1945. Första kammaren. Nr 21 (Riksdagens protokoll 1945:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 21.

Lördagen den 12 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet G jares avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 296, angående omorganisation av tekniska skolan i Stockholm m. m.;

nr 297, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel, m. m.;

nr 300, angående anslag till inköp av tackjärn; samt

nr 301, angående inrättande av ett medicinskt forskningsråd m. m.

Justerades protokollen för den 4, 5 och 8 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Riksdagsman Helge Bäcklund, som genomgått en lunginflammation (Bron.
chopneumonia lob. inf. sin.) är i behov av förlängd vila till och med den 16/s
och kan före nämnda dag ej deltaga i riksdagsarbetet, vilket härmed intygas.
Stockholm den .11 maj 1945.

J. Möllerström.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, såvitt angår
jordbruksärenden;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bostadsvaneundersökning
på landsbygden, samt

nr 250, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret 1945/46 m. m.;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet under budgetåret 1946/47 jämte i ämnet väckta motioner; nr

208, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av Halmstad—Nässjö
järnvägar;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av aktier
i Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag m. m.;

Första kammarens protokoll ld>iö. Nr 21.

Nr 21.

Lördagen den 12 maj 1945.

nr 210, i anledning av Kungl. Marits proposition angående införlivande i
statsbanenätet av Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar;

nr 211, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående ombyggnad av
järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö till normalspår; samt

nr 212, i anledning av väckta motioner angående fortsatt utbyggnad av statsbanan
Mönsterås—Fagerhult.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordning örn
upphävande i viss del av förordningen den 31 oktober 1939 (nr 768) med
vissa särskilda föreskrifter rörande tillämpningen av motorfordonsförordningén
den 23 oktober 1936 (nr 561) m. m.;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkringför
olycksfall i arbete; samt

nr 240, i anledning av väckt motion angående översyn av lagen örn medling
i arbetstvister.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 294, angående statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m.;
och

nr 295, angående ytterligare kreditgivning till utlandet m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 381, av herr Arrhén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46
till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.; och

nr 382, av herr Rosander m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönereglering för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda
skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:

nr 383, av herr Carlström m. fl.,

nr 384, av herr Linnér m. fl.,

nr 385, av herr Nilsson, Bror, m. fl.,

nr 386, av herr Nilsson, Bror, m. fl., samt

nr 387, av herr Bondeson m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den framtida organisationen
av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen bedrivna verksamheten
m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 296, 297, 300 och 301.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, i anledning av väckta motioner angående
ändrade bestämmelser örn ersättning till kommunala förtroendemän;

Lördagen den 12 maj 1945.

Nr 21.

.''i

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetaret 1945/46 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till bidrag till kristidsnämndernas verksamhet;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1945/46, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare anslagtill
anordnande av tjänstebostad åt landsfiskalen i Tärna distrikt;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 till förvärv och teckning av aktier i
samband med bildande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag; samt

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
riksförsäkringsanstalten jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tullfrihet i, vissa
fall för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter; samt

nr 38, i anledning av väckt motion örn införande av en malmaccis eller annan
särskild beskattning av gruvindustrien;
bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
tjänste- och familjepensioneringen för personal vid av staten övertagna enskilda
järnvägar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp m. m.
åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels vaktmästaren
vid Uppsala universitet A. H. Gelins pensionsförmåner, dels ock pension åt
driftledaren vid statens järnvägars biltrafikrörelse V. A. Karlssons efterlevande; nr

36, i anledning av väckta motioner om införande av pensionsrätt för vissa
förutvarande landstormsofficerare; samt

nr 37, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens huvudkontor; första

lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1945/46 för biträde vid
handläggning av boställsärenden och vad därmed äger samband;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
lindring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen;

nr 42, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud
mot bebyggelse till hinder för försvaret, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;

Nr 21.

Lördagen den 12 maj 1945.

nr 44, i anledning av väckt motion angående dyrtids- och kristillägg åt personer,
som uppbära livränta enligt lagen angående ansvarighet för skada i följd
av järnvägs drift; samt

nr 45, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 och 14 §§ lagen den 6 juni 1941 (nr 334) örn
tillsyn å radiologiskt arbete m. m., dels ock en i ämnet väckt motion;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den statsunderstödda
torrläggningsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till lantbruksstyrelsen jämte i
ämnet väckt motion;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning örn bidrag till täckdikningar jämte i ämnet
väckt motion;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående avsättning till stuteriväsendets
fond;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar; nr

35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för försäljning
av kronoegendom m. m.;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för
förvaltningen av viss kronoegendom;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Bergshamra nr 1 i Solna stad;

nr 38, i anledning av väckt motion angående anordnande av obligatorisk
undervisning för landsbygdens ungdom vid lantmannaskolor, lantbruksskolor,
lanthushållsskolor och folkhögskolor;

nr 39, i anledning av väckta motioner örn inrättande av bonde- och småbrukarskolor; nr

40, i anledning av väckt motion angående anordnande av kurser i byggnadssnickeri
och smidesarbeten för jordbrukare;

nr 41, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för tillgodoseende
av jordbrukets behov av yrkesmän;

nr 42, i anledning av väckt motion angående revision av gällande jaktlag
och jaktstadga;

nr 43, i anledning av väckta motioner örn åtgärder i syfte att bereda ersättning
till ägare av tamdjur för skador, som förorsakats av varg och järv;

nr 44, i anledning av väckt motion angående utredning örn förekommande
älgskador å växande skog m. m.;

nr 45, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i jaktstadgan
m. m.;

nr 46, i anledning av väckta motioner angående utredning av fiskerinäringens
efterkrigsproblem m. m. ;

nr 47, i anledning av väckt motion angående ändring i gällande bestämmelser
örn förvaltning av statens arrendeegnahem;

nr 48, i anledning av väckt motion angående införande av differentierade
tillägg till de statliga bidragen för grundförbättring;

nr 49, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande grunder för
statsbidrag till enskilda skogsägare för skogsdikningar;

Lördagen den 12 maj 1945.

Nr 21.

nr 50, i anledning av väckt motion om avskrivning av viss statens fordran
hos Storängsbäckens torrläggningsföretag;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
ett forskningsråd på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till veterinärinrättningen
i Skara;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall för bagelskador;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
kontroll å vissa plantskolealster m. m.; samt

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till jordbrukstekniskt
institut m. m.;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, i anledning av
väckt motion örn åtgärder för ökad social allmänbildning och upplysningsverksamhet
för kommunala förtroendemän och tjänstemän; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion örn åtgärder för att befordra anordnandet
av hygieniska inrättningar på arbetsplatserna; samt

nr 11, i anledning av väckta motioner dels örn utredning rörande statens
medverkan till en lösning av industriens arbetarbostadsproblem, dels ock om
en ingående undersökning beträffande landsbygdens bostadsstandard.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.21 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 21.

Tisdagen den 15 maj 1945.

Tisdagen den 15 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 298, angående anordnande av allmän folkräkning; och
nr 299, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen
för år 1946 i anledning av folkräkningen den 31 december
1945.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde; nr

201, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1945/46 till folk- och småskoleseminarierna, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt isposition
av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 218, i anledning av väckt motion angående löjtnanten E. A. Hjukströms
löneklassplacering;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående olycksfalls- och
sjukersättning av statsmedel till deltagande i viss svensk hjälpexpedition till
Tyskland;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dispositionen av
vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45 uppförda anslag;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av avlönings-
och pensioneringsförhållandena för f. d. landskanslisten vid länsstyrelsen
i Västerbottens län O. M. Öhman;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående samarbete med
Stockholms stad för uppförande och drift av en kvinnoklinik vid Sabbatsbergs
sjukhus;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till förlagskapital för inköp
av förnödenheter m. m.;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till undervisning i folkrätt vid Stockholms högskola;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående örn- och tillbyggnad
av länsresidenset i Kristianstad;

Tisdagen den 15 maj 1945.

Nr 21.

nr 245, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående tillbyggnad av
landsstatshuset i Falun m. m.; t

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av tomter
för postverkets räkning i Västerås;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående mköp för telegraf
verkets räkning av riksbankens fastighet i Karlskrona; samt

nr 248, i anledning av väckt motion om förbättring av postförbindelserna på
landsbygden.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 296, angående omorganisation av tekniska skolan i Stockholm in. m.;
nr 297, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel, m. m.;
nr 300, angående anslag till inköp av tackjärn; samt
nr 301, angående inrättande av ett medicinskt forskningsråd m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, statsutskottets
utlåtanden nr 4 och 122—127, bevillningsutskottets betänkanden nr
37 och 38, bankoutskottets utlåtanden nr 33—36 och memorial nr 37, första
lagutskottets utlåtande nr 30, andra lagutskottets utlåtanden nr 40 och 42—
45, jordbruksutskottets utlåtanden nr 30—56, första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 12 samt kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 10 och 11.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 298 och 299.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag får hemställa, att jordbruksutskottets utlåtanden nr 30—37 och
51—56 mätte uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 388, av herr Hage och herr Petersson, Emil, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag till skyddshemsvården:

nr 389, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa
m. m.;

nr 390, av herr Löfgren m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret
1945/46 till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

nr 392, av fru Sjöström-Bcngtsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående lönereglering för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda
skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa
m. fl.;

nr 393, av fru Sjöström-Bengtsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående pensionsreglering för föreståndare och vissa lärare vid stats -

Nr 21.

Tisdagen den 15 maj 1945.

understödda skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa
m. fl.; samt

nr 394, av herr Holmberg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr
934) om tjänsteplikt, m. m.

interpellation Ordet lämnades på begäran till herr Mannerskantz, som anförde: Herr talom
»garder mani Emåns dalgång i mellersta delen av Kalmar län har under de senaste
1 Emi,™ole™ veckorna ånyo utsatts för katastrofala översvämningar. Omkring 1 500 hektar
svämningar. mestadels godartad åkerjord ha satts under vatten, varvid man måste räkna
med att höstsäd och första årets vallar komma att helt förstöras liksom den
vårsäd som hunnit sås. Härtill kommer att sådd och omsådd ej kunna komma
att ske förrän långt in i juni månad, varigenom utsikterna för mogen skörd
enligt tidigare erfarenheter äro mycket små.

Dylika översvämningar av större omfattning ha förekommit särskilt under
åren 1901 och 1931 samt av något mindre omfattning åren 1936 och 1944. Den
nu inträffade översvämningen kan betraktas såsom en stor katastrof. De förluster
lantbrukarna i Emådalen komma att lida kunna med visshet räknas i
hundratusentals kronor.

Markägarna ha under årens lopp utlagt mycket stora belopp för att minska
riskerna för katastrofer, varvid kan nämnas kostnaden för vissa regleringar
1891-—1896 med över 350 000 kronor, samt därefter i olika omgångar bekostat
sina delar av undersökningskostnader för åtskilliga tiotusental kronor. Sedan
år 1928 pågår en utredning angående invallningar och andra åtgärder ägnade
att minska riskerna. Denna utredning är ännu ej färdig. Markägarna ha
fullföljt mål angående uppdämningsförhållandena ända upp till vattenöverdomstolen,
och mera torde med nuvarande vattenlag ej stå att vinna på denna
väg. Man kan konstatera, att markägarna gjort allt vad de förmått för att få
erforderliga åtgärder vidtagna, men ha nu åter drabbats av förluster, som för
mangen säkerligen torde komma att innebära ruin.

[Vid åtskilliga tillfällen, och senast vid innevarande riksdag, ha statsmakterna
vidtagit åtgärder i anledning av naturkatastrofer och anslagit betydande
belopp till lindring av de ekonomiska följderna för dem som drabbats därav
Da översvämningarna i vår i Emådalen otvivelaktigt äro av natur att påkalla
statsmakternas ingripande, får jag anhålla örn kammarens tillstånd att
till statsrådet Rubbestad fa framställa följande tvenne frågor:

Ar statsrådet beredd att undersöka huruvida och i vilken omfattning hjälp
kan iamnas de markägare som i vår utsatts för översvämning av Emån?

Ar statsrådet i stånd att vidtaga åtgärder för påskyndande av anordningar i
.timan, som kunna minska risken för översvämningar i framtiden?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge

framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.16 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Ordet lämnades på begäran till herr förste vice talmannen, som yttrade:
Den 8 innevarande månad beslöto de båda kamrarna att till Danmarks riksdag
avsända ett telegram. Det telegram, som de båda talmännen då avsände,
hade följande lydelse:

»Till riksdagens presidium Köpenhamn, Danmark.

När Danmarks riksdag i dag åter sammanträder, vilja Talmännen i Sveriges
riksdag frambära sina varmaste lyckönskningar och uttala förhoppning om
ett framgångsrikt arbete till välsignelse för Edert fosterland och alla dess
medborgare.

Joh. Nilsson. Äng. Sävström.»

Nu har ankommit ett i översättning så lydande telegram:

»Till Sveriges riksdag, Stockholm.

Danmarks fria riksdag sänder återhälsning till Sveriges riksdag och tackar
varje svensk, som i ord eller gärning har stött Danmarks kamp för friheten.

Hans Rasmussen. Charles Petersen.»

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 304, angående anslag till flyktingverksamheten för budgetåret 1945/46;
nr 305, angående ytterligare medel för budgetåret 1944/45 för kommittéer
och utredningar genom sakkunniga under femte huvudtiteln; samt
nr 306, angående bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar.

Hans excellens herr statsministern Hansson, som tillkännagivit, att han hade Äng. tidlöv
avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Schlyters interpellation an- punkten för
gående tidpunkten för avlämnande av återstående kungl, propositioner, erhöll ^Återstående
ordet och anförde: Till svar på herr Schlyters fråga vill jag meddela, att Kungl. kungl
Maj :t avser att under de närmaste dagarna förelägga riksdagen propositioner propositioner.
rörande:

lagstiftning angående återställande av viss från ockupationsländer härrörande
egendom;

ratifikation av överenskommelse med Kina angående exterritorialrättens
upphävande och av den i Chicago träffade luftfartskonventionen;

förordning angående tillgodoräknande i vissa fall av tjänsteplikt för rätt
till hemortslön, lag örn inkallelse av värnpliktiga för avveckling av försvarsberedskapen
och vissa anslag för denna avveckling;

förbättrande av bostadsförhållandena, anslag till arbetsmarknadens reglering,
till civilförsvaret och till undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor; -

lil Nr 21. ^ Onsdagen den 16 maj 1945.

Äng. tidpunkten för avlämnande av återstående kungl, propositioner.

(Forts.)

vissa investeringar i telegrafverkets fond och luftfartsfonden saint vissa
byggnadsåtgärder vid länsstyrelserna i anledning av ändrad organisation av
folkbokföringen;

slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1944/45, beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1945/46, komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1945/46, förordning om värnskatt för år 1945, anslag till särskild
ersättning för debitering av värnskatt, förordning örn begränsning i vissa
fall av skatt till staten, förordning örn ändring i förordningen angående stämpelavgiften,
vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,
folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen, tjänste- och familjepensionsreglementena
för de högre kommunala skolorna samt vissa ändringar
i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet och manskapsavlöningsreglementet; vissa

byggnadsfrågor inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
anslag till de tekniska högskolorna och vissa anslag till universiteten och den
medicinska undervisningen;

samt prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Som kammarens ledamöter torde finna, är flertalet av dessa förslag sådana
som även tidigare brukat föreläggas sent under riksdagen. Några andra äro
föranledda av vad som nyligen hänt. Någon allvarlig belastning av riksdagsarbetet
torde de uppräknade förslagen icke vålla.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag ber att få tacka hans excellens herr statsministern
för de upplysningar han lämnade. De innebära ett värdefullt fullföljande
av den påbegynta traditionen att i början av riksdagen ge utskotten
meddelande örn vilka propositioner som emotses och vid vilken tidpunkt de
kunna väntas bli avlämnade. Anledningen till min framställda fråga var den,
att vid en talmanskonferens med utskottsordförandena för planläggning av
arbetet under återstoden av riksdagen koni fram, att ytterligare ett flertal
betydande propositioner vore att vänta, vilket korsade de tidigare beräkningarna
örn när utskotten skulle hinna bli färdiga med sitt arbete. Jag begärde
därför ifrågavarande upplysningar under åberopande av angelägenheten att
kunna planlägga utskottsarbetet för påskyndande av riksdagens avslutande.

Svaret bekräftar, att våra farhågor voro grundade. Jag fäste mig särskilt
vid att propositioner väntas om »vissa byggnadsfrågor inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, anslag till de tekniska högskolorna och
vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen». Jag har
inte haft någon anledning att efterforska, varför dessa propositioner ha blivit
fördröjda.

För oss inom första lagutskottet innebär svaret en stor nyhet. Att det kommer
att framläggas proposition med förslag till lagstiftning angående återställande
av viss från ockupationsländer härrörande egendom hade vi inte
vetskap örn — och ha naturligtvis inte heller kunnat ha det, då framläggandet
beror på en under riksdagen inträffad händelse. Hos justitiedepartementet
lära vi väl under hand kunna få underrättelse örn vid vilken tidpunkt denna
proposition kan emotses.

Av ännu större intresse än de uppräknade propositionerna är emellertid den
omständigheten, att svaret bekräftar, att riksdagen icke har att förvänta någon
proposition angående tvångsmedelslagens förlängning. Första lagutskottet
skulle inte ha kunnat inskränka sig till att behandla denna fråga såsom

Onsdagen den 16 maj 1945. Nr 21.

Äng. tidpunkten för avlämnande av återstående kungl, propositioner.

(Forts.)

ett vanligt förlängningsärende. Därför var det av vikt för utskottet att i
tid få veta, om lagen kom eller icke.

När första lagutskottet hade att granska justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
framhöll utskottet i sitt utlåtande: »I berättelsen (s. 167—176) bar
justitieombudsmannen lämnat en redogörelse för en av honom företagen undersökning
angående verkningarna av lagen den 9 januari 1940 örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m. De spörsmål, som vid denna undersökning
uppkommit, torde i annat sammanhang böra bliva föremål för riksdagens
behandling.» Utskottet tänkte sig då, att den stora debatt, som man hade
anledning att vänta på grund av denna justitieombudsmannens redogörelse,
skulle upptagas i samband med en eventuell fråga om förlängning av tvångsmedelslagen.
Då någon förlängning således nu icke ifrågasattes, bli kamrarna
besparade den debatten,, och för min del kan jag endast uttrycka en oförbehållsam
glädje över att tvångsmedelslagen kommer att upphöra av sig själv.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! De nu lämnade upplysningarna
örn den ytterligare arbetsbörda, som kommer att påläggas kamrarna, bekräfta
ju bara vad vi förut ha vetat örn, och efter herr statsministerns svar torde
vi få räkna med att systemet med sent framlagda propositioner kommer att
bli permanent även för kommande riksdagar. Det är just inga goda upplysningar,
som vi fått del av.

Man kan då inte annat än fråga sig: hur skall det bli möjligt att vidtaga
någon revision av riksdagens arbetsformer och få till stånd någon avkortning
av vårsessionen, örn det skall fortsätta på detta vis? Från flera håll har ju
hävdats, att det skulle vara klokare att dela upp riksdagarna på tvenne sessioner.
Man skulle då förlägga den andra sessionen till senhösten, när man har
mera arbetslugn än frampå vårsidan. Alla äro överens örn att det är en plåga
att stanna kvar här till midsommar och till och med ännu längre. Man blir
därför smått beklämd inför framtidsperspektivet med utdragna riksdagar, och
man undrar, hur det framdeles skall kunna åstadkommas bättre förhållanden.

Jag kan, herr talman, med anledning av de upplysningar, som nu lämnats
oss, inte underlåta att litet vemodigt konstatera dessa fakta.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Med anledning
av den siste ärade talarens yttrande om den ökade arbetsbörda, varom riksdagen
nu fått besked, vill jag påpeka, att varenda riksdagsman även utan mitt
svar skulle ha kunnat skaffa sig underrättelse på denna punkt. De flesta, av
de återstående 25 propositioner, som jag här har talat om, upptagas nämligen
i den förteckning, som lämnades talmännen i början av riksdagen, och i förteckningen
ha också angivits tidpunkterna för deras avlämnande till riksdagen.
Andra propositioner, som t. ex. sammanhänga med upphörandet av försvarsl>eredskapen
och dylikt, ha ju inte rimligtvis kunnat utarbetas och framläggas
tidigare.

Den proposition örn lagstiftning angående återställande av viss från ockupationsländer
härrörande egendom, som ordföranden i första lagutskottet särskilt
fäste sig vid, är också föranledd av speciella omständigheter, och tyvärr
tror jag inte, att jag kan ställa i utsikt, att denna proposition kan framläggas
förrän omkring den 1 juni.

Justerades protokollen för den 9 innevarande månad.

12 Nr 21. Onsdagen den 16 maj 1945.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bifogade läkarintyg anhåller undertecknad örn ledighet
från riksdagsår betet i och för åtnjutande av sjukhusvård.

Stockholm den 15 maj 1945.

John Sandén.

Riksdagsman John Sandén är på grund av ischias och allmän kraftnedsättning
i behov av ledighet från riksdagsår betet tills vidare, vilket härmed intygas.

Stockholm den 15 maj 1945.

•/. Möllerström,
leg. läk.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 298,
angående anordnande av allmän folkräkning.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 299, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen
för år 1946 i anledning av folkräkningen den 31 december 1945.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 388, av herr Hage och herr Petersson, Emil, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag till skyddshemsvården;

nr 389, av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa
m. m.;

nr 390, av herr Löfgren m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret
1945/46 till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.;

nr 391, av herr Wagnsson, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/
46 till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.; samt
nr 392, av fru Sjöström-Bengtsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående lönereglering för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda
skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa
m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. väckta motionen, nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionsreglering för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda
skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr Holmbergs motion,
nr 394, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag an -

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

gående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten
jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande bade utskottet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte, i anledning av förevarande proposition, nr 122, samt
motionerna I: 339 och II: 521, likalydande, I: 337 och II: 523, likalydande,
ävensom II: 558,

1) godkänna att den statsunderstödda torrläggningsverksamheten finge bedrivas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet i utlåtandet anfört;

2) för lantbruksingenjörsorganisationen fastställa i utlåtandet införd personalförteckning
;

3) för lantbruksingenjörsorganisationen godkänna följande avlöningsstat,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis........ kronor 646 500

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis...... » 332 100

3. Rörligt tillägg, förslagsvis................... »_119 100

Summa kronor 1 097 700;

4) å riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbruksingenjörsorganisationen: Avlöningar ett förslagsanslag

av..................................................kronor 1 097 700;

b) till Lantbruksingenjörsorganisationen: Omkostnader ett förslagsanslag

av...................................................kronor 573 000;

c) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag ett förslagsanslag

av .................................................kronor 3 600 000;

d) till Kostnader för torrläggningsnämnder ett förslagsanslag av........

..............................m....................... kronor 70 000;

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att till övergångsstat överföra lantbruksingenjör,
som efter den 30 juni 1945 kvarstode å hittills för honom gällande lönestat;

6) medgiva, att under budgetåret 1945/46 finge beviljas statsbidrag från statens
avdikningsanslag å tillhopa högst 4 000 000 kronor;

7) medgiva, att under budgetåret 1945/46 finge beviljas lån från statens avdikningslånefond
å tillhopa högst 3 500 000 kronor;

8) medgiva, att ändring finge vidtagas i bestämmelserna örn villkoren för lån
från täckdikningslånefonden i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet
förut i utlåtandet anfört;

B. att motionerna I: 324 och II: 509, likalydande, I: 325 och II: 510, likalydande,
I: 338 och II: 522, likalydande, 1:363 och 11:557, likalydande, 1:364
och II: 560, likalydande, I: 365 och II: 561, likalydande, samt II: 559 och
TI: 562 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen II: 558, av herr Karlsson i Stuvsta m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta

att å riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa
till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag ett förslagsanslag av
6 000 000 kronor,

att därtill medgiva, att under budgetåret 1945/46 finge beviljas statsbidrag
från statens avdikningsanslag å tillhopa högst 8 000 000 kronor, samt

Äng. den
statsunderstödda
tonläggningsverksamhetcn -

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Äng. den statsunderstödda torrläggning sverksamheten. (Forts.)

att för sin del uttala, att vid beviljandet av statsbidrag från statens avdikningsanslag
företräde borde ges företag, som utfördes å mindre jordbruk eller
där mindre jordbrukare vore intressenter.

I motiveringen hade utskottet bland annat förordat, att till flertalet av de
nuvarande lantbruksingenjörerna, för vilka en övergång till de av utskottet föreslagna
nya avlöningsbestämmelserna skulle föranleda en mer eller mindre betydande
minskning i avlöningsförmånerna, övergångsersättningar skulle utgå
med vissa i utlåtandet närmare angivna belopp.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits av, utom andra, herrar Näslund,
Ericsson i Sörsjön, Jacobson i Vilhelmina och Nilsson i Göingegården, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort i vissa angivna delar hava den ändrade
lydelse, reservationen visade.

I reservanternas förslag hade punkterna A 3 och A 4 av utskottets hemställan
avfattats sålunda:

»3) för lantbruksingenjörsorganisationen godkänna följande avlöningsstat,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis........ kronor 576 500

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis...... » 332 100

3. Rörligt tillägg, förslagsvis.................. » 119 100

Summa kronor 1 027 700;

4) å riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbruksingenjörsorganisationen: Avlöningar ett förslagsanslag

av.................................................kronor 1 027 700;

b) till Lantbruksingenjörsorganisationen: Omkostnader---(lika med

utskottet)---- kronor 70 000.»

I den av reservanterna förordade motiveringen hade beträffande det av Kungl.
Maj :t framlagda förslaget rörande övergångsersättningar till vissa lantbruksingenjörer
uttalats, att utskottet ville föreslå riksdagen att med avslag å propositionen
i denna del hemställa, att frågan örn de övergångsersättningar, som
för tiden från löneregleringens ikraftträdande borde tillkomma lantbruksingenjörer
på grund av därigenom förorsakad löneminskning, måtte genom Kungl.
Maj:ts försorg göras till föremål för ny utredning samt att därav föranlett
förslag måtte örn möjligt föreläggas innevarande riksdag.

Herr Näslund: Herr talman! Till det föreliggande utskottsutlåtandet har
jag jämte några andrakammarledamöter på en punkt anmält en avvikande mening.
Jag skall med några ord utveckla de skäl som motiverat vår ståndpunkt.
Innan jag gör detta, vill jag endast i största allmänhet fästa uppmärksamheten
på att utskottet i stort sett är enigt med föredragande statsrådet. Jag tror
att det förslag som här föreligger, är mycket välkommet och att det kommer
att gagna torrläggningsverksamheten.

Eftersom utskottets ärade ordförande begärt ordet efter mig, skall jag icke
närmare ingå på de olika punkter, där utskottet gjort avvikelser från Kungl.
Maj:ts förslag. Jag överlåter åt utskottets ordförande att lämna redogörelse
härför. För min del skall jag koncentrera mig på en fråga, där vi funnit att
propositionen icke är tillfredsställande, nämligen frågan örn övergångsersättningarna
till lantbruksingenjörerna.

Det förhåller sig ju så, att propositionen utgår ifrån att de lantbruksingenjörer,
som nu skola övergå till det nya avlöningssystemet, skola erhålla över -

Onsdagen den 1 f> maj 1945.

Nr 21

Äng. den statsunderstödda torrläggnings verksamheten. (Forts.)
gångsersättningar av sådan storleksordning att någon inkomstminskning inte
skall äga rum. Denna princip är ju icke ny. Vi lia senast tillämpat den vid
lönereglering för häradshövdingarna. Till grund för beräkningen för övergångsersättningarna
ligger material som införskaffats av de sakkunniga. I
fråga om de sakkunnigas förslag har lantbruksstyrelsen uttalat, att de förekommande
mer eller mindre avsevärda divergenserna syntes lantbruksstyrelsen
svårförklarliga och giva ett bestämt intryck av att vid avgivandet från veder
börande lantbruksingenjörers sida av uppgifter örn nettoinkomstens storlek icke
tillämpats enhetliga grunder. Detta uttalande lia vi reservanter fäst oss vid i
alldeles särskilt hög grad.

Nu säger föredraganden, statsrådet Rubbestad, att ett mera tillförlitligt material
för ersättningarnas beräknande än det de sakkunniga haft att tillgå näppeligen
torde stå till buds. Det är på denna punkt som vi lia en annan åsikt.
Jag skall nämna endast ett exempel för att belysa, hur ojämnt dessa övergångsersättningar
utfalla. Exemplet avser just det distrikt där jag hör hemma, och
jag känner vederbörande förrättningsman mycket väl.

I de sakkunnigas utlåtande har på s. 282—285 redogjorts för verksamheten
under åren 1935—1943, alltså under en 9-årsperiod. Om man studerar denna
redogörelse, finner nian att under det att en lantbruksingenjör, som enligt propositionen
skulle få en övergångsersättning av 6 600 kronor, har utfört i medeltal
64 förrättningar per år omfattande en areal av 1 456 hektar, har den i
Västerbottens södra distrikt verksamme lantbruksingenjören utfört i medeltal
175 förrättningar årligen — märk skillnaden mellan 64 förrättningar och 175
förrättningar! — omfattande en areal av inte mindre än 2 495 hektar, men han
skulle enligt propositionen få en övergångsersättning av blott 600 kronor.

Det lär väl inte råda något tvivel örn att starka skäl tala för att grunderna
för övergångsersättningarnas beräkning ånyo böra underkastas prövning. Jag
vill därmed inte påstå, att det skulle vara möjligt att nå fram till hundraprocentig
rättvisa, men så stora skiljaktigheter som dessa synas mig böra kunna
bortarbeta^.

Utskottet har på denna punkt avvikit från Kungl. Maj:ts förslag så tolvida,
att utskottet tillstyrkt uppflyttning av lantbruksingenjörerna till lönegrad
A 29 i stället för av Kungl. Majit föreslagna A 28, därvid utskottet dock
samtidigt föreslagit, att övergångsersättningarna generellt skola skäras ned
med 600 kronor, vilket belopp ungefär motsvarar lönegradsuppflyttningen.
Jag tror att denna lönegradsuppflyttning är mycket välbetänkt, men de orättvisor
och ojämnheter i fråga om övergångsersättningarna, som jag velat påtala,
kvarstå ju.

I vår reservation göres ytterligare av rent formella skäl ett yrkande, innebärande
att anslaget nu skall sänkas med 70 000 kronor. Vi anse nämligen, att
om riksdagen går med på ett uppskov med fattande av beslut angående övergångsersättningarna,
böra erforderliga medel icke beviljas nu, utan först i samband
med att riksdagen fattar slutlig ståndpunkt till frågan.

Ja, herr talman, jag har ingen anledning att utvidga debatten till att omfatta
mer än den punkt jag nu berört. Detta innebär dock inte att vi på alla
punkter äro riktigt belåtna. För egen del är jag sålunda inte riktigt tillfredsställ
ld med lönegrads placeringen av den extra personalen, bland annat av assistenterna.
Men det är ju bitr fråga örn tillämpning av allmänna lönereglementet,
och man har ju då i regel inte möjlighet att tillgodoräkna tjänsteår
för tidigare verksamhet. Jag anser att detta är ett mycket otillfredsställande
förhållande, men då det möler svårigheter att genomföra särskilda bestämmelser
för en viss grupp, har jag älven på denna punkt, ehuru med svidande
hjärta, följt utskottet.

Nr 21.

Onsdagen den lö maj 1945.

Äng. den statsunderstödda torrläggning sverksamheten. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med det nu anförda få yrka bifall till den av mig
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Tjällgren: Herr talman! Det är kanske lämpligt att efter herr Näslunds
inlägg yttra några ord örn vad han har anfört med anledning av sin
reservation. Men innan jag går in härpå, skall jag be att få säga någonting
örn de smärre ändringar i den kungl, propositionen, som utskottet har föreslagit.
Dessa ändringar äro så väl motiverade i utskottets utlåtande, att någon
längre förklaring eller utläggning härav inte torde vara nödig. Jag skall därför
inskränka mig till att endast beröra några punkter,

I fråga örn de föreslagna torrläggningsnämndernas sammansättning har utskottet
förordat en avvikelse från propositionen. Vederbörande lantbruksingenjör
och jordbrukskonsulent böra vara medlemmar av nämnden — därom råda
icke delade meningar. I fråga örn de tre övriga personer, som enligt förslaget
skulle ingå i nämnden, har i propositionen föreslagits, att ordföranden, vilken
utses av länsstyrelsen, skulle vara en i jordbruk kunnig person och att de två
andra, vilka utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, skulle vara
jordbrukare.

I en motion ha uttalats farhågor för att nämnden Hnge en ensidigt jordbruksbetonad
sammansättning och yrkats, att även sociala och allmänna ekonomiska
intressen skulle vara företrädda. Utskottet har, med hänsyn till torrläggningsnämndernas
uppgift att bl. a. bevaka det allmännas intresse vid beviljande
av statsunderstöd till torrläggningsföretag, därvid även sociala synpunkter
göra sig gällande, anslutit sig till motionärernas mening och därför
förordat, att torrläggningsnämnd skall bestå av en av länsstyrelsen utsedd, i
sociala och allmänekonomiska frågor väl insatt person såsom ordförande, vederbörande
lantbruksingenjör och jordbrukskonsulent samt två av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott utsedda personer, av vilka åtminstone den ene
skall vara jordbrukare. Genom denna sistnämnda bestämmelse öppnas möjlighet
för hushållningssällskapet att, om så anses önskvärt, i nämnden insätta
sin sekreterare. Beträffande sekreteraruppdraget i nämnden har i propositionen
föreslagits, att hushållningssällskapets sekreterare även skulle vara sekreterare
i nämnden. Utskottet har ansett lämpligare, att nämnden får frihet att
själv välja sekreterare bland sina ledamöter eller bland personer utanför
nämnden.

De sakkunniga hade föreslagit, att lantbruksingenjörerna skulle placeras i
lönegrad A 29. Föredragande statsrådet hade emellertid ansett sig böra förorda
en placering i lönegrad A 28. I ett par motioner har yrkats, att lönegradsplaceringen
av lantbruksingenjörerna skulle ske enligt de sakkunnigas
förslag, alltså i lönegrad A 29. Utskottet har på denna punkt förordat bifall
till yrkandet i motionerna. Som skäl härför anför utskottet på s. 27 i utlåtandet:
»Vid bedömande av vilken lönegrad som i förevarande fall bör anses
skälig har utskottet ansett avseende böra fästas förutom vid jämförliga tjänsters
placering i lönegrad jämväl vid befattningens särartade och specialiserade
natur. För att stimulera dugliga krafter i erforderligt antal att intressera sig
för en så särpräglad uppgift som lantbruksingenjörens anser utskottet en förmånlig
lönegradsplacering vara nödvändig. En sådan motiveras även av det
ansvar, som åvilar lantbruksingenjör särskilt vid planläggning av ekonomiskt
betydande eller tekniskt svåra företag. Av allmänna lönenämnden uttalade
farhågor för att en inplacering av lantbruksingenjörerna i 29 lönegraden kunde
medföra konsekvenser inom andra områden av statsförvaltningen finner utskottet
med hänsyn till de i förevarande fall egenartade utbildningskraven och
arbetsuppgifterna böra anses ogrundade. Utskottet förordar därför bifall till

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Ane/, den statsunderstödda iorrläg aning s verksamhet en. (Forts.)
motionärernas yrkande om lantbruksingenjörsbefattningens placering i lönegraden
A 29.»

Ifrågavarande tjänstemäns utbildning är ju särartad och specialiserad. Förutom
studentexamen oell jordbrukspolitik erfordras utbildning vid tvenne högskolor.
Först måste vederbörande ligga minst tre år vid tekniska högskolan

— i praktiken går han även ett fjärde år för att avlägga civilingenjörsexamen

— samt sedan ett år vid lantbrukshögskolan.

I den kungl, propositionen har framhållits, att vid en övergång till de föreslagna
nya avlöningsbestämmelserna skulle för flertalet av de nuvarande lantbruksingenjörerna
förorsakas en större eller mindre minskning i deras avlöningsförmåner.
För att i viss mån kompensera denna inkomstminskning lia
föreslagits övergångsersättningar till lantbruksingenjörerna med närmare angivna
belopp att utgå oavkortade under första budgetåret och därefter avskrivas
med en tiondel för varje budgetår. Dessa ersättningsbelopp ha bestämts i enlighet
med vad de sakkunniga föreslagit. Men då statsrådet frångått förslaget
örn lantbruksingenjörernas placering i A 29 och i stället förordat A 28, har
statsrådet, såsom utskottet också säger, sett sig föranlåten att över lag höja
övergångsersättningarna med 600 kronor, ungefärligen motsvarande skillnaden
mellan lönerna i de två nämnda lönegraderna-jämte därå beräknade rörligt
tillägg och kristillägg. Då utskottet nu förordat lönegraden A 29, har därmed
naturligen följt, att den föreslagna höjningen av övergångsersättningarna ej
längre är motiverad. Vid den högre lönegradsplaceringen begränsas ju i motsvarande
mån den inkomstminskning, som vissa lantbruksingenjörer komma
att få vidkännas genom löneregleringen.

Liksom utskottet sålunda anslutit sig till de sakkunnigas förslag i fråga örn
lönegraden, har utskottet delat de sakkunnigas mening beträffande storleken
av övergångsersättningarna. Detta innebär, att dessa skulle för varje lantbruksingenjör
utgå med 600 kronor mindre än i propositionen föreslagits.
Några lantbruksingenjörer bliva därvid helt utan övergångsersättning. Det är
sådana, som icke lida någon förlust på löneregleringen, örn man jämför deras
blivande lön med den inkomst de haft under tioårsperioden 1934—1943.

Det har anmärkts, att övergångsersättningarna skulle komma att utgå med
mycket växlande belopp. Några ingenjörer skulle under första övergångsåret
erhålla 6 000 kronor i övergångsersättning, medan andra däremot ej skulle
erhålla någon ersättning alls. Nu torde det emellertid vara ett faktum, att
betydande skillnader ha varit rådande mellan de olika ingenjörernas inkomster.
Det hittillsvarande avlöningssystemet med taxa och delvis privatanställd personal
har gjort, att inte endast arbetsmängden, utan även vederbörandes organisationsförmåga
och personliga arbetsinsats fått ett stort inflytande på inkomsten.
Utskottet har i fråga örn beräkningen av övergångsersättningarna ej
ansett anledning föreligga att göra några egna undersökningar, utan funnit de
sakkunnigas utredning, som verkställts av en särskilt tillkallad löneexpert,
böra godtagas.

Skillnaderna beträffande övergångsersättningarnas storlek torde icke böra
anses uppseendeväckande. Jag säger detta särskilt med tanke på herr Näslunds
reservation och vad han nu här har anfört till stöd för denna. Det kan nämnas,
att 1934 års avdikningssakkunniga i sitt betänkande (nr 8/1937) framlade
ett förslag till motsvarande ersättningar, därvid dessa beräknades till
högst 5 400 kronor och lägst 1 500 kronor. För häradshövdingarna — herr
Näslund vidrörde ju dessa i sitt anförande — fastställdes den högsta övergångsersättningen
till 10 000 kronor, medan en stor del av befattningshavarna
ej erhöll någonting alls. Det är också att märka, att häradshövdingarna pla Forsta

hammarens protokoll 1945. Nr 21. 2

Nr 21.

Onsdagen den IG maj 1945.

Äng. den statsunderstödda torrläggning sverksamheten. (Forts.)
cerades i fem olika löneklasser med en löneskillnad mellan den högsta oell
lägsta av 5 000 kronor.

Ett uppskov med denna fråga för ny utredning, såsom yrkats i en reservation,
torde endast föranleda olägenheter, utan att man kan förvänta någon
väsentlig ändring beträffande slutresultatet. Det är väl uppenbart, att de lantbruksingenjörer,
som enligt sina egna uppgifter ej få vidkännas någon inkomstminskning
av löneregleringen, ej heller skola lia någon övergångsersättning.
Däremot skulle ett uppskov med frågan orsaka betydande men för de
ersättningsberättigade, som nu från löneregleringens ikraftträdande skulle få
vidkännas en mer eller mindre betydande inkomstminskning, vilken skulle
kompenseras först genom ett framtida beslut med retroaktiv verkan.

Vidare skall jag, herr talman, be att få med ett par ord beröra den reservation,
som avgivits av herr Carlström. Han har ansett, att utskottet bort avstyrka
propositionen beträffande förslagen örn behörighet för jordbrukskonsulent
att handlägga vissa syneförrättningar samt örn anordnande av en fortbildningskurs
för jordbrukskonsulenter för förvärvande av dylik behörighet.

Enligt hittills gällande regler har rätten för jordbrukskonsulent att fullfölja
ett torrläggningsarbete genom att upprätta plan för avloppets förbättring varit
mycket begränsad. Jordbrukskonsulent har ägt att utföra sådan förrättning
endast i sådana fall, då syneförrättning icke erfordrats ävensom då kostnaden
understigit 1 000 kronor. Föredragande statsrådet har emellertid ansett,
att med hänsyn till de krav i fråga örn utbildning, som numera ställas på hushållningssällskapens
tjänstemän, torde man med full trygghet kunna åt dessa
anförtro ifrågavarande enklare förrättningar. Utskottet har funnit denna anordning
praktisk och följaktligen tillstyrkt densamma.

Jag kanske bör tillägga, att den beräknade engångskostnaden för en sådan
utbildningskurs eller örn man så vill fortbildningskurs, som jordbrukskonsulenterna
skola genomgå och som beräknats kosta 15 000 kronor, enligt utskottets
mening bör kunna utgå från avdikningsanslaget.

Jag skall, herr talman, sluta detta mitt anförande med att säga, att utskottet
i likhet med de sakkunniga vill framhålla nödvändigheten av att med
det allra första åtgärder vidtagas för att förkorta den orimligt långa väntan
på statsbidrag, som därtill berättigade företag nu på grund av rådande brist
på medel få underkasta sig. Att det oaktat utskottet icke nu förordat högre
anslag för ändamålet än som äskats i propositionen beror naturligtvis på det
finansiella läget.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Näsgård: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast för att stryka
under ett par uttalanden av utskottet.

Utskottets ärade ordförande slutade sitt anförande med att erinra örn det
starka behovet av ökade medel till torrläggningsverksamheten. I propositionen
har bidragstilldelningen för nästa budgetår höjts från förutvarande 3 500 000
kronor till 4 000 000 kronor, vilket säkerligen med tacksamhet noteras av dem
det vederbör. Det hade emellertid behövts en större höjning för att den nuvarande
balansen skulle kunna nedbringas. Lantbruksstyrelsen har beräknat, att
vid början av nästa budgetår — den 1 juli 1945 — bidragsansökningar på sammanlagt
över 6 000 000 kronor komma att ligga kvar hos styrelsen på grund
av medelsbristen och att under budgetåret 1945/46 nya ansökningar på omkring
4 000 000 kronor skola inkomma. En bidragstilldelning av 4 000 000
kronor motsvarar alltså endast det löpande behovet men medger ingen minskning
av balansen.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Ane/, den statsunderstödda torrläggningsverksamhelen. (Forts.)

När deri statsunderstödda torrläggningsverksamheten nu, om utskottsförslaget
bifalles, blir föremål för en iranska genomgripande omorganisation, vore
det i hög grad önskvärt att väntetiden vid bidragsbeviljandet kunde kraftigt
nedbringas och snart helt bringas ur världen.

Enligt de nya regler, som det föreliggande förslaget innehåller, skall torrläggningsverksamheten
inordnas som ett led i strävandena att underlätta jordbrukets
rationalisering, och de jordbruksekonomiska synpunkterna förutsättas
skola bli vägledande för verksamheten. Det måste vara mycket otillfredsställande
både ur enskild och allmän synpunkt, örn en rationaliseringsåtgärd inte
skall kunna genomföras omedelbart efter det att den planlagts och godkänts,
utan först flera år senare. Så blir det emellertid, om inte statsmakterna tillse,
att balansen av bidragsansökningar hos lantbruksstyrelsen snabbt nedbringas.

Hittills har det npyeket ofta gått till så, att intressenterna lånat upp pengar
och satt i gång företaget, så snart lantbruksingenjören fått planen färdig och
med ett tillstyrkande betänkande sänt in den till lantbruksstyrelsen. Frågan,
om statsbidrag skulle erhållas, har i de flesta fall varit beroende av örn den
beräknade kostnaden kunnat hållas inom gränserna för den beräknade båtnaden.
Avgörandet har mera gällt en prövning ur formella synpunkter än ett
reellt bedömande av företagets lämplighet.

Jag skulle inte tro, att det efter de nya reglernas införande är rådligt att
ta för vana att utan vidare sätta i gång ett företag, så snart de formella förutsättningarna
för statsbidrag synas vara för handen, utan det är nog säkrast
att vänta till dess slutprövningen skett.

Inte minst av den anledningen bör det vara statsmakterna angeläget att
ställa tillräckliga medel till förfogande. Skall takten i torrläggningsverksamheten
modereras, bör detta ske genom en strängare gallring på det förberedande
stadiet, inte genom att planerna läggas på hög i lantbruksstyrelsen. Om det
statsfinansiella läget icke för närvarande medger högre anslag än vad som
föreslagits i propositionen, hoppas jag att torrläggningsverksamheten i varje
fall får en framträdande plats, om läget skulle bli sådant, att det blir angeläget
att skaffa nya sysselsättningsmöjligheter.

I utbildningsfrågan har utskottet framhållit, att jordbruksundervisningen
för lantbruksingenjörs- och lantmätaraspiranter med fördel synes kunna göras
gemensam och att en förläggning av denna undervisning till lantbrukshögskolan
bör eftersträvas. Jag vill instämma i detta uttalande och tillägger en
förhoppning att vid den utredning, som ställts i utsikt, frågan örn gemensam
utbildning måtte tagas upp till grundlig prövning. Eftersom dessa grupper av
tjänstemän få sin framtida verksamhet huvudsakligen förlagd till jordbruksområdet,
skulle det till och med vara önskvärt att de finge hela sin utbildning’
förlagd till lantbrukshögskolan, om detta kan ordnas utan alltför stora kostnader
och utan att den tekniska utbildningen blir lidande.

I en reservation till utskottsutlåtandet, vilken nyss berördes av utskottets
ordförande, har herr Nilslund m. fl. yrkat att frågan om övergång,sersättningarna
till lantbruksingenjörerna skall tagas upp till ny prövning. Närmaste anledningen
till denna reservation är viii ett i propositionen refererat yttrande
av lantbruksstyrelsen, där styrelsen givit uttryck åt vissa betänkligheter med
avseende å beräkningen av ersättningsbeloppen. Jag kan naturligtvis inte
gå i god för att kommitténs beräkningar äro absolut riktiga i varje detalj, men
vi ha inom kommittén följt samma normer vid beräkningen som i andra liknande
fall tillämpats inom statsverket, och vi ha haft en framstående löneexpert
lill hjälp på den punkten liksom i övrigt beträffande lönefrågorna.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande tagit ett stickprov, som visar, att den,

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Äng. den statsunderstödda torrläggning sverksamheten. (Forts.)
som haft de flesta förrättningarna med den största arealen, inte fått den högsta
övergångsersättningen. Med anledning härav vill jag endast framhålla, att det
naturligtvis är förrättningarnas svårighetsgrad mera än deras antal och omfattning
i fråga örn areal som är bestämmande för taxeinkomsterna. 1934 års
avdikningssakkunniga, där lantbruksstyrelsen själv hade en representant, begagnade
för övrigt samma metod för ersättningens beräkning som vår kommitté
använt sig av. Att inte alla nuvarande lantbruksingenjörer enligt förslaget
skulle få övergångsersättning och att ersättningarna till de övriga variera
starkt, beror ju på de högst olika taxeinkomsterna. Olägenheterna med ett
blandat avlöningssystem framträda även nu i samband med övergången till
hel statsavlöning.

Det är ganska självklart, att en del distrikt ha varit bättre och andra sämre
ur inkomstsynpunkt; det ligger i sakens natur liksom att detta i många fall
verkat orättvist. Herr Näslund har nyss omnämnt en befattningshavare, som
även jag känner. Denne har haft ett sådant distrikt, att han — trots stor skicklighet,
som jag liksom herr Näslund gärna vill vitsorda ■— inte fått någon
egentlig nettoinkomst av taxan och därför även blivit utan övergångsersättning.
Att i efterhand justera orättvisor i ett avlöningssystem, som nu skall
avskaffas, kan väl dock knappast komma i fråga. Storleken av lantbruksingenjörernas
inkomster enligt taxa har varit beroende av ett flertal faktorer.
Inkomsterna inom utpräglade jordbruksdistrikt lia t. ex. varit betydligt större
än inom mera blandade distrikt. Förrättningar, som inte direkt avsett torrläggning
av jord men som lantbruksingenjörerna enligt instruktionen haft både
rättighet och skyldighet att åtaga sig, ha varit mycket ojämnt fördelade o. s. v.
Något har det väl också spelat in i vilken utsträckning en förrättningsman velat
ta risken att själv avlöna biträdespersonal och därigenom utvidga verksamheten,
så att han i viss utsträckning uppträder såsom företagare.

De tjänstinnehavare, som inte haft så stor nettoinkomst enligt taxa, att
de kunna få övergångsersättning, komma ju i alla fall i åtnjutande av en
betydande inkomstförbättring, då de få flytta från 21 till 29 lönegraden.
Jag vill uttrycka min tillfredsställelse över att utskottet på denna punkt tagit
upp kommitténs förslag och placerat lantbruksingenjörerna i en lönegrad, som
de enligt min uppfattning äro väl berättigade till med hånsson till de utomordentligt
viktiga uppgifter, som äro dem anförtrodda, och med hänsyn till den
lönegradsplacering som nyligen skett i fråga örn andra jämförliga befattningshavare
i statens tjänst.

I vissa motioner har särskilt berörts övergångsersättningen till de lantbruksingenjörer
som blivit ordinarie under de senaste åren. Eftersom övergångsersättningen
beräknats efter inkomsterna under en 10-årsperiod, ha de naturligtvis
kommit i ett ogynnsamt läge, då de förut såsom extra ingenjörer haft sämre
inkomstmöjligheter, men det torde knappast vara möjligt att räkna på ett
annat sätt för dem än för de andra. Man kan visserligen säga sig att örn de haft
turen att få bra distrikt, så skulle de ha kunnat få bättre inkomster i framtiden
om taxeavlöningen funnits kvar än när de nu bli helt statsavlönade, men sådana
»inkomstförväntningar» lära väl inte få diskonteras vid statliga löneregleringar.

Så vill man kanske göra gällande, att de, som gynnats i fråga örn övergångsersättningar,
borde få sina tillägg minskade till förmån för de övriga. Detta
vore emellertid att behandla lantbruksingenjörerna på ett annat sätt än övriga
tjänstinnehavare, och det har varken kommittén, Kungl. Maj:t eller utskottet
reflekterat på.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den lii maj 1945.

Nr 21.

Äng. den statsunderstödda torrläggning sv ensamheten. (Forts.).

Herr Bondeson: Herr talman! Jag skulle kanske inte ha behövt taga till
orda efter de båda föregående talarnas anföranden, men jag skall i alla fall
be att få yttra några ord i anledning av den av herr Näslund m. fl. avgivna
reservationen.

De sakkunnigas förslag till övergångsersättningar grunda sig på uppgifter,
som lantbruksingenjörerna själva lämnat rörande sina nettoinkomster.. Otvivelaktigt
ha de sakkunniga också ingående granskat dessa uppgifter, innan cle
gjort sina beräkningar rörande de olika ersättningsbelopp, sorn.föreslagits utgå.
Lantbruksstyrelsens uttalande i frågan — s. 105 i propositionen nr 122 —
visar ej heller på något sätt, att de sakkunnigas utredning ar felaktig. Styrelsen
gör jämförelser mellan en lantbruksingenjör, som föreslagits erhålla övergångsersättning
med 5 000 kronor, och en annan lantbruksingenjör, som föreslagits
erhålla övergångsersättning med endast 800 kronor, samt framhåller, att den
senare redovisat betydligt flera förrättningar och avsevärt större torrlagd areal
än den förre. Detta har även påtalats av den siste ärade talaren.

Lantbruksstyrelsens jämförelse visar emellertid enligt mitt förmenande ingenting
oriktigt i de sakkunnigas utredning. Att den senare hunnit med betydligt
mera arbete än den förstnämnde, förvånar ej, då förrättningarna i Norrland,
där den senare har sitt distrikt, med få undantag äro av enklaste slag. Förrättningsåtgärderna
för en norrlandsförrättning äro vanligtvis att staka och avväga
ett öppet dike, att upprätta en plankarta över torrläggningsområdet genom att
kopiera en äldre karta eller göra en ny på mer eller mindre fri hand.samt att
räkna ett kostnadsförslag. Allt detta Iean även ett mindre väl kvalificerat biträde
göra. Förrättningsmannens arbete inskränker sig sedan i flertalet fall
till att författa ett utlåtande, som för övervägande delen av norrlands förrättningarna
är detsamma och liktydigt med avskrift av ett gammalt utlåtande,
och därefter avsluta förrättningen vid ett sammanträde, sorn hålles på samma
plats för ett flertal förrättningar eller på lantbruksingenjörens kontor. Förrättningarna
i södra och mellersta delarna av landet äro däremot mycket mera omfattande.
De kräva ingående undersökningar på fältet, noggranna och jämförande
beräkningar rörande dimensioner, kostnader och båtnad, överväganden
och beräkningar örn ett avlopp skall göras öppet eller täckt, utredningar rörande
vattenverk, landsvägsbroar och järnvägsbroar m. m. samt ett. flertal
sammanträden, enär olika intressen ofta stå emot varandra. Allt detta innebär,
att en förrättning i södra och mellersta Sverige kräver betydligt mera arbete
än en förrättning i Norrland, varför en förrättningsman i sydligare Sverige
givetvis ej kan avsluta lika stort antal förrättningar och redovisa lika stor
torrlagd areal per år som en lantbruksingenjör i Norrland. Detta har säkerligen
också beaktats av föredragande statsrådet, som beträffande övergångsersättningen
i propositionen nr 122, s. 110, anför: »Vad beträffar ersättningens storlek
för varje särskilt fall synes böra framhållas, att ett mera tillförlitligt .material
för dess beräknande än det de sakkunniga haft att tillgå näppeligen
torde stå till buds.»

Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Jag har i detta ärende väckt en motion,
som icke rönt beaktande av jordbruksutskottet under det att herr Eriksson
i Sörsjön avgivit en blank reservation till förmån för densamma. Denna motion
har många underskrifter nämligen 14 i denna kammare och 26 i medkammaren,
och med anledning av detta skall jag be att med några ord få påminna
örn denna motion.

Lantbruksingenjörerna måste lia dugliga och kunniga medhjälpare, men dessa
medhjälpare lia under många, manga årtionden haft en ganska svag ställning.

Nr 21.

Onsdagen den lfi maj 1945.

Äng. den statsunderstödda torrlägg ning sv ensamheten. (Forts.)

De ha varit anställda av lantbruksingenjörerna själva. År 1939 gick riksdagen
in för att ge dessa medhjälpare en starkare ställning; de blevo då statsavlönade
och fingo lönereglering. I det nu föreliggande förslaget ha dessa medhjälpare
fått en ställning, som de säkerligen kunna vara belåtna med. Personalförteckningen
upptar nämligen 24 förste assistenter i lönegrad A 19, 20
assistenter i lönegrad A 16 och 24 kanslibiträden i lönegrad A 7.

Vad som emellertid kan förefalla orättvist och ägnat att göra arbetsron
mindre god än den kunde vara, är att alla dessa assistenter nu få börja i
första löneklassen i sin lönegrad. Detta betyder att alla få samma lön, oavsett
vilken tjänstetid de ha, och tjänstetidens längd är mycket olika. När vi utarbetade
motionen, gjorde vi en undersökning och funno då, att av förste assistenterna
hade fem tjänstgjort mellan 15 och 20 år, elva mellan 20 och 25 år, sju
mellan 25 och 30 år och en över 30 år. Av assistenterna hade sex tjänstgjort
mellan 10 och 15 år, tio mellan 15 och 20, tre mellan 20 och 25 och en mellan
25 och 30. De flesta äro alltså gamla i tjänsten, men det är ju stor olikhet mellan
dem, och då måste det synas ganska orättvist att de, som äro 20—25 år
gamla i tjänsten, skola få samma avlöning som de, som nu träda till nya.

Det är denna orättvisa, som motionen avsåg att få bort, och vi tänkte oss
att det målet skulle vinnas genom att det beviljades en uppflyttning, så att
förste assistent, assistent och kanslibiträde skulle få uppflyttas en löneklass för
vart tionde år av sin tjänstgöring och extra lantbruksingenjör, lantbruksstipendiat
och tekniskt biträde, som i samband med omorganisationen blir extra
ordinarie, respektive extra tjänsteman, en löneklass för vart sjätte år, dock
högst två löneklasser. Genom denna anordning hade enligt motionärernas mening
rättvisa skipats emellan de olika tjänstinnehavarna. Det vill ju också
förefalla rätt hårt, att av de tjänstemän, som nu finnas, endast hälften kommer
att nå upp till högsta löneklassen i sin lönegrad. Huvudsaken var emellertid
att få bort den orättvisa som måste anses ligga i att allesammans oavsett
tjänsteålder skola ha samma lön.

Nu är det ju ingenting att göra åt detta, då jordbruksutskottet icke har velat
beakta denna rättvisesynpunkt, och jag kan endast be att få vädja till Kungl.
Maj:t, som naturligtvis har möjlighet att komma till rätta med denna orättvisa
antingen genom att gå till riksdagen med ärendet eller möjligen på administrativ
väg.

Jag skall, herr talman, icke göra något yrkande utan nöja mig med dessa
vädjanden.

Herr Linderot: Herr talman! Den omläggning av torrläggnings verksamheten,
som här har föreslagits i propositionen och utskottsutlåtandet, är, såvitt
jag förstår, riktig. Det är en utveckling i rätt riktning av de statliga stödåtgärderna
för främjandet av det svenska jordbruket. Jag vill emellertid samtidigt
beklaga, att departementschefen och de andra vederbörande, som syssla
med de jordbrukspolitiska frågorna, aldrig synas kunna komma fram till en
generalplan för åtminstone den väsentliga delen av de ärenden, som falla under
rubriken rationalisering av det svenska jordbruket. Det är svårt för utskottet
och kamrarna att komma till de riktigaste och förnuftigaste lösningarna,
när frågor, som ofta sammanhänga ganska intimt, behandlas splittrade i
olika kategorier, i olika propositioner och olika utlåtanden, i olika motioner
och med olika motiveringar. Under sådana förhållanden blir det inte lätt för
kamrarna att genomföra den statliga stödpolitiken för jordbruket på ett enhetligt
och därmed bättre sätt än vad som hittills har varit fallet.

Jag har velat, herr talman, använda tillfället vid behandlingen av denna
särskilda punkt till att uttala det önskemålet — som jag också tidigare fram -

Onsdagen den 10 maj 1915.

Nr 21.

Ang. den statsunderstödda torrläggning sverksamheten. (Forts.)
fört här i kammaren — att man måtte på allvar börja sträva efter en enhetligare
och mera sammanfattad behandling av de jordbrukspolitiska problem,
som påtagligen höra ihop, exempelvis torr läggnings verksamheten, som vi nu
behandla, och täckdikningsverksamheten, som kommer i en annan proposition,
maskinanskaffningen och statligt understöd till maskindrift. Allt det där hör
ihop; det ena betingar det andra. En rationell maskindrift i jordbruket kan
icke åstadkommas, såvida man inte genomför en ordentlig täckdikning och ser
till, att de tekniska förutsättningarna för maskindrift åstadkommas. Det är
alltså för att söka för framtiden påverka vederbörande till en mera enhetlig
behandling av dessa jordbruksfrågor, som jag inledningsvis velat anföra detta.

Angående själva torrläggningsverksamheten har jag redan sagt, att jag i
stort sett biträder de synpunkter, som departementschefen och utskottet utformat.
Jag vill inte gå in på detaljer, där jag kunde ha en avvikande mening,
exempelvis på frågan örn målsättningen för torrläggningsverksamheten: örn
man bara skall taga sikte på förbättring av redan odlad jord och komplettering
av ofullständiga jordbruk, eller om man skulle ge anslag för nyodlingar
även inom en vidare ram utan den stränga restriktivitet som utskottet här förutsätter.
Det lönar sig ju inte mycket att i dagens situation gå in på diskussioner
örn de olika anvisningar för utdelning av anslaget, som utskottet givit, och
i stort sett är jag, som sagt, överens med utskottet.

Emellertid ha vi från det parti, jag representerar, väckt en motion, och jag
har begärt ordet särskilt för att yrka bifall till den. Den rör frågan örn anslagets
storlek. Utskottet har icke tillmötesgått yrkandena i vår motion, ehuruväl
utskottet har varit välvilligt och uttalat sin sympati för den tankegång vi fört
fram, nämligen örn väsentligt ökade bidrag. Vi vilja exempelvis höja avdikningsanslaget
från de 4 miljoner, som föreslagits av Kungl. Majit, till 8 miljoner
kronor. Likaså föreslå vi att förslagsanslaget under punkt 4 c) skall ökas
till G miljoner.

Man kan invända att statsfinansiella skäl tala emot de högre anslagskrav
som vi framställt. Jag vill inte diskutera de statsfinansiella möjligheterna,
men jag vill rikta uppmärksamheten på att det föreligger så många ansökningar
örn statliga bidrag, som icke kunna bifallas på grund av medelsbrist,
att den välvilliga inställning, statsmakterna intaga till själva frågan, betänkligt
förlorar i värde, när man är så njugg i fråga örn medelsanvisningen som
utskottet här har varit. Det är alltså inte för nöjet att höja en miljonsiffra till
en något högre miljonsiffra, som vi ha föreslagit dessa höjningar, utan det är
av högst reella skäl, nämligen att en mängd väl motiverade ansökningar örn
bidrag till torrläggningsverksamhet icke ha kunnat bifallas. Det kommer inom
kort att föreligga ansökningar på minst det belopp som vi ha yrkat.

Jag skall beröra en enda sak till, nämligen herr Näslunds m. fl. reservation
rörande lantbruksingenjörerna. Jag ansluter mig till herr Näslunds mening.
Jag tror nämligen att den uppfattning, herr Näslund företräder, är sakligt
motiverad och riktig. Det hör göras en noggrannare undersökning än utskottet
här har gjort, innan man fastställer do slutliga ersättningarna. För att inte bli
missförstådd vill jag emellertid tillägga, att jag icke anser att riksdagen bör
följa någon snålhetslinje, när det gäller ersättningarna till lantbruksingenjörerna.
Det är nödvändigt att man betalar hyggliga löner, så att kvalificerad
arbetskraft kan vinnas, respektive bibehållas för jordbrukspolitiken, och det
vore en mycket dålig politik, örn man skulle gå in på en nedpressning, som
kanske skulle driva kvalificerad arbetskraft elver till privat verksamhet eller
eventuellt hindra kvalificerade arbetskrafter att utbilda sig i lantbruksingenjörens
yrke. Det är alltså inte ur någon sådan falsk sparsamhetssynpunkt, som
jag ansluter mig till herr Näslunds reservation, utan det är därför alf den, så -

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Äng. den statsunderstödda torrläggning sverksamheten. (Forts.)
vitt jag kan se, innehåller en riktig kritisk ståndpunkt mot utskottets sätt att
lösa frågan för närvarande.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka den förändring i punkten A
4) c) och punkten A 6) i utskottets hemställan, att beloppen bestämmas i överensstämmelse
med yrkandet i motionen nr 558 i andra kammaren.

Herr Näslund: Herr talman! Endast ett pär korta repliker. Herr Tjällgren
sade, att ett beslut i enlighet med min reservation i fråga örn övergångsersättningarna
skulle medföra bland annat den olägenheten, att de lantbruksingenjörer,
som äro berättigade till övergångsersättning, skulle nödgas vänta därpå
under några månader. Jag måste säga, att den omständigheten, att en person,
som är placerad i och uppbär lön efter lönegraden A 29, skulle få vänta
under några månader på några hundra kronor, knappast kan betecknas såsom
någon allvarlig olägenhet.

Herr Bondeson tycktes lia funnit, att det inte av lantbruksstyrelsens yttrande
kunde sägas framgå, att kommittén och Kungl. Majit hade kommit till
oriktig slutsats i fråga örn beräkningen av övergångsersättningarna. Men, herr
Bondeson, det är ju egentligen beträffande grunderna för beräkningssättet,
som lantbruksstyrelsen ifrågasätter örn de äro de mest ändamålsenliga. Ingen
har gjort någon erinran mot det sätt, på vilket övergångsersättningsberäkningen
gjorts med ledning av det material, som är införskaffat, men man sätter i
fråga, huruvida grunderna äro de lämpligaste.

Herr Näsgård sade •— vilket måhända är riktigt — att ojämnheter i lantbruksingenjörernas
inkomster naturligtvis bero på förrättningarnas antal och
svårighetsgrad. Ja, jag känner för litet till sådana detaljer för att göra någon
invändning mot det resonemanget, men jag ber ännu en gång att få fästa uppmärksamheten
på, att örn det är riktigt, att förrättningarnas antal och svårighetsgrad
alldeles särskilt inverka på lantbruksingenjörernas inkomster •— lägg
märke till, att det är en enhetlig taxa för hela landet — är det väl egendomligt,
att den lantbruksingenjör, som redovisar det största antalet förrättningar
och den största av förrättningarna omfattade arealen, enligt utskottets förslag
inte kommer med bland dem, som äro berättigade till övergångsersättning. Detta
ger mig ytterligare anledning att poängtera, att man kan sätta ett frågetecken
för, huruvida de grunder, som här ha tillämpats för övergångsersättningens
beräkning, äro riktiga, och därför vidhåller jag, herr talman, mitt
yrkande.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet för att uttala ett tack
till utskottet för att man har beaktat, att torrläggningsföretagen ha två sidor,
en god och en dålig. Örn man torrlägger för mycket och gör alltför vårdslösa
ingrepp i naturens självreglerande verksamhet, har detta ofta olyckliga
verkningar, särskilt den, att den svenska naturens underbara fägring och gestaltning
går förlorad. Sådana ovåliga torrläggningsföretag medföra ofta inte
heller de ekonomiska vinster, som man har beräknat; vinningarna för jordbruksnäringen
och landets näringsliv i övrigt bli ej sällan ganska små, under
det att kostnaderna bli betydande, även kostnaderna för det framtida underhållet
av en torrläggning, örn den skall ge någon avkastning.

Under mina resor i landet har jag sett, hurusom torrläggningsföretag ha
förstört de allra vackraste trakter. På Gotland finns det snart ingenting kvar
av de underbara myrmarker, som i vårt lands natur intogo en rangställning
i fråga örn både flora och fauna, och på många andra håll, där man har torrlagt
sjöar och myrmarker, har resultatet visat sig bli detsamma. I många
fall — det kan man våga säga med säkerhet — har torrläggningen åstadkom -

Onsdagen den 10 maj 1945.

Nr 21.

Äng. den statsunderstödda torrläggning sverksamheten. (Forts.)
mit skadeverkan på hela den kringliggande trakten därigenom, att markens
naturliga fuktighet genom torrläggningen har gått förlorad, vilket i längden
medfört ytterst skadliga verkningar. Vi ha läst örn hur torrläggningar i Amerika,
i Missouris och Mississippis dalgångar, ha medfört fullkomligt katastrofala
verkningar, därför att markfuktigheten försvunnit och den uttorkade jorden
därefter har förvandlats till ett slags flygsand, vilket haft mycket menliga
följder för jordbruket.

Man har nu beaktat dessa synpunkter i ett uttalande, som utskottet har
gjort, och jag får vara tacksam därför. Vad som emellertid är av betydelse
för framtiden för att undgå sådana skadeverkningar vid torrläggningar är, att
de nämnder, som skola handha sådana torrläggningsärenden, få en någorlunda
allsidig sammansättning och att de sakkunniga, som skola handhava detta
arbete, också ha sinne för den betydelse bibehållandet av en orörd natur och
av jordens fuktighet har för hela landskapsdelar. Jag vet inte, örn det föreliggande
förslaget verkligen kan åstadkomma detta, men jag. tycker^ att den
föreslagna sammansättningen av nämnderna är en smula ensidig. Våra agronomer
och lantbruksingenjörer sakna i viss utsträckning det rätta sinnet för de
värden, som den svenska naturen representerar, och man kan inte heller säga,
att alla jordbrukare ha sinne därför. En stor brist hos vårt lands jordbrukare
är just, att de ha så föga sinne för värdet av sitt eget lands natur. De anlägga
i alltför hög grad rent materiella synpunkter med åsidosättande av naturskyddssynpunkter,
vilka dock i många fall äro av större betydelse än de
krasst materiella och i själva verket innesluta även materiella värden av allra
största vikt.

Jag har, herr talman, velat uttala dessa ord i förhoppning om att kunna
bidraga till att man vid utförandet i levande livet av de nya reglerna för torrläggning
måtte ta hänsyn till betydelsen av naturvärdena och fuktigheten
i jorden. Särskilt länsstyrelserna ha här en utomordentligt viktig uppgift att
fylla, och de böra hålla ett vakande öga över att inte torrläggningarna gå för
fort. Jag hoppas också att Kungl. Majit måtte bevilja så få anslag som överhuvud
tänkas kan till torrläggningar, av vad slag de vara månde, och dra ut
på tiden så mycket som möjligt då det gäller att bevilja anslag till hithörande
ändamål, så att vi få tid till en översyn över våra svenska naturvärden och
kunna avgöra vad som därav oundgängligen måste bevaras och vilka torrläggningsföretag
som utan större skada kunna genomföras eller ersättas med en
försiktig dränering.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas först
särskilt beträffande punkterna A 1 och A 2 av utskottets i det nu if råvarande
utlåtandet gjorda hemställan, vidare särskilt i fråga om punkterna
A 3, A 4 a) och A 4 b), därefter särskilt rörande punkterna A 4 c),
A 4 d), A 5 och A 6 samt slutligen särskilt angående punkterna A 7, A 8
och B.

På sedermera gjord proposition bifölls vad utskottet i punkterna A 1 och A 2
hemställt.

I fråga örn punkterna A 3, A 4 a) och A 4 b), fortsatte herr talmannen, hade
yrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr Näslund m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Äng. den statsunderstödda torrläg g ning svert: sämb elen. (Forts.)

Herr Näslund hegärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes qch godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 30
punkterna A 3, A 4 a) och A 4 b), röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Näslund m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vidkommande punkterna A 4 c), A 4 d), A 5 och A 6, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock, av herr Linderot, att utskottets hemställan skulle bifallas med den
ändring, som föranleddes av bifall till motionen II: 558.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
oförändrad vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linderot begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 30
punkterna A 4 c), A 4 d), A 5 och A 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages utskottets förslag med den ändring, som föranledes av
bifall till motionen II: 558.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sin platser; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Slutligen bifölls på gjord proposition vad utskottet i punkterna A 7, A 8
och B hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar örn anslag till lantbruksstyrelsen jämte i ämnet väckt
motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anslag till
täck dikningar.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 32, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställning
örn bidrag till täckdikningar jämte i ämnet väckt motion.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Anslag till täckdikning ar. (Forts.)

Under punkten 153 av nionde huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att,till Grundförbättringar: Bidrag
till täckdikningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 341, av herrar Karlsson i
Stuvsta och Nordström i Kramfors, vari hemställts, att riksdagen med avvikelse
från Kungl. Majlis förslag måtte besluta att till Grundförbättringar: Bidrag
till täckdikningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning och avslag å
motionen II: 341, till Grundförbättringar: Bidrag till täckdikningar för budgetåret
1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 400 000 kronor.

Herr Linderot: Herr talman! Med hänvisning till vad jag yttrat vid behandlingen
av en tidigare punkt på föredragningslistan ber jag få yrka bifall
till den motion, som är väckt i andra kammaren och som behandlas i det nu föredragna
utlåtandet.

Det ifrågavarande anslaget på 400 000 kronor är i och för sig tacknämligt,
men då frågan örn täckdikningarna ju hör ihop med de åtgärder, man nu i allmänhet
är ense örn att statsmakterna böra vidtaga för att rationalisera jordbruket,
bör man höja det föreslagna reservationsanslaget å 400 000 kronor, vilket
enligt motionärernas och min mening är alldeles för lågt, för att täckdikningsverksamheten
verkligen skall kunna understödjas.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till den i andra kammaren väckta motion,
vari föreslås, att ett reservationsanslag av 1 500 000 kronor skall anvisas
såsom bidrag till täckdikningsverksamheten.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag kan försäkra, att utskottet i likhet med
herr Linderot nog ansett det vara angeläget att ifrågavarande bidragsverksamhet
i fortsättningen finge ett verksammare stöd från statsmakternas sida,
men utskottet har icke ansett sig under nu rådande kristidsförhållanden kunna
föreslå ett högre anslag. Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten på att utskottet
förutsätter, att medel till ändamålet anvisas även å beredskaps stat i enlighet
med vad föredragande statsrådet anfört.

Jag ber med dessa få ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående avsättning till stuteriväsendets fond, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 8—11.

Lades till handlingarna.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 13—15.

Lades till handlingarna.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 17—19.

Lades till handlingarna.

Punkten 20.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 21—23.

Lades till handlingarna.

Punkten 24.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 25 och 26.

Lades till handlingarna.

Punkten 27.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29 och 30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21,. 29

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

Punkterna 32 och 33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 34 och 35.

Lades till handlingarna.

Punkterna 36 och 37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för försäljning
av kronoegendom m. m.; ^

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 2i2 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Bergshamra nr 1 i Solna stad;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av ett
forskningsråd på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till veterinärinrättningen
i Skara;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden jämte i ämnet
väckta motioner; . . .

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall för hagelskador;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anordnande av kontroll
å vissa plantskolealster m. m.; samt

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till jordbrukstekniskt
institut m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av väckta motioner angående ändrade bestämmelser örn ersättning till kommunala
förtroendemän, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetaret 1945/46 under fjärde ^huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Majit
att, efter prövning i varje särskilt fall och med iakttagande av vad av departe -

Ang. rationaliseringsarbetet
inom
försvaret.

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Äng. rationalisering sarbetet inom försvaret. (Forts.)
mentschefen i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 4 januari 1945
anförts, medgiva, att av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande utfärdade föreskrifter
finge frångås i den mån så påkallades för genomförande av organisationsundersökningar
inom försvaret.

Herr von Heland: Herr talman! Vid denna punkt angående rationaliseringsoch
besparingsarbetet inom försvarets fredsorganisation må det tillåtas mig att
framföra några synpunkter.

. När den nya förvaltningsorganisationen fastställdes av riksdagen, anförde
vi bondeförbundare avvikande mening beträffande såväl krigsmaterielverket
som den kraftiga centraliseringen av tvätt- och reparationsanstalterna. Enligt
min uppfattning ha de synpunkter, som vi då hävdade, sedermera bestyrkts,
och det synes mig därför befogat, att statsmakterna ånyo få pröva, huruvida
ej ur rationaliserings- och besparingssynpunkt nya åtgärder borde vidtagas, och
att man dröjde med uppförandet av de centrala tvätt- och reparationsanstalter,
som ännu icke påbörjats.

Med kännedom om försvarsministerns stora intresse för försvarsväsendets
effektivisering och för saklig diskussion tar jag mig friheten att här framkomma
med en viss kritisk granskning, avsedd att belysa riktigheten av mina
önskemål.

Jämlikt. Kungl. Maj:ts proposition 1943: 179 beslöt 1943 års riksdag, att en
centralisering av underhållstjänsten i fråga om intendenturmateriel skulle äga
rum. I samband härmed anvisades medel för uppförandet av centrala anstalter
i . Stockholm, Boden och på Gotland. Sedermera anvisade 1944 års ordinarie
riksdag medel för uppförandet av återstående erforderliga centrala anstalter
i Långsele, Herrljunga och Mjölby. För den för södra delen av landet avsedda
anstalten skulle vid förutvarande tvångsanstalten i Landskrona befintlig tvättinrättning
tills vidare provisoriskt tagas i anspråk.

De sålunda av 1943 och 1944 års riksdagar beslutade nya centrala tvätt- och
reparationsanstalterna ha ännu icke trätt i verksamhet, och enligt från fabriksstyrelsen
lämnade uppgifter beräknas desamma kunna tagas i bruk, anstalten
på Gotland sommaren 1945, anstalterna i Stockholm och Boden i början av år
1946, anstalten i Långsele omkring mitten av år 1946 samt anstalterna i Herrljunga
och Mjölby omkring årsskiftet 1946/47. Den provisoriska tvättanstalten
i Landskrona arbetar sedan den 1 juli 1944 i försvarets fabriksstyrelses regi.
Det är att märka, att uppförandet av anstalterna i Stockholm och Boden ännu
icke påbörjats.

De sålunda beslutade centrala anstalterna skulle i enlighet med av 1942 års
militära reparationsutredning den 16 oktober 1942 avgivet principbetänkande
beräknas med utgångspunkt från det normala fredsbehovet. Vid beredskapstillfallen,
och mobilisering förutsattes däremot, att den civila industrien skulle
tågås i anspråk för såväl reparationer som tvätt. Efter vissa företagna undersökningar
^hade man nämligen kommit till den uppfattningen, att under normala
förhållanden något större intresse att upptaga den militära reparationstjänsten
i den civila industrien icke vore för handen.

o Hedan vid debatterna under 1943 års riksdag framhöll jag, att en så långt
gående centralisering av underhållstjänsten som den beslutade ur militär synpunkt
givetvis måste komma att medföra vissa olägenheter.

Den största olägenheten härutinnan torde bliva anstalternas relativt stora
avstånd från de förband, som de i underhållshänseende skola betjäna. Man
måste nämligen hålla fast vid att reparationstjänsten är av servicekaraktär,
sorn smidigt måste anpassa sig efter och uppfylla de militära krav, man rimligtvis
kan ställa på densamma. Trupptjänsten är av sådan art, att kraven på

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Äng. rationalisering sarbetet inom försvaret. (Forts.)
reparationstjänsten bli ojämna och växlande under olika tidsperioder, beroende
på därvid förekommande större övningar, utryckningar, årstider m. m.

Vid ettårig värnplikt bör och kan man dessutom ordna så, att de värnpliktiga
i största möjliga omfattning bibehålla samma uniformspersedlar och skodon
under hela utbildningstiden. Exercismunderingar, som förut efter en relativt
kort värnpliktstjänstgöring endast blivit halvslitna och därefter måst underkastas
tvätt och reparation för att sedan nedslitas av en annan värnpliktig,
torde komma att praktiskt taget vid ettårig värnplikt helt nedslitas. Dessa
munderingar torde därför endast i undantagsfall efter första tjänstgöringen
böra undergå tvätt och reparation, utan torde eventuellt kasseras vid förbanden.
Användandet av de centrala anstalterna för tvätt och reparationer skulle
komma att innebära, att de värnpliktiga icke kunde bibehålla samma uniformsutrustning
och skodon under hela första tjänstgöringen. Dessutom kan det förhållandet
komma att uppstå, att uniformspersedlar onödigtvis komma att undergå
tvätt före en reparation. Detta förfaringssätt kommer att medföra ökade
kostnader och stora olägenheter.

Det mest vägande skälet för beslutet om centralisering torde väl ha varit de
stora besparingar, som de sakkunniga i sitt avgivna betänkande beräknat komma
att uppstå genom densamma. Det har emellertid från andra håll framhållits,
att de sålunda framlagda kostnadskalkylerna icke syntes bärande. Det
torde ytterligare härutinnan böra framhållas följande.

Vid beräkning av besparingar beträffande tvätt ha de sakunniga påvisat, att
tvättinrättningarna måste givas en viss storleksordning för att man i ekonomiskt
hänseende skall nå det bästa resultatet. Den storleksordning, som därvid
förordades, visade, att arméns nuvarande tvättinrättningar på grund av
sina små dimensioner icke skulle vara ekonomiskt fördelaktiga. En ytterligare
utredning härutinnan har nu visat, att tvättkostnaderna vid arméns tvättinrättningar
för närvarande äro fullt jämförbara med eller till och med understiga
kostnaderna i de kalkyler, som de sakkunniga räknat med på de av dem
förordade centrala tvättanstalterna.

Vad beträffar reparation av beklädnadspersedlar, ha de sakkunniga i sina
kostnadskalkyler gjort jämförelse mellan å ena sidan kostnader för uppskattade
reparationsmängder, utförda enligt försöksverkstädernas reparationsmetoder,
och preliminära priser och å andra sidan vid truppförbandens verkstäder
utförda arbeten, innan förbättringar och rationalisering genomförts och
utan hänsynstagande till den rationalisering och de förbättringar, som redan
nu genomförts eller ytterligare skulle kunna utarbetas och vidtagas.

Genom ett sammanförande garnisonsvis av reparationstjänsten, som i stort
sett under de senaste åren redan genomförts, torde man med tillämpning av
förbättrade metoder nå i stort sett samma ekonomiska resultat som genom den
beslutade, relativt långt gående centraliseringen.

För att få en jämn sysselsättning vid verkstäderna torde därför även vid
större utryckningar m. m., då anhopningar av arbetsobjekt alltid förekomma,
det vara lämpligt, att överskottet av reparationsobjekt utlämnas till den privata
industrien. Den privata industrien har nämligen visat sig ha intresse för
reparationer även under normala förhållanden. Genom ett sådant förfaringssätt
skulle man inte blott uppnå en jämn arbetskllgång vid kronans verkstäder,
utan man skulle även uppnå att industrien, som vid beredskap, mobilisering
eller krig med nödvändighet måste anlitas vid reparationer, bereddes tillfälle
att redan i fredstid fullgöra visst reparationsarbete. Inom samtliga garnisonsorter
med mer än ett truppförband ha intendenturverkstädorna numera
sammanslagits, så att där endast finns en skrädderi- och en skomakeriverkstad.
Undantag härifrån utgör Skövde, där av särskild anledning sammanslagningen

32 Nr 21. Onsdagen den 16 maj 1945.

Äng. rationalisering sarbetet inom försvaret. (Forts.)
ännu ej helt genomförts. Härigenom Ilar arbetet kunnat i hög grad effektiviseras
och arbetarantalet liksom antalet förmän kunnat avsevärt nedbringas.

Personalen vid dessa anstalter har uppvaktat såväl statsutskottets första avdelning
som försvarsministern i frågor som beröra vad jag nu anfört, och jag
förmodar att herr statsrådet gör vissa undersökningar med anledning av denna
personals framställningar. Mitt önskemål är att herr statsrådet tar upp till
förnyad prövning frågan, örn det verkligen kan vara lämpligt ur rationaliserings-
och besparingssynpunkt att genomföra besluten örn den kraftiga centraliseringen
av tvätt- och reparationsanstalterna.

En fråga av större betydelse är kungl, krigsmaterielverkets vara eller icke
vara. Det synes mig onödigt att upprepa den kritik, som framfördes i riksdagen
år 1943, men den frågan kvarstår: vad skall krigsmaterielverket syssla
med, när vi nu åter ha fred?

Jag har under tjänstgöring vid arméförvaltningens intendenturavdelning i
höstas och senare vid andra tillfällen haft tillfälle att sätta mig in i vissa upphandlingsärenden
och därmed också krigsmaterielverkets arbetssätt. När jag
nu framför några exempel på detta arbetssätt, är det inte för att vara elak,
utan endast för att belysa min uppfattning att krigsmaterielverkets existens
ånyo bör omprövas. Krigsmaterielverket har säkerligen synnerligen dugande
personal, som icke kan klandras för att organisationsformen för upphandlingsärenden
blivit för omständlig och irrationell.

Industribyråns egna anskaffningar hos krigsmaterielverket ha inskränkt sig
till ett fåtal beställningar av lådor av olika slag, och dessa ha levererats utan
särskild erinran, även örn genom krigsmaterielverkets fördröjande likvid i
några fall kunnat erläggas först ett år efter leveransens avslutande. Till krigsmaterielverket
har däremot industribyrån fullgjort ett stort antal beställningar
av textil- och lädervaror, avsedda i vissa fall för krigsmaterielverkets egna
tillverkningar och i andra för andra myndigheters räkning. Dessa beställningar
ha i många fall avsett mycket små varuposter, uppgående till ett värde
av en eller annan krona — exempelvis en trådrulle, 0,5 respektive 0,75 meter
av 2,8 och 3 meters manchesterväv. Vid alla beställningar, oavsett dessas omfattning
och värde, ha dessa utskrivits i 15 till 18 exemplar, av vilka två
exemplar tillställts industribyrån. Båda dessa exemplar åtföljas regelmässigt
av såväl verkets allmänna leveransbestämmelser som bestämmelser angående
mätverktyg m. m., i vissa fall jämväl av militärgodsfraktsedel. Härtill kommer
dessutom särskild försändningsinstruktion, vilken efter beställningens
accepterande översänts till industribyrån.

Förfaringssättet vid anskaffningar är sålunda — även vid den minsta beställning
— i hög grad omständligt genom alla överflödiga exemplar av leveransbestämmelser
m. m., vilka åtfölja varje beställning, oavsett vilket varuslag
som avses och vilket transportsätt som bör ifrågakomma. Det kan konstateras
att industribyrån, så länge denna själv handlade motsvarande upphandlingsärenden,
ordnade anskaffningen på ett betydligt smidigare och mindre
arbetskrävande sätt.

Genom införandet av krigsmaterielverket har upphandlingssystemet blivit
kostsammare och omständligare än tidigare. Pappersexercisen har fått ny stimulans,
vilket kan visas genom ytterligare exempel.

■ Den 3 april 1945 beställde krigsmaterielverket från industribyrån för möbelklädsel
0,5 meter manchestersammet, värd 1 krona 34 öre. Beställningen var
utskriven i 15 exemplar och undertecknad av en högre tjänsteman inom verket.
Båda de till industribyrån översända exemplaren voro i vanlig ordning åtföljda
av leveransbestämmelser m. m. Industribyrån beordrade omedelbart vederbörlig
leverantör att leverera den beställda kvantiteten väv direkt till den

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Ang. rationalisering sari etel inom försvaret. (Forts.)
av krigsmaterielverket angivna tillverkaren och begärde samtidigt hos leverantören,
Rydboholms aktiebolag, att denne skulle för erhållande av ett förenklat
förfaringssätt för debitering m. m. fakturera denna obetydliga varukvantitet
direkt på krigsmaterielverket. Kopia av denna skrivelse översändes
till krigsmaterielverket för dettas orientering.

Enligt lämnad instruktion sände leverantören faktura till krigsmaterielverket,
som dock med särskild skrivelse översände fakturan till industribyrån under
hänvisning till sin ursprungliga beställning i och för likvid genom industribyrån,
som i sin tur ägde att därefter debitera krigsmaterielverket. Industribyrån
blev nu nödsakad att utsända fakturan för erhållande av mottagningsbevis
från krigsmaterielverkets tillverkare av den färdiga varan och betalade
sedan fakturan samt utställde i sin tur faktura på motsvarande belopp
för likvid till krigsmaterielverket. Enbart papper och kuvert för denna
anskaffning torde uppgå till mer än den beställda varans värde.

I samband härmed kan även framhållas, att industribyrån, då krigsmaterielverkets
beställningar av manchesterväv började öka och med korta mellanrum
inkommo till industribyrån, i skrivelse i september 1944 föreslog krigsmaterielverket
att på en gång beställa en större post manchesterväv för en
längre tidsperiod för att därmed underlätta industribyråns planering av anskaffningen
av denna vara. Skrivelsen lämnades utan svar.

Utgående från att den utformning av planeringen av krigsmaterielverkets
upphandlingsärenden, som nu tillämpas, även kommer att bli bestående i fredstid,
torde den förenkling och effektivisering av anskaffningen av försvarsväsendets
textil- och lädervaror, som avsetts, knappast komma att infrias.
Hur det framtida ordnandet av beställningarna av nyssnämnda varor genom
krigsmaterielverket kan komma att organiseras, är visserligen ännu inte helt
klarlagt, men med erfarenhet från nuvarande samarbete kan det befaras att en
alltför omfattande skriftväxling kommer att bli oundviklig. Krigsmaterielverket
förfogar icke över egna materialier eller egen förrådsorganisation, varför
i många fall materialierna måste tagas från intendenturavdelningen. Gången
för beställning av exempelvis uniformspersedlar ■—- varav med största säkerhet
fredstillverkningen helt kommer att kunna effektueras genom fabriksstyrelsen
underställda verkstäder — torde komma att bli följande: 1) Industribyrån
beställer ett visst antal uniformer från krigsmaterielverket; 2) Krigsmaterielverket
beställer samma antal hos fabriksstyrelsen; 3) Fabriksstyrelsen
beställer erforderliga vävnader m. m. hos arméförvaltningens intendenturavdelning;
4) Arméförvaltningens intendenturavdelning fakturerar materialierna
på fabriksstyrelsen; 5) Fabriksstyrelsen fakturerar efter besiktning
av krigsmaterielverket varan på nämnda verk; 6) Krigsmaterielverket fakturerar
varan på arméförvaltningens intendenturavdelning.

Gången av denna anskaffning kan givetvis förenklas, nämligen därest krigsmaterielverket
helt elimineras och beställning Hnge ske direkt tili fabriksstyrelsen,
men detta strider mot såväl Kungl. Maj :ts som riksdagens principiella
beslut i anskaffningsfrågan.

Jag skulle kunna anföra flera exempel på att det liela inte fungerar praktiskt.
Vid min tjänstgöring vid intendenturavdelningen kunde jag konstatera, att
kassationsprocenten vid vissa beställningar, utförda av krigsmaterielverket,
var relativt stor, och att de långa leveranstiderna i flera fall försvårat materialersättningen
till arméns truppförband. Om den frågan finns det för övrigt
cn hemlig skrivelse inom arméförvaltningen. Vid upphandling av exempelvis
sådana varor som rostskyddande färg och tältimpregneringsmedel
måste det på grund av kraven på dessa produkter och utprovning m. m. upp Förata

hammarens protokoll 1945. Nr 21. 3

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Äng. rationalisering sarbetet inom försvaret. (Forts.)
stå omständliga och tidsödande skriverier och resonemang på grund av omvägen
med krigsmaterielverket.

Jag upprepar att detta icke är någon kritik av krigsmaterielverkets personal,
utan det är uppgifter avsedda att belysa önskvärdheten av en utredning
örn krigsmaterielverket. Och jag slutar som jag började, att det är med hänsyn
till vetskapen örn försvarsministerns stora intresse att effektivisera det
hela, som jag har framfört dessa synpunkter under den här föredragna punkten.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkterna 9 och 10. ]

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 21.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkterna IS och 19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Lades till handlingarna.

Punkterna 21—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Punkterna 25 och 26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Armén: Penningbidrag m. m. Om premier
åt värnpliktiga för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 17 550 000
kronor. dadé väm I

detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydandepliktiga m. m.
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr E. Arrhén (I: 118)
och den andra inom andra kammaren av herrar J. I. A. Dickson och L. O.

Skantse (II: 223), vari hemställts, att riksdagen ville besluta, att tillämpningen
av författningarna angående kompensation i form av premier och meritberäkning
(motsvarande) skulle utsträckas att gälla även de äldre värnpliktiga,
vilka efter den 1 september 1939 kommenderats eller iittagits till förlängd
utbildning, motsvarande den som i författningarna avsåges, samt att anvisa
härför erforderliga medel.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :fs förslag samt med avslag å
motionerna I: 118 och II: 223, till Armén: Penningbidrag m. m. åt värnpliktiga
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 17 550 000 kronor.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag har tillåtit mig att begära ordet på denna
punkt i trots av att här föreligger ett utlåtande från ett enhälligt statsutskott.

Det ämne, som behandlas, förefaller mig vara av den vikt, att man har anledning
att säga några ord, innan denna punkt går förbi. _

De bestämmelser, som reglera premieutbetalningen till vissa värnpliktiga,
återfinnas i Svensk författningssamling nr 527/1942 och 498/1944 och äro
gällande för de värnpliktiga, som äro inkallade till tjänstgöring enligt 1941 års
värnpliktslag, 27 §. Kravet är att vederbörande med godkända vitsord skall
lia genomgått officersaspirantskola eller motsvarande, och premien utgör 1 250
kronor. Vidare finns det kompletterande bestämmelser i tjänstgöringsreglementet
för armén år 1943, nr 4, där det talas om att tillämpningsområdet

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Om premier åt vissa befälsulbildade värnpliktiga m. m. (Forts.)
skall utsträckas att gälla även äldre värnpliktiga, som tillhöra årsgrupp 1940
eller äldre, som genomgått officersaspirantskola tillsammans med de enligt
1941 års värnpliktslag tjänstgöringsskyldiga värnpliktiga oell som avslutat
denna utbildning efter den 1 juli 1942.

I motionen Ilar jag påpekat att enligt den vedertagna tolkningen av premiebestämmelserna
skall premie endast tillerkännas värnpliktig, som genomgått
förlängd utbildning enligt bestämmelserna i 1941 års värnpliktslag, under det
att de äldre värnpliktiga, som genomgått motsvarande utbildning och som i
själva verket tjänstgjort praktiskt taget samma tid, lia uteslutits.

Syftet med dessa premier är, som bekant, att underlätta övergången till civil
verksamhet, och man tycker att därvidlag kunde kravet på rättvisa göras gällande
såväl för dem, som inkallats enligt den äldre vämpliktslagen, som för
dem, som äro inkallade enligt 1941 års värnpliktslag. Statsrådet Sköld har
ganska nyligen med rätta uttalat sitt oförblommerade erkännande av de tjänster,
som de värnpliktiga officerarna ha gjort landet under de år, som nu ligga bakom
oss. Han har säkerligen i detta erkännande uttalat hela nationens mening. Det
förefaller därför säreget, att man, när man läser detta utskottsutlåtande, måste
finna, att man gjort graderingar av den art, som här förekommer.

Det säges nu av utskottet, att de äldres förlängda utbildning varit att betrakta
som en beredskapstjänstgöring. Jag ber dock att få påpeka, att denna
invändning uteslutande är av formell natur. Det är endast den omständigheten,
att ingenting blev beslutat på området förrän 1941, som föranlett uppdelningen.
I annat fall hade äldre och yngre värnpliktiga tett sig likvärdiga.
Den utbildning, som de äldre erhållit, är fullt likvärdig med den, som värnpliktslagen
av 1941 stipulerar.

Enligt nuvarande premiebestämmelser skola, som jag redan nämnt, värnpliktiga
för att få premie ha godkänt vitsord från genomgången officersaspirantskola
eller motsvarande utbildning, respektive plutonchefsskola eller motsvarande
utbildning. Men dessa villkor lia även de äldre uppfyllt. Skillnaden är i
stort sett endast den, att för de äldre värnpliktiga, som utbildats till officerare,
benämndes den första utbildningsperioden officersaspirantskola och sista perioden
reservofficersskola, under det att beträffande de yngre värnpliktiga, som
utbildades enligt 1941 års värnpliktslag, motsvarande utbildningsperioder benämndes
plutonchefsskola och officersaspirantskola. Att utbildningen också från
militärt håll ansetts vara likvärdig illustreras därav, att eleverna i bägge fallen
tillerkänts samma militära tjänsteställning.

Det gäller vidare för de äldre, att den förlängda värnpliktsutbildningen, örn
premie skall tillerkännas, skall vara avslutad efter den 1 juli 1942. Värnpliktiga
tillhörande 1940 års grupp avslutade i vissa fall den förlängda utbildningen
i augusti 1942 och skulle alltså även formellt lia varit berättigade till
premier. De flesta torde emellertid icke ha haft möjlighet att uppfylla detta villkor
på annat sätt än att de medgivits uppskov med tjänstgöringen. Detta villkor
ter sig desto egendomligare, som de värnpliktiga, som började utbildas enligt
1941 års värnpliktslag, icke blevo färdiga med sin officersutbildning förrän
1943.

Av vad jag nu sagt framgår, att värnpliktiga, som tillhöra 1940 års grupp,
uppfylla de^ sakliga betingelser, som sedermera sattes för att erhålla premier.
Det är också betecknande, att när premiebestämmelserna för första gången utkommo,
kungjordes de av vissa förbandschefer i form av anslag i de värnpliktigas
förläggningar. Premierna söktes därför av de värnpliktiga i vanlig ordning
liksom man söker t. ex. krigsutrustningsbidrag, vilka som bekant utgå
efter viss tjänstgöringstid.

Man kan inte heller undgå att fästa sig vid vissa formuleringar i utskottets

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Örn premier åt vism befalsutbildade värnpliktiga m. m. (Forts.),
betänkande, som nian nog bär anledning att se lipp med med hänsyn till de intressen,
som från de äldres sida här kunna göras gällande. Det star i utskottets
utlåtande på följande sätt: »Utskottet har ansett sig böra i detta sammanhang
meddela, att enligt vad utskottet under hand inhämtat, åtskilliga av de i motionerna
avsedda värnpliktiga på grund av att premiebestämmelserna felaktigt
tolkats av vissa militära myndigheter fått dylika premier till sig. utbetalda,
oaktat de författningsenligt icke varit berättigade därtill. Dessa värnpliktiga
hava sedermera anmodats att återbetala sålunda uppburna premiebelopp. I den
mån de felaktiga utbetalningarna hava verkställts utan deras eget förvållande,
synes utskottet billighets skäl tala för att de befrias från återbetalningsskyldig heten.

» o .

Det är väl närmast orden »utan deras eget förvållande», som kunna, bil föremål
för missförstånd. Det kan ju inte läggas de värnpliktiga, på något sätt
till last, att de efter kungörelse i tjänstelokalerna på inom militärlivet vedertaget
sätt sökt dylika premier och även erhållit sådana. Detta är den reguljära
vägen och får på intet sätt läggas den sökande till last.

Den i mitt tycke makabra slutledningen blir den, att hade en värnpliktig av
1940 års klass den goda turen att komma på ett förband, vars chef enligt utskottets
mening tolkat de ursprungliga premiebestämmelserna felaktigt, då
skall han få premie, men i annat fall icke. I det förra fallet betygar alltså utskottet
och fosterlandet den unge mannen sin tacksamhet med i 250 kronor, i
det senare fallet hänvisas endast till den allmänna uppskattning, som vederbörande
på det ena eller andra sättet kan bli delaktig av. Den knipsluga statskonst,
som ett dylikt tillvägagångssätt blottar, har i varje fall inte min högaktning.
Alla lia här underkastat sig samma mödor, alla ha. gjort samma uppoffring
i tid och pengar, och därför borde också alla ha rätt till denna premie.

Det har också påpekats i en inlaga från värnpliktiga flygförare till Kungl.
Maj :t år 1943, att den del av personalen, som enligt deras mening främst borde
komma i betraktande vid premies erhållande, egentligen borde vara de, som
1939 på hösten ilade till och frivilligt anmälde sig för att undergå en utbildning
av denna art. Då var behovet störst. Den frivillighet, som därigenom demonstrerades,
och den förståelse för vad situationen krävde, som då visades, borde i
främsta rummet bli föremål för en premie. Enligt dylika principer, som man
dock tycker stå i ganska stor överensstämmelse med ett mänskligt betraktelsesätt,
ha emellertid myndigheterna alls inte handlat i detta fall.

Det, som jag nu sagt och som utgör motiv för erhållande av premier, gäller
också i fråga örn meritberäkningen. Örn vi som exempel ta en pojke, som tillhörde
1940 års grupp, kan man konstatera, att han offrat lika lång tid och i
vissa fall även måst skuldsätta sig. Men han bör .enligt utskottets mening för
det första inte ha någon premie och för det andra icke heller lia rätt.till meritberäkning.
En, som inkallats senare och som alltså kom att göra sina kurser
efter den strikta uppläggningen i 1941 års värnpliktslag, får däremot både
premie och rätt till meritberäkning. Den yngre hinner alltså på detta sätt
upp sina äldre kamrater, som inte fått åtnjuta den senare förmånen beträffande
meritberäkning.

Kan nu detta kallas rimligt, och kan det anses vara ett resultat av ett sunt
bedömande, då vi nu befinna oss i det läget att göra upp bokslutet med de ungdomar,
vilkas militära insatser under de oroliga åren, som vi nu tills vidare
ha bakom oss, fylla inte bara statsrådet Sköld utan oss aila med känslor av
tacksamhet och — ja, man kan väl använda ett så starkt ord som beundran?

Jag vill, herr talman, sluta med ett citat, vilket ju ofta brukas och vilket i
vissa fall äger möjlighet att i en kortfattad formulering sammanfatta något
viisentligt. Det lyder så här: »Under kriget lia många unga män kommit i

Nr 21.

Onsdag?!! den 10 maj 1945.

Örn premier åt vissa befälsutbildade värnpliktiga m. m. (Forts.)
efterhand med sin utbildning på grund av inkallelser. Det är en gärd av enkel
rättvisa att sätta dessa människor i stånd att återhämta, vad de ha förlorat.»

Jag tror, herr talman, att citatet ingalunda mister något på att vara hämtat
ur arbetarrörelsens efterkrigsprogram. de 27 punkterna med motivering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Statsutskottet har ju haft denna
fråga under omprövning, och vi ha även övervägt de yrkanden, sorn framställts
i motionerna i detta ämne. Men vi ha icke funnit oss kunna biträda dessa yrkanden.
Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet har också prövat
dessa förhållanden, men icke ansett sig böra. framlägga så långt gående förslag
som i motionerna avses.

Det kan, som herr Arrhén här säger, läggas den synpunkten på spörsmålet,
att man vill skapa rättvisa mellan olika kategorier värnpliktiga, som deltagit
i försvarsberedskapen eller erhållit förlängd utbildning. Men en sådan rättvisa
går nog inte att till fullo skipa. Och när man skall fastställa de regler, efter
vilka särskild ersättning skall utgå, måste ändå gränserna dragas någonstädes.
Frågan gäller bär en premie till de värnpliktiga, som inkallades enligt 1941
års värnpliktslag och beträffande vilka riksdagen redan då beslutet fattades,
att de skulle erhålla särskild utbildning, ställde i utsikt att de skulle få en
särskild ersättning för den längre tid, som de varit inkallade för denna utbildning.
De andra åter, som tidigare undergått en liknande utbildning, skulle
sannolikt under alla förhållanden ha blivit inkallade till beredskap stjänstgöring.
Att de sedan därunder ha erhållit särskild utbildning förändrar strängt
taget i sak inte så mycket deras förhållanden. För övrigt ha de ju erhållit
en viss kompensation för den längre inkallelsen därigenom att de ha kommit
i befälsställning. En mängd andra värnpliktiga, t. ex. vid flottan eller i speciella
tjänster vid andra försvarsgrenar, ha varit inkallade lika länge och borde
väl då också ha kompensation härför. Det har dock helt enkelt icke varit
möjligt att ernå full likställighet i fråga örn inkallelserna för försvarsberedskap.
Skulle vi dra ut konsekvensen av herr Arrhéns hemställan, skulle, som
sagt, även dessa andra av långvariga inkallelser drabbade kategorier kompenseras.
Utskottet bär icke ansett sig kunna gå så långt. Utskottet, skriver också:
»Då det i föreliggande motioner gjorda yrkandet liksom nämnda till Kungl.
Maj :t gjorda framställningar avse befälsutbildning, som föranletts av beredskapsförhållandena.
och icke av den nya värnpliktslagens bestämmelser örn befälsutbildning,
finner sig utskottet med hänsyn jämväl till konsekvenser, som
ett bifall till motionärernas förslag skulle medföra i fråga örn elever i andra
utbildningskurser under beredskapstiden, icke böra intaga annan ståndpunkt än
Kungl. Maj :t till denna fråga.» Det är inte minst med hänsyn till konsekvenserna-,
som utskottet har ansett sig icke kunna biträda det motionsvis framförda
förslaget.

Det finns enligt min mening ingen anledning att ge här ifrågavarande äldre
värnpliktiga de i motionerna avsedda premierna och övriga förmåner, ty dessa
värnpliktiga skulle, såsom jag nyss nämnde, under alla förhållanden ha gjort
beredskapstjänst. Att de då kommenderats till skolor i stället för att placeras
i lägre befattningar i fält kan väl icke vara något motiv för att ge dem särskilda
premier. Örn motionerna skulle bifallas, skulle det komma att medföra
konsekvenser för behandlingen av andra värnpliktiga, som under beredskapsåren
anbefallts att tjänstgöra i speciella befattningar, t. ex. ingenjörer,
apotekare, styrmän; o. s. v. Även för dessa kategorier har redan i fredstid
tillämpats förlängd tjänstgöring. De borde ju i så fall också vara berättigade
till premier.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Örn premier åt vissn befälsutbildade värnpliktiga m. m. (Forts.)

Såsom herr Arrhén, nämnde ha visserligen vissa av här ifrågavarande värnpliktiga
erhållit premier på grund av att sådana felaktigt utbetalts av vederbörande
redogörare. Utskottet har uttalat sig för att man i dessa fall skall
visa en viss hänsyn och icke ålägga dem, som felaktigt ha utbekommit premier,
återbetalningsskyldighet. Utskottet har därvidlag handlat i full konsekvens
med vad som har tillämpats pa flera andra områden inom försvarsväsendet,
där liknande felaktiga utbetalningar ha gjorts. När det t. ex. gäller familjebidrag,
som ha utgått med för högt belopp på grund av att vederbörande
kanske inte hunnit sätta sig riktigt in i tillämpningen av de _ olika bestämmelserna,
har riksdagen liksom även i andra dylika fall visat sig mycket förstående
och förklarat, att sådana av olika anledningar och ^i olika former felaktigt
utbetalda belopp icke skola återkrävas. Det är en ståndpunkt sorn riksdagen
i allmänhet har intagit i dylika frågor. Utskottet har hävdat denna
ståndpunkt även i detta fall och föreslagit, att felaktigt utbetalda premier icke
skola återkrävas.

Med hänsyn till att gränsen måste dräs någonstans, med hänsyn vidare till
de konsekvenser, som ett bifall till motionerna skulle medföra, och då vi trots
allt ändå icke kunna skapa full rättvisa, har utskottet ansett sig. icke kunna
förorda bifall till motionerna. Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets
hemställan.

Herr Arrhén: Herr talman! Med anledning av detta uttalande från utskottsavdelningens
vice ordförande skulle jag vilja säga, att det givetvis är mycket
svårt att bär åstadkomma vad som kallas för full likställighet och få med alla
de kategorier, som kunna komma i fråga. I de fall. som jag berörde i mitt
anförande, gäller det värnpliktiga, som ha genomgått utbildnmgskurser exakt
lika dem, som ha genomgåtts av de yngre värnpliktiga, som sedermera ha uttagits
härtill enligt 1941 års värnpliktslag. Därför föreligga helt enkelt icke de
svårigheter i fråga örn gränsdragningen, som det här talats örn. Det är inte heller
troligt, att den personal av närmast civilmilitär karaktär, som den föregående
ärade talaren omnämnde, skulle anmäla krav pa liknande premier. Svårigheten
att dra gränsen, örn man vill saken, är inte så stor, ty gränsen kan
fixeras, genom händelsernas egen utveckling, till den 1 september 1939.

Att man efterskänker återbetalningsskyldigheten för de värnpliktiga, som pa
grund av felaktiga utbetalningar lia fått sig tilldelade dylika premier, är också
mycket egendomligt. Naturligtvis är det i sak och för de berörda att hälsa
med tillfredsställelse. Det hela går tillbaka till det förhållandet, att de bestämmelser,
som utfärdats för utbetalning av premier, ha varit synnerligen
oklart avfattade, ja, så oklart avfattade att de ännu i dag äro föremål för en
tolkning av mycket framstående jurister, som ligger närmast den uppfattning,
som jag här vill urgera, nämligen att även enligt dessa bestämmelsers ordalydelse
borde 1940 års grupp vara berättigad att erhålla premier. Denna tolkningsfråga
kan jag emellertid inte ta upp till diskussion här.

Sedan anser jag, att det hade varit enklare för utskottet att argumentera
på det sättet, att man kort och gott hade sagt, att det ilr de statsfinansiella
skälen, som ha varit avgörande, fastän jag i sa fall hade haft anledning att
invända, att de statsfinansiella synpunkterna här beaktats på ett högst olyckligt
sätt. Här gäller det nämligen bl. a. också det frivilliga försvarsarbetets
framtid, att stödja en i många fall av ideella skäl betingad offervilja, soni
statsmakterna ha all anledning att befrämja, örn de äro angelägna örn att bibehålla
en god anda, uppoffrande sinnelag och offervilja inom de ungdomskategorier,
sorn det här gäller. Det utgångsläge, som nu härför skapats, ar
högst otillfredsställande.

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Örn premier åt vissa lefälsutbildade värnpliktiga m. m. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag erkänner, att jag från början, när
denna motion behandlades, var ganska inställd på att vi i viss utsträckning
borde försöka att gå motionärerna till mötes. Ju mer man plöjer på denna åker,
desto klarare framstår det emellertid, att det finns så många gränsfall och
olika omständigheter som göra, att vi i så fall skulle behöva ta med alla de
värnpliktiga, som under beredskapstiden inkallats till utbildningskurser. Fastän
jag som sagt från början hade denna principiella inställning, fann jag, att vi
nog måste avstå härifrån inte bara på grund av statsfinansiella skäl, utan
även av hänsyn till rättvisesynpunkter åt andra hållet. Vi skulle nämligen
annars lätt lia kunnat komma i det läget, att värnpliktiga, som under sin beredskapstid
genomgått närbesläktade utbildningskurser av något slag, skulle kunna
göra anspråk på motsvarande kompensation, fastän de inte vore lika kvalificerade
härför. Det var ett konglomerat av omständigheter som gjorde, att
avdelningen, som ingående behandlade denna fråga, blev övertygad om att vi
knappast kunna gå längre än vad vi redan gjort.

Det som emellertid närmast föranledde mig att begära ordet var, att den
högt ärade motionären nästan förebrådde utskottet för att vi varit så tillmötesgående,
att vi försökt att reparera det fel som begåtts genom att en del värnpliktiga
felaktigt fått dylika premier utbetalda till sig. Utskottets uttalande på
denna punkt bör väl inte uppfattas på det sätt som herr Arrhén här gjorde.
Även örn det markerar en orättvisa, att somliga värnpliktiga, som felaktigt ha
fått premier utbetalda till sig, få behålla pengarna, medan andra icke erhålla
motsvarande belopp, är dock vad utskottet här föreslår en praktisk och riktig
utväg för att få frågan om återbetalningsskyldigheten ur världen. De redogörare,
intendenter och andra, som felaktigt utbetalt dessa premier efter den
första då ännu inte förtydligade kungörelsen, lia sedermera blivit anmodade
att återbetala beloppen. De kunna givetvis inte betala pengarna själva, utan
måste söka vederbörande som ha fått premierna. Det har upplysts på avdelningen,
att i en del fall stå utmätningsmannen faktiskt på lur, färdiga att utmäta
1 250 kronor av de värnpliktiga, som en gång fått dessa premier och som nu
gjort av med pengarna, då ju många år gått sedan dess. Vi ansågo, att detta
var uppenbart oriktigt. Man bör val kunna erkänna, att detta i varje fall är en
åtgärd som förhindrar en mycket obehaglig aktion från statens sida för att
återfå pengarna.

Jag måste, herr talman, fastän med sorg i hjärtat, säga, att jag icke tror,
att vi kunna gå motionärernas önskemål till mötes på annat sätt än vad vi redan
gjort, da utskottet uttalat, att man icke skall försöka att med tvång återfå
pengarna. Jag ser mig därför nödsakad att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag ber endast att få påpeka för den föregående
ärade talaren, att jag i mitt förra anförande just uttryckte min tillfredsställelse
med att utskottet har gjort denna koncession.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 28—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Punkten 44.

Kungl. ''Majit hade föreslagit riksdagen att till Armén: Hernö riter ilig för
budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 2 230 0001 kronor.

Departementschefen hade förordat, att medelpriserna vid försvarets hästinköp
under nästa budgetår beräknades till samma belopp som innevarande
budgetår, nämligen 1 800 kronor för remonter och 1 500 kronor för stamhästar
för dragbruk och ackordhästar.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
L. Bondeson (I: 228) och den andra inom andra kammaren av herr G. Nilsson
i Göingegården m. fl. (II: 376), hade hemställts, att riksdagen, med beräkning
av ett genomsnittligt inköpspris av 2 000 kronor per remont, måtte besluta
höja det av Kungl. Majit i statsverkspropositionen föreslagna reservationsanslaget
Armén; Hemontering med 97 800 kronor till 2 327 800 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört:

»Utskottet har funnit sig böra tillstyrka den verkställda beräkningen av arméns
remonteringsanslag. Örn utskottet alltså därvid godtager det av Kungl.
''Majit nu föreslagna medelpriset för remonter vill utskottet dock framhålla,
att detta icke innebär ett ställningstagande från utskottets sida till frågan
vilket pris som vid inköp av remonter bör slutligt erläggas, utan bör denna
fråga bedömas med ledning av det utredningsmaterial beträffande uppfödningskostnaderna,
som föreligger vid den tidpunkt — våren 1946 — då inköpen
skola ske.

Den motionsvis gjorda framställningen torde vid angivna förhållanden icke
nu böra påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet, att riksdagen må,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I: 228 och
II: 376, till Armén: Remontering för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 2 230 000 kronor.»

Herr Bondeson: Herr talman! Redan från början vill jag tacka för den
vänliga behandling, som motionerna nr 228 i första kammaren och 376 i andra
kammaren erhållit av ett enhälligt statsutskott. Det är endast några fakta som
jag såsom motionär skall tillåta mig att här framföra.

Man skulle tro att erfarenheterna från kriget, där tyngdpunkten nästan i
alla länder lagts på de motoriserade enheterna, skulle klart ha ådagalagt, att
hästen spelat ut sin roll i modern krigföring. Att så inte är fallet framgår
bl. a. av den utredning som nyligen verkställts med generalmajor Peyron som
ordförande. Där heter det bl. a., att vårt ryttarvapen ännu har en given roll
i krigsorganisationen och att det skulle vara dålig försvarsekonomi att inte i
fortsättningen utnyttja och vidare utveckla vårt för ridbruk användbara hästmaterial.

Strax före påsk behandlades en för den svenska varmblods- och nordsvenska
aveln betydelsefull fråga, nämligen det årliga anslaget till hästavelns främjande.
Jordbruksutskottet höjde det tidigare utgående anslaget av 330 300 kronor
med 90 000 kronor efter motioner av herr Mannerskantz i första kammaren och
herr Liedberg i andra kammaren, vilka föreslagit ökade belopp i penningpriser
för varmblodiga och nordsvenska fölston. Riksdagens båda kamrar biföllo också
motionerna. I jordbruksutskottet uttalades i detta sammanhang, att det vore ett
riksintresse att åtgärder vidtagas för att om möjligt rädda och helst utveckla

Anslag till
remontering.

42 Nr 21. Onsdagen den 16 maj 1945.

Anslag till remontering. (Forts.)

ilen varmblodiga hästaveln samt åstadkomma en ökad och bättre lokalt fördelad
tillgång på nordsvenska hästar.

Avelsförcningen för den svenska varmblodiga hästen har vid upprepade
tillfällen i samband med framställningar örn anslag för sin verksamhet hos
statsmakterna försökt fästa uppmärksamheten vid att hittills rådande förhållanden
medfört en stark tillbakagång av den varmblodiga hästuppfödningen.

Utan att närmare ingå på statsmakternas ställningstagande till den varmblodiga
hästaveln har föreningen sökt påvisa, att det måste vara ett betydande
statsintresse att vid mobilisering Ira tillgång till för armén lämpliga hästar,
samt att den nuvarande hästrekryteringen ur försvarssynpunkt måste anses
otillfredsställande, samtidigt som den under beredskapstjänst eller fältförhållanden
blir för staten onödigt kostsam.

Avhjälpandet av bristen på för armén lämpliga hästar kan, efter vad jag kan
se, endast ske genom att landets uppfödare av varmblodiga, ja, även nordsvenska
hästar stimuleras. Behovet av drag- och ridhästar vid armén utgör i runt
tal 40 000 draghästar och 8 500 ridhästar. Hela landets hästtillgång är cirka
590 000. Mobiliseringsbehovet utgör sålunda tio procent av häststocken. Numerärt
sett ha vi sålunda möjlighet att sätta upp betydande reserver. Men om
draghästarnas antal är tillräckligt, så är detta ej förhållandet när det gäller
behovet av ridhästar. Bristen på ridhästar uppgår till omkring 40 procent, och
några reserver finnas icke.

Arméns tillgång på stamhästar sedan remonterna frånräknats utgör 4 500.
Antalet varmblodiga ackordshästar är 300 och inom landet uttagna varmblodiga
hästar 569. Besten, eller 3 131 hästar, måste utfyllas genom utskrivning
av kallblodsliästar.

År 1942 utbjödos 897 remonter, år 1943 hade antalet sjunkit till 840 och år
1944 hade antalet ytterligare fallit till 827 utbjudna remonter. Den varmblodiga
hästen har ju också köpare hos statspolisen och civila. Här se vi en årlig
nedgång i utbjudandet av remonter, som mycket bottnar dels i risken vid uppfödning
av varmblodiga hästar, dels i det alltför låga priset.

Utskottet har ju här sagt, att priset framdeles skall bli beroende av uppfödningskostnäderna.
Vad kostar det då att uppföda en remont? Jag har framför
mig en uppgift som jag erhållit från sakkunnigt håll, och det siffermaterial,
som jag kommer att lämna, är samlat från ett stort antal uppfödare inom
Malmöhus, Kristianstads, Kalmar, Jönköpings och Skaraborgs län.

Den första utgift, som här upptagits, är språngavgiften, vilken är satt så
lågt som till 25 kronor. Den andra posten är transportkostnaden för stoets förande
till hingst, vilken också beräknas till 25 kronor. Den tredje är foderkostnaden,
upptagen till 1 100 kronor, den fjärde skötselkostnader med 330
kronor, den femte försäkringspremier med 110 kronor och den sjätte kostnader
för veterinärvård, howard och diverse med 75 kronor. Den sjunde posten
avser skillnaden mellan moderstoets foderkostnad och värdet av av detsamma
utfört arbete under ett år, vilken upptagits till 150 kronor. Man skall härvidlag
erinra sig att varmblodiga fölston ej kunna användas i jordbruksarbete i
sådan utsträckning, att värdet av arbetet betalar foder- och skötselkostnaderna,
och skillnaden har här lågt beräknats till 150 kronor per år. Den åttonde posten
är kostnader för gallår, som satts till 65 kronor. Om man räknar med att
stoet går gall vart fjärde år — i verkligheten torde detta genomsnittligen inträffa
oftare — skola kostnaderna under första, andra och sjunde punkterna
här ovan fördelas på tre avkomlingar. Det blir alltså 66 kronor 67 öre, eller i
avrundat tal 65 kronor, per remont. Den nionde posten upptar förlust å icke
godkända remonter, upptagen_till 150 kronor. Det kan här anföras, att av de
födda föl, som uppfödaren avser som remonter, komma säkerligen icke mer än

Onsdagen den 16 ma''j 1945.

Nr 21.

Anslag till remontéring. (Forts.)

högst två tredjedelar att försäljas som remonter. För dem som dö eller bli så
skadade, att de ersättas av försäkringsbolagen, har hänsyn tagits under den
nyssnämnda femte punkten. Men flera hästar kunna få skador av lindrigare
art, som ej ersättas av försäkringsbolagen, eller de kunna bli för stora eller
för små, allt förhållanden som medverka till att de ej kunna köpas av remonteringsväsendet.
Man kan beräkna, att var sjätte häst blir en »kasserad remont».
vars försäljningspris torde ligga genomsnittligt 900 kronor lägre än
remontpriset, vilket belopp bör fördelas på sex godkända remonter, alltså 150
kronor per häst.

Den tionde posten är amortering av moderstoets inköpsvärde, som är beräknad
till 150 kronor Stoets inköpsvärde torde kunna beräknas till 2 000 kronor.
Örn man uppskattar dess slaktvärde till 200 kronor, skall ett belopp
av 1 800 kronor amorteras. Örn man beräknar att hälften av detta
belopp amorteras genom stoets arbete, återstår 900 kronor som måste påföras
uppfödningskostnaden för remonterna. Örn man vidare räknar med att varje
sto i genomsnitt användes i avel i tolv år och därunder under lyckliga förhållanden
kan få nio föl, av vilka sex bli remonter, fördelas ovanstående belopp
med 150 kronor per remont. Slutligen har som elfte post upptagits andel i
amortering och underhåll av byggnader samt i allmänna'' omkostnader, vilken
uppskattats till 50 kronor.

Den totala summan blir då 2 230 kronor. I dessa kalkyler har gödselvärdet
kvittats mot halmvärdet. I kalkylerna äro icke medräknade sådana kostnader
som härleda sig av att ett ungt sto ej blir dräktigt eller misslyckas i aveln och
måste säljas med förlust. Icke heller är någon företagarvinst inräknad.

Ar 1940 importerades från Ungern en del remonter. Kostnaderna i förhållande
till det hästmaterial, som stod att uppbringa, överstego vida vad staten
kunde lia behövt betala svenska uppfödare, örn varmblodsaveln förut varit
föremål för verkligt intresse från statsmakternas sida. Bristen på varmblodiga
hästar måste sålunda under nuvarande förhållanden täckas med kallblodiga.
De kallblodiga hästarna lämpa sig, som envar vet, icke för ridning. Den nordsvenska
lättare hästen har i Norrland måst användas som ridhäst. Den ändrade
avelsriktningen — övergång till tyngre nordsvenska hästar — har gjort att
den lättare typen blivit alltmera sällsynt.

Någon tanke på att den nordsvenska hästen skulle ersätta den varmblodiga
hästen som ridhäst har säkerligen aldrig föresvävat våra hästavelsmyndigheter.
Även om norrlandstrupperna kunna göras beridna med nordsvenska hästar, så
räcka de nordsvenska hästarna under alla förhållanden inte till att förse kavalleriförbanden
i mellersta och södra Sverige med ridhästar.

''Avelsföreningen för den svenska varmblodiga hästen har med bekymmer
sett, hur intresset för varmblodsaveln alltmera nedgått. Föreningen har velat
påvisa bristerna i den nuvarande försvarsberedskapen genom landets otillräckliga
tillgång på varmblodshästar och de ökade kostnader för statsverket, som
måste bli följden, örn den kallblodiga hästen skall ersätta den varmblodiga
såsom ridhäst. Att någon varmblodig hästavel överhuvud taget bedrives under
så ogynnsamma ekonomiska betingelser förefaller måhända egendomligt, men
kail förklaras. Ty hos den svenske bonden är kärleken lill oell intresset för
hästen och vad med honom står i sammanhang en djupt rotad egenskap, och
på många gårdar är det en under generationer fortlevande tradition, att hästavel
i någon form skall kombineras med jordbruket. Enligt en företagen utredning
omfattas remontuppfödningen till 75 procent av arrendatorer och mindre
jordbrukare.

Ett raserande av en så vansklig avclsgrcn som den varmblodiga går snabbare
än man tror, och det tar lång lid alt reparera skadan. Därför tillåter jag mig,

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Anslag till remontering. (Forts.)

herr talman, att varmt understryka vad utskottet har sagt, »att detta icke innebär
ett ställningstagande från utskottets sida till frågan örn vilket pris som
vid inköp av remonter bör slutligt erläggas, utan bör denna fråga bedömas
med ledning av det utredningsmaterial beträffande uppfödningskostnaderna
som föreligger vid den tidpunkt — våren 1946 — då inköpen skola ske».

Jag har, herr talman, intet yrkande, men jag bar såsom motionär velat anföra
denna min åsikt till kammarens protokoll.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 45—63.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64.

Lades till handlingarna.

Punkterna 65—67.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68.

Lades till handlingarna.

Punkterna 69—99.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 100.

Lades till handlingarna.

Punkterna 101 och 102.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103.

Lades till handlingarna.

Punkterna 104—133.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 134.

Lades till handlingarna.

Punkterna 135—144.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 145.

Lades till handlingarna.

Punkterna 146—161.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Punkten 162.

Lades till handlingarna.

Punkterna 163—169.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 170.

Lades till handlingarna.

Punkterna 171—177.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 178.

Lades till handlingarna.

Punkten 179.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 180.

Lades till handlingarna.

Punkten 181.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 182.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till bidrag till kristidsnämndernas verksamhet; och

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1945/46, i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i
vad avser socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.
Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 6.

Lades till handlingarna.
Punkten 7.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till anordnande av tjänstebostad åt landsfiskalen i Tärna distrikt;

nr 126, i anledning av Kungl, Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 till förvärv och teckning av aktier i
samband med bildande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag; samt

nr 127, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till
riksförsäkringsanstalten jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 37, i anledning
av Kungl. Haj:ts proposition angående tullfrihet i vissa fall för kläder,
beklädnadsmateriel och livsförnödenheter, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Om införande Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 38, i anledning av väckt
av en malm- mof^on om införande av en malmaccis eller annan särskild beskattning av gruv accis

m. m. . , . .

industrien.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II: 61,
av herr Sundström i Vikmanshyttan, hade hemställts, att riksdagen, måtte besluta
hemställa till Kungl. Maj:t att företaga en utredning av frågan örn införande
av en malmaccis eller annan särskild beskattning av gruvindustrien
och för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 61 av herr Sundström i Vikmanshyttan örn införande
av en malmaccis eller annan särskild beskattning av gruvindustrien icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet på denna punkt därför att
det spörsmål, som berörs i den förevarande motionen av herr Sundström, är av
vikt och betydelse för en hel del kommuner i landet, inte minst i övre Norrland,
där det existerar gruvdrift. Gruvdriften organiseras nu på en del håll på det
sättet, att man rovbryter under ett mindre antal år och därefter nedlägger driften
och flyttar gruvbrytningen till ett annat ställe, där man sedan gör på samma
sätt. Det är givet att kommuner, som drabbas av ett sådant förfarande, kunna
komma i ett mycket tråkigt läge. När man inriktar sig på att bryta mycket
intensivt under en kort tid, nödvändiggör detta användande av en ganska

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Örn införande av en malmaccis m. m. (Forts.)
stor arbetskraft. Följden blir att till platsen för brytningen flytta en hel del
människor och hela familjer. I kommunen måste skolor och diverse andra ting
inrättas, som kosta pengar för kommunen. När gruvdriften sedan upphör efter
låt mig säga 10, 20 eller 30 år, står kommunen där med sina anordningar och
utgifter, och det är risk för ett sammanstörtande, som leder till tråkigheter för
kommunen.

Nu har herr Sundström tagit upp denna sak, och hans motion går ut på, att
mani skulle »företaga en utredning av frågan örn införande av en malmaccis eller
annan särskild beskattning av gruvindustrien och för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda». Det kan nog tänkas, att när
man läser denna kläm, tror man att motionen syftar till någonting mycket mer
än den egentligen gör. Man blir kanske rent av rädd för detta allmänna tal örn
att man skall lägga en accis på all vår malm. Man säger på något ställe i utskottets
utlåtande, att det skulle fördyra malmen och minska avsättningsmöjligheterna
för malmen och möjligheterna att konkurrera med malmen på exportmarknaden.
Men egentligen är väl herr Sundströms innersta mening den, att
man skulle försöka att på ett eller annat sätt — kanske inte precis genom en
malmaccis utan kanske på någon annan väg — söka soulagera och hjälpa ifrågavarande
kommuner. Örn denna min uppfattning är riktig, tror jag också att
det är riktigt som utskottet skriver, att »frågan är värd beaktande». Jag får
säga, att det är det minsta man kan säga örn detta problem.

Nu har emellertid utskottet avstyrkt motionen, och såsom av utlåtandet framgår,
är det olika synpunkter som ligga bakom detta avstyrkande. Man har bl. a.
pekat på, att staten redan i fråga örn vissa områden av gruvbrytningen har engagerat
sig. När det exempelvis gäller de stora malmgruvorna uppe i Norrbotten,
är det ju ett bekant förhållande, att staten under vissa tider av lågkonjunktur
intresserat sig för att hjälpa kommunerna. Vi ha från Norrbotten gjort upprepade
framställningar och varit uppe och gnolat hos finansministern, och det
har också gjorts vissa ting i det avseendet. Den omständigheten, att så har skett,
tycker jag utgör ett motiv för, att man inte skall avvisa den tanke, som ligger
bakom denna motion. Ty när det gäller malmgruvorna, i Norrbotten, bär det ju
inte varit fråga om att soulagera respektive kommuner på grund av ett nedläggande
av gruvdriften utan endast vid driftsinskränkningar under en nedgångstid
för malmbrytningen. Här är det däremot fråga om ett fullständigt nedläggande
av en gruvbrytning, och den situation, som då uppstår, blir ju etter värre
än den som uppstår, när det endast blir en minskning i gruvdriften.

Vidale papekas det i utlåtandet, att när det gäller en del gruvor, där Bolidens
gruvaktiebolag är huvudintressent, har bolaget till Kungl. Maj :t gjort vissa
åtaganden, avseende bl. a. att tillgodose vissa sociala intressen i fall av nedläggning
eller väsentlig inskränkning av gruvdriften. Det är ju riktigt, och jag
1 öreställer mig, att när — som det sker där uppe — en del gruvor efter en
ganska kort brytningstid läggas ned, dessa åtaganden komma att resultera i
att kommunernas intressen i någon mån tillgodoses på ett eller annat sätt. Men
det är en sak; en annan är huruvida dessa åtaganden äro tillräckligt stora för
att verkligen hålla respektive kommuner skadeslösa. Frågan är, hur långt dessa
åtaganden gå och örn de komma att gälla en hel del nedläggelser av gruvdrift,
sorn ske undan för undan. Det förefaller som örn man alltmera kommer att övergå
till att j gruvor, som inte äro alltför stora, rovbryta malmen under en kort
period och sedan lägga ned driften, med påföljd att kommunen står där med
sina åtaganden och utgifter utan att kunna klara sig och med därmed följande
dryga skatter, som lalla pä den lilla mängd av människor, sorn äro kvar i kommunen,
sedan den stora, utflyttningen har skett.

Jag tycker alltså med hänsyn till vad jag bär anfört att detta spörsmål kan

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Om införande av en tnalmaccis m. m. (Forts.)
vara värt en utredning, inte minst med hänsyn till att man verkligen ändå har
gjort något från statens sida för att soulagera kommunerna. Det är också bara
detta motionären begärt. Motionären har långt ifrån gått ut från att säga, att
vi skola åstadkomma en accis på ali malm i detta land, utan han har helt enkelt
begärt en utredning, hur man överhuvud taget skall kunna hjälpa de kommuner,
som råka ut för det elände, som detta faktiskt är. Jag tycker öppet och ärligt,
%att saken kan vara värd att man prövar densamma, i synnerhet som utskottet
sagt, att den är värd beaktande.

Jag vill för övrigt säga, att när kommerskollegium anmärker, att örn man
lägger på någon form av avgift på malmen för att skydda kommunernas intressen,
blir det en fördyring av råvarorna, så är det nog riktigt, men det har staten,
inte dragit sig för när man har velat skydda kommunerna i gruvdistrikten i övre
Norrbotten. De åtaganden som där gjorts, har givetvis måst innebära någon belastning
på malmen, men antagligen en mycket ringa sådan.

Det är alldeles riktigt, som utskottet säger på ett ställe, att man möjligen
kan tillgodose den här saken på ett annat sätt än genom att införa en malmaccis.
Man kan naturligtvis tänka sig, att kommunen själv får taga på sig bördorna,
fastän det nog är ganska dystert för en sådan kommun. Man kan tänka sig
den möjligheten, att kommunen skall ha rätt att under den tid, då gruvbrytningen
pågår och det alltså uppstår stora inkomster både för gruvföretaget och medborgarna
i kommunen, ta ut en högre kommunalskatt än vad som är absolut nödvändigt
och fondera en del av skatten för det kommande sammanbrottet. Det är
en väg, som man kan tänka sig, och jag är övertygad örn att också motionären
har ansett, att man kan tänka sig det alternativet. Men när utskottet varit inne
på den frågan och förklarat, att man kan tänka sig den vägen — man måste
väl förstå utskottets utlåtande på det sättet -— varför har då inte utskottet, som
har rätt att självt framlägga förslag, förordat, att saken bör utredas? Utskottet
hade inte direkt behövt peka på gruvaccisen, utan kunnat säga, att det bör
övervägas, på vilket sätt man skall hjälpa kommunerna, vare sig det skall ske
genom en gruvaccis eller genom en lagstiftning, som tillåter kommunerna att uttaga.
större kommunalskatt och sedan fondera en del därav. Nu kanske någon invänder,
att man kan gör detta redan nu. Men det är inte så. Yi har ju övervakande
organ, som hindra en kommun från att ta ut mera i kommunalskatt än
vad som behövs. Det är också ett känt förhållande, att Kungl. Maj :t övervakar
kommunernas fondering av sina inkomster, och vi ha en restriktiv lagstiftning,
som hindrar kommunerna att gå alltför långt, när idet gäller att fondera kommunalskatt
för sådant ändamål. Man kunde tänka sig att uppmjuka denna
övervakning och denna restriktiva lagstiftning, så att en sådan kommun, som
med tämligen stor visshet kommer att så småningsom råka ut för ett sammanbrott
när malmbrytningen tar slut, skall lia större möjlighet att kommunalskattevägen
ta ut och fondera så stora belopp, som skulle vara lämpligt. Skatterna
skulle då visserligen falla inte blott på gruvföretaget utan även på invånarna
i samhället, men det kan ju inte hjälpas, örn man skulle gå den vägen. Under
alla förhållanden har jag den bestämda uppfattningen, att en sådan ordning
vore rimlig.

På något ställe i utlåtandet säger man, att ett sådant här sammanbrott även
kan inträffa i ett samhälle genom att ett industriföretag av vilket slag som helst
nedlägger driften. Det är alldeles riktigt, men då är att märka, att här gäller
det i många fall en gruvdrift, örn vilken man vet, att den redan från början är
planerad på sådant sätt, att det skall bli rovdrift och nedläggande av driften
efter ett visst antal år. När man vet, hur det kommer att gå för kommunerna,
tycker jag att det är rimligt, att man kan få rätt att på ett eller annat sätt göra
någonting åt denna sak.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

. . Örn införande av en malmaccis m. m. (Forts.)

dag törstar naturligtvis, att det jag har sagt inte kommer att göra något
stort intryck pa utskottets medlemmar. Man har fattat sin ståndpunkt och enhälligt
avstyrkt motionen. Men jag vill trots detta sluta med att yrka bifall till
motionen När det bara är fråga örn en utredning, tycker jag att man kunde ha
varit med om det i utskottet. Skulle de, som vid ett bifall av motionen fått utreda
trugan sa småningom kommit till den uppfattningen, att det är omöjligt
att komma till något positivt resultat — det tror jag emellertid inte på — så
r n*3retoen senare ®ak-.För att betona, att det verkligen är en ganska betydelo
1 fortsattmngen för en hel del kommuner, ber jag, herr talman,

alitsa att fa yrka bifall till motionen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Bevillningsutskottet har inte gärna
kunnat behandla denna fråga på annat sätt än på grundval av den av herr
Sundström väckta motionen. Jag tror inte att det är riktigt att ur motionen
utläsa sådana yrkanden, som dem herr Hage för sin del har utläst ur den.
Motionären föreslår en utredning om införande av ett slags malmaccis för att
darmed stärka och trygga gruvkommunernas ekonomi och framtid. Motionen
ror sig således faktiskt örn införande av en särskild beskattning, och bevillningsutskottet
har inte kunnat behandla frågan på annat sätt än såsom ett
ärende som rör införande av en beskattning. Motionären talar på flera ställen
örn införande av en särskild malmaccis. Det enda han är oviss örn är huruvida
iViF Vfra “ kommunalskatt eller en kombinerad stats- och kommunalskatt.
Man lar således inte kunna komma ifrån att de åtgärder, han tänker sig,
skola ha formen av en särskild beskattning av gruvindustrien.

Problem, som motionären tagit upp, nämligen de olägenheter, som kunna
uppsta för en kommun, därest en inom kommunen bedriven gruvindustri på
grund av konjunkturerna eller andra skäl måste nedläggas, uppstår ju inte bara
aar det Pjoller gruvdrift utan i fråga örn all industri. Det är en ingalunda
obekant företeelse i det svenska näringslivet, att konjunkturerna ha tvingat
industrier av skilda slag att antingen inskränka eller omlägga sin verksamhet
eller till och med helt och hållet nedlägga den. De senaste två decennierna
ha ju givit oss ganska många exempel på de svårigheter, som kommunerna
och även staten därigenom lia åsamkats. I det fallet intar gruvindustrien faktiskt
inte någon särställning. Motionären hävdar, att så är fallet, eftersom malmen
som naturtillgång inte kan förnyas, medan däremot andra naturtillgångar
sorn exploateras, kunna växa till på nytt. Men det täcker ju inte hela området.
Det är inte bara naturtillgångar, som bestämma placeringen av en industri,
utan det är också andra omständigheter som inverka. Jag behöver bara
erinra om de svårigheter, som lia drabbat trävarudistrikten i Norrland och stenindustrien
på västkusten och i Blekinge, för att klargöra saken.

Denna företeelse är inte bara värd uppmärksamhet utan också synnerligen
beklaglig. Det tror jag inte någon i denna kammare skall bestrida; det är en
sak som är ostridig och som vi alla varit ense om. Men man har inte heller från
statsmakternas sida försummat att vidtaga några åtgärder för att i sådana
fall komma de betryckta kommunerna och enskilda medborgarna till hjälp.
Jag föreställer mig, att när man inom utskottet har talat om att dylika katastrofer
för kommunerna och de enskilda böra avhjälpas på annat sätt och att
man. bör tillgripa andra medel för att ge kommunerna det stöd, som kan tarvas
i sådana fall, har man tänkt på de åtgärder, som i dylikt syfte tidigare
lia vidtagits från statens sida till stöd åt både kommunerna och de enskilda
medborgarna under den omläggningstid, som Ilar varit nödvändig för att bringa
näringslivet inom kommunen något så när på fötter igen, även om det har

Första kammarens protokoll lO^/f). Nr lil. a

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Örn införande av en malmaccis m. m. (Forts.)
skett på annat sätt än tidigare. Samina möjligheter få naturligtvis tillgripas
även när det gäller gruvindustrien.

Utskottet har som sagt för sin del del behandlat detta problem som ett skatteproblem,
som motionären har väckt. Jag skall inte upphålla mig så mycket vid
de erinringar, som utskottet har gjort beträffande hittills vidtagna åtgärder
för att försöka förebygga de olyckor, varom motionären och herr Hage tala.
I utskottets utlåtande finns härför en redogörelse, som har lämnats av kommerskollegium
och som utskottet citerar. Herr Hage sätter i fråga, örn de särskilda
åtaganden frat gruvholagens sida, som man där talar örn, äro tillräckliga
för att tillgodose motionärens syfte. Örn den saken kan jag inte lia någon
mening. Jag kan hara hänvisa till att man uppenbarligen både från
Kungl. Maj :ts och riksdagens sida har ansett dessa ataganden tillräckliga,
eftersom man vid behandlingen av ärendet har lämnat förslagen utan erinringar När

utskottet emellertid har ställt sig tveksamt till den särskilda beskattning,
som motionären föreslår, har det skett huvudsakligast av följande skäl.
Man har ansett det vara principiellt betänkligt att slå in på den väg, som motionären
vill förmå riksdagen att beträda, nämligen att uppta särskilda skatter
för speciella ändamål. De skatteprincipiella betänkligheter, som utskottet gör
till sina, delas också av kontrollstyrelsen, som har påpekat, att man mäste
tveka inför att genomföra en speciell skatt för att anskaffa medel för ett visst
begränsat ändamål, eftersom ju eljest regeln är, att skatterna skola, inflyta
till det allmänna för att användas till budgetära ändamål i allmänhet. Denna
principiella åskådning delas också av kommunalskatteberedningen, som i sitt
betänkande har särskilt framhållit, att örn det finns någon speciell skattekraft,
som kan tas i anspråk genom speciella skatter, bör den vara förbehållen
staten och således kunna användas till medborgarnas gemensamma bästa.

Jag tror, att det finns skäl att understryka dessa skatteprincipiella betänkligheter,
och jag tror, att det finns alldeles särskilt skäl därtill, örn man menar,
att det är den ena eller andra industriens skyldighet att genom dylik. särskild
beskattning tillgodose med industrien sammanhängande speciella ändamål.
Jag är rädd, att man då måste fortsätta till alla de industrier, som på grund
av konjunkturkänslighet kunna tänkas komma att utan sitt eget förvållande
förorsaka dylika olyckor för kommunerna. „ .

Utskottet har också fäst avseende vid de skattetekniska svangheter, som
skulle vara förbundna med genomförande av en dylik malmaccis. Dessa skattetekniska
svårigheter äro redovisade i kontrollstyrelsens yttrande och kunna
naturligtvis övervinnas men äro dock i och för sig tillräckligt besvärliga för at
ge anledning till en viss tveksamhet. . , „ ,

Utskottet har inte heller kunnat undgå att ta intryck av vad som påpeka*
både från de hörda ämbetsverken och från de i saken närmast intresserade industrierna,
nämligen att en särskild beskattning av gruvdriften skulle komma
att för det första verka mycket ojämnt på de olika gruvföretagen och tor det
andra på grund därav kunna medföra, att en del redan nu knappt brytningsvärda
fyndigheter skulle komma att nedläggas eller icke börja bearbetas vilket
knappast skulle vara till fördel för de kommuner, inom vilka fyndigheterna

äro belägna. , . , , , , ,

Överhuvud taget har jag nog, herr talman, det intrycket att ehuru det^ problem,
som motionären drar upp, utan ringaste tvivel hör till de samhallsi ingor
som äro värda det allmännas uppmärksamhet, man måste försöka komma tilt
rätta med det på annat sätt än motionären föreslår. Jag ser då för mm del
inget bättre sätt än det, som statsmakterna tidigare ha tillämpat, nämligen att
i förekommande fall lämna understöd för att bereda kommunerna och de en -

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Om införande av en malmaccis m. m. (Forts.)
skilda medborgarna en lättnad under den svåra övergångstiden. Det förefaller
mig vara ganska hopplöst att genom särskild beskattning av den ena eller den
andra industrien skapa så pass stora fonder till kommunernas förfogande, att
varje bekymmer i händelse av ett nedläggande av vederbörande industri är ur
världen. De enskilda människorna och kommunerna få alltid söka utvägar till
försörjning av de arbetslösa genom att efter omskolning bereda dem sysselsättning
i annan industri. Den väg, som staten hittills har följt, nämligen att genom
särskilda stödåtgärder uppehålla medborgarnas försörjningsförmåga och
kommunernas möjlighet att existera under den tid, som denna omskolning och
omläggning försiggår, tror jag också i framtiden kommer att bli den väg, som
man huvudsakligen får gå.

Den väg, som herr Hage antydde, att kommunerna genom särskilt hög beskattning
skulle skaffa sig fonder för ändamålet, är givetvis också möjlig att
använda. Jag tror, att den rymmer rätt stora möjligheter. Redan med den nuvarande
kommunala fondlagstiftningen har ju svårigheten knappast legat i att
bilda allmänna fonder utan mera i att få använda dessa. Emellertid är ju frågan
om den kommunala fonderingen nu föremål för en utredning, som avser att
skapa lättare tillämpliga regler.

Jag har som sagt, herr talman, den uppfattningen, att, ehuru det problem,
som motionären har aktualiserat, är mycket betydelsefullt, det inte kan lösas på
det sätt, som motionären föreslår. Jag finner därför goda skäl tala för ett yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Som saken nu ligger till, tjänar det naturligtvis
inte mycket till att längre diskutera den, men jag vill bara säga, att det dock
framgår av motionen, att motionären har tänkt införande av en malmaccis eller
annan särskild beskattning. Han har också tänkt sig ett annat alternativ än
accisen för_att reda upp elen här saken. Det är ju ett känt förhållande, att en
utskottsmajoritet har motionsrätt. Örn det kunde anses, att denna motion inte
gick tillräckligt långt och saken är så behjärtansvärd, som utskottet säger, så
hade ju utskottet alltid haft möjlighet att gå in för en utredning om alla utvägar
för att göra någonting åt den här saken. Det har ju upprepats här i dag
från utskottets1 sida, att ett sammanstörtande kan drabba andra industrier och
därmed andra kommuner än sådana, som äga gruvor. Men då är att märka, att
vad ^det här särskilt gäller och som motionären särskilt har tänkt på, är det
förhållandet, att det nu existerar en viss tendens inom gruvindustrien att rovbryta
och att redan från början inrätta sig på att en viss gruva skall avverkas
på tio, tjugo eller trettio år och sedan skall rörelsen läggas ned, varpå man
flyttar tillkasta ställe. Jag menar, att när tendensen är så klar och tydlig och
man har så fullständigt klart för sig, att ett sammanstörtande kommer, kunde
det vara rimligt, om staten hade någon'' anordning färdig att möta detta med.
När det gäller andra industrier, vet man inte, hur det skall gå. Dessa industrier
gå kanske bra eller dåligt. Men här vet man absolut, att förr eller senare kommer
ett sammanstörtande för kommunen på grund av denna driftsform. Jag
menar, att det är en omständighet, som särskilt bör beaktas.

Vidare sades här, att man i alla fall har fått till stånd vissa överenskommelser
med respektive bolag — det är viii särskilt Bolidenbolaget som åsyftas —
men jag bar inte fullt klart för mig. örn bolagets åtagande kommer att gälla
flir hela den fortsatta verksamheten. Så tror jag knappast blir fallet. För övrigt
kan det bildas nya gruvbolag, som komma att idka rovdrift. Utvecklar sig
denna tendens mer och mer, blir det inte blott ett bekymmer för människorna —

de kunne, möjligen flytta från kommunen, örn de inte lia egna hem där_utan

även ett bekymmer för kommunen och de stackare, som måste stanna kvar där.

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Örn införande av en malmaccis m. m. (Forts.)

Trots allt som här sagts tycker jag, att denna sak har sådan betydelse, att
något borde göras. För övrigt är hela frågan örn vad man^skall göra för att
hjälpa kommuner, som lia råkat ut för ett sammanbrott pa grund av en industris
nedläggande, så viktig, att man har anledning att ta upp den pa ett
eller annat sätt. Man har ju vidtagit vissa tillfälliga åtgärder, och det är mycket
bra, att man har kunnat göra detta, men jag tycker, att om man någonstans
har användning för ett slags beredskapslagstiftning, så är det sannerligen här.

Jag vet, att det inte finns några möjligheter att få igenom någonting, och
därför skall jag inte begära ordet flera gånger. Men jag vill rädda mm själ
genom att alltjämt yrka bifall till motionen, som jag, liksom utskottet, tycker
är beaktansvärd.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag tycker, att vad herr Hage här har
anfört som motiv för att en eller annan åtgärd bör vidtas är fullt berättigat,
och örn det kan anses vara tid att bringa denna fråga inför ett forum, som har
bemyndigande att behandla den i hela dess utsträckning, så bör detta ske.

Men herr Hage glömmer ju helt och hållet bort en sak. Herr Hages inlägg
är, såvitt jag fattar det rätt, en allmän motivering för att man genom statliga
åtgärder skall åstadkomma en sådan ordning, att de i motionen påtalade olägenheterna
i görligaste grad elimineras. Vad utskottet har haft att göra är att
ta ställning till sådana åtgärder i form av beskattning och ingenting annat.
Jag tycker, att herr Hage själv inte är så förfärligt pigg på att rekommendera
den väg, som motionen anger. Da man inom utskottet var pa det klara med att
man icke gärna kunde skriva till Kungl. Majit och begära en utredning angående
införande av någon sorts beskattning för att tillgodose motionens syfte,
så voro utskottets möjligheter uttömda, herr Hage. Det hjälper inte att skaka
på huvudet. Hur många gånger har det. inte inträffat här, att det varit
fråga om skatteeftergifter för att främja vissa ändamål och att utskottet har
avstyrkt detta, utan att våga gå längre än att säga sig anse, att syftet bör tillgodoses
på annat sätt. Inte ens frågan örn kommunernas rätt till fondering
har utskottet rätt att skriva örn. Det är en fråga, som gäller kommunallagarna.
Utskottets initiativ är begränsat till vissa rätt snäva områden. Örn utskottet
här hade skrivit så som det enligt herr Hages uppfattning borde ha gjort,
skulle det lia blivit ungefär så här: Visserligen: kan utskottet icke tillstyrka
någon beskattningsform här, men utskottet vill skriva till Kungl. Maj :t och
hemställa örn utredning för att på annat sätt tillgodose detta syfte. Den, som
något känner till de regler, efter vilka vi leva, vet, att därtill har detta utskott
ingalunda befogenhet. Därför kan jag inte finna annat än att utskottet har
gett syftemålet det erkännande, som det förtjänar. Utskottet har sagt, att, det
är värt allt beaktande, och utskottet förutsätter, att jämväl i framtiden frågor
av denna art uppmärksammas av statsmakterna. Jag vet inte, hur man överhuvud
taget skulle kunna tillgodose de önskemal, som herr Hage har, da man
icke anser sig böra skriva örn beskattningsåtgärder.

Under sådana förhållanden tror jag, att man får låta sig nöja, med vad som
nu föreligger och framdeles bringa frågan inför statsmakterna på ett sätt, som
ger vidare möjligheter att behandla och skärskåda detta problem.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna betänkandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 33, i anledning av Kungl. Majis proposition angående reglering av
tjänste- och familjepensioneringen för personal vid av staten övertagna enskilda
järnvägar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidshjälp m. m.
åt vissa pensionärer och understödstagare;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels vaktmästaren
vid Uppsala universitet A. H. Gelins pensionsförmåner, dels ock pension
åt driftledaren vid statens järnvägars biltrafikrörelse V. A. Karlssons efterlevande; nr

36, i anledning av väckta motioner örn införande av pensionsrätt för vissa
förutvarande landstormsofficerare; samt

nr 37, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens huvudkontor.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls,

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden för budgetåret
1945/46 för biträde vid handläggning av boställsärenden och vad därmed
äger samband, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen;

nr 42, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud
mot bebyggelse till hinder för försvaret, dels ock en i ämnet väckt motion;
samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning av väckt Äng. dyrtidsmotion
angående dyrtids- och kristillägg åt personer, som uppbära livränta tillägg åt vissa
enligt lagen angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift. livräntetagare

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 4,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade fröken Andersson hemställt,
att riksdagen måtte besluta örn åtgärder för att bereda kungl, järnvägsstyrelsen
rätt att till personer, som för närvarande uppbure livränta enligt 1886
års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, bevilja dyrtids-
och kristillägg.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville

dels bemyndiga järnvägsstyrelsen att av statens järnvägars trafikmedel i
enlighet med grunder som Kungl. Majit fastställde utbetala dyrtidskompensation
åt personer, som uppbure livräntor från staten enligt lagen den ,12 mars
1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Äng. dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare m. m. (Forts.)

dels ock föranstalta om utredning angående beredande av sådan kompensation
åt personer, som på annan grund uppbure livräntor såsom skadestånd från
staten, samt vidtaga av utredningen påkallade åtgärder.

Reservation hade anmälts av herrar Norman och Olof Carlsson, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr Norman: Herr talman! Andra lagutskottet har beträffande den föreliggande
motionen i viss mån befunnit sig i ett konstitutionellt dilemma. Motionens
yrkande gäller vissa personer, som uppbära livränta enligt en särskild
lag, och det förefaller således naturligt att ärendet skulle behandlas av lagutskott.
När vi hade den förberedande handläggningen av denna motion jämte
samtliga övriga motioner, som remitterats till utskottet, kommo vi emellertid
underfund med att den närmast hörde till ett annat utskotts behörighetsområde,
men det var då för sent att vidtaga de åtgärder, som äro föreskrivna för att
kammaren skulle få tillfälle att pröva, huruvida motionen lämpligen borde
remitteras till annat utskott, och vi hade därför intet annat att göra än att försöka
klara av detta ärende.

Vi blevo därvid ganska snart på det klara med att även andra livräntetagare
än de som motionären åsyftar böra komma i åtanke och bringas hjälp av detta
slag. Jag har närmast ansett, att andra lagutskottets utlåtande borde ha blivit
en rekommendation av en utredning beträffande hela detta spörsmål. Utskottets
majoritet har låtit sitt goda hjärta tala och yrkar, såsom kammarledamöterna
finna, att riksdagen skall göra ett uttalande, som ger Kungl. Maj :t möjlighet
att utan ytterligare prövning från riksdagens sida lämna de i motionen
åsyftade personerna den hjälp och det stöd, som det finns starka billighetsskäl
för att de skola erhålla.

Min reservation innebär inte, att jag har någonting att invända mot själva
saken. Jag är således överens med utskottet örn att starka billighetsskäl tala
för att både de personer som motionen berör och andra, som staten är skadeståndsskyldig
till enligt andra bestämmelser, få den hjälp som ett dyrtids- och
kristillägg kan innebära och som de i många fall alldeles säkert behöva. Jag
tycker dock att utskottet — även om det inte kan sägas ha gått för långt vid
begagnandet av sin initiativrätt, när det begärt en vidgad utredning örn detta
spörsmål — utsträckt sin befogenhet väl långt, då det i sitt yrkande föreslagit
en åtgärd, som det enligt min uppfattning närmast ankommer på statsutskottet
att i första hand pröva. Här föreslås nämligen, att Kungl. Maj :t skall få bestämma
de grunder, efter vilka hjälpen skall utgå. Det vanliga och det riktigaste
är väl emellertid, skulle jag tro, att riksdagen först prövar grunderna
och sedan ger Kungl. Maj :t en fullmakt att handla efter dessa av riksdagen
prövade grunder.

Nu är detta ingen fråga av större ekonomisk räckvidd, och då det säkerligen
är mycket välbehövligt att denna hjälp ges, har jag icke velat yrka någonting
annat än vad utskottet kommit till. Jag har här endast velat deklarera, att
min reservation innebär, att jag inom utskottet intagit den ståndpunkten att
utskottet bort nöja sig med att förorda en utredning beträffande hela detta
spörsmål.

Jag har, som sagt, herr talman, i detta sammanhang intet yrkande.

I detta anförande instämde herr Carlsson, Olof.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 45, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 13 och 14 §§ lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å radiologiskt
arbete m. m., dels ock en i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 38, i anledning av väckt Örn obligatmotion
angående anordnande av obligatorisk undervisning för landsbygdens risk underungdom
vid lantmannaskolor, lantbruksskolor, lanthushållsskolor och folkhög- i^dsbygdens
skolor. ungdom.

I en inom andra kamaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 427, av herr Andersson i Dunker m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit begära en skyndsam utredning angående behovet,
kostnaderna och sättet för anordnande av obligatorisk undervisning för landsbygdens
ungdom vid lantmannaskolor, lantbruksskolor, lanthushållsskolor och
folkhögskolor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet hemställt, att motionen II:

427, i den mån den icke kunde anses besvarad med vad utskottet i utlåtandet
anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Ström: Herr talman! Här föreligger den första av fyra motioner i rad,
som röra landsbygdens ungdom och arbetare, vilka motioner alla blivit av
jordbruksutskottet avstyrkta, somliga under hänvisning till att det pågår utredning
_säkerligen någon långt utdragen sådan, vars resultat kanske kom mer

att framläggas i ett annat århundrade — andra under hänvisning till att
man inte finner de föreslagna åtgärderna gagneliga.

Det är ganska märkligt hur förändrade Sveriges bönder blivit och hur besynnerligt
de uppträda i sitt eget utskott. Saker som inte ha annat än efemär
betydelse tillstyrkas, i synnerhet när det är fråga örn att det kan ge någon
tillfällig penning. Materialismen har fått en väldig utbredning bland en hel
del av våra lagstiftare, som äro bonderepresentanter. Men när det kommer
verkligt betydelsefulla förslag, som gå på djupet, går man ofta emot dem.

Herr Näslund och många andra representanter här för bönderna, som väckt
betydelsefulla motioner, lia mer än en gång fått pröva på detta.

Här föreligga nu några enligt mitt förmenande alldeles utomordentligt viktiga
motioner, och med herr talmannens begivande kanske jag — för att inte
behöva begära ordet vid mer än ett tillfälle — kan få beröra även ett par av
dem som behandlas i följande utskottsutlåtanden.

I den första motionen föreslås anordnande av obligatorisk undervisning för
landsbygdens ungdom vid lantmannaskolor, lantbruksskolor, lanthushållsskolor
och folkhögskolor. Kan en sådan åtgärd vara någonting annat än något
synnerligen nyttigt och för landet och för jordbruket i allra högsta grad gagncligt?
Motionerna örn inrättande av bonde- och smabrukarskolor avstyrker utskottet
med en så absurd motivering, som att det skulle vara att åstadkomma
klasskillnader inom jordbrukarungdomen. Det är förfärligt vad klassynpunkterna,
som vi trodde demokratien skulle avskaffa, ständigt och jämt sticka upp
sina drakhuvuden. Alla de orättvisor som existerat i dessa avseenden har ju demokratien
haft möjlighet att undanröja just genom sådana åtgärder som här
föreslås, ty kunskap avskaffar i mycket stor utsträckning klassgränserna.

Detta att det skulle bli en obligatorisk undervisning och inte bara en frivillig
komma att medföra, att även de fattiga böndernas unga söner och döttrar
finge vara med och inte hara de förmögnares, ty med den tänkta reformen blir

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Om obligatorisk undervisning för landsbygdens ungdom. (Forts.)
det det allmännas plikt och skyldighet att ekonomiskt bisträcka dessa fattiga.
Ben obligatoriska undervisningen måste bli en-väg till klasskillnadernas utjämnande.
Det är alltså motsatsen till vad utskottet här säger. Örn man vill
åstadkomma någonting för landsbygdens ungdom, skall man just gå denna väg.
Det skulle få en stor betydelse för hela vårt lands kultur, örn vi kunde få
en obligatorisk undervisning för landsbygdens ungdom i våra folkhögskolor!
Det är någonting helt annat än att bara lita till att de som lia råd gå°i dessa
skolor jämte en och annan fattig, som far stipendium — vi veta hur förfärligt
snåla vi äro med stipendier när det gäller landsbygden och dess befolkning.
Kunna vi införa en sådan obligatorisk undervisning, ha vi kommit in på en
väg, som skulle kunna leda till verkligt effektiva resultat. Men jordbruksutskottet,
som man tycker borde övervaka dessa intressen, går emot förslaget.
Jag. tycker det är mycket ledsamt, att utskottet har en så obetydlig och kort
motivering för ett avstyrkande av så goda uppslag.

Herr talman! Vad nu sagts gäller även frågan örn inrättande av bonde- och
Varför, mina herrar, skulle man inte kunna pröva denna
väg. Detta är ju någonting som rör själva hjärtat i vår landsbygds framtid.
De sorn. väckt dessa motioner äro ju bonderepresentanter, som säkerligen väl
känna till förhållandena. På samma sätt har man avstyrkt förslaget örn kurser
i byggnadssnickare och smidesarbete för jordbrukare och andra landsbygdens
yrkesmän, varom väckts två motioner. Utskottet hänvisar till att det pågår utredningar
örn denna sak. Skulle utskottet emellertid inte här i stället för endast
ett enkelt och kortfattat avvisande ha kunnat understryka vikten av åtgärder
i denna riktning för att dels påskynda utredningens arbete och dels få
frågan ställd i en belysning, som vore av pådrivande natur för utredningen och
dess män? Jag vill inte säga, att man inte skulle ha kunnat peka på denna
utredmng. men jag tycker, att motiveringen är alldeles för dålig, alldeles för
tarn och alldeles för nonchalant, när det gäller motioner av så stor betydelse.
Då säger man, att riksdagen redan skrivit om detta. Ja, det är riktigt, men vi
veta av erfarenhet hur många skrivelser, som riksdagen beslutat, som dels
icke föranlett något åtgörande, dels icke handlagts med den skyndsamhet som
hade varit erforderlig.

Jag följer, fastän jag är representant för Stockholm, med ett utomordentligt
intresse J. U. F :s verksamhet, och jag anser, att denna jordbrukarnas ungdomsförbunds
verksamhet är någonting så storstilat, att det kan inspirera även
en gammal representant på stockholmsbänken för jordbruket och vad därmed
sammanhänger. Jag tror, att vi böra taga oss an jordbrukarungdomen; det
finns olika grupper av sådan ungdom. Vi böra göra allt, som kan åstadkomma
en verklig entusiasm för jordbruket och dess olika verksamhetsgrenar. Det
kan bland annat ske genom anslag till jordbrukarnas ungdomsorganisationer.
Det förvånar mig, att inte jordbrukarrepresentanterna begärt mycket stora
anslag exempelvis till J. U. F. Jag har förgäves varje år letat efter motioner
från den samlade jordbrukarrepresentationen i riksdagen, som begärde ordentlig
hjälp till denna storartade verksamhet. En av vägarna till att jämsides med

denna verksamhet åstadkomma intresse för vårt lands jordbruk _ som trots

att Sverige är på väg att bli ett övervägande industriland i alla fall är och
mäste förbli en av våra allra främsta och viktigaste näringsgrenar och dessutom
är någonting som kommer att hålla folkhälsan vid makt — är att åt jordbruket
skapa en verklig, fullt berättigad strålglans. Ty det är jordbruket värt.
Det vinner man inte genom att bara votera anslag till alla möjliga materiella
värden på området. Jämsides med beviljandet av de summor, som erfordras
för praktiska och materiella behov, måste det skapas en levande ideell känsla
hos hela folket för jordbruket och för dess binäringar. Därför äro alla sådana

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Om obligatorisk undervisning för landsbygdens ungdom. (Forts.)
förslag som de föreliggande att hälsa med den allra största tillfredsställelse,
och jag beklagar, herr talman, att inte utskottet i en mera positiv anda och
med större uppmärksamhet ägnat sitt intresse åt dessa motioner. Dessa fyra
motioner anser jag vara några av de allra viktigaste motioner, som väckts vid
årets riksdag på detta område.

Herr Näslund: Herr talman! Det var fruktansvärda förebråelser den föregående
ärade talaren riktade mot jordbrukets representanter i utskottet. Jag
finner inte anledning att i någon större utsträckning ingå på svaromål beträffande
dessa. Herr Ström började sitt anförande med att konstatera, att
bönderna och böndernas representanter numera undergått en förvandling och
blivit så materialistiska att de knappast intresserade sig för någonting annat
än att votera pengar, och det kunde inte räcka, utan man var tvungen att
skapa ideella förutsättningar för att människorna skola ägna sig åt jordbruk
och vad därtill hörer. Jag ber att helt blygsamt få uttala en liten stilla undran,
om inte även herr Ström har undergått en inte obetydlig förändring, men i
motsatt riktning. Han har tydligen helt och hållet kommit över i idéernas värld,
och där är det vackert och trevligt och roligt. Jag är inte alls främmande för
de känslostämningarna, men det är tyvärr på det sättet, att man inte bara lever
på idealism och ideella känslor; det måste nog även vara ett reellt ekonomiskt
underlag för vår tillvaro och livsföring.

Jag skall efter denna korta inledning endast be att få fästa uppmärksamheten
på att när de hörda myndigheterna avstyrkt den föreliggande motionen,
är det inte på grund av att undervisning för landsbygdens ungdom är obehövlig

— den behöver tvärtom utvidgas i ännu större utsträckning — utan man vänder
sig endast mot den obligatoriska undervisningen. Jag tror i olikhet mot herr
Ström, att vi skulle komma ett gott stycke på väg emot det mål, som både
herr Ström och jag och även jordbruksutskottet eftersträva, nämligen förbättrade
undervisningsmöjligheter för landsbygdens ungdom, om vi endast finge
undervisningsanstalternas antal ökat i sådan utsträckning, att inte elever, som
sökt in vid dylika skolor, skola behöva avvisas på grund av platsbrist. Låt
oss först komma överens örn, herr Ström, att vi skola hjälpas åt att votera fram
tillräckligt med pengar till att bygga ut undervisningsanstalterna så att de
kunna taga emot den ungdom, som anmäler sig. När vi på detta sätt tagit hand
örn all den landsbygdsungdom. som frivilligt vill utbilda sig, kunna vi börja
diskutera ett tvångsförfarande — en obligatorisk undervisning, men så länge
vi på grund av brist på medel inte kunna bygga tillräckligt med undervisningsanstalter
och även måste vara synnerligen återhållsamma i fråga örn stipendier,
kunna vi inte diskutera denna fråga. Tillströmningen till dessa skolor
är redan, som herr Ström kati se av utskottets redovisning på s. 7 i utlåtandet,
så stor, att hundratals inträdessökande årligen måste avvisas. Vi skulle således
vara ett gott stycke på väg mot målet, om vi kunde sörja för att det bleve
tillräckliga anslag för utbyggnad av skolorna och även höjda stipendier.

Jag skall, herr talman, inte närmare utveckla dessa synpunkter, utan jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ström: Herr talman! Jag vill endast säga till min ärade vän herr
Näslund, att jag har den uppfattningen, att örn vi genomföra en obligatorisk
undervisning ankommer det på staten att skapa lokaler för undervisningen. Då
vi för hundra år sedan genomförde den obligatoriska folkskoleundervisningen

— icke utan motstånd -— kom man dock inte med detta argument, att det inte
fanns lokaler oell att man därför måste gå fram på frivillighetens väg. Nej, man
genomförde principen örn obligatorisk undervisning, och så måste stat och

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Orri obligatorisk undervisning för landsbygdens ungdom. (Forts.)
kommuner bygga skolor. Det är den vägen man bör gå, ty annars anslår riksdagen
bara medel till mindre nyttiga ting än dessa. Här har riksdagen beviljat
många miljoner kronor för en sådan byggnad som det nya kanslihuset, som
var fullkomligt onödig och som vi när kriget är slut och allt återgår till normala
förhållanden inte komma att ha något oundgängligt bruk för, örn vi verkligen
vilja vara sparsamma i förvaltningen i fråga örn kommissioner, tjänstemän och
byråkrati. Men riksdagen beviljar inte pengar till absolut nödvändiga skolor
såväl på landsbygden som i städerna. Det är ofattbart att herr Näslund kan
stiga upp och säga, att det inte finns pengar. Så som vi slösat med pengar när
det gällt ämbetsbyggnader av alla de slag under dessa fem, sex år, är det sannerligen
inte möjligt annat än att vi också lia råd att bygga skolor både i
städer och på landsbygd. — Detta argument kan således icke vara något skäl
varför man inte skulle kunna gå med på motionens yrkande.

Jag framställer emellertid, herr talman, här icke något yrkande, ty örn
motionärerna själva ansett sig kunna vara nöjda med det lilla de fått och om
utskottet, som representerar jordbruket, också nöjer sig med att man avspisar
sådana sunda och förnuftiga tankar som dessa med att hänvisa till utredningar
som pågå, kan man ju inte gärna gå emot utskottet. Man får bara hoppas,
att utskottet till en annan gång, om liknande motioner väckas, skall ha kommit
på andra och bättre tankar. I det hoppet får man leva, och jag tror, att denna
fråga är så betydelsefull, att den kommer igen i form av nya framställningar,
vilka jag vill hoppas jordbruksutskottet då tillmötesgår.

Herr Tjällgren: Herr talman! Vice ordföranden på jordbruksutskottets
andra avdelning har ju redan i huvudsak framlagt de skäl, som för utskottet
varit _ avgörande vid dess ställningstagande till den föreliggande motionen,
men jag har i alla fall begärt ordet för att göra ett litet tillägg till vad herr
Näslund anfört.

Jag vill då först säga till herr Ström, att ingen skulle önska mer än jag, att
det bleve möjligt för all den ungdom, som ämnar ge sig in på jordbrukets arbetsfält,
såväl den manliga som den kvinnliga, att få gå igenom lantmannarespektive
lanthushållsskola, men det möter praktiska svårigheter att så att
säga på lagstiftningens väg införa ett tvång i detta avseende. Jag tror icke det
vore lyckligt, och jag tror inte heller, att denna ungdom ute i bygderna skulle
tacka oss för en sådan tvångslagstiftning.

Jag vill sedan påpeka, att utskottet remitterat denna motion till lantbruksstyrelsen,
som inte ansett skäl föreligga att igångsätta den utredning, som är
föreslagen i motionen. Vidare har även skolöverstyrelsen avstyrkt motionen,
likaså överstyrelsen för yrkesutbildning och Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund.

_ Jag tycker det är glädjande, att herr Ström numera — åtminstone har han
visat det under denna riksdag — är så varmt intresserad för jordbruksfrågor
och därmed sammanhängande spörsmål, men jag skulle nog önska, att herr
Ström, när han framlägger sina synpunkter i dylika frågor, inte vore så verklighetsfrämmande
som han ändå tycks vara på dessa områden. Jag tror nämligen
inte, som jag nyss antydde, att det skulle vara lyckligt att införa en
tvångsbestämmelse för landsbygdsungdomen att genomgå dessa skolor. Det är
ju möjligt, att vi jordbrukare blivit litet besynnerliga på den sista tiden, såsom
herr Ström ansåg, men jag vill ifrågasätta, örn det inte finns även andra personer,
som blivit något förändrade på den allra sista tiden.

Herr Ström: Herr talman! Jag vill inte alls förneka, att jag ej är så insatt
i dessa saker som jag skulle önska, men jag stödjer mig härdelvis på uppfatt -

Onsdagen den 16 maj 1946.

Nr 21.

Örn obligatorisk undervisning för landsbygdens ungdom, (forts.)
ningen hos de framstående lantbrukare i denna riksdag, som väckt den motion,
varmed vi nu närmast sysselsätta oss, nämligen herr Andersson i Dunker m. fl.
Man mäste medge att de lantbrukare, som sta för motionen, äro gamla erfarna
män, och jag antar att herr Tjällgren icke örn dessa sina yrkesbröder vill säga,
att de ej begripa ett dugg av vad de skriva örn och äro alldeles okunniga i
dessa stycken. Skulle motioner och förslag fran bonderepresentanternas sida
verkligen ha så dåligt underlag, som herr Tjällgren här tydligen vill göra gällande,
vore det ju anledning för kamrarna att i regel ställa sig mycket tveksamma
gent emot dem.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 39, i anledning av väcktaOm^mM
motioner örn inrättande av bonde- och småbrukarskolor. småbmkar I

två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:20 av herr Andersson, Alfred, och herr Hallagård samt
II: 24 av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl., hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville göra framställning örn att

dels 1 och 3 §§ stadgan den 21 juni 1940 (nr 724) för statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalter måtte få nedan angivna lydelse:

1 §•

De lantbruksundervisningsanstalter, som avses i denna stadga, äro med statsmedel
understödda lantmannaskolor, bonde- och småbrukarskolor, lantbruksskolor
och lanthushållsskolor.

3 §.

Bonde- och småbrukarskola har att meddela kunskap i grunderna för
lanthushållningens utövande särskilt med hänsyn tagen till förhållandena
vid medelstora och mindre brukningsdelar. Den skall ävenledes utöver vad
örn lantmannaskolor i 7 § sägs meddela undervisning i historia, litteratur,
geografi och nationalekonomi samt i sang och gymnastik. Timantalet för. de
olika läroämnena skall fördelas sa, att mesta tiden ansins till undervisning
i lantbruks ämnen, så att skolans karaktär av huvudsakligen yrkesskola upprätthåll
es

Vid en sådan skola skall hållas en vinterkurs örn minst 125 arbetsdagar
samt, örn så lämpligen kan ske, en fortsättningskurs örn minst 110 arbetsdagar.
Varje elev bör erhålla omkring 7 timmars teoretisk undervisning dagligen.

Flör bonde- och småbrukarskola skall i övrigt gälla vad i Kungl. Maj ftsi
kungörelse nr 724 av den 26 juli 1940 samt i nr 807 av ar 1942 stadgas angående
lantmannaskolor och statsbidrag till sådan skola.

dels ock 1 § kungörelsen den 5 september 1942 (nr 807)^ angående statsbidrag
till lantbruksundervisningsanstalter m. m. måtte erhålla följande lydelse
i

Till lantmannaskola, bonde- och småbrukarskola, lantbruksskola -o. s. v.-----driftkostnader.

Till bonde- och småbrukarskola skall utgå statsbidrag till lärarlöner, driftbidrag,
elevstipendier, anskaffande av byggnader och skoljordbruk in. m.
efter samma grunder som till lantmannaskola.

60 Nr 21. Onsdagen den 16 maj 1945.

Om inrättande av bonde- och småbrukar skolor. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:20 och 11:24 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av, utom annan, herr Alfred Andersson, som dock
ej antytt sin mening.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande har jag
fogat en blank reservation, detta givetvis i anledning av det negativa ställningstagande
från utskottets sida, som här föreligger. Den fråga, det nu
galler, förtjänar enligt min mening en bättre behandling än den, utskottet i
detta utlåtande kostat på densamma. Jag skall gärna medge, att motionen
kunde lia sett ut på ett annat sätt och varit mera klarläggande och uttömmande.
Iröts ärendets läge skall jag därför tillåta mig att här i kammaren med några
fa ord utveckla min syn på frågan och hur jag tänkt mig denna skolform.

Detta ärende har varit remitterat till lantbruksstyrelsen och till Sveriges
agronom- och lantbrukslärareförbund. Dessa båda instanser ha avstyrkt motionen
under motivering att något behov av en skolform som den ifrågasatta
ej föreligger, men samtidigt ha de mycket starkt understrukit önskemålet örn
utökning av de nuvarande lantbruksskolorna och förmenat att detta, örn det
en gång sker, skulle vara till fyllest.

. Ilar en annan, mening härvidlag. Jag tror att det i en ganska snar framlid
skall visa sig, såvida statsmakterna också i fortsättningen ådagalägga sitt
intresse flir landsbygdens ungdom genom ökade stipendier, att de nuvarande
skolorna icke komma att räcka till, även örn man utbygger dem. Det är för
närvarande bara en mycket liten procent av landsbygdens ungdom, som kan
bil i tillfälle att besöka dessa läroanstalter. Därför menar jag — och säkerligen
också mina medmotionärer, trots att motionen ej säger ut det — att man
åtminstone som ett försök borde bygga upp en och annan skola av den typ, som
vi här ha pekat på.

Jag tror att den, skulle få en mycket stor uppgift att fylla inom den lägre
lantbruksundervisningen. Jag förutsätter nämligen att vid dessa skolor skulle
finnas ett skoljordbruk av den storleksordning och bärighet, som vi numera allmänt
gå in för att skapa fram, nämligen familjejordbruk. Det viktigaste i
undervisningen, vid dessa skolor borde enligt min mening vara den rent praktiska
sidan. Vid dessa skoljordbruk gäller det att lägga undervisningen på
sadant sätt, att föreståndare och lärare skola kunna säga till de elever, som
gå ut därifrån, ungefär så: »När ni en gång själva få ett jordbruk och den
ekonomiska sidan vid starten inte är alltför usel, ha ni alldeles säkert goda förutsättningar
att lyckas, örn ni sköta era jordbruk så som ni ha fått lära här
på skolan.»

o Jag önskar alltså, att undervisningen vid dessa skoljordbruk skall ske efter
sådana, principer, att jordbruken bli ekonomiskt bäriga. Här bär det brustit.
och, brister nog fortfarande, vid våra nuvarande lantbruksskolor. Jag har i
varje fall varit i tillfälle att beträffande en skola kunna konstatera, att det
gjorts missgrepp av sådant slag att eleverna i viss mån blivit lurade. När de
gingo ut från denna, skola trodde de sig nämligen kunna sköta sina egna lantbruk
efter de teoretiska linjer, som där uppdragits, men det visade sig att den
saken inte gick, utan tre eller fyra av dem blevo konkursmässiga. De voro ändå
inte misslyckade, ty av dem blev det sedermera utmärkt goda vägarbetare.
Men det är ju inte sådana resultat vi syfta till med vår skolundervisning på
lantbrukets, område, utan meningen är givetvis att ge ungdomen en utbildning
som kan bli till verklig nytta för framtiden.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Om inrättande av bonde- och småbrukar skolor. (Forts.)

Nu har ju frågan fallit, men jag förmodar, att den fallit framåt. Utan tvivel
kommer den ganska snart igen, ty den är av stor betydelse. En motion får då
kanske, örn det skall bli en sådan, läggas upp på ett annat sätt än denna, för
att man skall kunna vinna jordbruksutskottet för en mera positiv inställning
än som här bar kommit till synes.

Till slut måste jag säga ett par ord örn ett uttalande, som gjorts av agronom-
och lantbrukslärareförbundet och som enligt min mening är fullständigt
omotiverat. Man har nämligen sagt att en skoltyp som den, motionärerna yrkat
på, skulle åstadkomma en klassskillnad bland landsbygdens ungdom. Detta
är ju ett antagande, som är fullständigt omotiverat, och det kan icke bli någonting
annat. Jag tror att man skulle ha gjort både landsbygdens ungdom och
den sak, det här gäller, en större tjänst med att inte ha sagt detta..

Med dessa ord, herr talman, har jag i korthet velat belysa min inställning
till denna fråga. Jag har intet yrkande.

Herr Näslund: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av väckt motion angående anordnande av kurser i byggnadssnickeri
och smidesarbeten för jordbrukare;

nr 41, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för tillgodoseende
av jordbrukets behov av yrkesmän;

nr 42'', i anledning av väckt motion angående revision av gällande jaktlag
och jaktstadga;

nr 43, i anledning av väckta motioner örn åtgärder i syfte att bereda ersättning
till ägare av tamdjur för skador, sorn förorsakats av varg och järv;

nr 44, i anledning av väckt motion angående utredning örn förekommande
älgskador å växande skog m. m.;

nr 45, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i jaktstadgan
m. m. ;

nr 46, i anledning av väckta motioner angående utredning av fiskerinäringens
efterkrigsproblem m. m.; samt

nr 47, i anledning av väckt motion angående ändring i gällande bestämmelser
örn förvaltningen av statens arrendeegnahem.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 48, i anledning av väckt Om (lifferenmotion
angående införande av differentierade tillägg till de statliga bidragen**6™* tillägg
för grundforbattnng. förbättrings I

en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion, bidrag m. m.
nr 432, av herr Pettersson i Hosta m. fl., hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville göra framställning örn införande av differentierade
tillägg till de statliga bidragen för grundförbättring m. m., som kunde
vara av betydelse för komplettering av ofullständiga jordbruk, varigenom
småbrukarnas möjligheter att komplettera k sina jordbruk skulle verksamt
främjas.

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Örn differentierade tillägg till grund förbättring sbidrag rn. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Enligt vad som framgår av utredningen i ärendet är frågan örn vilka riktlinjer
den statliga jordbrukspolitiken i fortsättningen skall följa samt det
därmed sammanhängande problemet örn vad som bör vidtagas för att förvandla
de nuvarande ofullständiga jordbruken till ekonomiskt bärkraftiga
brukningsenheter föremål för överväganden inom 1942 års jordbrukskommitté.
. Innan förslag i dessa avseenden framlagts av kommittén, synes icke
lämpligt att vidtaga sådana åtgärder som föreslås i motionen.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet, att motionen 11:432
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Då den motion, som jordbruksutskottet i
förevarande utlåtande föreslår icke må föranleda någon riksdagens åtgärd, är
av ett mycket stort allmänt intresse, skall jag be att nu få säga några ord och
även att få göra ett yrkande.

Motionärernas avsikt med denna motion torde främst vara den att fästa
statsmakternas uppmärksamhet på att det förefinnes möjlighet att komplettera
de ofullständiga jordbruken genom att utöka dessa jordbruk inom de egna
gränserna. Vi ha ju som bekant ända sedan slutet av 1920-talet årligen beviljat
understöd till sådan komplettering, och denna stödform har visat sig
vara utomordentligt lämplig. Denna sak ligger mig särskilt varmt örn hjärtat,
därför att jag i nära 20 år arbetat på just detta område. Inom det hushållningssällskap,
i vars tjänst jag varit, har bedrivits en intensiv sådan kompletteringsverksamhet,
och så har skett även inom andra hushållningssällskap här
i riket,

Från alla håll och kanter talar man nu örn komplettering av de ofullständiga
jordbruken. Utan minsta tvivel är detta också ett stort problem. Men att
döma av olika tecken, t. ex. uttalanden från ledamöter av 1942 års jordbrukskommitté,
vill man ej tillmäta möjligheten till komplettering av jordbruken
inom de befintliga gränserna den betydelse, som den onekligen har. Ty örn
man ville inse och vore överens örn betydelsen av denna verksamhet, skulle
naturligtvis den första konsekvensen därav vara, att man kraftigt understödde
den. Men det gör man inte.

Just detta säges också av lantbruksstyrelsen i dess yttrande över den förevarande
motionen. Det heter där:

»Lantbruksstyrelsen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att
medelstillgången för ifrågavarande förbättringsarbeten redan med nuvarande
grunder är otillräcklig. Därigenom komma många bidragstagare icke i åtnjutande
ens av den bidragsprocent, som enligt gällande bestämmelser skulle
kunna utgå, örn medel funnes att tillgå. Innan bidragsvillkoren differentieras,
synes därför mera angeläget, att medelsanvisningen höjes till att motsvara
de med tillämpning av nuvarande bidragsgrunder erforderliga bidragsbeloppen.
»

Detta kan ju inte förnekas, utan är sant och riktigt. Och jag vill gärna
säga att den differentiering av bidragen, som i motionen föreslås, inte för mig
är det allra viktigaste. Men motionärerna önska och föreslå ju också en utredning
av dessa grundförbättringars betydelse i allmänhet för kompletteringen
av ofullständiga jordbruk, och det är sålunda inte bara differentieringen av
bidragen som för dem utgör föremål för uppmärksamhet.

Den föreslagna differentieringen innebär, att småbrukaren skulle få en
högre bidragsprocent än brukare av större enheter. Med en åkerareal av upp
till 5 hektar skulle bidragsprocenten enligt motionen vara 80, med en areal
av mellan 5 och 10 hektar 70 och med mellan 10 och 15 hektar 60.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Om differentierade tillägg till grund/örbättringsbidiag m. m. (Forts.)
Men även om man gange in för en sådan differentiering, skulle en allman
översyn av bestämmelserna för dessa bidrags utgående behövas. 1 dessa bestämmelser
stadgas nämligen ej blott en viss högsta bidragsprocent, utan också
en maximikostnad, varöver bidrag icke få beviljas, och denna gräns ar överlag
ganska lågt satt, i all synnerhet örn nian tar hänsyn till nuvarande arbetskostnader
och penningvärde. Det var vid 1939 års riksdag maximibeloppen
fastställdes. Maximikostnaden för odling är t. ex. 400 kronor per hektar, och
vi förstå nog litet var, som känna till arbetskostnader och den arbetsprestation
det innebär att odla, att man inte kommer långt med en summa av 400
kronor per hektar, även örn det gäller jämförelsevis lättodlad mark. Under
alla dessa år har man därför icke nått upp till den tillatna bidragsprocenten;
maximikostnaden har blivit bestämmande för bidragets storlek. Därtill kommer,
att medelstillgången varit för knapp, så att dessa regler ända ej haft
någon egentlig betydelse. Men örn man i något särskilt ömmande fall velat
ge så mycket som varit möjligt, har man icke kunnat komma utöver detta
maximibelopp av 400 kronor per hektar. För närvarande blir detta i stort sett
icke mer än halva kostnaden. Detta maximibelopp borde alltså höjas.

I fråga örn stenröjning är maximibeloppet satt till 350 kronor per hektar,
dock utgörande högst 60 procent av kostnaden. Gäller det en stenbunden aker,
kommer nian inte heller långt med 350 kronor i bidrag per hektar Det beloppet
är för lågt satt. Likadant är det i fråga örn betes förbättringsbidraget som
är maximerat till 250 kronor per hektar. Det motsvarar inte pa något satt den
nuvarande kostnaden för att iordningställa ett hektar betesmark eller förvandla
ett hektar hag- eller skogsmark till kulturbete.

Dessa bestämmelser behöva alltså överses, och det vore derför lämpligt med
en utredning av alla de omständigheter, som äro förknippade med bidragsgivningen.
Detta syfta också motionärerna på sätt och vis till att åstadkomma.

Men så skulle jag kanske något beröra den invändning, vilken såsom vi alla
känna till reses häremot, i det att man anser, att vi inte behova odla
mera mark här i landet. Man konstaterar att det blir ett overskott pa livsmedel
i vårt land, och då är det som örn allt intresse för denna komplettermgsverksamhet
faller bort. Jag kan inte, och är inte heller beredd att nu ga. m
på hela detta frågekomplex, vartill vi säkerligen manga gånger ia anledning
att återkomma. Jag kail bara säga att jag tror, att vi ännu har långt kvar
innan vår livsmedelstillgång är så säkrad, att vi ej kunna eller bora lofia det
råd, som man i så många år har följt i Danmark och som formulerades av
Dalgas när de jylländska hedarna uppodlades: »Det är en stor gärning, en
fosterländsk gärning, att få två strån att växa, där tidigare har växt ett »
Jag tror att vi ännu befinna oss i ett sådant läge, att det ar önskvärt att ia,
två strån att växa, där tidigare har växt ett, sålunda att få vår livsmedelsproduktion
utökad. ,

Det hänger bara på om vi i fortsättningen vilja följa den regel, som vi nu
några år varit tvingade att iakttaga, nämligen att för vår försörjning i huvudsak
hålla oss till och utnyttja vad den svenska .jorden lian ge oss. Oili vi vilja
följa den principen, är jag övertygad därom att liär är runi tor en betydligt
utökad jordbruksproduktion. Vi behöva då icke säga nej till de män, som töreträda
något av det enligt min mening bästa i vårt folks tradition, nämligen de
som äro gripna av vad som skulle kunna kallas odlingsivern, de, sorn. odla jord
eller bryta sten av en inre kallelse — lat oss gärna kalla det för drift — och
utan att i förväg kalkylera över vinstmöjligheterna eller örn arbetet skall be ^

Jagliar träffat otaligt många sådana män under min verksamhet, (»eli det är
för mig stora och sköna minnen. Jag kail aldrig tro. att det skulle förhålla sig

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

„ differentierade tillägg till grundf örbätlrings b idrag m. m. (Forts.)
sa, att dessa män äro ute i fel ärende; ännu behöva vi odla mera jord till vår
svenska folkstam och utöka vår kulturs'' vinningar. Jag tror inte på såsom en
linje för vårt folks utveckling under den tid, som kommer, att vi skola kalla
tillbaka dem som bo i vår kulturs utkanter, för att komma in i centrum och
där leva ett bekvämare liv. Jag tror att vi skola vara tacksamma för att ute i
peru enen lia dessa män och kvinnor, som bryta mark och odla jord och äta sitt
brod i sitt anletes svett och som bo, där kanske större delen av vårt folk icke
angre vill bo, och nöja sig med villkor, som huvudparten av vårt folk icke i
nuvarade tid vill godtaga. Jag tror inte vi ha anledning att ropa på deni och
t;a“a^dem tillbaka. Låt dem i stället hållas, och låt dem utföra sin gärning.

.. . i3,^ oss understödja dem i den mån vi kunna. Vi behöva icke låta dessa

människor arbeta under samma förhållanden som våra fäder, som voro nödsakade
att odla jord för att kunna leva och som icke hade andra bakom sig,
som kunde ge dem understöd. Vi kunna ge vårt stöd åt dem, som alltjämt
genom sitt arbete utvidga den odlade svenska jordens omfattning och utbreda
var kultur. Vi kunna säga till dem: »Fortsätt med ert mödosamma och tunga
arbete. Ni ta kanske inte själva betalt för det, medan ni leva, men ni öka
det svenska rikets värde. Vi skola hjälpa er, så att ni få en slant för detta
arbete.» La skola, vi inte heller vara alltför njugga med den slanten, utan ge
den rikligt. Jag tror att detta vore en klok politik.

När det gäller dessa ofullständiga jordbruk, som de flesta av dessa brukningsdelar
kallas, skola vi inte glömma det oerhörda värde som ligger i att
byggnader i alla fall där finnas uppförda. Dessa voro kanske inte så dyra
nar de en gang byggdes, men de lia stigit i värde allteftersom byggnadskostnaderna
ökats. Ett sådant ställe är också ett hem med en kanske mångårig
tradition; det finns en väg till hemmet och en bygd, i vilken detta hem är
en del. Aven örn det ligger litet otillgängligt och kanhända avlägset, är det
dock inlemmat i en bygd, som tar skada av att det hemmet kommer bort.

. n „ e..är att dessa hem komma att avfolkas, ty strömmen av unga där ifrån

ar ju stor. Jag har en känsla av att det kanske inte blir möjligt att i
framtiden halla dessa manga hem bebodda av odlare i full utsträckning. Men
jag tror att det är mycket oklokt av oss och av statsmakterna att försöka positivt
medverka till att dessa hem komma bort. I så stor utsträckning som det
ar möjligt böra vi i stället se till att dessa odlare kunna fortsätta att leva och
verka och utoka sm akerareal och därmed sina möjligheter att livnära sio- på
den plats, dar de bo. 1

• ?fnT komplettering av de ofullständiga jordbruken inom de gränser, dessa
jordbruk nu ha, är .enligt mm mening — och jag tror att den uppfattningen
(felas av ganska manga — en av kungsvägarna för att komma dessa människor
till hjälp och avveckla det missförhållande, som vi kalla för ofullständiga
jordbruk. Jag mellar därför att vi i detta hänseende inte behöva
vanta pa 1942 ars jordbruksutrednings betänkande. Riksdagen borde kunna
saga ett ord till förman för dessa människor och till fromma för denna verk 19?0-talet°m

rCdan ^ gamma1, eftersom den bedrivits ända sedan slutet av

. Hillis har verksamheten varit ganska obetydlig, men nu är tiden inne då
vi kunna ga till en mera aktiv hjälp på området. Efterkrigstidens problem
dyka upp, och dessa småjordbruk kunna vara en ofantligt nyttig reserv för
riket når smabrukarsönerna i stora skaror komma hem från beredskapen
och kanske inte fa arbete pa annat håll. Då kunna de gå hemma och hjälpa
får och mor och da birn det kanske arbetskraft över för att förvandla en hage
till. kulturbete eller gora en aker stenfri och på olika sätt förbättra arrondermgen.
I sådana fall bor det finnas möjlighet att ge ett sådant understöd

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Örn differentierade tillägg till grundförbättringsbidrag m. m. (Forts.)
till dessa arbeten, att de unga männen kunna få åtminstone en liten timpenning-,
när de gå hemma och göra dessa arbeten. Det kan stunda sådana tider,
att det blir lämpligt ali ha en del unga män arbetande hemma på detta sätt
vid sina föräldrars småbruk, och behovet kan komma på hastigt. Därför
tycker jag, att vi på denna punkt inte skola invänta 1942 års jordbrukskommittés
förslag, vilket vi säkerligen inte kunna få till behandling ens nästa
års riksdag, utan vi skola nu fatta ett beslut. Jag skulle vara mycket glad.
om jag finge min vän Ström med på detta. Han har nu talat om den entusiasm,
som lian hyser för jordbruket, och det skulle vara roligt, örn han kunde
gripas av samma entusiasm också för arbetena vid jordbruket och vara nied
om att nu fatta ett mera positivt beslut i denna fråga än jordbruksutskottet
har föreslagit.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka på att utskottets såväl motivering
som hemställan ändras, så att utskottets utlåtande får följande lydelse:
»Enligt vad som framgår av utredningen i ärendet är frågan örn vilka riktlinjer
den statliga jordbrukspolitiken i fortsättningen skall följa samt det
därmed sammanhängande problemet om vad som bör vidtagas för att förvandla
de nuvarande ofullständiga jordbruken till ekonomiskt bärkraftiga
brukningsenlieter i viss utsträckning föremål för överväganden inom 1942 års
jordbrukskommitté. Då emellertid åtgärder av sådan art som i motionen beröras
synas kunna vara av största betydelse för det svenska bondejordbrukets
bevarande och utvecklande, synes en speciell undersökning av hithörande problem
— genom 1942 års jordbrukskommitté eller på annat sätt — vara välmotiverad.
Därvid synas i motionen framförda förslag böra beaktas.

I enlighet härmed får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motion 11:432 må i skrivelse till Kungl. Maj:!
hemställa örn utredning avseende åtgärder för bevarande och stärkande av
ofullständiga jordbruk i anslutning till i motionen angivna synpunkter.»

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag tror inte det är nödvändigt att säga
många ord med anledning av det innehållsrika och ur vissa synpunkter intressanta
anförande, sorn min vän Bror Nilsson nyss har hållit. Han har ju pläderat
för en utredning av de spörsmål, som motionären har framfört. Jag vill då hänvisa
till ett yttrande som återges på s. 16 i utskottets utlåtande och som även
herr Nilsson själv uppehöll sig vid. Motionen Ilar remitterats till 1942 års jordbrukskommitté,
och jag tar mig friheten att läsa upp några rader ur denna
kommittés yttrande. Kommittén anför: »Frågan, vilka åtgärder, som böra
vidtagas för att förvandla de nuvarande ofullständiga jordbruken till ekonomiskt
bärkraftiga brukningsenheter, sammanhänger intimt med frågan, vilka
riktlinjer den statliga jordbrukspolitiken i fortsättningen skall följa. Båda dessa
frågor äro för närvarande under utredning inom jordbrukskommittén. Det synes
icke lämpligt att man, innan statsmakterna tagit ställning till dessa frågor, skall
vidtaga en så genomgripande förändring av de nu gällande reglerna örn statliga
bidrag till grundförbättring, sorn i motionen föreslagits.»

Det är ju en gammal god praxis här i riksdagen, att örn en fråga är under
utredning, så begär nian inte ytterligare en utredning i samma fråga. Utskottet
har följt denna praxis. Nu har herr Nilsson framställt ett yrkande örn ändring
av utskottets såväl motivering som hemställan, om jag fattade det rätt. Det
är naturligtvis inte lätt ali., när man hört ett längre yrkande läsas upp, på rak
arm ta ställning till det. men jag förutsätter, att utskottets motivering och
hemställan är det bästa som kammaren kan följa här, och jag lier att få yrka
lii fall till detta förslag.

Första hammarens protokoll lOAö. Nr SI.

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Örn differentierade tillägg till grundförbätlringshidrag m. m. (Forts.)

Herr Linderot: Herr talman! Jag tänker inte ta upp någon diskussion om
de synpunkter herr Nilsson anfört här. Det utåtriktade propagandata.1, sorn han
höll rörande idealtillvaron på ödebygdsjordbruken, vill jag inte gå in på. Jag
har ingenting emot att man håller utåtriktade propagandatal i och för sig även
här i kammaren. Men jordbruksutskottet har i detta stycke liksom i andra
stycken här i dag hänvisat till 1942 års jordbrukskommitté och tröstat kammaren
med att de ärenden, som nu föreligga i form av motioner, skola återkomma,
när 1942 års jordbrukskommitté en gång blir färdig, och då detta
är sista tillfället att yttra sig om dessa hänvisningar till nämnda kommitté,
begärde jag ordet för att från talartribunen i kammaren rikta en vänlig hemställan
till 1942 års jordbrukskommitté att skynda på med arbetet. Jag menai1
inte, att kommittén har ett lätt arbete och kan bli färdig i en handvändning,
men jag anser, att vi nu snart äro i samma dilemma med jordbruksfrågorna
som exempelvis nied socialvårdsfrågorna — att allt som man vill ha fram
hänskjutes till en arbetande kommitté. Hos denna hopas ärende på ärende, och
slutligen får nian väl tillsätta en utredning för att ta reda på vad tidigare
tillsatta utredningar egentligen syssla med.

Jag hoppas alltså, att 1942 års jordbrukskommitté så snart som möjligt
framlägger åtminstone de grundläggande riktlinjerna för den statliga jordbrukspolitiken.
Såsom jag tidigare i dag i ett annat ärende har framfört, beror den
söndersplittring av ärendena, som nu försiggår, på att det inte finns någon enhetlig
plan för jordbrukspolitiken, och detta ideliga hänskjutande av nya spörsmål
till jordbruksutredningen blir ett arbete i det tomma. Örn inte jordbruksutredningen
inom rimlig tid — inte inom flera år, som herr Bror Nilsson tycktes
förutsätta såsom naturligt, utan inom åtminstone ett år — framlägger några
riktlinjer, kommer det att vara till stor skada för jordbruksnäringens utveckling
i vårt land. Var och en börjar ju märka, hurusom riksdagens egen handlingskraft
alltmera förlamas, på grund av att allting skall hänskjutas till kommittéer.

Herr talman! Då jag tog ordet, ville jag bara rikta denna lilla admonition
till jordbrukskommittén. Jag har i övrigt ingenting att invända mot utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu förevarande utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Nilsson, Bror, att kammaren
skulle godkänna ett yttrande och förslag av följande lydelse:

»Enligt---(lika med utskottet)------brukningsenheter i viss ut sträckning

föremål för överväganden inom 1942 års jordbrukskommitté. Då
emellertid åtgärder av sådan art som i motionen beröras synas kunna vara
av största betydelse för det svenska bondejordbrukets bevarande och utvecklande,
synes en speciell undersökning av hithörande problem — genom 1942
års jordbrukskommitté eller på annat sätt — vara välmotiverad. Därvid synas
i motionen framförda förslag böra beaktas.

I enlighet härmed får utskottet hemställa, att riksdagen i anledning av motion
11:432 må i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning avseende
åtgärder för bevarande och stärkande av ofullständiga jordbruk i anslutning
till i motionen angivna synpunkter.»

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 16 maj 1946.

Nr 21.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

ur 49, i anledning av vackt motion om viss ändring av gällande grunder för
statsbidrag till enskilda skogsägare för skogs dilon n gar; och

nr 50, i anledning av väckt motion örn avskrivning av viss statens fordran
hos Storängsbäckens torrläggningsföretag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, Om okad
i anledning av väckt motion örn åtgärder för ökad social allmänbildning och socMallmän
upplysningsverksamhet för kommunala förtroendemän och tjänstemän. kommunala

I detta utlåtande hade utskottet, med föranledande av en inom första karn- förtroendemän
maren väckt motion, nr 22, av herr Källman m. fl., hemställt, att första kammaren
för sin del ville besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla örn utredning rörande åtgärder för ökad social allmänbildning och upplysnings
verksamhet för kommunala förtroendemän och tjänstemän.

Herr Ström: Herr talman! Detta ärende tillhör, liksom flera av dem som
vi behandlat i dag, de viktigare av ärendena vid årets riksdag. Endast den som
ser till det som ytligt är finner denna motion och detta utskottsutlåtande vara
av mindre betydelse. Det är intressant att se, hur samtliga de sakkunniga, instanser
som yttrat sig ha understrukit vikten av denna frågas snara lösning.
dag skall citera några av de uttalanden som göras.

Sålunda säger Centralförbundet för socialt arbete bland annat: »Körande
formerna för täckande av bristerna stå flera möjligheter till buds. En förstärkning
av folkhögskolans resurser i fråga örn den socialpolitiska undervisningen
har föreslagits i en gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t från förbundet och
Svenska folkhögskolans lärarförening. En annan utväg är anordnandet ute i
kommunerna av socialpolitiska upplysningskonferenser.» Som .herrarna veta,
ha vi efter en viss strid fått igenom detta. Förbundet säger vidare, att lätttillgängliga
och lättkompletterade kommunala handböcker även äro att förorda,

I likhet med motionärerna finner centralförbundet att frågan bör närmare utredas.

Svenska landstingsförbundet har bland annat framhållit, att vad som irämst
behöves är en allmän upplysningsverksamhet från statens sida för att göra
svenska folket mera förtroget med samhällsmaskineriet och de produkter detta
avsätter. Denna synpunkt är utomordentligt viktig.

Svenska landskommunernas förbund säger följande, som alla säkerligen kunna
skriva under: »I sin verksamhet bär förbundet icke kunnat undgå att lägga
märke till det slappnande intresset för de samhälleliga angelägenheterna bland
de kommunmedlemmar, som icke direkt deltaga i det kommunala arbetet. Samma
omdöme torde kunna fällas örn dem, som tillhöra den vidare kretsen av kommunala
förtroendemän. En av anledningarna härtill torde vara den fortgående
kompliceringen av den kommunala verksamheten.» Detta är något som alla
kunnat iakttaga. Trots demokratiseringen av vårt samhälle har intresset hos
folkets breda lager för kommunal och statlig verksamhet i stor utsträckning
avtagit. Detta är ett mycket allvarligt samhällsfenomen. När till och mell de
kommunala förtroendemännen få ett sådant betyg av sina egna organ, mäste
vi söka finna- grunden till detta allvarliga missförhållande i samhället.

Svenska stadsförbundet anser det angelägnast att söka åstadkomma en upplysningsverksamhet,
som vänder sig till vidare kretsar än de kommunala förtroende-
och tjänstemännen. Detta är alldeles riktigt. Förbundet tillägger: »I
berörda avseende torde särskilt böra beaktas det förslag örn en samhällsveten -

lis

Nr 21.

Onsdagen ilen 10 maj 1945.

Örn ökad social ulhnänbHätting för kommunala förtroendemän m. fl. (Forts.)
skapligt orienterad tredje årskurs vid vissa folkhögskolor, som framställts av

socialutbildningssakkunniga oell som - - ------upptagits i en proposition (nr

153) till årets riksdag.» Rörande möjligheterna i fråga örn effektivare upplysning
beträffande^ ändringar av lagar och författningar framhåller förbundet
särskilt tanken på en utvidgning av konsulentverksamheten men framhåller det
angelägna i att man håller fast vid upplysningssynpunkten och undviker att
göra en utvidgad konsulent verksamhet till ett instrument för statlig övervakning
och direktivgivning. Detta påpekande är synnerligen viktigt. Örn nämligen
denna reform huvudsakligen skulle mynna ut i att vi få flera ämbetsmän, som
gå omkring och kontrollera allmänheten, blir resultatet, att intresset sjunker
ned till nollpunkten.. mina damer och herrar. Låt oss se till att vi få så få
tjänstemän som möjligt — och intresset hos allmänheten kommer att stiga, ty
då vaknar lusten till självverksamhet. Detta är en gammal erfarenhet. Örn vi
lasta allting på ämbetsmän, vill allmänheten själv inte göra något eller intressera
sig för något, men örn vi slippa en mängd av dessa ämbetsmän, så blir allmänheten
intresserad och hugger själv i. Detta är något sorn vi måste komma
ihåg.

Samverkande bildningsförbunden ha yttrat något, som vi böra taga mycket
noga ad notam. Förbunden tillstyrka en utredning i enlighet med motionen
men understryka önskvärdheten av att en mera omfattande upplysningsverksamhet
på detta område för den stora allmänheten kommer till stånd. Härvidlag
torde det, säga förbunden, framför allt vara bildningsorganisationerna
som skulle kunna göra mera vägande insatser än hittills, örn medel ställdes
lill deras. disposition. Detta är alldeles riktigt. Svenska folkets självverksamhet
håller på att avtyna, därför att vi fått en väldig byråkrati, sorn
skall allting bestyra. Låt i stället svenska folket få mera levande självverksamhet.
Låt oss skaffa lokaler, där svenska folket kan studera och ha
sina sammankomster, låt oss skaffa medel till att avlöna vidsynta lärare,
icke formalistiska byråkrater. Detta är mycket bättre än alla dessa konsulenter
och kontrollanter och fogdar som man är så utomordentligt intresserad
av att tillskapa på grund av den statsförgudning som allt mer gör sig gällande
i vår tid. Jag vet faktiskt inte när detta någonsin skall taga slut fast
man nyss sett hur det slutar.

Jag vill påpeka ytterligare ett par saker, herr talman, vilka icke berörts av
motionären och icke heller av utskottet. Utskottet har ju eljest kommit nied
ett positivt förslag, som jag för min del är mycket tacksam för. Jag skulle
vilja peka på en del förhållanden som jämte de redan berörda bidragit till det
tillstånd, vari vi för närvarande enligt såväl utskottet och motionen som alla
hörda organisationer befinna oss. Vad är det som bidragit till detta bedrövliga
tillstånd? Jag har sökt taga reda på detta genom ett slags privat frågeverksamhet.
Jag bär frågat en hel del arbetare och arbeterskor och folk på gatan
om just dessa förhållanden. Det skulle vara intressant örn Gallupinstitutet ville
utforma detta på en bredare basis. Jag skall redogöra för några av de svar
jag fått av personer som här lia talat av egen erfarenhet. Det har sålunda för
mig påpekats att det nutida industriella arbetets enformighet och växande robotnatur
göra människorna så utslitna och slöa, att de icke orka med att sätta sig
och studera ens Sveriges lagar och författningar. Det är endast en liten elit som
rår med detta, och man måste därtill ha en mycket god hälsa. Många ha sagt
att när de komma hem måste de genast störta sig i sina bäddar för att vila ut
ett par timmar och få litet vederkvickelse. Människorna äro utsatta för alltför
mycket jäkt, och de stå inte länge ut med en sådan foreering av arbetet. Man
har vidare påpekat för mig, att åttatimmarslagen blivit illusorisk. På vad sätt
har den blivit illusorisk? Jo, har man svarat, på grund av de väldigt stegrade

Onsdagen den 10 maj 1945.

Nr 2J.

Om ökad Hudal allmänbildning för kommunala förtroendemän m. fl. (Forts.)
skatterna och hyrorna förslå inte inkomsterna, utan man mäste söka skaffa ^sig
extra inkomster, ständigt n,ya biinkomster. När man slutat arbetet efter atta
timmar måste man börja på nied ett nytt jobb som ger ny inkomst. Detta är
en mycket allvarlig sak. Vi trodde att vi genom attatimmarslagen skulle bereda
människorna tid och krafter för studier och samhällsarbete, men utvecklingen
har blivit en helt annan. Detta är verkligen något för lagstiftarna ali
fundera över. Jag tror att vi framför allt måste se till, att hyrorna och skatterna
till varje pris nedbringas, eljest slitas människorna ut.

Jag har redan berört bristen på lokaler för allmänna ändamål och för studier.
Jag kan, herr talman, inte förstå varför inte de redan befintliga ali
männa lokalerna skulle kunna öppnas för allmänheten. Vi lia skolor, som åtminstone
inte överallt användas för dubbelläsning. Dessa skulle man kunna
taga i anspråk. Vi ha vidare en hel del tjänstelokaler, som stå tomma pa kvällarna,
Varför inte ställa dessa lokaler till förfogande för bildningsförbunden
och de vuxnas studiearbete?

Många av dem som jag frågat lia sagt: så länge vi ha så små lägenheter, är
det omöjligt att läsa hemma. När nian har ett runi och kök och familjen
kanske vill höra på radio, är det inte möjligt att sätta sig ner att studera. Vi
måste verkligen, mina damer och herrar, söka lösa bostadsproblemet, om vi skola
kunna få människorna att studera,

Man har även pekat på en sak, som jag tror att vi haft en viss erfarenhet
av, nämligen den bristande förståelsen för nya skolmetoder. Allmänheten håller
på att mista förtroendet för de nuvarande skolmetoderna och skölformeriy.i.
Man finner dem icke praktiska och icke tillräckligt grundliga, Överhuvud taget
är man kritiskt inställd till det nuvarande skolväsendet.

Så har man även framhållit — jag skall nämna det endast i förbigående — -hur omöjligt det är att förstå vad Kungl. Majit och riksdagen skriva, Man
klagar över lagskrivandet. De litterära alster som vi fabricera här i kamrarna
och utskotten äro fullkomlig kinesiska för större delen av svenska tolket.
Kungl. Majit och riksdagens lagar kunna inte i fortsättningen tå formuleras
på det sätt som hittills skott. Vi måste skriva mycket enklare, klarare, mera
kortfattat och rakt på sali. Vi måste få en helt annan form för vår lagskrivning
än den som tillämpats under de senaste 25—30 åren. Vi mäste, herr talman,
återgå till det skrivsätt som använts i grundlagarna och kanske ännu tidigare
lagar, för att allmänheten skall kunna förstå vad det är som står i författningarna.

Ja. herr talman, jag har icke för avsikt att framställa annat yrkande än
örn bifall till utskottets förslag. Jag skulle helst ha sett, att utskottet i motiveringen
tagit fasta på behovet av ökad upplysningsverksamhet inte bara för do
kommunala: tjänstemännen utan även för de statliga tjänstemännen och för hela
svenska folket. Hela svenska folket bör lära sig sina lagar och framför allt
de sociala lagarna. Men detta förslag är ju dock ett fjät framåt, och vi få vä!
hoppas att herr Källman fortsätter att väcka motioner i donna riktning och att
riksdagen följer honom i anslutning till de uttalanden som gjorts av de nu
11 örd < i organ i saf i oller n a.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I vad den föregående högt ärade talaren
yttrat örn statsförgudning, byråk rättsenlig och höga skatter ber jag att på
det iivligaste få instämma.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt:

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Örn förbättrade
hygieniska
inrätt■
ningar på
arbetsplatserna.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr
10, i anledning av väckt motion om åtgärder för att befordra anordnandet av
hygieniska inrättningar på arbetsplatserna.

Med föranledande av en inom första kammaren väckt motion, nr 284, av
herrar Leander och Löfgren, hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt,
att första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla dels örn utredning av frågan örn lämpliga åtgärder
för att befordra anordnandet av hygieniska inrättningar på arbetsplatserna,
dels ock örn framläggandet för riksdagen av de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Reservation hade anförts av herr Ekströmer, som ansett, att utskottets motivering
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag har i detta ärende avgivit en reservation,
vilket ger mig anledning att begära ordet.

Grundvalen för nu ifrågavarande motion är en utredning, som verkställts inom
Svenska metallindustriarbetareförbundet och som utvisat, att de hygieniska
inrättningarna lia arbetsplatserna i många fall lämna mycket övrigt att önska:
I de inkomna remissyttrandena vitsordas också, att ehuru under senare tider
mycket gjorts till förbättring av hygienen på arbetsplatserna, så torde dock åtskilligt
brista, särskilt då inom den mindre industrien och hantverket. Utskottet
förmenar också, att frågan otvivelaktigt bör uppmärksammas. Att intresse
för saken finnes även inom företagarhåll visas bäst därav, att industriens utredningsinstitut
har för avsikt att i samarbete med landsorganisationen igångsätta
en utredning i ämnet.

För bedömande av denna fråga är det av betydelse, att påpeka, att 1938 års
arbetarskyddskommitté bär under utredning en revision av arbetarskydd slagen.
Utskottet bär också varit i tillfälle att taga del av de lagändringar, som kommittén
avser att föreslå beträffande de anordningar för arbetarnas personliga
hygien, som skola finnas på arbetsplatserna, och det behöver ju ej vara någon
''.hemlighet här, att betydande skärpningar komma att föreslås i förhållande till
nuvarande bestämmelser. Utskottet anser därför, att det tämligen tydligt konstaterats,
att allt icke är bra som det nu är, varför en lagstiftning sannolikt
kommer till stånd, som tvingar de olika företagarna att vidtaga anordningar,
vilka säkerligen kunna tillfredsställa även motionärerna. På grund därav har
utskottet ansett, att någon utredning i dessa avseenden ej är av nöden.

En annan sak blir ju, att genomförandet av de nya bestämmelserna utan tvivel
kommer att medföra en del utgifter för företagarna, vilket kanske i mångå
fall kan bereda svårigheter för mindre kapitalstarka företag. Därför kan man
Jänka sig, att staten genom lämpliga åtgärder skulle kunna lämna bistånd. Utskottet
har ansett, att en utredning härom lämpligen kan igångsättas. Utskottet:
har påpekat några hjälpåtgärder: inrättandet av en lånefond för ändamålet, såsom
skett i många andra likartade fall, eller möjlighet för företag att avsätta
skattefria fonder, varigenom kanske arbetarna i enlighet med motionärernas
tanke kunde få en välkommen sysselsättning under en lågkonjunktur.

Utskottet har också, visserligen med stor tvekan, antytt möjligheten av rena
subventioner för ändamålet, men här har jag ej velat vara med, utan jag har
tillåtit mig avgiva en reservation, däri denna tanke från början helt avvisas.
Jag måste säga, att man i möjligaste män bör undvika subventioner till rena
affärsföretag. Kostnaderna för de hygieniska inrättningarna böra enligt min
mening inräknas i tillverkningskalkylerna. Eljest kan ej förnekas, att det ena
företaget blir gynnat och kommer ned i lägre kostnader än det andra, vilket icke
kan anses sunt.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Om förbättrade hygieniska inrättningar på arbetsplatserna. (Forts.)

Vidare menar jag, att det bör ingå i det allmänna medvetandet, att hygieniska
anordningar på arbetsplatserna äro en lika viktig sak som andra byggnader eller
maskiner och att dessa anordningar icke få betraktas som en belastning på företaget,
utan såsom en självklar sak, och att kostnaden för dessa anordningar är
en rent produktiv utgift. Jag är rädd, att örn riksdagen nu ger, örn ock blott
ett finger, åt subventionslinjen, så kan uppfattningen lätt bli en annan, och därför
vill jag för min del som sagt avvisa blotta tanken på denna linje.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag med den ändring i motiveringen,
som föreslås i den av mig avgivna reservationen.

Herr Heuman, Herr talman! Det skiljer ju strängt taget inte så mycket
mellan utskottets uppfattning och reservantens. Frågan örn subvention på detta.
område har närmast väckts genom ett yttrande från (‘.ftorkiågsplaneringskommissionen.
och då nu frågan hade tagits _upp i detta yttrande, ansåg utskottet,
att man borde behandla den också i utskottsutlåtande!. Reservanten har velat,
att man där inte alls skulle beröra frågan örn ren subvention, men utskottets
uppfattning skiljer sig som nämnts inte så mycket från reservantens, i det
utskottet ställer sig tveksamt till frågan örn subvention. Att denna fråga medtagits
i utlåtandet beror på att utskottet ansett, att den utredning, som skall
igångsättas, bör vara förutsättningslös och att möjlighet bör finnas att pröva
även denna linje.

.Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen, som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i förevarande ärende
genom utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 11.
i anledning av väckta motioner dels örn utredning rörande statens medverkan
till en lösning av industriens arbetarbostadsproblem, dels ock om en ingående
undersökning- beträffande landsbygdens bostadsstandard.

I en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 4, hade herrar Rosander och Jonsson hemställt, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en skyndsam
utredning, huruvida och i vad mån man från statens sida kunde och borde
medverka till en lösning av industriens arbetarbostadsproblem.

Vidare hade till utskottet hänvisats den i första kammaren likaledes väckta
motionen nr 21, vari herr Jonsson in. fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse
lill Kungl. Majit måtte hemställa örn företagande av en ingående undersökning,
avseende landsbygdens bostadsstandard, samt att vid planläggningen av
denna undersökning vissa i motionen anförda synpunkter måtte beaktas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet hemställt, att första kammaren
för sin del i anledning av ifrågavarande motioner måtte besluta, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att undersökning måtte verkställas
— eventuellt i samband med den planerade bostads- och hyresräkningen

Om utredning
ang. landsbygdens
bostadsstandard m.

Nr 21.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Om utredning äng. landsbygdens bostadsstandard m. m. (Forts.)
under år 1945 — i syfte att erhålla ingående kännedom om landsbygdens bostadsstandard
och industriens arbetarbostadsförhållanden.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag får meddela, att jag i dag har fått uppgift
från socialdepartementet om att en kungl, proposition kommer att inom de
närmaste dagarna framläggas för riksdagen, i vilken departementschefen begär
anslag till just en sådan bostadsundersökning, som utskottet här har förordat.
Då jag anser, att det är oriktigt, att riksdagen nu föregriper behandlingen av
denna proposition, vill jag hemställa, att de båda motioner, som behandlas i
detta utlåtande, återremitteras till utskottet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet annat yrkande ej förekommit, än
att detsamma skulle visas åter till utskottet.

Därefter gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare på återremiss; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ooh bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 304—306.

Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till skrivelse till Konungen med
anmälan örn de ledigheter inom kammaren, som skulle fyllas innan nästa lagtima
riksdag.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 249, angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 254, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 till förvärv och teckning av aktier
i samband med bildande av Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Skrivelseförslagen godkändes, förslaget nr 254 under förutsättning att utskottets
hemställan i utlåtande nr 126 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 255, till
Konungen i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropsitionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
utskottets utlåtande nr 34 fattade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 256, till Konungen i anledning av konstitutionsutskottets memorial
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3, 6 och 7 §§ stadgan den 21
februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Onsdagen den 16 maj 1945.

Nr 21.

Justerades protokollsutdrag för denna dag.

Då alla ärenden på föredragningslistan redan blivit behandlade, medgav
kammaren, på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.46 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Första hammarens protokoll 19A5. Nr SI.