1945. Första kammaren. Nr 10 (Riksdagens protokoll 1945:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Första kammaren. Nr 10.

Tisdagen den 27 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 20, 21 oell 24 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från
viss ersättningsskyldighet i anledning av skada, som vållats av f. d. anställningshavare
vid vägväsendet;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
visst under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående markområde;

nr 38, i anledning av Kungl. Haj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställningar örn anslag för
budgetåret 1945/46 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk jämte i ämnet väckt motion;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 67, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ straff-,
lagen; samt

nr 77, med förslag till lag örn ändring i giftermålsbalken.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr 82,
angående försäljning av vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter i Degerfors köping.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj.-ts proposition
nr 83, med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 84, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 22 december
1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.; samt
Första hammarens protokoll 1945. Nr 10.

Nr 10.

Tisdagen den 27 februari 1945.

nr 85, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr
437) angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr 87,
angående vissa frågor örn befrielse från ersättningsskyldighet.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr 88, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september
1936 (nr 560) örn förenings- och förhandlingsrätt, m. m.; samt

nr 89, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 15 § värnpliktslagen den
30 december 1941 (nr 967).

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Andersson, Gustav
Emil, m. fl. väckta motionen, nr 295, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden nr 1 och 2,
statsutskottets utlåtanden nr 3 och 29—31, bevillningsutskottets betänkanden nr

f6 8 och 10—12, andra lagutskottets utlåtanden nr 8—11, första kammarens

första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1 och 2 samt kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 1.

Herr Näsström avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 296,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning i vissa fall av
arbetarsmåbrukslån m. m.

Motionen bordlädes.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 98, angående anordnande av lokaler för högsta domstolen och Svea hovrätt;
nr 99, angående tillbyggnad till landsstatshuset i Kalmar m. m.; samt
nr 100, angående nyanskaffning av ånglok.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Riksdagsmannen fil. dr Johan Edvard Björnsson vårdas sedan den 21/2 1945
å Röda Korsets sjukhem för gastritis ac. + bronchit. och är oförmögen till
tjänstgöring fr. o. m. den 21 februari 1945 tills vidare; intygas.

Stockholm den 24 februari 1945.

•/. Cedermark,

leg. läk.

Företogs val av tjugufyra valmän för utseende av riksdagens milifieombudsman
och hans ställföreträdare. Därvid avlämnades 72 godkända valsedlar, alla
nied partibeteckning »Den gemensamma listan» och upptagande namnen på följande
personer i denna ordning:
herr Linder,

» Sandegård,

» Johanson, Karl Emil,

» Wagnsson,

» Tjällgren,

» Schlyter,

» Åkerberg,

» Linnér,

» Petersson, Knut,

» Branting,

» Undén,

» Westman,

» Anderberg,

» Björkman,

» Strand,

» Boman,

» Mannerskantz,

» Elowsson, Nils,

» Gustavson,

» Elmgren,

» Wistrand,

» Andersson, Elon,

» Lodenius,

» Herlitz.

Dessa personer hade alltså utsetts till valmän.

Nr 10.

Onsdagen den 23 februari 1945.

Ang. samhällets
skyldigheter
mot
skadade värnpliktiga
ra. m.

Anställdes val av sex suppleanter för de valmän, som av kammaren fått i
updrag att utse riksdagens militieombudsman och hans ställföreträdare. Därvid
avlämnades 52 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:

herr Krygel,

» Grym,

» Johansson, Lennart,

» Andersson, Gunnar.

» Hallagård,

» Lindblom.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Sköld, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Ströms
interpellation angående samhällets skyldigheter mot skadade värnpliktiga m. m.,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! I en till mig med första kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Ström erinrat örn två olycksfall under
militärtjänstgöring invid Trollhättan den 26 maj 1942. Efter att ha framhållit
att två av de beredskapsmän, som därvid skadats, icke erhållit tillräckligt vederlag
och att den ene av dem dessutom efter olyckan berövats sin militära tjänsteställning,
har herr Ström frågat mig, örn jag observerat angivna missförhållanden
och örn man kunde förvänta åtgärder och förslag till förbättrade förhållanden.

I anledning härav vill jag först i korthet erinra örn vad som tilldragit sig.

Olycksfallen inträffade under en militärövning, vars huvudsakliga moment
var ett anfall mot Trollhättan av en kavalleribataljon, i vilken ingick en pansarbilskvadron.
För att kunna markera bekämpning av pansarvapen voro förbanden
på försvarssidan utrustade med övningssprängladdningar. De två som vid övningen
skadades, dåvarande landstormsfänriken William Holmqvist och värnpliktige
korpralen Karl Emil Olsson, skulle kasta sådana sprängladdningar för
att markera pansarbilsbekämpning. Sedan de tänt stubinerna — var och en på
sitt håll — och skulle kasta laddningarna, kommo civila åskådare i vägen. De
vågade ej kasta, och laddningarna kreverade därför i deras händer. Att de inte
tillräckligt snabbt kommo sig för med att kasta laddningarna åt annat håll är
förklarligt. Deras omtanke om åskådarnas säkerhet är värt det största erkännande.

Både Holmqvist och Olsson miste genom olyckshändelsen högra handen. Holmqvist
fick dessutom en öronskada. Holmqvist, till yrket tidigare frisör, har efter
olyckan övergått till försäljningsverksamhet. Hans hustru och son driva frisersalongen.
Olsson, som var anställd som nattvakt och polisman vid Surte glasbruk,
är fortfarande anställd där men har fått annat och lägre betalt arbete.

Av riksförsäkringsanstalten erhöllo de skadade livräntor, Holmqvist enligt
olycksfallsförsäkringslagen med 1 690 kronor för år, beräknad efter 65 % invaliditet,
och Olsson enligt militärersättningsfDrottningen med inalles 1 210 kronor
för år, beräknad efter 60 % invaliditet. Dessutom erhöll Olsson ett mindre livräntetillägg.

Den 20 december 1943 uttogo Holmqvist och Olsson hos Stockholms rådhusrätt
stämning på Kungl. Majit och kronan samt yrkade, att kronan skulle till
vardera för sveda och värk utbetala 3 000 kronor, för lyte och stadigvarande
men 7 000 kronor och dessutom en årlig livränta med 3 000 kronor för hinder
och brist i deras näring. Rådhusrätten fann genom utslag den 29 juni 1944
kärandena icke ha ådagalagt något förhållande på grund varav kronan skulle

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Äng. samhällets skyldigheter mot skadade värnpliktiga m. m. (Forts.)
vara skadeståndsskyldig, varför käromålen icke biföllos. Hovrätten har den 2
januari 1945 fastställt utslagen. Det har uppgivit^, att målet kommer att av
kärandena föras vidare till högsta domstolen.

I interpellationen har framhållits, att den ene av de skadade — Holmqvist —
efter olyckan blivit berövad sin tjänsteställning utan något vederlag. Uttalanden
av Holmqvist i tidningspressen synas lia bibringat interpellanten den uppfattningen,
att olycksfallet var orsaken till denna avkonstituering. Uppgiften
tarvar emellertid ett tillrättaläggande. Holmqvist var efter olyckan under ganska
lång tid — till den 19 juli 1943 — frivilligt inkallad till militärtjänstgöring vid
bevakningskompani och landstormspolisförband. Sistnämnda dag hemförlovades
han, och samtidigt återkallades hans konstitutorial som landstormsfänrik ■—
icke på grund av olycksfallet, sorn inträffat över ett år tidigare, utan på grund
av bestraffning till följd av hans förhållande i tjänsten. Ungefär ett år senare
inkallades Holmqvist till tjänstgöring såsom plutonchef vid krigsbyggnadspluton
— denna gång förordnad till furir — men han hemförlovades efter ett par
månader på egen ansökan och har sedan dess icke varit i tjänst.

Man frågar mig nu: ha de båda skadade av statsverket fått tillräckligt ekonomiskt
vederlag eller ha de. såsom i interpellationen mycket starkt gjorts gällande,
behandlats inhumant?

Innan jag går in på denna fråga, vill jag något beröra de allmänna bestämmelser,
som gälla beträffande ersättning vid olycksfall, främst då olycksfallsförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen. Det må då först anmärkas,
att militärersättningsförordningen utformats med olycksfallsförsäkringslagen
som förebild och att ersättningsreglerna därför i stora drag överensstämma
i de båda författningarna. Allmänt har ansetts, att de ersättningar, som utgått
enligt dessa författningar, varit väl knappt tillmätta. Vissa partiella förbättringar
ha också vidtagits. Sålunda höjdes år 1941 maximigränsen för den årliga
arbetsinkomst, efter vilken ersättning skall utgå. Värnpliktiga Hilgo — av
tekniska skäl — ej del i denna förbättring. I stället bestämdes, att dyrtidstilllägg
skulle å dem tillkommande sjukpenning och livränta utgå efter vissa förmånligare
grunder. Vidare infördes samma år rätt till familjebidrag åt värnpliktiga
vid sidan av ersättning enligt militärersättningsförordningen.

Icke heller dessa förbättringar Humös emellertid vara till fyllest. I början
av år 1943 uppdrog därför Kungl. Majit åt riksförsäkringsanstalten att verkställa
en översyn av militärersättningsförordningen. Riksförsäkringsanstaltens
förslag innefattade visserligen i och för sig förmånligare ersättningsgrunder
än de tidigare gällande, men vid närmare granskning av förslaget befanns det,
att dess genomförande i själva verket skulle i en del fall medföra sämre ersättningar
på den grund att dyrtidstilläggen skulle bortfalla. Till yttermera visso
befanns frågan så nära sammanhänga med den pågående översynen av olycksfallsförsäkringslagen,
att båda frågorna ansågos böra lösas i ett sammanhang.

Då emellertid eria rönliden visat, att arbeten på detta område taga lång tid,
förelädes i fjol riksdagen ett förslag till provisorisk reglering av ersättningarna.
enligt militärersättningsförordningen. Detta förslag innefattade så stora
höjningar av ersättningarna som då kunde förordas utan att någon orättvisa’
vederfors dem, som få ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Förslaget
och förutsättningarna för detsamma gillades i det väsentliga av riksdagen.
Bestämmelser i ämnet lia år 1944 utfärdats, och åt socialvårdskommittén har
uppdragits att i samband med översyn av olycksfallsförsäkringslagen också
överarbeta riksförsäkringsanstaltens förslag till ändringar i militärersättningsförordningen.
Enligt vad jag inhämtat anser kommittén denna överarbetning
kunna ske först sedan ståndpunkt tagils till ett av kommittén framlagt förslag

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Äng. samhällets skyldigheter mot skadade värnpliktiga m. ni. (Forts.)
till lagstiftning om allmän sjukförsäkring, vilket är under prövning inom socialdepartementet.
Tyvärr torde förslag örn reviderade ersättningsgrunder därför
kunna föreläggas riksdagen tidigast år 194G.

De förbättringar i ersättningshänseende, som sålunda år 1944 beslutades, togo
speciellt sikte på familjeförsörjare samt vissa efterlevande men inneburo
även en utvidgning av bestämmelsernas tillämpningsområde och gynnsammare
ersättningsregler i övrigt. Sålunda gjordes militärersättningsförordningen tilllämplig
på nya personalkategorier. Maximibeloppen vid uppskattning av arbetsförtjänsten
för värnpliktiga officerare och underofficerare samt äldre värnpliktiga
höjdes. Rätten till familjebidrag utvidgades i olika avseenden. Nya grupper
blevo berättigade till familjebidrag, och dylikt bidrag bestämdes skola utgå i
fall, då arbetsförmågan är nedsatt med minst en tredjedel; tidigare gällde att arbetsförmågan
skulle vara nedsatt med minst hälften. Vid sidan av livränta kunde
tidigare icke utgå annat familjebidrag än famil.jepenning. Numera kunna alla
slag av familjebidrag ifrågakomma vid sidan av såväl sjukpenning som livränta.
Efterlevande fingo i motsats till vad förut gällt rätt till familjebidrag i viss utsträckning.
Bestämmelserna örn familjebidrag blevo dessutom retroaktivt tilllämpliga
även beträffande äldre skador, som inträffat tidigare under beredskapstiden,
och beräkningsgrunderna för fastställande av familjebidrag vid sidan
av ersättning enligt militärersättningsförordningen gjordes förmånligare.

I de föreliggande fallen har Holmqvist såsom redan nämnts fått ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen och Olsson enligt militärersättningsförordningen
i dess tidigare lydelse. Hade militärersättningsförordningen i nu gällande
lydelse varit tillämplig på dem, skulle Olssons ersättning ha ökats, dock
icke med mer än omkring 135 kronor för år, medan Holmqvist icke skulle ha erhållit
några förbättrade förmåner. Familjebidrag har Olsson ej kunnat få, därför
att han har anställning och behov av familjebidrag ej prövats föreligga enligt
de grunder som vid sådan behovsprövning tillämpas. Av samma skäl skulle
ej heller Holmqvist lia kunnat erhålla familjebidrag.

För egen del vill jag framhålla, att de ersättningar som utgå till följd av
skada vid olycksfall under militärtjänstgöring även efter de senaste förbättringarna
ofta icke äro tillräckliga, allmänt sett. Vid de åtgärder som på sistone
vidtagits för att förbättra dessa ersättningar har man känt sig bunden
av de regler som gälla för ersättningar vid andra olycksfall. Det är givet, att
mer verksamma åtgärder kunna vidtagas först örn man kan se bort från detta
samband och radikalt förbättra ersättningsförmånerna för de vid beredskapstjunst
skadade utan att avbida resultatet av de tidskrävande övervägandena
på den allmänna olycksfallsförsäkringslagstiftningens område. De reformer
som hittills vidtagits, särskilt då införandet av rätt till familjebidrag, torde
dock i de mest ömmande fallen lia inneburit en påtaglig förbättring.

I de nu aktuella båda ersättningsfallen föreligga vissa särskilda omständigheter
som motivera ett klarläggande. Man kan översiktsvis skilja mellan följande
tre huvudgrupper av skadeersättningsfall.

Till den första gruppen äro att hänföra sådana olycksfall, då ersättning i vanlig
ordning utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen eller militärersättningsförordningen
och då någon ytterligare ersättning från statsverket icke påyrkas
eller kommer i fråga. Till denna grupp äro flertalet olycksfall att hänföra.

Till den andra gruppen äro att räkna de olycksfall, där kronan exempelvis
genom någon befattningshavares försumlighet, direkt eller indirekt, varit vållande
till olyckan och därför eller av andra skäl är underkastad rättsligt grundat
skadeståndsansvar. Holmqvist och Olsson ha tydligen ansett deras fall vara
att hänföra till denna kategori. De domstolsutslag, som hittills föreligga och
genom vilka diskussionen i frågan närmast uppkommit, ha tagit sikte endast

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

A lii/, samhällets skyldigheter mot skadade värnpliktiga m. m. (Forts.)
på frågan om statsverkets juridiska ansvar för olycksfallen. Något sådant ansvar
har enligt utslagen befunnits icke föreligga. Därför ha ersättningsyrkandena
helt naturligt avslagits. En helt annan fråga är, om kronan bör av billighetsskäl
utbetala särskild ersättning. I detta hänseende lia domstolsutslagen i och för
sig ingen betydelse. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att erfarenheten visat, att enskildas
rättsanspråk mot kronan i relativt stor utsträckning hänskjutas till domstol.
Att kronans rätt bör tillvaratagas är uppenbart. I många fall bör dock detta
kunna ske på ett enklare, mindre tidsödande och ur kronans synpunkt mer tilltalande
sätt än genom domstolsförfarande. För att skapa en möjlighet att nedbringa
antalet till domstol hänskjutna skadeståndsärenden har inom försvarsdepartementet
nyligen utarbetats ett förslag av innebörd, att en nämnd av kvalificerad
sammansättning skall ställas till vederbörande förvaltningsmyndighets
förfogande för konsultationer i ersättningsärenden. Denna fråga är för närvarande
under remissbehandling. Det vore av värde, om det på denna väg bleve
möjligt att minska antalet rättegångar med kronan som part.

Till en tredje huvudgrupp av ersättningsfrågor äro slutligen att hänföra de
fall, där en ytterligare ersättning — utöver de genom olycksfallsförsäkringslagen
eller militärersättningsförordningen utgående — kan komma i fråga av
billighetsskäl. Det är tydligt att allmänna bestämmelser örn ersättning vid
olycksfall måste göras enhetliga. De kanna icke taga hänsyn till de närmare
omständigheterna vid olycksfallen. De måste tämligen schablonmässigt bygga på
vissa grunder i fråga örn invaliditetsgrad, mistade inkomster etc. Men vid sidan
av dessa bestämmelser finnes möjlighet att hos riksdagen i ömmande fall
utverka särskild ersättning, alltså med större belopp än de eljest utgående. Mig
veterligt har någon framställning örn sådan ersättning ännu ej gjorts i de föreliggande
fallen. Och detta är ju naturligt, eftersom Holmqvist och Olsson ansett
sig böra gå till domstol för att få ersättningsfrågan klarlagd. Emellertid ha nu,
innan frågan slutligt prövats vid domstol — som nämnts torde de båda skadade
ha för avsikt att hänskjuta frågan till högsta domstolen — i riksdagen väckts
motioner örn särskild ersättning i dessa fall. Jag vill framhålla, att riksförsäkringsanstalten
i ett yttrande, som i dagarna avgivits på min anmodan och som
kommer att överlämnas till bankoutskottet, på grundval av verkställd behovsprövning
förklarat anledning knappast föreligga att för närvarande medgiva
särskild ersättning. För egen del anser jag mig icke böra uttala någon uppfattning
härom, sedan riksdagen nu fått möjlighet att taga ställning i ärendet.

Innan jag slutar, vill jag framhålla, att det ur det allmännas och den enskildes
synpunkt vore synnerligen önskvärt, örn personer, som genom skada under militärtjänstgöring
blivit urståndsätta att fortsätta på sitt yrkesområde, kunde genom
kronans försorg omskolas så, att de kunna syssla med arbete som lämpar
sig för dem med hänsyn till deras skada. Härför erfordras särskilda kurser
och bestämmelser om ersättning under omskolningstiden. Vid arméns verkstäder
har denna tanke redan i viss utsträckning omsatts i åtgärder. Där lia sålunda
anordnats kurser för beredskapsinvalider i syfte att giva dem specialutbildning
med möjlighet till anställning inom försvarsväsendet men även för
att öka deras möjligheter att få arbete inom den privata verkstadsindustrien.
En utökning och fastare reglering av verksamheten är emellertid synnerligen
önskvärd. På mitt föranstaltande har därför denna fråga förra året hänskjutits
till kommittén för partiellt arbetsföra. Kommittén har nyligen avgivit ett förslag
till provisoriska åtgärder, sorn tar silvie på önskvärdheten av att bereda beredskapsinvalider
sysselsättning icke blott inom försvaret, utan även inom statsförvaltningen
i övrigt och i det fria näringslivet. Det iir min förhoppning, att ett
förslag i ämnet skall kunna inom kort underställas riksdagen. På denna väg

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Äng. samhällets skyldigheter mot skadade värnpliktiga m. m. (Forts.)
torde det bliva möjligt, hoppas jag, att bringa verksam hjälp åt många under
beredskapen skadade.

Herr Ström: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr statsrådet
för hans utförliga och ingående redogörelse för de frågor som höra samman
med min interpellation. Mitt tack är så mycket uppriktigare som det såsom
en röd tråd genom hans anförande alldeles uppenbart går en önskan örn bättre
förhållanden på detta område. Jag har även så mycket större skäl att vara herr
statsrådet tacksam för att han verkligen har tagit denna sak så allvarligt, som
jag, alltsedan interpellationen framställdes, varit nära nog överlupen av medborgare,
som ha velat resonera om denna sak eller framfört andra klagomål eller
som brevledes uttryckt sina bekymmer.

Innan jag går över till ett par exempel, som ytterligare illustrera, vad det är
som här föreligger, skall jag be att få understryka ett par saker i statsrådets
yttrande. Vad först beträffar detta speciella fall, Trollhättefallet, ger statsrådet
en fullt riktig och korrekt skildring av situationen. Sedan de båda beredskapsmännen
»tänt stubinerna — var och en på sitt håll -— och skulle kasta
laddningarna, kommo civila åskådare i vägen. De vågade ej kasta, och laddningarna
kreverade därför i deras händer. Att de inte tillräckligt snabbt kommo
sig för med att kasta laddningarna åt annat håll är förklarligt. Deras omtanke
örn åskådarnas säkerhet är värt det största erkännande.»

Det är alltså uppenbart att här lia dessa båda beredskapsmän för att rädda
en mängd civila människor från död och invaliditet tagit risken att låta sina
händer gå förlorade. För detta få de också erkännande av statsrådet, och jag
tror att alla normalt funtade människor måste ge dem det allra högsta erkännande
härför. Det är ju ingenting mindre än en hjältegärning, som dessa båda
beredskapsmän ha utfört. Men man frågar sig, hur det egentligen var möjligt
att civila åskådare kunde komma så nära inpå en så farlig övning och om det
inte fanns vakter utsatta. Om en försummelse härutinnan har skett, är detta inte
en direkt eller indirekt orsak för kronan att ge de båda männen en helt annan
ersättning än den de lingö? Den frågan ställer man sig otvivelaktigt. Herr statsrådet
ger intet direkt svar på en sådan fråga, men av vad han säger på en annan
punkt synes det framgå att även han själv är något förvånad.

Dessa båda män miste alltså högra handen, och dessutom fick den ene en
öronskada, och så skulle de då ha ersättning av riksförsäkringsanstalten. Nu vill
jag inte anklaga riksförsäkringsanstalten för vad som skedde, ty de, som skulle
anklagas, äro regeringen och riksdagen, som inte ha tillskapat en bättre riksförsäkringsanstalt
och en bättre olycksfallsförsäkring. Av riksförsäkringsanstalten
erhöllo de skadade livräntor, den ene med 1 690 kronor för år, beräknad efter
65 procents invaliditet, och den andre 1 210 kronor för år, beräknad efter 60
procents invaliditet. Det är precis vad som motsvarar ett fattigvårdsunderstöd
i Stockholm — i det ena fallet ligger det till och med under fattigvårdsersättningen
här i staden.

Jag tycker att det är bra illa att betala fosterlandets försvarare, som ha mistat
sin möjlighet att försörja sig i de gamla yrkena och sorn ha lidit så svåra kroppsliga
men, på ett sådant sätt att man ger dem fattigvårdsunderstöd — ty i praktiken
är det ingenting annat som utgår. Deras rådighet att rädda tiotals eller
tjugutals eller kanske hundratals människor borde sannerligen också ha uppskattats
till någon viss del. Sannolikt har riksförsäkringsanstalten ingen möjlighet
att taga sådana hänsyn, men den vill ju inte ens förorda att riksdagen
tar sådana hänsyn, fastän riksdagen har denna möjlighet. Andan inom riksförsäkringsanstalten
tycks vara något egendomlig, det måste man val ändå erkänna.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Äng. samhällets skyldigheter mot skadade värnpliktiga m. m. (Forts.)

Statsrådet fortsätter: »Man frågar mig nu: lia de båda skadade av statsverket
fått tillräckligt ekonomiskt vederlag eller lia de, såsom i interpellationen mycket
starkt gjorts gällande, behandlats inhumant?» Ja, enligt mitt förmenande ha de
behandlats i högsta grad inhumant. Och hela svenska folket är säkerligen ense
med mig härom — jag skulle vilja se den som kan stiga upp och säga någonting
annat.

Sedan ger emellertid herr statsrådet en mycket intressant skildring av hur
det har gått till, när man försökt förbättra förhållandena för dem. Det är verkligen
så utomordentligt läsvärt och intressant, att jag skulle vilja be kammarens ledamöter
att riktigt grundligt studera denna del av statsrådets anförande. Ty den
ger vid handen, hur vår byråkratism håller på att totalt lamslå varje möjlighet
att få en rätsida på olyckliga förhållanden och hur vi inte kunna få några
reformer till stånd.

Statsrådet förklarar, att innan han går in på denna fråga, vill han något
beröra de allmänna bestämmelser, som gälla beträffande ersättning vid olycksfall,
främst då olycksfallsförsäkringslagen och militärersättningsförordningen.
Där har den ena inte kunnat förbättras, ty då mäste man röra vid den andra,
och har man velat förbättra den andra, har man inte kunnat göra detta, ty då
måste man röra vid sjukersättningsfrågorna, och de äro inte heller utredda.
Alltså föreligger här en enda härva av outredda reformer, där man inte ens kan
göra en delreform utan att riva lipp alla de andra frågorna.

Herr statsrådet berättar sedan om att det i alla fall har kunnat genomföras
vissa förbättringar vid 1941 och 1943 års riksdagar. Ja, vi mäste naturligtvis
anklaga oss själva, som ha låtit något sådant passera, att resultaten även med
dessa förbättringar bli så ynkliga och så under all kritik oförsvarliga. Av statsrådets
redogörelse får man veta, att riksförsäkringsanstaltens förslag innefattade
visserligen i och för sig förmånligare ersättningsgrunder än de före 1943 års
beslut gällande, men vid närmare granskning av förslaget befanns det, att dess
genomförande i själva verket i en del fall skulle medföra sämre ersättning på
grund av att dyrtidstilläggen skulle bortfalla!

Jag vet inte, hur vi skola kunna anklaga några andra än oss själva i detta
fall. Det måste vara något fel med riksdagen. Vi ha tydligen inte möjlighet att
genomtränga alla de förslag, som framläggas i propositionerna. Utskotten äro
tydligen oförmögna därtill; de bara godtaga vad Kungl. Majit framlägger. Och
Kungl. Majit framlägger vad ämbetsmännen framlägga. Så går det till! Det
var i detta fall en maskerad försämring, som framlades. Det är verkligen dyrbart! Emellertid

förklarar statsrådet att förslaget på andra områden innefattade så
stora höjningar av ersättningarna, som då kunde förordas utan att någon orättvisa
vederfors dem. som få ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Därför
att det utgår så dåliga ersättningar för Sveriges arbetare, som drabbas av olycksfall,
skall man alltså inte kunna ge fosterlandets försvarare någonting bättre,
ty då skulle de kunna få någon smula mer än vad Sveriges arbetare få genom
den nu gällande dåliga olycksfallsförsäkringslagen. Det är väl ändå orimligt att
stanna vid denna förordning, när man kan gå vidare och lösrycka militärersättningsförordningen
och förbättra förmånerna för dem, som lia blivit invalider
eller som stupat och haimat oförsörjda efter sig på grund av försvaret av vårt
land. Man bordo viii lia, tagit upp (lini sidan av saken och inte bara låtit den
ligga därför att man inte samtidigt kan taga upp olycksfalls försäkringslagen,
emedan den ligger hos den åtta år gamla socialvårdskoinmittén, från vilken vi
aldrig veta när det kan komma något förslag. Detta är, tycker jag, formalismens
triumf.

Beträffande det föreliggande fallet, säger statsrådet, har Holmqvist såsom

ISr 10.

Onsdagen den 2S februari 194Ö.

Äng. samhällets skyldigheter mot skadade värnpliktiga m. m. (Forts.)
redan nämnts fått ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen och Olsson enligt
militärersättningsförordningen i dess tidigare lydelse. Vad som sedan folier
är dyrbart: »Hade militärersättningsförordningen i nu gällande lydelse varit
tillämplig på dem, skulle Olssons ersättning lia ökats, dock icke med iner än
omkring 135 kronor för år, medan Holmqvist icke skulle ha erhållit några förbättrade
förmåner.» Det ger ju i blixtbelysning en relief åt denna reform, dess
omfattning och innebörd. Familjebidrag har Olsson icke kunnat tillerkännas,
då han har anställning — enligt vad som blivit upplyst har han anställning
som tillförordnad portvakt med reducerad lön — och behov av familjebidrag
av den anledningen icke prövats föreligga enligt de grunder, som tillämpas vid
sådan behovsprövning!

Av samma skäl bär ej heller Holmqvist kunnat erhålla familjebidrag — han
går nämligen omkring som dörrknackare — och det har ansetts vara skäl nog
för att inte han skall få mer än den usla ersättning, som blivit tillerkänd honom.
Hur länge denna möjlighet att gå och sälja utanför dörrarna föreligger,
vet inte jag, men det är val ingenting att bygga på.

Jag måste säga, att det är med glädje, som man finner statsrådet i sitt svar
yttra: »För egen del vill jag framhålla, att de ersättningar som utgå till följd
av skada vid olycksfall under militärtjänstgöring även efter de senaste förbättringarna
ofta icke äro tillräckliga, allmänt sett.»

När vi nu fått detta klara och tydliga besked från regeringsbänken, hoppas
vi verkligen, att regeringen frigör sig från detta oerhört tillkrånglade utredningskomplex
och lägger fram ett nytt förslag med goda ersättningsvillkor
både för dem, som bli invalider vid värnandet av vårt lands neutralitet, och
för änkor och efterlevande till dem, som förlora livet under fullgörande av
militärtjänstgöring.

»Det är givet», säger statsrådet vidare, »att mer verksamma åtgärder kunna
vidtagas först örn man kan se bort från detta samband och radikalt förbättra
ersättningsförmånerna för de vid beredskapstjänst skadade utan att avbida
resultatet av de tidskrävande övervägandena på den allmänna olycksfallsförsäkringslagstiftningens
område.»

Ja, det är verkligen så sant som det är sagt, och jag tycker, att vi av alla
krafter böra stödja statsrådets och regeringens ansträngningar att lösrycka åtminstone
denna fråga från den gamla byråkratiska härvan och få en ordentlig
reform genomförd på detta område.

Sedan vill jag dröja något vid hur kronans rätt bör tillvaratagas. Även i detta
avseende tycker jag, att fullkomligt orimliga förhållanden för närvarande
äro rådande. Kronan processar överallt till höga kostnader örn småsummor i
stället för att avstå från sådana processer. Det vore därför bara bra, örn man
nu snabbt kunde taga ställning till det förslag, som statsrådet framlägger angående
inrättandet av en nämnd. Allt kommer emellertid att bero på hur denna
nämnd blir sammansatt. Kommer den att bestå av enbart arbetsgivare, så är
det bättre att inte ha någon nämnd överhuvud taget.

Statsrådet kommer slutligen till frågan örn en tillämpning av billighetsskäl,
och det är ett utmärkt uppslag. I det svenska rättsmedvetandet ingår sedan
länge, ja sedan uråldriga tider, att man bör se med billighet på saker och ting
och inte gå emot det allmänna rättsmedvetandet. Vi ha blivit ett så formalistiskt
folk — inte folket i sig självt, men ämbetsmännen — och så byråkratiska,
att ett svalg håller på att uppstå mellan det allmänna rättsmedvetandet och
juristerna i förvaltningen. Det är synnerligen farligt, när en sådan klyfta uppstår
mellan folket och ämbetsmännen.

Vi hörde för kort tid sedan, hurusom finansministern i ett offentligt föredrag
nämnde, att vårt samhälle för närvarande är något mittemellan ett pri -

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Äng. samhälleis skyldigheter mot skadade värnpliktiga m. m. (Forts.)
vatkapitalistiskt samhälle och ett ämbetsmannaförvaltningssamhälle. Ämbetsmännen
ha nittio procent av allt inflytande här i landet, och under sådana omständigheter
är det klart, att vi inte kunna godtaga, att ämbetsmännen förfara
formalistiskt eller rent byråkratiskt. De måste se vidsynt, de måste se
med billighet och mänsklighet på förhållandena. Det är detta, som är det viktiga,
ty innan vi komma dithän, tror jag inte, att vi kunna få någon rätsida
heller på de angelägenheter det nu gäller.

Ja, nu är frågan, hur man skall förfara i detta fall. Herr statsrådet pekar
på de motioner, som väckts i denna fråga här i riksdagen. Man vill hoppas att
riksdagen och bankoutskottet icke följa formalistiska och byråkratiska linjer,
utan se till rättsmedvetandet och billigheten och ställa till rätta vad som brustit,
genom att ge dessa män — vilka äro värda det högsta erkännande, då de
räddat många människors liv och själva förlorat sina händer på kuppen —
en sådan ersättning, att svenska folket känner sig till freds med vad som vederfarits
dem.

Sedan är det också ett annat utmärkt uppslag, som herr statsrådet pekar på,
nämligen detta angående omskolning av beredskapsinvalider. Det är. ett mycket
bra förslag, och jag vill hoppas, att riksdagen kommer att bevilja alla de
medel, som äro behövliga för att statsrådet och regeringen skola kunna genomföra
denna reform inom skilda yrkesområden. Man bör naturligtvis tillse, att
någon slentrian icke uppstår, så att invaliderna komma att känna sig, som örn
de tillhörde något slags »de refuserades salong» med lägre löner och sämre befordringsmöjligheter
än de eljest skulle ha haft. Pa detta område får man
och det är jag övertygad örn att statsrådet också kommer att göra — gå fram
med den största omtänksamhet.

Jag skall nu sammanfatta mina synpunkter i denna sak. Först vill jag da
säga, att även kronan i sina processer bör uppträda mänskligt, och jag skall i
detta sammanhang be att få citera en tidningsartikel, sorn jag fick i ett. brev
från en framstående svensk ämbetsman strax efter det jag framställt min interpellation.
Tidningsartikeln, som denne ämbetsman skickade mig, innehöll en
skildring av en händelse uppe i Norrland, som han ansåg vara kronan ovärdig
— och jag måste för egen del säga, att det är förvånansvärt, att något sådant
som detta kan inträffa i vår tid, i en tid, när arbetarna ha majoritet i riksdagen
och kunna eller åtminstone böra se till, att de lia bestämmanderätten här i landet
så långt deras krafter förmå.

Tidningsurklippet har följande Hädelse: »Den 7 november 1942 var en till
beredskapstjänst inkallad person kommenderad att i sällskap med några andra
militärer nedtaga en flaggstång på Vännäs läger. Under arbetet föll stången
ned och träffade beredskapsmannen så svårt att hail senare avled av skadorna.
Änkan hade tidigare instämt den sergeant som var arbetsledare med yrkande
örn ansvar oell skadestånd. Vid krigsrätten där detta mal handlagts hade också
sergeanten dömts att erlägga skadestånd, men då käranden icke kunnat utfå
något av honom hade hon nu instämt Kungl. Maj :t och kronan med yrkande att
utfå ersättningen.

Kronan inställde sig genom landsfiskal» — jag går förbi namnet — »vilken
nekade att ingå i svaromål vid Umeå domsagas häradsrätt, utan gjorde gällande
att alla mål som rörde ersättning från kronan skulle instämmas till Stockholms
rådhusrätt. Därjämte yrkade landsfiskalen för kronans räkning ersättning för
inställelse med 30 kr. samt ersättning för upprättande av skrifter m. m. med
50 kr.

Kärandens ombud menade att det vore en praktisk åtgärd för käranden att
få målet handlagt vid denna domsaga, ett förhållande som även borde tagas i
beaktande. Beträffande ersättningen för inställelsen m. in. bestred kärandeom -

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Äng. samhällets skyldigheter mot skadade värnpliktiga m. m. (Forts.)
budet detta på det bestämdaste. Det är så man kan få kväljningar i bröstet,
sade ombudet, när kronan kommer och begär ersättning för inställelse av en
änka, som förlorat sin man på detta tragiska sätt i kronans tjänst. Häradsrätten
förklarade sig icke kunna upptaga målet till handläggning, och kronans ersättningsyrkande
bifölls med 5 kr.» Jag tycker, att detta ger en blixtbelysning av
det folkhem, vi lia i vårt land. Det folkhemmet är inte mycket värt, örn det går
till på det sätt, som framgår av denna skildring, vilken har sänts mig av en
upprörd, betydande ämbetsman för att beaktas i detta sammanhang. Skulle
det vara omöjligt att utsända en påminnelse till rikets ämbetsmän att förfara
mänskligt och inte bara, fastna i gamla förlegade, formalistiska och byråkratiska
vanor? Kronan bör vara positivt, ej negativt verksam, den tanken tycker
jag präglar herr statsrådets anförande. Därför skiljer sig detta så oerhört till det
bättre från det exempel jag nyss anfört.

Jag skall emellertid nu be att få andraga en annan av de många skrivelser,
jag Ilar fått rörande denna sak. Den kommer från Lunds fackliga centralorganisation,
alltså en av vårt lands större fackliga organisationer. Organisationen
skriver först ett brev och hoppas, att ansträngningarna att få en bättre tingens
ordning till stånd skola lyckas. Man påpekar, hur efterbliven vår lagstiftning
är på detta område, och förklarar, att man vill ge ett exempel. »Mannen det här
gäller heter Erik Gunnar Jansson, Sjöbo, Grimstofta 8, och är 27 år gammal
samt ogift. Vi bifogar en avskrift av Riksförsäkringsanstaltens skrivelse, vari
meddelande om och till vilket belopp ersättning åt vederbörande kommer att
utgå.» Dessutom Ilar denna fackorganisation gjort ett särskilt uttalande, som
jag skall be att få ta till protokollet, därför att det visar, hur sunt Sveriges
arbetare reagera mot det olidliga tillstånd, som råder på detta område i vårt
land: »Styrelsen för Lunds Fackliga centralorganisation har med intresse tagit
del av de initiativ, som tagits för att söka åstadkomma en människovärdig tillvaro
för dem som under militärtjänstgöring drabbats av olycksfall och som följd
därav invaliditet. Många av våra beredskapsinvalider nödgas föra en tillvaro,
som måste betecknas som ovärdig det svenska samhället. Genom en av våra styrelseledamöter,
som i sin dagliga gärning kommer i kontakt med beredskapspatienter
från vår landsända, har upplysningar om en beredskapsman, vilken
förolyckats under en bilkörning, inhämtats. Avsikten härmed är att belysa, hur
efterbliven vår nuvarande lagstiftning i detta hänseende ter sig. Personen det
bär gäller är en ung man på 27 år, som genom olyckshändelsen blivit förlamad i
båda benen och försvagad i ryggen. Endast med tillhjälp av stödjande bandage
och kryckkäppar kan han hålla sig upprätt och gå kortare sträckor. Oförmögen
att taga vård om sig själv eller att bidraga till sin försörjning är, med nu utgående
invaliditetsersättning, vederbörande hänvisad till anhörigas eller allmänhetens
omsorger. I ersättning erhålles 137:20 per månad, eller 4:57 per dag,
häri är då. inräknat dyrtidstillägg beräknat efter 40 %. Olycksfallet inträffade
den 28 april 1942 och först tre månader därefter fick beredskapsmannen uppbära
ersättning med avdrag av 75 öre per dag för sjukhusvistelsen. Mot bakgrunden
av de enorma kostnader som nedläggas på vår beredskap enbart i militärt avseende
ter sig denna ersättning som något onaturligt och rättsvidrigt. Det är en
skamfläck för vårt land att beredskapsinvaliderna förutom fysiska vådor även
skola behöva dragas med ekonomiska bekymmer. Att den man vi här åberopat
som exempel, tyvärr har samma olycksöde som drabbat många andra unga män,
beklagar sin tillvaro och säger sig ha förlorat tron på det svenska samhällets
förmåga att sörja för sina beredskapsinvalider är inte ägnat att förvåna. Vi förvänta
att en samlad opinion skall kunna påverka statsmakterna till en bättre
tingens ordning i här berörda angelägenhet och som vår egen bestämda uppfatt -

Onsdagen deli 28 februari 1945.

Nr 10.

Ang. samhällets skyldigheter mot skadade värnpliktiga m. m. (Forts.)
ning vill vi framhålla: ge militärberedskapens offer en fullständigt bekymmerfri
och människovärdig tillvaro. Det har vi både råd och skyldighet till.»

Så skrev Lunds fackliga centralorganisation. Jag har valt att citera en facklig
organisation från Skåne, eftersom herr statsrådet också är från Skåne och
kanske känner till denna organisation och vet, att det är en organisation med ett
visst anseende.

Jag skall nu också citera den skrivelse från riksförsäkringsanstalten, som är
åberopad av organisationen. Den synes mig vara ett utomordentligt bevis för var
vi ha hamnat och varthän vi ha kommit på grund av vår egen oförmåga att
åstadkomma genomgripande reformer och att skapa rättvisa i dessa angelägenheter
som i många andra. Skrivelsen är ställd till denne hundraprocentige invalid
från Sjöbo och lyder: »Jämte» — jämlikt skall det väl vara, men det står faktiskt
jämte -— »bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning (S. E.
234/1927) har Riksförsäkringsanstalten såsom ersättning i anledning av skada
tillerkänt Eder livränta att tillsvidare från och med den 8 oktober 1944 till och
med den 7 juni 1945 utgå efter kronor 1 176: — för år räknat. Å livräntan utgår
dyrtidstillägg med 40 procent enligt därom gällande särskilda bestämmelser.

Härvid har skadan ansetts medföra nedsättning av Eder arbetsförmåga med
100 procent och Eder arbetsförtjänst jämlikt 8 § av ovannämnda förordning
fastställts till kronor 1 764:—. Vid bestämmandet av livräntans storlek har
jämlikt förordningens föreskrifter två tredjedelar av sistnämnda belopp tagits
i betraktande.

Ersättning för tiden från och med den 8 oktober till och med den 7 december
1944, kronor 274: 40, översändes medelst postgiro till Eder.

Därefter utgående ersättning kommer att medelst postgiro utbetalas till Eder
den 8 i varje månad.

Vid anspråk på ytterligare ersättning torde anskaffas dels nytt läkarintyg,
dels ock intyg angående Edra arbetsförhållanden» — han var ju hundraprocentig
invalid, varför detta är ganska märkligt! — »och inkomster. Sistnämnda intyg
bör utfärdas av anstaltens ortsombud, Eder arbetsgivare eller iva andra trovärdiga
personer.» — Det är ganska märkvärdigt, att intyget skall utgivas av
arbetsgivaren, när han är hundraprocentig invalid. — »Läkarintyg bör utfärdas
omkring den 1 juni 1945. Stockholm den 20 november 1944. På Riksförsäkringsanstaltens
vägnar: Tage Goding.» Sedan kommer en anvisning örn hur i händelse
av missnöje skall förfaras.

Jag har, när jag har studerat alla dessa saker, kommit till den uppfattningen,
att både vår olycksfallsförsäkringslag och vår militärersättningsförordning äro
fullkomligt orimliga och omöjliga. De böra inte längre få vara sådana som de
äro, och en ändring bör inte längre få anstå i väntan på sjukkassereformen och
den allmänna socialvårdsreformen, ty om man skall vänta på det sättet, blir allt
så intrasslat i vartannat, att det aldrig går att få någon reform till stånd.
Man måste .sålunda gå delreformernas väg och först genomföra en förbättrad
ersättning till de beredskapsmän, som råka illa ut, sedan ta upp olycksfallsförsäkringslagen
och dii refter de andra frågorna.

Jag vill också i detta sammanhang, herr talman, beröra änkornas .ställning.
Jag har här uttalanden i en tidning därom av en hel del kända personer från
olika delar av landet. Jag skall inte andraga allt detta, det skulle uppta kammarens
tid och protokoll alltför mycket. Det betonas emellertid här, att den
högsta livränta, som kan ifrågakomma till en värnpliktigs änka, är 600 kr.
med 40 % tillägg eller sammanlagt 840 kr., och till barn under 16 år 400 kr.
jämte 40 % tilliigg eller sammanlagt 560 kr. Lägsta beloppet är för änka
441 kr. jämte 40 % tillägg eller 617 kr., och för barn 294 kr. jämte 40 % till -

Nr 10.

Onsdagen den 2-S februari 1945.

Äng. samhällets skyldigheter mot skadade värnpliktiga m. m. (Forts.)
lägg eller 411 kr. Därjämte kunna i enlighet med olycksfallsförsäkringslagen
utgå livräntor till föräldrar. Därtill kommer begravningshjälp med 400 kr.

Herr talman! Jag Ilar nu uppehållit kammaren rätt länge, men det är därför
att denna sak är så viktig, att vi måste försöka att snabbt åstadkomma
en reform. Jag vill ta fasta på herr statsrådets uppslag här och hemställa
till honom, om han inte ville redan vid detta års riksdag framlägga ett förslag
till en reform av gällande bestämmelser om hjälp till skadade beredskapsmän
och värnpliktiga och på det sättet komplettera de förslag han har framlagt
om omskolning oell om inrättande av en nämnd. Därigenom skulle åtskilligt
vara vunnet.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det förekom i herr Ströms anförande
vissa saker, som jag anser böra en smula läggas till rätta.

Han nämnde ett fall, där någon, om jag fattade det rätt, hade skadats i
militärtjänst. För den olyckshändelsen var någon enskild person i statens
tjänst ansvarig, och denne hade av domstol dömts till skadestånd. Han hade
icke kunnat betala, och så hade änkan till den förolyckade stämt kronan till
en domstol i orten, och sedan följde en beskrivning av hur dumt en landsfiskal
hade förfarit. Det är mycket beklagligt, att människor kunna uppträda på ett
sådant sätt, men det är också beklagligt, att personer, som kalla sig advokater
eller sakförare och som ta sig an en sådan stackars människas sak, inte göra
det som rätt är: gå till Kungl. Maj :t och begära det enda, som kan ske i detta
fall, nämligen att Kungl. Maj :t av nåd övertar den enskildes skadeståndsskyldighet.
Men sakförare tycka ju hellre örn långa processer än ett kort förfarande.
Emellertid har Kungl. Maj :t i alla fall, som lia kommit under Kungl.
Maj ^provning, där en enskild person dömts att utbetala livränta eller skadestånd
åt någon som förolyckats i militärtjänst och där den enskilda personen
icke kan gälda detta skadestånd, beslutat, att staten skall övertaga betalningsansvaret.

o Vidare vill jag ta bort en samvetsbörda från herr Ström. Han hade tydligen
fått den uppfattningen av interpellationssvaret, att riksförsäkringsanstaltens
förslag av 1943 förelädes riksdagen och att denna på det sättet på grund av
bristande förmåga lockades att godta ett förslag, som innebar en förtäckt
försämring. Den samvetsnöden behöver inte kvarstå, ty det förslaget blev
aldrig förelagt riksdagen. Det framlades i stället ett annat förslag för riksdagen,
vilket i sakligt avseende gav bättre ersättningar men som var så beskaffat,
att en del av dessa ersättningar går ut efter behovsprövning i forin
av familjebidrag.

I det sammanhanget skulle jag vilja påpeka, att de siffror, som herr Ström
läste upp beträffande livräntor till änkor och efterlevande, inte ge något verkligt
intryck av den hjälp, som dessa få, ty till dessa livräntor skola läggas
de familjebidrag, som alltid utbetalas till sådana änkor och efterlevande barn,
sorn inte ha egen inkomst vid sidan av livräntan. Följaktligen är det i verkligheten
bättre ställt än vad dessa siffror ge vid handen.

Herr Ström säde också, att man inte vet, hur länge Holmqvists försäljaryerksamhet
pågår. Jag vill till det bara anföra, att örn den tar slut, har han
ju tull möjlighet att få sin sak prövad på nytt, och då bedöms, huruvida på
^rund ay behov familjebidrag i någon forin skall tillerkännas honom.

... Vad \as nu,fist sagt leder mig också fram till den repliken, att herr Ströms
jämförelse mellan fattigvårdsunderstöden i Stockholm och de utgående ersättningarna
inte är hållbar. De livräntor, som Holmqvist och Olsson ha fått, avse
iUuCjv.e a. • ^cka försörjningsbehovet. Om för dessa personer uppstår ett
helt försörjningsbehov, så att säga, kan ju dels livräntan omprövas, dels prövas,

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Äng. samhällets skyldigheter mot skadade värnpliktiga m. m. (Forts.)
om familjebidrag kan beviljas. Följaktligen tror jag, att hur dåliga våra ersättningar
äro, så äro de dock bättre än fattigvårdsunderstöd.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 58, med förslag till lag om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 59, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor
m. m.;

nr 60, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942
(nr 493) örn avverkningsskyldighet;

nr 61, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 december
1941 (nr 925) örn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas;

nr 65, med förslag till avlöningsreglemente för personal vid krigsmakten
under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente);

nr 94, angående anslag till veterinärinrättningen i Skara;

nr 95, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § rekvisitionslagen
den 30 juni 1942 (nr 583), m. m.;

nr 96, angående anslag till granskningsnämnden för vissa patentansökningar
m. m.;

nr 101, angående årligt understöd åt vissa förutvarande arbetare m. fl. å
Hamre och Såtenäs egendomar;

nr 104, angående ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område för budgetåret 1944/45;

nr 105, angånde ytterligare anslag för undersökningar rörande vissa vattenregleringsföretag;
och

nr 106, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av krigsfamiljebidragsförordningen
den 30 juni 1942 (nr 521).

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
Pehrsson-Bramstorp, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Näslunds interpellation örn ökad kraftfodertilldelning åt
skogshästar, och nu yttrade: Herr talman! Med första kammarens tillstånd har
dess ledamot herr Näslund till chefen för folkhushållningsdepartementet riktat
frågan, huruvida hail hade uppmärksammat vissa närmare angivna förhållanden
med avseende på den ringa kraftfodertilldelningen åt hästar, som användas
för skogskörslor, samt i dylikt fall huruvida avsikten vore att vidtaga några
åtgärder för omprövning av spörsmålet om ökad kraftfodertilldelning åt skogshästar.

Efter överenskommelse med chefen för folkhushållningsdepartementet kommer
jag att besvara denna interpellation.

Den nuvarande tilldelningen av fodersäd till hästar måste ses mot bakgrund
av fodersädssituationen. 1944 års skörd var en av de svagaste, som förekommit
under krisen, och i vad gäller havreskörden den absolut minsta. Den understeg
1943 års skörd nied cirka 170 000 ton. Planerandet av fodersädsregleringen
för innevarande regleringsår mötte därför svårigheter, i synnerhet som
anledning fanns att räkna med att djurantalet i förhållande till föregående år
skulle komma att öka. På grund härav måste vid planeringen en nedskärning
verkställas såväl av de normer, efter vilka de leverans pliktiga jordbrukarna
skulle äga behålla fodersäd för sina djur (de s. k. avståendenormerna), som av

Örn ökad
kraftfodertilldelning
åt
skogshästar.

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

örn ökad kraf tfoder tilldelning åt skogshästar. (Forts.)
de normer, efter vilka kristidsnämnderna hade att bevilja tilldelning- till jordbrukare,
för vilka den egna fodersäden ej räckte till (de s. k. tilldelningsnormerna).
I stället skulle motsvarande kvantiteter kli oell melass insättas. Friligt
till kommissionen senare ingivna rapporter från spannmålsombuden finnes emellertid
anledning antaga, att tröskningsresultaten komma att visa lägre hektarskörd
än skördeuppskattningen tidigare givit anledning förmoda. Det är därför
möjligt, att den definitiva leveranskvantiteten kommer att understiga den
myckenhet, varå besked är utfärdat. Trots att avståendekvantiteten realiter icke
är större än ungefär 2/3 av motsvarande myckenhet i fjol, har från odlarhåll
gjorts gällande, att det i år ålagda avståendet känns väsentligt hårdare för leverantörerna
än som tidigare varit fallet. På grund härav räknar kommissionen
med att för fodersädsregleringen måste disponeras större kvantiteter kli och
mältad brödsäd än vad som från början avsågs och att vissa svårigheter kunna
uppstå att balansera fodersädsregleringen under innevarande regleringsår.

_ Interpellanten angiver dagsransonen av fodersäd under nu löpande tilldelningsperiod
till 1,6 kg för hästar i hemorten och till 2,3 kg för hästar som nattetid
hållas i skogsstall. Dessa siffror ha erhållits genom att uppdela maximikvantiteten
för hela innevarande period på hela antalet dagar under perioden.
Detta sätt att räkna kan emellertid ej anses såsom fullt riktigt. Det bör nämligen
beaktas, att den maximikvantitet, som kan erhållas under perioden, har
fastställts med utgångspunkt från att en häst icke under periodens alla dagar
användes i arbete av respektive art. Dels frångå nämligen söndagar och helgdagar
och dels torde väl även arbetet under vissa söckendagar vara av lindrigare
art eller måhända alldeles ligga nere. Det torde därför kunna räknas med,
att en häst under full arbetsdag kan i varje fall i det allra närmaste utfodras
med de av livsmedelskommissionen fastställda dagskvantiteterna eller för hästar
i hemorten 1,8 kilogram fodersäd och 2,0 kilogram betfor samt för hästar,
som nattetid hållas i skogsstall, 2,5 kilogram fodersäd och 2,5 kilogram betfor.

Beträffande betfor, som i viss utsträckning får ersätta fodersäden, må följande
upplysningar lämnas. Betfor framställes vid Svenska sockerfabriks aktiebolaget
och utgör torkad betmassa med tillsats av melass och betprotein.

Att betfor i mängder av upp till omkring 2,5 kilogram per häst och dag kan
per kilogram ur fodervärdessynpunkt jämställas med 1 kilogram foderhavre
torde vara fullt klarlagt genom lantbrukshögskolans undersökningar. Då betforn
först kom i marknaden för ett par år sedan räknade man med något lägre
värde på densamma. Mängden melass i nu saluförd betfor är emellertid betydligt
högre än i den först framställda produkten och uppgår till omkring 35
procent av torrsubstansen. Härigenom stiger foderenhetsvärdet. Genom den höga
melasstillsatsen får betfor även ett särskilt dietiskt värde. Ett tillskott av
melass är nämligen särdeles värdefull för hästar, som utfodras med stora
mängder hö och vilka icke lia tillfälle att erhålla foderrotfrukter eller annat
saftfoder. Emellertid visar en av livsmedelskommissionen företagen undersökning
rörande omsättningen av betfor i Norrland under tiden oktober—december
1944, att användningen av detta fodermedel är mycket ringa. Av hela fodertilldelningen
i Norrland utgöres ungefär hälften av betfor. Den försålda
kvantiteten betfor utgör endast ungefär */ 5 av den under motsvarande tid försålda
myckenheten fodersäd. Då sålunda betfor i stor utsträckning undandrages
hästarna vid utfodringen och foderransonen sålunda i många fall av
jordbrukarna själva begränsas till endast havre är det naturligt, att densamma
måste betraktas såsom mycket knapp.

Det har gjorts gällande att betfor under vissa förhållanden är mindre lämplig
som fodermedel vintertid. Betfor måste nämligen före utfodringen stöpas
i vatten och kan således icke användas utomhus vid kyla. Hinder synes emeller -

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Om ökad kraftfodertilldelning åt skogshästar. (Forts.)
tid i varje fall icke möta att utfodra betfor under de tider på dygnet, då hästarna
äro uppstallade.

Av försäljningssiffror samt av övriga inkomna underrättelser kan man sluta,
att skogskörarna icke utnyttja de möjligheter till förbättring av fodersituationen,
som ^tillgången på fodercellulosa bjuder. Det är alldeles klart, att fodercellulosa
åt tyngre arbetshästar kan användas i dagsmängder av upp till 4 kilogram
per djur och att dess allmänna fodervärde (nettoenergivärde) ganska litet
understiger den vanliga foderhavrens, särskilt örn därjämte hö ingår i foderstaten,
varigenom bristen på äggvita i fodercellulosan kompenseras. Antalet foderenheter
per 100 kilogram havre uppgår till omkring 85, under det att motsvarande
tal för fodercellulosa ligger vid omkring 80. Betydelsefullt är även
det tillskott av oljekraftfoder, uppgående till 12 kilogram per 100 kilogram fodercellulosa,
som jordbrukare kan erhålla vid cellulosaköp. Det kan nämnas,
att armén under hela krisen med gott resultat använt fodercellulosa såsom ersättning
för fodersäd i givor upp till 3,5 kilogram per dag även åt hästar vid
tunga förband.

I interpellationen har anförts, att en skogshäst under normala förhållanden
konsumerar minst 10 kilogram krossad havre per dag. Under nu rådande förhållanden
kan man visserligen på grundval av den medgivna tilldelningen och
med tillhjälp av fodercellulosa och tillskottsfoder för dylik knappast0 åstadkomma
en kraftfodergiva per dag, som i fodervärde motsvarar 10 kilogram
havre. Differensen torde emellertid icke behöva bliva oroväckande stor. Utnyttjas
fullt den tilldelning, som kan erhållas för en häst i särskilt tungt
skogsarbete på längre avstånd från hemorten eller alltså 2,5 kilogram fodersäd
och 2,5 kilogram betfor för varje dag hästen går i dylikt arbete, tillföres
med dessa fodermedel omkring 4,2 foderenheter per dag. Utfodras dessutom
4 kilogram fodercellulosa, tillföres hästen ytterligare 3,2 foderenheter. Då det
för de 4 kilogrammen fodercellulosa såsom tillskottsfoder erhållna oljekraftfodret
motsvarar 0,5 foderenheter, erhålles följaktligen ett sammanlagt foderenhetstal
på 7,9 per dag. 10 kilogram havre innehåller ungefär 8.5 foderenheter.
Bristen torde man kunna fylla med ökad utfodring med hö, helst som
tillgången i år på detta^ fodermedel är förhållandevis god. Uttages beviljad
tilldelning av fodersäd i form av blandsäd eller korn uppnås även ett ökat
foderenhetstillskott.

Interpellanten har räknat med, att en jordbrukare, som har häst i skogsarbete
och som även har kor, skall använda en del av den för korna erhållna
tilldelningen som hästfoder. Han anför sålunda, att tilldelningen av fodersäd
per ko för tredje ransoneringsperioden 1944 varit 25 kilogram per ko. Någon
motsvarande tilldelning under 1945 omnämnes däremot icke. Härutinnan må
till en början anföras, att tilldelningen under tredje ransoneringsperioden 1944
morn de fyra nordligaste länen uppgick till 25 kilogram fodersäd jämte 25 kilogram
betfor per ko samt att motsvarande tilldelning under 1945 uppgår till 15
kilogram kli och 30 kilogram betfor. Det förhåller sig emellertid så, att kli
lika val som fodersäd kan överföras till hästfoder. I fråga örn tilldelningen
för kor må för övrigt i detta sammanhang framhållas, att tilldelningen av
oljekraitiodor inom de fyra nordligaste länen är betydligt rikligare i år än
under något av de föregående åren under krisen. Den uppgick under regleringsfu-et
1941/12 lill sammanlagt 345 ton, under 1942/43 till 1 550 ton, under
1943/44 kil 1 027 ton samt under innevarande år till icke mindro än 3 100 ton
In delningen av kh för mjölkproduktionen uppgick inom samma län under
rcglenngsaret 1941/42 till 2 300 Ion, under 1942/43 till 1 050 ton, under 1943/
44 till 7 350 ton samt under innevarande år till G 200 ton. Beträffande melass
kan ani orås, att i dessa län ingen allmän tilldelning utgick under reglerings Första

kammarens protokoll IDAG. Nr 10. 2

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Örn ökad kraftfodertilldelning åt skog ^hästar. (Forts.)
året 1941/42. Under året 1942/43 utgick tilldelningen nied 20 kilogram per
ko och under 1943/44 med 25 kilogram per ko. Under nu innevarande regleringsår
kan erhållas en tilldelning av 15 kilogram per ko, vilken .salunda ar
något lägre än den som utgått under de nästföregående reglenng^saven.

Slutligen vill jag nämna, att framställningen om ökning av iodersadstilldelningar
åt skogshästar i Norrland gjorts till livsmedelskommissionen saval
från kristidsstyrelserna i Luleå och Umea som fran domänverket, organisationer
och privata företag. Härvid har framhållits de^ svårigheter sorn i ar förekomma
till följd av ogynnsamma nederbördsförhållanden. Med hänsyn till
den svaga fodersädstillgången har kommissionen icke sett någon möjlighet
att medgiva en generell ökning av tilldelningskvantiteten. På grund av vad
sorn framförts i fråga om betfors mindre lämplighet som fodermedel vid utfodring
vid låg temperatur och det förhållandet att drivnmgsarbetet i Norrland,
i följd av osedvanligt stor nederbörd å otjälad mark, i år försvarats,
har emellertid kommissionen den 19 januari i år beslutat att lämna kristidsstyrelserna
i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län
direktiv rörande utbyte i viss utsträckning av betforstilldelningen mot fodersäd.
Inom de kristidsnämndsområden där drivningen av nyss anförda skäl försvårats,
erhålla sålunda de förbrukare av fodersäd, som så önska, rätt att nos
nämnden utbyta inköpsbevis för betfor mot dylika för fodersäd, varvid 2,5
kilogram betfor skall motsvara 1,5 kilogram fodersäd.

Anledningen till att vid detta byte en kvantitet om 100 kilogram betfor
kommit att motsvara endast 60 kilogram fodersäd har huvudsakligen sin grund
däruti, att kommissionen på grund av den mycket knappa tillgången pa fodersäd
och den jämförelsevis måttliga efterfrågan och tämligen goda tillgången
på betfor velat uppnå att dylikt byte i regel icke genomföres eller, då så är
fallet, att bytena få så liten omfattning som möjligt. Det torde nämligen kunna
anses uppenbart, att motviljan mot användningen av betfor icke grundar sig
på egen prövning av fodermedlet i fråga eller i varje fall icke på den erfarenhet
som uppnåtts, därest detta användes under de betingelser som rekommenderas.
Den sammanlagda tilldelningen av fodersäd för^ hästar i särskilt tungt
arbete på längre avstånd från hemorten blir efter ett sådant utbyte, för vilket
jag nyss redogjort, 4 kilogram per dag, det vill säga lika mycket som vintrarna
1941/42 och 1942/43.

Ehuru jag är medveten örn att de fodernormer för hästar, som nu tillämpas
i hela landet äro knappa därest inte komplettering med cellulosa sker särskilt
med hänsyn till de extra påfrestningar som skogshästarna utsättas för
under nuvarande svåra väderleksförhållanden och att det därför vore önskvärt
att kunna öka ransonerna, kan jag på grund av vad jag här meddelat örn fodersädssituationen
tyvärr icke nu ställa i utsikt någon ökning av kraftfodertilldelningen.
Jag vill emellertid framhålla, att av ^den redogörelse, som jag
nyss lämnat, får anses framgå, att man ej kan påstå att fodersituationen i
Norrland i år är sämre än i fjol. Den bättre tillgången på hö — det fodermedel
som i Norrland spelar betydligt större roll än i andra landsdelar —
ställer i själva verket foderfrågan i Norrland i gynnsammare läge än i fjol.

Herr Näslund: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet för det utförliga svar, han
har lämnat, och jag tror att jag skall kunna i motsats till den föregående ärade
interpellanten fatta mig mycket kort.

I svaret sysselsätter sig statsrådet mest med frågan örn fodertillgången i allmänhet.
Jag ber dock att få säga, att min interpellation icke berörde frågan i
allmänhet, och jag har icke heller däri gjort något påstående, som kan tydas på

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Om ökad kraf Itöder tilldelning åt skogshästar. (Forts.)
det sättet. Min interpellation avsåg allenast kraftfodertilldelningen för hästar,
som användas till skogskörsler, och då förnämligast i övre Norrlands inland, där
jag känner förhållandena.

Jag finner av det utförliga svaret, att fodersädstillgången i landet tyvärr är
så ringa, att statsrådet för närvarande inte anser sig kunna ställa i utsikt ökad
tilldelning. Det är ju ett sakförhållande, som ingen kan göra någonting åt. Är
det på det sättet, få vi naturligtvis släpa oss fram så gott det går med den tilldelning
vi ha. När jag framställde min interpellation, hade jag en stark känsla
av att man nog skulle kunna göra jämkningar i ena eller andra avseendet, och
jag finner av interpellationssvaret, att jag därvid har befunnit mig i mycket
gott ^och auktoritativt sällskap, eftersom såväl kristidsstyrelserna i Luleå och
Umeå som domänverket och enskilda företagare och organisationer gjort en framställning
i saken till livsmedelskommissionen, vilken vid tiden för interpellationens
framställande var för mig okänt. Nu har livsmedelskommissionen vidtagit
ändringar, som för skogskörare innebära en icke oväsentlig förbättring.
Jag vill begagna tillfället att säga, att den förbättringen mottagits med mycket
stor tacksamhet.

Jag vill tillbakavisa den tankegång som framskymtar i interpellationssvaret,
att norrlänningarna i allmänhet skulle vara obenägna att utfodra hästarna med
fodercellulosa o. s. v. Så är alls icke förhållandet, utan vi ha använt stora
mängder fodercellulosa i all synnerhet under de år, då stråfodertillgången varit
ringa. Men vi ha ett stort behov av ett äggviterikare foder till hästar, som användas
för skogskörsler. Jag understryker, att sådana hästar i det område, varom
jag nu närmast talar, utsättas för en så intensiv pressning, att det inte går att
föreställa sig det, örn man inte på ort och ställe studerat förhållandena eller
själv sysslat med skogskörningar. På grund av mer än tjugufemårig erfarenhet,
av sådana skogskörsler vet jag vad jag talar örn. Men de ändringar, som livsmedelskommissionen
vidtagit, ha som sagt i någon mån förbättrat situationen,
och da därtill kommer, att kraftfodertillgangen i landet är så ringa som statsrådet
har upplyst örn, lia vi ju bara att inrätta oss därefter. Men jag skulle vilja
hemställa, att därest det yppas några möjligheter till ytterligare kraftfodertilldelning
för de hästar, varom här talas, ökad tilldelning också kommer till
stånd. Jag förstår mycket väl, att det är svårigheter för dem som skola avstå
från fodersäden — det är inte tu tal om den saken. Men kraftfodertilldelningen
är intimt förknippad med möjligheterna för skogskörarna att åstadkomma största
möjliga prestationer. Detta gäller inte bara i fråga örn själva avverkningsvolymen,
utan jämväl rent privatekonomiskt. Det är nämligen på det sättet, att
skogskörslorna i regel utföras på ackord, och do flesta skogskörarna ha en eller
annan lejd karl till lastkarl. Örn hästen inte får tillräckligt med foder, som gör
det möjligt att begagna hästen till det .yttersta, blir ju arbetsresultatet så
mycket lägre med ty åtföljande förluster för köraren, som har att under alla
omständigheter betala den lejda arbetskraften.

Det är en del detaljer i interpellationssvaret, som det vore intressant att diskutera,
men jag skall inte göra det med hänsyn till den långt framskridna tiden
och mitt givna löfte att fatta mig kort. Jag vill dock påpeka, att jag inte tycker
att den anmärkning, som har gjorts mot mitt sätt att beräkna dagsransonen,
äger något större värde.^ Varje erfaren skogskörare vet, att han inte har att
räkna nied några stillestandsdagar för hästen under avverkningsperioden, utan
det är en intensiv körning från måndag till lördagskvällen, och då får lian med
hästen göra sin rosa till hembygden för att hämta proviant, och sedan återvänder
han till kojan på söndagseftermiddagen. Man kan sålunda icke räkna ens med
lediga helgdagar. Men jag förstår, att statsrådet här icke äger den kännedom örn
förhållandena, som vore nödvändig, och jag skall därför bara konstatera att

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Örn ökad kraf t foder tilldelning åt skogshästar. (Forts.)
det är nödvändigt att äga mycket noggrann kännedom örn detaljerna, innan man
fäller kritiska omdömen.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Jag kan inte fälla något
annat omdöme örn användningen av betfor och fodercellulosa än med lodning av
försaljningsstatistiken, och enligt till livsmedelskommissionen inkomna uppgifter
utgör den försålda kvantiteten betfor inte mer än en femtedel av den
försålda myckenheten fodersäd. Jag ansåg att det var angeläget att upplysa
om detta, och jag tycker att man bör sprida kännedom därom bland^hästägarna.
Jäg vill tillägga, att sedan interpellationssvaret skrevs, har jag fått veta, att
betfor även användes i torrt tillstånd utan att man behöver blöta det, och följaktligen
kan man använda det även ute i kylig väderlek. Vi måste naturligtvis,
då den samlade tillgången på foderspannmål inte är större än den är, försöka
att använda de sammansättningar av fodermedel som överhuvud taget kunna
.uppbringas. Jag kan nämna från min egen erfarenhet såsom jordbrukare, att
var och en av mina hästar dagligen förtär fyra kilogram cellulosa. Vid inköp
av cellulosa får man, såsom jag nämnde i mitt svar, ett tillskott av äggviterikt
foder. Cellulosa kan man endast använda, örn man tillför hästen äggvita genom
hö, och då hö finns i Norrland, kan man ersätta den äggvitebrist, som uppstår
vid utfodring med cellulosa, med en giva av hö. Även örn det inte är mer än
fyra procent äggvita i hö, blir det därigenom en god tillsats av äggvita, örn man
använder fem, sex kilogram eller en ännu större kvantitet hö per dag.

Herr Näslund erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag vill bara säga att när herr statsrådet talar örn att man kan fylla ut äggvite;
bristen genom utfodring med hö, kanske det resonemanget är tillämpligt när det
gäller Skåne. Men med vårt klöverfattiga hö i Norrland ha vi inte den tillgångtill
äggvita i höet, som man måhända i allmänhet tror — det gäller särskilt de
! senaste åren, då klövervallarna ha gått ut i mycket stor utsträckning.

Herr Lindström: Herr talman! Det är måhända överraskande att jag tar till
: orda i denna debatt, men jag gör det därför att jag alldeles nyligen några dagar
har haft tillfälle att studera skogsarbete i Gävleborgs, Västernorrlands och
Jämtlands län. Därvid har jag kunnat konstatera, hur folk och hästar ha det
under rådande ytterst ogynnsamma väderleksförhållanden. Jag har i dessa
län vid flera tillfällen, senast i förrgår, fått reda på hur otroligt hästarna få
arbeta i snön och längs de dåliga vägarna. Jag har sett hur hästar, som ha gått av
basvägen för att hämta en famn ved bara 20 meter från vägen, haft ett fullkomligt
fantastiskt arbete att komma fram. De ha bokstavligen fått simma i snön,
och de ha måst skottas loss. De ha fått anstränga sig, ända tills bloden har
frustat i näsborrarna. Det är någonting som vi, som gå här i huvudstaden, vanligen
inte kunna föreställa oss. Jag har själv i min ungdom varit skogsarbetare,
och jag känner sålunda av egen erfarenhet, hur en häst måste pressa sig i_ skogen.
Men det jag har sett i år, herr talman, överträffar allt vad jag tidigare
erfarit i den vägen. Därför vill jag understryka, att interpellantens önskningar
äro fullt berättigade. Jag vill tillägga, att vid mina många samtal under dessa
dagar med skogskörare, d. v. s. skogsbönder och skogsarbetare, underströks
det överallt, att fodertilldelningen är alltför liten med hänsyn till den kraftprestation
som varje skogshäst mäste utföra. Det är en allmän önskan, att tilldelningen
skall bli bättre.

Jag vill härtill foga ytterligare ett par ord. När man i dessa dagar kommer
upp i skogarna, blir man starkt medveten om vilken enorm tillgång för det
svenska folkhushållet den nordsvenska hästen är. Jag är övertygad örn att vardén

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Örn ökad kraf tf oder tilldelning åt skogshästar. (Forts.)
om den nordsvenska hästen är en angelägenhet av stor betydelse som man skall
räkna med i det här sammanhanget. Om vi inte hade detta utomordentliga hästmaterial,
skulle vi i dessa dagar stå oss ännu sämre än vi göra, framför allt
när det gäller framkörsel av ved.

Herr statsrådet Pehrsson-!}ramstorp: Herr talman! Jag kan ju upplysa herr
Lindström örn att jag också rest i Gävleborgs län och erfarit att där råda
mycket stora svårigheter. Det framgår också av interpellationssvaret att stora
svårigheter föreligga i olika delar av landet. När det nu inte finns havre i större
utsträckning, så ger jag det rådet, att man skall komplettera foderstaten, så att
man får sådan foderstat som det är oundgängligen nödvändigt att ha och som
kan åstadkommas i nuvarande läge.

Hans excellens herr statsministern Hansson, som förklarat sig ämna vid detta Äng. reglerna
sammanträde besvara herr Holmbäcks interpellation angående reglerna för be- /*’ tesijtaskjutning
av främmande flygplan, fick nu ordet och yttrade: Herr talman!

Herr Holmbäck har till mig riktat följande frågor: plan.

Anser Ers Excellens, att de nuvarande reglerna angående beskjutning av
främmande flygplan, som komma in över svenskt område, fortfarande böra
upprätthållas? Böra de icke omedelbart bliva föremål för en revision, som påkallas
av förhållandena?

Mitt svar på den första frågan blir: ja. Därmed är även den andra frågan
besvarad.

De avgörande motiven för gällande bestämmelser lia varit en vilja dels att
skydda svenskt område för krigs- eller våldshandlingar, dels att förhindra att
svenskt luftrum bleve utnyttjat som basområde för krigshandlingar eller förvandlat
till skådeplats för luftstrider. Motiven lia alltjämt giltighet. Faran
för att luftstrider skola kunna föras in över svenskt område finnes fortfarande.

Man måste räkna nied att situationer kunna uppkomma, där den till och med
blir större än hittills. Jag kan icke förorda, att svenskt luftvärn i sådana situationer
skulle förhålla sig passivt.

Under de sistförfluten två åren ha icke mindre än 38 flygplan från de krigförande
lägren störtat på svenskt område, varav högst 9 men sannolikt färre
ha nedskjuta av svenskt luftvärn. De faror, som dylika störtningar medföra
för svensk befolkning och egendom, elimineras sålunda icke genom ändrade
bestämmelser för beskjutningen. En effektiv begränsning av dessa faror kan
vinnas endast i den mån vi kunna förhindra otillåtna överflygningar. Kännedom
i utlandet om att risk för beskjutning ej förelåge, skulle emellertid kunna
leda till att antalet överflygningar och därmed också berörda faror ökades.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag ber att till hans excellens herr statsministern
få framföra min tacksamhet för svaret, som jag fått del av i god tid före
detta plenum.

På kvällen den 8 februari kom, för att använda ordalagen i T. T:s meddelande,
ett stort antal främmande flygplan i vågor in över Hälsingborg på
tämligen låg höjd och utsattes därvid för häftig eldgivning från luftvärnet.

Någon minut efteråt sågs ett av bombplanen brinnande störta i östra utkanten
av staden. Sex ombordvarande omkommo, en lyckades rädda sig. Vissa materiella
skador å svensk egendom anställdes, då flygplanet störtade, dock ej av
allvarlig art. Skadorna hade emellertid lätt kunnat bliva betydande. Bombplanet
medförde nämligen en s. k. kvartersbomb i form av en cylinder, tre
meter lång och en meter i diameter. Örn denna utlöst sig, hade en fruktans -

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Äng. reglerna för beskjutning av främmande flygplan. (Forts.)
värd olycka inträffat. Hade bombplanet fallit inne i staden oell bomben utlöst
sig där, hade en katastrof av jättemått blivit följden.

Störtningen av det främmande flygplanet utlöste bland allmänheten och i
pressen en stark reaktion. Det gjordes bl. a. gällande, att en fortsatt tillämpning
av gällande regler för beskjutning av främmande flygplan skulle kunna
medföra utomordentligt stora risker för svenska medborgare och svensk egendom.
Något uttalande från regeringens sida gjordes icke.

På kvällen den 14 februari flög ett mindre antal främmande flygplan västerifrån
in över sydvästra Skåne. Luftvärnet trädde i aktion, och planen avlägsnade
sig i sydlig och sydöstlig riktning. Två plan syntes störta ute till
havs. Vad som meddelades örn denna händelse gav mig det intrycket, att trots
de faror beskjutningen av de främmande bombplanen över Hälsingborg hade
visat, regeringen och försvarsledningen icke under de sex dagarna mellan den 8
och den 14 ändrat reglerna om beskjutning av främmande flygplan. Jag hade
tidigare icke ansett det lämpligt att ett besked begärdes i riksdagen, men efter
denna andra beskjutning fann jag detta i hög grad motiverat. Jag framställde
därför interpellationen.

Statsministerns svar går helt in för de gällande reglerna. Hans motiv äro
två: faran för att, om luftvärnet förhölle sig passivt, luftstrider skulle komma
att föras in över svenskt område och faran för att under samma förutsättning
antalet överflygningar skulle ökas och därigenom antalet störtningar med de
risker de medföra för svenska medborgare och svensk egendom bliva större.
För att stödja sin uppfattning ger hans excellens en statistik över antalet störtade
och antalet nedskjutna flygplan. Någon annan möjlighet till förändring än att
svenskt luftvärn skulle hålla sig passivt behandlar statsministern icke. Han berör
alltså icke frågan, när varningseld bör efterträdas av verkningseld.

Vid en diskussion av frågan örn vilka regler för beskjutning böra gälla, kan
det till en början konstateras, att det folkrättsligt sett ligger i de svenska myndigheternas
hand att avgöra, örn och i vilken omfattning främmande flygplan
skola beskjutas eller icke vid överflygningar. Ett klart uttalande i denna riktning
finnes av excellensen Hansson i hans ofta citerade anförande i andra kammaren
den 10 juni 1942. »Alldeles oavsett begränsningen i de praktiska möjligheterna»,
sade statsministern, syftande på möjligheterna för luftvärn och luftförsvar
att ingripa, »vill jag emellertid fastslå, att vi betrakta det som en rättighet
och förpliktelse att söka förhindra varje kränkning av vårt luftterritorium.
» Därefter fortsätter han efter några meningar, som sakna betydelse i detta
sammanhang: »Vill man vara på den säkra sidan är givetvis det enklaste att
helt enkelt skjuta ner intränglingen. Detta är iitan tvivel vår rätt, men med hänsyn
till våra neutralitetsförpliktelser alls icke någon skyldighet och ur humanitära
synpunkter knappast något lovvärt.» Det är givetvis orden »med hänsyn till
våra neutralitetsförpliktelser alls icke någon skyldighet» som här äro av vikt.
Jag anser att detta yttrande av statsministern är alldeles riktigt.

Huruvida i nuvarande situation ändrade regler för beskjutningen skulle medföra
större eller mindre risk för svenska medborgare och svensk egendom, är
en militär fråga. I denna har en enskild riksdagsman svårt att göra en uppfattning
gällande mot statsministern, som bakom sig torde ha den militära sakkunskapen.
Jag känner mig icke övertygad av vad statsministern yttrat, men
av nyssnämnda anledning skall jag icke upptaga någon polemik mot honom.
På en punkt skall jag emellertid tillåta mig att gå in på frågan.

Det har förundrat mig, att hans excellens icke gått in på spörsmålet örn beskjutning
över tättbebyggda samhällen, vilken jag direkt berört i interpellationen.
Kanske beror detta på att excellensens svar var avsett att även användas
i andra kammaren på en annan interpellation. Beskjutning över tättbebyggda

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Ann reglerna för besigtning av främmande flygplan. (Forts.)
samhällen var föremål för ett uttalande av försvarsministern i pressen den
4 juni 1942 på tal örn en överflygning, som ett tyskt plan da gjort över Bofors.
Statsrådet säde: »Den 23 maj överflögs Bofors på låg höjd av ett tyskt kurn
flygplan, som lämnat den fastställda kursen. Liksom, vid ett tidigare tillfälle
öppnade luftvärnet icke eld, vilket väckt undran icke minst!ros ^befolkningen.
Med anledning härav vill jag påpeka, att luftvärnseld i ett failsom det förevarande
medför stor risk för att nedfallande skrot fran briserade ^ft^nsprojektiler
leder till allvarliga skador på människor och egendom i ett tätt bebyggt
samhälle. För att kunna öppna eld skulle därför erfordrats att flyg1^ förut
givits i orten. Dylikt larm medför dock sa stora olägenheter for befolkningen,
att det icke bör utlösas utan att allvarligt behov därav föreligger. I förevarande
fall förelåg icke sådant behov, enär det dels var fråga örn ett obevapnat kulplan
och dels flyghöjden icke medgav seriefotografering. Gillande instruktioner
för luftvärnet ta hänsyn till dessa förhållanden, varför vederbörande luft\arns
förband handlat i full överensstämmelse därmexl.»

Kammarens ledamöter torde observera att bade i fråga örn Bofors och Hälsingborg
var det fråga örn främmande flygplan, som Högö lagt, aven om givetvis
höjden i de särskilda fallen var helt olika. . „ ,

Jaer känner icke de föreskrifter, som reglera beskjutnmg av främmande
flygplan och av lätt insedda skäl har jag icke velat begära en redogörelse tor
dem i interpellationen. Men det synes mig uppenbart, att i nuvarande situation
liknande grundsatser böra iakttagas i fråga om beskjutnmg av främmande militära
flygplan överhuvud över tättbebyggda samhällen som för tva, tre ar sedan
angåvos gälla för beskjutnmg över ett tättbebyggt samhälle, da fråga var örn
ett kurirplan. Alldeles särskilt gäller detta då fråga är örn bombplan, som icke
fällt sin last. Det kan eljest föreligga fara att en del av samhället helt enkelt
pulvriseras — för att nu använda den mest moderna termen. Denna punkt skulle
jag önskat att statsministern belyst. De upplysningar pressen givit örn beskjutningen
ovanför Hälsingborg, ge mig anledning förmoda att denna önskan kommer
att delas av hela befolkningen i samhällena vid västkusten och sydkusten.

Jag har i interpellationen även sagt. några ord om huru man med utgångspunkt
från den tyska terrorn i Norge inom stora delar av den svenska befolkningen
bedömer lieskjutningen av engelska och amerikanska flygplan, särskilt
efter utrikesministerns svar på herr Ströms interpellation i förra veckan med
dess starkt norgevänliga ton skall jag icke här taga upp detta ämne. Men det
skall bli intressant att se, huru man om ett halvt år i Sverige kommer att bedöma
dessa beskjutningar och om man då kommer att gilla att de ägt rum.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag skall endast
beröra den punkt, där interpellanten gjorde en anmärkning mot ofullstandigheten
i mitt svar. Liksom interpellanten själv undvek att diskutera sådana
ting, beträffande vilka man egentligen behöver fackmannakunskap för att yttra
sig har inte heller jag velat ge mig alltför långt in i några detaljdiskussioner.
Jag har naturligtvis dock, just på grund av den synpunkt som interpellanten
framför, förhört mig örn vilken uppfattning sakkunniga hade även pa denna
punkt, och deras resonemang är ungefär följande. De för neutralitetsvakt organiserade
luftvärnsförbanden måste -— med hänsyn till där utbyggda, ställningar
med anordningar för förläggning, signalförbindelscr m. m. - i regel
grupperas i anslutning till de skyddsföremål, för vars skydd de äro avsedda
under krig. Dessa skyddsföremål utgöras i allmänhet av eller aro belägna, i
tättbebyggda samhällen. Därest inskränkningar i luftvärnsförbandens eldgivning
med hänsyn till bebyggelse skulle anbefallas, bli därför neutralitetsvaktens
möjligheter att enligt bestämmelserna hävda rikets neutralitet högst vä -

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Äng. reglerna för beslcjutning av främmande flygplan. (Forts.)
sentligt kringskurna. Även om vissa förband skulle kunna grupperas med
undvikande av tättbebyggda samhällen skulle detta förhållande dock icke eliminera
riskerna för dessa samhällen, enär ett av luftvärnseld träffat flygplan
io regel icke störtar över den plats, där det träffats, utan ofta förflyttar sig
lång sträcka, innan störtning inträffar. Elden från luftvärnsförbanden kan
icke anpassas så, att störtning kan beräknas inträffa på viss på förhand bestämd
plats.

Det är de synpunkter som angivits, och jag tror, att de äro riktiga. Jag
tror, att det föreligger svårigheter att undantaga de bebyggda samhällena.
Örn man gör det, skulle det alldeles säkert leda till en mycket väsentlig inskränkning
överhuvud taget i vår verksamhet för att skydda oss mot överflygning.

Herr Holmbäck: Herr falman! Jag får även för detta svar framföra min
tacksamhet till statsministern. Jag tror emellertid, att jag inte står ensam i
kammaren, örn jag hemställer, att denna fråga måtte bli föremål för den mest
ingående och noggranna prövning av regeringen även i fortsättningen. Någon
teknisk diskussion är jag naturligtvis inte i tillfälle att gå in på, men en sak
är ju uppenbar, nämligen de utomordentligt stora faror, som här finnas.

. Herr Holmberg: Herr talman! Professor Holmbäck har redan i sitt anförande
citerat ett tidigare uttalande av hans excellens statsministern, enligt vilket det
ur neutralitetssynpunkt inte är någon plikt och ur humanitär synpunkt inte
något lovvärt att beskjuta främmande flygplan, som färdas fram genom det
svenska luftrummet. Den gången det yttrandet fälldes var det fråga om tyska
flygplan och inte bara örn ett eller annat enstaka plan utan om stora grupper
av plan. I detta interpellationssvar omnämnde hans excellens statsministern
bl. a. åtta tyska bombplan, som hade gjort visit över nordligaste Norrland
samt en stor grupp tyska bombplan, som hade varit inne över Bohuslän och
Halland. Numera finns av lätt förståeliga skäl inte längre så många tyska
gäster i det svenska luftrummet. I stället har det börjat uppträda allierade,
och nu skjuts det på de överflygande främmande planen. Man måste fråga
sig, örn det blivit mera förpliktande ur neutralitetssynpunkt eller mera lovvärt
ur humanitär synpunkt att nu skjuta på allierade, än det tidigare var när
det gällde tyska plan. Örn sa är förhållandet, skulle det vara ytterst intressant
att veta den verkliga anledningen till denna förändring i uppfattningen
om vad neutralitet förpliktar till och vad som är lovvärt eller icke lovvärt ur
humanitär synpunkt.

Jag vill inte fördölja att enligt min uppfattning, och jag tänker också mitt
partis, hade man bort skjuta på de tyska plan, som kränkte svensk neutralitet
genom överflygningar. Skälet för denna ståndpunkt är precis detsamma, som
jag och det parti jag tillhör, haft för att gå emot alla övriga eftergifter för
tyskarna, nämligen att det inte kan anses vara ett svenskt intresse att göra
någonting som i det ena eller det andra avseendet kan underlätta den tyska
krigföringen, ty en tysk seger måste med absolut säkerhet lia lett till katastrof
för Sverige med avseende på dess nationella oberoende och demokratien
här i landet. Av precis samma skäl är jag, och mitt parti likaså, motståndare
till att man beskjuter de allierade plan, som på sin väg till militära mål i
Tyskland förirra sig in över svenskt område, eller att man beskjuter dem, när
de efter utförd uppgift äro på väg tillbaka, och på det sättet så att säga
försöker att i efterhand göra vad tyskarna inte lyckades med, när planen voro
inom räckhåll för deras luftvärn.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Äng. reglerna för beskjutning av främmande flygplan. (Forts.)

Vi kommunister lia alltså ändrat ståndpunkt i denna fråga. Vi voro för att
man skulle skjuta förut oell vi äro mot att man skall skjuta nu, men vi följa
liela tiden samma linje: att Sverige inte skall göra någonting, som kan sägas
vara till hjälp för tyskarna, att Sverige inte skall vidtaga några åtgärder, som
kunna anses innebära, att man i onödan försvårar för de allierade makternas
krigföring att genomföra sina uppgifter och att krossa den tyska nazismen,
ty att så sker — att den tyska nazismen krossas — är ett svenskt intresse.

Statsministern har också ändrat uppfattning. Statsministern menade tidigare,
att nian av humanitära skäl inte borde skjuta på överflygande främmande
plan. Nu hör man ingenting sådant från statsministerns eller från regeringens
sida. Nu anser man tydligen det vara fullt i sin ordning, att de
överflygande planen skjutas ned. Regeringen har ändrat ståndpunkt, men jag
skulle vilja säga, att regeringen också följer samma linje som tidigare. Den
linje man följer, när man går in för att beskjuta de allierade planen, är precis
densamma som nian följde, när man gick in för att icke beskjuta de tyska
planen.

Jag tycker, att man i regeringen borde taga hänsyn till den starka folkopinion
i denna fråga, som ganska enigt och oavsett parti kräver att beslrjutningen
av de allierade planen skall upphöra, och jag tycker, att man borde
göra det inte minst därför, att vad Sverige nu gör, mot bakgrunden av vad
det tidigare underlät att göra, absolut måste vara ägnat att skada Sverige hos
de makter, som komma att utgå såsom segrare ur detta krig.

Jag hörde hans excellens statsministern i andra kammaren säga, att en sådan
uppfattning vore fullständigt felaktig: förhållandet mellan Sverige och
de allierade nationerna var alldeles utomordentligt gott. Jag gick direkt från
andra kammaren och läste telegrammen på T. T :s anslagstavla, och jag fann
där ett, som behandlade de pågående förhandlingarna mellan Sverige och
England örn kommersiella och finansiella förbindelser i framtiden och som
återgav vad Manchester Guardian skriver i denna sak. Det roar mig att citera
denna tidning, som säger: »Svenskarna, som varit vana vid att framlägga
sina egna villkor för båda parter, blevo överraskade över att finna, att
de icke längre kunna driva handel på sina egna villkor. Whitehall har icke
blott rent ut tillbakavisat deras förslag utan har också uppmanat brittiske
ministern i Stockholm att för svenska regeringen framlägga lägets realiteter
i ett mycket klart språk.» Detta uttalande synes mig inte precis tyda på att
förhållandet mellan Sverige och de allierade skulle vara så gott som hans
excellens herr statsministern ville göra gällande i andra kammaren, och jag
måste säga, att det förundrar en ju inte, om så är fallet, ty den politik, som
vi fört gentemot å ena sidan Tyskland och å andra sidan de allierade, och det
uttryck för denna politik som vårt luftvärn givit, när det bara sköt varningsskott
mot tyska plan men skjuter ned allierade plan, är inte ägnat att göra de
allierade nationerna så värst gynnsamt stämda mot vårt land. Enbart ur
denna synpunkt tycker jag, att regeringen borde finna anledning till att ompröva
de nu gällande instruktionerna för luftvärnet och ändra dem, så att de
litet bättre komma att överensstämma med folkmeningen i Sverige i denna
fråga.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Herr Holmberg har,
som man kunde vänta sig, berört en del spörsmål, som ha rätt litet sammanhang
med interpellantens frågor. Jag skall inte gå in på något bemötande av dem
punkt för punkt, men när herr Holmberg här försökt tillbakavisa ett uttalande
av mig i andra kammaren beträffande vårt förhållande till de med varandra

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Äng. reglerna för besprutning av främmande flygplan. (Forts.)
allierade makterna, vill jag endast säga, att på grund av vad jag faktiskt
vet i saken blir jag mindre imponerad än herr Holmberg av ett tidningsuttalande.

Beträffande den linje, som kommunisterna följt, intresserar det mig mycket
litet om man åberopar sig på någon konsekvens. Herr Holmberg är ju så ny i
riksdagen, att han för den tid han varit med möjligen kan åberopa konsekvens.
Han kom ju in i riksdagen sedan kommunisterna redan gjort sin omsvängning i
utrikespolitiken. Att för kommunisterna i allmänhet åberopa någon konsekvens
är ju närmast löjeväckande, då vi veta — herr Hagberg i andra kammaren var
ute för malören att själv erinra därom i dag — hur man på det hållet under de
första krigsåren betraktade de, som man då kallade dem, krigförande imperialistiska
stormakterna, och lät sin inställning helt och hållet bestämmas av
det förhållande som uppstått genom pakten mellan Sovjetryssland och Tyskland.
Detta hör mycket litet hit, men jag tycker man skall vara litet försiktig, när
man svängt så pass som herrar kommunister gjort.

Beträffande påståendet örn min förändrade ståndpunkt, måste jag förneka,
att jag nu har en annan mening än den som framgick av de citat, som här anförts.
Jag har fortfarande den uppfattningen, att det icke föreligger någon skyldighet
för oss att använda skarpskjutning, att vi ha full rätt att inom linjen för vår
neutralitet bestämma våra åtgärder. Det är från den utgångspunkten som jag
hävdat som min mening, att det inte fanns något starkare intresse för oss att
skrida till verkningseld, när det gällde enstaka inflygande plan. De humanitära
skäl, som jag då bl. a. anförde, funno emellertid inte någon genklang hos de
kretsar, som i dag kritisera mig, därför att jag inte, enligt deras mening, företräder
en tillräckligt human ståndpunkt. Jag vill erinra herrarna om att det
var ungefär samma personer och samma grupper, som nu äro indignerade över
att man använder verkningseld, vilka genom sin opinion pressade fram de ändringar
i bestämmelserna, som man nu tycker äro så obehagliga.

När man radikalt säger som herr Holmberg, att man alltid ansett, att tyska
plan böra skjutas ned, är därom naturligtvis ingenting att säga. Jag tror emellertid
inte att detta påstående är sant, ty det fanns en tid, då man på herr Holmbergs
håll ansåg att allt skulle göras för att upprätthålla ett gott förhållande
till de båda stormakterna vid Östersjön, örn man anser, att vi skola skjuta ned
tyska plan och inte skjuta ned plan från de allierade nationerna, är detta naturligtvis
en ståndpunkt, men den är svår att genomföra, ty ofta ske överflygningarna
under förhållanden, då inte utan vidare nationaliteten kan konstateras,
och det förargliga skulle kunna inträffa, att när man underlät att skjuta
på s. k. allierade plan, var det tyska plan som passerade. Jag tror för övrigt,
att hela denna ståndpunkt inte är förenlig med vår syn på hur Sverige skall
hävda sin neutralitet.

Vad sedan angår diskussionen, sedd från läget 1940 och 1941, tjänar det
inte mycket till att taga upp den på nytt. De allmänna regler, som vi nu tillämpa,
ha alltid gällt i sina huvuddrag. De undantag, som gjorts, ha varit för enstaka
inflygande plan och för plan, som befinna sig i nöd. Man tillämpar i stort sett
samma principer i det avseendet för närvarande. Däremot har man aldrig accepterat
den utgångspunkten, att verkningseld inte skulle användas, när främmande
flygplan komma i stora formationer, och denna regel gäller fortfarande
i dag. Den som verkligen granskar vad som förekommit, ur sakliga synpunkter
och inte bara med hänsyn till sina sympatier för den ena eller den andra sidan,
skall säkerligen finna, att den politik, som förts, med de alldeles klart angivna
undantagen vid tillämpningen 1941, hela tiden varit baserad på alldeles samma
motiv och alldeles samma principer.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Ang. reglerna för besh filtning av främmande flygplan. (Forts.)

Herr Holmberg: Herr talman! Herr statsministern säger, att den ståndpunkt
jag och kanske flera andra företräda, att man icke borde skjuta på allierade
plan, är litet svår att genomföra. Jag tror väl inte, att den skall vara så värst
piycket svårare att genomföra än den ståndpunkt som statsministern själv tidigare
företrätt, att man icke borde skjuta på inflygande tyska plan, så mycket
mindre som risken för förväxling av tyska och allierade plan numera är minimal.
De tyska luftstridskrafterna förslå ju numera inte ens till att försvara
eget område, än mindre för att över svenskt område företa några inflygningar
mot de länder, med vilka Tyskland befinner sig i krig.

Jag vill inte ingå i någon diskussion med herr statsministern örn vår ställning
till den tysk-ryska pakten och andra problem. Jag kan endast säga, att det är
riktigt, att vi svängt i flera avseenden. Jag har själv illustrerat detta här i dag,
när jag talade örn hur vi tidigare krävde, att man skulle beskjuta de främmande
flygplanen och nu äro emot detta. Hen vi ha inte varit ensamma om det,
Ers Excellens, ty hur vi än svängt -—- det är det märkliga — ha vi alltid haft
nöjet att se hans excellens herr statsministern intaga den rakt motsatta ståndpunkten.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Wistrand till hans ex- Äng. avfall
cellens herr statsministern framställt följande fråga: »Har regeringen för avsikt
att vidtaga några åtgärder i anledning av riksdagens skrivelse den 18 propositioner.
1943, nr 199, med begäran, att propositioner om ändring i gällande lagar och
författningar måtte i de fall, där detta utan större svårigheter låter sig tekniskt
genomföra, åtföljas av en jämnlöpande sammanställning av gällande och föreslagen
lagtext, varvid de föreslagna ändringarna utmärkas?»

Ordet lämnades till hans excellens herr statsministern Hansson, som tillkännagivit,
att lian hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara jämväl herr
Wistrand berörda fråga och nu anförde: Herr talman! Herr Wistrand har till
mig riktat följande fråga.

Har regeringen för avsikt att vidtaga några åtgärder i anledning av riksdagens
skrivelse den 18 maj 1943, nr 199, med begäran, att propositioner örn
ändring i gällande lagar och författningar måtte i de fall, där detta utan större
svårigheter låter sig tekniskt genomföra, åtföljas av en jämnlöpande sammanställning
av gällande och föreslagen lagtext, varvid de föreslagna ändringarna
utmärkas?

Riksdagens skrivelse har av justitiedepartementet delgivits övriga departement,
och vid upprättande av propositioner till riksdagen med förslag om ändringar
i lag eller författning brukar numera förslaget åtföljas av jämnlöpande
text som utvisar gällande lydelse, såframt detta ansetts vara till nytta för att
klargöra förslagets innebörd samt icke mött större tekniska svårigheter eller
oproportionerliga kostnader.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag ber att få tacka hans excellens statsministern
för det tillmötesgående svaret. Det förefaller mig dock — - jag vill inte
underlåta att ge uttryck för den uppfattningen —- som om man i större omfattning
än vad hittills skett borde kunnat tillmötesgå riksdagens framställning.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Näsström m. fl.
väckta motionen, nr 29G, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
i vissa fall av arbetarsmåbrukslån m. m.

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen örn kommunal
fondbildning; och

nr 2, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 2 § lagen örn försam -lingsstyrelse i Stockholm.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under riksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckt motion.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkterna 20—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1945/46 till säkerhetsanstalter för sjöfarten;
och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte huvudtiteln
gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1945/46 till allmänna
indragningsstaten.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Herr statsrådet Andrén avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 102, angående samarbete med Stockholms stad för uppförande och drift
av en kvinnoklinik vid Sabbatsbergs sjukhus; samt

nr 103, angående inrättande av ett tekniskt gymnasium i Hälsingborg.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper; samt

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av
pilsnerdricka jämte en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 11, i anledning av väckt Om avdrag
motion om rätt för skattskyldig, som driver skogsbruk, att vid taxering av för avsättning

inkomst åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond. (*’w investe ringsfond

för

I en till bevillningsutskottet hänvisad motion, nr 170 i första kammaren, av slogsvårdsherr
Mannerskantz och friherre Beck-Friis, hade hemställts, att riksdagen måtte ■> arbeten.
i skrivelse till Kungl. Majit begära skyndsam utredning med förslag till sådan
ändring av förordningen den 12 juni 1942 örn rätt att vid taxering
till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta
avdrag för avsättning till investeringsfond, att rätt till sådant avdrag
tillkomme även den som dreve skogsbruk, ävensom att vid utredningen och i förslaget
i motionen angivna synpunkter måtte vinna beaktande.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att motionen I: 170 av herr Mannerskantz och friherre Beck-Friis örn rätt för
skattskyldig, som driver skogsbruk, att vid taxering av inkomst åtnjuta avdrag
för avsättning till investeringsfond icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Friherre Beck-Friis: Herr talman! I den föreliggande motionen lia herr Mannerskantz
och jag hemställt om skyndsam utredning av frågan örn rätt för
skogsägare att få göra avdrag i sina deklarationer till taxeringsmyndigheterna
för belopp, som avsättas till s. k. investeringsfond. Vi lia begärt skyndsam
utredning av den anledningen, att avsikten var, att man under en bättre ekonomisk
konjunktur skulle kunna avsätta medel att användas under en sämre konjunktur,
och om man nu väntar sämre konjunktur efter kriget, är det ju angeläget,
att skogsägarna så snart som möjligt kunna få komma i gång med
dessa investeringsfonder.

Nu hänvisar utskottet till den utredning, som redan pågår beträffande hithörande
frågor, och säger sig »utgå ifrån» att även den av oss motionärer upptagna
frågan skall tågås under omprövning. Frånsett att detta inte är så alldeles
säkert, blir ju frågans avgörande på det sättet uppskjutet ett eller annat
år, och då kanske det kan vara för sent att utnyttja den nuvarande konjunkturen
för sådana här avsättningar.

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Om avdrag för avsättning till investeringsfond för skogsvårdsarbeten. (Forts.)

Jag förstår mycket väl, att det ligger nära till Ilands för utskottet att hänvisa
till den pågående utredningen, men jag måste beklaga, att möjligheterna
för skogsägarna att tillgodogöra sig denna förmån därigenom troligen uppskjutas.

Jag har, herr talman, i frågans nuvarande läge intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 12, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående
fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) örn tilläggsskatt
å bensin, m. m., bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Ang. nsS'' Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning av dels
sjukhudagen. Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av
7 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus, dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 4 januari 1945 dagtecknad proposition, nr 18, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
förslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044)
örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 20 december 1940 örn vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

7 §•

Vid sjukhus---beredas densamma.

Sjukhus skall---behovet påkallad.

Sjukstuga må---fyrtio vårdplatser.

Sjukhus, som--— särskilda rum.

Vid beräknande jämlikt tredje och fjärde styckena av antalet vårdplatser
skola platser å barnbördsavdelning medräknas allenast i den mån antalet sådana
platser överstiger femton.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en
i anledning av densamma inom första kammaren väckt motion, nr 292, av
herr Hage, vari hemställts, att riksdagen måtte bifalla propositionen, dock
med den ändringen, att 7 § femte stycket i lagförslaget finge följande lydelse:

Vid beräknande jämlikt tredje och fjärde styckena av antalet vårdplatser
skola platser å barnbördsavdelning medräknas allenast i den mån antalet sådana
platser överstiger femton. Samma bestämmelse gäller platser för tuberkulossjuka
och kroniskt sjuka.

Utskottet bade i det nu föredragna utlåtandet på åberopande grunder hemställt,
att riksdagen med avslag å motionen I: 292 måtte bifalla propositionen
oförändrad.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Äng. viss ändring i sjukhuslagen. (Forts.)

Reservation hade anmälts av herr Hage, som dock ej antytt sin mening.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord i denna fråga,
dels beroende därpå att vi i vårt landsting haft stora besvärligheter på grund
av denna lagstiftning i dess hittillsvarande lydelse — det är för övrigt också
omnämnt i propositionen -—• och vidare därför att jag har väckt en motion i
frågan, där jag påyrkar en viss ändring av propositionens förslag, samt slutligen
också på grund av att jag till detta utskottsutlåtande avgivit en blank
reservation.

Jag ber då först att få erinra örn att vi när det gäller sjukstugor ha två slag,
större och mindre sådana. Gränsen har hitintills gått och skall alltjämt gå vid
ett platsantal av 30. Nu kan det emellertid inträffa, att en mindre sjukstuga
tillbygges med en del barnbördsplatser eller med vårdplatser för tuberkulossjuka,
för epidemiskt sjuka eller för kroniskt sjuka. Då har det ibland påståtts,
att så fort tillbyggnad sker utöver de 30 platserna — åtminstone har
detta varit fallet när det gällt barnbördsplatser •—- skall sjukstugan betraktas
som en större sjukstuga, vilket på olika sätt medför ökade kostnader för
landstingen. Medicinalstyrelsen är för övrigt inte pigg på att tillåta, att större
sjukstugor för närvarande komma till stånd, vilket beror på att man hellre ser,
att nu existerande större lasarett uppdelas och bli s. k. delade lasarett med en
medicinsk och en kirurgisk avdelning, än att större sjukstugor framskapas,
vilka senare kunna bli mindre lasarett.

Kungl. Maj :t har emellertid i den här behandlade propositionen föreslagit,
att en sjukstuga fortfarande skall få räknas såsom mindre, örn till densamma
lägges en barnbördsavdelning med högst 15 platser. I det sammanhanget har
också den frågan varit uppe, hur man skall förfara örn till en sådan mindre
sjukstuga läggas platser för epidemiskt sjuka, tuberkulösa och kroniskt sjuka.
Medicinalstyrelsen hade föreslagit, att vårdplatser för såväl epidemiskt sjuka
som tuberkulösa skulle kunna inrättas, utan att sjukstugan behövde räknas
som större. Kungl. Maj :t avstyrker emellertid i denna proposition, att en sådan
bestämmelse införes. Det säges, att en utredning för närvarande pågår örn
läkarkompetensen för dem, som skola sköta sådana avdelningar för epidemiskt
sjuka. I det fallet menar man alltså — och på den punkten har jag intet att
invända —- att inga bestämmelser nu böra införas, utan att saken kan skjutas
på framtiden.

När det däremot gäller de tuberkulösa och de kroniskt sjuka, ha Kungl.
Maj :t och även, utskottet förklarat, att en sjukstuga skall betraktas såsom
mindre, även då till densamma utöver de 30 vårdplatserna för kroppssjuka
lägges ett visst antal platser för tuberkulöst och kroniskt sjuka. Under sådana
förhållanden menar jag, att det för landstingen, som skola syssla med dessa
saker, är det mest praktiska, liksom det rimligaste och förnuftigaste, att en
bestämmelse härom -— och det är vad jag har föreslagit i min motion -— skall
finnas inskriven^ i lagtexten, så att praxis inte bara grundas på en motivering
i ett utskottsutlåtande eller på vad som säges av medicinalstyrelsen.

Jag vet att medicinalstyrelsen för närvarande har den uppfattningen, att
vårdplatser för kroniskt och tuberkulöst sjuka icke skola räknas i detta fall.
Men antag att det kommer ett nytt styre eller en ny generaldirektör i medicinalstyrelsen
•— då kan ju uppfattningen i denna fråga bli en annan. Om
däremot denna sak blir tydligt och klart inskriven i lagstiftningen, skulle
det aldrig kunna ifrågasättas, att en mindre sjukstuga får ändrad karaktär
och måste betraktas såsom större, ifall den tillbygges ej blott med 15 barnbördsplatser
utan också med 15 platser för tuberkulösa och 15 för kroniskt

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Ang. riksdagsledamots

rätt att tala
från bänkplats.

Äng. viss ändring i sjulchuslagen. (Forts.)
sjuka. För folk ute i landet, som skola syssla med dessa saker, är det praktiskt
att dessa bestämmelser finnas samlade på en plats i lagen, så att man inte
behöver börja leta i motiveringarna till utlåtanden och propositioner för att
göra klart för sig, vilka riktlinjer som finnas angivna.

Det var från dessa utgångspunkter jag väckte min motion. Jag har emellertid
blivit ensam i utskottet, och jag skall under sådana förhållanden icke yrka
bifall till den. Men jag har ej kunnat underlåta att här framhålla min uppfattning.
Jag har talat med en hel del landstingsmän — liksom också med
sekreteraren i landstingsförbundet, som är mycket kunnig på detta område —
och de lia allmänt den meningen, att det ur praktiska synpunkter vore synnerligen
värdefullt, örn man hade dessa bestämmelser samlade i lagtexten.

Jag skall som sagt inte göra något yrkande, herr talman, utan inskränker
mig till detta anförande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen örn vapenfria värnpliktiga.
;

nr 10, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om kommunala
pensionstillskott; samt

nr 11, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen örn blindhetsersättning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1,
i anledning av väckt motion örn viss ändring av 13 § i ordningsstadgan för
riksdagens första kammare.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 11, av herr Bondeson, hade hemställts, att kammaren
behagade besluta, att 13 § 1 mom. i ordningsstadgan för kammaren skulle erhålla
följande ändrade lydelse: Ledamot, som yttrar sig inför kammaren, skall,
därest ej fråga är endast örn kort genmäle, tala stående från den särskilda plats,
som är för talare bestämd.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet erinrat om att frågan örn
riksdagsledamots rätt att tala från sin plats i kammaren vid flera tillfällen och
bland annat vid 1933 års riksdag varit föremål för behandling. Utskottet hade
därefter anfört:

»Utskottet vill icke bestrida att vissa olägenheter äro förknippade med bruket
att tala från bänkplats. Svårigheten för kammarledamöter och åhörare
på läktarna att uppfatta vad som säges skulle synbarligen minskas om anförandena
helios från den särskilda talarstolen. Olägenheter för det stenografiska
upptecknandet av yttranden, som hållas från bänkplats, kunna även påvisas. Då
emellertid valfriheten att tala från bänkplats eller från kammarens särskilda
talarstol fortfarande liksom 1933 torde värdesättas av kammarens övervägande
flertal, finner sig utskottet endast böra understryka de uttalanden, som år 1933
gjordes —■ örn önskvärdheten av ett flitigare begagnande av talarstolen •—- och
hemställer, att föreliggande motion, I: 11, icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.»

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Äng. riksdagsledamots rätt att tala från bänkplats. (Forts.)

Herr Bondeson: Herr talman! Den motion, som i det föreliggande utlåtandet
behandlats av första kammarens första tillfälliga utskott, hade till syfte, att
»ledamot, som yttrar sig inför kammaren, skall, därest ej fråga är endast örn
kort genmäle, tala stående från den särskilda plats, som är för talare bestämd»,
alltså där jag nu står.

Motionens syfte är, såsom utskottet framhåller, ingalunda någon nyhet.
Saken har vid flera tillfällen varit föremål för behandling. 1930 års kommitté
för reformering av riksdagens arbetsformer har sålunda ansett sig böra ifrågasätta
införandet av ett stadgande örn skyldighet för kammarledamöterna att
som regel yttra sig från den särskilda talarstolen. Enligt kommitténs mening
skulle en dylik regel »för kamrarnas ledamöter och stenografer samt för åhörarna
på läktarna underlätta ett tydligare uppfattande av anförandena». 1933
års första kammare, som behandlade 1930 års reformförslag, godkände det utlåtande
i saken, som avgivits av dess tredje tillfälliga utskott och som innebar
avslag, dock med understrykande av önskvärdheten av att talare i större utsträckning
skulle begagna den särskilda talarstolen. Andra kammaren ansåg sig
den gången icke heller kunna — som det hette »för närvarande» — förorda en
ifrågasatt obligatorisk bestämmelse, men uttalade i likhet med första kammaren
och dess utskott önskvärdheten av att talare mera begagnade den särskilda
talarstolen.

Första tillfälliga utskottet säger i år, att det icke vill bestrida att vissa
olägenheter äro förknippade med bruket att tala från bänkplats. Svårigheten
för kammarledamöter och åhörare på läktarna att uppfatta vad som säges skulle
synbarligen minskas, om anförandena höllos från den särskilda talarstolen.
Olägenheterna för det stenografiska arbetet skulle också avsevärt minskas.

Alltför väl veta vi hur svårt det är att höra och ännu mer att följa med vad
som säges här i kammaren. I synnerhet gäller detta dem av oss, som ha sina
platser längst bort i periferien. Under åtta riksdagar har jag suttit än mera
bakom ryggen av talarna än jag gör i dag — och i sanningens intresse måste
jag säga,^ att jag mången gång ingenting hört, och har jag velat höra, har jag
liksom mången annan fått slå vakt kring talaren. Stenograferna lia haft språngmarsch
för att i hast finna någon lämplig plats för sitt ansvarsfulla arbete.
Sorlet i kammaren har också mången gång gjort det omöjligt att höra. Vore
det därför ej av värde att respektive talare — ty jag vill tro att vad de önska
säga har något värde — oberoende av örn deras röstresurser äro större eller
mindre stege fram i talarstolen, detta ej minst för herr talmannens ävensom
för stenografernas skull?

. Utskottet har varit nog vänligt att med vacker skrivning avslå motionen på
följande sätt: »Då emellertid valfriheten att tala från bänkplats eller från kammarens
särskilda talarstol fortfarande liksom 1933 torde värdesättas av kammarens
övervägande flertal, finner sig utskottet endast böra understryka de uttalanden,
som ar 1933 gjordes örn önskvärdheten av ett flitigare begagnande av
talarstolen.» Örn motionen i dag avslås, är jag alldeles säker på att den återkommer.
Varför då ej taga steget fullt ut redan nu och instämma i motionens
syfte?

.Tåg tillåter mig, borr talman, anhålla örn en bättre tingens ordning i kammaren
såväl fiir vår högt ärade herr talman som för stenograferna och de ledamöter,
som önska höra vad andra säga och själva tala så att andra höra det.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

H ari instämde herr Ekströmer.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Denna fråga behandlades år 1933 i
juni manad av bada kamrarna, och den gången förelåg en motion av herr Tund Första

kammarens protokoll IDA!). Nr JO. g

34 Nr 10. Onsdagen den 28 februari 1945.

Äng. riksdagsledamots rätt att tala från bänkplats. (Forts.)
hagen, som yrkade att organisationskommitténs förslag av år 1930 på denna
punkt icke skulle föranleda någon åtgärd.

Förespråkarna för organisationskommitténs förslag, som alltså ville att talen
skulle hållas från talarstolen, anförde två skäl för sin ståndpunkt: dels
att detta var en ekonomisk fråga och dels att det var en ordningsfråga. Den
ekonomiska frågan skulle bestå däri att en inskränkning av stenografernas
antal från dåvarande tre stycken till två skulle bli möjlig. Örn stenograferna
sluppe springa omkring i kammaren, som de göra när man talar från den
plats man innehar, ansåg man att en stenograf skulle kunna sparas. Så vitt
jag vet har den frågan nu förfallit, då det visst finns bara två stenografer
åt gången. Följaktligen kunna vi lämna sparsamhetssynpunkten åsido.

Vad beträffar ordningsfrågan, vill utskottet visst icke förneka dess betydelse.
Det är helt naturligt att de, som äro komna hit för att från läktaren
följa vad som försiggår i kammaren, gärna också vilja höra vad som säges
av dem, som tala i kammaren. Örn talarna stå i talarstolen och alltså stå vända
åt läktarna, blir det givetvis som regel lättare att höra dem än örn de stå på
sina respektive platser, där de i allmänhet ha ryggen åt läktarna.

Med hänsyn till den utgång frågan fick år 1933, då motionen antogs utan
debatt i första kammaren och i andra kammaren utan votering efter en kort
debatt, har utskottet icke i år ansett sig kunna förorda bifall till motionärens
förslag. Vi ha ^ haft anledning tro, att så många av kammarens ledamöter
värdesätta att få tala från sin plats i kammaren, att det vid en omröstning
kommer att bli majoritet för den linjen. En annan sak, som vi tagit hänsyn
till, är att motionären, så vitt jag förstått honom rätt, bara avser kammarens
ledamöter, under det att statsråden, som ha sina platser längst ner i kammaren,
fortfarande skulle få tala från sina bänkar och alltså mer eller mindre
med ryggen åt åhörarna.

Utskottet har den ^förhoppningen att talarstolen skall komma att användas
flitigare efter den påstötning som motionären nu har gjort, något som också
utskottet vid 1933 års riksdag uttalade sig för, och vi hoppas också att de
talare, som uppträda i kammaren, göra det så, att så många som möjligt av
de närvarande utan svårighet kunna uppfatta vad som säges. Emellertid ha
vi haft anledning förmoda, att ledamöternas inställning mot att upphäva rätten
att tala från bänkarna är densamma nu som deli var år 1933, och vi lia
därför icke funnit anledning att tillstyrka motionen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindström: Herr förste vice talman! Jag har velat säga några ord i
denna fråga, därför att jag är missnöjd med utskottets motivering. Jag gillar
fullkomligt utskottets yrkande, men jag tycker att utskottet, när det understryker
önskvärdheten av att vi skola gå upp i talarstolen för varje anförande
utom när det gäller kort genmäle, i alla fall ger ett finger åt den
mekanisering av vårt arbete, som till varje pris måste undvikas.

Herr ^talmannen, som har besökt det brittiska underhuset, har säkerligen
som manga andra, av oss lagt märke till att det i denna parlamentariska
mönsterinstitution inte finns någon talarstol alls. Där talar var och en från
sin bänk. På grund av sammanträdeslokalens konstruktion ger detta också en
färg och ett liv över spelet, som, bara kan vara ägnat att draga intresset till
förhandlingarna och göra dem mera rika och skiftande. Mr ChurchiJl höll den
28 oktober 1943 just i denna församling ett tal örn underhusets återuppbyggande,
vilket ^för övrigt finns publicerat i den svenska upplagan av hans
krigs tal under ar 1943. Det är icke blott ett parlamentstal av mycket hög kvalitet
mr Churchill håller inga andra tal — utan det är en underbar essay

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Ang. riksdagsledamots rätt att tala från bänkplats. (Forts.)
om det parlamentariska livet, den parlamentariska talekonsten och den parlamentariska
samvaron överhuvud taget. Han understryker där att just konstruktionen
av underhusets lokal, medlemmarnas frihet att välja plats för sina yttranden
o. s. v. i mycket hög grad bidrager till att motverka mekaniseringen.
Han säger i detta tal, att »underhuset har lyft våra angelägenheter över den
mekaniska sfären upp i den mänskliga».

Jag tycker att vi också i denna församling borde tänka på den djupa innebörden
i dessa ord. Örn också vi kunde lyfta oss över den mekaniska sfären
och upp i den mänskliga, skulle man säkerligen ej få så många anledningar
att klandra riksdagen för tråkighet och många andra liknande ting, som man
hittills ansett sig lia. Det skulle däremot bidraga till denna mekanisering, örn
var och en av oss bleve tvungen att gå upp i talarstolen för att där från
samma plats läsa upp eller säga fram vad vi ha på hjärtat.

Det är ur dessa synpunkter -—- många flera skulle kunna tillfogas — som
jag, herr talman, vill yrka bifall till utskotts utlåtandets kläm, men samtidigt
hemställa, att dess motivering strykes.

I detta anförande instämde herr Siljeström.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har inte kunnat motstå frestelsen att blanda
mig i denna synnerligen vägande debatt om detta utomordentligt betydelsefulla
spörsmål.

Frågan har ju fått en vidare horisont genom det anförande, som herr Rickard
Lindström nu senast höll och där han ställde upp framför oss det brittiska
underhuset såsom ett efterföljansvärt exempel. Aven jag har haft tillfälle
att höra debatter i det brittiska underhuset och har nog också en del till
övers för de egendomliga anakronismer i underhusets konstruktion, som göra
det möjligt att bevara dess anseende såsom »Storbritanniens mest exklusiva
klubb». Underhusets sal har med full avsikt begränsats så, att den ej räcker
till för alla ledamöter, och nu är det tydligen meningen, med den pittoreska
konservatism som engelsmännen gärna utveckla, att det nya underhuset, som
bygges upp i stället för det gamla — vilket ju totalt förstörts av en tysk flygbomb
— skall ges precis samma dimensioner som det förutvarande. Eftersom
väggarna till .det gamla underhuset alltjämt stå kvar, är detta kanske inte så
underligt, men det hade å andra sidan kunnat tänkas, att man nu begagnat tillfället
att flytta ut väggarna i någon riktning, så att varje ledamot verkligen
kunde få en plats.

Jag undrar vad herrarna i den svenska riksdagen skulle säga, örn man hade
tillämpat samma principer här, så att det för ett ansenligt antal ledamöter icke
fanns några platser, utan man fick lov att tillgripa diverse knep för att skaffa
sig sådana. Jag minns en anekdot örn Austen Chamberlain på den tiden han
var en energisk kämpe för sitt parti och ville tillförsäkra dess representanter
ett tillräckligt antal platser vid en viktig session i underhuset, som skulle äga
rum följande dag. Då för tiden var det brukligt att ledamöterna beläde platserna
med sina höga hattar — huvudbonaderna ha ju numera även i England
undergått en viss modeförändring — och Austen Chamberlain for dagen före
voteringen omkring och inköpte ett tillräckligt antal cylinderhattar, med vilka
han under nattens mörker beläde en stor mängd platser på de med rött läder
beklädda underhusbänkarna. På det viset tillförsäkrades hans parti nästa dag
en stark representation i underhuset. Detta var ju ett både roligt och pittoreskt
och i viss män äventyrsbetonat beteende, och jag förstår att det tilltalar min vän
Rickard Lindström, som bar särskilt sinne för sådant.

Jag vill inte klandra engelsmännen för att de önska behålla egendomligheterna
hos sitt underhus med dess otillräckliga ardal platser — jag såg en gång

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Äng. riksdagsledamots rätt alt tala från bänkplats. (Forts.)
hur flera mycket framstående medlemmar av underhuset vid en livlig debatt
antingen fingo stå eller sitta i trapporna ner till själva salen — och med bänkar
utan pulpeter, där ledamöterna kunna ha sina papper. Örn någon vill använda
anteckningar till hjälp för sina tal, får han ha dem i fickan och helst
visa dem så litet som möjligt, vilket helt säkert är ett värdefullt pedagogiskt
medel för parlamentsledamöters uppfostran.

Jag tror emellertid inte att det är dessa yttre omständigheter som ge så
mycket färg och liv, som herr Lindström säger, åt de engelska underhusdebatterna.
Det är nog mera själva karaktären hos debatten, exempelvis medlemmarnas
vana att på ett gemytligt sätt avbryta varandra med repliker. Jag vill
minnas att en ärad före detta ledamot av denna kammare, herr Mauritz Hellberg,
under en debatt om riksdagsarbetets former rekommenderade något dylikt
även för den svenska riksdagen. Men det går nog inte att få fram sådant utan
vidare, det är någonting som hänger samman med folktemperamentet. Jag är
pessimistisk nog att tro, herr Lindström, att man varken med den ena eller andra
tekniska metoden kan trolla örn de svenska riksdagsdiskussionerna och ge
dem färg och liv så att de riktigt likna de brittiska.

För att återgå till det egentliga överläggningsämnet är jag alltså litet skeptisk
mot herr Lindströms tanke att det skulle vara så betydelsefullt för livfullheten
i våra debatter, att ledamöterna tala från sina platser. Det går kanske
bra, när man har sin plats uppe vid väggen, där herr Lindström och även herr
Bondeson sitta, att göra sig hörd för de flesta av kammarens ledamöter, men
för dem som sitta här framme, tätt omkring talmanstribunen, är det föga rekommendabelt
att tala från bänken och med ryggen åt större delen av kammaren.

Jag tycker därför att det ligger en sund tanke i utskottets motivering, och
jag vill inte att den skall strykas. Jag anser att man bör kunna uttala önskvärdheten
av att denna talarstol utnyttjas mera än som hittills har skett, och
detta ej minst med tanke på stenografernas arbete. Jag instämmer i att det är
en syn som är ägnad att väcka samvetskval hos kammarens ledamöter, när
man ser herrar stenografer på vild jakt efter en tom plats, där de kunna nedkasta
sina anteckningar av vederbörande talares anförande. De få under en
debatt ofta springa härs och tvärs i kammaren för att göra detta. Visserligen
är detta en livfull syn, men det är inte riktigt humant och rättvist att ordna
det på detta sätt.

Men om jag alltså ansluter mig till utskottets lanke att kammarens ledamöter
genom motiveringen till detta utlåtande böra få en liten påstötning i denna
sak, vill jag också säga att de, som visa särskilt intresse för ändrade bestämmelser
i detta fall, böra föregå med gott exempel; exemplet är ju en utomordentlig
pedagogisk faktor. Jag kan då ej underlåta att anmärka, att den ärade
motionären, så vitt jag kan erinra mig, med förkärlek själv brukat tala från
sin plats uppe vid väggen. Jag har i varje fall betydligt flera minnen av att
jag fått vrida på nacken för att höra honom bättre, än av att jag sett honom
här uppe i talarstolen. Han har kanske väckt denna motion för att liksom skapa
ett bättre moraliskt tvång på sig själv att gå upp i talarstolen, och ett sådant
motiv har man ju all anledning att förstå och respektera.

Jag har således ingenting mot vad utskottet sagt i motiveringen, och jag har
heller ingenting mot utlåtandets kläm. Jag anser nämligen att det vore olämpligt
— och där kan jag instämma i talet om mekanisering — att uppställa ett
rigoröst bud örn att alla talare skola gå upp i talarstolen, utom när de ha ordet
för replik. Vi skola lia friheten kvar, mina herrar. Men jag tycker å andra
sidan, att det vore ganska bra, örn inte ledamöterna orsakade sina kolleger och
stenograferna onödigt besvär under sina anföranden.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Äng. riksdagsledamots rätt att tala från bänkplats. (Forts.)

Med detta salomoniska uttalande, herr talman, ber jag att få sluta mitt anförande
och yrka bifall till utskottets såväl kläm som motivering.

Herr Bondeson: Herr talman! För att ge herr Pauli en liten tillfredsställelse
skall jag denna gång tala från min bänkplats, men örn herrar stenografer hade
antecknat hur många gånger jag talat från min bänk och från talarstolen,
är jag förvissad örn att resultatet skulle blivit, jag skulle tro, 90 procent av
anförandena från talarstolen och 10 procent från bänkplatsen. Jag hyllar den
principen, att örn man har något att säga, så skola också kammarens ledamöter
kunna höra det.

När nu herr Pauli följt herr Lindströms exempel och talat örn sina erfarenheter
från det engelska underhuset, kan jag ju tala om att också jag har
varit där. Men även om jag ej hört mr Churchill och fått beundra hans talekonst,
som herr Lindström nied rätta vill söka efterlikna, så har jag dock
hört en del debatter där. Till de herrar ledamöter av denna kammare, som ej
i likhet med mig och herrar Lindström, Gränebo och Pauli haft nöjet att besöka
underhuset, skulle jag dock vilja säga, att underhusets sal har en helt
annan form än detta rum, vilket gör att det där är mycket lättare att uppfatta
vad talarna lia att säga.

Med hänsyn till publiken på läktarna skulle jag vilja ta fasta på några
iakttagelser, som jag tidigare i dag kunde göra, då jag satt där uppe. Professor
Holmbäcks högst formfulländade anförande från talarstolen hördes sålunda
mycket bra dit upp, men vid ett annat tillfälle var det bara liksom ett
sorl som nådde upp till mig. Då jag närmare undersökte saken, visade det sig
att det just var herr Rickard Lindström som talade från sin bänk inne under
läktaren; från min plats var det omöjligt att uppfatta vad herr Lindström
sade. När herr Holmberg talade litet senare, hördes det något bättre, men
han sitter inte heller lika långt in under läktaren som herr Lindström. Detta
visar ju att det fordras till och med starkare lungor än herr Lindströms, örn
man skall kunna bli hörd överallt i kammaren.

Någon nämnde, jag tror det var herr Herman Ericsson, att jag ej skrivit
något i min motion örn att också herrar statsråd borde gå upp i talarstolen.
Jag behöver kanske bara erinra örn hur det blivit praxis att herrar statsråd,
när de ge kammaren en information, numera alltid gå upp i talarstolen, vilket
icke förekom tidigare. Och så pass hövlig är jag, att jag ej vill motionera örn
att herrar statsråd skola gå upp i talarstolen varje gång de vilja avlämna
en kungl, proposition eller dylikt.

Till sist vill jag bara säga, att det för kammarens ledamöter kan vara avvärde
att höra vad andra kammarens talman i går yttrade. Inte för att en
sådan motion förelåg där, men han önskade dock att ledamöterna vid sina
anföranden mera ville gå upp i talarstolen än vad de bruka göra; han önskade
också få behålla högtalaren. Örn nu herr Lindström och jag och herr Ericsson
lia gåvan att kunna tala högt, så finns det dock andra som ej ha den möjligheten,
och det är framför allt de, sorn, örn de ville gå upp i talarstolen,
skulle höras bättre av ledamöterna, av herr talmannen, av stenograferna och
även av åhörarna på läktarna.

jJag yrkar ytterligare bifall till min motion.

Herr Ericsson. Herman: Herr förste vice talman! Jag befinner mig ju inte i
den lyckliga situationen att jag varit i det engelska parlamentet och iakttagit
hur det går till där, men jag har ändå försökt att bilda mig en uppfattning
örn den fråga, det här gäller.

Utskottets motivering är ett försök att på frivillighetens väg genomföra

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Äng. riksdagsledamots rätt att tala från bänkplats. (Forts.)
det motionären vill uppnå med tvång. Motionären vill ovillkorligen att i kammarens
ordningsstadga skall inskrivas skyldighet för envar talare att yttra
sig från talarstolen. Utskottet önskar att kammarens ledamöter frivilligt skola
försöka genomföra en sådan ordning, utan att något tvång skall behöva tillgripas.
Jag hoppas alltså, att utskottets motivering får stå kvar, och ber att
få yrka bifall även till denna.

Herr Lindström säger att ändringen skulle betyda en mekanisering. Ja, man
skulle kunna säga att denna sak är ganska mekaniserad redan förut, eftersom
vi bara få tala från två platser i kammaren, antingen från talarstolen eller
från den plats vi inneha. Någon annanstans få vi inte stå, och det är ju
en viss mekanisering. Herr Lindström har ju deltagit i åtskilliga kongresser,
och han vet således att vi där hålla styvt på att varje talare skall gå upp i
talarstolen, om han överhuvud taget skall ha ordet.

Detta skulle, herr talman, tyda på att också jag är anhängare av tanken
att kammarens ledamöter skola gå upp i talarstolen när de tala, och det är
jag. Men jag vill som sagt inte, att detta skall genomföras med tvång, utan
att vi skola försöka lära oss det frivilligt.

Å andra sidan är svenska folket som bekant ett blygt släkte, och örn man
skulle vara tvungen att stiga upp i talarstolen för varje anförande, skulle man
kanske tycka att det var nödvändigt att göra sitt tal litet mera grant än örn
man kunde få tala från sin plats i kammaren. Det. är ju en gång så, att svensken
av naturen är blyg och har litet svårt att framträda offentligt.

Sedan vi i utskottet tagit del av vad som hände år 1933, ha vi som sagt
fått den uppfattningen att flertalet av kammarens ledamöter vill bibehålla den
nuvarande ordningen, och det är detta som i främsta rummet har förestavat
utskottets ställningstagande.

Jag ber alltså ännu en gång att få yrka bifall till utskottets utlåtande, såväl
motivering som kläm.

Herr Källman: Herr talman! Jag har begärt ordet för att yrka bifall till herr
Bondesons motion, och jag har ett alldeles särskilt skäl för det. Det råkar nämligen
vara så, att jag ofta förmedlar studiebesök på läktaren, t. ex. av vår
kommuns samrealskolas fjärde klass eller vår folkskolas sjunde klass liksom
av åtskilliga studiecirklar. Jag har blivit ganska van att höra frågan, vad det
är för ett ljud under den ena eller andra läktaren; någon står helt enkelt och
talar från sin plats under läktaren, utan att åhörarna kunna se vem det är. De
tycka att detta är rätt så underligt. Ofta kunna de ej heller uppfatta vad som
säges. Utskottets talesman, herr Ericsson, som ju talar högt och tydligt, har
dock icke blivit sedd under denna debatt av flera åhörare på läktarna än dem
som ha platser på första bänkraden, och det är bra litet. Nog skulle väl åhörarna
önska se en herre, som yrkar avslag på denna enligt min mening mycket
förnuftiga motion. Motionären har framhållit, att man vid korta repliker kan
behålla sin plats i kammaren, men att man vid anförande av någon vidare betydelse
bör intaga talarstolen. Jag tycker det är fullkomligt riktigt.

Vid sådana studiebesök här i riksdagen, som jag nämnde, brukar jag visa
studiecirkeln eller skolklassen omkring i riksdagshuset, och då får jag alltid
höra frågan vad det är för ordning i riksdagens kamrar, eftersom det är omöjligt
att följa med en diskussion från läktaren, även örn man är aldrig så intresserad
av den.

Jag anser att det finns mycket starka skäl för att införa den ordning, motionären
föreslagit, och jag hoppas att det skall kunna bli majoritet för motionens
yrkande.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Ang. riksdagsledamots rätt att tala från bänkplats. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
att i avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering; 2:o) att
kammaren skulle bifalla den i ämnet väckta motionen; samt 3:o), av herr Lindström,
att utskottets hemställan skulle bifallas med uteslutande av motiveringen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av motiveringen vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bondeson begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till den i ämnet väckta motionen, uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt i
sitt utlåtande nr 1 med godkännande av utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i
anledning av väckt motion angående viss ändring beträffande formuleringen
av författningar, som införas i svensk författningssamling.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 106, av herr Hage, hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte upptaga till övervägande
frågan, örn ej i motionen nämnd slutmening i svensk författningssamling
borde borttagas.

Motionären åsyftade följande passus i slutet av varje författning:

»Det alla som vederbör, hava sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera
visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl, sigill bekräfta
låtit.»

Örn borttagande
av
slutfrasen i
vissa författningar.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet yttrat:

»Utskottet har icke funnit att de historiska eller traditionsbetonade skäl, som
kunna anföras till förmån för författningarnas avslutning med ifrågavarande
formulering, äro av tillräcklig bärkraft. Då en modernisering av uttryckssättet
i författningarna redan genomförts, så att det kvarstående ålderdomligare språket
medför en viss stilbrytning, synes det utskottet att skäl finnas för Kungl.
Maj :t att upptaga till övervägande den av motionären ifrågasatta förenklingen.

Utskottet får alltså hemställa, att första kammaren i anledning av förevarande
motion, I: 106, för sin del ville besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte upptaga till övervägande frågan

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Örn borttagande av slutfrasen i vissa författningar. (Forts.)
om ej i motionen nämnd slutmening i svensk författningssamling måtte borttagas.
»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Carlström, Lodenius
och Sundelin ansett, att utskottets utlåtande bort få följande lydelse:

»Utskottet har beträffande det spörsmål, som i motionen berörs, inhämtat, att
praktiska olägenheter på grund av hittills tillämpad praxis på området icke
föreligga. Det synes vidare uppenbart, att det i dessa avseenden har en icke oväsentlig
betydelse, om hänsyn tages till ett värdigt och av historisk tradition betingat
skrivsätt. Inom andra demokratier, där man samtidigt har monarkisk
statsform, icke minst i England, har det ansetts som ett uttryck av god politisk
kultur att bibehålla traditionella, äldre skrivsätt.

Med hänvisning till det sagda hemställer utskottet, att motionen I: 106 icke
måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.»

Herr Lodenius: Herr talman! Jag skall efterkomma herr Bondesons önskemål
i den motion, vi nyss behandlat, liksom också den av första tillfälliga utskottet
uttryckta önskan, genom att hålla mitt anförande här ifrån talarstolen.
Jag gör det bland annat därför att min plats i kammaren nog inte är alldeles
fördelaktig att tala från.

Första tillfälliga utskottets majoritet har genom detta utlåtande tillstyrkt
herr Hages motion angående borttagande av den kända slutmeningen i Svensk
författningssamling, som lyder: »Det alla som vederbör hava sig hörsamligen
att efterrätta. Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit
och med Vårt kungl, sigill bekräfta låtit.» I förbigående kanske jag skulle
nämna, att motionären har använt en ännu något ålderdomligare skrivning än
den nu vedertagna, i det han har formerna »havé» och »hörsammeligen». Såsom
framgår av utskottets utlåtande användes icke den skrivningen numera.

Motionären motiverar sin hemställan med att det inte finns någon förnuftig
mening i att ha nämnda slutmening kvar i Svensk författningssamling och att
det endast är historiska skäl eller glömska som ligger bakom bibehållandet i
våra författningar av ifrågavarande slutmening.

Jag skall inte här försöka upptaga någon diskussion angående det förnuftsmässiga
i bibehållandet av slutmeningen i fråga. Härmed må förhålla sig hur
som helst. Däremot tycker jag nog, att såväl motionären som utskottets majoritet
gör sig skyldig till en undervärdering av det historiska momentet. Motionären
säger exempelvis på ett ställe i sin motion: »Alltså, det är endast historiska
skäl» o. s. v. Det lilla ordet endast i detta sammanhang tyder på att motionären
anser att den historiska traditionen, åtminstone i detta fall, saknar betydelse.

Reservanterna hava här en annan mening och anse — här citerar jag — »att
det i dessa avseenden har en icke oväsentlig betydelse, örn hänsyn tages till ett
värdigt och av historisk tradition betingat skrivsätt».

På andra områden, exempelvis när det gäller att tillvarataga fornminnen av
skilda slag, har man ju sedan länge och ej minst under senare tid med mycket
stort intresse gått in för denna uppgift. Jag erinrar örn våra många, över hela
landet spridda fornminnes- och hembygdsföreningars storslagna verksamhet.
Människor ur alla samhällsklasser äro anslutna till dylika föreningar, och staten
har för övrigt ett särskilt ämbetsverk för detta ändamål, nämligen riksantikvarieämbetet.
Varför skulle det då vara något fel, när det som i detta fall
gäller bibehållandet av ett gammalt, högtidligt och värdigt skrivsätt, att åberopa
det historiska skälet? För min del tycker jag, att detta skäl kan vara fullt
tillräckligt och att det förnuftsmässiga icke bör vara det avgörande härvidlag.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Om borttagande av slutfrasen i vissa författningar. (Forts.)

Några praktiska olägenheter eller några kostnader av nämnvärd storleksordning
föreligga ej heller i detta fall, enligt vad utskottet inhämtat.

I de kungl, förordningar och kungörelser, som utfärdas i Svensk författningssamling
och under vilka Hans Majestät Konungen sätter sitt namn, bör
allt fortfarande den historiskt betingade och traditionsbundna slutmeningen
med fördel kunna bibehållas. I varje fall kan jag icke anse, att det finns någon
anledning för riksdagen att — såsom i motionen och i utskottets hemställan
föreslås -—■ hos Kungl. Maj :t anhålla örn åtgärder för nämnda slutmenings borttagande
ur Svensk författningssamling.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtade
fogade reservationen.

Herr Arrhén: Herr talman! T likhet med herr Lodenius har jag delat de
synpunkter, som kommit fram i reservationens formuleringar.

Motionären framhåller i sin motion, att hittills ingen kommit att tänka på
att avslutningsmeningen på lagar m. fl. aktstycken i Svensk författningssamling
icke har någon förnuftig mening. Men nu skulle alltså tiden ha nått sin fullbordan,
nu skulle den tänkande mannen ha infunnit sig, och resultatet av detta
tankearbete se vi speglat i motionen nr 106.

Det har på mig gjort ett mycket säreget intryck — naturligtvis därför att jag
har en rakt motsatt uppfattning — när jag sett hur motionären på ett närmast
ironiserande sätt citerar den gamla formuleringen från år 1615, där det heter:
»Thet alle som wederbör hafwe sig hörsamligen att efterrätta. Til wissö hafwe
wij tiletta medh egen Konungzlig hand underskrifwit och witterligen låtit
hängia Wårt Sekret här nedhan före, som är gifwit och skrifwit på Wårt Konungzliga
Slott Stockholm anno Ett Tusin Sexhundra på thet femtonde, then
Tiugutridie Junij Gustavus Adolphus.» Jag möter naturligtvis en dylik formulering
på ett helt annat sätt än den ärade motionären gör. Jag ser i en formulering
av denna art några mycket höga och heliga principer i vårt svenska samhällsliv
speglade; det är lagens kontinuitet, rättens genom tiderna och generationerna
bestående värde. En dylik formulering bör kvarstå.

Det torde i varje fall vara få människor förunnat att kunna se någonting
komiskt i att man bibehåller uttryckssätt av denna art. Jag missunnar naturligtvis
icke alls herr Hage hans glädje i det avseendet, men jag tror mig i samband
med detta aktstycke kunna göra den försynta anteckningen i tidsmarginalen,
att det finns otaliga människor i detta land, som låta ögonen glida över
de ord, jag nyss läste upp, med helt andra känslor. Dessa ord bära vittnesbörd
om att svensk politisk och administrativ kulturtradition sträcker sina rötter
djupt ned i vår historia, så djupt ned som till år 1615 och ännu längre. Jag vill
i detta sammanhang också anknyta till vad herr Rickard Lindström i sitt anförande
nyss bringade i erinran, nämligen den engelska allmänhetens och det
engelska parlamentets syn på problem av denna art.

Motionären talar vidare om att det i ingressen till författningarna förut hette:
»Vi Carl Johan» etc. Nu har ett sådant skrivsätt, som bekant, övergivits, men
jag vill dock erinra om, att det fortfarande står kvar i författningar, där lagar
publiceras. Jag vill också framhålla, att vi med denna ändring år 1922 beträdde
en väg, som icke har följts av något annat land i världen, som har mot våra
svarande konstitutionella förhållanden. Gå vi exempelvis till Danmark och slå
upp dess författningssamling, möta vi där hela den gamla högtidliga ingress,
som också vi hade tidigare, även när det gällde smärre författningar. Det heter
där: »Vi Christian den Tionde, af Guds Nan,de» etc., varefter författningen avslutas
med »Hvorefter alle vedkommende sig havo at rette» etc. Se vi på författningarna
i Nederländerna — vi mäste ju hålla oss till monarkierna — finna

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Örn borttagande av slutfrasen i vissa författningar. (Forts.)
vi på motsvarande sätt, att i ingresserna där står kvar »Vi Wilhelmina, av Guds
nåde Drottning av Nederländerna, Prinsessa av Oranien-Nassau» o. s. v. Gå vi
till England, möta vi i detta lands olika publikationsformer för lagar, förordningar,
kungörelser, brev o. s. v. en hel flora av gamla uttryckssätt. Det är visserligen
sant, att smärre förordningar av departemental natur utfärdas av statssekreterarna
utan officiell ornamentering. Så snart det gäller lagar av större
betydelse, framför allt sådana som utfärdas från Privy council, möta vi dock
de från medeltiden nedärvda uttryckssätten. Jag skall inte trötta kammaren
med någon exemplifiering, ty detta är ju allmänt kända saker. I vissa kungliga
dekret av sanktionsnatur användes t. o. m. en inledningsformel på normandiefranska,
d. v. s. det språk som talades av Vilhelm Erövraren, när han på 1000-talet lade England under sig.

Den ärade motionären har vidare, förefaller det mig, icke observerat, att ingressen
till våra kungl, brev alltjämt är: »Vi Gustaf etc., Vår ynnest» etc. För
en man med herr Hages läggning måste den framstöt, som han nu gjort, innebära
blott en halvmesyr. Han angriper här endast en formel, men det står kvar
så mycket annat. Det hade väl varit mer »förnuftigt» att på en gång stryka även
dessa andra gamla uttryckssätt. Eller kanske herr Hage har för avsikt att suga
på sitt utomordentliga uppslag år efter år och besvära kammaren vid varje session
med infall lika blixtrande som det av i dag? När Konungen i författningarna
talar örn sig själv, använder han »Vi». Det heter »Vår regering» o. s. v.
Det vöre väl ett lämpligt motionsuppslag till nästa år, att någon motionär vände
sig till kammaren med begäran örn en skrivelse till Kungl. Majit örn att dessa
ord, som det ju är oförnuftigt att stava med stor bokstav, skulle skrivas på »alldagligsvenska»,
såsom den ärade motionären så skönt uttrycker sig på ett ställe
i motionen.

Denna fråga har, herr talman, givetvis mycket liten betydelse, men samtidigt
måste den tillmätas mycket stor vikt. Dess avgörande kan nämligen enligt
mitt sätt att se bli ett stickprov på den grad av politisk mognad, omdöme, sunt
förnuft och kultur, som vår svenska riksdag besitter anno 1945. I det engelska
underhuset skulle givetvis en dylik motion ha varit otänkbar. Jag tror också,
att den är och förblir omöjlig i både Danmark och Nederländerna, som jag nyss
anförde som exempel. I dessa länder har man väl sett en yttre fiende rumstera
om bland relikter av denna s. k. oförnuftiga art, vilket var och en kan finna
exempel på nere i riksdagsbiblioteket, men detta rumsterande har där från fiendens
sida haft en förnuftig mening, nämligen såsom ett bidrag i avnationaliseringen
av de ockuperade länderna. Man skulle säkerligen icke hos de folk, som
haft dessa erfarenheter, finna sig ha anledning att på ett ytterst diskutabelt sätt
visa sig ohövlig mot kronans bärare, som i sin gestalt under dessa pressande år
symboliserat folkens motståndsvilja. För oss är situationen örn icke densamma
så dock i alla fall likartad. Hela denna angelägenhet bör vara en affär mellan
Konungen och hans rådgivare. Riksdagen saknar, efter vad jag kan förstå, varje
anledning att blanda sig i en sådan här fråga och framför allt att komma med
pekpinnen och föra den på det sätt, som här gjorts.

Det finns, herr talman, mycket här i livet som är »oförnuftigt», och ändock är
det ofta värden av denna natur, som giva tillvaron glans och innehåll och som
besjäla den. Ingenjör Planertz i Birger Sjöbergs berömda roman kunde aldrig
förstå detta, men det finns, som sagt, många i detta land som göra det och som
uppskatta dessa värden.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till reservationen.

Herr Ericsson, Herinan: Herr talman! Reservanterna ha icke kunnat anföra
mer än två skäl för sin ståndpunkt, nämligen historiska och traditionella hän -

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Örn borttagande av slutfrasen i vissa författningar. (Forts.)
syn. De anse, att emedan vi sedan urminnes tider haft vissa uttryckssätt,
böra vi allt framgent behålla dem. Jag vill gentemot detta erinra örn att de
åsyftade avslutningsorden icke använts från äldsta tid. Från början hade man
ju betydligt skarpare uttryckssätt, t. ex. »Därefter rätter och packer eder»,
vilket ju inte är äldre än att det tillhör den historia, som vi läst örn i folkskolan.

Även örn en sak har historiska anor, bör man enligt utskottsmajoritetens
uppfattning kunna modernisera formerna för densamma. Det är väl icke nödvändigt,
att våra moderna svenska författningar alltid skola avslutas med den
gamla historiska, traditionsbundna formeln. I varje fall har den nu använda
avslutningsmeningen icke sådan tradition bakom sig, att man för den skull
med sådan styrka som reservanterna behöver motsätta sig varje tanke på en
ändring.

Jag vill också tillbakavisa beskyllningen att utskottsmajori teten kommit
med någon pekpinne. Vi lia bara såsom vår mening uttalat, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t bör anhålla, att Kungl. Majit måtte taga under
övervägande, huruvida den nu använda slutmeningen kunde borttagas och ersättas
med någon annan lämpligare.

Jag är för min del övertygad om att de av svenska folket, som läsa författningarna,
i allmänhet sluta läsningen, när de komma fram till den nu använda
slutmeningen. Man bryr sig helt enkelt inte örn att fortsätta, ty när man läst
så långt, vet man ju, vad författningen innehåller. Utskottsmajoriteten^ anser
därför, att man borde kunna sätta dit en slutkläm, som mer motsvarar vår tid.
En liknande ändring har ju redan skett i inledningen till författningarna, där
en del av det tidigare uttryckssättet borttagits och ersatts med det betydligt
förnuftigare »Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer» etc.

Det är, herr talman, uteslutande dessa synpunkter som förestavat utskottsmajoritetens
beslut. Då jag vet, att motionären har begärt ordet efter mig och
då han säkerligen på ett betydligt bättre sätt än vad jag är mäktig kommer
att framföra sina synpunkter på denna fråga, ber jag, herr talman, att kortfattat
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Jag ber först att få uttrycka min förvåning över
att denna mycket ringa fråga har kunnat åstadkomma en sådan diskussion
som faktiskt har uppkommit, inte minst i pressen, sedan jag väckte motionen.

Denna fråga är ju icke på något sätt av ideologisk innebörd, såsom en föregående
talare tycktes anse, utan det är en rent praktisk angelägenhet. Så
har saken i varje fall betraktats tidigare. År 1919, då jag var ledamot av andra
kammaren, genomfördes två reformer på detta område, dels borttogs prefixet
»nådig» i inledningen till propositionerna, dels avskaffades de slutord,
som funnits före 1919, nämligen »Kongl. Majit förbliver Riksdagen med all
Kongl, nåd och ynnest städse välbevågen». Så vitt jag kan erinra mig, var det
icke en enda riksdagsman, vare sig i första eller andra kammaren, som opponerade
sig häremot. Man ansåg, att det bara var helt naturligt, att dessa uttryckssätt
borttogos. Vad jag nu föreslagit, är endast en konsekvens av vad riksdagen
tidigare gått in för.

De skäl, som nu framföras mot den föreslagna ändringen, äro, såsom redan
påpekats, icke av saklig natur utan blott rent historiska. En talare har ju anfört,
att vi här i landet på andra områden söka skydda och bevara våra fornminnesmärken.
Det kunna vi göra också på detta område, även örn vi nu genomföra
denna reform. Den som önskar se de gamla uttryckssätten, behöver
i så fall bara gå ned i biblioteket och titta på det skrivsätt, som användes förr
i världen. Men inte är det nödvändigt, siven om man har aldrig så stor respekt

Nr 10.

Oasdagen den 28 februari 1945.

Örn borttagande av slutfrasen i vissa författningar. (Forts.)
för våra förfäder och våra fornminnen, att dra med sådana här bihang till vår
lagtext, som ju icke betyda något.

Den föreslagna reformen är också av viss ekonomisk betydelse. Genom att
den nu använda slutmeningen upprepas i de 800 å 900 svenska författningar,
som utgivas varje år, ökas radantalet i författningstrycket med uppemot 3 000.
Detta medför en del ökade kostnader, fastän jag givetvis erkänner, att den ekomiska
sidan av saken icke är av avgörande betydelse. Men varför skola vi
överhuvud taget behöva ha med en fullständigt onödig och betydelselös glosa
i slutet av våra författningar, när det inte kan anföras några som helst vägande
skäl härför?

Jag skall, herr talman, inte säga många ord ytterligare i denna sak. Jag
måste dock göra en invändning med anledning av den näst föregående talarens
påstående, att man i England skulle hålla så styvt på att det i författningarna
skall finnas en avslutningsmening av ungefär samma slag som den vi alltjämt
ha och som jag nu vill ha bort. Jag har här i min hand en bok, som jag har
hämtat i biblioteket och som är den engelska motsvarigheten till vår författningssamling.
På en av bokens första sidor står, att den innehåller lagar, förordningar
och föreskrifter av allmän och offentlig karaktär, utfärdade under
1937 och fortfarande i kraft vid slutet av detta år. Det är en ganska diger
volym på sammanlagt 2 500 sidor. När jag gick igenom denna bok, fann jag.
att det visserligen här och där finns en eller annan författning, som har en
sådan där gammaldags avslutningsformel som den nästföregående talaren påpekade.
Den stora mängden, eller omkring 90 procent, av författningarna är
emellertid bara underskriven ungefärligen på följande sätt: »Given under the
Seal of the Minister of Transport this fifteenth day of November nineteen
hundred and thirtyseven.» I översättning betyder detta: »Given under kommunikationsministerns
sigill den femtonde dagen i november 1937.» 90 ä 95 procent
av alla författningar och förordningar i England avslutas, som sagt, på
detta sätt. Endast ett ringa antal författningar har en avslutningsformel som
mer överensstämmer med vår nuvarande. Det är därför icke fullt riktigt att
påstå, att England skulle vara så konservativt på denna punkt. — Jag har
boken här, och örn någon vill kontrollera min uppgift, kan han få se den.

Jag anser icke, herr talman, att den föreliggande frågan är av så stor betydelse,
att den bör ge anledning till någon längre diskussion. Skulle riksdagens
majoritet icke vilja vara med örn den av mig föreslagna ändringen,
kommer jag inte att gråta för den skull. Jag tycker emellertid, att mitt förslag
innebär en rimlig och förnuftig reform och att det är en konsekvens av de
ändringar pa detta område, som tidigare enhälligt och utan någon som helst
opposition ha genomförts här i landet.

J a g yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Arrhén, som anförde:
Herr talman! Med anledning av herr Hages anförande vill jag gentemot hans
påstående, att det skulle vara så praktiskt att avskaffa den nu använda slutmeningen,
omnämna, att vi i utskottet vid hänvändelse till departementen inhämtat,
att man där icke fäster något avseende vid en förändring av denna natur.
För departementens arbete saknar den föreslagna ändringen, enligt vad
man meddelat oss, varje betydelse.

Herr Hage förklarade vidare, att den nuvarande formuleringen icke har någon
funktion i vår lagtext. Den är dock en hörsamhetsformel, och såsom sådan
måste den väl i alla fall anses vara av en viss betydelse.

Beträffande herr Hages förnekande av att man i England skulle vara särskilt
hemfallen åt formuleringar av denna art, hävdar jag fortfarande, att

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Om borttagande av slutfrasen i vissa författningar. (Forts.)
så är förhållandet. Det är visserligen sant, såsom herr Hage säger, och som jag
också påpekade i mitt föregående anförande, att en hel del av de författningar,
som utges i England, sakna de avslutande vändningarna. Men det beror på, att
i England en så stor del av regeringsärendena delegeras för avgörande till underlydande
myndigheter. I dessa fall användas givetvis icke de längre och traditionella
formlerna, enär aktstycket utfärdas i den underskrivande myndighetens
namn.

Herr Siljeström: Herr talman! Förevarande motion och utskottsutlåtande höra
till de aktstycken, som man tar del av med en viss beklämning.

Motionären, herr Hage, klagar över att det finns kvar någonting som till
grund för sin existens numera endast har historiska skäl. Ehuru herr Hage
erkänner, att de meningar, varmed våra författningar avslutas, icke ha någon
saklig betydelse och sålunda ej heller kunna göra någon skada, kan han icke
finna sig i att de såsom onödiga stå kvar. Traditionsvärden och historiska
skäl spela för honom ingen roll. Det är enligt mitt sätt att se en besynnerlig
uppfattning rörande stil- och stämningsvärden som kommer till uttryck i motionen.
Jag känner ett visst deltagande med motionären, som är så fullständigt^
avsaknad av förståelse för de värden, som ligga i dessa rester från en
förgången tid. Det finns åtskilligt här i landet, örn vilket man nog kan fälla
det omdömet, att dess bibehållande endast är betingat av historiska skäl och
vars bevarande dessutom kostar pengar. Såsom den ärade utskottsledamoten
herr Lodenius här påpekat, ha vi våra gamla minnesmärken, slott och andra
byggnader. Det kan ju hända, att herr Hage en annan gång i brist på motionsämne
— ty motionera mäste han nog —- som en ny bildstormare går till anfall
mot ännu mer traditionsmättade värden än dem som han nu riktar sitt
missnöje mot. När det gäller ålderdomliga språkvändningar, finns det för
övrigt icke^ så mycket kvar här i landet. Man får därför vara glad över vad
som ännu återstår och slå vakt därom.

Jag kan icke förstå, hur man kan ondgöra sig över de i mitt tycke vackra
och i viss mån imponerande ord, varmed våra författningar avslutas: »Det alla
som vederbör hava sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hava
Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl, sigill bekräfta låtit.»
Men det är kanske det kungl, sigillet som i synnerhet väcker herr Hages anstöt.
För övrigt lär det väl knappast gå att såsom motionären tycks tänka sig
alldeles vara utan någon slutmening. Örn vi således måste ha några avslutnmgsord,
fylla de nu upplästa orden synnerligen väl sin plats. Man kan nog
icke sluta nied t. ex. »Hjärtliga hälsningar. Eder förbundne Gustaf.»

Även utskottsutlåtandet ådagalägger samma brist på förståelse för de historiska
och traditionsmättade skälen. Man frapperas särskilt av att denna
fråga blivit en skiljemur mellan borgerlig och socialdemokratisk åskådning.
Jag har i väsentliga delar en annan livsuppfattning än socialdemokraterna,
men aldrig trodde jag, att det var någon skillnad i vår uppfattning, när det
galler kulturvärden, och att vi skulle få se utskottets samtliga socialdemokrater
ställa sig bakom en så kulturfientlig motion som denna. Det må vara att
historiska skäl och förhållanden icke få vara utvecklingshämmande eller åberopas
för bevarande av sådant som icke längre passar i tiden. Men i detta
fall kan ju ingen som helst skada ske genom bevarande av dessa slutord. Jag
vädjar därför till kammarens majoritet att icke sluta upp bakom majoriteten
i utskottet utan följa reservanterna.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka avslag på motionen och bifall till reservationen.

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Om borttagande av slutfrasen i vissa författningar. (Forts.)

Herr Hage erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman! Jag
har redan förut betonat så gott jag kunnat, att bakom motionen icke ligger
någon ideologisk inställning. Trots detta hör jag nu, att den föregående talaren
utgår ifrån att så är fallet. Jag betraktar denna fråga såsom en rent
praktisk angelägenhet; svensk författningssamling är ju avsedd för praktisk
användning. Även om våra författningar icke kunna avslutas med »Högaktningsfullt»
eller »Hälsningar» — som en föregående talare skämtsamt antydde
— så kunna vi väl i vårt land i alla fall gå samma väg, som man gjort i
England, där 95 procent av alla författningar avslutas med att man kort och
gott talar örn, att författningen i fråga är given den och den dagen. Den reformen
har, som sagt, kunnat genomföras i England, där folket dock är ganska
konservativt.

Herr Ström: Herr talman! Denna motion, utskottets utlåtande och debatten
här synas mig vara en utomordentlig bild av riksdagen i denna tid. Det finns
för närvarande tydligen icke några stora frågor som intressera oss. Utrikespolitiken
drar sig riksdagen undan, socialpolitiken och kulturpolitiken ha sjunkit ned
i en omätlig säck, varur de aldrig synas kunna komma upp. Man måste då ha
medlidande med herr Hage, ett sant och djupt medlidande, då man förstår, att
han i denna svåra belägenhet måste ha ett utlopp för sin och riksdagens stora
reformiver. Han har då funnit, att äntligen fanns en reform att genomföra. Utskottet,
som i regel avstyrker mer förnuftiga förslag, har för sin del trott, att
detta herr Hages förslag omsider var något att skära lagrar på och något att
ta fasta på, ty det kunde i framtiden ge en viss nimbus åt utskottets reformiver.

Med all aktning för motionären och hans outtröttliga, sakliga arbete för att
åstadkomma förbättringar i samhället anser jag ändå, att denna motion är ett
fattigdomsbevis för oss alla och för riksdagen. Om vi skulle godkänna utskottets
förslag, skulle vi, då vi nu icke kunna göra mycket annat, säkerligen bli föremål
för ironi ute i landet. Jag är övertygad örn att våra vänner kommunisterna
icke skulle underlåta att påpeka, vilka stora reformer som socialdemokraterna
i alla fall i denna tid kunna genomföra, hur arbetstyngd riksdagen är och till
vilka resultat den verkligen kan komma, när den allvarligt bemödar sig. Det är
därför något tveksamt, synes det mig, även ur herr Hages synpunkt, örn detta
är en klok väg att gå. Jag tror det icke.

. Herr Hage anmärkte på hur lagar skrivas och hur förordningar formuleras.
Ja, örn herr Hage hade motionerat örn en grundlig penetrering och analysering
av texten i alla de lagar, som med utgångspunkt från våra departement och våra
utskott utfärdats under de senaste trettio åren, skulle han ha funnit ett vidsträckt
arbetsfält för reformer, ty dessa förordningar, kungörelser och lagar äro
så tillkrånglade, så mångtydiga och så oklara, att inte bara menige man utan
också t. ex. våra kommunalmän och våra riksdagsmän ha oerhört svårt att tolka
dem. Men i de gamla lagarna — tåg t. ex. grundlagarna, som äro snart 150 år —
finna vi ett klart språk, som var och en kan förstå, ett språk som kan tjäna som
förebild för oss alla, icke minst för utskotten. Men jag tar för givet, att sedan
herr Hage väl har avskaffat alla de gamla klara formuleringarna i lagar och
förordningar, så vill han väl även omskriva grundlagarna på sin egen och ämbetsverkens
kurialsvenska. Det är ett slarvigt paragrafspråk, den moderna tiden
håller sig med, och vi böra inte lägga hyende under den lasten. Låt oss bevara
det gamla goda, klara svenska språket och inte avskaffa det för att ersätta det
med någonting, som motsvarar det språk, som skrives på idrottsspalterna i de
dagliga tidningarna. Jag kan sålunda inte vara med örn att här ta bort detta
gamla, klara och kärnfriska språk.

Herr Hages förslag har dock icke, ifall nu herr Hage har haft den meningen

Onsdagen den 28 februari 1945.

Ni- 10,

Om borttagande av slutfrasen i vissa författningar. (Forts.)

— vilket lian dock sade sig inte lia haft — med något sådant som frågan örn
monarki eller republik att göra, ty vi demonstrera inte för republik genom att
förfula det gamla svenska språket. Få vi någon gång republik, få vi nog gräva
upp Engelbrekt och hans språk för att göra oss ordentligt hörda, ty i det språket
var det kraft, och det lär nog behövas för en republik, som skall kunna
någonting uträtta.

Tradition är någonting av det förnämsta vi äga. Herr Hage anser, att det är
någonting av det allra värsta som finns. Herr Hage som jag högaktar i många
avseenden, särskilt för hans flit, är totalt renons på varje känsla för historiska
och traditionella värden. Det är synd, ty herr Hage är själv snart en gammal
tradition, som vi inte vilja mista.

Nu vill jag fråga herr Hage, huruvida han inte anser, att man bör fortsätta,
om nu detta går igenom, ty, herr Hage, det finns mycket mera att göra i detta
hänseende. Riksdagens högtidliga öppnande är ju t. ex. en gammal ceremoni
från, jag vet inte vilken tid. Visserligen kan jag ju aldrig tänka mig, att herr
Hage deltar i denna traditionella ceremoni, men åtskilliga andra här i kammaren
— kanske även ledamöter av detta ärevördiga utskott — göra det. Vore det
då inte skäl i att börja med att frivilligt avstå från deltagande i dessa gamla
ceremonier?

Vidare ha vi trontalet. Är icke detta någonting högst omodernt? Borde icke
herr Hage väcka en motion örn att trontalet avskaffas, en motion som givetvis
bör observeras av utskottet, så att vi slippa någonting så omodernt som seden
med ett trontal!

Så ha vi också marschen till slottet. Är det inte någonting alldeles oerhört, att
svenska folkets representanter skola marschera till slottet — och till och med i
frack! Det är väl något som inte motsvarar tidens demokratiska uppfattning.
Jag hoppas, att herr Hage märker att jag här ger honom flera goda uppslag,
och nästa gång bör han väl motionera örn avskaffande av den marschen.

Vi ha ju också det märkliga fenomen, som heter ingressen till riksdagsbeslutet.
Jag vet inte, örn herr Hage, som undertecknat det varje år, lagt märke till
detta dokuments ålderdomliga stilisering. Det gäller dock inte i det fallet att
påpeka för Kungl. Maj :t, hur Kungl. Maj :t skall skriva svenska, utan det gäller
vårt eget skrivsätt i riksdagen. Det vore kanske skäl i att herr Hage granskade
den stiliseringen och föreslog en annan stil, som bättre stöde i samklang med
den svenska, som återfinnes i de boulevardtidningar, vilka använda det moderna
svenska språket på ett mycket modernistiskt sätt.

Nu har jag gett herr Hage så många uppslag till reformer, att jag inte för
ögonblicket vill ge honom flera — något måste man ju behålla för sig själv! Jag
kan till slut endast föreslå kammaren att avslå herr Hages förslag, dels därför
att det endast avser en liten detalj i en mycket stor reformfråga, som herr Hage
får komma med förslag örn senare och som han då får ta upp i detta större sammanhang,
och dels därför att det är felaktigt att rubba på den utmärkta svenska,
som återfinnes i detta lagspråk och dessa satser, när man inte har något verkligt
gott att sätta i stället. Slutligen måste jag säga att jag för min del inte vill, att
en så liten reform som denna skall på något sätt kunna sägas ersätta de verkliga
reformer, som svenska folket länge väntar på och längtar efter.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag å utskottets hemställan.

Ordet lämnades ånyo för kort genmäle till herr Hage, som anförde: Herr talman!
Herr Ström har framställt det såsom något utmärkande för mitt motionerande,
att jag sysslar med sådana uppslag, som herr Ström tycker äro petitesser
eller orimligheter. Jag vill mot detta dock säga, att jag såväl vid denna
riksdag som vid alla de föregående riksdagar, jag bevistat, har framfört mo -

Nr 10.

Onsdagen den 2S februari 1945.

Om borttagande av slutfrasen i vissa författningar. (Forts.)
tioner av ett helt annat slag och med en helt annan läggning och betydelse.
Den nu behandlade motionen betraktar jag som en av de minst omfattande av
de motioner, som jag väckt under mina 38 bevistade riksdagar. Men ingenting
hindrar naturligtvis att man, när man finner en sådan mindre betydelsefull
sak, som man tycker behöver ändras, väcker en motion därom -— det har
väckts motioner i mycket mindre betydelsefulla frågor än denna under riksdagarnas
lopp, och jag tror, att jag känner en person på stockholmsbänken,
som ofta har frestat kammarens tålamod med att framföra en del sådana saker,
örn vilka man skulle kunna säga ungefär detsamma, som herr Ström nu sagt
om denna motion.

Herr Ström talade vidare örn formuleringen av ingressen till riksdagsbeslutet,
som vi alla varje år skriva under. Men det gäller ju en handling som uppsättes
bara en gång örn året, medan däremot den slutkläm, örn vars avskaffande
jag här motionerat, varje år förekommer i ungefär sju-, åtta- eller niohundra
författningar och därför har en helt annan betydelse.

Jag har som sagt inte ansett denna sak vara sådan, att den skulle behöva
ge anledning till en så lång debatt som den som här har förekommit, utan jag
tycker att vi hade kunnat avgöra den ganska hastigt. Är det så att första
kammarens majoritet inte anser det lämpligt att gå in för detta mitt förslag,
så är saken klar, och jag skall inte beklaga mig.

Herr Pauli: Herr talman! Jag tvekar att förlänga denna debatt, eftersom det
onekligen kan sägas, att de två senast behandlade ämnena ha förorsakat diskussioner,
vilkas omfattning står i fullständigt omvänd proportion till ärendenas
vikt och betydelse. Men å andra sidan har jag inte kunnat undgå att i
någon mån glädja mig åt dessa debatter. Herr Rickard Lindström sade för
en stund sedan, att den svenska riksdagen ibland utsättes för klander för sin
tråkighet, vilket naturligtvis också medför, att den mera sällan kan ge stoff
åt den av allmänheten gouterade kåseri- och skämtavdelningen i dagspressen.
Emellertid har första kammaren i dag gjort ett avsteg från denna tråkighetstradition,
och att döma av det antal pressmän, som under debatterna om de
två senast behandlade ämnena har samlats på de tidigare tämligen tomma
pressläktarna, kommer pressen också att visa sin uppskattning av denna kammares
välvilliga föresats att i dag inte vara så tråkig, som den kanske annars
brukar vara.

4 Jag har emellertid närmast begärt ordet med anledning av att herr Siljeström
gjorde ett uttalande, som inte borde stå oemotsagt. Herr Siljeström ville göra
gällande, att det i denna fråga har etablerats en skiljemur mellan borgerlig
och socialdemokratisk åskådning. Det är en uppfattning, som herr Ström med
sitt både verkningsfulla och maliciösa anförande nyss har motsagt, men det
kan inte skada att ännu en av herr Hages partivänner säger ifrån, att här inte
finns någon partipolitisk skiljemur. Herr Hage har ju själv gjort gällande
att det inte alls finns någon ideologisk bakgrund till hans motion, utan att
det endast gäller en rent praktisk fråga. Men herr Hage torde samtidigt vara
medveten örn att det praktiska värdet av denna reform knappast är så stort
att det motsvarar mödan av en riksdagsbehandling och av debatter i utskott
och kammare. Det har, som en föregående talare upplyst om, från departementens
sida meddelats, att dessa stå fullkomligt likgiltiga inför det praktiska
värdet av den här ifrågasatta reformen; det gör dem rakt ingenting, om denna
traditionella krusidull finns kvar i förordningarna eller örn den tas bort. Och
herr Hage erkände själv, att det värde i form av minskade tryckningskostnader,
som den föreslagna lilla strykningen skulle representera, inte är av någon väsentlig
betydelse.

Oasdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Om borttagande av slutfrasen i vissa författningar. (Forts.)

Har man sålunda kommit överens om att reformens värde ur praktisk synpunkt
är tämligen obefintligt, kvarstår egentligen endast den synpunkt, som
herr Hage och utskottet ha velat vifta bort, nämligen den historiska och —
kan man säga — estetiska synpunkten. Det har gjorts gällande att man här
bara skulle ha att ta konsekvenserna av att riksdagen har ändrat författningarnas
ingress genom att den tagit bort frasen: »Vi —---med Guds nåde

Sveriges, Norriges, Göthes och Wendes Konung gore veterlig!» Ja, det är
sant att den ändringen vidtagits, men, herr Hage, lag det inte faktiskt en
smula ideologi i att riksdagen ändrade denna ingress? Det där med Guds nåde
har i alla fall en annan och vidare innebörd än att blott vara ett prov på gammialsvensk
stil. Jag behöver inte närmare yttra mig om detta, fy kammaren
förstår fullständigt vad jag menar. Man kan alltså inte utan vidare draga någon
parallell mellan den ändring, riksdagen gjorde i det avseendet, och den
som nu är föreslagen.

Här gäller det ju bara en hörsamhetsuppmaning i mycket hygglig form.
En föregående talare har erinrat om att det har funnits svenska konungar,
som avslutat, inte sina författningar men väl sina brev till underlydande fogdar
och likställda med de betydligt kärvare orden: »Därefter rätter och packer
eder!» Men det är mycket länge sedan, och inte kan jag finna, att det
ligger något stötande i det uttryckssätt som det här är fråga om. För min del
tycker jag snarare, att denna lilla påminnelse — som redan tidigare har blivitmodifierad
— örn vår historiska tradition snarare bör anses lia ett visst värde.
Vi talade i den föregående diskussionen åtskilligt örn traditionerna i England,
där man fasthållen deni nied en helt annan envishet och en helt annan pietet än
här i Sverige, och jag sade da, att jag icke uteslutande beundrade denna något
överdrivna traditionstrohet. Men örn vi visa någon liten motsvarighet till denna
pietet för det historiska förflutna, kan jag inte inse att någon skada sker.

Herr Hage är ju en man, som med i och för sig lovvärd iver vill modernisera
på olika områden. Jag erinrar mig hur vi för några år sedan hade en
ganska hvilg debatt om nystavningen, och även då stod jag på en annan sida
än herr Hage — inte på grund av någon inbiten konservatism, utan därför
att det kunde anföras praktiska skäl mot det förslag som han framförde: men
något av pietet mot svensk språktradition medverkade även då till mitt ståndpunktstagande.

Här finns det sannerligen så litet skäl till ett ingripande, att riksdagen med
lugn kan låta denna sak vara.

Till slut skulle jag i anslutning till dea föregående debatten vilja till herr
Hage rikta en liten personlig uppmaning, att han till de reformer som han
ivrar för gärna kunde lägga den att vid sina anföranden här i kammaren gå
upp i talarstolen, ty jag måste erkänna, att jag annars har ganska svårt att
uppfatta hans säkert många gånger intressanta argumentering.

Av de skäl, jag anfört, ber jag, herr talman, att få ansluta mig till dem
sorn yrkat avslag på motionen och utskottets förslag.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Det kunde egentligen vara mm
sagt i denna fråga. Man anser att den bara Ilar historisk betydelse men så
alldeles betydelselös är deri i alla fall inte. Örn inte annat innebär väl den
ifrågavarande formuleringen i alla händelser en liten påminnelse örn alf vi
har i detta land lia ett kungadöme och en konung, som vi inom alla samhällslager
högt älska och akta, oavsett våra partiståndpunkter. Det skadar kanske
inte med en liten påminnelse därom någon gång.

Man bär bär anlagt, sparsamhetssynpunkter och vill göra gällande att nian
sparar in o UDO rader genom afl stryka- denna passus i författningarna. Ja,

Förslå hammarens pra lohult 194/i. Nr 7 (). .

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Örn borttagande av slutfrasen i vissa författningar. (Forts.)
det motsvarar väl ungefär summan av herr Hages produktion under en riksdag,
och det kanske kan vara hugget som stucket i den vägen.

Örn det gäller att göra strykningar i offentliga handlingar, tror jag att man
med mycket större fog kan vända sig emot andra ting, som äro mera värda
uppmärksamhet än denna. Jag undrar, örn herr Hage känner till paragrafer i
den moderna lagstiftningen, som äro av den valören, att det nästan kan vara
roande att titta på dem. Jag skall ta ett exempel på någonting slikt, som jag
tycker herr Hage kunde ha ägnat litet uppmärksamhet åt i stället för den sak
som det nu är fråga örn. Det är en provbit ur förordningen örn arvsskatt och
gåvoskatt av den 6 juni 1941 — alltså skriven så sent som 1941! — och den
lyder så: »Har i fall, som avses i 1 och 2 mom. för det förvärv, som tidigare
förelegat till beskattning, annan skatteklass varit tillämplig än den som gäller
beträffande det förvärv, örn vars beskattning är fråga, skall skatten för
sammanlagda värdet av förvärven utgöra summan av vad som vid uträkning
av skatt för nämnda värde enbart enligt den lindrigast beskattade av ifrågavarande
klasser belöper å det till denna klass hörande förvärvet efter förhållandet
mellan detta och det sammanlagda värdet samt vad som vid uträkning
av skatt för samma värde enbart enligt den högst beskattade av klasserna belöper
å det till denna klass hörande förvärvet efter förhållandet mellan detta
och det sammanlagda värdet.» Jag använder inte för starka ord, herr talman,
örn jag kallar det här för ren gallimatias. Det kunde vara nödvändigt att gripa
in på dessa områden, men örn den slutkläm som det nu är fråga örn vill jag
verkligen säga: låt oss behålla vad vi ha, ty det inrymmer dock i alla fall någonting
och inte så litet av malmklang och gammaldags kärvhet, som kan vara
hälsosam att hålla kvar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag ber på förhand om ursäkt för att jaginte
kan hålla så långa tal i denna fråga som de två föregående talarna. Jag
blev närmast förskräckt över alla dessa inlägg och skulle kanske ha tigit, men
jag var besluten att rösta med reservanterna och ville inte framstå såsom en
person som blivit överbevisad av herr Siljeström, herr Arrhén, herr Ström och
de övriga. Även jag tycker mycket om nöjen, fastän jag är gammal, men jag
får säga att den här sortens kabaret fägnar mig inte särskilt. Dessutom må
jag säga, att jag tycker knappast det är påkallat att kasta sig över herr Hage
på detta sätt och vända honom upp och ned och ut och in så många gånger
för att han skrivit en dum motion, och jag tycker knappast det är riktigt värdigt
heller.

Att jag röstar på reservationen beror på ett mycket enkelt skäl. Den här
debatten påminner mig ganska mycket om ett resonemang som för åtskilliga
år sedan fördes på en vägstämma. Vår praktiska tid vill ju att landsvägarna
skola vara så raka som möjligt. Man vill undvika höjder, där man har utsikt
över fält och sjöar; det skall vara en jämn väg, och vilken njutning den golden
som skall traska fram där, det betyder ingenting. Huvudsaken är att nian
kommer fort fram. Vid denna vägstämma var det fråga om man skulle göra
en krok på vägen för att skona en gammal vördig ek med mycket vacker krona,
som stått många hundra år. För min del tyckte jag att vi fingo kosta på
oss den olägenheten, att vägen blev kanske tre kvarts meter längre genom att
väja för den gamla eken. Här är också fråga om en sådan där gammal ek,
som kanske är besvärlig för många att komma förbi i brådskan i livet, men
jag har inte svårt att komma förbi den, och därför röstar jag. herr talman,
för reservationen.

T herr Johan Bärgs yttrande instämde herr Carlsson, Olof, och herr Lindström.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Nr 10.

Om borttagande av slutfrasen i vissa författningar. (Forts.)

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! När det gäller att skriva motioner,
tror jag att herr Ström och herr Hage få ta varann i hand, ty herr Ström kan
den saken, han också. Jag skall inte ta mig för att värdesätta hans motioner,
men vare sig vi avstyrkt eller tillstyrkt dem, ha vi inte vunnit några lagrar
på det i utskottet, och utskottet har inte heller tänkt vinna några lagrar genom
att tillstyrka denna motion.

Herr Siljeström kunde inte förstå, hur man kunde ondgöra sig över dessa
ord. Jag vill på mina egna och utskottets vägnar svara, att vi icke ha ondgjort
oss över dem, men vi lia ansett att de kunde ersättas med någonting modernare,
och när nu motionen var väckt, ville vi försöka få Kungl. Maj :t att
överväga den saken.

Det historiska värdet ligger ju i de dokument som finnas, och de gamla författningssamlingarna
skola naturligtvis inte brännas upp. Forskarna kunna
ju gå tillbaka till dem och där se dessa historiska former. Några historiska
värden skulle således inte alldeles tillspilloges, även örn uttrycket toges horf
för framtiden.

Då säger man att man skall hålla på det traditionella. Dét är ju givet, ati
det ligger en viss tradition i dessa uttryck, och jag är också traditionsbunden
i vissa fall. Men utskottet har ju sagt, att utskottet icke har funnit de historiska
och traditionella skälen vara tillräckliga för att man skulle avstyrka
denna motion. När vi Hugo motionen, prövade vi den, och då vi hörde, att
det inte kunde framställas något sakligt skäl för att denna mening skulle vara
kvar, stannade utskottets majoritet för att hemställa örn bifall till motionen.
Det bär inte heller i debatten här presterats ett uns av sakliga skäl för att
meningen skulle stå kvar.

Att majoriteten inom utskottet kom att bestå av samtliga socialdemokrater,
behöver inte innebära att det i denna fråga föreligger någon skillnad mellan
borgerlig och socialdemokratisk åskådning. Det är en händelse som gjort att
skiljelinjen sammanfallit med partiställningen, och jag förmodar att det när
omröstningen sker här i kammaren kommer att visa sig, att herr Siljeström»
uppfattning på den punkten icke är riktig.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att ännu en gång få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Hage: Herr talman! Herr Jones Erik Andersson uppmanade mig-, liksom
herr Ström gjorde, att taga upp frågan örn att den författningstext, som nu
skrives, då och då är ganska olämpligt avfattad och svårtydd. Jag skall då
be att helt kort få omnämna, att jag för en del år sedan i andra kammaren
slogs just för en sådan sak och framställde ett yrkande om en ändring i detta
hänseende. Men då framträdde en mycket framstående högerjurist — herr
Hederstierna — och förklarade, att så krångligt måste lagtexten skrivas, och
det var val ett uttryck för vad juristerna överhuvud taget hade för mening i
saken. Så stupade den motionen. Så nog har jag försökt att göra någonting
även för den saken.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lodenius begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Nr 10.

Onsdagen den 28 februari 1945.

Örn borttagande av slutfrasen i vissa författningar. (Forts.)

Den, som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt i
sitt utlåtande nr 2, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

.Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 1, i anledning av väckt motion örn utredning rörande ett organ för
övervakning av enskilda monopolistiska företag och sammanslutningar, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 41, till Konungen angående verkställd omröstning över högsta domstolens
och regeringsrättens ledamöter.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 58—61, 65, 94—96 och 98—106.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 297, av herr Elmgren m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
studiehjälp för högre undervisning åt landsbygdens ungdom m. m.;

nr 298, av herr Pettersson, Emil, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående studiehjälp för högre undervisning åt landsbygdens ungdom
m. m.;

nr 299, av herr Andersson, Elon, m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående studiehjälp för högre undervisning åt landsbygdens ungdom
m. m.;

nr 300, av herr Näsgård m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
studiehjälp för högre undervisning åt landsbygdens ungdom m. m.; och
nr 301, av herr Bondeson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag mot förluster på
grund av smittsamma husdjurssjukdomar.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.39 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

450913