1945. Första kammaren. Nr 22 (Riksdagens protokoll 1945:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 22.

Lördagen den 19 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

_ nr 302, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen1; nr

303, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. ;
nr 307, angående anslag till undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor,
m. m.;

nr 308, angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1944/45
m. m.;

nr 310, angående godkännande av ett mellan Sverige och Kina avslutat avtal
rörande uppgivande av exterritoriella rättigheter i Kina och reglering av därmed
sammanhängande spörsmål;

nr 311, med förslag till förordning örn ändi-ad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;

nr 312, angående anslag till anordnande av provisoriska lokaler för länsstyrelsernas
f olkbokf öringsavdelningar;

nr 316, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära
avlönings reglementet och manskapsavlöningsregl emen tet; samt

nr 317, angående vissa byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Herr Gabrielsson anmälde, att han den 17 innevarande månad åter infunnit
sig vid riksdagen.

Upplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet ankomna -

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 18 maj 1945.

Till justitiedepartementet hade den 18 maj 1945 från länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län inkommit fullmakt för konteramiralen Erik Wetter, vilken
vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens första
kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:
C. G. Bruno.

Första kammarens protokoll 1945. Nr SS.

Nr 22.

Lördagen den 19 maj 1945.

Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen :

nr 235, angående det kyrkliga kollektväsendet;

nr 236, angående sysselsättningsterapi på sjukvårdsanstalt®^; samt

nr 237, angående penicillinframställning.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1945/46 till Utrikesdepartementet: Avlöningar; nr

252, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit; samt

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad disposition
av bergsstatsboställena i Filipstad och Kopparberg.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 257, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den statsunderstödda
torrläggningsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till lantbruksstyrelsen;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning örn bidrag till täckdikningar;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående avsättning till stuteriväsendets
fond;

nr 261, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående grunder för försäljning
av kronoegendom m. m.;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för
förvaltningen av viss kronoegendom ;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Bergshamra nr 1 i Solna stad;

nr 264, i anledning av väckta motioner örn åtgärder i syfte att bereda ersättning
till ägare av tamdjur för skador, som förorsakats av varg och järv;

nr 265, i anledning av väckt motion angående utredning om förekommande
älgskador å växande skog m. m. ;

nr 266, i anledning av väckta motioner angående utredning av fiskerinäringens
efterkrigsproblem m. m.;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
ett forskningsråd på jordbrukets område m. m.;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till veterinärinrättningen
i Skara;

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall för hagelskador;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
kontroll å vissa plantskolealster m. m.; samt

Lördagen den 19 maj 1945.

Nr 22.

nr 272, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till jord brukstekniskt

institut m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen;

nr 274, i anledning av väckt motion angående dyrtids- och kristillägg åt personer,
som uppbära livränta enligt lagen angående ansvarighet för skada i följd
av järnvägs drift;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 och 14 §§ lagen den 6 juni 1941 (nr 334) örn tillsyn å
radiologiskt arbete m. m.;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret; samt

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 278, till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändrade
bestämmelser örn ersättning till kommunala förtroendemän.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 279, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1945/46 för biträde vid handläggning av
boställsärenden och vad därmed äger samband.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 280, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
tullfrihet i vissa fall för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
tjänste- och familjepensioneringen för personal vid av staten övertagna enskilda
järnvägar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp
m. m. åt vissa pensionärer och understödstagare; samt

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels vaktmästaren
vid Uppsala universitet A. H. Gelins pensionsförmåner, dels ock pension
åt driftledären vid statens järnvägars biltrafikrörelse V. A. Karlssons efterlevande.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 304, angående anslag till flyktingverksamheten för budgetåret 1945/46;
nr 305, angående ytterligare medel för budgetåret 1944/45 för kommittéer
och utredningar genom sakkunniga under femte huvudtiteln; samt
nr 306, angående bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar.

Nr 22.

Lördagen den 19 maj 1945.

Interpellation
ang. möjligheterna
att
verkställa av
riksdagen
begärda
utredningar.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner

nr 302, 303, 307, 308, 310—312, 316 och 317.

Herr Herlitz erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Enligt innevarande
års riksdagsberättelse voro vid årets ingång 181 kommittéer i verksamhet.
Av justitieombudsmannens senast avgivna ämbetsherättelse framgår,
att vid årsskiftet ett stort antal riksdagsskrivelser med hemställan örn utredningar
alltjämt var beroende på Kungl. Maj:ts prövning; enbart de skrivelser
av ifrågavarande slag som härleda sig från åren 1943 och 1944 och vilka
ännu icke föranlett utredningar torde hava utgjort bortåt ett fyrtiotal. Under
nu pågående riksdag har ett mycket stort antal framställningar av enahanda
innehåll avlåtits, och åtskilliga motioner i samma riktning vila ännu hos utskotten.
Bland de utredningar, som sålunda pågå, eller av riksdagen begärts
eller ifrågasatts, äro åtskilliga uppenbarligen av beskaffenhet att kräva ett
mycket omfattande arbete. Det kan ifrågasättas örn regeringen någonsin tidigare
haft framför sig ett så vidlyftigt utredningsprogram som det som vid
riksdagens slut kan väntas komma att ligga på dess bord.

Man frågar sig i detta läge, i vad mån det kan bliva möjligt att tillgodose de
anspråk som framställts eller komma att framställas från riksdagens sida. De
åtgärder till utredningsarbetets rationalisering, som finansministern ställt i
utsikt, torde icke kunna undanröja svårigheterna. Dessa äro delvis av ekonomisk
art; man lägger i detta sammanhang märke till att utgifterna på kommittéanslagen
under senare år hastigt sprungit i höjden. Men framför allt vill jag
fästa uppmärksamheten vid frågan örn de personliga krafter som erfordras.
Endast till ringa del lära väl utredningar kunna anförtros åt departement och
ämbetsverk. Problemet gäller sålunda framför allt att finna kvalificerade personer,
som äro villiga att såsom kommittéledamöter, sakkunniga, experter och
sekreterare fullgöra arbetsuppgifterna. Efter allt att döma måste härutinnan
mycket betydande svårigheter inställa sig. Det gäller härvid bl. a. att bedöma,
huruvida domstolar och administrativa myndigheter, utan att deras egen verksamhet
derangeras, kunna avstå erforderlig personal.

Jag föreställer mig, att regeringen redan haft känning av dessa problem;
eljest vore det svårt att förklara det förhållandet att ett så pass stort antal
skrivelser från föregående riksdagar lämnats utan åtgärd. I varje fall torde
regeringen, då den ställes inför den mängd av sådana skrivelser, som i år beslutats
eller komma att beslutas, icke kunna undgå att allvarligt överväga, i
vilken utsträckning det blir möjligt att effektuera dem och i vilken utsträckning
riksdagens framställningar icke kunna bliva annat än platoniska meningsyttringar.
Då det för riksdagens ledamöter är av stort intresse att erfara,
vilka synpunkter som inom regeringen anläggas på detta spörsmål, anhåller
jag om kammarens tillstånd att till hans excellens statsministern framställa
följande fråga:

Är Eders Excellens i tillfälle att lämna kammaren några allmänna upplysningar
rörande möjligheterna att verkställa de utredningar, örn vilka riksdagen
redan hemställt eller kan väntas komma att hemställa?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande och memorial:

nr 17, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av fattigvårds-, konkurs-
och utskyldsstrecken såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid
kommunala val; samt

Lördagen den 19 maj 1945.

Nr 22.

nr 18, med uppgift å vissa vilande förslag till ändringar i rikets grund lagar; sammansatta

konstitutions- ock första lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till ändrad lydelse av §§ 17,
21, 27 ock 28 regeringsformen, m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statskidrag till
psykisk karna- ock ungdomsvård jami te i ämnet väckt motion;

nr 129, i anledning av väckta motioner angående möjligketerna att kereda
sågverks- ock skogsarketarna en jämnare sysselsättning m. m.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående annexbyggnad
till kanslihuset;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i
aktiebolaget Jordbrukarbanken m. m.;

nr 132, i anledning av väckta motioner örn anläggning av ett järnvägsspår
mellan Haparandakamn ock Haparanda;

nr 133, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande möjligketerna
för en metallurgisk storindustri i Norrbotten;

nr 134, i anledning av väckta motioner örn utbyggnad av kvävegödningstillverkningen; nr

135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till expeditionsbaracker
för statens utlänningskommission;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj ds1, proposition angående särskilda övergångsförmåner
åt långtidsinkallad keredskapspersonal jämte i ämnet väckta
motioner ;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avlöningsreglemente
för personal vid krigsmakten under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente),
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande av
civilanställning för avgående fast anställt manskap vid försvaret jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
värnpliktslånefond m. m.;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av medlemsbidraget
till de erkända lokalsjukkassorna m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Medicinalstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1945/46 m. m. jämte i ämnet väckt
motion ;

nr 143, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående inköp för statens
räkning av respiratorer till beredskap vid barnförlamningsepidemier m. m.;

nr 144, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till Poliskåren
i Boden: Omkostnader för budgetåret 1945/46;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1945/46; samt

nr 146, i anledning av väckt motion angående restitution av tull för vissa
partier till kaffesurrogat avsedda sockerbetor och cikorierötter;

bevillningsutskottets bet änka lidren:

nr 39, i anledning av väckta motioner angående importförbud beträffande
amerikanskt fläsk;

nr 40, i anledning av väckt motion om tullfrihet beträffande hörapparater
för lomkörda m. m.;

Nr 22.

Lördagen den 19 maj 1945.

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgifter
jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av pensionsbestämmelserna
för beställningshavare, som frivilligt överförts till arméns och marinens
övergångsstater;

onr 39, i anledning av väckt motion angående utredning örn pensionsförmånerna
för innehavare av arvodeshefattningar för pensionerad personal vid
försvarsväsendet;

nr 40, i anledning av väckta motioner örn resekostnadsersättning och tjänstgöringstraktamente
åt vissa hos 1945 års riksdag anställda tjänstemän; samt
nr 41, i anledning av väckt motion örn gratifikation åt förre förste vaktmästaren
hos riksdagens andra kammare C. E. G. Carlbergs änka, m m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag ur kyrkofonden
till avlöning av pastorer vid svenska församlingar i utlandet;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 februari 1943 (nr 28) med särskilda
bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
förtsaft^giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av väckta motioner örn införande av statliga barnbidrag
för alla barn;

nr 47, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr
652), m. m.;

nr 49, i anledning av väckt motion om viss begränsning av försäkringsinrättnings
regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete; samt

nr 50, i anledning av väckt motion angående åläggande för dammägare att
underrätta ortsbefolkningen örn förestående avtappning av vatten ur dammar; jordbruksutskottets

memorial:

nr 57, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen
försålda hemman och lägenheter;

nr 58, med överlämnande till riksdagen av departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom; samt
nr 59, med överlämnande till riksdagen av förteckning å av domänstyrelsen
verkställda försäljningar m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom;

Tisdagen den 22 maj 1945.

Nr 22.

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13, i anledning av
väckt motion angående upphävande av viss föreskrift örn järnvägens fungerande
som inlämningsställe för motböcker m. m.; ävensom
första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion angående förhållande mellan bil- och
järnvägstrafik i den svenska transporthushallningen; samt

nr 13, i anledning av väckt motion angående landsbygdens trafikförsörjning
genom omnibusföretag

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.18 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Tisdagen den 22 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 309, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;
nr 320, angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1945/46; och
nr 324, angående förbättrande av bostadsförhållandena m. m.

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet Gjöres, som
tillkännagivit, att lian hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr föreskrivna
Arrhéns interpellation angående de för turisthotellen föreskrivna normalpn- rwrmalpriserna
m. m., erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med första kammarens serna m.m.
tillstånd har dess ledamot herr E. Arrhén till statsrådet och chefen för finansdepartementet
framställt följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat de konsekvenser som priskontrollnämndens
normalprissättning beträffande turistväsendet hittills har medfört och ytterligare
kan komma att medföra?

Äro från herr statsrådets sida några åtgärder att förvänta, som kunde vara
ägnade att neutralisera de nu konstaterade olyckliga följderna för såväl turisthotellen
som den allmänhet, vilken ytterst träffas därav?

Då de av interpellanten berörda spörsmålen sammanhänga med beslut, som
Kungl. Maj :t fattat på min föredragning, torde det ankomma på mig att besvara
frågorna.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 oktober 1944 har priskontrollnämnden
fastställt normalpriser å rum, måltider och helpension vid turisthotell
och därmed likställda restauranter och pensionat. Till grund för normalprissättningen
skulle ligga 1938 års priser å rum, måltider och helpension vid
tre dagars eller längre tids vistelse eller abonnemang vid vederbörande företag
(grundpriserna). Grundpriserna skulle få höjas med högst 20 % på rumspriser,
högst 40 % på måltidspriser och högst 337a % på helpensionspriser. De på detta
sätt framräknade priserna skulle inkludera omsättningsskatt.

Kungl. Maj :ts bemyndigande grundade sig i huvudsak på följande skäl.

Nr 22.

Tisdagen den 22 maj 1945.

Äng. de för turisthotellen föreskrivna normalpriserna m. rn. (Forts.)

. Prishöjningarna sedan krigsutbrottet å sådana hotell, restauranter och pensionat,
vilka huvudsakligen frekventeras av semesterfirare, hade varit avsevärda.
Detta gällde särskilt företag inom branschen, belägna inom Jämtlands
län och vid västkusten. Prisstoppet hade visserligen hindrat en fortsatt prishöjande
utveckling, men redan vid prisstoppets införande hade ett flertal företag
vidtagit prishöjningar, som icke kunnat anses motsvara de faktiska kostnadsstegringarna.
Den omständigheten, att de till ifrågavarande bransch hörande
företagen ofta växlade innehavare, innebar dessutom möjligheter till fortsatta
individuella prishöjningar. Enligt gällande prisstoppsbestämmelser äger narnligen
företag med ny ägare rätt att tillämpa de på orten gängse priserna. En
prishöjning å ett pensionat, vilket tidigare hållit priser, som legat under de på
orten gängse, kunde sålunda företagas efter innehavarebyte. Med nuvarande
utformning av prisstoppbestämmelserna synes vidare tveksamhet råda, örn en
prishöjning pa grund av standardhöjning kan anses strida mot bestämmelserna
örn allmänt prisstopp. Dessa bestämmelser kunde sålunda ej anses fullt tillräckliga,
därest prisnivån inom nämnda bransch skulle kunna hållas oförändrad
på den hösten 1942 rådande nivån.

Ehuru man var väl medveten örn att svårigheter i övervakningshänseende
skulle uppstå vid en normalprissättning, ansags emellertid en sådan icke kunna
undvikas, därest man ville vinna en fastare prisbildning på ifrågavarande område.
Da ett flertal företag redan fram till år 1942 företagit betydande prishöjningar,
_ ansågs utgångsläget vid en normalprissättning böra bestämmas till
förkrigspriserna, vilka med hänsyn till kostnadsstegringarna under de senaste
åren borde få höjas med vissa procent, Man var vidare medveten örn att en
normalprissättning kunde komma att i individuella fall visa sig mindre lycklig.
Det förutsattes därför, att priskontrollnämnden efter särskild framställning
skulle där särskilda skäl talade därför komma att medgiva dispens från de
allmänna bestämmelserna.

Enligt Svenska turistföreningen torde antalet företag i landet, vilka beröras
av normalprisregleringen, kunna uppskattas till mellan 2 000 och 3 000. Framställningar
örn dispens från regleringen ha inkommit från ca 400 företagare.
Flertalet av dessa har med hänsyn till standardhöjning i förhållande till 1938
medgivits rätt uttaga priser, som överstiga de generellt av nämnden fastställda,

Inom Göteborgs och Bohus län torde antalet företag, som beröras av regleringen,
kunna uppskattas till omkring 130. Framställningar till nämnden oija
rätt att överskrida gällande normalpriser ha inkommit från ett 50-tal av dessa
företagare. Tre av dessa ha på grund av olika omständigheter erhållit avslag
pa framställningarna, därav ett företag, som genom normalprisregleringen
erhållit möjlighet att uttaga ett pris överstigande fjolårspriset. övriga företag
i Bohuslän, vilka anhållit om dispenser, ha i större eller mindre utsträckning
medgivits dylika. I det närmaste hälften av företagarna ha därvid erhållit
priser, vilka, praktiskt taget ligga på fjolårsnivån. Av övriga företagare, som
medgivits dispens, ha 11 begärt förnyad prövning av nämndens beslut. Skillnaden
mellan fjolårspriserna och de av nämnden godkända priserna ha i intet
fall överstigit 55 öre per dag för måltidsabonnemang.

För att erhålla en klar bild av läget inom hithörande bransch i Bohuslän ha
två tjänstemän från priskontrollnämnden företagit en resa därstädes under tiden
2—4 maj 1945. Den bild, som härvid erhölls av olika företags standard m. m.,
har medfört, att nämnden i vissa fall medgivit en justering av tidigare av
nämnden fastställda eller beslutade priser.

Beträffande prissättningen för hotell och pensionat i Bohuslän kan nämnas,
att priskontrollnämnden tagit särskild hänsyn till de speciella förhållanden,

Tisdagen den 22 maj 1945.

Nr 22.

Äng. de för turisthotellen föreskrivna normalpriserna m. m. (Forts.)
under vilka dessa arbeta. Den relativt korta säsongen (5 ä 6 veckor) har sålunda
beaktats. De prishöjningar utöver normalpriserna som medgivits äro högre än
motsvarande höjningar å hotell och pensionat i landet i övrigt, oaktat ett stort
antal företag i Bohuslän numera tillhandahålla endast två måltider mot år
1938 tre måltider.

Interpellanten har omnämnt, att några av badortshotellen i Bohuslän måst
nedlägga sin rörelse, då normalpriserna omöjliggjort vidare drift. Enligt vad
priskontrollnämnden upplyst torde man icke ha anledning befara något nedläggande
på grund av normalprissättningen.

Slutligen vill jag erinra därom, att därest tillämpningen av normalprisbestämmelserna
skulle medföra obilliga konsekvenser för vederbörande företag och
priskontrollnämnden icke efter ansökan skulle medgiva undantag från bestämmelserna,
möjlighet givetvis står öppen för vederbörande att besvärsvägen få
frågan örn prissättningen prövad av Kungl. Majit.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet få framföra mitt tack för svaret på interpellationen
och för att jag har fått tillfälle att i förväg ta del av detsamma. Jag
skall endast tillåta mig att göra några randanmärkningar med anledning av
herr statsrådets anförande.

Det nämnes i herr statsrådets svar, att »redan vid prisstoppets införande hade
ett flertal företag vidtagit prishöjningar, som icke kunnat anses motsvara de
faktiska kostnadsstegringarna». Det är mycket svårt, säga de, som ha med
denna sak att göra, att på grundval av ett objektivt material fastställa, huruvida
så verkligen varit förhållandet. Det är möjligt att prishöjningar hade skett redan
hösten 1942, men de torde i de flesta fall, framhåller man, ha haft sin grund
i gjorda nyinvesteringar i rörelsen.

Det förklaras vidare i herr statsrådets svar, att det enligt gällande prisstoppbestämmelser
var möjligt för ny innehavare av ett företag att reglera priserna
uppåt. Örn denna möjlighet förefanns, synes det, som örn den enklaste utvägen
hade varit att utfärda ett förbud mot dylika prishöjningar. Då hade man lätt
kunnat uppnå det åsyftade resultatet.

Herr statsrådet framhåller också, att antalet företag i landet, vilka beröras
av normalprisregleringen, kunna uppskattas till mellan 2 000 och 3 000. Även
den lägre av dessa siffror är, enligt vad de sakkunniga på området försäkra,
alltför hög. För Göteborgs och Bohus län, ett av de av turister mest frekventerade
länen, uppges i interpellationssvaret antalet berörda företag vara 130.
Detta bestyrker den misstro mot siffror av alltför hög valör i detta sammanhang,
som jag här vill ge uttryck åt. Örn man emellertid godtar den anförda
lägre siffran, således 2 000'' företag, ha dock inte mindre än 400, d. v. s. 20 procent
av samtliga företag, hemställt örn dispens. Det är en mycket hög siffra,
särskilt om man betänker den skiftande förmåga att komma sig för, att sätta
upp skrivelser, höra efter vilken myndighet man skall vända sig till o. s. v.,
som av naturliga skäl måste finnas inom det mycket differentierade klientel,
som det bär rör sig örn. Vi ha å ena sidan fullt utvecklade hotell- och restaurangrörelser
av ilen typ, som alla känna till och som alltid göra ett mycket imponerande
intryck, men å andra sidan också företag av mycket blygsamma dimensioner,
ända ned till en företagsam bonde, sorn tar emot sommargäster i sitt
hem och eventuellt också sörjer för deras bespisning. Även dessa senare mycket
blygsamma företag äro inräknade i de här anförda höga siffrorna. Det stora
antalet dispensansökningar, 400 stycken, lyder på, att priskontrollnämndens
åtgärd hösten 1944 kom till väl hastigt. Den väldiga apparat, som måst igångsättas,
har förorsakat stor omgång oell oro inom hela företagarlägret.

Nr 22.

Tisdagen den 22 maj 1945.

Äng. de för turisthotellen föreskrivna normalpriserna m. ni. (Forts.)

I interpellationssvaret framhålles vidare, att »i det närmaste hälften av
företagarna i Bohuslän ha därvid erhållit priser, vilka praktiskt taget ligga på
fjolårsnivån». Det beror ju helt på vad man menar med orden »praktiskt taget».
Örn man gör den lilla räkneoperationen, att man för ett etablissemang med 200
abonnenter minskar abonnemangspriset med 10 öre per dag, betyder detta vid
en säsong av 50 dagar, d. v. s. omkring sju veckor, en minskad inkomst av 1 000
kronor för företagaren. Lanshövding Jacobsson i Göteborg har gjort en provundersökning
av deklarationer från 15 representativa företag i länet och kommit
till det resultatet, att de inkomster, som det här är fråga om, äro synnerligen
blygsamma. Jag har också själv varit i tillfälle att taga del av deklarationsuppgifter
för visserligen inte så många företag, men i alla fall företag av
olika typer, och jag måste nämna, att jag som lekman — ty jag är naturligtvis
inte någonting annat på detta område — blev överraskad över de utomordentligt
små utbyten, som vederbörande haft av en verksamhet av denna art.

Nu förefaller det mig också, som örn priskontrollnämndens bestämmelser av
december i fjol haft den olyckliga benägenheten att missgynna dem, som genom
nyinvesteringar sökt att ställa sig från offentligt håll uttalade önskemål örn
standardhöjning till efterrättelse. Företag av typen minsta möjliga utgifter för
största möjliga inkomster ha däremot gynnats. Detta är ett faktum. Den tendensen
är ytterst beklaglig, men den tillhör måhända bilden av en tid, i vilken det
blir alltmer riskabelt att vara annorlunda, att taga sig till någonting nytt och
att visa prov på en speciell duglighet inom sitt fack.

Hela denna aktion från priskontrollnämndens sida vill jag också se mot bakgrunden
av, att Svenska turisttrafikförbundet har anslag av staten för att genom
sin verksamhet få hit turister från utlandet. I detta arbete ingår också
från vår sida strävanden att höja standarden på restauranger och hotell, vilka
givetvis markera en standardhöjning, som också kommer den egna befolkningens
resenärer och semesterfirare till godo. Före kriget —- siffrorna äro från
1938 — tillfördes landet genom de utländska besöken en summa av 62 miljoner
kronor, och inom Bohuslän omsattes, som i interpellationen har framhållits, icke
mindre än omkring 10 miljoner kronor. Det föreligger alltså här, vill det synas,
en motsägelse mellan de ansträngningar, som staten i det förra avseendet gör,
och de åtgärder som staten på den av mig här påtalade vägen vidtar.

Det är alldeles självklart, att jag här talar som lekman —- jag har tidigare
framhållit detta, och det kanske egentligen inte alls behövdes — men jag har
försökt sätta mig i in frågan, såsom min plikt och skyldighet är. Jag har
talat med massor av människor i mitt hemlandskap örn dessa ting och fått
det intrycket, att priskontrollnämndens bestämmelser i detta avseende ha verkat
på ett synnerligen olyckligt sätt.

Mina på detta eller andra sätt samlade erfarenheter ge också anledning —
och detta kan jag inte här underlåta att framföra — till några reflexioner med
anledning av den insyn i skriftväxlingen mellan priskontrollnämnden och de
dispenssökande, som jag i detta ärende har fått. Jag har, det måste jag säga,
aldrig erhållit ett så intensivt intryck av, hur det är och hur det kommer att
bli för en näring att lyda under, om man så får uttrycka sig, en amanuens
i ett statligt verk som i detta fall. Beskeden, som givits utan den ringaste
motivering till de dispenssökande, äro ytterst opsykologiska till sin avfattning
och leda närmast tanken till de korthuggna besked, som man i sin militärtjänstgöring
brukade få från kompaniexpeditionen. En dylik form av ekonomisk
militarism, eller hur man nu skall uttrycka saken, skulle för sin gnisselfria
funktion fordra, att den uppbars av en på ifrågavarande område verkligen
upplyst och oomtvistlig kapacitet, i detta fall på pensionat- och restaurangrörelsens
område. Tyvärr måste jag säga, att mitt intryck blivit, att den önsk -

Tisdagen den 22 maj 1945.

Nr 22.

Ang. de för turisthotellen föreskrivna normalpriserna m. m. (Forts.)
värda respekten för priskontrollnämndens förmåga i fråga örn driftsmässiga
kalkyler på detta ytterst speciella näringsområde icke föreligger ute bland
företagarna.

Jag ber emellertid till sist, herr talman, att få tacka herr statsrådet för
hans avslutande ord, där han öppnar dörren på glänt till besvärsvägen, som
leder till Kungl. Majit. Den personliga pondus och det sinne för livets realiteter,
som herr statsrådet personligen besitter, utgör för mig en borgen för
att »obilliga konsekvenser», som det heter i interpellationssvaret, på grund av
bestämmelserna icke skola bli utan beaktande. Härvidlag tror jag, att det från
de dispenssökandes sida föreligger en känsla av förtroende, som jag härmed
vördsamt hemställer till herr statsrådet att motsvara.

Justerades protokollet för den 15 innevarande månad.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 445, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 7, i anledning av motioner angående utredning rörande
statens medverkan till en lösning av industriens arbetarbostadsproblem, angående
åtgärder för likviderande av bostadsbristen vid vissa bruk i Värmlands
m. fl. län samt angående undersökning beträffande landsbygdens bostadsstandard,
beslöt första kammaren hänvisa detta ärende till sitt andra tillfälliga
utskott.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 448, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 12, i anledning av motion angående utredning örn skoindustriens
framtida organisation m. m., beslöt första kammaren hänvisa detta
ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
302, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Majlis proposition
nr 303, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
307, angående anslag till undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor,
m. m.

Föredrogs Kungl. Maj :ts proposition nr 308, angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m.

Propositionen hänvisades, i vad angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
310, angående godkännande av ett mellan Sverige och Kina avslutat avtal rö -

Nr 22.

Tisdagen den 22 maj 1945.

Interpellation
ang. anläggningen
av ett
flyktingsläger
i Rättvik.

rande uppgivande av exterritoriella rättigheter i Kina och reglering av därmed

sammanhängande spörsmål.

Köredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maurts proposition
nr 311, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 312, angående anslag till anordnande av provisoriska lokaler för länsstyrelsernas
folkbokf öringsavdelningar;

nr 316, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära
avlöningsreglementet och manskapsavlöningsreglementet; samt

nr 317, angående vissa byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 och
memorial nr 18, sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande
nr 1, statsutskottets utlåtanden nr 128—146, bevillningsutskottets betänkanden
nr 39—42, bankoutskottets utlåtanden nr 38—41, första lagutskottets utlåtanden
nr 31—35, andra lagutskottets utlåtanden nr 46-—50, jordbruksutskottets
memorial nr 57—59, första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr
13 samt kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 12 och 13.

På framställning av herr talmannen beslöts att bevillningsutskottets betänkande
nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående prisutjämningsavgifter
jämte i ämnet väckta motioner, skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan för morgondagens samman^
träde.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 309, 320 och 324.

Ordet lämnades på begäran till herr Andersson, Jones Erik, som yttrade:
Herr talman! På Kopparfors AB:s marker, ungefär en mil öster örn Boda
socken, på den s. k. Lerdalsskogen i Rättvik, är f. n. under uppförande ett
flyktingsläger, som på grund av vissa omständigheter tilldragit sig ortsbefolkningens
särskilda uppmärksamhet. Lägret, beläget i vildmarken 2,5 km
norr örn landsvägen Rättvik—Bingsjö, har börjat byggas först sedan mark
blivit bar och har följaktligen allt virke och materiel måst fraktas med hjuldon
efter obanad väg bland stubbar och sten hela denna sträcka, vilket helt naturligt
medfört de största svårigheter och ty åtföljande dryga kostnader för framforslingen
till ort och ställe. När nu byggnaderna, avsedda att inrymma ett
200-tal interner, utgöras av flyttbara S. A. K.-baracker, som i delar av rätt
skrymmande flak måste fraktas denna onådiga sträcka, säger det sig självt
att virket blivit ganska illa åtgånget, innan det nått sitt avsedda mål. Och
det blir ingen billig historia, innan allt efter reparationer och hopsättning
befinner sig i användbart skick.

Nu är det klart att väg måste byggas mellan landsvägen och lägerplatsen.
Därutöver har jag vid personligt besök å stället inhämtat att telefonledning
skall anläggas, vilket i så fall måste bli en sträcka på ca en mils längd
till Borns by i Rättvik. Vidare planlägges en anläggning för elektriskt ljus,

Tisdagen den 22 maj 1945.

Nr 22.

Interpellation ane/, anläggningen av ett flyktingsläger i Rättvik. (Forts.)
en 450 m vattenledning m. m., m. m. Efter allt att döma kommer liela tillställningen
upp i en kostnadssumma på sexsiffriga tal.

Vid förfrågan hos ansvariga myndigheter, bl. a. flyktingsnämnden, har fejer
mig angivits, att lägret är avsett för omhändertagande av »quislingar», som
här skola utbildas till skogshuggare på bolagets marker. Då här alltså av allt
att döma ett visst bolagsintresse även synes vidkopplat denna lägeranläggning,
tar jag mig friheten att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Örn Kopparfors AB deltager i kostnaderna för ifrågavarande lägeranläggning,
hur stora äro då kostnadsrelationerna mellan å ena sidan staten och å
andra sidan bolaget?

2) Anser herr statsrådet att en dylik anläggning nu i samma skede slom
kriget avblåsts var så-av behovet påkallad, att det ovillkorligen måste iscensättas
under de ovan anförda ytterligt ogynnsamma och kostnadsfördyrande
omständigheter, som här skett?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr Karlsson, Gustaf erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
De sakkunniga, som år 1938 överarbetade statens sjukvårdskommittés betänkande
angående folktandvård, genomförde sitt uppdrag på kort tid. Folktandvårdsförfattningarna
blevo i flera hänseenden ofullständiga och delvis även
oklara, vilket medfört och alltjämt medför åtskilliga tolkningssvårigheter av
bestämmelserna.

Det kan ej ha varit statsmakternas mening, att folktandvården en gång för
alla skulle fixeras till sin form. Snarare bör det ligga i det allmännas intresse,
att folktandvårdens sunda utveckling möjliggöres genom att de vunna erfarenheterna
utnyttjas. Enär folktandvården alltid kommer att utgöra grundvalen
för all social tandvårdsverksamhet i landet, är lösningen av såväl mödrahjälpstandvårdens
som militärtandvårdens problem i mycket stor omfattning beroende
av folktandvårdens utveckling och utformning. Då staten för dessa olika ändamål
anslår flera miljoner kronor årligen — anslaget till folktandvården budgetåret
1944/45 uppgick till över 1 miljon kronor, kostnaderna för mödrahjälpstandvården
under år 1944 belöpte sig till cirka 2,4 miljoner kronor och vid årets
riksdag har Kungl. Maj :t i proposition begärt nära 1 miljon kronor till försvarets
tandvård — måste det ligga i statens intresse, att de grundläggande folktandvårds
författningarna överarbetas till att motsvara de vunna erfarenheternas
krav.

Bland de erfarenheter, som under den gångna sexårsperioden av folktandvårdens
uppbyggnadsskede vunnits, är en av de viktigaste den, att det visat sig
förenat med stora svårigheter att förmå den ungdom, som slutat skolan, till
fortsatt systematisk tandvård, trots att ungdomar i åldern 16—19 år under vissa
i gällande författningar bestämda förutsättningar åtnjuta 25 % nedsättning av
folktandvårdstaxan. I Södermanlands län deltogo exempelvis år 1943 endast
700 ungdomar av de 9 000 tillhörande denna åldersgrupp, d. v. s. 7,7 %.

Erfarenheten har vidare givit vid handen, att det med nuvarande författningsbestämmelser
ej är möjligt att få till stånd ett större deltagande. Därför
torde särskilda åtgärder böra vidtagas. Spörsmålet, huruvida tandvården för
ungdomen i denna åldersgrupp även i kostnadshänseende borde likställas med
barntandvården, torde tarva beaktande. Frågan om förtursrätt för don ungdom,
sorn regelbundet reviderar sina tänder under ifrågavarande period, borde även

Interpellation
om effektivtseving
av folktandvården.

Nr 22.

Tisdagen den 22 maj 1945.

Interpellation om effektivisering av folktandvården. (Forts.)
övervägas. Utredningen av dessa frågor och förhållanden borde måhända ha
föregått den utredning, som nu pågår rörande bl. a. behovet av tandläkare i
landet, eller i varje fall ha ägt rum parallellt med denna, enär det för en fullt
genomförd ungdomstandvård, enligt vad jag erfarit, torde erfordras omkring
200 tandläkare utöver de med utgångspunkt från nu gällande bestämmelser
beräknade 1 100.

Även beträffande ett flertal andra problem rörande barntandvården böra
klara författningsbestämmelser utarbetas. Så har det visat sig behövligt att
få klara bestämmelser örn vem som skall sköta en så viktig specialitet som tandregleringarna
på barnen. Även i fråga örn mjölktändernas vård är det behov
av klart utformade bestämmelser.

I Kungl. Maj:ts proposition till årets riksdag angående tandvården vid försvaret
förutsät.tes ett visst samarbete skola äga rum mellan militärtandvården
och folktandvården. Förslag till bestämmelser angående villkoren för att på
folktandvårdens distriktstandpolikliniker må utföras den mera komplicerade
tandvård åt de värnpliktiga, vilken icke lämpligen bör utföras å försvarsväsendets
tandpolikliniker, lia ej framlagts av försvarsväsendets tandvårdsutredning
1941. Även lösningen av detta spörsmål tarvar givetvis ett noggrant övervägande
och klart utformade bestämmelser, så att militärtandvården bringas i intim
relation till folktandvården i övrigt.

Som bekant har socialstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen i dagarna
i skrivelse till ecklesiastikdepartementet med anledning av rådande svårigheter
på mödrahjälpstandvårdens område hemställt om en skyndsam utredning i syfte
att genom åtgärder av mer eller mindre provisorisk natur snabbt öka tillgången
på tandläkare. Huru snabba åtgärder, som än vidtagas i detta hänseende, måste
dock under åtskilliga år en betydande del av mödrahjälpstandvården utföras
hos privatpraktiserande tandläkare. I vad mån sådana bestämmelser kunna utarbetas,
som dels underlätta mödrahjälpstandvårdens ordnande på de platser,
där folktandvård ännu ej finnes, dels underlätta det successiva infogandet av
mödrahjälpstandvården i folktandvårdens system, synes samtidigt böra bliva
föremål för utredning.

Även beträffande de obemedlades och mindre bemedlades tandvård måste
ett flertal ovissa frågor av vikt bliva föremål för utredning för att få till stånd
ett ökat deltagande från just dessa befolkningsgrupper. Det skulle sålunda vara
av stort värde, örn statsbidrag i större utsträckning än nu är fallet kunde erhållas
till obemedlades tandvård i de fall, då tandvården avser att förebygga
sjukdomar. Svårigheter ha i flera avseenden uppstått när det gällt att tolka
författningarna. Så t. ex. är det behövligt med större klarhet i bestämmelsen
örn att statsbidrag till obemedlad utgår vid »nödvändig behandling av tänder
som böra bevaras».

Under folktandvårdens uppbyggnadstid har frågan om anordnande av tandvård
vid vissa anstalter alltmer aktualiserats. Tyvärr är det ej möjligt att vid
distriktstandpoliklinikerna ordna denna form av social tandvårdsverksamhet,
för såvitt ej gällande författningar kompletteras med särskilda bestämmelser
härom. Enligt medicinalstyrelsens år 1939 framlagda förslag borde ett utbyggande
av anstaltstandvården i en första etapp omfatta bl. a. de statliga sinnessjukhusen,
vanföreanstalterna och de s. k. kustsanatorierna. Huru många tandläkare,
som komma att krävas för en fullt utbyggd anstaltstandvård, är svårt att
säga, men det torde uppskattningsvis röra sig örn ett par hundra utöver ovannämnda
1 100 + de 200 som kunna ifrågasättas för ungdomstandvården. Behovet
av en omedelbar utredning rörande detta viktiga sociala problem torde ligga i
öppen dag. Det torde få anses motiverat, att särskilda sakkunniga snarast böra
tillkallas för utredning av angivna spörsmål. Av vikt är även att utredningen

Tisdagen den 22 maj 1945.

Nr 22.

Interpellation om effektivisering av folktandvården. (Forts.)
anförtros åt personer nied största möjliga erfarenhet av den hittills bedrivna
folktandvården.

Då gällande författning ej medgiver en anordning med deltidstjänstgöring
för befattningshavare inom folktandvården, men då en dylik form av tjänstgöring
med sannolikhet skulle i viss män underlätta rekryteringen av befattningshavare,
torde även frågan örn möjligheterna för deltidstjänstgöring böra
upptagas till prövning.

Under åberopande av det anförda får jag anhålla örn första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet framställa följande
spörsmål:

År herr statsrådet beredd att låta verkställa en omedelbar översyn av gällande
tandvårdsförfattningar i syfte att effektivisera folktandvården och i samband
därmed föranstalta om utredning i de för folktandvården viktiga frågor,
som i det föregående berörts?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag. varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.45 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Onsdagen den 23 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Wetter infann sig och intog sin plats i kammaren.

Justerades protokollet för den 16 innevarande månad.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 221, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 2, i anledning av väckt motion angående utredning örn
åtgärder för drunkningsolyckomas bekämpande, beslöt första kammaren hänvisa
detta ärende till sitt första tillfälliga utskott.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Sjödahl till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet framställt följande frågor:

»Har statsrådet uppmärksammat, att sedan riksdagen underlåtit att bevilja
anslag för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1945/46, sådan utbildning ändock, om åtgärder ej vidtagas,
kommer att äga rum under försommaren 1945 vid vissa läroanstalter, däribland
folk- och småskoleseminarierna?

Kommer statsrådet att vidtaga åtgärder för inställande av denna värntjänstutbildning
vid alla eller vissa av dessa läroanstalter?»

Äng. inställande
av värntjänstutbildningen
vid
vissa läroanstalter.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Ang. prisutjämningsavgifter.

Äng. inställande av värntjänstutbildning en vid vissa läroanstalter. (Forts.)

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Andrén, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
Sjödahls berörda frågor, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten av
denna kammare, herr Sjödahl, har frågat mig 1) huruvida jag uppmärksammat,
att, sedan riksdagen underlåtit att bevilja anslag till värntjänstutbildning vid
de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter för budgetåret 1945/46, sådan utbildning
ändock, örn åtgärder ej vidtagas, kommer att äga rum under försommaren
1945 vid vissa läroanstalter, däribland folk- och småskoleseminarierna,
samt 2) huruvida jag kommer att vidtaga åtgärder för inställande av denna
värntjänstutbildning vid alla eller vissa av dessa läroanstalter.

Med anledning av dessa frågor kan jag meddela, att från olika håll framställningar
gjorts örn tillstånd att inställa den värntjänstutbildning, som är
avsedd att äga rum i anslutning till innevarande vårtermin, bl. a. vid folkoch
småskolseminarierna. Till dessa övningar bär fjolårets riksdag anvisat
erforderliga medel, men denna omständighet torde icke utgöra hinder för
Kungl. Majit att, när särskilda skäl därtill föranleda, inställa verksamheten i
fråga. De gjorda framställningarna ha remitterats till skolöverstyrelsen, som
ansett sig kunna tillstyrka dem, och även för egen del är jag beredd att gå de
framställda önskemålen till mötes.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra mitt
tack för det synnerligen tillfredsställande svaret. Jag gör det såväl å egna
som å seminarielevernas vägnar.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 309, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;
nr 32Ch angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1945/46; samt
nr 324, angående förbättrande av bostadsförhållandena m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående prisutjämningsavgifter jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 6 april 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition
nr 255, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att, med iakttagande av
vad i propositionen anförts, när behov därav ur prispolitiska synpunkter
prövades föreligga, meddela föreskrifter örn uttagande för tiden till och med
den 30 juni 1946 av prisutjämningsavgift.

Till utskottets behandling hade överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) motionen 1:373 av herr Axel Ivar Anderson m. fl., van hemställts, att
bevillningsutskottet vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 255
ville beakta i motionen anförda synpunkter och i sitt utlåtande till riksdagen
uttala sig för sådana begränsningar och modifikationer i fråga örn den av
Kungl. Majit begärda fullmakten, som där ifrågasatts; samt

2) motionen 1:374 av herr Herlitz, vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 255 ville med beaktande av vad i motionen
anförts begränsa och modifiera bemyndigandet för Kungl. Maj :t att föreskriva
prisutjämningsavgifter.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Äng. prisutjämningsavgifter. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majlis förevarande proposition

nr 255, bemyndiga Kungl. Maj :t att, med iakttagande av vad i propositionen
samt i betänkandet anförts, när behov därav ur prispolitiska synpunkter prövades
föreligga, meddela föreskrifter om uttagande för tiden till och med den 30
juni 1946 av prisutjämningsavgift; „

2) att motionen 1:373 av herr Axel Ivar Anderson m. fl., i den man densamma
icke kunde anses besvarad genom vad, utskottet förut anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

3) att motionen I: 374 av herr Herlitz måtte, i den mån densamma icke kunde
anses besvarad genom vad utskottet förut anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Herr statsrådet G joras: Herr talman! Jag vill uttrycka min tillfredsställelse
över den positiva inställning till den föreliggande propositionen, som utskottets
betänkande vittnar om. Vad utskottet har skrivit skulle i och för sig inte föranleda
något mitt yttrande här i kammaren, örn det inte vore så, att utskottets
betänkande på en punkt möjligen kunde ge utrymme för olika tolkningar.
Jag skulle därför i klarhetens intresse vilja säga ett par ord på denna särskilda
punkt.

Det heter i utskottets betänkande: »Till en början vill utskottet betona,
att de föreslagna avgifterna, vilka icke skola kunna uttagas med retroaktiv
verkan med avseende å försäljningar grundade å äldre avtal, äro avsedda såsom
en ren övergångsanordning» o. s. v. Detta yttrande rörande den retroaktiva
verkan kan möjligen läsas på tva olika sätt. Jag skulle här vilja framhålla,
att jag har förstått det så, att det dock icke råder någon skiljaktighet mellan
propositionen och utskottsutlåtandet på den punkten, att de avgifter, det här
är fråga örn, skola få tas ut på de försäljningar å trävaror till England, som
närmast gåvo anledning till att denna fråga togs upp. Jag skulle därför vilja
fatta det så, att den retroaktivitetsgräns, som man här skulle operera med,
skulle kunna sättas till tiden för propositionens framläggande.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag tror mig kunna säga, att den tydning,
som herr statsrådet har givit detta uttalande, överensstämmer med den uppfattning,
som rådde inom utskottet, även örn denna uppfattning har uttryckts
i ordalag, som möjligen skulle kunna tydas annorlunda än herr statsrådet har
gjort.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, i anledning av väckta Äng. uppmotioner
örn avskaffande av fattigvårds-, konkurs- och utskyldsstreeken såsom
diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid kommunala val. ms

I do likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 222 kommunala
i första kammaren av herrar Elmgren och Hage samt nr 193 i andra kammaren
av herr Hall m. fl. hade hemställts, att riksdagen för sin del ville antaga
i motionerna fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn
kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn
kommunalstyrelse i stad;

Första hammarens protoholl 1945. Nr 22. 2

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Äng. upphävande av vissa rösträttsstreck vid kommunala val. (Forts.)

3) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om
kommunalstyrelse i Stockholm;

4) lag angående ändrad lydelse av 8 § kommunala vallagen den 6 juni 1930
(nr 253).

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner för sin del ville antaga
fyra i utlåtandet införda, med 1—4 betecknade förslag till lagar i nu
ifrågavarande ämnen.

De av motionärerna föreslagna lagändringarna, vilka med viss ändring tillstyrkts
av utskottet, inneburo ett upphävande av fattigvårds-, konkurs- och utskyl
ds strecken såsom diskvalifikationsgrunder för kommunal rösträtt.

Vid utlåtandet hade reservation anförts av herrar Jones Erik Andersson.
Herlitz, John Björck, John Gustavson, Thorell, Pettersson i Norregård, Nolin
och Lindmark, som anfört följande.

»Under hänvisning till innehållet i de reservationer, som finnas fogade till
konstitutionsutskottets utlåtande nr 11 år 1943 och nr 46 år 1944 i motsvarande
ämne, och under erinran särskilt örn uttalandet i den sittande samlingsregeringens
programförklaring, att en förutsättning för dess arbete vore, att
inre politiska meningsskiljaktigheter undanskötes, ha vi inom utskottet yrkat
avslag på förslaget örn upphävande av konkurs-, fattigvårds- och utskyldsstrecken
såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid kommunala beslut och val.»

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Den fråga, som här föreligger,
är ju av den natur, att man knappast skulle behöva spilla många ord på den.
Det gäller så gamla slitna, omdebatterade saker, att det förefaller lönlöst att
mera ingående behandla dem. Utgångspunkten är ju klar och given och tarvar
från min sida ingenting annat än en stilla kommentar. Man brukar säga, att''
ytterligheterna beröra varandra, och man har anledning säga det också i detta
sammanhang. Vi leva i en - tid, då barbariets och humanismens ytterligheter
tangera varandra, och här ha vi väl ett utslag av den senare. Humanismen i all
ära, men nog kan man fråga sig, örn det är nyttigt och klokt att slopa dessa
gamla ärbara preventiv, som rösträttsstrecken ändå utgöra. Det är nu bara
omyndighetsstrecket, som återstår, och det skulle inte alls förvåna mig, örn
även detta snarast bleve föremål för en attack. Ja, jag skulle förvåna mig
mycket mer, örn så inte skedde. Då får humanismen skörda sin sista stora
triumf.

Det är bara dessa stilla reflexioner, herr talman, som jag gör vid denna frågas
slutavgörande i dag. Någon mera ingående sakdebatt anser jag det lönlöst att
inlåta mig på. En lantman tycker inte örn att tröska alltför mycket på gammal
halm.

Jag vill sluta med att yrka bifall till reservationen och avslag på utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Gustavson och herr Andersson, Alberl.

Herr Källman: Jag är fullt överens med herr Jones Erik Andersson, att vi
inte behöva upprepa fjolårets mycket vidlyftiga debatt. Då höllos i denna kammare
inte mindre än 27 anföranden. Jag vill bara helt stillsamt mot herr
Anderssons påstående göra den invändningen, att det inte innebär någon humanitet
att bibehålla streck, som hindra åtskilliga utmärkta medborgare att
utöva sina medborgerliga rättigheter.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Ang. upphävande av vissa rösträttsstreck vid kommunala val. (Foitb.)

Herr Herlitz: Herr talman! Jag är alldeles ense om att denna fråga, som
har debatterats vid flera föregående tillfällen, inte i år igen kan förtjäna en
så ingående debatt som förra gången, men nog är den fråga, som nu föreligger,
och den därmed sammanhängande fråga, som presenteras i konstitutionsutskottets
memorial angående vilande grundlagsändringar, av den betydelse, att det
kan vara rimligt att med några ord erinra örn de skäl, som ligga bakom reservanternas
motstånd mot vad som föreslås.

Det bör sålunda fastslås ännu en gång, att då man anser — vilket även
många socialdemokrater ansågo ännu för några år sedan — att fattigvårdsstrecket
har en funktion att fylla, sa gäller det inte, örn man skall vara mer
eller mindre human mot de personer, som äro omhändertagna av fattigvården
för varaktig försörjning, utan saken har natusligtvis större aspekter. lattigvårdsstrecket
är ett kvarvarande uttryck för en i äldre tid mycket levande
tanke i vår och andra länders demokrati, nämligen att den politiska makten
skall anförtros åt människor, som kunna så vitt möjligt utöva den i självständighet
efter eget omdöme. Jag må säga, att ju mer man ser, hur demokratien
fördärvas därav, att människorna råka i klorna på allsköns obehöriga inflytanden,
dess mindre benägen är man att släppa loss vad som ännu finns kvar
av uttryck för denna gamla sunda tanke.

Konkursstrecket skall jag inte uppehålla mig vid. Där har man ju samma
synpunkter att anlägga.

Några ord bara om utskyldästrecket, som är ett uttryck för den sanda tanke,
som jag förmodar ändå inte är helt utslocknad, att det finns en naturlig relation
mellan den medborgerliga pliktuppfyllelsen och det medborgerliga inflytandet.
Man har sagt, att det är meningslöst att ha ett utskyldsstreek i det
kommunala livet, då vi inte lia det i det politiska. Mina herrar, det är en
mycket stor skillnad mellan dessa saker. Det är något alldeles särskilt, att
en skatteskolkare på kommunalstämmor eller vid val träffar avgöranden örn
dispositionen av de medel, som mera samvetsgranna kommunmedlemmar ha
betalat. Det får inte heller glömmas, att detta kommunala utskyldsstreek inte
bara såsom vid andrakammarvalen gäller rätten att lägga valsedlar i urnor,
utan också rätten att uppträda på kommunalstämmor och där rådslå och personligen
besluta om allmänna angelägenheter. _

Då nu sådana resonemang föras på ett principiellt plan, möter man^ alltid
invändningar av praktisk art, invändningar som gå ut på att tanken må vara
riktig, men ändå slår fel i praktiken, därför att ett streck drabbar så orättvist
i de särskilda fallen. Argumentation i sådan riktning föres beträffande både
fattigvårds- och utskyldsstreek. Mig övertyga. sådana resonemang inte alls.
Det ligger i sakens natur, att allsköns lagstiftning slår iel på en del punkter,
men det är ju alldeles inte något skäl för att helt och hållet slopa lagregler, som
vila på sunda och riktiga tankar.

Med dessa få ord, herr talman, skall jag be att få ansluta mig till yrkandet
örn avslag på konstitutionsutskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Johan Bernhard Johansson. Sundberg och
Carl Eric Ericsson.

Herr Näsström: Herr talman! Nili'' min vän Jones Erik Andersson talar om
humanismens sista stora triumf, skola vi hoppas och trogott så inte blir tallet
utan att det ännu skall göras oerhört mycket på det området.

Vad gäller professor Herlitz’ uttalande här, har jag mycket svårt att tro, att
en fattig gammal människa på 1. ex. 80, 00 år skall lia svårare att förstå politiska
problem än en rik människa i samma ålder kan lia. Oell beträffande

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Ang.

kvinnas behörighet
att innehava
statstjänst
m. m.

Äng. upphävande av vissa rösträttsstreck vid kommunala val. (Forts.)
skatteskolkarna torde vi nog vara ense, åtminstone i huvudsak, men vi fundera
ju på att införa skatt vid källan och arbeta för att få bort allt vad skatteskolkning
heter. Således få vi hoppas och tro, att inte ens på den punkten skall det
finnas några berättigade invändningar.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomma yrkanden propostioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Jones Erik, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt votoringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst.
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 45.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande konstitutionsutskottets
memorial nr 18, med uppgift å vissa vilande förslag till ändringar i rikets
grundlagar.

De vilande grundlagsändringsförslagen antogos.

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till ändrad
lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, m. m.

Genom en den 22 december 1944 dagtecknad proposition, nr 4, hade Kungl.
Majit dels till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlagt vid
propositionen fogade förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen,
dels ock föreslagit riksdagen att antaga propositionen bifogat
förslag till lag örn kvinnas behörighet att innehava statstjänst eller annat allmänt
uppdrag.

I anledning av propositionen hade inom första kammaren av herr Hage
väckts en motion, nr 79.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Äng. kvinnas behörighet att innehava statstjänst in. m. (Forts.)

Propositionen hade, i vad den avsåg förslag till grundlagsändring hänvisats
till konstitutionsutskottet, medan den i övrigt remitterats till lagutskott och
tilldelats första lagutskottet. Motionen hade hänvisats till konstitutionsutskottet.

Enligt överenskommelse mellan konstitutions- och första lagutskottet hade
propositionen och motionen hänskjutits till behandling av sammansatt konstitutions-
och första lagutskott, vilket utskott i det nu ifrågavarande utlåtandet

av angivna orsaker hemställt, „

1) att riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts förslag i förevarande del såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling matte antaga under punkten
infört förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen;

2) att riksdagen, med förklaring att Kungl. Maj hs förslag i förevarande del
icke kunnat av riksdagen oförändrat bifallas, för sin del måtte antaga i denna
punkt infört förslag till lag om likställighet mellan man och kvinna x fråga
örn behörighet att innehava statstjänst eller annat allmänt uppdrag;

3) att riksdagen måtte anse motionen 1:79 av herr Hage besvarad genom
vad utskottet under 1) hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar Hallén, Spångberg, Westman, Lindqvist
och Olsson i Mellerud, vilka på anförda skäl inom utskottet yrkat, att någon
ändring i Kungl. Maj:ts förslag till ny behörighetslag ej skulle företagas.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Det är med glädje jag konstaterar,
att det utskott, som haft att behandla den föreliggande propositionen, enhälligt
anslutit sig till den uppfattning, som uttalats av Kungl. Maj :t, och därmed velat
principiellt fastslå likställighet mellan man och kvinna i fråga örn rätt till statliga
tjänster och allmänna uppdrag. Örn riksdagen, som jag hoppas, kommer
att godta denna princip, har därmed en gammal tvistefråga bragts ur världen,
i varje fall i vad gäller den rent principiella sidan. Därmed har fastslagits vad
som enligt min mening bör vara självfallet i ett demokratiskt samhälle, nämligen
att endast förtjänst och skicklighet bör vara avgörande, då det gäller att tillsätta
befattningar i samhället. Inga, som äro lämpliga och behöriga, skola bil
uteslutna från befordran på grund av ovidkommande skäl. Det är enligt mm
mening av stor vikt, att denna grundsats nu blir lagfäst.

Men man får inte tro, att genom godtagande av denna princip svårigheterna
skulle vara helt borta. Här komma säkerligen ännu åtskilliga bekymmer att möta.
Först och främst är ju denna lagstiftning inte fiillständig. Den gäller endast
icke kyrkliga befattningar. I fråga örn prästerliga tjänster och därmed jämställda
kyrkliga tjänster göres icke någon ändring i nuvarande regler. Det kan.synas
anmärkningsvärt, att då Kungl. Maj :t bär tagit upp denna fråga, det inte
skett i hela dess vidd, men saken ligger så till, att .då denna utredning igångsattes
utgick man från att fragan örn de kyrkliga tjänsterna skulle tas upp inom
ecklesiastikdepartementet. Tanken är och var alltså, att den frågan skulle prövas
från andra utgångspunkter. Det är min förhoppning, att därest riksdagen
nu godtager detta förslag, frågan om de återstående tjänsterna kommer att tas
upp till behandling och att man även där skall komma fram till ett positivt resultat.
.

De svårigheter man bär att räkna med komma emellertid huvudsakligen på
(tt annat plan. De gälla tillämpningen av denna lagstiftning och framför allt innebörden
av de förutsättningar, som nu skola gälla vid all befordran, nämligen
»förtjänst och skicklighet». Där komma säkerligen i praktiken rätt delade meningar
att visa sig råda. Det råder inte någon tvekan örn att i begreppet »skicklighet»
ligger inte bara rent teoretiskt kunnande, ulan man bär rätt att däri lag -

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Äng. kvinnas behörighet att innehava statstjänst m. m. (Forts.)
ga in ett krav på lämplighet för den tjänst, som det är fråga om. Där har från utskottets
sida, såvitt jag har kunnat finna, inte gjorts någon erinran mot en sådan
uppfattning, och det är också lika klart, att då man talar örn »lämplighet», ligga
däri krav på vissa fysiska egenskaper, alltså även ett hänsynstagande till vederbörandes
kön. Jag har i propositionen uttalat den uppfattningen, att man i undantagsfall
i begreppet »skicklighet» måste lägga in ett hänsynstagande till vederbörandes
kön. Jag har mycket kraftigt strukit under, att detta får förekomma
endast då mycket starka skäl tala därför, då det är alldeles uppenbart, att
den eller den egenskapen kräves och att den finns endast hos kvinnor eller endast
hos män.

Det är nog också en allmän uppfattning, att en sådan tolkning av innebörden
av begreppet »skicklighet» är riktig. Yi ha en del tjänster, som bara passa för
män, och en del, som bara passa för kvinnor. Det har ofta nog uttalats, att t. ex.
gymnastiklärare för manlig ungdom böra vara män och att gymnastiklärare för
kvinnlig ungdom böra vara kvinnor.

Begreppet »skicklighet» kan emellertid tolkas ganska olika. Vi ha kanske anledning’
att räkna med att hos en hel del av våra ämbetsverk finns en ganska
konservativ inställning i denna fråga. Man anser kanske där, att kvinnor inte äro
lämpliga för åtskilliga^tjänster, som falla under myndighetens område. Det finns
ju också fortfarande på många håll kvar en överdriven uppfattning örn det manliga
könets överlägsenhet i åtskilliga hänseenden. Inom utskottet tycks man
emellertid vara fullt ense örn tolkningen av begreppet »skicklighet», men utskottet
har delat upp sig i en majoritet och en minoritet, då det gällt att i praktiken
ta ställning till hur långt man får sträcka kravet på »skicklighet». För min
del har jag med stöd av en statsrättslärd, professor Fahlbeck, godtagit den uppfattningen,
att när man säger, att i »skicklighet» får inläggas också lämplighet
och därmed även ett krav på vissa fysiska egenskaper, så skall man kunna beträffande
vissa tjänster, där det är alldeles uppenbart, att enbart män eller enbart
kvinnor passa, på förhand kunna saga, att dessa tjänster äro öppna endast för
män eller endast för kvinnor.

Utskottets majoritet har med stöd av den statsrättsliga sakkunskap, som där
är företrädd, främst genom professor Herlitz, inte ansett sig kunna godta denna
uppfattning, utan säger, att frågan örn skicklighetens innebörd skall prövas från
fall till fall. Man kan endast, då det gäller en särskild tjänst, säga, att bland sökandena
är den individen inte lämplig och den är lämplig. Men man skulle inte
utan stöd i lag kunna generellt säga, att för en viss tjänst kunna endast ifrågakomma
manliga eller kvinnliga befattningshavare.

Jag har som sagt efter den utredning, som har verkställts, och med stöd av
den sakkunskap, som stått utredningen till buds, kommit till den uppfattningen,
att man bör kunna säga från början, att vissa tjänster äro förbehållna endast
det ena könet. Jag måste säga, att jag inte kan finna de skäl vara övertygande,
som utskottets majoritet har anfört för sin ståndpunkt. Kan man i
fråga örn vissa tjänster från början säga, att det är lämpligt, att de besättas
med endast män eller endast kvinnor, så bör man kunna på förhand säga ifrån,
att dessa tjänster äro förbehållna män eller kvinnor. Utskottet har i denna
del ansett, att man måste ge Kungl. Maj :t ett särskilt bemyndigande, för att
Kungl. Maj :t skall kunna utfärda en sådan bestämmelse. Det är egentligen
detta, som utgör skillnaden mellan majoriteten och minoriteten i utskottet. Den
senare anser liksom Kungl. Maj :t att Kungl. Maj :t utan vidare kan tillämpa
kravet på »skicklighet» så, att man på förhand fastställer, att vissa, tjänster
äro _ förbehållna män eller kvinnor, under det att -majoriteten anser, att Kungl.
Maj :t i lagen måste lia ett särskilt bemyndigande för att kunna utfärda en sådan
bestämmelse. Skillnaden är kanske i sak inte så stor, då majoriteten anser,

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Äng. kvinnas behörighet att innehava statstjänst lii. m. (Forts.) ^
att det är nödvändigt att kunna genomföra en sådan differentiering, och majoriteten
delar den uppfattning jag har gett uttryck åt i propositionen, att nian
skall vara mycket restriktiv, då man genomför sådana har särbestämmelser,
men att man''likväl inte kan komma ifrån att göra det. ..

Det kan ju synas vara en tvist om en oväsentlig sak, örn det skall behövas
ett särskilt bemyndigande för Kungl. Maj :t, men det har aen praktiska betydelsen,
att frågan måste komma upp vid den tidpunkt da de vilande grundlagsändringarna
komma att slutgiltigt antagas. Kungl. Majit bär utgått tran
den uppfattningen, att den civillag, som nu antas skall galla endast för tiden
till dess grundlagsändringarna äro genomförda; därefter skola vi inte behova
någon särskild behörighetslag. Då utskottets majoritet har .den uppfattningen,
ätt det behövs ett särskilt bemyndigande, måste man nog tänka sig, att man
efter det att grundlagsändringarna slutgiltigt fastslagits skall ha en särskild
lag som ger detta bemyndigande. Men utskottets majoritet har inte velat helt
drao-a den konsekvensen av sin ståndpunkt i denna fråga, utan majoriteten har
angivit, att det blir en sak som man framdeles får överväga, och man uttalar
en viss tvekan, örn detta skall vara nödvändigt. ... . .. ,,

Den reella skillnaden mellan utskottets och Kungl. Majlis förslag ar att
Kungl. Maj :t har tänkt sig, att även underordnad myndighet i fråga örn personaf
över vilken myndigheten Ilar att bestämma, skulle kulina göra denna
differentiering och för sitt ämbetsområde fastställa, att de och de tjänsterna
förbehållas män och de och de tjänsterna förbehållas kvinnor Utskottet Ilar enhälligt
frångått denna tanke, att underordnad myndighet skulle i a ett avgörande
inflytande på denna fråga, och velat lägga bestämmanderätten hos
Kun<rl. Maj:! Jag tror inte att det hade varit så farligt att låta även de centrala
verken få bestämma på detta område. Det finns ju, som det har antoris i
propositionen, rätt att överklaga verkens beslut, och man Ilar alltid elen allmänna
opinionen, inte minst kvinnoopinionen. som säkerligen kommer att ganska
noga vaka över att de som lia att bestämma inte göra sig skyldiga till na Jao-

skall emellertid gärna erkänna, att efter att lia läst ilen utredning, sorn
en kvinnoorganisation nyligen har utgivit under den expressiva titeln »Hatt
och huva» har jag kanske blivit mera betänksam mot att lata underordnade
myndigheter besluta i dessa frågor. Där har i praktiken förekommit en hel del,
som man blir ganska förvånad över, då nian tar del av denna dokumentsamlin.
r och som ja» för min del trodde inte förekom. Jag har därför ingen anledning
att motsätta mig den önskan, som utskottet har givit uttryck åt, nämligen
att det skall förbehållas Kungl. Majit att träffa avgörande ! dessa frågor.

Som kammaren kan förstå av vad jag har sagt här, anser jag att de skiljaktiglieter
som förekomma mellan utskottets majoritet och minoritet och därmed
också mellan utskottsmajoritetens ståndpunkt och Kungl. Maj :ts ståndpunkt,
inte äro av någon avgörande betydelse. Det är således ur mm synpunkt ganska
likgiltigt, vilket förslag som slutligen antas av kammaren. Jag vill bara uttala
den förhoppningen, att örn denna lagstiftning genomföres, den anda som bär
upp lagstiftningen skall göra sig gällande även vid lagens tillämpning. Det
bör vara angeläget för alla de myndigheter, som lia med dessa frågor att gora,
att se till, att det inte reses några onödiga skrankor vid sidan av lagstiftningen.

Kerr Gärde: Herr laiman! Såsom framgår av herr statsrådets ytl rande föreligger
det inte någon principiell skiljaktighet mellan den ståndpunkt, som
företrädes i propositionen, och den ståndpunkt, som kommer till uttryck i
utskottsmajoritetens förslag. Men under denna enighet döljer sig dock en skilj -

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Äng. kvinnas behörighet att innehava statstjänst m. m. (Forts.)
aktighet, som till synes är av formell natur men som kan tänkas vara även av
reell betydelse, nämligen beträffande tolkningen av ordet »skicklighet» i uttrycket
»förtjänst och skicklighet» i grundlagen.

Betydelsen av denna tolkning framträder just i frågan örn kvinnas behörighet
till statstjänst. När man säger, att kvinna skall äga lika behörighet som man
till statstjänst, såsom det står redan i 1923 års behörighetslag, så frågar
man sig: vad betyder detta, att kvinnan skall äga lika behörighet som mannen?
Enligt utskottsmajoritetens uppfattning betyder det otvivelaktigt, att frågan
om hennes lämplighet till en befattning skall prövas i samband med andra sökande,
eventuellt manliga sökande, just vid tillsättningen av den tjänsten.
Därvid har man givetvis att ta hänsyn till även vissa fysiska egenskaper, som
skilja man och kvinna. och som i vissa fall kunna utgöra ett företräde och i
vissa fall en nackdel för en kvinnlig sökande. Men enligt allmänt språkbruk
kan man knappast säga, att i detta uttryck, att kvinna skall äga lika behörighet
med man, ligger att det på förhand skall göras en differentiering mellan
befattningarna, så att man säger, att den och den tjänsten endast kan innehavas
av män och den och den tjänsten endast av kvinnor och alltså endast får
sökas av den ena eller andra kategorien. Jag tror att det är att göra våld på
det språkliga uttrycket, örn man vill lägga in en sådan betydelse däri. Tydligt
är att det inte heller gärna kan gå för sig att göra det i 1923 års lag, så mycket
mindre som i den lagen angivas de fall, då en kvinna icke får söka en tjänst,
genom att vissa tjänster där angivas såsom sådana som uteslutande kunna besättas
.av män. Departementschefen har givetvis också beaktat detta och är,
antar jag, av samma uppfattning som jag på den punkten. Men departementschefen
vill i ordet »skicklighet» i den föreslagna lagen inlägga en befogenhet
inte bara att vid tjänstetillsättningen ta hänsyn till respektive manliga och
kvinnliga egenskaper, utan också att på förhand göra en allmän differentiering
mellan tjänsterna, allteftersom de skola kunna innehavas av män eller kvinnor.
Örn man läser deni föreslagna lagen så att säga utan misstanke, kan man ju
knappast ana, att i detta lilla tillägg »efter förtjänst och skicklighet» ligger en
befogenhet att på förhand differentiera tjänsterna ungefär på samma sätt
som man redan har. gjort i 1923 års lag, där emellertid differentieringen kommit
till uttryck i själva lagen.

Enligt utskottsmajoritetens mening skulle en sådan tolkning betänkligt
undergräva själva den likställighetsprincip, som man här har velat framföra.
Jag är av den övertygelsen, att ^ denna befogenhet otvivelaktigt skulle utnyttjas
med mycket stor urskillning från den nuvarande departementschefens sida och
möjligen även av kommande departementschefer, men i en sådan fråga som
denna, som ur olika synpunkter är av principiell betydelse för samhällslivet,
måste enligt min mening även själva grundlagsregeln vara klar och oförtydbar.
Det är därför som utskottets majoritet inte Ilar velat ansluta sig till den vidsträckta
tolkningen av begreppet skicklighet som departementschefen — givetvis
med stöd av statsrättslig auktoritet — har framfört i propositionen. Vid
närmare granskning av det uttalande, som denna statsrättsliga auktoritet har
gjort, har dock utskottet kommit till den uppfattningen, att det finns ganska
stora luckor i bevisföringen. Jag skall inte trötta kammaren med att gå in på
detta. Såsom departementschefen också framhöll, ha vi ju inom utskottet haft
tillgång till framstående expertis på detta område. Jag anser alltså att utskottets
förslag bidrar till att skapa ökad klarhet på denna punkt.

En följd av att i ordet skicklighet inte kan inläggas någon befogenhet att
på förhand bestämma, om en tjänst skall innehavas av man eller kvinna, är att,
därest man vill att en sådan skillnad skall kunna göras, en uttrycklig bestämmelse
örn detta erfordras. Det har också starkt hävdats av de kvinno -

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Äng. kvinnas behörighet att innehava statstjänst m. m. (Forts.)
organisationer, som ha hörts i ärendet, att vill man ha någon avvikelse från
likställighetsprincipen skall den komma till klart uttryck i själva lagen.

Vad angår grundlagen, torde man beträffande befattningar som avses där
icke behöva någon sådan undantagsregel, ty de befattningarna tillsättas ju av
Kungl. Maj:t och behov av att på förhand differentiera dessa tjänster torde
inte vara för handen.

Beträffande åter de tjänster, som tillsättas av Kungl. Majit underordnade
myndigheter, har otvivelaktigt en sådan regel, som också departementschefen i
propositionen alldeles riktigt framhållit, ett praktiskt behov att fylla. Utskottsmajoriteten
har därför på denna punkt biträtt departementschefens uppfattning.
Skillnaden ligger på den punkten endast däri, att utskottet har uttryckligen
utsagt, vilken regel som i detta fall skall gälla och att undantag
endast får göras i sådana fall då med hänsyn till beskaffenheten av de göromål,
som äro förenade med viss tjänst, det är uppenbart, att tjänsten kan
behörigen upprätthållas enbart av man eller enbart av kvinna. För att få den
erforderliga begränsningen har utskottsma jonte ten ansett det nödvändigt, att
den regeln uttalas inte bara i motiven till utskottets utlåtande — vilket har
påyrkats av minoriteten inom utskottet — utan även kommer till klart uttryck
i lagtexten.

Nu är ju meningen den, att denna lag örn likställighet mellan man och
kvinna, som utskottet föreslår, tills vidare skall gälla tills grundlagsändringen
träder i kraft. Grundlagsändringen som sådan innebär — med den tolkning,
som utskottsmajoriteten givit åt skicklighet — full likställighet mellan man
och kvinna, och i grundlagen finns icke upptaget något undantag, så att man
kan göra någon allmän differentiering beträffande vissa tjänster. Något sådant
undantag behövs inte heller beträffande fullmaktstjänster. Huruvida man efter
grundlagsändringens ikraftträdande för tillsättningen av de tjänster, som icke
regleras i grundlagen, skulle behöva en ny likställighetslag, eventuellt med ett
undantag av den beskaffenhet som nu har föreslagits i den provisoriska lagen,
har utskottet inte gått in på. Det är möjligt och kanske sannolikt, att en sådan
undantagsregel behövs även för tiden efter det grundlagsändringen trätt i
kraft, men utskottet har i den frågan inte intagit någon definitiv ståndpunkt.

Till sist ber jag att få säga att jag helt och fullt delar departementschefens
glädje över att denna fråga nu har bragts till en principiell lösning, och jag
hoppas att departementschefens glädje icke nämnvärt har grumlats av den
skiljaktighet som i detta fall föreligger.

Jag ber, herr talman, att få sprita bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 128, i anledning av
Kungl. Majits proposition angående statsbidrag till psykisk bärna- och ungdomsvård
jämte i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 129, i anledning av väckta motioner
angående möjligheterna att bereda sågverks- och skogsarbetarna en jämnare
sysselsättning m. m.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr E.
Näsström m. fl. (1: 42) och den andra inom andra kammaren av herr E. Brandt
m. fl. (II: 32). hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

Örn jämnare
sysselsättning
åt sågverksarbetare
m.fl.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Örn jämnare sysselsättning åt sågverksarbetare m. fl. (Forts.)
begära utredning av de förhållanden, som sammanhängde med säsongarbetslösheten
inom sågverksindustrien samt av möjligheterna att genom samhälleliga åtgärder
verka för jämnare sysselsättning av sågverksarbetarna.

Därjämte hade i en inom andra kammaren av herrar G. Skoglund i Umeå och
S. Jonsson i Järvsand väckt motion (II: 98) hemställts, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn utredning och förslag angående möjligheterna
att bereda skogsarbetarna en längre och jämnare sysselsättning.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 42 och II: 32 samt II: 98 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Näsström: Herr talman! Förevarande motioner beröra stora grupper
av arbetare inom vårt näringsliv. I vanliga fall torde antalet sådana arbetare
vara cirka 50 000, men man kan tryggt påstå, att vid särskilda tillfällen antalet
uppgår till inemot 100 000. Dessa yrkanden ha alltmer fått säsongkaraktär.
Inom näringslivet i övrigt brukar det vara så, att säsongarbetare ha en bättre
betalning än arbetare som ha en jämnare sysselsättning. Så är inte fallet inom
dessa yrken. I stället måste man konstatera, att just dessa yrkesgrupper tillhöra
de lägst avlönade grupperna inom landet.

I våra motioner ha vi yrkat på en allsidig utredning rörande möjligheten
att utjämna sysselsättningsförhållandena. Utskottet svarar, att man redan
förut har överlämnat dylika framställningar till den s. k. norrlandskommittén.
Därom är ingenting att säga annat än att vi frukta för denna kommitté blir
en mammututredning som är endast mottagande men knappast avlämnande.
Den har fått sig förelagda så många och så stora frågor, att vi befara att det
dröjer mycket länge, innan några positiva förslag komma att avlämnas framför
allt på förevarande områden.

Med den utveckling, som näringslivet har tagit på dessa områden, måste
vi säga att vi hysa stora farhågor just för dessa arbetargrupper och framför
allt för deras möjligheter till en människovärdig tillvaro. När det t. ex. gäller
sågverksarbetarna, har arbetssäsongen alltmer förkortats, och dessutom ha
de, som jag redan förut sade, en relativt blygsam löneställning.

Emellertid förstår jag, att i sakens nuvarande läge är det ingen mening att
yrka bifall till motionerna. Men jag vill hemställa till ledamöterna av norrlandskommittén,
att detta synnerligen viktiga ärende måtte få komma först på
kommitténs föredragningslista, så att vi kunna förvänta positiva resultat inom
en snar framtid.

I herr Näsströms yttrande instämde herr Grym.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Äng. annex- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts
byggnad till proposition angående annexbyggnad till kanslihuset.

kanslihuset.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition nr 194 framlagda förslag
hade utskottet i detta utlåtande hemställt, att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna ett mellan byggnadsstyrelsen och
representanter för Stockholms stad träffat, den 20 februari 1945 dagtecknat
avtal;

b) till Annexbyggnad till kanslihuset för budgetåret 1945/46 under statens
allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag av 2 865 000 kronor.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Ang. annexbyggnad till kanslihuset. (Forts.)

Herr Ström: Herr talman! Riksdagen har ju i fjol principiellt godtagit det
olyckliga förslag, som Kungl. Majit då framlade rörande förstörande av
Gamla staden och uppförande av det fullkomligt onödiga kansliannexet, som
nu skall byggas. Jag skall inte gå in på denna sak, eftersom riksdagen redan
principiellt har beslutat därom. Jag kan endast beklaga, att beslutet fattats,
ty jag är övertygad örn att hade förslaget framlagts vid årets riksdag, sedan
kriget är slut, så skulle man icke kunnat förmå riksdagen att i en tid, då det
råder sådana svårigheter i fråga om bostadsmöjligheter och då vi ha sådana
enorma skatter, vräka ut fem miljoner kronor för denna byggnad, som mycket
väl skulle kunnat ersättas med en mer provisorisk byggnad för kristiden.
Jag vill tillägga att riksdagen efter att hava godkänt en rad dyrbara ämbetsbyggnader
icke gärna sedan kan komma och klaga över att skatterna stiga
och att det är svårt att hejda den utveckling som nu pågår. En väsentlig
grund härtill ligger i den enorma och alldeles onödiga ansvällningen av statens
tjänstemannakår och av de dyrbara nybyggnader, som också riksdagen
varit med örn att besluta.

Anledningen till att jag begärde ordet, herr talman, är att jag har velat
uttala en erinran mot statens sätt att behandla sina egna hyresgäster. Staten
har lagar, vilka emellertid när det gäller statens egna byggnader och egna
intressen sättas åt sidan. Man tvingar den enskilde och kommunerna att noggrant
följa lagar och förordningar, men staten själv sätter sig över dem. För
att få denna annexbyggnad till kanslihuset till stånd har man icke dragit sig
för att driva ut eller avser att under den närmaste tiden driva ut hyresgästerna
i dessa kvarter utan att de kunnat beredas andra bostäder till motsvarande
hyrespris. Det är självklart att örn staten uppträder på detta inhumana
sätt emot medborgarna med bortseende från vad som är hyreslagens syfte och
mening, så kan man ju inte begära, att enskilda och kommuner i längden skola
kunna tvingas följa vad sålunda är stadgat. Det är djupt att beklaga, att man
inte ens velat vila på hanen så pass mycket att de till ett par hundra uppgående
hyresgästerna i dessa hus kunnat erhålla bostäder och lokaler för sina
rörelser på andra håll.

Jag har, herr talman, velat anföra detta, och jag kommer att föra denna
strid emot de växande tendenserna att öka byråkratiens makt och att bygga
ämbetsverk före bostäder, till dess jag omsider kan vinna gehör för den tanken
att det finns annat än ämbetsmän och ämbetsverk som också förtjäna
statsmakternas omsorg i detta land.

Herr Heiding: Herr talman! Jag var förra året ]xå samma linje som herr
Ström i detta fall och ansåg, att man skulle kunnat bygga en mindre annexbyggnad
än den föreslagna.

Nu nämnde herr Ström, att annexbyggnaden enligt det föreliggande förslaget
skulle komma att kosta tillhopa 5 065 000 kronor. Jag undrar för min
del, örn det kommer att stanna vid denna summa. Jag tror att vi ganska säkert
måste räkna med att en begäran örn tilläggsanslag kommer att föreläggas
x-iksdagen. Här är det ju fråga örn att ombygga ett flertal gamla hus och
sammankoppla hela denna rad av bj^ggnader med den nybyggda delen av kanslihusannexet,
och jag är med tanke på arten av dessa arbeten förvissad om att
det kommer att bli svårt att hålla den beräknade kostnadsramen.

Såsom frågan nu ligger till och eftersom riksdagen förra året gick in för
en lösning efter dessa linjer, har jag också biträtt förslaget. Jag vill bara uttala
den förhoppningen, att man ser till, att inte kostnaderna komma att
springa alltför mycket i höjden, utan att de någorlunda kunna hålla sig inom
den kostnadsram, som bär är beräknad. Jag ansåg inte att det lönade sig att

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Örn anläggning
av ett
järnvägsspår
till B apar andahamn.

Ang. annexbyggnad till kanslihuset. (Forts.)
längre fortsätta striden mot detta projekt, och jag står fördenskull också bakom
utskottets föreliggande utlåtande. Men det kan ju inte skada, att man uttalar
ett varningens ord om detta bygge, vilket jag anser har tillkommit utan att man
tagit hänsyn till vissa föreliggande omständigheter, som man borde ha beaktat
mera än som blev fallet.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till statsutskottets
hemställan.

Sédan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 131, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående aktieteckning i aktiebolaget Jordbrukarbanken
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 132, i anledning av väckta motioner
om anläggning av ett järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr C.
F. Carlström m. fl. (I: 236) och den andra inom andra kammaren av herr I.
Jansson i Kalix m. fl. (II: 399), hade hemställts, att riksdagen måtte till Anläggning
av ett järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1945/46 uppföra ett anslag av 300 000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 236 och II: 399, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn åtgärder för tillgodoseende av behovet av
bättre anordningar för överföring av gods till och från Haparandahamn,

Herr Grym: Herr talman! Jag skall inte alls ta någon längre tid i anspråk
här i kammaren, men jag ber i alla fall att 1''å säga några ord i denna fråga,
eftersom jag är motionär och med hänsyn till att saken gäller den bygd, som
jag närmast representerar.

Statsutskottets utlåtande är ju positivt och utmynnar i en hemställan att
riksdagen må »i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn åtgärder för tillgodoseende
av behovet av bättre anordningar för överföring av gods till och från
Haparandahamn». I vår motion ha vi visserligen hemställt, att på allmän beredskapsstat
för nästa budgetår skulle upptagas ett anslag av 300 000 kronor
för anläggning av ett järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda,
men statsutskottet har för sin del ej ansett sig kunna gå så långt. Jag kommer
givetvis inte, när frågan nu befinner sig i detta läge, att göra något annat yrkande
än örn bifall till utskottets förslag.

Jag skulle emellertid, då jag ser att statsutskottets ärade ordförande är här
i närheten, be att få ett litet förtydligande rörande en punkt i statsutskottets
utlåtande. I sista stycket av sitt yttrande säger utskottet följande: »Därest
med hänsyn till de höga kostnaderna anläggningen av detta järnvägsspår till
hamnen ej för närvarande anses möjligt, borde dock en bättre överföringsorganisation
kunna utan alltför stor ytterligare tidsutdräkt åstadkommas.» Vad
innebära egentligen dessa ord »utan alltför stor tidsutdräkt»? De kunna ju
tolkas på mångahanda sätt. Är det utskottets mening, att det här skall röra
sig örn månader eller om år eller örn årtionden? Järnvägsstyrelsen skulle ju

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Örn anläggning av ett järnvägsspår till ll apar andahamn. (Forts.)
t. ex. kunna tolka dessa ord så, att de möjligen avse en tid av 10, 15, 20 eller
kanske 25 år. Jag anser alltså, att man borde få ett förtydligande, och jag
tror att ett sådant också vore utomordentligt värdefullt för frågans vidare behandling
inom vederbörande ämbetsverk.

Jag skall icke närmare ingå på det yttrande, som järnvägsstyrelsen avgivit
i denna fråga, men jag vill dock säga så mycket som att de åtgärder, järnvägsstyrelsen
hittills vidtagit för att ordna denna sak, äro av praktiskt taget
noll och intet värde. Var och en förstår ju, att denna trafikfråga icke kan
lösas på det sätt och på den väg, som järnvägsstyrelsen hittills har försökt,
nämligen genom en överenskommelse med en privat lastbilägare, som möjligen
har en gammal lastbil, med vilken man tror sig kunna klara detta transportproblem.
Bygden är verkligen inte på något vis betjänt av en sådan åtgärd.
Bättre anordningar måste komma till stånd, innan den färdiga hamnen kan
bli av verklig betydelse för bygden. Det kan ju inte vara meningen att en
hamn, som kostat staten över en miljon kronor i anläggning, sedan icke skall
vara till någon nytta. Men som det nu är, hax hamnen faktiskt icke blivit av
någon som helst betydelse för bygden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt utlåtande mycket kraftigt understrukit
vikten och behovet av bättre anordningar. Den yttrar, såsom framgår
av utskottets utlåtande nederst å s. 7, bland annat följande: »Att Haparanda -hamn bör erhålla förbindelse med järnvägen så att gods kan tecknas genomgående
så långt järnvägen når är utan vidare klart och får även anses vara från
statsmakternas sida utfäst. Sedan nu tidigare projekt med statlig lastbilstrafik
icke fört till resultat, vill länsstyrelsen kraftigt tillstyrka anläggande av järnväg;
skulle detta icke vinna statsmakternas bifall, bör åtminstone lastbillinje
i statens järnvägars regi inrättas på sträckan.» Vi för vår del ha ju i motionen
påpekat, att anläggningen av järnväg är den enda riktiga lösningen, och vi
hoppas alltjämt att ett hamnspår till Haparandahamn trots allt kommer till
stånd. Det fattiga Finland har ju för länge sedan anordnat järnvägsförbindelse
mellan Torneå stad och dess hamn Röyttä, och när man tänker på det,
tycker man att svenska staten borde kunna vidtaga motsvarande åtgärder. Genom
det tillmötesgående, som statsutskottet i stort sett har visat motionerna,
bör man ha rätt att vänta sig att myndigheterna, först och främst järnvägsstyrelsen,
komma att gå i författning om de allra bästa åtgärder, som äro tänkbara
och som bli till verklig nytta för bygden.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den föregående ärade
talaren har fäst sig vid uttrycket »tidsutdräkt» i utskottets yttrande, som
han tolkar såsom något svävande. Jag medger gärna, att man tolkar statsutskottets
ifrågavarande yttrande så, att en bättre överföringsorganisation
utan tidsutdräkt, d. v. s. så skyndsamt som möjligt, skall anordnas. Förhållandena
där uppe äro ju sådana, att någonting måste göras, och även örn järnvägsspåret
skulle komma till stånd — vilket ju är den mest rationella lösningen
— har jag den uppfattningen, att en bättre överföringsorganisation än
den nuvarande bör åstadkommas även under byggnadstiden. Jag hoppas, att
den ärade talaren förstår den positiva inställning, utskottet har till denna
fråga.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
dot nu föredragna utlåtandet hemställt.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

A n/j. möjligheterna
för en
metallurgisk
storindustri i
Norrlotten.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 133, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande möjligheterna för en metallurgisk storindustri i
Norrbotten.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (I: 98) och den andra inom andra kammaren av herr O. W.
Lövgren m. fl. (II: 170), hade hemställts, dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville anhålla om skyndsam och objektiv utredning rörande möjligheterna
att snarast möjligt, med utnyttjande av malmer, vattenkraft och andra
naturtillgångar inom Norrbotten, utvidga malmförädlingen- därstädes och att
föra densamma fram till en högre grad än nu vore fallet, t. ex. till billets, platiner,
handelsjärn och stål samt även manufaktur av olika slag och till en myckenhet,
som gjorde vårt land oberoende av import och därtill gjorde det möjligt att
återvinna något av den ställning Sverige tidigare intagit på exportmarknaden,
dels ock att riksdagen till utbyggande av Harsprånget i Lule älv under utgifter
för kapitalökning för budgetåret 1945/46 måtte anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 98 och II: 170 i vad de
avsåge framställning örn anslag, till Kraftstation vid Harsprånget för budgetåret
1945/46 under statens affärsverksfonder, statens vattenfallsverk, anvisa
ett investeringsanslag av 1 800 000 kronor;

b) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 98 och II: 170 i vad
de avsåge framställning örn utredning, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn en allsidig utredning rörande möjligheterna att, med utnyttjande av malmer,
vattenkraft och andra naturtillgångar, upprätta en utvidgad metallurgisk industri
i Norrbotten.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Bernhard Nilsson, Mannerskantz, Heiding, Boman, Skoglund i Doverstorp.
Pettersson i Dahl, Staxäng och Malmborg i Skövde, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa,

a) att riksdagen —• —• —• 1 800 000 kronor,

b) att motionerna I: 98 och II: 170, i vad de avsåge framställning örn utredning,
ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Såsom underlag för det
förslag, som statsutskottets majoritet här har framlagt, ligger en motion med
begäran att riksdagen ville i skrivelse anhålla örn en utredning, som skulle
bli synnerligen omfattande, rörande »möjligheterna att snarast möjligt, med
utnyttjande av malmer, vattenkraft och andra naturtillgångar inom Norrbotten,
utvidga malmförädlingen därstädes och att föra densamma fram till en
högre grad än nu är fallet, t. ex. till billets, platiner, handelsjärn och stål
samt även manufaktur av olika slag och till en myckenhet, som gör vårt land
oberoende av import och därtill gör det möjligt att återvinna något av den
ställning Sverige tidigare intog på exportmarknaden». Dessutom föreslås i
motionen ett anslag av 5 000 000 kronor till utbyggnad av Harsprånget.

Såsom denna motion är upplagd, är det uppenbart att en utredning, om
den kommer till stånd med detta underlag, måste bli vad man brukar kalla
en mammututredning, som det tar många och långa år att verkställa. På vederbörande
avdelning inom statsutskottet hade vi ganska klart för oss, att
man genom att sätta i gång en sådan utredning kanske mera kommer att
skada än gagna den utveckling i Norrbotten, som redan har påbörjats genom

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Atif/, möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)
inrättandet av Norrbottens järnverk. Vi ha fått det intrycket — inom parentes
kan jag säga, att det på avdelningen fanns majoritet för den ståndpunkt,
reservanterna ha intagit, och att det närmast berodde på en tillfällighet att
statsutskottet, med en rösts majoritet, gick på den linje som framgår av utlåtandet
— att initiativet till en framställning örn ''ytterligare utbj^ggnad av
den statliga industrien i Norrbotten bör utgå från styrelsen för Norrbottens
järnverk. Skulle nämligen den här föreslagna särskilda utredningen komma
till stånd, bleve ju resultatet att en eventuell framställning örn ytterligare
utveckling av Norrbottens järnverk hänvisades till denna stora utredning. Man
har genom att tillsätta en sådan utredning skapat ett organ, vars verksamhet
kommer att ta många år i anspråk och till vilket under tiden alla detaljfrågor
på området komma att hänvisas. Utredningens karaktär blir på det sättet
mera uppehållande än gagnande.

Norrlandskommittén, som hörts av statsutskottet i frågan och som är positivt
inställd till en utvidgning av den industriella verksamheten i Norrbottens
län, säger, att man dock först bör inrikta sig »på företag, som äga naturliga
förutsättningar att bestå i konkurrensen», och att det är »önskvärt
att, innan en utredning kommer till stånd rörande ett projekt av tillnärmelsevis
den storleksordning, varom i motionerna är fråga, de allmänna förutsättningarna
för näringslivet i Norrland bättre klargöras. I detta hänseende må
erinras örn att kommittén för närvarande ägnar uppmärksamhet såväl åt kommunikationsväsendet
och fraktkostnaderna som •— i anslutning även till vad
1944 års riksdag uttalat i skrivelse nr 369 — åt utnyttjandet av de norrländska
vattenkrafttillgångarna.» Innan en utredning som den här föreslagna
igångsättes bör norrlandskommittén, förmenar den således, få tid på sig att
först verkställa sin utredning angående de grundläggande förutsättningarna
för utvecklingen av det norrländska näringslivet. Det ligger onekligen mycket
i detta.

Reservanterna ha, som jag redan framhållit, ansett, att det ligger närmast
till hands att söka lösningen av de i motionerna framförda problemen i anslutning
till det redan i gång varande Norrbottens järnverk och att det torde kunna
förväntas, att främst styrelsen för Norrbottens järnverk ägnar dessa spörsmål
sin uppmärksamhet. Vi, som stå för reservationen, lia inom avdelningen
och utskottet trott oss bäst tjäna den sak, motionärerna vilja gagna, genom
att låta utvecklingen ske i etapper och ej gripa över för mycket på en gång,
som det tar flera år att utreda och verkställa. Det kan väl inte heller vara så
särdeles tilltalande att igångsätta nya industriföretag utan att ha gjort en
verkligt grundlig undersökning om den ekonomiska bärigheten, ty det vore
dock allt annat än lyckligt, örn man skulle bygga ut nya företag, som sedan
visade sig gå med förlust och icke kunna bestå i konkurrensen. Då har man
icke gagnat, utan i stället skadat.

Utskottet är emellertid enigt på den punkten att man, i överensstämmelse
med det utlåtandet bifogade yttrandet från vattenfallsstyrelsen, tillstyrker ett
anslag av 1 800 000 kronor till förberedelsearbeten för den vidare utbyggnaden
av Harsprånget. Redan detta är ju ett betydelsefullt steg; ilven örn utskottet
icke har velat sträcka sig så långt, som motionärerna lia påyrkat, och anvisa
ett investeringsanslag av J) 000 000 kronor till utbyggande av detta vattenfall.
Utbyggnaden av ^Harsprånget kräver omfattande förberedelsearbeten och tar
i övrigt mycket lång tid och kostar många miljoner kronor.

Jag tror, att man vid närmare eftertanke skall finna, att det är en positiv
väg, reservanterna ha anvisat, att nu ge detta anslag till förberedande arbeten
vid Harspånget, men nöja sig med detta och avstå från tanken på en mammututredning.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1943.

Ang. möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka avslag på utskottets hemställan
och bifall till den av mig m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag tillhör inte den avdelning inom statsutskottet,
som har förberett detta ärende, och jag har inte heller för övrigt den
sakkunskap, att jag här skulle vilja ingå på en mera detaljerad behandling av
detta ärende.

För dem, som bara läst statsutskottets utlåtande och sedan här ha hört statsutskottets
ordförande, är det emellertid rätt egendomligt att göra en jämförelse
mellan dessa yttranden. Av utskottsutlåtandet att döma tycks det råda den
allra hästa enighet inom utskottet rörande angelägenheten av att få fram denna
metallurgiska industri uppe i Norrbotten, men statsutskottets ordförande sade
i det fallet en och annan sak, som tyder på att angelägenheten därav har en
något olika grad hos utskottsmajoriteten och hos reservanterna.

Statsutskottets ordförande talade örn att utskottet här begär en mammututredning,
som kan skada det goda verk, man egentligen åsyftar att gagna.. Men
örn man läser utskottsutlåtandet, finner man där å s. 2, tredje stycket nerifrån,
följande uttalande: »Det synes dock utskottet välbefogat, att en specialutredning
företages rörande de spörsmål, som i motionen upptagits.» Den stora s. k.
norrlandskommittén skulle väl snarare göra skäl för benämningen mammutredning,
och det är vid sidan örn den som man här begär en specialutredning,
därför att denna sak är så angelägen.

Detta är vad jag direkt bär att säga beträffande den framställning, som
här i kammaren gavs av utskottets ärade ordförande. Av denna framgick emellertid
med all önskvärd tydlighet, att tvisten mellan utskottet och reservanterna
är av åtskilligt större vikt och betydelse än som framgår av utskottsutlåtandet
och den därvid fogade reservationen. Frågan gäller, hur fort denna’
sak bör bedrivas, önskemålen i detta hänseende äro årtionden gamla, och jag
har både i statsutskottet och i kammaren lyssnat till debatterna under alla
dessa år. Jämt och ständigt har man därvid från det håll, statsutskottets
ärade ordförande representerar, varnat mot att gå fram för snabbt. Från
andra hållet har däremot alltid påpekats, att man befarar att komma för
sent. Detta är också vad som har inträffat. Hade riksdagen gått fram på de
vägar, som föreslagits från norrländskt håll under hela den tid, denna fråga
diskuterats i kamrarna, skulle vår järnförsörjning under kriget ha sett ut på
ett helt annat sätt än som nu blivit fallet. När det säges, att frågan bör lösas
i etapper, är det således detsamma som här alltid har framhållits, och jag undrar
inte på att norrlänningarna äro rädda för dessa visa ord örn betänksamhet i
framgångssättet, när det gäller dessa frågor.

Annars är det ju riktigt som utskottets ärade ordförande påpekade, att alla
säga sig vilja främja denna utveckling och att så vitt jag förstår alla utan undantag
säga, att den skall ske så fort som möjligt. Statsutskottets förslag i
frågan är också rätt märkligt, i det att utskottet på grund av en enskild motion
har ansett sig — visserligen med stöd av vattenfallsstyrelsens utlåtande —-utan vidare kunna föreslå riksdagen att bevilja ett anslag av så betydande
storleksordning som 1 800 000 kronor att utgå till arbeten under nästa budgetår
för att så fort som möjligt skaffa fram elektrisk energi till billigt pris.

Man har också från alla håll instämt i motionärernas uttalande, att »den
helt förändrade situation, som kriget medfört på järn- liksom också på malmmarknaden,
kan göra det sjmnerligen befogat med en undersökning örn hithörande
svenska industrigrenars framtidsutsikter ej endast på den egna utan
även på exportmarknaden». Till och med reservanterna lia i det fallet anslutit
sig till utskottet och finna, att »motionärernas synpunkter äga berättigande».

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Äng. möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)

Norrlandskommittén är lika intresserad av detta som utskottet och reservanterna.
Frågan är då, om denna undersökning påskyndas eller försenas genom
att man begär, att norrlandskommittén skall vara färdig med sin undersökning,
innan en sådan specialutredning igångsättes.

Utskottets ärade ordförande liksom för övrigt reservanterna framhåller, att
det främst är styrelsen för Norrbottens .järnverk, som skall ägna spörsmålet
uppmärksamhet. Emellertid påpekas i utskottsutlåtandet — i enlighet med
vad kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering tidigare framhållit — att
vid utredningen även järnverkets ställning och förhållande till den mellansvenska
järnindustrien hör upptagas till förutsättningslös undersökning. Det
är väl inte meningen, att styrelsen för Norrbottens järnverk skall göra också
den undersökningen?

Jag anser att utskottsutlåtandet är formulerat med en omtanke som gör, att
reservationen, örn det inte ligger några andra tankar bakom densamma än som
där framkommit, måste te sig rätt så egendomlig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Myrdal: Herr talman! Jag tar till orda i denna debatt för att mycket
kort ge skälen för ett varmt tillstyrkande av utskottets hemställan; jag kan
fatta mig så mycket kortare, eftersom herr Oscar Olsson har framför de väsentliga
synpunkter, som äro bärande också för mig.

Låt mig börja med att helt kort konstatera, att det nu uppenbarligen föreligger
allmän enighet örn att vi skola se med ett positivt intresse på projektet
att bygga upp en stor järnindustri i Norrbotten. Man har tydligen allmänt kommit
underfund med att Norrbotten är ett särskilt problem. Staten behärskar där
i stort sett alla naturtillgångar, en mycket stor del av skogarna, malmfyndigheterna,
vattenkraften och transportväsendet, och under de förhållandena har
staten en särskild plikt att hålla företagsamheten uppe. Det får inte vara så att
staten, när den har äganderätten till naturtillgångarna, sköter förvaltningen
därav på sådant sätt, att det kan sägas att den lägger »en död hand över det
ekonomiska livet».

Det framstår som desto naturligare, att staten skall vara beredd att göra
stora botteninvesteringar för näringslivet i Norrbotten, eftersom mycket stora
kapitalbelopp under årens gång ha dragits ut från Norbottens skogar och malmfyndigheter.
Ifall staten gör vissa botteninvesteringar, kan man ha bättre hopp
örn att möjligheterna för allehanda enskild företagsamhet där uppe komma att
bli större. Vi veta också, att arbetskraften hårt. trycker mot försörjningsmöjligheterna
särskilt i Norrbotten, där fruktsamheten alltid har varit och fortfarande
är hög; trots att den normala utflyttningen är ganska avsevärd, har det
varit svårt att skaffa arbete och levebröd åt människorna där uppe. En synpunkt
slutligen, som för mig står såsom särskilt betydelsefull, är att Norrbotten
intar ställningen som ett gränslän, som vi måste vara beredda att försvara
icke blott militärt, utan även kulturellt, ekonomiskt och socialt.

Om dessa ting tycks man numera vara ense, liksom också örn att där uppe
trots det hårda klimatet böra finnas förutsättningar för en stor järnindustri.
På grund av att det finns riklig tillgång på malm och vattenkraft till billigt
pris och med hänsyn till att man kan påräkna billiga returfrakter för kolet
på malmångarna, bör en sådan kunna fylla en hel del av de behov, för vilka
vi nu importera järn, och den bör också kunna försvara en ställning på exportmarknaden.

I de delar av utskottets utlåtande, som reservanterna ansluta sig till, äro
dessa förutsättningar tyst antagna liksom också att det är en nationell angelägenhet,
att en utredning kommer till stånd. Tvisten gäller i själva verket

Första kammarens protokoll 19^5. Nr S2. 3

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Äng. möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)
endast, såsom herr Oscar Olsson har framhållit, vem som skall göra utredningen
och i vilken takt den skall försiggå. I den proposition, som vid höstriksdagen
framlades örn en viss utbyggnad av Norrbottens järnverk, hade handelsministern
en passus, där han tog avstånd från ett förslag, som redan då
förelåg örn att en utredning skulle företagas — en passus som, örn jag inte
minns fel, gick ut på att man skulle skynda varsamt och se tiden an och i''
första hand låta styrelsen för Norrbottens järnverk vara huvudmannen för
denna utredning. Jag är inte säker på att detta uttalande var väl genomtänkt.
I alla händelser svarar det inte mot den inställning, som vi kommit till
i kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering, där vi hade kunnat samla
alla socialdemokratiska, bondeförbunds- och folkpartistiska ledamöter omkring
ett förslag örn en skyndsam utredning. Vi voro där ense om att en sådan utredning
hör till de angelägna planeringsuppgifterna för efterkrigstiden. Reservanterna
gå på samma linje som handelsministern i fjol, men säga inte direkt
ut att detta kan betyda, att utredningen inte kommer till stånd så snabbt
som vi andra önska.

__ Jag skulle här endast vilja säga, att just nu är rätta tiden att planlägga för
vårt näringsliv. En fråga som denna får icke uppskjutas. De erfarenheter
man vid Norrbottens järnverk kunnat vinna genom utbyggandet av ytterligare
en eltackjärnsugn och ett nytt thomasverk utgöra icke det kunskapsmaterial
vi behöva för att taga ståndpunkt till frågan om vi skola gå in för en
stor statlig järnindustri i Norrbotten. Det är helt andra slags informationer,
helt andra analyser, som vi behöva för att bedöma denna fråga. Just nu är
tidpunkten att orientera oss beträffande efterkrigstiden. Just nu skall denna
fråga tagas upp och tagas upp såsom en specialfråga.

Örn jag förstod utskottets ärade ordförande, herr J. B. Johansson, rätt, fruktade
han — men det är möjligt att jag missförstod honom — att utskottsmajoritetens
förslag om en specialutredning lätt skulle kunna leda till en mammututredning.
Utskottsmajoritetens och min egen farhåga går, herr J. B. Johansson,
i motsatt riktning. Örn norrlandskommittén får hand örn även denna fråga
kommer nämligen enligt vår mening norrlandskommittén i stället att förvandlas
till en mammututredning, som aldrig blir färdig med någonting och där
faran ständigt föreligger för splittring på så många särskilda problem, att
ingenting blir riktigt gjort. I ett annat sammanhang ha vi redan hört, att till
norrlandsutredningens viktigaste uppgift hör att utreda hur vi skola råda bot
för säsongarbetslösheten inom viktiga norrlandsindustrier. Den talare, som berörde
detta viktiga ekonomiskt-politiska spörsmål, uttalade just en farhåga
för att norrlandskommittén skulle få formen av en mammututredning, att den
skulle få alltför mycket att syssla med. Min erfarenhet från utredningsväsendet
säger mig alldeles bestämt, att det icke är lyckligt att sammanföra alltför
disparata utredningar inom en ram och att det är lyckligt örn man kan utreda
vissa frågor i specialutredningar.

Vad beträffar den utredning det här är fråga om skulle jag vilja påpeka, att
av vissa anledningar norrlandskommittén måhända icke är den lämpliga instansen.
Här skall ju i första hand utredas vissa stora internationella marknadsförutsättningar
och vidare naturligtvis vissa tekniska frågor i samband med
järnverksdrift. Det förefaller mig alldeles uppenbart, att sådana frågor bäst
behandlas i en^ specialutredning, och jag vill tillfoga — det finns även antytt
i majoritetsutlatandet — att denna fråga inte får betraktas enbart såsom en
norrlandsfråga. Om staten sätter i gång en stor järnbruksdrift i Norrland, får
inte staten se pa detta företag som en enskild företagare möjligtvis skulle vara
frestad att göra, alltså såsom ett företag i och för sig, där det gäller att få
ut största möjliga vinst. Staten har också ett väsentligt intresse av den gamla

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Ang. möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)
mellansvenska .järnindustrien, och det är angeläget att man, när man bedömer
frågan örn norrbottenverkets utbyggnad, tar sikte på vad som i det långa
loppet gagnar hela denna stora järnbruksrörelse, som vi ha i Mellansverige.

Norrbottens järnverks styrelse är näppeligen heller den rätta instansen för
en sådan utredning. För det första bör styrelsen under den närmaste tiden vara
mycket hårt upptagen av det kompletteringsarbete som nu pågår, och för det
andra kan rimligtvis Norrbottens järnverks styrelse icke anses vara den rätta
instansen att bedöma hur dess verksamhet skall ses i relation till den privata
företagsverksamheten i Mellansverige och i förhållande till nationens allmänna
intressen i järnindustrien.

Det förefaller mig alltså ur alla synpunkter vara rationellt att denna fråga,
örn vars vikt alla tyckas vara ense, anförtros åt en specialutredning, som kan
läggas upp så att man där har ett maximum av den speciella sakkunskap, som
behövs för att bedöma denna fråga, och som utan hinder av andra plikter kan
bedrivas med skyndsamhet för att kunna tjäna som grundval för förslag till
riksdagen.

Jag tillåter mig, herr talman, att tillstyrka utskottets förslag.

Häri instämde herrar Svedberg, Grym och Karl August Johanson.

Herr Heiding: Herr talman! Såsom här förut framhållits, är det inte så
stor skillnad mellan utskottets förslag och reservanternas. Vi äro säkerligen
alla besjälade av en önskan att allt göres för att i ökad omfattning få i gång
nya industrier i Norrland. För min del är jag mycket intresserad av denna
fråga, och när det gällt Norrbottens järnverk har jag alltid varit på den linjen,
att man borde bevilja anslag för att få detta järnverk utbyggt och så
bärkraftigt som möjligt. Jag kan således inte finna, att det härvidlag föreligger
någon motsättning, utan motsättningen gäller endast frågan örn hur
utredningen skall bedrivas.

Vi som anslutit oss till reservationen ha ansett, att styrelsen för Norrbottens
järnverk bör kunna göra en hel del för att få till stånd en utökning på
detta område liksom också norrlandskommittén, och jag skulle tro, att även
efterkrigsplaneringskommissionen har sina ögon riktade på dessa förhållanden
i vad de röra efterkrigstiden. Jag undrar därför örn inte denna kommission
skulle kunna taga upp även ett spörsmål som detta och komma fram med
förslag till riksdagen. Jag anser, att det för närvarande finns så pass många
kommissioner och kommittéer, att man inte behöver tillsätta en specialutredning
för denna fråga. Det har begärts så många utredningar vid denna riksdag,
att jag inte förstår, hur de alla skola kunna effektueras. Vöre det inte
då lämpligt att försöka hänskjuta vissa frågor till pågående utredningar i
stället för att skapa till nya?

Den föreliggande motionen anser jag, i likhet med herr Oscar Olsson, ha
fått en mycket välvillig behandling. När vi på en enskild motion i statsutskottet
förordat ett anslag av 1 800 000 kronor till utbyggnad av Harsprånget, är
detta ju ett steg i den riktning motionärerna velat förorda, och jag tycker således
att motionärerna böra vara mycket nöjda med den behandling deras motion
i detta fall fått.

Att vi så småningom måste bereda möjligheter för en utökad industriell
verksamhet i Norrland är en självklar sak. Vi måste försöka bereda de människor
som bo diir uppe sysselsättning — det äro vi säkerligen allesamman
eniga örn. En utredning som denna bör därför inte bli alltför långt utdragen.
Jag hyser den uppfattningen, att föreliggande fråga säkerligen blir snabbare
utredd om den överlämnas till någon av de redan pågående utredningarna
än örn det tillsättcs en specialutredning.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Äng. möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med vad jag här yttrat få yrka bifall till deli vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr Myrdal framhöll med mycken styrka
att den utredning, som skall göras i denna fråga, måste verkställas utan dröjsmål.
Det förefaller mig ur objektiva synpunkter vara ganska egendomligt, ty
man torde väl kunna säga, att vid ingen tidpunkt framtiden varit så ogenomtränglig
och att vid ingen tidpunkt man haft så ringa kännedom om de förutsättningar,
som skola utredas, som just nu. Herr Myrdal angav själv, att en
utredning bör omfatta marknadsutsikterna och driftsförhållandena vid järnbruken.
Men hur stor kännedom kan man under de närmaste två åren tänkas
kunna förskaffa sig om hur marknaden kommer att te sig på längre sikt? Man
kommer antagligen att få mycket stor anledning att rätt snart revidera den
uppfattning man skulle komma till vid en utredning, som skulle företagas
just nu. Lika svårt torde det vara att under denna tid skaffa sig en överblick
över de ekonomiska förutsättningarna för en stor järnhantering i Norrbotten
även ur andra synpunkter. Vad veta vi t. ex. om varifrån vi skola hämta kol och
örn framtidens priser på dessa? Av erfarenheterna från förra kriget att döma
dröjer det kanske åratal innan man kan skaffa sig någon klar bild härom. Jag
anser därför, att tidpunkten är mycket illa vald att nu göra en utredning, och
jag har mycket svårt att förstå hur man så emfatiskt kan försäkra, att den
måste verkställas just nu.

Jag har lika svårt att förstå varför herr Myrdal, när han betraktar detta
projekt som ett utslag av statens planhushållande verksamhet, vilket han otvivelaktigt
gör, inskränker planhushållningen till att gälla endast detta område
och inte sätter in sin utredning i dess stora sammanhang, vilket väl dock är
varje statlig planhushållnings verkliga innebörd. Varför vill han inte följa norrlandskommitténs
råd att undersöka frågan örn en vidgad järnhantering i Norrbotten
under gemensamma förutsättningar med det övriga näringslivet i Norrbotten?
Det är möjligt, att denna hantering trots allt inte är den som har de
största framtidsmöjligheterna att bliva bärande för Norrbotten. Nu begränsar
man utredningen till att avse ett visst område av det norrbottniska näringslivet
och vill utreda dess förutsättningar på världsmarknaden, men man lämnar helt
å sido frågan örn vilken näringsform som man ur alla synpunkter främst bör
stödja i Norrbotten.

Jag är mycket tacksam för ett uttalande, som utskottet gjort, nämligen att
vid en utredning även järnverkets ställning och förhållande till den mellansvenska
järnindustrien bör upptagas till förutsättningslös undersökning. Detta
är ett ämne, som i annan form än i meningslösa fraser lämnats å sido vid
tidigare förslag örn ett successivt utbyggande av Norrbottens järnverk. Jag är
också ur renlighetssynpunkt glad åt att man nu äntligen deklarerat vad man
syftar till, nämligen en järnindustri i Norrbotten mer eller mindre av världsmått,
och att man lämnat bakom sig framgångssättet att steg för steg söka få
till stånd en statlig järnhantering i Norrbotten utan att klart säga ut sitt underförstådda
mål. Man började så smått med ett par tackjärnsugnar, för att sedan
tills vidare bygga på med thomasverk, och varje gång har man sagt, att man
inte ämnade gå längre. Det man sist åstadkommit har alltid angivits som det
bästa och rationellaste för Norrbottens del. Nu har äntligen masken kastats,
och ur den synpunkten är det tillfredsställande, att man kommit fram med
ett förslag, vars storleksordning icke går att överblicka — därtill är det alltför
vittomfattande — men som åtminstone icke lämnar oss i ovisshet örn frågans
vidd. Vi behöva ej längre vilseledas av en uppfattning, att man syftar

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Ang. möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)
endast till företag av begränsade dimensioner, utan få klart för oss att här
gäller det mycket stora förslag.

Det är ju redan förutsatt att järnhanteringen i Norrbotten skall underhjälpas
i form av billig malm, billiga frakter o. s. v. En sådan subventioner ing är alldeles
säkert en nödvändig förutsättning för att hanteringen överhuvud taget
skall kunna tänkas bära sig. Jag vill emellertid ifrågasätta örn man på denna
väg verkligen kan få till stånd den livskraftiga industri, som man tror sig om
att kunna skapa. Jag vill bringa i erinran hurusom man, när Norrbottens
järnverk på sin tid anlades, höll mycket hemligt med de kalkyler som lades
till grund för verket. Det har ju också visat sig, att dessa kalkyler inte på
något sätt hållit, och det har visat sig att de anläggningskostnader, man där
gjorde, måst ökas på undan för undan, så att verket blivit åtskilligt dyrare än
beräknat. Jag hoppas att den utredning, som nu kommer till stånd, måtte kunna
ske i offentlighetens fulla ljus och att vi skola slippa det smussel, jag
vågar säga det ovärdiga smussel, som tidigare bedrivits när det gällt Norrbottens
järnverk. Kunna vi få en klarläggning av hela denna fråga på ett objektivt
sätt med alla ekonomiska faktorer klart och tydligt framlagda till allmänt
bedömande, är därmed utan tvivel mycket vunnet.

Jag vill emellertid återkomma till vad jag började mitt anförande med. Jag
kan inte på något sätt se, att tidpunkten för närvarande är lyckligt vald för
denna undersökning. Jag tror att den har alla utsikter till att bli grundad på
premisser, som äro otillförlitliga. Ingen tidpunkt är sämre än den nuvarande,
och på den grund vill jag yrka bifall till den reservation, som är fogad till
utskottets utlåtande. Jag kan inte helhjärtat omfatta den heller, då jag tror
mindre på förutsättningarna för en järnhantering i Norrbotten än vad reservanternas
uttalande ger vid handen och ur många synpunkter skulle jag varit
mest höjd för att yrka avslag på hela motionen. Men då denna fråga ändock
kommit till det stadium vari den nu befinner sig och det gjorts så mycket
propaganda i den, kommer man väl inte ifrån att förr eller senare göra en undersökning,
så att frågan blir klarlagd och, enligt min mening, projekten reducerade
till sitt rätta värde. För ett klarläggande erfordras emellertid andra
förutsättningar än de för närvarande föreliggande.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Nordenson.

Herr Velander: Herr talman! Statsutskottets föreliggande utlåtande och den
diskussion, som här föres därom, är ett vittnesbörd örn hur snabbt utvecklingen
fortskrider. Under den sista månaden förra året diskuterades här i kamrarna
frågan örn malmförädlingen i övre Norrland, närmast i anslutning till
de utbyggnadsplaner som förelågo beträffande Norrbottens järnverk. Det rådde
då olika uppfattningar örn i vilket tempo dessa utbyggnadsplaner skulle
fullföljas. Det gällde huruvida man skulle komplettera anläggningen med den
tredje elektriska tackjärnsugnen och thomasverket eller därutöver också ga
in för ett valsverk. Man stannade emellertid för att låta valsverket tills vidare
anstå. Utredningen örn dess behövlighet förväntade man skulle i sinom tid
verkställas av ledningen för Norrbottens järnverk. Jag ^skulle tro, att planeringskommissionen,
som i det sammanhanget velat gå något längre än departementschefen
och med honom riksdagen, inte anknöt sina projekt till någonting
annat lin just Norrbottens järnverk.

Det spörsmål, som här föreligger, kopplar loss från Norrbottens järnverk
och den utveckling, som beträffande detta kan anses påkallad. Här förordas
visserligen en utredning, men man är så positivt inställd, att det förefaller
mig som om man utan vidare vore beredd att förorda en mycket omfat -

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1915.

Äng. möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)
tande malmförädlingsindustri i Norrbotten. Jag får också det intrycket, att
statsutskottets ärade ordförande hade rätt, när lian sade, att delina utredning
kunde komma att förtjäna beteckningen mammututredning. Det är klart, att
jag såsom norrlänning och såsom ledamot av norrlandskommittén har ett mycket
stort intresse för vad som sker i Norrland och att jag är synnerligen angelägen
örn att Norrland beredes alla möjligheter att utnyttja sina naturtillgångar
för att därigenom kunna gå en tillfredsställande utveckling till mötes. Man
får dock inte låta fantasien löpa hur som helst. Norrlandskommittén har ju
till uppgift att utreda de allmänna förutsättningarna i nämnda avseenden.
Den har sålunda bl. a. att närmare studera eller klarlägga Norrlands naturtillgångar,
dess malmer, dess skogar, dess vattenfall och andra ting.

Nu föreslås emellertid här en specialutredning, som skall taga sikte på en
utvidgning av malmförädlingsindustrien i Norrbotten. Norrlandskommittén har
i detta sammanhang yttrat, att de allmänna förutsättningarna för näringslivet
i Norrland bättre borde klargöras, innan man inlåter sig på en utredning av
ett projekt av den omfattning som här föreslagits. Vare sig det tillsättet en
särskild kommitté eller ej, kan utredningen inte, synes det mig, se bort från
vad som döljer sig under begreppet: de allmänna förutsättningarna. Till dessa
allmänna förutsättningar hör självfallet exempelvis kommunikationsväsendet
och därmed transportkostnaderna. Detta är en faktor, när det gäller Norrland
och dess problem, av en sådan storleksordning, att jag skulle tänka mig, att det
är få i denna kammare som reflekterat över vad den egentligen betyder. Örn
man skall kunna komma, fram till några bärande kalkyler vid den planering,
som utskottsmajoriteten här tar sikte på, är det alldeles klart, att man också
måste klarlägga kommunikationsväsendet, dess betingelser och möjligheterna
till en kraftig reduktion av transportkostnaderna; detta sistnämnda utgör en
nödvändig förutsättning för att de norrländska produkterna skola kunna föras
ut i marknaden. Av största betydelse är självfallet också frågan örn hur våravattenkrafttillgångar
skola och lämpligen böra utnyttjas. I det nästföljande
utlåtandet från statsutskottet på föredragningslistan förekommer också en
passus, som pekar i den riktningen, att utskottet i andra sammanhang inte
lämnar dylika synpunkter ur räkningen. Där heter det nämligen: »Av verkställda
utredningar framgår emellertid, att man redan nu måste börja räkna
med den tidpunkt, då våra vattenkrafttillgångar skola vara praktiskt taget
helt exploaterade. Bland fackmännen anses också, att man så småningom måste
börja taga hänsyn till att den svenska vattenkraftens användning för tillverkningar,
vilka kräva så stora energimängder till så lågt pris som kväveprodukterna,
utgör en mindre god nationell hushållning.» Varför abstraherar man
från dylika synpunkter, när det gäller malmförädlingen i övre Norrland? Den
som får i uppdrag att verkställa utredningen därom kan emellertid icke underlåta
att klarlägga även dessa spörsmål. Då frågar jag mig: skall detta verkställas
genom den specialutredning, som man här tar sikte på, eller av norrlandskommittén?
Det kan möjligen sägas, att utredningarna skola ske i samråd
mellan de olika kommittéerna eller att dessa skola ha kontakt med varandra.
Men, örn man förutsätter detta, förstår jag ändå inte hur det skall bli möjligt
att påskynda den nu ifrågasatta specialutredningen, så att den sker snabbare
än örn man låter utredningsarbetet utföras av norrlandskommittén. Denna
bär självfallet redan börjat »lukta» på dessa utomordentligt betydelsefulla frågor,
och en specialutredning kommer inte förbi dem.

Det förekommer i utskottets utlåtande en passus, som jag gärna skulle vilja
få närmare klarlagd. Det heter i utlåtandet, att en specialutredning bör företagas
»jämsides med de utredningar i hithörande ämnen, som norrlandskommittén
har under behandling». Vad menas egentligen med detta? Om jag tolkar

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Ang. möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)
herr Myrdals uttalande riktigt, måste han mena., att denna specialutredning —
som ju sättes i gång sedan norrlandskommitténs utredningsarbete börjat och
som företages eller äger rum jämsides med detta utredningsarbete — skall, alldeles
oberoende av hur norrlandskommitténs arbete pa förevarande område fortskrider,
snabbt kunna slutföra sin uppgift. Jag ifrågasätter örn detta verkligen
är möjligt! „

Örn nu denna specialutredning tillsättes, uppkommer en annan fråga av mycket
stor betydelse, den nämligen hur norrlandskommittén skall inrätta sig. Det
pågår redan en del andra utredningar, vilkas kompetensområden, så att säga,
delvis sammanfalla med norrlandskommitténs. Så är fallet med den stora elkraftutredningen,
hamnutredningen, trafikutredningen och måhända även andra
utredningar. Härtill kommer nu denna specialutredning, som direkt griper
in i norrlandskommitténs arbete. Det är inte så lätt att avgränsa de olika kommittéernas
kompetensområden. Och det kan väl näppeligen vara någon mening
med, örn nu denna specialutredning tillsättes, att norrlandskommittén skall
fortsätta sitt utredningsarbete i fråga örn kommunikationsväsen, transportkostnader,
vattenkraftens utnyttjande och en hel del andra ting, som specialutredningen
ovillkorligen måste ha för sig klarlagda, innan den kan nå fram till något
arbetsresultat eller slutligt ståndpunktstagande.

Då jag icke tillhör statsutskottet, har jag icke någon anledning att ytterligare
fördjupa mig i detta ämne. Men jag har såsom ledamot av norrlandskommittén
velat framhålla, att åtminstone jag för min del — hur norrlandskommittén
såsom sådan ser saken, tillkommer det inte mig att klarlägga, men torde
detta framgå av dess i ärendet avgivna utlåtande — inte förstår att man kan
vinna någonting genom den ifrågasatta specialutredningen. Man bryter måhända
i stället sönder ett utredningsarbete, som organiskt hänger samman och
som måste förutsättas kunna bilda en tillfredsställande grundval för bedömandet
av hithörande spörsmål, när resultatet därav en gång^föreligger.

Jag kan sålunda, herr talman, inte komma fram till någon annan ståndpunkt
än ett instämmande i det yrkande som redan ställts och som går ut på ett bifall
till reservationen.

I herr Velanders yttrande instämde herr Tjällgren.

Herr Myrdal: Herr talman! Jag skall tillåta mig att ge ett par korta
repliker. _ .

Först ett svar på en fråga av herr Heiding, som gjorde ett överslag över
de olika möjligheterna att få denna fråga utredd. Han konstaterade, att det,
såsom även reservanterna påpekat, finns en styrelse för Norrbottens järnverk,
som kan göra utredningen. Vidare framhöll han, ha vi norrlandsutredningen,
som också är intresserad av saken. Herr Heiding sporde sedan, örn inte efterkrigsplaneringskommissionen
också är sysselsatt med detta spörsmål.^ Härpå
kan jag svara, att det är kommissionen inte. Vi lia i samband med vår prövning
av den fråga som var före vid höstens riksdag tagit upp det allmännare
problemet örn järnverkets utbyggnad på längre sikt. På den punkten ha vi
sagt att frågan bör till de angelägnare efterkrigsplaneringsuppgifterna, som
böra skyndsamt utredas, och vi ha hemställt just om en utredning i linje med
vad utskottets majoritet här gjort. Bakom denna hemställan stodo, som jag
redan nämnt, även folkpartiets och bondeförbundets representanter. I själva
verket förhåller det sig så, att ej heller i den reservation, som då avgavs.av
högerns och industriföretagarnas representanter, gjordes det någon invändning
mot vårt förslag om en sådan specialutredning, utan man byggde tvärtom sitt
avstyrkande av ett thomasverk på att man skulle behöva denna utredning för
att kunna taga ståndpunkt till frågan.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Äng. möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)

Herr Wistrand lämnade en upplysning, som icke kommit fram hos tidigare
talare för reservationen, nämligen att reservationen kan användas såsom ett
medel till att fa ett uppskov i utredningsarbetet. Örn jag förstod herrar
J. B. Johansson och Heiding rätt, var det deras mening att det sätt för

utredningens verkställande, som de förordade, icke skulle behöva betyda _

vilket jag däremot förmenar — ett uppskov, utan att det snarare skulle innebära
den genaste och snabbaste vägen fram till ett resultat. Jag misstänker
emellertid att herr Wistrand har rätt.

o skall tillåta mig att taga upp. några av de synpunkter som han angav
såsom skäl för uppskov med utredningen. Han menade — och däri ger jag
honom alldeles rätt — att det just för närvarande är mycket svårt att överblicka
vad som kommer att hända framför allt på det internationella området
i sådana hänseenden, som äro av betydelse för räntabiliteten av ett stort järnverk
i Norrbotten. Det är svårt att säga, varifrån man kommer att kunna få
kol i framtiden och hur dyrt kolet kommer att bli. Det är svårt att säga vad
som kommer att hända med de stora ruhrindustrierna, hur det kommer att
ställa sig med järnindustrien i England och hur det kommer att ligga till på
marknaderna överallt i världen.

Jag blev emellertid förvånad, när herr Wistrand i själva denna svårighet
att nu överskåda den ekonomiska situationen såg ett skäl för ett anstånd, innan
man satte i gång utredningsverksamheten. Jag för min del ser saken
tvärtom. Just därför att sa mycket nu är osäkert och dunkelt såvitt angår
fi arn tiden, är det angeläget att vi sa snabbt som möjligt söka orientera oss
i förutsättningarna och villkoren för den utveckling, som kommer att leda
fram till de framtida förhållanden, vilka bliva bestämmande för vårt näringsliv
och lönsamheten av en järnindustri i Norrbotten. Jag skulle vilja säga att
jag är glad. över att den inställning till detta problem som herr "Wistrand givit
uttryck åt icke är den, som gör sig gällande hos de stora företagarna inom det
svenska näringslivet. Om sa vore fallet, skalle jag känna mig mycket dystrare
inte bara för den .privata företagsamheten, utan överhuvud taget för den hittillsvarande
organisationen av vårt ekonomiska liv. Våra företagare äro emellertid
tvärtom, liksom jag, av den uppfattningen, att då läget nu är så obestämt,
bör nian just därför sa snabbt som möjligt söka orientering i problemen.
Det är även en annan sak som är utmärkande för deras inställning, nämligen
att det i denna tid icke minst gäller att vara beredd att taga risker
vid investeringar. När nu staten uppträder såsom företagare, bör den enligt
min mening icke minst i det hänseendet lära av de privata företagen. Det
skulle ju vara det mest besynnerliga av allt, då de privata företagarna inte
anse.de
redningar och heller inte en anledning att inte taga risker, örn de samtidigt
skulle vilja övertyga oss såsom representanter för statens företagarverksamhet
att vi däremot på grund av de osäkra förhållandena böra sluta inte bara
att företaga, utan även att utreda hur vi skola företaga.

Det är ytterligare en punkt, där jag skulle vilja polemisera mot herr Wistrand.
Det gäller denna utrednings insättande i vad han kallade det stora
planhushållningssammanhanget. Han förmenade — herr Velander har sedermera
gjort sig till tolk för en liknande uppfattning — att vill man lägga
planmässighetssynpunkter pa en sadan bär fråga, bör den inordnas i sitt
större sammanhang, och detta inordnande skulle ske i norrlandsutredningen.
För min del skulle jag vilja säga, att det får vara någon måtta med sammankopplingar.
Vi kunna icke behandla allting på en gång, utan vill man
ha ett förnuftigt utredningsväsen, får man så långt det är möjligt bryta ut

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Äng. möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)
specialfrågor, som kunna behandlas såsom sådana. Annars får man en så
tung utredningsapparat, att man ingenstädes kommer.

Herr Velander frågade, hur man tänker sig att en specialutredning skall
arbeta jämsides med norrlandskommittén. För mig förefaller detta mycket
lätt. Det är givet att utredningen skall införskaffa och använda sig av alla
de upplysningar och det material som norrlandskommittén kan åstadkomma.
Jag föreställer mig att det skulle bli ett mycket idealiskt samarbete, även
örn specialutredningen innebär att man kallar till sig en del speciell sakkunskap,
som inte finns i norrlandsutredningen, och att man riktar in vissa
personers huvudsakliga arbete på just denna viktiga fråga.

Herr Wistrand sade i det sammanhanget, att han var tacksam för att man
nu har observerat och erkänt att frågan örn Norrbottens järnverks vidare utbyggnad
bör bedömas med hänsyn till den mellansvenska järnindustrien. Detta
är en ståndpunkt, som majoriteten i utskottet intagit och som därförut efterkrigsplaneringskommissionen
intagit. Nu är denna vidare synpunkt på frågan,
liksom naturligtvis även den internationella aspekten, ett särskilt skäl,
varför jag menar att den inte så direkt och självklart tillhör enbart norrlandsproblemen
som man eljest antar. När herr Wistrand är tacksam för att man
nu vill lägga denna vidare nationella synpunkt på frågan, föreställer jag
mig att han inte borde vara tillfreds med att styrelsen för Norrbottens järnverk
skall verkställa utredningen. Det är väl dock för mycket begärt, att
styrelsen för detta företag skulle taga sig för att lägga denna folkhushållningssynpunkt
på utbyggandet av sitt företag. Styrelsen får antagas liksom
alla andra styrelser arbeta i första hand med hänsyn till sitt eget företags
intresse. I den synpunkt som herr Wistrand här framhållit ser jag således ett
skäl, och ett viktigt skäl, varför denna fråga bör brytas ut och varför utredningen
icke bör handhavas vare sig av järnverkets styrelse eller av norrlandsutredningen.

Till slut skulle jag emellertid vilja instämma med herr Wistrand på en
både för mig och, som jag vet, för honom mycket viktig punkt. Han var
inne på frågan örn subventioner, dolda subventioner i form av billiga malmpriser
och billiga frakter och jag förmodar alla möjliga andra dolda metoder
för subventionerad statlig verksamhet. Han påstod, dock utan närmare bevisning,
att den nödvändiga förutsättningen för att en järnverksindustri i
Norrbotten skulle bära sig vore att den av staten förseddes med en hel del
sådan där dold subventionering. På den punkten kan jag icke dela hans uppfattning.
När vi inom efterkrigsplaneringskommissionen behandlade denna
fråga, gåvo vi klart till uttryck att den ledande principen bör vara att järnverket
med de förutsättningar som finnas skall vara i stånd att utan statlig
subventionering uppträda på såväl hemma- som exportmarknaden. Överhuvud
taget lia vi under vårt arbete vid flera tillfällen just funnit anledning till
enighet örn att statlig företagsverksamhet bör drivas efter fullt affärsmässiga
grunder och redovisas fullt affärsmässigt. Mitt instämmande med herr Wistrand
innebär alltså, att när man skall planera denna statliga järnindustri i
Norrbotten, bör en ledande princip vara att planläggningen skall ske så att
industrien kan bära sig själv med hänsyn till de gynnsamma förutsättningar
som faktiskt finnas för en järnindustri i Norrbotten. Det är min uppfattning
— jag kan naturligtvis nu inte i detalj motivera den — att detta bör vara
möjligt. Då herr Wistrand har en annan uppfattning, skulle jag till slut vilja
säga, att det finns framstående järnindustrimän här i landet, som lia sagt
mig, att om de se på denna fråga ur affärsmässiga synpunkter på samma
sätt sorn man bedömer enskild företagsamhet, nå de den uppfattningen, att
det hör finnas förutsättningar för en verksamhet som skall bära sig utan
subventioner, vare sig öppna eller dolda.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Äng. möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)

Herr Wistrand erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
När jag talade örn subventionering, berodde det på att jag trott mig hos utskottet
läsa en rekommendation därtill. Det talas i utlåtandet örn en vidsynt
malmförsäljningspolitik, och att taxepolitiken bör kunna inriktas på att bjuda
billiga transporter på den bana som det här är fråga om. Jag har verkligen
tolkat det som örn man avsåge att tillskapa ett subventionsförfarande av samma
art som i viss mån redan tillämpas i fråga örn Norrbottens järnverk.

Men det var inte detta som närmast föranledde mig att begära ordet. Det var
herr Myrdals yttrande att jag har en annan inställning i detta fall än näringslivet
självt. Det är klart att näringslivets män nu söka att så fort som möjligt
nå kontakt med marknaderna och komma i gång med den export som länge varit
stängd. Detta är en sak. En annan sak är att investera stora nyanläggningar
innan, man ser någorlunda klart om man skall få marknad för dessa nyanläggningars
produktion.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Myrdal, som yttrade: Herr
talman! Jag är glad att veta att man inom det enskilda svenska näringslivet
inte bara, som herr Wistrand nu sade, inskränker sig till att söka orientera sig,
så att man så fort som möjligt kan komma ut med sina produkter, utan lyckligtvis
planlägger man mycket stora rationaliseringar och investeringar överallt
inom den svenska storindustrien. Och man gör detta på grundval av de
osäkra uppskattningar man nu kan göra och är intresserad av att krmna göra
det så snabbt som möjligt. Detta förhållande är i själva verket ett av skälen
till att man kan se ganska gynnsamt på framtiden, och jag menar, att staten
här bör handla på samma framsynta sätt som de enskilda företagarna.

Herr Wistrand erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Tacka för
att man gör rationaliseringar! Men det är ju inte det som det här är fråga om,
utan här är det ju fråga örn att lägga upp en stor ny industri.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Genom herr Myrdals inlägg
i debatten ha vi fått klarlagt, att det rör sig örn industriella anläggningar av
den storleksordning, som motionärerna förutsatt. Det är således inte fråga örn
att utbygga Norrbottens järnverk i etapper, utan det är fråga örn en utredning
örn att tillskapa storindustri på olika platser i Norrland, och herr Myrdal uttalade
i sitt första anförande, att han fann det naturligt, att staten skulle göra
stora botteninvesteringar i en sådan blivande storindustri. Vi ha av representanten
för norrlandskommittén herr Velander fått ytterligare bekräftelse på
vad som anvisas i direktiven för denna kommitté, nämligen att förutsättningarna
för det hela äro, att kommunikationsväsende, vattenkraftsförsörjning, krafttaxor
och allt dylikt, som är själva underlaget för en industri, först klarlägges
genom en ingående undersökning. Med denna uppgift är norrlandskommittén
för närvarande sysselsatt.

En talare — herr Oscar Olsson — säde, att frågan komme att försenas, örn
den skulle utredas genom norrlandskommittén. Men även örn det tillsättes en
särskild utredning, kan inte denna komma någon vart, förrän norrlandskommittén
har framlagt resultatet av sin grundläggande utredning.

Sedan vill jag framhålla, att åtskilliga motsättningar förefinnas i herr Myrdals
båda inlägg. Han talade först om de stora botteninvesteringar, som staten
skall göra i denna storindustri — som jag förmodar på skilda platser i Norrbotten
— och uttalade då, att han hoppades på exporten och att framtiden
således skulle te sig ljus. Men i sitt senare anförande sade han, att framtiden

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Ang. möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)
är dunkel, att det råder osäkerhet och att nian just på grund därav behöver en
utredning. Den av utskottet föreslagna kommittén skall således också utreda
exportmöjligheterna och de osäkra förhållandena på utlandsmarknaden. Innan
man ger sig in på ett sådant företag, måste man från början anlägga ekonomiska
synpunkter, och man måste strängt anlägga sådana konkurrenssynpunkter,
som beröra den svenska järnindustrien i hela landet.

Jag instämmer i ett uttalande, som också står i motsättning till ett tidigare,
nämligen då herr Myrdal säger, att denna fråga inte får ses enbart som en norrlandsfråga.
Det är riktigt. Man kan inte komma förbi, att man även måste undersöka
möjligheterna att uppehålla den mellansvenska och den övriga industrien,
därest det uppstår konkurrens från en ny, stor —• enligt herr Myrdals
mening mycket stor — statssubventionerad industri i Norrbotten. Det är väl
ändå inte meningen, att man skall sätta i gång en utredning örn en dylik storindustri,
en utredning som kanske ger till resultat, att den hjälper den utländska
konkurrensen att slå ihjäl åtskilliga av de tidigare uppbyggda svenska
företagen.

Utredningen kan aldrig komma förbi alla dessa problem, varken dem som
norrlandskommittén sysslar med eller dem som sammanhänga med konkurrenskraft
och ekonomiska förutsättningar. Men samtidigt säger herr Myrdal liksom
utskottsmajoriteten, att utredningen skall igångsättas skyndsamt. Man får
inte lov att vänta, ty en utredning genom norrlandskommittén skulle försena
frågan. Men vi ha ju av herr Velanders anförande fått klart för oss, att det är
omöjligt att åstadkomma en sådan skyndsamhet. Nej, det har blivit en allmän
utredningsyra örn allt möjligt från det största till det minsta, utan hänsyn till
örn de begärda utredningarna kunna leda till praktiskt genomförbara resultat.
Jag tror, att denna utredningsyra råkar ut för ett bakslag, när det kommer att
visa sig, dels att utredningsapparaten här i landet är så överansträngd, att det
inte finns tillräckligt många kvalificerade krafter för att göra alla utredningarna,
dels också att resultatet av utredningarna kan bli ett helt annat än vederbörande
trodde.

När vi reservanter anvisa den försiktigare vägen att låta saken komma genom
styrelsen för Norrbottens järnverk med eventuella förslag till utbyggande
av detta verk, säger herr Myrdal, att järnverkets styrelse är så strängt upptagen,
att den inte har tid därmed. Det är ett mycket egendomligt uttalande.
''Styrelsen sysslar för närvarande med just den utbyggnad, som beslöts i höstas
men som inte är av samma storleksordning som den det nu talas om. Vad man
kan fordra av styrelsen för Norrbottens järnverk är, att vi få papperen på bordet
örn de ekonomiska driftresultaten för denna statsägda industri. Det kan
hända, att styrelsen måste arbeta hårt för att få fram driftresultat, som kunna
ge stöd för en fortsatt expansion av industrianläggningar av denna typ.
När reservanterna ha velat i verkligt positiv riktning tillstyrka medel för påbörjande
av Harsprångets utbyggnad, är detta en väg, som är möjlig att nu
omedelbart beträda, och vattenfallsstyrelsen är inriktad på att göra detta. Jämpides
med norrlandskommitténs utredning om kommunikationer, vattenkraft,
frakter och dylikt och förutsättningar för näringslivet i övrigt, är det väl mycket
lämpligt att här lägges en god grund genom förberedelser för att bygga ut
Harsprånget. Dess slutliga utbyggnad kräver många, många miljoner och tar
lång tid. Men även reservanterna äro positivt inställda till en ökning av krafttillgången
i Norrbotten genom ett fullföljande av en sådan ^byggnadsplan.

Det skulle vara mycket egendomligt, örn man inte i ett sådant läge skulle
nöja sig härmed i stället för att ge sig in på en utredning med så många osäkra
faktorer, en utredning som skall omfatta anläggande av storindustri, var den
skall ligga, vilka kommunikationer som erfordras, vilka fraktsatser som skola

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Äng. möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)
tillämpas och vilka malmer som skola utnyttjas, en utredning: som skall omfatta
export- och importmöjligheter och de ekonomiska förutsättningarna överhuvud,
med andra ord en sådan utredning som i sina grundläggande drag redan
pågår inom norrlandskommittén. Jag föreställer mig, att örn man vill närmare
överväga detta problem och tänka sig in i vad som i dagens läge är klokast,
finner man, att det är att ansluta sig till reservanternas förslag.

Herr von Heland: Herr talman! Det synes mig, som örn man blåst upp denna
debatt till att bli alltför mycket partiskiljande. Det är då främst talare från
socialdemokraterna och högern, som gjort meningsskiljaktighetema i utskottet
till en stor sak, medan jag för min del hela tiden ansett, att skillnaden mellan
utskottets förslag och reservanternas varit mycket liten.

Visst är det för närvarande — såsom herr J. B. Johansson anför — ett slags
utredningsyra eller utredningsraseri, och därför kan det vara befogat, att man
sovrar alla de utredningskrav, som i år ha förelagts riksdagen, men vid denna
sovring bör man väl bevara de viktigaste utredningsförslagen. Dit. räknar åtminstone
jag utredningar, som kunna befordra det svenska näringslivet, och
jag kan inte förstå annat än att det här föreliggande förslaget till utredning
kan komma att gagna det svenska näringslivet. Man har ofta sagt i riksdagen,
att man särskilt måste tänka på Norrland och norrlandslänen. där det inte är
så väl ordnat, och då främst kanske på Norrbotten. Jag trodde, att vi i kammaren
voro överens örn att staten i Norrbotten äger praktiskt taget samtliga
naturtillgångar. Dessutom är det konstaterat, att man i Norrland har ett relativt
högt födelsetal, och att det kan bli nödvändigt att ordna sysselsättningsfrågorna
där, vilket kan bli mycket svårt. När nu läget är sådant •— och härom
råder det inte några olika uppfattningar alls — synes det mig naturligt, att
man, såsom anförts från planeringskommissionen, rekommenderar, att staten
ordnar botteninvesteringarna i detta län. Efter vad jag förstår kan detta inte
göras genom det enskilda initiativet, eftersom staten äger naturtillgångarna.
Likaså kan man konstatera, att örn staten på detta sätt ordnar investeringar,
så kommer detta att befordra det enskilda näringslivet. Örn staten sätter i
gång stora företag, kommer nämligen därutav att följa, att också det enskilda
näringslivet tar fart.

Nu äro ju, såsom jag påpekade i början, håde utskottets förslag och reservanternas
ytterligt välvilliga, och jag förstår inte, att denna debatt har rivits
upp så som skett. Den lilla tvisten gäller faktiskt endast vem som skall göra
den utredning, som alla äro ense om skall göras. Skillnaden är ju mycket liten,
och man går heller inte alls efter partilinjer.

Nu har redan herr Myrdal besvarat den fråga, som herr Heiding ställde,
huruvida inte efterkrigsplaneringskommissionen skulle kunna göra den utredning,
som förordas. Det är ju så lyckligt, att vi kunnat konstatera, att planeringskommissionens
arbete står inför sitt avslutande -—• bara några delvis
rätt långt komna betänkanden återstå — och att kommissionens arbete skall
kunna anses vara slutfört framåt hösten, kanske till glädje för alla dem som
funnit detta arbete mycket oroande. Planeringskommissionen har också framlagt
sin uppfattning örn norrlandsfrågorna i ett betänkande, som i korthet delvis
redovisats av herr Myrdal.

Då reservanterna föreslå, att man skulle kunna tänka sig, att styrelsen för
Norrbottens järnverk skulle kunna utföra den ifrågavarande utredningen, får
jag instämma med herr Myrdal, att man inte skall fordra, att en styrelse för
ett järnverk skall utreda dylika vidlyftiga frågor, utan härför behövs det säkerligen
särskilda utredningsmän.

Vidare peka reservanterna på att norrlandskommittén kan ta hand örn denna

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Ang. möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)
utredning, och enligt herr Velander, som är ledamot av kommittén, kommer
även denna att uppmärksamma dessa viktiga frågor. Som herr Velander sade,
har kommittén redan börjat ta itu med dem. Jag är liksom andra talare här
rädd för att om norrlandskommittén skall utreda även denna fråga och kanske
andra liknande frågor, kommer kommittén att få alltför stor arbetsbörda. Men
jag har konstaterat, att utskottet inte begär en särskild kommitté för denna
utredning, utan endast förordar, att det skall bli en allsidig utredning. Jag
skulle tro, att örn det nu blir riksdagens beslut, att en utredning skall komma
till stånd, och örn regeringen vid underhandlingar med norrlandskommittén
finner, att denna kan åta sig även denna uppgift, regeringen kommer att överlåta
utredningen till kommittén. Men om norrlandskommittén säger, att den
inte hinner gå in på en sådan specialfråga, måste regeringen tillsätta en särskild
utredning.

Herr Wistrand var med hänsyn till den ovissa framtiden tydligen överhuvud
taget emot förslaget att utöka järntillverkningen i Norrland. Ja, visst ar framtiden
osäker och visst är det så som jernkontoret framhöll inför planeringskommissionen,
att det före kriget knappast fanns något land, som hade så billigt
handelsjärn som Sverige på grund av att andra länder konkurrerade på vår
marknad. Men det är ett faktum, att vi inte äro och inte ha varit självförsörjande
i fråga örn järn, trots att vi kallas för ett järnland. Det finns ju möjligheter
att utöka järnproduktionen även för landets egen skull, och då är att
märka, att särskilt när det gäller specialstål Sverige är ett av de främsta exportländerna
i världen.

Med hänsyn härtill kan jag inte förstå, varför man inte skulle kunna verkställa
en utredning för att se, örn det finnes plats för ytterligare järnproduktion
inom landets gränser. Herr Myrdal har ju påpekat, hur planeringskommissionen
med skärpa uttalat sig mot att statliga företag skola subventioneras,
och med detta uttalande voro högerns och industriens representanter överhuvud
taget liksom socialdemokraterna och övriga ledamöter synnerligen belåtna.
Det synes mig, att uttalandet borde ges så stor publicitet som möjligt, så att
man fick klart för sig här i landet, att de farhågor, som man på vissa håll
hyser, att planeringskommissionen kommer att förorda subvention åt statliga
företag, äro ogrundade, i det att kommissionen, vars majoritet är socialdemokratisk,
klart uttalat sig häremot.

Herr Wistrand anförde också, att tidpunkten nu vore olämplig att sätta i
gång en utredning, emedan framtiden var så osäker. Just av denna anledning
förefaller det mig, som om det vore lämpligt att verkställa en del utredningar
rörande näringslivet.

Jag började mitt anförande med att säga, att det är så liten skillnad mellan
utskottets förslag och reservanternas, att man faktiskt skulle kunna rösta på
vilket som helst. Men då jag tycker, att utskottet mera bestämt än reservanterna
uttalat sig för en utredning, kommer jag med hänsyn till mitt ställningstagande
i planeringskommissionen att rösta för utskottets förslag.

Häri instämde herr Andersson, Jones Erih.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7,30 eftermiddagen.

Herr Velander: Herr talman! I mitt förra anförande började jag med att
säga, att utskottets utlåtande och den förda diskussionen äro ett vittnesbörd
örn hur snabbt utvecklingen skrider fram eller kanske rättare hur snabbt meningarna
växla. Det förefaller mig, som om herr von Helands uttalande också
är ett vittnesbörd därom. Det genomgående i hans inlägg var — och denna

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Äng. möjligheterna för en metallur gisli storindustri i Norrbotten. (Forts.)
synpunkt Ilar framförts från annat håll — att norrlandskommittén har fått och
får så stora uppgifter, att den inte går i land med dem. Denna uppfattning
företrädde inte herr von Heland, när han var med och fattade det beslut i riksdagen,
som ledde till norrlandskommitténs tillsättande. Kommitténs uppgift
skulle vara en samordning och koordinering av då föreliggande utredningar
och uppslag och dessutom ett därpå fotat vidgat utredningsarbete. Detta skulle
i främsta rummet ta sikte på det norrländska näringslivets förkovran och därmed
självfallet också, för att nian skall kunna ge sig i kast nied den uppgiften,
ett klarläggande av förutsättningarna för detta näringsliv. Varken herr Myrdal
eller herr von Heland har emellertid på något sätt velat besvara den fråga,
som jag ställde och var angelägen att få svar på, nämligen huruvida den snabbutredning,
som nu skall igångsättas, kan slutföras, innan man närmare klargjort
dessa förutsättningar. Till dessa höra ju vårt kommunikationsväsen och
därmed transportkostnaderna, vara vattenkrafttillgångars lämpliga utnyttjande
och en hel del andra ting.

Herr von Heland säger, att vad här tvistas örn är en mycket liten sak. Det
är möjligt, att det förhåller sig så. Jag tror emellertid, att herr von Heland
är ensam örn denna mening. Det finns inte någon, som här i kammaren utom
herr von Heland har uttalat en sådan uppfattning; alla lia ansett, att det här
gäller en mycket omfattande, en betydelsefull angelägenhet.

I det sammanhanget uttalar herr von Heland, att det viktigaste, det som alla
ta sikte på, blir tillgodosett genom ett bifall till utskottsmajoritetens förslag.
Företagsamheten i Norrland kommer da att befordras, och det bör ske genom
att staten sörjer för botteninvesteringarna. Vad menar förresten herr von Heland
med botteninvesteringar? Även spörsmålet därom bör väl klarläggas. Man
skall val veta, hur mycket pengar som behöves för det eller det ändamålet, och
man skall också ha klart för sig, hur mycket av dessa pengar som överhuvud
taget kan beräknas nå åtminstone en viss grad av förräntning. Det räcker
inte med herr Myrdals upprepade deklarationer, att järnindustrien för vårt
lands, vidkommande befinner sig i ett så gynnsamt läge eller har så goda förutsättningar,
att den gården lysande framtid till mötes. Det är att hoppas, att
herr Myrdal har rätt på denna punkt. Ingen skulle känna nedslagenhet eller
missräkning över det. Men ser man saken mot bakgrunden av den svenska järnhanteringens
utveckling alltifrån den tidpunkt, då man kan tala om en järnhantering
här i landet och tills nu, finner man, att dess möjligheter under
olika skeden ha växlat i mycket stor utsträckning. Man har ena gången befunnit
sig i en djup vågdal, så djup, att man knappast vågat hoppas på att
kunna komma upp. därur, och andra gången har man varit på toppen av en
högkonjunktur. .Manga skäl tala säkerligen för att man bör räkna med dylika
växlingar även i fortsättningen.

Jag kan inte annat, herr talman, än vidhålla mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Herr voll Heland: Herr talman! Herr Velander har tydligen missuppfattat,
vad jag säde örn frågans storleksordning. Jag instämmer med herr Velander
i att sakfrågan är mycket stor. Vad jag anförde var, att skillnaden mellan
utskottets .och reservanternas förslag är liten och att jag därför inte förstod,
att. det blåses upp en så stor debatt örn huruvida man skall följa utskottets
linje eller reservanternas.

Sedan frågade herr Velander, hur man skall kunna fullfölja en utredning örn
utvidgad metallurgisk industri, utan att norrlandskommittén g.iort vissa grundläggande
utredningar. Det är möjligt, att en del sådana måste göras, innan den
av utskottet förordade utredningen kan bli färdig. Sambandet mellan rege -

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Äng. möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (Forts.)
ringen och norrlandskommittén kan väl inte vara så dåligt, att inte ett önskemål
örn utredning angående metallurgisk storindustri i Norrbotten skall kunna
förverkligas på det mest praktiska sättet. Sambandet måste väl tvärtom vara
mycket gott, eftersom en statssekreterare sitter som ordförande i norrlandskommittén.
Herr Veländers farhågor, att regeringen och norrlandskommittén
inte skola komma överens, förstår jag inte.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 133, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—77;

Nej—43.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 134, i anledning av väckta mo-ft» utbyggnad
tioner örn utbyggnad av kvävegödningstillverkningen. av kväve I

två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr tillverkningen.
B. Nilsson m. fl. (I: 166) och den andra inom andra kammaren av herr O.

Werner m. fl. (II: 171), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa därom, att hela frågan örn såväl tillgodoseendet
av det inhemska jordbrukets behov av artificiell kvävegödning som jämväl
anläggandet eller utbyggnad av den industriella kvävegödningstillverkningen
medelst elektrometoden, med hänsyn jämväl tagen till eventuella exportmöjligheter,
måtte skyndsamt utredas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 166 och II: 171 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Om utbyggnad av kvävegödningstillverkningen. (Forts.)

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Svensson i Grönvik
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna och alltså hemställa,
att riksdagen mätte, med bifall till motionerna I: 166 och II: 171, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att hela frågan om såväl tillgodoseendet av det inhemska
jordbrukets behov av artificiell kvävegödning som jämväl anläggandet
eller utbyggnad av den industriella kvävegödningstillverkningen medelst elektrometoden,
med hänsyn jämväl tagen till eventuella exportmöjligheter, måtte
skyndsamt utredas.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Då jag varit med om att väcka den
motion, som behandlas i detta utskottsutlåtande, skall jag be att få säga några
ord till förmån för den reservation, som avgivits med hemställan örn bifall till
motionen.

Denna fråga är likartad med den som vi nyss diskuterat och fattat beslut
örn. En liknande motion i detta ärende väcktes i fjol. Det gäller utbyggandet
av det stora vattenfallet Harsprånget och kraftens utnyttjande för kvävegödningstillverkning
i riket. Det är för motionärerna glädjande, att åtminstone
det ena av de uppslag som framlagts både i fjol och i år nu har vunnit beaktande.
Jag tänker på frågan om utbyggande av Harsprånget. Förra året hade
tanken på att utbygga detta vattenfall många motståndare, men man har nu
på den punkten ändrat mening.

När det sedan gäller det andra avsnittet av motionen, nämligen frågan örn
kvävegödningstillverkningen, har motionen emellertid icke fått samma gynnsamma
behandling. I fjol behandlades en motion i ett närliggande ämne av
jordbruksutskottet, men i år har motionen remitterats till statsutskottet. Jag
klagar inte över behandlingen därstädes. Utskottet har inhämtat yttrande från
norrlan d sutredningen, lantbruksstyrelsen och Sveriges lantbruksförbund.
Samtliga, dessa instanser äro betänksamma. Endast en av dem har vågat sig
på att. tillstyrka motionen, nämligen Sveriges lantbruksförbund. Förra året
hörde jordbruksutskottet kommerskollegium och industrikommissionen, och båda
dessa myndigheter förklarade sig icke ha något att invända mot den utredning
som då begärdes.

. Vad som särskilt förvånar mig är norrlandsutredningens negativa ställning
till denna fråga. Det gäller ju här detsamma som i det föregående ärendet,
nämligen att söka få en industri förlagd till Norrland. Detta har man här i
riksdagen ofta pläderat för, och det synes mig att norrlandskommittén borde
vara särskilt intresserad härav.

När man börjar läsa statsutskottets utlåtande, tror man faktiskt att utskottet
skall komma fram till ett tillstyrkande av motionen. Jag skall be att få
föredraga det första stycket i utskottets utlåtande. Utskottet säger: »Ett huvudvillkor
för utvecklingen av ett livskraftigt svenskt jordbruk är, såsom motionärerna
anfört, att dess alltjämt kraftigt växande behov av kvävegödning
kan tillgodoses i erforderlig utsträckning och till billigt pris. Såväl på grund
härav som också pa grund av kväveprodukternas betydelse för sprängämnestillverkningen
måste en väl utvecklad inhemsk kväveindustri framstå som ett
viktigt nationellt intresse. Utskottet delar motionärernas uppfattning, att Sverige
på, grand av sina tillgångar på vattenkraft liksom även på kalk borde
hava vissa naturliga förutsättningar för att inom landet kunna täcka den alldeles
övervägande delen av sina egna behov.» Ja. detta kan man ju instämma i.
Men när man sedan fortsätter att läsa utlåtandet, förstår man att det lutar mot
avstyrkande av motionen.

Det är ett av statsutskottets argument som jag har svårt att acceptera. Utskottet
säger att våra vattenkrafttillgångar snart skulle vara praktiskt taget

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Om utbyggnad av kvävegödningslillverkningen. (Forts.)
helt exploaterade och att vi nu inte lia råd att använda den kvarvarande kraften
för en sådan produktion som kvävegödningsframställning. Jag har i dag
varit i förbindelse med experter på detta område. Jag har talat med en ingenjör
i svenska vattenkraftföreningen och även med en tjänsteman i vattenfallsstyrelsen.
Av deras upplysningar framgick, att våra vattenfall för närvarande
äro utbyggda för sammanlagt 2,5 miljoner kW. Man vet inte med full säkerhet
hur stora våra icke utnyttjade vattenkrafttillgångar äro; därom pågår för
närvarande en utredning. Man uppskattar dem emellertid till minst 6 miljoner
kW. Det skulle alltså vara mellan en tredjedel och hälften av våra vattenkrafttillgångar
som äro exploaterade. Jag tycker därför att det icke är riktigt,
när statsutskottet säger att vi inte skulle ha råd att använda vår vattenkraft
till något sådant som framställande av kväveprodukter.

Det är en annan synpunkt som berörts under den föregående diskussionen
och som faktiskt föranledde mig att då följa utskottets förslag. Det har gjorts
den invändningen mot förslaget att tidpunkten nu inte skulle vara lämpad för
en utredning av här ifrågavarande slag. Denna tanke har framförts av lantbruksstyrelsen,
och den har framförts även av utskottet. Men när det gäller
att säkerställa tillgången på kvävegödning och vad som behöves för sprängämnestillverkningen,
varför skulle tidpunkten nu vara olämplig att sätta i
gång en utredning härom? Det gäller ju att säkerställa tillgången på en nyttighet,
för vilken vi ha så utomordentliga resurser. Vi äro beroende av import
utifrån, väsentligen från Chile. För att man skall få hit chilesalpeter, måste
den fraktas över mer än halva jordklotet. Förhåller det sig inte så att världens
handelstonnage till stor del ligger på havets botten? Det måste bli dyrt
under en ganska lång tid framåt att frakta chilesalpeter denna långa väg. Och
hur är det med de fabrikör i Tyskland, som i stor utsträckning försett oss
med dessa varor? Det är väl troligt, att åtminstone de flesta ligga i ruiner
och att det kommer att taga ganska lång tid innan de åter nå full produktionskapacitet.
Och hur är det med tillgången på livsmedel i Europa och hela
världen? Det är faktiskt så, att de flesta folk på jorden lia sina livsmedel
ransonerade, och det ställes i utsikt att detta förhållande kommer att fortvara
så länge, att man knappast kan överskåda när det kan slopas. Och vad lia vi
för medel att få fram livsmedel? Jo, ett av de förnämsta är i varje fall kvävegödning
och i synnerhet salpeterkväve. Jag ber att få påpeka skillnaden
mellan det kväve som tillverkas hos oss för närvarande, nämligen ammoniumkväve
och kalkkväve å ena sidan och salpeterkväve å andra sidan. De förra
innehålla kväve i mindre lättillgänglig form än det salpeterkväve som vi
mena att man skulle framställa med hjälp av högfrekvensig elektrisk kraft,
detta salpeterkväve är ett av jordens förnämsta gödningsämnen för att få fram
kraftiga grödor och alltså öka produktionen av livsförnödenheter.

Med hänsyn till de av mig nu anförda frenne omständigheterna anser jag,
att tidpunkten just nu skulle vara lämplig för igångsättande av en utredning
i ifrågavarande syfte, oell jag tillåter mig alltså, herr talman, att yrka
bifall till den vid detta utlåtande fogade reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det är riktigt som den
föregående ärade talaren sade, att en liknande motion också väcktes förra året
och då remitterades till jordbruksutskottet, som införskaffade utlåtanden däröver,
vilka samtliga gingo i avstyrkande riktning, varefter motionen avstyrktes
av jordbruksutskottet och avslogs av kamrarna.

I år bär motionen gått till statsutskottet, som har infordrat yttranden också
från sådana myndigheter och korporationer, som inte förra året voro hörda,

Förslå hammarens protokoll 4.94-5. Nr £2. 4

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Om utby (ignad av kvävegödning stillverknmgen. (Forts.)
med påföljd att utskottet har fått in ytterligare avstyrkande yttranden att
bygga sitt utlåtande på.

Vad herr Bror Nilsson säger om att tidpunkten för en utredning på området
nu skulle vara synnerligen lämplig är nog inte med verkligheten överensstämmande.
Vi ha nämligen inom utskottet faktiskt gjort en utredning i
denna fråga, och resultatet därav blev för oss så övertygande att, såsom framgår
av utlåtandet, statsutskottet praktiskt taget är enigt örn att avstyrka motionen.
På utskottets begäran ha inför detsamma fackmän på kvävegödningens
område haft föredragningar, och det har därvid framgått, att det förhåller
sig på det sättet att under kriget kväveindustrien utbyggts i de krigförande
länderna till i Kanada fyra gånger förkrigsnivån och i Förenta staterna ännu
mera. I England och överallt i de övriga krigförande länderna har kväveindustrien
också utbyggts på grund av att kväve även användes vid krigsmaterialtillverkningen.
Detta utbyggande av kväveindustrien har medfört, att man har
att räkna med en våldsam utländsk konkurrens på marknaden. Vidare är det
omvittnat — vilket väl förut var bekant — att den norska kväveindustrien
har lägre tillverkningskostnader på grund av billigare elektrisk kraft, varför
ifrågavarande kväveprodukter således kunna importeras från Norge och säljas
till lägre pris än vid inhemsk fabrikation vid en nybyggd industri i enlighet
med motionärernas förslag. Att anlägga en sådan ny industri, som motionärerna
ha tänkt sig, skulle med största sannolikhet bli en förlustbringande
affär, och skulle man göra på det sättet, att man täckte förlusterna genom
att tvångsvis försälja kvävegödningen till lantbrukare till ett högre pris. så
måste detta i sin tur påverka priset på lantbrukets produkter i stigande riktning.

Det förefaller inte vara så praktiskt att bygga upp en industri, örn vilken
maln har klart för sig — och det framgår även av yttrandena här att man
har — att man måste räkna med att den nästan omedelbart slås ihjäl i den
utländska konkurrensen. Därtill kommer ju, såsom utskottet har uttalat, att
det är »att märka, att Sverige beträffande de i motionerna närmast åsyftade,
för jordbruksändamål avsedda kväveprodukterna redan för närvarande har en
kväveindustri, motsvarande nära nog landets förkrigsförbrukning och 75 procent
av den närmaste efterkrigstidens antagna förbrukning». Härvid har då
medräknats en ny anläggning i Köping, som Kooperativa förbundet håller
på att uppföra och som blir färdig inom den allra närmaste tiden.

När utskottet sedan fått höra, vilka konkurrenssvårigheter som hota utifrån,
och fått del av de bekymmer, de nuvarande företagarna på området ha. för
att kunna möta denna väntade, hårda konkurrens t. ex. genom att ändra
fabrikerna, genom att nedlägga vissa fabriker, genom att flytta fabrikationen
till annan plats eller genom att bygga laboratorier för att få till stånd en
produkt av ännu bättre kvalitet, har utskottet blivit ganska övertygat om
att ingenting för närvarande är att göra på detta område. Det är inte heller
någon fara för att det skall uppstå brist på kvävegödselmedel, eftersom,
såsom det står i utskottets utlåtande, »75 procent av den närmaste efterkrigstidens
antagna förbrukning» redan är säkrad genom tillverkning inom landet
och den utländska konkurrensen kommer att sörja för återstoden. Detta ha
vi i utskottets majoritet blivit övertygade om.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 135, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till expeditionsbaracker för statens utlänningskommission.

I detta utlåtande hade utskottet av angivna orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 287 framlagda förslag,
till Expeditionsbaracker för statens utlänningskommission å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1944/45 under statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 627 500 kronor.

Anslag till
expeditionsbaracker
för
statens utlänningskommission.

Reservation hade anförts av, utom annan, herrar Bernhard Nilsson, Bäckström,
Mannerskantz, Johun Eric Ericson och Pettersson i Dahl, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till Expeditionsbarack för statens utlänningskommission, å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av 192 500 kronor.

Herr Nilsson, Bernhard: Uppförandet av den i propositionen föreslagna
expeditionsbaracken, som skulle ligga å bortre Östermalm vid Valhalla vägen,
skulle ju dra en kostnad, beräknad till 435 000 kronor. Sedan den tidpunkt,
då propositionen avlämnades, torde förhållandena i fråga örn utlänningarna
och deras vistelse här i Sverige ha ändrats på sådant sätt att giltiga skäl
till'' tvekan örn nödvändigheten av att denna barack nu bygges föreligga, örn
denna barack nu uppföres, får den endast värde för tillfället, men den får
inte värde för framtiden, eftersom den, örn utvecklingen blir sådan vi förvänta,
snart skulle komma att rivas och föras bort därifrån. Flyktingströmmen
från Danmark och Norge, sorn man befarade skulle bli ofantligt stor,
har inte blivit den väntade. Flyktingarna från dessa länder lämna nu, enligt
vad som framgår av tidningarnas uppgifter, Sverige i rätt stor utsträckning,
och man borde då kunna ha förhoppning örn att inte behöva tynga statsbudgeten
med en kostnad av 435 000 kronor för en sådan tillfällig byggnads uppförande.
Det är det enda skälet till att reservanterna ställt sig på den ståndpunkt,
de nu intaga angående avslag å denna del av den kungl, propositionen.
Utskottets majoritet har ju också varit mycket betänksam, fastän den
inte gått så långt som reservanterna gjort, vilka direkt ställt sig på avslagsståndpunkten.

Jag vill tillägga, att även örn riksdagen fattar beslut i positiv riktning och
arbetet sättes i gång, kan väl inte denna barack hinna bli färdig förrän örn
ett halvår eller i varje fall rätt många månader fram i tiden, och då har väl
ytterligare lättnad, hoppas jag, inträtt i detta avseende.

Jag ber, herr talman, att att få yrka bifall till reservationen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den tveksamhet, som
reservanterna ha givit uttryck åt, hyste vi alla inom utskottet, när vi där behandlade
ärendet. Men innan det företogs till slutligt avgörande, hörde vi en
byråchef i utlänningskommissionen och fick av denne en beskrivning över de
arbetsförhållanden, varunder kommissionens personal arbetar. Det var en ganska
dyster skildring han lämnade av hur stor lokalsplittringen var. Kommissionen
hade det ytterst besvärligt, med tråkiga lokaler och stor trångboddhet, och
vederbörande sade sig under vinterns lopp flera gånger lia haft farhågor för
ett sammanbrott i verksamheten, särskilt med hänsyn till att i all synnerhet
den kvinnliga personalen var överansträngd också genom övertidsarbete. Det
kail nog synas riktigt — och den uppfattningen dölas av oss alla — att när
utlänningarna nu undan för undan avflytta, skulle man kunna avstå från detta

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Anslag till expeditionsbaracker för statens utlänning skommission. (Forts.)
bygge. Emellertid framhölls det, att ärendet var brådskande och att man ville
driva igenom ett beslut.

För att under sådana förhållanden ge ett uttryck åt den uppfattningen, att
det beslut, som fattades, inte skall omedelbart verkställas enligt de beräkningar
och förslag, som ligga till grund för propositionen, har utskottet uttalat, att
»utskottet förutsätter därvid, att frågan om barackbyggets behövlighet av
Kungl. Majit före besluts fattande underkastas förnyad prövning, varvid ånyo
bör undersökas huruvida baracken behöver tilltagas så stor, som byggnadsstyrelsen
föreslagit, samt vidare örn ej de oundgängligen ytterligare erforderliga
utrymmena kunna erhållas på annat sätt, exempelvis genom förhyrning.»

Därigenom har utskottet givit uttryck åt sin egen betänksamhet. Men eftersom
det begärdes en skyndsam behandling av frågan och med hänsyn till de
upplysningar, vi fått örn kommissionens arbetsförhållanden, har utskottet tillstyrkt
propositionen, dock med den reservation, som utskottet i sin motivering
har uttalat angående en förnyad omprövning av barackens behövlighet. Utskottsmajoriteten
har nämligen det förtroendet för Kungl. Majit, att Kungl.
Maj :t med hänsyn till detta uttalande säkerligen kommer att göra en sådan
förnyad undersökning. Skulle denna då ge till resultat, att beloppet icke i sin
helhet eller, till en mindre del eller kanske helst icke alls behöver tagas i anspråk,
har ju ingen olycka skett, örn kammaren bifaller, vad som här föreslås.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! När sådana här förslag framläggas
för riksdagen, sker det näppeligen, örn inte absolut nödtvång föreligger. Då vi
ha försökt lösa bostadsfrågorna under denna kris och detta krig, ha vi avvisat
tanken på att nödbostäder skulle uppföras för människorna. Men utvecklingen
har gått dithän under denna kris, att vi tyvärr inte lia kunnat helt avstå från
att uppföra nödbostäder åt vissa ämbetsverk. Det är klart som dagen att så
osympatiska som propåer av detta slag måste vara. är en departementschef
sannerligen inte benägen att framlägga ett sådant förslag, örn han inte blivit
övertygad om att situationen inte kan klaras på annat sätt.

Det är riktigt att det, sedan propositionen avlämnades, har inträtt en viss
ändring i situationen med avseende å flyktingarna, i det att norrmäns och
danskars hemresa kommer att innebära en minskning i utlänningskommissionens
arbetsbörda, men det kan hända, att man föreställer sig, att denna minskning
blir större än den i verkligheten kommer att bli.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att generella arbetstillstånd ha varit utfärdade
för norrmän och danskar så att de ha kunnat söka arbete i hela landet,
naturligtvis med den begränsningen att uppehållstillstånden för en stor del av
dem inte gällt för de större städerna. Men eljest ha de haft frihet att söka sig
arbete, ute på hela arbetsmarknaden. Det är ingen annan flyktingkategori som
åtnjutit en sådan förmån. Alla andra ha arbetstillståndstvång. Örn man skall
bibehålla detta —- och det tror jag är nödvändigt, då det gäller andra nationaliteter
än de nordiska — blir hela denna del av utlänningskommissionens verksamhet
av oförändrad storlek. Skulle vi råka ut för nya flyktingkontingenter
till landet, kan denna del av utlänningskommissionens verksamhet rent av behöva
ökas.

Jag vill upplysa kammaren örn att även sedan norrmän och danskar lia
lämnat vårt land kommer det att finnas kvar inte mindre än 75 000 flyktingar.
Det. är bekant genom tidningarna, att man från en internationell organisations
sida har hemställt, att Sverige skulle förklara sig vara berett att mottaga
ett icke ringa antal personer av främmande nationalitet, som skulle repatneras.
Det finns, det veta alla efter skildringarna i tidningarna, bland krigs -

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Anslag till expedit ionsbar acker för statens utlänningskommission. (Forts.)
fångar och arbetsfångar i Tyskland ännu kolossala mängder av människor, av
vilka ett stort antal äro svårt sjuka. Man har sagt från denna internationella
organisations sida, att man hoppas kunna verkställa repatrieringen på det sättet
att de friska skola skickas direkt till sina hemländer för att där sättas in
i återuppbyggnadsarbetet, men man har också menat, att Sverige borde, bland
de uppoffringar som vi skulle åtaga oss i samband med återuppbyggnaden och
överhuvud taget återställelsearbetet i Europa, utfästa sig att åtminstone ta
emot ett visst antal sjuka flyktingar och barn och kvinnor. Regeringen har icke
ansett sig kunna avböja, utan har förklarat sig villig att låta landet mottaga
ett antal av — jag kan gott säga, hur stort det antal är, som vi hittills utfäst
oss att mottaga — upp till 10 000. Men det är mycket möjligt, att vi inte slippa
undan med ett så pass lågt tal som 10 000 nya dylika flyktingar från Tyskland.

Detta gör att man har rätt svårt att föreställa sig att utlänningskommissionens
arbetsuppgifter under den närmaste tiden komma att minskas i någon väsentlig
grad. Självfallet bör och kommer hela denna fråga örn utlänningskommissionens
behov av lokaler att tagas upp till ny prövning såsom statsutskottet
förutsätter i sitt utlåtande. Vi ha inte underkastat denna fråga någon riktigt
grundlig ny undersökning, innan nu riksdagen skall gå att fatta beslut, men
däremot betraktar jag det såsom nära nog absolut nödvändigt, därest det vid
en omprövning visar sig, att man inte kan undvara en sådan ny bostad åt utlänningskommissionen,
som det bär är fråga örn, att Kungl. Maj :t skall kunna
lia rättighet att också låta uppföra en sådan. Kunna kostnaderna därför minskas,
är det ju bra, ty det är klart, att 627 000 kronor för sådana provisoriska
bostäder, som, åtminstone hoppas jag det, inte skola behöva stå kvar under
alltför lång tid, är mycket pengar. Men vi befinna oss i ett läge, där det enligt
min mening är oundgängligen nödvändigt att en viss rörelsefrihet finnes.

Jag vill inte underlåta att nämna, att Kungl. Majit nog, eftersom behovet
kunde sägas vara fullt klarlagt, ansåg sig ha rättighet att begagna flyktinganslaget
utan att fråga riksdagen på den punkten, då vi ju här icke avse någonting
annat än att möjliggöra en något så när rimlig flyktingadministration. Då
riksdagen emellertid var samlad, ansågo vi det vara mest honnett att i alla fall
förelägga riksdagen frågan, och jag hoppas för min del, att kammaren kommer
att följa utskottets majoritet.

En av svagheterna i vår flyktingadministration har varit, att tillståndssökande
ha fått vänta för länge på både arbetstillstånd och uppehållstillstånd.
Detta har skapat ganska mycken irritation vid vissa tidpunkter, då det varit
en större flyktingström än vanligt, men alla dessa svårigheter ha huvudsakligen
haft sin orsak i att utlänningskommissionen inte har haft tillräckligt stor personal
— och man inte har kunnat tillgodose personalbehovet inom utlänningskommissionen
bland annat därför att det ständigt har rått brist på lokaler. Det
är mycket önskvärt, att man på en sådan punkt kan för framtiden sörja för att
någon anledning till berättigade klagomål icke skall finnas. Utlänningskommissionen
har varit undernärd på personal under hela den tid den existerat, likaväl
som socialstyrelsens utlänningsbyrå på sin tid var undernärd på personal.
Det är en synpunkt, som vi inte kunna underlåta att ta hänsyn till, när vi
skola gå till ny prövning av detta speciella lokalbehov.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bernhard Nilsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1943.

Ang. övergångsförmåner
åt långtidsinlcallad

beredskapspersonal.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande, nr 136, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående särskilda övergångsförmåner åt långtidsinkallad
beredskapspersonal jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 225, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
den 2 mars 1945, föreslagit riksdagen att

dels medgiva, att särskilda förmåner till långtidsinkallad beredskapspersonal
finge i samband med beredskapens blivande avveckling utgå i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen i berörda statsrådsprotokoll förordat,

dels ock under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1945''46 till Särskilda
övergångsförmåner till långtidsinkallad beredskapspersonal anvisa ett
förslagsanslag av 3 200 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland annat, att långtidsinkallad beredskapspersonal
skulle linder en tid av högst sex månader på vissa villkor komma i
åtnjutande av en särskild avvecklingsersättning, vars belopp skulle bestämmas
med hänsyn till vad som tillkommit den långtidsinkallade i form av krigslön
och i förekommande fall familjebidrag samt hemortslön, därvid beloppet skulle
bestämmas efter den ortsgrupp enligt den för allmänna folkpensioneringen gällande
©^indelningen, vartill vederbörandes mantalsskrivningsort vore hänförd.
Avvecklingsersättningens maximibelopp för första månaden hade ansetts
böra bestämmas till 400 kronor i ortsgrupp I, till 450 kronor i ortsgrupp II
och till 500 kronor i ortsgrupp III.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
7. Tersson m. fl, (I: 327) och den andra inom andra kammaren av herr J. W.
Pettersson i Norregård m. fl. (II: 516), i vilka hemställts, att riksdagen måtte
fastställa avvecklingsersättningens maximibelopp åt långtidsinkallad beredskapspersonal
till 450 kronor i alla ortsgrupper;

dels ock en inom andra kammaren av herr J. Ericsson i Kinna väckt motion
(II: 545), vari hemställts, att riksdagen måtte beakta i motionen anförda
synpunkter i fråga örn övergångsförmåner dels vid återgång till före beredskapstjänstgöringen
innehavd anställning, dels ock i det fall att den långtidsinkallade
foges i anspråk för arbetsuppgifter, som sammanhörde med beredskapens
avveckling.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till motionen II: 545,
i vad den avsåge avvecklingsersättning vid återgång till före beredskapstjänstgöringen
innehavd anställning, samt med avslag å motionerna I: 327 och II:
516 medgiva, att särskilda förmåner till långtidsinkallad beredskapspersonal
finge i samband med beredskapens blivande avveckling utgå i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet förut i utlåtandet förordat;

b) till Särskilda övergångsförmåner till långtidsinkallad beredskapspersonal
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor;

c) till Särskilda övergångsförmåner till långtidsinkallad beredskapspersonal
för budgetåret 1945/46 under fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 200 000 kronor;

II. att motionen II: 545, i vad den icke förut behandlats, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo.
Bäckström, Mannerskantz, Heiding, Carlström, Pettersson i Dahl, Boman i

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Äng. övergångs förmåner åt långtidsinkallad beredskaps personen. (Forts.)
Kieryd, Johansson i Mysinge oell Berke, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 11: o45,
i vad den avsåge avvecklingsersättning vid återgång till före beredskapstjanstgöringe!!
innehavd anställning, samt med bifall till motionerna I: 321 och II.
516 medgiva, att särskilda förmåner till långtidsinkallad beredskapspersonal
finge i samband med beredskapens blivande avveckling utgå i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i reservationen förordats;

b) till Särskilda--- 1 000 000 kronor;

c) till Särskilda --- 2 200 000 kronor;

II. att motionen---- åtgärd föranleda.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! I det nu föredragna utlåtandet
hemställer utskottet att vissa övergångsförmåner skola beredas långtidsmkallade
värnpliktiga för att underlätta övergången från värnpliktstjänstgöringen tili
sysselsättning i civila livet. Dessa förmåner skulle utgå dels i form av värnpliktslån,
dels i form av avvecklingsersättning och dels genom beredande av
möjlighet till yrkesutbildning i samband med avvecklingsersättning. Häremot
har utskottet icke haft något att erinra, utan det har tillstyrkt Kungl. Maj :ts
förslag. Endast beträffande formen för avvecklingsersättningen har inom utskottet
icke full enighet uppnåtts.

Som kammarens ledamöter finna av utskottets utlåtande, är till detsamma
fogad en reservation. Denna vänder sig emot den form som denna avvecklingsersättning
har fått. Den har nämligen dyrortsgraderats, så att ersättningen
skulle utgå med olika belopp för tre olika dyrortsgrupper efter den för folk”
pensioneringen gällande ortsindelningen. Härigenom skulle uppkomma en olikhet
med avseende å avvecklingsersättningens maximibelopp för olika kategorier
värnpliktiga, en olikhet sorn, enligt vad vi reservanter lia funnit, skulle komma
att verka ganska orättvist. De, som erhålla ersättning, skola nämligen hanioras
till den mantalsskrivningsort, där de senast varit mantalsskrivna. Mångå av
dessa, särskilt de ogifta — ty även sådana skulle ju komma i åtnjutande av
denna ersättning — ha måhända varit inkallade i många år och ha alltså haft
ganska liten beröring med sin mantalsskrivningsort, vare sig denna är att finna
i stad eller på landet. När nu dessa skola skaffa sig anställning eller utbildning,
är det ju inte så säkert, att de kunna fa möjlighet därtill pa den ort, där de äro
mantalsskrivna, utan de måste söka sig dit, där sådana möjligheter förefinna^.
Reservanterna ha därför funnit att det inte kommer att verka rättvist att i
detta fall tillämpa denna dyrortsgruppering, i synnerhet som den ju, vilket är
allmänt erkänt, är behäftad med stora brister och säkerligen skulle komma att
ge upphov till betydande orättvisor bland dem det här gäller. Detta är så mycket
mera fallet som det här är fråga örn en engångsersättning; den skulle utgå
under sex månader, till en början med det högsta belopp, vartill de värnpliktiga
bliva berättigade enligt det beslut som kommer att fattas, och skulle sedan
successivt minskas, så att den under sista månaden skulle bli ganska obetydlig.

Enligt utskottets förslag, som överensstämmer med den kungl, propositionens,
skulle maximibeloppet inom de olika dyrortsgrupperna vara respektive 400,
450 och 500 kronor. Reservanterna anse, att det inte finns något skäl att ha
en dylik dyrortsgruppering för dessa kategorier, och därför ha vi föreslagit, att
ersättningen skulle utgå lika för samtliga och att maximibeloppet skulle sättas
till 450 kronor.

Någon ändring av anslagsbeloppets storlek behover icke ske, örn detta yrkande"
skulle bifallas; det rör sig ju här örn ett förslagsanslag, därför att man

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Äng. över gångs förmåner åt långtidsinkallad beredsfcapspersonal. (Forts.)
inte på förhand kan säga, hur stora kostnaderna komma att bli. Det sannolika
är emellertid, att den av reservanterna förordade bestämmelsen skulle medföra,
något högre kostnader än utskottets och Kungl. Maj :ts förslag. Den stora mängden
av Jångtidsinkallade från landsbygden skulle nämligen enligt reservationen
erhålla 50 kronor mera än de enligt utskottsförslaget äro berättigade till.

Det är emellertid inte detta skäl, som varit avgörande för reservanternas
ståndpunktstagande, utan det utslagsgivande har för oss varit svårigheten att
säga, hur de olika värnpliktigas behov komma att gestalta sig, sedan de lämnat
sin militära tjänstgöring. Det är inte heller säkert, att de återvända till sin
gamla mantalsskrivningsort, utan många komma kanske att bosätta sig på
andra platser,_ tillhörande lägre dyrortsgrupp. Det vore ju då inte riktigt att
hänföra dem till den högsta dyrortsgruppen och ge dem högre belopp än deras
kamrater, som hela tiden varit mantalsskrivna å en lägre dyrort.

o Detta är, herr talman, skälen till att vi ej ansett det lämpligt att dessa engångsförmåner
dyrortsgraderas.

o Jas ber att få yrka bifall till den reservation, som är fogad till utskottsutlåtandet Herr

Lindström: Herr talman! Denna principfråga om dyrortsgrupperingen
möta vi i alk möjliga sammanhang här i riksdagen, men jag tror inte, att det
finns någon så olämplig anknytningspunkt för ett resonemang örn denna princip
som just det ärende, vi nu hålla på att behandla.

Här gäller det förmåner, som skola bestämmas med hänsyn till vad som utgått
till vederbörande under tidigare militär tjänstgöring; så länge denna pågått,
ha löneförmånerna varit ortsgrupperade. Det må erinras om att bonde förbundet
vid 194-2 ars riksdag motionerade örn att man icke skulle ortsgruppera
familjepenningen, men dyrortsgruppering av den blev i alla fall av riksdagen
beslutad. Nu har alltså familjepenningen varit ortsgrupperad under hela tjänstgöringstiden,
men enligt motionen och den föreliggande reservationen skall man
gå ifrån ortsgrupperingen av denna förmån, när det gäller avvecklingsersättningen,
vilken dock skall bestämmas med hänsyn till vad som utgått under
tjänstgöringen.

Vidare böra vi uppmärksamma, att avvecklingsersättningens belopp för varje
enskild värnpliktig påverkas av det bostadsbidrag, som utgått under tiden
för tjänstgöringen, och att detta bidrag bestämts med hänsyn till den faktiska
hyran. Reservanterna vilja nu gå ifrån den principen. Detta innebär, att inkallade
från de billigaste orterna skulle få avvecklingsersättning med ett i förhållande
till hyran med 50 kronor ökat belopp, under det att inkallade
från de dyraste orterna skulle få en avvecklingsersättning, som icke kommer
att täcka hela hyran, utan bara dennas belopp, minskat med 50 kronor.
Jag anser, herr talman, att detta är orimligt. Man vill ju ändå i princip hjälpa
folk, som varit länge inkallade, men nu skall man plötsligt för en annan princips
skull lämna en hjälp, som icke blir riktigt anpassad efter det behov, som
man förut konstaterat har funnits under tiden för tjänstgöringen.

På en punkt äro motionen och även reservationen synnerligen kuriösa. Man
yrkar bara på att inte maximibeloppen skola dyrortsgrupperas, men man har
glömt, att också belopp under dessa högsta komma att utgå, och de skola alltså
fortfarande enligt här framställda förslag vara dyrortsgrupperade. I fråga
örn dem har man ingen invändning att göra. Det finns därför enligt min mening
mycket ringa sakliga skäl att bifalla reservationen.

Därtill kommer ytterligare en sak: skulle riksdagen nu fatta beslut i enlighet
med reservationen, omintetgöres mycket av det förberedelsearbete, som
gjorts för att skyndsamt kunna ge dessa förmåner åt värnpliktiga, som redan

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Äng. över gång sförmåner åt lån g t i d s in hallad ber edskapsper semdi. (Forts.)
hemskickats. Skulle kamrarna eventuellt stanna i olika beslut, blir tidsutdräkten
ännu längre, och folk, som redan nu väntar på dessa förmaner, får kanske
vänta ytterligare någon månad, innan man får den hjälp, som så väl behövs.

Det är på dessa skäl, herr talman, som jag för min del ber att få hemställa örn
bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Enligt vanliga begrepp bör
det vara betydligt enklare att utanordna dessa engångsersättningar, örn det är
samma belopp för alla, än örn man skall tillämpa dyrortsgruppering. Nu menar
visserligen herr Lindström, att vi inte ha utarbetat något fullständigt system i
detta fall, och det är riktigt. Men Kungl. Maj :t skall ju även enligt utskottets
förslag pröva, vilka belopp som skola utgå till olika värnpliktiga. Därför tycker
jag inte, att detta bör utgöra något hinder.

Det enda skäl herr Lindström kunde anföra såsom ett motiv för att kammaren
icke skulle följa reservationen var, att ett sådant beslut skulle omintetgöra
det förberedelsearbete för utbetalande av ersättningarna, som redan är utfört.
Men detta har kanske inte så stor betydelse, och jag kan inte se att det
skulle utgöra något hinder mot att utarbeta och tillämpa ett förslag av den
art, som avses i reservationen. Det skäl, som i detta avseende anförts mot reservationen,
anser jag icke vara bärande.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! När jag lyssnade på talesmannen för
reservanterna, kom jag till den uppfattningen att det måtte föreligga ett missförstånd.

Herr förste vice talmannen ville göra gällande, att det skulle vara lättare
att tillämpa reservanternas förslag, därför att det där gällde ett bestämt belopp,
medan det enligt utskottets och Kungl. Maj:ts förslag skulle gälla tre skilda
belopp. Men så är det inte, utan som herr Lindström antydde skall var och en
enligt föreliggande förslag, alltså även enligt reservationen, få en avvecklingsersättning
under första månaden efter det han lämnat tjänsten, som är lika med
summan av de förmåner, han haft i tjänsten. För varje följande månad kommer
beloppet att sänkas med tio procent av den ursprungliga ersättningen, och
efter sex månader upphöra utbetalningarna.

Detta innebär alltså, att alla långtidsinkallade få en ersättning, som är lika
med vad de förut haft i lön. Den, som varit bosatt på en dyrare ort och där
fått familjebidrag, får ett större belopp, och den, som varit mantalsskriven på
en billigare ort, får ett mindre belopp. Alla dessa ersättningar bli alltså även
enligt reservanternas förslag dyrortsgrupperade.

Men så har i förslaget satts en spärr, som i främsta rummet gäller dem som
haft officersanställning. De skola inte kunna få alldeles lika mycket som de
fått i tjänsten, utan beloppen lia maximerats till i högsta dyrortsgruppen 500
kronor, i andra 450 kronor och i den lägsta 400 kronor. Här vilja reservanterna
ha ett enhetligt maximibelopp för alla dyrortsgrupperna av 450 kronor. Även
efter reservanternas förslag bli således alla ersättningar dyrortsgrupperade utom
beträffande det mindre antal, där ersättningen går över maximum.

Jag måste alltså liksom herr Lindström säga, att detta är ett något underligt
tillfälle att upptaga en principstrid om dyrortsgrupperingen, eftersom
reservanterna i, jag skulle tro, 75 procent av alla ersättningsfall godtaga dyrortsgrupperingen
och vilja taga bort den endast i fråga örn själva toppersättningarna.

Med reservanternas förslag blir det ju ett blandat system, där vissa inkallade
få ersättning efter dyrortsgruppering och andra icke, och det är detta som

Nr 22.

Onsdagen, den 23 maj 1945.

Anslag till
poliskåren i
Boden.

Äng. över gång sförmåner åt långtidsinkallad beredskapspersonal. (Forts.)

gör saken invecklad. Jag undrar därför, om inte kammaren ändå gör klokast

även mot reservanterna att bifalla utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 137, i an-lédning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avlöningsreglemente
för personal vid krigsmakten under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente)
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ordnande av civilanställning
för avgående fast anställt manskap vid försvaret jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
värnpliktslånefond m. m.;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning av
medlemsbidraget till de erkända lokalsjukkassorna m. m. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i visst
fall i anledning av olycksfall i arbete;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Medicinalstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1945/46 m. m. jämte i ämnet väckt
motion; samt

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för statens
räkning av respiratorer till beredskap vid barnförlamningsepidemier
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 144, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till Poliskåren i Boden: Omkostnader för
budgetåret 1945/46.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 274, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen dels medgiva sådant undantag från bestämmelserna om tjänstedräkt
i civila avlöningsreglementet, att befattningshavare vid poliskåren i Boden,
som vöre pliktig att under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt (uniform),
tills vidare intill dess annorlunda bestämdes, skulle äga bekomma sådan på
statens bekostnad, dels ock till Poliskåren i Boden: Omkostnader för budgetåret
1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 34 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag om medgivande av visst undantag för befattningshavare
vid poliskåren i Boden från bestämmelserna örn tjänstedräkt
i civila avlöningsreglementet,

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till Poliskåren i Boden: Omkostnader
för budgetåret 1945/46 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 28 000 kronor.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Anslår) till poliskåren i Boden. (Forts.)
Reservation hade anmälts av herrar Carlström och Holmström, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så, som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majlis

förslag _ . .

a) medgiva sådant undantag från bestämmelserna om tjänstedräkt x civila

avlöningsreglementet, att befattningshavare vid poliskaren i Boden, som vöre
pliktig att under tjänstgöring vara iförd tjänstedräkt (uniform)^, tills vidare
intill dess annorlunda bestämdes, skulle äga bekomma sadan på statens bekostnad.
ri n A < - ■ < J

b) till Poliskåren i Boden: Omkostnader för budgetaret 1945/46 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 34 000 kronor.

Herr Carlström: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande fogat en reservation,
och jag skall be att få yttra några ord i anslutning till den.

Från den 1 oktober 1942 genomfördes en omorganisation av fästningspolisen
i Boden och den kommunala poliskåren därstädes på det sättet, att dessa kårer
övertogos av staten. Proposition i ärendet hade efter verkställd1 utredning
förelagts 1942; års riksdag. Utredningsmännen hade efter vad man kan förstå
förutsatt, att polismännen i den nybildade statliga poliskåren i Boden skulle
ha rätt till fria uniformer. Det är örn den saken meningarna här äro delade.

I 1942 års proposition upptogs ett belopp av 16 000 kronor såsom engångskostnad
för anskaffning av uniformer, och dessutom beräknades ett belopp
av 10 400 kronor årligen för underhåll och förnyelse av uniformspersedlar.
Ehuru det ej blev utsagt i propositionen och icke heller något uttalande gjordes
i statsutskottets utlåtande, förutsattes dock av dem, som sedan fingo i uppdrag
att tillämpa beslutet, att denna poliskår skulle få förmånen av fri uniformering.
Polischefen i Boden meddelade också de sökande till befattningarna,
att så skulle bli fallet, och detta bär sedermera i praktiken tillämpats.

Någon gång under år 1943 underrättades emellertid vederbörande örn att
civila avlöningsregleinentets bestämmelser örn tjänstedräkt skulle utan jämkning
tillämpas på denna poliskår. Detta innebar, att de anställda inte helt
skulle få fria uniformer, utan erhålla nedsättning i anskaffningskostnaderna
med 30 procent, i vissa undantagsfall med 50 procent. I anledning därav gjordes
genom polisorganisationen en framställning örn att man skulle få rätt till
fria uniformer. Behandlingen av denna framställning har uppenbarligen blivit
fördröjd, och frågan har egentligen först under år 1944 upptagits av Kungl.
Majit. Under tiden har den varit remitterad för yttrande, och åtskilliga myndigheter
ha tillstyrkt framställningen, medan allmänna lönenämnden avstyrkt
densamma.

Kungl. Maj :t har nu i alla fall upptagit denna fråga och i proposition tili
årets riksdag föreslagit, att dessa polismän, som äro skyldiga att under sin
tjänstgöring bära uniformer, skulle i fortsättningen, såsom hittills har blivit
tillämpat, få uniformer utan kostnad för dem själva. Poliskåren i Boden består
av 35 man, uppdelade på tre avdelningar, nämligen kriminalavdelningen,
ordningsavdelningen och bevakningsavdelningen. För de nio polismännen på
kriminalavdelningen föreligger inte någon skyldighet att bära uniformer, under
det att de övriga 26 i tjänsten skola vara iförda uniform. Det är alltså
beträffande dem det nu gäller att avgöra, huruvida de i fortsättningen skola
få denna förmån eller ej.

Utskottets majoritet har för sin del ansett, att propositionen i denna del borde
avslås och att civila avlöningsreglementet strikt skulle tillämpas. Ett beslut i
enlighet därmed skulle innebära icke blott att dessa polismän i fortsättningen
förlora denna förmån, som de hittills haft, utan också att de komma att bli skyl -

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Anslag till poliskåren i Boden. (Forts.)
diga° att återbära vad de hittills uppburit i fråga om förmåner. Det kommer
också att bli en skillnad i löneställningen mellan polismännen i Boden och i
Luleå, ty i Luleå ha polismännen denna förmån. I polislagen stadgas ju skyldighet
för polisdistrikt att hålla fria uniformer. Eftersom kommunala polisdistrikt
äro skyldiga att hålla sina polismän med fria uniformer, tycker man för övrigt
att det vore riktigt att också staten, då den är arbetsgivare, inträder i samma
skyldighet.

Örn utskottets förslag går igenom, kommer det ju också att bli olikheter i avlöningsförmånerna
bland polismännen i Boden. De som tillhöra kriminalavdelningen
äro som sagt inte skyldiga att bära uniformer och behöva således inte
bekosta några sådana, under det att de som tillhöra ordningsavdelningen och
bevakningsavdelningen bli skyldiga att på egen bekostnad anskaffa uniformer.

Departementschefen har ansett det riktigt att ge dessa polismän fria uniformer
för att därigenom åstadkomma likställighet. I den kungl, propositionen
säges också, att två konstaplar vid1 bevakningsavdelningen kvarstå å fästningspoliskårens
stat — de äro alltså anställda pål de villkor, som gällde före omorganisationen
och således åtnjuta ekiperingshjälp och årligt ekiperingsbidrag
enligt 50 och 51 §§ militära avlönings reglementet. Dessa förmåner komma
de. givetvis, efter vad jag kan första, att få behålla även i fortsättningen,
till skillnad från de andra, vilka icke skulle få denna förmån, därest utskottets
förslag går igenom.

Reservanterna ha ansett det vara riktigt att Kungl. Maj:ts förslag i detta
hänseende bifalles, och jag ber att med det nu anförda få yrka bifall till den
vid detta utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Wagnsson.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Varken tredje avdelningen eller
sedermera statsutskottet in pleno ha i detta avseende ansett sig kunna följa
Kungl.°Maj :ts förslag, enär det knäsätter en helt ny princip. Utskottet har måst
hålla på civila avlöningsreglementets bestämmelser örn tjänstedräkt. Skulle man
nu börja rucka pa dessa bestämmelser och ge en förmån åt ifrågavarande poliskår,
vet man inte, vart det bär hän.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning till vad utskottet i sin motivering
anfört få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag kan mycket väl förstå den
uppfattning, statsutskottets majoritet här har kommit till; ett förslag örn att
gå ifrån det civila avlöningsreglementets bestämmelser måste ju alltid väcka
betänkligheter. Såväl inom finans- sorn socialdepartementen ha vi också varit
tveksamma, innan vi togo ståndpunkt i denna fråga. Jag vågar försäkra statsutskottets
ledamöter, att vi intogo vår position i frågan först efter en mycket
ingående och noggrann prövning inom bägge departementen, och vi kommo då
till resultatet att det var rimligt att här göra ett undantag på grund av de säregna
förhållandena för polismännen i Boden. Jag finner det därför beklagligt,
att utskottet i detta fall icke har kunnat följa Kungl. Maj :t.

Vår motivering för^ den .position, vi intogo, är följande. I samband med förstatligandet
av poliskåren i Boden framlades ett sakkunnigbetänkande, där man
räknade med en viss lönegradsplacering. Utöver denna hade de sakkunniga förutsatt^
rätten till fri uniformering. Sedan följdes det förslaget utan någon erinra1
både av Kungl. Majit och av statsutskottet, och omkostnadspunkten uppräknades
precis som örn fri uniformering skulle vara avsedd.

Det är därför ganska naturligt, att polisstyrkans chef räknade med att det

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Anslag till poliskåren i Boden. (Forts.)
skulle bli fri uniformering. Formellt kunde nian nu inte göra det, därför att man
först måste ha ett bemyndigande att frångå det civila avlöningsreglementet,
och det är ett förslag härom som nu ligger på riksdagens bord.

Jag vill som sagt beklaga, att inte statsutskottet har följt Kungl. Majit.
Jag tror inte det skulle ha medfört några som helst risker att göra det. Frågan
är så pass omsorgsfullt prövad, att vi ganska väl veta, vilka konsekvenser ett
sådant beslut skulle föra med sig.

Jag förstår ju, att det inte finns stora möjligheter att få riksdagen att gå
emot ett praktiskt taget enhälligt utskott, men jag har i alla fall velat säga
dessa ord.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! När det gäller att föra in tjänstemannagrupper
i det gällande avlöningsreglementet, måste man givetvis taga
hänsyn till vad detta avlöningsreglemente innehåller beträffande övriga likaberättigade
tjänstemannagrupper. Det rör sig här, som också utskottet anfört,
om mycket stora tjänstemannagrupper med uniformstvång, som man måste taga
hänsyn till när det gäller vad riksdagen skall bevilja i fråga örn poliskåren i
Boden. När frågan angående lönereglering för dessa befattningshavare en gång
kommer upp måste naturligtvis också uniform sfrågan tas upp till behandling,
och då blir det lämpligt att ta ståndpunkt.

Var och en som sysslat med löneregleringsärenden vet ju, att om man på ett
område ger sig in på att bevilja en förmån, som inte kommer andra likställda
grupper till del, binder man sig i själva verket vid en blivande lönereglering.
Man har inte fria händer att bedöma löneställningen och de förmåner som ingå
däri på samma objektiva sätt som man kan göra örn man står fri vid sitt bedömande.

Jag tvivlar ingalunda på att både herr statsrådet och Krfngl. Majit grundligt
ha genomtänkt denna fråga. Men vi ha trots detta i statsutskottet inte ansett
oss kunna gå med på ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag, just med hänsyn till
de konsekvenser som utskottet pekat på. Jag tror att dessa äro så pass avgörande,
att riksdagen med öppen blick bör se vad som sker, örn den går emot statsutskottets
förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Wagnsson: Herr talman! Såsom framgår av framför allt det anförande,
som statsrådet Erlander nyss höll, ha de sakkunniga vid fastställandet av löneplacering
för ifrågavarande polismän tagit hänsyn till att de också skulle vara
berättigade att erhålla fria uniformer. Jag förstår mycket väl de principiella
invändningar, som de två talarna från statsutskottsmajoriteten här ha gjort
mot en sådan lösning av frågan. Skall man emellertid ställa sig på den ståndpunkt,
på vilken statsutskottet här ställt sig, hade detta bort medföra ett nytt
övervägande av den lämpliga löneplaceringen för polismännen i Boden. Det
skulle då lia varit rimligt att placera dem någon lönegrad högre än den, vid
vilken man stannat. Jag vill bara fastslå följande, som jag citerar ur propositionen
och som herr statsrådet här upprepade: »Ostridigt torde vara att utredningsmännen
rörande omorganisation av fästningspolisen i Boden vid sina beräkningar
av kostnaderna för den föreslagna organisationen utgått från att åt de
befattningshavare vid den nya poliskåren som äro skyldiga att under tjänstgöring
vara uniformerade skulle tillhandahållas uniform på statens bekostnad.»

Det kan ju för frågans fortsatta behandling vara av en viss betydelse att
här erinra om. att detta uttalande icke heller från statsutskottets talesmäns
sida har blivit bestritt.

Jag ansluter mig, herr talman, till reservationen.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Anslag till poliskåren i Boden. (Forts.)

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 144, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som Adile rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 145, i anledning
av Kungl. Haj:ts proposition angående anslag till kontrollstyrelsen för budgetåret
1945/46, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om tull- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 146, i anlednig av väckt moreiislTkaffl°r
^on ärende restitution av tull för vissa partier till kaffesurrogat avsedda
surrogat, sockerbetor och cikorierötter.

I en inom andra kammaren av herrar T. Henriksson och N. Holmström
väckt motion (11:256) hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att tull
för de partier sockerbetor respektive cikorierötter, som omnämndes i ett av
generaltullstyrelsen avgivet yttrande av den 26 april 1944, skulle, i den mån
visades, att varan icke före införseln undergått sådan behandling, att den
kunde användas såsom kaffesurrogat, och ej utan rostning använts som kaffesurrogat,
utgå efter tulltaxenummer 46 med allenast 5 kronor per 100 kilogram
samt att för högt betalad tull med 15 kronor per 100 kilogram skulle
restitueras till varuägarna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 256 ej måtte av riksdagen bifallas.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Mannerskantz,
Holmström och Birke ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen
och således hemställa, att riksdagen måtte med bifall till motionen 11:256
besluta, att tull för de partier sockerbetor respektive cikorierötter, som omnämndes
i generaltullstyrelsens i motionen åberopade yttrande av den 26 april
1944, skulle, i den mån visades, att varan icke före införseln undergått sådan
behandling, att den kunde användas såsom kaffesurrogat, och ej utan rost -

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Om tullrestitution för vissa leuf fesurrogat. (Forts.)
ning använts som kaffesurrogat, utgå efter tulltaxenummer 46 med allenast
5 kronor per 100 kilogram samt att för högt betalad tull med 15 kronor per
100 kilogram skulle restitueras till varuägarna.

Herr Bondeson: Herr talman! De motioner som statsutskottet i föreliggande
utlåtande behandlat och avslagit synas mig vara sådana, att fog funnits^för ett
godkännande av deras yrkanden. Ty även örn vissa importörer underlåtit att
överklaga de fall, då för hög tull blivit åsatt, borde de likväl ha betraktats som
likställda med dem som redan fått restitution. Det är åtskilliga importörer som
helt enkelt utgått ifrån, att Kungl. Maj :ts tidigare utslag måste vara prejudicerande
även för dem, som senare råkat ut för att få erlägga för hög tull, och
de ha med anledning därav underlåtit att överklaga generaltullstyrelsens beslut
när det gällt liknande fall. Dessa importörer ha alltså härigenom. i god tro
försuttit möjligheten att erhålla den restitution, som de enligt regeringsrättens
utslag den 20 januari 1943 varit berättigade till.

Nu har här motionerats örn rättelse härutinnan, men utskottet har gått motionärerna
emot. Jag ber, herr talman, att med det anförda och med stöd av
vad motionärerna anfört i ämnet få hemställa örn bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Denna fråga är i själva verket en
mycket komplicerad och besvärlig fråga. Vi ha på tredje avdelningen i statsutskottet
behandlat den upprepade gånger och vi ha haft föredragningar och
demonstrationer av prov på vissa torkade betor avsedda till kaffesurrogat, som
det här gäller. Men vi ha fått fullständigt klarlagt för oss att det gäller två
skilda produkter, som varit bedömda av regeringsrätten vid skilda tillfällen
och som föranlett de skilda domarna i fråga örn varornas hänförlighet till tulltaxans
olika nummer. Det är mycket möjligt att det under tiden har förekommit
import av betor och cikorierötter, som varit olika torkade, och dessa
ha i ena fallet kunnat hänföras till den ena gruppen, i andra fall till en annan
grupp. Detta är emellertid en sak, som det inte är möjligt att nu kunna bedöma
och som inte skulle kunna utredas även örn vi nu bifalla motionen, ty man
kan nog inte klarlägga var gränsen har gått eller vilka varor det gällt.

Motionärerna ha utgått från att röstningen av sockerbetorna är en sådan
speciell procedur, att den helt och hållet skiljer sig från torkningen — själva
substansen skulle vid röstningen övergå till att bli någonting annat än den
blir när betorna äro enbart torkade. På detta sätt skulle det alltså bli fråga
örn en skarpt avgränsad produkt, som man kunde definiera. Emellertid föreligger
det ett utlåtande i denna fråga, som jag här har i mili hand, av en
på området sakkunnig kemist, och han gör gällande att det här i själva verket
är fråga örn samma sak, ehuruväl med en skillnad i avseende på graden.
Röstningen är sålunda en annan grad av torkning än den primära torkning,
som det talas örn i motionen.

Det är då såvitt jag förstår omöjligt att nu kunna få en ändring till stånd,
som kan åstadkomma någon rättvisa de olika importörerna emellan, och därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Om import- Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 39. i anledning av

förbud betra/- väckta motioner angående importförbud beträffande amerikanskt fläsk
/ande amen kansta

fläsk. I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:36 av herr Bondeson m. fl. och 11:60 av herr Liedberg m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att införa importförbud beträffande
amerikanskt fläsk.

Utskottet hade i det nu förevarande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:36 av herr Bondeson m. fl. och 11:60 av
herr Liedberg m. fl. angående importförbud beträffande amerikanskt fläsk
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Bondeson: Herr talman! Det är endast några veckor sedan vi här i
kammaren debatterade försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av
smittsamma husdjurssjukdomar. Det gällde då speciellt svinpestens härjningar
och de förluster den bringade mångå svinuppfödare. I en motion i
denna kammare hade jag och några medmotionärer uttalat oss för att ersättning
av allmänna medel borde utgå till dem, vilkas djurbesättningar blivit
imisstänktförklarade för svinpest och därvid blivit isolerade en längre tid. Utskottet
stannade emellertid då inför en utbyggnad av försäkringsverksamheten
att omfatta även misstänktförklarade fall. Riksdagen beslöt att följa utskottet
och motionens yrkande avslogs.

I såväl motionen som i utskottets betänkande pekades det emellertid på
varifrån vi i första hand kunde räkna med att få svinpest in i vårt land,
och det var i stort sett, ja, i så gott som samtliga fall, genom det amerikanska
fläsket. Av undersökningar, som bl. a. av laborator Hedström vid veterinärmedicinska
anstalten blivit utförda under den sista svinpestepizootien i Sverige,
framgår det otvetydigt, att det vid denna liksom vid tidigare epizootier
varit det från den ständiga smittohärden i Amerika importerade fläsket, som
utgjort den ursprungliga smittokällan vid sjukdomsutbrotten i vårt land.
Amerika har nämligen svinpesten kroniskt.

Vi ha i dag stränga bestämmelser vid import av levande svin med upp till
60 dagars karantän, men för import av fläsk finns det inga svårigheter. Men
då vi veta att vi till landet kunna draga in svinpest med det amerikanska
fläsket med åtföljande ekonomiska konsekvenser — varför inte sätta ett stopp
för denna import, då hela importen endast rör sig om en till två procent av
hela vårt lands behov av fläsk och då vi också själva kunna producera det
feta fläsket?

Sedan motionen skrevs ha förhållandena ändrats högst väsentligt. Vapenstillestånd
samt fredliga förhållanden ha inträtt. Vi ha nu möjlighet att importera,
fläsk från andra länder, exempelvis från Danmark, som icke har svinpest.
Vår fläskförsörjning, örn den nu inte kan åstadkommas inom landet, är
dock troligen tryggad därigenom. Kravet på importförbud avser icke amerikanskt
fläsk därför att det är amerikanskt, utan därför att de genom sin
smittfarlighet utgör en allvarlig fara för vår svinstock och därför att detta
fläsk redan åstadkommit så svåra skador och så stora kostnader, att det kan
ifrågasättas örn det inte från början varit billigare för oss att låta bli att importera
dylikt fläsk.

Utskottet framhåller nu att i fråga örn smittfarlighet osäkert fläsk bör placeras
i Norrland. Det är visserligen riktigt att detta minskar riskerna, men
varför skall Norrland behandlas styvmoderligt? Våra veterinärer äro fullt
på det klara med att många av de mystiska svinsjukdomar med dödlig
utgång, som inträffat i Norrland under tiden 1930—1939, varit svinpest, och
att det ofta varit mer tur än skicklighet att det trots allt inte kiev värre. Men

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Örn importförbud beträffande amerikanskt fläsk. (Forte.)
många, icke minst småbrukare, fingo bära kostnaderna för dessa fall av svinpest.
Att då ytterligare komplicera norrlandsproblemen anser jag, fastän jag
är representant för Skåne, icke vara riktigt.

Av yrkesinspektören för våra skogskarlar och flottare m. fl. har jag dessutom
erfarit, att konsumtionen av överfett fläsk gått ned väsentligt, dels
genom att yngre generationer kommit i skogen och framför allt genom att
skogskarlarna ha fått kockor på sina matlag, som inte äro så beroende av
överfett fläsk för sin matlagning. Och så ha vi det kanske viktigaste: smaken
för det amerikanska fläsket håller alldeles på att försvinna. Landshövding
Bernhard Eriksson har en gång hemma hos mig yttrat, att med den generation,
som går bort med honom, går också smaken för det amerikanska fläsket bort.
Avsättningen av det amerikanska fläsket under krigsåren var icke ett uttryck
för skogsarbetarnas smak, utan skogsarbetarna voro tvungna att ta emot det
som ersättning för annan mat.

Det har framhållits att skogsarbetarna skulle vara rädda för att vid ett importförbud
priset på fläsk skulle komma att stiga. Vi ha emellertid utredningar
rörande denna fråga, och det kan inte vara tal örn att vi skulle behöva
öka priset. Vi ha för övrigt i landet ett problem, nämligen tillvaratagandet
av vässlan sommartid vid våra mejerier. Det skulle vara en utomordentlig sak
att kombinera dessa ting. Ett stort gödsvin förtär upp till 30—40 kilo vassla
per dag, och en besättning på hundra eller eventuellt flera gödsvin skulle kunna
konsumera det mesta av ett mejeris vassleproduktion, och överfett fläsk kunde
produceras.

Vad sedan beträffar de av olika instanser och myndigheter begärda noggranna
utredningarna örn smittfarligheten av infört amerikanskt fläsk måste dessa
betecknas som ett försök att svänga sig ur svårigheterna. De av laborator Hedström
framlagda bevisen, som jag tidigare berört, äro så starka som tänkas kan.
Handelskamrarna i Göteborg och Gävle ha tydligen tänkt sig ympning av
allt infört fläsk. Men för varje tusen ton, som är lika med en procent av den
totala fläskkonsumtionen, skulle cirka 25 000 försöksgrisar behöva ympas. Envar
förstår att detta betyder både stora kostnader och onödigt besvär.

Jag kan inte underlåta att något beröra handelskammarens i Gävle yttrande.
Handelskammaren har inte beslutat motsätta sig ett importförbud, därest på
veterinärvetenskaplig grund med tillräcklig trygghet kunnat påvisas, att
smittorisk förekommer. Däremot vill handelskammaren motsätta sig ett dylikt
förbud därest det kunde befaras, att åtgärden närmast var förestavad av en
strävan att bereda den inhemska fläskproduktionen en monopoliserad ställning.
Tror verkligen handelskammaren, att de en eller två procent av vår fläskkonsumtion,
som importeras från Amerika, örn importförbudet blir verklighet,
skulle medföra monopolisering och eventuellt höjda fläskpriser? Det är inte
vackert att tro så örn de svenska svinuppfödarna.

Livsmedelskommissionen har framhållit att importen av amerikanskt fläsk
är ungefär två procent av hela den svenska fläskproduktionen och exporten
cirka tio procent. Vi äro således mer än väl självförsörjande, och även överfett
fläsk kan produceras inom landet. Då det amerikanska fläsket obestridligen
är en stor smittokälla får jag hemställa, herr talman, örn bifall till motionen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag kan givetvis inte taga upp någon
diskussion med herr Bondeson, och behöver inte heller göra det, rörande i vilken
omfattning det amerikanska fläsket för med sig smitta av svinpest till
vårt land. Jag vill bara erinra örn att de hörda myndigheterna, även medicinalstyrelsen,
ha nöjt sig med mycket försiktiga uttalanden örn det som man

Första kammarens protokoll WJif>. Nr 22.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Om importförbud beträffande amerikanskt fläsk. (Forts.)
från herr Bondesons sida anser vara en visshet, nämligen i fråga om det arnekanska
fläskets karaktär av smittospridare.

_ Jag behöver emellertid, som sagt, inte diskutera denna sak. Från utskottets
sida vill man ingalunda bestrida att de iakttagelser, som gjorts beträffande
det amerikanska fläskets farlighet, kunna vara riktiga. Vi ha bara gjort den
invändningen, att någon ''vetenskaplig trygghet för bevisens riktighet — varom
handelskammaren i Gävle talade och vilket herr Bondeson nyss citerade •—
ännu inte är tillräckligt ådagalagd.

Emellertid är det alldeles uppenbart — och därom är utskottet alldeles ense
med motionären -— att svinpesten är ett tillräckligt allvarligt problem för
att det av de hälsovårdande myndigheterna skall ägnas all möjlig uppmärksamhet.
Utskottet är däremot tveksamt, huruvida det skall vara nödvändigt
att, innan smittorisken är till fullo ådagalagd och innan man på allvar har
prövat andra möjligheter att undvika densamma, tillgripa en så kraftig åtgärd
som ett importförbud. Vi förutsätta att medicinalstyrelsen skall ha sin
uppmärksamhet riktad pa de faror, som kunna följa med en import av amerikanskt
fläsk i synnerhet örn den sker även till sådana trakter av landet där
svinuppfödningen är allmän, där således risken för smitta är stor och där en
utbruten epidemi kan åstadkomma allvarliga skador. Men vi ha haft den uppfattningen
att medicinalstyrelsen därvid bör undersöka, huruvida inte andra
möjligheter kunna finnas att neutralisera smittorisken än att föreskriva ett
importförbud.

Herr Bondeson anmärkte, att sedan motionen skrevs har vapenstillestånd
inträtt och att det således skulle vara möjligt att från andra länder än Amerika
importera det fläsk, som skulle behövas för att täcka bristerna i den svenska
folkförsörjningen. Jag skulle därtill vilja anmärka, att örn vi skola förbjuda
import av fläsk inte bara från Amerika, utan från alia svinpestsmittade länder,
får man faktiskt förbjuda import fran nästan hela Europa. Men den omständigheten
att vapenstillestånd inträtt innebär också någonting annat av betydelse
i detta sammanhang. Det innebär att vi på allvar kunna börja diskutera
möjligheterna att återupptaga normala handelspolitiska förbindelser med utomvärlden.
Och att då starta dessa försök med att föreskriva importförbud på en
artikel, som visserligen inte är så stor i det mellanfolkliga handelsumgänget,
men som i alla händelser inte saknar sin betydelse, skulle vara någonting ganska
märkvärdigt.

Det förefaller mig därför som om utskottet har mycket starka skäl när utskottet
vänder sig emot kravet att tillgripa en både ur handelspolitisk och för
närvarande även ur försörjningspolitisk synpunkt så kraftig åtgärd som ett
importförbud. Det bör dock finnas möjligheter att på annat sätt undvika den
farliga smittorisk, som en fortsatt import av amerikanskt fläsk kan medföra
Innan man bär undersökt de möjligheterna — att de finnas har ju erfarenheten
famnat bevis pa, att de kunna ge resultat torde också erfarenheten ha bevisat
— och innan man utnyttjat alla de möjligheter, som här stå till buds torde
ett importförbud inte böra komma i fråga.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bondeson: Herp talman! Jag skulle kanske redan från första början
ha framfört ett tack till utskottet för ett osedvanligt vackert skrivsätt särskilt
när utskottet på s. 7 i betänkandet säger, att andra möjligheter än ett importförbud
»att avvarja en för det svenska jordbruket och hela vår folkhushållning
_sa aUvarhg fara böra undersökas». Bevillningsutskottet har där givit mi o- rätt
i att detta är en för hela vårt land mycket allvarlig fara.

Jag skulle också till herr Elon Andersson vilja ställa en fråga, som medici -

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Örn importförbud beträffande amerikanskt fläsk. (Forts.)
nalstyrelsen inte själv positivt besvarat: vilka andra möjligheter finnas för att
skydda det svenska jordbruket och den svenska svinskötseln mot införandet av
svinpest?

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Som svar på herr Bondesons fråga vill
jag bara hänvisa till det uttalande, som göres av de hörda myndigheterna, örn de
åtgärder som hittills vidtagits för att undvika att smittospridande amerikanskt
fläsk skall komma till Skåne, nämligen att dirigera importen av amerikanskt
fläsk till sådana trakter av landet, där någon egentlig svinuppfödning inte
förekommer och där således den stora faran för smittospridning inte heller föreligger.
Att de åtgärderna ha medfört goda resultat förefaller mig styrkt av den
omständigheten att det under åren 1930—1939, då det årligen infördes mellan
1 000 och 2 000 ton amerikanskt fläsk, icke förekom några fall av svinpest
i Sverige.

Herr Bondeson: Herr talman! Jag ber herr Elon Andersson observera, att
jag redan i mitt föregående anförande nämnde, att vi icke böra komplicera
norrlandsproblemen. Visserligen är svinstocken i Norrland inte så stor, men
isvinpesten har dock även där vållat förluster, även örn det inte kommit fram
här. Jag vill bl. a. erinra örn den epidemi som för två år sedan hemsökte svingården
vid militärförläggningen i Boden, där man fick gräva ned och bränna
upp fläsk för flera hundra tusen kronor. Där drabbade således svinpesten
Norrland.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 40, i anledning av väckt motion örn tullfrihet beträffande hörapparater
för lomhörda m. m.; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av pensionsbestämmelserna
för beställningshavare, som frivilligt överförts till arméns och marinens
övergångsstater;

nr 39, i anledning av väckt motion angående utredning om pensionsförmånerna
för innehavare av arvodesbefattningar för pensionerad personal vid försvarsväsendet; nr

40, i anledning av väckta motioner om resekostnadsersättning och tjänstgöringstraktamente
åt vissa hos 1945 års riksdag anställda tjänstemän; samt

nr 41, i anledning av väckt motion om gratifikation åt förre förste vaktmästaren
hos riksdagens andra kammare C. E. G. Carlbergs änka, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag ur kyrkofonden
till avlöning av pastorer vid svenska församlingar i utlandet;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen
av elektrisk kraft och gas;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om statliga Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 46, i anledning av väckta

barnbidrag för motioner om införande av statliga barnbidrag för alla barn.
alla barn. *

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 195 i första kammaren av herrar Linderot
och Holmberg samt nr 303 i andra kammaren av fru Linderot m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville snarast möjligt framlägga
proposition örn införande av statliga barnbidrag för alla barn enligt
grunder, som angivits i motionerna.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Enligt vad utskottet inhämtat kommer 1941 års befolkningsutredning att
inom kort framlägga sitt huvudbetänkande örn barnkostnadernas fördelning
med förslag bl. a. örn allmänna barnbidrag. Med hänsyn härtill anser utskottet
anledning ej föreligga för riksdagen att för närvarande göra någon ny
framställning i frågan. Utskottet får därför hemställa, att förevarande motioner
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.»

Herr Linderot: Herr talman! Man kan givetvis förefalla som varande en
oförbätterlig optimist, när man motionsvis vågar ställa yrkanden i frågor, där
det kungliga svenska beprövade utredningsmaskineriet redan är i verksamhet.
Icke förty har jag tillsammans med mina medmotionärer vågat föreslå årets
.riksdag att fatta ett positivt beslut utan anlitande av pågående utredningar i
fråga örn barnbidrag till alla barn.

I motionen angives, varför vi ha ställt oss på en så optimistisk plattform. Vi
förmena nämligen, att det borde vara på tiden, att riksdagen fattar ett principbeslut
i denna mycket diskuterade och mycket utredda fråga. Vi anse, att
frågan örn samhället och barnen icke är av den art, att ledamöternas ståndpunkt
till själva principen behöver bli föremål för någon utredning. Antingen
betraktar man varje barn som föds såsom en samhällets angelägenhet och frångår
sålunda tidigare föreställningar örn att barnen i första hand äro att anse
såsom föräldrarnas — och i sämsta fall som den ensamma moderns —■ privata
angelägenhet, eller också har man den andra, traditionella uppfattningen. Har
man den första uppfattningen, d. v. s. att samhället måste betrakta barnen
såsom sin angelägenhet, bör man svara ja på motionen, och har man den andra

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Om statliga barnbidrag för alla barn. (Forts.)
åsikten, svarar man nej. Utskottet har gått den vanliga, högst bekväma men
för samhällsarbetet synnerligen ödesdigra vägen att bara hänskjuta hela saken
till utredningar. Jag har redan sagt, att principen icke kan bli föremål för utredning,
då det är en åsiktsfråga, där icke något parlamentariskt utskott genom
utredning kan åstadkomma någon som helst förändring i fråga örn ledamöternas
tänkesätt.

Motionens syfte var att söka förmå riksdagen och naturligtvis i första hand
utskottet att konkret uttala sig örn vilken mening man har i själva saken. Emellertid
har, som sagt, detta inte lyckats oss, men det är väl ändå att hoppas, att
motionen har givit frågan en viss stöt framåt. Det är ju mycket bra, att befolkningsutredningen
sysslar med dessa spörsmål, och jag kan kosta på mig en
eloge åt dem som varit föregångsmän i denna fråga, nämligen den första stora
befolkningsutredningen. Den har på ett mycket prisvärt sätt aktualiserat denna
sak. Jag underkänner inte något av det som göres av alla dessa utredningar,
vare sig inom befolkningsutredningen, socialvårdskommittén eller efterkrigsplaneringskommissionen,
som ju även den på sitt sätt sysslar med dessa problem.
Men jag tycker ändå, att det är beklagligt, att vi inte kunna få till stånd
lett klart principuttalande. Man bara svarar, att egentligen börjar ju folk mer
och mer vara överens örn denna sak. Ja, det är tack vare enskilda människors
trägna arbete, de Myrdalska utredningarna och skrifterna i hithörande problem
samt familjevämets och herr Wahlunds trägna arbete. Det är gott och väl att
kunna hänvisa till att dessa i det här fallet enskilda människor, delvis visserligen
i statliga uppdrag, ha aktualiserat dessa frågor. Men bör man ta detta till
intäkt för att befria riksdagen och dess utskott från att göra en självständig
insats och inte bara sitta med armarna i kors och passivt hänvisa till att det
så småningom kommer ett förslag?

Jag skulle vilja fråga utskottets ordförande, herr Norman, vars intresse
för dessa frågor jag på intet sätt betvivlar eller ifrågasätter, om det kan anses
vara alldeles uteslutet, att utskottet i en sådan fråga som denna ger till känna
en mening som vägledning för dem som arbeta på saken och som väl måste
vara mindre ansvariga än ett riksdagsutskott. Utskottet har nu ansett sig icke
böra ge någon dylik vägledning, vilket är beklagligt.

Motionärerna ha inte alls varit okunniga om de pågående utredningarna.
Vi ha ju t. ex. i vår motion anfört, att i fjol avslogs en motion av principiellt
samma art som vår med hänvisning till pågående utredning. I år avstyrkes
vår motion återigen med hänvisning till pågående utredning. Om riksdagens
utskott alltid skola vara pliktiga att avstyrka varje motion eller underlåta
att göra något i förekommande ärenden, då saken ligger under utredning,
skulle det ju vara ett bekvämt sätt att avföra alla tvistefrågor från riksdagens
dagordning genom att bara tillsätta en utredning. Därmed skulle riksdagen,
tycks man anse, ha avhänt sig alla möjligheter att ha någon mening eller
uttrycka någon vilja i ett ärende som utredes. Det är framför allt för att polemisera,
mot denna uppfattning som jag har begärt ordet.

Jag hyser inte någon som helst illusion att gentemot utskottet kunna vinna
en voteringsseger genom att yrka bifall till motionen, där det ju hemställes,
att riksdagen skall skriva till Kungl. Maj:t med begäran att Kungl. Maj :t
måtte framlägga proposition örn införande av barnbidrag för alla barn, och
således icke bara begära en utredning. Herr Herlitz intresserade sig härom dagen
för frågan om utredningarna. Jag vet inte, vad han innerst inne menar,
men jag förmodar, att han har samma farhågor som jag och kanske många
andra i detta fall, nämligen att man tillsätter så mångå utredningar och hänskjuter
så många problem till utredning, att man så småningom kommer att
köra fast med hela utredningskärran oell bli nödsakad att 1 insätta en alred -

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Om statliga barnbidrag för alla barn. (Forts.)
ningskommitté för att utreda, hur man skall avskaffa utredningarna, så att
man kan få något resultat.

I sak vill jag, herr talman, bara säga ett par ord. Den moderna syn på frågan
om barnen och samhället, som vi ha uttryckt i motionen, är inte vår uppfinning
eller en för motionärerna säregen uppfattning, utan den börjar allt
mer att delas av flertalet människor. När befolkningsutredningen så småningom
kommer med sitt betänkande i denna fråga, vilket enligt utskottet
bl. a. kommer att innehålla förslag örn allmänna barnbidrag, hoppas jag, att
befolkningsutredningen principiellt kommer att intaga samma ståndpunkt som
den vi här företräda. För att litet i förväg varna befolkningsutredningen vill
jag endast säga, att jag hoppas, att den icke skall komma med en extremt
utformad in natura-linje för barnbidragen. Vi ha föreslagit kontanta barnbidrag.
Gentemot vårt förslag har man -—• inte från utskottet, ty utskottet
anser det ju inte vara nödvändigt att uttala sig, men från dem som arbeta
med dessa problem i utredningarna —- redan i den offentliga diskussionen
invänt, att det icke är lämpligt att ge allmänna barnbidrag i kontant form
till barnens föräldrar eller målsmän. Jag skall inte upptaga denna ståndpunkt
till detaljgranskning, men jag vill, som sagt, redan i förväg skicka
en liten varning till befolkningsutredningen att icke fastna för de extrema
in natura-linjerna, ty det skulle innebära att man omyndigförklarade Sveriges
föräldrar. I stället för att ge föräldrarna en slant att köpa nyttigheter för till
barnen vill man enligt in natura-linjen ge dem licenser och blanketter. Man
skall då först undersöka örn de behöva ett lakan, en kastrull, ett par tallrikar
eller dylikt, och sedan skall man utdela licenser för erhållande av sådana behovsvaror.
Jag ryser inför perspektivet!

Jag vill passa på tillfället att vid sidan om frågan örn barnbidragen förklara,
att efterkrigsplaneringskommissionens föreställningar örn rabattsystem
och licenser, behovsundersökningar, konjunkturomsvängning genom varuutdelning
med 50 procents rabatt och annat dylikt gör mig oerhört förskräckt. Örn
jag vore högerman, skulle jag mysa i mjugg över sådana linjer som för närvarande
hålla på att utarbetas för social hjälp i arbetslöshetstider och för
statliga barnbidrag. När man vill ge dessa förslag en modern socialistisk prägel
och försöker att motivera dem med socialistiska resonemang, förefaller
det mig, som örn de borgerliga i allmänhet, som äro motståndare till socialismen,
knappast skulle ha fått ett bättre handtag på länge. Vill man göra även
fattigt folk verkligt förskräckta för socialismen, skall man nämligen köra
fram med dessa in natura-linjer, med blanketter, tjänstemän och behovsundersökningar.
In natura-linjen innebär ju ytterst, att man skall diskutera, hur
många tallrikar en husmor bör ha, och tillsätta extra tjänstemän, som gå omkring
i butikerna och tillse, att en husmor inte köper mindre antal tallrikar
än hon behöver och inte heller flera än vad staten bestämt att hon skall ha.
Jag föreställer mig, att det svenska folket kommer att betrakta socialismen som
något av det mest avskräckande som det varit utsatt för i historisk tid, örn
dessa »planhushållare» få sin vilja fram i fråga örn de mest extrema yttringarna
av denna »socialistiska planhushållning».

Jag begär inte, att utskottet skulle ha tagit ståndpunkt till kontantlinjen
eller behovsvarulinjen i fråga om de statliga barnbidragen. Då utskottet överhuvud
taget inte har velat ta ståndpunkt till principen, kan man ju inte fordra,
att det skulle ha tagit ståndpunkt till denna detalj, vilken dock i vår motion
är något väsentligt. Vi vilja nämligen, att det skall ges kontantbidrag av det
skälet, att man i motsatt fall måste sätta svenska folket under förmynderskap.
Hur man än försöker att svänga sig, kommer man inte ifrån att man med in
natura-linjen avskaffar en väsentlig frihet för folket och rent principiellt

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Om statliga barnbidrag för alla barn. (Forts.)
frånkänner föräldrarna i detta land förmälan att hushålla med sina slantar
så att de komma till nytta för de egna barnen.

Jag vill, herr talman, inte förlända debatten eller ens uppkalla till någon
längre diskussion. Det är ju inte rationellt att göra detta i en fråga, där man pa
förhand är på det klara med debattens resultat. Frågan om allmänna barnbidrag
återkommer, såsom utskottet har papekat, i form av ett förslag fran befolkningsutredningen,
och även de av mig berörda principiella fragorna komma
att behandlas av riksdagen i annat sammanhang. Med dessa kommentarer kring
frågan har jag, som jag sade förut, bara velat skicka ut en liten varning till
befolkningsutredningen och alla andra utredningar, som syssla med dessa
problem och som kanske vilja väl och mena gott, men som i ovist nit tänka
sig, att det svenska samhället, som skall bli bättre och bättre, i synnerhet nu
efter kriget, skall förbättras i den riktningen, att hela folket så småningom
blir ett blankettskrivande, rabatt- och statsbidragssökande folk. Vad vi här
föreslagit, skall icke vara en allmosa, utan staten skall såsom samhällsorganet
över alla andra genom att ge ett kontant bidrag kort och gott erkänna, att de
barn som födas äro samhällets angelägenhet. Vi vilja ha ett praktiskt rittryck
för denna princip och ha därför väckt vår motion. Jag beklagar, att vi inte ha
kunnat få utskottet med på saken, men jag bör ju, herr talman, i alla fall
yrka bifall till den av herr Holmberg och mig i denna fråga väckta motionen.

Herr Norman: Herr talman! Herr Linderot riktade en direkt fråga till
mig, och jag skall lämna ett direkt svar.

I det läge, i vilket detta ärende befinner sig, anser jag det helt uteslutet, att
riksdagen skulle intaga någon annan ståndpunkt än vad utskottet här har förordat.
Motionen grundar sig nämligen på ett förbiseende. Jag hör till min
förvåning, att herr Linderot ännu icke har uppmärksammat detta faktum. Det
var icke så, att riksdagen i fjol avslog motioner, som syftade till samma mål
som denna motion, utan efter olika beslut i kamrarna begärde riksdagen en
skyndsam utredning angående en jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan
mellan landets medborgare genom införandet av ett system med direkta barnbidrag.
Principbeslutet fattades således redan i fjol. Herr Linderot har i sm
motion inte bara begärt ett principbeslut utan också att riksdagen skulle godkänna
vissa grunder för de statliga barnbidragen. När frågan nu^ligger sa
till, att vi inom en mycket nära framtid kunna vänta ett förslag ifrån befolkningsutredningen,
är det, såsom jag ser på detta spörsmål, som sagt, alldeles
uteslutet, att riksdagen nu skulle göra något uttalande beträffande grunderna
för barnbidragen.

Herr Linderot har för övrigt själv antytt, att han med sitt inlägg icke
har åsyftat att riksdagen skulle ta ståndpunkt till frågan örn grunderna för
barnbidragen. Han har bara velat framföra sin uppfattning örn de grunder,
sam böra tillämpas, och det kan ju vara ett lämpligt bidrag till den fortsatta
diskussionen. Frågan örn grunderna få vi givetvis diskutera, när det väntade
förslaget om barnbidrag i någon form kommer på riksdagens bord. Sådant läget
nu är, då en utredning pågår för fullt och vi veta, att vi lia att vänta ett
förslag från befolkningsutredningen. böra vi avvakta, vad Kungl. Majit gör
av detta förslag, innan vi återupptaga diskussionen.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare pa bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Förslag lill
lanJarbetslidslag.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 47, i anledning av dels
■ Kungl. Maurts proposition med förslag till lantarbetstidslag, dels ock i ämnet
väckta motioner.

_ Genom en den 9 mars 1945 dagtecknad proposition, nr 196, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl.
Majit föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till
lantarbetstidslag.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft dels
en vid riksdagens början inom andra kammaren av herr Landgren väckt motion,
nr lil, om vissa ändringar i lantarbetstidslagen, dels ock fyra i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen inom första kammaren nr
361 av herr Johanson, Karl Emil, m. fl. samt inom andra kammaren nr 551
av herr Skoglund i Doverstorp m. fl. (lika lydande med 1:361), nr 552 av
herr Eriksson i Sandby m. fl. och nr 553 av herr Karlsson i Stuvsta m. fl.
I de fyra sistnämnda motionerna hade påyrkats vissa ändringar i det av
Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen matte, med avslag å motionen 11:111, i den mån däri
framställda förslag avveko från de genom propositionen framlagda, samt å
motionerna I: 361 och II: 551—553, antaga förevarande lagförslag oförändrat.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Björkman, Carl Eric Ericsson och fröken Andersson, vilka av
angivna orsaker hemställt, att 1 och 4 §§ måtte i enlighet med vad som yrkats
i motionerna I: 361 och II: 551 erhålla den lydelse, reservationen visade;

2) av herr Cruse, fru Johansson samt herrar Lundberg i Uppsala och Andersson
i Alfredshem, vilka på anförda skäl hemställt, att lagförslaget måtte
i vissa delar erhålla den ändrade lydelse, som i denna reservation angivits.

Det av utskottet tillstyrkta lagförslaget var i nedan angivna delar så lydande
:

1 § första stycket.

Denna lag äger tillämpning:

.1) å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess
binäring som nu nämnts, allt för såvitt i företaget till arbete för arbetsgivares
räkning i regel användas minst två arbetare, häri icke inräknad arbetare, som
användes till arbete, vilket avses under a)—f) här nedan; samt

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt däri
till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare enligt
samma beräkning.

4 § 1 och 2 mom.

1 morn. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 1), må arbetsgivare
icke använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10
timmar samt för arbetsvecka

under januari, februari och december 43 timmar,
under mars, oktober och november 48 timmar samt
under tiden april—september 52 timmar.

vac^ sålunda stadgats skola gälla följande undantag:

.a) För varie brukningsdel ma en arbetare, som i regel användes till såväl
djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete), användas till arbete
under januari, februari och december högst 45 timmar för arbetsvecka
samt under mars, oktober och november högst 50 timmars arbetsvecka.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

Vad nu sagts galle ock den, som ersätter arbetare med blandat arbete under
ledighet.

b) För arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare),
samt för arbetare, som under minst en vecka ersätter djurskötare, rnå arbetstiden
icke överstiga för dygn nio timmar och för två arbetsveckor i följd 100
timmar.

För att ersätta djurskötare under kortare tid än en vecka må annan arbetare
användas till djurskötsel utöver den i första stycket för oktober—mars angivna
tiden för arbetsvecka. Den sammanlagda arbetstiden för arbetsvecka, varunder
sådan arbetare användes även till djurskötsel, må varken under nämnda
månader eller under året i övrigt överstiga 50 timmar.

2 morn. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 2), må arbetsgivare
icke använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10
timmar samt för arbetsvecka
antingen 48 timmar

eller ock under januari, februari, november och december 43 timmar,_ under
mars och oktober 46 timmar samt under tiden april—september 52 timmar.
5 § 1 mom.

Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna arbetstiden,
utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda
paragraf sägs.

I motionen 11:553, av herr Karlsson i Stuvsta m. fl., hade för 1 § första
stycket föreslagits följande lydelse:

Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess
binäring som nu nämnts, allt för så vitt i företaget till arbete för arbetsgivarens
räkning i regel användes minst en arbetare, bortsett från arbetare, som
användes till arbete, vilket avses under a)—f) bär nedan; samt

2) å trädgårdsskötsel--— beräkning.

I den av herr Björkman m. fl. avgivna reservationen hade för samma stycke
föreslagits en avfattning, som skilde sig från den av utskottet förordade
allenast därutinnan, att orden »minst två arbetare» utbytts mot »minst tre
arbetare». I samma reservation hade för 4 § 1 och 2 mom. förordats följande
lydelse:

1 mom. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 1), må arbetsgivare
icke använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar
samt för arbetsvecka

under januari och december 41 timmar,
under mars och oktober 46 timmar,

under februari 41 timmar och under november 46 timmar eller under februari
46 timmar och under november 41 timmar samt
under tiden april—september 54 timmar.

Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag:
a) För varje brukningsdel må en arbetare, som i regel användes till såväl
djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete), användas till arbete
under januari, februari och december högst 94 timmar för två arbetsveckor
i följd samt under mars, oktober och november högst 104 timmar för samma
tid.

Vad nu sagts galle ock den, som ersätter arbetare med blandat arbete under
ledighet.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

b) För arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare),
samt för arbetare, som under minst en vecka ersätter djurskötare, må
årbetstiden icke överstiga för dygn nio timmar och för två arbetsveckor i följd
108 timmar.

För att ersätta djurskötare under kortare tid än en vecka må annan arbetare
användas till djurskötsel utöver den i första stycket angivna tiden för
arbetsvecka, dock att den sammanlagda arbetstiden icke må överstiga 54 timmar
för arbetsvecka.

2 morn. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 2), må arbetsgivare
icke använda arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn
10 timmar samt för arbetsvecka

antingen 48 timmar

eller ock under januari, februari, november och december 42 timmar, under
mars och oktober 45 timmar samt under tiden april—september 53 timmar.

I den av herr Cruse m. fl. anförda reservationen hade för 4 § 1 mom. b) och
5 § 1 morn. föreslagits följande avfattning:

4 § 1 mom. b).

För arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare),
samt för arbetare, som under minst en vecka ersätter djurskötare, må arbetstiden
icke överstiga för dygn nio timmar och för arbetsvecka 50 timmar, och
äger arbetaren åtnjuta en fridag varje vecka.

5 § 1 mom.

Arbetsrådet må, där skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § för viss månad
angivna veckoarbetstiden utbytes mot veckoarbetstiden för annan månad, dock
med iakttagande att arbetstiden för år räknat icke härigenom förlänges. Därest
parterna äro ense därom, må arbetsrådet godkänna även annan fördelning av
veckoarbetstiden.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Då jag har deltagit i behandlingen
av det föreliggande lagförslaget i andra lagutskottet och även undertecknat
en av de reservationer, som avgivits i anledning av utskottets utlåtande,
ber jag att med några ord få motivera reservationen i fråga.

Dantarbetstidslagen tillkom år 1936. Redan året därpå genomfördes vissa
ganska väsentliga ändringar i lagen. Dess tillämpningsområde utsträcktes således
år 1937 från företag med mer än fyra anställda till jordbruk med minst
tre arbetare. Den vid lagens tillkomst fixerade arbetstiden av 52 ä 53 timmar
per vecka ändrades samtidigt till 48 ä 49 timmar. Åren 1939 och 1942 behandlades
lantarbetstidslagen ånyo av riksdagen, men de då vidtagna förändringarna
voro knappast av någon väsentlig betydelse. År 1942 beslöt riksdagen, att
lagen skulle gälla till och med den 31 oktober 1945, varför den således utlöper
i höst. Kungl. Maj :t uppdrog förliden höst åt arbetsrådet att utarbeta förslag
till ny lantarbetstidslag att tillämpas från och med instundande höst. Arbetsrådet
bär sedan infordrat yttranden från olika myndigheter och institutioner.
På basis av dessa uttalanden uppgjorde arbetsrådet ett förslag, vilket praktiskt
taget gick ut på bibehållande av den gamla lagen i oförändrat skick. Arbetsrådet
föreslog endast en mindre ändring. Arbetsrådets förslag förelädes sedan
för olika myndigheter, bland vilka kan nämnas riksförsäkringsanstalten, lantbruksstyrelsen,
socialstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen och livsmedels -

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

kommissionen. Dessutom ha en hel del andra organisationer, bland annat arbetsgivare-
och arbetstagareorganisationer, fått ta del av förslagets innehåll, och
i stor utsträckning också avgivit yttranden över detsamma. Därefter har inom
regeringen av föredraganden, statsrådet Erlander, utarbetats en proposition till
riksdagen. Propositionen innehåller ganska vittgående ändringar i den nuvarande
lagen. Statsrådet omnämner i sitt yttrande att flera myndigheter, däribland
arbetsrådet, lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen, icke ansett
tillrådligt att nu företa några mera genomgripande ändringar i lagen och att
myndigheterna därvid särskilt hänvisat till nödvändigheten att under rådande
krisläge hålla jordbruksproduktionen uppe på högsta möjliga nivå. »Nämnda
synpunkt måste självfallet tillmätas den största betydelse», säger statsrådet.
Men, säger han vidare, det »torde kunna antagas att den försörjningspolitiska
situationen under tiden för lagens tillämpning blir väsentligt annorlunda än
den som för närvarande råder», samt tillägger: »Det synes med hänsyn härtill
icke vara rimligt att vid lagstiftningens utformning uteslutande taga hänsyn
till dagsläget på försörjningsområdet.» Från dessa utgångspunkter har
statsrådet ansett sig i väsentlig utsträckning böra tillmötesgå lantarbetarnas
önskemål.

Det är alldeles självfallet att det är en omdömesfråga, hur man skall bedöma
denna situation. Enligt sakkunnigutlåtandet kan en utökning av lagens
tillämpningsområde medföra skador för jordbruksproduktionen, under det att''
ett fortbestånd av den nuvarande lagen under ännu några år knappast kan
befaras medföra skada till vare sig kropp eller själ för någon enda lantarbetare.
Då förhållandena i världen trots den s. k. freden synas minst sagt ovissa
och då det enda vi nied säkerhet veta är att vår hjälp till det svältande Europa
kommer att påfordras i allt större omfattning, synes det mig föga lämpligt
att nu minska de möjligheter som vi ha att lämna sådant bistånd. Jag vill
påminna örn att så sent som i dag ha meddelanden ingått från såväl England
som Amerika, varigenom det blivit bekant för svenska folket, att det råder en
livsmedelsknapphet i dessa länder som är av ganska svår beskaffenhet. Att
vi med vetskap därom nu äro beredda att vidtaga lagstiftningsåtgärder, som
kunna åstadkomma en försämring i vår egen livsmedelsförsörjning och av
vår förmåga att hjälpa andra, tycker jag knappast kail vara riktigt. Man
måste väl ändå anse, att det är en skyldighet för oss, då vi nu lyckligt sluppit
undan kriget, att lämna sådan hjälp.

Den av högerrepresentanterna avgivna reservationen är ju till sin omfattning
ganska lång. Innehållet däri går emellertid praktiskt taget inte ut på
någonting annat än att man på de skäl, som jag nu anfört, önskar bibehålla
den gamla lagen väsentligen i oförändrat skick. Beträffande 1 §, som rör
lagens tillämpningsområde, vill jag framhålla, att såväl statsrådet som
tjänstemännens centralorganisation har anfört, att det principiellt vore riktigt,
att lagen omfattade alla lantarbetare. Jag delar i princip den uppfattningen,
därest det förhåller sig så att lagen är grundad på ett verkligt behov hos
lantarbetarna av en viss förkortning i arbetstiden. Man får ju anta att det är
fallet. Men jag kan då inte förstå annat än att det behov, som lantarbetarna
ha av en minskad arbetstid, är lika stort för en arbetare som är sysselsatt i
ett litet lantbruk som för en arbetare i ett större. Det är naturligtvis en inkonsekvens
i lagstiftningen att detta nu ej är fallet, och det har också framhållits
av statsrådet. Då man emellertid inte från något håll har vågat sig
på att på det sättet reglera samtliga lantarbetares arbetstid, beror det viii inte
på bristande vilja utan på att en sådan ändring kan beräknas medföra en
stor skada för folkhushållet. Man Ilar endast velat lappa på lagen litet grand
och öka dess tillämpningsområde på det sättet, att (leii i fortsättningen skall

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

omfatta lantbruk som sysselsätta mer än två arbetare i stället för såsom för
närvarande tre arbetare. Jag tycker nog att denna ändring ur såväl rättvisesom
lämplighetssynpunkt är omotiverad. Det är en halvmesyr, och då nu
statsrådet bär ställt i utsikt en längre gående utvidgning av 1948 års lag,
så tycker jag nog att man med hänsyn till de omständigheter, som jag tidigare
har papekat, hade kunnat vänta med den nu förestående ändringen till den
tiden.

Vad beträffar reservationen i övrigt innehåller den ändringsförslag endast
i två punkter. Dessa förslag innebära inte någon ändring i arbetstiden. Det
ena är endast förestavat av att man av praktiska skäl vill ha en möjlighet
att mot varandra utbyta de för november och februari medgivna veckoarbetstiderna.
Förslaget möjliggör att örn den uppdelning av arbetstiden, som lagen
föreskriver, är olämplig exempelvis i södra delarna av landet, man skulle få
byta veckoarbetstiden 41 timmar mot 46 timmar, som lagen stadgar för
februari respektive november, mot varandra. Man skulle därigenom bli i tillfälle
att utnyttja den lagligen medgivna arbetstiden på ett lämpligare sätt.

Det andra förslaget till ändring i den nuvarande arbetstidslagen, som vår
reservation innebär, är att man vid s. k. blandat arbete vill beräkna arbetstiden^
vilken enligt den nuvarande lagen för varje vecka under vissa månader
av året får uppgå till 47 timmar och under vissa andra månader till 52 timmar,
icke för varje vecka utan per tvåveckorsperiod eller till 94 timmar för
två arbetsveckor i följd under vissa tider av året och 104 timmar per tvåveckorsperiod
under vissa andra tider.

Det förslag, som är framlagt av statsrådet och som är godkänt av utskottet,
innehåller flera minskningar i arbetstiden. Reservanterna ha, som jag- nyss
nämnde, ansett att några sådana ändringar inte böra vidtagas. Därför saknar
jag anledning att i detta sammanhang närmare ingå på statsrådets förslag.

Jag vill med dessa ord, herr talman, be att få yrka bifall till den av herr
Björkman m. fl. vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

I herr Carl Eric Ericssons yttrande instämde herrar Bondeson och Gunnar
Andersson samt friherre Beck Friis.

Herr ''Hallagård: Herr talman! Då jag deltagit i utskottets behandling av
föreliggande fråga, varvid jag biträtt utskottets hemställan, ber jag att få
säga några ord.

Jag har inom utskottet varit betänksam mot att gå med på det föreliggande
förslaget till ändring av arbetstidslagen för lantarbetare med hänsyn till den
nuvarande situationen och de följder, som den föreslagna lagen kan få. Liksom
högerreservanterna kan man framhålla, att man inte får bortse från att, örn
lagen antages, den kan åstadkomma någon minskning i jordbruksproduktionen
pa grund av den föreslagna arbetstidsbegränsningen under sommaren. Samtidigt
som man nu manar till en ökning av produktionen, vill man här vidtaga
åtgärder som kunna verka i motsatt riktning. Under sådana förhållanden kan
man alltså framföra anmärkningar mot att, som läget just nu är, godtaga ett
förslag som kan betyda någon minskning av produktionen. Det är därför förklarligt,
att flera myndigheter — bland dem livsmedelskommissionen •— anse
det icke vara tillrådligt att just nu företaga några mera genomgripande ändringar
i lagen med hänvisning till nödvändigheten av att under rådande krisläge
hålla jordbruksproduktionen uppe på högsta möjliga nivå. Detta får man ju
tillmäta betydelse.

Eftersom förslaget i stort sett innebär en överflyttning av arbetstid till höstoch
vintermånaderna, kommer troligen arbetstidsförkortningen under sommar -

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Förslag till lantarbetslidslag. (Forts.)

månaderna att som jas nämnde, betyda någon minskning av jordbruksproduktionen.
Detta gäller framför allt i de bygder, där vårsådden börjar senare,
särskilt när det gäller de svårskötta jordarna. Arbetstidsförkortningen under
sommarmånaderna Iean ju medföra, att jordbrukarna måste skaffa sig extra arbetskraft
för att överhuvud taget kunna klara vårsådden oell skörden. Alltså
kan man anföra vissa betänkligheter mot förslaget, som betyder något högre
omkostnader för produktionen, varför jag förutsätter att man vid utformandet
av jordbruksstödet också tar hänsyn till dessa högre omkostnader.

Å andra sidan får man också ta i betraktande, att det är nödvändigt att
göra vad som göras kan för att åstadkomma möjligheter att få arbetare vid
jordbruket. Man får väl hoppas att den nu pågående indragningen av beredskapen
skall komma jordbruket till godo, så att konsekvenserna i produktionshänseende
av den föreslagna ändringen skola bli något mindre. Man får väl
också räkna med att arbetarna skola få mera intresse av att skaffa sig arbete
vid jordbruket, då man nu tillmötesgår deras krav i fråga om arbetstidens längd.
Jag har för min del i varje fall ingenting att invända mot att man gör allt
för att tillmötesgå berättigade krav från lantarbetarnas sida, men jag är också
medveten örn att man inte kan likställa lantarbetarna med industriens arbetare,
därför att jordbruket har sina säregna arbetsförhållanden.

Mycket beror emellertid på i vad mån den kontrollerande myndigheten kommer
att se till att arbetstidslagens föreskrifter anpassas efter det rådande
läget, genom att berättigade ändringar och tillägg i arbetstiden medgivas. Föredragande
statsrådet har ansett att det icke vore rimligt att vid lagstiftningens
utformande uteslutande ta hänsyn till dagsläget, utan han har fastmer på flera
punkter ansett sig böra tillmötesgå lantarbetarnas krav. Däremot har jag ingenting
att erinra, men lagen måste anpassas efter vad som i verkligheten låter
sig göra. Hänsyn måste tagas inte blott till jordbrukets arbetsförhållanden utan
även till jordbrukarnas berättigade intressen. Inom regeringen lia inte heller
hågra reservationer anförts mot det föreliggande förslaget.

Det är uppenbart att en lösning av jordbrukets arbetskraftsproblem på lång
sikt icke kan åvägabringas så länge jordbrukets arbetsförhållanden te sig
väsentligt ogynnsammare än på andra områden. Därför måste, som jag tidigare
sade, allt göras för att öka intresset för jordbrukets arbete. Kunde det ske,
vore något vunnet. Situationen är ju sådan att det blir allt mer nödvändigt att
vidtaga åtgärder för att söka förse jordbruket med erforderlig arbetskraft.
Men det går emellertid inte att ordna jordbrukets arbetstid efter alltför strikta
bestämmelser. Jag vill också tillägga, att jordbrukets arbetskraftsproblem
icke blott är ett bekymmer för dagen, utan det blir nog ett efterkrigsproblem,
som med det snaraste måste lösas på ett eller annat sätt. Som det nu är, finns
det mycket folk, särskilt ungdom, ute på landsbygden, som vill skaffa sig ett
eget jordbruk men inte vågar göra det på grund av det osäkerhetstillstånd som
råder med avseende på möjligheterna att kunna erhålla arbetskraft. Jag skulle
därför vilja vädja till föredragande statsrådet att ta i övervägande, vilka åtgärder
som kunna oell böra vidtagas för att överhuvud taget åstadkomma ett
tryggare tillstånd i fråga örn arbetskraften vid jordbruket. Det blir givetvis
ett svårt problem, men det måste lösas på något sätt.

Ändringen i lagens 1 §, varigenom man utsträckt lagens tillämpning från
jordbruk med minst tre arbetare till jordbruk med två arbetare, får nog inte
någon större betydelse för lantarbetarna, ty såvitt jag känner till förhållandena
får man tillämpa ungefär samma arbetstid vid de jordbruk, där man har
två arbetare, som där man har tre. Den föreslagna ändringen har därför inte
någon större betydelse, men givetvis finns det vissa undantag. I själva verket
betyder ändringen att man besvärar flera jordbrukare än tidigare med att

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Förslag till lant arbetstidslag. (Forts.)

lämna uppgifter om arbetstiden, uppgifter som det kanske blir litet svårt att
kontrollera. Utskottet säger härom, att de anförda betänkligheterna i det avseendet
äro överdrivna, men man får nog inte bortse från att svårigheter
kunna uppstå att kontrollera arbetstiden vid det mindre jordbruket.

Som skäl för en kortare arbetstid på sommaren har det anförts, att arbetarna
skulle bli överansträngda av 54 timmars arbete i veckan. Man säger i det
avseendet i den kungl, propositionen, att, som Svenska lantarbetareförbundet
och landsorganisationen framhållit, »jordbruksarbetet vore framför allt under
sommaren ett fysiskt mycket påfrestande arbete, på grund varav en
arbetsvecka örn 54 timmar finge anses allt för lång». Jag vet inte örn jag
vågar fråga: vad säger vår tids sporttränade ungdom örn den saken? Det förefaller
som om den gott borde kunna arbeta nio timmar örn dagen, eller 54
timmar i veckan. Den motiveringen kan inte åberopas för lagen.

Däremot får man inte bortse från de sociala synpunkterna. Örn den saken
har utskottet också sagt i sin motivering: »Utskottet har för sin del funnit
ändringsförslagen socialt berättigade och på längre sikt ägnade att medverka
till en lösning av jordbrukets arbetskraftproblem.» Därefter fortsätter utskottet:
»Därest på grund av krisförhållandena svårigheter skulle uppstå att
tillämpa föreskrifterna i lagen, finnas såsom föredragande statsrådet framhållit
olika möjligheter att dispensvägen medgiva undantag från lagens tillämpning.»

Jag har velat anföra dessa synpunkter på denna lagändring, och jag vill till
sist säga, att jag är medveten om de svårigheter som kunna uppstå för jordbrukarna
på grund av lagändringen. Men jag är också medveten om att det är
nödvändigt att göra vad som göras kan för att vidtaga sådana åtgärder som
verka i den riktningen, att vi få arbetskraft till jordbruket. Det är det väsentliga
när det gäller dessa spörsmål. Under sådana förhållanden har jag inte
velat motsätta mig utskottets förslag.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag hör inte till dem som anse, att en lag
av detta slag bör ändras först när man genom ändringen kan registrera ett förhållande
som redan har existerat under många års tid. Enligt min uppfattning
skulle det tvärtom inte skada, örn lagstiftningen, när det gäller lagar av social
karaktär, påskyndade utvecklingen och åstadkomma ändringar i de bestående
förhållandena. Det kan man väl knappast säga att det föreliggande förslaget
till lagändringar gör i någon större utsträckning. Det följer den gamla regeln,
att man skall flytta sig framåt långsamt och inte hastigare än att lagstiftningen
i själva verket bara registrerar förändringar som redan har skett i praktiken.

Jag har litet svårt att förstå, varför man nu skall stanna vid att utsträcka lagens
tillämpningsområde till sådana gårdar som sysselsätta två helanställda
arbetare. Varför inte lika gärna ta steget fullt ut och utsträcka det till alla
gårdar som sysselsätta minst en helanställd lantarbetare? Man vill kanske göra
gällande, att gårdar som sysselsätta bara en arbetare skulle vara så ekonomiskt
svaga, att det inte skulle vara möjligt att göra lantarbetstidslagen tillämplig
på dem. Det är möjligt att det resonemanget kan vara riktigt i vissa enskilda
fall, men jag tror att det i allmänhet inte är riktigt. Statsrådet Erlander säger
på s. 15 i sin proposition, att de gårdar, som det nu är fråga om att utsträcka
lagens tillämpningsområde till, d. v. s. de som lia två helanställda lantarbetare,
i genomsnitt ha en areal av 44 hektar. Det förefaller mig då rent logiskt sett —
jag vet inte örn det är riktigt — att de gårdar som sysselsätta en arbetare måste
vara i genomsnitt på någonting omkring •— snarare över än under — 20 hektar.
Är det så, tillhöra de gårdar, som sysselsätta en arbetare, i allmänhet de
gårdar som under de senaste åren varit bäst räntabla inom det svenska jordbruket,
Ingen grupp ligger ju i lantbruksakademiens statistik över jordbrukets

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

räntabilitet så bra till som den grupp, som omfattar gårdar mellan 20 och 30
hektar. Att dessa jordbruk skulle befinna sig i ett sådant ekonomiskt läge, att
det inte skulle vara möjligt att utsträcka tillämpningen av arbetstidslagen till
dem, tror jag alltså på intet sätt är riktigt.

Jag kan vidare inte förstå, varför man skall envisas med att, medan man
visserligen inskränker en smula på djurskötarnas arbetstid, de till skillnad från
alla andra människor inte skola kunna erhålla en fridag varje vecka utan högst
en var fjortonde dag. När det resoneras örn att det är så svårt att få folk till
jordbruket, tycker jag att det skulle förtjäna övervägas, örn det inte är just
sådana förhållanden, som exempelvis att en djurskötare skall arbeta både söndag
och vardag och bara ha en fridag på fjorton dagar, som göra att det är
svårt att få folk till jordbruket. Ty vem finner sig i sådana förhållanden, örn
han inte är absolut tvungen? De flesta söka sig ju till områden där arbetstiden
är kortare och man inte behöver gå bunden i arbete veckan runt på det sätt
som man ännu menar att en djurskötare ute på en svensk lantgård skall göra.

Här har särskilt från reservanternas sida anförts, att produktionen skulle
kunna minska inom lantbruket, örn riksdagen beslöt att genomföra bara det som
är föreslaget i lagen. Jag kan alltså vänta, att man skall anföra samma skäl
mot mig, då jag yrkar på att man skall utsträcka lagens giltighetsområde även
till de jordbruk som bara ha en arbetare. Hentemot en sådan invändning skulle
jag vilja säga, att det inte är riktigt resonerat, att det måste inträda en minskning
i jordbruksproduktionen. Däremot är det nog alldeles tvärsäkert, att det
måste inträda en viss ökning i jordbrukets utgifter för arbetskraft, ty örn
man inte får lia arbetare i arbete mer än ett visst antal timmar per vecka utan
att betala dem övertidsersättning för de timmar, som man begär att de skola arbeta
ytterligare, så kan ju mycket väl samma arbete som tidigare utföras, men
ersättningen till arbetarna för det utförda arbetet ökar. Någon minskning
i jordbruksproduktionen tror jag inte på. Däremot är det möjligt, att den ytterligare
inskränkning i den långa arbetstiden för lantarbetare, som en utvidgning
av lagens tillämpningsområde skulle innebära, kanske skulle möjliggöra
en ökning av lantbruksproduktionen, därför att det då skulle bli lättare för
lantbruket att erhålla arbetare. Jag undrar, hur det skulle lia sett ut i dag
med jordbrukets möjligheter att erhålla arbetskraft och med den svenska jordbruksproduktionens
omfattning, örn de, som vid varje tillfälle då det varit
fråga om att begränsa arbetstiden på landsbygden varit uppe och talat sig
varma örn riskerna för en skadlig återverkan på produktionen av en sådan
begränsning, hade fått det som de hade velat, d. v. s. att man inte alls hade
sökt att begränsa och reglera lantarbetarnas arbetstidsförhållanden. Det är inte
så att minskad arbetstid och drägligare förhållanden för arbetarna bidra till att
minska produktionen, utan de bidra tvärtom till att i det långa loppet stegra
produktionen.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning till vad jag har anfört få yrka
bifall till motionen i andra kammaren nr 553, i vad den avser 1 § i dea föreslagna
lagen, och i övrigt till reservationen nr 2 som har avgivits av herr Cruse
och fru Johansson samt herrar Lundberg i Uppsala oell Andersson i Alfredshem.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Den siste ärade talaren började sitt
anförande med att säga, att sociallagstiftningcn inte borde nöja sig meri att
komma i efterhand och allenast acceptera en redan skedd utveckling. Jag vågar
säga, att jag delar herr Holmbergs uppfattning på den punkten. Jag tror,
att det är riktigt, att sociallagstiftningen många gånger får gå i täten och
bryta sedvänjor, och det är väl, vad som sker här. Vad beträffar exempelvis
den punkt, som upptog den mesta tiden i herr Holmbergs anförande, frågan

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

örn lagens giltighetsområde, vidgas ju lagen genom den föreslagna ändringen
till att omfatta inte allenast dem, som nu genom kollektivavtal komma i åtnjutande
av lantarbetstidslagens bestämmelser. Ty det är ju inte mer än omkring
30 procent av dem, som nu komma in under lagen, vilka hittills lyckats få ens
villkor motsvarande bestämmelserna i den gamla arbetstidslagen. Denna procentsats
av 30 visar ju, att man i viss utsträckning vinner nytt område, örn
riksdagen bifaller utskottets förslag. Och även på vissa andra punkter förekomma
ju vissa modifikationer, vilkas betydelse jag inte vill överdriva men
som dock äro framsteg.

Örn det vore så enkelt, herr talman, att beräkna verkningarna av en reform,
som herr Holmberg här tror att det är, vore det bra. Ilan säger, att jordbruk
med två arbetare i genomsnitt omfatta 44 hektar, och jordbruk, som lia en arbetare,
lia väl då i genomsnitt 20 hektar. På grundval av denna något äventyrliga
division och slutledning säger han, att dessa jordbruk, eftersom 20-hektarsjordbruk äro bärkraftiga, borde ha råd att tillämpa lantarbetstidslagens
bestämmelser. Örn det vore så enkelt, herr talman, att se konsekvenserna av
en utsträckning av lagens giltighetsområde, skulle jag utan vidare ansluta mig
till herr Holmbergs uppfattning, ty jag har inte — såsom det kanske verkade
av herr Holmbergs anförande — en annan uppfattning än han på den punkten.
Jag har tvärtom uttryckligen sagt ifrån i propositionen, att enligt min mening
skall lagens giltighetsområde utsträckas, så att den omfattar den övervägande
delen av Sveriges lantarbetare. Att jag inte vågat ta det steget nu beror helt
enkelt därpå, att jag inte så lättvindigt kan beräkna, vilka verkningar en sådan
reform skulle ha. Herr Holmberg säger, att den inte kan lia någon annan
verkan än att jordbrukets lönekostnader bli litet större, men produktiviteten
blir inte sänkt. Nej, men örn jordbrukets lönekostnader stiga, vill man väl
värja sig mot detta genom en längre gående rationalisering än nu. Det är just
det skälet jag har anfört i propositionen för att jag inte nu vågar ta steget
från två till en. Jag har sagt, att under nuvarande förhållanden och kanske
långt efter kristidens slut stå hinder i vägen för en rationaliseringsprocess, som
det mindre jordbruket skulle behöva vidta för att på nytt bli konkurrenskraftigt,
om man utsträcker reformen på här ifrågasatt vis. Det skulle vara mycket
glädjande, örn jag misstog mig på den punkten, så att man skulle kunna
våga gå längre. Jag tillhör inte dem, som tro det, utan jag tror, att försiktigheten
bjuder, att man nu prövar sig fram och vidgar tillämpningsområdet till
jordbruk nied två anställda. Det är ändå ett ganska betydande framsteg.

Till de två första talarna har jag inte mycket att säga. Herr Hallagård vädjade
till regeringen att göra vad på den ankom för att trygga jordbrukets försörjning
med arbetskraft. Jag vill då bara svara, att denna proposition enligt
min uppfattning ''är ett steg i rätt riktning. Jag tror inte, att det går att
trygga jordbrukets försörjning med arbetskraft, örn man inte från samhällets
sida gör klart för lantarbetarna och dem, som fundera på att bli lantarbetare,
att vi inte skola ställa lantarbetarna i någon särklass, utan att avsikten är, att
lantarbetarna skola komma i åtnjutande av samma sociala förmåner som komma
huvudparten av industriens och handelns arbetare till godo. Det är på den
linjen jag tror man måste fortsätta, för att det överhuvud taget skall bli någon
möjlighet att trygga jordbrukets behov av arbetskraft. Örn jag fattade herr
Hallagård rätt, delade han den grundsynen, och det var väl också det, som
gjorde, att han stannade för ett yrkande örn bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Därmed har jag också, herr talman, bemött den förste ärade talaren. Det är
klart, att man alltid kan anföra skäl för betänksamhet och tveksamhet. Vi ha
alltid mött det påståendet, att näringslivet råkar ut för svårigheter, varje gång
vi ha försökt genomföra en mer eller mindre genomgripande social reform. Det

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

har hittills, trots alla profetior om de olyckor, som skulle drabba oss, gått bra
för vårt lands näringsliv att stå ut med den ^socialpolitik, som har drivits, och
jag tror inte, att denna nya sak gör det svårare. Det är emellertid ur vissa
synpunkter beklagligt, att den enighet, som har funnits inom regeringen omkring
detta förslag, inte har hållit här i riksdagen. Det skulle otvivelaktigt
ha sett betydligt bättre ut, om bakom samhällets löfte till lantarbetarna att
försöka ställa dem i klass med industriens arbetare hade stått en riksdag lika
enig som den eniga regeringen. Men i det läge, som vi nu befinna oss i, är det
glädjande, att den alldeles övervägande delen av denna kammare med all sannolikhet
kommer att följa Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Johanson, Karl Emil: Herr talman! Det är väl uppenbart för alla,
att de ändringar i lantarbetstidslagen, som nu föreslås, komma att medföra
en del olägenheter i avseende å såväl jordbrukets ekonomi som dess produktionsmöjligheter.
Det är tre punkter jag tänker på: i första hand lagens tilllämpande
även för jordbruk med två arbetare, för det andra överflyttandet
till vintern av en del av sommarens arbetstid och för det tredje förkortningen
av kreatursskötamas arbetstid.

Vad först angår utsträckningen av lantarbetstidslagen till jordbruk med två
arbetare, så ligger inte svårigheten i att man inom det mindre ^jordbruket
skulle ha någon önskan att ta ut större arbetsprestationer, utan svårigheterna
ligga på ett helt annat plan, nämligen i fråga örn arbetsledningen och kontrollen
av arbetstiden där. Det händer ju på många ställen, att ägaren-jordbrukaren
är mycket borta, och då skola arbetarna själva kontrollera arbetet, räkna
ut övertid o. s. v. Och den kanske största svårigheten vid de små jordbruken
är, att det är så besvärligt att praktiskt utnyttja arbetstiden, beroende på väderlek
och andra förhållanden, som man lättare kan komma till rätta med
på en större egendom.

Nu vill jag inte uttala några misstankar mot arbetarna, att de inte skulle
kunna kontrollera sig själva och vara arbetsledare åt sig själva,, men jag har
erfarenhet åv hur mycket behagligare det är, örn man har rättighet att komma
överens med arbetarna örn att de få sköta arbetet och göra vad som skall
göras utan inverkan av några lagregler. Jag känner det som ett rätt stort
obehag att nu nödgas föra räkning över vad som göres. Jag har alltid gjort
upp på det sättet, att arbetarna vetat vad som skall göras, och örn de arbetat
fem timmar en dag och tio en annan, så har jag egentligen inte behövt kontrollera
det. Här införes således ett tvång.

Det är väl också endast ett fåtal näringsgrenar, som äro så säsong- eller
kanske rättare årstidsbetonade som jordbruket. I synnerhet på slättbygden, där
man ej har tillgång till skogsarbete, nödgas man att under vintermånaderna
ha flera arbetare än vad som är nödvändigt för driften under den tiden, för
att lia dom till hands, när mera krävande sommararbete kommer. Detta gäller
allra mest för de mindre jordbruken, som sakna förutsättningar att anställa
säsongarbetare eller skaffa tillfällig arbetskraft. Genom att arbetstiden ökas,
när det är brist på sysselsättning, och i stället förkortas, då den bäst behövs,
uppstå nog rätt många besvärliga problem, och jag finner ingen annan utväg
ur svårigheterna än att gå in för en mindre arbetskrävande och därmed mindre
värdefull produktion, till förlust för jordbruket och även för landets folkförsöijning.
Visserligen finns don s. k. dispensvägen, men det iir uppenbart, att
den mindre jordbrukaren inte gärna anlitar den för att ordna arbetstiden på
annat sätt än lagen föreskriver.

Vad sedan angår förkortningen av arbetstiden för djurskötseln, kommer den
väl att hårdast drabba de jordbruk, sorn ha en särskild djurskötare. Kreaturen

Första kammarens protokoll 1945. Nr 22. 6

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

fordra sin passning på bestämda tider, fördelade över en större del av dygnet
än vid annat arbete. På större gårdar med flera man i ladugården kan möjligen
en arbetsfördelning ordnas, så att djuren kunna få sin vanliga vård,
även om någon är ledig, men i de mindre ladugårdarna bär man också med
nu gällande, något längre arbetstid i allmänhet nödgats lämna ut mjölkningen
på ackord .— en överenskommelse, som vanliga ladugårdsskötare synas vara
mycket nöjda med, ty därigenom få de extra inkomster utöver lönen. En förkortning
av arbetstiden för ladugårdsskötarna kommer också pytt medföra en
löjieminskning för dem, eftersom de ju i allmänhet ha timpenning. Jag- har
på senare tid inte hört ladugårdsskötarna klaga över sina inkomster och ej
heller över att arbetet är betungande.

Det synes nu inte kunna undgås, att en ytterligare tidsbegränsning medför
ett allvarligt avbräck för produktionen, till skada för livsmedelsförsörjningen
och medförande försämrad ekonomi, som måste kompenseras med höjda
produktpriser. Riksförbundet landsbygdens folk har också redan i en framställning
till livsmedelskommissionen begärt kompensation för de höjda arbetskostnaderna
till följd av arbetstidsförkortningen under sommarhalvåret. Framställningen
har ej helt bestritts, men man har ansett sig böra avvakta ändringens
genomförande.

Nu uppstår frågan: är jordbruksarbetet så hårt och påfrestande för hälsan.
av- r?^0™en ^ör ^en skull är behövlig? Under vissa årstider, till exempel vid
skörden, är nog arbetet krävande, men det underlättas alltmer genom jordbruksmaskinernas
utveckling och användning. Redan nu är det ojämförligt lättare
än under gångna tider samt avsevärt mindre ansträngande än t. ex. skogsarbete,
dikning och kanalgrävning, som i allmänhet utföres på ackord.

Man bör också ta i beaktande, att lantarbetet är mycket omväxlande från
dag till aag, från årstid till årstid, och således ej så nervslitande som ett oavbrutet
arbete, vid en maskin eller ett löpande band. Det är ej heller utan betydelse,
att jordbrukaren under de årstider den längre arbetstiden tillämpas
får vistas ute i fria luften — det är nog förmånligt för hälsan. Det är också
känt och erkänt, att det för städernas barn och skolungdom är hälsosamt och
stärkande att under sommaren komma ut på landet och ute i fria luften delta
i lantarbetet.

Svårigheten att få lantarbetare ligger på ett helt annat plan. Förhållandet
är att jordbruket inte har den ekonomien, att det kunnat betala sina arbetare
samma loner ^ som andra näringsgrenar. Ett annat skäl. som kanske verkar
lika mycket,^ åtminstone nu, när jordbrukarna kunna betala bättre, är, att lantarbetarna
pa sätt och vis äro isolerade. De ha inte samma möjlighet att på
fritid komma ut till nöjen, och förlustelser, i synnerhet inte under vintern
da de na mera fritid men då isoleringen är svårast.

Då jag, herr talman, anser, att de av utskottsmajoriteten tillstyrkta ändringarna
i lantarbets tidslagen bomme att medföra många olägenheter samt att de
inte nu äro påkallade av ett trängande behov, får jag yrka bifall till herr
-Björkmans m. fl. reservation.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast för
att gendnva den uppfattning, som här på sina håll kommit till uttryck, nämligen
att man skulle göra det mindre jordbruket en stor tjänst, om man beslöt.

en inte skulle tillämpas annat än för jordbruk med t. ex. minst tre anställda.
Det ar mm bestämda mening och erfarenhet, att det spelar ingen som
keist roll i det praktiska livet, om man här skriver tre, två eller en arbetare
som det minsta antal anställda, för vilka lagen är tillämplig. Ty redan nu är
det sa, att även om jordbrukaren inte har mer än en anställd, får han ändå

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Förslag till lanlarbetstidslag. (Forts.)

följa denna lag och betala den lön, som avtalet föreskriver —- eller i vissa fall
väsentligt däröver. Om i min ort en lantbrukare med en person anställd skulle
hitta på att säga: »Du skall arbeta även på lördagseftermiddagen!» — ja då
skulle svaret bli: »Var så god och gör det själv, ty då går jag.» Och så skulle
lantbrukaren stå där utan någon som helst hjälp. Jag måste för min del ge
herr Holmberg rätt, när han säger, att man lika gärna kunde ta steget fullt ut
nu i stället för senare. Det är ändå enligt min mening bara en gest. I det
praktiska livet tillämpas lagen redan nu överallt.

Det var den lilla upplysningen jag ville lämna.

Herr Andersson, Gunnar: Herr talman! Det var närmast med anledning
av ett yttrande av statsrådet Erlander, som jag begärde ordet. Statsrådet sade,
att när näringslivet utsatts för olika reformer lagstiftningsvägen, har det
alltid förekommit klagomål, men sedan har rationaliseringen utjämnat det hela,
så att det gått den väg det skulle, och statsrådet menar tydligen, att det blir
fallet även här. Jag är inte av den uppfattningen, tvärtom. Jordbruket
kan ju i viss mån sägas stå i särklass inom näringslivet. Vi ha ett
betydligt större behov av arbetskraft under sommarhalvåret än under vinterhalvåret,
och lagstiftningen har också tagit hänsyn därtill, men nu
börjar man nagga detta i kanten. Jag kan till och med säga, att ett
jordbruk, som är mera rationaliserat, ofta har en betydligt större skillnad mellan
behovet av arbetskraft på sommaren och det på vintern. Har man anordningar
för direkttrösk, t. ex. skördetröska eller andra sådana anordningar, haiman
mycket litet behov av arbetskraft under vintern på ett rent jordbruk, mycket
mindre än örn man då skall sköta trösken. Där medför alltså rationaliseringen
ändå större skillnad mellan de båda halvårens behov av arbetskraft.
Jag skulle vara tacksam, örn statsrådet ville peka på den rationalisering, som
i detta avseende skulle kunna medföra en utjämning mellan sommar- och vinterhalvår.

Herr statsrådet Erlander: Den siste ärade talaren observerade inte, att jag
icke diskuterade frågan om arbetstidens förläggning till vinter- och sommarhalvår.
Vad jag diskuterade var, huruvida de jordbruk, som ha en och två anställda,
skulle kunna överhuvud taget bära den förkortning av arbetstiden, som
en tillämpning av lantarbetstidslagens bestämmelser innebär. Där är det väl
ändå uppenbart så, att den allmänna förkortningen liksom på alla andra områden
inom näringslivet mötes med rationaliseringsåtgärder.

Herr Norman: Det bör kanske ställas ett yrkande om bifall till utskottets
utlåtande, och det är för att ställa det yrkandet, som jag har begärt ordet.
De inlägg, som här ha gjorts, visa ju, att man kan framföra olika synpunkter
på detta spörsmål och även ge skäl för dessa synpunkter. Det hela blir en
omdömesfråga. Utskottets majoritet har efter prövning funnit det lämpligt att
tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag.

Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas särskilt angående
utskottets hemställan, i vad den avsåge 1 § i det av utskottet tillstyrkta
lagförslaget, och särskilt beträffande utskottets hemställan i övrigt.

I fråg.a örn utskottets hemställan, i vad den avsåge 1 §, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, att nämnda paragraf

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

erhölle den lydelse, som förordats i den av herr Björkman m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring, att paragrafen avfattades på sätt som förordats i motionen
II: 553.

Vid sedermera enligt berörda yrkanden gjorda propositioner bifölls utskottets
hemställan i förevarande del.

Körande utskottets hemställan i övrigt, yttrade nu vidare herr talmannen,
hade yrkats l:o) att densamma skulle bifallas; 2:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas med de ändringar i fråga örn 4 § i lagförslaget, som förordats i
den av herr Björkman m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med de ändringar beträffande 4 och 5 §§,
som förordats i herr Cruses m. fl. reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan i nu ifrågavarande del
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652),
m. m. ;

nr 49, i anledning av väckt motion örn viss begränsning av försäkringsinrättnings
regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete; samt

nr 50, i anledning av väckt motion angående åläggande för dammägare att
underrätta ortsbefolkningen örn förestående avtappning av vatten ur dammar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo och lädes till handlingarna jordbruksutskottets memorial:
nr 57, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen
försålda hemman och lägenheter;

nr 58, med överlämnande till riksdagen av departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom;
samt

nr 59, med överlämnande till riksdagen av förteckning å av domänstyrelsen
verkställda försäljningar m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom.

Äng. järnvägens
fungerande
som
irUämningsställe
för
motböcker
m. m.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13,
i anledning av väckt motion angående upphävande av viss föreskrift örn järnvägens
fungerande som inlämningsställe för motböcker m. m.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 289, av herr Björck m. fl., hade yrkats, att riksdagen ville besluta
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga
åtgärder för upphävande av avdelning B. i järnvägsstyrelsens order i skrivelse
av den 22 april 1943, d.nr Gxbr 235/15, angående järnvägens fungerande som
inlämningsställe för motböcker och likvid samt som utlämningsställe för spritdrycker
i gemensam förpackning till flera mottagare.

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Äng. järnvägens fungerande som inlämning sställe för motböcker m. m.

(Forts.)

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Det i motionen berörda försändmngssystemet har i försäljningsapparaten inkopplat
en tjänstepersonal, som icke tagit sin anställning för att fungera som
ombud för systembolagen. Särskilt för helnykter personal kan en sådan uppgift
medföra samvetskonflikter. Det är emellertid onådigt att vissa fördelar
ur kontroll- och nykterhetssynpunkt äro förenade med det omstridda försändningssystemet.
En utredning rörande möjligheterna att förändra bestämmelserna
så att järnvägsmännens samvetsfrihet lämnas okränkt utan att försändningssystemets
företräden minskas bör därför komma till stånd, och lämpligast
vore måhända att utredningsuppdraget anförtroddes åt 1944 års nykterhetskommitté.
,

Med vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att första kammaren med
anledning av förevarande motion, I: 289, för sin del måtte besluta, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer örn utredning av den i motionen
berörda frågan.»

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Den uppmärksamme iakttagaren bär
kanske funnit, att två utskottsutlåtanden i detta ärende äro utdelade. Båda
kamrarnas tillfälliga utskott voro överens örn att inte bifalla motionens kläm
oförändrad. Vi ansågo, att riksdagen inte utan utredning kunde upphäva det
beslut, som fattats örn järnvägspersonalens handhavande av motböcker. Vi
kommo i stället överens örn att skriva och begära en utredning. Andrakammarutskottet
avlämnade sitt utlåtande den 26 april, men på grund av arbetsanhopning
kunde det inte behandlas förrän i torsdags. Förstakammarutskottet, som
hade läst andrakammarutskottets utlåtande, hade tänkt förkorta sitt utlåtande
något, och därför avslutade vi vår kläm med att säga, att vi yrkade instämmande
i andra kammarens beslut. Vi upprepade alltså inte den kläm, som
andrakammarutskottet hade avfattat. Sa avlämnade vi vart utlåtande i förhoppning
att andra kammaren skulle bifalla sitt utskotts enhälliga beslut. Till
vår förvåning avslog emellertid andra kammaren utskottets förslag, varför vi
måste skriva örn vårt utlåtande, så att klämmen fick den lydelse, som vi i båda
kamrarna överenskommit, att den skulle ha. Det är förklaringen till att det
första utlåtandet fick lov att tagas tillbaka och att ett andra utlåtande kommit
på riksdagens bord. .

Det är alltså detta andra utlåtande som skall gälla, i vilket utskottet hemställer,
»att första kammaren med anledning av förevarande motion, I: 289,
för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
örn utredning av den i motionen berörda frågan»^

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ekman: Herr talman! För egen del är jag mycket tveksam huruvida
kammaren bör bifalla föreliggande utskottsutlåtande. Jag stöder mig därvidlag
inte så mycket på andra kammarens beslut, ty denna kammare kan ju
gå sin egen väg örn den så finner lämpligt, utan det är de principiella konsekvenser,
som ett bifall till detta utskottsutlåtande mahanda kan leda till,
vilka förefalla mig inge stora betänkligheter. Såvitt jag kan första vilja här
vissa specialorganisationer förhindra ett, statens verk att fungera till allmänhetens
båtnad på det sätt riksdagen tidigare uttalat sig för. När riksdagen år
1937 önskade nya bestämmelser i detta avseende var det två skäl som föranledde
riksdagen till detta, dels den oordning och den dåliga kontroll som vid
denna tidpunkt rådde med avseende på försändandet av spritdrycker till långt
avlägsna platser, dels de orimligt höga kostnader, som drabbade invånarna

86 Nr 22. Onsdagen den 23 maj 1945.

Äng. järnvägens fungerande som inlämning sställe för motböcker m. ni.

(Forts.)

på sådana platser, vilka hade laglig rätt att köpa och förtära dessa varor. En
person bosatt exempelvis i Kiruna fick använda en dag för att resa ned till
systembolaget, en dag för att göra inköpet och en dag för att resa hem igen.
Dessa förhållanden föranledde bevillningsutskottet att föreslå riksdagen ett
annat system, så att kostnader av denna art inte skulle drabba den enskilde,
utan det i stället skulle bli en genomsnittskostnad, som envar skulle deltaga
i. Det inrättades till att börja med decentraliserade utlämningsställen, men
på mindre platser var detta inte lämpligt, och i gott samförstånd med kontrollstyrelsen
utfärdades då vid statens järnvägar föreskrifter örn att järnvägspersonalen
på mindre orter skulle vara skyldig att taga emot pengar och motböcker
och att ombesörja, att spriten kom vederbörande till handa.

Det är detta som nu ur någon sorts samvetsömhetssynpunkt inte passar en
del järnvägstjänstemän. Första tillfälliga utskottet ansiuter sig till dessa synpunkter
och anser det vara önskvärt med en utredning. Det framgår klart
och tydligt av detta utlåtande, att det främst är de till nykterhetsorganisationerna
anslutna järnvägstjänstemännen som känna samvetsbetänkligheter vid
fullgörandet av denna del av arbetet. Jag finner denna samvetsömhet hos en
nykterhetsorganiserad medborgare synnerligen opåkallad, så mycket hellre som
kontrollstyrelsen understryker, att denna distributionsform ur såväl nykterhets-
som kontrollsynpunkt inneburit ett avgjort framsteg. Jag tycker knappast
någon nykterhetsman skulle behöva känna grämelse över detta system,
när denna verksamhet, som han i sin dagliga gärning utövar, lett till så goda
resultat. Jag är för övrigt tveksam huruvida denna olust att handha spritdrycksutlämning
kan jämföras med den samvetsömhet, som vi möta på det
militära området. Örn jag har någon liten förståelse — jag kan inte säga så
särskilt stor — för detta slags samvetsömhet, är detta icke fallet med denna
andra form av samvetsömhet, ty det är ändå en väldig skillnad mellan att avsamvetsskäl
komma i konflikt med den form av utbildning, som tar sikte på
att döda andra människor, och en samvetsömhet, som tar sig uttryck i en ovilja
att medverka till en transport, vars lämplighet Sveriges riksdag uttalat sig
för. Det är, herr talman, rätt beklämmande att taga del av vissa organisationers
syn på denna fråga.

Ytterligt glädjande är därför ur mina synpunkter, att järnvägsmannaförbundet,
det fackliga organet för denna personal, klart säger ifrån att det inte
förekommit^ några erinringar mot det tillämpade förfaringssättet.

Då det såvitt jag förstår här är fråga örn fullgörande av ett arbete, som enligt
riksdagens önskemål ingår i den anställning vederbörande tagit och då i
ett reformsamhälle som vårt riksdagen framdeles på andra områden kan tänkas
komma att fatta beslut, som kunna leda till att en eller annan samhällsmedborgare
kan få liknande samvetsbetänkligheter, därför att ett åtagande av
denna art inte i och för sig ingick i befattningen, när han tillträdde den.
skulle jag vilja föreslå första kammaren att i detta fall fatta enahanda beslut
som andra kammaren.

Jag hemställer följaktligen örn avslag på första tillfälliga utskottets förslag.

Herr Björck: Herr talman! De anmärkningar, som viss järn vägspersonal
gjort mot det för närvarande av järnvägsstyrelsen tillämpade systemet beträffande
utlämning av spritdrycker, kunna inte utan vidare tillbakavisas såsom
obefogade. Detta bevisas ju också av att utskottet efter den undersökning
och utredning som skett är fullständigt enigt om nödvändigheten
av att få till stånd ett annat system. Om järnvägstjänstemännen endast hade

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Äng. järnvägens fungerande som inlämning sställe för motböcker m. m.

(Forts.)

att utlämna spriten, vore kanske inte så mycket att säga, men nu skola de
ju även taga emot motböcker och pengar och lämna prisuppgifter pa de
olika spritsorterna och få på det sättet syssla med dessa^ saker precis sorn
örn de vöre på någon sorts krog. Det har faktiskt blivit sa pa vissa hall, där
detta system är särskilt anlitat, och det är detta som järnvägsmännen reagerat
mot. Utskottet har ansett, att det bör finnas andra sätt, på vilka man kan
lösa denna fråga.

1944 års nykterhetskommitté har också ansett det nödvändigt, latt man tar
itu med dessa frågor. Jag tror dock att en hemställan fran riksdagen skulle
bidraga till att frågan uppmärksammas mer än eljest.

Att andra kammaren fattat ett beslut, som står i motsättning till vad denna
kammares första tillfälliga utskott föreslagit, torde bero på särskilda omständigheter,
som jag inte här har anledning att ingå på. Första kammaren
brukar ju emellertid för sin del vara självständig och fatta beslut efter eget
övervägande och inté i sina beslut låta sig påverkas av medkammaren. Jag
tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Spritförsäljningen torde enligt min mening mycket väl kunna ske på annat
sätt. Vid åtskilliga järnvägar tillämpar man det systemet, att vederbörande
sända in sina motböcker och pengar och få spriten sig tillskickad. Detta system
fungerar enligt vad det sägs lika bra och borde därför kunna tillämpas
i större utsträckning. Jag tycker under alla förhållanden, att saken är värd
en utredning.

.Tåg ber som jag förut sagt att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Jag hade ju knappast väntat, att
min ärade vän herr Ekman skulle ha någon förståelse för de samvetsbetänkligheter,
som hysas av den järnvägspersonal, vilken tjänstevägen ålagts att
taga emot rekvisitioner på och handha utdelningen av spirituösa drycker. Jag
är således inte förvånad över herr Ekmans ståndpunkt i denna fråga, men
jag kan försäkra herr Ekman, att det är allvarligt menade samvetsbetänkligheter
från denna personals sida. Jag tillhör själv den organisation bland järnvägsfolket,
som främst rest opposition mot detta system, nämligen järnvägsmännens
helnykterhetsförbund.

Herr Ekman säger, att det ändå är tillfredsställande, att svenska järnvägsmannaförbundets
styrelse i sitt yttrande sagt, att det inte är några olägenheter
förknippade med det nuvarande systemet. Det är riktigt, att den sagt
det, men den säger också, att det tidigare förekommit en viss opinion bland
järnvägspersonalen mot denna förmedling av spritdrycker, som den i tjänsten
blivit ålagd att handha. Om jag haft en sådan anställning vid järnvägen, vilket
jag nu inte haft, att jag varit skyldig att handha denna arbetsuppgift,
skulle det för mig ha varit en mycket stor samvetsövervinnelse till för att
fullgöra den tjänst, som jag på det sättet ålagts av mitt befäl och den förvaltning,
under vilken jag lytt.

Nu kan emellertid å andra sidan sägas, att riksdagen inte här utan vidare
kan fatta beslut örn att i enlighet med den _ föreliggande motionen upphäva
denna bestämmelse. Herr Ekman åberopade vidare, att här tillämpats ett förfaringssätt,
som står i full överensstämmelse med det beslut riksdagen för sin
fiel tidigare fattat och att bevillningsutskottet dragit upp dessa riktlinjer, som
sedan kommit att föras ut i det levande livet på det sätt som här skott. Jag
beklagar, att bevillningsutskottets högt ärade ordförande inte har tillfälle att
närvara i kammaren just nu •— han nödgades för någon timme sedan avlägsna
sur på grund av ett annat sammanträde. Jag vill emellertid erinra kammaren

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Ang. förhållandet
mellan
bil- och järnvägstrafik.

Äng. järnvägens fungerande som inlämningsställe för motböcker m. m.

(Forts.)

om att bevillningsutskottets ärade ordförande vid ett sammanträde för något
år sedan, då detta spörsmål behandlades, förklarade, att han aldrig kunde
tänka sig, att det skulle komma att utfärdas några sådana bestämmelser som
det här är fråga om. Det var alls inte i linje med vad bevillningsutskottet
tänkt sig. Nu vet jag inte vem som är mest representativ när det gäller att
klargöra vad bevillningsutskottet tänkt och velat, herr Ekman eller herr
Bärg —• jag kan här endast upprepa mitt beklagande av att herr Bärg inte
varit i tillfälle att vara närvarande i kammaren vid denna frågas behandling.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

% Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 45.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i förevarande ärende
genom utdrag ay protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 12,
i anledning av väckt motion angående förhållandet mellan bil- och järnvägstrafik
i den svenska transporthushållningen.

I en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 215, hade herrar Bäcklund och Hage anhållit, att
riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att 1944 års
trafikutredning matte få direktiv att ägna de i motionen berörda frågorna en
särskild och omedelbar prövning. I motionen hade väsentligen berörts spörs -

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Äng. förhållandet mellan bil- och järnvägstrafik. (Forts.)
målet, huruvida förstatligande av enskild järnväg borde omfatta jämväl denna
tillhörig bilrörelse.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag skulle helst sett, att utskottet
hade tillstyrkt bifall till den i detta ämne väckta motionen. I densamma har
som bekant yrkats, att 1944 års trafikutredning skulle få i uppdrag att ägna
de frågor, som behandlas i motionen, en särskild och omedelbar prövning.
Och vad som i motionen avhandlas är frågan om hur man skall förfara med
den busstrafik, som vissa enskilda järnvägsföretag driva, i händelse järnvägen
förstatligas.

Utskottet påpekar att dessa billinjer, när sådana förstatliganden förut ha
skett, också undantagslöst lia följt med. Det är riktigt att så är förhållandet,
men motionen har föranletts av något som inträffat på sista, tiden, nämligen
att vissa enskilda järnvägar vidtagit åtgärder för att skilja sin busstrafik
från järnvägsdriften. Dessa förberedelser te sig som en tydlig planering för
att undanta själva busstrafiken från förstatligandet.

I järnvägsstyrelsens yttrande påpekas, att det här bara är fråga örn två
järnvägar, som namnges, men två är ju redan för mycket. Den ena av dessa
järnvägar går inom den provins, jag representerar här i kammaren, och där
ha dessa förberedelser väckt mycken oro ute i bygderna. Man betraktar detta
som ett hot mot ett rationellt ordnande av trafiken, ty egendomligt nog förefaller
det som örn man åtminstone på detta område skulle anse en statlig drift
tryggare för de allmänna intressena än en enskild sådan.

Eftersom det inte är fråga örn att förstatliga buss- och biltrafiken överhuvud
taget, skulle man kunna säga, att det inte heller behöver, ske i detta
fall. Men det är dock en viss skillnad, när en busstrafik har vuxit upp i anslutning
till och samtrafik med järnvägsdrift. När det har betraktats som naturligt,
att en enskild järnväg övertagit en viss busstrafik, därför att den nära
ansluter sig till dess eget verksamhetsområde, upphör ju inte det motivet att
gälla i och med att järnvägen blir förstatligad.

Så menar man ute i bygderna, oavsett vilken uppfattning örn stats drift man
i övrigt har. Och jag vill påpeka att statens järnvägar, som^ändå menar att
motionen inte skall föranleda någon åtgärd, mycket starkt påyrkar »att hinder
resas mot sådana åtgärder, som syfta till att överföra av järnväg bedriven
bilrörelse till redan befintliga eller nybildade biltrafikbolag».

Utskottet motiverar sitt avstyrkande av motionen med att 1944 års trafikutredning
har ögonen fästade på denna sak och i sitt yttrande uppger, att den
redan har satt i gång med sin undersökning i saken. Jag skulle för min del
vara obenägen att lita på denna försäkran, och jag skulle ha varit mera trygg,
örn utskottet föreslagit ett bestämt direktiv till utredningen att ta sig an
denna sak. Jag är inte säker på att det avslag, som utskottet här förordar, inte
kan komma att missuppfattas.

Men jag vill, som jag antydde i början, inte yrka på någon ändring av
utskottsklämmen, utan stannar vid att i kammarens protokoll bestämt understryka,
att detta är motiveringen för utskottets avstyrkande. Det är i förlitande
på trafikutredningens försäkran, att den kommer att uppta denna fråga
till utredning och avge förslag, som utskottet förordar, att motionen inte föranleder
någon åtgärd, och som även denna kammare, sorn jag antan, kommer
att lämna motionen utan avseende. Jag uttalar också den förhoppningen att

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Äng. förhållandet mellan bil- och järnvägstrafik. (Forts.)
frågan, om dessa förväntningar komma på skam, åter skall föras inför riksdagen
så fort som möjligt och att i så fall bestämda direktiv även från denna
kammare komma att ges i det syfte, som motionen tar sikte på.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Häri instämde herr Ericsson, Herman.

Hörr Ekströmer: Herr talman! När jag begärde ordet, trodde jag att herr
andre vice talmannen skulle komma med ett yrkande. Då så inte bley fallet,
skulle jag kanske inte behöva säga någonting.

Jag vill emellertid påpeka, vad trafikutredningen säger i sitt yttrande, vilket
också står i motiveringen till utskottets utlåtande. Utredningen framhåller,
att nu ifrågavarande spörsmål endast utgör en del av det större problemet örn
biltrafik i järnvägs regi och ytterst sammanhänger med frågan örn formerna för
samverkan mellan bil och järnvägstrafik samt sjöfart. För ett eller ett pär falls
skull anser utskottet inte nödvändigt att tillgripa en särskild lagstiftning, utan
menar att järnvägsstyrelsen får försöka att i dessa fall på bästa sätt driva sin
vilja igenom. — Det är också mycket riktigt som herr andre vice talmannen
säger, att utredningen själv har uppmärksamheten riktad på denna fråga och till
och med redan har påbörjat arbetet med den.

Herr talman, jag tror därför, att utskottet är fullt försvarat med att yrka
avslag på motionen, vilket yrkande jag biträder.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Äng. lands- Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.
fMfoörinbL i anledninff av vackt motion angående landsbygdens trafikförsörjning genom
genom amni- Omnibusföretag.

busföretag. i en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 216, hade herr Wahlund m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att det måtte uppdragas åt
1944 års trafikutredning eller särskilt tillkallade sakkunniga dels att inventera
befintlig och inför freden planerad trafikförsörjning genom omnibusföretag
inom olika delar av landet, dels att efter verkställd inventering inkomma
med de förslag, vilka vid en allsidig prövning kunde befinnas lämpade att intensifiera
landsbygdens trafikförsörjning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda,

Herr Wahlund: Herr talman! Jag dristar mig att begära ordet på föredragningslistans
sista punkt och vid en ganska sen timme på eftermiddagen, men
jag lovar att fatta mig mycket kort.

Det är ju så, att vederbörande utskott i första och andra kammaren ha stannat
i olika beslut i detta ärende, och mitt anförande här kommer att utmynna
i ett yrkande i överensstämmelse med den hemställan, som återfinnes i andra
kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 16.

Vad det här gäller är att försöka åstadkomma bättre bussförbindelser för den
spridda bebyggelsen på landsbygden och att tillse, som det heter i motionen, »att
även avsides liggande landsdelar och bygder i rimlig omfattning erhålla en
tillfredsställande trafikförsörjning».

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Ang. landsbygdens trafikförsörjning genom omnibus företag. (Forts.)

Vi motionärer kulina glädja oss at att även förstakammarutskottet i stort sett
delar vår uppfattning. Utskottet säger, att det är »en angelägenhet av utomordentlig
vikt för samhället, att även avsides liggande bygder i rimlig omfattning
erhålla en tillfredsställande trafikförsörjning. Utskottet finner därför motionen
i och för sig värd beaktande». Ja, förstakammarutskottet gar sa långt,
att det uttalar »angelägenheten av att länsstyrelser och andra myndigheter,
som ha att bevaka de intressen, varom här är fråga, med uppmärksamhet följa
utvecklingen på området och vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas pålman
frågar då, varför inte förstakammarutskottet i likhet nied andra kammarens
utskott skulle kunnat sluta med en hemställan till kammaren att överlämna
denna motion till 1944 års trafikutredning för att tagas under övervägande
vid dess fullgörande av sitt uppdrag. En sådan hemställan hade, tycker
jag. varit en rimlig konklusion. Nu säger utskottet visserligen, att förhållandena
på detta område komma att undergå mycket stora förändringar under den närmaste
framtiden, och det är ju sant. Bussförbindelserna komma att växa ut,
och det blir därmed bättre förhållanden också för landsbygden. Men just under
denna process är det viktigt, att man ser till att förbindelsenätet och förhållandena
i övrigt ej bli vildvuxna, och då krävs det att någon med uppmärksamhet
följer utvecklingen för att, i den man det behövs, snabba statliga ingripanden
må komma till stånd.

Jag tror mig med detta, herr talman, lia kunnat motivera mm hemställan,
som går ut på att första kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit anhåller, att motionen I: 216 överlämnas till 1944
års trafikutredning för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess
uppdrag.

Herr Ekströmer: Herr talman! Utskottet tyckte nog, att denna motion kanske
helt enkelt var litet onödig.

Såsom den ärade talaren har påpekat, äro vi lika angelägna som någonsin
motionären örn att goda bussförbindelser skola åstadkommas över hela landet.
Alla måste vi ju också erkänna, att utvecklingen före kriget verkligen hade
blivit mycket gynnsam. Detta framgår klart av en undersökning inom vissa
av de nordligare länen, som omtalas av 1944 års trafikutredning i dess yttrande.
Trafikutredningen säger, att det därvid har »framgått, att — örn man
undantager kortare tillförselvägar samt med järnväg parallellgående vägar -—
den helt övervägande delen av vägnätet, i varje fall i ifrågavarande län, berördes
av busslinjer».

Nu är det självklart att kriget — det behöver man ju knappt påpeka —
genom avstängningen från tillförsel av gummi och smörjoljor har inverkat
högst ofördelaktigt på busstrafiken •— det är egentligen förvånande, att det,
gått så bra som det gått —. Men jag tycker inte att man skall ta tillståndtet
just nu lill utgångspunkt för begäran om en utredning, ty ingen människa
kan väl betvivla att en kraftig expansion automatiskt kommer att följa nu.
när kriget är slut och man hoppas, att samfärdseln åter skall börja, att gummi
och oljor komma in i landet och att vi skola få del av den utveckling, motortekniken
genomgått under kriget. Man har väl närmast anledning att tänka
sig. att förhållandena snabbt komma att bli till och med väsentligt mycket
bättre än när kriget avbröt utvecklingen.

Professor Wahlund säger, att det just nu, under övergångstiden, skulle vara
lämpligt att sätta i gång en utredning. Men det tror jag att man med skäl
kan ha en annan mening om. Därvidlag kan man ju hänvisa till vad trafikutredningen,
såsom framgår av rodien, säger på ett, sorn jag tycker, mycket

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

Ang. landsbygdens traf ili försörjning genom omnibus företag. (Forts.)
klokt oell verklighetsbetonat sätt: »Det torde emellertid icke vara möjligt
eller i varje fall lämpligt att nu verkställa den av motionärerna föreslagna
inventeringen av de planer, som härutinnan» — d. v. s. angående utökad busstrafik
— »föreligga. Även örn säkerligen flera omnibusföretag redan uppgjort
mer eller mindre preciserade planer på utvidgning av omnibustrafiken råd en
förbättring i försörjningsläget, torde dock. för närvarande en sammanställning
av dessa planer giva, en mycket ofullständig bild av den busstrafik, som faktiskt
torde komma till stånd inom loppet av några få år. I många fall torde
nämligen ovissheten om tidpunkten och omständigheterna för försörjningslägets
förbättring samt om priserna på bussar, bensin och andra förnödenheter —
överhuvud taget de driftsekonomiska förutsättningarna — göra det omöjligt
för vederbörande företag att nu förutsäga utvecklingen ens på ganska kort
sikt.»

Detta måste vara alldeles riktigt, och eftersom nu trafikutredningen för visso
har sina ögon riktade på denna sak och dessutom även norrlandskommittén
har upptagit spörsmålet till behandling, tror jag, herr talman, att vi med
gott samvete kunna följa utskottets förslag, till vilket jag ber att få yrka
bifall.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag tror att det räcker örn jag här säger,
att det ju inte är meningen att man skall sätta i gång med en utredning, utan
att mitt yrkande enbart går ut på att motionen skall överlämnas till trafikutredningen.

Herr Heuman: Herr. talman! I motionen yrkas, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att det uppdrages åt 1944 års trafikutredning
eller särskilt tillkallade sakkunniga dels att inventera» o. s. v.

Nu bär andrakammarutskottet, efter vad jag har mig bekant, föreslagit ett
hänskjutande av frågan till 1944 års trafikutredning, och herr Wahlund bär
framställt motsvarande yrkande här i kammaren. Med anledning därav skall
jag be att, utöver vad herr Ekströmer anförde ur trafikutredningens yttrande,
få göra ytterligare ett citat. Längre ner i samma yttrande säger trafikutredningen
följande: »Även därest man anser det önskvärt, att samhället på avmotionärerna
antytt sätt ingriper för en förbättring av landsbygdens bussförbindelser,
torde alltså bakgrunden till och därmed behovet av åtgärder i sådant
syfte icke kunna bedömas förrän örn någon tid, kanske ett par år.

Trafikutredningen får därför hemställa att den remitterade motionen icke
måtte föranleda någon åtgärd.»

När alltså trafikutredningen säger, att det icke är möjligt att klara denna,
sak förrän kanske om ett pär år, och undanber sig att få denna fråga sig tillsänd,
skulle det förvåna mig, örn riksdagen ville rekommendera ett översändande
av denna motion till utredningen. Eftersom trafikutredningen på det
bestämdaste avböjt att syssla med denna fråga, hade det ju varit lämpligare
att begära en särskild sakkunni guHedning. Men då så inte har skett genom
andrakammarutskottets utlåtande, lär ju frågan inte heller kunna lösas i denna
kammare genom att man går den vägen.

Så som saken nu ligger till, tror jag alltså det är lämpligast, att första
kammaren biträder utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende pa det nu förevarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Wahlund, att första kammaren
skulle för sin del besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t an -

Onsdagen den 23 maj 1945.

Nr 22.

Ang. landsbygdens trafikförsörjning genom omnibus företag. (Forts.)
hålla, att motionen 1: 216 måtte överlämnas till 1944 års trafik utredning för
att tagas under övervägande vid fullgörande av dess uppdrag.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Wahlund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt i
sitt utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Wahlunds under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen,

Herr Nilsson, Bror, avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr
395, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till prisrabattering
å vissa livsmedel, m. m.

Motionen bordlädes.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilda övergångsförmåner
åt långtidsinkallad beredskapspersonal jämte i ämnet väckt
motion;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
vämpliktslånefond m. m.; samt

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till expeditionsbaracker
för statens utlänningskommission.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
284, att utskottets hemställan i utlåtande nr 136, i fråga örn förslaget nr 285,
att utskottets hemställan i utlåtande nr 139 samt, rörande förslaget nr 286, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 135 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 287, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående prisutjämningsavgifter.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 41 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till landsfiskalerna m. fl. jämte i ämnet väckta motioner; och

Nr 22.

Onsdagen den 23 maj 1945.

nr 148, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1943—30 juni 1944.

Justerades protokollsutdrag för denna dag.

Då alla ärenden på föredragningslistan redan blivit behandlade, medgav
kammaren, på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats
till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 5.43 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

452114