1945. Första kammaren. Nr 12 (Riksdagens protokoll 1945:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 12.

Måndagen den 12 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen; och dess förhandlingar
leddes av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 6 innevarande månad.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 97, angående vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret;
nr 163, angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1944/45;

nr 170, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1945/46;

nr 180, med förslag till stat för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1945/46 m. m.;

nr 183, angående reglering av tjänste- och famdljepensioneringen för personal
vid av staten övertagna enskilda järnvägar;

nr 186, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 24 mars
1942 (nr 128) örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret;

nr 188, angående bidrag ur kyrkofonden till avlöning av pastorer vid svenska
församlingar i utlandet;

nr 189, angående Stockholms luftvärnsregementes förläggning;
nr 191, angående anslag för budgetåret 1945/46 till avlöningar vid musikaliska
akademien med musikhögskolan;
nr 196, med förslag till lantarbetstidslag;
nr 197, med förslag till butikstängningslag;
nr 198, angående inrättande av en värnpliktslånefond, m. m.;
nr 199, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker;

nr 200, angående anslag till byggnadsarbeten vid vissa småskoleseminarier;
nr 202, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.;
nr 203, angående anslag till tullverket för budgetåret 1945/46;
nr 206, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m.;
nr 207, med förslag till lag örn ändring i 5 kap. strafflagen, m. m.;
nr 208, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15
juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse m. m.;

nr 209, angående avstående av den rätt, kronan eller allmänna arvsfonden
äger till andel i viss fastighet;

nr 210, angående anslag för budgetåret 1945/46 till fria sommarresor för
barn m. m.;

nr 211, angående statsbidrag till psykisk bärna- och ungdomsvård;
nr 212, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940
(nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid
krig eller krigsfara m. m.;

Första kammarens protokoll 1945. Nr 12.

Nr 12.

Måndagen den 12 mars 1945.

nr 213, med förslag till lag örn ändring i 9 § utsökningslagen;
nr 214, angående statsbidrag till utbildning av personal inom den halvöppna
barnavården;

nr 216, angående anslag till kontrollstyrelsen för budgetåret 1945/46;
nr 217, angående förordning örn upphävande i viss del av förordningen den
31 oktober 1939 (nr 768) med vissa särskilda föreskrifter rörande tillämpningen
av motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561) m. m. ;

nr 218, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära
avlöningsreglementet, manskapsavlöningsreglementet och folkskolans avlöningsreglemente,
m. m.;

nr 219, med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,
1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare samt folkskolans
tjänste- och familjepensionsreglementen, m. m.;

nr 220, angående reglering av avlönings- och pensioneringsförhållandena för
f. d. landskanslisten vid länsstyrelsen i Västerbottens län O. M. Öhman;

nr 221, angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 till läroanstalterna för
blinda, och dövstumma m. m.;

nr 222, angående reglering av nomad- och folkskolinspektörernas expeditionsförhållanden
m. m. ;

nr 223, angående bidrag till avlöning av landsantikvarier m. m.;
nr 224, angående anslag till undervisning i folkrätt vid Stockholms högskola;
nr 225, angående särskilda övergångsförmåner åt långtidsinkallad beredskapspersonal; nr

226, med förslag till lag örn ändring i 7. 10 och 11 kap. vattenlagen:
nr 227, med förslag till lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr
361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag), m. m.;
nr 228, angående uppförande av ett radiohus i Stockholm;
nr 229, angående anslag till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

nr 230, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag;
nr 231, angående fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag;
nr 232, angående anslag för budgetåret 1945/46 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.;

nr 233, angående vissa anslag till socialst yreisen;

nr 234, med anhållan örn riksdagens yttrande angående de av internationella
arbetsorganisationens konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde antagna
rekommendationerna;

nr 235, angående anslag till landsfiskalerna m. fl.;

nr 236, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och
34 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom,
m. m.; samt

nr 237, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
114, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939
(nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
örn bankaktiebolags kassareserv.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 115, med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande
av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar.

Måndagen den 12 mars 1945.

Nr 12.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
116, nied förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350).

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 119, med förslag till kungörelse örn ändring i byggnadsstädgan den
SO november 1931 (nr 364).

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 122, angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
127, angående dels delaktighet i statens pensionsanstalt för vissa grupper av
befattningshavare, dels ock tjänstårsberäkning i pensionshänseende för föreståndarinnan
vid akademiska sjukhuset i Uppsala Elsa Amalia Nordström.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 131, med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 27
juni 1930 (nr 247) örn utrotande av nötbromsen.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 132, angående befrielse för Filip Malmqvist i Huskvarna från skyldighet att
erlägga viss stämpelavgift.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 140,
angående belåning i samband med försäljning av vissa av försvarets bostadsanskaffningsnämnd
förvaltade bostadsfastigheter m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 141, angående anordnande av kontroll å vissa plantskolealster m. m.;
nr 142, angående anslag till trädgårdsundervisningen;
nr 143, angående anslag till bostadsvaneundersökning på landsbygden;
nr 144, angående ersättning i vissa fall för hagelskador; samt
nr 145, angående anslag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m.

Föredrogs och .hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 147, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 28
maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 148,
angående anslag till vattendomstolarna.

Nr 12.

Måndagen den 12 mars 1945.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
150, angående livräntor åt vissa befattningshavare och f. d. befattningshavare
vid statens järnvägar.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 151, med förslag till lag örn dyrtidstillägg
under budgetåret 1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick medgivande att för visst ändamål taga
i anspråk förslagsanslaget till Bidrag till provisoriska förstärkningar av
tilläggspensioner och invalidunderstöd, till statsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Föredrogs Kungl. Majts proposition nr 152, med förslag till förordning örn
fortsatt giltighet av förordningen den 30 juni i943 (nr 449) angående dyrtidstillägg
åt vissa ersättningstagare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i
arbete, m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick medgivande för Kungl. Majit att åt
vissa personer bevilja dyrtidskompensation, till statsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 153, angående bidrag för budgetåret 1945/46 till instituten för socialpolitisk
och kommunal utbildning och forskning m. m.;

nr 154, angående ordnande av civilanställning för avgående fast anställt manskap
vid försvaret;

nr 155, angående anslag till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar; samt
nr 156, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 157, angående grunder för försäljning av kronoegendom m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 158, angående statsbidrag till anläggning av fiskhamn på Saltö i Karlskrona;
och

nr 159, angående inköp av tomter för postverkets räkning i Västerås.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 160, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av arbetstidslagen för detaljhandeln
den 18 juli 1942 (nr 652), m. m.;

nr 161, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 17
juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete; samt
nr 162, med förslag till lag angående ändring i övergångsbestämmelserna till
lagen den 24 mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
164, angående pension åt vissa f. d. arbetare vid vägväsendet.

Måndagen den 12 mars 1945.

Nr 12.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 165, angående befrielse för tillförordnade byråsekreteraren hos Överståthållarämbetet
Nils Gustav Alm från skyldighet att till postverket gälda visst
belopp; och '' *

nr 166, angående disponerande av vissa statsverket genom testamente efter
f. d. kaptenen J. 0. L. von Mentzer tillfallna medel m. m.

Föredrogs^ och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 167, angående försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 168, angående förlängning av giltighetstiden för vissa tilläggstullar.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 169, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit; och
nr 171, angående tandvården vid försvaret.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 172. med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk.

Propositionen hänvisades, såvitt ahgick anslag till jordbrukskommissioner,
till jordbruksutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 173, angående ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom;

nr 174, angående befrielse från betalningsskyldigheten för av statsverket förskjuten
ersättning vid avlösning av viss frälseränta, m. m.; samt

nr 175, angående höjning av medlemsbidraget till de erkända lokalsjukkassorna,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 176, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 13 och 14 §§
lagen den 6 juni 1941 (nr 334) örn tillsyn å radiologiskt arbete m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 177, angående förvärv av Halmstad—Nässjö järnvägar; och
nr 178, angående förvärv av aktier i Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
179, angående dels vaktmästaren vid Uppsala universitet A. H. Gelins pensionsförmåner,
dels ock pension åt driftledaren vid statens järnvägars biltrafikrörelse
V. A. Karlssons efterlevande.

Nr 12.

Måndagen den 12 mars 1945.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 181, angående anslag till vissa omkostnader för Svenska gengasaktiebolagets
verksamhet; och

nr 182, angående ändrad disposition av bergsstatsboställena i Filipstad och
Kopparberg.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 184, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
185, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 187, med förslag till förordning örn viss skattefrihet för av sjömän uppburen
krigsriskersättning för år 1945.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
190, angående anslag till statspolisorganisationen: inköp av motorfordon m. m.
för budgetåret 1945/46.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 192, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.; samt

nr 193, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 194, angående annexbyggnad till kanslihuset; och

nr 195., angående tillbyggnad av landsstatshuset i Falun m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 201, angående anvisande av medel till stödjande av lin- och hampodlingen
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 204, angående inköp för telegrafverkets räkning av riksbankens fastighet
i Karlskrona;

nr 205, angående tillbyggnad av landsstatshuset i Göteborg; samt

nr 215, angående åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 304, av herr Tjällgren m. fl.,

nr 305, av herr Andersson, Gustav Emil, m. fl., samt
nr 306, av herr Wistrand m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med begäran örn bemyndigande
att utfärda bestämmelser örn hyresbidrag till ovana skogsarbetare.

Måndagen den 12 mars 1945.

Nr 12.

Föredrogos och^ bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 5—7,
statsutskottets utlåtanden nr 7, 10 och 34—41, bevillningsutskottets betänkande
nr 16, bankoutskottets utlåtande nr 12, första lagutskottets utlåtanden nr 9—17,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 8 och 9 samt första kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 3 och 4.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 97, 163, 170, 180, 183, 186, 188, 189, 191, 196—200, 202, 203, 206—214 och
216—237.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 307, av herr Petersson, Emil m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till avlöningsreglemente för krigsmakten under krigstjänstgöring
(krigsavlöningsreglemente); och

nr 308, av friherre Beck-Friis och herr Mannerskantz, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1942 (nr 493) örn avverkningsskyldighet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 7.55 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Ang. skedd
inskränkning
av vissa mjölktransporter.

Onsdagen den 14 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Björnsson anmälde, att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Hans excellens herr statsministern Hansson, som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr von Helands interpellation
angående skedd inskränkning av vissa mjölktransporter, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Herr von Heland har till mig ställt följande fråga:

Ämnar regeringen föranstalta, att de inskränkningar för mjölkbillinjerna,
som vidtagits under denna vinter, åter slopas, eller örn så ej är fallet, vilka
lindringar vill regeringen medverka, till?

Från statens trafikkommission har jag rörande det av interpellanten berörda
spörsmålet inhämtat följande:

I syfte att erhålla en av gummiförsörjningsläget betingad rationalisering
av bl. a. de transporter, som äga rum för uppsämling av mjölk till mejerier,
utfärdade trafikkommissionen efter samråd med Svenska mejeriernas riksförening
den 12 januari 1942 en cirkulärskrivelse, innefattande de riktlinjer, som
skulle ligga till grund för en transportreglering. I anslutning härtill avtalade
sedermera kommissionen med föreningen örn upprättande _ av särskilda transportplaner
för samtliga de fordon, som brukades för mjölktransporter. Vid
planernas upprättande skulle sålunda tillses dels att i förekommande fall omläggning
av mjölklinjernas sträckning företoges så att kortast lämpliga färdväg
användes, dels att bästa möjliga utnyttjande av fordonen komme till
stånd så att minsta möjliga antal lastbilar komme till användning och dels
att antalet uppkömingar å avtagsvägar till gårdar, belägna vid sidan a,v
huvudlinjen, i möjligaste man begränsades. I sistnämnda hänseende åsyftades
icke allenast att undvika trafik å sådana avtagsvägar, som voro av så dålig
beskaffenhet, att körning därå verkade nedbrytande på fordonets ringutrustning,
utan jämväl begränsning av trafik å uppfartsvägar av bättre beskaffenhet
intill ett avstånd av högst 2 km. Genom minskning av antalet
uppkömingar kunde åtskilliga körkilometer inbesparas.

De genom vederbörande mejeriorganisationers försorg sedermera upprättande
planerna ha nu varit i tillämpning allt sedan hösten 1942. Därigenom ha inbesparats
ca 10 000 körkilometer per dag, varav en betydande del vunnits
genom indragning av uppkömingar å avtagsvägar. En icke oväsentlig gummibesparing
har dessutom uppnåtts genom att antalet ringslitande vändningar
och backningar på ofta dåligt underhållna gårdsplaner minskats. Slutligen
har man genom de vidtagna åtgärderna vunnit en värdefull förkortning av
körtiderna.

De besparingar och rationaliseringar, som vunnos genom de först upprättade
planerna, blevo av naturliga skäl väsentligt olika inom olika län. På
vissa håll upprättades sålunda, planer, som tämligen strikt anslöto sig till de
angivna riktlinjerna. På andra håll åter innefattade planerna i stort sett endast
summariska förteckningar över de tidigare mjölklinjerna. På grund här -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Ang. skedd inskränkning av vissa mjölktransporter. (Forts.)
av ha planerna allt ifrån deras tillkomst varit föremål för en fortlöpande
översyn och justering i syfte att bringa desamma i nära överensstämmelse
med de fastställda reglerna samt att åstadkomma största möjliga likformighet
inom olika län. Denna översyn har verkställts under förtroendefullt samarbete
med Svenska mejeriernas riksförening.

Vid länstrafikledarens granskning av den upprättade planen för Södermanlands
län, som företogs under senare delen av år 1944, befanns det, att uppkörningar
på uppfartsvägar till gårdar förekommo i större utsträckning än inom
flertalet andra län. Det föreföll som örn man vid upprättandet av 1942
års planer icke tillämpat de i kommissionens cirkulärskrivelse angivna riktlinjerna.
Nya planer upprättades fördenskull av de olika mejeriernas ledningar
i samarbete med länstrafikledaren. Berörda mejeriers förtroenderåd deltogo
jämväl i förhandlingarna.

Sedan dessa nya planer fastställts, hemställde emellertid interpellanten vid
förhandlingar hos trafikkommissionen den 31 januari, att andra riktlinjer
måtte följas vid avgörandet av fråga örn uppkörningar till gårdar, belägna
vid sidan av den egentliga körlinjen. Han föreslog, att rätt till uppkörning
skulle göras beroende av viss relation mellan mjölkmängd och avstånd och
att vederbörande leverantörer skulle erlägga särskild hämtningsavgift. Interpellanten
meddelade, att han genom interpellation skulle bringa flugan inför
regering och riksdag, därest kommissionen icke ansåge sig kunna tillmötesgå
hans önskemål örn ändring i de senast vidtagna restriktionerna. Detta meddelande
upprepades även vid senare förhandlingar.

Kommissionen förklarade vid ifrågavarande tillfälle, att det icke vore fråga
örn speciella restriktioner för mjölktransportbilarna i Södermanlands. län,
utan att man endast företagit den översyn av tidigare upprättade planer i enlighet
med den med Svenska mejeriernas riksförening träffade överenskommelsen,
som redan tidigare verkställts i de flesta andra län. Vidare delgavs
interpellanten kommissionens syn på gummisituationen.

Vid ett förnyat sammanträde inför kommissionen den 6 februari framförde
interpellanten åter sina önskemål örn ändrade bestämmelser i fråga örn uppkörning.
Därvid diskuterade förslag kunde kommissionen icke godkänna, men
förklarade sig gärna vilja lämna vederbörande tillfälle att tillsammans med
länstrafikledaren genomgå de fall, där särskilda skäl för förändringar kunde
anses föreligga, och undersöka, huruvida enighet kunde vinnas örn lämplig
lösning av dessa frågor. . ,

I enlighet härmed avhöll länstrafikledaren den 16 februari ett samman träne
å Mjölkcentralen i Nyköping, varvid interpellanten och andra representanter
för mejeriorganisationen närvoro. Härvid enades man om följande.

Nya planer skulle utarbetas inom Mjölkcentralen, vilka skulle ersätta de
nuvarande, som gälla till och med den 30 april 1945. Därest med hänsyn till
vårbruket det skulle anses nödvändigt, kunde de nya planerna få tillämpas
redan från och med den 15 mars 1945. Planerna skulle utarbetas på grundval
av nu gällande planer. I do fall, da trafik a transportlinje nu endast folckom
varannan dag, skulle utökning äga rum till att omfatta transporter
varje dag. Lastbil skulle få framföras å avtagsväg till gård, därest vägsträckan
från huvudlinjen till gården vore att betrakta som en del av transportlinjen
på grund av att gården utgjorde ändpunkt för transportlinjen. Slutligen
skulle lastb\l få framföras till gård, belägen i närheten av mjölklinjen,
därest fråga vore örn minst 300 liter mjölk per dag och eli avstånd av högst
300 meter från mjölklinjen.

Härutöver yrkade emellertid interpellanten att lastbil skulle fa framlöras
till gård belägen vid sidan av huvudväg, därest den mjölkkvantitet, sorn

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Äng. skedd inskränkning av vissa mjölktransporter. (Forts.)

av^laui^a,s’. uppinge till 400 liter vid en vägsträcka ej överstigande
400 meter, 500 liter vid en vägsträcka ej överstigande 500 meter och så vidare
enligt samma stigande skala. Slutligen yrkade interpellanten, att uppkörning
skulle få ske — oavsett mjölkmängd och vägsträcka — därest fråga
5ore örn avhämtande av mjölk fran tre eller flera gårdar utmed samma avtagsväg.

Trafikkommissionen, som för sin del godkände den av länstrafikledaren biträdda
överenskommelsen, fann sig emellertid icke kunna tillmötesgå de av
mterpellanten framförda ytterligare önskemålen. Ytterligare lättnader i fråga
örn Södermanlands län skulle med ali sannolikhet medföra krav på motsvarande
uppmjukningar i andra län, där de för mjölktransportplanerna grundläggande
principerna redan tidigare i full utsträckning genomförts. Förslaget skulle
därjämte i tillämpningen medföra en serie av gränsfall, som kunde vålla många
komplikationer.

Kommissionens ståndpunkt överensstämmer helt med resultatet av de förhandlingar
med jordbrukets representanter som ägt rum innan det förutnämnda
cirkuläret den 12 januari 1942 utfärdades, varvid nian ingående prövade just
de synpunkter, som nu framförts av interpellanten.

Av vad här tidigare anförts framgår att vissa jämkningar i den nu gällande
transportplanen komma att medgivas vid utarbetandet av den nya planen, som
är avsedd att gälla från och med den 15 mars eller den 1 april 1945. Kommissionen
har sålunda ingalunda vägrat att medgiva vissa lättnader i transportbestämmelserna
under stundande vårbruk.

Vad sålunda förekommit föranleder icke någon åtgärd från regeringens sida.
Interpellantens inställning synes grunda sig på en felaktig uppfattning om läget
i vad avser vårt lands gummiförsörjning. I början av innevarande år inkom
visserligen en gummilast till landet, bestående huvudsakligen av konstgunnill.
Den del av detta parti som kunnat ställas till förfogande för bilringstillverkning
är emellertid icke av sådan storlek, att man nu kan övergiva rationaliseringssträvandena,
särskilt med hänsyn till bunadäckens i jämförelse
nied natur gummidäckens väsentligt reducerade slitstyrka. Man bör härvid hålla
i minnet, att gummiförsörjningsläget innan ifrågavarande last inkom var så
allvarligt, att drastiska åtgärder för att minska biltrafiken då bedömdes oundvikliga.
På grund av tillskottet av gummi har man ansett sig kunna åtminstone
för närvarande undvika sådana ytterligare restriktioner. Gummitillskottet
har sålunda endast framflyttat tiden för de tidigare planerade ytterligare inskränkningarna
och medger icke någon uppmjukning av gällande restriktioner,
varför de redan igångsatta rationaliseringsåtgärderna måste fullföljas. Det är
synnerligen ovisst, när ytterligare import kan komma till stånd.

Interpellanten har även berört de militära inkallelserna. Han uttalar, att
under vintern ha trots kanske minskade beredskapsinkallelser de som arbeta i
jordbruket varit relativt mycket inkallade och att i vissa trakter ha bra betalda
försvarsarbeten pagatt, vilket givetvis minskat tillgången på arbetskraft
på skogen.

Med anledning härav må framhållas följande:

Värnpliktiga jordbrukare nied uppgiftskort A—C ha som regel årligen under
tiden mars—oktober varit befriade från inkallelse till beredskapstjänst. På
grund härav bär denna kategori i genomsnitt fullgjort ett avsevärt mindre antal
tjänstgöringsdagar än övriga.

Efterhand som övriga kategoriers tjänstgöringstid proportionsvis alltmera
vuxit i förhållande till jordbrukar kategoriens, har det för att rättvisa i inkallelserna
skulle kunna ske blivit nödvändigt att till vinteromgångarna i för varje
ar ökad utsträckning inkalla värnpliktiga jordbrukare för att avlösa värnplik -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Ang. skedd inskränkning av vissa mjölktransporter. (Forts.)
tiga ur andra kategorier med särskilt lång inkallelsetid bakom sig. Därigenom
har det blivit möjligt att »kapa topparna» för tidigare särskilt hårt ianspråktagna
värnpliktskategorier.

Det är sannolikt, att under innevarande vinter ett proportionsvis större antal
jordbrukare lia varit inkallade än föregående vintrar — huruvida så verkligen
varit fallet är dock icke möjligt att fastställa utan en omfattande bearbetning
av de uppgifter som nu föreligga endast vid depåerna. Skulle det förhålla sig
så, är det endast en följd av strävan dels att från militärtjänst frigöra värnpliktiga
jordbrukare under den för jordbruket mest angelägna årstiden, dels
att fördela, inkallelsebördan så rättvist som möjligt över olika kategorier av
värnpliktiga.

Antalet civila arbetare, vilka under tiden november 1944—-februari 1945
varit sysselsatta med befästningsarbeten, har varit för november 5 391, december
4 666, januari 3 815 och februari 3 394. Härifrån böra dragas 325 ständigt
sysselsatta. Antalet blir då respektive 5 066, 4 341, 3 490 och 3 069. Av dessa
arbetare utför en del specialarbeten, exempelvis bergsprängare, betongarbetare,
motor- och maskinskötare, timmermän och snickare, elektriska montörer.
Återstoden utgöres av grovarbetare. Specialarbetarna torde i regel alltid kunna
få sysselsättning även örn befästningsarbeten icke skulle förekomma. Proportionen
specialarbetare—grovarbetare växlar beroende av arbetsobjektets art.
Som ett medelvärde torde man kunna sätta 1:1.

Med utgångspunkt från denna beräkningsgrund blir antalet civila arbetare,
som genom befästningsarbeten skulle kunna anses ha »undandraga» från
skogsarbeten, för november 2 533, december 2 170, januari 1 745 och februari
1 535.

Förutom besked i de särskilda frågor, som nu behandlats, har interpellanten
önskat få del av regeringens uppfattning i vissa icke närmare preciserade spörsmål.
Han talar örn att »statliga myndigheter lägga på jordbrukarna allt större
bördor» och att »samhället vill pressa jordbrukets folk till det yttersta». Yad
som därmed avses framgår icke närmare av interpellationen och kan icke föranleda
någon annan förklaring från min sida, än att jag icke kan finna något
berättigat i antydningarna om obehörig press på angivna folkgrupper.

Herr voll Heland: Herr talman! Jag ber vördsamt att få tacka hans excellens
herr statsministern för svaret och för att jag fått taga del av detsamma
i förväg.

Beträffande indragningen av mjölklinjer är jag självklart ej tillfredsställd
med svaret. Jag vill emellertid konstatera, att trafikkommissionen nu ändrat
ståndpunkt och tydligen kommer att medge vissa lättnader i vår. Interpellationen
har uppenbarligen i detta hänseende gjort nytta och även därigenom,
att enligt uppgift från vissa län trafikledarna nu synas lia mildrat sina påbörjade
åtgärder till ytterligare indragningar. Emellertid mäste jag tyvärr till en
början konstatera, att vissa uppgifter, som statsministern fått av trafikkommissionen,
böra granskas. Det som kommissionen nu anför örn s. k. uppkörningar
är diskutabelt, då man nämligen ständigt kan diskutera vad som är
uppkörning. Jag tror att trafikledarna numera inse svårigheterna, ja, omöjligheten
att skapa full rättvisa och enhetlighet vid uppdragandet av mjölkkörlinjer.
Yi, som sysslat med dessa problem i många år. ha för att skapa
bästa förhållanden inom våra företag oell största möjliga rättvisa försökt att
ordna mjölkkörningen så rationellt som möjligt. Vi jordbrukare lia också både
som privata företagare och som ledare för våra mejeriföretag försökt att under
krisen medverka till blista möjliga lösning av olika svårigheter beträffande

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Äng. skedd inskränkning av vissa nija Iktra nsp ort er. (Forts.)
försörjning, trafikmedel m. m. I detta hänseende lia jordbrukarna och deras
företag gjort ett storartat arbete.

När jag under tjänstgöring år 1943 i livsmedelskommissionen gjorde en
utredning örn vissa trafikfrågor berörande livsmedelsförsörjningen, varnade
jag för godkännande av den organisation av trafikledarskapet, som nu genomförts,
såvida ej personer med praktisk erfarenhet förordnades i tilltänkta
befattningar. Jag påpekade även vikten av att livsmedelskommissionen bevakade
livsmedelstransportörernas intressen, så att till transportledare inom länen
utsages personer, som ingående vore insatta i mejeri- och slakteridriftens
olika problem. Emellertid skulle säkerligen det bela alltjämt ba fungerat tillfredsställande,
örn länstrafikledarna, vilka personer jag, så långt min erfarenhet
sträcker sig, önskar berömma, i lugn och ro fått handlägga dessa livsmedelsförsörjningens
trafikfrågor. Det är trafikkommissionens chef för dessa
frågor som ställt till trasslet genom sina krav. Det går inte för en expeditionsman
att sitta på ett kontor och försöka lösa svåra praktiska problem. Vid
tillfrågan, vad man menar med »avvägar» i trafikkommissionens cirkulär,
lämnades svaret »sådana blindtarmar, som gå ut från landsvägarna och på
vilka man sålunda får köra fram och tillbaka». Här kan påpekas detsamma
som påpekades i trafikkommissionen, nämligen att i ett sjörikt län som exempelvis
Södermanlands län skulle man med en sådan definition komma till
orimliga konsekvenser. Jag är övertygad om att man inom regeringen ej vill
kalla en väg, vid vilken man hämtar mjölk från ett tjugotal gårdar, för en
avväg, som ej får köras av en bil. Inom Mjölkcentralen ha vi ansett att hämtning
vid en mjölkpall för tre gårdar ej får betraktas som uppkörning, utan
som en normal körlinje. Det var denna viktiga ståndpunkt, som man nekade
att godkänna vid sammanträdet den 16 februari.

Härmed hoppas jag, herr talman, att jag har klarlagt, att dessa frågor ej
äro lättlösta, utan erfordra stor smidighet för undvikande av gnissel. Visst ha,
som trafikkommissionen meddelar, ledningarna vid mejerierna och förtroenderåden
deltagit i de möten, som anordnats vid fastställande av de nya planer,
som presterats i vinter, men kommissionen glömmer att tala om att planerna
underskrivits under protest och att vissa möten varit mycket stormiga. Kommissionen
glömmer också att tala örn att planernas genomförande först börjades
i Södermanland och att man har påbörjat genomförande av samma
system bl. a. i Östergötland och Västmanland. Orsaken till att jag särskilt
nämnt Södermanland är, att man börjat med hårdare restriktioner i detta län
och att jag bär uppdrag av länets jordbrukare att söka åstadkomma lättnader.
^Samtidigt som jag hävdat sörmlänningarnas intressen, har jag emellertid
också sökt att bromsa trafikkommissionen från att vidtaga liknande åtgärder
inom andra län. Detta är nämligen ingen sörmlandsfråga, utan en riksfråga
som berör alla jordbrukare. Missnöjet är, enligt uppgifter som jag fått, stort
även i andra län med anledning av de inskränkningar som gjorts under sista
tiden.

Tyvärr måste jag också rätta några rena felaktigheter i kommissionens redogörelse.
Det är riktigt, att jag på uppdrag försökt få rättelse hos kommissionen.
I detta hänseende har jag framfört olika förslag, som skulle kunnat
accepteras, men trafikkommissionen har vägrat att göra annat medgivande
än att lova att taga upp enskilda fall efter skriftlig framställning. Den 16
februari astadkoms i ett protokoll vissa medgivanden, som länstrafikledaren
tydligen var benägen att godtaga, om han fick medgivande därtill av kommissionen.
På kvällen kom emellertid telefonmeddelande, att kommissionen
nekade att medge dessa lättnader. Därest kommissionen då utlovat de lättna -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Äng. skedd inskränkning av vissa mjölktransporter. (Forts.)
der, som man nu enligt statsministerns svar är beredd att göra, hade frågan
legat något annorlunda till.

Jag är sålunda tacksam för svaret, att vissa lättnader i transportbestämmelserna
nu komma att medgivas, och hoppas på god fortsättning. Hans excellens
herr statsministern har rätt i sin uppfattning att min inställning till
frågan påverkats av den uppfattning jag fått örn läget för gummiförsörjningen.
Den uppfattning, som jag fått, bestyrker statsministern delvis. Det
anföres ju i svaret, att tillskottet av gummi medför, att man för närvarande
kan undvika ytterligare restriktioner och att tiden för tidigare planerade
ytterligare inskränkningar framflyttats. Enligt gjorda påståenden skulle tidpunkten
vara framflyttad ett år och till och med troligen komma att bliva
obefintlig. Man kan förstå, att myndigheterna ej för tidigt vilja väcka optimism
och lätta på restriktionerna, men samtidigt borde det vara naturligt,
att man ej just när läget ljusnar skärper sådana restriktioner, som vålla
risker för landets försörjning med livsmedel och irritera redan hårt pressade
samhällsgrupper. Däremot hade det enligt min uppfattning varit klokt, om
kommissionen med hänsyn till lättnaden för gummiförsörjningen ej nu i vinter,
när kriget går mot slutet, vidtagit dessa irriterande restriktioner. Min
hemställan är alltså, att vinterns restriktioner snarast upphävas.

Jag sitter själv i kommissioner och vet sålunda, vilka besvärligheter som
kunna möta en kommission och hur lätt medborgarna lia att framställa kritik
och klagan. Det är alltså inte av någon längtan att få framföra kritik, som
jag dragit de av mig- framförda frågorna inför offentligheten, utan jag önskade
i det längsta kunna få rättelse under hand. Frågans stora betydelse och
kommissionens omedgörlighet äro anledningen till att jag besvärat hans excellens
herr statsministern, och jag uttalar den förhoppningen, att regeringen
även i fortsättningen följer ärendet.

Vidare konstaterar jag, att jag hade rätt, när det gällde försvarsarbetena.
Det är några tusen vana arbetare det här gäller och som mycket väl skulle
behövas i skogen. Samtidigt framgår det också, att jordbrukare kallats ut i
ökad omfattning under vintern, trots att läget är sådant, att tvångsålägganden
för jordbrukarna måst tillgripas. Med detta konstaterande har jag intet
sagt angående försvarets behov, som givetvis måste tillgodoses på så praktiskt
sätt som möjligt. Jag endast konstaterar faktum och tillägger, att detta måste
inverka på bränsleförsörjningen.

Jag vågar göra den rekommendationen, att hans excellens resonerar exempelvis
med partikamraten riksdagsmannen Lundbom från Stigtomta, som säkerligen
skulle kunna lämna intressanta uppgifter örn hur i vår trakt under
vintern pågått försvarsarbeten, som man i fråga örn planläggningen kanske
skulle kunna finna diskutabla. Örn — såsom varit fallet i denna trakt — de
vana skogsarbetarna, som man har brukat lia i skogen, gått till försvarsarbeten
— vi ha mer inkallelser än tidigare denna vinter — och dessutom de
få, som varit kvar i jordbruket, kanske halva dagen fått köra ut sötmjölk
och hämta skummjölk, är det givet att detta måste inverka på möjligheterna
att producera den ved, som det ålagts jordbrukarna att få fram. Om bränsleförsörjningen
kommer att slå slint i framtiden, kan statsrådet Rubbestad, som
i första hand handlagt frågan örn tvångsåläggande för jordbrukarna, icke
lastas härför utan förr de statsråd, som ha undandragit arbetskraft från skogen
och sålunda försvårat avverkningen av de ålagda kvantiteterna.

Hans excellens herr statsministern har icke funnit några direkta regeringsingripanden
under nuvarande förhållanden påkallade. Denna uppfattning delar
jag gärna, i den mån jag samtidigt ser, att uppmjukningar i trafikkom -

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Äng. skedd inskränkning av vissa mjölktransporter. (Forts.)
missionens beslut komma till stånd. Det är de reella resultaten som äro huvudsaken
för jordbrukarna, och i den mån sådana nås, är jag givetvis tacksam.

Till sist vill jag säga, att jag inte vill tvista örn ord, när det gäller slutorden
i statsministerns vänliga svar. Yi äro väl överens om att svårigheterna
bli större för jordbrukarna, när mjölkbilkörningen beskäres. Yi äro överens
örn att inkallelserna nog ha ökat proportionsvis för jordbrukarna i vinter. Likaså
konstatera vi gemensamt, att vana arbetare, som hade behövts för arbetet
i skogen, dragits till försvarsarbetena. Slutligen kan konstateras, att skogsägarna
ålagts tvångsawerkning. Omdömet kvarstår således, att genom statsmakternas
åtgärder ökade bördor lagts på jordbrukarna.

Som avslutning vill jag, herr talman, ännu en gång tacka för det utförliga
svaret och för statsministerns vänlighet att svara så snabbt. Jag uttalar
den förhoppningen, att trafikkommissionen efter detta svar skall vidtaga sådana
åtgärder, som kunna anses gagna landets försörjning och som kunna
anses taga skälig hänsyn till jordbrukarnas intressen. I annat fall ser jag mig
nödsakad att ånyo besvära med en interpellation.

Herr Bondeson: Herr talman! Det svar, som hans excellens herr statsministern
avgivit på herr von Helands interpellation, står på föredragningslistan
angivet såsom angående skedd inskränkning av vissa mjölktransporter. Interpellanten
berörde i slutet av sitt anförande det förhållandet, att detta svåra
problem alltjämt finns även i andra delar av landet än Södermanland. Jag
känner till ett mejeri i Skåne, som har en daglig omsättning på 25 ä 30 tusen
liter mjölk. Detta mejeri har två egna lastbilar, på vilka mjölken transporteras
fram. Däcken på bilarna ha sedan länge varit mycket svaga, och man har sedan
mer än ett halvt år tillbaka utnyttjat ersättningsdäck, s. k. lundholmsskenor.
Enligt vad livsmedelskommissionen vitsordat, är mejeriet tillika av sådan
beskaffenhet, att det även vid krigsfara eller krig skall hållas i gång. Vid
sidan örn detta ha de militära myndigheterna varslat om att efter radioinkallelse
de båda lastbilarna omedelbart skola ställas till förfogande på en plats
cirka 15 mil från mejeriet. Örn så sker, står mejeriet utan möjlighet att transportera
fram en stor del av den mjölk, som behövs för att hålla i gång mejeriet
och livsmedelsförsörjningen. Jag undrar, om de militära myndigheterna
kunna vara tillfredsställda med att få sådana lastbilar med mycket svaga
däck med lundholmsskenor. Jag vill till hans excellens ställa frågan: kan den
militära myndighetens beslut, att dessa lastbilar efter order skola användas
för arméns behov, vara förenligt med att livsmedelskommissionen givit mejeriet
det vitsordet, att mejeriet skall hållas i gång även under krigsfara och
krig?

Lantmännen se med stor överraskning, hurusom i städerna, speciellt i Stockholm,
lastbilar med mycket prima däck köra fram rad i rad utan last. Bilarna
för transporter av mjölk och mejeriprodukter få icke lov att transportera annat
än de varor som länsstyrelsens tillstånd omfattar. Jag anser att det borde vara
en större urskilning. De bilar, som transportera fram mjölk och köra mejerivaror.
böra ha en förhandsställning framför de bilar, som köra andra varor,
som icke äro behövliga för vår livsmedelsförsörjning.

Slutligen vill jag säga några ord angående det av hans excellens herr statsministern
och trafikkommissionen tidigare angivna femhundrametersstoppet.
Det stod i ett uttalande i en skånsk tidning för några dagar sedan, att sekreteraren
i trafikkommissionen hade sagt, att det aldrig varit meningen att den
bestämmelsen skulle finnas, som vi haft att brottas med. Jag hemställer att

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Äng. skedd inskränkning av vissa mjölktransporter. (Forts.)
hans excellens vänligast tänker på de transportbilar, som föra fram de produkter,
av vilka det svenska folket i det närmaste skall leva.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag vill för min del här endast bestyrka,
att det givetvis inte blott är i Södermanlands län, som man har svårigheter
att få fram mjölk och utföra slaktdjurstransporter o. dyl. Jag skulle
vilja formulera min anmärkning mot det sätt, på vilket det hela skötes, så,
att jag skulle tro att det vöre lämpligt, örn trafikledarna och näringsorganisationerna
i de olika länen finge större frihet än de nu ha att gemensamt klara
upp frågorna.. Jag tror liksom interpellanten att det många gånger är rätt
obehövliga direktiv som komma från trafikkommissionen. Finge man lokalt
avgöra frågorna, skulle det inte gå åt mera gummi, men en hel del ting skulle
kunna ordnas mera praktiskt.

I mitt hemian är det emellertid främst i fråga örn slaktdjurstransporter som
svårigheterna äro störst. Det tar sig exempelvis uttryck på det sättet, att spädkalvar,
som skola fraktas långa vägar till slakteriet, måste köras till och ställas
på en järnvägsstation och få stå där halva dagen. De fraktas därefter så
sent till slakteriet, att de komma fram sent på kvällen och inte hinna slaktas
samma dag, utan få stå över till nästa dag. Det är ju egentligen förskräckliga
förhållanden, som framtvingas på detta sätt, och jag undrar, örn någon motsvarighet
därtill finns i de största städerna, t. ex. här i Stockholm, där man
många gånger tycker att transporter ske per bil, som med stor fördel skulle
kunna ske med hästskjutsar. I varje fall äro i Stockholm transporterna mycket
lättare än de flesta av de transporter som vi talat örn här i dag. Sådant väcker
ibland en liten undran, om inte, jag vill inte säga en viss mannamån, men
ett gynnande sker av de största städerna framför landsbygden. I varje fall
stå inte förhållandena i överensstämmelse med god försörjning på gummiområdet.
Jag tycker trafikkommissionen borde ägna den saken mera intresse än att
som hittills ge direktiv angående smådetaljer ute i de olika länen. Jag tror att
planläggningen där sker mycket mera omsorgsfullt, än den, enligt vad man
många gånger tycker, sker t. ex. här i Stockholm.

Herr statsrådet (xjöres: Herr talman! Jag bör kanske säga några ord angående
den debatt, som utspunnit sig här rörande trafikproblemen. Interpellanten
utvecklade den meningen, att det skulle vara till nytta, om de trafikrestriktioner,
som i detta läge vidtagas och som dess värre äro nödvändiga att
upprätthålla,, inte vidtoges vid skrivbordet i Stockholm utan utformades under
noga aktgivande på det praktiska livets krav. Det är ju emellertid nu på det
sättet, att när det gäller dessa livsmedelstransporter, ja, när det gäller nödvändiga
transporter överhuvud taget, består ett intimt samarbete och en fortlöpande
rådgivning mellan trafikkommissionen och de organisationer som representera
de olika näringsområdena. Vad mjölktransportlinjerna beträffar, ha
dessa utformats i fortlöpande samarbete med svenska mejeriernas riksförening,
och jag är alldeles övertygad örn att på det sättet har den nödvändiga praktiska
kännedomen om de olika provinsiella förhållandena kommit in i diskussionen
och kunnat beaktas, i den mån så varit möjligt, vid utformandet av de körplaner
som nu gälla.

Detta betyder emellertid icke att ali irritation skulle vara avlägsnad. Det
är alldeles givet, att när man får lov att göra sådana här ingrepp, som rubba
vanorna och medföra olägenheter för många, kommer det också att väcka mindre
glada känslor på många håll. Det är att beklaga, men jag tror dess värre,
herr talman, att däråt inte är mycket att göra. Man får självklart under beaktande
av dc försörjningsfakta, som vi lia att hålla oss till i fortsättningen

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Äng. skedd inskränkning av vissa mjölktransporter. (Forts.)
liksom hittills, bevaka att man vid restriktionernas utformning och tillämpning
i möjligaste mån tar hänsyn till det praktiska livets krav.

Vad i övrigt avvägningen mellan olika transportbehov beträffar, vill jag
framhålla — vilket inte alls framgått av det yttrande som gjorts här av t. ex.
herr Bondeson och som kanske inte heller framgick av interpellantens inlägg
—■ att livsmedelstransporterna äro satta i främsta rummet, när det gäller försörjningen
med bilringar till våra motorfordon. Vi ha en klassificering av
motorfordonen, som jag här inte skall gå närmare in på för att inte trötta med
en vidlyftig teknisk utredning. Fordonen hänföras till A-, B- eller C-kategorien.
Av dessa kategorier är egentligen endast B-kategorien tillförsäkrad ringförsörjning,
så långt våra resurser medge, och till den kategorien höra livsmedelsbilar.
De s. k. C-bilarna få köra så länge deras gummiutrustning räcker,
och sedan få de ställas in. Det är nog en hel del sådana bilar, som man ännu
ser rulla i städer och på andra orter, men de få, som sagt, köra endast så
länge gummit håller. A-bilarna — dit höra pilsnerbilarna — äro praktiskt taget
helt hänvisade till att köra på andra ringar än lastbilsdäck. Även där är
försörjningen begränsad till tiden, beroende på att våra resurser inte räcka
alltför länge i fråga örn sådana däck, därest inte importen inom den närmaste
tiden kommer i gång i någon större utsträckning, vilket vi nu inte kunna förutse
och inte på allvar kunna räkna med.

Den ringförsörjningssituation, som vi för dagen befinna oss i, är ju i
någon män bättre än den situation, som vi hade i höstas. Den last av gummi,
som vi fingo in vid årsskiftet, uppsköt den allvarliga transportkris, som vi då
förutsågo skulle komma att sätta in ungefär i maj eller vid halvårsskiftet i år.
Krisen är uppskjuten till nästa årsskifte eller kanske några veckor längre fram.
Men det är alldeles givet, att detta är en ganska tillfällig lättnad i vårt försörjningsläge.
Ty vi kunna för dagen, som jag nyss sade, icke med säkerhet räkna
på någon fortsatt import, och vi ha dessutom, vilket har kommit till såsom
ett minus, råkat ut för den oturen, att industrianläggningar uppe i Norrland
för framställning av syntetiskt gummi inte ha kunnat komma i gång ännu. Den,
som var igångsatt i höstas, drabbades av en så pass omfattande explosion, att
den ännu inte har kunnat sättas i drift. Under sådana förhållanden är det dess
värre nödvändigt att fortsätta med de restriktioner, som nu ha satts i kraft, och
att alltjämt genomföra de möjliga rationaliseringar, som trafikledarna ute i
länen ha till uppgift att befrämja. Jag kan icke ställa den av interpellanten
önskade lättnaden i de nu rådande restriktionerna i utsikt. Vi få alltjämt försöka
att traggla oss fram på det sätt som vi nu göra. Jag skulle vilja erinra örn att
vi dock befinna oss i det sjätte krigsåret. Vi ha under fyra år haft en mycket
måttlig import av gummi. Vi kunna alltjämt hålla vår motortrafik uppe för
livsviktiga transporter. Ser man vår trafiksituation i dag mot bakgrunden av
den långa avspärrningen och våra ytterst prekära tillförselmöjligheter, tror jag,
att man i stället för att rikta övervägande kritik mot den myndighet, som här
har hushållat, nämligen trafikkommissionen, bör vara glad och erkännsam över
att den har lyckats i detta svåra värv att hålla de livsviktiga transporterna i
gång så hyggligt som faktiskt har skett.

Herr von Heland: Herr talman! Jag är fullt medveten om de bestämmelser,
som finnas och som foikhushållningsministern nu framhöll, innebärande att
livsmedelstransporterna skola sättas i första rummet. Jag känner också till bestämmelserna
örn A-, B- och C-bilar och önskar här framhålla, att mot dessa
bestämmelser har jag ingenting alls att andraga, tvärtom anser jag, att de
blivit mycket väl formulerade. Svårigheten ligger i det praktiska genomförandet.
Jag är medveten örn att detta är mycket svårt att ordna och om att det,

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Äng. skedd inskränkning av vissa mjölktransporter. (Forts.)
samtidigt som man förstår svårigheterna, där måste komma fram kritik, som
har ett visst berättigande. Jag kan anföra några exempel härpå.

Örn man exempelvis skulle tänka sig, att gummisituationen tillät, att de bilar,
som nu äro i gång, finge fortsätta att köra, hur skulle det då bli med de bilar,
som fått minskade mjölkkörlinjer? Ställas de in för att spara på gummit
till de livsviktiga transporterna? Nej, det göra de naturligtvis inte, när lastbilägarna
få ytterligare ett par timmar till förfogande, utan då passa dessa
på att köra andra transporter, kanske sådana, som lastbilägarna förtjäna bra
på men som inte äro så viktiga ur folkhushållets synpunkt.

Ett annat exempel! Man måste ju förstå, att det är lättare för trafikkommissionen
och trafikledarna att öva kontroll på stora organisationer, som icke vilja
bryta det som ålagts dem. Våra stora livsmedelsorganisationer följa de givna
direktiven, men däremot kan man inte begära, att ens länstrafikledarna skola
kunna kontrollera, att de mindre företagarna också göra det. Jag kan försäkra
folkhushållningsministern, att just där syndas avsevärt, och det har väckt mycken
kritik. Nästan vid vartenda möte, där man diskuterar dessa frågor och där
vi ledare inom företagen försöka lugna stämningen, får man höra: »Där och
där köra de grus till det och det tegelbruket ett par hundra meters väg, när
de ha slutat mjölkkörningen, trots att vi stå med hästar där och gärna vilja
köra gruset, och där och där kör den bryggarbilen så och så.» Här har jag en
tidning, Skånska Dagbladet för den 10 mars. Där refereras ett möte i Skåne,
där man i avsevärd utsträckning påtalat sådana förhållanden.

Vad folkhushållningsministern här anfört, att givna bestämmelser ha träffats
i samförstånd med våra riksorganisationer, är riktigt. Våra riksorganisationer
lia visserligen försökt bromsa en del av vad trafikkommissionen önskade
genomföra, men det är givet, att dessa riksorganisationer lika litet som trafikkommissionen
här i Stockholm kunna gå ut och genomföra direktiven i praktiken.
Jag skall nu be att få läsa upp den i detta sammanhang aktuella punkten
i trafikkommissionens cirkulär av den 12 januari 1942. Vad säges där om
dessa bilkörningar? Jo, där säges i punkt 4: »Hämtning av mjölk med lastbil
från leverantörer, bosatta utmed avvägar, vid sidan av väg, å vilken reguljär
mjölktransport äger rum — vilka avvägar i allmänhet äro av sådan beskaffenhet,
att de vålla onormal ringslitning —■ bör i möjligaste mån inskränkas.»
Detta är de direktiv, som finnas. Det torde väl tydligt framgå, att detta är rena
kautschukdirektiven, som kunna tydas nästan hur som helst. Tyder man dem
så som den föredragande i trafikkommissionen gjort —■ för vilket jag nyss redogjorde
—- blir det väldiga konsekvenser för hela livsmedelsförsörjningen.

Några nya direktiv ha alltså inte utgetts i fjol eller i år, utan vad har uträttats?
Jo, ledningen för trafikkommissionen här i Stockholm har sagt till trafikledarna
att skärpa den tydning, de lia gjort av denna kautschukparagraf. Den
kan skärpas på olika sätt, beroende på hur trafikledarna tyda det. Det är detta,
som har åstadkommit reaktionen. Denna har inte uppstått efter några nya
bestämmelser utan genom att trafikledarna ha fått direktiv att i vissa län påbörja
en restriktivare tillämpning av de tidigare gällande bestämmelserna.

Nu är jag emellertid tacksam för att folkhushållningsministern här sagt, att
man bör ta hänsyn till livets praktiska krav. Syftet med min interpellation är
just, att man skall få igenom detta vid trafikkommissionens tillämpning av
lämnade direktiv.

Folkhushållningsministern anförde vidare, att ringförsörjningen nu är bättre
och transportkrisen kanske uppskjuten till nästa årsskifte, kanske några
veckor längre. Ja, herr talman, det är just därför att man fått reda på att
transportkrisen är uppskjuten, som reaktionen har blivit så mycket större mot

Första kammarens protokoll 1945. Nr 12. 2

Nr 12.

Onsdagen ilen 14 mars 1945

Äng. skedd inskränkning av vissa mjölkiransporter. (Forts.)
att myndigheterna nn skärpa tillämpningen av den tidigare omnämnda kautschukparagrafen.
Min hemställan är alltså inte, att några nya direktiv skola
skickas ut, men jag önskar, att folkhushållningsministern ville vara så vänlig
att se till, att man inte håller på de nu vidtagna skärpningarna, när vårbruket
börjar. Skärpningen har redan haft sill inverkan på bränsieanskaffningen, det
känner jag till i praktiken. Det är risk för att läget kan bli värre i vår, örn
man fortsätter med dessa skärpningar av de tidigare direktiven.

Jag förstår, att detta för många är en mycket svår fråga att begripa, när
man talar örn den i allmänna ordalag. Det är invecklade problem, men jag skall
nämna, hur en sak kan komma att verka.

För att spara gummit lia vi i ett företag i Mellansverige i vinter bestämt, att
de bilar, som hämta sötmjölk hos jordbrukarna och som skola köra skummjölk
tillbaka, inte skola behöva köra ut delina skummjölk samina dag, utan så länge
det är kallt, skall skummjölken få stå kvar på lastbilarna över natten och köras
ut nästa morgon, samtidigt med att sötmjölken hämtas. Detta lia jordbrukarna
naturligtvis fogat sig i utan något som helst knorr, därför att det går, så länge
det är kallt och mjölken inte surnar. Nu kommer värmen, nu går det inte längre.
De jordbrukare, som tidigare kört fram sin sötmjölk en gång örn dagen och
inte haft mer än den körningen, få nu köra två gånger och få sin dag fullständigt
förstörd. Först på morgonen skola de köra ned sin sötmjölk till billinjen,
sedan få de åka hem och kunna inte åka ut på vårbruket, örn arbetsplatsen inte
ligger mycket nära. Ty efter några timmar få de åter köra ned och hämta den
skummjölk, som kommer tillbaka från .mejerierna.

Jag bär nied detta enda exempel bara velat visa, herr statsråd, att det blir
trassligare, örn man inte ger efter på den skärpning av bestämmelsernas tillämpning,
som har skett nu i vinter. Jag vill ännu en gång vördsamt hemställa
hos folkhushållningsministern att överväga, huruvida det inte kan vara riktigt
att lätta på de skärpningar, som gjorts i vinter och att inte fortsätta att vidta
skärpningar i andra delar av landet, där man ännu inte bär fått dem genomförda.

Herr Friggeråker: Herr talman! Det var med synnerligen stor tillfredsställelse
jag åhörde statsrådet Gjöres’ uttalande här alldeles nyss, att livsrnedelsbilarna
skulle komma i första hand vid utbyte av däck. Bilringama äro ett av
de allra största bekymren åtminstone för en hel del mejerier. Det mejeri, som
jag har äran att tillhöra och känner till, köpte 1941 ett pär bilar för mjölktransporter.
Trots den allra största aktsamhet vid körningarna äro ringarna nu
fullständigt utslitna. Vi ha vänt olss till trafikkommisisionen för att få dem utbytta.
Men de bestämmelser, som kommissionen tillämpar, äro något hårdragna,
och det är därför jag har begärt ordet, herr talman. Bestämmelserna äro inte
tillräckligt smidiga. Trafikkommissionen föreskriver nämligen, att för att få
nya däck måste vi, samtidigt som rekvisitionen går in, även leverera reservdäcken.
Vad innebär detta nu för mejeriet? Går en ring sönder under en resa,
då vi hämta mjölk, ha vi ingen möjlighet att göra ett ombyte, utan då måste vi
rekvirera en lastbil från någon närliggande stad eller samhälle, och den får
kanske köra en eller två mil. Vi skickade emellertid in våra reservdäck och
rekvirerade nya däck. Det är nu fem veckor sedan, men ännu ha vi inte hört
den minsta lilla livsyttring från trafikkommissionen. Det är sannerligen inte
trevligt att köra utan reservdäck i fem veckor.

Jag tycker verkligen, att expeditionen kunde vara litet snabbare och hänsynen
litet större till de svårigheter, som mejerierna ha i dessa tider. Jag hoppas,
att herr statsrådet ser till, att sådana ärenden expedieras omedelbart. Då såväl
mejerierna som dessas leverantörer fästa det allra största avseende vid svårighe -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Äng. skedd inskränkning av vissa mjölktransporter. (Forts.)
tema och anpassa sig på allt sätt, tycker jag, att också kommissionen borde ta
hänsyn till detta och visa nödig anpassning.

En sak till, herr talman! Vi ha i Skaraborgs län helt och fullt anpassat oss
efter trafikkommissionens direktiv. Sålunda ha leverantörerna alltsedan hösten
1942 två gånger om dagen kört ut sill mjölk till landsväg för att där lämna
deal till mjölkbilen. Vad detta innebär vill jag erinra om. Det mejeri jag tillhör
har 554 leverantörer. Av dessa ha 265 stycken över 300 meterns väg till
huvudväg eller bilväg. Avstånden variera, en del ha 2 1/2—3 km till bil- eller
huvudväg. Vad innebär detta? Jo, under den brådaste vår- eller skördetiden får
ofta lantbrukarens hustru transportera mjölken ut till bil- och huvudvägen. Är
avståndet dit 2 Vs km och hon skall gå sträckan fram och tillbaka två gånger
örn dagen — ut med nymjölken på morgnarna och sedan hem med s ku mm.] olken
på middagarna — så mäste hon varenda dag traska ungefär en hel mil. Så har
skett sedan hösten 1942, och det är väl då inte att förvåna sig över att en hel
del knorra. Jag frågar, vilka andra hustrur skulle vilja så lojalt fullgöra detta
uppoffrande arbete som våra lantbrukarhustrur gjort under alla dessa år.

Jag kan tillägga, att i Älvsborgs län, som jag också har något att göra med,
fråga mjölkleverantörerna, vad vi göra i riksdagen, som inte påpeka dessa förhållanden.
Det. tycks verkligen, som om vissa bilar — öl- och svagdricksbilar
—- fått lättnader, under det att man skärpt bestämmelserna för mjölkbilarna.
Jag tror, att man får ta någon hänsyn till förhållandena och återverkningarna
i de vida bygderna.

Jag skulle vilja tillägga, att örn man nu, Eders Excellens, kunde ge litet lättnader
åtminstone under sommartiden, under vårbruket och skördetiden, skulle
detta vara oerhört tacknämligt och noteras med synnerligen stor glädje och tillfredsställelse.
Jordbrukarna ha, så långt som möjligt, varit till det ^yttersta
lojala, och jag tycker, att de behövde en liten uppmuntran och inte någon bestraffning
jämfört med andra. Jag syftar då pa öl- och svagdricksbilarna, som
tyckas ha ett visst företräde.

Ordet lämnades ånyo till hans excellens herr statsministern Hansson, som Äng. ifråga.
meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara jämväl herr Holm- sulfitbergs
interpellation angående ifrågasatt nedläggning ay sulfitfabriken i Rydö fabriken i ''
m. m., och nu yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Holm- Rydö m. m.
berg i Göteborg till mig riktat följande frågor,:

1. Kan man från regeringens sida vänta några åtgärder till förhindrande
av att Hylte Bruks Aktiebolag genomför sitt kungjorda beslut att nedlägga
.sulfitfabriken i Rydö?

2. Därest dylika åtgärder icke övervägas, vilka andra åtgärder ämnar regeringen
vidtaga för att hjälpa arbetarna vid det nedlagda bruket till nya försörjningsmöjligheter? 3.

Avser regeringen att för riksdagen framlägga något förslag till förhindrande
av att privata företag i framtiden genom att i koncentrationssyfte nedlägga.
industrier ställer arbetare och anställda utan försörjningsmöjligheter?

Regeringen har icke för avsikt att framlägga något förslag, av det innehåll.
interpellanten efterlyser. Örn en driftkoncentration leder till effektivare
produktion, kan den icke anses fördömlig. Men vid en sådan rationalisering få
icke de sociala hänsynen lämnas åsido. Därvid träder i förgrunden de anställdas
intresse av fortsatta försörjningsmöjligheter, vilket också är ett samhällsintresse.

Från dessa utgångspunkter bör även frågan örn driften vid Rydö bruk bedömas.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Äng. ifrågasatt nedläggning av sulfitfabriken i Rydö m. m. (Forts.)

I fråga om förutsättningarna för en fortsatt drift framhåller bolaget, att
dessa måste bedömas såsom otillfredsställande. Fabriken skulle sannolikt kunna
drivas med vinst något eller några ar efter västspärrens havande, meri därefter
skulle råvarusituationen framtvinga ett definitivt driftstopp. Tillgången
på trämassaved är sedan flera år tillbaka otillräcklig inom ifrågavarande
område och bolaget har tvingats, i motsats till branschens företag i mellersta
och östra Småland, att söka sin ved över praktiskt taget hela Sydsverige
och, då krigsförhållandena ej lagt hinder i vägen, även i Balticum. I fackförbundsorganet
Skogsindustriarbetaren (SIA) framhålles på ledande plats i
nr 5 för i år att »de företagsekonomiska, förhållanden, som ligga till grund
för driftsnedläggelsen i Rydö undandrar sig delvis vårt bedömande, men mycket
talar för att åtgärden är ekonomiskt motiverad».

Anledningen till att företagsledningen bestämt sig för att nu nedlägga
fabriken och icke avvakta den tillfälliga konjunkturförbättring, som väntas
ge sig till känna när haven på nytt bli fria, uppges vara att man bedömer utsikterna
att etablera nya företag i fabrikens ställe och på annat sätt sysselsätta
den friställda arbetskraften som större nu än vad de måhända bli vid en
tidpunkt, då stora delar av vårt näringsliv få känning av omställningskrisens
påfrestningar. Det bör även påpekas, att fabriken icke varit i gang sedan i
april 1944 och att arbetarna varit hänvisade till andra arbeten, vissa i bolagets
regi, andra återigen annorstädes på den öppna marknaden eller i beredskapsärbctc Vid''

full drift har fabriken haft en kapacitet av ca 20 000 ton per år och
den normala arbetsstyrkan har då varit 181 man. Kortare och längre driftsuppehåll
ha förekommit praktiskt taget varje år. Av fabrikens nedläggande
beröras direkt ca 140 på orten boende arbetare. Av de övriga lia en del redan
sökt sig arbete på annat håll och andra pensionerats. För bedömandet av
möjligheterna att bereda arbetarna annan sysselsättning måste hänsyn tagas
till vederbörandes ålder och boendeförhållanden, vilka i hög grad bestämma
förutsättningarna för en omskolning respektive förflyttning av arbetskraften.

Fördelningen efter ålder är följande: mellan 20 och 30 år 26 personer, mellan
30 och 40 år 32 personer, mellan 40 och 50 år 43 personer, mellan 50 och
60 år 27 personer, samt över 60 år 5 personer.

Av arbetarna äro 67 gifta nied försörjningsplikt för 109 barn. Ett femtiotal
av arbetarna bo i egna hem och äro bland annat av denna anledning att
betrakta som fastare knutna till orten än övriga, enär en realisation av egnahemmen
för vederbörande skulle innebära en betydande kapitalförlust.

Åldersförhållandena synas icke lägga några större hinder för att placera det
övervägande flertalet av arbetarna i någon produktion av annat slag än den,
som hittills tagit dem i anspråk.

I fråga örn vad som ifrån bolagets sida åtgjorts och fortsättningsvis planeras
för att bereda nya sysselsättningsmöjligheter åt fabrikens folk och för att
förhindra att bygden som sådan utsattes för en ekonomisk katastrof föreligga
för dagen vissa uppgifter, som meddelats mig av bolagets disponent och av
honom även vid en inom socialdepartementet hållen konferens. Till denna
hade kallats representanter för bolagets ledning, Sveriges industriförbund,
Svenska pappersindustriarbetareförbundets styrelse och förbundets avdelning i
Rydöbruk samt statens arbetsmarknadskommission. Alla berörda parter hade
här tillfälle att framföra sina synpunkter på de problem, som aktualiserats av
beslutet örn fabrikens nedläggande. _ .

Bolagets principiella inställning till frågan om bygdens nyindustnahsermg
är den att det måste anses eftersträvansvärt att åstadkomma en sådan differentiering
av näringslivet att befolkningen icke blir beroende av ett enda före -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Ang. ifrågasatt nedläggning av sulfitfabriken i Rydö m. m. (Forts.)
tags möjligheter att ge den sysselsättning och trygga dess existens. Beträffande
Rydöbruk har från bolagets sida inletts förhandlingar med ett flertal
företag örn förläggande dit av olika mindre industrier. För att stimulera
eventuella spekulanter har bolaget för avsikt att på förmånliga villkor uthyra
eller försälja de lokaliteter, som de nya företagen behöva för sin tillverkning,
och dessutom tillhandahålla elektrisk kraft till en betydligt lägre taxa än den
i bygden gängse elströmstariffen. Då förhandlingarna nied vissa av de spekulanter
som visat sig intresserade av bolagets erbjudande ännu icke äro slutförda,
har bolagsledningen icke ansett sig i detalj kunna redovisa, vad som i
detta avseende hittills åstadkommits. Definitiv uppgörelse har emellertid träffats
angående startandet av en leksaksfabrik, som till en början kommer att
ge sysselsättning åt ett 20-tal man, men arbetsstyrkan beräknas bli minst dubbelt
så stor, när driften kommit i gång på allvar. I det närmaste klart är det
vidare beträffande en pappersförädlingsindustri, som beräknas komma att sysselsätta
50 manliga och 20 kvinnliga arbetare. På samma stadium befinna sig
planerna på en mekanisk verkstadsindustri för tillverkning av hushållsmaskiner
och maskindelar, som vid full drift torde komma att sysselsätta ett 80-tal
arbetare, av vilka ca 30 kvinnor. Förhandlings programmet upptar även vissa
andra projekt, som emellertid ännu icke avancerat så långt att bolagets ledning
vågar ha någon bestämd mening örn i vilken utsträckning de kunna fullföljas.
Bolagsledningen har uppgivit, att man vid strävandena att tillföra orten nya
industrier sökt förbindelse med så stabila företag som möjligt, och med resurser
tillräckliga för kapitalinvesteringar av sådan storleksordning, att man kan
räkna med en drift planerad på lång sikt. Som villkor för uthyrning av fabrikslokalerna
har bolagets ledning föreskrivit, att de n.yetablerade företagen
skola förbinda sig att anställa i första hand den nedlagda fabrikens arbetare
och vidare att hänsyn härvid skall tagas till de äldre, så att dessa icke bli missgynnade.

Genom att koncentrera sin sågverksrörelse till Rydöbruk kommer bolaget
självt att uppföra ett mindre sågverk, som ger arbete åt ett 20-tal man, samtidigt
som koncentrationen av sulfittillverkningen till Hyltebruk medför en
överflyttning dit av 10 arbetare från Rydö.

Detta är i stort vad jag för dagen kan säga om bolagets planer och strävanden
i syfte att bereda nya, mera varaktiga arbetstillfällen åt de arbetare, vilkas
arbetskraft icke längre kommer att kunna nyttjas vid sulfitfabriken.

I avvaktan på att förberedelserna för igångsättandet av de nya företagen skola
hinna slutföras komma vissa tillfälliga arbeten att ge full sysselsättning i
varje fall till någon gång i slutet av innevarande år. Dit hör exempelvis nedmonteringen
av fabrikens maskinella utrustning, de gamla lokalernas iordningställande
för sina nya ändamål och torvupptagning på bolagets mossar.

I den händelse dessa arbeten skulle visa sig otillräckliga för att sysselsätta
arbetarna fram till den tidpunkt, då de kunna överflyttas till de nya företagen,
finnas på orten eller i dess närhet ett flertal allmänna arbeten redan planerade.
Åtgärder ha även vidtagits för att bolagets egna tillfälliga arbeten på
effektivaste sätt skola kunna samordnas med de allmänna arbeten, som kunna
tänkas bli nödvändiga att sätta igång för att hålla en så jämn sysselsättning
som möjligt under denna övergångsperiod.

Vad jag sålunda inhämtat örn vad som i »fallet Rydöbruk» förekommit och
planerats synes mig, åtminstone tills vidare, icke giva anledning till att överväga
några särskilda åtgärder från regeringens sida.

Interpollanten synes lia den uppfattningen att staten som långivare skulle
ha särskild anledning att i detta fall ingripa. Det år 1942 till Hyltebruks A/B
lämnade lånet på 1,1 miljoner kronor avsåg emellertid icke bolagets allmänna

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Äng. ifrågasatt nedläggning av sulfitfabriken i Rydö m. m. (Forts.)
drift, ännu mindre speciellt Rydöbruk. Det gavs för sulfitspritanläggningen
vid Hyltebruk och motiverades av statens intresse att stimulera tillverkningen
av flytande drivmedel.

Jag använder tillfället meddela att Sveriges industriförbund genom sin s. k.
omställningskommitté numera på ett tidigare stadium än vad förut varit fallet
varslar örn förestående permitteringar och avskedanden, i s.yfte att ge de berörda
arbetarna tillfälle att söka annat arbete och de allmänna organen för arbetsmarknadsreglering
tillfälle att i tid vidtaga nödiga åtgärder. Vad som förekommit
i fallet Rydöbruk har gett industriförbundet anledning att för sina
medlemmar på nytt framhålla vikten av att de i god tid varsla örn planerade
driftsnedläggelser så att såväl näringslivets som det allmännas organ skola bli
i tillfälle att i god tid överväga sina mått och steg för att bemästra situationen.
Det är av synnerlig vikt att denna anmaning efterkommes.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag ber att få tacka hans excellens herr
statsministern för det mycket utförliga svar. han har lämnat, och skall inte alls
beklaga mig över att det är nekande beträffande mina frågor nr 1 och 2. Ty
det förefaller ju av uppgifterna i svaret, som om försörjningsmöjligheterna för
Rydö bruks arbetare skulle kunna anses säkerställda, i varje fall under en tid
framåt, förutsatt att de planer, som svaret berättade om, också komma att kunna
förverkligas. Det intresse för denna sak, som av svaret att döma visats från
statsmakterna sida, har tydligen, såvitt jag kan förstå, stimulerat bolaget att
göra en hel del utöver vad det ursprungligen tänkte för att de arbetare, som
mista sina anställningar vid bruket genom dess nedläggande, ej skola bli utan
existensmöjligheter.

Jag måste emellertid säga att jag tycker det är otillfredsställande, att också
min tredje fråga — den örn jag så får säga principiella frågan — har blivit
nekande besvarad. Herr statsministern betecknar det ju själv i sitt svar såsom
ett samhällsintresse, att vid driftsnedläggelser arbetare och anställda ej ställas
utan försörjningsmöjligheter, och det är jag hjärtligt överens med herr
statsministern örn. Men under sådana förhållanden borde man också söka
skapa några slags garantier för att fortsatta försörjningsmöjligheter verkligen
beredas arbetare och anställda. Några sådana garantier finnas för närvarande
inte, utan detta beror helt och hållet av företagens goda vilja. Vi ha tidigare
sett många exempel på. hurusom företag lagts ner i rationaliseringssyfte eller
därför att man har önskat rädda pengarna ur dem för andra ändamål, och hur
detta har betytt, inte bara att människor blivit arbetslösa, utan också att de
fått andra svårigheter att dras med, såsom exempelvis blev fallet vid en del
järnbruk, där arbetarna i viss utsträckning hade skaffat sig egnahem. Vid
sådana tillfällen ha de anställda oftast inte haft annat än stat och kommun
att falla tillbaka på. Det kan, såvitt jag förstår, nationalekonomiskt sett inte
vara så värst klokt att tillåta, att ett företag får läggas ned och att dess anställdas
försörjning sedan skall övertagas av fattigvården eller av staten. De,
som lägga ned företag, i syfte att rädda sina pengar, d. v. s. att gagna sin egen
ekonomi, borde vara skyldiga att på ett eller annat sätt hålla arbetarna skadeslösa,
därest inte företagen ändå skulle kunna hållas i gång.

Jag hade väntat mig att det i regeringen, nu då efterkrigsprogrammet med
dess paroll om full sysselsättning blir allt aktuellare, skulle finnas speciellt
intresse för denna sak, men det är väl så. som herr statsministerns egna partivänner
säga, när de äro ute och tala om efterkrigsprogrammet. att man inte
av den sittande regeringen kan vänta, att den skall göra någonting därvidlag.
Örn man vill föra det framåt, behövs en annan regering, och man får därför

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Ang. ifrågasatt nedläggning av sulfitfabriken i Rydö m. m. (Forts.)
tydligen ställa sina förhoppningar på denna frågas slutliga lösning till en sådan
ny regering.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag skall inte ta
upp någon diskussion örn vad denna regering och en annan kan vilja göra.

Jag fäster endast uppmärksamheten på att herr Holmbergs tredje fråga gäller
ett förslag av viss bestämd art, nämligen att man genom en lagstiftning
skall förhindra, att bolag i koncentrationssyfte nedlägga industrier och på så
sätt framkalla arbetslöshet. Jag har velat tillbakavisa hela den föreställningen,
att man skulle uppehålla företag bara därför att de sysselsätta folk, även
örn man genom en effektivare produktion kunde åstadkomma ur samhällets
synpunkt bättre utbyte. Men jag har samtidigt betonat, att de sociala synpunkterna
därvid måste beaktas, och jag kan på det hela taget instämma i det resonemang
som herr Holmberg förde. Jag kan inte finna det rimligt, att man har
en företagsamhet som skötes på det viset, att mängder av arbetare och hela
samhällen ett, tu, tre utsättas för oberäkneliga risker.

Regeringen har ju -—- det var inte denna, utan en tidigare regering som jag
också tillhörde — i ett fall avtalat med ett företag örn vissa avsättningar, som
skulle innebära garantier för att man i händelse av en nedgång i produktionen
och minskning av antalet anställda skulle ha möjligheter att lämna sådana bidrag
till arbetarna, som vore behövliga för att de skulle kunna anpassa sig efter
den nya situationen, och även sådana bidrag till berörda kommuner, att de
inte genom en sådan hastig förändring försattes i ett finansiellt oläge. De principer,
efter vilka detta avtal tillkommit, synas mig böra tillämpas även när det
gäller andra företag. Jag skulle helst se, att den nya sociala anda, som börjat
prägla vår företagarvärld, ledde till att man från företagens egen sida ville
beakta dessa synpunkter och vidtaga nödvändiga trygghetsåtgärder. Men örn
inte detta sker och om samhället gång efter annan ställes inför onödiga svårigheter
på grund av driftsnedläggelser utan hänsyn till allmänna synpunkter,
är inte den tanken främmande för mig. att man genom en lagstiftning försöker
även på detta område få bättre förhållanden. En sådan lagstiftning bör. emellertid.
som sagt, ej ta sikte på att konservera företagsamhet, som inte är tip-top.
utan bör avse just att skydda arbetare, anställda och kommuner mot onödiga
bördor till följd av ett handlingssätt från de enskilda företagens sida, som inte
är samhälleligt tillrådligt.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet .Wigforss, som förklarat Äng. ändring
sig ämna vid detta sammanträde besvara herr Herlitz’ interpellation angående
ändring i förordningen om varuskatt m. m., fick nu ordet och anförde: Herr m m

talman! Under hänvisning till att visst namngivet företag i Stockholm förklarats
skyldigt att retroaktivt erlägga varuskatt med. ca 86 000 kronor, har
herr Herlitz — med första kammarens tillstånd — till mig riktat följande
frågor:

1) Anser herr statsrådet förordningen örn varuskatt böra kompletteras och
ändras i syfte att undanröja sådana olägenheter av dess tillämpning, som i det
föregående angivits?

2) Anser herr statsrådet sig kunna medverka till att det företag, varom nu
är fråga — och eventuellt andra, som drabbats av samma öde — ekonomiskt
gottgöres för de förluster, sorn genom ovan angivna tillämpning tillfogats
detsamma?

I anledning av dessa frågor får jag anföra följande.

Enligt interpellanten skulle anledningen till det läge, vari det ifrågakomna

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Äng. ifrågasatt nedläggning av sulfitfabriken i, Rydö m. m. (Forts.)
företaget råkat, vara att söka i två grundläggande brister i varuskatteförordningen.
Interpellanten åsyftar härvid dels själva den teknik, som kommit till
användning vid angivandet av de enligt förordningen skattepliktiga varorna,
och dels det förhållandet att varuskatteförordningen icke inrymmer befogenhet
för Kungl. Majit att efterskänka eller restituera skatt i sådana fall, där en
dylik åtgärd är av särskilda omständigheter påkallad.

Vad angår varuangivningen får jag erinra örn att de skattepliktiga varorna
upptagits i en vid förordningen fogad förteckning, i vilken definieringen av
varuslagen anknutits till gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning. Detta
förfaringssätt har enligt interpellanten möjliggjort en sådan tolkning av förordningen,
att dess tillämpningsområde kommit att erhålla en omfattning som
den sakkunniga expertisen icke räknat med. Vad åter angår avsaknaden av
regler örn rätt till efterskänkande av skatt hade detta medfört, att man i förevarande
fall icke kunnat — såsom enligt interpellanten av billighetaskäl bort
ske — låta skatten träda i tillämpning först fr. o. m. den dag, då genom
vederbörande myndighets beslut blivit fastslaget att skatteplikt förelåge för de
produkter företaget tillverkade.

Interpellanten har nu frågat mig, örn jag anser att förordningen bör kompletteras
och ändras i nyssangivna hänseenden. Vad då först angår frågan örn
varuangivningen anser jag i denna del tillräckliga skäl icke föreligga för en
författningsändring. Även örn den valda metoden för angivande av de skattepliktiga
varorna kunnat under den första tiden efter förordningens ikraftträdande
medföra en viss osäkerhet beträffande skattepliktens omfattning, torde
man likväl — sedan förordningen numera varit i tillämpning under snart fyra
år — få anse att frågan örn den närmare omfattningen av skatteplikten i huvudsak
vunnit sin lösning genom av myndigheterna träffade avgöranden. Vid
sådant förhållande kan införandet av ett nytt system för varuangivningen — i
stället för att medföra en bättre tingens ordning — tvärtom leda till uppkomsten
av nya meningsskiljaktigheter angående gränsdragningen mellan skattepliktiga
och icke-skattepliktiga varor. Jag vill i detta sammanhang och för
att frågan icke skall ges för stora proportioner även nämna, att under hela den
tid förordningen varit i tillämpning, utöver de 3 besvärsmål som anliängiggjorts
av det av interpellanten åsyftade företaget, endast 17 överklaganden
skett av kontrollstyrelsens beslut i varuskattemål.

Vad härefter angår frågan örn ändring av förordningen i syfte att bereda
Kungl. Majit befogenhet att, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse
från eller återbäring av varuskatt delar jag interpellantens uppfattning om
önskvärdheten av en dylik komplettering av författningen. Jag är även beredd
att, i vad på mig ankommer, verka för ett snabbt genomförande av en sådan
författningsändring.

''Vad slutligen angår interpellantens fråga, örn jag anser mig kunna medverka
till att det av honom avsedda företaget -— och eventuellt andra företag
i samma läge — ekonomiskt gottgöres för sina ifrågavarande förluster, anser
jag mig för närvarande icke böra göra annat uttalande än att frågan om
en dylik skatterestitution får bli beroende dels på örn den ifrågasatta författningsändringen
kommer till stånd och dels — därest så sker — på det resultat,
vartill prövningen av en ansökan örn restitution kan leda.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få uttala mitt
tack för svaret och min ganska ogrumlade tillfredsställelse med dess innehåll.

Vad det gäller är ju att sörja för att en företagare, som har gjort ett ursäktligt,
måhända alldeles oundvikligt misstag i fråga om varuskatteförord -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Ang. ändring i förordningen om varuskatt ni. m. (Forts.)
ningens tillämpning, inte skall drabbas av den kanske ruinerande påföljden att
skatten stannar på honom utan möjlighet till sådan övervältring av densamma
på konsumenterna, som varit avsedd. Jag är glad att statsrådet delar min mening
härutinnan och anser, att en rättelse måste ske. Det gläder mig också att
han är villig att sörja för att förändringen blir snabbt genomförd — jag tar för
givet att han avser att framlägga proposition i saken för innevarande års riksdag.
Det är verkligen ingen lätt sak för en företagare att, såsom skett i det
fall som gav anledning till min interpellation, i åratal ligga ute med ett skattebelopp
dubbelt så stort som företagets eget kapital. Från andra håll har jag
hört berättas om precis likadana svårigheter — i mindre proportioner, men av
lika katastrofal betydelse för dem som drabbats.

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att nu dryfta den blivande lagens utformning
och tillämpning. Jag vill bara uttala den förhoppningen, att det inte
ligger någon strävan att göra den alltför restriktiv bakom statsrådets betonande
av att restitution skall kunna komma i fråga endast då synnerliga skäl därtill
äro.

Att statsrådet icke velat gå in för en ändring av principerna för varuangivningen
i förordningen förstår jag helt och fullt, och jag vill säga att örn än min
interpellation kan ha givit ett annat intryck, så var det dock ej alls min mening
att något sådant skulle ske. Jag vill emellertid be herr statsrådet att ha uppmärksamheten
fästad på huruvida inte möjligen på en och annan punkt något
bör göras för att få författningen tydligare. Det är ett förhållande som manar
till eftertanke, att, såsom har upplysts i det ärende, jag här åsyftar, en viss
vara har blivit skattebelagd, medan andra varor, som efter mångas1 omdöme äro
av precis samma slag, ha gått fria från skatt. Det måste vara någon besynnerlig
dunkelhet i författningen, som skulle kunna undanröjas.

Naturligt finner jag det också, att herr statsrådet inte nu varit beredd att ta
ståndpunkt till frågan örn ersättning till det företag, som jag här närmast har
intresserat mig för. Jag vet att bolaget har ingivit en ansökan, som väl nu är på
remiss, och jag förstår att herr statsrådet icke på detta stadium vill uttala sig
örn saken. Jag är emellertid förvissad att, örn som jag hoppas en lagändring
åvägabringas, företaget kommer till sin rätt. Att statsrådet så oförbehållsamt
har medgivit behovet av en författningsändring efter att Ira tagit del av vad
som passerat i just detta ärende, vill jag också ta som en fingervisning örn att
hans tankar gå i samma riktning. Jag kanske får lov att med avseende på detta
konkreta spörsmål erinra örn att ersättningsfrågan gäller inte bara det utlagda
skattebeloppet, utan också de utgifter, som företaget nödgats ådraga sig för
att under en följd av år inför olika myndigheter förfäkta sin rätt.

Här kunde jag egentligen sluta, herr talman, men jag måste tillägga en s''ak.
Det är ganska förvånande att frågan örn rättande av ett så uppenbart missförhållande
som det nu ifrågavarande skall behöva komma upp på det sätt
som här skett, nämligen först genom att ett företag i åratal för en kamp för
sin rätt inför domstolar och administrativa myndigheter och sedan genom en
interpellation i riksdagen. Jag menar alls inte att, lasta herr statsrådet för att
han ej haft ögonen öppna när det gällt denna sak, men det förvånar mig i hög
grad att den myndighet, kontrollstyrelsen, som Ilar varuskatteförordningens tilllämpning
om hand och som från det här föreliggande fallet liksom, från andra
mycket väl vet, vad som har förekommit, inte har gjort någonting för att få en
rättelse till stånd, utan tvärtom på alla fronter kämpat en energisk kamp mot
det ifrågavarande företaget. Jag skall inte gå in på en skildring av den lidandcshistoria,
som bär har förelupit, utan vill inskränka mig till att hemställa,
att herr statsrådet i de handlingar, som stå till hans förfogande, ville göra sig
underrättad om hur kontrollstyrelsen bär gått till väga för att förfäkta sin

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Ang. kostnaderna
för
Ölands förseende
med
bränsle.

Äng. ändring i förordningen om varuskatt m. m. (Forts.)
ståndpunkt. Helt upptagen av intresset att genomdriva statens skattekrav per
fas et nefas har kontrollstyrelsen inte alls fått upp ögonen för orimligheten i
de resultat, som dess författningstillämpning lett till. och för den orättvisa,
sosm här har ägt rum — örn man ser till saken — och inte gjort någonting för
att förhjälpa en skattebetalare, som har råkat illa ut, till en rimlig och rättvis
lösning. Varför har inte kontrollstyrelsen kommit på tanken att resa frågan
om någon sådan restitutionsanordning, som statsrådet, efter att ha kastat en
ganska flyktig blick på saken, har funnit självklart rekommendabel? Kontrollstyrelsen
förefaller mig ha helt missuppfattat sin ''ställning sorn skattemyndighet.
Är det så, som kontrollstyrelsen anser — jag vet inte om det är riktigt
— nämligen att styrelsen har att träffa bindande avgöranden örn skatteplikten,
så ali det sedan inte finns någon möjlighet att gå till allmän domstol, då gäller
örn den skattemyndigheten liksom örn alla andra, att den icke skall fungera
rätt och slätt såsom en förfäktare av statens fiskaliska intressen, utan bör objektivt
väga det allmännas intressen mot de enskilda skattebetalarnas och aktivt
ingripa till dessa senares stöd, då anledning därtill gives.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet Hubbestad, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Mannerskantz
interpellation angående kostnaderna för Ölands förseende med bränsle, och nu
yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Mannerskantz frågat
mig. örn jag vill medverka till att frågan örn nedbringandet av kostnaderna
för landskapet Ölands förseende med bränsle noggrant undersökes och att därvid
framkommande möjligheter till förbilligande av distributionen utnyttjas.

Med anledning härav får jag meddela följande.

Som framhållits i interpellationen måste mellersta och södra Ölands behovav
ved i stor utsträckning tillgodoses med ved från fastlandet. För att åstadkomma
en erforderlig prisutjämning för denna ved fastställde bränslekommissonen
från och med den 1 augusti 1943 vissa debiteringspriser för alla leveranser
av kastved från fastlandshamnar inom Kalmar län mot licens eller anvisning
till förbrukare eller vedhandlare på Öland Sedan dess är sålunda debiteringspriset
för pannved. levererad fritt kaj på fastlandet, 12: 50 kr. per m3
och priserna för övriga sortiment i proportion härtill. Utöver dessa debiteringspriser
tillkomma kostnaderna för haninavgift, ilastning, sjötransport och assurans
för transporten till Öland samt. sedan veden kommit till Öland, kostnaderna
för lossning och transport av veden från kaj till konsumentens upplag.
Vid försäljning genom vedhandlare tillkommer vedhandlarens marginal.

Den 1 juli 1944 utvidgades det allmänna vedclearingsystemet i syfte att begränsa
priserna för kastved och massaved på mottagningsorten, beräknade fritt
barnvagn elier fritt i fartyg, till. för pannved 15 kr. per m3 och för övriga sortiment
i förhållande därtill. I samband därmed lät bränslekommissionen genom
kristidsstyrelsen i Kalmar läns södra kristidsstvrelseområde undersöka, huruvida
det ur prissynpunkt skulle vara till fördel, om en clearing till debiteringspriser
anordnades fritt kaj på Öland i stället för fritt kaj på fastlandet. Denna
undersökning gav emellertid till resultat, att de nu gällande debiteringspriserna
på fastlandet nied tillägg av kostnaderna för sjötransporten till Öland gåvo
ett genomsnittligt lägre pris än nyssnämnda högstpriser. Med hänsyn till att
fraktsatserna för sjötransporterna från fastlandet i Kalmar län till en och samma
hamn på Öland utvisa endast obetydliga skillnader, ansågs behovet av en
utjämning av dessa transportkostnader icke vara så framträdande, att enbart
på den grund ett visst pris borde fastläggas fritt kaj på Öland. Sjötransportkostnaden
åstadkommer sålunda i den nuvarande prissättningen icke i och för

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Ang. kostnaderna för Ölands förseende med bränsle. (Forts.)
sig- några störande ojämnheter i prisbildningen på veden på Öland. Den skillnad
i konsumentpriserna, som förefinnes, beror dels på skillnader i transportkostnader
på Öland, dels på de extra kostnader som uppkomma, då ved tillhandahålles
över vedhandlares lager. Sistnämnda förhållande gäller ju dock icke
bara på Öland utan överhuvud taget i fråga örn vedhandeln inom orter på den
egentliga landsbygden.

I slutet av oktober 1944 inkom från kristidsstyrelsen till bränslekommissionen
en framställning örn ändring i prissättningen för vedleveranserna till Öland.
Med hänsyn till att skeppningarna för säsongen pågått sedan mitten av maj
månad och beräknades vara avslutade med november månads utgång, ansåg
kommissionen en omläggning av det nuvarande clearingförtarandet icke lämpligen
kunna ifrågakomma för innevarande bränslesäsong. Kristidsstyrelsen anmodades
emellertid att i god tid innan skeppningarna av ved till Öland påbörjades
för bränslesäsongen 1945/46 ånyo hos kommissionen anmäla frågan om en
eventuell omläggning av clearingförfarandet med beaktande av då rådande förhållanden
och det clearingutfall, som då förelåge i fråga örn ved som tillförts
Öland. I samband därmed böra enligt kommissionens mening särskilt utredas
möjligheterna att genom på Öland verksamma vedhandlare få till stånd en
mera enhetlig prissättning.

Som framgår av den nu lämnade redogörelsen har bränslekommissionen för
avsikt att företaga en sådan undersökning som begärts i interpellationer!. Därvid
böra givetvis förefintliga möjligheter tillvaratagas att genom rationalisering
av distributionen förbilliga veden. I vad mån därutöver några särskilda prisreglerande
åtgärder böra vidtagas, får bero på resultatet av utredningen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för
svaret och för att jag fick del av det redan under gårdagen. Det framgår av
detta, att vissa åtgärder äro under förberedande, och jag skall tillåta mig att
ange några saker, som jag tror skulle vara värdefulla att därvid iakttaga.

I statsrådets svar är angivet, att priset för pannved, som är avsedd för Öland,
i fastlandshamnarna är 12:50 kr. per m''‘ och för andra vedslag i proportion
därtill. Jag tror att en av anledningarna till de nuvarande höga vedpriserna
på Öland är att priset i fastlandshamnarna satts onödigt högt. Det
skulle säkerligen kunna sänkas nied åtminstone ett par kronor, örn man hade
mera praktiska anordningar för Ölands förseende med brännved. För närvarande
får ved föras till Öland endast från ett fåtal hamnar, under det att det finns
mångå hamnar, där det finns ved i närheten, som emellertid är avsedd för andra
områden. Det gör att man får forsla veden till Öland från långt bort belägna
platser och får onödigt stora transportkostnader till fastlandshamnen och även
onödigt stora kostnader för lastning i fartyg, örn man kunde ställa det så att
i huvudsak ali ved i skogarna utmed den del av kusten, som ligger mitt för
södra och mellersta Öland, reserverades för Öland, skulle man kunna sätta ett
lägre pris på veden i fastlandshamnarna än 12:50 kr. Då skulle det också
vara möjligt att vidtaga ytterligare en rationaliseringsåtgärd. Man skulle nämligen
kunna utnyttja närbelägenheten av skog pa det sättet, att fartygen direkt
kunde lastas från upplag i skogen. Det finns på många platser stora möjligheter
att ordna saken på detta sätt, som inte tidigare utnyttjats, och jag tror, att
det skulle ge ett gott resultat. En förutsättning härför tror jag dock är, att
skogsägarföreningen inom länet erhåller auktorisation för vedförsäljning på
Öland, som den för närvarande inte har. Det mesta uv den ved, sorn finnes i
närheten av de hamnar, som inte disponerats lör Ölands räkning, säljes nämligen
genom skogsägarföreningen. eftersom skogsägarna äro medlemmar i denna,

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Äng. kostnaderna för Ölands förseende med bränsle. (Forts.)
och det har kanske varit en bidragande orsak till att inte ved från de lämpligast
belägna områdena kommit till Öland.

Jag är tacksam för löftet örn en utredning beträffande möjligheterna att
förbättra, dessa förhållanden till instundande skeppningssäsong, och jag hoppas,
att därvid praktiska synpunkter mera än hittills få dominera över kamerala
och byråkratiska synpunkter. De speciella fördyringsmoment, som gjort sig
gällande vid Ölands förseende med bränsle, måste även beaktas. Här föreligga
en sju, åtta fördyringsmoment, vilka inte alla ha någon motsvarighet på andra
båll. Försörjningsläget beträffande ved för detta skoglösa landskap — det gäller
särskilt södra Öland — är sådant, att denna fråga för ölänningama faktiskt
är av den största betydelse. Det kan till och med ifrågasättas, örn man inte vid
utredningen borde taga under övervägande huruvida inte åtminstone invånarna
i södra delen av ön skulle kunna få del av det clearingöverskott, som enligt
vad jag fått uppgift örn föreligger för Kalmar läns södra kristidsstyrelseområde.

Det är en annan fråga, som också irriterat och förvånat länge. På mellersta
Öland finns ett skogsbälte med rätt mycket skog, men mejeriföreningarna på
denna del av Öland, som vilja köpa ved av sina egna medlemmar •— de skulle
kunna leverera ungefär vad mejerierna behöva ■— ha inte möjlighet att göra det
direkt, utan det måste gå via den auktoriserade vedhandlaren. Det tillgår ofta
på det sättet, att skogsägaren helt enkelt betalar honom 50 öre och sedan kör
veden själv. I början trodde man, att man inte fick göra ens det, utan vedhandlaren
körde veden och skaffade sig då en liten extra förtjänst även på körningen.

Detta är några synpunkter, som jag tror latt vederbörande borde beakta, när
det gäller att underlätta ett förbilligande -— kanske ett rätt avsevärt sådant —
av denna vedförsörjning. Jag hoppas att statsrådet kommer att personligen
vilja intressera sig för denna frågas vidare utveckling, och med detta ber jag
att ännu en gång få tacka för det svar som givits.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag vill understryka vad den
siste ärade talaren sagt, nämligen att det för närvarande inte är tillfredsställande
ordnat med tillgodoseendet av Ölands behov av bränsle. Det kunde säkerligen
ordnas på ett bättre sätt, och det har rått missnöje bland befolkningen i
fråga örn denna sak under de senare åren. Nu kanske vi inte ha så långt kvar
till krigets slut, men kunde detta missförhållande, som en fördyring av veden
innebär, undanröjas, så bör man icke underlåta det. ölänningarna ha många
gånger frågat, varför de inte liksom tidigare under normala förhållanden ha
kunnat få taga- de vedmängder, sorn behöva hämtas utifrån, från lämpligaste
plats, nämligen fastlandet mitt emot, och utan dessa många åtgärder, som fördyrat
veden för dem.

Ölands befolkning — i synnerhet, den på mellersta och norra delen av ön —
lever ju under ganska ka.rga förhållanden. Ölänningarna ha inte råd att lägga
ned alltför stora kostnader för att skaffa sig sitt bränsle. Därför ha vedprisema
varit så mycket mera kännbara för dem under dessa år. De borde kunna få
köpa den ved de behöva från smålandshamnama faitt emot utan andra fördyrande
omkostnader än sådana som betingas av försäljning och transport av
veden. Här komma emellertid, såsom den föregående talaren sagt, en hel del
fördyrande moment emellan.

Vi vore därför ytterst tacksamma, örn herr statsrådet kunde föranstalta örn
sådana åtgärder, vilka möjliggöra en enklare och mera praktisk förmedling av
veden än som nu sker.

Häri instämde herr Heiding.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Justerades protokollen för den 7 och den 10 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 97,
angående vissa byggnadsarbeten m. m. för försvaret.

Föredrogs Kungl. Majlis proposition nr 163, angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45.

Propositionen hänvisades, såvitt angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 170, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1945/46; och

nr 180, med förslag till stat för försvarets fastighets fond för budgetåret
1945/46 m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
183, angående reglering av tjänste- och familjepensioneringen för personal vid
av staten övertagna enskilda järnvägar.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr 186, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 24 mars
1942 (nr 128) örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret; och

nr 188, angående bidrag ur kyrkofonden till avlöning av pastorer vid svenska
församlingar i utlandet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :fcs propositioner:
nr 189, angående Stockholms luftvärnsregementes förläggning; och
nr 191, angående anslag för budgetåret 1945/46 till avlöningar vid musikaliska
akademien med musikhögskolan.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr 196, med förslag till lantarbetstidslag; och
nr 197, med förslag till butikstängningslag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 198,
angående inrättande av en värnpliktslånefond, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 199, med förslag till förordning om ändring i förordningen den 18 juni 1937
(nr 436) angående försäljning av rusdrycker.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
200, angående anslag till byggnadsarbeten vid vissa småskolesaminarier.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 202, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majlis propositioner:
nr 203, angående anslag till tullverket för budgetåret 1945/46; och
nr 206, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr 207, med förslag till lag örn ändring i 5 kap. strafflagen, m. m.; och
nr 208, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15
juni 1935 (nr 343) olin ungdomsfängelse, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 209, angående avstående av den rätt, kronan eller allmänna arvsfonden äger
till andel i viss fastighet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majlis propositioner:
nr 210, angående anslag för budgetåret 1945/46 till fria sommarresor för
barn m. m.; och

nr 211, angående statsbidrag till psykisk bärna- och ungdomsvård.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 212, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940
(nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.; saint

nr 213, med förslag till lag om ändring i 9 § utsökningslagen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 214, angående statsbidrag till utbildning av personal inom den halvöppna
barnavården; och

nr 216, angående anslag till kontrollstyrelsen för budgetåret 1945/46.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majrts proposition
nr 217, angående förordning örn upphävande i viss del av förordningen
den 31 oktober 1939 (nr 768) med vissa särskilda föreskrifter rörande tilllämpningen
av motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561) m. in.

Föredrogs och hänvisades till statstutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
218, med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära
avlöningsreglementet, manskapsavlöningsreglementet och folkskolans avlöningsreglemente,
m. m.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Majlis proposition nr
219, med förslag till vissa ändringar i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena,
1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare samt folkskolans
tjänste- och familjepensionsreglementen, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 220, angående reglering av avlönings- och pensioneringsförhållandena
för f. d. landskanslisten vid länsstyrelsen i Västerbottens län O. M. Öhman;

nr 221, angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 till läroanstalterna för
blinda och dövstumma m. in.;

nr 222, angående reglering av nomad- och folkskolinspektörernas expeditionsförhållanden
m. m.;

nr 223, angående bidrag till avlöning av landsantikvarier m. m.;
nr 224, angående anslag till undervisning i folkrätt vid Stockholms högskola;
samt

nr 225, angående särskilda övergångsförmåner åt långtidsmkallad beredskapsper
sonak

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 226, med förslag till lag om ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen.

Föredrogs Kungl. Majda proposition nr 227, med förslag till lag angående
ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag), m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick författningsförslagen, till behandling
av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 228, angående uppförande av ett radiohus i Stockholm;
nr 229, angående anslag till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

nr 233, angående vissa anslag till socialstyrelsen.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 234, med anhållan om riksdagens
yttrande angående de av internationella arbetsorganisationens konferens år
1944 vid dess tjugusjätte sammanträde antagna rekommendationerna.

Propositionen hänvisades, såvitt angick rekommendationerna nr 71—73, till
statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
235, angående anslag till landsfiskalerna m. fl.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Orri utvidgning
av justitieombudsmannainstitutionen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 236, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32,
33 och 34 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast
egendom, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
237, angående vissa anslag till riksförsäkringsanstalten.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Petersson, Emil,
m. fl., väckta motionen, nr 307, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till avlöningsreglemente för krigsmakten under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente).

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av friherre BeckFriis
och herr Mannerskantz väckta motionen, nr 308, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1942 (nr 493) örn avverkningsskyldighet.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion om rätt för kommunerna att anslå medel
till hemvärnets verksamhet,- och

nr 6, i anledning av väckt motion angående utredning örn skapande av garantier
till skydd för den enskilde mot personliga kränkningar genom missbruk av
pressfriheten.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, i anledning av väckt
motion angående utvidgning och förändring av justitieombudsmannainstitutionen.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 361, av herr Johansson i Stockholm, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att utredning måtte
företagas angående förstärkande av JO-institutet, helst medelst lekmannarepresentanter,
och att proposition i anslutning härtill örn erforderlig grundlagsändring
måtte med det snaraste föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Linderot: Herr talman! Ehuru jag inte är motionär och rent formellt
alltså inte har något ansvar att bära för det yrkande, som är framfört i föreliggande
motion, vill jag inte att detta ärende helt opåtalat, endast med konstitutionsutskottets
utlåtande skall gå till första kammarens protokoll.

Jag tänker inte ta upp problemet i hela dess vidd. Det överlåter jag åt vederbörande
motionär att göra i den kammare, där motionen är väckt, men jag
har velat med ett par allmänna reflexioner understödja den tanke och möjligen
något aktualisera det syfte, som vederbörande motionär givit uttryck för.
Motionären vill nämligen att JO-institutionen skall genom riksdagens åtgärd
få större effektivitet i fråga örn gagnande av de ändamål som statsmakterna
avsett med JO-institutionens inrättande.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

‘..''O

•/«>

Örn utvidgning av justitieombudsmannainstitutionen m. m. (Forts.)

Det har framförts starka klagomål från olika håll över att den nuvarande
JO-institutionen så småningom utvecklats till en tämligen byråkratisk institution,
soln icke i sin praktiska ämbetsutövning längre motsvarar det syfte, som
de gamla grundlagsskrivarna hade för ögonen, när JO-institutionen en gång
skapades. Jag skall inte här i kammaren gå in på detaljer för att styrka dessa
olika klagomål, vilka jag dock finner berättigade.

Det allmänna rättsmedvetandet kan visserligen inte formellt och paragrafmässigt
ges någon funktion i rättsskipningen och framför allt inte, när det gäller
den dömande makten, men det allmänna rättsmedvetandet är en realitet, från
vilken man icke av några som helst byråkratiska skäl bör bortse. JO-institutionen
har skapats just för att bland annat hålla uppsikt över den dömande
makten, så att den icke stelnar i jurister! och formalism och bortser från det
allmänna rättsmedvetandets realiteter.

Nu har det ju faktiskt blivit så, sorn i motionen framhålles, att i JO:s ämbetsutövning
framför allt de rent formella synpunkterna ha börjat dominera.
JO ägnar isig alltså åt ett formellt granskande av huruvida dömande myndigheter
i allo ha följt lagens1 bokstav. Det finns emellertid någonting som heter
lagens anda, och ingen lagskrivare — det torde nog juristerna i kamimaren
kunna instämma med mig i — har ännu kunnat utforma allmänna lagar så
exakt, så konkret, att ingen tvekan i något som helst rättsfall skulle kunna
föreligga örn huruvida man skall döma på det eller det sättet.

Till JO-institutionens uppgifter hör emellertid också — och det är väl det väsentliga
— en allmän övervakning av rättsvården i landet, oavsett hur dömande
myndigheter i sin gärning följa paragraferna. Denna viktiga uppgift har mer
och mer eliminerats från JO:s verksamhet, så långt man kan se av dess ämbetsberättelser.
Det är härutinnan som motionären har velat få en bättring till
stånd. Jag vågar inte personligen garantera, att den väg motionären har tänkt
sig skulle vara den absolut bästa och effektivaste. Den innebär ju ett försök
att genom inrättande av en lekmannarepresentation vid sidan av JO ge vad
jag här har kallat det allmänna rättsmedvetandet en mera direkt omedelbar
och folklig instans i JO-institutionen. Ur demokratisk synpunkt torde väl intet
vara att invända mot detta förslag. Det kan ju tänkas, att det från juristhåll
kan framkomma erinringar av formell art. Men ur lekmannasynpunkt kan
väl icke någon bärande invändning göras från demokratiens sida, i varje fall
inte mot själva den tanke, som är uttryckt i förslaget.

Konstitutionsutskottet har funnit sig böra med en mycket kort motivering
avvisa det hela. Konstitutionsutskottet säger bland annat -— och det tycks
vara ett huvudargument för dess avvisande ståndpunkt — att vissa grundlagsändringar
genomfördes år 1941 i syfte att stärka JO-institutionens ställning.
Ja, om jag inte minns fel, så innebar 1941 års beslut en viss höjning av JO:s
lön och en utsträckning av JO:s tjänstetid till fyra år. Grundlagsändringen om
tjänstetidens längd, kan ju inte gärna åberopas som motivering för avslag på
det yrkande, som motionären har framställt, ty den har ju egentligen inte med
saken att göra.

Herr talman! Med dessa små reflexioner, som ju visst inte gå in på denna
fråga örn rättsvården i hela dess vidd oell djup — det är faktiskt i principiellt
hänseende ingen liten fråga — Ilar jag, som jag sade i början av mitt anförande,
velat åstadkomma, att konstitutionsutskottets utlåtande icke opåtalt godkännes
av första kammaren i den form det för närvarande har. dag har för övrigt,
herr talman, intet yrkande.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Det är kanske onödigt att i
någon vidare mån bemöta elen siste talarens anmärkningar. Vi kunna ju gärna

Första hammarens protokoll 1945. Nr 12 3

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Om utvidgning av justitieombudsmannainstitutionen m. rn. (Forts.)
erkänna, att JO-institutionen måhända inte till alla delar effektivt och lämpligt
fullgör sina åligganden i vedertagen mening. Men det hördes även på herr
Linderot själv, att han inte var alldeles övertygad örn att den väg, som motionären
här rekommenderar, är den verkligt effektiva och den rätta. Utskottet
nämner ju här, såsom också herr Linderot antydde, att det inte är så länge sedan
— det var år 1941 •— som åtskilliga ändringar vidtogos för att förstärka JOämbetet.
Jag vill säga herr linderot, att även örn dessa i realiteten inneburo någonting
så vulgärt som bara en löneförhöjning, så var syftet därmed att göra
institutionen till något annat än den var förut — ett passageämbete — genom
att binda vederbörande tjänsteman starkare vid hans uppgift, så att han bättre
än tillförne kunde ägna sig åt denna. Yi få taga för givet, att just denna åtgärd
avsevärt lett till den förbättring, som man avsåg att vinna.

Under sådana förhållanden och med understrykande av att första lagutskottet
under senare år inte haft någon anledning till anmärkning mot JO menar
konstitutionsutskottet, att det inte kan anses vara av behovet påkallat att gå
motionären till mötes, och jag vill, herr talman, just på denna grund även för
min egen del yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Schlyter: Utskottets talesman erinrade om att i utskottets utlåtande
anföres, att första lagutskottet vid sin granskning av JO:s ämbetsberättelser
under senare år icke funnit anledning till anmärkning mot justitieombudsmannen.
Jag hörde nyss inne i andra kammaren den ledamot som där förde utskottets
talan säga, att ett tillstyrkande av bifall till motionen skulle innebära
ett underkännande av den granskning, som utförts av lagutskottet. Såvitt
jag förstår, herr talman, ha dessa saker icke med varandra att göra. Den
omständigheten, att första lagutskottet icke har funnit anledning att rikta
någon anmärkning mot justitieombudsmannens ämbetsförvaltning, får naturligtvis
icke förhindra en prövning, huruvida justitieombudsmannäinstitutionen
skulle kunna förstärkas genom, tillförande av ett lekmanna element,. Jagfinner
för min del, att detta uppslag är mycket intressant. Vi lia ju sett många
andra områden inom rättsvården, där tillgången till lekmän har visat sig vara
av stor betydelse, och jag förstår icke bättre än att man även här skulle kunna
tänka sig någon funktion för lekmän.

Nu vill jag icke ta ställning till denna fråga, herr talman. Jag vill bara
säga, ätt örn motionen skulle komma igen en annan gång, så kommer första
lagutskottet icke att känna sig kränkt, ifall konstitutionsutskottet tillstyrker
en utredning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo. och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12. 35

Punkterna 28—36.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37.

kades till handlingarna.

Punkterna 38—41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte

a) till Bidrag till skattetyngda kommuner för budgetåret 1945/46 anvisa ett
förslagsanslag av 16 000 000 kronor;

b) bemyndiga Kungl. Majit att under budgetåret 1945/46 av anslaget använda
ett belopp av högst 500 000 kronor för beredande av understöd åt synnerligt
skattetyngda kommuner med avvikelse från de i förordningen den 16
december 1927 (nr 462) stadgade grunderna beträffande dylikt understöd.

Herr Hage: Herr talman! Jag har vid årets riksdag väckt en motion rörande
bestämmelserna örn understöd till skattetyngda kommuner. Motionen går ut
på att när en komtaun utdelar kommunalt pensionstillskott i stället för fattigvårdsunderstöd,
skall kostnaden härför för kommunen kvalificera till erhållande
av skatteutjämningsbidrag. Så sker icke nu. Följden härav blir, att
många kommuner, som äro benägna att införa systemet med kommunalt pensionstillägg,
dra sig för detta. De fortsätta med att låta den behövliga kompletteringen
av folkpensionen utgå i form av fattigvård, ty då får utgiften
härför inräknas i det belopp, som kvalificerar till skatteutjämningsbidrag.

Min motion har remitterats till bevillningsutskottet, vilket jag är mycket
förvånad över. Det. gäller här en författning, som ligger till grund för utdelande
av skatteutjämningsbidrag, och därför hade jag hela tiden föreställt
mig, att motionen skulle gå till statsutskottet, där man behandlar anslaget till
skattetyngda kommuner. Under sådana förhållanden är jag förhindrad att nu
göra något yrkande, när det gäller denna motion, men jag skall i alla, fall be
att få säga några ord med anledning av den föreliggande punkten.

Jas: gör det såsom representant för ett län, som är i allra högsta grad skattetyngt.
Av våra landskommuner lia alla utom en så hög bevillning, att skatteutjämning
utgår till dem. Detta förhållande har också berörts i utskottets utlåtande.
Det framhålles visserligen, att skatteunderlaget i många landsdelar
har ökat pa ett sadan! sätt, att behovet av skatteutjämning minskat, men det
heter a andra, sidan också: »Ett stegrat behov av utjämningsbidrag inom
Norrbottens län har emellertid motvägt den eljest i stort sett sjunkande tendensen,
så att det totala behovet av skatteutjämningsmedel för nästa budgetår
har uppskattats till samma belopp som för innevarande budgetår.»

Jag hade tänkt att få några siffror ''antecknade till protokollet för att belysa
detta och för att på samma gång belysa behovet av att en reform av skatteutjämningsbestämmelserna
genomföres så fort som möjligt. Det var från
början meningen, att ett förslag skulle läggas fram till detta års riksdag. Men
nu, då så inte har skett, vill jag ha anfört till protokollet, att särskilt vi, som
representera hårt skattetyngda bygder, äro oerhört intresserade av att ett förslag
förelägges åtminstone nästa års riksdag.

Det förslag, som är utarbetat av kommunaliskatteberedningen, tillfredsstäl -

Anslag till
bidrag till
skattetyngda
kommuner.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Anslag till bidrag till skattetyngda kommuner. (Forts.)
ler oss inte. Vi föredra i stället ett förslag av herr Sandström på stockholmsbänken,
vilket syftar till att åstadkomma samma skattebelastning i rikets alla
län. Detta tilltalar oss naturligtvis ofantligt mycket mera, men jag förstod
redan från början, att det var dödsdömt. Men örn regeringen inte kan lägga
fram ett sådant utmärkt förslag, hoppas vi att i alla fall få ett gott förslag,
som hjälper de skattetyngda, kommunerna och gör livet lättare att uthärda
än det för närvarande är med den skattetunga, som existerar i en mängd kommuner.

Jag skall nu nämna några siffror. När vi en gång tidigare diskuterade denna
sak, sade man, att man exempelvis skulle sträva efter att förhindra, Satt
skattebelastningen översteg 18 kronor per 100 kronor, och man nämnde till
och med siffran 15 som ett eftersträvansvärt maximum för skattebelastningen
i kommunerna. Örn man går igenom årsbok för Sveriges kommuner för år
1944, finner man emellertid, att en kommun i Norrbottens län. Karesuando,
sedan skatteutjämning erhållits, uppnår en skattebelastning på 20: 08 kronor
och att många kommuner komma upp i 17 ä 18 kronor. Jag vill nämna, att
Piteå landskommun har 17:59, Töre 17:63, Karl Gustav 17:46, Övertorneå
17: 27 och Norrfjärden 17 kronor.

Jag har velat få dessa siffror antecknade till protokollet för att därmed
starkt understryka behovet av att ett verkligt gott förslag rörande skatteutjämningen
lägges fram till nästa års riksdag. Jag vill i det sammanhanget
också passa, på att uttala en förhoppning, att det skall bli möjligt att av det
extra anslaget vid den blivande tilldelningen ge särskilt dessa hårdast skattetyngda
kommuner något bättre tillskott än för närvarande. Kungl. Majit har
ju även i år föreslagit, att 500 000 kronor skola få användas i exceptionella
fall för ä,tt hjälpa hårt skattetyngda kommuner, och detta förslag har tillstyrkts
av utskottet. Det är min förhoppning att — örn det inte finnes några
regler som hindra detta — dessa 500 000 kronor i största möjliga mån komma
till användning för att hjälpa de allra hårdast skattetyngda kommunerna. Jag
tycker, ätt det vöre rimligt, att man åtminstone strävade efter att komma dithän,
att ingen kommun i detta land hade en nettoskattetunga av mer än låt
mig säga 16 å 17 kronor. Även det är dock en ganska hård skattetunga —
sedan kommer ju därtill statsskatten. Men vi uppe i Norrbotten ha så små
pretentioner, att vi skulle bli relativt belåtna, örn vi kunde uppnå åtminstone
något dylikt.

Jag här, herr talman, ansett mig lia behov av att säga detta. Men som saken
nu ligger till kan jag inte framställa något yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 43—49.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50.

Kades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12. 37

Punkterna 1—43.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44.

Lades till handlingarna.

Punkterna 45—47.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att .såsom Bidrag till standardisering,?-verksamheten för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 170 500 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte såsom Bidrag till standardiseringsverksamheten för budgetåret
1945/46 anvisa ett anslag av 158 500 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Johan Bernhard Johansson,
Bernhard Nilsson, Bäckström, Gustaf hvar Anderson, Persson i Tidaholm,
Andersson i Malmö, Staxäng, Hall, Malmborg i Skövde och Holmström, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte såsom Bidrag till standardiseringsverksamheten
för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 170 500 kronor.

Kerr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Såsom framgår av denna
punkt i utskottets utlåtande har utskottet prutat på det av Kungl. Maj :t föreslagna
bidraget till standardiseringsverksamheten. Emellertid äro vi inte mindre
än 11 reservanter i utskottet, som röstat för Kungl. Majlis'' förslag, vilket
innebär ett något högre anslag än utskottet föreslagit. Jag skall be att få i
korthet redogöra för detta ärende och den behandling det har undergått.

Den s. k. Sveriges standa.rdiseringskommission — stadgarna äro fastställda
av Kungl. Majit — har till uppgift, bland annat, att befordra en riktigt avvägd
standardisering inom industriell produktion och teknisk verksamhet samt
att medverka till att härför erforderliga undersökningar och arbeten utföras,
ävensom att utgöra centralorgan för standärdiseringsarbetena inom landet.
Kommissionen ingav sin framställning örn statsanslag den 31 augusti 1944 och
äskade då ett belopp av 220 500 kronor, med anmälan att av detta belopp 50 000
kronor skulle användas för bestridande av kostnader för oförutsedda arbeten.

Bland dem, som st an d ar d is erings kommiss i on en ansåg förtjänta av ett högre
anslag på grund av ökad verksamhet, var den s. k. effnballagekommittén, för vilken
föreslogs ett från 8 000 till 15 000 kronor höjt anslag. Inom järn- och metallmanufakturindustrien,
framhåller kommissionen vidare, är standardiseringsbehovet
mycket stort, och det nyligen igångsatta arbetet omfattas med intresse
av både tillverkare och förbrukare. Kommissionen påpekar också standardiseringsarbetets
stora betydelse, när det gäller elektrisk materiel, och åberopar därvid
bland annat den ökade elektrifieringen. Höjning av statsanslaget vore enligt
kommissionens mening behövlig även för jordb rukstekniska föreningen och
för stål- och metallnormskommittén. Genom en ökad standardisering av lantbruksmaskiner
och redskap för jordbruket kunna nämligen tillverkningskostnaderna
nedbringas till båtnad för konsumenterna.

Standardisieringskommisisionens framställning remitterades bland annat till
kommerskollegium, som också hörde Sveriges industriförbund. Industriförbundet
har i sitt yttrande förklarat sig livligt, som förbundet uttrycker det, till -

Anslag till
standardiseringsverksamheten.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Anslag till standardisering sverksamheten. (Forts.)
styrka kommissionens framställning, oell kommerskollegium Ilar också tillstyrkt
denna. Även departementschefen säger, att bidrag till standardiseringsverksamhetens
upprätthållande allt fortfarande är av nöden, och han tillstyrker ett belopp
av 170 500 kronor, vilket innebär någon ökning i jämförelse med det tidigare
anslaget. Däremot biträder han icke fratmställningen örn 50 000 kronor för
oförutsedda arbeten.

Nu säger statsutskottets majoritet, att standardiseringsverksamheten i första
hand är ett producentintresse, och med åberopande av etfc tidigare liknande
uttalande av statsutskottet vill utskottet icke vara med örn att beloppet höjas
med de av departementschefen äskade 20 500 kronorna, utan håller före, att
verksamheten bör bestridas i första hand av producenterna. Men denna uppfattning
är nog icke riktig. Standardiseringsverksamheten är både ett producentoch
ett konsumentintresse, och på många områden är det konsumenterna som ha
de största fördelarna av standardiseringen. Man skulle kunna plocka fram en
hel rad exempel på detta. Låt oss exempelvis gå till det elektriska området.
Är det icke en fördel för konsumenterna, att vi fått en standardtyp av elektriska
glödlampor? Hur skulle det vara, när man skall byta våning, örn man också
skulle byta lampor? Vidare pågår molm sjukvården en standardiserings verksamhet,
när det gäller utrustning av våra sjukhus. Verksamheten omfattas med
livligt intresse och har varit till stor nytta.

Det anfördes i statsutskottet flera exempel på fördelarna av standardisering.
Örn man behöver ersätta en maskindel, som gått sönder, och man icke bär i
största möjliga mån standardiserade artiklar, kan det vålla både besvär och
kostnader att få den ersatt. Det bär nog många bilister fått erfara. Samma är
förhållandet på jordbrukets område i fråga örn vissa maskiner. Det är klart, att
standardiseringen också kan drivas för långt och att det därför kan Amra nyttigt
med en viss avvägning. Men så långt ha au icke kommit med standardisering
i detta fall, att man ens behöver ägna en tanke åt frågan, örn den skulle
ha drivits för långt. Det återstår ännu mycket att göra för att få standardiseringsverksaimheten
ytterligare utvecklad på här ifrågavarande område, och det
torde därför icke vara någon risk att få för långt driven standardisering.

Att säga, att standardiseringsverksamheten enbart skulle vara ett producentintresse,
förefaller mig därför oriktigt. Det anfördes i statsutskottet exempel på
att det kan finnas producenter, som ha intresse av att vissa artiklar icke äro
standardiserade, därför att vederbörande konsumenter då bli hänvisade speciellt
till dem för att göra sina inköp, men det behöva vi ju i detta sammanhang
icke ta upp till diskussion. Frågan gäller här, huruvida riksdagen vill följa
Kungl. Majrts enligt min mening välmotiverade förslag att alltjämt stödja
standardiseringsverksamheten och utöka det tidigare utgående anslaget med det
ganska obetydliga belopp, som Kungl. Maj :t har föreslagit.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till den vid den föredragna
punkten av undertecknad med flera avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Boman.

Herr Ekströmer: Herr talman! Inom utskottsavdelningen ha vi givetvis
noggrant diskuterat denna fråga, och alla voro ense •— liksom man var det inom
utskottet i dess helhet —- att standardiseringsverksamheten är ett första rangens
intresse för vår industri. Jag kan själv såsom industrimän vitsorda, att det
pågår ett oavlåtligt arbete på standardisering inom snart sagt varje industrigren.
Den som vill hålla sitt företag på toppen av utvecklingen, är faktiskt
tAmngen till ett dylikt arbete. De pengar som anslås till standardiseringsverksamheten
— till samordning och gynnande av denna verksamhet — äro därför

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Anslay till standardisering sverksamheten. (Forts.)
mycket val använda pengar. Enligt min uppfattning, som jag förmodar delas
av utskotts maj ori teten, förhåller det sig emellertid så, att dessa pengar mera
få anses såsom vad man kallar hjälp till självhjälp. Vi ha därför ansett att en
viss återhållsamhet inte skulle vara ur vägen.

Reservanterna ha såsom motivering för sitt yrkande uttalat, att standardiseringsverksamheten
alltjämt är förtjänt av statsbidrag. Jag vill påpeka, att utskottet
ingalunda bestritt, att så är fallet. Utskottet har endast, på det av mig
nyss anförda skälet, ansett att man bör gå litet försiktigt fram. I fråga örn de
områden som sedan länge varit underkastade standardisering har utskottet ansett
det förut utgående anslaget tillräckligt. Deremot har utskottet icke haft något
emot att för nyare verksamhetsområden, såsom emballagekommitténs och jord’
brukstekniska föreningens arbetsområden, anvisas medel i enlighet med vad
Kungl. Majit föreslagit.

dag kan inte finna annat än att utskottets försiktiga ståndpunkt är sund.
Utan att sålunda inlåta mig på någon vidlyftigare argumentering tillåter jag
mig att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Myrdal: Herr talman! Den föreliggande frågan, huruvida standardiseringsverksamheten
skall hjälpas med det större eller mindre anslaget, kan se
ut som en liten fråga. Men jag tror att det i själva verket är en stor fråga, enär
riksdagens beslut måste komma att tagas som i viss mån signifikativt för inställningen
inom riksdagen till denna viktiga verksamhet. Jag tror att beslutet
kommer att vara signifikativt framför allt med hänsyn till den principiella motivering
som den knappa utskottsmajoriteten givit sin rekommendation. Därför
skall jag tillåta mig att säga några ord i frågan. _

Det föreligger även en annan anledning för mig att taga till orda. Kommissionen
för ekonomisk efterkrigsplanering har nyligen avlämnat ett betänkande
med förslag örn att stödja avsättningen av varaktiga konsumtionsnyttigheter
under en arbetslöshetskris. Det ter sig så enkelt att säga, att örn det är depression,
skola vi icke låta möbelsnickarna gå arbetslösa, medan en stor del av
våra barn sakna egna sängar. Men när vi i kommissionen skulle arbeta med
problemet, funno vi att det var utomordentligt svårt. Yi ha arbetat ett halvår
och dock icke avlämnat mer än vad vi själva kallat ett principförslag. Inom kommissionen
rådde icke enighet örn subventionsfrågorna, det vill säga frågorna
om på vad sätt och i vad mån staten skall vara beredd att giva finansiellt bidrag
till familjerna. På den punkten hade högerrepresentanterna reserverat sig, varför
det blott är socialdemokraternas, folkpartiets och bondeförbundets representanter
som stå för den delen av betänkandet. Men kommissionen kom också in
på rationaliseringsproblemen och var fullkomligt enig om att det föreligger ett
starkt behov av standardisering inom detta viktiga industriområde. Och kommissionen
var även enig örn att goda skäl tala för väsentligt höjda statsbidrag
till standardiseringsverksamheten. Ur vår synpunkt skulle det förefalla som
en svår motgång, örn riksdagen skulle gå med på ett lägre anslag än det som
Kungl. Maj :t begärt, när vi på ett mycket viktigt delfält funnit skälen vara
starka för ett ökat statligt stöd åt verksamheten.

När vi inom kommissionen arbetade med detta problem, hade vi tillfälle att
komma i praktisk kontakt med de organisationer och personer, som äro verksamma
inom standardiseringsverksamheten, och jag tror mig kunna säga att
såsom ett allmänt intryck kvarstod en stor respekt för det arbete som pågår på
området och för det intresse som från industrimännens sida visas denna, verksamhet.
Jag tror att de av mina kammarkamrater som äro medlemmar i kommissionen,
herrar von Heland, Nordenson och Wehtje, äro beredda att instämma
med mig på den punkten.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Anslag till standardisering sverksamheten. (Forts.)

I uts.kottsma jörl te tens motivering finnes en mening, som skulle kunna utläsas
så, att industrien enligt ut&kottsma jonte tens uppfattning visat för liten villighet
att finansiellt bistå standardiserings verksamheten. Örn jag förstod herr
Ekströmer rätt, hyste han samma uppfattning. Herr Ekströmer kan emellertid
icke vara representativ för uppfattningen på industrihåll, eftersom industriförbundet,
såsom herr Johan Bernhard Johansson även påpekade, så varmt tillstyrkt
det högre anslaget. Såvitt jag inte är fel underrättad, förutsattes att industrien
lämnar minst så stort bidrag, att det motsvarar 150 procent av vad staten
ger. Och det har upplysts mig, att i praktiken kommer faktiskt varje krona,
som staten lämnar, att betyda inalles tre kronor till standardiseringsverksamheten,
enär industrien genomsnittligt sett är beredd att lämna dubbelt så stort
belopp som staten. Jag har allmänt gjort den erfarenheten, att vilken kritik
man än kan rikta mot den svenska industrien, kan man i varje fall inte rikta
den kritiken, att industrien visat trångsynthet när det gällt att lämna bidrag
till sådana ändamål, som icke äro direkt privatekonomiskt motiverade ur de
enskilda företagens synpunkt.

Såsom herr Johan Bernhard Johansson redan framhållit och exemplifierat,
är emellertid utskottsmajoritetens påstående att standardiseringsverksamheten
enbart är ett producentintresse ingalunda riktigt. I mångå fall är det långt mera
ett konsumentintresse. Detta gäller t. ex. de industriområden som vi inom efterkrigsplaneringskommissionen
haft anledning att intressera oss för. I vissa
fall förekommer rent av, såsom herr Johan Bernhard Johansson även påpekade,
att producentintresset för standardiseringsverksamheten är negativt, i det den
enskilde företagaren, åtminstone på kort sikt, skulle tjäna mera, örn standardisering
icke genomfördes.

Emellertid vill jag vidare hävda, att hela denna inställning, att man kan avfärda
ett förslag om statsunderstöd med påståendet att det är ett producentintresse,
innebär en föråldrad syn på statens förhållande till näringslivet. Ja.
den är mer än föråldrad, ty den svenska riksdagen har såvitt jag vet aldrig
intagit den ställningen till näringslivet, med undantag möjligtvis för någon
mycket doktrinär liberal i gamla tider. Örn vi draga ut konsekvenserna av en
dylik tankegång, skulle vi kunna tänka oss att vi finge ett utlåtande från jordbruksutskottet,
där utskottet föreslår avskaffande av jordbruksutskottet, jordbruksdepartementet,
jordbruksministern och hela jordbrukspolitiken med den
motiveringen, att jordbrukspolitiken väsentligen är ett producentintresse. Något
sådant kunna vi givetvis inte vänta oss, ty när det gäller sådana stora
frågor, är man fullt medveten örn att producentintresset inte bara är ett producentintresse,
utan även ett nationellt intresse, ett landets intresse.

Skulle man rikta en kritik mot standardiseringsverksamheten sådan den
skötts här i landet, skulle den kritiken snarast gå ut på att verksamheten, på
grund av knappheten på medel, icke drivits så raskt och så kraftigt som i och
för sig skulle ha varit önskligt — önskligt ur industriens synpunkter, ur konsumenternas
synpunkter och ur landets synpunkter.

Med denna motivering skall jag tillåta mig att yrka bifall till reservationen,
som också är Kungl. Maj :ts förslag. Jag vill tillfoga den förhoppningen,
att handelsministern, när han nu icke ansett sig kunna tillmötesgå standardiseringskommissionens
yrkande örn ett ytterligare anslag på 50 000 kronor
för sådan verksamhet som ännu icke är tillräckligt planlagd för att något utformat
förslag om medelsanvändning kunnat framläggas, dock skall finna
möjligheter och medel att tillgodose sådana standardiseringsprojekt utanför
ramen av det beviljade anslaget, vilka kunna komma fram under budgetåret.

I herr Myrdals yttrande instämde herr von Heland.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Anslag till standardisering sverksamheten. (Forts.)

Herr statsrådet Öhlin: Herr talman! Jag beklagar, att jag på grund av
frågans samtidiga behandling i kamrarna icke varit i tillfälle att höra de båda
första anförandena. Efter att ha åhört herr Myrdals anförande kan jag emellertid
väsentligt förkorta mitt eget, då både han och, som det förefaller, statsutskottets
ärade ordförande framhållit åtskilliga av de synpunkter jag tänkt
lägga fram.

Jag vill understryka, att alla parter äro överens örn vikten av att standardiseringsarbetet
bedrives med styrka. Det är särskilt för små länder av stor betydelse,
att produktionen kan läggas upp i serier, så att den blir rationell och
billig, och detta är ju möjligt endast om man begränsar sig till ett lämpligt antal
typer och modeller och inte i onödan sysslar med att framställa en mängd
sådana. Man kan nog utgå ifrån, att det är ett allmänt intresse att uppnå en
rationellare och effektivare produktion. Själva frågeställningen, huruvida detta
huvudsakligen är ett producentintresse eller huvudsakligen ett konsumentintresse,
är såsom herr Myrdal nyss anförde inte så fruktbar. Det bör i stort
sett vara tillräckligt att konstatera, att det är ett stort allmänt intresse. Om
man nu emellertid vill ställa sig frågan, örn inte konsumenterna få fördel av
en effektivare produktion, vill jag framhålla, att konkurrensen mellan företagarna
väl bör leda till, att effektivare produktionsmetoder mycket snart föra
med sig lägre priser för konsumenterna. Låt mig, herr talman, nämna ett
konkret exempel. Örn vi se på anslaget till standardisering inom järn- och metallmanufakturområdet,
vad är det för varor som det där gäller att standardisera?
Enligt det program som föreligger är det t. ex. följande: cyklar, sågar,
byggnadsbeslag, spik, filar, diverse handredskap, yxor, spadar, redskap föi
snickeriverksamhet, kokkärl. Jag frågar, örn det inte kan anses vara även ett
konsumentintresse att man här får fram ett så måttligt antal typer av bästa
och mesta praktiska slag, att de kunna tillverkas i stora serier och därigenom
bli så billiga för konsumenterna som omständigheterna tillåta, Och hur stora
äro kostnaderna för denna verksamhet? För närvarande har man en budget på
ungefär 40 000 kronor, varav staten betalar 10 000 kronor. För varje krona
som staten betalar utgå sålunda sammanlagt fyra kronor till denna verksamhet.
Man är inom dessa områden mycket intresserad av att fortsätta och även
utvidga verksamheten. Det förefaller mig då vara väl motiverat, att staten bidrager
med det ifrågasatta höjda anslaget.

Örn jag härefter får säga ett par ord om Svenska elektriska kommissionen, så
vill jag framhålla att den bedriver ett pionjärarbete genom att utbilda normer
för olika slag av elektrisk materiel, så att denna blir ändamålsenlig. Det är
alltså inte bara fråga örn att begränsa antalet typer för att få större seriei
och därigenom lägre kostnader, utan det är även fråga örn att välja ut de kvaliteter
som med hänsyn till priset äro de lämpligaste att använda. När den
s. k. elkraftkommittén tillsattes, underströks i direktiven särskilt, att det vore
av stor vikt att standardiseringsarbetet bedreves med styrka även på detta område.
Det är ganska uppenbart, att det i hög grad är ett konsumentintresse,
att detta arbete bedrives med energi.

Det är sant, att man inom de stora företagen arbetar med standardiseringsproblem
helt och hållet på egen bekostnad. Det är naturligt, att man där ser
standardiseringsverksamheten i första hand ur producentsynpunkt, ehuru den
indirekt även kommer konsumenterna till godo. Men inom standardiscringskommissionen
anlägger man alltid den synpunkten, att man frågar sig vad som är
ett allmänt intresse och hur man skall få fram de lämpligaste typerna. Jordbrukets
elektrifiering är ju en mycket viktig fråga, och jag förmodar, att åtskilliga
av kammarens ledamöter äro intresserade av att denria blir förbilligad.
Eller låt oss tänka på glödlamporna, som upptaga en icke föraktlig post i

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Anslag till standardisering sverksamheten. (Forts.)
många hushålls budget. Det måste anses vara ett stort allmänt intresse, att kostnaderna
för denna vara nedbringas. Man kan också fråga sig, hur utskottet
kan finna emballagestandardisering vara ett konsumentintresse i högre grad
än exempelvis standardisering av glödlampor. Det förefaller mig som örn parallella
förhållanden i detta hänseende äro rådande.

Utskottet har understrukit, att de enskilda böra bidraga till verksamheten
med högre belopp. Men såsom herr Myrdal framhållit, har redan det kravet
uppställts, att de enskilda skola bidraga med minst 150 procent av vad staten
ger. I praktiken äro för övrigt bidragen ännu större, varpå jag nyss anfört ett
exempel. Vad Svenska elektriska kommissionen beträffar skulle jag, örn jag inte
hade att taga hänsyn till kammarens tid, kunna räkna upp ett stort antal kommittéer,
med ledamöter till ett antal från 5 upp till 20’ i varje kommitté, som
för dess räkning arbeta på området. Värdet av den tid som arbetet där kräver
ingår icke i den budget som studeras, när man undersöker, huruvida de enskilda
ge tillräckligt stora bidrag. Det förefaller mig därför, som örn det knappast
skulle vara en klok politik från statens sida att gå längre än man redan gjort i
fråga om krav på bidrag från enskilda näringslivet. Det kan knappast vara klokt
att ställa det formella kravet högre än vad nu är fallet eller alltså till 150 procent
av statsanslaget.

Det är klart att man här såsom alltid måste taga statsfinansiella hänsyn, och
såsom utskottet påpekade förra året är det inte lämpligt att en verksamhet av
detta slag får växa för hastigt. Man bör taga ett steg i taget. Av denna anledning
har jag icke ansett mig böra förorda det anslag å 50 000 kronor för oförutsedda
standardiseringsuppgifter som kommissionen önskat. Men det förefaller
då vara så mycket större anledning att den mera blygsamma anslagsökning
som erfordras för de nu redovisade viktiga uppgifterna också blir beviljad. Det
är ju inga väldiga krav som ställas, utan det rör sig örn förhållandevis små belopp.

Herr talman! Det talas i våra dagar så mycket örn planhushållning. Man kan
lia delade meningar örn vad som rymmes under detta mångskiftande begrepp.
Men standardiseringsverksamheten, alltså den verksamhet som går ut på att
framskapa ett begränsat antal praktiska och lämpliga typer och modeller, förefaller
mig vara ett exempel på sådan god planhushållning som staten bör fortsätta
att befrämja efter samma riktlinjer som hittills. Från den utgångspunkten
synes det mig motiverat, att det av Kungl. Maj :t föreslagna anslaget beviljas.
Jag tillåter mig därför att uttala den förhoppningen, att kammaren skall
följa reservanterna.

■Herr Wehtje: Herr talman! Det av Sveriges standardiseringskommission
begärda och nu av Kungl. Majit föreslagna anslaget å 170 500 kronor avser
att tillgodose önskemålet att arbetet i ökad omfattning inriktas på långt driven
standardisering, särskilt av varaktiga konsumtionsvaror, i syfte att förbilliga
tillverkningen. Inom efterkrigsplaneringskommissionen har gång efter annan
samfällt fastslagits standardiseringens stora betydelse, och kommissionen har
därför föreslagit, att standardiseringsarbetet skall utökas och effektiviseras.
Motiveringen för nedprutningen från statsutskottets sida är i huvudsak den, att
utskottet anser standardiseringsarbetet i första hand vara ett producentintresse
och att därför producenterna till huvudsaklig del borde bekosta detta arbete.
Producenterna ha visserligen i allmänhet ett starkt intresse för standardisering,
vilket de även visat genom att under många år till standardiseringsverksamheten
lämna bidrag som vida överstigit statsanslaget. Då professor
Myrdal i sitt anförande här har närmare redogjort för den sidan av saken, behöver
jag inte gå in på den.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Anslag till standardisering sv erli samhet en. (Forts.)

Utskottets motivering är i förevarande fall icke hållbar, och detta av följande
skäl. Inom järn- och metallmanufakturområdet avser standar diseringsarbetet
närmast sådana varor som cyklar, sågar, spik, liandredskap, snickeriverktyg,
kokkärl m. m. Det berör alltså en mycket skiftande både tillverknings- och
konsumentgrupp. Genom standardisering kan antalet modeller minskas och tillverkningen
läggas upp i större serier, varigenom tillverkningskostnaderna förbilligas
—• fördelarna komma ytterst konsumenterna till godo. Efterkrigsplaneringskommissionen
har starkt framhållit att staten bör med större belopp än
tidigare ekonomiskt bidraga till standardisering bland annat av varaktiga konsumtionsvaror.
På det elektriska området syftar standardiseringen till att underlätta
jordbrukets elektrifiering — det är ett utpräglat konsumentintresse —
och den för närvarande pågående standardiseringen av glödlampor kommer också
i första hand att bli tili nytta för konsumenterna. Stål- och metallnormskommitténs
arbete har till ändamål att skapa ett begränsat antal ståltyper och att
minska antalet utföringsformer — det är i första hand konsumenterna som påyrka
denna standardisering.

Med stöd av det anförda yrkar jag nu i korhet bifall till reservationen.

Herr Lindström: Herr talman! För att det icke skall uppstå några missförstånd
rörande statsutskottets majoritets inställning till detta ärende, ber
jag att få göra ett par påpekanden.

Det är alldeles riktigt, när herr Myrdal och statsrådet och chefen för handelsdepartementet
säga, att vad som här står i utskottets utlåtande örn att
standardiseringsarbetet »i första hand vore ett producentintresse», är en sats
som är oriktig, eftersom det också i mycket hög grad är ett konsumentintresse.
Herr förste vice talmannen och jag försökte vid den förberedande behandlingen
inom utskottet att få bort denna sats. Att den ändå kommit att stå kvar beror
på att den är ett referat av riksdagens beslut i fjol. Örn herr talmannen
ser på riksdagens skrivelse nr 10 förra året, så skall han finna att de ord,
som stå här i början av utskottets yttrande, återfinnas i denna skrivelse. Det
är alltså, jag upprepar det, här fråga örn ett referat. Därtill vill jag lägga, att
det nuvarande statsrådet och chefen för handelsdepartementet vid det tillfälle
förra året, när denna sats tillkom, var suppleant i statsutskottet på dess första
avdelning och alltså hade haft möjlighet, örn han hade velat, att redan då
revoltera emot den uppfattning, som han i dag — jag säger det också —
med saklig rätt opponerar sig mot.

Jag kommer inte, herr talman, att gråta, örn kammaren nu beslutar i enlighet
med reservanternas mening, jag kommer så mycket mindre att göra
det som jag anser det vara ganska tilltalande, örn denna felaktiga sats kommer
bort ur riksdagstrycket i fortsättningen. Statsutskottet har använt detta
skrivsätt därför att ett förnämligt utskott naturligtvis älskar att ta konsekvenserna
av tidigare ställningstaganden, men örn kammaren nu vill ändra den
saken, så kommer jag som sagt inte att lida några svårare själskval.

Herr Johansson, Johan Bernhard: När jag hörde herr Lindström säga,
att statsutskottets majoritet i år velat använda detta skrivsätt, därför att
statsutskottet hade använt precis samma uttryck i sitt utlåtande i samma ärende
i fjol, så måste jag dock inlägga en liten gensaga mot denna motivering,
liksom jag också gjort i utskottet. Man måste ju lämpa sitt skrivsätt, sina
formuleringar och motiveringar efter det slut, vartill man kommer med hänsyn
till den sak det här gäller, och till det i viss mån förändrade läge, som i
detta ärende har uppstått därigenom att standardiseringsverksamheten allt
mera utvidgats och utvecklats. Såsom standardiseringskommissionen också sä -

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Anslag till standardisering sverksamheten. (Forts.)
ger i sitt utlåtande, är organisationsväsendet Ilar i landet statt i stark utveckling,
varför det krävs arbete även på det området. Man får därför enligt mili
mening inte vara så konservativ, att man, därför att det i fjol skrevs på det
här sättet, inte eventuellt, när man i år väger skälen, kan finna möjligheter
till en viss ändring i fråga om skrivsättet.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Herr Lindström erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Det är naturligtvis
en fröjd för mig, när jag får höra ledaren för kammarens konservativa
partigrupp opponera sig mot konservatismen och jag hoppas att jag skall få
tillfälle att höra detta inte bara denna gång, utan även flera gånger, när det
gäller större frågor än denna.

Härtill vill jag, herr talman, endast lägga, att namnet på den ärade ordföranden
i statsutskottet, d. v. s. herr Johan Bernhard Johansson, står under
förra årets på den punkten reservationslösa utskottsutlåtande, i vilket man
återfinner det uttryck, som i dag med saklig rätt klandras av så många av
kammarens ledamöter,

Herr förste vice talmannen: Jag vill också säga ett par ord med anledning''
av den förda debatten.

Såsom kammarens ledamöter behagade finna, hör jag till dem i utskottet,
som stå på majoritetens sida. Men ingen bör därför tro, att jag inte vill främja
standardiseringen. Tvärtom skulle jag, om jag trodde att man i ännu högre
grad kunde främja standardiseringen inom industriens olika produktionsområden
genom att höja anslaget, vara villig att yrka på en väsentlig ökning av
detsamma. Men jag vill påpeka, att det är ungefär 20 år sedan riksdagen
första gången beviljade anslag till standardisering på dessa områden. Då sades
det, att örn staten på detta sätt ville befrämja standardiseringen, skulle en
sådan säkert komma till stånd. Under debatten i statsutskottet vid behandlingen
av detta ärende sade en av de ledamöter, som här stå för reservationen, att
det i vissa avseenden råder en förbistring i produktionen på det industriella
området och att det t. ex. finns ett bruk, som tillverkar närmare hundratalet
olika modeller av yxor. Jag vet nu inte, örn varje slag av yxa har att tjäna något
särskilt ändamål — det kunna vi naturligtvis inte bedöma, men det är väl
knappast möjligt. Har man sålunda, trots att man arbetat med detta problem
i 20 år, inte nått längre, än att det alltfort förekommer en sådan oenhetlighet
i produktionen, är resultatet sannerligen inte imponerande. Kunde vi genom
det intresse som i denna debatt visats befrämja standardiseringen, ha vi vunnit
åtskilligt.

Jag tror emellertid a-tt om man skall kunna komma någonstans med detta
arbete, bör standardiseringskommissionen utrustas med större maktbefogenheter,
så att den t. ex. kan ålägga producenterna att tillverka vissa standardiserade
artiklar. Mången företagare har naturligtvis intresse av att tillverka redskap
m. m. i modeller som skilja sig från andra firmors, för att därigenom finna
större avsättning, och är därför obenägen att tillverka standardiserade varor.
Det är inte heller något att säga örn att en producent söker åstadkomma ett
verktyg eller ett redskap med större ändamålsenlighet för olika användningsområden
än andra. Därför är det inte möjligt att här nå en så långt driven enhetlighet
att t. ex. endast en enda modell av ett visst redskap tillåtes.

Jag tror inte att det beror på anslagets storlek, örn vi skola kunna nå åtskilligt
längre än nu i fråga örn standardisering. Det är på viljan och samarbetet
de olika företagarna emellan det beror. Och kommissionen får ju huvudsakligen
fylla en administrativ uppgift. Och för den kan icke anslagets stor -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Anslag till standardisering sverksamheten. (Forts.)
lek vara allena avgörande. Utskottets majoritet föreslår dock ett anslag av
158 500 kronor. Dessutom skall ju industrien bidraga med ungefär tre gånger
detta belopp. För den summan bör väl åtskilligt kunna åstadkommas, men inte
skall jag fälla några tårar, örn kammaren skulle bevilja det högre anslagsbeloppet.
Jag tror också att örn det intresse, som bar visats denna sak här i dag,
kommer att bliva bestående det skall verka befrämjande på den uppgift det
här gäller. Och detta är ju det gemensamma syftemålet för såväl utskottets majoritet
som reservanterna.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt saint vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och hefanus därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Punkterna 49—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 54—58.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59.

Lades till handlingarna.

Punkterna 60—72.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73.

Lades till handlingarna.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Anslag till
fonden för friluftslivets

främjande.

Punkterna 74—81.

Vacl utskottet liemställt bifölls.

Punkten 82.

Kungl. Majk bade föreslagit riksdagen att till Avsättning till fonden för
friluftslivets främjande för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 1 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
fru Gärda Svenson och fru Anna Sjöström-Bengtsson (1:131) och den andra
inom andra kammaren av fru Ruth ''Gustafson m. fl. (II: 206), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 1 500 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av herr E. Håstad m. fl. väckt motion
(II: 227), vari hemställts, att riksdagen måtte höja det till avsättning till
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
1 000 000 kronor till 1 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 131, II: 206 och II: 227, till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 1 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten,1 avgiven reservation hade herrar Räcklund, Gustaf
Karlsson, Wiklund, Ivar Persson. Svensson i Grönvik, Persson i Tidaholm,
Pettersson i Dahl, Andersson i Malmö, Mårtensson, och Hall ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 131, II: 206 och II: 227, till Avsättning till fonden för
friluftslivets främjande för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 1 250 000
kronor.

Fru Svenson: Herr talman! Det av Kungl. Majit framlagda förslaget om
anslag till fonden för friluftslivets främjande upptar ett belopp, som måste betecknas
såsom synnerligen otillräckligt. Erfarenheterna från den föregående
verksamheten på detta område visa, att behoven icke kunnat tillfredsställas —
särskilt när man tänker på att även semesterverksamheten för behövande trötta
husmödrar rymmes inom ramen för detta anslag.

Denna semesterverksamhet har visat sig vara synnerligen lämplig och välbehövlig.
Under år 1944 bereddes tillfälle till semestervistelse för 1 526 husmödrar
vid folkhögskolor och liknande inrättningar samt vid skidfrämjandet
och diakonistyrelsen tillhöriga anläggningar. Dessutom bereddes semester åt
1 706 husmödrar genom organisationer, som bedriva dylik verksamhet, och under
innevarande år hoppas man livligt på att kunna utöka detta antal.

Denna semesterverksamhet bereder mången husmoder tillfälle till en rekreation
och vila som i många fall rent av har kunnat förebygga överansträngning
och sjukdom och den är särskilt behjärtansvärd, eftersom den understöder de i
ekonomiskt avseende sämst ställda i samhället.

För att denna verksamhet skall kunna ytterligare utvecklas, krävas även i
många fall uppförande och inköp av för ändamålet lämpliga lokaler. Och då
även anslagen därför skola utgå från fonden för friluftslivets främjande, är
en höjning av den i den kungl, propositionen föreslagna summan synnerligen
önskvärd, ja nödvändig.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Anslag till fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att i första hand få yrka bifall till motionen men, om
icke detta yrkande kan vinna kammarens öra, att i andra hand få yrka bifall
till reservationen.

Herr Lindström: Herr talman! Detta ärende tar jag litet allvarligare på än
det förra. Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på att herr statsrådet
nu har föreslagit en höjning av anslaget till fonden för friluftslivets
främjande, vilket anslag förra året utgjorde 750 000 kronor, till 1 miljon kronor,
vilket utskottets majoritet i sitt utlåtande har tillstyrkt.

Utskottets majoritet har icke kunnat underlåta att fästa mycket stort avseende
vid det förhållandet, att statsrådet har motiverat sin an slagsbegäran
med att det statsfinänsieila läget kräver, att man även när det gäller detta
mycket behjärtansvärda ändamål iakttager en rimlig och riktig återhållsamhet.
När utskottets majoritet har bestämt sig för att tillstyrka Kungl. Maj ris
förslag på denna punkt, så innebär detta självklart icke, att det inom utskottet
finns någon misstro eller motvilja mot åtgärder, avseende att befrämja friluftslivet
och fritidsverksamheten. Det förhåller sig tvärtom så, att utskottet
uttalat sig mycket positivt för saken, vilket torde framgå av motiveringen till
dess yrkande här i detta utlåtande. Men — jag understryker det ännu en
gång — det är de statsfinansiella skälen, som ha varit de bestämmande. Jag
är säker på a,tt utskottet i en framtid, då möjligheterna i fråga örn penningmedlen
bliva bättre, icke skall tveka att bereda fritidsverksamheten större
ekonomiskt stöd.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Sjöströrn-Bengtsson: Herr talman! Jag skulle kanske ha kunnat nöja
mig med att instämma i fru Svensons uttalande i denna fråga, men jäg skall
dock be att få framlägga ytterligare några synpunkter i synnerhet på frågan
örn husmoderssemestern. Att jag begränsar mig till det området beror på att
jag bäst känner till behovet därvidlag.

Vi veta allesamman att det ena semesterhemmet för husmödrar växer upp
efter det andra i olika delar av vårt land. Jag måste säga att det är ett tecken
på ett visst mod hos kvinnorna att de våga sig på att starta sådana semesterhem
utan att äga de efter vanliga begrepp nödvändiga ekonomiska förutsättningarna
för att i fortsättningen kunna driva dem. Antalet sådana semesterhem
ökas med varje år, men det oaktat är behovet äv semester för husmödrar
många gånger större än de möjligheter man har att tillfredsställa
detsamma. Semesterhemmen drivas i allmänhet av kvinnoföreningar av olika
slag. Såväl av styrelserna för dessa föreningar som av dess medlemmar kräves
ett oerhört, många gånger mycket slitande arbete för att anskaffa medel,
först, som fru Svenson sade, till anläggandet eller förhyrandet av semesterhem
och därefter till driftskostnaderna för desamma. Visserligen bevilja vissa
landsting anslag till sådana semesterhem, men den ojämförligt större delen
av kostnaderna få föreningarna själva bestrida. Jag har här i min hand en
årsberättelse från en sådan semesterhemsförening och jag skall bara nämna,
några av de sätt, varpå vederbörande försökt skaffa pengar. Denna .semesterhemsförening
har ur fonden för friluftslivets främjande fått 450 kronor. Vidare
harndén fått gåvor av olika storlek, från 500 och ned till 5 kronor, varibland
gåvor på 5 och 10 kronor äro de vanligaste. Dessutom har man för att
skaffa pengar måst anordna tombola, man har samlat in och försålt kapsyler
— vilket oerhört arbete detta kräver, det vet jag, även om jag inte har någon
förhoppning att kammarens ledamöter skola, förstå, hur mycket arbete som är

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Anslag till fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)
förenat med en sådan insamling. Man Ilar vidare fått anordna ett lotteri, men
detta har bara inbringat 915 kronor 62 öre, fastän det förorsakat medlemmarna
ett oerhört arbete. Man har också försökt sälja jul- och nyårskort och nian
har även sålt ganska mycket av Mors blomma. Jag skulle tro ''att landets övriga
semesterhemsföreningar få använda ungefär samina metoder för att skaffa
pengar till sin verksamhet.

Att man under sådana förhållanden — med otålighet höll jag på att säga,
men, herr talman, jag tar tillbaka det ordet, fy kvinnor äro i allmänhet ganska
tålmodiga — väntar på den proposition med förslag örn statsbidrag, som utlovats,
är ganska naturligt. Statens medverkan skulle betydligt lätta de ekonomiska
bekymmer, som nu tynga styrelserna och medlemmarna i dessa semesterhemsföreningar,
och den skulle också ge möjlighet att bereda semester åt
många flera husmödrar än vad nu är fallet. Det är i väntan på detta soln fru
Svenson och jag dristat oss att i denna kammare motionera örn höjt anslag
till fonden för friluftslivets främjande för att denna fond skulle kunna vara
litet generösare, då det gäller att lätta bekymren för dem, som ha denna semesterhemsverksamhet
om hand.

Denna verksamhet avser, som fru Svenson redan har sagt, att ge husmödrarna
avkoppling och vila så att de skola kunna samla krafter till sin fortsatta
gärning. Nu säger utskottet, och herr Lindström har sagt detsamma här, att
statsfina.nsiella skäl inte skulle tillåta att denna fond finge större anslag än
det av Kungl. Maj :t äskade. Jag undrar dock, örn det inte även med hänsyn
till det statsfinansiella läget skulle vara, en god penningplacering att på detta
sätt bereda de många mindre bemedlade hemmens husmödrar tillfälle att återvinna
hälsa och krafter, så att de bättre kunna sköta sina hem än de förmå,
när de äro trötta och utslitna och känna sig nere på många vis. Det är säkert
en för landet betydelsefull gärning som de uträtta, och det innebär därför en
ökad tillgång att de befinna sig i god kondition. Det är naturligtvis även
många andra behov, som också behöva tillfredsställas genom anslag från denna
fond, och detta understryker nödvändigheten av den förstärkning av fonden,
som vi i vår motion ha begärt.

Eftersom jag misstänker att det inte finns någon möjlighet att vinna kammarens
öra för yrkandet i vår motion, skall jag be att få instämma i fru Svensons
yrkande örn bifall till reservationen.

Herr Wiklund: Herr talman! I de väckta motionerna har man enligt min
uppfattning icke tillräckligt starkt understrukit en betydelsefull sak, nämligen
att ökade semestermöjligheter för såväl husmödrar som andra ha stor
betydelse för folkhälsans stärkande. Det är ur den synpunkten, som jag här
kommer att yrka bifall till reservationen.

I anslutning till vad fru Sjöström-Bengtsson påpekade örn att även andra
grupper äro i behov av förbättrade semestermöjligheter vill jag erinra om att
detta spörsmål kan ses även ur en annan synpunkt. Jag anser nämligen, att
detta anslag även kan och bör öka möjligheterna för en utvidgning av arbetarnas
och andras semesterförmåner. Den av oss föreslagna ökningen kan ju
alltid vara påkallad för förbilligande av resekostnaderna och för åstadkommande
av billiga och ändamålsenliga pensionat och hotell. Jag föreställer mig.
att detta är en viktig sak och att riksdagen bör söka medverka till åstadkommande
av billiga och bra uppehållsorter under semestertiden.

Herr talman! Under hänvisning till vad jag här tillåtit mig framföra ber
jag att få hemställa, att här ifrågavarande anslag måtte höjas till 1 250 000
kronor eller 250 000 kronor lägre belopp än det av fritidsnämnden föreslagna.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Anslag till fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)

Fru Svenson: Herr talman! Jag har blivit underrättad om att jag inte får
göra mer än ett yrkande, och därför yrkar jag bifall till reservanternas hemställan
örn ett anslag på 1 250 000 kronor.

Häri instämde fru Sjöström,-Bengtsson.

Herr Herlitz: Jag har inte begärt ordet för att framställa något yrkande
i denna fråga, utan bara för att få rikta en vädjan till statsutskottet, som jag
haft på läpparna vid många tillfällen men nu inte kan undertrycka.

Jag skulle vilja be statsutskottets medlemmar att sätta sig in i hurudan situationen
är för oss vanliga ledamöter av kammaren, som här lia att taga
ståndpunkt till en betydelsefull meningsskiljaktighet inom utskottet. Vad är
det vi få av motivering i detta ämne? Jo, vi få några fraser från majoritetens
sida örn att den tycker så och så, och likadant från minoritetens sida. Eljest
förekommer det ju för all del i många utskottsutlåtanden, som inte alls bli
föremål för strid i kamrarna, att man får en utförlig redovisning för de skäl,
som äro förebragta i motioner och annorstädes, men här få vi inte i tryck veta
något örn vad det är för positiva behov, som ha föranlett motionärerna och
reservanterna att yrka ett högre belopp.

Jag förbiser inte att en ordentlig riksdagsman kanske kan förväntas gå och
slå upp i motionerna, som han har där hemma, men örn det nu överhuvud
taget är någon mening med att utskottsutlåtandena innehålla en sammanfattning
av vad som är väsentligt för kammarens ledamöter, skulle man väl få
något sådant i ett fall som detta. Jag vet ju, att det är brukligt, att utskotten
icke referera motioner som de avstyrka, men kan man inte av praktiska skäl
vika från den ståndpunkten, då det nu verkligen är av intresse för kammarens
ledamöter att veta vari meningsskiljaktigheten består? Här, mina herrar,
rör det sig örn frågan, huruvida man skall bevilja hela 250 000 kronor mer
eller mindre.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag önskar till herr
Herlitz säga, att såväl propositioner som motioner utdelas till kammarens ledamöter
för att ledamöterna skola kunna bli i tillfälle att i god tid läsa dem
och sätta sig in i vad de innehålla. Till yttermera visso har i detta statsutskottsutlåtande
på s. 60 lämnats ett referat av ärendet liksom ock av departementschefens
motivering för sin ståndpunkt, och i sitt utlåtande säger utskottet,
att utskottet »i likhet med departementschefen» kommit till sitt resultat.
Jag tror att örn man vill ha ytterligare upplysningar örn utskottsmajoritetens
ståndpunkt, så får man lyssna till vad dess företrädare i kammaren ha
att säga, och då jag har ordet, skall jag be att få lämna mitt bidrag. Vad beträffar
anmärkningen mot reservationen få reservanterna svara för sig själva.

Majoritetens ställningstagande i detta ärende beror icke på någon ovilja
eller motståndslust mot fritidslivets främjande, utan har skett på rent sakliga
grunder, vilka kunna sammanfattas i tre huvudpunkter. Det första skälet är,
att departementschefen vid sin handläggning av ärendet höjt det tidigare utgående
anslaget med en kvarts miljon kronor, och redan en höjning med så
pass stor procent innebär ju ett tillmötesgående. Vidare kan man ju inte komma
ifrån, att nian måste taga någon hänsyn till statsfinanserna, och vid jämförelse
mellan den i den kungl, propositionen föreslagna höjningen och det
statsfinansiclla lägets krav har det synts utskottet, att man går en klok medelväg,
om man följer departementschefen. Men sedan kommer det tredje
skälet, som jag tycker väger mycket tungt i detta ärende, och det är vad departementschefen
anför i sitt uttalande, när han säger, att i det anslag, som

Första kammarens protokoll 19Jt5. Nr 12. 4

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1915.

Anslag till fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)
fritidsnämnden beg-ärt och som nu påyrkas i dessa motioner, hava inräknats
kostnader för sådana anläggningar, som vid nuvarande reglering av byggnadsverksamheten
knappast torde kunna komma till utförande. Med hänsyn
till detta anser departementschefen efter ett välvilligt uttalande örn rörelsens
verksamhet i övrigt, att anslaget bör upptagas till en miljon kronor.

Detta sistnämnda skäl tycker jag är så pass vägande, att när man ändå får
en kvarts miljon till, skulle man i det uppkomna läget för denna gång låta
sig nöja med det av statsutskottet tillstyrkta anslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson, Ivar: Herr talman! Då jag biträtt reservationen, vill jag
tillägga några synpunkter, ehuru jag givetvis i det stora hela vill instämma i
de yttranden, som framförts av motionärerna fru Svenson och fru S jost romBengtsson.
Det har påpekats, att det är en hel mängd olika ändamål, som skola
tillgodoses med detta anslag. Det hade förmodligen varit riktigare, att det blivit
olika anslagspunkter för dessa olika ändamål, och jag hoppas att utvecklingen
-skall gå i den riktningen. Vad -som emellertid främst legat till grund för reservanternas
önskemål örn en ökning av detta anslag, är kravet på större möjlighet
till semester för husmödrar, och att detta krav är av så betydelsefull och behjärtansvärd
natur, att nian bör ställa det ganska kraftigt emot de statsfinansiella
synpunkterna, det är ju tidigare omvittnat av kammarens båda damer.

Vad sedan beträffar det oavvisliga behov, som föranlett reservanternas krav
men som statsutskottets ordförande icke ville erkänna, skall jag be att få hänvisa
till en sak, som förmodligen har undgått herr Herlitz och kanske många av
kammarens ledamöter. Herr Håstad har anfört den i sin motion, som jag här
har framför mig. Han påpekar där, att det anslag, som vi här bevilja för budgetåret
1945/46, i själva verket delvis måste täcka behovet under en betydligt
längre tid. I den mån detta anslag avser nybyggnader för semesterhemsverksamhet
—■ vilket det i ganska stor utsträckning måste bli fråga om —eller
upprustning av byggnader, som inköpas av dessa föreningar och ställas i ordning
till semesterhem, vilket kanske kommer att ske i ännu större utsträckning,
kommer detta anslag på grund av den säsongplanering, sotm vi i det stora
hela ha på byggnadsverksamhetens område, att i realiteten omfatta ett byggnadsprogram
för hela år 1946 och antagligen en bit in på 1947. För min del
hoppas jag, att det skall bli möjligt att under denna ganska långa tid på detta
område utföra byggnadsföretag, som kräva rätt mycket pengar, och det är mot
bakgrunden av detta, som man absolut måste hålla på att en höjning med
250 000 kronor gentemot föregående år enligt departementschefens förslag icke
kan anses vara tillräcklig för denna viktiga angelägenhet.

Jag hyser dessutom den förhoppningen, att utredningen angående husmödrarnas
-semester skall fortskrida så hastigt, att det -snart nog skall visa -sig, -att
de belopp, som vi här tala örn, icke äro för stora, utan att vi tvärtom måste gå
till en väsentlig ökning av desamma.

Under sådana förhållanden, herr talman, finner jag elen utökning gentemot
Kungl. Maj :ts förslag, som reservationen innebär, nämligen till 1 250 000 kronor,
vana både mycket rimlig och berättigad, och jag ber alltså att få yrka
bifall till reservationen.

I herr Ivar Perssons anförande instämde herrar Gustaf Karlsson, Bror Nilsson.
, Näsgård, Arrhén, Jones Erih Andersson, Sten, Bohlström, Forslund och
Alberl Andersson.

Herr Wiklund: Kär statsutskottets ärade ordförande anser, att vi reservanter
framför allt skola ta hänsyn till det stats finansiella läget, när det gäller

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Anslag till fonden för friluftslivets främjande. (Forts.)
ökning av detta anslag, så vill jag för min personliga del deklarera, att jag icke
är någon slösare med statens medel, men när det gäller ett område som detta,
där man försöker bereda stora grupper av medborgare ökade möjligheter till
förbättrade semesterförhållanden, kan jag inte finna annat än att ett höjt anslag
har sitt stora berättigande. Det finns ju i alla fall här möjlighet för riksdagen
att genom beviljande av ett större anslag bereda dessa medborgargrupper
en betydligt ljusare syn på den kommande semestertiden, och när man som jag
ser frågan ur folkhälsans synpunkt, kan man icke finna annat än att det är val
använda pengar. Man kan enligt min mening strängt taget inte offra för mycket
pengar på stärkande av folkhälsan som sådan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Friherre De Geer: Herr talman! I den senaste voteringen här blev resultatet
att reservationen vann med glans; det var en ganska enastående majoritet för
reservationen. Hur det kan gå i detta fall, vill jag inte profetera om, men jag
skulle gärna se att det kunde gå samma väg den här gången.

I det förra ärendet påpekade statsutskottets ärade ordförande, att en ledamot
av statsutskottet, herr Lindström, var litet för konservativ i det ärende som
då behandlades. Jag har fått den uppfattningen, att herr Lindström brukar
låta alldeles särskilt lätt entusiasmera sig för humanitära frågor, men i detta
fall mäste jag förena mig i utskottsordförandens uttalande. Jag tycker att herr
Lindström är litet för konservativ även här, märkvärdigt nog. Han har naturligtvis
tagit så starkt intryck av de statsfinansiella frågorna, att de ha blivit
avgörande för hans inställning.

Det är sant att man måste vara återhållsam, när det gäller statsfinanserna,
men jag tycker att detta ändamål, som reservanterna och motionärerna gått in
för, är så behjärtansvärt, att det enligt min mening skulle vara synnerligen glädjande,
om kammaren likväl ville följa de linjer, som på ett mycket bra sätt ha
utvecklats av de båda kvinnliga ledamöterna i denna kammare.

Jag tror att man inte gör något orätt, örn man tar det greppet i våra penningtillgångar,
att man stödjer denna verksamhet, som har stor betydelse och kommer
att få ännu större, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr Lindström: Herr talman! Jag vill bara säga den föregående ärade
talaren, som ju har lysande traditioner som sonson till en stor statsminister och
son till en annan statsminister, att han nied denna strålande ärftliga belastning
inte borde handskas så ovarsamt med politiska begrepp. Han påstod att
jag skulle vara konservativ därför att jag hade en annan mening om ett anslagsbelopp
än hail själv och några av hans meningsfränder, men man kan inte
inäta graden av politiska idéer eller uppfattningar på det sättet.

I det avseendet är jag ju fullkomligt överens med friherre De Geer, att jag
vill ge pengar till detta ändamål. Jag vill ge litet mindre än han, men när det
gäller dan principiella inställningen, så är det ingen skillnad. Örn man skall
tala örn principer i detta sammanhang, så får man gå utanför den vanliga politiska
terminologien, som rör idériktningar och sådant, och taga fram en
p?-incip, som har brukat spela en mycket stor roll för statsutskottet, när det
gäller att behandla budgetärenden, den nämligen att man skall ta den allra
största hänsyn till den i första hand anslagsprövande myndigheten, d. v. s.
Kungl. Majit, och icke rubba på den ståndpunkt, som intagits av Kungl. Majit,
örn man icke är fullkomligt övertygad om att bergsäkra skäl föreligga. Statsul -skottet skall pröva även budgetfrågorna så fritt som möjligt — det är också
min mening — men det kan omöjligen undgå att taga hänsyn till vad den myn -

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Anslag till fond-en för friluftslivets främjande. (Forts.)

(likhet säger, som skall hålla ihop våra statsfinanser och som i sista hand
skall leda vår finanspolitik. Det är inte av någon motvilja mot att ge understöd
till fritidsverksamheten som jag intagit denna ståndpunkt; det är bara det att
jag måste tänka på att örn jag släpper på den punkten, så kanske jag kan
förledas att släppa på en annan, och så vet man inte var man hamnar. Det skall
vara någon reson, när det gäller budgetarbetet, och det är framför allt det, som
jag, herr talman, har velat understryka, när jag följt statsrådet i detta ärende.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr Rickard Lindström har alldeles nyss
understrukit, att det inte råder någon jämförelse i fråga örn det belopp, det
gällde i den förra voteringen, och det ställningstagande vi nu ha framför oss.
.Tåg begärde ordet, när friherre De Geer uppmanade kammaren att taga ett
tag i våra penningtillgångar och ge detta belopp.

Det är inte på det sättet, herr De Geer, att vi ha några penningtillgångar
att taga i. Det förhåller sig på det sättet, att vi ha en budget, som har varit
underbalanserad med en och en halv miljard örn året under dessa fem år,
och en statsskuld, som stigit till det fyrdubbla beloppet sedan krigsutbrottet.
Vi kunna inte taga av våra penningtillgångar, utan dessa nya 250 000 kronor
måste upplånas. Det är den rena och verkliga sanningen, och när vi tala örn
statsfinanserna, böra vi hålla oss till verkligheten. Detta behöver inte betyda,
att man är någon motståndare till friluftslivet. När, som i detta fall, Kungl.
Majit höjt beloppet med 250 000 kronor, vilket är liktydigt med en höjning på
33 procent av föregående års anslag, så ha vi i statsutskottet funnit, att Kungl.
Majit visat så stort tillmötesgående, att man borde låta sig nöja därmed. När
vidare departementschefen, som jag alldeles nyss erinrade om, i sitt uttalandé
säger, att i den anslagssumma, som begärdes av fritidsnämnden, inrymdes vissa
byggnadsfrågor, som icke kunde igångsättas, så betyder det att det inte sker
någon olycka, om man stannar vid den miljon, som Kungl. Maj :t har äskat
och utskottet tillstyrkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Bäcklund m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Svenson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
82, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Bäcklund m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar lav herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Punkterna 83—85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86.

Lädes till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

_ nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsbidrag
till byggande av enskild väg Åsebacken—Persberg—norska gränsen;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till förskott av kostnader för
uppgörande av byggnadsplaner;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till luftfartslånefonden;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken i Skåne;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1945/46 å kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond, i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvaltningen av
Södertälje kanal m. m.; samt

nr 40, i anledning av väckt motion angående anslag till konstnärlig utsmyckning
av viss plats vid kanslihuset i Stockholm.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inköp av amerikanska flygplan.

I detta utlåtande hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition
nr 78 framlagda förslag, hemställt, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Majit att träffa avtal om i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 2 februari 1945 angiven anskaffning av flygplan jämte reservdelar.

Reservation hade anmälts av herrar Gustaf Karlsson och Åkerström, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter finna,
är det här fråga örn att inköpa 50 utländska flygplan, som beräknas kosta
omkring 45 miljoner kronor. Jag har till utskottets utlåtande fogat en blank
reservation och skall därför be att få säga några ord.

När frågan föredrogs i statsutskottet sistlidna fredag, skedde detta på ett
sätt som kan liknas vid ett blixtanfall. Sedan den vanliga föredragningslistan
hade genomgåtts och de ärenden behandlats, som hade varit föremål för avdelningarnas
prövning, utdelades denna proposition till dem som sutta vid statsutskottets
bord, varefter det omtalades, att den skulle behandlas i ett sammanhang.
Några upplysningar utöver vad som står i propositionen lämnades icke,
så vitt jag kunde fatta. Jag orkade faktiskt inte riktigt följa med i de snabba
vändningarna. Det talades om ett telegram, som hade kommit, vari det ställdes
i utsikt vissa prissänkningar på de plan, som vi skulle köpa, och krävdes omedelbart
svar. Jag tillät mig att anföra, att det hela ganska mycket liknade en
realisation.

Ang. inköp
av amerikanska
flygplan.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Äng. inköp av amerikanska flygplan. (Forts.)

Det framgår inte vare sig av propositionen eller utskottets utlåtande, om det
är nya eller gamla flygplan som skola inköpas. Det finns även en del andra
omständigheter som jag anser att vi såsom ledamöter av riksdagen borde ha
haft kännedom om, innan vi taga ståndpunkt till en affär, som ändå kalkyleras
röra sig örn 45 miljoner kronor. Jag vill också erinra om vad som för några
minuter sedan sades här i annat sammanhang örn att vi måste taga hänsyn till
det statsfinansiella läget.

Jag finner det i hög grad anmärkningsvärt, att kostnaderna för anskaffning
av dessa flygplan skola gå utanför den år 1942 beslutade femårsplanen. Ja.g
förstår att det, såsom departementschefen anför, kan vara angeläget att ersätta
de flygplan, som ha blivit förslitna under den beredskapstjänst, som
Skånska flygflottiljen utfört. Jag kan, herr talman, givetvis icke taga på mitt
ansvar att underlåta att medverka till att så sker, men jag känner mig ändock
osäker, om vi här gå den rätta vägen.

Jag hade för min del gärna velat veta, när de till inköp föreslagna utländska
planen kunna vara i tjänst bär i landet. Hur länge skulle det vidare ha dröjt, innan
de förslitna planen hade kunnat ersättas, därest vi hade tillverkat de nya planen
inom landet på våra egna verkstäder? Det är kanske inte så lätt att besvara
dessa frågor; jag förstår att Kungl. Majit inte velat lämna alltför utförliga
upplysningar i propositionen, då allt givetvis inte kan nämnas offentligt.
Det hade dock för oss varit en styrka vid vårt enskilda ställningstagande
till denna fråga, örn vi hade fått närmare upplysningar örn de sidor av saken,
som jag här antytt. Vi kunna, herr talman, inte komma ifrån att det har gjorts
en del affärer med utlandet vid inköp av försvarsmedel, som nog icke ha varit
särskilt lyckade och som ha gett anledning till en del funderingar. Detta
ökar givetvis den misstänksamhet som man kan ha, ehuru jag givetvis icke vill
låta påskina, att vederbörande myndigheter icke ha gjort sitt yttersta för att gardera
sig mot alla risker vid en sådan bär affär. Men när det gällt inköp av försvarsmedel
ha, såsom vi veta, även de allra bästa föresatser ibland grusats.

Detta är. herr talman, anledningen till att jag har antecknat en blank reservation
till utskottets utlåtande. Jag har i frågans nuvarande läge åtminstone
inte för ögonblicket möjlighet att ställa något yrkande, men jag har ändock velat
tillkännagiva de synpunkter, som jag här har anfört.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Herr Karlsson i Munkedal ställde
vissa frågor, som han tydligen icke väntade sig att få svar på. Men jag kan
icke finna, att frågorna äro av sådan beskaffenhet, att det icke går för sig att.
svara på dem.

Den första frågan var, huruvida det här gäller nya eller gamla flygplan.
Principiellt sett gäller det nya, obegagnade flygplan av den modernaste typ
som vi överhuvud taget kunna anskaffa. Jag sade principiellt, ty det kan tänkas,
att ett litet antal begagnade plan kommer att ingå i leveransen, nämligen
sådana plan som kunna finnas här i Sverige redan nu. Den saken är dock icke
bestämd, och principiellt sett gäller det nya flygplan.

Herr Karlsson frågar vidare, när flygplanen tidigast kunna vara i tjänst.
Jag räknar med att en del av flygplanen kan vara oss till handa senast inom
två veckor och att alla planen skola vara i tjänst inom de närmaste två månaderna.

Herr Karlsson frågade ytterligare, hur länge det skulle ha dröjt, innan vi
hade kunnat få ersättning genom egen tillverkning. Genom att undanskjuta
nybemanningen av en flygflottilj med nya bombplan skulle vi ha kunnat skaffa
Skånska flygflottiljen nya jaktplan i slutet av detta år.

Herr Karlsson ansåg, att det var märkligt, att kostnaderna för denna an -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Ang. inköp av amerikanska flygplan. (Forts.)
skaffning skulle gå utanför femårsplanen. Men det är väl ändå uppenbart för
var och en, att femårsplanen avsåg kostnaderna för vår fredsorganisation. Här
gäller det att ersätta flygplan, som ha blivit förslitna under beredskapstjänst.
Det måste ligga i sakens natur, att dessa utgifter icke kunna falla inom femårsplanens
ram utan äro en klar beredskapskostnad. Men detta inköp kan medföra,
— vilket också framhålles i propositionen, så vitt jag minns — att vi
kunna inbespara kostnaderna för ett motsvarande antal plan under nästa tidsperiod
genom att vi då slippa ifrån en förnyelse som då i alla fall skulle ha
skett.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Jag delar den uppfattning, som framförts
av den förste talaren i debatten, att detta ärende handlagts på ett föga
önskvärt sätt, icke minst därutinnan att det hela gått så hastigt och att kammaren
erhållit så ytterligt knapphändiga upplysningar rörande de förhållanden,
som påkallat detta mycket omfattande inköp.

Det var särskilt en passus i herr statsrådets anförande som uppkallade mig
till att säga ett par ord. Då herr statsrådet försökte bevisa riktigheten av att
föra denna kostnad utanför femårsplanen, förklarade han att de flygplan, som
det här är fråga örn, blivit förslitna under beredskapstjänst. Men kan man inte
säga precis detsamma om alla våra jaktflottiljer och deras flygplansuppsättningar?
På det sättet skulle man kunna förlägga hela materielförnyelsen åtminstone
för jaktplansförbanden utanför femårsplanen, vilket väl ändå icke
har varit meningen.

Vidare förefaller det mig ganska tveksamt, om det kan vara riktigt att
redan på nuvarande stadium besluta sig för ett så betydande materielinköp.
Sannolikheten talar väl dock för att vi under den närmaste tiden komma att
kunna välja emellan olika offerter. Sannolikt kommer det väl att finnas ganska
mycket flygplan i marknaden under den tid som kriget håller på att avvecklas.
Det kan mycket väl förhålla sig på det sättet, att vi, örn vi väntade litet,
kunde göra fördelaktigare inköp. Jag tänker även på att det ur vissa synpunkter
skulle vara fördelaktigare för oss, örn vi kunde finansiera en sådan här
affär genom att utnyttja icke våra dollartillgodohavanden utan våra pundtillgodohavanden.
Så vitt jag förstår, komma vi under en tid framåt att befinna
oss i den situationen, att vi måste exportera mycket mer till England än vad vi
ha möjlighet att importera därifrån. Det vore då en fördel att kunna minska
denna marginal genom en beställning av detta slag, örn det nu är nödvändigt
— vilket jag förmodar att det är — att ta flygplanen utifrån.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Herr Knut Petersson anmärkte, att
örn man kan säga, att förslitningen av denna materiel motiverar att kostnaderna
för dess ersättning böra gå utanför ramen för femårsplanen,_ skulle man
kunna anföra detsamma beträffande ersättningen av alla våra jaktflottiljer.
Men saken är ju den. att enligt vår gällande försvarsplan har det ^räknats med
en viss omsättningstid för flygplanen, d. v. s. en viss livslängd på dem. I den
mån som flygplanen räcka sin tid ut och ersättas efter utgången av den fastslagna
livslängden, är det en klar fredskostnad. Men i detta fall, då flygplanen
på grund av beredskapen lia blivit utslitna på en betydligt kortare tid än den
beräknade livslängden, måtte det väl vara riktigt, att kostnaderna för deras
ersättning skola gå utanför ramen för femårsplanen och hänföras till beredskapsutgi
Herna.

Vad sedan beträffar frågan, örn det är riktigt att göra dessa stora materielinköp
nu och om det icke hade varit bättre att vänta, till dess att vi kunde få
många offerter på flygplan att välja mellan, vill jag säga, att örn jag bade den

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Ang. de ideella
ungdoms
organisationernas
beskattning.

Ang. inköp av amerikanska flygplan. (Forts.)
uppfattningen,, att vårt flygvapen liksom vår försvarsberedskap överhuvud
taget numera icke kunde bli utsatt för någon påfrestning före krigets slut,
skulle jag icke ha framlagt detta förslag. Jag skulle överhuvud taget icke ha
tänkt på att köpa flygplan utifrån, örn jag icke hade ansett detta vara erforderligt
ur beredskapssynpunkt. Men jag vågar icke räkna med att den kommande
sommaren blir en för oss lugn sommar. Jag måste för min del ha den
eventualiteten med i beräkningen, att det kommer att bli sådana förhållanden
i våra, grannländer som nödvändiggöra, att vår beredskap måste upprätthållas,
och vi kunna icke överblicka, varthän detta leder oss. Därför menar jag, att
vi måste ha full beredskap i detta krigets slutskede. Det är därför vi skola köpa
dessa flygplan nu. Hade vi kunnat räkna med att det icke längre behövdes någon
beredskap, skulle vi icke ha köpt några nya flygplan alls enligt mitt sätt
att resonera.

Herr Petersson, Knnt: Herr talman! Detta är ju ett mycket betydelsefullt
tillägg till den motivering som framlagts i den kungl, propositionen och i statsutskottets
utlåtande. Eftersom jag icke har möjlighet att bedöma materielbehovet
inom flygvapnet, kan jag mot detta uttalande icke göra något yrkande,
allra minst örn avslag. Jag vill dock uttala ett beklagande av att myndigheterna
icke på ett tidigare stadium överblickat hithörande förhållanden, så att vi
hade kunnat få en proposition i ämnet i så pass god tid, att vi kunnat besinna
oss.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill endast tillägga, att myndigheterna
och regeringen ha förelagt denna sak för riksdagen så snabbt som det
har varit möjligt, d. v. s. så fort det yppat sig en möjlighet för oss att få köpa
dessa plan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 16, i anledning av
-väckta motioner om lättnader i de ideella ungdomsorganisationernas beskattning.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 260 i
första kammaren av herr Lindblom. m. fl. och nr 273 i andra kammaren av
herr Fröderberg m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att förslag till lättnader i de ideella ungdomsorganisationernas
beskattning måtte föreläggas riksdagen, örn möjligt redan år
1946, samt att förslaget måtte innebära, att de ideella organisationer, varom
här vore fråga och därvid främst idrottsrörelsen, i första hand helt befriades
från skattskyldighet till stat och kommun och att, örn så ej skulle befinnas
möjligt, gällande bestämmelser örn taxering av inkomst av rörelse gåves en
sådan utformning, att nämnda föreningars samtliga utgifter inom ramen för
deras ändamål finge räknas som avdragsgilla vid taxeringen.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:260 av herr Lindblom m. fl. och 11:273
av herr Fröderberg m. fl. om lättnader i de ideella ungdomsorganisationernas
beskattning icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Lindblom: Herr talman! Med den utgång, som frågan har fått i utskottet,
kan det kanske anses onödigt att upptaga tiden med någon diskussion.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Ang. de ideella ungdomsorganisationernas beskattning. (Forts.)
Frågans storlek synes mig dock motivera, att utskottets utlåtande kommenteras
i ett par punkter.

Jag är tacksam för den positiva inställning, som utskottet ådagalagt i sitt utlåtande.
Flera av utskottets uttalanden komma säkerligen att få stor betydelse
vid de ytterligare överväganden, som komma att ägnas detta spörsmål. Vi äro
ju alla ense om att vilja stödja ungdomsorganisationerna, vilkas verksamhet, såsom
alla veta, är av mycket stor betydelse för hela vårt samhällsliv. Men
man kan naturligtvis tveka örn på vilket sätt detta stöd bör ges. Utskottet har
tidigare hävdat och gör det även nu, att stödet icke bör ges i form av skattelindringar
utan såsom direkt ekonomiskt stöd. Man kan givetvis tvista örn vilken
av de båda linjerna, som är den rätta. Mig synes det dock, som örn man
skulle kunna gå båda vägarna. Det är gott och väl med ekonomiskt stöd åt ungdomsorganisationerna,
men örn staten genom att uttaga denna skatt hämmar
ungdomarnas nit och arbetslust, innebär ju detta, att man tar med ena handen
vad man ger med den andra och dessutom motverkar vad man vill befrämja.
Vi måste komma ihåg, att det väsentliga arbetet inom ungdomsorganisationerna
vilar på den personliga offervilja och det intresse, som ungdomarna själva ådagalägga.
Örn det, såsom nu skett, kunnat konstateras, att skattefrågan för dessa
organisationers vidkommande har legat så illa till att deras strävanden i väsentlig
grad hämmats, måste man givetvis försöka få till stånd en rättelse härvidlag.

Det är särskilt i två avseenden, som svårigheter ha gjort sig gällande, och utskottet
har också på dessa punkter kraftigt understrukit behovet av ett närmare
övervägande. Det gäller dels bestämmelserna för beräkning av inkomst
av rörelse inom här ifrågavarande organisationer, dels det faktum att underskott
på en viss del av verksamheten icke får avdragas från inkomsterna på
annan del av verksamheten, där överskott uppstår. Det är, som sagt, särskilt
önskvärt att få en ändring till stånd härvidlag.

Utskottet uttalar den förhoppningen, att dessa frågor skola finna sin slutgiltiga
lösning genom 1944 års skattesakkunniga och dissenterlagskommittén. Jag
hoppas, att så också måtte ske. Att döma av de uttalanden, som gjorts av en representant
för 1944 års skattesakkunniga, tyckas de sakkunniga även på ett
riktigt sätt ha uppdragit riktlinjerna för sitt arbete härvidlag. Det kan dock
icke hjälpas, att jag måste uttala vissa tvivelsmål om huruvida alla dessa utredningar,
som man ofta hoppas så mycket av, alltid ge det resultat, som man
väntat. På s. 3 i utskottets utlåtande kunna vi t. ex. läsa, att när denna fråga
år 1936 var föremål för behandling, uttalade utskottet, att det förväntade, att.
1936 års kommunalskatteutredning skulle uppmärksamma detta spörsmål, varigenom
man således hoppades få en rättelse till stånd. Utskottet måste emellertid
självt konstatera, att de år 1942 beslutade författningsändringarna på denna
punkt ej medfört någon ändring i jämförelse med förut gällande bestämmelser.
Det är nog så, att alla dessa utredningar, som man hoppas så mycket av, inte
alltid leda till önskat resultat. Man måste därför göra sitt yttersta för att verkligen
få en rättelse till stånd. Jag uttalar än en gång min förhoppning, att de
båda här omnämnda kommittéerna måtte ägna detta spörsmål verkligt intresse,
så att vi kunna få till stånd bättre förhållanden på detta område.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet för att erinra om ett
gammalt löfte, som en gång vid en liknande debatt gavs av bevillningsutskottets
högt ärade ordförande.

Det framgår av utskottets här föreliggande betänkande, att bevillningsutskottet
alltjämt fasthåller vid principen att alla ideella organisationer av olika

.■>8 Nr 12. Onsdagen den 14 mars 1945.

Äng. de ideella ungdomsorganisationernas beskattning. (Forts.)
slag skola skattebeläggas till det yttersta, men de skola sedan erhålla kompensation
i form av anslag från statsmakterna. Det gäller inte bara idrottsoch
därmed jämförliga organisationer, utan det gäller en rad av andra ideella
organisationer, som inte komma in direkt under den utredning, som utskottet
förordar — och har mycket starka skäl att förorda — i syfte att under alla
förhållanden åstadkomma reda i det hela.

Utom idrottsorganisationema gäller det här scoutorganisationerna — måhända
räknas dessa som idrottsorganisationer; de ha i varje fall fått utomordentligt
ringa understöd av statsmakterna ■— och vidare de andra ideella organisationerna,
de kyrkliga och frikyrkliga, de politiska och nykterhetsrörelsens
organisationer. Många av dessa driva vid sidan av sin egentliga verksamhet
även annan verksamhet, som är av den allra, största betydelse för samhället
i dess helhet; man skulle kunna säga att de på många områden ha direkt
samhälls- och statsgagnande uppgifter. Även när det gäller dessa fasthåller
bevillningsutskottet vid att de måste vara underkastade skattskyldighet
till stat och kommun. Utskottet upprepar, att hur angeläget det än är att
främja deras verksamhet måste man gå den hittillsvarande vägen i skatteavseende
och i stället på annat sätt ge dem kompensation.

Jag vill inte förneka a,tt det är en strängt logisk hållning, som bevillningsutskottet
därvidlag intar, och att det finns mycket som talar för en sådan
strängt formell och logisk ståndpunkt. Men det finns också mycket som talar
däremot, bl. a. den utomordentligt stora psykologiska betydelsen för ungdomen
att få vara självverksam och att inte se sina ansträngningar att skaffa ekonomiskt
underlag för sina ideella organisationer sluta nied att myndigheterna ta
hand örn inkomsterna. Då tröttnar ungdomen, och jag tror ''a,tt det vore en allvarlig
fara örn den skulle tröttna i sin självverksamhet.

Det är dock möjligt, att utskottets linje är den enda som i längden kan
åstadkomma att det inte blir ett virrvarr av olika tolkningar. Mea då synes
det mig att det måste vara av vikt att det sker ett samarbete, så att dessa organisationer,
trots all sin strävan och trots att de lägga ned ett ofantligt oavlönat
arbete för sina organisationers ekonomi, icke bil så att säga fösta åt sidan
och anse att det hela är hopplöst och därför sluta med sin verksamhet.
Detta kan endast ske därigenom att man fullföljer utskottets linje helt och
fullt, d. v. s. att staten verkligen ger en motsvarande kompensation i form a v
anslag. Men så sker inte. Det finns inte ens någon myndighet sorn kontrollerar
saken. Det är här två utskott, som handla fullständigt självständigt:
bevillningsutskottet drar upp de allmänna riktlinjerna, men statsutskottet har
hand om ekonomien, och det följer ingalunda de riktlinjer som bevillningsutskottet
har hävdat. När riksdagen får sådana ärenden till behandling kan den
egentligen inte se om det har givits någon kompensation eller icke, utan det
blir ofta ovisshet därom och även här ett virrvarr.

Jag kan inte finna annat, herr talman, än att detta måste vara mycket
olyckligt. Jag hade en gång en liten kontrovers med den av mig utomordentligt
högt aktade ordföranden i bevillningsutskottet. Det gällde den gången
skatteläggning av donationer för litterära ändamål. Vi veta att det tidigare
för detta ändamål funnits rätt så avsevärda donationer. De ha skattelagts,
men vid mer än ett tillfälle har herr Bärg förklarat sig anse, att när man nu
tar skatt från dessa stiftelser och fonder, så måste de få en kompensation för
att kunna upprätthålla sin samhällsnyttiga verksamhet. Jag vill livligt erkänna
att i någon liten utsträckning har detta skett. I fjol gick efter en motion
av mig riksdagen med på att öka anslaget till skönlitterära författares
stipendier med 5 000 kronor och i år har, enligt utskottets uttalande i mota -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Äng. de ideella ungdomsorganisationernas beskattning. (Forts.)
veringen. Kungl. Majit framlagt ett förslag om ytterligare 10 000. Men detta
är ofantligt ringa summor jämfört med vad som berövas fonder oell stiftelser
genom den skatteprincip, som bevillningsutskottet har fastslagit oell med
mycken skicklighet hävdat.

I dessa dagar, för fjorton dagar eller kanske en månad sedan, avkunnades
ett utslag i ett skattemål, varigenom stiftelsen De nio blev skattelagd. Den
är, som vi veta, grundad på en donation av Kotten von Kraemer pa sin tid
och den utdelar årligen vissa litterära stipendier, som ha en mycket stor betydelse;
det är här fråga örn de största litterära stipendier som mig veterligen
utdelats i vårt land. Nu får, såvitt jag förstår, De nio ingen möjlighet att utdela
i varje fall sitt stora pris, och frågan är väl örn det mer än vart annat
eller varit "tredje år kan utdela några mera betydande litterära, pris. Man kommer
sannolikt till det resultatet att denna stiftelse, som i själva verket har en
akademis karaktär ehuru icke dess namn och därför inte kan bli skattefri enligt
den tolkning, som är rådande, blir så gott som stoppad i sin verksamhet.
Det finns inte, efter vad jag kan se, någon annan möjlighet än latt genom ett
statligt bidrag till denna stiftelse upprätthålla densamma i dess av stiftarinnan
avsedda och bekostade omfattning.

Jag kan taga ett annat exempel. En av våra främsta lyriker avled för. några
år sedan, och till hans minne instiftades en donation. Det var ett statligt organ,
som hjälpte till när denna fond kom till stånd, vilken bär denne utmärkte
författares namn. Denna statliga organisation vidtog också en mycket behjärtansvärd
praktisk åtgärd. Den lyckades nämligen få både förläggare och författare
att gratis ställa till förfogande ett visst antal bidrag till en publikation,
som såldes genom denna statliga organisation i en sådan omfattning, att den
litterära stiftelsen hade kunnat bli mycket betydande, örn inte dess verksamhet,
som har delvis social och delvis utbildande karaktär, fått gå miste örn en
mycket väsentlig del av dessa belopp därigenom att det hela ansågs som en
affärsverksamhet, som måste beskattas. Därigenom kom en väsentlig del av
de belopp, som skulle ha gått till stiftelsen, att försvinna och gå till skattemyndigheterna.
Jag vet inte örn denna stiftelse kan vända sig till Kungl.
Maj :t, och riksdagen och begära att få en motsvarande summa anslagsvägen,
men det är i själva verket den enda utväg som är möjlig. Och även för stiftelsen
De nio är detta den enda möjliga vägen, men då vet man inte örn Kungl.
Majit och riksdagen med dess statsutskott ha samma syn på dessa frågor som
bevillningsutskottet har och om alltså stiftelserna verkligen få den kompensation,
som är så befogad och riktig.

Nu återstår väl endast att pröva, hur det förfiåller sig med denna sak, genom
att gå till statsmakterna i båda fallen — kanske också i ytterligare några
fall, ty man vet ju att skattemyndigheterna slå under sig allt större områden.
Då får man se örn förslaget till kompensation verkligen går igenom
på sätt som bevillningsutskottet avser. Ty bevillningsutskottets mening är.
när man nu av principiella och formella skäl inte anser sig böra gå skattebefrielsens
väg, att man för den skull inte bör försvåra verksamheten för dessa
allmännyttiga organ — man vill endast ha en riktigare metod, nämligen att
Kungl. Majit sedan genom anslagsvägen får pröva, en kompensation.

Jag har velat framhålla detta, när nu åtminstone en del av dessa verksamhetsområden
skall underkastas förnyad utredning, och jag hoppas att man
verkligen tar upp denna fråga och undersöker örn man inte kan finna en utväg
även för kulturella stiftelser. Då man på grund av skattetekniska skäl
måste slå ned på olika ideella och kulturella stiftelser så bör man också omedelbart
vända sig till Kungl. Majit från dessa myndigheters sida och liom -

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Äng. de ideella ungdomsorganisationernas beskattning. (Forts.)
ställa att Kungl. Maj :t måtte ge en ersättning, som motsvarar vad man Varit
nödsakad att fråntaga vederbörande organisation för att uppnå en full konsekvens
i skattelagstiftningen.

Herr talman! Jag har med detta icke velat göra något yrkande. Jag har
endast velat fästa uppmärksamheten på detta problem, ty det är oerhört viktigt
och kan inte lämnas åt sitt öde utan myndigheterna böra grundligt genomtänka
konsekvenserna av den metod, som nu användes.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Herr Ströms inlägg gällde strängt taget
inte den nu föreliggande frågan, och jag skall därför inte i någon vidlyftigare
mån ge mig på den sak som herr Ström här drog fram. Vad själva principen
beträffar, måste herr Ström ändå ge mig rätt, då jag säger, att örn vi
såsom nu är fallet ha skattelagar, vilkas principer vi söka att tillämpa i all
den utsträckning vi anse vara lämpligt för att såmedelst tillförsäkra det allmänna
behövliga inkomster, utgör varje eftergift i fråga om skatt i själva
verket ett bidrag från det allmänna till de skatteskyldiga, vilkas skatt man
sålunda lättar eller medger befrielse ifrån.

Nu fruktade herr Ström, och hans fruktan är inte alldeles obefogad, att det
inte skulle vara möjligt att få regering och riksdag att på annan väg ge det
vederlag, som borde ges för att täcka förlusten för de uttagna skatterna. Varför
göra inte regering och riksdag det? Ja, det är väl därför att de icke pröva
det skäligt, förstår jag. Den metod som herr Ström förordar innebär att de
allmänna bidrag, som skulle ges i form av skattelättnad, skulle ges även om
de icke vore skäliga. Det kommer inte någon prövning till stånd. Jag menar
därmed att örn man har rättighet att antaga, att regeringens och riksdagens
prövning och omdöme äro någorlunda riktiga, så är det inte någonting otillbörligt
att en sådan prövning kommer till stånd i stället för att man utan
vidare går till en skattelättnad, där ingen prövning sker. Jag skulle för min
del tro, även örn påståendet måhända är något djärvt, att i de fall då riksdagen
icke vill ge anslag som ersättning för skattelättnadernas uteblivande, så
har man funnit att det inte är i tillräcklig grad påkallat att ge anslag. Och
då skola givetvis inte heller skattelättnader förekomma.

Att ge bidrag i form av skattelättnad har den fördelen för den, som åtnjuter
skattelättnaden, att förmånen utgår oprövad. Jag tycker inte detta är
riktigt. Nu kan det naturligen invändas, att regering och riksdag inte alltid
förfara omdömesgillt i dessa saker och inte ha tillräcklig känsla för behovet
av att tillgodose dessa stiftelser och fonder. Ja, men ha de inte det, så bör
detta tillgodoseende inte heller ske i form av skattelättnader, ty det gäller här
samma medel. Skillnaden är endast, att i ena fallet uppbäras medlen men ges
tillbaka, i det andra fallet uppbäras de icke utan få behållas direkt.

Jag tror nog att herr Ström förstår synpunkten i viss mån. I varje fall vill
jag än en gång. betyga, och det har jag verkat för i bevillningsutskottet och
stort mer kan jag inte göra, att i betänkande^ klarlagts att vi inte varit
fientligt inställda mot dessa företag eller rörelser, vilkas verksamhet vunnit
allmän uppskattning och beträffande vilka vi haft att behandla frågor örn
skattebefrielse. Vi ha nämligen alltid varit angelägna örn att stryka under,
herr Ström, att det bör vara riksdagens sak att efter prövning ge anslag i
stället för vad man tar i skatt. Och i den mån jag med min röst har kunnat
bidraga därtill har jag följt den linjen, det tror jag att även herr Ström är
villig att vitsorda.

Vad den just nu föreliggande frågan beträffar, herr talman, förhåller det
sig så att av gymnastik- och idrottsorganisationerna, av vilka de flesta ju äro
ungdomsorganisationer, äro de allra flesta anslutna till riksförbundet, och ge -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Ang. de ideella ungdomsorganisationernas beskattning. (Forts.)
nom riksförbundet få de också anslag-, som staten tilldelar. Dessa idrottsorganisationer
lia varit synnerligen illa ställda i beskattningsavseende, av skäl
som jag inte här vill taga upp tiden med att utveckla. Det är lätt att ur det
föreliggande korta betänkandet utläsa huvuddragen av den skattepolitik som
förts beträffande dem — de ha nämligen varit så pass ogynnsamt ställda, att
man måst fästa uppmärksamheten på saken. Den verksamhet, som de bedrivit,
har betraktats såsom delvis ekonomisk och delvis ideell verksamhet. Den ekonomiska
sidan av deras verksamhet har tillfört organisationerna inkomster,
och den ideella verksamheten har krävt en hel del utgifter. Emellertid lia
skattemyndigheterna förfarit på det sättet, att de inte betraktat dessa grenar
av rörelsen som en och samma sak, utan med stöd av skattelagstiftningen ha
organisationerna fått skatta för de inkomster, som de lia förvärvat, men inte
fått göra avdrag för de kostnader, som lia fallit på den ideella delen av deras
verksamhet. Nu har den skattekommitté som sysslar med dessa spörsmål och
som hade sitt ställningstagande i denna fråga klart långt innan herr Lindblom
skrev sin motion, vilket också herr Lindblom visste, gjort upp ett förslag
som syftar till att jämställa dessa organisationer med andra skattskyldiga,
t. ex. vid rörelse o. d. Detta innebär att de skola få full avdragsrätt för
sådana utgifter, som falla på den icke inkomstbringande delen av verksamheten,
i likhet med andra skattskyldiga, som tillerkännas en sådan rätt.
Det förslag, som föreligger utarbetat, Ilar underställts Svenska gymnastikoch
idrottsföreningarnas riksförbund, och där har man förklarat sig fullkomligt
nöjd med förslaget. Jag kan ju få meddela att jag sedan denna motion
väckts blivit uppvaktad av representanter för riksidrottsförbundet, som t. o. m.
beklagat att motionen kommit fram, trots att saken är så klarlagd och beaktad
som fallet är. Jag hoppas att ett förslag skall kunna föreläggas Kungl. Maj:t
inom den allra närmaste framtiden, vilket tillgodoser riksidrottsförbundets
önskemål.

Så har vi den andra delen av ungdomsverksamheten, den mindre delen i
själva verket, ty de allra flesta av dessa ungdomsorganisationer bedriva nog
i en eller annan form idrottslig eller gymnastisk verksamhet, som berättigar
dem att tillhöra riksidrottsförbundet. Vad beträffar de organisationer, som inte
göra det, komma deras angelägenheter otvivelaktigt att tas örn hand av den
s. k. dissenterlagskommittén, som även förklarat sig villig att gå till en granskning
av deras läge i beskattningsavseende. Den saken är således också, kan
man säga, under omprövning.

Under sådana omständigheter kan jag, herr talman, inte finna annat än att
det ju visserligen kan vara hälsosamt att få de påstötningar, som ha givits genom
motionen, men att det inte kommer att flytta pinnarna i fråga om riksidrottsförbundet
ens en smula längre fram, ty man har redan kommit till en
punkt, där representanterna för rörelsen och de som syssla med skatteförfattningarna
äro fullt överens. Jag tror också — jag vill åtminstone hoppas det
— att dissenterlagskommittén kommer att ägna tillbörligt intresse åt ungdomsorganisationernas
beskattningsfrågor, ty de som handha denna utredning äro
säkerligen besjälade av att ge allt möjligt utrymme för dem i fråga om beredande
av fördelar, när det gäller beskattningen, utan att därför göra våld på
de normala skatteprinciperna.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindblom: Herr talman! Då den föregående ärade talaren förutsatte,
att jag kände till vad som hade försiggått inom 1944 års skattesakkunnigas utredning,
vill jag här bestrida riktigheten av denna förmodan. Jag har inte haft
någon Icunskap om det innan motionen väcktes. Och dessutom tillkommer en an -

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Äng. de ideella ungdomsorganisationernas beskattning. (Forts.)
naii sak, nämligen att vad som är bekant i detta stycke närmast gäller idrottsrörelsen.
Vad däremot dissenterlagskommitténs ståndpunktstagande beträffar,
torde herr Bärg lika litet som jag ha någon kännedom örn den saken.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande betänkandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 12, angående regleringen för budgetåret 1945/46 av utgifterna under
riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Utskottets i slutet av utlåtandet gjorda anmälan.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

nr 10, i anledning av väckt motion angående undanröjande av det dröjsmål
med möjligheten att belåna fastigheter, som är förknippat med säljarens rätt
till inteckning för ogulden köpeskilling;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa
fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser
angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller
krigsfara m. m.;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar
och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.;

^nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) örn förlängd
giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger, m. m. ;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

^nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda
bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m.; samt

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn straff
för sabotage.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående förhöjning i vissa
fall av arbetarsimåbrukslån m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fastställande av personalförteckning
för domänverket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3,
i anledning av väckt motion angående åtgärder till förenkling och rationalisering
av den statliga förvaltningen.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 107, av friherre De Geer m. fl., hade hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t framhålla det synnerligen angelägna däri, att
verkligt kraftiga åtgärder av Kungl. Maj :t snarast vidtoges till förenkling och
rationalisering av den statliga förvaltningen med syfte att bl. a. minska onödig
byråkrati och mångskriveri.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, I: 107, icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.

Friherre De Geer: Herr talman! Det är inte min mening att framställa
något yrkande eller ge anledning till någon större debatt i denna fråga. Jag vill
dock tillåta mig att säga, att det problem, som jag och några medmotionärer
lia rört vid, är av en utomordentligt stor räckvidd och har en oerhörd betydelse,
varför det vore värt en större debatt i kammaren. Men jag skall för min del nöja
mig med att söka tro på den förhoppning, som uttalas i utskottets betänkande,
att statens organisationsnämnd nu skall vidta sådana åtgärder i besparingssyfte
i statsförvaltningen, att inte några andra åtgärder skola behövas.

Jag har för min del — det ber jag särskilt att få framhålla — tillsammans
med sina medmotionärer inte på något sätt yrkat på någon ny utredning på detta
område, utan vi motionärer ha endast hoppats, att man skulle övergå från
ord till handling, så att vi verkligen skulle få se några resultat av alla de påpekanden,
som tidigare ha gjorts. Det har suttit en besparingsberedning, som
vi förut veta och nu se här omnämnd i betänkandet, och så småningom har nu
en organisationsnämnd kommit fram. Efter vad jag har hört av första tillfälliga
utskottets ärade ordförande har man i utskottet fått det intrycket, att organisationsnämnden
är mycket intresserad av att det verkligen skall bli någonting
åtgjort på detta område. Jag skall därför, som jag tidigare sagt, nöja mig
med att hoppas på att nu verkligen någonting skall bli gjort. Ty här kan det
verkligen sparas ofantliga summor, och oerhört mycket arbetskraft skulle kunna
användas bättre än som ofta har varit fallet.

Skulle emellertid inte organisationsnämnden lyckas med sitt stora och viktiga
arbete, förmodar jag, att många liksom jag skola återkomma i denna sak
och påpeka det viktiga i att man här vidtar verkligt effektiva åtgärder.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag skulle i anledning av denna motion
och detta utskottsutlåtande endast vilja göra den reflexionen, att det sannolikt
inte är mycket att göra åt saken. Det ligger i systemet, att i den statliga förvaltningen
det alltid kommer att förbli — som det står i motionen — onödig
byråkrati och mångskriveri vid sidan örn nödvändigt sådant. Det enda sättet
att neutralisera detta är, att man så mycket som möjligt avstår från att lägga
saker under statlig förvaltning.

Örn förenkling
av den
statliga förvaltningen

m. m.

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Örn förenkling av den statliga förvaltningen m. m. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Under de fyra år, då jag var statsrevisor, sysslade
jag i hög grad med spörsmål av detta slag. Jag sökte rent av under dessa år
specialisera mig på detta och undersöka, örn det fanns möjligheter att åstadkomma
en rationalisering i statsförvaltningen. Nu måste jag säga, att det är
svårt att bedöma sådana här saker, men jag har åtminstone fått den uppfattningen,
att den resignation, som talade ur den siste talarens mun, har gripit
statsledningen. Jag tror, att man har fått den uppfattningen, att vi komma
ingen väg.

Jag erinrar mig i det sammanhanget en sak som jag varit med örn. Jag var
en gång medlem av statistiksakkunniga, som hade till uppgift att försöka nedskära
statistiken. Till det ändamålet kallade vi undan för undan in representanter
för det ena verket efter det andra. Var gång det kom några representanter
för ett visst verk, förklarade de för sin del, att det var fullständigt omöjligt
att bringa ned statistiken inom det verket — tvärtom behövdes det en utvidgad
statistik! Däremot sade de ibland, att de visste örn, att i det och det verket
producerades statistik långt utöver vad som behövdes. Så gick det undan
för undan. Vi kallade upp den ene efter den andre, och det föreföll, som örn
vårt försök skulle resultera i ganska litet, men vi lade till slut fram ett förslag
i alla fall.

Jag tycker, att det verkar precis som örn — även örn statsviljan att försöka
åstadkomma en rationalisering och en förenkling av arbetsmetoderna är stark
— denna statsvilja stöter på ett bestämt motstånd från ämbetsverken och ämbetsmännen.
Det kan ju tänkas, att bakom detta ligger det faktum, att en rationalisering
och en förenkling av arbetsmetoderna givetvis skulle kunna minska
utsikterna till befordran för en stor del befattningshavare inom statsförvaltningen.
För mig synes det emellertid vara synnerligen fördelaktigt, örn man
skulle kunna få någon redovisning nu till slut från vederbörande statsråd, örn
vad detta arbete att försöka åstadkomma en omläggning av arbetsmetoderna
har kostat och vad det har åstadkommit. Under förra kristiden berättades en
skämtsam historia örn en ristuggare. Denna konsumerade lika mycket brännmedel
som den producerade ristuggning. Det gick ungefär jämnt ihop. Jag undrar,
örn det möjligen förhåller sig på samma sätt här. Kanske belöper sig rent
av vad man har lagt ut för denna verksamhet till ett större belopp än vad man
har kunnat spara. Under alla förhållanden menar jag, att det skulle vara synnerligen
önskvärt, örn man nu kunde få fram någon redovisning för hur liela
denna sak har utvecklat sig. Detta säger jag därför att det dock bakom dessa
framställningar från riksdagens sida har stått en enhällig vilja att försöka
åstadkomma en omläggning av arbetsmetoderna.

Jag skall inskränka mig till detta. Jag skall inte heller göra något yrkande,
men jag skulle gärna se, örn en sådan sak som den, som jag här sist berört, kunde
tas upp på ett eller annat sätt och framläggas för riksdagen.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Såväl utskottet som, förmodar jag,
riksdagens samtliga ledamöter äro naturligtvis intresserade av att den största
sparsamhet iakttas med statens medel för att på så sätt nedbringa utgifterna.
Såsom framgår av utskottsutlåtandet, har en besparingsutredning varit tillsatt,
och dennas betänkande har varit tillgängligt för utskottet. Vi ha tagit del av
detsamma. Ett av besparingsberednjingens resultat var tillsättandet av den organisationsnämnd,
som har omtalats i utskottets utlåtande. Utskottet har haft
förmånen att ha ordföranden i denna nämnd, professor Sällfors, uppe hos sig.
Han redogjorde för vad nämnden sysslar med, och därav fingo vi i varje fall
den uppfattningen, att nämnden gör allt vad på den kan ankomma för att försöka
rationalisera statsförvaltningen och nedbringa utgifterna. Denna nämnd

Onsdagen den 14 mars 1943.

Nr 12.

6ö

Om förenkling av den statliga förvaltningen m. m. (Forts.)
står i ständig kontakt med Kungl. Maj :t, och skulle Kungl. Maj :t anse, att
nämnden inte kan nedbringa statsutgifterna så mycket att det i varje fall täcker
kostnaderna för nämndens arbete, hoppas vi, att Kungl. Majit ser till, att
nämnden försvinner. Ty det bör man väl i alla fall fordra, att de besparingar,
som nämnden kan åstadkomma, bli så pass stora, att kostnaderna för nämndens
verksamhet inte bli större. Vi fingo höra glimtar av vad som redan var gjort,
men professor Sällfors uttalade den meningen, att man inte borde offentliggöra
dem nu. Av dessa glimtar framgick, att man på vissa områden hade gjort betydande
besparingar, som täckte nämndens kostnader för flera år framåt. Såväl
motionären som utskottet hoppas ju, att vi skola få se resultat av nämndens
verksamhet, och jag förmodar, att när nämnden, som ju inte arbetat längre än
sedan den 1 januari 1944, fått fortsätta någon tid, kommer den att redovisa,
vad den har uträttat, och då antar jag, att riksdagen också får del av detta.

Jag vill även säga att par ord till herr Mannerskantz. Han sade, att för att
minska statsutgifterna skall man låta bli att lia statsdrift och i stället låta den
enskilda driften fortsätta. Men det beror väl på vad det gäller. Jag förmodar,
att herr Mannerskantz inte vill, att exempelvis statens järnvägar skola övertagas
av enskilda personer. Jag kan försäkra, att statens järnvägar skötas bättre
än i varje fall många enskilda järnvägar, och det är, såvitt jag känner stämningarna
i landet, en mycket stor och allmän tillfredsställelse varje gång en
enskild järnväg blir införlivad med statens järnvägar. Inte minst den berörda
ortsbefolkningen känner en sådan tillfredsställelse. Detta örn något vittnar
väl örn att i alla fall den del av statsdriften, som statens järnvägar representera,
skötes på ett utomordentligt sätt. Därmed vill jag inte ha sagt, att det inte
kan finnas anledningar till besparingsåtgärder även där, men den organisationsnämnd,
som vi ha talat örn, kommer också att på detta område se till, örn
det finns förenklingar och besparingar att göra.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Friherre I)e (leer: Herr talman! Utskottets ärade ordförande antydde någonting
örn att man skulle ha fått se glimtar från vad som utförts inom den nämnd,
som det här är fråga örn. Jag hoppas för min del, att när de glimtarna bli
mera offentliga, det skall bli mer än glimtar och att det kommer att visa att
verkligen något av betydelse gjorts. Man kan naturligtvis vara litet skeptisk,
när man vet att besparingsutredningen inte har utmynnat i mycket mer för oss
egentligen synbart än att den har förordat tillsättandet av en organisationsnämnd.
Man måste ju nu hoppas att organisationsnämnden inte resulterar i detsamma,
utan att som sagt det skall komma fram mycket stora glimtar från dess
energiska verksamhet.

Jag kan inte, herr talman, underlåta att i mina reflexioner anknyta något
litet till vad herr Mannerskantz sagt. Det är nog så att litet var på många håll
fruktar, att den statliga verksamhetens utökande kan komma att allt mer utvidga
de missförhållanden som vi ha antytt i vår motion. Jag har haft tillfälle
att på senare tid inom den statliga vägförvaltningen se, hur oerhört tungrodd
denna förvaltning har blivit, i värjo fall till en början, och hur stora kostnader,
såsom det förefaller en lekman, man skulle kunna spara på det speciella området.
Nu vill jag be att alldeles särskilt få framhålla att jag, som har haft tillfälle
att något se, hur man arbetar i den statliga vägförvaltningen, märkt att
man tydligen i det ämbetsverk, som har den saken om hand, gör de allra största
ansträngningar att försöka förenkla förvaltningsapparaten. Jag tror i alla fall
att örn man skall tänka sig en framtid här i Sverige, där allting blir mer och

Första kammarens protokoll 1945. Nr IS. 5

Nr 12.

Onsdagen den 14 mars 1945.

Om förenkling av den statliga förvaltningen m. m. (Forts.)
mer förstatligat, måste man hoppas på att man nu genom organisationsnämnden
inom de förstatligade områden, som redan finnas, skall kunna minska onödiga
utgifter. Det förefaller mig som örn de, som särskilt ivra för en utvidgad
statlig verksamhet, borde vara alldeles speciellt intresserade av de önskemål, som
vi i vår motion ha kommit fram med. På det hållet horde man vara särskilt intresserad
av att man försökte förenkla och förbilliga den statliga apparaten, ty
örn detta inte skei’ och verksamheten utvidgas till allt större och större områden,
är det ju tydligt att oerhörda belopp komma att gå bort utan att man egentligen
vinner någonting.

Herr Siljeström: Herr talman! Jag är som statstjänsteman synnerligen
intresserad av innehållet i denna motion, och jag vill helt ställa mig bakom
det yrkande och de tankar som framföras i motionen. Jag förstår nog att i
sakens nuvarande läge var det ingenting annat att göra för utskottet än att
hänvisa till pågående utredningar genom statens organisationsnämnd. Jag
tror emellertid inte att det går att förneka att i varje statsverksamhet förr
eller senare insmyger sig en liten droppe av byråkrati, som gärna har tendens
att breda ut sig. Särskilt måste man varna för det mångskriveri som förefinnes
på så många håll inom statsförvaltningen.

Jag fäste mig emellertid särskilt vid ett uttalande av herr Håge, som talade
örn att han under sin verksamhet hade särskilt lagt sig vinn örn att försöka
få åtgärder vidtagna i motionens syfte. Han framhöll att den statsrevision,
som han tillhört, satt sig i förbindelse med olika ämbetsverk för att
försöka få antalet statistiska uppgifter minskade men att man mött motstånd.
Jag vill inte bestrida att det förhållit sig så. Jag endast beklagar att inte
herr Hage då utsträckte sin verksamhet till domstolarna, ty då skulle han
ha fått ett helt motsatt svar. Yi lia flera gånger försökt att få en minskning
i den våldsamma mängden statistiska uppgifter, som vi skola lämna, men del
har inte varit möjligt att genomdriva våra önskemål. När på grund av särskilda
skäl någonting nytt införts i statsförvaltningen, får det stå kvar även
sedan varje grund därför är borta. I början på 1920-talet började man här i
landet intressera sig för en ny rättegångsordning, och till den ändan behövde
man vidlyftiga uppgifter från domstolarna rörande alla möjliga mål. Man
skulle ha reda på hur många inställelser det varit, hur mycket folk tvistade
örn och vad de tvistade örn saint hur många mål som fullföljts till överdomstolarna
och vad man fullföljt. Det var stora, väldiga blanketter som skulle
ifyllas. Nu ha vi sedan några år tillbaka fått en ny rättegångsbalk, även örn
den inte trätt i kraft ännu, men fortfarande skola vi lämna alla dessa uppgifter,
som jag inte tror användas till någonting, utan väl hamna hos statistiska
centralbyrån och där läggas på hög. Vi ha försökt slippa denna, statistik,
men på något sätt har det stött på motstånd. Kan herr Hage med sin kända
energi måhända medverka till att åtminstone på detta område åstadkomma
en rationalisering, skall herr Hage ha domstolarnas eviga tacksamhet.

Herr Arrhén: Herr talman! Jag delar givetvis uppfattningen hos dem, som
göra gällande, att med statens ökade inflytande på näringsliv och samhällsliv
överhuvud taget öka också riskerna för byråkratisering. Det tror jag kammarens
ärade ledamöter skulle kunna anföra otaliga exempel på från egen
erfarenhet ute i bygderna just nu. Detta medför ett behov av att åtgärder av
den art, som organisationsnämnden har att vidtaga, verkligen åstadkommas.

Jag tycker, att jag icke gör mig skyldig till någon indiskretion, örn jag
från utskottets förhandlingar meddelar, att såsom ett resultat av organisationsnämndens
arbete framkom, att man vid ett tillfälle kunde minska en före -

Onsdagen den 14 mars 1945.

Nr 12.

Örn förenkling av den statliga förvaltningen m. m. (Forts.)
slagen statlig institution från 211 anställda till 67. Det är väl en sådan glimt,
som friherre De Geer här efterlyste och som visar, att det arbete, som organisationsnämnden
här bedriver, just är av den art, som vi nog litet till mans
önska och efterlysa. När man fått denna inblick i organisationsnämndens verksamhet,
är jag av den meningen, att man inte har någon anledning att komma
till annan slutsats än utskottet gjort.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 4, i anledning av väckt motion angående utredning örn den kvinnliga
ungdomens utbildning i hemarbete, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Med hänsyn till infallande helg får jag anhålla, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
samtliga under nästlidne lördag och måndag avlämnade propositioner utsträckes
till de sammanträden, som infalla näst efter tjugo dagar från propositionernas
avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under riksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde
;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställning örn anslag till
örn- och tillbyggnad av patent- och registreringsverkets ämbetsbyggnad; samt
nr 79, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående inköp av amerikanska
flygplan.

Skrivelseförslagen godkändes, nr 79 under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 41 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till
dels riksdagens skrivelse, nr 55, till Konungen angående val av riksdagens
militieombudsman och hans ställföreträdare;
dels ock riksdagens förordnanden:

nr 56, för hovrättsrådet Ivar Lamech Wieslander att vara riksdagens militieombudsman
;

nr 57, för hovrättsrådet Nils Ivan Regner att vara riksdagens militieombudsmans
ställföreträdare; samt

nr 58—63, ett vart för en kommitterad för tryckfrihetens vård.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 80, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angå -

Nr 12.

Onsdagen, den 14 mars 1945.

ende fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande* i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 9 bifölles även av andra kammaren.

Avgåvas och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 309, av herr Löfgren, i anledning av Kungl. Majit» proposition angående
anslag till häradsskrivama för budgetåret 1945/46;

nr 310, av herr Källman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag till hem för kroniskt sjuka;

nr 311, av herr Tjällgren m. fl., i anledning av Kungl. Majlis proposition
med begäran om bemyndigande att utfärda bestämmelser örn hyresbidrag till
ovana skogsarbetare;

nr 312, av herr Mannerskantz, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
fortsatt elektrifiering av statsbanenätet under budgetåret 1946/47;

nr 313, av herr Mattsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt elektrifiering av istatsbanenätet under budgetåret 1946/47; samt
nr 314, av herr Johanson, Karl August, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till trädgårdsundervisningen.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens1 sammanträde
avslutades kl. 4.27 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 17 mars 1945.

Nr 12.

Lördagen den 17 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa
fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser
angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller
krigsfara m. m.;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och
samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) örn förlängd
giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger, m. m.;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser
örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m.; samt

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om straff för
sabotage.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förhöjning i vissa
fall av arbetarsmåbrukslån m. m.; och

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande av
personalförteckning för domänverket.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 309, av herr Löfgren, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till häradsskrivarna för budgetåret 1945/46;

Nr 12.

Lördagen den 17 mars 1945.

nr 310, av herr Källman, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag till hem för kroniskt sjuka;»

nr 311, av herr Tjällgren m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med begäran örn bemyndigande att utfärda bestämmelser örn hyresbidrag till
ovana skogsarbetare;

nr 312, av herr Mannerskantz, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt elektrifiering av statsbanenätet under budgetåret 1946/47; samt
nr 313, av herr Mattsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt elektrifiering av statsbanenätet under budgetåret 1946/47.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Johanson, Karl
August, m. fl. väckta motionen, nr 314, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till trädgårdsundervisningen.

Herr Johanson, Karl August, väckte en motion, nr 315, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för järnvägsstyrelsen att
åtaga sig borgensansvar för lån till Aktiebolaget Svenska godscentraler m. fl.
bolag.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 8, med uppgift å ett från 1944 års lagtima riksdag vilande förslag till
ändrad lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18 och 20, § 22 mom. 1 samt §§ 24, 26 och
31 regeringsformen;

nr 9, i anledning av väckt motion örn viss ändring i gällande bestämmelser
örn landstingsområdes indelning i valkretsar; och

nr 10, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i § 7 riksdagsordningen
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning för
vissa genom krigsförhållandena uppkommande förluster för statstjänstemän
m. fl.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
a,v vissa äldre reservationsanslag;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av mark
för skjutbana för Livregementets husarer;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45 uppförda anslag;

nr 46, i anledning av Kungl. Majda proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa utgifter för
försvarsändamål å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45 ;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i kommunalskattelagen
m. m.;

nr 18, i anledning av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna
i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen örn avdrag för premier och försäkringsavgifter; -

Lördagen den 17 mars 1945.

Nr 12.

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om
ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370);

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 21, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående fortsatt giltighet
av gällande skattegrupp ering;

nr 22, i anledning av väckta motioner örn provisorisk höjning av ortsavdragen
vid inkomsttaxeringen m. m.; och

nr 23, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen angående
understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag örn fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt
för Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande
under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.;

nr 9, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.;

nr 10, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken rörande
tillämpningen av bankoreglementet;

nr 11, i anledning av väckt motion angående höjning av pensionsåldern för
statens befattningshavare;

nr 13, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda, personer m. fl.;

nr 14, i anledning av väckta motioner angående tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vissa personer;

nr 15, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående
tjänstårsberäkning i pensionshänseende för bokbindaren Otto Budolf Troberg;

nr 16, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående fortsatt
utgivning av otryckta riksdagsprotokoll; och

nr 17, i anledning av väckta motioner angående ändring av gällande bestämmelser
örn val av huvudmän i sparbank;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
stängselskyldighet för järnväg m. m.;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ersättning
i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.;

nr 20, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande
utomäktenskapliga barns arvsrätt m. m.; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om val
av borgmästare och lagfaren rådman;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 17, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen om kollektivavtal;
och

Nr 12.

Lördagen den 17 mars 1945.

nr 18, i anledning av väckt motion om upphävande av 1935 års lag angående
tillägg till lagen om medling i arbetstvister; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter;

nr 11, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ytterligare anslag
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för budgetåret 1944/45;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till viss
försöksverksamhet för åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland;
och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

461161