att jag bör avstå från att ställa något
yrkande på denna punkt. Det kan ju därigenom också bli lättare för kammarens
ledamöter vid voteringen, örn ett av de fyra förslag, som här föreligga,
faller bort ur propositionsordningen. Jag skall därför med den motivering
jag här framlagt avstå från att yrka bifall till den av mig avgivna reservationen.

Beträffande frågan om det föreslagna utbytet av gymnasielinjer vid vissa
läroverk har skälet för mig att biträda den ståndpunkt, som Kungl. Maj:ts
förslag och reservationen nr 1 innefatta, huvudsakligast varit den fördel, som
därmed följer för eleverna att kunna välja mellan olika linjer, ty genom denna
anordning få dessa läroverk ju både en treårig och en fyraårig linje, och
det är ju alltid bra att ha en sortering, så att man inte är piskad att ansluta
sig till en linje, som man kanske inte annars skulle vilja ansluta sig till, bara
därför att det inte finns möjlighet att välja. Denna valfrihet tycker jag är
värd mycket, och jag tror inte, att skolutredningen, örn vi genomföra denna
förändring, kommer att föregripas i alltför hög grad.

Jag skall, herr talman, inte denna gång ställa något yrkande.

I detta anförande instämde herr Andersson, Gustav Emil.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag är mycket tacksam gentemot herr
Sjödahl, som genom sitt anförande befriat mig från att säga många ord. Herr
Sjödahl kompletterade ju vad som var att säga beträffande de pedagogiska
fördelarna och de pedagogiska nackdelarna i denna fråga, och jag tyckte verkligen
att jag höll på tillräckligt länge utan att jag- behövde gå in på någon
detalj diskussion i de rent pedagogiska frågorna i mitt förra anförande.

Jag måste säga, att jag tvekar att ge departementschefen råd, men då lian
i grund och botten personligen är så välvillig, kanske jag ändå vågar i förbigående
säga honom, att det verkligen finns en utväg när det gäller pluggskolan,
vilken han är rädd för att jag ger för starkt understöd — ja, kanske
herr Sjödahl i någon mån nu mildrat detta intryck — en utväg, som jag vid
ett föregående tillfälle föreslagit beträffande folkskolan, nämligen att vi skola
försöka även på gymnasiet få en mera individualiserad undervisning. Jag
tror att det skulle betyda bra mycket mera för lättandet av pluggskolan även
på det högre stadiet, än örn man ersätter en realskoleklass plus tre gymnasieklasser
med fyra gymnasieklasser, ty det är ju bara det, som det från pedagogisk
synpunkt är fråga om.

Vad herr Sven Larssons anförande beträffar, erkände han ju egentligen
själv, att dessa olidliga förhållanden för både lärare och elever i dessa examensklasser
dock komma att bestå ett år för länge, såvida vi inte följa den
av mig m. fl. avgivna reservationen. Vad återigen beträffar att vi böra vidhålla
samma ståndpunkt som tidigare, vill jag fästa både herr Larssons och
kammarens uppmärksamhet på att vi, när det gällde slöjdundervisningen i
folkskolan, gingo emot vår traditionella ståndpunkt. T detta fall gällde det
också 200 000 kronor, oell vi gingo samma väg när det gällde de sämre skolformerna
på landsbygden, då vi emot den kungl, propositionen voterade
100 000 kronor för denna sak. Det är således inte exempellöst att vi under
denna riksdag, just när det gällt svåra missförhållanden i något hänseende

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
inom vårt skolväsende, gått utöver Kungl. Majda förslag. .Tåg ber således att
få vidhålla mitt yrkande om bifall till min reservation.

Beträffande vad herr Sven Larsson yttrade gentemot herr Forslund är jag
ense med honom. Jag får också säga, att vi vid den förra stora skoldebatten
fingo så positiva besked örn det snara färdigställandet av skolutredningens
arbete både i denna kammare av departementschefen och i andra kammaren
av skolutredningens ordförande, att det kanske varit litet svårt för utskottet
att helt bortse därifrån, ehuru jag naturligtvis kan förstå herr Forslunds misstänksamhet
allt fortfarande i fråga örn den tillbörliga snabbheten när det gäller
denna fråga. Jag känner mig dock ganska övertygad örn att departementschefen,
örn han skulle finna, att den socialpedagogiska avdelningen inte skulle
hinna med denna sak i tid, inte har någonting emot att direkt efterkomma den
anhållan, som herr Forslund här framförde.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till den av mig m. fl. vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag har begärt ordet för att uttrycka min tillfredsställelse
över att utskottet yrkat bifall till den motion, som går ut på en
ökning av antalet extra ordinarie lärarbefattningar vid våra läroverk med 70
mot i propositionen föreslagna 20, och även för att ytterligare understryka
vad som kail motivera en dylik åtgärd.

Vid 1927 års riksdag uttalades önskemålet, att förhållandet mellan antalet
extralärare och hela antalet ämneslärare vid våra läroverk skulle utgöra 6,9
procent, och vid 1935 års riksdag, att den dåvarande proportionen, 24 procent
— den hade trots allt stigit så mycket — skulle sänkas till 10 procent. Nu
har, såsom framgår av handlingarna, proportionen återigen stigit till 24 procent,
och jag har i en motion begärt, att den måtte nedbringas till den gräns,
som ursprungligen avsetts vid 1935 års riksdag.

När man som kollega möter dessa extralärare, grips man verkligen av den
största medkänsla med dem för det öde, som är deras. För närvarande befinna
sig 60 procent av våra extralärare i trettiofemårsåldern och däröver, varför
de således sakna möjlighet att erhålla det antal tjänsteår, som fordras för full
pension. Man talade förr örn konsistorii skjutshästar, och dessa extralärare,
som få flacka land och rike omkring, äro verkligen i ungefär samma situation.

Jag har ett konkret exempel, som visar, att en person från 1936 till 1944
enbart i flyttningskostnader fått utbetala 3 710 kronor. I regel saknar ju vederbörande
egna tillgångar, och dessa extra utgifter för inkomstens förvärvande,
som det väl bör heta, måste bestridas lånevägen. Går man detta fall
än närmare in på livet, finner man dessutom, att vederbörande under de sista
sex åren blivit ytterligare betungad genom långvariga värnpliktsinkallelser.
oftast i befälsställning. I det fall, som jag nyss åberopade, beräknas den ekonomiska
förlust, som därigenom åsamkats vederbörande, till 6 000 kronor.

Följden av dessa förhållanden blir, att dessa extralärare icke bli i stånd att
ingå äktenskap, och örn de ingå äktenskap, blir det inga barn under den tid.
då den ekonomiska framtiden ter sig så oviss. Vid en undersökning för något
år sedan av en grupp av 449 läroverkslärare, där medelåldern var ungefär
40 år och som alltså omfattar de kategorier, vi här talat om, var medeltalet
barn 0,4. Resultaten av dylika undersökningar äro skrämmande, särskilt som
det vore i högsta grad önskvärt, att barnantalet inom denna befolkningsgrupp
bleve större.

I den diskussion, herr talman, som här vidare förts angående fyraårigt eller
treårigt gymnasium, kan man inte underlåta att i likhet med herr statsrådet
uttala sin förvåning över de motsägelser, som förelegat i resonemanget från

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
herr Oscar Olssons sida. Han talar å ena sidan skenbart för den s. k. fria skolan,
men han rekommenderar å andra sidan benhårt det treåriga gymnasie!
och den fyraåriga realskolan. Skall man här tala örn någonting, som brukar
kallas barnets rätt, är det mycket tvivelaktigt, huruvida denna bäst tillgodoses
med det treåriga gymnasiet och den fyraåriga realskolan. Jag hade i
förrgår ett brev från en studentkamrat, som nu har en pojke, som går i fyraårig
realskola. Den arbetstakt, som pojken där måste underkasta sig, skrev
han, är orimlig, och han frågade, örn det inte fanns möjlighet att åtminstone
få pojken över till det fyraåriga gymnasiet. Det var en mycket enkel fråga
att besvara, ty det går ju bra. Min gode vän präglade för övrigt uttrycket,
att den fyraåriga realskolan och det treåriga gymnasiet äro »korvstoppningens
Ding an sich». Det är litet drastiskt uttryckt, men jag tror, att det kommer
verkligheten närmast.

Det är därför överraskande att höra herr Oscar Olsson plädera så järnhårt
för att den av honom rekommenderade linjen är överlägsen — ur pedagogisk
synpunkt, säger han. Det skulle jag vilja sätta ett mycket stort frågetecken
för. Ur elevens synpunkt och med hänsyn till den barmhärtighet, en äldre
generation är skyldig visa en yngre, för att något tillspetsa formuleringen, är
den längre utbildningen att föredraga. Bland dem, som haft möjlighet att
praktisera båda systemen -— och det få ju vi läroverkslärare göra — kan jag
inte erinra mig ha mött någon, som inte förordar den femåriga realskolan och
det fyraåriga gymnasiet — från elevens synpunkt.

Det är, herr talman, endast dessa synpunkter jag velat framföra, och jag
kan sluta med att i det praktiska spörsmålet beträffande utnämningen i fortsättningen
av dessa extra ordinarie lärare uttala, att jag gärna hade sett, att
utskottet därvidlag gjort en principförklaring, som åtminstone ställt dagens
statsutskott på samma linje som 1936 års lärarlönesakkunniga eller på samma
linje som statsutskottet vid 1935 års riksdag eller ännu hellre vid 1927 års
riksdag.

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Herr Oscar Olsson gick endast på en
enda punkt in på någon polemik mot mitt tidigare anförande, och jag kan
därför beträffande hans anförande fatta mig mycket kort.

Herr Oscar Olsson syntes medgiva, att det treåriga gymnasiet är en värre
pluggskola än det fyraåriga gymnasiet — jag måste tyvärr erkänna, att
bägge dessa gymnasieformer i viss utsträckning äro pluggskolor — men han
menade, att olägenheterna skulle i någon mån kunna botas om man införde
en individualiserad undervisning, och självklart ligger det någon sanning i
detta. Men kan man genomföra en individualiserad undervisning i det treåriga
gymnasiet, går det naturligtvis lika bra att genomföra den också i det fyraåriga,
och på det sättet bibehåller man relationerna, så att det treåriga gymnasiet
fortfarande blir en mera svårartad pluggskola än det fyraåriga gymnasiet.

För övrigt hänvisar herr Oscar Olsson framför allt till vad herr Edgar
Sjödahl tidigare yttrat gentemot mitt förra anförande. Herr Edgar Sjödahl
nöjde sig dock väsentligen med att polemisera mot skolöverstyrelsen och mindre
mot ecklesiastikdepartementet : jag får kanske ändå lov att upptaga hans synpunkter
till granskning.

Herr Sjödahl uttalar först och främst sin förvåning över att ju närmare
man kom den pågående skolutredningens avslutande, desto mindre rädd var
man för att genomföra vissa förändringar. Ja, skenbart kan det se så ut. Man
får emellertid observera, att det hänt någonting under de sista åren, och vad
som hänt är framför allt att gymnasiet bär vuxit. Vi stå inför behovet av ett

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
vidgat gymnasium, och vi stå inför behovet av ett så gott gymnasium som
möjligt.

Herr Edgar Sjödahl gjorde också det medgivandet, att hail fann det fyraåriga
gymnasiet bättre än det treåriga, örn nämligen gymnasiet siktar mot
studentexamen. Men i realiteten sikta ju alla elever i gymnasiet mot studentexamen,
även örn inte alla lyckas i sin avsikt.

Under sådana förhållanden tror jag inte mycket på de nackdelar för det
treåriga gymnasiets vidkommande, som herr Edgar Sjödahl ansåg skulle följa
av ett upprättande av fyraårigt gymnasium vid sidan av ett treårigt.

Vad herr Mannerskantz’ anförande beträffar, vill jag bestämt förklara, att
det inte varit min mening att desavuera hans reservation. Jag har endast
framhållit, att jag — självklart ur pedagogiska synpunkter — inte har något
att invända mot att i den högsta realskoleklassen lärjungeantalet minskas från
35 till 30. Det är självfallet en förändring, som har stora pedagogiska fördelar
med sig. Jag framhöll samtidigt, att det kan möta svårigheter, särskilt
att få fram matematiklärare till det ökade antal klasser, som man på så
sätt får.

Gentemot herr Sven Larsson skulle jag endast vilja framhålla, att jag inte
ens ett ögonblick tvekat när det gäller att tillerkänna det fyraåriga gymnasiet
bestämda företräden framför det treåriga. I den mån han alltså byggde
sitt resonemang på en supponerad tvekan från min sida, får jag nog säga,
att hans resonemang förfaller.

Jag kan inte neka till att jag under denna skoldebatt liksom i många föregående
skoldiskussioner skymtat ett spöke, och detta spöke är anknytningsfrågan.
Det finns ju fakirer, som ständigt stirra på sin navel, och det finns
höns, som äro så oerhört fascinerade av ett kritstreck, att de inte komma
någon vart. Jag är rädd för att vi i vår skolpolitik alltför mycket inrikta
vår uppmärksamhet på denna anknytningsfråga och att vi därigenom hindras
att göra nödiga och nyttiga reformer. Såsom reformvän på skolans område
skulle jag därför gärna se, att man lät denna fråga få mera rimliga proportioner
och inte lät den överskugga alla de skoldebatter vi ha och under de
kommande åren i växande utsträckning komma- att få i denna kammare.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag vill gärna understryka den synpunkt,
som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet framfört, nämligen
att man kanske inte bör tillmäta denna anknytningsfråga alltför stor betydelse
och att man inte bör ge den alltför stora dimensioner i den skoldebatt
som pågår och som man kan vänta kommer att intensifieras i fortsättningen.
Jag ber emellertid att här få göra mig till tolk för en synpunkt, som jag tror
inte blivit berörd under den föregående debatten men som för mig utgör ett
av motiven till att jag för min del kommer att yrka bifall till utskottets förslag.
Man borde avvakta skolutredningens betänkande, även med hänsyn till
att denna skolutredning ju inte sysslar endast med läroverkens organisationsfrågor
utan även, och det är en lika vital fråga, med folkskolans problem.

Jag har den förhoppningen, att det skall visa sig, när skolutredningens
förslag en gång lägges fram, att det finns möjlighet till en upprustning av
den svenska folkskolan, till en förbättring av dess arbetsmöjligheter och därmed
också av de resultat, som denna folkskola kan komma att prestera. En
moderniserad folkskola, förbättrad med avseende på sina undervisningsresultat,
utgör självfallet en bättre underbyggnad för de högre skolorganisationer,
som skola bygga-s på densamma — samrealskolor, kommunala mellanskolor
eller vad det kan bli och läroverk av olika slag. Örn så blir fallet, skulle jag
tänka mig att hela denna diskussion angående det 3-åriga och 4-åriga gym -

Onsdagen den 20 juni i 945 fm.

Nr 30.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
nasiet därigenom kan komma att tillföras vissa element, som man inte skall
underskatta. Av detta drar jag, herr talman, den slutsatsen att det inte gärna
kan vara lämpligt, eller — för att uttrycka mig försiktigt —• åtminstone inte
alldeles nödvändigt att just vid denna riksdag, när vi tämligen snart lia att
motse detta, såsom man hoppas, betydelsefulla betänkande, fatta ett beslut,
som dock gäller ett relativt stort antal läroverk; jag tror det var 14 stycken.
På den punkten är jag för övrigt inte alls så väl informerad, att jag vet,
huruvida de önskemål, som föreligga från dessa olika läroverksorter, äro resultatet
av kollektiva framställningar i ena eller andra formen från målsmännen
på resp. orter eller örn det varit enbart en kollegieangelägenhet eller
bur saken kan ligga till. Jag menar, att detta åtminstone kan spela någon
liten roll, när man försöker få en uppfattning om betydelsen av dessa aktioner
från de olika läroverksorterna.

Det var herr Ragnar Bergh, som underströk, att den föreliggande frågan
var av rent praktisk natur, och det är den naturligtvis ur vissa synpunkter.
Men det är ju så här i livet, att bakom det, som synes praktiskt och som kan
förefalla att vara enbart en praktisk åtgärd, i alla fall många gånger latent
ligger en princip, mer eller mindre helig, som man understundom kan få se
springa fram ur det rent praktiska orsakssammanhanget. Jag tror, att man i
någon mån kan finna en sådan princip även här.

Herr statsrådet har, med sitt synnerligen mjuka och skickliga och koncilianta
sätt att föra skoldebatter här i kammaren, varit mycket angelägen örn
att icke alltför strängt markera den principiella sidan, men även han måste
ju trots sin dialektiska skicklighet göra vissa formuleringar, som åtminstone,
så vitt jag kunde förstå, inneburo ett rätt markerat ståndpunktstagande. En
sådan ståndpunkt har jag all respekt för, och den bugar jag mig gärna för.

Men om det nu är så, att den debatt, som försiggår här i dag, dock i vissa
avseenden gäller principer, som vi kunna vänta skola komma upp till behandling
i ett annat och större sammanhang vid en kommande riksdag, när vi
ha materialet i dess helhet tillgängligt, tycker jag, att kammaren kunde vila
på hanen och i detta fall följa utskottet i dess yrkande. Jag understryker ännu
en gång, att det bör vara riksdagen angeläget att, när den går att lösa våra
skolfrågor, verkligen se upp med det sammanhang, organisatoriskt och även
teoretiskt, som kommer att firmas mellan de olika skolformerna, och därvid
inte underskatta den betydelsefulla roll, folkskolan spelar på detta område.

Det är enligt min mening litet för tidigt att i dag fatta ett beslut sådant
som detta. Jag vill inte påstå, att det behöver vara prejudicerande. Statsrådet
har ju understrukit, att riksdagen i det fallet är suverän och har full frihet
att omskapa, vad som i dag åstadkommes. Men det bästa är ändå enligt min
mening att vänta och se, så att man inte nu fattar detta beslut och det sedan
om, låt oss säga, två år kanske skall visa sig, att det hade varit bättre, örn ett
annat beslut i dag blivit fattat även när det gäller just de orter, som här äro
i fråga. Jag har många gånger tyckt mig förmärka, att herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet, samtidigt som han inte alls är rädd för
att ta djärva grepp och har förutsättningar -— örn jag får göra honom den
komplimangen — att bli en i vissa avseenden stor reformator på skolväsendets
område, innerst inne inte har någonting emot att respektera och i viss mån kanske
också acceptera den ståndpunkt, som innefattas i det gamla uttrycket »vänta
och se».

dag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr Sjödahl: Herr talman! Det är bara en kort upplysning jag vill lämna.
Jag sade i mitt föregående anförande, att den 4-åriga gymnasielinjen, örn

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
man enbart räknade med att den skulle leda fram till studentexamen, var att
föredraga framför den 3-åriga. Till detta skulle jag vilja göra ett litet tillägg:
under förutsättning att den verkligen leder fram till studentexamen. Ty för
dem, som inte komma så långt, utan av olika anledningar avbryta sina studier,
är det lyckligare att först ta realexamen och sedan försöka gå den 3-åriga
gymnasielinjen. Men jag menade tillika, att även örn det 3-åriga gymnasiet har
pedagogiska brister, kommer ett utbyte av en 3-årig linje mot en 4-årig att
verka i hög grad störande för arbetet i realskolans avslutningsklasser.

Jag ville bara i förtydligande syfte anföra detta, herr talman.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades i
den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen^
samt 3:o) att kammaren skulle godkänna herr Oscar Olssons m. fl.
vid utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav herr
talmannen upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava. utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville
till kontraproposition antaga godkännande av det förslag, som innefattades i
herr Johan Bernhard Johanssons m. fl. reservation.

Herr Olsson, Oscar, äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 225 antager godkännande av det förslag, som innefattas i den av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits godkännande
av herr Oscar Olssons m. fl. vid utlåtandet anförda reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Oscar, begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej —- 60.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Onsdagen den äO juni 1945 fm.

Nr 30.

Anslag till de allmänna läroverken m. rn. (Forts.)

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 225, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —- 78;

Nej — 55.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr i, Äng. ändring
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag), m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 februari 1945 dagtecknad proposition, nr 227, hade Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bi lagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) ävensom till lag angående ändrad
lydelse av 32 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården,

dels anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändrad lydelse av 7 § stadgan den 29 maj 1931 (nr 172)
angående enskilda sjukhem och förlossningshem,

dels ock föreslagit riksdagen att

I) medgiva,

att den i avlöningsstaten för Överståthållarämbetet upptagna anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal finge för budgetåret 1945/46
överskridas med högst 5 300 kronor,

samt att den i avlöningsstaten för länsstyrelserna upptagna anslagsposten
till övrig icke-ordinarie personal finge för budgetåret 1945/46 överskridas
med högst 112 900 kronor;

II) godkänna

ej mindre i propositionen införd personalförteckning för statens fattigvårdsoch
bamavårdskonsulenter

än även likaledes i propositionen införd avlöningsstat för samma konsulenter
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Ane/, ändring i barnavårdslagen m. m. (Forts.)

III) för budgetåret 1945/46 anvisa
till Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter: Avlöning -

ar ett förslagsanslag av .............................. kronor 138 300

till Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter: Omkostnader
ett förslagsanslag av ........................ » 45 100;

IV) medgiva, att till uppförande eller inrättande av barnhem samt till driften
av sådana hem finge utgå statsbidrag i huvudsaklig överensstämmelse med
de grunder, som i propositionen angivits; samt

V) för budgetåret 1945/46 anvisa

till Bidrag till uppförande eller inrättande av barnhem ett

reservationsanslag av ................................ kronor 300 000

till Bidrag till driften av barnhem ett förslagsanslag av... . » 750 000.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lag angående ändring av lagen
den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (bamavårdslag)
hade 49 § 1 och 2 mom. följande lydelse:

1 mom. Barn under sexton år, som fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna
eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden örn barnet,
benämnes i denna lag fosterbarn och står under barnavårdsnämndens tillsyn

1 enlighet med bestämmelserna i detta kapitel.

Barnavårdsnämnden äger, örn särskilda skäl därtill föreligga, beträffande
fosterbarn besluta, att barnet skall under viss tid, högst två år, efter uppnådda
sexton års ålder stå under barnavårdsnämndens tillsyn på sätt gäller örn
fosterbarn; dock att barnet icke må omhändertagas av barnavårdsnämnden i
enlighet med vad i 55 § 1 mom. stadgas.

2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårdsnämnden
eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under sexton
år, vilket vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller förmyndare, som
ovan sägs, men ej är jämlikt 1 mom. att hänföra till fosterbarn, skali tills vidare
anses såsom sådant; och skall i dylikt fall vad i detta kapitel och i 73 § är
stadgat äga tillämpning. Då sådant beslut meddelas av ordföranden, skall anmälan
därom göras vid nästa sammanträde hos nämnden, som prövar huruvida
beslutet skall äga bestånd.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts tre motioner, nämligen
motionen i första kammaren nr 336 av fru Sjöström-Bengtsson m. fl. samt
motionerna i andra kammaren nr 492 av herr Hedlund i Östersund och nr 526
av fröken Nygren m. fl.

I motionerna I: 336 och II: 526, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen matte besluta, att 49 § 1 mom. första stycket samt samma paragraf

2 mom. barnavårdslagen skulle erhålla följande lydelse:

1 mom. Barn under sexton år, som fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna,
benämnes i denna lag fosterbarn och står under barnavårdsnämndens
tillsyn i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel.

2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårdsnämnden
eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under sexton
ar, vilket vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna, men ej är jämlikt
1 morn. att hänföra till fosterbarn, skall tills vidare anses såsom sådant; och
skall i dylikt fall vad i detta kapitel och i 73 § är stadgat äga tillämpning.
Da sadant beslut meddelas av ordföranden, skall anmälan därom göras vid
nästa sammanträde hos nämnden, som prövar, huruvida beslutet skall äga
bestånd.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Ang. ändring i barnavårdslagen m. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

A) med avslag å motionerna 1:336 samt 11:492 och 526 antaga de genom
propositionen framlagda förslagen till

1) lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) samt

2) lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården;

B) i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen vid granskning icke
funnit anledning till erinran mot det i propositionen intagna förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 7 § stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående
enskilda sjukhem och förlossningshem;

C) medgiva, att den i avlöningsstaten för Överståthållarämbetet upptagna
anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal finge för budgetåret
1945/46 överskridas med högst 5 300 kronor samt att den i avlöningsstaten
för länsstyrelserna upptagna anslagsposten till övrig icke-ordinarie personal
finge för budgetåret 1945/46 överskridas med högst 112 900 kronor;

D) godkänna

ej mindre i utlåtandet införd personalförteckning för statens fattigvårdsoch
bamavårdskonsulenter

än även likaledes i utlåtandet införd avlönigsstat för samma konsulenter att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

E) för budgetåret 1945/46 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa

1) till Statens fattigvårds- och bamavårdskonsulenter: Avlöningar ett förslagsanslag
av 139 300 kronor;

2) till Statens fattigvårds- och bamavårdskonsulenter: Omkostnader ett förslagsanslag
av 45 100 kronor;

F) medgiva, att till uppförande eller inrättande av barnhem samt till driften
av sådana hem finge utgå statsbidrag i huvudsaklig överensstämmelse med de
grander, som i utlåtandet angivits; samt

G) för budgetåret 1945/46 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa

1) till Bidrag till uppförande eller inrättande av barnhem ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

2) till Bidrag till driften av barnhem ett förslagsanslag av 750 000 kronor.

Reservation hade anmälts av, utom andra, herrar Hage och K. G. Viklund,
som ansett, att utskottet bort föreslå

dels viss ändring av 59 och 73 §§ i Kungl. Maj :ts förslag till lag angående
ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd,

dels ock borttagande av viss del av övergångsbestämmelserna till samma
lagförslag.

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! I denna fråga föreligger en motion
i båda kamrarna, vari hemställes om en sådan formulering av föreliggande lagförslags
49 §, som förordas av socialvårdskommittén och som innebär, att fosterbarnsbegreppet
skulle utvidgas till att omfatta även barn, som uppfostras
hos förmyndare. _ .

Socialvårdskommitténs förslag i detta hänseende har i flertalet remissyttranden
tillstyrkts eller åtminstone lämnats utan erinran, och även utskottet
finner, att det i många fall föreligger skäl att ställa dessa hem under samma
kontroll från barnavårdsnämndens sida som övriga fosterhem. Utskottet ansluter
sig dock till departementschefens ståndpunkt, att förmyndarhem icke
skola betraktas sorn fosterhem.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Äng. ändring i barnavårdslagen m. m. (Forts.)

Det huvudsakliga skälet för utskottets ståndpunkt är, att förmyndares vårdnadsskyldighet
grundar sig på domstols beslut. Utskottet anser därför i likhet
med departementschefen, att det skulle vara olämpligt att i dessa fall koppla
in även barnavårdsnämnden. Motionärerna ha inte lyckats bli riktigt övertygade
av det argumentet. Den viktigaste och huvudsakliga prövning, som domstolarna
företa, torde i första hand gälla förmyndarens lämplighet att handhava
de medel, som myndlingen eventuellt kan vara ägare till. Visserligen skall
domstolen också pröva förmyndarens lämplighet som vårdnadshavare, men såsom
vi framhålla i motionen, kan det inte alltid förutsättas, att även den hemmiljö,
där barnen skola vistas, eller förmyndarens hustrus lämplighet som fos
termor ordentligt prövas.

Den farhåga, som departementschefen och även utskottet kanske hyst för att.
barnavårdsnämnden redan en kort tid efter domstolens vårdnadsbeslut skulle
förklara förmyndaren olämplig som barnafostrare, torde knappast vara berättigad,
. för så vitt domstolen tagit prövningen av vederbörande förmyndares
lämplighet allvarligt och noggrant. Har så inte skett, kail det ju tänkas att
barnavårdsnämnden tvingas ingripa till barnets fromma.

Dessutom framhåller socialvårdskommittén med all rätt. att förändringar
kunna inträffa i förmyndarhemmet, som avsevärt försämra situationen för barnet.
Det kan t. ex. tänkas, att fostermodern avlider och fosterfadern får en hushållerska
eller kanske gifter örn sig, och det är inte alls säkert att den nya
husmodern har något som helst intresse för ifrågavarande barn och dess fostran.

För övrigt vill jag säga, att jag har mycket svårt att förstå, på vad sätt
det skulle vara till skada eller obehag för vederbörande fosterhem, örn barnavårdsnämnden
hade tillsyn över barnet. Någon ofta återkommande eller regelbunden
inspektion behöver ju i de allra flesta fall inte alls förekomma, i synnerhet
inte när det gäller landsbygden, där människorna så väl känna varandras
förhållanden. Jag vill också säga, att min erfarenhet är, att goda fosterhem,
där barnen få bra vård, ingalunda tycka illa örn barnavårdstjänstemännens
besök. Tvärtom äro de ofta stolta över den erkänsla, som kommer dem till
del från dessa tjänstemäns sida, när de uttrycka sin belåtenhet över hur barnet
har blivit^ skött. Jag vet att fosterföräldrarna glädja sig åt det berömmet.
Och jag förstår inte, varför förhållandet skulle vara ett annat i fråga om de
fosterhem, det här gäller.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionärernas förslag, som helt
sammanfaller med socialvårdskommitténs.

Herr Hage: Herr talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande, tillsammans,
med min läskamrat herr K. G. Viklund i andra kammaren, avgivit en reservation.
Den grundar sig på ett förslag från socialvårdskommittén, men yrkandet
täckes icke av någon väckt motion, och det gör, att jag inte har någon
möjlighet att få proposition framställd på det yrkande, som återfinnes å s. 72
i dori till utskottsutlatandet av mig och herr Viklund avgivna reservationen.
Trots detta skall jag tillåta mig att säga några ord i denna fråga, som är
ganska stor och betydelsefull; det gäller ju både våra barnavårdsanstalter
och fosterbarnsvården, och det gäller en reformering av dessa betydelsefulla
områden av samhällslivet.

Ja,g vill då först och främst ge till känna, att jag för min del, då yttranden
infordrats från landstingen och landstingsförbundets styrelse, har förordat,
att staten skall vara huvudman för barnavårdsanstalterna. Det har jag
naturligtvis gjort med hänsyn till skatteutjämningssynpunkten och därför att
jag representerar ett län med mycket hard skattetunga på kommunerna. För
en tid sedan avgavs ju ett utlåtande av en skattekommitté, där man antydde

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Ane/, ändring i barnavårdslagen ni. m. (Forts.)
den riktlinjen, att socialvården i mycket stor utsträckning borde bli en statsangelägenhet,
för vilken staten alltså påtog sig de väsentliga kostnaderna.
Jag skulle vilja säga, att vi uppe i våra bygder, där det finns särskilt skattetyngda
kommuner, sågo på detta förslag ungefärligen som de vise männen,
som, när de fingo se stjärnan, blevo mycket glada. Men sedan har vår uppsyn
mulnat något, allteftersom det mer och mer visar sig, att man fortfarande
är benägen att i stor utsträckning lägga vissa uppgifter på landstingen och
eventuellt även kommunerna. Från de skattetyngda kommunernas utgångspunkter
är ju inte detta någon angenäm utveckling.

Nu förhåller det sig emellertid på det sättet, att Kungl. Majit när det gäller
statsbidrag till exempelvis byggande av barnhem föreslår — och utskottet
har även gått in för detta — att tre fjärdedelar av de faktiska kostnaderna
för barnhemmens inrättande skola betalas av staten. Det skulle väl, så vitt
jag förstår, ligga närmast till hands, att staten, när den tar på sig så stor
del av kostnaderna, också blir huvudman för verksamheten, dag tycker att
dessa två ting liksom hänga logiskt samman med varandra. Men då är att
marka, att det finns vissa bestämmelser — de äro återgivna å s. 69 i utskottsutlåtandet
— där man säger ifrån, att statsbidraget per vårdplats vid sådana
byggen icke får överstiga ett visst maximibelopp, »högst 4 500 kronor för
vårdplats, örn nybyggnad för barnhemmet uppföres, högst 3 000 kronor för
vårdplats, örn befintlig byggnad för ändamålet inköpes och ombygges, samt
högst 2 000 kronor för vårdplats, där i vederbörandes ägo befintlig byggnad
tages i anspråk». Detta innebär naturligtvis, att, om byggnadskostnaderna
stiga eller örn penningvärdet överhuvud taget sjunker, staten icke kommer att
behöva bestrida tre fjärdedelar av den totala kostnaden, utan kanske bara
hälften, medan den andra hälften kommer på landstinget.

överhuvud taget vill jag säga, att man inom vårt landsting, och särskilt
dess förvaltningsutskott, där vi ha en överblick över de skyldigheter, som påläggas
landstingen, börjar bli ganska betänksam inför all den mångskiftande
verksamhet, som det nu är planer på att ålägga landstingen. Frågan är, örn
landstingen, med den organisation de nu ha verkligen kunna gå i land med
uppgiften att vara huvudmän för all den verksamhet av olika slag, som man
nu planerar att lägga i deras händer.

Trots att man gärna velat reservera sig i denna fråga, skulle ju följden av
ett annat beslut än det, som föreslås i utskottets utlåtande, bli att hela frågan
återförvisades till ny utredning och att mycket betydande omläggnigar av
hela förslaget måste ske. På så sätt skulle hela denna reform bli försenad.
Men efter mitt sätt att se är frågan brådskande — den saken har betonats,
och jag tror att det förhaller sig sa — och därför har jag icke på den punkten
avgivit något reservation.

Den andra punkten, där jag tänkt säga några ord och där jag tillsammans
med herr Viklund avgivit reservation, gäller bestämmelserna örn fosterharmsvården
i 59 § av detta lagförslag, örn herrarna och damerna jämföra de två
lagtexterna i reservationen, å s. 42, och i utskottsutlåtandet, å s. 11, skola ni
finna att reservationen går längre när det gäller övervakningen av hur de barn
vårdas, som överlämnas till vissa hem. Jag vill säga att det är särskilt aktuellt,
att denna vård blir tillfredsställande, när det gäller skolbarn, sorn av
sina föräldrar ute pa landsbygden skickas exempelvis till en läroverksstad.

För mili del vet jag visserligen, och det har utskottet framhållit, att örn
man utövar alltför starkt press pa eller bestämmer en alltför noggrann kontroll
och anmälningsskyldighet för de familjer, som ta emot sådana barn'', så kan
det befaras att intresset för att ta emot barn i sådana fall kommer att minskas;
man kommer kanske inte att finna sig i att bli utsatt för att en inspektör

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Äng. ändring i barnavårdslagen rn. m. (Forts.)
ett, tu, tre kommer till hemmen och granskar förhållandena för de barn, man
mottagit. För min del vill jag göra det erkännandet, att den synpunkten har
ett visst berättigande när det gäller städer, där det är svårt att få in barnen
i lämpliga hem. Jag representerar själv en stad, där det är oerhört svårt att
få in barnen i goda hem, och där skulle en skärpt övervakning kanske kunna
verka på det sätt, som jag nu har antytt.

Men å andra sidan skulle jag vilja säga, att angelägenheten och nödvändigheten
av kontroll över att sådana barn komma till verkligt goda hem, där de
inte få dåliga vanor, enligt min mening är utomordentligt stor. Trots att jag
vet att det finns motskäl på andra sidan, har jag alltså gått in för att få till
stånd en mera vidsträckt kontroll exempelvis när det gäller mottagandet av
skolbarn i vissa hem. Detta bär också föreslagits av socialvårdskommittén.
och den lagtext, som föreslås i reservationen, innebär helt enkelt ett bifall till
socialvårdskommitténs förslag. Det heter där: »Har enskild person i sitt hem
mot ersättning mottagit annans barn utan att detta är att anse som fosterbarn,
skall, sedan vården fortfarit under åtta dagar, anmälan ofördröjligen
göras hos barnavårdsnämnden i den kommun, där hemmet är beläget.» I propositionen
säges däremot att detta skall gälla med avseende på barn, som icke
fyllt sju år — alltså de mindre barnen —- men att för barn i allmänhet, som
äro i skolåldern, ingen skyldighet till övervakning från samhällets sida skall
föreligga när det gäller hur dessa barn behandlas i hemmen och vilka inflytelser
de möjligen kunna utsättas för.

Jag vill i det sammanhanget säga, att min vän herr K. |G. Viklund, som
särskilt har sysslat med dessa frågor, i utskottet kunde påvisa, hur förhållandena
hade gestaltat sig i en del kommuner, där man varit tvungen att sända
skolbarn till hem, där förhållandena varit både si och så. Man hade så småningom
konstaterat, att barnen i dessa hem kommit under dåligt inflytande,
som kanske kunde inverka på hela deras utveckling och framtida livsföring!

Nu har jag, som sagt, ingen möjlighet att yrka bifall till reservationens och
socialvårdskommitténs förslag, som enligt min mening är det förnuftigare.
Men jag uttalar den förhoppningen, att örn det i fortsättningen visar sig, att
denna lagstiftning, som^ nu kommer att av riksdagen bifallas, icke är tillfredsställande
och att det på olika håll kommer att inträffa just sådana situationer
som de, som min vän herr K. G. Viklund påvisat — han har direkt erfarenhet
av detta — så kan frågan upptagas till behandling på nytt och en
längre gående kontroll eventuellt införas på detta område.

Jag har, herr talman, velat få in dessa synpunkter i protokollet, men jag
har som sagt intet yrkande.

Herr Norman: Herr talman! De önskemål örn en utvidgad kontrollmöjlighet
beträffande olika grupper av barn, som inte ha förmånen att få vård i föräldrahemmet,
utan på ett eller annat sätt måste komma till främmande människor
— de ha ju framförts dels i den reservation, som här föreligger, och dels i den
motion, som fru Sjöström-Bengtsson här har talat för — äro av sådan natur
att vi mom utskottet haft rätt starka Sympatier för dem. Det är nog alldeles
klart, att missförhållanden här kunna förefinnas, som det är allt skäl att det
allmänna uppmärksammar och försöker komma till rätta med.

I fråga örn det spörsmål örn anmälningsplikt beträffande dessa barn, som
merao tillfälligt vistas i ett främmande hem, vilket spörsmål herr Hage var inne
på, var nog det för utskottets ståndpunktstagande avgörande, att om den
bestämmelse, som ''socialvårdskommittén föreslagit, skulle bli lagfäst, komme
därmed ett område att ryckas in under kontrollen, daren sådan i ganska stor utsträckning
icke behöves. När det gäller feriebarnen, som få resa ut till landet

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Ang. ändring i barnavårdslagen m. m. (Forts.)
på sommaren, ofta efter särskilda överenskommelser mellan föräldrarna oell
dem, som ta emot barnen, liksom när det gäller skolungdom, som inackorderas
för sin skolgångs skull och där väl i allmänhet föräldrarna sköta den saken,
förefaller det i stort sett som örn intet särskilt behov skulle föreligga av någon
kontroll över hur dessa barn vårdas annat än genom föräldrarnas egna åtgärder.

Nu påpekade herr Hage visserligen, att det kanske framför allt uppe i de
stora norrlandskommunerna icke bara är föräldrarna som sköta dessa angelägenheter,
utan att skolmyndigheterna ofta få ordna med inackorderingsmöjligheter.
Men då är det väl också självklart, herr talman, att dessa skolmyndigheter
skola ha ansvaret och utöva den kontrollerande verksamhet, som man
enligt socialvårdskommitténs förslag vill lägga på barnavårdsnämnden.

Överhuvud taget har utskottet i fråga om de båda här berörda spörsmålen
menat, att det gäller en lagstiftning, där det allmänna griper in med utvidgade
krav i olika avseenden på de enskilda medborgarna, och att man därför bör gå
försiktigt fram och inte från början stadga alltför stränga bestämmelser. Anmälningsplikten
skulle säkerligen i många fall, där den inte alls behövs, verka
rätt så irriterande och kanske minska möjligheterna att skaffa de goda hem
åt dessa barn, som de behöva och som man strävar efter att ge dem.

Vad särskilt beträffar förmyndarbarnen, som motionärerna velat rycka in
under begreppet fosterbarn, har utskottet — utöver den allmänna synpunkt
utskottet anlagt, att man från början skall lagstifta med försiktighet för att
sedan göra de kompletteringar, som kunna befinnas nödvändiga — helt naturligt
tagit intryck av departementschefens skäl, när han avvisat socialvårdskommitténs
förslag i detta hänseende. Departementschefen framhåller, att förmyndarnas
vårdnadsskyldighet grundar sig på ett av domstol meddelat beslut,
och han finner det då knappast lämpligt, att en barnavårdsnämnd skall
äga att ingripa mot en förmyndare, som på detta sätt har fått ett åliggande,
under andra förutsättningar än som gälla för ingripande mot föräldrar. Ett ännu
starkare skäl har nog för utskottets del varit den omständigheten, att utskottet
under överläggningarna örn detta spörsmål blev på det klara med att
det knappast vore tillräckligt att, såsom motionärerna föreslagit, genomföra
en ändring i barnavårdslagen. Det förelåg i varje fall vissa skäl och kanske
rätt starka skäl för att även ändra på bestämmelserna i lagen örn barn i äktenskap
och förmynderskapslagen, och inför den risken ansåg utskottet alla skäl
tala för en försiktig ståndpunkt. Dessa överväganden förde utskottet till dess
avstyrkande ståndpunkt i fråga örn motionerna, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag måste för min del något ytterligare
understryka de synpunkter, som den föregående talaren utvecklat. Jag
hoppas att man inte tar illa upp, örn jag säger att socialvårdskommitténs förslag
på denna punkt är en typisk illustration till »faran» av sakkunskap. Man
har alitsa här upptäckt, att det även under en inackordering av mycket kort
varaktighet, låt oss säga dessa åtta dagar, kan förekomma att ett barn blir
placerat i ett olämpligt hem. Jag är alldeles övertygad örn att sådant kan förekomma.
För att det nu inte skall bli något slags felaktighet i konstruktionen
vill man i regleringssyfte gå så långt, att hela anordningen hos, jag höll på
att säga vanliga människor kommer att väcka irritation och kanske till och nied
avsky. Förslaget från kommittén på denna punkt innebär, att om enskild person
i sitt hem mot ersättning mottagit annans barn utan att detta är att anse
såsom fosterbarn, skall, sedan vården fortfarit under åtta dagar — det är

Forsta hammarens protokoll 1945. Nr 30. 4

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Äng. ändring i barnavårdslagen m. m. (Forts.)
alltså den korta tiden det gäller — anmälan ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden
i den kommun, där hemmet är beläget. Syftet med detta är ju
utmärkt. Men det är ett typiskt exempel på det, jag höll på att säga fullkomlighetsraseri,
som ofta utmärker svensk lagstiftning inte bara på detta utan
även på många andra områden och som får till resultat, att vi själva råka ur
den ena Svårigheten in i den andra.

Yad innebär nu det förslag som här förordas från ett par håll? Jag skall
tillåta mig att nämna ett enda exempel. Statsmakterna ha nu bestämt sig för
att vi skola sörja för sommarferier på landsbygden för stadsbarn — vi komma
säkerligen så småningom fram till att understödja sommarresor även för
landsbygdens barn till städer och annorstädes i större utsträckning än vi hittills
beslutat —• och det har då bestämts, att förutsättningen för fri resa är att barnet
vistas minst en månad på feriestället. Nu händer det ju, att det hem på
landsbygden, där barnet placeras, är fattigt och att barnets föräldrar gärna
vilja betala någon ersättning för barnets vistelse där. Då skall enligt detta
förslag varenda sådan familj anmäla hos barnavårdsnämnden i orten, att den
mottagit ett barn. Självfallet skall då även inspektion av hemmet ske — annars
vore det ju meningslöst — och finner barnavårdsmyndigheten, att hemmet
kanske inte är så absolut perfekt, skall barnet därifrån. Bara detta exempel
på hur bestämmelser av denna ytterligt ingripande art kunna komma att
verka bör vara rätt avskräckande.

Jag kan nämna även andra exempel, ty denna bestämmelse skall gälla vilka
hem som helst. Låt oss säga, att jag skickar mitt barn till släktingar på landsbygden.
Släktingarna äro kanske fattigare än jag, och jag har råd att betala
för barnet, men jag vill ovillkorligen, att det skall få sin lantvistelse. Örn nu
barnet skall vistas hos denna familj på landet mer än åtta dagar, skall familjen
ofördröjligen anmäla till barnavårdsnämnden, att den mottagit barnet.

När vi i departementet gingo igenom detta förslag, sade jag mig, att detta
är farliga vägar att slå in på. Om jag vill impopularisera en verksamhet, skall
jag just gå fram på detta sätt. Vidare sade vi oss — den synpunkten har framhållits
även av herr Norman — att örn man behöver strängare bestämmelser
än dem som nu föreslås i Kungl. Maj:ts proposition och som vunnit anslutning
av det stora flertalet inom utskottet, får man ta upp saken till förnyat övervägande.
Det behöver inte betyda, att man bestämmer en tidsperiod av åtta
dagar, såsom kommittén föreslagit, utan man kan ju bestämma en längre tid.
Men låt först erfarenheten av de bestämmelser som vi nu föreslå tala sitt språk!
Örn denna erfarenhet visar, att vi begått ett misstag, som medför allvarliga
vådor — jag vill visst inte erkänna, att det är ett fel i lagstiftningen, örn man
skulle hitta tio hem på landet, som tagits i anspråk på grund av dessa bestämmelser
och som icke äro lämpliga, men örn det visar sig, att verkligt allvarliga
brister uppstå på grund av en lagstiftning enligt Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag, då få vi ta upp saken till förnyad prövning och låta undersöka,
om en skärpning av bestämmelserna erfordras. Men vi skola inte börja
med så stränga bestämmelser, att vi eventuellt nödgas ändra dem i mildrande
riktning. Låt oss hellre börja med mildare bestämmelser och skärpa dem i
efterhand, örn så visar sig vara av behovet påkallat. Uppriktigt sagt tror jag,
att det endast i enstaka rena undantagsfall skall visa sig, att de nu av Kungl.
Majit och utskottet föreslagna bestämmelserna äro för milda.

Herr Franzon: Herr andre vice talman! Jag har intet annat yrkande än örn
bifall till utskottets hemställan. Jag har emellertid begärt ordet för att något
beröra en fråga, som har ett visst och kanske inte så litet sammanhang med
det nu föreliggande ärendet. Jag tänker på den omständigheten, att Kungl.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Ant7. ändring i barnavårdslagen m. m. (Forts.)
Maj :t och riksdagen med korta mellanrum lägga på de svenska landstingen nya
stora arbetsuppgifter. Det huvudmannaskap som landstingen få genom detta
förslag är ju inte minst betydande. Svenska landstingsförbundet, som yttrat
sig i frågan, har även lagt märke till detta, och förbundet ifrågasätter, om
inte vissa andra uppgifter kunde överflyttas från landstingen till andra institutioner.
Jag har nu närmast i tankarna, herr andre vice talman, bestämmelserna
i lagen örn landsting beträffande förvaltningsutskottens arbetsuppgifter och
även sättet för landstingens sammanträdande. Landstingen sammanträda ju i
regel inte mera än högst en vecka varje år. Man frågar sig, örn landstingsledamöterna
på denna korta tid hinna riktigt tränga in i de olika spörsmålen.
Visserligen finnes ju möjligheten att sammankalla ett urtima landsting, men
bestämmelserna i förordningen äro sådana, att detta ej är så lätt. Antingen
skall Konungen förordna örn urtima landsting, eller också skola tre fjärdedelar
av lagtima landstingets ledamöter vara överens därom. Vad beträffar förvaltningsutskotten,
stadgas i slutet av 39 § i förordningen, att förvaltningsutskottet
skall »i andra hänseenden företräda landstinget mellan dess möten»,
men denna bestämmelse är ju ibland ganska svår att tolka.

Jag tror emellertid, herr andre vice talman, att det med hänsyn till de stora
arbetsuppgifter, som undan för undan påläggas landstingen, är nödvändigt
med en översyn av gällande landstingslag, så att man kan göra landstingens
arbete litet mera levande, örn jag får använda det uttrycket. Jag sitter själv i
ett landstings förvaltningsutskott, och jag vet hur svårt det ibland kan vara att
avgöra — därför att landstinget kanske inte så klart uppdragit riktlinjerna —
huruvida man skall vaga fatta ett beslut i ett ärende eller örn man skall låta
hela frågan anstå till landstingets sammanträde. Detta har kanske bidragit till
att en betydelsefull fråga fått vänta på sin lösning. Det förhåller sig så, herr
andre vice talman, att Stockholms läns landsting liksom denna kammare har
sin speciella konstitutionella väktare —■ de äro för övrigt förenade i en och
samma person och det har också patalats vid våra landstingssammanträden,
att förvaltningsutskottet ibland kanske gått över sina befogenheter.

. Jag har. herr andre vice talman, velat få dessa synpunkter antecknade till
riksdagens protokoll, och jag skulle i detta sammanhang vilja vädja till herr
statsrådet, att han beaktar dessa och om möjligt föranstaltar om en översyn
av landstingens arbetsuppgifter, så att landstingen tillfredsställande kunna
fylla dessa sina ingalunda lätta uppgifter.

I herr Franzons yttrande instämde herrar Dahlström, Robert Berg, Anderberg,
Gustaf Karlsson, Lodenius, Rosander och Frans Ericson.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag kunde ha inskränkt mig till ett instämmande,
därför att herr Franzon framhållit just de synpunkter jag velat anföra.
Jag skall hara med några få ord stryka under vad han sagt. Det förefaller
mig utomordentligt ^angeläget, att man, då man lägger stora uppgifter
pa kommunala organ, också ser till att deras organisation blir så beskaffad, att
formerna kunna fyllas med ett levande liv. Det är ju ändå meningen med hela
självstyrelsen, att den skall bestå av människor, som ha möjlighet att tränga
m i saker och ting och på grund av detta inträngande träda i samråd med varandra.
Sadant är enligt min tioåriga erfarenhet i ett landsting helt enkelt inte
möjligt med den orimliga form under vilken landstingen arbeta. De kallas ju
ihop att sammanträda några få dagar varje år.

Jag har med detta, som sagt, velat understryka angelägenheten av att
man, da man lägger nya stora uppgifter på landstingen, också tänker på afl
deras organisation blir så avpassad, att de kunna bära dessa uppgifter

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Äng. ändring i barnavårdslagen m. m. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Jag tiar ju inte framställt något yrkande i fråga
örn den av mig och herr Viklund avgivna reservationen, men jag skall ändå
be att få säga några ord i anledning av herr statsrådets anförande. Jag tycker
att herr statsrådet överdrev farhågorna för det läge, som skulle uppstå, om
reservationen gick igenom. När det gäller att ta ståndpunkt till en fråga som
denna blir det ofta så, att man tar intryck av lokala händelser, som man bevittnat
på nära håll. Det framhölls ju av utskottets ordförande, att herr Viklund
inom utskottet relaterat en del beklagliga händelser beträffande inackorderade
skolbarn. Det är givet, att örn man inom sin närmaste krets kunnat
konstatera, att det förekommit tråkiga förhållanden — att barn kommit till
olämpliga hem, där de fått dåliga intryck på grund av att där förekommit
spritmissbruk och dylikt — blir man mera lyhörd för mera långtgående krav
beträffande övervakandet av hem, där man får emot barn, som tillhöra vissa
undervisningsanstalter. Jag vill i detta sammanhang även nämna, att en förste
provinsialläkare redogjort för fall, då barn som kommit till tuberkulösa hem
blivit smittade. Det är ju ett mycket beklagligt förhållande, örn sådant skall
inträffa på grund av bristande översyn.

Jag vill vidare nämna, att den föreslagna bestämmelsen i 59 § 2 mom. icke
innebär, att det alltid skall bli en sådan där inspektion, där vederbörande ständigt
och jämt gå och nosa i hemmen. Örn nämnden redan äger noggrann kännedom
örn ett visst hem, där skolbarn tagas emot, finns det ingen anledning
att företaga inspektion. Men örn man inte äger denna kännedom, skall inspektion
ske.

Slutligen vill jag säga, att det väl ändå inte är så förfärligt farligt att begära
av en familjefader, som tar emot ett barn, att han på ett litet papper
skriver ned några ord till barnavårdsnämnden, där han talar örn att han tagit
emot ett barn i sin familj. Det tar ju högst ett pär minuter. Jag tycker det är
en överdrift, när man tror att det skulle uppkomma en så oerhörd irritation,
örn man genomförde en sådan bestämmelse, som här har föreslagits i 59 §.
Jag har emellertid allt fortfarande inte något yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
enligt föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till motionerna I: 336
och II: 526; och förklarade herr andre vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Sjöström-Bengtsson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad sammansatta stats- och andra lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej Auli, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som föranledes
av bifall till motionerna I: 336 och II: 526.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr andre vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Ang. ändring i barnavårdslagen m. m. (Forts.)
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 54, i anledning av Kungl.

Majlis proposition med förslag till förordning om värnskatt för budgetåret ^irnskatt.
1945/46 jämte i ämnet väckta motioner.

I förevarande betänkande hade utskottet hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts proposition nr 314 och
med avslag å de likalydande motionerna I: 402 och II: 617 samt motionen
II: 614, antaga vid propositionen fogat förslag till förordning örn värnskatt
för budgetåret 1945/46; samt

2) att motionen II: 613 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Ström: Herr talman! Jag har ingalunda begärt ordet för att yrka
avslag på utskottets hemställan, utan för att framföra några synpunkter med
utgångspunkt från småfolkets intressen, så att det icke städse ser ut, som örn
endast högermän och med dem i ekonomiskt avseende likställda framhålla
vikten av att få ned skatterna.

Det är oerhört viktigt, att skatterna inte drivas så högt i höjden, att de gå
ut över betydelsefulla nationella och mänskliga värden. Så länge kriget pågick,
hurö vi säkerligen alla — jag skulle tro även de som hade de allra
lägsta inkomsterna — nästan med glädje den skattebörda, som var nödvändig
för att upprätthålla vår militära värnkraft och för att trygga vårt lands frihet
och oberoende. Men det är alldeles påtagligt, att när kriget är slut och
den enskildes besparingar mången gång förtärda av pålagor, kan man inte
hålla kvar dessa skatter i höjden i det oändliga. De rika kunna möjligen bära
dem även i fortsättningen, men det blir omöjligt för de fattiga att göra det,
och det är nödvändigt, att detta klargöres. Visserligen ha de fattiga, särskilt
familjer med barn, en hel del skattelättnader, men många arbetare ha kommit
till mig och berättat, att åttatimmarslagen håller på att gå förlorad för
dem, på grund av att de för att klara sina skatter och betala sina oerhört höga
hyror och upprätthålla en någorlunda människovärdig standard nödgas_ ta
extra arbete på kvällarna, så att arbetstiden i verkligheten blir icke åtta timmar
utan ända till tio, elva och tolv timmar om dagen. Icke bara arbetare
utan även kontorsanställda i lönelägen mellan 4 000 och 7 000 kronor ha framfört
dessa bekymmer, t. o. m. ännu fattigare inkomsttagare. Det gäller inte
minst ogifta, särskilt dem som ha en dryg försörjningsbörda i annat avseende.

De kunna ha en anförvant att försörja, de kunna ha förpliktelser av olika
natur, och dc känna denna skattebörda mycket tung. De ha vid många tillfällen
undrat, huru länge de skola kunna hålla ut. Mångå av dem ha anmodat
mig att betona detta i riksdagen, och jag har lovat att göra det. Jag har så
mycket större anledning att föra dessa synpunkter vidare som finansministern
vid en interpellationsdebatt för ett par månader sedan i ett svar till mig yttrade,
att vi skulle få inte bara skatt vid källan utan även sänkta skatter.

Även en annan sak är av betydelse. Vi kunna inte sänka skatterna för dem,
som ba de stora inkomsterna. Jag tror fastmer, att vi en kort tid kanske måste
ytterligare höja deras skatter. Men när det gäller dom som lia mycket små
inkomster — till och med en städerska besökte mig en gång för att uttala sina
bekymmer över skatterna •— kunna vi inte stå till svars med att ha det så
som det nu är, utan vi måste söka att på ett eller annat sätt få skatterna
sänkta. Jag tror också, att det är riktigt med en sådan omläggning av värn -

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Förordnings förslag örn värnskatt. (Forts.)
skatten, att den inarbetas i kronoskatten. Vi måste givetvis betala de militära
räkningar, som vi själva ådragit staten, och vi måste naturligtvis hjälpa finansministern
att skaffa pengar härtill. Vi kunna sålunda inte anklaga finansministern,
och min kritik riktar sig ingalunda mot honom. Jag tror, att han
har skött sitt ämbete på ett utomordentligt sätt under dessa påfrestande tider
och att han i stort sett har avvägt skatterna riktigt. Men tiden är inne, då
vi måste överväga en mildring av skatterna för tili exempel dem som lia under
8 000 å 10 000 i årsinkomst.

Då säger givetvis finansministern: »Jag skall med största nöje föreslå
skattesänkning för de mindre inkomsttagarna, men var god och ge mig andra
inkomstkällor.» Detta är en fullt rimlig begäran. Och då är det helt naturligt
inte lätt för .en ledamot, .sorn ofta har röstat för ganska stora anslagskrav, att
ge finansministern sparsamhetsråd. Det skulle nog te sig inkonsekvent.

Men jag återkommer till en sak, som jag aldrig har underlåtit att betona
under alla de år jag har haft äran att sitta i denna kammare och i fråga örn
vilken jag — det kan jag säga uppriktigt — verkligen har varit en sparsamhetsvän.
Det är mitt gamla praeterea censeo, nämligen att vi någon gång måste
sluta med att tillskapa nya ämbetsverk samt bygga nya och dyra ämbetsbyggnader.
Vi måste upphöra att ideligen öka antalet ämbetsmän och ämbetsmannalöner
i detta rike. Örn vi inte göra det, är det omöjligt att sänka skatterna,
och. till sist .komma vi inte att kunna uppleta någon som vill vara finansminister
här i landet. Med alla de ämbetsverk, som nu upprättas, och alla de
ämbetsmän, som tillsättas, kan självfallet ingen finansminister i längden finna
någon utväg att finansiera budgeten. Det är dessa synpunkter, herr talman,
jag har velat framföra. Jag vill inte nu ställa något yrkande, utan endast
ännu en gång ta fasta på finansministerns uttalande, att vi måste sänka skatterna
lika väl som vi måste genomföra beskattning vid källan.

I detta sammanhang vill jag tacka finansministern för att han så snabbt
har kunnat förverkliga sitt givna löfte örn skatt vid källan, att vi nu ha ett
förslag, som ligger så väl till, att vi kanske redan till hösten kunna besluta
denna mycket åtråvärda och betydelsefulla reform.

Ännu en sak måste understrykas här — och det kommer säkerligen finansministern
att göra i den efterföljande debatten ■— nämligen behovet av pengar
till de försummade sociala och kulturella reformerna. De lia fått lida under
de hårda krigsåren, men de måste givetvis nu genomföras under loppet av ett
visst antal år. Man kan knappast tänka sig att göra detta i ett enda slag —
då skulle nog sannolikt även finansministern få slag — utan vi måste nog ta
det så småningom.. Vi äro säkerligen alla mycket tacksamma, örn socialministern,
ecklesiastikministern och finansministern gemensamt kunna framlägga
en femårsplan eller en tioårsplan för att förverkliga de väntande och nödvändiga
stora sociala och kulturella reformerna.

Hur skall man då få pengar till dessa reformer? Utom genom att inskränka
på den oerhörda byråkratien i vårt land och snarast till något så
när rimliga dimensioner nedskära_denna väldiga apparat och genom att så
snart som möjligt avskaffa alla kristidskommissioner och liknande dyrbara
inrättningar, kan man åstadkomma medel genom att bättre utnyttja våra naturrikedomar.
Jag tror inte, att vi få något stort ekonomiskt överskott genom
en socialisering av gatstensindustrien eller skoindustrien, men däremot är jag
övertygad örn att örn vi på ett praktiskt sätt kunde i samhällets tjänst utnyttja
våra stora naturtillgångar, skulle vi kunna åtskilligt öka statsverkets
inkomster. Det är också av stor betydelse, att sådana avbrott i produktionen,
som vi nu varit vittne till, undvikas genom att alla parter lära sig, att det är
klokare att ta en mager förlikning än en fet process. Framför allt är det

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Förördnings för slag örn värnskatt. (Forts.)
viktigt, att inte vår produktion under den kommande tiden störes genom våldsamma
ingrepp och vårt finansiella läge på grund därav försämras.

Jag tror inte, att det är omöjligt att skaffa statskassan ökade inkomster,
om vi verkligen med statens hjälp sörja för planering och planmässighet i
vårt produktionsliv, och jag har aldrig begripit, varför högern har varit så
rädd för dessa ord. Jag tycker, att det just är en viss planmässighet som
länge har saknats. Jag tror, att en sådan skulle kunna åstadkomma, ritan
att man behöver riskera så stora ingrepp, som enligt mångas mening måste
bli en följd av en planmässig produktion.

Herr talman! Jag har velat framföra dessa synpunkter i hopp örn att finansministern
måtte beakta de allra minsta inkomsttagarnas intresse av sänkta
skatter.

Her Nordenson: Herr talman! Både majoriteten och minoriteten i bevillningsutskottet
äro eniga örn att vi i nuvarande läge pa grund av budgetära
förhållanden inte kunna minska på värnskatten. Visserligen beklagar jag livligt
detta, men jag delar den uppfattningen, att vi nu inte kunna åstadkomma
någon ändring i detta avseende.

Jag skulle dock här vilja till denna fråga anknyta en reflexion av mera
allmänt innehåll, och jag föranledes därtill av ett yttrande, som finansministern
nyligen har fällt. Han har i ett föredrag framhållit, att vi inte kunde
tänka oss att få ned värnskatten, dels emedan de ökade ordinarie försvarsutgifterna
nu vore utomordentligt stora, dels ock emedan det vore önskvärt,
att vi nu successivt byggde ut vår sociala omvårdnad och att pengar ^ härför
lämpligen borde tagas av värnskattemedel. Finansministern pekade på önskvärdheten
av att höja folkpensionerna, förbättra sjukförsäkringen och lämna
stöd åt de fattigaste familjerna. Det är alldeles klart, att dessa saker i och
för sig kunna anses önskvärda, men frågan är, örn det är riktigt att vi använda
de medel, som värnskatten har inbringat, just till detta ändamål. För
att bestrida våra försvarsutgifter — såväl vår beredskap som vår. upprustning
__ ha vi ju måst tillgripa extraordinära skatter. Till dem höra i främsta
rummet värnskatten och omsättningsskatten, och det är då ett önskemål, att
dessa om möjligt komma bort, när de extraordinära förhållandena upphöra.

Det alternativ, som finansministern nu rullat upp, innebär, att man visserligen
skulle kunna tänka sig att ta bort omsättningsskatten, men att värnskatten
borde läggas in i den ordinarie skatteskalan och de pa detta sätt
inflytande medlen användas för de nämnda speciella, sociala ändamålen. Den
betänksamhet, som jag här vill framföra mot detta, beror på att det enligt
min mening innebär, att vi på detta sätt för ordinarie utgifter binda den skattekraft,
som hittills så att säga utgjort en reserv för extraordinära tillfällen.
Förhållandena i världen äro sådana, att vi inte få alldeles bortse från möjligheterna.
att vi inom överskådlig tid, till och med inom en nära framtid, kunna
bli tvungna att åter vidtaga omfattande åtgärder för vårt lands säkerhet. I
Europa föreligger en labilitet, som kan utlösa sig. Det kan bli nödvändigt för
oss att åter se örn vårt hus, och då uppstå utgifter inte bara för en beredskap
utan också för att ersätta förslitna försvarsmedel. Yi kunna, menar jag, inom
en överskådlig tid komma i det läget, att vi behöva möjligheter att skaffa
staten extraordinära inkomster. Vi veta, hur stora medel som då krävas. Vi
kunna tänka oss att man kan återinföra en omsättningsskatt. Men. den ger ju
relativt små belopp, i varje fall mindre än vad värnskatten har givit. Ha vi
då bundit oss för fasta utgifter och disponerat skattemedel för detta ändamål,
ha vi inte någon reserv att ta till eller i varje fall blott en mycket begränsad
sådan. Det ligger en viss fara i att man sa att säga under ordinära

Nr 80.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Förordning sförslag örn värnskatt. (Forts.)
förhållanden binder sig viel utgifter, som innebära, att folket belastas med en
maximal skattebörda.

Finansministern har visserligen gjort gällande, att förmågan att tåla skatter
är en vanesak, och han bar ju vant oss ganska länge vid höga skatter. Nu lia vi
fått ett vittnesmål fran herr Ström örn att dessa åtminstone inom vissa samhällsklasser
orsakat bekymmer och otålighet. Jag skulle kunna vittna om andra
grupper, där det rader samma förhållande, men jag vill inte nu lamentera vid
klagomuren. Emellertid vill jag understryka, att vi kommit upp i så höga
skatter, att en ökning verkligen skulle betyda något mycket allvarligt, örn den
nu överhuvud taget är möjlig att genomföra. Jag vill erinra örn att vi på grund
av skatternas höjd nödgas införa en begränsning. Denna är satt till 80 procent
för statsskatten, men örn vi medräkna kommunalskatten, betyder detta, att en
person, för vilken begränsningen är tillämplig, kommer upp till en skatt av
ca 90 procent av sin inkomst. Han har således bara 10 procent kvar. Detta är
ett belägg för att vi äro uppe i en utomordentligt hög beskattning. Ofta lägger
man fram beräkningar örn hur mycket staten skulle kunna få in, om man
fortsatte att beskatta de stora inkomsterna, och det är ju en smaksak att avgöra,
örn de belopp man därvid fatt fram skola anses som stora eller som små. Örn jag
inte missminner mig, har man räknat ut, att ifall man skulle taga alla inkomster
över 20 000 kronor, skulle man få in 125 miljoner kronor, och örn man skulle
stanna vid 14 000 kronor såsom det belopp en person högst finge behålla, sedan
han betalat sin skatt -— skulle summan bli 200 miljoner kronor. Alla dessa
beräkningar äro enligt min uppfattning mycket farliga, ty man glömmer bort
en sida av saken, nämligen frågan huruvida dessa skattekällor komma att finnas
kvar. Vi lia nu så höga skatter, att människorna kunna väntas reagera
mycket hart. inför ytterligare palagor. Jag tänker mig den situationen, att
man arbetat in värnskatten som ordinarie skatt och kommit i det extraordinära
läget, att man vill lägga på ytterligare skatter. Man kan då på papperet kalkylera
fram högre skattebelopp, men nian har skäl att frukta att de icke skulle
komma fram i verkligheten. De som skulle drabbas av dessa skulle helt enkelt
avsta fran att skaffa sig de inkomster, på vilka beräkningarna bygga — med
andra ord, skattekällan skulle komma att sina. Vi måste räkna med att våra
möjligheter att uttaga ytterligare skatter utöver de nuvarande äro mycket begränsade,
därför att de inkomster, som skola beskattas hårdare, i så fall till
väsentlig grad komma att upphöra att existera.

Man . kan naturligtvis säga, att man anser, att de extraordinära utgifterna
i framtiden skulle till vida övervägande del täckas av lånemedel. Så har i viss
grad gjorts under de gångna krigsåren, men man har dock försökt att i möjligaste
mån också täcka dem nied verkliga inkomster. Skulle vi inrikta oss på
att framdeles bestrida de extraordinära utgifterna huvudsakligen med lånemedel,
har även detta sina sidor.

Vi veta numera, att nian inom nationalekonomiska kretsar gör gällande, att
det inte är så farligt att underbalansera budgeten. Man kan lugnt låta statsskulden
växa, säger man, bara nationalinkomsten samtidigt växer i tillräckligt
hastig takt. Därmed komma vi in på en fråga, som jag tycker är mycket allvarlig:
kunna vi vara så säkra på att vår nationalinkomst kommer att fortfarande
visa samma vackra tillväxtkurva som under de senare åren? Jag vågar
hysa en något pessimistisk uppfattning i det avseendet, och därvid tänker jag
på det läge som har skapats i Europa, Där råder nu utomordentligt stor fattigdom,
och trots de lyckliga förhållanden, som vi kunnat bevara under kriget,
tror jag inte, att vi kunna räkna med att vara så isolerade, att inte läget i Europa
kommer att återverka på oss. Jag tror tvärtom, att vi måste tänka oss, att
den sänkta levnadsstandard, den fattigdom och den nöd, som under många år

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Förordnings förslag om värnskatt. (Forts.)
kommer att härska i Europa, kommer att allvarligt återverka på vår ekonomi.
Det betyder, att vi kanske inte kunna räkna med den fortsatta stegring av nationalinkomsten
och av levnadsstandarden, som vi lia haft och som jag hoppas att vi
få även i fortsättningen, utan det kan hända, att det blir en stagnation för oss,
kanske till och med i viss mån en tillbakagång. Under sådana förhållanden föreligga
inte de förutsättningar för en fortsatt underbalansering och de möjligheter
till ett fortsatt ökande av statsskulden, som man har antagit som en arbetshypotes
för de nya nationalekonomiska teorierna. Då kommer situationen
att bli mycket allvarlig för oss, örn vi nödgas slå in på sådana vägar. Jag tror,
att en fortsatt underbalansering, då med nödvändighet innebär ett ytterst farligt
hot mot vårt penningvärde, vilket också kommer att återverka på hela vår
ekonomiska standard. Det är därför enligt mitt förmenande oerhört viktigt, att
vi se till, att möjligheter att öka statens inkomster finnas och kunna tillgripas
under extraordinära förhållanden. Det vore därför olyckligt, örn vi lade vår
beskattning så, att den faktiskt redan under ordinära förhållanden vore i ett
utpräglat maximiläge.

Jag tror, herr talman, att skatteinstrumentet har en viss likhet med andra
instrument. Jag vet inte, örn finansministern någonsin har roat sig med att
spela dragspel. I så fall har han väl upptäckt, att det inte går att spela bara
på det sättet, att man drar ut dragspelet. Det tar stopp till sist. Man måste till
omväxling skjuta ihop dragspelet så att man får kraft att sedan dra på registret
igen. Jag tror, att om man spelar på skatteinstrumentet i den riktningen, att
man ständigt tänjer ut det, kan det till sist hända, att hela skattemelodien
kommer bort.

Jag har velat påpeka detta i det här sammanhanget, men jag har, herr talman,
intet särskilt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna betänkandet hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 55, i anledning av väckt
motion örn uttagande av en engångsskatt på förmögenhet.

I detta betänkande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte i anledning
av motionen II: 172 av herr Hagberg i Luleå m. fl. örn uttagande av en engångsskatt
på förmögenhet i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville snarast möjligt föranstalta örn en utredning rörande de former,
under vilka förmögenheterna borde bidraga till täckning av under krisperioden
uppkomna utgifter.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation hade herr Elon Andersson,
friherre De Geer samt herrar Velander. Wehtje, Hagberg i Malmö, Hammarlund,
Sandberg, Olson i Göteborg och Vigelsbo ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,
att motionen lii 172 av herr Hagberg i Luleå m. fl. örn uttagande av en engångsskatt
på förmögenhet icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Telander: Herr talman! Enligt det föreliggande betänkandet förordar
utskottsmajoriteten i anslutning till en från kommunisthåll väckt motion utredning
rörande de former, under vilka förmögenheterna böra bidraga till täckning
av under krisperioden uppkomna utgifter. Detta ståndpunktstagande
inom utskottet har skett, utan att det minsta försök till analys har gjorts
rörande förmögenhetsutvecklingen under krigsåren, det aktuella skattetryckets

Orri engångsskatt
på förmögenhet.

Nr 30.

Onsdagen den dO juni 1945 fm.

Örn engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
faktiska omfattning, en förmögenhetsbeskattnings samhällsekonomiska verkningar
och andra förhållanden, som måste vara förtjänta av beaktande i sådant
sammanhang. Utskottsmajoriteten har ingenting nytt, inga nya synpunkter
att andraga till stöd för sin uppfattning. Den tröskar, skulle man
kunna säga, den långhalm, som odlats på ett allmänt uttalande av inom finansdepartementet
i januari 1940 tillkallade särskilda sakkunniga för övervägande
av värnskattens utformning och ett bevillningsutskottets åberopande
därav i ett vid 1940 års riksdag avgivet betänkande. Och ändock borde det
framstå såsom ovedersägligt att 1940 års bevillningsutskott nied sitt åberopande
av de sakkunnigas uttalande icke avsåg eller kunde avse att taga ställning
till frågan, huruvida en beskattning av antydd art borde genomföras
eller ej. Att så var förhållandet klarlades också vid fjolårets riksdagsdebatt
i samma ämne. Man skulle därför ha kunnat förvänta, att denna synpunkt
icke nu skulle ha kommit upp och i varje fall icke på det sättet, att den
upphöjes till utskottsmajoritetens enda motivering för dess hemställan örn
skrivelse till Kungl. Majit i ämnet. Den oro och den fruktan, som man tilläventyrs
hyser på grund av kommunistmotionen, hade väl kunnat bemästras
från andra utgångspunkter.

Jag skulle här vilja ställa en fråga, närmast i syfte att vinna klarhet beträffande
just det spörsmål, som vi nu diskuterat i över fem år, nämligen
vad som faktiskt avsågs av de sakkunniga och riksdagen år 1940. Jag riktar
frågan närmast till utskottets ordförande: kan uttalandet från 1940, huru
det än tolkas, givas en vidsträcktare innebörd än att på sin höjd utgöra en
rekommendation, att under vissa förutsättningar frågan örn en engångsbeskattning
av förmögenhet finge upptagas till en principiell diskussion med
uppgift bland annat och kanske i främsta rummet att undersöka eller klarlägga
verkningarna av en sådan skatt för staten, för landets näringsliv och
för den enskilde medborgaren? Att märka är nämligen, att trots den diskussion,
som under de senare åren förts kring detta ämne, och trots dea utredning
därav, som på finansministerns uppdrag år 1942, alltså efter det ominösa
året 1940, verkställts av professor Lindahl, detta alltjämt framstår såsom
i högsta grad dunkelt och outrett. At denna uppfattning gav för övrigt
vid fjolårets riksdag bland andra utskottets ärade ordförande ett otvetydigt
uttryck. Hur kan det då vara möjligt att man -— med bortseende från sådana
fakta — jämt och ständigt upprepar eller urgerar satsen, att år 1940
de inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga samt med dem bevillningsutskottet
och riksdagen uttalat sig för eller avsett att uttala sig för en
engångsbeskattning av förmögenhet?

Det må ursäktas mig, örn jag ytterligare med ett exempel söker belysa,
huru lättvindigt man här faktiskt har resonerat. 1940 års sakkunniga gåvo
sålunda otvetydigt uttryck åt den uppfattningen, att en förmögenhetsskatt av
i det sammanhanget åsyftad storleksordning icke borde uttagas samtidigt
med en sådan skärpning av krisbeskattningen i övrigt, som de sakkunniga då
övervägde. Jag vågar här förutsätta, att ingen vill göra gällande, att 1940
års bevillningsutskott och riksdag ville gå längre i sina rekommendationer än
de sakkunniga. Nu förhåller det sig ju så, att de sakkunniga i det av dem
utarbetade förslaget gingo in för en väsentlig höjning av värnskatten. Denna
höjning godtogs av riksdagen efter förslag av finansministern. Detta förslag
byggde emellertid på den förutsättningen, att av inkomst- och förmögenhetsskatten
den rörliga bottenskatten skulle utgå med 120 procent av grundbeloppet.
Sedan värnskatten hade antagits, kom emellertid i riksdagens sista
skede en tillägsproposition från finansministern, där uttagningsprocenten föreslogs
höjd till 150. Även detta blev riksdagens beslut. Senare infördes krigs -

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Örn engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
konjunkturskatten, oell viel 1942 års riksdag genomfördes slutligen en kraftig
höjning av värnskatten. Sedan ha ju de olika skatterna på grund av progressionen
genom penningvärdets fall successivt undergått en betydande skärpning.
Då emellertid 1940 års sakkunniga principiellt avvisade genomförandet
av en skärpt förmögenhetsbeskattning samtidigt med en skärpning av krisbeskattningen
i övrigt och då denna senare skärpning kommit att bliva väsentligt
hårdare än vad de sakkunniga räknade med, vilka konsekvenser vågar
man då egentligen draga av 1940 års av utskottsmajoriteten åberopade uttalanden?
Om dessa uttalanden överhuvud taget skola utgöra något stöd för en
engångs- eller särbeskattning av förmögenhet, måste förutsättningen därför
vara att man eliminerar icke, blott den krisbeskattning, som de sakkunniga
räknade med i början av år 1940, utan även den betydande skatteskärpning,
som har tillkommit efter denna tidpunkt. Då kan man fråga: när ämnar utskottsmajoriteten
ge sig i kast med den uppgiften?

Med det anförda har jag velat uppvisa, att utskottsmajoritetens premisser
med 1940 års uttalanden- som bas sakna relevans i fråga örn den slutsats, vartill
samma majoritet i betänkandet kommit, och detta gäller beträffande såväl
en engångsbeskattning som varje annan särbeskattning av förmögenhet.
En annan sak är, örn utskottsmajoriteten från andra utgångspunkter kan motivera
och vill nå fram till en sådan slutsats. Det blir då fråga om helt andra
skäl och synpunkter, och det kan ju hända, att man tvingas att resonera därom.
Anmäla sig då, kan man fråga, påtagliga eller mera plausibla skäl för en
förmögenhetsbeskattning? Utskottsmajoriteten har, såsom redan förut antytts,
icke anfört några sådana. Meningarna växla härutinnan ofta. En mycket känd
ledamot av riksdagen — professor Myrdal — har i tidigare sammanhang sökt
uppvisa svagheten i argumenteringen för ett så radikalt ingrepp i bestående
förhållanden som en beskattning av förmögenhet av den storleksordning, som
här ifrågasatts, skulle medföra. Han fann därvid engångsskatten klumpig
och ineffektiv såsom finanspolitiskt instrument, han fann den onödig såsom
medel att reducera statsskulden, han fann den illusorisk eller rent av hindersam
såsom tillhygge i kampen för en jämnare inkomstfördelning, och han
fann den skäligen meningslös såsom botemedel mot inflationstendenser. Jag
vet icke örn professor Myrdal möjligen kommit till andra uppfattningar sedermera,
men jag menar, att detta är ett belysande exempel för huru lös grund
man för närvarande bygger resonemangen på, när man talar örn huruvida en
förmögenhetsbeskattning bör genomföras eller icke och hur denna förmögenhetsbeskattning
skall utformas.

Utskottsmajoriteten sysslar dock icke med sådana banala ting som antifas
i det av mig åberopade uttalandet. Inte bryr den sin hjärna med vilken avkastning
en sådan skatt kan eller bör ge! I fjol kastade man därtill loss från
den tidigare utgångspunkten i fråga örn skattens ändamål: statsskuldens
amortering. Då kunde engångsskatten i stället komma till användning för
täckande av löpande utgifter. Samtidigt intog man en mycket generös hållning
till ett skattefritt minimum. Även dessa omständigheter utgöra emellertid
på sitt sätt ett bevis för att något bevillningsutskottets uttalande från anno
1940 icke kan utgöra grundval för utskottsmajoritetens eller andras ståndpunkts
taganden till förevarande spörsmål.

Jag nämnde nyss något örn skattens förmögenhetsutjämnande verkan. Behöver
man verkligen anstränga sig för att åvägabringa en inkomst- och förmögenhetsutjåmning
i detta land? Den frågan har mycket ingående ventilerats
exempelvis i en diskussion, som ägde rum här i staden på konserthuset i
januari 1944 mellan finansministern och herr Hagberg i Luleå. De tankegångar
åt vilka finansministern då skattade, utgöra ett otvetydigt belägg för

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Oro engångsskatt vå förmögenhet. (Forts.)
att en sådan utjämning är på marsch, och det i ett mycket hastigt tempo. Man
kan också konstatera — jag tror att det är så — att under tiden sedan krigets
utbrott en ökning av förmögenheterna i landet totalt sett har inträtt.
Jag utgår dock ifrån att detta inte gäller, om man tar hänsyn till penningvärdets
fall. Men att märka är att denna ökning faller helt på förmögenheter
under 20 000 kronor. Antalet stora förmögenheter, antalet miljonärer i detta
land, örn man så vill, har däremot väsentligen nedgått.

Det kanske också här skulle sägas något ord örn inkomstfördelningen, och
då kan måhända som utgångspunkt tagas taxeringarna till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt åren 1938 och 1944. Det visar sig då enligt preliminära
beräkningar, att från år 1938 till år 1944 antalet skattskyldiga ökat i
inkomstklassen 2 000—3 000 kronor med över 100 000, i inkomstklassen 3 000
—5 000 kronor med 432 000, i inkomstklassen 5 000—8 000 kronor med över
270 000 och att i inkomstklassen 8 000—12 000 kronor antalet inkomsttagare
tredubblats. I inkomstklassen 12 000—20 000 kronor har antalet ökats med
inemot 30 000 eller från 19 700 till 48 400. Detta är siffror, som torde ge vid
handen, att inkomstutjämningen i detta land sker utan att man anstränger
sig att på konstlade vägar åstadkomma den, och den sker, efter vad man vågar
förutsätta, organiskt och utan att några betänkliga rubbningar behöva
befaras inträda på grund därav.

Man kan också fråga: huru är det med skattetrycket i detta land, bör man
eftersträva en skärpt förmögenhets- eller inkomstbeskattning på grund av att
de nu utgående skatterna äro för låga? Här intresserar man sig ju särskilt
för förmögenheterna, och jag kanske med anledning därav vågar belasta protokollet
med några exempel rörande dessa. Örn vi tänka oss, att avkastningen
av förmögenheten motsvarar vad som betingas av det nuvarande ränteläget,
alltså 3 procent, och att man har att räkna med en kommunalskatt som är vanlig
i min hemort, skulle en person med enbart förmögenhetsinkomst, redan vid
en taxerad inkomst av 1 500 kronor få betala 19 procent därav i skatt. Vid en
inkomst av 4 500 kronor skulle han få betala 32 procent i skatt och vid en inkomst
av 7 500 kronor skulle han få betala 39 procent i skatt. Gällde det en
inkomst på 15 000 kronor, skulle skatten bliva 52 procent och vid en inkomst
av 30 000 kronor nära 67 procent — detta med utgångspunkt från den kommunalskattebörda,
som jag nyss tillät mig antyda. Skulle den taxerade inkomsten
uppgå till 90 000 kronor, komme man upp till en beskattning av 92
å 93 procent.

Vad skulle förresten en fortsatt eller skärpt konfiskatorisk beskattning betyda
i pengar? Endast ett exempel. En indragning till det allmänna av all
inkomst över 20 000 kronor — herr Nordenson var inne på den saken, jag
har kanske en annan siffra — skulle vid 1941 års skatteunderlag ha tillfört
statskassan föga mer än 50 miljoner kronor; siffran har jag hämtat ur en utredning,
som docenten Welinder nyligen avgivit, om jag minnes rätt, till
statsrådet och chefen för socialdepartementet.

Är det emellertid någon som tror, att man genom en beskattning i sådan
ordning skulle kunna förverkliga den Wigforsska satsen att »den stora vägen
mot en förbättring av hela folkets levnadsstandard är en förbättring av produktionen?»
Jag tror det i varje fall icke. Jag tror inte heller att man på sådana
vägar, som utskottsmajoriteten beträtt, befordrar lösningen av våra betydelsefullaste
och viktigaste efterkrigsproblem, som på något håll i årets remissdebatt
angavs vara: att åstadkomma ordning, effektivitet, förtröstan och
framtidstro.

_ Med denna inställning, herr talman, tillåter jag mig att yrka bifall till den
vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Om engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)

Herr voll Heland: Herr talman! Då jag troligen kommer att få göra med
dessa frågor i planeringskommissionen, bär jag kanske inte så stor anledning
att deltaga i denna debatt, men då utskottet skrivit så positivt för engångsbeskattning
som det gjort i denna fråga, synes det mig vara lämpligt att även
från jordbrukarhåll något yttras örn etet föreliggande förslaget. Jag hade ju
redan under årets remissdebatt en liten kontrovers nied herr Myrdal i ämnet så
att jag beklagar, örn jag kanske kommer att upprepa ett par saker från denna
debatt.

Orsakerna till att man nu diskuterar skattefrågorna i så hög grad har jag
funnit vara tre: dels för eventuell amortering av statsskulden, dels för att
åstadkomma en balanserad budget och dels för att örn möjligt kunna få ökade
inkomster för önskvärda åtgärder, främst då på det sociala området. Jag skall
inte här för mycket syssla med frågan örn amortering av statsskulden — herr
Hordenson har redan här klarlagt, att det diskuteras örn huruvida budgeten
behöver vara balanserad eller örn man inte kan öka statsskulden i visst förhållande
till den ökade nationalinkomsten. Yttrande härom kan väntas från
planeringskommissionen. Men det är ju givet att man måste se skattefrågorna
mot bakgrunden av vad man önskar för framtiden.

Det pågår redan många olika utredningar i sociala frågor, och det kommer
fram många, många projekt för ökad social verksamhet. Jag hörde för någon
tid sedan uppges, att man räknar med ökade sociala utgifter på omkring 500
miljoner kronor årligen. Örn denna siffra är riktig, vet jag inte, men vi veta
alla att stora krav på vidgad social verksamhet komma att föras fram. Nu ha
vi ju under kriget fått en avsevärt ökad statsskuld, nämligen från 2,6 miljarder
till omkring 11 miljarder kronor, och det märkliga är, att denna ökning i
statsskulden icke enbart berott på beredskapskostnader. Samtidigt diskuteras
för närvarande slopandet av tre olika skatteformer, nämligen dels omsättningsskatten,
som ger 300 miljoner, dels krigskonjunkturskatten, som enligt
statsliggaren ger 60 miljoner, och dels värnskatten, som ger omkring 500 miljoner
kronor.

I vårt parti lia vi varit särskilt intresserade för att få bort omsättningsskatten,
vilken vi anse drabbar något orättvist. Man har i stället nu från kommunisthåll
fört fram tanken på en ny skatteform, engångsskatt på förmögenhet,
och utskottet talar också örn en skärpning av arvsskatten, vilket ju praktiskt
taget är samma sak. Varför vill man då driva fram denna omfördelning av
förmögenheten? Ja, en orsak därtill är väl, att man härigenom vill öka statens
inkomster. Utredningar ha emellertid givit vid handen att en sådan omfördelning,
även örn man går ned till 20 000 kronorsgränsen, vilken omtalas i utskottets
utlåtande, inte ger så stora summor att de kunna vara till avsevärd hjälp
för statens finanser. En annan orsak, som jag oftare har hört framföras även i
planeringskommissionen, har varit rättvisesynpunkten, och vid en ingående debatt
i planeringskommissionen var det en mycket framstående fackföreningsmän
sorn, när professorerna i nationalekonomi hade debatterat slut, sade att
finns det inget annat skill för en engångsskatt på förmögenhet, så visste han
ett, och det var det att man nu i hela världen hade radikala strömningar, vilket
även skulle vara fallet i vårt land, och att man krävde en omfördelning av
förmögenheterna. Jag vill stanna vid detta sista — det gjorde jag också under
remissdebatten.

Är det verkligen en radikal och rättvis åtgärd, denna omfördelning av förmögenhetssummorna?
Jag har inte kunnat finna att en sådan skulle bli rättvis
utan i stället i högsta grad orättvis. Jag vill fråga herrar kommunister och
socialdemokrater, örn de verkligen kunna finna detta rättvist. Jag tar nu samma
exempel som under remissdebatten. Yi kunna tänka oss en jordbrukare

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1D45 fm.

Örn engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
med tre söner — jag tror att jag tog detta exempel även i remissdebatten —
vilka arbetat på fädernegården under åtminstone en halv mansålder. De ha
hållit på att amortera på gården och att förbättra densamma, så att de där
samlat en förmögenhet, som ger mycket låg ränteinkomst. Är det rätt att dessa
skola drabbas av en engångsbeskattning och en omfördelning av förmögenheten
varigenom man tar ifrån dem de sparmedel, som de skola leva på under
ålderdomen? De ha nämligen inte någon sådan pension, som löntagare i regel
ha. När man å ena sidan inte kan förmögenhetsbeskatta en familj, som bor exempelvis
i Stockholm och som ger sina söner en förstklassig utbildning till läkare
eller ingenjörer eller dylikt, varigenom dessa få en förmögenhet i sin
utbildning, genom vilken de få hög lön och pension — och inte heller har jag
hört att någon vill beskatta juveler, konstverk eller dylikt — kan det då å andra
sidan vara rättvist att på detta sätt komma till en sådan omfördelning av
förmögenhet som här föreslås?

Det kan inte heller bli fullt rättvist att man skär förmögenheterna över en
kam, så att t. ex. en norrbottnisk jordbrukarfamilj, som lyckats skapa en viss
förmögenhet i sitt jordbruk, fastän jordbruket där ger mycket dålig ränta, skall
förmögenhetsbeskattas lika hårt som en hög inkomsttagare här i Stockholm,
som genom att han har hög inkomst t. ex. kunnat köpa utmärkta aktier, på vilka
han har hög ränta. Man gör på det sättet en omfördelning av förmögenheter
av helt olika slag. Jag kan alltså inte finna annat än att herrar socialdemokrater
och kommunister skulle åstadkomma en fruktansvärd orättvisa genom
en sådan omfördelning av förmögenheterna.

Nu säger man: varifrån skola då pengar tas till nödvändiga utgifter? Jag
anser att det är betydligt riktigare att man skaffar dem genom en inkomstbeskattning.
Skatteprocenten har givetvis ökats sedan, låt oss säga, år 1934.
Då var vår nationalinkomst 7,2 miljarder och år 1942 var den 14 miljarder
kronor. År 1934 var skatteprocenten 15,9, men den har inte stigit till mer än
19,6 procent år 1942 — varför ju inte skatteprocenten har stigit så fruktansvärt
som nian säger; i det fallet ger jag finansministern rätt.

Hur skall man då få fram de ökade inkomstsummorna till statsverket? Gör
man en beräkning med ledning av 1943 års inkomsttaxering, finner man, att
om man genom beskattning hade kapat bort alla inkomster över 12 000 kronor,
skatteinkomsten skulle lia ökats med 200 miljoner kronor. Ginge man ned till
inkomster på 8 000 kronor, skulle ökningen lia blivit 500 miljoner och först när
man ginge ned till 5 000 kronors inkomst skulle man lia kommit upp till en
miljard i ökade inkomster för staten. Jag håller därför med herr Ström örn att
det finns anledning att vara betänksam för de lägre inkomsttagarnas'' del. Örn
man vill gå in för, som herr Ström också sade, att skaffa staten en inkomstsumma,
som verkligen räcker till för de ökade utgifterna på det kulturella
området eller för den sociala verksamheten, måste man nämligen gå ned djupt
bland inkomsttagarna under förutsättning att nationalinkomsten icke stiger.
Herr Nordenson antog emellertid, att man inte kunde påräkna att nationalinkomsten
skulle fortsätta att stegras på samma sätt som under de senare årtiondena.
Jag är ju inte som herr Nordenson rädd för en viss planeringsverksamhet,
och därför hade jag hoppats på, att örn staten och de enskilda planerade
på ett klokt sätt och ökade sysselsättning och produktivitet, man skulle ha
haft att emotse en fortsatt ökning av nationalinkomsten.

Efter förra världskriget steg ju nationalinkomsten med ungefär en fjärdedel
eller en femtedel under en tioårsperiod; för vart tredje år skulle vi alltså få
en ökning i nationalinkomsten med ungefär en miljard kronor. För att få möjlighet
till den ökade sociala omvårdnaden skola vi alltså försöka åstadkomma
en fortsatt ökning av nationalinkomsten. För min del är jag djupt intresserad

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Örn engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
för att vi skola kunna åstadkomma en ökad socialvård, eftersom jag inte kan
tänka mig annat än att denna ökning av den sociala omvårdnaden främst kommer
att gälla dem, som lia det sämst, nämligen dem, som bo på landsbygden
och som vi inom landsbygdspartiet bondeförbundet anse hittills inte ha fått
lika del av den sociala omvårdnaden som städernas och tätorternas befolkning.

Jag har alltså den uppfattningen, herr talman, att om man vill lösa dessa
problem och tillfredsställa dessa önskemål, vilket man säger att man vill göra,
måste man gå andra vägar än den föreslagna engångsbeskattningen, som leder
till en orättvis omfördelning av förmögenheterna, och därför yrkar jag bifall
till reservationen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Det är sannerligen inte lätt för en enkel
människa att efter all denna nationalekonomiska visdom våga yttra sig i dessa
ting. Det är för oss alla klart, att dessa beskattningsspörsmål äro ofantligt invecklade,
och jag tror, att en uppgörelse en stilla kvällsstund mellan dem, som
hittills ha haft ordet, skulle vara ganska hälsosam, ty de framförda uppfattningarna,
Som jag tyckt vara särskilt berättigade från alla sidor, måste naturligtvis
utkristalliseras i någonting som ger pengar, örn vi nu behöva pengar
för statens räkning.

Jag vill först rikta mig mot ett talesätt, som ofta har kommit fram, när
man använder uttrycket, att man tycker att man skall öka skatterna, därför
att de äro för låga. Jag tror för min del inte att det ligger något vidare allvar
i detta uttryck, ty så dum är ingen människa i detta land, att hon vill öka skatterna
därför att de äro för låga, utan det måste väl ske därför att vi behöva
pengar för det ena eller det andra ändamålet. Jag tror också att det vore hälsosamt,
att man, innan man gåve sig in på dessa finansieringsfrågor, närmare
gjorde klart för sig, vilka penningfordrande ändamål man vill främja.

Det har hittills rått en mycket vacker enighet örn att alla dessa ting, som
under kristiden här ha framförts såsom berättigade ■—- det har gällt t. ex.
försvaret, varom en rörande enighet har rått — ha fått kosta vad som helst.
Vi ha tröstat oss med att alltid blir det någon råd med att klara ekonomien,
huvudsaken är att vi få ett starkt försvar till skydd för vårt land, det högsta
som vi lia att värna. Det har också gällt vissa sociala välfärdsåtgärder, som vi
också i stort sett varit ganska ense örn. Jag tror att man, och det med rätta,
har resonerat som så, att när det gäller att mobilisera allt vad landet förmår
för att trygga dess ställning, kommer det att bli mycket påkostande för dem,
som ha svårt att bära de tunga bördorna. Man får inte alldeles glömma bort
dem. Jag tror att de sociala välfärdsåtgärder, som vidtagits såväl före år 1939
Som efter krigsutbrottet, ha utgjort en ovärderlig tillgång ur försvarssynpunkt
sett. Allt det där kostar pengar, och frågan är nu, hur vi skola förfara i framtiden.
Vi få väl hoppas att försvarsutgifterna skola minskas väsentligt. Det
är nog riktigt, när herr Nordenson säger, att vi böra reservera den skattekraft,
som värnskatten sugor, för landets tryggande i framtiden och att vi leva i ett
osäkerhetstillstånd, men jag skulle, herr talman, bär vilja inskjuta en liten
parentes. Jag undrar, herr talman, om vi inte, när det bär klarnat upp något
så när, mera allvarligt än man hitintills har räknat med få tänka på en minskning
av de utgifter som man har trott skulle krävas för försvarsändamål i
framtiden. Skola vi bära så avsevärda bördor, som man såvitt jag förstår i dag
räknar med, för generationer framåt för den händelse världen skulle komma i
en liknande olycka en gång i tiden, vilket Gud förbjude, så bli vi otvivelaktigt
antingen tvungna att avstå från en hel rad sociala välfärdsåtgärder eller också
dragas med fruktansvärt höga skatter.

Herr Velander riktade till mig en fråga, vad som egentligen menades med

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Örn engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
det uttalande, som gjordes av de sakkunniga år 1940 och vilket uttalande finnes
refererat i utskottets föreliggande betänkande. De sakkunniga sade då, när
man dryftade frågan örn hur man skulle få tillräckligt med medel för försvarets
tryggande och hade varit inne på frågan örn värnskatten: »Starka skäl
tala däremot för att låta det särskilda bidrag, som förmögenheterna synas böra
lämna till täckning av krigsperiodens utgifter, få karaktären av ett engångsoffer.
Därmed torde emellertid följa, att ett visst uppskov med utformningen
av en värnskatt på förmögenhet får tagas i övervägande. Sålunda har anförts
att en förmögenhetsskatt av här åsyftade storleksordning icke bör uttagas samtidigt
med en sådan skärpning av krigsbeskattningen i övrigt som nu överväges.
Vikten av denna synpunkt bör erkännas liksom även önskvärdheten av att
skatten uttages vid en sådan tidpunkt och på ett sådant sätt, att olägenheterna
för näringslivet och de enskilda medborgarna icke bliva alltför stora.»

Jag har inte mycket att svara herr Velander. Jag tänkte så på den tiden,
och jag förmodar att alla som deltogo i detta arbete och stodo under detta betänkande
tänkte likadant då. Nu får jag lov att säga, att jag tycker inte att
det är så alldeles nödvändigt, att man, när man resonerar örn skatterna i framtiden
och örn förmögenheternas bidrag till beskattningen, skall vara bunden av
vad som sades år 1940. Örn vi i denna dag kölle på och sysslade med hur man
skall få tillräckligt med intäkter för de åtgärder som man anser påkallade i
framtiden, så skulle det väl inte vara så förfärligt konstigt, örn man utan att
man hade sagt någonting år 1940 bomme att tänka på att förmögenheterna
kanske böra som sådana kunna kraftigare bidraga till statsfinansieringen än
vad de nu lia gjort. Att utskottsmajoriteten har velat även denna gång erinra
örn vad som sades år 1940, beror åtminstone för mitt vidkommande närmast
på den omständigheten, att en del av dem som voro medansvariga för detta uttalande
lia sökt att krångla sig ifrån den syn på tingen som man hade vid det
tillfället. Jag är ingalunda okänslig för att allt vad som hänt i skatteväg från
år 1940 till nu är av den beskaffenheten, att man kan ha giltiga skäl att ha
en avvikande mening mot vad man hade då. Även utskottsmajoritetens syn
på tingen har kanske i någon mån förskjutits, men vi lia varit angelägna att
betona, att vi lia hållit fast vid själva principen, att förmögenheterna skola i
större utsträckning än nu är fallet bära sin som skälig ansedda del av försvarskostnaderna
och de övriga kostnaderna som skattedragarna ha fått bära under
denna tid.

Jag tror alltjämt att det är påkallat, att man tar under allvarligt övervägande,
huruvida det icke kan anses skäligt att förmögenheterna få bära en något
större andel, men det kan ju ske under andra former än en engångsskatt. Jag
har tyckt mig förmärka, att de ärade talarna här ha så gott som uteslutande
velat tala om engångsskatten som det enda möjliga sättet att låta förmögenheterna
bidraga. Inte anser jag det vara nödvändigt. Jag förlåter dem som tillsammans
med mig sutto bland de sakkunniga år 1940, örn de ha en annan syn
på engångsskatten såsom den rätta formen, lika väl som jag vill att de skola
förlåta mig, örn jag också tvivlar på att den formen är den enda saliggörande.
Men detta är ju någonting helt annat än att helt och hållet frånträda principen
om att förmögenheten bör efter tillbörlig undersökning skäligen kunna påläggas
en något större börda än den nu bär.

Jag tycker att man tvingas att söka efter alla rimliga möjligheter, när det
gäller skatteavvägningar. Här bär ju herr Velander nyss förut talat örn hur
orimligt det är att öka inkomst- och förmögenhetsskatten; den är redan nu så
pressad. Värnskatten är så svår, att den kan man inte pressa längre. Herr
Ström bär med mycket starka skäl påvisat, att man behöver lätta på värnskatten
särskilt nere i bottnen. Vi ha varit överens om att krigskonjunkturskatten

Onsdagen den 20 juni 1045 fm.

Nr 30.

Om engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
skall man ta bort, och deli är för resten skapad på det sättet, att den inte rimligen
kan leva längre och inte ger någonting. Här äro mycket istarka krafter i
rörelse för att få bort omsättningsskatten. Ja, hur skola vi bära oss åt? Är det
någon i denna kammare som kan trolla, så finns det utrymme för det.

Herr Ström gav en anvisning på att man skulle öka statsdriften så att staten
skulle skaffa sig nya givande inkomstkällor, jag förmodar i form av nya
affärsverk. Jag vet inte hur många av herrarna som vilja vara med örn det.
Det är bäst att herr Ström kommer överens med herr Velander och herr Nordenson
örn vad ni skola gripa er ,an med. Men skola vi utöka Statens verksamhet,
så kommer det, herr Ström, inte att betyda någon nedskärning av den
organisation som vi kunna kalla ämbetsverken eller statens företagarverk utan
i stället att öka den, ty utan driftsledningar och dylikt går det inte att sköta
de nya verksamhetsgrenarna.

Jag vet inte hur mycket herr Ström räknar med att man skall kunna åstadkomma
genom nedskärningar av en del av våra ämbetsverk. Det skulle vara intressant
att få en liten förteckning och inte bara några allmänna talesätt
utan ett utpekande av vilka ämbetsverk som vi skola slå ihjäl. Man kan väl
inte, vad ämbetsverk beträffar, göra som salig Thorsson gjorde med utredningskommittéerna
— skulle vi börja med det, skulle vi väl börja med Kungl.
Maj :t, för sedan hänger det ihop hela raden nedåt — och jag tror att även
örn man skulle kunna åstadkomma någon minskning-, skulle den inte kunna
bli av den beskaffenheten, att den kunde ersätta ens krigskonjunkturskatten,
som är den minst givande av våra konstifika skatter. Nej, jag tror inte det är
mycket att vinna på den vägen. Jag bortser då från våra kristidsorganisationer.
Det råder väl inte mer än en mening i riksdagen örn att så fort de äro
obehövliga, skola de bort, och det vänta de väl sjäiva, men att räkna denna
besparingsåtgärd som en inkomstkälla som skall kunna ersätta någon av de
ifrågavarande inkomstkällorna, det är övertro.

Jag förutsätter således här, att vi icke ha någonting annat att välja på än
att antingen minska våra utgifter eller också dragas med de skatter och pålagor
som dessa utgifter för olika ändamål kräva. Något mellanting finns
inte. Vi kunna ju låna pengar. Vi ha just räknat ut hur stor statsskulden är,
och herrarna få nog se endera dagen en översikt över hur det står till. Den
är uppe i cirka 11 miljarder kronor. Det tycks som örn finansministern någon
gång hade fällt något yttrande som lät ungefär sorn: »Örn vi nu skulle komma
överens örn att inte betala de där skulderna», och det har tytts som örn
finansministern hade den meningen, att man inte skulle gottgöra fordringsägarna
på något sätt, men det lär väl inte vara möjligt för svenska staten
att åtminstone i denna belägenhet krångla sig ifrån den utgiften på det sättet,
att vi strunta i våra fordringsägare, utan meningen var väl att vi skola låta

bli att betala in lanen och lata dem sta. Men da kräva dessa lån en mycket

avsevärd summa i räntor, och dem fa vi väl ändå betala. Visserligen är inte
räntan hög, men på 11 miljarder blir det väl omkring 330 miljoner kronor,
och jag föreställer mig, att den utgiften kunna vi inte anständigtvis komma
ifrån.

Det pågar ju en prövning av de finansiella behoven, och utskottsmajoriteten
har ansett, att man vid denna prövning också borde taga upp frågan,
huruvida en ytterligare belastning av förmögenheterna i beskattningsavseende
kan vara skälig och möjlig. Utskottsmajoriteten har i detta avseende uttalat
sig en smula positivt och föreslår i sitt yrkande, att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit ville snarast möjligt föranstalta

örn en utredning rörande de former, under vilka förmögenheterna böra bi Första

hammarens protokoll 1945. Nr 30. 5

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Orri engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
draga till täckning av under krisperioden uppkomna utgifter. Utskottet har
velat uttala sig så pass positivt som det har gjort för att inte vederbörande
utredningsmän skola låta avskräcka sig från att pröva saken av allt skall
inom och utom riksdagen som riktats emot tanken på att förmögenheterna
skulle få hära en större andel.

Det har talats här örn önskvärdheten av att få en skattesänkning till stånd.
Det finns väl, som jag sade nyss, inga delade meningar örn önskvärdheten av
detta, och hjälpte det att komma med önskningar, så tror jag att hela kammaren
utan undantag gärna skulle knäfalla. Men det hjälper inte. Jag tror
därför att det vore hälsosamt, örn man på ett klarare sätt sökte få utformat
och framlagt: vilka direkta utgifter och vilka åtgärder är det, som äro behövliga
för framtiden, och vilka kunna undvaras? Vill man uppnå en social standard
av det slag, som vi ha inriktat oss på under sista tiden, eller vill man
icke göra det? Vill man ha en försvarsorganisation för framtiden, som kostar
det och det? Då få vi vara överens om att betala det och det. Det är nästan
som om man bland dem som klandra finansieringsmetoderna och med rätta
klaga över de höga skatterna drar sig för att sjunga ut: vad är det man skall
spara på? Är det fråga örn något annat än att knappa in på de välfärdsanordningar,
som man ändå åtminstone i vissa kretsar går och hoppas på att
kunna få genomförda i framtiden? Jag förstår, att det inte är så vidare trevligt
att sjunga ut med att man inte vill åstadkomma någon förbättring av
folkpensionerna därför att skatterna inte medge det, att man inte vill påtaga
sig hjälpen till de barnrika familjerna och barnbidragen, den tänkta omorganisationen
av sjukvården i hela landet med förbättrade möjligheter, bostadsförbättringar
i städerna och inte minst på landsbygden. Säg nu bara vad det
är, så få vi inrätta kraven på skatter därefter, men att gå med på detta — och
örn man inte förordar detta, så reser man sig åtminstone inte emot det — och
samtidigt undgå en hög beskattning, det står inte, herr talman, i mänsklig
makt. Den som skall gå i land med det, han får vara så knepig, att han kan
omsätta i verklighet det där ekonomiska problemet att få två gånger två att
bli fem. Hitintills har det aldrig lyckats.

Jag vet, herr talman, att detta icke var något nationalekonomiskt lärt tal,
som jag har hållit. Det är jag inte mäktig. Jag kan inte tala annat än efter
en enkel syn, som mina bondögon ha på dessa problem, eftersom jag själv är
en oskolad bondson. Jag vet mycket väl att skatterna ibland äro tryckande
för fattigt folk. Jag vet och förstår att skatterna äro tryckande bland rikt
folk. Men jag vet också att det ligger sanning i gamle Daniel Perssons uttalande,
att när man talar örn skatter och pålagor, så har det mindre betydelse
hur höga skatterna äro; det som är väsentligt vid bedömandet av dessa frågor,
det är vad människorna ha kvar i netto att leva på, när de ha betalt sin
skatt. Jag tror att det är en regel som det är värt att lia ögonen på än i dag.

De ''sorn ha sina 100 000 kronor i årlig inkomst — det är inte så många i detta
land —- och få avstå så att det inte blir mer än 20 000 kronor kvar att leva
på, dem är det synd örn. Men den som har 3 000, 2 000 eller 1 800 kronor och
ändå får bära en skattebörda i en eller annan form, han har enligt mitt konstiga
sätt att se på livet och företeelserna ännu större skäl att gnälla.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Ericson, Frans.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Utskottets ärade ordförande uttalade
en viss förundran över att debatten i denna fråga hittills hade i så stor utsträckning
rört sig om engångsskatten i den form riksdagen tidigare har haft

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Örn engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
tillfälle att diskutera. I grund och botten är ju den saken inte så märkvärdig,
eftersom den motion som givit anledning till utskottsutlåtandet och som ligger
till grund för debatten här i dag just handlar örn uttagandet av en engångsskatt
på förmögenhet, och att döma av motionens motivering menar man
just den sorts engångsbeskattning som vi ha talat om tidigare.

Nu skall jag emellertid för min personliga del inte syssla så särdeles mycket
med denna engångsskatt. Jag har nämligen av utskottsmajoritetens formulering
fått den uppfattningen, att man även på det hållet är i färd med att
skriva ihjäl den engångsskatt som vi tidigare lia talat om, och jag får stöd
i den tron av de ordalag sorn utskottets ordförande använde i sitt nyligen hållna
anförande, i vilket lian påpekade, att även om detta uttalande från år
1940 inte hade funnits till, hade det i varje fall varit anledning att nu taga
upp till diskussion frågan örn förmögenheternas ökade bidrag till bärande av
kristidens bördor. Jag fick, som sagt, den uppfattningen, att även utskottets
ordförande var rätt angelägen att koppla ifrån — skola vi säga den tekniska
synpunkten på 1940 års beslut, att han således inte längre håller på en engångsbeskattning
i den form som man då tänkte sig, utan att man även inom
utskottsmajoriteten har blivit övertygad, både av den utredning som företagits
örn denna engångsbeskattning och av den diskussion som därefter har förts
i frågan, örn att en så konstruerad engångsbeskattning vore både olämplig
och olycklig. Från utskottsmajoritetens sida har man i själva verket varit
angelägen örn att nu söka finna andra former än den ursprungligen planerade
engångsbeskattningen för att uttaga den eventuellt innehållna skattekraft som
förmögenheterna ännu besitta. Jag skall således icke ägna någon tid åt att
polemisera emot den engångsskatt som man hade tänkt sig; det är så mycket
mer onödigt som det ju från de föregående talarnas sida har uppräknats en
hel del skäl emot en dylik beskattning som äro fullständigt bärande.

Örn man således är på det klara med att den frågan får betraktas som
praktiskt taget avskriven, så återstår ju att lösa det problem som utskottets
ordförande också drog upp, nämligen örn ställningen ändå inte är sådan, att
det finns skäl att resonera örn andra former för att taga ut ökade skatter ifrån
förmögenheterna. Utskottets ordförande hade för sin del den uppfattningen,
att förmögenheterna alltjämt kunna och böra bära större andel av skattebördan
än de nu bära, och han riktade en liten förebråelse till sina kamrater inom
den gamla sakkunnigberedningen, eftersom han trodde att de nu hade för avsikt
att krångla sig bort från den principiella uppfattning som man då gav
uttryck åt, nämligen att en dylik inneboende, ej uttagen skattekraft fanns
hos förmögenheterna och att den borde utnyttjas.

Jag skulle vilja säga, att för min del föreligger det inte något försök att
krångla mig bort ifrån den synpunkten, utan saken ligger i stället till på det
sättet, att jag icke delar utskottsordförandens uppfattning, att det efter den
förändring i fråga om vår skattebörda som inträffat sedan år 1940 dock rimligen
kan anses, finnas någon sådan outnyttjad skattekraft hos förmögenheterna.
Det är på den punkten, som jag och de övriga reservanterna skilja oss
från, den uppfattning som majoriteten inom utskottet hyllar.

Diskussionen i dag kan således enligt min uppfattning begränsa sig lill
huruvida det skattetryck, som vi ha för närvarande och som vi i mycket stor
utsträckning ha fått sedan uttalandet år 1940 gjordes, för förmögenheternas
del dock är otillräckligt; huruvida det här finns mera att ta ut eller inte. För
min del har jag då, som sagt, den uppfattningen, att den förändring i läget
som ovedersägligen inträffat sedan år 1940 är av den innebörden, att man icke
längre rimligen kan tala örn att icke förmögenheterna ha burit sin andel av
skattebördan. Det har ju tidigare påpekats i debatten, men jag ber att få

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Örn engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
understryka det, att förmögenhetens avkastning under de senare åren har stigit
mindre än andra inkomster och att förmögenheterna således ha icke bara
fullt ut utan mera än andra fått bära bördorna. Man kan icke säga, att förmögenheterna
i vårt land äro underbeskattade i förhållande till inkomsterna,
även örn man håller i minnet den relation mellan förmögenhetsbeskattningen
och inkomstbeskattningen som man från början tänkte sig. Det har inträffat
en påtaglig förändring i det fallet sedan år 1940, då man knappast tänkte
sig att skattebördorna skulle bli så stora och då man väl inte heller hade riktigt
klart för sig, hur de skulle komma att verka på de inkomster som äro
förbundna med förmögenhet.

Utskottets ordförande var mycket angelägen örn att man skulle försöka
åstadkomma en skattelättnad i den mån det var möjligt med hänsyn till
våra stora behov, både på det sociala och på andra områden. Han ömmade för
att man skulle försöka åstadkomma en skattelättnad för dem som inte ha det
så särdeles bra ställt. Det är en synpunkt som jag givetvis mycket starkt sympatiserar
nied. Men jag skulle vilja påpeka att det även bland de människor,
som ha sin inkomst av förmögenhet, finns en hel del som ingalunda kunna
räknas till de rika elier till de stora inkomsttagarna, utan som lia det rätt
svårt att få sina inkomster och utgifter att gå ihop även med ett sparsamt
levnadssätt. Men för dem förutsätter man nu i stället en ökning av skattebördan.

Detta går inte riktigt bra ihop. Talar nian örn en ökad beskattning av förmögenheterna,
så får man nog lov att taga hänsyn till att förmögenhet är ett
begrepp som är dubbeltydigt och att man får röra försiktigt vid dessa ting.

När jag således har den uppfattningen, att förmögenheterna under vårt
nuvarande skattetryck fullt ut bära den börda, som rimligen kan åläggas dem
i förhållande till den skattebörda, som bäres av andra kategorier, så är det
uppenbart att jag finner det vara ganska onödigt att nu sätta i gång_ en
särskild utredning örn under vilka former förmögenheterna böra, som det Står
i utskottets kläm, »bidraga till täckning av under krisperioden uppkomna utgifter».
Har man som reservanterna den uppfattningen, att förmögenheterna
redan bära sin andel, då är det skäligen onödigt att diskutera, under vilka
former de ytterligare skulle bidraga till täckningen av våra utgifter.

Men det är inte bara detta. Det förefaller som örn man i detta sammanhang
också skulle böra resa till diskussion den frågan, huruvida det verkligen är
en samhällsangelägenhet av alldeles extraordinär vikt och betydelse att så
mycket som möjligt, och helst mer än vad som är möjligt, pålägga förmögenheterna
en beskattning. Om man tror att vårt näringsliv under de kommande
åren kommer att få bära rätt stora påfrestningar och om man överhuvud taget
tillmäter det förhållandet någon betydelse, att nian inom landet har tillgång
till sparade medel, till förmögenheter av större eller mindre storlek, som
kunna sättas in i det produktiva arbetet, så förefaller det mig vara mycket
diskutabelt, örn en huvudsaklig riktlinje för samhällets skattepolitik borde
vara att så hårt som möjligt betunga dessa förmögenheter och därigenom också
försvåra den strävan, som nedlägges på att samla dem. Den synpunkten tycker
jag bör komma fram. Detta är i varje fall enligt min uppfattning en sak som
är särdeles diskutabel.

Örn jag således, herr talman, mycket väl förstår att man även från utskottsmajoritetens
sida inte längre är så särdeles angelägen örn att tala örn en engångsbeskattning
i den form som hittills har diskuterats, utan i stället vill välja
andra vägar för att åstadkomma den merbeskattning av förmögenheter, som
man alltjämt tror på, så nödgas jag dock i fråga örn den senare hänsyftningen
anmäla en bestämt avvikande mening. Jag har inte någon anledning att gå till

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Örn engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
strid emot utskottsmajoritetens uttalande — eller dolda uttalande — örn den
gamla och förr diskuterade engångsskattens omöjlighet, men jag har skäl
att göra det emot utskottets fortsatta konklusion, att man i stället skall söka
andra former för hårdare beskattning av förmögenhet Jag anser att en sådan
ökad förmögenhetsbeskattning under nuvarande förhållanden är oberättigad,
eftersom förmögenheterna säkerligen i rimlig omfattning bära sin andel av kristidens
bördor. När jag också har en rätt bestämd uppfattning örn att det
inte är någon särdeles lycklig väg för svensk skattepolitik att pa sätt som här
ifrågasättes till det yttersta pressa förmögenheternas skattekraft, så har jag
inte kunnat ansluta mig till utskottets rekommendation till Kungl. Majit att
företaga en utredning örn dessa frågor.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Man kan vara tveksam huruvida
det är det rätta ögonblicket att fortsätta en ingående debatt örn våra skattefrågor
just nu. Jag skulle tro att man kan föra en sådan diskussion på ett
mycket mera fruktbart sätt då man kommer fram till ett avgörande inte bara
av inkomstsidan av budgeten, utan också av utgiftssidan. Det lönar sig överhuvud
taget ganska litet att tala örn huruvida skatterna är o för höga, örn de
kunna sänkas eller om de skola vidmakthållas, såvida man inte samtidigt frågar
sig, vad det är man vill använda dem till. Och det kunna vi inte göra i detta
ögonblick, ty ännu föreligger inte annat än i mycket, mycket grova drag
någon föreställning örn hur en fredsbudget skall se ut.

Att en sådan fredsbudget kommer att bli synnerligen svår att finansiera med
verkliga inkomster, det är jag övertygad örn. Jag tror att när man kommer
fram till att taga ståndpunkt till vissa slag av utgifter skola många av dem,
som i detta läge tala för att det skulle finnas möjligheter till en större skattesänkning,
att helt enkelt inte kunna motsätta sig bibehållandet av vissa skatter
för att kunna skaffa pengar till dessa utgifter. Jag säger detta utan att i
detta ögonblick kunna leverera några bevis — det kan man inte göra förrän
vi få fram alla siffrorna. Men när det ögonblicket kommer hoppas jag att min
gamle kamrat Fredrik Ström skall säga på samma sätt som han sade örn skattebördan
under kriget, nämligen att vi för att skydda landets självständighet
varit villiga att bära stora bördor i fråga om skatter. Han kanske då kommer
att säga: »För det sociala uppbyggnadsarbete, som vi anse vara nödvändigt,
äro vi också villiga att bära tunga skattebördor, därför att de människor, till
vilka dessa pengar skola gå, äro i bättre behov av dem än de skattebetalare sorn
skola lämna dem ifrån sig.» — Även örn det för dem kan svida ganska hårt,
vilket jag ganska villigt erkänner!

Man skall väl ändå ha klart för sig att en finansminister inte har något
nöje av att lägga på skatter — jag skall härvidlag senare komma tillbaka till
den fråga, som herr von Heland berörde på tal örn en annan fördelning av
egendomen i samhället än den som finns för närvarande. Men i övrigt, när det
gäller att skaffa pengar genom skatter för att täcka våra utgifter, är det
alldeles uppenbart att finansministern ju skulle vara omänsklig om han inte
skulle se på sitt förhållande till allmänheten och till folket på samma säte
som andra departementschefer. Ni kunna vara övertygade örn att hittills lia,
såvitt jag vet, alla departementschefer alltid velat öka utgifterna under sina
huvudtitlar, detta oberoende av vilket parti de tillhöra, oberoende av örn de
liro högermän, bondeförbundarc, folkpartister eller socialdemokrater — ännu
ha vi inte haft några kommunister, men komma de med så få de alldeles säkert
samma inställning. Och finansministern, han får försöka att hålla igen.
Varför vilja dessa departementschefer öka utgifterna? Örn någon skulle påstå

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Om engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
att det vore på grund av en inneboende slösaktighet, så vore det ungefär detsamma
som när man säger att en finansminister vill höja skatterna på grund
av någon inneboende glädje över att kunna pina människor. Departementscheferna
vilja naturligtvis öka utgifterna därför att de anse det vara nödvändigt
för nyttiga ändamål och därför att de känna sig tillfredsställda om de
kunna tillmötesgå sådana opinioner ute bland folket, som mena att detta är
nyttiga ändamål och som då förklara att det är en utmärkt departementschef
vi ha, som kan skaffa oss sådana fördelar. Örn finansministern skulle se saken
på samma sätt skulle han bara tänka på skattebetalarna och säga: Människorna
bli bara glada örn man kan hålla skatterna nere!

Var och en kan sålunda förstå, att en finansminister inte har något nöje
av att höja skatterna. Och jag tror för min del också, att vi måste inrikta våra
ansträngningar på att hålla skatterna nere så långt det överhuvud taget är
möjligt, under det att vi samtidigt försöka tillfredsställa sådana utgiftsbehov
som vi alla, eller låt oss säga en majoritet av representanterna för det svenska
folket, finna önskvärda.

När det sedan gäller att försöka hålla skatterna nere är det klart att man
måste göra skillnad mellan olika skattedragare. Jag vet mycket väl att det i
detta ögonblick inte bara är konsumtionsskatterna, som trycka de små inkomsttagarna.
Även inkomstskatten och värnskatten, som ju i grund och botten är
samma sak, gå i vårt land långt ner i skikt som ha ganska små inkomster eller
i varje fall medelstora inkomster, såvida de inte ha familj. Herr Ström märkte
väl själv när han yttrade sig, att han fick lov att göra skillnad mellan ensamstående
och familjer utan barn å ena sidan och å den andra familjer med
barn. Och då komma vi fram till frågan: örn vi tycka att skatterna för folk
med sex, sju eller åtta tusen kronors inkomst, som inte lia barn, äro tryckande,
är det då inte sannolikt att försörjningssvårigheterna för folk som inte
lia så stora inkomster, utan två, tre eller fyra tusen kronors inkomst och som
lia barn, äro ännu mera tryckande? Kan det inte trots allt vara nödvändigt
att behålla skatterna för de barnlösa, som lia sex, sju eller åtta tusen kronors
inkomst, för att kunna hjälpa de familjer, som ha mindre inkomster och dessutom
barn? Jag menar att det blir sådana avvägningar som vi bli nödsakade
att göra och vilka, som jag nämnde, göra det så fruktlöst att diskutera skatter
i allmänhet.

Eftersom denna diskussion har anknutit sig till frågan örn engångsskatt på
förmögenhet skall jag säga någonting också örn den saken, men det behöver
inte bli många ord. Herr Bärg erinrade om vad som skrevs år 1940. Jag skall
gärna erkänna att det inte är mycken mening med att binda sin argumentering
vid vad som skedde för fem år sedan. Jag tror att man måste se skatterna
för den närmaste tiden i ljuset av vårt nuvarande läge och vad vi i fortsättningen
önska oss. Men för min personliga del kan jag inte låta bli att tilllägga,
att jag så till vida har uppfattat yttrandena år 1940 som en realitet,
att de ha befriat mig åtminstone under åren 1941 och 1942 ifrån bekymren
örn hur man skulle kunna tänka sig en höjning av förmögenhetsskatten på
annat sätt. Ty jag gick ut ifrån att de partier, som år 1940 hade enats örn
att man skulle taga ut en engångsskatt, voro villiga att göra det, och alltså
fanns det inte några skäl att fundera på den saken. Hade jag tänkt mig år
1941 och 1942, att det bara var en tillfälligtvis uppflammande känsla av offervilja
under en svår situation på våren 1940, som förmådde hela riksdagen
att göra det uttalandet, men att den känslan hade försvunnit i samma ögonblick
som tiderna ändrades, är det mycket sannolikt att frågan örn en annan
form av förmögenhetsbeskattning hade kommit upp till diskussion tidigare.

Annars är det alldeles riktigt att jag inte vill se bara svårigheter när det

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Örn engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
gäller en engångsbeskattning. Det hela behöver inte vara så förfärligt svårt,
om man nämligen inte tänker sig att engångsskatten skall vara mycket ..stor.
Och här har man ju ännu inte tagit ståndpunkt till hur stor denna engångsskatt
skall vara. När frågan örn engångsskatten senare förts fram i diskussionen
har den kopplats samman med frågan örn avbetalningen av statsskulden.
Det var från början alls inte någon sådan sammankoppling som låg i
våra tankar, då vi i en gemensam kommitté år 1940 kommo fram till ett enhälligt
resultat. Man höjde alla de andra skatterna, och då sade man: Varför
inte höja förmögenhetsbeskattningen också? Jag tror inte att det var någon
tanke på några våldsamma siffror, och begränsas den till relativt ^ blygsamma
belopp, är säkerligen en engångsbeskattning inte konstigare i vårt land än
på andra håll i världen.

Som saken emellertid utvecklar sig är det alldeles tydligt, att man här kan
fundera på huruvida man skall gå fram på andra vägar. Det förvånar mig inte
alls, utan jag har tvärtom väntat det länge, att när man väl kommer fram till
frågan örn förmögenheternas andel är det inte bara engångsskatten som man
sätter sig emot. Utan man anser överhuvud taget, som här har sagts, att förmögenheterna
redan fått bära sin andel av bördan, och därför vill man inte
vara med örn någon skärpning.

Ja, jag Arnt ju inte hur man avgör vad som är en skälig del av bördan. Bevillningsutskottets
majoritet hänvisar till att det finns andra vägar än en engångsbeskattning
— det finns årlig förmögenhetsskatt, det finns, arvsskatt. Vi veta
allesammans att i vårt land lia vi en mycket låg arvsskatt i jämförelse med vad
man har på vissa andra håll. Inte bara i ett sådant land som England, utan även
i Förenta staterna och i Canada har man arvsskatter till sådan procent, att
denna kammare skulle rysa — och kommer kanske att rysa — när den får se det.

Men det finns ett annat fel i den diskussion som föres — herr Elon Andersson
var en liten smula inne på det, och jag vill bara närmare utveckla hans argument.
ty jag tror att han inte riktigt själv drog konsekvenserna av dem.
Han sade nämligen att det är besynnerligt att här tala örn förmögenhet i allmänhet.
Det är alldeles riktigt. Vi tala inte örn huruvida vi anse att inkomster
i allmänhet bära sin rimliga del av bördan, ty när det gäller inkomstskatten.ha
vi så klart för oss, att det är beroende på hur man fördelar bördan mellan olika
inkomsttagare. Och vi ha i \’årt land åtminstone försökt att låta även de minsta
inkomsttagarna komma nied — även örn de betala bara några kronor skola
de vara med och känna att de deltaga, och vi behöva inte pasta att det är någon
oskälig börda när den är så liten. När vi komma till förmögenheterna., förefaller
det mig som örn man borde kunna resonera på samma sätt. Alltså kan jag
mycket väl erkänna att det finns vissa förmögenhetsägare, som i detta ögonblick
inte äro så väl ställda, att man kan finna det fullständigt klart att man
skall taga ifrån dem en del av deras förmögenhet. Men att generellt säga att
vi inte lia några förmögenhetsägare i vårt land, vilka förmögenheter de än
lia, hur de än lia förvärvat dem och hur i övrigt hela deras ekonomiska läge är,
som kunna bära en större del av skattebördan, det förefaller mig att vara att
ställa ut en växel som jag misstänker att herr Elon Andersson ganska snart får
gå ifrån. Ty au ha grupper i vårt land, som inte på något sätt ha känt bördan
av kristiden på samma sätt som andra och som inte heller .komma att göra det.
Örn dessa kan man därför säga, att det vore skäligt och i hög grad skäligt -att man läte dem bära en ytterligare del av. bördan för att vi skola kunna
täcka utgifter, som vi alla anse vara nödvändiga.

Jag kanske i det sammanhanget skulle säga ett ord, som egentligen också
är ett svar till herr von Heland. Så snart det blir tal örn en jämnare fördelning
av förmögenheterna i samhället, sa hör man strax tolk tala örn de strävsamma

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Örn engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
människor, sorn slita dag ut och dag in för att öka sin förmögenhet. Ja, det
har alltid varit sa att man har skjutit fram de allra minsta för att skydda de
allra största. När man skulle avskaffa slaveriet i Nordamerika var det ett
stående talesätt att man hänvisade till den gamla änkan med en enda slav —
hur skulle hon kunna klara sig, örn man tog bort slaveriet? Nu talar man om
den lilla förmögenhet som en människa sparat under ett långt liv. Men vem vill
komma åt den? Vem vill komma åt de norrbottniska jordbrukarna? Det skulle
vara mycket roligt att få veta av herr von Heland, hur många jordbrukare det
finns i Norrbotten som ha en nettoförmögenhet på över 50 000 kronor och som
möjligen i någon mån här skulle få ge ett bidrag.

Jag tror att detta är ett exempel på att det inte heller lönar sig att diskutera
förmögenhetsskatten, såvida man inte kan få fram konkreta förslag och se vad
det egentligen är man talar om.

Jag har nu bara talat örn detta såsom en fördelningsfråga. Jag är emellertid
fullt ense med dem som säga att frågan örn beskattningen inte kan bedömas
utan hänsyn till dess inflytande på produktionen och på hela utvecklingen av
vårt välstånd. Jag hör ju till dem som hoppas att det närmaste decenniet skall
få bevittna en utveckling av produktionen i vårt land, som gör det lättare än
det kan tyckas i detta ögonblick att bära utgifter för sociala ändamål av den
storleksordning som nu överväges. Jag hoppas att herr Nordenson inte har rätt
när han är tveksam om huruvida vi kunna vänta en sådan utveckling. Annars
är det ju så — och jag tror inte att jag gör herr Nordenson någon orätt om
jag.säger det — att både anhängare av den riktning som han tillhör och andra
gärna bruka mot oss socialdemokrater anföra, att om vi bara låta näringslivet
få hållas som det har gjort förut, så finns det all anledning att tro, att vår
nationalinkomst under de närmaste tio åren skall stiga på ett sådant sätt, att
vi få råd till mycket, mycket långtgående sociala reformer. Jag hoppas, det,
och under sådana förhållanden menar jag också, att det lämpligaste ögonblicket
ännu inte är inne för att taga upp den diskussionen.

Jag vill till sist bara fråga, om det inte vore skäl i att skjuta undan de
abstrakta diskussionerna örn både förmögenhetsbeskattning och inkomstbeskattning
till dess vi ha gjort klart för oss, vilka utgifter vi vilja göra och vilka
vi inte vilja göra. Jag tror visst inte, att vi kunna komma till någon enighet när
vi väl komma så långt fram. Jag tror att det utan tvivel kommer att bli så,
att grupper som representera de medborgare, som få lämna bidrag i större utsträckning,
komma att vara mera tveksamma inför utgifterna än de grupper,
som i sig innefatta sådana medborgare som komma att få en större del av de
medel som ges ut. Men jag tror dock att meningarna kunna komma varandra
ett litet stycke närmare. Och i alla händelser kunna vi, örn jag får uttrycka saken
på det viset, diskutera problemet på ett mera förnuftigt sätt när vi komma
fram till kvantitativa avvägningar och inte bara få nöja oss med ett mera
allmänt talesätt om högre och lägre skatter.

Herr Ström: Herr talman! Jag vill understryka kravet på att vi måtte få
till stånd en opartisk utredning örn förmögenheternas beskattning. Det bör dock
sagås ifrån att beskattningen icke får drabba de mindre förmögenheterna och
i varje fall icke sådana som tillkommit genom sparande bland fattigt folk, som
lagt slant till slant för att skapa sig säkerhet och trygghet för ålderdomen.
A''i höra nu av herr finansministern, att han heller aldrig skulle vilja vara med
örn något sådant, vilket jag noterar med tillfredsställelse, då det ju är mycket
väsentligt, att dessa förmögenheter ej drabbas.

Herr Bärg har här sagt det förlösande ordet, vilket han ju ofta brukar göra,
ty han är en mycket förståndig man. Han har nämligen förklarat, att det

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Orri en g ån g s skatt på förmögenhet. (Forts.)
också finns andra former för förmögenhetsbeskattning än engångsskatt, och att
även den saken bör utredas. Det viktigaste är, att sparviljan icke kriminaliseras
eller bestraffas. De som inte vilja spara eller arbeta på att få något över
till ålderdomen skola inte premieras genom att andra åläggas betala deras skatter.
Jag hoppas, att även herr finansministern är ense med mig därom.

Herr finansministern lät för övrigt mycket mer resonlig än många av dem
som kritiserat honom. Jag har aldrig funnit, att herr finansministern till
varje pris har bitit sig fast vid en bestämd linje, utan man kan alltid tala
med honom och han tar skäl, vilket jag skulle önska, att även hans kritiker
gjorde.

Jag vill även understryka, att det noga bör undersökas, huruvida en engångsskatt
skulle framkalla en panik, som vore farlig för samhällets ekonomi.
Det är en mycket viktig psykologisk fråga. Ingen av oss, inte heller kommunisterna.
kunna lia något som helst intresse av att det uppstår en panik, som
kan komma att väsentligt försämra den ekonomiska grunden för en förmögenhetsbeskattning
i den ena eller andra formen. Vi måste därför se realistiskt
och icke. doktrinärt på hela denna fråga. Statsrådet Wigforss yttrade för
några dagar sedan, att det ibland kan våra bra med konservatism, och det
gäller nog även här. Det vore oklokt, örn vi här ginge ut på en för demokratien
mycket farlig vandring, som vi kanske måste avbryta, när vi hade hunnit
ett stycke och upptäckte att vi vore inne på fel väg. Vi må tillse, att det
inte blir uppror bland bönder och sparare! Jag håller däremot mycket styvt
på att vi böra söka finna skatteobjekt bland alla innehavare av naturrikedomar
i högre grad än vad hittills skett. Herr Bärg har delvis förstått mig rätt och
delvis missförstått mig, när han trodde, att jag ivrade för tillkomsten av nya
affärsdrivande verk. Nej, det gör jag alls icke, men jag anser, att staten bör
ha ett väsentligt ökat inflytande över alla naturrikedomar av för produktionen
livsavgörande innehåll. Jag är emellertid icke vän av att vi skola
skapa en massa ämbetsverk, som skola driva ekonomiska företag efter papperskvarnarnas
mönster. Jag tror inte, att staten bör driva ekonomisk rörelse på
andra vägar, än vad vi redan äro inne på då vi ju ha socialiserat eller hålla på
att socialisera vad som är riktigt och vad som ger valuta. Staten bör icke ge
sig in på att slå under sig sådant som inte kan ge något ekonomiskt resultat.

Herr Bärg frågade, vilka ämbetsverk som kunna reduceras. Enligt min mening
ha vi varit alltför intresserade av att överhuvud taget skapa nya ämbetsverk,
och vi hålla alltjämt på att skapa nya sådana. Därigenom har det uppstått
en mängd lönefrågor, som i allra högsta grad tynga budgeten. Jag ber
herr finansministern, att, örn han får tid, kasta ett öga t. ex. på djurgårdskommissionens
berättelser och undersöka, vad den kostar i avlöningar till
tjänstemän, administrationsutgifter och allt annat. Det är verkligen ett mycket
intressant kapitel. Det är förvånansvärt, vad det kostar att sälja statens välbelägna
tomter till jättehöga priser, som sakna motstycke. Man förvånar sig
verkligen över att det för denna jämförelsevis lätta uppgift behövs ett väldigt
ämbetsverk med löner till ämbetsmän, administrationskostnader och andra utgifter
till mycket stora summor.

Jag tillåter mig vidare fråga, örn det verkligen var nödvändigt, att förstatliga
vägväsendet och om det, som man trodde, blivit billigare därigenom? Vi
veta alla, att det hela redan blivit sämre. Vi kunna vara övertygade örn att
vägväsendet kommer att kosta ofantligt mycket mer pengar än vad det gjorde
när det tidigare sköttes i halvkommunal form, och då faktiskt också sköttes
bra. De bönder och arbetare, som drevo igenom beslutet om vägväsendets förstatligande,
komma säkerligen örn 10—15 år att dyrt få erfara, vad ett så
oklok steg innebar.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Om engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)

Sedan ha vi, herr Bärg, all denna överdrivna kontroll- och inspektionsverksamhet
från de centrala organens sida, det s. k. fogdeväldet. Om en liten sak
skall ordnas, det må vara fråga om en enda människa, en familj eller en grupp,
skall det utredas, prövas och kontrolleras i det oändliga. Jag har redan tidigare
vid ett annat tillfälle berättat för riksdagen, hurusom en fattigvårdstagare
kom till mig och skildrade, hur hon hade besök nästan dagligen, en dag
av ett ombud för fattigvården, en annan dag av ett ombud för barnavården
och en tredje dag av ett annat ombud. Hon visade mig en hel katekes av formulär,
som hon eller den kontrollerande myndighetspersonen skulle ifylla.
Det kan visserligen sägas, att detta närmast är en kommunal angelägenhet,
men jag anför detta exempel därför att det är precis likadant på det statliga
området. Det är alls icke bättre, då det gäller statens angelägenheter, snarare
värre. Vi hålla faktiskt på att kontrollera ihjäl demokratien, socialvården och
socialhjälpen. Vi trötta ut människorna, så att de komma och klaga: kunna
vi inte slippa allt detta? Detsamma gäller inspektionsväsendet. Det börjar
att ta en sådan omfattning och är så dyrbart, att det vore skäl för finansmyndigheterna
att närmare granska denna sak.

Jag skulle för min del ha önskat, att staten för länge sedan hade förvärvat
grängesbergsbolaget, gruvorna, malmfälten och kraftverken i landet, varigenom
vi ju skulle lia kunnat skaffa staten väsentligt ökade inkomster. Jagblir
dock betänksam, om jag finner, att allt vad vi få in skall gå till ämbetslöner,
kontroll- och inspektionskostnader och inte komma det allmänna och de
behövande till godo.

För några år sedan upplystes det antingen här i riksdagen eller också vid
en offentlig debatt, att av de pengar, som nedläggas för sociala ändamål i
vårt land, gingo redan då 30 miljoner kronor om året till administrationskostnader
och ämbetsmannalöner. Jag vet inte, om siffran var riktig, men jag
tror, att det vore klokt, örn finansministern undersökte, vilka administrationsutgifter
våra anslag för sociala ändamål åsamka statsverket. Här kunna säkerligen
stora besparingar göras.

Jag måste sedan röra vid en mycket ömtålig punkt. Jag gör det med en
viss bävan, ty jag vet, att det är mycket impopulärt, men jag anser, att någon
bör göra det, och jag tror, att finansministern ändå kominer att sentera det.
Jag anser, att man någon gång måste sätta stopp för den enorma utvecklingen
av statens löneväsen och andra privilegier för statens och det allmännas anställda
i förhållande till vad arbetare och tjänstemän inom den enskilda företagsamheten
lia. Yi kunna inte hålla på med att bygga på statens löneväsende
i det oändliga, samtidigt som vi icke ens kunna få medel över till
ökade folkpensioner åt de allra fattigaste eller höjda löner åt arbetarklassen
i gemen. Därmed har jag icke sagt, att det inte inom skilda verk finns lågt
avlönade statliga funktionärer, som måste få sin lön höjd. Det finns förvisso
många, som förtjäna det, och de allra lägst ställda statstjänarna lia det
sannerligen mycket dåligt. Men när det begäres löneförhöjningar för dem som
lia 10 000 kronor och därutöver i lön, tycker jag, att riksdagen med bestämdhet
bör säga stopp. Det går inte an att förfara på det sättet längre.

Jag vill också ge herr finansministern en annan sak att fundera på. Såsom
alla veta, lia vi en progressiv statlig skatt, men kommunalskatten är inte
progressiv utan stiger blott i förhållande till inkomsten på vanligt sätt. Jag
undrar, örn det inte borde undersökas, huruvida vi inte borde införa progressiv
kommunalskatt. Därigenom skulle vi säkerligen kunna åstadkomma väsentliga
lindringar i kommunalskatten för de sämst ställda i samhället.

Jag har även ett annat förslag till herr Bärg, som jag också tror, att hail
senterar. Jag har funnit, att det icke finns någon verksamhet, som är så bra

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Om engångsskatt på förmögenhet. (Forts-.)
skött som kooperationen i vårt land. De kooperativa företagen drivas med ett
jämförelsevis ringa antal anställda, som alla lia rimligt betalt. Hela den
kooperativa apparaten är utmärkt skött, och det skulle vara skäl för staten
att studera kooperationen, eventuellt lära av den och kanske också samarbeta
med den. Man skulle även kunna tänka sig, att staten skulle kunna låta den
kooperativa rörelsen ta hand örn en del verksamhet, som staten inte själv kan
bedriva, enär vi i så fall skulle hamna i en outhärdlig byråkratism. Jag rekommenderar
verkligen, att man studerar kooperationen.

Slutligen har jag, herr talman, ytterligare ett förslag — herr Bärg begärde
ju att få dylika, och jag vet, att han är överens med mig i detta stycke.
Enligt mitt förmenande består den bästa skattekällan i att alla armar äro i
arbete och alla hjul i gång. Därför måste vi tillse att det produktiva _ maskineriet
är i full rörelse och inte står stilla. Jag anser,_ att herr finansministern
bör tala ett vänligt ord med Sveriges verkstadsförening, som genom sin.stelbenta
lönepolitik har gjort större skada än mig veterligen någon annan institution
på långa tider i vårt land.

Herr Velander: Herr talman! Herr finansministern gjorde här ett uttalande,
som självfallet är riktigt. Han sade, att denna debatt skulle_ kunna, föras på
ett mer fruktbart sätt, därest man kunde koppla in utvecklingen i fortsättningen
av budgetens utgiftssida. Jag begagnar tillfället framhålla, att detta
uttalande av finansministern är ett argument emot den ståndpunkt, sorn. utskottsmajoriteten
har intagit i det föreliggande betänkandet. Utskottsmajoriteten
har nämligen där påkallat en utredning, märk väl, inte om utan huru
förmögenheterna böra bidraga till täckning av under krisperioden uppkomna
utgifter. Med denna sin hemställan har alltså utskottsmajoriteten, örn nian
tillämpar finansministerns sats, gått för långt.

Jag har nog fått samma intryck som utskottets vice ordförande, då han
säger, att han har på känn, att utskottsmajoriteten är på väg att skriva bort
engångsbeskattningen av förmögenhet. Att jag i mitt första anförande rätt ingående
uppehöll mig vid 1940 års uttalanden sammanhänger bl. a. med att
den i ämnet väckta motionen och utskottsmajoritetens hela resonemang enbart
syssla med dessa uttalanden. Jag var angelägen örn att förebygga, att
1940 års uttalanden skulle kunna tagas till intäkt för en förmögenhetsbeskattning
även i andra former, exempelvis såsom utskottsmajoriteten antyder i form
av skärpt arvsbeskattning och en skärpning av den särskilda ^skatten å förmögenhet.
Jag fäster också uppmärksamheten vid att man från utskottsmajoritetens
sida därvidlag koordinerar de båda skatteformerna. Jag skall inte
inlåta mig närmare därpå i denna debatt. Jag håller dock före, att i de länder,
där man varit intresserad av arvsbeskattningens höjd, där man alltså^ har
sökt att ta in så mycket som möjligt på den vägen, där har man inte, såvitt
jag förstått, samtidigt intresserat sig för någon annan form av direkt förmögenhetsbeskattning.

Herr Bärg yttrade i anledning av cn fråga som jag ställde, att han tyvärr
inte kunde besvara den på annat sätt än genom att hänvisa till utskottets
uttalande. Jag kan förstå detta, frågan var ju på sätt och viss retorisk. Jag
vill dock påpeka, att medan utskottet i reciten återger den passus i de särskilda
sakkunnigas av år 1940 uttalande, där det heter, »att en förmögenhetsskatt
av här åsyftade storleksordning icke bör uttagas samtidigt med en^sådan
skärpning av krisbeskattningen i övrigt som nu överväges», underlåter
utskottsmajoriteten att i sitt yttrande återge denna passus, utan faller tillbaka
på. ett uttalande av 1940 års bevillningsutskott »att utskottet delade de sakkunnigas
uppfattning, att starka skäl talade för att lata de särskilda bidrag,

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Örn engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
som förmögenheterna syntes böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter,
få karaktären, av ett engångsoffer». När man såväl här som i andra sammanhang
ridit högt på 194-0 års uttalande, har man städse lämnat den av mig
avsedda passusen ur räkningen. På så sätt bibringar man den icke tillräckligt
initierade en vilseledande uppfattning örn vad som verkligen sades år 1940
och vad man då i själva verket menade.

På grund av herr Bärgs uttalanden i övrigt får jag säga, att jag inte velat
tillägga någon en sådan, jag höll nästan på att säga, sadistisk inställning, som
att man pålägger människor nya eller högre skatter, därför att de redan utgående
skatterna äro för låga. Örn man går in för en skärpt beskattning,
måste man väl anse, att det är andra motiv som ligga bakom — åtminstone
gör jag det. Man får dock inte förbise, att det finns ett bestämt samband mellan
bevarandet av en skälig andel av inkomsterna hos medborgarna och möjligheterna
att öka företagsamheten i landet och därmed också förutsättningarna
för fortsatta landvinningar exempelvis på socialpolitikens område. Skulle
man dela herr Nordensons pessimistiska uppfattning beträffande konjunkturutvecklingen,
ligger det väl så till — vilket jag i någon mån sökte belysa
genom, en del sifferuppgifter, som jag tidigare lämnade — att man på beskattningens
väg icke kan komma så värst långt, även om man till staten
plockar in allt vad människorna förtjäna. Då tvingas man till att även av de
lägsta inkomstskikten utkräva mycket kännbara bidrag exempelvis till den
gemensamma konsumtionen i form av hälsovård, åtgärder för vinnande av
trygghet vid ålderdom, mot arbetslöshet och andra ting. Hamna vi i en sådan
utveckling, får man inte anledning att längre säga, att socialpolitiken innebär
en omfördelning av nationalinkomsten, utan den kommer då att betyda något
helt annat.

Herr von Heland: Herr talman! I likhet med herr Velander vill jag konstatera,
att herr finansministern faktiskt kritiserade utskottets utlåtande, då
ju finansministern ansåg, att man skulle kunna dröja med resonemanget om
såväl behovet av nya skatter som avskrivningen av vissa redan utgående skatter,
till dess att man bättre visste statsfinansernas läge och vilka krav, som komma
att ställas på budgeten. Hade utskottet skrivit på det sättet, som jag förstår, att
herr finansministern hade kunnat tillråda, d. v. s. att utskottet förutsätter, att
man i samband med dessa undersökningar om de framtida statsfinanserna även
bör utreda alla former för beskattning, som då kunna ifrågakomma, och att
utskottet därmed anser motionen besvarad, hade jag givetvis följt ett dylikt
utskottsutlåtande. Nu förklarade jag redan i mitt tidigare anförande, att jag
helt instämmer med utskottets ärade ordförande i önskemålet örn vidgad social
verksamhet. Jag delar också hans uppfattning, att det inte är möjligt att
utöka den sociala verksamheten med nuvarande nationalinkomst och med minskning
av skatterna. Jag är också överens med utskottets ordförande örn att vi
då kunna ställa den frågan: vad skola vi göra? Herr Ström har rekommenderat
minskade utgifter, men herr Bärg har redan förklarat, att vi troligtvis inte
därigenom kunna uppnå mycket. Jag instämmer i en hel del av herr Ströms
kritik mot statsutgifterna. Jag skulle gärna tillsammans med herr Ström vilja
medverka till att på det av honom föreslagna sättet minska våra statsutgifter.
Jag tror emellertid inte, att herr Ström och jag och kanske även andra, som hysa
denna uppfattning, skulle kunna få majoritet för sådana strävanden.

Frågan återstår således, hur vi skola kunna uppnå det önskade resultatet.
Jag tillät mig uttala en förhoppning örn att vi skulle kunna emotse den tidpunkt,
då nationalinkomsten stiger. Jag var mer förhoppningsfull än herr
Nordenson på den punkten. Herr Bärg och utskottet däremot rekommenderade

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

Om engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
höjning av vissa skatter, framför allt i form av en engångsbeskattning. I mitt
förra anförande ville jag framför allt påpeka, att en sadan beskattning, som
man här rekommenderar, måste bli orättvis. Jag fick det intrycket, att även
herr Bärg håller med därom då han förklarade, att det väsentliga i alla fall är
vad människorna ha kvar sedan de ha betalt skatten. Jag är överens med herr
Bärg örn att det finns en hel del människor, som förmå att i större utsträckning
än hittills bidraga till statens utgifter. Jag är därvidlag beredd att i fråga
örn inkomstbeskattningen gå ännu hårdare fram. Jag kanske är mer radikal
i det hänseendet än herr Bärg. Jag måste nämligen finna det märkvärdigt, att
vissa människor här i landet behöva ha löneinkomster på 50—100 tusen kronor
och därutöver. Jag tror inte. att de äro så mycket duktigare och bättre än
statens högsta tjänstemän. Vill herr finansministern i fråga örn dessa människor
driva en hårdare inkomstbeskattning, är jag gärna med på noterna. Jag skulle
för övrigt gärna vilja rekommendera detta även ur rättvisesynpunkter. Man
torde dock inte vinna så mycket i skatteavseende, emedan det är så få människor
som ha dylika höga inkomster.

Herr finansministern svarade sedan på mitt anförande genom att söka utmåla,
att jag hade anfört ett enstaka exempel. Han vände sig mot att jag just tagit
en norrbottensbonde. Jag nämnde en norrbottensbonde som exempel, emedan det
ju här är fråga örn en kommunistmotion. Kommunisterna äro ju särskilt aktiva
i de norrländska länen, och jag anser, att de böra resonera litet med norrlandsbönderna
örn vad dessa tycka om motionen ur rättvisesynpunkt. Men, herr
finansminister, jag anser, att herr finansministern inte svarade mig ordentligt
på min fråga. Vi lia säkerligen omkring 300 000 jordbrukare som skulle bli
mer eller mindre förvånade över statsmakternas »rättvisa», örn en sådan engångsbeskattning
skulle komma till stånd som utskottet här pekar på, d. v. s.
för förmögenheter över 20 000 kronor. Dessa mindre jordbrukare försöka nämligen
att genom sitt arbete skaffa sig en gård, i vilken de så småningom kunna
samla en sådan förmögenhet, att de kunna ha tillräcklig inkomst på ålderdomen.
Där kommer jag in på skillnaden mellan löntagare och privata företagare.
Enr engångsbeskattning på sätt som här föreslås måste bli orättvis mot
de privata företagarna, det må vara jordbrukare eller andra småföretagare, så
länge herr finansministern inte kan åstadkomma lika förmånliga pensioner åt
dessa människor som han fått fram åt statstjänstemännen. I så fall skulle
frågan komma i ett annat läge. Men låt oss ta en 30 000-kronorsbonde. Han
arbetar, herr finansminister, mycket strävsamt och har sannerligen ingen åttatimmars
dag. Han försöker att spara ihop, så att han skall sitta så säker som
möjligt på sin gård. En dylik 30 000-kronorsbonde utgör, som herr finansministern
vet, ingen stor inkomsttagare, utan tillhör det lägsta inkomstskiktet.
Är det då rättvist att ytterligare ta ifrån honom den förmögenhet, som han
har sparat, så att han skall få det ännu besvärligare oell komma ännu längre
ned på inkomstskalan? Jag kan inte finna att en dylik åtgärd skulle vara
• rättvis.

Jag har velat påpeka detta, när man här förordar en engångsbeskattning.
Jag ställde frågan även till kommunisterna, sorn lia denna märkvärdiga uppfattning
örn rättvisa. För en löntagare, som har en förmögenhet, spelar engångsskatten
inte samma roll. Han har större möjligheter att avstå från sin förmögenhet,
ty han har ju i alla fall kvar sin lön och pension. Jag hoppas, att
jag med detta förtydligande har klarlagt vad jag menar. Jag angriper således
bara beskattningsformen ur den synpunkten, att den icke blir rättvis mot dessa
små företagare. Jag är dock lika intresserad som någon annan att få till stånd
en ökad social verksamhet i framtiden.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Örn engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)

Herr Linderot: Herr talman! Då den motion, som väckts från vårt partis
sida, rönt välvilja i utskottet och då så förträffliga talesmän för de synpunkter,
som vi framfört, lia uppträtt här i debatten som exempelvis bevillningsutskottets
värderade ordförande, herr Bärg, och finansminister Wigforss, är
det väl inte nödvändigt, att jag söker att prestera några särskilda argument
för motionen utöver de ganska ovederläggliga argument, som vederbörande redan
ha framfört i debatten. Jag hegärde egentligen ordet endast för att göra
ett par kommentarer.

Herr Elon Andersson sökte plädera för förmögenhetsinnehavarna, förmenande
att de för närvarande redan vore så hart beskattade, att icke utan synnerlig
orättvisa någon ytterligare beskattning av dem skulle kunna genomföras.
Om man känner den svenska riksdagen och finansminister Wigforss
rätt, föreligger det emellertid sannerligen ingen aktuell fara för att orättvisa
i dylikt hänseende skulle vederfaras förmögenhetsägarna. Det skulle ju svära
mot hela den politiska praxis, som i liknande frågor är hliven traditionell i
statens ekonomiska politik här i landet, och för övrigt hela skattepolitiken.
Herr Elon Anderssons uttalande är därför bara ett försök att slå in öppna
dörrar, varjämte den framställning, som herr Elon Andersson gav i detta
stycke, nog inte stämmer med det faktiska förhållandet. Men därom behöva
vi ju inte heller tvista så mycket. Örn en sådan engångsskatt på förmögenhet,
som föreslås i vår motion, skulle genomföras, blir det ju tid att vid utformandet
av propositionen, under utskottsbehandlingen och vid behandlingen i
kamrarna tillse, att riksdagen icke antar några oskäliga eller orättvisa former
för denna beskattning. Det är väl därför egentligen att diskutera litet i
förväg örn faror, som man ännu inte riktigt kan konkretisera.

Jag vill emellertid här säga ett par ord örn begreppen förmögenhet och inkomst.
Man bör naturligtvis inte blanda ihop dessa begrepp. Det finns ju
människor med förmögenheter av den karaktär, att de ha mycket litet utbyte
av desamma.. Örn manbar ut sådana kategorier förmögenhetsägare och nied
dem såsom tillhygge går emot motionärerna eller utskottet i detta fall, försöker
man ju att göra undantagen till regel och att utmåla en fara, som man
ännu inte kan konkret föreställa sig.

Vidare göra reservanterna ett uttalande, som jag skulle vilja säga ett par
ord örn. De säga: »Särskilt för näringslivet, som nu behöver tillvarataga och
utnyttja alla sina resurser för^ att möta de påfrestningar, som det osäkra
framtidsläget kan komma att vålla, skulle en engångsskatt kunna få mycket
menliga följder.» Jag vill fråga — jag tror att jag har gjort det någon gång
tidigare också vad man egentligen menar med näringslivet i ett sådant bär
sammanhang. Det är i mina ögon och med det lilla ekonomiska kunskapsmått
som jag förfogar över, en ganska meningslös fras att säga, att näringslivet
mäste möta påfrestningar och inte kan tåla en engångsskatt. »Näringslivets
män» är ett väldigt älskat uttryck i diskussionerna. Vad är »näringslivets
man» för någonting? Såvitt jag förstår, menar man väl kapitalister eftersom
hela argumenteringen ju begränsas till att skydda kapitalister. Näringslivets
man aro ju arbetare och tekniker, förmän och ingenjörer och andra Nu
ar det ju så att innehavare av förmögenhet i form av kapital i vanligt tal
kallas för kapitalist, men man måtte anse, att detta uttryck är något nedsättande,
eftersom man aldrig använder ordet kapitalist, utan talar örn näringslivets
män. Man försöker alltså förvilla begreppen och skydda kapitalister
under sken av att vilja skydda någonting annat, ty näringslivet är ju någonting
som aila vilja skydda.. Vad menar man i det här sammanhanget med »näringslivet»t
skulle jag. vilja fråga reservanterna. Det är ju såvitt jag förstår
hela det ekonomiska livet. För att det skall fungera tillfredsställande även

Onsdagen den 20 juni 1045 fm.

Nr 30.

Om engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
inom ett borgerligt kapitalistiskt samhälle kan det absolut krävas, att man
beskattar förmögenhet till och med genom en engångsskatt, som man gärna
kan kalla för konfiskation, örn man vill. Det kan tänkas, att det ekonomiska
livet i landet är sådant, att man även från borgerligt håll måste vara med på
en sådan engångsskatt. Ja, jag går ännu längre. Jag skulle vilja påstå, att
en sådan beskattning överhuvud taget icke kommer att genomföras annat än
när det ekonomiska livet oundgängligen kräver det, såvida man vill tillämpa
rättvisa principer i statens ekonomiska politik. Vad ha då reservanterna kvar
att invända? Det kan jag inte förstå. Om det för det ekonomiska livets normala
funktioner är nödvändigt att konfiskera viss del av kapital, får man ju
ställa frågan på detta sätt: skola vi av ömsinthet örn vissa kapitalister — jag
inlägger intet nedsättande i uttrycket utan använder det såsom en riktig benämning
på en viss grupp av människor — låta näringslivet förfalla? Så
står också faktiskt frågan.

Jag har med dessa kommentarer velat något litet skingra den dimridå, som
reservanterna söka lägga ut kring hela denna fråga för att människor skola
bli förskräckta alldeles i onödan och få det hela om bakfoten.

Herr von Heland ställde en direkt fråga — det är det enda som jag ytterligare
skall beröra — huruvida kommunisterna, som lia en stark anslutning
även bland bondebefolkningen i Norrbotten, skulle vilja vara med örn att
beskatta en »30 000-kronorsbonde». Ja, det beror alldeles på, herr von Heland.
Det finns absolut intet schema, som vi kunna ta ur fickan för att generellt
och en gång för alla ge svar på sådana spörsmål. Det beror alldeles på i vilken
situation, på vilka grunder, av vilka ekonomiska skäl en dylik beskattning
av en 30 000-kronorsbonde är motiverad. När den frågan föreligger konkret,
skall jag svara herr von Heland. I dag kan det ju tänkas, att det ställes
ett förslag om beskattning av en 40 000-kronorsbonde, vilket jag och herr
von Heland tillsamman komma att energiskt bekämpa, därför att det kan
vara oriktigt och orätt emot 40 000-kronorsbonden, men i morgon föreligger
det kanske en ekonomisk nödvändighet att beskatta 30 000-kronorsbonden, och
då får herr von Heland nog också med all sin kärlek till bönderna här i landet
böja sig för nödvändigheten.

Jag vill även tillägga, herr von Heland, att det är litet farligt att ömma
alltför mycket för 300 000 hårt arbetande bönder här i landet, därför att de
utsättas för ekonomiskt tryck i form av beskattning och dylikt. Ty vad som
trycker dessa 300 000 hårt arbetande bönder, är den icke av riksdagen men
av det kapitalistiska samhället pålagda beskattning, som kapitalräntorna utgöra.
De miljarder kronor, som storfinansen har att bevaka ute i de svenska
bondgårdarna i form av hypotekslån, de oerhörda bördor, som de svenska
bönderna ha att bära såsom räntedragare till storfinansen här i landet, de äro
det allvarliga bcskattningsproblemet för Sveriges bönder och icke det problem,
som diskuteras här i dag. Innan herr von Heland velat vara med om att göra
någonting effektivt för att lätta den tyngande börda, som Sveriges bönder ha
att bära och som storfinansen har pålagt deni, skall herr von Heland icke försöka
göra kommunisterna ansvariga för att vilja trycka ned bönderna i detta
land under en tyngre skuldbörda genom beskattning. Det är felriktat intresse,
herr von Heland, och vi skola vara överens örn att örn denna engångsbeskattning
genomföres, skola vi bevaka »30 000-kronorsböndernas» intressen ärligt
och uppriktigt, så att ingen orätt skall ske dem.

Herr voll Heland erhöll nu ordet, för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag vill påpeka, att jag aldrig sade, att kommunisterna lia anslutning hos bönderna
i Norrbotten. De försöka få sådan, men den här motionen passar inte i

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm

Om engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
arbetet på att fånga bönderna i Norrland. Det var det jag ville påpeka för
kommunisterna.

Vidare sade herr Linderot, att det inte är skatterna, som trycka bönderna, utan
räntorna på deras hypotekslån. Men örn nu kommunisterna med herr Linderot
i spetsen vilja ta ifrån dem en del av den förmögenhet på 20 000 kronor, som
de ha, då är deras enda möjlighet att plocka fram pengarna att ytterligare
skuldsätta sig. Pa det sättet ökar herr Linderot deras belastning ytterligare.
Det är detta jag tycker är egendomligt i kommunisternas försök att fånga
bönderna i Norrland.

Herr talmannen hemställde nu, att den fortsatta överläggningen i förevarande
fråga måtte få uppskjutas till aftonsammanträdet.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr_ 389, angående planläggning av det fortsatta utredningsarbetet på socialpolitikens
och socialvårdens områden; samt

nr 390, angående marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen.

Anmäldes och godkändes sammansatta konstitutions- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr 448, till Konungen i anledning av väckta
motioner örn skyldighet för utgivare av periodisk skrift att redovisa hur skriften
finansieras.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta utrikes- och första lagutskottets utlåtande och memorial:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
återställande^ av viss från ockuperat land härrörande egendom, m. m.; och
nr 2, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av visst ärende
anlitat biträde;

statsutskottets utlåtanden:

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar med förslag till vissa
ändringar i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet, manskapsavlöningsreglementet
och folkskolans avlöningsreglemente, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 231, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1945/46 ;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utbyggnad av
staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Stockholms luftvärnsregementes
förläggning;

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

Nr 30.

nr 234, i anledning av väckta motioner om rätt för husmödrar vid försvarsväsendets
matinrättningar att erhålla fri portion in natura;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av tekniska skolan i Stockholm m. m.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
ett medicinskt forskningsråd m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till prisrabattering
å vissa livsmedel m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till universiteten och den medicinska undervisningen jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 241, i anledning av väckta motioner angående anslag för budgetåret
1945/46 till utrotning av råttor och möss;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förbättrande av
bostadsförhållandena m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till civilförsvaret;

nr 244, i anledning av väckta motioner angående utredning örn en mera
planmässig fördelning av industrien på olika orter och landsdelar;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till särskild ersättning för debitering av värnskatt;

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 247, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn avskrivning å investeringar
för tillverkning av syntetiskt gummi;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn anslag för budgetåret 1945/
46 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; och

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1945/46 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial nr 5, angående ersättning
åt hovrättsassessorn Erik Göransson, vilken inom sammansatt stats- och
andra lagutskott biträtt vid behandlingen av vissa frågor;

bevillningsutskottets betänkande nr 58, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1945/46, m. m.;

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 58, angående tilläggsarvoden till sekreteraren och notarien med sekreterargöromål
hos första och andra lagutskotten;

nr 59, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige.
i. riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk;

nr 60, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angåFörsta
kammarens protokoll 1945. Nr S0. 6

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 fm.

ende provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/
46 till vissa befattningshavare vid nämnda verk; och

nr 61, angående regleringen för budgetåret 1945/46 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;

andra lagutskottets memorial:

nr 78, angående ersättning åt hovrättsrådet A. Bexelius, vilken inom andralagutskottet
biträtt vid behandlingen av vissa frågor; och

nr 79, angående ersättning åt hovrättsassessorn Y. Samuelsson, vilken inom
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 74, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 75, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktlindring för
frukt till Norrbotten och Västerbotten;

nr 76, i anledning av väckta motioner örn statsunderstöd till Balsgårds växtf
örädlingsanstalt;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
m. m. för budgetåret 1945/46, såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl., såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln;
och

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1945/46, i vad angår jordbruksärenden.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen angående bevillningsutskottets betänkande nr 55.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av finansministerns
yttrande, och vad jag har att säga har därför kanske nu i någon
mån förlorat i aktualitet.

Finansministern betecknade min inställning till det ekonomiska läget såsom
väl pessimistisk och erinrade örn det storslagna uppsving, som det svenska
näringslivet under de senaste decennierna har fått, samt om att mina meningsfränder
och jag ofta bruka hänvisa till detta. Det göra vi, och vi göra det med
stolthet, därför att vi anse det vara ett utslag av vad näringslivet kan åstadkomma,
när det får arbeta i den fria företagsamhetens tecken. Det gläder mig,
att nu även finansministern har konstaterat det vackra resultat, som kan
åstadkommas just på den vägen.

Örn jag ser situationen något mera pessimistiskt nu, så har detta tre orsaker.
Den första är den framstöt mot den fria företagsamheten, som nu göres från
socialdemokratiskt håll i syfte att åstadkomma ökat statligt ingripande och en
statlig dirigering och planhushållning inom näringslivet. Detta anser jag vara
ett mycket allvarligt hot, som är ägnat att skapa oro i näringslivet och därmed
hämma våra utvecklingsmöjligheter.

Den andra faktorn är, som jag förut nämnde, eventualiteten av försämrade
förhållanden på det internationella ekonomiska området. Vi måste efter vad
jag kan förstå räkna med en allvarlig risk för en världsdepression, som till
följd av vårt starka beroende av utrikeshandeln kommer att fortplanta sig
även till vårt land, och då kunna vi komma i det läget, att vi, även örn vi äro
aldrig så duktiga, inte kunna fortsätta den kurva uppåt i fråga örn vår ekonomiska
utveckling, som vi hittills kunnat uppvisa.

Till sist har jag också pekat på faran av internationella politiska konflikter,
som kunna tvinga oss till vittgående åtgärder för att upprätthålla vår
politiska självständighet, med allt vad det innebär av utomordentliga kostnader.
Det är i ett sådant läge jag ser det som en fara, örn vi genom ordinarie
utgifter ha pressat vår ekonomi så hårt, att den inte längre har någon latitud
och elasticitet, och om vi genom att hålla en så utomordentligt hög beskattning
som den nuvarande ha kommit i det läget, att det blir mycket svårt att klämma
ut de ytterligare pengar, vi behöva. Då kunna vi tvingas att i mycket stor utsträckning
låta även de mellanskikt och de små inkomsttagare känna trycket
äv skatteskruven, för vilka herr Ström här har talat så vackert, och då blir
det de som komma att drabbas. Det är enligt min mening angeläget att tillse,
att vi ha några resurser att falla tillbaka på och någon kraft i reserv för att
möta de svårigheter, som jag tror att vi måste räkna med.

Också jag vill ibland gärna bänge mig at sådana ljusa förhoppningar, som
herr finansministern här tecknade, men jag tror det är farligt att bygga sin
politik på sådant. Jag vill på detta, område tillämpa samma taktik, som varit
vägledande för mina meningsfränder och mig p& ett annat område, nämligen

Örn, engångsskatt
på förmögenhet.

(Forts.)

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Örn engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
försvarsväsendets. Yi ha också under gångna tider av fullt hjärta hoppats på
bättre internationella förhållanden, men vi lia ansett det nödvändigt att räkna
med dystrare möjligheter och velat rikta in vårt land på att hålla sig berett för
sådana. Tyvärr har utvecklingen visat, att våra misstankar och aningar i det
fallet besannats, och det är därför jag anser, att man även nu måste gå försiktigt
fram på det ekonomiska området. Man måste ta hänsyn till de mera
ogynnsamma möjligheter, som kunna inträda. Jag skulle vilja säga att man på
båda de områden, som jag har berört, måste i högre grad än finansministern
— eller jag kanske rent av vågar säga i motsats till finansministern — visserligen
hoppas på ljusa tider, men räkna och kalkylera med de mörka.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag skall endast ge ett par korta repliker.

Örn jag fattade herr Velander riktigt, yttrade han att det förelåg en motsättning
mellan vad utskottet har uttalat i denna skattefråga och finansministerns
yttrande, att man först borde pröva behovet av skatten, d. v. s.
utröna omfattningen av de utgifter, som förestå och som skulle motivera skattebehovet.
För egen del påpekade jag ju i mitt förra anförande, att det just var
på detta sätt man måste se denna fråga. Men även örn man icke kräver någon
ökning av det totala skattebelopp, som nu förefinnes, kan jag mycket väl
tänka mig, att frågan örn en ökad skatt på förmögenhet är aktuell med hänsyn
till önskemålet att kunna avskaffa andra skatter, t. ex. omsättningsskatten
och krigskonjunkturskatten, och gärna också för att i vissa skikt kunna mildra
den hårda värnskatten. Jag menar alltså, att det inte nödvändigtvis behöver
föreligga ett krav på ökning av det totala skattebeloppet, utan att det vid en
omvärdering av de skatter vi ha kan befinnas skäligare att låta förmögenheterna
bära en något större andel än att nödgas bibehålla skatter, som för
de minst bärkraftiga äro mera tryckande än några andra. Detta uttalade för
övrigt utskottet redan i fjol i denna fråga.

Herr Linderots notvarp i det politiska fisket bland norrlandsbönderna lockade
mig att göra ett liknande försök till fiske i de sörmländska vattnen. Herr von
Heland säde, att örn vissa taggar i utskottets betänkande varit borta, skulle
han varit benägen att rösta med utskottet. En av dessa taggar var enligt herr
von Helands mening det hårda skattetryck och de svårigheter, som skulle
drabba de norrländska bönder, som ha en förmögenhet av 30 000 kronor. Men
örn den saken skrev ju utskottet redan i fjol, att det i professor Lindahls promemoria
nämnda beloppet av 20 000 kronor var en minimigräns, som måste
avsevärt höjas, varjämte utskottet uttalade, att hänsyn, även då förmögenheten
överstiger det fastställda minimibeloppet, mäste tagas till huruvida den utgör
en viktig faktor vid skattedragarens försörjning.

Det var en annan sak, som för herr von Heland utgjorde ett hinder mot
anslutning till utskottets linje, nämligen att utskottet icke räknat med att
denna fråga örn skatt a förmögenhet borde ingå i det allmänna bedömandet
av statens finansiella behov; man skulle alltså ha väntat med denna sak och
satt in den i sitt rätta sammanhang. Men utskottet säger ju, att utredningen örn
detta spörsmål, icke absolut om engångsskatt, utan överhuvud taget om de
former, under vilka förmögenheterna böra bidraga till täckning av de under
kristiden uppkomna utgifterna, bör äga rum »så skyndsamt, att ifrågavarande
spörsmål kan upptagas till bedömande samtidigt med efterkrigsplaneringskommissionens
väntade förslag rörande samtliga aktuella finansproblem eller i varje
fall till nästkommande års riksdag».

Sedan herr von Heland fatt höra detta, hoppas jag kunna påräkna en röst
mera fran Sörmland för utskottets förslag.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Örn engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! När jag uppmärksamt lyssnat till den
debatt, som här har förts, oell särskilt till vad utskottets ordförande och finansministern
sagt, har jag kommit att få det intrycket — om det som sagts av
dessa båda talare är riktigt, och det vill jag inte alls bestrida ■— att vi hålla
på att köra fast här i landet.

Utskottets ordförande säger nämligen, att det är mycket svårt att göra någonting
åt den utgiftsram, vi för närvarande ha, och att det därför gäller att oavbrutet
öka inkomsterna. Den förda skattepolitiken bär emellertid enligt min
mening redan lett till, och kommer sannolikt att i ännu högre grad leda till, att
de människor, som hittills svarat för utvecklingen genom att pröva nya vägar,
visa tecken till att börja tröttna och förlora intresset. Om man av den anledningen
icke kan räkna med att skatteunderlaget kommer att fortsätta att stiga
i den takt, som fordras för att det skall motsvara utgiftsramen, skulle ju resultatet
— såsom nu i viss mån antydes i detta utskottsutlåtande — bli att vi
måste börja tära på våra samlade tillgångar. Det brukar anses vara ett ganska
säkert tecken på förestående bankrutt, när ett ekonomiskt företag vilket som
helst icke förmår finansiera sin verksamhet med de löpande inkomsterna, utan
tvingas realisera sina tillgångar. Samma är förhållandet, när enskilda personer
tvingas att »gå på stampen» med sina kläder och andra tillhörigheter.

Hur skall det sluta, örn man icke kan ge människorna ett nytt hopp, så
att de åter börja utveckla sin medfödda och rätt allmänt utbredda vilja att skapa
nytt, att starta nya företag och utveckla de redan bestående, varigenom ett ökat
skatteunderlag åstadkommes? Jag tror inte, att man främjar detta genom att
taga bort sådant som är nedlagt i förmögenheter, varigenom resultatet blir
minskat rörelsekapital för företag och för enskilda företagare eller ökad skuldsättning,
vilket försämrar möjligheterna till fortsatt och framför allt till ny
produktion.

Den svenska staten borde egentligen eftersträva en skattesänkning i samma
stil som den, som under senare år rätt allmänt förekommit när det gäller landstingsskatten.
Örn jag tar som exempel mitt eget landsting, så ha vi kunnat öka
utgifterna för allehanda sociala ändamål, utbygga sjukvårdsanläggningar o. s.
v., delvis i enlighet med statsmakternas beslut, och ändå funnit möjlighet att
sänka landstingsskatten tack vare stegringen i skatteunderlaget. I vårt landstingsområde
har skatten sänkts från kr. 3: 30 till kr. 2: 70, d. v. s. med 60 öre
per bevillningskrona, och jag vet att liknande sänkningar förekommit i många
län.

Naturligtvis inverka inte sådana sänkningar nämnvärt på företagarvärldens
bedömning av den framtida skattepolitiken, men örn staten ville slå in på samma
väg och ge en vink örn att skattesänkningar kunna och böra ske, så tror jag
för min del att problemet örn statsutgifternas finansiering komme att lösas
ganska lätt. Den nödvändiga förutsättningen är, att man befriar våra företag
från det ganska uppenbara hot, som för närvarande vilar över stora delar av
näringslivet, att staten antingen skall lägga sig till med rörelsen eller kontrollera
den så strängt, att vederbörande känna sig bundna, och samtidigt gäller
det att inge dom hoppet, att en stegrad produktion och ett ökat skatteunderlag
komma att medföra sänkt beskattning utan att hindra tillgodoseendet av de
behov, som böra tillgodoses av det allmänna.

Men jag för min del tror, att redan den omständigheten är ett bestämt hinder
mot en sådan utveckling, att det framkommer ett utskottsutlåtande som antyder,
att människorna en vacker dag kunna komma att berövas en hel del av vad
de samlat, ofta för att trygga sin egen ålderdom. Ett sådant utskottsutlåtande
som det föreliggande är enligt min mening direkt skadligt genom sin inverkan
på de människor, som dock faktiskt ha visat cn mycket ivrig vilja att dra i gång

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Örn engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
nya hjul och sätta maskineriet i alltmera livlig rörelse, vilket är nödvändigt,
om ett stegrat skatteunderlag skall kunna skapas.

Det hade enligt min mening varit bättre, örn detta utskottsutlåtande icke fått
den utformning det har. utan man i stället hade ingivit människorna en förhoppning
om att de kunna se fram mot en sådan utveckling som den, jag här
i någon mån har skisserat.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
uttalade en stilla förundran över och kanske ett beklagande av
att den offervilja, som han år 1940 tyckte sig kunna förmärka hos de kretsar,
som nu opponera mot engångsskatten, hade försvunnit, och det föreföll mig som
örn han förmodade, att denna förändring i offerviljan hade sin grund i att tidsläget
nu lättat.

Jag tror inte, att det förhåller sig på det sättet. Örn man har blivit något
tveksammare, beror det väl därpå att skattetrycket även på förmögenheterna
sedan dess har ökat i så hög grad, att det, som man då avsåg att nå, redan har
uppnåtts.

Utskottets ordförande förklarade i en replik, att det ej var nödvändigt att
kunna påvisa omedelbara behov eller att kunna ange, hur stora belopp som behövas,
för att motivera det innehåll, utskottsmajoritetens utlåtande fått. Om jag
inte missförstod honom, menade han att en skärpt förmögenhetsbeskattning
kunde tänkas bli nödvändig för att en varmt önskad nedsättning av andra skatter,
t. ex. omsättningsskatten och även värnskatten, skulle bli möjlig.

Jag tycker för min del, att den upplysningen var rätt intressant i belysning
av de rekommendationer, utskottsmajoriteten ger i fråga om andra beskattningsformer
än engångsskatten, nämligen en höjning dels av arvsskatten
och dels av den särskilda skatten å förmögenhet. Så vitt jag förstår skulle en
höjning av arvskatten icke kunna innebära några möjligheter till en omedelbar
eller snar skattelättnad på övriga områden; den skulle ju inte komma att verka
så snabbt och så jämnt, att den i det avseendet kunde bli av större betydelse.
Och vad beträffar den särskilda skatten på förmögenhet vill jag framhålla,
att den för närvarande ger omkring 30 miljoner kronor per år. Skall man genom
en ytterligare skärpning av denna särskilda förmögenhetsskatt lyckas åstadkomma
så stora intäkter, att de nämnvärt förslå till lindring av de nu utgående
indirekta och direkta skatterna, tror jag att man får lov att räkna med en
utomordentligt stark skärpning. Med tanke på detta förefaller det tämligen
otroligt, att man närmare har satt sig in i det läge, som skulle uppkomma, om
man vill gå fram på en sådan väg.

Herr Linderot frågade reservanterna efter innehållet i den enligt hans uppfattning
meningslösa fras örn näringslivets behov, som förekommer i reservationen.
Herr Linderot ville veta, vad reservanterna mena med »näringslivet». Jag
skulle kunna svara, att reservanterna med näringslivet mena det maskineri,
som gör det möjligt för såväl de anställda arbetarna som för teknici och till
och med för kapitalisterna, som därifrån ha sin inkomst, att få sysselsättning
och försörjning. Reservanterna äro angelägna örn att denna maskin icke genom
en hård beskattning, och i all synnerhet ej genom en beskattning av här ifrågavarande
art, skall berövas den drivkraft, som gör det möjligt för den att arbeta.

Herr Linderot föredrog för sin del termen det ekonomiska livet framför ordet
näringslivet. Det är mig egalt, vilken benämning man vill använda. Herr Linderot
förklarade till slut att han för sin del var fullkomligt övertygad om att denna
skatt ej kommer att beslutas, förrän det ekonomiska livet så kräver. Örn herr
Linderot med det ekonomiska livet menar detsamma som jag med näringslivet,

Onsdagen den 20 juni 1945 em. Nr 30. Sr

Om engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
ber jag att få säga. att jag känner mig fullkomligt lugn inför denna förklaring
från hans sida, ty då kommer det ekonomiska livet aldrig att kräva denna skatt.

Herr Björnsson: Herr talman! När jag i min ungdom fick stifta bekantskap
med de principer, efter vilka riksdagen finansierade statsutgifterna, lärde jag
mig på ett mycket tidigt stadium, att man borde försöka balansera^ budgeten
och att man med andra ord icke skulle låna upp pengar annat än på sin höjd
för räntabla utgifter. Den principen har den svenska riksdagen slagit vakt
örn till kort före detta krigs början.

Nu har vår statsskuld stigit från cirka 27* miljarder kronor före kriget till
omkring 11 miljarder kronor efter vapenstilleståndet, d. v. s. med ungefär 8 /*
miljarder kronor, och dessa pengar lia lånats upp av svenska medborgare; vi
lia ju inte haft några möjligheter att låna i utlandet. Detta betyder, att här
har spritts möjlighet till förmögenhetsökningar av ungefär 87* miljarder kronor,
och det kan då icke förhålla sig så, att vår förmögenhet har burit någon
alltför stor del av de bördor, som krigsförhållandena ute i världen pålagt oss.
Jag förstår inte, var herr Elon Andersson har beviset för att förmögenheten
under dessa år blivit för hårt belastad, när den trots omständigheterna har
kunnat växa med så betydande belopp, som det här mäste vara fråga örn.

Den relativt hårda beskattning vi haft tycks ej heller ha inverkat ogynnsamt
på realkapitalet inom vårt näringsliv. Jag har icke hört annat ^än att
man på de flesta håll har moderniserat och rationaliserat sina företag så långt
som tillgången på arbetskraft och material har tillåtit. Jag kan således inte förstå,
hur reservanterna kunna göra gällande, att förmögenheterna ha fått till
fullo bära den del av kristidens bördor, som man avsåg att de borde bära,
då man skrev under bevillningsutskottets uttalande år 1940.

När man sedan som herr von Heland talar örn att varje förmögenhetsbeskattning
är orättvis, vill jag säga att jag personligen icke kan avgöra, vad
som är rättvist eller orättvist när det gäller skatter, och jag skulle knappast
tro, att ens högre makter kunna avgöra den saken. Man får i stället nöja sig
med att bedöma skäligheten. Men örn man jämför en jordbrukare med en förmögenhet
av 30 000 kronor och en annan med en förmögenhet av kanske bara
10 000 eller 5 000 kronor, torde det vara obestridligt att jordbrukaren med
30 000 kronors förmögenhet vid lika försörjningsförhållanden etc. har en
större skattekraft än den, som praktiskt taget ingenting har.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande.

Herr Linderot: Herr talman! Jag vill bara anföra en sak gentemot herr
Elon Andersson. Örn jag med det ekonomiska livet menade detsamma som
han menade med näringslivet, var han egentligen enig med mig, och han trodde
att örn någon beskattning av förmögenhet icke skulle komma förrän det ekonomiska
livet så krävde, skulle det antagligen aldrig bli någon sådan beskattning.
Ja, det beror på, herr Elon Andersson. Om det ekonomiska livet i dess
helhet inte fungerar, på grund av att statsmakterna inte ha tillräckligt goda
finanser för att samhällslivet i dess helhet skall fungera, kan det ju vara
en nödvändighet för vad herr Elon Andersson kallar näringslivet, att man
beskattar förmögenheterna — och förr torde det kanske inte heller bli ifragasatt.

Herr von Heland ställde en fråga till mig före middagsrasten, som jag då
svarade på, angående »30 000-kronorsbonden». Då jag fick ordet omedelbart
efter herr von Heland kunde jag inte göra någon matematisk operation medan
jag talade, men därefter har jag räknat ut vad det skulle betyda för 30 000-

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Om engångsskatt på förmögenhet. (Forts.)
kronorsbonden om han skulle drabbas av denna för herr von Heland så avskräckande
åtgärd. Det är föreslaget från vår sida, fast motionen inte preciserar
det, genomsnittligt två procents beskattning av sådana mindre förmögenheter.
»Genomsnittligt» betyder ju, att procenten kan vara högre i vissa
fall och lägre i vissa fall. 20 000 kronor förutsattes såsom minimigräns.
»30 000-kronorsbonden» skulle således betala förmögenhetsskatt på 10 000
kronor. Vi bortse från att han kanske, när genomsnittet beräknas, behöver betala
lat oss säga endast en procent. Vi säga således, att han får betala de
tänkta två procenten. Han får betala 200 kronor — två procent på 10 000
kronor — och örn han faktiskt äger 30 000 kronor i förmögenhet och med en
engångsutgift av 200 kronor kan bidraga till att staten får in mellan en och
två miljarder kronor, tror jag, att han kommer att betala dessa 200 kronor
utan att protestera.

Herr von Heland: Herr talman! Herr Linderots beräkningar tåla säkerligen
någon granskning. Jag vill emellertid endast säga, att i den Lindahlska promemorian
star talat örn tio procent i stället för herr Linderots två procent.

Herr Linderot: Herr talman! Jag talar örn vår motion och inte om professor
Lindahls promemoria.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare
på godkännande av den vid betänkandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 55,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Elon, begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda :

Ja — 73;

Nej — 45.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit, att han avstode från att rösta.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 56. i anledning av Kungl. Äng. begränsMaj
:ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av
förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) örn begränsning i vissa fall av skatt till
staten, jämte en i ämnet väckt motion.

I en den 11 maj 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 315, har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade

Förslag

till

förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30 juni
1943 (nr 493) om begränsning i vissa fall av skatt till staten.

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 30 juni 1943 örn begränsning
i vissa fall av skatt till staten stadgas med avseende å skatt, som påförts
skattskyldig på grund av taxering för taxeringsåret 1943, skall äga tilllämpning
jämväl i fråga örn skatt, som påförts skattskyldig på grund av
taxering för taxeringsåret 1945; skolande därvid vad i förordningen sägs örn
år 1943 i stället avse år 1945.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den. da förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Till utskottets behandling hade överlämnats den i anledning av propositionen
väckta motionen 1:403 av herrar Gunnar Andersson och Mannerskantz,
vari hemställts, att riksdagen måtte, med förklarande av att Kungl. Maj:ts
prop. nr 315 icke kunnat oförändrad bifallas, antaga förordning angående fortsatt
tillämpning av förordningen den 30 juni 1943 örn begränsning i vissa fall
av skatt till staten med sådan ändring, att spärren sattes vid ett procenttal av
85 och att under densamma inbegrepes jämväl samtliga utskylder av kommunal
karaktär, sålunda även landstingsskatt och tingslagsmedel.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majlis förevarande proposition nr
315 och med avslag å motionen 1:403 av herrar Gunnar Andersson och Mannerskantz,
antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning angående
fortsatt tillämpning av förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) örn begränsning
i vissa fall av skatt till staten.

Reservation hade anmälts av herrar Velander, Wehtje, Hagberg i Malmö och
Olson i Göteborg, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Velander: Herr talman! Vi ha nu nått fram till ett ärende, däri det
tas sikte på en direkt begränsning av skatteplikten. Här föreligger dock inte
någon effektiv begränsning. Denna s. k. skattespärr har visat sig medföra
mycket små verkningar i praktiken. Den ligger vid 80 procent av den taxerade
inkomsten enligt inkomstskatteförordningen, och den inbegriper inte de kommunala
skatterna. I olika sammanhang har därför gjorts gällande, att det skulle
vara på sin plats, att man under spärren inbegrepe även de kommunala skatterna.
Förra årets bevillningsutskott gjorde också ett uttalande i sådan riktning,
och i anslutning till detta uttalande har inom finansdepartementet verkställts
en utredning, som utmynnat i ett förslag, att spärren skulle anknyta jämväl till
den allmänna kommunalskatten.

Finansministern har för egen del i propositionen deklarerat, att han inte hade

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Äng. begränsning av skatt till staten. (Forts.)
något särskilt att invända emot att under spärren inordnades förutom de statliga
skatterna även allmän kommunalskatt, ländstingsmedel och tingshusmedel.

Finansministern har dock i detta sammanhang uttalat, att en sådan omläggning
måste resultera i att spärren sattes vid ett högre procenttal, och har han
därvid nämnt procenttalet 90.

Från dessa utgångspunkter hade nian kunnat förvänta, att finansministern
i sin proposition till riksdagen angående förlängning av lagstiftningen rörande
denna spärr skulle lia utformat bestämmelserna därom i överensstämmelse med
det resultat, vartill utredningen kommit. Så har emellertid inte skett. Finansministern
har anfört vissa skäl, varför han i detta sammanhang inte velat vara
med om en sådan ordning. Han säger sålunda bland annat:

»Därest skattespärren utformades på nu angivet sätt komme emellertid reduktionsreglerna
att i vissa fall ställa sig mindre förmånliga för de skattskyldiga
än vad för närvarande är fallet. Vidare bör den omständigheten tagas i beaktande,
att en utvidgning av skattespärren till att avse jämväl andra utskylder än
de statliga komme att medföra vissa praktiska svårigheter. Vid sådant förhållande
och då det kan förväntas, att frågan örn skatteskalornas utformning
vid den statliga beskattningen kommer att i en nära framtid upptagas till omprövning,
jsynas övervägande skäl tala för att den nuvarande lagstiftningen på
detta område tills vidare bibehålies oförändrad.»

Vad först beträffar det skälet, att vissa skattskyldiga, som nu kunna utnyttja
spärren, skulle komma i ett sämre läge vid dess utvidgning till att omfatta de
kommunala skatterna, vill jag framhålla, att så väl inte skulle bli fallet beträffande
andra än sådana skattskyldiga, som ha en kommunalskatt understigande
10 procent av den taxerade inkomsten. För alla övriga skulle spärren
komma att verka mera effektivt än för närvarande är fallet. När förresten kommunalskatterna
äro så växlande och på vissa håll så höga som de nu i själva
verket äro, skulle det vara en gärd av rättvisa att vidtaga denna förändring
med avseende på skattespärren.

Bet är för övrigt ingalunda någon självklar sak, att spärren skall sättas vid
90 procent av den taxerade inkomsten. Varför kan man inte, såsom exempelvis
kammarrätten och vissa andra remissinstanser föreslagit, sätta spärren vid 85
procent? Då skulle den konsekvens, som finansministern talat örn, inte inträda,
och i förhållande till de skattskyldiga skulle det också vara ganska rimligt,
om man stannaae för detta lägre procenttal. Det kan näppeligen anses vara ett
för djärvt anspråk från dessas sida, örn de ställa önskemålet, att 15 procent
av inkomsten skall vara fri från skatter.

Finansministern faller i sammanhanget tillbaka på bevillningsutskottets uttalande
folia aret, men bevillningsutskottet lämnade då inte någon bestämd
rekommendation beträffande visst procenttal, utan var det blott, såvitt jag har
förstått, ett allmänt uttalande som gick ut pa att ett inbegripande under spärren
av de kommunalä utskylderna måhända motiverade en höjning av procenttalet.

Finansministern anförde såsom ytterligare skäl för sin ståndpunkt, att en
utvidgning av spärren skulle medföra vissa praktiska svårigheter. Inom bevillningsutskottet
har man varit inne på detta spörsmål, men har utskottet
haft mycket svårt att förstå, vari de praktiska svårigheterna skulle bestå. I
varje fall har man inte. såvitt jag bedömt läget inom bevillningsutskottet rätt-,
kommit fram till att dessa svårigheter skulle vara av nämnvärd omfattning.

Finansministernas tredje skäl emot en utvidgning av spärren var ju det att
frågan därom lämpligen inte bör upptagas nu, då man förbereder en omprövning
av skatteskalorna för den statliga beskattningen. Uttalandet skulle möj -

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Äng. begränsning av skatt till staten. (Forts.)
ligen kunna föranleda en förmodan att finansministern menar, att man skall
vidtaga en sådan lindring i skatteplikten, att spärren blir överfiödig. Med
kännedom örn finansministerns inställning till hithörande spörsmål skulle det
dock vara minst sagt förhastat att draga en sådan slutsats. Oavsett den omprövning
av skatteskalorna, som finansministern således signalerar, kommer
säkerligen spärren att också i fortsättningen vara påkallad, och det måste därför
vara att beklaga, att man inte i detta sammanhang fått denna fråga löst.
Den har diskuterats så länge som spärren varit i tillämpning. Detta har visserligen
inte varit så lång tid; spärren har dock varit gällande under de närmast
förflutna tre åren.

Utskottsma jonte ten har följt den bekvämaste vägen och gjort finansministerns
ståndpunkt till sin. Reservanterna, som inom utskottet helt anslutit sig
till den i ämnet väckta motionen av herrar Gunnar Andersson och Mannerskantz,
ha dock inte ansett sig böra fullfölja denna sin ståndpunkt på det sättet,
att de presenterat riksdagen ett fullständigt förslag till lagstiftning i ämnet.
Det skulle säkerligen tett sig något anspråksfullt, örn reservanterna förfarit
på det sättet. Det anses ju, att man bör vara försiktig i fråga örn att reservationsvis
framlägga utarbetade lagförslag; till och med ett samlat utskott får
därvidlag iakttaga försiktighet. Reservanterna lia emellertid velat markera sin
från utskottsmajoriteten avvikande mening, och detta har skett i den förhoppningen,
att finansministern i varje fall nästa år skall förelägga riksdagen proposition
i ämnet, en proposition alltså som under spärren inbegriper förutom
de direkta statsskatterna även den allmänna kommunalskatten, landstingsmedlen
och tingshusmedlen.

Jag vill till slut framhålla, att remissinstanserna varit ytterst positiva i sin
inställning till den sålunda förordade utvidgningen av spärren.

Jag har i detta sammanhang, herr talman, icke något yrkande.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag vill instämma i det uttalande, som
herr Velander gjort, att det, om inte omarbetningen av skatteskalorna kommer
att rubba underlaget för lagstiftningen om denna skattespärr eller örn
den nuvarande ordningen kommer att bestå någon längre tid, är önskvärt att
bestämmelserna ändras, så att även kommunalskatterna omfattas av spärren.

Beträffande höjningen av maximigränsen för det berörda, procenttalet vill
jag inte nu yttra mig, men nog förefaller det mig som örn under nu rådande
förhållanden 90 procent kan vara rimligare än 80 procent.

I förhoppning örn att en sådan revision av skattebestämmelserna, som finansministern
ställer i utsikt, snarligen kommer till stånd hemställer jag örn
bifall till bevillningsutskottets yrkande.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det är tredje gången jag motionerar i
denna fråga. Jag tycker det är en smula oegentligt, att man efter så många
år åberopar som skäl för avslag, att frågan kommer att bli föremål för utredning.
Denna fråga är fullständigt utredd, och skulle det inträffa några
förändringar med avseende på de nuvarande skattesatserna, som motivera en
dylik åtgärd, kan man väl snarare förmoda, att det blir svårare ju längre man
dröjer. Därför undrar jag, örn detta argument är hållbart.

jag hade verkligen trott, att det denna gång skulle gå att få rättvisa skipad.
Att många människor få betala mera i skatt än de ha i inkomst måste
anses som någonting ganska otillständigt. Detta gäller inte bara dem som
ha stora förmögenheter med låg avkastning, utan det gäller även dem som lia
relativt små förmögenheter, såsom exempelvis många mindre lantgårdar blott

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Äng. begränsning av skatt till staten. (Forts.)
de lia tillräckligt låg avkastning. Det lär vara åtskilliga tusen människor varje
år, som faktiskt betala mera i skatt än de lia i inkomst. Jag såg för några
år sedan en tabell över hur många det var, och jag vill minnas, att det då var
inemot ett par tusen, och jag förmodar, att det inte blivit färre sedan dess.

Nu finnes det icke någon möjlighet att yrka bifall till motionen, då den
inte är avfattad så att det kan ställas proposition på den. När jag nu inte
ställer något yrkande, beror det uteslutande på denna formella omständighet
och inte på att jag inte anser, att det är högeligen befogat att fatta ett positivt
beslut i denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 57, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn ändrad
lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

rA.ng''r.M'' Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 51, i anledning av Kungl.
statliga Cn ;ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
penning- alt inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

politiken. Efter framställning av fullmäktige i riksbanken hade Kungl. Maj :t i en den
27 april 1945 dagtecknad proposition, nr 292, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag föreslagit riksdagen
medgiva, att riksbanken finge för tiden från och med den 1 juli 1945 till och
med den 30 juni 1946 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för
riksbanken att, örn förhållandena därtill gåve anledning, före utgången av
nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

I motiveringen hade utskottet i anslutning till föredragande departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet gjort vissa uttalanden angående
riktlinjerna för den statliga penningpolitiken, varvid utskottet anfört bland
annat följande:

»Räntepolitikens betydelse för gestaltningen av konjunkturer och prisutveckling
bör enligt utskottets mening icke underskattas, även om, såsom fullmäktige
anfört, betydelsen för närvarande är mindre än under normala förhållanden.
Olika meningar ha inom utskottet — liksom tidigare inom fullmäktige
-— uttalats rörande lämpligheten ur stabiliseringssynpunkt av den under februari
i år genomförda sänkningen av räntenivån med x/2 procent. Då verkningarna av
räntesänkningen helst böra bedömas mot bakgrunden av en något längre tids
erfarenhet än som nu står till buds, anser sig utskottet för närvarande böra
inskränka sig till att uttala sin förvissning örn att fullmäktige, under beaktande
av räntans uppgift som stabiliserande faktor, med uppmärksamhet följa
utvecklingen på detta område.»

Mot utskottets uttalande angående räntepolitiken hade reservation anmälts
av herrar Nordenson och Wiberg, vilka dock ej antytt sin mening.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Ang. riktlinjer för den statliga penningpolitiken. (Forts.)

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har deltagit i utskottet vid behandlingen
av detta ärende, och jag har i huvudsak kunnat ansluta mig till utskottets
mening. På en punkt har jag emellertid ansett mig nödsakad att avgiva
en reservation.

Utskottet har i ett tidigare utlåtande över en verkställd granskning av riksbankens
förvaltning under år 1944 erinrat om att en räntesänkning vidtogs
i början av februari i år, men utskottet har vidare framhållit, att denna händelse
inträffat efter den period, som granskningen omfattade, varför utskottet
inte ansåg sig böra taga ställning till denna händelse utan i stället hänvisade
till denna senare tidpunkt, då det penningpolitiska programmet skulle behandlas.
Jag har därför med en viss spänning avvaktat vilket resultat utskottet
skulle komma till, och jag måste nog på denna punkt anmäla en viss
besvikelse. Utskottet nöjer sig här med att konstatera, att olika meningar
gjort sig gällande örn denna åtgärd och att verkningarna av räntesänkningen
böra bedömas först efter en längre tids erfarenhet, och så uttalar utskottet
en förhoppning om att bankofullmäktige med uppmärksamhet skola följa
denna fråga.

Jag tror att man tagit alltför lätt på detta problem. När vi stå inför uppgiften
att försöka dirigera vårt penningvärde och såvitt möjligt behålla det
oförändrat, ha vi vissa medel att tillgripa, men när vi tillgripa dem kunna
vi inte göra det på måfå, utan vi måste naturligtvis försöka bilda oss en uppfattning
om hur dessa åtgärder komma att verka och örn de komma att ge
utslag i den önskvärda riktningen. Vi kunna inte vidtaga en åtgärd som denna
på måfå och sedan bara sätta oss att avvakta verkningarna. Denna linje har
bankoutskottet, synes det mig, ansett vara den riktiga, men jag tror inte, att
dea är hållbar. Jag har tidigare i anslutning till dechargedebatten framhållit
mina synpunkter på denna fråga, och jag skall i största korthet be att få upprepa
dem.

De skäl, som anfördes från fullmäktiges sida till förmån för räntesänkningen,
voro huvudsakligen tre, dels att denna åtgärd skulle innebära ett förbilligande
av den statliga upplåningen, dels att den skulle bidraga till att stabilisera
hyresnivån och dels slutligen att den var betingad av marknadstekniska
förhållanden, önskemålet att få billiga räntor föreligger för jämnan,
och det kan inte sägas ha varit särskilt aktuellt i början av detta år. Detta
är en alldeles speciell synpunkt, som man inte får tillmäta alltför stor betydelse.
När det gäller bevarandet av vårt penningvärde, vilket är riksbankens
huvudsakliga uppgift, måste frågan örn räntekostnaderna avgjort träda
i bakgrunden.

Beträffande räntesänkningens betydelse för hyresnivån är det klart, att
räntesänkningen har en viss betydelse, men den omedelbara verkan begränsar
sig ju här till de fastigheter, där lånen inte äro bundna, och dessa utgöra självfallet
en ganska, begränsad sektor. Avsikten var, såvitt jag har förstått, att
man skulle stödja den fortsatta produktionen av bostäder och möjliggöra att
i nya bostäder hålla så låga hyror som möjligt. Slår man in på den linjen,
förutsätter denna åtgärd emellertid att man kail hålla ränteläget lågt under
mycket lång tid. Det antyddes redan i en tidigare debatt att örn man skulle
bli nödsakad att exempelvis redan efter ett år höja räntan, skulle detta ur
synpunkten av en sådan stabilisering av hyresnivån i framtiden vara mycket
olyckligt och mycket otillfredsställande.

Fullmäktige ha här således tagit upp ett motiv för sitt handlande som, för
att det skall lia, någon tyngd och väga någonting, förutsätter att den väg vi
slagit in pa följes under en mycket lång tid. Det innebär i själva verket, att
fullmäktige i hög grad med sitt ställningstagande bundit sig vid den nya

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1Ö45 em.

Äng. riktlinjer för den statliga penningpolitiken. (Forts.)
lägre räntan för en lång tid framåt, vilket jag anser vara ganska betänkligt,
då ju ränteinstrumentet bör kunna användas, om så skulle behövas, även ur
andra synpunkter.

Vad marknadsförhållandena beträffar, tillät jag mig också tidigare påpeka,
att de icke voro av den art, att de med nödvändighet pekade på en räntesänkning.
Det förefanns en viss oro på marknaden och en viss osäkerhet, men
den var i hög grad betingad av den oklarhet som rådde örn riksbankens politik
och örn i vad mån riksbanken var beredd att fullfölja det penningpolitiska
programmet, som var utstakat. Jag vågar bestämt hävda, att örn fullmäktige
givit klara signaler örn sina avsikter, skulle marknaden ha lugnats, och
den oro som förefanns skulle lia lagt sig. Jag tror, att man vågar säga, att
fullmäktige i detta fall i stället för att styra marknaden låtit sig styras av
denna.

Mot de skäl, som anföras för räntesänkningen, står det alldeles bestämda
kravet från statsmakternas sida att försöka upprätthålla en stabilitet. Det
framhölls i vårt penningpolitiska program av våren 1944, att en räntesänkning
väl skulle kunna komma i fråga vid en depression för att lätta trycket
för näringslivet och företagsamheten, men här har man ju använt denna utväg
i ett klart motsatt läge, och det är uppenbart, att en sådan åtgärd inte
kan undgå att få vissa verkningar i inflationistisk riktning. Det innebär en
signal i sådan riktning och måste ju även ha sina ogynnsamma återverkningar
på sparandet. Det är därför jag anser, att utskottet bort närmare gå in på
denna fråga om räntesänkningen och helst också giva uttryck för de betänkligheter.
som jag här framfört.

I övrigt kan jag ansluta mig till de synpunkter utskottet framlagt. Jag
tycker möjligen, att de på vissa punkter blivit något väl svagt betonade, men
i utskottsutlåtandet återfinnas dock de viktigaste av de faktorer, som jag anser
böra i nuvarande läge komma under omprövning och som det är angeläget
att uppmärksamma. Här har sålunda pekats på det hot, som den nu pågående
lönerörelsen inom näringslivet innebär mot lönestoppet, och det hot, som det
också på lång sikt måste innebära mot prisstoppet på grund av det nära sambandet
mellan löner och priser. Det har också pekats på att vi befinna oss i
en högkonjunktur med varuknapphet, vilket naturligtvis åstadkommer en
ökad spänning mellan penningtillgång och varutillgång. Ävenså bär understrukits,
att ogynnsamma verkningar kunna väntas inträda därigenom att vi
måste räkna med att under den närmaste tiden exportera i stor utsträckning på
kredit utan att i motsvarande grad få in importvaror för att kunna möta den
ökade penningtillgången. Slutligen har utskottet också pekat på faran av att
prisnivån stegras inom landet, med hänsyn till den återverkan det kan lia på
vår export. Jag vill särskilt understryka denna sak, som jag tror hör till de
allvarligaste följderna av en eventuell försämring av vårt penningvärde. Vi
äro ju mycket beroende av vår export, särskilt till de anglosaxiska länderna.

Om vi se på prisförhållandena i Amerika, finna vi, att prisstegringen där
är väsentligt mindre än här i Sverige. Grosshandelsindex hade i Amerika vid
årsskiftet 1944/45 stigit med endast 39 procent, sedan 1939, medan motsvarande
stegring i Sverige var 77 procent, och denna skillnad i prisstegring kan
man exemplifiera på en mängd olika områden. För oss föreligger en mycket
stor fara, för den händelse lönestoppet och prisstoppet brytas igenom, att vi få
ökade kostnader för vår produktion, vilket gör oss mindre konkurrenskraftiga
på exportmarknaderna, något som måste få en mycket allvarlig återverkan
och betydelse särskilt i vad det gäller våra möjligheter att sysselsätta vår arbetskraft.

Jag har icke kunnat undgå att jämföra det uttalande som utskottet sålun -

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Ang. riktlinjer för dea statliga penningpolitiken. (Forts.)
da gjort, med finansministerns uttalande i propositionen. Det är slående, att
finansministern egentligen nöjt sig med att endast uttala, att det penningpolitiska
program, som uppställdes år 1944, alltjämt bör vara giltigt. Hail Ilar
egentligen inte till denna situation anknutit några reflexioner. Propositionen
står Ilar i en ganska klar kontrast till utskottets utlåtande. Detta näkna hänvisande
till programmet synes mig så mycket mera märkligt, som lian. senare
tillägger, att programmet icke var avsett att fastlägga en penningpolitik, som
skulle tillämpas oberoende av utvecklingen, utan att utvecklingen tvärtom
måste bli bestämmande för penningpolitikens utformning. Detta synes mig peka
på, att det för oss, när vi nu åter ta ställning till det penningpolitiska
problemet, finnes all anledning att verkligen konstatera vad som skett. Det
förefaller som örn finansministern inte har ansett, att det som inträffat under
det gångna året skulle vara tillräcklig anledning till en diskussion, och jag
tror att man där har anledning att anmäla en mycket bestämt avvikande uppfattning.

Vad som hänt under den gångna tiden är i själva verket ett våldsamt anlopp
mot lönestoppet. Man kan nog här faktiskt tala örn att lönestoppet blivit genombrutet.
och detta i den grad, att vi även måste räkna med ett hot mot prisstoppet.
Vi måste anse, att den räntepolitik, som utstakats i princip, är övergiven,
och vi kunna även peka på att de möjligheter till prissänkningar, som
tidigare ställdes i utsikt inom ramen av nuvarande kostnadsläge, ha helt försvunnit
i fjärran. Det ligger i själva verket så till, att vi nu snarare kommit
i ett sådant löneläge, att det är fråga örn att kunna hålla priserna. Förhållandena
ha i varje fall så väsentligt förändrats, att man‘kan säga att vi på
kardinala punkter lia avlägsnat oss från det program, som uppställdes våren
1944. Och detta anser jag vara en anledning till att verkligen ta upp detta
problem till en närmare och mera ingående granskning.

Den passivitet, som finansministern här har visat, är enligt min mening
ägnad att inge bekymmer, och det är särskilt fallet, örn jag ser hans ställningstagande
mot bakgrunden av de uttalanden, som hail gjort vid olika tillfällen
det senaste året. I remissdebatten yttrade finansministern, att det väsentliga
i stabiliseringsprogrammet är att priserna hindras att stiga. Lönestoppet är endast
ett medel. Det är ingalunda fastslaget, säger han vidare, att löneläget i
stabilitetsögonblicket är det rätta. Medan prisläget borde bevaras, skulle jämkningar
i lönerna väl få ske, örn de kunde infogas, i näringslivets kostnadsram.
Det vore intet att invända mot att lönerna finge stiga, där möjlighet eljest
skulle förelegat att vidtaga sänkning av priserna. — Detta står, såvitt jag
förstår, i klar strid med vad man uttalade i programmet. — Finansministern
underströk även, att priserna i många fall visat sig kunna tåla de lönestegringar,
som på vissa håll ha ägt rum.

Jag kan inte se annat än att dessa uttalanden från en person i finansministerns
ansvariga ställning måste få karaktären av ett mycket starkt incitament
för löntagarna att gå till storms mot lönestoppet och försöka få ut det mesta
möjliga, i form av höjda löner. Och detta är ju även vad som skett och som
sker i dagarna. Det sker ju också i en sådan grad, att man håller på att överskrida
kostnadsramen. Vi ha med andra ord ett hot mot prisstoppet.

Jag vill erinra örn att priskontrollnämndens ordförande, i motsats till finansministern,
i remissdebatten ganska kraftigt varnade mot dessa lönestegringar
och framhöll, att de med nödvändighet måste leda. till justeringar av priserna,
varigenom vi riskera att, få en kapplöpning i gång mellan löner och priser
och därmed liven vägen öppen för en inflation.

Finansministern har också tagit upp hithörande frågor till behandling i
Nationalekonomiska föreningens debatt i början av året. Han understryker där

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Ang. riktlinjer för den statliga penningpolitiken. (Forts.)
vikten av att hög sysselsättning uppehälles genom statliga ingripanden, oell
han är ingalunda främmande för att sådana åtgärder måste komma att skapa
en tendens att pressa lönerna uppåt. Han gör i detta sammanhang en del ganska
märkliga uttalanden. Han säger följande: »Örn de största samhällsklasserna
i vårt land äro överens att de vilja ha högre priser -— det gäller här icke bara
lönearbetare utan överhuvud taget alla, som kunna påverka värdet av sitt arbete
— och de tro, att de på den vägen kunna förbättra sitt ekonomiska läge,
så finnes knappast någon makt, som kan hindra dem från att genomdriva detta.
» Finansministern talar här örn priser, men det framgår, att det är fråga örn
löntagare. De priser som de vilja ha upp äro ju lönerna, ingalunda priserna på
de varor de skola köpa. Finansministern menar med andra ord, att här finns
ingen möjlighet att motstå löneanspråken, och han medger, att därmecl uppstår
en ständigt pågående löne- och prisstegring. Han diskuterar, huruvida detta
skall kallas för och anses innebära inflation; han menar, att detta närmast
är en smaksak, och lämnar frågan öppen. Problemet örn hur man skulle kunna
hålla igen på en dylik löne- och prisstegring lämnar han också helt öppet Hans
enda uttalande på den punkten är ganska märkligt. Det lyder: »Man får försöka
lösa problemen allteftersom de komma. Uppträda de bara inte i en överväldigande
mängd på en gång utan litet mer ett i sänder är det säkerligen lättare
att lösa dem.» Ja, det är ju en mycket ljusblå syn på utvecklingen. .Tåg
tror att vi kunna säga oss, att det i regel är så här i världen, att när svårigheter
komma, så komma de på en gång. Det är sällan, som svårigheter äro vänliga
nog att komma en i sänder på det sätt som finansministern här hoppas på.
Finansministern slutar med att säga följande: »Örn det gäller att avgöra, örn vi
skola avstå från en politik, som eftersträvar full sysselsättning, på grund av
de risker, med vilka den är förbunden, skulle jag för min del vilja säga, att
jag tror, att vågskålen avgjort skulle sjunka för elen fria sysselsättningen.»

Jag kan inte se annat än att finansministern här har accepterat linjer för
vår finanspolitik som innebära, att man måste räkna med en allvarlig lönecch
prisstegring av ganska stor omfattning och som mycket väl kan få karaktären
av en verklig inflation. Det förefaller mig även som örn han genom sina uttalanden
hade på ett ganska uppenbart sätt resignerat inför en sådan utveckling.

Det är en mycket betydande förskjutning, som här har ägt rum i den inställning
som finansministern har till dessa frågor, från hösten 1942 till år
1945. Det var många som ansågo, att det ingrepp som gjordes år 1942 var
i starkaste och hårdaste laget. Jag tror att man sedan rätt allmänt erkänt, att
det var ett nyttigt ingrepp. Men man kan inte värja sig för den känslan, att
finansministern har glidit mycket långt ifrån den mera resoluta hållning han
då intog och att han nu är inne på alltför passiva linjer. Finansministerns
ställningstagande nu kommer mig att tänka på en person, som ena året energiskt
spikar upp ett vackert bibelspråk på sin vägg med en fast föresats att
göra det bibelspråket till sin levnadsregel, men som sedan så småningom låter
saken ha sin gång och nöjer sig med att en gång örn året läsa det vackra bibelspråket
utan att egentligen till det knyta några reflexioner. Jag tror att
det skulle vara ganska nyttigt, örn han vid det årliga läsandet av bibelspråket
tog sig en liten funderare på i vad män man — jag säger inte bara finansministern,
utan vi alla — har följt det. Och jag tror att det inte skulle vara så
alldeles olyckligt, örn vi rent av på det gamla religiösa sättet med herr finansministern
som körledare stämde upp en liten syndabekännelse örn att vi på
ganska väsentliga punkter försyndat oss mot detta vackra program och att
det kan finnas anledning för oss att göra klart för oss på vad sätt vi skola
försöka att åter närma oss det.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Ang. riktlinjer för den statliga penningpolitiken. (Forts.)

Det är enligt min mening viktigt att göra detta och allvarligt framhålla för
svenska folket, i vilket läge vi befinna oss och vad läget kräver, och detta särskilt
av en anledning. Vi ha proklamerat pris1- och lönestopp och även kraftigt
understrukit det inbördes sambandet mellan dessa två ting. Det förhåller sig
emellertid så, att vi lia lagliga medel att upprätthålla ett prisstopp, men inga
lagliga medel att hejda lönerna. På lönernas område ha vi endast möjlighet
att vädja till allmännheten att iakttaga en sådan behärskning, att inte programmet
bry tes sönder. Men just den omständigheten, att vi inte ha några direkta
maktmedel, utan måste på den punkten vädja till människorna, gör det så
ytterligt angeläget att vi verkligen för dem klargöra allvaret i det nuvarande
läget och vikten av att iakttaga återhållsamhet. Utskottet har behjärtat denna
synpunkt och framhållit detta, örn ock i ganska försiktiga och hovsamma ordalag.
Jag skulle ha önskat att få det starkare uttryckt, och jag tror att det verkligen
är viktigt, att vi på allvar göra klart för de breda lagren, att en fortsatt
lönestegring mycket snart kan komma att medföra en genombrytning av prisstoppet
och medföra för hela vår ekonomi ytterligt allvarliga konsekvenser, som
komma att gå ut inte minst över arbetarna själva.

Jag tror, herr talman, att det inte är lyckligt att vi alltför tyst glida förbi
problem av denna djupgående betydelse. Tvärtom tror jag att det är vår plikt
att från riksdagens sida klart säga ifrån, hur vi se på dessa problem, hur vi se
på det allvarliga i det nuvarande läget och det bekymmersamma i de tendenser,
som nu växa fram på olika håll.

I detta anförande instämde herr Anderson, Axel Ivar, och herr Wehtje.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Herr Nordenson erinrade om att
bankoutskottet i våras i sitt dechargeutlåtande påpekade den räntesänkning,
som fullmäktige i riksbanken hade företagit, men att utskottet då inte gjorde
några kommentarer till detta, utan utlovade att komma tillbaka till frågan i
samband med just behandlingen av denna proposition. Jag vill påpeka, att anledningen
till att utskottet i våras inte gick in på några närmare betraktelser
rörande räntesänkningen främst var den, att denna åtgärd företagits under
det nu löpande året och alltså inte föll under den ansvarsfrihetsgranskning, som
utskottet då företog. Det är klart att utskottet nästa år, då de protokoll som
handla om räntesänkningen föredragas, kommer att se sig nödsakat att göra
några uttalanden. Men här föreligger ju inte något dechargebetänkande, här
är inte fråga örn att uttala något omdöme örn de åtgärder som äro vidtagna
av fullmäktige, utan det är fråga örn att uttala kommentarer och önskningar
beträffande den politik som kommer att föras.

Herr Nordenson är besviken över att vi uttalat oss så pass kortfattat örn
dessa åtgärder. Jag anser för min del och även utskottet har ansett, att utskottet
inte haft anledning att ta ställning till räntefragan i och för sig såsom
en ansvarsfråga. För övrigt må ju här närvarande ledamöter av fullmäktige i
riksbanken svara på de anmärkningar, som herr Nordenson har riktat mot
fullmäktige.

I fråga om räntesänkningen ha inom bankoutskottet, såsom framhållits i
utlåtandet, olika meningar funnits. Det har funnits ledamöter, som velat uttala
ett kritiskt omdöme och betraktat åtgärden såsom förfelad med hänsyn
till inriktningen av den penningpolitik, som fullmäktige själva knäsatt och som
finansministern och riksdagen givit sin anslutning till. Å andra sidan har det
funnits ledamöter, ''sorn ansett åtgärden betingad av nödvändigheten och även
lycklig med hänsyn till den antiinflationistiska tendens, som vi anse böra finnas
i riksbankens politik.

Första kammarens protokoll 1945. Nr 80.

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Äng. riktlinjer för den statliga penningpolitiken. (Forts.)

Det avgörande argument, som åberopats för åtgärden, är ju det, bortsett nu
från själva marknadsläget, att en räntesänkning skulle medverka till att stimulera
bostadsproduktionen och framför allt hjälpa till att hålla tillbaka de
krafter, som verka i riktning mot hyreshöjningar. På det sättet skulle alltså
denna åtgärd kunna medverka till att bekämpa inflationen i stället för att, såsom
herr Nordenson här gjort gällande, verka i motsatt riktning. Man kan ju
inte säga, att det ännu är riktigt klart, örn dessa förhoppningar eller dessa
farhågor lia besannats. Därför har utskottet här avstått ifrån att göra några
betraktelser i saken.

Däremot Ilar inom utskottet framställts förslag om att utskottet skulle göra
det uttalandet, att riksbanksfullmäktiges politik i det kommande skulle taga
sikte på att hålla en stabil ränta, alltså att den räntenivå, till vilken man nu
kommit genom de senaste åtgärderna, inte skulle få rubbas utan hållas oförändrad.
Detta har utskottets majoritet avböjt. Det är sant att stabila, fasta räntor
äro önskvärda. Det är sant att det inte- är lyckligt, örn räntenivån flaxar
hit och dit. Täta och många förändringar äro inte lyckliga för näringslivet.
Men en fast ränta är ju inte det enda önskemål, som bör uttalas i detta sammanhang.
Man får inte bortse från att räntan själv är ett instrument för bevarande
av stabilitet i näringslivet överhuvud taget. Visserligen ha fullmäktige
i riksbanken själva uttalat, att denna räntans mission för närvarande inte är så
stor som den ansågs vara under så kallade normala förhållanden, men man får
ändå inte helt och hållet bortse från denna betydelse. Huvudsaken är ju, som
jag nyss nämnde, att själva penningvärdet så långt sig göra låter är stabilt.
Och örn det för att uppnå det syftet erfordras en ränteförändring, vare sig höjning
eller sänkning, bör riksbanken inte underlåta att vidtaga en sådan ändring.
Framför allt böra ju fullmäktige — där håller jag med herr Nordenson
■— inte låta sig överraskas av utvecklingen, vilket måhända kan sägas ha varit
fallet vid räntesänkningen i våras.

Herr Nordenson uttalade, att bankoutskottet litet svagt betonat det väsentliga
härvidlag. Ja, utskottets utlåtande följer ju i rätt mycket de uttalanden
som gjorts av fullmäktige och av finansministern, och enligt den uppfattning
jag har utsäges däri det väsentliga i den politik, som bör föras och som i stort
sett förts på senare tid.

Jag instämmer med herr Nordenson däri att statsmakterna, till vilka jag
räknar fullmäktige i riksbanken, här stå inför en svår uppgift. Lösandet av
den uppgiften kommer att hotas av många krafter, som komma att resa sig och
verka i motsatt riktning. Herr Nordenson har här påpekat en av dessa krafter,
sorn tar sig uttryck i att löntagarna yrka pa väsentliga löneförhöjningar.

I det sammanhanget pådyvlade herr Nordenson finansministern, att han
skulle ha fört en svag och vacklande politik just i fråga örn upprätthållandet
av denna pris- och lönestoppspolitik. Finansministern må ju själv svara på den

förebråelsen. Jag vill dock påpeka, att i många kretsar _ inte de där herr

Nordenson rör sig, utan i kretsar som man kanske kan anse såsom rakt motsatta
dessa — betraktas finansministern som fienden nr 1 till just de krafter,
som vilja rubba penningvärdet och som vilja åstadkomma revolutionerande
förändringar i löner och priser. Här står ju i rätt hög grad kraft mot kraft, men
penningpolitiken är ju liksom överhuvud taget all politik det möjligas konst.
Jag är inte säker pa att det skulle vara sa lyckligt att köra huvudet i väggen
och resa absolut motstånd mot varje förändring i priser och löner. Det kan
tvärtom vara en lyckligare politik att släppa efter ett finger för att kunna rädda
hela handen. Herr Nordenson har ju själv för resten varit nied om att släppa
efter ett och annat finger. Om jag inte minns fel, var han med i fjol och beslutade
örn den inte så oväsentliga höjning av statstjänarnas löner, som då ge -

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

Ant], riktlinjer för den statliga penningpolitiken. (Forts.)
nomfördes, oell lian har också i dag varit med örn att fullfölja den aktionen.
Vi få alltså inte begära det omöjliga, ty då kanske vi förlora hela slanten.

Man får också ta hänsyn till att det bär är fråga om psykologiska faktorer.
Det är inte bara fråga örn stola regler; även människornas känslor och tankar
spela in i inte ringa grad på detta område. Jag tror inte att det är till fördel
för den front som herr Nordenson kämpar på — alltså den front som vill bevara
penningvärdet så långt sig göra låter — att man skrämmer i alltför hög grad
med att nu håller fronten på att vackla. Jag tror att det snarare kan verka
stärkande på motståndet, om man säger, att här stå vi fasta in i bleka
döden.

Jag ''skulle trots detta vilja understryka, att vad man kan önska hos bankofullmäktige
är att det finns en effektiv beredskap och att fullmäktige äro redo
att använda den, att det finns en fast vilja och förmåga att ingripa och en
intelligent observation av förhållanden och utveckling. Det är också av ett
betydande värde, att detta ansvar inte bara vilar på fullmäktige i riksbanken,
utan att det finns hos andra statens organ, riksgäldsfullmäktige, finansdepartementet,
överhuvud taget att det finns en samklang i alla strävanden Som ta
sikte på att förverkliga ett fast penningvärde så långt sig göra låter.

Jag skulle inte minst vilja trycka på att även den svenska riksdagen bör
vara redo att göra sin insats i dessa Strävanden och inte gömma huvudet i
busken. Det är säkert inte sista gången under den långa efterkrigstiden, som
nu tagit sin början, då vi ta ställning till dessa frågor, och jag skulle tro att
riksdagen mer än en gång får tillfälle inte hara att deklarera sin uppfattning
utan också att visa örn den vill göra allvar av denna sin uppfattning. I förhoppning
att så skall ske ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr vo» Heland: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att göra
ett par randanmärkningar till tre meningar i utskottets utlåtande.

De två första meningarna lyda: »Liksom i fjol finner utskottet sig böra
understryka det ömsesidiga samband, som är rådande mellan prispolitiken och
lönepolitiken. Med hänsyn härtill är det av vikt, att priskontrollens effektivitet
uppehälles, varför också lönestegringar i möjligaste mån höra undvikas.
» Jag instämmer helt i detta utskottets uttalande så till vida, att jag anser
det vara av vikt att man håller tillhaka lönestegringar för grupper, som ha
det betydligt bättre än andra grupper. Jag tycker att det är anmärkningsvärt,
att arbetargrupper, som enligt L. 0:s egna utredningar fått full kompensation
under kristiden, försöka pressa sig till högre löner, därigenom samtidigt
vidgande klyftan mellan dessa bäst betalda arbetargrupper och de sämst
betalda, till vilka jag bl. a. räknar jordbrukets arbetskraft.

Den tredje meningen, till vilken jag även önskar knyta en reflexion, lyder
sålunda: »I likhet med bankofullmäktige och chefen för finansdepartementet
anser utskottet, att de av statsmakterna i fjol uppdragna riktlinjerna för penningpolitiken
höra äga fortsatt giltighet.» Jag finner även denna mening mycket
viktig, ty i de förra året fastställda riktlinjerna framhöllos en del synpunkter,
som jag anser mycket betydelsefulla. Bland annat instämde bankoutskottet
förra året i sitt utlåtande nr 57 i följande uttalande av efterkrigsplaneringskommissionen:
»I likhet med vad som skett under kriget måste man
vidare räkna med inkomststegringar för vissa särskilt svårt ställda samhällsgrupper.
» Jag vill nämna detta, så att man inte glömmer det i dagens resonemang.
Det är av vikt att vi äro sams på den punkten, att det är i fråga örn
de sämst ställda som cn förbättring hör ske.

ioo

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Äng. riktlinjer för den statliga penningpolitiken. (Forts.)

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag bom tyvärr in i kammaren,
först sedan herr Nordenson börjat tala, och hörde därför inte, på vilken väg
han närmast kom att rikta sig mot mig, när det gällde penningpolitiken och
bankoutskottets utlåtande. Jag förstår emellertid, att han knöt samman frågan
örn räntesänkningen och penningpolitiken överhuvud taget med den allmänna
prispolitik, som har proklamerats i landet under de sista åren. Kärnpunkten
i hans anförande var väl egentligen, att vi inte lyckats fasthålla vid
de linjer för pris- och penningpolitiken, som en gång hade uppdragits.

Ja, vad som menas med att misslyckas eller inte är alltid svårt att avgöra.
Jag anser för min del, att örn den prispolitik, som proklamerades år 1942 och
som innebar, att man skulle försöka hindra en fortsatt prisstegring, tre år senare
visar sig ha hållit måttet, är det inte det rätta uttrycket att säga, att
man har misslyckats. Nu förmodar jag, att herr Nordenson dels tänker på de
risker, som följa med den räntesänkning, som har skett, dels syftar på att
vissa av de hjälpmedel för bevarandet av prisnivån, som anvisades år 1942,
inte lia utnyttjats fullt så rigoröst som man från början avsåg.

Jag skall inte yttra mig närmare beträffande räntepolitiken. Där har jag
den personliga meningen, att räntesänkningen varit till gagn. Jag kan inte
inse varför vi i vårt land skola lia en högre räntenivå än i vissa andra länder.
Jag tror för övrigt, att räntenivån under rådande förhållanden spelar en
relativt obetydlig roll för priserna, åtminstone på det sättet, att en lägre ränta
inte utgör någon stark drivkraft till en prishöjning, i synnerhet som räntenivån
nu måste betraktas som ett viktigt kostnadselement, vars tillbakahållande
kan hindra en prisstegring. Var och en vet ju, att det inte minst var frågan
örn räntans inverkan på bostadsproduktionen och hyrorna, som låg bakom
önskemålen örn lägre ränta. Men jag förmodar, att herr Nordenson närmast har
tänkt på löneutvecklingen, och i fråga om denna skall jag naturligtvis gärna
erkänna, att den år 1942 proklamerade programpunkten, att lönerna inte borde
höjas utom för de sämst ställda, har blivit tänjd ganska långt. Såsom utskottets
ordförande redan här erinrat om, skedde emellertid detta, örn jag så får
säga, från statsmakternas sida först i höstas och då med alla partiers godkännande.

Jag vill tillfoga, att när jordbrukspropositionen för en tid sedan lades fram,
väcktes •—• om jag inte missminner mig -— en massmotion från högern, där
man direkt uttalade sig emot att en förbättring i skördeutsikterna skall få
användas för att sänka priserna, utan i stället skulle den utnyttjas för att
höja jordbruksarbetarnas löner. Jag vill inte alls förneka, att det är en mycket
önskvärd utveckling, men jag vill erinra örn att det är en farlig väg att
slå in på, om man menar, att löneförhöjning för en arbetargrupp kan äga
rum, endast örn man samtidigt höjer priserna. Jag tror, att det vore riktigare
att försöka hålla fast vid att om jordbruket är så bärkraftigt, att det i händelse
av en bättre skörd kan tåla en höjning av lönerna, bör en sådan höjning
kunna ske inom ramen för de gällande priserna. Därför kan man säga, att när
under dessa år, från 1942 över 1943 till 1944, det har skett en råd löneförhöjningar
även inom industrien, skulle ju detta kunna ge anledning till den
reflexionen, att örn löneförhöjningarna kunnat ske utan en höjning av priserna,
skulle det kanske varit möjligt att år 1942 och 1943 med bibehållande av
de gamla lönerna ha lägre priser. Det hade sålunda varit möjligt att börja en
prisnedsättningskampanj, som kanske hade gjort löneaktionerna mindre energiska
än de varit.

Jag har sagt detta bara för att visa, hur ytterligt invecklade dessa problem
äro. Jag vill understryka, vad utskottets ordförande uttalade, att det i
många fall är fråga örn psykologiska avvägningar, där man sannerligen inte

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

101

Ang. riktlinjer för den statliga penningpolitiken. (Forts.)
alltid vinner mest genom att envist bita sig fast i vissa positioner, utan det
kan verkligen, såsom sagts från vissa håll, ligga en allvarlig mening bakom
talet örn elastiskt försvar. När vi i detta fall ha prövat på ett elastiskt försvar,
tror jag, att vi ha gått den riktiga vägen, och kan det lyckas lika bra i
fortsättningen som under de tre sista åren, tror jag, att vårt land kan skatta
sig lyckligt.

Herr von Heland: Herr talman! Jag är i stort överens med statsrådet och
chefen för finansdepartementet, men det tarvas kanske en förklaring från
honom örn vad som menas med elasticitet. Är det avsikten, att det elastiska
försvaret skall innebära, att man skall tillåta löneförhöjningar för de arbetargrupper,
som ha stor makt i samhället, även om de ha en väsentligt bättre
ställning än andra lägre betalda grupper? Det anser jag vara fel. Eller menas
med elasticiteten — såsom jag hoppas — att man, när priserna så tillåta, skall
försöka lyfta upp de sämst ställda arbetargrupperna, under det att man sänker
priserna inom de områden, där arbetargrupperna redan ha en lönestandard,
som är väsentligt högre än de lägst betaldas?

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag skall inte gå in på frågan örn
vilka löner som kunna höjas eller inte — det skulle föra alldeles för långt —
men jag vill med anknytning till en tidigare diskussion här i dag bara erinra
kammaren örn att herr von Heland här talar för en omfördelning av inkomsterna
i samhället genom statens ingripande, något som han med den största energi
vände sig emot, när det gällde frågan örn att utjämna förmögenheterna.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr von Heland, sorn yttrade:
Herr talman! Finansministern måste väl erkänna, att det var ur rättvisesynpunkt,
som jag talade mot en omfördelning av förmögenheterna enligt utskottsmajoritetens
förslag. Nu talar jag för en rättvis fördelning av inkomsterna. Det
avgörande för en demokratisk rättvisa och jämlikhet är en rättvis inkomstfördelning.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag vill då bara konstatera, att
herr von Heland tydligen menar, att den nuvarande fördelningen av förmögenheterna
i vårt land lika väl som i andra länder är rättvis.

Herr von Heland erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag kan lugna finansministern med att säga, att jag inte menade så.
Men menar finansministern att inkomsterna äro rättvist fördelade här i landet?

Herr Nordenson: Herr talman! Jag känner mig något vid sidan inför den
fäktning, som här ägt rum, men jag skall dock be att få säga några ord med
anledning av finansministerns yttrande.

Finansministern påpekade, att förhållandena ha ändrats så mycket sedan
år 1942, att det kan finnas anledning att nu inta en annan ståndpunkt. Jag
vill då bara erinra om att det program, som jag särskilt har hänvisat till såsom
angeläget att hålla för ögonen, är det av år 1944. Det ligger ju inte så långt
tillbaka i tiden.

Huruvida jag karakteriserade utvecklingen som ett misslyckande vet jag inte.
Jag anser också, att man kan diskutera, vilket ord man bör använda. Men jag
vill stryka under, att vi genom den pågående utvecklingen ha väsentligt avlägsnat
oss från det uppställda programmet och att det föreligger mycket farliga
tendenser, som innebära ett hot mot programmets fullföljande. Det är

1C2

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em

Ang. förstatligande
av
Svenska vallack
mosslculturjöreningem

verksamhet.

Äng. riktlinjer för den statliga penningpolitiken. (Forts.)
därför — som jag ser det —- angeläget att vi klargöra förhållandena och reda
ut, vad vi kunna uträtta i detta nya läge.

Jag delar uppfattningen om att vi skola ha ett elastiskt försvar för våra
positioner, men därmed menar jag just, att vi skola mobilisera de krafter, som
äro nödvändiga för att möta de nya problem, som uppträda här, och det hot,
som visar sig vid horisonten. Det kan endast ske genom att vi klarlägga situationen
och upplysa människorna ute i landet örn vari faran består, så att vi
kunna få dem att följa oss i den politik, som vi vilja föra.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1945/46, såvitt angår anslag till kristillägg under tolfte
huvudtiteln med undantag av kristillägg till personal å indragningsstat;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med dem
samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl., jämte i ämnet väckta
motioner ;

nr 54, angående ersättning till två riksdagsvaktmästare vid inkallelse till
militärtjänstgöring; samt

nr 55, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om inrättande
av vissa nya ordinarie tjänster i riksgäldskontoret.

Yad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 73, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående den framtida organisationen av den av Svenska
vall- och mosskulturföreningen bedrivna verksamheten m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen den 20 april 1945 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 280, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna av departementschefen framlagda förslag till grunder för
statens övertagande av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen bedrivna
verksamheten samt för omorganisation av den nuvarande statliga försöksverksamheten
på jordbrukets område m. m.;

dels ock till Lantbrukshögskolan: Byggnadsarbeten för försöksverksamhet
m. m. för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 244 100 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen,

1) I: 383 av herr Carlström m. fl., likalydande med II: 590 av herr Jönsson
i Rossbol m. fl.;

2) I: 384 av herr Linnér m. fl., likalydande med II: 593 av herr Carlsson i
Bakeröd m. fl.;

3) 1:385 av herr Nilsson, Bror, m. fl., likalydande med 11:592 av herrar
Carlsson i Bakeröd och von Seth;

ODsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

103

Ann. förstatligande av Svenska vall- och mos skultur för eningens verksamhet.

(Forts.)

4) 1:386 av herr Nilsson, Bror, m. fl., likalydande med 11:589 av herr
Paulsen m. fl.;

5) I: 387 av herr Bondeson m. fl., likalydande med II: 591 av herr Nilsson
i Göingegården m. fl.

Utskottet hade i det nn ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition
uttala, att den av Svenska vall- och mosskulturföreningen bedrivna verksamheten
borde i enlighet med vad utskottet i utlåtandet anfört anslutas till den
statliga forsknings- och försöksverksamheten;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville föranstalta om utredning rörande forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område samt såvitt möjligt till nästa års riksdag framlägga
det förslag vartill utredningen kunde föranleda;

C. att motionerna I: 384 och II: 593, likalydande, samt I: 387 och II: 591,
jämväl likalydande måtte anses besvarade med vad utskottet förut anfört och

hemställt; , , __ r.. ...

D. att motionerna 1:383 och 11:590, likalydande, 1:385 och 11:592, likalydande,
samt 1:386 och 11:589 jämväl likalydande icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer utan angivet yrkande hade avgivits dels av herr Bondeson, dels
ock av herr Hagman.

Herr Tjällgren: Herr talman! Då utskottets förevarande förslag i vissa

hänseenden skiljer sig från den kungl, propositionens, har jag ansett mig böra
begära ordet för att i all korthet angiva skälen härtill.

Såsom i utskottets utlåtande påpekas, Ilar frågan örn organisationen av
forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område under de senaste
åren flera gånger varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas sida.
Jag vill särskilt erinra örn statsrevisorernas uttalande i ärendet år 1944, vilket
föranledde riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 juli samma
år hemställa örn en översyn av ifrågavarande verksamhet och framlägga de
förslag, vartill denna översyn kunde föranleda. På grund härav ha ju olika
utredningar också igångsatts på området. Jag skall här endast omnämna ett
par sådana. Sålunda har Kungl. Maj :t den 14 september 1944 anbefallt styrelsen
för lantbrukshögskolan att inkomma med de förslag till åtgärder, som
styrelsen kunde finna påkallade i anledning av riksdagens nämnda skrivelse.
Vidare har förslag den 30 november 1944 framlagts rörande forsknings- och
försöksverksamheten inom mejerihanteringen, vilket förslag emellertid ännu
icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Vad beträffar den försöksverksamhet,
som bedrives av svenska vall- och mosskulturföreningen, har nu verkställts
utredning rörande den framtida organisationen därav. Det är sistnämnda
utredning, som lagts till grund för den till årets riksdag avlämnade
kungl, propositionen. Denna innebär i huvudsak, att den av föreningen bedrivna
verksamheten skall anslutas till den statliga forsknings- och försöksverksamhet,
som utföres vid lantbrukshögskolan, närmast dess jordbruks- och
husdjursförsöksanstalter.

Utskottet tillstyrker i princip Kungl. Majds förslag om att svenska valloch
mosskulturföreningens verksamhet inordnas under de statliga försöksinstitutionema.
Emellertid har inom utskottet framhållits, att frågan örn föreningens
förstatligande bort upptagas till slutligt avgörande, först sedan den

104 Nr 30. Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Äng. förstatligande av Svenska vall- och mosskulturföreningens verksamhet.

(Forts.)

av riksdagen begärda översynen av forsknings- och försöksverksamheten i
dess helhet blivit slutförd. Man blev dock inom utskottet ganska snart övertygad
örn att en rationalisering av forsknings- och försöksverksamheten här
i landet förutsätter, att jämväl föreningens arbetsuppgifter, såsom Kungl.
Maj:t föreslagit, upptagas av de statliga forsknings- och försöksorganen. I
propositionen ha flera skäl anförts för en sådan anordning. Ett sådant skäl
är — såsom också framhålles i utskottets utlåtande — att föreningen redan
nu uppbäres så gott som uteslutande av allmänna medel, och dess arbete kan
alltså redan nu sägas vara statligt, ehuru bedrivet i en speciell form vid sidan
av de härför tillskapade statsorganen. Uppenbart är att, då de nu rådande
förhållandena visat sig otillfredsställande, en bättre överblick av arbetet och
ett rationellare utnyttjande av förefintliga resurser skulle kunna vinnas, örn
de skilda verksamhetsgrenarna sammanfördes under gemensam ledning i statlig
regi.

Utskottet Ilar den meningen, att bättre resultat skulle vinnas, örn de skilda
grenarna i fråga örn jordbrukets försöksverksamhet sammanfördes under en
gemensam ledning. Till frågan, huruvida ledningen för denna verksamhet skall
handhavas av lantbrukshögskolans styrelse eller av en särskild för ändamålet
utsedd styrelse, har utskottet emellertid icke ansett sig nu böra taga ställning.
Denna fråga bör enligt utskottets mening upptagas till omprövning av den
förordade utredningen. Det torde i sammanhang därmed bliva möjligt, säger
utskottet, att bättre än nu överblicka samtliga de omständigheter, som böra
tågås under övervägande för bestämmande av den lämpligaste organisationsformen
för ifrågavarande verksamhet.

Nu kan häremot möjligen invändas, att under sådana förhållanden borde utskottet
även låtit anstå med att förorda föreningens förstatligande. Mot denna
eventuella invändning tillåter jag mig hänvisa till vad utskottet sagt därom
på s. 14 i utlåtandet, nämligen: »Då det likväl uppenbarligen är av vikt att
statsmakterna såsom vägledning för det fortsatta utredningsarbetet redan nu
angiva sin principiella ställning till Kungl. Maj :ts förslag i ämnet, anser sig
utskottet här böra föreslå riksdagen att fatta ett beslut, innebärande att riksdagen
liksom Kungl. Maj :t utgår ifrån att föreningens verksamhet skall sammanföras
med den statliga forsknings- och försöksverksamheten men att formerna
för detta förstatligande skola underkastas omprövning.»

. Att redan nu -— såsom i vissa motioner föreslagits — oavsett vilken ställning
riksdagen kommer att i övrigt intaga i denna fråga, fatta beslut örn
organisering av studiegårdsverksamheten, har utskottet icke ansett sig böra
tillstyrka. Utskottet har icke förbisett, att vissa olägenheter måste uppkomma
genom att lösningen av hithörande spörsmål uppskjutes. Med hänsyn härtill
torde det fortsatta utredningsarbetet böra bedrivas med största skyndsamhet.
Utskottet har ansett, att utredningsarbetet bör vara utfört inom sådan tid. att
proposition i ämnet örn möjligt kan avlåtas till nästa års riksdag. Härav följer,
att utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka de väckta motionerna angående
lönereglering för vissa av föreningens befattningshavare. Utskottet
har nämligen ansett,, att den påkallade utredningen bör avvaktas, innan någon
reglering av befattningshavarnas löner företages.

Skulle utredningens slutförande mot förmodan komma att draga längre tid
än vad utskottet förutsatt, bör det finnas möjlighet för befattningshavarna
i fråga att genom hänvändelse till Kungl. Majit få sina löneförhållanden
ordnade.

Jag skulle dessutom vilja understryka en passus på s. 14 i utskottets utlåtande:
»I detta sammanhang vill utskottet framhålla vikten av att de syn -

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

105

Ang. förstatligande av Svenska vall- och mosskulturföreningens verksamhet.

(Forts.)

punkter som norrlandskommittén i sitt yttrande anfört beträffande studiegårdsverksamheten
beaktas vid utredningen. Vidare bör uppmärksammas i
vad mån det lokala konsulentarbete som för närvarande ombesörjes av föreningen
må kunna överflyttas på hushållningssällskapen.» Jag har själv såsom
norrlänning ansett, att denna passus är så viktig, att jag har velat ha in den
i riksdagens protokoll.

Ja, herr talman, som detta ärende nu ligger till, finner jag icke nödigt att
här längre orda om vad utskottet anfört, utan kan nöja mig med att hänvisa
till detta. Jag skall emellertid, innan jag slutar, uttala min tillfredsställelse
över att utskottet blivit så enigt i denna fråga, som det faktiskt blivit. Det
föreliggande utlåtandet besväras ju, örn jag nu får begagna det uttrycket, av
endast ett par blanka reservationer. Ser man detta förhållande mot det faktum,
att utanför riksdagen verkande motståndare till den kungl, propositionen
hela tiden från propositionens framläggande för riksdagen, ja, kanske redan
tidigare, utfört ett intensivt och målmedvetet arbete för att densamma skulle
avslås, måste man ju känna så mycket mera tillfredsställelse över att utskottet
blivit så enigt.

Jag hoppas, att riksdagen skall bifalla detta utlåtande, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagman: Herr talman! Jag har till det föreliggande utskottsutlåtandet
fogat en blank reservation, och jag ber att med några ord få ange vad
saken rör sig örn.

Jag ber först att få framhålla, att reservationen icke är riktad mot utskottets
förslag örn fortsatt utredning rörande den framtida verksamheten på valloch
mosskulturens område. I likhet med utskottet har jag den uppfattningen
att verksamheten bör fortsättas, om än under ändrad organisationsform, då nu
en sådan ansetts önskvärd. Vidare bör verksamheten uppehållas under enhetlig
ledning och omfatta inte endast sort- och gödslingsförsök i den form som jordbruksförsöksanstalten
i regel för närvarande tillämpar, utan även andra problem,
såsom betets rätta tillvaratagande, fållindelning med flera tekniska detaljer,
som betesskötseln omfattar.

Vi ha ju här att ta befattning med ett odlingsproblem av allra största betydelse,
inte bara för vårt jordbruk utan även för folkhushållet i dess helhet.

Vad jag avsett med reservationen är att fästa kammarens uppmärksamhet på
de i ekonomiskt hänseende otillfredsställande förhållanden, under vilka befattningshavarna
i föreningen för närvarande arbeta. Såsom exempel kan nämnas,
att konsulenterna — de äro för närvarande fem stycken — samtliga avlagt
agronomexamen, och i varje fall en del av dem ha i sin verksamhet ådagalagt
stor skicklighet och duglighet och varit det svenska jordbruket till betydande
nytta. Föreståndaren för det kemiska laboratoriet har avlagt examen vid
Chalmers tekniska högskola i Göteborg och är känd som en av vårt lands
skickligaste torvkemjster. Föreståndaren för det botaniska laboratoriet är
filosofie licentiat. Alla dessa ha för närvarande en begynnelselön av 5 200
kronor. Härtill åtnjuta de ett dyrtidstilägg på 25 procent, alltså tillsammans
G 500 kronor. Vi böra ha i minnet, att Uppsala, örn jag inte är fel underrättad,
är F-ort och att de allra flesta av dessa tjänstemän ha familjer att försörja.
Detta gör ju, som vi förstå, att de arbeta under alldeles särskilt prekära förhållanden.
Till de löner jag här nämner komma givetvis, i den mån vederbörande
Ilar åldern inno, ålderstillägg. Det utgår tre sådana med 500 kronor
efter 5, 10 och 15 års tjänstgöring. För att hålla tjänstemännen kvar i befattningarna
och överhuvud taget möjliggöra fortsatt verksamhet har för -

106 Nr 30. Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Äng. förstatligande av Svenska vall- och masskultur föreningens verksamhet.

(Forts.)

ellingen ansett sig nödsakad att hjälpa de anställda med en mindre löneförbättring,
men den har måst tagas av föreningens fonder, och vi förstå ju att en
sådan anordning inte kan tillämpas under någon längre tid.

Skälet för att ingenting åtgöres i dessa avseenden är, såsom framgår av
riksdagens handlingar, att vissa organisatoriska förändringar i föreningens
verksamhet ha ifrågasatts. Sålunda anför departementschefen i 1942 års statsverksproposition
s. 143 bland annat: »I betraktande av att förslag föreligger
till vissa organisatoriska förändringar i fråga örn föreningens verksamhet kan

jag icke tillstyrka, att någon höjning av ifrågavarande anslag--— vidtages

för nästa budgetår. Ej heller anser jag någon ökning av anslaget kunna ifrågakomma
för tillgodoseende av det utav föreningen framförda önskemålet om
höjning av dyrtidstillägget till föreningens befattningshavare.» Denna inställning
har kommit till synes år efter år, och det ser ut som örn det skulle
gå på samma sätt även nu.

Då 193G års riksdag beslöt en sammanslagning av Svenska betes- och vallföreningen
med Svenska mosskulturföreningen, angavs att likställighet i lönehänseende
skulle upprätthållas mellan Sveriges utsädesförening och den nya
föreningen. I Kungl. Maj:ts proposition 249: 1937 har lantbruksstyrelsens uppfattning
härom redovisats, och till denna uppfattning anslöt sig departementschefen
liksom jordbruksutskottet och riksdagen. Numera ha, som vi alla känna
till, utsädesföreningens befattningshavare fått sina förhållanden ordnade, men
för dem, som ägnat sin arbetskraft åt vall- och mosskultur, har ingenting gjorts.
Det har ju också och med rätta ansetts, att befattningshavare, som specialiserat
sig på vall- och mosskulturens område, icke borde i lönehänseende vara sämre
ställda än befattningshavarna inom hushållningssällskapen. De senare ha i år
fått en om än ringa provisorisk förbättring av sina löneförmåner.

Nu har utskottet i sitt föreliggande utlåtande uttalat, att en lönereglering
synes befogad, men har ansett att den bör anstå, till dess att den påkallade
ytterligare utredningen föreligger färdig. Enligt utskottets mening bör, som
vi hört av den föregående talaren, utredningsarbetet bedrivas så, att förslag
örn möjligt kan föreläggas nästa års riksdag, och kan så ske, skulle ju utsikt
förefinnas att nästa år få dessa angelägenheter ordnade. Skulle det emellertid
visa sig omöjligt att för nästa riksdag framlägga förslag till verksamhetens
framtida ordnande, skulle jag vilja rikta en vördsam vädjan till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, att han ville behjärta befattningshavarnas
ekonomiska belägenhet och till nästa års riksdag ingiva förslag, örn ej
till definitiv, så dock till en provisorisk förbättring av deras löner. Man kan
ju väl förstå, att elef för befattningshavarna i vall- och mosskulturföreningen
måste kännas synnerligen svårt att år efter år se sina förhoppningar örn en
bättre och rättvisare löneställning grusade och detta därför att statsmakterna
icke kunna taga slutgiltig ställning till den organisationsform, under vilken
föreningen skall arbeta i framtiden. Tjänsteinnehavarna ha ju intet inflytande
på organsationsformen. De fullfölja plikttroget och på ett synnerligen förtjänstfullt
sätta sina åligganden, och det måste anses beklagligt, att de skola
bära följderna av statsmakternas obeslutsamhet i förevarande hänseende.

Herr talman! Jag har för tillfället inget annat yrkande än örn bifall till
utskottets hemställan.

I herr Hagmans yttrande instämde herr Ekströmer.

Herr Linnér: Herr talman! I allt vad herr Hagman yttrat om det beklagliga
förhållandet, att en löneförbättring för vall- och mosskulturföreningens befattningshavare
även i år har blivit uppskjuten, kan jag på det livligaste instäm -

107

Onsdagen den 20 juni 1045 em. Nl'' 30.

Äng. förstatligande av Svenska vall- och mosskulturfföreningens verksamhet.

(Forts.)

ma. Jag Ilar ju haft tillfälle att under åtskilliga år följa deras lidandes historia,
och det är verkligen i hög grad beklagligt, att dessa upprepade utredningar
och detta upprepade undanskjutande av det slutliga ställningstagandet
från riksdagens sida gång på gång har ansetts utgöra hinder för en löneförbättring.
Nu har man ju åtminstone kommit så långt, att jordbruksutskottet uttalar,
att en lönereglering synes befogad, och jag tillåter mig instämma i herr
Hagmans uttalande, att en löneförbättring under alla förhållanden bör föreslås
till nästa riksdag.

I ett annat avseende är däremot jordbruksutskottets utlåtande mera hoppingivande.
Utlåtandet innebär, att den alltför ensidiga utredning, som ligger
till grund för propositionen, har blivit underkänd. Det finns då möjlighet att
på nytt taga upp en utredning efter mera vidsynta och fullständiga linjer. Genom
jordbruksutskottets utlåtande är emellertid uteslutet ett alternativ, _ som
på sin tid anvisades av herr statsrådet till utredning, nämligen föreningsalternativet.
Jag beklagar detta för min del, därför att jag tror, att örn man
hade låtit några år gå, så att de nuvarande jordbruksorganisationerna vuxit
sig tillräckligt starka, skulle man på ett helt annat sätt lia kunnat pröva, örn
icke formen av en förening, stödd av de starkare jordbruksorganisationerna, hade
varit den bästa för verksamheten.

Emellertid är det enligt min uppfattning i själva verket inte detta som är
det viktigaste — alltså frågan om statlig form eller föreningsform — utan
det viktigaste är att man skapar ett organ, som kan helt ta upp den speciella
verksamhet som hittills har bedrivits av föreningen. Denna verksamhet är av
sådant slag, att den icke hittills har ombesörjts av någon annan, vare sig jordbruksförsöksanstalten,
husdjursförsöksanstalten eller någon annan statlig eller
enskild organisation. I själva verket har föreningen med sin forskning, sin
försöksverksamhet och sin upplysningsverksamhet försökt och enligt jordbrukarnas,
jag tror jag vågar säga enstämmiga omdöme också lyckats ^att i hög
grad främja framskapandet av ett billigt och näringsrikt foder på hemmamarknaden.
Man har därigenom minskat behovet av import, och man har
åstadkommit en bättre mjölkproduktion. Enligt en uppgift, som jag icke haft
tillfälle att kontrollera, har man på vissa norrländska områden ökat produktionen
av foderenheter per hektar från några hundratal till mellan 2 000 och
3 000 foderenheter. Detta är ju ett resultat som man icke bör underskatta.
Det har nåtts genom att föreningen har specialiserat sig på detta särskilda område.
Dessutom har den specialiserat sig på det geologiska och geobotaniska
området, såvitt det angår mosskulturen, och där finnas inte holler för närvarande
andra specialister än de, som föreningen kan ställa till förfogande.

Slutligen är det ju så, att skogsbetet, som i en stor del av vårt land har
utomordentligt stor betydelse både för den skogliga produktionen och för betestillgången,
särskilt i vissa norrlandstrakter, mäste bli föremål för en ren
betesforskning, vilken i praktiken sker genom anläggande av lämpliga betesvallar.
Detta, att föreningen verkligen har kunnat åstadkomma ett så nyttigt
resultat, beror också på den omständigheten, att föreningen har haft en så
skickligt ledd och framgångsrik upplysningsverksamhet. Det är verkligen ytterst
betydelsefullt, att denna verksamhet — hurudan organisationen än blir
— kan fortsättas och utvecklas.

Niir man nu ser saken så, att bär är ett viktigt och stort arbetsområde, så
måste man — åtminstone har det varit fallet med mig — komma till det resultatet,
att den form, som utredningen hade föreslagit, nämligen att infoga
föreningens verksamhet under den nuvarande jordbruksförsöksanstalten skulle
vara i hög grad olycklig. Det går inte att pressa in hela denna verksamhet

108

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Äng. förstatligande av Svenska vall- och mosskultur föreningens verksamhet.

(Forts.)

under jordbruksförsöksanstalten. Jordbruksförsöksanstalten bar sin uppgift —
en mycket, viktig uppgift — men man kan inte utan att, örn jag får använda
det uttrycket, sätta föreningens nuvarande verksamhet i en tvångströja, pressa
in den under jordbruksförsöksanstalten. Det är därför mycket viktigt att föreningens
verksamhet för framtiden hålles tillsamman som en försöks- och
forsknings- och upplysningsverksamhet för sig och att jordbruksförsöksanstaltens
verksamhet får fungera för sig.

Det är dessa önskemål, som jag för min del vill uttala beträffande föreningen,
men eftersom statsutskottet här också har berört den större frågan örn utredningen
rörande forsknings- och försöksverksamheten överhuvud taget på
jordbrukets område, så skulle jag vilja säga några ord även örn den.

Kärnfrågan här är förhållandet mellan försöksväsendet och lantbrukshögskolan.
Vid bedömandet av den frågan får man inte förbise, att en försöksverksamhet,
som skall vara framgångsrik, förutsätter en grundforskning. En
försöksverksamhet är i och för sig en mycket begränsad verksamhet inom vissa
speciella områden, men den förutsätter att andra forskare skola bedriva de allmänna
naturvetenskapliga forskningar, på vilka dessa speciella försök måste
byggas. Vi ha här ett synnerligen lyckligt exempel på hur det kan gå till,
nämligen i husdjursförsöksanstalten, som nu är anknuten till lantbrukshögskolan,
använder dess laboratorier och sedan bedriver sina speciella forskningar
på sina speciella områden. Örn jag tar ett praktiskt exempel, så studera vissa
av lantbrukshögskolans kemister och biokemister frågan örn fodrets kemiska
beskaffenhet och de bristsjukdomar, som uppstå genom dåligt foder, så fortsätter
man med utfodringsförsök på husdjursförsöksanstalten, och genom detta
samarbete kommer man fram till det bästa resultatet. På samma sätt håller
man på med vissa smältningsförsök av foder; först viss grundläggande forskning
vid lantbrukshögskolan och sedan specialforskningar vid husdjursförsöksanstalten.
Det är en enig uppfattning vid högskolan och anstalten, att detta
har varit allenast till gagn.

På samma sätt borde det vara med jordbruksförsöksanstalten, men det är
icke så, och hindret är helt enkelt att jordbruksförsöksanstalten icke är förlagd
vid Ultuna. Ingenting skulle efter min uppfattning vara mera naturligt
än att den forskning angående gödslingen, som bedrives vid jordbruksförsöksanstalten
och vid den växtfysiologiska institutionen vid lantbrukshögskolan,
skulle knytas ihop. Det får inte vara några personliga divergenser som hindra
detta, allra minst på det sättet, att en förläggning av jordbruksförsöksanstalten
till Ultuna uppskjutes, ifall en sådan förläggning vid den blivande utredningen
befinnes vara den riktiga.

På samma sätt är det självfallet, att de bevattningsförsök, som bedrivas vid
den hydrotekniska institutionen vid lantbrukshögskolan — de enda försök av
denna art som här i landet bedrivas på verkligt vetenskaplig nivå — skola utnyttjas
av jordbruksförsöksanstalten.

Örn man går den andra vägen — jag tror det vore nyttigt, örn riksdagen
uppmärksammade detta — så måste detta leda till en dubblering av de grundläggande
vetenskapliga institutionerna. En jordbruksförsöksanstalt, som saknar
institutioner och vetenskapliga krafter för grundläggande forskning kan icke
hålla sig uppe på den nivå som är nödvändig. Vill man skilja denna verksamhet
från högskolan, så måste man ha klart för sig, att då måste man utrusta
även jordbruksförsöksanstalten eller den i framtiden utvidgade försöksverksamheten
med institutioner för grundläggande forskning. Vad blir resultatet av
detta? Förvisso det, att bägge dessa institutioner komma att bli sämre lottade
än en enda institution. Utgår man ifrån att det för det svenska jordbruket är

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

109

Äng. förstatligande av Svenska vall- och mosskulturföreningens verksamhet.

(Forts.)

en nödvändighet att taga i anspråk hela den naturvetenskapliga forskning som
bedrives på detta område, då skall man sörja för att det åtminstone på ett ställe
i vårt land finns förstklassigt utrustade institutioner och fullt kvalificerade
vetenskapliga krafter och att dessa grundläggande forskningar skola ställas
till förfogande för alla de specialforskningar som sedan behöva bedrivas.

Det har också talats örn att man skulle kunna tänka sig, att lantbrukshögskolans
professorer skulle i sin egenskap av professorer vid lantbrukshögskolan
kunna leda denna försöksverksamhet, och jag vill inte förbigå den saken. Den
är icke utredd, men för min del tror jag icke att det skulle vara möjligt. Lantbrukshögskolans
professorer lia en synnerlig viktig, maktpåliggande och tidskrävande
uppgift i sin undervisning. De kunna icke vid sidan av denna och den
vetenskapliga grundforskning, som de måste bedriva, hinna att leda specialforskningen
och den upplysningsverksamhet, som måste följa specialforskningen
och genom vilken denna forsknings resultat komma till de praktiska
jordbrukarnas kännedom.

Allt detta rör nu själva grundproblemet. En helt annan sak är den administrativa
frågan. Därvid kan nian naturligtvis lia olika uppfattning. Den är
helt öppen för en utredning. Det kan hända att man finner det vara lämpligast
med en annan styrelseform än den nuvarande. På en punkt är jag för min del
på grund av den ^erfarenhet jag fått örn dessa förhållanden ganska övertygad
om att man bör gå till en annan form, nämligen när det gäller själva planläggningen
av försöken. Den planläggningen är för närvarande mycket för invecklad,
alldeles, onödigt uppbyggd i för många instanser. Den borde kunna förenklas,
och jag hoppas att detta skall kunna ske utan någon större omgång.

Sedan är det ytterligare en sak som jag skulle vilja be att få fästa uppmärksamheten,
på, och det. är att riksdagen på de senare åren har för att främja det
svenska jordbruket i olika delar av. landet beviljat mycket stora belopp till
s;Jf- lörsöksgårdar. Den nuvarande jordbruksministern föreslog, örn jag minns
rätt vid förra årets riksdag, anslag på ungefär en halv miljon till en, såvitt jag
forster synnerligen betydelsefull försöksgård i Norrbotten, som är avsedd att
jana hela det norrländska kustlandet. Alla dessa försöksgårdar, som i inköp
och anläggningar kostat mycket betydande belopp, måste övervakas och ledas
tran en institution, som har tillräckliga arbetskrafter för detta ändamål. Det
ar efter mm uppfattning ett slöseri, att det inte är ordnat på det sättet redan
nu, och nar man nu gar till en utredning efter större linjer, så hoppas jag att
aven den Dagan tas upp.

ot^mpV^T11’'' S''läIvfeliet0jlar J''ag icke något yrkande. Det är bara min avsikt
att med detta anförande låta skrivelsen örn utredningen åtföljas av några reflexioner,
stödda pa de erfarenheter, jag under årens lopp har fått av såväl
verksamheten vid högskolan som vid försöksanstalterna och föreningen. Jag
vili sluta med att uttala den förhoppningen, att den nya utredning, som nu av

Ät « f b 1 fTbA °Ch l6da ti]I en effektiv organisation, som
dess Aln A- ka J0r<1rruke det hästa möjliga av vetenskaplig forskning och
dess tillämpning genom försöksverksamhet på alla olika områden.

Herr Ilonde,soli: Herr talman! Den blanka reservation jag fogat till utskottsutlåtandet
avser i stora drag det yrkande, vi motionärer framfört i motionerna
nr 387 i första kammaren och 591 i andra kammaren. Jag har icke kunnat biträda
utskottets hemställan örn ett förstatligande av vall- och mosskulturföreningen,
utan vi motionärer se en större fördel för vall- och mosskulturen i bibehållandet
av en särskild förening. Fördelarna av att bibehålla en särskild för -

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Äng. förstatligande av Svenska vall- och mosskulturföreningens verksamhet.

(Forts.)

ening i jämförelse med ett förstatligande lia enligt mitt förmenande icke i lillräcklig
grad beaktats i sakkunnigutredningen. Erfarenheten har dock i många
andra liknande fall tillräckligt visat, att en förening av naturliga skäl kommer
mera i kontakt med och får ett intimare samarbete med det praktiska yrkets
män än en statsinstitution, får vida mer impulser än en sådan institution till
sin vetenskaps fromma från olika håll och därigenom kan göra större allmän
nytta. Detta har heller aldrig från något håll allvarligt vederlagts, och det
borde vara nog sagt örn den saken.

Att föreningens inkomster till största delen utgöras av statsanslag, kan under
sådana omständigheter omöjligt utgöra någon grund för förstatligande, ty
huvudsaken måste ju vara, att ett och samma statsanslag gör största möjliga
allmänna nytta, och när detta sker under föreningsformen, så bör givetvis föreningsformen
även i fortsättningen bibehållas. För min del anser jag därför att
utskottet borde ha yrkat avslag på propositionen och bifall till de motioner jag
förut nämnt, i vilka därjämte föreslås, att riksdagen måtte återförvisa frågan
om den framtida organisationen av forsknings- och försöksverksamheten på
betesskötselns och mosskulturens områden till Kungl. Maj:t för ytterligare
utredning, företagen i samband med den av 1944 års riksdag begärda översynen
av forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område och med
hänsynstagande till de synpunkter som kunna framkomma vid denna.

Förstatligandet spökar snart sagt överallt, och man kan icke värja ftig för
intrycket av att ovidkommande synpunkter här spelat in, vilket de icke borde
få göra.

_ Jag skulle vara benägen att gå in i flera detaljer a-v utredningen, men då
tiden är så långt framskriden, skall jag avstå. Då utskottet anhåller, att Kungl.
Majit ville föranstalta om utredning rörande forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område samt såvitt möjligt till nästa års riksdag framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda, så har jag, herr talman.
intet yrkande, utan har endast velat ha detta ställningstagande antecknat till
protokollet.

Jag önskar också, herr talman, varmt få instämma i herr Hagmans yrkande,
att vi icke få glömma, tjänstemännen hos vall- och mosskulturföreningen, då
det gäller deras avlöningar. De ha fått vänta allt för länge på bättre löner,
och skulle^ nu den av utskottet förordade översynen icke bli färdig till nästa
riksdag, så måste tjänstemännen bjudas en provisorisk löneökning "omedelbart.
Sker icke detta, kunna vi befara, att de nu anställda söka sig bort till andra
platser, vilket har skett från en liknande institution. En sådan utveckling bör
förekommas, och jag instämmer alltså, som jag tidigare anfört, med herr
Hagman.

Herr Jonsson: Herr talman! Var och en, som sysslat med jordbruk, måste
vara på det klara med att forsknings- och försöksverksamhet äro betydelsefulla
hävstänger för jordbrukets utveckling. Därför är det också en synnerligen betydelsefull
fråga, hur man skall organisera denna forsknings- och försöksverksamhet,
och det är av vikt att man försöker få en sådan form för denna, att
den kan tjäna jordbruket på allra bästa sätt.

Jag tror att vi litet var, som något satt oss in i frågor av det slag, som är
under behandling, äro överens örn att vall- och mosskulturföreningen under sin
långa verksamhet har utfört ett mycket betydelsefullt arbete. När den började
sin verksamhet, voro ju förhallandena helt andra än de för närvarande äro.
Jag vill erinra örn att under de senaste åren har den statliga forsknings- och
försöksverksamheten undan för undan växt ut, och jag tror att även herr Lin -

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

lil

Aria. förstatligande av Svenska vall- och mosskulturföreningens verksamhet.

(Torts.)

nér, som ju känner till vall- och mosskulturföreningen bättre än de flesta, eftersom
han är styrelsens ordförande, måste medge, att vall- oell mosskulturföreningen
för närvarande befinner sig i en situation, där den måste på något
sätt konsolideras, och att den därför möjligen måste söka lägga upp sin verksamhet
efter i viss mån andra linjer än hittills.

Vidare står ju forsknings- och försöksverksamheten inför den ujipgiften att
söka medverka till den upprustning och rationalisering av det svenska jordbruket,
som man förutsätter skall ske under de närmaste åren. När man alltså har
den uppfattningen, att försöks- och forskningsverksamheten liksom den upplysningsverksamhet,
som arbetar i dess tjänst, kommer att ha en ofantligt stor uppgift
när det gäller att söka åstadkomma ökad bärighet och större produktionskapacitet
hos det svenska jordbruket, är man fullt överens örn, att man skall
göra den så effektiv som möjligt. Det av utskottet gjorda uttalandet går ju ut
på att man nu skall företa en utredning av forsknings- och försöksverksamhetens
organisation för att se hur man på bästa sätt skall organisera och inrikta
densamma för att den skall kunna tjäna det svenska jordbruket.

Örn såväl jordbruksförsöks- som husdjursförsöksanstalterna alltjämt skola
lyda under lant.brukshögskolan eller örn de för att bäst tjäna jordbruket, skola
arbeta såsom självständiga organisationer, må bli utredningens uppgift att
klara upp. Men vi Ira inom utskottet ansett, att det skulle vara en fördel för
utredningen att ha ett bestämt direktiv från statsmakternas sida, när det gäller
Svenska vall- och mosskulturföreningen, och vi ha därför ansett det vara viktigt
att ge utredningen den arbetshypotesen, att dessa organisationer, d. v. s. de
statliga organisationerna och vall- och mosskulturföreningen, sammanföras.

När jag lyssnade till herr Linnérs anförande, blev jag något förvånad över
det resonemang han för, da han säger, att den uppgift, som vall- och mosskulturföreningen
mellar, inte skulle kunna tillgodoses på annat sätt än att föreningen
finge arbeta såsom en självständig organisation. Utskottets förslag går ju ut på
att Svenska vall- och mosskulturföreningen, med de resurser, som den har till
sitt förfogande, skall förstatligas och sammanföras med de statliga organisationerna,
och om man då sammanför både de statliga organisationerna och valloch
mosskulturföreningen med de såväl personliga som tekniska resurser varover
de nu var for sig förfoga, och efter utredning försöker ge dem en
sadan organisation, att de kunna arbeta effektivt, kan jag inte förstå, varför
man skall behöva vara sa tvivlande inför en sådan organisations möjligheter
att tjäna jordbruket på olika områden som herr Linnér tycktes vara.

När herr Linnér talade örn den betydelse, som upplysningsverksamhet och
arbete ute i bygderna har haft, och om vad vall- och mosskulturföreningen har
utfört på det området, vill jag erinra om att vi vid fjolårets riksdag hade frågan
uppe örn hushållningssällskapens omorganisation — vi förvänta ju till nästa
års riksdag slutgiltigt förslag i det hänseendet — och då skola hushållningssällskapen,
menar man, få en sådan organisation, att de skola kunna ta upp en
hel del av de arbetsuppgifter, t. ex. i fråga örn propaganda, ledandet av de lokala
försöken o. s. v. som vall- och mosskulturföreningen tidigare har utfört.
Med den erfarenhet jag har haft av hushållningssällskapens tjänstemän inom
mitt eget län, tror jag att det skall vara möjligt för dem att kunna arbeta
tämligen självständigt och sålunda kunna röra sig fritt i sina uppgifter.

.Tåg vill också framföra den uppfattningen beträffande denna forskningsoeh
försöksverksamhet, att man bör söka göra den så effektiv som möjligt men
också söka begränsa de utgifter, som den med flir. Det är ju uppenbart, att örn
.två organisationer skola arbeta vid sidan av varandra med i viss mån samma

112

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Äng. förstatligande av Svenska vall- och mosskulturföreningens verksamhet.

(Forts.)

uppgifter, måste väl detta bli dyrare, än om man samordnar arbetet på bästa
sätt och söker fördela de olika uppgifterna på de olika specialisterna.

Jag kommer nu till vad jag närmast begärt ordet för att säga något örn,
nämligen den studiegårdsverksamhet, som vall- och mosskulturföreningen satt
i gång med på de senaste åren. Den uppgiften tror jag är betydelsefull, och
särskilt för Norrlands vidkommande kommer den väl att få vägledande betydelse
och lända jordbruket till gagn. Det är inte heller meningen, att denna
verksamhet skall läggas ned. Norrlandskommittén, som för närvarande är sysselsatt
med att försöka att få en centralorganisation för den fasta försöksverksamheten
i Norrland, naturligtvis i samarbete med riksorganisationen, anser
att forsknings- och försöksverksamheten i Norrland är oerhört eftersatt, ja, så
eftersatt, att man mången gång kan tro att vederbörande ansett, att det norrländska
jordbruket för folkförsörjningen överhuvud taget är så betydelselöst,
att någon särskild uppmärksamhet inte behöver ägnas åt detta. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att det finns 465 000 hektar odlad jord i Norrland och
att det finns ungefär 100 000 brukningsdelar. Det är således en betydande
grupp av människor, som har sin försörjning av detta jordbruk, och därför är
det av stor betydelse, att det sker en uppryckning av det norrländska jordbruket.
Just härvidlag får enligt min mening forsknings- och försöksverksamheten en
ofantligt stor uppgift att fylla. Jag delar herr Linnérs uppfattning att ordnandet
av beten för det norrländska jordbruket är en utomordentligt betydelsefull
uppgift, åt vilken stor uppmärksamhet bör ägnas. När en utredning skall
igångsättas, bör den också ta sikte på det stora behov och de stora uppgifter,
som föreligga för Norrlands vidkommande, och ge den nya organisationen med
dess utrustning i övrigt sådan omfattning, att man även kan tillgodose de norrländska
önskemålen. I det hänseendet kommer norrlandskommittén nied förslag
till organisatoriska och praktiska åtgärder.

Jag vill också, när jag talar örn Norrland, framhålla, att husdjursskötsel
är det centrala i det norrländska jordbrukets ekonomiska liv. Därför bör forsknings-
och försöksverksamhet på detta område också få större uppgifter och
ägnas större uppmärksamhet än vad hittills varit fallet. För min del är jag mycket
intresserad av och väntar mycket av den försöksgård, som riksdagen nyligen
beslutat skall förläggas uppe i Öjebyn, där jordbruksförsöken och husdjursförsöken
skola sammanföras, och som därför kan tänkas ge goda resultat.

Till sist vill jag göra en principdeklaration. Vi veta, att vi under de gangna
åren, särskilt när det gäller att hjälpa det mindre jordbruket, genom prisdifferentiering
och på olika andra sätt, ha sökt stödja detsamma, och göra det möjligt
för dessa jordbrukare att uppnå en något sa när skälig inkomstnivå. Aven
örn vi en tid framåt måste räkna med att arbeta efter den linjen, anser jag. för
min del, att hjälpen främst bör sättas in på att förstärka,, bredda och tekniskt
utrusta produktionsapparaten för jordbruket och hjälpa jordbrukarna att utnyttja
och tillvarataga produktionsbetingelserna samt effektivisera, de.tekniska
och vetenskapliga hjälpmedlen, d. v. s. att ordna med hjälp till självhjälp. När
jag räknar med att forsknings- och försöksverksamheten och den upplysningsverksamhet,
som bör arbeta omkring densamma för att låta jordbrukarna bli
meddelaktiga av de resultat, som forsknings- och försöksverksamheten kommer
fram till — vilken har sin stora uppgift just i dessa produktionsstärkande och
produktionsutvidgande uppgifter — så tvekar jag inte att säga, att statsmakterna
härvidlag böra lämna betydande ekonomiskt bistånd för att skapa det
instrument, de forsknings- och försöksorgan, som effektivt kan hjälpa jordbruket,
och på det sättet medverka till att det undan för undan kan skapas
bredare, bättre och effektivare produktionsunderlag för jordbrukarna i landet.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

113

Äng. förstatligande av Svenska vall- och mosskulturföreningens verksamhet.

(Forts.)

I förhoppning att det förslag, som jordbruksutskottet här framlagt, skall
tjäna dessa syften, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Eror: Herr talman! Då jag tillsammans med några ledamöter
av denna kammare väckt tvenne motioner i denna fråga, skall jag be att få
i största korthet säga några ord.

Det väsentliga i den kungliga propositionen, nämligen att den verksamhet,
som hittills har bedrivits av Svenska vall- och mosskulturföreningen, skall
förstatligas, har ju utskottet tillstyrkt. I det avseendet delar jag också utskottets
uppfattning. Utskottet har ju inte följt den kungliga propositionen,
utan utskottet vill att en ny utredning skall företagas. Syftet med den ena
av mina motioner är också, att hur än denna verksamhet organiseras — örn
den skall läggas under lantbrukshögskolan eller under jordbruksförsöksanstalten
eller man, såsom herr Linnér antytt, får en enda enhetlig institution, förlagd
till lantbrukshögskolan — anser jag det i alla fall vara av vikt att man
inte spolierar det arbete, som ligger i den verksamhet, denna förening har
bedrivit, utan att den får förbli en central inom organisationen. Min uppfattning
är nämligen den att det på detta område behövs en central — låt
oss gärna kalla den för en propagandacentral — en institution, som forskar i
och sammanfattar allt som rör beteskulturen. Detta är nämligen ett nytt område;
betesgången är gammal, men kulturbetesgången och anordnandet av
kulturbeten och förvandlandet av hagmarker till beten är en relativt ny gren
av vår svenska modernäring, och den är av så pass specifik art, att den kräver
både särskild försöksverksamhet och särskild forskning nied en särskild central
för att tillvarata och tillhandahålla allt detta material.

Detsamma gäller också i fråga örn mosskulturen, som visserligen är mycket
äldre — man kan kanske t. o. m. säga att våra mossar till stor utsträckning
nu äro odlade — men den är också en specifik del av lanthushållningen.

Då det i den kungliga propositionen liksom i utskottsutlåtandet och nyss
av herr Jonsson har anförts, att man kan lägga denna upplysningsverksamhet
på hushållningssällskapen, vill jag säga att jag, fastän jag är gammal hushållningssällskapstjänsteman
och såsom sådan under många år rest omkring
och gett råd åt lantmän, anser det vara en högst vansklig sak att ge råd örn
huruvida en mosse är odlingsvärd eller icke, ett råd. som helst behöver ges
av en specialist på detta område, eftersom det så att säga fordras, att man
ständigt ligger i med detta och har en riklig erfarenhet. Det är inte lätt för
en vanlig jordbrukskonsulent, som kanske har haft sin verksamhet förlagd
till trakter, där mossar inte ha funnits, att bli ställd inför uppgiften att avgöra,
om den eller den mossen är odlingsvärd och att förklara: »Var så god
och odla deni» eller att säga, att den inte är odlingsbar. Det är svårare saker
än man tror. Vi ha här i landet ända sedan sekelskiftet haft särskilda experter
på detta område, s. k. kulturingenjörer, som ha verkställt dessa kinkiga
uppdrag, och vi ha också haft särskilda torvbotanister. Alltjämt finns det en
sådan på denna föreningsinstitution, som utför mycket viktiga arbeten. Även
efter en genomförd omorganisation kan nian ju lia en sådan specialist, men
man behöver också ha personer som kunna stå till lantmännens förfogande
för att ge speciella råd, och det borde, tycker jag, inte vara någon omöjlighet
att knyta någon sådan specialist vid den blivande institutionen. Vi ha ju sådana
herrar t. ex. i växtskyddsanstalten, d. v. s. personer som, när det t. ex.
förekommer härjningar i större grad av insekter, kunna resa ut för att titta
på dessa härjningar och hjälpa lantmännen att komma till rätta därmed. Jag
tänker mig också att man skall kunna till en sådan institution knyta befatt Forsta

kammarens protokoll 1945. Nr 30. o

114

Nr 30.

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Ang. förstatligande av Svenska vall- och mosslculturföreningens verksamhet.

(Forts.)

ningshavare, som kunna utföra det arbete jag nu bär nämnt. Det är just
detta som vi motionärer åsyfta i den första av våra motioner i denna fråga,
oell när nu detta ärende går till utredning, vill jag bara skicka med en vördsam
vädjan örn att den saken måtte beaktas.

Den andra motion, som jag väckt, syftar till att man, hur dessa frågor än
komma att lösas, ville beakta den ställning, som de tjänstemän lia, vilka ha
arbetat i denna förening, men inte kommit i åtnjutande av den förbättring i
sina villkor, som har getts anställda i andra dylika institutioner, t. ex. svalövsinstitutionen,
på grund av att denna förening har varit så att säga satt
på avskrivning eller därför att man har vetat, att den skulle omorganiseras.
Nu få de i denna förening anställda oförskyllt lida för att statsmakterna inte,
så snart som man tänkt sig, kunnat fatta beslut i frågan, och jag ber därför
att få instämma i vad som i det avseendet bär anförts särskilt av herr Hagman.
Jag hoppas, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
skall finna någon utväg för att hjälpa dem, som arbeta i denna institution.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Även om utskottets utlåtande inte
ansluter sig helt till propositionen, vill jag förklara, att jag anser, att det
beslut, vartill utskottet kommit, från min synpunkt är tillfredsställande. Jag
räknade ju med att en utredning rörande försöksverksamheten i dess helhet
måste ske, och samtidigt räknade jag med att det torde vara bäst att dessförinnan
få den frågan klar: skall Svenska vall- och mosskulturföreningen
sortera under den statliga försöksverksamheten på detta område, eller skall den
icke göra det? Örn inte den frågan hade varit knäckt, hade, medan utredningen
pågått, mycken tid gått förlorad på vederbörandes försök att övertyga
utredningsmännen örn vad som från vederbörandes synpunkt ansågs vara riktigast.
Det är en fördel att slippa denna tidsspillan. Vidare menar jag, vare
sig det gäller en statlig organisation eller en verksamhet som lebes från enskilt
håll, att man väl bör se den från ekonomisk synpunkt.

Herr Linnér yttrade här att föreningen genomgått sitt lidandes historia,
och det är alldeles riktigt. Att föreningen har fyllt en mycket stor uppgift, är
också alldeles riktigt. Men den största uppgiften fyllde den väl ändå, så länge
den skötte denna sin uppgift med de medel, som den fick sig tillskjutna från
enskilt håll. Sedan man emellertid fått en försöksverksamhet i gång på vilken
staten satsar rätt stora pengar, är det nödvändigt att vi se till, att pengarna
användas på bästa möjliga sätt.

Jag skulle vilja säga, att även örn man vill bibehålla föreningen som enskild
förening med tillskott från privat håll, är det väl inte rimligt att kosta på ett
dubbelarbete, och man bör åtminstone undersöka, huruvida icke arbetsmetoderna
äro mer kostsamma än som egentligen kräves. Det är omvittnat från
många håll, att det finns flera områden, där det med hänsyn till den utveckling,
som den statliga försöksverksamheten har tagit, har bedrivits ett visst dubbelarbete,
och det bör man väl i det allmännas och icke minst i skattedragarnas
intresse söka komma ifrån.

Herr Bondeson talade örn att man förstatligar för förstatligandets egen
skull. Men man skall väl inte i alla olika situationer måla upp den skrämmande
figuren på väggen, ty då är det ingen människa som tror, att det är någonting
farligt, och man skall väl skilja på förstatligande och förstatligande. I och
med att föreningen nu har existerat praktiskt taget helt och hållet på statsmedel,
är den inte någon enskild förening. Som jag nyss antydde, skulle jag
inte vilja — örn man också på det sättet fick ett visst inflytande i en sådan för -

Onsdagen den 20 juni 1945 em.

Nr 30.

115

Ang. förstatligande av Svenska vall- och mosskultur förening ens verksamhet.

(Forts.)

erling — utan vidare säga: »Visst skola vi lämna pengar, så mycket ni behöver»,
ty det är ju oförnuftigt att begagna pengar till ett dubbelarbete. Om man kan
få enskilda att lämna bidrag, är det bättre att dessa satsa pengar till en
samlad försöksverksamhet. På det sättet kan man intensifiera verksamheten.

Jag menar alltså att en utredning i denna fråga är nödvändig — en sådan
har också begärts av statsrevisorerna och av riksdagen. Det har uttalats önskemål
örn detta, och då tyckte jag, att denna utrednings mål skulle bli lättare
att precisera, örn man, såsom jag förut sagt, visste, huruvida föreningen fortfarande
skulle vara självständig eller örn den skulle ingå i den statliga försöksverksamheten.
Det uppdrogs därför åt lantbrukshögskolans styrelse att
göra upp ett program för eller en katalog över hela försöksverksamheten —
något mera gällde inte uppdraget. Sedan styrelsen gjort upp denna katalog
eller detta program var det min mening att det skulle bli en verklig utredning,
där det praktiska livets synpunkter skulle få komma fram och där inte representanter
för högskolans forskning ensamma skulle sitta och bedöma saken.
Då skulle denna utredning gälla: skall det bli en försöksverksamhet under
högskolan eller skall det bli en försöksverksamhet med en styrelse vid sidan
av högskolan? Det är klart att båda dessa saker böra övervägas och tagas i
beaktande.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att man i Finland med hänsyn till lokala
förhållanden och annat så småningom har kommit fram till att själva
forskningsverksamheten på dessa olika områden skulle ligga utanför deras högre
lantbruksundervisning, men detta har föranlett likartade professurer såväl vid
högskolan som vid försöksverksamheten och på det sättet medfört en dubbelkostnad.

Propaganda- och upplysningsverksamhet är en av de mycket viktiga punkterna.
Grund- och målforskningen är också viktig. Men det är inte säkert, vare
sig det gäller vall- och mosskulturföreningen eller det gäller annan försöksverksamhet
att det ändamålsenligaste vare sig ur praktisk eller ekonomisk
synpunkt, är, att denna upplysningsverksamhet sker från en central försöksverksamhet.
Vi ha ju diskuterat frågan örn hushållningssällskapen, och alla
ha ju insett den betydelse, som hushållningssällskapen ha haft under årens
lopp, och menat, att de haft en uppgift att fylla. För att fylla denna uppgift behöva
de personer med olika kunskaper. Det är givet, att kan man för ett
hushållningssällskap eller för några hushållningssällskap gemensamt få lämpliga
krafter att bedriva upplysning rörande resultaten av försöksverksamheten,
vilka kunna fylla samma uppgift som de, som äro anställda inom den centrala
försöksverksamheten, måste ju kostnader för resor och för hela denna upplysningsverksamhet
bli lägre än örn arbetet utfördes mera centraliserat.

Jag hade sålunda tänkt att man skulle få en verklig översyn över det hela,
och det kommer att ske vid ett bifall till utskottets förslag, varmed inte följer
någon annan olägenhet än den, som har påpekats här, att tjänstemännen inte
komma i den ställning, som en del lia önskat, förrän saken är helt klar. Men
däråt är, såvitt jag kan förstå, ingenting att göra, ty om riksdagen nu beslutar
i enlighet med utskottets förslag, måste vi försöka få det hela upplagt
på det för såväl skattedragarna som staten lämpligaste sättet och få en verksamhet,
som bäst tillgodoser folkhushållets behov, när det gäller såväl grundforskning
som målforskning och spridandet av kunskaper på de olika områdena.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

116

Nr BO.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Ang. föreskriven

tvångsupplåteise
av av
verkningsrätt.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10.31 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 21 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 226 föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må, med bifall
till motionerna I: 125 och II: 226, medgiva, att extra ordinarie landskanslisten
vid länsstyrelsen i Uppsala län Ii. Björkman må för uppflyttning i löneklass
tillgodoräkna sig den tid utöver ett år före förordnandet som extra ordinarie
landskanslist, under vilken han från och med den 1 juli 1930 tjänstgjort vid
länsstyrelsen och såsom extra landsfiskal, och sålunda uppbära den avlöningsförhöjning
som bort följa därav, dock med avdrag av det belopp av 515 kronor
55 öre, som Björkman enligt beslut av Kungl. Majit den 17 mars 1944
fått behålla, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat avslå motionerna
I: 125 och II: 226.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 29.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag, nr 575, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen därstädes utfallit med 55 ja och 116
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 133 ja
och 145 nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Herr statsrådet Rubbestad, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Näsgårds interpellation angående föreskriven
tvångsupplåtelse av avverkningsrätt, erhöll ordet och anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har herr Näsgård frågat mig, om det kunde

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 00.

117

Ang. föreskriven tvångsupplåtelse av avverkningsrätt. (Forts.)
förväntas att vid tillämpningen av vissa av bränslekommissionen beslutade
tvångsingripanden mot skogsägare hänsyn komme att tagas därtill, att kommissionen
vintern 1943/44 inom vissa delar av landet vidtagit åtgärder, som
av skogsägarna måste uppfattas som en uppmaning att inskränka vedavverkningarna.

Med anledning härav vill jag framhålla följande.

Jämlikt lagen örn avverkningsskyldighet äger bränslekommissionen, örn
skogsägare eller avverkningsrättshavare icke inom bestämd tid fullgör honom
ålagd avverkningsskyldighet, besluta örn avverkning för kronans räkning såväl
av den ved som vederbörande ''sålunda underlåtit att avverka som av vad
som jämlikt senare meddelat avverkningsbesked ålegat honom att avverka i
fortsättningen. Under de tidigare krisåren har kommissionen endast i ringa utsträckning
begagnat sig av de möjligheter till tvångsavverkning som lagen
sålunda medgivit. Detta med hänsyn till att många skogsägare avverkat mera
än Som ålegat dem, vilket minskat behovet av tvångsåtgärder mot de försumliga
skogsägarna. Nu är läget ett annat. Bränslesituationen är sådan, att alla
rimliga åtgärder för ökande av vedproduktionen måste vidtagas. Man har
övervägt vittgående tvångsåtgärder med förfoganden över skogsmark utmed
vägar för kalhuggningar för att på sådant sätt få fram erforderliga kvantiteter
bränsle. Dylika åtgärder har man dock såvitt möjligt velat undvika att
genomföra. I stället har man sökt utnyttja alla till buds stående åtgärder för
att i mera normal ordning få till stånd avverkningar. Man har då bland annat
vidtagit åtgärder för att få till stånd en självverksamhet inom vissa konsumentgrupper
bl. a. genom förvärv av avverkningsrätter. En förutsättning för att
detta skall lyckas är emellertid att man kan ställa avverkningsrätter till förfogande
för dem som själva vilja avverka skog. Bränslekommissionen har därför
i första hand vänt sig till domänverket, Sveriges skogsägareförbund, stiftsnämnder
och allmänningsstyrelser samt städer med eget skogsinnehav och vädjat
till dessa skogsägare att upplåta avverkningsrätter utöver produktionsplikten.
För att erhålla tillräckligt många objekt för ifrågavarande upplåtelser
bar det dock ansetts nödvändigt att även de enskilda skogsägarna lämna sin
medverkan. Vid de överläggningar, som kommissionen vid olika tillfällen haft
med landets länsjägmästare angående vedavverkningarna — senast den 19
april 1945, då frågan örn vidtagande av extraordinära åtgärder var föremål
för ingående överläggningar — lia länsjägmästarna hänvisat till den reserv av
lämplig vedskog som finnes å sådana fastigheter, där produktionsplikten under
de gångna krisåren icke alls eller endast i ringa utsträckning fullgjorts, samt
framhållit vikten av att strängare åtgärder vidtagas mot ifrågavarande skogsägare.
Från kristidsstyrelsehåll lia liknande synpunkter framhållits. Det kan
i ett sådant läge icke vana för mycket begärt att de skogsägare som tidigare icke
fullgjort sina åligganden nu få bidraga till bränsleförsörjningen. Det krav man
för dessa skogsägare har uppställt, nämligen att de i första hand genom överenskommelse
skola upplåta avverkningsrätt och därvid utan egen arbetsinsats
erhålla ersättning på grundval av gällande normalpris, kari icke anses oskäligt.
Skulle en sådan skogsägare icke vilja vare sig upplåta avverkningsrätt eller
förbinda sig att inom föreskriven tid själv utföra avverkningen, återstå inga
andra möjligheter ali få avverkningen utförd än genom avverkningar för kronans
räkning. En skogsägare, som anser sig hava giltiga skäl flir sin underlåtenhet
att fullgöra avverkningSskyldigheten, bär, såsom framgår av den i intorpellationen
omnämnda skrivelsen till skogsägarna, beretts möjlighet att åberopa,
dessa, innan beslut örn tvångsavverkning fattas. Hänsyn skall därvid
tagas icke blott till eventuell brist på arbetskraft utan även till andra omständigheter
som orsakat att avverkningSskyldigheten icke kunnat fullgöras.

118

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Om centralisering
av försäkringsverlesamheten

m. m.

Äng. föreskriven tvång supplåtelse av avverkningsrätt. (Forts.)

Den i interpellationen omnämnda uppmaningen till skogsägarna i vissa delar
av landet i början av år 1944 att låta avverkad långved kvarligga i skogen, var
enligt uppgift av bränslekommissionen betingad av en önskan att minska riskerna
för lagringsskador på detta ömtåliga sortiment. Riskerna ansågos nämligen
vara mindre, örn veden låg kvar i skogen, där den i allmänhet är upplagd
i res, än om den bleve upplagd i vältor vid upplagsplatserna vid vägarna.
Någon minskning av avverkningsskyldigheten innebar denna uppmaning emellertid
ej.

Herr Näsgård: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för det svar
jag erhållit på min interpellation. Samtidigt vill jag betona, att jag icke vänt
mig mot nu ifrågavarande åtgärder i och för sig. Det är naturligtvis nödvändigt
att skaffa fram ved.

I svaret har tydligt utsagts, att innan beslut örn tvångsavverkning fattas,
hänsyn skall tagas icke blott till eventuell brist på arbetskraft utan även till
andra omständigheter, som orsakat, att avverkningsskyldigheten icke kunnat
fullgöras. I bränslekommissionens cirkulärskrivelse nämndes däremot endast
bristen på arbetskraft.

Det bör såvitt jag kan förstå vara omöjligt att bortse från en sådan omständighet
som att skogsägarna på nyåret 1944 tillställdes en uppmaning att låta
långveden ligga kvar i skogen i stället för att köra ut den till bilvägar. Denna
uppmaning jämte leveransuppskovet till den 28 februari 1945 har nog i stor
utsträckning medverkat till att produktionsplikten i vissa trakter av landet icke
fullgjordes för avverkningsåret 1943/44 och sedan inte kunde fullgöras för
första delen av avverkningsåret 1944/45. Omständigheterna under sistlidna
vinter äro ju ännu i friskt minne.

Bränslekommissionens förklaring, att uppmaningen till skogsägarna att låta
veden ligga kvar i skogen betingats av en önskan att minska riskerna för lagringsskador,
verkar minst sagt överraskande. Alla representanter för skogsägarna,
som jag talat med örn saken — från småbrukare till bolagsdisponenter
— ha tolkat uppmaningen som en önskan att minska förlustriskerna för
bränslekommissionen, i händelse kriget skulle sluta under år 1944. Alla ha
dessutom dragit den slutsatsen, att bränslekommissionen vid ifrågavarande
tidpunkt icke längre var så angelägen att få fram ved från de enskilda skogarna.

Föredrogos och bordlädes ånyo sammansatta utrikes- och första lagutskottets
utlåtande nr 1 och memorial nr 2, statsutskottets utlåtanden nr 227 och 229—
251, sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial nr 5, bevillningsutskottets
betänkande nr 58, bankoutskottets memorial nr 58 och utlåtanden nr
59—61, andra lagutskottets memorial nr 78 och 79 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 74—80.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 47. i anledning av väckta
motioner angående utredning örn centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten
m. m.

I detta utlåtande hade utskottet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med anledning av de likalydande motionerna I: 197,
av herr Strand m. fl., och 11:419, av herr Hermansson m. fl., i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit

dels ville låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning med
syfte att åstadkomma en genomgripande centralisering och rationalisering av

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

119

Om centralisering av försäkring sverksamheten m. m. (Forts.)
försäkringsverksamheten, däri inbegripet om och i vilken utsträckning det
privata försäkringsväsendet borde överföras till det allmänna och i samband
därmed i vad mån flera försäkringsgrenar borde göras obligatoriska, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda,

dels ville skyndsamt låta utarbeta och framlägga förslag till en provisorisk
lagstiftning till förhindrande av att nya och ur det allmännas synpunkt icke
önskvärda försäkringsanstalter bildades eller redan bestående försäkringsföretag
började ny icke önskvärd verksamhet under den tid frågor rörande försäkringsverksamhetens
framtida utformning vore under utredning; samt

B) att motionen II: 31G, av herr Hagberg i Luleå m. fl., måtte anses besvarad
genom utskottets hemställan under A).

Reservation hade avgivits av herrar Lindblom, Westman och Siljeström, fru
Svenson samt herrar Liungqvist, Werner och Björling, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med
en hemställan,

A) att riksdagen i anledning av motionerna I: 197 och II: 419 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville skyndsamt låta utarbeta
och framlägga förslag till en provisorisk lagstiftning, innebärande dels befogenhet
för Kungl. Majit att pröva ansökningar örn stadfästelse å bolagsordningar
för försäkringsbolag jämväl ur synpunkten av behovet och önskvärdheten
av den nya verksamhet eller den utökning av förutvarande verksamhet, som
vore ifrågasatt, dels ock motsvarande befogenhet för försäkringsinspektionen
i fråga örn utländsk försäkringsanstalt;

B) att motionerna I: 197 och II: 419 i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

C) att motionen II: 316 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Lindblom: Herr talman! Utskottet har i det föreliggande utlåtandet
behandlat de väckta motionerna angående försäkringsväsendets framtida utformning.
Det gäller de från socialdemokratiskt håll ställda yrkandena om en
allsidig utredning i syfte att åstadkomma en centralisering och rationalisering
av försäkringsverksamheten, däri inbegripet örn och i vilken utsträckning det
privata försäkringsväsendet bör överföras till staten, samt vidare begäran örn
förslag till en provisorisk lagstiftning syftande till att förhindra, att nya försäkringsanstalter
bildas och att äldre företag starta ny verksamhet, medan utredningen
pågår, och slutligen den kommunistiska motionen, där man likaledes
begär centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten men
där man använder uttrycket »genom förstatligande».

I den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen ha vi gått emot yrkandet
om en ny utredning men i sak biträtt förslaget rörande den provisoriska lagstiftningen,
ehuru själva klämmen blivit något annorlunda formulerad. Utskottet
är sålunda i stort sett enigt på den punkten. De förnämsta skälen till att
reservanterna gått emot den begärda utredningen är dels, att en utredning redan
pågår, dels att yrkandet om utredning sammankopplats med frågan örn
försäkringsverksamhetens förstatligande.

Vad då först gäller den pågående utredningen, kan det kanske vara skäl i
att något beröra dess historia och verksamhet. Denna utredning tillkom som
bekant år .1937 på hemställan från försäkringsinspektionen. Direktiven för
densamma voro mycket omfattande och torde i allt väsentligt innefatta, vad
som nu yrkats vid årets riksdag, utom frågan om förstatligande. Utredningens
direktiv återfinnas i utskottets utlåtande på sidorna 12—15. .lag skall inte
trötta kammaren med att försöka återgiva de olika punkter, som där förekomma,
jag förmodar, att envar har haft tillfälle att ta del därav.

120

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Om centralis erine) av försäkring sverksamheten m. m. (Forts.)

Av besparingsskäl förklarades emellertid i januari 1940, att utredningen
tills vidare skulle vila, men år 1942 upptogs arbetet på nytt, ehuru nu med
någon mindre inskränkning i riktlinjerna för arbetet. Utredningen har dock
alltfort ett mycket omfattande program, och jag vill unge något av vad utredningen
själv har anfört därom i sin skrivelse till utskottet. Det upptar koncessionsfrågan,
livförsäkringens tekniska bestämmelser, särskilda spörsmål rörande
folkförsäkringen, särskilda spörsmål rörande tjänstepensionsförsäkringen,
särskilda spörsmål rörande ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna, kapitalplaceringsfrågan,
tillsynsmyndighetens befogenheter, vissa spörsmål rörande
läns- och häradsbolagen, skattespörsmål och bolagsrättsliga bestämmelser.
Dessutom har utredningen sedermera fått i uppgift att även undersöka frågan
om ändring i vissa hänseenden av gällande skattebestämmelser rörande livförsäkringsväsendet
samt att underkasta lagen örn försäkringsrörelse jämväl den
omarbetning, som erfordras för att bringa den i överensstämmelse med den av
1944 års riksdag antagna lagen örn aktiebolag.

Såvitt man kan döma av en jämförelse mellan de ställda yrkandena och de
sålunda redovisade direktiven för redan pågående utredning, synes det inte —
bortsett från frågan örn förstatligande — vara mer än i ett avseende, som
yrkandena gå utöver vad den pågående utredningen sysslar med, nämligen
spörsmålet örn en utvidgning av de obligatoriska försäkringsformerna.

Det brukar inte vara vanligt, att man inom riksdagen beslutar en ny utredning
i ämnen, som redan äro föremål för en statlig utredning. Vidare bör i
detta sammanhang anmärkas, att den pågående utredningen förklarat sig ha
för avsikt att redan innevarande år framlägga sitt förslag. Man måste fråga
sig, vad det är, som vållar en sådan brådska, att man inte kan dröja med att
begära en ny utredning, då den pågående redan detta år anses kunna bli färdig
med sitt betänkande. Försäkringsutredningen själv har också sett mycket
allvarligt på denna sak och ansett det enda riktiga vara, att den nu finge framlägga
sina förslag och att lagstiftning enligt dessa i mycket betydelsefulla
frågor kunde snabbt genomföras. En utredning i motionärernas syfte kommer
att bli mycket tidskrävande. Utredningen säger själv örn denna sak på s. 34 i
utskottets utlåtande: »Örn resultatet av en sådan utredning skulle avvakta,s,
innan statsmakterna taga ståndpunkt till det förslag, som försäkringsutredningen,
enligt vad ovan framhållits, avser att framlägga under innevarande år,
skulle betydande olägenheter uppstå. För försäkringsutredningen framstår det
därför såsom en angelägenhet av vikt, att dess förslag utan onödigt uppskov
kommer under statsmakternas bedömande. Särskilt betydelsefullt synes vara
att den mera ingående rättsliga reglering, som försäkringsutredningen ämnar
föreslå beträffande livförsäkringstekniken i syfte att bl. a. möjliggöra en smidigare
anpassning efter växlande ekonomiska förhållanden och därmed åstadkomma
en mera rationell grund för återbäringen till de försäkrade, snarast
möjligt genomföres.» Vidare anföras ärenden av brådskande natur, koncessionsproblemen,
nya aktiebolagslagen o. s. v. Det är sålunda en hel del saker,
som försäkringsutredningen menar måste genomföras snarast utan avvaktande
av en ny utredning.

Det förefaller, som örn utskottsmajoriteten känt sig besvärad av detta förhållande
och därför sett sig nödsakad att göra följande uttalande i sitt utlåtande:
»Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att, med beaktande av de
resultat vartill nämnda utredning kommit, fastställa den tidpunkt, då den nya
utredningen bör igångsättas.» I vanliga fall brukar riksdagen begära skyndsam
utredning, men här är det tvärtom. Här ber man Kungl. Majit ställa sig
avvaktande. En något kuriös situation!

Reservanterna förmena visst inte, att en översyn av försäkringsväsendet är

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

121

Örn centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
opåkallad, men då redan en omfattande utredning pågår och den snart är färdig
med sitt betänkande, bör det enligt deras mening inte komma i fråga, att
riksdagen gör framställning örn ny utredning. Man bör avvakta resultatet av
den pågående, innan nya åtgärder vidtas från riksdagens sida.

Det torde näppeligen vara någon överdrift, om jag här gör det påståendet,
att syftemålet med den nu gjorda framstöten är, att man vill komma fram till
ett förstatligande. I kommunistmotionen är ju också detta klart och direkt
framställt utan svävande omskrivningar, och det ser ut som en tanke, att denna
motion har nr 316, medan den socialdemokratiska huvudmotionen i andra kammaren
av herr Hermansson har nr 419. Måhända har trycket från vänster
känts besvärande, eftersom kravet fanns angivet i de 27 punkternas bok oelgott
dröjsmål skulle kunna innebära, att man förlorade initiativet. Jag utgår således
från att syftemålet är ett förstatligande av försäkringsverksamheten, såvida
man nu inte är missnöjd med den nuvarande utredningens sammansättning
och möjligen vill lia nya män. Men huvudmotionären sitter ju själv i utredningen
och torde lia möjlighet att där göra sin mening gällande. Valet gäller
sålunda förstatligande eller ej.

Vad då angår frågan örn förstatligande vilja reservanterna utifrån de utgångspunkter,
som närmare angivas i reservationen, på det bestämdaste varna
för att förstatliga vår försäkringsrörelse. Jag skall här inte ingå på de olika
skäl, som anförts däremot. De finnas angivna i reservationen, sorn jag hoppas,
att kammarens ledamöter ha tagit del av. Yi hävda, att ett förstatligande av
försäkringsverksamheten måste betraktas som ett vådligt experiment, varigenom
den nuvarande på lång erfarenhet uppbyggda organisationen skulle kunna raseras.
Ett ingrepp från statens sida, varigenom de enskilda samhällsmedlemmarna
förhindrades att liksom hittills i inbördes samverkan ordna sina ekonomiska
angelägenheter, skulle vara så stridande mot grundläggande demokratiska
principer, att det icke bör ifrågakomma. Avgörande betydelse måste tillmätas
försäkringstagarnas intresse av ett så effektivt och väl avpassat försäkringsskydd
som möjligt samt en god kundtjänst såväl under löpande försäkringstid
som genom en snabb och rättvis skadereglering vid inträffade försäkringsfall.
I intet av dessa avseenden har det kunnat visas eller ens göras
troligt, att ett förstatligande av försäkringsverksamheten skulle leda till att
försäkringstagarnas intressen bleve bättre tillgodosedda.

Herr talman! Jag skall inte vidare utveckla dessa synpunkter, utan nöjer
mig här med att yrka bifall till reservationen.

Herr Siljeström; Herr talman! Såsom den föregående ärade talaren framhöll,
torde man nog lia att betrakta do bägge föreliggande motionerna huvudsakligen
ur förstatligandets synpunkt. I arbetarrörelsens efterkrigsprogram
har under punkten 18 upptagits just försäkringsväsendets förstatligande, och
av de motioner, som nu behandlas, har den social demokratiska i andra kammaren
undertecknats av ett 60-tal ledamöter och den motsvarande motionen i
första kammaren av ett antal framstående socialdemokrater. Även orri endast
den kommunistiska motionen direkt syftar till förstatligande, tror jag det är
riktigt när man säger, att det alternativet dock är huvudsynpunkten i de socialdemokratiska
motionerna och i utskottsutlåtandct.

Till grund för dessa yrkanden Ira framförts vissa anmärkningar mot den
under nuvarande former bedrivna försäkringsverksamheten, men man kan nog
läsa mellan raderna, att motionärerna knappast på fullt allvar vilja göra gällande,
att dessa påstådda brister hos den privata försäkringsverksamheten i
och för sig skulle vara av beskaffenhet oell omfattning att kunna läggas till
grund för ett så vittgående ingripande i försäkringsväsendet, som dess förstat -

122

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Om centralisering av f försäkring sverksamheten m. m. (Forts.)
ligande skulle innebära. Nej, den verkliga grunden är nog den, som kommit
till uttryck i utskottets utlåtande, där det med citering av ett gammalt uttalande
av en känd försäkringsman sagts, att livförsäkringens egentliga syfte
är socialpolitik. Det är med andra ord försäkringens sociala betydelse, som
här skjutes fram.

Vid alla de framstötar för socialisering av skilda näringsgrenar, som gjorts
under innevarande riksdag, ha skiftande skäl anförts till stöd för förstatligandet.
Det är egentligen, när man tänker på vad som i det avseendet förekommit,
ganska synd örn det svenska näringslivet nu för tiden. Ty hur en näring
än har skött sig, letar man ändå alltid fram några skäl att åberopa, örn riksdagens
maktägande partier vilja ha förstatligande, skäl, som kunna vara rakt
motsatta dem, som tidigare åberopats för en annan näringsgrens förstatligande.
Det svenska näringslivet har blivit ett praktiskt försöksobjekt för socialdemokratiska
seminarieövningar. Och när det blir tal örn vederbörande företags
socialpolitiska betydelse, vet man i sanning inte, var det kan sluta, ty
större eller mindre social betydelse har ju överhuvud varje nyttig verksamhet
i detta land. Frågan blir bara, när det socialdemokratiska partiet anser, att
den sociala betydelsen har vuxit sig så stor, att verksamhetens överflyttande
i statlig regi är påkallat.

Den tankegång som här skymtar, medvetet eller omedvetet, uttrycktes ganska
öppenhjärtigt under andrakammardebatten förra onsdagen rörande bensinhandelns
förstatligande, då en kommunistisk talare yttrade, att det fria initiativet
och det enskilda näringslivet inte alldeles skola bannlysas i det kommande
socialistiska samhället; de skola få verka och skapa, intill dess vederbörande
näringsgren är, som talaren uttryckte det, mogen, d. v. s. mogen för
att övertagas av staten. Mohren har gjort sin plikt, mohren kan gå.

Det är i längden inte säkert, att det fria näringslivet och det enskilda initiativet
stå till förfogande på dessa villkor. Perspektiven bli så föga lockande,
att ansatserna och viljan till handling komma att förkvävas. Det är oförnuftigt
att tro, att någon vill mogna till döds, men att få mogna till liv är sunt
och verkar befrämjande.

Det är onekligen med oro man konstaterar, hur motionärerna med frejdigt
mod deklarera att den apparat, som för närvarande uppbär försäkringsväsendet,
är irrationell och överdimensionerad. När det samtidigt göres gällande, att
försäkringsväsendet ej vunnit önskvärd omfattning, måste detta innebära, att
denna stora apparat ej heller arbetar effektivt. Men det skall nog vid närmare
undersökning visa sig, att det till synes irrationella i själva verket är förnuftigt
och att de många konkurrerande krafterna nå resultat, som man icke
skulle kunna vinna med en efter strängt logiska principer uppbyggd förvaltningsapparat,
som saknar konkurrensens livgivande och sporrande moment.
Det förhåller sig- säkerligen också så, att de kostnader, som en dylik vidlyftig
konkurrentorganisation drar, i själva'' verket betala sig dels genom den ökade
omsättning, den medför, och dels och kanske framför allt genom den i förening
med vinstintresset skapade utvecklingen och förbättringen av försäkringsformerna.
Det är långa och många års erfarenheter, som den nuvarande
organisationen och förvaltningsapparaten bygga på, och det är, som det heter
i reservationen, ett vådligt experiment att rasera denna organisation.

När det gäller denna särskilda form av näringsverksamhet frapperas man
av i vilken utsträckning försäkringsrörelsen är uppbyggd på samarbetets
grund, på samarbete mellan dem som leva i ensartade förhållanden och på
grund härav äro utsatta för samma farorisker. Alla dessa tusen och ett små
härads- och sockenbolag, som bildats av bönderna inom skilda delar av riket
för tillvaratagande av gemensamma försäkringsintressen, äro uttryck för en

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

123

Om centralisering av försäkring sverksamheten m. m. (Forts.),
sund och naturlig uppfattning om det gemensamma ansvaret för skydd mot
faror, som hota alla lika. Dessa företag, som arbeta med mycket små kostnader,
omfattas med det allra största förtroende av bygdens befolkning, stödda
och ledda som de äro av ortens förtroendemän. De lia också visat sig erbjuda
ett effektivt och smidigt försäkringsskydd. Sveriges lantbruksförbund yttrar
örn dessa företag: »Verksamheten vilar på demokratisk grund, och delägarna-försäkringstagarna
lia det avgörande inflytandet över företagens ledning.
Den säregna ombudsorganisationen genom inom socknen valda förtroendemän
har ytterligare medverkat till att stärka förtroendet för dessa företag
och att utveckla en intim kontakt mellan det gemensamma företaget och delägarna-försäkringstagarna.
De lokala läns- och häradsbolagen för brandförsäkring
äro i själva verket den första moderna formen för jordbrukarnas

kooperativa strävanden.---—- Efter förebild från brandförsäkringsväsendet

ha jordbrukarna på husdjursförsäkringens område uppbyggt liknande organisationer.
Även i dessa måste delägarnas inflytande anses väl tillvarataget.»
Och lantbruksförbundet fortsätter: »Samtliga dessa företag ha till uppgift
att till lägsta möjliga kostnader bereda jordbruket effektivast möjliga försäkringsskydd,
anpassat efter den ständigt växlande utvecklingen. På grund
av den likartade uppbyggnaden och intressegemenskapen i övrigt är det naturligt,
att dessa företag arbeta i intim samverkan med jordbrukets övriga ekonomiska
organisationer.---Genom den frivilliga samverkan, som sålunda

sker både mellan landsbygdsbolagen inbördes och mellan dessas riksorganisationer
och övriga jordbrukets riksorganisationer, befrämjas utan tvivel en rationell
utveckling av den försäkringsrörelse, som tillgodoser jordbrukets behov,
samtidigt som det på hävdvunna demokratiska principer uppbyggda representationssättet
utgör en garanti för att den lokala förankringen bibehålies
och delägarnas intressen bli tillgodosedda.»

När vi sålunda få veta, att man inom lantmannakretsar är helt tillfredsställd
med dessa egna organisationer för tillgodoseende av det för landsbygden
speciella försäkringsbehovet, ligger häri en bestämd anledning att ta avstånd
från tanken på en under statlig regi åstadkommen centralisering och
rationalisering av denna form av fösäkringsverksamheten. Och likväl, mina
herrar, måste det som reservanterna säga ligga i öppen dag, att en centralisering
i första hand måste innebära, att dessa företag få upphöra med sin fria
verksamhet.

Men frånsett det ologiska i att avskaffa något, som de därav berörda äro
tillfredsställda med, och det ekonomiskt oförnuftiga i att till stora enheter sammanföra
rationellt och billigt arbetande småföretag, ligger det enligt min och
övriga reservanters uppfattning något oerhört stötande och mot här i landet
hävdvunnen rättsuppfattning stridande i att förhindra och förbjuda samhällsmedlemmar
att sammansluta sig för att i samverkan och under gemensamt ansvar
ordna sina gemensamma ekonomiska angelägenheter.

Enligt utskottets mening, heter det i utlåtandet, kunna beaktansvärda skäl
i och för sig anföras för försäkringsverksamhetens överförande till det allmänna;
och utskottet slutar sin sammanfattning av dessa skäl med följande ord:
»Utskottet förutsätter såsom självklart att ilen vinst, som kan uppkomma å
försäkringsrörelsen, ej får, om rörelsen i en eller annan form överföres till det
allmänna, användas för tillgodoseende av rent statsfinansiella syften utan bör
komma försäkringstagarna till godo. Den rationalisering som utskottet åsyftar
avser att tillgodose försäkringstagarnas intressen.» Dessa slutord i utlåtandet
rörande motionernas huvudyrkanden måste enligt min mening hänföras till
de fromma önskningarnas område. Finns det överhuvud taget något som tyder
på att försäkringstagarnas intressen skulle bli bättre tillgodosedda i en under

124

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Om centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
statlig regi bedriven försäkringsverksamhet än under nuvarande former, där
man icke minst på grund av de ständiga anmärkningarna från visst håll inom
riksdagen varit angelägen om att undanröja allt, som kunde stödja dessa anmärkningar?
Nej, man Ilar enligt reservanternas mening »snarare anledning
att räkna med motsatsen, främst på grund av bortfallandet av all konkurrens,
vilket enligt vad erfarenheten visat leder till ett stelnande i formerna och ett
hämmande av utvecklingen. Vad nu sagts gäller i särskilt hög grad sakförsäkringsbranscherna,
där kundtjänsten och möjligheterna till fri anpassning och
smidig skadereglering medfört stora fördelar för försäkringstagarna. Belysande
är att skaderegleringsfrågor — frånsett trafikförsäkringen och annan ansvarighetsförsäkring,
där särskilda förhållanden spela in — endast i ett försvinnande
fåtal fall underställas domstols prövning.»

Jag vill särskilt understryka detta förhållande, att erfarenheten talar sitt
tydliga språk örn svårigheten att få smidiga och i förhållande till den enskilde
»flotta» uppgörelser, när staten är med som part, Det ligger så att säga i statens
natur, att så är, och det måste kanske så vara. Utskottet ger också uttryck
åt en sådan uppfattning, då det säger, att vissa erinringar utan tvivel kunna
göras beträffande de former, vari statlig verksamhet för närvarande i allmänhet
bedrives. Utskottet anser det emellertid icke uteslutet att »nya och bättre
driftsformer i framtiden kunna utfinnas för en i samhällets regi bedriven försäkringsrörelse».
Må vara, men detta är en sak, och en annan sak är att omskapa
den mentalitet, som enligt min uppfattning är oupplösligt sammanknuten med
statsverksamheten. Man finner nu, hur statens representanter anse sig icke
kunna gå med på den allra naturligaste förlikning, utan av hänsyn till verksrevisorer
och andra känna sig tvungna att strängt hålla på statens anspråk.
Aven örn en vidgad statlig affärsverksamhet kommer att luckra upp denna uppfattning,
torde det vara en lång väg man har att vandra, innan så kommer
att ske. Och lika anpasslig som den privata verksamheten visat sig vara, kommer
den statliga aldrig att kunna bli.

4 Vad härefter angår utskottets uttalande, att en förutsättning vid förstatligandet
är, att vinsten ej får användas för att tillgodose rent statsfinansiella
intressen, kommer nog inte en sådan ordning att tillämpas längre än den finnes
förenlig med det statsfinansiella läget. I en viss ekonomisk situation, då det ej
befinnes möjligt att med direkt beskattning eller på annat liknande sätt fylla
statens penningbehov, lärer en dylik av utskottet uppställd pekpinne icke
utgöra någon som helst garanti mot att det statliga försäkringsväsendet användes
såsom skattekälla; och en gång anlitad kommer nog den källan att
ständigt hållas levande. Jag tänkte särskilt på detta förhållande, då jag under
gårdagens debatt hörde herr Johan Bärg tala om möjligheten att genom förstatligande
skaffa nya inkomstkällor för att. ersätta skatterna. Här erbjuder
sig naturligtvis en utmärkt ny inkomstkälla.

Den pågående utredningen med syfte att åstadkomma en rationalisering av
den enskilda försäkringsverksamheten har givit utskottet anledning att uttala,
att »det torde böra ankomma på Kungl. Majit att, med beaktande av de resultat
vartill nämnda utredning kommit, fastställa den tidpunkt, då den nya
utredningen bör igångsättas». Det är enligt reservanternas sätt att se ett
ganska egendomligt och för ali riksdagspraxis främmande tillvägagångssätt
att, medan ännu utredning örn vissa i motionerna berörda frågor pågår, begära
ny utredning utan att avvakta det resultat, den pågående utredningen kan
komma till. Visserligen syfta motionerna längre än utredningen, men det
förefaller under alla omständigheter besynnerligt, att utskottet ej kunnat ge
sig till tåls, till dess resultatet framlagts, i synnerhet som utredningen själv
säger, att betänkande jämte lagförslag beräknas komma att framläggas under

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

j 25

Örn centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
innevarande år. Brådskan verkar nog en smula misstänkt och understryker den
uppfattning jag tidigare antytt, nämligen att huvudsyftet med den nya utredningen
är förstatligandet. Men, handen på hjärtat, gode herrar av majoriteten,
kan man verkligen göra gällande, att missförhållandena inom försäkringsväsendet
äro av den allvarliga natur, att en utredning örn försäkringsverksamhetens
socialisering framstår såsom så ytterligt angelägen, att man icke kan
vänta och se, huruvida möjligen förekommande brister kunna avhjälpas genom
de förslag, som komma att framläggas av den pågående utredningen? Enligt
reservanternas mening utgör den motivering, som framförts i motionerna, icke
någon saklig grund för en skrivelse örn ny utredning.

Att här ingå på den kritik och motkritik, som framförts i fråga örn den
enskilda försäkringsverksamheten, torde knappast tjäna någonting till och
skulle endast förlänga debatten utan att föranleda någon ändrad uppfattning.
Jag kan inskränka mig till att instämma i den slutsats, reservanterna kommit
till då de säga, att den i motionerna framförda kritiken mot den privata försäkringsverksamheten
i väsentliga delar icke är hållbar.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Det förefaller som om både majoriteten
och minoriteten i utskottet skulle ha en gemensam utgångspunkt för sitt
resonemang kring denna fråga. Från utskottets sida har mycket starkt betonats,
att försäkringsverksamheten är till för att gagna försäkringstagarna, tillgodose
deras intressen, och reservanterna ha lika starkt poängterat, att verksamheten
är till för försäkringstagarna.

Under sådana förhållanden är det ganska egendomligt, att denna fråga blåsts
upp till sådana väldiga dimensioner och att den gjorts till en politisk stridsfråga
av första ordningen. Örn utgångspunkten för majoriteten och minoriteten
är densamma, tycker jag att man i lugn och ro skulle kunna diskutera de utvägar,
som kunna tänkas för att på bästa sätt tillgodose försäkringstagarnas
intressen; något annat är det ju inte fråga örn. Denna angelägenhet är enligt
min mening inte alls någon partifråga. Spörsmålet är av helt annat slag och
berör en sida hos det moderna samhället, som, vi ha ägnat mycket stor uppmärksamhet
här i riksdagen och även annorstädes, nämligen vår socialpolitik.

Det torde få anses oomstritt, att försäkringsverksamheten skall lia en social
funktion att fylla. Därav följer väl att samhället har större anledning att intressera
sig för denna fråga än för de flesta andra. Det är just de sociala och
socialpolitiska frågorna, som samhället brukar mest intressera sig för, och jag
förstår därför inte, att det anses så särdeles anmärkningsvärt, att det väekes
motioner, skrives utskottsutlåtanden och fattas riksdagsbeslut i fråga om försäkringsverksamheten.
Med den ställning, som de svenska statsmakterna städse
ha intagit till de socialpolitiska frågorna, förefaller mig detta tvärtom vara
ganska naturligt.

Av detta följer också, att vi här ha att göra med ett område, där man inte
kan ställa samma krav på ekonomisk rörelsefrihet för den enskilde företagaren
som när det gäller vanlig affärsverksamhet eller därmed jämförbara ting. Örn
detta är en socialpolitisk fråga, är det uppenbart att rörelsefriheten för den
enskilde vid verksamhetens bedrivande måste bli mindre än på andra områden,
och det kan då ej anses opåkallat, att samhället befattar sig med frågan om på
vad sätt den privata verksamhet, som förekommer, skall kontrolleras och eventuellt
också begränsas.

Motståndet mot motionen har i huvudsak följt tre linjer. Först och främst
har man försökt påvisa felaktigheter i själva motionen, och försäkringsbolagens

128

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Örn centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
riksförbund har utgivit en hel stor broschyr, där man radar upp en massa verkliga
eller påstådda felaktigheter. Vidare har man åberopat den pågående försäkringsutredningen,
och det gjorde särskilt herr Lindblom i sitt anförande.
Slutligen betraktar man motionen som ett socialiseringshot, och det var i huvudsak
på denna tredje linje herr Siljeström opererade. Jag skall tillåta mig att
något litet uppehålla mig vid dessa invändningar.

För min del vill jag ingalunda bestrida, att det i motionen kan finnas en
och annan felaktighet, kanske ett och annat uttryck eller en och annan formulering,
som är missvisande: jag är inte fackman på detta område och skall
överhuvud taget inte ge mig in i någon diskussion om den saken. Jag vill bara
påpeka, att det är fråga om en enskild motion och inte örn en kungl, utredning.
Det lär väl i alla fall inte kunna ställas samma anspråk på enskilda motioner
som på kommittébetänkänden; dylika gå för övrigt inte heller alltid skottfri.
Jag vill också fästa uppmärksamheten vid att det material, som föreligger i
denna fråga, är mycket omfattande och på samma gång kompliceiat. Det är
därför inte så lätt för den, som inte är fackman, att genomtränga och bearbeta
detta material. Sålunda finns det helt naturligt risk för en viss felprocent.

Men jag skall som sagt inte gå närmare in på den saken. Det finns ju representanter
för motionärerna här i kammaren, och jag förmodar att de ta upp
den sidan av saken i den män det är nödvändigt. För min del tillåter jag mig
bara att konstatera, att kritiken så vitt man kan se har slagit över och att den
gjort det ganska våldsamt. Man har inte nöjt sig med att påvisa felaktigheter,''
utan man har konstruerat sådana, när man inte fått ihop tillräckligt många på
annat sätt.

Jag skall ta ett enda exempel. På sina håll har det gjorts en mycket stor
affär av att den socialdemokratiska motionen berör problemet om dyrtidstillägg
för vissa försäkringstagare. Det har till och med sagts, att motionärerna riktat
ett angrepp, mot den privata försäkringsverksamheten, då de påvisat, att det
inte är möjligt att inom ramen för den nuvarande försäkringsverksamheten
lösa detta problem. Vad som skett i motionen är — så vitt jag kunnat läsa rätt
innantill, och det har jag åtminstone tidigare brukat kunna göra — ingenting
annat än att man helt kallt konstaterat ett faktum, nämligen att det inte har
varit och inte är möjligt att lösa detta problem så länge försäkringsverksamheten
bedrives i enskild regi. Detta är någonting helt annat än att angripa den
försäkringsve.rksamhet, som nu bedrives. När man till och med finner anledning
att lasta motionärerna för att de gjort ett sådant påpekande, då måste jag för
min del säga, att kritiken har gått väl långt.

Jag finner det för övrigt anmärkningsvärt, med vilken frenesi riksförbundet
har angripit själva tanken, att försäkringstagarna skulle hållas mer eller mindre
skadeslösa för den penningvärdesförsämring, som eventuellt kan ske. Oavsett
vilken uppfattning man har om möjligheten att lösa detta problem, måste det
väl anses i högsta grad önskvärt, att man kunde lösa det. Och det bör väl
inte anses oriktigt, att man åtminstone överväger möjligheterna att göra det.
Jag kan överhuvud taget inte förstå, att man behöver bekämpa själva tanken
på en sådan lösning, därför att man eventuellt har den uppfattningen, att den
nuvarande formen för. försäkringsverksamhetens bedrivande är den enda riktiga
och den enda möjliga.

Man har också pekat på att det för närvarande försiggår en utredning, kallad
försäkringsutredningen. Herr Lindblom uppehöll sig vid den punkten och fann
det anmärkningsvärt, att utskottet föreslagit en ny utredning av denna fråga,
när det faktiskt pågår en sådan, låt vara i begränsad omfattning. Till stöd för
denna sin åskådning mobiliserade herr Lindblom som sagt försäkringsutredningen.
Tyvärr har herr Lindblom råkat ut för ett litet missöde: försäkrings -

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

127

Örn centralisering av försäkring sverksamheten m. m. (Forts.)
utredningens utlåtande är nämligen inte så kategoriskt på denna punkt, som
han söker göra gällande. Om jag slår upp s. 34 i det föreliggande utlåtandet,
finner jag där att försäkringsutredningen så långt ifrån har avstyrkt utredning,
att den tvärtom har uttalat sig på följande sätt: »Självfallet finnes från försäkringsutredningens
sida intet att erinra mot att en sådan särskild utredning
kommer till stånd, varom motionärerna hemställt.» Försäkringsutredningen vill
visserligen samtidigt framhålla några sjmpunkter, men avstyrker sålunda inte
en utredning. Däremot är det riktigt att den anser, att man bör avvakta den
pågående utredningens slutförande, innan en ny utredning igångsattes.

Jag tror att vi beträffande den nu pågående utredningen kunna konstatera
två ting: för det första att 1942 års försäkringsutredning är mera begränsad
än den försäkringsutredning, som igångsattes år 1937 och sedermera avbröts
— det har också medgivits av reservanterna — och för det andra att ingen
av dessa utredningar, vare sig 1937 års eller 1942 års, täcker de krav, som
framställas i motionerna. Örn man vill lia en utredning av den omfattning,
som motionärerna föreslagit, synes det mig under sådana förhållanden naturligt,
att den pågående utredningen inte får stå i vägen för ett beslut i denna
riktning. Jag kan förstå reservanternas ståndpunkt, att de inte vilja ha någon
utredning, men jag har svårare att förstå, hur man skulle kunna rikta någon
anmärkning mot majoriteten — som faktiskt vill ha en utredning av större
omfattning — för att den framlägger förslag härom.

Däremot kan det naturligtvis i detta sammanhang diskuteras, vid vilken
tidpunkt en utredning bör igångsättas. Herr Lindblom trodde, att utskottet
möjligen känt sig besvärat av att en utredning pågår, vars resultat kan väntas
föreligga inom en nära framtid, och att utskottet fördenskull skyndat sig
att i sitt utlåtande skriva, att det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att
bestämma tidpunkten för den nya utredningens igångsättande. Vi känna oss
inte alls besvärade .av det faktum, att en utredning pågår. Vi lia konstaterat,
att den är av betydligt mindre omfattning än den, som föreslagits av motionärerna
och som utskottet för sin del förordar. Vi lia konstaterat att resultatet
av den pågående utredningen kan väntas tämligen snart och menat att
Kungl. Maj:t bör lia möjlighet att sätta i gång den större utredningen vid
den tidpunkt, som Kungl. Maj:t nied hänsyn till den pågående utredningen
finnér lämplig. Även herr Lindblom antydde, att det inte torde komma att
dröja länge, förrän försäkringsutredningen slutförts. Men i så fall bör det
rätt snart bli möjlighet att överväga direktiven för den nya utredningen, vilket
givetvis bör ankomma på Kungl. Maj :t. Den inställningen kan man möjligen
rikta sig mot, om nian vill vinna tid och tänker, att örn vi kunna undvika
ett beslut vid denna riksdag, så dröjer det i vart fall till framåt nästa
sommar, innan det kan bli något riksdagsbeslut i saken, och ytterligare någon
tid, innan utredningen kommer i gång. Örn man innerst inne tänker på det
sättet, kan jag som sagt förstå resonemanget, men annars har jag litet svårt
att förstå det.

Jag tror att var och en, som läser utskottets utlåtande och reservationen, får
en ganska klar föreställning örn att det finns en del förhållanden, både sådana
som beröras av den nu pågående utredningen och sådana, som inte beröras av
den, vilka torde böra bli föremål för närmare utredning. Detta medges också i
reservationen, och jag tycker därför inte, att motsättningen i den frågan mellan
majoriteten och reservanterna är så stor, som det skulle kunna förefalla
av de båda föregående anförandena. Reservanterna anse emellertid, att Kungl.
Maj :t utan något nytt riksdagsinitiativ kan uppta den avbrutna utredningen
av år 1937 i bela dess vidd, och den uppfattningen kan jag förstå. Men för
att kunna ställa sig på den ståndpunkten lia reservanterna måst vifta bort ett

128

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Om centralisering av försäkringsverksamlieten m. m. (Forts.)
mycket viktigt spörsmål, som utskottsmajoriteten fäst stort avseende vid, nämligen
problemet örn en utvidgning av området för dc obligatoriska försäkringarna.

Emellertid tycker jag, att reservanternas motivering i det fallet är i svagaste
laget. På s. 30 återfinnes vad reservanterna anse, att utskottet borde lia
skrivit beträffande spörsmålet om en utvidgning av de obligatoriska försäkringsformerna.
Där heter det: »Beträffande sistnämnda spörsmål vill utskottet
som sin mening uttala, att det näppeligen torde vara möjligt att i allmänhet
avpassa en obligatorisk försäkring så att den tillgodoser alla individuella
behov.» Jag skall inte göra någon invändning mot resonemanget i och för
sig; det kan vara alldeles riktigt, att den obligatoriska försäkringen behöver
kompletteras med frivilliga försäkringar, att de försäkrade böra ha möjligheter
att så att säga bättra på den obligatoriska försäkringen. Men hur detta
skulle kunna anföras som ett motiv för att man absolut skall avstå från att
överväga frågan örn en utvidgning av området för de obligatoriska försäkringarna,
kan jag sannerligen inte förstå. För den frågans bedömande har
detta uttalande så vitt jag kan se inte det minsta värde.

När jag nu talar örn reservationen, skall jag beröra en sak som framhålles
där på s. 28 och som herr Siljeström i sitt anförande mycket starkt underströk.
Jag tänker på frågan örn de s. k. småbolagen, sockenbolagen och häradsbolagen,
dessa örn jag så får uttrycka mig mycket demokratiska försäkringsorganisationer.
Herr Siljeström finner i utskottsutlåtandet och den utredning,
som där föreslås, ett hot mot dessa små organisationer. Jag kan tänka
mig hur de av kammarens ledamöter, som inte närmare följt med denna frågas
behandling, när de höra ett sådant uttalande, i andanom se, hur dessa små
bolag hålla på att uppslukas av det statsmonopolistiska vilddjuret. Emellertid
torde det kunna fastslås, att motionerna inte syfta på dessa företag, utan på
de stora bolagen, och att de syfta på personförsäkringsverksamheten åtskilligt
mer än på sakförsäkringsverksamheten.

Det bör kanske också i det sammanhanget sägas, att dessa små bolag, örn
vilka herr Siljeström har talat och vilka även i annat sammanhang varit föremål
för uppmärksamhet, spela en ganska liten roll i den stora verksamhet, varom
här är fråga. De små bolagens verksamhet inskränker sig till huvudsakligen
två branscher, brandförsäkring och kreatursförsäkring, och premierna för
dessa bolag representera, så vitt jag är rätt underrättad, inte mer än tre procent
av samtliga premier till de enskilda försäkringsbolagen. Örn man beaktar
detta förstår man nog, hur liten denna sak är i det stora sammanhanget och
hur opåkallat det är att skjuta fram det spörsmålet till en central ställning,
när vi diskutera frågan örn försäkringsverksamhetens rationalisering. Jag betraktar
detta tal mera som en taktisk fint. Sådana får man naturligtvis tillåta
sig i de politiska diskussionerna; den rätten bestrider jag inte. Det är mycket
behagligt att skjuta fram dessa små socken- och häradsbolag framför de stora
företagen och inge folk föreställningen, att det är dessa småbolag man skjuter
på när man i själva verket kritiserar de stora. Men jag tror för min del inte,
att den metoden kommer att lyckas. Det bör nämligen finnas möjligheter att
göra klart både för de små bolagen och för den svenska allmänheten, att örn
hela problemet inskränkte sig till dessa små bolag, skulle det överhuvud taget
inte finnas någon försäkringsfråga att diskutera, och då skulle vi inte behövt
ha denna debatt här i kammaren. Jag tror för min del, att vi kunna lämna
dessa bolag och deras verksamhet å sido; det finns inte någon anledning att
göra den delen av försäkringsverksamlieten till någon huvudfråga i detta sammanhang.

Jag kommer så in på frågan örn förstatligandet, som av herr Siljeström

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

129

Örn centralisering av för säl: ringsverksam helen m. rn. (Forts.)
kanske mest sköts fram vid kritiken av motionerna och utskottets förslag.
Herr Siljeström tror naturligtvis socialdemokraterna örn allt ont, när det
gäller detta område. Trots att utskottets förslag, så vitt jag kan förstå även
enligt herr Siljeströms mening, är tämligen hovsamt och försiktigt formulerat,
tror han att förstatligandet är det huvudsakliga intresset för motionärerna och
utskottsmajoriteten och att det inte är några andra intressen som besjäla utskottsmajoriteten
än att så fort som möjligt kunna lägga hela försäkringsverksamheten
under statens kontroll och förvaltning.

Herr Lindblom anställde till och med vissa reflexioner över det förhållandet,
att den kommunistiska försäkringsmotionen i andra kammaren bär nr 316 och
den socialdemokratiska nr 419. Han menade, att det var trycket från kommunisterna,
som tvingat fram den socialdemokratiska motionen, och ansåg uppenbarligen,
att det finns ett sådant samband mellan dessa båda motioner, att den
senare är ett resultat av den förra. Dess värre råkade herr Lindblom här ut
för olyckan nr 2. För det första är huvudmotionären i andra kammaren, herr
Hermansson, en gammal motionär i denna fråga, åtskilligt äldre än de kommunistiska
motionärerna. Även örn hans motion i år, i vissa avseenden, sträcker
sig något längre än hans tidigare, får han nog sägas vara banbrytare när det
gäller att motionera örn försäkringsverksamheten. Och för det andra står det,
som herr Siljeström för övrigt har påpekat i annat sammanhang, några räder
om försäkringsverksamheten i det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet, vilket
som bekant utkom innan den kommunistiska motionen skrevs — det exemplar
jag har i min hand är i vart fall tryckt år 1944.

Beträffande förstatligandefrågan får jag kanske till en början göra en
personlig deklaration. Jag har under min riksdagstid aldrig skrivit under någon
försäkringsmotion, och jag har egentligen heller aldrig tänkt göra det. Jag
har aldrig propagerat för att försäkringsverksamheten skall förstatligas, och
jag har icke på något sätt engagerat mig i en sådan propaganda. Jag bär
alltså inga prestigesynpunkter eller dylikt att tänka på i detta sammanhang,
utan jag kan diskutera denna fråga tämligen lidelsefritt. Jag förstår, att herrarna
inte vilja gå med på att jag kan diskutera den objektivt, ty ni anse
naturligtvis att det förhållandet, att jag har ett medlemskort i det socialdemokratiska
partiet, rrtesluter varje möjlighet till objektivitet från min sida.

Jag skall göra ett annat och viktigt påpekande. Utskottet har inte begärt
något förstatligande av försäkringsverksamheten, vilket enligt min mening är
en ganska väsentlig omständighet i detta sammanhang. Örn det hade varit på
det sättet, att utskottet hos Kungl. Maj :t begärt framläggandet av ett förslag
örn försäkringsverksamhetens förstatligande, skulle jag lia förstått mycket av
det väsen, som förekommit och kanske i fortsättningen skall förekomma omkring
denna fråga. Men nu föreligger faktiskt inte något sådant uttalande från utskottets
sida. Vad utskottet föreslår är ingenting annat än en allsidig och
förutsättningslös utredning, varvid även frågan om förstatligande, helt eller
delvis, skall prövas. Jag måste i detta sammanhang säga, att jag tycker det
är ganska egendomligt med den rädsla för allsidiga och förutsättningslösa
utredningar, som gripit den svenska borgerligheten. Denna rädsla gör sig påmind
i alla möjliga och, jag frestades säga, omöjliga sammanhang.

De borgerliga representanterna inom utskottet ha, såsom framgår av reservationen,
ingenting emot en utredning i och för sig. Skillnaden mellan majoriteten
och minoriteten inom utskottet är den, att majoriteten vill lia utredningen
förutsättningslös medan reservanterna inte vilja det. Reservanterna vilja från
utredningen utesluta ett alternativ, nämligen att försäkringsverksamheten i
större eller mindre utsträckning skall kunna förstatligas. De vända sig alltså

Första hammarens protokoll 19A5. Nr SO. 9

130

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Om centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
emot den förutsättningslösa utredningen. Det är här den verkliga skiljelinjen
mellan utskottsmajoriteten och minoriteten går. Jag tror att det är ganska
klokt av kammarens ledamöter att göra detta klart för sig.

Örn jag nu tänker på denna rädsla för förutsättningslösa utredningar, som
yppar sig vid olika tillfällen — jag skulle nästan vilja kalla det skräck •—-så erinrar jag mig de anklagelser för att vara doktrinär, som tid efter annan ha
riktats mot den svenska socialdemokratien. Det är inte så värst länge sedan
dylika anklagelser restes. Jag skulle med hänvisning till det faktum, som jag
nu har påpekat och som ingen av herrarna kan vederlägga, vilja fråga, vilken
av meningsriktningarna inom utskottet som är doktrinär i detta avseende. Är
det majoriteten eller är det minoriteten? Så vitt jag förstår mig på logik,
måste det vara reservanterna som äro doktrinära, eftersom de inte ens våga
undersöka möjligheten att förstatliga försäkringsverksamheten.

Av det jag här har sagt framgår, att jag personligen inte har engagerat mig
för ett förstatligande. När jag nu diskuterar förstatligandefrågan, gör jag
det alltså inte därför att jag har någon utpräglad uppfattning örn hur försäkringsverksamheten
för framtiden skall ordnas, utan därför att motsidan
skjutit fram detta spörsmål och gjort det till en av de centrala punkterna i
detta problemkomplex. Av den anledningen har det blivit nödvändigt att
även från motsidan diskutera frågan örn ett förstatligande.

Jag har redan antytt, att försäkringsverksamheten måste ha en social funktion
och alltså tangera området för den socialpolitik, som riksdagen och regeringen
och det svenska samhället bedrivit och alltjämt bedriva. Jag har framhållit,
att därav med naturnödvändighet följer, att de svenska statsmakterna
lia anledning att intressera sig för detta problem och till och med skyldighet
att göra det. Jag kan omöjligen acceptera den uppfattningen, att denna sociala
verksamhet nödvändigtvis måste bedrivas i enskild regi. Oavsett huruvida det
är praktiskt eller ändamålsenligt att denna verksamhet bedrives av staten,
måste jag utesluta tanken att denna verksamhet med nödvändighet skall bedrivas
i form av enskild företagsamhet; verksamheten i fråga sammanhänger
ju med hela vår socialpolitik. Jag skulle vilja gå ett steg längre och säga, att
det finns mycket starka skäl som tala för att försäkringsverksamheten i större
eller mindre utsträckning bör bedrivas i statlig regi eller i varje fall på ett
sådant sätt, att staten har ett avgörande inflytande och en bestämd kontroll
över densamma.

För att inga missförstånd skola behöva uppstå vill jag säga, att i den mån
det från socialdemokratiskt håll har talats om förstatligande eller socialisering
eller läggande under samhällets kontroll av enskilda företag och företagsgrenar,
är det inte fråga om någon socialisering för socialiseringens egen skull.
Det för oss avgörande, när vi ta ståndpunkt till sådana frågor, är ändamålsenligheten.
Örn vi finna, att det är ändamålsenligt att bedriva en verksamhet i
statlig regi eller i nära förbindelse med staten eller samhället — det kan ju vara
fråga örn andra samhällsorgan än staten — resonera vi örn saken och fatta
eventuellt också beslut. Men örn våra resonemang leda oss fram till uppfattningen,
att en statlig verksamhet inte är ändamålsenlig, komma vi icke att ge
oss in på en sådan väg. Ty vi ha aldrig avsvurit oss bruket av vårt ekonomiska
förnuft och komma heller inte att göra det.

För min del tror jag, att ett överförande av försäkringsverksamheten till
samhället på vissa områden kan vara inte blott ändamålsenligt, utan också nödvändigt;
örn detta också inte skulle vara fallet just nu, kan jag mycket väl
tänka mig en situation, då en sådan nödvändighet kan uppstå. Jag anser därför
att man inte kan vifta bort frågan örn nya former av obligatorisk försök -

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

131

Örn centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
ring på det behändiga sätt, som reservanterna och de två föregående talarna ha
gjort.

Jag kan jn här kanske också göra en personlig bekännelse. Jag har i mina
dagar intresserat mig åtskilligt för de sociala problemen, även för socialförsäkringen,
och jag har i likhet med många andra människor försökt bilda mig en
uppfattning om hur framtidens socialförsäkringssystem kommer att se ut. Jag
har då kommit fram till den uppfattningen, att vi nog förr eller senare bli
tvingade att företa en fullständig omgestaltning av vårt socialförsäkringsväsen.
Vi måste lägga det efter helt nya och mycket större linjer. Jag tänker mig, att
den svenske medborgaren från vaggan till graven skall följas av en socialförsäkring,
en enda socialförsäkring med en enda socialförsäkringsavgift, som tages
ut i samband med skatten. Det skulle innebära en oerhörd rationalisering och förenkling
av hela försäkringsväsendet här i landet. Jag tänker mig, att denna
socialförsäkring skall ge medborgarna »stöd och trygghet vid arbetslöshet,
olycksfall, sjukdom, invaliditet, moderskap, familjeförsörjarens frånfälle och
andra omständigheter, som medföra förlust av förvärvsförmågan». Dessa sista
ord har jag citerat, inte ur det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet, utan
ur det socialdemokratiska partiets politiska program. När en dylik reform skall
genomföras, vågar jag inte yttra mig örn nu. Det är klart, att denna reformtanke
behöver mogna något, men förutsättningen för att en sådan reform överhuvud
taget skall kunna genomföras är att försäkringsverksamheten åtminstone
delvis överföres till samhället. Inte minst med hänsyn därtill vägrar jag bestämt
att acceptera uppfattningen, att det här är ett område, som samhället överhuvud
taget inte får kasta sina blickar på, till vilket staten icke får utvidga sin
verksamhet.

Här kanske jag kan få göra en parentes. Utskottet har i sitt utlåtande sagt,
att man inte utan vidare kan förutsätta, att samhällets organ skulle vara mindre
skickade att bedriva försäkringsverksamhet än enskilda företag. Denna
formulering är mycket försiktig. Den har dock givit anledning till anmärkningar
mot utskottsmajoriteten. Den har tolkats såsom ett uttryck för att utskottsma
jonte ten överhuvud taget inte tror på att statlig verksamhet är ändamålsenlig.
Det förefaller nästan ''sorn örn utskottet skulle stått bättre till böks
på de håll, från vilka anmärkningarna riktats, örn utskottet hade uppträtt med
samma tvärsäkerhet som motionernas kritiker gjort. För min del har jag alltid
hört till dem som anse, att man inte skall uppträda så där tvärsäkert, utan att
man skall skriva endast vad man kan stå för. Det är inte så säkert, att statlig
verksamhet är överlägsen på alla områden — på vissa områden är den det
— men det är heller inte så alldeles avgjort, att enskild verksamhet är överlägsen
på ett område som detta. När man inte kan säga någonting bestämt, är
det riktigt att inte ställa ut några växlar. Örn vi hade gjort det, skulle det
för övrigt ha bundit den utredning, som vi föreslagit, och det ha vi självfallet
inte velat vara med örn.

Så kommer jag fram till en fråga, som också berörts av någon av de föregående
talarna. Det är frågan örn de statliga driftsformernas ändamålsenlighet. I
allmänhet förbinder man begreppet statlig verksamhet med begreppen byråkrati,
formalism och tungroddhet, och jag är den förste att medge, att det i den
statliga verksamheten förekommer byråkrati och även slentrian i mycket stor
utsträckning. Jag har själv många gånger reagerat mot detta. Som en något
förmildrande omständighet skulle jag måhända kunna anföra, att jag även
inom den privata verksamheten träffat på byråkrati, slentrian och andra missförhållanden,
så gudskelov har inte staten monopol på sådant. Utskottet framhåller
också, att ett övervägande bör ske av frågan om nya former för bedrivande
av den statliga verksamheten. Utskottet menar alltså, att man inte får

132

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Örn centralisering av för säkring sverksamheten m. m. (Forts.)
utgå från att den statliga verksamheten lyckligast och bäst bedrives av ett
kungligt ämbetsverk. Jag vill påpeka, att det inte är några nya tankar utskottet
här uttalar. Den gamla socialiseringsnämnden föreslog faktiskt en omläggning
av statens affärsdrivande verksamhet, som gick i motsatt riktning
mot den herrarna föreställt sig att vi sträva efter, alltså i riktning
mot den statliga verksamhetens anpassning efter driftsformer, som
förekomma inom den privata företagsamheten. Därför brukade också mera doktrinära
socialister kalla detta socialiseringsnämndens program för avsocialisering.
Första lagutskottet skulle således ha varit inne på avsocialiseringens
linje såtillvida, när det uttalat sina tvivel örn huruvida ''statlig verksamhet
bäst bedrives i nuvarande former. Jag tror emellertid att utskottet är inne på
en riktig tankegång. Framtiden kommer troligen att visa, att denna utvecklingslinje
är naturlig. Vi anse, att företagsverksamheten, i all synnerhet när
det gäller affärer och dylikt, bör bedrivas i mera självständiga former än vi
äro vana vid från den statliga verksamheten, men naturligtvis skall alltid samordningen
och kontrollen ligga hos samhället. Det anse vi vara tämligen självklart.

Jag skall inte här diskutera vilka driftsformer som kunna tänkas. Det är
en fråga, som tål att utredas och övervägas. Man kan beträffande avgörandet i
dylika statliga företagsgrenar tänka sig en tredelning av makten mellan samhället,
de i verksamheten anställda och konsumenterna. Örn jag håller mig till
det föreliggande området blir det samhället, de anställda och försäkringstagarna.
Det är möjligt, att det skulle vara ändamålsenligt med en sådan anordning.
Det är möjligt, att det på många områden skulle vara lämpligt att skapa stora
kooperativa enheter, som under samhällets ledning och kontroll bedriva en viss
verksamhet. Men det är nu en fråga, som jag inte skall fördjupa mig i.

Jag vill endast upprepa, att jag tror, att vi kommit så långt, att en omprövning
av de statliga driftsformerna bör ske. Kravet på effektivitet i den ekonomiska
verksamheten förutsätter en sådan omprövning. Hela denna fråga ligger
emellertid i framtiden, och jag förstår mycket väl att herrarna säga, att dessa
önskemål utgöra en ringa tröst för oss — att vi kanske hinna genomföra både
det ena och det andra innan de kunna förverkligas. Statens verksamhet kanske
hunnit blomma ut i byråkratisk riktning på många områden och på mångahanda
sätt innan vi komma så långt att de statliga driftsformerna bli omlagda.

Alldeles frånsett det resonemang jag här fört finns det dock tre korrektiv
mot byråkratisering av den statliga verksamheten och mot misskötsel; jag skulle
till herr Siljeström vilja säga även mot de fiskaliska intressen, som han tror
ligga fördolda bakom denna tanke på ett statligt övertagande av verksamheten.
Det första korrektivet heter ökad offentlig insyn i verksamheten. Det är uppenbart
att ju större denna offentliga insyn är i den statliga verksamheten, desto
större garanti finns det för att företagen komma att skötas på ett förnuftigt
och ändamålsenligt sätt. Det andra korrektivet heter ökat och lagfäst inflytande
för försäkringstagarna i vad det gäller försäkringsverksamheten — i
andra fall för konsumenterna. Försäkringstagarna ha ju här ett påtagligt
intresse. Det ligger inte i deras intresse att företaget skötes dåligt, att administrationskostnaderna
och anskaffningskostnaderna sluka en för stor del av
deras premier, att verksamheten byråkratiseras och det ligger inte i deras intresse
att försäkringen användes såsom ett beskattningsinstrument. Deras intresse
är således här fullständigt klart. I den mån man garanterar och säkrar
inflytandet åt försäkringstagarna inom försäkringsverksamheten, den må vara
statlig eller enskild, skapar man faktiskt en garanti mot en dylik inte önskvärd
utveckling. Det tredje korrektivet slutligen heter försäkringstagarnas organisering.
Det har ju organiserats på snart sagt varje område i detta land,

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

133

Örn centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
och det finns väl knappt en människa här i landet som inte är organiserad. Ja,
vi leva faktiskt i Organisationssverige för närvarande. Vi lia sett hur t. ex.
folkpensionärerna under de sista åren bildat organisationer, och det är inte
några små organisationer, som skola tillvarataga folkpensionärernas intressen
gentemot staten. Vore det därför så onaturligt örn även försäkringstagarna
skulle bilda organisationer, örn de skulle misstänka, att det i ett eller annat avseende
förekommer missförhållanden, som skada deras intressen? Jag anser att
försäkringstagarna, örn dylika tecken skulle visa sig, inte skulle tova att skapa
ett instrument för tillvaratagande av deras intressen. Eftersom nästa alla människor
i detta land äro försäkringstagare, skulle denna organisation bli den
största här i Sverige och även den mäktigaste. Tror någon att vare sig företagsledningarna
eller statsmakterna mot denna oerhörda makt skulle våga driva
in verksamheten på byråkratiska linjer eller våga utnyttja den för tillgodoseende
av statens finansiella intressen. Jag tror det inte.

Här finnas således medel att skydda sig mot en utveckling i den riktning,
som reservanterna och de föregående talarna antytt. Jag tror inte man behöver
ängslas så mycket för att försäkringsverksamheten, örn den i större eller mindre
utsträckning bedrives i statlig regi, skall komma på avvägar.

Därmed har jag sagt det huvudsakliga av vad jag tänkte säga om de resonemang
som förts i reservationen och av de föregående talarna. Det skulle naturligtvis
vara frestande att uppehålla sig vid ännu ett kapitel, nämligen kapitlet
örn friheten, som spelat en mycket stor roll, inte i denna riksdagsdebatt, men
däremot i den kampanj, som förekommit mot motionerna innan utskottsutlåtandet
skrevs. Denna kampanj har ju till och med varit så omfattande och så
företagsam, att den mobiliserat frihetshjälten Engelbrekt såsom ett redskap för
att slå ihjäl motionärerna. Nu är jag emellertid för min personliga del inte
så övertygad örn att det är så klokt att draga in Engelbrekt i detta sammanhang.
Örn jag minns rätt från den mycket torftiga historieundervisning jag fått,
har jag för mig, att även frihetshjälten Engelbrekt, när han först framträdde,
betraktades såsom en stor samhällsomstörtare, en farlig man. Han rönte samma
öde som motionärerna, herr Hermansson m. fl. Man trodde, att han ville omstörta
och fördärva hela vårt samhälle, men när han fått hålla på ett tag, kom
man underfund med att han ville samhällets väl. Det kan hända, att man i
framtiden även på borgerligt håll kommer att ge herr Hermansson och hans
medmotionärer upprättelse. Kanske kommer man inte heller att betrakta dem
som samhällsförstörare, när det gått någon tid. Man kommer då att se dessa
frågor i ett helt annat perspektiv.

Det kan således enligt min mening inte vara så stor anledning att tala örn
friheten i detta sammanhang. Man kunde möjligen lala örn friheten för vissa
enskilda företag och vissa enskilda intressen, men det stora frihetsbegreppet
som sådant tror jag inte jag har anledning att taga upp till diskussion så länge
inte någon av motståndarna till utskottsutlåtandet ger sig in på samma linjer
som kritiken utanför riksdagen gjort.

Efter dessa uttalanden är jag, herr talman, färdig att ställa ett yrkande.
.Tåg yrkar med mycket gott samvete bifall till utskottets förslag, och jag gör
det till och med i den fasta förvissningen, att jag står den Engelbrektska frihetsandan
mycket närmare än de göra, som bekämpa motionerna och utskottsutlåtandet.

I herr Karl Johan Olssons yttrande instämde herrar Wiklund, Franzon,
Fahlander, Heuman, Alfred Andersson, Anderberg, Leander och Ahlkvist, fru
Sjöström-Bengtsson samt herrar Sandegård, Schlyter, Bäcklund. Bamberg,
Sundvik, Linar Lerssoni, Näsström, Editt, Olofsson, Hage och Svedberg.

134

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Örn centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! När jag yttrar mig i denna fråga
rörande ett förstatligande av försäkringsverksamheten går jag endast in på
en del för landsbygdens brandförsäkringsbolag speciella förhållanden och synpunkter,
men vad jag därvid kommer att säga har säkerligen tillämpning i
ganska stor usträckning även på övriga försäkringsformer och försäkringsbolag.

Innan jag går in på vad jag i detta sammanhang tänkt säga, vill jag endast
med några ord vända mig till herr Karl Johan Olsson. Han säger bland annat,
att motionärerna ej syfta på landsbygdens brandförsäkringsbolag, och han
förtydligar detta genom att nämna de små läns- och häradsbolagen. Jag vill
emellertid framhålla, att de bolag, som äro anslutna till landsbygdens brandförsäkringsbolags
förening, omfatta en försäkringsstock till ett belopp av cirka
14 miljarder kronor. Det är således en ingalunda ringa del av försäkringsverksamheten
som faller på dessa bolag, ehuru deras premieinkomst är relativt låg
i förhållande till övriga försäkringsbolag.

När man läser igenom motionen och drar ut kontentan av vad motionärerna
avse att nå, finner man ju, att det först och främst är en centralisering och
en rationalisering av försäkringsverksamheten. Utskottet framhåller såsom de
främsta målen för sina önskningar ändamålsenlighet, effektivt försäkringsskydd
och billiga kostnader, och utskottet gör den reflexionen, att samhällets
organ icke böra vara mindre skickade än de enskilda företagen att driva en
rationell försäkringsrörelse. Man frågar sig då, örn det för närvarande brister
något väsentligt i dessa avseenden? De enskilda bolagens verksamhet är helt
inriktad på att nå det mål, som såväl motionärerna som utskottet uppställt,
nämligen en rationalisering, en effektivisering och ett förbilligande av försäkringsverksamheten.
Vad effektiviteten beträffar •— jag tänker således nu
närmast på landsbygdens brandförsäkringsbolag — krävs det att man ständigt
följer och bearbetar försäkringsstocken. Anskaffningen av nya försäkringar
är inte det viktigaste för dessa bolag, utan det är att vårda försäkringsbeståndet,
så att försäkringen verkligen är effektiv. Man anser inom dessa
brandförsäkringsbolag — och jag tror förhållandet är detsamma även inom
andra bolag — att den försäkringstagare, som vill betala sin premie ordentligt,
skall också ha rätt att få sin egendom försäkrad till fulla värdet och sålunda
skyddas i händelse av olycka. Örn han skulle begå misstaget att anlägga
mordbrand är detta en kriminell historia, som skall behandlas från den synpunkten,
men detta skall inte gå ut över hela försäkringsstocken, utan var och
en skall känna sig tryggad.

Beträffande de arbetsmetoder som tillämpas vid dessa bolag kan följande
förtjäna framhållas. Dessa försäkringar gälla för obegränsad tid, varför försäkringstagaren
vanligtvis, när han fått sin försäkring, lägger ner försäkringsbrevet
i en låda och hoppas, att någon olycka inte skall ske. Han följer inte
så noga konjunkturlägets växlingar, oell när ett eller ett par år gått kanske
försäkringsbeloppet är orimligt lågt. Utvecklingen under de sista fem åren har
ju givit oss en utomordentligt viktig erfarenhet i detta avseende. Bolagen
måste således oavbrutet följa utvecklingen och om så erfordras söka förmå
försäkringstagarna att höja sina försäkringar. Man måste till och med ofta
skriva om försäkringarna och därvid söka ge försäkringstagarna ett begrepp
örn vilka värden de böra åsätta sin egendom. Denna omskrivning av försäkringar
och denna bearbetning av försäkringsstocken innebära ett mycket omfattande
arbete från brandförsäkringsbolagens sida. Jag kan nämna, att beträffande
Jönköpings läns brandförsäkringsbolag, där jag har min verksamhet,
utgjorde antalet försäkringar år 1940 61 229 med en försäkringssumma

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

135

Om centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
av 693 000 000 kronor. År 1945 hade antalet försäkringar stigit till 66 493
och omslutningen till 975 000 000 kronor — ökningen av antalet försäkringar
utgjorde således 8,4 procent men ökningen av omslutningen, d. v. s. försäkringsbeloppen,
40 procent. Det skulle inte varit möjligt att på detta sätt följa
utvecklingen om inte bolaget hade nedlagt ett mycket intensivt arbete just på
denna sak, och jag är livligt övertygad örn att detsamma gäller inte bara beträffande
Jönköpings läns brandförsäkringsbolag utan beträffande alla bolag,
som äro anslutna till föreningen. Det gäller säkerligen också beträffande
en mängd tariffbolag och övriga bolag. Försäkringsbolagen få således inte
vänta på kundens initiativ, utan de måste bearbeta kunden. Det låter kanske
något underligt, men det är faktiskt på det sättet, att det inte^ bara är
försäkringstagaren utan även försäkringsgivaren som tycker det är tråkigt örn
en olycka inträffar och egendomen kanske inte på långt när är försäkrad till
fulla värdet. Det är en utomordentligt tråkig sak när man inom ett försäkringsbolags
styrelse skall behandla försäkringsfall, där en dylik underförsäkring
föreligger och försäkringshavaren kanske nästan ruineras och får gå ifrån
sin egendom.

Detta är således den arbetsmetod landsbygdens brandförsäkringsbolag använda.
Tror någon, att staten skulle kunna arbeta lika effektivt? Enligt min
uppfattning är detta helt enkelt omöjligt, ty staten måste driva denna verksamhet
efter bestämda linjer och med en organisationsapparat, som omöjliggör
en dylik arbetsmetod, och örn man inte bearbetar försäkringsstocken på
det sätt jag här talat örn, vinner man inte den effektivitet som utskottet åsyftar.
Vid ett förstatligande av denna verksamhet förlorar man både effektiviteten
och ändamålsenligheten.

Vad sedan brandskaderegleringen beträffar kan det kanske vara av intresse
att se hur den tillgår inom landsbygdens brandbolag. När brandskada skett
företages en besiktning av någon ledamot av brandstodsnämnden inom den
kommun där skadan uppstått och i regel — i varje fall när det gäller större
försäkringar -— en eller ett par av styrelsens ledamöter. Vid besiktningen företages
värdering av skadans omfattning, varvid tillämpas en mycket human
bedömningsgrund. Man kan därvidlag till och med sträcka sig längre än försäkringsvillkoren
medgiva, och i de fall man inte anser sig kunna gå så långt
som försäkringstagaren tycker vara skäligt och lämpligt, kan ju ärendet hänskjutas
till bolagsstämman, som oberoende av gällande bestämmelser kan fatta
det beslut som kan anses skäligt.

Hur skulle det gå till om staten hade hand örn verksamheten? Jag är livligt
övertygad örn att man i så fall skulle anse sig nödsakad att följa gällande
föreskrifter till punkt och pricka. Örn inte befattningshavarna inom denna
verksamhet gjorde det, skulle de riskera att få riksdagens revisorer eller statens
sakrevision över sig, och då vore inte situationen så särskilt ljus. Den enskilda
företagsamheten rör sig oerhört mycket lättare på ett område som detta
än ett statligt organ. Jag kan i detta sammanhang endast hänvisa till den
erfarenhet, som säkerligen många av kammarens ledamöter lia angående riksförsäkringsanstaltens
tillämpning av gällande bestämmelser. Jag klandrar inte
riksförsäkringsanstalten därför, ty den måste handla i enlighet med föreskrifterna
och måste följa givna direktiv, men följden blir att bedömningen av försäkringsfallen
mångå gånger blir ganska hård.

Vad sedan frågan om förbilligande av kostnaderna beträffar så sammanhänger
denna fråga i utomordentligt hög grad med frågan i vilken
utsträckning man vill ägna kundkretsen sin uppmärksamhet. Vill man inte
lägga ned något större arbete härutinnan, kunna ju kostnaderna väsentligt för -

138

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Örn centralisering av för säkring sverksamheten m. m. (Forts.)
billigas. Vill man däremot sköta kundkretsen såsom man bör göra genom att
följa utvecklingen och bearbeta försäkringstagarna till deras eget bästa, måste
kostnaderna också bli större.

Jag är livligt övertygad om att när det gäller att välja mellan en större utgift
och en mindre effekt är det bättre att välja den större utgiften och få full
effekt, såvitt man överhuvud taget skall kunna få valuta för utgifter som nian
har för sin försäkring. Dessutom skulle man ju kunna i förbilligande syfte bedriva
en restriktiv skadereglering, det vill säga hålla på gällande bestämmelser
till punkt och pricka. Därigenom skulle kanske en viss besparing kunna
lännas.

Vad så beträffar utskottets resonemang örn samhällets medbestämmanderätt
över fonderade medel, förhåller det sig såvitt jag vet på det sättet, att alla
bolag i mycket stor utsträckning, kanske till och med till övervägande delen,
numera placera sina tillgängliga medel i statsobligationer och andra likvärdiga
obligationer. Man köper inte annat för de tillgängliga medlen än så kallade
guldkantade papper. Det bolag som jag tillhör använder sina medel i ganska
stor utsträckning till kommunallån och lån till landstinget, ett användningssätt
som säkert tolereras även av motionärerna.

Nu kräver utskottet trygghet och soliditet. Man frågar sig då: saknas det
trygghet och soliditet hos dessa bolag? Det äldsta länsbolaget i riket är Jönköpings.
läns brandförsäkringsbolag, som tillkom år 1839. Där har det aldrig
brustit i soliditet. Jag är livligt övertygad om att samma är förhållandet beträffande
övriga bolag. Beträffande fondernas placering har jag nyss talat.
Dessutom har man ju återförsäkring beträffande riskerna i syfte att åstadkomma
utjämning i händelse av exceptionellt hög skadefrekvens, vilket ju tryggar
bolagens, ställning i mycket hög grad. Vidare har man för de ömsesidiga
brandförsäkringsbolagen en obegränsad ansvarighet för delägarna i bolagen.
Detta är således den soliditet som bolagen kunna uppvisa, och jag tror att det
bör kunna vara tillräckligt även för motionärerna.

Vad sedan beträffar koncentrationen av verksamheten är det som jag nämnde
så, att dessa bolag äro anslutna till Landsbygdens brandförsäkringsbolags
förening. Försäkringsbeståndet i de olika bolagen är i fråga örn det största bolaget
1 503 miljoner kronor och etet minsta 33 miljoner kronor. Då organisationen
i varje särskilt bolag anpassas efter den omslutning bolaget har, är det
knappast troligt att en ytterligare koncentration skulle förbilliga bolagens verksamhet.

Jag skall härefter nämna några ord örn en fråga, som inte berörts vare sig
av utskottet eller motionärerna men som är av intresse för den verksamhet som
försäkringsbolagen bedriver. Jag tänker på brandskyddet. Landsbygdens bolag
ha under ett antal år satsat mycket betydande belopp till stärkande av
brandskyddet dels för de enskilda försäkringstagarna och dels i allmänhet genom
att utrusta brandkårer och i övrigt organisera brandväsendet inom de olika
kommunerna. Så har skett i hela landet. Vad beträffar Jönköpings län ha vi
hela länet belagt med brandkårer efter ett bestämt system med undantag för
ett pär små socknar i västra delen av länet och Visingsö, där sockenbolagen
handhava största delen av försäkringsverksamheten. Bolaget bär även bidragit
till anordnande av brandbrunnar och beviljar kontant bidrag för sådant ändamål.
Man bär beslutat att även sedan kommunerna ålagts vissa skyldigheter i
brandskyddsavseende fortsätta denna verksamhet för att underlätta kommunernas
arbete. Vidare sysslar man med besiktningar av elektriska anläggningar,
och man bekostar i viss utsträckning brandsynerna. Frågan örn anordningar
och bidrag till åskskydd har varit uppe till behandling inom föreningen och

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

137

Örn centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
även inom olika bolag, och den frågan blir säkert mycket aktuell, när förstklassig
materiel finnes att tillgå.

Vidare har man inom landsbygdens brandförsäkringsbolags förening anordnat
samarbete på det sättet att man fastställt sina tariffer gemensamt, och
man utövar information för de olika bolagen, så att de skola kunna hålla sig
up to date med vad som förekommer på brandskyddets område och för att man
skall kunna arbeta på bästa och rationellaste sätt.

Vad jag nu sagt avser ju främst de ömsesidiga läns- och häradsbolagen.
Men jag är livligt övertygad örn att det i stor utsträckning är tillämpligt även
på andra försäkringsbolag. Man frågar sig då, örn inte dessa bolag ha väl fyllt
sin uppgift. Det önskemål, som motionärerna och utskottsmajoriteten vilja
tillgodose, kan inte bli bättre tillgodosett genom inrättande av statliga företag.
Effekten skulle minska och kostnaderna öka. Och jag vill tillägga, att man inte
bör förslösa den tillgång, som vi äga i den moderna försäkringsverksamheten i
riket.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Bondeson, Lodenius och Gabrielsson.

Herr Westman: Herr talman! När jag hör till en av de ledamöter av utskottet
som enligt den ärade talaren på älvsborgsbänken inte förstått innebörden av
frågan om försäkringsväsendets förstatligande önskar jag framlägga några
skäl för mitt ståndpunktstagande.

Herr Karl Johan Olsson är ju en skicklig talare och synes vara en politisk
trollkarl av mycket stora mått, när han kan påstå, att det är vi reservanter,
som gjort denna fråga till en politisk fråga. Det är väl att gå alltför långt.
Motionärernas uppläggning av frågan gör den helt politisk.

I sitt anförande framhöll herr K. J. Olsson, att reservanterna ville skjuta
fram de mindre försäkringsbolagen bara för att skydda de större. Han gjorde
gällande, att de mindre bolagen inte hade så stor betydelse, eftersom deras
andel utgjorde blott tre procent av bolagens totala omslutning. Men vi jordbrukare
äro mycket rädda om den frihet, som man ännu inte talat örn i denna
debatt, men enligt den ärade talarens uppfattning spelat en stor roll vid utskottsbehandlingen
och i den allmänna diskussionen. Vi önska behålla våra försäkringsföretag
som vi rent av betrakta som klenoder. Jag har uppleva t det
motstånd inom jordbrukarnas föreningsrörelse i Östergötland, när det gällde
att sammanföra andelsmejerierna till ett stort, centralt mejeri. Bönderna protesterade
i det längsta. De ville själva sköta sina företag, och de anse att det
är på den enskilda företagsamheten som samhället är uppbyggt.

Varför ha vi lyckats i vårt land klara den kris som vi nu genomlevat? Så
som jag ser saken, lia vi gjort det tack vare den enskilda företagsamheten och
initiativkraften, dag har den uppfattningen, att örn det föreliggande socialdemokratiska
efterkrigsprogrammet hade varit genomfört, hade vi svenskar inte
haft den frihet, som vi ha i dag. Det är lack vare stödet av den fria företagsamheten,
jag understryker detta, som vi kunnat hävda vår ställning. Den
ärade talaren borde förstå, att när jag hyser denna uppfattning, jag inte kan
vara med örn en socialisering av försäkringsverksamheten.

Jag ber att ytterligare få belysa att de mindre bolagen oell de tre procenten
inte arn alldeles betydelselösa. I vår reservation står det örn dem: »Av vad
ovan anförts framgår, att av de i vårt land verksamma försäkringsbolagen
nära tusentalet äro mindre s. k. sockenbolag» — tusentalet betyder mycket
för oss, men är ingenting för den ärade talaren, för honom är massan avgörande
—- »och 176 läns- eller häradsbolag. Av sockenbolagen bedriva 727 en -

138

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Örn centralisering av för säkring sverksamheten m. m. (Forts.)
dast husdjursförsäkring, 234 endast brandförsäkring och 14 endast sjöförsäkring,
avseende fiskebåtar och fiskredskap. Av läns- och häradsbolagen bedriva
95 endast brandförsäkring och 63 endast husdjursförsäkring samt de övriga
endast sjö- eller hagelskadeförsäkring.» För de ledamöter av denna kammare,
som intressera sig för denna fråga och som önska fortsätta läsningen, vill jagnämna,
att detta står på s. 28 i utskottets utlåtande.

För att tillmötesgå min ärade vän på älvsborgsbänken skall jag ta upp
frågan örn frihetsbegreppet till belysning. Jag sätter oerhört stort värde på
friheten och tror inte på förstatligandets välsignelse på alla områden. För mig
är det helt och hållet en lämplighetsfråga från samhällets synpunkt. Jag är
en gammal syndare, när det gäller förstatligande, och kommer antagligen att
förbli det. I vissa fall gillar jag förstatligande; jag ger sålunda mitt erkännande
åt t. ex. postverket och telegrafen. Jag har deltagit i 1936 års utredning
örn förstatligande av de enskilda järnvägarna. När jag därvid hade tillfälle
att resa omkring och studera järnvägarna, var jag i början mer än tveksam,
men jag kom mer och mer underfund med att starka skäl talade för att
förstatliga dem.

Jag är således ingalunda någon doktrinär. Som nämnts inser jag lämpligheten
av att postverket är förstatligat, och jag förstå,r, att skäl talat för inrättandet
av tobaksmonopolet och vin- och spritmonopolet. Även när det gäller
elektriciteten har jag varit med örn att tillstyrka en utredning men den har
låtit vänta på sig.

Däremot ångrar jag, att jag varit med om att besluta förstatligande av vägväsendet.
Jag får från allt för mångå håll höra, att detta beslut inte var lyckligt.
Mina sagesman påstå, att det har blivit mycket dyrare — kostnaderna
för vägarbetena, uppgiva de, utgjorde blott en tredjedel av de nuvarande i
statsdrift. Förut tog vägstyrelserna upp lån och satte i gång arbeten på
egen hand, när det av praktiska skäl var lämpligt. Jag erkänner gärna, att
jag är ångerköpt på den punkten. Härtill koni den känslan, som fick uttryck
i de orden: »Tänk vad det vore skönt, örn vägväsendet bleve förstatligat, så
att vi sluppe vägtungan och den orättvisa beskattningen!»

Örn jag får ta kammarens tid i anspråk längre, kanske jag kan återgå till
friheten på försäkringsväsendets område som frågan för dagen gäller.

Första lagutskottet och särskilt dess ärade ordförande bruka vara mycket
noga med att inte i onödan hemställa örn skrivelse till Kungl. Maj :t. Tidigare
har ordföranden i liknande fall sagt, att man inte skall begära utredning på
ett område, där en sådan redan pågår. Inom lagutskottet rådde ingen entusiasm
för motionen, ty vi voro inställda på att gå efter gamla, beprövade linjer.
I det fallet finnes det en sund konservatism inom utskottet. Det förvånade
mig därför högeligen, att saken tog den vändningen, att. utskottets majoritet
beslutade hemställa örn en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om
utredning.

Jag tror inte att försäkrings verksamheten lämpar sig för socialisering, och
man kan inte begära av en riksdagsman, att han skall gå med på en begäran
om en utredning om ett förstatligande, som han inte tror på. Herr K. J. Olsson
framhöll, att det endast var fråga örn en förutsättningslös utredning, men när
man inte ens tror på förutsättningarna för en utredning, synes det mig bäst
att säga ifrån örn detta.

Varför tro vi inte, att det är lämpligt med socialisering här? Jo, försäkringsväsendet
måste skötas mycket smidigt. Staten kan inte stå i samma intima
kontakt med allmänheten som de privata bolagen nu göra. Och personligen hyser
jag en känsla av tacksamhet mot den fria företagsamheten, som på detta område
varit så oerhört betydelsefull och gjort sin sak bra. Motionerna bygga

Torsdagen den 21 juni IDIS.

Nr 30.

139

Om centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
delvis på föråldrade uppgifter. För ett tiotal år sedan var det möjligen så, som
det framställes i motionerna, men sedan dess har det skett en sanering och en
omorganisation. Omkostnaderna lia sänkts, och hela verksamheten har anpassats
efter den demokratiska åskådning, som nu är rådande.

Vid bedömandet av denna fråga bör man ta hänsyn till erfarenheter från
utlandet. I flera länder har det misslyckats, där staten försökt driva försäkringsrörelse.
Och för några dagar sedan läste jag en tidningsnotis örn frågans läge
i Norge, där man inte vågade gå så långt som här: »Enligt arbetarpartiets
program skall det bli samhällskontroll av bank- och finansväsen, nyckelindustrier
och försäkringsväsen, men inte förstatligande.» Hos norrmännen får jag
alltså ett stöd för min uppfattning, att man måste gå försiktigt fram, när det
gäller förstatligande.

Vi måste besinna att det här gäller en oerhört stor rörelse, med tiotusentals
tjänstemän. Det blir mycket svårt för staten att klara den uppgiften.

För någon tid sedan stod i tidningen Östgöta Correspondenten en uppsats om
»Folkstyrets krav». Författaren är en av rikets mest betrodde män, herr Anders
Örne, han är inte bara generaldirektör, utan därtill ordförande i riksgäldsfullmäktige.
Han har samma uppfattning som jag eller — för att vara artig —
jag har samma uppfattning som han. Där står bland annat: »Ju mer alla livsviktiga
samhällsfunktioner centraliseras och ju större allmänhetens beroende av
dessa funktioner blir, dess lättare är det för en diktator att erövra och länge
behålla makten. Örn det skall vara möjligt för medborgarna att behålla något
inflytande över en modern centraliserad stats styrelse, fordras det av dem ett
civilt mod av stora mått.» Jag skall inte trötta kammaren med att läsa upp
hela artikeln, utan nöja mig med ännu en del. Under mellanrubriken »Demokrati
är oförenlig med monopolisering» heter det: »Det är rätt egendomligt att''
se, hur man i nutidens tvångssamhällen mer och mer strävar efter centralisering,
efter att lägga varje verksamhetsgren under ett starkt och enhetligt monopol,
men samtidigt ropar efter ökad demokrati. Man synes icke fatta, att dessa
två strävanden stå i den skarpaste motsättning till varandra. Ju större centralisering,
dess större inflytande för experterna och dess mindre för medborgarna
själva. Ej ens den form av kontroll, som ligger i inbördes tävlan mellan olika
företag, företagsformer och institutioner, synes man numera uppskatta. Här
föreligger en uppenbar oförmåga hos medborgarna att begagna sin tankekraft.
Man följer helt enkelt en moderiktning utan att bry sig örn att spörja, huruvida
den är förnuftig eller motsatsen.»

Herr talman! Jag tror, att jag med detta — detaljerna i frågan ha ju behandlats
av de föregående talarna — har klargjort, varför jag inte kan vara med
örn att förstatliga försäkringsväsendet. Men jag skulle vilja med stöd av några
handlingar, som jag fick häromdagen, anföra ytterligare en del uppgifter
som jag gärna skulle se intagna i riksdagens protokoll.

Försäkringsbolagens omkostnader ha spelat en stor roll i debatten, och det
har varit en gammal, men kanske något demagogisk käpphäst att tala om de
höga direktörslönerna inom försäkringsverksamheten. Kammarens ledamöter
veta ju, att de inte ha någon större betydelse, då de slås ut på hela företaget,
men man anlägger kanske mera pedagogiska synpunkter och tycker att det är
olämpligt med så höga löner. Det tycker nog jag också, men jag har tagit det
rätt lugnt med tanke på att tack vare dc höga lönerna får ju staten med nuvarande
skattesatser in en hel del pengar, som användas till av riksdagen prövade
ändamål. Men samtidigt vill jag påpeka, att de uppgifter örn löner på
hundratusentals kronor, som man ibland hör, äro oriktiga. Jag har här framför
mig en »PM rörande inkomster för verkställande och vice verkställande direktörer
i våra tro största försäkringskoncerner samt ytterligare tre bolag». Enligt

140

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Om centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
denna är högsta verkställande-direktörsinkomsten 65 000 kronor oell den lägsta
32 000 kronor. Högsta inkomsten för vice verkställande direktör ligger emellan45
000 och 50 000 kronor, och lägsta inkomsten för vice verkställande direktören
eller motsvarande befattning utgör 21 000 kronor. I vissa av ovanstående
inkomster ingår tantiem.

o Vidare har jag fått uppgifter, som belysa, hur dessa löner ställa sig i förhållande
till de löner, som staten betalar i de halvstatliga bolagen. Direktören
för vin- och spritcentralen har sålunda 50 000 kronor och direktören för tobaksmonopolet
lika mycket. Dessutom har jag några uppgifter örn andra chefslöner
inom statlig och kommunal förvaltning. Generaldirektören i domänverket har
30 000 kronor, generaldirektören i statens järnvägar 36 000 kronor och chefen
för Norrbottens järnverk 35 000 kronor. Härjämte utgår dyrtidstillägg på lönen
för statstjänstemannen för närvarande med 31 procent på 10 800 kronor. Inom
Stockholms stad finnas löner på 30 870 kronor, 28 665 kronor o. s. v. I dessa
belopp ingår rörligt lönetillägg med för närvarande 47 procent. Slutligen vill
jag nämna, att borgarråden ha 36 000 kronor örn året.

Vårt samhälle är sedan gammalt uppbyggt så, att örn det finns en duktig
karl på en post, vill man visa honom erkänsla och betala honom ordentligt. Demokratien
har ännu inte slagit igenom i den utsträckning, att ens en socialdemokrat
vägrar att ta emot en lön på 50 000 kronor, örn han blir erbjuden den.
Vi ha inte kommit så långt, att han säger, att han inte vill ha mer än 15 000
kronor. Chefslönerna i försäkringsbolagen spela en underordnad roll, men efter
allt som sagts om dem tycker jag, att det bör vara intressant för kammarens
ledamöter att få reda på sanningen. Och så få vi, som sagt, inte glömma bort
att staten tar det mesta av pengarna i skatt.

Jag slutar nu mitt inlägg med skaldeorden: »Var glad åt fadren och vad de
betytt. Blott tanklöshet förskingrar arvet. Allt gammalt är ej mossbeväxt, allt
nytt kan inte forma tidevarvet.»

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen, som jag hoppas kammaren
biträder.

Herr Strand: Herr talman! Såsom motionär ber jag först och främst att få
tacka utskottet för det värdefulla och välskrivna utlåtande, som utskottet avgivit,
och för att utskottet tagit hand örn försvaret av hela frågan på ett sådant
sätt, att motionärernas ord i saken praktiskt taget skulle vara överflödigt. Jag
konstaterar även med glädje, att också reservanterna äro på det klara med att
det finns förhållanden inom försäkringsväsendet, som det är skäl att se närmare
på. Ingenting är så heligt här i världen, att det inte kan vara lämpligt
att ta en titt på det emellanåt.

Det har ju blivit ganska stor offentlighet omkring motionerna i försäkringsfrågan,
och det ha vi väl inte heller anledning att beklaga. Det har blivit mycken
uppståndelse först och främst bland dem, som känt sig närmast berörda, det
vill säga försäkringsbolagen och försäkringsanstalterna, men saken diar även
rent politiskt väckt uppståndelse. Svenska försäkringsbolags riksförbund har i
ett omfattande yttrande till första lagutskottet framfört sina sakliga erinringar
mot de påståenden, som motionärerna kommit med, och förbundet har i en
mycket omfattande annonskampanj propagerat för den fria företagsamheten på
försäkringsväsendets område.

Jag satt häromdagen och bläddrade i en ganska respektlös tidskrift, som
utgives av elevkaren vid Stockholms tekniska högskola. Jag fann där följande
visdomsord: »Om man springer fortare än ljuset, svartnar det för ögonen.» Jag
har faktiskt fått den uppfattningen av riksförbundets annonsering, att den
ligger en hästlängd före upplysningen, och örn det inte precis svartnar för ögo -

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

141

Om centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
nen, blir etet kanske så, att det skymmes bort en del av det, som är väsentligt
vid bedömandet av dessa motioner.

Anledningen till att mitt namn återfinnes under motionen är inte den, att
jag skulle ha någon särskild åstundan att komma den privata försäkringsverksamheten
till livs. Jag vill inte ens räkna den såsom närmast berörd av denna
fråga i annat avseende än att den kritik, som i motionerna riktats mot verksamheten,
har hämtat sitt material från den privata företagsamheten, eftersom
det inte finns något annat att gå efter. Härutinnan har det gjorts ganska grava
anmärkningar och påståtts, att missvisande och felaktiga upplysningar presterats
i motionerna. Det är mycket möjligt att så även i vissa avseenden är fallet,
men det är beroende på att det material, som stått till förfogande, varit
otillfredsställande. Man har inte haft tillräckligt underlag för att göra en mera
pålitlig bearbetning. Nu spelar det emellertid inte så stor roll, örn det kommit
med några felaktiga uppgifter eller missvisande påståenden i motionerna,
eftersom en utredning, om nu sådan kommer till stånd, förmodligen har möjlighet
att skaffa fram allt vad som behövs för att bedöma, huruvida de gjorda
påståendena äro riktiga, och även avgöra den lämpligaste företagsformen för
den framtida ^försäkringsverksamheten. Det förhåller sig inte så, att det här
ställts krav på förstatligande. Det är fråga örn en undersökning, huruvida inte
ett förstatligande skulle vara den lämpligaste formen för verksamhetens bedrivande.

Det är ju ett helt knippe med erinringar som framförts mot motionerna. Jag
skall inte beröra dem samtliga, eftersom det anförande, som förut hållits av
herr Karl Johan Olsson, var ganska klarläggande. Jag vill emellertid ännu en
gång understryka hans uttalande, att det inte är de små sockenbolagen och
andra_ sådana ömsesidiga försäkringsbolag eller försäkringsanstalter, som givit
materialet till motionernas yrkanden. Det är väl ingen, som tror annat än att
försäkringstagarna ha inflytande i alla dessa tusentals små bolag ute i bygderna.
Det är ju försäkringstagarna själva, som bildat dessa, bolag, och åtminstone
har jag den ^uppfattningen, att etet är de själva som förvalta dem. Det finns
alltså inte någon anledning att i fortsättningen av debatten ta upp frågan örn
dessa bolags förstatligande eller icke. De ligga vid sidan av hela detta yrkande.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att den verkligt betydande
delen av försäkringsverksamheten i landet bedrives av 141 stora bolag, där det
är aktieägarna, som ha inflytande över förvaltningen och ledningen, och där
försäkringstagarna praktiskt taget inte ha något att säga till örn. Jag är för
min del klart medveten om att det är synnerligen svårt att bereda inflytande
på företagens ledning för en försäkringstagarstock, som exempelvis beträffande
livförsäkringar uppgår till 3,5 miljoner personer. Det är praktiskt taget
ogörligt att finna någon form, där varje försäkringstagare skulle kunna få inflytande
i något avseende. Det är precis lika omöjligt som att lösa den frågan,
hur man skall giva insättarna i sparbankerna något inflytande på sparbankernas
verksamhet. Man kan endast i viss utsträckning nå detta mål. Men man
kan ju i alla fall nå så långt, att det blir ett visst demokratiskt system för
val av ledningen i företagen.

Jag bär för min del inte ansett denna detalj vara av någon mera avgörande
betydelse i detta sammanhang. _Vad jag mest fäst mig vid är till en början de
stora kostnader, som otvivelaktigt drabba försäkringstagarna. Därmed har jag
inte sagt, att jag är övertygad om att försäkringsbolagen inte göra vad som är
möjligt för att bringa ned kostnaderna. Jag har ju själv varit i tillfälle att.
konstatera, att det mången gång varit ganska svårt att få en rimlig avlöning
till sådana, som driva verksamheten ute på fältet. Men vad jag inte är lika

142

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Om centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
övertygad om, det är, att man i tillräcklig utsträckning undersökt alla möjliga
utvägar för att komma fram till en billig förvaltning. I ett av de yttranden,
som avlämnats — jag tror att det var från de kooperativa försäkringsanstalterna
— har man bland annat anfört, att den kollektiva olycksfallsförsäkring,
som bedrives inom detta företag, är synnerligen billig i drift. Den
arbetar med mycket låga omkostnader. Det finns ytterligare en sådan försäkringsgren
inom samma företag, nämligen kollektiv garantiförsäkring, där man
lyckats driva ned kostnaderna ganska avsevärt.

Det är den konkurrens som finns på området, som jag anser lägga binder i
vägen för att de enskilda bolagen skola tillräckligt beakta de möjligbeter, som
böra finnas för att få fram försäkringsformer som äro billigare i omkostnader
än de i motionerna redovisade. Det är ganska naturligt, att exempelvis en
brandförsäkring på 10 000 kronor, som kostar låt oss säga 3—4 kronor om
året, såsom fallet är här i Stockholm, måste bli ganska dyrbar. I fråga om
sådana sakförsäkringar har man även gjort försök att komma fram till en
bättre ordning. Man Ilar exempelvis för fastigheter fått fram kombinerade försäkringsformer,
som innesluta såväl brandförsäkring, ansvarighetsförsäkring,
som vattenledningsskadeförsäkring etc. för att på det sättet nedbringa antalet
försäkringsfall och få ett mindre antal försäkringsbrev att röra sig med. Det
är naturligtvis ett steg i rätt riktning, men jag är övertygad örn, att det
inte har prövats på alla områden, där man skulle kunna tillämpa antingen
kombinerad försäkring eller kollektiv försäkring som skulle kunna komma
till användning även beträffande små livförsäkringar. Jag vill poängtera, att i
och för sig kan sakförsäkringen vara betydelsefull, men viktigast i detta sammanhang
är helt naturligt personförsäkringen och framför allt livförsäkringen.
Små försäkringar med premiebetalning under många terminer varje år bli
dyrbara i förvaltningskostnader. Detta framgår även av de siffror som redovisats
i motionen. De stora försäkringsbolagen — jag syftar på dem som röra
sig med stora försäkringar — kunna redovisa betydligt lägre omkostnadsbelopp
än de bolag som syssla med folkförsäkringar. Det är ganska naturligt att
så är fallet. Det blir dyrbarare att hålla på med bearbetning av de enskilda
försäkringsfallen och inkassering av premier under ett flertal terminer varje
år.

Det är alla sådana frågor, som enligt min mening inte blivit tillräckligt beaktade.
Man har inte gjort de ansträngningar, som bort kunna göras för att få
fram billigare försäkringsformer på alla områden, och det gäller framför allt
folkförsäkringarna. Konkurrensen mellan de olika företagen, i synnerhet
på personförsäkringens område, medför dessutom enligt min mening
en betydligt större olägenhet än att det möjligen blir dyrbarare, nämligen
att försäkringstagarna alltför ofta påverkas till att ta försäkringar,
som äro synnerligen olämpliga. Den kombinerade försäkringsformen liv- och
kapitalförsäkring med tidig utbetalning av försäkringssumman är enligt min
mening ett oting för folkförsäkringen. Det kan inte vara något förnuft i att
försöka övertala en yngling i 20—25-årsåldern att ta en försäkring att utbetalas
i 50-årsåldem. Den fyller visserligen en del av sin uppgift genom att lämna ett
försäkringsskydd under tiden från det försäkringen tages, till dess den utbetalas.
Men behovet av utbetalning i 50-årsåldern är i regel inte så stort, och en
sådan försäkring blir dyrbar. En livförsäkring, som utfaller vid senare ålder
eller dödsfall, är betydligt billigare i premie men lämnar samma försäkringsskydd
under försäkringstiden, och den är därför betydligt fördelaktigare. Men
den är naturligtvis svårare att ackvirera, därför att den, som tar en försäkring
i den åldern, tänker mera på den samlade summan än på försäkringsskyddet.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

143

Örn, centralis erin q av försäkring sverksamheten m. m. (Forts.)

Jag tror att det är inånga sådana olägenheter förenade med det nuvarande
systemet på anskaffningsområdet, som det möjligen kan bli svårt att komma
till rätta med, eftersom den, som är anställd för att anskaffa försäkringar,
skall leva på sin uppgift. Han måste skaffa ett visst antal försäkringar varje
år, i annat fall anses han olämplig, blir avpoletterad, och en annan anställes.
Han måste arbeta i sitt eget intresse mera än i försäkringstagarens intresse,
och det medför mycket stora olägenheter ur social synpunkt.

Jag är villig att stryka under herr K. J. Olssons förut gjorda uttalande,
att framför allt livförsäkringen är något, som måste räknas höra till det
sociala området och som måste byggas upp efter ungefär samma linjer som
annan socialförsäkring.

Det finns ytterligare mycket som framförts i motionerna såsom kritik mot
den hittills bedrivna verksamheten på försäkringsfältet. Det finns även annat
som framförts, som icke kan betraktas såsom kritik mot den hittills bedrivna
verksamheten men däremot såsom kritik av brister i det nuvarande systemet.
Jag tänker då framför allt på det argument, som framförts mot tagande av
försäkringar i nuvarande tid, nämligen att frågan örn skyddet för penningvärdeförsämring
icke har beaktats och icke kunnat lösas. Det är helt naturligt
inte försäkringsbolagens fel, att så inte har blivit fallet. Man har ej ens kunnat
lösa frågan inom pensionsförsäkringsanstalterna. SPP har gått bet på uppgiften,
och det är möjligt att det även vid statligt försäkringssystem skulle
vara förenat i varje fall med stora ekonomiska svårigheter att ordna en sådan
angelägenhet. Men vill man betrakta livförsäkringen såsom ett led i en socialförsäkringsform,
borde man i varje fall kunna finna någon lösning på denna
fråga och garantera folkförsäkringarna skydd mot kommande penningvärdeförsämring.
En sådan sak skulle helt naturligt kunna ordnas även med en
privat företagsform, men detta är i varje fall frågor, som måste beaktas vid en
kommande utredning.

Ja, herr talman, jag har redan yttrat så mycket i denna fråga, att jag inte
finner anledning tillägga något ytterligare, och jag skall be att få tillstyrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Uhlén: Herr förste vice talman! Eftersom jag inte, trots att frestelsen
ibland varit ganska stor, deltagit i någon av de föregående socialiseringsdebatterna
i denna kammare, kanske det kan ursäktas mig, örn jag nu håller på
några minuter längre än jag skulle ha gjort, örn jag gång efter annan givit
till känna vad jag har på hjärtat.

Det har sagts här av herr Karl Johan Olsson, att denna fråga inte är en
partifråga. Jag skulle för min del vilja säga, att den har blivit en partifråga
men att den inte borde vara en partifråga i en församling, där alla kalla sig
för demokrater och där framför allt oppositionens representanter anse sig vara
demokrater i allra högsta potens. Såväl föregående socialiseringsframstötar
som den vi nu dryfta —■ örn nu ett förslag om förutsättningslös utredning överhuvud
taget kan anses såsom en framstöt -—• har varit eller är antingen ett
litet steg eller en undersökning av möjligheten till ett litet steg på vägen mot
den ekonomiska demokratien. Jag skall därför, eftersom ämnet varit
på tal — både herr Siljeström och herr Westman ha lagt upp det efter
partilinjer, rent ideologiska linjer — tillåta mig, inte att utförligt klarlägga
men åtminstone i korthet antyda, hur man inom de fackligt organiserade arbetarnas
led resonerar i fråga om den ekonomiska demokratiens problem, alltså
det problem, som utgör bakgrunden för den diskussion som nu föres i försäkringsfrågan.

Den ekonomiska demokratien eller, örn man så vill, den sociala demokratien

144

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Om centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
är den politiska demokratiens självklara komplement. För arbetarrörelsens män
och kvinnor har detta alltid varit självklart, så självklart att den sociala demokratien
är affischerad till och med i namnet på arbetarrörelsens äldsta och
största parti, nämligen det socialdemokratiska partiet. Den politiska demokratien
är endast en halv demokrati och knappast det, eftersom de ekonomiska förhållandena
på ett mera påtagligt och handgripligt sätt än de politiska ingripa
i och reglera levnadsförhållandena. Det är någon som formulerat den tesen,
att den politiska demokratien visserligen är en självklar förutsättning för den
ekonomiska, men dock väsentligen ett verktyg för genomförandet av denna
mycket mera betydelsefulla och ingripande samhällsreform.

Och vad menas då med ekonomisk demokrati? Det kortaste svar jag kan
ge är att produktionsfaktorn arbetskraft, som är en minst lika värdefull produktionsfaktor
som produktionsfaktorn kapital •— i själva verket till och med
mycket värdefullare, därför att det är produktionsfaktorn arbete som också
skapar kapitalet -— skall vara likaberättigad med produktionsfaktorn kapital
i fråga örn inflytandet över produktionen, i fråga örn fördelning av produktionens
frukter, i fråga om inflytandet över den ekonomiska verksamheten
överhuvud taget och följaktligen också över en sådan verksamhet som försäkringsväsendet
med dess oerhört stora sociala betydelse.

Det är i själva verket därom striden står, när man fackligt och politiskt
strider örn de s. k. socialiseringsframstötarna. Det är där skiljelinjen går i
dag mellan borgerlig och socialdemokratisk politik, mellan borgerlig och socialdemokratisk
ideologi, mellan borgerlig och socialdemokratisk demokrati.
Skiljelinjen har markerats mycket starkt även i dagens debatt. För de borgerliga
partiernas representanter, här som annorstädes, är det självklart och
står utom all diskussion, att en aktieägare, alltså en representant för kapitalet,
skall äga insyn i och inflytande över det företag,, i vilket han satsar sina
pengar. Men det anses lika självklart — det lia vi hört här i denna kammare
vid upprepade tillfällen under denna riksdag — att en i företaget anställd
person, arbetare eller underordnad tjänsteman, inte med rätta kan pretendera
på samma rättigheter som aktieägaren, ägaren av kapitalet. Man betraktar
anspråken på likaberättigande såsom fullkomligt orimliga och för den ekonomiska
verksamheten eller för näringslivet farliga. Och varför vägrar man de
anställda de rättigheter som aktieägaren har? Jo, därför att man anser att
aktieägaren tagit en risk, gjort en uppoffring för företaget eller för näringslivet.
Han har köpt sig rätten att få vara med och tillsätta styrelse, eventuellt
att själv bli invald i styrelsen, eventuellt till och med att bli företagets ledare.
Han har köpt sig rätten att öva inflytande över dess skötsel och att vara med
och bestämma, hur produktionens resultat skall fördelas. Hans rättigheter
äro en naturlig produkt av den primitiva äganderättsideologien. Arbetarens
eller den anställdes brist på rättigheter är reliktet i vår moderna tid av äganderättsideologiens
komplement i forna tider, alltså den ideologi, enligt vilken
det var en naturlig sak, att den egendomslöse skulle vara egendomsägarens
slav eller underdånige tjänare.

Örn vi nu se litet närmare på aktieägarens resp. arbetstagarens ställning till
och insatser produktionen eller den ekonomiska verksamheten överhuvud taget,
örn vi således se litet närmare på bakgrunden till den diskussion, som vi
fört här i dag och som vi fört vid några tidigare tillfällen, måste vi väl —
örn vi ha rätt att tänka fritt och säga vad vi tänka — komma till det resultatet,
att arbetstagaren som regel eller, örn man ser saken i hela dess stora
sammanhang, alltid offrar mera, till och med ofantligt mycket mera och tar
mycket större risk än representanten för kapitalet, aktieägaren. Aktieägaren
satsar en summa pengar, som han inte nödvändigtvis behöver för annat ända -

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

145

Örn centralisering av försäkringsverksamheten rn. m. (Forts.)
mål. Och satsar lian pengar genom köp av aktier i ett redan stabiliserat företag,
är detta icke förenat med någon risk. Satsar han summan i ett nytt företag,
kan han till äventyrs förlora den, men i så fall förlorar han mer eller
mindre av sitt överflöd, såvida han inte lånat pengarna, vilket inte sker som
regel. I de flesta fall —- det gäller åtminstone storindustrien och det gäller
de större ekonomiska enheterna överhuvud taget — får han pengarna tillbaka
förr eller senare, i många fall till och med ganska snabbt, utan att aktieinnehavet
därför minskas. Han får det genom utdelningar, och om aktiekapitalet
starkt stegras genom gratisaktier, kan han eller hans efterkommande efter
någon tid få det ursprungligen satsade kapitalet tillbaka en eller ett par
gånger varje år. Detta har förekommit och förekommer alltjämt i vårt land.

En arbetstagare däremot satsar allt och det enda han har, nämligen sin arbetskraft,
och den får han inte igen. Ofta kan han förlora den helt eller delvis
redan i mycket unga år. Undantagslöst är den tillspillogiven, när han blir
gammal, och då står han där som regel med två tomma händer eller i allra
bästa fall med en pension, som är för liten att leva på och för stor att dö på.

Kan det under sådana förhållanden vara orimligt, att arbetstagare, arbetare
och tjänstemän, pretendera på att erhålla i det närmaste samma rättigheter
inom företaget eller inom den ekonomiska verksamheten som aktieägarna, och
kan det anses orimligt, att de erhålla dessa rättigheter? De borgerliga partiernas
representanter besvara den frågan jakande — det är orimligt, säga de.
De säga det kanske inte direkt, de säga det i mer eller mindre vackra ideologiska
omskrivningar, och man presterar en motivering för detta svar som i
allt väsentligt överensstämmer med motiveringen för det motstånd mot den
politiska demokratien, som restes för 50—60 år sedan och för motståndet mot
det första steget på den ekonomiska demokratiens väg: arbetarnas medinflytande
över arbetsvillkoren genom de fackliga organisationerna. Man siade
även då om att samhället skulle duka under, om man gjorde eftergifter åt arbetarklassens
anspråk. Men man tvingades till dessa eftergifter, man tvingades
acceptera den politiska demokratien.

Nu veta vi, att samhället inte dukade under för detta, såsom man förutspådde.
Det har i stället blomstrat som aldrig förr. Nu veta vi även, att en skomakare
kan bli en sällsynt duglig finansminister, och vi ha till och med haft
erfarenhet av att ett före detta handelsbiträde har kunnat bli den dugligaste
statsminister, som på många år funnits i vårt land.

Men vi ha därför inte nått, och vi komma förmodligen aldrig att nå det stadium
i vår samhällsutveckling, där man kan säga: nu lia vi uppnått det bästa,
det idealiska tillståndet, nu finnes ingenting vidare att göra, och nu finns det
inte något mera att rubba på; nu är vårt samhällsskick färdigt för alla tider.

Jag skulle vilja säga till representanterna för de borgerliga partierna — jag
har väl rätt att framför allt adressera mig till representanterna för högern —
att åtminstone de yngre av deni komma att få vara nied om en demokratisk
omskolning, en omskolning av själva tänkesättet, lika grundlig som den vilken
sammanfallit med genomförandet och konsoliderandet av den politiska demokratien.
Det kommer emellertid inte att gå så fort, ali, någon behöver bli vettskrämd,
som tydligen vissa representanter för försäkringsväsendet lia varit.
Det finns nämligen ingen kungsväg till den ekonomiska demokratien; den måste
liksom den politiska demokratien erövras genom strid. Hur långvarig och hård
striden blir, kommer att bero på motståndets styrka. Det är troligt att den blir
långvarig, men det är inte alldeles säkert att det hårdaste motståndet kommer
att längst fördröja fredsslutet, örn jag så får säga. Det kan hända att ett allt
för aggressivt motstånd skärper motpartens framgångsmetoder och förkortar

Första hammarens protokoll 19J<5. Nr 30. 10

146

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 194-5.

Om cent valis ering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
striden. Men elen ekonomiska demokratien kommer att erövras en gång; det är
i varje fall min personliga övertygelse.

Jag vågar också påstå, att samhället icke kommer att duka under på grund
av den ekonomiska demokratiens seger. Det kommer att blomstra, sannolikt
mycket snabbare än det har gjort hittills. Jag påstår också att friheten icke
kommer att förkvävas, utan i stället utvidgas till att omfatta hela folket. Det
förra påståendet grundar jag på att den ekonomiska demokratien kommer att
få till verkan, att arbetstagarna icke längre bli blott och bart kuggar i ett maskineri,
icke längre bara verktyg eller arbetsmaskiner, utan medintressenter i den
ekonomiska verksamheten och produktionen och att de följaktligen få ett mera
påtagligt och levande intresse för den ekonomiska verksamhetens effektivitet än
för närvarande. Det andra påståendet grundar jag på det förhållandet, att
en utvidgning av fri- och rättigheterna på ett område till att omfatta även den
stora folkmajoriteten, som nu saknar sådan frihet, icke kan ur samhällets synpunkt
sett betyda en minskning eller en nedskärning i friheten. Jag kan i det
sammanhanget erinra om en tes, som de borgerliga partiernas representanter
borde sentera, eftersom den har formulerats av deras egen ekonomiska lärofader
Adam Smith, att vad som är till gagn för flertalet i ett samhälle aldrig kan
vara till skada för det hela.

Medlet till ekonomisk demokrati är till en del att demokratisera den privatägda
företagsamheten. Det är inte alls nödvändigt att socialisera den, om den
privata företagsamhetens representanter frivilligt gå med på en demokratisering,
men i det fall att man icke frivilligt går med på en demokratisering eller
i det fall att ett företag eller en verksamhet har särskilt stor social betydelse,
såsom försäkringsverksamheten har, eller det kan finnas vissa andra skäl, då
överför man i samhällets ägo dessa företag eller dessa verksamheter; med andra
ord, man ställer dem helt och fullt i samhällsintressets tjänst genom att göra
dem till allas vår gemensamma egendom

Socialiseringen innebär icke i och för sig demokratisering, men den är en
förutsättning för demokratisering, och det kan man ju säga gäller särskilt i det
nu aktuella fallet. För min del Ilar jag aldrig påstått att de samhällsägda företagen
äro mönstergillt demokratiska. Däremot har jag upprepade gånger funnit
anledning att mycket starkt hävda motsatsen. Jag har till och med offentligt
påtalat fall, då statliga företagsledare gjort sig skyldiga till sådant, som i våra
dagar icke kan falla en tidsenlig ledare av ett privatkapitalistiskt företag in.
Jag behöver bara erinra örn domänstyrelsens åtgärder för 3 ä 4 år sedan i samband
med återuppbyggandet av de brunna byggnaderna vid Tommarps kungsgård
vid Kvidinge för att ge en antydan örn vad jag åsyftar i det sammanhanget.
Och det är för övrigt ganska naturligt, att de statliga företagsledarna
som regel icke äro mera demokratiska än de privatkapitalistiska företagens ledare.
De lia alla eller i det närmaste alla gått i det privatkapitalistiska tänkesättets
skola, de ha uppfostrats i samma miljö, de ha tagit i arv samma mentalitet,
de lia ärvt eller förvärvat samma självtillräcklighet och tro på sin egen oersättlighet.
Kravet på ekonomisk demokrati måste således även gälla de statliga
företagen. Det är emellertid en glädjande företeelse, att en statlig produktionsverksamhet,
nämligen do civila försvarsverken, i år har gått i spetsen för en
demokratisering av de samhällsägda företagen genom att gå med på en avtalsenlig
överenskommelse om tillsättande av paritetiska produktionsnämnder.

Huruvida det kan anses lämpligt eller icke lämpligt att genom en socialisering
effektivisera försäkringsväsendet och skapa förutsättningarna för en demokratisering
av detsamma, veta vi ännu ingenting om. Något förslag föreligger
icke, eftersom utskottet endast förordar en undersökning, huruvida det kan
anses föreligga skäl för en socialisering. Jag måste emellertid för min del be -

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

14?

Orri centraliserinq av fö rs ä k ri n q s v c r k s amlie t e n m. un. (Forts.)
känna, att jag mycket starkt tror på lämpligheten av att socialisera försäkringsväsendet,
icke blott därför att denna verksamhet har i högre grad social betydelse
än någon annan, utan även av vissa rent praktiska skäl. När man tar del
av de siffror, som motionärerna anfört, och om man därtill, som jag gjort, själv
tar några stickprov, så får man nämligen ett mycket starkt intryck av att de
141 riksbolagen utsätta svenska folket för en privat beskattning, som icke borde
tolereras i ett demokratiskt samhälle och i all synnerhet icke i ett samhälle
som har börjat den mödosamma vandringen på den ekonomiska demokratiens''
väg. Försäkringsbolagens våldsamma propaganda mot den föreslagna utredningen
kan också tolkas som en anledning till misstanken att i detta fall en
utredning behöves och att den behöves därför att det finns något som man är
synnerligen angelägen om att dölja för allmänheten. Under alla förhållanden
är det hundraprocentigt motiverat att undersöka möjligheten av en centralisering
och effekti visering och därmed också av ett förbilligande av verksamheten.
Det kan icke vara nödigt, och det kan icke vara den bästa formen för bedrivande
av försäkringsverksamhet, att denna verksamhet är uppdelad på 141 stora
riksbolag —^ de små härads- och sockenbolagen kunna vi, som tidigare nämnts,
avkoppla från diskussionen. Det kan icke vara rimligt eller vara den bästa
formen att 141 riksbolag skola syssla med, örn inte alltid samma, så dock likartade
uppgifter. Det kan inte heller vara billigast, att denna verksamhet är
uppdelad på 141 bolag med 141 direktörer. Även om det förhåller sig så, som
herr Westman sagt-, att det inte utgår några orimliga löner — jag misstänker
dock starkt att herr Westman dolde vissa tantieminkomster, som det inte var
lämpligt att nämna i det sammanhanget — så kan det icke vara rimligt att det
inom en sådan verksamhet finns 141 personer som ha direktörslöner. Detta är
dock något annat än de fall, som herr Westman använde som jämförelse -—
tobaksmonopolet och andra — ty där är det dock bara en person, som har direktörslön,
och även om man nu skulle dela upp försäkringsverksamheten på, låt
oss säga ett statligt företag, ett kooperativt företag och ett stort privatkapitalistiskt
företag, kan det dock inte bli mer än tre direktörer med, låt oss säga,
bankdirektörslöner.

. Herr talman! Jag har velat begagna detta tillfälle att framföra en del principiella
synpunkter pa denna fråga, därför att debatten från början av herr
Siljeström blivit upplagd efter principiella linjer, och jag har då, herr talman,
tillåtit mig att taga tiden i anspråk för att skissera arbetarrörelsens uppfattning
örn den ekonomiska demokratiens problem. Men nu skall jag äntligen sluta
mitt anförande med att yrka bifall till utskottets förslag.

. Herr Holmberg: Herr talman! Herr Karl Johan Olsson sade i sitt mycket
intressanta anförande, som jag till stor del kan instämma i, att denna fråga
icke behövde vara någon politisk fråga eller partifråga. Han gjorde förmodligen
^detta i taktiskt syfte. Den har emellertid blivit en partifråga, sade den
föregående talaren.

Jag undrar, hur den överhuvud taget .skulle kunna undgå att bli en politisk
truga eller en parl ifråga. Såväl motionerna som utskottet rikta ju faktiskt
ett angrepp emot storfinansens maktställning, som i icke ringa utsträckning
baseras pa försäkringsbolagen — icke på de små socken- eller häradsbolagen
B,tai? P.a de st°ra tolagen, som med sin verksamhet omspänna hola landet,
följaktligen mäste denna fråga bli en politisk fråga och en partifråga. Naturligtvis
hade inte bondeförbundet såsom parti behövt kliva i väg och taga
.ställning emot utskottets majoritet. Jag har överhuvud taget, litet svårt att
förstå, hur bondeförbundets representanter inför de fattiga på landsbygden

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Örn centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
skola kunna försvara sitt ställningstagande i detta avseende. Men att å andra
sidan ett par av de andra partierna och framför allt högerpartiet, som ju har
rätt intima förbindelser med den storfinans det här gäller — i vissa fall personalunion
— intar den ställning som det i detta fall har, det är ju inte bara
förklarligt; det är, såvitt jag kan se, oundvikligt. Högerns press är sedan
länge mobiliserad på samma linje som den, på vilken reservanterna i dag
framträda, och vi lia sett, hur högerpartiet eller kretsar, som stå detta parti
nära, på samma ogenerade sätt som de vid andra tillfällen söka att göra sig
till de enda sanna representanterna för fosterländskhet här i landet, nu söka
att, såsom herr Karl Johan Olsson redan framhållit, mobilisera Engelbrekt
för sina syften. Det förefaller mig att denne kämpe emot dåtida ofrihet, monopol
och utplundring har blivit satt på aktier för att tjäna bevarandet av
nutida monopol och nutida utplundring, och det skulle vara rätt intressant
att få en upplysning örn vem det är som betalar denna Engelbrektspropaganda,
i vilken man söker att göra en av vår nations störste till en vapendragare
för de stora bolagen och de kapitalistiska monopolintressena. Är det enskilda
som göra det, eller är det försäkringsbolagen som betala denna säkert icke
billiga propaganda? Deli upplysningen skulle vara bra att lia både för riksdagen
och för försäkringstagarna, icke minst med hänsyn till att en av de detaljer,
som man debatterar i denna fråga, ju gäller försäkringsbolagens omkostnader.
Att försäkringsbolagens omkostnadskonton få bära mycket som
egentligen inte hör dit, det vet man förut bland annat sedan dechargedebatten

1 fjol, då vi behandlade en ingressanmärkning från konstitutionsutskottet mot
att ett statsråd uppbar 18 000 kronor om året från en sammanslutning av försäkringsbolag
utan att göra någon tjänst för denna betalning, och det framkom
också vid ett annat tillfälle, då ett försäkringsbolag här i Sverige blev
föremål för en mindre smickrande uppmärksamhet i anledning av att styrelsen
av bolagets medel hade lämnat anslag till eller tecknat aktier i Dagsposten
—■ jag minns inte vilketdera det var, men ettdera var det.

Jag förstår mycket väl anledningen till den frenetiska försvarskamp för
det s. k. fria näringslivet, som föres ifrån intresserat kapitalisthåll, ty för
storfinansen står mycket på spel, när det gäller försäkringsbolagens vara eller
icke vara såsom enskilda företag. Först och främst de vinstmöjligheter som
försäkringsbolagen lia givit det intresserade privatkapitalet, och de lia sannerligen
icke varit små. Jag har några faktiska uppgifter här, som det kan vara
av intresse att anföra och som belysa, hurudana vinstmöjligheterna ha varit.

Ett försäkringsbolag — Heimdall — med ett aktiekapital på 1 500 000 kronor
har ursprungligen haft 700 000 i aktiekapital, och de andra 800 000 lia
tillkommit genom gratisemission. Av Thulekoncernens tre mindre bolag, drabanterna
kring den stora solen Thule, har Brand-Victoria ett aktiekapital på

2 miljoner, varav en miljon har tillkommit genom gratisemission, Norrland
har 2 100 000, varav hälften tillkommit genom gratisemission, och Skandinavien
1 200 000 kronor, varav också hälften tillkommit genom gratisemission.
Detta vittnar ju örn att de vinster, som försäkringsbolagen ha gjort på sin
verksamhet och sorn de alltså faktiskt tagit från försäkringstagarna, icke ha
varit små, när bolagen vid sidan av de utdelningar, som lämnats, lia haft möjlighet
att på detta sätt anhopa vinstmedel och lägga upp aktiekapital, så att
aktieägarna i dag äro ägare till aktier av nominellt värde, dubbelt så stort som
det belopp som de ursprungligen lia betalat in.

För det andra riskerar storfinansen att, därest ett förstatligande av försäkringsbolagen
sker, förlora den maktställning som vissa personer inom storfinansen,
vilka nu stå i spetsen för försäkringsbolagen, lia vunnit med hjälp
av försäkringstagarnas pengar. Jag skall tillåta mig att örn igen taga några

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

149

Om centralisering av försäkring sver!; sa/mliet en m. m. (Forts.)
exempel ur verkligheten, och jag håller mig då till den nyss nämnda Thulekoncernen.

Thulekoncernens ordförande, en grosshandlare Robert Ljunglöf, sitter i styrelsen
för femton industribolag, bland dem Stora Kopparbergs, där han är
ordförande. Han är vidare med i styrelsen för icke mindre än 7 banker,
kreditanstalter eller holdingbolag, bland dem Enskilda banken, och han sitter
slutligen i styrelsen för 4 rederier, bland dem Transatlantic.

Thulekoncernens fyra försäkringsbolag ha samma verkställande direktör —
det är inte så säkert att de 140 bolagen ha 140 direktörer, ty en och samme direktör
figurerar ofta i flera bolag, och hämtar han på vart och ett av dessa ställen
deli maximilön för direktörer som herr Westman nämnde, då är han inte illa
ute i finansiellt avseende; det måste man säga. Denne verkställande direktör
är styrelseledamot i 7 bolag, bland dem Uddeholm, Bolidenbolagen, HöganäsBillesholm
och två stora fastighetsbolag. Det är intressant att se, att försäkringsbolagen
i allmänhet lia mycket pengar i fastigheter och att således denna
fråga också bär sitt intresse när det gäller att lösa bostadsfrågan speciellt
för städernas vidkommande.

En ledamot av styrelsen, fil. dr H. Nordenson, sitter i styrelsen för 18 industribolag
och är ordförande i två av dem: Alby karbidfabrik och Stockholms
superfosfatfabriks aktiebolag. Han sitter också i styrelsen för Svenska handelsbanken.

Nu vet man naturligtvis inte hur trådarna gå, om de exempelvis gå från
Svenska handelsbanken via alla de andra bolagen och försäkringsbolagen
eller örn försäkringsbolagen så att säga äro det utstrålningscentrum, från
vilket man tar greppet över det ena industriföretaget efter det andra,
men det kan vara egalt i detta sammanhang. Ett faktum är att man
med hjälp av försäkringsbolagens penningtillgångar på detta sätt åt
några få enskilda, en liten klick i samhället skaffar ett mycket fast grepp
över de viktigaste industri-, bank- och transportföretagen i hela landet. Det fria
näringsliv, om vilket herr Siljeström talade med sådan övertygelse och så
vackert, förefaller att ha mycket litet att göra med de stora försäkringsbolagen,
ty näringslivet i samband med försäkringsbolagen är icke ett fritt, utan ett
fjättrat näringsliv, som enskilda i profitsyfte ha monopoliserat, och lika litet
som samhället bör tillåta att enskilda göra sådana vinster som dem jag här har
exemplifierat på medborgarnas behov av att skaffa sig en viss ekonomisk trygghet
genom försäkringar, lika litet kan samhället tillåta enskilda att skaffa
sig en sådan maktställning och ett sådant välde över näringslivet, som de
stora försäkringsbolagens direktörers, ordförandes och styrelseledamöters placering
i industri- och bankföretags styrelser vittnar örn att de ha.

Jag tror inte att det är obetingat nödvändigt att för den sakens skull förstatliga
försäkringsbolagen. Man kanske också skulle kunna gå en annan väg. Man
kanske skulle kunna låta försäkringsbolagen bestå, men införa obligatorisk
statlig försäkring i alla former och sedan låta försäkringsbolagen existera så
länge de vilja och kunna. Jag gissar att det under sådana förhållanden inte
skulle dröja så länge, förrän försäkringsbolagens representanter kornrno löpande
och hemställde att man skulle förstatliga deras företag, ty erfarenheten
har visat, alt på kapitalistiskt håll är hållfastheten i principerna beträffande
förstatligande eller privat företagsamhet helt och hållet beroende av profit- eller
vinstmöjligheterna. Så länge ett företag eller en näringsgren avkastar god
vinst och ger god profit, då förklarar man att den bör överlämnas åt det privata
initiativet — näringsfriheten skall inte kränkas — men när ett företag
eller en näringsgren inte längre ger någon vinst på kapitalet, när det, eventuellt
börjar gå med förlust, då vill man så gärna överlämna företaget eller nii rings -

150

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Örn centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
grenen i fråga till staten, bara staten är vänlig att lösa in den, så att man får
loss det nedlagda kapitalet. Så tiar det gått till vid en massa tillfällen förut,
när näringsfrihetens vänner plötsligt ha blivit anhängare av förstatligande och
statlig verksamhet på olika områden, och sådant lär man väl få uppleva också
i fortsättningen.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja säga några få ord i frågan örn byråkratien
som ju alltid är ett kärt argument för dem som vända sig emot förstatligande
och statlig verksamhet överhuvud taget. Man talar vitt och brett
örn vilken förskräcklig byråkrati det skulle bli i de företag eller den verksamhet,
som då skulle komma i fråga, och nog kan man anföra vissa avskräckande
exempel på den byråkrati som finns. Jag skulle vilja fråga dem som så göra:
ha herrarna någon gång tänkt på att den byråkrati som ni göra så stort väsen
av har till viktig förutsättning en annan företeelse, som ni alltid mycket ivrigt
försvara, nämligen tjänstemännens oavsättlighet? Det är inte så lätt att komma
till rätta med byråkratien så länge det gäller att en tjänsteman måste göra sig
skyldig till mycket grovt tjänstefel, i vissa fall till brott som är belagt med
straffarbete, för att man skall kunna lyfta bort honom ur hans ställning.
Något sådant skulle man aldrig finna sig i i den privata företagsamheten, men
när det gäller statens alla verk har man infört den regeln, och det är inte
arbetarrepresentanterna, det är inte vi, som gå in för förstatligande, som
på det sättet lia sökt att göra boet varmt och tryggt även för tjänstemän, som
icke vilja göra skäl för sin lön — det finns väl gudskelov inte många sådana,
men det finns — utan det skedde på den tiden, då de borgerliga tämligen
oinskränkt härskade i både regering och riksdag.

Herr talman! Jag ber att få ansluta mig till dem, som yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Nordenson: Herr talman! Det har varit med mycket stort intresse,
som jag studerat detta utskottsutlåtande och jämfört det med motionerna. Eftersom
jag här vid upprepade tillfällen har riktat skarpa anmärkningar mot
en del utskottsbetänkanden, som ha kommit fram under denna session, vill jag
begagna tillfället att förklara, att jag anser att detta utskottsutlåtande är
välskrivet, även örn jag icke kan dela de åsikter, som där uttalas, och de ståndpunkter,
som utskottet kommer till.

Vad som faller i ögonen, då man läser utlåtandet och jämför det med motionerna,
är den mycket starka nedtoning som här har ägt rum. Motionärerna
framföra en hel del mycket skarpa anmärkningar och anklagelser, delvis,
skulle jag nästan vilja säga, gående på heder och ära, och jag avvaktade med
intressse, vad utskottet tagit fasta på. Det visar sig då att nian här i utskottsutlåtandet
har nöjt sig med att i mycket allmänt hållna ordalag ge uttryck
för en kritik och tala örn de missförhållanden som kunna anses föreligga.

Mot motionerna har det riktats kritik från försäkringshåll, och man har
även tagit upp åtta olika punkter och bemött dem. Jag skall här beröra några
av dessa punkter.

Den första punkten gäller anmärkningen, att försäkringstagarna sakna inflytande
över försäkringsbolagens ledning. Därvidlag vill jag understryka,
att frågan om inflytandet nu är föremål för utredning och att man därför
har anledning att avvakta det förslag, som därav kan framkomma.

En av motionärerna, herr Strand, framhöll också, att detta har varit ett
mera underordnat krav från motionärernas sida. Vad man här, såvitt jag förstår,
vill komma till är icke bara ökat inflytande utan även en möjlighet till
ökad insyn i företagen — insyn är ju slagordet på modet. Detta framfördes
också här i dag i debatten av herr K. J. Olsson.

Torsdagen den 21 juni 1945. Nr 30. 151

Om centralisering av försäkring sv ensamheten m. ni. (Forts.)

Om vi nu skola lia en insyn i företagen, måste vi väl se till, att detina insyn
inte blir sådan, att vem som helst, som är försäkringstagare, skall kunna
blanda sig i ledningen, utan meningen är väl, örn det skall vara något förnuft
i detta, att det skall bli en sakkunnig insyn, en möjlighet att verkligen
sakligt bedöma vad som sker och göres i försäkringsbolagen. Men härför lia
vi ju en försäkringsinspektion, och dess bemyndigande är mycket långt gående.
Om det skulle vara så, att man anser, att denna inspektions inflytande
bör på något särskilt område förstärkas, är det enligt min mening en sak, som
man även på försäkringshåll och på näringshåll är fullt beredd att ta upp till
diskussion. Men jag tror, att man skall akta sig för att införa något slags primitiv
demokrati härvidlag, så att det skulle bli fråga örn att ge ett inflytande
åt sådana krafter, som sakna möjlighet att sakligt bedöma förhållandena. Vad
beträffar de ömsesidiga bolagen är frågan örn inflytande, såsom redan sagts,
under utredning. Beträffande de större företagen erkänner även herr Strand,
att det är omöjligt att bereda alla dessa mångtaliga försäkringstagare något
verkligt inflytande — det måste, såvitt jag förstår, i så fall gå via det allmänna
och därför ha vi ju ett organ i försäkringsinspektionen.

Den andra punkten är frågan om att försäkringstagarna och framför allt
samhället inte skulle ha verkligt inflytande på försäkringsbolagens kapitalplaceringar.

Jag vill då här kraftigt understryka, att medelsplaceringen inom försäkringsbolagen
är synnerligen kraftigt kringgärdad med bestämmelser om hur
dessa medel skola få placeras. Det är icke så, att man här har haft för liten
begränsning, utan snarare har det varit så, att den frågeställningen uppkommit,
huruvida det inte vore önskvärt, att försäkringsbolagen hade en något
större frihet till medelsplacering, därför att det uppstår en så hård konkurrens
om de placeringsobjekt, som nu äro tillåtna, de guldkantade papperen,
att det vore önskvärt, att bolagen även finge placera medlen i sakvärden i
större utsträckning än nu, till exempel i fastigheter. Det är sålunda inte på
det sättet, att ledningen i ett försäkringsbolag har fria händer att handskas
med dessa medel som den vill, utan möjligheterna därtill äro ytterligt starkt
begränsade — detta gäller i varje fall alla egentliga försäkringsfonder. Jag
skall strax komma till även de övriga medlen.

Jag vill i detta sammanhang ta upp den fråga, som här har berörts av herr
Holmberg, nämligen huruvida en plats i ledningen i dessa bolag också skaffar
de personer, som sitta i ledningen, makt över andra företag. Genom de
stränga bestämmelserna angående medelsplaceringen har ledningen i försäkringsföretagen
inte några möjligheter att på något vis engagera sig i andra
företag, exempelvis industriföretag och där på något sätt göra sin vilja gällande.
Det är en fullkomligt felaktig bild av verkligheten, som herr Holmberg
ger, då han talar om dessa trådar, som skulle gå från försäkringsbolagets
ledning till industri- och bankföretag. Det är tvärtom så, att man har
strävat till att göra dessa försäkringsbolag så fristående som möjligt, och eftersom
herr Holmberg har apostroferat livförsäkringsaktiebolaget Thule och
jag har äran att vara medlem av dess styrelse, skall jag tillåta mig att redogöra
flir, hur vi ha organiserat detta.

Ledningen i detta försäkringsbolag har på ett tidigt stadium vidtagit åtgärder
för att trygga sin självständiga ställning. Vi styrelseledamöter, sorn sitta
där, inneha ett antal aktier gemensamt, och dessa liro lika fördelade mellan
oss. Vi lia inköpt dem för en viss summa och förbundit oss att. när vi dö
eller gå ifrån styrelsen, lämna ifrån oss dessa aktier till samma pris. Vi kunna
inte få högre utdelning på grund av bestämmelserna än 5 procent på våra
pengar, men vi kunna väl få mindre, och under sex år ha vi nu inte haft nå -

152

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Om centralisering av för säkring sverksamheten m. m. (Forts.)
gon utdelning på våra pengar. Vi lia sålunda här inte någon som helst direkt
reveny i form av aktievinster, utan vi betrakta oss såsom trustees för detta
företag. Vi betrakta oss som dem, som skola se till, att företaget såvitt möjligt
ledes efter så sunda ekonomiska principer som möjligt. Vi ha ingen möjlighet
och ännu mindre någon strävan efter att på något vis placera dessa
pengar så, att vi därmed få något inflytande på annat håll, och någon åtgärd
i sådant syfte har heller aldrig förekommit.

När herr Holmberg vidare pekar på de många företag, som vi äro med i,
vill jag säga, att jag förvånade mig över att han inte kom till en ännu högre
siffra på medlemskap i styrelser. Det är nämligen så att många av de företag,
som vi sitta i, äro koncerner, vilka arbeta med olika uppgifter, och många
gånger handlägges varje uppgift av ett särskilt dotterbolag. Detta gör att
medlemskap i ett av dessa huvudbolag medför ledamotskap av styrelserna
för en råd dotterbolag, som dock skötas enhetligt. Det är därför mera en formell
sak att vi stå med i en mängd styrelser. Men att vi, en del industrimän,
kommit att sitta i ledningen för detta försäkringsbolag, torde närmast få tillskrivas
det förhållandet, att det har ansetts vara nyttigt i försäkringsbolag
liksom i banker att få del av den erfarenhet såväl i fråga om organisation
som annat inom näringslivet, som en industriidkare har möjlighet att förvärva.
Det är här inte fråga örn att från försäkringsbolagen utöva någon makt över
företagen, utan vi ha blivit medlem inar av försäkringsbolagens styrelser,
därför att vår sakkunskap, hämtad från annat håll, har ansetts nyttig för
bolagen.

Jag skulle därför vilja säga att den bild av storfinansen såsom en hydra, som
försöker sträcka ut sina tentakler och suga till sig makt, är felaktig, och jag
tror att herr Holmberg, örn han vill verkligen sätta sig in i detta, skulle erkänna
att så ligger det helt enkelt inte till, i varje fall inte i fråga om försäkringsrörelsen,
och framför allt är det så, att ledningen helt enkelt inte kan
använda pengarna så som herr Holmberg här har Slagt. Det enda, som är någorlunda
rörligt är de fonder, som inte tillhöra de direkta försäkringsfonderna
— över dem kan ledningen för ett försäkringsbolag råda på ett något
friare sätt — man har inom försäkringsbolagen gått in för att i något större
omfattning göra placeringar av sådana medel i sakvärden, närmast i fastigheter.
Därvidlag, vill jag säga, kan det ha en viss betydelse att man arbetar
på flera olika enheter. Fastighetsplacering är en ganska svår sak — inte
minst i vår tid — och jag tror att det är av värde att bolagen i viss mån
specialisera sig på olika områden. Några bolag ha specialiserat sig på placering
i stockholmsfastigheter och andra i landsortsfastigheter o. s. v. Den del av
medlen, som sålunda kan placeras, är dock relativt begränsad, och även i det
avseendet finns ju alltid möjlighet för försäkringsinspektionen att ingripa,
örn den anser att en sådan placering sker på ett för bolaget alltför riskfyllt
sätt. Icke ens här är rörelsefriheten helt obegränsad.

Jag vågar sålunda påstå, att hela detta tal örn storfinansens missbruk av
försäkringsbolagens kapital är fullständigt missvisande. Jämför man försäkringsbolagens
medelsplacering med de statliga företagens, sådana som postsparbanken
och pensionsstyrelsen, skall man finna, att dessa fondplaceringar
röra sig inom ungefärligen samma ram; möjligen skulle jag vilja säga att de
statliga organen placera något mer slentrianmässigt och att de enskilda visat
en något större rörlighet, vilket jag anser har varit till nytta för försäkringstagarna.
När man gått in på att placera även uti realvärden, har det skett för
att i någon ringa mån kulina åstadkomma vad som här har ställts upp såsom
ett önskemål, nämligen att gardera försäkringstagarna mot penningvärdets
fall. Detta kan ju inte ske genom en placering enligt de stränga reglerna, men

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

153

Orri centralisering av försäkringsverksamheten m. ni. (Forts.)
det kan ske genom de fria fonderna, oell man Ilar inom försäkringsbolagens
ledning ansett att man gjort försäkringstagarna en stor tjänst genom att just
gå in för en sådan placering.

Härmed är jag också inne på det önskemål, som här har framförts av motionärerna
örn att det skulle kunna lämnas dyrtidstillägg på försäkringsbeloppen.
Ja, det är ju en mycket vacker tanke, men den är naturligtvis till sill
innebörd fullkomligt fantastisk. Den tanken strider ju emot hela försäkringens
idé, i det att försäkringen ju så att säga är ett penningkontrakt, avslutat
mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren och avsett att tillförsäkra försäkringstagaren
vissa bestämda penningbelopp. Försäkringsgivaren har icke
möjlighet att förbinda sig att återbetala med penningar av samma värde. Det finns
inte någon egentlig ram för detta annat än i den ringa mån värdet kan tryggas
genom att man kan placera medlen i sakvärden. Man ställer här med andra
ord ett krav på försäkringen som en försäkring i själva verket aldrig kan komma
att fylla. Tanken, att man skall lämna dyrtidstillägg på en försäkring, avser
ju en rent socialvårdande åtgärd; man har lämnat dyrtidstillägg på folkpensionerna,
men jag skulle vilja säga att i och med detta lia dessa pensionsförsäkringar
upphört att vara försäkringar i egentlig mening.

Om man nu går vidare på den vägen och tänker sig, att man skall hjälpa
spararna därhän, att de få igen en penning, som har samma köpkraft som
den de tidigare ha satt in, kunna vi inte gärna begränsa oss bara till livförsäkringarna.
Det vore inte rättvist, örn den, som ville spara i form av en livförsäkring,
skulle ha en sådan garanti, medan den, som satte in sina pengar i
sparbank eller annan bank, inte skulle ha samma garanti. Då komma vi till
att staten av rättviseskäl skulle åta sig att garantera, att även den penning,
man sätter in i en sparanstalt, skall återbetalas i en summa, som har samma
köpkraft som de insatta medlen. Detta är en ytterligt vittgående uppgift, och
den skulle innebära att staten skulle ta på sig en enorm börda. Jag vill för
övrigt understryka, att denna tanke har en ganska betänklig avigsida: är det
så, att man får fullständig garanti för dessa sina sparmedels värdebeständighet
och att överhuvud taget staten går in för att garantera värdebeständighet
på alla möjliga områden, tar man faktiskt bort en viss hämsko emot inflationen.
Jag tror att det är just spararnas oro för att deras penningar skola
förlora i värde i framtiden som gör, att de överhuvud taget vilja underkasta
sig en sådan ekonomisk politik i samhället, att penningvärdet bevaras. Men
hela tanken att garantera människorna mot allt penningförfall genom att staten
betalar ut penningbelopp med samma köpkraft som de en gång insatta
skulle i själva verket bli ett instrument till inflation. Man måste därför ställa
sig synnerligen kritisk emot hela denna tankegång.

Herr Olsson har här framhållit att man skulle ha blåst upp denna fråga på
ett oskäligt sätt till en partifråga, medan man borde ha tagit den opolitiskt
och såsom en praktisk social fråga. Att den har blivit en politisk fråga, tror
jag beror på att man måste se detta utredningskrav mot bakgrunden av ögonblickets
situation. Jag vill erinra om att arbetarrörelsens efterkrigsprogram
uppställer såsom ett kategoriskt krav, att försäkringsrörelsen skaili förstatligas.
Det är väl ganska naturligt, örn vi, som icke tillhöra det socialdemokratiska
partiet, då få den uppfattningen, att när man nu begär denna utredning,
så vill man komma till ett realiserande av detta program. Skall verkligen
denna utredning kallas förutsättningslös och vill herr Olsson att. vi skola tro,
att man går lill den utan förutfattad mening, måste herr Olsson och hans meningsfränder
vara vänliga att avsvärja sig detta efterkrigsprogram oell säga:
»Det ta vi tillbaka!» Ty så länge det slår där och det yrkandet drives från
socialdemokratiskt håll, att detta är ett minimikrav, kunna, vi inte — åtmin -

154

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Örn centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
stone inte jag — gå med på att detta krav på utredning är förutsättningslöst.
Det är en lek med ord, som jag inser vara fullt intellektuellt tilllåtlig.

Det säges nu att man vill ha en utredning, som går ut på en genomgripande
centralisering. Men samtidigt säger herr Olsson, att man önskar icke alls'' röra
vid de små företagen — de borde lämnas i fred. I detta instämde även henstrand.
Det kan då vara av intresse att se vad försäkringsinspektionen har
sagt i sitt yttrande. Inspektionen är ju ytterligt försiktig i alla sina uttalanden,
men på ett ställe är den ganska bestämd och det är, när den kommer till
frågan örn dessa små företag. I det sammanhanget säger den, att den bristfälliga
riskutjämningen och en del andra förhållanden skulle göra att en centralisering
av ifrågavarande verksamhet till större enheter otvivelaktigt skulle medföra
en välbehövlig sanering av försäkringsväsendet i riket och är enligt försäkringsinspektionens
mening att förorda.

Detta är, så vitt jag vet, nästan den enda punkt, i vilken inspektionen klart
tar ställning. Den anser således, att skall man ha en genomgripade centralisering,
skall denna i varje fall omfatta dessa småföretag. Däremot nämnes i detta
utlåtande inte något särskilt om angelägenheten av att centralisera de stora
företagen.

Jag tror sålunda att man får göra klart för sig, att örn man verkligen vill
fullfölja det uppställda kravet med denna genomgripande centralisering, får
man finna sig i att inte bara de små företagen komma med, utan att det
kanske blir dessa, som i främsta rummet bli föremål för ingripandet.

Herr Olsson vill ha en försäkring, en enda försäkringspolis, som följer oss
på vägen från vaggan till graven. Jag undrar, örn han verkligen har tänkt
igenom vad han där föreslår. — Det är väl ändå att hoppas, att vårt samhälle
inte skall bli så uniformerat, att vi alla kunna klara oss med en enda
sådan polis, även om vi variera den något med inkomsten, ty vi arbeta på så
skiftande områden och under så skiftande betingelser, att det inte finns något
enhetligt behov, som växer bara med inkomsten, utan behovet varierar ju från
den ena arbetsuppgiften till den andra på ett utomordentligt sätt, även beroende
på familjeförhållanden. Man kan aldrig tänka sig att en sådan enhetlig
polis kan täcka annat än ett grundläggande behov av försäkring, som är gemensamt
för alla medborgare. Det måste alltid komma att uppstå ett varierande
behov för de olika individerna, åtminstone hoppas jag av hela min själ att samhället
i framtiden såsom nu skall komma att vara så differentierat, att ett
sådant behov förefinnes. Och det kommer alltid att uppstå en nödvändighet
att täcka detta speciella behov, som då kan täckas av de olika företagen. Jag
tror att vi skola be försynen bevara oss för att komma in på den uniformitet,
som herr Olsson här har skisserat.

Grunden för hela detta utredningskrav är ju de missförhållanden och brister,
som skulle förefinnas. Talet örn dem har blivit mycket kraftigt tillbakavisat i
remissvaren, såsom jag förut har framhållit, och detta har också givit utskottet
anledning att formulera sina skäl för utredningen i mycket allmänna ordalag.
Utskottet har även gått längre, eftersom utskottet ansett sig föranlåtet att
på flera punkter utryckligen medge, att de brister, som ha påtalats, i väsentlig
grad ha avhjälpts, och utskottet säger: »Utskottet vill icke bestrida att de
enskilda bolagen verkat i försäkringstagarnas intresse och att vissa missförhållanden
genom åtgärder från deras sida på senare tid undanröjts eller minskat
i betydelse.» Det erkännes också, »att premierna för brandförsäkring undergått
en betydande sänkning under de båda senaste decennierna».

Beträffande kritiken av de mångå ombuden säges det: »Från bolagens sida
har genmälts att långtgående och resultatrika åtgärder för begränsning av

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

155

Om centralisering av försälcringsverksamheten m. m. (Forts.)
antalet ombud redan blivit vidtagna», oell på en del andra ställen göras klara
medgivanden om de rättelser, som lia vidtagits.

Vad som sedan kvarstår är anmärkningar av mera allmän karaktär, mycket
generellt formulerade, där man så gott som undantagslöst pekar på förhållanden,
som äro direkta konsekvenser av den konkurrens, sorn förefinnes. Man
pekar t. ex. på att förvaltningskostnaderna ha nedbringats — det erkänner
man — men de förete starka variationer mellan skilda företag, och detta anföres
såsom en anmärkning. Jag skulle vilja säga att det är snarare ett beröm
för företagen; det visar att en ständig strävan pågår att bringa ned kostnaderna.
Det är alltid så i näringslivet, att detta sker i olika takt i de olika företagen,
och jag skulle snarare vilja säga att det kanske vore mera underligt, om
kostnaderna vore alldeles uniformt lika. Olikheten är enligt min mening ett
bevis på att man strävar att få ned kostnaderna. Det är också bekant att det
inom försäkringsrörelsen på senare tid fortgått en mycket kraftig rationalisering,
som åtminstone i en del bolag har bringat ned kostnaderna på en nivå,
som man förut knappast trodde att man skulle kunna uppnå. Utskottet talar
också örn att det är uppenbart, att splittringen »på ett stort antal konkurrerande
företag medför ökade kostnader för anskaffning, reklam och administration»,
och detta uttalande göres också såsom ett helt allmänt uttalande utan
att utskottet går närmare in på det. På ett annat ställe säger utskottet: »Redan
splittringen på en mångfald konkurrerande företag medför självfallet att antalet
agenter måste bli väsentligt högre än vid en mera centraliserad organisation.
»

Jag vill stryka under att vad man här vänder sig mot är resultat, som alltid
komma att förefinnas, när konkurrens bedrives. Och jag konstaterar detta,
därför att nian på detta område liksom på så många andra områden har klagat
på att näringslivet har monopolistiska tendenser och vill förhindra konkurrens.
Då är det mycket underligt att man här nästan enbart riktar sig
emot de enligt min mening fullkomligt ofrånkomliga konsekvenserna av konkurrensen.
Det måste alltid bli så, att när man har konkurrens, förekommer
en viss överdimensionering av organisationerna och ett visst dubbelarbete. Man
kan inte tänka sig att ha verkligt fri konkurrens och undgå alla dessa olägenheter.

Bakom detta krav på reformering av försäkringsrörelsen måste då ligga att
man helt enkelt inte vill ha konkurrens. Skall man fullfölja den tankegång,
som här kommer till uttryck, borde man säga klart ifrån på det socialdemokratiska
hållet: »Vi vilja inte ha konkurrens — vi anse konkurrens vara någonting
slösaktigt och planlöst— utan vi vilja ha statlig planhushållning!»
Hela den linje, som man här går fram på, då man ena ögonblicket ropar på
konkurrens och nästa ögonblick kräver ingripande mot konkurrensens följder,
ger faktiskt en känsla av att man här antingen inte vet vad man vill, eller
också att det ytterst är fråga örn något som jag skulle vilja kalla för provokation
— man ropar på konkurrens för att få fram sådana missförhållanden,
som man tycker ge anledning till ett statligt ingripande. Jag anser att det
från socialdemokratiskt håll vore mycket renhårigare örn man bestämt sade
ifrån: »Vi tolerera inte sådana missförhållanden, som bli en följd av fri konkurrens
och fri företagsamhet — vi tolerera bara en .statlig planhushållning,
och därför vilja vi genomföra den.» Det vore åtminstone en ärlig ståndpunkt,
som man kumle förstå. Men att ställa upp kategoriska krav genom att ropa
på konkurrens och genom att ropa på motåtgärder och sedan samtidigt tala
örn »förutsättningslös utredning» det vittnar — det kan jag inte undgå att
finna — antingen om bristande vilja till klarhet, när man gör sina uttalanden,
eller örn bristande klarhet i tänkandet. Det är nödvändigt, att man

156

Nr 80.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Örn centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
på ömse sidor försöker skapa klara linjer och anger vad man vill och vilka
vägar man vill gå. Eljest blir detta utredningsarbete ett virrvarr, som kommer
att vara till direkt skada för vårt näringsliv.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindblom: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att i några
punkter bemöta vännen Karl Johan Olssons långa anförande. Jag skall inte
tillåta mig att taga upp tiden med att svara på allt; en del föregående talare
ha också i viss mån bemött honom.

Han framhöll till att börja med, att utgångspunkten var densamma i båda
fallen: försäkringstagarnas intresse. Jag kan hålla med om att vår ståndpunkt
och herr K. J. Olssons och motionärernas ståndpunkt mycket väl kan
vara densamma. Men envar bör ju förstå, att man kan se detta problem från
olika synpunkter: vad den ene menar vara i försäkringstagarnas intresse, kan
en annan ha en alldeles motsatt mening om. För övrigt är jag inte alldeles
säker på att detta yttrande av herr K. J. Olsson står i överensstämmelse med
arbetarrörelsens efterkrigsprogram, ty där står det som en första punkt för
ett övertagande av försäkringsverksamheten, att man vill utvidga det statliga
inflytandet över kapitalmarknaden. Och där dela sig synpunkterna åtskilligt.

Sedan påstod herr Olsson att jag skulle ha varit utsatt för två olyckor, och.
jag skall be att få reglera de olyckorna försäkringsmässigt. Den första skulle
vara att jag anförde, att den pågående utredningen hade sett allvarligt på den
här frågan, och därvid citerade ett uttalande på s. 34 i utskottsutlåtandet.
Detta bevisade, menade herr Olsson, i stället motsatsen, eftersom utredningen
själv har sagt att den icke har något att erinra emot en sådan särskild utredning.
Men ge akt på vad det är frågan örn i det sammanhanget. Läs de föregående
raderna, där det talas örn att motionerna handla dels örn ett förstatligande
och dels örn att göra ytterligare försäkringsbranscher obligatoriska.
Det är i det sammanhanget som den nu pågående försäkriugsutredningen säger,
att den inte har anledning att göra någon erinran emot att en utredning
på dessa särskilda punkter kommer till stånd. Men vad de ha gått emot är
att den utredning, som nu pågår och som snart skall vara färdig, skall göras
så beroende av den här förslagna utredningen, att de lagstiftningsåtgärder,
som annars skulle bli en följd av den slutförda utredningen, inte skulle komma
till stånd. Detta vore, menade man, en olycka. Jag tror därför att mitt
citat i det fallet kan vara fullt riktigt.

Nu hävdade herr Olsson att utskottsmajoriteten inte alls skulle ha känt sig
besvärad av detta faktum. Jag är nog inte alldeles säker på att det påståendet
är sant beträffande samtliga, som i utskottet anslutit sig till majoriteten.
Den som har suttit i utskottet och hört diskussionen har nog fått en känsla
av att just detta förhållande dock var för utskottet någonting rätt besvärande.
Ty vi ha alltid hållit hårt på den principen, att när en utredning pågår i en
viss fråga skall man inte skriva till Konungen och begära en ny utredning.
Och jag vill här ställa en samvetsfråga till herr K. J. Olsson: skulle herr
K. J. Olsson i en annan fråga, örn ett yrkande framställts från borgerligt
håll. gått med på en utredning i en fråga som redan är föremål för utredning? Den

andra olyckan, som herr Olsson nämnde, var mitt tal om numren på
de båda motionerna. Jag vill ju säga, att herr Olssons citerande av arbetarrörelsens
efterkrigsprogram och påvisande, att kravet fanns angivet där, enligt
min mening inte motbevisa mitt påstående. Ty man kan ju mycket väl
teoretiskt tänka sig en sådan möjlighet, trots att detta står i arbetarrörelsens

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

157

Om centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
efterkrigsprogram, att herr Hermansson ändock velat ställa sig avvaktande
till nästa år, eftersom han, som sitter med i den pågående utredningen, väl
själv är fullt medveten örn att utredningen skall bli klar redan innevarande
år. Örn han visste detta, vore det mycket naturligt örn han också menade, att
man sedan denna utredning var klar hade en bättre utgångspunkt för detta
nya krav. Men sedan väl motionen kom från kommunistiskt håll, kan man
tänka sig att situationen utvecklade sig på det sätt som jag här angav. Även
örn detta inte har någon större betydelse är det dock ett exempel på hur starkt
politisk denna fråga ändå är från motionärernas och utskottsma jonte te lis sida,
i motsats till vad man här har velat göra gällande.

Vidare nämnde herr Olsson någonting örn de korrektiv som skulle finnas
för att säkerställa försäkringstagarnas rätt, och han nämnde då bl. a. att man
skulle kunna bilda en försäkringstagarnas förening. Jag satt här och funderade
på varför man inte har bildat någon sådan försäkringstagarnas förening
redan förut. Är det först då, när staten har övertagit försäkringsväsendet,
som det kommer att visa sig nödvändigt att bilda en försäkringstagarnas förening
för att i någon liten mån ha inflytande över den rörelse, i vilken man
är med?

Nu hävdade herr K. J. Olsson mycket bestämt att man inte har begärt ett
förstatligande, utan endast en förutsättningslös utredning. Ja, det där lilla ordet
»förutsättningslös» har utskottsmajoriteten satt till — det fanns inte i herr
Hermanssons motion, utan det har man satt till efteråt för att det skulle se
litet snyggare ut. Men då frågar jag mig: örn man har satt in ordet »förutsättningslös»
och sedan strax därpå tillfogar, att även frågan örn ett förstatligande
skall prövas, blir utredningen då förutsättningslös? Då har man ju givit åtminstone
en förutsättning, att man måste pröva frågan också ur synpunkten av
ett statsövertagande. Man har således i ena fallet sagt att utredningen skall
vara förutsättningslös, men i nästa sats kastar man fram ett påstående, som
gör att den inte längre är förutsättningslös.

För övrigt tycker jag att hela detta resonemang örn att man inte vill ett förstatligande
faller på sin egen orimlighet, liksom också det påståendet, som
man kastar ut i debatten, att de mindre lantbruksorganisationerna skola vi inte
tala örn — deni avser man inte. Man har dock klart och tydligt deklarerat: »Försäkringsverksamheten
hör helt övertagas av staten.» Det finns alltså inga begränsningar
i kommentaren till punkt 18 i det här anförda efterkrigsprogrammet.

Till sist tycker jag ju att det vittnar om en något svag känsla för det ekonomiska
livets reella möjligheter när man säger, att så som försäkringsväsendet
nu är organiserat är det inte tänkbart att få försäkringsbeloppen i en värdebeständig
valuta, men att man vid ett statsövertagande vill ha den saken prövad
och även tror på möjligheten att genom statsbidrag få försäkringarna värdebeständiga.
Jag måste säga först som sist: går man på den linjen, då måste
man som en konsekvens begära, att också insättarna i sparbanker och andra
banker, köparna av obligationer och vad det vara må säkerställas på samma
sätt. Men hur många miljarder skulle staten behöva anslå för att på det sättet
efter tio, femton eller tjugu år göra alla dessa värden valutabeständiga? Jag
tycker att man har prövat saken en smula för gesvint när man tror på .sådana
möjligheter.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till det nu sagda. Jag vidhåller mitt
yrkande.

Herr Wistrand: Herr talman! Ätt denna fråga är av mycket vittgående natur
och av mycket allvarsam innebörd är uppenbart för alla. Man kan inte dölja

153

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Om centralisering av försäkring sverksamheten m. m. (Forts.)
det med att säga. att här är endast fråga örn en förutsättningslös utredning,
vari förstatligandet ingår såsom ett — endast ett — möjligt moment. Det
är överhuvud tillräckligt för att ge frågan en allvarlig innebörd, att förstatligandet
ingår som ett moment. Förslaget har ju också tillkommit med stöd
av en motion, som genom sin motivering enligt min uppfattning, i allt väsentligt
pekar hän just på ett förstatligande.

Vad är det då som gjort att denna fråga har kommit upp? Herr Karl Johan
Olsson påstår att det är en rent socialpolitisk fråga, men icke en politisk
fråga. Ja, men örn så skulle vara fallet är det väl ändå rätt underligt att en
socialpolitisk fråga av denna oerhört stora innebörd knappast har varit förmål
för någon egentlig socialpolitisk diskussion under alla de år som gått. Vad som
har förevarit beträffande försäkringsväsendet har varit enstaka framstötar,
som inte riksdagen, fäst någon synnerlig uppmärksamhet vid och som sannerligen
inte ha satts in som något led i det socialpolitiska systemet.

Nej, svaret är det, som redan klart angivits: frågan har tagits upp bland
arbetarrörelsens 27 punkter. Och därför har frågan också fått den behandling,
som kommit den till del inom utskottet. Folkmeningen har ju eljest inte
givit sig så starkt till känna under de gångna åren i denna fråga. Ingen kan
påstå att det. här är något folkkrav, som legat och jäst och pyrt. Och den
ringa besättning som. bänkarna här i kammaren i dag ha, och läktarna också,
visar ju ganska tydligt att det här inte gäller någon fråga, som folket längtar
och trängtar efter att få löst. Den har en helt annan innebörd.
o Ja£ vili nu inte uppehålla mig alltför mycket vid detaljerna — tiden är
långt framskriden, och en hel del detaljer ha ju redan berörts. Jag skulle dock
vilja säga, att när man talar örn värdebeständigheten, så inte är det väl staten
och statsmakterna, som ha rättighet att ställa anspråk på försäkringsväsendet
i detta fall! Snarare förefaller det mig som örn försäkringsväsendet borde
vara åklagare gentemot statsmakterna. Ty försäkringsbolagens fonder, som
för övrigt till stor del hesta av statsobligationer, förlora i värde genom den
penningpolitik som statsmakterna ^ ha fört. Jag vill inte påstå att det har
varit statsmakterna möjligt att hålla uppe penningvärdet — det kan hava
förelegat övermäktiga hinder härför. Men det är väl alldeles uppenbart att
just den penningpolitik som har förts, vare sig man velat det eller inte, är
orsaken till vad som inträffat beträffande försäkringstagarnas rätt: Att staten
skulle kunna bota skadeverkningarna för försäkringsväsendets del, när
den inte ..Ilar kunnat göra det för sin egen, förefaller mig vara mycket svårt
att förstå. Detta ger en anledning att ytterligare starkt lägga på sinnet vad
vi diskuterade i går, nämligen hur farligt ur social synpunkt varje försämring
av penningvärdet verkar. Upprätthållandet av penningvärdet är en av
statens viktigaste och mest primära upgifter, och staten borde sätta in hela
sm förmåga. till planhushållning just på denna viktiga punkt.

Denna fråga har kommit i en egendomlig belysning just genom att den insatts
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Egentligen skulle jag vilja påstå,
att frågor av denna omvälvande natur icke borde lösas utom i de fall då de
uppbäras av en mycket stark och mycket allmän folkmening. Det är inte
rått att frågor av denna genomgripande natur lösas med ett majoritetsbeslut
dar kanske 5.5 procent står mot 45 eller möjligen 60 mot 40. Det hör inte
tili demokratiens väsen att frågor av denna principiella betydelse skola upptagas,
förrän det finns en allmän, genomgripande uppfattning som kräver deras
lösning Denna fråga kan inte ses ryckt ur sitt sammanhang. Det är en
ganska sorglig företeelse att iakttaga, hurusom de 27 punkterna lia blivit en
konkordieformel för det majoritetsparti, som sitter inne med makten och avgörandet
både i denna kammare och i medkammaren. En fråga som kommer

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

''59

Om centralisering av försäkringsverksamheten ni. m. (Forts.)
upp i riksdagen och som återfinnes bland dessa punkter voteras igenom, oavsett
vilka anmärkningar som kunna göras emot den.

På det viset få vi i vårt samhällsliv in ett osmält element, som kan komma
att ställa till mycken oreda. Tiden behöver enighet och sammanhållning kring
det väsentliga, och detta vågar jag säga gäller även på det ekonomiska området.
Här gäller det visserligen endast en utredning-, men meningarna gå dock
så diametralt isär angående det mål, som man sätter sig före, att man enligt
min mening borde lämna denna fråga å sido, till dess man blivit mera allmänt
övertygad i detta land än vad man nu är angående värdet av ett sådant företag,
som det här är fråga örn.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Schlyter: Herr talman! Herr Westman apostroferade mig såsom en
av dem, som bruka motsätta sig att första lagutskottet begär utredning i frågor
som redan äro under utredning. Även herr Lindblom frågade i sitt anförande,
om vi i någon annan fråga skulle ha gått med på utredning när frågan
redan var föremål för utredning. Jag vill då erinra de båda talarna om
vad herr K. J. Olsson redan framhållit, nämligen att 1942 års utredning är
mycket begränsad och mest avser tekniska problem inom livförsäkringen. 1937
års utredning hade i januari 1940 förklarats vilande, och då den 1942 endast
återupptogs i begränsad form, så måste ju riksdagen nu vara oförhindrad att
begära utredningens upptagande i hela dess vidd. Och slutligen ingingo icke
ens i 1937 års utredning frågorna örn försäkringsväsendets förstatligande och
örn utsträckning av de obligatoriska försäkringsformerna. Då både herr Westman
och herr Lindblom i sina anföranden väsentligen uppehållit sig just vid
förstatligandet, så behöver jag ju knappast för dessa talare framhålla betydelsen
av detta moment i den av utskottet föreslagna allsidiga och förutsättningslösa
utredningen.

Herr Nordenson ansåg att den av utskottet föreslagna utredningen inte kunde
bli förutsättningslös därför att i det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet
finnes upptaget ett krav på försäkringsväsendets socialisering. Han menade
att de som talade för detta förslag inom utskottet borde avsvärja sig
programmets ståndpunkt för att utredningen skulle bli förutsättningslös. Detta
är för mig en mycket svårförståelig ståndpunkt. Örn de som begära en
förutsättningslös utredning avsvärja sig en viss lösning och undantaga den
från det som skall vara föremål för utredning, förstår jag inte hur utredningen
skall kunna kallas för förutsättningslös. Och alldeles obegriplig är för mig
herr Lindbloms ståndpunkt, att därför att utskottet har begärt att även förstatligandet
skall utredas, så är utredningen inte längre förutsättningslös. Vi
skulle då överhuvud taget inte kunna begära en förutsättningslös utredning
om ett förstatligande. Nej, för att utredningen inte skulle vara förutsättningslös
så skulle det naturligtvis krävas att vi direkt begärde att försäkringsväsendet
skulle förstatligas. Det är verkligen sant, herr talman, att utskottsmajoriteten
inte har försvurit sig åt någon dogm örn att försäkringsväsendet
i sin helhet bör förstatligas. Det är en fullkomligt ärlig och uppriktig .ståndpunkt
från utskottsmajoritetens sida, att utredningen bör vara förut,sättningslös.

Herr Wistrand såg på kammarens och läktarens glesa besättning och menade,
att detta var ett bevis för att här icke förelåg någon fråga, som folket
längtade och trängtade efter att få löst. Jag har snarast, herr talman, av
denna gleshet fått den uppfattningen, att detta är cn fråga som folket inte
fruktar att få utredd.

Efter herr K. J. Olssons mycket fullständiga och utmärkta belysning av

160

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Örn centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
utskottets ståndpunkt i denna fråga har jag inte behov att ingå på någon vidlyftigare
diskussion, utan jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Siljeström: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledning
av herr Karl Johan Olssons anförande. Det är inte så ovanligt att jag och min
knäkamrat i utskottet sätta i gång ett litet stilla gräl, och vi kunna ju ta och
överföra det för ett ögonblick till kammaren också.

När man hörde herr Karl Johan Olsson och delvis också herr Strand tala
om härads- och sockenbolagen och göra gällande, att vi försöka köra dessa
framför oss då vi ville skydda de stora riksbolagen, undrar jag örn-det icke
snarare förhåller sig på det sättet, att motionärerna aldrig tänkt på dessa
bolag när de skrevo sin motion. De tyckas alldeles ha glömt bort den stora
omfattning, i vilken dessa bolag bedriva sin verksamhet. Och när de sedermera
ha upptäckt, att det här finns ett vittutgrenat nät av små företag, som
omfattas av Sveriges bönder, så ha de tyckt att det har blivit en smula otrevligt
att vi på den andra sidan ha vågat påpeka detta faktum. Herr Karl
Johan Olsson försökte att bagatellisera dessa bolag genom att säga, att de
äro så obetydliga och ha en så liten omslutningssumma, att man inte behöver
fästa avseende vid dem. Jag vill då hänvisa till vad Sveriges lantbruksförbund
säger i sitt utlåtande, där det heter: »För närvarande svara sålunda
läns- och häradsbolag för över 20 % av det totala försäkringsbeloppet i Sverige
för direkt brandförsäkring. På den egentliga landsbygden, som är dessa företags
traditionella verksamhetsfält, intaga de en helt dominerande ställning.»
När herr Karl Johan Olsson vidare säger, att man inte alls har avsett att
förstatliga dessa företag, utan att de nog komma att fortsätta i någon form,
undrar jag, hur detta kan rimma med utskottets skrivsätt, då utskottet hemställer
örn »en allsidig och förutsättningslös utredning med syfte att åstadkomma
en genomgripande centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten».
Det måste, så vitt jag förstår, innefatta även socken- och häradsbolagen.

Herr Karl Johan Olsson förklarade även, att den nya statliga försäkringsverksamheten
skall tillgodose alla de tre intressen, som äro förknippade med
försäkringsverksamheten, nämligen statens, försäkringstagarnas och tjänstemännens
intressen. Han tänkte sig att styrelsen i det statliga företaget —
eller de statliga företagen, örn det blir flera — skulle beslå av representanter
för dessa tre olika intressegrupper inom verksamheten. Han trodde, att
man därigenom skulle kunna tillgodose alla de synpunkter, som göra sig gällande
inom verksamheten. Herr Karl Johan Olsson är egentligen en alldeles
förtjusande man, och det är en ovanlig glädje att debattera med honom. Ibland
är han dock litet blåögd i sin optimism, som när han här tror, att en på detta
sätt sammansatt styrelse skulle vara till glädje för företaget, tjänstemännen
och försäkringstagarna. Arbetet inom en dylik styrelse kommer säkerligen att
präglas av att dessa olika intressegrenar hela tiden råka i ett stilla och angenämt
gräl i stället för att drivas fram av omtanke örn företagets effektivitet.
Örn man viii ha en effektiv styrelse, är det nog nyttigare att ha en mer enhetligt
sammansatt sådan än den styrelse som herr Karl Johan Olsson tänkt sig.

Herr Karl Johan Olsson talade vidare i ganska milda toner örn att man
inte alls har sagt, att det skall bli ett förstatligande, utan endast satt upp det
som ett alternativ som skall förutsättningslöst undersökas. Jag tror herr Karl
Johan Olsson på hans ord, att detta är herr Karl Johan Olssons mening. Men
jag låter inte locka mig av dessa milda toner från herr Karl Johan Olsson,
utan ser mera realistiskt på detta spörsmål. Med tanke på maktställningen i

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

101

Örn centralisering av försäkring sverksamheten m. m. (Forts.)
Sveriges riksdag kari det nämligen Ilända, att när den förutsättningslösa utredningen
kommer till ett resultat, så är den påverkad av maktbalansen här i
landet, och då kommer det säkerligen inte att bli så mycket till övers för den
enskilda försäkringsverksamketea. ■

Jag vill sedan bara yttra ett par ord till herr Holmberg, som sade, att man
mycket väl skulle kunna låta en del försäkringsbolag vara kvar. Örn vi skapade
ett stort statligt försäkringsbolag, skulle det emellertid, trodde han, visa
sig vara så effektivt och förmånligt, att de privata bolagen snart skulle komma
och tigga och be att staten skulle inlösa dem. Det är mycket möjligt, att de
skulle göra det, örn det statliga företaget skulle driva sin verksamhet oekonomiskt
och med stöd av skattedragarnas pengar. Erfarenheterna från riksförsäkringsanstalten
tyda emellertid inte alls på att försäkringstagarna springa
dit, utan det är nog snarare så att försäkringstagarna i mycket stor utsträckning
överge riksförsäkringsanstalten för att i stället gå till de enskilda företagen
på detta område, vilka de anse bättre tillgodose försäkringstagarnas
intressen.

Herr Karl Johan Olsson ansåg, att reservanternas uttalande beträffande den
obligatoriska försäkringen är föga bärande. Jag vill då påpeka för herr Karl
Johan Olsson, att vi icke lia satt oss emot tanken att utvidga den obligatoriska
försäkringsverksamheten. Vi lia bara velat framhålla, att det inte är säkert
att det går att avpassa en obligatorisk försäkring så att den tillgodoser alla
individuella behov. Det måste därför finnas utrymme för en viss individuell
anpassning och rätt till uppbyggnad av försäkringsformerna med hänsyn till
enskilda speciella intressen. Vi ha uttalat, att om det skulle visa sig vara av
behovet påkallat att utsträcka de obligatoriska försäkringsformerna, något
som vi ej lia kunnat bilda oss en uppfattning örn, utgå vi ifrån att Kungl.
Maj :t har sin uppmärksamhet fäst härpå.

Till slut vill jag gentemot herr Karl Johan Olsson göra en rent personlig
deklaration, som står uteslutande för min egen del och icke får utsträckas tili
någon annan. Herr Karl Johan Olsson försökte tillbakavisa påståendet örn
doktrinarism hos det socialdemokratiska partiet och dess ledamöter och gjorde
gällande, att det finns samma doktrinära inställning på borgerlighetens sida.
Jag vill då avge den personliga deklarationen, att när det gäller statsdrift
eller icke är jag doktrinär.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag skall inskränka mig till några
repliker.

Jag vill först tacka herr Siljeström för hans uppriktiga bekännelse att han
är doktrinär, när det gäller frågan örn statligt inflytande över någon del av näringslivet.
Jag tror, att han skulle ha kunnat tala på hela ''sitt partis, och måhända
även på de andra borgerliga partiernas, vägnar.

Herr Siljeström och flera föregående talare ha ytterligare uppehållit sig vid
de små socken- och liäradsbolagen. Just det förhållandet ali man i diskussionen
ständigt kommer fram med dessa bolag och tränger fram dem i förgrunden
styrker den misstanke, ''sorn jag uttalade i mitt förra anförande, att do få tjänstgöra
som någon störts betäckning för de ''större intressena, vilka naturligtvis
beröras av utredningen på ett hell annat sätt. Den kritik, som från dessa talares
sida har framförts beträffande dessa små bolag, drabbar emellertid inte
utskottet utan försäkringsinspektionen. Jag är tacksam för att herr Nordenson
hänvisade till försäkringsinspektionens yttrande. Det heter där: »Med hänsyn
till de former för premiesättning och skadereglering, som förekomma ho''s
dylika företag, och jämväl den hos många av dem bristfälliga riskutjämningen
skulle en centralisering av ifrågavarande verksamhet till större enheter otvivel F

Örsta hi mm arens protokoll, 1945. Nr SO. I I

162

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Örn centralisering av försäkring sverksamheten m. m. (Forts.)
aktivt medföra en välbehövlig sanering av försäkringsväsendet i riket och är
enligt f orsak ii ngs ilis [lektion ens mening att förorda.» Dessa ord, herr talman,
stå inte i utskottets utlåtande utan i försäkringsinspektionens yttrande. Försäkringsinspektionen
har av våra^ärade motståndare fått ett mycket högt betyg i
denna debatt, medan utskottets utlåtande fått kritik. Då man på detta sätt använt
försäkrings inspektionen som tillhygge mot oss, kan däri ligga en uppfattning
örn att försäkringsinspektionen är klokare än utskottet. Det står herra!
na fritt att tolka yttrandet i fråga på det viset. Jag skulle inte ha citerat det,
om man inte så envist hade uppehållit sig vid talet om de små bolagen.

Herr Bernhard Nilsson förklarade, att riksförsäkringsanstalten utsätter försäkringstagarna
för en mycket hård behandling. Jag vet nu inte, om detta kan
vara något skäl för att vi skola låta bli att granska försäkringsväsendet i dess
helhet. Personligen har jag ingenting emot att herr Bernhard Nilsson och hans
meningsfränder skjuta till måls mot riksförsäkringsanstalten, i den mån det inom
densamma förekommer byråkratism och stelbenthet. Jag är så fri från doktrinarism,
att jag anser, att även riksförsäkringsanstaltens verksamhet bör undersökas.

Beträffande den bristande soliditeten vill jag kort och gott påpeka, att det
ingenstädes i utskottets utlåtande har påståtts, att det här föreligger någon
sadan och att detta skulle vara en av anledningarna till att en utredning!- föreslagits.

Herr Nordenson talade om insynen i försäkringsföretagen och yttrade, att
vem som helst inte kan få blanda sig i företagens skötsel, utan att det måste
vara en sakkunnig institution. Jag håller med honom därom. På vilket sätt
nian än ökar försäkringstagarnas inflytande i försäkringsbolagen, är det väl
självklart, att detta inflytande måste utövas genom något organ. Det är ju alldeles
otänkbart, att försäkringstagarna genom omröstning eller på annat liknande
sätt skulle besluta, hur ett försäkringsbolag skall skötas, eller tillkännagiva
sin uppfattning därom, utan det måste ordnas på det sättet, att försäkringstagarna
insätta representanter i företagens ledning och därigenom
skaffa sig den behövliga insynen i verksamheten.

Heil Nordenson sade vidare, att tanken på dvrtidstillägg på utgående försäkringsbelopp,
vilken upptagits i motionen, strider mot försäkringens idé. Jag
vill inte bestrida, °att så är fallet. När herr Nordenson sedan yttrar, att man
här kominer m pa en rent socialvardande angelägenhet, har jag heller ingen
anledning att polemisera mot honom. Jag vill bara påpeka, att jag framhöll i
mitt förra anförande, att åtminstone vissa delar av försäkringsverksamheten
tangera socialförsäkringens område. Även örn förslaget inte kan förverkligas
pa det sätt som motionärerna tänkt sig, förtjänar tanken i varje fall att prövas.
Herr Nordenson nämnde, att beträffande folkpensioneringen ha ju statsmakterna
medgivit ett visst skydd emot penningvärdets försämring. Jag vill framhålla,
att detta skett även beträffande vissa statliga tjänstepensioner. Herr
Nordenson bär själv medverkat till att så skett. Alldeles främmande är således
inte den tanken för de svenska statsmakterna.

• ^ om möjligheterna att skapa en sådan där stor socialförsäkring som

jag talade örn, var herr Nordenson mycket skeptisk, och det kan jag förstå,
fanken verkar naturligtvis på många håll utopisk. Men det finns många idéer
som betraktas som utopiska, men som så småningom blivit praktisk politik och
lil slut ansetts vara fullständigt självklara. Jag har nog en misstanke örn att
detta kominer att bil fallet även med denna sak. Men naturligtvis är det riktigt
som beri Nordenson säger, att även örn vi ha en sådan gemensam socialförsäkring,
kan den inte lösa individernas alla problem. Vi kunna naturligtvis inte
garantera skydd mot allt inkomstbortfall, utan skyddet gäller en viss standard.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

163

Om centralisering av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)
Det är självklart, att jag aldrig menat, att försäkringstagarna skola skyddat
mot alla sådana risker.

Herr Nordenson gjorde en anmärkning mot dem som överhuvud taget tala
för utredningskravet, i det att han förklarade, att man i det ena ögonblicket
ropar på konkurrens och i det andra vänder sig emot den. Han menade, att detta
rent av vore provokation. Jag tror, att han missuppfattar vad som har anförts
i denna ''sak. Om det emellertid skulle vara befogat att använda detta tillmäle
mot förespråkarna för en utredning, drabbas herr Nordenson och hans
meningsfränder av precis samma dom. De berömma sig nämligen av, å ena
sidan att det råder fri konkurrens på detta område, å andra sidan av att denna
konkurrens bär blivit upphävd i vissa viktiga avseenden och att man därigenom
har lyckats få bort en del missförhållanden. De rida således på två hästar.
Följaktligen känna vi oss inte så särskilt tillplattade av denna anmärkning.

Herr Lindbloms ockulta egenskaper vill jag givetvis inte ett ögonblick sätta
i fråga. Han vidhåller att den socialdemokratiska motionen hade tillkommit i
anledning av den kommunistiska. Det förhållandet att det finns ett efterkrigsprogram,
som kom ut året innan, har för honom ingen betydelse. Men även
fjärrskådare kunna ta fel, och jag tror inte att han har skådat rätt.

Herr Lindblom frågade, varför jag talar örn möjligheten att bilda en försäkringstagarnas
organisation just i detta sammanhang, när. det är fråga
örn ett helt eller partiellt överförande till samhället av försäkringsverksamheten.
Han undrade, varför denna organisation skulle behöva bildas just när
staten tar hand örn försäkringarna, i fall den nu gör det. Han menade väl, att
detta var det bästa beviset för att staten inte kan sköta sådana angelägenheter
som försäkringsverksamheten. Herr Lindblom ansåg naturligtvis., att det förhållandet
att en dylik organisation hittills inte bildats, är ett bevis för att, allt
är bra som det är. Jag påpekar, att jag inte har sagt, att det behövs, en sådan
organisation. Jag har bara framhållit, att det finns vissa korrektiv mot en
byrå.kratisering av verksamheten i samhällelig regi. Ett av. dessa korrektiv är
den makt, som försäkringstagarna själva besitta. Örn de vilja organisera sig.
blir det en så mäktig organisation, att det är otänkbart, att ens statsmakterna
skulle kunna rida spärr mot den. Jag tror, att jag också säde, , att detta, instrument
kunna försäkringstagarna använda både mot en statlig och privat
försäkringsverksamhet.

Herr Lindblom ansåg, att det förelåg ett bevis för att den av oss begärda,
utredningen inte vore avsedd att bli förutsättningslös däri, att i utskottets kläm
uttryckligen har sagts, att utredningen bör omfatta även frågan om ett överförande
helt eller delvis till samhället av försäkringsverksamheten. Jag måste
säga, att herr Lindblom vänder upp och ned på begreppen. Det är. mig fullständigt
oförståeligt, hur det skulle kunna kallas för en förutsättningslös utredning,
när man som han kräver, att ett alternativ skall uteslutas.

Herr Wistrand var mycket kritisk mot det sätt, på vilket ett beslut kommer
att fattas i denna fråga. Han utgick från den omständigheten, att kammarens
bänkar äro relativt glest besatta, och menade, att det inte är rätt att vid
ett sådant tillfälle avgöra en så viktig fråga. För det första vill jag då säga, att
det i dag inte precis är första gången som denna fråga diskuteras. För det
andra vill jag trösta herr Wistrand med att frågan icke blir avgjord i dag.
Även örn riksdagen fattar beslut örn en allsidig och förutsättningslös utredning,
få både herr Wistrand och alla de andra av våra kritiker tillfälle att. varn
med när det slutliga avgörandet skall träffas. De ha då möjlighet att anföra
sina synpunkter och kunna grunda sina uppfattningar på ett mycket bättre
material än det som har förebragts här i dag. Jag tror därför inte, att det
föreligger någon risk i det avseende, som herr Wistrand här gjorde gällande.

164

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Om centraliserinu av försäkringsverksamheten m. m. (Forts.)

Slutligen skulle jag vilja säga några orri i anledning av de yttranden som
här fällts beträffande arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Jag skall inte upprepa.
vad herr Schlyter sagt. men vill anknyta till vad herr Wistrand framhöll
om att det inte finns något folkkrav bakom denna utredning. Jag vill
erinra om att arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som herr Wistrand, herr Siljeström
och andra lia åberopat så flitigt i dag, var en av huvudpunkterna i valrörelsen
i fjol. Från de borgerligas sida gjordes alla möjliga ansträngningar
för att förklara för valmännen, hur galet det skulle gå för samhället och vår
nuvarande samhällsordning, örn detta program skulle vinna majoritet bland
folket. Trots alla dessa varningar, som i fråga örn intensitet och mångfald inte
lämnade något övrigt att önska, blev det vid valet klar majoritet för arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Även örn man inte kan säga, att det finns något
folkkrav på just denna punkt, torde folkets krav i denna fråga snarare befinna
sig på den sida, där jag står, än på den sida, som representeras av herr
AVi strand m. fl.

Det har likaledes anförts, att med den maktställning, som socialdemokratien
numera intar i riksdagen, finns det inte någon garanti för att beslutet kommer
att följa den linje, som utskottet bär dragit upp för utredningen, nämligen en
allsidig och förutsättningslös prövning. Herrarna mena, att frågan redan är
avgjord genom att socialdemokraterna intaga denna maktställning. Jag förstår
att detta är det andra verkliga skälet för herrarna att gå emot utredningen.
Allt annat är bara camouflage. De verkliga skälen för herrarnas inställning
äro således, dels att detta krav återfinnes i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
och dels att socialdemokratien intager en viss maktställning i
riksdagen — därför vill man inte vara med örn vad som här föreslås. När jag
tänker på detta erinrar jag mig ett anförande, som herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet höll i går, när vissa skolfrågor voro uppe till
behandling. Han talade om hönan och kritstrecket och ansåg, att en del av riksdagens
ledamöter hade fascinerats av ett slags skolpolitiskt kritstreck, så att
de överhuvud taget inte längre kunde resonera i skolfrågor, utan bara stirrade
på kritstrecket. Jag undrar, om det inte här håller på att försiggå något liknande
och örn inte de borgerliga, åtminstone högern och folkpartiet, hålla på
att dra upp ett sådant där kritstreck, som de stirra på. Detta kritstreck hindrar
dem från att överhuvud taget pröva saker som stå i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
eller som möjligen kunna vara hjärteangelägenheter för den
socialdemokratiska riksdagsmajoriteten. Örn det nu uppstått ett sådant där
politiskt kritstreck här, skulle det då inte vara en vinst för de politiska diskussionerna
örn man beslöte sig för att stryka bort detsamma?

oHerr Nordenson: Herr talman! Herr Karl Johan Olsson liknade vår syn
på arbetarrörelsens efterkrigsprogram vid hönans syn på kritstrecket och ansåg,
att det vore fördelaktigt, örn vi kunde lösgöra oss från den inställningen.
Örn vi kunde tolka hans uttalande på det sättet, att herr Olsson inte håller så
styvt på arbetarrörelsens efterkrigsprogram och att det inte dominerar hans
tankar, skulle jag med tillfredsställelse anteckna hans1 uttalande, och då skulle
vi heller inte vara så rädda för programmet i fråga. Det är därför att vi tro,
att herrarna hålla på arbetarrörelsens efterkrigsprogram och vilja försöka genomföra
det såsom ett minimum, som vi ta så stor hänsyn till det.

Herr Karl Johan Olsson förklarade vidare, att vi stå på samma ståndpunkt
som den jag anklagade honom för att intaga, därför att vi arbeta på att få
bort vissa avarter av konkurrens. Det är dock inte detsamma som att vilja
motverka vissa följder av konkurrens och att vilja genomföra ett statligt monopol,
vilket innebär, att man avskaffar all konkurrens. Skillnaden är ungefär
densamma som mellan ett förbud och ett ransoneringssystem. Om man rån -

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

165

Om centralisering av färs (iler in g sv ensamheten m. m. (Forts.)
sonerar en viss vara, exempelvis sprit, och försöker att få bort avarterna och
missbruk av densamma, finns det ju i alla fall kvar möjlighet att inom förnuftiga
gränser använda varan i fråga. Om man inför ett förbud, tar man
bort alla möjligheter att använda en vara. Däri ligger den principiella skillnaden.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindblom begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 47,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta. för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Siljeström begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 38.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 74, i anledning av väckta motioner örn ändring av behörighetsvillkoren
för ordförande, ledamot eller suppleant i arbetslöshetsnämnd; samt

nr 75, i anledning av väckta motioner angående utredning om speciallagstiftning
i syfte att effektivt hjälpa personer, som skadats under militär beredskapstjänstgöring,
respektive deras anhöriga.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr Gränebo väckte en motion, nr 405, om ändring av § 24 i ordningsstadgan
för riksdagens första kammare.

Motionen bordlädes.

166 Nr 30. Torsdagen den 21 juni 1945.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 418, i anledning av väckta motioner angående utredning örn statligt stöd
till lokaler för fritidsverksamhet m. m.;

nr 419, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående .de av internationella
arbetsorganisationens konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde
antagna rekommendationerna i vad propositionen hänvisats till statsutskottet; nr

420, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 430, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk
och småindustri;

nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående statens kreditgivning
till utlandet m. m.;

nr 432, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till skyddshemsvården, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 433, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till driften
av anstalter för bildbara sinnesslöa m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 434, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lönereglering för
föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med dem samorganiserade
arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl.;

nr 435, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
allmän folkräkning;

nr 436, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglenjig
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 437, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 438, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 439, i anledning av väckt motion örn statsbidrag till utgivande av författningskommentarer
och andra framställningar inom förvaltningsrättens område
m. m.;

nr 442, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag^ för budgetåret
1945/46 till undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor ;

nr 443, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
19415/46 till anordnande av provisoriska lokaler för länsstyrelsernas
folkbokföringsavdelningar; samt

nr 454, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 för avveckling av den förstärkta försvarsberedskapen.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 445, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring av lagen den 6 juni
1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

m. m.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 446, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 282,
angående omorganisation av folkbokföringen.

Torsdagen den 21 juni 1945.

Nr 30.

1G7

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 447, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående den framtida
organisationen av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen bedrivna
verksamheten m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 73 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 461 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn varnskatt för budgetåret 1945/46;

nr 462,^ i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordmof
ang.aende fortsatt tillämpning av förordningen den 30 juni 1943 (nr
493) om begränsning i vissa fall av skatt till staten; samt
nr 463, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordumg
oin andrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 19 november 1914
(nr död; angående stämpelavgiften.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
och ffamil''jepensioner^ ^ väC^ta motioner om förbättring av vissa äldre tjänste nr

465, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
guld m m ken skyldlfirheten att inlösa av banken utgivna sedlar med

tiinurr/r’ \an,ledllm« :ts proposition angående anslag till kris tillagg

för budgetaret 1945/46 såvitt angår anslag till kristillägg under tolfte

hUnr 467e1^ med undantae av knstillägg till personal å indragningsstat; samt
„• i an,led?mg aY Kungl Maj :ts proposition angående pensionsreglemg
tor föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med

Slikte mxS!rera< e arbetshem för babara sinnesslöa m. fl. jämte i ämnet

164 krSe^£rgodkaVdes. Ullder förutsättning, beträffande förslaget nr
Tfit’ a1d utskottets hemsta Ian i utlåtande nr 50, vidkommande förslaget nr

\ utlatande ur 51, rörande förslaget nr 466, att
utskottets hemställan i utlatande nr 52 samt, i fråga örn förslaget nr 467 att
utskottets hemställan i utlåtande nr 53 bifölles även av andra kammaren.''

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlatande och memorial*

nW till1 dannvidininf+f ^TS) MaJ:ts Proposition angående Sveriges ansluti
* i luftfartskonferensen i Chicago år 1944 antagna internatio nella

luftfartskonventionen ni. fl. överenskommelser; och
nr 4, angående ersättning til] utskottets sekreterare och notarie;
statsutskottets utlåtanden:

nr 252 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag lill de
tekniska hogskolorna m. m. jämte i ämnet väckta motioner:

„ i 104 fur dJ1-n ^ f X Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för hudson
em 1,11 statens mformationsstyrelsfi jämte i ämnet väckta ine -

168

Nr 30.

Torsdagen den 21 juni 1945.

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till den nämnd, som avses i förslaget till lag örn återställande
av viss, från ockuperat land härrörande egendom m. m.; o

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag a tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 till förskott av kostnader
för transport av vissa utländska medborgare genom b venge;

nr 256, i anledning av väckta motioner angående utredning om statens övertagande
av verksamheten vid Clustavsviks docka i Högsjö socken,

nr 257 i anledning av väckt motion örn ersättning till kaptenen vid intendenturkåren
Å. K. L. Eriksson för honom i visst mål förorsakade rattegangs kostnade^

_ an]e[]n;rlg av väckta motioner om anslag till Svenska slöjdföreningen
för anordnande av en utbildningskurs för bosättningskonsulen ei

m''nr1259, i anledning av väckt motion angående fredsplanenng för försvarets

nr 260. i anledning av väckta motioner angående vissa försöksanordningar

på folkskoleväsendet område; och .

nr 261, i anledning av väckt motion örn rätt för vissa ämneslarare vid kommunala
flickskolan i Karlstad att för placering i löneklass tillgodoräkna föregående
tjänstgöring; samt
bankoutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag tiR vissa ändringar
i’ allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare samt folkskolans tjänste- och familjepensions reglementen,

m. m.; och . .. .

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa andringar
i'' allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, folkskolans tjänste-
och familjepensionsreglementen samt tjänste- och familjepensionsreglementena
för de högre kommunala skolorna, m. m.

Herr talmannen yttrade: Beträffande ärendenas ordning pa föredragningslistan
för kammarens nästa sammanträde hemställer jag, att kammaren matte
besluta, att statsutskottets utlåtande nr 227 skall uppföras näst efter samma utskotts
utlåtande nr 239, att bevillningsutskottets betänkande nr 58 skall uppförås
näst efter jordbruksutskottets utlåtande nr 80 ävensom att andra lagutskottets
utlåtanden nr 76 och 77 samt andra tillfälliga utskottets utlåtanden
nr 17 och 18 skola i nu angiven ordning uppföras sist på föredragningslistan.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.01 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

45252U