1945. Första kammaren. Nr 26 (Riksdagens protokoll 1945:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 26.

Tisdagen den 5 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 29 och den 30 nästlidne maj.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 507, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 16, i anledning av väckt motion angående utredning
av behovet av ytterligare industrihem eller omskolnings- och träningsanstalter
för från fängelser, vissa sjukhus och anstalter utskrivna eller permitterade
personer, beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till sitt första
tillfälliga utskott.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i giftermålsbalken;

nr 334, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
örn ändring i 5 kap. strafflagen, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321); samt
#nr 336, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

Föredrogos ^och bordlädes ånyo sammansatta konstitutions- och första lagutskottets
utlåtanden nr 2 och 3 samt memorial nr 4, statsutskottets utlåtanden
nr 163—167 samt memorial nr 168, bevillningsutskottets betänkanden nr
45 och 47, bankoutskottets utlåtanden nr 47—49, första lagutskottets utlåtande
nr 39, andra lagutskottets utlåtande nr 58 ävensom första kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 401, av herr Holmbäck, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till de tekniska högskolorna, m. m.;

nr 402, av herr Ericsson, Carl Eric, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1945/46;
samt

r nr 403, av herr Andersson, Gunnar, och herr Mannerskantz, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt tillFörsta
kammarens protokoll 1945. Nr 2G. 1

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

lämpning av förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) om begränsning i vissa
fall av skatt till staten.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Torsdagen den 7 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Löfvander anmälde, att lian infunnit sig vid riksdagen.

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Gunther avlämnade
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 330, angående förordnande av statsrådsledamöter
att uppläsa Kungl. Maj :ts öppna brev till riksdagen angående vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda kungl, skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj :t förordnat hans excellens ministern för utrikes ärendena herr
Gunther att i första kammaren uppläsa Kungl. Maj:ts ifrågavarande öppna
brev.

Med anledning härav lämnades ordet till hans excellens ministern för utrikes
ärendena herr Gunther, som i enlighet med det honom givna uppdraget
uppläste Kungl. Maj:ts öppna brev, nr 331, angående vissa grundlagsfrågor.

Herr talmannen yttrade: Beträffande riksdagsarbetets ordnande omkring
midsommar får jag, efter samråd med andra kammarens talman och talmanskonferensen,
meddela att sista arbetsplenum före midsommar är avsett att hållas
torsdagen den 21 juni utan kvällsplenum. Efter midsommar sammanträder
riksdagen åter onsdagen den 27 juni kl. 2 eftermiddagen.

Upplästes följande till riksdagen inkomna telegram:

Oslo den 6 juni 1945.

Sveriges riksdag, Stockholm.

På svenska flaggans dag hilser Norges storting Sveriges riksdag med varme
önsker for Sveriges folk og en dyptfölt takk for ali utvist livsviktig hjelpsomhet.

C. J. Hambrö.

Magnus Nilssen.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag ber att få hemställa, att kammaren måtte besluta att uppdraga åt
sin talman att å kammarens vägnar frambära sitt tack för denna hälsning och
att i samband därmed framföra kammarens lyckönskningar till stortinget vid
dess första sammanträde efter Norges befrielse.

.Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Vidare upplästes följande till herr talmannen inkomna handling:

Östersund den 9 maj 1945.

Herr talmannen i riksdagens första kammare.

Innevarande år hava trehundra år förflutit sedan Jämtland och Härjedalen
förenades med Sverige.

I enlighet med beslut av Jämtlands läns landsting kommer minnet härav att

högtidlighållas bl. a. med en minnesutställning i Östersund den 14 juli_den

13 augusti 1945. Vid öppnandet av utställningen den 14 juli komma D. D. K.
K. H. H. Kronprinsen och Kronprinsessan att närvara.

Bestyrelsen för minnesutställningen får härmed vördsamt inbjuda riksdagens
första kammare att låta sig representeras vid utställningens öppnande genom
en ledamot av kammaren.

Preliminärt program för öppningshögtidligheterna bifogas.

För utställningsbestyrelsen:

TORSTEN LOFGREN.

Herr förste vice talmannen: Jag ber att få hemställa, herr talman, att kammaren
måtte besluta att antaga den erhållna inbjudningen samt att låta
sig representeras av sin talman eller, i händelse av förfall för honom, av den
ledamot av kammaren, som talmannen i sitt ställe förordnar.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Holmbäck motion, nr 401,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till de tekniska högskolorna,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner:
nr 402, av herr Ericsson, Carl Eric, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om värnskatt för budgetåret 1945/46; samt
nr 403, av herr Andersson, Gunnar, och herr Mannerskantz, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt tilllämpning
av förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) om begränsning i vissa
fall av skatt till staten.

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtan- Örn hökde
nr 2, i anledning av väckta motioner angående bokförings- och redovisnings- föringsskylskyldighet
för sammanslutningar och andra, som bedriva politisk propaganda di<jhet m- mT
i lili i j ■ , '' för vissa sam ~e

likalydande motionerna nr 190 i första kammaren av herr Sandegård rmnslutm.
fl. och nr 323 i andra kammaren av herrar Lövgren och Hallén hade hem- fingar.
ställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla örn utredning, huruvida
och under vilka förutsättningar sammanslutningar och andra, som bedreve

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Om bokföringsskyldighet m. m. för vissa sammanslutningar. (Forts.)
politisk propaganda, borde genom lag åläggas skyldighet att föra böcker över
inkomster och utgifter samt årligen avgiva offentlig redovisning över sin propagandaverksamhet.

Motionerna, som hänvisats till lagutskott och tilldelats första lagutskottet,
hade enligt överenskommelse mellan detta utskott och konstitutionsutskottet
hänskjutits till behandling av sammansatt konstitutions- och första lagutskott,
vilket utskott i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt, att
förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Sandegård: Herr talman! Den motion som det sammansatta konstitutions-
och första lagutskottet enhälligt har avstyrkt har ungefär följande
tankegång, som jag i största korthet skall referera.

Ett demokratiskt samhälle skall ha möjlighet och förmåga att stå korruptiva
och nedrivande krafter emot, vare sig dessa krafter representera in- eller
utländska intressen av illegitim art. Örn man därvid icke vill eller av principiella
demokratiska skäl anser sig förhindrad att tillgripa en förbudslagstiftning,
som i varje fall icke kan hindra, att ett uppenbart samhällsskadligt parti bara
går under jorden, hänvisas man alltså till andra, positivare och effektivare
åtgärder. Naturligtvis åstadkommer i det långa loppet den dagliga pressdiskussionen
och vid valtillfällen partiernas intensiva propaganda i tal och skrift
åtskilligt icke blott för att stimulera till politisk aktivitet utan också i någon
mån för att hyfsa och höja den politiska insikten i allmänhet, men detta kan
sägas vara ett arbete på lång sikt. Under tiden kan pågå och får pågå en
ganska ogenerad agitation, vars syften och metoder ofta avse ingenting mindre
än raserandet av själva grundvalarna för ett fritt och demokratiskt samhällsskick,
och alltid finns det folk som av olika anledningar nappa på de grova
krokarna. Pengar kunna skaffas, och även för denna form av politisk propaganda
finns det och behövs det pengar.

Yi omnämna i motionen, att man i England sedan början av 1880-talet haft
och alltså fortfarande har eri antikorruptionslag, enligt vilken varje kandidat
får utse en kassör, som står i ansvar för att valkostnaderna ordentligt redovisas
och icke överskrida ett lagligen fastställt maximum. Det har icke bevisats
att denna lag varit ineffektiv.

Vill man eller kan man emellertid icke följa Englands exempel, får man ju
söka andra utvägar. Motionärerna hålla före, att det skulle vara lika tillräckligt
som nödvändigt att ålägga den som vill bedriva politisk propaganda här i
landet — det må vara en politisk sammanslutning, ett ekonomiskt företag eller
någon annan — redovisningsskyldighet beträffande inkomster och utgifter för
propagandan samt vidare, då fråga är örn sammanslutning eller juridisk person,
uppgift örn den personliga ansvarsfördelningen i ledningen. Motionärerna åsyfta
på intet sätt att en sådan offentlig redovisning skulle kunna utsätta lojala
medborgare för trakasserier eller röja t. ex. valhemligheten. Den nödvändiga
primära bokföringen skulle icke i sin helhet offentliggöras; det skulle räcka
med en summarisk redovisning med inkomsterna fördelade och angivna efter
formen för bidrag, t. ex. kollektör, anonyma bidrag, personliga bidrag etc.,
men någon myndighet, till vilken redovisningen skulle avlämnas, måste därvid
ha rätt att i särskilda fall företaga påkallad granskning.

Detta är i korthet tankegången i den väckta motionen.

När man nu läser utskotts betänkandet, konstaterar man genast, att det
föreligger enighet mellan motionärerna och utskottet därom, att det är nödvändigt
med någon kontroll av obehörigt inflytande över politiska sammanslutningar,
ekonomiska företag och andra som bedriva politisk propaganda särskilt

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Om bokföringsskyldighet ni. m. för vissa sammanslutningar. (Forts.)
i sådana fall, då det finnes anledning antaga, att här i riket framförda åsikter
i politiska frågor bestämmas av utländska intressen, ehuru dessa framträda i
förtäckt form. Utskottet medger nu att i dessa särskilda fall skäl kunna anföras
för vidtagande av åtgärder i motionens syfte. Ingenting är naturligtvis att
säga om utskottets betänkligheter inför svårigheterna att åstadkomma och
utforma en lagstiftning, som utan att träda lojala medborgares intressen för
nära likvisst kan få den önskvärda effektiviteten. Jag vill emellertid påpeka,
att motionärernas yrkande går ut på en utredning, huruvida och under vilka
förutsättningar denna bokföring och årliga offentliga redovisningsskyldighet
skulle genom lag åläggas vederbörande. Men utskottet finner icke tillräckliga
grunder föreligga att ens göra ett försök till problemets lösande. Jag tycker
att detta är något förvånande, ty här föreligger ju dock ett allvarligt problem.
Jag undrar örn flertalet av de lojala medborgare, vilkas reala och lojala intressen
utskottet ömmar för, själva hysa en så stark fruktan för åtgärder som
ingalunda behövde äventyra vare sig deras politiska eller deras ekonomiska
intressen. Lagen är ju för resten främst till inte för de lydiga utan för de
olydiga.

Utskottet anför vidare, att det för en effektiv kontroll av den politiska propagandan
icke synes vara tillräckligt att genom införande av en tänkt bokföringsskyldighet
och offentlig redovisning bereda insyn i företagens ekonomiska
förhållanden.

Kanske det. Det är möjligt, men är inte något alltid bättre än ingenting? Och
det saknar väl ändå inte betydelse, att det finns en lag som karakteriserar politisk
korruption och politiskt korrumperad propaganda som brottsliga ting. Det
skulle bidraga inte minst till att upplysa och vägleda den allmänna opinionen.
Såvitt en vanlig människa kan förstå kan inte strafflagens 8 kap. 22 § göra
en av motionärerna här tänkt lagstiftning överflödig, eftersom i denna lagparagraf
talas endast örn straff för den som av främmande makt mottar pengar
eller annat för att här i riket genom utgivande eller spridning av skrifter eller
annorledes söka påverka den allmänna meningen. Därmed kommer man ju inte
åt t. ex. den som här i landet genom ekonomiskt understöd håller vissa icke
önskliga tidningsorgan flytande.

Vad därefter angår åklagarmaktens möjlighet, som utskottet talar örn, att
vid misstanke örn brott genom husrannsakan och beslag skaffa sig tillgång till
ett företags bokföring och andra handlingar, kan ju inte heller den vara till
fyllest. Det finns ingen allvetande vare sig åklagar- eller polismakt, och i de
djupaste vattnen gå ju i regel de största fiskarna. Det är svårt att fatta varför
man skall avhända sig en någorlunda effektiv möjlighet att i tid kunna
gripa in mot folk som ha samvete att stämpla mot det fosterland som fött
dem och ger dem bröd och bärgning och en ibland alldeles för stor frihet.
För övrigt är det ju i allmänhet bättre att kunna förebygga brott än att
upptäcka och utmäta straff för dem som redan begåtts.

Det vore dumt att förneka att denna sak är svår. Jag skulle till oell med
kunna medge att motionärerna inte alls våga -anse, att motionens tankegång
och anvisningar i praktiken skulle leda till önskat resultat, men vi ha velat
få dem närmare penetrerade och övervägda, och därför ha vi hemställt örn eli
utredning genom Kungl. Majit.

När utskottet emellertid i sina naturliga bemödanden att finna tillräckliga
skäl för sitt avslagsyrkande till slut åberopar de möjligheter till fri kritik
som vårt demokratiska samhällsskick erbjuder och däri finner »ett beaktansvärt
skydd mot uppkomsten och utvecklingen av samhällsskadliga företeelser»,
ina det vara mig tillåtet att som en allmän reflexion säga, att vi lia varit
och vi äro i detta land fantasi i sk t och bedrövligt flata mot notoriska fiender

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Örn bokföringsskyldighet m. m. för vissa sammanslutningar. (Forts.)
till vår samhällsordning och vår nedärvda humana kultur. Här pågår ännu
i denna dag en. konsekvent, förljugen, öppen, upprörande, fräck antisemitisk
propaganda — jag fick häromdagen en försändelse med dylikt innehåll — för
vilken vi inte ens. kunna skydda våra barn och vår ungdom överhuvud. Det
skall, bevars väl, inte vara politisk propaganda, men det är en ganska effektiv
förgiftning av tänkesätten som här tillätes ske för öppen ridå. Läkare och
andra vetenskapsmän arbeta dag och natt för att finna nya vägar och medel
att säkra vår folkstams fysiska hållfasthet och hälsa, och vi försöka hålla
efter kvacksalvare och geschäftsmakare, som leva på hyggliga och godtrogna
och olyckliga människors enfald. Jag tycker det kan vara lika angeläget att
rensa upp en smula med en trafik, som består i att odla och sprida andliga
giftbaciller när och. hur och var som helst. Och vad den politiska propagandan
angår ha vi alltför länge i frihetens missbrukade namn tillåtit mycken
ohyra att leva och frodas. Är det någon i denna kammare som tror att
t. ex. den nazistiska andan är död och begraven med Ädolf Hitler? Det är
nog med den som det enligt ett icke okänt gammalt ord är med vinden: man
hör dess sus, men man vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Den
axlar kappa efter möjligheternas longituder och latituder.

Motionen har emellertid en något vidare synpunkt: att överhuvud taget omöjliggöra,
så långt det går, att en korrumperad politisk propaganda fortlever i
skydd av en mörkläggning, som illa stämmer med äkta svenskt kynne. De som
ha något att förlora på att offentlighetens ljus avslöjar deras ekonomiska och
politiska manipulationer, må gärna förlora till och med sina existensmöjligheter.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till den i ämnet
väckta motionen.

Herr Gärde: Som den föregående ärade talaren framhöll är det otvivelaktigt
den mest goda avsikt som ligger till grund för den motion som framburits
av honom jämte andra, men inom utskottet har man vid granskning
av de utvägar som motionärerna anvisat funnit att dessa icke äro praktiskt
framkomliga. Mig förefaller det också som örn den ärade talarens tro på att
en person, som har för. avsikt att överträda lagens råmärken, skulle vara
villig att på förhand röja denna avsikt genom en sanningsenlig redovisning,
vore något naiv. När man dessutom betänker, att motionärerna förorda att för
granskning av dessa helt säkert omfattande pappersmassor, som komma att
inflyta, skall tillskapas en särskild myndighet med uppgift att kontrollera i
vilka fall ett illojalt förfarande inom detta område föreligger, så förstår man
ju att ur olika synpunkter starka betänkligheter resa sig mot att lägga det
politiska livet under kontroll av en sådan statlig myndighet.

Motionären klandrade, att i utskottsutlåtandet hade uttalats, att de möjligheter
till fri kritik vårt demokratiska samhällsskick erbjuder utgöra ett beaktansvärt
skydd mot uppkomsten och utvecklingen av samhällsskadliga företeelser.
Jag är av den uppfattningen, att häri ligger den säkraste garantien
för en sund utveckling av samhällslivet. Denna garanti ligger icke i mer
eller mindre långt gående föreskrifter örn redovisning utan i den goda sam,
hällsanda, som vi med hänsyn till krigstidens erfarenheter ha allt skäl att
vara stolta över. Det är denna samhällets självrening, som är kärnan i den
demokratiska åskådningen. Man söker icke sitt skydd i mer eller mindre
bräckliga och svårtillämpliga lagparagrafer utan i den goda samhällsandan,
som vi med alla medel skola sträva efter att upprätthålla.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Torsdagen den 7 juni 19-15.

Nr 26.

Om bokföringsskyldighet m. m. för vissa sammanslutningar. (Forts.)

Herr Lindström: Jag har en gång tidigare i denna kammare väckt en motion
rörande dessa ärenden. Jag vill även denna gång understryka mina synpunkter
på frågan som sammanfalla med den, som nyss framlades av herr
Sandegård. Jag tror att det är ganska angeläget, att vi få. den insyn i våra
partiorganisationers liv och verksamhet som det innebär att man får en närmare
offentlig kontroll över deras inkomster och deras ekonomi. Man måste
därvid icke blott beakta de utländska bidragsgivare som delvis lia finansierat
vissa politiska partier, utan det förekommer också här i landet att bolag och
andra ekonomiska sammanslutningar av olika slag bidraga till de politiska partiernas
verksamhet. Jag tror att det skulle vara av betydelse för den politiska
renligheten, om man finge klart för sig varifrån sådana pengar egentligen
stamma.

Yi komma ihåg sedan det för ett tiotal år tillbaka blev offentligt, att det fanns
en sammanslutning vid namn Unitas, som från olika bolag och ekonomiska
sammanslutningar uppbar bidrag, som sedan distribuerades på de olika borgerliga
partierna. Det väckte ett mycket stort uppseende, och jag tror att den allmänna
opinionen kände sig ganska oroad. Nu anser jag icke att det i och för
sig är någonting oriktigt i att ett ekonomiskt företag stöder ett politiskt parti,
som förfäktar de principer som äro de bästa ur det företagets synpunkt. Den
svenska socialdemokratien tar ju emot pengar från landsorganisationen och
ifrån olika fackförbund för sitt valarbete, men detta sker alltid offentligt. Det
står i tidningarna inför varje val, hur mycket t. ex. landsorganisationen anslagit
till den politiska verksamheten på arbetarsidan. Jag vänder mig alltså inte
emot att sådana bidrag lämnas. Vad jag vill är bara, att man skall få veta varifrån
de komma, att man alltså skall få den kontroll som motionärerna åsyfta.

Herr Sandegård har påpekat, att man sedan länge i England har haft en sådan
här redovisningsskyldighet för partiernas utgifter och inkomster vid parlamentsvalen.
Där måste varje valagent för varje kandidat och i varje valkrets
lämna en ingående redogörelse för varifrån pengarna komma och vart de gå.
Personliga bidrag liksom bidrag från sammanslutningar skola därvid redovisas.
England bär haft det systemet sedan 1880, som vi nyss lia hört, och den erfarenhet
man fått av det har i varje fall varit sådan att man icke upphävt det.
Det kan kanske sägas, att det inte fungerar tillräckligt effektivt, att det ändå
finns kryphål, men även om detta naturligtvis kan vara fallet och även örn det,
som utskottet påpekar, är förbundet med vissa svårigheter att få denna kontroll,
så är jag övertygad om att man ändå kan komma så långt, att man får en aning
örn de politiska förvärvskällorna.

Det fanns i England på 1870- och 1880-talen, när denna lagstiftning kom till
där, en mycket känd parlamentsledamot, Henry Fawcett, som blev postminister
i en av Giadstoues regeringar. Han var bekant för att han, trots att han i sin
ungdom blev blind, tog sig fram på den lärda banan, så att han blev professor
i nationalekonomi, en bemärkt parlamentariker och slutligen minister. Denne
Henry Fawcett — en av de noblaste av de gamla engelska liberalerna -— var en
föregångsman, när det gällde att få fram denna kontroll. Han tröttnade aldrig
att protestera emot mutsystemet i det politiska livet, och han vann aktning och
beundran av hela England för sin kamp för öppenhet när det gällde särskilt
valutgifter. Själv var han ett mönster både när det gällde offentlighet och när
det gällde att hålla valkostnaderna nere. Han ansåg att det var någonting omoraliskt,
att man skulle pumpa in så mycket reklam och så mycket utgifter i en
valrörelse.

Jag tror att vi kunna även här i vårt land tänka på hans erfarenhet och följa
hans exempel. Det är ädelt nog.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till motionerna.

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1045

Örn bokföringsskyldighet m. m. för vissa sammanslutningar. (Forts.)

Herr Myrdal: Herr talman! Tillsammans med herr Norman lia ja,g väckt
en motion, som behandlas under nästa punkt på kammarens föredragningslista
i dag. Yår motion sträcker sig inte så långt som herrar Sandegårds, Björnssons
och Lindströms motion. Vi ha bara begärt offentlighet kring finansieringen av
periodiska skrifter. Men jag tillåter mig taga till orda redan i denna fråga, eftersom
det är min uppfattning, att det vidare utredningsyrkandet är det krav
som borde bifallas, även örn jag naturligtvis liksom herr Norman kommer att
bli tacksam, örn vårt anspråkslösare krav vinner kammarens bifall.

Jag skall tillåta mig erinra kammaren örn att för inte så länge sedan diskuterade
vi här frågan örn ökad insyn i de ekonomiska företagen, och vi beslöto att
begära en utredning i den frågan. Det rådde dock ganska delade meningar i kammaren.
Det är min känsla, att vi egentligen borde ha mindre delade meningar
örn behovet av offentlig insyn i den politiska verksamheten, och jag vill tillägga,
att särskilt de som känna sig kritiska och skeptiska inför statens vidgade
maktutövning borde här ha en större förståelse för behovet av ökad insyn. Som
medborgare i en demokratisk stat ha vi alla rätt att lägga ned vår röst; vi ha
också en rätt att ge uttryck i tal, skrift och tryck för våra åsikter. Denna frihet
och dessa rättigheter äro värda att vara mycket starkt hägnade. Men vill
någon satsa sina pengar i den politiska kampen, förefaller det mig vara ett rimligt
krav att detta inte sker anonymt, utan att det sker öppet.

I utskottets utlåtande pekas det på vissa faror, som en ökad öppenhet skulle
kunna medföra. Det talas örn politiska förföljelser och trakasserier, och det talas
örn att viktiga näringsintressen skulle kunna vållas skada, ifall man inte finge
ge sina pengar anonymt till politisk propagandaverksamhet.

Jag skall tillåta mig att peka på en parallell. En gång val det en stor fråga
i riksdagen, huruvida omröstningen i kamrarna skulle vara offentlig eller icke.
Offentligheten i våra omröstningar drevs fram, örn jag inte tar fel, av socialdemokraterna
och av liberalerna, som på den tiden, när det fanns en vänster, oftare
än deras efterföljare i dag, folkpartiet, gick på en annan linje än högern.
Det skäl, som på den tiden anfördes mot den öppna omröstningen i riksdagen,
var just, att den enskilde riksdagsmannen med ett sådant system inte alltid
skulle kunna handla efter sin övertygelse och att hans samvetsfrihet skulle lida
intrång, Hall han öppet skulle behöva redovisa sin uppfattning i vårt lands politiska
frågor. Det är väl knappast någon, som nu skulle vilja stå för denna
uppfattning, som i alla fall då mycket länge hindrade en reform.

Vi avse icke — både herr Sandegård och herr Lindström ha gjort samma
deklaration som jag — att begränsa rättigheten att sätta in pengar på att påverka
den offentliga meningen i detta land, men vi begära, att bidragsgivandet
skall ske öppet, så att man vet, vilka pengar som användas i den politiska
striden.

Jag'' har också en hansia av att det kan vara av stort intresse för dem, som
deltaga i den politiska striden, att det råder klarhet på denna punkt, så att
inte misstankar riktas emot dem för att stå under obehörigt inflytande.

_ Vi veta alla, att många människor i vårt land föreställa sig, att det kommunistiska
partiet och dess tidningar få penningmedel ifrån utländsk makt. För
min del har jag blivit övertygad örn att så icke är fallet, och jag är glad att
icke behöva känna denna misstanke emot kamrater i riksdagen. Jag vill begagna
detta tillfälle att beklaga, att jag en gång i den tidskrift, som jag redigerar,
Tiden, fällt ett uttryck, som skulle kunnat tydas — fastän det inte var
min mening — så som ville jag insinuera, att det kommunistiska partiet och
dess tidningar gjort sig skyldiga till detta brott. Jag hoppas, att lika öppet som
jag har sagt detta, lika ridderligt kommer det att bli mottaget. Men oavsett
vad jag anser, är det ju ett faktum, att en del av eller kanske majoriteten inom

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Örn bokföringsskyldighet m. m. för vissa sammanslutningar. (Forts.)
svenska folket Ilar en annan mening. Ifall det är så, att min uppfattning är
riktig, att det kommunistiska partiet får sina pengar tack vare stor offervilja
hos sina medlemmar, blir då en orätt begången emot det kommunistiska partiet
genom att vi icke ha det redovisningssystem, som skulle göra saken uppenbar
för hela folket.

Någon kan säga, att det är ingenting som hindrar det kommunistiska partiet
från att genomföra en öppen redovisning av sina finanser, men det är dock
litet för mycket begärt, att någon skall erkänna så att säga det berättigade i
en misstanke till den grad, att lian med avvikelse från den allmänna ordningen
ger en redovisning, som andra icke finna för sin del vara påkallad.

Låt mig sluta med att säga, att eftersom i denna motion ställes ett så försiktigt
yrkande som att man skulle utreda, huruvida och under vilka förutsättningar
skyldighet att lämna redovisning skulle kunna åläggas, och eftersom
motionärerna i sina anvisningar tänka sig, att denna redovisningsplikt inte
skulle vara av sådan art att den går in i detalj och därför skulle kunna tänkas
ge anledning till trakasserier, synes det mig som örn motionen borde bifallas,
trots att ett enhälligt utskott har avstyrkt den. Jag skall tillåta mig att förena
mig med herr Sandegård i hans yrkande örn bifall till motionen.

Herr Sandegård: dag kan inte avhålla mig från att ge herr Gärde ett kort
genmäle.

Herr Gärde sade bland annat att man skall lita till den goda samhällsandan
och inte till lagparagrafer. Jag vill medge, att det var roligt att höra en jurist
yttra sig på det sättet, men jag drar därav icke den slutsats, som vore den enda
logiska, nämligen att man bör avskaffa lagarna och inte skapa några nya.

Herr Siljeström: Herr talman! I en debatt, som hölls för några dagar sedan
här i kammaren — jag tror det var i någon skolfråga •— beskylldes herr
Rickard Lindström av någon partikamrat för att vara reaktionär. Själv värjde
han sig emot beskyllningen och gjorde gällande, att han var en radikal revolutionär.
Jag undrar, örn man inte, när man hör honom i dagens debatt, kan
säga, att han inte känner sig själv, ty jag måste ju säga, att det anförande han
höll i dag på mig gjorde intryck av, örn jag så får säga, radikalt reaktionärskap.

Jag kan inte förstå, hur de herrar, som plädera för dessa motioner, kunna
tala såsom representanter för demokratien. Man har här sagt, att man vill
komma åt anonyma bidragsgivare, att man vill komma åt obehöriga inflytanden
och att man vill komma åt politisk korruption. Det är så lätt att
säga allt detta, men vad är politisk korruption, vad är obehöriga inflytanden?
Politisk korruption är det naturligtvis, som herr Sandegård med all rätt säger,
örn han tar emot utländska pengar för att driva propaganda emot sitt eget land.
Det är ju alldeles klart, att det är önskvärt att med alla medel komma åt en
sådan politisk propaganda. Även härvidlag kan man dock ställa sig tveksam
till huruvida de medel härför, som motionärerna anvisa, nämligen den offentliga
redovisningen och den statliga kontrollen, äro de lämpligaste. Men man blev
särskilt tveksam, när man hörde herr Rickard Lindström yttra sig örn de
inländska bidragsgivarna och när man sedan hörde herr Myrdal tala örn det
obehöriga inflytande, som de politiska partierna och deras representanter bli
utsatta för genom dessa bidrag.

Det är naturligtvis mycket lätt för herr Rickard Lindström att slå sig för
sitt bröst och säga: »Vi socialdemokrater ta emot pengar av landsorganisationen
och vi ta emot pengar av åtskilliga fackförbund, och detta redovisa vi
offentligt!» Ja, det är ju riktigt och det är ju lätt, när partiets politik i allo

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Örn bokföringsskyldighet m. m. för vissa sammanslutningar. (Forts.)
överensstämmer med dessa bidragsgivares politiska inställning oell politiska
önskningar. Dessa fackförbund oell denna landsorganisation äro ju politiska
sammanslutningar med vissa politiska mål, som överensstämma med det socialdemokratiska
partiets. Men för de andra partierna är saken kanske inte
lika enkel. De representera inte så att säga enhetliga bakomliggande åskådningar,
de äro representanter för många olika riktningar inom borgerligheten.
Om nu denna redovisningsskyldighet skulle finnas och örn högerpartiet — vilket
jag dock inte vet -—■ får bidrag av Svenska arbetsgivareföreningen, så skulle
det ju mycket lätt kunna utsägas i den politiska propagandan, att högern är
arbetsgivarföreningens parti, vilket icke skulle vara riktigt. Jag tillhör högerpartiet,
men jag betraktar mig icke såsom någon representant för arbetsgivarföreningen.
Det finns så många andra, som fylka sig inom detta parti, än de,
som lia sin hemortsrätt i Svenska arbetsgivareföreningen.

Det är vidare på det sättet att de borgerliga partierna få bidrag från åtskilliga
näringslivets organisationer, enskilda näringsidkare oell enskilda personer.
Jag tror inte att några av dessa bidragsgivare äro sådana, som ha anledning
på något sätt skämmas för sin vanliga borgerliga näring; det är icke
personer eller sammanslutningar, vilka kunna jämställas med de korrumperande
individer, som herr Sandegård har talat om. Det är fullt hedervärda oell
aktningsvärda sammanslutningar och medborgare, som lämna dessa bidrag.
Men de lia inte till sin huvudsakliga uppgift att verka för politiska syften, de
driva handel eller verka på annat sätt inom det svenska samhällslivet. Det är
ofta inte så angenämt, när man på detta sätt driver en enskild borgerlig verksamhet,
att skylta som bidragsgivare till politiska organisationer.

Jag förstår inte riktigt, vad herr Myrdal menar, då han säger, att man
måste ha reda på, varifrån bidragen komma. Ar det måhända meningen att
säga att om t. ex. högerpartiet får bidrag från ett ekonomiskt företag här i
landet, är högerpartiet anslutet till och talesman för detta särskilda företag?
Eller är det meningen att säga till valmännen: »Där se ni, denne näringsidkare
skänker bidrag till högerpartiet, alltså skall ni låta bli att gynna hans
företag. Ni skall inte idka handel nied det utan försöka undvika detta, eftersom
det bidrar till våra politiska motståndares förkovran.» Det måste vara något av
vad jag här nämnt, som ligger bakom detta krav, annars kan jag inte riktigt
förstå de synpunkter, som herr Myrdal fört till torgs.

Det är ju så att den politiska propagandan otvivelaktigt kostar pengar. Det
är nog också så. att de, som äro särskilt politiskt intresserade, de som sköta valrörelsen
eller som uppställa sig som kandidater i politiska val, omöjligen kunna
betala denna propaganda. Jag undrar för övrigt, örn det vore så särskilt tilltalande
att en politisk kandidat själv, ur sin egen pung betalade allt vad som
behövs för den politiska propagandan för hans val. Jag tror nog att det är
bättre, att detta sker litet mera allmänt.

Herr Lindström talar om och åberopar någon engelsk liberal politiker, som
sagt att man borde försöka minska reklamen och propagandan kring valen,
och herr Lindström skall inte på något sätt tro, att jag skulle vilja sätta mig
emot att man minskade på hela denna jättelika valapparat eller att man sloge
ned något på de stora orden och försökte hålla sig mera till saklighet. Det
är emellertid tyvärr så, att man har blivit van vid att driva en ganska ohämmad
och dyrbar propaganda. Det skulle nog bli svårt att komma tillbaka till
mera naturliga och riktiga förhållanden. Vi få nog finna oss i att valrörelserna
kosta mycket pengar och att en ganska dyrbar propaganda måste bedrivas.
För finansieringen därav fordras dock pengar, men skola dessa pengar lämnas
under förhållanden, som otvivelaktigt kunna leda till trakasserier och svårigheter
för givaren, komma dessa pengar med all säkerhet att sina, åtminstone

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 20.

Om bokföringsskyldighet m. m. för vissa sammanslutningar. (Forts.)
för vissa borgerliga partier. Jag tror icke, att socialdemokraterna komma att
lida något av detta, just av den anledning jag nyss angav. Jag förstår därför
mycket väl, att man från socialdemokratiskt håll går till angrepp på denna
punkt, men jag tycker att det vore mera fair play, om nian kunde tilltro oss
på borgerlig sida, att vi inte ha något orent mjöl i påsen, utan att det är
pengar från ärliga svenska män och kvinnor, som tillföras vår valrörelse. Det
är inte därför att givaren skäms för oss eller därför att vi skämmas för givaren,
som vi inte vilja att bidragen skola offentliggöras, utan det är för att
förhindra felaktiga slutsatser och omotiverade trakasserier som vi sätta oss
emot denna ingående kontroll.

Vi äro också rädda för att den kontroll, som på detta område skulle komma
att utövas i ett visst politiskt maktläge, kan inge en obehaglig känsla av missbruk.
Man kan aldrig veta, hurudan utvecklingen blir i framtiden. Man bör överhuvud
taget vara försiktig, då det gäller statens ingripanden i den enskildes
handlingsrätt, och man bör vara det alldeles särskilt, då det gäller de politiska
partierna och den enskilde medborgarens politiska ställningstagande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Herlitz: Herr talman! Denna debatt har förts efter linjer, som i någon
man ha varit ägnade att vilseleda kammaren om vad saken egentligen gäller.
Här har nämligen talats örn att det gäller att utöva kontroll över de politiska
organisationerna och deras verksamhet och därmed punkt. Därvid bär man
då särskilt tänkt på de borgerliga partierna. Jag skall be att kammarens ledamöter
ville uppmärksamma, att motionen går ut på något mycket mera än
så. Motionen går ut på en »utredning, huruvida och under vilka förutsättningar
sammanslutningar och andra, som bedriva politisk propaganda, böra
genom lag åläggas» redovisningsskj-ldighet. »Andra, som bedriva politisk
propaganda» — det är ju vi allesamman! Det är inte bara de politiska organisationerna,
utan det är varje liten förening, som sysslar med politisk verksamhet,
och det är varje enskild man i denna kammare och även många ute i landet.

Nå, naturligtvis vill någon nu svara mig: »Det där skall man inte fästa
sig vid! Det är en liten inadvertens i motionärernas skrivsätt. Så är det inte
tänkt, och så kommer det inte alls att bli.» Jo, mina damer och herrar, det är
inte alls en inadvertens, utan det är en fullkomligt nödvändig logisk konsekvens
a.v vad man åsyftar. Det är ju nämligen alldeles klart, att man icke
får något grepp på den politiska verksamhetens ekonomi bara genom att föreskriva,
att de politiska organisationernas böcker skola läggas fram i dagen.
Det är ju mycket som sker och måste ske vid sidan av dem, och det är självklart,
att om det ordnas en obehaglig kontroll, så kommer mycket av verksamheten
att söka sig ut på sådana vägar.

Nej, vad vi få räkna med, är det, att lika viii sorn denna kammare frejdigt
har varit beredd att ordna med ökad insyn i ekonomiska företags verksamhet,
lika väl skulle kammaren få ta. den konsekvensen, att det här är fråga örn en
granskning av allas vår ekonomi, så att man med avseende på en och var avoss,
som sitter här, får fullt klart för sig, vilka penninginflytanden som till
äventyrs kunna stå bakom oss. Med mindre är det inte hjälpt! Eller kanske
är det så, att man vill sovra litet. Det är ju meningen att man .skulle ordna
med en politisk polis, som hade att verkställa granskningen. Örn detta organ
lia vi fått höra, att det ju inte skall sysselsätta sig med alla detaljer, utan se
saken i stort o. s. v. Ja, det kan ju mycket viii hända, att detta politiska organ
vet att skilja fåren ifrån getterna, att det griper in på sådana punkter, som
detta politiska organ finner ömtåliga, och kanske låter oss här sitta ostörda
och otrakasserade. Men i så fall stegras ju betänkligheterna mot den ordning,

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Om bokföringsskyldighet m. m. för vissa sammanslutningar. (Forts.)
som det här är fråga om. Skall den ha något värde, skall den rikta sig lika åt
alla håll. Ingripandena få inte bli beroende av de ekonomiska insatsernas storlek
eller av några andra omständigheter, utan de skola i lika mått företagas på

alla håll.

Det är denna motionens ofrånkomliga innebörd, som jag har funnit det vara
angeläget att understryka för kammaren, innan den går att fatta sitt beslut.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag hade inte haft för avsikt
att deltaga i denna debatt utan hade i stället tänkt yttra mig i nästa ärende.
Så som debatten emellertid utvecklat sig, anser jag det vara nödvändigt att
någon av de fern ledamöter av detta sammansatta utskott, som lia reserverat sig
i nästa ärende men inte gjort det här, lämnar en deklaration.

Jag vill då till att börja med säga, att vi som stå som reservanter i nästa
utlåtande lia haft ungefär samma utgångspunkt för vårt resonemang där som
motionärerna i denna fråga ha haft. Jag har för min del inte något att invända
emot en hel del av vad som sagts i herr Sandegårds med fleras anföranden.
Jag har alltid hävdat och kommer alltid att hävda, att även demokratien har
rätt att försvara sig mot sina fiender. Jag hävdar mycket bestämt, att demokratien
har inte bara rätt utan även plikt att göra det. Örn det uppstår krafter,
som vilja förstöra det demokratiska samhället, som vilja störta demokratien,
är det demokratiens oavvisliga rätt och plikt att sätta sig till motvärn mot
dessa försök — naturligtvis med lagliga medel; något annat är det ju inte
fråga örn.

Jag kan också instämma med herr Sandegård i en annan punkt — jag har
själv sagt ungefär samma sak vid många tillfällen — nämligen att demokratien
över allt i världen visat en alldeles för stor flathet mot sina fiender och
att den kris, som demokratien genomlevat under de senaste åren, till mycket
stor del bottnar i denna flathet. Jag kan vidare instämma med honom liksom
med herrar ° Myrdal och Lindström däri, att örn demokratien skall kunna bevaras
sund, sa kräves det sa öppet spel som möjligt — så stor renhånghet som
möjligt, örn jag nu får begagna ett vanligt svenskt uttryck.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta att göra en invändning emot
herr Siljeströms resonemang. Han säde, att han inte kan förstå att de, som tala
för motionen, tala för demokratien. Herr Siljeströms uttalande kan förstås,
endast örn han sätter likhetstecken mellan begreppen demokrati och anonymitet.
För min del är jag inte beredd att sätta ett sådant likhetstecken. Jag anser
inte, att demokrati innebär rätt till anonymitet under alla förhållanden, framför
allt inte rätt för kapitalet att agera anonymt på det politiska området. Det
är ett renlighetskrav att man vet, vilka krafter som verka på detta område.

Örn alia de partier, varom det talats i detta sammanhang — här har ju nämnts
de borgerliga, kommunisterna och socialdemokraterna — ha rent mjöl i påsen,
är väl detta egentligen inte så mycket att göra väsen av. Är man ute i lojala
ärenden och inte har något att dölja, finns det ingen anledning att visa en sådan
rädsla för den kontroll, som det här kan bli tal örn.

Dessa synpunkter ha framförts av mig och en del andra ledamöter i det sammansatta
utskottet inte bara vid behandlingen av nästa ärende på föredragningslistan
utan även vid diskussionen örn den föreliggande frågan. Att vi ändock,
när det gällt det slutliga ståndpunktstagandet, i den här frågan ställt oss
på en annan ståndpunkt än i den senare, beror bl. a. på att vi äro medvetna
örn att motionen har ett ganska vittgående syfte. Motionärerna kräva ju inte
bara insyn i den ekonomiska verksamheten utan också redovisning rörande den

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Om bokföringsskyldighet m. m. för vissa sammanslutningar. (Foris.)
politiska propagandan. Men framför allt beror vårt ståndpunktstagande på att
vi ha ansett, att de praktiska svårigheterna för genomförandet av den föreslagna
kontrollen äro tämligen stora, att det är svårt att få till stånd en på samma
gång någorlunda effektiv och rättvisande kontroll.

Jag kan naturligtvis inte neka till att det ligger något i den invändning mot
motionärernas förslag, som framfördes i ett av de senaste anförandena, nämligen
att en sådan här apparat i ett visst politiskt läge skulle kunna missbrukas
av ett parti, som sitter ensamt vid makten. Om det skulle inträffa en mycket
stark tillspetsning av det politiska läget, kunde uppenbarligen en sådan risk
uppstå. Jag tror dock inte, att den risken behöver avskräcka oss, men jag är
däremot övertygad om att det rent praktiskt skulle erbjuda vissa svårigheter
att genomföra den föreslagna kontrollen.

Detta är alltså orsaken till att vi, som ha reserverat oss i nästa ärende, inte
ha gjort det i denna fråga. Den motivering, som här har anförts av utskottet,
är relativt välvillig och närmast en kompromissprodukt. Inom utskottet ha meningarna
dock inte varit så enhetliga som man skulle kunna tro av det föreliggande
utskottsutlåtandet. Jag har gärna velat påpeka detta för att det inte
skall uppstå det missförståndet, att reservanterna i nästa ärende här skulle vara
eniga med samtliga föregående talare, vilka ha biträtt utskottets ståndpunkt.
Det förhåller sig inte på det sättet.

Herr Lindström: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av herr
Siljeströms anförande.

Det framgick klart och tydligt av herr Siljeströms yttrande, att det framför
allt är angeläget för de borgerliga partierna och ekonomiska intressena att den
föreslagna redovisningen och kontrollen inte kommer till stånd. Herr Siljeströms
främsta skäl, så vitt jag förstod, var att örn det bleve bekant, att bidrag
av denna art flöte från företagare och sammanslutningar av företagare till något
borgerligt politiskt parti, låt mig säga högern, skulle vederbörande bidragsgivare
kunna bli trakasserade av några människor i samhället, vilka herr Siljeström
inte närmare angav. Jag undrar, örn det verkligen finns någon sådan risk?
Alla känna väl till att t. ex. herr Nordenson på stockholmsbänken är högerman
och att han alldeles säkert lämnar bidrag till högerns valkassa. Men nog
köpa Sveriges arbetare — örn det var dem herr Siljeström tänkte på — ändock
Liljeholmens produkter. Herr Björck i Borås ger helt säkert bidrag till folkpartiet^
kassor, men Borås arbetare köpa säkerligen i alla fall hans dill och persilja.
Så demokratiska ha vi ändock blivit i det svenska samhället, att man inte
längre trakasserar människor för deras politiska inställning och för vad de göra
i det politiska livet, även örn det skulle ha att göra med bidragsgivande till
borgerliga partier. Så vitt jag förstår, föreligger därför en mycket ringa risk
av det slag som herr Siljeström talade om.

Man angriper ofta det socialdemokratiska partiet för att det får pengar från
fackföreningarna och förklarar, att det här föreligger en slags omoralisk historia,
ett försök ifrån fackföreningarnas sida att muta det. socialdemokratiska
partiet att gå deras ärenden i det politiska livet. Jag skall inte närmare ingå
på den frågan utan nöjer mig med att konstatera, att detta ingalunda har skadat
det socialdemokratiska partiet eller någon enskild medlem av detsamma.
Man har helt enkelt blivit van vid att det går till på det sättet. Om vi få igenom
den bär föreslagna redovisningsplikten, skulle man ganska snart bli van
att det går till på det sättet även på den andra kanten. Örn kammaren
bifaller motionerna, kunna herr Siljeström och hela hans parti med alla dess
sympatisörer säkert gå och lägga sig i kväll lika lugna som de gjorde i går
kvän.

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945

Örn bokföringsskyldighet m. m. för vissa sammanslutningar. (Forts.)

Herr Gärde: Herr talman! Jag ber att få säga några ord till herr Sandegård.

Herr Sandegård förebrådde mig för att jag såsom jurist inte vill vara med
om ytterligare lagstiftning på detta område uta.n litar på att samhällsandan
skall kunna motverka en skadlig utveckling, vilket han ansåg vara mycket
egendomligt. Jag vill då erinra örn att jag uttryckligen varnade för den övertro
på lagstiftningens möjligheter, som vid åtskilliga tillfällen kommit till synes
här i riksdagen. Om man i ett visst fall skall välja lagstiftningsvägen,
måste man först undersöka sannolikheten av huruvida man genom lagstiftning
verkligen kan nå det tillämnade syftet. Ju flera lagstiftningsprodukter,
som förfela sitt syfte, dess mer försvagas auktoriteten hos lagstiftningen som
sådan. Det är därför enligt min mening en mycket allvarlig sak att ge sig in
på en lagstiftning, som man redan från början förutser skall bli verkningslös
i ganska stor utsträckning. Jag vill i detta sammanhang påminna om det uttalande,
som jag gjorde redan i mitt första anförande, nämligen att det knappast
är sannolikt, att de verkligt fula fiskarna på förhand skola röja sina avsikter
genom att hålla sig till sanningen just i det ögonblick då det gäller att
avge redovisning. Det är inte troligt, att man på detta sätt skulle kunna få
fast de verkliga skadegörarna, utan det skulle i stället bli relativt oskyldiga
medborgare, som på grund av okunnighet örn lagens bestämmelser inte kunde
klara de formaliteter, som lagen medför. De verkligt fula fiskarna slinka nog
emellan miaskoma i det nät, som man här lägger ut.

överhuvud taget vill jag för min del varna mot att kringgärda livet alltifrån
det mest betydelsefulla till det mest triviala med ett nät av författningar, där
den enskilde så gott som förlorar sin rörelsefrihet och där gemene man mister
översikten över vad som skall reglera hans liv. Det är bättre att ställa stora
anspråk på den redan förefintliga lagstiftningen än att ge sig in på lagstiftningsprojekt
av så tvivelaktigt värde som i förevarande fall.

Herr Siljeström: Herr talman! Bara några få ord med anledning av herr
Rickard Lindströms senaste anförande.

^När herr Lindström säger, att man inte behöver vara rädd för trakasserier
på grund av att den ena eller andra firman eller det ena eller andra bolaget
lämnar pengar till högerns valrörelse, anammar jag med tacksamhet denna uppgift^
Det är ju alltid^ glädjande, att det rör sig på området. Det har nämligen
inte alltid varit sa, och jag är inte säker på att denna anda ännu har helt
genomsyrat den svenska demokratien. Jag vet i värjo fall av egen erfarenhet,
att det är mycket svårt att få bidrag från vissa håll på grund av att vederbörande
i sin verksamhet icke vilja framträda såsom på något sätt politiskt
engagerade för ett visst parti. Det är också svårt att kunna förmå personer
fran det borgerliga lägret att uppställa sig såsom kandidater vid riksdagsmanna-
eller kommunalval beroende på att vederbörande icke vilja utåt framträda
såsom på något sätt partipolitiskt färgade. Där stöta vi på rädslan för

j-fn , e använda ordet trakasserier — men den bojkott som i

dylika tall kan ifrågakomma.

,.™ sint vill jag rätta ett missförstånd, som kanske insmugit sig efter mitt
tidigare anförande. Jag talade där om att Svenska arbetsgivareföreningen måiiänoa
,ämnade bidrag till högerns valrörelse, men sade att jag inte visste, hur
det lorholl sig därmed.^ Jag har nu fått den uppgiften därifrån, att detta icke
ar iornallandet. dag påstod det ju inte heller i mitt förra anförande, men jag
vill nu uttryckligen förklara, att Svenska arbetsgivareföreningen icke lämnar
bidrag till högerpartiets valrörelse.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Om bokföringsskyldighet m. rn. för vissa sammanslutningar. (Forts.)

Herr Sandegård: Pierr talman! Jag vill säga några få ord med anledning
av herr Gärdes yttrande.

Vi förstå säkerligen varandra i det väsentliga, men jag antar, att herr Gärde
är road av att tillspetsa sakerna, och det har jag ingenting emot. Jag skulle
dock vilja fråga, huruvida man handlar förnuftigt och målmedvetet, örn man
avstår från att kasta ut på djupet därför att man inte får tåg i alla fiskarna?

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sandegård begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition;

Den, som bifaller vad sammansatta konstitutions- och första lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtan-Om viss redo*
de nr 3, i anledning av väckta motioner örn skyldighet för utgivare av periodisk
skrift att redovisa hur skriften finansieras. givare av pe I

de likalydande motionerna nr 271 i första kammaren av herrar Myr-Tl0dt3k skrif1,
elni och Norman och nr 358 i andra kammaren av herr Nilsson i Stockholm
m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning och förslag örn lagstadgad skyldighet för utgivare av periodiska
skrifter att offentligt redovisa hur skriften finansierades.

Motionerna, som hänvisats till konstitutionsutskottet, hade enligt, överenskommelse
mellan detta utskott och första lagutskottet hänskjutits till behandling
av sammansatt konstitutions- och första lagutskott, vilket utskott i det nu
föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt, att förevarande motioner icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Nilsson i Stockholm, fröken Nygren, herrar
Karl Johan Olsson och Lindqvist samt fru Gustafson, som ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en
hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning
och förslag om lagstadgad skyldighet för utgivare av periodiska skrifter att
offentligt redovisa hur skriften finansierades.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! På denna punkt har jag jämte fyra
andra ledamöter antecknat en reservation. Vi anse, att det i detta fall finns alla

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Om viss redovisningsskyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)
skäl för riksdagen att begära utredning oell förslag rörande det krav, som framföres
i motionerna.

Vi hålla alla Ilar i landet mycket styvt på pressfriheten. Men vi veta också,
att pressen liksom allt annat är en företeelse på både gott och ont. Vi få ta
det onda med det goda. Det utesluter emellertid inte, att vi böra försöka begränsa
de skadeverkningar, som kunna uppstå av en antidemokratisk och i övrigt
skadlig verksamhet på detta område.

Rörande förutsättningarna för det resonemang, som föres i reservationen, behöver
jag väl strängt taget endast hänvisa till den debatt, som Ilar förekommit
i det ärende, som vi nyss avgjorde. Vad som har hänt under det sista årtiondet
har uppenbarligen tvingat oss att ändra uppfattning örn åtskilligt. Särskilt
när det gäller frågan örn samhällelig kontroll över den politiska verksamheten
lia vi nog litet var måst ändra mening. Det är främst den utländska
propagandan och den roll, som denna under det gångna årtiondet har spelat
i vårt land -—■ och ännu mer i andra länder •— som har gjort, att vi litet var
måst ta oss en och annan funderare.

Det är uppenbart, att den utländska propagandan är farlig. Till förebyggande
av värjo missförstånd vill jag dock säga, att den öppna utländska propagandan
inte är den farligaste. Det är inte förenat med någon större fara, att
främmande makter i vårt land öppet framträda nied propagandaalster. Det
uppstår säkerligen inte någon större fara därigenom att det här i landet utkommer
sådana tidskrifter som »Tyska röster», »Nyheter från Storbritannien»
eller »Nyheter från Sovjetunionen». Denna propaganda kan varje människa
omedelbart identifiera. Ingen behöver ta fel på den, man vet, vad det är fråga
örn. Det betyder i och för sig inte heller så mycket, örn det bildas en svensktysk
förening eller andra liknande föreningar med motsvarande namn, ty var
och en har ju möjligheter att av själva namnet sluta sig till att föreningen
i fråga måhända verkar för att medlemmarna skola närma sig en viss främmande
makt.

Den utländska propagandan blir farlig först när den framträder i svensk
skepnad, ger sig ut för att vara svensk och nationell, medan den i själva verket
tjänar utländska intressen och bekostas av främmande makt. Det är den
propagandan som är farlig och som har spelat en så ödesdiger roll i Europa
under det senaste årtiondet. Örn man fattar saken på detta sätt och således skiljer
mellan den öppna och den camouflerade utländska propaganda, som bedrives,
tror jag, att nian måste komma till den uppfattningen, att den senare
formen av utländsk propaganda är mycket farlig. Den är mycket lömsk och
förrädisk och kan åstadkomma resultat, som den mer öppna utländska propagandan
aldrig kan uppnå därför att den faktiskt kan kontrolleras av den stora
allmänheten.

Det måste vara det demokratiska samhällets rätt att ta itu med denna farliga
form av utländsk propagandaverksamhet. Helt naturligt anser jag, att
det här liksom i det avseende, som vi nyss diskuterade, är ett demokratiskt
renlighetskrav att det spelas med öppna kort. Det gäller inte bara de politiska
partierna utan också pressen. Man har rätt att få veta vilka intressen som ett
organ företräder, och vilka krafter, som stå bakom detsamma. Inom utskottet
har, så,vitt jag vet, inte funnits någon meningsskiljaktighet rörande det önskvärda
i att åstadkomma något på detta område, som kan leda till en sanering.
Meningsskiljaktigheter ha uppstått först när man kommit in på dels frågan om
det principiellt riktiga i att vidtaga några åtgärder, och dels frågan huruvida
man överhuvud taget kan uppnå något med de åtgärder, som man eventuellt
kunde föreslå.

I utskottsmajoritetens utlåtande hänvisar man till tryckfrihetsförordningens

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Om viss redovisningsskyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)
anonymitetsprincip och menar, att en samhällelig kontroll över tidningsföretagens
ekonomi på något vis skulle bryta emot denna princip. Jag hänvisar
härvidlag till vad jag sade i mitt anförande vid behandlingen av det föregående
ärendet, nämligen att jag inte är beredd att sätta likhetstecken mellan
begreppen demokrati och anonymitet. Jag anser tvärtom, att en verklig demokrati
inte bör vara anonym utan öppen och hederlig. Just ur den synpunkten
är det enligt min mening fullständigt orimligt att draga en sådan slutsats av
det förhållandet att en svensk medborgare har rätt att kräva anonymitet, när
han framträder med en skrift till svenska folket, att också vilken främmande
makt eller vilket ekonomiskt intresse som helst har rätt att få sin anonymitet
skyddad, när det gäller att organisera understöd — ja och betala en politisk
verksamhet som tar sig uttryck inte minst på det här ifrågavarande området.
Det är i så fall en missuppfattning av den demokratiska principen.

Utskottsmajoriteten gör även en annan invändning, som jag vill säga några
ord örn. Det förklaras, att en åtgärd i stil med den av motionärerna föreslagna
skulle leda till en mycket vittgående kontroll av det politiska livet. I detta påstående
ligger säkerligen en mycket stor överdrift. Jag kunde förstå ett sådant
yttrande, örn det vore förknippat med det ärende, som vi nyss behandlade, ty
den i det fallet föreslagna åtgärden skulle uppenbarligen komma att leda till
en ganska vittgående kontroll över det politiska livet. Men jag kan inte inse,
att detta skulle bli fallet, örn åtgärden begränsas till att omfatta tidningar och
tryckta skrifter.

Utskottsmajoriteten gör en tredje invändning mot motionärernas och reservanternas
tankegång. Det är samma invändning som gjordes i föregående ärende,
nämligen att en åtgärd av detta slag i praktiken skulle bli ineffektiv. Jag är
inte blind för att det föreligger rätt stora svårigheter att få till stånd en hundraprocentigt
effektiv insyn, och det kommer nog alltid att bii på det sättet, attén
hel mängd fula fiskar komma att klara sig. Har man den uppfattningen, att
man inte bör göra något därför att det i alla fall kommer att finnas sådana
som äro så finurliga, att dc klara sig, kan man uppenbarligen inte göra något
på detta område. Men då finns det också en mängd andra områden, där man kan
föra precis samma resonemang. Jag tror emellertid inte, att det är fullt så illa
ställt med möjligheterna att skapa effektivitet på detta område. Blotta tillvaron
av en lagstiftning och kontroll av det slag, som här ifrågasattes, skulle säkerligen
få ganska hälsosamma verkningar. Under alla omständigheter kommer ju
risken för upptäckt att finnas, och det kommer att bli större möjligheter att
upptäcka manövrer och manipulationer än så länge nuvarande förhållanden existera.

I reservationen hänvisas till ett någorlunda aktuellt fall, nämligen Dagsposten.
Härtill kan nu läggas ytterligare ett fall, nämligen Folkets Dagblad. Trots
att det inte funnits en offentlig kontroll sådan som den nu föreslagna, ha myndigheterna
uppenbarligen så småningom lyckats lista sig fram till något slags
bevisning. Men hur lång tid har inte detta tagit? Först när faran är över och
behovet -av ett ingripande framstår såsom mindre nödvändigt, lia myndigheterna
helt kommit underfund med vad som försiggått. Det skulle självfallet lia varit
mycket lättare att på ett tidigare stadium kunna ingripa och åstadkomma något,
örn myndigheterna hade haft vissa möjligheter att utöva insyn i dylika
företags ekonomi. Det kan ju inte vara en tillfredsställande ordning att ingripa
först när faran är överstånden. Det kan gå bra, men det kail också iänkas situationer,
i vilka man kan riskera mycket större skadeverkningar än dem, sorn lia
uppstått i de nyss åsyftade fallen, örn man inte kan eller vill göra något.

Vid behandlingen av föregående ärende hänvisade herr Myrdal till det beslut,

Första kammarens protokoll 1945. Nr 20. 2

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Om viss redovisningsskyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)
som riksdagen har fattat rörande insyn i företags ekonomi. Jag ber att få anknyta
till detta uttalande. Ett beslut av riksdagen i enlighet med reservationen
skulle enligt min mening ligga i linje med detta redan tidigare fattade beslut.
Principiellt är det ingen skillnad mellan den insyn i företagens ekonomi, varom
riksdagen redan bär skrivit till Kungl. Maj:t med begäran örn utredning, och
den insyn, som det här kan bli tal om. Ur principiell synpunkt finns det därför
enligt min mening inte någon invändning att göra mot förslaget att söka få till
stånd insyn även på detta område sedan riksdagen redan har tagit principiell
ställning i en fråga av betydligt större räckvidd.

Jag förstår, herr talman, att det kan råda delade meningar i en sådan fråga
som denna. I utskottet har det också, som jag redan antytt, funnits två olika
meningsriktningar. Jag skall inte ge mig in på någon närmare polemik emot
den uppfattning, som utskottsmajoriteten har haft och som fått sitt uttryck i
utskottsutlåtandet. Jag vill bara till sist understryka, att reservationen ju inte
begär annat än en utredning och framläggande av förslag rörande en offentlig
kontroll av den art, som det här gäller. Vilken uppfattning man än bär om möjligheterna
att skapa effektiva lagregler och att överhuvud taget genomföra den
föreslagna kontrollen, tror jag ändock, att det kan finnas skäl för att göra denna
utredning. Jag hoppas, att riksdagen i denna fråga ställer sig på den ståndpunkt,
som reservanterna ha intagit.

I den förhoppningen ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Linderot: Herr talman! Vi känna inom filosofien sanningar, vilkas
motsatser likaledes äro sanningar. Den debatt, som förts i föregående fråga
såväl som i denna, bestyrker att på samma sätt förhåller det sig inom politiken.
Ty det är ingen tvekan örn att icke herr Siljeström vid det föregående
ärendets behandling anfört påtagliga sanningar som stöd för sin avvisande
ståndpunkt, lika påtagligt som det är att herrar Myrdal, Sandegård och andra
också anfört påtagliga sanningar till belägg för sina synpunkter.

Då jag röstade för motionen i den förra frågan, utan att dock yttra mig,
och då dessa båda frågor egentligen principiellt äro av samma karaktär, är
det kanske lämpligt att jag ändå i efterskott säger ett par ord till motivering
för att jag röstade för denna motion. Om riksdagen hade vunnits fölen
lagstiftning av antydd karaktär, tror jag visserligen inte, att det för demokratien
skulle lia uppnåtts några egentliga fördelar. Men då jag ändå
röstade för motionen var det därför, att det inte heller på något sätt bör
kunna vara till skada för det politiska livet att de politiska partierna redovisa
sina affärstransaktioner. Och då menar jag, att om inte annat så kan ju en
viss moralisk effekt uppnås genom att rösta för motionen, och det var egentligen
huvudskälet för att jag gjorde det.

Vad sedan beträffar den fråga, som nu föreligger rörande insyn i pressens
ekonomiska förhållanden, så är jag egentligen av samma mening vad angår
själva effekten — jag tror inte att demokratien i och för sig skall bli så
särskilt rustad med vapen emot illegala, illojala eller vad som brukar kallas
samhällsfientliga strävanden genom en dylik insyn. Men samma skäl gäller
ju för att man bör kunna vara med även här, nämligen att i varje fall en viss
moralisk effekt med en. dylik lagstiftning kan uppnås. Därför finns det
heller inte någon anledning till att inte vi i det kommunistiska partiet från
våra utgångspunkter skulle kunna stödja reservanterna och motionärerna i den
fråga, som vi nu gå att avgöra.

Det har talats om att det kan vara ett intrång i tryckfriheten, som här
skulle förekomma. Man skulle bryta anonymiteten, som har ett visst värde
för tryckfriheten. Men det kan jag verkligen inte finna. Vad tryckfriheten

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Om viss redovisnings skyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)
angår gäller vad jag i början av mitt anförande sade, att den är ett typiskt
uttryck för sanningar, vilkas motsats även är sanningar. Ty man kan säga
att tryckfriheten är livsviktig för en sund demokratisk utveckling, men tryckfriheten
utan vissa lagliga begränsningar kan vara livsfarlig för en sund
demokratisk utveckling.

Här lia motionärerna alltså berört ett område, där man sannerligen inte
på ett mekaniskt sätt, genom revision av tidningsbolag o. s. v., har lätt att
komma fram till vad man egentligen syftar att uppnå. Men å andra sidan
kan jag heller inte i detta fall se att några sådana farhågor, som herr Siljeström
gav uttryck åt, egentligen skulle vara grundade. Jag tror att det är
överdrivna farhågor, en fruktan för skadeverkningar som i verkligheten inte
komma att inträda.

För det kommunistiska partiets vidkommande är det så mycket lättare att
ansluta sig till motionärerna, som det kommunistiska partiet såväl beträffande
sin partikassa som beträffande sina ekonomiska företag, tidningsbolag och
andra, sedan flera år har varit utsatt för en mycket minutiös kontroll i det
avseende motionärerna här ha föreslagit. Vår partikassas räkenskaper voro
hos kriminalpolisen föremål för sakkunniga experters revision vid ett tillfälle
under cirka åtta månader, och där gjordes säkerligen kriminaltekniska undersökningar
av postgirotalonger och sådant. Undersökningen resulterade i att
man icke kunde upptäcka att det inom det kommunistiska partiet gjorts några
ekonomiska transaktioner, som ens ur det s. k. Hestapos synpunkt kunde anses
vara tvivelaktiga. Likaså var det med våra tidningsföretag. Vi lia ju vid
upprepade tillfällen fått alla våra handlingar beslagtagna och man har ägnat
dem en mycket noggrann undersökning. Man har till och med undersökt örn
den ene eiler andre arbetaren ute i någon provinsort verkligen har skickat
av sina små slantar vissa belopp till det kommunistiska partiet eller till dess
tidningar.

För oss spelar alltså detta ingen som helst roll. Vi skulle egentligen med stor
skadeglädje kunna notera, örn samma öde skulle drabba övriga politiska partier
och deras press som det som ju redan blivit vårt öde.

Jag vill här passa på att säga ett ord i anledning av herr Myrdals anförande
och vad han yttrade i anslutning just till de ekonomiska, förhållandena
i den kommunistiska pressen. Det är för oss i det kommunistiska partiet
och för mig personligen naturligtvis av synnerligt värde, att en politisk motståndare
har mod att säga ifrån här i riksdagen, att den . kampanj som har
förts mot det kommunistiska partiet i berörda avseende icke kan anses ha
varit berättigad. Det är naturligtvis av värde inte bara för . oss personligen,
som självfallet ofta ha känt det ganska bittert då man även i riksdagen utan
vidare och utan att man kunnat styrka sina påståenden har utkastat beskyllningar
om brottslig verksamhet från det kommunistiska partiets sida.
Det är alltså mycket värdefullt att någon har angivit en motsatt mening än
vad tidigare varit fallet. Jag vill emellertid kvittera med att ge en upplysning
om hur dylika angrepp mot det kommunistiska partiet ha kunnat motiveras.
Tidigare, medan den kommunistiska internationalen existerade såsom
sammanslutning för de kommunistiska partierna i världen, fanns det inom
kommunistiska internationalen en tidningsfond, till vilken man från starkare
partier levererade in penningbelopp, sorn sedan användes för att hjälpa svagare
partier att ge ut tidningar. Det finns här i kammaren tidigare medlemmar
av det kommunistiska partiets ledning, som numera äro socialdemokrater, som
val känna till att, för ett tjugutal år sedan smärre belopp från denna tidningsfond
kunde utdelas till tidningspress i andra länder. Den kommunistiska internationalen
redovisade offentligt dessa belopp. Såvitt jag nu på rak arm kan

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Örn viss redovisningsskyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)
erinra mig — jag hade inte alls tänkt yttra mig i denna fråga och Ilar därför
inga siffror tillgängliga — uppgick anslaget till tidningar ute i de svagare partierna
till mellan 300 000 och 400 000 dollar det år det var som högst. Det
blir ju på ett sjuttiotal olika kommunistiska partier naturligtvis synnerligen
små belopp, som självklart inte lia kunnat spela någon egentlig politisk roll.
Dessa, bidrag till den kommunistiska pressen medförde emellertid en kampanj
från åtskilliga håll gentemot de kommunistiska partierna, och den kommunistiska
internationalen upphörde därför efter kongressen år 1935 helt med
att ge dylika bidrag till de olika partiernas press, och tidningsfonden likviderades.
Det är alltså cirka tio år sedan något parti senast fick något som helst
bidrag till utgivande av tidningar av den kommunistiska internationalen.

Jag tycker att jag rättvisligen bör påpeka också detta, så att inte var och
en som har drivit en ofta synnerligen hätsk propaganda emot det kommunistiska
partiet ovillkorligen behöver dömas såsom en moralisk nihilist eller såsom
en människa, som ansvarslöst och utan vidare beskyller folk för ohederliga
eller rent av brottsliga gärningar.

Med detta, dels herr Myrdals förklaring i dag örn vad som är hans övertygelse
i den omdiskuterade frågan, och dels vad jag nu talat örn rörande de
faktiska förhållanden som rått i detta hänseende, skulle vi kanske för framtiden
kunna slippa några ordbyten i fråga örn det kommunistiska partiet oell
dess beroende av främmande makt, som jag och andra mer än en gång ha
fått höra även i riksdagens kamrar. Jag tror därför, herr talman, att det kan
ha sin nytta att jag berört dessa frågor, då vi som jag hoppas därmed för
framtiden måtte kunna befrias från fullkomligt onödiga meningsbyten i denna
sak.

Vad sedan beträffar själva frågan örn insyn i de ekonomiska angelägenheterna
hos periodiska skrifter, så har jag redan i huvudsak sagt min mening. Men
jag vill tillägga en sak i anledning av vad som sagts i den tidigare debatten.
Det är faktiskt inte så, åtminstone inte såvitt jag vet, att det svenska rättsväsendet
känner någon brottsbeskrivning, som fastställer att den ekonomiska
källan för viss gärnings utförande konstituerar brottslighet. Det finns visserligen
i åttonde kapitlet strafflagen någonting som fastställer, att örn direkt
från främmande makt penningar ges till exempelvis tidningsföretag för utförande
av propaganda, så är detta mottagande av penningar brottsligt. Men det
är det enda undantaget, och det är val med hänsyn härtill som motionärerna
också som motivering anfört att man skulle kunna förebygga dylik brottslighet.
Men då en lagbestämmelse i detta fall ju redan finns, så uppnår man kanske
inte något särskilt nytt med den lagändring som här har föreslagits. Herr
K. J. Olsson anförde i fråga örn fallet Folkets Dagblad, att det hade varit bra
örn en sådan lagstiftning funnits, så att man tidigare hade kunnat ingripa mot
denna tidning. Jag må säga, att detta förstår jag inte riktigt. Varför kunde
man inte tidigare ingripa mot Folkets Dagblad? Man ingriper ju nu på grund
av gällande lagstiftning, och den har gällt hela tiden. Man har ju tidigare ingripit
mot den kommunistiska pressen pä grund av denna gällande lagstiftning.

_ I verkligheten förehåller det sig ju så, att de svenska statsmakterna verkade
utifrån arbetshypotesen örn det nazistiska Tysklands seger i kriget, och därför
gav man full frihet åt den nazistiska propagandan. Man förankrade denna linje
så stabilt i polisväsendet här i landet, att först sedan det nazistiska Tyskland
överhuvud taget inte längre existerar har man fått för sig, att nu skall
man börja att för brottsliga gärningar fälla dem som tidigare ha tagit emot bidrag
fran det nazistiska Tyskland. Jag har i och för sig ingenting emot att
polisen så här i efterskott fyller ut sitt clearingkonto en smula genom att skaffa
sig en del nazistiska brottslingar. Nu är det inte farligt längre! Röda armén

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Om viss redovisningsskyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)
har intagit Berlin och det svenska Hestapo kan häkta några »nassar» här och
var, och den svenska demokratien går sin gång som den skall gå.

Jag vet därför inte om det är tillbörligt att skylla på lagstiftningen, herr
K. J. Olsson, för att inga ingripanden ha gjorts mot den nazistiska propagandan.
Utan herr Olsson bör nog tala med sina partikamrater i högre funktioner
för att få närmare reda på varför rättvisans gång har varit så där litet underligt
krokig, så att den börjar på att röja upp med farorna först sedan, som herr
Olsson säde, faran redan är överstånden.

Det är alltså enligt min mening inte så särdeles mycket som kan uppnås med
en lagstiftning av den art som den här föreslagna, men av skäl som jag här anfört
kommer jag dock att stödja reservanterna.

Herr Gärde: Herr talman! Såsom flera av de föregående talarna framhållit''
är ju själva principdiskussionen i viss mån gemensam för detta utskottsutlåtande
och det tidigare behandlade utlåtandet. Men i detta fall tillkommer — såsom
också framhållits av föregående talare — ytterligare en fråga nämligen
i vad mån den i motionerna åsyftade kontrollen står i god överensstämmelse
med tryckfriheten.

Jag skall försöka att närmare belysa denna fråga, och jag kommer då också
in på några mer principiella spörsmål, som behandlats av herrar Myrdal och
Karl Johan Olsson, örn denna kontrolls förhållande till demokratiska principer
överhuvud taget.

Det är givetvis riktigt att offentligheten som sådan är en ytterst viktig demokratisk
princip. Men örn man ser närmare på förhållandena finner man nog,
att offentligheten som sådan inte är ett självändamål, utan att den tjänar vissa
demokratiska syften. Dessa demokratiska syften äro otvivelaktigt i första
hand fri upplysning och fri åsiktsbildning. Genom offentligheten får envar
tillgång till vad som är av betydelse för det politiska livet och man kan på
grundval av detta material bilda sig en uppfattning örn det politiska skeendet.
I det avseendet har offentligheten givetvis en mycket stor betydelse. När man
kommer till tryckfriheten finner man emellertid, att man inte anser offentligheten
som sådan vara tillräcklig för att garantera den fria upplysningen. För
demokratien är det av vikt att det upplysningsmaterial, som står till medborgarnas
förfogande, är så allsidigt och rikhaltigt som möjligt, så att det kan
lämna grund för ett verkligt objektivt, sakligt omdöme. Därvidlag finner man,
att anonymiteten har en mycket stor betydelse. Såsom framgår av tryckfrihetsförordningens
förarbeten tillädes anonymitetsrätten ur politisk synpunkt den
allra största betydelse. Man ansåg att det var av vikt att personer utan att
drabbas av de styrandes misshag skulle kunna offentliggöra sina åsikter i tryck.
Ansvarighetssystemet i tryckfrihetsmål är ju också så lagt, att en tidnings
meddelare är fri från ansvar för innehållet i tidningen. Ansvaret drabbar den
ansvarige utgivaren. På detta sätt har man velat garantera allmänheten en såvitt
möjligt allsidig upplysning.

Det är inte bara i fråga örn fri och allsidig upplysning och fri åsiktsbildning,
utan även i fråga örn friheten i det politiska handlandet, som offentlighetsprincipen
måst ge vika. Valhandlingen som sådan är ju en hemlig akt. Det är
sedan en helt annan sak att det politiska handlandet hos dem, som på grund
av val skola representera väljarna, sker under offentlighet. Även då är synpunkten
att skydda den politiska friheten från obehörig påtryckning avgörande.

Fri upplysning och fri åsiktsbildning äro alltså åtminstone ur vår synpunkt
demokratiens grundvalar. När man nu vill ställa pressens ekonomiska förhållanden
under koni roll, så frågar man sig: vad är syftet med denna kontroll? Syftet
kan ju inte alls vara detsamma som när vi ville ställa företagens ekonomiska

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Örn viss redovisningsskyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)
förehållanden under insyn. Det var ett social-ekonomiskt syfte. Här måste syftet
vara av ett helt annat slag och kan givetvis inte på något sätt sammanblandas
med den tidigare frågan, såsom här dock har skett. Syftet kan inte gärna
vara annat än att utöva en viss kontroll över vad en tidning publicerar. Om
man avser det social-ekonomiska syftet, som vi behandlade för en tid sedan i
fråga om företagen, ja, då komma tidningsföretagen under denna kontroll liksom
alla andra företag. Detta syfte få vi här helt utskilja. Det är här fråga örn
det rent politiska syftet att få pressen under en viss kontroll. Och varför vill
man lia denna kontroll? Jag kan inte se något annat syfte än att få ett ord med
i laget då det gäller pressen som upplysningskälla. Vöre inte syftet detta, så
är ju kontrollen såvitt jag förstår helt meningslös.

Men då kommer man i konflikt med en viktig demokratisk princip, den demokratiska
princip nämligen som säger, att vi vilja ha fri upplysning, visserligen
under ansvar. Men vi vilja inte, som det heter enligt den grundlagsändring,
som vi i dag ha hört lagfästas från Kungl. Maj :ts sida, ha några i förväg
lagda hinder för pressens fria upplysning. Vad som verkligen meddelas
allmänheten genom pressen bör vara underkastat ansvar. Lien några i förväg
lagda hinder för att i tryck skulle få framkomma olika åsikter, det
vilja vi inte lia. För denna ståndpunkt har det här i dag upplästa godkännandet
av de vidtagna grundlagsändringarna givit uttryck.

Jag kan alltså inte finna att den utredning som här påyrkas fullföljer ett
ur min synpunkt sett demokratiskt sjette. Det har en förvillande likhet med ett
demokratiskt syfte, men det är under offentlighetens förklädnad. Full offentlighet
i och för sig är givetvis ett demokratiskt krav — allt skall såvitt möjligt
framkomma inför allmänheten och bli föremål för bedömande. Men här är
syftet att avskära upplysningar från att komma under offentlighetens bedömande.
Jag anser alltså icke att kravet på denna punkt är principiellt grundat
ur demokratiens synpunkt.

_ Med detta resonemang Auli jag inte förneka, att ett behov av en viss repression
kan föreligga. Men jag anser att det är alldeles tillräckligt med det ansvar,
som den ansvarige utgivaren för en tidning har och som dessutom kompletteras
av klara bestämmelser i vår strafflag. Herr Linderot har här vitsordat att
de kontrollmöjligheter, som redan föreligga i lagstiftningen, ingalunda lia
lämnats obeaktade. En undersökning har i hans fall lett till ett för honom glädjande
negativt resultat. I andra fall har det lett till positiva resultat, varom
vi sett i dagens tidningar.

Dels av dessa principiella skäl, att det är en allvarlig sak att på detta sätt
göra ett avsteg från den fria upplysningens och den fria åsiktsbildningens princip,
som i varje fall enligt min uppfattning är grundvalen för all demokrati,
och dels därför att, såsom jag också anfört vid föregående ärende, något praktiskt
behov av åtgärder i denna riktning icke kan anses föreligga, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Det var mycket i herr K. J. Olssons
anförande, som jag oreserverat kunde instämma i — bl. a. framhållandet av
vikten att vi här spela rent spel. Det bör väl gälla på alla områden i livet, på
alla offentliga områden i varje fall, och naturligtvis skall inte pressen på något
sätt vara undantagen. Tvärtom är det ett rimligt krav att pressen ger ett
gott exempel. Jag kan också helt instämma i hans understrykande av att det
är ett intresse för tidningarna att det blir klart för läsekretsen och för allmänheten,
vilka som stå bakom och vilka krafter som dirigera.

o Herr K. J. Olsson vittnade också örn att det vid behandlingen av denna fråga
rådde enighet inom utskottet i det principiella. Motsättning hade uppstått först

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Om viss redovisningsskyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)
när det gällde att bedöma vilka praktiska tillvägagångssätt man bär skulle tilllämpa
för att realisera motionärernas önskemål. I)et var även enligt hans uppfattning
förenat med mycket betydande svårigheter att finna en lämplig metod.
Han talade själv örn att man naturligtvis fick räkna med, att vilka lagbestämmelser
man än införde komme alltid de stora fiskarna att gå igenom
nätet. Och vi veta ju från många andra områden att så är fallet — de små
fiskarna kan man lätt fånga in, men de stora kail man inte gripa; de slinka
igenom och försvinna. Dessa praktiska svårigheter utgöra väl det ena motivet,
som här talar för avslag.

Det andra och viktigare är det motiv, som nyss har utvecklats av herr
Gärde. Jag skulle vilja vitsorda, att herr Gärde har givit uttryck åt en uppfattning,
som jag vågar säga undantagslöst delas av pressens män. Jag vill
inte heller göra något undantag för mina socialdemokratiska kolleger — jag
är övertygad om att de i själ och hjärta fullständigt dela herr Gärdes uppfattning.

Nu har ingen av pressens organisationer fått tillfälle att yttra sig över motionen.
Varken publicistklubben, tidningsutgivareföreningen eller journalistföreningen
har anmodats att avgiva något yttrande. Jag tror mig dock våga
säga, att örn ett sådant tillfälle hade beretts dessa organisationer, hade deras
yttrande kommit att bli avstyrkande, inte därför att någon av pressens män
skulle känna sig tillfredsställd med ett tillstånd, som har karakteriserats på
det sätt, som här har skett under debatten, utan därför att man befarar, att en
lagstiftning på detta område skulle öppna vägen för ingripanden mot pressen
i ett helt annat syfte och av en helt annan karaktär än motionärerna lia
tänkt sig. Kommer lagstiftningen väl till stånd, skola vi inte blunda för att den
i vissa situationer och i vissa makthavares händer kan komma att utnyttjas
som ett medel mot pressen, ett medel att ställa pressen under statskontroll och
att hindra pressen att lämna upplysningar, och det finnes ingenting som det
fria ordets män frukta mer än tendenserna till ett polisvälde, som mer och
mer breder ut sig i det svenska samhället, ofta förenat med mycket stark politisk
byråkratisering.

De aktuella fall, som föranlett motionen, måste vi beteckna som alldeles
isolerade. Vi beklaga, att inte ingripandet — särskilt i det senaste fallet, när
det gällde Folkets Dagblad — kommit tidigare. Många av pressens män ha
länge frågat sig och även frågat myndigheterna : hur länge tänker man tolerera
att en tidning, som så uppenbart går ett främmande lands intressen, får föra
sina åsikter till torgs? Intet ingripande har skett förrän nu, då tidningen bär
upphört att utkomma. Det är en sak, som vi inte bara beklaga, utan ogilla,
och vi måste uttala vår stora förvåning över att något sådant kunnat förekomma.
Det är inte mycket glädje med att nu efteråt — sedan tidningen själv
har upphört —- som det heter statuera ett exempel.

Det andra ingripandet, mot Dagsposten, skedde ju tidigare och har vill haft
en viss effekt, men där har resultatet blivit en långvarig process, som ju inte
har varit särskilt upplyftande att följa för någon, allra minst för pressens
män.

Men tror någon, att förhållandena i detta avseende skulle på något sätt
ha blivit bättre, om vi haft en sådan lagstiftning som nu begäres? Jag kail
inte fatta det. Jag förstår inte, hur man i detta fall skulle ha kunnat förhindra
de båda tidningarna att utkomma. Så länge som myndigheterna underlåtit
att använda de lagliga medel, .sorn redan stå till förfogande, så länge ha
tidningarna bedrivit sin trafik utan att lyssna till några uppmaningar att
lägga papperen på bordet. Och jag tror inte, att den lagstiftning, som bär
är ifrågasatt, skulle kunna i alla situationer framtvinga en sådan klarhet

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Örn viss redovisningsskyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)
som man önskar. Men vad den skulle åstadkomma är — oell jag vill där
kraftigt understryka vad herr Gärde redan framhållit — att den skulle ställa
pressen inför ett ständigt hot örn inskridanden, vilket skulle kunna få ytterst
ödesdigra följder för den fria åsiktsbildningen, grundvalen för vår demokrati.

Såsom jag nyss nämnde, lia rent isolerade fall föranlett motionen. Det har
ju också understrukits av flera talare. Den mest realistiska framställning
jag har hört under debatten från det håll, där man understöder motionen —
det gäller både denna fråga och den nyss behandlade föregående frågan —• har
kommit från herr Linderot, som vitsordat, hur svårt det är att komma till
något resultat i ett sådant här fall.

Nu har herr K. J. Olsson sagt, att man alltid kan uppnå en viss moralisk
effekt genom den ifrågasatta lagstiftningen. Ja, effekten skulle väl då ligga
i själva tillkomsten av ett utredningsbeslut, som skulle innebära en varning
till pressen och pressens män. Men jag tror mig kunna försäkra, att en sådan
varning är obehövlig. Den moraliska effekt, som man kan vinna genom ett
bifall till motionen, kan man lika väl åstadkomma genom den vädjan, som
pressens organisationer ha anledning att ställa till tidningsorgan av alla meningsriktningar,
och jag tror, att den förestående offentliga diskussionen, både
i riksdagen och inom pressen, om de ändringar i tryckfrihetslagstiftningen,
som nu äro under förberedelse, kommer att giva rika anledningar att hos
pressens män inskärpa det stora ansvar, som är förenat med utövandet av tryckfriheten.
I det sammanhanget kommer säkerligen också den fråga, som föranlett.
denna motion, att beaktas. Det förefaller mig, som örn det hade varit
lämpligt att uppskjuta ett initiativ från riksdagens sida till denna tidpunkt.
Vad man nu kan vinna är en demonstration, men en demonstration, som bland
pressens folk i stor utsträckning kommer att betraktas som ett obefogat misstroendevotum
-— låt vara att det riktar sig mot några isolerade fall — och
det bär i sig risker för sådana ingripanden mot pressfriheten och mot det fria
ordet, som måste på det bestämdaste tillbakavisas inte bara av pressens män,
utan av alla som nitälska för en sund demokrati i detta land.

Herr Olsson. Earl Johan: Herr talman! Jag vill inte förlänga denna debatt
mycket, men jag kan inte underlåta att replikera ett pär föregående
talare.

Först vill jag då med anledning av vad herrar Linderot och Ivar Anderson
sagt på en punkt — beträffande Folkets Dagblad—Dagsposten — erinra
örn att det för närvarande inte föreligger någon redovisningsskyldighet för
tidningar i ekonomiskt avseende och att det är örn denna föreslagna redovisningsskyldighet
som diskussionen rör sig.

Sedan körde herr Linderot fram med den gamla, mycket nötta Hestapoteorien
som en förklaring till att det har gått som det gått. Jag tycker att det
är på tiden, att denna teori underkastas en revision, men det hör ju inte till
saken, och jag skall inte gå närmare in på det.

Jag skall i stället knyta an till en annan sak, som också vidrörts här i diskussionen
och som under utskottsbehandlingen spelat en viss roll. Man har
pekat på att den viktigaste faktor, som man har att räkna med när det gäller
övervakningen och saneringen på detta område, i alla fall är den allmänna
opinionen och den reaktion, som den ger uttryck åt. Jag vet ju, att det från
herr Linderots håll vid många tillfällen anförts, att det är tack vare denna
allmänna opinion, som mydigheterna drivits att göra det eller det, och då kan
det vara lämpligt att knyta an detta resonemang till hans anförande.

Vi äro säkert eniga örn att det för bevarandet av demokratiens sundhet är
nödvändigt med en vaken och sund opinion bland folket. Men örn denna opi -

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Örn viss redovisningsskyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)
nion inte får någon insyn i det sorn försiggår på det ena. eller andra området.
kan den ju inte göra sig gällande i samma utsträckning, som örn den
själv Ilar möjlighet att titta in bakom kulisserna. När vi reservanter anse, att
det kan vara lämpligt med en viss insyn i detta fall, är det inte minst därför,
att den allmänna opinionen skall kunna göra sig gällande i högre grad än som
varit fallet under de gångna åren. Jag tror, att detta är ett av de starkaste
skälen för ett bifall till motionen.

Vidare menade herr Ivar Anderson, att ett beslut i enlighet med reservationen
skulle vara inkörsporten till ännu svårare ingripanden mot pressen.
Herr Ivar Anderson själv tror nog inte det i själ och hjärta. Han tror förmodligen
inte ett ögonblick, att om reservationen och därmed motionen skulle
bifallas och den föreslagna kontrollen på detta område skulle genomföras,
detta skulle leda till några inskränkningar för det fria ordet.

Därmed är jag framme vid herr Gärdes sista anförande. Han sade först,
att den fria upplysningen och den fria åsiktsbildningen äro grundvalarna för
demokratien, och i det fallet äro vi överens. Det är alldeles riktigt uttryckt.
Men våra åsikter skilja sig, när vi komma fram till frågan, om anonymiteten
för kapitalet, för pengarna, är en nödvändig förutsättning för att det skall
kunna försiggå en fri åsiktsbildning och en fri opinionsbildning här i landet.
Där går min uppfattning tvärt emot herr Gärdes. Örn åsiktsbildningen skall
vara fullständigt fri, bör det spelas öppet spel i alla avseenden, och då kan det
knappast vara rimligt att ge penningen möjlighet att uppträda anonymt på
pressens område.

Jag skulle vilja tillägga, att jag tror, att en tidnings ställning blir mycket
starkare och dess uttalanden få mycket större betydelse, om det är känt. vilka
intressen sorn stå bakom tidningen, örn det inte överhuvud taget kan yppas några
misstankar örn att det finnes intressen som försöka dölja sig. Ett exempel:
Alla veta väl vilka ekonomiska intressen som stå bakom herr Ivar Andersons
tidning. Jag har aldrig märkt att någon av den anledningen visat ringaktning
för denna tidning eller ansett dess åsikter mindre värda. Beträffande Dagens
Nyheter, för att ta ett annat exempel, vet varenda människa i detta land, vilka
intressen som stå bakom. Jag bär inte märkt, att tidningen lidit någon skada
därav eller att tidningens ord i den allmänna diskussionen betytt mindre.

Det är en fullständig felsyn, att den fria åsiktsbildningen och opinionsbildningen
skulle vara beroende av att man kan dölja penningens förekomst och inflytande
och att man därför behöver skydda penningens anonymitet, när det
gäller tryckfriheten. Det skulle vara att dra alltför långt gående konsekvenser
av de principer, som vi stadfäst på tryckfrihetens område. Jag tror sålunda, att
de herrar, som talat emot reservationen, lia slagit över ganska betydligt, och jag
tror inte, att det vid ett bifall till reservationen föreligger några risker för vare
sig den svenska tidningspressen som sådan eller den svenska tryckfriheten.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Gärde: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Jag vill bara
fråga: varför vill man ha en ökad ekonomisk insyn just över tidningarna? Syftet
kan ju inte vara annat än att man i någon man eller pä något sätt vill påverka
vad tidningarna bringa till allmänhetens kännedom. Att jag är principiellt
emot den av reservanterna begärda utredningen, beror icke på motvilja mot
den ekonomiska insynen i och för sig, utan på att man genom denna kommer
att begränsa allmänhetens upplysning genom pressen.

Herr Berlit/: Herr talman! Bara en kort anmärkning, som går i linje nied
min anmärkning i doba tion om den förra frågan!

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Örn viss redovisningsskyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)

Jag vill stryka under, att denna frågas räckvidd inte alltid framstått klar i
debatten. Reservanterna och i någon mån även motionärerna ha lagt upp detta
problem på det sättet, att det egentligen gäller att komma åt det utländska
inflytandet i pressen. Reservanterna ha till och med uttryckt sig så, att de inte
tala örn någonting annat i reservationen, och även i herr K. J. Olssons anförande
framsköts denna sak som det väsentliga. Det är alltså detta som skjutes
fram: man vädjar till ett intresse, som är gemensamt för oss alla. Men vad är
det som man vill föra fram i skydd av detta intresse? Ja, det är någonting,
som går oerhört mycket längre. Det gäller för det första att komina åt allsköns
olika inflytanden i pressen. Och inte bara i pressen, utan i periodiska publikationer
överhuvud. Jag skulle vilja säga, särskilt till min vän och kollega herr
Myrdal, att det finnes periodiska publikationer av mångahanda slag; det finnes
kulturella publikationer och vetenskapliga publikationer. Vad vi nu sikta
på och måste sikta på, örn motionärernas tanke skall föras igenom, är att allt
detta skall läggas under kontroll. Jag kan av egen erfarenhet vitsorda, att det
för exempelvis en vetenskaplig publikation kan vara ganska kännbart, örn dess
bidragsgivare nödgas skylta inför offentligheten. — Herr Myrdal ruskar på
huvudet, men jag har tillfälle att åberopa en tidskrift, i vilken jag själv har
haft del och som har berott av ekonomiska bidrag, givna med det uttryckliga
och mycket energiskt fasthållna förbehållet, att det icke fick talas örn varifrån
de kommo. Och de kommo från ett mycket hederligt håll, som jag inte behöver
skämmas för. Ånej, vi skola nog ha klart för oss, att svårigheter här möta på
varjehanda sätt.

Jag var inte på det klara med från början, men nu förstår jag, att det inte
är nog med att periodiska publikationer skola lämna in uppgifter och anmälningar
örn sina förhållanden till en myndighet, skicka in vissa papper eller dylik,
vilka sedan ligga tillgängliga för allmänheten, sådana de ha skickats in.
Det har ju under debatten kommit fram, att det är någonting annat man tänker
sig. Man skall lia en presspolis eller vad det skall kallas, som verkligen skall undersöka
sakerna, och jag vill stryka under, att denna presspolis får en mycket
omfattande uppgift. Man tyckes föreställa sig, att det är lätt att tränga in i
en tidnings ekonomi. Det är det inte. Det gäller att ta reda på aktieinnehavet
och lånen. Det gäller att skaffa sig en behövlig överblick över annonseringen,
det gäller att utreda, i vad mån tidningen tillhandahålles material, som den
inte behöver betala för, och det gäller att ta reda på tjänstemännens avlöningsförhållanden
för att se efter, att inte lönerna betalas på omvägar av några understödsgivare.

Vidare frågar jag: efter vilka riktlinjer skall denna kontrollverksamhet utövas?
Ja, där kommer man ju in på mycket ömtåliga spörsmål, ty vad är det
egentligen i fråga om ett sådant understödjande av periodiska publikationer som
är galet, som man vill kritisera och som man vill komma åt? Därutinnan ha alla
stannat vid ytterst svävande talesätt. Man har talat örn korruption och korruptiva
inflytelser och obehöriga inflytelser o. s. v. Men det står klart för oss
alla, att det kan vara en smaksak, vilka inflytelser som man här vill beteckna
sorn obehöriga och vilka man vill beteckna som fullt lojala. Att där dra gränsen.
att där skilja fåren från getterna, får denna presspolis till uppgift. Det
förefaller mig inte vara något tilltalande perspektiv.

Herr talman! Med dessa ord skall jag be att få ansluta mig till yrkandet om
bifall till utskottets förslag.

Herr Olsso», Karl Johan: Herr talman! Herr Gärde sade, att en ökad insyn
i tidningsföretagens ekonomi skulle begränsa allmänhetens möjlighet till insyn
i det politiska livet. Jag måste säga, att jag har mycket svårt att över -

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Örn viss redovisningsskyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)
huvud taget förstå en sådan tankegång. Skulle det inte kunna försiggå en fri
åsiktsbildning och en fri opinionsbildning, skulle det inte kunna finnas en fri
och inflytelserik press, med mindre penningens anonymitet skyddas i det här
avseendet?

Herr Herlitz målade hin på väggen riktigt skrämmande, när han antydde,
att resultatet av ett bifall till motionen skulle bli, att vi finge en särskild
presspolis, som övervakade tidningarna, Jag får säga, att det får vara litet
måtta på invändningarna mot reservationen. Även örn man har den uppfattningen,
att det inte går att komma fram på reservanternas väg, behöver man
inte ta till så starka färger, när man målar de faror, som skulle vara förknippade
med ett bifall till motionen. Något sådant som en presspolis är det överhuvud
taget inte tal örn.

Sedan hänvisade herr Herlitz till en sak, som enligt hans mening komplicerade
denna fråga, nämligen att det finnes tidskrifter av ett annat slag än politiska,
t. ex. vetenskapliga tidskrifter, vilka skulle falla under en sådan lag.
som här ifrågasattes. Gentemot detta vill jag först säga, att. det inte är avgjort,
att de behöva falla under lagen. Det finnes inga som helst skäl för att
de överhuvud taget behöva förekomma i detta sammanhang. De äro ju inte
några politiska skrifter, som man har anledning att följa på detta sätt. När
det gäller facklig och vetenskaplig litteratur finnes det väl heller inte så mycket
att dölja som i fråga örn politiska publikationer. Men låt gå för att det,
såsom herr Herlitz säger, finns någon vetenskaplig tidskrift, som inte vill
tala örn vilka som lämnat bidrag! Då är det inte alls nödvändigt att underkasta
den någon sådan redovisningsskyldighet. Jag tror nog, att utredningen
— örn den kommer till stånd — kommer att visa, att herr Herlitz’ farhågor
ha varit oerhört överdrivna.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Herr K. J. Olsson har ett pär
gånger använt ett uttryck, »penningens anonymitet», som man kanske borde
ta upp och syna litet i sömmarna. Jag vet inte, örn han själv riktigt är på det
klara med vad han åsyftar med detta. Jag tyckte uttrycket hade en skiftande
mening. Första gången använde han det i en replik till mig och andra gången
i en replik till herr Gärde, och jag är inte riktigt säker på att det hade samma
innebörd båda gångerna.

Nu försökte han i repliken till mig exemplifiera de önskemål han hade och
därmed de vådor hail ville avlägsna. Han talade örn hur angeläget det var, att
man fick reda på vilka som stodo bakom tidningarna och ekonomiskt stödde
dem på olika sätt, och han gjorde gällande, att denna kännedom inte på något
vis skulle vara till skada för tidningarna. Nej, det har jag inte för ett ögonblick
påstått. Jag tror — som jag sade i mitt första anförande — att man
från pressens sida har all anledning att önska vad herr K. J. Olsson i sitt
första inlägg kallade rent spel. Han talade örn den tidning, som jag har äran
att företräda. Jag kan säga honom, att det finnes nog ingen tidning, som är
så beredd som just den tidningen att lägga korten på bordet. Vi lia ingenting
att dölja, och jag har alltid inbjudit de personer, som lia undrat, om det eller
det, att komma och se. Vi skola visa alla papper, och jag skulle bara önska, att
alla tidningar, som herr K. J. Olsson är närmast intresserad för, vore lika beredda
att göra det. Jag tror också, att det småningom skall visa sig, att det
stora flertalet tidningar är det. Men man frågar sig: är det bara detta, som
herrarna vilja lia fram? Det kail det inte vara.

Nu föreligger också den svårigheten, att även med den mest minutiösa kontroll
komma ändå alltid vissa förhållanden att undandras offentligheten. Herr
Herlitz har pekat på en sak, annonseringen. Vad spelar den för roll?

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Örn viss redovisningsskyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)

Nej, det måste ligga andra syften bakom framstöten. Det gör det naturligtvis
också. Det närmaste syftet -— det vill jag gärna tro — som föranlett
motionen, är det avslöjande av utländska inflytanden, som nyligen skeft. Men
låt oss hålla fast vid att det är isolerade fall oell inte tillämpligt på hela den
svenska pressen. Skola vi för att komma åt sådana förhållanden, som i alla
fall kunna angripas med lagstiftningens nuvarande medel, örn viljan därtill
finnes, ge oss in på den nu föreslagna vägen, som implicerar så oändligt mycket
mer och hotar liela vår tryckfrihet, vår yttrandefrihet och därmed det,
som vi anse vara grundvalen för vår demokrati? Hela debatten Ilar ju också
visat, hur mycken oklarhet, som råder i denna fråga. Jag kan inte tänka mig,
att första ^kammaren efter en sådan debatt, som egentligen bara avslöjat oklarhet
örn mål och medel, skall kunna komma till något annat beslut än att avvisa
motionerna.

Herr Linderot: Det är i anledning av ett yttrande av herr Ivar Anderson i
hans näst sista anförande sorn jag tar ordet, Jag trodde, att någon annan skulle
ha tagit upp saken, men då. så inte Ilar skett, anser jag det vara nödvändigt
att själv ta till orda.

Herr Ivar Anderson sade, att örn riksdagen föijer reservanterna här, måste
det betraktas som ett misstroendevotum mot pressens män. Örn det vore en
enskild chefredaktör, som så uttryckte sin personliga mening, behövde nian
inte polemisera däremot, men då herr Ivar Anderson som bekant såsom publicistklubbens
ordförande är den främste förtroendemannen i detta land för pressen,
tror jag inte, att man kan låta hans yttrande stå oemotsagt. I varje fall
måste jag för min del — och jag är övertygad örn att reservanterna lia samma
mening — bestämt tillbakavisa påståendet, att ett bifall till reservationen skulle
tyda på något misstroende mot pressens män. Det är precis detsamma, tycker
jag, som örn vilken kassör som helst i något företag skulle betrakta det såsom
ett misstroendevotum, att företaget tillsätter revisorer. Jag kan inte finna
annat än att parallellen är riktig, och det är att karikera det hela, tycker jag,
örn herr Ivar Anderson vill tolka det som misstroende mot pressens män.

Eftersom jag ändå fått ordet, vill jag understryka en annan sak, som herr
Ivar Anderson yttrade i samma anförande, nämligen att den insyn i de periodiska
skrifternas ekonomi, som här avses, kan medföra en viss utveckling i
riktning mot polisstyre. Herr Ivar Anderson varnade för det växande polisväldet
i vårt land. Jag vill understryka den varningen. Demokratien skall nog
ändå inte utvecklas genom att man får fler och fler poliser, som kontrollera
mer och mer av allt vad människorna göra och låta. Skulle det i detta förslag
dölja sig en sådan fara, skulle jag inta samma ståndpunkt som herr Ivar Anderson.
Jag tror emellertid inte att så är fallet. Med all tillfredsställelse över att
herr Ivar Anderson hör till dem, som påtala denna fara, vilken eljest faktiskt
föreligger här i landet, vill jag sålunda i alla fall vidhålla, att reservanterna
ha rätt gentemot utskottet, då en sådan fara för polisvälde väl icke skulle ökas
genom ett bifall till reservationen.

Till herr Karl Johan Olsson får jag kanske också rikta en liten replik. Han
tyckte det var oriktigt, att jag nämnde Hestapo i samband med denna diskussion.
Det gjorde jag naturligtvis med precis samma rätt som herr Ivar Anderson
i annat sammanhang talade örn polisvälde. Jag förstår ju, att herr Olsson, som
hör till dem, vilka lia godkänt vad som inbegripes i uttrycket Hestapo här
i landet, tycker, att det är obehagligt att höra det, men så länge Hestapo existerar,
komma ni nog att få höra av oss. som. äro opponenter mot ett sådant system.
När man är så likgiltig för demokratien, att man understödjer Hestapo, skorrar
det litet, då man säger, att man i demokratiens namn anser det alldeles nödvän -

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Örn viss redovisningsskyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)
digt att utöva uppsikt över tidningsföretageus ekonomi. Men jag inkasserar
i alla fall som ett framsteg, att herr Olsson och andra på något område vilja ge
allmänheten möjlighet till insyn för att stärka demokratiens krafter.

Av det skälet vidhåller jag den ståndpunkt jag har intagit, då jag yrkat bifall
till reservationen.

Herr Heuman: Det var herr Linderots senaste anförande, som uppkallade
mig. Jag har väl liksom övriga kammarledamöter anledning att med tillfredsställelse
hälsa den anslutning, som skett till demokratien från kommunisternas
håll under senare tid, men denna anslutning är dock ganska färsk, och jag är
övertygad örn att de ännu inte ha givit något bevis på uppriktigheten i denna
anslutning till demokratien. Det har skett en ganska hastig omsvängning. Jag
skall hara be att få citera vad herr Linderot yttrade här i kammaren vid ett
sammanträde den 20 december 1939. Det var vid den tiden, då Ryssland hade
anfallit Finland, och då man, efter vad jag tror — åtminstone framgår det av
herr Linderots yttrande då — hade vissa förhoppningar örn att även vårt land
skulle komma att röna samma öde. Jag visste inte, hur det låg till med den
saken, men åtminstone kunde man ställa sig undrande inför den fortsatta utvecklingen.

Vid detta sammanträde hade vissa ledamöter protesterat, när herr Linderot
talade, genom att avlägsna sig från kammaren. Herr Linderot yttrade då följande:
»Men då det för närvarande inte ens tycks löna sig att tala till kammarens
ledamöter och ännu mindre att yrka någonting, skall jag avstå från
att närmare motivera vad jag velat säga. I och för sig har det inte så stor
betydelse, örn kammarens ledamöter vilja avtåga, därför att jag talar. Det är
kanske bra, att en del av herrarna träna sig att avgå, eftersom den tiden
kanske är inom synhåll, då herrarna definitivt få avgå såsom ledamöter av
första kammaren.»

Jag skulle vara tacksam, om herr Linderot ville1 ge en förklaring över vad
han syftade på, när han fällde detta yttrande. Läget var vid detta tillfälle knappast
sådant, att han hade förhoppningar att genom rent demokratiska medel
kunna avlägsna ledamöterna från kammaren. Vad syftade herr Linderot på
vid detta tillfälle?

Jag har funderat över detta flera gånger. Det är med anledning därav jag
har letat reda på hans yttrande vid tillfället. Jag skulle vara tacksam, örn
herr Linderot ville ge ett uppriktigt svar på frågan örn på vilket sätt han
menade sig kunna avlägsna första kammarens ledamöter ur kammaren vid
denna tidpunkt.

Herr Linderot: Herr talman! Först skall jag be att få fråga herr Heuman,
vilka partier och representanter i riksdagen, som kunna anses pliktiga att ge
bevis för en demokratisk inställning. Är det de, som ha genomfört transportförbudslagen,
som ha genomfört en lagstiftning, vilken av herr Branting kalfats
för lagröta, som ha skapat den polismakt här i landet, vilken vi nyss lia
talat om och vilken har tjuvlyssnat på våra telefoner, har vittjat våra brev
samt genomfört en rad påtagliga övergrepp, varigenom demokratien under
krigsåren har sårats i sitt innersta — är det dessa, som skola avkräva kommunisterna
deklarationer örn demokrati, vi som i varje enskild fråga, som i dessa
stycken har behandlats i riksdagen, ofta ensamma ha fått kämpa för demokratien?
Det är något malplacerat, herr Heuman, det är oerhört malplacerat, och
det vädjar till den politiska, kortsynthet, som icke begriper ett spår av vad ordet
demokrati innebär. Detta är alltså mitt svar till herr Heuman, på den
punkten.

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Örn viss redovisningsskyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)

Vad angår den andra frågan, om vad jag menade 1939 i december, så svarade
jag därpå i en tidning, som herr Heuman borde läsa flitigt för att få litet bättre
begrepp örn vad som är demokrati och vad som inte är det. Den tidningen
heter Ny Dag. Där svarade jag två dagar efter sammanträdet på vad jag menade
med detta yttrande. Jag skulle kunna hämta upp tidningen och läsa upp
det, men för att tillfredsställa herr Heuman kan jag ur minnet återge vad jag
där säde.

Yad menade jag med att kammarens ledamöter böra träna sig i att avtågar
Jo, enligt vad jag svarade två dagar efteråt, på en artikel av herr Pauli för
resten, menade jag, att de, som företrädde en sådan mening om° demokrati som
den, som då var förhärskande här i riksdagen, skulle avtåga från riksdagen på
det enda sätt, som överhuvud taget i svensk lag är föreskrivet, nämligen genom
att väljarna sluta att välja in sådana representanter för demokratien.

Så svarade jag då, och något annat svar har jag inte att ge nu. Jag skall be
att få glädja herr Heuman med att jag kan upprepa denna min mening, ty
flertalet i denna kammare anser jag ha en sådan inställning till demokratien,
att de böra avtåga. Örn vi efter detta krig skola få en annan ordning^ världen,
som förskonar oss från sådana fasor, som vi nu ha gått igenom, måste det
bli en annan ordning i länderna och en annan och bättre demokrati också i
Sverige.

Jag hoppas, att herr Heuman är nöjd med vad jag sålunda har svarat på
hans fråga.

Herr Heil nian: Jag får säga, att jag inte är nöjd. Jag tycker, att herr Linderots
svar var mycket svävande och för mig mycket otillfredsställande. Han
frågade, vem som hade skyldighet att deklarera sin inställning till demokratien,
han som uttalat detta 1939, vilket dock kunde fattas såsom innebärande
ett visst hot, eller de, som hade vidtagit de av honom uppräknade åtgärderna
under denna tid. På detta vill jag bara svara, att herr Linderot inte har givit
klart besked om huruvida det förelåg något dolt hot att avlägsna kammarens
ledamöter på annat sätt än som sker under vanliga demokratiska former. Han
säger sig ha svarat på detta i ett annat sammanhang, men något svar har dock
inte tidigare givits — beroende på att någon fråga inte framställts — här i
första kammaren.

Rörande de åtgärder, som vidtagits från regeringshåll och från annat håll
och som han här räknade upp, vill jag dock för min del poängtera, att även
örn de i vissa fall inte fyllt sin uppgift eller misslyckats, eller örn myndigheterna
på vissa områden gått till överdrift — vilket jag inte vill förneka -— så
ha dock dessa åtgärder vidtagits för att skydda demokratien här i landet.

Hetr Linderot: Jag ber att få påpeka för herr Heuman, att i den artikel,
vars innehåll jag trodde att jag tillräckligt återgav här, svarade jag herr Pauli,
som förutsatte, att de svenska kommunisterna väntade på röda armén för en
ommöblering av de politiska förhållandena här i landet. Mitt svar var redan i
december 1939, att vi icke under några förhållanden förutsätta eller ha förutsatt,
att de politiska förhållandena i Sverige skola regleras genom röda armén.
Vi ha förutsatt, att de skola regleras demokratiskt. Det ha, vi gjort hela tiden,
men envisa påståenden örn motsatsen ha så småningom blivit en trossats, sannolikt
också hos herr Heuman. Man kan ju upprepa en sak, som är fullständigt
fantastisk och oriktig, ända tills en massa människor tro, att den är riktig.
Men det åligger herr Heuman att bevisa, på vilket sätt vi ha sarat demokratien
i handling genom vårt uppträdande i riksdagen, genom vår röstning eller på
annat sätt. Det är herr Heuman, som skall leda detta i bevis, och tills vidare

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Om viss redovisningsskyldighet för utgivare av periodisk skrift. (Forts.)
är alltså inte jag den svarande i frågan om vem som är den häste demokraten,
utan jag är åklagare, och herr Heuman sitter på de anklagades bänk.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Karl Joham, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta konstitutions- och första lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 60.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Sammanjämkningsjörslag
ang.
kvinna,s behörighet
till
statstjänst
m. m.

I sitt utlåtande nr 1 hade utskottet, såvitt angick nämnda lagförslag, under

2) hemställt, att riksdagen — med förklaring att Kungl. Maj:ts förslag icke
kunnat av riksdagen oförändrat bifallas — måtte för sin del antaga i utlåtandet
infört förslag till lag örn likställighet mellan man och kvinna i fråga örn
behörighet att innehava statstjänst eller annat allmänt uppdrag.

Enligt utskottet tillhandakomna utdrag av kamrarnas protokoll hade kamrarna
vid behandlingen av utskottets utlåtande nr 1, såvitt angick ifrågava -

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions- och första lagutskottets memorial
nr 4, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande sammansatt
konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen,
m. m.

Genom en den 22 december 1944 dagtecknad proposition, nr 4, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga bland annat ett vid propositionen fogat
förslag till lag om kvinnas behörighet att innehava statstjänst eller annat allmänt
uppdrag.

32 Nr 26. Torsdagen dea 7 juni 1945.

Sammanjämkningsförslag äng. kvinnas behörighet till statstjänst ni. m.

(Forts.)

rande lagförslag, stannat i olika beslut, i det första kammaren Difallit utskottets
hemställan, medan andra kammaren bifallit Kungl. Majit förslag.

Efter övervägande huruvida och i vilken form sammanjämkning mellan dessa
beslut lämpligen skulle kunna åvägabringas hade utskottet i det nu förevarande
memorialet hemställt, att kamrarna:

dels med frånträdande av sina beslut beträffande utskottets utlåtande nr 1,
såvitt anginge den där under 2) gjorda hemställan, måtte antaga följande

Försl as
till
Lag

om kvinnas behörighet att innehava statstjänst eller annat allmänt

uppdrag.

Härigenom förordnas, att kvinna skall äga lika behörighet som man att efter
förtjänst och skicklighet befordras till statstjänst eller annat allmänt uppdrag;
dock att angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig eller annan kyrklig
tjänst gäller vad därom särskilt stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946 och gäller till dess Konungen
låter i riksdagen uppläsa öppet brev, att kungörelse utfärdats örn ändrad lydelse
av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen. _

Genom denna lag upphäves lagen den 22 juni 1923 (nr 249) innefattande bestämmelser
angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt
uppdrag.

dels ock måtte besluta, att riksdagen i sitt svar på Kungl. Maj:ts proposition
nr 4 i fråga örn tillämpningen av lagen örn kvinnas behörighet att innehava
statstjänst eller annat allmänt uppdrag skulle uttala den förväntan, att
något särskiljande av tjänster i manliga och kvinnliga icke skulle äga rum i
fråga örn tjänster, som avsåges i § 28 regeringsformen, och beträffande andra
tjänster endast i fall, då Kungl. Majit med hänsyn till beskaffenheten av de
göromål, som vore förenade nied viss tjänst, funne uppenbart, att tjänsten kunde
behörigen upprätthållas endast av man eller endast av kvinna, samt att i administrativ
ordning skulle utfärdas föreskrift därom att sådant förordnande finge
meddelas allenast av Kungl. Maj :t.

Reservation hade anmälts av herr Herlits, som dock ej antytt sin mening.

Herr Herlitz: Herr talman! Då jag med några ord skall motivera, varför
jag inte har kunnat vara med örn att tillstyrka, att första kammaren skall gå
ifrån sin mening, och varför jag sålunda avstyrkt det föreliggande sammanjämkningsförslaget,
måste jag börja med att angående denna lagstiftning överhuvud
taget säga, att jag i någon mån har varit förvånad över den stora tillfredsställelse,
att inte säga förtjusning, med vilken den har mottagits på kvinnohåll
som ett stort och betydelsefullt framsteg. De klagomål med avseende på
kvinnors tillträde till statstjänst, som hittills lia framförts, ha väl närmast
gatt ut på att tillämpningen av sådana bestämmelser, som redan ge kvinnan
tillträde till statstjänster, inte har varit renhårig, örn jag så får säga. Klagomålen
ha väl praktiskt sett egentligen inte till någon väsentlig del riktat sig
mot de undantag från kvinnans behörighet till statstjänst, som vi lia i nu gällande
lag. Inte har det känts som någonting utomordentligt väsentligt, att

Torsdagen den 7 juni 1945. Nr 26. 33

Sammanjämkning sförslag ang. kvinnas behörighet till statstjänst m. m.

(Forts.)

kvinnor skola få, tillträde till polistjänster, att de skola kunna bil officerare
o. s. v. Den, som känner det som något mycket betydelsefullt, att sådana undantag
ha kommit bort, resonerar i varj’e fall ganska doktrinärt, det får jag
säga.

Men härtill kammer ännu en sak i fråga örn den lagstiftning, som här skall
genomföras. Man är från alla håll ense örn att vi skola skriva en lag, som
generellt säger, att nian och kvinna ha lika behörighet. Men på samma ^ gång
äro vi praktiskt taget ense allesamman om att den regeln kunna vi ändå inte
upprätthålla, utan det behövs undantag för särskilda tjänster och grupper av
tjänster. Man tänker sig, att dessa undantagsbestämmelser inte hädanefter
som hittills skola meddelas i lag, alltså bero av Konungens och riksdagens samfällda
beslut, utan Kungl. Maj :t skall kunna meddela dem på egen hand. Jag
vet inte, hur vidsträckta dessa undantag bli. För att inte överdriva vill jag
säga, att det är för mig sjävklart, att de i varje fall till en början komma att
bli mindre vittgående än de undantag vi nu lia i lagen. Men det skall ändå
fastslås, att det kommer att bli undantag. Och det lämnas åt Kungl. Maj:t
att framdeles göra dem.

Detta är utgångspunkten, och här kommer den lilla tvistefrågan fram. Jag
har nu liksom förut utskottets majoritet förfäktat den meningen, att skall
Kungl. Maj:t göra sådana här undantag, skall lagen säga ifrån, att Kungl.
Maj:t har rätt därtill. Bakom denna ståndpunkt ligger inte, som man har
gjort mig äran att förmoda, någon djupsinnig statsrättslig lärdom, med vilken
jag har överrumplat utskottet. Jag har i själva verket på denna punkt fört ett
utomordentligt enkelt resonemang, som borde vara självklart, tycker jag, för
var och en, som har någon vana vid lagstiftning. Det resonemanget går i all
enkelhet ut på följande.

Vi ha en grundlagstext, som säger, att till ämbeten och tjänster må »med tilllämpning
av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts», även kvinnor
kunna utnämnas och befordras. Så är det meningen, att vi i kraft av den
grundlagsbestämmelsen skola stifta en lag, som säger, att man och kvinna äga
— utan vidare — »lika behörighet» till dessa tjänster. Men trots detta grundlagsbud,
som säger, att grunderna skola fastställas av riksdagen, och trots
lagen, som proklamerar likställighet utan vidare mellan man och kvinna, vill
man — det är den ståndpunkt utskottet nu har intagit — att Kungl. Maj:t
ändå skall meddela sådana här särbestämmelser. Det strider enligt min tanke
mot all god ordning. Är det meningen, att undantag skola göras från en klar
lagbestämmelse, så skall lagen själv säga ifrån, att Kungl. Majit har rätt att
göra dessa undantag. Annars förefaller det mig — även örn riksdagen har
uttalat önskemål i motiveringen — att sådana undantagsbestämmelser komma
att stå i strid med lagen.

Jag har inte kunnat finna något skäl, varför man skall vidta denna anordning.
,Ty det kan ju inte vara något skäl, som jag har hört framskymta
någon gång, att det rent känslomässigt skulle vara något stötande att överhuvud
taget nödgas höra talas örn undantagen från regeln. Och inte kan väl
heller tankegången vara den, att man vill ha en vacker, fin och ren lagtext,
som så att säga ger ett intryck av att lagstiftningens räckvidd är större än
den i själva verket är. I varje fall kan intetdera av dessa resonemang enligt
min uppfattning erkännas som bärkraftigt.

Därför, herr talman, kan jag inte komma till annat resultat än att jag måste
yrka avslag på utskottets memorial.

Häri instämde herr Ström.

Första kammarens protokoll 1945. Nr 26. .''5

34 Nr 26. Torsdagen den 7 juni 1945.

Sammanjämkningsförslag ang. kvinnas behörighet till statstjänst m. m.

(Forts.)

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag förstår mycket väl den kritik, som herr
Herlitz nyss gav uttryck åt, men att av denna kritik låta leda sig till ett avslag
på utskottets förslag tror jag för min del inte är riktigt. Att utskottet har skrivit
som det gjort, har naturligtvis berott på önskan att få samstämmiga beslut
i bägge kamrarna, så att inte denna fråga skall falla. Var och en har jämkat
med sig. och därför har man fått detta kompromissförslag. I sak för det ju fram
till samma lösning som utskottet föreslog, då ärendet först var före i kamrarna.
Jag tillåter mig därför att yrka bifall till utskottets förslag.

Jag vill emellertid säga ett par ord till. Det är en punkt i det sammansatta
utskottets föregående förslag, som inte har kommit med i det sammanjämkningsförslag,
som nu ligger på kammarens bord. Dtet är den punkt, i vilken utskottet
sade följande: »Enligt vad erfarenheten utvisat, ha kvinnor i vissa fall
ej kunnat vinna behörighet till vissa befattningar, enär de ej erhållit tillträde
till eller kunnat genomgå de kurser eller den utbildning, som erfordras
för att kunna utnämnas till befattningarna i fråga. Bestämmelser
och åtgärder, som utestänga män respektive kvinnor från sådan utbildning, äro
enligt utskottets mening fullt jämförbara med regler, som förbehålla vissa
tjänster för män och andra för kvinnor, och böra ej heller kunna utfärdas eller
vidtagas av underordnad myndighet.» Jag tror, att den, som läser den nyligen
utkomna skriften »Hatt och huva», måste finna, att detta utskottets uttalande
är fullständigt berättigat. Det ligger med säkerhet inte någon önskan att undertrycka
detta uttalande bakom det förhållandet, att det inte nu förekommer
i sammanjämkningsförslaget.

Jag tillåter mig, herr talman, samtidigt som jag yrkar bifall till utskottets
sammanjämkningsförslag, att stryka under detta uttalande i utskottets tidigare
utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag
å vad utskottet i det nu föredragna memorialet hemställt; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående de av internationella
arbetsorganisationens konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde
antagna rekommendationerna i vad propositionen hänvisats till statsutskottet
;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående statens kreditgivning
till utlandet m. m.;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
m. m. för budgetåret 1945/46; samt

nr 167, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1945/46 till oförutsedda utgifter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets memorial nr 168, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag för budgetåret 1945/46 till

Torsdagen den 7 juni 1945. Nr 26. 35

landsfiskalerna m. fl., godkändes den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 45, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år
1945, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

. I en den 23 mars 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 256, hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1945, samt

2) förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
år 1946 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling
vid avyttring av fartyg.

Till utskottets behandling hade överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 375 av herr Bror Nilsson m. fl. och II: 576
av herr Liedberg m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:376 av herr Arrhén m. fl. och 11:578 av
herr Utbult m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:377 av herrar Carl Elie Ericsson och
Mannerskantz samt 11:580 av herrar Holmström och Olson i Göteborg; ävensom 4)

de likalydande motionerna 1:378 av herr Sandström m. fl. och 11:579
av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.

Till behandling i samband med förevarande proposition hade utskottet därjämte
upptagit den under motionstiden vid riksdagens början väckta, till utskottet
hänvisade motionen II: 278 av herrar Liedberg och Janson i Frändesta,
i den mån densamma avsåg taxering till krigskonjunkturskatt.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 256 samt med avslag å de likalydande motionerna I: 376 av herr Arrhén
m. fl. och 11:578 av herr Utbult m. fl., de likalydande motionerna 1:377 av
herrar Carl Eric Ericsson och Mannerskantz samt II: 580 av herrar Holmström
och Olson i Göteborg ävensom de likalydande motionerna I: 378 av herr Sandström
m. fl. och II: 579 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl., antaga de vid
propositionen fogade förslagen till

1) förordning om krigskonjunkturskatt för år 1945 samt

2) förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
år 1946 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling
vid avyttring av fartyg:

B) att motionen 11:278 av herrar Liedberg och Janson i Frändesta, i vad
densamma avsåge krigskonjunktur beskattning för brännved och massaved, måtte,
i den mån motionen icke kunde anses besvarad genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd; samt

C) att de likalydande motionerna I: 375 av herr Bror Nilsson m. fl. och II:
576 av herr Liedberg m. fl. måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet förut anfört och hemställt, av riksdagen lämnas1 utan åtgärd.

Herr Ericsson, (larl Eric: Herr talman! Då jag här i kammaren har framburit
en motion angående denna fråga, är det självfallet att jag med stort intresse
tagit del av utskottets utlåtande i ärendet.

Förordningsförslag
örn
krigskonjunkturskatt
för år
1945 ro,, m.

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Förordnings förslag om krig skonjunktur skult för år 1945 m. m. (Forts.)

Jag noterar nied tillfredsställelse, att utskottets betänkande trots att utskottet
avstyrker bifall till motionen, är mycket välvilligt skrivet Utskottet har salunda
anslutit sig till den allmänna uppfattningen, att krigsuonjunkturskatten
bör avvecklas så snart möjlighet föreligger. Vidare har utskottet, efter att lia
framhållit att, sedan propositionen framlades, den ändringen inträtt i etet internationella
läget, att krigstillståndet i Europa upphört, uttalat att krigskonjunkturskattens
avveckling bör kunna påskyndas och att möjligheten av dess
avveckling redan per den 31 december 1944 bör omprövas. °

Nu vet jag inte, huruvida utskottet har menat allvar på den punkten, dag
tror att man har gjort det, men utskottet har kanske inte självt trott pa möjlig"
heten att kunna genomföra en så tidig avveckling. Det framgår mahanda bäst
av det följande uttalandet i betänkandet, där det heter: »I varje fall förutsätter
utskottet, att krigskonjunkturskatt icke skall uttagas för mennkomster, som
hänföra sig till tid efter 1945 års utgång.» Detta är för övrigt det mest positiva
uttalandet i utskottets betänkande, och jag vill gärna ta fasta på det.

Utskottet förutsätter slutligen, att riksdagen »snarast möjligt och i varje fall
under år 1946 sättes i tillfälle att pröva såväl principerna för skattens avveckling
som formerna för slutavräkningsförfarandet». Det är egentligen i ameaning
av den punkten i betänkandet som jag har begärt ordet, och jag ber, da
jag nu tager fasta även på detta utskottets uttalande, att fa framhålla vikten av
att man tar hänsyn till de speciella förhållanden, som härvidlag rada ino™ sjö"
fartsnäringen. Jag skulle vilja hemställa till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
örn beaktande av de synpunkter, som tidigare och nu senast
i motionen 1:377 framförts i denna fråga. Herr statsrådet har ju redan tidigare
lagt i dagen ett intresse för sjöfartsnäringens skattefrågor, som jag tror man
har anledning att vara honom tacksam för, och det inger mig också hopp örn att
han nu skall taga den hänsyn vid slutavräkningsförfarandet, som jag här har
anhållit örn.

Jag har alltså, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets
förslag.

Herr voll Meland: Herr talman! dag önskar endast göra en formell anmärkning
mot propositionen.

I denna redovisar departementschefen efterkrigsplaneringskommissionens yttrande
och dessutom en del reservationer, bl. a. även fran reservanter, som inte
ens voro närvarande vid planeringskommissionens sammanträde i fragan. Men
propositionen redovisar inte bondeförbundsreservationen i fragan. Jag hoppas,
att detta utelämnande beror på ett förbiseende av sekreterarna i departementet.

Nu har emellertid statsrådet följt, inte planeringskommissionens uttalande
eller någon av de reservationer, som äro redovisade i propositionen, utan just
denna bondeförbundsreservation. Jag ber att få uttala min tillfredsställelse
häröver, även örn vår reservation alltså inte har redovisats. Och då utskottet följer
propositionen, kan jag inte heller annat än uttala min tillfredsställelse med
utskottets utlåtande.

Att här ingå på någon sakdebatt torde vara överflödigt, och jag inskränker
mig, herr talman, till att med det sagda hemställa om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 47, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående änd -

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

rael lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28 september 1928 (nr 376) om särskild
skatt å vissa lotterivinster, m. m., jämte i ämnet väckta motioner, bilons
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 47, i anledning av väckt motion
angående ordnande av riksdagshusets omgivningar. dagshusets

I en inom första kammaren under nr 262 väckt motion, vilken hänvisats omgivningar.
till bankoutskottets förberedande handläggning, hade herr Björck m. 11. hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret anhålla,
att fullmäktige ville verkställa utredning och framlägga förslag örn ordnandet
av riksdagshusets omgivningar.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion 1:262 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Björck: Herr talman! Jag har med intresse tagit del av bankoutskottets
föreliggande yttrande och utredning, och jag har ej så mycket att invända
mot den slutsats, bankoutskottet kommer till. Vad jag fruktar är emellertid
att de vaga uttalanden, som utskottet och riksgäldsfullmäktige här ha
gjort, komma att ytterligare förhala frågans lösning. . „

Frågan örn ordnande av riksdagshusets omgivningar var ju första gången
före redan år 1908. Sedan har den legat till sig till år 1919, då bankoutskottet
efter en hemställan från riksgäldsfullmäktige uttalade, att Hagan örn Helgeandsholmens
slutliga ordnande »ej längre borde undanskjutas»^. Sedan utskottet
skrev på det sättet, ha emellertid 26 år förflutit utan att någonting åtgjorts

i saken. . _

Under tiden har frågan givetvis åtskilliga gånger varit före. Fn stot framåt
fick den genom förutvarande statsrådet Värner Rydéns uppmärksammade motion
vid 1928 års riksdag. Då jag antar, att åtskilliga av kammarens ledamöter
ej läst reciten i bankoutskottets utlåtande, tillåter jag mig att här läsa
upp vad han säger: »Den svenska riksdagen kommer säkerligen att för langa
tider ha sitt hem på Helgeandsholmen. Under sådana förhållanden är det knappast
försvarbart att platsen kring riksdagshuset far förbliva i det ofullbordade
och torftiga skick, i vilket den befunnit sig ända sedan århundradets början.

Ur estetisk synpunkt är planen kring riksdagshuset synnerligen både krävande
och ömtålig. Slottet, Norrbro, strömmarna, Gustav Adolfs torg, byggnadernas
centrala uppgift i stadslivet — allt utpekar Helgeandsholmen såsom den
plats i huvudstaden, där alldeles särskild omsorg mäste ^nedläggas på att tillgodose
skönhetssynpunkten. Frågan torde vara om någon ^ plats överhuvud
taget i hela vår vackra huvudstad ställer större anspråk på monumentalitet
än denna. Och dock synes det mig, som om man utan överdrift måste säga,
att en ur berörda synpunkter mera styvmoderligt behandlad plats knappast
står att uppleta i Stockholm.» . _

Jag har av kamrater fått höra, att jag är intresserad av denna fråga enbart
i min egenskap av trädgårdsodlare. Så är emellertid inte alls fallet. Var och
en av oss, vilket yrke han än har. star, såvitt jag kan se, i ett visst ansvar för
hur planen framför riksdagshuset ser ut..

Tillåt mig här citera en annan auktoritet, professor Ragnar Ostberg, sorn i
en till motionen i denna sak år 1936 fogad promemoria säger : »Helgeandsholmen,
som riksdagen nu upptar, kan med skäl betraktas som Sveriges hjärtpunkt
och huvudstadens urcell. Riksdagshuset är där inställt i en miljö som
till hela sin natur har en särskild karaktär, placerat mellan Saltsjön och Mä -

Nr 26.

Torsdagen dea 7 juni 1945.

Äng. ordnande av riksdagshusets omgivningar. (Forts.)
laren och Norrströms båda armar. Ordningen för närvarande inom området
med terrängbehandling och frontfasad har en alldeles främmande karaktär
utan någon som helst enkel svensk storhet. Det är en torka över riksdagsplatsen
som gör ett rätt generande intryck. Denna olustkänsla har många gånger
fått sitt uttryck även inom riksdagen allt sedan Helgeandsholmens nuvarande
ordning blev till. Den har också inom riksdagen gett anledning till en mångfald
utredningar och försök att häva otrevnaden på holmen.» Så säger en
man som Ragnar Östberg, vilkens kompetens i denna fråga väl ingen bestrider.

Jag har citerat dessa uttalanden för att få dem till kammarens protokoll
och för att göra klart, att jag icke tagit upp denna fråga av några som helst
egoistiska skäl eller under påverkan av några kolleger i branschen. Jag har
endast liksom många andra känt ett visst ansvar för hur platsen kring riksdagshuset
ser ut, och jag tycker det är beklagligt, att frågan alltjämt är
olöst.

Riksgäldsfullmäktige säga i sitt yttrande över motionen, att tidpunkten att
lösa frågan ännu icke synes vara inne, vilket är något förvånande, då riksgäldsfullmäktige
för tjugusex år sedan, såsom jag nyss citerade, ansågo, att
frågan ej längre kunde undanskjutas. Jag erkänner gärna, att tidpunkten
kanske inte är så lämplig just nu. särskilt med hänsyn till frågan örn arbetskraften,
men jag fruktar, att en ny utredning, vid vilken ett urval skall ske
bland de manga förslag som redan finnas — vid den pristävlan, som utlystes
år 1920, prisbelöntes fem förslag och dessutom inköptes två, varjämte sedermera
ytterligare förslag utarbetats — kominer att ta så lång tid i anspråk,
att vi måhända ånyo komma i en sådan situation, att vi anse, att ärendet bör
skjutas ytterligare på framtiden, och så får Helgeandsholmen behålla den
torftiga karaktär som sådana män som Värner Rydén och Ragnar Östberg på
sin tid med all rätt påtalat och klandrat.

En sak, som vi enligt min mening inte heller kunna bortse från, är den donation,
som riksdagen fick år 1907 och som avsåg uppförande av ett nationalmonument
framför riksdagshuset. Denna donation uppgick då till 100 000
kronor, men bär intill den 1 juli förlidet år, enligt vad bankoutskottet meddelat,
vuxit till cirka 535 000 kronor. En del av dessa medel få. såvitt jag
har kunnat utläsa ur handlingarna, användas även för iordningställande av
planen framför riksdagshuset. Hänsynen till donator borde säga oss, att vi
inte årtionde efter årtionde kunna ligga på donationen, utan att vi måste försöka
åstadkomma något resultat.

När Värner Rydén år 1928 väckte sin motion, hade han tänkt sig, att planen
skulle vara färdig till riksdagsjubileet. Det gick emellertid inte. Det borde
dock låta sig göra att få frågan löst inom en inte alltför långt avlägsen
framtid.

Då riksgäldsfullmäktige således alltjämt ha i uppdrag att följa denna fråga,
ett förhållande som bankoutskottet i sitt utlåtande hänvisat till, har jag,
herr talman, för närvarande intet yrkande. Jag vill emellertid till den kraft
och verkan det hava kan understryka, att denna fråga inte bör uppskjutas
alltför länge, utan ju förr planen framför riksdagshuset ordnas dess bättre.

Förutom nyss nämnda förslag har Ragnar Östberg utarbetat fyra dylika,
av vilka ett bland annat innebär, att planen inte skall sänkas — en sak varom
meningarna ju äro mycket delade. Det finns således, herr talman, i denna
fråga så mångå förslag att välja på, att man tycker att något av dessa borde
kunna godkännas.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket framställning om
uppflyttning till högre lönegrad av befattningarna såsom förste och andre bibliotekarie
vid biblioteket; samt

nr 49, i anledning av väckta motioner örn tillämpning i full utsträckning
inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen örn pensionernas oantastbarhet.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning
av väckta motioner angående revision av utsökningslagen och i samband
därmed stående lagstiftning, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 58, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med anhållan örn riksdagens yttrande angående
de av internationella arbetsorganisationens konferens år 1944 vid dess
tjugusjätte sammanträde antagna rekommendationerna, såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner dels örn utredning rörande statens
medverkan till en lösning av industriens arbetarbostadsproblem, dels örn
en ingående undersökning beträffande landsbygdens bostadsstandard, dels ock
angående åtgärder för likviderande av bostadsbristen vid vissa bruk i Värmlands
m. fl. län, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr Holmbäck väckte en motion, nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag tili de tekniska högskolorna, m. m.

Motionen bordlädes.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 340, till
Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1945, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 45 bifölls även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 324, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag till
anläggning av fiskhamn på Saltö i Karlskrona jämte i ämnet väckta motioner;

nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för järnvägsstyrelsen att åtaga sig borgensansvar för lån till Aktiebolaget
Svenska godscentraler m. fl. bolag;

nr 326, i anledning av väckta motioner örn förstatligande av de svenska gatoch
kantstensindustrierna;

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av medlemsbidraget
till de erkända lokalsjukkassorna m. m.;

Nr 26.

Torsdagen den 7 juni 1945.

nr 328, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete; o

nr 329, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Medicinalstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1945/46 m. m.;

nr 330, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp för statens
räkning åv respiratorer till beredskap vid barnförlamningsepidemier m. m.;

nr 331, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Poliskåren
i Boden: Omkostnader för budgetåret 1945/46;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1945/46; samt o „

nr 351, i anledning av Kungl. Majis proposition angående studiehjälp at
landsbygdens ungdom m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av ett mellan Sverige och Kina avslutat avtal rörande
uppgivande av exterritoriella rättigheter i Kina och reglering av därmed sammanhängande
spörsmål;

konstitutionsutskottets memorial nr 20, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 40 § lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val till riksdagen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till skyddshemsvården jämte i ämnet väckta motioner;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bidrag till driften
av anstalter för bildbara sinesslöa m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Majis proposition angående lönereglering för
föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med dem samorganiserade
arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl. jämte i ämnet väckta mo k°nr

172, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anordnande av
allmän folkräkning jämte i ämnet väckt motion:

nr 173, i anledning av väckta motioner angående utsträckt rätt till fri förlossningsvård;
„ .... ....

nr 174, i anledning av väckt motion angående restitution till expeditionsvakten
Carl Eriksson av vissa ersättningar för tjänstebostäder. m.;

nr 175, i anledning av Kungl. Majis proposition angående lån till Loussavaara-Kiirunavaara
aktiebolag m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 176, i anledning av Kungl. Majis proposition angående inlösen av Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning av väckt motion angående
utredning örn kontroll av agenturverksamheten;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn semester, dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 60, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om genomförande’av
obligatorisk olycksfallsförsäkring av skolbarn; och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj is proposition med förslag till lag örn inkallelse’av
värnpliktiga för avveckling av försvarsberedskap m. m.; samt

Torsdagen den 7 juni 1945.

Nr 26.

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 14, i anledning av
väckt motion om utredning angående den framtida organisationen av handeln
med brännoljor m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.27 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Förslå kammarens protokoll 1045. Nr Sfi.