1945. Första kammaren. Nr 16 (Riksdagens protokoll 1945:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 16.

Lördagen den 14 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 7 innevarande månad.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 259, med förslag till lag örn utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag),
m. m.; och

nr 260, angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 till yrkesundervisningen.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning av
giltighetstiden för vissa tilläggstullar; och

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för Filip
Malmqvist i Huskvarna från skyldighet att erlägga viss stämpelavgift.

_ Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning; nr

129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i
1, 2 och 9 kap. vattenlagen; samt

nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen;

nr 134, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn
krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid; samt

nr 135, i anledning av väckt motion örn bidrag ur kyrkofonden till bestridande
av kostnaderna för ombyggnad av prästgården i Kvikkjokks kapellförsamling.

Första kammarens protokoll 1945. Nr 16.

Nr 16.

Lördagen den 14 april 1945.

Föredrogs och. hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 256, nied förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1945, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Berlings motion, nr 370, i
anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till Statens sinnessjukhus:
Avlöningar m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 259 och 260.

Herr Holmberg väckte en motion, nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Sveriges anslutning till ett mellan Storbritannien,
Amerikas förenta stater m. fl. länder träffat, den 5 augusti 1944 i London
undertecknat internationellt avtal rörande principerna för fortsättandet av den
samfällda kontrollen över handelssjöfarten och med anledning av nämnda proposition
väckta motioner;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar ;

statsutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning a,v Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vattendomstolarna
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i telegrafverkets fond och luftfartsfonden å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1944/45;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa kapitalinvesteringar
i telegrafverkets fond för budgetåret 1945/46;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nyanskaffning av
ånglok;

nr 57, i anledning av av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad till
landsstatshuset i Kalmar m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av riksbankens fastighet i Kalmar;

Lördagen den 14 april 1945.

Nr 16.

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för station
små staren F. E. Pettersson från utgivande a,v visst skadeståndsbelopp ;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disposition av
vissa äldre reservationsanslag;

nr 61, i anledning av Kungl .Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående fastigheter
i Degerfors köping;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
lokaler för högsta domstolen och Svea hovrätt;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad
propositionen avser försvarets fonder, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 64, i anledning av Kungl. Majda proposition angående vissa frågor örn
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omskolning av i
militärtjänst skadade;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaden för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av ett
tekniskt gymnasium i Hälsingborg;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder i anledning
av förgiftningsfaran vid gengasdrift; samt

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående nedsättning av
räntan å tertiärlån m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden;

nr 28, i anledning av väckt motion om skattefrihet för gåvor till hemvärnet
och dess underavdelningar; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 245, angående reglering
av sockemäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet
;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn'' fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);
nr 20, angående användande av riksbankens vinst för år 1944;
nr 21, i anledning av väckt motion örn ändring av 1 § kungörelsen den 30
juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst; samt

nr 22, i anledning av väckta motioner örn beredande av pensionsrätt åt underläkare
vid vissa sjukhus;

första lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 17
juni 1932 (nr 263) örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september 1936 (nr 506) örn förenings-
och förhandlingsrätt, m. m., dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 28, beträffande väckt motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 184, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni

Nr 16.

Lördagen den 14 april 1945.

1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.;

nr 29, i anledning a,v väckta motioner angående visst tillägg till lagen örn
viss begränsning av legitimation som tandläkare;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 24 mars 1938 (nr 96) örn
understödsföreningar; samt

nr 31, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 420) angående begränsning av
dyrtidstillägg å lön och pension, dels ock en i ämnet väckt motion;

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:

nr 14, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande
anslag under riksstatens nionde huvudtitel;

nr 15, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning av
mark från vissa kroonegendomar m. m.;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i grunderna
för försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 17, i anledning av väckt motion angående utredning rörande möjligheten
att för semesterhemsändamål frigöra lämpliga byggnader på av kronan ägda
egendomar m. m.;

nr 18, i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna
i 2 § lagen örn vägnämnder och länsvägnämnder m. m.; samt

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt angår anslagsfrågor;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i anledning av
väckt motion angående framställning inom landet av läkemedlet penicillin;
ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckt motion örn åtgärder för uppgörande av riktlinjer
för reglering och planläggning av bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen ;

nr 5, i anledning av väckt motion örn utredning angående ändringar i den
nuvarande länsindelningen; samt

nr 6, i anledning av väckt motion örn utredning rörande marknadsförhållandena
inom jordbruksmaskinbranschen.

Upplästes och Indes till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens ledamöter,
som ilivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kanunarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 11 april 1945.

På därom gjord ansökning beviljade herrar deputerade kanslisten hos kammaren
Erik Berggren för fullgörande av beredskap stjänstgöring tjänstledighet,
räknat från och med den 5 innevarande månad, tills vidare; och an togo herrar
deputerade till vikarie för Berggren från och med innevarande dag tills vidare
studeranden Olof Nilsson.

År och dag som ovan.

In fidem

G. II. Berggren.

Tisdagen den 17 april 1945.

Nr 16.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 17 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 261, angående anslag till väg- ock vattenbyggnadsstyrelsen ock vägförvaltningarna
m. m.;

nr 262, angående inrättande av en luftfartsstyrelse samt fastställande av
stat för luftfartsfonden m. m.;

nr 263, angående ämbetsbyggnad för väg- ock vattenbyggnadisstyrelsen ock
luftfartsstyrelsen;

nr 265, angående fullmakt att i arbetslösketsbekämpande syfte igångsätta
arbeten för vilka ''anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/
45; samt

nr 267, angående tullfrihet i vissa fall för kläder, beklädnadsmateriel ock
livsförnödenheter.

Justerades protokollen för den 10 ock den 11 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
en överingenjörsbef aktning vid försvarets fabriksverk m. m.; och

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till väg- ock vattenbyggniadsstyrelsens
förrådsfond m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 259, med förslag till lag örn utlännings rätt sitt här i riket vistas (utlänningslag),
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
260, angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 till yrkesundervisningen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Holmbergs motion, nr 371,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för kristillägg åt
statliga befattningshavare m. fl.

Nr 16.

Tisdagen den 17 april 1945.

Föredrogos oell bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 1, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, statsutskottets utlåtanden nr 5, 8 och 52—69,
bevillningsutskottets betänkanden nr 28 och 29, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 18—22, första lagutskottets utlåtande nr 26, andra lagutskottets
utlåtanden nr 27—31, jordbruksutskottets memorial nr 14 och utlåtanden
nr 15—19, första hammarens första tillfälliga utskotts'' utlåtande nr 8 ävensom
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 3, 5 och 6.

På framställning av herr talmannen beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets utlåtanden nr 54 och 8 skulle i nu
angiven ordning uppföras näst efter konstitutionsutskottets utlåtande nr 14
samt jordbruksutskottets utlåtande nr 19 näst efter bevillningsutskottets betänkande
nr 29.

Föredrogas och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnadte propositioner
nr 261—263, 265—267.

Herr Wagnsson väckte en motion, nr 372, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.

Motionen bordlädes.

Interpellation Herr Ström erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Det kan näppeligen
vara överensstämmande med parlamentarisk demokrati och nutida åskådgörelse
för det ningssätt att den svenska riksdagen i så ringa utsträckning hålles å jour med
utrikes- utrikespolitiken och regeringens göranden och låtanden i hithörande frågor. Nu
politiska Jaar mer än halva riksdagstiden förgått utan att riksdagen erhållit någon som
aget m. m. orientering eller några meddelanden örn regeringens ställning till en rad

aktuella problem, som förevarit eller nu föreligga. Svenska folket måste få
den uppfattningen att den hemliga diplomatien ej blott fortlever som i tider före
demokratiens genombrott utan t. o. m. ytterligare skärpts. Tilltron till folkrepresentationen
och indirekt även till regeringen måste taga skada hos folkets
breda lager genom ett dylikt åsidosättande av riksdagen. Föregripande av riksdagen
genom viktiga beslut av regeringen har i andra, även oss närliggande
land visat sig mycket olycksdigert. Man behöver icke hysa något misstroende
mot regeringen därför att man hävdar riksdagens rätt till informationer och
möjlighet att säga sin mening. Regeringen som i dessa allvarliga tider behöver
riksdagens och folkets fulla stöd i sin gärning på utrikespolitikens område
vinner detta bäst genom samråd med riksdagen, icke genom att riksdagen vandrar
i mörker och icke beredes tillfälle till samråd.

I anslutning till vad sålunda framförts hemställes örn kammarens benägna
tillstånd att till hans excellens utrikesministern få framföra följande spörsmål:

1) Kan man förvänta att riksdagen snarast erhåller en redogörelse för det
utrikespolitiska läget;

2) Kan man för framtiden förvänta ett mera regelbundet samarbete i utrikespolitiska
frågor mellan regeringen och riksdagen och därigenom med svenska
folket?

3) Kan man från regeringens sida förvänta ett initiativ till den gamla hemliga
diplomatiens förvandling till en mera öppen sådan i analogi med förhållandena
i Amerikas förenta stater, i det brittiska samväldet m. fl. länder?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Tisdagen den 17 april 1945.

Nr 16.

Ordet lämnades ånyo till herr Ström, sorn nu anförde: Herr talman! Många interpellation
stora värden äro i vår tid hotade. Vi göra stora tekniska,och industriella framsteg, sIcyM &t
vi sträva oss sakta fram till sociala landvinningar, vi gå särskilt bättre klädda än natur

förr. Vi lia fått bättre landsvägar och gator, och vi komma mycket fortare fram m. m.
tack vare snabbare kommunikationsmedel. Vi kunna resa och se oss omkring i vart
land. Vi ha fått filmen. Vi ha kanske också inhämtat något litet mer kunskaper
än fordomsdags, ehuru överblicken över kulturlivet och,allmänbildningen i fråga
om viktiga livsområden alltjämt är mycket klen och blir mindre ju mer specialiseringen
växer. ,

Men dessa framsteg till trots — de äro i synnerhet av teknisk natur — na
vi dess värre många försämringar att peka på. Jag skall,blott nämna,en enda:
vår oförmåga att lösa bostadsfrågan. Större delen av vårt folk hor i kyffen,
sovstäder, barnen lia inga verkliga bostäder och hyrorna äro i,regel obegripligt
höga. Sedan hyra, försäkringar och skatter äro betalda, blir icke mycket över
vare sig för fattiga eller rika.

I allt detta ha vi dock haft två oskattbara värden, som varit hela folkets
gemensamma rikedom, fyllda av skönhet, minnen, traditioner, glädjeämnen av
obeskrivlig styrka, skänkande generation efter generation andlig hälsa och bestående
upplevelser. Dessa två rikets och folkets klenoder äro dels den säreget
storslagna, omväxlande och rika svenska naturen med dess, flora och fauna, dess
säregna naturminnesmärken, dels de oskattbara kulturminnen som bevarats i
våra"äldre stadsdelar och deras byggnader, stads- såväl, som landsbygdsarkitektur,
särskilt byggnadsminnesmärken. Väl har ofantligt mycket förstörts av
oförstånd och egennytta, väl ha nya tiders landvinningar i onödan gått fram
över gammal kultur. Likväl ha vi intill sena dagar förmått bevara mycket av
dessa oersättliga historiska, traditionella, glädjeskänkande minnesmärken från
framfarna generationer. . .

Men nu ser det ut som örn den hänsynslösa anda, som vi sett spegla sig där
ute i världen, även på allvar skulle, ehuru vi undgått kriget, skrida till den
stora förstörelsens verk även hos oss. Vi ha länge varit på väg dit.

I fråga örn den svenska naturens förstörelse ser det ut som örn även de sista
ståtliga vattenfallen skulle gå sin undergång till mötes — Nämforsens delvisa
skonande bör dock tacksamt inregistreras. Våra för landskapet så livande ekoch
bokdungar, ja många gamla jätteekar lia redan skattat at förgängelsen.

Våra ovanligt vackra stränder hålla på att ödeläggas genom en samverkan av
egoism, tanklöshet och brutalitet. Våra fiskevatten med dess skönhetsvärden berövas
allt mer gemene man. Vår faunas vackraste delar drivas bort eller utrotas.

Tänk blott på det enfaldiga beslutet häromåret att premiera fågeläggs jakten.

Några mindre sluga specialister hade fått för sig att fågeläggen, skulle rädda
vår hushållning. Och vips var man färdig att nappa på detta abderitiska projekt.

Även den dummaste tanke synes kunna imponera på oss i dessa tider.

Ett verkligt strålande exempel på hur hänsynslöst vi handskas med även de
ädlaste klenoder i var svenska natur är behandlingen av Smålands Taberg,
själva den märkliga bergklacken. Detta naturminne lever i saga och sång, i
historia och tradition genom seklerna från hedenhös till våra dagar. Detta berg
är intimt förknippat med Smålands hävder, med hela Sydsveriges historia och
naturtradition. Lika fullt har det tillåtits utan att någon myndighet ingripit
att främmande gruvintressen fått under hela kriget exploatera detta berg,
urholka det, förstöra det, medan malmen exporteras. Detta sällsynta naturminnesmärke
står nu som en ruin likt andra ruiner efter krigets våld. Av ekonomisk
vinningslystnad, av rädsla att stöta oss med utländska intressen, av slö försagdhet
lia vi låtit det gå därhän. Smålands arbetare, bönder och borgare ha
protesterat. Men förgäves. Oss tycks mammon regera.,

Lämna vi, herr talman, våra snart förstörda naturminnesmärken och övergå

Nr 16.

Tisdagen den 17 april 1945.

Interpellation om bättre skydd åt svensk natur m. m. (Forts.)
till kulturminnesmärkena, så möter oss där samma förskräckliga syn. En del
av våra städer håller på att förstöras av mastodonthus, främmande för svensk
stil och mer liknande boningar för gamla ensamma troll än för människor.
Gamla historiska byggnader, broar och stadsdelar, ofta av utsökt skönhet och
efter krigets härjningar i Europa unika och besittande ett även stort ekonomiskt
värde såsom dragnaglar i turismen, ödeläggas.

Stockholm, rikets huvudstad och en av Europas klenoder som stad genom sitt
läge, sin bebyggelse och sin forna sköna arkitektur, har i årtionden utan nödtvång
förstörts lika mycket genom statens som genom stadens åtgärder. Stockholms
skönhet och levande historia äro snart en saga blott.

Nu hotar ett dråpslag. Bilismens och teknikens förenade, starka krafter, förmälda
med snålhetens, ha för avsikt att förlägga en (inom kort) miljonstads
hela trafik genom den ömtåliga och historiskt märkliga gamla stadens nålsöga.
Genom en rad av broar, än snedvridna, än puckelryggiga, än väldiga betonggolv
över Stockholms forsande strömmar, hotas hela rikshuvudstadens centrum,
historiska minnen och förnämligaste byggnadsklenoder. över forsarna lägges
betong, över stränderna järn. I Tessins slott sticker man liksom in en brogaffel,
och när trafiken vuxit under ett tiotal år och en stor cirkulationsplats blir nödvändig
på Skeppsbron vid Logården-Lejonbacken, får slottets norra flygel sannolikt
helt eller delvis maka åt sig. Sammaledes torde, örn bron lägges som
föreslagits, bli fallet efter några år med delar av Kungsträdgården. Båda dessa,
Slottet och Kungsträdgården, ägas av staten. Föres den stora trafiken nu ytterligare
ned genom Gamla staden över nya broar, torde inom tjugu år hela denna
stadsdel vara ödelagd av autostrador och tillfartsleder. Även Riddarholmen
torde bli starkt hotad.

Är nu hela detta fälttåg mot landets historiska centrum nödvändigt, herr talman?
Ingalunda! Genom att i dessa trafikens svårigheter nedlägga pengarna
pa tunnlar kunna enkla och förnuftiga lösningar ernås. Det kan se ut som örn
man sparade ett par tiotal miljoner genom att bygga broåbäken framför
slottet, riksdagen och Blasieholmen, men i verkligheten och i längden förlora
både staten och staden ännu flera miljoner genom skenlösningar, som måste med
dyra pengar göras örn i framtiden.

Nu vet man, herr talman, icke vad Stockholms stad kommer att göra. Men
flertalet nämnder och styrelser har, ehuru ofta med klena majoriteter, beklagligen
gatt. pa broförslagen, som utdömts av en enhällig kulturmedveten sakkunskap,
liksom av gatukontoret med dess tekniska sakkunskap. Här har i sanning
riket stora värden att bevaka. Det är av yttersta vikt att de statliga organ,
som äro satta att bevaka rikets intressen, söka ernå samverkan med staden och
genom förberedande samråd med stadens myndigheter söka finna en lösning,
som icke är dikterad blott av hänsyn till ekonomien och kraven på kortaste
vägen direkt till porten, d. v. s. av bekvämlighet, utan av högre och större intressen.

I anslutning till vad sålunda framförts får jag vördsamt hemställa örn kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet såsom
den främste vardaren av vara historiska och konstnärliga intressen få
framställa följande spörsmål:

1) Kan man från herr statsrådets eller regeringens sida förvänta något initiativ
till bättre skydd at svensk natur och svenska naturminnesmärken?

. 2) ,Kan man från herr statsrådets sida förvänta åtgärder till ökat skydd av
historiska platser och stadsdelar?

3) .Kan det tänkas att statens organ söka samråd med huvudstadens för en
lycklig lösning av förbindelselederna genom rikshuvudstadens centrala, histo -

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Interpellation örn bättre skydd åt svensk natur m. m. (Forts.)
riska, traditionella och särpräglade platser i avsikt att ernå en lösning, som
bevarar Stockholms natur och historiska stadsdelar?

4) Kan i ovan berörda frågor en samverkan tänkas ske mellan ecklesiastikdepartementet
och jordbruksdepartementet, resp. kommunikationsdepartementet?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.28 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 18 april förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Hans excellens herr statsministern Hansson, som tillkännagivit, att han hade Äng. be^vel
för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Herlitz interpellation an
gående behovet av en höstriksdag under innevarande år, erhöll ordet och yttrade: innevarande
Herr talman! Herr Herlitz har frågat, örn det är regeringens avsikt att nksda- år,
gen skall sammanträda instundande höst och, örn så är, vilka ärenden det är
som enligt regeringens uppfattning nödvändiggöra en höstriksdag.

Kiksdagsarbetets utökning med höstsammankomster under krigsåren har berott
på särskilda omständigheter. Det har ansetts angeläget att under denna
tid icke allt för stora mellanrum uppkomme i den direkta kontakten mellan
regeringen och riksdagen. Mängden av ärenden har också, särskilt under de
första krigsåren, krävt en utökning av tiden för riksdagens samvaro. Försöket
1942 att tillgodose det förstnämnda intresset genom en sammankomst enbart för
information syntes icke motsvara önskemålen inom riksdagen i fråga örn en
utökad kontakt. Det ansågs därför riktigast att de° följande åren föranstalta
sessioner av samma art som under åren 1939—1941, så mycket mera som arbetsuppgifter
ingalunda saknades.

Det är regeringens avsikt att även i år hemställa till herrar talmän att kalla
riksdagens kamrar till en höstsession. Motiven äro desamma som tidigare. Behovet
av god kontakt har icke minskats, och arbetsuppgifter finnas. Från statsdepartementen
har anmälts ett trettiotal ärenden, som lämpligen kunna föreläggas
riksdagen till hösten. Beträffande flera av dessa ärenden är det önskvärt,
att beslut kunna fattas i år. Jag nämner uppbördsreformen, straffverkställigheten,
förbättrad kontroll över bostadsföreningar, utrikesförvaltningens omorganisation
i enlighet med efterkrigsförhållandena, fortsatt utbyggande av de
militära förvaltningsbyggnaderna på Ladugårdsgärde, lag örn fortsatt tjänstgöring
vid försvarsväsendet i samband med den förstärkta försvarsberedskapens
avveckling, förlossningsvården och abortfrågan.

Av det sagda torde framgå att god anledning till ett sammankallande av
riksdagen till en höstsession även i år föreligger.

Herr Horlitz: Herr talman! Jag framför mitt vördsamma tack till hans excellens
statsministern för det svar han har lämnat, och jag är övertygad om

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Äng. behovet av en höstriksdag under innevarande år. (Forts.)
att många av kammarens ledamöter med mig äro tacksamma för att vi nu ha
fått ett auktoritativt besked, hur det blir med höstriksdagen. För litet var av
oss är det ju angeläget att kunna ordna i förväg med enskilda sysslor, så att
de inte kollidera med riksdagsarbetet. Jag vill tillägga, att ur den synpunkten
vore det önskvärt, att regeringen så snart som möjligt kunde bli på det klara
med den exakta tidpunkten för höstriksdagens början och att denna gåves till
känna.

Jag vet däremot inte, hur stor tillfredsställelsen är med svarets innehåll.
För min del har jag utgått från att en s. k. höstriksdag är en nödfallsutväg,
som bör tillgripas bara då så är oundgängligen nödvändigt för behandling av
frågor, som inte kunna uppskjutas till ett senare tillfälle. Jag tillåter mig att
säga, att statsministern i någon mån överraskade mig genom en motivering, som
tycks innebära ett avståndstagande från denna av mig i interpellationen utvecklade
tankegång. Han säger inte, att höstriksdagen skall bli av, endast då den
är oundgängligen nödvändig, utan han åberopar för det första behovet av kontakt
mellan regering och riksdag och anför för det andra, att »arbetsuppgifter
finnas» — som orden falla — i det att ett trettiotal ärenden »lämpligen kunna
föreläggas riksdagen till hösten»; »beträffande flera av dessa ärenden är det
önskvärt, att beslut kunna fattas i år».

Det första skälet, angående kontakten mellan regering och riksdag, förefaller
mig inte fullt övertygande. Det kan ju hända, att ett sådant behov av direkt
kontakt inställer sig, men därför behöva vi ju inte någon arbetsriksdag i vanlig
mening. Yi lia ju riksdagen förpuppad. och den kan kallas in under enklare förhållanden,
allenast för etablerandet av denna kontakt. Det är för resten inte
säkert, att det där behovet av kontakt bäst tillgodoses genom den på förhand
planerade höstriksdagen. Det kan ju hända, att det inställer sig under sommaren
lika väl som under hösten.

Nu har ju hans excellens i detta sammanhang erinrat örn det missnöje, som
yppade sig inom riksdagen med experimentet med en s. k. informationsriksdag
på hösten 1942. Det var kanske en smula av ett argumentum ad hominem, då
han erinrade örn detta missnöje, eftersom jag hörde till dem, som på den punkten
reagerade. Men jag vet inte, örn statsministern därvidlag i allo rätt har
tolkat den missbelåtenhet, som vid det tillfället gjorde sig gällande. Jag för
min del — och jag tror det gällde många — önskade inte en höstriksdag för
dess egen skull, utan resonemanget var, att en viss fråga — prisstoppet — var
av den° stora betydelse, att den bort avgöras av riksdagen, och att just för det
ändamålet var en höstriksdag nödvändig, örn prisstoppet skulle genomföras då.

Det andra argumentet var alla de väntade frågorna. Jag skall inte diskutera
de särskilda frågor, som här nämndes, och försöka bedöma, i vad mån de kunna
erkännas vara fullgoda skäl för inkallande av en höstriksdag. Därom kunna
naturligtvis alltid rada delade meningar. Men örn man nu försöker göra sig
en föreställning örn hur kammarens ledamöter ha reagerat inför statsministerns
uppräkning av ärendena, så framstå nog ganska klart och åskådligt de omständigheter,
som år efter år driva fram höstriksdagen. Här sitter en grupp av
kammarens ledamöter, som är varmt intresserad av skattereformen. Där säger
man sig: för att få den saken klar måste vi naturligtvis ha en höstriksdag.
Andra äro ivriga att få t. ex. frågan om förlossningsvården löst, och så sälla de
sig också till dem, som önska en höstriksdag. Så samlar den ena frågan efter
den andra sina anhängare, och så ha vi snart ett flertal, som låt vara med helt
olika motiveringar tycker, att det nog är bra, att det blir en höstriksdag.

Detta är egentligen en ganska förrädisk förskjutning i våra tänkesätt. Förr
var det just ingen — även då det gällde viktiga och mycket angelägna frågor
— som överhuvud taget tänkte sig möjligheten att få dem avgjorda på hösten.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Äng. behovet av en höstriksdag under innevarande år. (Forts.)
Man fick finna sig i dröjsmål. Nu ha vi kommit in på nya banor, nu glida vi
på det sluttande planet och komma mer och mer in i den föreställningen, att
höstriksdag är något normalt. Jag får säga, att hans excellens statsministern
har givit denna föreställning ett utomordentligt kraftigt stöd genom sin deklaration,
som indirekt så bestämt tar avstånd från den av mig urgerade synpunkten,
att höstriksdag skall, hållas endast då. den är oundgängligen nödvändig.
Tror Ers Excellens, att vi någonsin komma in i ett läge, där inte arbetsuppgifterna
äro sådana, att på dem passar den beskrivning, Ers Excellens nu har
givit? Skola vi sålunda inte räkna med att så här kommer det att bli för jämnan?

Skälen för betänksamhet mot den nya ordningen ha ju blivit så ofta framlagda,
att det inte är någon mening i att upprepa dem. Jag erinrar bara kort
örn den växande svårigheten för riksdagsmännen att sköta enskilda sysslor.
Olusten på denna punkt ökas — det måste här med bestämdhet utsägas -—• av
höstsessionens splittring och planlösa organisation. Jag talar inte för egen räkning,
ty jag är så gott som stockholmare, men jag tänker på landsortsborna.
De få gå här i veckor och månader för halv maskin så att säga — kvarts maskin
är kanske ännu bättre sagt. Då riksdagens ledamöter under denna tid avkopplas
från sina sysslor i hemorten, är det sålunda för att gå dag ut och dag
in nästan sysslolösa i Stockholm. Det måste sägas öppet. ifrån; Mångå dra
förstås en annan konsekvens : de konstatera meningslösheten i att gå här i Stockholm,
och de handla, som örn ingenting hade hänt, och sköta sina sysslor i
hemorten. Men det är ur andra synpunkter inte heller någon lycklig ordning

Man åberopar nu den ökade arbetsbördan för riksdagen. Hans excellens gjorde
det inte direkt eller åtminstone mycket försiktigt. Han pekade på att den
särskilt hade gjort sig gällande i början av kriget. Hur skola vi bedöma dess
betydelse för riksdagens arbetsformer? Det må vara tillåtet att erinra örn att
en kommitté av riksdagsmän, som behandlade denna sak i fjol, enhälligt kom
till den uppfattningen, att den nuvarande tiden borde räcka för riksdagens
arbetsbörda. Jag tror inte, att man är berättigad att jäva den uppfattningen,
förrän man har prövat på en något snabbare arbetstakt vid riksdagen. Det må
tillåtas att erinra örn att vi — såvitt jag kommer ihåg — ännu inte ha haft
något arbetsplenum på en lördag.

Men örn nu arbetsmängden befinnes vara för stor, måste vi gå fram andra
vägar än denna som består i att så här liksom viljelöst glida in på de improviserade
formernas väg. Vi måste då skapa ordnade former för ett riksdagsarbete,
som omfattar även en del av hösten. För ett år sedan diskuterades ju
livligt två linjer för detta: den sammanhängande linjen med en riksdag, som
började någon gång på hösten och sedan fortsatte över julen, och den splittrade
linjen, som skulle innebära ett fastslående ungefär av det nuvarande höstriksdagssystemet.
Jag tror det var en ganska allmän mening,, att skall det göras
någonting, då skall man gå på den sammanhängande linjen och inte på den
splittrade. Men det system eller den brist på system, som vi ha nu, har alla
den splittrade linjens nackdelar och åtskilliga därtill, nämligen alla de nackdelar,
som följa av planlöshet och improvisation. Är det fastslaget på förhand,
att vi skola ha riksdag på hösten, kan vårt riksdagsarbete ordnas med hänsyn
därtill, men nu går det ju så till år för år, att vi börja riksdagen utan att riktigt
veta, hur det skall bli; så småningom kommer sedan den ena antydningen
efter den andra, och vid någon tidpunkt — förr eller senare, vanligtvis
ganska sent på riksdagen —- få vi veta, lmr det blir. Under sådana förhållande
har naturligtvis vårriksdagen fått en föga ändamålsenlig planläggning.
Det tor hända, att vi ha belastats med frågor, som komma att vålla, att vårt
arbete drar ut på tiden, men som lika väl kunde lia skjutits till höstriksdagen
och givit den ett mera allsidigt sammansatt arbetsprogram.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Äng. behovet av en höstriksdag under innevarande år. (Forts.)

Herr talman! Jag tycker för min del, att det är bekymmersamt, att det skall
vara så vanskligt att finna rationella former för vårt riksdagsliv. Vår självstyrelse,
vår demokrati, vårt fria statsskick o. s. v. äro omtyckta ämnen för
festtal, men de lia inte blivit föremål för omsorger, som sikta till en utveckling
av formerna i överensstämmelse med tidens krav.

. Hans excellens herr statsministern nällsson: Herr talman! Jag har med avsikt
underlåtit att ta upp den av interpellanten i motiveringen berörda frågan,
hur man mera principiellt skall se på riksdagsarbetets uppdelning. Jag tyckte
inte, att den frågan hade att göra med frågan örn vi skola ha en höstriksdag
i år. Skulle jag deklarera någon mening i den mera principiella frågan, så ville
jag säga, att jag tills vidare icke är övertygad om att det är riktigt att uppdela
riksdagen på två sessioner under normala förhållanden. Vad jag har velat
särskilt framhäva här är de särskilda skälen till ett höstsammanträde under
krigstiden. Örn man observerar läggningen av mitt svar, skall man finna, att
jag satte kontakten mellan regering och riksdag före ärendena till höstriksdagen.
Jag kan nämligen inte underlåta att betrakta det som ganska orimligt,
örn under dessa tider riksdagen skulle vara borta från huvudstaden halva delen
av året. Därför har det från min synpunkt varit angeläget att finna någon form
för att riksdagen, även sedan den har slutat sitt arbete någon gång i början av
sommaren, skall kunna träda i kontakt med regeringen igen. Vi försökte som
sagt 1942 med en enklare form. Jag förstod, att den tyckte man inte örn i riksdagen.
Då återstår ingenting annat än att välja arbetsriksdag.

Jag har heller inte i mitt interpellationssvar tagit upp frågan örn vilka ärenden,
som nödvändiggöra en höstriksdag. Jag vill inte påstå, att någon av de
frågor, som jag här har berört, med nödvändighet kräver ett avgörande i höst.
Jag har sagt, att ett sådant är önskvärt, och eftersom ändå ur den första synpunkten
riksdagen borde sammanträda har man velat ta upp dessa frågor till
behandling då.

I det sammanhanget får jag kanske säga interpellanten, att naturligtvis har
man inom regeringen, när frågan örn en höstsession kom upp, också undersökt,
huruvida en del av de förslag, som skulle föreläggas den nu pågående sessionen,
kunde ansta till hösten. Det visade sig emellertid, att man inom departementen
icke ansåg sig kunna mer än i ett par tre fall, som voro tämligen betydelselösa,
vänta med propositionernas framläggande. Endast i ett avseende har det skett
en förskjutning i behandlingen av en betydelsefull fråga. Det är, att regeringen,
sedan man kommit överens örn att föreslå en höstsession, har beslutat att uppskjuta
framläggandet av beredskapsstaten till höstsessionen.

Jag slutar med att ytterligare stryka under, att jag inte har velat ta ståndpunkt
till det framtida organiserandet av riksdagsarbetet, utan nöjt mig med
att direkt besvara de frågor, som interpellanten har framställt.

Beträffande interpellantens önskemål att snart få veta den exakta tidpunkten
för en höstsessions början, kan jag inte svara någonting i dag. Det kan
under de närmaste månaderna inträffa händelser, som nödvändiggöra ett snabbt
sammankallande av riksdagen. Skulle inte detta ske, tror jag, att man kan
utgå från att regeringen försöker välja ungefär samma tidpunkt som för sammankallandet
av höstsessionen i fjol.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag begärde ordet, därför att det
föreföll mig, som om den ärade interpellanten förde talan även för den s. k.
landsorten. Jag tyckte då, att det kunde vara lämpligt att säga, att landsortens
representanter kanske inte i allo godkänna det betraktelsesätt han anlade
på denna fråga. Interpellanten uppehöll sig inte bara vid den aktuella situa -

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Äng. behovet av en höstriksdag under innevarande år. (Forts.)
tion, som råder i år, utan lian talade mera i allmänhet om höstriksdagens lämplighet.
Ur den synpunkten finns det anledning för oss landsortsbor att blanda
oss i resonemanget.

Herr Herlitz sade, att höstriksdag endast bör förekomma, örn det är oundgängligen
nödvändigt. Det är ingen, som har någon avvikande mening på den
punkten. Frågan är emellertid, vilken betydelse interpellanten vill inlägga i
orden »oundgängligen nödvändigt». Det är detta det ytterst kommer an pa.
Örn det anses vara rimligt, att riksdagen skall vara samlad hela våren och
långt in på sommaren, då kan det enligt herr Herlitz’ mening praktiskt taget
aldrig —- utom i sådana här sällsynta undantagsfall — bli tal örn en höstsession.
I den frågan ha vi landsortsbor nog en annan uppfattning än stockholmarna.
Vi ha också andra erfarenheter av de långa vårriksdagarna. Dörren stockholmare
spelar det praktiskt taget ingen roll, hur länge riksdagen pågår. Stockholmarna
kunna vara samlade till riksdag ända in i juli — och till och med i
augusti månad — utan att det blir några särskilt stora olägenheter för dem.
De kunna åka spårvagn till .riksdagshuset och vara här de timmar det förekommer
ett plenum eller ett utskottssammanträde och vända tillbaka så fort
detta sammanträde är över. De kunna också utebli från sammanträdena, örn
det befinns lämpligt, och ingen frågar efter det. En landsortsbo har det ställt
på ett annat sätt. Han måste bo i Stockholm under riksdagstiden. Han har
sitt hem, sin familj, sina uppdrag och sitt arbete på en ort, som kan ligga en
dagsresa eller längre från Stockholm. Det ställer sig åtskilligt annorlunda för
honom med dessa långa riksdagar. Jag tror inte, att jag gör mig skyldig till
någon överdrift, örn jag säger, att den allmänna meningen bland landsortsborna
i riksdagen är, att de långa sammanhängande riksdagarna äro ett oting.
Örn det kan ordnas så, att riksdagarna förkortas och vi kunna något så när
hålla oss inom den ram, som man skulle vilja kalla normal, då är det ingen
av oss, som ber örn en höstriksdag. Men örn ärendena bli så många, att det med
en sammanhängande session blir nödvändigt att vistas här uppe i Stockholm
till midsommar, efter midsommar och långt in i juli, då måste vi säga oss, att
det ur alla synpunkter är mycket mer ändamålsenligt att dela upp denna session
på en förkortad vårriksdag och en kort höstriksdag. Det som för oss —
det gäller både bönder, arbetare och andra — medför de största olägenheterna
är dessa långa sammanhängande riksdagar. Det är de, som bereda oss de största
svårigheterna.

Jag vill gärna framhålla detta, herr talman, på det att ingen skall tro, att
landsortsborna äro med örn den ordning, som förekommit vissa år, att man
försökt göra ifrån sig alltsammans på en gång utan att ta någon hänsyn till
när riksdagen slutar. Örn man inte kan komma tillbaka till en rimlig ordning
i det avseendet, måste det vara mest ändamålsenligt att dela upp riksdagssessionen.

Herr Unden: Herr talman! Jag är egentligen förekommen genom statsministerns
replik till herr Herlitz. Jag begärde ordet i anledning av herr Herlitz’
yttrande, att han inte var övertygad örn hållbarheten av det främsta skäl,
som statsministern anförde för en höstsession, nämligen behovet av kontakt
mellan regering och riksdag. Det förefaller mig, som örn herr Herlitz’ tankegång
här var underligt världsfrämmande. Hur kan man föreställa sig, att ett
land, som gör anspråk på att ha parlamentarisk regim, inte skulle ha någon
riksdagssession under ett för landet så viktigt skede av kriget, ett skede, då
krigstillståndet kommer att avvecklas och då det mycket väl kan påkallas
beslut och åtgärder av den ena eller andra arton av de svenska statsmakterna.

Nu har ju dessutom erfarenheten visat, att en verklig kontakt inte etableras

Nr 16.

Onsdagen deri 18 april 1945 fm.

Äng. behovet av en höstriksdag under innevarande år. (Forts.)
genom sammankallande av riksdagen till ett par dagars debatt, utan det är
önskvärt, att riksdagen har ett arbetsmaterial, som möjliggör en session av
inte alltför kort varaktighet, just med hänsyn till behovet av kontakt.

Då man alitsa anser, att detta skäl i och för sig är avgörande för frågan,
tycker jag det är alldeles rimligt och riktigt, när regeringen menar, att skall
det bli en höstsession, så böra också sådana förslag läggas fram, som lämpligen
kunna behandlas vid den tidpunkten. Att här resonera precis som om
det gällde den djupaste fred och fullt normala förhållanden är även enligt
min mening fullständigt orimligt.

Herr Herlitz: Herr talman! Först några ord till herr K. J. Olsson! Jag skall
be att få stryka under, att då jag djärvdes i någon mån tala å landsortsrepresentanternas
vägnar — för mig personligen är en höstriksdag närmast en
angenäm anordning — så var det, herr Olsson, icke för att dra upp den stora
frågan örn riksdagssessionens längd, utan just för att stryka under, hur dessa
planlöst anordnade och med halv maskin arbetande höstriksdagar kännas för
landsortsrepresentanterna.

Vidare ber jag, herr talman, att få säga några ord i anledning av vad hans
excellens och nu senast herr Undén yttrade. Herr Undén hade fattat mitt anförande
så, att jag ställde mig likgiltig till frågan örn en kontakt mellan
regering och riksdag. Så var det inte min avsikt att uttrycka mig, och jaghoppas,
att inte orden ha fallit sa. V ad jag ville säga — och nu upprepa
som svar till hans excellens statsministern — var bara, att örn en sådan kontakt
anses nödvändig, och det tror jag gärna att den blir, så inser jag inte,
varför den skall påkalla detta över månader utdragna utskottsarbete. På
detta svarade herr Undén: det går inte att etablera den där kontakten under
några dagar, det behövs litet längre tid till det. Jag undrar, örn vi inte
där hemfalla at en illusion. Mitt intryck under den senaste höstriksdagen
var t. ex., att talet örn den kontakt, som vanns under den där långa tidrymden,
var en illusion av den anledningen att just inga människor voro anträffbara
i Stockholm. _ Kontakten var mera ett sken än en verklighet. Däremot
bunde, föreställer jag mig, en intensiv och värdefull kontakt uppnås vid en
riksdag, som sammanträdde lat oss säga under någon vecka för intensivare
överläggningar just örn de politiska frågorna, men utan att ta på sig ett sådant
här arbetsprogram.

Jag begagnar också tillfället att med tacksamhet konstatera, att hans excellens
i fråga örn den principiella synen på ämnet är mindre avlägsen från
mina betraktelsesätt än jag kanske i förstone föreställde mig.

Herr Linderot: Herr talman! Da debatten kommit att röra sig örn vissa allmänna
synpunkter på riksdagsarbetet, har jag begärt ordet för att framhålla
ett par synpunkter som ingen tidigare talare har berört.

Vad rör frågan örn långa sammanhängande riksdagar, som pågå från den
10 januari till fram i juli månad, är nog den allmänna uppfattningen bäst
tolkad av herr K. J. Olsson, då han säger att dessa riksdagar äro ett oting.
Å andra sidan tror jag att herr statsministern gav uttryck för en allmän
mening, da han såsom ett av de skäl, som talade för hans ståndpunkt beträffande
frågan örn höstriksdagar, angav att det särskilt i dessa tider är
önskvärt, att kontakten mellan regering och riksdag inte avbrytes under
alltför långa perioder. Den långa intervallen mellan exempelvis juli och januari
kan kanske ur allmän synpunkt vara olämplig.

Herr Herlitz har i allmänhet, tycker jag, anfört mycket bra synpunkter på
frågan örn riksdagsarbetet, då han vid vid skilda tillfällen har tagit till orda

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Ang. behovet av en höstriksdag under innevarande år. (Forts.)
i den saken i kammaren. Han har i stort sett gått i bräschen för en rationalisering
av riksdagsarbetet. Och därmed kommer jag till det som gav mig
anledning att begära ordet. När det nu i denna debatt gives tillfälle därtill,
har jag velat passa på att säga några ord till förmån för en. rationalisering
av riksdagsarbetet. Det är den enda vägen att undvika det missnöje, som. på
olika sätt tar sig uttryck. Missnöjet beror dels på att det är för långa riksdagar,
dels också på att det blir två sessioner varje år. Man bör enligt min
mening ha två sessioner årligen just ur den synpunkt, som herr statsministern
har företrätt, då han talat örn önskvärdheten av att det inte blir för
långa intervaller i kontakten mellan regering och riksdag. Men. de två sessionerna
borde i något så när normala fall kunna inskränkas till fyra, fem
veckor per session. En session "på en ä en och en halv månad på våren och
en session på cirka en och en halv månad på hösten skulle vara tillräckligt,
örn riksdagsarbetet rationaliserades.

Örn de ärade ledamöterna se på dagens föredragningslista, som dock är en
lista med viktiga och stora ärenden, framgår det av den, att vi skola behandla
en proposition från Kungl. Majit angående tillbyggnad till landsstatshuset
i Kalmar. Vad begripa vi egentligen av det? Rakt ingenting! Varför
skall det fordras kungl, proposition och remisser, utskottsbehandling och
utlåtande, bordläggning och debatter i riksdagen, för att en tillbyggnad till
landsstatshuset i Kalmar skall kunna ske? Eller för att taga en sådan fråga
som den, huruvida man här i landet bör försöka framställa läkemedlet penicillin,
vilket ärende också står på dagens föredragningslista. Är det verkligen
nödvändigt att riksdagen in pleno behandlar sådana angelägenheter? Eller
frågan örn planläggning av bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen! Kan inte
landshövding Jacobsson i Göteborg eller någon annan myndighet på Västkusten
sköta den saken? Inte begripa vi i största allmänhet som sitta här i riksdagen,
hur man skall bära sig åt med fiskelägena i Bohuslän, dag tar dessa
exempel på rak arm för att visa, att man borde rationalisera riksdagens arbete
genom en omläggning av förvaltningen inom statsapparaten på så sätt,
att småsaker och underordnade eller lokala angelägenheter finge skötas, av
underordnade myndigheter och icke med hela den väldiga apparat, som riksdagen
och regeringen tillsammans utgöra.

Det var för att framhålla den synpunkten, som jag här begärde ordet, och
jag tror att för dem det vederbör kunde det kanske vara nyttigt att ta en
liten överläggning, örn det inte nu, när krigsförhållandena snart upphört och
möjligheter till ett mera lugnt arbete föreligga, vore på tiden att lägga örn
riksdagsarbetet. Vid den tid, då nuvarande ordning för riksdagens arbete fastställdes,
var statsmakten en ringa del av samhällslivet. Nu är däremot staten
och vad därtill hörer någonting oerhört dominerande och blir för varje
dag som går allt mer dominerande. Då kan inte riksdagsarbetet få fortgå
som örn ingenting skulle ha inträffat från 1865 till 1945. Det är kärnfrågan,
och jag tror att alla, som här i debatten uttalat missnöje med den nuvarande
ordningen, borde ägna sin uppmärksamhet åt denna fråga. Gör man det, löses
säkerligen hela detta problem på ett bättre sätt.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr K. J. Olsson och även
en senare talare framhävde önskvärdheten av korta sessioner på våren och
hösten. Men do ärade talarna ha glömt en mycket viktig och betydelsefull sak
i riksdagsarbetet, nämligen budgetens uppgörande. Inkomst- och utgiftsstat
skall fastställas, på vilken sedan de skattesatser, som riksdagen har att besluta
om, skola grundas. Budgeten skall enligt gällande bestämmelser vara färdigställd
av riksdagen före den 1 juli, liksom de skatter, som skola uttagas i sam -

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Äng. behovet av en höstriksdag under innevarande år. (Forts.)
manhang nied den allmänna debiteringen på hösten, då skola vara fastställda.
Man får inte förbigå, att anslagsfrågorna måste behandlas örn möjligt i ett
sammanhang. Det system med tilläggsstater ■— inte en utan två och till och
med tre någon gång, tror jag — som har utvecklats under de senaste åren bör
man snarast möjligt komma ifrån, ty det försvårar riksdagens möjlighet till
överblick av statsutgifterna och statsfinanserna överhuvud taget. Dessa tillläggsstater,
som fastställas, anvisa ju heller inte någon täckning av det utgiftsbelopp,
som de sluta på. Vill man från riksdagen sida ha ett ordentligt grepp
på finansfrågornas och budgetarbetets behandling, måste man ta sikte på en
rationalisering, som gör det möjligt för riksdagen att inom därför fastställda
tider slutföra budgetarbetet.

Det var också av den anledningen, som sakkunniga tillkallades för två år
sedan för att omarbeta riksdagens arbetsformer. Det är att djupt beklaga, att
det förslag, som då framlades och som hade många betydelsefulla uppslag,
stoppades i regeringen och aldrig kom under riksdagens behandling. Hade detta
förslag förelagts riksdagen i form av en proposition, hade ytterligare uppslag
i motioner till riksdagen kunnat framföras såsom bidrag till en lösning av frågan
örn riksdagens egna arbetsformer. Det bästa uppslag, som de sakkunniga
hade och som skulle lia rationaliserat arbetet på ett mycket förtjänstfullt sätt
inte blott med hänsyn till budgetarbetet utan även med avseende på arbetets
effektivisering överhuvud taget, var förslaget att börja den ordinarie riksdagen
t. ex. omkring den 1 december. Det är lätt att inse, vad det skulle betyda att
vid den tidpunkten få börja riksdagen. Motionstiden skulle då gå ut före julen,
och tryckningen av alla motioner och dylikt skulle ske efter den tiden. Utskotten
skulle vara valda, då riksdagen strax efter nyåret sammanträdde, och det
effektiva arbetet kunde börja. Som det nu är, förflyter hela januari och en
del av februari, innan ett ordentligt riksdagsarbete kommer i gång; nu fördröjes
det genom valen av utskott och motionstiden, tolv dagar, varjämte tryckningen
av motionerna etc. tar sin tid. Jag tror att det är nödvändigt att frågan
örn riksdagens arbetsformer tages upp på nytt. En omprövning av frågan måste
äga rum i syfte att på ett bättre sätt få arbetet rationaliserat, och jag vill framhålla
önskvärdheten av att detta sker så snart som möjligt.

Jag delar herr Herlitz’ uppfattning att den session på hösten, som i år kommer
att inkallas, är synnerligen besvärlig både för enskilda företagare och de
enskilda ledamöter av riksdagen, som ha kommunala uppdrag i hemorten, ty
det är för dem den mest arbetstyngda tiden under hela året. Jag delar också
herr Herlitz’ uppfattning, att arbetsfördelningen mellan riksdagens utskott under
en höstsession är allt annat än tillfredsställande.

Jag har med det sagda endast velat framföra min syn på saken, och jag vill
begagna tillfället att uttala det önskemålet — jag riktar mig direkt till hans
excellens herr statsministern — att regeringen måtte ånyo upptaga frågan om
riksdagens arbetsformer till övervägande för att få fram ett förslag till en
bättre ordning i riksdagsarbetet.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Den här debatten ger belägg för ett gammalt
känt faktum, nämligen att ingenting är svårare än att reformera sig själv. I
över trettio år har jag suttit här i riksdagen och åhört denna eviga jämmer örn
riksdagsarbetet och hur otillfredsställande det är. Det har sagts att det måste
bli en annan ordning, men sällan har jag hört två lika meningar örn hur det
bör ske.

När jag hörde herr Herlitz fundera över behovet av en höstsession, tänkte
jag, att örn herr statsministern hade svarat, att regeringen icke hade för avsikt
att ha någon session i höst, skulle det lia blivit ett förfärligt oväsen här i kam -

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Äng. behovet av en höstriksdag under innevarande år. (Forts.)
maren. Alla skulle lia kastat sig över statsministern och frågat: »Är det möjligt
att regeringen är så ansvarslös, att den under denna tid inte ens tänker ha
riksdagen inpå sig?» Jag föreställer mig att det inte är många i kammaren
som inte känna med sig, att underliga händelser måste inträffa, örn icke
ett sammankallande av riksdagen skulle få lov att ske i höst eller kanske ännu
tidigare, även örn man nu förutsatte att det icke skulle ske.

Jag skulle vilja säga: ordna örn möjligt så, att vi slippa att gå och slå
dank i sex veckor eller två månader på hösten och vintersidan, och se till att
vi få litet arbete att utföra! Först då känna vi att vi fylla en uppgift, och det
är därför synnerligen välbetänkt, att det finns några verkliga arbetsuppgifter
under den tid riksdagsledamöterna äro inom räckhåll för regeringen.

Dessutom skulle jag vilja säga, att örn jag under årens lopp har märkt nå?
gon enighet i uppfattningarna örn riksdagsarbetets organisation, är det att alla
äro ledsna åt att gå här långt in på sommaren. Då är man uttröttad och utledsen
på dessa ting, och de sista arbetsplena bli oftast ett hastverk, där många
gånger viktiga frågor klubbas igenom utan att man har tillfälle att ägna dem
tillbörlig uppmärksamhet. Jag tror att den leda, som man förmärker när sommardagarna
komma och det börjar lida mot midsommar och kanske ett långt
stycke därefter, är så allmän, att man nog föredrar de olägenheter som följa
med en höstsession. Men det är alls icke önskvärt att behöva gå här till fram
i juli månad och likväl nödgas återkomma på hösten. Därför tycker jag att
det är välbetänkt — jag säger det ännu en gång — att man till hösten uppskjuter
de ärenden, som kunna behandlas då, och släpper hem oss så tidigt på
försommaren, att vi inte behöva gå här och våndas efter träget arbete under
en lång vinter och vår.

Vad i övrigt beträffar den rationalisering av riksdagsarbetet, som senast
har dryftats inom den särskilda kommittén, vill jag säga, att jag har inte så
synnerligen stort hopp om att de förslag, som av kommittén framlades, skulle
medföra någon större förbättring. Kanhända skulle det bli bättre i någon liten
mån, men inte råder förslaget bot mot den längre arbetstid som riksdagen nu
behöver jämfört med vad som behövdes för 30, 40 år sedan.

Jag tror således att det är ofrånkomligt att ha en höstsession, men det bör
inte ske förrän pinan blir så stor inom riksdagen själv, att det går att få någorlunda
enighet på den punkten.

Häri instämde herr Tjällgren.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 268, angående bidrag till kristidsnämndernas verksamhet; och
nr 269, med förslag till lag med vissa bestämmelser örn fartyg, som ankommit
från krigförande eller ockuperat land.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 261, angående anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna
m. m.;

nr 262, angående inrättande av en luftfartsstyrelse samt fastställande av
stat för luftfartsfonden m. m.;

nr 263, angående ämbetsbyggnad för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
1 nftfartsstyrelsen; samt

Första kammarens protokoll 10Ji5. Nr 16. 2

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

nr 265, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
arbeten för vilka anslag uppförts å allmän beredskap sstat för budgetåret
1944/45.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 267, angående tullfrihet i vissa fall för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Wagnssons motion, nr 372,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för kristillägg åt
statliga befattningshavare m. fl.

Äng Sveriges Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
“ten inte!™! Ma''i:ts Proposition angående godkännande av Sveriges anslutning till ett meliioneiia
sjö- lan Storbritannien, Amerikas Förenta Stater m. fl. länder träffat, den 5 augusfart&poolen.
ti 1944 i London undertecknat internationellt avtal rörande principerna för
fortsättandet av den samfällda kontrollen över handelssjöfarten och med anledning
av nämnda proposition väckta motioner.

Genom en den 9 mars 1945 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad proposition,
nr 249, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet samt därvid fogad text till ett den 5 augusti
1944 mellan Storbritannien, Amerikas Förenta Stater m. fl. länder träffat avtal
rörande principerna för fortsättandet av den samfällda kontrollen över handelssjöfarten,
äskat riksdagens godkännande av Sveriges anslutning till nämnda
avtal.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta., sinsemellan likalydande motioner,
nämligen nr 340 i första kammaren av herr Berg, Robert, och nr 528 i andra
kammaren av herrar Lindberg och Lövgren, vari föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa, att Trafikkommissionens sjöfartsdelegation
måtte utökas med minst en representant för de ombordanställda.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits förevarande proposition,
meddela av Kungl. Majit äskat godkännande av Sveriges anslutning
till det i propositionen omförmälda, den 5 augusti 1944 i London undertecknade
internationella avtalet rörande principerna för fortsättandet av den samfällda
kontrollen över handelssjöfarten,

B) att motionerna I: 340 och II: 528 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr Herlitz: Herr talman! Det är ett mycket ovanligt tillfälle som vi stå
inför, då en av Kungl. Majit ingången traktat har förelagts riksdagen till
godkännande. Då så är förhållandet, lägger man med stort intresse märke till
utrikesutskottets uttalande därom, att denna traktat »i enlighet med grundlagens
föreskrifter» har förelagts riksdagen. Detta utskottets uttalande innebär,
såvitt jag förstår, i hovsam form en mycket bestämd gensaga mot ett uttalande
i den kungl, propositionen, enligt vilket traktaten icke har framlagts, därför
att grundlagen kräver det; »då tiden och omständigheterna i övrigt medgiva»,
ätt Kungl. Maj :ts godkännande »underställes riksdagens prövning, torde
så med hänsyn till ärendets natur böra ske».

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Äng. Sveriges anslutning till den internationella sjöfartspoolen. (Forts.)

Jag Ilar frågat mig, hur departementschefen vid avfattandet av detta uttalande
har resonerat. Departementschefen måste väl med regeringsformen för
ögonen ha menat, att denna fråga hör till de i § 12 regeringsformen beskrivna
frågor, som äro »av större vikt» -—- det är ju otvivelaktigt att det är en fråga
av större vikt — utan att ändå angå fråga, »som riksdagen enligt denna regeringsform
äger allena eller med Konungen avgöra». Han har tänkt på att örn
traktaten har den sålunda i regeringsformen beskrivna karaktären, kan undantag
göras från kravet på riksdagens samtycke till traktaten. Det är därför
han har uttryckt sig på det sätt han gjort.

Örn jag nu accepterar departementschefens utgångspunkt, att frågan hör till
denna kategori, må jag ändå säga, att jag i hans uttalande inte alls känner
igen de av regeringsformen angivna kriterierna för avgörande om riksdagen
behöver höras eller inte. Regeringsformen säger nämligen: »Skulle i något fäll
rikets intresse kräva, att överenskommelse, som är av större vikt men ej angår
fråga, som riksdagen äger avgöra, varder avslutad utan riksdagens godkännande,
må det ske etc.» Det är någonting helt annat än att säga, att eftersom
»tiden och omständigheterna medgiva» att vi lägga fram överenskommelsen
för riksdagen, ä la bonne heure, då må det ske. Jag vill till yttermera visso
framhålla, att då detta stadgande örn undantag från riksdagens makt över
traktaterna infördes, betonades med mycket stor skärpa, att det var ett undantagsstadgande,
som endast i särskilda fall skulle tillämpas.

Men jag vill ytterligare säga, att den utgångspunkt, departementschefen
måste ha haft för sitt resonemang, är felaktig. Förevarande traktat hör inte
till denna kategori, utan till de traktater, som angå »fråga, som riksdagen enligt
denna regeringsform äger allena eller med Konungen avgöra». Vid sådant
förhållande får under inga omständigheter riksdagens samtycke eftergivas.
Det är tydligt att detta ämne faller inom området för riksdagens beslutande
maki:, ty hur skall eljest det i traktaten avsedda arrangemanget med den svenska
handelsflottans disponerande för vissa internationella ändamål kunna genomföras?
Därtill kräves otvivelaktigt tvång mot redarna, i varje fall möjlighet
till tvång såsom utgångspunkt för s. k. frivilliga överenskommelser med
dem. Såvitt jag vet, har inte Kungl. Majit någon fullmakt som berättigar till
sådana ingripanden mot redare, ty man har väl inte i det sammanhanget
tänkt på förfogandelagen? Den är ju så avfattad, att den talar örn att det
»inom riket eller inom visst område av riket» gäller att »tillgodose behovet av
förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller för att
bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål
av betydelse för det allmänna». På det föreliggande fallet, då svenskt
tonnage skall ställas till förfogande för världens återuppbyggnad o. s._ v., äro
de reglerna uppenbarligen icke tillämpliga. Därtill kommer att, såvitt jag förstått,
förfogandelagen upphör att gälla vid den tidpunkt, då den här traktaten
skall tillämpas. Lagen gäller nämligen endast under av krig föranledda utomordentliga
förhållanden.

Hur man än vänder på saken, är departementschefens uttalande svart att
förstå. Man skulle i stället lia väntat ett uttalande örn ali traktaten i enlighet
med grundlagens bud förelädes riksdagen.

Frågan, hur departementschefen i ett särskilt fall har uttryckt sig, kan synas
vara av mindre vikt, men vi lia verkligen berctts så få tillfällen under de
gångna åren att diskutera principfrågor med avseende på riksdagens makt
över traktater, att jag har funnit mig föranlåten att gripa detta tillfälle. Jag
har naturligtvis, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets
hemställan.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Äng. Sveriges anslutning till den internationella sjöfarts poolen. (Forts.)

Herr Undén: Herr talman! I anledning av herr Herlitz'' yttrande vill jag
först konstatera, att utskottet för sin del har fastslagit sin uppfattning, att
detta var ett sådant fall, då ett internationellt avtal enligt regeringsformen paragraf
12 borde underställas riksdagen. Jag kan ge herr Herlitz rätt i att
formuleringen i departementschefens yttrande är en smula vårdslös, då den
ger uttryck åt att det helt och hållet var en opportunitetsfråga, huruvida avtalet
skulle föreläggas riksdagen eller inte. Huvudsaken är emellertid att avtalet
i alla fall har underställts riksdagen.

Yad beträffar de olika kategorierna i paragraf 12, har jag för min del ansett,
att detta avtal hör till dem som äro av större vikt och alltså borde underställas
riksdagen, såvida inte det undantagsfallet föreligger, att, såsom det
heter i grundlagen, rikets'' intresse kräver att överenskommelse avslutas utan
riksdagens godkännande. Utskottet har inte för sin del haft anledning att ingå
på frågan, vilken av de avtalskategorier, som omtalas i paragraf 12, här är
för handen. Men jag vill påpeka att själva tillkomsten av denna traktat har
skett under samtidiga förhandlingar med redarna och deras representanter,
varigenom ett system av frivilliga avtal till största delen redan slutits, när
denna överenskommelse kommer till stånd. Något tvångsförfarande torde alltså
knappast komma att behövas för att bringa fartygen under den kontroll
som förutsättes i traktaten. Det är visserligen inte otänkbart, att tvångsförfarandet
skall behöva anlitas, men då sannolikt endast i fråga örn sådana mindre
båtar, som inte äro representerade av redarföreningen och örn vilka, inte frivilliga
överenskommelser med redarna ha träffats. I fråga örn sådana mindre
fartyg blir det ju inte tal örn annat än att de komma att gå i fraktfart för
Sverige, och då torde väl gällande lagstiftning örn rekvisition få anses vara
tillämplig och giva regeringen den befogenhet till tvångsförfarande, som i
sista hand skulle kunna i några enstaka fall erfordras.

Det har ju under kriget och bl. a. i samband nied denna överenskommelse ingåtts
andra avtal, som kanske också kunde sägas vara av större vikt, men som
icke förelagts riksdagen; ja,g tänker särskilt på det betalningsavtal med England,
som ingåtts samtidigt med här ifrågavarande avtal. Det är klart att den
undantagsbestämmelse, som innefattas i regeringsformens 12 §, andra stycket,
alltid kommer att prövas i första, hand av regeringen. Den har tydligen funnit,
att rikets intressen krävt, att nyssnämnda avtal avslutats utan riksdagens
godkännande, överhuvud taget ha ju under kriget många viktiga avtal icke
underställts riksdagen. Enligt min mening är det inte möjligt för oss att uttala
några generella omdömen, huruvida i en del fall ett underställande hade
kunnat ske utan några egentliga olägenheter. Den prövningen har som sagt
i första hand legat hos regeringen, och frågan kan endast i efterhand prövas
av riksdagens vederbörande utskott.

Jag ber alltså få understryka, att det ju är i och för sig tillfredsställande,
att det nu föreliggande viktiga avtalet har underställts riksdagen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av Kungl. Majda proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 12 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Hans excellens herr statsministern Hansson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 270, angående anslag till ersättningar för vissa beslagtagna fartyg
m. m.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 54, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar i telegrafverkets
fond och luftfartsfonden å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/
45, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr talmannen beslöts att förevarande utlåtande skulle
företagas till avgörande punktvis och, där så erfordrades, momentvis.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att dels bemyndiga Kungl. Majit
att vidtaga av departementschefen angivna ändringar i personalförteckningen
för riksarkivet, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46,
dels godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat för riksarkivet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46, dels ock till Riksarkivet:
Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av
311 800 kronor.

Vidare hade chefen för finansdepartementet under rubriken »För flera
huvudtitlar gemensamma frågor» under punkt 2 till behandling upptagit frågan
örn löneställningen för de vetenskapligt utbildade tjänstemännen vid statens
arkiv, bibliotek och museer.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren avherr
Å. Holmbäck m. fl. (1:244) och den andra inom andra kammaren av
herr H. Hallén m. fl. (II: 138), vari hemställts, att riksdagen i vederbörliga
stater måtte uppföra vissa i motionerna uppräknade befattningar vid arkivstaten,
vid nationalmuseum och livrustkammaren, vid kungl, biblioteket och
universitetsbiblioteken samt vid riksantikvarieämbetet och statens historiska
museum i de lönegrader, som i motionerna angivits;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr R. Wagnsson m. fl. (1:147) och den andra inom andra kammaren av
fröken Ebon Andersson m. fl. (II: 166), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att från och med budgetåret 1945/46 på riksarkivets lönestat uppföra
en biblioteksassistenttjänst i lönegraden A 11;

dels ock en inom andra kammaren av herr S. Cruse väckt motion (II: 395).
vari hemställts, att riksdagen ville vidtaga sådan ändring i Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag, att två manliga bokbindare vid riksarkivet placerades
i Eo 7: 10.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majlis förslag och motionerna
1:244 och 11:138,

Anslag till
riksarkivet.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till riksarkivet. (Forts.)

a) bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga av utskottet under punkten angivna
ändringar i personalförteckningen för riksarkivet, att tillämpas från
och med budgetåret 1945/46;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat för riksarkivet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) till Riksarkivet: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 315 200 kronor;

II. att motionerna 1:147 och 11:166 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

lil. att motionen II: 395 måtte anses besvarad med vad utskottet förut under
punkten anfört.

Herr Holmbäck: Herr talman! Den nu föredragna punkten rör framför allt
löneställningen för de vetenskapligt utbildade tjänstemännen vid de s. k. lärda
verken, d. v. s. vid biblioteken och arkiven, vid nationalmuseum och livrustkammaren,
riksantikvarieämbetet och statens historiska museum. På detta område
har det rått en livlig diskussion, och den vikt man på tjänstemannahåll
fäster vid detta spörsmål visar sig bland annat i att man för några dagar sedan
givit ut av trycket det betänkande angående löneställningen för de vetenskapligt
utbildade tjänstemännen vid statens arkiv, bibliotek och museer, vilket
avgavs till finansministern den 22 december 1942 men hittills icke i dess
helhet varit publicerat.

Den kungl, propositionen har begärt, att för förste arkivarierna och med dem
jämställda tjänstemän skulle bestämmas lönegrad 26 och för andre arkivarierna
och med dem jämställda tjänstemän lönegraden 22. I den motion, som jag
jämte ett antal av kammarens övriga ledamöter haft tillfälle att väcka,, ha vi
hemställt örn placering av förste arkivarierna och dem jämställda i 27 lönegraden
och av andre arkivarierna och dem jämställda i 23 lönegraden. Utskottet
har i det sistnämnda hänseendet behjärta! motionen och har alltså föreslagit
lönegraden 23 för andre arkivarier, andre bibliotekarier o. s. v. Däremot har
utskottet beträffande förste arkivarierna, och förste bibliotekarierna och med
dem jämställda stannat vid lönegraden 26. »Utskottet har», heter det, »funnit
detta ställningstagande motiverat a,v att för förste arkivarier m. fl. för
närvarande gälla lägre kompetensfordringar (normalt filosofie eller annan licentiatexamen)
än för läroverkslektorer (normalt filosofisk eller annan doktorsgrad).
Huruvida det kan befinnas erforderligt att höja kompetenskraven
för erhållande av förstnämnda tjänster till samma, nivå, som gäller för lektorsbefattningarna,
torde enligt utskottets mening böra göras till föremål för
en närmare undersökning. Skulle det härvid visa sig att en dylik höjning av
kompetensfordringarna befinnes befogad, torde frågan om lönegradsplaceringen
böra upptagas till förnyad prövning.»

Vad jag med detta anförande vill säga är endast, herr talman, att jag hoppas
att den utredning, som statsutskottet sålunda föreslagit, också måtte få
äga rum inom en nära framtid. Det rör sig här örn ett antal mycket högt kvalificerade
tjänstemän, av vilka de flesta redan äro filosofie doktorer det är

blott ett fåtal som ej äro det. Det kanske då kan vara lämpligt att ta steget
fullt _ut och stadga doktorskompetens för dessa tjänstemän, så att vederbörande
tvingas att redan vid början av sin bana avlägga de prov, som erfordras
för det filosofiska doktoratet.

Jag skall inte gå närmare in på saken. Jag vill bara sluta med att säga, att
örn man efter en dylik prövning också kunde komma fram till att i pensionshänseende
med läroverkslektorerna jämställa även deni av dessa, tjänstemän,
som avgå under det närmaste året eller som ha avgått, så tror jag att det
skulle vara en gärd av rättvisa.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 10.

Anslag till riksarkivet. (Forts.)

Herr Pauli: Herr talman! Jag skall med några korta ord be att få yrka
bifall till utskottets enhälliga hemställan och framhålla, att det som här föreslås
är en kompromiss, som träffats inom utskottet och som tagit hänsyn till
den långa förhandsdebatt i detta ärende, där man framför allt har fäst sig
vid kompetensfrågan. Utskottet har ansett sig nödsakat att även fästa vikt vid
denna kompetensfråga, vilket ju herr Holmbäck nyss har framhållit. Det har
funnit sig kunna gå med på en förbättring av löneställningen för andre arkivarier
och likställda, men med hänsyn till att förste arkivarierna i kompetenshänseende
inte äro jämställda med t. ex. lektorer vid läroverken har man i fråga
örn dem tills vidare ej ansett sig kunna gå längre. Det har antytts, att möjligtvis
en lösning i framtiden på ett eller annat sätt där kan astadkommas.

Jag skall för övrigt inte ingå i någon debatt med herr Holmbäck, vilket jag
inte heller tror att han själv anser nödvändigt, utan ber att i korthet få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 4—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att såsom Bidrag till nordiska museet
för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 208 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr J. Björck m. fl.
(1:149) och den andra inom andra kammaren av herr FL Gustafson i Dädesjö
m. fl. (11:263), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta verkställa en
allsidig utredning angående nordiska museets och Skansens ekonomiska förhållanden
och vidtaga de åtgärder, vartill denna utredning kunde föranleda,
samt att anslaget för kommande budgetår till nordiska museet måtte ökas
från föreslagna 208 000 kronor med 42 000 kronor till 250 000 kronor.

Anslag
nordiska
museet

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits förslag och med avslag å
motionerna 1:149 och 11:263, såsom Bidrag till nordiska museet för budgetåret
1945/46 anvisa ett anslag av 208 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Emil Petersson och Malmborg i Skövde,
vilka ansett, att utskottet bort i anledning av motionerna I: 149 och lii
263 förorda, att en allsidig utredning verkställdes angående nordiska museets
och Skansens ekonomiska förhållanden, och alltså hemställa, att riksdagen
måtte

a) såsom Bidrag till nordiska museet för budgetaret 1945/46 anvisa ett anslag
av 208 000 kronor; , . , . , ,T. , - ,

b) i anledning av motionerna 1:149 och lii 263 i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning angående nordiska
museets och Skansens ekonomiska förhållanden samt vidtaga de åtgärder,
vartill utredningen kunde giva anledning.

Herr Björck: Herr talman! Som motionär i deli föreliggande flugan ber jag
att få säga, att vi hade väntat något större förståelse för våra önskemål från

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till nordiska museet. (Forts.)

statsutskottets ock särskilt dess andra avdelnings sida än vad utlåtandet ger
vid handen. Vi hade väntat detta på grund av ett uttalande av nordiska museet8
och Skansens styresmän i samband med anslagsäskandena år 1940, som
alltjämt är aktuellt och som vi ha citerat i vår motion. Styresmännen säga där
följande: »Institutionen— d. v. s. nordiska museet — kan, särskilt under nuvarande
konjunkturer, inte bygga sin ekonomi helt på Skansen. Skansens bidrag
till museets drift kan svårligen ökas, utan att Skansens karaktär av kulturell
anstalt löper fara att förvanskas.» Det är detta uttalande, avgivet av
deni som sta såsom ansvariga för nordiska museet och Skansen, som vi hoppades
skulle i någon man beaktas av utskottet. Ty de anslagsbeviljande myndigheterna,
i detta fall riksdagen, måste ju bära sin del av ansvaret, om Skansen,
pa grund av att den skall finansiera nordiska museet, ej kan upprätthålla sin
karaktär av kulturell anstalt, utan blir ett affärsföretag som i första hand måste
inrikta sig på att förtjäna pengar.

Vi äro här, tänker jag mig, alla glada, ja stolta, över att i vårt land ha en
institution som Skansen, som torde vara något enastående i Europa. Även vi
riksdagsmän, som ju ha förmånen av fri entré till Skansen, gå gärna dit en
ledig eftermiddag för att njuta av vad som där bjudes och för att erinras örn
gangna tider. Men just därför bör det vara oss angeläget att Skansen får behålla
sm ursprungliga karaktär av en hela landets bygdegård, såsom dess skapare,
Artur Hazelius, tänkt sig densamma.

. synas omständigheterna vad beträffar Skansens ekonomi tvinga dess ledning
att tillåta, att ett nöjesliv där far utveckla sig, som blivit föremål för
mycken kritik och väckt starka betänkligheter, framför allt hos personer sorn
lärt sig betrakta Skansen som den nationella hembygdsgården, där den moderna
dansen och särskilt då jazzen med sin skrällande musik icke hör hemma.

Jag vill gärna tro, att Skansens ledning själv inte är särskilt glad över denna
utveckling, men man synes ej ha någon annan utväg, örn debet och kredit
skall gå ihop. Enligt föreliggande siffror från nordiska museets och Skansens
räkenskaper för åren 1942 och 1943 har Skansens bidrag till nordiska museet
nämnda år uppgått till cirka 425 000 kronor årligen. Statens anslag till museet
har dessa år utgjort 208 000 kronor årligen. Lägges härtill anslaget från Stockholms
stad, som utgår med cirka 80 000 kronor, komma vi upp till en summa
av över 700 000 kronor, som nordiska museet årligen förbrukar. Dessa siffror
förefalla, jämförda med driftskostnadernas storlek vid vissa andra liknande institutioner,
t ex. naturhistoriska riksmuseet, som till omfattningen torde vara
närmast att jämföra med nordiska museet, vara mycket höga. Men det är ju
möjligt — därom kan jag ej uttala mig —- att nordiska museets underhåll och
drift kräver så stora årliga belopp. Är så förhållandet, borde statens bidrag
ökas, så att Skansen ej behövde pressas över sin förmåga för att finansiera museet.
År 1939/40 var statens bidrag till nordiska museet 250 000 kronor, men
är nu sänkt till 208 000 kronor, alltså med inemot 50 000 kronor. Skansens bidrag
till nordiska museet har däremot ökats, och de sista åren har det varit närmare
75 000 kronor högre än år 1939. Trots det uttalande, som gjordes av nordiska
museets och Skansens styresmän år 1940, har Skansens bidrag till nordiska
museet alitsa ökats, samtidigt som statens bidrag minskats. Jag tycker
att det är litet egendomligt, att man icke tar större hänsyn till vad styresmännen
då anförde.

. Om man nu ser Skansen såsom en institution för sig, vilket den ju också i
viss man är, synes av det senaste årets räkenskaper framgå, att Skansens ansvar
för nordiska museets ekonomi, även i andra avseenden än det jag nyss berört,
verkar hämmande och ofördelaktigt på Skansens utveckling. När man,
som jag har gjort, studerar de sista årsredogörelserna, lägger man märke till

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till nordiska museet. (Forts.)

att vissa nyanskaffningar och kompletteringar av byggnader liksom en del
önskvärda fastighetsförvärv endast kunnat ske i mån av och tack vare frivilliga
bidrag från intresserade mecenater, bolag etc. Enligt årsboken 1945 lia
tvenne insamlingar just avslutats, under det att tvenne pågå, dels för komplettering
av Bergsmansgården och dels för att kunna förvärva fastigheten
Novilla på Djurgården. Man måste ju säga, att det för en nationell institution
av Skansens storleksordning, som årligen ger ett överskott på över 400 000
kronor, hör kännas förödmjukande att genom tiggeri hos enskilda anskaffa
nödiga medel för institutionens fortbestånd och utveckling. Det är knappast
staten värdigt, att Skansen, som vi betrakta såsom en nationell egendom och
allas vår gemensamma hembygdsgård, skall örn jag så får säga undernäras på
sätt som här sker.

Reservanterna i utskottet yrka bifall till den utredning, som i motionen föreslås.
Trots att jag alltjämt är av den meningen, att anslaget borde höjas med
det belopp, som vi lia föreslagit i motionen, alltså 42 000 kronor, vill jag för
enighetens skull instämma med reservanterna och yrkar således, herr talman,
bifall till den reservation, som är fogad till denna punkt av utskottets utlåtande
och vari begäres utredning angående nordiska museets och Skansens ekonomiska
förhållanden.

I detta anförande instämde herr Linderot.

Herr Pauli: Herr talman! Jag tror att vi alla uppskatta det intresse, som den
ärade motionären lagt i dagen för nordiska museets verksamhet och för att
denna verksamhet skall finansieras på lämpligast möjliga sätt.

Emellertid förefalla de farhågor, som motionären utvecklat, skäligen överdrivna.
Han bär ju själv medgivit, att staten och Stockholms stad tillsammans
med mycket betydande belopp bidraga till nordiska museets verksamhet.
Det han tycks vända sig emot är, att ett ännu större belopp tages från Skansens
inkomster. Men det är ju något som man sedan mycket länge har räknat
med, att Skansen jämte sin egenskap av friluftsmuseum också skall lia.
egenskapen att såsom attraktion för den stora allmänheten utgöra en inkomstkälla,
som skall kunna skapa en av de ekonomiska grundvalarna för dess
egen och nordiska museets kulturhistoriska verksamhet. För min del kan jag
icke se något osunt i en sådan princip. Den innebär att det kunnat ordnas på
ett så lyckligt och ovanligt sätt, att en kulturell institution av detta slag i
viss mån uppträder såsom självförsörjande. Det är någonting som ^man nog
inte kan finna många motstycken till. I och för sig borde detta alltså vara en
enbart glädjande företeelse.

Det är särskilt ett inslag i den verksamhet, som skaffar Skansen inkomster,
som väckt bekymmer i herr Björcks och hans medmotionärers hjärtan; herr
Björck är bekymrad över att man dansar på Skansen. Han tycks inte lia så
mycket emot att man där bedriver s. k. gammaldans eller »kulturell dans»:
man har åtminstone icke av motionen kunnat inhämta, att han vänder sig
däremot. Men han har, på grundval av vad en tidning i Östergötland och en
tidskrift i västra Sverige skrivit, opponerat sig mot den stora dansbaneanläggningen,
där mera moderna danser förekomma. Den ifrågavarande tidningen
säger: »Skansen har tyvärr en baksida: den enorma dansbaneanläggningen,
varifrån negerjazzens oljud stiger mot ryggåsstugor och fäbodvallar.» Och tidskriften
talar bland annat örn »s. k. swingpjattar på Skansens dansbana». —
Jag måste för min del erkänna, herr talman, att då jag aldrig bär befunnit
mig i närheten av denna dansbana, utan vid mina promenader på Skansen
endast observerat den dansbana, som befinner sig i Skansens centrum och där,

26 Nr 16. Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till nordiska museet. (Forts.)

så vitt jag kunnat finna, ej har försiggått annat än gammaldags dans, så kan
lag icke uppträda såsom vittne i den här affären. Men jag tror i alla fall på
grundval av den ganska svaga bevisning, som herr Björck förebragt i sin
motion, att spörsmålet knappast kan vara av sådana proportioner som äro
ägnade att öva ett sakligt inflytande på denna ekonomiska fråga.

Det verkar som örn motiveringen i motionen gick ut på att staten borde
högst betydligt^ höja sina anslag till nordiska museet, så att Skansen skall
kunna avsta fran en del inkomster, och man föreställer sig då tydligen att
Skansens inkomster skulle i väsentlig mån sänkas genom att man minskar på
den modema dansen där. På detta finns det dock ej några kalkyler, och det
förefaller därför egendomligt, att man framför en sådan motivering i samband
med ett krav på en anslagshöjning.

Motionärerna lia därjämte påyrkat en utredning av nordiska museets och
Skansens affärer. Jag bär icke kunnat finna — och ej heller utskottet i övrigt
— någon särskild anledning till en sådan utredning. Det förhållandet, som
motionären framhöll, att det finns enskilda donatorer, villiga att med vissa
summor bidraga till Skansens behjärtansvärda kulturändamål, tycker jag inte
är någonting som de svenska statsmakterna behöva sätta sig ner och sörja över.
Herr Björck säger, att det inte är svenska staten värdigt, att Skansen uppmanar
enskilda att hjälpa till. Jag för min del måste även här säga, att det rätt
ovanliga förhållande, som i detta fall råder, är ganska glädjande. Annars
brakar det vara så, att örn enskilda donatorer ha framträtt på ett område
och staten sedan ingriper, torka donationskällorna tämligen omedelbart in.
därför att de enskilda mena, att detta har nu staten tagit om hand. Om det
trots statens och kommunens bidrag fortfarande finns enskilda vänner till detta
företag, som äro villiga att lämna ekonomisk hjälp, så kan jag för min del
icke finna något olämpligt eller nedslående däri.

Överhuvud taget synes oss i utskottet detta utredningskrav vara mycket litet
motiverat. Vi ha emellertid ej velat med tystnad förbigå de farhågor, som
motionärerna framhållit, och ha därför skrivit: »Med anledning av vad i
nämnda motioner anförts vill utskottet framhålla, att utskottet utgår ifrån
att museets ledning alltjämt har sin uppmärksamhet riktad på ett vidmakthållande.
av Skansens^ kulturtraditioner.» Denna förvissning örn att museets
ledning icke. tillåter några otillbörliga avvikelser från dess förnämliga kulturtraditioner,
innebär först och främst, att vi verkligen tro på museets ledning
i. detta. fall, och vi ha dessutom velat i viss mån förplikta den att i framtiden
vidmakthålla dessa traditioner. Skulle det verkligen förekomma några
mera stötande uppvisningar av modern dans på Skansen, överdrivna former
av jitterbug e. d. — vilket jag för min del ej hört talas örn — så är jag förvissad
örn att museets ledning kommer att sätta stopp för detta, överhuvud
taget förefalla herr Björcks farhågor vara överdrivna och framförda i oträngt
mål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

_ Herr Björck: Herr talman! örn min vän herr Pauli skall citera mig, borde han
citera vad jag .har sagt antingen i motionen eller i mitt anförande nyss. Det
har han inte gjort. Jag har inte sagt, att jag är bekymrad över att man dansar
på Skansen. Det är den moderna dansen, jazzen, som vi ha vänt oss mot.
Gammaldansen hör enligt min mening hemma på Skansen; sådan må man gärna
dansa pa bägge banorna där uppe. Men den moderna jazzen har ingen hemortsrätt
på en hembygdsgård.

Det tråkiga är också, vilket Samfundet för hembygdsvård och dess sekreterare,
dr Nihlén, vitsordat, att man nu börjar yrka på att få införa modern

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till nordiska museet. (Forts.)^

dans på våra hembygdsgårdar runt om i landet. Och när man blir avra-dd från
att göra något sådant, förklarar man, att den moderna dansen ju ar tilläten pa

Skansen. , .. , •

Jag skulle inte säga någonting, örn det bara var eu eller annan kvali i vec kan

som gammaldansen på Skansen byttes ut mot jazz — lat de unga för a
del också dansa jazz någon gång — men nu dansas ju jazz pa en jattebana
varenda, kväll i veckan under hela den varma årstiden, något som yern som
helst kan finna av programmet, och det har gjort att en mängd människor,
inte minst här i Stockholm, äro bekymrade inför denna utveckling.

Denna motion är emellertid inte min idé, herr Pauli, utan jag har blivit anmodad
att ta upp saken av en samarbetskommitté av ideellt och religiöst intresserade
människor, som fått mottaga skrivelser i denna sak fran saväl Stockholm
som landsorten och som bakom sig ha föreningar med bortåt en halv
miljon medlemmar. Man har frågat mig: kan ingenting göras för att skapa
en bättre ordning på Skansen? Med anledning därav började jag studera förhållandena,
och det var då icke blott detta nöjesliv på Skansen, utan en hel del
av de ekonomiska omständigheterna i samband med nordiska museet och okansen,
som föreföllo mig något egendomliga. . . . . .

Jag vidhåller alltjämt, trots att herr Pauli säger att vi inte behova grate
för att Skansen får in litet pengar, att denna institution, som anda ger ett ärligt
överskott på mer än 400 000 kronor, inte skall behöva tigga hundralappar
av rika personer för att bli i stånd att fortsätta arbetet på att utbygga oc
fullständiga vissa av gårdarna och samlingarna där uppe. Det förklaras gang
på gång i årsberättelserna, att man önskat att få göra det och att fa gora det,
men att det ej varit möjligt, därför att man ännu ej fått m de nodvandiga
medlen. Ett följande år heter det sedan, att nu har man fått m hundra kronor
från den och den direktören och hundra kronor från den och den mecenaten
etc., och därför har man kunnat bli färdig med saken. Det är detta, kerr
Pauli, som jag tycker knappast är staten värdigt: att en institution pa det sättet
måste tigga för ätt hålla uppe sin standard och för att kunna utveckla sig.

Jag har med förvåning tagit del av dessa förhållanden,^ som jag_ansyr borde
föranleda en utredning, och jag hade där väntat stöd från herr Paulis sida i
.stället för motsatsen, eftersom han ju tidigare Ilar varit medlem av en sakkunnigkommitté
för våra arkiv och museer. . ,

Emellertid vill jag hoppas, att vår framstöt här ända skall ge statsutskottet
en tankeställare, så att man till ett kommande år inte är lika avvisande när
det gäller anslag till nordiska museet och Skansen. En utredning av törhallandena
där anse jag och många med mig välbetänkt.

Herr Linderot: Herr talman! .Tåg har fattat det såsom det väsentliga, att man
befriar Skansen från vissa utgifter till museet, som göra att Skansen mäste
taga så mycket betalt för besök, dels i form av inträde till området och dels
i form av inträde till alla möjliga olika inrättningar inom området. Dessa avgifter
anser jag absolut vara för höga. 0 ,

Det är av detta skäl jag här stött herr Björcks tankegang, oell det var det
som föranledde mitt instämmande i hans anförande. Däremot tror jag, att herr
Björck gör saken en mycket stor otjänst örn han gör det hela till en diskussion
om jitterbug och jazz, ty det är absolut oväsentligt. Själv är jag s\ag i
jitterbug och skulle absolut inte intressera mig något särskilt för huruvida
man en eller annan gång dansade en sådan dans på Skansen eller inte. Det är
inte det det här är fråga örn, utan det är fråga, örn att man skall låta Skansens
inkomster komma Skansen till godo, så att en ännu bredare publik kan besöka
Skansen. Publiken i Stockholm och även i vissa fall den fran landsorten, sorn

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till nordiska museet. (Forts.)

resor till Stockholm, bör kunna besöka Skansen utan kännbara ekonomiska
uppoffring-ar.

Detta, är orsaken till att jag stödjer herr Björck, och jag tycker, att utskott^t
kunnat lata utreda denna ekonomiska del av frågan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
sorn därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkerna 31—36.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Arning tili Punkten 37.

domkapitlen

och stifts- Kungl. Maj .t hade föreslagit riksdagen att dels godkänna av departements nämnderna,

chefen angivna ändringar i avlöningsstaten för domkapitlen och stiftsnämna^i
^dämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46, dels ock
till Domkapitlen och stiftsnämnderna: Avlöningar för budgetåret 1945/46
anvisa ett förslagsanslag av 317 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar K. F. Söderdahl och 11. Bergh (1:70) och den andra inom andra
kammaren av herr G. Svedman (II: 123), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att stiftssekreteraren vid domkapitlet i Visby och stifts jägmästaren
vid stiftsnämnden därstädes från och med den 1 juli 1945 skulle placeras i
27 lönegraden av den till civila avlöningsreglementet hörande löneplan A;

/t en- *nom börsta kammaren av herr C. P. Wahlmark väckt motion

(1.150), varl hemställts, att riksdagen ville under åttonde huvudtiteln anvisa
erforderliga medel i syfte att uppflytta en av de hos domkapitlet i Uppsala
varande tvenne kontorsbiträdesbefattningarna i lönegrad Eo 4 till kanslibiträdesbefattning
i lönegrad Eo 7.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten angivna ändringar i avlöningsstaten för domkapitlen
och stiftsnämnderna, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1945/46;

b) till Domkapitlen och stiftsnämnderna: Avlöningar för budgetåret 1945/
46 anvisa ett förslagsanslag av 317 000 kronor;

II. att motionerna I: 70 och II: 123 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionen 1:150 måtte anses besvarad med vad utskottet förut under
punkten anfört.

I motiveringen hade utskottet beträffande den i motionen 1:150 berörda
Dagan uttalat, att utskottet ansage, att goda skäl onekligen blivit anförda för
uppflyttning av en av kontorsbiträdesbefattningarna i lönegraden Eo 4 vid
domkapitlet i Uppsala till kanslibiträdesbef aktning i lönegraden Eo 7, samt
att utskottet förutsatte, att Kungl. Majit i samband med prövningen av domkapitlets
anslagsäskanden för budgetaret 1946/47 skulle taga denna fråga
under förnyad prövning.

Onsdagen den 18 april 1945 fm. Ar 16. 29

Anslag till domkapitlen och stiftsnämnderna. (Forts.)

Herr Bergli, Ragnar: Herr talman! Stiftssekreterartjänsterna i riket äro i
regel placerade i 27 lönegraden. Det finns dock fyra undantag, nämligen
tjänsterna i Uppsala, Lund ock Luleå, som äro placerade i 28, och tjänsten i
Visby, som är placerad i 24 lönegraden. .

Det har länge väckt en viss uppmärksamhet, att tjänsten i Visby är sa
pass oförmånligt placerad i jämförelse med de andra, och fran domkapitlet i
Visby lia upprepade framställningar gjorts örn att denna tjänst skulle placeras
något högre. Motsvarande framställning har också gjorts i fråga örn
befattningen som stiftsjägmästare. Ett av de tidigare argumenten emot en
sådan uppflyttning tycks man nu lia övergivit. Man har sagt, att arbetet där
skulle vara mindre omfattande än vid andra stifts domkapitelsexpeditioner.
Detta skulle vara det väsentliga argumentet mot en uppflyttning i högre
lönegrad. Det argumentet är nu som sagt övergivet, såvitt man kan se, och
det är rätt naturligt, att så skett, ty det kan ju inte gärna vara hållbart.
Det kräves ju inte mindre kompetens av innehavaren av stiftssekreterartjänsten
i Visby än av innehavarna av motsvarande tjänster vid andra domkapitel.
Hänsyn till variationerna i fråga örn arbetsmängden har tagits genom att man
gjort inskränkningar i personaluppsättningen i övrigt. Man har på Gotland
ingen stiftsnotarie, vilket däremot är fallet i flertalet andra domkapitel. Det
är vidare att märka, att stiftssekreterartjänsten i Stockholm med en, såvitt
jag vet, ungefär motsvarande arbetsmängd har placerats i 27 lönegraden.

"När domkapitlet i Visby i fjol gjort framställning örn en uppflyttning av
stiftssekreterar- och stiftsjägmästartjänsterna, fick allmänna lönenämnden
tillfälle att yttra sig över framställningen. Allmänna lönenämnden förordade
för sin del, att stiftssekreteraren placerades i 26 lönegraden.

Föredragande departementschefen har vid behandlingen av denna framställning
förklarat, att frågan inte borde betraktas isolerad, utan då jämte
dessa bägge tjänster även åtskilliga andra tjänster på Gotland vore placerade
i lägre lönegrad än på andra håll, borde frågan ses i det vidare sammanhang,
som lönegradsplaceringen av även dessa övriga tjänster utgjorde. Denna linje
har utskottet följt och föreslagit avslag på de motioner, som väckts på denna
punkt.

Ehuru jag är motionär x denna fråga, mäste jag medge, att resonemanget
från departementschefens och från utskottets sida är oantastligt. Att jag begärt
ordet beror på att jag skulle vilja göra en vördsam vädjan till vederbörande
statsråd att taga upp denna sak och göra en utredning örn lönegradsplaceringen
för vissa tjänstemän på Gotland. Här är det inte bara fråga örn
rättvisa åt de tjänstemän det gäller, utan det förefaller mig även vara ett statsintresse,
att tjänsterna i denna del av landet göras lika lockande som i andra
delar av landet.

Med hänvisning därtill ber jag, herr talman, att fa rikta en vördsam hemställan
till vederbörande statsråd, att han måtte ägna delina fråga uppmärksamhet,
så att en rättelse kan ske nästa år.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Wahlmark: Herr talman! Med den välvilliga skrivning, som utskottet
fogat till avstyrkandet av mili motion i denna kammare nr 150, som gäller
uppflyttning av en kontorsbiträdesbefattning å stiftsjägmästarexpeditionen i
högre lönegrad, nämligen till en kanslibiträdesbefattning, kanske utskottet
förväntar, att jag skall känna mig tillfredsställd och således inte heller taga
till orda i denna fråga.

Jag vill förklara, att jag känner mig mycket tillfredsställd över den skrivning,
som utskottet fogat till utlåtandet, men jag tycker samtidigt att logiskt

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till domkapitlen och stiftsnämnderna. (Forts.)
bort följa ett tillstyrkande av motionen. Som ärendet nu ligger till, skall jag
emellertid inte framkomma med något yrkande, utan jag skall endast göra
några korta kommentarer till vad som förekommit och vad som kan väntas
förekomma efter det att ärendet går vidare.

Domkapitlet i Uppsala har mycket kraftigt hävdat behovet av att få en
kvalificerad befattningshavare på denna tjänst. När det nu finns tillgång till
en sådan har man begärt att få denna befattningshavare uppflyttad från
kontorsbiträdesställning till befattningen som kanslibiträde. En dylik framställning
har tidigare gjorts, nämligen av stiftsnämnden, jag tror 1934, vilken
emellertid inte föranledde till någon åtgärd.

Den framställning, som domkapitlet sålunda gjort, har varit föremål för
remissyttrande av olika myndigheter, däribland av statskontoret och allmänna
lönenämnden, vilka varit ense örn att behovet av denna kvalificerade arbetskraft
å stiftsjägmästarexpeditionen är fullt motiverat. Statskontoret har emellertid
sagt, när det gått igenom handlingarna, att då det finns en kanslibiträdestjänst
vid domkapitlet i Uppsala, skulle man mycket väl kunna överföra
detta biträde från domkapitelsexpeditionen till stiftsjägmästarexpeditionen.
Såvitt jag kan förstå är detta betraktelsesätt synnerligen verklighetsfrämmande.
Det är åtminstone inte rationellt att gå till väga på det sättet,
att man på denna post placerar en befattningshavare, föga insatt i det arbete,
sorn åvilar en innehavare av den tjänst det här är fråga om, medan man
skickar över den mycket kvalificerade befattningshavaren, som nu finns på
stiftsjägmästarexpeditionen, till domkapitelsexpeditionen. Jag vill även framhålla,
att det icke kan vara honnett handlat mot en befattningshavare, som
väl kvalificerat sig och visat sig utmärkt skickad för de uppgifter, som för
närvarande åligga henne, att bli flyttad till en annan expedition, där hon
.skulle få mindre och enklare arbetsuppgifter sig förelagda. Det skulle ju
innebära en degradering som belöning för många års välförtjänt arbete.

Allmänna lönenämnden har inte endast gått till handlingarna och därefter
bedömt ärendet, utan allmänna lönenämnden har på ort och ställe sökt göra
sig underrättad örn arbetsuppgifterna för detta biträde och därunder funnit,
att den motivering, som domkapitlet framfört för sitt förslag, är välgrundad,
varför allmänna lönenämnden enhälligt tillstyrkt, att befattningshavaren skulle
få fattas upp i den avsedda lönegraden.

Departementschefen har ansett sig för närvarande icke kunna understödja
domkapitlets förslag — om det är beroende på statskontorets utlåtande eller
inte har jag mig icke bekant. Skulle emellertid så vara fallet, är jag dock
förvissad örn att departementet vid en närmare undersökning skulle komma
till samma uppfattning som allmänna lönenämnden och nästkommande
år framkomma med förslag, som innebär, att denna befattningshavare flyttas
upp till en kanslibiträdestjänst.

Då statsrådet nu är närvarande skulle jag vilja göra en hemställan till
honom, att utan att ett fördröjande av detta ärende sker — en översyn
av arbetsförhållandena vid kanslierna i våra domkapitel måtte äga rum. Som
det nu är kan jag icke finna tillfredsställande att samtliga skrivbiträden och
kontorsbiträden befinna sig i extra ordinarie löneställning. Skulle det samtidigt.
befinnas att arbetskraft på domkapitelsexpeditionerna kan överföras
till stiftsjägmästarexpeditionerna så bör detta givetvis ske.

Som jag nämnt, ämnar jag inte framkomma med något yrkande, men jag
har velat göra denna hemställan till statsrådet, som jag hoppas kommer att
beaktas vid den fortsatta behandlingen av detta ärende.

Herr Pauli: Herr talman! De två föregående ärade talarna ha inte ställt
några yrkanden örn bifall till sina respektive motioner utan nöjt sig med att

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till domkapitlen och stift snämnder na. (Forts.)
vända sig direkt till vederbörande statsråd, vilket jag tycker är ett mycket
riktigt tillvägagångssätt.

Utskottets ställningstagande i dessa båda frågor måste anses ganska förklarligt.
När det gäller befattningen i Visby, är det ju onekligen ett ganska trassligt
problem med alla dessa olika statstjänster på Gotland, som man tycker
kunde behöva bedömas i ett sammanhang. Att på en enskild motion taga ut en
av dessa och behandla den på ett särskilt sätt har utskottet inte vågat sig på,
men utskottet har säkerligen inte det minsta emot den hemställan, som herr
Bergh riktade till statsrådet om att snarast möjligt få frågan utredd. Utskottet
är nämligen övertygat örn att den nuvarande löneställningen för ifrågavarande
befattningshavare, som ligger tre lönegrader under motsvarande tjänster
på andra håll i landet, är otillfredsställande.

Beträffande herr Wahlmarks motion har herr Wahlmark själv erkänt, att
utskottet intagit en mycket positiv ståndpunkt, när utskottet sagt, att det
»förutsätter, att Kungl. Maj:t i samband med prövningen av domkapitlets
anslagsäskanden för budgetåret 1946/47 tager denna fråga under förnyad prövning».
Här hade emellertid motionären det mycket starka argumentet att peka
på, att lönenämnden undersökt saken och ställt sig på samma sida som motionären.
Utskottet har också ansett, att det finns mycket starka skäl för att ifrågavarande
tjänst förändras till en kanslibiträdestjänst, men har inte heller
här velat gå direkt på motionen, utan har förutsatt, att vederbörande statsråd
gör något åt saken nästa år.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Söderdahl: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten. Jag bär
endast begärt ordet för att understryka de synpunkter, som framförts av herr
Ragnar Bergh, och även jag skall inskränka mig till att ställa en varm vädjan
till departementschefen, .att han måtte utreda frågan örn dessa tjänster i Visby.

Jag vill tacka utskottet för den välvilliga behandlingen av motionen. Man
tycks ändå ha kommit till insikt örn att någonting bör göras för att Gotland
skall komma ur detta besvärliga läge med avseende på sina tjänstemän.

Jag har intet yrkande, utan jag ber endast att få instämma i herr Berghs anförande.

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Med anledning av den vädjan, som
riktats till mig från två skilda håll, ber jag att få säga ett par ord.

Vad först beträffar herr Berghs vädjan örn uppflyttning av vissa tjänster i
Visby domkapitel i högre lönegrad, ber jag få konstatera, att jag under den
föreliggande punkten i åttonde huvudtiteln yttrat mig på följande sätt: »Domkapitlets
förslag har emellertid uppenbarligen en vidare räckvidd och berör
i själva verket frågan örn lönegradsplaceringen även av andra tjänster hos
myndigheter på Gotland. Den kan därför svårligen bedömas isolerad för sig
utan bör upptagas till prövning i detta vidare sammanhang.»

Vad jag här säger är inte bara ett konstaterande av vissa sammanhang,
utan det är tillika ett löfte om att den utredning, som här anses nödvändig,
också skall företagas.

Vad sedan herr Wahlmarks önskemål beträffar, finner jag i likhet med
utskottet, att det föreligger verkliga skäl för den uttredning, som påyrkas, och
självklart kommer jag att snarast möjligt effektuera det önskemål, som utskottet
på denna punkt uttalat.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till
Uppsala
universitet.

Punkterna 38—58.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59.

Lades till handlingarna.

Punkterna 60—64.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att dels bemyndiga Kungl. Majit
att vidtaga de ändringar i personalförteckningen för vissa tjänstemän vid
Uppsala universitets samlingar och inrättningar in. m., som föranledas av
vad departementschefen anfört, dels besluta, att avlöningsstaten för Uppsala
universitet skulle, med tillämpning tills vidare från och med budgetåret 1945/
46, erhålla ändrad lydelse på sätt av departementschefen angivits, dels bemyndiga
Kungl. Majit att vidtaga de ändringar i den till avdelning I av
nämnda avlöningsstat hörande särskilda avlöningsstaten för professorer och
lärare m. fl., som föranleddes av vad departementschefen anfört, dels ock till
Uppsala universitet: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 2 040 300 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels de ovan under punkten 3:o) omförmälda, likalydande motionerna 1:244
och II: 138, såvitt dessa avsåge Uppsala universitet;

dels en inom första kammaren av herr Å. Holmbäck väckt motion (I: 245),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att uppflytta museiassistenterna
vid universitetens i Uppsala och Lund botaniska och zoologiska museer till
lönegrad A 23;

dels ock en inom första kammaren av herr A. Holmbäck väckt motion
(1:246), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta upprättandet av en
professur i musikvetenskap vid universitetet i Uppsala från den 1 juli 1945.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majits förslag och motionerna
1:244 och 11:138,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för vissa tjänstemän vid Uppsala universitets samlingar och inrättningar
m. m., som föranleddes av vad utskottet i det föregående anfört;

b) besluta, att avlöningsstaten för Uppsala universitet skulle, med tillämpning''
tills vidare fran och med budgetåret 1945/46, i vissa angivna delar erhålla
den lydelse, som under punkten angivits;

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i den till avdelning
I av nämnda avlöningsstat hörande särskilda avlöningsstaten för professorer
och lärare m. fl., som föranleddes av vad utskottet i det föregående anfört;

d) till Uppsala universitet: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett
förslagsanslag av 2 045 500 kronor;

II. att motionen I: 245 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

III. att motionen 1:246 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Holmbäck: Herr talman! Under föreliggande punkt behandlas bland
annat en av mig väckt motion om inrättande vid universitetet i Uppsala av

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till Uppsala universitet. (Forts.)
en professur i musikvetenskap. Denna har begärts av humanistiska sektionen
i Uppsala. Universitetskanslern har uttalat, att det finns starka skäl att inrätta
professuren, och vid det sammanträde, som ägde rum vid Uppsala universitet
inför ecklesiastikministern för någon månad, sedan, framhölls med
stor skärpa önskvärdheten av att denna professur skulle komma till stånd.

När jag väckte motionen hade jag givetvis inte så stora förhoppningar örn
att den skulle kunna leda till ett positivt beslut redan i år. Det har visserligen
inträffat, att en professur inrättats på grundval av en enskild motion,
men det ingår inte så att säga i riksdagens vanor att på den vägen inrätta
lärarbefattningar.

Utskottet har emellertid ställt sig välvilligt till själva tanken. Det har uttalat,
»att vägande skäl kunna anföras för inrättande av en professur i musikvetenskap
och att en sådan synes böra komma till stånd så snart omständigheterna
det medgiva».

Må det därför tillåtas mig att uttala den förhoppningen, att vi nästa år,
efter proposition från Kungl. Majit i ärendet, måtte kunna komma fram till
ett positivt beslut i frågan. Jag tror, att det vore synnerligen önskligt ur
många synpunkter.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 66—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75.

Lades till handlingarna.

Punkterna 76—82.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83.

Lades till handlingarna.

Punkterna 84 och 85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86.

Lades till handlingarna.

Punkterna 87-—93.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 94.

Lades till handlingarna,

Punkterna 95—117.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 118 och 119.

Lades till handlingarna.

Första kammarens protokoll 1945. Nr 16.

■>

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

A nslag till
skolöverstyrelsen.

Punkten 120.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att dels besluta, att i personalförteckningen
för skolöverstyrelsen skulle upptagas ytterligare en befattning som
byråsekreterare i lönegraden A 21 samt en befattning såsom kamrerare i lönegraden
A 20 ävensom att därur skulle avföras en befattning som kansliskrivare
i lönegraden A 11, dels godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat
för skolöverstyrelsen, att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1945/46, dels ock till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret
1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 789 400 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Bergh m. fl. (I: 29) och den andra inom andra kammaren av herr

H. Allard m. fl. (II: 84), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta dels
att förste gymnastikkonsulentbefattningen skulle uppföras i lönegraden A 30
med tjänstebeteckningen gymnastikråd, dels att den icke ordinarie andre gymnastikkonsulentbefattningen
jämte en nyinrättad liknande befattning skulle
uppföras såsom ordinarie gymnastikkonsulentbefattningar hos skolöverstyrelsen
med lönegrad A 24;

dels en inom första kammaren av herr R. Wagnsson väckt motion (I: 154);
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr R. Wagnsson (I: 94) och den andra inom andra kammaren av fröken
Ebon Andersson (11:165);

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
fru Anna Sjöström-Bengtsson m. fl. (1:155) och den andra inom andra kammaren
av fröken Hildur Nygren m. fl. (11:244);

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av fru Gärda Svenson och fru Anna Sjöström-Bengtsson (I: 71) och den
andra inom andra kammaren av fru Ruth Gustafson m. fl. (11:127).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:155 och II: 244 samt med avslag å motionerna I: 29 och II: 84,

a) besluta, att i personalförteckningen för skolöverstyrelsen skulle upptagas
ytterligare en befattning som byråsekreterare i lönegraden A 21 samt en
befattning som kamrerare i lönegraden A 20 ävensom att därur skulle avföras
en befattning som kansliskrivare i lönegraden A 11;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 792 400 kronor;

II. att motionerna I: 94 och II: 165 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionen 1:154 samt motionerna I: 71 och II: 127 måtte anses besvarade
med vad utskottet under punkten anfört.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Pauli, Ragnar
Bergh, Malmborg i Skövde och Hoppe ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 29 och II: 84 ävensom motionerna 1:155 och II: 244,

a) besluta, att i personalförteckningen för skolöverstyrelsen skulle upptagas
en befattning som gymnastikråd i lönegraden A 30, en befattning som
gymnastikkonsulent i lönegraden A 24, ytterligare en befattning som byråsekreterare
i lönegraden A 21 samt en befattning såsom kamrerare i lönegra -

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till skolöverstyrelsen. (Forts.)

den A 20 ävensom att därur skulle avföras en befattning som kansliskrivare
i lönegraden A 11, en befattning som förste gymnastikkonsulent i lönegraden
Eo 26 och en befattning som andre gymnastikkonsulent i lönegraden Eo 21;

b) godkänna i reservationen införd avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/16;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett
förslagsanslag av 791 900 kronor;

II. att motionerna — -—• — föranleda;
lil. att motionen — -—■ — anfört.

Herr Panli: Herr talman! Vid denna punkt ha jag och tre andra utskottsledamöter
tillåtit oss anteckna en reservation, som till en viss del innebär ett
bifall till motionen nr 84 i andra kammaren och motsvarande motion i första
kammaren.

Denna motion rör gymnastikkonsulenterna hos skolöverstyrelsen. Vi ha
med vår reservation velat understryka, att gymnastikroteln inom skolöverstyrelsen
sedan länge utgör en mycket viktig del av detta ämbetsverk. Man har
under senare år allt mera velat lägga ökad vikt vid den fysiska fostran såsom
ett betydelsefullt moment i uppfostran överhuvud taget. Under sådana förhållanden
måste man anse det ganska egendomligt, att denna viktiga avdelning
alltjämt skötes av icke ordinarie tjänstemän. De lia allesammans karaktären av
konsulenter utan ordinarie ställning. De äro placerade i lönegraderna Eo 26 och
Eo 21. Härtill kommer, att särskilt förste konsulenten under de många år han
innehaft detta ämbete haft en oerhörd arbetsbörda inom olika områden sig
pålagd och dessutom visat ett överflödande initiativ och ett utomordentligt
intresse för främjandet av denna verksamhet. Om man anlägger denna personliga
synpunkt, måste man säga, att det sannerligen inte vore för mycket
begärt, örn svenska staten i någon mån honorerade kapten Berg von Lindes
utomordentliga insatser för den svenska gymnastiken i våra skolor och andra
undervisningsanstalter genom att innan han avgår ge honom en ordinarie ställning.
Någon större ekonomisk insats behöver staten inte göra, så länge kapten
Berg von Linde kvarstår. Att han uppflyttas till ordinarie kommer knappast
att kosta staten någonting alls. Naturligtvis kommer frågan i ett annat
läge, när han får en efterträdare, men då åberopa vi det nyssnämnda skälet, att
tillräcklig, tid nu måste anses ba gått för att man skall kunna konstatera,
att vad vi föreslå är någonting som inte längre kan anses stå under prov,
utan som bör anses vara definitivt uppvisat såsom väl motiverat. Därför finnes
det inte några skäl att inte nu göra befattningshavaren till ordinarie.

Vad nu har sagts örn förste konsulenten gäller i hög grad även örn andre
konsulenten. Denna har mycket omfattande uppgifter, som hon sköter på ett
synnerligen lovvärt sätt. Motionärernas förslag att utan vidare inrätta ännu
en gymnastikkonsulentbefattning ha däremot vi reservanter inte funnit tillräckligt
grundat, varför vi avvisat detta.

Vi ha velat framhålla dessa synpunkter, och vi lia framställt ett yrkande
om. de ändringar i den kungl, propositionen, som betingas därav. Tyvärr ha
vi inte fått någon större anslutning inom utskottet, vilket är förklarligt med
hänsyn till att statsutskottet alltid är mycket betänksamt, när det gäller att
på enskild motion inrätta statstjänster eller förändra dem till ordinarie. Jag
förstår denna betänksamhet, men jag har inte desto mindre velat understryka
vart önskemål och därför tillsammans med mina kamrater avgivit en reservation.
Skulle den inte vinna denna kammares och andra kammarens bifall,
hoppas jag i alla fall, att trugan skall lia fallit framåt och att regeringen, i

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till skolöverstyrelsen. (Forts.)

första hand departementschefen, till ett annat år behjärtar vad jag- nu har tilllåtit
mig anföra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av mig och tre övriga ledamöter
undertecknade reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag har inte mycket att anföra gentemot
herr Pauli, därför att jag rent sakligt torde vara ganska överens med honom.
När det gällde musikprofessuren, hade jag samma inställning som han, och
där blev utskottsutlåtandet skrivet som jag ville, på ett sådant sätt att till
och med ifrågavarande motionär har förklarat sig, såvitt jag uppfattade honom
rätt, ganska belåten med den saken.

Att man inte kunde komma så långt beträffande gymnastikrådsbefattningen
beror på att den frågan ur utskottets ''synpunkt var litet kinkigare än frågan
örn professuren. Nu hade detta kanske inte behövt hindra utskottet att gå så
långt här som i den andra av mig berörda frågan, men herr Pauli erkände ju
själv, att det kunde vara svårt för statsutskottet att på motionsvis framställda
yrkanden tillstyrka en så pass omfattande utbyggnad av skolöverstyrelsens
gymnastikrotel. Det är ju också det enda skäl som utskottet anför. Utskottet
har således genom att avstyrka på denna grundval gjort i sak vad herr Pauli
innerst inne vill, nämligen se till att frågan såvitt på utskottet ankommer mäste
falla framåt. Det är emellertid den gamla säkra gången att, när det gäller
så stora omorganisationer som här, låta Kungl. Maj :t se på frågan ytterligare
och framlägga förslag, sedan alla omständigheter ha tagits i betraktande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Jag vill endast med anledning av herr Oscar
Olssons anförande i korthet säga, att det här inte är fråga om någon »omfattande
utbyggnad», vilket han antydde. Det är endast fråga örn att omvandla
två för närvarande extra ordinarie befattningar till ordinarie befattningar i
något högre lönegrad. Det är alls inte någon utbyggnad, utan endast en konsolidering
av redan förefintliga tjänster.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pauli begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
120, röstar

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till skolöverstyrelsen. (Forts.)

reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkten 121.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 122.

kades till handlingarna.

Punkterna 123—129.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 130.

kades till handlingarna.

Punkten 131.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 132.

kades till handlingarna.

Punkterna 133—143.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 144, Anslag till

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Fortbildningskurser i hygien^j^rser^6
för lärare, skolläkare och skolsköterskor för budgetåret 1945/46 anvisa ett re- hygien för
servationsanslag av 45 500 kronor. lärare m. fl.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten lämnat en redogörelse för
Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag, varefter utskottet anfört:

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår utgå kostnaderna för de
mindre kurserna i enlighet med sexualundervisningssakkunnigas förslag från
ett föreläsningsarvode av 60 kronor per timme för läkare och 40 kronor per
timme för lärare. Dessa arvoden måste enligt utskottets mening anses vara
väl högt tilltagna, särskilt i betraktande av att under nästa budgetår en tryckt
handledning i sexualundervisning kommer att föreligga. Utskottet har därför
funnit sig böra förorda, att arvodena undergå någon justering nedåt, och vill
i sådant avseende föreslå ett arvode till läkare av 50 kronor per timme och till
lärare av 30 kronor per timme. Med hänsyn härtill synes förevarande anslag
kunna minskas med i runt tal 1 500 kronor.

I övrigt föranleder Kungl. Maj:ts här ifrågavarande förslag icke någon
erinran från utskottets sida.

Utskottet hemställer alltså, att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag, till Fortbildningskurser i hygien för lärare, skolläkare och skolsköterskor
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 44 000 kronor.»

Reservation hade anmälts av herrar Oscar Olsson, Pauli, Sven Larsson, Gustaf
Karlsson, Johan Eric Ericson, Törnkvist, Bergström och Viklund, vilka
ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hava följande lydelse:

»Såsom av---för lärare. Ehuru dessa arvoden kunna förefalla relativt

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till fortbildningskurset• i hygien för lärare m. fl. (Forts.)
höga har utskottet likväl icke ansett sig böra nu förorda en sänkning av ifrågavarande
arvoden, emot vilkas storlek fjolårets riksdag icke gjorde någon erinran.
Det torde enligt utskottets mening böra ankomma på Kungl. Majit,
att med beaktande av de erfarenheter, som kunna vinnas under nästa budgetår,
taga i övervägande huruvida en nedsättning av arvodena må befinnas befogad.
Utskottet, som biträder vad Kungl. Majit under denna punkt föreslagit,
får alltså hemställa, att riksdagen må till Fortbildningskurser i hygien för
lärare, skolläkare och skolsköterskor för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 45 500 kronor.»

Herr Olsson, Oscar: Här har utskottet nu gått emot Kungl. Majit på, såvitt
jag kan förstå, inte bara svaga grunder, utan på alldeles för svaga grunder. Det
är en så liten summa, ett så litet belopp det här rör sig örn, att jag tycker, att
det skulle ha behövts mycket starka skäl för att frångå Kungl. Majits förslag.
Att utskottet har gått den väg utskottet har gått beror på, som jag skulle
vilja uttrycka det, att denna sak är något som sticker folk i ögonen. För all
del, det är naturligtvis ett skäl, men det är inte ett sådant skäl som enligt
mili mening bör tillmätas avgörande betydelse.

_Vad gäller frågan? Den gäller populärt sett ovanligt stora föreläsararvoden
vid kurser. Det är fråga örn fortbildningskurser i hygien för lärare, skollälare
och skolsköterskor. Alla äro överens örn att dessa kurser äro synnerligen nödvändiga.
Det är något nytt, som man inte har experimenterat med så värst
länge, inte mer än ett år. Det har inte alltid visat sig så enkelt att få föreläsare,
trots de höga arvodena — 60 kronor per föreläsning för läkare och 40
kronor för Överlärare, vilka senare ha den pedagogiska delen av kurserna om
hand. Nu lia visserligen vi som stå som reservanter sagt ifrån, att vi anse dessa
arvoden väl högt tilltagna. Men trots etet ha vi inte kunnat finna, att riksdagen
bör frångå Kungl. Majits förslag, utan man bör låta Kungl. Majit ytterligare
överväga saken. Vi utgiingo från att fjolårets riksdag inte riktade någon
anmärkning mot dessa anslag. Därför var det helt naturligt, att skolöverläkaren,
när han träffade avtal med föreläsare för nästa budgetår, tillämpade
vad som gällde i fjol och vad riksdagen hade godkänt. Däremot anse vi, att
det bör »ankomma på Kungl. Maj :t att med beaktande av de erfarenheter, som
kunna vinnas under nästa budgetår, taga i övervägande, huruvida en nedsättning
av arvodena må befinnas befogad».

Vad arvodenas ''storlek beträffar, i synnerhet när deit gäller läkarna, är att
märka, att läkarna visst inte alltid lia en nettobehållning av 60 kronor per föreläsning.
De äro borta från ''sin praktik föreläsningsdagen och resdagarna, och
örn, såsom ofta är fallet, deras privatpraktik måste skötas under tiden, få de
själva betala härför. Då det är av synnerligen stor vikt att till dessa kurser
få de lämpligaste personer, som stå till förfogande, kanske herrarna inte finna
det så underligt, att vi reservanter inte vilja taga på vårt ansvar att lägga
hinder i vägen härför.

Beträffande lärarna sades visserligen, och med fog, att för dem föreligga
icke sådana ekonomiska hinder, ty de lia, i vanliga fall ändå isin lön. Men när
det gäller så obetydliga summor, som det här ä.r fråga örn, summor utan någon
som helst statsfinansiell betydelse — det argumentet kan ju inte användas —
ans åge vi reservanter inte lämpligt att klyva på dessa båda kategorier, utan
vi önska låta Kungl. Maj :t överväga saken under det kommande året och framlägga
förslag för nästa års riksdag.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottspunkten
fogade reservationen av mig m. fl.

Onsdagen den 18 april 1945 fm. Nr 16. £9

Anslag till fortbildningskurser i hygien för lärare m. fl. (Forts.)

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Frågan har inte så stor ekonomisk betydelse.
Det är inte mer än 1 500 kronor det rör sig om. För att få ett begrepp
örn hur det ställer sig för enskilda föreläsare, bör man lägga märke till att
kurserna ofta äro organiserade så, att läkarna föreläsa tre timmar örn dagen
och lärarna likaledes tre timmar per dag. Det arvode, som är ifrågasatt i propositionen,
utgör således i dylika fall per dag för läkarna 180 kronor och för
lärarna 120 kronor, och det a,v utskottet föreslagna arvodet är 150 resp. 90
kronor örn dagen. Nu har herr Oscar Olsson, som står för reservanternas linje,
anfört bland annat, att eftersom riksdagen i fjol lämnade det av Kungl. Maj :t
föreslagna arvodet utan erinran, borde riksdagen i år godtaga samma arvode
som i fjol.

Jag tror inte, att det är fullt riktigt att jämföra förhållandena i år och förhållandena
i fjol. Det föreligger den skillnaden, att medan man i fjol hade
att göra med oplöjd mark, är situationen i det avseendet något bättre i år. Nu
finnes en handledning för lärarna, vilket gör, att arbetet för dessa föreläsare
måste bli mindre betungande. Vidare måste man säga, att ett dagarvode för
läkare på 150 kronor och för lärare på 90 kronor inte kan betraktas som. ett
lågt arvode. När frågan behandlades inom statsutskottets andra avdelning,
fäste jag för min del avgörande vikt vid huruvida lärarna skulle behöva avstå
lön under föreläsningsdagama. Det upplystes då av skolöverläkaren, att så
inte var fallet, utan för det avdrag, som lärarna till äventyrs skulle få vidkännas,
skulle de bli kompenserade. Lärarna få alltså 90 kronor per föreläsningsdag
utöver sin ordinarie lön. För läkarna kan ju situationen bil ogynnsammare,
därför att de inte få någon motsvarande kompensation i de fall de
måste avstå från sin privatpraktik. Detta är också en av orsakerna till att
arvodena till dem satts något högre. Utskottet har alltså kommit till den meningen,
att de arvoden, som här föreslås i utlåtandet, inte kunna anses låga,
utan att det tvärtom är en ganska god betalning som bjudes.

Med denna motivering ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
nied de därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
144, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som vilie rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositio -

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till
värntjänstutbildning
vid
de allmänna
läroverken
m. m.

Anslag till fortbildningskurser i hygien för lärare m. fl. (Forts.)
nen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Oscar, begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat: och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 50.

Punkten 145.

Lades till handlingarna.

Punkten 146.

Under punkten 148 av åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att såsom Bidrag till vissa kostnader för
värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter för budgetåret
1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 110 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar R. Persson i Vinberg och W. Sundström i Skövde väckt
motionII: 240), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att punkt 148
under åttonde huvudtiteln i 1945 års statsverksproposition angående ett reservationsanslag
å 110 OOO kronor för budgetåret 1945/46 såsom bidrag till
vissa, kostnader för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter icke måtte bifallas samt att värntjänstutbildning från och med
höstterminen 1945 ej skulle anordnas vid ifrågavarande läroanstalter.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört:

»Utskottet tillstyrker bifall till Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag.

Med anledning av vad i motionen II: 240 anförts får utskottet framhålla att
värntjänstutbildningen vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter pågått
alltsedan läsåret 1940/41. Emot denna utbildning har viss kritik riktats såväl
från skolhåll som från föräldrahåll. Med den erfarenhet rörande värntjänstövningarna,
som hittills vunnits, torde det enligt utskottets mening numera
låta sig göra att fastställa övningarnas värde ur försvars- och beredskapssynpunkt.
Utskottet anser det därför önskvärt, att en dylik undersökning genom
Kungl. Maj :ts försorg kommer till stånd, i samband varmed även torde böra
övervägas, huruvida den nuvarande tidpunkten för övningarnas bedrivande
kan anses ur olika synpunkter vara den lämpligaste samt huruvida utbildningsprogrammet
är i alla avseenden ändamålsenligt upplagt. Med vad sålunda anförts
torde motionen II: 240 få anses besvarad.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

_ a) att riksdagen må såsom Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter för budgetåret 1945/46
anvisa ett reservationsanslag av 110 000 kronor:

b) att motionen II: 240 må anses besvarad med vad utskottet här ovan
anfört.»

Reservation hade avgivits av herrar Karl Andersson, Mårtensson och Viklund,
hu. Alvén samt herr Hoppe, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till motionen II: 240 och förty hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionen II: 240, avslå Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Vid denna punkt har väckts en motion
i andra kammaren av herrar Persson och Sundström, vari har yrkats avslag

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
på Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet har med anledning av motionen gjort ett
uttalande, vari utskottet anbefallt en undersökning, som skulle taga sikte även
på värdet av denna i skolorna sedan år 1940 pågående värntjänstutbildning.

Det kanske kan synas överflödigt att, sedan utskottet så välvilligt har behandlat
motionen och i sitt yttrande kunnat säga, att utskottet anser den
därmed besvarad, det likväl har antecknats en reservation vid denna punkt.
Reservanterna ha emellertid ansett, att det här är ett tillfälle att spara ett
anslag på 110 000 kronor utan att några olägenheter därigenom kunde uppstå.
Reservanterna ha vidare velat ge uttryck åt den opinion, som finnes ute i landet
för ett avskaffande av värntjänsten. Denna opinion växer sig allt starkare.
Det går knappast en vecka, utan att ideella och andra organisationer
genom uttalande ge till känna, att svenska folket inte önskar denna utbildning
på skolstadiet. Man önskar med andra ord inte, att svenska barn och svensk
ungdom skola hålla på med militära övningar under sin skoltid. Reservanterna
ha också genom sin reservation och genom att uppträda för reservationen även
här i kammaren velat ge en möjlighet åt denna opinion att kommla till uttryck
i riksdagen.

Reservanterna äro också övertygade örn att man mycket väl genom att.avsla
anslagsäskandet och låta utbildningen upphöra från och med'' den 1 juli i år
skulle kunna utan olägenheter undanröja den ordning, som riksdagen införde
år 1940. Den infördes, som vi alla veta, under trycket av de då rådande allmänna
förhållandena i världen. Det förefaller underligt, att det kan gå ganska
lätt att utan utredning få riksdagen med på ett mer eller mindre välgrundat
beslut örn en viss ordning, men så snart det gäller att avskaffa en sådan
ordning eller kanske undanröja en begången dumhet, då fordras det alltid en
utredning för att komma till ett beslut. Nu är jag för min del ganska övertygad
örn att en sådan av utskottets majoritet anbefalld utredning inte kan
komma att leda till mer än en sak, nämligen att vi ett kommande år få värntjänsten
avskaffad. Med utskottets förslag blir det således ett nådår, vilket
emellertid vi reservanter anse vara obehövligt. De krafter, som äro tagna i
anspråk för denna utbildning i skolorna — det är ju när det speciellt gäller den
militära utbildningen vissa militärer, underofficerare, furirer och likställda —
ha sina anställningar. De komma inte att bli sysslolösa eller överflödiga eller
på något sätt bli lidande genom en inskränkning. De falla helt enkelt tillbaka
på sin ordinarie anställning, och det kan således inte uppstå några svårigheter
för dem.

Jag skall inte upptaga tiden med en utförligare motivering för reservanternas
ståndpunkt. Värdet ur militär synpunkt av denna utbildning torde väl
numera knappast ens behöva diskuteras. Att den genomfördes berodde säkerligen
på en överskattning av de förmåner, örn jag så får uttrycka det, som
skulle vinnas genom denna anordning. Sedan vi nyktrat till på detta område,
torde nog alla och envar erkänna, att utbildningen inte kan tillmätas någon
effekt eller något värde ur försvarssynpunkt eller militär synpunkt. Däremot
har det vittnats, framför allt från lärarhåll i de ifrågavarande skolorna, att
utbildningen ställt till åtskilligt trassel. Vidare tager den bort en vecka av
sommarlovet, som eleverna så väl behöva.

Allt detta lagt tillsammans medför, att vi nu borde vara mogna för att avskaffa
värntjänsten. Jag ber följaktligen, herr talman, att få yrka bifall till
den i ämnet väckta motionen, vilken innebär ett avslag på Kungl. Maj :ts
förslag.

Fru Sjöström-Rengtsson: Herr talman! När statsutskottet säger, att skolornas
värntjänst har varit utsatt för viss kritik både från föräldrar och från lärare.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
är det så sant som det är sagt. Till och med gymnastiklärare, som leda dessa
övningar, ha vid olika tillfällen och i olika sammanhang gjort gällande, att
övningarna nr försvarssynpunkt äro tämligen värdelösa.

Men förutan kritiken fran de bada hall, som jag här har nämnt, kommer
kritik också från ett tredje håll, från ungdomen själv. Den, som varit i tillfälle
att höra ungdomar resonera örn denna sak, får ovillkorligen den uppfattningen,
att enligt deras mening övningarna inte ge annat utbyte än det friluftsliv,
som berndes de unga igenom värntjänstövningarna. Men inte heller denna
synpunkt håller streck, då man betänker, att dagarna för värntjänsten tagas
av ungdomens sommarlov. De dagarna hade de säkert var för sig kunnat använda
på ett ur friluftssynpunkt betydligt bättre sätt än de göra, när de deltaga
i värntjänstövningarna. För övrigt tror jag, att behovet av friluftsliv fylles
genom de friluftsdagar, som nu regelbundet återkomma varje läsår i våra skolor,
i synnerhet som man på senare tid har börjat mer och mer föra ihop friluftsdagarna
till rätt långa, sammanhängande lov.

Nej, skall jusiö tänka sig, att ungdomen i vara skolor skall ha någon sorts
vämtjänst, då vill jag förorda, att denna sker som motionärerna ha påpekat
i form av lovdagar under läsåret, för att eleverna då så är erforderligt skola
hjälpa till med skördearbete eller annat arbete för folkförsörjningen, som är
nödvändigt och beroende av tillgång på arbetskraft. Det är en vämtjänst av
ett helt annat och ett långt större värde än den vi nu ha att behandla. När
värntjänsten år 1940 återinfördes i våra skolor, mottogs den med mycket blandade
känslor i hela landet. Opinionsmöten anordnades, vid vilka i synnerhet
föräldrarna gjorde gällande, att det inte lämpade sig att införa vapenövningar i
våra skolor.

Jag vill också, herr talman, innan jag slutar mitt anförande, bestämt hävda,
att övningar i vapnens bruk inte ha hemortsrätt i skolan, i varje fall inte i
den svenska skolan.

Jag ber att få instämma i herr Karl Anderssons bifallsyrkande till reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! De två talare, som hittills haft ordet, ha till stor
del anlagt principiella synpunkter på frågan av samma slag som anfördes, när
värntjänsten infördes för några år sedan. Fru Sjöström-Bengtsson erinrade örn
dessa synpunkter. Jag tror inte att det är vidare fruktbart att nu till ny diskussion
upptaga just dessa principiella argument, eftersom frågan gäller, huruvida
nian skall företaga den utredning som utskottet begärt eller örn man inte
skall företaga den. Reservanternas ståndpunkt är den, att man skall förkasta
utskottets förslag^och avslå Kungl. Maj:ts proposition utan att närmare undersöka
saken. En sådan ståndpunkt kan dock inte anses vidare starkt grundad.

Herr Karl Andersson nämnde i sitt anförande, att när man införde värntjänsten,
ansag^man inte att det behövdes någon utredning, men att man nu,
när det blir fråga örn att avskaffa den, anser sig ej kunna göra detta utan
utredning. Min ärade kollega herr Karl Andersson har emellertid på den punkten
råkat ut för ett minnesfel. Det förhåller sig nämligen så, att statsmakternas
beslut örn införande av värntjänstutbildning verkligen grundade sig på en utredning.
Men den utredning som utskottet nu påkallar är av sådant slag, att
reservanterna från sina utgångspunkter egentligen inte borde lia någonting att
invända mot den. Vad som driver dem till att framställa sitt yrkande är tydligen
en viss otålighet att göra slag i saken; de bry sig inte örn att undersöka
hur erfarenheten gestaltat sig.

Ser man pa motiveringen i motionen, finner man dock att den inte är så kategorisk.
Den gör åtskilliga medgivanden i rent principiella avseenden. Den hän -

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
visar t. ex. till att »civilförsvaret kallar ungdomen», att »skytteföreningarna
animera till övningar», att »hemvärnet lockar med sitt friluftsliv». Detta later
ju inte såsom något principiellt avvisande av detta slags övningar i ungdomsåren,
det vill säga de år, som för många innebära en fortsatt skolgång.
Man accepterar t. ex. hemvärnet, som dock har ett rent militärt syfte, men man
avvisar värntjänsten, som jämte sitt militära syfte i hög grad har ett syfte
som sammanfaller med friluftsdagarnas. Det är övningar i orientering, camping
och sådant, som säkert kan spela en nyttig roll i uppfostran, varjämte de kunna
vara nyttiga även ur militära synpunkter.

Jag har inte anfört detta såsom någon direkt apologi för värntjänstens bibehållande,
utan jag har blott velat framhålla, att det kan finnas skäl att se på
saken från olika sidor. Vad som blir av det största intresset vid den begärda
undersökningen, är att i den nian det är möjligt söka fa klarhet örn i vilken
utsträckning värntjänsten kan anses ha haft ett militärt värde. Detta är givetvis
ingen lätt sak att fastställa, men nog bör det vara möjligt att få fram någon
belysning av frågan. Vidare bör undersökningen sikta på de olägenheter, som
motionärerna mycket starkt framhållit i sin motivering i fråga örn värntjänstens
inverkan på skollivet, och på de praktiska olägenheter, som den anses medföra
för skolungdomen. Även på den punkten är det tacknämligt att få ett närmare
besked. När undersökningen verkställts och resultatet framlagts, da får
man träffa avgörande i frågan, huruvida man med hänsyn till gjorda, erfarenheter
skall bibehålla värntjänsten längre eller kortare tid, eller örn man skall
anse sig kunna avskaffa den. Utskottet har för sin del icke i förväg intagit någon
ställning till detta spörsmål, utan har ställt sig avvaktande, tills undersökningens
resultat föreligger. Jag tycker, att det föreligger så starka skäl tor
att företaga denna undersökning, att reservationen knappast kan anses vägande.
Även herr Karl Andersson erkände, att utskottets behandling av motionen
ur motionärernas synpunkt måste betraktas såsom välvillig, och då han medgivit,
detta, kanske han i verkligheten inte kan anses mena sa allvarligt med
sitt yrkande örn avslag på utskottets hemställan. ... ..

Jag ber, herr talman, att på grundval av vad jag nu anfort ia yrka bitali

till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Sjödahl: Herr talman! Denna värntjänstutbildning, som infördes för
några år sedan, kom — såsom vi alla lia klart för oss - ■ till stånd i ett ögonblick,
då det svenska folket ville på allt sätt visa, att intet åsidosattes tor att
stärka vårt folks försvarsvilja och försvarsberedskap. Den tillkom under ett
starkt yttre tryck, och det är ju rätt naturligt, att vad som tillkom under sådana
omständigheter inte klindt; i alla avseenden bil lika övervägt som örn man
i lugn och ro kunnat behandla frågan. .......

Dessa reflexioner framkallas av en speciell sida av värntjänsten, som jag
ville fästa kammarens uppmärksamhet på. Utskottet har här begärt eller i varje
fall funnit det önskvärt, att värntjänstens värde ur försvars- och beredskapssynpunkt
granskades. Jag vill livligt hoppas, att det salunda fran statsutskottets
sida uttalade önskemålet av den närmast ansvarige regeringsmedlemmen
uppfattas såsom en begäran om en verklig utredning örn saken

Men när nu värntjänsten, som jag hoppas, kominer ali granskas ur iorsvarsoch
beredskapssynpunkt, vill jag fästa uppmärksamheten på en grupp, som
omfattas av värntjänstutbildningen, nämligen ungdomen vid landets seminarier.
Skolöverstyrelsen har framhållit, att värntjänsten vid seminarierna när -

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
mast är avsedd såsom ett led i lärarutbildningen och i mindre grad är avsedd
såsom personlig värntjänstutbildning. En av de huvudsakliga uppgifterna för
utbildningen skulle vara ledande av folkskolans friluftsverksamhet. Granskar
man närmare detta program, synes det uppenbart, att det här inte är fråga
örn övningarnas värde ur vad utskottet kallar försvars- och beredskapssynpunkt.
Utan här är i stället fråga örn att utöka en utbildning, som redan är
intagen i kursplanen för landets seminarier. Anlägger man den synpunkt som
utskottet anfört på värntjänsten, böra de övningar som äro föreskrivna för
seminariernas ungdom omedelbart kunna strykas ur värntjänstprogrammet.
Praktiskt taget allt som finns i detta program, både såvitt angår den teoretiska
och den praktiska utbildningen, är redan upptaget i de gällande kursplanerna
för seminarierna. Det blir en repetition av vissa kursmoment under svagare
former. Jag säger svagare former, därför att dessa övningar, som man säger
skola avse att utbilda blivande lärare i att leda ungdomens friluftsverksamhet
och tävlingsverksamhet i olika avseenden, anordnas under en tid, då inga folkskolebarn
finnas tillförfogande. Barnen äro då lössläppta på ferier. Då anordnar
man denna extrakurs för att utbilda blivande lärare i att handleda en ungdom,
som för tillfället är obefintlig! Det förefaller mig som örn detta möjligen
kan kallas för värntjänst, men det är inte rimligt att det skall gå under beteckningen
utbildning av blivande lärare för handledning av ungdomen i dess
friluftsverksamhet. Är det så, att de nuvarande kurserna vid seminarierna i
detta avseende äro otillräckliga, bör man rimligen undersöka kursplanerna och
örn dem, sa att det kommer med, som bör vara med vid utbildningen av
handledare för landets skolbarn. Jag tror emellertid att en granskning skall
visa, att det i kursplanerna redan i allt väsentligt finnes vad som erfordras
i det avseendet.

Jag vill i. detta sammanhang påpeka ytterligare en sak. Vid en undersökning
av seminaristernas ålder vid ett seminarium på västkusten har det visat
sig, att medelåldern under de fem sista åren varit 23V2 år, noga taget 23,6 år.
Vad säger oss den siffran? Den säger, att en stor del av seminaristerna redan
före inträdet vid seminariet fullgjort sin värnplikt. Detta gäller nästan alla
studenter vid seminarierna —• och avsikten är ju, att studentavdelningarna under
följande år skola bli så många, att de omfatta inemot hälften av alla dem
som utbildas vid seminarierna — och det gäller även en stor del av dem som
komma in i de fyraåriga avdelningarna. Vidare är det många som fullgöra
sm värnplikt under seminarietiden. Jag skulle tro, att det är ytterst få som gå
ut fran seminarierna och tjänstgöra som lärare utan att lia fullgjort sin värnplikt.
Man kan da fråga sig: vad tjänar denna värntjänstutbildning egentligen
till? Ur militär synpunkt tjänar den helt naturligt inte till något! Det är ju
rätt meningslöst att anordna kurser för dessa värnpliktiga officerare, underofficerare,
furirer, korpraler. och meniga för att lära dem att slå upp tält,
orientera o. s. v., da de lärt sig allt detta under den ettåriga eller längre värnpliktstjänstgöringen
och under de nästan vart år återkommande, flera månader
långa beredskapsinkallelserna.

Jag vill ävenledes påpeka, att det för seminarieungdomen förefaller egendomligt,
att den skall åläggas denna värntjänst med de kostnader som den för
med. sig, medan däremot universitets- och högskoleungdomen, som befinner
sig i ungefär samma ålder, inte behöver deltaga i sådan värntjänst alls, helt
naturligt av det skälet att universitetsungdomen redan före inträdet vid universitetet
fullgjort sin värnplikt eller under universitetstiden fullgör den.

..Med hänsyn till att värntjänsten såsom ett led i lärarnas utbildning med
gällande kursplaner är onödig, med hänsyn till att den för flertalet seminarister
kommer efter värnpliktstjänstgöringen — ungefär som jästen som man

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
kastar efter degen in i ugnen — och nied hänsyn till att den fördyrar undervisningen
för den ofta fattiga ungdom som det här är fråga om, vilken sällan
bor i seminariestaden och måste stanna kvar en vecka efter vårterminens
slut — med hänsyn till allt detta anser jag mig böra här i första kammaren
understödja den framställning som seminariernas elevförbund ingivit till Konungen
och som nu torde vara på remiss hos olika myndigheter. Jag skulle
vilja anhålla, att herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet —
med hänsyn till att värntjänsten för seminariernas ungdom äger rum på försommaren
— ville tillse, att därest den utredning som statsutskottet nu begär
knminer att leda till det resultatet att värntjänsten bör avskaffas, i varje
fall för seminariernas ungdom, förslag därom kan framläggas för riksdagen
i god tid före försommaren 1946.

Efter att lia anfört dessa synpunkter på en viss del av värntjänsten kan
jag, herr talman, icke framställa annat yrkande än om bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Linderot: Herr talman! Såvitt jag förstår har det inte anförts något
egentligt skäl för utskottets begäran örn en utredning. Varje människa som
är utrustad med sunt bondförstånd -—- man behöver inte vara militärexpert
utan bara som sagt ha sunt bondförstånd — måste ju förstå, att det ur militära
synpunkter och för försvaret av landet vid en militärkonflikt är fullkomligt
betydelselöst med dessa övningar för skolungdomen. Bara av detta
skäl tycker jag att utskottet bort kunna gå på motionärernas linje. Även med
uppbjudande av all tänkbar välvilja för utskottets ståndpunkt kan jag inte
finna att det skulle ha någon betydelse för försvaret att fortsätta med dessa
övningar. Fru Sjöström-Bengtsson har principiellt vänt sig emot att skolungdomen
skulle övas i militära ting. Jag vet inte örn det är nödvändigt att
diskutera denna principiella ståndpunkt. Jag är inte pacifist i detta ords vedertagna
betydelse, långt därifrån, men jag har den uppfattningen, att det
inte är vare sig praktiskt eller lämpligt, att man förbinder militärövningar
med de vanliga medborgerliga skolövningarna. Skolungdomen har egentligen
inte till uppgift att försvara landet, och örn sådana utomordentliga förhållanden
skulle inträffa, att även barnen på ett eller annat sätt måste deltaga i värjandet
av landet, sker detta under förhållanden, som inte i förväg kunna förberedas
med dessa värntjänstövningar. Såvitt jag kan förstå förhåller det sig
så, att man vill bedriva något slags psykologisk skolning i »knekteri» för
skolungdomarna. Detta bör man vända sig emot. Det har ingenting med försvar
och försvarsvilja eller försvarsförmåga att göra.

Jag vill anföra ytterligare en synpunkt. Vi veta ju inte när det blir fred
i Europa i detta ords verkliga mening. Detta kan ju dröja länge ännu, och det
är väl det, som påverkat ståndpunktstagandet för dem som anslutit sig till utskottet
och sålunda utgå från att värntjänstövningarna ha en viss betydelse
för försvaret. Men utan att man hyser någon bestämd uppfattning om när
riktiga fredsförhållanden komma att inträda — vi hysa ju alla den förhoppningen
att så snarast skall ske — kan det väl inte anses otillbörligt att uttrycka
det önskemålet att det från Sverige, som förskonats från krigets ohyggligheter,
göres en eller annan opinionsyttring eller åtminstone något som kan
tolkas såsom en opinionsyttring för fredligare förhållanden för människorna
än krigets hantverk. Det vore kanske inte alldeles onyttigt örn det gjordes
något mot krigstänkandet. Vi lia börjat att vid ståndpunktstaganden av olika
slag endast tänka i krigets kategorier. Jag är övertygad om att därest majoriteten
av kammaren följer utskottet, beror detta inte på att majoriteten anser
att »knekterud;» bland skolungdomen Ilar något principiellt värde, utan

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
det beror helt enkelt pa krigstänkande, jag skulle kunna säga krigsvanetänkande.
Allt, som Ilar med krig att göra, anser man sig böra befrämja.
Det skulle inte vara ur vägen, att man i detta fall — jag vill ånyo framhålla,
att jag, även örn jag ser värntjänsten ur militär synpunkt, inte "anser deli ha
något värde — gjorde en liten opinionsyttring till förmån för fredstänkandet,
till förmån för ett tänkande i fredens kategorier. Jag tror att det skulle vara
nyttigt. Skulle så illa vara, att Sverige ändå skulle dragas in i krig, tror
lag inte att vi lida någon skada av att vi redan nu tänkt litet i vad jag kallade
fredens kategorier. I varje fall kommer inte vår förmåga att försvara
landet att hänga på det ur militär synpunkt värdelösa »knckteri» som kallas
för skolungdomens värntjänst.

Ja, herr förste vice talman, detta var bara ett strå till stacken till förmån
för reservationen, och jag ber att få yrka bifall till densamma.

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Jag har ingen anledning att motsätta
mig de önskemål örn en utredning, som utskottet uttalat. Yi ha ju haft dessa
värntjänstövningar sedan läsåret 1941/42. Det finns grundad anledning att
samla de erfarenheter, man under de gångna åren gjort, för att rationalisera
och justera det program, varefter värn tjänstövningarna, bedrivas; därför har
jag som sagt inte någon anledning att beklaga mig över utskottets behandling
av denna sak. Jag- skall emellertid be att få säga några ord örn de yrkanden
på avslag, som samtidigt ha ställts under denna punkt, och jag skall först då
något dröja vid motionen.

o Jag vill först och främst uttala min tillfredsställelse över att motionen inte
går på en klart pacifistisk linje. Vi finna i denna motion intet utslag av den
eviga pacifismen, med dess förhoppningar örn den eviga fredens omedelbara
inträde. Motionen följer i stället mera praktiska linjer. Hur äro då dessa praktiska
linjer beskaffade? Ja, motionären framhåller först och främst att en
olägenhet med dessa värntjänstövningar är, att elever, som äro bosatta på annan
ort än läroverksorten, måste företaga resor till skolan och att detta kostar
pengar för samhället och för den enskilde. Men det är ju allmänt bekant, att
de elever, som sa önska, kunna slippa deltaga i dessa värntjänstövningar, örn
de kunna hänvisa till att de äro upptagna av skördearbete; jag har praktisk
erfarenhet av att denna utväg under de senaste åren i mycket stor utsträckning
bär begagnats. Om den saken säger motionären, att detta har kunnat ske under
de senaste åren, därför att det rått brist på arbetskraft på grund av de
manga inkallelserna. Men ni, mina damer och herrar, som ha haft någon kontakt
med landsbygden, veta väl ändå, att det under skördetiden nästan överallt
i landet rader en permanent brist på arbetskraft, och det torde vara fullständigt
klart att det även efter kriget kommer att finnas behov av att ungdomar
deltaga i skördearbetet.

Den opinion i denna fråga, som finnes ute i landet och som mobiliserats icke
minst under^ de senaste veckorna, går kanske mer på de rent pacifistiska linjerna,
och någon liten genklang av de pacifistiska tonerna lia vi nog hört även
under denna debatt, ehuru jag får medge, att dessa tongångar varit i stort
sett mycket försynta och försiktiga.

Herr Andersson i Risö påminde örn läget 1940. Läget 1940 hade muellertid
kanske inte sa mycket med denna sak att skaffa, eftersom den proposition,
enligt vilken värntjänsten genomfördes, först framlades år 1941. Men i varje
ali syntes herr Andersson i Rixö mena, att det var ett exceptionellt läge, som
motiverat och mer eller mindre i panikens tecken framkallat exceptionella åtgarder
bkoia vi väga se alltför optimistiskt på dagens läge? Jag tror att det
ar tor tidigt att bläsa signalen »faran över», och jag tror också att ett bifall

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
till reservationen på inånga hall här i landet skulle fattas sorn en sadan signal.
Det är inte minst ur denna synpunkt, jag tycker det vore beklagligt, ifall reservanternas
yrkande skulle vinna riksdagens bifall.

Herr Andersson i Faxö anmärkte också på att dessa värntjänstövningar
skulle ha införts utan någon egentlig utredning. Detta är dock, såsom redan
herr Pauli anmärkt, ett fullständigt misstag. Jag har här i min hand en utredning
— den heter Betänkande och förslag angående värn tjänstutbildning
för skolungdom. Denna utredning utgavs 1940 och den omfattar icke mindre
än 158 sidor. Dessutom har skolöverstyrelsen, med den ordentlighet som utmärker
detta, verk, givit ut ett par handböcker dels för den manliga och dels
för den kvinnliga skolungdomens värntjänstutbildning, så nog ha vi fått tillräckligt
med utredning örn hur denna värntjänstutbildning skall vara beskaffad.
.

Herr Andersson i Rixö framhöll också, att värntjänstutbildnmgen inte kan
ha något nämnvärt värde ur militär synpunkt, och på den punkten fick han
instämmanden både av fru Sjöström-Bengtsson och av herr Linderot, som i
denna sak voro rörande eniga.

Då det gäller den frågan, får man först och främst göra en viss distinktion.
Det är klart att värntjänstutbildnmgen för den kvinnliga ungdomen inte kan
ha något militärt värde alls, eftersom det militära inslaget där är så gott som
obefintligt, medan däremot dess utbildning har och kan få ett utomordentligt
värde ur vissa allmänna medborgerliga synpunkter och kanske framför allt ur
civilförsvarets synpunkt.

Vad den manliga ungdomens värntjänstutbildning beträffar har den i alla
fall vissa militära inslag, som kunna göra denna ungdom skickad att gå in i
hemvärnet och kanske också göra den intresserad av att gå in i skytteföreningarna.
De kunna överhuvud taget vara, ägnade att ge denna ungdom ett ökat
intresse för Sveriges försvar; och så långt ha vi väl ändå inte kommit ifrån det
krig, som ännu pågår, att vi inte kunna betrakta detta intresse för försvaret
såsom en god sak, hur mycket vi än för övrigt kunna vara benägna att tänka
i fredens kategorier. Örn det nu skulle vara så, att denna värntjänstutbildning
inte hade något större värde ur militär synpunkt, tycker jag verkligen att såväl
herr Andersson i Rixö som fru Sjöström-Bengtsson och herr Linderot skulle
kunna stilla sitt blodiga svärd, då de nu äro ute för att bekämpa militarismen.

Vad jag framför allt vill understryka i detta sammanhang år en sak, som
jag redan har berört, nämligen värntjänstutbildningens värde ur civilförsvarets
synpunkt. Kungl. Maj :t bär också tagit konsekvensen av denna ståndpunkt,
då Kungl. Maj :t i ett cirkulär har fastställt, att den, som har genomgått värntjänstutbildning
vid olika svenska läroanstalter, icke skall behöva inkallas till
fullgörande a,v civilförsvarsutbildning. Man har alltså dragit konsekvenserna
av vad denna värntjänstutbildning ger just på civilförsvarets område.

Herr Linderot varnade oss för att tänka i krigets kategorier.. Det är självklart,
att vi under den tid, vari vi nu leva, måste tänka både i krigets och i fredens
kategorier. Och det kunna vi väl lindå vara ense om, att hur mycket vi
än besjälas av höga ideal, måste vi ändå handla efter omständigheterna, handla
med tanke på fakta och realiteter. Till de fakta och de realiteter, som vi måste
tänka på, hör också den omständigheten, att vi för närvarande ha krig här i
världen och att vi inte veta, örn icke detta krig kan beröra även vårt hus.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Herr Pauli anförde att reservationen
hade uppehållit sig vid principiella skill och ståndpunkter, som inte nu längre
kunde vara aktuella. Jag kan nog ge herr Pauli rätt såtillvida, att större delen
av Sveriges befolkning principiellt torde stå ganska enig i denna fråga;

•48

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
vi lia nog redan kommit dithän, att saken knappast längre behöver diskuteras
ur principiell synpunkt.

Jag vill i detta sammanhang omnämna ett förhållande, som ju är allmänt
känt. ^ Vi hade — jag säger »vi hade» — ett land här i Europa, som var ett
föregångsland i detta avseende, men ett land, där man sträckte sig ofantligt
mycket längre, i det att man redan på småskolestadiet började behandla barnen
med militär uppfostran och drill. I dag och för den närmaste framtiden
är ett av de allra största problemen för Europa, hur detta folk skall kunna
uppfostras och få en annan inställning. Jag vill bara — utan att på något sätt
dra en jämförelse mellan svensk värntjänst och denna uppfostran, vilken, som
jag nämnde, har försiggått i ett annat land — nämna detta exempel som
symptomatiskt för vart ett folk kan komma, örn det griper alltför långt i sina
försök att mata barnen med vissa föreställningar.

Herr Pauli nämnde vidare, att utskottet inte hade intagit någon förhandsställning
till frågare utan således, ville ha en förutsättningslös utredning om
värntjänsten. Ja, jag måste nog tillstå, att jag närmast hade uppfattat statsutskottets
inställning så, att utskottet var tämligen förvissat om, att komme en
sadan utredning till stånd, vore det detsamma som att värntjänsten upphörde.
dag leyer nog fortfarande kvar i den tron att också utskottets majoritet har
denna inställning.

Jag nämnde tidigare, att den väsentliga anledningen till vår reservation var
att här i kammaren och i riksdagen få ge ett uttryck åt den opinion, som finns
i landet, och att ge kammarens ledamöter tillfälle att också här ge uttryck åt
denna opinion genom att rösta för reservationen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Häri instämde herr Näsström.

Herr Lindén: Herr talman! Jag bär i denna fråga en sådan ståndpunkt, att
.lag kommer att ansluta mig till det uttalande, som statsutskottet har gjort Att
jag bär stannat vid den uppfattningen beror på att jag har svårt att dela den
mening, som i motionen och av åtskilliga talesmän för denna har förts till torgs
här i kammaren genom att man sa starkt strukit under att värntjänsten skulle
vara överskattad eller till och med värdelös ur försvarssynpunkt,
i icke Hagan örn skolans värntjänst i första hand som ett

ted i var försvarsberedskap, åtminstone icke i den direkta försvarsberedskapen
utan enligt min mening är värntjänsten en åtgärd från samhällets sida atti
lagga en stabil och hygglig grund för en fysisk beredskap, en fysisk folkberedskap,
som i sm tur kan ur sig föda olika möjligheter till gagn för militärt försvar
och andlig beredskap.

Örn man försöker klara ut, varpå det beror att denna värntjänstfråga bär
kommit lipp till diskussion i riksdagen, tror jag att man skulle kunna gallra
ut vissa obestämda motiv. Allmänheten reagerar för det första mot tidpunkten
tor övningarna, har det sagts. För mig står det alldeles klart, och jag vill också
såsom skolman understryka, att. det inte kan bereda vare sig föräldrar eller lärare
något särskilt nöje att tvingas avbryta sina ferier en vecka för tidigt,
meri det är ju en sak som utskottet i sitt utlåtande varit inne på. Utskottet kar
nämligen begärt en undersökning örn möjligheten att få fram en annan tidpunkt.

Man har vidare gjort invändning mot skjutövningarna. Jag tillhör för mili
del den riktning,, som anser, att det är ganska otillbörligt att för de lägre åldrarna
föra m skjutövningar såsom ett undervisningsämne. Men å andra sidan
har jag svart att jaga upp mig till någon särskilt stark reaktion emot skjutöv -

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
ningar på ett högre åldersstadium, och framför allt inte, när skjutövningarna
ha karaktären av frivilliga sådana. Jag tror också att själva namnet i och för
sig numera är ganska olyckligt. Det innebar säkerligen år 1940 en stor propagandatillgång,
men det förefaller mig, som om man nu år 1945 skulle kunna
byta ut detta namn mot något annat mera lämpligt.

Om jag skulle försöka att gissa fram det verkliga skälet till elen i ganska
stor utsträckning förekommande impopularitet, som belastar värntjänsten, skulle
jag vilja säga, att den mindre beror på någon av förut nämnda orsaker,
än på — tillåt mig säga det, herr talman — den korpralsmentalitet, som kommit
att prägla värn tjänstutbildningen i det praktiska, arbetet. Trots alla utredningar
voro vi nog inte beredda att genomföra värntjänstutbildningen sådan,
som vi hoppades den skulle bli, och vi voro inte heller beredda att ur denna
utrednings tankegångar så att säga plocka fram det värdefullaste. Bl. a. ha
vi under de gångna åren fått använda arbetskraft, som kanske varit för mycket
militärisk och för litet pedagogisk, som bar varit för mycket speciellt inriktad
på försvarsändamål och för litet inriktad på den fysiska beredskap,
som värntjänsten skulle bibringa svenska medborgare. Örn man kunde få till
stånd en ändring därvidlag, och örn den undersökning, som herr statsrådet bär
lovat skall komma att verkställas, toge sikte på möjligheterna att få.fram en
bättre handledning i värntjänstövningarna och en omredigering av utbildningsprogrammet
men med starkt understrykande av huvuduppgiften att skapa en
fysisk folkberedskap, som kunde bli grunden för en självständig och effektiv
försvarsberedskap, tror jag att också styrkan av denna reaktion emot värntjänsten
skulle avtaga.

För min del vill jag således helt och odelat ansluta mig till den uppfattning,
till vilken statsutskottet kommit i sitt utlåtande, och jag skulle vilja
säga, att jag tror, att många människor här i landet — även inom det parti jag
tillhör — skulle betrakta det såsom en olycka, örn man i denna diskussion
ginge så långt, att man kastade ut barnet med badvattnet.

Herr Fahlander: Herr talman! När de tidigare vid läroverken bedrivna vapenövningarna
för rätt många år sedan avskaffades, voro alla säkerligen överens
örn meningslösheten med själva arrangemanget. Av de flesta anföranden
här i dag har man också fått den uppfattningen, att denna åsikt örn meningslösheten
med dessa vapenövningar kvarstår. Införandet igen, år 1941, skedde
mera i panikens tecken, d. v. s. såsom ett led i de åtgärder man då var angelägen
örn att vidtaga i syfte att stärka svenska folkets försvarsvilja. Den,
som kraftigast blåst ut innehållet i dessa övningar här i dag, är herr Sjödahl,
och logiskt skulle väl han ha yrkat bifall till reservationen, eftersom
väl han om någon har visat, att det för seminariernas del är fullständigt meningslöst
att lia dessa värntjänstövningar. Detta har också tydligt framgått
av övriga talares anföranden.

Jag vet inte, om jag förstått herr ecklesiastikministern rätt, men jag fattade
hans anförande så, att han ansåg, att det dock funnes en möjlighet för
elever, som äro bosatta på annan ort än läroverksorten, att utbyta dessa värntjänstövningar
mot deltagande i skördearbete, men så folio sig hans ord, och
den möjligheten har viii också utnyttjats av rätt mångå. Fiir folkskolans
vidkommande finns det en kungörelse, som medger ledighet från skolarbetet
under viss tid för att möjliggöra deltagande i dylikt skördearbete, men meningen
är vät inte, att man skall bibehålla denna värntjänstövning för att
bereda en del av eleverna möjlighet att ta ut den tiden för skördearbete? Jag
saknar kännedom om huruvida det fiir läroverkselevernas del finns någon
motsvarande kungörelse, som lämnar besked örn ledighet från undervisningen

Första kammarens protokoll 10Jt5. Nr 16. 4

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till v ä r n tjänst u Ib llän i n g vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
för att deltaga i skördearbete. Jag kanske har missförstått herr ecklesiastikministern
på denna punkt, men jag finner det i varje fall meningslöst att av
detta skäl bibehålla denna värntjänstutbildning.

Herr statsrådet talade också örn att ifrågavarande värntjänstövningar skulle
kunna få eleverna att gå in i den frivilliga skytterörelsen och att göra dem
intresserade för vårt försvar överhuvud taget. Jag har med rätt stort intresse
följt denna fråga, därför att jag själv haft två barn, som varit med under
dessa år i samtliga dessa värntjänstövningar, och jag har talat med deras
kamrater och med personer i andra delar av landet och därvid funnit, att örn
man tror att dessa övningar skapa ett positivt intresse för den frivilliga
skytterörelsen och för försvaret, har man tagit grundligt miste. Jag tror att
man hos många av deltagarna i dessa övningar skapar animositet helt enkelt
emot saken, beroende på att övningarna försiggå vid en sådan tidpunkt och
medföra så stora olägenheter för eleverna, att intresset helt enkelt inte kan
vidmakthållas.

Herr Lindén talade om att det åtminstone kan utgöra ett fullgott skäl för
dessa värntjänstövningars bibehållande, att de fysiskt stärka de ungdomar,
som deltaga i dem. För min del får jag säga, att jag verkligen aldrig har
fattat betydelsen av att ha dubbla anordningar för detta ändamål. Vi ha
ju skolungdomens friluftsdagar, vilkas viktigaste uppgift skulle vara just
att stärka de ungas fysik. Varför skall man då parallellt med dessa friluftsdagar,
i det syfte som herr Linder här talat om, skapa en ny institution, en
ny form av övningar för att vidmakthålla ungdomens fysiska spänst eller öka
den ytterligare. Dessa värntjänstövningar förefalla mig innebära en onödig
dubblering, som jag för övrigt rent principiellt anser vara en produkt av ett
betydligt sydligare klimat än vårt och som mycket illa lämpar sig för våra
skolförhållanden.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I herr Fahlanders yttrande instämde herrar Rosander, Johan Bärg, Dahlström,
Forslund, Birger Andersson och Lindblom.

Herr statsrådet Andrén: Jag ber att få säga ett par ord med anledning av
den siste ärade talarens anförande. Jag vill först och främst uttala den förhoppningen,
att de många instämmanden, som den siste ärade talaren fick,
icke inneburit instämmande i en missuppfattning, som inte bara de, utan även
den ärade talaren själv borde vara medveten om att han begått.

Det är naturligtvis icke på det sättet, att jag har velat motivera värntjänsten
därmed, att den kan utbytas mot skördearbete — min motivering för
värntjänsten har en helt annan bredd och karaktär — utan när jag talade
örn skördearbetet, gjorde jag det därför att motionären tagit upp denna sak
och velat bagatellisera dess betydelse, då det gällde att låta läroverksungdom,
som inte bor på läroverksorten, komma i åtnjutande av den ledighet,
som kunde vara motiverad.

Herr Linderot: Herr förste vice talman! Efter det onekligen rätt skickliga
försvar för propositionen, som statsrådet Andrén här har presterat, verkar det,
som örn en viss dysterhet lägrat sig över motståndarfronten. Jag tycker emellertid
att det inte är nödvändigt att för den skull se saken mörkt.

Det är nämligen egentligen två skilda saker, som vi tala om. Styrkan i
statsrådet Andréns anförande var omtanken om svensk värnkraft i tider som
dessa, och ett påpekande för oss att ännu är det för tidigt att blåsa signalen
»faran över». Men därom äro vi eniga med ecklesiastikministern. Oenigheten

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

öl

Anslag till värntjäns tilt b i l dninfj vid de allmänna läroverken rn. m. (Forts.)
gäller alltså egentligen inte detta, utan den gäller frågan, huruvida dessa
vämtjänstövningar för skolungdom ur militär synpunkt ha något kvalitativt
värde för försvaret av landet, varvid vi mena, att de sakna sådant värde. Då
bortfaller alltså den sidan av diskussionen, huruvida man skall blåsa »faran
över» eller icke.

Herr Lindén hade en rätt märklig motivering för att gå på utskottets linje.
Han sade, att dessa vämtjänstövningar behövas såsom grundval för skolungdomens
fysiska fostran. Jag tror inte att exercis T kan ge någon grundval
för skolungdomens fysiska fostran. Örn det å ena sidan framhålles, att i programmet
ingå även övningar i orientering och annat, således övningar, som
egentligen mera äro att betrakta som vanliga fysiska övningar av allmän karaktär
och inte såsom speciellt militärt betonade, kan det också å andra sidan
påpekas, att det ju finns en mängd andra anordningar för sådan fysisk fostran,
och det återstår ju då, herr Lindén, att visa att just denna värntjänst
skulle vara, grundvalen för den allmänna fysiska fostran av ungdomen, som
alla äro eniga örn att anse såsom behövlig och som ingen polemiserat mot herr
Lindén för att han förordar. Men jag har inte funnit något hållbart skäl anföras
för denna anordning, att det årligen till skolorna komma några stycken
korpraler och furirer, som exercera med dessa ungdomar, vilket kanske medför,
såsom herr Fahlander sade, att ungdomarna egentligen bli ganska ilskna på
allt vad försvarsväsende heter, eftersom de ännu inte ha kommit i den åldern,
att de äro på det klara med hur oerhört nödvändigt det är att perfekt kunna
göra höger örn och vänster om och kunna hälsa, på befäl och sådant där.

Det är således egentligen två skilda saker som här diskuteras, och utskottet
och dess talesmän och — det vågar jag väl säga — även statsrådet Andrén
försvara denna värntjänst med argument, som i och för sig äro utomordentligt
lämpliga när det gäller andra saker, men inte den här värntjänsten.

Jag har, herr förste vice talman, velat göra dessa små kommenterar till diskussionen
för att, som sagt, skingra varje tvivel, som kan framkalla vacklan
inom motståndarfronten, och i hopp örn att kammaren verkligen här skall
följa reservationens linje.

Herr Arrhén: Herr talman! Det har under debatten här förekommit, att man
jämfört den gamla tidens vapenövningar med vår tids värntjänst. Det förefaller
mig emellertid, som örn den parallell, som man här drar upp, i själva verket
icke existerade. Det är helt olika tidsbakgrunder för dessa två företeelser. Den
vämtjänst, som vi i dag resonera örn, måste man tyvärr se mot bakgrunden
av en helt annan samhällstyp än den vi tidigare ha känt till: det krigsorganiserade
samhället, och även örn det blir fred i världen, tror jag, att man med
hänsyn till dagens erfarenheter har anledning att frukta, att tvånget att bibehålla
ett krigsorganiserat samhälle ändå kommer att kvarstå. Jag kan därför
inte finna annat än att ett arrangemang sådant som värntjänsten kan vara
motiverat, om man ser det mot den trista bakgrund, som tidsläget erbjuder.

Emellertid är jag, herr talman, inte främmande för den kritik, som under
dagens lopp framförts av olika talare. Jag skulle till och med vilja sträcka
mig så långt, att jag skulle kunna ifrågasätta det rent militära värdet av den
utbildning, som ges under värntjänstdagarna. Men jag vill instämma i
vad som nyss sades från regeringsbänken, att vi ha någonting, som heter
civilförsvaret och skyldighet att taga hänsyn till därmed sammanhängande
problem. Jag .skulle finna det lyckligt, örn värntjänsten lädes örn på något
sätt, så att den kunde inpassas i civil försvarssystemet.

Jag vill också livligt instämma i de synpunkter, som här framförts av herr
Lindén, när han betonade vikten av, att den anda,, som borde prägla dessa

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
värntjänstövningar, bleve sådan, att den inte går i kadaverdisciplinens tecken,
utan allt mera får en prägel av friluftslivets förhållanden och allmänt sportsmanship.

Det sista leder mig över till ett annat påpekande. Man har här försökt att
draga paralleller med den tyska militära drillen såsom den bl. a. tagit sig
uttryck hos t. ex. Hitlerjugend och på andra håll. Men förhållandena äro ju
inte alls jämförliga. Jag skulle däremot kunna erinra om att värntjänstövningar
äro infogade i det engelska skolsystemet och att de där äro av ungefär
den natur, som jag här försökt antyda. Man behöver ej där misstänka
någon speciell böjelse för att hårdraga de korpralsmässiga synpunkterna.

Slutsatsen av detta, herr talman, blir från min sida, den, att jag inte kan
finna annat än att utskottets ståndpunkt här är den riktiga. Man begär en
utredning för att kunna bedöma problemet ur de synpunkter, som kunna ifrågakomma.
Man förutsätter alltså att vissa omläggningar kunna tänkas.

Herr talman! Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Sjö,ström-Bengtsson: Herr talman! Det är ingalunda min pacifistiska
inställning som förestavar min ståndpunkt i denna fråga — min pacifistiska
inställning har jag tyvärr för länge sedan fått övergiva, — utan det är bara
min övertygelse, att övningar i vapnens bruk icke höra hemma i den svenska
skolan. Sådana övningar ha sin plats och sin tid, men jag anser inte att den
tiden sammanfaller med skoltiden.

Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag är något överraskad av de hårda attacker
som här ha riktats mot värntjänstövningarnas bibehållande. Som framgår av
utskottsutlåtandet, har utskottet förordat en undersökning, huruvida den nuvarande
tidpunkten för övningarnas bedrivande kan ur olika synpunkter anses
vara den lämpligaste och örn övningarna i alla avseenden äro ändamålsenligt
upplagda. Det kan ur många synpunkter anses befogat, att man gör en
sådan utredning, men därifrån och till kravet på övningarnas omedelbara avskaffande
är steget ganska långt. Även om det militära värdet av övningarna
skulle vara ringa, är det väl ändå otvivelaktigt så, som bland annat ecklesiastikministern
nyss yttrade, att man i vida kretsar skulle betrakta ett beslut
i enlighet med den här föreliggande reservationen, som om den uppfattningen
vunne utbredning, att faran för vårt lands vidkommande nu kunde betraktas
som övervunnen.

Det förefaller mig också, som örn åtskilliga av dem som deltagit i denna
debatt — däribland även skolman och till och med skolman i chefsställning
— inte hade riktigt klart för sig, vad dessa övningar i själva verket innebära.
I de anvisningar rörande den kvinnliga och manliga ungdomens värntjänstutbildning,
som av skolöverstyrelsen utgivits, lämnas ju en ingående redogörelse
för hur man tänker sig att dessa övningar skola anordnas. Jag skall naturligtvis
inte trötta med några utdrag ur dessa häften ■— de äro ju. lätt tillgängliga
för envar av kammarens ledamöter — men jag vill särskilt erinra
den kvinnliga talaren därom, att vad det är fråga örn för den kvinnliga ungdomen,
är övningar i luftskydd, olycksfallsvård och livräddning i vatten och
på is, badregler, hemsjukvård, lägertjänst, lägerarbeten, matlagning i tältläger,
dagordningar vid ett tredagarsläger, inomhusförläggning o. s. v., vidare
observation och rapporttjänst, terrängövningar och orientering, avståndsmätning
och avståndsbedömning, iakttagelseövningar på stället och under förflyttning,
terränglekar, kartläsning, kompassövningar, kompassens missvisning, något
örn flaggans och fanans handhavande och vård, en kort översikt av Sve -

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
riges krigsmakt, uppgifter angående Svenska röda korset ock lottaorganisationerna
o. s. v. Detta är alltså de väsentliga ämnena i den kvinnliga värntjänsten,
oell de måste ju ur alla synpunkter anses skänka värdefull kunskap
och övning. Att man utan föregående utredning omedelbart skulle anse sig
beredd att avskaffa den finner jag föga välbetänkt. _ _

De manliga värntjänstövningarna innehålla givetvis vissa rent militära moment.
Där förekommer befäls- och instruktörstjänst och övningar i pluton,
skjututbildning, observation, avståndsbestämning, rapporttjänst, handgranatkastning
och fälttjänst, men dessutom ingå här också dessa onentenngsövningar
och övningar i luftskydd, olycksfallsvård och även något örn flaggans
och fanans handhavande och vård och örn Sveriges rent militära organisation.

Jag tror alltså inte att någon kan med skäl hävda, att dessa övningar innehålla
något för ungdomen i dessa åldrar — det rör sig^ ju örn läroverksung,
join — olämpligt moment, och jag kan därför inte förstå, att man nu sätter i
gång med denna demonstration. Allt tal om den tyska ungdomens systematiska
militarisering är i detta sammanhang meningslöst.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till dem som yrka bifall till statsutskottets
utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen pa bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Ketri, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en sa lydande omröstningsproposition:
.

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
146, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Karl, begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 55.

Därjämte hade G ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten 147.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Punkterna 148 och 149.

Kades till handlingarna.

Punkerna 150 och 151.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till Punkten 152.
fortbildnings- _

kurser för I tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
folkskollarare B. Elmgren (1:255) och den andra inom andra kammaren av fröken Hildur
'' '' Nygren (11:401), hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
ville anhålla, att Kungl. Majit måtte låta utreda frågan örn och till 1946 års
riksdag inkomma med förslag till kurser i danska och norska för folkskolans
lärare.

Vidare hade i tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr R. Wagnsson m. fl. (1:95) och den andra inom andra kammaren
av fröken Ebon Andersson m. fl. (11:163), hemställts, att riksdagen
för budgetåret 1945/46 måtte anvisa ett anslag av 3 500 kronor för anordnande
av en kurs för utbildning av lärare för hörselsvaga barn att utgå under
de villkor, Kungl. Maj :t kunde finna skäl föreskriva.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemstäHK
att motionerna 1:255 och 11:401 samt 1:95 och 11:163 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag har tillsammans med ett par andra ledamöter
ay denna kammare och av andra kammaren väckt en motion örn anslag
till utbildnings kurser för lärare för hörselsvaga och dövstumma. Det rör sig
här örn ett anslag pa 3 500 kronor. Anslaget avser utbildning av lärare i labiologi,
d. v. s. läran örn att från läpparna avläsa vad en person säger. Sådan
undervisning är av stort värde för barn med nedsatt hörsel och även för vuxna
dövstumma, och lomhörda.

Det råder en påtaglig brist på lärare i labiologi. Under åren 1926, 1929 och
1931 anordnades kurser för sådan utbildning av lärare, men det är nu 14 år
sedan någon sådan kurs hölls. Under tiden ha förfrågningar inkommit från
saväl enskilda lärare och lokala myndigheter som från dövstumsorganisationer
och organisationer för döva, huruvida sådana kurser skulle komma att anordnas.
Skolöverstyrelsen har intygat,_ att dessa kurser ha stor betydelse och
att det föreligger stort behov av särskilt utbildade lärare i labiologi, och överstyrelsen
har därför d ett pär ar för sin del tillstyrkt en av föreningen för
dövas väl gjord begäran örn statsanslag för sådana kurser.

, har statsutskottet i sitt yttrande behandlat denna motion ganska välvilligt.
Utskottet säger: »Utskottet har för egen del funnit goda skäl tala för att
en sådan kurs inom en nära framtid kommer till stånd. Då utskottet emellertid
utgår från att departementschefen har sin uppmärksamhet riktad på frågan
och vidtager de åtgärder, som kunna befinnas påkallade, har utskottet icke
ansett erforderligt att föreslå riksdagen att redan för nästa budgetår anslå
för ändamålet erforderliga medel.»

Ja, herr talman, när statsutskottet gör ett så välvilligt uttalande, så bör ju
en yäluppfostrad motionär helst lyfta pa hatten, buga sig och tacka och vara
belåten. Men jag är ändå ganska missnöjd med utskottets inställning, bland
annat därför att, den, örn jag skall tillmäta frågan en viss principiell innebörd.
vittnar örn att utskottet också i frågor av så liten räckvidd, att de varken
ha någon principiell betydelse eller medföra några svåröverskådliga kon -

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till fortbildningskurser för folkskollärare m. fl. (Forts.)
sekvenser, numera i regel vägrar att på initiativ från en riksdagsledamots sida

gå utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit. „ 1U ,, ».. ,

Här behövs ingen vidare utredning; utredningen ligger fullt klar för kammaren.
Det är alldeles påtagligt, att det råder en uppenbar brist pa lärare.
Det rör sig örn ett anslag på 3 500 kronor. Nog tycker man att utskottet skulle
ha kunnat kosta på sig något mer än ett vänligt uppmuntrande ord och vagat

sig på att tillstyrka motionen. . . , , ......

Jag beklagar livligt utskottets ställning, inte minst darfor att följderna ga
ut över de döva och lomhörda, både vuxna och barn. Jag forsta:- att det ar
rätt meningslöst att mot ett enhälligt utskott ställa något yrkande, men jag
har i alla fall velat ge uttryck åt min uppfattning och vill också vädja till
ecklesiastikministern att ett följande år med välvilja behandla den framställning,
som jag är övertygad om att skolöverstyrelsen kommer att gora i ärendet.

Herr Pauli: Herr talman! Herr Wagnsson föreföll i början ganska belåten
med utskottets välvilliga uttalande och ansåg att det hade varit valupplodrät
från hans sida att med tacksamhet inkassera denna välvilja Men sedan övergick
han till att bli mindre väluppfostrad och overhopade utskottet med diverse
förebråelser för att vi inte hade bifallit motionen när motionen var sa pass
blygsam i fråga örn beloppet och så pass väl motiverad och önskemålen sa
pass utredda. Han blev allt allvarligare i tonen och till sist beklagade han
i hög grad, att utskottet på detta sätt visat sig hänsynslöst mot de dova och
lomhörda. Det var med andra ord ett crescendo x missnöje, som jag tycker ar

l^Vacfhar utskottet sagt? Utskottet har sagt, att det finns goda skal för att
en sådan kurs inom en nära framtid kommer till stand, och utskottet har
observerat, att övererstyrelsen framhållit att det med hänsyn till den langa
tid som förflutit, sedan en kurs av detta slag sist anordnades, föreligger
brist på lärare. Utskottet önskar precis som motionären, att denna brist pa
lärare för hörselsvaga barn skall hävas så snart som möjligt. Men herr Wagnsson
som är gammal i gården här i riksdagen och i utskotten, vet ju hur det
crår till i sådana här fall. Det kan inom en utskottsavdelnmg och ett utskott
''finnas somliga ledamöter, som till fullo behjärta en motion av detta slag och
vilia bifalla motionen. Det kan finnas andra ledamöter, som inte aro sa värst
intresserade och som vilja blankt avslå motionen. Om man da vill gynna
motionens önskemål, strävar man efter att få fram en formulering i motiveringen,
som kan ha den effekten på Kungl. Majit, att Kungl. Majit bättar
sig till ett följande år och gör någonting i saken — vilket man kan förvänta
i ett fall, där kostnaderna äro så små som här. Det är detta, som skett, gitarr
Wagnsson skär utskottet över en kam, men han borde i stället tankt pa flur
detta maskineri arbetar, och att det i detta fall arbetat fram ett för honom
ganska gynnsamt resultat. Jag tycker alltså att han herde ha fullföljt sm
ursprungliga avsikt och uppträtt väluppfostrat mot utskottet.

Nu ber jag att å utskottets vägnar få förena mig i motionärens, herr Wagnssons,
hemställan till departementschefen att uppmärksamma det synnerligen
väl ''motiverade önskemål, som här föreligger och de ringa kostnader det
skulle medföra för staten att redan nästa år anordna en sadan kurs. Jag
hoppas att detta icke skall vara talat för döva öron. ^ ,

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka infall till utskottets hemställan.

Herr Wagnsson: Jag tackar herr Pauli för den undervisning lian bestått mig.
Det finns bara den skillnaden mellan herr Pauli och mig i denna fråga, att

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till fortbildningskurser för folkskollärare m. fl. (Forts.)
jag anser, att när man har skrivit att det finns goda skäl för att en sådan
kurs inom en nara framtid kommer till stånd, bör man också bevilja det anslag,
som erfordras för att den verkligen skall komma till stånd. I all synnerhet när
framställningen tidigare ett par gånger lämnats obeaktad.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt.

Punkten 153.

Lades till handlingarna.

Punkten 154.

Om förbud Mom. I.
mot hemläxor T -.

i folkskolan J- detta moment hade utskottet av angivna orsaker hemställt, att riksdagen

m. m. måtte med bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag,

a) medgiva, att det finge ankomma på Kungl. Majit att, där i särskilda
fall omständigheterna därtill föranledde, besluta örn utgående av statsbidrag
till kommunala och enskilda undervisningsanstalter, till vilka statsbidrag utgmge,
utan hinder^ därav att någon mindre avvikelse från de av riksdagen för
statsbidragets utgående fastställda grunderna och villkoren ägt rum;

b) till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor för
budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 136 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Oscar Olsson, som ansett, att i stället för
viss del av utskottets yttrande bort intagas ett uttalande av den lydelse, reservationen
visade. I det föreslagna uttalandet hade bland annat anförts,'' att
utskottet förutsatte, att Kungl. Majit skulle återföra folkskolan till att bliva
undervnsningsskola i stället för betygs- och examensskola samt i samband
därmed åtminstone tills vidare förbjuda hemläxor i folkskolan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! I anslutning till herr Whgnssons sista
uttalande vill jag ge till känna, att jag på en hel del punkter helst hade velat
bifalla väckta, motioner, men jag har följt herr Paulis principer i alla de fall,
där jag funnit att det inte ligger fara i dröjsmål. När jag nu tar till orda
för en av allt att döma rent formellt synnerligen utsiktslös reservation, så
beror det pa att jag i detta fall tvärtom anser att det är ytterst stor fara i
dröjsmål, och den ståndpunkten kan jag stödja på uttalanden av både den
förutvarande och den nuvarande ecklesiastikministern, yttranden som borde
vara alla pedagoger bekanta.

Förre ecklesiastikministern sade i sina direktiv till skolutredningen många
utomordentligt goda och bra saker, av vilka jag hittills många gånger har
citerat en, som har gjort att jag betydligt längre än de flesta andra i mitt
parti ställt mig ganska sympatisk till skolutredningen. Det är emellertid
inte det uttalandet jag nu skall taga till utgångspunkt för mitt resonemang,
utan det är ett annat uttalande, som också tillhör de mest vägande som gjorts
i dessa direktiv. Där papekade dåvarande ecklesiastikministern, att vad vi
måste göra för att möta de kommande påfrestningarna är att inrikta oss på
att tillvarataga och utveckla vårt folks andliga resurser. Det är till dessa vi
främst måste lita i framtiden, och då ligger det närmast till hands att förbättra
ungdomens andliga och fysiska fostran och utbildning genom att främja
undervisningsväsendet. Det gäller här att inte försitta någon tid.

I detta yttrande instämde vid förra riksdagen helt och odelat den nuvarande
ecklesiastikministern och inte minst i den sista satsen. Jag är fullt överens

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Örn förbud mot hemläxor i folkskolan m. m. (Forts.)
med dåvarande ecklesiastikministern, att demokratiens beredskap _ framför
allt kräver en uppfostran av det uppväxande släktet till kroppsligen och
andligen starka, friska och lyckliga medborgare, sömsmed, jag kan gärna
säga obändig arbetsglädje ta itu med de oerhörda svårigheter och de oerhörda
möjligheter som ligga och vänta i morgondagens värld.

Då är det emellertid att komma ihåg, att grundvalen för en sådan uppfostran
ligger i barnskolan och måste läggas där. Här är det väl värt att tillämpa
ordstävet, att barnet är mannens fader. Men hur är det i våra barnskolor? Ha
vi där den arbetslust och arbetsglädje, de goda arbetsvanor och den initiativkraft
som behövas i demokratiens samhälle? Vi hade dem inte 1940, och vi ha
dem i betydligt mindre utsträckning nu på grund av det förfall som sedan 1940
i många hänseenden har utmärkt vårt skolväsende. 1940 skulle det väl knappast
lia fallit en sådan kulturman som Harald Beijer in att helt totalt kalla
den svenska skolan för en atavism och säga att det mest förhärskande draget
är olusten hos barnen och lärarna. Jag tror inte heller — för att ta en annan
kulturpersonlighet på detta område -— att författarinnan Elly Jannes då skulle
lia förklarat, att den enda möjliga vägen tycks vara att upphäva skoltvånget,
så att lärarna bli tvungna att sköta skolan så, att ungdomarna icke kunna hållas
ifrån skolan. I våra dagar väcka sådana uttalanden inget löje inom kulturella
kretsar. Professor Cassel gjorde det på sin tid, men hans uttalanden äro
ju egentligen blyga mot sådana uttalanden som de nu av mig citerade.

Vad är anledningen till att skolan under de senaste fem åren har så märkbart
gått tillbaka från en ståndpunkt, som visst inte var något att berömma
sig av, den heller? Ja, den orsak som man mest skyller på, är de stora klasserna,
och visst betyda de alldeles oerhört mycket. När den nuvarande ecklesiastikministern
under remissdebatten hörde på mina anmärkningar, förbisåg han helt
och hållet mina anmärkningar på andra områden och tog bara fasta på anmärkningen
örn de stora klasserna. Han svarade då korrekt och riktigt, att mot
de stora klasserna är ingenting att göra på en lång tid. Det behövs flera lokaler
och flera lärare, och det tar lång tid att ordna detta.

Jag antydde redan då, att det inte duger för den ansvarige chefen för Sveriges
undervisningsväsen att skylla på en sådan sak som att det inte går att få bort
de stora klasserna förrän lärarbehovet blir bättre fyllt och förrän lokalerna
bli tillräckliga. I synnerhet duger det inte, när ecklesiastikministern så helt
och fullt instämde med sin föregångare, att det här gäller att icke försitta någon
tid. Ja, det är just det, det gäller, och örn den ena vägen inte är framkomlig,
hade det därför varit mera välbetänkt att fundera något på andra utvägar.
Orsaken till den svenska folkskolans tillbakagång under bortåt två årtionden
är i stor utsträckning helt enkelt den dubbla anknytningen. Herr ecklesiastikministern
kan visserligen svara, att han icke kan göra något åt den dubbla anknytningen.
Nej, inte direkt, men den främste ansvarige för barnens undervisning
i vårt land kan tillse, att vi få bort några av de skadeverkningar, som
den dubbla anknytningen fört med sig. Den dubbla anknytningen har, såsom
jag redan tidigare sagt, medfört, att läroverkens undervisningsmetoder erövrat
folkskolan — där de ha ännu mindre att göra än inom läroverken •— genom
att i folkskolan införa ett system av betygsraseri i samband med hårda examina
så gott som i varannan klass, i vissa fall till och med i varje klass. 1 synnerhet
i storstäderna har detta system haft mycket förödande verkningar icke
hos ett fåtal, utan en mångfald clever. Målsmännen runt om i landet äro förtvivlade
över de följder som detta system medfört. Även i tätorterna ute i landet,
där det finns läroverk, i vilka folkskolans elever söka inträde, har samma
problem uppkommit. Också där finner man läkare, som med verklig indignation
resa sig mot det betygs- och examensraseri som uppstått i skolorna.

Nr 16.

Onsdagen den IS april 1945 fm.

Örn förbud mot hemläxor i folkskolan m. m. (Forts.)

Men bety gsra serie t är väl inte så farligt, invänder man. Jag skall då tala om
för herrarna något som herrarna i allmänhet inte veta. År 1940 utkom en förordning
på sammanlagt sju tätskrivna sidor rörande betygssättningen i folkskolan
-—- herrarna kunna återfinna den i vår samling av skolförordningar. I
detta aktstycke sökte skolmyndigheterna med stor intensitet klarlägga betygens
betydelse ifrån 0, 0.5 o. s. v. upp till 3. Det understrykes, hur viktigt det
är att hålla reda på de olika betygsgraderna och att inpränta hos barnen och
framför allt föräldrarna, hur oerhört mycket betygen betyda. Man framhåller
också angelägenheten av att lärarna erhålla en verkligt god handledning för sin
betygssättning. — Som lärare är jag nästan generad, då jag tänker på vilken omfattande
handledning man tycks behöva. •—• Det talas vidare örn den frekvens,
i vilken de olika betygen borde utdelas. Man utgick, visserligen med en viss
reservation, ifrån att det vanliga vore, att i en klass med 30 elever en tredjedel
av barnen vore normalt begåvade och borde ha Ba, en tredjedel mindre än normalt
begåvade och borde ha lägre betyg, samt att den återstående tredjedelen
vore mer än normalt begåvade barn, som borde ha högre betyg. Lärarna borde
dock, underströks det, iakttaga stor försiktighet i fråga örn de högsta och lägsta
betygen. A och C borde inte förekomma i varje klass, och det kunde anses normalt
med blott två a eller BC i en klass på 30 elever.

Är det verkligen vettigt att i ett västerländskt kultursamhälle utfärda dylika
betygsbestämmelser för småbarnsskolan? De ledande skolmyndigheterna lägga
uppenbarligen all vikt och betydelse vid betygen i stället för undervisningen.

Men, säger någon, betyg och undervisning stå väl i visst samband med varandra?
Inte särskilt mycket, ty undervisning är enligt min mening något annat
än läxförhör. Det är just på denna punkt som folkskolan har gått så oerhört
tillbaka, då vi fått dessa dagliga betygssättningar vid läxförhören, varigenom
hemläxorna ha erhållit en betydligt-mer framträdande plats än i forna dagar.

Jag sade, att det är examina i var och varannan klass. Ifrån småskolan skola
barnen efter två år flyttas upp i folkskolan. Småskollärarinnorna ha tyvärr blivit
ännu mer ambitiösa än förr i tiden och äro mycket angelägna om att deras
barn skola komma med goda betyg till den folkskollärare, som tar emot dem.
Folkskolläraren i sin tur har två år på sig, innan barnen skola undergå en hård
examen för inträde i läroverk från fjärde klassen i folkskolan till första klassen
i den femåriga realskolan. Folkskolläraren måste ligga i för att bevara sitt
anseende vid inträdesprövningarna. De barn, som bli kuggade vid prövningarna
från fjärde klassen, försöka ofta pröva in i läroverket från folkskolans femte
klass. Då går även det året i stor utsträckning åt till examensförberedelser
och drill. Från folkskolans sjätte klass kunna barnen sedan pröva in i den fyraåriga
realskolans första klass. I samband därmed lia väl landsbygdens barn sin
värsta drill och sitt examenstryck.

Normala barn behöva inte lida av detta system, förklarar man. Nej, kanske
inte så mycket som de högst begåvade och de undermåligaste barnen. Jag har
exempel på att det ifrån folkskolor här i Stockholm till en försöksskola kommit
barn, med bland de högsta intelligenskvoterna, som varit helt fördärvade
på grund av trycket i folkskolan, icke på grund av dåliga lärare utan på grund
av systemet, men som på någon månad kunnat rätas upp igen, sedan de blivit
fria från de konstiga och konstlade s. k. undervisningsmetoder som lärarna äro
tvungna att tillämpa på grund av den dubbla anknytningen och i synnerhet på
grund av de allt större klasserna.

Men har jag några bevis för att detta inte blott är enstaka fall? För att klarlägga
den saken vill jag fästa herrarnas uppmärksamhet på vad herr Wahlund
yttrade här i kammaren under remissdebatten. Han påpekade, att barn i folkskoleåldern
normalt behöva 11,5 timmars sömn per dygn, men att statistiska

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Örn förbud mot hemläxor i folkskolan m. m. (Forts.)
undersökningar, verkställda av våra främsta skolläkarexperter, visa, att barnen
få en timme mindre sömn per dygn än vad de behöva. Herr Wahlund framhöll
vidare, att fritiden för barnen i skolåldern blott är 3,3 timmar örn dagen. Är
det rimligt, frågade han, att svenska folkets barn under sin uppväxttid i stor
utsträckning skola få en timme för litet sömn och blott lia en fritid av 3,3 timmar
per dygn? Nej, det är givetvis orimligt. Barnen måste få den sovtid, som
läkarna — det är ju läkarna och inte lärarna som äro de sakkunniga på detta
område — anse vara nödvändig. Barnen måste också ha större fritid än de tre
timmar och några minuter örn dagen som de nu ha.

Varifrån skall då denna ökade tid till ledighet och sömn tagas? Där stöta
vi på hemläxorna, och dem får man inte röra vid. Tåg gärna sovtiden, tag
gärna barnens lediga tid, men rör bara inte vid tiden för läxläsningen, tycks
man resonera. Det är ganska naturligt, att både Överlärare och folkskolinspektörer,
som stå under trycket av detta system, tillämpa helt andra metoder än
vad de borde göra. Jag blev verkligen angenämt överraskad, när jag hörde,
att en djursholmslärare, som blivit folkskolinspektör i Dalarna, vid ett lärarmöte
förklarat, att en pojke gör Hacket bättre nytta även för sin uppfostran
genom att bära in ved och vatten till sin fattiga mor och hjälpa henne än genom
att sitta och läsa på sina läxor. Tänk, att man skall behöva bli förvånad
över att det verkligen finns en sådan folkskolinspektör! Det borde väl i
stället vara det naturliga i ett vettigt samhälle.

Nu invänder man, att det är utopi och galenskap att försöka lätta arbetsbördan
i folkskolan genom att, såsom herr Wahlund föreslår, vid sidan av
hemläxornas avskaffande beskära kurserna. Det är emellertid olika uppfattningar
örn den saken. För några dagar sedan sammanträdde här i Stockholm
en kvinnoriksdag. Under den pedagogiska diskussion, som hölls i samband
därmed, talade alla inledarna just för denna princip. En lärarinna i Göteborg,
som har tillämpat läxfrihetens och den individualiserade undervisningens princip,
redogjorde för sina erfarenheter. Hon tillhör, såvitt jag vet, de mest ansedda
lärarinnorna i Göteborg, och det har aldrig förekommit någon anmärkning
mot resultatet av hennes läxfria undervisning.

Den individualiserade undervisningen är egentligen något ganska naturligt
för oss, som voro med år 1927. I 1927 års socialdemokratiska partimotion i
skolfrågan hävdades nämligen, att undervisningen borde individualiseras, och
detta krav framfördes med sådan skärpa, att riksdagen fattade beslut i överensstämmelse
därmed. Skolöverstyrelsen lät ela göra en undersökning bland folkskolinspektörerna.
Det befanns därvid, att av de 58 folkskolinspektörerna
voro 25 positivt inställda för individualiserad undervisning, vilket praktiskt
taget är detsamma som hemläxornas slopande. 33 folkskolinspektörer, d. v. s.
mer än hälften av samtliga, voro ganska sympatiskt inställda, medan de övriga
hade anmärkningar att göra. Vad blev emellertid resultatet? Jo, under mellantiden
hade vi fått en ny ecklesiastikminister, och han ville göra en ny undersökning;
han tyckte väl att man vid den första undersökningen hade kommit
till alltför revolutionerande siffror. Besultatet blev att skolöverstyrelsen
visserligen följde riksdagens beslut så långt, att skolöverstyrelsen ansåg, att
man icke skulle lägga hinder i vägen för sådana folkskollärare, som ville försöka
metoden med individualiserad undervisning, men man skulle inte ge några
positiva maningar till sådana försök. Herrarna kanske förstå, vilket slutresultatet
blev. Då det från den högsta skolmyndighetens sida icke med minsta
ton av gillande sades något om dylika försök, glömde man så småningom ute
i skolorna bort, att lärarna hade denna rätt. Jag har själv träffat på många
tiotal lärare från olika delar av Sverige, som icke lia haft reda på att de ha
rätt att bedriva individualiserad undervisning. Vad som har inträffat under

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Örn förbud mot hemläxor i folkskolan m. m. (Forts.)
de senaste två årtiondena Ilar därför varit en ganska naturlig »utveckling» •—•
jag vågar väl inte använda ordet reaktion?

Det fanns emellertid under åren efter 1927 skolor som skaffade sig berömmelse
inom lärarkåren över liela Sverige på grund av att de genomförde anordningar
för individualiserad undervisning. De försök härmed, som gjordes
bl. a. i skolor i Lidingö och Göteborg —- den senare staden har ju alltid varit
särskilt framstegsvänlig -— samt i Hälsingborg, väckte stor uppmärksamhet.
Även här i Stockholm har det funnits åtskilliga lärare som gått denna väg
liksom också på andra håll ute i landet.

Har man då inte uppnått goda resultat på denna väg? Jo, utomordentligt
goda resultat. Men, för att ta Lidingö som exempel, utgick där i fjol en ukas
från skolstyrelsen med överlärarens benägna medverkan att lärarna äro skyldiga
att ge hemläxor i varje ämne och varje dag i veckan utom till måndagarna,
då det visst är förbjudet. Så länge Överlärare Helger stod i spetsen för
Lidingö skolor, var det inte tal örn att tvinga lärarna att gå den ena eller
andra vägen. Men nu genera sig inte skolmyndigheterna för att komma med
ett sådant här dekret. Även från Solna finns det exempel på en liknande ukas
från överläraren rörande skyldigheten för lärarna att varje vecka ge hemskrivningar
och hemräkningar samt att rätta deni. Det är inte underligt att
sådana utvecklingstendenser göra sig allt bredare då man från högsta håll inom
vårt undervisningsväsens ledning icke håller reda på utvecklingen.

Är det emellertid bara sådana stollar som rektor Honorine Hermelin, Överlärare
Nils Helger, lektor Oscar Olsson o. s. v. som gå in för dessa principer?
Nej, detta system har haft företrädare högt upp på skilda håll, fastän jag inte
vet. örn det har det nu för tiden. Jag undrar, örn inte Stockholms förste folkskolinspektör
hörde till dem. Jag har åtminstone för mig, att han gick bra i
par med undervisningsrådet Nils Hänninger, som också har hävdat denna undervisningsprincip.
Han har skrivit en bok, »Ny skola — och gammal», som
borde vara obligatorisk i fråga om den moderna skolans metodik vid seminarierna,
men som är ganska litet känd där. Nils Hänninger har, såvitt jag vet,
ett obrutet gott anseende till och med i skolöverstyrelsen den dag som i dag är.
Men sådant där får man ganska litet reda på ute i skolvärlden, åtminstone får
man det inte genom de högsta skolmyndigheternas försorg.

Vad beträffar herr Wahlunds propå att beskära kurserna är det ingen konst
att göra detta i folkskolorna. 1918 års undervisningsplan är helt enkelt utomordentlig,
uppgjord enligt de principer som voro moderna år 1918, och dem
har man i varje fall inte vågat sig på ens 1944. Denna undervisningsplan har
till upphovsman en socialdemokratisk folkskollärare, men trots detta har den,
åtminstone officiellt, ett mycket högt anseende bland alla här i landet som ha
med skolan att göra. Kursplanerna äro uppgjorda så elastiskt, att folkskollärarna,
örn de få sköta dem själva, kunna lägga sin undervisning på ett sådant
sätt, att de uppnå synnerligen goda resultat, egentligen mycket bättre
än vad som nu är möjligt, även örn inte det Knutssonska kunskapsinnehållet
blir lika stort — jag tänker på sådana lärare som inte ha speciell respekt för
frågesportstävlingar. Det är särkerligen ingen svårighet för skolmyndigheterna
här i Sverige att med en gång skapa drägliga förhållanden för barnen i skolorna
och samtidigt som man tillgodoser de krav, som den medicinska sakkunskapen
ställer, bereda möjlighet för arbetsglädje och initiativrikedom i klasserna.

_ I min reservation har jag gjort en vördsam anhållan till herr ecklesiastikministern,
att han måtte beakta denna sak och använda den makt, som Kungl.
Majit har i fråga örn administrativ lagstiftning. Då herr ecklesiastikministern
tycks vara överens med mig örn att det icke är någon tid att försitta, hemställer

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Om förbud mot hemläxor i folkskolan m. m. (Forts.)
jag, att han på denna väg måtte lätta det tryck, för att inte säga den hets, som
för närvarande på grund av orsaker, som jag kanske väl länge har frestat kammarens
tålamod med att redogöra för, faktiskt råder i våra skolor. Jag anhåller
således, att herr ecklesiastikministern måtte ta dessa synpunkter till
riktlinje för de förbättringar i detta avseende som under det närmaste året
kunna hinna genomföras.

Herr Pauli: Herr talman! Den föregående talaren ursäktade sig i viss man
för att han tagit kammarens tid i anspråk under en halvtimme för något som
han i början av sitt anförande kallade för en utsiktslös reservation. Jag kan
inte annat än instämma med honom i att det knappast kan vara ett rationellt
utnyttjande av kammarens arbetstid.

Ganska många av de närvarande ledamöterna känna sig säkerligen förbryllade
av herr Oscar Olssons reservation. Vad anknyter den egentligen till? Finns
det någon motion som har givit en utgångspunkt för reservationen? Nej. Finns
det någon utgångspunkt i propositionen? Nej. Inte heller i utskottsutlåtandet.
Reservationen anknyter endast i största allmänhet till propositionen. Den är
avsedd att ersätta följande rader i utskottets utlåtande: »Vad departementschefen
i övrigt under ifrågavarande punkt anfört föranleder icke någon er
inran från utskottets sida.» Herr Oscar Olsson har helt enkelt begagnat tillfället
att i detta utlåtande över åttonde huvudtiteln få in en ny ^replik i den
personliga duell, som han inledde med departementschefen under årets remissdebatt.
Han hoppas väl få nöjet att erhålla en ripost från departementschefen,
och så kan han kanske få tillfälle att utdela en ny liten stöt. Rent
arbetstekniskt anser jag dock att detta icke är rätta sättet att begagna vår
behandling av åttonde huvudtiteln.

Herr Oscar Olsson får ursäkta att jag gör denna lilla protest. Han måste
själv — det har han också sagt -— vara medveten om att kammaren icke ett
ögonblick kan reflektera på att bifalla en sådan ändring i motiveringen som
han här har ifrågasatt. Han skriver i slutet av sin reservation — han kallar
det för en vördsam hemställan till departementschefen: »Utskottet förutsätter,
att Kungl. Majit i fråga örn de här påtalade missförhållandena återför folkskolan
till att bliva undervisningsskola i stället för betygs- och examensskola
samt i samband därmed åtminstone tills vidare förbjuder hemläxor i folkskolan.
» Nog är det mycket begärt, att Kungl. Majit skall begagna sin administrativa
befogenhet för att på en enkel hemställan av en reservant i statsutskottet
göra så pass vittgående ingripanden i vårt skolväsen.

Jag skall inte upptaga någon sakdiskussion örn de dystra svartmålningar
av vår folkskolas nuvarande läge som herr Oscar Olsson har gjort och örn
hans tal örn »hets och drill», vilket jag för min del inte kan anse vara annat
än grova överdrifter. Jag har talat med åtskilliga representanter för våra folkskolor
som absolut icke äro överens med honom örn denna svartmålning. Men
att ingå på sådana detaljer vore att ytterligare föröda kammarens tid, varför
jag avstår från vidare utläggningar på den punkten.

Jag har, herr talman, med dessa ord velat påpeka, att herr Oscar Olssons
ändringsyrkande är ett synnerligen ovanligt inslag i utskottsbehandlingen av
en kungl, proposition. Det har inte varit föremål för någon diskussion vare
sig inom avdelningen eller vid något utskottsplenum, utan är helt enkelt ett
personligt post scriptum som reservanten fogat till utskottets utlåtande. Jag
slutar därför med att yrka bifall till utskottets motivering på denna punkt.

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Den siste ärade talaren antydde, att
herr Oscar Olsson med sitt anförande i dag egentligen icke avsett annat än

Nr 16.

Onsdagen den 18 april IDIS fm.

Örn förbud mot hemläxor i folkskolan m. m. (Forts.)
att få en fortsättning på den debatt, som så lyckligt började vid remissen av
Kungl. Maj :ts nådiga proposition nr 1. Om detta nu är riktigt, får val kammaren
ursäkta, att jag med några ord berör herr Oscar Olssons senaste anförande.

Jag var tyvärr inte i tillfälle att höra hela hans yttrande, men när jag
kommin i kammaren, hörde jag, att herr Oscar Olsson försökte locka mig till
en, jag skall inte säga dumhet, men oförsiktighet. Herr Oscar Olsson kom
nämligen in på anknytningsfrågan och ville tydligen, att jag skulle yttra mig
i denna sak. Jag kan försäkra herr Oscar Olsson, att så pass klok är jag i
alla fall, att jag icke tänker yttra mig i denna fråga, förrän en fullständig
utredning föreligger. På den punkten kan jag således tyvärr icke gå herr
Oscar Olsson till mötes.

Naturligtvis snuddade herr Oscar Olsson också vid riktiga tankar under sina
utflykter, jag höll på att säga i den pedagogiska stratosfären; några praktiska
syften kan han ju knappast tänkas uppnå med det- resonemang som
han förde i dag. Han betonade under en av dessa utflykter bl. a., att det i
alla fall består ett visst sammanhang mellan undervisning och betyg. Ja, såvitt
jag förstår, består det här ett mycket intimt sammanhang. I varje fall
bör det göra det, ty betygen skola icke vara något annat än ett exakt och
adekvat uttryck för undervisningsresultaten. Naturligtvis syndas det häremot
på mångå håll, men i alla fall kan det icke förnekas, att betygen som regel
äro ett sådant uttryck. Om herr Oscar Olsson hade studerat vissa undersökningar,
som ha blivit gjorda under de senaste åren, skulle han också lia funnit
att det består en högst egendomlig och intressant korrelation mellan betyg
och kommande karriär. Det är alldeles märkvärdigt, hur väl betygen tala
örn vad en människa är värd. Detta gäller kanske alldeles särskilt studentbetygen.

Herr Oscar Olsson var också inne på frågan om hemläxorna — det närmaste
syftet med hela reservationen är väl egentligen att få bort hemläxorna.
När jag hörde herr Oscar Olsson tala örn denna sak och när han kom in på
problemet pm hur skolungdomen begagnar sin tid, så dök ett ungdomsminne
upp för mig. Jag kom ihåg, hurusom vi år efter år fingo göra upp en statistik
över hur lång tid vi använde för läxläsning under en vecka, och jag
kommer också ihåg, huru vi den dag, då dessa uppgifter skulle lämnas,
under den sista rästen sutto och diktade fritt, att så och så många minuter
hede vi använt på ett ämne, så och så många på ett annat. Vi närde naturligtvis
en stilla förhoppning att någon skulle kunna ta denna statistik på
allvar, men vi voro naturligt nog en smula skeptiska på den punkten. Nu
märker jag till min stora glädje, att det i alla fall finns en troskyldig människa,
^ som tar denna statistik på allvar. Det kan säkerligen vara till glädje
för många skolungdomar.

Men örn vi nu skulle titta något på de praktiska konsekvenserna av ett realiserande
av herr^ Oscar Olssons tanke att läxorna skulle slopas, hur ter sig
saken då? Jo,° då först skulle väl skolan bli den verkliga pluggskolan, örn
allting, som måste läras in, skall läras in under undervisningstimmarna. Det
skulle bli en odrägligt tråkig skola, Och dessutom skulle ungdomen förlora
den enligt mitt förmenande utomordentligt nyttiga färdigheten att läsa själv
och lära sig något själv.

En annan konsekvens av ett realiserande av herr Oscar Olssons tanke vore.
att bildningsnivån här i landet skulle avsevärt sjunka. Ty det kan man väl
ända inte komma ifrån, att örn man tar bort läxorna för ungdomen, så kommer
den att lära sig ofantligt mycket mindre än den nu gör. Det finns ingen
möjlighet att komma ifrån den slutsatsen. Och då vill jag tillägga, att jag

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Örn förbud mot hemläxor i folkskolan m. m. (Forts.)
inte vill vara med örn att sänka bildningsnivån hos det svenska folket. Jag
kominer icke, så länge jag innehar det ämbete jag nu har. att falla offer för
herr Oscar Olssons förslag på denna punkt.

Därmed är det inte förnekat att det ej, särskilt i gymnasiets sista klasser,
kan föreligga ett ganska allvarligt tryck på den svenska ungdomen. Dessa
gymnasister ha ganska många och ganska svåra läxor, och deras tid är strängt
upptagen. Men de äro i en ålder, då ungdomen ofta är intresserad och då
den också har kraft att läsa och lära. Jag tror därför inte att skadeverkningarna
ha varit så synnerligen allvarliga. Det är dock möjligt att man
måste tänka på detta problem och allvarligt överväga, om inte kursplanerna
för gymnasiets sista år kunna i någon mån lättas.

Herr Olsson, Osear: Herr talman! Jag är mycket tacksam för att ecklesiastikministern
inte följde herr Paulis maning alf intaga en så överlägsen attityd
gentemot mig, att han vägrade att alls ingå i något svaromål. Det må nu vara
en sak för sig, att herr Pauli anser att mitt anförande nyss bara var en ny
replik i årets remissdebatt, vilket närmast är en antydan örn vad herr Pauli
förstår av allvaret i denna fråga. Att kammaren inte skulle kunna bifalla den
föreliggande reservationen, borde ju, ifall man logiskt ville fullfölja herr
Paulis tankegång, bero på att något formellt hinder skulle föreligga i det hänseendet.
Jag hade ingen tanke på att min reservation skulle bifallas av kammaren,
det är sant. Men, herr talman, nu ber jag i alla fall att få yrka bifall
till min reservation för att herr Pauli skall få se, att det går att få proposition
framställd på den.

Det är ingenting som hindrar en riksdagsman, han må vara en hur löjlig
personage som helst i en kammarkamrats ögon, att få sina synpunkter framförda
både i det utskott, där han är ledamot, och i kammaren. Det är hans sak.
om han anser den sak som han kämpar för, vara värd den löjliga situation, i
vilken han sätter sig i någon eller några kammarledamöters ögon.

Så går jag då över till vad som är det allvarliga, nämligen till ecklesiastikministerns
anförande. Vad han yttrade örn ett försök från min sida att
»locka» honom, överraskade mig. Jag trodde sanningen att säga att ecklesiastikministern
kunde mer i skolfrågan än han har visat sig kunna. Det var för
mig en fullkomlig överraskning att ecklesiastikministern på detta tvärsäkra
sätt bedömde inte bara de moderna skolmetoderna överhuvud, utan också den
engelska skolutredningen, som har behandlats med en sådan vördnad av den
svenska skolutredningen, inte minst i fråga örn synpunkterna beträffande betyg
och examina. Det är en smula farligt att vara nationell på det sättet, att
man inte bryr sig örn att ta reda på något annat än det som på ett visst område
är nationellt. Man kan råka ut för otrevliga situationer i så fall.

Ecklesiastikministern drog sig inte för att säga, att betygen äro det »exakta
och adekvata uttrycket för undervisningens resultat». Den frågan har här i
Sverige tagits upp till behandling synnerligen omsorgsfullt av undervisningsrådet
Hänninger, som anfört utomordentligt belysande resultat för löjligheten i
påståendena örn någon säkerhet i fråga örn betygen. Ser man på den engelska
utredningen örn examen sbetygen, så finner man detsamma — jag får bekänna
att jag aldrig har älskat betygsraseri och examina, men inte ens i mina gladaste
fantasier har jag kunnat komma på så många föraktliga och nedvärderande uttryck
som vad denna engelska kommitté, bestående huvudsakligen av läroverkslärare,
har åstadkommit beträffande dessa ting. Och kommittén ^slutar sin
vidräkning med att säga något, som av vår ecklesiastikminister mäste anses
som ren galenskap, nämligen att beträffande kunskapsstandarden äro till och
med under nuvarande förhållanden, när man alitsa har betyg och examina, tva

Nr 16.

Onsdagen den IS april 1945 fm.

Örn förbud mot hemläxor i folkskolan m. m. (Forts.)
till synes lika examensbetyg sådana, att man med dem menar mycket olika
saker och ting. Och kommittén tillägger, att en illusorisk enhetlig standard
kan köpas för dyrt. Tänk! Det begriper man i det landet!

Yad beträffar påståendet, att omdömet om undervisningsresultatet utan hemläxor
skulle vara fria diktningar, som man inte kan ta på allvar, om jag nu
förstod ecklesiatstikministern rätt, så tror jag att detta tillhör samma slag av
mera oövertänkta omdömen som de föregående. Han ansåg att slutresultatet
av hemläxornas avskaffande skulle bli att allting måste läsas in i folkskolan,
varigenom folkskolan skulle bli en veritabel pluggskola. Då skulle barnen inte
lära sig någonting själva.

Det är alldeles häpnadsväckande för en person, som har .sysslat med arbetsskolor,
att höra en sådan uppfattning örn arbetsskolan som att man där skulle
läsa mycket mindre — raka motsatsen är det verkliga förhållandet. Bildningsnivån
skulle alltså sjunka säger man. Tänk, vilken oerhört låg bildningsnivå
speciellt det amerikanska folket då måste stå på jämfört med det svenska! Ty i
reformskolorna saknar man hemläxor och flyttningar och betyg mellan klasserna.

Jag skulle verkligen vilja inbjuda ecklesiastikministern att gå och titta på
även de fattigaste och enklaste skolor, som finnas här i Sverige och som tilllämpa
dessa metoder. I verkligheten är det så, att eleverna i dessa arbetsskolor
läsa mycket mer böcker än vad man gör i läxskolorna, ty det ha de tid till.
Det är också så, att barnen där många gånger arbeta mycket mer hemma
än barnen i läxskolan. Vid ett tillfälle, då barnen skulle skriva uppsatser örn
jämförelser mellan den egna skolan och den skola de hade gått i förut, intygade
allesammans, att de nu hade det verkligt bra — nu kommer antagligen ecklesiastikministern
att tolka detta på sitt eget sätt — därför att de sluppo hemläxor,
när de kommo hem, och kunde använda dagen till vad de ville. Men åtskilliga
tilläde: »Vad det är roligt att ta hemläxor, när man inte är tvungen!»
En liten tös skrev, att hennes mor en gång helt förbluffad frågade: »Har du
hemläxa?» — »Nej», svarade flickan, »men mamma kan inte begripa, hur roligt
det är att göra läxor när man inte är tvungen!»

Sådana uttalanden skulle ecklesiastikministern kunna få från de skolor jag
här talat örn — i Göteborg inte minst, men även på en del håll här i Stockholm
i vanliga folkskolor, som ha gått över till dessa metoder. Och jag tror att
ecklesiastikministern skulle leta förgäves efter någon nivåskillnad, örn han
jämförde bildningsresultatet i de läxfria folkskoleklasserna och i dem, som ha
läxor. _ _ .

Vidare var det kanske också en smula oförsiktigt av ecklesiastikministern
att på slutet tala örn gymnasierna. Det är inte den saken, som det har varit
fråga örn i mitt anförande. Det har varit fråga örn en mycket viktigare del av
skolan, nämligen den grundläggande skolan för folkets egna barn.

Jag ber, herr talman, att få sluta med att yrka bifall till min reservation.

Herr Holmberg: Herr talman! Man kan naturligtvis som herr Pauli diskutera,
huruvida herr Oscar Olssons reservation ur arbetsteknisk synpunkt bort anföras
just under denna punkt eller icke. Jag för min del anser nog att han haft
större anledning att framföra sina åsikter under en annan punkt, men det må
väl vara hans ensak, var han tycker att det är lämpligast att göra det. Och var
han framför dem, är väl inte heller det väsentliga. Det väsentliga är väl, huruvida
de synpunkter, som herr Oscar Olsson lägger på frågan i sin reservation,
kunna anses riktiga och motiverade eller icke. Och såvitt jag förstår, är det
inget fel på de synpunkter, som herr Oscar Olsson anför beträffande undervisningens
organisation i skolan.

Det verkar egentligen rätt kufiskt, när man hör herr statsrådet och cheten

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Om förbud mot hemläxor i folkskolan m. m. (Forts.)
för ecklesiastikdepartementet uttrycka isina farhågor för att ett genomförande
av herr Osear Olssons synpunkter skulle betyda en sänkning av den allmänna
bildningsnivån i Sverige. Det skulle ju vara förskräckligt, örn så verkligen
vore fallet, ty vi ha tyvärr inte isa värst mycket att pruta på. Vår bildningsnivå
ligger ganska långt under bildningsnivån i flera andra länder, som numera
äro betydligt före oss när det gäller skolväsendet. Hur det är beställt
med bildningsnivån hos oss, brukar rätt tydligt visa sig vid de undersökningar,
som ibland företagais bland nyinryckta värnpliktiga. Deras kunskaper bruka
genomsnittligt visa sig vara ganska skrala, och det är sällsynt att bland
dem påträffa någon, sorn efter genomgången svensk folkskola är i stånd att
något så när hyfsat skriva sitt eget språk.

Det finns faktiskt mycket litet att pruta på, och det skulle alltså vara mycket
ledsamt, örn effekten av vad herr Oscar Olsson här vill skulle bli den
som ecklesiastikministern förutsätter. Min uppfattning är emellertid att effekten
måste bli den rakt motsatta. Den arbetsform i skolan, som herr Oscar Olsson
pläderar för, skulle inte bara, som herr Oscar Olsson själv framhållit, betyda
att man gjorde slut på det nu rådande pluggsystemet. Den skulle, såvitt
jag förstår och i den mån jag har kunnat iakttaga arbetsskolan, också leda därtill
— och det är inte det minst viktiga — att eleverna lärde sig att bättre utnyttja
kunskapsstoffet än för närvarande med de metoder som i allmänhet användas.
Nu är det bara fråga örn att slå i sig ett visst mått av kunskaper, men
det är inte fråga örn huruvida man sedan kan använda dessa kunskaper. Arbetsskolan
lär eleverna att tillämpa kunskaperna, att verkligen använda dem
praktiskt, och det skulle sannerligen inte skada, örn våra skolor i allmänhet
kunde förmedla också den kunskapen till eleverna.

Jag skulle vilja i all vördnads fullhet tillråda herr ecklesiastikministern att
acceptera herr Oscar Olssons inbjudan att besöka några av arbetsskolorna i
landet — åtminstone den närmaste, den som finns på Söder i Stockholm. Ty
det skulle ju inte skada, örn landets ecklesiastikminister i egenskap av högste
chef för undervisningsväsendet i riket kände till dessa skolor och deras metoder
och slapp att göra sådana grova misstag i sina uttalanden örn dem som
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet i denna debatt.

Herr Pauli: Herr talman! Herr Oscar Olsson förklarade att jag, då jag ur
parlamentarisk-teknisk synpunkt vågat anmärka på hans sätt att taga upp
denna fråga-, därmed visat att jag inte alls förstår allvaret i frågan. Detta är
en felaktig slutsats. Jag avböjde att yttra mig angående ''sakinnehållet och
sade endast, att vad herr Olsson ville framlägga överhuvud taget var framlagt
på ett överdrivet sätt. Jag vill i detta sammanhang säga beträffande det, som
utgör en av huvudpunkterna i hans framställning, nämligen kritiken av de alltför
stora klassavdel n in garn a, att därvidlag finns det inga meningsskiljaktigheter
alls mellan honom och hans utskottskamrater. Vi ha upprepade gånger
från statsutskottets sida uttalat önskemål örn att klassavdelningarna skola göras
mindre, så snart det överhuvud taget är ekonomiskt möjligt.

Men örn herr Oscar Olsson är så uppfylld av apostoliskt allvar i denna fråga,
så kan man undra: varför väcker han då inte en motion, vari han kan utveckla
sina synpunkter på ett betydligt mer uttömmande sätt, än vad han här
bär kunnat göra, och låta dem leda fram till vissa yrkanden, som överhuvud
taget kunde realiseras, vilket den föreliggande reservationen näppeligen kan
göra? Och varför låter lian inte sina utskottskamrater få tillfälle att diskutera
denna motion med honom i stället för latt på sistone häkta på denna extra
reservation på utskottisutlåtandet? Det är denna procedur, sorn jag har tillåtit

Första kammarens protokoll tokö. Nr 10. 5

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fin.

Örn förbud mot hemläxor i folkskolan m. m. (Forts.)
mig att rikta anmärkningar mot. Jag tycker att den avviker från vad vi bruka
anse såsom en sund och klok parlamentarisk praxis.

Herr Wiklund: Herr talman! Då jag aldrig i denna kammare brukat tillåta
mig att ta till orda i pedagogiska frågor, så är det inte därför, att jag fean
sägas vara fullständig analfabet på området, ty jag har dock tjänstgjort som
läroverkslärare i sex år och undervisat i moderna språk. Då emellertid herr
Oscar Olsson här vill göra gällande, att läxläsning skulle vara någonting enbart
av ondo, vill jag på grund av personliga erfarenheter inlägga en gensaga,
gentemot detta påstående.

Med de modifikationer, som nu finnas i fråga örn undervisningsplanen, då
man ju, såvitt jag vet, aldrig har några läxor på måndagarna, och med den
hänsyn man även i övrigt tar till elevernas tid när det gäller deras arbete hemma,
tror jag inte att man utan vidare skulle kunna slopa hemläxorna. Ungdomen
är inte sådan, att man utan vidare kan frångå en månghundraårig tradition
på detta område. Och min personliga erfarenhet är att hemläxor behövas
i viss utsträckning. Jag skall här närmast gå till det praktiska livets område.
Hut skulle man kunna tänka sig att en elev i en handelsskola skulle kemna
lära sig stenograf och bli en perfekt stenograf, örn han inte hade läxor och
övade sig hemma? Hur skulle en kvinnlig elev bli en perfekt maskinskriverska,
om hon inte övade sig hemma i maskinskrivning?

Jag tror att det måhända ligger något i strävandena att mildra bördorna i
fråga örn hemläxorna, men min bestämda uppfattning är, att man inte utan
vidare kan slopa dem.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Beträffande den sista anmärkningen, som
ju var en rent saklig anmärkning, ber jag att få säga, att på den svarade
herr Engberg här i kammaren i ett av sina sista anföranden i skolfrågan.
Han undrade, varför inte sådana läxor, som voro nödvändiga ur ren övningssynpunkt,
kunde förläggas till arbetsplatsen på arbetstiden, gärna så att
skoltiden bleve någon halvtimme eller timme längre på dagen än för närvarande.
Varför skall skolbarnet ha arbete på övertid jämt och ständigt, när
det naturliga för varje vuxen arbetare är att kräva, att arbetet skall utföras
på den med de nödiga verktygen och maskinerna försedda arbetsplatsen och
under den ledning, som där är till finnandes? Det är ju på det sättet man har
löst denna fråga överallt i de amerikanska skolorna. Lärarna skola vara på
arbetsplatsen, när eleverna utföra det även enligt min mening nödvändiga
övningsarbetet, den drill som behövs i åtskilliga ämnen, inte bara i stenografi,
utan också exempelvis i levande språk.

Anmärkningen är således inte så befogad som herr Wiklund rille göra
gällande.

Herr Arrhén: Herr talman! I den diskussion, som uppstått beträffande den
läxfria skolan, skulle jag vilja säga några ord.

Efter vad jag har mig bekant, är den amerikanska skoldiskussionens största
bekymmer just nu, att man har att taga ställning till det något spräckliga
resultatet av de metoder, man där hittills använt sig av. Man är alltså ängslig
över att undersökningarna givit för handen, att kunskapsresultatet är, minst
sagt, betänkligt.

Jag skulle också vilja tillägga, att arbetsskolan, sådan som den bedrivits
här i Sverige, inte ens av sina egna målsmän uppfattats som någonting annat

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Otti förbud mot hemläxor i folkskolan m. m. (Forts.)
än en för ett begränsat klientel lämplig skolform. Under den tid, då jag gick
mitt provår, hade vi en målsman för denna undervisningsform som föredragshållare
hos oss. Jag var intresserad av dessa metoder, såsom man ju alltid
blir av någonting nytt, som kommer fram, och jag frågade honom, om han
trodde, att detta var någonting att ställa in i ett större sammanhang. Jag
fick emellertid av hans utsago den uppfattningen, att han i varje fall inte
kunde tänka sig något sådant. Jag har träffat andra lärare, som varit positivt
inställda till denna skolform, men som i detta stycke också ha varit av samma
mening.

Jag skulle möjligen ytterligare kunna bidraga till diskussionen, när det
gäller detta problem, nied något ur min erfarenhet som lärare, visserligen i
en annan skolform än den som herr Oscar Olsson i dag närmast åsyftar. Jag
har frågat mina elever örn dessa ting. Jag vill i parentes meddela herr Olsson,
att jag söker tillämpa ett mycket fritt umgänge mellan lärare och elever,
och därvidlag är jag väl att anse såsom en anhängare av de s. k. moderna
metoderna, i den mån de nu inte äro eviga. Jag har alltså bett mina elever att
allvarligen betänka vad saken innebär och att sedan ge ett hederligt svar på
hur de trodde, att undervisningsresultatet skulle bli, örn jag icke gav dem
några läxor, och vidare örn de skulle kunna tänka sig en sådan skolform
generellt tillämpad. — »Tror ni», har jag frågat, »att ni skulle kunna få ut
ett bättre resultat av er skolgång under sådana omständigheter?» De ha
allvarligen kliat sig i huvudet och givit till svar: »Det tror vi nog inte! Vi
känner oss själva sa pass, att vi inte skulle våga oss på ett sådant vågstycke!»

Detta är kanske nedslående. Men behöver man utbrista i lamentationer
(iver ungdomens brist på ansvarskänsla o. s. v.? Jag tror för min del, att svaret
är ett sunt uttryck för kännedomen örn människans rätta och sanna natur,
som man från de vuxnas sida inte alls behöver klandra.

Jag frågar mig också, hur man skall kunna tänka sig att i praktiken
kunna bedriva en undervisning under de former, som herr Olsson här föreslår.
Man förutsätter alitsa, att lärdomen skulle inhämtas och inläras på lärorummet.
På en kort lektion — jag har 40 eller säg generöst 45 minuter till
mitt förfogande — skall jag alltså klargöra vissa grundläggande sammanhang,
vissa principer i det ämne, som jag har till behandling, och därutöver
skulle eleverna inom denna korta tid lära sig ämnet så, att det, som de måste
kunna, verkligen sitter fast.

Detta förefaller mig vara en fullkomligt orimlig tanke. Det är därför
som vi under nuvarande förhållanden infoga läxorna som ett led i studiearbetet.
Däremot kan jag bättre första herr Oscar Olssons kritik, i den mån
den gäller lärarnas handhavande av de s. k. förhören. Där är jag personligen
av den meningen, att man inte skall förlora sig i knappologier. Där skall man
vara generös och endast förvissa sig örn att eleven förstår det sammanhang
som kunskapsstoffet för tillfället berör, och att han kan vissa centrala ting!
När det exempelvis gäller det ämne, jag företräder, historia, måste vissa centrala
sammanhang och därmed förknippade tidsbestämningar inläras.

Man har klagat över ungdomens arbetsbörda. Jag instämmer i vad som
har nyss sandes av statsrådet Andrén. Det kail verkligen övervägas, huruvida
]P.^0 .ter finnas att, lätta på arbetsbördan i vissa avseenden. Men

da koni nili vi in på ett område, som ligger vid sidan av det, herr Olsson här
lort pa tal, nämligen folkskolan. Jag frågar mig emellertid: örn man jämför
den skolungdom, som jag närmast mäste tänka på, med annan ungdom, är då
skolungdomens arbetsbörda så förfärligt mycket större än den arbetsbörda
som motsvarande åldersgrupper ha, vilka äro sysselsatta i arbetslivet, sorn stå

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Örn förbud mot hemläxor i folkskolan m. m. (Forts.)
bakom verktygen i våra industrier eller gå bakom redskapen ute på åker
och äng? Jag tror egentligen inte, att jämförelsen skulle bli så beklämmande.
Jag tror, att en hel del av kritiken skjuter rätt väsentligt över målet.

Herr talman! Jag ber att få tillstyrka utskottets förslag.

Herr Sandberg: Herr talman! Det är kanske inte alldeles ur vägen, att även
en representant för den svenska folkskolan ber att få göra sig hörd i den debatt,
som här pågår. Det har under de riksdagar jag har haft tillfälle att bevista
synts mig, som örn diskussionen även när det gäller folkskolan skulle
i ganska hög grad bli en disputation mellan lektorerna i denna kammare. Det
har jag kanske i och för sig ingenting emot. Jag vill emellertid framföra några
synpunkter på det spörsmål, som här föreligger, från den observationspunkt,
som jag möjligen har kunnat skaffa mig genom det arbete jag har varit i tillfälle
att utföra inom skolan.

Först vill jag säga, att jag i min tidiga ungdom, då sinnet är känsligt och
man är lätt att påverka, tiar tagit mycket starka intryck av herr Oscar Olssons
verkliga vilja att uträtta någonting på folkbildningens område i detta
land. kanske inte begränsat bara till folkskolan, ty han har nedlagt ett utomordentligt
betydelsefullt arbete vid sidan örn det som gällt folkskolan. Jag
kan därför inte annat än beundra honom denna dag, det måste jag erkänna
i denna församling, för den strålande optimism och den entusiasm, som ännu
behärska hans inställning till dessa frågor ■—- därmed ingalunda sagt, att jag
anser mig kunna följa honom i många av de förslag, som han med sin ännu
obrutna vitalitet producerar, understundom med en ganska glänsande fart. Men
jag kan å andra sidan inte annat än reagera en liten smula mot herr Paulis
attityd i dessa debatter: att alltid ta en liten smula överlägset på dessa problem
och då speciellt koncentrera detta sitt missnöje på herr Oscar Olssons
personlighet. Nu ser jag herr Pauli ruska på huvudet — han tycker kanske att
jag fördelar håvorna en liten smula orättvist. Jag tror emellertid, att det bästa
i herr Oscar Olssons optimism och kanske en liten smula av det kritiska hos
herr Pauli i de ögonblick, då han är som bäst, kan vara den gyllene medelvägen
även i dessa spörsmål.

Nu tror jag för min del, att herr Oscar Olsson inte har anledning att alltid
vara så oerhört pessimistisk, när han betraktar resultaten av skolan. Jag tror
i själva verket, att örn han var i tillfälle att studera arbetet därute i de inånga
små folkskolorna, kanske inte minst ute på den svenska landsbygden, skulle
han många gånger finna, att där praktiseras en del av det, som herr Oscar
Olsson här gör sig till talesman för. Det sker kanske inte alltid just i den
form, som herr Oscar Olsson vill pressa in detta material i. Man skulle måhända
kunna våga göra den paradoxen, att herr Oscar Olsson vill avskaffa ett
system, som han känner som ett slags tvångströja för den svenska folkskolan,
för att i stället kanske skapa motsatsen. Man får akta sig för sådant. Risken
föreligger alltid, när man skall gå över från ett system till ett annat ganska
snabbt — örn det nu är meningen.

Jag tror också för min del, att allt detta i ganska hög grad är ett lärarproblem.
Den ene läraren kan komma till rätta med en undervisning av den
art, som herr Oscar Olsson är en advokat för i dessa förhandlingar, medan den
andre läraren där skulle komma till korta och utan tvivel behöva stödet av de
möjligheter, som ligga i examensskolan.

Jag skulle i detta sammanhang också gärna vilja reagera en liten smula
mot allt detta, som nu skall flöda över den svenska folkskolan. Vad vi skulle
behöva ett litet tag synes mig, med de erfarenheter jag har på området, vara
en smula arbetsro. Här kastas det ena efter det andra in. Man hinner faktiskt

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Om förbud mot hemläxor i folkskolan m. m. (Forts.)
inte smälta det ena uppslaget, förrän något nytt tas upp, som skall praktiseras.
Det blir ett slags oro, ett slags hets och -—■ jag vill gärna erkänna det — ett
slags osäkerhet hos oss, som äro sysselsatta inom folkskolan, inför allt detta.
Det är klart, att skolan skall stå i kontakt med det levande livet omkring sig.
Den kan inte isoleras, utan den måste ta impulser från allt detta, som brusar
fram omkring oss, men det kan bli för mycket, det måste rationaliseras, det
måste bildlikt talat läggas på is, innan man utan vidare söker inkorporera det
mled skolan.

Däremot har jag personligen ingenting emot att det kanske å andra sidan
lossades en liten smula på alla de stränga former, inom vilka skolan har att
arbeta. Jag skulle gärna i ett annat sammanhang vilja bli i tillfälle att hävda
den uppfattningen, att friheten för den enskilde läraren kunde vara en liten
smula större än vad den nu är, givetvis i alla fall inom vissa former. Till en
viss gräns skulle läraren dock få lägga sin undervisning efter de metoder, som
skulle passa hans personliga psyke bäst.

Herr talman! Jag vill inte nämnvärt förlänga denna debatt, men det har
synts mig, som jag sade i början, tillåtet, att även en representant för den
svenska folkskolan finge i all enkelhet framföra några synpunkter. Jag har
kanske icke givit något positivt bidrag till denna debatt. Den har kanske i
huvudsak rört sig på det negativa planet, men jag har velat ta sikte på något
därutöver. Det skulle vara mig kärt, om herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
möjligen i särskilt den senare delen av mitt anförande
hade funnit något litet korn, som, om det såddes i lämplig jordmån, skulle
kunna växa upp till en planta, som prydde sin plats i den pedagogiska örtagården.

I detta anförande instämde herrar Norman och Söderkvist.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag är mycket glad över de båda sista
inläggen, inte minst på grund av deras sakliga ton och den nära överensstämmelsen
mellan den siste talarens och mina åsikter. Hans vädjan till ecklesiastikministern
skulle jag hjärtligt vilja instämma i. Det mest positiva, som har
kommit fram under denna debatt, är herr Sandbergs förklaring, att det viktigaste
under alla förhållanden -— jag skulle vilja säga vid alla tillfällen, under
alla tider — är, att lärarna få största möjliga frihet, vilket betyder oändligt
mycket mer frihet än de nu ha. Ingen skulle bli gladare än jag, örn detta, som
är kärnpunkten i herr Sandbergs anförande, kunde tillmötesgås av ecklesiastikministern,
med den makt och myndighet han har över undervisningens högsta
ämbetsverk här i landet. De mindre väsentliga synpunkter, i vilka herr Sandberg
avvek från mig, finner jag inte alls någon anledning att ta upp till behandling.
Det är verkligen ingenting att bråka om — inte ens hans synpunkt
om en viss examensskolas betydelse, sådan han utformade den.

Jag var emellertid också mycket tacksam för herr Arrhéns sakliga uppläggning,
byggd på haus rika personliga erfarenheter. De flesta lärare få naturligtvis
huvudsakligen hålla sig till detta. Men när herr Arrhén talade om att
undervisningsresultatet måste bli mindre värt utan hemläxor, vill jag ändå fästa
uppmärksamheten på att så är inte förhållandet i folkskolan. Jag skall också
anföra en stor pedagog i Sverige, vilkens gärning ganska nära sammanfaller
med herr Arrhéns, nämligen lektor Sven Lönborg. Jag fäster uppmärksamheten
på att, såvitt jag har mig bekant, har det aldrig varit någon anmärkning mot
hans undervisningsresultat, fastän han aldrig brydde sig örn huruvida hans
elever hade läst hemläxorna eller ej. De lingö gärna sitta med läxböckerna öppna.
Censorerna hade inte heller några anmärkningar att göra mot resultaten av
undervisningen.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Ang. domkapitlens

befattning
med folktkoleärendew -

Örn förbud mot hemläxor i folkskolan m. m. (Forts.)

Man får således ta litet hänsyn till att även om ens egna erfarenheter äro
de allra bästa beträffande de resultat man uppnår, så är det inte därför säkert,
att inte andra vägar med kanske lika goda resultat kunde användas.

Vad anmärkningen mot arbetsskolan beträffar, så beklagar jag, att herr
Arrhén där inte har kunnat tänka sig någon annan form för historieundervisningen
än begränsningen inom 45 minuter för en viss del av ämnet, som då
skall klaras upp och som man då skall nå resultat i. Den egentliga arbetsskolan
räknar ju inte med de enskilda timmarna, utan med arbetsuppgifter, som gå
över ett större antal timmar, och jag är säker på att herr Arrhén försökt det
också. Jag är till och med, utan att närmare känna honom, säker på resultaten
inte ha blivit så dåliga vid sådana försök.

Herr Pauli: Herr talman! Jag ville bara med anledning av herr Sandbergs
uttalande säga några ord till försvar för min egen ringa person.

Herr Sandberg tyckte det var synd, att jag skulle vara så överlägset kritisk
mot herr Oscar Olsson. Jag har framfört den kritiken huvudsakligen ur det
allmänna riksdagsarbetets synpunkt, och att vi nu lia ägnat en och en halv
timme här i kammaren åt en fråga, som egentligen inte har med huvudtiteln att
göra, tycker jag gör denna kritik ganska berättigad, man må sedan kalla den
»överlägsen» eller icke.

Vad beträffar min personliga uppfattning om min ärade utskottsvän herr
Oscar Olsson, kan jag fullständigt instämma i vad herr Sandberg sade. Aven
jag har i min ungdom — redan som gymnasist, då jag hade herr Oscar Olsson
som provårslärare, provkandidat som det kallades, och senare, när jag sett honom
verksam i studiecirkelarbetet — haft anledning att hysa all möjlig beundran
och aktning för hans insatser. Men jag kan ju tyvärr inte följa herr Sandbergs
exempel och varje gång jag håller ett kritiskt anförande mot herr Oscar
Olsson inleda det med några erinringar om detta.

Herr Sandberg frågade dessutom, varför jag skall behöva koncentrera mig
7)å herr Oscar Olsson. Men det ligger ju i sakens natur. Han är ensam reservant.
Vem skulle jag annars koncentrera mig på?

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu förevarande momentet hemställt med godkännande av därtill hörande
delar av utskottets motivering samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen, som förordats i den av herr Oscar Olsson vid
punkten först avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Morn. II.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
A. Gillström m. fl. (I: 65) och den andra inom andra kammaren av herr L.
Jonsson i Haverö m. fl. (II: 100), hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att i samband med utredningen rörande förhållandet
mellan staten oell skoldistrikten m. m. jämväl måtte utredas frågan
om slopande av domkapitel såsom instans för handläggning av ärenden angående
folkskoleväsendet.

Utskottet hade i det nu föredragna momentet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1: 65 och II: 100 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson, Pauli,
Sven Larsson, Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Näsström, Törnkvist, Berg -

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Äng. domkapitlens befattning med folkskoleärenden. (Forts.),
ström. Wallentheim, Viklund och Åkerström ansett, att utskottets yttrande
angående motionerna 1:65 och 11:100 bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under mom. II hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna 1:65 och 11:100. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn utredning angående frågan om mellaninstanserna i ärenden rörande
folkskoleväsendet och vad därmed stöde i samband.

Herr Pauli: Herr talman! Vi äro här en hel råd reservanter, som med anledning
av en motion ha tagit upp tanken på en närmare utredning angående
mellaninstanserna i folkskoleväsendet. Vi ha konstaterat, att det råder ganska
delade meningar angående denna fråga, och vi ha menat, att då somliga anse,
att man fortfarande bör ha mellaninstanser, andra att man bör centralisera
ärendena till skolöverstyrelsen, och åter andra, att man visserligen bör ha mellaninstanser,
men att dessa inte böra vara av samma slag som för närvarande,
så är det mest rationella att göra en utredning om hela detta problemkomplex.
Denna utredning skulle alltså å ena sidan ta upp principfrågan, huruvida man
överhuvud taget skall bevara någon form av mellaninstanser eller örn man
skall anse, att man kan reda sig med dels skolstyrelser och inspektörer, dels
skolöverstyrelsen. Vidare skulle utredningen, örn man stannar vid att ha kvar
någon form av mellaninstanser, undersöka, huruvida dessa böra vara just de
nuvarande eller andra.

Vad motionärerna särskilt lia pekat på är frågan, huruvida domkapitlen
till sin sammansättning och sin utgestaltning i övrigt äro sådana, att de utgöra
en verkligt ändamålsenlig mellaninstans i detta avseende. Utskottsmajoriteten
har förmenat, att det sedan den senaste domkapitelsreformen inte har framkommit
några erfarenheter, som lia varit ägnade att väcka tvivel på domkapitlens
lämplighet härvidlag. Jag tillåter mig då att erinra om att det verkligen
har framkommit vissa erfarenheter, delvis ganska färska, som ha kunnat
väcka sådana tvivel. Jag vill erinra om den i pressen mycket diskuterade
fråga, som har aktualiserats t. ex. genom Västerås domkapitel, vilket med en
tydligen alldeles felaktig tolkning av en kungl, kungörelse har skickat en cirkulärinstruktion
till stiftets skoldistrikt och föreskrivit, att för konfirmationsläsning
viss tid skall reserveras på schemat — jag tror det är två timmar varje
vecka -— och en del sådana saker. Den kungl, kungörelsen innebar dock aldrig
något annat än att för konfirmationsundervisning skulle vissa enskilda elever
kunna få fritt från skolan i fall, där särskilda omständigheter så påkalla. Här
har man gått vida utovér kungörelsens mening och helt enkelt lagt in denna
frivilliga undervisning, som icke ingår i folkskolans kurs, på vissa timmar i
veckoschemat.

Jag anför detta såsom ett exempel på hur egendomligt ett domkapitel, i detta
fall märkvärdigt nog under medverkan från statens folkskolinspektörer, kan
uppträda som mellaninstans. Det lär inte saknas motstycken i andra stift.

Vi ha emellertid från reservanternas sida icke velat ge några direktiv för
utredningen. Vi lia rekommenderat en, som man brukar kalla det, fullt förutsättningslös
utredning av frågan: skall det finnas mellaninstanser, och hurudana
böra de i så fall vara? Jag har svårt att förstå, att riksdagen skulle vilja
motsätta sig, att man ordentligt klarar upp denna fråga. Den har nu varit diskuterad
ganska länge, och mycket skiftande meningar ha framkommit.

Jag anser därför, herr talman, att det föreligger goda skäl för vårt yrkande,
och jag ber alf få yrka bifall till den reservation, som har undertecknats
av herr Oscar Olsson, mig själv och en rad andra utskott sledamöter.

I herr Paulis yttrande instämde herr Wagnsson.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Äng. domkapitlens befattning med folkskoleårenden. (Forts.)
o Herr Petersson, Emil: Herr talman! Domkapitlen omorganiserades som bekant
så sent som 1936. De fingo då lekmannainslag och tillfördes sakkunskap på folkundervisningens
område. I förbigående kan nämnas, att en del riksdagsmän
tillhöra domkapitlen antingen valda av församlingarna eller utsedda av Kungl.
Maj :t. Omorganisationen innebar ju, att domkapitlen liksom dittills skulle handlägga
vissa ärenden, som röra folkskolundervisningen. Nu föreslås i ett par
likalydande motioner, att denna mellaninstans skall slopas och att i stället
handläggningen av de ärenden, som domkapitlen förut haft, skall övergå till
skolöverstyrelsen. Detta förut mycket arbetsbetungade ämbetsverk skulle i så
fall behöva utöka sin personal och kanske också skaffa sig större lokalutrymme,
vilket medför kostnader för .statsverket utan att motsvarande fördelar
därmed skulle vinnas.

Centralisering är icke alltid en önskvärd utveckling. Den betyder i många
fall byråkratisering och ökad tidsutdräkt för ärendenas behandling. På många
andra områden ha vi ju mellaninstanser, och goda skäl tala för att i fortsättningen
som hittills låta domkapitlen vara instans för vissa skolärenden. Domkapitlen
äro förtrogna med förhållandena inom sina stift och ha kontakt med
folkskolinspektörerna, som ju anlitas vid beredningen av skolärendena. Domkapitlen
ha också inom sig expertis på skolfrågor, och man behöver inte vänta,
lång tid på besluten. Inga klagomål ha heller försports över domkapitlens sätt
att handlägga skolärenden. Det har tvärtom från många håll betygats, att de
fyllt sin uppgift i detta avseende mycket väl. Herr Pauli nämnde Västerås. Då
vill jag erinra örn att det förfaringssätt, som där tillämpas, har tillkommit
i samråd med folkskolinspektörerna. Är någon missbelåten, går det ju an
att överklaga, så får man se, vilken tolkning som blir den slutgiltiga.

Utskottets majoritet har ansett, att det under nuvarande förhållanden inte
kan vara välbetänkt att slopa den mellaninstans, som domkapitlen utgöra. Det
kan inte heller vara riktigt att i oträngt mål be örn en utredning.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Herr Bergli, Hagnar: Jag skulle, herr talman, vilja rikta den anmärkningen
mot reservationen, att den, såvitt jag förstår, står i ett rätt olämpligt förhållande
till den motion, som har givit anledning till utskottets utlåtande och
reservationen. Herr Petersson har nyss omtalat — eller kanske det var herr
Pauli — att motionen i sin motivering talar för en ökad centralisering av
skolärendena till skolöverstyrelsen och att motionen under hänvisning till denna
motivering yrkar en utredning, icke förutsättningslös, utan örn domkapitlens
slopande som administrativ mellaninstans för folkskoleärendena. Det var
motionen. Se vi sedan på reservationen, så lämnar man där visserligen, som
herr Pauli redan har anfört, i motiveringen frågan öppen, örn domkapitlen
skola slopas eller inte, och man begär på den punkten en utredning örn mellaninstanser
i folkskoleväsendet, inte bara administrativa utan även andra —
man menar då den funktion, som länsstyrelserna här för närvarande utöva.
Det förefaller mig emellertid litet egendomligt, att man på det sättet knyter
an kravet på en utredning till refererandet av en motion, som direkt går ut på
slopandet av domkapitlens roll på detta område. Det förefaller mig, eftersom
man är oviss örn huruvida man bör gå på den linjen eller inte, att det hade
varit naturligare, om man hade kommit till det resultatet, att motionen borde
avslås.

Men det finns en sak till att beakta i detta sammanhang. Jag röjer kanske
inga hemligheter, om jag säger, att när vi diskuterade delina motion inom utskottets
andra avdelning, hade även reservanterna den uppfattningen, att centrali -

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Äng. damkapitlens befattning med folkskolär enden. (Forts.)
seringen redan drivits väl långt och att man inte ville medverka till en ökad
centralisering. Vill nian inte elef., är den naturliga följden, att man vill bevara
mellaninstanserna i någon form. Det rent logiska slutet av det resonemanget
skulle, såvitt jag förstår, vara att man icke velat ha utredningen förutsättningslös
i fråga örn mellaninstansernas vara eller icke vara, utan begärt
en utredning, liur mellaninstanserna skola organiseras.

Jag tillhör dem, som anse att mellaninstanserna i stället böra utvecklas, och
jag bygger den uppfattningen på att centraliseringen är en fara för skolväsendet
självt såtillvida att en långt driven centralisering av skolväsendets administration
kan bidraga till att fjärma det direkta målsmanna- och bygdeintresset
från folkskolans uppgifter. Jag anser för min del att här lika väl
som i fråga om annan administration bör man sträva efter att centralt fastställa
vissa allmänna riktlinjer, medan tillämpningen av de regler, man kommit
till, förlägges så nära tillämpningsområdet som möjligt. Jag medger att
den tendens, som man är inne på när det gäller skolväsendet, förekommer även
inom vår förvaltning i övrigt och att vi under de senaste decennierna i detta
avseende ha upplevt en utveckling, som är anmärkningsvärd men som man ur
det folkliga styrelseskickets synpunkt inte kan vara glad åt.

Jag lämnar därhän, huruvida bakom denna motion ligger något slag av
känslotänkande, där man betraktar domkapitlen såsom a priori olämpliga att
syssla med undervisningsfrågor. Man har talat örn att skolväsendet har sekulariserats
undan för undan och att man för den skull bör taga steget fullt ut
och frigöra domkapitlen från befattning med skolärendena. För min del är
jag mycket litet imponerad av sådana synpunkter. För mig är det väsentliga,
vilka ändamål som man har att tjäna och vilka resultat man kan åstadkomma.
Jag tycker nog att till det vittnesbörd, som herr Petersson nyss lämnade örn
sitt intryck av domkapitlens funktion, får man lägga att man också tacksamt
får erkänna, att vårt skolväsen alldeles säkert inte skulle ha varit vad det är,
örn inte domkapitlen hade uträttat vad de gjort. De äldre ledamöterna i denna
kammare erinra sig säkerligen en man på norrlandsbänken som hette Olof
Bergqvist. Vi, som på nära håll följt den mannens verksamhet när det gällt
folkundervisningen, vilja inte utan vidare såga, att domkapitlen böra bort fran
skolväsendet, därför att de äro domkapitel. Motsvarande vittnesbörd kunna säkert
hämtas från andra domkapitel.

Jag har med det nu sagda velat motivera mitt omdöme, att reservationen
inte står i riktigt naturligt samband med den motion, som Ilar givit anledning
till den.

Beträffande utskottets utlåtande .skulle jag vilja säga, att dess kläm aris luter
sig på ett mera logiskt sätt till motionen. Det säges i detta utskottsutlåtande,
att man inte vill vara med örn någon ytterligare centralisering, och eftersom
motionen går ut på ett slopande av en mellaninstans, blir det logiska slutet
för utskottet att yrka avslag på motionen.

Jag skall härtill som en personlig bekännelse säga, att jag gärna skulle ha
sett, att utskottsutlåtandet haft en något annorlunda formulerad motivering.
Jag tror att åtskilliga skäl tala för att mellaninstanserna förstärkas, men jag
tror inte att man kan bygga en anhållan i den riktningen på grundval av en
motion som går ut på ett direkt slopande av dom. Skulle däremot ett annat år
en motion väckas, som tar upp mellaninstansproblemet i dess helhet och frågan
om skolans administration i dess olika faser oeh olika grader, skulle jag för
min del inte motsätta mig det.

Sådan situationen nu är, anser jag att utskottsutlåtandet blist ansluter sig
till den föreliggande motionen oell mera direkt besvarar den. bör (leii .skull
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Äng. domkapitlens befattning med folkskoleärenden. (Forts.)

Herr Ericson, Johan Eric: Herr talman! Den fråga, som genom de föreliggande
motionerna åter har aktualiserats, är av gammalt datum. Jag vill i detta
sammanhang endast påminna örn några drag i ärendets tidigare utvecklingshistoria.
Utredning angående domkapitlens organisation verkställdes sålunda
åren 1914—1918. Det grundläggande i det då utarbetade förslaget var att
domkapitlet skulle uppdelas i en kyrkoavdelning för de kyrkliga ärendena och
en skolavdelning för skolärendena. Till förslaget var emellertid fogad en reservation,
_va.ri redan då yrkades på skolärendenas fullständiga skiljande från
den kyrkliga administrationen och upprättande av särskilda distriktsstyrelser
för folkskoleväsendet. Utredningen resulterade dock ej i någon förändring av
domkapitlens ^organisation, varför frågan under årens lopp gång på gång har
återkommit bade a kyrkomöten och i riksdagen. Vid 1927 års riksdag förelåg
en motion, vari hemställdes, att »riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville efter erforderlig över- eller omarbetning av de
förslag till tidsenliga mellaninstanser för folkskoleväsendet i de nuvarande domkapitlens
ställe, som kunde förefinnas, snarast för riksdagen framlägga förslag
till inrättande av dylika mellaninstanser». Motionen blev emellertid ej
bifallen. Sedan har frågan ånyo i olika sammanhang varit på tal.

Ar 1934 tillkallades åter sakkunniga för att verkställa förnyad utredning
och avgiva förslag angående domkapitlens omorganisation. Av vikt är att
observera, vad departementschefen då anförde till statsrådsprotokollet. Han
säger bl. a.: »Vidkommande domkapitlens befattning med folkskoleärendena
hava tid efter annan framkommit förslag om dessa ärendens överflyttande till
särskilda mellaninstanser. Då det emellertid synes ovisst, om eller när sådana
kunna komma att inrättas, torde folkskoleärendenas behandling i domkapitlen
böra under en eller annan form tills vidare kunna så ordnas, att deras överförande
till annan myndighet må kunna ske utan något mera kännbart ingrepp
i kapitlens blivande organisation.» Departementschefen synes sålunda ha genom
utredningen velat åstadkomma ett provisorium. De sakkunniga se saken
pa samma sätt. Som bekant föranledde förslaget en lagändring, varigenom
en särskild föredragande i skolärenden tillkom inom domkapitlen. I utredningen
framhålles också bl. a. den förändring av domkapitlens förhållande till skolan,
som förorsakats av utvecklingen och genom tillkomsten av ny lagstiftning.
De sakkunniga framhålla härom bl. a., att genom skolärendenas överflyttning
till den borgerliga kommunen och genom att kyrkoherden upphört att vara
självskriven ordförande i skolråd och skolstyrelse har domkapitlens ställning i
förhållande till folkskolan blivit en annan. De sakkunniga framhöllo emellertid
i likhet med departementschefen, att örn en förändring skulle vidtagas, skulle
den ske på det sättet, att det sedan bleve lätt att överföra skolärendena till någon
annan myndighet.

Domkapitlens befattning med ärendena rörande folkskoleväsendet synes inte
vara mera betydande. Utlåtande skall årligen avgivas till skolöverstyrelsen på
grundval av folkskolinspektörernas berättelser. Enligt folkskolestadgan skola
domkapitlen halla sin hand, som det heter, däröver, att reglemente och ordningsstadga
stå i överensstämmelse med folkskolestadgan och andra skolförfattningar.
Vidare skola yttranden avgivas i vissa ärenden. Domkapitlen
tjänstgöra även som besvärsinstans beträffande klagomål över lärarval.

Domkapitlens befattning med skolärendena är således inte omfattande men
kan i vissa sammanhang givetvis lia sin stora betydelse. Att avskaffa domkapitlen
och inte ersätta dem med andra mera tidsenliga mellaninstanser torde
knappast vara att rekommendera. I varje fall ber jag att få instämma i de
synpunkter, som framfördes av herr Bergh. Det är inte önskvärt med ytterligare
centralisering och ökning av skolbyråkratien. Alla, som syssla med

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Äng. domkapitlens befattning med folkskoleärenden. (Forts.)
skolfrågor, torde vara ense om att byråkratiseringen redan gått för långt till
förfång för kommunal självstyrelse och en förnuftig arbetsordning. Därför behövas
alldeles säkert lämpliga mellaninstanser. Den omstöpning av vår skolorganisation,
som vi vänta skall äga rum inom de närmaste åren och som kommer
att betyda en omfattande utveckling och förändring av folkskolan, får
nog anses vara motiv nog för en förändring av nu rådande förhållanden.

En utredning av frågan synes därför befogad av följande skäl. Skapandet
av tidsenliga mellaninstanser för folkskoleväsendet är ett gammalt önskemål.
För det andra betraktades den nuvarande anordningen redan vid tillkomsten
såsom ett slags provisorium. Den väntade utvecklingen och förändringen av
skolorganisationen ger för det tredje ytterligare stöd åt kravet på effektiva
mellaninstanser. Man kan slutligen säga, att genom skapandet av lämpliga
mellaninstanser kan det bli möjligt att beskära byråkratien på detta område.

Utan att dela de meningar som framföras i reservationen, när man bär ifrågasatt,
örn mellaninstanser överhuvud taget äro lämpliga, vill jag dock instämma
i de synpunkter, som i övrigt där ha framförts, då man yrkar på en utredning
av detta ärende. Jag tror att denna utredning kommer att resultera i att
man fastslår nödvändigheten av mellaninstanser och även andra sådana än de
nuvarande domkapitlen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Oscar Olsson m. fl.

Herr Fahlander: Herr talman! Jag har i stort sett blivit förekommen av herr
Ericson. Jag har varit inne på samma tankegång som han. Jag vill reagera
mot den synpunkt som herr Bergh framförde, då han sade, att man har utgått
från att domkapitlen a. priori äro olämpliga för behandlingen av dessa
skolärenden. Jag skulle vilja säga att vissa personer tvärtom ha utgått från
att de a priori äro lämpliga därför. I och med att, såsom herr Ericson nämnde,
skolväsendet numera i kommunerna överförts till den borgerliga myndigheten,
äro domkapitlen faktiskt bara en kvardröjande instans fran en tidpunkt, när
man inte riktigt visste vad man skulle sätta i stället.

Jag vill starkt understryka behovet av en mellaninstans för att inte utvecklingen
i byråkratisk riktning skall fortsätta. Vi behöva inte någon^ mellaninstans
för stiftet, utan för länen. Vår anknytning till länen i skolfrågor och
ekonomiska ting sker genom landstingen. Jag anser det naturligare att landstingsområdet
blir det distrikt, inom vilket en mellaninstans finns. \i skulle
alltså i landstingens förvaltningsutskott få för bygdens skolväsen verkligt intresserade,
som inte bara formellt behandlade vissa reglementsfråger och klagomål
som domkapitlen nu handlägga.

I många fall förekommer nu egentligen en dubblering av arbetet. Statens
inspektör har att syssla med det mesta av de praktiska göromålen, utredningar
och dylikt. Mångå ärenden gå till honom och vidare till domkapitlet och skolöverstyrelsen.
Andra ärenden gå. till domkapitlet och remitteras till skolöverstyrelsen.
I ett sådant ärende som tillsättande av en folkskolinspektör skall
domkapitlet avgiva yttrande. Statens inspektör känner ju bäst till sökandena,
och skolöverstyrelsen har att tillämpa de vanliga reglerna för givande av förord.
Man förstår därför inte, varför domkapitlet, som överhuvud taget torde
sakna kännedom örn de sökande till befattningen, skall behöva göra upp förslag
och skicka in det till skolöverstyrelsen, som i sin tur kanske skall behöva
ändra förslaget, innan det skickas till Kungl. Maj :t. Det år mångå sådana
saker som göra, att man undrar, örn det verkligen år nödvändigt att handlägga
frågorna på detta invecklade och tidsödande sätt.

Många reglementsfrågor lia blivit liggande hos domkapitlen i manadtal, in -

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Äng. domkapitlens befattning med folkskoleärenden. (Forts.)
iian de^ gutt till skolöverstyrelsen för sanktion, och skoldistrikten lia under
tiden fått vänta. Man frågar sig, om det är nödvändigt. En instans, där skolfragorna
behandlades objektivt och med hänsyn till bygdernas behov och det
således inte bara vore fråga örn en formell handläggning, skulle vara av stort
värde för de olika länen. Dit skulle man kunna vända sig och få besked,
därest mellaninstansema finge en sammansättning av sådan kvalitet, att de
kunde handlägga, skolfrågor icke enbart av den natur, som domkapitlen behandla.
De skulle faktiskt och reellt kunna bistå skoldistrikten med råd i olilia
angelägenheter och befria skolöverstyrelsen, som troligen redan nu har alltför
mycket arbete, från att handlägga en del mindre arbetsuppgifter, som denna
distriktsstyrelse^ inom länen mycket väl kunde taga hand örn.

Det är inte på det sättet som herr Bergh säde, att man har att välja mellan
avslag på motionen och bifall till statsutskottets förslag, ty motionen innebär
ett slopande av domkapitlen. Reservationen innebär en utredning, som prövar
alla möjligheter och framkomliga vägar för skapande av en verkligt modem
mellaninstans mellan skoldistrikten och skolöverstyrelsen och med verkliga
arbetsuppgifter. Dit sikta alla skolman, tror jag, och jag vill gärna snart se
den tanken förverkligad. Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande momentet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i motsvarande del av den av
herr Oscar Olsson m. fl. vid punkten anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pauli begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
154 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i motsvarande del av den
av herr Oscar Olsson m. fl. vid punkten anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Da emellertid herr Johansson, Jolian Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos Aud omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —- 48;

Nej -— 70.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Moni. lil.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Mom. IV. Äng. rekryt? -

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr t™",Esoriaf
L. Svedberg in. fl. (I: 50) och den andra inom andra kammaren av herr E. O. til! avlägset
Åkerström''m. fl. (11:92), hade hemställts, att riksdagen ville besluta att [belägna orter.
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande möjligheten att tillgodose
avlägsna bygder med för undervisningen i folkskolan utbildade fullt
kompetenta lärarkrafter och att därvid måtte tagas hänsyn till de i motionerna
framförda synpunkterna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande momentet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:50 och 11:92 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av herrar Näsström, Ivar Tersson och Åkerström,
vilka ansett, att utskottets yttrande beträffande motionerna 1:50 och 11:92
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits.

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Under denna punkt behandlas ett par
motioner — den ena väckt i första kammaren och den andra i andra kammaren
— som gälla rekryteringen av lärarpersonalen i avlägset belägna orter.

Med herr interpellantens medgivande skall jag be att få besvara en interpellation
som berör just dessa ting.

Ledamoten av denna kammare, herr Wiklund har med kammarens tillstånd
frågat mig, för del första, huruvida jag har för avsikt att låta verkställa
en i årets åttonde huvudtitel förebådad utredning rörande möjligheterna
att förbättra lärartillgången i de nordligaste gränsorterna i så god tid, att
ett förslag till avhjälpande av lärarbristen i Norrbottens finnbygder skulle
kunna föreläggas årets riksdag, samt, för det andra, örn så icke kan ske, när
ett förslag i ämnet enligt min åsikt kan vara att emotse.

Som svar på interpellantens frågor kan jag meddela, att jag med stöd av
Kungl. Maj:ts bemyndigande, som lämnades den 16 februari i år, tillkallat
fem sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet verkställa skyndsam
utredning och avgiva förslag rörande elevintagningen vid folkskoleseminariema
under de närmaste åren jämte därav föranledda organisationsändringar
m. m.

I direktiven för denna utredning erinras örn att skolöverstyrelsen i. sitt
förslag beträffande intagningen av elever vid folkskoleseminarierna läsåret
1945/46 även berört frågan örn rekryteringen av lärarbefattningar vid skolor
i Norrbottens läns finskspråkiga distrikt, överstyrelsen anförde nämligen,
att hos överstyrelsen gjorts framställning örn åtgärder för att tillgodose behovet
av kompetenta sökande till ifrågavarande slag av tjänster, överstyrelsen,
som vore väl medveten om att svårigheter yppat sig vid tillsättande av
folkskollärarbefattningar i finnbygden och att dessa svårigheter måhända
komme att stegras under den närmaste tiden, hade tagit under övervägande
olika åtgärder för att öka lärartillgången vid finnbygdsskolorna. Därvid
hade överstyrelsen, som i ärendet inhämtat yttranden från seminariekollegiema
i Umeå och Luleå, funnit sig böra avvisa tanken på företrädesrätt vid
nämnda seminarier för finskspråkiga inträdessökande. En utväg, som däremot
borde prövas, vore enligt överstyrelsens åsikt att göra de s. k. finnbygdsstipendierna
vid seminarierna mera eftersökta, överstyrelsen hade därför
i annat sammanhang hemställt, att dessa stipendiebelopp skulle fördubblas
samt att viss ändring skulle vidtagas i föreskrifterna för stipendierna, överstyrelsen
ansåge emellertid, att denna åtgärd icke ensam kunde åstadkomma
någon varaktig förbättring av rekryteringsmöjligheterna. Härför fordrades

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Äng. rekryteringen av lärarpersonal till avlägset belägna orter. (Foris.)
mera effektiva åtgärder, överstyrelsen ville framhålla önskvärdheten av att
en utredning i denna fråga verkställdes.

För egen del har jag funnit, att den av överstyrelsen begärda utredningen
rörande tillgodoseendet av lärarbehovet för de finskspråkiga orterna i norra
Sverige kan naturligt infogas i de sakkunnigas arbetsprogram. I direktiven
för de sakkunniga beröres denna fråga på följande sätt: »Vid utredningsarbetet
bör beaktas nödvändigheten av att även Norrbottens finnbygder tillföras
tillräckligt mångå och val kvalificerade lärarkrafter. Jag erinrar örn
att Kungl. Maj :t tidigare i sadant syfte med anledning av skolöverstyrelsens
nyssnämnda hemställan på min föredragning för riksdagen framlagt förslag
om Wärnd annat en väsentlig förhöjning av de s. k. finnbygdsstipendiema för
blivande folkskollärare. Jag delar emellertid överstyrelsens uppfattning, att
en sådan åtgärd icke är till fyllest. Ej heller kan den väntas giva omedelbara
resultat. Därför synas även andra utvägar böra prövas, exempelvis ett återJlJ*örande
^eventuellt för begränsad tid — av de förut utgående numera avskaffade
spraktilläggen. Jag förutsätter vidare, att de sakkunniga vid överyägande
av åtgärder i detta hänseende uppmärksamma, att förevarande fråga
i själva verket allenast är en del av det större spörsmålet, huru en rekrytering
av-, ärar1Pers.onal aflägset belägna orter i allmänhet skall kunna säkerställas.
En tilltagande brist pa folkskollärare måste nämligen förväntas komma
att i första hand drabba de på dylika orter belägna skolorna av lägre skolformer.
»

Beträffande tidpunkten för utredningens slutförande säges i direktiven, att
de sakkunnigas arbete bör bedrivas med sådan skyndsamhet, att förslag i
ämnet må kunna i god tid föreläggas 1946 års riksdag.

Jag vill till sist understryka —- vilket även torde framgå av mitt i statsverkspropositionen
gjorda uttalande —■ att jag fäster stor vikt vid att också
de mindre och avlägsnare orternas skolor tillförsäkras goda lärarkrafter. Det
är i själva verket just pa sådana platser, där goda pedagoger särskilt väl behövas.
Jag vill därför uttala en livlig förhoppning, att det skall visa sig möjligt
att utan alltför stor tidsutdräkt finna lämpliga utvägar för att nå detta
mål.

Härmed anser jag mig ha besvarat den av herr Wiklund framställda interpellationen.

Herr Näsström: Herr talman! Tillsammans nied två andra ledamöter av utskottet
har jag avgivit en reservation på denna punkt. Vi förmenade att gemmi
denna reservation skulle den föreliggande frågan uppmärksammas. Det
är ju pa det sättet, att det inte bara är de norrbottniska finnbygderna som berijr^.
av.,detta spörsmål, utan det har praktiskt taget avseende på alla våra
skoldistrikt. Det har ju varit så, att lärare med relativt höga betyg alltid sökt
-VtiUattdar och tätorter, under det att andra fått söka sig till skolor på andra
håll. Etter ecklesiastikministerns redogörelse anser jag, att det inte finns någon
anledning att närmare ingå pa dessa förhållanden. Vi hoppas och tro att
utredningen skall medföra att förhållandena ändras till det bättre. Med anledning
av ecklesiastikministerns redogörelse har jag intet yrkande.

Herr talman! Jag ber att till chefen för ecklesiastikdepartementet
ta framföra mitt stora tack för det positiva svar han har givit på min
interpellation, och jag ber också att få tacka för att jag fått tillfälle att dagen
töre fa taga del av det svar han i dag lämnat.

Skälet varför jag framställde min interpellation var att jag önskade en förbättring
av tillgången på kompetenta lärarkraften i vissa delar av Norrbotten,
särskilt i Luleå stifts finnbyggd.

Onsdagen elen 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Ang. rekryteringen av lärarpersonal till avlägset belägna orter. (Forts.)

Svaret var glädjande ur flera synpunkter. För det första är det tacknämligt
att särskilda sakkunniga lia tillsatts, som bl. a. skola framlägga förslag,
huru en rekrytering av lärarpersonal i avlägset belägna orter i allmänhet skall
bunna säkerställas. En tilltagande brist på folkskollärare måste nämligen,
säger statsrådet, förväntas komma att i första hand drabba de på dylika orter
belägna skolorna av lägre skolformer. För det andra är det glädjande att de
sakkunnigas arbete enligt direktiven skall bedrivas med sådan skyndsamhet,
att förslag i ärendet må kunna i god tid föreläggas 1946 års riksdag. Statsrådet
är positivt inställd även i detta avseendet, att han fäster stor vikt vid
att också de mindre och avlägsnare orternas skolor tillförsäkras goda lärarkrafter.
Likaså är det glädjande, att statsrådet anser att det är just på sådana
platser goda pedagoger särskilt väl behövas, ävensom att han uttalade den
förhoppningen, att det skall visa sig möjligt att utan alltför stor tidsutdräkt
finna lämpliga utvägar för att nå detta mål.

Jag ber, herr talman, att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
ännu en gång få framföra mitt tack för den positiva inställning
han haft till min interpellation.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande moment
hemställt.

Punkterna 155—167.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta behandlingen
av föreliggande utlåtande skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 268—270.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 373, av herr Anderson, Axel Ivar, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgifter; och
nr 374, av herr Herlitz, i samma ämne.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret .1945/46 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 137, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa investeringar
i telegrafverkets fond och luftfartsfonden å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1944/45.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.03 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till
byggnadsarbeten
för
folkskolor
m. in.

Onsdagen den 18 april eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

^ Fortsattes föredragningen av istatsutskottets utlåtande nr 8, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende
anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 168.

Under punkten 176 av åttonde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att till Folkskolor m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 1 900 000
kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft
^ dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
N. Holmberg (1:96) och den andra inom andra kammaren av herr II. Holmberg
m. fl. (II: 99), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att anslag till lokaler för skolbarnisbespisning i
folkskolorna måtte kunna utgå även i fall, när sådana lokaler inreddes i redan
förefintliga byggnader eller i byggnader, som uppfördes särskilt för detta ändamål; dels

en inom andra kammaren av herr N. A. Larsson i Östersund m. fl. väckt
motion (II: 56), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att bidrag till
byggandet av lokaler för barnbespisning skulle utgå efter enahanda grunder
som lokaler för folkskoleundervisningen;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr

J. Friggeråker m. fl. (1:254) och den andra inom andra kammaren av herr
G. Larsson i Luttra m. fl. (II: S80), vari hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning och förslag rörande
sådan ändring av gällande grunder för statsbidrag till byggnadsarbeten för
folkskoleväsendet, att bidragen komme att avvägas efter skatteunderlaget i
kommunerna i huvudsaklig överensstämmelse med kommunalskatteberedningens
förslag;

dels en inom andra kammaren av herrar K. G. Viklund och E. O. ''Åkerström
väckt motion (II: 140), vari hemställts,

l:o) att riksdagen vid behandlingen av åttonde huvudtiteln, punkt 176, rörande
Folkskolor m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten måtte hols Kungl. Majit
anhålla örn översyn samt sådan ändring av gällande grunder för statsbidrag
till skolbyggnader, att ekonomiskt svaga skoldistrikt bereddes ett mera effektivt
statligt stöd än hittills vid uppförande av skollokaler, samt

2:o) att i avvaktan på resultatet av en utredning av denna fråga riksdagen
måtte överlämna åt Kungl. Maj :t att i ömmande fall och efter förslag av skolöverstyrelsen
bevilja nu stadgat statsbidrag i form av engångsbelopp till skoldistrikt,
som på grund av ringa ekonomisk bärkraft och andra omständigheter

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

Anslag till byggnadsarbeten för folkskolor m. m. (Forts.)
icke förmådde latt uppföra nödiga undervisningslokaler med hjälp av bidrag
efter nu föreskrivna grunder;

dels ock en inom andra kammaren av herrar U. R. Jacobson i Vilhelmina och
G. Skoglund i Umeå väckt motion (II: 168), vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsam utredning rörande
de nuvarande bestämmelserna örn statsbidrag för uppförande av folkskolbyggnader.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte till Folkskolor m. m.: Bidrag till byggnadsarbeten
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 1 900 000 kronor;

b) att motionerna I: 96 och II: 99, II: 56, I: 254 och II: 380, II: 140 samt
II: 168 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Viklund och Åkerström, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka det i motionen II: 140 under punkten 2 framställda
yrkandet och alltså hemställa,

a) att riksdagen -—- ■—• -— 1 900 000 kronor;

b) att riksdagen, med bifall till motionen II: 140 punkten 2, måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i ömmande fall och efter förslag av skolöverstyrelsen
bevilja nu stadgat statsbidrag i form av engångsbelopp till skoldistrikt, som
på grund av ringa ekonomisk bärkraft och andra omständigheter icke förmådde
uppföra behövliga undervisningslokaler med hjälp av bidrag efter för närvarande
gällande grunder ;

c) att motionerna I: 96 och II: 99, II: 56, I: 254 och II: 380, II: 140 punkten
1 samt II: 168 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Holmberg: Herr talman! I en motion nr I: 96 har jag yrkat, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att anslag till
lokaler för skolbarnsbespisning i folkskolorna skall kunna utgå även i fall, när
sådana lokaler inredas i redan förefintliga byggnader eller i byggnader, som
uppföras särskilt för detta ändamål. Utskottet, som avstyrker motionen, upplyser
välvilligt, att de gällande bestämmelserna inte lägga hinder i vägen för
beviljande av bidrag i den ordning som jag har föreslagit. Örn utskottet hade
läst min motion lika noga som jag har läst bestämmelserna, skulle utskottet
veta, att detta inte är alldeles obekant för mig. Jag har nämligen i motionen
framhållit, att medan det förhåller sig på det sättet, att bestämmelserna inte
innebära något formellt hinder att ge sådant bidrag till lokaler, som inredas
i redan förefintliga byggnader eller i särskilt för detta ändamål uppförda
byggnader, så har i alla fall praxis blivit, att statsbidrag beviljas endast för
lokaler, som inrymmas i nyuppförda skolhus._

Jag har från en hel rad kommuner erfarit, att de inte, såsom man hade
tänkt sig, kunna ordna med skolbarnsbespisning, förrän de någon gång i framtiden
bygga ny skola. Deras begäran örn bidrag till inredande av lokal härför
i redan befintlig byggnad eller bidrag till uppförande av särskild byggnad,
i vilken sådan lokal skulle inrymmas, har avvisats med förklaring, att
bidrag inte lämnas i sådana fall. Skolöverstyrelsen bekräftar, att det ligger
till på det sättet, överstyrelsen säger sig ha haft som praxis att icke bevilja
ansökningar, som gälla bidrag för dylika ändamål. Denna praxis, som främst
drabbar landsbygdskommunerna, har jag velat komma åt, och jag önskade,
att riksdagen genom att bifalla min motion skulle rikta sig emot don. Då det
ligger till på det sättet, bör det vara tämligen klart, att man inte kan, såsom
utskottet här har gjort, avfärda motionen genom att i strid'' mot det faktiska

Första hammarens protokoll 10W. Nr 16. 6

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till byggnadsarbeten för folkskolor m. m. (Forts.)
förhållandet påstå, att motionärens önskemål tillgodoses av gällande bestämmelser.
Så är det inte, och så blir det inte, så länge dessa bestämmelser ge
möjlighet till nuvarande praxis.

Jag kari inte föreställa mig, att riksdagen är med örn att dess beslut örn
statsbidrag till lokaler för anordnande av skolbarnsbespisning skall tillämpas
på det sätt som nu sker, men detta är sannerligen varken det enda eller det
första fall, i vilket man måste konstatera, att riksdagens beslut i praktiken
genomföras — jag vill inte säga saboteras, fastän det kanske skulle vara berättigat
i ett fall som detta — på ett sådant sätt, att de få en helt annan innebörd
än vad riksdagen egentligen har avsett. Enligt min uppfattning bör riksdagen
äntligen reagera emot detta sätt att nonchalera folkrepresentationen och
dess vilja, och det kan vara lika lämpligt att göra det i detta fall som i något
annat.

Jag vill därför, herr talman, yrka, att riksdagen måtte bifalla motionen nr
96 i första kammaren.

Herr Pauli: Herr talman! Jag kan mycket väl förstå, att den föregående
talaren har blivit indignerad över en praxis som -—- örn hans uppgifter äro
riktiga, vilket jag tar för givet — står i strid med de bestämmelser, som vila
på ett riksdagsbeslut av år 1944. Vad jag däremot inte kan förstå är hans
yrkande, ty detta innebär, att riksdagen i år skall fatta ett beslut, som riksdagen
fattade redan förra året. Det tycker jag inte är den riktiga vägen att
komma till rätta med denna sak.

Den föregående talaren önskade, att riksdagen skulle reagera mot att man i
praxis inte har rättat sig efter givna bestämmelser och riksdagens däri uttryckta
vilja. Denna sak kan jag gärna vara med örn, och därför tillåter jag
mig att till herr statsrådet och chefen för ecklesiasikdepartementet, som jag ser
är närvarande här, rikta en påminnelse örn att riksdagen i fjol fattade ett sådant
beslut. Jag hoppas, att herr Andrén behjärtar detta påpekande. Även
örn statsutskottet inte har uttalat en sådan förvissning, har det helt säkert varit
utskottets mening, att riksdagens önskan härvidlag skulle uppfyllas. Örn
det alltså befinnes, att skolöverstyrelsen fortfarande tillämpar en författningsstridig
praxis genom att inte bevilja bidrag till sådana barnbespisningslokaler,
som äro inrymda i redan förut befintliga byggnader, hoppas jag, att herr statsrådet
ser till, att denna sak blir rättad, dag tror, att det kan vara tillräckligt,
att en sådan förhoppning uttalas här i kammaren.

Jag kan, som jag redan har sagt, inte finna det riktigt, att vår önskan om
rättelse tar sig uttryck i att vi upprepa ett beslut, som vi redan lia fattat vid
föregående riksdag, och på denna grund, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet för att yrka bifall till en
reservation vid punkten 168, återgiven på s. 222 i utskottsutlåtandet.

I denna reservation, som är avgiven av herrar Viklund och Åkerström och
som grundar sig på en motion, yrkas, att riksdagen måtte »bemyndiga Kungl.
Maj :t att i ömmande fall och efter förslag av skolöverstyrelsen bevilja nu
stadgat statsbidrag i form av engångsbelopp till skoldistrikt, som på grund
av ringa ekonomisk bärkraft och andra omständigheter icke förmå uppföra
behövliga undervisningslokaler med hjälp av bidrag efter för närvarande gällande
grunder».

Orsaken till motionen är säkerligen, att i övre Norrland, framför allt i Norrbotten,
finnes ett mycket stort antal kommuner, som äro alldeles särskilt
skattetyngda. Jag vill erinra om, att i Norrbottens län skatten i samtliga

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

Anslag till byggnadsarbeten för folkskolor m. m. (Forts.)
landskommuner är med ett enda undantag så hög, att skatteutjämningsbidrag
utgår. Det torde nog vara riktigt, såsom motionärerna framhålla, att det för
så hårt skattebelastade kommuner, som det här är fråga örn — beskattningen,
således nettobeskattningen efter erhållande av skatteutjämningsbidrag, kan ju
gå upp till 17, 18 och ända till 20 kronor — är förenat med ganska stora svårigheter
att åstadkomma vad staten på detta område fordrar av kommunerna.
Från denna utgångspunkt hade det varit rimligt, att utskottet ställt sig mera
välvilligt till denna framställning från representanter framför allt för Norrbotten
och Västerbotten.

Nu säges det, att det pågår en utredning, men när den avslutas, vet man
inte, åtminstone vet inte jag det, och det kan tänkas, att den tidpunkt, då dessa
kommuner komma att bli hjälpta, kan ligga ganska långt fram i tiden.

Jag skall inskränka mig till detta. Jag förstår, att det inte finnes några
möjligheter, att motionen skall bifallas, eftersom den samlat endast två reservanter
i andra kammaren, men jag har i alla fall som en röst från övre Norrland
velat framföra dessa synpunkter.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson, Osear: Herr talman! Den siste talaren har ju förbisett, att statsutskottet
ställt sig synnerligen sympatiskt till motionen II: 140. Utskottet
har tillmötesgått den i så stor utsträckning, att jag blev en smula förvånad,
då reservation avgavs till förmån för det i motionen framställda andra
yrkandet. Utskottet säger tydligt ifrån, att utskottet har tagit reda på att utredningen
sannolikt är klar i mitten av året och att därefter de svårigheter,
som med fog ha framhållits av motionärerna, komma att undanröjas. Naturligtvis
förbiser inte utskottet, att det skulle kunna utgå något bidrag redan i
år, örn motionen bifölles, men representanterna för vår nordligaste landsända
få väl ändå medge, att det skulle se ganska konstigt ut, om riksdagen under
pågående utredning, som är färdig inom de närmaste månaderna, skulle fatta
beslut, utan att ta hänsyn till vad utredningen kommer att ge för resultat.

Här har verkligen, herr talman, statsutskottet varit så tillmötesgående, synes
det mig, att man med skäl skulle kunna betrakta motionen i allt väsentligt
som bifallen. Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmberg: Herr talman! Det är inte alldeles riktigt, när herr Pauli
säger, att jag vill, att riksdagen skall fatta samma beslut i år som i fjol. Riksdagsbeslutet
i fjol säger nämligen inte uttryckligen ifrån, att ifrågavarande
bidrag skall utgå till inrättande av lokaler för barnbespisning i redan befintliga
byggnader eller i byggnader som uppföras särskilt för detta ändamål,
och det är på grund av att riksdagen inte klart sagt ifrån detta, som man kunnat
utforma gällande praxis.

Jag vill alltså ha ett sådant förtydligande av det tidigare riksdagbeslutet
som omöjliggör den mot beslutets verkliga innebörd stridande praxis'' sorn nu
förekommer. Det borde kanske tydligare än vad fallet är ha kunnat sägas ut
i motionen.

Örn nu herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet skulle vilja
vara så vänlig och svara på herr Paulis fråga om sin redebogenhet att sörja
för att den nuvarande praxis ersättes med en praxis, som litet bättre svarar
emot vad riksdagen avsett, så kanske man skulle kunna bringa hela saken ur
världen med en gång, och jag skulle kunna låta mitt yrkande falla. Tills vidare
och till dess herr statsrådet har yttrat sig i frågan, vill jag emellertid
låta det stå.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till byggnadsarbeten för folkskolor m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Jag kan självfallet inte på stående
fot lämna någon redogörelse för de gällande bestämmelserna, men jag kan lova
en så generös tolkning som gärna är tänkbar, i förhoppning örn att kunna tillfredsställa
riksdagens förut uttalade önskemål. Mer än så kan jag inte lova.
Men jag tycker, att herr Holmberg borde vara till freds därmed.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag har begärt ordet i anledning
av herr Hages yrkande här, vari han ansluter sig till reservationen av herrar
Viklund och Åkerström. I denna begäres, att Kungl. Majit i varje fall skall
kunna bevilja fortsatta »statsbidrag i form av engångsbelopp till skoldistrikt,
som på grund av ringa ekonomisk bärkraft» o. s. v. Det borde väl inte kunna
undgå herr Hage, att utskottet i sitt utlåtande uttalar, att det är överlämnat
åt en kommitté att utreda detta ärende. Jag kan som ledamot av denna kommitté
verifiera vad utskottet säger, nämligen att kommittén tagit upp denna
fråga som sin första arbetsuppgift och arbetar på den under högtryck samt
mycket snart kommer att avgiva särutlåtande just i denna del. Jag tycker,
att herr Hage bör kunna vara tillfredsställd med denna upplysning.

Herr Holmberg: Herr talman! Sedan herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har avgivit en försäkran örn en så generös tolkning som möjligt
av riksdagens tidigare beslut och de därav framgångna bestämmelserna,
skulle jag kunna återta mitt yrkande, ty en generös tolkning kan i detta fall
inte gärna betyda någonting annat än att man skall tolka bestämmelserna så
som riksdagen avsett att de skola tolkas. Riksdagens mening i detta fall understrykes
ytterligare, därest utskottets yttrande här i andra stycket på s. 142
tas in i riksdagens skrivelse. Där säger utskottet nämligen, att enligt utskottets
mening gällande bestämmelser innebära, att statsbidrag skall kunna utgå
även till barnbespisningslokaler i sådana byggnader, varom det är fråga i motionen.

Jag kan alltså, herr talman, återta mitt yrkande beträffande bifall till motionen
och vara nöjd med vad som förekommit i saken.

Herr Hage: Herr talman! Jag har litet svårt att förstå, när herr Oscar Olsson
säger, att då frågan är under övervägande, så bör man inte taga upp den i en
reservation eller i ett yrkande i kammaren. Ty övervägande är inte detsamma
som bifall. Ingen vet, vad resultatet av utredningen blir och hur frågan slutligen
avgöres i riksdagen.

Sedan kommer det till en sak, som jag framhöll i mitt förra anförande, nämligen
att några av de kommuner det här är fråga örn äro så speciellt skattetyngda,
att man för att tillgodose dem kunde ha anledning att göra ett undantag
från den vanliga regeln. Gällde det kommuner, som vore mindre skattetyngda
än dessa, skulle nian kunna låta sig nöja med, att det pågår utredning
i frågan. Men i en del av dessa kommuner är skattetungan överhuvud taget
sådan, att man kräver, att denna sak avgöres så fort som möjligt. Visserligen
är regeln i riksdagen den, att när en sak är under utredning, skall man inte
göra något yrkande. Men det finnes vissa undantagsfall, och detta är ett sådant.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Då herr Hage envisas med att
fortfarande uppträda som en tvivlande Tomas, vill jag säga honom rent ut, att
hans önskemål i fråga örn de små och fattiga kommunerna är just vad som
kommer att tillgodoses genom det förslag, som kommittén kommer att framlägga.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

Anslag ''till byggnadsarbeten för folkskolor m. m. (Forts.)

Sedan överläggningen ansetts härmed islutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och.
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 169 och 170.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 171. Anslag tiu

■ -it TT i underhålls Kungl.

Majit hade föreslagit riksdagen att till Jbolkskolor m. m.: Under-oc* materiel.
hålls- och materielbidrag för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av bidrag vid
900 000 kronor. folkskolor

ffh» Wl»

I samband härmed hade utskottet till behandling förebaft

dels en inom andra kammaren av herr E. Jansson i örebro m. fl. väckt motion
(II: 396), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa örn utarbetandet av proposition till innevarande års
riksdag med förslag om tillhandahållandet av fri undervisningsmateriel till
folk- och fortsättningsskolornas elever på grundval av 1937 års skolmaterielsakkunnigas
förslag;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Ivar Persson (1:159) och den andra inom andra kammaren av herr
IIj. R. Nilson i Spånstad m. fl. (II: 248), vari hemställts, att riksdagen måtte
till Folkskolor m. m.i Underhålls- och materielbidrag för budgetåret 1945/46
anvisa ett förslagsanslag av 1 100 000 kronor, att fördelas enligt skolöverstyrelsens
i ärendet framlagda förslag.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majits förslag samt motionerna 1:159
och 11:248 ävensom med avslag å motionen 11:396, till Folkskolor m. m.:
Underhålls- och materielbidrag för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor.

Herr Holmberg: Herr talman! Som utskottet i sitt utlåtande framhåller vid
behandlingen av motionen nr 396 i andra kammaren, beslöt 1942 års riksdag
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn förslag angående införande av
fri undervisningsmateriel i folkskolor och fortsättningsskolor. Nu ha tre år
gått utan att regeringen visat minsta ansats till att vilja taga hänsyn till de
önskemål, som riksdagen framförde år 1942, och detta trots att frågan för
länge sedan är utredd genom sakkunniga, vilka också ha framlagt ett konkret
förslag i saken. Med anledning därav har min partivän herr Erik Jansson i
Örebro i andra kammaren motionerat örn att riksdagen skulle begära den önskade
propositionen i år. Utskottet, som avstyrker motionen, anser inte, att man
skall tillspetsa beslutet av år 1942 på det av herr Jansson önskade sättet.

Jag är för min del inte någon principiell motståndare till att man i vissa
situationer visar tålamod och beskedlighet. Bäggedera kunna under vissa givna
förhållanden vara på sin plats. Men nog är det att gå till överdrift i fråga om
tålmodighet och beskedlighet gent emot dem som hålla tillbaka reformer, som
sedan länge äro så mogna som denna om införande av fri skolmateriel i folkskolor
och fortsättningsskolor, när man menar, att det skulle vara att tillspetsa
beslutet, om man efter tre år skulle anhålla, att det äntligen verkställdes. Jag

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1915 em.

Anslag till underhålls- och materiel})idrag vid folkskolor m. m. (Forts.)
kan för min del inte finna det, och jag har litet svårt att föreställa mig, att
riksdagen fattar ett beslut sådant som detta av år 1942, för att Kungl. Majit
sedan skall sätta sig på det. Mig förefaller det, som örn riksdagen, när den fattat
beslutet, också menat, att det skulle verkställas, innan det hunnit växa för
mycket mossa över det, och örn regeringen dröjer alltför länge med att sätta i
verket en hemställan från riksdagen av detta slag, anser jag det vara fullt befogat
att man, såsom herr Jansson har yrkat, genom ett beslut att begära proposition
i frågan redan i år säger ifrån, att man inte är villig att vänta hur
länge som helst.

Herr talman! Jag ber att med hänvisning till vad jag har anfört få yrka bifall
till motionen nr II: 396.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag kan försäkra den siste talaren, att
det är åtskilliga i statsutskottet som äro lika angelägna som han och motionären
att få riksdagens beslut av år 1942 satt i verket. Det är således inte
bristande vilja, som föranlett utskottet att avstyrka motionen, utan det är de
svårigheter som föreligga att få till stånd ett ikraftträdande, innan Kungl.
Maj:t har berett ärendet, och den -— som den siste talaren också påpekade —
ovanliga hemställan örn proposition till innevarande års riksdag. Utskottet
har inte ansett, att det finnes framkomliga vägar för önskemålets realiserande
i år, och i det fallet är jag överens med utskottet. Jag hoppas i likhet med
den siste talaren, att det ganska snart skall bli möjligt att få detta riksdagens
gamla önskemål tillgodosett — önskemålet från riksdagens sida är nog betydligt
äldre än från 1942 års riksdag.

Jag måste således, trots sympatierna för saken, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Linderot: Herr talman! Denna motion har dubbel betydelse. För det
första har motionen den konkreta betydelsen, att man vill lia beslut rörande
den fria undervisningsmaterielen. För det andra vill man genom motionen tala
örn för regeringen, att regeringen inte kan göra precis som den vill, när riksdagen
en gång har uttalat sin mening i en viss fråga. Jag har begärt ordet,
herr talman, för att understryka just denna sida av saken. Jag tycker inte.
att statsutskottet skulle ha godkänt, alf man i tre år håller på och utreder
en sådan här sak fullkomligt i onödan och så det fjärde året förklarar, att
det behöves en överarbetning av vad skolöverstyrelsens sakkunniga ha sagt,
eller hur nu formuleringen är. Och utskottets talesman, herr Oscar Olsson,
som någon i dag har talat örn som en stor optimist, han sjunker här ned i den
djupaste pessimism, när han tror, att det är omöjligt att genomföra denna
mycket begränsade materiella reform. Hur skall man då kunna tänka sig att
få de vittomfattande reformer genomförda, för vilka herr Olsson tidigare i
dag har talat? Får regeringen hålla på år efter år och »överarbeta» ganska
enkla och självklara ting, för vilken överarbetning man egentligen inte behöver
ha mer än en räknemaskin till förfogande, och finner sig riksdagen i detta,
då måste det gå åtskilliga generationer, innan ens en skugga av herr Olssons
övriga reformprojekt blir genomförd. Det är som sagt detta andra syfte med
motionen, som jag har velat understryka. Även om alla förklara sig välvilligt
inställda, tycker jag inte, att det är riktigt, att man med denna förklaring får
lov att strunta i att göra det, till vilket man är välvilligt inställd.

Ja, herr talman, det är inte nödvändigt att orda mera i saken. Jag tror inte,
att någon ändring kommer att ske. När de främsta reformatorerna äro nöjda,
har man väl inte så mycket att hoppas av någon annan i kammaren, men jag
har inte kunnat låta punkten klubbas utan att säga dessa enkla meningar örn

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

Anslag till underhålls- och materielbidrag vid folkskolor m. m. (Forts.)
förhållandet mellan regeringen och riksdagen. Riksdagens auktoritet blir ju
med en sådan förhalningsteknik i någon mån skamfilad. Jag ber därför att fa
instämma i herr Holmbergs yrkande örn bifall till herr Janssons motion.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Man har nog i statsutskottet fatt vara
med örn att svälja värre saker än ett uppskov på tre år med verkställandet av
ett av riksdagen fattat principbeslut. Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att när beslutet år 1942 fattades, var det egentligen i form av ett principbeslut
som man kom fram till seger i kammaren. Frågan örn den fria skolmaterielen
har jag diskuterat här i kammaren sedan årtionden tillbaka, och
jag har varit med örn de första motionerna och genomdrivandet av beslut om
utredning i hithörande ämnen. Det är alltså en mycket gammal fråga, och jag
kail ge herr Linderot rätt i att det inte gör saken mycket bättre.. Men örn herr
Linderot varit med i statsutskottet och sett hur svårt det var just på denna
punkt att driva igenom en anslagshöjning med bara 100 000 kronor, skulle
herr Linderot kanske inte lia tagit sa här glatt överlägset pa den ståndpunk
jag på grund av förhållandena nödgats vara nied om i utskottet i den stora
frågan Jag kommer — liksom säkerligen många andra inom statsutskottet
— att vid första lägliga tillfälle biträda talesmännen för denna sak, när det
gäller att få principbeslutet omsatt i verkligheten.

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Med anledning av vad herr Linderot
anförde ber jag att få framhålla, att här är det fråga inte bara örn riksdagens
auktoritet utan överhuvud taget örn statsmakternas auktoritet, och örn den sakliga
innebörden av de beslut statsmakterna fatta. Jag vill erinra örn att skolöverstyrelsen
framlagt ett förslag i denna fråga. Över detta förslag ha yttranden
avgivits av statskontoret, styrelsen för Svenska stadsförbundet, styrelsen
för Svenska, landskommunernas förbund och centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärarförening. Dessa ha inte. kunnat ena sig ens om principerna
för lösning av den här frågan. Under sådana förhållanden har regeringen
ansett, att frågan inte för närvarande är mogen för sin lösning. Det
är inte bara av vikt, att ett beslut blir fattat, utan det har även sin betydelse,
vad som blir beslutat. Med hänsyn härtill finner jag det fullt berättigat att
frågans avgörande uppskjutes, tills ett klokt och vettigt beslut kan fattas.

Herr Pauli: Herr talman! Det förefaller mig som om man.här diskuterade
två skilda saker och som om herr Linderot något blandade ihop dessa bada
säkor.

Den ena är den stora frågan örn fri skolmateriel överhuvud taget. Den har
iu ännu inte kommit fram till sin lösning, och den kommunistiska motionen är
alltså menad såsom en liten manande pisksnärt, åt Kungl. Maj :t att redan vid
innevarande års riksdag framlägga ett förslag i denna stora och vittomfattande
fråga. Utskottet säger ifrån, att det inte vill vara med örn ett uttalande
i den tonen, att riksdagen skulle ålägga. Kungl. Majit att vid årets riksdag
framlägga en proposition i ärendet, och jag tycker inte heller att ett sådant

yrkande är lämpligt. .

Den andra frågan, som utskottet under denna punkt tagit upp till behandling,
är en fråga som i fjol diskuterades med stor iver i kamrarna, nämligen
örn grunderna för underhålls- och materielbidrag till skolorna. Den gången
beslöt riksdagen, att man skulle försöka få fram en ordning, som. bättre tillgodosåg
de svagare skolformerna. Här har Kungl. Maj :t gjort sitt bästa sa
till vida, att Kungl. Majit anbefallt en utredning. Denna utredning, som verkställts
av skolöverstyrelsen, har emellertid mötts med sa divergerande kritik

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till underhålls- och materielbidrag vid folkskolor m. m. (Forts.)
från olika håll, att det varit omöjligt att få någon rätsida på saken utan en
ny överarbetning. Jag tycker inte att Kungl. Majt kan lastas för den sakens
skull.

Inom statsutskottet har man nu sökt fundera ut något sätt, på vilket man
skulle kunna provisoriskt tillmötesgå de önskemål, som vid fjolårets riksdag
uttalades örn att man i avvaktan på utredningens resultat skulle kunna hjälpa
de folk- och småskolor av lägre form än A och Bl, som äro i särskilt behov
av hjälp. Utskottet har sökt lösa denna fråga på så sätt, att under anslaget,
som för ändamålet höjes till 1 miljon kronor, anvisas en till beloppet maximerad
delpost å 100 000 kronor, att i enlighet med Kungl. Maj:ts närmare bestämmande
disponeras till bidrag till anskaffande av undervisningsmateriel för
folk- och småskolor av lägre form än A och Bl i gällande undervisningsplan.
Vi ge alltså här Kungl. Maj :t en fullmakt att röra sig med detta anslag efter
bästa förstånd för att tillse att riksdagens önskan blir uppfylld. Yi lia inte
velat binda departementschefen med några närmare anvisningar. Det är inte
sa lätt för ett utskott att fundera ut sådant i en så invecklad situation, som
denna anslagsfråga befinner sig i. Men vi ha det förtroendet för vederbörande
departementschef, ^ att han skall kunna använda dessa 100 000 kronor, som stå
till förfogande, på det lämpligaste och för ifrågavarande skolor ändamålsenligaste
sättet.

Jag anser inte, att man i detta fall kan rikta någon rimlig kritik vare sig
mot departementschefen eller mot statsutskottet, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Holmberg: Herr talman! Sedan kammaren hört ecklesiastikministerns
förklaring av dröjsmålet med den önskade propositionen, tycker jag att kammaren,
örn den inte varit det förut, borde vara benägen att bifalla den nu debatterade
motionen. Vad är det ecklesiastikministern säger? Örn jag förstått honom
rätt, ligger det så till, att ett förslag utarbetats av skolöverstyrelsen. Över
detta förslag ha olika organisationer och instanser fått yttra sig. De ha haft
olika meningar örn hur det av riksdagen fattade principbeslutet örn fri skolmateriel
skulle utformas, och därför kan man inte nu framlägga något förslag,
utan frågan får ligga till sig. Detta är såvitt jag förstår en alldeles ny princip
för bedömandet av vad regeringen skall föreslå och inte föreslå. Det har
väl mycket sällan hänt, att yttrandena över ett förslag varit enhälliga. Det
brukar väl vara rätt skiljaktiga och ofta rätt skarpt skiljaktiga uppfattningar
hos dem sorn yttra sig. Men hittills har denna omständighet inte hindrat
Kungl. Majt från att i enlighet med sin uppfattning utforma en proposition,
och. har inte heller hindrat riksdagen från att besluta i enlighet med den propositionen,
eventuellt med erforderliga ändringar. Jag kan faktiskt inte uppfatta
saken på annat sätt än att den nuvarande regeringen helt enkelt inte
vill effektuera riksdagens hemställan. Man vill inte komma fram med något
förslag, och då tillgriper man närmast till hands liggande förevändning, som i
detta fall har fått bli den bristande enhetligheten i yttrandena över det av
skolöverstyrelsen utarbetade förslaget örn införande av fri skolmateriel.

Herr Wagnsson: Herr talman! Beklagligtvis har denna diskussion — kanske
delvis beroende på statsutskottet -— blivit något förvirrad. Här talas nämligen
örn materielanslag i två olika bemärkelser. Å ena sidan ha vi ett förslag
framställt i en kommunistisk motion örn fri skolmateriel till alla elever i folkskolorna.
A. andra sidan ha vi ett förslag avseende grunderna för inventarieoch
materielanslag åt olika skolformer. Riksdagen ifrågasatte i fjol, om man
inte skulle kunna differentiera detta anslag till A-skolor och B-skolor. Det är

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

Anslag ''till byggnadsarbeten för folkskolor m. m. (Forts.)
om det senare anslaget som meningarna gått starkt isär under remissförfarandet.
Det är alltså, såvitt jag förstår, örn det anslaget som herr statsrådet talar.
Herrar Linderot och Holmberg tala örn en annan sak, nämligen den fria undervisningsmaterielen
till barnen i folkskolan. Då jag medverkat till det uttalande
som från riksdagens sida förut gjorts rörande den fria skolmaterielen, är det
ju alldeles påtagligt att jag har samma intresse som de två kommunistiska
talarna för att denna fråga snarast möjligt skall föreläggas riksdagen. Men
jag måste säga mig — och det är ännu större skäl därtill i dag än da motionen
väcktes, eftersom tiden ytterligare skridit fram -— att det är ganska orimligt
örn riksdagen skulle gå till väga så, att den i enlighet med yrkande i kommunistmotionerna
begärde att förslag skulle föreläggas årets riksdag.

Jag tillåter mig — samtidigt som jag tillstyrker statsutskottets förslag —■
hemställa till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet att han
vidtager förberedande åtgärder i denna fråga, så att den kan bli föremål för
prövning vid nästa års riksdag.

Häri instämde herr Elowsson, Nils.

Herr Linderot: Herr talman! Ja, jag har bara att inkassera vad herr Wagnsson
här har medgivit, nämligen att rimliga skäl för vår ståndpunkt i varje fall
förelåge då motionen väcktes.

Till statsrådet Andrén vill jag säga, att vår lilla kontrovers tydligen i
själva verket hänger i luften. Jag fattade honom sa, att han talade örn just
det som för oss är huvudproblemet, nämligen frågan om den fria undervisningsmaterielen
för folkskolans alla barn. I verkligheten har han talat örn en
helt annan sak, som också riktigt nog är inkapslad i utskottets utlåtande under
denna punkt.

Med denna förklaring rörande det missförstånd, som faktiskt förefunnits i
debatten, vidhåller jag det yrkande som jag tidigare ställt om bifall till vår
motion.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad, utskottet i
den under behandling Varande punkten hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till motionen
II: 39G; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 172—178.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 179.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Fortsättningsskolor: Bidrag
till centralisering av fortsättningsskolväsendet för budgetåret 1945/46 anvisa
ett förslagsanslag av 500 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ivar Persson m. fl. (I: 161) och den andra inom andra kammaren av herr
11. R. Nilson i Spånstad (II: 250), vari hemställts, att riksdagen för sin del
måtte besluta, att bestämmelserna i kungl, kungörelsen 1944: 391 skulle utsträckas
att gälla även barn i folkskolans högre klasser, företrädesvis i 7 :e
klassen;

dels ock de under punkten 154 här ovan omförmälda motionerna I: 160, av
herr G. Sundelin m. fl. och II: 203, av herr G. Fröderberg m. fl., i vilka, såvitt

Anslag Ull
centralisering
av fortsättningsskolväsendet.

Nr 16.

Onsdagen den IS april 1945 era.

Anslag till centralisering av fortsättningsskolväsendet. (Forts.)
nu var i fråga, hemställts, att elever i folkskolans sjunde årskurs, som hade
längre skolvägar, skulle erhålla samma ekonomiska bidrag (kilometerpengar),
som redan stadgats för elever i fortsättningsiskolan.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte till Fortsättningsskolor: Bidrag till centralisering
av fortsättningsskolväsendet för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kronor;

b) att motionerna I: 161 och II: 250 samt I: 160 och II: 203, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga, icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herr Ivar Persson, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Under denna punkt redovisas en motion
som jag och några andra kammarledamöter väckt. Motionen hör delvis under
punkten 166. Det är de statliga bidragen till självskjutsar för skolbarn som
det är fråga örn. Detta system har försöksvis införts för några år sedan vid
fortsättningsskolorna. Men man har hittills inte velat taga definitiv ståndpunkt
till örn experimentet bör fortsättas mer än år från år, och i överensstämmelse
därmed har man inte heller, såsom utskottet påpekat, velat utbygga systemet
till den egentliga folkskolan. Nu förhåller det sig emellertid så, att samtliga,
som haft med dessa självskjutsar att göra, funnit, att systemet slagit mycket
väl ut. I varje fall är det åtskilliga, som ställde sig mycket skeptiska då systemet
försöksvis infördes, men som senare förklarat sig fullt tillfredsställda med
detsamma.

Vad jag i motionen påyrkat är att detta system skulle utbyggas till sjunde
klassen i folkskolan. Barnen i denna klass äro i samma ålder som många av
dem som gå i fortsättningsskolan, och jag kan därför inte finna, att den synpunkten
att skolbarnen inte skulle orka med självskjutsar skulle behöva hindra
att man på detta sätt bygger ut ett system som visat sig gynnsamt. Det
torde komma att bli nödvändigt att centralisera sjundeklasserna i skolorna,
örn vi skola få tillräcklig nytta av det sjunde skolåret. Man måste ju säga, att
vid exempelvis B2-skolor har det sjunde skolåret mycket svårt att komma till
sin rätt. Det skulle då vara fördelaktigt, örn man, såsom påyrkats i andra motioner,
kan centralisera sjundeklasserna. Men då behöver man i större utsträckning
använda självskjutsar för barnen. Vi måste säkerligen begagna oss av alla
tänkbara transportsätt, örn vi skola kunna utnyttja det högsta stadiet i vår
folkskola ordentligt överallt, även där det är förhållandevis gles bebyggelse.
Jag är därför för min del övertygad örn att det nu några år försöksvis använda
systemet med självskjutsar måste byggas ut till det högre folkskolestadiet,
först och främst till sjunde klassen. Man bör sålunda närmare undersöka
möjligheterna och vidtaga åtgärder för att på sätt i motionen föreslagits
få systemet ytterligare prövat.

Eftersom jag blivit ensam reservant, finner jag det, herr talman, föga lönt
att framställa något yrkande örn bifall till motionen. Men jag vill i stället
rikta en vädjan till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, att
han måtte taga frågan under övervägande och så snart som möjligt föreslå
lämpliga åtgärder.

I herr Ivar Perssons yttrande instämde herrar Lodenius, Sandelin och
Näsgård.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Punkterna 180—183.

Vacl utskottet hemställt bifölls.

Nr 16.

Punkten 184.

Lades till handlingarna.

Punkten 185.

Utskottets hemställan bifölls.

-n ii ion Anslag till

1 un klen loo. utbildning av

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Folkhögskolor: Understöd ifrare vid
för utbildning av lärare för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 4 500 folkhögskolor.

kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling föreliaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr b._ (*. Wahlund
m fl (1:162) och den andra inom andra kammaren av herr H. K. Nilson i
Spånstad (11:247), vari hemställts, l:o) att riksdagen måtte ansia 11000
kronor för anordnande under hösten innevarande år av en fortbildningskurs
i sociala och socialpolitiska frågor för lärare i samhällsämnen vid landets
folkhögskolor, administrerad av Centralförbundet för socialt arbete och svenska
folkhögskolans lärarförening och utformad efter program, som Kungl. Maj :t
eller skolöverstyrelsen bemyndigades att fastställa, samt 2 :o) att riksdagen
likaledes måtte anslå 10 000 kronor att användas för föreläsnings;- och undervisnings
verksamhet vid landets folkhögskolor av till skolorna icke knutna
lärare, bedriven i stort sett som i motionen sagts och anordnad av organ, som
Kungl. Majit funne lämpligt att härtill utse.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört:

»Liksom departementschefen och motionärerna har även utskottet funnit
en förstärkning av upplysningsverksamheten i sociala och socialpolitiska frågor
vara välbehövlig och anser liksom de, att folkhögskolornas möjligheter
härvid böra utnyttjas. Utskottet får därför tillstyrka, att ett anslag anvisas
för anordnande av en kurs i dylika frågor för folkhögskollärare. Beträffande
anslagets storlek ansluter sig utskottet till skolöverstyrelsens av departementschefen
förordade förslag örn anvisande av 4 500 kronor för ändamalet och
anser sig icke böra biträda det i motionerna 1:162 och 11:247 framställda
yrkandet om en höjning av detta belopp till 11 000 kronor. Utskottet kan icke
heller biträda det i nämnda motioner framställda förslaget örn anvisande av
10 000 kronor att användas till bekostande vid folkhögskolorna av en särskild
föreläsningsverksamhet enligt i motionerna förordade riktlinjer. Folkhögskolorna
torde icke, även om statsmedel icke nu anvisas för ändamålet, vara
utan möjligheter att anlita utomstående lärarkrafter. Dessutom förutsätter
utskottet/ att Kungl. Majit tillvaratager de erfarenheter, som vinnas av den
planerade fortbildningskursen, och föreslår den ytterligare medelsanvisning,
som kan befinnas påkallad i syfte att få till stånd cn ökad upplysningsverksamhet
inom ifrågavarande område.

Med vad sålunda anförts torde ifrågavarande motioner få anses besvarade.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

a) att riksdagen må till Folkhögskolor: Understöd för utbildning av lärare
för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 4 500 kronor;

b) att motionerna 1:162 och II: 247 må anses besvarade med vad utskottet
ovan anfört.»

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till utbildning av lärare vid folkhögskolor. (Forts.)

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson, Ivar
Persson, Wallentheim, Malmborg i Skövde, Viklund och Onsjö, fru Alvén samt
herr Hoppe ansett, att utskottet bort, i anslutning till vad i motionerna I: 162
och II: 247. yrkats, tillstyrka beviljandet av 11 000 kronor i stället för av
Kungl. Maj :t föreslagna 4 500'' kronor till en fortbildningskurs i sociala och
socialpolitiska frågor saint alitsa hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Majrts förslag och motionerna I: 162 och II: 247, till Folkhögskolor:
Understöd för utbildning av lärare för budgetåret 1945/46 anvisa ett
anslag av 11 000 kronor.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Aud denna punkt i utskottets utlåtande
föreslås anvisande av medel till en utbildningskurs för folkhögskollärare. Det
är här inte fråga om något ömmande för folkhögskollärarna. Anslaget är emellertid
alldeles för litet för det avsedda ändamålet. De som äro intresserade för
vilken roll folkhögskolorna spela när det gäller våra kommunala förhållanden
och socialpolitiken kunna slå upp s. 163 i utskottets utlåtande. Man ser där
ganska snabbt vad det är fråga örn, liksom man får en god inblick i hur
pass viktig frågan är. Det är Centralförbundet för socialt arbete och Svenska
folkhögskolans lärarförening som i en gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t
framställt de förslag, som nu upptagits i de vid punkten redovisade motionerna.
Motiveringen är socialpolitikens stärka utveckling, som har ställt vår kommunala
självstyrelse på hårda prov. Det påpekas också, hurusom det ofta
omvittnats, att betydelsefulla reformer försenats eller förfuskats vid genomförandet
på grund av lokala myndigheters bristande intresse och förmåga liksom
-—- vilket är ganska viktigt — på grund av frånvaron av en vaken och
upplyst opinion. Det. har också från folkbildningshåll klagats över att det är
litet betänkligt med aterväxten i fråga örn intresset för de kommunala ärendena.
Det är alltså fran många håll som det påvisats, att om vi vilja ha den
upplysta opinion som är nödvändig för att vår socialpolitik på kommunal
grund skall kunna ordentligt tillgodoses, så måste det göras något för ökad
upplysning- Det har sagts — och det är något som är synnerligen beaktansvärt
och som följer av vad jag förut varit inne på -— att den kommunala demokratien
kräver upplysning och insikt i samhällsfrågorna hos en bred allmänhet,
om en tillfredsställande rekrytering av förtroendeposterna skall kunna äga rum
och nödvändig kontroll över såväl dessa posters innehavare som även tjänstemännen
skall kunna utövas. Jag finner således att de frågor som i motionen
ha tagits upptill behandling verkligen äro för vår kommunal- och socialpolitik
livsviktiga frågor. Detta har ju inte precis motsagts från skolöverstyrelsen och
departementschefens sida, men som jag antydde i början har man ställt ett alldeles
för otillräckligt anslag till förfogande.

Det har gjorts en uträkning över vad en sådan utbildningskurs, omfattande
en tid av två veckor, skulle kosta i fråga örn föreläsningar och i fråga örn
resestipendier för folkhögskollärarna, och man har kommit till den dock ganska
blygsamma summan av 10 000 kronor. Tycka inte herrarna, att det ändamål,
för vilket dessa 10 000 kronor äro begärda, är så pass behjärtansvärt att
det vöre orätt att snåla på den summan med risk att vad man vill ha fram inte
kan åstadkommas?

Motionärerna ha dessutom begärt 10 000 kronor för att möjliggöra för särskilda
experter att^ halla föreläsningar vid folkhögskolorna. Denna begäran
ha reservanterna i ar inte vagat ga med på. De anse liksom skolöverstyrelsen
och Kungl. Maj :t, att det första kravet, nämligen det på denna kurs för folkhögskollärare,
är det viktigaste. Alla, särskilt alla på landsbygden, veta vilken
betydelse folkhögskollärarna ha, då det gäller elevernas uppfostran i med -

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

Anslag till utbildning av lärare vid folkhögskolor. (Forts.)
borgerliga ämnen, men folkhögskollärarna lia själva sagt ifrån, att de inte
känna sig tillräckligt kompetenta för att meddela denna undervisning, och
att de begripa att den är så viktig att de gärna vilja arbeta för att göra sig
mera kompetenta än de nn äro. Det är därför som Svenska folkhögskolans
lärarförening har varit angelägen att få vara med örn denna framställning i
detta ärende.

Jag är alldeles övertygad örn att det här gäller en för vår social- och kommunalpolitik
synnerligen viktig och aktuell fråga, och då jag anser, att det
skulle vara mycket olyckligt, örn den åtgärd, som här är ifrågasatt, förfuskades
genom — ja, vi kunna ju säga, för att vara vänliga —• en sådan sparsamhet
som Kungl. Maj :t och statsutskottet föreslår, ber jag att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Lindén.

Herr Pauli: Herr talman! Det är tydligt att utskottet icke har saknat förståelse
för detta ämne, eftersom utskottet tillstyrkt överstyrelsens och Kungl.
Maj :ts förslag att göra början till en sådan kurs med det anslag a,v 4 500
kronor, som riksdagen skulle ge tillåtelse att man använde speciellt för en
kurs i samhällsfrågor vid folkhögskolorna. Reservanterna, och bland dem herr
Oscar Olsson, äro emellertid missnöjda med att utskottet inte har höjt det av
skolöverstyrelsen föreslagna anslaget.

Det ställes i motioner många olika anspråk på statsutskottet, och utskottet
har, som kammaren utan tvivel observerat, i åtskilliga fall också gått med på
vissa höjningar av anslag, trots de besvärliga tiderna. Men i detta, fall har
majoriteten inom utskottet ansett, att eftersom det här gäller ett alldeles nytt
anslag, kunde det vara lämpligt att först sätta i gång med en sådan kurs
och låta de därunder inhämtade erfarenheterna om hur det hela tar sig ut,
avgöra, om man i fortsättningen skall höja anslaget.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wahlund: Herr talman! Det förhåller sig så, som herr Pauli säger,
att motionen blivit mycket väl behandlad i utskottet beträffande motiveringen.
Som motionär borde jag då kanske här följa herr Wagnssons anvisning från
förmiddagen och enbart vara tillfredsställd, ta av hatten och bocka. Jag gör
det gärna, men jag måste i likhet med herr Oscar Olsson säga, att ett anslag
av 4 500 kronor är alldeles för litet för en sådan här sak.

Det kan visserligen tyckas, herr talman, som om det inte vore någon mening
med att ta upp kammarens tid med diskussioner om de små penningsummor,
som det här gäller, men den fråga, vi lia att avgöra, är, som också herr
Oscar Olsson antydde, av ganska, viktig principiell innebörd. Vi veta ju alla,
hur hastigt socialpolitiken utvecklats, hur nya socialvårdsformer kommit till
och hur andra radikalt omgestaltats, och vi ha under denna process kunnat
märka — det har sagts alldeles nyss i denna debatt — att till och med de
centrala statsorganen kunna bedriva en förhalningspolitik, men än mer förmärker
man en sådan hos de lokala organen. Där är det faktiskt så, att socialpolitiken
visar en eftersläpning och att den faktiska, tillämpningen av de
sociala reformerna ute i bygderna inte helt motsvarar lagstiftarnas intentioner.

Man har i detta sammanhang talat örn att den kommunala självstyrelsen
befinner sig i en kris. Det talet är överdrivet, men det ligger något i det.
Det är nämligen så, att okunnigheten örn sociala ting är stor lins den stora
allmänheten; det blir då ingen vaksam opinion, och till och med de förtro -

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till utbildning av lärare vid folkhögskolor. (Forts.)
endevalda lia, ganska stora brister i sitt .sociala vetande. Detta är mänskligt,
men det är en så allvarlig sak, att man måste göra något åt den.

Vi lia inom Centralförbundet för socialt arbete diskuterat denna sak ingående,
och vi ha kommit till det resultatet — och alla äro överens därom —
att den utvidgade sociala verksamheten måste följas av en intensifierad upplysningsverksamhet
om den sociala lagstiftningen. Det är klart att vi därvid
i första hand tänka på folkhögskolan. Det är ju från folkhögskolan som tusen
och åter tusen av de kommunala förtroendemännen ha utgått. I folkhögskolan
utbildas man icke till en viss yrkesverksamhet utan därifrån går man
vanligen tillbaka till sin tidigare miljö och här verkar man med sina kunskaper
inom det kommunala livet och i övrigt.

Vi ha inom Centralförbundet för socialt arbete i denna fråga satt oss i förbindelse
med folkhögskollärarnas förening, och där har man själv konstaterat,
att det brister i kunskaper på det sociala området hos folkhögskollärarna.
Väl beror detta delvis på universitetsundervisningen — det skall jag
gärna deklarera såsom professor i ett ämne, som ligger socialpolitiken nära.
Vad är då att göra? Jo, man skall naturligtvis kalla in folkhögskollärarna
till en kurs och efterutbilda dem i aktuell socialpolitik. Den saken är man
såväl i propositionen som i utskottet med om, men man säger: »4 500 kronor
få tills vidare räcka» eller, som herr Pauli sade här nyss: »Låt oss först
pröva med detta belopp!» Jag är ledsen att behöva säga herr Pauli, att den
kurs, varom här är fråga, inte kan anordnas för 4 500 kronor, eller jag bör
kanske hellre uttrycka saken så, att jag sorn, ordförande i Centralförbundet
för socialt arbete inte kan ta ansvaret för anordnandet av en social efterutbildningskurs
för 4 500 kronor. Jag försäkrar att det inte är något misshumör,
som dikterar vad jag säger. Jag har på det allvarligaste talat med mina
medhjälpare örn denna sak och sagt dem: »Försök göra en kurs för 4 500 kronor!»
Men de lia svarat: »Det går inte! Enbart de fasta kostnaderna för kursen
belöpa sig till ungefär 4 500 kronor.»

»Nå», säger man inom utskottsmajoriteten, »låt oss minska på programmet
för kursen.» Detta program skulle omfatta — jag läser upp det här — socialpolitikens
uppgift, socialpolitikens idé och motivering, socialpolitikens aktuella
utveckling, befolkningsfrågan och socialpolitiken, fattigvård, alkoholistvård,
arbetslöshetsförsäkring, sysselsättningspolitik, sjukhusvård, bostadsfrågan
och bostadspolitiken. Därefter skulle det hela avslutas med ett meningsutbyte
angående folkhögskolans undervisning i dessa sociala och socialpolitiska
frågor.

Jag kan icke se, vad man här skulle kunna skära, ned, och i varje fall är
det ogörligt att skära ned programmet låt oss säga med två tredjedelar eller
något sådant, som resultatet väl skulle bli, om man ginge efter utskottsmajoritetens
förslag. Det går helt enkelt inte att här göra några större nedskärningar.
Och när enbart de fasta kostnaderna uppgå till ungefär de av utskottet
förordade 4 500 kronorna, är det givetvis även omöjligt att spara genom
att minska antalet deltagare i kursen. Det finns dock en möjlighet, örn
man vill spara, som icke uppmärksammats i utskottets utlåtande, nämligen
den att helt enkelt betala dessa fasta kostnader, 4 500 kronor, och sedan säga
till folkhögskollärarna: »Ni få själva bekosta Edra resor och Ert vivre.» Men
jag tror inte heller den vägen är framkomlig. Var och en, som sysslat med
sådana här kurser, vet, att det kanske går att få folk till dem men inte att
få just det folk man vill ha dit, örn man låter deltagarna betala resor och
vivre själva.

Vi ha räknat med 50 deltagare vid den föreslagna kursen, och det blir ungefär
en representant per folkhögskola. Vi hade tänkt oss, att denne repre -

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

Anslag till utbildning av lärare vid folkhögskolor. (Forts.)
sentant skulle vara just den lärare, som mest undervisar i sociala ämnen vid
resp. folkhögskola. Men vill man verkligen få dessa lärare och just dessa
lärare att sätta sig på skolbänken igen, att försaka 14 dagar av sin semester
och kanske lämna barn och familj för att delta i kursell, lärer det bli nödvändigt
att man betalar för resor och vivre. Detta är i all synnerhet rimligt,
som det här — och det har betygats av alla — gäller ett viktigt statsintresse.

Då vi alltså icke kunna pröva den linje, som utskottet föreslår, återstår, såvitt
jag kan se, bara en möjlighet, nämligen ett bifall till reservationen, och
det ber jag, herr talman, nu att få yrka på.

I herr Wahlunds yttrande instämde herrar Sten, Albert Andersson, Herlitz,
Källman, Fahlander, Sundelin och Bror Nilsson.

Herr Pauli, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Jag vill säga herr
Wahlund att vi i utskottet lia visat oss väl medvetna örn att det statsbidrag, vi
förordat, icke täcker alla kostnader, så att örn den saken behövde, han inte
ytterligare upplysa oss. Men vi ha haft den optimistiska föreställningen, att
folkhögskolorna, även örn de inte nu genast finge hela kostnaden täckt, skulle
komma att ha vissa möjligheter att anlita utomstående lärarkrafter, såsom det
säges i utlåtandet. Det är naturligtvis en rätt vag förhoppning, men jag undrar,
örn den inte kan vara i någon mån grundad.

Herr Ström: Herr talman! Jag bär begärt ordet för att_uttrycka den
uppfattningen, att örn man beviljar ett så ringa anslag som 4 oOO kronor för
ett så ytterst viktigt och betydelsefullt ändamål, med en sadan omfattning sorn
vi ha läst örn och nu fått höra omtalas att detta ämne har., sa kan man inte,
på sätt utskottet tror, få några erfarenheter att bygga på, innan man går vidare,
utan det är alldeles uppenbart, att örn anslaget blir så ringa, kommer
resultatet att bli ganska negativt. Då kan man riskera att, nästa gång det
blir fråga örn anslag till sådan kursverksamhet, denna negativa sida av saken
kommer att påpekas, med påföljd att kanske alltsammans slopas. Vill man
nå en verklig erfarenhet örn denna sak, bör man ta till summan åtminstone så
pass stor, att den bereder någon möjlighet att åstadkomma en kursverksamhet,
som motsvarar de för densamma uppställda principerna.

Jag vill, herr talman, också framhålla, att kommunalmännen lia en alldeles
särskild erfarenhet av denna frågas betydelse, enär, såsom redan tidigare har
påpekats, svårigheterna äro stora att få sådana lagar, som ^beslutas av statsmakterna,
kända och omsatta i praktiken; det tar mycket lång tid, och detta
beror icke minst på den bristfälliga kunskap om lagarnas tillkomst och innebörd,
som är rådande på många håll. Besluten bli på grund därav ofta bara
beslut på papperet, och jag tycker, att det skulle vara mycket olyckligt, om vi
skulle fortsätta på den vägen.

Jag ber därför, herr talman, att få hemställa till kammaren, då det gäller
ett så — må jag säga — osedvanligt ringa belopp för en osedvanligt viktig
sale, att inte pruta på de 10 000 kronorna, utan följa reservanternas förslag.
Jag ber sålunda att få yrka, bifall till reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande
siv det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Anslag till
elevstipendier
vid vissa
yrlcesundervisningsanstalter.

96 Nr 16. Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till utbildning av lärare vid folkhögskolor. (Forts.)

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
186, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen. i ,

Punkten 187.

Kades till handlingarna.

Punkterna 188—190.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 191.

Lades till handlingarna.

Punkterna 192—207.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 208.

Lades till handlingarna.

Punkten 209.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 210.

Lades till handlingarna.

Punkterna 211—214.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 215.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte för budgetåret
1945/46 anvisa

a) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Stipendier
åt elever vid kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning ett
förslagsanslag av 1 500 000 kronor;

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

Anslag till elevstipendier vid vissa yrkesundervisning sanstalter. (Forts.)

b) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Stipendier
åt elever vid centrala verkstadsskolor ett förslagsanslag av 1 200 000
kronor;

c) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Stipendier
åt elever vid verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom ett förslagsanslag av
100 000 kronor;

d) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Stipendier
åt elever vid flygmekanikerskolan i Mölndal ett förslagsanslag av 140 000
kronor.

Herr Söderkvist: Herr talman! Sedan riksdagen år 1944 på grund av motioner
i båda kamrarna uttalat sig för en översyn av grunderna för stipendier åt
elever vid kommunala och enskilda yrkesskolor, anbefallde Kungl. Maj :t överstyrelsen
för yrkesutbildning att verkställa utredning rörande ändrade grunder
för stipendier åt dessa elever. Efter det att denna utredning verkställts, föreslog
Kungl. Maj:t, att stipendiebeloppen skulle höjas i tredje behovsgraden
från 45 till 75 kronor, i andra behovsgraden från 25 till 50 kronor och i första
behovsgraden från 15 till 25 kronor. Detta förslag har nu av utskottet tillstyrkts.

I sin till Kungl. Majit avlämnade promemoria säger överstyrelsen: »Minimikostnaden
för en inackorderad elev under kursvistelsen har — ■— -— beräknats
till 85 kronor per månad — kostnaderna för eventuella årliga resor
ej medräknade -—■ och därvid har överstyrelsen ändock förutsatt, att betingelserna
för elevens vistelse vid skolan äro särskilt gynnsamma,.» Härav framgår,
att det föreliggande förslaget till stipendiebelopp ej till fullo täcker behovet
ens i tredje behovsgraden. Då emellertid den föreslagna höjningen är så pass
väsentlig, som den är, och statsutskottet är enigt i denna punkt, skall jag inte
göra någon erinran beträffande stipendiebeloppens maximihöjd.

Däremot förefinnes en omständighet rörande stipendiernas fördelning, som
det förefaller att utskottet ägnat alltför liten uppmärksamhet. Det händer
nämligen mycket ofta, att en elev, som av vederbörande rektor föreslagits erhålla
ett visst stipendium, antingen får detta väsentligt reducerat, eller rent
av blir alldeles utan stipendium. Då jag anser, att överstyrelsen varit alltför
hård i sin bedömning av målsmännens förmåga att hjälpa sina pojkar, ber jag
att få anföra några exempel, som belysa denna min uppfattning.

En elev med 2 syskon under 16 år, vars fader hade en taxerad inkomst av
3 960 kronor med ett beskattningsbart belopp av 460 kronor, hade av rektor
föreslagits att erhålla ett stipendium av 25 kronor per månad. Eleven bor och
äter i hemmet, men måste för att kunna göra detta i resekostnader erlägga
34 kronor i månaden. Överstyrelsen förklarade, att han inte skulle erhålla något
stipendium.

En annan elev hade likaledes två minderåriga syskon, faderns taxerade inkomst
uppgick till 2 920 kronor, intet beskattningsbart belopp fanns. Eleven
är helinackorderad i skolan för 60 kronor per månad. Rektor tillstyrkte i detta
fall ett stipendiebelopp på samma summa. Överstyrelsen beviljade 30 kronor.

I ett tredje fall fanns det två minderåriga barn i familjen samt två invalider
över 16 år. Fadern hade en taxerad inkomst av 3 820 kronor och det beskattningsbara
beloppet var 390 kronor. Här beviljades ett stipendium på 25
kronor per månad.

Detta är några exempel ur högen från en enda skola, och när stipendiebehoven
bedömas centralt av samma myndighet, torde skolornas erfarenheter i denna
sak vara ganska likartade.

Första kammarens protokoll 1945. Nr 10. 7

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Arning till elevstipendier vid vissa yrkesundervisningsanstalter. (Forts.)

Av vad jag anfört framgår, att det återstår för de målsmän, vilkas barn erhållit
dessa enligt min mening alldeles otillräckliga stipendier, att ersätta
skolan nied ganska betydande belopp. Med sådana årsinkomster som deni, jag
här nämnt, bör det vara klart, att det torde få anses omöjligt för målsmännen
att binda sig för en månatlig utgift på mellan 50 och 35 kronor plus de nödvändiga
utgifter, som inte äro medräknade i denna kalkyl. Följefen har också
blivit, att flera elever måst avbryta kursen av ekonomiska skäl.

Det är inte min mening att med detta på något sätt klandra överstyrelsens
åtgärder, då jag inte känner till efter vilka principer den bedömer de olika
fallen. Kanske räcka de tillgängliga anslagen inte till för en generösare fördelning.
Men jag har velat fästa — i första hand —• statsutskottets uppmärksamhet
på saken. Det är orätt, att med utgångspunkt från t. ex. stipendiebeloppet
i tredje behovsgraden en fattig pojke skall bibringas den uppfattningen,
att han under sin utbildningstid kan få ett månatligt belopp på —•
som bär föreslås — 75 kronor, men det, när hans ansökningshandlingar komma
åter, visar sig, att han endast får tredjedelen av detta belopp eller inte får
någonting alls. Detta kommer i sin ordning att resultera däri, att de centrala
verkstadsskolorna endast kunna rekryteras från relativt välbärgade hem. Man
får inte heller, som ibland sker, jämföra dessa skolor nied de s. k. högre skolorna,
där det kan vara möjligt för den studerande — även om det icke är
önskvärt —- att med tanke på relativt god plats efter avlagd examen låna
behövliga medel för sina studier vid skolan. Verkstadsskolorna utbilda ju inte
sina elever till annat än yrkesarbetare — en och annan kan måhända med tiden
bli egen företagare — men under alla omständigheter är möjligheten till utkomst
inom det valda yrket ofta mycket problematisk.

Då jag anser det synnerligen önskvärt, för att få den rätta rekryteringen
vid de centrala verkstadsskolorna, att det blir en ändring i de av mig här påtalade
förhållandena, har jag velat framhålla detta. Jag har intet yrkande.

Herr Olsson, Oscar: Jag är alldeles ense med den föregående talaren i de
synpunkter han framhållit. Detta, kanske också framgår vid en jämförelse
mellan denna punkt och punkten 185, örn man observerar hänvisningen till
denna punkt. Utskottet har nämligen lämnat denna sista fråga, som låg talaren
så varmt örn hjärtat, öppen, och beträffande den första punkten har utskottet
gjort detsamma. På s. 162 under punkten 185 säger utskottet: »Utskottet
finner åtskilliga skäl tala för principen att helt obemedlade elever
böra kunna få alla sina kostnader för genomgång av en folkhögskolekurs täckta
genom stipendier —- helt eller till väsentlig del av statsmedel.» Sedan kommer
utskottets reservation: »Utskottet anser sig dock icke i detta sammanhang
böra taga ställning till denna fråga, utan anser sig för närvarande böra
godtaga de av skolöverstyrelsen föreslagna stipendiegrunderna att gälla för
nästa budgetår.»

Den föregående talaren kan då fråga mig helt enkelt, varför jag inte, när
jag deklarerar samstämmighet med honom, har reserverat mig på denna punkt,
men jag vill fästa uppmärksamheten på att någon motion icke förelåg, och utskottet
kunde icke förmås att begagna sin motionsrätt. Därför kunde vi inte
gå längre än till ett skrivsätt, som innebar att frågan lämnades öppen och
beslutet förklarades gälla endast för detta år. Till detta uttalande hänvisa vi
på s. 187 i satsen: »Beträffande grunderna för stipendietilldelningen får
utskottet hänvisa till vad utskottet under ovannämnda punkt 185 :o) i motsvarande
hänseende anfört.»

Vad den sista delen av anförandet beträffar, vill jag påpeka, att utskottet
under punkt 185, till vilken vi under den föredragna punkten hänvisa, även

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

Anslag till elevstipendier vid vissa yrkesundervisningsansialter. (Forts.)
säger: »Med anledning av vad departementschefen anfört rörande grunderna
för stipendietilldelningen inom ramen för de för de särskilda behovsgraderna
gällande högsta beloppen anser sig utskottet böra framhålla,, att utskottet förutsätter,
att ingen skärpning av de nu tillämpade fördelningsgrunderna kommer
till stånd, utan att en effektiv förbättring av stipendieförmånerna i olika
behovsgrader kommer de behövande eleverna till godo.» Där ha vi, såvitt jag
förstår, nära nog i full utsträckning tillmötesgått det önskemål som den siste
ärade talaren framställt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Punkten 216.

Lades till handlingarna.

Punkterna 217—220.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 221.

Lades till handlingarna.

Punkterna 222—231.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 232.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att såsom Bidrag till undervisningsoch
upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret
1945/46 anvisa ett anslag av 310 000 kronor.

Kungl. Majda förslag innebar bland annat, att statsbidrag skulle utgå till
instruktörer för nykterhetsupplysning med 51000 kronor, till föreläsningsoch
instruktionsverksamhet för nykterhetens främjande m. m. med 70 000 kronor
och till uppehållande av internationella byråns i Lausanne för alkoholismens
bekämpande verksamhet med 3 500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr A. J. Bärg m. fl.
(I: 235) och den andra inom andra kammaren av herr J. Nilson i Eskilstuna
m. fl. (II: 367), i vilka hemställts, att anslaget till instruktörer för nykterhetsupplysning
måtte höjas till 64 500 kronor, att anslaget till föreläsnings- och
instruktionsverksamhet för nykterhetens främjande måtte höjas till 100 000
kronor, att anslaget till internationella byrån i Lausanne för bekämpande av
alkoholismen måtte höjas till 5 500 kronor och att följaktligen till bidrag till
undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande
måtte anvisas ett anslag av tillhopa 355 500 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten yttrat:

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår innebär Kungl. Maj:ts förslag
en höjning av förevarande anslag med 25 600 kronor, medan i motionerna I: 235
och 11:367 påyrkats en ökning härutöver med 45 500 kronor. Utskottet, som
biträder Kungl. Maj:ts förslag till anslagsökning, har emellertid med hänsyn
till vad i motionerna anförts blivit övertygat örn önskvärdheten av att härutöver

Anslag till
undervisningsverksamhet
m. m.
för nykterhetens
främjande.

100 Nr 18. Onsdagen deli 18 april 1945 em.

Anslag till undervisningsverksamhet rn. m. för nykterhetens främjande.

(Forts.)

ytterligare medel för vissa med anslaget avsedda ändamål ställas till förfogande.
I sådant avseende får utskottet tillstyrka en sammanlagd anslagsökning
med 11 000 kronor, att disponeras med 0 000 kronor till höjning av instruktörsarvodet
till 5 500 kronor för år och med 2 000 kronor till höjning av bidraget
till uppehållande av verksamheten vid den internationella byrån i Lausanne
till alkoholismens bekämpande. Anslaget bör alltså för nästa budgetår uppföras
med (310 000 + 9 000 ~r 2 000 —) 321 000 kronor.

Åberopande det anförda hemställer utskottet, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 235 och II: 367, såsom Bidrag till
undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande
för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 321 000 kronor.»

Reservation hade anförts av herrar Oscar Olsson, Emil Petersson och Malmborg
i Skövde, fru Alven samt herr Hoppe, vilka ansett, att utskottet bort
utöver vad utskottet föreslagit tillstyrka en ytterligare anslagsökning med
10 000 kronor, att användas till föreläsningsverksamhet, och alltså hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 235 och II: 367, såsom Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av
331 000 kronor.

Herr Olsson, Oscar: Som kammarens ledamöter behagade finna, är en reservation
antecknad vid denna punkt. Reservanterna äro icke otacksamma mot
Kungl. Maj :t eller mot utskottet för de höjningar som lia gjorts. Utskottet har
höjt anslaget med 11000 kronor utöver vad Kungl. Majit begärt. Men det
är på en punkt, som jag anser, att utskottet borde lia höjt beloppet med
10 000 kronor. Det gäller det s. k. föreläsningsanslaget för nykterhetens befrämjande.

Detta anslag till föreläsningarna var 1939 uppe i 140 000 kronor. Så beskars
det på grund av dyrtiden. Skolöverstyrelsen har för i år begärt 100 000
kronor. Kungl. Maj :t har icke ansett sig kunna höja denna post utöver det
nuvarande beloppet 70 000 kronor.

Jag behöver inte fästa herrarnas uppmärksamhet speciellt på hur nödvändig
nykterhetspropagandan här i landet just nu är, och jag skall inte heller upptaga
tiden med att utveckla det. I det fallet torde det inte råda några skilda
meningar. Emellertid är föreläsningsanslaget för innevarande år praktiskt taget
slut för månadtal sedan. Det finns inte hos centralförbundet pengar för
understöd åt dessa nykterhetsföreläsningar, som det här är fråga örn, och
jag tycker ändå inte att det går an att under tider som dessa ordna det så illa,
när det gäller nykterhetspropagandan i landet.

Naturligtvis hade jag helst önskat att gå så långt som skolöverstyrelsen
och således att begära en ökning på 30 000, men, herr talman, även min våghalsighet
har sina gränser, och jag har följaktligen inte vågat att begära höjning
med mer än den blygsamma summan av 10 000 kronor. Mitt föslag går
således ut på en slutsumma av 331 000 mot utskottets 321 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Bärg, Johan.

Herr Pauli: Herr talman! Jag förstår att kammaren inte tycker det är så
roligt att höra dessa ständigt förekommande små orddueller mellan herr
Oscar Olsson och mig. Emellertid är ju orsaken till dem från min sida inte
något envist begär att säga emot herr Oscar Olsson, utan det är helt enkelt
så, att ifrågavarande utskottsavdelnings representanter här i kammaren en -

101

Onsdagen den 18 april 1945 em. Nr 16.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

(Forts.)

dast äro tre och av dem är det. i regel herr Oscar Olsson och jag som mest
deltagit i meningsutbytena på ifrågavarande punkter i avdelningen.

Jag vill också be kammaren vara övertygad örn att de relativt få reservationerna
och därav följande debatterna här i kammaren inte alls ge någon
riktig bild av det utskottsarbete som ligger bakom. Det är ofantligt många
fler punkter, där våra överläggningar lia utmynnat i förnuftiga kompromisser,
än sådana, där det har blivit oövervinneliga motsättningar, som medföra
dessa små sammanstötningar i kammaren.

Jag har tillåtit mig göra denna lilla ingress, eftersom det är min avsikt att

1 övrigt avfatta mitt yttrande mycket kort. Det gläder mig att höra, att herr
Oscar Olsson och hans medreservanter icke äro otacksamma vare sig mot
Kungl. Majit eller mot utskottet för de höjningar som ha företagits. Jag
tycker också att det hade varit ganska märkvärdigt, örn de hade förklarat
sig vara otacksamma, med hänsyn till att Kungl. Majit höjt anslaget med
25 600 kronor och utskottet därefter lagd till ytterligare 11 000 kronor. Vi
ha därvid särskilt behjärtat behovet av inspektörsarvoden och höjt vart och
ett av dessa, och dessutom har utskottet ytterligare föreslagit en höjning med

2 000 kronor av bidraget till uppehållande av verksamheten vid den internationella
byrån i Lausanne till alkoholismens bekämpande.

Naturligtvis hade vi kunnat tillmötesgå världsgodtemplarchefen ända till
sista styvern, men han bör ju inte betraktas som någon fullständig diktator,
även örn han kan med tillfredsställelse konstatera, att han och hans meningsfränder
år från år lyckas hissa upp detta anslag rätt betydligt utöver vad som
är föreslaget i propositionerna. I grund och botten tror jag att han myser rätt
belåtet i sitt skägg över vad utskottet här föreslagit, och jag ber, herr talman,
att utan någon längre utläggning få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag instämde nyss med herr Oscar Olsson
och ''skulle således inte ha rättighet att yttra mig i denna fråga, men som motionär
kanske jag kan påräkna något överseende.

Jag tyckte nästan att herr Pauli i sitt annars så sympatiska raljerande anförande
ändå hade en viss benägenhet att ge denna fråga örn anslag till upplysningsverksamhet
en färg av att det här gällde något som hade mera personligt
intresse för vissa kategorier av människor. Saken är väl i stället den,
att hela denna rörelse arbetar i det allmännas tjänst, nedlägger ofantligt mycket
arbete och har mycket bestyr och många gånger mycket bekymmer för att
utföra en landsgagnande gärning, vars välsignelse kommer hela landet och
allt folket till del. Det är således inte något som så att säga de enskilda företrädarna
för denna rörelse ha någon personlig nytta av, utan de äro endast
förvaltare av det lilla bidrag, som staten ger till verksamheten och som icke
täcker kostnaderna, vilka i övrigt få bestridas på frivillighetens väg eller på
annat sätt.

När jag som motionär i likhet med herr Oscar Olsson gärna är benägen att
visa en tacksam uppsyn för den ökning som bar ''skett, så är det med tanke på
den allmänna folknyttan, men jag tycker att med den rikliga intäktskälla som
rusdryckshantoringen är, måste vi ändå alla erkänna, att det bidrag, som av
riksdagen ges i det avseende som nu föreligger, är en försvinnande liten slant.
Jag tycker nog för min del, att riksdagen gjorde väl, örn den följde reservanterna
här. Det gäller inte något större belopp, men bland den mängd människor,
som utföra och uppbära detta arbete, skulle nog ett bifall till reservationen
betraktas som ett ökat erkännande åt den samhällsgagnande gärning
som de utföra.

102 Nr 16. Onsdagen den IS april 1945 em.

Anslag till undervisning sverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

(Forts.)

Jag ber, herr talman, att — även om vi inte lia någon ntsikt till framgång
— med denna motivering få ansluta mig till reservanternas hemställan.

I detta anförande instämde herr Hage och herr Elowsson, Nils.

Herr Pauli: Herr talman! Jag vill bara säga, att jag också är litet förvånad
över min ärade vän herr Bärg, ty han är en gammal raljör, han också, och
jag trodde att han skulle förstå, att jag inte menade så blodigt allvar med mitt
uttalande, att herr Oscar Olsson kände en personlig tillfredsställelse över höjningen
av detta anslag. Jag trodde det var ganska genomskinligt vad jag menade.

Jag kan försäkra herr Bärg, att avdelningen icke bär föreslagit denna höjning
av 11 000 kronor ovanpå Kungl. Maj:ts höjning på 25 600 kronor utan att
vara besjälad av en allvarlig övertygelse örn vikten av detta anslag. Den har
gjort det just för att ådagalägga denna sin mening. Jag har inte det minsta
tvivel örn att detta arbete sker i det allmännas tjänst och i folknyttans intresse,
och några personliga synpunkter bär jag inte blandat in annat än som ett litet
kamratligt skämt.

Herr Forslund: Herr talman! Jag skulle också vilja understryka vad herr
Bärg sade. Vi ha väl när det gäller spriten ett verkligt samhällsont att brottas
med, och ali den upplysningsverksamhet, som här kan utföras och få någon
verkan, bör ju av den lagstiftande församlingen understödjas på effektivt
sätt. Då synes det mig att det skulle bäst hedra denna kammare att den röstade
för reservationen och sålunda det något högre anslaget. Det gäller ju inte alls
något stort belopp.

Vi skola kanske inte slå an ömma strängar, men jag tror att man inte
kan bara så där nonchalant tala örn detta anslag som sådant utan att tänka sig
in i allt det ‘stora arbete, som här utföres för att söka komma till rätta med de
missförhållanden det här gäller. Jag tror att en sådan syn på detta ‘samhällsproblem
så fullt och klart motiverar en höjning av detta anslag upp till det
belopp som i reservationen yrkats, att jag för min del ber att få ansluta mig
till reservationens yrkande.

I herr Forslunds yttrande instämde herrar Schlyter, Björck, Sundelin och
Jones Erik Andersson.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
232, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

103

Onsdagen den 18 april 1945 em. Nr 16.

Amian till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

(Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit salunda:

Ja — 56;

Nej — 56.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Enär alltså de avgivna rösterna befunnits lika delade, nedlade herr talmannen
i kammarens därtill avsedda rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, bada lika till
storlek och utseende, tryckta och omärkta samt var för sig slutna och hoprullade,
varefter på anmodan av herr talmannen herr Olsson, Oscar, ur rosturnan
upptog den ena av röstsedlarna, och befanns denna vara ja-sedeln.

Kammaren hade således fattat beslut i enlighet med ja-propositionen.

Punkten 233.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 234.

Kades till handlingarna.

Punkterna 235—242.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 243. Anslag till

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att för budgetåret 1945/46 anvisa
dels till Understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker ett m, 4.
reservationsanslag av 200 000 kronor, dels ock till Understöd för utgivande av
Svenskt biografiskt lexikon ett reservationsanslag av 15 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag, för budgetåret
1945/46 anvisa

a) till Understöd för .utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker ett
reservationsanslag av 190 000 kronor;

b) till Understöd för utgivande av Svenskt biografiskt lexikon ett reservationsanslag
av 15 000 kronor.

Herr Ström: Herr talman! Jag har velat begagna detta tillfälle för att
framställa en fråga till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
rörande de uppgifter, som ha varit synliga i en mycket uppmärksammad
artikel av vår berömde forskare professor Martin P. Nilsson i en av stockholmstidningarna
alldeles i dagarna. Enligt denna uppgift skulle statsmyndigheterna
ha infört ett licensförfarande och en licensavgift för böcker och lärda verk,
när dessa sändas till utlandet. Om dessa uppgifter äro riktiga — och de lia
inte bestritts mer än i ett pär detaljer -— är det ju högeligen märkligt, att vi

104

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till utgivande av tidskrifter m. m. (Forts.)
nu skola försvåra för litteraturens och vetenskapens män att på billigaste sätt
korrespondera med den övriga världen. Man måste förstå vilka svårigheter
som resa sig, örn ett omständligt byråkratiskt licensförfarande skall äga runi
och örn det sedan skall kosta avsevärda summor att skicka böcker till utlandet.
Jag vet att forskarna ha ett bytesförfarande. De skicka sina verk och få
andra verk i stället, och vi veta också att författarna tillämpa samma metod
för att kunna hjälpa kolleger i andra länder. Dessutom måste det ju vara en
fördel för vårt land att få vår litteratur och vetenskap känd och eventuellt
uppskattad i andra länder i så hög grad som det är möjligt, och man borde väl
därför snarare försöka underlätta möjligheterna att sprida vår litteratur och
få vår forskning känd.

^ Jag ber, herr talman, att få ställa den frågan till herr statsrådet, örn det förhåller
isig så, som professor Martin P. Nilsson har meddelat pressen och när i
så fall detta förfarande började praktiseras — det måtte ha varit tämligen
nyligen, sannolikt i slutet av förra året — vilka myndigheter som ha medverkat
till ett sådant beslut och vad orsaken kan vara till detta. Det lian väl inte
vara så att staten på detta sätt vill skaffa sig en ny inkomstkälla. Det får man
väl anse vara uteslutet, och det skulle också, synes det mig, strida emot författningarna,
då riksdagen icke har blivit i ärendet hörd.

Jag vore tacksam, örn jag kunde få en upplysning av herr statsrådet.

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Min ärade vän herr Fredrik Ström
framställde härom dagen till mig en interpellation angående kulturens och
naturens skönhetsvärden, som egentligen borde lia ställts till någon annan departementschef,
och nu har herr Fredrik Ström till mig framställt en fråga,
som i varje fall inte hör hemma under ecklesiastikdepartementet. Den tiar föranletts
av en artikel av Martin P :son Nilsson, som förekom i pressen för någon
tid sedan.

Jag vill inte taga kammarens tid i anspråk i detta sammanhang, men jag
vill, lämna herr Fredrik Ström den upplysningen, att handelskommissionen
i går i Svenska Dagbladet gav en rad upplysningar örn denna sak. Där kan
alltså ,herr Fredrik Ström få alla de frågor besvarade, som han har framställt
till mig.

Herr Holmbäck: Herr talman! Det ligger så till, att genom kungl, kungörelse
den 30 december 1944 utsträcktes det gällande exportförbudet till att omfatta
även den s., k. fria listan, som omfattar bland annat böcker. Enligt ett meddelande
från statens handelskommission följande dag medgavs undantag
från exportförbudet för tidningar, tidskrifter och modejournaler med eller utan
bilagor. Sedan har genom en skrivelse från handelskommissionen den 12 januari
1945 ytterligare undantag medgivits för kataloger, affärscirkulär samt
annat ej särskilt nämnt merkantilt tryck med svensk eller utländsk text och
vidare genom kommissionens skrivelse till generaltullstyrelsen den 29 januari
1945 för böcker,^ tryckta, i korsbandsförsändelser till Danmark, Finland och
Norge. Böcker få alltså sändas till dessa tre länder, såvida vikten icke överstiger
tre kilogram, men örn vikten är större eller böckerna icke äro adresserade
till något av dessa tre länder, erfordras det licens, som måste sökas hos
handelskommissionen, alltså ett mera omständligt förfarande.

•ii ena mas^e man säga sig, att genom att korsbandsförsändelser upp

till tre kilogram äro tillatna till dessa nordiska länder de värsta svårigheterna
med exportförbudet äro undanröjda. Å andra sidan måste man anse
att det är ganska onödigt, att svårigheter vid export av böcker skola föreligga,

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

105

Anslag till utgivande av tidskrifter m. rn. (Forts.)
ela det gäller vissa andra länder, t. ex. Schweiz. Finns det något som helst
skäl att lägga svårigheter i vägen för export till Schweiz av svenska böcker?
Det lärdomshistoriska samfundet i Uppsala har ett flertal abonnenter i andra
länder än de nordiska på sin årsskrift, och man måste då underkasta sig
svårigheter för att få ut dessa böcker.

Det vore mycket önskligt, örn man kunde låta böcker överhuvud taget bli
fria. Och om''vi nu ta hänsyn till förhållandet till Tyskland, är det också
egendomligt att det upprätthålles ett exportförbud, då tyskarna via Danmark
mycket väl kunna skaffa sig den litteratur från oss, som erfordras — örn det
nu skulle vara något intresse för oss att hindra dem därifrån.

Herr Ström: Herr talman! Jag har nu genom den ärade representanten fran
Uppsala erhållit en redogörelse för vad beslutet innebär i sina huvudgrunder.
Men örn själva anledningen och orsaken till ett sadant beslut, som mäste te
sig synnerligen egendomligt, står det, såvitt jag kan se, ingenting i handelskommissionens
svar till Svenska Dagbladet med anledning av professor Martin
P:son Nilssons artikel. Icke heller har jag kunnat finna att det existerar
någonting där som förklarar vad upphovet är till detta egendomliga beslut.
Jag förstår ju att det inte är ecklesiastikministern som är upphovet till detta
— han skakar också nekande på huvudet. Handelskommissionen förklarar
att den frånsäger sig ansvaret -— den säger att det är oriktigt, att den skulle
vara upphovet. Nu är inte handelsministern närvarande i kammaren, och jag
kan då inte rikta dessa frågor till honom för att få klarhet i det märkliga förhållandet,
att här har införts ett licensförfarande, om också med vissa undantag
särskilt för de nordiska länderna, och att det har genomförts utan att
man har någon klar bild av hur länge det skall räcka, vilken omfattning det
i verkligheten har — ty det medges som sagt vissa undantag — och vad det
kan bli för konsekvenser av ett så egendomligt beslut som att licensbelägga
böcker. Allt detta måste man finna — i varje fall när man inte är insatt
i frågorna — vara ganska egendomligt.

Jag kan, herr talman, såvitt jag förstår, inte komma längre i denna fråga
bär i kväll. .Tåg får väl försöka att få klarhet av handelsministern vid något
annat tillfälle.

Herr Undén: Herr talman! Denna i och för sig mycket intressanta debatt
kanske är ägnad att undanskymma vad det egentligen rörlig örn i denna
punkt av statsutskottets utlåtande. Statsutskottet har här på ett mycket beklagligt
sätt underskridit ett av Kungl. Majit begärt anslag, nämligen för
understöd till utgivande av tidskrifter, lärda verk, läroböcker etc. Och fastän
utskottet har uttalat sin livliga uppskattning av anslaget och dess betydelse
från vetenskaplig synpunkt och förklarat att starka skäl föreligga för den
anslagshöjning, som Kungl. Maj :t har begärt, sa fortsätter utskottet, utan
någon som helst motivering, med att sänka det av Kungl. Majit begärda beloppet
med 10 000 kronor. Jag fruktar att det verkliga skälet till denna
sänkning helt enkelt är att detta stackars anslag har råkat bli ett slags kompensationsobjekt
för några höjningar, som utskottet pa andra punkter av
huvudtiteln har företagit. Jag kan i varje fall inte finna det vara motiverat
att gå under Kungl. Majits förslag i denna punkt.

Då det inte finns någon reservation, är det givetvis utsiktslöst att här
ställa något yrkande. Men jag vill uttala den övertygelsen, att anslaget nästa
år kommer att behöva höjas ytterligare utöver vad Kungl. Majit i år har
föreslagit.

106

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till utgivande av tidskrifter m. m. (Forts.)

Herr Pauli: Herr talman! Det är tydligt, som universitetskanslern nu sagt,
att det för en utomstående kan vara svårt att förstå denna sänkning under
vad Kungl. Maj :t Ilar föreslagit, i synnerhet med den motivering som utskottet
har avgivit. Utskottet understryker att anslaget är av stort värde för den
vetenskapliga verksamheten och att därför starka skäl föreligga för en anslagshöjning.
Men utskottet har inte velat höja anslaget så mycket som Kungl.
Maj :t har föreslagit, utan har begränsat höjningen.

Nu skall jag emellertid röja vad som ligger bakom just siffran 190 000
kronor — jag tror inte att jag därmed kan anses begå någon svårare indiskretion.
Det var nämligen så att man inom avdelningen först var starkt benägen för
att sänka Kungl. Maj:ts förslag med 25 000 kronor, och i så fall hade detta
på avdelningen blivit ett alternativ, som helt säkert hade medfört majoritet i
statsutskottet för denna större sänkning. Då försökte vi och lyckades att arbeta
ihop alternativen, så att sänkningen inskränktes till 10 000 kronor. Detta
tror jag att anslaget har förtjänat på i jämförelse med vad som skulle blivit
resultatet av majoritetsförslaget.

Det är alltså en mager förlikning, som här har gjorts, i stället för en eventuell
fet process. Det kan ju alltid sägas att man kunde ha vågat försöket att
slåss för Kungl. Maj :ts förslag i dess helhet gent emot ett förslag örn en ytterligare
sänkt summa, men en viss erfarenhet från statsutskottets arbete förestavade
i detta fall inslåendet på den försiktigare vägen.

För övrigt ber jag att fullkomligt få instämma i vad universitetskanslern
sagt örn det starka behov av medel, som här föreligger, och jag förutser också
att man nästa år från regeringens sida skall behöva begära ännu mer. Det är
nämligen så, att kostnaderna för framställande av vetenskapliga verk likaväl
som av bokverk över huvud ha stigit kolossalt under de senare åren. Dessutom
har man haft stora svårigheter att få till stånd den nödvändiga bytesverksamheten
med utlandet ■—- ju mindre man själv kan bidraga med, desto mindre
får man i utbyte.

Under sådana förhållanden måste jag också, herr talman, ge min anslutning
till den förvåning, som herr Fredrik Ström har uttalat inför det förhållandet,
att man nu har belagt exporten av svenska böcker med en licensavgift, som
inte funnits förut under kriget. Man vet inte vem som egentligen står bakom
detta steg. Men vem det nu är, som har ställt till med denna anordning, måste
det sagås till vederbörande, att nog förefaller det egendomligt att man just
under vad som ser ut att vara krigets sista år i Europa skall behöva på detta
sätt ytterligare försvåra det intellektuella och kulturella utbytet med utlandet.
Jag vill på det bestämdaste understryka önskemålet örn att man så snart som
möjligt, och helst före krigets slut, örn det skulle draga ut någon längre tid
ännu, upphäver licensbeläggandet av bokexporten. Jag tycker att det är oriktigt
att betrakta böcker som en handelsvara som alla andra. De borde dock ha
en annan plats i ett kulturfolks medvetande.

Jag ber, herr talman, att med det nu sagda få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Undén: Herr Pauli har här anfört en acceptabel förklaring till att
han själv har gått med på en sänkning med 10 000 kronor för att undgå en
sänkning med 25 000 kronor. Men hans argument utgör naturligtvis inte något
försvar för de medlemmar av utskottet, som ville sänka anslaget med
25 000 kronor och därmed ha framtvingat sänkningen med 10 000 kronor.

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Jag kan inte annat än i likhet med
universitetskanslern djupt beklaga den sänkning, som bär föreslås av det an -

Onsdagen den 18 april 1945 em. Nr 16. 10?

Anslag till utgivande av tidskrifter m. m. (Forts.)
slag, som Kungl. Maj :t bär begärt. Här lägga vi ut ganska stora pengar, men
i mångå fall ändock alltför litet, för forskning och för vetenskap i detta land.
Men när det gäller att se till, att resultaten av denna forskning kunna publiceras,
då äro vi alltför snåla. Jag tror att detta är en djupt beklaglig politik,
och jag kan inte annat än hoppas att statsutskottets andra avdelning, då denna
fråga på nytt kommer dit, skall visa sig vara iner generös.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 244—258.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 259.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Kommittéer och utredningar
genom sakkunniga för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft tva likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar S. Linderot och
N. Holmberg (I: 164) och den andra inom andra kammaren av herr TI. Holmberg
m. fl. (II: 232), i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa örn tillsättandet av en ny skolutredning, som med beaktande
av de i motionerna anförda synpunkterna skulle snarast möjligt framlägga
förslag örn det svenska skolväsendets framtida gestaltning.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört:

»Utskottet förordar, att ifrågavarande anslag för nästa budgetår uppföres
med av Kungl. Maj :t föreslaget belopp.

Utskottet kan icke tillstyrka bifall till det i motionerna I: 164 och II: 232
framställda yrkandet. I detta sammanhang vill emellertid utskottet, som anser
det självfallet att 1940 års skolutredning bör få tillfälle att framlägga
resultaten av sitt arbete, framhålla angelägenheten av att detta utredningsarbete
i möjligaste mån påskyndas. Utskottet anser sig böra betona, att nödiga
förbättringar av skolväsendet för närvarande kunna befaras bliva fördröjda i
avvaktan på resultatet av skolutredningens arbete. Det synes utskottet därför
önskvärt, att skoldistrikten utan avvaktan härpå vidtaga de förbättringar, som
kunna befinnas befogade och möjliga att genomföra.

Utskottet hemställer förty,

a) att riksdagen må till Kommittéer och utredningar genom sakkunniga för
budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 400 000 kronor;

b) att motionerna I: 164 och II: 232 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»

Reservation hade anmälts av, utom annan, herrar Oscar Olsson, Wallentheim,
Akerström och Thäpper, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det är några reservanter som ha antecknat
en blank reservation vid denna punkt. Vad det är fråga örn i motionen
är ju att riksdagen måtte hemställa om tillsättandet av en ny skolutredning,
som snarast möjligt skulle framlägga förslag örn det svenska, skolväsendets
framtida gestaltning. Utskottet svarar därpå, att det inte kan tillstyrka bifall
till det framställda yrkandet, då skolutredningen bör få tillfälle att framlägga
resultaten av sitt arbete, men fortsätter i detta sammanhang med att framhålla

Örn tillsättande
av
en ny skolutredning.

108 Nr 16. Onsdagen den 18 april 1945 em.

Om tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)

»angelägenheten av att detta utredningsarbete i möjligaste mån påskyndas».
Vidare anser sig utskottet böra betona, att »nödiga förbättringar av skolväsendet
för närvarande kunna befaras bliva fördröjda i avvaktan på resultatet av
skolutredningens arbete. Det synes utskottet därför önskvärt, att skoldistrikten
utan avvaktan härpå vidtaga de förbättringar, som kunna befinnas befogade
och möjliga att genomföra.»

Av den förut i dag förda skoldebatten framgår ganska tydligt, att jag ingenting
bär att anmärka på dessa tre sistnämnda synpunkter — när det gäller
utredningsarbetets påskyndande i möjligaste mån liba litet Born beträffande de
båda därpå följande.

Det har under behandlingen av denna fråga kommit en handling på andra
avdelningens bord, som gör reservationen så mycket mer berättigad — ett brev
till Konungen från herr Gösta Bagge beträffande det resultat, till vilket skolutredningen
nu har kommit. I diskussionen har det vid åtskilliga tillfällen på
det förberedande stadiet framhållits, att man kanske inte skall klanka på att
utredningen bar blivit så långvarig — man har sagt att vi ha ju haft flera
mycket längre utredningar här i Sverige, t. ex. processkommissionen. Ja, för
allt i världen, sådana exempel kan man nog dra fram. Men jag tycker att det
tyder på en nödfallsutväg att ta till sådana exempel. Örn vi .se på de näst föregående
skolutredningarna, hade vi skolkommissionen av 1918, som var färdig
år 1922 och vars resultat sedan bearbetades av nya sakkunniga 1924—1926.
Beträffande den skolutredning'', som det nu är fråga örn, sade ju herr Bagge
själv vid dess tillsättande, att den skulle vara överens med honom örn » att ingen
tid skulle försittas». Det har påpekats av herr Bagges företrädare som departementschef
°gång på gång i synnerligen stärka vändningar, att han var
mycket säker på att tiden skulle försittas. Det synes mig, som örn han har fått
rätt. En utredning som denna, som redan har tagit fyra och ett halvt år och
sorn ännu inte har kommit fram till framläggandet av de positiva förslagen beträffande
själva organisationen, den har verkligen arbetat ganska länge. Och
det är så mycket bekymmersammare, som förre departementschefen i förra
årets remissdebatt just i polemik mot herr Engberg .ställde i utsikt, att redan
i fjol skulle utredningen snart vara klar på de väsentliga punkterna. Jag har
förut i dag varit inne pa frågan örn den engelska skolutredningen, som är
minst lika omfattande vad dess arbete beträffar .sorn den svenska, men som
blev färdig på° mindre än två år, icke bara med diskussionsprotokoll, som vi
lia fatt fran vår skolutredning, utan med positiva förslag, som redan äro omsatta
i engelsk lag. Jag kail således inte alls gä med på att utredningstakten
har varit av den arten, att inga befogade anmärkningar därvidlag skulle kunna
framställas.

Vad var det departementschefen i fjol i remissdebatten sade till svar på herr
Engbergs klagomål i detta hänseende? Han sade: Betänkandet om folkskolan
är färdigt fram på våren, detsamma gäller betänkandet örn realskolan, och betänkandet
örn skolans inre arbete är på god väg.

oVad säger herr Gösta Bagge i sin skrivelse till Konungen av den 29 mars
i ar? Han säger, att nu lia i det närmaste dessa saker, sorn utlovades till våren
1944, blivit färdiga och gått till sättning — detta gäller alltså skolpliktstidens
skolformer i Sverige och även de praktiska linjerna, som först nu i år således
skulle -—- som uttrycket föll sig i fjol i remissdebatten — »föreligga färdiga
i en promemoria, som torde bli slutbehandlad ganska snart av skolutredningen
in pleno».

Jag skulle vilja säga att detta fördröjande ett helt år efter sedan vi i riksdagen
fått besked om. att det redan förra våren skulle föreligga färdigt, inte

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

209

Om tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)
är uppmuntrande, när man tar hänsyn till den takt i vilken utredningen Ilar
arbetat.

Sedan påpekas det i skrivelsen, att däremot är betänkandet om gymnasierna
»ännu ej klart» — precis detsamma uttalades i fjol i remissdebatten, men det
kom då i ett sådant sammanhang, att man inte kunde räkna ut att i år, även
långt fram på riksdagen, skulle vi få reda nå att det ännu återstår av utredningens
arbetsområde frågorna rörande gymnasiet, flickskolan och fördelningen
av olika utbildningsmöjligheter på skilda orter och landsdelar. I dessa
stycken föreligga nämligen endast, får man nu veta, »vissa preliminära under -

sökningsresultat».

Det är naturligtvis roligt att man får läget preciserat, men det är inte roligt
att så att säga hå blivit gödd med förhoppningar av helt annat slag ett helt
år i förväg. Det är fullkomligt riktigt, som det heter i den^skrivelse, sorn koni
in pä statsutskottsavdelningens bord under behandlingen av åttonde huvudtiteln,
att skolutredningen sålunda »nått ett stadium av sitt arbete, då ett huvudparti
av det komplex av frågor, som hänskjuta till dess behandling, nämligen skolpliktstidens
skolformer, föreligger i det närmaste slutbehandlat». Jag vill naturligtvis
inte komma med några insinuationer om hur länge det kan dröja, innan
vi få se det. Jag litar emellertid på att vi få se den delen i tryck under de
närmaste månaderna, trots den besvikelse som jag drabbades av när den inte
blev färdig vid den tidpunkt, som ställdes i utsikt vid förra årets remissdebatt.

Nu skall jag visst inte förneka att det föreligger ett resultat^ som naturligtvis
är rätt glädjande och som kan bero på att utredningen bär så att säga saktat
farten. I fjol i remissdebatten fingo vi reda pa att en åttaårig folkskola kunde på
sin höjd vara riktpunkten för skolutredningen vad beträffar folkskoleorganisationen.
I detta brev till Konungen få vi reda på att förslag örn åttaårig folkskola
nu kommer att framläggas, och det är ju bara roligt att utredningen i det tallet
tycks ha kommit på andra tankar. Att döma av den intresserade tidmngsdebatten
i ärendet är det en sak till, som har förändrats sedan remissdebatten
vid förra årets riksdag. Dåvarande departementschefen förklarade vid detta
tillfälle, att folkskolan bör naturligt växa upp så att säga i jämbredd med realskolan,
medan man nu av en framstående ledamot av skolutredningen får reda
på att den enhetsskola, för vilken herr Engberg då gjorde sig till tolk med detta
svar från den dåvarande departementschefen, det är i själva verket någonting,
som dåvarande departementschefen har tänkt på hela tiden. Det är ,]u en utveckling,
åtminstone i fråga om uttryckssättet, som enbart är tacknämlig.

Det är dessa saker som göra, att jag inte har kunnat anse det sa utomordentligt
självklart, att skolutredningen utan vidare skulle få fortsätta sitt utredningsarbete,
till dess den blir färdig. Ty däri ligger ju också att det kan dra
bra mycket längre ut på tiden än vi föreställa oss, på grund av de erfarenheter
vi redan lia gjort, innan denna sale blir färdig. Om det här gäller en Daga, pa
vilken redan 1940 ingen tid borde försittas, så är en utredning som kommer
att leda till positiva resultat först efter något årtionde — det skall ju nämligen
bli en parlamentarisk kommitté efter den nuvarande utredningen — verkligen
inte några hoppfulla utsikter för don under vismngsr ef orm, som vi lia gatt
och längtat efter. Det har ju varit så, när det gällt de föregående skolreformerna
att utredningarna rörande dem i själva verket tagit sa lang tid, att de
ha varit föråldrade, när reformen genomfördes, och att man darian ögonblickligen
har måst tillsätta en ny utredning. Och dessa utredningar före 1927 ha
ändå inte tagit en sådan tid i anspråk som de nuvarande. ,

Det har varit på tal, när denna utredning diskuterades pa det förberedande
stadiet, att det möjligen skulle vara något att tänka pa att, sa lort som utied -

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Om ansättande av en ny skolutredning. (Forts.)
ningen blivit färdig och innan någon ny tillsattes, låta riksdagen titta på dess
resultat och få till stånd en principdiskussion. Man Ilar invänt att detta skulle
ytterligare försena frågan. Det är inte så säkert! Det kan hitta på att hända
att en sådan principdiskussion, där svenska folkets representanter finge säga
sin mening på grundval av det resultat, som då var färdigt, kunde bidraga till
att påskynda en skolreform i stället för att försena den. Jag vill inte nu här
direkt göra mig till talesman för en sådan synpunkt, ehuru det kan vara åtskilligt
som talar för den. Men jag vill bestämt säga ifrån, att den propå, som
åtföljer den av mig förut omnämnda skrivelsen, nämligen att Kungl. Maj :t skulle
tillsätta en utredning rörande lärarutbildningen, har sina risker. Det är visserligen
sant att det hela kan försenas, om lärarutbildningsutredningen också skall
ta någon längre tid. Men, som även ordföranden för skolutredningen själv påpekar,
det vore ju ändå av betydelse, när lärarutbildningen för den nya organisationen
skall sättas i gång, om denna utredning visste, hur den nya organisationen
skall se ut. Och skolutredningen går såsom något självfallet ut ifrån
att organisationen skall se ut, som den har tänkt sig! Detta är inte alls självfallet
för mig, och det finns en mycket stor och stark opinion i Sverige, som
inte heller anser att detta är något självfallet. Men jag skulle vilja säga, att
det finns möjligen en utväg ut ur detta fasthängande i den takt, i vilken utredningsarbetet
hittills har bedrivits, och det är att man tar fasta på att först utreda
skolpliktstidens skolformer, som skulle bli i huvudsak folkskolan och en därmed
sammanhängande realskola — eller enligt en mycket allmänt utbredd opinion
en nioårig skola, inneslutande både den nuvarande folkskolan oell realskolan.
Det är ju en mycket framkomlig och god väg att låta den saken bli föremål för
en ny utredning, helst efter en principdiskussion, där riksdagen får vara med,
men under alla förhållanden låta en kommitté taga hand örn den saken. Ty här
gäller det ju det grundläggande i fråga om vår skolorganisation. Sedan kan
man låta skolutredningen, under det att den parlamentariska utredningen arbetar
med grundvalarna för vår skolorganisation, sitta och resonera örn det blivande
gymnasiet. Ja, är det någon vidare mening med det? Nej, det tror jag inte,
men det tror skolutredningen, och det skulle ju vara för att i någon mån tillmötesgå
den, som man i så fall skulle kunna låta den få dryfta den saken och
avsluta den så fort som möjligt.

Det är visst inte säkert, att gymnasiet kommer att läggas på det sätt, som
skolutredningen föreställer sig och som för övrigt också motionärerna räkna med.
Jag har ingenting att anmärka mot motionärernas uppdragande av sitt skolprogram.
Det är ett modernt sådant i god överensstämmelse med den breda
opposition, som har en stark opinion bakom sig här i landet. Men tiden har
kanske ridit litet för fort för motionärerna liksom även för mig i det hänseendet.
Jag har räknat med ett fyraårigt eller treårigt gymnasium, och det ha
även motionärerna gjort.

Nu har man att räkna med en ganska utbredd opinion, särskilt i yngre
akademiska kretsar, för att skolåldern skall sluta vid 18 år. Gymnasisterna
skola således kunna över gå till universitetet vid 18 års ålder, såsom meningen
är att de skold göra i England och som de ha gjort i Amerika under långa tider.
Man har ansett att det är en synnerligen viktig sak, att ungdomarna få flytta
från skolbänken och börja högskolestudier tillräckligt tidigt.

Då kunna vi kanske finna nied vår fördel överensstämmande att gå den
engelska vägen och bygga upp ett tvåårigt gymnasium med ämnesvalet begränsat
till vad var och en av de blivande akademikerna eller högskolestudenferna
direkt behöver för sina fortsatta studier. Eftersom den tanken åtminstone
indirekt har fått ett så pass starkt stöd i till och med en inte alltför svag

Onsdagen deli 18 april 1945 em.

Nr 16.

Ill

Om tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)
opinion bland de yngre akademikerna, är detta någonting som mycket väl kan
komma att bli ett slutresultat av arbetet på att skapa vår nya skolordning.

Men man kan inte vänta många år till med den saken, och jag Ilar därför,
herr talman, ansett det synnerligen viktigt att få fram några andra synpunkter
på skolproblemen än dem, som hittills gjort sig gällande i skolutredningen. . Det
är ganska liten mening med en detaljerad skolutredning rörande alla möjliga
frågor örn kurser, betygssättning, anknytning o. s. v., som nödvändigt medför
en ytterligare betydlig tidsutdrägt, när det mycket väl kan tänkas att resultaten
aldrig komma till användning i verkliga livet, då en skolreform skall genomföras.

Jag kan inte, herr talman, framställa något annat yrkande än utskottet,
ehuru jag, såsom tydligt torde lia framgått av vad jag sagt, inte precis är så
belåten med den utformning, dess yttrande har fått.

Herr Pauli: Herr talman! Jag begärde ordet medan jag ännu var i ovisshet
om vilken avslutning herr Oscar Olsson tänkte ge sitt anförande och vilket
yrkande han skulle framställa. Då han nu bar anslutit sig till utskottets hemställan,
behöver jag egentligen inte säga något vidare på den punkten, och jag
skall i övrigt fatta mig mycket kort.

Herr Oscar Olsson har alltså förenat sig med utskottet i avstyrkandet av den
föreliggande kommunistiska motionen, men han bär samtidigt tillkännagett sin
anslutning till tankarna i denna motion och har häftigt kritiserat både skolutredningens
enligt vad han påstår alltför långsamma arbetstempo och dess
arbetsprogram. Från hans utgångspunkter bade jag därför väntat ett annat
yrkande, men det besparar oss kanske en del strid, att han nu ej framställde
ett från utskottets kläm avvikande yrkande.

Statsutskottet bär uttalat en önskan om att skolutredningens arbete skall i
möjligaste mån påskyndas. Det är väl något som vi alla äro överens om; jag
skulle tro att även skolutredningen vid det här laget gärna påskyndar ''sitt arbete
så mycket den kan. Men vad vi. som utgöra utskottsmajori toten, i motsats
till motionärerna framhållit är, att vi icke anse att skolutredningens arbete bör
avbrytas, utan att den bör få tillfälle att under fortsatt kontinuerligt arbete
framlägga sina resultat. Motionärernas huvudyrkande är nämligen, att skolutredningens
arbete skall avbrytas, att en helt ny skolutredning skall tillsättas
och att den skall få direktiv som överensstämma med de tankar, som äro framställda
i motionens långa motivering och som i stor utsträckning Ira fått den
föregående talarens anslutning.

Jag behöver inte uppta till bemötande den tanke, herr Oscar Olsson framkastade,
nämligen att riksdagen skulle principbehandla hela denna sak innan
den parlamentariska utredningen tillsättes. Riksdagen skulle i så fall få behandla
saken två gånger. Då han inte direkt ville göra sig till talesman för en
sådan ordning, hälsar jag detta med tillfredsställelse och slipper att närmare
utveckla de starka skäl, som tala mot ett sådanlt högst egendomligt tillvägagångssätt.

Jag vill slutligen bara göra den anmärkningen, att herr Oscar Olssons skolprogram
tydligen rider ganska fort. Han har nu hunnit fram till planer på en
treårig realskola och ett tvåårigt gymnasium. Det blir inte mycket kvar av
vår arma läroverksbildning på det sältet, och jag vet inte, hur han tänkt sig
att universiteten skola kunna arbeta på en sådan basis ■—• men det är kanske en
sak isom inte intresserar honom så värst mycket. Jag har dock alltid uppfattat
honom såsom intresserad för kulturen i dess helhet och ej blott för vissa stadier
av utbildningen, och jag vill verkligen säga till honom, att innan, han gå.r
på i ullstrumporna på detta sätt, bär han nog tänka litet på hur vår universi -

112

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Om tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)
tets- och högskoleutbildning- skall laggar för att ej behöva ta betydligt flera
år i anspråk än nu. Han brukar inte uttala sig nied någon glädje om s. k. preparandkurser,
men det bar från universitetens isida redan för rätt länge sedan
framställts önskemål örn att man, därest läroverkens bildningsmål sättes alltför
lågt, måtte sörja för att de, som söka sig till universiteten, i annan ordning
fylla på sina för universitetsstudier behövliga kunskaper.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmberg: Herr talman! Medan vi här i Sverige lia solat oss i den alltmer
förbleknande glansen av det faktum, att vi en gång voro ett föregångsland
i Europa på folkundervisningens område, har utvecklingen på andra håll gått
förbi oss, och Sverige ligger numera tyvärr inte i täten, utan i kön, på skolväsendets
område. Förhållandet har sedan länge framkallat en mycket skarp kritik
från alla intresserade, vilken med åren vuxit i styrka och fått allt större
anslutning.

Vi lia i vår motion i denna fråga sökt att positivt sammanfatta det väsentliga
i kritiken, då vi lia sagt, att man såsom mål för sig måste sätta, att all
skolundervisning såväl i folkskolorna som i övriga läroanstalter skall höjas till
en nivå, som motsvarar den tekniska och övriga samhälleliga utvecklingen,
och att man måste laga så att ali undervisning, således även i de högre läroanstalterna,
blir tillgänglig för alla efter vars och ens fallenhet och utan några
som helst hinder av ekonomiska och geografiska förhållanden.

Jag tror inte att det är nödvändigt att i denna kammare, som bland sina
ledamöter räknar så många framstående skolman och sakkunniga på undervisningens
område, anföra några bevis för att vårt skolväsen för närvarande på
intet sätt motsvarar dessa krav, som man anser sig böra ställa på skolväsendet
i ett i övrigt så högt utvecklat land som Sverige av i dag. Bristerna äro i
många fall uppenbara. Inte minst talande är enligt min uppfattning det förhållandet,
att det här i landet har blivit en stor och lönande industri att till
medborgarna mot hög ersättning förmedla den kunskap, som skolan borde ge
men som den tyvärr inte ger. Kunskapen har blivit en vara. Två stora kapitalistiska
företag, NKI-skolan och Hermods korrespondensinstitut, sälja kunskap
ungefär som andra sälja korv eller överrockar. Jag vill därmed icke ha
på något sätt nedsatt deras verksamhet, ty den bjuder för närvarande många
fattiga ungdomar i städerna och stora grupper av landsbygdens ungdom den
enda möjligheten att få tillgång till de ofta rätt enkla kunskaper, som de
behöva men som de på grund av vårt skolväsens efterblivenhet icke kunnat
erhålla genom samhällets försorg. Men nog är det väl en skandal, att kunskapsbehövande
och kunskapssökande ungdomar i detta land skola nödgas i
så stor utsträckning som nu sker anlita dessa privata företag i stället för att
erhålla kunskapen genom samhällets försorg inom det allmänna skolväsendet.

Även om man inte är överens med oss kommunister i dessa synpunkter, lär
väl ingen vilja bestrida att det förhåller sig på det sättet, att vårt skolväsen är
i behov av en mycket genomgripande och grundlig omgestaltning. Redan dea
debatt i skolfrågor, som förts här i dag, har ju mycket klart visat på detta
förhållande, och det är därför ytterst beklagligt att man anser sig böra avslå
den motion, i vilken vi krävt en ny utredning. Här pågår nu en utredning
sedan fem år tillbaka, och man förklarar att man inte vill vara med örn någon
ny skolkommission, därför att denna utredning bör få avsluta sitt arbete. I och
för sig skulle det väl inte finnas någonting att invända däremot, örn man av
denna utredning kunde förvänta ett godtagbart resultat. Men det är en ganska
utbredd mening, att man av 1940 års skolutredning inte har att hoppas på

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

113

Om tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)
någonting som skulle kunna läggas till grund för den skolreform vi behöva
här i landet. Därmed vill jag ej ha sagt någonting förklenande om de enskilda
ledamöterna i denna utredning. De må vara hur utmärkta personer som
helst, men resultatet av deras arbete hittills visar för det första, att de ha gripit
sig an med uppgiften i galen ända, och för det andra, att de icke äro anhängare
av en skol reformatorisk linje, som kan föra det svenska skolväsendet
framåt.

Under sådana förhållanden kan man inte undgå att tycka, att det är slöseri
både med papper och med tid att låta denna utredning fortsätta sitt arbete och
producera den ena tjocka volymen efter den andra. Det bästa skulle nog vara,
örn utredningen fick följa samma väg som det i fjol avgångna statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet och efter hans exempel lämna ifrån sig
uppdraget.

Det är ju, såsom många gånger tidigare har framhållits, betecknande för
utredningen att dess första betänkande gäller en detaljfråga, nämligen huruvida
man skall ha enkel eller dubbel anknytning mellan folkskola och _ realskola,
men förbigår frågan örn hur folkskolan och realskolan skola organiseras
i framtiden. Den saken tänker man väl nu försöka klara upp i de betänkanden,
som väntas, medan man såsom herr Oscar Olsson här påpekade skjuter
på framtiden frågan örn det svenska gymnasiets organisation. Men hur kan
man få den nödvändiga omorganisationen och vinna enhetlighet i skolväsendet,
örn man på det sättet skall hålla på att plocka med en bit här och en bit
där, utan att göra klart för sig, hur det hela skall se ut?

Skolutredningen har ju nu för övrigt signalerat, att den har för avsikt att
framlägga förslag om enhetsskola. Detta är rätt intressant. Det visar, att man
har bytt örn fot inom utredningen, ty tidigare var det inom den bara en enda
röst som höjdes till förmån för enhetsskolan. Nu hjälper det väl emellertid
knappast utredningen, att den har ändrat ståndpunkt i denna fråga, ty det
gäller icke blott att skapa en enhetsskola, utan det är också en fråga örn vilken
funktion denna enhetsskola skall fylla och vad den skall vara inriktad på.

Då räcker det inte att som mål för enhetsskolan uppställa det, som skolutredningen
enligt vad den själv meddelar har låtit vara sin främsta ledstjärna,
nämligen att skolan skall meddela sina elever »kristendomens sanningar och
bilder ur bibelns värld». Det är inte bristen på sådant som är det mest utmärkande
för det svenska skolväsendet för närvarande. Jag tror att skolan meddelar
»kristendomens sanningar och bilder ur bibelns värld» i så stor utsträckning,
att det räcker och blir över till en väst, som man brukar säga. Däremot
brister det i fråga örn förmedlandet av konkret, nyttig kunskap sådan som
ungdomen behöver för att kunna klara sig när den lämnar skolan och går ut
i det praktiska livet. Och att skapa en sådan skola är tydligen den sittande
utredningen inte inställd på.

Kritiken mot skolutredningens prestationer hittills har varit mycket skarp.
80 procent av alla dem, som yttrade sig vid remisssen av dess betänkande rörande
den dubbla anknytningen, vände sig mot skolutredningens förslag, mot
hela uppläggningen av dess arbete och mot de tankar som lago bakom, i den
mån man i detta betänkande kunde spåra sådana.

De omdömen, som från annat håll uttalats, ha ej varit så värst milda. Jag
skall tillåta mig att påminna kammaren om bara ett par, mycket typiska sådana.
Det socialdemokratiska ungdomsförbundets organ, Frihet, konstaterade beträffande
skolutredningen, att »ett program, en skolreformatorisk linje lyser på ett
uppseendeväckande sätt med sin frånvaro». Och i Aftontidningen skrev rektor
Alva Myrdal, som jag för min del betraktar såsom en av de mera framträdande
förkämparna för det svenska skolväsendets reformering, följande: »Var FÖrsta

hammarens protokoll WJi5. Nr IG. 8

114 Nr 16. Onsdagen den 18 april 1945 em.

Örn tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)
efter remissyttrandena strömma in, blir det befriande klart, att kommittén inte
kommer att sätta sin prägel på en stor 40-talets skolreform. Så obetydlig blir
i själva verket dess insats, och så kraftig är kritiken mot arbetets själva uppläggning,
att man troligen har att vänta att denna borgerliga kommission, där
det enda storslagna är kostnaderna, kommer att avvecklas.»

Tyvärr ha rektor Myrdals förväntningar i det stycket som det nu ser ut knappast
några utsikter att bli infriade. Hon hade tydligen inte räknat med att 1940
års skolutredning i statsutskottet skulle finna försvarare, vilka tack vare den
disciplin, som samlingsregeringen ännu är i stånd att piska in hos respektive
partier, kunna mobilisera det mod och den beslutsamhet som kräves för att
rycka fram och rädda 1940 års skolutredning från det öde, som rättvisligen
borde ha drabbat den.

Jag vill inte på något sätt försöka vara spåman — men jag måste ändå
säga- att jag nog skulle bli åtskilligt förundrad, örn det, när denna utredning
så småningom blir färdig med sitt arbete — kanske någon gång i slutet på
innevarande decennium —, ej skulle visa sig att vad den har presterat är absolut
odugligt såsom grundval för en reform av svenskt skolväsen och att vad
man då måste göra blir att tillsätta en ny skolutredning. Jag väntar ingen
annan utveckling; jag skulle bli förvånad, om inte saken kommer att få denna
gång.

Under sådana förhållanden kan jag icke se annat än att det vore bättre
att man redan nu tillsatte denna nya skolutredning och inte förlorade flera år
på att låta den nuvarande bli färdig med vad den har att göra. Vi i det kommunistiska
partiet anse oss med den motion, vi framlagt, ha tagit ett stort initiativ.
Vi mena inte att motionen, även örn den är ganska utförlig, säger allting
som kan och bör sägas, när hela det svenska undervisningsväsendet ligger i
stöpsleven. Vi föreställa oss inte heller, att inte åtskilliga av de synpunkter,
som vi ha anfört i motionen, skulle kunna göras till .föremål för en kritisk
granskning. Det är alldeles klart, att i olika punkter också andra meningar
än vara kunna ha fog för sig, särskilt kanske då det gäller de rent pedagogiska
och metodiska frågorna — bäggedera kunna ju alltid vara föremål för
diskussion. Därför lia vi inte avsett, att denna motion i skolfrågan skall betraktas
såsom ett i alla. detaljer färdigt förslag. Den är snarare ett försök att
ge ett programutkast, innehållande en grundläggande skolreformatorisk linje,
som sedan kan vidare utarbetas och utföras, men som redan nu i sina grunddrag
skall kunna ge stadga och perspektiv åt statsmakternas arbete på detta
område. Statsutskottet till trots tänker jag nu inte ge upp strävan att Aunna
riksdagens anslutning för detta program.

. Av de skäl som jag har anfört tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall
till vår motion nr 164.

Herr statsrådet Andrén: Herr talman! Det är självklart icke min mening
att vid denna sena timme ingå på en kritik av det lätt skisserade skolprogram,
som först herr Oscar Olsson och nu senast herr Holmberg ha presterat.

Men på en punkt måste jag ge herr Holmberg rätt. Jag är rädd för att vårt
land i folkbildningshänseende. inte längre ligger i täten bland världens nationer.
Däremot är naturligtvis herr Holmberg upprörande orättvis, när han
påstår, att vi ligga i kön. Så illa är det verkligen inte. Men säkert är, att hela
Adir bildningsfråga, och ej minst vår skolfråga, kräver en grundlig översyn, och
det är ju den uppgiften skolutredningen har sig förelagd.

Jag är fullständigt ense med statsutskottet, när det på förevarande punkt
säger, att det anser det självfallet att 1940 års skolutredning bör få tillfälle
att framlägga resultaten av sitt arbete. Det vore ju ett betänkligt både ekono -

Onsdagen den 18 april 1945 em. Nr 16. 115

Om tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)
miskt och intellektuellt slöseri att icke låta en kommitté, som i alla fall kostat
ganska mycket pengar och utfört ett stort arbete och som dessutom består av
några av våra bästa skolman, få fullfölja sitt arbete.

Här har nu framkommit en hel del kritik mot detta arbete. Jag skulle vilja
be er, mina damer och herrar, att spara omdömena örn denna kommitté, till
dess arbetsresultatet blivit synligt i bela dess vidd.

Herr Oscar Olsson klagade framför allt över den tidsutdräkt som denna utredning
fört med sig. och samma klagomål hördes även från herr Holmbergs
sida. Det vore lätt att peka på att våra äldre skolutredningar också tagit en
mycket rundlig tid på sig. ehuru deras uppgifter ofta varit mera begränsade
och ehuru de dessutom haft tillfälle att arbeta efter mycket mera bestämda
direktiv. Den gamla skolkommissionen tillsattes sålunda i december 1918 och
avslutade sitt arbete först i april 1923 — för att nu bara taga ett enda exempel
från vårt land.

Herr Oscar Olsson drog även fram ett engelskt exempel och pekade på den
nyligen avslutade engelska utredningen. I ett tidigare anförande här i afton
insinuerade herr Oscar Olsson att jag inte kände till denna senaste engelska
skolutredning. Jag känner till den bland annat genom de intressanta artiklar,
som herr Oscar Olsson skrivit örn den i Morgon-Tidningen, men jag har även
haft andra anledningar att befatta mig med denna utredning. Herr Oscar Olsson
tycks emellertid tydligen känna ganska litet till det engelska utredningsväsendet
överhuvud taget. Om herr Oscar Olsson hade känt till Englands utredningskommissioner,
skulle herr Oscar Olsson vetat, att de arbeta med helt
andra metoder och i ett helt annat tempo än våra svenska utredningar. Man
kan inte annat än förvåna sig över i vilken snabb takt engelska utredningar
bli färdiga även med mycket svåra problem. Det sammanhänger med arbetsmetoderna,
men också med att man på många punkter nöjer sig med att klart
ange principerna utan att gå in så mycket i detaljerna.

Alldeles särskilt kritisk var herr Holmberg. När jag hörde herr Holmberg
tala, erinrade jag mig en stor engelsk borgerlig politiker — jag hoppas att
herr Holmberg förlåter mig denna jämförelse -— nämligen Gladstone. Gladstone
förde på slutet av 70-talet en mycket ettrig och hetsig kampanj mot
turkarna. Han ville driva turkarna ut ur Europa, »bag and baggage», såsom
han uttryckte sig. Ja. det betyder inte »Bagge och hela hans bagage», men
det var i alla fall denna lilla ordlek som gjorde, att jag kom att tänka på
Gladstone. Tydligen vill herr Holmberg ha bort herr Bagge och hela hans
skolutredning från den svenska skolpolitiken snarast möjligt. Jag får säga,
att det är på ganska lättfärdiga grunder han framför detta sitt önskemål.
Det kan ju ändå hända att våra främsta skolman inte på alla punkter skulle
ta miste, när de yttra sig i pedagogiska frågor. Det kan ju i alla fall finnas
några skäl att höra deras mening. Jag skulle tro att även herr Holmberg skulle
kunna ha någonting att lära av vad de prestera. För övrigt ha vi väl allesammans
inte kunnat undgå att observera att denna utredning redan i hög grad
stimulerat den svenska skoldiskussionen. Det vore mycket att säga örn denna
skoldiskussion. Den har, som vi hört även i dag, onekligen många originella
inslag. Det är bara en liten observation som jag .skulle vilja göra i detta .sammanhang,
och det är en fixering av begreppet originalitet. Originalitet behöver
inte med nödvändighet innebära att man tänker annorlunda, att man tänker på
annat sätt än denna skolutredning. Originalitet betyder hill- liksom på nästan
alla andra områden, att man tänker för sig själv, alf; man tänker självständigt.
— Hur som helst med denna sak. Den skolutredning, som nu är verksam, har
djärvt gripit sig an inte bara med de skolorganisatoriska frågorna, utan också
med de stora sociala frågor, som Liro förknippade med hela vårt skolväsen.

116

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Om tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)

Och jag tror det är för tidigt att fälla domen över det resultat, som denna kommitté
håller på att arbeta fram. Jag tror vi böra spara domen till dess arbetet
är färdigt. Det kan tänkas, att herr Oscar Olsson och många med honom
bli överraskade över de resultat, som då framläggas, och kanhända få anledning
att se mindre kritiskt på det arbete, som de nu med en viss skärpa fördöma.

Flen'' Karlsson, Gustaf: Herr talman! När jag tar till orda i denna debatt
är det endast för att rikta en vädjan till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.

Vi lekmän, som på grund av olika omständigheter komma i tillfälle att syssla
med framför allt vår folkskola, äro kanske just nu en liten smula förbryllade.
För yttrande har skickats ut en handling, byggd på skolutredningens förslag,
varigenom man ville inhämta uppfattningarna just rörande anslutningsformerna
från folkskolan till den högre skolformen, och detta utan att man
vet, hur den svenska folkskolan skall se ut. Det vill en fullfjädrad skolfux
till för att kunna ge ett vederhäftigt svar på en sådan framställning. Det är
därför en angelägen uppgift att man så snart som möjligt får fram ett förslag
på riksdagens bord, som klart och tydligt visar, hur den svenska folkskolan
skall se ut. Den svenska folkskolan är väl ändå den viktigaste skolformen i
detta land. Det är i alla fall där som flertalet svenska medborgare får hämta
sin undervisning, och det är en angelägen uppgift, säger jag, att vi så snart
som möjligt få veta, hur den svenska folkskolan skall se ut.

Jag skall med hänsyn till den sena timmen inte tillåta mig att ingå på repliker,
som jag annars tänkt göra i anledning av ett par anföranden som hållits,
utan jag nöjer mig med denna vädjan till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
och har i övrigt intet yrkande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag ber att få instämma helt och hållet
med herr Gustaf Karlsson i hans sista uttalande, och jag skulle, ifall jag
trodde att det hade någon verkan, vilja instämma i hans varma vädjan till
departementschefen och även till skolutredningen — men framför allt departementschefen
■— att taga denna fråga i beaktande.

Den omständigheten är allt för mycket förbisedd att örn den svenska folkskolan
skall vänta till dess skolutredningen, men den takt den hittills hållit,
blir färdig, kommande kanske redan mycket svårbotliga skavanker, som uppstått
^ under den gångna utredningstiden, att bliva ohjälpliga för lång tid
framåt. Jag vill i detta sammanhang säga att herr Karlssons här framförda
synpunkt star ganska bra i överensstämmelse med den antydan jag gjorde
örn en klyvning av den nuvarande skolutredningen på det sättet, latt man
omedelbart satte till utredningen just för folkskolan och åldersstadiet i samband
med folkskolan,^, v. s. den nuvarande mellanskolan, så att den saken
blev uppklarad. Den är alldeles givet den viktigaste skolan. Den högre, lärda
skolan får finna sig i att söka de former som den behöver för den högre
undervisningen utan att göra anspråk pa att använda folkskolan och mellanskolan
såsom medel, vilkas egentliga uppgifter skola uppoffras för denna
högre undervisnings behov. Den saken tycker jag är synnerligen naturlig.

Beträffande statsrådets uttalande om min okunnighet i fråga, örn det engelska
utredningsväsendet vill jag säga, att han därvidlag har rätt. Jag har
inga djupgående kunskaper örn det engelska utredningsväsendets metoder och
arbetstakt, men jag har mycket väl reda pa att det är helt andra metoder
bl. a. med hänsyn till vad som är det huvudsakliga i en utredning —•
och en helt annan arbetstakt i engelskt utredningssystem än i svenskt. De -

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

117

Orri tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)
partementschefen tycktes med den tillspetsning lian ga,v uttalandet emellertid
på något sätt vilja framhäva att den svenska, jag skall kanske säga den
fosterländska utredningsmetoden och utrednings takten är någonting att särskilt
sätta värde på i jämförelse med den anglosaxiska. Jag kan inte^ finna
det. Jag anser tvärtom, att det vore till synnerligen stor fördel, örn vårt utredningsväsen
hade mindre tycke av vad det nu är och mera av det praktiska
tillvägagångssätt, som med så utomordentligt goda resultat är karakteristiskt
för de anglosaxiska länderna. Kanske det är på samma sätt med
det anglosaxiska skolväsendet jämfört med det tysk-svenska. Man skulle kanske
därför kunna fundera på att taga litet mera hänsyn till de anglosaxiska
principerna än de tysk-svenska, vilka senare ju äro ganska mycket sammanfallande.

Jag begärde egentligen ordet för att ge en liten replik till herr Pauli, som
var allvarligt bekymrad över hur det skulle gå med den svenska skolorganisationen,
örn de synpunkter för vilka jag är representant vunne beaktande.
Det skulle minsann inte bli mycket för universitet och högskolor att hygga
på, örn vi finge en nioårig medborgarskola upp till sexton år och på den ett
tvåårigt gymnasium. Till grund för det amerikanska högskoleväsendet ligger
en grundskola upp till adertonårsåldern. Och en skola upp till adertonårsåldem,
inberäknat gymnasiet, kommer att ligga och ligger i stor utsträckning
till grundval för det engelska universitetsväsendet. Jag förstår inte a.tt man
verkligen på allvar vill göra gällande, a,tt engelsk och amerikansk högre kultur
— vetenskap, konst, teknik o. s. v. — skulle vara så avsevärt underlägsen
tysk och svensk högre kultur, att det är ett avskräckande exempel för
oss här i Sverige att draga fram deras skolorganisation, Man får väl ändå
försöka att hålla huvudet något så när kallt och inte måla upp de rysliga
faror som hota, örn vi skulle taga någon hänsyn till erfarenheter från dessa
länder.

Jag vill i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på en sak, som
alldeles kommit bort i skolutredningens senare diskussioner, nämligen Stockholms
stads folkskoledirektions uttalande rörande den enhetsskola eller medborgarskola,
som här mötts med så stor misstro. Stockholms stads folkskoledirektion
har med anslutning av alla grupper och partier i Stockholms stadsfullmäktige
uttalat sig direkt för en sådan skolform. Jag kan från mina synpunkter
ha en och annan anmärkning, dock inte någon principiell, emot detta
uttalande. Det går kanske ändå inte att negligera de synpunkter, som Sveriges
största stad med ett synnerligen gott och rikt utrustat skolväsen lägger fram
i denna skoldiskussion. Här uttalas farhågor och invändningar, ofta med ett
direkt och •— det är svårt att tro annat — medvetet förbiseende av de mycket
goda sakskäl, som framläggas från det andra, hållet.

Jag har i mitt första anförande sagt vad jag har att säga gentemot de
synpunkter i fråga om skolutredningens arbetstakt och resultat och sätt att
lägga upp frågan, som ecklesiastikministern var inne på, och jag skall inte
upprepa detta.

Herr Sjödahl: Herr talman! Det får nog betraktas såsom något, mycket

ovanligt, att ett riksdagens utskott i sitt yttrande över anslag till kommittéer
gör ett så kraftigt, nästan fränt uttalande om en pågående utredning som ira
skett. På detta svarar nuvarande ecklesiastikministern, att det vöre rimligt
att man avvaktade vad skolutredningen överhuvud taget har att i alla avseenden
presentera för den svenska riksdagen och det svenska folket. Denna
anmärkning kan vara mycket riklig, och jag skall för min del innehålla ett
slutomdöme i denna fråga, som inte kan fällas i detta nu, men örn omdömena

lis

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Örn tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)
blivit skarpa på många håll oell om omdömet i statsutskottets utlåtande blivit
nästan fränt, beror det. ju i hög grad på skolutredningen själv och det sätt,
varpå den lagt upp sitt arbete. Jag vill erinra örn att man skickat ut till allmän
remiss frågan örn på vilket sätt den högre skolans anknytning skulle
ske. Alla förstå ju, att detta ändå i det stora hela är en detalj i reformarbetet
på skolväsendets område. Sedan har det vuxit upp en mycket häftig, nästan
hetsig diskussion örn denna anknytnings fråga, varigenom diskussionen i
vissa avseenden kanske berikats men i andra avseenden uppenbarligen snedvridits.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att när skolöverstyrelsens folkskoleavdelning
anmodades att yttra sig i denna fråga avsade den sig yttranderätten,
därför att den ansåg, att den inte kunde jättra sig över denna detalj,
när man inte visste hur skolorganisationen i stort var tänkt. Det är rätt ovanligt,
att ett ämbetsverk och en av dess viktigaste avdelningar på detta sätt
säger, att det saknar utgångspunkt för att bedöma den föreliggande frågan.
Det är sällan en kritik av denna art kommit till uttryck från ett kungligt
ämbetsverk gentemot en Kungl. Maj:ts utredning.

Det bär sagts, att vi här inte böra göra några jämförelser med den engelska
skolkommitténs förslag, ty den avger principbetänkanden. Det hade varit
synnerligen lyckligt, örn man lagt upp denna sak så, att på riksdagens bord
lagts ett principuttalande örn hur man i stort tänkt sig hela denna fråga löst
i ^stället för att man som nu bundit sig för den ena eller den andra linjen
på ett visst mycket begränsat område utan att förslaget i stort har kommit
inför riksdagen. Denna engelska metod har ju tillämpats i viss utsträckning
även hos oss. Vi komma ihåg, att vi haft att taga principiell ställning till
vissa ting för att de sedermera skulle kunna utarbetas utförligare. Jag tror
att man även bär borde ha tillämpat den metoden. Vad jag saknar och vad
mångå med mig saknat, som yttrat sig om förslaget till anknytning, är att vi
inte — och jag instämmer därvid helt och fullt iner herr Gustaf Karlsson —
fått ens en skiss över hur man tänker sig folkskolan uppbyggd, och det är
och förblir ju ett faktum, att där går den stora massan av ungdomen. En skolreform
kan här i landet inte läggas fram till diskussion utan att man vet
hur man i stort tänker sig folkskolan organiserad. Det hade varit lyckligt,
örn ett förslag i det avseendet först utarbetats och framlagts.

Till vad herr Gustaf Karlsson sagt skulle jag vilja tillägga, att förutom
den rätt svaga, _ på många håll otillåtlig!, svaga folkskolan, framstår här
3-tterligare en brist, nämligen avsaknaden av en yrkesutbildning för den stora
massan av det svenska folket. Det är ändå rätt få som ägna sig åt de fria
yrkena och utbilda sig till dem. För det stora flertalet kräves en yrkesutbildning.
Jag hoppas att även denna sak kommer fram i den Baggeska skolutredningens
förslag, men även denna sak är svår att bedöma, innan frågan
i hela sin vidd bragts till allmänhetens bedömande i utrett skick.

^ Jag vill med detta inte säga, att jag skulle vilje se herr Bagge borta från
vår skolpolitiska diskussion. Hans mjuka röst är värd att. få höras, och hans
ofta mycket goda synpunkter äro värda att diskuteras, men det skulle vara
lyckligt, örn i det »Baggeska bagaget», för att använda statsrådet Andréns
skämt, hade funnits åtskilligt mer än vad som i varje fall hittills bjudits.
Men, herr talman, även örn det varit rätt litet och åtskilligt ofullkomligt som
hittills framkommit, har det ändå uppenbarligen varit tillräckligt mycket för
att den kommunistiska motionen skulle därur hämta sina väsentligaste argument.
Det finns som bekant i den hittills verkställda utredningen örn vårt
skolväsens organisation och anknytning två fack, där man bjuder å ena
sidan ett —- och där står läroverks folket — och å andra sidan ett annat —

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

119

Örn tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)
oell där står folkskolefolket. De kommunistiska motionärerna lia mycket
flitigt och läraktigt och med en intensitet som är värd allt beröm länsat det
ena av dessa fack. Mera originella äro de inte.

Jag vill, herr talman, till slut endast understryka en sak;, som statsutskottet
berört, nämligen frågan örn önskvärdheten av att skoldistrikten utan avvaktande
av utredningens slutförande vidtaga de förbättringar, som kunna anses
befogade och möjliga att genomföra. Det skulle vara förmånligt, om den förbättringsverksamhet,
som man visat stort intresse för både i stad och på
landsbygd och den försöksverksamhet i inte minst organisatoriskt avseende,
som man på sina håll bedriver, kunde få fortgå och experimentellt visa den
ena eller den andra organisationsformens företräden eller nackdelar. Jag vill
varmt understryka denna del av statsutskottets uttalande.

Herr Bergli, Ragnar: Herr talman! Herr Sjödahl företräder den meningen,
att statsutskottets utlåtande skulle vara osedvanligt fränt. Det beror ju på hur
man läser. Jag har för min del svårt att finna, att så är fallet. Snarare är denna
skrivart tätt uppfatta såsom en polemik mot de långtgående yrkanden, som
diskussionsledes framställdes, när den nu föreliggande _ motionen behandlades
inom avdelningen. Utskottet betonar, att utredningen givetvis bör få tillfälle
att framlägga sitt slutbetänkande. Utskottet uttalar önskvärdheten av att detta
arbete i möjligaste mån påskyndas. Jag kan inte finna, att däri ligger någon
kritik. Skrivarten är som jag sade i någon mån beroende på den diskussion,
som fördes inom avdelningen, och man försökte med denna formulering fånga
in så mycket därav som möjligt för att utskottets utlåtande örn möjligt skulle
bli enhälligt. Det misslyckades ju emellertid. — Det var en liten kort replik
till herr Sjödahl.

Om jag sedan, herr talman, skulle yttra några ord med anledning av diskussionen
i övrigt, skulle jag vilja säga örn 1940 års skolutredning, att dess
inte minsta förtjänst är att den satte i gång den vid dess tillkomst avsomnade
skoldebatten här i landet. Att denna debatt praktiskt taget hade upphört känner
var och en till. Ett bevis för att så var fallet finna vi också däri att kritiken
varit ganska yrvaken.

Jag har närmast begärt ordet för att ge till känna såsom min mening, att det
hade varit ganska sakligt grundat, om de kritiker, som här tagit rätt starka
ord i sin mun, i stället funnit lämpligt att ålägga sig någon självbesinning.
När man exempelvis ser hur denna kritik undan för undan ändrat
ansikte, blir man sannerligen inte imponerad. När utredningsdirektiven framlades
någon gång under år 1940, framhölls det från då såsom ganska auktoritativt
ansett skolhåll eller i varje fall från framskjuten plats inom vår skolvärld.
att man var inne på alldeles felaktiga vägar. Vad som behövdes vore
icke en total översyn av vårt skolväsen, icke en ombyggnad från grunden, utan
i stället partiella reformer. Nu ropar man lika ivrigt på en total ommöblering
av hela vårt skolväsende. Att man så småningom kommit till denna insikt är
kanske att betrakta såsom en frukt av den skoldiskussion, som denna utredning
satte i gång. Att man på detta sätt kommit till bättre insikt är i och för sig
glädjande, men det ger icke kritiken anledning att framträda med stora åthävvor,
då den på detta sätt funnit sig böra lära örn.

Samtidigt bär jag av denna kritik, både den som förts fram här i dag och
den som tidigare förekommit i pressen, fått det intrycket, att man till en del
rör sig i önsketänkandets värld och till en del kritiserat för kritikens egen
skull. Jag vill dock medgiva, att det även kan finnas sakliga intressen.

Jag kan inte frigöra mig från det intrycket, att man, när man såsom herr
Holmberg konstaterar, att vi varit efterblivna här i landet när det gällt vårt

120

Nr 16.

Onsdagen den IS april 1945 em.

Örn tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)
skolväsen, kanske känt sig en smula generad över att det råkar vara ett högerinitiativ
som åstadkommit 1940 års utredning. I hela denna debatt bär från
kritikens sida ännu icke sagts ett enda ord av erkännande över att utredningen
satts i gang,^ utan man har det intrycket, att just den omständigheten, att
herr Bagge såsom ecklesiastikminister satt den i gång, varit kritikerna en nagel.
i Ögat. När man pa detta sätt icke kunnat följa en fast och konsekvent
linje i kritiken, förefaller det mig som örn man bort ålägga sig någon självbesinning
och taga munnen något mindre full.

Alldeles uppenbart innebär det våldsamma överdrifter, när man här gör
gällande att denna kommitté skulle ha arbetat mycket långsamt. Det har redan
sagts några ord örn hur lång tid tidigare skolkommittéer ha använt. Yi hade
folkundervisningskommittén, som sysslade med folkskolan och fortsättningsskolan.
Den arbetade i atta ar. Dess resultat blev sa småningom 1919 års undervisningsplan.
Vi hade sedan skolkommissionen och dess efterträdare. De bägge
utredningarna arbetade i sammanlagd sex och ett halvt år, och deras resultat blev
1927 års läroverksreform. Vi hade vidare 1927 års skolsakkunniga, som arbetade
i tre och ett halvt ar och vilkas arbete hade till resultat de undervisningsplaner
för läroverken och de kommunala mellanskolorna. som följde efter 1927 års
läroverksorganisation. Det gör sammanlagt en utredningstid av aderton år. Jag
har då inte nämnt den tid som åtgick till förarbetena till 1918 års riksdagsbeslut
örn de praktiska ungdomsskolorna. Jämför man nu de arbetsuppgifter, som
dessa utredningar hade, med vad 1940 års skolutredning haft att syssla med,
är det ju tydligt, att sistnämnda skolutredning sammanlagt haft mera omfattande
och betungande arbetsuppgifter att brottas med. När denna kommitté har
hållit på hittills i fyra och ett halvt år, är man ändå färdig att klandra den
för långsamhet i arbetet. Man mäste finna den kritiken i högsta grad överdriven
och ganska orättvis.

När man skall bedöma den arbetstakt, som använts, har man som nyss sagts
att räkna med vad denna kommitté har gjort. I den framställning till Konungen,
som herr Oscar Olsson till en del har citerat, är detta redovisat, Utredningen har
redan gjort förarbetena till reformen av vår hjälpklassundervisning och förarbetena
till ordnandet av^skolhälsovården och till inrättandet av ett psykologisktpedagogiskt
institut. U tom de tre betänkanden, som tidigare avlämnats, meddelas
i skrivelsen, att i manuskript föreligger en allmän plan för skolsystemets
uppbyggnad med detaljerade förslag till organisation, kurs- och timplaner för
de olika linjer, som motsvara den nuvarande folkskolan och fortsättningsskolan,
praktiska mellanskolan och allmänna realskolan. Man har vidare ägnat sig åt
frågan örn skolans inre arbete, och resultatet av denna undersökning föreligger
också i manuskript, liksom fallet är med utredningar och förslag rörande betygssättning
och metoder för lärjungarnas fördelning på olika linjer. Man har
sysslat med socialpedagogiska frågor, och resultatet föreligger till en del i
manuskript och man väntar det i tryck örn några månader. Det är vad som
redan har gjorts jämte en del förarbeten som röra gymnasiet, flickskolan o. s. v.
Örn man alltså tar i betraktande det arbete som uträttats under den tid utredningen
arbetat, är det svårt att förstå, hur någon kan komma med sådana påståenden
som att arbetstakten har varit långsam.

Jag har vidare av denna diskussion blivit ännu mera övertygad än tidigare
om att utredningen bör fortsätta, innan den behandling efter politiskt-principiella
linjer, som man efterlyst, kommer till stånd. Herr Oscar Olsson talade
— kanske på grund av felsägning — örn en sextonårig grundskola. Han menade
kanske att lärjungarna skulle undervisas där tills de blivit sexton år gamla.
Han talade också om gymnasielinjer på två år därefter. Motionären herr Holmberg
sade att man börjat i galen ända och att han inte tror att skolutredningen

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

121

Örn ansättande av en ny skolutredning. (Forts.)
är anhängare av en skolreformatorisk linje, att den ändrat ståndpunkt och att
man inte kan påräkna godtagbara resultat från utredningen o.^s. v. När man
hör sådana uttalanden och omdömen som de här återgivna, frågar man: vad
bygger vederbörande alla dessa omdömen pa? I var förvaltning ha vi till praxis
att man, när stora och omfattande reformer skola genomföras, samlar material
och bearbetar det och ur fackmässiga och andra synpunkter bedömer, hur man
skall bära sig åt. Fet är inte för ro skull man ser till att detta material föreligger,
innan den allmänna diskussionen kommer till stånd. Fen diskussion,
som här förts i dag, ger såvitt jag kunnat begripa ytterligare belägg för önskvärdheten
av att det finns något faktiskt att ta på, innan diskussionen släpps
lös, så att det inte skall behöva talas lika mycket i luften som hittills.

Man begär att en ny utredning skall tillsättas. Gentemot det vill jag sätta
några frågetecken. Fet har såsom motiv härför anförts, att man vill ha en snabbare
utredning. Hur skall man kunna räkna med det? Man har vidare hoppats
på att man skall erhålla ett bättre resultat. Vad vet man därom? Vi lia en expertkommitté,
som sysslar med rent fackmässiga ting i ömsesidig samverkan
med opinionen. Ha motionärerna några andra mer kompetenta att insätta
i denna kommitté? När man hör så floskulösa ting som — vilket sagts här i
dag _ att man skulle ta bort betygssättningen i folkskolorna och skolorna överhuvud
taget och att man skulle ta bort läxläsningen i skolan, kommer man i
varje fall till den insikten att åt de herrar, som föreslagit detta, kan det inte
gärna vara värt att anförtro den ifrågasatta nya utredningen. Av de få nya ting
som jag hittat i de varmt reklamerade direktiv för en framtida utredning,
som motionären herr Holmberg har utställt till allmänt beskadande, är faktiskt
förslaget att lärjungarna på de högre skolstadierna skulle ha avlöning, det
enda som kan tänkas vara en praktisk realitet. Jag föreställde mig till en början
att också förslagen att slopa terminsbetygen och läxläsningen voro nya, men
jag har funnit att jag i den delen får tillerkänna herr Oscar Olsson en vissprioritet.
I det avseendet var det sålunda inga nyheter.

Vad skolutredningen har framlagt är delar av ett helt. Fet ena hänger ihop
med det andra, och man kan svårligen bedöma detaljerna, förrän det hela
blivit framlagt som ett samlat arbetsresultat. När man dessutom inte framlägger
några i varje fall övertygande skäl för att en annan utredning skulle
komma till ett snabbare och bättre resultat, förefaller det mig ligga ganska
mycket i vad statsrådet Andrén anförde, när han säde att man skulle avvakta
utredningsresultatet innan man dömde. Fet tillhör väl också praxis här i landet,
att man inte dömer ens en brottsling förrän man fått honom inför skranket.
Fet utan hittills fått från skolutredningen berättigar inte till något helhetsomdöme,
ty hittills är det endast fragment av ett helt som kommit. Jag måste
säga som statsrådet: »Frej med domen, tills man fått se resultatet!»

Till slut vill jag alltså, sammanfattningsvis framhålla, att den kritik, som
framförts tidigare och i dag upprepats, ingalunda är av den imponerande beskaffenhet.
att skolutredningen hör känna sig på något sätt tillplattad av den,
utan det förefaller snarare, såsom jag redan påpekat, som örn denna kritik varit
väl högröstad och att det finns anledning för kritikerna att ålägga sig någon
självbesinning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Linderot: Herr talman! Få herr Bergh säger att den uppfattningen,
att .skolan exempelvis inte bör arbeta med hemläxor som system, är floskulös,
kunde det inbjuda till en diskussion örn skolans metoder överhuvud taget. Jag
vill emellertid bara ge en kort replik.

Fet är naturligtvis väldigt bekvämt för en skollärare att ge eleverna läxor,

122

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Om tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)
som de skola sitta hemma och knoga med, och sedan förhöra dem på vad de
ha lärt sig. Det är naturligtvis bekvämt för läraren, men jag tror inte att det
är en förnuftig ståndpunkt i fråga om hur barn skola undervisas, och jag tror
inte heller att det systemet uthärdar någon närmare kritik. Det borde hellre
vara så, att barnen skulle komma till skolan och förhöra läraren på vad han
kan för att på det sättet tillägna sig de kunskaper han kan ge dem. Det heter
ju »undervisning», och det är väl meningen att läraren skall undervisa och inte
bara höra efter vad barnen ha lyckats att lära sig själva i hemmet.

Jag vill emellertid, herr talman, inte gå in på en diskussion örn hela detta
problem. Det är inte uteslutande av hänsyn till den sena timmen, utan det är
framför allt därför att statsutskottet nu faktiskt har avböjt och på sätt och vis
förhindrat en realdiskussion av detta ämne. Den motion, som jag och herr Holmberg
lia väckt och som ju den här diskussionen gäller, avsåg — det var kanske
naivt att förutsätta det — att få en realdebatt örn en skolpolitisk grundlinje
här i landet. Man är nämligen i allmänhet överens örn att det måste genomföras
en ny skolpolitik, och vi ville med denna motion så att säga åstadkomma en
plattform för en sådan realdebatt. Då statsutskottet emellertid har avböjt en
diskussion med hänvisning till den pågående utredningen, tror jag heller inte
att det lönar sig att anordna en »surrogatdebatt», som det i så fall skulle bli.
örn vi i nuvarande läge skulle söka att diskutera realfrågorna. Det kan i det
fallet räcka med vad herr Holmberg, min medmotionär, redan har anfört.

Jag vill emellertid behandla ytterligare några synpunkter i den debatt som
vi nu föra. Man har gjort''gällande — och det var särskilt statsrådet Andrén,
som gjorde sig till tolk för den meningen — att den nuvarande skolutredningen
inte kan dömas och avskedas därför att den ännu inte är färdig. Statsutskottet
tycks i varje fall rent formellt sett vara av samma mening. Man kan inte yttra
sig och framför allt inte fälla något slutgiltigt omdöme om ett arbete förrän
det är färdigt. Detta later riktigt i och för sig. Men låt mig anföra ett exempel
! Antåg att jag uppdrar åt någon att på min villatomt — som jag tyvärr
inte har men som jag förutsätter att jag har — göra en skön rosenrabatt. Vederbörande
arbetar, och jag tittar på arbetet. Det fortskrider, och jag ser, att
han håller på och sätter potatis eller brännässlor. Då är det klart att jag avbryter
det arbetet och säger: »Jag vill ha rosor här och inte potatis och brännnässlor!»
Nu har skolutredningen redan redovisat vissa delar av sitt arbete,
och det är ganska uppenbart att när det hela kommer, blir det väl av ungefär
samma karaktär som delarna, och vi anse att det finns grundad anledning att
antaga, att man måste kassera skolutredningens slutgiltiga förslag såsom
grundval för en reform av folkundervisningen här i landet.

Det är ett mycket stort framsteg att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i denna debatt har erkänt, att Sverige är efterblivet på folkundervisningens
område. Det befriar i varje fall oss från att i detta stycke bli
betraktade såsom demonstrationspolitiker. Vi syssla i vår motion allvarligt med
att söka lyfta upp det efterbliva folkundervisningsväsendet här i landet på ett
högre plan. Ett skäl till att vi inte tro så mycket på att detta kommer att ske
genom den nuvarande skolutredningen är att denna i huvudsak består av pedagoger,
av högre skolmän —■ kanske uteslutande sådana: jag erinrar mig nu
inte så noga utredningens personella sammansättning. Jag tror att detta är
ett grundläggande fel. Det går inte att lämna till gamla erfarna pedagoger att
ensamma utreda sådana här problem, ty de äro fångna i sina föreställningar
om vad som hittills ansetts vara rätt och riktigt. Det är alldeles klart, att jag
för min del gärna ser, att åtskilliga skolmän äro med i en utredning rörande
vårt undervsningsväsen. De höra givetvis dit. Jag tror att ett par, tre ledamöter
av den här kammaren, som äro skolmän, skulle vara alldeles utomordent -

Onsdagea dea 18 april 1945 em.

Nr 16.

123

Örn tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)
ligt väl skickade för detta arbete. Men det får inte uteslutande vara skolman,
ty hur det är, så äro de i alla fall mer bundna vid gängse föreställningar än
lekmän. Redan ur den synpunkten finns det en viss anledning att misströsta
om skolutredningens resultat. Lika väl som det inte skall vara för mycket bönder
i jordbruksutskottet, skall det inte vara för mycket skolman i en skolutredning.

Jag har alltså inte begärt ordet för att gå in i någon realdebatt örn de problem,
som vår motion behandlar. Men jag har velat dels inkassera det erkännande
som ecklesiastikministern givit, att vårt undervisningsväsen är efterblivet,
och dels har jag velat jned ytterligare ett par ord motivera det tillbörliga
i att vår motion hade bifallits och att man alltså fått en ny skolutredning. Jag
är emellertid också på det klara med att något bifall till motionen inte är att
påräkna. Men för framtiden tror jag säkerligen att vårt initiativ genom denna
motion ändå kommer att betyda ett visst plus i strävandena att få ett bättre
undervisningsväsen i vårt land.

Herr Pauli: Herr talman! Jag vill i likhet med lien- Bergli understryka, att
man inte får uppfatta utskottets uttalande som något särskilt fränt omdöme
örn skolutredningens arbete, utan endast som en helt naturlig önskan att detta
arbete så snart som möjligt skall leda till positivt resultat. Jag tilläde tidigare,
att jag är övertygad, att skolutredningens ledamöter själva i hög grad
''dela denna önskan. Jag har alltså velat bidraga till att undanröja ett eventuellt
missförstånd i fråga örn vad statsutskottet kan ha menat med detta uttalande.

Jag vill till herr Sjödahl säga, att jag liksom han har den uppfattningen,
att vi borde ha betydligt mera och bättre ordnad yrkesutbildning här i landet.
Men det finns för närvarande en viss benägenhet i skoldebatten att draga
ett streck över allt som hittills gjorts, som örn vi hade försummat allt möjligt
och först nu stöde vid ett vägskäl, där det gällde att ta nya och friska
tag. Jag vill dock erinra om att detta område, yrkesundervisningen, ingalunda
hav varit försummat. Riksdagen har t. ex. förra året inrättat en ny skolöverstyrelse
för yrkesutbildningen, och vi som ha med yrkesutbildningen att göra
i utskottsarbetet försöka på allt sätt att befrämja utvecklingen på det området.

Till herr Oscar Olsson vill jag säga, att jag inte alls kände mig övertygad,
när han bemötte mitt bekymmer för att en efter hans recept i högsta p-ad
stympad läroverksutbildning skulle bli ett alltför svagt underlag för universitets-
och annan högskoleutbildning. Han hänvisade till det engelska undervisningsväsendet,
som örn det nya engelska systemet, hos vilket även jag finner
stora och beaktansvärda förtjänster, vore identiskt med hans program, vilket
för övrigt rätt ofta ändrar gestalt.

Herr Linderot följde inte riktigt sin . vällovliga föresats att inte ge sig in
på någon rcaldiskussion. Han började ju med att diskutera läxsystemet. På
den punkten gjorde han sig skyldig till en svartmålning av det nuvarande och
förutvarande systemet. Han sade att lärarna böra undervisa och inte bara ge
och förhöra läxor. Men jag försäkrar herr Linderot, att det är en allmänt förekommande
företeelse, att lärarna verkligen undervisa och inte bara säga »så
och så långt lia ni». Jag kan inte svara för alla lärare i det fallet, nilen åtminstone
är det min erfarenhet från de skolor, jag har haft att göra med, att
där förekommer verklig undervisning oell inte bara läxförhör. Eljest tror jag
verkligen resultaten skulle bli allt för dåliga.

För övrigt ber jag herr Linderot, att han ursäktar mig och inte misstänker
några dåliga avsikter från mili sida, när jag ett ögonblick hänvisar till en myc

124

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Örn tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)
ket intressant rysk roman, som jag läste för många år sedan och som skildrade
skolförhållandena i Ryssland på 1920-talet, Liksom man där på byggnadsväsendets
område velat visa sitt revolutionära nit genom att till en början
något ensidigt bygga i s. k. funkisstil, när denna blev modern, hade man i
skolorna med stor energi och med efterliknande av amerikanska uppfostringsideal
i stor utsträckning infört den s. k. Daltonmetoden, som bygger på långt
driven självverksamhet hos eleverna, Då inträffar det lustiga, berättar författaren
i denna självbiografiska roman, att skoleleverna inte alls tyckte örn
detta. De tyckte •— för att använda herr Linderots ord »bekvämt» — att det
gamla systemet med läxor att lära och återge var bekvämare. Nu skulle i stället
var och en sitta för sig själv och genomtränga lärostoffet. De fingo för sig
att den Dalton, som systemet var uppkallat efter, var en engelsk lord, och därför
ropades i skolan varje dag: »Ned med lord Dalton!» Till sist blev det en
stor demonstration. Eleverna gjorde en halmdocka, som skulle föreställa
»lord Dalton», och hissade upp den och hängde den högtidligen för att visa
sitt missnöje med den nya metoden. Jag har velat göra denna lilla erinran örn
att man kan se på den här saken ur olika synpunkter. Örn jag inte är fel underrättad,
har man sedermera i Ryssland funnit, att man bör tillämpa dessa
ur många synpunkter värdefulla undervisningsmetoder med en viss moderation,
och man har åstadkommit en medelväg mellan det gamla och det nya
systemet.

Det var ganska intressant att höra att herr Linderot i erkännandet, att allt
i vårt skolväsen inte är som det bör vara, med tillfredsställelse hämtade ett
stöd för den tanken, att hans och herr Holmbergs motion ingalunda är att betrakta
blott som en demonstration, utan att de verkligen ha någonting att slåss
för med denna motion. Men jag kan inte tillbakahålla en liten misstanke, att
det i alla fall varit ett visst demonstrationssyfte med motionen, ty det hade
väl varit litet för mycket begärt av riksdagens första kammare, att den på fri
hand skulle ge sig in på en realdebatt om de många detaljfrågor, som denna
motion behandlar.

Slutligen antecknade jag några ord örn herr Linderots mycket vackra bild,
som han åberopade såsom skäl för att man skulle ingripa i skolutredningens
arbete. Han tänkte sig att någon fått i uppdrag av en villaägare, med vilken
herr Linderot i tanken identifierade sig själv, att göra en skön rosenrabatt,
men att vederbörande fattat sitt uppdrag så galet, att han i stället började odla
potatis och brännässlor. De senare äro dock — i förbigående sagt — användbara
vid påsktiden: man lagar då en förträfflig soppa av nässlor; även potatis
är en nyttig sak. Jag undrar likväl, örn man på grundval av vad som har
kommit fram rättvisligen kan fälla det omdömet örn skolutredningens arbete,
att det bara blir potatis och brännässlor. Det kan ju hända att i de utredningshäften.
som vi ännu inte fått, kommer att finnas en rosenbukett som även kan
tillfredsställa herr Linderots pedagogiska skönhetssinne. Därför tycker jag vi
kunna vara överens örn att i likhet med utskottet ställa oss avvaktande. Jag
anser alltså att det finns goda skäl att bifalla utskottets hemställan.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Linderot, som yttrade:
Herr talman! För att inte bli missförstådd, framför allt inte av några lärare,
vill jag förtydliga vad jag sade rörande hemläxorna. Jag har naturligtvis
icke avsett att beskylla, vårt lands lärarkår för att inte undervisa, utan jag
har bara givit en retoriskt tillspetsad replik till herr Bergh, som påstår, att
de som kritisera hemläxesystemet äro floskulösa.

Det var det hela, men jag har ansett mig böra betona detta, för att jag, som
i denna fråga söker representera de moderna lärarna i vårt land, inte skall få

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

125

Om tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)
även dessa till motståndare på grund av någon förment ovederhäftighet. Mitt
yttrande bade självfallet inte den innebörd det fick i herr Paulis tolkning.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag begärde ordet bland annat därför, att en
av de föregående talarna här sagt, att utskottet skulle ha uttalat sig fränt
gentemot skolutredningen i sitt utlåtande. Jag kan inte finna, när jag läser
utskottets utlåtande, att det finns några mera märkliga uttalanden i den
riktningen. Ordalagen äro av den art, som man ganska ofta får se i dylika
sammanhang, motiverade också därmed, att en utredning av denna art med
naturnödvändighet måste sträcka sig över en ganska lång tidrymd.^ Herr
Bergh har därvid givit en tidsstatistik, som är oemotsäglig och som slår ned
alla de anmärkningar beträffande den nu arbetande skolutredningens påstådda
långa arbetstid, som här framförts.

Det har även av herr Oscar Olsson sagts, att vi skulle här i landet ha behov
av engelsk mentalitet och engelska arbetsmetoder, som skulle ersätta de
tyska. Jag vill, herr talman, ställa den frågan, vem i vår svenska riksdag
det är, som i politiskt avseende mera representerar engelsk mentalitet än
skolutredningens här av många så förkättrade ordförande. Vem är det, som
mödat sig örn att på vår svenska stam inplantera vissa engelska arbetsmetoder,
örn inte just han? Jag kan erinra örn det förslag, som förelåg, när högerns
befolkningsmotion framlades år 1935. Där föreslogs en speciell arbetsmetod,
som var lånad från England, men som naturligtvis den svenska riksdagen icke
antog, därför att den i allmänhet är benägen att arbeta och tänka just tyskt.

Jag skulle även vilja påpeka en annan sak, när det gäller att karakterisera
den nu sittande skolutredningens arbetsmetoder. Den har verkligen mödat sig
örn den nära kontakten med allmänheten. Den lön man nu får för dessa strävanden,
som även tagit sig uttryck i ett av de betänkanden, som nyligen
kommit från skolutredningen, är att den beskylles för snart sagt motsatsen.

Bland de påståenden, som här utan den ringaste tillstymmelse till bevis
kastats fram, möter man också uttalandet, att skolutredningen inte skulle lia
intresserat sig för yrkesutbildningen. Det borde dock vara allmänt känt, att
ett av de viktigare resultaten av skolutredningens arbete just är organiserandet
av den centrala överstyrelsen för denna yrkesutbildning och att man
särskilt vinnlagt sig om att vidare utveckla denna för vår ungdom betydelsefulla
skolform.

Det är nog i själva verket så, som statsrådet Andrén i sitt anförande också
ville framhålla, att man tidigare under 30-talet inte hade några linjer alls,
när det gällde att föra en skoldiskussion, men att man först nu börjar få det.
Därför finner jag, herr talman, det inte vara ett överord, örn man karakteriserar
den kritik, vilken här i dag gjort sig hörd, som »viel Geschrei und wenig
Wolle».

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Med anledning av den siste ärade talarens
yttrande rörande ett uttalande, som jag gjorde beträffande anglosaxiska utredningsmetoder
och svenska, ber jag till förebyggande av varje missförstånd
att få säga, att när jag talade om de tyska och svenska metoderna, var det
med avseende på tysk och svensk skola. Annars är jag mycket medveten örn
och uppskattar mycket högt herr Bagges så att säga anglosaxiska inställning
på andra områden.

Eftersom jag nödgats taga ordet, vill jag komplettera ett föregående yttrande.
Det gäller den tidrymd som skolutredningen tycks behöva för framtiden.
I brevet till Konungen står rörande utredningens socialpedagogiska

126

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Örn tillsättande av en ny skolutredning. (Forts.)
delegation, att denna Ilar vissa delar av sitt förslag färdiga, men att i fråga
om vissa andra undersökningar alltjämt pågå. Sedan kommer emellertid det
intressanta. Det star nämligen, att delegationen i fråga örn skolbarnsbespisning,
förskola och skolbad avvaktar material, insamlat av 1941 års befolkningsutredning.

Jag undrar, örn våra utredningar arbeta nied vattentäta skott mellan sig,
så att det inte finns någon kommunikation mellan dem, utan de få sitta och
avvakta saker och ting, som man vet äro förefintliga på annat håll.

Det var endast i förbigående jag tog upp denna komplettering till mitt uttalande
rörande de farhågor, som kunna grundas på det material, som finns
i detta brev till Konungen från skolutredningens ordförande.

Herr Lindén: Herr talman! Beträffande den fråga, som herr Oscar Olsson
nu berörde, vill jag meddela, att det inom befolkningsutredningens socialpedagogiska
delegation väckte inte ringa förvåning, när man av ordalagen i skolutredningens
''skrivelse fann att 1941 års befolkningsutredning skulle insamla
uppgifter åt skolutredningen. Ordalydelsen måste bero på ett misstag. 1941
års befolkningsutredning har träffat en överenskommelse med skolutredningen,
som innebär, att den socialpedagogiska delegationen inom befolkningsutredningen
skall verkställa utredning örn vissa socialpedagogiska ting, bland annat
frågan örn skolbarnsbespisning och skolbad. Frågan örn förskolan utredes ju
inom en annan delegation inom befolkningsutredningen. Sedan det betänkande,

som utarbetats av den socialpedagogiska delegationen, föreligger i tryck_

det kommer att tryckas genom befolkningsutredningens försorg — kommer
det emellertid självfallet att ställas till skolutredningens förfogande.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 260—265.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 266.

Kades till handlingarna.

Punkten 267.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kades till handlingarna.

Onsdagen den 18 april 1945 em. Nr 16.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkterna 16—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkterna 20—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Punkterna 27—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

Punkterna 32 och 33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

Lades till handlingarna.

Punkterna 35—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Lades till handlingarna.

Punkten 39.

Utskottets hemställan bifölls.

127

Punkten 40.

Lades till handlingarna.

128

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till
nykterhetsnämndernas

verksamhet

m. m.

Punkten 41.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 42.

Lades till handlingarna.

Punkterna 43—60.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m. för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av
190 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle anslaget disponeras så, att därav bland
annat utginge till understöd åt nykterhetsnämnder 165 000 kronor och till bidrag
till övervakning enligt alkoholistlagen 13 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Johan Bärg
m. fl. (I: 234), och den andra inom andra kammaren av herr J. Nilson i Eskilstuna
m. fl. (II: 368), däri hemställts, att riksdagen ville under förevarande
anslag beräkna till understöd åt nykterhetsnämnderna 250 000 kronor och till
bidrag till övervakning enligt alkoholistlagen 28 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 234 och II: 368, till Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet
m. m. för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 190 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Bäckström, Gustaf Karlsson, Berling,
Wiklund, Eriksson i Stockholm och Danielsson, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottets bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna I: 234 och II: 368, till Främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m. för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 290 000
kronor.

Herr Bäckström: Herr talman! Under utskottsbehandlingen av den föredragna
punkten har förelegat motion, väckt av herr Bärg m. fl., för vilken vi
reservanter haft stora sympatier. Yad som där framhålles liksom vissa angivna
synpunkter som framkommit i socialstyrelsens anslagsäskande till Kungl.
Maj :t synes mig vara värt att beakta.

Socialstyrelsen har föreslagit en höjning av posten för understöd till nykterhetsnämnder
från 165 000 kronor till 250 000 kronor, d. v. s. med 85 000
kronor, och tillika för övervakning enligt alkoholistlagen en höjning med 15 000
kronor från 13 000 till 28 000 kronor, således en ökning för båda dessa ändamål
med sammanlagt 100 000 kronor. Dessa socialstyrelsens förslag ha upptagits
av motionärerna, och vi reservanter lia anslutit oss till en total höjning
av Kungl. Maj :ts anslagsäskande från 190 000 till 290 000 kronor. Då jag anser
socialstyrelsen vara det organ som bäst känner till förhållandena rörande
denna verksamhet, skall jag be att här få citera en del av styrelsens yttrande:

»Understöd åt nykterhetsnämnd utginge enligt gällande bestämmelser i
efterskott med intill tre fjärdedelar av nykterhetsnämndens utgifter under näst -

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

129

Anslag till ny k lerket snämndernas verksamhet rn. rrv. (Forts.)
föregående kalenderår, dock högst 1 000 kronor eller, då särskilda omständigheter
därtill föranledde, högst 1 500 kronor. Under budgetåret 1943/44 hade för
ändamålet disponerats ett belopp av 125 000 kronor. Ansökningar om understöd
hade under våren 1944 inkommit från 917 nykterhetsnämnder. Motsvarande
antal hade åren 1941, 1942 och 1943 varit respektive 743, 780 och 873. Det
sammanlagda ansökningsbeloppet hade utgjort omkring 214 000 kronor. De
sökande nykterhetsnämnderna hade dock, med hänsyn till sina utgifter under
år 1943 och i enlighet med nyss återgivna bestämmelser, kunnat göra anspråk
på ett avsevärt högre belopp, men åtskilliga nämnder hade, i vetskap örn att
de tillgängliga medlen icke vore tillräckliga, själva begränsat sina anspråk. Det
för budgetåret 1944/45 anvisade beloppet, som avsåge ersättning till nykterhetsnämnderna
under år 1945, uppginge till 165 000 kronor. Även denna summa
vore uppenbarligen otillräcklig. Antalet sökande nykterhetsnämnder under år
1946 syntes kunna uppskattas till inemot 1 000 och anslagsbehovet till omkring
250 000 kronor.»

Utskottet säger i sitt utlåtande: »Utskottet vill icke förneka, att goda skäl
kunna anföras för ökat understöd åt nykterhetsnämnderna och högre bidrag
till övervakning.» Utskottet anser emellertid, att man bör avvakta följderna
av den ökning av anslaget med 40 000 kronor, som skedde förra året — tidigare
har anslaget varit 125 000 kronor till understöd åt nykterhetsnämnderna
och 13 000 kronor till bidrag för övervakning enligt alkoholistlagen — liksom
att nian bör avvakta resultatet av de heltidsanställda ombudsmännens verksamhet.

Denna höjning av anslaget är emellertid inte tillräcklig. Den som känner till
nykterhetsnämndernas verksamhet vet, att nämnderna skulle kunna uträtta betydligt
mera i fråga örn upplysningsverksamhet, om de hade större anslag. Enligt
den gällande författningen äro nämnderna under viss förutsättning berättigade
till 1 000 kronor i statsbidrag, men det visar sig, att ingen nykterhetsnämnd
ännu fått uppbära mer än 500 kronor. Man hänvisar till att kommunerna
som sådana böra bidraga till denna verksamhet. Det förekommer givetvis
att kommuner lämna anslag och kanske ett gott anslag, men det finns också
kommuner, där det inte lämnas större bidrag än att det är diskussion i kommunalfullmäktige,
huruvida nykterhetsnämnden skall få bidrag till portokostnader.
Det beror således bär på vilket intresse kommunen bär för denna verksamhet.

Denna verksamhet bör inte vara beroende av kommunala anslag, utan till
den skall utgå statsanslag, om nykterhetsnämnderna skola kunna uträtta något
och örn verksamheten i upplysningssyfte skall kunna fullföljas. Det bör vara
en mycket angelägen sak för statsmakterna att lämna erforderliga medel för
denna verksamhet. Vi känna alla till hur det är med nykterhetstillståndet i
vårt land. Jag tror knappast det kan höjas någon röst för att man skall minska
på detta anslag, utan tvärtom bör man vara litet frikostig. Det är väl använda
pengar.

Det skulle vara en hel del att säga i denna fråga. I motionen ha anförts
vissa rent av skrämmande exempel på vad som tilldragit sig på vissa orter på
grund av bristerna med avseende på upplysningsverksamheten och övervakningen.
Det är av denna anledning vi reservanter anse oss vara fullt berättigade
att ställa det anspråket på statsmakterna, att ett tillräckligt anslag skall
utgå till denna verksamhet. Jag anser därför, att socialstyrelsens anislagsäskande,
då ju socialstyrelsen viii känner till förhållandena i de olika nykterhetsnämnderna,
borde kunna biträdas av riksdagen.

På grund av den sena timmen skall jag inte fortsätta längre. Jag vill emellertid
nämna — vilket kanske är känt av kammarens ledamöter — att andra

Forsla kammarens protokoll 19Jt5. Nr 10. 9

130

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. (Forts.)
kammaren på förmiddagen med stor majoritet beslutat bifalla reservationen.
Jag hoppas, att denna kammare skall följa medkammaren i detta beslut.

Med anledning av vad jag nu anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Häri instämde herr Karlsson, Gustaf.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag vill endast påpeka vad jag
tror den föregående ärade talaren nämnde något örn i början av sitt anförande,
nämligen att fjolårets riksdag ju beslöt en väsentlig höjning av statsanslaget
för detta ändamål. Bland annat beslöts även inrättande av ombuds mannabefattningar
vid länsnykterhetsnämndema, och man har räknat med att dessa
tjänstemän skulle kunna utföra ett väsentligt arbete, som skulle effektivisera
arbetet på detta område.

Majoriteten inom utskottet har ansett, att man inte, innan man hunnit få någon
erfarenhet av detta arbete, borde höja anslaget utöver vad Kungl. Majit
föreslår.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Alla äro vi nog överens örn att nykterhetsnämnderna
utföra ett mycket värdefullt arbete, och det är synnerligen önskvärt,
att detta arbete effektiviseras i den mån det är möjligt. Bland dem som
syssla med kommunala angelägenheter är jag säker på att det finns många
som äro villiga att vittna om att det alltid varit besvärligt att få lämpligt
folk i nykterhetsnämnderna. Arbetet där är mycket otacksamt på mångahanda
sätt, och mycket litet pris erhålla de människor, som syssla med den nykterhetsvårdande
verksamheten. I allmänhet äro kommunerna ganska njugga när
det gäller att ge någon ersättning till ledamöterna, av vilka särskilt ordföranden
har mycket arbete. Detta är framför allt förhållandet på landsbygden
och i småstäderna, vilket i sin mån gör svårigheten större att få lämpligt folk
att driva denna verksamhet.

Jag förstår kommunernas ovilja, många gånger avoghet, när det gäller att
tillgodose kravet på att få lämpligt folk och att få ett effektivt arbete i gång.
Det ligger så nära till hands att resonera på det sättet, att när staten tar hela
intäkten av rusdryckshanteringen och däri har en mycket givande skattekälla,
borde det vara en enkel rättfärdighetssak att staten också övertoge åtminstone
de direkta kostnader, som följa med strävandet att i görligaste grad läka de
sår, som denna trafik förorsakar samhällslivet. Det är inte nog med att kommunerna
få lämna betydliga tillskott till själva nykterhetsnämndsverksamheten,
utan i de många fall, där interneringar ske, äro ju kommunerna nödsakade
att taga hand örn familjemedlemmar och i görligaste mån sörja för
deras välfärd. Jag har från många håll hört stort missnöje uttalas över detta,
och jag tycker, att detta missnöje är mycket befogat. Visserligen är det nödvändigt
att spara på statsmedel, men att på detta sätt överlåta åt kommunerna
att bära en utgiftsbörda, som staten rätteligen borde bära ensam, anser jag inte
vara riktigt. Jag tycker knappast det är värdigt att göra på det sättet.

Den motion, som här är avgiven, ansluter sig till det äskande socialstyrelsen
gjort, och det vill förefalla mig, som örn det vore synnerligen berättigat att
detta följdes. Som en av de föregående talarna sade — det var herr Bäckström
— har andra kammaren känt sig övertygad om det berättigade i detta krav,
och jag delar andra kammarens uppfattning örn det påkallade i att följa reservationen.
Jag tror att man inte allenast gör en gagnelig sak, utan man
handlar rättfärdigt gentemot kommunerna, örn man på detta sätt i någon
större man — inte i fullständig man, det är inte ifrågasatt — än för närvä -

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

131

Anslag till nykterhetsnämndemas verksamhet m. m. (Forts.)
rande är fallet överlåter åt staten att bära de kostnader, som följa med den
sorts inkomstbringande verksamhet, som rusdryckshanteringen utgör.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Wagnsson och herr Karlsson, Gottfrid.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det är inte mycket för mig att säga i
denna fråga.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att femte huvudtiteln ju har den speciella
karaktären, att ett stort antal anslag automatiskt växa på grund av gällande
författningar; därjämte finnas självfallet anslag, där man mera, godtyckligt
kan avväga, hur mycket man vill anslå till varje särskilt ändamål. De
automatiska utgiftsökningarna kan man vid uppgörandet av budgetberäkningarna
praktiskt taget inte göra någonting åt, utan femte huvudtiteln sväller
för varje år med mycket stora belopp. Ur allmän budgetsynpunkt är det
inte möjligt att behandla femte huvudtiteln på annat sätt än andra huvudtitlar.
Vid budgetarbetet uppgöras vissa regler för hur man skall hantera
anslagsposter av olika karaktär. Då det gäller vissa anslag är man följaktligen,
örn jag så får säga, i princip överens örn att inga ökningar få ske, såvida
det inte är oundgängligen nödvändigt.

Anslaget till främjande av nykterhetsnämndemas verksamhet m. m. tillhör
den sorten, där summorna under alla omständigheter måste bestämmas efter
mer eller mindre godtyckliga grunder; det tillhör de poster, där jag för min
del ej har ansett mig kunna i budgetarbetet driva den ståndpunkten, att anslagsbeloppet
för närvarande ovillkorligen måste ökas.

Naturligtvis är detta ingen polemik i sak mot reservanternas eller motionärernas
ståndpunkt. En sådan sakpolemik är det ju mycket svårt att föra. Men
propositionens förslag ingår i den allmänna avvägningen av de hundratals
utgiftsposter, som äro uppförda på femte huvudtiteln, och det är klart som
dagen att vi från regeringens sida måste hålla på att de uppgjorda budgetplanerna
i möjligaste mån bli respekterade.

För min del vågar jag därför hemställa, att kammaren måtte följa statsutskottets
majoritet.

Herr Wiklund: Herr talman! Skälet till att jag reserverat mig på denna
punkt har varit, att jag funnit att nykterhetsnämndemas arbete ej kan effektiviseras
på grund av att hittills ett allför knappt anslag utgått. Ser man på
detta förhållnade, eller rättare missförhållande, med öppna ögon tror jag
inte man kan komma till annat resultat än att här måste en ytterligare kraftinsats
göras för att stärka nykterhetsnämndemas strävanden att skapa ett
bättre nykterhetstillstånd i landet. Detta är en stor social fråga, som också
har en utomordentligt känslig och mänsklig sida. Man kan nog inte komma
ifrån att det finns förhållanden som göra att nykterhetsnämnderna, därest de
hade mera pengar till sitt förfogande, skulle kunna åstadkomma ett betydligt
bättre resultat och på det sättet också skaffa sig ökat anseende och större
respekt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Jonsson: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av ett

yttrande av herr Bernhard Nilsson, där han erinrade om att fjolårets riksdag
beslutade örn tillsättandet av särskilda helt avlönade ombudsmän inom länsnykterhetsnämnderna.
Jag vill i det hänseendet som min mening framhålla,
att resultatet av dessa ombudsmäns, liksom också de halvtidsanställda ombuds -

132

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. (Forts.)
männens, verksamhet torde bli en effektivisering av nykterhetsnämndernas arbete.
Därmed måste givetvis också kostnaderna bli högre.

Jag vill i det sammanhanget erinra örn att de förebyggande uppgifterna allt
mer trätt i förgrunden i och med effektiviseringen av nykterhetsnämndernas
arbete under de senaste åren. Ju mer man börjar syssla med denna förebyggande
verksamhet, desto mera tidsödande och därmed också dyrbarare blir
nykterhetsnämndernas arbete.

Örn man också tar hänsyn till det rent alkoholistvårdande arbete, som nykterhetsnämnderna
på senare år tagit itu med, följa även med en effektivisering
av den delen av deras arbete ökade kostnader och stegrade krav på insatser från
såväl ledamöternas som tjänstemännens sida. Jag vill erinra örn att våra alkoholistanstalter
äro överbelagda. Att det dock är möjligt att bereda ett så stort
antal alkoholister vård har sin förklaring i att man tillämpar ett system med
försökspermitteringar, sedan vederbörande varit på anstalten under någon månad.
Men just dessa ganska talrika försökspermitteringar av å alkoholistanstält
intagna personer ställa stora krav på nykterhetsnämnderna, som måste handha
övervakningen av de permitterade med ty åtföljande kostnader.

Jag vill därför starkt understryka nödvändigheten av ökade bidrag till nykterhetsnämndernas
verksamhet.

Den förste talaren, herr Bäckström, har påpekat, att riksdagen utalat den
principen, att staten skulle svara för tre fjärdedelar av de kostnader, nykterhetsnämnderna
ha för sitt arbete. Jag skall be att få exemplifiera, hur det i
verkligheten för närvarande är, genom att nämna ett par siffror från min hemsocken,
där jag är ordförande i nykterhetsnämnden. Inkomst- och utgiftsstaten
håller sig mellan 900 och 1 000 kronor per år, men i statsbidrag få vi endast
250 kronor. Detta torde ungefär visa proportionen mellan kommunernas och
statens insatser, när det gäller den praktiska nykterhetsvården.

Jag vill på den punkten erinra örn att jag under cirka 1V2 år hade tillfälle
att tjänstgöra som ombudsman för länsnykterhetsnämnden i Gävleborgs län.
När jag besökte nykterhetsnämnderna och tog del av deras räkenskaper, fann
jag att de i allmänhet hade en mycket låg omslutning, som inte alls stod i rimlig
proportion till det arbete, de borde utföra och utförde. När jag då säde till
de ledande kommunala representanterna, att det inte är riktigt att nykterhetsnämnderna
ekonomiskt skola svältfödas på detta sätt, att det krävts mycket
arbete, men ges för litet pengar till deras verksamhet, svarade nästan alla ungefär
följande: »Ja, det gäller kanske inte så stora belopp i förhållande till den
allmänna, budget kommunerna ha, men vi tycka att när staten tar in hundratals
millioner kronor årligen på rusdryckshanteringen och kommunerna icke få
någonting av dessa inkomster, bör det också vara statens uppgift att bekosta
åtgärderna för att motverka spritmissbruket och att söka komma till rätta med
de följdverkningar, som alkoholkonsumtionen medför.»

Med anförande av dessa synpunkter ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bäckström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

133

Anslag till nykterhetsnämndemas verksamhet m. m. (Forts.)

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 46;

Nej — 51.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten 62.

Lades till handlingarna.

Punkterna 63—69.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70.

Lades till handlingarna.

Punkten 71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Lades till handlingarna.

Punkten 73.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 74. Anslag till

Med förmälan, att utskottet icke funnit anledning till erinran mot Kungl. avj^irdo?V
Maj :ts i ämnet framlagda förslag, hade utskottet i förevarande punkt hemställt, linnar.

att riksdagen måtte

a) medgiva, att under kalenderåret 1946 statsbidrag finge utgå för högst
1 500 heltidsanställda eller ett däremot svarande antal deltidsantällda hemvårdarinnor,

b) till Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor för budgetåret 1945/46 anvisa
ett förslagsanslag av 960 000 kronor.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har inte för avsikt att göra något
yrkande, men jag har velat begagna tillfället att påtala ett förhållande, som
jag tror kan lia ett visst intresse.

134

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor. (Forts.)

I ett av socialstyrelsen utfärdat häfte nied råd och anvisningar till hemhjälpsnämnderna
finns intaget ett förslag till taxa för uttagande av avgifter,
där hemvårdarinnas tjänst tages i anspråk av personer i gynnsammare ekonomiska
omständigheter. Frånsett att de i förslaget upptagna betalningsbestämmelserna
äro tämligen invecklade, ha betalningsklasserna utformats på ett sådant
sätt, att tillämpningen av dem på många orter gör regeln örn kostnadsfri
hemhjälp åt obemedlade och mindre bemedlade ganska illusorisk.

Det har därför förekommit, att hemhjälpsnämnderna sett sig föranlåtna att
fastställa andra betalningsgrunder, som i olika avseenden avvika från socialstyrelsens
normalförslag. Man har sålunda ändrat på normalförslagets minimigräns
i fråga örn den inkomst, som berättigar till fri hjälp av hemvårdarinna,
man har nöjt sig med färre avgiftsklasser och föreslagit andra dagavgifter och
man har kanske också i andra avseenden företagit en del förenklingar.

Hemhjälpsnämnderna ha ansett sig vara i sin goda rätt, då socialstyrelsens
förslag endast betecknats såsom ett normalförslag, såsom råd och anvisningar,
och då man inom nämnderna ansett sig vara mera kapabel att bedöma vad som
för vederbörande ort varit lämpligt och möjligt med hänsyn till inkomstförhållanden
och levnadskostnader. I varje fall ha också de av hemhjälpsnämnderna
föreslagna taxorna godkänts av vederbörande hemhjälpsstyrelse.

När socialstyrelsen sedan haft att handlägga framställningar om statsbidrag
från sådana hemhjälpsnämnder, har styrelsen emellertid resolverat, att statsbidrag
skall utgå under förutsättning att hittills gällande grunder för uttagande
av ersättning för lämnad hemhjälp upphörde att äga tillämpning och
ersattes av grunder, uppgjorda i anslutning till socialstyrelsens normalförslag.
Man har med andra ord ställt som villkor för statsbidrag, att taxan för hemhjälpen
beslutas i enlighet med socialstyrelsens förslag. Vad som rublicerats
som råd och anvisningar har således i själva verket kommit att bli någonting
som måste lända till ovillkorlig efterföljd.

Det förefaller mig ganska naturligt, att en dylik schablon ej kan vara lämplig
överallt, och jag vet att denna föreskrift har fört med sig, att vederbörande
hemhjälpsnämnd antingen har fått avstå från statsbidrag eller också har tvingats
att tillämpa bestämmelser, som göra det omöjligt att i enlighet med författningens
anda förmedla kostnadsfri hemhjälp till sådana som borde ha rätt
därtill.

Jag har velat föra fram saken och uttalar den förhoppningen, att vederbörande
departementschef skall ha tillfälle att ägna den någon uppmärksamhet.
För min del finner jag det vara ganska självklart, att socialstyrelsens normalförslag
får vara vad det utger sig för, nämligen råd och anvisningar, alltså ett
exempel på hur en avgiftstaxa kan byggas upp och en anvisning örn vilka om-''
ständigheter som därvid böra tagas i betraktande, men att avvikelser från detsamma,
vilkas ändamålsenlighet ju alltid prövas av hemhjälpsstyrelsen. icke
skola få utgöra hinder för erhållande av statsbidrag.

I herr Elon Anderssons yttrande instämde herr Anderberg.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att
meddela att de klagomål, jag nu hör, aldrig ha framförts till mig i socialdepartementet.
Aven om det finns en normaltaxa, förefaller det mig alldeles
självklart att den skall kunna tillämpas med all nödig smidighet.

Jag vågar inte på rak arm säga, huruvida besvärsrätt finnes i detta fall; i
en del av de nya förordningarna bär man ju låtit vederbörande ämbetsverk vara
både första och sista instans. Men det skulle mycket förvåna mig, örn det inte
i fall som dessa föreligger besvärsrätt i socialdepartementet. Örn man är miss -

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 1».

135

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor. (Forts.)
nöjd, bör man alltså begagna sig härav. Därmed äT ju inte sagt, att socialstyrelsen
kommer att desavueras, men saken kan i varje fall bli föremål för prövning
även i en annian instans.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkten 75.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 76.

Lades till handlingarna.

Punkterna 77 och 78.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79.

Lades till handlingarna.

Punkterna 80—90.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 91.

Lades till handlingarna.

Punkterna 92—102.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103.

Lades till handlingarna.

Punkterna 104 och 105.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 106.

Lades till handlingarna.

Punkterna 107—115.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att dels godkänna de grunder för
statsbidrag till ambulatorisk behandling m. m. av vissa tuberkulospatienter,
som av departementschefen förordats, att tillämpas _ från och med den 1 juli
1945, dels ock till Bidrag till ambulatorisk behandling m. m. av vissa tuberkulospatienter
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 250 000
kronor.

Analog UU

ambulatorisk
behandling
m. m. av
tuberkulospatienter.

136

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 ein.

Anslag till ambulatorisk behandling m. m. av tuberkulospatienter. (Forts.)

Enligt de av departementschefen förordade grunderna skulle statens bidrag
till förevarande ändamål beräknas till hälften av kostnaderna för behandlingen
och i anledning därav erforderliga resor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft tva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Gustaf Elofsson m. fl. (I: 129) och den andra inom andra
kammaren av herr A. Pettersson i Dahl m. fl. (II: 382), vari hemställts att
riksdagen ville besluta sådana grunder för statsbidrag till ambulatorisk behandling
m. m. av vissa tuberkulospatienter, att staten bestrede bela resekostnaden
och två tredjedelar av behandlingskostnaden.

, hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hem ställt,

att riksdagen matte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
a motionerna I: 129 och II: 382,

a) godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 4 januari 1945
förordade grunder för statsbidrag till ambulatorisk behandling m. m. av vissa
tuberkulospatienter, att tillämpas från och med den 1 juli 1945,

... r ti111 Ei drag till ambulatorisk behandling m. m. av vissa tuberkulospatienter
tor budgetaret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 250 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar Gränebo, Heiding, Törnkvist, Danielsson.
Pettersson i Dahl, Viklund och Johansson i Mysinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 129 och II: 382,

a) godkänna av reservanterna förordade grunder för statsbidrag till ambulatorisk
behandling m. m. av vissa tuberkulospatienter, att tillämpas från och
med den 1 juli 1945,

b) till Bidrag till ambulatorisk behandling m. m. av vissa tuberkulospatienter
for budgetaret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 400 000 kronor.

E®rr förste vice talmannen: Herr talman! Den nu föredragna punkten
innehaller förslag örn att obemedlade och mindre bemedlade tuberkulospatienter
skola beredas lättnader genom statsbidrag för ambulatorisk efterbehandlmg
vid tuberkulosisjukhus och centraldispensärer med flera anstalter. Den
vård det gäller avser kvävgasbehandling, eller, som det också kallas, pneumothoraxbehandling.

Utskottet har emellertid inte kunnat enas om grunderna för bidragets utgående.
Utskottets majoritet har föreslagit, att bidrag skulle lämnas med 50 procent
av kostnaden för resorna och för själva behandlingen. Däremot hemställes
i en vid utskottets utlåtande fogad reservation, att statsbidrag skall utgå med
hela kostnaden för resorna samt två tredjedelar av kostnaderna för behandlingen.

Reservanterna ha därvid i anslutning till avlämnade motioner tillstyrkt ett
förslag,^ sorn framlagts av medicinalstyrelsen. Den. har haft i uppdrag att utreda
fragan och ansett, att statsbidrag* till tuberkulospatienter för denna efterbehandling,
som för dem blir ganska kostsam, borde utgå med största delen av
patienternas samtliga kostnader. Enligt den statistik, som är upprättad, behövs
sådan efterbehandling för hälften av dem, som varit intagna på tuberkulossjukanstalter,
och efterbehandlingen får fortgå i medeltal omkring tre år.
Det rör sig alltså örn en ganska betydande kostnad för dessa patienter. Riksdagen
bär ju tidigare begärt utredning i saken, och medicinalstyrelsen har nu
ansett, att staten borde lämna bidrag till detta ändamål. Medicinalstyrelsen sä -

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

137

Anslag till ambulatorisk behandling m. m. av tuberkulospatienter. (Forts.)
ger, att den finner det mindre tilltalande, att ifrågavarande kostnader skola
gäldas av fattigvården, och anser sig böra tillstyrka att icke endast obemedlade
utan även mindre bemedlade komma i åtnjutande av statsbidrag för ändamålet.

Kungl. Majit och även utskottets majoritet ha emellertid ansett, att huvudmannen
skulle betala hälften av kostnaderna. Ja, i viss utsträckning skulle ju
då bidrag erhållas även i form av fattigvård. Detta är kanske mindre tilltalande.
Dessa patienter äro naturligtvis inte starka efter den tid då de vårdats
på anstalten, och när de sedan behöva efterbehandling under i medeltal en tid
av tre år, kan det vara berättigat att de erhålla statsbidrag. Det är kanske inte
så mycket därom meningsskiljaktligheter ha förefunnits, utan fastmer i fråga
örn vem som skall gälda kostnaderna. Emellertid synes det mera tilltalande,
örn stödet lämnas i form av statsbidrag än om det i viss mån skall ha formen
av fattigvårdsbidrag.

Dessutom gäller det ju här ett ändamål, som staten tidigare behjärtat, nämligen
kampen mot en förhärjande folksjukdom. Jag anser att det även från
den synpunkten kan vara berättigat, örn staten också här i någon mån visar sig
generös i kampen mot denna folksjukdom.

Genom att staten åtar sig större delen av kostnaderna, blir bördan mera lika
fördelad mellan kommunerna. Saken har alltså även en skatteutjämnande innebörd.

Det är av dessa skäl reservanterna ej ha ansett sig böra biträda det förslag,
som utskottets majoritet stannat för, och jag ber nu, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande i denna punkt fogade reservationen. Jag
vill dessutom upplysa kammarens ledamöter örn att andra kammaren har bifallit
reservationen.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Förste vice talmannen har redogjort
för detta ärende, och jag behöver alltså inte gå in på den saken, utan ber endast
att få påpeka vad utskottet sagt. Utskottsmajoriten framhåller i sin motivering,
att den s. k. hälftenprincipen i fråga om statsbidrag tillämpas på en
hel del andra områden och att man ej heller i det nu föreliggande fallet velat
bryta den principen.

Jag kan ju tillägga, att Jönköpings läns landsting betalar hela kostnaden
för kvävgasbehandling för alla, som behöva sådan, oavsett förmögenhetsställning.
För landstingen är detta en ganska liten fråga, och jag menar att ifall
staten betalar halva kostnaden för behandlingen och för resorna, skulle landstingen
kunna åtaga sig den andra delen utan att det behöver kännas nämnvärt
betungande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Bäcklund.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr förste vice talmannen begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes cn omröstningsproposition av
följande lydelse:

138 Ni 16. Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till ambulatorisk behandling m. m. av tuberkulospatienter. (Forts.)
Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
116, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 42;

Nej — 50.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 117—119.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 120.

Lades till handlingarna.

Punkterna 121—154.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 155.

Lades till handlingarna.

Punkterna 156—162.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ptmkten 163.

Lades till handlingarna.

Punkterna 164—171.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 172.

Lades till handlingarna.

Punkten 173.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 174.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

139

Punkterna 175—178.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 179.

Lades till handlingarna.

Punkterna 180—188.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 189.

Lades till handlingarna.

Punkterna 190—195.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 196.

Lades till handlingarna.

Punkten 197.

Med förmälan, att Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag icke givit utskottet
anledning till erinran, hade utskottet i förevarande Punkt hemställt, att
riksdagen måtte till Bidrag till utlandssvenskarnas förening för budgetaret
1945/46 anvisa ett anslag av 80 000 kronor.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Sedan utskottets utlåtande
avgivits, har upplysning vunnits, att en kungl, proposition berörande denna
punkt är att förvänta. Med anledning härav hemställer jag, herr talman, att
denna punkt måtte återförvisas till utskottet. Samma yrkande har framställts
i andra kammaren.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
den nu föredragna punkten annat yrkande ej förekommit, än att densamma
skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare på återremiss; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 198—206.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 207.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till vattendomstolarna
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 148
framlagda förslag,

Anslag till
■utlandssvenskarnas

förening.

Anslag till
vatten domstolarna.

140 Nr 16. Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till vattendomstolarna. (Forts.)

a) godkänna under punkten införd pei''sonalförtcckning för vattendomstolarna
:

b) godkända under punkten införd personalförteckning för vattendomstolarna,
att tillämpas under budgetåret 1945/46;

c) till Vattendomstolarna: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett
förslagsanslag av 464 800 kronor;

d) bemyndiga Kungl. Majit att för tillfällig förstärkning av personalen vid
vattendomstolarna under budgetåret 1944/45 jämväl såvitt anginge annan personal
än s. k. särskild vattenrättsingenjör överskrida det för sagda budgetår
uppförda anslaget till avlöningar till icke-ordinarie personal med 15 000 kronor;

II. att motionerna I: 317 och II: 495 ej måtte av riksdagen bifallas.

I de likalydande motionerna 1:317, av lierrar N. Gärde och I. Pauli, samt
II: 495, av herr A. Lindqvist, hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om erforderliga åtgärder för en förflyttning till Göteborg
av kansliet för Västerbygdens vattendomstol.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Johan Bernhard Johansson
och Pauli ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna I:
317 och 11:495 och att utskottet alltså bort hemställa,

I. att riksdagen--— 15 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 317 och II: 495, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn erforderliga åtgärder för en förflyttning
till Göteborg av kansliet för Västerbygdens vattendomstol.

Herr Gärde: Herr talman! Vid denna punkt har utskottet till behandling
upptagit frågan om förläggningsorten för Västerbygdens vattendomstol. Rörande
denna fråga har här i kammaren av herr Pauli och mig väckts en motion,
vari påyrkats att denna vattendomstol skulle förflyttas från sin nuvarande
förläggningsort Vänersborg till Göteborg. Utskottet har emellertid inte ansett
sig böra tillstyrka denna vår hemställan.

Såsom utskottet framhåller i sitt utlåtande, är frågan om förläggningsorten
för Västerbygdens vattendomstol en gammal fråga, som vid flera tillfällen
varit föremål för riksdagens behandling. Då vattendomstolarna år 1918 inrättades,
uppfördes de på extra stat. Detta gällde i främsta rummet vattendomstolarnas
ordförande, vattenrättsdomama. Förhållandet var det, att till vattenrättsdomare
förordnades häradshövdingar i domsagorna, och till vattenrättsdomare
i Västerbygdens vattendomstol förordnades häradshövdingen i Nordals,
Sundals och Valbo domsaga, som hade sin kansliort i Vänersborg. Det var då
naturligt, att även vattendomstolen förlädes till Vänersborg. Sedermera företogs
en överflyttning av vattendomstolarna och därmed också vattenrättsdomarna
till ordinarie stat. Därvid uppkom även frågan örn de olika domstolarnas
— det är som bekant numera fyra — förläggningsorter. Med hänsyn
till att personalen vid de tre sydliga domstolarna, österbygdens, Söderbygdens
och Västerbygdens vattendomstolar, i vissa hänseenden är gemensam — särskilt
gäller detta vattenrättsingenjörerna ■— föreslogs år 1932, att alla dessa
tre domstolar skulle förläggas till Stockholm. Emellertid ansåg man sig vid
den tidpunkten inte böra genomföra en överflyttning av Västerbygdens vattendomstol
till. Stockholm med hänsyn till det då pågående stora målet örn
Vänerns reglering, för vars handläggning ju Vänersborg var lämpligare beläget.
Frågan upptogs emellertid ånyo vid 1938 års riksdag, och Kungl.
Majit hemställde då, att en förflyttning från Vänersborg till Göteborg skulle
äga rum. Första kammaren biföll detta förslag, men andra kammaren föredrog
i överensstämmelse med statsutskottets mening Vänersborg. Genom sammanjämkning
av kamrarnas beslut kom frågan för den gången att förfalla, men

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

141

Anslag lill vattendomstolarna. (Forts.)
den förelädes ånyo påföljande års riksdag, alltså 1939 års riksdag, därvid
Kungl. Majit efter ny utredning fortfarande vidhöll Göteborg såsom förläggningsort.
Denna gång gick emellertid riksdagen i överensstämmelse med statsutskottet
på Vänersborg såsom förläggningsort.

Med hänsyn till den stora arbetsbelastningen vid vattendomstolarna igångsattes
förra året en ny utredning angående vattendomstolarnas organisation.
Denna utredning anförtroddes åt förre vattenrättsdomaren vid Söderbygdens
vattendomstol, greve Hamilton. Vid utredningen uppkom även frågan
örn förläggningsorten för Västerbygdens vattendomstol. Vattenrättsdomaren
vid denna vattendomstol framhöll till utredningsmannen, att han ansåg förläggningen
till Vänersborg ur olika synpunkter olämplig för vattendomstolens
arbete. Han klagade i första hand —- jag kommer senare till den frågan
—- över att den nybyggnad, som vore planerad i Vänersborg för lantmäterikontoret
därstädes och för vattendomstolen, ännu icke kommit till utförande
och att större rumsutrymmen för domstolens räkning erfordrades än tidigare
beräknats. Utredningsmannen framhöll för sin del följande synpunkter på
frågan: »Då kommunikationerna till och från Vänersborg från olika delar av
domstolens domsområde måste betecknas såsom dåliga, har domstolens förläggande
till Vänersborg givetvis medfört såväl att domstolens ledamöter
få använda onödigt mycken tid för resor som även att ökade kostnader uppstå
för staten för resekostnader. Dessutom får jag erinra örn att ----—

det, då fråga är örn mindre orter, erbjuder mycket stora svårigheter att mera
tillfälligtvis erhålla biträde av kompetenta vattenbyggnadstekniska ingenjörer.
Huvudanledning till att domstolens kansli ansetts skola fortfarande varaförlagt
till Vänersborg — till vilken ort kansliet ursprungligen förlädes med
anledning därav att den förste innehavaren av befattningen såsom vattenrättsdomare
vid Västerbygdens vattendomstol var bosatt därstädes — torde
ha varit att man ansåg att staden icke borde berövas det skatteunderlag, som
domstolens förläggande dit medförde. På grund av. den senare utvecklingen
inom staden torde emellertid detta förhållande numera sakna större betydelse.»
Sedermera har vid ärendets beredning i justitiedepartementet vattenrättsdomaren
beretts tillfälle att yttra sig och därvid vidhållit sina tidigare synpunkter
på frågan. Han klagar — såsom han även tidigare gjort —• över att det är
mycket svårt att erhålla hjälp av tillfälliga arbetskrafter i Vänersborg och
att kommunikationerna därifrån åt flera håll inom vattendomstolens jurisdiktionsområde
äro dåliga och obekväma. Några bärande skäl för att vattendomstolen
skall för framtiden kvarbliva i Vänersborg synas honom icke föreligga.
Han framhåller vidare: »Göteborg såsom kansliort är ur alla synpunkter lämpligare:
goda kommunikationer, bättre tillgång till lämpliga tillfälliga arbetskrafter
— i vilket avseende jag beträffande ingenjörsfrågan särskilt tänker på
möjligheten att erhålla hjälp av lärarkrafter vid Chalmers tekniska högskola
eller ingenjörer i Göteborgs stads tjänst — efter den nya hovrättens inrättande
i Göteborg lättillgängligt juridiskt bibliotek, vattendomstolens kansli lättare
tillgängligt för advokater och konsulterande ingenjörer, sorn arbeta med vattenmål,
och i icke ringa utsträckning bättre kommunikation med dessa m. m.
Att nämnda förhållanden betyda en hel del för underlättande av arbetet vid
domstolen torde icke kunna förnekas.» Jag tror att de synpunkter som vattenrättsdomaren
sålunda framhållit inte kunna jävas av någon som är förtrogen
med förhållandena i detta fall. Även vattenöverdomstolen har ansett att nied
hänsyn till de dåliga kommunikationerna mellan Vänersborg och olika delar
av domstolens domsområde denna stad vore mindre lämplig som kansliort.
Vattenöverdomstolen anför vidare följande: »Det skäl för kansliets bibehållande
i Vänersborg, som torde lia tillmätts avgörande betydelse, nämligen att sta -

lii

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till vattendomstolarna. (Forts.)
den icke borde berövas avsevärt skatteunderlag genom befattningshavarnas
flyttning till annan ort, torde numera icke vara bärkraftigt. Vattenöverdomstolen
vill särskilt understryka vad utredningmannen framhållit örn de mycket
stora svårigheterna att i mindre orter, såsom Vänersborg, mera tillfälligtvis
erhålla biträde av kompetenta vattenbyggnadstekniska ingenjörer.» Även västra
avdelningen av Sveriges advokatsamfund har gjort sig till talesman för förflyttning
av domstolen från Vänersborg till Göteborg. Avdelningen har framhållit,
att Vänersborg helt och hållet saknade förutsättningar såsom förläggningsort
för vattendomstolen, medan alla omständigheter, som skäligen borde
beaktas vid frågans bedömande, pekade på Göteborg såsom lämpligaste kansliort.
Avdelningen har vidare framhållit, att frågan knappast hade något eget
intresse för advokaterna, då dessa givetvis måste kräva betalning för den ökning
i arbete och kostnad, som vattendomstolens olämpliga förläggning medförde,
utan att det vore för den rättssökande allmänheten — som eljest skulle
sakna förespråkare -— som avdelningen förde talan i ärendet.

De skäl som tala mot en förläggning av vattendomstolen till Vänersborg
äro sålunda de obekväma förbindelserna, rekryteringssvårigheter och ökade
kostnader för de rättssökande. Man kan då fråga sig. vilka skäl som åberopats
för ett bibehållande av Vänersborg såsom förläggningsort. Ett svar på den
frågan får man genom att studera vad statsutskottet yttrade i sitt utlåtande i
frågan vid 1939 års riksdag. Utskottet uttalade då, att även örn en förläggning
till Göteborg skulle från rättsvårdens synpunkt medföra vissa fördelar, dessa
enligt utskottets uppfattning icke vore av den styrka att de motiverade en
förflyttning från nuvarande förläggningsort med dess billigare levnadskostnader
och geografiskt sett centrala läge inom domstolsområdet. Vad angår det
centrala läget skall jag be att få omnämna vilka områden som höra under Västerbygdens
vattendomstol. Vattendomstolarnas domsområden äro avgränsade
med hänsyn till vattenområdena. Till Västerbygdens vattendomstol höra alla
vattenområden som avbörda sitt vatten till Västerhavet ned till Lagan. Dit
hör sålunda Hallands län med undantag av dess sydspets. Vidare hör dit en
stor del av Småland, alltså delar av Jönköpings och Krondbergs län, samt Alvsborgs
län, Göteborgs och Bohus län, Skaraborgs län och Värmlands län och
kanske några småbitar av angränsande län. Man kan inte säga, att Vänersborg
i geografiskt hänseende intar en mera central plats inom detta område än
Göteborg. Men framför allt är det ju inte den geografiska belägenheten som år
huvudsaken, utan såsom kansliort bör väljas den ort, där de rättsvårdande synpunkterna
bäst komma till sin rätt.

Departementschefen har även medgivit, att starka skäl tala för Göteborg
såsom förläggningsort framför Vänersborg. Emellertid har frågan enligt departementschefens
mening komplicerats av en annan omständighet, nämligen
att det å statens vägnar träffats ett avtal med Vänersborgs stad, att vattendomstolens
kansli skall inrymmas i samma byggnad som planerats för lantmäterikontoret
i Vänersborg. Vänersborgs stad har nämligen erbjudit sig att
till staten överlåta tomten för denna byggnad utan vederlag under förutsättning
att Västerbygdens vattendomstol under minst 25 år kvarbliver i Vänersborg.
Det är detta förhållande som uppkallat mig särskilt ur synpunkten av
de allmänna rättegångsintressen, varom här är fråga. Det är ju uppenbart,
att alla sakliga skäl tala för att Göteborg väljes såsom kansliort. Härför tala
viktiga rättsvårdande intressen såväl ur allmänhetens synpunkt som ur statliga
synpunkter. Jag anser då, att det inte är riktigt att sälja denna rättsvårdens
förstfödslorätt för den grynvälling, som Vänersborgs stad i detta fall erbjudit,
nämligen en tomt utan vederlag. Det hade enligt min mening varit riktigare,
att staten betalat den tomt som den behöver för lantmäteri kontoret och

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

143

Anslag till vattendomstolarna. (Forts.)
förbehållit sig rätt att fritt och ur sakliga snpunkter bedöma, var Västerbygdens
vattendomstol lämpligen bör förläggas.

Under debatten i frågan vid 1938 års riksdag uttalade dåvarande departementschefen,
statsrådet Westman, att de olägenheter som en förläggning till
Vänersborg skulle medföra säkert skulle komma att träda i dagen. Sedermera
har ju, som jag förut nämnde, vattenrättsdomaren, som ju bäst känner till
förhållandena, och vattenöverdomstolen klagat över vilka svårigheter det möter
att få kvalificerad arbetskraft och vilka olägenheter för arbetet vid domstolen
som förläggningen till Vänersborg medför. Det förefaller mig, som örn
denna frågas behandling i riksdagen utgör ett verkligt skolexempel på hur lokala
synpunkter, energiskt framförda, kunna breda ut sig och förkväva de
allmänna intressena. Utgången av denna fråga förefaller mig vara ett utslag
av en verklig kråkvinkelspolitik. Ur principiell synpunkt gäiler ju frågan inte
bara Västerbygdens vattendomstols förläggning, utan den gäller, vilka synpunkter
som överhuvud taget skola få vara, avgörande, då det är fråga om att
för våra domstolar utvälja de lämpligaste förläggningsorterna. Det är uppenbarligen
riktigt, att den omständigheten, att en ort är liten eller har ringa
folkmängd, inte bör utesluta att en domstol förlägges dit, örn andra rättsvårdssynpunkter
tala därför, men att förlägga en domstol till en liten plats endast
därför att den är liten, såsom här är fallet, kan ju inte vara förenligt med rim
och reson. Det förefaller mig, som en revision i denna fråga bör äga rum.
Jag klandrar inte på något sätt departementschefen för den ståndpunkt han
intagit, då han ju är hunden av tidigare beslut, utan det är enligt min mening
riksdagen som begått ett uppenbart misstag och fattat ett beslut, som väl ur
lokala synpunkter och med hänsyn till vissa politiska konstellationer kan ha
sitt berättigande men som inte låter sig försvara ur rättsvårdens synpunkt.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Pauli och mig
framförda motionen, vari hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om erforderliga åtgärder för en förflyttning till Göteborg av
kansliet för Västerbygdens vattendomstol.

I detta anförande instämde herr Johansson. Johan Bernhard.

Herr Johansson, Lennart: Herr talman! Jag har en annan uppfattning än
den föregående talaren rörande förläggningen av Västerbygdens vattendomstol.
Domstolen är nog cenralast belägen inom sitt område där den ligger.
Hela Värmlands län och Skaraborgs län ligga ju inom domstolsområdet, och
därifrån ha ju de rättssökande lättare att komma till Vänersborg än till Göteborg.
Örn jag inte är alldeles fel underrättad, förekomma de flesta vattenregleringsföretagen
i Värmland och Dalsland.

Det har ju vid flera tillfällen protesterats i riksdagen mot att institutioner i
mindre städer och samhällen förflyttas till storstäderna. Här föreligger ett
sådant fall, och jag anser att nian inte bör förlägga Västerbygdens vattendomstol
tili Göteborg, då det inte föreligger så starka skäl flir en sådan förläggning,
som den förre talaren ville göra gällande. När frågan behandlades
vid 1939 års riksdag, uttalade riksdagen, att även örn en förläggning av domstolen
till Göteborg skulle från rättsvårdens synpunkt medföra vissa fördelar,
vore dessa dock inte av den styrka, att de motiverade en förflyttning från den
nuvarande förläggningsorten.

Ja, herr talman, jag skall inte förlänga debatten mera vid denna sena
timme, utan ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan i denna fråga.

Herr statsrådet Bergguist: Herr talman! Såsom herr Gärde nämnde, har
denna fråga vid flera tidigare tillfällen varit föremål för behandling i riks -

144

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till vattendomstolarna. (Forts.)
dagen. Kungl. Maj :t har vid åtminstone två riksdagar framlagt förslag örn
att Västerbygdens vattendomstols kansli skulle förflyttas från Vänersborg till
Göteborg, men riksdagen har vid båda tillfällena sagt nej. Det bör under sådana
förhallanden inte vara ägnat att förvåna, att jag nu ej velat ånyo upptaga
denna fråga.

Fragan har i viss man aktualiserats genom den utredning angående förstärkning
av vattendomstolarnas organisation, som igångsattes inom justitiedepartementet.
Det uppdrag som lämnades åt utredningsmannen avsåg visserligen inte
fragan örn förflyttning av någon av vattendomstolarna, utan en utredning örn
behovet av ytterligare arbetskrafter vid vattendomstolarna. Men i samband
med den utredningen kom en hemställan från vattenrätts domaren i Västerbygdens
vattendomstol, där han begärde att frågan om en förflyttning återigen
skulle upptagas. Utredningsmannen ansåg sig ej kunna förbigå denna sak med
tystnad, utan delgav departementschefen sin uppfattning, som överensstämde
med vattenrättsdomarens och som gick ut på att det ur alla synpunkter lämpligaste
vore, att kansliet förflyttades till Göteborg. Sedermera inkom också, såsom
herr Gärde nämnde, en framställning från advokatsamfundets avdelning i
västra Sverige, där man även hemställde örn en förflyttning av detta kansli.

När nu frågan ånyo tagits upp, ansåg jag att jag måste beröra den något
i den föreliggande propositionen. Jag har också där angivit, att jag anser
starka^ skäl tala för en förflyttning till Göteborg, men att jag med hänsyn
till frågans läge ej ansett mig böra framställa förnyat förslag.

Sakligt måste jag för min del ge herr Gärde rätt i vad han här har anfört.
Jag anser att de övervägande^ skälen tala för en förflyttning till Göteborg.
Jag kan icke se detta såsom någon strid mellan landsbygd och stad eller mellan
storstäderna och de smärre städerna. Det är de rent praktiska skälen, som
för mig äro avgörande. Jag behöver inte upprepa, vad herr Gärde här har
sagt. Jag vill minnas att jag talade för denna linje i riksdagen redan år 1938
och 1939, då frågan senast var uppe till behandling.

Men trots att jag alitsa är övertygad örn det lämpliga i att göra en förflyttning
till Göteborg, har jag ej nu ansett mig kunna framställa förslag härom,
och det ligger kanske^ i öppen dag för kammarens ledamöter, varför jag icke
nu upptagit frågan på nytt.

Det är givet att Kungl. Maj :t, sedan riksdagen år 1939 tagit ställning, började
vidtaga åtgärder för att definitivt ordna kansliets förläggningsfråga i
Vänersborg. I början av ar 1943 träffades ett avtal mellan Vänerborgs städ
samt Kungl. Maj :t och kronan, enligt vilket staden på kronan överlät en tomt,
där det skulle uppföras lantmäterikontor och lokaler för Västerbygdens vattendomstols
kansli.

Det avtalet är sa avfattat, att det i och för sig ej skulle hindra, att man
ånyo upptog frågan till behandling. Däri stadgas nämligen, att staden överlåter
tomten till kronan utan ersättning, under förutsättning att vattendomstolens
kansli kvarbliver i Vänersborg under minst 25 år. Skulle kansliet före
den tiden flyttas, har kronan att till staden utbetala en viss ersättning, motsvarande
den tid som kan återstå av de 25 åren.

Men sedan har också Kungl. Majit vid förra årets riksdag på beredskapsstat
begärt anslag för uppförande av byggnad för lantmäterikontoret och vattendomstolens
kansli. När man har kommit så långt och när riksdagen två
gånger tagit ställning så kraftigt som genom att avslå Kungl. Maj :ts förslag
örn förflyttning, måste man enligt min mening resignera, även örn man i sak
helt delar den uppfattningen att en förflyttning borde ske. Vi kunna inte fortsätta
att kämpa i evighet örn denna fråga, utan måste betrakta den som avgjord
genom riksdagens klara ställningstagande. Jag har alltså för min del re -

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

145

Anslag till vattendomstolarna. (Forts.)
signerat. Det går naturligtvis att bedriva verksamheten även i Vänersborg,
fastän det enligt, min mening skulle gå bättre i Göteborg. ^

Det är dessa skäl som gjort, att jag nu ej har framlagt något förslag i ira gan.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Beträffande själva denna förläggnings
fråga ber jag för min del få deklarera, att i fall jag känt mig obunden
av tidigare åtgärder och beslut, skulle jag ha röstat för att Västerbygdens vattendomstol
förlädes till Göteborg. Nu ha emellertid sådana dispositioner träffats
om bvggnadsfrågan i avtal med Vänersborgs stad, att jag inte anser att
riksdagen för närvarande kan vidtaga en ändring på den punkten.

Såsom skäl både för en förflyttning av vattendomstolen till Göteborg oell
för dess kvarblivande i Vänersborg har anförts, att det skulle bil lättare för
allmänheten att komma i förbindelse med vattendomstolen. I den mån jag varit
i beröring med vattendomstolarnas verksamhet har jag funnit, att den personliga
inställelsen inför vattendomstol som regel sker ute på den plats, målet
galler, men att förbindelse i övrigt med vattendomstolen sker i form av skriftväxling.
Det kan ju hända att min uppfattning beror på att jag inte är tillräckligt
inne i vattendomstolarnas arbetsformer, men jag undrar som sagt, örn
allmänhetens resor till förläggningsorten kunna spela någon roll i detta sammanhang.
Å andra sidan har det naturligtvis sin betydelse, att vattendomstolen
själv har goda kommunikationer till de olika delarna av sitt område.

Jag ber emellertid, herr talman, att som frågan nu ligger till få yrka bifall
lill statsutskottets förslag.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har dels skrivit på motionen och dels i utskottet
varit med örn att reservera mig mot utskottets beslut. Frågans läge har
nu ganska tydligt belysts både genom herr statsrådets anförande och de argument,
som framfördes av herr Gärde, samt .senast genom det erkännande från
herr Nilssons i Landeryd sida, att hade han känt sig obunden, skulle han röstal
lör överflyttning till Göteborg. När man alltså på detta sätt kan summera ihop
mycket starka sakliga skäl för göteborgsförläggningen, och när däremot andres
detta tomtavtal, som efter år 1939 slutits mellan staten och Vänersborgs
stad, men det samtidigt av justitieministern upplyses, att detta avtal ingalunda
behöver vara något absolut hinder för att upptaga förläggningsfrågan till
förnyad prövning, så måste jag såsom min mening uttala, att här stå å ena sidan
de verkliga sakskälen och å andra sidan en viss stads önskningar att få behålla
ett skatteobjekt — jag bortser då från talet örn att Vänersborg iir någon
billigare ort.

Skola verkligen synpunkter av detta slag i det oändliga få stå hindrande i
vägen för en förnuftig lösning av denna fråga? Det tycker jag vore ett fattigdomsbevis
för de svenska statsmakterna. Man bör väl dock en smula gradera
skälen, och även om jag inte vill använda herr Gärdes något kraftiga uttryck
om kråkvinkelspolitik, måste jag dock säga, att en värdering av skälen i deras
rätta rangordning otvivelaktigt ger vid handen, att de väga tyngst i vågskålen
för en ny omprövning av frågan och en förläggning till Göteborg.

Jag ber härmed alltså att få vidhålla den ståndpunkt, som jag personligen
intog, när denna fråga för några år sedan var föremål för riksdagens prövning,
och ber alt få yrka bifall till reservationen.

Herr Björkman: Herr talman! När nian lyssnar till diskussionen och hör
herr Pauli yttra sig i frågan, blir man litet förvånad över hur sakkunnig han
är när det gäller att avgöra, var vattendomstolen skall ligga.

Första tea liim arens protokoll 1045. Nr 10.

146

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslay till vattendomstolarna. (Forts.)

Man talar om att Göteborg i detta (ali skulle vara mera centralt än Vänersborg.
Jag vågar påstå, att det inte är förhållandet. Både Värmland oell Dalsland
tillhöra vattendomstolens område, och de betyda tillsammans en hel del.
när inan ser på vattendomstolens totala arbetsbörda. Värmlands län med sina
mångå sjöar och älvar, där vattenregleringar förekomma ständigt och jämnt,
torde vara ett av domstolens största arbetsområden.

Jag vill inte påstå, att en förläggning av vattendomstolen till Göteborg
skulle medföra hågra större olägenheter för Värmlands vidkommande. Såsom
herr Nilsson i Landeryd framhållit går det nämligen så till, att vattendomstolarna
hålla sina sammanträden ute i bygderna. Domarna avkunnas ju i, kanslierna,
men dem får man protokoll över. Och när det gäller handlingarna behöver
man kanske någon gång besöka vattendomstolen, men det torde vara myckel
sällan. Några kostnader för allmänheten kan det alltså inte här bli tal örn.

Jag anser nog också, att vad som ligger bakom detta är ett rent juristintresse
och ingenting annat. Det är advokatsamfundets avdelning i västra Sverige, sorn
har gjort en framställning och vattenrättsdomaren själv som anser, att det är
bekvämare att ho i en storstad som Göteborg. Några bärande skäl for én förflyttning
ha egentligen ej framförts. Det är bara så att juristerna kommit till
den uppfattningen, att det vore trevligarfe att ha vattendomstolen i Göteborg.
Jag tror inte, att allmänheten har något intresse därav.

Dessutom vill jag framhålla en synpunkt, som anförts tidigare, nämligen att
man skall tolerera att åtminstone någon institution förlägges till de mindre
städerna och samhällena och ätt inte'' allt som finns skall behöva köras samman
i storstäderna.

Jag hemställer alltså, att kammaren måtte besluta i enlighet med statsutskottets
förslag.

Herr Gärde: Herr talman! Herr Björkman förebrådde herr Pauli, att han inte
bade någon kännedom örn dessa förhållanden. Jag vet inte, vilken erfarenhet
herr Björkman å sin sida laar. I varje fall vill jag säga, att jag själv har varit
Vattenrättsdomare i åtta år, och jag tror mig därför kunna bedöma dessa förhållanden
ganska väl.

Med den kännedom .jag har örn förhålladena kan jag vitsorda, att vattenrättsdomarens
av vattenöverdomstolen för övrigt bestyrkta uppgifter äro alldeles
riktiga och omöjliga att jäva. Olägenheterna bestå icke så mycket i att
allmänheten behöver ha tillgång till vattendomstolens kansli, utan mera i det
förhållandet att vattendomstolens personalrekrytering försvåras och att domstolens
resor komma att taga längre tid vid en förläggning i Vänersborg än
örn domstolen förlädes till Göteborg. Förhållandet är dessutom, att i Vänersborg
icke finnes någon advokat som är specialiserad på vattenrättsmål eller
som överhuvud taget anlitas i mål vid Västerbygdens vattendomstol; de advokater,
som där anlitas, äro bosatta i Göteborg eller Stockholm. Samma är förhållandet
med ingenjörer, som parter i vattenmål behöva anlita; några sådana
liro icke bosatta i Vänersborg, utan finnas i Göteborg och Stockholm. Parterna
i ett vattenmål måste alltså, därest de behöva vända sig till antingen
advokat eller tekniskt biträde ändå göra en resa till Göteborg, och dessutom
tvingas de kanske göra ytterligare en resa till Vänersborg för att närmare ta
reda på vad handlingarna i målet innehålla.

Härtill kommer som sagt svårigheten att rekrytera domstolens personal.
Amanuenserna äro ju ej fast anställda, utan delvis halvtidsanställda, och under
sådana förhållanden är det ytterst svårt att i Vänersborg besätta amanuenstjänsterna,
I de andra förläggningsorterna — två av vattendomstolarna ligga
ju i Stockholm och en i Umeå — har man tillgång till aspiranter i hovrätterna,

Onsdagen elen 18 april 1945 em.

Nr 1«.

147

Anslag till vattendomstolarna. (Forts.)
sorn sysselsättas i dessa- befattningar och som efter några år kunna återgå till
hovrätterna, då de anse att tjänstgöringen i vattendomstolen ej låter förena sig
med deras hovrättstjänstgöring.

Jag måste ytterligare betona att det är att beklaga, ätt en fråga som rör
rättsvården och den lämpligaste platsen för förläggning av en domstol skalf få
avgöras efter sådana synpunkter som örn en stad skall lia ett större eller mindre
skatteunderlag. Mig förefaller det reellast, att staten betalar för vad,den behöver
i fråga örn tomtområden och annat till sina institutioner i stället för att ingå
sådana, överenskommelser som i detta fall. varigenom man binder statens egen
prövning av frågan örn den lämpligaste förläggningsorten. För staten kan det
ju inte gälla något mera betydande ekonomiskt värde. Staten kan mycket viii
betala denna tomt, som behövs för lantmäterikontoret, vilket ju ostadigt skall
ligga i Vänersborg, i stället för att köpa sig fri från betalningsskyldigheten
genom ett löfte att vattendomstolen under 25 års tid skall ligga i Vänersborg.
Jag anser att detta skulle bättre överensstämma med'' étt riktigt bé:
traktelsesätt i dessa frågor. . V

Herr Pauli: Herr talman! Endast ett pär ord till herr Björkman. Han framförde
två ganska enkla argument. Det ena var, att han ansåg att jag inte var
sakkunnig, och det ändra var, att vattenrättsdomaren tyckte att det var. bekvämare
att bo i Göteborg. Det sistnämnda tycktes han anse vara det enda
bärande skälet för den opinion som på sina håll finns för en förflyttning av
domstolen till^ Göteborg. Jag vill framhålla, att jag inte på; något sätt presenterat
mig såsom sakkunnig i den här frågan. Om herr Björkman hört på vad
jag sagt, skulle han ha lagt märke till, att jag nöjde mig med att helt och hållet
åberopa andra auktoriteter. Jag skall räkna upp dessa auktoriteter. De årp vattenrättsdomaren—
som viserligen har diskvalificerats av herr Björkman därför
att lian nödvändigtvis vill bo i Göteborg, men som väl i alla fall kan tänkas besitta
en viss sakkunskap — vidare Kungl. Maj :ts sakkunnige, som representera
icke blott formell utan även reell sakkunskap, vidare vattenöverdomstolen och
västra avdelningen av advokatsamfundet, samt herr Gärde, som har egen erfarenhet
på området, justitieministern och slutligen min bänkkamrat herr Bernhard
Nilsson, som kanske inte är ren lekman i dessa frågor. Det är inte mig
själv som jag åberopat, utan dessa sammanlagt sju auktoriteter Jag får be herr
Björkman att diskvalificera dem och inte mig, örn han nu skall argumentera
med diskvalifikationer. ''

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen)
på bilall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara; med övervägande
ja besvarad.

Herr Gärde begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes cn så lydande omröstningsproposition:

Den. som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 52 punkten
1. röstar

Ja;

Den. det c.j vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

148

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 era.

Anslag till vattendomstolarna. (Forts.)

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa kapitalinvesteringar
i telegrafverkets fond för budgetåret 1945/46;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående nyanskaffning av
ånglok;

nr 57, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående tillbyggnad till
landsstatshuset i Kalmar m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av riksbankens fastighet i Kalmar;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för stationsmästaren
F. E. Pettersson från utgivande av visst skadeståndsbelopp;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disposition av vissa
äldre reservationsanslag;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående fastigheter i
Degerfors köping; samt

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande avlokaler
för högsta domstolen och Svea hovrätt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Herr Nilsson, Bror, avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningom
krigskonjunkturskatt för år 1945, m. m.

Motionen bordlädes.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag.
sammanträde avslutades kl. 1.31 på natten.

varefter kammarens
In fidem

G. H. Berggren.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

451674