1945. Första kammaren. Nr 15 (Riksdagens protokoll 1945:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 15.

Tisdagen den 10 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 248, angående
ändrade grunder för användningen av anslaget till Skogsvård m. m.:
Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesavverkning m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
10, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under
tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 121, i anledning av väckt motion örn viss ändring i gällande bestämmelser
örn landstingsområdes indelning i valkretsar; och

nr 124, i anledning av väckta motioner om viss ändring i § 7 riksdagsordningen
m. m. f

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
243, angående anslag till Medicinalstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1945/
46 m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 255, angående prisutjämningsavgifter.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 11—13,
statsutskottets utlåtanden nr 6 och 49—51, bevillningsutskottets betänkanden
nr 24 och 25, första lagutskottets utlåtanden nr 22, 24 och 25, andra lagutskottets
utlåtanden nr 20—26, första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 5—7 samt kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 248.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 368s av herr Schlyter m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslagsfrågor i anledning av omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet; och

Första hammarens protokoll 1945. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

nr 369, av herr Elowsson, Nils, m. fl., i anledning av Kungl. Marits proposition
angående anslag till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 11 april förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Hans excellens ministern för utrikes ärendena herr Gunther avlämnade
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 257, angående förordnande av ^statsrådsledamöter
att uppläsa Kungl. Maj:ts öppna brev till riksdagen angående vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda kungl, skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj:t förordnat hans excellens ministern för utrikes ärendena herr
Gunther att i första kammaren uppläsa Kungl. Majda ifrågavarande öppna
brev. .....

Med anledning härav lämnades ordet till hans excellens ministern för utrikes
ärendena herr Gunther, som i enlighet med det honom givna uppdraget
uppläste Kungl. Maj:ts öppna brev, nr 258, angående vissa grundlagsfrågor.

Äng. trafik;
äkerheten å
den s. k.
L( långenbanan.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Domö, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
Arrhéns interpellation angående trafiksäkerheten å den s. k. Lelångenbanan,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Kammarens ledamot herr Arrhén har
i en till mig riktad interpellation berört vissa olyckstillbud på den s. k. Lelångenbanan.
Interpellanten har härom anfört i huvudsak följande.

Den 20 januari 1945 inträffade ett olyckstillbud på järnvägen Bengtsfors
västra—Uddevalla hamn, därvid 7 personer skadades. Ett nytt tillbud förekom
den 2 februari 1945, då 4 vagnar spårade ur vid Hjärtsäters station.

Vid det första olyckstillbudet, som närmast behandlas i interpellationer,
gällde det en rälsbuss med 47 passagerare. Bromssystemet fungerade icke, då
föraren sökte minska farten inom stadsområdet i Uddevalla. Bussen rusade
därför nedför sluttningen mot stationen och hade vid infarten på själva stationsområdet
en beräknad hastighet av 50 km/tim. Vederbörande lokmästare
hade före den senaste A-revisionen i november 1942 framställt anmärkning
på rälsbussens bromssystem. Baningenjören hade då tillstyrkt vissa åtgärder,
men dessa hade icke vunnit de högre järnvägsmyndigheternas godkännande.
Rälsbussen hade enligt lokföraren sedan ett år tillbaka varit opålitlig på grund
av felaktigheter i bromssystemet. Anmärkningar härom hade gjorts åtskilliga
gånger.

Interpellanten framhåller, att de här nämnda händelserna framkallat oro
hos allmänheten rörande driftsäkerheten på järnvägen. Till mig har interpellanten
riktat följande frågor:

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Äng. trafiksäkerheten å den s. k. helan g enbanan. (Forts.)

1. Vad var anledningen till att S. J. avslog den av baxingenjörsexpeditionen
i Göteborg tillstyrkta begäran om den ifrågavarande rälsbussens ombyggnad
1942?

2. Vilka åtgärder ha statens järnvägar med anledning av det inträffade
vidtagit för att höja trafiksäkerheten på järnvägen Bengtsfors västra-—Uddevalla
hamn?

I ärendet har jag inhämtat yttrande från järnvägsstyrelsen. Då yttrandet
delvis berör tekniska detaljer av mindre intresse ur allmän synpunkt, kan jag
icke upptaga kammarens tid med en fullständig redogörelse. Jag har låtit
tillställa interpellanten en avskrift av yttrandet och inskränker mig här till
att i anslutning till järnvägsstyrelsens upplysningar anföra följande.

Vad i interpellationen anförts rörande rälsbussolyckans förlopp är riktigt.
Till komplettering av interpellantens redogörelse må meddelas, att den ifrågavarande
rälsbussen, som är 2-axlig och tillverkad 1936, övertogs av statens
järnvägar år 1940 samtidigt med Le 1 å n ge n b a n a n s förstatligande. Rälsbussen
har två av varandra oberoende bromssystem, nämligen en fotmanövrerad tryck -lufthydraulisk broms och en vanlig handmanövrerad skruvbroms. Den 20 januari
1945 utsattes rälsbussen för särskilt hårda påfrestningar under då rådande
svåra snöförhållanden. Fotbromsen hade under dagen vid upprepade
tillfällen visat sig fungera tillfredsställande. Först i lutningen mot Uddevalla
hade den upphört att fungera, vilket sedermera visat sig bero på att anslutningsröret
till den ena bromscylindern brustit. Av försiktighetsskäl hade
emellertid föraren redan vid början av lutningen mot Uddevalla lagt in 2-ans
växel för att kunna bromsa med motorn. Vid användning av detta bromsningssätt
gick emellertid fram- och backväxeln av sig själv över i neutralläge, varigenom
bromsning såväl med motorn som med handbromsen omöjliggjordes.
Upprepade försök att lägga in växeln och använda handbromsen misslyckades.

Redan under den enskilda banans tid förekommo felaktigheter på rälsbussens
bromsanordning och även andra bristfälligheter. Det var närmast dessa erfarenheter,
som föranledde maskiningenjören att år 1942 begära vissa ombyggnadsarbeten
samt föreslå att den trycklufthydrauliska bromsen örn möjligt
skulle utbytas. Ombyggnaden kom till stånd men ej utbyte av bromsanordningen.
Anledningen härtill var dels att anskaffning från Tyskland av ny
bromsutrustning skulle taga lång tid, dels att man i järnvägsstyrelsen hade
fullt förtroende för denna typ av hydraulisk broms, vilken utgör standardutrustning
på omnibusar bland annat i England samt på bussar av Scania Vabis
och Volvos fabrikat och vilken godkänts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
såsom teknisk kontrollmyndighet för de enskilda järnvägarna. Efter ombyggnaden
ha under det senaste året anmärkningar gjorts mot fotbromsen 8 gånger,
varav 7 före den 3 maj 1944, samt mot fram- oell backväxeln 4 gånger. Bristfälligheterna
ha vid varje tillfälle blivit avhjälpta. Efter den 11 december 1944
förekommo ej några anmärkningar i reparationsboken. Bussen var efter nämnda
dag i tjänst praktiskt taget dagligen till olyckstillfället.

Med det anförda bär jag besvarat interpellantens första fråga. Vad angår
den andra frågan, vilka åtgärder statens järnvägar vidtagit för att höja trafiksäkerheten
på banan, framgår av järnvägsstyrelsens yttrande, att styrelsen
omedelbart efter rälsbussolyckan utfärdat order om att rälsbussen i fråga ej
finge tagas i trafik, förrän dess bromssystem utbytts. Liknande order har
sedermera utfärdats rörande två andra rälsbussar med samma bromssystem.
Vidare lia bl. a. följande åtgärder vidtagits. Införande av tryckluftbromsning
har genomförts på lok och personvagnar samt är under genomförande även på
godsvagnar,_ ehuru verkstadskonflikten kommer att försena arbetet. 4 nya moderna
boggirälsbussar ha anskaffats. Loken lia försetts med vissa förbätt -

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. trafiksäkerheten å den s. k. Lelångenbanan. (Forts.)
rade anordningar. Personvagnarna ha genomgående moderniserats. Godsvagnarna
ha också i stor utsträckning förbättrats. 4 nya överföringsvagnar ha anskaffats
och 2 äldre lia slopats. Slutligen har även själva bankroppen undergått
och undergår fortfarande förbättringar.

Under de senaste åren Ilar å Lelångenbanan en kraftig minskning av olycksfrekvensen
kunnat iakttagas, vilket delvis torde kunna tillskrivas det efter
förstatligandet fortgående rationaliserings- och trafiksäkerhetsarbetet.

Min uppfattning är, att olycksfrekvensen på Lelångenbanan trots de stora
påfrestningar, som äro en följd av den alltjämt å denna bandel rådande högtrafiken,
icke är av den storleksordning, att den behöver inge någon oro.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för det svar på min interpellation,
som här lämnats, och likaså för favören att jag redan i går bereddes
tillfälle att taga del av dess innehåll.

Min första fråga gällde, varför S. J. 1942 icke utbytte den hydrauliska bromsen
på rälsbussen nr 435 mot en tryckluftbroms, vilket hade rekommenderats
av maskiningenjören i Göteborg. Herr statsrådet har svarat, att S. J. meddelat,
dels att anskaffningen av en tryckluftbromsutrustning från Tyskland skulle
ha tagit för lång tid, dels att man hade förtroende inom S. J. för den hydrauliska
bromstypen, dels att bromsar av detta slag även godkänts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Det första av dessa skäl kan man godtaga som orsak för att
icke tillgripa just den åtgärden, örn man nu hade behov av att vagnen snabbt
kom i trafik igen. De andra skälen har man däremot kanske litet svårare att
förstå. Låt vara att S. J. i princip litade på en hydraulisk bromsinrättning och
att väg- och vattenbyggnadisstyrelsein gjorde detsamma. Det har dock i detta
fall framkommit som resultat av S. J :s egen undersökning efter olyckan, att
felaktigheter på just olycksbussens bromsanordningar förekommit redan före
1940, då S. J. övertog den så kallade Lelångenbanan. Detta borde i mitt tycke,
eftersom trasslet med bromsarna tydligen fortsatt fram mot A-revisionen 1942,
lia motiverat, att man icke utsträckte sitt förtroende för hydrauliska bromsar
överhuvud taget till att gälla även det exemplar, varmed olycksbussen var utrustad.
S. J :s svar går här. vill det synas mig, på sidan av saken. Man har på
trafiksäkerhetens bekostnad, örn man så kan uttrycka sig, låtit nåd gå före
rätt, en vacker regel i vissa fall och i andra sammanhang men knappast tillämplig
här. Det visade sig, att det inte hjälpte med ett fortsatt plåstrande. En dag
var olyckan där. Då hade S. J. genast möjlighet att ge order örn, att rälsbussen
nr 435 ej fick tagas i trafik, förrän bromssystemet utbytts, och liknande order
har givits för två andra rälsbussar, som även äro utrustade med hydrauliska
bromsar.

Det är tillfredsställande att veta att så nu iskett, niell jag tror inte, att det
är ett utslag av efterklokhet örn man säger, att S. J. haft full anledning att fatta
detta beslut redan 1942 på basis av då föreliggande erfarenheter örn just den
hydrauliska broms, som vid det tillfället fanns på rälsbussen nr 435.

Det är likaledes för mig tillfreds ställan de att ha fått taga del av S. J :is åtgärder
av mera allmän art för att höja trafiksäkerheten på den ifrågavarande
järnvägen. Att kurvor justerats av S. J. på en sammanlagd sträcka av 52 km
är man tacksam få höra, eftersom allmänhetens uppfattning nog varit, att behovet
just krävde en dylik uträtning av kurvorna. Det kan även finnas anledning
att erinra om att en stark opinion kräver Lelångenbanans ombyggnad till
normalspårig järnväg, ett förslag, som dock torde vara av en sådan storleksordning,
ekonomiskt sett, att det kräver ett grundligare övervägande.

Det förefaller i övrigt av herr statsrådets svar, som örn S. J. trots det som

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Ang. trafiksäkerheten å den s. k. Lelångenbanan. (Forts.)
nu senast inträffat, kunnat anteckna framgångar i sin strävan i förbättrandet
av driften vid järnvägen, och man får hoppas, att denna utveckling fortsätter.

Att olyckan den 20 januari väckt ett sådant uppseende, berodde på att Lelångenbanan
dagligen befares av skaltåg, som frakta elever dn till skolor av olika typer
i Uddevalla. Den oron kan man förstå litet var. Det är högst önskvärt, att
förtroende för S. J :s drift på Lelångenbanan står fast. Jag tror, att alla, som ha
intresse av dessa ting, med stor tillfredsställelse iakttagit statsrådets och S. J :s
nitälskan, när det gällt att få denna olyckshändelse utredd, och jag är förvissad
om att även det utförliga svaret på min interpellation i dag på ett verksamt sätt
bidragit att skingra de farhågor, som man i förstone trodde sig ha anledning att
hysa och örn vilka man nu får hoppas, att de ej heller i fortsättningen bli besannade.

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Domö, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Gryms interpellation angående kommunikationerna i
gränsbygderna mot Finland, och nu yttrade: Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Grym har till mig framställt vissa spörsmål rörande kommunikationerna
inom Tornedalen samt till och från detta område.

Interpellanten har bland annat påtalat, att de personförande tågen på linjerna
Boden—Karungi—Haparanda och Karungi—Övertorneå under en lång
följd av år icke framförts med tillfredsställande snabbhet samt att motsvarande
förhållande varit rådande på statens järnvägars busslinje Övertorneå—Pajala.
Under de allra senaste åren lia restiderna enligt interpellantens uppgift
än ytterligare försämrats. Restiden från Pajala till Haparanda överstege sålunda
för närvarande 8 timmar, och restiderna från Pajala respektive Haparanda
till Luleå överstege 12 respektive 5 timmar. Enligt interpellantens mening
skulle befolkningens önskemål om framför allt snabbare förbindelser väl
kunna förverkligas dels genom ökning av körhastigheten och dels genom förkortning
av uppehållen å skilda stationer.

I anslutning härtill har interpellanten framställt följande frågor:

1. Har herr statsrådet iakttagit, att kommunikationsmöjligheterna för befolkningen
i våra gränsbygder mot Finland äro synnerligen bristfälliga?

2. Ämnar herr statsrådet överväga lämpliga åtgärder för att få bättre möjligheter
till stånd i detta avseende?

På min anmodan har järnvägsstyrelsen inkommit med en promemoria i ärendet.
I anslutning till innehållet i promemorian får jag här anföra följande.

På de flesta svenska järnvägslinjer ha efter krigsutbrottet restidsförlängningar
blivit nödvändiga. Den kraftigt stegrade person- och godstrafiken har
nödvändiggjort insättandet av större och tyngre tåg, vilket haft till följd minskad
tåghastighet och längre tåguppehåll. Vid de ångdrivna linjerna har läget
ytterligare försämrats genom kolbristen, som framtvingat övergång till vedeldning
på vissa sträckor. Sistnämnda omständighet har emellertid hittills
icke nämnvärt ökat restiderna på linjen Boden—Haparanda, där järnvägsstyrelsen
sökt att i det längsta bibehålla koleldning.

Genom övergången till gengasdrift har vidare rälsbussförbindelsernas snabbhet
minskats. För vägbusstrafiken har den högsta tillåtna körhastigheten på
grund av det skärpta läget i fråga om gummiförsörjningen nedsatts från 50
till 40 km/tim.

De flesta av de här angivna kristidsfaktorerna lia givetvis inverkat försämrande
även pä restiderna på de av interpellanten avsedda, järnvägs- och busslinjerna.
Å andra sidan är läget i verkligheten icke så ogynnsamt som kail

Äng. kommunikationerna
i
gränsbygderna
mot
Finland.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Ane,r. kommunikationerna i gränsbygderna mot Finland. (Forts.)
synas vara fallet vid en direkt jämförelse mellan restiderna på dessa linjer oell
elektrifierade linjer av ungefär samma längd. Även under normala förhållanden
medger nämligen den elektriska driftformen avsevärda fördelar framför
ångdriften icke minst i det här aktuella avseendet.

Vad särskilt angår kommunikationerna inom Tornedalen vill jag framhålla,
att i den av interpellanten påvisade långa restiden från Pajala till Haparanda
inräknats en övergångstid i Övertorneå från vägbuss till tåg på 1 timme 32
minuter. Anledningen till att vägbussen på morgonen från Pajala icke lagts
i direkt anslutning till tåget mot Karungi har, enligt vad järnvägsstyrelsen
upplyser, varit ortsbefolkningens önskan att få en lämplig bussförbindelse till
Övertorneå för elever i en skola, som besökes av 17 elever från Pello och söder
därom belägna platser.

Förutom nämnda uppehåll i Övertorneå förlänges restiden Pajala—Haparanda
av de nuvarande långa övergångstiderna i knutpunkten Karungi, där
huvudlinjens tåg mötas. Järnvägsstyrelsen har redan hösten 1944 upptagit
frågan örn en förkortning av övergångstiderna i Karungi till särskild prövning
i samband med arbetet på sommartidtabellen för år 1945. Härtill återkommer
jag i det följande.

Tornedalens järnvägsförbindelser söderut gå över den ångdrivna linjen Karungi—Boden.
Det är riktigt, såsom interpellanten framhållit, att restiderna
från Pajala och Haparanda till Luleå överstiga 12 respektive 5 timmar. Då restiden
för sträckan Pajala—Luleå påverkas av nyssnämnda särskilda förhållanden,
skall jag här inskränka mig till några jämförelser mellan restiderna
på sträckan Luleå—Haparanda vid olika tider. Sommaren 1939 var restiden
5 timmar 12 minuter. Fram till sommaren 1941 hade restiden stegrats till 7
timmar 41 minuter. Under de därpå följande åren skedde en successiv minskning
av restiden till 5 timmar 25 minuter sommaren 1944. Vissa andra förbättringar
lia också kunnat genomföras. Medan det ena tågparet Boden—Haparanda
under tiden den 1 juli 1940—den 14 juni 1942 i bränslebesparande
syfte anordnats endast 1—3 dagar i veckan, gå för närvarande båda tåg-paren''
dagligen.

Trots de svårigheter, med vilka statens järnvägar under kriget haft att kämpa,
har det sålunda på de senaste åren lyckats järnvägsstyrelsen att i viss utsträckning
återgå till tidigare gällande restider på denna sträcka.

Sammanfattningsvis får jag såsom svar på interpellantens första fråga anföra,
att järnvägsstyrelsen synes lia eftersträvat att, inom ramen av vad som
ur driftsekonomisk synpunkt kan vara försvarbart, söka ordna någorlunda tillfredsställande
förbindelser för Tornebygdens befolkning med anlitande av tillgängliga
bränsleresurser och transportmateriel.

Interpellantens andra fråga avser att utröna, huruvida jag ämnade överväga
åtgärder för att förbättra kommunikationsmöjligheterna i de berörda trakterna.
Ett dylikt övervägande, vilket i första hand ankommer på järnvägsstyrelsen,
har — som jag förut antytt — redan tidigare ägt rum i samband med tidtabellsarbetet
för år 1945. Styrelsen har härvid samrått med bl. a. tornedalskommunernas
verkställande utskott. I ett nu inom styrelsen föreliggande tidtabellsförslag
har bl. a. försök gjorts att minska övergångstiderna i Övertorneå och Karungi,
varigenom restiden på sträckan Pajala—Haparanda skulle kunna nedbringas
med omkring 1 timme. Ett genomförande av detta förslag är i och för sig
ägnat att förbättra Tornedalens förbindelser med bl. a. Boden och Luleå. Den
nyligen inträdda försämringen i bränslesituationen har emellertid nödvändiggjort
en strängare hushållning med stenkol än hittills, och läget på bränslemarknaden
har av bränslekommissionen bedömts så allvarligt, att den s. k. nödplanen
av kommissionen anbefallts att tillämpas redan fr. o. m. den 1 juli 1945.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Ang. kommunikationerna i gränsbygderna mot Finland. (Forts.)
Detta innebär, att ångloken på den koleldade bandelen Boden Haparanda redan
till sommaren mäste eldas med ved och att den ytterligare förbättring, som
järnvägsstyrelsen hoppats kunna åstadkomma i förbindelserna till och fran^Toinedalen,
måste ställas på framtiden. Restiden med de nuvarande tagen pa linjen
Boden—Haparanda måste efter nödplanens ikraftträdande förlängas med
omkring 50 procent. På grund av de enligt förslaget minskade övergångstiderna
i Övertorneå och Karungi bli emellertid de försämringar, som föranledas
av vedeldningen, likväl relativt små i fråga örn resor från Pajala- och övertorneålinjerna.
Sålunda beräknas restiden Pajala—Luleå komma att ökas med
allenast 1 timme 17 minuter. _ . ,

För att såvitt möjligt kompensera trafikanterna på linjen Lulea—Haparanda
för den försämring av förbindelserna, som blir en följd av nödplanens genomförande,
har järnvägsstyrelsen övervägt att i den nya ^tidtabellen upptaga två
nya tågpar mellan nämnda städer med en restid av något över 4 timmar^ Tagen
skulle bestå endast av 8 ä 10 vagnaxlar för att kunna framföras någorlunda
snabbt. Huruvida detta förslag skall kunna, genomföras^ är beroende av
— förutom tillgången på ånglok — möjligheterna att erhålla erforderligt
bränsle

Av det anförda torde framgå, att järnvägsstyrelsen låtit sig angeläget vara
att ordna tåglägenheterna i berörda trakter så fördelaktigt, som med hänsyn
till rådande besvärliga förhållanden är möjligt. Det kan enligt min mening
förutsättas, att styrelsen även framgent kommer att ägna uppmärksamhet at
dessa förhållanden. Några åtgärder från min sida synas icke påkallade.

Herr Grym: Herr talman! .Tåg ber att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för svaret på min interpellation.
..

Herr statsrådets svar har, kan man säga, tva sidor, en mörkare och en ljusare.
Den mörkare sidan är, beklagligt nog, den väsentligt dominerande. Huvuddelen
av Tornedalens befolkning, alltså den del som bor norr om Karungi
och som för sina kommunikationer är beroende av statens järnvägar, kommer
nämligen, enligt vad som framgår av svaret, att få ytterligare försämrade
förbindelser bland annat med länets huvudort Luleå. Restiden mellan Pajala
och Luleå kommer efter den s. k. nödplanens genomförande att ökas med 1
tim. 17 min. eller från nuvarande 11 tim. 40 min. till 12 tim. 57 min. Man
måste ställa sig mycket tvivlande till, om de avsevärda försämringar i förbindelserna,
som järnvägsstyrelsen sålunda ämnar genomföra, verkligen äro
nödvändiga och av behovet påkallade. Den isolering, som befolkningen i den
berörda bygden befinner sig i, blir ju därigenom ytterligare förvärrad. Man
kan aldrig veta, när bättre förhållanden kunna inträda, så att denna besvärande
isolering brytes. Med god vilja skulle järnvägsstyrelsen kunna göra
mycket för att föra denna gränsbefolkning närmare det övriga landet. Jag
vet, att jag har en pi''aktiskt taget enhällig befolkning bakom mig, når jag
säger, att dess högsta önskan är att med så fasta och intima band som möjligt
bli sammansvetsad med landets befolkning i övrigt. I detta hänseende
äro goda kommunikationsmedel ett ypperligt hjälpmedel, och de ha därför en
stor kulturell uppgift att fylla. Jag delar inte den uppfattningen, att denna
finskspråkiga — man skulle väl numera kunna säga tvasprakiga bygd bör
leva sitt eget avskilda liv med sina seder och bruk, utan jag är av den åsikten,
att befolkningscirkulation är det bästa och sundaste för alla. Detta önskemål
kan dock icke genomföras i nämnvärd utsträckning, örn myndigheterna
_ Kallt kalkylerande — ställa sig oförstående för krav på olika områden.

Jag vågar, herr talman, försäkra, att dessa människor äro lojala medbor -

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Örn ett centralt
organ
för främjande
av
likformighet
i taxeringen.

Äng. kommunikationerna i gränsbygderna mot Finland. (Forts.)
gare, men myndigheterna böra fördenskull inte sätta deras lojalitet på onödigt
hårda prov. Den som bor alldeles invid gränsen mellan två riken och
är i ständig kontakt med befolkningen på båda sidor örn gränsen känner val
till, hur gränsborna hålla på sitt land och äro angelägna om att för befolkningen
på andra sidan gränsen påpeka hur bra de ha det ordnat i olika avseenden.
Gränsbygder böra statsmakterna vårda örn på bästa möjliga sätt. i
varje fall på sådant sätt, att existensmöjligheterna inte försvåras genom åtgärder
som inte äro alldeles nödvändiga.

Vi ha, herr statsråd, litet svårt att förstå att den av bränslekommissionen
anbefallda nödplanen alldeles nödvändigt måste tillämpas i detta fall. Jag
vill vädja till herr statsrådet att, om det finns den minsta möjlighet därtill,
undvika att sätta planen i tillämpning på järnvägen till denna jämförelsevis
isolerade bygd långt bort i periferien.

En liten ljusglimt är den punkt i statsrådets svar, där det omtalas att järnvägsstyrelsen
övervägt att i den nya tidtabellen upptaga två nya tågpar mellan
Luleå och Haparanda. Denna åtgärd skulle bli en kompensation för den
försämring av förbindelserna, som blir en följd av nödplanens genomförande.
Jag noterar detta med tacksamhet. Men trafikanterna på bandelen Karungi—
Övertorneå och busslinjen Övertorneå—Pajala få ingen som helst kompensation
härigenom. Järnvägsstyrelsen borde ha tänkt även på dessa trafikanter.
Styrelsen skulle väl kunna ordna förbindelsen från Pajala och Övertorneå till
Karungi med omnibus och rälsbuss i anslutning till det tåg, som skall trafikera
linjen Haparanda—Karungi—Luleå och vars körhastighet blir någorlunda
god. Vi kunna inte känna oss till freds, innan en förbättring kommer
till stånd. Jag hoppas livligt, att järnvägsstyrelsen, trots de rådande besvärliga
förhållandena, ordnar förbindelserna på ett bättre sätt än det planerade.
Järnvägsstyrelsens organisatoriska duglighet är ju för alla bekant, och den
kan helt visst utan någon som helst svårighet klara upp denna i förhållande
till det hela obetydliga detalj. Jag vågar hoppas, att järnvägsstyrelsen har
den erforderliga goda viljan, när det gäller att ordna kommunikationerna i
vår gränsbygd mot Finland.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Jag vill försäkra den ärade interpellanten,
att den goda viljan finns, när det gäller att ordna förbindelserna där
uppe i gränstrakterna så bra som möjligt. Allteftersom det visar sig möjligt
att åstadkomma bättre förhållanden, bör så även ske. Jag förstår mycket väl
talesmannen för dessa bygders befolkning, när han säger att det är av vikt
att förbättra samhörigheten mellan dessa bygders befolkning och befolkningen
i övriga delar av landet. Det är just av denna anledning som vi inom kommunikationsväsendet
efter bästa förmåga söka ordna kommunikationsförhållandena
i dessa trakter, och jag känner väl till att järnvägsstyrelsen är besjälad
av en verkligt god vilja i detta hänseende.

_ Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara herr Veländers interpellation örn ett
centralt organ för främjande av likformighet i taxeringen m. m„ fick nu ordet
och anförde: Herr talman! Under hänvisning till dels att 1941 års riksdag anhållit
om utredning av frågan örn tillskapande av ett särskilt organ för lämnande
av auktoritativa uttalanden angående skatteförfattningarnas tillämpning,
dels ock att 1943 års riksdag anhållit örn framläggande av förslag om inrättande
av en central nämnd med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen, har
herr Velander — med första kammarens tillstånd — till mig riktat följande
frågor:

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Om ett centralt organ för främjande av likformighet i taxeringen. (Forts.)

Är förslag att vänta till innevarande års riksdag om inrättande av ett sådant
centralt organ med uppgift att verka för likformighet vid taxeringen och meddelande
av förhandsuttalanden i beskattnings frågor som i riksdagens ovanberörda
skrivelser begärts?

Är herr statsrådet, om så icke är fallet, i tillfälle att meddela, huruvida
den av riksdagen begärda utredningen i ämnet fortgår och i vad mån ifrågavarande
angelägenhet därigenom bragts närmare sin lösning?

De av interpellanten åsyftade spörsmålen ha länge varit föremål för uppmärksamhet
inom finansdepartementet. Den grundläggande diskussionen i ämnet
anknöts till en inom departementets skatteberedning utarbetad promemoria
i ämnet, i vilken beredningen förordat tillsättande^ av en för hela riket gemensam
nämnd med uppgift att •—- efter framställning från skattskyldig eller
landskamrerare eller prövningsnämnd — i särskilda fall avgiva yttranden i
uppskattningsfrågor rörande taxering enligt kommunalskattelagen eller statsskatteförordningen.

Vid diskussionerna i anslutning till nyssnämnda promemoria framträdde
tydligt de svårigheter, som äro förenade med den ifrågasatta anordningen.
Skola förhandsuttalanden i skattefrågor vara av verkligt värde för de^skattskyldiga,
måste uttalandena göras bindande för skattedomstolarna och sålunda
även för regeringsrätten; en dylik konstruktion är emellertid ägnad att ingiva
betänkligheter. Skola förhandsbeskeden däremot icke vara bindande utan verka
endast i kraft av den auktoritet, som den ifrågavarande nämnden må besitta,
blir nämndens betydelse mera oviss. Självfallet komma nämndens uttalanden
i många fall att följas av skattemyndigheterna. Å andra sidan måste man räkna
med att regeringsrätten, när anledning därtill anses föreligga, frångår nämndens
uttalande. I sådana fall kommer helt visst allvarlig kritik att riktas mot
systemet såsom sådant. En sådan kritik skulle jag finna förståelig, då den
skattskyldige kanske vidtagit mycket vittgående dispositioner i förlitande
på att nämndens uttalande skulle följas och därför åsamkas ekonomiskt avbräck
till följd av att uttalandet frångås.

Med hänsyn till de svårigheter, som jag nu i korthet antytt, har förevarande
fråga hittills fått stå tillbaka för andra trängande arbetsuppgifter, där
positiva resultat ansetts ligga inom närmare räckhåll.

De svårigheter, örn vilka jag i det föregående talat, ha haft avseende a Dagan
örn inrättande av ett organ för meddelande av förhandsbesked i skattefrågor.
Frågan om inrättande av ett organ med uppgift att verka för likformighet
vid taxeringen kan visserligen lösas fristående från förstnämnda fråga,
men har ansetts lia sådant samband därmed, att frågorna borde upptagas till
prövning i ett sammanhang. Bland annat av denna orsak har jämväl med
frågan örn åtgärder i syfte att befrämja likformighet vid taxeringen fått anstå
tills vidare.

Ifrågavarande spörsmål komma att bliva föremål för fortsatt övervägande
inom finansdepartementet. Jag är emellertid, såsom av det redan anförda torde
framgå, icke i tillfälle att nu göra något uttalande örn vid vilken tidpunkt
förslag till lösning av dessa frågor kan väntas föreligga.

Herr Velander: Kerr talman! Jag tackar herr statsrådet för att min interpellation
besvarats och för att jag i förväg, såsom övligt är, fått del av svaret.

Örn jag emellertid upprepar, att riksdagen redan år 1941 hos Kungl. Maj :t
anhöll örn utredning och förslag snarast möjligt örn inrättande av ett centralt
organ med uppgift bland andra att avgiva bindande eller så långt möjligt
bindande förhandsbesked i taxeringsfrågor samt att riksdagen två år senare,
med erinran örn denna sin framställning, anhöll örn framläggande av förslag,

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Örn ett centralt organ för främjande av likformighet i taxeringen. (Forts.)
även det snarast möjligt, om inrättande av ett sådant organ med uppgift att
verka för likformighet i beskattningen, är det utan vidare klart, att svarets
innehåll icke kan utlösa någon större tillfredsställelse. Att så lång tid förflutit
efter dessa riksdagens framställningar, utan att övervägandena inom
finansdepartementet nått ens därhän, att det varit statsrådet möjligt att i dag
lämna någon som helst antydan om när ett förslag till lösning kan vara att
förvänta, synes åtminstone mig utan överdrift kunna betecknas såsom ett
åsidosättande av riksdagens otvetydigt uttalade önskemål. Jag förutsätter, att.
till och med statsrådet själv måste dela denna min mening. Jag förstår visserligen,
att arbetsuppgifterna inom finansdepartementet äro utomordentligt omfattande
och många av dem mycket trängande, men jag måste dock utgå ifrån
att det varit möjligt, att en eller annan sakkunnig person hade tillkallats med
uppgift att närmare utreda dessa spörsmål, som ju från början rests från riksdagens
sida. Det är likväl i dagens läge huvudsaken att nå ett positivt resultat.
och jag förutsätter att även departementschefen är benägen att för sin del
medverka till att man utan onödig omgång skall kunna komma fram till ett
sådant.

Beträffande resultatet av det ifrågasatta centrala organets verksamhet kunna
ju meningarna vara något delade. Det har emellertid framförts så starka
skäl för dess inrättande, att det förefaller, som örn man icke kan komma ifrån
den saken. För min del är jag emellertid ense med statsrådet, att det icke är
någon lätt sak att nå fram till en lösning, i .synnerhet om man tager sikte på en
lösning, som skall tillfredsställa alla. Det låter sig näppeligen göra. En ur
praktiska utgångspunkter godtagbar lösning borde dock vara möjlig, även örn
den icke skulle fylla alla de krav, som ur principiella eller rent formella synpunkter
kunna uppkonstrueras. Jag hyser också den uppfattningen, att, därest
det till slut skulle visa sig, att alltför stora svårigheter möta att i den gällande
taxeringsorganisationen vid sidan av beskattningsdomstolarna inrymma ett organ
med befogenhet att meddela i alla avseenden bindande besked, detta icke
bör få utgöra ett skäl för att man icke gör någonting alls på ifrågavarande område.

Den springande punkten eller i varje fall den mest ömtåliga härvidlag tangerar
statsrådet själv i svaret genom påpekandet, att om förhandsuttalanden
i skattefrågor skola vara av verkligt värde för de skattskyldiga, måste de göras
bindande för skattedomstolarna. Härom vill jag i försvarande sammanhang
blott säga det, att i taxeringsmål, som få fullföljas och fullföljas till kammarrätt
och regeringsrätt, det väl icke skulle vara möjligt att ifrågasätta någonting
annat än en fri prövningsrätt å dessa domstolars sida. På denna punkt
kan jag vara ense med herr statsrådet. Men det är icke precis den sidan av saken,
som framträder för mig i detta sammanhang.

Vad som med min tankegång bör undersökas och eftersträvas är framför allt
en beskärning i största möjliga utsträckning av besvärsrätten i sådana frågor,
där den skattskyldige har påkallat förhandsuttalanden av det avsedda organet.
Det förefaller mig, som örn en väsentlig beskärning av denna besvärsrätt skulle
vara möjlig, och på denna väg skulle man alltså nå fram till att målen icke
skulle komma under skattedomstolarnas prövning.

I interpellationen bär åberopats en framställning till Kungl. Majit ifrån
Sveriges allmänna sjöfartsförening. Sjöfartsföreningen har i framställningen
diskuterat bl. a. denna sida av förevarande problem, och det har förefallit mig,
som om de synpunkter, som sjöfartsföreningen därvid framfört, skulle vara förtjänta
av ett mycket ingående övervägande.

Med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter, som komma att anförtros det
här ifrågasatta organet, måste det vara av utomordentlig vikt, att dess ledning

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Örn ett centralt organ för främjande av likformighet i taxeringen. (Forts.)
kommer i de bästa händer. Ingenting får således eftersättas, när det gäller att
för detta organ förvärva den bästa sakkunskap, som finnes att tillgå. Endast
därigenom torde friktioner mellan detta organ och besvärsinstanserna kunna
undvikas. En nämnd, gärna kallad riksskattenämnden, torde måhända vara
den lämpligaste organisationsformen. För att en sådan nämnd icke skall bliva
alltför tungrodd, synes antalet ledamöter böra sättas relativt lågt. Det Ilar förefallit
mig, som örn det antal ledamöter, som räknades med i den departementspromemoria,
som åberopats i interpellationssvaret — nio ledamöter, om jag
inte minns fel — skulle vara väl högt. Särskilda anordningar böra emellertid
vidtagas för att tillföra nämnden speciell sakkunskap i särskilda fall.

Herr statsrådet säger i interpellationssvaret att denna fråga har »fått stå
tillbaka för andra trängande arbetsuppgifter, där positiva resultat anses ligga
inom närmare räckhåll». Jag skulle emellertid våga hävda, att det spörsmål,
som här diskuteras, också är att hänföra till de trängande uppgifterna. Så
mångskiftande som skattefrågorna äro, kan den skatterättsliga detaljregleringen,
hur utbildad den är, icke täcka alla möjliga fall. Tolkningsspörsmål måste
därför i stor utsträckning uppstå och tveksamhet inträda rörande innebörden
av gällande bestämmelser. Alldeles särskilt måste detta bli förhållandet i tider,
då man har att räkna med ekonomiska omkastningar av olika slag. Vi närma
oss väl eller kanske befinna oss redan i ett läge, då en omställning av hela vårt
näringsliv till en produktion för fredliga förhållanden är påkallad. I samband
ined en sådan omställning är det sannolikt, att beskattningsspörsmålen komma
att anmäla -sig i ökad omfattning. Det är för företagarlivet i skilda sammanhang
icke heller möjligt att åstadkomma en tillfredsställande ekonomisk kalkyl,
°utan att man på förhand vet, vilka skatterättsliga konsekvenser som komma
att uppstå. Jag måste också utgå ifrån att det är ett starkt behov och ett
berättigat krav för skattedragaren i allmänhet, vars ekonomiska möjligheter
eller skatteförmåga i allt större utsträckning tagas i anspråk av det allmänna,
att säkert och snabbt få klarhet i den ekonomiska situation, vari han befinner
sig.

Man skulle väl också våga hoppas, att inrättandet av ett sådant organ, som
här ifrågasättes, skulle kunna medföra avlastning eller minskning av den arbetsbörda,
som nu åvilar skattedomstolarna. Denna arbetsbörda ökas undan för
undan, och utvägar sökas för att nedbringa den. Vid årets riksdag ha vi sålunda
redan behandlat ett sådant ärende; jag misstänker dock, att man icke
kommer långt därmed utan måste fortsätta med nya åtgärder. Det kan icke
vara en tillfredsställande ordning, att man exempelvis icke i kammarrätten
skall kunna få besked i ett skattemål, som haft betydande konsekvenser för
den skattskyldige, förrän efter tre, fyra år eller kanske än längre tid. Jag känner
i varje fall till att skatteärenden, som avgjorts år 1941 av vederbörande
taxeringsnämnd och prövningsnämnd, fortfarande kvarligga i kammarrätten.

I det föregående har jag närmast tagit sikte på ett centralt organ, varigenom
möjlighet skulle beredas den skattskyldige att erhålla bindande eller så långt
möjligt bindande förhandsuttalanden i skattefrågor. Jag är emellertid på det
klara med att det även är synnerligen angeläget att sträva efter en bättre, likformighet
i beskattningen än den som för närvarande råder. Vårt taxeringsväsen
saknar ledning. Vi lia 24 länsstyrelser och dessutom skatteverket i Stockholm;
och dessa lia att var för sig tillämpa de i många avseenden långt ifrån
klara skatt,eförfattningarna. Det förefaller, som örn denna ordning icke kan få
fortbestå.

Någon erinrar måhända i dilta sammanhang örn de s. k. landskamrerarmötena.
Det är självfallet icke min mening att på något sätt underkänna dessas
värde, men jag skulle våga säga, att detta värde dock icke får överskattas. Det

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Ang. taxeringsmyndigheternas

utsändande
av anmaningar
till
deklaranter.

Örn ett centralt organ för främjande av likformighet i taxeringen. (Forts.)
är en månghövdad skara, som kommer samman vid dessa möten. Meningarna
gå väl åtskilligt isär, och några enhetliga och därmed vägledande riktlinjer för
den skattskyldige för lösning av mera komplicerade beskattningsspörsmål komma
sällan örn ens någonsin till uttryck. De protokoll, som måste förutsättas
bliva förda vid dessa möten, publiceras icke ens. Jag skulle således våga hysa
den meningen, som för övrigt också uttalades av 1943 års bevillningsutskott,
att man, när det gäller att överväga en lösning av här ifrågavarande spörsmål,
icke skall tänka sig denna lösning genom en omorganisation av landskamrerarmötena.

Jag skall här sluta, och sker detta med uttalande av en enträgen vädjan
till herr statsrådet, att han snarast möjligt måtte ägna denna angelägenhet sitt
särskilda intresse och att han därvid måtte se till att den ytterligare utredning,
som befinnes erforderlig, för att utan större tidsutdräkt kunna nå fram till ett
förslag till lösning, också måtte snarast möjligt sättas i gång.

Ordet lämnades härefter ånyo till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
Wigforss, som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid
detta, sammanträde besvara även herr Mannerskantz interpellation angående
taxeringsmyndigheternas utsändande av anmaningar till deklaranter, och nu
yttrade: Herr talman! I en med första kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Mannerskantz till mig riktat följande frågor:

1) Har statsrådet gjort sig underrättad örn i vilken utsträckning anmaningar
enligt 32, 33 eller 35 §§ i taxeringsförordningen före deklarationstidens utgång
utsändas i de olika länen, eller är statsrådet villig inhämta uppgifter härom?

_ 2) Är statsrådet villig att, örn inkomna uppgifter i detta hänseende tyda på
öjämnhet, i tillämpningen med på vissa håll för stor anmaningsfrekvens, utfärda
direktiv för en med riksdagens uttalade vilja mera sammanfallande tillämpning
av ovannämnda paragrafer?

I anledning av dessa.frågor torde jag till en början få erinra örn innehållet
av de angivna författningsrummen. Jag begränsar mig emellertid därvid till
32 och 35 §§ taxeringsförordningen, eftersom 33 § endast rör sådana uppgifter
som skola lämnas utan anmaning.

I 32. § 2 mom. taxeringsförordningen stadgas, att envar är skyldig att, efter
anmaning och i den omfattning som i anmaningen angivits, meddela för egen
taxering för inkomst eller förmögenhet erforderliga upplysningar utöver dem,
som föranledas av deklarationsformuläret. — Anmärkas må, att den anmaningsrätt,
varom sålunda stadgas i 32 § 2 morn., förefanns redan före 1943 års ändringar
av taxeringsförordningen.

I 35 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordningen stadgas, att idkare av
jordbruk, skogsbruk eller rörelse är efter anmaning av taxeringsintendenten
skyldig att — ändå att mottagarna icke i anmaningen namngivas —• avlämna
uppgift örn belopp som han utbetalt till andra näringsidkare, i den mån beloppen
äro av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet
eller av rörelse; uppgift skall därvid lämnas jämväl örn mottagarnas
namn och adress.

Det sist återgivna stadgandet infördes i taxeringsförordningen i samband med
1943 års författningsändringar. I propositionen i ämnet uttalade jag, att den
ifrågavarande anmaningsrätten borde utövas med urskilning och omdöme. Det
borde sålunda icke komma i fråga att varje år infordra uppgifter beträffande
näringsidkarnas samtliga leverantörer. En dylik mera omfattande undersökning
borde icke göras annat än då förhållandena därtill föranledde. I övrigt borde
kontrollen utövas såsom en stickprovskontroll, lämpligen så att varje år uppgifter
infordrades rörande viss eller vissa grupper av skattskyldiga. Jag tilläde

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15.

Ant/, taxeringsmyndigheternas utsändande av anmaning ar lill deklaranter.

(Forts.)

även, att uppgifter i intet fall borde infordras i större omfattning än som kunde
tillgodogöras vid taxeringsarbetet.

I anledning av förenämnda uttalanden i propositionen uttalade 1943 års bevillningsutskott,
att då den taxeringsintendenten tillagda anmaningsrätten, örn
densamma begagnades i allt för stor utsträckning, kunde föranleda betydande
svårigheter för de därav berörda näringsidkarna, utskottet ville understryka
mitt uttalande, att denna anmaningsrätt borde utövas med urskillning och omdöme.

Interpellanten har nu under hänvisning till förenämnda uttalanden anfört,
att erfarenheten i flera län varit den, att anmaningsrätten missbrukades och att
den tillämpades högst olika inom de olika länen. I någon mån gällde detta
anmaningar enligt 35 § till rörelseidkare och andelsföreningar m. fl. angående
utbetalda likvider. Det vore emellertid anmaningar enligt 32 § 2 mom. som
på sina håll mest missbrukades. I vissa län förekomme sålunda, enligt vad interpellanten
uppger, att praktiskt taget samtliga jordbrukare genom cirkulärskrivelse
anmodades ifylla och insända tryckta formulär för specifikation av samtliga
inkomster och utgifter samt fullständig förteckning å utgående löner.
Jordbrukarna tvingades därigenom att skriva av praktiskt taget hela kassabokens
innehåll. Mycken anstöt hade även, enligt vad interpellanten vidare uppger,
föranletts av att taxeringsmyndigheterna i så stor utsträckning infordrade
kvitton och reversal från en mängd oförvitliga personer, som alltså tämligen
direkt beskylldes för ohederlighet. De ifrågavarande anmaningarna utsändes
långt innan deklarationstiden gått till ända.

I anledning av interpellationen har jag inhämtat yttranden från taxeringsintendenterna
i Malmöhus, Kalmar, Skaraborgs, Östergötlands, Uppsala och Västernorrlands
län angående de principer, som inom respektive län tillämpades i
fråga örn anmaningar jämlikt de i interpellationen angivna lagrummen. För att
en bild skall erhållas av huru anmaningsrätten i praktiken utnyttjas torde det
vara erforderligt, att jag lämnar en kortfattad redogörelse för innehållet i de
avgivna yttrandena.

Taxeringsintendenten i Malmöhus län uppger, att han icke hade sig bekant
och ej heller holle för troligt, att inom länet förekomme begäran om sådan specifikation
av lantbrukares samtliga inkomster och utgifter som i interpellationen
angåves. Anmaningar enligt 35 § 2 mom. andra stycket angående av rörelseidkare
och andelsföreningar till andra näringsidkare utbetalda likvider hade
däremot årligen utgått i viss utsträckning. Innevarande år hade uppgifter infordrats
från bland annat alla auktoriserade spannmålshandlare i länet örn inköp
av spannmål m. m., från alla slaktare och auktoriserade kreaturshandlare
beträffande inköp av djur, från samtliga äggföreningar angående inköp av ägg,
från samtliga fiskgrossister beträffande inköp av fisk, från mejerierna örn inköp
av mjölk och mejeriprodukter, från sockerfabrikerna angående levererade
sockerbetor samt från vissa uppköpare av skogsprodukter om inköp av dylika
produkter. Uppgifter hade begärts rörande uppgiftslämnarnas samtliga leverantörer.
Under kommande år vore det meningen att variera anmaningarna, så
att vissa uppgifter, som infordrats några år i följd, inte behövde lämnas under
något eller några följande år. De uppgiftsskyldiga hade ställt sig synnerligen
lojala mot taxeringsmyndigheterna. Som allmänt omdöme kunde sägas, att uppgifterna
i jordbruksbilagorna fortfarande vore i stor utsträckning felaktiga.
Emellertid hade den effektiviserade kontrollen medfört, att felaktigheterna
minskades år från år.

Taxeringsintendenten i Kalmar län har beträffande anmaningar jämlikt 32 §
2 mom. taxeringslorordningen anfört, att sedan flera är tillbaka i kontrollsyfte

14 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. taxeringsmyndigheternas utsändande av anmaning ar lill deklaranter.

(Forts.)

använts blanketter för bland annat specifikationer av vissa å jordbruksbilaga
upptagna intäkter och utgifter. Dessa specifikationer översändes av taxeringsordförandena
till de skattskyldiga i god tid före den 15 februari. Avsikten härmed
vore att bereda den skattskyldige en lättnad, därigenom att han kunde
ifylla specifikationerna samtidigt som han uppgjorde sin deklaration. Specifikationerna
utsändes till så gott som alla jordbrukare. Det kunde icke anses
lämpligt att på förhand välja ut vissa skattskyldiga, vilka då med fog kunde
anse sig utpekade. Erfarenheten hade visat, att lantbrukarnas bokföring i de
flesta fall vore bristfällig. Under sådana omständigheter syntes det vara lantbrukarna
till hjälp, att de kunde överföra de olika inkomst- och utgiftsposterna
från sina anteckningar till respektive specifikationer. På detta sätt framkomma
så småningom de summor, som skulle införas å jordbruksbilagan. Kvitton och
reversal infordrades endast i ringa utsträckning och endast i samband med utredning
rörande behörigheten av yrkade avdrag. Beträffande anmaningar jämlikt
35 § 2 mom. andra, stycket hade under innevarande år genom intendentens
försorg infordrats uppgifter om de belopp, som uppköparna under föregående år
utbetalat till leverantörer av spannmål m. m., skogsprodukter, kreatur och fisk.
Uppgifter hade därvid icke infordrats från alla rörelseidkare inom respektive
branscher, utan man hade i stället utvalt ett antal rörelseidkare, vilka ansetts
vara representativa för sin bransch. Avsikten vore att nästa år, om förhållandena
därtill gåve anledning, infordra uppgifter från andra uppköpare. Något
missnöje eller någon irritation hade icke försports från någon av de ifrågavarande
enskilda rörelseidkarna. Emellertid hade taxeringsintendenten nödgats infordra
uppgifter även från vissa större sammanslutningar och föreningar. Dessa
anmaningar hade varit oundgängligen erforderliga, då det visat sig, att jordbrukarna
i mycket stor utsträckning underläte att såsom intäkt av jordbruksfastighet
upptaga från föreningarna erhållna efterlikvider m. m. Taxeringsintendenten
har slutligen anfört, att det kunde synas, som örn lantbrukarna genom avfordrandet
av de omnämnda specifikationerna ålades en onödigt stor börda, men
förhållandena hade så småningom framtvingat ett dylikt förfaringssätt. Innan
uen skärpta kontrollen började utövas, hade utan tvivel stora belopp undgått
beskattning.

Taxeringsintendenten i Skaraborgs län har upplyst, att något generellt anmaningsförfarande
jämlikt 32 § 2 mom. taxeringsförordningen icke förekomma
inom länet. Beträffande anmaningar enligt 35 § 2 mom. andra stycket hade
under en följd av år kontroll av jordbrukarnas deklarationer skett genom att
kontrolluppgifter infordrats från uppköpare av jordbruksprodukter. Vid 1944
ars taxering ägde sålunda en omfattande kontroll rum beträffande jordbrukarnas
försäljning av djur. Kontrollen skedde så, att de rörelseidkare, som
drevo handel med djur, anmodades att antingen inkomma med uppgifter å utbetalda
belopp eller insända inköpsböcker eller leveranskvitton till länsstyrelsen,
varvid utskrift av kontrolluppgifterna skedde med hjälp av landskontorets
personal. Innevarande år hade på grund av de senaste årens omfattande kontrollåtgärder
dylika uppgifter infordrats i mycket ringa utsträckning.

Taxeringsintendenten { Östergötlands län har anfört följande. Generella anmaningar
jämlikt 32 § 2 mom. torde icke ha förekommit. Däremot brukade
kontrolluppgifter infordras jämlikt 35 § 2 mom. andra stycket. Vid 1944 års
taxering hade sålunda uppgifter infordrats från samtliga spannmålshandlare
verkställda likvider till sådana leverantörer, vilkas efternamn började med
någon av två ^angivna bokstäver. Motsvarande stickprovskontroll skedde beträffande
försålda slaktdjur. I fråga örn skogsprodukter och fisk infordrades
kontrolluppgifter beträffande samtliga leverantörer. Vidare hade efter över -

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. taxeringsmyndigheternas utsändande av anmaningar till deklaranter.

(Forts.)

enskommelse med vederbörande sockerbruk uppgifter rörande försälja sockerbetor
inhämtats genom en av länsstyrelsen förordnad person. Vid innevarande
års taxering hade infordrats uppgifter från spannmålshandlare samt vedoch
trävaruhandlare beträffande samtliga leverantörer. Särskilt i fråga örn
skogsprodukter visade sig den kontroll, som verkställdes år 1944, ha vari välbehövlig.
Det vore olyckligt, om det samvetsgranna och ur vederbörandes egen
synpunkt många gånger otacksamma arbete, som nedlados av flertalet taxeringsordförande,
skulle komma att framstå såsom till någon del ur samhällets
synpunkt mindre önskvärt.

Taxerings intendenten i Uppsala län har uttalat, att någon tendens hos taxeringsordförandena
att i större utsträckning infordra verifikationer från jordbrukarna
angående avdragna omkostnader icke kunnat förmärkas. Endast i de
fall, där uppgift stått emot uppgift angående en avdragsposts berättigande,
torde den skattskyldige för styrkande av sina uppgifter ha alagts att inkomma
med verifikationer. Anmaningar jämlikt 35 § 2 morn. andra stycket till
andelsföreningar och andra uppköpare av jordbruksprodukter hade de senaste
åren förekommit i beguänsad utsträckning. Sålunda inskränktes uppgiftsskyldigheten
år 1944 till att avse leverantörer, vilkas tillnamn eller firmanamn
började med någon av sex angivna bokstäver. Under innevarande år hade uppgifter
likaledes begärts beträffande leverantörer, vilkas namn började med
någon av sex angivna bokstäver. Uppgifter hade infordrats fran samtliga
spannmålshandlare, slaktdjursuppköpare, mejerier samt större fiskuppköpare.
Länets skogsägareförening jämte ett flertal större bolag hade dessutom frivilligt
lämnat kopior av de besked, som vederbörande företag för kontroll tillställt
sina leverantörer angående utbetalda likvider för skogsintäkter. Enligt
intendentens uppfattning vore en ändring av taxerings förordningen i syfteatt
stadga utvidgad uppgiftsskyldighet för uppköpare av jordbruksprodukter
att rekommendera.

Slutligen har taxering sintendenten i Västernorrlands län anfört, att anmaningar
jämlikt 32 § 2 mom. i viss utsträckning utfärdats inom länet, dock
först sedan deklarationer avlämnats och endast i sådana fall där deklarationerna
ansetts erfordra kontroll. I viss utsträckning hade även förekommit, att
jordbrukare anmodats att specificera avdrag för arbetslöner, varå löneuppgifter
tidigare lämnats. Detta hade i regel skett för kontroll av att löneuppgifter
lämnats samt att avdragen vore riktiga. I vissa kommuner hade på lokalt
initiativ tillhandahållits blanketter med specifikation över avdragna arbetslöner
o. d. avsedda att av de skattskyldiga fogas vid självdeklarationerna. Anmaningar
enligt 35 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordmngen förekomma
i ringa utsträckning. Detta berodde pa följande skäl. Jordbrukarnas intäkter
härrörde numera huvudsakligen fran jordbrukarnas stora ekonomiska organisationer
ävensom från trävarubolagen. Föreningarna liksom bolagen lämnade
numera allmänt i början av värjo år besked till de skattskyldiga örn de till
dem utbetalda beloppen. Dessa besked utskrevos enligt överenskommelse i
två exemplar, och det ena exemplaret överlämnades till taxeringsmyndigheterna.
Detta system fungerade numera mycket val, till båtnad saväl för de
skattskyldiga sorn för taxeringsväsendet. Anmaningar enligt 35 § 2 morn. andra
stycket utfärdades därför endast till de jämförelsevis fatal!ga privata uppköparna
av virke, kreatur o. d. Vid utfärdande av anmaningar visades största
möjliga hänsyn. Sålunda linde tiden för uppgifternas avlämnande i stor utsträckning
bestämts i samråd med de uppgiftsiskyldiga, och utfärdade anmaningar
hade i vissa fall jämkats i syfte att uppgiftsskyldigheten icke skulle
bliva betungande.

16 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. taxeringsmyndigheternas utsändande av anmaningar till deklaranter.

(Forts.)

För egen del får jag härefter anföra följande.

Bestämmelsen i 32 § 2 inom. taxeringsförordningen torde ha tillkommit för
att möjliggöra för taxeringsmyndigheterna att infordra kompletterande eller
i kontrollsyfte eljest erforderliga upplysningar i sådana fall, då vederbörande®
självdeklaration ger anledning därtill eller då anledning till en sådan åtgärd
beträffande viss skattskyldig eljest föreligger. En mera generell tillämpning
av anmaningsrätten för visst eller vissa år torde emellertid också kunna ifrågakomma,
därest förhållandena inom ett län göra ett sådant förfaringssätt motiverat;
örn dylika mera omfattande kontrollåtgärder anses böra vidtagas torde
det — även om taxeringsförordningen icke utgår från att ett dylikt förfaringssätt
skall tillämpas -— kunna vara till fördel, ej minst för de uppgiftspliktiga
själva, örn uppgifterna lämnas redan i samband med självdeklarationen.

Av de inkomna yttrandena framgår, att den i 32 § 2 mom. stadgade anmaningsrätten
i allmänhet utnyttjats i god överensstämmelse med de principer
jag- nyss angivit. I Kalmar län synes anmaningsrätten lia utnyttjats mera
vidsträckt än i övriga län, något som enligt rtaxeringsintendentens uppgift
framtvingats av förhållandena. Det lärer emellertid -— med utgångspunkt från
vad jag anfört angående innebörden av ifrågavarande stadgande — kunna
ifrågasättas, örn icke i nämnda län stadgandet erhållit en mera vidsträckt
tillämpning än som vid dess tillkomst varit avsett.

Vad härefter angår infordrandet av kvitton och reversal, synas de inhämtade
yttrandena icke giva stöd för den meiningen, att sådana handlingar skulle
infordras i större omfattning än som med hänsyn till taxeringsarbetet kan anses
erforderligt.

Beträffande den i 35 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordningen stadgade
anmaningsrätten synes denna, åtminstone i de län som de inhämtade yttrandena
avse, lia utövats på ett ändamålsenligt sätt. Som jag anförde i 1943
års proposition angående ändring av taxeringsförordningen, bör det icke ifrågakomma
att varje år infordra uppgifter beträffande uppköparnas samtliga
leverantörer, utan en dylik mera omfattande undersökning bör göras endast
då förhållandena därtill föranleda; å andra sidan bör man naturligen icke tveka
att infordra generella uppgifter, då grundad anledning därtill föreligger.
I övrigt bör emellertid kontrollen utföras såsom en stickprovskontroll, så att
varje år uppgifter infordras rörande viss eller vissa grupper av skattskyldiga;
härvid torde med fördel den metoden kunna användas, att uppgifter varje år
infordras beträffande leverantörer, vilkas efternamn börja med någon av vissa
angivna bokstäver. I fråga örn de sålunda bestämda leverantönsgrupperna böra
uppgifter infordras ifrån samtliga de uppköpare, som kunna ifrågakomma.

Jag vill slutligen nämna, att det är min avsikt att för kännedom delgiva
samtliga taxeringsintendenter innehållet i mitt nu avgivna svar.

Herr Mannerskantz: Herr statsråd! Orsaken till att jag framställt mina
frågor till herr statsrådet är givetvis icke att jag vill försöka göra det möjligt
för de skattskyldiga att undandraga sig skatt, utan det har utslutande varit,
att jag har tyckt, att det var erforderligt att se till att icke inom vissa delar
av landet översåtarna husera hur som helst med undersåtarna. Det gäller nog
inte bara inom detta verksamhetsområde utan även inom en hel del andra, att
det inte bara är undersåtarna som behöva övervakas, utan även funktionärerna.

Av det svar, som här har lämnats, framgår, att herr statsrådet har den uppfattningen,
att det skall finnas riktiga motiv för de åtgärder som vidtagas,
och jag får härmed meddela, att jag är fullt enig med herr statsrådet. Av
svaret framgår vidare, att av de län, som tillfrågats, är det län, där jag råkar

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15.

Äng. taxeringsmyndigheternas utsändande av anmaning ar till deklaranter.

(Forts.)

vara bosatt, det enda, där man har tillämpat principen att utsända generella
anmaningar med specifikationer enligt sådana här blanketter, som upptaga
namnen på alla som man har sålt till eller köpt från under hela året. Det innebär
ju praktiskt taget, att man skall skicka in kassaboken, utom att man
strängt taget inte skulle behöva skicka in pärmarna. I de övriga län, som
ha varit tillfrågade, har något sådant icke förekommit, men örn alla län hade
varit hörda, skulle det ha visat sig, att det har skett i åtminstone ett län till
och detta icke blott ett eller annat år, utan sedan många år tillbaka. Jag tror
att man bär börjat ledsna på sådana förfrågningar och inte kan förstå att de
skola vara erforderliga.

Jag är nu tacksam för att statsrådet vill utsända detta sitt uttalande till
länen, och jag förmodar att anmaningsförfarandet därefter kommer att tillämpas
mera likformigt och riktigt. Det är just olikformigheten, som ofta förargar
folk, när man i de flesta län icke anser det behövligt att skicka ut generella
anmaningar, under det man i ett och annat län gör det år efter år och
sannolikt hade hållit på nied det alltid, om det inte hade protesterats däremot.

På en punkt tycker jag emellertid, att herr statsrådets svar kan vara, jag
vill inte säga oriktigt men något missvisande. Det är när det gäller anmaningarna
enligt 35 §. Det är nämligen inte så, att man inom alla de län, som ha
blivit tillfrågade, och inte heller inom alla de övriga, förfarit riktigt på detta
sätt, utan i åtskilliga län har man åtminstone i fem års tid från samtliga uppköpare
fordrat in uppgifter på samtliga deras leverantörer. I det avseendet,
kan jag säga, äro icke alla de från länen inkomna uppgifterna riktiga, men
det är ju inte heller att förvänta, att man skall så detaljerat ange vilka åtgärder
man vidtagit. Av särskild betydelse är det, att det åtminstone inom mitt
hemlän med fog har uppkommit det talet, att de jordbrukare, som leverera varor
till sina egna andelsföreningar, äro säkra på att det där kommer att bli en
fullständig kontroll i taxeringshänseende, men att örn de leverera djur eller
varor till andra uppköpare, är kontrollen mycket ofullständig. Det där talet
har så småningom spritt sig och åstadkommit en riktig hypnos, så att t. ex.
de krigsresande djuruppköparna säga: »Örn ni säljer till mig, så slipper ni
deklarera, men det får ni göra, om ni levererar till ejra föreningar», och detta
kan icke vara lyckligt. Därför menar jag, att dessa anmaningar efter 35 §
böra ske så, att inte ett sådant tal får något fog för sig, som det faktiskt har
haft.

Av det yttrande som inkommit från Malmöhus län framgår, att man där har
fordrat in uppgifter från samtliga näringsidkare och föreningar, som överhuvud
taget sysslat med jordbruksprodukter, och från samtliga deras leverantörer.
Där tycker jag nog att man har satt i gång en allt för vidlyftig apparat,
ty det är väldigt tidsödande för företagen, särskilt för de stora, att tekniskt
verkställa detta. Dels kostar det pengar och dels har det under dessa inkallelsetider
varit svårt att överhuvud taget få personalen att räcka till. Då
tycker jag det är riktigare att man gör som, jag tror det var i Skaraborgs län,
att länsstyrelsen förordnar en person, som på företagarens kontor tar del av de
uppgifter man vill ha.

Jag ber, herr statsråd, att få tacka för det besvär, som har gjorts för att
rätta till denna sak, för den uppfattning som herr statsrådet lagt i dagen och
för att jag fått taga del av det lämnade svaret i förväg. Jag hoppas att förhållandena
skola bli sådana, att det inte blir anledning att återkomma i denna
sak.

Första kammarens protokoll 1945. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 256, med
förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1945, m. m.

Justerades protokollet för den 5 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad, som denna dag för operation intagits å Norrköpings lasarett,
får med stöd av bifogade läkarintyg vördsamt anhålla örn ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 10 t. o. m. den 23 april 1945.

Norrköping den 10 april 1945.

Bengt Elmgren.

Att riksdagsman Bengt Elmgren, som vårdas härstädes för öroninflammation,
är helt oförmögen till arbete fr. o. m. den 10 april t. o. m. den 23 april 1945,
intygas härmed.

Norrköpings lasarett den 9 april 1945.

Agnar Hall,

lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 12, angående regleringen för budgetåret 1945/46 av utgifterna under
riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom
i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten;

nr 118, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 119, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande
under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.;

nr 120, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.;

nr 122, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.; samt

nr 123, i anledning av väckta motioner angående ändring av gällande bestämmelser
om val av huvudmän i sparbank.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 248, angående ändrade grunder för användningen av anslaget till Skogsvård
m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesawerkning
m. m.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

nr 368, av herr Schlyter m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslagsfrågor i anledning av omorganisation av det rätts psykiatriska
undersökningsväsendet; och

nr 369, av herr Elowsson, Nils, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 11, i anledning av väckta
motioner örn beredande åt landsbygdens befolkning av rättvisare representation
i riksdagens andra kammare.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 221 i
första kammaren av herr Heiding m. fl. och nr 359 i andra kammaren av herrar
Svensson i Grönvik och Jonsson i Skedsbygd hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa örn utredning och förslag angående
möjligheterna att genomföra sådana modifikationer av valmetod och valkretsindelning
för andra kammaren, att åt landsbygdens befolkning bereddes bättre
och rättvisare förutsättningar för en mot dess storlek och betydelse svarande
representation.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar Albert Andersson och Pettersson i Norregård,
som inom utskottet yrkat, att utskottet måtte tillstyrka de föreliggande
motionerna.

Herr Andersson, Albert: Herr talman! Hå jag anmält reservation i fråga
om det här föreliggande utskottsutlåtandet, vill jag med några ord antyda min
uppfattning i frågan.

Det är enligt min mening en fråga av mycket stor betydelse som heröres i
den av herrar Heiding och Svensson i Grönvik m. fl. framförda motionen. Det
måste mycket stora ansträngningar till, för att befolkningen på landsbygden,
i synnerhet i skogsbygder eller i skärgården, skall kunna komma upp i ett
jämförelsevis lika livligt valdeltagande som i större städer eller liknande orter.
Tävlingen i de valkretsar, där båda slagens folk sammanföres, blir därför givetvis
orättvis. Jag skulle därför snarare vilja säga, då utskottet talar örn
nödvändigheten av så stora valkretsar för att få fram proportionellt rättvis
fördelning av mandaten, att detta ofta nog tvärtom leder till en proportionell
orättvisa, eftersom förutsättningarna äro så olika.

Vad utskottet skriver om att det icke bleve något bättre resultat, örn storstäder
och liknande samhällen finge rösta för sig, är enligt min mening klart
felaktigt.

Talet örn svårigheterna med en gränsdragning mellan landsbygd och stadssamhällen
har utskottet hämtat från motiveringen till avslag på någon annan
motion, men det är den oturen med den lånade motiveringen, att den i vart
fall inte passar den här gången. I den nu föreliggande motionen säges tvärtom,
att någon sådan noggrann uppdelning icke ifrågasättes. Vad som här ifrågasatts
är endast en utredning om en sådan justering av valkretsindelningen, att
storstäderna och lämpligt belägna samhällen av sådan utpräglad karaktär
skulle få rösta för sig i egna kretsar. Sådant förekommer ju nu i fråga om
ungefär fyrtio andrakammarmandat och borde nog ganska lätt kunna ordnas
för ungefär lika många till. Däremot säges rent ut, att de övriga kretsarna
kunde få förbliva blandade, om man så vill uttrycka sig. Även om inte detta

Äng. landsbygdsbefolkningens

representation
i riksdagens
andra
kammare.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. landsbygdsbefolkningens representation i riksdagens andra kammare.

(Forts.)

skulle medföra full rättvisa, så bleve det i alla fall mindre orättvist, och sådant
får man nog ofta nöja sig med här i världen. Särskilt vi på landsbygden ha
ofta fått vänja oss vid att nöjas med ganska litet.

Här har inte påfordrats något annat än en utredning, men det har man inte
velat gå med på. De skäl utskottet anfört för att ingenting göra äro, som jag
påvisat, just ingenting annat än de obotfärdigas förhinder. Därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Gustavson och herr Andersson, Jones Erik.

Herr Källman: Herr talman! Örn inte reservanten hade gjort något yrkande,
skulle jag inte ha begärt ordet för att försvara utskottets ståndpunkt, men
nu måste jag säga några ord.

Den motion, som nu föreligger till behandling, är en av de mest obegripliga
som förevarit i konstitutionsutskottet. Motionärerna referera, att riksdagen
undan för undan har utjämnat den skillnad i fråga örn representationen mellan
landsbygd och städer, som tidigare förefunnits. Detsamma har skett inom
landstingen, där städerna tidigare också hade en oproportionerligt stor representation
i förhållande till landsbygden. Jag förstår inte, hur man genom en
andrad valkretsindelning skall kunna åstadkomma något slags förskjutning i
åsikter bland representanterna — och det måste väl vara det som det är
fråga örn.

Jag såg på röstsiffrorna i två verkligt renodlade landssocknar i Stockholms
län vid valet 1940. I Sorunda i södra delen av länet avgåvos 360 röster för
bondeförbundet och 517 röster på den socialdemokratiska listan. I Hökhuvuds
socken, som ligger långt upp i norr i Stockholms län, röstade 142 med bondeförbundet
och 265 på den socialdemokratiska listan. Jag förstår motionen så,
att man vill ha dessa siffror ändrade, så att bondeförbundet får socialdemokraternas
flertal och tvärtom, men inte Dan det gå genom en ändrad valkretsindelning;
det är ju fullkomligt uteslutet. Vare sig man röstar på landsbygden eller
i städerna, röstar man väl efter åsikter och intressen och inte efter andra
grunder.

Då det är fullkomligt omöjligt att tillmötesgå motionärerna, vilket vi voro
praktiskt taget eniga om i utskottet, skall jag nöja mig med att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Heiding: Herr talman! Herr Källman var mycket kort i sitt svar.
Han tyckte, att det inom konstitutionsutskottet inte hade förelegat någonting,
som kunde bidraga till att utskottet skulle gå med på motionen, och därför hade
utskottet avstyrkt en skrivelse örn utredning i berörda hänseende.

Jag förstår inte riktigt konstitutionsutskottet i detta fall. När det gällt dylika
förslag har utskottet alltid förut försökt att komma med undanflykter, och
man kan ju säga, att det kvarstår på sin förut intagna ståndpunkt i detta fall.
Emellertid vill jag påvisa, att utskottet synes ha glömt bort, vad det sade 1927
i anledning av en motion örn minskning av riksdagsmännens antal. Utskottet
yttrade då bland annat följande; »På grund av vårt lands stora ytvidd och de
mycket skiftande förhållandena inom olika delar av detsamma synes bibehållandet
av ett jämförelsevis stort antal folkrepresentanter här vara behövligt
för att riksdagen allsidigt och fullständigt skall giva uttryck åt skilda uppfattningar
och intressen.»

Hur är det egentligen nu i detta fall? Är det inte så, att antalet representanter
från landsbygden undan för undan minskas och att det blir allt flera

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15.

Äng. landsbygdsbefolkningens representation i riksdagens andra kammare.

(Forts.)

från storstäderna? Jag skall bara taga ett enda exempel, fast det kunde vara
skäl i att komma med flera. På stockholmsbänken sitta för närvarande 22
ledamöter av andra kammaren, och antalet ökas i regel efter varje val. Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, således de fyra nordligaste
länen, lia endast 31 ledamöter i andra kammaren, och deras antal kanske
kommer att minskas i stället för att ökas. Dessa fyra län utgöra ju över hälften
av vårt land, när man räknar efter ytvidden, och de skola representeras av 31
ledamöter. Jag tycker det är egendomligt, att konstitutionsutskottet, som talat
örn att de stora ytvidderna skola vara representerade, icke vill vara med örn att
åstadkomma rättvisa i detta fall. Det är ju alldeles självklart att de nuvarande
31 norrlandsrepresentanterna —■ de må vara hur dugliga och kunniga som
helst -— icke kunna hinna med att resa omkring i sina län och ha den kännedom
om deni som representanterna för en storstad lia örn sitt område. Jag menar
därför, att det inte vore mer än berättigat, att det bleve någon förändring
i detta fall, så att inte antalet ledamöter från landsbygden skall minska som
nu är fallet.

Vi ha ju med denna motion icke avsett, att samtliga städer skulle skiljas
från landsbygden, men vi lia ansett en viss justering nödvändig. Hur kommer
det att se ut i framtiden, örn det skall hålla på i samma stil som nu? Kan man
då tala örn att landsbygdsfrågorna kunna bli allsidigt belysta och att deras
representanter giva ett fullständigt uttryck åt skilda riktningar och intressen?
Den pågående avfolkningen av landsbygden synes fortsätta, och med de befolkningssiffror
för landsbygden, som man räknar med för 1960-talet, ser det
mycket nedslående ut för framtiden.

På s. 2 gör utskottet ett uttalande, som jag anser icke bör få stå oemotsagt.
Utskottet säger: »Jordbrukets intressen, vilkas tillgodoseende vore syftemålet
med förslaget, hade även inom riksdagen en representation, som väl motsvarade
numerären av den befolkning, som vore sysselsatt inom denna näringsgren.
Något för jordbruksbefolkningen bättre resultat kunde icke förväntas genom
en uppdelning av valkretsar på föreslaget sätt.»

För min del har jag icke skrivit på denna motion, för att just jordbruksbefolkningens
representation skulle bli större. Det är ju andra människor än
jordbrukare som bo i dessa stora valkretsar på landsbygden, men jag vill
möjliggöra en starkare representation från landsbygden än nu är fallet. Det
är alltså icke det skäl, utskottet angivit, som varit anledningen till motionen.

Då herr Källman här framhöll, att han trodde att det skulle vara meningen
att åstadkomma förändringar i åsikterna genom förändringar i valkretsindelningen,
tycker jag detta är så ogrundat och olämpligt, att jag inte förstår, hur
herr Källman kunde framkomma med något sådant.

Utskottet har vidare sagt: »Då några skäl för ett förändrat ståndpunktstagande
från riksdagens sida ej anförts av motionärerna, får utskottet under
hänvisning till ovan anförda synpunkter hemställa att förevarande motioner
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.» Det tycks ju inte hjälpa,
vilka skäl man än framför i detta fall. Jag har ju sagt, att det inte är meningen,
att man vid en sådan valkretsindelning skulle taga undan alla de mindre städerna
från landsbygden, men niir det gäller storstäderna, kunde det ju ske vissa
omregleringar, och det finns även rätt stora städer ute i landet, som man skulle
kunde bilda särskilda valkretsar av. Hade det funnits någon god vilja i detta
fall, hade man säkert kunnat komma till ett annat resultat än konstitutionsutskottet
här gjort. Vi lia ju sagt i slutet av vår motion: »Uppenbart är att det
problem, som Ilar beröres, är av en storlek, att en ingående utredning måste
föregå utformandet av definitiva förslag. Med vad ovan anförts lia endast några

Nr 15.

Oasdagen deli 11 april 1945 fm.

Äng. landsbygdsbefolkningens representation i riksdagens andra kammare.

(Forts.)

möjligheter skisserats, till vilka ett slutgiltigt ställningsantagande först kan
ske på grundval av en sådan utredning. De anförda siffrorna visa dock på en
förskjutning inom samhällslivet, så stor. att dess återverkningar på folkrepresentationens
sammansättning väl förtjänar beaktande. Det ingår också i det
folkliga styrelsesättets grundåskådning att icke låta förhållandena utan omprövning
fortbestå eller förvärras, som måste leda till en bestående känsla hos
stora delar av vårt folk att vara missgynnade och orättvist behandlade genom
en valmetod», sådan som den nuvarande.

Jag anser att det hade varit berättigat, att det hade vidtagits en utredning,
och jag är förvissad örn att denna tanke förr eller senare kommer att förverkligas.
Den kommer icke att dö bort. trots att förslaget nu har avstyrkts av
konstitutionsutskottet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig
i frågan, örn inte herr Heiding börjat tala om de stora vidderna i Norrland
och kommit med det exemplet, att de norrländska länen äro så dåligt representerade
i förhållande till andra län, t. ex. i sydliga delar av landet.

Representationen bestämmes ju efter folkmängden och inte i förhållande till
ytvidden. Hur skulle det ta sig ut i Sveriges riksdag, örn Jokkmokk med sina
1 814 364, Gällivare med sina 1 599 582 och Jukkasjärvi med sina 1 318 110
hektars ytor skulle vara fullödigt representerade i riksdagen i förhållande till
ytvidden hos valkretsar i övriga delar av landet? Och för en sådan kommun
som Åsele, som tidigare lämnat de områden som nu utgöra Fredrika, Vilhelmina
och Dorotea kommuner, där rymmes, örn jag inte minus fel, hela Skaraborgs
län med dess 258 landskommuner. 7 städer och några köpingar.

En representation i riksdagen bör inte byggas på ytviddernas storlek, utan
på befolkningens storlek inom valkretsen. I Västerbottens län ha vi försökt att
ordna representationen på ett förnuftigt sätt, så att vi ha representanter från
samtliga delar av länet, från såväl lappmark som kustland och inlandet däremellan.
Det går naturligtvis att ordna representationen så med nuvarande
valkretsindelning, och den reflexionen gjorde jag också, då herr Heiding talade
örn att de stora ytvidderna skulle vara så dåligt representerade.

Det förekommer också i motionen några satser, som jag fäste mig vid under
utskottsbehandlingen av denna fråga. Det står t. ex. på s. 6: »Det förefaller
knappast vara förenligt med denna uppfattning att som nu sker år efter år låta
riksdagsmandaten överföras från de stora ytviddernas befolkning — från jordens
och skogens folk — till städer och industribefolkning.»

Den saken har jag belyst med vad jag redan sagt örn de stora ytvidderna
och vad det skulle innebära, örn representationens storlek skulle beräknas efter
ytvidderna.

Det heter också på s. 7 i motionen att »för jordbrukarna försvåras också
valdeltagandet därav, att skötseln av djuren icke kan lämnas å sido. Betydelsen
av söndagen som valdag blir för den avlägset boende småbrukaren, som
utan hjälp arbetar åt sig själv, icke densamma som för fabriksarbetaren eller
t j änstemannen».

Ja, men vi ha ju i vårt valsystem infört den bestämmelsen att äkta makar
kunna rösta för varandra; det räcker ju därför till örn en av makarna går och
röstar. Jag anser att det är riktigt, att den möjligheten finns, och jag tror
också, att den tillämpas i mycket stor utsträckning.

Undersöker man mandatfördelningen på olika yrkesgrupper, kommer man
också till samma resultat, som jag kommit till förut, nämligen att den miva -

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15.

Äng. landsbygdsbefolkningens representation i riksdagens andra kammare.

(Forts.)

rande valkretsindelningen är bra som den är. Herr Heiding sade visserligen
att lian icke avsåg, att representationen skulle grundas på folks borgerliga
näring. I Jönköpings län, där en av reservanterna från andra kammaren är
bosatt, finns det t. ex. inte mindre än sex representanter, som äro jordbrukare.
Dessutom finns det en, som är snickare och som bor i stad, en, som är banvakt
oell bor på landsbygden, samt en, som är redaktör och bor i stad. Av
nio representanter i Jönköpings län bo sålunda sju på landsbygden och två i
stad.

Jag tror inte att man kan med fullt fog säga annat än att konstitutionsutskottet
har behandlat denna motion som den bör behandlas, då den har yrkat,
att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och jag
ber, herr talman, att få instämma i detta yrkande.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Utskottets förste ärade talesman betecknade
denna motion såsom obegriplig. Jag får säga att jag inte har hört detta
påstående förut. Däremot har jag hört sägas om liknande tankar som dem vi
nu motionsledes ha framfört, att de skulle vara svåra att genomföra, ja t. o. m.
ogenomförbara. Obegripliga har jag emellertid inte förut hört sägas att de
skulle vara, och jag måste i min tur beteckna den ärade talesmannens för utskottet
anförande såsom åtminstone för mig ganska svårbegripligt. Han menade
emellertid att man ju röstar efter sin åsikt och att därför en ändrad valkretsindelning
inte skulle kunna medföra någon ändring i representationen.
Jo, herr Källman, det kan den göra, och herr Källman är säkerligen tillräckligt
mycket valtekniker för att kunna förstå, att en ändring i fråga örn valkretsindelningen
skulle kunna medföra ganska betydande ändring i mandatfördelningen.
Jag tror, att herr Källman och jag äro fullkomligt överens om
att det finns åtskilliga stora stadsliknande samhällen, särskilt i närheten av
Stockholm, som mycket väl kunna betraktas som städer när det gäller val till
riksdagen, och deras överförande till särskilda stads valkretsar skulle säkerligen
medföra betydande förskjutningar i mandatfördelningen. När man nu
gör upp kandidatlistor till valen, kunna stora städer och samhällen göra sig
breda på den egentliga landsbygdens bekostnad och göra det säkerligen i
många fall också.

Det har sagts att denna motion huvudsakligen skulle tillgodose jordbrukarnas
intressen. Detta påstående har redan bemötts av herr Heiding, och jag
vill ytterligare understryka, att meningen med motionen är att söka tillgodose
hela landsbygdens intresse; det gäller således allt folket på landsbygden, som
i åtskilliga fall — och det tror jag att motståndarna till denna reform äro
fullt på det klara med — numera följer helt andra linjer än tidigare.

Man menar emellertid, att idealet nu skulle vara uppnått, när man har fått
den överrepresentation för städerna, som förut fanns, ersatt med en lika representation
efter folkmängd. Det vill jag i alla fall inte Ilalia med örn, utan
man får väl säga, att likaväl som det tidigare fanns motiv för att städerna
skulle få riksdagsmän i större antal än vad deras befolkningsmängd numerärt
berättigade till, likaväl kan man komma dithän och det ganska snart — ja,
det är säkerligen åtskilliga som mena, att vi redan äro där — att det finns
skäl för att landsbygden skulle behöva större representation. Do allra flesta
äro väl i dagens läge på det klara med att landsbygdens näringsliv och befolkning
i mycket stor utsträckning är eftersatt både ekonomiskt och då det
gäller dess representation, och det ser sannerligen inte ut. som örn några krafttag
skulle komma att tas för landsbygdsintressenas tillgodoseende, om inte
landsbygden får en annan representation i vår lagstiftande församling.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. landsbygdsbefolkningens representation i riksdagens andra kammare.

(Forts.)

Med den flykt från landsbygden, som alltjämt pågår, komma med tiden
förhållandena i fråga om representationen säkerligen att förskjuta sig ytterligare,
så att det berättigade i motionens krav kommer att framstå ännu klarare.

När det säges, att man i denna motion bara tänker på jordbrukets intressen,
så jävas väl en dylik uppfattning av en mängd initiativ, som landsbygdens
representanter tagit för att även socialt och kulturellt och i det stora hela söka
förbättra förhållandena på landsbygden, och det finns, enligt min mening,
synnerligen starka skäl för att tillmäta de i motionen framförda synpunkterna
så stor tyngd, att en utredning borde sättas i gång.

Det är ju alldeles tydligt att det inte är så lätt att på rak arm säga, hur
valkretsindelningen skulle ske; t. ex. när det i vissa fall gäller även små städer,
som kanske inte skilja sig så avsevärt från den kringliggande landsbygden,
eller när det, såsom på andra håll är fallet, finnes stora samhällen, som
mera närma sig storstädernas typ. Men det är detta, som gör att en grundlig
utredning av frågan behövs. Därför ha vi i motionerna hemställt om en sådan
utredning, och jag ber, herr talman, att får yrka bifall till de föreliggande
motionerna.

I detta anförande instämde herrar Tjällgren, Bror Nilsson, Lodenius och
Gustaf Elofsson samt fru Svenson.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Jag begärde ordet efter herr
Karl August Johansons av synnerlig belåtenhet med nuvarande förhållanden
präglade anförande. Man fick egentligen där höra nya toner uppifrån Norrland,
toner som man inte är van vid att i allmänhet få höra från det hållet. Under
hela min riksdagstid och således även under hela min andrakammartid har
jag nämligen hört något helt annat från norrlänningarnas sida. Man har alltid
lagt särskild vikt vid att betona, hurusom Norrland blir missgynnat och hur
rösterna därifrån helt enkelt försvinna i det allmänna resonemanget från de
sydligare landsdelarna. Jag kommer ihåg många representanter från Norrland,
som numera äro bortgångna, men jag erinrar mig särskilt den gamle dannemannen
Olofsson i Digernäs, som var synnerligen bitter gentemot de övriga
kammarledamöterna för att de så litet lystrade till norrlänningarnas krav
på att få sina intressen tillgodosedda.

För min egen del måste jag nog säga, att jag förstår det där så innerligt väl.
Utvecklingen visar ju undan för undan på ett påtagligt sätt, hurusom stockholmarna
och — det kan jag gärna tillägga —■ skåningarna, d. v. s. överhuvud
taget tätorterna, kommit att dominera det politiska livet i vårt land. Det kunde
kanske vara av behovet påkallat att representationen bleve litet jämnare fördelad
så att inte minst de landsdelar, som det talas om i motionen, med de stora
ytvidderna där norröver, bebodda av jordens och skogens folk, finge en starkare
representation. Jag vill gärna för min egen del understryka detta, och jag
tycker att det inte vore annat än en gärd av rättvisa om en justering på detta
sätt finge ske.

Man frågar sig: varför skall det vara så många mannar och så många representanter
från dessa små, relativt taget, begränsade »plättar» som framför allt
storstäderna utgöra, enligt nuvarande ordning, när det sedan för de stora områdena
där uppe bara blir några enstaka representanter, som få göra sin röst
hörd? Det ligger nog sannerligen så till, med den utveckling, som pågått och
troligen väl av allt att döma kommer att fortgå ännu under någon tid, att det
bör bli en ändring på detta område. Det är det som motionärerna vilja och detta

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15.

Äng. landsbygdsbefolkningens representation i riksdagens andra kammare.

(Forts.)

reformkrav tycker jag är av sådan art, att det bör komma till sin rätt så småningom
såsom ett utslag av verklig demokrati även i detta avseende.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr Källman: Herr talman! Jag förstår verkligen inte vad man nu här
talar örn — i varje fall är det detta ärende fullkomligt ovidkommande. Det
enda direktiv, som förekommer i motionen örn det syfte, man vill vinna, och som
kan tagas på allvar, är det, att städer och stadsliknande samhällen skola sammanföras
i skilda valkretsar. Men vad inträffar då för ett parti, som inte har så
stort röstetal? Jo, det får mindre representation än örn valkretsarna äro gemensamma
och alltså större.

Aderton av tjugo ledamöter i konstitutionsutskottet säga, att »jordbrukets
intressen, vilkas tillgodoseende vore syftemålet med förslaget, hade även inom
riksdagen en representation, som väl motsvarade numerären av den befolkning,
som vore sysselsatt inom denna näringsgren», ävensom att »något för jordbruksbefolkningen
bättre resultat kunde icke förväntas genom en uppdelning av
valkretsar på föreslaget sätt».

I mitt förra anförande har jag illustrerat detta med exempel från verkligt
renodlade jordbrukskommuner, där det socialdemokratiska partiet hade ungefär
två tredjedelar av röstetalet jämfört med bondeförbundet. Jag sade då, att det
är tydligt, att man vill vända på dessa siffror, men det lyckas inte med en
ändrad valkretsindelning.

Det föreligger inte något reellt underlag för denna motion, och det är därför
som vi i utskottet så manstarkt och bestämt ha avstyrkt förslaget örn denna
utredning.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Jag blev litet förvånad över vad
herr Jones Erik Andersson sade, nämligen att mitt av »självbelåtenhet präglade
anförande» innehöll nya toner från Norrland, som inte hade hörts förut. Jag
vet inte örn den nu behandlade frågan har varit uppe i samband med norrlandsfrågornas
behandling tidigare, men för mig är det tämligen ofattbart, hur norrlandsproblemen
skola kunna lösas genom en utredning om en ny valkretsindelning.
Norrlandsproblemen ligga nämligen inte så till, att de kunna lösas på
det sättet. Är det så, att herr Jones Erik Andersson kan göra det och att han kan
påvisa, hur man skall lösa norrlandsproblemen på denna väg, skall jag livligt
understödja ett förslag från det hållet, men jag misstänker på mycket goda
grunder att ett sådant försök är tämligen dödfött. Norrlandsproblemen lösas
icke genom ändrad valkretsindelning, utan därtill fordras andra åtgärder. Jag
talar icke för utskottet utan enbart för mig själv denna gång, och jag är alldeles
övertygad örn att norrlandsproblemen så småningom komma att lösas, men på
annat sätt än genom herr Jones Erik Anderssons anvisningar.

Jag fäste mig också vid en sak i herr Perssons anförande, en synpunkt som
då och då brukar återkomma. Jag tror inte man kan anlägga den vid detta
''tillfälle, men jag fäste mig ändå vid den. Herr Persson sade nämligen, att
flykten från landsbygden skulle hejdas genom en förnyad valkretsindelning.
Jag tror, på grund av den erfarenhet jag bär, att skall denna flykt kunna stoppar
upp, skall det ske med andra medel än med en förnyad valkretsindelning.
Jag har varit med örn att skilja ett visst område från en landskommun och att
bilda en köping. Så sent som i fredagens konselj beslutade Kungl. Majit på
förslag av kammarkollegiet att till denna köping, som tidigare hade brutits ut,
lägga ytterligare ett område, som är nästan lika stort som det förutvarande. Vad

26 Nr 13. Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. landsbygdsbefolkningens representation i riksdagens andra kammare.

(Forts.)

beror detta på? Jo, på landsbygdsrepresentanterna själva och på hur de se på de
problem, som avgöra, varför människorna vilja bo inom de samhällen, som
det här gäller.

Man får inte generalisera i ett sådant fall, och man skall inte jämt och ständigt
säga, att man skulle kunna hindra landsbygdens avfolkning genom en
ändrad valkretsindelning. Landsbygden får själv se till att ordna det så för sin
befolkning, a-tt den stannar kvar inom landsbygdens område dit den hör, men
det går absolut inte genom en förnyad valkretsindelning.

Herr Karlsson, Gottfrid: Den ärade motionären citerade nyss ett yttrande
i konstitutionsutskottets utlåtande vid 1927 års riksdag med anledning av en
motion örn minskning av riksdagsmännens antal här i landet, och motionären
anförde det uttalande, som utskottet den gången gjort, som ett skäl mot utskottets
ståndpunktstagande i den nu föreliggande frågan. Jag har, herr talman,
mycket svårt att förstå att det kan föreligga någon motsättning mellan
konstitutionsutskottets uttalande i den fråga, som behandlades år 1927, och det
beslut som utskottet kommit till i anledning av den nu förevarande motionen.
År 1927 var det ifrågasatt att minska antalet riksdagsmän, och då säde utskottet,
att ett^av skälen för att bibehålla det dåvarande antalet riksdagsmän
var att man på det sättet kunde få en så allsidig representation från landets
olika delar som det överhuvud var möjligt att få.

Motionären talade örn att en allt större förskjutning när det gäller antalet
mandat sker till storstädernas förmån, och han tog då Stockholm som exempel.
Stockholm hade nu ett större antal riksdagsmän än tidigare, och om utvecklingen
finge fortgå på det sättet, komme antalet väl än ytterligare att
okas, förmodade motionären. Ja detta, herr talman, måste ju bero på den förskjutning
i befolkningens bosättning, som har skett under de senare åren.

I motionen talas det örn ett förhållande, som tidigare var rådande i fråga
örn representationen i riksdagen, då städerna hade en favoriserad ställning
gentemot landsbygden, en orättvisa som bekämpades från landsbygdsrepresentanternas
sida och som också så småningom kom att helt försvinna. Det kan
väl ändå inte vara motionärernas mening att man, när man val fått bort den
orättvisa, ^ som tidigare förekommit på detta område, skall skapa en annan
orättvisa åt motsatt håll? Den utvecklingen, att storstäderna få en ökad representation
i den lagstiftande församlingen, kan inte motverkas genom en ändring
i fråga örn rikets indelning i valkretsar, men det kan ske genom att man
på andra områden vidtager åtgärder för att förhindra befolkningsförskjutningen
mellan landsbygden och städerna. Det är dock ett spörsmål av helt
annan art än det, som nu föreligger till behandling. Motionärerna ha ju inte
heller i det hänseendet givit något som helst uppslag, och jag har därför, herr
talman, ingen anledning att närmare syssla med det problemet.

Enligt mitt förmenande måste det väl ändå vara riktigt, att olika delar av
landet äro representerade i den lagstiftande församlingen i förhållande till de
olika delarnas invånarantal, oavsett örn det gäller städer eller landsbygd.

Det har här talats om — det var utskottets ärade vice ordförande, som
gentemot herr K. A. Johanson anförde det — att särskilt Norrlands intressen
inte bli ordentligt tillgodosedda. Den saken har ju, som herr Johanson i sitt
svar till utskottets vice ordförande angett, inte alls med detta problem att göra,
utan det är en sak som man far ta upp till behandling från helt andra utgångspunkter.

Till sist vill jag, herr talman, säga att jag kommer till samma resultat som

Onsdagen deli 11 april 1945 fm. Nr 15.

Äng. landsbygdsbefolkningens representation i riksdagens andra kammare.

(Forts.)

utskottet, även om jag var förhindrad den dag, då detta ärende behandlades i
utskottet, att deltaga i dess slutbehandling. Det finns enligt min mening inte
någon anledning att påyrka en utredning i denna fråga.

Jag ansluter mig alltså, herr talman, till den hemställan, vartill utskottet
Ilar kommit.

Herr Linderot: Herr talman! Det är intet tvivel om att frågor rörande represen
tationsordningen ha en mycket stor betydelse, och därför vill jag inte
uttala mig kritiskt gentemot de ledamöter, som ha föranlett den tämligen stora
debatt som nu uppstått kring denna fråga. Jag måste emellertid beklaga att
denna debatt rörande representationsordningen har blivit så utdragen, då det
följande ärendet på föredragningslistan, konstitutionsutskottets utlåtande nr
12, enligt min mening är av oerhört mycket större betydelse än det nu förevarande.
Då emellertid från bondeförbundsrepresentanternas sida det hela av
allt att döma har gjorts till en kamp för landsbygdens intressen gentemot
städerna, så begärde jag ordet för att inlägga en gensaga emot detta.

/Jag kan inte förstå att det bär kan vara fråga örn landsbygdsintressen
kontra stadsintressen. Och det som exempelvis herr Persson nyss anförde var
väl närmast att förstå som ett försök att inför väljarna motivera, varför bondeförbundet
genomgick en omdöpelseakt för två. år sedan och kallade sig för
landsbygdspartiet bondeförbundet. Då måste man väl hitta på någonting för
att visa upp alldeles särskilda landsbygdsintressen, som motivera dels varför
ett parti kallar sig landsbygdspartiet och dels att bondeförbundet i verkligheten
är denne utomordentlige försvarare av landsbygdens intressen.

Det är den psykologiska förklaring, som jag kan ge till motionen oell till
den framstöt, som här är gjord från bondeförbundssidan. Ty realpolitiskt sett
är, som här redan antytts av herrar Källman, K. A. Johanson och andra och
vilket jag inte behöver upprepa, motionen egentligen faktiskt obegriplig — jag
tillåter mig att säga det, herr Persson. Jag vet inte örn herr Källman eller jag
Ilar ''särskilt svårt för att fatta, men jag begriper faktiskt inte vitsen med den
här motionen. Den bygger på en fullkomlig abstraktion örn de verkliga förhållandena
i landet, nämligen på abstraktionen örn politisk åsiktsbildning på
grund av bostadsort, något som inte existerar i verkligheten.

Jag skulle, eftersom jag ändå tagit ordet, vilja rekommendera landsbygdspartiet
bondeförbundet att på annat sätt söka gagna den politiska utvecklingen
till förmån för ett kraftigare inflytande från det rena landsbygdsfolket, på det
sättet nämligen ätt man understöder alla strävanden för alf flytta ut städerna
på landsbygden. Därigenom kommer så småningom, och jag hoppas i tämliligen
snabbt tempo efter kriget, överhuvud taget motsättningen mellan landsbygd
och städer att upphöra ekonomiskt, kulturellt och därmed också politiskt.
Det bör man sträva efter och inte sträva efter att försöka skapa konstlade motsättningar
utöver dem, som tyvärr ännu faktiskt äro för handen.

Under vår representationsordnings första tid, alltså efter ståndsriksdagarnas
avskaffande, hade städerna rättighet att utse en riksdagsman för 10 000 röstande
och landsbygden en för 20 000 röstande. Detta innebar naturligtvis en mycket
upprörande orättvisa, som herr Karlsson här redan har berört. Det var alltså
en hundraprocentigt större representation för stadsbefolkningen i riksdagen
än för landsbygdsbefolkningen. Nu har herr Persson ifrågasatt örn man inte borde
vända på steken och ge landsbygden större representation än städerna. Jag
tror nu inte att detta var så allvarligt menat, men det är ändå möjligt att tendensen
i hela denna framstöt från bondeförbundet är sådan, som herr Persson

28 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. landsbygdsbefolkningens representation i riksdagens andra kammare.

(Forts.)

här lät påskina, och då måste man ju omedelbart opponera sig. Det kan inte vara
någon rättvis representationsordning, som skulle uppbyggas ifrån sådana förutsättningar
om ojämn representation från olika medborgargruppers sida beroende
på bostadsorten.

Jag vill tillägga ytterligare ett ord. Det är en annan illusion man försöker
skapa ute bland landsbygdens folk, ty det är val närmast för dem som denna
framstöt är gjord och inte för att vinna gehör i kammaren. Det är den illusionen
att det föreligger en faktisk åsiktsmotsättning i riksdagen mellan folk från
städerna och folk från landsbygden, politiskt sett. Det gör det ju i verkligheten
inte. När det gäller de ärade ledamöterna från bondeförbundsgruppen här i kammaren
vill jag, även örn någon kunde tycka att det är egocentriskt och att jag
talar örn mig själv, rikta deras uppmärksamhet på att det knappast i kammaren
finns någon trognare understödjare av bondeförbundets kampanj för rättvisa åt
landsbygden än vad jag bär varit. Jag har nästan alltid efter min ringa förmåga
sökt att hjälpa bondeförbundet, då det framfört riktiga förslag. Men den
landsort som jag befolkar ligger ute i Fredhäll. Jag har inte på snart fyrtio år
varit bosatt i någon landsortssocken, varför jag kan tjänstgöra som ett exempel
på att åsiktsbildningen inte på något sätt i politisk mening numera har något
med bostadsorten att göra.

Herr talman! Då jag inte ville lämna landsbygdspartiet alltför triumferande
i landsbygdsfrågorna bär jag med dessa mina ord velat tillstyrka bifall till vad
utskottet har föreslagit.

Herr Heiding: Herr talman! Jag har svårt att förstå vad herr Källman menade.
Han tycktes ha svårt att förstå saken själv också, ty han fick lov att
läsa upp vad konstitutionsutskottet hade sagt örn att det här gällde endast ett
jordbruksintresse och intet annat intresse. Jag själv och även herr Ivar Persson
framhöllo ju båda tvärtom i våra anföranden, att vi icke hade väckt denna
motion enbart i det syftet att det skulle kunna vara en fördel för jordbrukarna.
Detta vill jag ånyo påpeka.

Herr Linderot framhöll att man borde gå till väga på ett annat sätt än att
uppställa sådana krav som vi gjort i denna motion. Han framkastade tanken
att man skulle flytta städerna ut på landsbygden. Jag skall be att få säga till
herr Linderot, att förra året motionerade jag örn att man i större utsträckning
än vad som nu sker borde lägga både större industrier och småindustri på landsbygden.
Det kan vara ett steg i denna riktning. Men hur förfar man i detta
fall? Det blir inte alls så som man önskar, utan det blir fortfarande så att man
bygger det allra mesta i städerna. Det är många allmänna byggnader som
skulle kunna förläggas i mindre städer eller kanske ute på rena landsbygden,
men man ser inga exempel på att så blir fallet. Jag tror dock att det kunde
göras mycket i den vägen, örn man hyste större intresse för saken. Men jag förstår
ju att det inte lönar sig att försöka överbevisa vare sig herr Gottfrid Karlsson
eller herr K. A. Johanson i detta avseende.

Herr K. A. Johanson drog fram frågan om de stora ytvidderna och tycktes
vilja kritisera, att vi överhuvud sagt något om den saken. Den togs emellertid
upp i konstitutionsutskottets utlåtande år 1927, och det var därför som vi förde
den på tal i den föreliggande motionen. Och jag tycker mig här finna en
viss motsättning i alla fall. Man talar örn att de stora ytvidderna skola vara
representerade, men vi se faktiskt att representanterna för de stora ytvidderna
ute i landet bli färre och färre och att de valda representanterna i riksdagen
allt mer komma från storstäderna. Det är därför vi opponera oss och vilja ha
en ändring till stånd.

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15.

Äng. landsbygdsbefolkningens representation i riksdagens andra kammare.

(Forts.)

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Herr Källman sade att örn vi gjorde
städerna till särskilda valkretsar, bleve det ett mindre antal representanter för
de mindre partierna. Ja, herr Källman, det ligger nog en viss sanning i detta.
Men å andra sidan är det väl inte alldeles säkert att därför att ett parti är stort
och ett annat litet inom ett område av de nuvarande valkretsarnas typ, så måste
det bli på samma sätt inom ett visst område örn valkretsindelningen blir sådan
som vi önska. Jag skulle också vilja tillägga, att det kanske inte är en en gång
för alla given naturlag, att det nuvarande majoritetspartiet för all framtid skall
lia majoritet på alla håll i landet.

Herr Karl August Johanson måtte lia missförstått mig, när han sade att jag
skulle ha menat, att flykten från landsbygden direkt skulle påverkas av valkretsindelningen.
Så har jag inte sagt, i varje fall inte menat. Jag har givetvis
menat, att en valkrets ändring skulle kunna göra riksdagen i gemen mer landsbygdsvänlig,
mer benägen att ta i med hårdhandskarna, när det gäller de problem,
som för närvarande äro landsbygdsfolkets, och att vi på så sätt skulle
kunna inskränka flykten från landsbygden, till och nied i rätt avsevärd grad.
Det är nämligen på det viset, att fastän man i dessa dagar från en mängd håll
säger sig vilja landsbygden så oerhört väl, har det åtminstone inte hitintills
tagit sig tillräckligt istarka uttryck i handlingar.

När herr Linderot anklagar oss från landsbygdspartiet bondeförbundet för
att vi ha bytt namn. så må man naturligtvis ha vad uppfattning man vill örn
denna namnförändring, men någon åsiktsförändring har inte skett. Herr Linderot
kan nog erinra sig att åtskilliga representanter för bondeförbundet ha kommit
med initiativ i riksdagen till förmån för landsbygdens folk i dess helhet
långt tidigare än vi lade oss till med detta i hans ögon oriktiga dubbelnamn.

Han talade också om att de verkliga förhållandena visa ingen skillnad mellan
stadsrepresentanter och landsbygdsrepresentanter. Jo, herr Linderot, alldeles säkert
kunde man, örn man ville ta upp kammarens tid och hade tillfälle att gå
igenom protokollen, visa upp en mängd fall, där dessa intressemotsättningar ha
kommit starkt till synes. Därmed är inte någonting sagt örn på vilken sida herr
Linderot själv har befunnit sig i de skilda fallen.

Herr Heiding har ju redan varit inne på att vi från bondeförbundshåll just
ha kommit med förslag som avsett, såsom här sagts, att understödja strävandena
att flytta ut städerna på landsbygden. Herr Heiding väckte själv en motion vid
fjolårets riksdag på detta område -—■ fastän han inte nu direkt sade vilken motion
han menade — vari han pekade på statens möjlighet att reglera byggenskapen
och därmed i viss mån näringslivet. Och jag väckte vid fjolårets riksdag
en motion, som gick ut på kraftigare understödjande av hantverket, vilken hade
precis samma syftemål. Men ingen av dessa motioner vann riksdagens bifall.

Det är sålunda inte några överord när vi inom landsbygdspartiet bondeförbundet
påstå oss vilja tjäna landsbygdens sak, och det mena vi att vi skulle
få bättre tillfälle att göra om valkretsarna ändrades på det sätt som vi bär ha
föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till motionen.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag har inte deltagit i konstitutionsutskottets
behandling av denna sak och hade inte tänkt uppträda i debatten heller. Men
jag har uppkallats till att börja med såsom djursholmare för att ge uttryck
åt de glädjekänslor, som herr Heidings synpunkt väckte hos mig, då han antydde
att representationen skulle ske i förhållande till ytvidden. Jag har varit
och tittat efter på en karta och funnit, att örn Stockholm har 22 representan -

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. landsbygdsbefolkningens representation i riksdagens andra kammare.

(Forts.)

ter, så bör Djursholm skäligen lia 4 eller 5. Det skulle i och för sig tilltala
mig mycket.

Men allvarligt talat, herr talman — kunna vi verkligen på allvar diskutera
den tanke, som här framförts från bondeförbundshåll, att vi skola överge principen
att alla röstande bär i landet lia lika värde? Kunna vi verkligen på allvar
vilja införa ett privilegium, som går ut på. inte att ge en viss särskilt utmärkt
klass en bättre ställning, utan att skapa en bättre ställning och en starkare
representation i riksdagen åt folk därför att de råka bo på landsbygden? Jag
tror att det vid närmare eftersinnande måste befinnas, att denna tanke är i
högsta grad förflugen.

En annan fråga är ju, om man nu bortser från förhoppningen att ge landsbygden
en större representation, den gamla fråga som är känd från rosträttsstridernas
tid, huruvida man skall ha rena valkretsar, som omfatta endast
landsbygd och endast städer, eller örn man skall förena landsbygd och städer.
Den frågan kan man se olika från olika politiska utgångspunkter. Jag tillhör
ett politiskt parti, för vilket det är naturligt att inte binda sig inom klassgränserna
utan att försöka förbinda medborgare från skilda håll till gemensamt
politiskt arbete. Och då måste en sådan skillnad te sig som mycket
konstlad.

Jag vill emellertid sluta med att säga, och det är det väsentliga som jag ville
ha framfört, att jag tycker att bondeförbundtsmotionen. i själva verket har pekat
på en sak, som är tänkvärd, men inte alls anvisat de rätta vägarna för det därmed
antydda problemets lösning. Den pekar nämligen på det förhållandet, att i
en och samma valkrets är konkurrensen vid valurnorna med städernas väljare
mycket svår för landsbygdens folk. Det är naturligtvis svårare för dem som bo
långt borta från vallokalerna att rösta; det vållar dem större möda, och det är
klart att valdeltagandet kanske därför blir mindre från deras sida än från tätorternas.
Att påpeka detta tycker jag är fullt riktigt. Men då skulle jag ha väntat
några uppslag till övervinnande av just dessa praktiska svårigheter. Det
finns sådana praktiskt tänkbara och rimliga vägar som att man försöker åstadkomma
en längre gående valdistriktsindelning, så att mycket små områden kunde
bilda ett valdistrikt och avstånden sålunda bli kortare, eller att man skapar
former, genom vilka folk kan få rösta utan att personligen inställa sig i vallokalerna.
Hade man från bondeförbundshåll velat komma med några praktiska
uppslag, så tycker jag att man borde ha. fört tankarna på sådana ting, men inte
på sådana anordningar som det nu här är fråga örn.

Jag ansluter mig, herr talman, till utskottets avslagsyrkande.

Herr Gustavson: Herr talman! Herr Linderots anförande tydde på, tycker
jag, att han kände ett behov av att på något vis rehabilitera sig. Han nämner
att han varit en av dem bland kammarens ledamöter, som hittills mest har understött
initiativ från bondeförbundets håll. och det vill han erinra de närvarande
bondeförbundarna om. Jag tror emellertid inte att de initiativ, som hittills
ha kommit från herr Linderots sida, ha givit osis någon anledning till överdrivna
förhoppningar eller illusioner i den vägen för framtiden.

Nu säger han beträffande denna motion, att när vi tala örn landsbygdens avfolkning
kan den saken inte på något vis botas genom vad som här föreslagits.
Det har herr Karl August Johanson och herr Gottfrid Karlsson varit inne på
också. Herr Linderot kan alltså inte på något vis förstå, huru dessa problem
kunna höra ihop. Ja, det finns nog många andra saker också, som herr Linderot
har svårt att förstå. Och det är så med oss lite var, att det är många problem som
gå över vår horisont. Han säger emellertid med all rätt, att förbättras förhållan -

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15.

Äng. landsbygdsbefolkningens representation i riksdagens andra kammare.

(Forts.)

dena och existensmöjligheterna för landsbygdens folk, då kommer landsbygdens
avfolkning att hejdas. Ja, det är alldeles riktigt. Men örn landsbygden skulle
kunna få en mera rättvis representation och framför allt en mera manstark representation,
så bleve möjligheterna att förbättra förhållandena för landsbygdens
folk också större, och på så vis skulle man indirekt kunna gagna det syfte,
som motionärerna här ha velat framhålla. Detta är en sak, tycker jag, som till
och med herr Linderot borde kunna förstå.

Jag skall inte upptaga tiden längre, jag kände bara ett behov att ge denna
lilla replik. I övrigt ber jag, herr talman, att få ansluta mig till yrkandet örn
bifall till motionen.

Herr Heiding: Jag begärde ordet med anledning av herr Herlitz’ yttrande.
Herr Herlitz ville påskina, att jag skulle ha sagt att vi skulle välja representanter
i riksdagen efter ytvidd. Det har jag ju aldrig gjort. Men jag har påvisat
hurusom antalet representanter för de stora ytvidderna i landet minskats.
Den som först började tala örn de stora ytvidderna, det var konstitutionsutskottet
år 1927, och det är detta som jag har framhållit. Jag bär naturligtvis inte
kunnat komma med någonting så dumt som att föreslå att vi skulle välja efter
ytvidd över hela landet. Jag tycker att herr Herlitz borde begripa att man inte
kan komma med någonting sådant.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt, samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna: och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Albert, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 11,
röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste sig
från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Herr talmannen tilkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, i anledning av väckta
motioner örn införande av tilläggsmandat vid val till riksdagens andra
kammare.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 220
i första kammaren av herr Lindblom m. fl. och nr 3G0 i andra kammaren av

Örn tilläggsmandat
vid
andrakammarval.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Örn tillägg smandat vid andr akammar v al. (Forts.)
herr Johnsson i Kastanjegården m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta arn en
förutsättningslös utredning rörande införande av tilläggsmandat vid val till
riksdagens andra kammare ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Holmbäck och von Friesen.
som inom utskottet yrkat, att utskottet måtte tillstyrka de föreliggande
motionerna.

Herr Holmbäck: Herr talman! Konstitutionsutskottet har endast i största
korthet behandlat de motioner, som väckts ifrån folkpartihåll örn tilläggsmanflat
vid val till riksdagens andra kammare. Att så har blivit fallet har väl berott
på att denna fråga redan tidigare vid flera tillfällen har varit föremål för
riksdagens behandling. Under de senaste 23 åren bär det i frågan väckts sju
motioner och avlämnats en kungl, proposition, varför vi under dessa år ha debatterat
detta spörsmål åtta gånger. Det är emellertid så viktigt, att jag ändock
skall tillåta mig att yttra några ord.

Jag ber då först att få konstatera, att systemet med införande av tilläggsmandat,
som jag sade, inte är oprövat i utlandet. År 1932 fogades till den då framlagda
propositionen en utredning angående förhållandena i utlandet. Det framgick
av denna utredning, att bl. a. Danmark, Tjeckoslovakien och Österrike hade
system med tilläggsmandat och att Nederländerna på annan väg försökt
åstadkomma full proportionalitet. Man kan således inte utan vidare avfärda
systemet med tilläggsmandat.

Vad angår konstitutionsutskottets nu föreliggande utlåtande, är det särskilt
två skäl som konstitutionsutskottet skjuter fram. Det ena är att ett utjämningsförfarande
mellan valkretsarna skulle gynna uppkomsten av ett flertal småpartier.
Det finns emellertid inga som helst svårigheter att skära bort möjligheten
för alltför små grupper att erhålla tilläggsmandat. Denna metod har också varit
prövad i utlandet. I ett par främmande länder stadgas, att örn överhuvud taget
ett parti icke i någon särskild valkrets når en sådan styrka, att det får ett mandat,
det aldrig kan bli fråga örn tilläggsmandat för det partiet.

Det andra skälet, som konstitutionsutskottet anför, är att tilläggsmandaten
skulle försvåra bildandet av en parlamentarisk regering. Jag undrar, örn detta
skäl verkligen kan vara bindande. I 1932 års proposition gjordes en utredning
hur systemet med tilläggsmandat efter de regler, som Kungl. Maj :t då föreslog,
skulle verka, örn man lade de siffror till grund som hade framkommit vid senaste
valtillfälle, d. v. s. 1928 års val. Systemet med tilläggsmandat skulle då
ha åstadkommit, att det i andra kammaren skulle lia skett följande förskjutningar
mellan partierna: högern skulle ha förlorat fem platser, bondeförbundet
en, folkpartiet -—- eller rättare sagt de liberala och de folkfrisinnade partierna,
som då ännu funnos —skulle ha vunnit fyra platser, socialisterna förlorat fyra
och kommunisterna vunnit ses. Vad man än kan säga örn dessa siffror, kunna
de ju i varje fall icke läggas till grund för ett påstående att bildandet av en
parlamentarisk regering skulle försvåras genom ett system med tilläggsmandat.
Det skälet mot tilläggsmandat är således icke bärkraftigt.

örn man skall diskutera frågan örn tilläggsmandaten, bör man enligt min
uppfattning i stället göra det efter följande linjer.

Motivet för införande av tilläggsmandat är att vi därigenom skulle få till

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Om tillägg smandat vid andrakammarval. (Forts.)
stånd en bättre proportiona-litet än för närvarande. Varje politiskt parti strävar
naturligen efter att erhålla proportionell del av mandaten efter sina röstsiffror
vid valet eller — för att uttrycka mig mer noggrant —• att i varje fall icke få
mindre antal mandat än vad partiets röstsiffror vid valet ger möjlighet till. För
närvarande har man försökt att främja denna strävan efter proportionalitet
genom införande av möjligheten till koalitionsbeteckningar partierna emellan.
Genom tilläggsmandaten skulle vi få något som vore bättre än koalitionsbeteckningarna.

Detta var således motivet för införande av tilläggsmandat: strävan efter
bättre proportionalitet.

Motivet mot införande av tilläggsmandat är att man därigenom skulle skärpa
vissa sidor av valsystemet som man kritiserar, särskilt det opersonliga draget i
valsystemet. Det anföres, att en valman, som lämnar sin röst i en del av landet,
som resultat av denna röst skulle kunna bidraga till väljandet av en kandidat
från en helt annan del av landet.

Skall man väga dessa två synpunkter för och emot tilläggsmandat mot varandra,
måste man säga följande. Vad det nu gäller är icke en ordning med både
tilläggsmandat och koalitioner, utan valet står mellan tilläggsmandat och koalitioner.
Införa vi tilläggsmandat, behöva vi icke det nuvarande koalitionssystemet,
som i utomordentligt stor utsträckning bidragit till det opersonliga drag,
som vårt valsystem har. Med nuvarande ordning tillgår det ju så, att på de särskilda
orterna sammanträda delegerade för partierna och överenskomma örn kartell-,
parti- eller fraktionsbeteckningar —• vi lia alla tre möjligheterna. Resultatet
bestämmer det sätt, på vilket partierna ställa upp till val. Detta system
skulle bortfalla vid införande av tilläggsmandat. Det vore enligt min uppfattning
en utomordentligt stor fördel, att varje parti utan att förlora mandat kunde
uppträda även i tekniskt hänseende fullt självständigt i förhållande till andra
partier. Jag anser, att den fördelen väger tyngre än de eventuella nackdelar, som
utjämningsmandaten skulle medföra. Att tilläggsmandaten skulle leda till större
proportionalitet än koalitionssystemet är således icke för mig det utslagsgivande,
utan det är att vi genom tilläggsmandaten skulle slippa koalitionerna.

Härmed har jag framfört, vad jag hade tänkt att säga i själva sakfrågan.
Det må dock tillåtas mig att under ytterligare någon minut beröra en sak som
intimt sammanhänger med detta.

Det är riktigt, att det svenska valsystemet har ett opersonligt drag över sig.
Mångå anse, att vi böra gå tillbaka till majoritetsval i enmansvalkretsar i stället
för det nuvarande proportionella valsystemet. Det opersonliga momentet
framträder enligt min mening mest, då det gäller besättande av vakanser i andra
kammaren. Nu sker ju detta på så sätt, att man tar fram de kanske bortåt fyra
år gamla valsedlarna. På grundval av dem räknas det sedan in en riksdagsman.
Jag tror att det vore tekniskt möjligt att ersätta detta system med ett annat,
nämligen med att vid vakanser i stället anordna majoritetsval i enmansvalkretsar.
Detta skulle gynna de större partierna, men samtidigt också ge ett liv åt det
politiska livet här i landet som vi för närvarande icke lia. Det skulle åstadkomma
att vi såsom i England finge en serie nyval under pågående period, varigenom
Vi skulle kunna få. reda på ungefär hur folkstämningen skiftar. Skulle införandet
av tilläggsmandat kunna kombineras med en utveckling i denna riktning,
hade vi säkerligen gjort ännu en reform som skulle vara till gagn.

Jag slutar, herr talman, med att yrka bifall till motionen.

Herr Källman: Herr talman! Jag vid inte, om jag vågar uttala det önskemålet,
att kammarens ledamöter utan alltför mångordig diskussion måtte ta

Första hammarens protokoll 19JiC>. Nr lfa. 3

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Om tillägg smandat vid andr akammar val. (Forts.)
ställning till den föreliggande frågan, som vart och vartannat år behandlats i
den svenska riksdagen. Jag skall i varje fall inskränka mig till att säga blott
några få ord på utskottets vägnar.

Utskottsmajoriteten, som representerar den ojämförligt större delen av utskottets
ledamöter, har fäst sig vid två synpunkter, som framhöllos redan av
1918 års proportionsvalssakkunniga och som vi anse vara giltiga ännu i dag.
De sakkunniga anförde såsom första skäl för sitt ståndpunktstagande: »Det
torde förvisso kunna ifrågasättas, huruvida den matematiskt exakta partiproportionella
representationen är av den oomtvistliga vikt, att den först och
sist måste utan alla andra hänsyn tillgodoses.» De sakkunnigas andra synpunkt
var: »Man kan ställa sig tvivlande gentemot det berättigade däri, att
ett parti, som, utan någon som helst lokal resonans, genom sammanräknandet
av spridda små röstsiffror från alla landsändar nådde fram till nödig representationssiff
ra, kunde utan vidare sägas hava en''rätt’till representation.» Sedan
de proportionsvalssakkunniga framlade sitt betänkande, har en hel del gjorts
för att gynna de partier, som ha överskottsröster ute i valkretsarna. Andrakammarvalkretsarna
ha utvidgats genom beslut av 1921 års riksdag, och år
1924 infördes möjligheter till valteknisk samverkan. Till 1932 års riksdag
framlade Kungl. Majit proposition om tilläggsmandat, men denna proposition
avslogs med stor majoritet av riksdagens båda kamrar.

I konstitutionsutskottet har man konstaterat, att erfarenheterna från andra
länder tala för att ett utjämningsförfarande mellan valkretsarna skulle gynna
uppkomsten av ett flertal småpartier, vilket kunde föranleda stora svårigheter.
Man har särskilt åberopat som exempel ett centralt land i Europa, där
det uppstod ett 30-tal småpartier, regeringsmakten degraderades och nazistiska
tankar vunno gehör. Här i landet ha vi ju sedan många år tillbaka enhälligt
anslutit oss till det parlamentariska styrelsesättet. Detta kräver ett
parlamentariskt underlag, som är tillräckligt stort för att en regering skall
kunna fungera på önskvärt sätt. Det vore fullständigt omöjligt att erhålla
ett sådant underlag, i händelse vi finge en mängd småpartier här i landet.

Jag inskränker mig, herr talman, till dessa ord. Med hänvisning till den
stora majoritet, som alltjämt finns i konstitutionsutskottet mot tilläggsmandat,
hemställer jag örn bifall till utskottets förslag.

Herr Lindblom: Herr talman! Såsom framgår av utskottets utlåtande och
vad som tidigare framhållits här har denna fråga varit föremål för behandling
i riksdagen vid flera tillfällen. Det kunde möjligen anses onödigt att
nu åter föra frågan på tal, men man kan ju inte veta, örn det inträtt någon
sinnesändring hos de makthavande. Det är nu konstaterat, att så inte är fallet.
Jag skall med hänsyn härtill inte upptaga kammarens tid med någon
längre utläggning i detta spörsmål, men ber dock att få anföra ett par synpunkter.

Man kan naturligtvis framföra skäl både för och emot ett utjämningsförfarande.
Då emellertid utskottet alltfort synes fästa största vikt vid att åtgärden
skulle gynna uppkomsten av småpartier, har man enligt mitt förmenande
förbigått den möjlighet till spärr häremot, som antytts i vår motion.
Örn man hade gått med på en utredning i frågan, är jag tämligen förvissad örn
att denna utredning skulle ha kunnat komma fram till sådana former för ett
utjämningsförfarande, att risken för uppkomsten av småpartier hade kunnat
elimineras.

För mig står rättvisesynpunkten som den absolut avgörande i denna fråga.
En demokrati, som inte anser sig ha råd att vara rättvis, ådagalägger därmed
en viss svaghet. Det vidtages åtgärder i olika avseenden för att underlätta

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Örn tillägg smandat vid andr akammar v al. (Forts.)
möjligheten för deltagande i val. Varför gör man detta? Jo, man anser det
önskvärt att så många som möjligt ge sin mening till känna vid valurnan.
Men om det är önskvärt att de röstberättigade avge sin röst, bör det också
vara viktigt, att röstresultatet kommer till uttryck i representationen. Det är
dessutom inte ägnat att öka intresset för deltagande i val, då vissa grupper
inom en del valkretsar skola deltaga i valet utan utsikt att nå representation.
Detta är en synpunkt som bör ägnas allvarlig uppmärksamhet vid bedömandet
av det föreliggande spörsmålet.

Till sist vill jag endast beklaga, att man på håll, där man kunnat åstadkomma
en ändring i nu berört hänseende, icke ansett sig ha råd att kosta på
sig den rättvisa som ett bifall till motionen skulle ha inneburit.

Då jag inte känner mig övertygad av de skäl, som ha anförts för avslag på
motionärernas yrkande, ber jag, herr talman, att få hemställa örn bifall till
motionen.

Herr Linderot: Herr andre vice talman! Jag har redan anmält, att jag
anser, att denna fråga är viktigare än den som vi förut diskuterade. Skälen för
bifall till motionerna äro redan så utförligt anförda, framför allt av herr Holmbäck,
att det inte är nödvändigt att därutöver tillägga något.

Herr Källmans försvar för utskottets ståndpunkt uppkallade mig emellertid
till att begära ordet. Herr Källman hade, så vitt jag förstår, icke brytt sig örn
att höra på vad herr Holmbäck anförde mot farhågorna att det skulle bli så
många små partier. Herr Holmbäck klargjorde ju, att det vore den enklaste sak
i världen att förebygga uppkomsten av en mängd politiskt sett irrationella småpartibildningar,
som kunde försvåra det parlamentariska arbetet. Men herr Källman
fortsätter som om han ingenting hört och bara säger, att det skulle bli så
många små partier. Det är ett ganska bekvämt sätt av utskottets talesman att
bara fortsätta med att påstå, att så skulle bli fallet, utan att ta hänsyn till att
det kanske inte alls behöver bli på det viset. Herr Källman och andra, som dela
hans mening om risken för uppkomsten av ett flertal småpartier, behöva för övrigt
bara se på förhållandena i Danmark. Där har ju en tämligen tillfredsställande
representationsordning varit genomförd, innehållande bestämmelser örn tillläggsmandat,
utan att detta medfört uppkomsten av en mängd småpartier. Man
har i Danmark ungefär samma antal och indelning i riksdagspartier som vi här
i Sverige, ett par tre borgerliga partier, ett socialdemokratiskt och ett kommunistiskt,
varjämte man ju vid det senaste fria valet i Danmark hade ett nazistiskt
parti som lyckades få tre representanter i riksdagen. Det är därför bara de obotfärdigas
förhinder att tala örn att det skulle uppstå en mängd småpartier till
olägenhet för det parlamentariska arbetet.

För att göra det ännu mera avskräckande förklarade herr Källman, att i ett
centralt land i Europa uppstod en fascistisk ordning bland annat genom de tillläggsmandat,
som partierna fingo. Detta argument från utskottets talesman har
säkerligen icke större tyngd än det tidigare berörda. Herr Källman vet väl, förmodar
jag, lika bra som vi andra, att det nog inte är tilläggsmandaten för de
politiska partierna vid de tyska riksdagsvalen, som ha skapat den ordning, som
har satt så avskräckande spår i historien som den tyska nationalsocialismen.
Detta är tvärtom en historieskrivning, som enligt min uppfattning närmast kan
rubriceras som politiskt lättfärdig och sorn icke borde anföras såsom ett allvarligt
argument gentemot en motion orri den svenska representationsordningen, som
är allvarligt menad och som innehåller just det moment av rättvisa som herr
Lindblom här företrädde.

Här liksom i andra frågor, där man stör vissa cirklars bekvämlighet, är det
naturligtvis svårt att vinna gehör för en ändring. Riksdagens mest konservativa

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Örn tillag g smandat vid andr akammar val. (Forts.)
parti, det socialdemokratiska, slår givetvis vakt om den nuvarande representationsordningen
och har lyckats dra med sig de mindre konservativa, höger och
bondeförbundet. Det goda, som finns i liberalismens ideologi, får här förfäktas
av folkpartiet med det understöd som vi med vårt ännu mindre kommunistiska
parti kunna ge det. Det är inte för att liva upp debatten som jag anför dessa
synpunkter, utan det är män bestämda och allvarliga mening, att det synnerligen
konservativt utvecklade socialdemokratiska partiet för närvarande intar en ren
bekvämlighetsståndpunkt i denna fråga. Det är inte ur partiegoistiska synpunkter
som jag ansluter mig till den uppfattning som här förfäktas från folkpartiets
sida. Vi kommunister höra till de s. k. mindre partierna. Vid nästa riksdagsval
kommer emellertid det kommunistiska partiet att samla så många väljare, att
vi komma att profitera av den nuvarande ordningen liksom socialdemokraterna.
Ur den synpunkten borde jag naturligtvis stödja herr Källman och konstitutionsutskottet.
Men då den demokratiska rättvisan kräver en anslutning till
folkpartiets ståndpunkt i detta fall, ber jag att med dessa ord få tillbakavisa
utskottets motivering för den ståndpunkt, som utskottet har intagit. Dessutom
har jag velat dra ett litet strå till stacken för den goda liberalistiska ideologi
som ligger till grund för folkpartiets förslag i denna fråga.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall lill vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av väckt motion örn översyn och revidering av stadgan örn val till
riksdagens utskott, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis'' till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Indes till handlingarna.

Punkterna 4—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Kades till handlingarna.

Punkterna 8—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Punkten 11.

Kungl. Majt hade föreslagit riksdagen att till Barmarksunderhållet för budgetåret
1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 54 300 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
E. Ahlkvist m. fl. (I: 240) och den andra inom andra kammaren av herr E.
Hällgren m. fl. (II: 378), hade hemställts, utom annat, att riksdagen måtte till
barmarksunderhållet för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av
57 300000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 240 och II: 378 i vad de avsåge förevarande anslag, till Barmarksunderhållet
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 54 300 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr Ahlkvist: Herr talman! Samtliga som vid olika tillfällen ha uttalat
sig örn vägunderhållet lia varit eniga om att vägarna icke befinna sig i tillfredsställande
skick. Överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
ledamöterna av denna kammare herr Elon Andersson och friherre De Geer, uttalade
i sin avgivna berättelse, att under senare år på grund av de förhållandevis
små anslagen förelegat stora svårigheter att vidmakthålla vägarna i en
fullgod standard. Flera exempel på sådant eftersättande anföras. Överrevisorerna
framhålla, att örn icke en ändring härutinnan med det snaraste skedde,
bomme statsverket framdeles att få vidkännas onödigt stora kostnader för att
åter försätta vägarna i tillfredsställande skick. Överrevisorerna ha betonat angelägenheten
av att större anslag beviljas till vägunderhållet.

Herr Elon Andersson har här i kammaren under remissdebatten ytterligare
understrukit överrevisorernas uppfattning. Herr Elon Andersson yttrade:
»Ännu mera tillfredsställande hade det varit, örn departementschefens intresse
tagit sig uttryck i form av direkt begärda anslag för återhämtning av eftersatt
vägunderhåll och inte inskränkt sig till en rekommendation att i händelse
av extraordinära omständigheter begära medelsförstärkning på tilllägsstat.
De ordinära förhållandena äro tillräckligt extraordinära för att redan
nu motivera en anslagsförstärkning.»

Även i andra kammaren berördes anslagsfrågorna för vägunderhållet i remissdebatten.
Således yttrade bl. a. förutvarande kommunikationsministern
landshövding Andersson i Falun följande: »Under krigsåren ha anslagen till
vägväsendet varit nedskurna till ett minimum. Utan överdrift kan man väl
säga, att ingen annan gren av samhällsverksamheten har varit så svältfödd
som vägväsendet, men en tvingande nödvändighet har gjort det. Till att börja
med var det statsfinansiella skäl som gjorde att anslagen nedbringades, och
sedermera tillkom ju också bristen på arbetskraft. Men jag vågar göra det
påståendet att man skulle knappast lia slagit in på den väg, som skedde,
örn man hade kunnat förmoda att kriget .skulle bli så långvarigt. Det går
nämligen att snåla på väganslaget under en kort tid, under ett pär och kanske
tre år, men det går naturligtvis inte hur länge som helst. Det har nu också
blivit allt mera uppenbart att vi kommit till gränsen för det rimliga.»

Även herr förste vice talmannen i denna kammare berörde väganslagen i remissdebatten
och anförde: »Men man har sannerligen anledning att tro, när
man ser det skick, vari våra vägar nu befinna sig, att de för vägunderhållet
anvisade medlen äro otillräckliga. Vägarna befinna sig i stor utsträckning i
ett mindre tillfredsställande skick, ja, de äro i vissa fall miserabla. De ha ej
under dessa år underhållits på ett sådant sätt, att deras standard bibehållits.»

Anslag till
barmarksunderhållet.

Nr 15.

Onsdagen den il april 1945 fm.

Anslag till b ar marksunderhållet. (Forts.)

Ja g delar fullständigt överrevisorernas, landshövding Anderssons och herr
förste vice talmannens uppfattning om angelägenheten av ett bättre vägunderhåll,
men jag tror inte att det räcker med ett vackert anförande eller en
välvillig motivering. Örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall kunna effektuera
dylika önskningar, förmodar jag, att det blir erforderligt, att riksdagen
ställer härför erforderliga medel till styrelsens förfogande. I sitt förslag
till stat för budgetåret 1945/46 äskar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen också
vissa anslagsökningar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslår t. ex. att
ersättningsanslaget för oförutsedda utgifter, vilket är avsett att ställas till
Kungl. Maj:ts förfogande för att vid behov överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
skall höjas med tre miljoner kronor från under nuvarande
budgetår 1,5 miljon till 4,5 miljoner kronor. Förslaget motiveras bl. a. med
att en del av anslaget borde kunna få användas för en successiv återhämtning
av det eftersatta vägunderhållet. Återstoden skulle efter Kungl. Maj :ts prövning
kunna ställas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande för att
därmed möta behoven vid en eventuell trafikökning under det kommande budgetåret.
Departementschefen har icke ansett sig kunna tillstyrka denna anslagsökning,
utan hänvisar till möjligheten att begära anslagsförstärkning på
tilläggsstat. Statsutskottet säger härom efter att lia redovisat överrevisorernas
uttalande: »Utskottet finner därför tveksamt om den begränsning av det av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen begärda beloppet, som departementschefen
föreslagit, är med hänsyn till angivna förhållanden välbetänkt.» Efter det
att emellertid även statsutskottet har hänvisat till möjligheten att begära anslagsförstärkning
på tilläggsstat, anser utskottet sig icke kunna tillstyrka
motionerna. Dessa innebära nämligen en hemställan, att riksdagen måtte bifalla
den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äskade anslags förstärkningen.

Man kan möjligen här invända, att även motionärerna varit för blygsamma.
Örn man verkligen vill åstadkomma en snabb återhämtning av det eftersatta
vägunderhållet, skall man naturligtvis föreslå en anslagsökning på den
egentliga underhållsstaten. Att motionärerna inte gjort detta beror emellertid
därpå, att de inte ansett sig vilja gå längre än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
detta kanske icke minst med tanke på att i fjol, då i stort sett
samma motionärer framfört förslag om liknande anslagsökningar, uttalade
statsutskottets ärade ordförande, att statsutskottet icke kunnat tillstyrka en
dylik anslagsökning på grundval av en enskild motion, utan förslag därom borde
komma från den ansvariga myndigheten.

Ett bifall till motionerna skulle innebära, att när väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har att. fördela underliållsanslaget till de olika distriktsförvaltningama,
kunde hänsyn las till att en del av reservanslaget framdeles under budgetåret
kunde få användas för återhämtning av det eftersatta vägunderhållet.
Därtill kommer ju, att återstående belopp i händelse av en trafikökning ■—
vilken väl inte får anses som utesluten under det kommande budgetåret. -—
snabbt av regeringen skulle kunna ställas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande. Örn man däremot bifaller statsutskottets utlåtande, medför
det, såvitt jag har kunnat utläsa, att det inte ens blir någon möjlighet att
erhålla anslagsförstärkning för återhämtning av det eftersatta vägunderhållet.
Det är endast för oförutsedda och oberäknade utgifter, exempelvis vid
en ökning av trafiken, som utskottet förmenar, att anslagsförstärkning på
tilläggsstat kan begäras. Men i detta fall tillkommer ju den långsamma omgången.
Först får väl då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, när tendenser
till trafikökning göra sig gällande, göra framställning hos Kungl. Maj :t. sedan
får Kungl. Majit i sin tur framlägga proposition för riksdagen och denna
grundlagsenligt behandla frågan. Vi veta, att detta är en långsam om -

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Anslag till barmarksunderhållet. (Forts.)
gång. Under tiden väntar väl inte trafiken nied att öka. Det mäste otvivelaktigt
föra med sig ytterligare försämring av vägunderhållet, som i sin tur
måste resultera i ökade kostnader framdeles för att återställa vägarna i ett
tillfredsställande skick.

Yad avser lönenivån, räknar styrelsen för budgetåret 1945/46 med den
lönenivå, som för närvarande, för kalenderåren 1944 och 1945. gällande avtal
angiva. Någon hänsyn till eventuella förändringar häri för senare delen
av budgetåret 1945/46, d. v. s. första halvåret 1946 tas alltså icke. Nu veta
vi ju, att vid senare avtalsuppgörelser ha arbetslönerna, främst för de lägst
avlönade arbetargrupperna, kunnat justeras något uppåt. Vägarbetama tillhöra
otvivelaktigt de lägst avlönade arbetargrupperna i detta land, ja, i de
södra delarna av landet, där vägarbetarnas löner äro lägst, kan man säga, att
de tillhöra den lägst avlönade arbetargruppen. Vägarbetarna äro emellertid
bundna av ett tvåårigt avtal. Detta utlöper vid årsskiftet 1945—1946. d. v. s.
sedan hälften av det budgetår har gått till ända, vars anslag vi i dag lia att
fatta beslut om.

Sannolika skäl synas alltså tala för att löneberäkningarna icke komma att
hålla. Även detta kunde ju vara en motivering för bifall till den anslagsförstärkning,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äskat och som motionärerna
föreslagit, att riksdagen skulle bifalla.

Herr talman! Då ingen med sakskäl sökt motbevisa motionärernas framställning,
anser jag det inte erforderligt att ta kammarens tid i anspråk med
någon ytterligare motivering för bifall till motionerna. Örn emellertid trots
detta motionerna icke skulle komma att bifallas, vill jag begagna tillfället
att uttala den förhoppningen, att när förhållandena så nödvändiggöra, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen icke skall visa sig för blygsam att begagna sig
av den utväg, som såväl departementschefen som statsutskottet anvisat: att
begära anslagsförstärkning på tilläggsstat.

Herr talman! Jag yrkar emellertid bifall till motionerna i vad avser ökning
av anslaget till barmarksunderhåll.

I herr Ahlkvists yttrande instämde herr Eklund.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det räder inga delade meningar
örn att barkmarksunderhållet under dessa sista år har blivit mycket
eftersatt. Det ha ju ledamöter av riksdagen var och en från sitt område kunnat
konstatera, det har också väg- och vattenbyggnadsväsendets överrevisorer i
sin berättelse konstaterat, och departementschefen säger själv i propositionen,
att underhållet enligt hans mening för närvarande hålles så i underkant, att en
viss successiv återhämtning därav synes ofrånkomlig. Det bör emellertid observeras,
att det anslagsbelopp, som för innevarande budgetår anvisats till
barmarksunderhållet, utgör 48 200 000 kr., men att på den nu föredragna punkten
enligt Kungl. Maj :ts förslag anvisas 54 300 000 kr., således i runt tal
sex miljoner mer än föregående år. Mot en ytterligare höjning av anslaget talar
både detta och det förhållandet, att statsutskottet på andra punkter har funnit
sig böra vidta vissa anslagshöjningar. Hela detta utlåtande är ju resultatet av
en kompromiss mellan motionärer och dem, som inte ha motionerat, och vi ha
nu ett praktiskt taget enhälligt statsutskottsutlåtande.

Den ärade talaren yttrade, att han hade tolkat statsutskottets utlåtande så.
att förstärkning på tilläggsstat inte kunde ifrågakomma i annat fall än till
eftersatt underhåll, som föranleddes av ökad biltrafik. Detta måste vara ett
missförstånd. Även departementschefen säger ju, att det måste förutsättas, att
vid behov, som betingas av extraordinära omständigheter, medelsförstärkning

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Anslag till b ar mark sunderhåll et. (Forts.)
begäres av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och statsutskottet har följt samma
linje, att möjligheten till medelsförstärkning skall begagnas för att få eftersatt
vägunderhåll förbättrat. Det föreligger ingen meningsskiljaktighet på den
punkten,, och några misstolkningar av statsutskottets uttalande behöver nian
icke räkna med. Vi äro fullt ense örn att underhållet är eftersatt, att ett eftersatt
underhåll i och för sig innebär en kapitalförtäring och att detta eftersatta
underhåll så fort som ske kan måste bringas upp i en sådan nivå, som är önskvärd
både för trafiken och för den framtida medelsbelastningen på underhållet.
När nu departementschefen har anvisat vägen att genom medelsförstärkning
över tilläggsstat skaffa ytterligare medel, har utskottet ansett sig kunna vara
tillfredsställt med den försäkran, som departementschefen i det avseendet har
avgivit. Det ankommer således på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att göra
de framställningar, som erfarenheterna under budgetåret kunna ge anledning
till.

Som kammarens ledamöter finna och som jag redan har omnämnt, har utskottet
på några efterföljande punkter föreslagit anslagshöjningar utöver
Kungl. Majrts förslag — det gäller byggande av vägar och broar och en del
andra vägväsendet berörande angelägenheter — till ingalunda obetydliga belopp.
Dessa anslagshöjningar måste liksom de, som Kungl. Maj:t föreslagit på
samma punkter, ses i samband med önskan att nu komma ifrån eftersläpningen
även av vägbyggande oell att försöka bringa detta i mera normala gängor.

.Tåg yrkar, herr talman, bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Ahlkvist: Herr talman! Jag har väl observerat, att statsutskottet
längre fram i detta utlåtande har tillmötesgått vissa motionärer på det sättet,
att utskottet föreslår kanske icke oväsentliga höjningar av anslagen till vägförbättringar
och vägbyggnader, men vi måste väl ändå vara ense örn att detta
inte på något sätt kan påverka underhållsanslaget under det kommande budgetåret.
Vägbyggnader och vägförbättringar, till vilka anslag nu beviljas,
kunna igångsättas först under budgetåret 1945/46 och knappast i samtliga
fall då färdigställas. De kunna följaktligen inte heller inverka på barmarksunderhållet.
I övrigt är jag fullt ense med statsutskottet, att det är att börja
i rätt ända att öka anslagen till vägförbättringarna.. Så småningom måste
det nämligen föra med sig ett förbilligande av vägunderhållen.

När statsutskottets ordförande säger, att man inte får tolka utskottets
motivering på det sättet, att det inte skulle vara möjligt att begära anslagsförstärkning
för ett successivt återställande av det försummade vägunderhållet,
så har jag något svårt att förstå, varför man inte — om man redan nu
är på det klara med att det är nödvändigt att börja med successiv förbättring
av vägunderhållet — nu omedelbart ställer medel till förfogande. När man
hänvisar till en tilläggsstat, som inte kan komma förrän i slutet av budgetåret,
kan det inte gärna komma att innebära någon successiv återhämtning under
nuvarande budgetår. Jag har alltså tolkat det så, att anslagsförstärkning
kunde begäras endast i händelse några extraordinära förhållanden inträffade
under budgetåret, såsom ökad trafik eller, som jag påpekade, ökade arbetslöner
o. d.

När vidare statsutskottets ordförande upplyser kammaren örn att detta anslag
dock har ökats från förra budgetåret med i runt tal 6 miljoner kronor, så vet
ju statsutskottets ärade ordförande lika bra som jag, att dessa 6 miljoner inte
komma att medföra ett enda lass grus mer på våra vägar. Detta är nämligen
en sådan anslagsökning, som man skulle kunna säga i stort sett är betingad av
ett fallande penningvärde. Jag skulle kunna gå igenom samtliga belopp här.
ökningen beror i ett fall på ökade lönekostnader enligt kollektivavtal, i ett

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Anslag till barmarksunderhållet. (Foris.)
annat fall på ökade garagehyror, i ett tredje fall på en ökad våglängd, som
skall underhållas o. s. v. Jag tror inte, att statsutskottets ärade ordförande i en
enda punkt kan peka på att dessa anslagsökningar komma att medföra något
förbättrat vägunderhåll.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Jag har all anledning att uttala min
tacksamhet för den behandling, som anslagsfrågorna under sjätte huvudtiteln
ha rönt. Jag vill likväl göra några randanmärkningar till en del här behandlade
punkter. Med talmannens tillstånd berör jag några stycken utöver den,
som nu föredragits, därför att anslagen under de särskilda punkterna stå i ett
direkt sammanhang med varandra.

Jag ber då först att få säga. att jag delar den av motionärerna och utskottet
uttalade uppfattningen, att goda kommunikationer, goda vägar, äro en
grundförutsättning, inte bara för att innebyggarna skola få det bättre och
bekvämare och. få större möjligheter för sin yrkesutövning, utan också för
hela landet och hela dess produktion spelar det en avgörande roll att ha goda
kommunikationer och inte minst goda vägar. När jag likväl har stannat vid
anslagskrav, som kunna sägas vara låga med hänsyn till den ansträngning
av vägunderhållet, som har förekommit — vi kunna ju gott kalla det för ett
eftersatt vägunderhåll — så har det berott därpå, att särskilda förhållanden,
som nu råda, ha gjort det nödvändigt. Först och främst har man i år sökt
komma fram till en balanserad budget. Det är nödvändigt att. då noggrant
avväga de olika anslagskraven. Vid fördelningen av anslagen inom den totala
utgiftsramen har jag för min del mycket kraftigt kämpat för att få tillräcklig
del till kommunikationsväsendet. Som alltid tycker man, att man inte
har lyckats. Jag tycker inte heller, att jag helt har gjort det, men man har
dock kommit fram till en avvägning inom den totala utgiftsramen, som man
får försöka klara sig med och sedan stå för.

Att man inte nu har kommit med särskilt stora krav på den ordinarie stalén
beror främst därpå, att tillståndet i landet på olika områden är sådant,
att det är nödvändigt att spara på arbetskraft och materiel. Därvid lia tyvärr
också vägarna kommit i gluggen. Det har varit nödvändigare att göra en del
annat än att bygga nya vägar. Vidare är transportväsendet så ansträngt, att
det har varit nödvändigt att visa återhållsamhet exempelvis även med underhållet.
Jag beklagar, att så är fallet; jag uttalar min förhoppning örn att vi
snart skola kunna återgå till ett bättre underhåll och även till byggande av
nya vägar. Denna förhoppning har ju framför allt tagit sig uttryck i uppförandet
av anslag på beredskapsstaten d. v. s. att man skall så fort som det
är möjligt ta till arbeten, som avse förbättring av vägarna.

Nu kan man säga, att barmarksunderhållet måste man se till omedelbart.
Vi ha ju också försökt få större möjligheter därtill. Anslaget på den. ordinarie
staten är höjt. Visserligen slukas en mycket betydande del av höjningarna
av de ökade arbetslönerna och de stegrade kostnaderna i allmänhet, men
likväl återstår i alla fall en summa utöver vad vi hade under föregående budgetår.
Men det påstående, som den ärade föregående talaren gjorde, att vad
som kan ges på tilläggsstat får nian inte nytta av nu, tror jag inte är alldeles
riktigt. Man har i år gått in för direktiv, sorn innebära, att man inte
ovillkorligen till slut skall lia en reserv kvar, som skall vara till oförutsedda
utgifter, utan i den mån förhållandena medge skall man använda de anslagna
pengarna, och om det så är möjligt att fortsätta med underhåll och förbättringar
— i den mån arbetare och materiel finnas därtill — skall man komma
med anslag på tilläggsstat. Det innebär i viss mån en annan princip än förut.

När det gäller barmarksunderhållet, som här är före, är det en nyhet, att

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Anslag till barmarksunderhållet. (Forts.)
man i beredskapsstat kommer att ta upp ett mycket stort antal miljoner —
jag skulle tro ett fyrtiotal — som avses att sätta in, så fort förhållandena
det medge, för att vinna ett förbättrat underhåll.

Jag stryker under, vad utskottet här har sagt, när det gäller enskilda vägar,
bygdevägar och ödebygdsvägar, att det är ett trängande behov av dessa.
Ävenså är det önskligt med förbättrat bidrag. Jag har ingenting att anmärka
mot dessa uttalanden, men jag kan inte undgå att säga, att det har sina besvärligheter
att utan vidare rucka på en uppgjord plan vid anslagsfördelningen.
Jag pekar på ett par sådana punkter. Den ena gäller anslag till stensättning.
Där uttala motionärer önskvärdheten av att ett par miljoner finnas
för sådant, och utskottet stannar vid att förorda en miljon. Nu är förhållandet
det, att det finns en reserv på omkring två miljoner tillgänglig för att användas
just härtill. Reserven utgöres delvis av till planerade arbeten avsedda
anslag, som det hittills inte varit möjligt att använda för stensättning, därför
att transportsvårigheter och i viss mån brist på yrkesvan arbetskraft lagt
hinder i vägen. Man bör också bemärka att det kräves både arbetskostnader
och transportprestationer för att stensätta en kort vägbit, medan samma anslag,
fördelat på större områden och med utnyttjande av andra vägbeläggningsmedel.
gör en större insats för förbättrande av vägarna.

Jag skall med talmannens tillstånd också yttra några ord örn den punkt,
som rör Bergnäsbron. Där har utskottet stannat vid att förorda uppförandet
av en ny anslagspost på en och en halv miljon kronor. I propositionen har jag
uttalat önskvärdheten av att Bergnäsbron skall kunna byggas ganska snart.
Jag var inte beredd att träffa ett avgörande nu, och orsaken därtill var. som
också framhålles i propositionen, att det finns så många ställen, där broar
och förbättrade kommunikationer behövas. Vid jämförelse av behoven måste
jag säga mig, att det finns många ställen i landet, där man kanske kan kräva
broar med ännu större berättigande än uppe i Bergnäset. Man skall inte glömma
bort, att för några få år sedan byggdes en bro ganska nära den föreslagna.
Vid Luleå råda olägenheter, men jag tycker, att de inte äro av den svåra
art, att man inte lika hastigt eller kanske hastigare skulle kunna föra fram
andra, ännu mera nödvändiga projekt. Jag säger inte detta därför att jag vill
motsätta mig anslaget till Bergnäsbron men dock för att ge en liten tankställare.
När det gäller så omfattande arbeten som detta —■ det är fråga om
ett tiotal miljoner kronor ■— får man inte glömma bort, att det dock med
hänsyn till den begränsade medelstillgången kan undanskjuta andra arbetep
på andra orter, som äro ännu mera trängande.

Till slut, herr talman, skall jag ge uttryck för tacksamhet mot utskottet
för välviljan och inte för ett beklagande av att jag får fem miljoner mer på
den del av sjätte huvudtiteln, som i dag behandlas. Men jag gör dock den
randanteckningen, att när man i alla fall kan räkna med att de krav, som här
tillgodoses genom de höjda anslagen, skulle ha tillgodosetts via tilläggs- och
beredskapsstaten, skulle man även utan dessa anslagsökningar säkerligen
ha kommit till ungefär samma resultat beträffande vägarna som man gör
med utskottets förslag.

Herr Heiding: Herr talman! Inom statsutskottets fjärde avdelning voro vi
ense örn de förhöjningar av anslagen under sjätte huvudtiteln, som föreslagits.
Jag ber att få tacka herr statsrådet för att han inte gjorde någon anmärkning
mot att vi ha vidtagit dessa höjningar. Jag tror att herr statsrådet lika väl som
vi är intresserad av att få goda vägar. Det för statsrådet avgörande har väl, såsom
han också framhöll, varit önskemålet att erhålla en balanserad budget. I
utskottet var icke heller någon som motsatte sig de förhöjningar, som vi föreslagit.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Anslag till barmark sunderhållet. (Forts.)

När det gällde barmarksunderhållet förelåg en motion om en rätt avsevärd
höjning av anslaget. Men vi ansågo, att vi skulle kunna stanna vid vad som
föreslagits i den kungl, propositionen. Jag vill erinra örn att departementschefen
har uttalat, att man skall kunna tänka sig ytterligare anslag på tilläggsstat,
om det skulle behövas. Man får väl förutsätta att så kommer att ske, örn förhållandena
påkalla det.

Örn det tillätes mig att yttra mig örn några andra punkter i utlåtandet, skulle
jag vilja säga några ord beträffande punkten 27 rörande byggande av bro vid
Bergnäset. Den frågan gäller det största beloppet. Det belopp, som skulle beviljas
i år, är visserligen inte så stort, med det är endast ett begynnelseanslag, och
meningen är att ytterligare anslag skola beviljas senare. I utskottet voro vi
av den uppfattningen, att det är bättre att sätta i gång detta brobygge nu än
att tillfälligtvis anordna färjförbindelse, ty man skulle ändå örn ett eller två
år tvingas att bevilja anslag till detta brobygge. Jag tror därför att det är klokt
att bifalla utskottets förslag.

En del andra anslag, som statsrådet i sitt anförande också berörde, återkomma
vi till i de följande punkterna. Jag vill emellertid redan nu säga att jag
är förvissad örn att de av utskottet föreslagna anslagshöjningarna komma att,
om de bli bifallna, visa sig mycket befogade. Anslagen till nyanläggningar och
förbättringar av bygdevägar och bidragen till byggande av enskilda utfartsvägar
-behöva vara så höga som möjligt, för att man skall kunna få en verklig
förbättring till stånd. På många håll här i landet äro dessa- vägar allt annat än
bra, och befolkningen fordrar att få dem i ett bättre skick.

Jag finner således att de föreslagna höjningarna äro mycket välbefogade.
Det var angenämt att statsrådet inte gjorde några särskilda anmärkningar mot
dessa förhöjningar.

När det gäller den föredragna punkten rörande barmarksunderhållet, så har
vad herr Ahlkvist här anfört angående sin motion blivit bemött av utskottets
ärade ordförande, som också har framhållit de synpunkter, som utskottet har
haft på denna fråga. Jag har för min del ingenting att tillägga, utan ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna, i vad de avsåge förevarande anslag; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 12—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

I två likalydande motioner, väckta den ena i noin första kammaren av herr
Karl Andersson m. fl. (I: 141) och den andra inom andra kammaren av herr
E. V. Staxäng m. fl. (II: 237), hade hemställts, att till stensättning av vägar
för budgetåret 1945/46 måtte anvisas ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemcdlen.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 141 och II: 237, till Stensättning

Anslag till
stensättning
av vägar.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Anslag till stensättning av vägar. (Forts.)
av vägar för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 1 000000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av
det anförande, som herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
nyss höll och vari han bland annat anförde, att två miljoner kronor skulle
finnas disponibla för stensättningsarbeten. Jag ber nied anledning därav att få
föredraga vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har uttalat i sin inlaga till
Kungl. Maj :t rörande det äskade anslaget för dessa arbeten. Styrelsen har beträffande
tidigare sådana anslag anfört följande. Av anslaget till stensättning
av vägar förefanns den 1 januari 1944 en behållning av i runt tal 3 470 000
kronor. Härav ha för dels kontrakterade men ej slutförda arbeten, dels avtalade
arbeten disponerats 2 194 000 kronor. Återstoden, eller 1 277 000 kronor, har
helt fördelats till företag i städer och å landsbygden, vilka företag ännu endast
delvis kommit till utförande. För budgetåret 1944/45 anvisade medel eller 1 miljon
kronor beräknas i stor utsträckning bliva, disponerade dels för fullbordande
av redan påbörjade företag, dels för företag, till vilka sten tidigare framförts.
Hittillsvarande anslag äro således praktiskt taget redan disponerade och komma
att förbrukas under år 1945.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har för kommande budgetår begärt 3,5 miljoner
kronor för stensättningar. Styrelsen har gjort detta under motivering, att
det finns tillräckligt med färdigställda, för stensättning lämpliga vägar. Vidare
har styrelsen påpekat, att staten har stenlager som sammanlagt motsvara cirka
2 miljoner kvadratmeter smågatsten, och styrelsen har ansett det angeläget att
få ut denna smågatsten på vägar, som lämpa sig för stensättning.

Enär Kungl. Majit inte för det kommande budgetåret upptagit något sådant
anslag, ba några motionärer äskat ett anslag av 2 miljoner kronor för stensättningsarbeten.
Statsutskottet, som ju bär måst väga alla anslag mot varandra
och försökt att, såsom utskottets ordförande har nämnt, genom en kompromiss
tillgodose de olika intressena, har tillstyrkt ett anslag på en miljon kronor för
dessa arbeten eller lika mycket som utgår under innevarande budgetår.

Det är att märka, att vi för närvarande på grund av avstängningen ha mycket
små möjligheter att med fullgott material permanentbclägga våra starkt trafikerade
vägar. Det material, som finns tillgängligt, är den smågatsten, som
staten har i sina upplag. Det förefaller då ganska egendomligt, att vi under
denna tid inte skulle kunna utnyttja dessa ganska stora tillgångar i högre
grad än som varit fallet. Nn är det i stället så att vi måste betala lagringsavgifter
för denna sten, under det att våra vägar äro i stort och trängande behov av
beläggningsmaterial. Under punkt 18 har vägbeläggningsanslaget behandlats.
Med tillhjälp av det anslaget avser man att kunna i någon mån reparera de tidigare
med asfalt och betong belagda vägarna, som nu hota att bli obrukbara.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade på den punkten begärt ett anslag på
inte mindre än 9,5 miljoner kronor i huvudsak för reparationer av tidigare belagda
vägar. Dels på grund av den allmänna statsfinansiella ställningen, dels
också med hänsyn till svårigheten att i större utsträckning kunna anskaffa bituminösa
beläggningsmedel, har emellertid på den punkten inte anvisats ett
större anslag än på 3 miljoner kronor. Vi se således, vilka svårigheter som uppstått
i fråga om vägbeläggningama under denna avstängningstid. Det är därför
givetvis angeläget att, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit,
öka beläggningen med svensk smågatsten.

Det är beklagligt, att det förevarande anslaget icke kunnat göras något större
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens önskemål härvidlag kunnat fullt tillfredsställas.
När emellertid statsutskottet, för att kunna hålla dessa arbeten i

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Anslag till stensättning av vägar. (Forts.)
gång, tiar gått med på att tillstyrka ett anslag på en miljon kronor, anser jag
att man får vara tacksam därför. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Häri instämde herrar Gustavson och Mattsson.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr statsrådet nämnde i
sitt anförande beträffande denna punkt angående stensättning av vägar, att
även bristen på arbetskraft hade gjort, att han inte velat föreslå något anslag.

Vi voro inom utskottets vederbörande avdelning medvetna örn att en sådan
erinran kunde göras, och vi ha därför haft föredragning i ärendet för att kunna
få en närmare inblick i huru denna stensättning skall kunna företagas. Innan
man kan belägga en väg med sten, måste vägen ha ombyggts och förbättrats
och försetts med packstensättningar. Vi ha fått den upplysningen, att det
finns vägar till en sammanlagd längd av 22 mil fullt färdiga för stensättning.
Det är ju numera rätt allmänt bekant, att när en väg är i det skick, som dessa
färdigställda 22 mil uppgivits vara, fordrar själva stensättningen inte så mycket
folk, därför att denna numera sker med maskin. Det är specialutbildat
folk, som företar själva stensättningen. Det går således inte åt så mycket arbetskraft,
som man skulle kunna föreställa sig. Jag har velat göra denna lilla
komplettering till vad herr Andersson i Rixö nyss nämnde.

I likhet med honom ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag i den föredragna punkten.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 20—.2-1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

I denna punkt hade utskottet hemställt,

a) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majlis i ämnet framlagda
förslag och motionen II: 371 ävensom med bifall till motionerna I: 48 och
II: 88 samt I: 139 och II: 259, motionerna I: 48 och II: 88 samt II: 371 i vad
de avsåge anslagsberäkningen, till Bidrag till byggande av enskilda vägar för
budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 2 500 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

b) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 48 och II: 88 samt II: 371 i vad de avsåge bidragsprocenten, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet under punkten i nämnda hänseende
anfört;

c) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 28 och II: 52, I: 241,
II: 207 och II: 371. sistnämnda motion i vad den icke behandlats under a) och
b), i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning rörande möjligheten
att under ekonomiskt rimliga former förbättra vägförbindelserna genom
landets mera avlägsna skogsområden ävensom andra i samfärdselhänseende
missgynnade bygder.

d) att motionen II: 375 ej måtte av riksdagen bifallas.

I de likalydande motionerna 1: 28, av herr G. Sundelin m. fl., och II: 52, avherr
A. Stjärne m. fl., hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte begära skyndsam utredning, avseende vidgad rätt till statsbidrag
för förbättring och underhåll av enskild väg.

Anslag till
byggande av
enskilda
vågar.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Anslag till byggande av enskilda vägar. (Forts.)

Herr Sundelin: Herr talman! I förevarande punkt har statsutskottet tagit
ställning till motionerna nr 28 i första kammaren och 52 i andra kammaren.
I dessa motioner har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte begära skyndsam utredning avseende vidgad rätt till statsbidrag för
förbättring och underhåll av enskild väg. Motionerna avse främst en utredning
angående möjligheterna till en uppmjukning av villkoren för erhållande av
statsbidrag till underhåll av enskilda vägar.

Enligt nuvarande bestämmelser gäller som villkor för erhållande av statsbidrag
antingen att vägen befares av andra än väghållare i större omfattning
än eljest på sådant sätt att underhållet därigenom avsevärt försvåras, eller
också att vägen är av väsentlig betydelse för en bygds befolkning och det nödiga
underhållet på grund av vägens längd eller annan omständighet måste
anses vara för väghållarna särskilt betungande. Dessa bestämmelser ha gjort,
att ett mycket stort antal enskilda vägar inte ansetts fylla betingelserna för
statsbidrag. Vägen måste i första liand vara av väsentlig betydelse för en
bygds befolkning. Länsstyrelserna, som ha att besluta örn dessa bidrag, ha
tillämpat detta på sådant sätt, att vägen måste vara nödvändig för ett visst
antal fastigheter. Statsbidrag kan sålunda icke erhållas för underhåll av utfarts
väg för ett mindre antal fastigheter, hur betungande underhållet av en
sådan väg än må vara för väghållarna.

Nu har utskottet ställt sig mycket välvilligt till de olika motionerna avseende
förbättrande av vägförbindelserna för i detta hänseende missgynnade
bygder. Det förefaller emellertid, synes det mig, som om utskottet i sitt förslag
örn utredning i anledning av i detta ärende väckta motioner så gott som uteslutande
tänkt på frågan örn byggande av nya vägar, under det att frågan
örn underhåll av redan befintliga kommit rätt mycket i skymundan. Ett stöd
för denna min uppfattning har jag i att statsutskottet har omnämnt motionerna
nr 28 i första kammaren och 52 i andra kammaren i punkt 24 angående
bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. men behandlat dem först i den
nu förevarande punkten, som ju avser bidrag till byggande av enskilda vägar.
Det må därför, herr talman, tillåtas mig att uttala den förhoppningen, att en
blivande utredning måtte upptaga till behandling även frågan örn uppmjukning
av bestämmelserna för erhållande av statsbidrag till underhåll av enskilda
vägar.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 26—43.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag lill
nationalföreningen

för trafiksäkerhetens

främjande.

Punkten 44.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag
av 80 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I en inom första kammaren av herr A. Forslund väckt motion (I: 142) hade
hemställts, dels att anslaget till Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande icke måtte fastställas till högre belopp än det för innevarande
budgetår utgående eller 65 000 kronor, dels ock att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning och förslag rörande en rationell
planering och organisation av det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet i vårt
land.

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15. 47

Anslag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. (Forts.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
11. Helgesson och Robert Berg (I: 143) och den andra inom andra kammaren
av herr O. Nilsson i Göteborg m. fl. (II: 254), hade vidare hemställts, att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Majit anhålla om en allsidig och förutsättningslös
utredning örn förutsättningar och medel för åvägabringande av
en enhetlig statlig organisation för kontroll och ledning av landets trafiksäkerhetsarbete
på gator och vägar samt att förslag härom måtte framläggas i så
god tid, att det kunde bliva föremål för handläggning och beslut av 1946 års
riksdag.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen I: 142,
punkt 1, till Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 80 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;

b) i anledning av motionen I: 142, punkt 2, samt motionerna I: 143 och
II: 254 hos Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning rörande möjligheterna
att genom lämplig upplysningsverksamhet m. m. höja den allmänna trafiksäkerheten
och åstadkomma en bättre trafikkultur.

Herr Forslund: Herr talman! Under denna punkt har jag väckt en motion
berörande anslaget till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande,
och jag har samtidigt hemställt om att en utredning måtte företagas, varigenom
man skall komma till bättre klarhet örn handläggningen av ärenden rörande
trafiksäkerhetsarbetet. Jag är utskottet tacksam för att det har biträtt
denna hemställan. Jag skulle ha varit ännu mera tacksam, örn man hade
tagit steget fullt ut och begränsat anslaget till nationalföreningen till det av
mig föreslagna beloppet i stället för att föreslå, att föreningen skall få 15 000
kronor mer än jag föreslagit eller sålunda lika mycket som Kungl. Majit
upptagit i anslagsäskandet. Jag skall emellertid inte framställa något yrkande
i enlighet med motionen. Men jag vill passa på tillfället att rekommendera
till departementschefen att verkligt snabbt och med kraft verkställa den av
utskottet begärda skyndsamma utredningen rörande möjligheterna att genom
lämplig upplysningsverksamhet m. m. höja den allmänna trafiksäkerheten
och åstadkomma en bättre trafikkultur. Jag vill i det sammanhanget understryka,
att utskottet på s. 44 framhållit att särskilt synes »förtjäna uppmärksammas
den motionsvis framförda tanken att förlägga denna verksamhet
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som redan nu handhar vägtrafikinspektionen
och på vilken vila sådana med trafiksäkerhetsarbetet nära sammanhörande
uppgifter som exempelvis körkorts- och bilbesiktningsärenden
samt de frågor som röra säkerhetsanordningar på vägarna».

Detta, tycker jag, är ett ord i råttan tid, ty jag tror inte att man i längden
kan fortsätta med det splittrade system som vi för närvarande ha. Enligt
gällande instruktion för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har styrelsen dessa
uppgifter redan nu, men denna verksamhet kanske ändå inte kommit att få
den omfattning sorn önskligt vore. I fråga örn upplysningsverksamheten Ilar
Kungl. Majit i ett cirkulär redan den 4 december 1936 uppdragit åt skolöverstyrelsen
att tillse att undervisning i trafikfrågor kommer till stånd i
våra skolor. Således ha vi två statliga organ, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen, som båda handlägga dessa saker. Men dessutom
finns det en förening, som ingriper på det sätt som den kan finna lämpligt.
Av detta system bär man kanske väntat sig vida mera än resultatet har blivit.
Jag skall inte uttala några som helst omdömen örn arbetet för övrigt

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Anslag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. (Forts.)
utan jag- skall endast erinra om att det finns andra sorn på detta område äro
verksamma, nämligen motormännen själva. Jag vill särskilt nämna Motormännens
riksförbund. För helt kort tid sedan anordnade förbundet i samarbete
med vederbörande skolmyndigheter och Radiotjänst ett särskilt program i radio
för att på det sättet giva undervisning åt de unga. Programmet kallades:
»Göran skall ta körkort». Den saken koni inte från Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande, utan det är Motormännens riksförbund som i
samråd med skolmyndigheterna och Radiotjänst skött örn den. Jag tycker att
man får vara mycket tacksam mot dem för att de ha gjort detta. Det är bara
en början, och man kanske kommer att fortsätta på det sättet.

Jag har även tagit del av nämnda förbunds tidskrift, som heter »Motor»,
för den 17 mars i år, och jag har där funnit, att förbundet uppgjort en
fullständig plan för behandling av trafiksäkerhetsspörsmålen. Det ger mig
särskild anledning att påpeka, att Kungl. Maj:t bör observera att man här
har tagit ett initiativ som egentligen redan borde lia tagits av de statliga organen.
Jag skall inte trötta med någon uppläsning utan rekommenderar i
stället envar att i tidskriften ta del av programmet för den avdelning som i
det angivna syftet inrättats inom organisationen i fråga. Jag vill endast omnämna,
att särskilt sakkunnigt folk kommer att inom olika områden uppsöka
och studera trafikfällor som finnas utefter våra vägar. De skola stå i förbindelse
med statistiska centralbyrån, som inom parentes sagt egendomligt nog
allt fortfarande har statistiken rörande trafikolyckorna om hand. Jag har en
gång tidigare framhållit som något ganska självklart att denna statistik, som
innehåller så mycket av värde för dem som syssla med vägväsendet, borde
förläggas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Jag hoppas att den också
någon gång kommer att flyttas över dit. Det är nu meningen att de sakkunniga
skola ta del av rapporterna rörande trafikolyckorna och bearbeta dem.
För övrigt skola de utföra en hel del annat. De skola bland annat se till att
det, som det heter, avbrutna arbetet på att söka nå en lösning av frågan örn
bättre säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar skall återupptagas och
det förslag, som en gång utarbetats, kunna realiseras.

Jag skall, herr talman, inte trötta kammaren, utan jag vill endast till protokollet
få antecknat, att jag g-ör en vördsam vädjan till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartemnetet, att när nu riksdagen biträder den
önskan, som är uttalad i min motion och några andra motioner som röra
samma sak, utredningen kommer att företagas ganska snart och att den blir
så fullständig som möjligt. Jag vill endast tillägga, att jag inte tror att utredningen
behöver bli så omfattande. Vid en närmare undersökning kommer
man att finna, att en hel del förberedelser äro gjorda genom redan företagna
utredningar, som återfinnas i rapporter, som äro avlämnade till departementet
men som av någon anledning inte föranlett någon åtgärd. Även det visar att
en samordning på detta område är absolut nödvändig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Helgesson: Herr talman! Jag ber endast att i korthet få inlägga en
gensaga mot herr Forslunds nedsättande tal om Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande. Den utför ett mycket gott arbete, och den gör det även
i samarbete med andra organisationer. Herr Forslund talade örn att Motormännens
riksförbund inrättat en byrå för att främja trafiksäkerheten, men samma
är förhållandet även med andra organisationer. Motormännens helnykterhetsförbund
och flera andra sammanslutningar ha tagit upp dessa frågor till behandling.
Det är gott och väl, men jag anser det bäst, örn verksamheten centraliseras
under statlig ledning.

Onsdagen den 11 april 1945 fm. Nr 15. 49

Anslag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
deu under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 45—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Kungl. Maj :t hade framlagt förslag till personalförteckning och avlöningsstat
för länsarkitekts organisationen samt hemställt örn anvisande av 964 000
kronor under organisationens avlöningsanslag.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Lennart Jallansson m. fl. (I: 69) och den andra inom andra kammaren av herr
A. Hagård m. fl. (II: 125), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta inrättande
av en befattning som biträdande länsarkitekt vid länsarkitektskontoret
i Vänersborg från och med budgetåret 1945/46.

_ Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1: 69 och II: 125,

a) godkänna under punkten införd personalförteckning för länsarkitektsorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat för länsarkitektsorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) till Länsarkitektsorganisationen: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa
ett förslagsanslag av 964 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herr Danielsson ansett, att
utskottet bort tillstyrka motionerna I: 69 och II: 125 örn en biträdande länsarkitektbefattning
i Älvsborgs län och alltså hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna I: 69 och
II: 125,

a) godkänna i reservationen införd personalförteckning för länsarkitektsorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

b) godkänna i reservationen införd avlöningsstat för länsarkitektsorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

. c) till Länsarkitektsorganisationen: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa
ett förslagsanslag av 970 800 kronor.

Herr Johansson, Lennart: Herr talman! Jag har i detta ärende väckt en
motion örn inrättande av en biträdande länsarkitektsbefattning i Älvsborgs län.
Byggnadsstyrelsen har framhållit, att en förstärkning av arbetskrafterna med
en biträdande länsarkitekt vid vissa länsarkitektskontor framstode som en nödvändighet,
och har därför föreslagit inrättandet av ett tiotal sådana befattningar
i olika län, nämligen i Stockholm, Jönköping, Kristianstad, Malmö,
Vänersborg, Karlstad, Örebro, Falun, Gävle och Mariestad. Emellertid har
departementschefen i sitt förslag endast upptagit inrättande av fem sådana befattningar,
.nämligen i Stockholm, Kristianstad, Malmö, örebro och Falun. Då
det gäller Älvsborgs län måste man anse det väl motiverat att i detta sammanhang
särskilt beakta de stora avstånden och mindre goda kommunikationsförhållandena
inom länet. Kommunikationerna mellan residensstaden och länets
olika delar, särskilt dess södra del, äro synnerligen otillfredsställande. De tjänsteresor,
som länsarkitekten måste företaga till exempelvis Borås, länets störs FÖrsta

kammarens protokoll 1945. Nr 15. 4

Anslag till
länsarkitektorganisationen.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Anslag till länsarkitektorganisationen. (Forts.)
ta stad med mer än 50 000 invånare, och industriorterna i AUskadalen söder
om Borås, måste på grund härav göras så fåtaliga som möjligt. En resa för
allmänheten i vissa delar av länet till länsarkitektskontoret tar ett par dagar
i anspråk. Under flera år har det framhållits, att det vore önskvärt, att länsarkitekten
skulle kunna hålla regelbundna mottagningar i Borås för stadens
och omgivande bygds invånare, men på grund av bristen på arbetskraft vid
kontoret kunna givetvis sådana önskemål inte för närvarande tillmötesgås.

Utskottet har vid behandlingen av ärendet yttrat följande: »Utskottet underskattar
icke de skäl, som motionsvis anförts för allt också vid länsarkitektskontoret
i Vänersborg anställes en biträdande länsarkitekt. Örn en dylik befattning
funnes även inom Älvsborgs län kunde, enligt vad i motionerna påvisas,
förverkligas de starkt föreliggande önskemålen örn att regelbundna mottagningar
kunde hållas i Borås, som bär en befolkning på över 50 000 invånare
och vars kommunikationer med residensstaden Vänersborg äro ovanligt
ogynnsamma.» Men så har utskottet vidare sagt: »På enskild motion har utskottet
dock ej ansett sig böra tillstyrka en sådan utökning av länsarkitektsinstitutionen.
»

Det är alltså inte någon saklig motivering utskottet haft för sitt avslagsyrkande,
utan den enda motiveringen har varit, att förslaget kommit motionsledes
fram. Jag anser emellertid, att det föreligger starka skäl för anställande av en
biträdande länsarkitekt i Vänersborg, så att därigenom länsarkitekten i större
utsträckning än hittills varit fallet kan hålla regelbunda mottagningar i Borås
stad.

På grund härav ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som på denna punkt avgivits av herr Danielsson.

I detta anförande instämde herr Nilsson, Bror.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! När den föregående ärade
talaren yttrar, att utskottet inte haft någon saklig motivering för sin avstyrkande
hemställan, utan endast gått på att det var en enskild motion, har nog
den ärade talaren inte riktigt penetrerat ärendet från början. Departementschefen
har nämligen presterat de sakliga skälen, och det är på dessa som utskottet
bygger sitt uttalande.

Departementschefen har, såsom framgår av utlåtandet, tillmötesgått byggnadsstyrelsens
framställning, att biträdande länsarkitektsbefattningar inrättas
i Stockholm, Kristianstad, Malmö, Örebro och Falun, men uteslutit Vänersborg,
som var med i framställningen från början. Departementschefen har
i sitt statsrådsuttalande motiverat detta med att förutom till det sta/tsfinansiella
läget hänsyn måste tagas även till svårigheterna att nu på en gång finna
kvalificerade innehavare av nya befattningar i så stort antal som byggnadsstyrelsen
föreslagit. Och det är ju ett argument som talar, när det kommer
från myndigheternas håll, detta att det inte finns tillgång till kvalificerade
innehavare. Departementschefen anser sig därför böra stanna vid att tillstyrka
fem nya befattningar. Departementschefen har emellertid inte föreslagit placeringen
av dessa på egen hand, utan han har efter samråd med byggnadsstyrelsens
chef förordat, att de länsarkitektskontor, som jag nyss räknade upp,
därvid skulle komma i fråga.

Det bär således varit en ingående beredning av ärendet, och departementschefen
har presterat sakskäl, som vi i det nuvarande läget och med beaktande
av svårigheterna att nu på en gång finna kvalificerade innehavare av dessa
befattningar måste böja oss för. Utskottet bar välvilligt bedömt det krav, som
här i motionen är framställt, och jag skulle tro, att det inte dröjer så länge

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Anslag till länsarkiiektorganisationen. (Forts.)
innan detta krav kommer att bli tillgodosett, när en gång de hinder, som ira
ligga i vägen, icke längre förefinnas.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt samt därefter på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Lennart, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Punkterna 59—86.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
överingenjörsbefattning vid försvarets fabriksverk m. m.; och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förrådsfond m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkterna 9—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förlängning av giltighetstiden
för vissa tilläggstullar; och _ ^ . .

nr 25, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående befrielse, för Filip
Malmqvist i Huskvarna från skyldighet att erlägga viss stämpelavgift.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Äng. polis- Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning av Kungl.
mans rätt att yfaj ;ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och
bruka våld. 10 §§ strafflagen.

Genom en den 9 februari 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 67, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn ändrad
lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande proposition, nr 67, måtte av riksdagen bifallas.

Herr Herlitz: Herr talman! Mot Kungl. Maj:ts förevarande proposition och
mot utskottets utlåtande har jag ingenting att erinra. Jag finner det tvärtom
mycket bra, att man här tagit ett steg för att reglera det utomordentligt
viktiga spörsmålet under vilka förutsättningar och på vad sätt polispersonal
och viss annan personal har rätt att med våld ingripa mot medborgare. Vad
jag vill framhålla är allenast, att det ur medborgerlig rättssäkerhetssynpunkt
så viktiga spörsmål, som här föreligger, genom den nu föreslagna lagändringen
endast får en partiell lösning. Ty vad innebär den nu föreslagna ändringen i
strafflagen? Jo, den innebär, att i de lägen då polisen är befogad att anhålla
eller gripa någon eller da polisen i övrigt har att verkställa någon tjänsteåtgärd,
som kan tänkas bli föremål för motstånd, äger polisen tillgripa ett så
och så stort våld. Men under vilka förutsättningar, i vilka lägen är det som
polisen överhuvud taget äger att anhålla, gripa eller i övrigt vidtaga sådana
mot den personliga friheten riktade angrepp som det här är fråga örn?" Det
spörsmålet är inte här besvarat, utan det är förutsatt, att det regleras genom
andra författningar.

I vilken utsträckning ha då statens organ — poliser och andra sådana
befogenheter? När det gäller efterspanande av eller ingripande mot° brottslingar
ha vi ju lagstiftning därom — främst tvångsmedelslagen av år 1933
och nu även den särskilda tvångsmedelslagen för krigstidsförhållanden — men
dylika ingripanden förekomma ju i mångahanda andra lägen, och vad ha vi då
att hålla oss till? Det finns ju i varjehanda lagar och författningar bestämmelser
örn huruledes polisen får anhålla en person, med våld tilltvinga sig
tillträde till en byggnad eller fråntaga en person en sak, som han innehar,
o. s. v., men det finns också åtskilliga områden, där det nog måste vara
förutsatt, att polisen skall ha en sådan befogenhet, men där detta inte blivit
utryckligt reglerat i författningarna.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Ang. polismans rätt att bruka våld. (Forts.)

Vi ha dock härutöver ett stadgande av ganska egendomlig natur, ett ofta
förbisett stadgande, som jag skall tillåta mig att här uppläsa, därför att det
inte blivit på något sätt berört i den föreliggande kungl, propositionen. Det är
stadgandet i den s. k. normalinstruktionen för polispersonal, d. v. s. det mönster,
som länsstyrelserna gå efter då de utfärda instruktioner för de särskilda polisdistrikten.
I denna stadgas vilka befogenheter polisen har mot medborgarna.
Det heter här: »Polisman är pliktig att vara verksam för förhindrande av varje
förfarande och för undanröjande av varje förhållande i övrigt, som innefattar
ett störande av eller en fara för den allmänna ordningen och säkerheten, samt,
örn den allmänna ordningen blivit störd, söka återställa densamma; att jämväl
i övrigt söka förekomma sådana överträdelser av lag och allmänna stadganden,
vilkas åtalande ankommer å åklagarmyndighet, ävensom söka upptäcka och
främja beivrandet av dylika överträdelser; samt att även i andra fall än nyss
sagts ingripa till avvärjande av påbörjade eller omedelbart förestående angrepp
å person eller egendom, därest angreppet innefattar gärning, som är i lag eller
författning med straff belagd, samt sådant ingripande påkallas av vederbörande
målsägande eller uppenbarligen måste antagas vara i överensstämmelse
med hans vilja.»

Det vore enligt min tanke önskvärt att man finge en grundlig och uppmärksam
översyn av alla dessa författningar, som sålunda reglera polisens
rätt att ingripa, och en översyn också av de punkter, där sådana stadganden
saknas. Man skulle behöva denna översyn i första hand för att komplettera(
dessa stadganden — inte därför att jag skulle önska utvidga polisens befogenheter,
utan därför att jag är rädd för varje punkt, där polisen hänvisas till
att gå fram utan stöd av positiva stadganden. Jag är rädd för detta med
hänsyn till de konsekvenser det kan draga med sig på andra områden. Denna
översyn borde väl framför allt ha denna s. k. normalinstruktion i ögonsikte.
Jag tror att man kunde ha anledning att noggrant genomtänka dess sakliga
innehåll. De ledamöter av kammaren, som uppmärksamt följde med innehållet
i den, torde t. ex. ha lagt märke till att polispersonalen där tillagts en utomordentligt
vittgående befogenhet att förhindra brott. Det är överhuvud taget
polispersonalens uppgift enligt instruktionen att vara verksam för förhindrande
av varje brott eller överträdelse av lag och allmänna stadganden, som
faller under allmänt åtal. Jag tror att det kunde vara nyttigt med en tankeställare,
huruvida man verkligen menar och vill på allvar, att en så vidsträckt
regel skall upprätthållas och genomföras.

Det är naturligtvis inte heller bra, att detta ur den medborgerliga rättssäkerhetens
synpunkt så viktiga ämne kommit att regleras i denna synnerligen egendomliga
form, i den formen nämligen att länsstyrelserna meddela instruktioner
för polisdistrikten och därvid endast lia att hålla sig till såsom en förebild en
av chefen för socialdepartementet — märk väl: inte Kungl. Maj :t — utfärdad
normalinstruktion. Det är först och främst inte tillfredsställande, att detta
ämne sålunda i strid med vad vi eljest äro vana vid är lagt i händerna helt och
hållet på en ensam departementschef. Men det är inte heller tillfredsställande,
att länsstyrelserna — örn vi skola se det strikt — inte äro bundna vid denna normalinstruktion.
Teoretiskt åtminstone finns det möjligheter för en länsstyrelse
att meddela instruktioner, som gå längre. Framför allt skulle jag vilja stryka
under att denna normalinstruktion principiellt ju endast besvarar frågan örn
den rätt att ingripa som en enskild polisman har oberoende av överordnade
polisorgans föreskrifter. Den lämnar därhän i vad mån det är möjligt för dessa
att ge order örn längre gående ingripanden.

Den ordning vi nu ha är således inte en ur den medborgerliga rättssaker -

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Ang. krigsdomstolarnas

avskaffande
i fredstid.

Äng. polismans rätt att bruka våld. (Forts.)
hetens synpunkt tillfredsställande ordning. Hela detta område förtjänar enligt
min tanke att överses.

Kommer man in på detta spörsmål, möter man emellertid också ett annat
därmed sammanhängande. Man må lägga märke till att det också finns åtskillig
annan personal än den vanliga polispersonalen som är befogad att på
sätt jag här antytt tvångsvis ingripa mot de enskilda medborgarna. Jag åsyftar
bl. a. järnvägspersonal, personal vid vattenfallsverk, tullpersonal, lotspersonal
och militär personal — det blev aktuellt i det mycket uppmärksammade fallet
vid Eksjö, då en militärpatrull på ett sätt som väckte stort uppseende ingrep
såsom ett slags polismyndighet. Jag kan ställa till herr statsrådets förfogande,
örn herr statsrådet är intresserad av det, litteratur som belyser hela
detta vidsträckta område.

Hur förhåller det sig då med dessa olika organs befogenheter? Ja, det finns
en hel del författningar, som reglera denna personals möjligheter att ingripa,
men det betänkliga är — och det tycker jag är ännu betänkligare i detta fall
än när det gäller polispersonalen — att på åtskilliga punkter saknas uttryckliga
regler i detta ämne. Man har tydligen utgått från någon sorts allmän, i
sakens natur liggande befogenhet för förvaltningsorganen att till värnande av
den statliga verksamheten gå tvångsvis till väga. Det är litet betänkligt örn
en sådan föreställning skall läggas till grund, ty den kan medföra konsekvenser
på allehanda områden.

Jag skulle alltså vilja förmena, att även detta vidsträckta spörsmål förtjänar
att beaktas i detta sammanhang. Därvid faller det också i ögonen, att de lagregler,
som vi i dag skola antaga -— således reglerna angående graden av det
våld som får användas — icke äro tillämpliga på hela det område, som jag nu
sist antytt. Visserligen är åtskillig av den personal, som jag syftat på, sådan
att den kan betecknas såsom polispersonal och sålunda faller in under lagens
bestämmelser, men i åtskilliga fall är det uppenbart, att det är fråga örn personal,
som icke har karaktären av polis och som således icke får stöd av den
nya lydelsen av 10 §.

Herr talman! Jag har trott detta ämne vara ur medborgerlig rättssäkerhetssynpunkt
av den stora betydelse, att det borde bringas i åtanke vid detta tillfälle,
och det skulle mycket glädja mig, örn herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet -—- eller eventuellt någon annan ledamot av Konungens
statsråd, som närmast kan anses ha ansvaret för denna angelägenhet — ville
i fortsättningen ägna den sin uppmärksamhet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning av väckta
motioner angående utredning av frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande i
fredstid.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen i anledning av
två inom riksdagen väckta likalydande motioner, nr 186 i första kammaren
av herr Karl Johan Olsson och nr 175 i andra kammaren av herr Olsson i
Mellerud, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
låta verkställa utredning örn krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid samt för
riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, som därav kunde föranledas.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Linnér, Siljeström och Ljungberg, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och avslutas med en

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Äng. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
hemställan, att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och i vad mån en
överflyttning å de allmänna domstolarna av mål, som hörde till krigsdomstolarnas
upptagande, kunde låta sig genomföras;

2) av herrar Westman och Werner, vilka på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla örn utredning och förslag dels om ändring i krigsdomstolarnas
sammansättning, därvid frågan örn ett visst lekmannainflytande ävensom en
större domarkompetens hos domstolens militära bisittare jämväl syntes böra
övervägas, dels ock huruvida och i vad mån vissa mål, vilka nu upptoges vid
krigsdomstol, lämpligen kunde överföras till avgörande vid allmän domstol.

Herr Linnér: Herr talman! Frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande har
genom motioner vid ett par föregående tillfällen bragts under riksdagens behandling.
År 1920 hemställde riksdagen örn en utredning huruvida krigsdomstolarna
skulle kunna avskaffas och år 1932 huruvida och i vad mån en överflyttning
till de allmänna domstolarna skulle kunna äga rum.

I det nu föreliggande utskottsutlåtandet har majoriteten i utskottet gått ett
väsentligt steg längre. Utskottets utlåtande innehåller nämligen en anhållan om
utredning örn krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid samt tillika en hemställan,
att förslag snarast möjligt skall föreläggas riksdagen. Detta innebär
således, att utskottet utan någon föregående utredning har intagit en ståndpunkt,
som innebär ett bestämt förord för krigsdomstolarnas avskaffande. För
min del anser jag det inte lyckligt, att utskottet gått längre än riksdagen tidigare
gjort. Åtskilliga reservanter inom utskottet ha därför hemställt, i likhet
med vad riksdagen gjorde år 1932, örn en utredning huruvida och i vad mån en
överflyttning å de allmänna domstolarna kan låta sig genomföras.

När vi reservanter intagit denna ståndpunkt, kan jag säga, att den gemensamma
utgångspunkten varit i första rummet rättssäkerhetens synpunkt och i
andra rummet hänsynen till vissa praktiska organisationsfrågor. Ur rättssäkerhetssynpunkt
måste det ju vara avgörande vilken organisation som lämnar den
bästa, garantien för riktiga domar i fred och i krig, och det förefaller ganska
klart, att elen frågan fordrar en noggrann undersökning.

Den motivering för krigsdomstolarnas avskaffande, som utskottet nu utan
vidare har accepterat, innehåller i korthet sagt endast vissa uttalanden örn
misstroende mot de nuvarande krigsdomstolarna. Det är givetvis, örn dessa
äro befogade, en mycket allvarlig anmärkning, men det är bra svaga skäl som
äro anförda för att det skulle förhålla sig på det sättet, och frågan kräver
verkligen en undersökning. Skulle det visa sig, att det icke föreligger skäl för
ett sådant misstroende, är det väl befogat att begära, att misstroendet skall
undanröjas på det sättet, att allmänheten upplyses örn att det inte finns skäl
för ett dylikt misstroende och att man inte utan vidare skall falla undan för
påståendet att ett sådant skulle förefinnas.

I den reservation, som är avgiven av herrar Westman och Werner, har det
till och med uttalats, som jag tror med full rätt, att det från olika håll hävdats,
att krigsdomstolarnas rättsskipning i vissa fall leder till mildare bedömning
än de allmänna domstolarnas och att i själva verket åtskilliga, värnpliktiga
och andra som nu lagforas vid krigsdomstolarna föredraga lagföring
i sådan ordning på den grund att, låt oss säga en vanlig värnpliktig, som
aldrig skulle komma inför en domstol i det civila livet, inte gärna vill stå
åtalad inför en sådan allmän domstol på grund av någon försummelse under
militärtjänst.

Vad slags utredning är det då som vi åsyfta Det är först och främst en

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
utredning om de olika mål, som för närvarande tillhöra krigsdomstolarnas handläggning.
Dessa äro ju av väsentligt olika beskaffenhet, och jag föreställer
mig att åtskilliga av dem — örn man nu skall våga göra ett antagande innan
utredningen har ägt rum — utan någon olägenhet kunna överflyttas till de
allmänna domstolarna. Den frågan sammanhänger givetvis med, hur strafflagen
för krigsmakten kommer att se ut, och den är som bekant för närvarande
underkastad revision.

Det är emellertid inte säkert, att det är lämpligt att förlägga bedömningen
av ett brott i militärtjänst till allmän domstol, även örn brottsbeskrivningen
i och för sig skulle medge det. Praktiska skäl kulina leda till att handläggningen
hellre bör ske vid en specialdomstol. Jag vill påpeka, att bedömandet
av vissa förmögenhetsbrott för närvarande är väsentligt mildare enligt strafflagen
för krigsmakten och även enligt praxis vid krigsdomstolarna än vid de
allmänna^ domstolarna, något som givetvis beror på att de militära tjänstgöringsförhållandena
motivera en mildare bedömning.

Vidare finns det också mål, där den militära tjänstgöringen skapar en särskild
karaktär hos brottet. Först och främst gäller det här sådana brott, som
ej kunna förekomma annat än vid militär tjänstgöring, såsom t. ex. rymning,
missbruk av förmanskap och liknande. I dessa fall är det naturligtvis nödvändigt
för domstolen att grundligt känna den militära tjänstgöringens beskaffenhet
för att kunna bedöma brottet. Men sedan är det också så, att vissa brott,
fastän de kunna begås såväl under civila som militära förhållanden, få en
alldeles särskild karaktär inom det militära, såsom t. ex. vissa skadegörelseeller
vardslöshetsbrott. Allvarlighetsgraden kan där vara en helt annan under
militära ^förhållanden. Om vi tänka på alla de farliga vapen, som för närvarande
stå till den militära^ personalens förfogande, så förstå vi att det kan
vara nödvändigt att efterhälla en i och för isig icke så svår grad av vårdslöshet
med en väsentligt strängare straffsanktion än under de civila förhållandena.
En tjänstgöring på sjön eller vid flygvapnet kan likaså föra med
sig sådana speciella förhållanden som göra det behövligt att man, för att rätt
kunna bedöma ett brott, har en särskild insikt örn. dessa förhållanden och tar
vederbörlig hänsyn till dem.

Dessutom måste givetvis också hänsyn tagas till behovet av disciplin. Det
är ett glädjande faktum, att lagutskottets majoritet icke har förbisett detta.
Jag behöver därför inte vidare utveckla den saken, utan vill endast framhålla
att även detta kan kräva en särskild sakkunskap från domstolens sida.

Då uppstår den frågan, som ytterligare bör utredas: på vilket sätt skall
denna särskilda sakkunskap tillföras domstolen? För närvarande sker detta
på så sätt, att krigsdomstolarna ha militära ledamöter. Med hänsyn till att
den militära sakkunskapen får avge sitt utlåtande under domaransvar förefaller
det, som örn denna ordning skulle innefatta en mycket stark garanti
ur rättssäkerhetssynpunkt. Den garantien behöver givetvis säkerställas genom
att man icke ger de militära ledamöterna ett obehörigt inflytande, och det har
så vitt jag kan förstå alldeles otvivelaktigt skett i och med att de nuvarande
omröstningsreglerna tillåta de militära ledamöterna att överrösta de civila
endast för det fall, att de påyrka en mildare dom.

Vid en utredning måste man också ta starkare hänsyn till den disciplinära
bestraffningsrätten än lagutskottets majoritet gör. För närvarande finns det ju
tva olika slag av militär rättsskipning, dels den, som försiggår vid krigsdomstolarna,
och dels den s. k. disciplinära bestraffningen, som är anförtrodd åt
vederbörande befälhavare. Denna disciplinära bestraffningsrätt har som bekant
en övre gräns, men under den äger befälhavaren befogenhet att överlämna målen
till kngsdomstol, något som enligt uppgift för närvarande lär ske i ganska

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Ang. krigsdomsiolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
stor utsträckning. Därigenom blir således denna disciplinära bestraffningsrätt
redan från början avgränsad på ett betryggande sätt enligt nuvarande organisation.
Dessutom regleras den disciplinära bestraffningsrätten för närvarande
genom att det åligger befälhavaren att anskaffa yttrande av en av de civila
ledamöterna i krigsrätten, nämligen auditören, och det är självfallet att synnerligen
starkt avseende fästes vid dennes uttalande.

Då lagutskottets majoritet nu föreslår, att den disciplinära bestraffningsrätten
skall bibehållas — något annat torde i själva verket icke vara tänkbart
— så frågar man sig, hur det skall bli möjligt att utan vidare skapa motsvarande
garantier för att denna bestraffningsrätt utövas med samma noggrannhet
och under lika starkt inflytande från civilt element som för närvarande,
därest den nuvarande ordningen brytes. Vill man ställa en annan civil
tjänsteman av något slag till befälhavarens förfogande, riskerar man givetvis
att det blir en person som kommer att behandla denna uppgift uteslutande som
en bisysselsättning, för vilken han ej skaffar sig den tillräckliga erfarenheten
och åt vilken han ej heller ägnar det önskvärda intresset.

Med det nu anförda har jag velat belysa frågan ur ren rättssäkerhetssynpunkt,
men den har också stor betydelse ur den rent praktiska organisationens
synpunkt. Jag skall inte mycket irppehålla mig vid den saken, eftersom jag
föreställer mig att den kommer att utvecklas av en ledamot av denna kammare,
som har större erfarenhet på det området än jag. Jag vill endast i detta sammanhang
framhålla, att en överflyttning av dessa mål på de civila domstolarna
oundvikligen måste medföra väsentliga svårigheter för vissa av dem. Det är
för närvarande en mycket stor kvantitet av mål som behandlas vid krigsdomstolarna,
och man kan inte gärna tänka sig att antalet mål kommer att minskas
till den på 1920-talet vanliga nivån, då övningstiden var så utomordentligt
mycket kortare än den nu är och än vad vi lia anledning räkna med att den
skall bli inom den överskådliga framtiden. Man måste således utgå från att det
blir en avsevärd tillströmning av sådana mål, och detta kommer säkerligen
att försvåra en överflyttning.

Så vitt jag förstår kommer det att bli ytterligare en svårighet, ifall den
tendens skall fortbestå, som företrädes av en till riksdagen avlämnad och för
närvarande i lagutskottet behandlad proposition örn möjlighet för Kungl. Maj :t
att inskränka de självständiga rådsturätternas antal. En sådan utveckling kommer
ju i och för sig att medföra en belastning på de kvarstående underrätterna,
som man icke bör underlåta att taga hänsyn till.

Allt detta leder nu till att reservanterna anse. att en utredning bör äga rum,
en djupgående, förutsättningslös och objektiv utredning, innan ståndpunkt
tas till detta i och för sig ganska svåra problem. Vi ha ingalunda intagit någon
negativ hållning i frågan. Visar det sig att utredningen ger till resultat,
att man kan nå en ur olika synpunkter tillfredsställande lösning av denna
rättsskipningsfråga genom en överflyttning i större eller mindre omfattning
av de nuvarande krigsrättsmålen till de civila domstolarna, får man pröva detta
resultat och godtaga det, om det visar sig vara riktigt. Befinnes det återigen,
att det organisatoriskt och ur rättssäkerhetens synpunkt icke lämnar tillfredsställande
resultat, bör man inte på förhand binda sig vid en organisation, örn
vilken man i nuvarande stund vet alltför litet.

Herr talman! Jag ber på dessa grunder att få yrka bifall till den av mig
med flera avgivna reservationen.

Herr Westman: Herr talman! Det skulle nästan vara överflödigt att uppträda
efter den synnerligen intressanta och sakliga framställning, som herr
Linnér lämnat i denna fråga. När jag nu i alla fall har begärt ordet, är det

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
för att fästa kammarens uppmärksamhet på den reservation, som herr Werner
i andra kammaren och jag lia fogat till utskottets utlåtande. Vi ha i reservationen
framhållit de skäl, som vi finna bärande, och de överensstämma ju i
mycket hög grad med vad herr Linnér nyss yttrade. Vi kunna ej stödja utskottet
i dess vittgående hemställan om en utredning angående krigsdomstolarnas
avskaffande i fredstid.

I nuvarande läge måste jag anse tidpunkten mycket illa vald för en motion
med detta syfte. Ingen kan veta, vad framtiden kommer att bära i sitt sköte.
Vad vi såsom det praktiska livets män särskilt ha intresserat oss för är, hur
en ändring kommer att verka för de värnpliktiga, och den saken ha vi sökt belysa
i vår reservation. Jag har den uppfattningen, att en förändring icke skulle
vara någon fördel för de värnpliktiga, och delar sålunda icke alls den mening,
som utskottet har gjort sig till tolk för, nämligen att dessa mål lika bra skulle
kunna handläggas av de allmänna domstolarna utan militära bisittare som av
de nuvarande krigs domstolarna.

Vid genomläsande av reciten har jag för min del blivit förvånad över att vederbörande,
som äro närmast berörda, icke ha beretts tillfälle att inkomma
med yttrande. Örn man ser på s. 10 i utlåtandet, finner man att ett betänkande
i frågan under åren 1924 och 1925 remitterades »till militära och civila
myndigheter samt rikets hovrätter och krigshovrätten för yttrande. Samtliga
avstyrkte kommitténs förslag. Detta blev sedermera ej föremål för vidare behandling».
Så vitt framgår av reciten, ha dessa myndigheter oaktat 20 år
förflutit sedan dess ej blivit hörda i frågan, men det skulle givetvis lia varit
av mycket stort intresse att höra, hur de nu ställa sig till spörsmålet. Helt säkert
lia de samma inställning som tidigare. Jag har haft tillfälle att tala med
krigsdomare, och de säga att de lia en oerhörd nytta av de militära bisittarna.

Vi tro inte heller att dessa krigsdomstolar äro så impopulära, som utskottets
utlåtande tycks ge vid handen. Det är en fullkomligt ny miljö som till exempel
våra bondpojkar komma in i, när de skola fullgöra sin värnplikt. Hemma
lia de varit vana vid en samhörighet, där det kanske inte varit så noga med örn
de lånat en eller annan sak av sina syskon utan att skaffa lov till det. Och
likadant är det med drängarna: de ha kanske rent av kunnat låna en kostym
och gå ut i den, utan att någon fäst sig vid saken. Men så komma de in under
dessa nya förhållanden där helt andra regler gälla, och örn de då råka
göra den minsta otillbörlighet och bli anmälda av någon bland kamraterna,
skola de genast ställas inför, inte krigsrätt — det kanske de skulle finna sig
i — men inför allmän domstol, och det ha de säkerligen en verklig förskräckelse
för.

Jag har inte sett denna fråga politiskt, utan ur lämplighetssynpunkt, och
jag tror att det vore olyckligt, örn kammaren följde utskottet och beslutar att
krigs domstolarna skola avskaffas under fredstid.

Det är inga nya skäl som framförts i utskottets utlåtande, utan argumenten
äro desamma som tidigare. I reservationen ha vi däremot påpekat en ny sak,
nämligen möjligheten att omorganisera krigsdomstolarna på sådant sätt att
också lekmän kunde komma med i domstolen. Jag tror att detta bör övervägas,
örn det nu till äventyrs skulle vara så, att krigsdomstolarna inte åtnjuta
förtroende i tillräcklig grad.

Utskottet har framhållit, att det skulle vara en fördel att få denna fråga löst
i sammanhang med att den nya rättegångsbalken träder i kraft. Vi, som äro intresserade
av denna rättegångsreform, böra så vitt jag förstår inte ha någon anledning
att med glädje hälsa, att alla dessa tusentals militära mål överföras till
de allmänna domstolarna; det blir verkligen mycket svårt att genomföra detta.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Ang. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
Det kan komma att uppstå behov av väldiga utvidgningar och omläggningar vid
ett stort antal domstolar, och den saken är inte alls undersökt av utskottet.

De ekonomiska följderna av krigsdomstolarnas avskaffande äro varken kända
eller beaktade. T vår tid har det tyvärr blivit så, att riksdagen går med på
olika anslagskrav betydligt lättare än tillförne. I synnerhet vi äldre riksdagsmän
lia den uppfattningen. Det låter sig också göra att gå med på vittsyftande
reformer så länge det finns en möjlighet att finansiera dem genom att låna
upp pengar. Jag tror att den stora rättegångsreformen kommer att kosta oerhört
mycket pengar, och avskaffas då också krigsdomstolarna, blir det kanske
nödvändigt med ytterligare omorganisationer som kosta pengar. En stor svaghet
skulle det också vara att icke ha de krigs domstolar, som även utskottet vill
ha. i krigstid organiserade och prövade under fredstid.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven till utskottets utlåtande av herr Werner och mig.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Det är såsom framgår av utskottstrycket
ett gammalt önskemål, som man här från utskottets sida vill förverkliga.
Denna fråga har varit före många gånger under de senaste årtiondena.
Givetvis ligger det något i vad herr Linnér sade, att första lagutskottet denna
gång sträckt sig längre än som tidigare varit fallet, men jag vill dock erinra
örn att en kungl, proposition år 1933 föreslog avskaffande av krigsdomstolarna
i fredstid, att denna proposition godkändes av riksdagens andra kammare och
att det sålunda också från riksdagens sida för mer än tio år sedan har förekommit
en mycket stark viljeyttring i denna riktning. Det kan alltså inte vara tal
örn att första lagutskottet har skenat i väg på något sätt, så att det ur den
synpunkten skulle finnas anledning att uttala något klander mot detsamma.

Jag har tillåtit mig att säga i utskottet, och jag upprepar det här, att den
militära rättsskipningen befinner sig i en förtroendekris. Denna kris är förvisso
inte ny, men just nu är den kanske särskilt påtaglig. Yi ha under den allra
sista tiden läst örn en befälsperson nere i Uddevalla, som vid åtskilliga tillfällen
har gjort sig skyldig till misshandel av underordnade. Vi ha i redogörelserna
för detta fall sett, att mannen i fråga för några år sedan på annan plats
har varit åtalad för ett liknande övergrepp mot underordnad, och vi ha funnit
att han för sin förseelse blivit dömd till fyra dagars vaktarrest. Detta är inte
det enda fall man kan peka på, Sådana domar observeras både av de värnpliktiga,
de stamanställda och folk i allmänhet. Det är uppenbart, att när man ser
sådant, rubbas förtroendet till den militära rättsskipningen åtskilligt. Nu är
det visserligen sant, att krigshovrätten i detta fall skärpte det utmätta straffet
från fyra till tolv dagar, men det ändrar ingenting i bedömningen av den militära
rättsskipningen. Den, som haft tillfälle att år efter år läsa igenom militieombudsmannens
berättelse, har fått en mycket klar och bestämd uppfattning
om att det brister i åtskilligt på detta område, och jag försäkrar den föregående
talaren, att missnöjet med den militära rättsskipningen är mycket mera
utbrett även bland bondpojkarna än han här försökt göra gällande.

Nu är det någon som bär frågat, varför man skulle vara mera missnöjd med
den militära rättsskipningen i dag än man har varit tidigare. Det är dock på
det sättet, säger man, att krigsrätternas sammansättning har blivit ändrad och
att det militära inflytandet inte dominerar på samma sätt som i gamla tider. —
Ja, därtill kan ges en fullt acceptabel förklaring. Det är mycket som människorna
funno sig i förr i tiden, som de inte längre vilja vara med örn. Den djupgående
demokratiseringsprocess, som vårt samhälle undergått, har medfört att
den enskilde individen fått en helt annan uppfattning orri sitt människovärde.
Den enskilde individen, som kanske tidigare var böjd att betrakta ett över -

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
grepp från en överordnad eller en enligt hans uppfattning orimlig dom såsom
någonting som man inte kunde förhindra — det skulle så vara, det var ingenting
att göra åt saken — finner i dag att han har håde anledning och möjligheter
att påtala sådant. Flan har bevittnat demokratiseringsprocessen på olika
områden i samhället och inte minst den demokratiserings- och humaniseringsprocess,
som det svenska rättsväsendet undergått och alltjämt undergår. När
han betraktar allt detta, bedömer han saker och ting på ett helt annat sätt än
han gjorde för något tiotal år sedan. Där har man förklaringen till att denna
förtroendekris inte gått över, trots att krigsrätternas sammansättning något
ändrats i demokratisk riktning. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det
särskilt för dem, som äro mycket deciderade anhängare av försvarstanken och
försvarsviljan, finnes all anledning att uppmärksamma dessa förhållanden och
även försöka medverka till en bättre tingens ordning. Man kan inte göra det
svenska försvaret och den svenska försvarsviljan en större otjänst än om man
försöker släta över det som varit eller det som är. Man gör å andra sidan försvaret
och försvarsviljan elen bästa tjänsten, om man försöker draga fram missförhållandena
i ljuset och göra allt vad män kan för att avhjälpa elem.

Vari bottna då de missförhållanden, som det nu har talats om? De .bottna
dels i krigslagarnas avfattning och dels i krigsdomstolarnas sammansättning.
Man kan alltså säga, att det är på två områden som detta problem kan angripas.
Frågan om krigslagstiftningens modernisering är ju under utredning,
och krigslagarna ligga sålunda i stöpsleven. Det är nu fråga örn att även taga
itu med krigsdomstolsväsendet. Man kan visserligen hysa den uppfattningen,
att de nuvarande krigsdomstolarna kunna moderniseras. Men det finns, som jag
senare skall försöka påvisa, skäl som tala för att man bör taga steget fullt ut
och avskaffa krigsdomstolarna. I de hårda ord som både från min sida och från
annat håll fällts örn krigsdomstolarnas utslag i många fall ligger inte, som en
del människor tyckas föreställa sig, någon kränkning av den svenska officerskåren.
Jag anser, att dessa missförhållanden, som taga sig uttryck i att förseelser
av officerare bedömas relativt milt — jag skulle nästan vilja säga löjligt
milt — medan till och med bagatellförseelser av manskapet bedömas mycket
strängt, bottna delvis i krigsdomstolarnas sammansättning. Denna gör att det
blir de rena befälssynpunkterna som komma fram. Även örn den enskilde krigsrättsledamoten
är besjälad av den bästa vilja att försöka se objektivt på förhållandena,
kan han inte undgå att påverkas av förhållandet mellan befäl och
meniga och av dessa befälssynpunkter. Detta kommer att återspeglas i hans
inställning. Tyvärr torde det nog vara så, att de militära ledamöternas uppfattning
i mycket betydande utsträckning kommer att färga av sig även på de civila
ledamöterna. Det finnes i krigsdomstolarna ingen representant för manskapet
och inte heller någon representant för det sunda lekmannaförnuftet, som man
velat taga till vara i rättsskipningen i övrigt. Den militära kårandan är ju även
som bekant på sina håll ganska utpräglad, vilket även spelar in och gör att allt
inte blir som det borde vara.

Utskottet har nu kommit till den uppfattningen, att det bästa är att avskaffa
krigsdomstolarna i fredstid. Däremot är utskottet — både majoriteten
och minoriteten — enigt örn att man inte gärna kan avskaffa krigsdomstolarna
under krigstid. Det var på den punkten som de båda föregående talarna, herrar
Linnér och Westman, satte in: en del kritik. Den kritiken är väl i stort sett
bemött i utskottets utlåtande. Man kan där klart utläsa de skäl som legat till
grund för utskottets ställningstagande, och jag tror att dessa skäl äro ganska
övertygande för dem som ordentligt läsa igenom utlåtandet. Men jag skall
ändå tillåta mig att säga några ord örn de invändningar som gjorts.

Herr Linnér sade, att utskottet utan föregående utredning tagit ståndpunkt

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Ang. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
till denna tvistiga fråga. På detta kan jag svara, att fråga huruvida det bör
finnas krigsdomstolar under fredstid väl knappast kan lösas genom utredning.
Däremot kan naturligtvis frågan huruvida krigsdomstolarna kunna avskaffas
i fredstid bli föremål för utredning. Har man alltså den uppfattningen, att det
är omöjligt att avskaffa krigs domstolar na i fredstid, kan man naturligtvis
göra invändningar mot första lagutskottets ställningstagande. Men med den
behandling som denna fråga fått under årens lopp — med manifestationer
bland annat från riksdagens sida — ligger frågan huruvida det är önskvärt
att Ira krigsdomstolar i fredstid !så klar, att den inte behöver utredas. Det blir
i stället de rent praktiska frågor som uppkomma i samband med förändringen,
vilka kunna bli föremål för utredning.

Herr Linnér snuddade också vid frågan om rättssäkerheten. Man kunde av
hans uttalande få den uppfattningen, att rättssäkerheten skulle bli mindre,
örn man inte bibehölle krigsdomstolarna och den militära rättsskipningen ungefär
såsom de nu äro. Men detta strider väl fullständigt mot den erfarenhet som
människor i allmänhet gjort och mot den uppfattning som genomsyrat det
svenska folket. Det är ju inte minst i rättssäkerhetens intresse som man krävt
en reform på detta område. Man har givetvis rätt att säga, att det misstroende
som från utskottets sida uttalats mot den nuvarande krigsdoimstolsorganisationen
vilar på svaga grunder. En sådan uppfattning kan man naturligtvis hävda.
Men jag tror inte att man med skäl Iean säga att utskottet står på en svaggrund,
när det ger uttryck för ett sådant misstroende. Jag tror att det finns
goda skäl härför, och jag tror att misstroendet är betydligt mera utbrett än
vad de båda föregående talarna ville göra gällande.

En av invändningarna mot utskottets ställningstagande — den upprepades
även av herr Linnér — är att det finus ett särskilt behov av militär sakkunskap
vid behandlingen av militära mål. Det skulle inte vara möjligt att handlägga
och döma militära mål utan att man besitter en särskild sorts militär
sakkunskap. På det sättet kommer man fram till den slutsatsen, att utskottet
är ute i ogjort väder. Men är inte detta att göra ett påstående som all erfarenhet
på det civila området motbevisar? Det är väl ingen som gärna vill påstå
annat än att varje rådhusrätt eller häradsrätt handlägger mål av så skiftande
beskaffenhet, att det är fullständigt otänkbart att det inom dessa domstolar
alltid finnes sakkunskap som i värjo särskilt fall kan bedöma frågorna på det
sätt som här förutsattes beträffande militära mål. Jag känner till detta av
egen erfarenhet, eftersom jag under några år suttit såsom nämndeman i en
häradsrätt. Jag vet, att där kunna förekomma mål, för vilkas handläggning
man mycket väl kan säga att det kräves särskild sakkunskap. Men det skulle
väl aldrig falla någon människa in att ifrågasätta, att häradsrätterna skola
omorganiseras så, att varje mål kan behandlas under inflytande av den i de
olika fallen nödvändiga sakkunskapen. Och jag skulle tro att samma erfarenhet
har gjorts vid rådhusrätterna. Vad som sålunda gäller för den civila rättsskipningen
måtte väl också kunna gälla för den militära. Det må vara, att på
det militära området kunna förekomma mål, där det finns behov av att inhämta
särskild sakkunskap. Men en domstol har ju möjlighet att anskaffa den sakkunskap
som behövs. När man nu säger, att det är nödvändigt att denna sakkunskap
får avge sitt yttrande under domaransvar, vill jag gentemot detta
framhålla, att det vid de vanliga domstolarna brukar gå bra att sakkunskapen
avger sitt yttrande under vittnesansvar. Man skaffar de vittnesmål och upplysningar
som äro nödvändiga och begagnar de utvägar som äro de ändamålsenligaste.
Det ifrågasattes inte att man i domstolen skulle Ira särskilda bisittare,
Som behärska alla detaljer i målen.

Jag medger att det i herr Linnérs resonemang finns en invändning som man

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
inte kan ta alltför lätt på. Det är hans antydan om att ett avskaffande av
k r i g s d örn s to larna måhända skulle kunna leda till att den militära disciplinära
bestraffningsrätten utökas. Detta är en fråga som ar av mera allvarlig beskaffenhet.
Men jag tror inte att det är omöjligt att finna en lösning. Det är
val ingen i utskottet, varken av majoriteten eller minoriteten, som tänkt sig
att vi skulle avskaffa den disciplinära bestraffningsrätten. Det kanske rent
av kunde tänkas, att den bleve i någon mån utökad. Det skall val inte vara
omöjligt att skapa tillräckliga garantier mot missbruk.. Herr Linnér var själv
inne på tanken på vissa utvägar. Jag tror i varje fall inte att det är ett olösligt
problem att skapa för manskapet fullt betryggande garantier.

En annan invändning som framfördes av herr Linnér och som väger ganska
tungt är den, att en del av våra domstolar äro ganska hårt belastade och att
det kan tänkas, att denna belastning i vissa fall kommer att ökas i hög
grad. Jag tror inte att det finns anledning att blanda ihop denna fråga med
frågan örn borttagande av vissa rådhusrätter, en fråga som herr Linnér snuddade
vid. Då det är fråga örn att indraga rådhusrätter, det vill säga lägga städer
under landsrätt, är det ju i allmänhet fråga m relativt små domsagor och
relativt små städer. Jag tror inte att denna fråga spelar så stor roll i detta
sammanhang. Det är ju för övrigt inte sa säkert att sådana här militära mal
i någon större utsträckning komma att handläggas vid dessa rådhusrätter.
Men det är i alla fall uppenbart, att vissa domstolar äro ganska hårt belastade,
och det är likaså uppenbart att de militära målens antal på sista, tiden
stigit avsevärt. I stor utsträckning sammanhänger ju detta med att vi haft
försvarsberedskap och haft mycket folk inkallat. När försvaret återgår till
fredsorganisation, komma vi självklart att få helt andra siffror. Men med
hänsyn till att även fredsorganisationen har svällt ut är det. sannolikt att
antalet mål även då kommer att bli större än det var före kriget. Jag vill
därför gärna medge, att en ökad arbetsbelastning för de civila domstolarna
kommer att inträda vid ett avskaffande av krigsdomstolarna och att denna ökning
i arbetsbelastningen kommer att drabba ojämnt. Den kommer att drabba
i hög grad på vissa håll, medan på andra håll någon ökning alls inte uppstår.
Hur detta skall bemästras blir en sak som utredningen får taga hand om. Så
mycket är emellertid klart, att man genom en utökning av arbetskraften vid
domstolarna kan komma ett gott stycke på väg. ‘Kanske man rent av kan
lösa frågan på det sättet. Huruvida det skall bli nödvändigt att genomföra
några domsagoregleringar vill jag låta vara osagt. I varje fall torde väl detta
bli erforderligt endast i undantagsfall. För övrigt föreligger väl redan nu i
något eller några fall anledning till domsagoreglering oberoende av denna
reform.

Jag kommer så in på en sak som framhållits i bondeförbundsreservationen
och som både herr Linnér och herr Westman uppehållit sig vid. Det göres
gällande, att ett slopande av krigsdomstolarna så till vida skulle innebära en
försämring för manskapet, att krigslagarna och krigsdomstolarna bedöma
vissa brott, nämligen de s. k. egendomsbrotten, mildare än civila domstolar.
Såvitt angår krigslagstiftningen vill jag påpeka, att denna alltjämt kommer
att bestå — i reviderad form. De vanliga domstolarna få sålunda krigslagstiftningen
att döma efter. I övrigt blir varje jämförelse orimlig, eftersom
dessa mål för närvarande icke ligga under de vanliga domstolarnas prövning,
varför dessa domstolar icke haft tillfälle att pröva militära mål. Man kan ju
därför inte påstå att inte även de civila domstolarna skulle taga hänsyn till
de särskilda förhållanden, som råda inom det militära livet, Men för övrigt
är detta ett mycket intressant resonemang. Man förutsätter att det militära
livet predestinerar folk till brottslighet på egendomsrättens område. Det skulle

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Ang. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
alltså vara på samma sätt som det var på den tiden då jag fullgjorde min
värnplikt, det vill säga man betraktar t. ex. en stöld från kronan såsom inte
varande något brott alls eller i vart fall ett ringa sådant, medan däremot en
stöld från en officer är ett mycket svårt brott. Det är möjligt att det förhåller
sig så och att man i rättsskipningen t. o. m. får taga hänsyn till sådana förhållanden.
Men örn nu krigsdomstolarna kunna taga hänsyn till förmildrande
omständigheter, förstår jag inte varför inte en vanlig domstol också skulle
kunna göra det. För övrigt böra vi väl sträva efter att komma därhän, att
även menige man får en annan uppfattning örn egendomsbrotten, såvitt angår
kronans egendom. Kronan är ju ingenting annat än vi själva, alla skattedragare,
bondpojkar och andra i samhället, och följaktligen bör man inte bidraga
till att hjälpa folk på traven, då de försöka bagatellisera dessa egendomsbrott.
Men, som jag sade, i den mån det gäller att taga hänsyn till förmildrande
omständigheter, bör man icke hysa några betänkligheter mot våra civila
domstolar, dag litar obetingat mera på dem än jag litar på krigsdomstolarna.

Därmed tror jag att jag sagt det väsentliga som behöver sägas för att bemöta
de två föregående talarna. Jag skall till sist dröja några ögonblick vid
ett uttalande av den siste ärade talaren. Han sade, att tidpunkten för genomförande
av den här reformen var mycket illa vald. Jag vågar gentemot, detta
säga, att tidpunkten för reformen är mycket väl vald. Denna uppfattning
grundar jag på tre skäl. För det första stå vi inför en avveckling av vår försvarsberedskap,
varigenom det kommer att bli en återgång till vad man brukar
kalla för normala förhållanden. För det andra ligga krigslagarna i stöpsleven.
Den här föreliggande frågan är enligt min uppfattning av sådan beskaffenhet,
att den bör kopplas samman med frågan örn krigslagarnas modernisering.
Och för det tredje stå vi inför genomförandet av rättegångsreformen.
_ Det är ju rimligt, om denna nyordning — om jag får använda detta
totalitära uttryck. — även får göra sig gällande på den militära rättsskipningens
område. Hur jag än ser saken, kan jag inte komma till annan uppfattning
än att tidpunkten för reformens genomförande är väl vald. Att reformen inte
kommer att genomföras i år är väl troligt. Det tar naturligtvis sin tid med en
utredning.. Och när den tiden kommer, lia vi sannolikt kommit tillbaka till
fredsorganisationen inom försvaret. Förutsättningarna torde även i övrigt vara
mycket gynnsammare än de äro i dag.

Med stöd av vad utskottet anfört och vad jag nu tillåtit mig framhålla ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Siljeström: Herr talman! Det finns en ganska bestämd tendens i den
moderna uppfattningen, att man skall inskränka på specialdomstolarna och
låta de allmänna domstolarna handlägga flertalet mål. Örn den uppfattningen
jiro både reservanterna och utskottsmajoritoten ense. Jag vill i detta sammanhang
rent parentetiskt uttala min glädje över att utskottets såväl ordförande
sorn vice ordförande ha anslutit sig till den meningen, att man bör inskränka
pé specialdomstolarna. Den meningen har inte alltid varit så varmt omfattad
av utskottets ordförande och vice ordförande. Det var inte så länge sedan
det framfördes en bestämd önskan att man i fråga om handläggningen av
vissa handel smål skulle tillskapa en specialdomstol, där man skulle ge tillfälle
ät på handelns område sakkunniga personer att deltaga. Men jag kan nu
glädja mig åt att utskottets ordförande och vice ordförande skrivit under utskottets
yttrande, att det »sedan lång tid tillbaka i olika hänseenden ansetts
olämpligt att söndersplittra domstolsorganisationen genom att skapa specialdomstolar
för olika arter av mål».

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)

Emellertid är detta en sats, som naturligtvis inte kan tillämpas alltid. Uppenbarligen
finnas vissa arter av mål, som fordra alldeles speciell sakkunskap,
sådan sakkunskap som man inte kan tillgodogöra sig annat än genom särskilda
studier inom ett visst område. Det är uppenbart att de mål av teknisk
natur som vattendomstolarna ha att handlägga icke kunna handläggas uteslutande
av jurister såsom domare. Där måste i domstolsorganisationen vara
inlemmade personer med teknisk sakkunskap inom vattenbyggnadskonstens
område. När det gäller det nu förevarande området, alltså krigslagarna och
behandlingen av brott mot dessa, ligger förhållandet inte till alldeles på
samma sätt som i fråga örn vattendomstolarna. Här är det nog så, att man kan
nied sitt vanliga förnuft som regel förstå vad som är det viktiga i målet.
Man kan uppfatta händelseförloppet och förstå innebörden av det hela. Men
det finnes där alldeles speciella förhållanden, som icke äro tillgängliga för
den vanlige civile domaren. Detta sammanhänger med de särskilda förhållanden
som råda inom det militära området. Jag tänker därvid särskilt på disciplinen.
I krigslagstiftningen finnas ju åtskilliga brott, som icke förekomma
i den allmänna strafflagstiftningen. Herr Linnér har tidigare omnämnt vilka
det är: rymning, olovligt undanhållande, olydnad mot förman och en del
andra brott. När det gäller att bedöma betydelsen av en begången förseelse
mot dessa speciella föreskrifter är det nog ganska nödvändigt för domaren
att han är hemma i och känner till de speciella uppfattningar som bland
försvarets folk råda på detta område. Det är inte sådant som man utan vidare
kan tillägna sig genom att studera ett fall då och ett fall då, utan detta är
sådant som man endast kan tillägna sig genom att så att säga leva sig in
i det militära uppfattningssättet. Därmed vill jag ingalunda lia sagt, att det
är uppenbart, att den civile domaren skall underordna sig det militära uppfattningssättet.
Tvärtom bör han leva sig in i det och koppla samman det
med sitt civila sätt att se på saker och ting. För att detta skall kunna ske
på bästa sätt går det nog inte att låta den militära sakkunskapen tillföras
domstolen på sådant sätt som sker med mången annan sakkunskap, nämligen
att man hör vederbörande inför rätten såsom vittnen eller såsom särskilt tillkallade
sakkunniga. Det är såvitt jag förstår alldeles nödvändigt, att denna
sakkunskap finns i domstolen, så att de militära ledamöternas yttranden avgivas
under domaransvar. De militära ledamöterna böra ha fullt klart för sig,
att det inte bara är råd som de ge domstolen, utan att de själva deltaga i
handläggningen av målet och ha ansvar såsom domare för det votum de avgivit.
Detta är en av anledningarna till att jag inte kunnat biträda utskottets
förslag.

Men det finns ett särskilt skäl, som inte berörts tidigare i debatten och
som kanske för mig är det allra viktigaste. Även utskottsmajoriteten tycks i
själva verket beakta de skäl jag nu anfört. Den menar att när vi komma i
krig, när det verkligen blir ett allvarligt läge, då vågar man inte vara utan
krigsdomstolarna med dess militära ledamöter, då måste man ha en särskild
krigsdomstolsorganisation. Jag förstår inte, hur man kan tro att man skall
kunna mitt under brinnande krig eller strax före ett krigsutbrott skapa en
organisation, som fyller de stora krav man måste ställa på domstolarna och
som särskilt måste ställas på domstolarna i krigstid. Detta skall helt hastigt
improviseras. Yi öva ju våra värnpliktiga i åratal för att de skola bli vana
vid de påfrestande uppgifter, som de ställas inför under krig. Men här tror
man, att man skall utan några som helst förberedelser kunna skapa fram en
organisation, som omedelbart skall kunna träda i funktion. När man läser
första lagutskottets yttrande år 1920, tycker man sig märka något av de
tidsströmningar, som då gjorde sig gällande. Då trodde man faktiskt att kri -

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Ang. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
gen voro slut, det skulle aldrig bli några krig mer. Utskottet yttrar bl. a.

följande: »Mycket avseende torde ej---- behöva fästas vid vad kommittén»

— det var den s. k. krigslagstiftningskommittén — »anför därom, att de särskilda
krigsdomstolar, som under krig erfordras, svårligen skulle kunna fylla
sin uppgift, därest icke en liknande organisation finnes inrättad även under
fred. Anser man. på de skäl utskottet ovan anfört, att särskilda krigsdomstolar
icke böra förefinnas, står det nämligen utan vidare klart, att dessa
domstolar ej böra bibehållas allenast av den anledningen, att det i händelse
av krig kan befinnas erforderligt att använda sådana organ för den militära
rättsskipningens handhavande.» Jag skulle aldrig tro, att man vågat skriva
så lättvindigt örn denna svåra sak, örn man inte innerst inne var av den
uppfattningen, att det aldrig mera skulle bli några krig och att vi aldrig
skulle behöva tänka på att inrätta några krigsdomstolar. Jag kan förstå detta
uttalande från år 1920, så som förhållandena då voro i världen, så led som
man var vid allt som hade med krig att göra, men jag kan inte förstå, hur
man kan återupprepa detta år 1945. Inte tror väl ändå utskottsmajoriteten,
att^detta är det sista krig som vår värld får uppleva? Nu säger utskottet:
»Då utskottet på grund av vad nu anförts anser övervägande skäl tala för
att krigsdomstolarna avskaffas, hyser utskottet liksom vid 1920 och 1932 års
riksdagar den uppfattningen att det endast är under fred som särskilda krigsdomstolar
kunna avvaras. Under krig — varmed synes böra likställas tid
varunder rikets krigsmakt eller del därav för annat ändamål än övning ställes
på krigsfot — torde en organisation med särskilda krigsdomstolar vara
nödvändig. Detta förhållande kan emellertid icke anses utgöra ett skäl för
deras bibehållande även under fredliga förhållanden. Kärnan i de krigsrätter,
som enligt på förhand fastställd organisation skola finnas under krigstid,
kommer att bildas av de ledamöter i de allmänna domstolarna, som redan
i fredstid sysslat med de militära målen.» Ungefär samma anda går igenom
1945 års uttalande som 1920 års, även örn det förra är något mildare och
icke fullt så bestämt pekar hän mot att vi icke skola få krig vidare. Men
örn man har en krigsdomstolsorganisation på papperet, är därmed inte sagt,
att denna organisation, när kriget bryter ut, är i stånd att omedelbart inträda
för att döma. Visserligen hänvisar utskottet till att de ledamöter i de allmänna
domstolarna, som redan i fredstid sysslat med de militära målen, skola bilda
kärnan i krigsrätterna. Det blir nog ganska svårt att tänka sig, att man
skall runt örn i landet plocka bort de domare, som jämte allt annat lia sysslat
med o de militära målen. Men även om detta läte sig göra, vill jag bestämt
påstå, att de domare, som under fredstid, sedan krigsdomstolarna avskaffats,
komma att handlägga de militära målen, icke bliva några specialister på
dessa mål på samma sätt som de nuvarande krigsdomarna äro. Den hittillsvarande
anordningen har bland juristerna lyckats skapa fram ett antal specialister
på ifrågavarande mål. De ha haft till särskild uppgift, även om det
är jurister som tagits från de civila domstolarna, att handlägga mål enligt
krigslagarna. De lia vana att samarbeta med do militära ledamöterna, vilket
de kommande civila domarna icke komma att få, och de lia under sin tjänstgöring
genom vad de militära ledamöterna haft att meddela fått en uppfattning
om vad som behöves och skall tillgodoses inom det militära rättsskipningsväsendet.

Men därtill bör läggas, att vi, örn förslaget bifalles, komma att fullständigt
sakna militärer, som äro fullt kunniga pa detta område, och jag förmodar, att
även utskottsmajoriteten menar, att när vi behålla krigsdomstolarna i krig, så
skola de vara sammansatta av militärer. Jag kan aldrig tro, att herrarna tänka
sig, att vi även i krig skola lia någon sorts särskilda domstolar utan militärer,

Första kammarens protokoll 10A5. Nr ]5.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
som skola kallas för krigsdomstolar, utan jag utgår ifrån att det skall bli ett
slags organisation, som icke så mycket kommer att avvika från den vi nu ha.
Alltså skall här under krig insättas som militära ledamöter i domstolarna personer,
som aldrig lia sysslat med någon som helst domarverksamhet, och det är
ju herrarnas mening, att dessa skola under de då rådande ytterst påfrestande
förhållandena utan någon föregående erfarenhet kunna lägga fram sina synpunkter
för de civila domarna och själva sättas att döma. Jag kan aldrig ansluta
mig till ett förslag, som går ut på att man icke skall ha krigsdomstolar
i fred, men att man skall ha dem i krig.

Sedan vill jag med några korta ord beröra de olägenheter, som kunna komma
att uppstå för den nuvarande domstolsorganisationen, örn man avskaffar krigsdomstolarna.
Inom vissa domkretsar, där ett mycket stort antal militärförband
äro förlagda inom domstolens område, kommer det nog att bli en våldsam
överbelastning. På andra håll kanske det icke kommer att märkas så mycket,
men man får nog utgå ifrån att den arbetsbörda, som den nya rättegångsreformen
lägger på domstolarna, särskilt i början, då dessa äro ovana vid den,
kommer att bli ganska betungande. Därför får man akta sig för att belasta
dem mer än som är nödvändigt. Det kan hända, att man i de större domkretsarna
får anställa tingsdomare eller tingssekreterare, vilkas huvudsakliga uppgift
blir att syssla med dessa mål, och på vissa håll får man tänka sig en
ganska betydande domsagoreglering. Det är förvånansvärt, att utskottet förbehållslöst
har rekommenderat att avskaffa krigs domstolarna, utan att man har
fått någon utredning. Det har visserligen inom utskottet sagts, att frågan är
stött och blött. Den är utredd till leda, vi ha haft så många kommittéer och
utredningar, har det hetat. Men här har hänt så mycket, sedan den sista utredningen
företogs, vi ha bland annat haft ett världskrig, ett världskrig som varit
fruktansvärdare än det föregående, och nog har man under detta kunnat inhämta
åtskilliga erfarenheter örn behovet av krigsdomstolar. Det förefaller
knappast, som om det hade varit skäl för utskottet att så bestämt rekommendera
krigsdomstolarnas avskaffande, utan att först ha inhämtat yttranden från
myndigheter och sammanslutningar, som hade samlat erfarenheter från de senaste
fem åren, örn vad de ha för uppfattning örn behovet av krigsdomstolar
och möjligheten att i krig hastigt tillskapa en organisation.

Herr Karl Johan Olsson har talat örn att detta är ett gammalt önskemål.
Ja, det är ett gammalt önskemål, jag vet det mycket väl. Men det vet väl även
herr Karl Johan Olsson, att man utvecklas en smula. Det visar sig, att utvecklingen
inte precis motsvarar vad man tänkt sig. År 1920 ställde sig herr Olsson
i spetsen för kravet på att man skulle avrusta, men jag är icke säker på att
han är så ivrig att göra det i dag. Jag tror, att han, även örn han icke vill ha
så stor försvarsorganisation som vi nu ha, icke skulle vilja ställa sig bakom
det krav han då anslöt sig till. Det skulle därför vara lämpligt, att herr Olsson
toge sig en tankeställare och frågade sig, örn utvecklingen även när det gäller
krigsdomstolsväsendet gått i den riktning som man trodde och hoppades under
1920-talet. Jag tror, att denna fråga faktiskt överlevt sig själv och att
även den kategoriska utredning, som utskottsmajoriteten nu anbefaller, kommer
att resultera i att det visar sig, att det icke går att fullfölja det hela.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få ansluta mig till herr Linnérs yrkande
om bifall till den av honom m. fl. avgivna reservationen.

Herr Gärde: Herr talman! Frågan om krigsdomstolarnas bibehållande eller
avskaffande ingår i den större frågan örn specialdomstolarnas ställning i allmänhet
i vår rättegångsordning. Tidigare var det så, att vi på olika områden
hade specialdomstolar. Till stor del härstamma dessa från 1600- och 1700-talen.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Äng. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
De flesta av dem lia redan försvunnit. Redan i början av 1800-talet intog- riksdagen
en principiell ståndpunkt till denna fråga, då den uttalade, att den
omständigheten, att det behövdes särskild sakkunskap för bedömande av ett
mål, ej borde medföra, att domstolen bereddes plats för denna sakkunskap,
utan den skulle införas i rättegången genom anlitande av sakkunniga som vittnen.
Otvivelaktigt täckte inte detta resonemang, som ursprungligen framfördes
av lagkommitten, hela det problemkomplex, som föreligger beträffande frågan
örn specialdomstolarna. Men helt säkert är det riktigt för det fall, som
lagkommittén särskilt hade i atanke, nämligen att vid behov av expertis i ett
mal sadan bör införas, icke därigenom att en företrädare för denna expertis
sitter som domare, utan därigenom att han anlitas som sakkunnig. Då lämnas
ju också parterna tillfälle att granska värdet av expertisen och även eventuellt
förebringa motbevisning.

Däremot föreligger otvivelaktigt, såsom också herr Siljeström antydde, behov
av särskild sakkunskap bland domstolens ledamöter i vissa andra fall,
nämligen då, som talaren uttryckte det, domaren inte förstår själva det ämne!
varom tvisten rör sig, såsom till exempel i patentmål eller vattenmål. På dessa
områden har man också i senare tid inrättat specialdomstolar.

Vad särskilt angår krigsdomstolarna, tyckas alla vara eniga om dessa allmänna
utgångspunkter för resonemanget. Lagutskottet har i sitt utlåtande angivit
dem med följande ord. »Det har sedan lång tid tillbaka i olika hänseenden
ansetts olämpligt att söndersplittra domstolsorganisationen genom att skapa
specialdomstolar för olika arter av mal. Särskilt olämplig har en sådan
anordning med specialdomstolar ansetts vara inom straffrättsskipningen».

Frågan gäller då närmast, så vitt den skall bedömas ur principiell synpunkt,
örn i mål, som nu behandlas av krigsdomstol, föreligger ett behov av" det slag
av sakkunskap hos domstolens ledamöter, som är nödvändig för att förstå det
ämne, som i dessa fall är föremål för rättegång. Såsom jag tidigare antydde,
behöver sakkunskapen icke vara representerad bland domstolens ledamöter, för
att domstolen skall äga tillgång till särskild expertis, till exempel i flygtekniska
eller vapentekniska frågor. I allmänhet äro militära ledamöter icke tillräckligt
utbildade i det hänseendet, utan i sådana frågor måste i regel i varje
fall anlitas särskild expertis. För dessa fall behöva vi alltså icke införa någon
militär sakkunskap i själva domstolen. Det skulle i själva verket vara olämpligt
att göra det. Frågan begränsar sig då till om det för de militäna målens
handläggning fordras en allmän militär utbildning och erfarenhet av sådant
slag, att domstolen utan denna inte kan tränga in i ämnet och således inte förstår,
vilka spörsmål som ämnet kan dra med sig och vad som kan vara av betydelse
att undersöka från domstolens sida för att målet skall bliva uttömmande
behandlat. Givetvis kunna meningarna på denna punkt gå isär. Det kan vara
sa, att några mål väl kunna antagas vara av den beskaffenhet, att domstolen
skulle ha nytta av militär allmänbildning och militär erfarenhet för att komma
till rätta med frågorna. I stort sett måste man dock säga, att i värjo fall

lmhtåra brottmålen äro av en ur straffrättslig synpunkt och med hänsyn
till saksammanhanget enkel beskaffenhet. Det bör därför icke möta några
stora svårigheter för en civil domare, som är bevandrad i processuell handläggning
överhuvud, att fullt ut bedöma vad som är relevant i målet och vad som
behöver införas i detta, för ali man iskall få en fullständig oell uttömmande
utredning.

Detta är just den springande punkten. Jag har för mili del kommit till den
uppfattningen, att nian knappast ur rent processuell synpunkt kan försvara
de militära elementen såsom ledamöter i domstolarna. Mot dessa element kan
man också, såsom det liela nu är organiserat, rikta ganska stärka anmärkningar,

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
något som kommit till uttryck även i de avgivna reservationerna, särskilt den
som avgivits av herrar Westman och Werner. I krigs domstolarna tillkallas nu
militära ledamöter av olika grader med hänsyn till den tilltalades militära grad.
Är den tilltalade regementsofficer, skall det alltid vara regementsofficerare
med. Har den tilltalade högre grad, höjes ledamöternas militära grad. Är det
någon av manskapet, som åtalas, kallas en officer och en underofficer som
ledamöter. Vilka personer som tillkallas, beror på tjänsteorder. Även örn man
eftersträvar att varje gång få örn möjligt samma personer, är det klart, att
förhållandena göra, att det blir mycket stor växling och att de militärer, som
komma in i domstolarna, ofta sakna en annan egenskap, som är av minst lika
stor betydelse som den militära sakkunskapen, nämligen domarerfarenhet. På
denna punkt föreligger enligt min mening en avgjord brist i det nuvarande
systemet.

Man har vidare sagt, att militära ledamöter skulle vara nödvändiga för att
tillgodose den militära disciplinens krav. Jag skulle tro, att detta argument,
som tidigare spelat stor roll, numera inte vidhålles ens av reservanterna.

Då kommer man till de organisatoriska och praktiska svårigheterna vid en
överflyttning av krigsrättsmålen till de allmänna domstolarna. Det är tydligt,
att här uppkomma vissa spörsmål, som kräva en allsidig utredning. Jag håller
dock före, att de organisatoriska svårigheterna icke äro oöverstigliga, och jag
tror icke heller, att de ur ekonomisk synpunkt kunna vara av någon betydande
räckvidd. Som jag har tänkt mig det hela, skulle det till och med
kunna vara möjligt att på orter, där flera förband äro sammandragna, till
exempel i Stockholm, inrätta en särskild domstol, bestående av endast civila
ledamöter, eller att målen skulle upptagas av en särskild avdelning av rådhusrätten.
Det väsentliga är, att civila domare få hand örn det hela. Att den
allmänna domstolsorganisationen därvid måste jämkas i viss mån, såsom exempelvis
beträffande forumbestämmelser, förefaller mig Sannolikt. Det nu sagda
torde ock gälla själva förfarandet.

Vidare har man framhållit, att när man nu ändå behöver krigs domstolar i
krigstid, vore det olämpligt att avskaffa dem i fredstid. Jag vill gentemot detta
erinra örn att något inre samband mellan krigsdomstolarnas fredsorganisation
och deras krigsorganisation knappast föreligger. Även enligt nu gällande ordning
är krigsorganisationen en helt annan än fredsorganisationen. Det må vara
sant, att man i viss utsträckning har en fördel av att till krigsorganisationen
kunna överföra personer, som i fredsorganisationen vunnit erfarenhet i dessa
mål. Men denna personal har man ju till hands, därigenom att målen, till exempel
i Stockholm, såsom jag förutsatte, handläggas på särskild avdelning.
Herr Siljeström antydde, att man skulle ha nytta av att den militära personalen
tidigare sysslat med krigsrättsmål, men detta anser jag vara högst tvivelaktigt.
De militära ledamöternas befattning med dessa mål har i regel varit
så tillfällig, att det skulle vara en ren lyckträff, örn man någon gång kunde
återfinna just dessa personer i fältkrigsrätterna. För övrigt är deras domarerfarenhet
så liten, att deras medverkan nog inte väger så tungt.

Givetvis är det en hel del svåra och invecklade organisatoriska och praktiska
spörsmål att utreda, men jag har vid ett ingående övervägande av
denna sak kommit till den uppfattningen, att dessa svårigheter dock betyda
mindre än de allmänna principiella skäl, som kunna anföras för att rättegången
i militära mål regleras efter samma normer som rättegången i andra brottmål.
Jag menar, att de principiella skälen äro av den tyngd, att man inte får låta
avskräcka sig av de praktiska och organisatoriska svårigheter, som här otvivelaktigt
föreligga. Det blir uppenbart en huvuduppgift för den kommande utredningen
att allsidigt utreda och söka bemästra dessa svårigheter.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Ang. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)

Under åberopande av vad jag nu har anfört ber jag, herr talman, latt få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Siljeström: Herr talman! Endast en kort replik till herr Gärde!

Herr Gärde har sett spörsmålet örn de militära ledamöternas medverkan
i krigsdomstolarna uteslutande ur processuell synpunkt. Denna synpunkt har
varit mycket litet avgörande för mitt ställningstagande. Jag har nämligen
uteslutande eller huvudsakligen sett frågan ur straffrättslig synpunkt. Jag
har menat, att den sakkunskap, som de militära ledamöterna representera, bör
vara inlemmad i domstolen, därför att det är för att bedöma frågan örn den
straffrättsliga reaktionen mot brotten, som man behöver dem. Det är inte för
att de skola lämna upplysning om vissa faktiska eller konkreta förhållanden,
ty dessa kunna de civila ledamöterna, det har herr Gärde rätt i, uppfatta
lika bra här som i andra mål. Men när det begås brott inom det militära området,
är det icke säkert, att den straffrättsliga reaktionen skall bli precis
densamma som vid brott i det civila. Det är för kunskapen örn vad som kan
vara lämpligast att ådöma, disciplinstraff eller fängelsestraff eller vad det nu
kan vara, som man behöver de militära sakkunniga, och då skola de sitta som
medlemmar av domstolen, för att de skola avgiva sitt votum under domaransvar.

Slutligen sade herr Gärde, att han fäste mycket litet avseende vid att militärerna
icke skulle ha någon erfarenhet på detta område, när de ■—- såsom jag
påpekat — inte varit med i fredsdomstolar. Det blev enligt hans mening inte
så ofta som man fick tag i en militär, som suttit med tidigare. Det är emellertid
i mycket stor utsträckning så vid de olika förbanden, att ungefär samma personer
äro bisittare. Det är samma kapten och samma fanjunkare som sitta med
i krigsdomstolarna vid bedömandet av målen. Det har därför skapats stor sakkunskap
inom det militära på detta område, och jag förmodar, att örn kriget
kommer, få dessa personer fortsätta med denna sin verksamhet.

Herr Linder: Herr talman! Jag har inte deltagit i behandlingen av denna
fråga, men jag vill säga, att jag finner utskottets hemställan vara alltför brysk.
Den innebär ju, »att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
örn krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid samt för riksdagen snarast
möjligt framlägga det förslag, som därav kan föranledas». Borde det inte
stå, att det skulle vara en förutsättningslös och objektiv utredning, i stället
för denna, örn jag så får säga liksom på ett kommando givna befallning, att
krigsdomstolarna skola avskaffas och att man skall utreda denna fråga Detta
tycker jag är för mycket begärt.

Man har sagt, att det är en gammal fråga, och motionärerna ha räknat upp
alla de tillfällen, då denna fråga tidigare har ventilerats. Men vad visar detta
annat än att frågan inte är så enkel och så lätt att lösa? Skall då riksdagen
utan vidare gå fram på den linjen, att krigsdomstolarna skola avskaffas? Kan
detta vara tillrådligt? Det kan hända, att man tidigare såg frågan på ett annat
sätt än nu. Förr var väl egentligen försvaret en relativt obetydlig sak, men
på senare år har försvaret fått en helt annan ställning. Det är därför så mycket
mera nödvändigt, att frågan överväges lugnt och sakligt, innan den avgöres.
Den är väl för övrigt inte så angelägen, att man behöver säga till regeringen
att snarast möjligt framlägga förslaget. Inte tror jag, att regeringen ligger
på en utredning onödigtvis. Men regeringen får väl vara övertygad om, att utredningen
från dess synpunkt är'' riktig och att regeringen kan stå för den.
Sedan kommer nog utredningen på riksdagens bord i form av en proposition.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)

Jag skulle vilja framställa yrkandet, att utskottets hemställan får följande
lydelse: »att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en förutsättningslös
och objektiv utredning örn krigsdomstolarna må kunna avskaffas i
fredstid samt för riksdagen framlägga det förslag, som därav kan föranledas».

Jag lämnar alldeles å sido frågan örn krigsdomstolarnais ställning som Specialdomstol
och dylikt. Utredningen får väl avgöra, om man behöver specialdomstol
eller inte. och jag överlåter helt åt utredningen att svara på örn krigsmålen
skola överlämnas åt allmän domstol eller vart de eljest skola hän. Men
jag tycker, att frågan har sådan betydelse, att man bör lugnt och sakligt utreda
den, innan riksdagen avgör den.

Herr Schlyter: Herr talman! Herr Linder var inte inne i kammaren och
hörde herr Karl Johan Olssons utförliga och grundliga svar till herr Linnér
i denna fråga. Även herr Linnér hade åberopat, att det här icke verkställts
någon utredning och att det därför icke skulle vara riktigt att framställa ett
så positivt yrkande. Men herr Karl Johan Olsson erinrade örn — och det skall
jag be att få upprepa för herr Linder — att efter det att riksdagen förra
gången, år 1932, gjorde framställning örn utredning, lät Kungl. Majit företaga
en fullständig utredning i saken och framlade för 1933 års riksdag förslag
till lagstiftning, som gick ut på att avskaffa krigsdomstolarna i fredstid. Herr
Karl Johan Olsson erinrade örn att detta förslag antogs av andra kammaren,
och när det föll i första kammaren i enlighet med utskottets avstyrkande, så
berodde detta inte så mycket på saklig kritik av förslaget som på konstitutionella
skäl. Det förhåller sig nämligen så, att dessa domstolar i grundlagarna
omnämnas såsom existerande, och det ansågs inte vara lämpligt att avskaffa
krigsdomstolarna, utan att man samtidigt redigerade örn ifrågavarande paragrafer
i regeringsformen.

Vi hade verkligen i utskottet tillgänglig en representant för sakkunskapen på
detta, lagstiftningsområde, när vi diskuterade, huruvida vi skulle begära en förutsättningslös
utredning eller skriva till Kungl. Majit, att vi voro på det klara
med att krigsdomstolarna borde avskaffas. Den sakkunnige hemställde, om inte
riksdagen skulle vilja taga ställning i denna fråga, ty den var så utredd som
den kunde bli; man skulle vinna mycket tid, örn den blivande utredningsinstansen
bara fick besked hur riksdagen ville ha det. I samband därmed diskuterades
också frågan, huruvida utredningen i fråga om krigsdomstolarnas avskaffande
borde upptagas tillhopa med frågan örn revision av strafflagen för
krigsmakten, och det blev inom utskottet klart, att det enda ändamålsenliga och
ur utredningssynpunkt rationella vore att, såsom förutsattes i utlåtandet, båda
dessa frågor utreddes samtidigt och samtidigt lades fram för riksdagen. Det
är detta som kommit till uttryck i utskottets hemställan att resultatet av utredningen
måtte framläggas snarast möjligt.

Den utredning angående en revision av strafflagen för krigsmakten, som för
närvarande pågår, måste ovillkorligen medföra en revidering även av processlagen.
Örn vi då först slutförde revisionen av strafflagen och i samband därmed
genomförde erforderliga ändringar i processordningen, så skulle vi sedan få
göra örn denna utredning på nytt, örn inte båda frågorna i sin helhet framlades
samtidigt för riksdagen. Det senare är enligt utskottets mening det enda rationella.

När jag nu har ordet, herr talman, skall jag också be att få svara ett ord till
herr Siljeström. Herr Siljeström upprepade i sin replik till herr Gärde en punkt
i sitt förra anförande, som jag gärna hade velat taga upp redan då. Han åberopade
att det ur disciplinära synpunkter vore angeläget, att militärerna, som

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Nr 15.

Äng. ling sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
behärskade dessa, också sutte i domstolen för att kunna tillämpa dem under domaramsvar.
Jag hade då tänkt säga till herr Siljeström: det är här fråga om
ett straffrättsligt avgörande, örn att döma civila pojkar som kommit in i det
militära och i denna nya miljö begått en straffbar handling. Är det verkligen
riktigt, att när strafflagen skall tillämpas på dem, skall vid straffmätningen
icke de allmänna domstolssynpunkterna på brott och straff, de tränade juridiska
domarnas synpunkter, vara avgörande för hur pojkarna skola dömas, utan
militära lämplighetssynpunkter på vad disciplinen kräver? Att placera målsmän
för den militära disciplinen i domstolarna under vanliga fredliga förhållanden
är även processrättsligt felaktigt. I den mån disciplinära synpunkter
skola åberopas för domare — man går ju ut ifrån att det sker i straffskärpande
syfte — är det enligt den nya rättegångsordningen ett absolut krav, att dessa
synpunkter offentligen framläggas av åklagaren. Han må gärna ta till sin
hjälp militärer, som även inför domstolen kunna belysa vad disciplinen kräver,
så att sedan den objektivt dömande domstolen kan taga skälig hänsyn därtill.

Herr talman! Hela frågan blev, som jag redan sade, så fullständigt belyst
av herr Karl Johan Olsson, att jag icke behöver svara på något som anförts
i kammaren innan han yttrade sig.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Linnér: Herr talman! I anledning av herr Schl.yters anförande vill jag
erinra örn att herr Karl Johan Olsson — såvida jag icke alldeles missuppfattat
honom.— i början av sitt anförande sade att det inte kunde visas genom någon
utredning, huruvida krigsdomstolarna borde avskaffas eller icke. Han tilläde
att man visserligen kan visa, örn det går att avskaffa dem eller icke, men man
kan inte visa genom någon utredning, huruvida man bör avskaffa dem eller
icke. En närmare förklaring på den punkten borde komplettera den upplysning,
. som herr Linder begärde, då han frågade, varför utskottet inte föreslagit
riksdagen att på vanligt sätt hos Kungl. Maj :t hemställa örn en utredning.
Det gäller således den egendomliga ståndpunkt, att man inte vill begära en
objektiv eller, som herr Linder sade, förutsättningslös utredning i detta ärende.
Har man den ståndpunkten, att man inte behöver göra en sådan utredning
eller inte kan få en sådan gjord, är det klart att man kommer till det resultat,
som utskottsmajoriteten kommit till.

Jag vill bara påpeka att denna ståndpunkt är rakt motsatt den som riksdagen
två gånger tidigare har intagit, nämligen åren 1920 och 1932, då riksdagen
begärde en utredning — i förra fallet — huruvida och — i senare
fallet — huruvida och i vad mån en överflyttning kan äga rum.

Vidare är det ju tydligt, att herr Gärde ingalunda har varit så alldeles fri
från betänkligheter i denna fråga, eftersom han framhållit att de organisatoriska
svårigheterna finnas i verkligheten, och det är en orimlighet att förneka
att dessa svårigheter finnas. Men herr Gärde är tillräckligt optimistisk
att säga, att det går att övervinna dem. Det är möjligt, säga däremot reservanterna,
att det går att övervinna dem, men det är också möjligt att dessa
svårigheter komma att visa sig vara alltför stora för att kunna övervinnas,
d. v. s. att de leda till en olämplig organisation, och då skall man inte av en
förutfattad mening låta sig förledas till att nu intaga en viss ståndpunkt.

Beträffande frågan örn den upplysning vi erhöllo i utskottet, måste jag även
på den punkten förklara, att jag har ett helt annat minne av det uttalandet
än utskottets herr ordförande här tillkännagav såsom sitt. Från detta uttalande
antecknade jag bland annat att vår expert yttrade: »Örn det är möjligt att överföra
krigsrättsmålen beror bland annat på arbetsbördan för de civila domsto -

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 fm.

Äng. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
lama.» Där ha vi uttryckligen en av de svårigheter angiven, som här lia berörts
under diskussionen.

Det är vidare så — och det bör inte alls förbises i denna debatt — att ett
beslut om avskaffande av krigsdomstolarna inte kan träda i kraft förrän en
grundlagsändring är genomförd, d. v. s. tidigast i början av år 1949. Det finns
således gott om tid för att binna verkställa en förutsättningslös utredning i
denna fråga, och det är då ganska rimligt, att riksdagen samlar sig kring ett
sådant utredningskrav.

Jag skall sluta mitt anförande med det påpekandet, att det bär finns två
reservationer, som allenast skilja sig i det avseendet att det i bondeförbundsreservationen
uttryckligen anbålles örn utredning och förslag örn ändring i
krigsdomstolarnas sammansättning på ett visst sätt och vidare örn »huruvida
och i vad mån vissa mål, vilka nu upptagas vid krigsdomstol, lämpligen kunna
överföras till avgörande vid allmän domstol». För att förenkla denna frågas
behandling ber jag, herr talman, att få återta mitt yrkande och i stället framställa
ett yrkande om bifall till den av herrar Westman och Werner avgivna
reservationen.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöts
på framställning av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen i förevarande
fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 256.

Herr Berling väckte en motion, nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m.

Motionen bordlädes.

Interpellation Herr Herlitz erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! I olika samang.
&eio»e< marihang har det framkommit mer eller mindre bestämda antydningar om att
‘riksdag un- v* \ år liksom under föregående år hava att emotse en höstriksdag. Något aukder
inne- toritativt besked i ämnet har emellertid, så vitt jag känner, icke lämnats från
varande år. regeringshåll.

Det råder som bekant mycket delade meningar örn lämpligheten av en sådan
anordning, som pa ett föga tillfredsställande sätt söndersplittrar och desorganiserar
riksdagsarbetet och som bereder synnerligen stora svårigheter för den
enskilde riksdagsmannen att sköta riksdagsuppdraget vid sidan av sina enskilda
arbetsuppgifter och andra allmänna uppdrag. För min del håller jag
före, att en höstriksdag bör anordnas endast örn den är oundgängligen nödvändig.
Det har under krigstiden icke kunnat undgås att vid höstriksdagar upptaga
viktiga frågor, som, i följd av krigstidens särskilda förhållanden, oförutsett
uppkommit vid en sådan tidpunkt att de ej kunnat framläggas under
våren. Men det kan icke anses vara skäl nog för en höstriksdags inkallande, att
regeringen icke under våren hunnit färdigställa sådana förslag, som den anser
kräva en lösning före nästkommande års riksdag. Örn sådana skäl godtagas,
glider man snart nog in i den föreställningen att en höstriksdag bör ingå i de
normala formerna för vårt konstitutionella liv.

Under åberopande härav, och under framhållande, att — om en höstriksdag
åsyftas —- det i varje fall är angeläget att detta förhållande i god tid bringas

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Interpellation ang. behovet av en höstriksdag under innevarande år. (Forts.)
till allmän kännedom, anhåller jag örn kammarens tillstånd att till hans excellens
herr statsministern få framställa följande frågor:

1. Är det regeringens avsikt, att riksdagen skall sammanträda instundande
höst?

Örn denna fråga besvaras jakande, hemställes tillika om svar på följande
fråga:

2. Vilka ärenden är det som enligt regeringens uppfattning nödvändiggöra
en höstriksdag?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

. Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 11 april eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen angående första lagutskottets utlåtande nr 24,
i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn krigsdomstolarnas
avskaffande i fredstid.

Herr Siljeström: Herr talman! Herr Schlyter uppgav, med anledning av
herr Linders yrkande, att 1933 års lagutskott hade avstyrkt den då föreliggande
propositionen huvudsakligen av konstitutionella skäl och att det icke hade
någon anmärkning att göra mot den föreliggande utredningen i övrigt. Det är
alldeles riktigt, att det första skäl, som utskottet anförde gentemot den då förevarande
propositionen, var av konstitutionell art. Men herr Schlyter glömmer,
att utskottet i senare delen av utlåtandet uttalar sig på följande sätt: »Den
gjorda granskningen av förslaget har bibragt utskottet den uppfattningen, att
frågan örn krigsdomstolarnas avskaffande erbjuder stora svårigheter, som icke
tillräckligt beaktats vid förslagets utarbetande, samt att deras undanröjande
kräver en djupgående undersökning.» Utskottet var således icke alldeles belåtet
med den utredning, som då förelåg, vilket styrker mig än mer i min uppfattning,
att det här behövs en grundlig undersökning, innan vi kunna gå till beslut.

Herr Schlyter fäste sig vidare vid att jag nämnde, att det var lämpligt att ha
militärerna med i domstolarna med hänsyn till disciplinen och de disciplinära
åtgärderna. Jag förstår mycket väl, att detta är ett ord som skorrar litet i öronen
på vissa. Det är dock lämpligt att använda det ändå, fastän det låter så
illa. Men örn herr Schlyter hört på min replikväxling med herr Gärde, hade han
kanske förstått, vad jag menar med disciplin. Jag vill hävda den synpunkten,
att man vid straffutmätningen och bestämmandet av den straffrättsliga reak -

Ang. krigsdomstolarnas

avskaffande
i fredstid.
(Forts.)

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Äng. krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid, (forts.)
tionen mot de begångna brotten har att ta hänsyn till de militära förhållandena
och disciplinen. När det gäller straffmätningen, är det väl inte så underligt,
att jag anser, att den som skall ge råd och vara med, bör vara med som ledamot
av själva domstolen.

Herr Linnér har numera återkallat sitt yrkande om bifall till den av honom
och mig samt herr Ljungberg avgivna reservationen. Det finns då inte heller
någon anledning för mig att vidhålla mitt yrkande örn bifall till denna reservation.
Även jag ansluter mig därför i likhet med herr Linnér till yrkandet örn
bifall till den av herrar Westman och Werner avgivna reservationen.

Herr Linder: Herr talman! Herr Schlyter yttrade i sitt anförande, att
första lagutskottet med eminent auktoritet hade diskuterat frågan, huruvida man
skulle begära en förutsättningslös utredning eller om utskottet skulle gå fram
efter den linjen, att utskottet, såsom herr Schlyter uttryckte sig, »för sin del
vore på det klara med att krigsdomstolarna borde avskaffas». Utskottet stannade
för den sisla uppfattningen, d. v. s. att utskottet för sin del vore på det klara
med att krigsdomstolarna borde avskaffas. Men denna uppfattning kan tydligtvis
icke vara riktig. Det finns nämligen två betydelsefulla reservationer, den
ena från högern och den andra från bondeförbundet. Om utskottsmajoriteten för
sin del stannat för den uppfattningen, att krigsdomstolarna utan vidare böra
avskaffas, får utskottsmajoriteten givetvis stå för denna mening. Jag kan för
min del icke finna annat än att det är oriktigt att stanna vid ett dylikt beslut.
Då det inom utskottet har funnits olika meningsriktningar, dels majoriteten och
dels reservanterna, anser jag, att det bör bli en förutsättningslös och objektiv
utredning av denna fråga, som sannerligen icke är så enkel som den kanske förefaller.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag skall föregå efterföljande talare
med gott exempel och yttra mig kortfattat. Sedan alla sakskäl äro uttömda, finns
det ingenting nytt att komma med, utan det blir mest fråga örn upprepningar.
Därför inskränker jag mig till två repliker, en till herr Linnér och en till herr
Siljeström.

Herr Linnér vände sig mot vad jag säde örn att vi icke behöva utreda frågan,
örn krigsdomstolarna böra avskaffas, utan endast på vad sätt de kunna avskaffas.
Jag vidhåller den uppfattningen och stöder den på den historiska gången av
detta ärende. Herr Linnér var mycket angelägen örn att fästa uppmärksamheten
på vad som förekommit i riksdagen år 1920 och 1932. Men där satte han streck.
Örn han hade fortsatt, skulle han icke ha kunnat undgå att beakta det förhållandet,
att riksdagens andra kammare år 1933 uttalade sig för krigsdomstolarnas
avskaffande, varför det således från riksdagens sida har givits ett besked i denna
sak. Mot detta kan invändas att första kammaren fällde förslaget, men örn
första kammaren hade haft samma sammansättning år 1933 som i dag, skulle
resultatet sannolikt ha blivit ett annat.

Nu kan man emellertid som herr Siljeström säga, att det må vara att man en
gång har haft en uppfattning — han gick tillbaka till år 1920 —■ men att man
kan ändra uppfattning, och han menade att även jag borde göra det. Skulle det
vara fråga örn en sinnesändring från min sida, skulle det väl närmast gälla tiden
efter år 1933. Frågan är då huruvida det har inträffat sådana omständigheter
som kunna föranleda en åsiktsförändring. Jag vill fästa uppmärksamheten på
att första lagutskottet på intet som helst sätt har givit sig den uppfattningen i
våld, att vi nu ha kommit in i det tusenåriga riket och att vi inte längre behöva
riskera något krig. Om vi hade räknat med att det icke kommer att uppstå några
krig eller faror framdeles, skulle vi ha ansett att hela krigslagstiftningen bort

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Äng. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
avskaffas. Herr Siljeströms resonemang mot mig på den punkten träffar således
inte prick.

Herr Linder: Herr talman! Jag har observerat, att motionären, herr K. J.
Olsson, i sin motion skrivit, att krigsårens erfarenheter ej torde kunna åberopas,
eftersom dessa domstolars'' avskaffande ej rör annat än fredstid. ■—■ Men
då herr Olsson tar upp frågan örn den historiska utvecklingen, skola vi inte,
såsom herr Olsson gjorde, sätta streck vid år 1933. I andra kammaren voro
rösterna då 83 mot 80. De 80 böra väl också ha något att säga. Tre rösters
majoritet i andra kammaren är inte mycket att komma med. För att fortsätta
den historiska utvecklingen böra vi val i alla fall komma ihåg, att fem års
bistra erfarenheter sätta spår i människosinnet. Uppfattningarna örn vad som
utreddes under en tidigare period på 1920- eller 1930-talet kunna ju ha förändrats
på. grund av de mellanliggande årens erfarenheter. Även örn vi nu icke
tala om krigs domstolarna i krigstid, kan det ju tänkas, att man kan ha ändrat
uppfattning och nu ser på saken med andra ögon än tidigare.

Jag kan, herr talman, icke finna annat än att jag har allt skäl att vidhålla
mitt yrkande örn en förutsättningslös utredning.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! När det i motionen talas örn att
förhållandena komma att förändras inom den närmaste tiden, syftas därmed
icke på något annat än vad jag mycket klart framhöll i mitt första anförande,
nämligen att vi inom kort komma att övergå från krigs- till fredsorganisation.
Jag vill bara påpeka detta för att rätta ett missförstånd från herr Linders
sida.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag vet inte örn herr Siljeström och jag lia
förstått varandra riktigt. Han talade örn att han kunde förstå, att »det skorrade
litet i öronen på vissa», när man åberopade disciplinen såsom en synpunkt
som borde särskilt garanteras inom domstolarna vid krigsmakten. »Disciplin»
skorrar inte alls i öronen på första lagutskottet. Vi ha, såsom herr
Linnér nyss omtalade, uttryckligen vitsordat dess betydelse. Vad jag har tagit
upp till diskussion med herr Siljeström är den uppfattning, som han gjorde
gällande, att disciplinens målsmän böra ha säte och stämma i själva domstolen.
Jag gör häremot gällande, att de disciplinära synpunkterna i mål av den beskaffenhet,
som vi nu syssla med, böra hävdas ifrån åklagarmaktens ''sida. Det
är statens åklagarväsende som bör framföra dessa synpunkter. Häremot sade
herr Siljeström, att de som skola vara med och tillvarataga de disciplinära
synpunkterna, också böra Vara med i själva domstolen. Det är på den punkten
som han och jag äro av olika mening. Det kanske går lättare att förklara skillnaden
i vår uppfattning, örn jag tar ett praktiskt exempel och inte bara ser på
problemet teoretiskt.

Antag att en officer har sysselsatt sig med att »liva» värnpliktiga, t. ex.
genom att låta dem stryka eld på en ask tändstickor och hålla tändstickorna
i handen, till desis att det blir brännsår på fingrarna. Det skulle ju kunna hända,
att en värnpliktig med hett temperament i en dylik ''situation till sist förlorade
tålamodet, vägrade att lyda, kanske rent av begick en indisoiplinär
handling, for ut i smädligt yttrande mot officeren eller dylikt. Så blir det åtal
inför krigsrätt. Jag anser, att åklagaren då inför domstolen bör hävda de disciplinära
synpunkterna, t. ex. att det är den unge krigsmannens absoluta skyldighet
att utan hänsyn till smärtor lyda order och icke på något sätt reagera
mot sin överordnade. När saken kommer till avgörande i domstolen, är det
däremot enligt min uppfattning viktigt, att frågan får bedömas av, låt mig

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Äng. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
säga, herr Siljeström eller mig eller någon annan person med domarträning
utan att vi behöva ha sittande vid vår sida i domstolen en åklagare som inte
släpper oss, förrän han övertygat oss örn att disciplinen kräver, att vi klämma
åt den åtalade värnpliktige riktigt ordentligt.

Jag vänder på exemplet. Antag att det i stället är officeren som har blivit
åtalad för att han Inar begått det av mig nyss omtalade övergreppet. Det kan
ju hända, att saken har kommit till militieombudsmannens öron. Han låter
åtala officeren för livning, och så kommer officeren inför samma domstol. I
denna situation ha vi verkligen, herr Siljeström, i första lagutskottet vid
granskningen av militieombudsmannens ämbetsberättelser sett exempel på förvånande
milda domar. Det kan inte vara lämpligt att officerskamrater — bland
dem kanske någon som suttit och tittat på »livningen» — sedan skola döma
den som »livat».

Jag kan sålunda icke finna det riktigt, vare sig ur sträf fr ättslig eller processrättslig
synpunkt, att anordna en domstol, där de disciplinära synpunkterna
hävdas genom att man sätter in åklagaren -— respektive försvarsadvokaten
— i domstolen.

Då vi nu tydligen snart stå inför voteringen i denna fråga, kanske det kan
tillåtas mig att taga upp ett spörsmål, som fick ligga nere före middagsrasten
med hänsyn till att vi då hade ont om tid. Flera talare lia gjort gällande, att
det skulle vara förenat med stora svårigheter att lägga de många krigsrättsmålen
på de civila domstolarna. Herr Westman sade, att det skulle bli väldigt
dyrbart, det skulle fordras flera tjänstemän, större personal för att avdöma
dessa mål, och vi kunde inte förutse hur kostnadsfrågan skulle ställa sig. Jag
kanske då får erinra dem som voro med år 1933 örn att när Kungl. Maj:t framlade
sitt förslag till andra huvudtiteln det året, ämnade Kungl. Maj :t komma
med propositionen örn krigsdomstolarnas avskaffande och kunde därför stryka
denna utgiftspost i statsverkspropositionen. När riksdagen sedan hade avslagit
den föreslagna lagändringen, måste statsutskottet komma med ett särskilt utlåtande
och föreslå ett tillägg till den redan beviljade huvudtiteln på 108 000
plus 10 000 kronor, d. v. s. sammanlagt 118 000 kronor. Det var merkostnaden,
således det belopp som det kostade mer att behålla krigsdomstolarna i stället
för att överflytta målen till de allmänna domstolarna. Krigsdomstolarna organiseras
på det sättet, att man ifrån de allmänna domstolarna plockar ut ett
stort antal domare och förordnar dem till krigsdomare. Örn vi slå upp statskalendern
och se efter på »Krigsdomare», skola vi finna, att där stå häradshövdingar,
borgmästare, rådmän o. s. v., som lia dessa förordnanden. Det betyder,
att de vid sidan av sin ordinarie tjänstgöring i domstolarna ha biinkomsten av
att sitta såsom krigsdomare. Deras ordinarie tjänst hindrar dem således icke
att inneha dessa bisysslor, utan de hinna med båda tjänsterna. Örn krigsdomstolarna
indragas, blir det inte någon omedelbar statsutgift till krigsdomama
för dylika extra uppdrag, utan då måste landets domare under sin ordinarie
tjänst handlägga samma mål. Det kommer naturligtvis inte alltid att sammanfalla
på det sältet, att just den häradshövding eller rådman, »sorn har ett krigsdomarförordnande,
efter det att förordnandet indragits vid sin domstol kommer
att handlägga just dessa mål. I stort sett tror jag dock att man kan säga,
att krigsrättsmålens utslående på de allmänna domstolarna betyder så litet för
det stora flertalet av dem, att det inte alls blir fråga örn någon kostnadsökning.
Det är naturligtvis riktigt, att i enstaka fall kan någon särskild domstol
kanske bli så belastad med krigsrättsmål på grund av att den t. ex. får
ta hand örn målen från flera regementen, att det i en häradsrätt kan bli nödvändigt
att förordna en extra sekreterare eller tings domare eller att i en rådhusrätt
sätta in flera ledamöter, ja, kanske rent av, såsom herr Gärde sade, en

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Ang. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
extra avdelning vid Stockholms rådhusrätt. Men det kostar i alla fall icke
118 000 kronor. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är billigare för statsverket
att låta de allmänna domstolarna ta hand om krigsrättsmålen. Denna
sida av saken är emellertid en så oväsentlig fråga, att jag inte skulle ha upptagit
den, om inte herr Westman hade tryckt så starkt på den.

Vad angår de påtalade svårigheterna att lägga krigsrättsmålen på de allmänna
domstolarna, kan ingen domare med erfarenhet — ja, förlåt, det var
visst ändå herr Siljeström som sade det — göra gällande att det kan vara någon
svårighet att komma till rätta med arbetsbelastningen. När arbetsbördan i
högsta domstolen växer ledamöterna över huvudet, får Kungl. Maj :t framlägga
förslag örn huru det skall ordnas. Blir det för mycket arbete i en domsaga, kan
den i extremt fall delas — men det skall verkligen vara ett extremt fall för
att det skall behöva ifrågakomma. Det är dock inte hela världen att dela en
domsaga och ännu mindre att utöka arbetskrafterna för att man skall rå med
de extra mål som komma att överflyttas till de allmänna domstolarna.
Jag anser mig tillräckligt i stånd att bedöma denna sak utan att behöva
ställa till med en stor utredning; dessutom har jag under krigsåren haft
erfarenhet av detta. Somliga säga visserligen, latt de år som gått ha
visat, hur bra det har varit att ha krigsdomstolarna, därför att det till dessa
har kommit så många mål, som annars skulle ha besvärat de allmänna domstolarna.
Jag vill gentemot detta lämna den upplysningen, att det har varit
mycket besvärligare att skaffa extra arbetskraft och sätta in den i krigsdomstolarna
än vad det skulle ha varit att förstärka de allmänna domstolarna. De
allmänna domstolarna få i allmänhet sina arbetskrafter utökade på ett ganska
automatiskt sätt. Det är mycket eftersträvansvärt att t. ex. kunna komma in
i en rådhusrätt på extra förordnande med anledning av en anhopning av mål.
Däremot är det mycket litet eftersträvat att få ett tillfälligt förordnande i en
krigsdomstol. Jag tar mig därför friheten att åberopa min erfarenhet under
dessa år såsom stöd för att talet örn de praktiska svårigheterna icke bara är
överdrivet utan även kan vederläggas.

Jag hade inte ämnat att göra den anmärkning, som jag nu skall framföra
mot herr Westmans reservation. Sedan de övriga reservanterna i första lagutskottet
slutit upp kring den, anser jag mig dock böra anföra en synpunkt. När
herr Werner i första lagutskottet vid utlåtandets justering framförde det första
yrkandet i sin reservation, var det första gången detta yrkande framställdes
i utskottet. Det hade inte varit föremål för någon som helst diskussion, att man
skulle ändra krigsdomstolarnas sammansättning och därvid bereda lekman ne -inflytandet runi i krigsrätterna. Det var en nyhet som togs upp i första lagutskottet,
när vi redan hade justerat vårt utlåtande. Vi fäste herr Werners
uppmärksamhet på att detta yrkande föll helt och hållet utanför motionen, och
vi gjorde herr Werner och herr Westman, som anslöt sig till honom, uppmärksamma
på att det kunde komma att bli propositionsvägran i kamrarna.
Jag har velat upplysa kammaren härom, då kammaren ju icke kan veta att
denna sak icke har varit föremål för diskussion inom utskottet, och ifrågasätter,
örn det är i god överensstämmelse med riksdagens traditioner att på rak
arm besluta ett sådant uttalande som detta utan att frågan först blivit behörigen
utredd.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Unnér: Herr talman! Jag vill i anledning av utskottsordförandens
senaste yttrande påpeka, att den utredning som framlades år 1933 angående
möjligheten för de civila domstolarna att utan svårighet övertaga krigsrättsmålen
icke är giltig för närvarande, emedan frekvensen av krigsrättsmålen är

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Äng. krig sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Forts.)
i runt tal tio gånger större än på den tiden. Och även om man räknar med att
siffran kommer att gå ned från den siffra som gällt de senaste åren, är det
tämligen klart att den inte kommer att gå ned till samma låga nivå som på
1920-talet, och det var på 1920-talets förhållanden som 1933 års utredning
baserade sig.

Vad sedan beträffar den sista lilla anmärkningen, som utskottsordföranden
framställde, trodde jag verkligen att han skulle ha besparat sig att göra den.
För min del känner jag inte till något hinder att framställa ett förslag i en
reservation örn utredning angående det ämne, som beröres i en motion.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag har svårt att förstå vad det har för betydelse
för den fråga, som vi nu diskutera, örn det är ett högre eller lägre kostnadsbelopp
som det här gäller. 1933 var summan 118 000 kronor. Jag kommer
inte ihåg vad krigsrättsbudgeten slutar på i år — säkert det dubbla, kanske
mer. Men vad som är relevant i detta fall är väl detta: blir det billigare att
bekosta krigsrättsdomstolarna såsom bisysslor, eller blir det billigare att låta
de allmänna domstolarna ta hand örn krigsrättsmålen? Oavsett örn målen äro
många eller få gör jag gällande, att det blir billigare att lägga dem under de
allmänna domstolarna än att anställa tjänstemän, som ha skötseln av dessa
mål såsom en bisyssla.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla den av herrar
Westman och Werner vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o), av
herr Linder, att riksdagen i anledning av förevarande motioner skulle i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös
och objektiv utredning, örn krigs domstolarna skulle kunna avskaffas
i fredstid, samt för riksdagen framlägga det förslag, som därav kunde
föranledas.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och förklarade
sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Linnér och Linder begärde votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till den av herrar Westman och Werner vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Herr Linder äskade emellertid votering örn kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående första lagutskottets
utlåtande nr 24 antager bifall till den av herrar Westman och Werner vid
utlåtandet avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

. Nej;.

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Linders yrkande i ämnet.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Äng. ling sdomstolarnas avskaffande i fredstid. (Ports.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Linder begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 39.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herrar Westman och Werner vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning
av väckt motion örn bidrag ur kyrkofonden till bestridande av kostnaderna
för ombyggnad av prästgården i Kvikkjokks kapellförsamling, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn awerkningsskyldighet,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning av dels Äng. rätt till
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i 1, 2 och 9 kap. vatten- expropriation
lagen, dels ock i ämnet väckta motioner. av vaUenfaU Genom

en den 26 januari 1945 dagtecknad proposition, nr 44, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn
ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Äng. rätt till expropriation av vattenfall. (Forts.)

I förevarande lagförslag var 1 kap. 14 § första stycket så lydande:

Finnes från allmän synpunkt för planmässigt utnyttjande av tillgänglig
vattenkraft erforderligt, att visst strömfall tillgodogöres, oell kan det ej antagas,
att den, som råder över vattenkraften i fallet, själv kommer att utan
avsevärt dröjsmål utnyttja det på ändamålsenligt sätt, äger Konungen på ansökan
förordna, att, örn hinder enligt 2 kap. eljest ej möter, fallet må mot
ersättning, som i 9 kap. skils, i stället tillgodogöras av kronan, kommun
eller annan, som är beredd att utan uppskov bebygga fallet; dock må ej
på grund av vad nu sagts rätt att tillgodogöra vattenkraft, som tillkommer
kronan, utan riksdagens medgivande upplåtas åt annan. Vid meddelande av
förordnande äger Konungen föreskriva de villkor med avseende å strömfallets
utnyttjande, som från allmän synpunkt finnas erforderliga.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 293 i första kammaren
av herrar Velander och Björkman samt nr 455 i andra kammaren av herr
Ljungberg.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte,
avslå propositionen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 293 och II: 455 bifalla
propositionen nr 44.

Reservation hade avgivits av herrar Wistrand, Hagman och Andersson i
Gisselås, vilka på anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 44.

Herr Wistrand: Herr talman! När det gäller att vidtaga en lagstiftningsakt,
som går ut på att tvångsvis avhända rättsägare deras egendom, innebär detta
mycket ingripande förändringar i samhällslivet och måste alltid medföra en
viss grad av osäkerhet i bestående rättsförhållanden. Enligt min uppfattning
bör en sådan lagstiftning inte komma till stånd med mindre än att den är påkallad
av mycket allvarliga missförhållanden, som inte möjliggöra för det allmänna
att få ett starkt känt och berättigat intresse tillgodosett. Iakttager man
inte detta, slår man långt hårdare än vad nöden kräver, och det är enligt min
uppfattning någonting som varje lagstiftare bör söka undvika.

För att bedöma förutsättningarna för nu förevarande lagstiftning torde det
vara önskvärt att göra en liten rekapitulation över förhållandena sådana de
föreligga. Det finns en mycket god sammanfattning av dessa återgiven i den
kungl, propositionen i den del, som innefattar en redogörelse för sakkunnigas
yttrande angående förhållandena på vattenkraftsmarknaden. Enligt en av de
sakkunniga verkställd överslagsberäkning finnas ungefär 75 procent av all outbyggd
men utbyggnadsvärd vattenkraft på fasta händer, och cirka 5 procent
eller något mer på spekulativa händer. De sakkunniga anföra vidare, enligt referatet
i propositionen, »att nu angivna förhållanden medförde, att de som
spekulerade i vattenkraft kunde tänkas lia vissa möjligheter att framdeles uttaga
relativt höga priser, eftersom åtminstone 75 procent av den outbyggda
vattenkraften redan vore placerad på fasta händer och sålunda ur marknaden.
Samtidigt som det stora samlade innehavet av outbyggd vattenkraft på fasta
händer gåve vissa ökade möjligheter i denna riktning, innebure emellertid detta
innehav också, att faran ur allmän synpunkt icke finge tillmätas alltför
stor betydelse. Den outbyggda högvärdiga vattenkraft som innehades av kronan
eller eljest funnes på fasta händer säkerställde erforderlig utbyggnad un -

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Ane/, rätt till expropriation av vattenfall. (Forts.)
gefär till år 1980. Härvid räknade de sakkunniga med den högsta dittills ifrågasatta
belastningsökningen eller 400 miljoner kWh per år. Räknade man med
all den utbyggnadsvärda vattenkraft, som nu funnes på fasta händer, vore
landets behov av fortsatt utbyggnad vid samma årliga belastningsökning säkerställt
till tiden inemot år 2000. Härav framginge, att om de spekulationstendenser
som framträtt skulle fortvara, möjligheterna att driva upp priserna
på naturkraften dock för avsevärd tid framåt vore begränsade. Den stora mängd
vattenkraft som redan vore placerad på fasta händer vore helt undandragen
verkningarna av spekulation. Vid bedömande av spekulationsmöjligheterna
borde också uppmärksammas, att den vattenkraft, som alltjämt kunde tänkas
bliva förvärvad i spekulativt syfte, icke hörde till den högvärdiga. Den vore
alltså dyr i utbyggnad. Större vinst på spekulation i vattenkraft kunde knappast
erhållas på annat sätt än att en erfaren köpare lyckades förvärva vattenkraft
till billigt pris och därefter sålde den till någon som. vore villig att betala
ett högt pris, därför att kraften visade sig billig i utbyggnad. Något utrymme
för en sådan mera betydande vinstmarginal kunde tills vidare svårligen
finnas i fråga örn den i utbyggnad dyra kraften».

Detta är alltså bakgrunden till det föreliggande lagförslaget örn rätt till
expropriation av outbyggd vattenkraft i enskild ägo. Av den vattenkraft som
finns bär i landet är enligt av samma sakkunniga gjord beräkning ungefär en
tredjedel nu utbyggd. Återstoden består till ungefär lika delar av högvärdig
och lågvärdig vattenkraft. Den del, som möjligen skulle kunna misstänkas, för
övrigt på rätt så osäkra grunder numera, vara spekulationsinnehav, uppgår
till fem procent, som vi hörde av den nyss återgivna redogörelsen, och den
ligger på gränsen mellan högvärdig och lågvärdig. Den är sålunda inte på
något vis önskvärd eller begärlig för närvarande för utbyggnad, utan kan
först beräknas att framdeles överhuvud komma i marknaden. Antalet sådana
innehav torde emellertid nu ha minskat och inte längre uppgå ens till fem
procent. Likaså är det överhuvud taget mycket svårt att avgöra örn spekulation
föreligger eller ej. Ja, det har till och med av vattenöverdomstolen ifrågasatts,
örn det överhuvud taget har ägt rum någon spekulation i vattenkraft
här i landet; vattenöverdomstolen förklarar, att så vitt den känner till har någon
spekulation icke förekommit.

Man måste under sådana förhållanden ställa sig mycket frågande örn det
är nödvändigt att i nuvarande situation gå så hårt fram som man i själva
verket gör med detta lagförslag. Lagstiftningen har också vid remissbehandlingen
så gott som med ett enda undantag, nämligen vattenfallsstyrelsen blivit
fullständigt enhälligt avstyrkt — jag bär kanske förbigått något yttrande,
men jag har infe lyckats bland referaten hitta något oförbehållsamt tillstyrkande
av denna lagstiftning. Även vattenfallsstyrelsen har till synes1 utan större
entusiasm tillstyrkt den. Vattenfallsstyrelsen bär i sin ägo fyrtio procent
av den utbyggda vattenkraften, och redan däri ligger ju en mycket stark faktor,
som möjliggör för den att behiirska vattenfallsmar lämdén på ett praktiskt
sätt utan att man skall behöva gå till mycket vittgående lagstiftnings!ngripanden.

Örn man alltså enligt min mening kan anse det vara tämligen allmänt konstaterat,
att något omedelbart behov av denna lagstiftning inte föreligger,
måste man emellertid ställa sig ännu mer frågande när det gäder lagstiftningens
utformning. Örn man nu avser att triiffa det spekulativa vattenkraftsinnehavet
borde man ju lia inskränkt lagstiftningen till att gälla endast det
innehav, som är spekulativt. Detta har man, säga de sakkunniga, försökt att
göra, men man har gått bet på uppgiften. Men då man inte lyckats klara den
saken, har man, enligt min mening, gjort det alldeles för lätt för sig, då man
stadgat en expropriationsrätt, som inte står i något som helst sammanhang med

Första kammarens protokoll, 1046. Nr 15. r,

Nr 15.

Onsdagen deli 11 april 1945 em.

Äng. rätt till expropriation av vattenfall. (Forts.)
det spekulativa innehavet, utan som drabbar alla, även de mest legitima innehavare
av outbyggda vattenfall. Man måste instämma med länsstyrelsen i
Gävleborgs län, som yttrat sig i denna sak och förklarat, att skall man ga till
en lagstiftning kan den vara befogad endast under förutsättning att man träffar
de verkligt spekulativa intressena och att, örn man inte kan finna en form
härför, det är bättre med ingen lagstiftning alls än en sådan som den föreslagna.

Det finns här i landet stora industriföretag, som i åratal, i många fall sedan
femtio år tillbaka, målmedvetet ha fullföljt ett program att skaffa. sig
vattenkraft för sin industriella utbyggnad, vattenkraft som delvis ännu inte
har blivit utbyggd. Detta är ju en av de mest lyckliga och uppmuntransvärda
former för planhushållning som man överhuvud taget kan tänka sig, nämligen
att man med stort förutseende skapar möjligheter för en kontinuerlig utveckling
av driften. Ingenting har heller varit av större betydelse för det allmänna välståndet
i vårt land än att industrierna lia haft denna möjlighet. Hur skulle
utvecklingen ha sett ut exempelvis för Stora Kopparbergs Bergslag, örn bolaget
inte med en känsla av absolut rättssäkerhet kunnat i tid skaffa sig den vattenkraft.
som det behövde för de utvidgningar som redan ha skett? Jag tror att
man skapar ett oroselement i samhället genom en lagstiftning sådan som denna
utan att utvinna densamma motsvarande värden.

Jag skall inte närmare gå in på en hel del av de bestämmelser, sorn. innefattas
i detta lagförslag och som också mycket väl skulle kunna göras till föremål
för kritiska anmärkningar. Men jag vill summera mina intryck av lagförslaget
på det sättet, att man här på otillräckliga grunder skapar ett osäkerhetstillstånd,
som inte gagnar det allmänna. Det må väl vara underförstått,
som vattenfallsstyrelsen säger, att lagstiftningen endast .sällan skall komma i
tillämpning. Men det hindrar ändock inte att dess tillvaro innebär ett oroselement
och ett oroselement som inte är påkallat av förhållandena sådana de för
närvarande te sig. Man skulle gott ha kunnat, som kammarrätten har sagt i
sitt utlåtande, vänta med att vidtaga sådana åtgärder som dessa i avvaktan på
den ingående utredningen örn landets vattenkraftsförsörjning och se örn den
gåve vid handen tillvaron av förhållanden, som krävde lagstiftning av denna
art. Varför skall man, vågar jag fråga, nu skapa denna lagstiftning, då en så
gott som enhällig opinion bland de sakkunniga organ, som yttrat sig örn den,
på det livligaste lia avstyrkt den?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven
till utskottets utlåtande och vari yrkas avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Herr statsrådet Bergguist: Herr talman! Herr Wistrand har ägnat det föreliggande
förslaget till ändring i vattenlagen en ingående behandling och därvid
också uttalat en ganska skarp kritik mot lagförslaget. Herr Wistrand
har funnit stöd för sin ståndpunkt i flertalet av de yttranden, som avgivits
över förslaget från de sakkunniga, vilka tillkallats för att utreda denna
fråga.

Enligt min mening har herr Wistrand nog gått litet för långt vid åberopandet
av remissinstanserna. Det är ingalunda så att endast vattenfallsstyrelsen
har gjort sig till talesman för ett bifall till sakkunnigförslaget, utan
åtskilliga andra myndigheter ha funnit övervägande skäl tala för att en lagstiftning
av det föreslagna innehållet nu skulle genomföras. Bland annat har
den domstol, som bäst av alla våra domstolar känner till förhållandena på
detta område, nämligen vattenöverdomstolen, ansett övervägande skäl tala för
en lagstiftning av detta innehåll. Ett par av vattenrättsdomarna och åtskilliga
länsstyrelser ha också funnit starka skäl för en sådan lagstiftning.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Ang. rätt till expropriation av vattenfall. (Forts.)

Den huvudinvändning, som herr Wistrand har riktat mot förslaget, är att
man lagstiftar i onödan, då det inte bevisats att det föreligger något behov
av att tillgripa så långt gående åtgärder som här ifrågasatts. Det har gjorts
undersökningar, som herr Wistrand nämnde, örn huruvida spekulation i vattenkraft
har förekommit. De sakkunniga ha ansett sig kunna konstatera att
omkring 5 procent av vår utbyggbara vattenkraft skulle befinna sig på spekulativa
händer och att denna vattenkraft skulle ligga på gränsen mellan den
högvärdiga och den lågvärdiga. Man kan säga att denna utredning, som alltså
visat att endast 5 procent av vattenkraften ligger på spekulativa händer, inte
är så skrämmande. Det är uppenbarligen en relativt ringa del av vår vattenkraft,
som befinner sig i ägo hos personer, som räkna med att göra en direkt
oskälig vinst på den. Men man får komma ihåg att det är ett betydelsefullt
samhälleligt intresse att man för det helas skull kan tillgodogöra sig de vattenkrafttillgångar,
som finnas, och att vi kunna göra det vid den tidpunkt, som
ur samhällets synpunkt är den mest lämpliga. Även örn man alltså inte kan
konstatera spekulation i alltför stor omfattning, är det härvidlag enligt min
mening verkligen all anledning att hellre stämma i bäcken än i ån. Redan
den omständigheten, att det under de senaste åren har förekommit åtskillig
spekulation i vattenkraft, visar att enskilda intressenter anse att detta är
någonting som det är lönt att spekulera i. De räkna med, om de ägna sig
åt sådan spekulation, att inom en icke alltför långt avlägsen framtid kunna
tillgodogöra sig stora vinster.

Man behöver därför enligt min mening inte kräva bevis för att det förekommer
en synnerligen omfattande spekulation för att tillgripa en åtgärd av
denna natur. Det är tillräckligt att man har konstaterat, att det börjar att
spekuleras i en naturtillgång av denna art, vars tillgodogörande är av den allra
största betydelse för samhället. Här skulle det enligt min mening vara fara
å färde med att vänta. Om man väntar till större delen av vår vattenkraft är
utbyggd och låter den återstående delen ligga fri för spekulation, så blir det
så mycket värre för det allmänna att vid den sena tidpunkt, då man skulle
behöva ta i anspråk även den vattenkraft som befinner sig på spekulativa
händer, kunna komma över den till ett skäligt pris.

Jag anser alltså att enbart genom konstaterandet, att det finns tendenser
till spekulation i vattenkraft, har lagstiftaren anledning att uppmärksamma
detta problem. Men jag kan ge herr Wistrand rätt så långt, att om det gällt
åtgärder av en natur, som strider mot våra allmänna rättsgrundsatser eller
som annars måste anses stötande, skulle man behövt kräva mer av bevisning
för att här verkligen är fara å färde. Men den lagstiftning som här föreslagits
är icke av den natur, att den strider emot våra allmänna rättsgrundsatser.
Jag vill därvidlag särskilt åberopa vattenöverdomstolen, som just har uttalat,
att den anser en lagstiftning av detta innehåll icke strida mot våra
allmänna rättsgrundsatser.

Det har också ställts upp ganska restriktiva förutsättningar för ingripande
mot ägare av vattenfall. Den skall först och främst ur allmän synpunkt
vara erforderlig för ett planmässigt utbyggande av vattenindustrien här i
landet, och vidare skall det finnas anledning att antaga att den enskilde inte
själv vill bygga ut sitt vattenfall.

Det är enligt min mening icke någon anledning att frukta, att denna lagstiftning
kommer att bli av besvärande art för den lojale ägaren av vattenkraft.
Det hade, som herr Wistrand antydde, naturligtvis ur synpunkten av
syftet med denna lagstiftning varit tillräckligt, om man infiirt en regel örn
expropriation av vattenfall, som lia inköpts på spekulation. Detta visade sig
emellertid vara lagtekniskt omöjligt. Man kan egentligen aldrig visa, varför

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Äng. rätt till expropriation av vattenfall. (Forts.)
en egendom av clemia natur Ilar inköpts. Man har därför fått taga förutsättningarna
något vidare än örn man direkt skulle ha begränsat sig till sådana
vattenfall, som befinna sig på spekulativa händer. Men fastän man gjort detta
kommer lagstiftningen icke att drabba elen lojale innehavaren av vattenkraft.
Varje ägare av vattenkraft kommer att ges tillfälle att själv utbygga fallet.
Det är endast örn han inte själv vill utbygga det, fastän tiden är inne ur
allmän synpunkt, som expropriation skall kunna tillgripas. Det är också sörjt
för att den enskilde ägaren av ett vattenfall skall få tillfälle att undersöka,
om han själv vill utbygga elef, innan man tillgriper expropriation. Man har
nämligen utsatt en mycket lång förklaringstid, i regel ett år efter det att
ansökan örn expropriation ingivits, inom vilken tid ägaren av fallet skall avgiva
yttrande. Under denna tid, menar man, skall han ha tillfälle att undersöka
örn han själv vill utbygga fallet.

Skulle han, trots att alltså enligt allmän uppfattning tiden är inne för utbyggnad
av fallet, inte själv vilja göra det, står han emellertid inte rättslös,
och han förlorar inte ens det realvärde som ligger i att han äger vattenkraftstillgången.
Han äger nämligen under vissa förutsättningar av den, som får
expropriationsrätt och utbygger fallet i hans ställe, rätt till ersättning icke
endast i penningar, utan även i form av elektrisk kraft till sin egen rörelse
eller sin egen fastighet eller vad det nu kan vara fråga om. Han ställs sålunda
på detta vis icke rättslös. Han förlorar egentligen icke de värden, som ligga
i ägandet av vattenfallet.

Jag anser att man i detta lagförslag har gått så försiktigt fram som
man skäligen kan begära, örn man vill uppnå det avsedda syftet, och att man
tagit så stor hänsyn som kan begäras till vattenkraftens ägare. Lagstiftningen
kommer inte att drabba andra än illojala ägare av vattenkraft. Och att
den drabbar illojala ägare av vattenkraft har jag för min del inte något som
helst att erinra emot.

Jag är av den övertygelsen att denna lagstiftning har en uppgift att fylla
och att de nackdelar, som herr Wistrand här talat om, äro örn inte obefintliga
så dock i hög grad överdrivna. Jag är övertygad örn att kammaren utan
någon risk kan antaga det av utskottet tillstyrkta lagförslaget.

Herr Norma»: Såsom herr talmannen och kammarens ledamöter finna, bär
utskottet lämnat en rätt fullständig motivering för sitt ståndpunktstagande till
den kungl, propositionen. Med hänvisning till denna motivering och i anslutning
till vad herr statsrådet här yttrade kan jag inskränka mig till att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Velander: Herr talman! Då jag har väckt en motion om avslag på
den kungl, propositionen, bör jag kanske ha några ord att säga, innan kammaren
fattar beslut. Jag måste bekänna, att jag har haft svårt att förstå skälen för det
föreliggande förslaget. Detta kan dock inte läggas departementschefen tdllast,
utan bottnar i min bristande förmåga i det hänseendet! Jag har likväl varit i tillfälle
att iakttaga en del ting, vilka möjligen falk under begreppet^ spekulation,
såsom man här ser på detta, ehuru jag, som sagt, inte riktigt förstått, vad man
egentligen främst tar sikte på. Åsyftar man en korttidsspekulation eller, vilket
åtminstone de sakkunniga ha varit inne på, en långtidsspekulation, om jag så får
uttrycka mig? De sakkunniga ha ju bland annat diskuterat möjligheten att vidga
basen för realisationsbeskattningen i tidshänseende till 30 år, när det gäller
strömfall, och även framlagt förslag i det hänseendet. Då måste det ju ha varit
en spekulation på mycket lång sikt, som de sakkunniga avsett att nå. Örn jag
har förstått departementschefen rätt, är det dock inte alls fråga om en sådan
spekulation, utan närmast någonting i den stilen, att en köpare överbjuder en

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Äng. rätt till expropriation av vattenfall. (Forts.)
annan, och att den, som bjuder det högre priset, självfallet får förvärva vattenrätten,
under det att den, som har bjudit det lägre priset, inte får den. I den antydda
omständigheten kan jag emellertid inte finna, att det ligger något moment
av spekulation, än mindre av osund spekulation. Det gör det endast för det fall
att man på det sättet pressar upp priserna så, att de överstiga värdet av den valuta,
i detta fall av vattenrätt, sorn tillföres vederbörande förvärvare, och denne
avser att hålla sig skadeslös exempelvis genom att pressa upp kraftpriserna.

Såsom här redan sagts, har genom en överslagsberäkning, som år 1942 verkställdes
av de sakkunniga, fastställts, att kanske 5 procent av den outbyggda
men utbyggnadsvärda vattenkraften kunde vara föremål för spekulation eller
fanns pa spekulativa händer. Örn vi utgå fran denna siffra såsom i och för sig
riktig vid den tidpunkt, då denna överslagsberäkning verkställdes, kan man fråga
: var den också riktig vid den tidpunkt, då departementschefen gav sig i kast
med dessa spörsmål för utarbetande av sin proposition? Och är den riktig i dag?
Svaret synes mig bliva nekande, siffran är inte riktig i dag. Den vattenkraft,
sorn ^de sakkunniga ansågo förefinnas på spekulativa händer, finnes inte längre
på sådana händer.

Jag vet det inte bestämt, men jag har anledning utgå ifrån att de sakkunniga
särskilt hade förhållandena i mitt hemlän i sikte, när de sysslade med dessa ting.
I så fall finns för närvarande i stort sett ingenting av vattenkraften på spekulativa
händer. Detta leder, synes det mig, till den slutsatsen, att det i dessa fall
överhuvud taget inte ens vid de sakkunnigas sysslande därmed var fråga om
vattenkraft på spekulativa händer. Det kunde alltså inte heller vara påkallat att
inlåta sig på någon ur principiella synpunkter utomordentligt betänklig lagstiftning
för att komma till rätta med denna förmenta spekulation. Här är det
dock fråga örn en betydande utvidgning av expropriationsrätten, som på grund
av kända tendenser måste få prejudicerande återverkningar på andra områden.

Jag tänker mig, att departementschefen vidhåller, att det i dessa fall, som jag
närmast tagit sikte på, dock var fråga om något slags spekulation i vattenkraft.
Ja, kanske det. På vederbörande vattendomstols prövning ligger för närvarande
fragan örn utbyggande av ett betydande strömfall, där det gäller uppdämning av
en mycket känd norrlandsälv på en sträcka av kanske fem mil. För några år sedan
igångsattes inköp av vattenrätt från bönderna utefter älven, tyst och stillsamt,
till ett pris. låt mig säga, av 20 000 kronor per fallmeter vid enkel strand.
Mångå sålde till det priset. Så småningom framträdde ytterligare en köpare. Han
bjöd det dubbla, eller kanske något mera, och han köpte också vattenrätt av en
del av bönderna. Om mina utgångspunkter äro riktiga, är alltså denne senare
köpare just en sådan spekulant, som har föresvävat de sakkunniga och föranlett
deras förslag. Och departementschefen har accepterat detta och därmed väl också
fastslagit, att denne köpare var en sådan spekulant, som borde hämmas i sin
verksamhet genom särskilda åtgärder från det allmännas sida. Nu skall emellertid,
såsom nyss anförts, denna vattenrätt omedelbart utbyggas, och i samband
därmed blir ju vår spekulant distributör av elektrisk kraft. Om här förekom spekulation,
vem var då spekulanten — den som köpte till det högre priset, eller
den som köpte till det lägre priset? Örn det var den förre, blevo därmed också en
mångfald fattiga norrlandsbönder delaktiga i denna, som efter vad jag förstår
herrarna anse, osunda spekulation. Jag tycker likväl att den, som uppträdde i
detta sammanhang oell bjöd det högre priset, icke var någon spekulant ; och spekulationen
kunde i varje fall icke betecknas såsom osund, med mindre än ett
överpris förekom, och det gjorde det säkerligen inte. Hur skall den bedömas, som
köpte till det lägre priset? Jag endast frågar! De sakkunniga ha förmodligen ansett,
att den, som betalte det högre priset, förtjänade mycket pengar på sin affär.
Det kan jag inte yttra mig om; han har i varje fall inte tillförts någon kontant

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Äng. rätt till expropriation av vattenfall. (Forts.)
valuta. Vad han kan få i intäkt, sedan kraftstationen är färdigställd, kan jag
inte heller yttra mig om, meli den slutsats jag drar är den, att han genom sina
åtgärder i detta fall inte bidragit till att i någon, än mindre i oerhörd utsträckning
— som det ofta heter — stegra kraftpriserna i detta land. I vilket förhållande
till säljarna kommer den, som köpte vattenrätt till det lägre eller
låga priset? Örn de säljare, som fingo det högre priset, inte blevo överbetalta,
då blevo väl de, som sålde till det lägre priset, underbetalta?

Vad jag velat säga i mitt antydda exempel gäller i stort sett örn de köp och
försäljningar av vattenrätt i övrigt, som förekommit i det län, jag närmast
tagit sikte på, och jag kan inte finna, att där bedrivits en osund spekulation
endast på den grund att någon har betalt ett högre pris än viss annan köpare
men dock inte behövt lida ekonomiska förluster. Men han har inte heller bidragit
till att driva upp kraftpriserna i detta land, såvitt jag förstår. För övrigt
måste detta vara en mycket underordnad fråga, inte i och för sig men med
hänsyn till möjligheterna att på grund av spekulation i vattenrätt driva upp
dessa kraftpriser. Jag tänker mig, att man inte kan tala om något utrymme
för spekulation i vattenkraft utom Norrland, ty i Svealand och Götaland är
väl redan mellan 80 och 90 procent av all befintlig vattenkraft, utbyggd. Och
beträffande Norrland lära väl de mera betydande strömfallen redan sitta på
fasta händer. Örn man sedan gör klart för sig, hur liten betydelse råkraften
har för prisbildningen på området, har man mycket svart att första, att det
här rör sig örn några väsentliga ting i ekonomiskt hänseende. Det finns en
tabell i propositionen, som även återgivits i utskottsutlåtandet. Örn jag har tolkat
den rätt, betyder det, att i övre Norrland ingår råkraften i kraftpriset
med ett värde av endast 1 procent. Även örn denna procent skulle komma att
förskjutas något uppåt, misstänker jag, att det inte kan ge anledning till _a.tt
resonera på det sätt, som här i olika sammanhang sker, örn den utomordentliga
höjning sålunda av kraftpriserna i landet, som en starkt osund spekulation
föranleder. Detta rörde inan sig med, när riksdagen 1942 gick in för vissa åtgärder
på kraftförsörjningens område; men det ligger val ändå så till, att de
sakkunniga nu ha uppvisat, att riksdagens uttalande då var överdrivet och
oriktigt. Det finns i realiteten inte utrymme för den spekulation, som helt
lättvindigt framkonstruerats och som t. o. m. någon av remissinstanserna har
fallit tillbaka på. Länsstyrelsen i Västmanlands län säger sålunda, att för
det länet har inte denna fråga någon större betydelse, men eftersom det pågår
en spekulation i outbyggda vattenfall, som leder till oskäligt förhöjda
kraftpriser, tillstyrker länsstyrelsen entusiastiskt just det förslag, som departementschefen
här har framlagt. Jag har dock fått samma intryck som herr
Wistrand, att av remissinstanserna är det huvudsakligen vattenfallsstyrelsen,
som tillstyrker förslaget, liksom ock den länsstyrelse, jag nyss. nämnde, men
att av andra remissinstanser åtskilliga ha avstyrkt förslagen vissa andats en
viss tveksamhet, åter andra förmenat, att det inte är nödvändigt att inlåta sig
på detta nu samt att man under alla omständigheter inte bör söka träffa andra
fall än sådana, där verklig spekulation föreligger.

Jag ställer mig mycket frågande till i vilka sammanhang den föreslagna
lagstiftningen verkligen kommer att vinna tillämpning. Det kan måhända
råda olika meningar därom; man är väl närmast hänvisad till gissningar. Jag
skulle emellertid tänka mig, att, i den mån det verkligen kommer att finnas
utrymme därför, blir det i sådana fall som jag antydde i mitt exempel nyss
eller i liknande. Det läget föreligger alltså, att ett större antal bönder såsom
strandägare förfoga över en vattenrätt eller ett strömfall. Det hör till deras
hemman. De kunna inte utbygga det själva, därtill fordras alltför stora
pengar. Det vattnas — förlåt uttrycket! — kanske i munnen på någon, det

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Anti. rätt till expropriation av vattenfall. (Forts.)
kan vara ett enskilt företag, det kan t. o. m. vara statens vattenfallsverk. Man
närmar sig bönderna och bjuder ett pris, som passar den antydde spekulanten.
Skulle priset inte passa bönderna, ja, då kommer den här föreslagna lagstiftningen
utomordentligt väl till pass, och sannolikt kommer inte, såsom i
det av mig anförda exemplet, någon annan att dyka upp och bjuda bönderna
ett högre och måhända ett skäligare pris med hänsyn till det verkliga värdet.
Det finns kanske också »baissespekulanter» i vattenfall, och det tror jag, att
man i Norrland har sett prov på, kanske också under senare tid. Jag tror vidare,
att, örn departementschefen skulle direkt konfronteras med ett visst
norlandslän, han skulle stöta på en fullkomligt enhällig mening, som inte
skulle kunna förstå eller följa hans linjer i denna fråga.

Det är inte angenämt att höra, att vad som har skett och sker i Norrland
bidrar till en oskälig stegring av kraftprisema för landets konsumenter av
elektrisk kraft. Utbyggnaderna i Indalsälven började år 1928. Det första
kraftverket blev färdigt då. Jag kan tänka mig, att med utgången av år 1944
40 procent av landets hela utbyggda vattenkraft fanns i Indalsälven. Det finns
en annan siffra i propositionen, men den tar förmodligen sikte på en något annan
tidpunkt. Den råkraft, som ligger bakom dessa utbyggnader, har inte
varit föremål för någon spekulation, i varje fall inte i den meningen, att de.
som förut ha haft äganderätt till densamma -— jag syftar närmast på bondebefolkningen
— ha tillförts för höga priser. Motsatsen gäller säkerligen. Det
skulle ha varit på sin plats att insiktsfulla män på ett något tidigare stadium
hade undervisat denna befolkning något örn vad kraftkällorna egentligen voro
värda. Örn någon i närvarande tid kan få ut ett något bättre pris, tycker jag
inte, att man skall oroa sig så mycket över det.

Den där spekulanten, örn han nu finns — jag för min del tror mycket litet
på hans existens — kommer inte att träffas av departementschefens här föreliggande
förslag. Den som skall spekulera i ett vattenfall, i synnerhet på lång
sikt, måste vara ekonomiskt mycket solid. Det gäller investering av betydande
belopp. Till detta kommer ränta och ränta på ränta, förvaltningskostnader och
skatter, bland annat i kommunalskattens form, och han har inte minsta möjlighet
att på förhand kunna beräkna, vilket pris han kan få ut för ett visst
strömfall vid en framtida tidpunkt, lika litet som han kan beräkna, vilka intäkter
kraftverket, utbyggt i egen regi, kan tillföra honom. Jag har mycket
svårt att tänka mig, att det finns sådana spekulanter. Däremot söker man helt
naturligt, örn man är andelsägare i ett strömfall, att förvärva eller samla så
stora andelar däri som möjligt, man byter med andra strömfallsägare, man byter
med statens vattenfallsverk, man byter med enskilda företag för att få
rådighet eller bestämmanderätt över ett visst strömfall.

Jag vill ställa den frågan, huruvida inte en sådan lagstiftning som den här
föreslagna kan leda till något slags .spekulation i vattenkraft! Den kan göra
det på det sättet, att enskilda personer eller företag eller statens vattenfallsverk,
som enligt denna lagstiftning inte behöva vara på något
sätt intressent eller delägare i ett visst strömfall, börja att »spekulera»
i dess utbyggnad. Men jag hyser inte så stora farhågor för det, därför
att jag tänker mig, att, då strömfallen som regel börja sitta på fasta
händer, utgången blir den, som departementschefen nyss antydde, att, när
någon ansöker hos Kungl. Maj:t örn rätt att tillgodogöra sig det eller det
strömfallet, vederbörande ägare försöker att skaffa pengar för att bygga ut
det själv, vare sig det av ekonomiska eller andra skill passar honom just då.

Jag skall inte inlåta mig på några ytterligare utvikningar i ämnet. Jag kan
instämma i vad herr Wistrand yttrade i början av debatten. Det är i alla fall
klart, att jag för min del inte kan anse, att några trängande skäl föreligga

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Ant/, rätt till expropriation av vattenfall. (Forts.)
för genomförande av denna lagstiftning nu. Med departementschefens inställning
skulle även han ha kunnat resonera som så, att de sakkunnigas utredning
och förslag tjänade ett visst beredskapssyfte; om den av honom befarade spekulationen
med höjda kraftpriser i släptåg på allvar började anmäla sig, då
skulle han utan större omgång kunna ingripa.

Jag måste också anse detta förslag betänkligt ur principiella synpunkter.
Man säger härtill, att det inte avviker från de grunder, som uppbära den nu
gällande vattenlagstiftningen. Men det gör det verkligen, bland annat i det hänseendet,
att den, som enligt förslaget uppträder för att nyttiggöra sig andras
vattenfall, inte, såsom enligt den gällande vattenlagen förutsattes, behöver ha
någon som helst andel däri.

Jag vill slutligen upprepa, att jag finner det synnerligen betänkligt att
utan trängande skäl gå in för en utvidgning av vår expropriationslagstiftning,
som kan komma att vinna tillämpning i många andra sammanhang. Samma
motivering, som departementschefen här åberopar, kan i långa stycken
passa också, när det gäller andra realtillgångar, t. ex. våra skogar. På sina
håll diskuteras ju utnyttjandet av värdefulla grustag; där kan den motiveringen
också gälla. Och det kan den väl också i fråga om jordegendomar; det behöver
blott sägas, att de inte skötas så planmässigt som någon i ett visst sammanhang
kan anse vara påkallat. Jag menar också, och det framgår av vad jag
har sagt förut, att denna lagstiftning i sin tillämpning kan komma att leda
till de mest ojämna, oberäkneliga och överraskande resultat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den i ämnet föreliggande motionen,
vilket är detsamma som bifall till det yrkande, som herr Wistrand såsom
reservant redan har ställt.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Herr Velander och jag måtte ha
ganska olika uppfattningar örn vad som menas med spekulation. Herr Velander
använde en stor del av sitt anförande till att ge exempel på olika fall
av s. k. spekulation och uppvisade, att här inte förekommit spekulation, även
örn departementschefen menar det. Jag har i propositionen klart sagt ifrån, vad
jag menar med spekulation i detta hänseende och vilken spekulation det är
jag anser böra hejdas genom en lagtstiftning sådan som denna. Jag har förklarat,
att den spekulation jag åsyftar är en sådan, som innebär, att man förvärvar
vattenkraft för att därigenom göra sig en mellanhandsvinst. Man
förvärvar alltså ett vattenfall, icke för att utnyttja det själv i eget intresse
utan för att vid lämplig tidpunkt sälja det och göra sig en förtjänst. Det är
den spekulationen i vattenfall, som denna lagstiftning vill komma åt och råda
bot på.

Nu har herr Velander gjort gällande, att det överhuvud taget inte har förekommit
någon sådan spekulation, och herr Velander åberopar särskilt förhållandena
i sitt eget län, alltså Västernorrlands län, där det inte skulle förekomma
spekulation i den av mig angivna meningen. Jag vill inte säga, att herr Velander
är ensam örn den uppfattningen, men jag tror, att meningarna i Norrland
och inte minst i Västernorrland äro mycket delade örn de affärer, som
herr Velander här har åsyftat.

Herr Velander nämnde, att det kanske är möjligt att vid den tid, då de
sakkunniga lade fram sitt förslag, fanns 5 procent av vår vattenkraft på spekulativa
händer, men i dag funnes ingalunda 5 procent på spekulativa händer.
Det visade, enligt herr Veländers mening, att den vattenkraft som man vid
tiden för avgivandet av sakkunnigbetänkandet ansåg vara föremål för spekulation,
i verkligheten inte var det. Det tycker jag är en ganska djärv slutsats
av herr Velander. Kunde man inte mycket väl tänka sig, herr Velander, att

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Ang. rätt till expropriation av vattenfall. (Forts.)
sakkunnigförslaget med dess regler för hejdande och hindrande av spekulationer
har föranlett personer, som köpt vattenkraft i spekulationssyfte, att
göra sig av med den, då de ha sett, att här hotar lagstiftning, här hotar realisationsvinstbeskattning
och här hota andra hinder. Det är, tycker jag, en
betydligt naturligare förklaring än den herr Velander här försökt ge till vad
som har hänt på detta område.

Herr Velander framhöll vidare, att även örn det förekommer spekulation,
är det inte av någon betydelse, därför att själva råkraftpriset är så betydelselöst
i förhållande till alla de övriga kostnader, som måst nedläggas, om man
skall utbygga ett vattenfall. Det är riktigt, att priset på själva råkraften för
närvarande betyder procentuellt mycket litet, då det gäller att kalkylera utbyggnad
av ett vattenfall. Men det är ingalunda säkert, alf så alltid kommer
att vara förhållandet. Allteftersom våra vattenfall utbyggas, kan råkraften
bli dyrbarare, särskilt örn det inträder spekulation och människor i sista stund
skaffat sig vattenfall för att direkt göra sig en vinst på det. Då kulina även
råkraftpriserna bli av stor betydelse.

Vidare menade herr Velander, att denna lagstiftning skulle kunna leda till
spekulation, men jag måste erkänna, att jag inte riktigt förstod, hur han då
resonerade. Örn man genomför en lagstiftning, som säger, att vi kunna expropriera
vattenfall, örn de innehas i spekulationssyfte, skulle en sådan lagstiftning
direkt driva fram en spekulation? Den faran har jag verkligen inte alls
tänkt på, måste jag säga, och jag tror att den är obefintlig.

Herr Velander gjorde vidare gällande, att den lagstiftning, som här föreslås,
är principiellt mycket betänklig och att man i den går långt utanför sedvanliga
rättsgrundsatser. Jag har redan i mitt svar till herr Wistrand sagt,
att jag inte kan finna, att vad som här föreslås går utöver sedvanliga rättsgrundsatser,
och jag vill även för herr Velander framhålla vad vår främsta
auktoritet på vattenrättens område, vattenöverdomstolen, yttrat örn den saken.
Vattenöver domstolen säger klart och tydligt, att vad som föreslagits av de
sakkunniga icke kan anses stridande mot de grundprinciper som gälla för vår
vattenrätt.

Slutligen framhöll herr Velander, att den motivering som åberopats för ingrepp
här är mycket farlig, därför att den kan sträcka sig betydligt utöver
vad man nu vill nå. Man kan åberopa denna motivering, örn man vill börja
expropriera våra skogar eller örn man vill komma åt annan enskild egendom.
Jag delar herr Velanders uppfattning, att det skall vara mycket starka samhällsintressen
för att man skall tillgripa expropriation såtgärder mot enskilda
ägare och att det skulle vara betänkligt, örn man går hur långt som helst —
jag tror han använde det uttrycket — då det gäller att tillgripa expropriation.
När man har att pröva en sådan fråga som denna, är i varje fall för mig det
avgörande, örn det allmännas intresse är så starkt, att det måste väga över
den enskildes. Jag har vid studium av denna fråga funnit, att det för hela
vårt samhälle är av sådan vikt, att hinder inte läggas för ett planmässigt utbyggande
av vår vattenkraft, att örn man märker att den frihet, som nu finns,
missbrukas, måste samhället ingripa. Det är inte någonting som behöver bli
prejudicerande på andra områden, örn inte där skulle uppkomma missbruk av
så allvarlig art, att samhället på ett eller annat sätt får ingripa.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall endast be att få belysa en sida av denna
sak. Det gjorde kanske ett starkt intryck på kammarens ledamöter, när herr
Wistrand förklarade, att av den vattenkraft, som nu är outbyggd och mer eller
mindre utbyggnadsvärd, befinna sig endast fem procent på sådana händer, att
man kan betrakta denna vattenkraft såsom föremål för spekulation.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Äng. rätt till expropriation av vattenfall. (Forts.)

När detta påvisades i utskottet, ställde jag denna fråga: detta hindrar väl
inte, att i en viss trakt denna spekulativa vattenkraft kan bli nästan hundraprocentig,
det vill säga utgöra hela eller den större delen av den vattenkraft,
som finns där? Från sakkunnigt håll svarade man då, att det är möjligt, att
förhållandena kunna utveckla sig på det sättet. Det anser jag är en omständighet,
som bör beaktas. Den spekulativa vattenkraften kan vara mycket olika
fördelad i olika delar av landet. Även örn den endast är fem procent i genomsnitt
i hela landet, kan det alltså inträffa det att i en viss trakt låt mig säga
75 procent eller kanske hundra procent av vattenkraften äro i spekulativa händer.
Utan en reglerande lagstiftning blir förhållandet då faktiskt det, att befolkningen
i den bygden kommer att bli fullständigt beroende av dem, som
disponera över denna outbyggda, spekulativa vattenkraft. De som dominera
kunna då inte blott sätta upp priserna genom att kräva en mycket stor försäljningssumma,
utan de kunna också göra — vad som är ännu värre — nämligen
förhindra en nödvändig utbyggnad av vattenkraft i en stor trakt till
nackdel för hantverk och industri och för belysning i trakten.

När man vidare talar om att 75 procent av de outbyggda vattenfallen äro
i säkra händer, som det heter, då är det dock att märka, att vattenfallsstyrelsen,
som väl är sakkunnig på detta område, förklarat, att det är mycket svårt
att avgöra, när innehavet är fast eller spekulativt. Det kan inträffa, att ett
stort företag råkar i ekonomiska svårigheter: det kan tvingas att sälja sin vattenkraft,
som nu kan anses vara i fasta händer, till en köpare, som tänker spekulera
i kraften. Det kan också inträffa, att i det företag, som äger den fasta
vattenkraften, kommer en ny ledning, ''sorn ger sig spekulationen i våld. Då
kan det gå så, som vattenfallsstyrelsen bar framhållit. Det kan mycket väl
inträffa, att dessa 75 procent, som nu äro i säkra händer, en dag kunna vara
i spekulativa händer. Jag har velat påvisa detta för att framhålla att utgångspunkten
för detta resonemang örn 5 procent och 75 procent är osäkert med hänsyn
till vad som kan inträffa i framtiden.

Jag vill ytterligare säga, att det icke förhåller sig på det sätt som herr Wistrand
gjorde gällande, nämligen att det är ett mycket litet antal av de tillfrågade,
som tillstyrkt de sakkunnigas förslag. Såsom framgår av vad som
antecknats nederst på s. 32 och överst på s. 33 i propositionen, har den av de
sakkunniga föreslagna ändringen i vattenlagen tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av vattenöverdomstolen, vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdeins
vattendomstolar, vattenfallsstyrelsen, länsstyrelserna i Värmlands
län, Västmanlands län, Västernorrlands län och Västerbottens län — d. v. s.
de bygder som givetvis äro särskilt berörda av dessa ting — samt styrelsen
för svenska landskommunernas förbund, som omfattar hela landet, och Västernorrlands
läns elektriska förening. Vad särskilt vattenfallsstyrelsen beträffar,
får man väl anse, att det är den institution, som har bästa överblicken på detta
område. Den säger för sin del, att »spekulationen i vattenkraft har under
de senaste åren tillfört sina utövare högst betydande vinster med fördyring av
råkraften i framtiden som följd» och att spekulationen »kan få ännu större
omfattning än som antydes i utredningen, där det angives, att endast ca 5 procent
av landets vattenkraft är i spekulativa händer».

Detta yttrande av vattenfallsstyrelsen, som måste vara särskilt sakkunnig
på detta område, har liksom alla yttranden av ämbetsmän och institutioner
avgivits under ämbetsmannaansvar. Jag anser att den omständigheten, att vattenfallsstyrelsen
har tillmätt denna lagstiftning en sådan vikt, att styrelsen
ansett att den bör komma till stånd, måste lia avgörande betydelse, när det
gäller att. taga ställning till frågan.

Slutligen är att marka, att de sakkunniga, som ha utarbetat detta förslag,

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Äng. rätt till expropriation av vattenfall. (Forts.)
lia varit enhälliga. I utredningen Ilar medverkat även en representant för den
privata byggnadsverksamheten på detta område, vattenkraftföreningen, och
han har biträtt förslaget. Under sådana förhållanden finns det väl ingen anledning
att göra annat än att i denna fråga ta det säkra för det Ölsåkra.

Från denna utgångspunkt ber jag därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr statsrådet Bergquist gjorde gällande att
detta lagförslag inte strider mot ''svenska rättsgrundsatser. Det vill jag inte
heller påstå. Det har i varje fall inte jag gjort gällande, därför att expropriation
är ett institut som ingår i den svenska rättsordningen. Men däremot delar
jag den uppfattning, som kommit till uttryck i flera yttranden, bl. a. från
kommerskollegium —■ departementschefen har tydligen en annan uppfattning.
Kommerskollegium uttalar, att detta förslag knappast kan stå i överensstämmelse
med de rättsgrundsatser, på vilka vår nuvarande vattenlagstiftning uppbyggts.
Detta framhöll också herr Velander. — Nu må det egentligen vara hur
som helst med den saken. Jag har emellertid den uppfattningen, att det intrång
i bestående rättsförhållanden, som ett expropriationsförfarande innebär,
inte skall möjliggöras annat än när det är påkallat av mycket starka missförhållanden.
Jag vore glad örn det inte funnes några olika uppfattningar mellan
statsrådet och mig angående denna princip.

Nu har statsrådet sagt, att denna lagstiftning inte drabbar den lojale ägaren
av ett vattenfall. Det är möjligt, att lagstiftningen kommer att tillämpas
på det sättet, men någon garanti i lagförslaget finnes inte för detta, utan det
ankommer helt och hållet på hur lagen kommer att tillämpas. Det måste jag
anse vara ur lagteknisk synpunkt en mycket stor brist.

Statsrådet hänvisar även till att ägaren i alla fall blir väl behandlad: han
får tillfälle att utbygga vattenfallet själv o. s. v. Det är också rätt, men lagförslaget
ger ingen garanti för att en ägare, som med kniven på strupen tvingas
att antingen bygga ut ett vattenfall eller att avstå från det och som väljer
det förstnämnda, kan få avsättning för den kraft, som han kommer att producera.
Utbyggandet kan under sådana förhållanden bliva en ganska äventyrlig
sak.

Jag vill emellertid inte allt för mycket förlänga denna diskussion. Jag vill
bara hänvisa till vad som sagts i ett yttrande och som jag anser vaxa kontentan
av den synpunkt, ur vilken man skall se denna sak, nämligen att hittills har
ingen i detta land vägrat att nyttiggöra ett strömfall, som ur allmän synpunkt
bör bebyggas. Vid sådant förhållande förefaller det ganska onödigt att på
detta område införa en mycket tvivelaktig lagstiftning.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har haft tillfälle att deltaga i utskottets
behandling av detta ärende. Till en början var jag ganska kritisk mot lagförslaget.
Det var mest på grund av den synpunkt, som herr Wistrand angav i
början av sitt anförande, nämligen att just nu finns det inte något omedelbart
behov av den föreslagna lagstiftningen. Men så fingo vi i utskottet en föredragning
av hur förhållandena i spekulationshänseende beträffande vattenkraft
faktiskt hade gestaltat sig under de sista tio, femton åren, och efter den föredragningen
var min ståndpunkt given. Jag ansåg att det var nödvändigt att
nian skaffade ett medel för att, örn dessa spekulationsmoment återigen skulle
visa sig, man skulle kunna ingripa mot tendenserna i fråga.

Då jag nu ser på lagförslaget, är det åtskilliga saker som kanske borde angivas.
För det första är det nog inte så, att vi här införa något alldeles nytt i

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Äng. rätt till expropriation av vattenfall. (Forts.)
den svenska lagstiftningen. I 1902 års lag om elektriska anläggningar lia vi
redan expropriationsrätt, då det gäller mark för kraftanläggningar, där kraften
skall skapas genom annat än vattenkraft, alltså ångkraftanläggningar. Det
är således en utsträckning till vattenkraftanläggningarna av en expropriationsrätt
som redan finnes. För det andra är att märka, att denna expropriationsrätt
inte får tagas i bruk annat än om det från allmän synpunkt för planmässigt
utnyttjande av tillgänglig vattenkraft är erforderligt att visst strömfall
tillgodogöres. Det ligger givetvis i dessa uttryck »från allmän synpunkt» och
»för planmässigt utbyggande av vattenkraften» mycket starka restriktioner,
som göra att man inte behöver hysa farhågor för att någon enskild skall kunna
begagna expropriationsrätten för att komma åt ett vattenfall, som innehavaren
har i fullt oklanderligt syfte. Det är ju Kungl. Maj :t, vår högsta myndighet,
som här skall utöva kontrollen. För det tredje har ju, såsom också påpekats
här i debatten, givits en möjlighet åt vattenfallets ägare att själv bygga
ut vattenfallet, om han så önskar. För det fjärde är det, vad angår priset,
inte en expropriation i vanlig mening, där expropriationspriset bestämmes av
en nämnd, vars utslag icke kan överklagas, utan priset skall bestämmas av
vattendomstolen, och beslutet skall kunna överklagas och alltså i sista hand
kunna göras till föremål för prövning av högsta domstolen. Det är således mycket
starkare garantier för den enskilde än vid en expropriation i vanlig ordning.
Slutligen skall för det femte detta pris erläggas delvis i kraft, så att
alltså den som äger vattenfallet och från vilken det exproprieras, inte skall
ställas utan kraft fran fallet. Allt detta tycker jag för min del är mycket
starka garantier.

Jag tillåter mig, herr talman, att instämma i yrkandet örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Norman: Herr talman! När jag lyssnade till herr Veländers lärda och
mångordiga utredning beträffande de olika problemen och de synpunkter, som
kunna anläggas på denna fråga, gjorde jag den reflexionen, att vad han sade
väl ändå var att krångla till det hela. Jag tror att det kan vara riktigt att
efter den utredningen komma med en enkel lekmannafundering beträffande
detta spörsmål. Jag ser problemet på följande sätt. Här ha vi någonstans i
landet ett strömfall, där hästkrafterna rinna bort till ingen nytta. Det behövs
ljus i stugorna runt omkring, och kraft till hantverk och industri. Det är med
andra ord ett allmänt intresse att strömfallet utbyggs. Ägaren vill av olika
anledningar inte göra det. Han vill inte sälja det till hugade spekulanter. Jag
skulle tro att i det läget, där detta allmänna intresse förefinns, måste det bjudas
ett skäligt pris för strömfallet, örn ägaren inte själv vill utbygga det. Man
måste då draga den slutsatsen, att här ligger ett spekulativt moment bakom.
Ägaren vill dröja för att örn möjligt få bättre betalt. Det är ju under en sådan
förutsättning som lagen skall tillämpas: det skall föreligga ett stort allmänt
intresse att strömfallet utbygges, och det skall då givas möjlighet för
staten, kommunen eller eventuellt någon enskild att taga hand örn detta utbyggande.
Det är ett allmänt intresse som man här syftar till att tillgodose.

^Nu gav herr Velander ett litet finger åt försvararna av denna lagstiftning,
då han säde, att han skulle kunna förstå, om man här ville lägga fram en fullmaktslagstiftning,
som vid behov skulle tagas i anspråk. Men vad är det här
annat än en fullmaktslag? Kungl. Maj :t skall ju inte kunna använda den fullmakt,
som lagen här ger att medge lösningsrätt åt någon part. utan att det har
visat sig att behov därav föreligger. Lagen är till sin konstruktion en fullmaktslag,
som kommer att användas där det föreligger ett särskilt behov
därav.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Ang. rätt till expropriation av vattenfall. (Forts.)

Herr Velander: Herr talman! Utskottets ärade ordförande har nog missuppfattat
mig. Jag hade inte talat om någon fullmaktslagstiftning. Däremot
menade jag, att, örn departementschefen och andra med honom hyste farhågor
för att man i framtiden hade att räkna med någonting, som ur olika synpunkter
skulle kunna rubriceras såsom osund spekulation i vattenkraft, men det
inte förelåg sådana tendenser för ögonblicket, som kunde motivera en lagstiftning,
då hade man denna utredning verkställd och kunde utan större omgång
framlägga ett därpå grundat lagförslag, som då kunde anses mera påkallat.
Det var på det sättet jag yttrade mig.

Jag förstår herr Normans utgångspunkt, när han säger, att här lia vi ett
vattenfall, som inte är utbyggt, vattnet rinner i sin fåra men man nyttiggör sig
inte den kraft, som ligger däri; kraften behövs dock, säger herr Norman, och
det måste vara ett allmänt intresse att fallet utbyggs. Jag förstår som sagt
den utgångspunkten, men jag skulle vilja fråga: kan man påvisa att på något
håll behov av vattenkraft föreligger, men att den som är ägare till det strömfall,
som i första hand synes böra utbyggas för att tillgodose detta behov, sätter
sig emot detta Jag har inte den uppfattningen, att det i verkligheten förhåller
sig på det sättet, utan jag har den uppfattningen, att med stöd av den nu
gällande vattenlagstiftningen, som inrymt en central plats åt de allmänna intressena,
har vattenkraften utbyggts i ett sådant tempo och i en sådan ordning,
att alla behöriga anspråk måste anses Ira blivit tillgodosedda. Det finns
möjligen någon som säger, att detta dock inte skett med den snabbhet, som
skulle lia varit önskvärd. Jag håller dock före att en sådan inställning närmast
bottnar i en överskattning av våra tekniska resurser och möjligen också i
en optimism beträffande kraftförbrukningen, som endast efterklokheten kan
rättfärdiga.

Det var emellertid inte för att säga detta, som jag begärde ordet, utan för
att konstatera, att min uppfattning i fråga örn begreppet spekulation inte kan
sammanfalla med departementschefens. Med spekulation, i förevarande sammanhang,
menar departementschefen det fallet, att en person eller ett företag
förvärvar ett vattenfall och bygger ut det, inte för att tillgodose eget behov av
kraft utan för att genom distribution av kraften till andra förtjäna pengar. Ja,
man kanske inte behöver betona just orden »förtjäna pengar», ty det är för
mig alldeles klart, att, om vederbörande handlar på det sättet, menar han inte,
att han skall förlora pengar. Men är det inte på det sättet det går till, och
måste gå till, när olika real tillgångar utnyttjas? Man måste investera kapital
för att det överhuvud taget skall kunna skapas möjligheter att utnyttja dessa
realtillgångar. Jag kan inte finna någonting osunt i att sparkapital placeras
för att s. a. s. leda ut dem i produktionens tjänst. Följaktligen är jag på den
punkten inte på samma linje som departementschefen.

Departementschefen syntes emellertid acceptera min uppfattning, att den
vattenkraft, som varit föremål för spekulation och som de sakkunniga räknat
med i sådant hänseende, inte längre vore föremål för spekulation. Departementschefen
förmenade, att vederbörande kanske hade avyttrat den, därför
att de hört talas örn att en lagstiftning vore ifrågasatt. Så optimistisk är inte
jag beträffande denna lagstiftnings verkningar. Det följer bl. a. därav att jag
i mitt resonemang har utgått ifrån att departementschefens förhoppningar inte
på något sätt komma att förverkligas eller tillgodoses genom denna lagstiftning.
Den kommer i varje fall inte att träffa de spekulanter, som departementschefen
är på jakt efter, örn nu detta villebråd alls finns.

Det har frågats, vad jag menade med att denna lagstiftning kunde föranleda
spekulation i vattenkraft. Därmed avsåg jag ingenting annat än att jag
kunde tänka mig, att därigenom ett intresse flir utbyggnad av annans icke ut -

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Äng. rätt till expropriation av vattenfall. (Forts.)
byggda vattenfall eller strömfall kunde väckas och att en företagsam person
eller ett företag skulle anse, att det för visst fall kunde gälla att passa på och
få tillstånd till utbyggnad.

Herr Hage föll tillbaka på de sakkunnigas utredning och ansåg, att de sakkunniga
hade klarat sin uppgift bra, och att man kunde lita på dem. Jag kan inte
dela herr Hages uppfattning i det hänseendet, ty de sakkunniga ha väl inte
främst tillsatts för att utreda, huruvida det behöves någon lagstiftning mot
spekulation i vattenkraft, utan för att, enligt sina direktiv, framlägga förslag
till lagstiftning rörande åtgärder i syfte att hindra sådan spekulation, och jag
utgår ifrån att de då måst hitta på någonting.

Herr Norman: Herr talman! Jag använde ett felaktigt uttryck i min reflexion,
som gjorde att herr Velander och jag höllö på att missförstå varandra.
Jag skulle inte ha sagt »fullmaktslagstiftning», utan »beredskapslagstiftning».

Jag fattade nog herr Velander rätt, att denna skulle ligga i skrivbordslådan
så att säga och tagas fram, när det visade sig ett behov av densamma. Men
min reflexion tror jag gäller i alla fall. Jag tror att jag tolkade innehållet i
grundstadgan riktigt. Strävan att här stäcka spekulationen ligger väl då däri,
att blotta förekomsten av detta grundstadgande gör, att det inte blir så begärligt
för spekulanten att göra affärer med outbyggda strömfall med tanke
på att göra en större vinst i framtiden.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Örn lagstiftning
ang.
rätten att
utföra bilreparationer

m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning av väckt
motion angående lagstiftning örn villkor för rätt att utföra bil- och därmed
jämförbara reparationer.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 314, vilken hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet, hade herr Fahlman m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Maj :t ville låta utarbeta lagstiftning rörande villkor för rätt att utföra bil- och
därmed jämförbara reparationer.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Om lagstiftning äng. rätten att utföra bilrepartioner m. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Wistrand, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att motionen
överlämnades till 1944 års trafikförfattningssakkunniga att tagas under
övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag skall villigt medgiva, att frågan örn anskaffande
av något slags behörighetsbevis för personer, som reparera bilar, är
mycket svårlöst, och jag kan på den grund förstå utskottets yrkande om avslag
på motionen. Men det förefaller mig i alla fall, som örn nian inte skulle ha
rättighet att så helt och hållet släppa denna fråga som utskottet gjort. Det
rör sig dock här örn en sak, som i mycket hög grad inverkar på den allmänna
säkerheten på våra landsvägar och som ofta nog kan vara av avgörande betydelse
vid frågor om liv eller död eller om svåra olycksfall.

Det har till utskottet inlämnats en förteckning över en hel del skador å hilar,
som förorsakats av illa och underhaltigt gjorda reparationer, och även örn
dessa skador inte medfört svåra olycksfall, skulle de lätt ha kunnat göra det.

Den föreliggande frågan synes mig sålunda i mycket hög grad sammanhänga
med trafiksäkerheten, och därför har jag inom utskottet avgivit en reservation,
i vilken jag hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla, att motionen överlämnades till 1944 års trafikförfattningssakkunniga
att tagas under övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.

Jag ser inte saken såsom någonting sammanhängande med den tidigare av
riksdagen avvisade frågan om behörighetsbevis och certifikat för hantverkare
j allmänhet. Jag betraktar den helt och hållet såsom en trafikfråga, och det
förefaller mig därför att den borde beaktas i samband med den utredning, som
för närvarande pågår örn trafikväsendet.

Under sådant förhållande skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till
min reservation.

Herr Norman: Herr talman! Jag tror inte det är anledning att nu taga
upp någon större debatt örn detta spörsmål. Herr Wistrand är ju ensam reservant,
och när vi inom utskottet diskuterade dessa frågor, funno vi nog rätt allmänt,
att det skulle vara ganska svårt att komma till något resultat i fråga
örn dessa kompetensvillkor utan att därvid samtidigt åstadkomma rätt stora
besvärligheter.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning av väckta Om ny lagmotioner
om ny lagstiftning angående behörighet att utöva tandläkarkonsten.stiftning äng.
Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, behörighet
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 192 i första kammaren av herr tandlåkar
Wistrand och nr 311 i andra kammaren av herr Håstad m. fl. kansten.

Nr 15,

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Om ny lagstiftning ang. behörighet att utöva tandläkarkonsten. (Forts.)

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning och förslag till ny lagstiftning
angående behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet anfört:

»Gällande bestämmelser angående utövandet av tandläkarkonsten innefattas
i en av Kungl. Majit i administrativ väg den 18 juni 1861 fastställd ordning
för tandläkarkonstens utövning. Dessa bestämmelser äro såsom motionärerna
framhållit mycket knapphändiga och trots vid flera tillfällen vidtagna
ändringar i stor utsträckning föråldrade. De missförhållanden som berörts
i motionerna ha dock icke haft sin grund enbart i avsaknaden av moderna bestämmelser
på förevarande område. Det torde kunna antagas, att det i motionerna
behandlade spörsmålet blir mindre aktuellt, i den mån folktandvården
utbygges och en bättre tillgång å tandläkare kommer att finnas.

Såsom framgår av vad ovan anförts har inom medicinalstyrelsen sedan en
tid tillbaka utredning pågått angående nya bestämmelser om behörighet att
utöva tandläkarkonsten. Vissa spörsmål, som ha samband med ifrågavarande
ämne, torde även komma att övervägas av 1944 års utredning rörande tandläkarutbildningen
m. m.

Av nu anförda skäl torde anledning saknas att göra någon framställning till
Kungl. Maj :t i motionernas syfte.

Utskottet får sålunda hemställa, att förevarande motioner icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.»

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Norman, Linder, Wistrand, Hagman, Andersson i Eskilstuna
och Andersson i Gisselås, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande
lydelse:

»Gällande bestämmelser angående utövandet av tandläkarkonsten innefattas
i en av Kungl. Majit i administrativ väg den 18 juni 1861 fastställd ordning
för tandläkarkonstens utövning. Dessa bestämmelser äro såsom motionärerna
framhållit mycket knapphändiga och trots vid flera tillfällen vidtagna
ändringar synnerligen föråldrade. Särskilt har mot bestämmelserna anmärkts,
att de icke utgöra något effektivt hinder för olovligt utövande av
tandläkarkonsten. Illegal utövning av tandläkarkonsten torde också förekomma
i betydande omfattning. Då de illegala yrkesutövarna i stor utsträckning
torde sakna de teoretiska och praktiska kunskaper, som erfordras för företagandet
av de förrättningar varom här är fråga, framstår avsaknaden av effektivt
verkande författningsbestämmelser på förevarande område såsom ett missförhållande.

Av nu anförda skäl anser utskottet, att utredning bör verkställas angående
nya bestämmelser örn behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Enligt 1861 års ordning — sådan denna i praxis tolkas — får intet arbete
i patienternas mun utföras av den som ej innehar behörighet att utöva tandläkarkonsten.
Från tandteknikerhåll lia vid skilda tillfällen framförts önskemål,
att arbete, som sålunda anses falla inom legitimerad tandläkares yrkesutövning
men som är av övervägande teknisk art, i viss utsträckning skall få
utföras av tandtekniker. I en till utskottet inkommen framställning från
Svenska tandteknikerförbundet har bland annat gjorts gällande, att tandtekniker
som uppfyller vissa förutsättningar med avseende å utbildning och
tjänstgöringstid bör få rätt att utföra det arbete, som sedan en munhåla sanerats
erfordras för anbringande av protes i densamma. Utskottet förutsätter,
att även nu anförda spörsmål kommer att uppmärksammas vid den av utskottet
förordade utredningen samt att företrädare för både tandläkarnas och

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Örn ny lagstiftning ang. behörighet att utöva tandläkarkonsten. (Forts.)
tandteknikernas organisationer därvid erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Majit måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till
nya bestämmelser angående behörighet att utöva tandläkarkonsten.»

2) av herr Englund, som dock ej antytt sin mening.

Herr Wistrand: Herr talman! Inställningen från allmänhetens sida till
tandvården har under senare år gått i en glädjande riktning, och mer och
mer inses tandvårdens betydelse för folkhälsan, en betydelse som man väl
gott kan säga är grundläggande.

Det är då rätt märkligt, att för rätten att utöva tandla karyrket inte finns
någon annan grundval än en ordning, vilken i denna stund är 84 år gammal.
Det är alldeles uppenbart, att bestämmelserna i denna äro så gott som helt och
hållet föråldrade. De straffbestämmelser, som där finnas för olovligt utövande
av tandläkaryrket, äro numera av den art, a.tt de i många fall inte på något
som helst sätt avskräcka. Det har också uppstått en råd mer eller mindre
notoriska yrkesmässiga olovliga utövare av tandläkaryrket. Särskilt har man
kunnat spåra detta i huvudstaden. Här lär finnas över ett sjuttiotal personer,
som vid flera tillfällen blivit dömda för olovligt utövande av tandläkaryrket
och under sådana förhållanden, att de, trots lagföring, kunna anses fortfarande
vara yrkesmässiga olovliga utövare av yrket. Det finns till och med stora
tandpolikliniker, för vilka ofta någon kanske vilsekommen tandläkare, mer
eller mindre alkoholiserad, står som bulvan och föreståndare, men där själva
yrkesutövningen sker genom personer, som inte ha behörighet att utöva tandläkarkonsten
och helt säkert inte heller ha kvalifikationerna att utan stor risk
för vederbörandes hälsa utöva någonting som ens närmar sig begreppet tandvård.
En rad av erfarenheter härvidlag finnas åberopade bland annat i min
motion. Här förefaller mig föreligga ett missförhållande, som är av den art,
att det inte bör få fortbestå. Alldeles särskilt måste ju tillvaron av dylika
centraler verka förhindrande på folktandvårdens utveckling och utöva en
osund, olycklig och ovederhäftig konkurrens med den.

fjäg har därför tillåtit mig hemställa om en utredning angående ny ordning
för tandläkaryrkets utövande. Nu försiggår visserligen en utredning i denna
fråga inom medicinalstyrelsen, men styrelsen har legat mycket länge på saken,
och denna utredning befinner sig på ett så preliminärt stadium, att man
kanske inte kan säga, att den tagit några direkt synliga uttryck. Medicinalstyrelsen
har i ärendet skyndat mycket långsamt. En påminnelse från riksdagens
sida är därför enligt min mening mycket påkallad.

I anledning av denna motion inkom till utskottet en framställning från
Svenska tandteknikerförbundet, va.ri tandteknikerna bland annat yrkade, att
en utredning måtte få omfatta även frågan örn deras behörighet att utöva vissa
delar av tandläkaryrket, särskilt anbringande av proteser i en sanerad munhåla.
Jag vill inte pa detta stadium taga ställning härtill. Det är en medicinsk
fråga, som liksom alla andra dylika fall får sakkunnigutredas av de medicinska
myndigheterna. Otvivelaktigt kan man hysa mycket stora betänkligheter
mot ett dylikt medgivande, men jag har för min del ingenting emot att
vid den utredning i ärendet, som begärts, det ges möjligheter för tandteknikerorganisationen
att framkomma med sina synpunkter på frågan.

_ Med anslutning till vad jag sålunda sagt, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till den reservation, som är avgiven av herr Norman m. fl.

Första kammarens protokoll 1945. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Örn ny lagstiftning äng. behörighet att utöva tand l ä kar k on s t en. (Forts.)

Herr Forslund: Herr talman! Då jag tillhör majoriteten inom utskottet
och följaktligen går på en annan linje än reservanterna, ber jag att
närmare få anföra skälen därför.

Det stora bekymret här i landet beträffande denna fråga är inte så mycket
den sak, som av motionären här framförts, utan det är frågan, hur man skall
kunna utbilda ett tillräckligt stort antal tandläkare till folktandvården, så att
de skilda landstingen få möjlighet att ordna denna i enlighet med de grunder,
som från statens sida fastställts. Det är det högaktuella just nu. Dagligen ha
vederbörande landstingsförvaltningar anledning att vara bekymrade över hur
de skola kunna på bästa sätt genomföra denna behjärtansvärda reform. Åtminstone
har jag, och jag tror alla, som intagit samma ståndpunkt, således utskottsmajoriteten,
ansett att det helt enkelt skulle vara till skada för denna
sak att nu taga upp och giva uttryck för ett så bestämt krav, som i motionen
framföres. Det skulle mycket lätt kunna uppfattas, som att man kanske ger
mera på hand till tandläkarna än som egentligen vore praktiskt lämpligt i
denna situation.

Att, såsom herr Wistrand föreslagit, påyrka skrivelse i ärendet, när det
blivit upplyst att medicinalstyrelsen är i färd med en utredning rörande behörighetsreglerna
för utövande av tandläkarkonsten, ha vi ansett skulle vara
att frångå en mycket god praxis, som oftast tillämpats i riksdagen, nämligen
att inte, när utredning pågår och man äger full kännedom därom, skriva
till konungen och ytterligare påyrka utredning.

I den motion, som herr Wistrand väckt och som han är alldeles ensam örn,
ha relaterats några fall angående saker, vilka kunna betecknas såsom oegentligheter
i vad det gäller denna yrkesutövning, men jag må säga, att även
med hänsyn till omfånget och de många orden i denna motion äro de fall
ändå inte så många, som åberopats till stöd för att man skulle påyrka en
snabbare utredning. De fall av missbruk, som förekommit, ha tydligen inte
varit så många, och vi få väl därför säga, att det system vi för närvarande
ha i stort sett fungerar bra.

Enligt gällande bestämmelser tillkommer det ju för övrigt vederbörande
stadsläkare och provinsialläkare att undersöka, huruvida dessa efterlevas på
ett tillfredsställande sätt, och att, då så inte är fallet, anmäla detta till medicinalstyrelsen,
varefter medicinalstyrelsen äger vidtaga åtgärder, men jag måste
säga, att vi väl inte lia kännedom örn några fall, där medicinalstyrelsen funnit
läget så allvarligt, att den har ingripit.

Det synes mig därför, som örn det måste finnas andra orsaker till att människor
söka sig till icke kvalificerade utövare av yrket. Det sammanhänger
säkerligen med att de kostnader, som äro förenade med besök hos tandläkare,
äro mycket höga, och när folktandvården inte utvecklats på det sätt, som man
tänkte sig när man startade denna verksamhet, tro vi, att däri ligger ett stort
hinder för att råda hot på de olägenheter, som man möjligen kan åberopa och
som vi inte vilja förneka kunna förefinnas.

Vi vilja således i vårt resonemang lägga tyngdpunkten dels vid behovet av
en utbildning av ett tillräckligt stort antal tandläkare och dels vid själva utbildningen
av tandläkarna för att på grundval därav få till stånd en folktandvård
av tillräckligt stor omfattning. Örn så sker, tro vi, att kvacksalveriet,
som herr Wistrand påtalar i sin motion, helt enkelt kommer att försvinna.

Med dessa ord vill jag, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr Forslund tycks älska massmotioner av
avsevärd längd, eftersom han förebrår mig dels för att jag är ensam örn motionen
och dels för att jag inte i densamma åberopat tillräckligt många aktstyc -

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

Örn ny lagstiftning ang. behörighet att utöva tandläkarkonsten. (Forts.)
ken. Jag skulle helt säkert kunnat få en massa att skriva på motionen, men det
brydde jag mig inte om att försöka. Jag anser inte, att en motion vinner i värde,
därför att tio, tjugu eller trettio skriva på den, utan en vettig sak kan lika bra
framföras av en. Jag förstår inte, herr Forslund, denna dyrkan av kvantiteten
på kvalitetens bekostnad.

Jag vill säga precis detsamma beträffande antalet fall, som äro åberopade i
motionen. Här kunde åberopas nästan bur många fall som helst, men det måtte
val räcka att anföra några talande typfall. Det är inte på grund av brist på
fall, som inte flera åberopats, utan på grund av en önskan att i överskådlighetens
intresse hålla sig endast till det typiska.

Det är litet egendomligt, när man för ett sådant resonemang som herr Forslund,
vilket ju knappast innebär någonting annat än att ett lagöverträdande
skulle anses fullkomligt tolerabelt under nuvarande omständigheter och intill
dess folktandvården blivit utbyggd. Har man en ordning, som stadgar förbud för
obehörigt utövande av tandläkaryrket och som ju är tillkommen i folkhälsans
intresse, skall man väl se till, att den efterleves. Det är för mig någonting fullkomligt
motbjudande, att man skall ha en lagstiftning som är så föråldrad, att
den inte hålles effektiv, och motsätter sig ändringar, därför att man tycker tidsförhållandena
kunna tillåta lagöverträdelser.

En av folktandvårdens största fiender är enligt min mening just kvacksalveriet
inom tandvården, och detta utgör säkerligen en av de faktorer, som motverka
ett snabbt och rationellt ordnande av densamma. Det har ju också många
gånger visat sig, att den vård som lämnats av osakkunnigt folk sannerligen inte
varit billig. Den har kunnat föra med sig sjukdomar, som präglat en människas
hela liv. Därpå finnas i handlingarna många exempel, som jag inte tror jag behöver
upprepa här.

_ Jag skall, herr talman, be att få vidhålla mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har läst det föreliggande utskottsutlåtandet
med en viss fundersamhet. Den mycket kortfattade motivering, som utskottet
har anfört för avslag på motionen, är ju talande ur den synpunkt herr Forslund
anförde, nämligen att man kan hänvisa till att en utredning redan har igångsatts
av medicinalstyrelsen angående en ny behörighetslag för tandläkare. Ensamt
detta, skäl är i varje fall ur rent formell synpunkt en fullgod anledning att komma
till ett sådant resultat som utskottsmajoriteten gjort. Jag tillät mig fråga
herr Wistrand före denna debatts början, huruvida motionärerna i båda kamrarna
hade sig bekant, att en sådan utredning pågick, och han sade, att så inte var
fallet, men att han i varje fall ansåg, att motionen kunde tjäna sitt ändamål,
nämligen att verka som en påkörare på medicinalstyrelsen, vilket han ju på nytt
framhöll för en stund sedan. Detta syfte kan onekligen synas lovvärt med hänsyn
till att det omvittnats, att medicinalstyrelsen tar denna fråga mycket piano.

En av anledningarna till att jag tagit till orda i denna debatt har. herr talman,
varit att jag ville, att det åtminstone av någon ledamot i denna kammare,
som inte står på samma sida som reservanterna, skulle uttalas ett önskemål örn
att denna utredning påskyndas och göres så effektiv som möjligt. Jag skulle
gärna sett, att ett sådant uttalande hade ingått i utskottsutlåtandet.

Reservationen å sin sida förefaller, som jag redan sagt, ganska märkvärdig
för (leii uppmärksamme genomläsaren. Jag har emellertid under hand inhämtat,
att denna märkvärdighet i reservationens utseende beror på en i riksdagsarbetet
och särskilt i utskottsarbetet ganska vanligt förekommande procedur, nämligen
en kompromiss. Jag tycker dock, att kompromisser helst böra göras så, att de
olika delarna inte alltför mycket strida mot varandra.

100

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Örn ny lagstiftning ang. behörighet att utöva tandläkarkonsten. (Forts.)

Här säges nu i början av reservationen: »Illegal utövning av tandläkarkonsten
torde också förekomma i betydande omfattning. Då de illegala yrkesutövarna i
stor utsträckning torde sakna de teoretiska och praktiska kunskaper, som erfordras
för företagande av de förrättningar varom här är fråga, framstår avsaknaden
av effektivt verkande författningsbestämmelser på förevarande område såsom
ett missförhållande. Av nu anförda skäl anser utskottet, att utredning bör verkställas
angående nya bestämmelser om behörighet att utöva tandläkarkonsten.»
Detta är ett logiskt och sammanhängande resonemang. Men sedan börjar det
märkvärdiga. Man citera,r vad som från tandteknikerhåll vid skilda tillfällen
framförts, nämligen önskemålet, »att arbete, som sålunda anses falla inom legitimerad
tandläkares yrkesutövning men som är av övervägande teknisk art, i viss
utsträckning skall få utföras av tandtekniker». Vidare säges: »I en till utskottet
inkommen framställning från Svenska tandteknikerförbundet har bland annat
gjorts gällande, att tandtekniker som uppfyller vissa förutsättningar med avseende
å utbildning och tjänstgöringstid bör få rätt att utföra det arbete, som sedan
en munhåla sanerats erfordras för anbringande av protes _i densamma.» Nu
ha reservanterna visserligen inte gjort dessa uttalanden till sina, men de citera
dem dock på ett ganska framskjutet sätt, och sedan säga de, att de förutsätta,
»att även nu anförda spörsmål kommer att uppmärksammas vid utredningen och
att företrädare för tandteknikernas organisationer liksom för tandläkarnas skola
få tillfälle a,tt framlägga sina synpunkter». Det sista -— att de få framlägga
sina synpunkter inför utredningen — tycker jag i likhet med herr Wistrand är
naturligt och fullt i sin ordning, men fingervisningen av reservanterna, att utredningen
skall uppmärksamma just detta spörsmål, liknar bra mycket en direkt
rekommendation.

Jag vill påpeka, att det finns ett dokument i denna sak bland andra, nämligen
en skrivelse till andra lagutskottet från Sveriges tandvårdsinspektörsförening,
i vilken det på ett synnerligen klart sätt framhålles, att just det
nyss anförda kravet är ur folktandvårdens och i allmänhet ur en rationellt
bedriven tandvårds synpunkt oriktigt och ohållbart. Det är ett misstag att
tro, att man i en sanerad munhåla, varmed man tydligen menar en munhåla,
som berövats alla tänder eller ser ut som örn den berövats alla tänder, skulle
kunna med rent teknisk erfarenhet på ett tillfredsställande sätt utföra protesarbeten.
Det är inte så, utan här måste man komma till mera fördjupade medicinska
kunskaper och ett därpå byggt omdöme. Jag har visserligen aldrig besökt
någon tandtekniker, men jag anser att även det, som våra tandläkare
härvidlag kunna åstadkomma, ingalunda är något maximum. Beträffande t. .ex.
tandkirurgien tror jag för min del inte, att den nuvarande tandläkarutbildningen
har nått full effektivitet; där finns på sina håll ännu åtskilligt att
förbättra. Att pruta ned nu gällande krav vore synnerligen olyckligt.

Jag kan därför inte förstå, att herrar reservanter velat på detta prononcerade
sätt ge plats i sitt förslag åt sådana önskemål från tandteknikernas sida,
samtidigt som de dundra mot kvacksalveriet på detta område. Det tycker jag
inte hänger ihop -— det får herr Wistrand ursäkta — och jag har litet svårt
att förstå, att han med sina utgångspunkter kan yrka bifall till denna reservation.

Jag skall inte uppehålla kammarens tid så mycket längre, men jag kan inte
underlåta att erinra örn att just i denna kammare för 21 år sedan fördes en
mycket ingående och omfattande debatt örn liknande spörsmål. Det var den
gången, då riksdagens båda kamrar enade sig om ett yrkande örn igångsättande
av en rationell folktandvård, vilket sedan har resulterat i en utredning,
i praktiska åtgärder och i en utveckling, som trots vissa hinder i portgången
dock är något som vi alla ha anledning att glädja oss åt för den svenska folk -

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

101

Örn ny lagstiftning äng. behörighet att utöva tandläkarkonsten. (Forts.)
hälsans skull. Därför har det förvånat mig, att det ännu, när man i alla fall
kommit så långt på vägen, dyker upp anspråk på att det skall utredas, huruvida
inte en självständig tandläkarverksamhet skall få utövas av personer, som
inte ha ordentlig tandläkarutbildning.

Av dessa skäl kan jag för min del inte gå med på reservationen. Jag kommer
att yrka bifall till utskottets hemställan under den förutsättningen, som
jag redan nämnt, att den av utskottsmajoriteten påpekade utredningen i medicinalstyrelsen
verkligen leder till något resultat. Jag hoppas i varje fall, att
man ute i landet inte skall få den uppfattningen, att riksdagen skulle vilja på
något sätt ge en möjlighet till försämrande av tandläkarutbildningen och
därmed av hela vårt folks tandvård.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Paulis yttrande instämde herr von Heland.

Herr Johanson, Karl August: Herr talman! Det kanske inte skadar att även
någon röst utanför utskottsledamöternas krets höjes för reservanternas förslag.
Jag vill på intet sätt förringa värdet av vad herr Forslund anförde till stöd
för utskottsmajoritetens ställningstagande, men jag är livligt övertygad örn
att reservanterna i detta fall äro inne på den bästa vägen, örn man vill fa
någon rätsida på detta problem.

Jag- tror inte att saken skulle bli lidande på örn kammaren följer reservanternas
förslag. Herr Pauli har gjort anmärkning på att en framställning till
utskottet från tandteknikerna har fått en rätt framträdande plats i reservationen.
Jag tror att reservanterna haft goda skäl för den åtgärden. Man tar enligt
mitt förmenande inte bort denna mängd av kvacksalvare genom att omgärda
tandläkarverksamheten med ännu högre taggtrådsstängsel. Det finns ofantligt
många duktiga tandtekniker i vårt land, som nu arbeta under tandläkares
överinseende och som göra allt arbete, bortsett från den lilla detaljen att de
ej få anbringa protesen i munhålan. Skall man förmena dessa yrkesmän — ty
det är ett yrke de utöva — att utföra detta arbete? Jag ansluter mig på den
punkten till vad som står i motionen och reservationen.

Jag skall inte uppehålla tiden, herr talman, men jag har velat säga detta,
därför att jag tycker att det inte är mer än rätt och billigt, att dessa tandtekniker
skola få utöva sin verksamhet under betryggande former.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bergh, Ragnar: Herr talman! Utskottets majoritet har till stöd för
sitt avstyrkande utlåtande anfört bland annat, att inom medicinalstyrelsen pågår
någon utredning örn nya bestämmelser angående behörighet att utöva tandläkarkonsten.
Jag tar för givet att denna hänvisning, som utskottet gjort, har
tillmätts ett visst argumentvärde bland dem, som tveka örn huruvida de skola
rösta med utskottets majoritet eller gå på reservanternas linje.

I det läget förefaller det mig möjligen vara av intresse att påpeka, att den
byrådirektör i medicinalstyrelsen, som förestår tandvårdsavdelningen, i början
av detta år just med anledning av att denna motion hade väckts skrev en tidningsartikel
— eller kanske det var en serie av artiklar, jag minns inte vilket
— som spreds i olika delar av landet. Däri uttryckte denne byrådirektör sin
stora tillfredsställelse över att motionen hade väckts, och han uttalade sin livliga
förhoppning örn att den skulle föranleda riksdagen att råda bot mot det
på detta område florerande kvacksalveriet.

När man sålunda inom medicinalstyrelsen — trots att, såsom utskottets ma -

102

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em

Örn ny lag atif Ulina orig. behörighet att utöva tandläkarkonsten. (Forts.)
joritet framhåller, en utredning där pågår — ändå är så tillfredsställd över
att någonting här göres, kan, så vitt jag förstår, denna utskottsmajoritetens
hänvisning till den pågående utredningen ej tillmätas större argumentvärde.
Jag har, herr talman, velat nämna detta såsom en upplysning för dem, som
möjligen lia tagit intryck av den delen av utskottsmajoritetens motivering.

Därtill skulle jag vilja säga att jag, i den mån jag har någon erfarenhet
om dessa ting, delar reservanternas mening att det är högeligen på tiden att
här rådes bot för kvacksalveriet på detta område. Det är visserligen inte möjligt
att åstadkomma en tillfredsställande tandvård, förrän man får ett tillräckligt
antal väl utbildade tandläkare, men det är å andra sidan, så vitt jag
förstår, angeläget att observera, att medan vi vänta därpå bli en hel del människor
inte bara utan tandvård, utan också fördärvade på grund av kvacksalveriet.
Eftersom jag hör hemma i en landsända, där inte bara den sortens
kvacksalveri florerar, utan där vi också lia homeopater, ögondiagnostiker, kotknackare
och allsköns andra figurer av liknande slag, förefaller det mig ganska
angeläget att någonting göres åtminstone på det område, som nu är i fråga.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag nödgas tyvärr uppträda än en gång, och
detta i anledning av herr Paulis anförande.

Jag vill bestämt hävda, att reservationen icke innebär något ställningstagande
till tandteknikernas framställning. Den säger bara, att deras framställning
bör beaktas vid den förordade utredningen — en sak som jag finner mycket
naturlig redan av den anledningen att framställningen har gjorts -— men
heller ingenting annat.

Jag skulle vilja hemställa till dem, vilka i likhet med herr Pauli och mig
lia en positiv inställning i denna fråga, att följa reservationen, då ett avslag
på motionen måste tolkas på ett sätt som skulle innebära, att motionens syfte
ej vore befogat och behjärtansvärt.

Herr Forslund: Herr talman! Till talarna på norrlandsbänken skulle jag
vilja säga ett ord, nämligen att man just med hänsyn till Norrland bör gå
fram med försiktighet när det gäller att stödja herr Wistrands motion.

Eftersom herr Bergh här tillät sig säga, att vad vi såsom utskottsmajoritet
ha skrivit inte hade något bevisvärde, och till stöd för detta påstående åberopade
ett vittnesbörd av en byrådirektör i medicinalstyrelsen, bör jag kanske
meddela, att jag så sent som i dag talade med medicinalstyrelsens chef och att
han hade uppfattningen, att herr Wistrands motion går emot en utveckling,
som vi här i landet sannolikt komma att få gå in för. Herrarna i medicinalstyrelsen
må sedermera göra upp den saken sinsemellan, men jag tror det var
litet förhastat av herr Bergh att vilja till intäkt för sin ståndpunkt taga vad
en byrådirektör har skrivit bara med hänsyn till frågan örn kvacksalveri.

Herr Wistrand vädjar nu till kammaren att inte gå emot hans motion, därför
att det skulle kunna missuppfattas, men jag skulle vilja ifrågasätta, örn
det inte är betydligt mera motiverat att kammaren understödjer utskottets förslag.
Ty vad innebär detta? Jo, vi ha med anledning av motionärernas yrkande
om nya behörighetsregler för tandläkarkonstens utövande särskilt velat
trycka på den punkten — även örn det kanske inte fullt tydligt och klart
framgår av ordalagen i utlåtandet — att vad vi här i landet i första hand behöva
är tandläkare, men att det endast i andra hand behöver bli tal örn att
ändra denna från 1860-talet och hitintills gällande förordning. För dagen är
detta en andrahandsfråga, och den saken tycker jag att även herrarna på norr -

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

103

Örn ny lagstiftning ang. behörighet att utöva tandläkarkonsten. (Forts.)
landsbänken — som känna till de stora svårigheterna att skaffa tandläkare dit
upp -— skulle kunna tillerkänna åtminstone något bevisvärde i denna dis Jag

tycker att man inte skall avfärda den saken så enkelt som herr Bergh
gjorde. Jag vill förklara, att utskottsmajoritetens hela argumentering är
byggd på att det för dagen viktiga är att tillgodose behovet av tandläkare,
men att man inte bör ge sig in på sådana spekulationer som ha framtörts i

Jag skulle vilja säga att det hade varit lyckligt, om vi i utskottet kunnat
ena oss örn ett gemensamt skrivsätt med betonande av önskemålet att fa fram
tillräckligt många tandläkare. Örn det sedan skulle finnas några underliga
människor i Norrland eller här i Stockholm eller någon annanstans, sorn hellre
vilja gå till en kvacksalvare än till en utbildad tandläkare, sa må de få göra
det.

Häri instämde herr Ericson, Frans.

Herr Norman: Herr talman! Det är en ganska unik situation som här föreligger,
och det kan ju vara förklarligt på grund av att utskottets och reservanternas
yttranden äro sådana, som de äro.

Det ligger så till, att denna reservation är ett uttryck för ordförandens
strävan att sammanjämka de olika meningarna för att komma frami till ett
positivt resultat. Denna strävan misslyckades, inte därför att utskottsmajoriteten
ansåg det, som här var skrivet, väl förmånligt för tandteknikerna,

utan tvärtom. ,

Det är alltså närmast jag som bär ansvaret för att denna passus örn tandteknikerna
kommit in i reservationen, och jag har sett denna fråga som ett
socialt problem. Jag har beaktat vad som ligger bakom utskottsmajoritetens
ståndpunkt, att det i stor utsträckning är ekonomiska skäl som göra att folk
går till illegala utövare av tandläkarkonsten. Jag bär också beaktat, att vi
här ha att göra med en grupp av medborgare, som pa grund av utvecklingen
och omständigheternas makt till dels kommit i en ganska besvärlig situation,
det är vissa tandtekniker jag tänker på. Jag tror inte att utbildningen ay
tandtekniker hittills har varit den rätta, men nu är det ju meningen att också
den frågan skall uppmärksammas i samband med den pågående utredningen
örn tandläkarutbildningen. Jag har fått ett ganska bestämt intryck av att här
ha utbildats tandtekniker, som, när de uppnått en viss grad av yrkesskicklighet
blivit ganska överflödiga inom den legala verksamheten, därför att man
där kan få billigare arbetskraft. Resultatet har blivit att en del rätt skickliga
tandtekniker lia ställts utan försörjningsmöjligheter.

Herr Pauli och jag äro nog överens om att man inte skall släppa icke
kunnigt folk till att utöva läkarverksamhet, men att detta har blivit ett spörsmål
av rätt stor betydelse sammanhänger nog också med att det tyvärr finns
en del mindre skickliga tandläkare, samtidigt sorn det finns ganska skickliga
tandtekniker. Jag tror att det kan vara skäl i att detta problem uppmärksammas
i den pågående utredningen, och jag tror att det bör övervägas
— jag tar dock ej bestämd ståndpunkt — örn man inte i en ny behörighetslag
kan få in bestämmelser örn ett dispensförfarande för de verkligt skickliga
tandteknikerna, inte örn rätt att utöva läkarverksamhet, men att mera fritt
och självständigt utnyttja den tekniska kunnighet de lia förvärvat. Problemet
är ur social synpunkt värt att undersökas, och vad jag bär velat åstadkomma
genom att få in denna passus i reservationen är ingenting annat än detta. .

Frågan ligger följaktligen så till, att de, som verkligen vilja en sanering i

104

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1045 em.

Örn ny lagstiftning äng. behörighet att utöva tandläkarkonsten. (Forts.)
den vildflora, sora. existerar på den illegala tandläkarverksamhetens område,
sta bakom reservationen.

Jag hemställer alitsa örn bifall till den i ärendet avgivna reservationen.

Kerr Wistrand: Herr Forslunds senaste yttrande skulle möjligen kunna ge
anledning till uppfattningen att det skulle råda delade meningar angående
behovet av ett ökat antal tandläkare. Det är visst inte fallet.

Jag anser att den saken inte hör hit. Det ena har intet samband med det
andra. Jag ar fullkomligt lika stark anhängare som herr Forslund av att utbildningsmöjligheterna
för tandläkare i hög grad ökas. Jag har tidigare haft
tillfälle att intressera mig för den saken, så till vida att jag inom besparingsberedningen
varit med om att påyrka just en utbyggnad av tandläkarinstitutet,
något som gav anledning till att tandläkarinstitutet nu har utvidgats. Jag är
också förvissad om att det blir nödvändigt antingen att ytterligare starkt utöka
institutet här i Stockholm eller att inrätta ett nytt tandläkarinstitut.

Men den saken har ingenting med denna fråga att skaffa, och jag kan
heller inte se att det finns något som helst sammanhang dem emellan.

Herr Pauli: Herr talman! Jag måste instämma med utskottets ärade ordförande
i att utskottet har lyckats åstadkomma en ganska unik situation.
Han slutade med att säga att de, som verkligen vilja lia en sanering på tandvårdens
och tandläkarverksamhetens område, stå att finna bakom utskottets
reservation. Detta ord »bakom» kan jag också instämma i — de synas nämligen
inte med någon större tydlighet.

Utanför riksdagen, där man icke haft förmånen att lyssna till denna debatt
och inte heller har tillgång till det stenografiska protokoll, som i sinom tid komnrer
att finnas över den, kan man ju inte annat än ta sin tillflykt till ordalagen
i ^detta. utskottsutlåtande och denna reservation. Och utskottsutlåtandet innehåller
icke en tillstymmelse av ställningstagande till tandteknikerfrågan i
och för sig, utan bara en hänvisning till att frågan i dess helhet är under
utredning. Ur parlamentarisk-teknisk synpunkt finns det ju, som jag förut
har sagt, fullgiltiga skäl att inte framställa ett yrkande örn ny utredning,
under det en utredning i frågan pågår. Dessutom finns i utskottsutlåtandet
den förhoppningen uttalad, att det i motionerna behandlade spörsmålet blir
mindre aktuellt, i den mån folktandvården utbygges och en bättre tillgång
på tandläkare kommer att finnas. Det tycker jag är riktigt sagt. Detta är en
förväntan som alla kunna instämma i, säkert också herr Wistrand.

Här står alltså ingenting om tandteknikerna, och inte det allra minsta och
magraste lillfinger är utsträckt åt deras önskemål örn att få göra »protesarbeten
i en sanerad munhåla». Men detta finns i reservationen. Trots att reservanterna
i detta avseende, enligt vad ordföranden påstår, hyser betydligt mera
renhåriga avsikter, ha de i alla fall berört denna fråga på ett sätt, som lätt
kan framkalla missförstånd.

Situationen ä,r i någon mån paradoxal, och jag har därför, herr talman, ansett
det rätt viktigt att en ledamot av kammaren, som yrkar bifall till utskottets
hemställan, klargör sin ståndpunkt och dessutom uttalar det önskemålet,
att den av utskottet nämnda utredningen inom medicinalstyrelsen skall
bedrivas med ali möjlig skyndsamhet och effektivitet.

Den upplysning, som herr Bergh gav, förvånar mig ganska mycket. Jag
kan väl aldrig tro, att vederbörande ämbetsman inom medicinalstyrelsen
önskade annat än det som herr Wistrand för en stund sedan kallade en »körare»
åt medicinalstyrelsen att göra något av utredningen. Kanske har han
tänkt sig att få till stånd en större kommitté, som skulle kunna åstad -

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

105

Örn ny lagstiftning ang. behörighet att utöva tandlälcarkonsten. (Forts.)
komina en mera omfattande utredning än medicinalstyrelsen kan göra. Men
jag hör i varje fall till dem, som vilja se ett resultat av medicinalstyrelsens
arbete och vilja se det så snart som möjligt, innan jag tar ställning till frågan
örn en ny utredning. Det är av dessa skäl jag yrkar bifall till utskottets
förslag. Jag vill inte på minsta sätt ge ett finger åt något som helst underlättande
av kvacksalveri på tandläkarverksamhetens område.

Frii Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Jag vill på intet sätt försvara den
illegala verksamhet på detta område, som utövas av dem som ej behärska sin
uppgift. Men när man tänker på den oerhörda arbetsbörda, som nu betungar de
allra flesta tandläkare, tycker man nog att en del arbeten just av den enklare
sorten borde kunna utföras av en arbetskraft med ej fullt så stor utbildning som
våra tandläkare ha. Jag måste i motsats till herr Pauli säga, att ett arbete i
en helt sanerad mun nog borde kunna utföras av en väl utbildad och skicklig
tandtekniker. Detta arbete är egentligen inte någon tandbehandling —- där
finnas ju inga tänder att behandla — och det är inte heller fråga om några
ingrepp av operativ art eller om någonting som fordrar en högre grad av medicinskt
vetande. Resultatet av ett sådant arbete är till stor del beroende av
den erfarenhet, som vunnits under en lång tids praktiskt arbete, samt av ett
konstnärligt och gott handlag. Man skulle kanske kunna säga, att denna del
av verksamheten har en rent hantverksmässig karaktär, och därför borde den
också kunna sammanbindas med en tandteknikers verksamhet.

Nu ha reservanterna berört dessa frågor i sin motivering, och jag måste
erkänna att det har gjort mig något förvirrad när det gällt att avgöra, hur
jag i detta fall skulle rösta. Men när det nu försiggår en utredning inte bara
inom medicinalstyrelsen, utan också inom 1944 års utredning rörande tandläkarutbildningen
m. m., och denna, efter vad jag har mig bekant, även kommer
att beröra utbildningen av tandsköterskor och tandtekniker samt frågan
örn dessa gruppers befogenhet inom tandvårdsarbetet, anser jag det lämpligast
att denna kommitté får avsluta sitt arbete och avge sitt förslag samt att riksdagen
får taga ställning därtill, innan nya behörighetsregler för tandläkare
fastställas.

_ Därför ber jag, herr talman, att få instämma i herr Forslunds yrkande örn
bifall till utskottets hemställan.

Herr Linderot: Herr talman! Jag hade verkligen inte tänkt att deltaga i
denna debatt, men det är ju märkligt att samtliga talare för utskottets linje
ettdera äro eniga med reservanterna eller också inte lia någonting i sak att
anföra gentemot reservanternas ståndpunkt. Jag ansåg mig därför, särskilt
efter det sista yttrandet, böra biträda reservanterna med ett par ord.

ZJprr Pauli, som här har varit någon slags medicinalstyrelsens huvudtalare,
nar ej ansett att det inte behövs en ny förordning rörande behörigheten att utöva.
tandläkarkonsten. Ingen annan har heller anfört, att det inte skulle vara
bra att få en ny sådan förordning. Sedan anför man, att en utredning pågår
inom medicinalstyrelsen, och yrkar därför avslag på vad motionären herr Wistrand
och reservanterna här ha velat få fram. Jag måste efterlysa logiken
i.ett sådant resonemang. En utredning inom medicinalstyrelsen rörande behörighet
att utöva tandläkarkonsten behöver väl inte vara så oerhört komplicerad
och omfattande. Jag kan inte tänka mig att man behöver lia ett helt utredningsmaskineri
i gång under årtionden för den sakens skull. Jag föreställer mig, att
örn utredningen verkligen försiggår, bör det vara alldeles utmärkt för Kungl.
Majit att lia den till hands, när Kungl. Majit går att effektuera den begå -

106

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Om ny lagstiftning ang. behörighet att utöva tandläkarkonsten. (Forts.)
rån, riksdagen skulle lämna i Kungl. Maj:ts liand, om reservationen bifalles.
Hänvisningen till utredningen är alltså fullkomligt malplacerad.

För övrigt vill jag inom parentes nämna, att jag tidigare opponerat emot att
riksdagen avsäger sig varje självständigt initiativ, så snart några människor
lia fått liand om en sak i form av s. k. utredning. Vårt land kommer väl av
någon formuleringskonstnär inom mycket snar framtid att kallas för Utredningssverige,
ty vi lia så oerhört mycket utredningar i gång, och det blir fler
och fler. Härom dagen var det en stor kunglig utredningskommitté, som föreslog
utredning av en utredning, som denna utredning höll på med, och ville
ha en ny kommitté. Jag tycker, att det är ett fattigdomsbevis att. vid varje
särskilt tillfälle åberopa den eventuella förekomsten av en utredning, och i
detta fall är det ingen som har reda på om det verkligen med allvar företages
en utredning inom medicinalstyrelsen.

Utan att gå in på diskussionen örn tandteknikernas och tandläkarnas inbördes
förhållanden och kvalifikationer, som jag tänker, att vederbörliga organ
komma att känna till och förmå att bemästra, finner jag, att icke ett enda hållbart
skäl bär anförts i debatten för att man icke skulle skriva till Kungl.
Maj :t i detta fall och be att få en ny lag rörande behörigheten att utöva tandläkarkonsten.

I konsekvens med debattens förlopp ber jag alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den föreliggande reservationen.

Herr Englund: Herr talman! Jag har i detta ärende avgivit en blank reservation,
betingad av de synpunkter som herr Pauli redan utvecklat i debatten.
Jag finner det ytterst olämpligt att i detta sammanhang peka på det yrkande
som framställts av tandteknikerna. Herr Wistrand har försökt försvara,
att han varit med om denna kompromiss, och vill reducera den förpliktande innebörden
av formuleringen. För min del vill jag på en sådan här anvisning
från utskottet ställa det kravet, att den skall innebära en i någon mån antagbar
väg för en kommande utredning. Då det är min bestämda övertygelse, att
vilka resultat som än kunna följa av denna utredning, det i varje fall inte kan
bli så, att tandteknikerna skola få driva någon form av självständig verksamhet,
har jag inte kunnat ansluta mig till denna del av motiveringen, ehuru jag
i övrigt är beredd att biträda herr Wistrands motion.

Den kvinnliga talare, som nyss hade ordet, var inne på detta spörsmål och
tycktes vara benägen att till tandteknikerna överlämna någon del av arbetet.
Det alternativ, som inom utskottet framfördes av tandteknikernas talesmän,
var det, att tandvården skulle förbilligas på så sätt, att patienten först skulle
gå till provinsialläkaren, som är skyldig att mot bestämd taxa draga ut tänderna.
Sedan munnen sålunda blivit »sanerad», skulle patienten få en billig
fortsatt behandling genom att gå till tandteknikern. Den, som har det perspektivet
iframför sig, kan inte gärna gå med på den föreslagna uppdelningen av
arbetet. Hur man än arrangerar det hela, bör uppenbarligen hela vården ske
under överinseende av tandläkare.

Jag vill dessutom gentemot talarinnan säga, att det inte är så lätt att avgöra,
huruvida en mun är sanerad eller inte. Det kräves exempelvis många
gånger, när en protes skall göras, en avslipning av benstommen. Dessutom
kräves enligt modern teknik en avpassning av betthöjden i syfte att förebygga
en felaktig inställning av käkleden. Ju mer tandläkarkonsten skrider fram,
desto orimligare ter sig tanken, att man skall låta tandteknikerna få en självständig
verksamhet på området.

Jag tror alltså att det är fel av herr Wistrand att ha gått med på denna
kompromiss. Han borde stramt ha hållit på sin motion. Jag skall för min del

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

107

Örn ny lagstiftning äng. behörighet att utöva tandläkarkonsten. (Forts.)
be att — med avvikelse från herr Pauli men, som jag tycker, med on följdriktigare
utformning av hans tankegång — få föreslå kammaren att bifalla reservationen
med uteslutande ur motiveringen av de båda stycken å s. 5 i utlåtandet,
som börja med orden »Av nu anförda» och sluta med orden »''sina synpunkter».

Herr Pauli: Herr talman! Tillåt mig säga några ord till herr Linderot! Jag
är glad att kunna konstatera, att herr Linderot och jag äro ense i sak, nämligen
därom, att vi vilja ha en rationell tandvård och icke något kvacksalveri.
Det är en ståndpunkt, som ett land, vilket herr Linderot särskilt intresserar
sig för, har intagit redan för tjugu år sedan. Jag hade då äran att här i kammaren
upplysa en herr Linderots företrädare såsom kommunistisk representant,
att man i Ryssland har anlagt moderna synpunkter på tandläkarkonsten såsom
en gren av läkarvetenskapen, att det där inte är tillåtet för tandteknikerna
att utöva tandläkarpraktik samt att man för att förhindra kvacksalveri sänkt
deras utbildningstid till två år och inriktat deras verksamhet på laboratoriearbete.
Det tycks sålunda inte finnas något för mig och herr Linderot att gräla
örn. Jag är därför litet förvånad över att herr Linderot med en viss sarkasm
i rästen utnämnde mig till »medicinalstyrelsens huvudtalesman». Jag har inte
sagt annat än att jag påpekat detsamma som utskottet, nämligen att medicinalstyrelsen
har fått i uppdrag att utreda denna fråga och att det då är onödigt
att riksdagen beslutar att frågan skall utredas, såsom reservationen upprepade
gånger begär.

Så frågade herr Linderot med en viss pompa, var logiken fanns i mitt resonemang.
Ja, herr talman, det är just den frågan jag nu önskar rikta till herr
Linderot, utan att han därför nödvändigt behöver besvara den. Han kallar vårt
land för Utredningssverige och säger att vi ha alltför mycket utredningar. Av
detta drog han sedan den konsekvensen, att eftersom det redan pågår en utredning
om denna behörighetsfråga, så böra vi ha en utredning till angående samma
behörighetsfråga. Här frågar jag herr Linderot: var är logiken?

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Jag begärde ordet för att med några
få ord ge uttryck åt de verkliga bekymmer, som vi ute i de olika landstingen
ha beträffande tandläkarfrågan. Vi ha i enlighet med de av riksdagen fastställda
direktiven litet varstans i de olika landstingen sökt organisera folktandvården.
Vi ha nu blivit bekymrade för att det inte skall gå att i den takt vi
önska fullfölja utbyggandet av folktandvården. De svårigheter, som vi brottas
med, avse inte den gamla frågan örn behörigheten att utöva tandläkarkonsten,
som nu diskuteras här, utan bekymren bero på att vi inte ha tillräckligt
med tandläkare. Jag ber att på det allra kraftigaste få understryka detta och
uttala den förhoppningen, att den utredning, som inom ecklesiastikdepartementet
pågår av särskilda sakkunniga örn tandläkarundervisningens organisation
och därmed sammanhängande utbildnings- och lokalfrågor, snarast möjligt
skall ge till resultat, att vi få ett större antal tandläkare utbildade, så
att vi få möjligheter att på ett mera tillfredsställande sätt och i hastigare takt
utbygga folktandvården i landet. Det är detta jag velat framhålla i detta sammanhang.

I detta anförande instämde herrar Guslaf Karlsson, Dahlström och Näsström.

Herr Linderot: Ja, herr talman, det var fråga om logiken. Det är kanske
inte nödvändigt att göra en utredning också örn detta, eftersom jag nyss talade
mot utredningsraseriet. Men i den del av utlåtandet, som kallas för reservatio -

108

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Örn ny lagstiftning ang. behörighet att utöva landläkarkonsten. (Forts.)
nen, står ju, att riksdagen måtte skriva till Kungl. Maj :t med begäran om att
Kungl. Maj :t måtte utarbeta förslag. Jag förstår inte, varför herr Pauli efterlyser
logiken hos mig med hänvisning till att jag skulle i likhet med reservanterna
begära ytterligare en utredning. Här står inte talat örn någon utredning,
utan det begäres ett förslag till stadga om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Ja, svarar väl herr Pauli, det är självklart att det måste utredas. Jag säde
i mitt förra anförande, att det är fördelaktigt för Kungl. Maj :t att det. finns
en utredning i medicinalstyrelsen, och man behöver väl inte med hänvisning
till denna i medicinalstyrelsen pågående utredning avslå ett förslag, som går
ut på att påskynda ärendet, så att frågan äntligen föres fram till en positiv
lösning.

Jag har den uppfattningen, att jag resonerar logiskt, men den saken behöva
vi ju inte tvista örn, herr Pauli. Huvudsaken är ju, att reservanterna
vilja lia ett konkret resultat genom sitt yrkande, medan utskottet inte vill ha
det. Och då alla anse, att denna stadga bör omarbetas, ansåg jag det ologiskt
att yrka avslag på reservationen.

Till sist vill jag, herr talman, trots att tiden är långt framskriden, säga
ytterligare ett par ord till herr Pauli. Det gäller inte så mycket den nu behandlade
frågan, utan jag avser närmast att ge herr Pauli en anvisning för
framtiden, när han diskuterar med mig här i kammaren. När jag i denna debatt
visat intresse för att riksdagen gör en liten stöt framåt för förbättrande
av vår folktandvård, anhåller jag att av herr Pauli få mina yttrande betraktade
såsom avseende den svenska folktandvården. Örn herr Pauli med sin berömda
logik tror att jag här talat örn den ryska folktandvården, har han fullkomligt
missuppfattat mina yttranden. Jag vägrar erkänna, att detta beror
på att jag yttrat mig oklart, utan jag anser, att herr Paulis uppfattning i detta
stycke bygger på en alldeles särskild logik, för vars förvärvande man tydligen
måste utbilda sig till lektor.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
l:o) att vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som innefattades i
den av herr Norman m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o),
av herr Englund, att sistnämnda förslag skulle antagas med uteslutande av de
två sista styckena i motiveringen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av det förslag, som innefattades i
herr Normans m. fl. reservation, uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen av herr Norman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser saint voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

109

Om ny lagstiftning ang. behörighet att utöva tandläkarhonsten. (Forts.)
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat: och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 44;

Nej — 39.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Äng. utbetalningen
av
krigsriskersättning

till sjömän.

Lag

angående utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856)
örn utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

Härigenom förordnas, att lagen den 15 december 1939 örn utbetalande av
krigsriskersättning till sjömän skall gälla krigsriskersättning som belöper å
tiden till och med den 30 juni 1946.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra kammaren väckt motion, nr 485. av herr
Dahlgren m. fl., vari hemställts, att propositionen måtte avslås.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla propositionen nr 92; samt

B. att motionen II: 485 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Holmberg: Herr talman! Alltsedan förslaget till lag om utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän, eller rättare sagt om innehållande av krigsriskersättning
till sjömän, första gången framlades, har från kommunistiskt
håll opponerats häremot. Det kommunistiska partiet har därvid företrätt sjöfolkets
egen opposition mot att man genom lagstiftning av detta slag sätter
sjömännen i en undantagsställning och behandlar dem som något slags medborgare
av andra klass, som behöva stå under ett ännu mera utvecklat förmynderskap
ifrån de statliga myndigheternas sida än övriga medborgare i
landet.

Örn överhuvud taget ett dylikt förmynderskap skall förekomma, så är det
nog mera behövligt på vissa andra håll. Jag såg helt nyligen, jag tror det var
i dag, att i ett mål beträffande olaga utskänkning på en av stadens större restauranger
hade som bevismaterial framlagts en supénota, vars slutbelopp belöpte
sig till 1 600 kronor. Folk som slänger ut pengar på det sättet vore nog
mera förtjänta av statens uppmärksamhet beträffande sättet att sköta sin eko -

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående utsträckt tillämpning
av lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning
till sjömän, dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 23 februari 1945 dagtecknad proposition, nr 92, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Nr 15.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Äng. utbetalningen av lerig srisker sättning till sjömän. (Forts.)
nomi än sjöfolket är. Man borde f. ö. titta inte bara på enskilda. Ett stort företag
nere i Göteborg, ett miljonföretag, sökte i fjol minska sina skatter genom
att annonsera i dagspressen för ett belopp av sammanlagt en miljon. Det gällde
en vara, som företaget inte kan sälja, därför att det för närvarande inte har
varan i fråga. Företag, som handskas på det sättet med pengar, borde nog
också synas i sömmarna, innan man synar sjöfolket, som nu har blivit myndigheternas
speciella skötebarn i detta avseende.

Yi skulle kunna opponera vid detta tillfälle liksom vi ha gjort tidigare, ty
det har visat sig, att oppositionen emot denna lagstiftning inte har varit alldeles
utan resultat. Den har under årens lopp lett till vissa uppmjukningar i lagens
tillämpning, uppmjukningar som nu göra det möjligt för utskottet att skriva,
att lagstiftningen numera »icke torde förorsaka sjömännen några olägenheter».
Jag måste säga, att detta argument, att en lagstiftning icke förorsakar några
olägenheter, är verkligen ett ståtligt argument för dess bibehållande. Jag
tror emellertid icke, att sjöfolket är berett att instämma i påståendet, att lagstiftningen
icke förorsakar några olägenheter och därför bör bibehållas. Jag
tror, att sjömännen tycka ungefär lika illa örn den nu som tidigare. Men de
kanske ta det litet mera lugnt nu än de gjorde förut, ty som det ser ut kommer
inte kriget att bli så värst långvarigt och således inte krigsriskersättningarna
heller att utgå så lång tid. Man kan alltså räkna med att lagen örn utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän inom en ganska kort tid skall komma att förlora
varje praktisk betydelse.

Jag skall därför inte besvära kammaren med att ställa yrkande örn avslag.
Det spelar nog tämligen liten roll nu, örn man går med på eller avslår förslaget
örn att förlänga lagen på ytterligare ett år. Jag skall bara, då det här är fråga
örn en fullmaktslag, som ger Kungl. Majit rätt att bestämma, i vilken utsträckning
krigsriskersättning skall innehållas för sjömännen, hemställa till Kungl.
Majit att under denna lags sista återstående livstid tillämpa den på ett sådant
sätt som sjöfolket hela tiden har önskat, d. v. s. förordna, att överhuvud taget
ingen del av krigsriskersättningen längre skall undanhållas sjömännen.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag ber endast att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av dels väckt motion angående förstärkning av förhandlingsrätten för
stats- och kommunalanställda tjänstemän, dels ock väckt motion om viss ändring
i lagen örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion angående viss ändring av riksdagstryckets
gruppering; och

nr 6, i anledning av väckt motion örn utredning angående statens medverkan
vid upprättandet av barnkolonier.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 11 april 1945 em.

Nr 15.

lil

Föredrogs ånyo första, kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 7,Om en underi
anledning av väckt motion om verkställande av en undersökning beträffande söfning beden
s. k. kolorerade veckopressen m. m. s k kohre.*

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hän- rade veck°-visad motion, nr 281, av herr Björck, hade hemställts, att riksdagen ville i skri-pres*en m'' m''
velse till Kungl. Majit begära tillsättning av en granskningsnämnd med uppgift
att under ett kalenderår följa den kolorerade veckopressen och sådan billighetslitteratur,
som i kiosker och på liknande ställen utbjödes särskilt till
ungdomen, och att om sina iakttagelser efter årets slut avgiva rapport till regering
och riksdag.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion, I: 281, icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Björck: Herr talman! Som motionär vill jag gärna erkänna, att jag
inte ställt så särskilt stora förhoppningar på ett omedelbart resultat av min
motion eller mitt initiativ. Men åtminstone en del av den kolorerade veckopressen
är föremål för en så allvarlig kritik ifrån många håll, att det skulle väcka
förvåning, om icke riksdagen också komme med något positivt uttalande i denna
fråga.

Emellertid vill jag ge utskottet min eloge för det sätt, varpå det har behandlat
motionen. Utskottet har granskat den objektivt och sakligt, och de remissyttranden,
som refereras i utlåtandet, äro ganska intressanta. Jag skall inte
gå in i detalj. Det är endast på ett par punkter jag inte är enig med utskottet,
men det är inte min avsikt att trötta kammaren med något längre anförande.

Utskottet säger, t. ex., att det är svårt att dra gränsen mellan den kolorerade
veckopressen och annan press. Ja, det är möjligt, att det är svårt, men det är
mycket, som är svårt, som ändå låter sig göra. Det finns många veckotidningar,
som jag läser med stort intresse och som ha en uppgift att fylla, men så finns
det andra, som borde försvinna, som inte ha någon uppgift att fylla, utan —
som det heter i ett remissyttrande — äro smakförskämmande. Det borde gå att
dra en gräns mellan dessa och sådana som man önskar bibehålla.

Likaså menar man, att granskningen bleve en censur. I motionen har bestämt
sagts ifrån, att någon censur icke önskades. Det är Kungl. Maj:ts och riksdagens
sak att besluta om en sådan, sedan en granskning har skett. Icke heller
därom kan jag vara enig med utskottet.

Som jag nyss nämnde, är det ganska intressant att läsa, vad som sagts i remissyttrandena,
men jag skall inte trötta med att referera dessa — jag förmodar
att en del av kammarens ledamöter har läst dem. Man erkänner emellertid
där, att en stor del av denna press är smakförskämmande och inte så nyttig för
ungdomen. Detta säga bland andra Läroverkslärarnas riksförbund och centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening, just de organisationer,
vilkas medlemmar ha att handleda ungdomen.

Av remisserna .framgår emellertid, att man tagit upp saken inom Samverkande
bildningsförbunden, en organisation, bakom vilken bl. a. stå landsorganisationen,
Kooperativa förbundet, Svenska landsbygdens ungdomsförbund
m. fl. Samverkand<; bildningsförbunden lia förklarat, att de för sin del redan
tillsatt en granskningsnämnd, som på föreslaget sätt kommer att följa denna
press och se vad som kan göras åt den. Likaså har ungdomsvårdskommittén förklarat,
, att den kommer alf ta upp frågan örn en viss del av den kolorerade pressen.
Under sådana omständigheter är det skäl att avvakta vad dessa organisationer
skola komma till för resultat. Jag har därför, herr talman, intet yrkande.

Herr Carlström: Herr talman'' Det finns ju ingen anledning att komma
med något starkare försvar för utskottets hemställan, eftersom motionären inte

112 Nr 15. Onsdagen den 11 april 1945 em.

Örn en undersökning beträffande den s. k. kolorerade veckopressen m. m.

(Forts.)

Far gjort något yrkande. Han underströk ett par saker, som han anser, att utskottet
icke tillräckligt betonade.

Yi inom utskottet ha varit av samma åsikt som motionären, nämligen att den
kolorerade veckopressen i mångt och mycket är smakförskämmande. Men när
det sedan gäller de åtgärder, som ha föreslagits av motionären, ha vi, på grund
av vad han framhåller i sin motion, icke kunnat komma till annan slutsats än
att bakom hans tanke måste ligga ett förslag örn censur, och någon sådan ha
vi för vår del icke kunnat vara med på. Det är alldeles uppenbart, att motionärens
förslag att tillsätta en statlig granskningnämnd, som skulle följa veckopressen
under ett kalenderår framåt och sedan avge en rapport till regering
och riksdag örn sin granskning, i själva verket inte kan ha så särskilt stor effekt,
såvida man inte på grund av resultaten av denna granskning sedan skall
tillgripa andra åtgärder för att råda bot för det onda.

Ja, herr talman, jag vill inte på något sätt förlänga debatten vid denna sena
timme, utan jag vill med detta inlägg yrka bifall till vad utskottet här har
hemställt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 2, i anledning av väckt motion om utredning rörande åtgärder för
nedbringande av enskildas kostnader för att häva ofrivillig sterilitet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

451600