1945. Första kammaren. Nr 17 (Riksdagens protokoll 1945:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 17.

Torsdagen den 19 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag före kl. 2 eftermiddagen utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7.30 på aftonen.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till närslutna läkarintyg anhåller undertecknad vördsamt
örn ledighet från riksdagsarbetet under tiden 19—28 april 1945.

Stockholm den 19 april 1945.

John Sandén.

Riksdagsman John Sandén lider av spondylitis defornans med lumbagoischiassmärtor,
vilka göra honom till riksdagsarbete oförmögen och i behov
av vila under tiden fr. o. m. den 19 t. o. m. den 28 april 1945, vilket härmed
intygas.

Stockholm den 19 april 1945.

J. Möllerström.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
268, angående bidrag till kristidsnämndemas verksamhet.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 269, med förslag till lag med vissa bestämmelser örn fartyg, som
ankommit från krigförande eller ockuperat land.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
270, angående anslag till ersättningar för vissa beslagtagna fartyg m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda motioner:
nr 373, av herr Anderson, Axel Ivar, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående prisutjämningsavgifter;

nr 374, av herr Herlitz, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
prisutjämningsavgifter; samt

nr 375, av herr Nilsson, Bror, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1945,
m. m.

Första hammarens protokoll 1945. Nr 17.

Orri skattefrihet
för
gåvor till
hemvärnet.

2 Nr 17. Torsdagen den 19 april 1945.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad
propositionen avser försvarets fonder, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 65, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående omskolning av i
militärtjänst skadade;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande avett
tekniskt gymnasium i Hälsingborg;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder i anledning
av förgiftningsfaran vid gengasdrift; samt

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
räntan å tertiärlån m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 28, i anledning av
väckt motion örn skattefrihet för gåvor till hemvärnet och dess underavdelningar.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
11: 279, av herr Lindberg, hade hemställts, att riksdagen ville besluta att under
minst två år återinföra, den till 1943 års utgång gällande skattefriheten
för gåvor till hemvärnet och dess underavdelningar.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 11:279 av herr Lindberg örn skattefrihet för gåvor till
hemvärnet och dess underavdelningar icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag har inte haft tillfälle att
deltaga i behandlingen av detta ärende i utskottet, och jag skall därför be att
få säga några ord. Jag kommer inte att framställa något yrkande, men jag
vill göra ett par randanmärkningar till frågans behandling

Det förhåller sig så att riksdagen två år bifallit en framställning från
Kungl. Majit örn skattefrihet för gåvor till hemvärnet. Denna skattefrihet
indrogs sedan. Man har motionsvis vid ett par riksdagar försökt att få den återinförd,
men kravet har avvisats, huvudsakligen av principiella skäl, men också
med hänvisning till att de särskilda omständigheter, som år 1941 föranledde
riksdagen att bevilja skattefrihet för gåvor till hemvärnet, nu kunde anses
lia bortfallit.

Jag tror emellertid att detta icke är det avgörande, utan det avgörande har
varit att man räknat med att en skattefrihet för gåvor i detta fall kommer att
draga med sig verkningar på andra områden. Man vill sålunda inte erkänna att
hemvärnet intar någon särställning, utan anlägger samma synpunkt på gåvor
till detta ändamål som på gåvor till andra ändamål.

Jag skulle vilja hävda en motsatt uppfattning och göra gällande, att hemvärnet
verkligen intar en särställning även i finansiellt hänseende. Vid hemvärnets
uppbyggnad utgick man ifrån att staten och de enskilda, som ville
stödja hemvärnet, skulle dela de ekonomiska offren. Detta har hela tiden va -

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Om skattefrihet för gåvor till hemvärnet. (Forts.)
rit den grundläggande organisationsprincipen, och den har i tillämpningen
också slagit mycket väl ut. Under de två år som skattefrihet för gåvor till hemvärnet
beviljades fick hemvärnet mottaga mycket betydande gåvobelopp, som
ha kunnat användas för konsolidering av rörelsen i olika hänseenden. Det viktigaste
resultatet är kanske hemvärnets stridsskola på Vällinge, den centrala
^bildningsanstalt vilken kunnat inrättas med gåvomedel. Tack vare dessa
gåvor har hemvärnet också kunnat få en utrustning, som statsmakterna ansågo
sig icke kunna medge när hemvärnet först inrättades.

Har nu verkligen i dessa hänseenden en sådan förändring inträtt, sorn gör
att man kan påstå att hemvärnet inte längre förtjänar denna särställning? Jag
tror inte man kan påstå detta. Jag har med glädje konstaterat att man i vida
kretsar och alldeles oberoende av politisk inställning har en stark känsla av
hemvärnets bestående betydelse, och jag ser däri ett löfte örn att hur utvecklingen
än gestaltar sig, skall dock från statsmakternas sida även i fortsättningen
hemvärnet kunna påräkna det stöd som det nu har. Jag tror emellertid
inte att det räcker med detta. Hemvärnet måste för att på ett tillfredsställande
sätt kunna fungera ha ytterligare stöd, och därför skulle en skattefrihet för
gåvor till hemvärnet vara av utomordentlig betydelse.

Jag förstår att det inte finns någon utsikt att med den inställning, som riksdagen
nu har, få denna sak igenom. Det fordras för detta en genomgripande
revision av riksdagens inställning till skattefrihet för gåvor överhuvud taget.
På den punkten har jag en uppfattning — och jag har haft den länge — som
fullständigt avviker från utskottsmajoritetens och riksdagsmajoritetens. Jag
vill hänvisa till ett yttrande, som jag hade tillfälle att avge till 1936 års skattesakkunniga.
Jag framhöll däri att det enligt min mening måste anses uppenbart,
att »det allmänna är mera betjänt av enskilda donatorers understöd åt
den samhälleliga verksamheten genom anslag till allmännyttiga ändamål än
av de därå belöpande skatteintäkterna, vilka ändock motsvara endast en del av
de anslagna beloppen».

När man alltså gör gällande, att det riktiga är att staten skattevägen drar
in inkomster från de enskilda och sedan i form av anslag efter särskild prövning
från fall till fall ger åt olika verksamhetsgrenar vad de kunna anses behöva,
så tror jag att detta är en princip, som man mycket starkt kan diskutera.
I mångå fall kominer den avsedda nyttan att vinnas billigare och effektivare,
örn man låter enskilda donatorer ge utlopp åt sin givmildhet och till gengäld
medger skattefrihet för dessa gåvor.

Denna princip är, som sagt, inte godkänd för närvarande, men jag skulle
dock vid detta tillfälle vilja hävda den i förhoppning örn att den tid skall
komma, då riksdagen är villig att ta hela denna fråga under njdt övervägande.

Nu gäller det närmast hemvärnet. Jag har velat begagna detta tillfälle för
att här betona, att det skulle ha varit mycket lyckligt för hemvärnets framtid
och för dess ytterligare förankring i folket, örn riksdagen hade kunnat gå med
på den motion, som herr Lindberg har väckt i andra kammaren. Jag har emellertid,
herr talman, inte något yrkande.

Herr Bärg, Johan: Herr laiman! Jag vill endast säga att det vid behandlingen
av denna fråga förefallit oss. som örn den metod för att finansiera hemvärnet,
som beslår i att genom hoptiggda gåvor upprätthålla institutionen, inte
är lämplig i och för sig, frånsett det principiellt oriktiga i förfarandet överhuvud
taget att genom skattelättnader söka åstadkomma dylika ekonomiska
resultat. Är nu hemvärnsrörelsen, vilket jag inte vill inlåta mig på, en sådan
institution, som för alla tider framåt skall bestå, så tycker jag att det är ännu
olämpligare att tänka sig att finansieringen, såsom jag en gång förut tillåtit

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Örn skattefrihet för gåvor till hemvärnet. (Forts.)
mig säga, skall ske genom allmosor. Då må det tillkomma staten eller genom
lagstiftning åläggas kommunerna att bära kostnaderna. Men att gå omkring
ock ideligen hopsamla medel för att upprätthålla en bestående institution kan
inte anses lämpligt.

Jag ber i övrigt att få hänvisa till vad utskottet har anfört i frågan och
yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls väd utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 29, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 245, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av Kungl. Majlis proposition angående reglering av sockernäringen i
riket m. m., såvitt angår anslagsfrågor, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

nr 20, angående användande av riksbankens vinst för år 1944;
nr 21, i anledning av väckt motion örn ändring av 1 § kungörelsen den 30
juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst; samt

nr 22, i anledning av väckta motioner örn beredande av pensionsrätt åt underläkare
vid vissa sjukhus.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2, 3 och 4 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 263) örn stads och landsbygds förenande
i judiciellt avseende, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 (nr 506) örn förenings-
och förhandlingsrätt, m. m., dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 28, beträffande väckt motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 184, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.;

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

nr 29, i anledning av väckta motioner angående visst tillägg till lagen örn
viss begränsning av legitimation som tandläkare; samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 24 mars 1938 (nr 96)
om understödsföreningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning av dels Äng. proKungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen au

den 30 juni 1943 (nr 420) angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och be(/ränsniwJ
pension, dels ock en i ämnet väckt motion. av dyrtuls Genom

en den 23 februari 1945 dagtecknad proposition, nr 90, vilken hän- tula(j9‘
visats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 420) angående
begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1943 angående begränsning av
dyrtidstillägg å lön och pension, vilken jämlikt lag den 31 mars 1944 (nr 151)
gäller till och med den 30 juni 1945, skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1946.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i anledning
av densamma inom andra kammaren av herr Persson i Stockholm m. fl.
väckt motion, nr 482. I motionen hade yrkats, att propositionen måtte avslås.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört;

»Lagen om begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension är avsedd som
ett medel för vidmakthållande av det hösten 1942 genomförda allmänna prisstoppet.
Ilen har icke varit ämnad att skapa ett allmänt lönestopp och än mindre
att åstadkomma en allmän nedsättning av redan utgående dyrtidstillägg. Det
förutsattes sålunda redan vid lagens tillkomst, att den icke skulle utesluta mkomstförbättringar
för grupper med förhållandevis låg lönenivå. Sådana justeringar
ha också kommit till stånd i viss utsträckning. Efter lagens tillkomst
lia jäfnväl lönestegringar av annan natur ägt rum.

Enligt utskottets mening får prisstoppet ej sättas i fara genom helt okontrollerade
lönerörelser. Utskottet anser därför, att statsmakterna icke för närvarande
böra avhända sig det kontrollmedel som lagen erbjuder. Emellertid bör
lagen i enlighet med sitt syfte ej tillämpas till förhindrande av lönehöjningar,
som kunna genomföras utan att förutsättningarna för prisstoppet rubbas.

På grund av det anförda får utskottet hemställa, att riksdagen måtte, med
avslag å motionen II: 482, bifalla förevarande proposition.»

Reservation hade anmälts av herrar Hage och Uhlén, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr Uhlén: Herr talman! Eftersom jag i likhet med herr Hage har reserverat
mig blankt på denna punkt skulle jag vilja lämna en kort motivering för detta
mitt ståndpunktstagande.

Det beror inte på att jag helt ogillar propositionen, inte heller på att jag
helt ogillar motionen. Jag skulle nämligen föredraga en sammanjämkning av
dessa till en acceptabel kompromiss. Anledningen till lagen var som bekant,

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Äng. prolongation av lagen om begränsning av dyrtidstillägg. (Korts.)
att i Stockholm och Uppsala och kanske på ytterligare någon plats funnos
kommunalanställda tjänstemän, som enligt anställningskontrakt hade rätt till
full kompensation för levnadskostnadsstegringarna. En hundraprocentig kompensation
är ju i själva verket inte för mycket. Det är det minsta man kan begära
under normala förhållanden; det är t. o. m. för litet under normala förhållanden,
emedan full kompensation för levnadskostnadsstegringarna ju betyder
stillastående levnadsstandard. Det betyder med andra ord att man inte
får någon andel av det stigande välståndet. Men i detta fall fanns det ju en
särskild krismotivering för att begränsa kompensationen, nämligen för det
första hänsyn till prisstoppet och för det andra hänsyn till att det väckt ovilja
hos andra löntagare att det fanns vissa kommunalanställda löntagare i landet,
som inte behövde bära någon andel av den krisbörda, som alla andra löntagare
fingo hjälpa till att bära.

Efter anmodan av vederbörande kommunala myndigheter gingo alla tjänstemännen
i Stockholm och Uppsala, med undantag av några ytterst få här i
Stockholm, frivilligt med på en begränsning av kompensationen. För att tvinga
de få, som vägrade att frivilligt gå med på en sådan begränsning, till motsvarande
uppoffringar stiftades den här ifrågavarande lagen. Normerande för
kompensationen var då ramavtalet, med andra ord det för alla fackförbund
gemensamma avtalet mellan landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen.
Nu, under innevarande år, existerar det inte något sådant ramavtal.
Det har nämligen inte förnyats för innevarande år. Visserligen har man i de
enskilda branschavtalen prolongerat bestämmelserna i de fall man ansett
lämpligt att göra det, men det gemensamma avtalet existerar inte längre. Jag
menar, att därigenom har grundvalen för denna lagstiftning örn icke upphört,
så i varje fallej någon mån rubbats. Därtill kommer nu att många grupper
löntagare ha fått eller tillkämpat sig full kompensation, dels genom ramavtalets
20,7 procent och dels genom de stegringar av grundlönerna, som i stor
utsträckning lia förekommit. Konjunkturinstitutet hade räknat ut i en skrift,
som vi allesammans fingo som bilaga till statsverkspropositionen, att lönestegringarna
för industriarbetarna från krigets utbrott och till utgången av
1944 uppgingo till i genomsnitt 38 procent. Om man rensar bort tre enheter
a,v detta procenttal, de tre enheter som bero på stegringsfaktorer som egentligen
inte borde vara med, så kommer man till en genomsnittssiffra av 35
procent. Och lägger man till denna siffra resultatet av vinterhalvårets lönestegringar,
som ju inte ta sig uttryck i statistiken förrän senare under året,
så _ komma vi till en genomsnittlig lönestegring för industriarbetare på omkring
40 procent. Det är alltså i det närmaste full kompensation, eftersom levnadskostnaderna
sedan krigsutbrottet ha stegrats med 43 procent, sedan elen
senaste stegringen nu vid kvartals-skiftet har inregistrerats.

_ Men det^hör till saken att dessa lönestegringar äro ojämnt fördelade. Det
finns alitsa en del, för att inte säga åtskilliga, grupper som ha fått full
kompensation, medan andra lia fått nöja sig med mindre än full kompensation.
Örn man nu tar t. ex. en sådan lågt avlönad grupp som sjuksköterskorna, som
till på köpet äro mycket svagt organiserade, så måste det framstå såsom
ett rättfärdighetskrav att upphäva lagen örn begränsning av deras dyrtidstillägg,
emedan ole måste anses värda full kompensation i samma mån som
en hel del andra lågt avlönade grupper ha lyckats tillkämpa sig full kompensation.

Men å andra sidan ha vi också högt avlönande tjänstemän. Att medge dessa
full kompensation redan på detta tidiga stadium kan inte ha samma starka
sociala motivering. Motionärerna ha emellertid inte ens antytt något förbehåll
för de högt avlönade kommunaltjänstemännen. Alltså måste man ju förut -

Torsdagen dea 19 april 1945.

Nr 17.

Äng. prolongation av lagen om begränsning av dyrtidstilläyg. (Forts.)
sätta, att de kommunistiska motionärerna äro så generösa gentemot dessa,
att de anse det rimligt att även de högst avlönade nu omedelbart skola ia
rätt till full kompensation genom att lagen upphävs. Eftersom levnadskostnaderna,
som jag nyss nämnde, lia stegrats med 43 procent sedan krigsutbrottet,
skulle detta betyda att en tjänsteman, som har 20 000 kronor i
grundlön, skulle få en kompensation årligen av 8 600 kronor enbart tor den
levnadskostnadtestegring som har inträffat efter krigsutbrottet. En tjänsteman
med 25 000 kronors grundlön skulle under samma förutsättning ta

10 750 kronor per år i kompensation. -unno

Jag frågar, och jag kanske kan få adressera fragan till de frånvarande
kommunisterna i denna kammare, herrar Einderot och Holmberg, är det
möjligt att kommunisterna anse det rimligt att medge en sådan kompensation
till de högst avlönade tjänstemännen redan på detta tidiga stadium? Jag anser
det för min del inte rimligt. Visserligen kan man säga och mäste säga, ^ att
örn de högt avlönade tjänstemännen voro värda sin lön före kriget, så mäste
de anses värda en lön nied samma realvärde även efter kriget. Det är alltea
rimligt, att även deras reallöneläge från tiden före kriget aterställes, såvida
de då inte kunde anses för högt avlönade. Men jag hävdar, att krisen bör
vara övervunnen och 1939 års löneläge först och främst återställt över hela
linjen för de lägst avlönade, innan vi gå med på lönekompensationer för de
högst avlönade på 8 000—10 000 kronor om året. Det skulle därför vara rättvist
och. rimligt att ändra lagens giltiglietsomrade pa sadant sätt att den blir
gällande för alla över en viss inkomstnivå, exempelvis 7 000 ä 10 000 kronor
eller den siffra, som nu kan vara lämpligast att använda som gräns, men
icke för löntagare under denna inkomstnivå. Att på rak arm utforma ett
detaljerat förslag av den innebörden var emellertid icke möjligt i utskottet;
jag ifrågasätter till och med om man överhuvud taget hade haft rätt därtill.
Jag har därför för min del avlämnat en blank reservation.

Nu invänder förmodligen någon — och den invändningen kan med stort
fog göras — att även de lägst avlönade trots lagen äga full frihet att begära
höjning av grundlönerna. Det vederlägger ju också motionärernas påstående,
att lagen i allmänhet är till hinder för höjning av lönerna. Vi måste dock
ta hänsyn till att det kan vara ganska svårt för vissa grupper, särskilt de
svagt organiserade — jag har redan tidigare nämnt sjuksköterskorna och
apostroferar dem ännu en gång — att på annan väg genomföra den lönestegring,
som de lagligen skulle vara berättigade till, såvida inte denna lag
hade kommit som ett hinder i vägen. En höjning av grundlönerna är en ganska
komplicerad historia med långvariga överläggningar och slutligen en kompromiss,
som kanske inte ger vad de anställda automatiskt skulle få, om lagen
upphävdes, och som de också ur sociala synpunkter borde anses vara berättigade
till.

Jag har, herr talman, inte velat vara med om-att tillstyrka ^vare sig motionen
eller propositionen och kan följaktligen inte framställa något yrkande.
Jag får nöja mig med att i detta sammanhang uttala en förhoppning i första
hand örn att det är sista gången som lagen prolongeras och i andra hand örn
att lagen, örn den måste prolongeras en gång till, skall ges en så begränsad
giltighet, att inga hinder då längre finnas för de lägst avlönade grupperna
bland de kommunalanställda att få den kompensation, som de enligt anställningskontrakt
tidigare voro garanterade.

Herr Hilgo: Herr talman! Jag har i utskottet yrkat avslag på propositionen
och kommer att fullfölja detta avslagsyrkande här i kammaren. Jag gör detta
eftersom jag redan år 1913, när denna fråga diskuterades, gick på avslag. Den

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Äng. prolongation av lagen om begränsning av dyrtidstillägg. (Forts.)
princip, som knäsattes genom denna lagstiftning, förefaller mig så orimlig,
att jag fran demokratiska utgångspunkter icke kan vara med örn att godkänna
densamma. Ar 1943 var det också i utskottet tre socialdemokrater, som gingo
på avslag, och med dem förenade sig en del andra ledamöter, som inte suttit
med vid behandlingen av frågan. Om det vid det tillfället fanns anledning att
yrka avslag på propositionen, finns det ännu större anledning nu. Under år
1944 har nämligen, såsom också framgår av utskottets utlåtande, lönekontrollnämnden,
d. v. s. det organ sorn. handlägger dessa ärenden, icke meddelat ett
enda beslut jämlikt denna lag, vilket väl måste utgöra en antydan örn att lagen
är obehövlig.

Jag ber för övrigt att få erinra om att när lagen tillkom år 1943, gick det
hela »på skruvar». Jag satt inte med vid bordet i utskottet, men jag var närvarande
hela tiden under behandlingen. Jag har ett starkt intryck från dessa
överläggningar av, att även de av utskottets ledamöter, som tillstyrkte propositionen,
gjorde detta i en stämning, som bäst beskrives med det gamla uttrycket:
»Härtill är jag nödd och tvungen.» Det fanns en allmän olust inför
förslaget, en känsla som funnits i utskottet även denna gång. För a,tt belysa
stämningen tillåter jag mig att upprepa vad vice ordföranden i andra lagutskottet,
fröken Hesselgren, yttrade år 1943. Höre sade: »Jag måste dock
erkänna, att man accepterat lagen med mycket starka olustkänslor.» Hon gav
med dessa ord uttryck för den olust, som i stor utsträckning fanns bland utskottets
ledamöter.

Da det nu, såvitt jag första!’, icke finns några skäl för att prolongera lagen,
är väl detta ytterligare en anledning att avskaffa den. Liksom herr Uhlén
hoppas jag, att regeringen i varje fall icke vid nästa års riksdag kommer att
framlägga förslag örn lagens prolongering.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka avslag på propositionen.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag skall inte gå djupare in i frågan, utan
ber endast att få framhålla en synpunkt.

När denna lag tillkom, fanns det en känsla på alla håll. att den borde tilllämpas
med utomordentligt stor varsamhet. Den trädde i kraft den 30 juni
1943. Under^ de ^två år, som den varit gällande, har den tillämpats sammanlagt
blott tva gånger. Jag har såsom ledamot av lönekontrollnämnden haft
tillfälle .att vara med vid dess tillämpning. Förutom de två nämnda fallen har
det varit uppe ytterligare ett, där man dock beslöt att icke använda lagen.
Den har således. tillämpats med utomordentligt stor varsamhet. Ett prolongerande
av lagen innebär endast ett fullföljande under den krisperiod, vari vi
för.närvarande leva,, av de linjer som riksdagen tidigare har slagit in på, vilket
enligt min mening icke bör behöva väcka någon opposition.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av jordbruksutskottets memorial
nr 14, i.anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag
under riksstatens nionde huvudtitel, godkändes de i detta memorial föreslagna
voteringspropositionerna.

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Vid ånyo skedd föredragning: av jordbruksutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av mark från vissa
kronoegendomar m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 16, i anledning av Kungl. Äng. ersättMaj:ts
proposition angående ändring i grunderna för försäkring med stats- ni^/t°r
bidrag mot förluster på grund av smittsaimma husdjurssjukdomar jämte i ämnet grurui V“v
väckta motioner. svinpest

I en till riksdagen den 9 februari 1945 avlåten, till jordbruksutskottet hän- m'' m''
visad proposition, nr 66, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att Kungl. Maj :t finge i huvudsaklig överensstämmelse med
vad föredragande statsrådet i propositionen anfört vidtaga ändring i gällande
grunder för försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 301
av herr Bondeson m. fl. och II: 462 av herr Norup m. fl., däri hemställts, att
riksdagen ville besluta örn sådan ändring av epizootikungörelsen, att ersättning
av allmänna medel komme att utgå även för förluster, som drabbat djurägaren
från det påbud örn avspärrning vid misstanke örn förekomsten av svinpest
meddelats honom och till dess sjukdomen diagnostiserats, vare sig sjukdomen
visade sig vara svinpest eller icke.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;

2) att de likalydande motionerna I: 301 och II: 462 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av, utom annan, herr Bondeson, som dock ej antytt
sin mening.

Herr Bondeson: Såsom motionär och reservant tillåter jag mig. herr talman,
att säga några ord i denna för hela vårt land, speciellt för svinuppfödarna, så
viktiga fråga.

I propositionen föreslås ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag
mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar. Försäkringsskyddet
skulle utsträckas från att gälla endast förlust av djur till följd av ifrågavarande
sjukdomar och följdsjukdomar till att avse jämväl förlust, som uppstått
därigenom att djur till följd av annan sjukdom dött eller enligt veterinärs
föreskrift eller myndighets påbud nedslaktats under tid, då djurbesättningen
varit isolerad såsom misstänkt för någon av nämnda sjukdomar. Den
partiella reform, det här gäller, har närmast motiverats av svinpestens härjningar.
Det framhålles i propositionen, att av myndighet anbefallda isoleringsåtgärder
måste framstå som särskilt betungande för de djurägare, vilkas
besättningar efter undersökning, som ofta tager lång tid i anspråk, visa sig
icke vara smittade av svinpest. Som motiv för statens medverkan vid täckande
av dessa förluster anföres med all rätt, att förlusterna åsamkas djurägaren
genom åtgärder, som vidtagas i det allmännas intresse till skydd för i första
hand andra djurägare. För den drabbade djurägaren betyder en isolering alltid
ett ekonomiskt avbräck utan några fördelar. Det framhålles, att det ur det
allmännas synpunkt är ett viktigt intresse, att inträffade fall av svinpest
snarast komma under veterinärs behandling. Skall så ske i erforderlig ut -

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Äng. ersättning för förluster på grund av svinpest m. m. (Flörts.)
sträckning, erfordras att vederbörande djurägare är tryggad mot förlust, som
skulle kunna följa av anmälan och följande isolering även i de fall, då det
skulle visa sig, att svinpest icke förelegat. Vid gjord undersökning, avseende
tiden 1 januari 1940—30 september 1944, har det visat sig, att under denna
tid omkring 50 procent av de isolerade besättningarna befunnits icke smittade.
Därest skydd på denna punkt icke finnes, måste en viss risk uppstå, att anmälan
ej göres i tid. Diagnosens fastställande, vilket är omständligt och kan
taga ända upp till 98 dagar, ökar denna risk. Svinpesten intager i dessa avseenden
en1 särställning gentemot andra smittsamma husdjurssjukdomar.

Man kan fråga sig, örn den försäkringsform, som föreslås i propositionen,
är lämplig. I de fall då djuren nedslaktas enligt, epizootilagen är djurägaren
redan för närvarande enligt 9 § i denna lag berättigad till ersättning av allmänna
medel. Vi motionärer anse, att det effektivaste sättet att åstadkomma
ett gott utgångsläge i kampen mot svinpesten synes vara en utsträckning av
denna ersättningsrätt till att beträffande svinpest gälla även förluster, som
drabbat djurägaren från det avspärrning sker och till dess sjukdomen diagnostiserats,
vare sig sjukdomen visar sig vara svinpest eller icke.

I propositionen avvisas denna lösning av frågan av principiella skäl med
tanke på de konsekvenser, som den skulle få med avseende på andra smittsamma
husdjurssjukdomar. Denna motivering anse vi motionärer icke vara bärkraftig,
ty speciella förhållanden kräva en speciell behandling, och att —
såsom jag tidigare anfört — speciella förhållanden gälla beträffande svinpesten,
har av ingen bestridits.

Mot den föreslagna försäkringsformen talar först och främst att dess effektivitet
är beroende av dels att kännedomen örn densamma blir tillräckligt allmän
bland djurägarna, dels att djurägarna äro villiga att underkasta sig kostnaden
för försäkringen. Att kännedomen örn den statsunderstödda försäkringsformen
lämnar mycket övrigt att önska, framgår av ett flertal av de i propositionen
anförda remissyttrandena. Enligt uppgifter från Försäkringsbolaget för
smittsamma husdjurssjukdomar voro år 1937, då vi ej haft vare sig mul- och
klövsjuka eller svinpest på något år, endast 3 109 gårdar eller besättningar i
hela riket försäkrade. År 1938 började mul- och klövsjukan härja igen, och då
steg försäkringarnas antal till 6 884. År 1939 ökade de till 46 390 och år
1940 till 60 852. När sedan mul- och klövsjukan upphörde igen, sjönk försäkringarnas
antal snabbt till 39 283, som är siffran för i år. Det innebär att
endast cirka 10 procent av antalet gårdar i hela landet nu ha försäkrat. Dessa
siffror visa väl med all önskvärd tydlighet, att när faran är över, glömmer
ägaren att försäkra sin djurbesättning eller bryr sig inte örn att göra det,
vilket är mänskligt. Så kommer den smygande, lömska svinpesten, och då står
ägaren där med sin risk. Jag ifrågasätter på intet vis att det icke är djurägarnas
skyldighet att försäkra sina djurbesättningar, men faktum är att så
ej alltid sker. Försäkringsformen är också kombinerad på ett sådant sätt, att
en djurägare för att få försäkra sina svin även måste försäkra alla nötkreatur
över två månaders ålder. Försäkringen gäller icke för grisar under
två månaders ålder, fastän sådana grisar efter dyrbara och framstående avelsdjur
kunna representera stora värden för ägaren.

Vid 1939 års riksdag väckte jag en motion örn ändringar av vissa detaljer
i ersättningsgrunderna m. m. för de besättningar, som drabbades av mul- och
klövsjuka. Redan samma år tillsattes epizootisakkunniga, som nu undangjort
en del av sitt utredningsuppdrag, men denna kommitté är ännu ej år 1945
färdig med sin utredning. Är det då underligt, örn vi motionärer med otålighet
se mot den dag, då denna enligt vår mening så viktiga fråga kommer att
behandlas? Vi skulle gärna önska att utredningen påskyndas. Det hade enligt

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Ang. ersättning för förluster på grund av svinpest m. m. (Forts.)
vår mening varit bättre att åtminstone intill dess att en revision av epizootilagen
verkställts ersättning av allmänna medel utgått till de besättningar som
misstänktf örklarats.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Tjällgren: Herr talman! Eftersom herr Bondeson yrkade bifall till sin
motion, anser jag mig skyldig att yrka bifall till utskottets hemställan. Det
är säkerligen inte nödvändigt med någon längre argumentering för utskottets
förslag.

I anledning av herr Bondesons anförande vill jag endast påpeka, att även
utskottet hyser den uppfattningen, att staten hör medverka till att djurägare
beredas ersättning vid förluster av här ifrågavarande slag. Motionärernas yrkande
står dock icke i överensstämmelse med de principer, varpå de nu gällande
bestämmelserna för statens ersättningsskyldighet i förevarande avseenden
grunda sig. Ett bifall till motionerna torde vidare, framhåller utskottet,
kunna få konsekvenser även inom andra områden, varför utskottet icke ansett
sig kunna tillstyrka motionerna. Det är säkerligen, såsom utskottet också påpekar,
lämpligast, att denna fråga löses på det i propositionen föreslagna sättet
i väntan på att epizootisakkunniga framlägga sitt förslag beträffande den
försäkringsverksamhet som det här närmast skulle gälla. Utskottet förutsätter,
att denna utredning måtte föreligga snarast möjligt.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bondeson: Herr talman! Då jag upplysts örn att mitt yrkande örn
bifall till motionen icke kan göras till föremål för proposition, återtar jag detsamma
och hemställer endast, att herr statsrådet måtte ta i övervägande att
ge epizootisakkunniga en admonition att påskynda utredningen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden: •

nr 17, i anledning av väckt motion angående utredning rörande möjligheten
att för semesterhemsändamål frigöra lämpliga byggnader på av kronan ägda
egendomar m. m.; samt

nr 18, i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna
i 2 § lagen örn vägnämnder och länsvägnämnder m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion angående framställning inom landet
av läkemedlet penicillin, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 3, i anledning av väckt motion om åtgärder för uppgörande av riktlinjer
för reglering och planläggning av bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Om utredning Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5,
äng. aud- i anledning av väckt motion om utredning angående ändringar i den nuvarande
ringar i länsindelningen.
lansinael tungen.

I en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 283, hade herr Sundberg hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte uppdraga
åt 1943 års kommunindelningskommitté att föranstalta örn utredning för vidtagande
av sådana förändringar i den nuvarande länsindelningen, som befunnes
lämpliga, samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunde
föranledas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Sundberg: Herr talman! När jag för åtskilliga år sedan tillträdde den
befattning som chef för Överums bruk, som jag ännu innehar, stod det klart
för mig, att det inte var möjligt att utvidga bruksrörelsen, örn inte en radikal
förändring av bygdens kommunindelning kom till stånd. Det förhöll sig så, att
inte mindre än fem olika socknar och församlingar löpte samman inom brukssamhällets
hank och stör. Sålunda var den ena delen av gjuteriet belägen i en
socken och den andra delen av samma byggnad i en annan. Detsamma var förhållandet
med aduceringsverket. Med kontoret förhöll det sig så, att det var
beläget i tre socknar. Beträffande Överums lantbruk förelåg den egendomligheten,
att alla ekonomibyggnader lågo i en socken och varenda kvadratmeter
jord i en annan. Det var med andra ord hopplöst att göra någonting av bruksrörelsen,
örn inte de kommunala gränserna blevo ordnade på ett förnuftigt sätt.
Jag tog därför på allvar itu med den uppgiften, men hade jag vetat, vilket inferno
jag kastade mig in i, hade jag kanske hesitera! Nu var emellertid tärningen
kastad, och det var ingenting annat att göra än att fortsätta, och efter
elva års strider blev frågan löst på ett för Överums samhälle lyckligt sätt genom
att det jämte kringliggande områden bildade överums kommun och församling.

En av de verkligt svåra stötestenarna för frågans lösning utgjorde den spärr,
som länsindelningen satte för reglerandet av de andra kommunernas gränser
på ett ändamålsenligt sätt. Det var den första erfarenheten jag fick av en föråldrad
och otidsenlig länsindelning. Under de tjugufem år som jag sedan levat
där nere har det för varje år som gått stått allt klarare för mig, att ett verkligt
behov föreligger av en ändrad länsindelning. Jag har därvid utgått från
den självklara förutsättningen, att en residensstad bör vara så belägen, att
länsborna utan alltför stor tidspillan och stora kostnader skola kunna söka
upp sin landshövding och länsstyrelsens tjänstemän, som de i olika avseenden
behöva konsultera, och omvänt att landshövdingen och tjänstemännen utan
allt för stora svårigheter skola kunna söka kontakt med sitt län och de människor,
som där bygga och bo, och sätta sig in i deras förhållanden och bygdens
behov.

Det bör inte vara så att länsborna skola ha betydligt svårare att komma till
sin egen residensstad än till angränsande läns residensstad eller till och med
till residensstäder som ligga bortom det närmast liggande länet. Så är emellertid
förhållandet för invånarna i norra Kalmar län. Det är för dem mycket bekvämare,
lättvindigare och billigare att komma till residensstaden i Östergötlands
län och även till residensstaden i Södermanlands län, ja, till och med
till residensstaden i Stockholms län. När en riksdagskamrat här i första kammaren
förr i tiden understundom brukade använda bil för att resa ned till
sitt hem i södra Kalmar län och efter att ha lämnat Stockholm och Stockholms

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Om utredning ang. ändringar i länsindelningen. (Forts.)
län och rest genom Södermanlands och Östergötlands län och äntligen kommit
ned till sitt eget län, hade han ännu inte kommit halvvägs till sitt hem. Man
kan sannerligen inte säga, att en länsindelning, som tar sig ut på det sättet, är
bra ordnad. Det har också länsstyrelsen i Kalmar län understrukit i sitt yttrande,
men den framhåller för det första att tidpunkten inte-är lämpligt vald
att sätta i gång en utredning nu, med hänsyn till de stora uppgifter, som länsstyrelserna
inför den skymtande freden komma att få sig ålagda. För det andra
säger länsstyrelsen, att förhållandena skulle kunna bli bättre genom förbättring
av kommunikationerna, exempelvis genom att vissa järnvägar göras
bredspåriga och den nord-sydgående rikshuvudvägen i Kalmar län ombygges.
Jag kan instämma i detta länsstyrelsens uttalande, men jag håller likväl före,
att hur dessa förhållanden än förbättras, kommer det aldrig att vara rationellt
med en sådan figuration som den Kalmar län nu har.

Samma svårigheter, örn ock kanske inte i samma grad, förekomma även i
många andra län, vilket framgår av de yttranden som ingivits till utskottet
med anledning av den remiss av detta ärende, som förelagts åtskilliga länsstyrelser.
Men av samma skäl som anföras av länsstyrelsen i Kalmar län och
av vissa andra orsaker vilja de inte tillstyrka, att en utredning nu igångsättes.
Endast Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Västmanlands län yrka
klart på en utredning omedelbart med hänsyn till de olämpliga gränser som
många av länen för närvarande ha.

Med den inställning, som utskottet har till frågan, torde det emellertid inte
vara möjligt att nu vrida visaren rätt i det bär ärendet, även örn jag skulle
försöka att framdraga de många andra synpunkter och skäl, som kunna anföras
till förmån för den sak som jag motionerat örn. Jag tänker exempelvis på
sjukhusfrågor och andra sociala frågor, vilka aldrig kunna bli rationellt och
riktigt ordnade i mångå län med de gränser länen nu ha. Vidare är det ett flertal
officiella institutioner, vilka av praktiska skäl måste vara anslutna till
länsindelningen, som heller aldrig kunna få sina förhållanden i organisatoriskt
avseende rationellt ordnade med den nuvarande länsindelningen.

Det finns sålunda enligt mitt förmenande skäl för att en utredning igångsättes,
men utskottet har som sagt inte ansett sig kunna tillstyrka en sådan,
förmodligen på grund av de negativa eller odeciderade yttrandena från fleraav
de håll som blivit hörda. Men, herr talman, då jag i allt fall anser att den
sak, jag har framfört i min motion, är riktig, vill jag till understrykande av
denna min uppfattning inte underlåta att, trots att jag förutser utgången, yrka
bifall till densamma.

Herr Ekströmer: Herr talman! Riktigheten av herr Sundbergs uttalanden
beträffande Kalmar län kan kanske inte bestridas, men hur en bättre länsindelning
där skulle åstadkommas, är kanske svårare att säga. Såsom herr Sundberg
emellertid mycket riktigt anmärkte, ha alla länsstyrelser, som äro tillfrågade,
utom Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Västmanlands län avstyrkt
motionen. Man säger visserligen, att i vissa mindre avseenden jämkningar
i indelningen skulle kunna behövas, men man menar att en allmän utredning
örn länsindelningen är opåkallad och att det inte finns skäl till någon sådan.
I stort sett tycks länsindelningen vara ändamålsenlig och de mindre
lämpliga avvikelserna höra till undantagen. Utskottet har givit uttryck för
samma uppfattning som landstingsförbundet och hushållningssällskapens ombuds
förvaltningsutskott, som ansett att därest jämkningar i de nuvarande
länsgränserna skulle visa sig påkallade, bör fråga härom upptagas till prövning
från fall till fall.

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Om utredning ang. ändringar i länsindelningen. (Forts.)

Jag tror att det är den riktiga ståndpunkten, och jag skall be, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Aknad Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6,
ffUrhAiUivdem,*• anledning av väckt motion örn utredning rörande marknadsförhållandena
J inom jord■ inom jordbruksmaskinbranschen.

1 en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 277, hade herr Karl Johan Olsson hemställt, att
riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj :t begära utredning genom särskilda
sakkunniga eller eventuellt 1942 års jordbrukskommitté i samråd med
statens priskontrollnämnd rörande marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen
med särskild hänsyn till förekomsten av monopolistisk prissättning
och betydelsen av denna för priserna på jordbruksmaskiner.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag skall inte taga upp någon stor
debatt i den här frågan, men jag anser ändå, att jag bör säga några ord i anledning
av utskottets utlåtande.

Jag behöver val inte påpeka,, att syftet med motionen är att förhjälpa jordbrukarna
till så billiga maskiner som möjligt och därigenom öka maskinanvändningen
inom jordbruket. Jag vill nämna att innan motionen framfördes
hade motionärerna haft kontakt med ganska många jordbrukare. Det är jordbrukar
synpunkter som framföras i densamma.

Nu är det ingen meningsskiljaktighet mellan motionären, utskottet och remissinstanserna
örn nödvändigheten av att hålla jordbruksmaskinpriserna så
låga som möjligt. Däremot har det gjorts invändningar mot motionen ur andra
synpunkter. Bland annat har det anförts, att priserna på jordbruksmaskiner
inte skulle ligga högt, och för att bestyrka detta har nian gjort jämförelser
med utlandet och pekat på de priser, som understundom kunna erhållas vid
export. I anledning av denna invändning vill jag säga, att det väl knappast
kan vara av någon avgörande betydelse vid ett ställningstagande här, vilka
priser som betalas i utlandet. Kärnfrågan är ju vilka priser som äro motiverade
på den svenska marknaden eller med andra ord vilka priser som anses skäliga
och rimliga ur både företagarens och jordbrukarens synpunkt.

Det har vidare gjorts invändningar mot motionens uppgift örn en prisöverenskommelse
mellan två organisationer, som ha haft med tillverkningen och
distributionen av jordbruksmaskiner att göra. Det har i det avseendet påpekats,
att denna överenskommelse sedan någon tid tillbaka är satt ur kraft. Jag
inregistrerar självfallet med tillfredsställelse detta, ehuru jag inte är alldeles
säker på att frånvaron av en klar och öppen prisöverenskommelse av detta slag
behöver utesluta, att en monopolistisk prissättning kan förekomma. Jag vill
emellertid inte insinuera att detta är förhållandet här. Emellertid synes just
detta, att man är så angelägen att framhålla, att överenskommelsen satts ur

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Ang. marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen. (Forts.)
kraft, tyda på att man är medveten om att denna överenskommelse har varit
av ondo. Jag vill emellertid inom parentes säga, att just beträffande den detaljen
har jag talat med flera jordbrukare, och de lia satt upp ett förvånat ansikte
och sagt, att om den överenskommelsen har försvunnit, lia de i alla
händelser inte märkt någonting av det. Jag drager inga slutsatser av det, utan
jag bara nämner detta.

Gentemot motionen har också anförts, att det existerar en priskontroll här
i landet. Man har åberopat det utlåtande som priskontrollnämnden avgivit och
vari framhålles, att nämnden sedan någon tid tillbaka kontrollerar prissättningen
även på jordbruksmaskiner. I anledning därav vill jag säga, att motionen
knappast tar sikte på förhållanden som ha varit, utan på förhållandena
längre fram i tiden. Beträffande de framtida förhållandena vet man ju inte så
mycket, att man ens med bestämdhet kan säga, om priskontrollen då existerar
i samma skick som nu. För min del vill jag hoppas att så blir fallet. Jag anser
det vara nödvändigt. Men jag vet också att det finns mycket starka kraiter
på företagarhåll, som mena att priskontrollen hör försvinna så fort det
överhuvud taget är möjligt att avskaffa den. Till detta ha vi självfallet tagit

hänsyn, när vi ha skrivit motionen. ..... . „

Det säges också att priserna på jordbruksmaskiner inte böra pressas ned pa
bekostnad av kvaliteten. Örn den saken råda inga delade meningar: i det fallet
är jag av samma mening. .

Beträffande de meningsskiljaktigheter som råda rörande prisuppgifter, som
förekomma i motionen, finns det knappast någon möjlighet att taga upp någon
riksdagsdebatt. Här har från industriförbundets och företagarnas sida
framhållits, att de siffror som anföras äro missvisande, därför att det är skillnader
i kvalitet. Emellertid uppger Kooperativa förbundet i sin tur, att dessa
påståenden äro oriktiga. Påstående står alitsa mot påstående. Det sannolika
är väl att det i några fall kan påvisas, att det finns en kvalitetsskillnad mellan
maskinerna som gör att en prisjämförelse inte är alldeles rimlig. Men det
Ilar sagts mig och det har även anförts exempel på att maskiner, som äro exakt
lika, betinga olika priser hos Kooperativa förbundet och hos enskilda försäljare.
Således kan det möjligen finnas anledning a,tt sätta ett litet frågetecken
på den punkten. Jag skall inte taga upp någon diskussion om den saken. Jag
skall överhuvud taget inte lägga mig i konkurrensförhållandena mellan Kooperativa
förbundet å ena sidan och jordbruksmaskinfabrikanterna a den andra.
Det är en fråga som inte riksdagen och inte heller jag själv kan bedöma. Jag
har bara velat säga detta, så att inte det intrycket skall kvarstå, att den av
industriförbundet och fabrikanterna tillkännagivna meningen ar oomstridu._
Jaer ämnar, som frågan nu ligger till, inte ställa något yrkande. Men jag
vill ändå uttala, att motionen kanske bör beaktas merin utskottet har gjort
Nu har det påpekats, att denna fråga i viss mån redan ligger under fredsplaneringskommissionen,
som har att göra med frågan örn monopolistiska sammanslutningar.
Sålunda finns det en möjlighet att följa utvecklingen pa detta område.
Till detta skulle jag endast vilja lägga, att frågan också har betydelse
ur en annan synpunkt, som sammanhänger med fredsplaneringskommissionens
arbete. Kommissionen arbetar ju på att lösa efterkrigsproblemen pa sa-satt, att
full sysselsättning skall kunna åstadkommas, och detta tar sjalviallet sikte
även på de industrier som här berörts. När det galler sättet, pa vilket man
skall nå detta mål, kail man inte undgå att ta mycket, stor hänsyn till Dagan
om jordbrukets maskinella upprustning. Det gäller att sa mycket sorn möjligt
öka maskinanvändningen inom jordbruket. Följaktligen gäller det också att se
till att priserna på jordbruksmaskiner pressas ned sa långt som modigt, tor
att’,jordbrukarna i större utsträckning än tidigare skola kunna använda maski -

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Äng. marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen. (Forts.)
ner i sin drift och för att de skola kunna utbyta sämre maskiner mot bättre.
Jag hoppas att fredsplaneringskommissionen, när den tar itn med dessa stora
problem, också uppmärksammar frågan örn vad som kan göras för att främja
en ökad maskinanvändning i jordbruket. Därvid bör den också titta litet grand
på prisförhållandena.

Jag har som sagt inte velat framställa något yrkande, men jag har ändå
ansett mig böra göra dessa anmärkningar till riksdagsprotokollet.

Herr Ekströmer: Herr talman! Den föreliggande motionen har ju så att
säga inte haft något vidare god press bland de verk och institutioner sorn lia
blivit i tillfälle att yttra sig över den. Man har rent av påvisat, att det egentligen
inte finns någonting i hela motionen som överensstämmer med de verkliga
förhållandena. Jag kan blott hänvisa till yttrandet från ett så vederhäftigt
verk som kommerskollegium. Detta säger först, att det inhemska prisläget
på jord- eller lantbruksmaskiner knappast kan anses ligga på någon
särskilt hög nivå och att priserna i andra länder äro högre, varför våra exportpriser
äro t. o. m. högre än de inhemska. Nu säger herr Karl Johan Olsson,
att det ingenting betyder, att man fått högre priser vid export än inom landet.
Men ett sådant uttalande, det må jag säga, tycker jag är ganska märkligt.
Men jag tror mera på kommerskollegium i detta fall än på herr Karl
Johan Olsson. Kommerskollegium framhåller vidare, att en standardisering
pågår inom branschen genom en särskilt tillsatt kommitté för att ytterligare
förbilliga produkterna. Man får väl också ta litet hänsyn till priskontrollnämndens
granskning, synes det mig. Särskilt kan man nämna detta uttalande
av priskontrollnämnden: »Vid bedömningen av kalkylerna ha kostnadsstegringarna
ingalunda helt kompenserats med prishöjningar. De av jordbruksmaskinfabrikanterna
tillämpade marginalerna ha följaktligen i förhållande
till dem, som gällde före kriget, i viss grad sänkts.»

När motionären påpekar, att det finnes prisöverenskommelser maskinfabrikerna
sins emellan och mellan dem och järnhandlarna, är detta uppenbart
oriktigt. Motionären har tydligen inte ansett det nödigt att ta reda på hur
det förhåller sig med det. Kommerskollegium säger i det avseendet, att någon
monopolistisk tendens till prissättning knappast kan anses föreligga. I andra
utlåtanden påpekas det, att både Kooperativa förbundet och de jordbruksekonomiska
sammanslutningarna själva både tillverka och försälja jordbruksmaskiner.
Det råder tydligen en fullkomligt fri konkurrens, varför allt tal örn
monopolistiska tendenser även ur den synpunkten torde vara alldeles obefogat.

Vad beträffar den i motionen anförda jämförelselistan på priser mellan
Kooperativa förbundets och den privata industriens maskiner, är det riktigt
att uppgift där står mot uppgift, men jag tror ändå inte att industriförbundet
kan lia gripit sina uppgifter direkt ur luften, utan det ligger nog så till,
att de maskiner som Kooperativa förbundet tillverkar äro litet lättare och av
enklare konstruktion. De kunna vara mycket bra i alla fall, det bestrider jag
inte, på de jordar där de passa, men jag tror inte alls att man kan jämföra
dem nied de kraftiga och gedigna maskiner sorn tillverkas av bruken. Vore
det så att prisuppgifterna varit jämförbara och således de kooperativa maskinerna
mycket billigare, skulle väl de maskinerna helt dominera marknaden,
ty det brukar vara så att vid lika kvalitet priserna äro avgörande för försäljningen.
Men det göra de nog inte, utan jag undrar örn inte ändå brukens maskiner
dominera marknaden. Jag tycker detta är ett ganska gott bevis på
att priserna icke kunna jämföras. Örn jag kanske i rent kuriositetsintresse
skall citera industriförbundets utlåtande, kan jag nämna att det gjorts uträkningar
av kilopriset på vissa maskiner, och därav framgår, att kilopriset

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Äng. marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen. (Forts.)
på vissa maskiner från Kooperativa förbundet ligger 20 å 25 procent högre
än brukens motsvarande priser.

Jag tycker som sagt att det verkar, som örn alla de påståenden, som äro
gjorda i motionen, äro gripna ur luften. Utskottet har ju också enhälligt avstyrkt
motionen.

För min rent personliga del vill jag säga, att jag finner det beklämmande,
att en framstående representant för vårt arbetarparti helst i nuvarande tider
genom oriktiga uppgifter försöker misstänkliggöra en hel näringsgren som
sannerligen har gjort landet stora tjänster. Vi kunna erinra oss, att det inte
alls var länge sedan utländska jordbruksmaskiner helt dominerade den svenska
marknaden. Men våra maskinfabriker lia genom klokhet, teknisk kunnighet
och energi lyckats få fram just de maskiner som passa svenska förhållanden
och därigenom åstadkommit att — oavsett nu rådande förhållanden med avspärrning
o. s. v. — det knappast synts till några utländska maskiner. Det
är klart att anmärkningar även kunna göras på bruken, men örn man skall
framställa anmärkningar, måste man väl ändå stödja sig på riktiga uppgifter
och inte komma med påståenden som vittna örn fullständig okunnighet örn
det man talar om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sundberg: Herr talman! Det är väl mycket sällan en motion blivit
så grundligt sönderskjuten av hörda myndigheter som den, vilken nu ligger
på kammarens bord.

När nu även motionären själv har flytt sin motion och icke framställt något
yrkande och överhuvud taget aktat sig för att ingå på några sakfrågor och
när dessutom utskottets ordförande ingående behandlat ärendet, skulle det
kanske vara onödigt att jag förlänger debatten. Jag skall inte heller göra
det någon lång stund. Men jag kan inte underlåta att såsom lantbruksmaskinfabrikant
inlägga en gensaga och en protest mot den ovederhäftiga och
obefogade attack, som motionen innebär mot den enskilda lantbruksmaskinindustrien.
Jag talar avsiktligt om motionen, icke om motionären, ty jag är
fullkomligt övertygad örn att han var i god tro i fråga om motionen och dess
innehåll när han skrev under densamma. Hade han själv undersökt de förhållanden,
som klandras i motionen, är jag övertygad örn med den grundlighet
och känsla för rättvisa, som brukar prägla hans uppträdande, att sådana
fadäser inte kommit fram som nu är fallet.

De oriktiga uppgifterna lia ju påtalats av herr Ekströmer, och den som är
intresserad av saken rekommenderas att ta del av de aktstycken från officiella
myndigheter, som åtfölja utskottsutlåtandet. Jag skulle här endast vilja tilllägga,
att vi lantbruksmaskinfabrikanter ingalunda äro rädda för att bli underkastade
en sådan undersökning som ifrågasattes i motionen. Men jag vill
göra herr Karl Johan Olsson uppmärksam på att lantbruksmaskinindustrien
redan är underkastad en sådan undersökning. Redan år 1939 började priskontrollnämnden
— det var dess första uppgift — att undersöka lantbruksmaskinmarknaden.
Det framhölls, att prisbildningen i fråga örn denna var en
ytterst viktig faktor för den allmänna prisnivån på grund av dess nyckelposition
i förhållande till jordbrukarna, som säkerligen skulle komma att
kräva högre priser på sina produkter, därest priset på maskinerna sattes högt.
Fördenskull blevo lantbruksmaskinfäbrikanterna alltifrån priskontrolInämndens
tillkomst underkastade en mycket sträng kontroll från dess sida. De Hilgo
lämna detaljerade kalkyler inte bara på de olika maskinerna utan också på
reservdelar, som voro av någon betydelse. Nämnden inskränkte sig inte bara
till att granska dessa kalkyler, utan representanter för nämnden reste lill de

Första kammarens protokoll 19^5. Nr 17. 2

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Äng. marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen. (Forts.)
olika fabrikerna och gingo på ort och ställe igenom räkenskaper, fakturor,
verifikationer och överhuvud taget allt som hade inflytande på prissättningen.

Herr Harl Johan Olsson relaterade ett yttrande från jordbrukarhåll, att om
den kartell eller monopolistiska sammanslutning, varom talas i motionen, hade
upphört för åtskilliga år sedan, så hade lantbrukarna likväl ingenting förmärkt
av det. Ja, det är väl i så fall ett bevis på att sammanslutningen som
sådan .ej fördyrat priserna. Tror man f. ö. att priset på lantbruksmaskiner i
dessa inflationstider skall kunna sänkas? Alla råvaror, som lantbruksmaskinindustrien
använder i sin tillverkning, ha stigit i pris mycket kraftigt. Sålunda
har fr. o. m. krigsutbrottet t. o. m. hösten 1943 priset på tackjärn ökat med upp
till 100 procent, smidesjärn och stål med 71—85 %, galvaniserad plåt
med 89, rör med 75- 100, färg med 81, gjuterikoks med 100, smideskol med
100 % och maskinolja med ända upp till 600 %. Arbetskostnaden Ilar under
samma tid ökat med ca 30 %. Sedan dess ha ytterligare stegringar ägt rum.
Det är klart att det under sådana förhållanden är omöjligt för lantbruksmaskinindustrien
att producera maskiner till billigare priser än förut — om man
nu väntat sig det. Den prishöjning å lantbruksmaskiner, priskontrollnämnden
tillåtit, kompenserar ej. de. höjda råvarupriserna och de stegrade arbetslönerna,
i det att den genomsnittliga höjningen av maskinpriserna snarare under- än
överstiger 45 %.

Nu göras vissa, jämförelser med Kooperativa förbundets priser, och det är
ju därpå hela motionen grundar sig. Det är utgångspunkten för det hela, fastän
herr Karl Jolian Olsson här säger, att det är en sak, som inte angår riksdagen,
varför^ han heller inte vill taga upp den frågan till diskussion. Jag frågar
mig d:a, varför bar han lagt upp motionen så och varför har den överhuvud
taget kommit till?

Örn en undersökning av lantbruksmaskinindustrien skall komma till stånd
bör den inte minst efter vad som nu förevarit utsträckas att omfatta även Kooperativa.
förbundet. Ty skulle det vara på det sättet, att Kooperativa förbundet
kan tillverka lantbruksmaskiner av samma kvalitet till lägre priser än den
enskilda industrien med vidmakthållandet av dess service och nykonstruktionsarbeten,
då vill jag,^ herr Karl Johan Olsson, deklarera, att då skall Kooperativa
förbundet också tillverka dem. Då har den enskilda industrien försuttit
sina fatalier. Jag tror. emellertid inte, att en undersökning skulle ge detta
resultat. Den skulle enligt min tro komma att uppvisa en hel del omständigheter,
som tala till förmån för den enskilda industriens och till nackdel för
Kooperativa förbundets hittillsvarande verksamhet på detta område. Jag tänker
först och främst på de maskiner av hög kvalitet, den enskilda industrien
levererar till de svenska jordbrukarna, men också på den service, som denna industri
tillhandahåller dem, och framför allt tänker jag på de nykonstruktioner,
som den enskilda industrien känner sig förpliktad att få fram med tanke på att
det svenska jordbruket skall kunna rationaliseras och kunna hållas i nivå med
utvecklingen, vilken gör sig kraftigt gällande inte minst i våra dagar. På detta
område har man egentligen inte märkt mycket av Kooperativa förbundets
verksamhet. Förbundet bär gått till väga på ett annat sätt. Det har helt enkelt
kopierat den. förkättrade enskilda industriens tillverkningar. Örn jag skall
hålla mig till mitt eget fält, överums bruk, vars specialitet är framställning
av plogar, torde de flesta jordbrukarna i denna kammare känna till en plogtyp
som heter. »9 A». Det är den mest spridda plogen i detta land, och den bär tillverkats
vid överums bruk i decennier, snart i ett århundrade. Den plogen —
jämte annat — har Kooperativa förbundet helt enkelt kopierat. Jordbrukarna
här känna nog också till, vilken utstyrsel denna plog bar, den är målad på ett
särskilt sätt, har blå färg med gula handtag, och det står »9 A» på plog -

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Ang. marknadsförhållandena! inom jordbruksniaskinbranschen. (Forts.)
åsen. Kooperativa förbundet bar använt samma maner, målat sin plog lika och
benämnt den på samma sätt. Men vid kopieringen har man gått vissa genvägar,
som ej direkt framträda för icke-fackmannen. Härigenom har man förbilligat
plogens tillverkning, men samtidigt gjort den svagare och mindre hållbar. Sedan
kommer förbundet och säger, att man kan sälja den plogen till 12—13 kronor
lägre pris. Detta är väl inte så märkvärdigt, när man slipper alla experimentkostnader
och använder billigare material. Snarare vore det befogat att
ta ett ännu lägre pris.

Men jag kan hålla med örn att riksdagens kamrar inte äro till för att diskutera
sådana här speciella spörsmål. Jag vill endast omtala för herr Karl
Johan Olsson, att vi lantbruksmaskinfabrikanter med anledning av Kooperativa
förbundets yttrande, som inte kan godtagas från vår sida, komma att närmare
ge oss in på just denna sidan av saken.

Jag bär också tänkt tala örn vad exporten betyder i detta sammanhang,
men eftersom herr Ekströmer redan berört den frågan, skall jag inte trötta
genom att upprepa dessa argument, utan inskränker mig nu, herr talman, till
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson, Karl Johan: Jag antar, att kammaren ursäktar mig, att jag
inte går in i någon debatt rörande Kooperativa förbundets och jordbruksmaskinfabrikanternas
mellanhavanden. Beträffande mig föreligger verkligen
den omständigheten, att jag inte har några enskilda ekonomiska intressen
att bevaka i detta sammanhang. Jag har alltså inte anledning att ställa mig vare
sig på den enas eller andras sida. Konkurrensförhållandet mellan Kooperativa
förbundet och jordbruksmaskinfabrikanterna få de göra upp själva, det lägger
jag mig inte i.

Herr Ekströmer sade i sitt anförande, att motionen inte haft någon vidare
god press. Nej, det skola gudarna veta. Redan innan remissyttrandena hade
kommit, lades det upp en väldig presskampanj mot densamma, och detta
kunde ge anledning till misstankar örn att man hade trampat på någon liktom.
Jag har emellertid inte velat utnyttja detta på något sätt.

Vad beträffar prisuppgifterna i motionen och de uppgifter, som finnas i
vissa av remissyttrandena, så uttalade sig både herr Ekströmer och herr
Sundberg mycket skarpt. Jag har, som jag tidigare framhållit, inte någon
möjlighet att vara skiljedomare i tvisten mellan Kooperativa förbundet och
jordbruksmaskinfabrikanterna. Men då denna fråga är så pass outredd, som
den för närvarande synes vara, tycker jag, att herrarna ta litet för stora ord
i munnen mot mig som motionär. Det förefaller dock råda så stor oklarhet på
denna punkt, att en särskild utredning behövdes bara örn den saken. Att
under sådana förhållanden kräva, att tre motionärer i riksdagen skulle lia
utrett hela detta komplex och virrvarr av frågor, innan de skriva en motion,
synes mig vara att ställa större anspråk på dessa motionärer än herrarna
bruka ställa på andra motionärer i denna kammare.

Jag har med intresse tagit del av de yttranden, som ha avgivits av industriförbundet
och fabrikanterna. Jag har också läst igenom vad som har yttrats
från den andra sidan. Jag vet inte, örn herrarna läsa tidningen Vi. Där finns
en artikel, ^ som mycket kraftigt försöker vederlägga de uppgifter, som ha
lämnats från fabrikanthåll. Jag har, som jag redan förut sade, ingen möjlighet
att bedöma, vilken sida som har rätt i den här saken, men det förefaller
att vara vederhäftigt folk, som uttalar sig också i denna artikel. Måhända
skulle det vara skäl att åtminstone ta del av den, innan man fäller den slutliga
domen.

Herr Ekströmer sade, att bär har en enskild motionär försökt misstänklig -

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Äng. marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen. (Forts.)
göra en kår av företagare, som redligen sträva efter att fylla en uppgift i
samhället. Ja, om det kallas att misstänkliggöra en grupp företagare, att
man väcker en motion, som berör förhållandena på deras tillverknings- oell
försäljningsområde, då har det förekommit många misstänkliggöranden i
denna församling. Jag skapar i det fallet ingalunda något prejudikat, utan där
finnas många exempel att påvisa från gången tid. Skulle jag vilja draga ut
resonemanget litet längre, kunde jag säga, att örn motioner och kritik rörande
vissa förhållanden är detsamma som misstänkliggörande, då finns det
ingen samhällsgrupp, som blivit mer misstänkliggjord i den svenska riksdagen
än den svenska arbetarklassen. Redan ur den synpunkten tycker jag,
att man skulle kunna låta bli att tala örn misstänkliggörande. Även örn varenda
siffra i motionen vore oriktig, vilket jag inte tror att herrarna vilja eller
våga påstå, skulle väl motionären, som enligt herr Sundbergs egen uppfattning
i god tro använt dessa siffror, ändå inte kunna beskyllas för att vilja
misstänkliggöra den grupp av företagare, som det här är fråga örn. Mig har
varje sådant motiv varit främmande. Och vad syftet med motionen beträffar,
behöver jag ju bara erinra örn vad jag inledningsvis sade i mitt förra anförande.

Nu menade både herr Ekströmer och herr Sundberg, att denna motion var
så grundligt sönderskjuten, att det överhuvud taget inte fanns någonting
kvar av den. Under sådana förhållanden förefaller det vara tämligen egendomligt,
att det utskott, som i andra kammaren haft att behandla en likalydande
motion, enhälligt har tillstyrkt densamma. Och det förhållandet, att
herr Sundberg nu menar sig lia bevis för ovederhäftigheten i motionen däri.
att jag inte har framställt något yrkande, föranleder mig verkligen, herr
talman, att ändra mig. Jag vill inte att det skall sägas att jag inte vågar stå
för en motion, som jag framburit.

Jag skall därför, herr talman, nu be att få yrka bifall till motionen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag skall försöka att länka in denna diskussion
på en annan bog. Jag skall säga några ord örn vad de, som äro köpare
av jordbruksmaskiner, tycka örn saken. Vi äro naturligtvis ganska angelägna
att få jordbruksmaskinerna, som äro en betydande post i vårt utgiftskonto,
billigt, men det är en annan sak, som betyder nästan mera och i varje fall
gör det i längden, och det är, att vi hela tiden kunna räkna med att det pågår
en intensiv verksamhet vid tillräckligt många fabriker för att konstruera inte
bara förbättringar av förut existerande maskiner, utan också helt nya maskiner.
Detta är nog vår räddning.

Nu vet jag, att det har på ett mycket berömvärt sätt experimenterats vid
många av våra svenska maskinfabriker, och det har kommit fram för svenska
förhållanden avpassade maskiner, som nästan ha revolutionerat och hålla
på att revolutionera vårt jordbruk. Skulle nu vinstmarginalerna vid fabrikationen
av jordbruksmaskiner bli så knappa, att experimenterandet komme att
minskas eller rentav upphöra! då ha vi blivit dömda till ett framtida kvarblivande
på en onödigt låg nivå. Jag är därför rädd för att resultatet skulle
kunna bli, att inte utvecklingen fortsatte i fråga örn uppfinnandet av nya
maskiner och förbättrandet av gamla. Herr Sundbergs fabrik särskilt har
lagt ned mycket stora kostnader — jag vet inte hur stora — t. ex. för att få
fram en potatisupptagningsmaskin, som är så beskaffad, att man kör den i
fåran, där den tar upp potatisen, befriar den från jord och sten, lyfter upp
den i en elevator och låter den ramla ned i en vagn, som man har på sidan.
Man behöver bara köra hela dagen och har sedan potatisen lastad i vagnarna
utan att som hittills behöva ha 12, 15 plockare. En sådan maskin skulle

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Ang. marknadsförhållandena mom jordbruksmaskinbranschen. ° (Forts.)
aldrig kunna komma fram, om inte några vore villiga att offra någon miljon
kronor på att experimentera. Jag skulle tro, att man får räkna med kostnader
av den storleksordningen, när det gäller att få fram helt nya maskiner.
Skulle marginalerna här skäras ned, så att sådant omöjliggjordes, beklagar
jag det svenska jordbruket. Därför vill jag här uttala en varning mot att underlåta
att beakta denna synpunkt. Den tycker jag är den viktigaste av alla.
Endast på den vägen kan jag se en något så när lycklig framtid för vårt
jordbruk.

Herr Ekströmer: Herr talman! Med anledning av herr Karl Johan Olssons
anförande vill jag säga, att vi inte ha klagat över att motionen har väckts. Det
står var och en fritt att väcka en motion. Vad vi lia klagat över är, att motionären
har stött sig på oriktiga och felaktiga uppgifter. Det är ju en annan
sak.

Nu menar herr Olsson, att man skall bagatellisera den i motionen intagna
listan med prisjämförelser, men efter vad jag kan förstå är kärnan i hela
motionen att med denna lista påvisa, hur illa maskinfabrikanterna handla.
Det må då inte förtänkas, att man tar upp den frågan till debatt. Jag vet
mycket väl, att åsikterna gå isär örn denna lista, men som jag förut säde,, får
man väl ändå inte tro. att industriförbundets jämförelsetal äro alldeles gripna
ur luften.

Vad beträffar herr Olssons uttalande örn frågans behandling i. andra kammaren,
så lär inte utskottets yttrande vara justerat ännu, och jag, har hört
sägas, att örn också majoriteten är för bifall till motionen där, sk blir det
dock några reservationer. Enhälligt lärer således utlåtandet icke bli.

Herr von Heland: Herr talman! Utan tvivel har man inom jordbrukar kretsar
den uppfattningen, att priskontrollen över de varor det bär gäller inte har varit
så fullödig som man hade kunnat önska. Jordbrukaren jämför då med förhållandena
inom hans egen näring och finner, att när det gällt hans produkter,
har staten minsann hållit nere alla priser. Huruvida detta resonemang är riktigt
eller inte vill jag inte yttra mig örn i detta sammanhang, men att den uppfattningen
är rätt allmän ute på landsbygden är säkert. Herr Sundberg anför
å sin sida såsom representant för industrien, att han inte har någonting emot
en utredning i berörda fråga, men samtidigt anför han, att en utredning har
pågått under hela kriget och att det inte finns något monopol, utan att en
mycket kraftig konkurrens pågår mellan enskild handel och Kooperativa förbundet.
Under frågans behandling tycks tvisten ju till och med ha kommit att
gälla, vad Kooperativa förbundet har för priser och kvalitet samt vad industriförbundets
medlemmar ha för priser och kvalitet på sina maskiner. Man redogör
och skriver örn detta på olika sätt, och det är givetvis mycket svårt för lekmän
att bedöma, vilken som skriver mest rätt av dessa stora kontrahenter.

Emellertid ha vi någonting, som man, när man är hövlig, kallar efterkrigsplaneringskommissionen,
och när man vill vara ohövlig, kallar Myrdalskommissionen.
Denna kommission har två delegationer, som efter mycken födslovånda
och mycken strid lia blivit tillsatta. Den ena bar band om industriens
rationalisering, den andra örn monopolfrågan, och båda arbeta för fullt. Jag
vet, att dessa delegationer just hålla på att beträffande en del industriföretag
granska sådant, som här debatteras. Bland annat har för inte länge sedan avgivits
ett utlåtande örn skoindustrien till ett tillfälligt utskott, som vi också,
såvitt jag förstår, få nöjet att behandla här i kammaren och som vi kanske
få samma tvist om som den, som nu pågår.

Med vetskap härom tycker jag, att det nästan kunnat vara lämpligt, örn

Nr 17.

Torsdagen elen 19 april 1945.

Äng. marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranselven. (Forts.)
kommissionens ärade ordförande hade begärt ordet här i kammaren och sagt,
att utredningar pågå och att om intresset för denna fråga var så stort, så
komme säkerligen planeringskommissionen att granska också denna gren av
den industriella verksamheten. Jag utgår emellertid från att med hänsyn till
det intresse för frågan, som finns, kommer kommissionen att behandla även
den. I denna kommission sitter ju all möjlig sakkunskap, som kan begäras:
där sitta de ledande inom industriförbundet, och där sitta även representanter
för K. F. och för det mäktiga L. O. Denna kommission torde alltså vara representativ
för de önskemål, som motionärerna framfört.

Det synes mig därför egentligen vara onödigt att begära en utredning hos
Kungl. Maj:t. Utredningsinstrumentet finns ju redan.

Jag får alltså erkänna, att jag är mycket intresserad för frågan. Vad som
är rätt har jag ännu så länge inte riktigt klart för mig, men eftersom man
inom industrien ställer sig välvillig till en undersökning, tycker jag, att en
sådan kan ske. Den kommer naturligtvis att följas med stort intresse bland
lantbrukarna. Jag vill anföra, att en sak, som man särskilt har grymtat örn i
denna fråga — örn jag får använda ett sådant ord — är reservdelspriserna.

Herr talman! Av vad jag nu anfört torde framgå, att jag emotser, att efterkrigsplaneringskommissionen
kommer att göra den nu begärda utredningen,
varför jag anser, att utredningsyrkandet är obehövligt. Jag kommer alltså,
herr talman, att rösta på utskottets förslag. Jag skulle också kunna rösta för
utredningsyrkandet, men jag tyciker det är onödigt. Jag är alltså förvissad örn
att en utredning kommer att verkställas av herr Myrdal med kommissionens
hjälp. I den förvissningen, herr talman, kan jag rösta för utskottets förslag.

Herr Björnsson: På grund av den tillspetsning, som diskussionen har fått
mellan å ena sidan motionären, å andra sidan företrädare för den näring det
här gäller, varvid de senare hävda, att motionären har kommit med direkt felaktiga
uppgifter, vilket motionären bestrider, vill jag säga, att jag tycker, att
en utredning behövs, eftersom frågan är av så stor vikt. att det är angeläget,
att man får klarhet i vem som har rätt — eller, som herr von Heland uttryckte
det, har mest rätt. Ty det kan ju hända, att motionären inte i alla delar, till
hundra procent, bedömt saken riktigt, men det är väl också så, att företrädarna
för tillverkarna inte heller äro tillräckligt ojäviga, för att vi här skola tro.
att vad de säga är till hundra procent riktigt. Jag räknar naturligtvis inte
med att någon ger en medvetet oriktig uppgift, alltså far med osanning, utan
endast att det kanske faktiskt inte förhåller sig riktigt på det sätt, som tillverkarna
säga.

Eftersom frågan är av så stor betydelse för våra jordbrukare, kommer jag,
herr talman, att rösta för herr Karl Johan Olssons yrkande.

Herr Wehtje: Frågan örn priserna på jordbruksmaskiner har ju tilldragit sig
stor uppmärksamhet under flera år. Det är inte först nu man har riktat uppmärksamheten
på dessa priser, och det är ju helt naturligt, eftersom maskinkostnaden
är en stor utgift för vår modernäring, en utgift som vi lia möjlighet
att påverka inom landet och som det därför är angeläget att försöka hålla
så låg som möjligt. Priskontrollen har inte, såsom har påståtts under debatten,
underlåtit att ägna priserna på jordbruksmaskiner ett mycket ingående
intresse. Jag har efter hand blivit orienterad om hur detta har utvecklats, och
jag tror, att de, som lia haft med saken att göra, kunna vitsorda, att inte hara
priskontrollnämnden har trängt på djupet av denna fråga, utan att den också
ägnats mycket stor uppmärksamhet på allra högsta ort. Jag tror, att frågan
har varit uppe i statsrådsberedningen, och vid avvägningen av priserna på

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Ang. marknadsförhållandena blom jordbruksmaskinbranschen. (Forts.)
jordbruksmaskiner där har man till och med gått så långt, att man har underskridit
de kalkyler, som skulle vara rimliga för en avvägning endast med hänsyn
till den svenska marknaden. Avvägningen har gjorts med tanke på att en
stor del av dessa tillverkares fabrikat också exporterats till mera lönsamma
priser.

Det har vidare vitsordats, att det inte funnits något närmare samarbete mellan
fabrikanterna, och skulle något sådant finnas, blir det ju föremål för uppmärksamhet
från de organ, som nu arbeta med dessa frågor och som väl i fortsättningen
komma att bli tillskapade för att följa utvecklingen på detta område.
Den säkraste regulatorn för en skälig prisavvägning är ju emellertid konkurrensen
och att det finns konkurrens på detta område har ju blivit bestyrkt
i de framlagda handlingarna, i det att Kooperativa förbundet uppträder både
såsom tillverkare och distributör. På distributionsområdet har man vidare den
garantien, att jordbrukets egna organisationer handha försäljningen, varför
mellanhandsvinsterna borde kunna hållas på en skälig nivå. Den garanti slutligen,
som eventuellt kan behöva skapas för att den tekniska utvecklingen —
rationaliseringen, experimenterandet och forskningsuppgifterna — skall ägnas
tillbörlig omsorg, har man fått genom det intima samarbete, som äger rum
mellan fabrikanterna och jordbrukarnas egna försöks- och experimentorgan.
Jag kan därför inte se, att det föreligger någon sektion, som inte är täckt, och
att under sådana förhållanden ägna mera arbete och mera tid åt utredningar,
tycker jag skulle vara ganska meningslöst. Jag tänker mig, att konkurrensen
på de olika områdena kommer att åstadkomma en reglering till de mest skäliga
kostnader och till att man får fram goda och billiga maskiner på bästa sätt.

Den tanke, som här framförts, att man skulle utan vidare taga upp denna
fråga till behandling i planeringskommissionen, tycker jag inte är värd att
taga fasta på, ty planeringskommissionen har en hel del andra mycket stora
uppgifter, och i övrigt är arbetet där inriktat på mera principiella utredningar.
Vi hålla på med frågan örn monopolkontroll — en principiell uppläggning således
av den sidan av kontroll över näringslivet — och vi hålla på med frågan
örn en kontroll med avseende på strukturrationaliseringen. Det mäste också bil
endast principiella betänkanden och utredningar — att gå på djupet i detalj
kan det inte bli fråga om ■—• varför jag tror jag gör mig till tolk för en uppfattning,
som också delas av kommissionens ordförande, när jag förmenar, att
en fråga som denna inte lämpligen kan hänvisas till planeringskommissionen.

Med tanke uteslutande på att vi inte skola ägna tid och arbete åt uppgifter,
som äro ganska lönlösa, skulle jag vilja yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Motionären nämnde i sitt första anförande,
att denna motion tog sikte inte bara på dagens situation, utan också
på den tid, som ligger närmast framför oss, och han förmenade, att en
utredning örn priserna kunde vara gagnande för framtiden.

Om det kunna vi naturligtvis ingenting med bestämdhet säga i dag, men
vad sorn bidragit till att utskottet inte nu fäst alltför stor vikt vid just denna
detalj är, att det för närvarande faktiskt förefinnes konkurrens på området.
Denna konkurrens utövas ju bland annat av Kooperativa förbundet, och sedan
prisöverenskommelsen mellan de olika fabrikanterna upphört, får man väl
utgå från att det vill också (lern emellan förekommer konkurrens. Vad som
emellertid kanske mer lin mycket annat bestämde utskottets ställningstagande,
skulle jag tro var, att Kooperativa förbundet företrädesvis diskuterar
enbart priserna på de olika maskinerna. Under det att industriförbundet
diskuterar både priser och kvalitet, ägnar Kooperativa förbundet i sitt yttrande
förhållandevis litet intresse just åt kvaliteten. När nian då har det bevis -

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Äng. marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen. (Forts.)
material framför sig, som industriförbundet lagt fram, vilket visar att exempelvis
de maskiner, som tillverkas av fabrikantföreningen, äro ur kvalitetssynpunkt
bättre — de äro tillverkade av grövre material, äro tyngre och
följaktligen mera hållbara — måste man förstå, att sådana maskiner bli dyrare
i tillverkning. Föreligger det en kvalitetsskillnad, måste man naturligtvis
också räkna med en prisskillnad.

När vi följaktligen lika litet inom kammaren som inom utskottet kunna
säga vem som har absolut rätt i det fallet, det vill säga avgöra, huruvida en
dyrare maskin verkligen är åsatt ett mindre skäligt pris än en billigare, om
hänsyn tas även till kvalitetsskillnaden, ha vi stannat för följande resonemang:
när vi i nuvarande situation Ira en priskontrollnämnd, som följt denna
tillverkning ända från år 1939, kan det inte vara fråga örn någon överhängande
fara för alltför höga priser på detta område. Därför menar utskottet,
att man dels på grund av denna priskontroll och dels på grund av den konkurrens
som föreligger på detta område kari vänta med att begära en utredning
rörande denna fråga.

Herr Heitman: Herr talman! Jag har ju deltagit i behandlingen av detta
ärende inom utskottet och därvid anslutit mig till utskottets utlåtande. Detta
är en följd av att remisserna i ärendet givit vid handen, att det inte finns
någon anledning att för närvarande bifalla motionen. Därpå har jag grundat
mitt ställningstagande.

Även örn man kanske inte har särskild anledning att anmärka på läget
för dagen, kan det dock inte förnekas, att det tidigare måhända varit si och
så på det här fältet. Fabrikanterna äro nog inte alldeles oskyldiga till vad
som nu händer och sker på detta område. Jag skall be att få citera en del av
vad Kooperativa förbundet yttrat. Det heter i dess uttalande bland annat:
»Då Kooperativa förbundet år 1938 efter överläggningar med representanter
för de till konsumtionsföreningarna anslutna jordbrukarna (f. n. fler än
105 000) och på uppdrag av kongressen upptog frågan örn försäljningen av
jordbruksmaskiner till behandling, visade det sig i stort sett omöjligt att komma
till uppgörelse med någon av de större fabrikanterna i branschen rörande saluförandet
av jordbruksmaskiner genom de kooperativa föreningarna. Dessa fabrikanter
samverka i flera olika karteller och samtliga karteller vägrade sälja
sina maskiner till förbundet.»

Örn man var mån örn att jordbrukarna på ett enkelt sätt skulle få maskinerna
till sig, fanns det väl vid detta tillfälle ingen anledning att vägra saluförande
genom Kooperativa förbundet. Men ett hinder utgjorde den kartell,
som fanns med järnhandlarföreningen och som upphörde år 1940 — ett förhållande
som det är ursäktligt örn motionärerna inte känt till.

Jag sade nyss, att jag intog en ställning i utskottet, som innebar avslag
på motionen, men örn jag av herr Sundberg tidigare hade fått den upplysning,
som jag nu fått, är jag övertygad om att mitt ståndpunktstagande inom utskottet
skulle ha blivit ett helt annat. Han vände sig mot motionären och
diskuterade prisförhållandena mellan Kooperativa förbundets och jordbruksmaskinföreningens
produkter, och han talade örn en plog, vilken Ilar beteckningen
»9 A», som Kooperativa förbundet skulle Ira »kopierat» — en plog
som överums bruk salufört sedan hundra år tillbaka. När Kooperativa förbundet
nu inte behövt lägga ner några kostnader på experiment för att få
fram denna plog, förvånade det inte herr Sundberg, att Kooperativa förbundet
kunnat sälja den 13 kronor billigare och kanske skulle kunna slå ned
priset ytterligare. — Det förvånar mig verkligen, att ett bruk nu skall behöva

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Ang. marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen. (Forts.)
lägga en merkostnad av 13 kronor på en plog för experiment, när experimenten
slutfördes för hundra år sedan!

Herr Myrdal: Herr talman! Jag har begärt ordet för att i anslutning till
vad herr Wehtje redan sagt helt kort få deklarera, att man knappast kan
påräkna en utredning från planeringskommissionens sida av den karaktär,
som motionären här föreslagit.

Det är riktigt som min kamrat i kommissionen, herr von Heland, påpekat,
att vi äro inne på liknande problem i två av kommissionens delegationer. Vi
äro inne på sådana problem i monopoldelegationen, men där kunna vi knappast
räkna med att komma med någonting utöver förslag om lagstiftning, eventuellt
örn särskilt organ för att övervaka monopolen i allmänhet. Vi behandla
där naturligtvis olika industrier, men egentligen bara för att få en klar
uppfattning örn hur saker och ting ligga till. Vi komma knappast att vara i
stand att åstadkomma en grundlig utredning för varje industri och ännu
mindre utforma särskilda förslag om vad som skall göras. På samma sätt
förhåller det sig med vårt arbete i fråga örn strukturrationaliseringen inom industrien,
och jag vill hänvisa till att i den mån vi där redovisat ett visst utredningsarbete
rörande särskilda industrier — det gäller exempelvis skoindustrien
— har vår slutsats icke varit bestämda förslag om vad som skall
göras, utan närmast förslag örn utredning och i viss mån riktlinjer för en
sådan utredning.

Örn detta är riktigt — och det tror jag det är — har den som hyser uppfattningen,
att det föreligger behov av en utredning — om jag förstod herr
von Heland rätt var det hans mening också —- i den omständigheten att vi
arbeta med liknande problem på det allmänna planet inom kommissionen
intet skäl att icke gå på motionen.

Jag vill tillägga att jag för egen del kommer att ge mitt votum för det
yrkande, som har framställts av herr Karl Johan Olsson.

Herr voll Heland: Herr talman! Det är en rätt egendomlig situation som här
föreligger. Vi äro tre ledamöter av planeringskommissionen, som här yttra oss,
och vi ha en något olika uppfattning örn vad egentligen planeringskommissionen
kan ge sig på.

Det är riktigt som herr Myrdal anför, att jag är intresserad av att få utrett
vad som är rätt eller mest rätt i denna fråga. Jag anser att denna fråga är en
av de allra viktigaste för jordbruksnäringen. Dessutom har jag anfört, att vi
jordbrukare anse att priskontrollen fungerat egendomligt under kriget. Vi ha
känt oss mera pressade än andra. Jordbrukarna anse, att de få betala betydligt
mer i varor för samma produkt nu än före kriget, och denna stora skillnad kan
man inte riktigt förstå. En utredning örn vad som är rimligt är därför mycket
önskvärd. Här skilja sig emellertid tydligen uppfattningarna bland oss tre, som
sitta i planeringskommissionen. I planeringskommissionen — det vill jag ännu
en gång understryka — finns, skulle jag tro, den främsta sakkunskapen på
dessa områden. Denna kommission är alltså mycket lämpad för den utredning,
som nu begäres. Men då är det väl egendomligt, att inte denna kommission, om
den är intresserad för frågan, skulle kunna utreda den. Man har ju till och med
tillsatt två delegationer med just de uppgifter som det här är fråga om. Vi
ha ju redan gjort vissa utredningar, och jag tycker, att kommissionens ärade
ordförande väl inte behöver ge ett sådant underbetyg åt sin egen kommission
som han nyss gjorde. Jag har för min del ett något bättre betyg att ge kommissionens
arbete än tydligen ordföranden vill ge. Jag anser, att de kommissionsmedlemmar,
som liro sakkunniga på detta område, uträtta ett mycket in -

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945.

Äng. marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen. (Forts.)
tresserat arbete i kommissionen — jag tillhör inte de sakkunniga som arbeta
med dessa frågor, och jag yttrar inig således inte om mig själv.

Jag kommer alltså, herr talman, att vid nästa sammanträde med planeringskommissionen
yrka, att denna fråga tages lipp till utredning i de två delegationer,
som där finnas,_ och eftersom det är en socialdemokratisk majoritet i kommissionen,
böra ju socialdemokraternas önskemål kunna vinna gehör.

Jag påpekar ännu en gång, att jag önskar denna utredning och önskar att den
utföres av de sakkunniga delegationer, som finnas i planeringskommissionen.
Därför anser jag det alltjämt tillräckligt för mig att rösta med utskottet, men
örn det finns andra här, som vilja ytterligare poängtera vikten av att det blir en
utredning, förstår jag, om de rösta med motionen, ty de lia ju inte samma förmån
som jag, nämligen att i planeringskommissionen kunna yrka, att den socialdemokratiska
majoriteten där beslutar örn en sådan utredning, som här begäres.

I full förvissning alltså att den socialdemokratiska majoriteten i planeringskommissionen
skall åstadkomma den utredning, som här önskas, kommer jag.
herr talman, alltjämt att rösta med utskottet.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag har begärt ordet för att replikera herr
Heuman på två punkter.

I fråga om plogen »9 A» vill jag nämna, att jag valde den bara därför att den
är så känd bland Sveriges jordbrukare, för att illustrera det system, Kooperativa
förbundet tillämpar i fråga örn sin lantbruksmaskintillverkning. Det är
nämligen inte bara denna plogmodell man har kopierat i ett billigare utförande,
utan också sådana av yngre datum liksom också större maskiner av ungt datum,
t, ex. slåttermaskin.

Den andra punkten gäller att påpeka det förhållandet, att priskontrollnämnden
inte bara har övervakat industriens, utan även återförsäljarnas prisbildning
inom lantbruksmaskinbranschen. När därför Kooperativa förbundet på sin tid
gjorde en framställning till maskinfabrikanterna om saluförande av jordbruksmaskiner
genom de kooperativa föreningarna, låg saken till på det sättet att
man redan hade en effektiv försäljarkår, spridd över hela landet, som till
mycket måttliga priser ombesörjer distributionen av lantbruksmaskinfabrikernas
fabrikat på marknaden. Återförsäljarna köpa sina maskiner av fabrikanterna
med 12, 13 eller 14 procent rabatt, och då skola de köpa i fast räkning, vidare
hålla maskinerna, i lager och, i regel fraktfritt, distribuera dem till jordbrukarna.
Jag vill fråga dem, som äro litet inne i affärer, örn det är möjligt att
tänka sig en effektiv försäljningsorganisation inom denna bransch till billigare
kostnader. Något behov ur det allmännas eller ur jordbiukarnas synpunkt för
Kooperativa förbundet att intränga på detta område har alltså icke förelegat.
När en effektiv och billig försäljningsorganisation finnes, bli priserna ej lägre,
om ytterligare en försäljarkår skall dela med av kakan.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Det förefaller mig, som örn debatten
nu tagit en vändning, som ej står helt i överensstämmelse med de i stort
sett mycket sakliga inlägg, som gjorts från olika håll. Här lia förekommit en
del antydningar, att även örn de sakliga skälen för motionen icke räcka, så kommer
man ändå att rösta för den som en demonstration.

Jag skulle då vilja fästa uppmärksamheten på vad var och en av oss har
konstaterat, nämligen att här står ett absolut enhälligt utskott bakom ett uttalande
örn att den i motionen föreslagna utredningen icke är av behovet påkallad.
I själva verket har ju utskottet framlagt en utredning, som så vitt jag
kan förstå tillmötesgår motionärens krav på att få saken klarlagd och som

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Äng. marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen. (Forts.)
framställer läget på ett sätt, som för oss alla borde vara ganska övertygande.
Hålla vi oss till de genom denna utredning förebragta fakta, kunna vi ju inte
komma ifrån att det enhälliga utskottet har konstaterat, att det icke föreligger
några sådana förhållanden som påfordra en ytterligare utredning.

Jag tror också att detta skulle lia varit kammarens ganska enhälliga mening.
örn inte några uttalanden hade gjorts här under debatten, som tydligen framkallat
irritation. Jag beklagar detta, och jag skulle ännu mer beklaga, örn denna
irritation skulle förmå kammaren att, också i demonstrationslust, fatta ett
beslut som icke är sakligt motiverat. Det är en god regel, som särskilt denna
kammare varit angelägen att följa, att man inte skall begära utredningar annat
än då verkligt övertygande skäl kunna förebringas för att de äro nödvändiga.
Har nu ett enhälligt utskott konstaterat, att behov av någon utredning i motionens
syfte icke föreligger, tycker jag att kammaren med fullt förtroende kan
följa utskottet, och ej låta den irritation, som vållats under debatten, förleda oss
att rösta på ett annat sätt än vi skulle göra vid en uteslutande saklig bedömning
av denna fråga.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag skall inte blanda mig i triangelmatchen
mellan representanterna för efterkrigsplaneringskommissionen, men jag vill instämma
i vad den siste ärade talaren nyss sade.

Sedan vill jag med anledning av att herr Heuman citerade Kooperativa förbundets
yttrande också peka på det sista stycket av detta, där det heter: »Styrelsen
finner det med stöd av vad ovan anförts ovisst, örn den av motionärerna
föreslagna utredningen nied särskilt sikte på förekomsten av monopolistiska
organisationer inom jordbruksmaskinbranschen kan bringa i dagen förhållanden,
som ej redan äro kända». När alltså Kooperativa förbundet självt inte
önskar någon utredning — och man skulle ju tro att en utredning påfordrades
först och främst från det hållet — tycker jag nästan att det bör vara klart,
hur vi skola ställa oss i denna fråga.

Med hänvisning till vad bl. a. herr Ivar Anderson anförde yrkar jag fortfarande
bifall till utskottets förslag.

Herr Björnsson: Herr talman! Herr von Heland förefaller mig vara. väl
optimistisk, när han vill dra slutsatsen att det kommer att bli en utredning
om dessa saker i efterkrigsplaneringskommissionen, för den händelse han inom
kommissionen framställer yrkande om en sådan. Av vad som här har yttrats
kan ju herr von Heland lätt finna, att såväl kommissionens ordförande som en
av dess på industriens område speciellt sakkunniga ledamöter anser att kommissionen
icke bör befatta sig med så speciella och konkreta ekonomiska problem.
Och om jag rätt har uppfattat direktiven för denna kommission, förefaller
mig också den ståndpunkten vara den riktiga; det skulle vara synnerligen
olämpligt, örn man genom detaljutredningar av detta slag fördröjde planeringskommissionens
arbete.

Jag kan således inte förstå annat än att herr von Heland drog en litet oriktig
slutsats av sina premisser. Jag tycker det hade varit rimligt, örn han i stället
resonerat så här: »När jag nu hör att både herr Wehtje och ordföranden i
kommissionen komma att motsätta sig en utredning där, är det inte säkert att
jag vinner beaktande av mitt yrkande, fastän det finns socialdemokratisk majoritet
i kommissionen, och under sådana förhållanden är det bäst att rösta för
motionen». Skulle herr von Helands linje misslyckas, blir det ju ingen utredning
av, men örn herr von Heland röstar med motionen och hans yrkande inom
kommissionen dessutom vinner bifall, kommer ju saken dit ändå.

Sedan vill jag i anledning av vad herr Ivar Anderson framhöll säga, att det

Nr 17.

Torsdagen den 19 april 1945

Ang. marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen. (Forts.)
är mycket möjligt att det skulle blivit färre röster för ett yrkande örn bifall
till motionen, för den händelse diskussionen ej fått den tillspetsade form som
den faktiskt fått. Men som saken nu ligger till, när en representant för tillverkarna
av dessa varor säger, att tillverkarna blivit misstänkliggjorda genom
uppgifter, som äro ovederhäftiga, tycker jag att det bör ligga i tillverkarnas
intresse att få saken klarlagd. Därför har jag inte av herr Andersons anförande
blivit övertygad om att jag skall avstå från att rösta för bifall till motionen.

Herr voll Heland erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag vill endast påpeka för herr Björnsson att den motion, som nu debatteras,
är socialdemokratisk. Denna utredning är alltså ett socialdemokratiskt önskemål,
och i planeringskommissionen ha socialdemokraterna majoritet. Ifall socialdemokraterna
i planeringskommisisionen alltså även få andra röster till hjälp,
borde det ju kunna bli en utredning, örn socialdemokraterna så önska.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Björnsson, som yttrade:
Herr talman! Socialdemokrater rösta inte alltid för vad en enskild socialdemokrat
föreslår.

Herr Heuman: Herr talman! När jag riktade mig mot herr Sundberg, sysslade
jag inte alls med frågan örn Kooperativa förbundets »kopiering» av jordbruksmaskinfabrikanternas
alster. Det är en sak som Kooperativa förbundet
och jordbruksmaskinföreningen få göra upp sinsemellan.

Men vad jag påpekade var, att jag fann det förvånansvärt att en plog skall
behöva kosta 13 kronor mera än vad som på grund av nuvarande marknadsförhållanden
kan anses skäligt, bara av den anledningen att man för hundra år
sedan hade vissa kanske ganska minimala omkostnader i samband med att
modellen utexperimenterades. Det var detta jag yttrade mig över, och jag sade
i samband därmed att örn den upplysningen kommit mig till handa, innan jag
fattade ståndpunkt i utskottet, så är det möjligt att mitt ställningstagande i
utskottet hade blivit ett helt annat. Visar det sig framdeles, att det är så som
herr Sundberg säger, skall jag inte tveka att inta en annan ståndpunkt, därest
frågan på nytt kommer upp.

Jag skall glädja herr Anderson med att säga, att jag inte tänker ändra
ståndpunkt med anledning av debatten. Jag har sagt mitt ord i utskottet, och
det kommer jag att stå vid här.

Herr Ekströmer vände sig i någon mån mot mitt sätt att citera Kooperativa
förbundets skrivelse. Jag vill säga, att jag mycket väl känner till vad Kooperativa
förbundet säger i slutet av sitt yttrande, men jag avsåg med mitt
citat att visa, att örn jordbruksmaskinföreningen från början tillmötesgått de
till konsumtionsföreningarna anslutna jordbrukarna och låtit konsumtionsföreningarna
saluföra jordbruksmaskiner, så är det inte säkert att Kooperativa
förbundet upptagit någon egen tillverkning på detta område. Då hade man
också sluppit ifrån de besvärligheter, som man nu påstår sig ha, genom att
Kooperativa förbundet »kopierar» maskiner.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Torsdagen den 19 april 1945.

Nr 17.

Ang. marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen. (Forts.)

Herr Olsson, Karl Johan, begärde votering, i anledning varav uppsattes
saint efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 6, röstar

Ja i

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Karl Johan, begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 39;

Nej — 45.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i förevarande
ärende genom utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 146, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 245,
angående reglering av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 147, till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition till
riksdagen med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 28
maj 1937 (nr 249) örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar.

Justerades protokollsutdrag för denna dag.

Då alla ärenden på föredragningslistan redan blivit behandlade, medgav
kammaren, på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats
till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammarens sammanträde avslutades kl. 4.34 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.