1945. Första kammaren. Nr 18 (Riksdagens protokoll 1945:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 18.

Lördagen den 21 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet- Erlander avlämnade Kungl. Marits propositioner:

nr 264, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§
förordningen den 28 september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster,
m. m.;

nr 271, angående ytterligare anslag till anordnande av tjänstebostad åt
landsfiskalen i Tärna distrikt;

nr 272, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 3 mom. lagen den
27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar; nr

273, med förslag till lag örn semester; och

nr 274, angående anslag till poliskåren i Boden: omkostnader för budgetåret
1945/46.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Björck till herr Örn ökad,
statsrådet och chefen för folkhushållnings departementet framställt en så ly- odling av
dande fråga: »Anser herr statsrådet det möjligt ^att genom höjt garantipris^"
på potatis samt genom införande av garantipris på vissa rotfrukter och grön-J krigshärjade
saker eller genom andra åtgärder, som stimulera till ökade odlingar, (ika vårt lander.
lands möjligheter att hjälpa de krigshärjade länderna och således motverka
hungersnöden i desamma under nästa konsumtionsår?»

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet Gjöres, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr Björck har till mig riktat följande fråga.

Anser statsrådet det möjligt att genom höjt garantipris på potatis samt genom
införande av garantipriser på vissa rotfrukter och grönsaker eller genom andra
åtgärder, som stimulera till ökade odlingar, öka vårt lands möjligheter att
hjälpa de krigshärjade länderna och således motverka hungersnöden i desamma
under nästa konsumtionsår?

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande har livsmedelskommissionen utfäst garantipris
för årets potatisodling med samma belopp, som våren 1944 bestämdes
för fjolårets odling, varjämte priset på potatis, som levereras för industriella
ändamål, höjts med 1 öre per stärkelseprocent och hektoliter. Livsmedelskommissionen
bär vidare för den fältmässiga potatisodlingen beslutat att, i den utsträckning
befintliga tillgångar ansetts medgiva, lämna en extra tilldelning av
lättlösliga kvävegödselmedel till potatisodlingar örn minst en halv hektar.

Syftet med denna tilldelning har varit att dels få till stånd en utökad odling
och dels höja hektaravkastningen. Samtliga nu nämnda åtgärder lia nyligen
kungjorts genom radio och i pressen. I samband härmed har kommissionen låtit
meddela, att odlarna även i händelse av en stor potatisskörd enligt kommissio Första

kammarens protokoll 1945. Nr 18. 1

Nr 18.

Lördagen den 21 april 1945.

Örn ökad odling av potatis m. m. för export till krigshärjade länder. (Forts.)
Hens uppfattning icke behövde befara några avsättningssvårigheter för i år odlad
potatis, eftersom den potatis, som icke beräknades åtgå inom landet, torde
finna avsättning för export till våra grannländer och andra nödlidande länder
i Europa. Vidare kan i detta sammanhang omnämnas, att livsmedelskommissionen
i syfte att få odlarna av bränneripotatis att bibehålla sin odling i februari
detta år träffat överenskommelse med Sveriges bränneriidkareförening, varigenom
föreningen utfäst sig att medverka till att den tidigare potatisodlingen
i bränneridistrikten bibehålies.

I fråga örn åtgärder till främjande av odlingen av andra rotfrukter än potatis
må nämnas, att kommissionen i år föranstaltat om en avsevärd kontraktsodling
av morötter närmast avsedd för framställning av karolin för vitaminisering
av margarin för dels inhemskt behov och dels internationell hjälpverksamhet.
Odlingen avses skola verkställas på en areal på högst 500 hektar.
Därest denna morotsskörd icke behöver eller icke lämpligen bör tagas i anspråk
för nyssnämnda ändamål, är det planerat, att skörden i färskt tillstånd skall
kunna utnyttjas för export till nödlidande länder.

Herr Björck har ifrågasatt en höjning av garantipriset på potatis samt införande
av garantipriser på grönsaker och andra rotfrukter än potatis. Med
anledning härav vill jag erinra örn att marknadspriset på potatis innevarande
år legat rätt avsevärt högre än garantipriset. Även prissättningen på grönsaker
och andra rotfrukter än potatis har i år varit fördelaktig i förhållande till föregående
år. Beträffande vissa rotfrukter och grönsaker ha odlarpriserna på

1944 års skörd stigit med 100 procent eller mera i jämförelse med 1943 års
priser. Det är visserligen icke möjligt att med säkerhet uttala sig örn prisläget
under det kommmande konsumtionsåret, men med hänsyn till det förutsebara
behovet av dessa livsmedel utanför vårt land torde man ha anledning
räkna med, att marknadspriserna även under nästa konsumtionsår
komma att i vad avser potatis hålla sig över garantipriset och beträffande
övriga rotfrukter och grönsaker bliva ur odlarsynpunkt tillfredsställande.
På grund härav skulle en måttlig höjning av garantipriset på potatis och införande
av skäliga garantipriser på övriga rotfrukter samt grönsaker antagligen
icke komma att få någon mera avsevärd inverkan på storleken av

1945 års skörd, varför anledning till höjning av garantipriset på potatis
samt införande av garantipriser på övriga rotfrukter och grönsaker
icke synes föreligga. Tidigare ha visserligen garantipriser å vissa rotfrukter
och grönsaker funnits. Läget var emellertid då helt annorlunda än nu. Vårt
land hade icke några utsikter att finna avsättning för de överskott, som kunde
uppkomma. Bland annat av detta skäl ansågs anordningen med garantipris
motiverad. Såsom förhållandena numera utvecklats torde man emellertid knappast
behöva räkna med en situation med svårigheter att avsätta överskott på
livsmedel överhuvud.

Livsmedelskommissionen bär, i avsikt att möjliggöra ökade hjälpleveranser av
livsmedel till nödlidande länder, vidtagit även andra åtgärder för produktionsökning
än dem, vilka jag inledningsvis redogjort för. Sålunda ha bl. a. samtliga
kristidsnämder uppmanats att vidtaga effektiva åtgärder för att stimulera
intresset för ökad odling av potatis och köksväxter i trädgårdar och på kolonilotter.
Kungl. Maj :t bär i anslutning härtill beviljat ett anslag å 30 000 kronor
för en ytterligare intensifierad propaganda för kolonilottodling. Genom
ledande artiklar, sakligt utredande uppsatser, mellanstick i pressen och genom
föredrag i radio har allmänheten uppmanats att öka ifrågavarande odlingar
samt erhållit råd angående desammas utförande. Därvid har framhållits att
man hade att taga hänsyn ej blott till vårt eget lands behov utan även till
efterfrågan från utländsk sida.

Sammanfattningsvis vill jag uttala, att på grund av de här omnämnda åt -

Lördagen den 21 april 1945.

Nr 18.

Om ökad odling av potatis m. m. för export till krigshärjade länder. (Forts.)
garderna för stimulering av odlingarna goda utsikter kunna anses föreligga
för att 1945 års skörd av rotfrukter och grönsaker skall under förutsättning
av normala väderleksförhållanden bliva av sådan omfattning, att skörden skall
kunna tillgodose ej blott vårt eget lands behov utan i .viss utsträckning även
lämna möjlighet till leveranser till hjälpbehövande länder.

Herr Björck; Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få uttala mitt
vördsamma tack för svaret på min fråga.

Det är synnerligen önskvärt att nu stimulera jordbrukare och trädgårdsodlare
till betydligt ökade odlingar av potatis och rotfrukter. Från odlarnas
organisationer har emellertid framhållits, att en nödvändig förutsättning härför
är att det skapas en viss garanti såväl för att varorna kunna säljas som för
att de kunna säljas till priser, som åtminstone täcka odlingskostna derna. I
rådande läge begär man egentligen inte mer. De flesta av de odlare som det här
är fråga örn ha ju dylika odlingar som sitt näringsfång, och man kan ju inte
begära, att de skola öka sin odling i alltför stor omfattning, om de hysa berättigade
farhågor för att de skola få sälja varorna till underpris eller rentav
inte finna avsättning för dem.

Jag delar i viss mån herr statsrådets uppfattning, att det med rådande försörjningsläge
i våra grannländer inte bör bli några svårigheter att finna avsättning
för årets skörd. Men det kan ju tänkas, att den propaganda som
föres kommer att leda till att det odlas massvis med potatis och rotfrukter.
Skörderesultatet blir ju i vuss mån beroende på väderleken under sommaren.
Det kan hända, att de som inte ha lämpliga lagerlokaler få svårt att finna avsättning
för skörden till hösten. Med hänsyn härtill är man på sina håll rädd
för att det skall uppstå förluster. Det har därför sagts, att örn staten vill
fastställa ett garantipris för vissa av de odlade produkterna och eventuellt
åtaga sig att inlösa dem, skulle det gå betydligt lättare att få dessa ökade
odlingar i gång. De åtgärder, som hittills äro vidtagna i detta hänseende beträffande
såväl potatis som grönsaker, äro att hälsa med tillfredsställelse, och
jag vill hoppas, att den propaganda som drives skall visa sig ha åsyftad
verkan. Ett steg i rätt riktning är den ökade tilldelningen av konstgödning
till dem som äro i behov därav. Men jag vill lägga herr statsrådet varmt
på hjärtat att vidtaga de ytterligare åtgärder som äro möjliga för att lösa
dessa frågor i enlighet med odlarnas önskemål. Åtskilligt skulle nog vara
vunnet, örn staten gick in för att vid behov genom sina organ hjälpa till med
avsättning och export.

Vi förstå ju alla, hur det skall se ut framför allt i Tyskland, där man inte
haft möjlighet att. bereda och beså jorden i någon nämnvärd utsträckning. Där
kommer säkerligen att behövas åtskilligt mer än det överskott som vi kunna
producera. Samma förhållande får man räkna med beträffande Norge och
kanske i viss mån Finland och de baltiska länderna. Det blir säkerligen stor
efterfrågan, och det är ju bara glädjande att vårt land kan hjälpa till med att
tillfredsställa behovet.

Man anser på sina håll, att garantipriset på potatis är väl lågt, och skulle
gärna se, att det sattes litet högre. Jag är själv inte så särskilt insatt i förhållandena,
särskilt vad angår potatisodlingen, utan jag återger endast vad
som framhållits från odlarna själva. Mycket beror emellertid på sommarens
väderlek och en hel del andra faktorer, som vi inte kunna bestämma över.
Emellertid är det att hoppas, att vi. örn alla hjälpas åt och vederbörande myndigheter
— herr statsrådet och livsmedelskommissionen —- vidtaga de åtgärder
som äro möjliga, skola kunna effektivt hjälpa våra grannländer, vilka kommande
höst och vinter säkerligen skola komma i en allt annat än trevlig situation.

Nr 18.

Lördagen den 21 april 1945.

Interpellation
ang. de för
turisthotellen
föreskrivna
normalpriserna
m.m.

Örn ökad odling av potatis m. m. för export till krigshärjade länder. (Forts.)
Jag hoppas, att herr statsrådet skall ha de av mig framförda önskemålen i
benägen åtanke.

Justerades protokollen för den 14 och den 17 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 (nr 506) örn förenings-
och förhandlingsrätt, m. m.; samt

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 420) angående begränsning
av dyrtidstillägg å lön och pension.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 152, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 17 juni
1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i grunderna
för försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar; samt

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående regleringen av
sockernäringen i riket m. m., så vitt angår anslagsfrågor.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 264 och 271—274.

Herr Arrhén avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 376, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 1945, m. m.

Motionen bordlädes.

Ordet lämnades på begäran till herr Arrhén, som anförde: Herr talman! Med
stöd av Kungl. Maj:ts den 6 oktober och 10 november 1944 givna bemyndigande
har statens priskontrollnämnd meddelat bestämmelser angående normalpriser
å rum, måltider och helpension vid turisthotell och därmed likställda
restauranger och pensionat, vilka bestämmelser återfinnas i nämndens meddelande
nr 515 och trätt i kraft den 1 december 1944. Alla turishotell beröras
därav. Tidigare har på detta område endast gällt prisstoppet av den 31 oktober
1942. De nu fastställda normalpriserna grunda sig på 1938 års priser
med en medgiven förhöjning av högst 20 % på rumspriser, 40 % å måltidspriser
och 33V3 % på helpensionspriser. De på detta sätt framräknade priserna

Lördagen den 21 april 1945.

Nr 18.

Interpellation ang. de för turisthotellen föreskrivna normalpriserna m. m.

(Forts.)

skola även inkludera omsättningsskatten. Endast med särskilt tillstånd av
priskontrollnämnden få dessa normalpriser överskridas.

I tillämpningen betyda dessa priser, att turisthotellen ''så gott som genomgående
måste sänka sina priser under den niva, som hittills reglerats av prisstoppet.
Yad detta betyder för särskilt Sveriges badortsprovins, Bohuslän, är
uppenbart. För dagen kan nian notera, att några badortshotell mast nedlägga
sin rörelse, då normalpriserna omöjliggjort vidare drift. De fastställda, priserna
innebära en kraftig och för många rent katastrofal nedskärning av inkomsterna
i de fall, där de ej förbytts i förluster. De speciella förhållanden, som
gälla för västkusten, synes man inom priskontrollnämnden ej ha tillbörligt
beaktat. Säsongen räcker ju ej längre än endast ca fem veckor. Från Föreningen
Västkustens badorter hade framlagts ett förslag örn viss gradering
av företagen för att ej stjälpa dem som hade det svårast ekonomiskt men detta
förslag avvisades av priskontrollnämnden. Denna har ej velat ga.ifrån de
normer, som fastställts, och där alla företag skäras över en kam. Vidare begärdes
dispens för vissa företag, som bevisligen gingo med förlust, och anhölles,
att frågan måtte prövas på nytt. Enligt uppgift har nämnden, å detta
endast svarat, att örn något enskilt företag kunde komma med ytterligare argument,
så skulle saken tagas upp. till förnyat övervägande. Något .ytterligare
material i saken torde emellertid icke finnas, da hela problemet i grunden
klarlades vid underhandlingarna från föreningens sida.

Havsbandets saltvatten och berghällar samt inlandets idylliska vegetation
hava skapat de naturliga förutsättningarna för landskapet som ett ideal för
sommarturister. A_tt detta också blivit fallet visas genom att badortsnäringen
där beräknas omsätta ungefärligen 10 milj. kronor under säsongen. Även för
den bofasta befolkningen är givetvis detta av mycket stor betydelse såsom biinkomstkälla.
Befolkningen behöver mer än väl med sin eljest låga inkomststandard
det extra tillskott, som medföljer den korta badsäsongen. Mätt efter
annan måttstock blir Bohuslän som turistattraktion en tillgång för hela landet.
Det är alltså här fråga örn ett kombinerat lokalt och nationellt intresse
att få till stånd förstklassiga hotell och pensionat. Hittills har. man nedlagt
stor möda inom berörda kretsar för att bringa hotell- och pensionatsstandarden
vid badorterna upp på en högre nivå. I detta syfte ha som bekant även
under de sista åren betydande belopp nyinvesterats inom den bohuslänska
badortsnäringen. Åtskilligt behöver fortfarande göras i dessa avseenden, då
de hittillsvarande förhållandena i många fall lämna mycket övrigt att önska.
Det gäller att sätta Bohuslän i stånd att taga emot den väntade efterkrigstidens
turistström. Även från officiellt håll har avsevärt arbete nedlagts för
att stödja dessa strävanden; landshövding Malte Jacobssons insatser därvidlag
kunna nämnas såsom ett exempel.

Just som detta arbete börjar bära frukt, komma nu de sänkta priserna,
som måste utgöra ett betydelsefullt hinder för en fortsatt utveckling på detta
område. Det är icke nog med att de sedan 1938 gjorda nyinvesteringarna i
många fall icke kunna förräntas, utan några nya investeringar komma säkerligen
icke att göras så länge de nuvarande priserna gälla, eftersom företagaren
icke kan förutsäga, huruvida han genom dispens av priskontrollnämnden
kan öka priserna så mycket, att de täcka de ökade räntorna.

Det synes sålunda mycket märkvärdigt, att priskontrollnämnden nu skurit
ner priserna på badorterna och därigenom hindrat den upprustning för efterkrigstiden,
som även på detta område torde vara önskvärd. Under det sist förlidna
året hava företagarna på detta område fått nya, ekonomiska svårigheter
att brottas med. Man kan bl. a. erinra örn att vinstandelarna på vin- och sprit -

6 Nr 18. Lördagen den 21 april 1945.

Interpellation ang. de för turisthotellen föreskrivna normalpriserna m. m.

(Forts.)

försäljningen nedskurits så långt, att de icke räcka ens till restaurangmusikens
gager. Vidare Ilar man fått vidkännas kraftigt nedskurna priser på
vatten och läskedrycker. Slutligen har den nya arbetstidslagen för hotell- och
restaurangpersonal, som nyligen trätt i kraft, avsevärt ökat lönekostnaderna.
Den ekonomiska basen för denna näring är sålunda redan tidigare starkt beskuren.

Det kan icke anses riktigt, att paragrafer och taxor från högsta ort skola
kunna lägga en död hand över en nyttig och vällovlig verksamhet, i detta fall
förbättringen av hotellstandarden i riket. I den riktningen måste nämligen
priskontrollnämndens beslut verka.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställes örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat de konsekvenser, som priskontrollnämndens
normalprissättning beträffande turisthotellväsendet hittills har medfört
och ytterligare kan komma att medföra?

Aro från herr statsrådets sida några åtgärder att förvänta, som kunna vara
ägnade att neutralisera de nu konstaterade olyckliga följderna för såväl turisthotellen
som den allmänhet, vilken ytterst träffas därav?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1945/46 till folk- och småskoleseminarierna jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av viss
ersättning till baltiska flyktingar;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för tillförordnade
byråsekreteraren hos Överståthållarämbetet Nils Gustav Alm från
skyldighet att till postverket gälda visst belopp;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
vissa statsverket genom testamente efter f. d. kaptenen J. O. L. von Mentzer tillfallna
medel m. m.;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon m. m.;

nr 79, i anledning av Kungl. Majis proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 80, i anledning av Kungl. Majis proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

Lördagen den 21 april 1945.

Nr 18.

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från betalningsskyldigheten
för av statsverket förskjuten ersättning vid avlösning av
viss frälseränta, m. m.;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar jämte i ämnet väckt
motion;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till viss maskinanskaffning för flygtekniska försöksanstalten
m. m.;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1945/46 till avlöningar vid karolinska mediko-kirurgiska institutet;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
omkostnader för Svenska gengasaktiebolagets verksamhet;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
hem för kroniskt sjuka jämte i ämnet väckt motion; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn viss skattefrihet för av sjömän uppburen krigsriskersättning för år 1945
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 30, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av allmänna omsättningsskatten
å färsk, frusen eller saltad fisk;

nr 31, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen örn allmän,
omsättningsskatt; och

nr 32, i anledning a,v väckt motion örn ändrade bestämmelser angående utskänkning
av rusdrycker i samband med vissa föreställningar;

bankoutskottets utlåtande nr 23, i anledning av väckta motioner angående
ersättning till vissa personer i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; första

lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av väckta motioner angående
utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska
förhållanden;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt för arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna pensionärer;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459);

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående anvisande av medel
till stödjande av lin- och hampodlingen m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare anslag
för undersökningar rörande vissa vattenregleringsföretag;

Nr 18.

Lördagen den 21 april 1945.

nr 25, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående avstående av den
rätt, kronan eller allmänna arvsfonden äger till andel i viss fastighet;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) om inskränkning med hänsyn
till försvaret i rätten att avverka skog;

nr 28, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 27 juni 1930 (nr 247) örn utrotande av
nötbromsen;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckt motion angående avskaffande av den tvångsvisa
anslutningen till de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m.;

nr 10, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser för det kyrkliga
kollektväsendet; och

nr 11, i anledning av väckt motion angående åtgärder till införande av sysselsättningsterapi
på landets sjukvårdsanstalter; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion angående vissa fiskefartygs jämställande
i mönstringshänseende med handelsfartyg i utrikes fart;

nr 7, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Konungen angående viss
utvidgning av den s. k. kommunindelningskommitténs uppdrag; och
nr 8, i anledning av väckt motion angående införande av genomgående taxeberäkning
mellan statsbanorna och statens järnvägars busslinjer i Bohuslän.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.34 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Tisdagen deli 24 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Gunther, som tillkänna-0™
givit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Strömsga.vrJ™ f^°det
interpellation örn lämnande av en redogörelse för det utrikespolitiska läget utrikespolim.
m., erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd haT liska läget
herr F. Ström till mig riktat följande frågor: m- m »1)

Kan man förvänta att riksdagen snarast erhåller en redogörelse för
det utrikespolitiska läget?

2) Kan man för framtiden förvänta ett mera regelbundet samarbete i utrikespolitiska
frågor mellan regeringen och riksdagen och därigenom med
svenska folket?

3) Kan man från regeringens sida förvänta ett initiativ till den gamla hemliga
diplomatiens förvandling till en mera öppen sådan i analogi med förhållandena
i Amerikas förenta stater, i det Brittiska samväldet m. fl. länder?»

Med anledning av den första frågan vill jag meddela, att en redogörelse för
aktuella utrikespolitiska frågor kommer att lämnas kamrarna vid slutna sammanträden
örn fredag.

Jag vill emellertid också erinra örn att åtskilliga utrikespolitiska ärenden
varit föremål för behandling av innevarande års riksdag. Dit höra exempelvis
våldsåtgärderna i Norge och svartlistningen av svenska företag, vilka frågor
behandlats i anledning av gjorda interpellationer. Vidare ha propositioner framlagts
bl. a. rörande Sveriges anslutning till den internationella sjöfartspoolen och
rörande rekvisition av utländska fartyg. Härtill kommer den fortlöpande informationsverksamheten
inom de olika partigrupperna, samt naturligtvis sedvanliga
överläggningar med utrikesnämnden.

Under sådana förhållanden är det väl en stark överdrift att såsom den ärade
intorpellanten tala örn att riksdagen vandrar i mörker. Men oavsett denna
överdrift instämmer jag i interpellationens huvudsyfte. Beträffande framtiden
vill jag därför uttrycka den förhoppningen, att lyckligare och lugnare förhållanden
skola möjliggöra en öppen kontakt mellan regering och riksdag i fråga
örn utrikespolitiken, något som givetvis är ett naturligt och viktigt önskemål,
ehuru det under så abnorma tider som de nuvarande icke alltid kan tillgodoses.

Herr Ströms tredje fråga har väckt min förvåning. Däri efterlyses den
gamla hemliga diplomatiens förvandling till en mera öppen sådan i analogi
med förhållandena i Amerikas förenta stater, det Brittiska, samväldet med
flera länder. Det som förvånar mig är att herr Ström fått den uppfattningen,
att den amerikanska och brittiska diplomatien vore mindre hemlig nu än tidigare.
För min del har jag inte kunnat iakttaga något sådant. Tvärtom förefaller
det mig tydligt, att även de mest världsavgörande förhandlingar och
överenskommelser alltjämt omgivas av gammal hävdvunnen diplomatisk
sekretess. Och jag tvivlar inte på att man har goda och aktningsvärda skäl
härtill lika litet som jag tror, att ett motsatt tillvägagångssätt endast för
principens skull vore till nytta.

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Örn lämnande av en redogörelse för det utrikespolitiska läget m, m. (Forts.)

Icke heller tror jag att någon svensk regering inom elen närmaste framtiden
skall finna det möjligt eller önskvärt att taga något initiativ av här
ifrågasatt slag. Frågan om hemlig eller öppen diplomati här flera sidor. Det
må vara att det även i demokratiska länder någon gång förekommit, att hemlig
utrikespolitik drivit landet ut i äventyrligheter. Men ojämförligt oftare
händer det att uppkommande stötestenar i förhållandet mellan länderna kunna
avlägsnas just därigenom att de icke behöva vid olämpliga tidpunkter
framdragas inför offentligheten och därmed förvandlas till allvarliga konfliktämnen.
Och i varje fall kan jag försäkra den ärade interpellanten — örn
det nu behövs — att regeringen aldrig haft någon tanke på att driva den
diplomatiska sekretessen längre än den finner med hänsyn till landets intresse
erforderligt och än mindre övervägt att utnyttja den till att ändra den av
statsmakterna fastlagda utrikespolitiska kursen.

Herr Ström: Jag ber att få framföra mitt tack till herr utrikesministern
för det snabba och endels positiva svaret. Det är ju glädjande att vi på fredag
beredas tillfälle att få diskutera de brännande utrikespolitiska angelägenheterna,
örn också inom slutna dörrar. Jag vet mycket väl att vi haft tillfälle att diskutera
vissa förhållanden i Norge och frågan örn sjöfartspoolen och att även
ett par andra utrikespolitiken berörande frågor förekommit i riksdagen, men
det viktiga är att få en permanent och god levande kontakt mellan riksdagen
och regeringen och mellan dessa båda och folket även i utrikespolitiska frågor.
Jag tror att en sådan kontakt är nödvändig, örn vårt folk alltid skall vara väl
och riktigt underrättat och vara berett att möta vad som kan tänkas komma.

Riksdagen blir faktiskt inte så ofta informerad om de utrikespolitiska angelägenheterna
i stort från regeringens sida och folket ännu mera sällan. Faran
uppstår då, att vårt folk tror att alla svårigheter äro förbi och att alla risker
och förpliktelser äro övervunna. Skulle då något oförutsett inträffa, är det fara
värt att det kommer som en överraskning, och detta kan icke vara bra.

Vad sedan angår den fortlöpande informationsverksamheten inom de olika
partigrupperna, så är den nog god i och för sig, men den kan icke ersätta den
korrespondens som ständigt måste äga rum mellan regering och riksdag. Inom
grupperna föras ju inga protokoll, man har inte heller i förväg vetskap örn vilka
ärenden som skola förekomma, och ofta äro sammanträdena förlagda till tider,
då det är mycket svårt att besöka dem. Överhuvud taget har den vägen sina
brister, men naturligtvis äro dessa meddelanden inte alldeles utan betydelse.

Vad utrikesnämnden beträffar vet jag inte, örn den sammanträder så ofta,
men det är ju möjligt att den gjort det nu på sista tiden. Jag vet inte heller,
om utrikesnämnden får taga del av de frågor, regeringen behandlar, i förväg
eller örn detta sker efteråt, så att utrikesnämnden i stort sett endast är en namnstämpel.
Vad som är av ondo, det är — jag betraktar det inte som en överdrift
utan som en verklighet — att vårt folk vid många tillfällen vandrar i
mörker eller — örn Ers Excellens hellre önskar ett annat ord -— i oklarhet och
dimma. Nu få vi många viktiga underrättelser om vår egen utrikespolitik och
regeringens åtgärder utifrån genom telegram från London och andra stora städer,
och vi fråga oss ju givetvis, varför man skall behöva gå den omvägen. Det
ser ju ut som örn man vore bättre underrättad i utlandet än här hemma, och då
är det ju ändå för utlandets skull, såvitt jag förstår, som man avser att bevara
den sekretess, som man slår vakt om. Jag kan inte heller för min del anse,
att det skulle vara av ondo, örn vi liksom fallet är i England, Förenta staterna,
Kanada, Sydafrikanska unionen och många andra stater, när viktiga utrikespolitiska
händelser och avgöranden föreligga, omedelbart finge en redogörelse
från regeringen här i riksdagen.

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Orri lämnande av en redogörelse för det utrikespolitiska läget m. m. (Forts.)

Nu säger visserligen herr utrikesministern, att man i dessa stater icke har
mera öppen diplomati än hos oss. I detta sammanhang vill jag rätta ett missförstånd
hos hans excellens. Jag har inte sagt eller avsett att säga, att det i
dessa länder skulle vara en mera öppen diplomati nu än tidigare. Jag har
sagt att den amerikanska och brittiska diplomatien alltid varit mera öppen
och mindre hemlighetsfull än vår — och det är inte precis detsamma — även
om jag medger att även i dessa länder många ärenden säkerligen äro hemligstämplade.
Jag är visst inte av den meningen, att allting kan omtalas och att
man i abnorma tider kan publicera allting, utan jag tror att det är mycket
som icke kan omedelbart omtalas offentligt. Men örn Ers Excellens tänker
efter, så kommer Ers Excellens ihåg, att efter alla de oerhört betydelsefulla
konferenserna på senare tider —■ Atlantkonferensen, Casablanca, Moskva, Teheran,
Jalta, Kairo — och- vid många andra sådana tillfällen ha nästan omedelbart
mycket ingående meddelanden lämnats de brittiska och amerikanska
folken om vad som förevarit, och jag vill minnas att man nu senast diskuterade
Jaltabesluten i underhuset i tre dagar. Jag tycker i alla fall att detta
är en helt annan diplomati än den som Hitler har använt, och jag tror också
att det icke är utan ett visst sammanhang med dessa olika diplomatiska metoder
som det sker som vi nu uppleva.

Jag kan därför icke vara helt tillfredsställd med att hans excellens förklarat,
att ingen svensk regering under den närmaste framtiden skall finna det
möjligt eller önskvärt att taga något initiativ av ifrågasatt slag, alltså för att
bereda större möjlighet till öppen kontakt främst mellan regeringen och riksdagen
men även med folket i utrikespolitiska frågor. Jag tror att det skulle
vara synnerligen önskvärt, örn man kunde komma åtminstone ett stycke fram.
Jag vill icke ifrågasätta, att man skulle kunna taga steget till offentlighet
fullt ut omedelbart, men jag tror att det skulle vara synnerligen lyckligt,
bland annat till undvikande av många missförstånd och många otrevliga situationer,
om man kunde åstadkomma en sådan bättre och öppnare kontakt.

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Gunther: Det tjänar väl
inte mycket till, herr talman, att här taga upp en dispyt örn den större eller
mindre graden av öppenhet i den brittiska eller amerikanska diplomatien. Det
kan man ju lia olika meningar örn. Men jag undrar, örn inte den ärade interpellanten
gör sig skyldig till en sammanblandning av två olika saker: å ena
sidan frågan örn öppen eller hemlig diplomati, å andra sidan frågan om större
eller mindre livaktighet i den utrikespolitiska diskussionen. Det är nog alldeles
riktigt att utrikespolitiken i England debatteras på ett helt annat sätt
än i ett mindre land som Sverige, att de debatter sorn. föras äro mera vittfamnande,
mera intressanta för hela världen och mera direkt röra vid världsviktiga
händelser och ting. Det ligger ju i sakens natur och behöver inte någon
närmare förklaring. Men örn det är på den punkten som herr Ström sätter in
sin kritik, så skulle jag ändå vilja säga, att man väl får medge, att även här
i Sverige den utrikespolitiska debatten under de senaste åren har varit ganska
livlig och intensiv. Det är mindre saker som kommit att behandlas. inom den
svenska riksdagen och i den svenska pressen än de som förekommit i Amerika
och England, det säger sig självt; ibland har det till och med varit mycket
små saker, som varit föremål för en så långvarig och intensiv diskussion här,
att jag för min del nog skulle ha nöjt mig med åtskilligt mindre. Men detta
betyder inte alls, att jag inte vill instämma nied interpellanten i att det är
tillfredsställande, att man nu kan konstatera ett ökat intresse för utrikespolitiska
frågor i allmänhet här i Sverige. Det har säkerligen varit en brist hos
oss förut, att detta intresse saknats, och det vore ju lyckligt, om vi nu komme

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Örn lämnande av en redogörelse för det utrikespolitiska läget m. m. (Forts.)
in på en bättre linje därvidlag. Jag upprepar att vad på mig ankommer vill
jag gärna försöka bidraga till det.

Herr Ström tog upp en sak, som åtskilliga tidningar vid olika tillfällen
berört i irriterad och missnöjd ton, nämligen att — som det heter i tidningarna
och som herr Ström nu sade — man här i Sverige får upplåning örn svenska
utrikespolitiska frågor genom pressen i utlandet, särskilt i England. Man tycker
att det hade varit riktigare, att uppgifter lämnats härifrån.

Ja, det är alldeles riktigt, att detta förekommit, men jag tror inte man kan
säga, örn man tänker igenom saken, att detta bör föranleda någon förebråelse
mot den svenska regeringen eller utrikesledningen, åtminstone inte i flertalet
fall. Låt mig anföra ett exempel, som just nu har aktualitet. Jag antar att vi
från norska regeringen ha fått en förtrolig framställning i ett ämne, som är
av vital betydelse för Norges vidkommande. Vi ha fått denna i strängt förtrolig
form. Ingen kan väl önska att vi skulle besvara detta förtroliga meddelande
genom att här offentliggöra det, att vi sålunda skulle delge inte bara
den svenska allmänheten, utan hela världen innehållet i ett meddelande, som
man från andra sidan uttryckligen betecknat som förtroligt. Men så kan det
hända, att vi några dagar därefter läsa om denna sak i engelska och amerikanska
tidningar. Det kan stå ganska ingående redogörelser, inte precis så
att de växlade noterna, örn sådana förekommit, äro in extenso återgivna, men
så att innehållet mer eller mindre tydligt kommer fram. Detta kan ju föranleda
oss att åtminstone så långt som det ur vårt eget intresse är nödvändigt
angiva vår inställning till frågan genom en kommuniké eller på något annat
sätt. Då kommer just denna anmärkning, att först har man fått meddelandet
från utlandet, och endast när det tvingas släpper utrikesdepartementet ut
samma meddelande. Örn man tänker igenom saken, bör man nog i ett sådant
fall inte rikta förebråelsen mot oss, ty enda sättet att undvika sådana förlopp
vore ju att vi i varje fall, då vi kunde misstänka att en indiskretion skulle
begås på annat håll, skulle skynda oss att förekomma den genom att själva
begå den, något som jag är säker på att ingen vill förorda.

Jag tror, som sagt, att örn man tänker sig in i sammanhanget i sådana
händelser som denna — och det vore nog önskvärt att man gjorde det på åtskilliga
tidningsredaktioner ■— skulle man kommentera dem på annat sätt än
nu ofta sker och knappast ta dem till intäkt för en anmärkning som den nu
av interpellanten framförda.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag tror nog att man på flera tidningsredaktioner
just gör sådana reflexioner, som hans excellens herr utrikesministern
efterlyser, och att man där är på det klara med de svårigheter som
utrikesledningen har att möta. Men jag skall be att få illustrera den fråga
som nu har blivit föremål för diskussion med ett alldeles färskt exempel.
Klockan tio i går afton upplästes i radion ett ganska utförligt londontelegram,
som återgav en artikel av Reuters militäre medarbetare. Han sade där
inledningsvis, att Sverige nu har fått ett svar från den norska londonregeringen
på sitt svar på Norges första not, och han utvecklade vidare de synpunkter
som han och enligt vad han gjorde gällande en stor del av den brittiska
opinionen lägga på Sveriges svar och Sveriges ställningstagande. Han
slutade med att i både den norska regeringens och de allierade regeringarnas
namn rikta en vädjan till Sverige att taga sin ställning under förnyad omprövning.

Detta lästes upp i radio, och det dröjde inte länge förrän tidningsredaktionerna
fingo känning av att denna sak uppfattats på mycket olika sätt av den
lyssnande allmänheten. Jag hörde inte telegrammet själv, men jag fick strax

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Örn lämnande av en redogörelse för det utrikespolitiska läget m. m. (Forts.)
efteråt veta, att man på vissa håll uppfattat saken så, att Sveriges regering
mottagit en mycket hotfull not från London. Man ville veta vad detta betydde.
Ingen hade uppfattat det så att det var fråga örn ett referat av en
tidningsartikel av Reuters specielle militäre korrespondent, utan saken hade
fått helt andra dimensioner. Då måste man göra den reflexionen: hur är det
möjligt i vårt utomordentligt välordnade land, att en sådan sak kan distribueras
till tidningarna utan att utrikesdepartementet vet någonting därom —-jag ringde upp en tjänsteman i utrikesdepartementet och fick veta, att man
där inte hade sig någonting bekant i saken -— och uppläsas i radio utan några
kommentarer från utrikesdepartementets sida? Nu var det möjligt för den
tidning, som jag har ansvaret för, att med några rader tillrättalägga saken,
men flertalet av mina kolleger tog in meddelandet utan kommentarer. Skadan
är kanske inte så stor, men denna episod illustrerar just behovet av en bättre
information och en bättre kontakt.

Vad man här närmast skulle ta sikte på, örn man ser saken praktiskt, är
att innan ett sådant meddelande föredras i radio, skall det Ira varit underställt
utrikesdepartementets granskning. Jag har svårt att tänka mig, att en sådan
sak skulle kunna gå igenom en sådan granskning utan att den förseddes med
en kommentar från utrikesdepartementets sida, som klargjorde vad det hela
gällde. Lämpligast hade väl varit en uppmaning till radiotjänst att icke läsa
upp detta telegram, som i själva verket icke återgav någon officiell mening,
men som kunde misstänkas ha några politiska påtryckningsavsikter, som det
inte låg i de svenska statsmakternas intresse att befordra. Örn tidningarna
ville ta in detta meddelande, var det ju deras ensak, men inte borde man i
radio utan kommentar delge allmänheten en sådan framställning som jag nu
syftar på.

Jag vet inte, örn saken har varit föremål för någon diskussion eller prövning
i utrikesdepartementet -—- det vore mycket anmärkningsvärt, örn så icke
skett — men jag har ansett mig böra begagna detta tillfälle att påtala saken,
ty den är för mig ett påtagligt exempel på att här är en brist i kontakten
mellan regeringen och allmänheten, som snarast möjligt bör avhjälpas.

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Gunther: Herr talman!
Den händelse som den siste ärade talaren refererade är ett mycket belysande
exempel på de svårigheter som jag nyss påpekade. Vad som har förekommit
är tydligen att i radio har upplästs referat ur en engelsk tidning. Det är klart
att sådana referat icke måste underställas utrikesdepartementet. Det vore ju
ganska meningslöst, om T. T. och radiotjänst skulle vara skyldiga att konferera
med utrikesdepartementet, innan de talade örn vad som redan skrivits
i en utländsk tidning. Men det anmärkningsvärda i saken är att oaktat man
alltså genom en engelsk tidning i går kvän hade fått reda på något som var
och en kan förstå var ett norskt svar till den svenska regeringen — örn svaret
var av precis samma innebörd som det meddelande som i går upplästes i radio,
skall jag inte här gå in på, ty det anser jag mig inte lia rättighet att direkt
klarlägga — så kom ett sådant svar oss till handa först i dag kl. 3. På något
sätt — jag kan inte säga hur — har alltså det norska svaret till Sverige
först delgivits offentligheten i London, och dagen därpå få vi det. Och det
är intet första gången som detta har hänt.

Jag ber verkligen den ärade talaren tänka efter, mot vem han bör rikta sin
förebråelse.

Herr Ström: Herr talman! Endast en förklaring med anledning av excellensen
Gunthers mening, att här förelåg en förväxling från min sida mellan

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Om lämnande av en redogörelse för det utrikespolitiska läget m. m. (Forts.)
diplomati oell kontakt med riksdagen. Så förhåller det sig i själva verket
inte. Jag tror, att det är så, att med en mera öppen diplomati följer en starkare
kontakt mellan regeringen och riksdagen och mellan statsmakterna och
folket, alltså att det ena är ganska mycket beroende av det andra. Sedan har
naturligtvis hans excellens alldeles rätt i att de utrikespolitiska debatterna
äro mera livaktiga i utlandet än hos oss, och han skulle ha kunnat rikta en
säkerligen mycket berättigad anmärkning mot vår riksdag för dess alltför
ringa intresse för utrikespolitiska angelägenheter. En sådan kritik kan man
rikta mot oss. Men även detta fel kan man undanskaffa endast genom att
åstadkomma en livligare kontakt och en mera öppen diplomati.

Sedan vill jag givetvis erkänna, att man måste visa lojalitet. Det är ju alldeles
klart, att man inte har rätt att publicera en främmande makts meddelande
utan dess tillstånd, men just det exempel, som herr Ivar Anderson nyss
anförde — artikeln från Reuters byrå — är nog också ett bevis på att man
i England har något friare vanor än hos oss. Jag vet inte, örn det är till fördel
eller nackdel. Det vill jag låta vara osagt. Det är möjligt, att det inte har
gått alldeles korrekt till vid publicerandet av artikeln. Men helt visst är, att
intresset omkring en sak vinner på att möjligheter till debatt yppas, både
för pressen och för riksdagen.

Herr Linderot: Herr talman! Jag hade inte alls avsett att yttra mig, men föranleddes
därtill av herr Ivar Andersons anförande. Såvitt jag förstod honom
rätt menade han, att utrikesdepartementet borde på ett eller annat sätt förhindra,
att sådana meddelanden i T. T:s nyhetsutsändningar i radio som den
anförda Reuter-artikeln föredras utan utrikesdepartementets kontroll. Jag begärde
ordet, herr talman, för att säga att jag verkligen måste prisa den praxis,
som tillät T. T. att läsa upp meddelandet i fråga. Jag vill icke, att vad herr
Ivar Anderson bär uttalat skall stå oemotsagt från tidningsmannahåll Här
har ju^ varit så mycket diskussion örn censur, och jag behöver inte återupprepa
några av de argument, som ha bollats i kammaren när det gällt frågan
örn censur eller icke censur, men jag fattade verkligen herr Ivar Andersons
mening i detta stycke som ett slags inbjudan till utrikesdepartementet att
utöva censur över T. T :s nyheter i radioutsändningarna. Jag tror, att beroendeförhållandet
i det fallet är av den art, att man icke behöver kräva någon skärpning
av övervakningen. Under kriget bär det nog varit så, att man underställt
utrikesdepartementet åtskilligt mer än vad som skulle kunna anses nödvändigt,
och det vöre underligt, örn man nu skulle begära, att utrikesdepartementet förde
en hårdare politik. Jag har alltså inte kunnat åhöra herr Andersons uttalande
i saken, utan att inlägga denna gensaga.

Eftersom jag ändå bär ordet, vill jag säga något i själva interpellationsdebatten
i övrigt. Jag tror, att man alltför ofta sätter likhetstecken mellan begreppen
diplomati och utrikespolitik, ty dessa två äro inte uttryck för en och
samma sak. Jag ger helt och fullt min anslutning till kravet på en livligare utrikespolitisk
diskussion, och jag tror också, att regeringen borde uppträda mera
vägledande i den utrikespolitiska debatten än vad som bär varit fallet under
krigsåren. Men detta är ju inte en fråga örn hemlig eller öppen diplomati. Sverige
har ju på åtskilliga viktiga positioner ute i världen ganska skickliga diplomater,
som där ha att företräda Sveriges intressen i stort och smått i sådana
former och inom sådana ramar som äro vedertagna i den diplomatiska verksamheten
i världen överhuvud taget, och där är det klart, att det är många ting,
som måste handläggas under sekretess. Men en annan sak är, hur man går till
väga när det gäller den utrikespolitik i stort, som föres av de svenska stats -

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Örn lämnande av en redogörelse för det utrikespolitiska läget m. m. (Forts.)
makterna. Därvidlag bör man kräva öppenhet. Exempelvis frågan, huruvida
Sverige skall med militärmakt göra någonting för att stödja Norges kamp för
befrielse från nuvarande ockupation, kan ju inte vara en diplomatisk angelägenhet,
som rutinmässigt kan handläggas av befullmäktigade representanter i
London eller någon annanstans, utan det är en sådan utrikespolitisk angelägenhet,
som bör vara föremål för allmän debatt dels inom folket, dels också i
riksdagen, och där regeringen som nämnts kanske borde uppträda litet mera
vägledande än som hittills varit fallet.

Detta, herr talman, bara som en liten kommentar till interpellationsdebatten.
Jag begärde emellertid ordet — jag upprepaT det ännu en gång — för att
eventuellt av herr Ivar Anderson få en förklaring till hans yttrande. Örn jag
fattade det rätt, krävde han en skärpt övervakning av nyhetstjänsten här i landet,
och det kan jag under inga omständigheter tillstyrka. Det tror jag vore
till skada för såväl tidningarna och allmänheten som regeringen.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Hans excellens slutade sin replik
till mig med en maning att lägga ansvaret på annat håll, örn jag uppfattade
hans yttrande riktigt. Jag förstår hans mening, och jag kan ge honom
alldeles rätt i detta, att man i första hand bör rikta kritiken mot det sätt,
varpå vissa kretsar i London utnyttja den utrikespolitiska situationen för att
skapa en opinion mot Sverige i en viss fråga. Men när vi ha konstaterat detta
— och det ha vi gjort inte bara i går, utan sedan åtminstone någon vecka tillbaka
— så måste väl slutsatsen närmast bli den, att man från svensk sida bör
vidta någon motåtgärd och inte bara nöja sig med ren passivitet. Det lilla
exempel, som jag drog fram, visar just faran av en sådan passivitet. Här utsättes
svenska allmänheten för risken för en missuppfattning, som just i
nuvarande situation inte är utan sina faror. Vi lia kunnat konstatera, att det
på olika håll finnes ganska många som av skilda anledningar vilja underblåsa
och sprida dessa missuppfattningar. När man är angelägen om att i
stället kunna få en så långt möjligt samlad och enhällig folkopinion, då
måste man beklaga, att myndigheterna, främst utrikesledningen, inte stödja
en sådan strävan.

Herr Linderots replik kom inte alldeles oväntat. Jag hade nästan på känn,
att någon skulle stå upp och säga: är ni inte mera angelägna örn radions
frihet än att ni kan säga, att en sådan sak inte borde ha förekommit i radio?
Jag vill då erinra örn att i detta fall borde, enligt den syn jag har anlagt
på denna fråga, blott den vanliga kommunikationen ha, ägt rum mellan utrikesdepartementet
och radiotjänst eller T. T. Man skulle ha underställt utrikesdepartementet
detta telegram, som dock berörde cn fråga av mycket stor
betydelse, och gjort den vanliga frågan, örn det var lämpligt att vidarebefordra
det, och utrikesdepartementet kunde då ha bifogat en kommentar. Det
är allt vad jag önskar. Huruvida telegrammet överhuvud borde ha lästs i
radio eller ej, är en omdömesfråga, och jag menar, att radiotjänsts synpunkter
borde ha vägts mot dem som utrikesdepartementet kunde anföra. Här är inte
fråga om någonting nytt, icke om någon censur, utan om att följa den regel,
som gällt under hela kriget — såvitt jag vet opåtalt från herr Linderots sida.
Då jag inte kan inse, att förhållandena ännu äro sådana, att allt som kommer
in i Sverige, ofta som ett uttryck för utländsk propaganda, skall kunna
föredras fritt och obehindrat i den svenska radion, har jag ansett det lämpligt
och tillbörligt att efterlysa den kontakt mellan utrikesledningen och de svenska
informationsorganen, som synes mig vara av nöden, men som i detta fall
tydligen inte förekommit.

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Örn lämnande av en redogörelse för det utrikespolitiska läget m. m. (Forts.)

Friherre De Geer: Herr talman! Jag skall tillåta mig att framföra några
små reflexioner med anledning av denna interpellationsdebatt och många liknande
tidigare. Är det inte så, att vad som från visst håll har sagts_ här i dag
och vid en del tillfällen förut är något verklighetsfrämmande? Åtminstone
har jag det intrycket, och jag tror, att många ute i landet ha samma uppfattning.
Man söker här göra gällande, att den svenska regeringen skulle vara
särskilt angelägen örn hemlighetsmakeri, och man tror kanske, att det sker
så många allvarliga saker, som svenska folket inte har reda på. Är det inte
så i verkligheten, att man i allmänhet inte har kunnat få belägg på att den
svenska regeringen har gjort några så stora, hemlighetsfulla saker, att man
har anledning till denna enligt min mening litet överdrivna misstänksamhet?
Jag undrar, hur det skulle vara, örn man tänkte den tanken ut, att herr
Ström själv vore utrikesminister. Skulle han då verkligen våga sig på att
inför offentligt forum lägga fram allting som händer och sker inom utrikesministeriet?
Jag tror väl ändå inte, att någon i den svenska riksdagen på fullt
allvar menar, att man i vårt land och med vårt jämförelsevis mindre folk
skall våga ordna så, att allting blir offentligt. Då kanske man skulle få se
det gamla ordspråk besannas, som säger: ju flera kockar, desto sämre soppa.
Jag menar inte på något sätt, att jag gillar stor hemlighetsfullhet rörande de
utrikespolitiska förhållandena. Men jag har den uppfattningen — och jag har
många i landet med mig — att vi inte skola gå till överdrift när det gäller
talet örn den stora hemlighetsfullheten. Jag tror, att vi i stället ha anledning
att vara vår regering tacksamma för det sätt, varpå den skött utrikespolitiken,
och jag är alldeles övertygad om att vi kunna vänta oss informationer, när
det är möjligt för regeringen att lämna sådana.

Herr Ström: Herr talman! Jag vill till friherre De Geer säga, att jag inte
bar haft den ringaste avsikt att misstänkliggöra regeringen. Min avsikt har varit
att få till stånd en bättre kontakt mellan regeringen och riksdagen och mellan
statsmakterna och folket för att därigenom stärka intresset för utrikespolitiska
angelägenheter och vår ställning vid olika tillfällen. Det kan ju inte vara något
i ringaste grad förkastligt, och det bar ju inte heller bans excellens i sitt
svar i något avseende antytt. Vad vi varit oense om är, huruvida nalan kan säga,
att jag skulle ha förväxlat frågan örn en bättre kontakt med frågan örn en mera
öppen diplomati. Hans excellens ger därvid enligt min mening ordet diplomati
en något för inskränkt innebörd. Jag tycker, att i begreppet diplomati ligger
även denna starkare kontakt, som jag efterlyst.

När jag nu återigen har ordet, vill jag begagna tillfället att säga, att jag
inte riktigt förstår min ärade vän herr Ivar Anderson, när han klandrar utrikesdepartementet
för att det inte kontrollerar även T. T:s referat ur utländska
tidningar. Örn vi skulle få uppleva, att efter varje meddelande i radio genom
T. T. örn ett uttalande i utlandet en kommentar lämnades av excellensen Gunther,
skulle detta nog bli synnerligen olyckligt, ty då skulle man ''säga: »Jaså, nu
tror inte utrikesministern, att svenska folket kan tänka självt, nu skola vi behandlas
''sorn skolpojkar, nu skola vi ha en pekpinne framför oss vid varje steg
vi ta!» Nej, jag tror nog, att det är klokt gjort, att man inte annat än i yttersta
nödfall, när synnerligen viktiga angelägenheter förekomma, följer den praxis,
som vi tidningsmän ofta tillämpa i polemik inbördes eller mot insändare för att
få sista ordet, nämligen att häfta fast en svans vid varje uttalande, som kommer
utifrån i polemik mot någon uppfattning, som vi ha gett uttryck åt. Jag
tror, att man i det fallet inte kan klandra utrikesdepartementet. Sedan är det
en annan sak, att det referat, som vi hörde i går i radio, rörde en ytterst brännande
fråga. Det var ganska knappt och ''summariskt sammanställt, varför det

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Örn lämnande av en redogörelse för det utrikespolitiska läget m. m. (Forts.)
var lätt att missuppfatta det, och det förklarar, att så många ringt till tidningarna
och undrat, vad det egentligen var fråga om. Jag tror, att allt går bra,
örn man i mycket viktiga saker, men sannerligen inte för ofta, gör sådana kommentarer.
Allmänheten bör sålunda inte få det intrycket att man har infört något
slags censur, även örn den är maskerad. I det fallet kan jag således inte
dela herr Ivar Andersons uppfattning.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet Rubbestad, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara herr Gustaf Elofssons interpellation
angående förbud mot viss vedförsäljning inom Kristianstads län, och nu yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Gustaf Elofsson frågat
mig, örn det är med min vetskap som bränslekommissionen utfärdat visst försäljningsförbud
för bok- och björkved inom Kristianstads län samt örn jag i
annat fall har för avsikt att omedelbart vidtaga sådana åtgärder, att landsbygdens
befolkning i Kristiamstads län får möjligheter att skaffa sig bränsle av
bok- och björkved i likhet med vad som tidigare varit fallet.

Slutligen fråg-as, örn det ej finnes möjligheter att tillhandahålla koks för
landsbygden i Kristianstads län i likhet med vad som sker i Malmöhus län.

Som svar härpå får jag meddela följande.

De i interpellationen berörda bestämmelserna ha utfärdats av bränslekommissionen
på framställning av kristidsstyrelsen i Kristianstads län och innebära,
att försäljning av prima och sekunda bokved och prima björkved till hushållsförbrukning
blott får ske efter tillstånd av kristidsstyrelsen. Tidigare har
för dessa som för andra vedsortiment gällt, att inom de delar av länet, som
hänförts till den s. k. zon 1, överlåtelse fritt kunnat iske från producent till hushållsförbrukare
inom ett och samma kristidsnämndsområde, medan för försäljningar
i övrigt från producent till hushållsförbrukare tillstånd erfordrats
av kristidsnämnd eller kristidsstyrelse. Avsikten med de nya bestämmelserna
är att bereda kristidsstyrelsen möjlighet att kontrollera och reglera handeln
med dessa vedsortiment i syfte att trygga behoven av råvara för tillverkning
av gengasbränisle och vissa för folkhushållet angelägna produkter som erhållas
vid kolning av framför allt bokved, såsom ättiksyra, formalin, aceton m. m.
Enligt uppgift från kristidsstyrelsen har styrelsen beslutat att vid sin prövning
av ansökningar om tillstånd att inköpa ifrågavarande vedsortiment tilllämpa
följande riktlinjer: Tillstånd till inköp av prima bok- eller björkved
för uppvärmning av värmeledningspanna må icke meddelas. Tillstånd till inköp
av prima bakved för annan hushållsförbrukning än uppvärmning av värmeledningspanna
bör i regel icke beviljas. Tillstånd till inköp av prima björkved
för sådan förbrukning bör i regel endast medgivas intill en kvantitet av
högst 2 kubikmeter per hushåll och år. Undantag från dessa regler får dock
ske i fråga om inköp inom de områden av länet, där tillgången på ved
är så ringa, att den ved, som bortföre® från dylikt område, måste ersättas genom
tillförsel (i regel per järnväg) av ved från längre bort belägna orter. Då
det område, sorn omfattas av Ingelstads, Järrestads och Albo härader samt
Everöds, Degeberga och Åhus kristidsnämndsområden, Utgör ett utpräglat undersko
ttsoni råde, skall för detta område generellt gillia, att tillstånd bör beviljas
til] inköp bör hushållsförbrukning av prima bokved ävensom av prima
björkved i större kvantitet jin 2 kubikmeter. I fråga örn den sekunda bokveden
synes kristidsstyrelsen icke ha fastställt några generella riktlinjer.

Det är givet, att det i nuvarande läge är angeläget att silka tillgodose behovet
av sådan ved sorn är särskilt lämpad såsom råvara för framställning av

Första kammarens protokoll WJi5. Nr 18. 2

Äng. förbud
mot viss vedförsäljning

inom

Kristanstads

län.

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

Äng. förbud mat viss vedförsäljning inom Kristianstads län. ° (Forts.)
produkter av speciell vikt för folkhushållet, men å andra sidan måste hänsyn
tagas till behovet av vedbränsle i de trakter, där veden avverkas; detta bl. a.
med hänsyn till önskvärdheten av att undvika att dubbeltransporter uppkomma
genom att ifrågavarande lövvedssortiment fraktas från områden, som på
grund av bristande bränsle tillgång i stället måste utifrån tillföras ved av annat
slag. Det bör därför ankomma på bränslemyndigbeternia att på lämpligaste
sätt och utan allt för restriktiva åtgärder så långt sig göra låter taga hänsyn

till omständigheterna i de olika fallen.

Yad beträffar interpellantems fråga örn möjligheten att tillhandahålla koks
för landsbygden i Kristianstads län i likhet med vad som gäller för Malmöhus
län vill jag erinra örn att vissa områden inom Kristianstads län, nämligen Ingelstads
och Järrestads härader samt vissa socknar omkring Ängelholm, redan
äro jämställda med landsbygden i Malmöhus län. Örn återstoden av Kristianstads
läns landsbygd överfördes till samma artsgrupp, skulle detta innebära en
tilldelning av 32 000 ton fossila bränslen per år. En sådan belastning av lagren
av kol och koks synes mig i nuvarande ansträngda läge beträffande dessa
bränslesorter icke kunna komma i fråga.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag skall be att till statsrådet Rubbestad
få framföra mitt tack för svaret, och jag tackar särskilt för att en del av
detsamma gick i positiv riktning.

När bränslekommissionen utfärdade förbud mot försäljning av prima och
sekunda bok- och björkved inom vissa delar av Kristianstads län, omöjliggjorde
detta för befolkningen att skaffa sig något som helst bränsle, som kunde duga
för dem som inte hade värmeledning, utan måste använda spisar. När man begärde
licens hos bränslekontoret, fick man endast det svaret, att ali prima och
sekunda ved skulle överföras till Perstorps ättiksfabrik, för att fabriken skulle
framställa gengasbränsle och vissa andra produkter Men när man närmare
studerar, vad fabriken använder veden till, finner man, att det inte, såsom
vederbörande vill göra gällande, är för att säkerställa driften av traktorerna.
Jag förfrågade mig på telefon hos fabriken om vad veden skulle användas till,
och tjänstemannen undrade då bl. a., örn jag tyckte det vore bättre, att traktorerna
stodo stilla under vårbruket än att fabriken fick den ved den behövde
för att kunna framställa material för driften. Jag tror emellertid inte, att
detta är anledningen till att man velat lägga beslag på veden, ty fabriken tillverkar
inte bränsle för traktorer, utan endast sådant kol som användes vid
bilkörning, nämligen källekol. Säkerligen går det mesta av veden åt för att
framställa’ detta. Jag har ingenting emot, att så aker, örn veden räcker, men
det är knappast rimligt och rättvist, att man från ifrågavarande områden i
Kristianstads län bortför ali bok- och björkved och sedan hänvisar allmänheten
till att köpa sin ved var den vill. Svaret från bränslekontoret innebar,
att det inte fanns ved inom det kristidsnämndsområde, som jag tillhörde, varför
jag hänvisades till att köpa av vedhandlare i andra delar av landet. Det
finns ju lövträdsved även på andra håll än just inom dessa delar av Kristianstads
län, och jag kan inte förstå, varför man inte vidtagit samma åtgärder inom
andra områden, utan endast i dessa senare delar, för att skaffa tillräckligt
med sådan ved åt Perstorpsfabriken.

Nu tvingas man att köpa pannved från Småland, ja, från ännu längre bort
belägna platser. Bränslehalten hos pannveden är så låg, att det nästan är omöjligt
för de hushåll, som icke äro så lyckligt lottade att de ha värmeledning
utan blott ha vanliga kaminer, att av veden kunna utvinna tillräcklig värmeeffekt
för att få varmt i bostäderna och kunna sköta matlagning och dylikt.
Det hade därför enligt min mening icke varit opåkallat, örn bränslekommis -

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Ang. förbud mot viss vedförsäljning inom Kristianstads län. (Forts.)
sionen hade fått sig förelagt att undersöka, om inte den för Perstorpsfabriken
erforderliga vedmängden kan anskaffas från annat distrikt, så att man icke
som nu behöver ta alltsammans från Kristianstads län. Den nuvarande ordningen
innebär ju faktiskt, att den ved som avverkas inom kristidsnämndsområdena
i Kristianstads län transporteras bort, varefter man måste forsla dit
annan ved per järnväg. Det blir, såsom herr statsrådet sade i sitt svar på interpellationen,
dubbelkörningar, något som ju bör undvikas. Jag är glad över
att herr statsrådet har sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden och
att han anser, att sådana dubbelkörningar icke böra förekomma, ty de fördyra
ju bränslet oerhört. För pannved från Småland får man betala 16 ä 17
kronor per kubikmeter, under det att bokved kan tillhandahållas invånarna
inom respektive kristidsnämndsdistrikt till 13 kronor. Det är givetvis svårt
för personer med begränsad ekonomi att kunna köpa detta dyrare bränsle. De
skulle ju kunna få bränslet betydligt billigare genom att utnyttja den bokved
som finns på närmare håll, örn bara myndigheterna gåve sitt tillstånd därtill.

Jag ber ännu en gång att till herr statsrådet få framföra mitt tack för svaret
på interpellationen. Samtidigt tillåter jag mig dock be honom att ha uppmärksamheten
riktad på de förhållanden, som ha inträtt beträffande vedförsörjningen
i Kristianstads län, och örn möjligt rätta till det bela, så att allmänheten
där nere kan komma i åtnjutande av samma förmåner som övriga inbyggare
i landet.

_ Av interpellationssvaret framgår, att det inte skulle vara något att göra åt
situationen beträffande koksen. Det är dock inte obekant för oss i Kristianstads
län, att i de delar av landet, där koks utdelas, ransonerna i många fall
äro så rikliga, att många förbrukare inte behöva ta ut hela sin tilldelning,
då, de samtidigt även få annat bränsle. Man borde enligt min mening kunna
minska kokstill delningen inom dessa områden, varigenom de tillgängliga kokslagren
ju skulle räcka för större delar av landet.

Justerades protokollen för den 18 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 136, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa kapitalinvesteringar
i telegrafverkets fond för budgetåret 1945/46;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nyanskaffning
av ånglok;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad till
landsstatshuset i Kalmar m. m.;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av riksbankens fastighet i Kalmar;

nr 142, i anledning av Kungl. Majds proposition angående befrielse för
stationsmästaren F. E. Pettersson från utgivande av visst skadeståndsbelopp
;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående disposition av
vissa äldre reservationsanslag;

Nr 18.

Tisdagen den 24 april 1945.

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående fastigheter
i Degerfors köping; „

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
lokaler för högsta domstolen och Svea hovrätt;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetaret^ 1945/46, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;.

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad
propositionen avser försvarets fonder, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor örn
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omskolning av i
militärtjänst skadade;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; samt

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av ett
tekniskt gymnasium i Hälsingborg.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Hänvisande till bilagda läkarintyg anhåller jag vördsamt örn ledighet från
riksdagsarbetet t. o. m. den 28 i denna månad.

Stockholm den 20 april 1945.

Nils Gabrielsson.

Att riksdagsman Nils Gabrielsson på grund av hjärtåkomma fr. o. m. den 19
t. o. m. den 28 april är oförmögen att deltaga i riksdagsgöromålen intygas.

Stockholm den 20 april 1925.

Hialmar Fries,

leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 264, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§
förordningen den 28 september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 271,
angående ytterligare anslag till anordnande av tjänstebostad åt landsfiskalen i
Tärna distrikt.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr 272, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 3 morn. lagen
den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;
och

nr 273, med förslag till lag örn semester.

Tisdagen den 24 april 1945.

Nr 18.

Fördrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 274,
angående anslag till poliskåren i Boden: omkostnader för budgetåret 1945/46.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Arrhén m. fl.
väckta motionen, nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1945, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 70—89, bevillningsutskottets
betänkanden nr 27 och 30—32, bankoutskottets utlåtande nr 23,
första lagutskottets utlåtande nr 27, andra lagutskottets utlåtanden nr 33—35,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 20 och 24—29, första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 9—11 samt kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 4, 7 och 8.

Avgå vos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 377, av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Mannerskantz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 1945, m. m.; och

nr 378, av herr Sandström m. fl., i samma ämne.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Äng. förtäring
av rusdrycker
å tåg -

Onsdagen den 25 april förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Majits skrivelse nr 276, angående
muntliga meddelanden till riksdagen.

Av nämnda kungl, skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades att Kungl. Majit
prövat lämpligt, att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade ordning till riksdagen
muntligen gjordes meddelanden av sådan beskaffenhet, som i sagda paragraf
avsåges, att Kungl. Majt förordnat, att meddelandena skulle framföras
i första kammaren av ministern för utrikes ärendena samt statsrådet och chefen
för handelsdepartementet och i andra kammaren av statsministern samt statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet, samt att Kungl. Majit
bestämt, att kamrarnas sammanträden i här avsedda fall skulle hållas inom
lyckta dörrar.

Herr talmannen tillkännagav, att sammanträde för mottagande av de i den
kungl, skrivelsen avsedda meddelandena komme att hållas fredagen den 27 innevarande
månad kl. 11.30 förmiddagen.

På sedermera gjord proposition beslöts att ifrågavarande kungl, skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Björck till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet framställt följande fråga i
»Kan det förväntas, att herr statsrådet — med anledning av den händelse, som
nyligen inträffat på nattsnälltåget till övre Norrland, då trenne resande efter
förtäring av rusdrycker på tåget kommo i gräl, varvid en av dem kastades av
tåget och skadades så svårt, att han avled — i samråd med järnvägsstyrelsen
låter utfärda mera preciserade, eventuellt skärpta bestämmelser angående förtäring
av rusdrycker på tågen, vilka bestämmelser även böra gälla tillsyn att
av starka drycker synbart berörda personer ej böra få tillträde till tåg eller
stationsområde, vilket eljest tyvärr ofta är fallet?»

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Domö, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
Björcks berörda fråga, erhöll ordet och anförde: Herr Björck har — med anledning
av en händelse som nyligen inträffat på nattsnälltåget till övre Norrland
— till mig riktat följande fråga:

Kan det förväntas, att herr statsrådet i samråd med järnvägsstyrelsen låter
utfärda mera preciserade, eventuellt skärpta bestämmelser angående förtäring
av rusdrycker på tågen, vilka bestämmelser även böra gälla tillsyn, att av
starka drycker synbart berörda personer ej få tillträde till tåg eller stationsområde,
vilket eljest tyvärr ofta är fallet?

Mitt svar är följande.

Järnvägstrafikstadgan innefattar med avseende å utskänkning av vin eller
öl i restaurangvagn en hänvisning till särskilda författningar. I övrigt är det

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Äng. förtäring av rusdrycker å tåg. (Forts.)
enligt stadgan förbjudet att å tåg förtära spritdrycker, vin eller öl. Förbudet
gäller dock icke abonnerad vagn.

Överträdelse av järnvägstrafikstadgans föreskrifter om upprätthållande av
ordning och säkerhet straffas enligt en straffskala som sammanfaller med
rusdrycksförsäljningsförordningens straffregler beträffande gäst, som å restaurangvagn
förtär medhavda spritdrycker.

Järnvägstrafikstadgan föreskriver vidare, bland annat, att synbarligen
onyktra personer samt personer, vilka icke iakttaga föreskriven ordning eller
anständigt uppförande, ej få medfölja tåg eller vistas inom stationernas område.

I den särskilda personalinstruktion, som järnvägsstyrelsen utgivit, ha dessa
stadganden återgivits. Personalen har i samma instruktion ålagts att från
järnvägens område avlägsna den, som uppträder berusad eller stör ordningen,
varvid särskilt framhållits personalens skyldighet att ingripa såväl då den
själv iakttager, att ordningen störes, som då anmälan härom göres exempelvis
av medresande i tåg.

Tyvärr inträffar det stundom, att berusade personer, trots de givna föreskrifterna,
lyckas komma in på stationsområdena och medfölja tågen eller att
resande under färden förtära spritdrycker utan att detta blir beivrat. Särskilt
under nuvarande ansträngda trafikförhållanden är det svart att alltid upprätthålla
en så noggrann bevakning, som skulle krävas för att säkerställa en fullständig
kontroll. I denna situation har järnvägsstyrelsens chef vädjas till den
resande allmänheten att medverka till ordningen på stationer och tåg genom
att påvisa för vederbörande järnvägsbefäl, när en medresande är berusad eller
förtär sprit.

Av det anförda framgår, att klara bestämmelser finnas. Jag har gjort mig
underrättad om att järnvägsledningen fordrar ovillkorlig efterlevnad av föreskrifterna
och att anordningar träffats för kontroll av efterlevnaden. Tid efter
annan har personalen erinrats härom. Genom särskilt cirkulär kammer
järnvägsstyrelsen i dagarna att ånyo inskärpa vikten av bestämmelsernas efterlevnad.
Några åtgärder från min sida synas för närvarande icke vara påkallade.

Herr Björck: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få uttala mitt tack
för svaret. Vad han meddelat angående järnvägstrafikstadgans bestämmelser
är ju känt av de flesta. Det är förbjudet att å tåg förtära rusdrycker, och
likaså är det förbjudet för av starka drycker synbart berörda personer att
vistas på järnvägs område. Trots detta finner man inte så sällan personer, som
äro synbart berörda av starka drycker, medfölja tågen, och man kan även
konstatera, att det finns personer, sam förtära rusdrycker på tågen trots förbud
och som förorsaka de medresande obehag. Den, som i likhet med oss riksdagsmän
rätt ofta måste resa mellan Stockholm och hemorten, har ju tillfälle
att konstatera detta.

Nu har ju, som också herr statsrådet nämnde, järnvägsstyrelsens chef generaldirektör
Dahlbeck i ett upprop i tidningarna vädjat till allmänheten örn
hjälp för att kontrollera och påvisa, när onykterhet förekommer eller när rusdrycker
förtäras1 å tåg. Jag må säga, att man på vederbörligt håll synes vänta
mer av detta än som säkerligen kommer att följa därav.

Det är förvisso icke så lätt för en medresande att försöka tala reson med
en berusad person. Ofta blir det obehagliga uppträden, den onyktre blir arg
och frågar, vad man har med detta att göra. — »Ni är väl inte tågbefäl»

o. s. v. Går man då och hämtar vederbörande tågbefäl eller konduktör, söker
den onyktre ofta hålla sig lugn och stilla. Han kan sitta som en staty i ett

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Ang. trafikförhållandena

» Stockholma
skärgård.

Äng. förtäring av rusdrycker å tåg. (Forts.)
hörn, och vederbörande konduktör anser då inga skäl föreligga att vidta några
åtgärder emot honom. I regel har också tågpersonalen så mycket att göra, att
den inte hinner att i tillräcklig omfattning kontrollera vare sig vad de resande
ta sig för på tåget eller om det finns en och annan, som är berörd av starka
drycker bland den mängd resande, som skola kontrolleras.

Det vore önskvärt, att vid tillfällen, då resandeströmmen är särskilt stark,
såsom vid vissa högtider, vid större idrottstävlingar eller då militära in- och
utryckningar försiggå, tågpersonalen förstänktes och bevakningen skärptes
vid biljettspärrar och övriga stationsområden. Det har sagts mig från järnvägsmannahåll,
att ett par av orsakerna till att allt inte är bra här torde vara
brist på personal och det förhållandet, att i stor utsträckning yngre trafikbiträden
och stationskarlar få tjänstgöra som konduktörer. Dessa äro inte så
inne i förhållandena och kunna inte uppträda med samma pondus som riktigakonduktörer.

Jag är emellertid tillfredsställd med åtminstone en viss del av svaret, nämligen
omnämnandet av de åtgärder, som järnvägsstyrelsen har vidtagit för att
hos personalen inskärpa betydelsen av att bestämmelserna följas, och jag väntar
också, att det cirkulär, som i dagarna är utsänt till personalen, kommer
att ge den en tankeställare. Jag vill, som sagt, hoppas, att dessa åtgärder få
åsyftad verkan. Skulle så inte bli fallet, hoppas jag att herr statsrådet med
tanke på den stora resandeströmmens trevnad tar upp denna fråga till förnyat
övervägande.

Ordet lämnades härefter ånyo till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Domö, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Lodenius interpellation angående trafikförhållandena
i Stockholms skärgård, och nu yttrade: Herr talman! Herr Lodenius har till
mig riktat följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat den utveckling som trafikförhållandena
i Stockholms skärgård genomgått och som hotar att beröva avsevärda
delar av skärgården de kommunikationsmöjligheter som av ålder stått dem till
buds?

2. Om så är, anser herr statsrådet det möjligt att vidtaga åtgärder för ett
samordnande av de olika trafikmedlen för att härigenom tillgodose skärgårdsbefolkningens
behov av kommunikationsförbindelser?

Jag vill till en början erinra om att skärgårdarnas kommunikationsproblem
varit föremål för utredning av särskilda inom kommunikationsdepartementet år
1938 tillkallade sakkunniga. Dessa avgåvo någon tid efter krigsutbrottet ett
betänkande, i vilket även den i interpellantens första fråga berörda utvecklingen
i Stockholms skärgård behandlades. Under krigsåren ha förhållandena på detta
område dominerats av bränsle- och drivmedelsbristen. I övrigt torde några nya
synpunkter på dessa spörsmål hittills icke ha framkommit.

Vad angår interpellantens andra fråga, angav redan 1938 års skärgårdsutredning
vissa utvägar för att tillgodose skärgårdarnas behov av förbättrade
kommunikationer. Utredningen föreslog bland annat anläggande av
vissa vägar samt anordnande av passbåts- och färjeförbindelser i olika skärgårdsområden.
På grund av rådande förhållanden ha dessa förslag hittills endast
i ringa utsträckning kunnat genomföras.

Vad särskilt beträffar ångbåtsförbindelserna skisserade utredningen en plan,
enligt vilken trafiktillstånd skulle lämnas åt ett i samhällets ägo ställt rederiföretag,
som skulle vara skyldigt upprätthålla en reguljär seglingsplan. Slutlig
ståndpunkt till förevarande projekt har ansetts icke böra tagas förrän mera normala
förhållanden inträtt.

Onsdagen den 25 april 1945 fm. Nr 18. 2.)

Äng. traf ili förhållandena i Stockholms skärgård. (Forts.)

Frågan om en samordning av de olika trafikmedlen i skärgårdarna liksom
överhuvud taget örn de åtgärder, vilka kunna vidtagas för att säkerställa tillfredsställande
trafikförhållanden för skärgårdarnas befolkning, är av den
betydelse, att en fortsatt prövning av detta spörsmål bör äga rum. Problemet
är utan tvivel svårbedömligt, och jag är icke beredd att antyda, på vad ^sätt
en lösning bör sökas. Jag har däremot för avsikt att medverka till, att frågan
inom en nära framtid blir upptagen till förnyat övervägande i lämplig form.

Herr Lodenius: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet fa framföra mitt vördsamma tack för svaret pa
min interpellation, och jag tackar även för att jag i förväg har fått ta del av

detta svar. . .

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar, att herr statsrådet är positivt
inställd till dessa trafikproblem. Det framgår ju tydligt av svaret. Anledningen
till denna interpellation är — det synes såväl av interpellationen som av svaret
— inte att söka i de nu rådande trafikförhållandena. Trafiken nu begränsas ju
av bristen på drivmedel — kol, ved och andra — och hur tråkigt detta än är och
hur svårt det än är framför allt för skärgårdsbefolkningen men även för övriga
resande — jag tänker närmast på sommargäster — är det kanske inte så mycket
att göra åt den saken just nu.

Vad jag närmast velat fästa uppmärksamheten på med min interpellation är
de trafikproblem, som ha berörts av den s. k. skärgårdsutredningen, om vars
arbete herr statsrådet erinrar i sitt svar. Det kan kanske för den, som inte är
närmare insatt i förhållandena, låta litet underligt, om man säger, att den moderna
trafiken med bussar och bilar har medfört, att trafikförhållandena ha försämrats
för stora delar av skärgården. Givetvis ha dessa bussförbindelser ävensom
lastbilstrafiken medfört en betydande förbättring för andra skärgårdsområden,
men det är sådana, som ligga på fastlandet eller i nära anknytning till detta.
De delar av skärgården, som däremot ligga längre ut, ha i stor utsträckning fått
sina förbindelser försämrade, därför att ångbåtsbolagens förutsättningar att
ekonomiskt driva trafiken ha väsentligt försämrats genom konkurrensen från
omnibus- och lastbilstrafiken. Vissa ångbåtsbolag ha ju för övrigt måst inskränka
sin trafik endast till sommarmånaderna, som ju äro mest lönande för
trafiken. Andra, större företag ■— jag tänker närmast på Vaxholmsbolaget —
ha drivit trafik även under övriga delar av året men i begränsad omfattning.
Det är klart, att utvecklingen måste ha sin gång, och det är inte anledning att
rikta någon anmärkning mot den, men för att få ordnade trafikförhållanden för
de delar av skärgården, som inte kunna komma i åtnjutande av buss- och lastbilstrafiken
m. m., måste nog särskilda åtgärder vidtas.

Herr statsrådet erinrar i sitt svar på min interpellation om att skärgårdsutredningens
förslag omfattar en hel del projekt såsom passbåts- och färjförbindelscr,
vägar, broar och färjor. Att inte någon större del av detta hittills har
kommit till utförande, beror ju, som herr statsrådet också siiger, på de nuvarande
tidsförhållandena. En del har dock kunnat uträttas, kanske inte så mycket
genom statsmakternas direkta medverkan, utan mera på enskilt initiativ. Jag
tänker närmast på en väg, som till större delen ligger inom min hemsocken,
den s. k. Solvägen, som sträcker sig från Solö över Humblö, Svartnö till Eknö
i närheten av Furusund. Denna väg fanns upptagen i skärgårdsutredningens
förslag, ehuru i en något annan sträckning och standard. Alt denna väg, som
nu i (let närmaste är färdigställd, kunnat komma till utförande, beror framför
allt på att medel lia ställts till förfogande ur Carl Smiths fond. Ursprungligen
skulle denna bidraga med 80 %. men sedan kostnaderna nu avsevärt ökats på
grund av kristiden, skulle jag tro, att det inte blir några 80 % i verkligheten,

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Äng. trafik för hållandena i Stockholms skärgård. (Forts.)
därför att beloppet är maximerat, jag vill minnas till 520 000 kr. Statsverket
får alltså nog bidraga med mer än 20 %. I varje fall är det klart, att denna väg
har en mycket stor betj''delse för den del av skärgården, som den närmast berör,
men man når inte det man vill. örn inte fortsättning följer på detta vägföretag.

Förra aret avlämnades motioner i båda kamrarna, jag vill minnas av herr
Franzon m. fl. i denna kammare och herr Thorell m. fl. i andra kammaren, örn
att staten skulle bidra med medel för att få en båtfärja från denna vägs ändpunkt
ut till de olika öarna i skärgården. Fördelen med denna färja skulle
vara,, att den kunde lägga till vid praktiskt taget alla bryggor, som hade tillräcklig
stabilitet, och några, färjlägen skulle inte behövas. Motionerna blevo
inte bifallna, utan det hänvisades till att medel fick anslås i vanlig ordning,
alltså genom framställning från kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det finns ett. annat .projekt också, nämligen att en bro skulle byggas över
det sund, som ligger vid denna vägs ändpunkt, över till Furusund, och sedan
skulle en enkel väg gå över Furusund, varpå skulle vidta färjförbindelser till
Köpmanholm på Yxlan och sedan över sundet till själva Blidö.

Vilket av dessa projekt, som än kan komma att utföras, kräves det, att staten
beviljar medel.. Därigenom skulle denna del av skärgården få väsentligt
bättre kommunikationer, framför allt under vintern, då det ju annars många
gånger är hopplöst att komma fram på grund av isen. En del andra liknande
förbindelser äro även projekterade av skärgårdsutredningen och lia också varit
föremål för .utredning, bland annat av det vägdistrikt, som jag tidigare tillhörde,
nämligen Stockholms läns östra vägdistrikt. Jag tänker här på förbindelsen
mellan Ljusterö och fastlandet. Den kan givetvis inte heller ordnas
utan statsmakternas medverkan. Alla dessa väg- och färjförbindelser med passbåtar.
och andra anordningar böra lämpligen handhas av den statliga vägförvaltningen
och alltså på statens bekostnad.

Men även örn dessa företag så småningom komma till på olika håll — en hel
del sådana här företag äro ju planerade även på andra håll i skärgården —
kunna vi aldrig komma ifrån, att ångbåtstrafiken trots detta alltid är behövlig,
och det är just för . att ordna denna trafik, som nu drives av privata företag
— vilka naturligtvis måste se till, att deras ekonomi går ihop — som jag
och många anse det nödvändigt, att statsmakterna här gripa in.

Jag vet, att länsstyrelsen med dess chef i spetsen är mycket intresserad för
dessa problem. Likadant är det med vägförvaltningen. Dessutom har ju Svenska
skärgårdsförbundet utfört ett storartat arbete för skärgårdens kommunikationer,
men även. där måste medel till, för att planerna skola kunna realiseras.
Jag kan också i förbigående nämna, att Stockholms läns landsting, trots att
väl uppgiften får anses ligga på sidan örn landstingets egentliga verksamhet,
under många år har anslagit medel för skärgårdens vintertrafik i syfte att
förbättra förhållandena något för de öar, som ligga sämst till. Under de senaste
åren har ett anslag på 25 000 kronor härtill ingått i landstingets stat, och
det har i regel förbrukats för ändamålet. Det är klart, att vi i landstinget
betrakta detta anslag såsom av i varje fall mera tillfällig natur och att vi
hoppas, att statsmakterna så snart som möjligt skola kunna ordna förhållandena
och ta hand örn saken. Lika väl som statsmakterna överta svaga enskilda
järnvägsföretag för att trygga trafiken på vederbörande orter och lika väl som
det byggs ödebygdsvägar i Norrland, lika väl tarvas det, att statsmakterna
försöka ordna rimliga förbindelser i skärgården, framför allt när det gäller de
isolerade områdena där. Det finns nog tyvärr ödebygder närmare huvudstaden
än i Norrland.

Att herr statsrådet för dagen inte är beredd att ange, på vad sätt dessa
trafikproblem skola lösas, är ju fullt förklarligt. Då herr statsrådet emellertid
framhåller i sitt svar, att han avser, att frågan i en nära framtid tas upp till

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Äng. trafikförhållandena i Stockholms skärgård. (Forts.)
förnyat övervägande i lämplig form, är detta ett löfte, som jag tar fasta pa.
Jag vågar uttala den förhoppningen, att dessa överväganden skola leda till att
skärgårdens trafikproblem med statsmakternas hjälp skola kunna lösas på ett
tillfredsställande sätt inom en snar framtid.

Herr Siljeström: Herr talman! Inom den domsaga, som jag har den äran att
förestå, ligger en mycket stor del av Stockholms skärgård. Under min verksamhet
i domsagan har jag därför fått en ganska ingående kännedom örn trafikförhållandena
mellan huvudstaden och skärgården, och jag kan i allt väsentligt
instämma i den uppfattning, varåt den ärade interpellanten ger uttryck,
då han förklarar, att förhållandena äro sådana, att man med det snaraste mäste
vidta åtgärder för att bringa den yttre skärgården i bättre kontakt med huvudstaden.
Det har visat sig, att det särskilt vintertiden är ytterligt svårt att
komma i förbindelse med den yttre skärgården, speciellt de^ stora öarna därute,
Ljusterö och Möja, och de svåra trafikförhållandena ha många gånger verkat
rent hindrande i min ämbetsutövning. Det har visat sig, och det accentueras
nu, då man träder in för den nya rättegångsbalken med dess ökade krav på sammanträden,
att det är mycket svårt att få nämndemän, som vilja åtaga sig uppdraget,
ty en resa till och från Stockholm tar på vintern i regel fem dagar, även
örn man bara behöver tjänstgöra en dag här.

Det är alldels uppenbart, att man inte i längden kan ha sådana förhallanden
i en landsända som denna. Jag förstår mycket val, att krisförhållandena
nu ha medfört särskilda svårigheter, men jag tar också fasta^på herr statsrådets
löfte att sätta i gång en utredning för att söka råda bot på dessa missförhållanden.
Jag vill bara drista mig att hemställa till herr statsrådet att snarast
möjligt vidta dessa åtgärder och inte alltför länge vila på hanen. Så fort krisen
släpper, bör man ha en plan färdig, som kan tillfredsställa rimliga anspråk.

I herr Siljeströms yttrande instämde herrar Forslund, Källman, Franzon,
Herlits och Branting.

Justerades protokollet för den 19 innevarande månad.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner:
nr 377, av herr Ericsson, Carl Eric, och herr Mannerskantz, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 1945, m. m.; och

nr 378, av herr Sandström m. fl., i samma ämne.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för budgetåret
1945/46 till folk- och småskoleseminarierna jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Under punkten 151 av åttonde huvudtiteln i innevarande ars statsverksproposition
hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att dels besluta, att personalförteckningen
för folkskoleseminarierna skulle tills vidare från och med budgetåret
1945/46 erhålla av departementschefen angiven ändrad lydelse, dels
godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat för folkskolesemina -

Arising till
fulkskolesem''
nar terna -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till småskoleseminarierna. (Forts.)
r ier na, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46, dels ock till
Folkskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 2 810 400 kronor.

Kungl. Marits förevarande förslag innebar bland annat, att elevantalet i
folkskoleseminariernas klassavdelningar skulle för nästa läsår böjas från 24
till 28.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr B. Elmgren (I: 252)
och den andra inom andra kammaren av herr F. Ryling m. fl. (II: 251), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta l:o) att elevantalet i de avdelningar,
som innevarande år intoges vid folk- och småskoleseminarierna, i enlighet med
gällande seminariestadgor skulle bestämmas till 24, samt 2:o) att vid den av
departementschefen förebådade utredningen rörande seminarieorganisationen
skulle beaktas, att seminarieelevernas praktiska utbildning icke finge försvagas.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,

a) besluta, att personalförteckningen för folkskoleseminarierna skulle tills
vidare från och med budgetåret 1945/46 i vissa angivna delar erhålla den lydelse,
som under punkten angivits;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas till vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1945/46 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2 816 800 kronor;

II. att motionerna I: 252 och II: 251 — såvitt här vore i fråga — i den mån
de icke kunde anses besvarade med vad utskottet förut under punkten anfört,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet bland annat erinrat, att Kungl. Majt den 16
februari 1945 bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla särskilda
sakkunniga för verkställande av utredning angående vidtagande av åtgärder
för att möta en beräknad brist på folkskollärare, varefter utskottet anfört
bland annat:

»I likhet med skolöverstyrelsen anser sig utskottet böra framhålla, att pedagogiska
skäl tala för att det stadgeenliga antalet av 24 elever per klassavdelning
icke bör annat än i trängande fall överskridas och att de olägenheter, som
följa av ett större elevantal, äro särskilt framträdande vid de för utbildningen
så viktiga praktiska övningarna. Med hänsyn till den konstaterade stora lärarbristen
har utskottet likväl ansett sig höra biträda departementschefens förslag
örn en elevintagning av 28 per klassavdelning och får alltså avstyrka bifall till
det i nämnda motioner framställda yrkandet örn begränsning av elevantalet i
klassavdelningarna till 24. Utskottet förutsätter emellertid, att i samband med
ovannämnda utredning till övervägande upptages frågan örn vilka åtgärder som
kunna och böra vidtagas med avseende å organisationen av folkskoleseminarierna
i syfte att återföra elevantalet i klassavdelningarna till det stadgeenliga
antalet av 24.»

Reservation hade anförts av herrar Oscar Olsson, Emil Petersson, Malmborg
i Skövde och Hoppe, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och punkten
l:o) i motionerna I: 252 och II: 251, såvitt här vore i fråga,

a) besluta att---(lika med utskottet);

Onsdagen den 25 april 1945 fm. Nr 18. -.9

Anslag till småskoleseminarierna. (Forts.)

b) godkänna i reservationen införd avlöningsstat för folkskoleseminarierna.
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1945/46 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2 810 400 kronor;

II. att punkten 2:o) i motionerna I: 252 och II: 251 måtte anses besvarad
med vad utskottet i det av reservanterna förordade yttrandet anfört.

I den av reservanterna föreslagna motiveringen hade bland annat uttalats,
att utskottet ansåge sig icke kunna biträda ljungh Maj :ts förslag örn ökning
av elevantalet i klassavdelningarna till 28 lärjungar, utan förordade, att för
nästa läsår måtte intagas 24 lärjungar i varje klass.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Alltsedan 1940 lia cheferna för ecklesiastikdepartementet
utfärdat utmärkta paroller beträffande nödvändigheten av
bättre skolbildning. Det bär bland annat med full rätt sagts, att i ett litet
land, där det måste brista i kvantiteten, får detta ersättas med kvalitet. Det
är alldeles riktigt. Nu ha emellertid tidsförhållandena gjort, att kvaliteten i
undervisningen har sänkts i alla slags skolor här i landet utom ett, nämligen
seminarierna. Just när det började ljusna bär i världen, sa att man trodde, att
det skulle ''kunna bli något allvar av de vaokra parollerna örn bättre, undervisning
för svenska folkets barn, kommer nu förslaget om en försämring av utbildningen
för folkskolans lärare — den ojämförligt fördärvligaste försämring
av alla, som kunna tänkas i vårt undervisningsväsen.

Till och med statsutskottet rynkar pannan .mot detta, förslag, från departementschefen,
fastän så pass beskedligt, att jag inte finner mig kunna inta
samma attityd. Örn herrarna se på s. 8 i betänkandet, finna herrarna statsutskottets
opposition. Utskottet instämmer helt med skolöverstyrelsen, som
framhåller, att »pedagogiska skäl tala för att det stadgeenliga antalet av 24
elever per klassavdelning icke bör annat än i trängande fall överskridas och
att de olägenheter, som följa av ett större elevantal,, äro särskilt framträdande
vid de för utbildningen så viktiga praktiska övningarna». Stycket slutar:
»Utskottet förutsätter . . . ., att i samband med» den av ecklesiastikministern
föranstaltade utredningen också skall upptagas »frågan om vilka åtgärder som
kunna och böra vidtagas med avseende å organisationen av .folkskoleseminarierna
i syfte att återföra elevantalet i klassavdelningarna till. det stadgeenliga
antalet av 24.» Det är således ingen av dem som yttrat sig, som önskar
denna ökning av antalet elever i seminarieklasserna, mer. än. departementschefen.
Riksdagen gör det inte heller, ty riksdagen säde. i fjol ifrån på tal örn
småskoleseminarierna, att den ökning av elevantalet från 24 till 26, som då
genomfördes, skulle vara provisorisk, och där skulle återgång ske så fort som
möjligt till de 24. .

Naturligtvis måste det vara ganska tvingande skäl, som ha gjort, att .den
nuvarande departementschefen i denna fråga intar en ställning, som står i
motsats till hans företrädares, vilken uttalade sig för att klasserna med 20 elever,
skulle vara ett provisorium och i motsats till vad riksdagen säde i fjol.

Innan jag kommer in på den saken, skall jag emellertid be att fa fästa herrarnas
uppmärksamhet på vad denna försämring innebär. Det stora flertalet
folkskollärare även här i riksdagen har med stort bekymmer sett denna utveckling,
och statsutskottet har funnit det nödigt att avtrycka hela deras motion
in extenso. Den återfinns på s. 4, 5 och 6 i utlåtandet.

Det var i 1936 års seminariereform, som antalet elever i klasserna sänktes
från .‘10 till 24, och det var den pedagogiskt viktigaste reform, som bär företagits
i fråga om seminarieväsendet. Vikten av den reformen ligger inte i un -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till småskoleseminarierna. (Forts.)
de rv is n i ngs res u 1 ta te n i ämnena — men det är tydligt, att de också ha vunnit
därpå — utan vikten ligger i förbättringen av den praktiska lärarutbildningen,
och alla torde väl vara överens örn att det viktigaste folkskoleseminarierna ba
att uträtta är just den praktiska lärarutbildningen.

=Nu kommer således den försämring, som föreslås i propositionen, att speciellt
gå ut över den praktiska lärarutbildningen. I den motion, som jag hänvisade
till, finnas ett par saker — jag skall inte anföra så mycket av den — som
var och en utan större svårigheter kan sätta sig in i och förstå. Där påpekas,
att övningarna i det praktiska lärararbetet ske dels som gruppövningar, dels
som serieövningar. När det är 24 elever i klassen med grupper på 4 elever,
får var och en en övningslektion på fem veckor. Det är vad de få under nuvarande
jämförelsevis goda förhållanden. Skola vi ha 28 i varje klass, få ett
pär seminaristen dela på^ en timme för att öva sig på att undervisa i klassen.
År det vettigt med en sadan ordning? Beträffande serieövningarna framhålla
motionärerna, att i avgångsklassen skola enligt gällande bestämmelser hållas
serieövningar i minst två ämnen sammanlagt omkring 16 veckotimmar. Ökas
antalet elever med 4, så ökas belastningen för övningsskolan med 128 lektioner
eller 162/3 procent. Vad detta betyder, ha motionärerna påvisat genom
att framhålla att seminaristerna redan nu ha 155 ä 175 elevlektioner i veckan.
Skall elevantalet i varje klass höjas till 28, blir det 180 ä 200 lektioner i
veckan. En övningsskola örn 7 läraravdelningar har endast 210 ä 220 lektioner
i veckan, och det är redan nu i minsta laget, när seminaristerna lägga
beslag på 155 ä 175 lektioner. Hur skall det gå, när seminaristerna skola
lägga beslag på ända upp till 200 lektioner, och det endast blir 10 ä 20 lektioner
över för läraren som svarar för undervisningen i klassen?

Det är ingen som kan bestrida riktigheten av denna framställning i folkskollärarmotionerna.
Vad säga folkskollärarna, landet runt örn förhållandena
som de nu äro? Rektorn vid folkskoleseminariet i Uppsala har gjort en förfrågan
hos de^ gamla eleverna vid seminariet vad de ha för anmärkningar och
önskemål i fråga om undervisningen. Genomgående ha de svarat: »Det viktigaste
är att man får tillfälle till mera övningar, att den praktiska lärarutbildningen
ytterligare utökas.» Det är det genomgående svaret — och varför?
''»Jo», säga de, »sorn det nu är, blir det inte övningar, utan bara prov.» De
betrakta de s. k. övningarna i stor utsträckning som prov. Gud bevars, examen
är ju synnerligen högt ansedd inom de flesta pedagogiska kretsar, men undervisning
och prov kan väl ända inte betraktas som alldeles samma sak! Således
: folkskollärarkåren liksom det ansvariga ämbetsverket, skolöverstyrelsen,
klara med att här är det fråga örn något fördärvligt för lärarutbildningen
i Sverige, örn den här saken skall genomföras.

Nu kommer antagligen departementschefen att på detta svara: »Vilket är
alternativet till den höjning som jag begär? Jo, det är risken att inte få lärare
i alla, skolklasser.» Jag är ju inte fullkomligt säker på att han svarar på
det sättet, meri det är åtskilliga som sta på hans sida, som ha svarat på det
sättet. Det är en överdrift. Det är ganska roligt att jag en gång får ta i min
mun anklagelsen för överdrift, och jag kan nog i detta fall framlägga lika
starka bevis som de kunna, som i andra fall påstå, att jag gjort mig skyldig
till överdrift.

kUir förhaller det sig nu med detta alternativ? Det framgår av vad som
anfördes i början av den reservation, som på denna punkt är avgiven i statsutskottet.
Herrarna se där, att enligt departementschefens förslag skulle under
de närmaste fyra arén utbildas 88 lärare mer än enligt skolöverstyrelsens förslag.
Det låter inte så litet, men man mäste taga i betraktande sammanlagda
antalet utexaminerade lärare under den tiden. Skolöverstyrelsen har beräknat

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Anslay till småskoleseminarierna. (Forts.)
lärarbehovet för läsåren 1945—1948 till 2 112 nya lärare, under det att endast
835 väntas bli utexaminerade. Det är således ett underskott på 1 277 lärare.
Med de intagning-ar, som föreslås, skulle underskottet sjunka till 749 enligt
skolöverstyrelsens förslag och till 661 enligt departementschefens förslag. Är
inte denna skillnad på 88 under fyra år ganska ringa i förhållande till det stora
underskottet i båda fallen?

Men härtill kommer en annan sak. Under de närmaste tre åren avgå 1 068
lärare som inte fyllt 65 år. Örn man tar hänsyn till den reserv, som kan uppstå
genom ätt några av dessa lärare kvarstanna i tjänst ett eller två år, betyda
då de 88 nya lärarna enligt departementschefens förslag så mycket gentemot
denna, man får väl ändå säga förstklassiga reserv på 1 068 bara under de tre
åren?

Vidare får man väl hoppas, att inkallelserna under nästkommande år inte
bli av samma storlek som under de föregående åren, varigenom åtskilliga folkskollärare
skulle bli fria och kunna inträda i sin tjänst. Det var dock ett par
hundra folkskollärare, som fingo ersättas av småskollärarinnor under föregående
år.

Det är således ingen idé att handla i panikens tecken. Siffrorna äro icke av
den arten, att det är motiverat. Vad har utskottet, som såvitt jag kan se i
princip är ense med reservanterna, gjort ■— utom vad jag föredrog ur utlåtandet
—■ för att mildra den här fördärvliga historien? Det har påvisats en god
sak. Det har nämligen tagit upp departementschefens tanke, att övningsskolan
i vissa fall skulle kunna ersättas med den vanliga folkskolan, och ehuru departementschefen
endast har föreslagit det i rätt ringa utsträckning beträffande
småskolan, föreslår utskottet att den utvägen skall användas i alla seminarier,
både folkskoleseminarier och småskoleseminarier, eller åtminstone att den
skall kunna användas i alla dessa seminarier. Det är, såvitt jag förstår, en
utmärkt väg, och den användes redan som komplettering, därför att man är
fullt överens om att folkskollärarna ha stor nytta av att gå ut i den vanliga
folkskolan. Men det är nu fråga om att genomföra detta experiment inte över
en liten del, som departementschefen föreslår i sin småskoleseminarieproposition,
utan över hela fältet. Såvitt jag kan se, är det nog i stort sett bättre än
att med de konsekvenser, som motionerna berört, öka antalet elever i klasserna
från 24 till 28. Men om herrarna tro att herrarna sitta här i kamrarna och på
detta sätt göra en storartad organisatorisk reform, som sträcker sig över alla
seminarierna, så tror jag att åtminstone de, som ha någon aning örn svårigheterna
i det fallet, ändå äro litet skygga för ett sådant experiment. Det måste
bli alldeles oerhört stora svårigheter under en hel del övergångsår.

.Tåg har således inte alls någonting emot departementschefens förslag att
experimentera vid ett par småskoleseminarier, och jag har inte heller några
betänkligheter mot att detta experiment ganska snart utsträckes, men jag anser
att det är en alldeles oerhörd och riskabel nödfallsutväg att gå fram på det
sätt utskottet här föreslår.

Enligt utskottet skall det endast vara ett provisorium. När utskottet skriver
så bestämt som utskottet här har gjort, skulle man i gamla tider kanske
inte vågat påstå, att det är ett platoniskt önskemål som här framföres. T,y i
gamla tider brukade man kunna lila på att det, när riksdagen sade bestämt
ifrån även i skolfrågor, rönte genklang hos departementschefen. Det är nog
en och annan av herrarna som tycker, att jag uttalar mig val vårdslöst, när
jag talar örn myndigheter så högt upp, och jag skulle naturligtvis inte vågat
göra det, om jag inte i handen hade beviset på att det är fullt berättigat a.tt
göra det. För att herrarna skola se, att jag inte! använder några överord, kunna
herrarna titta på sidan 26 i ulla landet, där följande står refererat: »Därtill

Nr 18.

Onsdagen den 23 april 1945 fm.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
kominer, att riksdagen i fjol vid beslutet att då bestämma antalet elever att
intagas under året till 26 i varje klass uttryckligen betonade, att böjningen
vore att betrakta som ett provisorium och att en återgång till det normala antalet
2\ borde ske, så snart omständigheterna det medgåve.» Ha inte omständigheterna
medgivit det i år? Jo, en utredning skedde, skolöverstyrelsen trodde
att det var allvar och gjorde som riksdagen sade. Skolöverstyrelsen yttrar:
»Då det nu gäller att söka utreda organisationens behövliga storlek på
relativt lång sikt, finns det därför för överstyrelsen ingen anledning att räkna
med ett större antal elever per klassavdelning, än vad stadgan föreskriver och
den pedagogiska erfarenheten funnit lämpligt.» Det tycker man är ett lojalt
ämbetsverk, som rättar sig efter vad som är sagt av riksdagen, utan att departementschefen
på förhand har gjort någon anmärkning till skolöverstyrelsen
örn den saken. Skolöverstyrelsen går helt troskyldigt fram och säger: »När
utredningen visar att vi kunna ordna saken, skola vi naturligtvis göra det.»
Vad säger departementschefen? Jo, han tycker att när man höjer elevantalet
i folkskoleseminarierna till 28, finns det ingen anledning att inte höja antalet
i småskoleseminarierna också. Resonemanget kan uttryckas kärvare på det
viset, att departementschefen resonerar på följande sätt: När nu en försämring
genomförts för folkskoleseminariernas vidkommande, är det inget skäl att
hålla på de goda förhållanden för småskoleseminarierna, som riksdagen gick
in för i fjol. Gör man undervisningen sämre för folkskoleseminarierna, finns
det inget skäl att inte göra den sämre också för småskoleseminarierna!

Reservanterna kunna inte finna det skälet bärande. Jag skulle vara förvånad,
örn riksdagen fann skälet bärande. Men denna sak återkomma vi till, när
vi behandla småskoleseminariemotionerna. Jag vill med detta exempel bara visa,
vad riksdagen har för grundval att stå på, även örn statsutskottet skulle kunna
genom sitt skrivsätt avvinna departementschefen ett medgivande i den riktning
statsutskottet vill gå. Det kan ju t. ex. vara en ny departementschef nästa år
också, som inte är bunden av vad den gamle departementschefen har sagt, och
det kan tillkomma andra omständigheter, som göra att det kan finnas skäl att
bibehålla försämringen, omständigheter som alltid kunna tolkas på ett sådant
sätt, att de medgiva detta.

Då det för mig liksom för motionärerna inte kan tänkas några bärande skäl
för en sådan försämring av lärarutbildningen som den ifrågasatta, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till skolöverstyrelsens förslag, d. v. s. till den
vid utlåtandet fogade reservationen. 1

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Det är uppenbarligen mitt öde att
vara den klagomur, inför vilken herr Oscar Olsson står och gråter. Vi komma
kanske ihåg, hur det var under remissdebatten. Då stod herr Olsson här i kammaren
och beklagade djupt, att folkskolans klasser voro för stora, och förklarade,
att allt måste göras för att få en ändring till stånd på den punkten.
Jag instämde i detta, och jag erinrade örn att i årets statsverksproposition också
hade gjorts vad som för närvarande göras kunde, då däri föreslagits en ökning
av seminarieklassernas storlek för att på det sättet åstadkomma en ökning
av produktionen av lärare för våra folkskolor. Såvitt jag kan erinra mig,
hade herr Oscar Olsson den gången ingenting att invända mot den tanken.

Nu gråter herr Oscar Olsson på nytt, och denna gång därför, att seminarieklasserna
bli för stora. Jag ber då att få erinra örn vissa fakta i detta ärende,
som med lätt hand lia berörts av herr Oscar Olsson. Ett faktum, som vi måste
räkna med, är att vi för närvarande ha en brist på lärare i våra folkskolor,
vilken lägst torde kunna beräknas till 270. Örn utvecklingen får ha sin gång
utan att statsmakterna ingripa, så kunna vi för år 1948 räkna med en brist

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Anslag till folkskolesemimrierna. (Forts.)
på lärare på icke mindre än 1 277. Det borde vara uppenbart för alla, att krafttag
här måste tagas, för att man skall kunna komma till rätta med dessa förhållanden.

Vad är det då för faktorer som spela in i problemet? Vi måste först oell
främst räkna med befolkningsutvecklingen. Antalet levande födda barn har
från 1933 till 1943 ökats med 40 000 om året. Det är en siffra som visar, att
vår skolorganisation håller på att sprängas och att redan av det skälet genomgripande
åtgärder måste vidtagas för att få en förbättring till stånd.

Härtill kommer frågan örn klassernas storlek. Det borde stå klart för aila.
att örn man skall minska klassernas storlek, måste man öka antalet klasser
och följaktligen också antalet lärare. Jag tror inte man med någon sofistik i
världen kan komma från denna uppenbara logik.

För det tredje kommer problemet örn skoltidens längd. Statsmakterna lia
redan beslutat att vi skola övergå från sex- till sjuårig skoltid. Jag tror inte
den dag är avlägsen, då vi med bestämdhet få acceptera den åttaåriga skolan.
Och jag vet att herr Oscar Olsson för sin personliga del ivrar för den nioåriga
skolan. Det är givet, att när man står inför en utveckling av detta slag.
måste antalet lärare ökas i mycket snabbt tempo.

Jag kan inte se annat än att herr Oscar Olsson med sin negativism i denna
sak saboterar den enda rimliga utvecklingen av hela vårt skolväsen. Herr Oscar
Olsson säger att vi här stå inför osäkra prognoser. Det är överraskande att
han, som nästan alltid är mycket säker, här finner någonting vara osäkert.
Han har också vissa palliativ. Han rekommenderar bland annat en senare avgång
av lärare. Han vill med andra ord att man i praktiken skall höja pensionsåldern
för dem. Men vad betyder detta? Jo, det betyder, att lärare, som
ha utbildats enligt en helt annan seminarieordning och som ha fått en sämre
utbildning, skola tjänstgöra i våra skolor, lärare som ofta kan hända äro
slitna och trötta efter långvarig tjänst. Kan detta verkligen vara en förbättring
av det svenska skolväsendet? Läget har emellertid under den sista tiden
varit så allvarligt, att regeringen även har fått beträda den vägen för att se
till. att avgången av lärare från våra skolor inte skulle bli alltför stor.

Jag kan inte annat än förvåna mig över att siffran 24 nu har blivit så
sakrosankt. Före 1936 var det normalt 30 elever i våra folkskoleseminarieklasser,
och största delen av våra folkskollärare ha fått sin utbildning i så stora
klasser. Men därtill kommer — det är ett intressant faktum — att siffran 24
på intet sätt var sakrosankt, när den första gången fastslogs av statsmakterna
1936.

Herr Oscar Olsson har talat örn min företrädares mening. Jag begår kanske
inte någon otillbörlig indiskretion, örn jag säger att den del av propositionen,
som vi här diskutera, var färdig redan under den tid, då min företrädare skötte
ecklesiastikdepartementet. Såvitt jag kan förstå, delar han fullständigt min mening.
Det kan även vara av intresse att se, hur min företrädares företrädare,
herr Arthur Engberg, såg på dessa problem. Skall man få en uppfattning örn
den saken, lönar det sig verkligen att gå tillbaka till 1936 års kungl, proposition.
Där skriver nämligen statsrådet Engberg på följande sätt: »Särskilt må
framhållas, att det med hänsyn till de ovan berörda svårigheterna att förutse
det framtida behovet av folkskollärare måste vara oklokt att göra organisationsramen
så snäv, att den ej lämnar förhållandevis goda möjligheter till
en rätt väsentlig ökning av den normala lärarproduktion, efter vilken organisationen
planlägges.» Då var siffran 24 alltså allt annat än sakrosankt. Det
var tvärtom minimisiffran i en organisation, som man avsiktligt ville göra så
elastisk som möjligt.

Vad svarade sedan riksdagen på departementschefens framställning? Kiks Första

kammarens protokoll 1945. Fr is. g

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till folksJcoleseminarierna. (Forts.)
dagen svarar i skrivelsen nr 347 vid 1936 års riksdag på följande sätt: »Efter
prövning av olika på frågan inverkande omständigheter har riksdagen emellertid
funnit sig böra ansluta sig till den av departementschefen förordade årliga
examinationen, för närvarande beräknad till 384. Då departementschefen härvid
utgått från att elevnumerären i klassavdelningarna skulle bestämmas till
24. motsvarar riksdagens sålunda intagna ståndpunkt en organisation av 16
examinationsavdelningar. På sätt departementschefen framhållit, innebär detta
förslag möjligheter för att examinationen, därest så skulle visa sig påkallat,
kan ökas med 96 lärare.» Denna sista siffra visar att 1936 års riksdag avsåg,
att man skulle kunna gå upp till 30 lärjungar i varje klass och att man på
det sättet skulle kunna utnyttja den elasticitet, som organisationen hade fått.

När därför herr Oscar Olsson säger att man nu handlar i panikens tecken,
är det ovederhäftigt och felaktigt. Man handlar inte alls i panikens tecken,
utan man handlar efter en plan som uppgjordes redan 1936 på förslag av dåvarande
departementschefen.

Jag vill tillägga, att om man vill den svenska skolans bästa, ligger det fara
i dröjsmål, och alla de åtgärder måste vidtagas, som kunna göras, för att man
snarast möjligt skall få en tillfredsställande tillgång på lärare i våra folkskolor.

Herr Pauli: Herr talman! Jag .skall be att å utskottets vägnar få säga några
ord i den föreliggande frågan.

Herr Oscar Olsson bär som reservant redan förklarat, att han ger sitt erkännande
åt statsutskottet i fråga örn den sak, som särskilt ligger honom örn
hjärtat, nämligen elevantalet per seminarieklass. Han har påpekat, att utskottet
i fråga örn håde folkskoleseminarierna och småskoleseniinarierna i princip
uttalat sig på ett fullständigt otvetydigt sätt. Han har också givit utskottet
ett visst, ehuru något förbehållsamt, erkännande för den rent praktiska åtgärd,
varigenom statsutskottet velat motverka vad man kan kalla skadeverkningarna
på grund av höjandet av elevantalet per seminarieavdelning.

Jag ber att få inkassera dessa erkännanden åt utskottet, och jag vill säga, att
jag inom utskottet personligen i huvudsak förfäktat samma ståndpunkt, som
herr Oscar Olsson nu intagit. Men då jag ansåg, att det var viktigare att i det
utskottsuttalande, som med säkerhet kunde antagas komma att vinna riksdagens
majoritet, få in just en sådan principståndpunkt och dessutom det praktiska
förslaget i fråga örn apterandet av vanliga folkskolor och småskolor till
provisoriska övningsskolor, bär jag inom utskottet gjort en kompromiss med
den övriga majoriteten, vilken resulterat i dessa, man kan utan tvekan säga,
förbättringar i utskottets uttalande.

Beträffande vad herr statsrådet nyss anförde örn siffran 24, är det ju riktigt,
såsom statsrådet säger, att sänkningen av elevantalet till 24 per klassavdelning
år 1936, då seminariereformen genomfördes, ansågs utgöra en av de
möjligheter att göra lärarutbildningen elastisk, som innefattades i denna reform.
Man bör då emellertid också uppmärksamma, att när riksdagen pekade
på denna utvidgningsmöjlighet •—■ att alltså höja elevantalet från 24 till ett
maximum av 30 — tänkte sig säkerligen icke riksdagen, att det skulle gå så
plötsligt och i ett enda tag som nu skett. När man fastställer elevantalet per
seminarieklass, måste man alltid tänka på proportionen till elevantalet inom
övningsskolan och på övningsskolans organisation. Därför ligger det en stark
argumentering i herr Oscar Olssons klagomål över denna plötsliga förändring
av elevantalet i seminarieklasserna. övningsskolan hinner inte med — det är
det som är huvudfelet. Hade man från Kungl. Majrts sida inkasserat riksdagens
uttalande år 1936 på det sättet, att man sagt sig, att vi skola begagna

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Anslag till f olkskolesemina lier na. (Forts.)
denna möjlighet att utvidga lärarutbildningen, men vi skola inte genomföra
omläggningen på ett enda år, utan under en övergångstid, varunder vi även
omorganisera övningsskolan, då hade kritiken haft betydligt mindre underlag
än den för närvarande måste anses ha.

Det är inte bara på det sättet, såsom herr Oscar Olsson framhöll, att möjligheterna
till praktisk utbildning för seminaristerna beskäras. I mina ögon
ännu betänkligare är den belastning på övningsskolans elever, alltså på folkskolebarnen
och småskolebarnen, som följer med en dylik plötslig utvidgning
av elevantalet per seminarieklass. Det har från i landet verksamma seminarier
kommit klagomål över att redan nu barnen i dessa övningsklasser alltför sällan
se till sin riktiga lärare. Efter den föreslagna förändringen blir det naturligtvis
ännu sällsyntare, att de få lektioner av sin ordinarie lärare, utan det
blir i stället en ständig ström av seminarister, som passerar i katedern, vilket
inte kan vara till fromma för undervisningen. I synnerhet gäller detta på
småskolestadiet.

Fastän vi inte behandla småskoleseminariema under denna punkt, skall jag
i detta sammanhang tillåta mig framhålla, att utskottet gentemot Kungl.
Maj :t förklarat, att olägenheterna i detta avseende onekligen måste bli ännu
mer framträdande inom småskoleseminariema- och deras övningsskolor än inom
folkskoleseminarierna.

Vi ha i utskottet framhållit, »att pedagogiska skäl tala för att det stadgeenliga
antalet av 24 elever per klassavdelning icke hör annat än i trängande
fall överskridas och att de olägenheter, som följa av ett större elevantal, äro
särskilt framträdande vid de för utbildningen så viktiga praktiska övningarna.
Med hänsyn till den konstaterade stora lärarbristen bär utskottet likväl ansett
sig böra biträda departementschefens förslag örn en elevintagning av 28 per

klassavdelning.---—- Utskottet förutsätter emellertid, att i samband med

ovannämnda utredning till övervägande upptages frågan om vilka åtgärder som
kunna och böra vidtagas med avseende å organisationen av folkskoleseminarierna
i syfte att återföra elevantalet i klassavdelningarna till det stadgeenliga antalet
av 24».

För min del är jag inte så pessimistisk som herr Oscar Olsson angående den
verkan detta utsikottsuttalande kan lia på statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
och på den utredning, som han kommer att verkställa. Jag är
säker på att han allvarligt kommer att överväga vad som kan göras för att
tillmötesgå detta önskemål. Ty han inser säkerligen att, även örn man år 1936
räknade med denna möjlighet att vidga antalet från 24 till 30 per klass, det
är givet, att man inte ansåg detta vara något pedagogiskt fördelaktigt, utan
mera en nödfallsutväg.

Utskottet bär vidare tagit fasta på ett moment i den senare del av propositionen,
som rör småskoleseminariema, nämligen det sätt på vilket man tänkt
sig ordna undervisningen vid de provisoriska småskoleseminarier, som föreslagits
i propositionen. Dessa provisoriska seminarier komma inte att ha någon
egentlig övningsskola, utan där kommer man att få utnyttja de på orten belägna
skolorna såsom övningsskolor, och till dessas lärare kommer att utgå
arvode såsom till övningsskollärare. Yi ha då i utskottet frågat oss, varför
man inte skulle kunna begagna denna möjlighet även för att motverka de olägenheten’,
som uppstå för övningsskolan vid de nuvarande seminarierna i och
med utvidgningen av elevan talet och därmed följande ökad belastning på övningsskolan.
Och vi ha föreslagit, att möjligheter beredas att använda ortens
folkskolor till provisoriska övningsskolor även vid de åtta folkskoleseminaricr,
där under nästa läsår tvååriga linjer komma att vara- inrättade. Vi ha också
föreslagit det belopp, som skall behöva användas för detta ändamål.

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag lill folkskoleseminarierna. (Forts.)

Jag fick det intrycket av herr Oscar Olssons anförande, att han visserligen
erkände, att detta var en god sak, men att han ändå fann det litet riskabelt att,
som han säger, »sitta bär i kamrarna och göra denna praktiska och hittills
ganska okända anordning vid våra seminarier». Jag vill då säga, för det första,
att saken ju prövats i utskottet — man improviserar således inte detta här i
kamrarna -—- samt för det andra, att vi inte hittat på den här lösningen alldeles
av oss själva, utan det är efter överläggningar med en föredragande från
skolöverstyrelsen, vilken i dessa frågor representerar den största sakkunskapen,
som utskottet framlagt sitt förslag. Jag är säker på att herr Oscar Olsson i
själva verket, örn utskottets utlåtande bifalles, tycker att det är bra, att utlåtandet
innehåller denna möjlighet att provisoriskt ordna saken.

Jag har av de skäl, som ja.g nu framhållit, ansett mig kunna biträda utskottets
utlåtande, med särskilt betonande dels av den uttalade principståndpunkten
och dess av det nämnda praktiska förslaget. När utskottets utlåtande innehåller
dessa moment, kommer den plötsliga utvidgningen av elevantalet per
seminarieavdelning att te sig mindre betänklig än den eljest skulle göra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan i denna
punkt.

Herr Wagnsson: Herr talman! Den som nyss lyssnade till det temperamentsfulla
anförande, som hölls från statsrådsbänken, fick kanske därav det intrycket,
att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet inte hade
en riktig förståelse för betydelsen a,v ett måttligt antal elever i seminarieklasserna.
Jag vet inte, örn detta intryck, när man sedan närmare läser igenom
hans anförande, visar sig vara riktigt. Herr statsrådet yttrade sig ju närmast
örn seminarieorganisationen och gjorde inte något direkt uttalande om
Vad han ansåg i och för sig vara önskvärt i fråga örn klassernas storlek. Det
skulle vara av ett visst värde, örn han på denna punkt kunde precisera sin
ställning.

Naturligtvis har herr statsrådet rätt i att 1936 års seminarieorganisation
gjordes elastisk. Man räknade med att inom olika seminariebyggnader kunna,
rymmas flera avdelningar. Man räknade med möjligheten av att utöka antalet
studentklasser, och slutligen stod man inte heller, som statsrådet erinrade örn,
främmande för tanken på flera elever i varje klass. Men också då betonades,
och det har ju herr Pauli nyss erinrat örn, att ett utökande av elevantalet i
seminarieklassema medförde för lärarutbildningen betydande olägenheter. Jag
skall inte upprepa de synpunkter, som herr Oscar Olsson här så utförligt framfört.
Det kan kanske nu som många gånger förut konstateras, att herr Oscar
Olsson har en viss benägenhet för överdrifter och starka ord — trots hans
energiska, protester mot detta — men nian måste nog ändå, säga, att han i
väsentliga ting har rätt. Jag tror att alla, som sysslat med dessa problem —
och herr Oscar Olsson har ju själv en livsgärning bakom sig inom de svenska
seminarierna — äro av samma uppfattning som han i denna fråga,.

Det är för mig också angenämt att kunna konstatera, att statsutskottet
inte heller står främmande för denna ståndunkt. Herr Pauli har för övrigt
nyss kraftigt erinrat därom. Herr Pauli, som själv i 1932 års sakkunnigkommitté
mycket energiskt kämpade för att få det elevantal fastslaget, som
herr Oscar Olsson nu reservationsvis förordar, har naturligtvis inte med någon
större entusiasm kunnat förorda den utökning det här är fråga örn. Vore man
alldeles säker på att det endast rörde sig örn ett provisorium i en brydsam
tid, vore, såsom jag bedömer det, inte mycket att erinra mot förslaget. Man
finge säga, att det var en beklaglig avvikelse från vad som i och för sig vore
önskvärt, men vi lia å andra sidan på så många områden, både på skolans

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
och på andra områden, under dessa tider fått vänja oss vid sådana avvikelser,
varför i och för sig denna avvikelse inte är mera uppseendeväckande än åtskilligt
annat.

Jag kommer visserligen att stödja herr Oscar Olssons yrkande, men jag vill
poängtera, att för den händelse riksdagen kommer att sta fast vid det uttalande
statsutskottet gjort, betraktar jag denna olycka såsom en av de mindre
som drabbat undervisningsväsendet under denna tid.

Jag har emellertid, herr talman, inte begärt ordet för att framföra dessa
synpunkter. Jag kom upp mitt i ett meningsutbyte och ansåg mig därför
böra på denna punkt precisera min ståndpunkt. Jag har i stället begärt ordet
för att i samband med beviljandet av anslag till folkskoleseminarierna rikta en
vädjan till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.

Såsom av olika uttalanden, även från herr statsrådets sida, framgått, står
problemet örn en reformerad folkskollärarutbildning ånyo på dagordningen.
1936 års seminariereform innebär visserligen ett betydande framsteg, men i
vissa avseenden måste den redan anses vara föråldrad. Sedan dess har folkskolan
utvidgats betydligt. Den sjuåriga folkskolan håller på att genomföras,
och man diskuterar, vilket herr statsrådet nyss erinrade örn, på allvar förslag
örn att göra falkskolan åttaårig. Till och med tanken på en nioårig obligatorisk
folkskola har här framförts. Det råder enighet om att dessa utvidgningar
av folkskolan måste medföra också en reformering av seminarierna. Bland
annat anse väl alla, att det skall finnas möjlighet att i folkskolan inhämta
grunderna av ett främmande språk — engelskan. Folkskollärarexamen ger
emellertid inte kompetens att undervisa i engelska, Skolutredningen har i sin
skrivelse till Kungl. Majit nyligen bland annat anfört: »Det är utan vidare
klart att en folkskollinje, som omfattar åtta år och som alltså kommer att
under flera år löpa parallellt med den skolform som nu benämns realskolan,
måste kräva en utvidgad kompetens hos dem som skola bestrida undervisningen
på dess högstadium, i synnerhet örn detta får den form och innehåll
som kommer att föreslås av skolutredningen. Varje förbättring och utvidgning
av den svenska folkskolundervisningen har haft till förutsättning en förändrad
och förbättrad lärarutbildning, och så blir otvivelaktigt fallet även
nu.»

Man måste därför räkna med att ecklesiastikministern.. så snart dimman
kring skolutredningens arbete skingrats och resultaten bli mera skönjbara,
låter utreda frågan örn folkskollärarutbildningens reformering. Det är då av
största vikt att i avvaktan härpå försöksanordningar vid våra seminarier medgivas.
Hela problemet kan därigenom få en värdefull belysning. Dessutom
kunna experimenten giva viktiga lärdomar och erfarenheter både i positiv och
negativ riktning.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn en framställning, som helt nyligen
gjorts från Kalmar folkskoleseminarium, vilket i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställt, »att det vid Kalmar folkskoleseminarium måtte från och med höstterminen
1945 få tills vidare, utan hinder av bestämmelserna i seminariernas
stadga och undervisningsplan, tillämpas ett friare studiesätt enligt av kollegiet
framlagt förslag. — Kollegiet kritiserar med stor skärpa seminariernas
schemabundna studiesätt och överbelagda timplan såsom hinder för fria
och självständiga studier.» —- Det må tillåtas inig att göra ett pär små citat
ur skrivelsen. Det heter där bland annat: »Det nuvarande skolmässiga undervisningssättet
i folkskoleseminarierna är en kvarleva från den tid då fordringarna
för inträde var avsevärt lägre än nu. Även om dessa fordringar
i fråga örn läroämnena nu inskränker sej till krav på godkända insikter
i enlighet med ford ringarna för realexamen, har konkurrensen med -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
fört att de intagna elevernas nivå kommit att ligga åtskilligt högre. Sökande
med svaga betyg i realexamen har små utsikter att vinna inträde, och de som
antas som elever ha i regel genom självstudier, folkhögskolkurser, korrespondens-
och preparandkurser ökat sina kunskaper från skolan. De vinna alltså
i regel inte inträde omedelbart efter realexamen.»

Det erinras vidare i skrivelsen örn att ett ständigt växande antal av eleverna
vid de fyraåriga linjerna numera utgöres av studenter. »Enligt seminariernas
kataloger för förra höstterminen fanns bland de 498 eleverna i de fyraåriga
kurserna inte mindre än 155 studenter, alltså omkring 31 procent.»
Vad de kvinnliga seminarierna beträffar är studentantalet, såsom framgår
av skrivelsen, relativt större än vid de manliga. Det är speciellt fallet i Stockholm,
men också i Falun och Kalmar. Slår man ihop dessa seminarier, utgör
studentantalet för närvarande 51 procent av hela antalet i de fyraåriga
kurserna.

Det sägs sedan vidare: »OläinTfligheten av det nuvarande skolmässiga undervisningssättet
framträder särskilt starkt, när man tar i betraktande elevernas
ålder. Medelåldern för eleverna i nuvarande första klassen var vid intagningen
i fjol för manliga elever 21.3 år oell för kvinnliga 20,1 år, i genomsnitt 20,9 år.
Genomsnittsåldern för eleverna blir alltså omkring 23 år. Vid inträdet i seminariet
har realskoliterna suttit på skolbänken i regel 9—10 år, flickskolflickorna
i 11—-12 och studenterna i 12—13. Det torde knappast från något annat område
kunna framletas exempel på att elever av denna ålder och mognadsgrad
får sin utbildning i form av klassundervisning enligt ett skolschema, som i
detalj bestämmer gången av deras arbete. — Eleverna själva har en stark känsla
av att studiesättet vid seminarierna inte är det bästa. Vid Kalmar seminarium
har eleverna på förfrågan enhälligt uttalat sej för ett friare studiesätt.»

I skrivelsen erinras vidare om de olika förkunskaperna hos eleverna: latinstudenterna
med luckor i kunskapsämnen såsom matematik, geografi, biologi,
fysik och kemi, realstudenterna med klenare humanistisk utbildning samt flickskolflickorna.
»Ännu mera växlande» forsätter skrivelsen »blir förkunskaperna
därigenom att många av de sökande kompletterat sina skolbetyg eller
deltagit i kurser av olika slag. Det är tydligt att för en elevskara med så olika
förutsättningar klassundervisningen med sin haka front’ inte kan vara den lämpligaste
arbetsformen. — Den undervisningsplan som kollegiet vill föreslå bygger
i fråga örn flertalet ämnen på en uppdelning av lärostoffet i grundkurser och
tilläggskurser. Grundkurserna, som även omfattar respektive ämnens metodik,
avser framför allt att ge en fullt tillfredsställande yrkeskompetens och omfattar
sålunda alla de kursmoment som anges i gällande undervisningsplan. Tilläggskurserna
ska ge tillfälle till mera ingående studier. Varje ämne innehåller —
utöver det för yrkesutbildningen strängt nödvändiga — moment av värde för
elevens personliga utveckling. Från denna synpunkt skulle tilläggskurserna ha
en uppgift att fylla. Man torde inte behöva befara att själva yrkesutbildningen
på något sätt skulle försvagas genom att eleven i en del ämnen begränsar sej
till grundkursen i stället för att tilläventyrs tvinga sej till mer eller mindre
ofruktbara studier i ämnen, som mindre väl passar hans anlag och fallenhet.»

Detta uppslag synes mig, herr talman, mycket intressant och värdefullt. Jag
vill tillåta mig vädja till ecklesiastikministern att, då frågan kommer under
hans bedömande, välvilligt behandla förslaget. Det synes mig särskilt önskvärt,
att ett medgivande ges kalmarseminariet i år, så att man kan vid en senare utredning
bygga på de erfarenheter, som kunna vinnas av detta experiment.

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Med anledning av den siste ärade
talarens anförande skall jag be att få säga ett par ord.

Onsdagen deli 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)

Redan under remissdebatten framhöll jag med ali möjlig skärpa olägenheterna
av de alltför stora klasserna på alla skolstadier, och inte minst med
hänsyn därtill anser jag det vara av allra största betydelse att forcera den utbildning
av lärare som sker vid våra seminarier. Rent principiellt bär jag alitsa
i denna fråga precis samma inställning som herr Oscar Olsson, herr Pauli och

herr Wagnsson. „ . , ,,

Den lösning, som föreslagits i årets proposition, ar alitsa en nödlösning, helt
motiverad av ett nödläge, och det är självklart, att jag under sådana förhallanden
betraktar denna lösning såsom ett provisorium. Jag vill också erinra örn att
Kungl. Maj :t redan för åtskillig tid sedan tillsatt en kommitté, som har till
särskild uppgift att taga itu med den lärarbrist, som föreligger, och att föreslå
de åtgärder, som kunna vara motiverade. Redan av direktiven för utredningen
torde framgå, att jag val beaktar olägenheterna med de alltför stora klasserna.

I detta sammanhang skall jag också be att få säga något örn en fråga, som
ett pär föregående talare varit inne på, nämligen frågan örn utnyttjande av
vanliga folkskolavdelningar såsom övningsskolklasser för seminarieavdelmngarna.
Jag tycker detta är en lycklig lösning, och jag kan meddela, att inom
departementet även denna fråga övervägts — tyvärr efter det att åttonde
huvudtiteln framlagts — nämligen i samband med frågan örn seminariet i Haparanda.
Vi hoppas emellertid att där kunna lösa denna fråga på annat sätt.

Herr Wagnsson var också, inne på frågan örn vissa försöksanordmngar vid
seminarierna och gjorde en vädjan till mig, närmast i anslutning till den fram
ställning, som kommit från Kalmar folkskoleseminarium. Rent principiellt anser
jag. att man så långt det är möjligt bör ge våra skolor vissa möjligheter att
experimentera — inte minst under nuvarande läge, när hela vårt skolväsen ligger
i stöpsleven. Jag tror att det även ur andra synpunkter kan vara lämpligt att
ge lärare en viss frihet, en sak som med mycken talang motiverades av hörr
Sandberg under denna kammares debatter kring åttonde huvudtiteln. Jag har
samma uppfattning, och jag har varit med örn att ge uttryck däråt i det uttalande,
som Göteborgs högskolas lärarråd avgav i samband med ett yttrande över

skolutredningens förslag. .

Jag har alltså, ur rent principiella synpunkter ingenting att invända mot den
framställning, som kommit från Kalmar folkskoleseminarium. Jag kan emellertid
naturligtvis inte nu taga ställning till denna sak. Jag måste inhämta vad de
olika myndigheterna yttrat i frågan, och jag måste se, örn det eventuellt föreligger
några omständigheter, som kunna bereda svårigheter för planens genom -förande Så mycket vågar jag dock ända säga, att jag rent principiellt är välvilligt
inställd till den tanke, som kommit till uttryck i framställningen fran
Kalmar folkskoleseminarium.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag är mycket glad åt vad departementschefen
nu senast anfört, och jag hoppas endast, att denna frihet i studiesattet
för seminariet i Kalmar skall införas sa fort som möjligt. . . .,

Jag passade på att begära ordet i tid, eftersom Jag börjat vanja mig vid
ecklesiastikministerns replikmetoder och jag inte ville bita honom vanta alltför

länge lia replik beträffande de synpunkter han här anförde.

När han anmärkte gentemot mig, att jag tog litet lätt pa sif forna, ar jag
ledsen att jag måste returnera denna replik till departementschefen. Departementschefen
underströk mycket starkt, att linsten pa lärare ar 1948 skulle vara
1 277 Jag hade uppgivit bristen vid denna tidpunkt till 749 enligt skolöverstyrelsens
förslag och 661 enligt departementschefens förslag.-- Det är lag som
har rätt! Departementschefen skall nog vara villig att erkänna detta, da han i

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
huvudtiteln s. 325 avtryckt skolöverstyrelsens utredning. Där finns en tabell,
enligt vilken de 835, som departementschefen avdrog för att få behålla siffran
1 277, uttryckligen angivits såsom nuvarande seminarieelever, men departementschefen
får väl erkänna, att de elever, som han själv föreslagit skola utbildas
till 1948, också måste avdragas. Då kommer man fram till just de siffror,
jag anfört i min reservation.

»En småsak», kan departementschefen säga. Ja, för allt i världen, det kan
man säga, och jag skulle inte brytt mig örn att anmärka på detta departementschefens
minnesfel, om han inte i det sammanhanget kastat fram ordet sabotage,
vilket jag tyckte kanske ändå var något i överkant, särskilt när det anses såsom
ett korrekt svar i fråga om överdrifter, till vilka jag skulle gjort mig skyldig.

Vidare har jag ju hela tiden varit överens med departementschefen om att
man måste öka antalet lärare. Det är här bara fråga örn en gradskillnad.
Jag angav uttryckligen skillnaden till 88 sammanlagt under de närmaste fyra
arén, och på den punkten har jag- inte heller fått mottaga någon anmärkning.
Enligt reservationen och skolöverstyrelsens förslag blir det en ökning av antalet
årligen examinerade lärare från 384, d. v. s. den normala kapaciteten
för nuvarande seminarieorganisation, till 528. Men inte nog med det, ty dessutom
tillkomma ju de lärare, som efter _ förslag av den pågående utredningen
komma att utbildas i en utökad seminarieorganisation.

Departementschefens tal örn sabotage blir så mycket svårbegripligare, som
det ju endast behövs att organisationen utvidgas med fyra klassavdelningar utöver
vad statsrådet själv har förordat — och det antar jag verkligen är det
minsta utredningen kommer att föreslå — för att vi skola få fram" det antal
nya lärare, han har föreslagit, med 24 elever i var klass i stället för 28. Nu
hoppas jag innerligen, att utredningen icke stannar vid en ökning av seminarieorganisationen
med fyra klassavdelningar, så att departementschefen får just
det antal som det här är fråga örn, utan att han på grund av utredningens resultat
kommer att kunna framlägga ett förslag av den arten, att han själv blir
fullt nöjd med rekryteringen av folkskollärare under det närmaste årtiondet.

Statsrådet talade örn ovederhäftighet, när jag har påstått att det ser ut, som
örn man handlar i panik, och han hänvisade till att ecklesiastikminister Engberg
år 1936 intog samma ståndpunkt som statsrådet gör nu. Ja, det är nu
mo åv sedan 1936, och kände jag herr Engberg rätt, lät han inte precis mossan
gro linder sig pa det ställe där lian befann sig. — Här kommer man emellertid
till en sak, som för resten herr Pauli ställde i sin rätta belysning, när han
papekade för ecklesiastikministern, hurusom övningsskolan just förutsätter ett
elevantal av 24 per klassavdelning i seminarierna och inte 28. Eftersom herr
Paud sa grundligt klarlade den punkten, behöver jag emellertid ej uppehålla
mig längre vid den. Men ecklesiastikministerns förslag att utöka elevantalet
per klassavdelning har mött en ännu allvarligare gensaga i vad som anförts
från skolöverstyrelsen och av folkskollärarkåren i Sverige på grund av de erfarenheter
som vunnits av 1936 års seminarieorganisation. Skolöverstyrelsens
föredragande på statsutskottets andra avdelning förklarade, att tiden för semmarieelevernas
praktiska utbildning bomme att sänkas med minst 15—20 procent,
och skadeverkningarna stanna inte, det kan jag försäkra, vid en försämring
av motsvarande storleksordning. Detta är de fakta, som behöva anföras
gentemot departementschefens ståndpunkt.

När statsrådet vidare framhöll faran av att överåriga folkskollärare skulle
ia tjänstgöra, så fäster jag uppmärksamheten på att de folkskollärare, som
nu komma att avga, naturligtvis ej efter pensioneringen äro i sin bästa ålder,
men att de dock ej uppnatt den för läroverkslärare vanliga pensionsåldern av
9ch va,‘ utbildningen beträffar, kan jag visst erkänna, att den var sämre
förr än nu. Men att de folkskollärare, som nu äro i 60-årsålelern, skulle vara

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Anslay till folkskolesemirvarierna. (Forts.)
någon sorts sekunda arbetskraft, vill jag på det allra bestämdaste förneka. Och
när det är så, att 1 068 lärare i dessa åldersgrupper stå till förfogande såsom
reserv emot den ökning med 88 nya lärare, som departementschefen fäster så
stort avseende vid, kan jag icke undgå att med hänvisning till detta stora antal
konstatera, att man ändå tycks ha gått fram något panikartat.

Jag är mycket glad över den mildring i departementschefens uttalanden, som
herr Wagnssons anförande föranledde, framför allt när statsrådet säde, att det
från hans synpunkt naturligtvis bara var fråga örn ett nödfallsprovisorium.
Men jag vill fästa uppmärksamheten på det farliga i sådana provisorier. Ty i
fråga örn småskoleseminarierna utgår departementschefen från ett provisorium
under minst sju år när det gäller klassernas storlek, vilket skulle medföra att
ett antal av inte mindre än 4 700 småskollärarinnor skulle hinna utbildas enligt
denna ordning. Jag tycker inte örn sådana provisorier. Departementschefen
kan naturligtvis säga, att det är min sak vad jag tycker örn och inte
tycker om, men jag skulle i alla fall vara mycket ledsen, örn departementschefen
tycker örn provisorier med sådana verkningar som det i fråga örn småskoleseminarierna
föreslagna.

Jag Ilar ingen anledning, herr talman, att frångå mitt yrkande.

Herr Sjödahl: Herr talman! I fråga örn den sak, som här närmast har diskuterats,
nämligen antalet elever i seminarieavdelningarna, vill jag fatta mig synnerligen
kort.

Jag kan vitsorda vad som här har sagts, att det framför allt med hänsyn
till den praktiska lärarutbildningen allmänt anses vara ytterst önskvärt, att
elevantalet 24 i varje klass icke överskrides. Redan som det för närvarande är,
anslås för liten tid åt denna praktiska utbildning, och det är uppenbart att
varje ökning av elevantalet kommer att försvåra och försämra denna utbildning.
Detta är icke lyckligt.

Men jag får säga, att när ökningen av ecklesiastikministern motiveras så,
att det här gäller ett nödläge, som man skall försöka komma ifrån snarast
möjligt, så måste jag böja mig inför hans argumentation, i synnerhet som saken
från utskottets sida har gjorts litet mindre olycklig genom förslaget, att
seminaristerna skola få en viss praktisk handledning vid folkskolorna i respektive
seminariestäder. Jag måste säga, att det är med stort intresse jag avvaktar
resultatet av dessa experiment, ty örn de slå väl ut, skulle de kunna i
hög grad bidraga till att förbättra den praktiska utbildningen vid våra seminarier.
I hopp örn att de av ecklesiastikministern tillsatta sakkunniga skola
kunna arbeta snabbt, vilket säkerligen han och vi alla önska, så att detta örn
möjligt skall vara en lösning i nödens tecken blott för följande arbetsår, kan
jag alltså för min del i dagens läge godkänna statsutskottets förslag på denna
punkt.

Men jag kan inte underlåta, herr talman, att fästa uppmärksamheten på
vad som ligger bakom allt detta. Hur ha vi kommit i detta läge? De sakkunniga
för seminarioorganisationen stannade för en del år sedan vid att vi normalt
behövde 16 klassavdelningar. Några år senare intogos inga avdelningar
alls i våra seminarier. År 1941 blev det en avdelning, och jag vill minnas att
jag här i kammaren yrkade på att det åtminstone skulle bli två avdelningar,
vilket renderade mig starka reprimander av huvudreservanten i dag. Sedermera
ökades antalet avdelningar till sex, så blev det tio, och först från och
med föregående år har man överskridit det antal av 16 avdelningar, som de
sakkunniga för seminarieorganisationen normalt räknade med. Hur har det
kunnat bli på detta sätt? Man har rätt att ställa den frågan, men jag kan
icke ge något tillfredsställande svar, såvida jag inte skulle tillåta mig att

Nr 18,

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
citera Axel Oxenstiernas bekanta yttrande: »Du vet inte, min son, med hur
ringa visdom världen styres.»

För att kunna bedöma behovet av lärare måste man känna till å ena sidan
läraravgången —- och den kan man beräkna — och å andra sidan antalet
barn inom varje årsklass. Men barnen födas inte, mina damer och herrar, direkt
in i skolorna. Det tar sju år, innan de komma i småskolan, och nio år, innan
de äro i folkskolan. Det finns alltså möjligheter att på grundval av antalet
födda beräkna, hur många barn som för varje år komma till folkskolan och
småskolan. Jag begriper inte. hur det kan komma sig att det utomordentliga
ämbetsverk, som sköter vår skolas angelägenheter, ej har kunnat nå fram till
något säkrare resultat än som varit fallet. Ty här kan man tala örn motsatsen
till säkerhet; det har, örn jag så får säga, varit den rena matematiska gungan.

Jag förstår att vårt skolämbetsverk härvidlag har känt ett starkt tryck
från en viss opinion, nämligen meningen bland lärarna. De ha varit oroliga
för att kunna bli arbetslösa, och så ha de, såsom fackliga organisationer ofta
göra, gått till överdrift och utmålat arbetslöshetens spöke. De ha på det sättet
skrämt folkskolinspektörerna, och de ha skrämt skolöverstyrelsen. Detta är
intet försvar för skolöverstyrelsen. Ett kungligt ämbetsverk skall inte låtaskrämma
sig.

Men vad som än har legat bakom de slutsatser man kommit till, så ha de
varit oriktiga och lett fram till det abnorma läge, som i dag råder. Jag skulle
därför livligt vilja hoppas att den utredning, som nu har igångsatts, måtte
kunna skapa säkra beräkningsgrunder när det gäller behovet av lärare i framtiden,
och jag vill framhålla att de prognoser, utredningen leder fram till,
måste underkastas en fortlöpande prövning, så att vi inte ännu en gång komma
i samma situation som nu.

Jag tillåter mig, herr talman, att fästa uppmärksamheten på ännu en punkt.
När det gäller att utbilda blivande lärare är det alldeles uppenbart av vikt
att ha tillgång till så erfarna lärarkrafter som möjligt vid de olika seminarierna.
Jag tror inte att riksdagens beslut för en del år sedan att indraga
vissa seminarielektorat var klokt. Det är icke lämpligt att sätta ofta mycket
oerfarna lärare som handledare för dem, som sedermera skola gå ut i landet
för att undervisa den stora massan av vår svenska ungdom. Jag skulle vilja
vädja till ecklesiastikministern att taga under övervägande, huruvida man inte
skulle kunna se till, att det för framtiden blir en rikare uppsättning av ordinarie
lärarkrafter vid seminarierna än för närvarande. Jag vet, att det även
därvidlag finns ett motstånd att bryta, men jag litar på den segervilja, som
min ärade vän herr statsrådet bär en symbol av redan i sitt förnamn.

Jag vill i detta sammanhang säga ett ord med anledning av att provisoriska
småskoleseminarier skola inrättas. Måtte vederbörande se till att lärarkrafter
med kunnighet och erfarenhet också i fråga örn seminariearbetet knytas till
dessa seminarier, så att det inte blir — örn jag får citera en väns ord för en
stund sedan — några epa-lärarinnor som utbildas vid dessa provisoriska läroanstalter.

Jag ber med detta, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag
sådant det här föreligger, vilket jag dock för min del vill betrakta såsom
en nödlösning.

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Jag skall inte av den siste ärade
talaren låta locka mig till några retrospektiva betraktelser örn denna frågas
behandling. Men jag kan inte neka till att även jag åtskilliga gånger har varit
förvånad över det, låt mig säga bristfälliga förutseende, som har visals i
frågor, där man dock på väsentliga punkter kan komma till tämligen säkra

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
resultat. För att undvika ett upprepande av dessa misstag Ilar jag varit angelägen
om att i den kommitté, som tillsattes för snart två månader sedan, få med
en av vårt lands allra mest framstående befolkningsstatistiker. Det Ilar varit
min förhoppning att just de misstag, som nu ha påtalats, på detta sätt skola
kunna undvikas. Emellertid vill jag samtidigt såsom en ursäkt för vad som
tidigare har inträffat framhålla, att det under det sista decenniet skett en
mycket snabb förändring av befolkningsutvecklingen, som kanske ej varit så
lätt att förutse.

Med anledning av herr Oscar Olssons anförande kunde det kanske vara åtskilligt
att tillägga. Jag vill endast säga att den siffra örn lärarbristen år
1948, som jag anförde, var tagen ur skolöverstyrelsens utredning, och jag angav
uttryckligen att skolöverstyrelsens beräkningar inneburo, att örn inga
extra åtgärder vidtogos, skulle en så stor lärarbrist som den angivna föreligga.

Jag bör kanske tillägga, att jag icke har använt ordet »sekunda arbetskraft»
örn de överåriga lärare, som nu i många fall få användas för att täcka den
brist, som föreligger. Jag tror för övrigt inte att man för närvarande behöver
hysa några farhågor av det slaget, ty ännu så länge sker en prövning i varje
särskilt fall, och med den avser jag i främsta rummet att tillgodose de kvalitativa
krav, som måste upprätthållas när det gäller vår folkskolas lärarkår.

Herr Wagnsson: Herr talman! Herr Sjödahl har i ett anförande här riktat
ganska grava anmärkningar mot skolöverstyrelsen för dess sätt att beräkna
iärarbehovet. Det är inte jag, som föredragit detta ärende i skolöverstyrelsen
eller bär ansvaret för de prognoser, på vilka överstyrelsen grundat sina
framställningar, men jag anser mig ändå böra inlägga en gensaga mot herr
Sjödahls påståenden.

För att ställa frågan i riktig belysning är det nödvändigt att erinra örn ett
par faktorer, som ligga på sidan örn den debatt, som här förts, men som lia
nära samband med problemet om Iärarbehovet. Statsrådet har redan i sitt anförande
erinrat om befolkningsutvecklingen, och han Ilar, som han nämnde,
sett till. att en framstående befolkningsexpert kommer att biträda vid beräkningarna
och prognosen för de närmaste åren framåt. För de ledamöter av
kammaren, som ej närmare känna till denna frågas behandling, vill jag erinra
örn att den reform, som beslutades år 1936, tillkom efter en utredning av 1932
års seminariesakkunniga, i vilkas arbete en av våra främsta statistiker deltog
såsom statistisk expert, nämligen den numera bortgångne professor Linders,
som för övrigt genom de uppseendeväckande resultat, han därvid kom till,
bland annat gav upphov till den diskussion i befolkningsfrågan, som med makarna
Myrdal såsom främsta talesmän uppkom här i landet. Frågans samband
med befolkningsutvecklingen är alltså påtagligt, och detta har ingalunda
under tidigare handläggning av ärendet förbisetts.

Men det, som gjort problemet något mera komplicerat, än herr Sjödahl tycktes
ha klart för sig, är att statsmakterna, samtidigt som folkskolan fick den
närmaste och första kontakten med det problem som uppstod genom den kraftiga
nativitetsminskningen, vidtogo åtgärder i syfte att rationalisera skolväsendet
genom ökat användande av skolskjutsar och inackordering, genom skolindragningar
i stor utsträckning och genom beslut, som inneburo <>n väsentlig
höjning av elevantalet i de olika klasserna, linan mycket kort tid lilevo genom
dessa av statsmakterna beslutade rationaliseringsåtgärder något över tusen lärarbefattningar
överflödiga. Mari stod då inför det mycket besvärliga problemet
att tillse, att icke; stora skaror unga lärare nödgades gå arbetslösa
under åtskilliga år framåt, i avvaktan på att någon gäng i slutet av 1940-talet
eventuellt kunna få plats. Det vidfoga därför åtgärder för inskränkningar i
lärarutbildningen. Detta synes mig riktigt. Att producera lärare på lager för

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till folkskoleseminarierna. (Forts.)
att ha dem tillgängliga vid en senare tidpunkt, synes inte försvarbart. Man
kunde ju då inte heller med någon som helst bestämdhet förutse den kraftiga
nativitetsökning, som inträdde redan något senare och som blev mera markant
i samband med händelserna efter världskrigets utbrott. Detta är faktorer, över
vilka ingen kunnat råda, och det är alltså ingalunda fråga örn någon sådan
brist på förutseende, som herr Sjödahl här har velat göra gällande.

Jag kan tillägga, att skolöverstyrelsen sedan 15 år tillbaka genom årliga
enqueter hos statens folkskolinspektörer har bildat sig en uppfattning örn det
lärarbehov, som inom de närmaste åren framåt förefinnes, och det har visat
sig att de prognoser, som ställts på kort sikt, ha stämt förvånansvärt väl,

När jag ändå har ordet, herr talman, skall jag kanske passa på tillfället att
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet framföra mitt
tack både för det tillmötesgående svar han gav på min fråga angående framställningen
från kalmarseminariet och — och det anser jag inte minst viktigt —
för det värdefulla uttalande han gjorde rörande innebörden av den anordning,
kammaren nu går att fatta beslut örn, då han karakteriserade den såsom en
nödåtgärd.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag skulle bara med anledning av herr Wagnssons
yttrande vilja säga,, att det är uppenbart att skolöverstyrelsen i sina beräkningar
har gjort misstag, som måste betraktas såsom horribla. Sådana misstag
kan jag ej anse vara något större bevis på förutseende.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag vill bara inlägga en mycket bestämd
gensaga mot detta uttalande. Jag tror att herr Sjödahl, när undervisningsrådet
Falk, som svarat för dessa utredningar, får tillfälle att på ena eller andra
sättet belysa hans resonemang, ej kommer att kunna vidhålla sitt uttalande.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag skulle bara till det sista vilja säga, att det
inte låg- någon bevisning i vad herr Wagnsson hade att anföra, utan bara en
förhoppning örn att en bevisning på något sätt skulle komma utifrån. Jag
skulle vara, glad, örn herr Wagnsson hade rätt i denna sin tro. Jag kan tyvärr
inte dela den.

Herr Wagnsson: Herr talman! Det är ju rätt tröstlöst att diskutera med
herr Sjödahl; jag har dock här påpekat vissa faktorer, som han alldeles negligerat
både i sitt första anförande och i sina repliker. Han kanske kan något
försöka begrunda innebörden av de förhållanden, som jag där berört, och sedan
återkomma till frågan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Enär herr statsrådet Ewerlöf anmält sig vilja avlämna en kungl, proposition,
avbröts ira behandlingen av det föreliggande utlåtandet.

Herr statsrådet Ewerlöf avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 279, angående
inköp för statens räkning av respiratorer till beredskap vid barnförlamningsepidemier
m. m.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets utlåtande nr 70.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 18.

Punkten 5. Anslag till

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att dels besluta, att småskoleseminarierna
i Skara, Strängnäs och Växjö skulle utvidgas på sådant sätt, att seminariet
i Strängnäs komme att omfatta 3 och vartdera seminariet i Skara och Växjö 4
parallella avdelningar av varje klass, samt att provisoriska dubbelseminarier
skulle upprättas i Falun, Norrköping och Stockholm, allt på sätt departementschefen
förordat, dels godkänna av departementschefen angiven personalförteckning
och avlöningsstat för småskoleseminarierna, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1945/46, dels ock till Småskolesemiarierna:
Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 1 250 700
kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle vid småskoleseminarierna för nästa
läsår intagas 28 elever per klassavdelning, dock att skolöverstyrelsen alltjämt
skulle äga möjlighet att med hänsynstagande till de lokala förhållandena i
särskilda fall besluta örn begränsning av elevantalet till 24 eller 26.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels de två ovan under punkten 1 omförmälda likalydande motionerna I: 252
och 11:251, såvitt de avsågo småskoleseminarierna;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr L. Bondeson m. fl. (I: 253) och den andra inom andra kammaren av
herrar O. Andersson i Malmö och G. Fahlman (11:387), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att Landskrona småskoleseminarium skulle utvidgas
att omfatta fyra examinationsavdelningar men att något provisoriskt seminarium
i Norrköping icke skulle inrättas.

I de likalydande motionerna I: 252, av herr B. Bimgren, och II: 251, av
herr F. Ryling m. fl., hade — såvitt nu var i fråga — yrkats, att elevantalet
måtte i enlighet med föreskrift i gällande stadga för småskoleseminarierna bestämmas
till 24.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,

a) besluta, att småskoleseminarierna i Skara, Strängnäs och Växjö skulle
utvidgas på sådant sätt, att seminariet i Strängnäs komme att omfatta 3 och
vartdera seminariet i Skara och Växjö 4 parallella avdelningar av varje klass,
samt att provisoriska dubbelseminarier skulle upprättas i Falun, Norrköping
och Stockholm, allt på sätt departementschefen förordat;

b) godkänna under punkten införd personalförteckning för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) godkänna under punkten införd avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

d) till Småskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1945/46 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 256 300 kronor;

II. att motionerna I: 252 och II: 251 — såvitt här vore i fråga — icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

III. att motionerna I: 253 och II: 387 — såvitt här vore i fråga —■ icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat följande:

»Utskottet har för sin del med hänsyn till det konstaterade trängande behovet
av en ökad utexamination av småskollärare ansett sig böra ansluta sig
till det av departementschefen, framlagda förslaget. På grund av statsfinan -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till småskoleseminarierna. (Forts.)
sielia skäl anser sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionerna I: 253
och 11:387. Vidkommande det i motionerna 1:252 och 11:251 framställda
yrkandet, vilket utskottet icke heller funnit sig böra biträda, vill utskottet
— under erinran örn vad utskottet beträffande motsvarande spörsmål anfört
i fråga örn folkskoleseminarierna — framhålla, att enligt utskottets mening
olägenheterna av ett elevantal av 28 i klassavdelningarna vid småskoleseminarierna
äro väl så framträdande som vid folkskoleseminarierna. Utskottet förutsätter
därför, att Kungl. Maj :t till övervägande upptager frågan örn vilka
åtgärder som kunna och böra vidtagas med avseende å organisationen av småskoleseminarierna
i syfte att, när förhållandena det medgiva, återföra elevantalet
i klassavdelningarna till det stadgeenliga antalet av 24.»

Reservation hade anförts av, utom annan, herrar Oscar Olsson, Emil Pelersson,
Malmborg i Skövde och Hoppe, vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 252 och II: 251 — såvitt här vore i fråga ■— ävensom motionerna
I: 253 och II: 387, .

a) besluta, att småskoleseminarierna i Skara, Strängnäs, Växjö och Landskrona
skulle utvidgas på sådant sätt, att seminariet i Strängnäs komme att
omfatta 3 och vartdera seminariet i Skara, Växjö och Landskrona 4 parallella
avdelningar av varje klass, samt att provisoriska dubbelseminarier skulle upprättas
i Falun, Norrköping och Stockholm, allt på sätt i reservationen förordats
;

b) godkänna i reservationen införd personalförteckning för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) godkänna i reservationen införd avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

d) till Småskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1945/46 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1 285 200 kronor.

Reservanternas förslag innebar bland annat, att elevantalet vid småskoleseminarierna
skulle för nästa läsår begränsas till 24 per klass.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Åtskilliga togo ju vid diskussionen i den
förra frågan intryck av den stämning, som uppstod genom departementschefens
erkännande att han betraktade ökningen av elevantalet i klasserna såsom
en tillfällig nödlösning. Jag antar att detta uttalande, som accepterades bl. a.
av herr Sjödahl och säkerligen även andra, också gäller beträffande småskoleseminarierna,
och därför avstår jag, herr talman, från att göra något yrkande
på denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 6—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

n„r * anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av viss
ersättning till baltiska flyktingar;

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

nr 73, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för tillförordnade
byråsekreteraren hos Överståthållarämbetet Nils Gustav Alm från
skyldighet att till postverket gälda visst belopp;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
vissa statsverket genom testamente efter f. d. kaptenen J. 0. L. von Mentzer
tillfallna medel m. m.;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon m; m.;_
nr 79, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 80, i anledning av Kungl. Muj:ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag; samt

nr 81, i anledning iav Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från betalningsskyldigheten
för av statsverket förskjuten ersättning vid avlösning av
viss frälseränta, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till Statens sjöhistoriska
museum: Avlöningar jämte i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 155, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för
den 23 februari 1945, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementschefen förordad personalförteckning för statens
sjöhistoriska museum;

dels godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för statens sjöhistoriska
museum, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

dels ock till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar för budgetåret 1945/
''46 under tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 69 500 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland annat, att en konservatorstjanst vid
nämnda museum skulle placeras i lönegraden Eo 15.

I en inom andra kammaren av herrar E. Håstad och C. Lindberg väckt motion
(11:496) hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 155 angående anslag till statens sjöhistoriska museum måtte besluta den
ändringen, att konservatorn placerades i lönegraden Eo 19.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen 11:496,

a) godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för ‘statens sjöhistoriska.
museum;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för statens sjöhistoriska museum,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar för budgetåret 1945/46 under
tionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 69 500 kronor.

Anslag till
statens sjöhistoriska

museum.

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till statens sjöhistoriska museum. (Forts.)

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Jag vill först till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet liksom även till utskottet framföra ett
tack för välvillig behandling av detta ärende. Jag tror att man inom vida
kretsar bland sjöfartens män är tacksam för att detta museum, som sjöfolket
kallar för sitt, nu kommit att få en sådan personalorganisation, att det kan
''fylla sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Förra året tillsatte herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet en kommitté, som fick i uppdrag
att utreda denna fråga. I direktiven för denna kommitté framhölls, att man
skulle tillse att museet fick en sådan organisation, att det kunde väl vårda,
förkovra och vetenskapligt bearbeta sina samlingar samt på ett upplysande och
tilltalande sätt hålla dessa tillgängliga för allmänheten. Samtidigt skulle man
vid tillsättandet av personalen iakttaga den sparsamhet, som betingades av den
finansiella situation, i vilken statsverket för närvarande befinner sig. Att döma
av statsrådets på s. 2 i utskottets utlåtande återgivna uttalande har han även
varit belåten med det resultat, vartill denna utredning kommit. Härpå tyder även
det förhållandet, att statsrådet på praktiskt taget alla punkter godtagit utredningens
förslag.

På en punkt har emellertid i propositionen gjorts en avvikelse från utredningens
förslag, nämligen i fråga örn en befattningshavare, som kallas för konservator.
Denne konservator har en mycket viktig funktion att fylla inom museet, och
utredningen har därför vid bedömande av frågan örn hans tjänsteställning varit
mycket angelägen om att placera honom rätt. Utredningen har vid flera tillfällen
på ort och ställe, det vill säga inom museet, sökt sätta sig in i vad det är för
slags arbetsuppgifter, som åvila konservatorn. Utredningen kom slutligen till
den uppfattningen, att han bör placeras i 17 lönegraden. Statsrådet har emellertid
i propositionen föreslagit, att han skulle hänföras till 15 lönegraden, och
detta har även godtagits av statsutskottet.

Konservatorn har, som jag nyss nämnde, mycket viktiga arbetsuppgifter.
Bland annat skall han taga vara på de fynd, som lämnas in till museet för
undersökning och för förvaring. Det ligger i benämningen konservator att han
skall kunna behandla fynden på ett sådant sätt, att de i gott skick skola kunna
bevaras till eftervärlden. Han får behandla t. ex. fartygsdelar, som kanske legat
i vattnet i hundratals år, och även textilier och järnvaror, som i många fall
plockats upp från sjöbottnen. Han skall restaurera fynden och se till att de
icke undergå någon försämring. Vad som är av alldeles särskild vikt är att han
äger sådan kännedom örn riggar på fartyg att dessa bliva på riktigt sätt bevarade
och restaurerade. Det händer många gånger —■ bland annat, när utredningen
besökte museet — att det kommer in modeller av fartyg, som befinna
sig så fullkomligt i trasor att en utomstående har mycket svårt att förstå, hur
man av dessa rena fragment skall kunna konstruera fram en riktig modell.
Härför fordras en stor kunskap på området. Praktiskt taget är det nödvändigt
att konservatorn har varit sjöman. Dessutom bör han ha förvärvat en
viss vetenskaplig utbildning i fråga örn utvecklingen på sjöfartsområdet i vad
det gäller fartygens byggnad och konstruktion under tidernas lopp. Jag skulle
också vilja säga, att det även fordras en viss kärlek till arbetet för att man
skall kunna komma till goda resultat.

Nu har man till denna befattning lyckats förvärva en på området särskilt,
kunnig man. Han åtnjuter ett mycket gott anseende hos sina överordnade på
museet och även hos andra museimän. Han anlitas ofta för utförande av särskilda
uppdrag även utanför museets arbetsområde. Örn han nu placeras i 15
lönegraden, skulle detta innebära en försämring för honom i förhållande till
de förmåner som han hittills åtnjutit. Det kan naturligtvis diskuteras, vilken
utgångspunkt man bör ha vid bedömandet av lönefrågan. Faktum är emellertid.

Onsdagen den 25 april 1945 fm. Nr 18. 49

Anslår/ till statens sjöhistoriska museum. (Forts.)
att han — detta framgår även av utskottets utlåtande — har haft en sammanlagd
inkomst, inklusive dyrtidstillägg av omkring 7 620 kronor örn året, vilket
motsvarar en månadsinkomst av omkring 635 kronor. Han har nämligen
haft ett statligt arvode av 4 800 kronor, och dessutom har man haft möjlighet
att betala honom 1 200 kronor för ett uppdrag och ytterligare 1 200 kronor för
ett annat sådant. Med ett kristillägg av 420 kronor har han så kommit upp till
den årsinkomst jag nämnde. Om nu propositionens förslag skulle godtagas, så
att han placeras i 15 lönegraden, skulle han få en lön av 553 kronor 30 öre i
månaden. I förhållande till hans hittills utgående löneförmåner skulle det sålunda
bli en minskning med 81 kronor 70 öre i månaden. Om man i stället skulle
följa utredningens förslag och giva honom lön enligt 17 lönegraden, skulle
han få 613 kronor 60 öre i månaden. Även detta blir ju en minskning i förhållande
till vad han nu har, nämligen med 21 kronor 40 öre per månad. Men
man har inom utredningen ansett, att denna obetydliga sänkning skulle uppvägas
av den tryggare ställning, som beredes honom genom hans placering i
extra ordinarie tjänst med därmed förenad pensionsrätt.

Jag är av den bestämda uppfattningen, att det skulle vara olyckligt för museet,
örn man genom en kanske för snäv lönegradsplacering för konservatorn
skulle bli av med honom. Jag vågar påstå, att det i detta land inte finns flera
personer än nian kan räkna på ena handens fingrar som äro kompetenta att
sköta befattningen. Det tar mycket lång tid att få fram en ny person, som besitter
de kvalifikationer som fordras för att fylla denna plats.

I andra kammaren har väckts en motion av högermannen herr Håstad och
socialdemokraten herr Lindberg, i vilken motion föreslagits, att konservatorn
skulle placeras i 19 lönegraden. Enligt vad jag erfarit komma dessa motionärer
emellertid att vid frågans behandling i andra kammaren i dag yrka, att han
skall hänföras till 17 lönegraden. Härigenom komme det att bli lika beslut i
båda kamrarna, för den händelse — mot förmodan måste jag säga -—- våra
yrkanden skulle vinna gehör hos kamrarna.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag
med den ändring, att konservatorn placeras i 17 i stället för i 15 lönegraden.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Då jag inom utskottsavdelningen deltagit
i behandlingen av detta ärende, skall jag — ehuru jag icke närvarit vid slutbehandlingen
inom utskottet — be att få redogöra för hur avdelningen sett på
saken.

Det är knappast riktigt, när den föregående ärade talaren säger, att konservatorn
erbjudes en lön, som är lägre än den han tidigare haft. Såsom angivits
på s. 8 i utskottets utlåtande har han tidigare uppburit biri med 4 800 + 1 200
-f 420 kronor eller alltså sammanlagt 6 420 kronor. Härutöver har han från
föreningen Sveriges sjöfartsmuseum i Stockholm uppburit 1 200 kronor. Det har
nu ansetts att man vid bedömandet av hans lönegradsplacering icke lämpligen
borde taga hänsyn till sådana arvoden, som han uppburit från enskilt håll.
Man har alltså endast räknat med vad han uppburit i sin tjänst som konservator
vid museet. Från museets tjänstemän har upplysts, att det icke synes
möta något hinder för honom att ha dessa enskilda uppdrag även i fortsättningen,
trots att han nu blir lönegradsplacerad. När han nu placeras i 15
lönegraden, får han en månadsinkomst av 553 kronor 30 öre och en årsinkomst
av 6 639 kronor 60 öre, vilket i förhållande till hans tidigare ordinarie årsinkomst
vid museet, 6 420 kronor, innebär en höjning med 220 kronor. Det är
vidare att märka, att han utöver arbetet för föreningen Sveriges s.jöfartsmuseums
räkning haft diverse uppdrag, såsom restaurering av modellskepp för
olika kyrkors räkning och andra dylika privatuppdrag. Det finns, som jag

Första kammarens protokoll 10Ji5. Nr IS. 4

50 Nr 18. Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Anslag till statens sjöhistoriska museum. (Forts.)
säde, inte någon anledning, varför lian inte skulle kunna behålla dessa privata
uppdrag. Genom att han nu blir lönegradsplacerad får han dels sina pensionsförhållanden
ordnade, vilket ju måste vara värt en hel del, och dels kan han
räkna med att bli uppflyttad i högre löneklass. Efter 3 år får han en löneökning
av 360 kronor, vilket upprepas tre gånger, så att han kommer upp till
en slutlön av 8 400 kronor inklusive rörligt tillägg och kristillägg. Har han
då fortfarande möjlighet att förtjäna dessa extra 1 200 kronor och dessutom utföra
en del andra privata uppdrag, får han ju ett betydande tillskott till
sin lön.

Jag skulle därför inte tänka mig att det blir någon svårighet att få honom
att stanna kvar i befattningen. Avdelningen har gjort sig ganska noggrant underrättad
i frågan. Vederbörande konservator själv har haft ett samtal med
avdelningens ordförande, därvid de förhållanden jag nu omnämnt kommit fram.
Likaså har museichefen Albe yttrat sig, och han för sin del har inte kunnat
annat än tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag. Man är ju inom ett riksdagsutskott
knappast pigg på att mot Kungl. Maj:ts förslag vidtaga lönegradsuppflyttningar.
Då, vi dessutom funnit, att det icke sker någon orättvisa mot denne
befattningshavare, har avdelningen -— och sedermera utskottet — ansett att
Kungl. Maj :ts förslag innebär en lämplig lönesättning.

Med stöd av vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Ericsson, Carl Eric: Herr talman! Jag förstår mycket väl att statsutskottet
intagit den ställning i denna fråga som det gjort. Med hänsyn till de
av herr Mannerskantz anförda skälen har utskottet knappast kunnat göra annat.
Jag är dock inte alldeles säker på att konservatorn kan räkna med att i
fortsättningen komma i åtnjutande av de förmåner vid sidan av sin lön, som
han tidigare haft. Jag vet inte örn det är riktigt, men under utredningen framhölls
det från sakkunnigt håll, att det inte var tillåtet för konservatorn att
bibehålla privatuppdragen, sedan han blivit lönegradsplacerad. Han kunde ha
dem såsom arvodist, men som statsanställd skulle han som regel inte kunna ha
sådana privatuppdrag. Jag tror därför, att det skäl varpå utskottet bygger
sitt ståndpunktstagande kanske inte är så alldeles välgrundat.

Överläggningen ansågs härmed ‘slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats dels att vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Unesson, Carl Eric, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, att komservatorstjänsten vid statens
sjöhistoriska museum placerades i lönegraden Eo 17.

Sedermera, gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, Carl Eric, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästeis och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 82, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Carl Eric Ericssons under överläggningen gjorda
yrkande.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Anslår/ till statens sjöhistoriska museum. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 83, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till viss maskinamskaffning för flygtekniska försöksanstalten
m. m.;

nr 84, i anledning av Kungl. Majlis framställningar angående anslag för
budgetåret 1945/46 till avlöningar vid karolinska mediko-kirurgiska institutet;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till rikisstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde; samt

nr 87, i anledning av Kungl. Majit» proposition angående anslag till vissa
omkostnader för Svenska gengasaktiebolagets verksamhet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts Äng. statsbiproposition
angående statsbidrag till hem för kroniskt sjuka jämte i ämnet
väckt motion. ^ sjuka.1

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 113, hade Kungl. Majit, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 16
februari 1945, föreslagit riksdagen att ej mindre godkänna de ändrade grunder
för statsbidrag till hem för kroniskt sjuka, som av departementschefen föroTdats,
att tillämpas från och med den 1 juli 1945, än även å driftbudgeten under
femte huvudtiteln för budgetåret 1945/46 anvisa dels till Bidrag till uppförande
m. m. av hem för kroniskt sjuka ett reservationsanslag av 400 000 kronor,
dels ock till Bidrag till driften av hem för kroniskt sjuka ett förslagsanslag
av 1 675 000 kronor.

I samband med Kungl. Majlis förslag hade utskottet till behandling förehaft
en inom första kammaren av herr G. IF. Källman väckt motion (I: 310),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att driftbidrag för vård av kroniskt
sjuka skulle utgå för alla å dylika hem intagna sjuka.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majlis förslag

A. godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till hem för kroniskt sjuka,
som förordats i statsrådsprotokollet över isocialärenden för den 16 februari
1945, att tillämpas från och med den 1 juli 1945.

B. under femte huvudtiteln för budgetåret 1945/46 anvisa

a) till Bidrag till uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka ett reservationsanslag
av 400 000 kronor,

b) till Bidrag till driften av hem för kroniskt sjuka ett förslagsanslag av
1 675 000 kronor,

II. att motionen I: 310 ej måtte av riksdagen bifallas.

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Äng. statsbidrag till hem för kroniskt sjuka. (Forts.)

Reservation hade anmälts av herr Bernhard Nilsson, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jas? har inte för avsikt att framställa
annat yrkande än om bifall till utskottets förslag. Men jag har begärt ordet
för att något understryka vikten av det ärende som vi nu behandla liksom nödvändigheten
av att riksdagens beslut i dag endast får bli en etapp i utvecklingen
på området. Det är av vikt att regeringen så snart som möjligt framlägger
ytterligare förslag i enlighet med reumatikervårdssakkunnigas riktlinjer.

Jag skall först nämna några ord örn reumatikervårdssakkunnigas förslag.
Detta innebär bland annat en intensifiering och förbättring av vården av kroniskt
sjuka och en utbyggnad av sjukvårdsanstalterna, vilken skulle leda till
en lättnad i fråga örn belastningen på våra sjukhusavdelningar. Såsom de av
kammarens ledamöter som ha med sjukvårdsväsendet att göra säkerligen väl
känna till, är beläggningen på sjukhusen för närvarande mycket stor. Allmänheten
kräver sjukhusvård i allt större omfattning. Man bör därför undersöka
möjligheterna att förbilliga vården. Detta har reumatikervårdssakkunniga
tänkt sig skola kunna ske genom utbyggande i väsentlig omfattning a,v hemmen
för kroniskt sjuka. Dessutom avses, att vården av reumatikerna skall
förbättras i mycket hög grad. För närvarande är det så — det framgår av
en av de sakkunniga verkställd utredning •— ''a,tt reumatikerna få alldeles för
kort vårdtid. De reumatiska sjukdomarna kräva lång vårdtid. Örn man skall
få bestående värde av vården, måste vårdtiden tilltagas så lång. att den vårdade
verkligen återgår till full hälsa. Man har då tänkt sig, att de sjuka till
en början skola vårdas inom invärtesavdelningarna på lasaretten, men när det
akuta stadiet är över och sjukdomen övergått till ett mera kroniskt stadium,
där sjukdomsförloppet visserligen inte är alldeles gynnsamt men där man i
alla fall inte behöver äga tillgång till alla de moderna resurser, som finnas
på våra invärtesavdelningar, skulle man kunna, föra över de sjuka på hem
för kroniskt sjuka, trots att de icke äro i egentlig mening kroniskt sjuka.
Härigenom skulle patienterna kunna få den förlängda vård, som är nödvändig
för att de skola återgå till full hälsa. För övrigt förekomma på våra sjukhus
en mängd fall av konvalescens, t. ex. efter en operation, där vederbörande
behöver ligga kvar för att få den vård som kan beredas på en anstalt.
Även sådana patienter skulle kunna läggas över på dessa hem för kroniskt
sjuka, varigenom belastningen på de dyra lasarettsplatserna skulle lindras.
Reumatikervårdssakkunnigas förslag går sålunda ut på att effektivisera såväl
lasarettsvården som reumatikervården.

Örn nu detta skall vara möjligt, krävas emellertid ändrade bestämmelser
i fråga örn den omfattning, enligt vilken den kroniska sjukvården får utbyggas
vid de olika landstingen och städerna, och vidare fordras förhöjt statsbidrag
för ändamålet. För närvarande utgår statsbidag för högst en plats
per 1 000 invånare inom landstingsområde och för en plats per 2 000 invånare
inom stad som ej deltager i landsting. De sakkunniga föreslå borttagande
av denna begränsning, så att statsbidrag skall utgå till så stort antal platser
som sjukvården kräver. I Kungl. Maj:ts förslag ha de nuvarande bestämmelserna
ändrats så till vida, att statsbidrag skall utgå till l1/a plats per
1 000 invånare inom landstingsområde och till H/2 plats per 2 000 invånare
inom stad. Nybyggnadsbidraget utgår för närvarande med maximum 1 500
kronor per plats. De sakkunniga lia föreslagit förhöjning till 3 000 kronor,
medan Kungl. Maj:t stannat vid 2 000 kronor. Driftsbidraget, som för närvarande
är 90 öre per dag, föreslås av de sakkunniga fördubblat till 1 krona

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Ang. statsbidrag till hem för kroniskt sjuka. (Forts.)

80 öre; Kungl. Majit har föreslagit 1 krona 50 öre. Såväl de sakkunnigas
som Kungl. Maj :ts förslag innebär, att statsbidrag icke skall utgå för andra
patienter än de kroniskt sjuka. Meningen är alitsa, att statsbidrag icke skall
utgå till de patienter, som från lasarettens sjukvårdsavdelningar flyttas över
till hemmen för kroniskt sjuka. Man bär emellertid tänkt sig, att^ vårdtiden
på hemmet för kroniskt sjuka skulle ifå räknas i följd med vårdtiden i
övrigt så att i den mån reduktion av dagkostnaden äger rum efter ett visst
antal dagar, skulle sådan reduktion få äga rum även när vederbörande flyttat
över till ett hem för kroniskt sjuka. Härigenom skulle vårdkostnaden för
långliggare, såvitt angår den reguljära sjukvården, bli ganska billig. Enligt
Kungl. Maj :ts förslag skulle medgivande lämnas till att lediga platser på
dessa hem för kroniskt sjuka få tillfälligtvis beläggas med andra än kroniskt
sjuka; detta medgivande skulle dock tills vidare få karaktären av ett
provisorium under en tid av 3 år.

Jag är livligt övertygad om att man genom Kungl. Maj :ts förslag icke
uppnår de resultat som i varje fall reumatikervårdssakkunniga lav sett ^ och ej
heller de resultat som man ur rationella synpunkter bör sträva efter på detta
område. Det är av utomordentlig vikt att denna vård utökas och utvecklas.
Jag vill därför upprepa den förhoppning som jag uttalade i början av mitt
anförande, att det nu föreliggande förslaget endast blir en etapp av kort varaktighet
och att frågan på ett eller annat sätt snart åter kommer upp i riksdagen
. Det är en utomordentligt viktig uppgift att rationalisera var sjukvård
och inte minst vården av våra reumatiker.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 89, i anledning av Kungl. Majits Awproposition
angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare
m. fl. jämte i ämnet väckta motioner. ningshavare

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 252, hade Kungl. Majit, under m-flåberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den
23 mars 1945, föreslagit riksdagen att dels besluta, att kristillägg skulle utgå
under tiden från. och med andra kvartalet 1945 till och med andra kvartalet
1946 enligt av departementschefen angivna grunder, dels ock bemyndiga Kungl.

Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

I samband med Kungl. Majits ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förebaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr N. G. Holmberg (I: 371) och den andra inom andra kammaren av herr
S. Persson i Stockholm m. fl. (11:572);

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ii. Wagnsson (1:372) och den andra inom andra kammaren av herr E.

Håstad m. fl. (11:574);

dels ock en inom andra kammaren av herr K. E. Hansson i Skediga väckt
motion (lii 31).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet anfört:

»Medan Kungl. Majits förslag innebär oförändrade grunder för kristilläggen
under nästa regleringsperiod, föreslås i motionen II: 31 en sänkning av det

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Äng. kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
månatliga lönebelopp, å vilket kristillägg må beräknas, från 900 kronor till
500 kronor. I motionerna I: 371 och II: 572 yrkais i huvudsak, att kristillägg
under perioden skall utgå med ett för alla löneklasser och ortsgrupper enhetligt
belopp. Slutligen föreslås i motionerna I: 372 och II: 574, att den för
kristilläggen gällande procentsatsen måtte höjas.

Utskottet vill i anledning av motionerna I: 371 och II: 572 ävensom motionen
II: 31 erinra om riksdagens år 1942 (skr. nr 148) gjorda uttalande, att
en sänkning av kristilläggsunderlagets maximibelopp borde övervägas. En
dylik åtgärd finge- dock enligt riksdagens mening icke givas den innebörden,
att minskning inträdde i utgående löneförmåner. I anledning av ett av Kungl.
Maj :t därefter framlagt förslag beslöt 1943 års riksdag, att det ytterligare
kristillägg å fem procent, som skulle utgå vid indexläget 160, icke skulle beräknas
å högre lönebelopp än 500 kronor för månad. Nämnda beslut erhöll
förlängd giltighet vid 1944 års riksdag.

Utskottet delar motionärernas uppfattning såtillvida, att grunderna för kristilläggen
icke äro fullt tillfredsställande. 1942 års riksdags uttalande i ämnet
måste anses innebära ett medgivande i denna riktning, och det vid förra årets
riksdag under höstsessionen meddelade beslutet angående vissa provisoriska
löneförbättringar kan betraktas såsom en åtgärd till motverkande av vissa orättvisor,
som äro förbundna med det sätt, varpå kristilläggens belopp bestämmes.

Med hänsyn till 1942 års riksdags uttalande i ämnet och 1943 och 1944 års
riksdagars beslut anser sig utskottet icke kunna förorda en sänkning av maximiunderlaget
för redan utgående kristillägg. Utskottet anser sig ej heller böra
förorda, vare sig den höjning av kristilläggens procenttal, som föreslås i motionerna
I: 372 och II: 574, eller den fullständiga omläggning av grunderna
för kristilläggen, som föreslås i motionerna I: 371 och II: 572.

Utskottet, som alltså tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag, får under åberopande
av det anförda hemställa, att riksdagen må

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 371
och II: 572, I: 372 och II: 574 samt II: 31 besluta, att kristillägg må utgå
under tiden från och med andra kvartalet 1945 till och med andra kvartalet
1946 enligt i statsrådsprotokollet över finansärenden för den 23 mars 1945 angivna
grunder,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t_ att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Ivar Persson, Svensson
i Grönvik och Johansson i Mysinge, ansett, att utskottets yttrande och
hemställan bort hava följande lydelse:

»Medan Kungl.---belopp bestämmes.

Utskottet är ej berett tillstyrka vare sig de i motionerna I: 371 och II: 572
eller det i motionerna 1:372 och 11:574 framförda förslagen, men har funnit
övervägande skäl tala för att den för en eventuell stegring i kristillägget avsedda
bestämmelsen örn tilläggsunderlagets maximibelopp på sätt i motionen
II: 31 påyrkats utsträckes att gälla kristillägget i dess helhet. Motionen bör
alltså enligt utskottets mening bifallas och kristillägg under nu ifrågavarande
regleringsperiod följaktligen ej beräknas å högre månatligt lönebelopp än 500
kronor.

Under åberopande härav och med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts förslag i
övrigt får utskottet hemställa, att riksdagen må

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen II: 31
samt med avslag å motionerna I: 371 och II: 572 ävensom I: 372 och II: 574
besluta, att kristillägg må utgå under tiden från och med andra kvartalet 1945
till och med andra kvartalet 1946 enligt av utskottet angivna grunder,

b) bemyndiga Kungl.---i ämnet.»

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr IS.

Ang. kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Jämte två andra ledamöter i statsutskottet
har jag till denna punkt fogat en reservation till förmån för motionen i andra
kammaren nr 31. Det är ingalunda någon ny sak, då vi ha ansett, ° att kristilläggen
inte borde utgå på högre lönesumma än 500 kronor per månad, och
vi kunna ju säga, att detta vårt önskemål har bifallits i princip för ett par
år sedan av såväl regeringen som riksdagen, i det att man har förklarat, att
skulle levnadskostnaderna ytterligare stiga, så att det blir behövligt med ännu
ett tillägg, skall detta inte utgå på högre lönesumma än den i motionen angivna.

Vi reservanter mena, att det nu tillämpade systemet att bevilja rörligt tilllägg
och kristillägg på lönesummor intill 900 kronor per månad inte är det
rättvisaste. Genom att dessa tillägg ha blivit så stora som nu sammanlagt 31
procent, har det blivit avsevärt större intervaller mellan de olika löneklasserna
än vad det eljest skulle ha varit, och allra minst mena vi, att det kan vara
riktigt att fortsätta med sådana inom de flesta grupperna här i landet obegränsade
tillägg av denna procentuella storleksordning. Det är ju nämligen så, att
de som befinna sig i högre dyrortsgrupp få ävenledes här ett tillägg, som^ i
åtskilliga löneklasser ter sig ganska oberättigat jämfört med vad som utgår
till dem som befinna sig på lägre dyrort. Och när vi i övrigt väl i det stora
hela äro överens örn att det för närvarande vore riktigare att i stället sammanpressa
eller, som jag menar, undanröja hela vår dyrortslöneskala, så kan det
ju inte vara lämpligt att här fortsätta med ett system, som ger de högre dyrorterna
en bestämd och oberättigad favör.

Herr talman! Jag och mina medreservanter anse sålunda, att övervägande
skäl tala för en ändring av detta tillägg, och jag vill erinra örn att det ju här
endast gäller kristillägget, således inte hela den del av löneförmånerna, som
utgår i form av rörligt procentuellt tillägg. Jag anser därför, att reservationen
innebär en större rättvisa än utskottets förslag, och ber sålunda att få yrka
bifall till reservationen.

Herr Wagnsson: Herr talman! Statsutskottet har i likhet med finansministern
inte ansett sig kunna tillstyrka någon ändring i nu gällande grunder för kristilläggen.
Personalorganisationernas önskemål ha därför av honom såväl som
av utskottet lämnats utan avseende. Man kan ju med hänsyn till att utskottet
på denna punkt är enhälligt räkna med att riksdagen följer utskottet. Detta
innebär såvitt jag förstår, att staten som arbetsgivare uppträder till och med
en nyans mera bryskt än vad enskilda arbetsgivare lia gjort. De i avlöningsreglementena
fixerade lönerna ha avsevärt reducerats genom penningvärdets
fall. Den kontanta lönens köpkraft är i dag betydligt mindre än den var år
1939. I 1935 års serie är indextalet för innevarande kvartal 155, medan rörligt
tillägg och kristillägg sammanlagt utgår med 31 procent. Med andra
ord, mot 55 procent prisstegring — med år 1935 som utgångspunkt — svarar
31 procent löneökning.

Statstjänstemännen ha lojalt medverkat till de nuvarande lönebcstämmelscrna
för att hindra en fortsatt inflation. Då emellertid enligt gjorda undersökningar
numera flertalet andra grupper fått en bättre kompensation än statstjänstemännen
fått, bortfaller den väsentliga förutsättningen för statstjänstemannens
medverkan till den kraftiga underkompensationen. I en motion, som
jag har väckt i första kammaren och som har väckts i andra kammaren av
herr Håstad, har påvisats, att kompensationen för andra grupper är väsentligt
förmånligare än för statstjänstemännen. Jag skall inte trötta med att här
återge siffror, utan hänvisar till det material, sorn finnes i motionen. Jag vill
bara framhålla, alf den jämförelse, som där göres mellan statstjänstemän, in -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Äng. Jcristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
dustriarbetare och förvaltningspersonal i enskild tjänst — teknisk personal,
såsom ingenjörer, samt kontorspersonal och butikspersonal — på alla punkter
visar, att statens befattningshavare ha sämre kompensation än andra grupper.
Detta förhållande blir, mina herrar, i längden ohållbart. Det kommer att uppväcka
ett starkt missnöje i vida. grupper inom samhället, och jag beklagar livligt,
att inte finansministern eller regeringen i dess helhet velat medverka till
ett beslut i gynnsammare riktning.

Nu har statsutskottet liksom reservanterna här intagit en ståndpunkt, som
enligt mitt bedömande är principiellt oriktig. Det är den ståndpunkt, som den
föregående ärade talaren, min vän herr Persson, här nyss förfäktade.. Utgångspunkten
för denna ståndpunkt är, att kristilläggen äro att anse såsom någon
hjälp i ett nödläge. Under sådana förhållanden är naturligtvis ingenting att
invända mot den framförda principen, åtminstone inom vissa gränser, och de
provisoriska tillägg, som riksdagen beslöt i höstas, fingo ju också denna karaktär.

o Men kristilläggen måste även, som jag ser det, avse att låta lönerna behålla
något mera av sitt realvärde. Örn principen skall tillämpas annat än under en
mycket kort tid eller i ett svårt läge, så innebär det faktiskt — jag tror det
är obestridligt •— att grunderna för det gällande lönesystemet helt och hållet
sönderbrytas. Det innebär en nivellering, som man inte utan vissa risker kan
genomföra. Jag beklagar livligt, att statsutskottet enhälligt anslutit sig till
denna principiella ståndpunkt. Jag vill i varje fall begagna detta tillfälle för
att inlägga en gensaga däremot.

För mili del finner jag det synnerligen önskvärt, om finansministern ville
snarast möjligt låta igångsätta en utredning om en allmän lönereglering. Därvid
borde frågorna rörande kristillägg, provisoriskt tillägg och rörligt tillägg
ses i ett sammanhang. Under alla förhållanden blir det ur statsmakternas synpunkt
ett ohållbart läge, örn man år efter år skjuter ifrån sig denna fråga
utan att visa något verkligt tillmötesgående.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Häri instämde herr Siljeström.

Herr förste vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Holmberg: Herr talman! I en föreliggande motion har jag framställt
ett förslag, som syftar till att upphäva de uppenbara orättvisor, som komma
till uttryck i nu gällande grunder för kristilläggen. För närvarande är det ju
så, att ju mindre lön en i statens tjänst anställd uppbär och ju större till följd
därav hans behov av kompensation för levnadskostnadernas stegring är, desto
mindre blir den kompensation, som han erhåller. En befattningshavare exempelvis
i löneklass g i dyrortsgrupp A har per månad 124 kronor i grundlön, vartill
kommer 18 kronor 60 öre i rörligt tillägg och ovanpå det 19 kronor 85 öre
i kristillägg. En befattningshavare med 273 kronor i grundlön har 40 kronor
95 öre i rörligt tillägg och 43 kronor 70 öre i kristillägg. En statstjänsteman
med 917 kronor i grundlön däremot har ett rörligt tillägg, som enbart det är
större än hela grundlönen för den först nämnde befattningshavaren i löneklass
g i dyrortsgrupp A, och han har slutligen också ett kristillägg på 144 kronor,
som alltså är 20 kronor större än grundlönen för samme befattningshavare. Det
må nu vara herr Wagnsson obetaget att tycka, att detta system borde förändras
därhän, att kristilläggen för de högst avlönade befattningshavarna skulle bli
ännu större än de för närvarande äro och att man skulle upphäva den nuvaran -

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Äng. kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
de högsta gränsen för kristilläggen, som är 144 kronor, och låta dem utgå procentuellt
även på de allra högsta lönerna. Jag kan emellertid icke se någon
rättvisa eller rimlighet i ett sådant system. I den motion, som jag har framfört
i frågan, har jag föreslagit, att man skall flytta kristilläggens nuvarande maximigräns
nedåt ifrån 144 till 96 kronor och vidare göra dem lika stora för alla
löneklasser och alla dyrortsgrupper.

Statsmakterna ha ju genom fjolårets beslut örn de provisoriska tillägg, som
då beviljades några av de lägsta löneklasserna och som ingalunda upphävde de
orättvisor, som jag här har berört, intagit den ställningen, att tilläggen böra
vara lika i samtliga dyrortsgrupper, och alltså slagit in på vägen att utjämna
den nuvarande skillnaden mellan dyrortsgrupperna. När vi nu i motioner här
och i andra kammaren yrka, att man skall förfara på samma sätt beträffande
kristilläggen, d. v. s. att de skola bli lika stora inom alla dyrortsgrupper, är
det alltså inte någon ny princip vi hävda. Förslaget går ju endast ut på att man
skall fortsätta på den i fjol inslagna vägen, vilket måste sägas vara synnerligen
motiverat med hänsyn till att skillnaden mellan dyrortsgrupperna, som redan
år 1941 visade sig vara mycket ringa, sedan dess har blivit ännu mindre och nu
måste anses vara praktiskt taget obefintlig.

Genom att sätta en övre gräns för kristilläggen och besluta, att de inte skulle
utgå på lif igro belopp än 900 kronor per månad, ha statsmakterna redan hävdat
den ståndpunkten, att levnadskostnadernas stegring inte står i proportion
till lönens storlek och att det alltså förhåller sig på det sättet, att den som har
en mycket hög lön inte behöver större belopp för att bli kompenserad för den
prisstegring, som har skett under krisen, än den som har en något lägre lön.
Men då måste man väl också säga, att omvänt är det på det viset, att den som
har en liten lön behöver ungefär lika mycket som den som har en större lön
för att bli kompenserad för prisstegringen. Då bör man lämpligen dra konsekvensen
av vad man redan har gjort genom att göra klart för sig, att levnadskostnadernas
stegring främst drabbar de lägsta löneklasserna.

Herr Wagnsson vill göra gällande, att det inte skulle vara på det sättet,
men levnadskostnadsstegringen har ju skett framför allt genom fördyring av
sådana ting som mat, kläder och skor. Allt detta är ransonerat, och en byråchef
kan, förutsatt att vårt ransoneringssystem verkar som det skall göra, icke erhålla
mer av dessa ting än ett stationskarlsbiträde eller vaktmästarbiträde i
statens tjänst. Däremot är det ofta så, att stationskarlsbiträdet eller vaktmästarbiträdet
med sin lilla lön inte har råd att tillgodogöra sig vad det statliga
ransoneringssystemet tillerkänner honom i fråga örn livsmedel och olika andra
ransonerade varor, eftersom hans inkomst är så liten att den inte förslår till
att köpa ut ransonen. Det har redan tidigare anförts i diskussionen om statstjänarnas
lönefråga, att läget för de lägre löneklassernas folk är sådant
att de i stor utsträckning måste ta extra arbete för att kunna
existera, för att kunna betala hyra, mat och skatter, och det förhållandet
består tyvärr fortfarande. Det provisoriska lönetillägg, som riksdagen
på finansministerns förslag i fjol höstas beslöt lämna, var nämligen, som vi
kommunister redan då frainhöllo, inte stort nog för att det skulle kunna undanröja
anledningen till att statstjänarna på detta sätt måste söka sin försörjning
också utom och vid sidan av statstjänsten.

Det finns en möjlighet att undanröja denna anledning, nämligen genom att
ändra på kristi Hagget i enlighet med vad vi lia föreslagit.

Herr Wagnsson anförde nyss, att det räder ett starkt missnöje på många håll
med den statliga lönepolitiken gentemot de statsanställda. Jag skulle vilja understryka
detta, och jag skulle vilja säga, att missnöjet är starkast och mest
berättigat, när det är fråga örn de lägre statstjänarna. Missnöjet hos dem har

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Äng. kristillägg ät statliga befattningshavare rn. fl. (Forts.)
inte sjunkit utan stegrats sedan i fjol höstas, och jag skulle, om det tillätes
mig, vilja råda kammaren att inte nonchalera detta missnöje, ty stämningen
bland statstjänarna är för närvarande sådan, att en fortsatt vägran att tillgodose
deras mycket berättigade krav kan komma att driva dem till aktioner,
som statsmakterna, såvitt jag kan se, helst borde sträva efter att slippa undan.

Herr talman! Jag ber att med hänvisning till vad jag här har anfört få yrka
bifall till den av mig i kammaren väckta motionen nr 371.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Man har bara behövt avlyssna den
debatt, som förekommit i denna fråga, för att få klart för sig, vilka svårigheter
det möter att kunna göra jämkningar i det system, som på detta område
för närvarande tillämpas.

Statsutskottet har vid behandlingen av detta ärende kommit till samma resultat
som departementschefen, nämligen att man inte under nuvarande förhållanden
kan göra några jämkningar däri. Det framgår ju av propositionen
och även av utskottets utlåtande, att underhandlingar med personalorganisationerna
ha förekommit i mars månad 1945, men Kungl. Majit har trots detta
inte föreslagit någon ändring. Att kammaren under sådana förhållanden utan
vidare skulle bifalla den ena eller andra motionen, det ena eller andra yrkandet,
som kan vara föranlett av utskottets utlåtande, anser jag inte gärna vara
möjligt. När andra förhållanden inträda så att bättre stabilitet kunnat vinnas
i fråga om de ekonomiska förhållandena, är det uppenbart, att en revision av
lönebestämmelserna måste ske antingen provisoriskt eller definitivt, men dock
en revision med hänsyn till den ekonomiska utveckling, som kommer att ske i
framtiden. Under nuvarande förhållanden tror jag inte att några större rubbningar
i fråga örn lönerna kunna komma i fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

_ Herr Wagnsson: Herr talman! Med anledning av herr Holmbergs anförande
vill jag något närmare precisera mitt föregående yttrande.

Jag har utgått från, vilket de som åhört mitt förra anförande lätt nog dra
sig till minnes, att staten vid fastställandet av de för statstjänsterna utgående
lönerna uppgjort ett system, som i det läget ansågs svara mot vad de olika
tjänsterna ansågos vara värda. Sedan har genom förhållanden, som tjänstemännen
inte kunnat inverka på, penningvärdet undergått en väsentlig försämring.
Detta innebär, att lönerna för samtliga tjänstemän blivit reducerade.

Vad jag nu syftar till har varit att man skulle vidtaga åtgärder, som bidroge
till att återge tjänstemannalönerna deras tidigare köpkraft. Om sedan detta
lönesystem i och för sig kan på en eller annan punkt anses vara av sådan beskaffenhet
att det behöver juisteras och att vissa av lönerna böra höjas —■ det
är närmast det problemet, som herr Holmberg berört — är en fråga, som jag
inte i detta sammanhang haft anledning latt uttala mig örn.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Örn man skulle tillmötesgå herr Wagnssoms
hemställan att nu göra en allmän lönereglering och att justera lönerna
uppåt i förhållande till penningvärdets fall, skulle det ju ovillkorligen dra med
sig, att också prisstoppet skulle upphävas och att det s. k. pris- och lönestoppet
omedelbart skulle sättas ur funktion.

Vi lia ju hittills varit ense örn att man bör undvika detta och att pris- och
lönestoppet så långt möjligt är bör hållas, naturligtvis med möjlighet till vissa
mindre justeringar, där behov av sådana föreligga. Sådana justeringar ha också
vidtagits, men när det nu påyrkas en allmän lönereglering måste man bringa
detta, förhållande med pris- och lönestoppet ånyo i erinran och därjämte också

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Äng. kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)
påpeka, att en pilman lönereglering icke bör företagas under en kristid. I den
kristid, vari vi nu befinna oss, bar detta rörliga tillägg och kristillägg sitt givna
syfte, nämligen att reglera förhållanden sammanhängande med kristiden.
Man kan därför icke, som herr Wagnsson här bar gjort, påyrka en allmän lönereglering,
utan det kravet bör man skjuta på tills det blir normala tider.

Jag har velat säga detta, för att man inte skall få den uppfattningen, att
utskottet stillatigande kan vara färdigt att gå med på vilka regleringar som
helst, utan att dessa mäste ses i sammanhang med den ''ståndpunkt, som riksdagen
hittills har intagit i fråga örn lönepolitiken.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Wagnsson: Herr talman! Herr J. B. Johansson har på en väsentlig
punkt missuppfattat mig. Jag har icke ifrågasatt, att nu någon lönereglering
skulle genomföras. Vad jag vädjade till finansministern örn var, att han skulle
igångsätta förarbeten för en allmän lönereglering. Med den erfarenhet jag bär
av iöneregleringsarbeten, vågar jag säga, att detta ingalunda innebär, att vi
vare sig i år eller nästa år kunna räkna med att få denna lönereglering genomförd.

Jag vill också till herr J. B. Johanisson säga, att jag, liksom han, varit en
mycket varm anhängare av pris- och lönestoppet, och jag har, i den man jagsåsom
representant för tjänstemännen deltagit i de förhandlingar, som inför
regeringen pågått i denna fråga, understött den politik, som regeringen har
fört. Vad jag nu emellertid sökt påvisa är att för den ena gruppen efter den
andra bättre kompensation har genomförts än för statstjänstemännen, och att
pris- och lönestoppet skulle kräva, att statstjänstemännen sattes i ett sämre
läge än flertalet andra grupper av befattningshavare, har jag, herr J. B. Johansson,
ganska svårt att förstå.

Herr Holmberg: Vad herr Wagnsson menade, behöver man väl inte sväva
i tvivelsmål örn, ty det står ju i herr Wagnsson^ motion, där det yrkas, att
dyrtidstillägg skall utgå efter där angivna ändrade grunder, och tittar man
efter, vilka »angivna grunder» det är, finner main, att herr Wagnsson vill, att
kristilläggen skola stiga i höjden från nuvarande 16 till 24 procent av utgående
löner och att, såvitt jag kan förstå herr Wagnsson rätt, den nuvarande maximigränsen
för kristilläggen skall slopas och kristillägg alltså utgå på hela lönesumman.

Jag hör att herr Wagnsson säger, att det sista är fel, men man kan faktiskt
inte läsa sig till något annat av vad herr Wagnsson skrivit. Herr Wagnsson
borde ha skrivit, vad herr Wagnsson menade, och inte. det som står i herr
Wagnsson® motion, ty om man läser denna, kommer man till den upnfattningen,
att herr Wagnsson vill, att en befattningshavare i lägsta löneklass i Stockholm,
som för närvarande bär ett kristillägg av 25 kronor 90 öre, skall erhålla
ett kristillägg, som i stället skall uppgå till 38 kronor 40 öre, medan en befattningshavare
i exempelvis 35 :e lönegruppen, som för närvarande har ett kristillägg
av 144 kronor, skall få detta höjt till 290 kronor i månaden, d. v. s. han
skall lia mycket mer i kristillägg än den andra stackaren bär i grundlön, rörligt
tillägg och kristillägg tillsammans. Det är vad herr Wagnsson förordar,
och det kallar jag att försöka utvidga en redan bestående orättvisa.

Herr Wagnsson: Jag vill inte ta upp någon diskussion med herr Holmberg
rörande de av honom senast anförda exemplen. Jag framhöll, att jag i detta
sammanhang har utgått från ett bibehållande av de utgående lönernas real -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Äng. kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl. (Forts.)

.värde, och ansett, att andra problem, som ha samband med denna fråga, böra
lösas tillsammans med en lönereglering.

Jag begärde emellertid ordet för att fästa herr Holmbergs uppmärksamhet
på att han inte har läst rätt innantill. I motionen säges tydligt ifrån, att jag
önskar samma grunder för kristillägg som för det rörliga tillägget, d. v. s.
de grunder, som också herr Holmberg varit med örn — ja, herr Holmberg satt
inte i riksdagen på den tiden — eller som det i alla fall icke från något partis
sida och inte ens från det kommunistiska partiets sida gjorts några erinringar
emot.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att i avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o), av herr Holmberg,
att kammaren skulle bifalla motionen I: 371.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 89, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Holmbergs yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser. Herr förste vice talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja -— 96;

Nej — 9.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Herr statsrådet Ohlin avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 275, angående
godkännande av en mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 27, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn viss skattefrihet
för av sjömän uppburen krigsriskersättning för år 1945 jämte en i
ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Onadagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 30, i anledning av väck- Om avskaffa
motioner om avskaffande av allmänna omsättningsskatten å färsk, frusen /ande av anetter
Saltad fisk. sätlninjjfskat ten

å fisk Till

bevillningsutskottet hade hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 174 av herr Arrhén och II: 280 av herr
Staxäng m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla örn utredning och förslag till borttagande fortast möjligt av omsättningsskatten
på sill och fisk, som i färskt, fruset eller saltat tillstånd salufördes
i riket; samt

2) motionen II: 408 av herr Hällgren m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning och förslag rörande
borttagande fortast möjligt av omsättningsskatten å färsk, frusen eller saltad
fisk.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 174 av herr Arrhén och II: 280 av
herr Staxäng m. fl. örn avskaffande av omsättningsskatten på sill och fisk icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen II: 408 av herr Hällgren m. fl. örn avskaffande av allmänna
omsättningsskatten å färsk, frusen eller saltad fisk icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Hammarlund och Vigelsbo, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av de likalydande
motionerna I: 174 av herr Arrhén och II: 280 av herr Staxäng m. fl. samt motionen
II: 408 av herr Hällgren m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn
utredning och förslag till borttagande fortast möjligt av omsättningsskatten på
färsk, frusen eller saltad fisk.

Herr Arrhén: Herr talman! En motion av liknande innebörd som den nu behandlade
väcktes även vid föregående års riksdag och blev då avstyrkt av bevillningsutskottet
på huvudsakligen skattetekniska och statsfinansiella skäl.

Det har emellertid under diskussionen örn omsättningsskattens vara eller icke
vara framhållits, att tidpunkten givetvis icke ännu är inne för att i sin helhet
avskaffa omsättningsskatten och att man överhuvud taget, när det gällde
att avskaffa den finge tänka sig att gå fram i etapper. Det är just denna senare
synpunkt som vi motionärer i år ha tagit fasta på. Vi anse, att det skulle
kunna vara möjligt vid den tidpunkt i utvecklingen under det nu pågående
kriget, där vi nu befinna oss, att inleda avskaffandet av omsättningsskatten
genom att, som en första etapp på den vägen, avskaffa omsättningsskatten på
sill och fisk.

Jag skall icke ingå på de skäl, som i huvudsak tala härför, eftersom de torde
vara kända från föregående års debatter, men jag vill dock betona, att det väsentliga
synes mig vara den stora prisskillnad, som föreligger mellan tidpunkten
för fiskens förande i land från fångstplatserna och till det ögonblick, då
den kommer i allmänhetens händer.

Motionärerna ha funnit det oriktigt, att staten genom sin beskattning skall
bidraga till att öka de omkostnader, som det här rör sig om, d. v. s. omsättningsskatten
med 5,3 procent av varans värde och därutöver de 5 procenten i avgift
till livsmedelskommissionen. Det kan också vara skäl att erinra om, att
detaljhandlarna, som inköpa prisreglerad fisk, ha att erlägga ytterligare en
avgift av G procent å inköpssumman, vilken de betala vid inköpen i fiskham -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Örn avskaffande av omsättningsskatten å fisk. (Forts.)
nen. Motionärerna lia också pekat på, att fisk icke enbart genom dessa åtgärder
utan även av andra anledningar nu för tiden är en dyr vara och inte längre
en maträtt för menige man. Det är de i ekonomiskt hänseende hårdast betungade
delarna av befolkningen, som äro mest intresserade av, att fisk skall kunna
köpas billigt, och när man alltså kräver ett förbilligande av denna vara, så talar
man i deras intresse.

Det finns också en del spörsmål, som ur fiskerinäringens synpunkt äro värda
att beaktas i detta sammanhang. Sålunda befarar man, att folk skall vänja
sig av med att äta fisk, och man är också orolig över en tendens, som för närvarande
kan iakttagas och som går i riktning mot en minskad fiskkonsumtion.
Motionärerna erinra dessutom örn, att de livsmedel, som stamma från jordbruksnäringen,
i mycket stor utsträckning ha undantagits från omsättningsskatt,
nämligen sådana ransonerade varor som mjöl och gryn, vete, korn, råg och havre,
potatis, mjölk, smör och margarin samt grädde och även ägg.

Jag har härmed, herr talman, i koncentrerad form angivit de skäl, som synas
oss motionärer tala för, att man i år skulle ha kunnat på ett annat sätt
än vid fjolårets riksdag ta en motion av denna art på allvar. Utskottet har
emellertid av samma skäl som i fjol förklarat sig vara av en annan mening.

Emellertid har till utskottets betänkande fogats en reservation, vari det just
framhålles, att fiskarena kommit i ett sämre läge än övriga livmedelsproducenter,
då omsättningsskatten å fisk bibehålies och härigenom möjligheterna att
kompensera fiskarena för de fördyrade driftskostnaderna minskas, samtidigt
som konsumenterna måste betala ett högre pris för varan än vad som betingas
av den ersättning, som fiskarena erhålla. Det kan vidare befaras, framhålles
det i reservationen, att fiskerinäringen kommer att missgynnas vid övergången
till normala förhållanden på livsmtdelsmarknaden. Och då fisk dessutom är
en nödvändighetsvara, förefaller det reservanterna vara riktigt, att den undantages
från omsättningsskatt.

Detta är, som sagt, i all korthet fakta i detta mål, och jag ber, herr talman,
för min del att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! De motiv, som ha anförts i motionen
och som ytterligare ha utvecklats av motionären, röra sig, som kammarens ledamöter
säkert funnit, inom två olika kretsar. Man motiverar denna hemställan
för det första därmed, att det är önskvärt att förbilliga fisken för konsumenterna
och att det är nödvändigt att så göra för att uppmuntra till ökad
konsumtion av fisk, och man resonerar för det andra på det sättet, att man
genom ett borttagande av omsättningsskatten skulle lätta bördorna för fiskerinäringen,
eftersom man därigenom skulle ge denna näring större möjligheter
att öka sin behållna inkomst.

Vad angår det första skälet, det som bl. a. rör omsättningsskattens inverkan
på möjligheten att öka förbrukningen av fisk, påpekar motionären själv, att
fiskkonsumtionen här i landet har i betydande grad stegrats. Det förefaller
således som örn omsättningsskattens tillvaro i och för sig icke skulle ha medverkat
till någon sänkt fiskkonsumtion.

Möjligheterna att genom ett borttagande av omsättningsskatten ytterligare
öka avsättningen av fisk förefalla också vara något problematiska — den uppfattningen
får man i varje fall av de yttranden, som i anledning av motionen
ha avgivits av bl. a. fiskerinäringens egna organisationer. Svenska ostkustfiskarenas
centralförbund, som har yttrat sig, säger, att det synes som örn en
prissänkning med 5 procent på en vara, vilken redan måste räknas bland de
billigaste livsmedlen, knappast skulle ha någon större betydelse ur avsättningssynpunkt,
och organisationen anför sedan ett exempel, som enligt dess upp -

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Om avskaffande av omsättningsskatten å fisk. (Forts.)
fattning styrker denna mening. Man talar örn hurusom en av de större fiskgrossisterna
i Stockholm av ostkustfiskare under juni 1944, när partihandelsnoteringen
på strömming utgjorde i medeltal 60 öre per kilogram, köpte bara
17 procent mera strömming än under februari månad samma år, då partihandelsno
te ringen var i medeltal 70 procent eller 42 öre per kilogram högre, och
den grossisten avsatte ändå sin strömming hos detaljister, hos vilka de mindre
bemedlade i stor utsträckning gjorde sina inköp. På det hållet, således hos
ostskustfiskarena, har man inte fått sådana erfarenheter att ett borttagande
av omsättningsskatten skulle vara ägnat att i någon större utsträckning öka
konsumtionen av fisk.

Motionären anförde nu i sitt yttrande här, att fiskarena vore rädda för att
folk skulle vänja sig av med att äta fisk, eftersom fisken har blivit en så
dyr vara. Gentemot detta skulle jag vilja påpeka, vad livsmedelskommissionen
har sagt i sitt yttrande, nämligen att detaljhandelspriserna åtminstone beträffande
de vanligare fiskslagen, som hade den största betydelsen för livsmedelsförsörjningen,
äro genomsnittligt lägre än tidigare under kristiden. Tendensen
har således mera gått mot ett förbilligande än mot ett fördyrande.

Motionären påpekade i sitt anförande också den ur fiskerinäringens synpunkt
ganska ledsamma omständigheten, att skillnaden i priset för fisk är så
avsevärd mellan den tidpunkt, då fisken föres i hamn, och den tidpunkt, då
den når konsumenten. I det fallet finns det i det yttrande, som är avgivet
av Svenska västkustfiskarenas centralförbund, en exemplifiering, som till fullo
styrker motionärens påpekande. Där säges det, att de priser, som betalas till
fiskarena, i jämförelse med detaljhandelspriserna äro ganska låga. För vitling
fingo fiskarena vid det tillfälle, då denna redogörelse avgavs, 60 öre per
kilogram, medan den i detaljhandeln kostade 1:10; för torsk voro priserna
respektive 80 öre och 1: 30 och för kolja respektive 90 öre och 1: 50. Det är
uppenbart att skillnaden är avsevärd, men örn man undersöker i vilken mån
omsättningsskattens borttagande skulle kunna utjämna denna skillnad, kommer
man nog underfund med att det skulle ha en mycket obetydlig inverkan;
i stället för 1: 10 skulle vitlingen kosta konsumenterna 1: 04, det vill säga
att på en prisskillnad av 50 öre skulle uppstå en sänkning av konsumentpriset
med 6 öre. För torsken skulle priset bli 1: 23 i stället för 1: 30 och för kolja
1: 22 i stället för 1: 50. Den omständigheten, att prisskillnaden är stor mellan
den tidpunkt, då fisken föres i land, och den tidpunkt, då den når allmänheten,
kan inte nämnvärt ändras genom borttagandet av omsättningsskatten utan
beror på helt andra orsaker.

Det andra motivet är att man genom omsättningsskattens borttagande skulle
kunna förbättra fiskerinäringens ställning genom att öka dess behållna inkomst.
Det motivet slår, som kammarens ledamöter säkerligen kunna konstatera,
helt och hållet ihjäl det första motivet. Örn man genom borttagandet av
omsättningsskatten vill förbilliga fisken för konsumenterna, kan man ju inte
samtidigt låta fiskerinäringen behålla den vinst, som detta borttagande skulle
medföra, för att öka sin inkomst. Antingen måste man genom omsättningsskattens
borttagande göra varan billigare, eller också kan man efter borttagandet
bibehålla detaljprisen men öka fiskarenas vinst, men båda dessa önskemål
kan man icke uppnå på samma gång. Örn borttagandet av omsättningsskatten
skall komma fiskerinäringen till godo, förfaller alltså det först åberopade
skälet, att man därigenom skall gagna konsumenterna. Det måste således
vara klart vilket man vill, och jag har inte kunnat få någon bestämd
uppfattning örn vilket motiv som för motionärerna har varit det bestämmande.

När utskottet även i år har avstyrkt de motioner som lia väckts i detta
ärende, har (lid huvudsakliga skälet emellertid varit det som tidigare har åbe -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Örn avskaffande av omsättningsskatten å fisk. (Forts.)
ropats emot motioner av detta slag, nämligen att man skall taga sig i akt
för att ytterligare försvåra de skattetekniska besvärligheter som de redan
medgivna undantagen vålla vid omsättningsskattens tillämpning. De skattetekniska
skäl, som redan från början av omsättningsskattens tillkomst talat
för en så stark begränsning av undantagens antal som möjligt, äro alltjämt
lika starka. Att på det sätt som här föreslås avskaffa omsättningsskatten
etappvis, är naturligtvis någonting som man i och för sig kan tala örn, men
då uppstår ju frågan örn omsättningsskatten på fisk är den som i första hand
bör avskaffas. Det finns ju en hel del andra varor, både livsmedel och andra
nödvändighetsvaror, som för folkhushållet och även för de mindre bemedlades
hushåll ha en lika stor och säkerligen också större betydelse än de i motionen
avsedda varorna. För min egen personliga del är jag emellertid rätt tveksam
mot önskemålet att i nuvarande läge överhuvud taget börja resonera örn ett
avskaffande av omsättningsskatten etappvis, som skulle föra med sig ett ytterligare
försvårande av omsättningsskatteförordningens tillämpning, då det
ju finns ganska goda grunder att antaga, att inom en inte allt för långt avlägsen
framtid man skall kunna på allvar taga upp frågan örn vida längre
gående åtgärder för omsättningsskattens avskaffande.

Jag har således den uppfattningen, att när man från bevillningsutskottets
och riksdagens sida tidigare har ställt sig avvisande mot tanken att ytterligare
öka antalet undantag inom omsättningsskatteförordningen, så har man ännu
större skäl att göra det i dag, då det, som sagt, kan finnas möjligheter att
inom en inte allt för långt avlägsen framtid börja resonera örn mycket effektivare
åtgärder för att lindra den beskattning det här är fråga örn.

Jag har, herr talman, under behandlingen av detta ärende icke blivit övertygad
örn att de skäl av social och ekonomisk art som man från motionärernas
sida anfört varit så bärande, att det funnits anledning tillstyrka motionerna,
och jag ber därför att få hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Herr Gustavson: Herr talman! Det är inte länge sedan vi hade en debatt
örn omsättningsskattens avskaffande i sin helhet. Ungefär samma skäl som då
åberopades av utskottet och andra som icke ville gå med på en utredning
åberopas då det nu gäller denna lilla del av* omsättningsskatten: skatten på
sill och fisk. Dessutom säger utskottets ärade vice ordförande, att det skulle
öka de rent tekniska svårigheterna, om man undantar vissa varor från omsättningsskatt.
Däremot har han i sitt anförande icke tryckt så värst mycket på
de statsfinansiella betänkligheterna. Utskottet har ju talat om dem på ett
ställe, där utskottet säger, att dessa beräknade 10 miljoner icke sakna betydelse
för våra, statsfinanser, men å andra sidan har det icke kunnat göras gällande
några starkare statsfinansiella betänkligheter på grund av denna summa.
Jag vill också erinra om att det finns flera andra slag av livsmedel, som
ha undantag^, sedan omsättningsskatten infördes.

Utskottet säger, på ett ställe, att bland andra nackdelar skulle detta förslag
också medföra, att skattefriheten komme alla till godo utan avseende
på behovet. Ja, jag skulle vilja ställa, en fråga: är detta mera osympatiskt än
att en skatt lägges på alla utan hänsyn till förmågan att bära den? Det kan
väl vara hugget som stucket.

När vi den 21 februari behandlade omsättningsskatten, yttrade herr Hage
något som jag inte kan underlåta att citera ett par rader av. Han sade bl. a. :
»Jag har fattat motionerna såsom ett försök att överväga, om man inte skulle
börja med att så småningom få bort omsättningsskatten, till en början i fråga
örn vissa nödvändighetsvaror, som användas även av de allra fattigaste i landet,
exempelvis folkpensionärerna.» Då fick herr Hage av utskottets vice

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Orri avskaffande av omsättningsskatten å fisk. (Forts.)
ordförande det rådet att komma igen örn en tid, när vi komme att behandla
en fråga som gäller avskaffande av omsättningsskatten på vissa livsmedel.
Därför avvaktar jag med ett visst intresse, vad denne varme förespråkare
för småfolket och de fattiga här i landet, som herr Hage obestridligen är,
kommer att säga här i dag. Det finns, som herr Elon Andersson nämnde, nn
ett tillfälle att föra dessa människors talan i denna kammare. Man kan väl
inte komma ifrån att fisk är ett livsmedel som i mycket stor utsträckning
användes av de allra fattigaste i detta land.

Det har också sagts, ätt omsättningsskatten skulle kunna minska konsumtionen
på fisk, och det torde vara obestridligt, att då vi nu efter allt att
döma närma oss fredliga och normala förhållanden och som en given följd
därav tillgången på livsmedel kommer att bli rikligare, kommer konsumtionen
av fisk att gå ned, i synnerhet som denna vara för närvarande ingalunda
kan sägas vara så särskilt billig i inköp.

Frågan har ju här utvecklats mera ingående av motionären, herr Arrhén, och
jag skäll därför inte upptaga tiden längre. Jag bara konstaterar med tillfredsställelse,
att åtminstone två ledamöter av utskottet ha visat förståelse
för denna sak, och dessa två ledamöter äro från det håll, som hela tiden konsekvent
och målmedvetet arbetat för att få denna synnerligen osympatiska
och orättvisa skattebörda, avskaffad. Visserligen hade vi inte tänkt, att vi
skulle komma och begära sådana här småportioner, men vi äro inte förmätna,
utan vi hälsa även ett litet bidrag med största tacksamhet, och örn
det nu skulle^ kunna lyckas att gå denna visserligen mycket lilla etapp på
vägen mot målet, så ställa, vi oss inte avvisande.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den av herrar
Hammarlund och Vigelsbo avgivna reservationen.

Herr Hage: Herr talman! Jag hade redan beslutat mig för att rösta för
reservationen, och jag kan göra det så mycket hellre som även partivänner till
mig i andra kammaren stå bakom den motion, vari begäres utredning och
förslag rörande borttagande fortast möjligt av omsättningsskatten å färsk,
frusen eller sältad fisk.

För övrigt vill jag säga, att reservationen endast går ut på en skrivelse
till Kungl. Maj :t örn utredning och förslag till borttagande av omsättningsskatten
i denna del. Under denna utredning måste väl även sådana synpunkter,
som man nu framfört i utskottet mot ändringen, komma under övervägande.
Örn det då befinnes, att det föreligger så stora svårigheter och att
man icke vinner mycket på detta,, så är det väl antagligt, att det inte blir
något av. Men jag tror, att örn man nu börjar på att plocka bort någonting
av omsättningsskatten, skulle detta ändå verka uppmuntrande på en massa
människor, som digna under skatterna och som principiellt ha, den uppfattningen,
att vi böra såvitt möjligt och i största möjliga utsträckning avskaffa
de indirekta skatterna. Då det nu endast gäller en utredning, tycker jag alltså
att det är rimligt, att man bifaller förslaget därom.

Från denna utgångspunkt ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Hörr Andieu: Herr talman! Herr Elon Andersson gjorde gällande, att det
skulle föreligga någon motsättning mellan en önskan att stödja producenternas
intressen och cn vilja att stödja konsumenternas synpunkter i detta fall. Jag
Iean inte förstå, att det föreligger en dylik motsättning. Skapar man ett billigare
fiskpris, så stimulerar man ju därmed omsättningen, vilket ju, såvitt
jag kan förstå, måste ligga i fiskarenas intresse, särskilt som det enligt det

Första kammarens protokoll 1945. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Örn avskaffande av omsättningsskatten å fisk. (Forts.)
yttrande, som inkommit från Svenska västkustfiskarnas centralförbund, föreligger
ett mycket stort överskott av fångad fisk. Under fjolåret utgjorde detta
överskott för makrill 8 475 000 kg, för skarpsill 1 600 000 kg och för annan
fisk 2 431 000 kg. och dessa partier fingo antingen genom livsmedelskommissionens
försorg saltas ned eller på annat sätt beredas, eller också fingo de användas
till fiskmjöl. Detta visar, att varje åtgärd, som kan stimulera omsättningen,
måste vara ägnad att väcka tillfredsställelse hos den i detta fall berörda
parten.

Örn det skall bli något allvar med detta tal om att man är beredd att avskaffa
omsättningsskatten och att detta skall ske etappvis, så måste man väl
ändå någon gång börja. Herr Elon Andersson sade visserligen, att det inte
alls är säkert, att ett övervägande av problemet skulle stanna för sill och fisk,
men jag skulle vilja fråga: Vad skulle man vid ett sådant bedömande annars
stanna inför?

Jag tycker, liksom den föregående talaren, att det kunde vara befogat att
nu taga upp detta spörsmål till allvarligt bedömande med de möjligheter, som
därvidlag stå regeringen till buds, och jag ber alltså att få tillstyrka reservationen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Det är riktigt, som herr Gustavson
anmärkte, att reservanterna i utskottet höra hemma på det håll, där man konsekvent
och målmedvetet arbetat för omsättningsskattens borttagande. Jag
skulle bara vilja tillägga: utan att anvisa någon utväg att på annat sätt skaffa
de 330 miljoner som omsättningsskatten ger. Även i det fallet har man ju
varit ganska konsekvent och målmedveten.

Herr Arrhén säger att han inte kan finna någon motsättning i argumentationen
för borttagande av omsättningsskatten på de varor, som vi nu resonera
örn. Å ena sidan säger man emellertid, att man skall ta bort omsättningsskatten
för att förbilliga livsmedlen för de fattiga. Å andra sidan säger man i ett
av de yttranden som avgivits av en av fiskarenas centralorganisationer: »Den
viktigaste orsaken till att enligt förbundets mening omsättningsskatten på fisk
borde borttagas vore emellertid, att möjlighet därigenom förelåge att kompensera
fiskarena för de fördyrade driftkostnaderna utan att därför ett högre
pris behövde uttagas av konsumenterna.» — Där är det således meningen,
att den vinst man gör genom borttagande av omsättningsskatten icke skall
komma konsumenterna till godo utan i stället fiskerinäringens män. Emot det
resonemanget påpekade centrala omsättningsskattenämnden mycket riktigt, att
örn fiskerinäringen skulle anses vara i behov av stödjande åtgärder, torde kunna
ifrågasättas, huruvida den lämpligaste formen därför vöre att finna i skattefrihet
för denna närings produkter. Då borde man gå den väg som riksdagen
i övrigt har följt, när det har gällt att ge stöd åt särskilt betungade näringar,
nämligen genom subventioner av det ena eller andra slaget.

När herr Arrhén vidare undrade, vilka andra varor som skulle kunna komma
i fråga, därest man skulle taga bort omsättningsskatten etappvis, skulle
jag vilja påpeka, att det fortfarande finns en del ganska viktiga livsmedel,
som äro underkastade omsättningsskatt, t. ex. kött och fläsk samt hela grönsakshandeln,
i den mån den sker från butik. Och örn man inte vill begränsa
sig till livsmedel, så kan jag erinra om att representanter för de mindre bemedlade
redan från omsättningsskattens tillkomst krävde att man från omsättningsskatten
skulle undantaga så betydande artiklar som t. ex. barnskor,
vilka kräva mycket betydande inköpskostnader för barnrika. familjer, och att
det finns en hel del andra sådana varor, som i så fall kunde komma i fråga.

Jag skulle vilja erinra om ännu ett påpekande, som gjorts av centrala örn -

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Örn avskaffande av omsättningsskatten å fisk. (Forts.)
sättningsskattenämnden. Dess huvudsakliga skäl för ett avstyrkande av motionerna
var de skattetekniska svårigheter, som man därigenom skulle öka,
men centrala nämnden påpekade också att den inkomstminskning som uppkommer
för statsverket genom ett bifall till motionerna tydligen kommer att
hli avsevärt större än den avsedda lättnaden för de mindre bemedlade. Man
skulle alltså för att åstadkomma en relativt liten lättnad för de mindre bemedlade
företaga en åtgärd, som kostar staten åtskilligt mera och som nödvändiggör
att den därigenom uppkommande ökade bristen i budgeten får täckas
på annat sätt, eventuellt genom åtgärder som komma att kosta de mindre
bemedlade lika mycket som borttagandet av omsättningsskatten på dessa varor
skulle innebära.

Från herr Hages synpunkter förstår jag mycket väl den ståndpunkt han
intar. Den deklarerade han redan vid den debatt som tidigare förts om den
allmänna omsättningsskattens avskaffande. Att jag inte kan biträda den ståndpunkten
beror givetvis därpå att jag tror att den åtgärd som det bär är fråga
örn kommer att i realiteten vara så pass betydelselös både för konsumenter
och producenter, att den inte skulle motväga de skattetekniska och statsekonomiska
nackdelar som den skulle medföra och att man gjorde klokare i att inrikta
sig på möjligheten att diskutera borttagandet av omsättningsskatten i dess
helhet än att förnöta krafterna på att diskutera dess borttagande genom så pass
obetydliga etapper som det bär är fråga om.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag är redan förekommen av utskottets vice
ordförande. Jag vill bara understryka vad han sade sist, att denna metod att
inleda avskaffandet av omsättningsskatten genom att taga små bitar i taget
synes mig peka hän mot en ordning som för mig skulle innebära en besvikelse.
Är det meningen att man skall skriva om avskaffande av skatten på sill och
fisk — de ojämförligt billigaste matvarorna — utan att känna sig övertygad
örn att man med detta verkligen når något egentligt gagnelig! resultat, och så
komma ett annat år och taga en annan bit? År det herrarnas mening, att man
skall hålla på med att äta bort omsättningsskatten under ett tiotal år? Jag
hade gått och hoppats här, att det otyg, som denna skatt är, skulle kunna
slopas i ett hugg inom en inte allt för långt utdragen tid.

Det resultat man här syftar till synes mig icke kunna nås på denna väg, i
varje fall icke i sådan utsträckning att det Ilar någon egentlig betydelse. Så
har jag resonerat, och jag har också tänkt: låt oss, som herr vice ordföranden
sade, dragas med detta tills den dag kommer — jag hoppas den inte är för avlägsen
— då man kan slopa hela denna skatt, som i och för sig är principvidrig
och till ett omättligt besvär och bekymmer både för dem som skola handhava
försäljningen och för dem som skola sköta uppbörden. Jag kan inte
finna tillriickliga skäl att börja med att nöta sig in från sidan i ett skattesystem
som vi alla äro missbelåtna med men som nöden tvingat oss att taga.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till utskottets hemställan.

Herr Gustavson: Herr talman! Herr Elon Andersson yttrade, att representanterna
från mitt håll äro konsekventa i att vilja avskaffa omsättningsskatten
utan att tänka på var pengarna skola tagas. Jag hoppas att herr Elon Andersson
inte glömt vad han sade den 21 februari. Då vände han sig mot mig
därför att jag ville avskaffa omsättningsskatten och ersätta den med en annan
skatt. Nu vet jag inte vad herr Elon Andersson anser vara det riktiga.
Han beskyllde mig då för en sak och i dag för en helt motsatt sak. Jag vill
bara erinra örn att vi då föreslogo en utredning örn omsättningsskattens av -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Örn avskaffande av omsättningsskatten å fisk. (Forts.)
skaffande och ersättande med andra mera rättvisa och efter försörjningsbörda
och skattekraft anpassade principer.

Vidare säger herr Elon Andersson, att denna vinst genom avskaffande av
omsättningsskatten på fisk icke skulle komma konsumenterna till godo, utan
skulle stanna hos fiskarena såsom en kompensation för fördyrade driftkostnader.
Men örn nu denna omsättningsskatt på 5 procent inte kommer bort, så
få väl fiskarena sina fördyrade driftkostnader i alla fall. Då kan det väl inte
undgås att de få höja priset på varan, och detta få konsumenterna naturligtvis
svida för. Örn de slippa ett merpris på fisken, kan man väl säga att vinsten
har kommit konsumenterna till godo.

Herr Hage: Herr talman! Om jag vore lika stor optimist som herr Bärg,
d. v. s. vågade tro att hela omsättningsskatten ganska snart skulle borttagas,
skulle jag avstå från att rösta för reservationen. Men jag tror icke, att vi
kunna vänta oss ett sådant beslut. Det är enligt min mening bättre att göra
något redan, nu än att bara lova eller ställa i utsikt att inom en tämligen snar
framtid avskaffa hela omsättningsskatten —- ett löfte som man antagligen inte
kominer att kunna förverkliga, när det blir fråga örn att ordna budgeten. Jag
blir säkerligen mera sannspådd än föregående talare, då jag tror, att det fullständiga
avskaffandet av omsättningsskatten är något, som kommer att ligga
ganska långt fram i tiden. Jag anser alltså det vara bättre att under mellantiden
i varje fall söka få bort någon del av densamma.

En talare förklarade, att örn vi skulle borttaga omsättningsskatten på sill
och fisk, finns det ju även andra varor, på vilka omsättningsskatten borde
avskaffas. Sedan gammalt har dock sill mest konsumerats av de allra fattigaste
här i landet. Örn omsättningsskatten på sill och fisk borttages, kommer
väl detta -— även örn resultatet inte blir så genomgripande — att bli till fördel
för de allra fattigaste grupperna i landet.

Jag har, herr talman, ingen anledning att frångå mitt yrkande, utan hemställer
fortfarande örn bifall till reservationen.

Herr Linderot: Herr talman! Jag vill deklarera, att jag kommer att stödja
reservationen.

Jag begärde emellertid ordet för att inför utskottets talesman, herr Elon
Andersson, påpeka att de attacker mot omsättningsskatten, som partimässigt
lia gjorts från bondeförbundet och kommunisterna i riksdagen, ha åtföljts avanvisningar
örn hur medel skola skaffas på andra vägar. Jag väll inte att herr
Elon Anderssons utsaga skall stå oemotsagd, då han påstod, att de, som ha
velat slopa omsättningsskatten, icke ha kunnat anvisa andra sätt att skaffa
staten behövliga medel.

Sedan skulle jag vilja instämma i herr Hages uppfattning, att örn vi skola
kunna komma åt denna speciellt bland, de fattigare befolkningslagren synnerligen
förhatliga skatt, är det nödvändigt att ta en bit i taget. Jag förstår
inte, vad herr Bärg stöder sig på, när han så optimistiskt tror, att omsättningsskatten
snart skall kunna helt slopas. Örn han får rätt i det stycket tror jag
att både herr Hage och jag komma att bli synnerligen nöjda över att ha
fatt fel.

Jag har velat säga dessa ord som kommentar till debatten. Jag anser, att de
av herr Arrhén och andra framförda skälen äro tillräckligt starka för att kammaren
borde kunna bifalla åtminstone reservationen.. Då andra livsmedel äro
undantagna från omsättningsskatt, måste jag verkligen fråga bevillningsutskottet,
vad det kan vara för logik i att yrka avslag på det föreliggande förslaget
med hänvisning till att vi inte skola söka borttaga omsättningsskatten

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Örn avskaffande av omsättningsskatten å fisk. (Forts.)
bit för bit. Man bar ju på sätt och vis redan borttagit en bit av skatten genom
att undantaga vissa livsmedel. Här gäller det också livsmedel. Det är enligt
min mening en ur alla synpunkter riktig tanke att här skära bort ytterligare
en bit ur omsättningsskattekomplexet för att så småningom komma till rätta
med det hela.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag är villig att medge, att herr
Linderot har anvisat en väg för att täcka de inkomster, som skulle bortfalla
genom omsättningsskattens borttagande. Den väg, som herr Linderot har anvisat,
är uttagande av en engångsskatt på förmögenhet, som utan tvivel skulle
ge ett betydande belopp på en gång, men som, om den skulle ersätta omsättningsskatten
under ett flertal år, nog skulle komma att bli en ganska mager
ersättning för de över 300 miljoner kronor örn året som inflyta genom omsättningsskatten.

Beträffande de anvisningar, som herr Gustavson givit, bestrider jag, att vi
genom att följa dem kunna tillföra statskassan de belopp, som omsättningsskatten
för närvarande ger.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag skulle vilja ställa in denna diskussion också
i ett annat sammanhang.

Det finns en tendens inom vårt samhälle just nu att betrakta de höga skatterna
som ett oundvikligt öde. Skattetrycket betraktas som något oundvikligt
både nu och för överskådlig tid framåt. En dylik inställning bidrager till att
konservera ett orimligt hårt skattetryck. I en åtgärd av här föreslagen natur
ser jag därför en begynnande revoltvilja mot det alltför höga skattetryck, som
vi för närvarande lyda under. Jag tror för min del inte, att utvecklingen kommer
att bli den av herr Bärg antydda, d. v. s. att riksdagen plötsligt skulle
besluta att avskaffa hela den allmänna omsättningsskatten. En del av omsättningsskatten
kunna vi i varje fall resonera örn att lia kvar, nämligen den del,
som inriktar sig på ren lyxkonsumtion. Jag skulle för min del gärna vilja se
en etappvis skeende reträtt från statsmakternas sida på det skatteområde, som
vi här i dag diskutera.

Herr Elon Andersson sade vidare, att man med samma fog som för fisk även
kunde kräva, att omsättningsskatten för kött, fläsk och grönsaker skulle avskaffas.
Jag vill häremot endast erinra örn att man alltid måste verkställa
en avvägning. I det föreliggande materialet från utskottet har det påpekats,
att nyckelprodukterna på jordbrukets område — säkerligen med all rätt — undantagits
från omsättningsskatt. Det vore väl då ganska orimligt att tänka sig
att en utsträckning av lättnaderna i fortsättningen främst skulle ske inom
denna del av näringslivet. Det förefaller mig mera rimligt, att man närmast tar
sikte på den viktiga konsumtionsvara, som fisken dock onekligen utgör.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag delar herr Arrhéns uppfattning att
det är önskvärt att man försöker se denna fråga i sammanhang med våra skatteproblem
i övrigt. Det är också orsaken till att jag står på den ståndpunkt,
som jag har intagit.

Herr Hage tror — och herr Arrhén tror, och jag tror väl också, men dessutom
tycker jag något, nämligen att det skulle vara klokt att ta upp spörsmålet i
dess helhet örn omsättningsskattens avskaffande i sammanhang med den framtida
statsfinansieringen. Jag fruktar för min del, att vi inom en inte alltför
avlägsen framtid ha att emotse ett för vårt land sämre ekonomiskt läge än vad
vi för närvarande leva i. För ögonblicket går det ingen nöd på oss, även om vi

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Örn avskaffande av omsättningsskatten å fisk. (Forts.)

Fa vissa besvärligheter, men den dagen kan komma då läget för oss blir sämre.
Det skulle enligt min mening vara lyckligt, örn vi kunde möta de svåra tiderna
med avsevärda skatteavlästningar. Denna uppfattning leder mig fram till
den inställningen, att då vi i Varje fall måste bära betydande skattetungor en
tid framåt — även örn de nuvarande höga skatterna inte äro eviga -— iså böra
vi icke i nuvarande läge utan att vara därtill tvingade sänka statens intäkter.
Vi böra i stället bibehålla de skatteintäkter, som vi nu ha möjlighet att få in
för att kunna avlasta bördan när vi känna att vi börja svikta under den. Vi äro
val alla överens om att svenska staten på något sätt måste klara av den ekonomiska
belastning, som vi ha påtagit oss under de nu genomlevda. krigsåren.
Men detta kan icke ske vare sig genom att tro eller tycka, utan blott genom att
handla. Skola vi klara av dessa förpliktelser, kräves det betydande intäktsmöjligheter.
Vi ha enligt min uppfattning icke rätt att avstå från några intäktsmöjligheter,
medan vi ännu kunna bära bördorna. Eftergifterna böra i stället
göras när den ekonomiska depressionen sätter in och folket i mångdubbelt större
måtto än för närvarande bär behov av lättnader. Därmed har jag inte underskattat
det ekonomiska tryck som vilar över breda samhällsskikt. Men då vi
inte kunna se fram mot en bestämd ljusning i våra framtidsutsikter utan dessa
snarare te sig mörka, kräver vårt ekonomiska sinne och vår omtänksamhet inför
vad framtiden kan bära i sitt sköte, att vi icke i nuvarande läge utan
tvingande skäl avstå från de intäkter som staten möjligen kan få. Detta utesluter
dock inte, att även jag anser, att omsättningsskatten, såsom jag redan
flera gånger i kammaren betecknat den, är ett otyg, som vi dock lia fått tåla.

Jag skulle, herr talman, ha önskat, att vi hade fått denna fråga insatt i
detta större sammanhang. Det vore enligt min mening värt att diskutera detta
problem i vidare omfattning än vad vi kunna göra när det här föreslås att
skriva till Kungl. Maj :t om en bagatell.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr 30.
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, ''antages det förslag, som innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkande^

nr 31, i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen örn allmän
omsättningsskatt; samt

nr 32, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser angående utskänkning
av rusdrycker i samband med vissa föreställningar.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner angående ersättning till vissa
personer i anledning av kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Punkten 1.

I de likalydande motionerna I: 8 och II: 18, väckta den förra av herr Arrhén
och den senare av herr Liungqvist m. fl., hade hemställts, att riksdagen
ville besluta örn en ersättning till frisörmästaren F. W. S. Holmqvist och nattvakten
C. E. Olsson -—• vilka skadats under deltagande i en faittjänstövning
—- med vissa av dem efter stämning å kronan begärda belopp, dock med avdrag
för vad som till dem utbetalades av riksförsäkringsanstalten.

Vidare hade i de likalydande motionerna I: 35 och II: 74, väckta den förra
av herr Wagnsson och den senare av herrar Lundqvist och Nilsson i Göteborg,
hemställts, att riksdagen ville besluta örn skadestånd och livräntor att tillerkännas
de skadade i enlighet med deras i rättegångarna fraimställda yrkanden.

Örn ersättning
till F. W. S.
Holmqvist och
O- E■ Olsson -

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner I: 8 och II: 18 samt I: 35 och II: 74 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag har bara en liten reflexion att framföra i
samband med denna punkt.

Sedan jag tagit del av utskottets handlingar, kan jag inte komma till annan
uppfattning, än att utskottet säkerligen på mycket goda grunder stannat för
den slutsats, som det har kommit till. När jag har gått igenom materialet,
både det som föreligger här i tryck och en del annat, har jag emellertid fäst
mig vid en del förhållanden. Främst har jag observerat det märkliga faktum,
att det från september 1939 till slutet av år 1944 inom vår försvarsmakt har
inträffat 42 500 sjukdoms- eller olycksfall, som föranlett riksförsäkringsanstalten
att på det ena eller andra sättet ingripa. Samtidigt ha vi i nuvarande
stund att räkna med 6 500 beredskapsinvalider. Bland allmänheten gör sig ofta
den inställningen gällande, att det är ett oting, att dessa invalider för sin utkomst
åtminstone delvis skola vara hänvisade till den privata hjälpverksamheten.
Man anser, att staten därvidlag borde helhjärtat träda in. När jag har
försökt att tänka igenom detta problem, har jag emellertid kommit till den
slutsatsen, att det från statens sida icke är möjligt med annat än de generella
bedömningsgrunder, som tagit sig uttryck i de försäkringsformer, som staten
härvidlag anlitar. Skulle här en annan situation föreligga och staten träda in
i de individuella fallen, skulle staten tvingas att genomföra en orimligt stor
kontrollapparat. Av dessa motiv är det nödvändigt att bibehålla de nuvarande
privata stödformerna vid sidan av de statliga.

Emellertid förefaller det mig, som örn det kunde ifrågasättas, om det inte
vore möjligt att i all synnerhet för de 6 500 invaliderna tänka sig ett annat

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Örn ökad redovisningsskyldighet
för
driftföretag.

Örn ersättning till F. W. S. Holmqvist och C. E. Olsson. (Forts.)
tillvägagångssätt. Detta problem är möjligen, förefaller det mig, en angelägenhet,
som i framtiden kan bli föremål för statsmakternas bedömande.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av väckta
motioner angående utredning örn ökad offentlig redovisningsskyldighet av^
driftföretags ekonomiska förhållanden.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 85 i första kammaren av herrar Myrdal
och Strand samt 113 i andra kammaren av herr Brandt m. fl.. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit måtte hemställa örn utredning rörande en utökad offentlig redovisning
av företagens ekonomiska förhållanden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 85 samt II: 113,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning, huruvida och i vilken
ordning en ur samhällelig synpunkt önskvärd, förbättrad kunskap örn företagens
ekonomiska förhållanden skulle kunna vinnas utan åsidosättande av
näringslivets berättigade intressen.

Reservation hade anförts av herrar Linnér, Siljeström, Lodenius, Gezelius
och Werner, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, och avslutas med en hemställan, att förevarande
motioner, I: 85 och II: 113, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Linnér: Herr talman! Syftet med den motion, som behandlas i det
föreliggande utlåtandet från första lagutskottet, är alldeles klart. Motionärerna
vilja med lagstiftningens hjälp förverkliga en del av arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Detta framgår tydligt av motionen, i vilken man citerar punkt
24 i arbetarrörelsens efterkrigsprogram, där det bl. a, talas örn att alla uppgifter,
som behövas för att bedöma företagens prispolitik, skola bli offentliga,
och där det uppställes krav på ett särskilt permanent utredningsorgan, som
skall analysera de uppgifter örn priser, vinster och kostnader, som bliva tillgängliga
genom offentlighetsprincipens genomförande. Detta syfte framgår
också ganska klart, när det i motionen åberopas ett uttalande a,v efterkrigsprogramkommitténs
ordförande, herr finansministern, i debatten i andra kammaren
i höstas när det var fråga örn lönerna på dén allmänna arbetsmarknaden.
Finansministern yttrade där: »Man får finna sig i att samhället kräver denna
rätt att bedöma saken» — d. v. s. mycket större öppenhet och kunskap örn företagens
ekonomiska läge och möjligheter att betala eller icke betala högre löner —
»när det gäller för samhället att utöva uppgiften som ledare, när det gäller
att fördela avkastningen, när det gäller att bestämima de olika intressegruppernas
inkomster o. s. v.»

Man kan således säga, att syftet med motionen är ganska klart, vilket utan

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
tvekan är en förtjänst hos densamma. Däremot kan jag inte säga detsamma
örn första lagutskottets utlåtande. Jag måste bekänna, att fastän jag har läst
igenom det upprepade gånger, stannar jag i en mycket bestämd osäkerhet örn
vad utlåtandet innebär. Jag har för min del kommit till det resultatet, att trots
den lilla brasklapp, som första lagutskottet har fogat till sin hemställan genom
de sista orden »utan åsidosättande av näringslivets berättigade intressen»,
innebär utlåtandet en bestämd hjälp på vägen för förverkligandet av arbetarrörelsens
efterkrigsprogram.

Jag skall sedan, herr talman, tillåta mig att i några punkter upptaga, vad
motionen innebär, för att därigenom bättre klargöra, vad det här är fråga
örn.

I motionen talas det bl. a. örn att en sådan ökad offentlighet åt företagens
ekonomiska redovisning måste komma att verka produktivitetsbefrämjande. Man
säger, att det är uppenbart, att aktieägarna i mindre effektiva företag, om de
finge en offentlig redogörelse för de effektiva bolagens ställning, skulle söka
sporra det egna företaget att nå samma resultat, vilket också arbetarna skulle
hjälpa till med. Detta förefaller mig vara utomordentligt verklighetsfrämmande.
Icke kan det vara så enkelt att få ett företag på fötter eller göra det framgångsrikt
att man bara behöver få kännedom örn hur ett annat företag är
skött. Det är ju den personliga dugligheten, erfarenheten och initiativkraften
som här spela en sådan utomordentligt avgörande roll, icke den omständigheten
att man får en mer ingående kännedom örn bokslut, tillgångar eller omsättning
i ett annat företag. Däremot förefaller det mig, som örn man här
skulle komma på gränsen till vad som annars brukar kallas för illojal konkurrens.

Man fortsätter vidare med att förklara, att det skulle vara synnerligen värdefullt,
örn alla — förmodar jag — skulle få kännedom om företagens omsättning.
Därigenom vill man bl. a. komma åt s. k. dold fondering. Man vill
komma åt avskrivningar utöver den faktiska värdeminskningen och dold lagerreservering.
Så vitt jag förstår, är man här inne på utomordentligt farliga
vägar. Det är väl ett lyckligt förhållande, att våra företag under den nu pågående
krisen icke ha gjort så, som tyvärr skedde i alltför stor utsträckning
under det förra världskriget, då man laborerade med lufttillgångar och icke
företog avskrivningar i erforderlig omfattning. Följden blev, att när prisfallet
inträdde, stodo en mängd företagare med lager som icke voro realiserbara
och tillgångar som i själva verket icke voro några tillgångar. Risken
med det ingripande, som man här tänkt sig, är ju att företagen härigenom skulle
kunna pressas att uppskriva sina lagervärden och t. ex. icke göra avskrivningar
på driften, som nu är en mycket lämplig åtgärd i sådana fall, där det
är osäkert, hur länge en anskaffning kan vara praktiskt nyttig eller icke.

Jag vet icke, vad nian syftar till med detta, örn man vill åstadkomma en
prissänkning eller en lönehöjning. Det är kanske båda delarna, eftersom man
tänker sig att dessa kunskaper skola användas av det önskade offentliga organet.
Örn vi ta våra jordbruksekonomiska företag, ha de, såvitt jag vet, under
de senare åren målmedvetet gått in för den politiken att konsolidera sig och
rationalisera driften, att koncentrera den och skaffa sig tillräckliga fonder
för att möta de svårigheter som man räknar med. Jag tror också, att de som
så kunnat, verkställt snabba avskrivningar. Meningen med motionen är, _ såvitt
jag förstår, att när detta offentliga organ anser att exempelvis en mejeriförening
eller en slakteriförening gör alltför stora avskrivningar, skall ett
ingripande från detta organ äga rum, och sedan skulle eventuellt följden bli
en prissänkning.

Man fortsätter vidare med litt säga att dessa åtgärder .skulle ge »ökade ga -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
rantier för en sund prisbildning». Ja, det sammanhänger just med vad jag
nyss säde — jag tror att syftet just är att man på detta sätt skulle få en
statlig reglering av prisbildningen.

Man Ilar vidare uttalat i motionen, att »en förbättrad kunskap oip företagens
ekonomiska förhållanden skulle vara av synnerligen stort värde ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt genom att skapa ett sakligt underlag för arbetsmarknadens
avtalsförhandlingar och därigenom bidraga till ett förhindrande
av arbetskonflikter».

Det är mycket svårt att förstå, vad man i själva verket menar med detta.
Otvivelaktigt är det väl så, att ingen för närvarande reflekterar på någonting
annat än att vi skola bibehålla de nuvarande riksavtalen. Det är säkerligen
ingen, vare sig på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan, som tänker sig
möjligheten att gå tillbaka till en äldre form, så att lönerna skola bestämmas
efter företagens bärkraft och efter företagens ekonomi. Då skulle de som ha
oturen att arbeta vid ett svagt företag ha lägre lön, de som ha turén att arbeta.
vid ett starkt företag sikulle däremot ha högre lön. Det strider såvitt jag
vet alldeles emot den nutida lönepolitiken, och jag föreställer mig att det endast
är lyckligt, att man härvidlag kommit in på helt nya linjer.

Men till vad skall då denna kännedom under avtalsförhandlingarna tjäna?
Jag har verkligen inte blivit klokare genom första lagutskottets kommentar på
den punkten. Utskottets uttalande är verkligen mönstergillt dunkelt. Utskottet
säger, att »en sådan överenskommelse skulle kunna innebära att vid förlikningsförhandlingar
antingen de statliga förlikningsmannen eller vissa förtroendemän
bereddes tillgång till närmare kännedom angående produktionsoeb
avsättningsiförhållanden inom den näringsgren, varom vore fråga».

Såvitt jäg har mig bekant går det ju för närvarande till på det viset, att vid
dessa förhandlingar lämnais med i regel stor öppenhet upplysningar om det
verkliga marknadsläget, och de parter på bägge sidor, som sitta och förhandla,
ha således iden kännedom, som man genom ett ömsesidigt förtroende kan
erhålla. Jag hade för min del hoppats under överläggningarna i utskottet, att
man skulle kunna taga upp denna tankegång och enas örn att det var på den
vägen man skulle gå. Men det förslaget föll mycket snabbt under bordet. I
stället vill man här genom en lagstiftning —■ en tvångslagstiftning -— ålägga
företagarna latt lämna uppgifter, örn vilkas omfattning man icke vet.någonting.

Vidare säger första lagutskottet ytterligare någonting, som jag med alldeles
negativt resultat har grubblat på: »Även för andra syften än de nu avhandlade
kan ifrågasättas, huruvida ej en mera vidgad kännedom örn företagens produktionsförhållanden
ur samhällelig synpunkt skulle i vissa fall vara till
gagn. Utskottet åsyftar i detta sammanhang främst åtgärder, som erfordras för
att i ett inträdande krisläge hålla produktionen i gång och därigenom bemästra
en hotande arbetslöshet.»

Hur tänker sig nu första [lagutskottet detta tillvägagångssätt? Tänker utskottet,
örn man tar ett praktiskt exempel, att ifall det skulle visa sig vara
''svårigheter för våra svenska papp ers f allrika n te r att avsätta sina produkter
med de höga självkostnader, som de för närvarande ha att räkna med, så skulle.
örn nian får kännedom örn detta förhållande, från det statliga prisregleringsorganets
eller eljest på något sätt från statens sida inledas en aktion för att
sätta ned priserna och därigenom återställa balansen mellan försäljnings- eller
åvsättningspriserna och produktionskostnaderna? Jag undrar, örn det är sannolikt
att man kan komma fram på en sådan väg. Och i ett sådant fall som
det nyss omnämnda är det väl självfallet att man icke behöver någon tvångslagstiftning,
ty då kommer det givetvis att gå till på det sättet, att den fab -

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
pikant, som är illa ute, kommer att lämna alla upplysningar som behövas i
fullt förtroende för att därmed göra klart, att här föreligger ett produktionsstopp
som beror på omöjlighet att avsätta produkterna. Å andra sidan kan det
föreligga ett fall, då det i en fabrikation av inhemska produktionsvaror föreligger
en överproduktion och där det gäller att bli av med denna överproduktion.
Vi kunna då säga, att ett företag har god ekonomi, medan ett annat
företag har dålig ekonomi — det är ju detta man får kännedom örn genom
första lagutskottets föreslagna tvångslagstiftning. Vad skall man då göra?
Skall man, för att fabrikationen skall kunna hållas i gång, pressa arbetarna
vid det företag, där ekonomien är dålig, att ''arbeta för lägre löner? Eller skall
man pressa dem att gå med på en reducerad drift? Hur har man överhuvud
taget tänkt sig att handla i ett sådant fall? Det förefaller verkligen, som om
man ieke tillräckligt tänkt igenom vad man här skrivit.

Det som man kail uppnå genom kännedom om företagens ekonomi, det kan
man efter all sannolikhet uppnå genom en förtroendefull samverkan mellan
statens organ, arbetsgivarna och arbetstagarna. Den väg, som motionen här har
rekommenderat och som första lagutskottet i varje fall icke har avstyrkt,. är
den motsatta. Det är att man skall ställa prisbildning och löner under statliga
kontrollorgan, och detta gäller givetvis också de jordbruksekonomiska företagen.
Det är skäl att stryka under detta, emedan motionärerna här ha gjort en
bestämd utvidgning i förhållande till förra årets ståndpunkt, då det endast
gällde aktiebolagen.

Det är i detta läge av stort intresse att iakttaga, att icke endast de socialdemokratiska
ledamöterna lia enat sig örn utskottets utlåtande, utan även representanterna
för folkpartiet. Det förefaller annars, som örn denna ståndpunkt skulle
bestämt strida emot vissa uttalanden i folkpartiets kanoniska skrift, Efterkrigstidens
samhälle. Jag skall citera ett par satser därur. På ett ställe läser
man: »Skola hela folkets krafter kunna mobiliseras, måste vi rmdvika tvåugsorganisationer
av statssocialistisk eller annan typ, som snärja den enskildes
rörelsefrihet samt stäcka hans initiativförmåga och handlingskraft.» Man bör
vidare ständigt beakta, att »varje inskränkning av den enskildes frihet begränsas
till det minsta möjliga, samt att icke näringslivet politiseras och lägges under
ledning och kontroll av en statlig byråkrati.» — Märk väl detta!

På ett annat ställe, när det är fråga örn förebyggande av depression, talas
om samverkan mellan stat och näringsliv; man är alltså där inne på den punkt
som jag berörde i den senare delen av mitt anförande. Det heter: »Beträffande
en dylik samverkan mellan stat och näringsliv bör framhävas att det inte får
bli fråga om att genomföra en offentlig kontroll över de enskilda företagens
investeringar» — d. v. s. man skall bland annat inte gå in på hur de sköta
sina avskrivningar. —- »Man hör i stället pröva friare former för den erforderliga
samordningen.»

Det är svårt att tolka de sista orden på annat vis än att detta skall ske genom
en förtroendefull samverkan.

Slutligen — jag skall inte citera alltför mycket — förklaras på tal örn arbetet
på att förebygga kriser: »Men vägen bör vara smidig samverkan, icke
statlig kontroll över näringslivet.»

Ja, detta är verkligen både nyttigt och lärorikt att höra! Det är synd att
lärdomen tycks ha, dunstat bort.

Herr talman! Man kan fråga sig, om inte tidpunkten för detta försök att
göra ett ingripande i näringslivet är alldeles särskilt illa vald. För min del tror
jag, att det är mycket som talar för att vi i ekonomiskt avseende ha den svåraste
tiden framför oss av denna krigsperiod. Det förefaller, sorn örn utsikterna
att importera nödvändiga råvaror vore minst sagt ovissa. Det förefaller,

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
som om utsikterna att exportera vissa av våra viktigaste exportprodukter till
priser, som motsvara våra produktionskostnader, likaså äro mycket ovissa. Det
förefaller sannolikt, att anspråken på vårt understöd till krigshärjade länder
kunna komma att överstiga vår förmåga. Och dessa anspråk bli säkerligen icke
mindre genom det intryck av självbelåten och naiv vällevnad, som nu är så
stark hos alla utlänningar som besöka oss. Örn man ser sig örn efter utvägar
huru vi skola kunna genomgå dessa svårigheter, har jag för min del trott, att
ett av de allra starkaste stöden för våra förhoppningar är det sunda läget inom
våra företag. Våra industrier och våra banker ha icke nu, såvitt jag vet, några
värdelösa tillgångar i sina portföljer. Våra jordbruksekonomiska föreningar äro
konsoliderade och rationaliserade. Vi ha således bestämda och goda förutsättningar,
och det skulle verkligen vara beklagligt örn genom oförsiktiga och
verklighetsfrämmande politiska åtgärder svårigheterna skulle ökas i ett så ömtåligt
läge.

För att återgå till finansministerns yttrande, som jag började med att citera,
skulle jag vilja säga, att det viktiga i detta ögonblick inte är att fördela avkastningen
eller att bestämma de olika gruppernas inkomster, utan att alla
hjälpas åt för att uppehålla, att förnya och att öka vår produktion. Då jag,
herr talman, är övertygad örn att första lagutskottets utlåtande icke har denna
innebörd, ber jag att med avslag å utskottets utlåtande få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Johansson, Johan Bernhard.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Innan jag går in på själva sakfrågan
skall jag tillåta mig att göra några mera allmänna reflexioner. Självfallet
gör jag då inga anspråk på att föra talan för folkpartiets räkning.

Det talas i dessa dagar mycket om näringslivet. Jämt och ständigt, när det
från arbetarhåll framföres något krav på större öppenhet eller större insyn i
näringslivet, så kommer talet fram örn att man här försöker »skada näringslivets
intressen». Örn man inte går så långt, att man insinuerar att vi avsiktligt
skada näringslivets intressen, menar man i alla fall att den verksamhet och den
politik, sorn bedrives från vårt håll, leder till det faktiska resultatet att näringslivet
kommer att lida skada.

Detta föranleder mig, herr talman, att ställa frågan: Vad är näringslivet?
Näringslivet, är det jorden och skogen och gruvorna och fabrikerna och maskinerna?
Är det allenast de personer, som äga dessa naturtillgångar, är det ägarna
av kapitalet, som utgöra näringslivet? Är det inte så, herr talman, att i
näringslivet ingår också en faktor, som heter mänsklig arbetskraft? Denna
mänskliga arbetskraft tillhandahålles av den svenske arbetaren. Den svenske
arbetaren är inrättad precis som ''alla andra människor: han tänker och känner,
han tror och hoppas, och han är intresserad av sådant som berör hams existensförhållanden.
Är det då så egendomligt, örn dessa människor som förse
företagen med den arbetskraft, förutan vilken det inte skulle existera något näringsliv
här i landet, verkligen intressera sig för viad som försiggår på det ekonomiska
området? Är det så underligt att de ibland ställa anspråk på att få
blicka in i detta näringsliv och försöka utöva något inflytande på detsamma?
Nej, talar man örn svenskt näringsliv så kan man omöjligt ställa arbetarna
utanför. De äro en del av näringslivet. Det finns ingen gräns mellan näringsli;
vet å ena sidan och den svenska arbetarklassen å den andra. Näringslivet är,
örn man ser saken ur mera modern synpunkt, inte till endast för att betjäna enskilda
människor, sorn råka vara ägare av kapital i en eller annan form. Det
är på detta näringsliv som vi alla skola leva, både de som äro ägare av kapi -

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Örn ökad redovisningsskyldighet för drif t företag. (Forts.)
tal och de som ingenting äga, både de som arbeta och de som inte arbeta. Alla
vi som arbeta i det ena facket eller i det andra — allesammans äro vi beroende
av detta näringsliv.

Såtillvida står näringslivet redan i samhällets tjänst. Frågan är nu örn de,
som äro anställda i näringslivet, och om samhället skall lia någon rätt till inblick
i detta näringsliv och försöka dirigera det på något sätt. Det är strängt
taget örn den saken, som striden här står. Vi hävda från vårt håll den uppfattningen,
att näringslivet inte kan få vara en jaktmark endast för de enskilda intressena.
Näringslivet måste tjäna det hela. Och eftersom arbetarna äro en del
av samhället, måste näringslivet också ta hänsyn till arbetarnas intressen.

Jag måste, herr talman, göra ytterligare en reflexion. Det finns ett ord^som
mycket användes i dessa tider; det är ordet »mörkläggning». Vi lia många
gånger stött på detta uttryck, när det gällt politiska förhållanden. Vi ha sett
hurusom det under krigstiden på det ena eller andra området har visat sig tendenser
till att mörklägga större eller mindre delar av statsförvaltningen eller
av händelseförloppen. Vi ha reagerat emot detta från olika håll, och vi reagera
alltjämt emot det. Vi äro allesammans medvetna örn att det har varit nödvändigt
med en viss isekretess på dessa områden; det råder inga meningsskiljaktigheter
om att det finns områden där sådan är nödvändig. Men vi äro säkerligen
också allesammans medvetna örn att denna rätt till sekretess har missbrukats i
mycket stor utsträckning. Mot detta missbruk har det rests mycket stark opposition
även från borgerligt håll.

Alla äro vi sålunda eniga örn att det i fråga örn det politiska livet kräves
mer öppenhet och större insyn från både samhällets och folkets sida. Men . det
är inte alla som vilja draga konsekvenserna av sitt ståndpunktstagande, när
det gäller kravet på större öppenhet. De göra halt så snart man kommer fram
till det ekonomiska området. Då är det slut med alla resonemang. Det är bara
på det politiska området som nian kräver öppenhet — när det däremot gäller
ekonomiska förhållanden ställas inga sådana krav, då anser man det rent av
rimligt motarbeta alla krav på större öppenhet. Det finns anledning att fästa
uppmärksamheten på denna inkonsekvens. Det finns så mycket större anledning
att göra det, som den föregående talaren ansåg sig böra ge ett borgerligt
broderparti en reprimand för att det här har gått socialdemokraterna till mötes
och uttalat sig för en större öppenhet. Mig förefaller det ganska rimligt
efter det ståndpunktstagande, som folkpartiet gjort beträffande den politiska
öppenheten, att det också drives till liknande reflexioner när det gäller det ekonomiska
livet. Men detta angår strängt taget inte mig, utan det får folkpartiet
och högern göra upp sinsemellan.

Här föreligger nu en motion örn större insyn i det ekonomiska livet. När
nian läser reservationen får man ingen riktig uppfattning örn de meningsbrytningar,
som ha gjort sig gällande i denna fråga och som alltjämt göra sig gällande.
Däremot fick man nog av herr Linnérs anförande en ganska klar uppfattning
örn att meningsskiljaktighcterna ligga mycket djupare än.man skulle
tro när man läser reservationen. Reservanterna förskansa sig nämligen bakom
fjolårets riksdags beslut om en ny aktiebolagslag. De anföra därvidlag två argument.
Det ena är att den nya aktiebolagslagen redan i och för sig innebär
(dt krav från samhällets sida på större öppenhet från företagen och ökad redovisningsskyldighet.
Det andra är att man inte skall gå längre nu, förrän man
har sett vilka resultat den nya aktiebolagslagen får, förrän man har samlat
erfarenheter av denna lags verkningar. Först då skall man börja resonera huruvida
man skall kunna taga ytterligare ett steg.

Det är riktigt att den nya aktiebolagslagen ålägger företagen större offentlighet
jin vad den gamla aktiebolagslagen gjorde, och jag vill ingalunda un -

78 Nr 18. Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
derskatta de stora framsteg som denna lag innebär i jämförelse med den gamla.
Det är intet tvivel om att ett betydande steg därvidlag gjordes. Jag vill dock
i detta sammanhang passa på att säga, att meningarna inom det särskilda utskott,
som i fjol behandlade aktiebolagslagen, vörö delade. Det var alltså
ingen enhällighet inom utskottet örn hur långt man skulle sträcka sig i fråga
om krav på offentlighet. De funnos, som ville gå längre, och jag bekänner gärna
att jag hörde till dem. Det fanns också sådana, som ansågo att man inte borde
gå så långt. Och så enade man sig örn en kompromiss. Man sammanjämkade
de olika uppfattningarna. Självklart är, det kan man förstå av den föregående
talarens anförande, att de meningsskiljaktigheter, som då förekommo i det särskilda
utskottet, inte bragtes ur världen genom antagandet av den nya aktiebolagslagen.

Nu föredrog herr Linnér att gå till storms emot motionen i stället för mot
utskottets förslag. Det föreligger dock, som även herr Linnér måste konstatera,
en viss skillnad på utformningen av motionen och utformningen av utskottsutlåtandet
— helt naturligt, emedan utskottsutlåtandet är en kompromiss
på samma sätt som fjolårets beslut rörande aktiebolagslagen.

Jag kan inte förstå vad de invändningar, som herr Linnér gjorde mot motionen,
kunna ha för betydelse i detta sammanhang, när ingen har yrkat bifall
till motionen. Man måste väl när man diskuterar denna fråga gå ut ifrån
det utlåtande, som första lagutskottet har presterat. Detta utlåtande är i varje
fall inte sådant, att man därur kan draga några sådana slutsatser som att de
män, som stå bakom första lagutskottets utlåtande, vilja komma konsoliderings-
. och rationaliseringssträvandena ‘inom industrien till livs. Det finns
ingenting i detta utskottsutlåtande, som antyder att det skulle föreligga någon
sådan avsikt från utskottsmajoritetens sida. Det är sålunda att slå in öppna
dörrar, när man polemiserar mot en tanke, som överhuvud taget inte har
föresvävat utskottet vid formuleringen av dess utlåtande.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på att den fråga vi hade att behandla
i fjol endast gällde aktiebolagen. Det beslutets verkningar gingo alltså
inte längre än till de områden där aktiebolagsformen användes. Dagens
fråga omspänner ett betydligt större område. Därför är det naturligt att man
vid behandlingen av denna fråga inte känt sig bunden av det beslut, som i
fjol fattades rörande ett begränsat område av det ekonomiska livet. Här galler
det alltså en större fråga, och följaktligen får väl diskussionen nu ske från något
andra utgångspunkter än den diskussion som fördes inom särskilda utskottet
i fjol. Jag vill dock påstå, att första lagutskottet har tagit stor hänsyn
till fjolarets beslut örn aktiebolagslagen. Detta framgår också för envar som
noga läser igenom utskottsutlåtandet. Det torde också framgå av detta utlåtande,
att här inte är fråga örn att riva upp fjolårets beslut beträffande
aktiebolagslagen. Vad det här är fråga om är. en förutsättnigslös utredning
örn och pa vad sätt man skall åstadkomma en större insyn i företagens ekonomi.

Det är mångå som tycka att detta utlåtande är för vagt. Det må vara sant
att så är förhållandet — det är, som jag förut påpekat, en kompromissprodukt.
Men det bör sagås att vi fran var sida inte anse oss lia någonting att frukta
av en förutsättningslös utredning på detta område.

Nu fragar jag mig: var det nödvändigt att avlämna en reservation mot
detta hovsamma utskottsutlåtande? Jag tycker att detta i själva verket var en
tämligen överflödig åtgärd. Men jag förstår också anledningen till att man
har varit så angelägen örn att få denna fråga förd åt sidan i år. Den nya
aktiebolagslagen träder inte i kraft förrän 1948, och det är alltså några år
dit. Innan man kan få några större erfarenheter av den nya aktiebolagslagens

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
verkningar måste det förflyta åtskilliga år, och man kommer sålunda in kanske
på mitten av 1950-talet innan det kan bli fråga örn att ens diskutera en fråga
som denna. Det är självklart att det för många är en mycket skön tanke
att kunna skjuta fram hela denna fråga till mitten av 1950-talet. Det skulle
vara synnerligen idealiskt för dem, som inte vilja åstadkomma någonting
på detta område, att på sådant sätt kunna blockera reformvägen för minst
tio år framåt.

Motståndet mot det föreliggande förslaget till större insyn bottnar självfallet
inte i att vi ha fått en ny aktiebolagslag. Man kan mycket tydligt utläsa
av den föregående ärade talarens anförande, att det är helt andra motiv
som ligga bakom. Förhållandet är väl närmast det, att den nya aktiebolagslagen
har fått tjänstgöra som betäckning, när man har gått till storms mot
motionärerna och första lagutskottet. I det hänseendet är den föreliggande
reservationen tämligen ofullständig.

Vi kunna på vår sida inte godta den uppfattning beträffande det ekonomiska
livet, som man kunde läsa ut av den föregående talarens anförande och
som också kom fram i särskilda utskottet i fjol och i första lagutskottet i år.
Yi ha den uppfattningen, att både arbetarna och samhället ha rätt att intressera
sig för företagens ekonomi och för hela näringslivet, att de ha rätt att
kräva insyn i detta näringsliv. För närvarande är emellertid företaget i stor
utsträckning för arbetaren en förseglad hök. Jag vill inte påstå, att arbetarna
alltid nekas insyn i ett företags affärer, och jag har all anledning att peka
på detta, eftersom den föregående ärade talaren uppehöll sig vid det fallet, då
ett företag går dåligt. Det händer nämligen, herr talman, att företag gå dåligt
ibland, så att de bli nödsakade att vädja till arbetarna örn lönesänkningar.
Då äro de inte alls ovilliga att ge arbetarna inblick i sina affärer. Då går det
an för arbetarna att få resonera örn företagens ekonomi. Det är bara, när affärerna
gå bra, som det inte angår arbetarna, hur företagen skötas. Vore det
inte på tiden, att man accepterade uppfattningen, att frågan örn vilka det angår
hur näringslivet skötes inte är beroende av huruvida företagen gå bra eller
dåligt, utan att de, som äro anställda i företagen, i båda fallen ha samma
lätt till insyn?

Samhället har nu på ett par områden skaffat sig en viss insyn i företagslivet,
och det påpekas ju i reservationen. Det gäller för det första taxeringsförfarandet
och för det andra priskontrollen. Jag behöver kanske inte säga, att
i båda dessa fall har det skett under mycket sura miner från deras sida, som
nu gå till storms mot detta förslag. Det har inte varit med någon glädje utan
med bävan och suckan, som man har accepterat denna större insyn från samhällets
sida.

För undvikande av missförstånd vill jag dock, herr talman, säga, att jag
anser det ganska naturligt, att man med en samhällsform som den nuvarande
från företagarnas sida menar sig ha rätt att göra anspråk på en viss sekretess
över affärerna. Jag ansluter mig alltså ingalunda till den meningen, att man
i ett samhälle av det nuvarandes .struktur kan åstadkomma en fullständig
öppenhet i allt, som rör affärerna. 1 det fallet behövs inte någon polemik mot
utskottets utlåtande, ty vi i majoriteten äro medvetna örn att det måste finnas
områden, där man inte kan låta offentligheten vara fullständig. Men en
annan sak är, att vi i vissa viktiga avseenden anse, att vårt samhälle och arbetarna
ha rätt att kräva större öppenhet, mera offentlighet än vad för närvarande
förekommer.

Nu kommer jag, herr talman, till en annan sak. Reservationen är gemensam
för högern och bondeförbundet. Jag kan inte, herr talman, underlåta att ge
högerrepresentanterna i utskottet en komplimang för det skickliga sätt, på

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 Ira.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
vilket de ha spänt bondeförbundet som parhäst vid högoms sida för det storindustriella
ekipaget. Det är mycket skickligt gjort. De två partierna ha alltså
skrivit ihop sig, som det heter, och det har skett på det sättet, att i reservationen
har lämnats ett betydande utrymme åt ett intresse, som man har trott
vara böndernas. Man har talat örn de jordbruksekonomiska företagen och menat,
att det skulle bli ödeläggande för dem, om det bleve större insyn i det
svenska näringslivet. Herr talman! Jag har litet svårt att förstå, att Sveriges
bönder skulle ha något större intresse att slå vakt örn mörkläggningen
på det ekonomiska området. All den erfarenhet jag har haft i umgänget med
de svenska bönderna har gett mig den uppfattningen, att det förhåller sig
alldeles tvärtom. Bönderna anse, att det borde vara större samhällelig insyn
i näringslivet, i varje fall när det gäller storindustrien. En annan sak är, att
de kanske mena, att när det gäller deras egna företag, bör det göras ett undantag.

Nu ägnas hälften av reservationen åt en utläggning kring dessa jordbruksekonomiska
företag. Det tillkommer inte mig, herr talman, att döma över de
motiv, som ha legat bakom bondeförbundsrepresentanternas ställningstagande.
Det får bondeförbundet självt klara upp. Men jag får säga, att jag tycker,
att denna överensstämmelse i uppfattning är ganska märklig. Jag kan förstå
till nöds, att bondeförbundet anser, att det beträffande de jordbruksekonomiska,
jordbrukskooperativa företagen inte behövs någon ökad insyn från
det allmännas sida och inte heller från de anställdas. Men jag kan inte förstå
den uppfattningen att dessa företag skulle lida men eller rent av gå under
eller riskera att stagnera i sin utveckling, örn det skulle bli lika stor insyn i
dessa företag, som det skulle bli i alla andra företag här i Sverige. Ty det
är ju inte meningen att ställa dessa företag i någon annan klass än de övriga.
För min del kan jag, herr talman, överhuvud taget inte förstå, vad en folkrörelse
— den må vara politisk eller ekonomisk — skulle ha att förlora på
större öppenhet. Jag kan inte förstå, varför den skulle behöva stå i vägen för
fett förverkligande av ett allmänt demokratiskt krav. Vad skulle kammarens
ledamöter ha sagt, örn vi socialdemokrater i utskottet hade kommit fram med
det här resonemanget: »Vi äro anhängare av större öppenhet, vad gäller näringslivet
i stort och åtminstone vad gäller storindustrien, men vi ha den bestämda
uppfattningen, att det skall göras ett undantag för arbetarnas ekonomiska
organisationer? Där får inte någon större öppenhet, någon större offentlighet
förekomma.» Jag föreställer mig, att kammaren skulle ha tyckt,
att det var en mycket inkonsekvent ståndpunkt, och det skulle jag själv också
tycka. Jag kan överhuvud taget inte tillägna mig det resonemanget, att arbetarnas
ekonomiska organisationer skulle lida någon skada av att det blir samma
öppenhet för dem som för andra företag i samhället. Jag kan heller inte
förstå, att det skulle verka utvecklingshämmande vare sig för den jordbrukskooperativa
eller för den konsumentkooperativa rörelsen, örn staten och de anställda
skulle få en viss inblick i de folkliga företagens skötsel.

Herr talman! Man skall inte förebrå oss socialdemokrater för att vi vilja
skada näringslivet. Man skall inte förebrå den svenska arbetarklassen för att
vilja göra det. Vi känna mycket väl till den betydelse, som näringslivet har
för oss allesamman. Vi äro mycket klart medvetna örn att näringslivets utveckling
är en förutsättning för större välstånd och höjd levnadsstandard inom
samhället. Det är oss så fjärran att vilja stäcka detta näringsliv i dess utveckling,
att vi tvärtom vilja främja näringslivets utveckling genom att skapa
förutsättningar för större förståelse och bättre samverkan inom detsamma. Jag
tror inte, herr talman, att vi äro alldeles ensamma örn den uppfattningen —•
även örn jag för tillfället frånser folkpartisterna i utskottet, vilka ju°enligt

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
den föregående talarens uppfattning skulle lia gjort sig skyldiga till ett brott
mot den borgerliga åskådningen, dag tror, att det även på företagarhåll finns
en uppfattning, som rimmar ganska bra med den ställning, som folkpartiet
Ilar intagit i utskottet. Det finns bland näringslivets män allt fler, som börja
uttala sig för att det behövs litet större öppenhet. Jag tillåter mig, herr talman,
att lämna ett par små citat.

I Finanstidningen för den 21 april 1945 finns en artikel örn denna sak, och
ur den artikeln skall jag bara citera två satser. Där står så här: »Från politiskt
arbetarhåll har krävts vidgad publicitet rörande företagens förhållanden
utöver vad lagstiftningen påfordrar. Denna aktion har ju främst lönepolitisk
bakgrund, men det torde icke kunna förnekas, att den i andra hänseenden är
berättigad och välmotiverad.» Detta läser jag, herr talman, i Finanstidningen.

Det hölls för någon tid sedan, det var visst i februari, örn jag inte minns
fel, en diskussion hos Reklamförbundet i Stockholm. I denna diskussion deltog
ett stort antal företagare, däribland en direktör från Göteborg. Han yttrade
enligt referat i olika tidningar bland annat: »ökad kunskap om företaget
skulle stärka arbetarnas samhörighet med detta och öka deras arbetsglädje.»
Och han sade någonting, som var ännu värre, herr talman. Han sade ungefär
så här: 98 procent av vad som säges i det innersta direktionsrummet kan lika
väl sägas öppet. Herr talman! Den företagaren var en känd och aktad högerman
i Göteborg.

När jag, herr talman, tänker på dessa och andra liknande uttalanden, som
numera i allt större antal förekomma från företagarhåll, måste jag ställa mig
den frågan, örn inte riksdagshögern nu har kommit alltför långt ut på högerkanten,
örn inte själva utvecklingen håller på att marschera den förbi. Det
synes mig vara lämpligt, att den tar sin ställning till dessa frågor under ny
omprövning.

Jag vill, herr talman, till sist säga, att de uttalanden, som jag här har citerat,
och en hel del andra, som lia fällts, ha gjort ett mycket gott intryck hos
den svenska arbetarklassen. De ha gett arbetarna en föreställning örn att
nyare och friskare vindar börja blåsa även på företagarhåll och att man
där börjar få allt större förståelse för arbetarnas berättigade krav.

När jag, herr talman, nu yrkar bifall till utskottets hemställan, så gör jag
det i den förhoppningen, att den debatt, som här förts, och den votering, som
eventuellt förekommer efter densamma, inte skola ta bort detta goda intryck.

I herr Karl Johan Olssons yttrande instämde herrar Sten, Näsström, Sundvik,
Birger Andersson, Schlyter, Bamberg, Sandegård, Gustaf Karlsson, Sjödahl,
Söderdahl, Ahlkvist och Herman Ericsson.

Herr Linnér erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: När herr Karl
Johan Olsson sade, att även arbetarna tillhöra näringslivet, så instämmer jag
i alla delar med honom. Jag vill bara påpeka, att jag inte använde uttrycket
»näringslivet» — jag tycker, att det är ett oklart och dåligt uttryck — utan
jag talade bara örn företagen. Men jag har fullkomligt samma uppfattning som
lian, att man skall betrakta arbetarna såsom tillhörande företaget. Därom äro
vi alldeles ense, Jag anser också, precis som herr Olsson, att det är något att
sträva efter, någonting som vi lia kommit ett .stycke på väg emot, att åtminstone
en del av arbetarna intresserar sig för företagens framgång. Men
detta är ju någonting helt annat än vad motionen och utskottsutlåtandet gå
ut på. Vad jag försökte att få fram i utskottet var just ett uttalande om en
förtroendefull samverkan mellan dessa bägge i själva den ekonomiska verksamheten
samverkande parter. Men utskottet ansåg icke detta vara tillräck Första

kammarens protokoll 1945. Nr 18. 6

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Om ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
ligt, utan utskottet ville framtvinga en lagstiftning, som skulle pressa företagen
till en viss uppgiftsskyldighet.

Sedan konstaterar jag, att herr Karl Johan Olsson helt och hållet förbigick
frågan örn det längre bort liggande målet, nämligen att få ett statsorgan, som
skall utöva priskontroll och inflytande på lönesättningen.

Talaren avbröts här av herr talmannen, som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga föreskrivna tiden för kort genmäle redan nu
vore av talaren överskriden.

Herr talmannen lämnade härefter ordet till herr voll Holand, som anförde:
Herr talman! De många motioner örn utredningar rörande näringslivet, som
väckts vid årets riksdag, Ira tydligen tillkommit som ett led i genomförandet
''av arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Socialdemokraternas strävan att realisera
detta program kan inte förvåna, men vad som förvånar mig är, att just
herr Myrdal väckt nu behandlade motion, eftersom jag trodde — jag erinrar
örn vad jag häromdagen i kammaren talade örn beträffande viss organisation
av den s. k. efterkrigsplaneringskommissionen — att finansministern genom
tillsättandet av planeringskommissionen avsåg att skapa det utredningsinstitut,
som socialdemokraterna anse sig behöva för att mer än hittills kunna få
en inblick i näringslivet. Hur det är med den saker, är väl emellertid onödigt
att tvista örn här i kammaren, det kunna vi kanske debattera i planeringskommissionen.

Beträffande sakfrågan har utskottet inte biträtt motionen, utan kommit
fram med ett utredningsönskemål, som synes mig kunna ha ett visst fog för
sig. Samtidigt måste jag erkänna, att reservationen är befogad. Man får inte
glömma, att riksdagen tog ställning i ärendet så sent som förra året, nämligen
då man beslöt en ny aktiebolagslagstiftning, som i förevarande avseende
innebär väsentliga skärpningar i förhållande till nu gällande lagstiftning.
Det finns alltså enligt mitt förmenande starkt fog för reservationen, och herr
Olsson behöver därför inte vara så upprörd över att bondeförbundsreservanter
finnas i detta ärende. Vi kunna ju åtminstone få förbehålla oss. vi bondeförbundare,
att avgöra vårt ställningstagande utan herr Olssons inblandning.

Emellertid är det tydligt, att det finns ett mycket allmänt önskemål örn
bättre möjligheter än hittills för menige man att bedöma de olika företagens
ekonomiska förhållanden. Även jag tillhör dem, som alltid hävdat värdet av
stor öppenhet i balansredovisningen och i publicerade styrelseberättelser. Därför
tyckte jag det var rätt egendomligt att här få höra, hur herr Linnér
ville skjuta oss jordbrukare framför sig eller framför industrien i denna fråga.
Det hela verkade på mig ungefär som örn han menade, att det här främst
gällde jordbrukarföretagen. Herr Linnér påpekade bland annat, att jordbrukarföretagen
—■ vilket är mycket riktigt — försökt att konsolidera sig under
hela den tid som de ha funnits, och han befarade, att örn motionärerna finge
sina önskemål igenom, skulle dessa möjligheter för jordbrukarföretagen omintetgöras.
Örn man nämligen fick för sig, att jordbrukarnas ekonomiska föreningar
konsoliderade sig i för hastig takt — gjorde för stora avskrivningar,
som herr Linnér säde — skulle det troligtvis föra med sig en prissänkning.

Det är val givet, att varje företag försöker och även har skyldighet —■
det vilt jag påstå — att genomföra en sund konsolidering. Det är varje
företags plikt. Det skulle synas mig vara egendomligt, om någon här i kammaren
ville genom bestämmelser försvåra en sådan konsolidering. Jordbrukets
produktpriser — eftersom herr Linnér förde in debatten på de jordbruksekonomiska
företagen — äro ju fullständigt kontrollerade äv staten, och det

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Om ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
är givet, att statens myndigheter ej komma att förhindra en sund konsolidering
av våra företag. Det är även ett statsmakternas intresse, att jordbrukarna
ha starka och välskötta ekonomiska företag. Den fara, som herr Linner alltså
här ville visa upp, kan jag inte tro på. Jag torde dock något bättre än herr
Linnér lia fått en inblick i hur våra jordbrukarföretag arbeta. Det är ett faktum,
att våra jordbrukarföretags priser för närvarande äro mycket starkt
kontrollerade, men icke så industriföretagens. Priskontrollnämmden — det
har jag påpekat tidigare — utövar icke samma övervakning av priserna,
när det gäller industriföretagen som när det gäller svenskt jordbruk.

Jag har alltså den tron, att motionärerna icke så mycket tänkt på jordbrukarf
öre tagen som på industriföretagen, och jag kan anföra en passus i
en utredning, som vi fingo till planeringskommissionen, i vilken man bland
annat redovisar, att en undersökning gett vid handen, att de fyra största
bankernas chefer och styrelseledamöter, inalles 58 personer, år 1943 innehade
590 styrelsemandat i 394 bolag, varav 146 ordförande-, vice ordförandeeller
verkställande direktörsposter. De berörda bolagen hade ett sammanlagt
aktiekapital av nära 2 800 000 000 kronor, vartill kommo reservfonder på
nära 600 000 000 kronor och övriga fonder på drygt 480 000 000 kronor. Jag
vet inte, örn det är berättigat att kritisera detta förhållande, men så mycket
är ju i alla fall klart, att det är just dylika uppgifter, som ha gjort, att man
inom vissa grupper har fått intresse av att utreda, huruvida detta är sunt
eller icke.

Enligt min uppfattning betyda rationalisering och centralisering som regel
förbilligad produktion. Säkerligen ha Sveriges dugande industrimän uträttat
storverk, och den organisation, som de ha, upprättat, tror jag också är utmärkt.
Men örn så är förhållandet, borde man ju inte visa oro inför rimliga
utredningskrav. Jag kan inte se spöken på ljusa dagen. Det kan enligt mitt
förmenande inte vara möjligt, att svenska folket genom onödiga bestämmelser
vill riskera, att skada det goda, sunda svenska näringslivet.

Som jag tidigare påpekat, har också utskottet frångått motionens önskemål.
Jag vill här läsa upp, vad utskottet föreslår. Utskottet anhåller örn en
utredning, »huruvida och i vilken ordning en ur samhällelig synpunkt önskvärd,
förbättrad kunskap örn företagens ekonomiska förhållanden må kunna
vinnas utan åsidosättande av näringslivets berättigade intressen». Jag kan
inte förstå, att en sådan utredning är farlig för det svenska näringslivet.
Tvärtom skulle kanske en sådan utredning kunna lugna den opinion, som
finns inom den svenska allmänheten och som kräver att få reda på hur det
egentligen är.

Då vidare det parti, som jag tillhör, är motståndare mot trustvälde och då
en röstning med reservationen kanske skulle kunna missförstås, kommer jag,
herr talman, att rösta med utskottet.

Herr Gärde: Herr talman! Herr Linnér har fört in denna debatt på det
högre politiska planet, och det kan ju synas anspråksfullt av mig att vilja
följa honom så högt i det blå, som han själv har svävat, utan att riskera att
förlora marken under fotterna. Han har åberopat det socialdemokratiska partiets
efterkrigsprogram, och han har åberopat liberalernas heliga skrift, Efterkrigstidens
samhälle. Han har inte åberopat högerns program, men jag antar,
att det står något även i det om denna sak. Helt säkert finns det åtskilligt av
förnuft i alla program. Man får söka sanningen var man kan finna den, även
om den eventuellt skulle leda till högerns program eller, som en filosof en
gång sade, även örn den skulle leda till helvetets portar.

Jag skall emellertid i första hand försöka klarlägga denna frågas rent sak -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Om ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
liga innebörd. Den har såvitt jag förstår i hög grad fördunklats genom herr
Linnérs anförande, där han ständigt sammanblandade vad som anförts i motionen
och i utskottets utlåtande. Jag vill säga, att motionen och utskottets utlåtande
äro två skilda dokument, och man får göra skillnad mellan vad det ena
och det andra innehåller.

Örn man då studerar första lagutskottets utlåtande närmare, så finner man,
att motionen innehåller en begäran örn att redovisningshandlingarna för aktiebolag
och andra företag skola bygga på bruttoredovisning i stället för att de
nu i allt väsentligt äro grundade å nettoredovisning. Nettoredovisningen innebär,
att man redovisar intäkterna först efter avdrag för alla omkostnader. Låt
oss säga, att en industri har en produkt att tillverka och sälja. Då tar man nu
icke omedelbart in i redovisningen själva den bruttoinkomst, som tillföres
företaget genom försäljning av denna produkt, utan man drar först ifrån kostnader
t. ex. för råvaror och arbete, organisation och dylikt. Man skulle alltså
övergå från den nuvarande nettoredovisningsprincipen till bruttoredovisningsprincipen.
Denna fråga behandlades i samband med aktiebolagslagens antagande
förra året. I lagberedningens betänkande hade föreslagits en viss övergång
från nettoredovisning till bruttoredovisning utan att dock lia genomförts mera
konsekvent eller i större omfattning än vissa syften ansetts kräva. Då väcktes
från samma håll en motion, att bruttoredovisning skulle införas även i fråga
om aktiebolagens redovisningshandlingar. Denna motion avstyrktes av det särskilda
utskott, som behandlade aktiebolagslagen, och utskottet anförde i detta
sammanhang följande: »Väl är det riktigt, att den av motionärerna åsyftade
bruttoredovisningen med därav följande större öppenhet i sin stränga tillämpning
möjliggör en än klarare uppfattning örn bolagens räntabilitet. Å andra
sidan bör emellertid beaktas det synnerligen allvarliga men, som denna större
öppenhet kan medföra med hänsyn till det oundvikliga blottställandet av fullt
legitima affärshemligheter i förhållande till konkurrerande företag. Såvitt
utskottet har sig bekant har icke heller någon främmande bolagslagstifLiing föreskrivit
redovisningsskyldighet enligt den rena bruttoredovisningens princip.»
Så kommer utskottet till följande slutsats: »Utskottet finnér sig följaktligen
kunna i huvudsak biträda förslagets grundtanke att kräva nettoredovisning för
rörelsen med specifikation allenast av vissa kostnadsposter.» Vid frågans behandling
i riksdagen biträdde båda kamrarna denna utskottets ståndpunkt.

I den motion, som väckts i frågan vid detta års riksdag, beröra motionärerna
först denna sak och förorda, att man principiellt skall övergå från nettoredovisning
till bruttoredovisning beträffande alla företag, och de åberopa
då ungefär samma skäl som förra året. På det önskemålet svarar första lagutskottet
nu i sitt yttrande: »Ej heller första lagutskottet har vid sin behandling
av de nu föreliggande motionerna funnit de skäl, som i motionerna anförts,
böra leda till att riksdagen frångår den sålunda intagna ståndpunkten.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra örn att de uppgifter, som inflyta i
aktiebolagens årsredovisningshandlingar, också bliva tillgängliga för allmänheten.
» Härefter omnämner utskottet, att aktiebolagens redovisningshandlingar
äro offentliga handlingar. De offentliggöras också som bekant i olika publikationer.

Utskottet anser alltså i detta sammanhang att en så vidsträckt offentlig
redovisning, som motionärerna ha påyrkat, icke är att tillråda. Såsom ytterligare
skäl för att man icke bör gå denna väg säger utskottet: »I de fall, då
en mera omfattande insyn i ett företags ekonomiska förhållanden ur samhällelig
synpunkt ansetts påkallad, har ock denna insyn anförtrotts åt offentlig
myndighet och kringgärdats med särskilda föreskrifter till skydd för företagen.
Såsom exempel härå må hänvisas till lagen den 18 juni 1925 om under -

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
sökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar etc.» Enligt
denna äro de företag, som avses med undersökningen, skyldiga att framlägga
alla sina affärshandlingar och blotta allting, men de äro samtidigt skyddade genom
sekretessbestämmelser. Dessa förhållanden få icke bringas till tredje mans
kännedom. På samma sätt är det i fråga örn taxeringsförfarandet. Beträffande
de handlingar, som granskas av taxeringsmyndigheterna, är det också tystnadsplikt.
Ett annat exempel utgör prisregleringslagen. Dess bestämmelser, som
äro byggda på samma princip: då en mera omfattande insyn i ett företags ekonomi
anses nödvändig får den ske, men den får ske under särskilt sekretessskydd.

Det är alltså på denna punkt en högst väsentligt annan väg, som utskottet
har gått, än den motionärerna ha anvisat. När man därför från^vissa håll gör
gällande, att utskottet i sitt utlåtande tagit avstånd från den ståndpunkt, som
riksdagen intog förra året, kan jag inte örn detta påstående fälla något mildare
uttryck än att det innebär ett åsidosättande av det sanningskrav, som bör utmärka
en offentlig diskussion. Saken är så pass klar, att den icke gärna kan
misstolkas.

Jag vill ock säga, att jag för min del inte har någon invändning att resa
mot den av herr Linnér m. fl. anförda reservationen i och för sig. Vad där
står ända ned till avslagsyrkandet — med undantag möjligen av någon enda
sats — är fullkomligt sant, ty reservationen har till grund för sitt avslagsyrkande
endast åberopat den negativa ståndpunkt, som riksdagen förra året
intog till bruttoredovisning i aktiebolagen. När det gäller en offentlig bruttoredovisning
har utskottet precis samma ståndpunkt som reservanterna. Skillnaden
är den att utskottet icke har kunnat stanna vid denna rent formella prövning
av saken utan måst gå ett steg vidare och för sig uppställa frågan: Är
då en bättre samhällelig insyn i företagens ekonomiska förhållanden önskvärd
eller icke? Om en sådan djupare insyn är önskvärd, få vi resonera vidare
örn på vilka vägar man skall gå för att vinna denna insyn.

Den första frågan, som utskott et tagit ståndpunkt till, är alltså: är det önskvärt
med en vidgad samhällelig kännedom örn företagens ekonomiska förhållanden?
Utskottet säger i denna del — även där hänvisar utskottet till behandlingen
av aktiebolagslagen vid förra årets riksdag: »Såsom första särskilda
utskottet framhöll i fråga örn aktiebolagen som företagsform ha de senaste
årtiondenas djupgående förändringar i sociala och politiska åskådningar
varit ägnade att ytterligare framhäva den viktiga funktion, som företagen lia
att fylla i hela näringslivets och folkförsörjningens tjänst. Starka sociala intressen
knyta sig ock till näringslivets förmåga att bereda arbetare och andra
anställda en tryggad sysselsättning och förhindra uppkomsten av arbetslöshet.
Samma synpunkter framfördes av lagberedningen i dess betänkande. _I
den förra året antagna nya aktiebolagslagen ha ock dessa synpunkter vunnit
beaktande i skärpta bestämmelser angående rätt till vinstutdelning och örn avsättning
till reserv- och skuldregleringsfonder, allt syftande till att konsolidera
företagen och därigenom skapa bättre förutsättningar för att de även
under kristider må kunna uppehålla sin verksamhet.»

Om dessa uttalanden, som i stort sett äro hämtade från förra årets utskottsutlåtande
angående aktiebolagslagen, voro då alla partier ense, och det torde
inte vara någon i vår tid som vill göra gällande, att näringslivet som sådant
är ett rent privatekonomiskt intresse för de företagare som äro sysselsatta däri.
Från denna utgångspunkt kan jag ansluta mig till det resonemang, som herr
Karl Johan Olsson förde. Jag tror därför att man även på industrihåll — jag
vill inte säga högerhåll, utan jag säger industrihåll — är fullt medveten om
företagarnas sociala och samhälleliga ansvar. Det är jag övertygad om. Det
kom till uttryck icke minst vid industriförbundets årsmöte härom dagen.

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Om ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)

Det är så långt ifrån att denna första lagutskottets hemställan är något led
i några socialiseringsträvanden, att den tvärtom bygger på den uppfattningen,
att det även inom den enskilda företagsamhetens ram kan skapas tillbörlig
hänsyn till samhällelig uppfattning och samhälleliga intressen. Jag tror tvärtom
_ att de som inta en negativ ståndpunkt till detta näringslivets och företagens
sociala ansvar, äro de som mest främja socialiseringstankens genomförande i
framtiden. Jag tror att endast genom att näringslivet och företagen visa sig
kunna tillmötesgå de intressen av social karaktär, som göra sig gällande, inom
den enskilda företagsverksamhetens ram, kan man avvärja den fara, som många
anse ligga i socialiseringstanken.

När man då kommer till frågan, på vilka vägar man vill vinna detta syfte,
har herr Linnér framhållit, att han själv hade en känsla av förståelse för motionen
men att han i utskottet förordade, att man skulle söka vinna syftet
genom frivilliga förhandlingar mellan parterna. Det är just det som utskottet
^första hand pekar på, då det säger: »Såsom utskottet redan framhållit måste
såsom villkor för varje åtgärd i motionernas syfte uppställas, att erforderliga
garantier skapas mot missbruk och skadeverkningar för näringslivet. I
stor utsträckning torde, särskilt vad angår lönepolitiken, syftet kunna vinnas
genom frivillig överenskommelse mellan organisationerna å arbetsmarknaden.
En sådan överenskommelse skulle kunna innebära att vid förlikningsförhandlingar
antingen de statliga förlikningsmännen eller vissa förtroendemän bereddes
tillgång till närmare, kännedom angående produktions- och avsättningsförhållanden
inom den näringsgren, varom vore fråga.» Har man den uppfattningen,
att man ur samhällets synpunkt har något att vinna på denna
punkt, kan man emellertid inte stanna vid att parterna helt och hållet lämnas
fria i detta fall. Det kan hända att samhället vill ha något att säga till om,
och för det fallet Säger utskottet: »För sådana fall, då denna utväg icke står
öppen, bör emellertid företagens skyldighet i förevarande hänseende regleras
i lag.»

Sedan herr von Heland har yttrat sig i frågan, har jag nu ingen anledning
att sysselsätta mig med speciellt de delar i reservationen, som syfta på bondeförbundets
ställning. Jag vill bara säga att det finns väl knappast något område
av vårt näringsliv, som är underkastat en så ingående statlig kontroll
som vårt jordbruk, där det hela är så gott som fullständigt prisreglerat. Därför
verkar det mycket egendomligt, när man här i reservationen kommer med
påståenden från bondeförbundshåll.

Det har sagts många ord örn att folkpartiet har svikit sitt borgerliga anseende
genom att medverka i en sådan sak som denna. Jag vill säga, att liksom
när det gäller min verksamhet överhuvud taget i riksdagen talar jag i
denna sak endast för mig själv. Jag har varken sneglat åt vänster eller höger,
utan jag har sett rakt fram på Arnd saken gäller.

Herr Siljeström: Herr talman! Det är i många avseenden ett ganska märkligt
utlåtande som ligger framför oss på bordet. Bland annat är det märkligt såtillvida,
som man har svårt att tro, att det kan Amra skrivet med en hand, som
eljest styrs med en sådan logisk skärpa, jag (skulle nästan vilja säga genialitet.
När man försöker göra klart för sig, av vad anledning utskottets ärade vice
ordförande, min högt värderade vän herr Gärde, lämnat ifrån sig ett utlåtande
av den här beskaffenheten, kan man inte värja sig för den misstanken, att han
velat någonting annat än den hemställan som är hans och utskottets.

Som redan herr Linnér påpekat, är det faktiskt så, att när man läser utskottsutlåtande!,
får man den uppfattningen, att hela motiveringen går mot
avslag på motionerna. Man fick den uppfattningen ytterligare bekräftad, när
man hörde herr Gärdes anförande nyss. I motiveringen bar utskottet tagit av -

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
stånd från nästan varje förslag, som har framförts i motionerna. Men man gör
en liten kovändning — jag vet inte örn jag beträffande en sa förnämlig sak som
ett utlåtande från första lagutskottet brukar vara får använda ordet kovändning,
men örn man inte tar alltför illa upp, tillåter jag mig göra det. När herr
Gärde bar slagit ihjäl all argumentering för bifall till motionen, så slutar han
i alla fall på följande sätt: »För sådana fall, da denna utväg icke star öppen,
bör emellertid företagens skyldighet i förevarande hänseende regleras i lag.»
Vad det är för fall, iian åsyftar, är inte gott att veta. Han har tydligen från
början tänkt sig. att här skall jag skriva ett utlåtande, som slår ihjäl den här
motionen, men så får han plötsligt för sig, att det inte är på det sättet man
skrämmer den förfärliga socialiseringen ur vägen och räddar det borgerliga
samhället ur dess bekymmer, utan att man, när man bär sagt hur dum modonen
är, i alla fall skall ge motionärerna en liten handräckning och säga: »Vi
kunna väl utreda det övriga» — och så kommer den här klämmen.

Herr Gärde har sagt. att när herr Linnér går till angrepp mot motionen, sa
är det inte någonting som drabbar utskottet och dess utlåtande. Motionen är
ju, som herr Gärde sade, i stor utsträckning avlivad, och herr Linnérs kritik
borde i stället lia riktats mot utskottets utlåtande. Örn man uteslutande fäster
sig vid utskottets motivering, är det nog ganska riktigt, att utskottets utlåtande
och motionen äro skilda saker. Men örn man läser utskottets kläm, är ''skillnaden
inte så stor. Och det är väl dock klämmen som är det väsentliga och det
som utskottet och såvitt jag förstår även herr Gärde tänker sig att Kungl.
M-aj:t skall ta hänsyn till. Kvar står således i alla fall det väsentliga av motionen.
I motionen hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte hemställa örn utredning rörande en utökad offentlig redovisning av företagens
ekonomiska förhållanden», och i utskottsutlatandet hemställes, »att
riksdagen i anledning av förevarande motioner —.—- — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla örn utredning huruvida och i vilken ordning en ur samhällelig
synpunkt önskvärd, förbättrad kunskap örn företagens ekonomiska förhållanden
må kunna vinnas utan åsidosättande av näringslivets berättigade intressen».
Het görs en liten reservation på slutet, men i början äro ju ordalagen
nästan ordagrant desamma. Frågan är hur mycket man vågar lita på den här
lilla frasen »utan åsidosättande av näringslivets berättigade intressen». Den
som läser den motivering, som ligger bakom motionen — det måste, jag säga,
herr Gärde — kan inte sätta mycket tro till att man kommer att ta så stor hänsyn
till näringslivets bendt!gade intressen — vad jag menar med berättigade.
Ty i motionen går man ju till ganska skarpa angrepp just mot väsentliga delar
av grundvalen för näringslivet. dag hade alitsa väntat mig, att utskottet med
de-n motivering, som det har bestått utlåtandet, skulle säga att i avbidan pa
huruvida man inte kan få till stånd sådana frivilliga överenskommelser, -som
herr Gärde har hänvisat till, borde man inte företaga någon -sorn helst edgård.

Men det4 utlåtande är vidare märkligt därutinnan, att ett så försiktigt utskott
som första lagutskottet utan vidare överger, en princip, som man eljest
varit mycket angelägen att i riksdagen upprätthålla, nämligen att man inte
sätter i gång utredningar, innan man kunnat överblicka verkningarna av,nyligen
antagna lagar. Nu har visserligen herr Gärde sagt, att det här är något
annat än den förra året antagna aktiebolagslagen. Det beror naturligtvis på
vad man avser och hur långt man tänker sträcka sig. Läser man årets och
fjolårets motioner, finner nian att de äro nästan ordagrant lika.,Det är.bara
den skillnaden, att 1945 års motion dessutom ingår i en ganska lång kritik av
1941 års särskilda utskotts utlåtande. Jag kan inte se annat än att själva motionerna
liro alldeles identiska, och när jag har den meningen, att trots motiveringen
utskottets utlåtande innebär precis samma sak som motionerna, må

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
jag hävda den upp,fattningen, även om herr Gärde anser att det inte är redbart.
Jag vill hävda att det föreligger så gott som fullständig överensstämmelse.

Utlåtandet är ytterligare märkligt såtillvida, att vissa ledamöter av första
särskilda utskottet vid 1944 års riksdag, vilka hade att behandla det då föreliggande
förslaget till ny aktiebolagslag och som då endast i viss begränsad
utsträckning biträdde motionerna och i andra delar avstyrkte deni, nu äro
beredda att med frångående av sin fjolårsståndpunkt gå långt därutöver. Ja,
man finner till och med att en utskottsledamot har underskrivit den föreliggande
motionen. Tiden rider uppenbarligen fort. Vad som förra året ansågs
vara god politik, är redan nu en förlegad ståndpunkt. Var och en, som i första
särskilda utskottet deltog i behandlingen av aktiebolagslagen och de då föreliggande
motionerna, vet att utskottets utlåtande var resultatet av en kompromiss.
Detta har ju redan vitsordats av herr Karl Johan Olsson. Det var en
kompromiss, som tillkom efter ingående förhandlingar och långa överläggningar
inom en särskild delegation, som för ändamålet tillsatts inom utskottet.
Nu säger herr Olsson att det inte är fråga örn att riva upp kompromissen.
Det är bara fråga örn att skapa ökad insyn i företagen. Men jag kan inte första
annat än att detta just innebär ett upprivande av kompromissen. När herr
Olsson då tillägger, att eftersom denna aktiebolagslag inte skall träda i kraft
förrän år 1948, så kan man inte få motionärernas önskemål tillgodosedda förrän
någon gång in på 1950-talet, vill jag ge herr Olsson lätt i detta, men det
borde herr Olsson ha förstått, när han förra året anslöt sig till kompromissen.
Jag vet visserligen att herr Olsson protesterade mot den, men han gick dock
med på den, såvitt jag minns. I varje fall gjorde motionären herr Strand det.
Det är som sagt förvånande att man anser sig kunna gå från denna kompromiss
redan efter ett år, innan kompromissen ännu tillämpats, eftersom den nya
aktiebolagslagen som bekant icke skall träda i kraft förrän den 1 januari
1948.

^Man kan förstå att vissa socialdemokrater, som särskilt tagit socialiseringen
på entreprenad, äro ivriga att göra en framstöt i denna fråga. Men en följd
av en^sådan åtgärd blir och mäste bli, att man starkt ifrågasätter, om det tjänar
någonting till med de i mitt tycke mycket vällovliga ansträngningar, som
göras inom utskotten att söka ena skilda meningar och åstadkomma ett positivt
resultat,. där de olika uppfattningarna och åskådningarna fått komma till
uttryck. Viljan till samförstånd måste försvagas, örn man finner att en överenskommelse
inte håller längre än till portgången. Detta är enligt min mening
en ganska allvarlig konsekvens av utskottets välvilliga inställning till
denna motion.

Medan jag måhända kan förstå, att vissa särskilt ivriga socialdemokrater
inte vilja ge sig till tåls, ställer jag mig alldeles oförstående till att några av
första lagutskottets borgerliga ledamöter, de två folkpartisterna, givit motionen
sin anslutning i den väsentliga utsträckning som jag anser det vara,
då de i det stora hela ha gjort samma hemställan som motionärerna. Detta
är onekligen det allra märkligaste i detta utlåtande och det som ute i landet
väckt den största uppmärksamheten.

Det är såvitt jag vet första gången riksdagen möter ett av de krav, som
uppställts i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Där krävs nämligen, som herr
Linnér redan papekat, inrättandet av ett särskilt permanent utredningsorgan
med uppgift, att analysera de uppgifter örn priser, vinster och kostnader som
bil tillgängliga genom offentlighetsprincipens genomförande. Det är faktiskt
vad följden kommer att bli av ett bifall till utskottets förslag. Herr Gärde må
tala hur mycket som helst örn att han inte har någon tanke på några socialiseringsplaner,
men att han med detta har anslutit sig till denna efterkrigspro -

Onsdagen den 25 april 1945 fm.

Nr 18.

Om ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
grainpunkt kan jag för min del inte komma ifrån. Det kar som jag nyss sagt
väckt den största uppmärksamheten i landet, att folkpartiets representanter i
utskottet genom sin anslutning till utskottets utlåtande gått in för förverkligandet
av en av dessa efterkrigspunkter. Jag frågar mig, hur detta ståndpunktstagande
rimmar med folkpartiets många gånger och inte minst av dess
ordförande deklarerade uppfattning örn vikten av ett fritt och obundet näringsliv.
Folkpartiet har ju att självt svara för sin politik och politiska taktik,
men det är ett intresse som går utom folkpartiet och dess speciella intressen,
huruvida folkpartiet i denna fråga står bakom sina representanter i utskottet
och verkligen anser, att en anslutning till utskottets utlåtande är förenlig
med partiets officiella inställning till näringslivets frihet. Herr Gärde
''tycks på något sätt ha på känn, att hans ställning här kanske inte fullt överensstämmer
med folkpartiets, då han i ganska energiska och såsom det föreföll
mig nästan upprörda ordalag deklarerade, att han här endast talade för
sig själv och endast gav uttryck för sin egen uppfattning. Jag får hoppas att
det är riktigt vad han där säger.

Vi ha säkert att under innevarande riksdag motse många förslag rörande
förverkligandet av arbetarpartiets efterkrigsprogram. Ur borgerlig synpunkt
vore det beklagligt, örn det skulle visa sig att vad som skett vid denna första
konfrontation med efterkrigsprogrammet skulle vara en vägvisare för vad man
i framtiden har att vänta från folkpartiet. Det måste här i riksdagen givas
uttryck åt den oro, man i vida borgerliga kretsar känner, kanske inte så mycket
för vad denna utredning kommer att leda till utan över att i en sådan vital
fråga som denna två borgerliga representanter i utskottet ha anslutit sig till
denna programpunkt.

Det har här av flera talare uttryckts förvåning över att bondeförbundet har
anslutit sig till, som jag tror det har sagts, industrihögerns inställning. För
min del tycker jag det inte är förvånande alls. Varje annat ståndpunktstagande
skulle ha förvånat mig. Bondeförbundet har ju klart och tydligt deklarerat
sin borgerliga uppfattning, och med den kännedom jag har örn Sveriges bönder,
vågar jag säga att de äro mycket litet lyhörda för socialistiska tongångar.
Man har emellertid här i dag hört en av bondeförbundets talare deklarera sin
anslutning till utskottets förslag. Han har icke, även örn han gav några vackra
ord åt reservationen, velat biträda sina partikamrater inom utskottet. Jag
utgår från att det är en ensam röst inom partiet. Jag tror verkligen inte att
Sveriges bönder låta locka sig med något skgs industrifientlighet för att på
detta sätt också förås över på den socialistiska linjen.

Herr talman! Jag ber att få j^rka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Gärde, som yttrade: Herr
talman! Herr Siljeström har ordat mycket örn min personliga ståndpunkt !
denna fråga och dess förhållande till partiets, och han har hoppats, att min
mening icke skulle delas av det parti jag tillhör. Jag tvivlar icke ett ögonblick
på att herr Siljeström här har framfört sill personliga uppfattning, men
jag beklagar örn den skulle ha anslutning från ett enhälligt högerparti.

Då tiden nu var långt framskriden och många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på framställning av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 275 och 279.

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Herr Lodenius avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 379,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och vägförvaltningarna m. m.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vattendomstolarna
;

nr 163, i anledning av Kungl. Marits proposition angående åtgärder i anledning
av förgiftningsfaran vid gengas drift; samt

nr 164, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående nedsättning av
räntan å tertiärlån m. m. jämte i ämnet väckt motion.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 165, till Konungen
i anledning av Kungl. Marits proposition angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl.

;Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 89 bifolles även av andra kammaren.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

Onsdagen den 25 april eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen angående första lagutskottets utlåtande nr 27, i Örn ökad
anledning av väckta motioner angående utredning om ökad offentlig redovis-^idl-iheATör
ningsskyldighet av driftföretags ekonomiska förhållanden. driftföretag.

(Forts.)

Herr Myrdal: Herr talman! Denna överläggning bär ju i relativt hög grad
kommit att bli en diskussion mellan juristerna. För min del tycker jag nog, att
vi ha anledning beklaga, att de synnerligen framstående industriföretagare,
som kammaren har den äran att räkna bland sina ledamöter — alla tillhörande
högerpartiet -—- åtminstone ännu ej funnit anledning att i debatten ge
uttryck för hur de se på denna fråga, som är praktiskt-ekonomiskt betydelsefull
för dem.

Jag vet inte örn jag alltid och i alla frågor godtages som talesman för mina
vänner bland industriföretagarna, men jag har en känsla av att de i detta
speciella fall liksom jag måste, med all respekt för herrar Linnér och Siljeström,
säga sig, att dessas anföranden voro på ett egendomligt sätt verklighetsfrämmande
och opraktiska, att de gåvo uttryck åt en statisk och ohistorisk
föreställning örn vad det här gäller. Man fick av deras anföranden den
uppfattningen, att det här är fråga örn ett plötsligt krav, som tvärt skulle
bryta av den historiska utvecklingen och föra vårt samhälle in på nya och
mycket farliga vägar. I själva verket är ju förhållandet det motsatta.

Vi befinna oss sedan mycket länge i en utveckling, där de enskilda företagarna
i stor utsträckning frivilligt elier också på grund av åläggande kommit
att få lämna allt flera och alltmer ingående upplysningar örn de ekonomiska
och finansiella förhållandena i sina företag. Dessa upplysningar ha lämnats
i olika former, dels i den årsredovisning, som företagen enligt aktiebolagslagen
och andra liknande författningar äro skyldiga att avge, och dels i
deklarationerna till skattemyndigheterna. Som bekant användas deklarationerna
ej blott för taxering till beskattning, utan för många andra ändamål.

Vidare lämnas upplysningar direkt eller via näringsorganisationerna till olika
myndigheter för statistik och andra ändamål.

Bakom denna långa utveckling ligga olika slags intressen. För det första är
detta ett intresse för företagarna själva, och det är sannolikt inte det minsta.

För deni är det ömkligt och under moderna förhållanden praktiskt taget nödvändigt
att ha till förfogande den allmänna orientering över näringslivet och
dess förhållanden, som förutsätter att företagen i mycket hög grad lämna
intensiva uppgifter örn sina ekonomiska och finansiella förhållanden. Det visar
sig för övrigt, att företagarna till den grad äro intresserade av att få en
sådan orientering, att de i bransch efter bransch tillskapa utredningsinstitut,
som utföra ett mycket framstående arbete för att samla ihop uppgifter och
bearbeta dem på det sätt, som är önskligt ur företagarnas synpunkt. Och mycket
ofta — jag vill nästan tro att jag kan säga oftast — äro de angelägna
att även offentliggöra dessa uppgifter. Vidare behöva ju statsmakterna mycket
mera intensiva uppgifter, än vi förr voro vana vid, för att den ekono -

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftförelag. (Forts.)
miska politiken skall kunna göras rationell och effektiv, fullkomligt oavsett
vilken ekonomisk politik vi skola föra.

Men bakom denna utveckling, som vi iakttaga, ligger också att man inom
det enskilda näringslivet, alltså bland företagarna, har funnit att de s. k.
legitima affärshemligheterna ej äro så viktiga som man tidigare har tänkt
sig. För de moderna företagarna, som oftast med sina konkurrenter reglera
pris- och avsättningsförhållanden m. m. och därvid sinsemellan utbyta mycket
ingående upplysningar örn finansiella, ekonomiska och tekniska förhållanden,
framstår faktiskt, örn vi skola vara uppriktiga, hemlighetsmakeriet mer
och mer såsom en fördom och en gammal vidskepelse.

Jag vill erinra örn att det offentligas affärer genomlöpt samma utveckling.
Det fanns en tid, när befolkningsstatistiken hörde till cle djupaste statshemligheterna
och när behandlingen av statens budget bara kunde få anförtros åt
särskilda, hemliga och edsvurna utskott. På den tiden var det en utveckling
i riktning mot demokrati och effektivitet, när folkrepresentationerna överallt
gradvis framtvingade en större offentlighet och ett mindre hemlighetsmakeri
kring statens affärer.

Samma krav har naturligtvis i ökad utsträckning ställts, och kommer att
ställas, på de enskilda företagen. Jag har den erfarenheten att de moderna
företagare, som verkligen representera framsteget inom sin kår, numera äro
villiga att erkänna, att de i fråga örn förvaltningen av sina företag äro redovisningsskyldiga
icke bara gent emot aktieägarna, utan även till arbetarna,
såsom herr K. J. Olsson redan har framhållit, samt till konsumenterna och
till allmänheten. Det har skett en utveckling, som gradvis förändrat de kapitalistiska
företagens ställning i vårt samhälle, och detta gör att jag, då
jag närmast såsom en kritik av högertalarna i debatten pekar på detta historiska
utvecklingsförlopp, tror mig kunna tala inte bara för de socialdemokratiska
motionärerna, utan också för denna typ av företagare, som jag har
kallat moderna företagare. De tänka i själva verket på samma sätt som vi i
mycket större utsträckning än som ibland framgår av vad som står i tidningarna.

I utskottsmajoritetens yttrande finns en hänvisning till kommissionen för
ekonomisk efterkrigsplanering. Det upplyses, att vi inom kommissionen hålla
på att arbeta med problemet örn hur man skall kunna ordna en kontroll
av företagens prispolitik till förebyggande av monopolvinster. Jag hoppas att
kommissionen inom ett fåtal veckor, eller i alla händelser månader, skall kunna
framlägga förslag örn åtgärder för en förbättrad monopolkontroll. En sådan
kontroll måste förutsätta ett organ, som får till uppgift att observera
och analysera prisbildningen, och för att ett sådant organ skall kunna vara
effektivt förutsättes, att det får till sitt förfogande mycket mera intensiva
upplysningar ej blott om de monopolföretag, som nian direkt kan utpeka, utan
också örn företags kostnader och priser samt relationerna däremellan i allmänhet.
Jag skulle emellertid särskilt vilja anderstryka, att det är en mycket
allmän uppfattning i stora medborgargrupper här i landet, att det bästa medlet
mot skadliga ekonomiska monopol helt enkelt är större publicitet överhuvud
taget omkring företagens ekonomiska och finansiella förhållanden, alltså
just det som i motionen har krävts.

Jag kanske också från planeringskommissionens arbete får nämna, att vi
just lia fått ett förslag från två synnerligen framstående experter, som hjälpa
kommissionen, örn en förbättring av den ekonomiska statistiken i olika hänseenden,
vad gäller lagerhållning och allt möjligt annat. De anse en sådan
förbättring nödvändig för att sysselsättningspolitiken under den närmaste
efterkrigstiden skall kimna föras med tillbörlig rationalitet. De lia också upp -

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
tagit problemet om hur man skall kunna följa inkomstutvecklingen, vilket klav
synnerlig betydelse för praktiskt taget alla grenar av den ekonomiska politiken.
Vad man där påyrkar är, att deklarationsförfarandet skall ändras.
Man skulle alltså i deklarationerna komma att kräva en bruttoredovisning, innehållande
uppgift örn total omsättning och en uppdelning av denna på kostnader
och vinst. På blanketter böra anges kostnader för inköp av råvaror, halvfabrikat
och bränsle, löner och arvoden, hyror, räntor och bruttovinst ävensom
avskrivningar och nettovinst. Genom en sådan omläggning räknar man med
att kunna få till stånd en belysning av den ekonomiska utvecklingen, som är
av betydelse inte bara för beräkning av nationalinkomsten, utan för många
andra viktiga relationer, som man behöver ha precisa uppgifter örn för att
kunna styra den ekonomiska politiken.

Det är möjligt, vill jag här framhålla, att den utökade offentliga redovisning
av företagens ekonomiska förhållanden, som kräves i den föreliggande
motionen, i viss utsträckning icke bör sökas över årsredovisningarna, utan,
såsom i detta förslag har framkastats, genom att man får i vissa hänseenden
fullständigare självdeklarationer till beskattningen och genom en intensivare
bearbetning av dessa. Ur den synpunkten förefaller mig utskottets yrkande,
där det ställes öppet i vilken ordning man skall få till stånd en ökad offentlighet,
lämpligt och gott.

Dessa bägge ting, som vi arbeta med i planeringskommissionen, utgöra bara
exempel på utvecklingen i detta skede, som jag har talat örn att vi befinna
oss i, där det oavbrutet blir fråga örn att till företagarnas eget och till landets
gagn kräva intensiva uppgifter. Jag vill särskilt understryka detta för
att min ärade vän herr von Heland inte liksom för ett par dagar sedan skall
taga det faktum, att vi inom kommissionen arbeta med ett par sidor av detta
stora problem, till intäkt för en förmodan att planeringskommissionen eventuellt
skulle kunna klara av hela det allmänna problemet.

Jag skulle till slut vilja ge några allmänna synpunkter på frågan örn hur
detta problem om ökad redovisningsskyldighet ter sig, när man särskilt tänker
på arbetsmarknaden. Vi äro nu inställda på att föra en ekonomisk politik som
garanterar full sysselsättning eller — örn man vill säga det kanske litet precisare
och riktigare — en hög och jämn sysselsättning. Alla praktiskt inriktade
människor på industriens område, vare sig de höra till företagarna eller arbetarna,
äro säkert villiga att ge mig rätt om jag säger, att den politiken kommer
att betyda, att praktiskt taget varje arbetargrupp får tämligen obegränsade
möjligheter att stegra lönerna. Det kommer överallt att råda en gynnsam lömestegringskonjunktur.
Emellertid är det uppenbart att denna politik för att icke
leda till allmän inflation förutsätter, att arbetsmarknadens parter, och i detta
fall tänker jag särskilt på fackföreningsparten, komma att se hela löneproblemet
ur synpunkten av vad industrien kan bära, eller — örn man vill uttrycka
det lärdare — att man tar hänsyn till att det icke är möjligt att utan inflation
stegra lönerna i hastigare takt än produktiviteten stiger.

Jag vill nu till begrundande framställa den tanken, att man icke gärna kan
begära att fackföreningstaktiken lägges örn så att den svarar till dessa krav —
vilket jag tror att man måste komma att begära — utan att samtidigt ge fackföreningsfolket
och
ekonomiska och finansiella förhållandena i företagen. I gamla tider, innan vi
voro inne på linjen att staten skall garantera full sysselsättning, var fackiäreningspolitikcn
på sätt och vis en relativt enkel sak. Det gällde för arbetarnas
organisationer att trycka upp lönerna så långt det gick, och det fanns där ett
yttersta prov, nämligen att ta en arbetskon (likt. Under dessa förhållanden, då
staten icke på förhand hade åtagit sig att vidmakthålla full sysselsättning,

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Om ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
kunde det systemet hjälpligt fungera, fastän det ofta ledde till konflikter och
som vi veta var ett inslag i en konjunkturutveckling med perioder av depression
och arbetslöshet mellan högkonjunkturerna. Ifall vi nu gå in för full sysselsättning
och samtidigt vilja förebygga inflation, måste vi förutsätta att arbetarna
och fackföreningsfolket ges möjlighet att bedöma, hur högt de kunna
pressa sina lönekrav utan att det blir inflation. Och en sådan bedömning är icke
möjlig, såvida de ej få mycket mera intensiva upplysningar örn de ekonomiska
förhållandena inom olika företag och näringsgrenar i hela landet.

Det är helt enkelt inte rimligt att begära, att arbetarparten skulle finna sig
i att på basen bara av så relativt ofullständiga upplysningar, som nu lämnas
vid förhandlingsbordet eller genom vår allmänna ekonomiska statistik, ta för
gott ett dictum från arbetsgivarsidan. Och en sak, som ingen vill skall ''ske, är
ju att vi till en statlig myndighet överlåta att bestämma villkoren för avtalsöverenskommelserna
mellan arbetsmarknadens parter. För mig framstår det
därför såsom en självklar konsekvens av den nya ekonomiska politik, som vi
nu med allmän enighet styra in på, att möjligheter måste skapas för arbetarna
och i sista hand för hela nationen och särskilt för statsmakterna att mycket intensivare
än förut följa och analysera den ekonomiska och finansiella utvecklingen
inom företagen.

Jag började med att beklaga att de framstående industriidkare, vi ha här i
kammaren, åtminstone hittills ej velat deltaga i debatten och ge sina praktiska
synpunkter på denna fråga. Jag vet, att det bland de mera modernt inriktade
industriföretagarna finns en Hacket allmän förståelse för den utveckling, som
äger rum, och en vilja att på ett helt annat sätt än hittills driva sinia företag
öppet och att redovisa sina finanser och ekonomiska förhållanden för arbetarna.
En av mina vänner bland industriföretagama sade mig för några månader
sedian, när han kritiserade vissa industrimän, som han betraktade såsom äldre
och reaktionära: »Örn tio år kommer det att betraktas såsom den största dumhet
vi begått, att vi inte nu på eget initiativ införa ekonomisk demokrati och
på ett helt annat sätt frivilligt lämna arbetarna, allmänheten och staten vårt
förtroende.»

Jag vill slutligen, herr talman, deklarera att jag i viss män delar den kritiska
syn på motiveringen till detta utskottsutlåtande, som här har företrätts av talarna
från högern. Resonemanget är måhända inte så logiskt, utan bär såsom
herr K. J. Olsson redan har sagt spår av att i hög grad vara en kompromiss.
Och kompromisser med den socialliberala, åskådningen lämna ju ofta ett tankeresultat,
som ej tillfredsställer den högre logikens allra strängaste krav. Men
eftersom slutyrkandet är gott och då vi, som önska ökad redovisning, såsom
herr K. J. Olsson redan har framhållit, icke äro rädda för en förutsättningslös
utredning och en prövning av »huruvida och på vilka vägar» en sådan ökad
offentlighet skall få komma till stånd och då vi sannerligen icke vilja åsidosätta
»näringslivets berättigade intressen», varmed vi naturligtvis mena det
allmänna rationalitets- och effektivitetsintresset, har jag ingen anledning att
framställa något annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Nordenson: Herr talman! När .jag hegärde ordet i denna debatt var det
närmast för att gå in på en del detaljer, men jag finner mig nu föranlåten
att även taga upp en mera principiell diskussion.

Det är närmast det anförande, som hållits av herr Karl Johan Olsson, som
ger mig anledning härtill. Det var ju ett mycket storstilat anförande han
lade upp här inför kammaren, och jag tror att vi alla kunde följa honom
när han underströk, att näringslivet är en del av samhället, som detta måste
ha sitt inflytande över och sin inblick i. Jag tror att en del av oss hade svå -

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
rare att följa honom, när han blev mera patetisk och talade om den mörkläggning-,
som äger rum även när det gäller näringslivet och inte bara olika
områden av det politiska livet, och kallade näringslivet »en förseglad bok».

Herr Karl Johan Olsson skulle emellertid inte vara den praktiskt kloke man
han är, om han hade fortsatt att sväva uppe i höjderna; han kom småningom
ner på jorden och konstaterade då, att det i själva verket förhåller sig så
att en fullständig öppenhet beträffande de ekonomiska förhållandena ej är
möjlig. Han underströk också, att han inte ville på något vis skada näringslivet
och att han i stort sett hade förtroende för näringslivets män. Därmed
har han också bragd ner diskussionen på det plan, där den enligt min mening
hör hemma, och gjort frågan till vad den bör vara, nämligen ett avvägningsproblem.
Yad saken gäller är hur långt ett sunt näringsliv är förenligt
med öppenhet och offentlighet beträffande dess förhållanden. Hur långt kan
man gå utan att skada näringslivet?

Här här talats örn näringslivets män och deras inställning. Jag kan helt
bespara mig att säga, att vi ha en öppen blick för de moderna problemen.
Herr Myrdal har på ett så utomordentligt målande sätt skildrat den möderne
företagaren och hans; förståelse för samhällets krav, att jag endast behöver
med tacksamhet instämma i vad han har sagt. Jag skulle dock vilja tillägga,
att jag inte är alldeles säker på att den förståelsen för näringslivets män
och deras inställning är lika utbredd på alla håll. Det har berättats mig, att
när industriförbundet i går höll sin årsstämma, inrapporterades vad som där
förehades till en av de mera framskjutna medlemmarna, av herr Myrdals parti.
När rapportören då meddelade, att näringslivets män vittnade örn sin känsla
av förpliktelser mot samhället och örn sina sociala skyldigheter, uttalade den
som mottog rapporten sin förvåning över att näringslivets män upptäckt, att
de hade sociala förpliktelser. — Jag undrar örn det inte finns utrymme för
herr Myrdals utomordentligt vältaliga propaganda inom hans eget parti i
frågan örn hur den möderne näringsidkaren ser på sin uppgift och sitt ansvar
mot samhället.

Herr Karl Johan Olsson trodde att det fanns en viss skillnad mellan näringslivets
män inom och utanför riksdagen. Jag anser mig bestämt kunna,
göra gällande att vi, som arbeta i riksdagen, stå i mycket god överensstämmelse
med våra kamrater i vår uppfattning örn vad som är näringslivets förpliktelser
mot samhället. Örn det råder en viss skillnad, tror jag den ligger
på det planet att vi, på grund av vårt arbete här i riksdagen och flitigt umgänge
med herr Karl Johan Olssons och hans kollegers parti, kommit underfund
med att ett krav på en utredning, som ser mycket oskyldigt ut, i själva
verket kan innebära ganska märkliga möjligheter och mycket allvarliga och
farliga konsekvenser, som inte alls kommit till synes när utredningskravet
framställdes. Det är från den synpunkten jag skulle vilja behandla också det
föreliggande utskottsuttalandet.

I motionen kräves ju i första rummet en bruttoredovisning av företagens
rörelse. Detta är samma krav som ställdes i våras vid behandlingen av aktiebolagslagen,
och såsom här förut har framhållits enade man sig då örn att
avvisa detsamma. Det är ju ganska märkligt att saken redan nu återkommer,
utan att man har kunnat förebringa några skäl för att den ånyo skall
aktualiseras. Man konstaterar därför med en viss tillfredsställelse, att utskottets
majoritet har ansett sig böra avvisa detta krav och att herr Karl
Johan Olsson befinner sig i denna majoritet. Det förefaller som om detta
borde kunna tolkas såsom ett uttryck för att även han anser, att man bör
gå fram med en viss försiktighet.

En annan motivering för de framställda kraven på ökad insyn är, att man

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Örn ökad redovisning sskyldighet för driftföretag. (Forts.)
därmed skulle kunna åstadkomma en bättre övervakning av företagens prissättning
och möjliggöra kontroll mot monopolistisk prisbildning. Där har
emellertid utskottet hänvisat till att denna fråga är föremål för behandling
i kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering.

Så vitt jag kan finna, återstå då endast två skäl för denna begäran om
utredning. Det ena är att man anser, att en ökad insyn skulle ge större möjligheter
att skapa ett sakligt underlag för arbetsmarknadens avtalsförhandlingar,
vilket man menar skulle bidraga till att förhindra arbetskonflikter.
Man har framhållit önskvärdheten av att särskilt de statliga förlikningsorganen
skulle få ökad tillgång till uppgifter om företagens ekonomiska förhållanden.
För att förhandlingsarbetet skall kunna bedrivas med verklig effektivitet
vore det enligt utskottsmajoritetens mening »uppenbarligen av stor betydelse,
ätt det ekonomiska utgångsläget för lönesättningen kunde klarläggas».
Jag kan inte se annat än att detta något allmänt hållna uttryckssätt
måste innebära,, att man menar att det material, som skall ställas till förhandlingsorganisationernas
förfogande, av dem skall användas för att bedöma
vad som kan anses vara skälig lön för arbetarna,. Nu har redan påpekats,
att det är förenat med de allra största svårigheter att inom en bransch
företa en differentiering på sådant sätt att de företag, som arbeta med större
vinst, skulle ge högre löner än de övriga. Detta torde även ur arbetarnas
synpunkt vara så pass betänkligt, att det knappast kan komma i fråga. Det
måste naturligtvis även i fortsättningen bli så, att lönerna, äro enhetliga inom
de olika branscherna. Vad man då kan tänka sig är att lönesättningen
skulle bli beroende av vad företagen branschvis kunna utbetala. Det ligger
då mycket nära till hands att detta, när material på området publiceras,
kommer att i övervägande grad och i praktiken fastställas på grand av ögonblickets
ekonomiska läge, d. v. s. den bärkraft företagen ha i det ögonblick,
då förhandlingarna pågå och avtalet skall träffas. Men det innebär också,
att vi få vår lönesättning i mycket hög grad beroende på konjunkturerna.
I den mån konjunkturerna äro goda, förtjäna företagen mera och få möjlighet
till en högre lönesättning, och då kommer det att tvingas fram högre löner.
Då är frågan: hur går det, när konjunkturerna gå ned? Nu kan man säga,
att vi äro inställda på att utjämna konjunkturerna, och det är ju i och för
sig önskvärt. Men är det möjligt? Jag tror, att vi måste, när vi bedöma konjunkturutjämningen,
ha noga klart för oss vårt lands utomordentliga beroende
av utrikeshandeln. Vi komma som ett starkt exporterande land alltid
att vara i hög grad beroende av de internationella konjunkturväxlingarna.
Dem råda vi icke över, och de komma säkerligen att även i fortsättningen bli
ganska starka. När de sätta in, komma vi via exporten att få en försämrad
konjunktur även här. Låt vara att vi med vissa åtgärder kunna åstadkomma
en utjämning, men säkert är, att exportföretagen och via dem en hel del andra
företag komma att se sina vinstmarginaler högst betydligt reducerade. Skall
det då föras en lönepolitik, som dirigeras i överensstämmelse med företagens
vinstmöjligheter, böra ju också rimligtvis lönerna gå ned, när vi komma i en
sådan lågkonjunktur. Det är väl ingen i denna församling, som tror, att det
blir möjligt att åstadkomma en sådan justering nedåt utan mycket allvarliga
arbetskonflikter. Då har resultatet av detta blivit, att i stället för att undvika
arbetskonflikter skapa vi förmodligen mycket elaktartade sådana.

Hela denna tankegång, att lönerna skola sättas i förhållande till företagens
förmåga att betala löner, vilket enligt min mening kommer att bli en ögonblickets
politik, gör att vi i själva verket här på löneområdet komma att få
en ny berg- och dalbana vid sidan örn den berg- och dalbana, som efterkrigsplaneringskommissionens
majoritet har föreslagit beträffande kontantunder -

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

Om ökad redovisningsskyldighet för drif t förelag. (Forts.)
stöden. Det är bara den lilla och ganska märkliga skillnaden, att medan bergoch
dalbanan för kontantunderstöden avser att åstadkomma en ökad köpkraft
vid en lågkonjunktur oell en minskad köpkraft vid en förbättrad konjunktur,
så kommer den nya berg- och dalbanan att leda till ökad köpkraft vid högkonjunktur
och minskad köpkraft vid lågkonjunktur. Den kommer att verka i
precis motsatt riktning. Och då frågar man sig: är det verkligen någon mening
att ha två sådana berg- och dalbanor, där vågberg och vågdalar ta ut varandra?
Dessutom kommer ju denna senare vågrörelse att direkt motverka det
vi sträva till, nämligen att utjämna konjunkturerna.

Det andra skälet, som utskottet framhåller, det är att en vidgad kännedom
örn företagens produktionsförhållanden skulle möjliggöra åtgärder i ett krisläge
att uppehålla produktionen och därmed bemästra arbetslösheten. Det är ju
ett mycket allmänt hållet uttalande, och man måste med den allra största förvåning
konstatera, att utskottet inte på något vis antytt, hur detta skall ske.
Det är mycket svårt att bilda sig en uppfattning, och jag har verkligen gått
och funderat, vad det egentligen är man tänker sig. Är det nu frågan örn mera
allmänt hållna åtgärder att bereda företagen möjligheter till en utjämning av
''verksamheten, bör påpekas, att denna sak redan är upptagen till behandling
av kommissionen för efterkrigsplanering och utgör en av de centrala uppgifterna
för kommissionen. Jag kan icke fatta, att det skall behövas något särskilt
utredningsorgan för att ta upp frågan igen. Man frågar sig då: är det meningen
att här gå längre? Man kan inte värja sig för känslan av att så verkligen
är fallet. Yad är det då man siktar till? Vill man göra gällande, att sedan
man konstaterat, att ett företag har god ekonomi, det skall övas påtryckning
på det att uppehålla sin verksamhet oberoende av marknadsförhållandena?
Och skall det ske på annat sätt än genom frivilliga överenskommelser? Skall
det ske genom direkta lagliga påbud? Det kan ju ifrågakomma, att ett företag
helt enkelt inte kan sälja sina produkter. Skall det då åläggas att tillverka
på lager? Och örn företaget inte kan sälja annat än med förlust, skall
det då åläggas att fortsätta sin produktion på dessa betingelser? Jag vill inte
ingå på lämpligheten härav. Jag vill bara konstatera, att det skulle innebära
ytterligt djupgående ingripande i den ekonomiska friheten, som jag har svårt
att tro att åtminstone vissa herrar inom utskottsmajoriteten skulle kunna vara
med på.

Det är detta förhållande, att utskottet egentligen haft två motiveringar och
sitt dessa äro så ytterligt vagt hållna, som inger så allvarliga betänkligheter. Jag
kan inte riktigt få fram annat än att bakom dessa önskemål, när man försöker
konkretisera dem, ligga åtgärder av den mest vittgående och mest allvarliga
beskaffenhet. Det är det som gör, att man ställer sig betänksam. Det
är inte någon efterblivenhet i fråga örn nödvändigheten att här samarbeta från
näringslivets sida med slaten för att åstadkomma bättre förhållanden inom
näringslivet och för att öka vår produktivitet. Detta äro vi fullt villiga att
göra, och det tror jag att det arbete vittnar om, som företagare inom planeringskommissionen
lia nedlagt och fortfarande nedlägga. Men det är denna
ytterligt vaga formulering, som inte på något vis har konkretiserats, som gör.
att man måste ställa sig betänksam. Det har icke på något sätt visats upp, att
man med donna utredning kunde komma fram till åtgärder, som äro ägnade
att förbättra våra förhållanden, men man kan samtidigt inte värja sig för
känslan, att en sådan här utredning kan komma att mynna ut i åtgärder, som
äro ägnade att direkt skada vårt näringslivs produktivitet och därmed skada
vårt samhälle. Det är det, som inger betänkligheter, och jag måste såga, att
jag tycker, att utskottsuttalandet verkligen på denna punkt genom sin oklar FÖrsta

kammarens protokoll 1945. Nr 18. 7

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
het är så pass otillfredsställande och lämnar så mycket övrigt att önska, att
det intar en särklass i fråga om utlåtanden i vår riksdag.

Det är med hänsyn till vad jag sålunda framfört som jag, herr talman, nu
ber att få yrka bifall till reservanternas yrkande.

Häri instämde herrar Sundberg och Ekströmer.

Herr Olsson, Kali Johan: Herr talman! Jag'' begärde ordet före middagen
för att replikera ett par av talarna. Nu skall jag emellertid börja med att säga
några ord med anledning av herr Nordensons anförande.

Herr Nordenson hade rent allmänt den anmärkningen att göra mot utskottet,
att dess motivering var mycket vagt hållen. Det fanns inga klara linjer. Till
detta skulle jag vilja säga, att örn det hade stått klart för utskottet, vilka vägar
man skall beträda för att nå de syften som man vill nå, då hade man näppeligen
behövt begära en förutsättningslös utredning. Då hade man bara behövt
ange, i vilken riktning man önskade ett förslag i denna fråga. Just på grund
av att det är ett ganska svårbedömbart område, ett område där allt i viss
utsträckning flyter, lär det inte vara möjligt att i ett utskottsutlåtande, som
utmynnar i ett krav på en förutsättningslös utredning, också kunna ange, hur
lösningarna skola vara beskaffade.

Herr Nordenson hade också några anmärkningar att göra mot utskottet beträffande
det önskemål, som var angivet i motiveringen, och han uppehöll sig
först vid frågan örn den nytta, som man vid avtalsförhandlingar kunde lia av
en större offentlighet. Han menade, att en större offentlighet, sådan som utskottet
har tänkt sig, skulle leda till motsatsen mot vad utskottet har åsyftat.
Den skulle leda till arbetskonflikter i stället för att förhindra dem. Den skulle
medföra, att det bleve en sorts ekonomisk berg- och dalbana, i det att lönerna
skulle komma att justeras efter konjunkturerna. Jag tillåter mig ha uppfattningen,
att det skulle bli alldeles tvärtom. Genom att arbetarparten och
samhället, förlikningsapparaten och alla få större insyn i det ekonomiska livet,
få bättre kunskap om de ekonomiska förhållandena, blir det större möjligheter
att föra även en lönepolitik på längre sikt än när man ingenting vet. Jag
tror, att det är det verkliga förhållandet, och anser att den av herr Nordenson
uttalade rädslan inte har något fog för sig.

Jag ville också begagna tillfället att ta herr Nordenson ur den eventuella villfarelsen,
att den ifrågasatta insynen skulle leda till att man skulle differentiera
lönerna i de olika företagen med hänsyn till varje företags ekonomiska bärkraft.
Det är uppenbart, att det finns tendenser inom företag som gå bra att
få lönerna justerade med hänsyn till dessa företags möjligheter och oberoende
av vad som är genomförbart på annat håll. Men det finns ju någonting som
heter solidarisk lönepolitik, och även om denna inte alltid har tagit sig sådana
uttryck, som man skulle ha önskat, är det uppenbart, att det försiggår en strävan
på arbetarsidan att försöka åstadkomma en utjämning. Jag kan under
sådana omständigheter knappast föreställa mig, att den svenska fackföreningsrörelsen
skulle vara med örn att sanktionera en lönepolitik, som gick ut på att
lönerna vid varje företag bestämdes med hänsyn till just det företagets möjligheter.
Det skulle innebära, att arbetarna i somliga företag skulle få mycket bra
betalt, i somliga mindre bra betalt, i somliga dåligt betalt och i somliga ingenting
alls. Det är uppenbart, att detta inte kan vara en lönepolitik, som den svenska
fackföreningsrörelsen kommer att ge sig in på.

Till de övriga skäl, som tala för en utredning i det syfte, som utskottet här
har tänkt sig, kommer också det, att i denna fråga kan anläggas ett psykologiskt
betraktelsesätt, som man inte alldeles bör nonchalera. Det har sin psykologiska
betydelse för de i företagen och näringslivet anställda, att de veta

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

Om ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
med sig, att de betraktas som delaktiga i näringslivet, och. att näringslivet och
företagen visa dem det förtroendet, att de få ta del av näringslivets och företagens
verkliga ställning. Det kommer att ge dem en helt annan syn på mångt
och mycket, men det kommer framför allt att bidra till en avspänning mellan
företagare och arbetare — jag säger inte i alla fall, ty i åtskilliga fall äro
motsättningarna så stora, att det knappast är möjligt att komma över dem.
Men jag tror, att det i mycket stor utsträckning skulle bidra till ökad förståelse
på bägge sidor örn den fackliga stridslinjen, örn arbetarna kunde visas
det förtroendet att få insyn i företagets ekonomi och få medinflytande i det
ekonomiska livet.

Sedan går jag tillbaka till de talare, som yttrade sig före middagen. Herr von
Heland gav mig en liten tillrättavisning för ett yttrande, som jag hade fällt
med anledning av den gemensamma höger- och bondeförbundsreservationen.
.Ta, det är inte ofta jag brukar vara elak, men jag fick verkligen för mig, att
jag här skulle säga en liten elakhet. Jag skulle inte ha sagt den, örn jag inte
trott, att det var bondeförbundets ståndpunkt, som innefattades i reservationen.
G-enom herr von Helands anförande har jag fått klart för mig, att så
inte var förhållandet. Under sådana omständigheter kail jag ju ta tillbaka
den lilla elakheten. Självfallet har jag ingen anledning att polemisera mot herr
von Heland.

Herr Linnér hade önskat, att det hade gjorts ett uttalande örn förtroendefullt
samarbete mellan arbetare och företagare i näringslivet. Jag tvivlar inte
ett ögonblick därpå. Men jag ser saken så, att det viktigaste inte är, att man
betygar i ord, att man vill en förtroendefull samverkan, utan det viktigaste
är, att man skapar reella förutsättningar för en sådan. Här synes mig finnas
en väg som man kan beträda, ifall man vill skapa dessa förutsättningar.

Herr Linnér säde också — det var väl närmast riktat till den borgerliga delen
av utskottsmajoriteten, men det finns'' ju anledning även för mig att uppmärksamma
det — att när man läser utskottsutlåtandet, skall man inte förbise
det längre bort liggande målet: ett kontrollerande statsorgan. Ja, om den saken
är ingenting annat att säga än att utskottet har lämnat alla möjligheter till lösning
öppna. Huruvida det behövs ett sådant kontrollerande statsorgan får utredningen
visa. Under sådana omständigheter har det inte funnits anledning
för oss att vare sig i utskottets motivering eller i dess kläm framställa ett
bestämt krav på att det skall finnas ett sådant organ. Vi ha lämnat vägarna
öppna.

Herr Linnér ansåg, att tidpunkten för detta ingripande var mycket illa vald.
Han hänvisade till att vi med ali sannolikhet gå mot svåra tider, och det har
ju understrukits även av den siste ärade talaren, att vi kanske ha åtskilliga
svårigheter framför oss på det ekonomiska området. Jag skulle vilja säga detsamma
i det här fallet, som jag säde till en annan ledamot av denna kammare, när
det gällde frågan örn krigs domstolarna, nämligen att jag anser tidpunkten är
väl vald. Örn det är så, att det svenska näringslivet går emot svåra tider, att
det kommer att få genomleva svåra prövningar, då finns det all anledning för
näringslivet att söka kontakt med arbetarna, redan innan svårigheterna äro för
handen, samt lägga grunden till ett förtroendefullt samarbete eller i varje fall
en någorlunda god förståelse mellan företagarna och arbetarna. Detta ligger
inte bara i arbetarnas, utan också i företagarnas intresse, och självfallet ligger
det även i samhällets intresse.

Herr Siljeström anmärkte på att vissa ledamöter av det särskilda utskott,
som i fjol behandlade frågan örn aktiebolagslagen och som då hade avstyrkt
motionen om bruttoredovisning, i år ha behagat komma med ett förslag, som
går ut på större offentlighet i näringslivet. Han menade, att det som jag i år

100

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
bär framhållit i utskottet oell i riksdagen borde jag lia tänkt på i fjol. Jag
tänkte på det i fjol. Jag tror, att jag redan i mitt förra anförande i förväg besvarade
den invändningen. Jag säde nämligen, att i fjol gällde det antagandet
av en aktiebolagslag och ingenting annat. Det är klart, att man skulle ha kunnat
yrka avslag på hela lagkomplexet, men det betygades j,u från alla håll, att
etet var absolut nödvändigt, att man äntligen fick en ny aktiebolagslag. Och
jag skulle lia velat se den min, som en hel del av näringslivets1 män och juristerna
skulle lia satt upp, ifall man från vårt håll yrkat avslag på lagförslaget,
därför att det inte tillgodosåg alla önskemål, som vi ha beträffande det ekonomiska
livet i stort. Det gällde då i varje fall bara aktiebolagsformen. Nu gäller
det en fråga, som omspänner, såsom jag förut sade, hela näringslivet.

Det framhölls också, jag vill minnas det var av herr Siljeström, någonting
om att bär är fråga örn en åtgärd, som går ut på att främja socialiseringen.
Jag förstår mycket val, att det isora dikterar högerståndpunkten i denna fråga
är den rädsla för socialiseringen, som har odlats så länge och som helt naturligt
på grund därav också har tillväxt och antagit sådana proportioner, att den inverkar
på varje ställningstagande i frågor av denna art. Men om det skulle vara
på det sättet, att det finnes ett farligt, överhängande socialiseringshot, då frågar
jag mig, örn det ur högerns och det enskilda näringslivets synpunkt kan
vara den rätta taktiken att man söker mota detta socialiseringshot genom att
säga blankt nej till eventuellt framkommande krav på större insyn i det ekonomiska
livet. Det kan vara en riktig taktik, örn man tror, att man äntligen
kan fälla ned en ridå och säga: »Nu ha vi kommit iså långt sorn det överhuvud
taget går att komma. Nu går det inte att komma längre. Nu måste vi till varje
pris hindra en ytterligare utveckling i denna riktning.» Men örn man inte tror
att man på detta vis för framtiden kan sätta stopp för all utveckling i denna
riktning, då synes det mig ur högersynpunkt och ur företagarsynpunkt vara
klokare att ge sig in på en reformlinje, att tillmötesgå anspråk, som te sig berättigade.
Jag har ju erfarit i debatten nu, att man även på företagarhåll anser
det önskvärt med en större insjön, och jag har själv hämtat exempel utanför
riksdagen på att företagare sett saken på det sättet. Är det då inte klokare,
rent taktiskt, att tillmötesgå dessa rimliga krav? Det är möjligt, att detta
till och med kan få en annan effekt än herr Siljeström förmodade — det kan
hända att det avtrubbar socialiseringshotet i stället för att skärpa det. Men
därom iskall jag inte yttra mig, ty i taktiska frågor kan man inte i förväg bevisa
någonting.

Det sades av någon talare — jag tror det var herr Siljeström, men det är
möjligt att det var herr Linnér — att det är första gången som riksdagen möter
ett krav, som står i det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet, att det
här gäller ett accepterande i låt vara begränsad omfattning av detta program.
Det är mycket möjligt, att det ur högersynpunkt ter sig på det sättet, att allt
som står i det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet är någonting som man
skall akta sig för. Men jag undrar ändå, om det kan vara alldeles riktigt att
lägga sin politik efter denna rent naturliga reaktion, som inställer sig, när en
högerman stöter på ett krav, som står i det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet.
Måhända skulle den svenska högern ha litet att lära av en gammal
bekant historia i vilken en framliden ledamot av riksdagen, lektor P. P. Waldenström,
var huvudpersonen. Han var en gång i den belägenheten, att han fick
lov att ta ståndpunkt till ett förslag, som hade framförts av en person, som i
hanis ögon måste te sig som en förskräcklig människa. Hail tog ståndpunkt för
förslaget, och så förebrådde man honom detta. Då svarade Paul Peter Waldenström
med de klassiska orden: »Örn själva djävulen säger att två gånger två
är fyra, så är det fyra i alla fall.»

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr IS.

101

Om ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)

Herr Siljeström erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Herr Karl Johan Olsson har anfört gentemot mig, att den omständigheten,
att man vid behandlingen av aktiebolagslagen inte hade gått längre i tillmötesgående
av den då väckta motionen, berodde på att det då endast gällde
aktiebolagen och inte övriga ekonomiska företag. Jag ber att få påpeka, att
i andra kammaren yrkades i debatten, att man skulle gona ett tillägg till utskottets
utlåtande av det innehållet att inte man gick längre, just därför att
det bara gällde aktiebolagen och att man inte ville sätta dem i en särställning.
På det svarade första särskilda utskottets vice ordförande herr Lindqvist:
»Vidare bär det varit meningen -—- jag tror det fortfarandet är justitieministerns
uppfattning — att när vi fått denna nya aktiebolagslag, mäste vi
även överse lagstiftningen örn ekonomiska föreningar. Då är det väl troligt
det blir så, att samtidigt som denna lag träder i kraft, få vi även en ny lagstiftning
för de andra bolag, jag talade örn, och för ekonomiska föreningar
o. s. v.» Man hade således vid aktiebolagslagens behandling fullt klart för sig,
att samma regler som man införde i aktiebolagslagen skulle, såvitt det läte
sig göra, införas även beträffande övriga ekonomiska företagsformer.

Herr Lodenius: Herr talman! Jag skall uppriktigt säga, att jag har en
känsla av att mitt deltagande i denna debatt är tämligen opåkallat, men jag
föranleddes av några uttalanden av herr Karl Johan Olsson i hans första anförande
att begära ordet för att be att få i någon mån försöka förklara, varför
jag i detta utskottsutlåtande har kommit bland reservanterna.

Först vill jag erkänna, att när herr Karl Johan Olsson säger, att man inte
kan ställa arbetarna utanför näringslivet och att företagens ekonomiska förhållanden
inte böra mörkläggas för arbetarna, så instämmer jag till fullo i
detta uttalande. Jag hade i min enfald trott, att man hade åstadkommit en
hel del i detta syfte genom den förra året antagna aktiebolagslagen. Jag
hade som suppleant tillfälle att närvara, då just dessa problem — alltså en ökad
offentlig redovisningsskyldighet, speciellt för aktiebolagen — dryftades i
det särskilda utskottet. Efter de långa överläggningar, som där fördes oell
vid vilka man slutligen enade sig om, visserligen en kompromiss, men i alla
fall ett utlåtande, som såvitt jag kunde förstå de allra flesta voro belåtna
med, trodde jag, att man hade nått så långt, som praktiskt taget var möjligt.
Därför bär det förefallit mig litet underligt, att man, redan innan den
nya lagen har hunnit träda i kraft, skulle begära en ny utredning.

Viad sedan gäller utskottsutlåtande!, bär det påtalats från flera håll, att
det egentligen har plockat sönder motionen, så att utskottets motivering närmast
borde ha utmynnat i ett yrkande om avslag på motionen. Ja, då måste
jag för min del säga, att under den relativt korta lid jag suttit här i riksdagen
har jag haft tillfälle att taga del av en mängd utskottsutlåtanden, vilkas motiveringar
varit betydligt mera positivt inställda till det spörsmål som de
lia behandlat men som trots allt ändå ha utmynnat i ett avslagsyrkande, många
gånger med hänvisning till en pågående utredning, som man har trott skulle
upptaga det föreliggande spörsmålet till behandling. Här har man ju inte
någon utredning att hänvisa till, men däremot en redan antagen lag, som
man väl åtminstone när den antogs räknade med skulle leda till ganska stort
resultat i detta avseende. Jag tycker för min personliga del att detta i viss
man talar emot förslaget örn utredning.

Herr Karl Johan Olsson framhöll i sitt första anförande att han var förvånad
över att juan överhuvud taget hade reserverat sig mot detta utskottsutlåtande,
och särskilt tycktes han vara förvånad över att det kommit bondeförbnndsrepresentanter
med bland reservanterna, dag måste, säga — särskilt

102

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftförelag. (Forts.)
sedan jag nu också hört första lagutskottets anade vice ordförande, som undertecknat
utlåtandet, mycket fullständigt redogöra för detsamma och framföra
den synpunkten, att utskottet egentligen inte velat frångå de principer för
den offentliga redovisningen som innefattas i aktiebolagslagen -—- att jag inte
kan finna att det egentligen är så förfärligt mycket kvar att utreda. Jag tycker
inte att det är så farligt, örn man som underlag för en utredning lägger
utskottets motivering, och detsamma gäller utskottets kläm, örn man nämligen
läser den så som jag läser den, men jag erkänner att det är ganska vanskligt
att läsa — det får man många gånger lära sig, särskilt i första lagutskottet
— och det kan ju hända att jag läst fel. Jag har emellertid svårt att förstå,
att detta enbart skulle kunna motivera en ny utredning. Jag är närmast
böjd för att tro, att örn det skall bli något verkligt underlag för denna utredning,
måste man gå tillbaka till motionerna och de krav som där ställas, men
för min del kan jag icke vara med örn alla de krav och synpunkter som förekomma
i dem. Jag tror nämligen att man där går för långt och att det skulle
vana till skada för näringslivet och samhället, örn dessa synpunkter genomfördes.
Men, som sagt, jag anser att örn man begär en utredning, skall man
också ha något verkligt ändamål med den utredningen, och i detta fall tror
jag inte att utskottets motivering och kanske inte heller dess kläm räcker. Det
framgick också av herr Myrdals anförande, att han inte var särskilt förtjust
i utskottets motivering; däremot tycktes han vara mer nöjd med klämmen.

Jag skall inte försöka gå närmare in på vare sig utskottets utlåtande eller
motionerna; det ha så många gjort före mig, att det är tämligen överflödigt.
Jag har bara med detta velat ge en förklaring till hur jag sett på saken och
varför jag kommit med bland reservanterna. Det är dels, som jag tidigare
framhållit, därför att jag tycker att man bör kunna avvakta verkningarna av
den förra året antagna aktiebolagslagen, innan man går vidare i detta fall,
och dels därför att jag för min del är tämligen övertygad om att skall man få
någon utredning till stånd, som leder längre än aktiebolagslagen gör, får man
återgå till motionerna och inte så mycket läsa vad som står här i utskottets
motivering. Jag är med andra ord rädd för att örn man tar detta utlåtande
till intäkt för att biträda utskottets förslag, hamnar man på de fromma önskningarnas
område och står icke på verklighetens fasta, grund.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herr Linderot; Herr talman! Jag skulle vilja anknyta till den siste talarens
kritik av utskottsutlåtandet och utskottets yrkande och inledningsvis säga, att
örn debatten här rörde de ståndpunkter, som äro framförda å ena sidan av utskottsmajoriteten
och å andra sidan av reservanterna, då vore debatten tämligen
värdelös, ty skillnaden är realiter, som herr Lodenius sade, ganska ringa.

Vad är det först och främst, som frågan rör? Frågan rör en insyn i de
privata företagens ekonomi. Motionärerna vilja ha bruttoredovisning i stället
för nettoredovisning från företagen, och därigenom skulle de samhälleliga
myndigheterna vinna en väsentlig fördel vid planeringen av den ekonomiska
politiken.

Herr Karl Johan Olsson har utvidgat frågan till att gälla arbetarnas delaktighet
i näringslivet, deras rätt att få reda på företagens ekonomi inte bara
när ett företag går dåligt, utan även när det går bra. Som det nu är undanliålles
insynen arbetarna när det är god ekonomi, men när ekonomien är dålig,
händer det ofta att arbetarna få insyn. Herr Karl Johan Olssons tankegång
låter ju bra, och det anförande han hade i början av debatten verkade ju
såsom ett gammaldags hyggligt vädjande till dem, som ha den ekonomiska
makten, att söka skaffa sig litet bättre förståelse för den faktor i näringslivet

Onsdagen deli 25 april 1945 em.

Nr 18.

103

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
som heter arbetarna. I verkligheten torde det väl vara så, att motionärerna inte
ha tänkt så mycket på att arbetarna, som äro anställda i företagen, skulle
ha några större möjligheter att utöva någon speciell kontroll över företagens
ekonomi, ty det är naturligtvis inte lätt t. ex. för en arbetare eller en arbetarorganisation
i Hofors att utöva insyn i hela S. K. F.-företagets ekonomiska
operationer, och örn man t. ex. i Hofors till stöd för ett lönekrav skall åberopa
sin kännedom om hur hela den ekonomiska processen försiggår mom
S. K. F.-koncernen, måste man ju känna till inte bara Hoforsbrukets speciella
affärer och inte hara Göteborgsfabrikens speciella affärer, utan man mäste
överhuvud taget få grepp örn hela storfinansens sätt att sköta de finansiella
operationerna inom storindustrien i Sverige. En sådan insyn från arbetarnas
sida är naturligtvis ytterligt svår att åstadkomma, varför det självfallet är
riktigt, vad herr Myrdal, såvitt jag förstår, i sitt anförande gjorde till det
väsentliga, nämligen statens insyn, statsmakternas, planeringskommissionens.
Det är de statliga organens •— som lia hand örn den ekonomiska politiken —
insyn i företagen, som herr Myrdal här är ivrig att befordra, och detta är
naturligtvis en resonabel ståndpunkt. Det andra låter litet mera vackert och
dekorativt, när man går ut och talar med arbetarna, men det är i själva verket
tämligen illusionsbetonat.

Vad säger nu utskottet om det som herr Myrdal och de övriga motionärerna
verkligen vilja? Jo, såvitt jag förstår innebär, som jag redan förut sagt i
en kommentar till herr Godenius anförande, utskottets yttrande, att det inte
alls vill vara med på herr Myrdals linje, och jag förstår inte att herr Myrdal
har kunnat bli nöjd med utskottets utlåtande, ty utskottets motivering skulle
utan att en enda stavelse ändrades kunna anföras som motivering till reservationen.
Den innebär ett faktiskt avböjande av motionen; därom är icke något
tvivel. Därför tror jag att herr Siljeström icke skulle behöva vara så orolig
över att till och med en representant för bönderna har, som han sade, gått in
på en socialistisk väg genom att ställa sig på utskottets ståndpunkt. Bönderna,
sade herr Siljeström, äro icke för socialismen, och därför trodde han
inte att herr von Heland representerade bönderna. Jag tror att herr von
Heland här representerar bönderna lika väl som jag tror att herr Siljeström
har rätt i att bönderna icke äro för socialismen för närvarande. Det är bara
det att utskottsmajoriteten inte heller alls är för socialismen. Tvärtom deklarerar
utskottets majoritet på gott folkpartistiskt sätt, att den är alldeles förfärligt
rädd för socialismen, och därför är det inte alls underligt, att herr
Gärde djärvts att på socialliberala vägnar skriva under^ de satser som finnas
i utskottets utlåtande. Jag skulle för min del inte ha någonting egentligt att
invända, därest jag tillhörde folkpartiet och stöde på det »fria näringslivets»
orubbliga, eviga och framför allt rättfärdiga grundval.

Detta är således min mening om utskottets utlåtande i dess helhet. Nu till
några detaljer för att belysa detta omdöme!

Utskottet säger att frågan, huruvida nian skulle kunna få en bruttoredovisning
ifrån företagen för att därigenom bättre kunna uppfatta deras räntabilitet,
har ett särskilt utskott förra året yttrat sig örn, och detta utskott har
därvid sagt, att frånsett att i och för sig vägande skäl förelåge mot att upphöja
bruttoredovisningen till en i lagen given norm för vinst- och förlusträkningens
uppställande, ville utskottet erinra, att de svenska aktiebolagens bokföring
med all sannolikhet torde allenast efter tekniskt invecklade och även
tidskrävande omläggningar kunna tjäna till underlag för en redovisning efter
dylika principer. Det särskilda utskottet fann sig följaktligen kunna i huvudsak
biträda att endast nettoredovisning skedde. Och första lagutskottet
fortsätter med att säga att det ej heller vid sin behandling av de nu förelig -

101

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Örn, ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
gande motionerna funnit att riksdagen bör frångå den sålunda intagna ståndpunkten.
Sedan gör första lagutskottet bara den lilla avvikelse i riktning mot
motionen, som ligger i att det säger att en förbättrad kunskap örn företagens
ekonomiska förhållanden kan vara av den betydelse, att denna fråga icke utan
närmare undersökning kan avvisas. Efter sådana resonemang förklarar utskottet,
att riksdagen bör skriva till Kungl. Majit och anhålla örn en utredning,
huruvida förbättrad kunskap örn företagens ekonomi må kunna vinnas
»utan åsidosättande av näringslivets berättigade intressen».

Jag menar alltså, att reservanterna och utskottets majoritet lia så grundligt
undanskjuta de syften som motionärerna velat vinna, att hela debatten skulle
kunna ha varit tämligen överflödig. Men varför lia vi nu ändå en så tämligen
stort upplagd debatt i hela denna sak? Jo, det'' är därför att reservanterna
nied herr Linnér i spetsen lia gjort denna diskussion till ett slags remissdebatt
rörande arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Det är den första debatten i riksdagen
sedan efterkrigsprogrammet antogs, där man söker att resa princip mot
princip: den borgerliga s. k. fria företagsamhetens princip mot den statsbundna
och statsreglerade företagsamhetens princip, som man anser ätt arbetarrörelsens
efterkrigsprogram innebär. Det är alltså en debatt rörande borgerlig uppfattning
contra arbetarrörelsens aktuella handlingsprogram, och det är framför
allt detta som föranlett mig att deltaga i denna debatt. Jag vill då i likhet med
de talare som ha berört dessa större principer säga några ord i allmänhet örn
denna del av den förda diskussionen.

Man har talat här örn fritt näringsliv kontra socialism, och man har här från
exempelvis herr Linnérs. sida sagt, att örn riksdagen följer utskottsmajoritetens
förslag, så har man givit sig in på utomordentligt farliga vägar, ty det är ett
ingripände i näringslivet, som man åsyftar, och detta i en så olycklig tid som
tänkas kan, då vi nu komma att möta åtskilliga anspråk på att vi med vårt
näringsliv skola hjälpa andra länder i återuppbyggnadsarbetet efter kriget,
o. s. v.

Ja, jag kan.ju kanske först som sist gentemot herr Linnér säga, att jag
tycker att han i detta stycke företräder en ekonomisk vidskepelse, som jag knappast
hade väntat att man ens ifrån högerpartiet här i kammaren skulle ge uttryck
åt; men det må nu vara mitt speciella värdeomdöme örn herr Linnérs
varningar för de. oerhörda faror som detta utskottsutlåtande i och för sig innehåller.
Jag vill till denna fråga — det s. k. fria näringslivet och socialismen —
göra en liten allmän reflexion. Debatten på detta tema är mycket livlig här i
Sverige, och det är framför allt arbetarrörelsens efterkrigsprogram som har stimulerat
denna debatt, som ju annars är lika gammal som ordet socialism. Jag
vill rikta uppmärksamheten på en särskild egenskap i den debatt i detta ämne
som nu föres både i Sverige och i andra länder, där detta problem diskuteras
i samband med krigsavslutningen: man hänger fast vid en frågeställning som
innebär att vi ha att välja, örn samhällslivet i fortsättningen skall uppbyggas
på socialistisk grundval eller örn det skall utveckla sig på borgerlig grundval
i ett kapitalistiskt samhällssystem. Jag vill rikta uppmärksamheten på att
detta sätt att ställa frågan är irrationellt. Man ställer den så som örn det funnes
ett val. Man tittar på någonting som man kallar en socialistisk ordning — ofta
lägger man in olika meningar i begreppet, men man söker ändå att efter vissa
grundlinjer rita upp vad man kallar en socialistisk ordning — och så har man
den kapitalistiska, det s. k. fria näringslivets ordning, och så föreställer man
sig att det gäller att diskutera dessa alternativ och fritt välja mellan dessa
samhällsformer. I verkligheten föreligger icke ett sådant fritt val. Samhället
jutås inte till på samma sätt som man i en snickeriverkstad yxar till ett bord
eller en stol. Man måste se samhället som en levande organism, underkastad

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

105

Örn ökad redovisningsskyldighet för drif t företag. (Forts.)
de sociala utvecklingslagar som i vissa fall äro obönhörliga som naturlagarna.
Det finns alltså icke något alternativ för närvarande till en socialistisk samhällsordning,
utan frågan gäller endast och allenast hur,. med vilka metoder
och i vilket tempo samhället skall omdanas i socialistisk riktning. Det är den
riktiga frågeställningen. Man är fången i en fullkomlig illusion, om man tror
att man kan börja kalfatra en socialistisk samhällsriktning och så förkasta den,
slänga den i papperskorgen och säga: »Nej, vi bli vid vårt gamla hederliga
borgerliga samhällssystem!» Historiskt finns inte denna frågeställning, utan
det är, som jag redan sagt, fråga örn hur, i vilket tempo, på vilket sätt, med
vilka metoder den socialistiska ordningen skak skapas. Vi mena inte, som
man ofta säger gentemot detta resonemang på marxistiskt håll, att utvecklingen
ä,v samhällslivet är absolut lagbunden. Denna reservationsfria determinism,
som man påstår är den stora haken i vår åskådning, ge vi i verkligheten
icke i vår åskådning uttryck för, utan vi förmena att personliga, subjektiva
ingripanden i hög grad kunna leda skeendet i samhällsutvecklingen pa
det ena och det andra sättet, men vi anse icke att detta kan ske i sä hög grad
att hela utvecklingen brytes eller stannar av. Detta är kärnpunken i den diskussion
som föres av herrar Linnér, Siljeström, Nordenson och andra gentemot
herr Karl Johan Olsson, herr Myrdal och andra.

Och då komma vi fram till vad som motionärerna i verkligheten ha avsett
med sin motion i detta stycke. Även motionen är ju en tämligen menlös,
hygglig och snäll liten framstöt gentemot en tidigare ordning. Herr^Myrdal
har i sitt anförande alldeles riktigt hänvisat till vissa historiska förhållanden
och sagt att det som i går betraktades som något alldeles förfärligt betraktas
i dag som något naturligt. Hela detta förslag ligger inte framom utvecklingen,
utan det är bara ett försök att komma i fatt en faktiskt redan skedd utveckling,
och det hjälper inte, herr Nordenson: hur man än talar örn det fria näringslivet,
så är detta fria näringsliv en chimär. Det existerar inte längre i
uttryckets vedertagna mening. Det går alltså icke att komma ifrån den utveckling
som herr Myrdal och andra här gjort sig till tolk för i motionen.

Och vad är det då som kan vidare sägas härtill? Jo, det är följande. Örn jag
har rätt i att det inte är fråga örn att vi skola kunna bryta en utveckling,
komma ifrån en socialistisk omläggning, utan det är fråga örn hur och på vilket
sätt denna skall ske, då kommer jag till min kärnpunkt: motionärerna och
de som ha utarbetat arbetarrörelsens efterkrigsprogram ha i denna motion
velat knyta an till det faktiska utvecklingsförloppet här i landet och ha anvisat
huruledes man genom fredlig överenskommelse med de olika s. k. företagarna
i landet, som kalla sig näringslivets män, och genom statsmakternas ingripande
skall kunna lägga örn den svenska samhällsekonomien så, att man
kan undgå hårda sammanstötningar mellan klasserna, och — i större perspektiv
— så, att man kan undgå drabbningar, som kunna torna upp sig till inbördeskrig
mellan klasserna i detta land. Det är vad de socialdemokratiska författarna
till arbetarrörelsens efterkrigsprogram i här diskuterade stycken
egentligen avse. Det är ett försök att knyta an till den ofrånkomliga utveckling,
som måste ske, och göra detta genom en fredlig överenskommelse mellan
de olika parterna i denna utvecklingsprocess i vårt nuvarande samhälle. Med
full vetskap örn att så är fallet har det kommunistiska partiet för sin del anslutit
sig till arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Det är därför som jag har
velat i denna diskussion förklara, att trots det sakligt sett ytterligt otillfredsställande
i första lagutskottets utlåtande kommer jag i alla fall att rösta
för utskottsmajoritetens uttalande, naturligtvis ur de synpunkter som jag har
anfört här i debatten.

Jag skall bara använda en minut till för en replik till herr Myrdal. Då

106

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1915 em.

Om ökad redovisningsskyldighet för driftförelag. (Forts.)
herr Myrdal också, gick något utan ramen för själva saken och diskuterade
ekonomiska principer i stort, så anförde han, att när den fulla sysselsättningens
politik genomföres, kommer den att medföra en gynnsam lönekonjunktur,
men då måste av arbetarnas företrädare beaktas, att lönerna icke kunna
stegras i hastigare takt än produktiviteten. När herr Myrdal anför detta som ett
skäl för att fackföreningarna måste ha insyn i företagens ekonomi för att icke
kräva ett hastigare tempo i lönekonjunkturens utveckling än i produktiviteten,
så vill jag göra en liten anmärkning: man kan inte förbise fördelningsproblemet.
Det finns utom produktivitetsproblemet också ett fördelningsproblem, och jag
kunde inte underlåta att påpeka detta. Tänk t. ex. på den nu aktuella metallarbetarstrejken.
Metallarbetarna ha faktiskt, ehuru icke i högre grad än företagarna
själva ansett lämpligt att redovisa, fått insyn i metallindustriföretagens
räkenskaper. På grundval av denna insyn ha metallarbetarna strejkat. Det är
således inte säkert att man förebygger strejker, herr Myrdal, genom att arbetarna
få en sådan insyn. Varför har nian då strejkat inom metallindustrien?
Jo, av det skälet, att man ansåg fördelningsproblemet mycket illa löst. Arbetarna
ha på grund av den insyn de fått kommit till den uppfattningen att man måste
på ett eller annat sätt bringa företagarna inom metallindustrien att gå med på
en annan fördelning av produktionsresultatet, sådant detta uttryckes i kapital,
i inkomster, i penningar o. s. v. En sådan annan fördelning ha alltså metallarbetarna
krävt, och jag tror inte att vi kunna lösa de fackliga problemen genom att
punkten i efterkrigsprogrammet örn »insyn» genom riksdagsbeslut kommer att
befrämjas. Men örn man ser efterkrigsprogrammet ungefär i det ljus, som jag
bär har sökt göra, tror jag att man i alla fall måste ställa sig på motionärernas
ståndpunkt, och med beklagande av att utskottet varit så socialliberalt som det
nu i verkligen visat sig vara, får man dock lov att rösta för utskottets utlåtande.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet för att
försöka något reducera de farhågor för framtiden, som ett par av högerns talare
sagt sig känna inför folkpartiets förmodade ställning i denna affär, vilken
oväntat nog bär givits en politisk betydelse av alldeles särskild art. Det skulle
säkert Vara omänskligt att låta herr Siljeström lämna detta sammanträde med
den djupa oro, som han känner inför folkpartiets och därmed den svenska borgerlighetens
framtid, gnagande i sitt hjärta. Det är möjligt, att jag icke kan
anlägga lika djupt allvarliga tonfall som herr Siljeström, men det beror i så
fall icke därpå att jag på något sätt underkänner hans örn djup ansvarsmedvetenhet
vittnande känsla inför vad som sker, utan därpå att jag ur det föreliggande
utskottsutlåtandet inte kan utläsa det allvarliga hot emot det nuvarande
Samhället, som han för sin del synes göra.

Vad är det, herr talman, som bär inträffat, som har så förmått uppröra de
politiska känslorna? Det har här väckts en motion, vilken ostridigt innehåller
vissa omisskännliga socialistiska tankegångar. Denna motion har behandlats
av första lagutskottet, och dess överläggningar lia resulterat i ett utlåtande,
som, enligt herr Siljeström^ egen karakteristik, slagit ihjäl alla argument och
alla motiv för motionen. Utlåtandet slutar med en kläm, som skjuter näringslivets
berättigade intressen i förgrunden och som gör dessas tillgodoseende till
en förutsättning för det ingripande, som ur samhällets synpunkt kan vara önskvärt.
Då man tar detta till intäkt för ett påstående, att utskottets majoritet,
inbegripna dess representanter från folkpartiet, har kapitulerat inför socialistiska
krav och öppnat porten på vid gavel för en begynnande socialisering av
vårt näringsliv, förefaller det mig som örn man hade tagit till något för starka
ord.

Man kan, herr talman, bekämpa socialismen på olika sätt. Man kan, så länge

Onsdagen den 25 april 1945 em

Nr 18.

107

Om ökad redovisningsskyldighet för driftförelag. (Forts.)
man. orkar, säga nej till varje resonemang, berättigat eller oberättigat, som från
det hållet föres fram, ända till dess man hunnit fram till avgrundens brant.
Det är cn väg — om den svenska högern forskar i sin historia, skall den inte
lia svårt att finna exempel på vart den kan bära hän. En annan väg är att lyssna
på vad som säges, att ta upp det man finner vara berättigat och att medverka
till dettas genomförande och därigenom hindra att mycket, som är oberättigat,
onödigt och ur motsatta synpunkter måhända riskabelt, också kommer
med på köpet. Jag föreställer mig, att det resonemang, som herr Gärde och
hans folkpartistiske kamrat i utskottet lia fört — örn nu händelsevis talet inom
utskottet i detta sammanhang har kommit att röra sig om socialismen — har
gått på den senare linjen. Jag tror därför inte att man vid detta tillfälle skall
använda så stora ord örn det nesliga och oroväckande i denna S. k. kapitulation.
I det långa loppet skall det kanhända visa sig, att ett resonemang på den
linjen främjar i stället för skadar näringslivets verkliga intressen.

Detta, herr talman, om vad som har förevarit. Jag tror som sagt icke att man
skall förstora frågans karaktär av politisk skiljelinje.

Ser man sedan till det sakliga resultat, som man på denna väg har erhållit,
måste jag säga mig att detta icke förefaller så särskilt imponerande. Jag tror
att det finns skäl för en undran, örn man med en utredning inom den begränsade
ram, som utskottet föreslår, kan vinna något så avsevärt utöver vad man
med nu gällande lagstiftning och den i fjol beslutade aktiebolagslagen kunde
Aunna, att det är värt en särskild utredning. Jag känner mig inte skrämd av de
farhågor, som uttalas i reservationen, att en ökad insyn av det slag, som utskottet
förutsätter, skall verka utvecklingshämmande och direkt skadligt. För
den, som tror på det enskilda näringslivets överlägsna istyrka — och det gör
jag — verkar det icke uppmuntrande att iaktta den rädsla, som här ådagalägges
för att dettas bestånd ''skulle riskeras av sådana åtgärder, som här sättas
i fråga.. Vilar det enskilda näringslivet inte på en stadigare och reellare grund
än att det blåses omkull av den ökade insyn i dess ekonomiska förhållanden,
som här diskuteras, så blir det nog inte så särdeles roligt för oss, som i framtiden
skola försvara dess'' bestånd. Det är således inte vid denna omständighet
som jag fäster någon särdeles vikt. Men jag kan däremot inte frånkänna det
resonemanget en viss giltighet, att det, örn man inte vill mera _ än utskottets
utlåtande ger vid handen, finns anledning att dröja med ytterligare lagstiftningsåtgärder,
till dess den nya aktiebolagslagen fått visa, vad den_ förmår.
Den vilja till frivillig samverkan med samhället, som det svenska näringslivet
nu ådagalägger, tror jag också är en borgen för att samhällets berättigande
intressen kunna tillgodoses utan särskild lagstiftning även under den kanske
mycket krävande tid, som kommer. Det har såvitt jag förstår icke inträffat
någonting i den vägen, som nödvändiggör så brådskande åtgärder, att icke en
redan beslutad lagstiftnings verkningar kunna inväntas. Vad herr Myrdal bär
har haft att säga såväl örn den ökade kännedom örn företagens ekonomiska
angelägenheter, som redan nu är möjlig att erhålla, som örn den förståelse, vilken
man från det enskilda näringslivets sida visar för det problem, som vi här
diskutera, styrker mig i min uppfattning, att det nu inte behövs några nya
åtgärder för att åstadkomma den ur samhällelig synpunkt önskvärda ökade
kunskap örn företagens ekonomiska förhållanden, som utskottet föreslår riksdagen
att begära.

Den ståndpunkt som jag intar, herr talman, vilar så,Indes icke på någon
rädsla för det »vådliga socialistiska experiment», som lagutskottet här har
givit sig in på, utan den grundar sig på de skäl av ''saklig art, som jag här har
försökt ali angiva.

Jag vet nu inte, om jag med detta uttalande bär kunnat Ingria den oro, som

108

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Örn. ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
man här i kammaren har hyst för folkpartiets själ. Herr Gärde har betonat, att
han talade för sig själv. Han har valt en väg, som han, såvitt jag förstår, har
beträtt utan att känna den politiska lidelse, som på andra håll stiger emot
skyn. Jag tror inte att han, som herr Linnér, har haft folkpartiets bok örn
Efterkrigstidens samhälle med sig i fickan, när han fattat sitt beslut. Det
finns måhända andra, som resonera efter samma linje. Det finns också de som
tillmäta den politiska aspekten större betydelse och reagera på annat sätt. Örn
herr Siljeström icke känner sin oro stillad av de principiella uttalanden, som
jag här Ilar gjort, kan jag endast hänvisa honom till den votering, som väl
kommer att följa och som kommer att ge besked örn hur mina partikamrater i
denna kammare se på saken. Det är endast den omständigheten, att jag för min
del icke har tillfälle att deltaga i denna, som gör, att jag här har velat deklarera
de skäl, som skulle föranlett mig att rösta icke för utskottets utlåtande
utan för reservationen, skäl som väsentligt skilja sig från dem, som ha varit
bestämmande för de talare, vilka hittills haft ordet och kommit till samma slut.

Herr Björnsson: Herr talman! Det var en passus i herr Siljeströms anförande.,
som föranledde mig att begära, ordet. Herr Siljeström fäste stort avseende vid
den kompromiss, som i särskilda utskottet förra året träffades beträffande en
viss punkt i aktiebolagslagstiftningen, och han yttrade örn denna kompromiss,,
att dess verkningar inte kunde bedömas förrän efter en tid av 10 ä 15 år eller
något sådant. Efter herr Siljeströms uppfattning vore det orimligt att man
skulle riva upp en sådan kompromiss redan ett år efter det den träffats, och
han sade, att örn man skulle gå till väga på det sättet, förtoge man därmed
all samförståndsvilja hos representanterna för det parti, som han tillhörde.

Herr Siljeströms ord voro som vanligt mycket väl avvägda, varför jag inte
kan klandra honom för någon beskyllning att vi, som deltogo i denna kompromiss,
skulle ha svikit en överenskommelse. Vi äro litet var här i riksdagen
särskilt lyhörda för om något sådant göres gällande, men detta påstod inte
herr Siljeström. Jag vill i alla fall konstatera att vid den överenskommelse,
som då träffades, varaktigheten av kompromissen absolut icke var på tal. Det
gällde en kompromiss av sådan art som förekommer praktiskt taget varje gång
man i ett utskott behandlar en fråga av mer eller mindre kontroversiell natur;
man vill så långt det är möjligt försöka få ett utskottsutlåtande, som inte är
söndertrasät av en mängd reservationer.

Nu har det sagts här att ett viktigt skäl, varför denna kompromiss i grund
och botten inte beröres i den motion och det utskottsutlåtande, som vi här debattera,
är, att denna motion tar sikte på alla företag, icke blott aktiebolag
utan.också ekonomiska föreningar av olika slag, och. herr Siljeström, — det
vill jag säga med anledning av genmälet emot herr Gärde — även enskilda
rörelser. Rent formellt avser utskottets kläm och förresten också motionen
inte att ta sikte på aktiebolagslagstiftningen, utan den avser, som det står
där, att ta reda på »huruvida och i vilken ordning en ur samhällelig synpunkt
önskvärd, förbättrad kunskap örn företagens ekonomiska förhållanden må kunna
vinnas». Det är således inte alls fråga, örn att man här skall koncentrera
sig på en lagstiftning, som tar sikte endast på aktiebolag. Man kan lägga en
lagstiftning oberoende av aktiebolagslagen, så att man, örn jag så får uttrycka
mig, kommer ovanpå denna.

Men detta skäl var trots allt icke det viktigaste till att jag gick med på
denna kompromiss, utan det viktigaste skälet var ett helt annat, som sammanhängde
med att den utredning, som förelåg vid bedömandet av förslaget till ny
aktiebolagslag, framför allt var juridiskt betonad — den ekonomiska och merkantila
sidan av saken var inte alls tillräckligt utredd. När därför en motion

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

109

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
framkom, vari påyrkades att man skulle få den siffermässiga redovisningen i
styrelseberättelsen lagd efter bruttoprincip i stället för efter nettoprincip,
frågade jag mig: vad menar man med bruttoprincip? Vi lia i dag hört herr
Gärde förklara, att man skall tala örn, inte bara huru mycket som blir över
på olika poster, sedan man dragit omkostnader från inkomster, utan man skall
tala örn alla inkomster och alla utgifter för att komma fram till vinstresultatet.
Men detta räcker efter min uppfattning icke, det är inte det viktigaste.
Visserligen får m''an på detta sätt en viktig uppgift, nämligen örn företagets
omsättning, men i fråga örn ett företag, som bearbetar ett halvfabrikat och förädlar
detta kanske till en konsumtionsfärdig vara eller också möjligen till ett
annat halvfabrikat, är det tydligt att man inte med fördel kan jämföra kostnaderna
för inköp av råvaran eller halvfabrikatet med förvaltningskostnader
och dylikt. Vår lagstiftning, då det gäller bokföring, är efter min uppfattning
inte så preciserad att man överhuvud i fjol kunde redigera ut några regler,
som skulle ge ett krav på bruttoredovisningen ett konkret innehåll, och
såvitt jag vet är inte heller handelsseden så klart utformad eller hävdvunnen
att man därur får tillräcklig ledning.

Vad man naturligtvis måste kräva, utom bruttoredovisning, är också en viss
grad av specifikation, och jag tror att vi, som sutto med i särskilda utskottet,
lätt kunna erinra oss, vilka besvärligheter vi hade, då vi gåvo oss in på försöket
att ställa upp en norm för specifikation av omkostnaderna och försökte
dela, upp dem i arbetslöner, förvaltningskostnader etc. Bara en sådan sak som
att dra gränsen mellan ledande personal, förvaltningspersonal och arbetspersonal,
i ordets hävdvunna mening, översteg, örn jag inte minnes fel, vår förmåga.
Det kräves med andra ord, innan man överhuvud taget kan komma åt
att göra någonting med aktiebolagslagen i detta avseende, en grundlig utredning,
som definierar vad man menar med det ena och det andra; annars kan
en företagsidkare icke fjella lagens anspråk. Detta var för mig ett verkligt
avgörande skäl till att jag inte då kunde gå med på att utan vidare i aktiebolagslagen
tillmötesgå det krav, som motionärerna den gången önskade få
tillgodosett och som de nu här återkomma med.

Jag finner därför att denna utredning är synnerligen välbehövlig, bland annat
för att eman skall kunna få till stånd en bättre norm för redovisningen för
alla företag överhuvud taget. Jag tror också att det från beskattningssynpunkt,
från allmän bokföringssynpunkt och kontrollsynpunkt är utomordentligt viktigt
att man får'' en sådan utredning.

Jag vill vidare säga, att jag har sett på denna sak från en synpunkt, som
inte särskilt har kommit fram i något av de tidigare hållna anförandena. Inte
bara näringsidkare och arbetare äro intresserade av vårt näringsliv, utan det
är också hela allmänheten, som ju konsumerar de varor, som tillverkas och säljas
i landet. Sett från deras synpunkt är det naturligtvis utomordentligt viktigt
att man kan få tillräcklig kunskap särskilt örn en sådan sak som prisbildningen.
Jag betraktar det därför såsom en utomordentlig fördel, att utskottet
i sin kläm i grund och botten kanske sträcker sina anspråk en smula längre än
motionen, när utskottet säger, att man vill ha »en ur samhällelig synpunkt
önskvärd, förbättrad kunskap örn företagens ekonomiska förhållanden». Jag
utgår ifrån, att om man skall kunna få en sådan kunskap, skall man också
kunna få en kunskap om t. ex. de kartellavtal, som olika företag till konkurrensens
mildrande eller undertryckande ha ingått — jag förutsätter, att detta
skall bli en följd. Det är visserligen sant, att denna fråga kanske kommer att
utredas på annat håll, men jag betraktar den såsom utomordentligt viktig.

I fråga om gruppintressena ligger det ju i öppen dag, att jordbrukarnas egna
förelag, de jordbruksekonomiska företagen, redan äro ställda under offentlig

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftförelag. (Forts.)
insyn i mycket hög grad. Jag var ledamot av statens jordbruksnämnd under
några år, då denna affärsverksamhet var stadd i en mycket snabb oell omfattande
utveckling, och jag bade då tillfälle att se, hur de olika företagen där
verkade. Inte kail det skada jordbrukarnas intresse, örn t. ex. staten kunde se
de olika mejeriernas omkostnader, uttryckta i bråkdelar av ören per liter invägd
mjölk? Uppgift därom kunna vi få vilken dag vi önska från mejeriernas
riksförening, och denna insyn hindrar inte, att de olika mejeriföreståndarna
bemöda sig om att nå så vackra resultat som möjligt. Örn således hela mejerinäringen
praktiskt taget numera bedrives i företag, som stå under offentlig insyn,
så gäller detsamma i mycket hög grad också örn t. ex. slakterinäringen,
örn lagerhusverksamheten och dylikt. Jag finner det helt naturligt att så skall
vara fallet, eftersom, även örn icke staten lämnar direkt understöd, det ju ändå
är staten, som vidtar åtgärder så att vissa priser gentemot konsumenterna kunna
upprätthållas — visserligen inte nu, när vi inte ha någon konkurrens utifrån,
men under vad vi kalla för normala tider. Den reglering, som där förekommer,
är ju ingalunda av det slag som den gamla tullregleringen var: »Var och en för
sig och Glud för alla», den verkar inte på så sätt mekaniskt, utan man försöker
anpassa regleringsåtgärderna efter växlande provinsiella, produktionstekniska
och andra förhållanden. Det skulle vara uppenbart orimligt, om dessa företag
och deras ledare kornme och säde till staten: »Vi behöva en mjölklagstiftning,
som gör det möjligt för oss att ta skatt på viss sorts mjölk och lämna stöd åt
andra, så var så god och tag bort fingrarna från våra redovisningshandlingar.»
Staten skulle inte vilja gå med på att lämna dessa befogenheter åt våra jordbruksorganisationer,
örn de krävde att få sköta sina affärer häst de kunde.
Ingen har heller gjort invändning emot att dessa ekonomiska företag ha konsoliderat
sig. Tvärtom tror jag man man säga, att det förhållandet, att våra jordbruksekonomiska
företag, sedan de kommit in på samma affärspraxis som vår
konsumentkooperation, nämligen att utveckla sig framför allt med medel som
härflyta från rörelsen, inte har varit företagen till skada och inte heller deras
delägare. Ty vad som stannar i dessa företag, kommer ju att tillhöra delägarna,
och dessa företag ha från samhällelig synpunkt under de nu gångna krisåren
gjort en utomordentlig nytta. Det är, såvitt jag kan förstå, en väsentlig
orsak till att vi kunnat få vår konsumtionsreglering så väl genomförd som vi
fått, att dessa företag ha förstått att nå en viss ekonomisk stadga. Detta visar,
att jordbrukarna såsom samhällsklass icke kunna ha intresse, av att försöka
dra en ridå för de ekonomiska förhållandena inom de egentliga jordbruksföretagen.
Örn därför någon jordbrukare känner en önskan att dra ned en dylik
ridå, måste det bero på att lian har intressen i företag av annat slag, som lian
tror sig böra slå vakt örn på detta sätt. Jag blev verkligen angenämt överraskad,
då jag hörde herr von Heland förklara, att han inte ämnar nöja sig
med att örn en viss tid framställa ett yrkande i denna fråga inom planeringskommissionen
utan att han här kommer att stödja utskottets utlåtande.

Till slut vill jag, herr talman, säga att jag till fullo instämmer särskilt i
sista delen av herr K. J. Olssons första anförande, där han gav uttryck åt- dea
uppfattningen, att det socialdemokratiska partiet och dess representanter i
riksdagen precis lika bra som något annat partis medlemmar förstå, att det klav
väsentlig betydelse för oss alla, att Sveriges näringsliv blomstrar och producerar
så mycket och så billigt som möjligt. Jag kan inte tänka mig, att de
skadeverkningar, som herr Hordenson befarade skulle bli resultatet av denna
utredning, verkligen komma att infinna sig. Den berg- och dalbana, som herr
Hordenson talade örn, blir säkerligen — i den mån den inte redan finns — icke
snabbare i kurvorna än efen vi nu ha. De svenska arbetarnais representanter vid
löneförhandlingair äro inte dummare än att de kunna se åtminstone hur stor

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

Ill

Om ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
vinst ett företag har. Örn vinsten kunde läggas till grund för lönekrav, ha de
således redan nu samma möjligheter i detta avseende som de skulle få genom
den här eftersträvade bättre insikten i företagen. Det blir för övrigt säkerligen
mycket goda tillfällen för företagarnas representanter att klargöra för motparten
på arbetsmarknaden, hur det hänger ihop med de vinster, som uppstå,
örn de äro att betrakta såsom konjunktur betonade eller mera stadigt utgående
vinster. Alldeles bortsett härifrån utesluter ju kravet på solidarisk lönepolitik
arbetargrupperna emellan individuell lönesättning inom olika företag. Herr
Nordensons farhågor ha därför säkerligen inte någon grund.

Det var intressant att höra herr Elon Andersson komma till samma resultat
som högermännen, fastän han ju gör det från andra utgångspunkter. Han anser,
att det inte finns något behov av den här föreslagna utredningen, dag tror
för min del, att det finns ett mycket stort behov att få till stånd en dylik utredning
inte blott beträffande aktiebolagen utan även beträffande andra företag.
Därför kommer jag, herr talman, utan minsta- tvekan eller ängslan att rösta
för utskottets förslag.

Herr Wehtje: Herr talman! Jag skall först taga upp en fråga, som berörts
här i debatten, nämligen frågan örn företagarnas och företagsledarnas insikter
om betydelsen av arbetarnas insatser i produktionslivet. Företagarnas inställning
härvidlag är inte bara omvittnad så ofta, utan det har också givits så
många praktiska bevis på den, att några ytterligare deklarationer örn densamma
inte torde vara behövliga. Företagarna äro fullt på det klara med
att örn rationaliseringen skall kunna genomföras i den omfattning, som är
möjlig och önskvärd, och örn med andra ord den ökade och ständigt stigande
produktivitet, som vi eftersträva, skall kunna åstadkommas, behövs det en
verklig samverkan med förståelse för de olika parternas intressen. För att
kunna få en sådan samverkan till stånd inse vi också att de anställda måste
lia tillräckligt underlag för att kunna följa utvecklingen. På vad sätt de anställda
skola kunna bibringas denna ökade kunskap örn de egna företagen, äro
vi kanske ännu inte alldeles på det klara med, men den saken kommer väl
att framgå efter hand. Jag tror, att vi ganska snart skola komma till klarhet
på den punkten. Inom industriföretagen har denna fråga upptagits till
behandling och ägnats särskild uppmärksamhet. Frågan måste emellertid enligt
min uppfattning lösas på andra vägar än enbart genom införande av den
ökade ekonomiska redovisning, som här föreslås. Det rör sig nämligen här även
om sådana frågor som om produktionsprogram och produktionsutveckling samt
orientering örn företagens framtidsutsikter och framtidsplaner. Det kan ju
inte vara av intresse och betydelse för de anställda att bara se på förhållandena,
sådana som de varit. Det hela måste ju också gå ut på att det örn möjligt
lämnas någon upplysning örn hur framtiden kan komma att te sig. Det
gäller således bär mycket mer än vad som upptagits i och kring den föreliggande
motionen.

Det har i detta sammanhang ifrågasatts, om det bland företagarna verkligen
funnits vilja att medverka till att ge den öppna redovisning, som här
åstundas. Denna uppfattning mäste, efter vad jag kan förstå, grundas på en
inställning som icke motsvaras av de verkliga förhållandena. Det har t. ex.
påståtts, att företagarna skulle ha ställt sig motvilliga till att underkasta
sig priskontrollen. För att belysa oriktigheten av detta påstående vill jag anföra,
hur det gått till för mitt eget företags vidkommande, och jag tror att
förhållandena varit desamma för många av mina kolleger.

Jag tog för min del upp spörsmålet om prisreglering under kriget långt innan
det fanns någon priskontrollnämnd. Jag var bl. a. uppe i kommerskolle -

112

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Om ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
gillin och sökte en första kontakt för att få råd om hur industrien borde avväga
sina priser inför de svåra påfrestningar, som vi utsattes för, när kostnaderna
började stiga. Denna kontakt har även sedermera upprätthållits. Jag
kan inte förstå annat än att priskontrollnämnden har fått alla önskade uppgifter
utan att man på något sätt har behövt utöva tvång eller utfärda några
särskilda föreskrifter som reglerat dessa förhållanden. De reaktioner, som
eventuellt någon gång ha utlösts, lia gällt prisavvägningen, men det är ju
en helt annan sak.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på det arbete, som utförts inom industrien
och industriföretagens egna organisationer. Redan för flera år sedan
började man inom industriens utredningsinstitut att göra sammanställningar
över vinstresultat och bokslutssammandrag från ett stort antal av de utslagsgivande
företagen. Dessa sammanställningar ha sedan publicerats. Motsvarande
bearbetningar ha senare gjorts av material, som insamlats av priskontrollnämnden
och konjunkturinstitutet. Här finns ett underlag, på vilket man kan
bygga vidare. Här har man faktiskt redan det material, som man eftersträvar
att få för att kunna bedöma konjunkturutvecklingen inom olika grenar av
näringslivet. Det måste vara på sådana bedömanden som avgörandena i prisoch
lönefrågor o. s. v. böra grundas.

Det har bär sagts, att företagen ha velat omge räkenskapsresultaten med
hemlighetsmakeri. Inom fredsplaneringskommissionen ha även dessa frågor
upptagits till behandling. Där har man särskilt inriktat sig på kontroll av monopolvinster.
Från företagarhåll har det också deklarerats, att man vill medverka
till att skapa garantier för att monopolföretagens ställning icke skall
kunna missbrukas.

Yi böra bedöma den föreliggande frågan också ur historiska synpunkter.
Man ställer här upp den nya aktiebolagslagen mot 1910 års aktiebolagslag
och vill nu sträva vidare. 1910 års aktiebolagslag bör ses mot den bakgrund
som fanns, när den skapades. Redovisningssystemen voro då inte så utvecklade,
och bokföringskonsten hade inte alls hunnit så långt som i våra dagar. Nu
har ju bokföringstekniken utvecklats så mycket, att företagen kunna prestera
den ökade redovisning, som stadgas i den nya aktiebolagslagen. Enligt mm
mening böra vi tills vidare nöja oss med vad som redan uppnåtts. Insikterna
i allmänhet på detta område har inte hunnit så långt, att vi kunna prestera
mycket mer material av värde.

Man går här i sina önskemål längre än i något annat land i världen. Bokslut,
upprättade enligt den nya aktiebolagslagen, komma att lämna ett material, som
blir mycket rikligare än vad som förekommer i andra länder. Man åberopar här
Förenta staterna som mönster och talar örn att man där har bruttoredovisning.
Jag har både nu och tidigare gått igenom redovisningar, framlagda av de stora
amerikanska bolagen. De lia visserligen s. k. bruttoredovisning, vari även upptages
försäljningssummorna. — Inom parentes hade det varit mycket lätt att
få fram en sådan redovisning även för svenska företag. — Men utöver denna
s. k. bruttoredovisning offentliggöra de amerikanska företagen icke något som
helst av det material, som kommer att framläggas här i Sverige efter den nya
aktiebolagslagens ikraftträdande.

Sedan skulle jag gärna vilja påpeka en annan sak, som icke har belysts här
tidigare. När det här uttalas önskemål örn hur förhållandena böra vara, skulle
vi gärna se, att vi kunde få ett mönster från statens egna företag. Staten driver
ju en del industriföretag och företag av monopolkaraktär. Jag tror, att man
lugnt kan säga, att de redovisningar, som presteras av dessa företag, äro sämre
än vad det enskilda näringslivet framlämnar. Inom planeringskommissionen har
jag t. ex. varit med att diskutera förhållandena vid statens järnverk i Norr -

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

113

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
botten. Yi ha emellertid inte ens inom kommissionen kunnat få fram en vanlig
tillverkningskalkyl av samma slag, som vilket som helst annat industriföretag
säkerligen skulle vara berett att prestera i en motsvarande situation. Ändock
begäres det att man från det allmännas sida, d. v. s. riksdagen och dess organ,
skall ta ställning till vittgående åtgärder för verksamheten vid järnverket i
fråga.

Jag ställer mig framför allt frågande till vad som egentligen åsyftas med
det här framlagda förslaget. Jag misstänker, att man syftar till att söka få
kännedom örn förhållanden, som egentligen icke äga någon motsvarighet i verkligheten.
Det tycks råda den föreställningen, att det inom företagens redovisning
finns något, som inte kan utläsas av siffrorna, några vinster eller överskottsmedel,
som dunsta bort på något sätt som ej öppet redovisas. För den, som har
någon kännedom om de numera tillämpade räkenskapssystemen, upplagda efter
moderna bokföringsprinciper, och de föreskrifter, som redan finnas för uppgörande
av ekonomiska redovisningar för företagen, måste det väl vara alldeles
uppenbart, att det inom de företag, som i detta sammanhang kunna vara av
betydelse, icke kan finnas några medel som försvinna på dylika mystiska vägar.
De pengar, som gå ut ifrån ett större företag till delägarna — det är väl de
belopp man syftar till att försöka få klarhet örn — kunna icke gå ut från företaget
på annat sätt än i form av utdelningar till aktieägarna. Det finns ju
klart redovisat till vilka belopp dessa utdelningar uppgå.

Jag ställer mig inte tveksam till kravet på ökad redovisning därför, att det
är upptaget i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Där finns en hel del, som vi
företagare mycket väl kunna skriva under på, men samtidigt måste vi reagera
mot en del andra förslag. Jag tvivlar t. ex. på örn man är riktigt på det klara
med vad det föreliggande förslaget innebär. När det talas om att man skall göra
upp mera fullständiga räkenskapsredovisningar, gäller det ju inte att bara göra
en del siffersammanställningar. Det gäller också att göra en hel del mycket svåra
ekonomiska avvägningar. För dessa avvägningar finnas redan vissa regler uppställda.
I aktiebolagslagen äro reglerna för värdering av tillgångarna m. m.
uppställda med hänsyn till att företagens bestånd skall tryggas, borgenärerna
säkerställas o. s. v. I annat sammanhang ha sedan motsvarande bestämmelser
sedda från andra synpunkter intagits, bl. a. i beskattningsreglerna, där det
finns angivet hur mycket som får avskrivas vid redovisning för beskattning, hur
mycket ett lager får nedskrivas o. s. v. Inom dessa gränser måste det finnas
utrymme för en viss rörelsefrihet. Inom denna ram måste företagarens ställningstagande
träffas efter subjektiva omdömen. Det måste bli en uppskattning,
som vederbörande företagare får göra, av vad han anser vara en skälig lagervärdering,
vilka avskrivningsregler han anser böra tillämpas och dylikt. Detta
är icke något som kan överlåtas till en allmän diskussion, en diskussion med de
anställda eller med myndigheterna. Här gäller det ju företagens konsolidering
och att skapa trygghet för deras fortsatta existens, vilket måste vara ett intresse
inte bara för företagarna, utan även för do anställda oell för konsumenterna.

För att nå det mål, som så många sträva efter, nämligen en god utveckling
av näringslivet ■—- i näringslivet inbegriper jag då också arbetarna — mäste
vi enligt min mening gå andra vägar än vad sorn föreslås i motionen och det
föreliggande utskottsutlåtande!. Jag anser för min del, att vi först böra avvakta
resultatet av den nya aktiebolagslagen, vilket inte behöver ta så lång tid som
här befarats. När företagen kunnat effektivisera sitt redovisningssystem, komma
de helt säkert inte att avvakta tiden för den nya aktiebolagslagens ikraftträdande,
utan framlägga fullständiga redovisningar, så snart de bli i stånd därtill.
De övriga problem, som man önskar få lösta i detta sammanhang, tror jag, att

Första kammarens protokoll 1945. Nr 18. 8

114

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Om ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
vi böra söka komma till rätta med senom praktiska åtgärder, och för den skull
behöva vi inte tillsätta en statlig utredning.

Med dessa ord, ber jag, herr talman, att få ansluta mig till yrkandet örn bifall
till reservationen.

Herr Gärde: Herr talman! Det har rått en viss oklarhet här i debatten om
sammanhanget mellan de redovisningshandlingar, som ett bolag enligt den nya
aktiebolagslagen är skyldigt att upprätta och förelägga för bolagsstämman,
och den insyn i ett företags ekonomiska förhållanden, som åsyftas med utskottets
utlåtande och som föreslås skall bli föremål för utredning.

Enligt min mening föreligger det icke något inre sammanhang mellan dessa
båda frågor. Ett bolags redovisningshandlingar ha till uppgift att för aktieägare,
borgenärer och den aktieköpande allmänheten utvisa bolagets ställning.
Dessa redovisningshandlingar framläggas för bolagsstämman i och för beviljande
eller vägran av ansvarsfrihet och granskas av bolagsstämmans revisorer.
Vid sådant förfarande kan ett nettoredovisningssystem uppenbarligen
vara fullt berättigat. Revisorerna fullgöra nämligen där en del av den kontroll
över verksamheten, som man anser inte lämpligen bör offentliggöras eller komma
till allmänhetens kännedom. Redovisningshandlingarna måste däremot med
naturnödvändighet vara offentliga, eftersom de också skola tjäna till ledning
för borgenärer och den aktieköpande allmänheten.

Helt annorlunda förhåller det sig med den ur samhällets synpunkt önskvärda
förbättrade kunskapen om ett företags ekonomiska förhållanden. Såsom
den närmast föregående ärade talaren riktigt anmärkte, rör det sig här inte
örn sifferredovisning i egentlig mening, utan örn en upplysning angående företagens
produktions- och avsättningsförhållanden och dess framtida utsikter.
Här är det icke bolagsstämman som är huvudman och inte heller den aktieköpande
allmänheten, utan det är samhället och samhällsintressena som träda
in. I vad man denna djupare insyn i företagens produktionsapparat bör vara
offentlig eller inte, är en helt annan och mycket svårare fråga. På den punkten
påpekar utskottet, att man snarare har att söka jämförelsepunkter i de nu
gällande bestämmelserna örn priskontroll och undersökning av monopolistiska
företag, där en viss sekretess till skydd för sådana upplysningar är införd, än
i bolagslagstiftningen. När det här göres gällande, att de bestämmelser i detta
ämne, som finnas intagna i den nya aktiebolagslagen, skulle vara resultatet
av en kompromiss mellan båda dessa ståndpunkter, är detta därför enligt min
mening icke berättigat. I den debatt i denna fråga, som fördes i första särskilda
utskottet, framhölls åtminstone från min sida ganska skarpt den skillnad,
som här föreligger mellan bolagens räkenskapshandlingar och den ur samhällelig
synpunkt betingade insynen i själva produktionsapparaten. Utan någon
som helst tvekan anslöt jag mig till lagberedningens betänkande på denna
punkt, som i stort sett ligger till grund för den nya aktiebolagslagen. Jag
framhöll emellertid också, att den andra frågan kunde tänkas uppkomma
och att den krävde sin lösning efter andra linjer som läge mer i paritet med
dem, som kommit till användning i priskontrollagen och andra hithörande lagar,
t. ex. skattelagstiftningen. Den sammanknytning med aktiebolagslagen,
sorn här gjorts, är därför enligt min mening icke berättigad.

Herr Nordenson trodde, att örn man vid löneförhandlingar skulle skapa en
ökad insyn för arbetar par ten, eventuellt genom förmedling av statens förlikningsorgan,
skulle detta leda till att arbetarna skulle komma att kräva lön
efter konjunkturläget. När konjunkturläget var gott, skulle de kräva löneökningar,
men däremot motsätta sig lönesänkningar, när konjunkturen blev sämre.
I den ökade upplysning, som här avses och som är målet för denna utred -

Oasdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

115

Om ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
ning, ingår emellertid också att bibringa arbetarparten insikt om att arbetarna
i en sådan situation, alltså inför en högkonjunktur, i sina löneanspråk också ha
att ta hänsyn till att en konsolidering av företagen bereder dem själva tryggad
sysselsättning även under en lågkonjuktur, varför de med hänsyn härtill
måste begränsa sina löneanspråk vid en högkonjunktur.

Detta stämmer också mycket väl med den läggning, som den nya aktiebolagslagen
har erhållit. Man uttalar där uttryckligen, att bolagen måste konsolideras,
och man bär infört skärpta bestämmelser i fråga örn rätt till utdelningar
från företagen och i fråga om skyldighet att avsätta till förnyelse- och
skuldregleringsfonder, allt för att förhindra att företagens kapital tappas av,
så att företagen kanske till slut sakna möjlighet att motstå t. o. m. en mindre
konjunkturförsämring utan då måste slå igen. Alla dessa avsättningar äro ju
gjorda just för att företagen i en lågkonjunktur skola kunna fortsätta sin
verksamhet. Det har också uttryckligen uttalats vid förarbetena till aktiebolagslagen,
att syftet med dessa bestämmelser är att bereda arbetarna jämn
sysselsättning. Det är min mening att Sveriges arbetare ha så pass mycket
förstånd, att de icke, som tidigare aktieägarna i sitt oförstånd, vilja länspumpa
ett företag på dess kapital och på så sätt försvåra företagets ställning i ett
sämre ekonomiskt konjunkturläge.

Herr Nordenson har vidare sagt, att vi icke närmare ha angivit i vilken mån
upplysning om ett företags produktions- och avsättningsförhållanden skulle
vara av betydelse vid motverkandet av arbetslöshet. Mig förefaller det vara
väl mycket begärt, att första lagutskottet skulle uppdraga riktlinjerna för en
framtida arbetslöshetspolitik. Men vad första lagutskottet med visshet kunnat
konstatera, det är att för dessa problems lösning uppenbarligen kräves en ganska
ingående kännedom örn företagens ekonomiska förhållanden — med ekonomiska
förhållanden avser jag då icke de rent siffermässiga kalkyler, som
framläggas i räkenskapshandlingarna, utan just själva produktionsapparaten
och förutsättningarna för dess verksamhet. Mig förefaller det vara av vikt
att på det sättet vårt näringsliv kan konsolideras, icke endast rent ekonomiskt,
utan även psykologiskt, på en bredare bas. Det förefaller mig också vara en
samhällsgagnande gärning att bidraga till ett sådant resultat. Att detta och
ingenting annat varit syftet med första lagutskottets hemställan i detta fall,
kan jag betyga.

Här har sagts att detta utlåtande skulle vara i viss mån ologiskt. Jag tror
dock att man vid närmare studium av detta betänkande skall finna, att så icke
är fallet, utan att det är en rent följdriktig utveckling av de principer, som
jag bär redogjort för, nämligen att man lösgör detta problem från frågan om
bolagens redovisningshandlingar och lägger det på en annnan bas för att härigenom
skapa ett lämpligt instrument just för det syfte, som man här vill
vinna.

Det är enligt min mening tydligt, att t. o. m. bruttoredovisningar som sådana
skulle vara alldeles otillfredsställande — och däri ger jag herr Wehtje
fullständigt rätt — för att tillgodose det syfte som det här iir fråga örn. De
amerikanska bruttoredovisningarna, som jag också varit i tillfälle att taga
del av under mitt arbete i första särskilda utskottet förra året, säga mycket
litet örn de frågor som intressera arbetarna i detta fall.

Jag kan mycket väl första att det kan vara en praktisk fråga, när man skall
åstadkomma en utredning av denna beskaffenhet. Jag hade tänkt mig att en av
utredningens fördelar just skulle vara, att representanter för de båda stora
organisationerna pa arbetsmarknaden kunde sammanföras inom utredningens
ram och diskutera vilka vägar man skall ga. Det iir också därför som utskottet
i sin hemställan har begärt en utredning »huruvida och i vilken ordning» en för -

116

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
bättrad kunskap örn företagens ekonomiska förhållanden må kunna vinnas. Utskottet
Ilar särskilt påpekat, att här åsyftas i första hand överenskommelsens
väg.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nordenson: Herr talman! När jag yrkade på att få klarhet örn på
vad sätt den föreslagna utredningen verkligen skulle kunna tillgodose de framställda
önskemålen, har man här sagt, att det är orimligt att begära att man
redan nu skulle kunna ange till vilka resultat denna utredning kan komma.

Gent emot detta vill jag invända, att vad jag har begärt är att man skall
uppvisa ett verkligt samband mellan det problem, som här är uppställt, och
den utredning, som är begärd. Och det är där som jag anser att det brister. Mjäll
säger sig kunna bidraga till lösningen av arbetsmarknadens problem och konjunkturutjämningen,
men man anger på ett ytterst summariskt sätt, hur detta
skall gå till. Och alldeles särskilt måste man stryka under, att när det gäller
konjunkturutjämningen, står det örn den ingenting annat än att det »kan ifrågasättas»,
om inte denna ökade insyn skulle vara till gagn. Jag tycker att man
har rätt att göra anspråk på att det skall komma fram någonting som anger
det samband, som rimligtvis bör vara för handen mellan det önskade resultatet
och den utredning som ifrågasättes.

Det har nu sagts av herr Karl Johan Olsson, att det skulle vara så värdefullt
med en ökad upplysning örn företagens ställning för att åstadkomma
bättre förhållanden på arbetsmarknaden. Nu erkänner herr Olsson själv, att
under lågkonjunkturer får man veta så mycket man vill — däremot skulle
man vid högkonjunkturer inte få veta något alls. Jag tror dock att det har en
viss betydelse, att företagen inte åläggas att helt och hållet vända ut och in
på sig själva och till det yttersta uppvisa, vad de kunna lia haft för vinstmöjligheter
och vad de för ögonblicket ha möjlighet att utbetala i form av löner.
Det kan här ligga en utomordentlig frestelse för de lönekrävande parterna att
utnyttja situationen till det yttersta och därmed minska möjligheterna till konsolidering.
Jag går så långt att jag vill ifrågasätta, örn inte en alltför långt
driven offentlighet kan leda till att den kommer att försvåra för våra arbetarorganisationer
att iakttaga den måttfullhet, som de dess bättre många gånger
ha iakttagit, emedan det kommer att uppstå en så hård demagogisk press på
dem, att de få svårt att stå emot.

Herr Gärde förklarade att han förutsätter att våra arbetare skola ha en
sådan ekonomisk skolning, att de inse berättigade krav på en nödvändig konsolidering
av företagen. Ja, på mycket lång sikt är nog detta möjligt, men det
kommer att taga utomordentligt lång tid. Jag vill erinra örn hur synnerligen
lång tid det tagit, innan våra företagare själva ha kommit till insikt örn nödvändigheten
av detta. Ännu vid tiden för förra kriget voro de ganska oförstående
för dessa synpunkter. Det har sålunda krävt en mycket lång procedur,
och ännu måste man väl säga att många aktieägare äro tämligen oförstående
för detta krav, trots att de ju ha en andel i företagen, medan arbetarna härvidlag
inte kunna ha samma stora intressen att bevaka.

Jag tror därför att de vackra ord, som herr Gärde har sagt örn hur uppfostrande
detta skulle vara, äro utslag av ett önsketänkande. Och det är därför,
som det är min mening att man måste se något mer realistiskt på detta problem.

Herr Olsson kom också in på en annan fråga, som jag anser vara av största
intresse. Han säde att det säkerligen vore psykologiskt riktigt, örn man från
arbetsgivarhåll ställde sig mer förstående till en del av de krav, som nu fram -

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

117

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
ställas, och att man från den synpunkten borde slå in på en reformlinje. Där
rör han enligt min mening vid ett mycket viktigt problem. Herr Elon Andersson
var också inne på det, då han menade, att örn man accepterade sådant
som man kunde anse vara berättigat, skulle man därmed lättare kunna avvärja
en del oberättigade krav. Det är inte tu tal örn att det ligger mycket i
denna tankegång. Jag har ställt mig precis samma fråga, och jag har grubblat
över den just när jag studerat de 27 punkterna. Örn jag har kommit till ett
ganska negativt och för mig själv nedslående resultat, så beror det på att
dessa 27 punkter, trots att de äro utformade i vissa fall till klatschiga slagord,
dock innehålla högst betydande oklarheter. Jag skall inte vid denna sena
timme gå in på många exempel, fastän det är lätt att komma med sådana,
men jag skall dock beröra en sida av saken.

Det görs mycket bestämt gällande, att det är angeläget att man skapar en
ökad insyn för samhället och får till stånd en ökad hänsyn till samhällets
krav från företagarnas sida. Man får den känslan när man läser detta, att om
allt detta verkligen kommer till stånd, örn det sålunda blir en större öppenhet
från företagarnas sida och örn de försöka att inordna sig i det allmänna på
ett lojalt sätt, så skulle därmed också alla rimliga krav anses tillfredsställda
och företagen skulle få leva vidare. Om detta verkligen vore riktigt, så skulle
man nog också ställa sig mer förstående från företagarhåll. Men hur förhåller
det sig med den saken? Ja, det finns ett område av förvärvsverksamheten här
i landet, inom vilket man har kommit mycket långt på denna väg, och det är
försäkringsrörelsen. Försäkringsföretagen ha i mycket hög grad spontant gått
med på att begränsa sina vinstmöjligheter, så att företagen arbeta under former,
som man kan säga ha en mera kooperativ karaktär. Hela vinsten, med
undantag av en viss begränsad utdelning till aktieägarna, gå.r helt och hållet
till de försäkrade. Här har man alltså slagit in på att tillgodose det allmännas
intresse och ställa företagen i det allmännas tjänst. Vidare är denna verksamhet
i högsta grad föremål för insyn från det allmännas sida. Vi lia en försäkringsinspektion,
som i detalj följer företagens verksamhet, som kontrollerar att
all möjlig säkerhet iakttages vid placeringar och sådant. Innan boksluten
fastställas underställas dessa också inspektionen. Såvitt jag förstår, har man
på detta område mer än på något annat gått till mötes de krav, som framställts
från socialdemokratiskt håll gent emot näringslivet.

Man skulle då vara frestad att draga den slutsatsen, att när kraven härvidlag
vore tillgodosedda, så skulle också dessa företag lämnas i fred för att sköta
sin verksamhet. Men vad finna vi av de 27 punkterna? Jo, försäkringsverk -samheten befinnes vara det område, som man först kastar sina, ögon på och
där en socialisering betraktas såsom självklar. Jag måste säga att detta verkar
onekligen på företagarna i högsta grad skrämmande. Örn det förhåller
sig så, att man först skall gå nied på en mycket vittgående insyn och en mycket
vittgående statlig övervakning för att sedan finna, att när man tillfredsställt
dessa krav, resultatet ändå blir, att företagen skola uppslukas av en
statlig socialisering, är det inte så förfärligt frestande att gå till mötes — örn
man nämligen har den övertygelsen att det är bättre med en självständig och
fri verksamhet än att genomföra en socialisering.

Det säges så många vackra ord örn hurusom man från socialdemokratiskt
håll har förstående för företagsamheten. Den mindre företagsamheten skall
visst inte förkvävas; den skall uppmuntras, och den skall få det bättre, säger
herr Wigforss, i ett framtida samhälle än nu. Men inför denna ovisshet och
oklarhet örn vad som skall komma en gäng i tiden har man en smula svårt
att tro på detta. Jag vill beträffande den mindre företagsamheten framhålla,
att det tycks vara så, att man visserligen, så länge företagen äro små, skall

118

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Om ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
lämna dem i fred, men så snart de hunnit växa sig litet större, skola de, enligt
herr Wigforss, ställan under en allmän insyn och kontroll och överföras
till det allmännas äganderätt. Man frågar sig: hur stora skola företagen
vara, innan de på detta vis skola uppslukas? Det får man inte veta, utan det
lämnas helt åt framtiden. Jag vill erinra örn att de flesta av våra allra mest
lysande företag ha börjat som små företag, och jag är inte säker på att de alls
skulle ha vuxit upp till några stora företag, örn de haft vetskap örn att de,
när de väl uppnått en viss gräns, skulle ställas under kontroll och överföras
till det allmännas äganderätt. Det kan hända att de då flyttat till ett annat
land och slagit sig ned där, och då hade vi fått vara utan några av våra allra
värdefullaste tillgångar i det svenska produktionslivet.

När man hör alla dessa vänliga ord örn företagsamheten, som skall uppmuntras,
och sedan ser hur det i sista hand går, kan jag inte neka till att
jag tycker att de, som tala dessa uppmuntrande ord örn vikten a,v företagsamhet
och örn att vi skola samarbeta, i någon mån påminna örn slaktardrängarna
i Chicagos slakterier, som slå till oxen där bak och säga: »Gå på du, gubbe
lilla, det är inte farligt alls!» Men örn en timme kommer oxen ut i form av
corned beaf, benmjöl och skohorn. När det gäller företagen, dröjer det väl
visserligen mer än en timme — kanske tio år, kanske tjugu.

Det är denna oklarhet i de 27 punkterna, denna obenägenhet att ge klara
signaler på avgörande punkter, detta sätt att tala örn förståelse för näringslivet
i vissa avseenden, medan man sedan klämmer åt på andra håll, som ger
oss en otäck smak i munnen och som gör oss obenägna att acceptera dessa resonemang.
Jag skulle gärna vilja slå in på den väg, som herr Karl Johan Olsson
och även herr Elon Andersson ville rekommendera, nämligen att vi verkligen
skola försöka få fram vad som kräves a,v den nya tiden, som givetvis i
många avseenden kommer att bli vitt skild från den gångna tiden. Men den
osäkerhet, som de 27 punkterna skapa, är inte ägnad att utgöra en plattform
för ett sådant förtroendefullt samarbete, som jag skulle anse vara önskvärt.

Jag skall inte, herr talman, förlänga denna debatt mycket mer, men det är
dock två små saker som jag skulle vilja tillägga. Den första är en fråga till
herr Myrdal. När han talade örn den insyn, som vi ha, förklarade han att våra
deklarationer användes, icke endast tili att undersöka vad vi skola betala i
skatt, utan även till annat ändamål. Det var ett ytterst skrämmande meddelande.
Enligt min mening antydde han där ett förhållande, som, såvitt jag
förstår, strider emot svensk lag, då de skulle användas till något annat än vad
myndigheterna ha rätt att använda dem till. Jag hoppas därför att han har
alldeles orätt i detta påstående, men det skulle vara, värdefullt att få veta vad
han syftar på.

Jag satt här och åhörde med allra största intresse herr Linderots anförande
— jag beklagar att han inte nu är närvarande i kammaren. Jag greps av
avund över att det kunde finnas en människa, som i dessa tider kan stå upp
och på rak arm och med största säkerhet uttala sig om vad som kommer a.tt
hända i världen -— inte bara inom den omedelbara framtiden, utan för alla
tider, och som kan fastslå att en socialisering är den enda möjliga utvecklingen
i världen; någonting annat kan inte vara möjligt, det kan bara gå den vägen
för evärdliga tider.

Jag fick en stark känsla av vilken nära släktskap det måste finnas mellan
herr Linderot och en viss herre söder örn Östersjön, som också har stått i spetsen
för ett om också något annorlunda beskaffat socialistsamhälle och som uttalat
sin övertygelse örn att den socialism, som han skapat, skulle bestå under
en mycket lång tid. Han var dock en aning mer anspråkslös än herr Linderot
och nöjde sig med att försäkra, att hans socialism skulle leva i tusen år. Den

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

119

Örn, ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
tiar levat i tolv år nu! Skola vi nu för herr Linderots skull hoppas att han spår
bättre än Vad hans andlige kollega söderut har spått?

Friherre De Geer: Herr talman! Herr Björnsson nämnde i sitt inlägg i denna
debatt, att arbetarna i detta land önska att vårt näringsliv skall blomstra. Jag
tror att det är både bans och hans meningsfränders verkliga mening, att detta
är det mål som man vill uppnå.

Det måste vara ett mycket riktigt och mycket lyckligt förhållande att vi,
såsom skett här i kväll, kunna föra en så synnerligen saklig, rncn ändå intressant
debatt örn de allra mest brännande frågor, som finnas på vårt lands politiska
program för närvarande. Det är en oskattbar förmån att vi här i Sverige
kunna debattera våra viktigaste inre problem på det lugna och sakliga sätt,
som nu skett. Jag har under de år jag suttit i riksdagen knappast hört en debatt,
som har intresserat mig så mycket som denna och som berört de ting, som
ha största betydelse för våra framtida inre förhållanden.

Jag är inte någon vän av många och långa utredningar, och det skulle därför
kunna ligga nära till hands för mig att säga, att eftersom aktiebolagslagen så
nyligen har kommit till stånd, kunde man låta sig nöja med detta och avvakta
utvecklingen. Men jag måste, herr talman, deklarera att jag hör till dem, som
anse att den utredning, som här föreslås av första lagutskottet, knappast kan
vara till skada, utan till fördel därför att det här gäller att söka klargöra ett
så utomordentligt viktigt problem. Det måste vara av ett synnerligen stort värde,
att vi samtliga i de olika samhällsgrupperna få fortsätta att debattera denna
fråga, som man får hoppas, lika sakligt som vi ha gjort här i kväll. Och jag
är övertygad örn att den vilja till samförstånd, som ligger i kompromissuttalandet
i utskottets kläm, verkligen skall kunna följa frågan i fortsättningen
också. Under sådana iförhållanden tror jag att en utredning som den föreslagna
idan komma att bli till gagn för hela vårt näringsliv.

Det är min övertygelse att det oklokaste man kan göra är att, som någon bär
sagt, resa upp en mur emot alla de nya idéer, som uppkomma. Jag tror tvärtom
att man bör undersöka och sovra alla de nya idéerna. Det har dock under
århundraden varit så här i Sverige, att vi ha kunnat klara oss igenom även
ofantligt svåra yttre och inre kriser, och det vore väl märkvärdigt, om vi inte
även i nutiden skulle ha förmåga att bemästra också de problem, som mu segla
upp på det ekonomiska området i vårt land.

Jag bär endast med dessa korta ord velat deklarera min uppfattning, att vi
äro inne på rätt väg, om vi fortsätta att sakligt diskutera även de frågor, där
en lösning kan synas möta oöverstigliga hinder. Jag är för min del så optimistisk,
att jag tror, att även örn många svårigheter måste övervinnas, skall man
ändå komma fram till ett resultat, som icke skall bli omstörtande, utan bli
till verklig nytta för vårt näringsliv. Alla grupper här i landet äro säkerligen
så sansade och måttliga, att de i grunden önska, att vi i samförstånd skola sträva
efter att nå bästa möjliga resultat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Forslund och Wahlund.

Herr Myrdal: Jag skall, herr talman, inte förlänga debatten i vidare mån
än att jag vill lämna ett svar på herr Nordensons fråga, vad jag syftade på, när
jag sade att självdeklarationerna användes även för andra syftemål än att
''fastställa taxering för beskattningen. Jag syftade på att den ena typen av vår
nationalinkomstberäkning ju är byggd på taxeringsresultatet och sålunda indirekt
på deklarationerna. Jag syftade även på att det —■ om jag inte är fel

120

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Örn ökad redovisningsskyldighet för driftföretag. (Forts.)
underrättad, och jag har inte varit i tillfälle att verifiera det i detalj -— vid olika
tillfällen har gjorts specialbearbetningar av deklarationsmaterialet för att
utreda olika ekonomiska spörsmål. Jag vet t. ex. att det har gjorts sådana specialutredningar
på grundval av jordbrukarnas självdeklarationer.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan godkänna den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linnér begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Linnér begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

J a—7 3;

Nej—33.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt för arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna pensionärer;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av medel
till stödjande av lin- och hampodlingen m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
för undersökningar rörande vissa vattenregleringsföretag;

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

121

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av den
rätt, kronan eller allmänna arvsfonden äger till andel i viss fastighet;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) om inskränkning
med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 27 juni 1930 (nr 247) örn utrotande av nötbromsen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion angående avskaffande av den
tvångsvisa anslutningen till de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts1 utlåtande nr 10, Äng. det kyrki
anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser för det kyrkliga kol- tiga kollektlektväsendet.
våsendet -

Med föranledande av en inom första kammaren väckt motion, nr 41, av herrar
Sandegård och Andersson, Jones Erik, hade utskottet i förevarande utlåtande
hemställt, att första kammaren för sin del ville besluta, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta
örn en utredning angående ändrade bestämmelser för det kyrkliga kollektväsendet
i syfte att rimligen tillgodose den enskilda församlingens rätt och behov
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

122

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Äng. det kyrkliga kollektväsendet. (Forts.)

Herr Pauli: Herr talman! Jag tiar inte begärt ordet för att göra något
annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan örn utredning. Jag har
bara velat i likhet med en talare i andra kammaren påpeka ett anmärkningsvärt
förhållande, som synes stärka kravet på en utredning, inte bara i det i
utskottets kläm angivna syftet, utan också för att skapa en bättre kontroll
över de allmänna kollektmedlens användning, ett syfte som också angives i motionen.

Jag tänker på det i pressen ofta påtalade förhållandet, att svenska kollektmedel
genom den s. k. Svenska landskommittén och en annan liknande kyrklig
organisation utgått till den för sin nazistiskt färgade propaganda bekanta tidskriften
»Kyrkor under korset» och dessutom till tyska institutioner och personer,
som under kyrklig förklädnad ha tjänat uppenbart nazistiska propagandasyften.
Bland dessa personer är t. ex. en viss biskop Blau, som är bekant för sitt
herdabrev vid det tyska överfallet på Polen, där han uttalade sin glädje över att
»Gud har i Fuhrerns och i den tyska härens tappra kämpar sänt oss räddarna
ur ett tjuguårigt förtryck». Denne andans man har i tidskriften »Kyrkor under
korset» prisats för »sitt kloka lugn och sin förnäma lojalitet». Vem hans lojalitet
gällde, förstår man.

Svenska landskommittén, som är en av tidskriftens utgivare, har sedan 1935
av svenska kollektmedel betalat årliga kontantunderstöd till någonting som kallas
Lutherakademien i Sondershausen. Denna har jämte sin utåt mera synliga
evangeliska uppgift även tjänat som organ för stortysk propaganda. Så t. ex.
har en av dess ledande krafter i en artikel talat örn »den stortyska synen på den
tyska vetenskapen, sådan den kommer till uttryck i vårt arbete i Sondershausen».

Det är ju ett ganska tydligt besked. Akademiens föreståndare har gjort sig så
känd för pronazistisk inställning, att en av de svenska biskopar, som sitta i
landskommitténs styrelse, för inte länge sedan å kommitténs vägnar tagit avstånd
från föreståndaren och förklarat, att det numera är slut med kollektbidragen
till Lutherakademien.

Det finns även åtskilliga andra exempel på landskommitténs samarbete med
tyska organisationer och personer av motsvarande inställning. Under dagens
debatt i andra kammaren örn denna fråga berördes dessa förhållanden av ett
par talare, och då protesterade en indignerad kyrklig talare mot att sådana män
som ifrågavarande svenska biskopar skulle misstänkas för att hysa sympatier
för den nazistiska livsåskådningen, en åskådning som i dessa dagar har fått en
mera avskräckande belysning än någonsin förut. Det är visst inte meningen
att draga några sådana slutsatser av de fakta som ha bragts i dagen. De tyska
nazisterna ha ju ofta visat sig vara mycket skickliga i att maskera sina avsikter
och att vilseleda omisstänksamma människor, som de ha önskat utnyttja. Det
finns ingen anledning betvivla, att dessa biskopar och åtminstone vissa andra
av de svenska kyrkomän, som lockats att spela med i denna underliga affär,
ha handlat i god tro. En av dem har nyligen offentligt medgivit, att han och
hans landskommitté kanske ha misstagit sig och handlat i vad han kallar den
bedrägliga förhoppningen att befrämja rent kyrkliga syften och inte några organ
för det kristendomsfientliga nazistpartiet.

Detta ändrar emellertid inte det faktum, att svenska kyrkobesökares pengar
ha kommit att tjäna dylika mörka syften. Den noggranna kontroll, som man
på högt kyrkligt håll här i landet har ansett sig kunna garantera beträffande
kollektmedlens användning, har tydligen inte varit så noggrann som skulle behövts.
Numera ha ju nazismens aktier sjunkit tili det lägsta tänkbara bottenläge,
och därför behöver man kanske inte befara, att detta missbruk av svenska
kollektmedel skall fortsätta. Men hela denna beklagliga historia har i varje
fall givit en tydlig fingervisning om behövligheten av en utredning, som även

Oasdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

123

Ang. det kyrkliga kollektväsendet. (Forts.)
åsyftar en skarpare kontroll. Vid denna utredning bör också Svenska landskommitténs
och liknande organisationers befattning med kollektmedlen bli föremål
för en ingående undersökning.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 11, i anledning av väckt motion angående åtgärder till införande
av sysselsättningsterapi på landets sjukvårdsanstalter, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4, i anledning av väckt motion angående vissa fiskefartygs jämställande
i mönstringshänseende med handelsfartyg i utrikes fart, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra, tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Konungen angående
viss utvidgning av den s. k. kommunindelningskommitténs uppdrag,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens andra, tillfälliga utskotts utlåtande nr 8,
i anledning av väckt motion angående införande av genomgående taxeberäkning
mellan statsbanorna och statens järnvägars busslinjer i Bohuslän.

I en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 217, hade herr Arrhén hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn åtgärder för införande snarast
möjligt av genomgående taxeberäkning mellan statsbanorna och statens järnvägars
busslinjer i Bohuslän.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Arrhén: Herr talman! I motionen har i detta fall begärts utredning
örn införande av genomgående taxeberäkning mellan statsbanorna och statens
järnvägars busslinjer i Bohuslän. Det har visserligen från flera remissinstanser
ifrågasatts, huruvida det inte skulle vara möjligt att bryta ut detta ärende ur
sitt större sammanhang och vidtaga åtgärder med ungefär den syftning, som
motionären föreslagit, men i anledning av utskottets framställning finns det
kanske inte vare sig någon möjlighet eller anledning att i dag här alltför hårdnackat
hävda den ståndpunkten.

Om samtrafik
mellan statsbanorna
och
vissa busslinjer
i
Bohuslän.

124

Nr 18.

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Örn samtrafik mellan statsbanorna och vissa busslinjer i Bohuslän. (Forts.)

Samtliga remissinstanser hänvisa emellertid till 1944 års trafikutredning och
det arbete, som där bedrives eller kommer att bedrivas. Från utredningen har
man anmält, att önskemål av den art, som det här gäller, komma att ta mycken
tid i anspråk och kräva mycket arbete för att kunna uppfyllas. Det förefaller
som om trafikutredningen vore ganska sval i sin inställning till detta problem.
Det är därför med tillfredsställelse, som jag konstaterar, att utskottet likaledes
uttalar den förväntan, att utredningen verkligen kommer att ta ställning till
frågan örn införande av samtrafik i ökad omfattning mellan järnväg och billinjer
i hela riket.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Hage: Herr talman! Jag beklagar, att jag saknar möjlighet att göra
något yrkande örn bifall till motionen, som har utformats så, att införande
begäres av en genomgående taxeberäkning mellan statsbanorna och statens järnvägars
busslinjer men endast i Bohuslän. Det hade varit önskligt, att motionären
tagit upp hela spörsmålet, ty det är verkligen synnerligen aktuellt i hela
landet och särskilt i Norrland. Det är från den utgångspunkten jag tänkte
säga några ord här.

Såsom också har påpekats i utskottsutlåtandet, existera två busslinjer i Norrland,
vid vilka en genomgående taxeberäkning har införts. En av dessa är linjen
från Övertorneå till Pajala. Jag var ledamot av riksdagens andra kammare,
när denna busslinje beslutades, och en av orsakerna till att där blev en genomgående
taxeberäkning var, att man ville åstadkomma ett slags kompromiss
mellan de två stridande lägren i kammaren. Det ena av dessa läger ville, att
det skulle bli en järnväg, och det andra, att det skulle bli en busslinje. När
vi däruppe sedan begärt — vilket var planerat redan flera år tidigare — att
den busslinje, som tillkom, skulle fortsätta från Pajala till Kiruna, har man
sagh att det kunde järnvägsstyrelsen tänkas vara med örn, men den ville i så
fall icke under några förhållanden gå med på att införa en genomgående taxeberäkning,
alltså att den s. k. Tornedalstaxan där förverkligas.

När nu järnvägsstyrelsen avböjer att man inte under några förhållanden
vill vara med örn att genomföra en genomgående taxeberäkning för statens
järnvägars buss- och järnvägslinjer, måste jag säga, att det är ett mycket
hårt och nedslående besked för stora delar av landets befolkning, överhuvud
taget för människor, som bo i sådana trakter, där man måste nöja sig med
busslinje i stället för järnväg. Jag har alltid ansett statens järnvägar som en
odelbar enhet. Den består av ånglinjer, elektrifierade linjer och busslinjer.
Allt detta är statens järnvägar. Därför tycker jag, att statens järnvägar principiellt
borde gå in för en genomgående taxeberäkning, ty för medborgarna
och företagen i detta land är det ju dock en ren sinkadus, örn de råka ha sin
hemvist i en trakt med bussförbindelser eller en med järnvägsförbindelser.
Förr i världen byggde man ju uteslutande järnvägar. Sedan kom en tid, då
man tyckte, att man kunde använda busslinjer. De medborgare, som bo vid
busslinjerna och som i många andra avseenden ofta äro så att säga dåligt behandlade,
bli det alltså även i detta fall.

Nu skulle jag vilja uppmana motionären att vid en kommande riksdag väcka
en motion, där han tar upp frågan om att genomföra en enhetlig taxeberäkning
för alla statens järnvägars buss- och järnvägslinjer i hela landet. Då tror
jag, att en hel del ledamöter både av denna kammare och antagligen även
av andra kammaren skola skriva på motionen. Det finns intet skäl att inte fortsätta
med en genomgående taxa, så fort man kommer till en busslinje, som
även den är en del av statens järnvägar.

Här har nämnts, att 1944 års trafikutredning skall syssla med dessa saker,

Onsdagen den 25 april 1945 em.

Nr 18.

125

Örn samtrafik mellan statsbanorna och vissa busslinjer i Bohuslän. (Forts.)
men det är verkligen att beklaga, att man samtidigt konstaterar i utskottsutlåtandet,
att denna utredning — så vitt jag kan bedöma — redan har tagit
ståndpunkt i frågan och sagt nej till reformen. Av 1944 års trafikutredning
ha vi alltså antagligen ingenting att hoppas. För övrigt vill jag säga, att när
jag ser, vilka som sitta i denna trafikutredning, får jag den känslan, att där
inte finns någon, som kan anses företräda deras synpunkter, vilka bo vid busslinjerna.
Den enda väg, som nu är möjlig att gå, blir väl att vid nästa års
riksdag komma med en ny motion för hela riket.

För närvarande kan jag naturligtvis icke göra något yrkande.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 166, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning till ett mellan Storbritannien, Amerikas
förenta stater m. fl. länder träffat, den 5 augusti 1944 i London undertecknat
internationellt avtal rörande principerna för fortsättandet av den samfällda
kontrollen över handelösjöfarten, dels ock med anledning av nämnda proposition
väckta motioner.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10.50 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.