1945. Färsta kammaren. Nr 31 (Riksdagens protokoll 1945:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Färsta kammaren. Nr 31.

Onsdagen den 27 juni förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag före kl. 2 eftermiddagen utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7.30 på aftonen.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet Andrén, som till- Om bättre
kännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr »kydd åt
Ströms interpellation örn bättre skydd åt svensk natur m. m., erhöll ordet och sven^ ™ ur
anförde: Herr talman! Med första kammarens tillstånd har dess ledamot herr
Fredrik Ström frågat mig

1) huruvida man från regeringens eller min sida kan förvänta något initiativ
till bättre skydd åt svensk natur och svenska naturminnesmärken;

2) huruvida från min sida kunna förväntas åtgärder till ökat skydd av
historiska platser och stadsdelar;

3) huruvida det kan tänkas att statens organ söka samråd med huvudstadens
för en lycklig lösning av förbindelselederna genom rikshuvudstadens
centrala, historiska, traditionella och särpräglade platser i avsikt att ernå en
lösning, som bevarar Stockholms natur och historiska stadsdelar; samt

4) huruvida i ovan berörda frågor en samverkan kan tänkas ske mellan
ecklesiastikdepartementet och jordbruksdepartementet, respektive kommunikations
departementet.

Beträffande den första av herr Ström framställda frågan erinrar jag örn
att det tillkommer jordbruksdepartementet att handlägga ärenden rörande naturminnesmärken
och nationalparker.

Efter samråd med statsrådet Rubbestad, som förordnats att tills vidare i
chefens för jordbruksdepartementet ställe föredraga dylika ärenden, vill jag
vid frågans besvarande till en början erinra örn det svar, som vid 1943 års riksdag
gavs av statsrådet Domö i anledning av en av herr Ström då framställd
interpellation av liknande innebörd. Statsrådet Domö framhöll därvid, att det
uppenbarligen vore av betydelse för vårt folk att den svenska naturen bevarades
från elakartad åverkan och skadegörelse så långt andra riksviktiga intressen
medgåve detta. Enighet syntes råda örn att det vore ett samhällsintresse,
att rovdrift i naturen i möjligaste mån förhindrades, att nödvändiga
exploateringar, som förorsakade ingrepp i naturen, företoges med tillbörlig
varsamhet och under beaktande av sakkunskapens krav på naturskyddets område
samt att vinnandet av mera tillfälliga ekonomiska fördelar icke tillätes
föranleda sådana ingrepp i naturen, som våra efterkommande med säkerhet
skulle betrakta som meningslösa och förkastliga.

Statsrådet Domö uttalade vidare, att från statsmakternas sida i flera viktiga
hänseenden åtgärder redan vidtagits i syfte att för framtiden bevara säregna
eller för vårt land typiska naturförhållanden. Härjämte meddelade statsrådet
Domö, att genom svenska naturskyddsföreningen påginge en inventering

Första hammarens protokoll 1945. Nr SI. 1

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Om bättre skydd åt svensk natur m. m. (Forts.)
av de olika områden m. m. inom landet, som kunde befinnas böra skyddas för
framtiden, samt framhöll, såsom sin mening, att det knappast syntes ändamålsenligt
att från statens sida vidtaga ytterligare åtgärder, innan naturskyddsföreningen
slutfört sitt förutnämnda arbete.

De synpunkter på förevarande spörsmål, som framförts av statsrådet Domö
i hans nu återgivna svar på herr Ströms tidigare interpellation i ämnet, förtjäna
att än en gång understrykas. De genom Svenska naturskyddsföreningen
verkställda undersökningarna rörande ur naturskyddssynpunkt intressanta
områden och olika slag av naturminnesmärken, vilka innebära ett omfattande
arbete, ha ännu icke avslutats för landet i dess helhet. Enligt vad jag inhämtat
från Svenska naturskyddsföreningen beräknas emellertid undersökningarna
inom den närmaste tiden vara slutförda för ett flertal ur förevarande synpunkt
särskilt representativa landskap (Skåne. Öland, Gotland, Halland, Bohuslän,
Västergötland, Jämtland. Härjedalen och Lappland). En redogörelse från naturskyddsföreningen
för resultatet av dessa undersökningar torde kunna emotses
före årets utgång. Från naturskyddsföreningen har vidare upplysts att
det därvid föreliggande materialet kan antagas komma att utgöra en tillräcklig
grundval för det fortsatta arbetet på naturskyddets område. Frågan örn ytterligare
åtgärder från statsmakternas sida för tillgodoseende av skyddet av vårt
lands naturminnesmärken torde med hänsyn härtill böra anstå i avvaktan å
denna redogörelse för resultatet av här berörda undersökningar. Därefter bör
emellertid denna fråga snarast möjligt upptagas till närmare övervägande.

Med anledning av interpellantens andra fråga vill jag framhålla, att nyligen
en lagstiftning genomförts till skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader.
Enligt en lag härom av år 1942 må sålunda till skydd för kulturhistoriskt
märklig byggnad jämte därtill hörande park eller trädgård eller område, som
eljest tarvas för att bevara byggnaden och bereda med hänsyn till dess art och
betydelse erforderliga utrymmen däromkring, särskilda föreskrifter meddelas
av vederbörande länsstyrelse, i huvudsak innebärande att viktigare förändringar
i olika hänseenden ej få vidtagas utan riksantikvariens samtycke. Jag erinrar
vidare, att enligt gällande byggnadsstadga (3 kap. 15 §) vid uppgörande av
stadsplan särskilt bör tillses, bland annat, att historiskt och estetiskt värdefulla
byggnader och stadsbilder eller sådana platser, som på grund av belägenhet,
växtlighet eller säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, i möjligaste
måtto skyddas och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas.
Då förslag till stadsplan skall uppgöras, bör i den mån så prövas lämpligt,
bland andra, markägare, som beröras av förslaget, beredas tillfälle att yttra
sig i ärendet. Fastställande av stadsplan ankommer å Kungl. Maj :t och jämväl
fastställande av ändring av stadsplan, dock att ändring, som ej avser planens
grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som
förut varit gällande, må fastställas av länsstyrelsen, så framt ej denna finner
särskilda skäl föreligga att underställa förslaget Kungl. Maj:ts prövning. Jag
vill härjämte erinra, att enligt en bestämmelse i byggnadsstadgan (66 §)
byggnadsnämnd bland annat skall vaka över att. byggnad av historisk eller
konstnärlig betydelse icke förvanskas och att byggnader, som uppföras i grannskapet
av sådan byggnad, på lämpligt sätt ansluta sig till eller underordna
sig densamma. Finner byggnadsnämnd vid prövning av fråga örn byggnadslov
anledning till farhågor i berörda hänseende, har byggnadsnämnden att,
innan ärendet avgöres, inhämta byggnadsstyrelsens yttrande. I detta sammanhang
vill jag vidare framhålla, att den s. k. stadsplaneutredningen 1942 i sitt
nyligen avgivna slutbetänkande med förslag till byggnadslag m. m. (SOU
1945:15) i nämnda lagförslag upptagit ett stadgande av innehåll att därest
område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, finnes böra på grund

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Örn bättre skydd åt svensk natur m. m. (Forts.)
av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden eller med hänsyn
till förefintlig, ur historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse
för framtiden särskilt skyddas, må i stad och stadsliknande samhälle Kungl.
Majit samt på landet länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom området icke
må äga ram utan länsstyrelsens tillstånd. Vid meddelande av sådant tillstånd
skall, i den mån så kan ske utan att markens ägare tillskyndas märkligt men,
tillses att med hänsyn till omgivningen olämplig bebyggelse icke uppkommer.

En särskild lag har således nyligen stiftats till skydd för kulturhistoriskt
märkliga byggnader; beträffande dess verkningar har närmare erfarenhet emellertid
ännu icke kunnat vinnas. Jämväl på andra områden gällande lagstiftning
innehåller bestämmelser till skydd för de intressen, för vilka herr Ström
här gjort sig till talesman och vilka även jag finner så långt möjligt böra tillgodoses.
Liksom i fråga örn naturskyddsintressen gäller emellertid beträffande
de kulturhistoriska intressena, att vanskligheter ofta ipöta att ernå en lämplig
avvägning mellan dessa och de intressen av annan art — såsom ekonomiska,
sociala och trafiktekniska — vilka lätt komma i konflikt med dessa och som
ävenledes måste beaktas. Det är nu en gång så, att ett framåtgående samhälle
ofta går fram över gamla kulturvärden. Endast ett stillastående samhälle har
möjlighet att till fullo bevara dem. Men allt vad som kan göras för ett ökat
hänsynstagande till vad gångna generationer lämnat i arv i form av märkliga
byggnader, historiska platser och minnesrika stadsdelar, det böi enligt min
mening göras från statsmakternas sida. Icke minst vår ställning av skonad
nation efter det förödande kriget ute i världen lägger särskilda förpliktelser
på vårt folk i detta hänseende. Det är min förhoppning — och efter samråd
med cheferna för justitie- och kommunikationsdepartementen vet jag, att-den
delas även av dem — att dessa synpunkter skola vinna beaktande vid handläggningen
av frågor rörande skydd av historiska platser och stadsdelar.

Jag övergår härefter till den tredje av herr Ström framställda frågan, vilken
närmast synes föranledd av föreliggande planer på en ny bro över Norrström.
Detta ärende befinner sig för närvarande i det läget, att stadsfullmäktige den
18 innevarande månad beslutat dels uppdraga åt stadsplanenämnden att vidare
utreda frågan örn en ny permanent trafikled mellan Skeppsbron och Nybroplan
över Blasieholmen, dels uppdraga åt gatunämnden att utreda och framlägga
förslag till provisorisk broförbindelse mellan Skeppsbron och Strömgatan.
Ärendet har sålunda av stadsfullmäktige annetts böra bli föremål för ytterligare
utredning, innan stadens myndigheter fatta ett definitivt ståndpunktstagande.
I den mån ett slutligt beslut i frågan från stadens sida föranleder till
ändring av stadsplan skall emellertid ärendet — på sätt jag tidigare anfört :—
enligt gällande bestämmelser underställas Kungl. Majit, varvid Kungl. Majit
kommer att pröva detsamma även ur naturskyddssynpunkter samt kulturhistoriska
och estetiska synpunkter. Ledan dessförinnan lärer kronan, därest dess
mark beröres av ett dylikt företag, komma att höras i ärendet. Att — såsom
herr Ström ifrågasatt — statens organ på ett förberedande stadium skulle söka
samråd med stadens myndigheter i ett ärende av denna art är sålunda ej erforderligt
för tillgodoseende av här avsedda intressen och synes icke heller
lämpligt med hänsyn till att antagandet av stadsplan och ändringar däri av
gammalt tillkommer stadsfullmäktige och varje åtgärd från statens sida, som
kunde anses innefatta ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen, enligt min
mening bör undvikas, en synpunkt, för vilken — därom är jag övertygad —
herr Ström flir sin del icke torde vara främmande. Vad jag nu anfort beträffande
det här berörda brobyggnadsprojektet äger tillämpning även med avseende
å övriga ärenden av hithörande beskaffenhet.

Slutligen vill jag beträffande den fjärde och sista av de av herr Ström fram -

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Om bättre skydd åt svensk natur m. m. (Forts.)
ställda frågorna uttala, att i här avhandlade spörsmål samverkan äger rum
mellan vederbörande statsråd och departement.

Herr Ström: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr statsrådet
för det utförliga och betydelsefulla svar —• i väsentliga delar mycket
positivt — som han lämnat, och det är min förhoppning, att kommande ecklesiastikministrar
måtte i allt väsentligt hysa samma uppfattning som herr statsrådet
här givit till känna. Ecklesiastikministerns erinran om statsrådet Domös
svar vid 1943 års riksdag är dock föga löftesrik. Statsrådet Domö var välvilligt
inställd till denna fråga, men trots detta har skövlingen av Sveriges
naturvärden fått fortgå. Någon ny lag, som kunnat åstadkomma ett bättre
naturskydd, har icke kommit till stånd, och den av riksdagen själv begärda
nya lagen står fortfarande i vida fältet. Jag klandrar därmed icke statsrådet
Domö, som säkerligen varit uppfylld av samma förståelse för denna sak, som
statsrådet Andrén här givit uttryck åt. Man har emellertid icke kommit någon
vart, och läget har ytterligare försämrats.

Statsrådets hänvisning till Svenska naturskyddsföreningens inventering —
en inventering, som dock av naturliga skäl måste gå sakta, då anslagen och
resurserna äro ringa — skola naturvännerna säkerligen taga ad notam, men
skola vi vänta, till dess en fullständig undersökning skett av ur naturskyddssynpunkt
intressanta områden inom hela landet, något som ju dock statsrådet
icke avser, hinna ofantligt viktiga naturvärden gå förlorade. Faran är emellertid
å andra sidan att Kungl. Maj :t, örn vi inte avvakta denna sakta framskridande
inventering, torde komma att säga, att inventeringen är ofullständig,
varför man kan befara nytt dröjsmål. Man befinner sig således här i
en mycket olycklig situation, och enda utvägen tror jag är, att naturskyddsföreningen
får väsentligt ökade anslag, så att den snabbt kan genomföra
en fullständig inventering.

Jag skall här blott stanna vid några få exempel på förstöring av enastående
naturminnen, som försiggått utan att regering eller länsstyrelser kunnat
med kraft och verkan ingripa. Vi ha först det fullkomligt otroliga förstörelseverk,
som övergått Tabergs klack i Småland, vilken under kriget till
förmån för tyska gruvintressen fullständigt urgröpts, ehuru denna bergtopp
är södra Sveriges mest sägenomspunna och av hela Småland, ja, av Sveriges
folk — särskilt allmogen — mest älskade naturformation, årligen besökt av
tusentals turister. Av rädsla för främmande intressen har man icke vågat
ingripa mot förstörelsen av denna utomordentligt märkliga svenska naturformation.

Vidare ha vi — jag nämnde det redan i interpellationen till statsrådet Domö
— skövlingen av Sveriges gamla ekar, som redan då tagit en väldig omfattning
och som sedan fortgått och nu befinner sig på en höjdpunkt. Två- till
trehundra, ja fyrahundra år gamla ekar användas såsom — bränsle eller för
industriella ändamål. Man besinnar inte, att det kan taga trehundra till fyrahundra
år, innan ett landskap återställes, därest man förfar på det sättet med
våra ekar och ekskogar. Nu senast har jag fått medlelande, att man i Roslagen
håller på att förstöra ekbestånd med dylika hundraåriga ekar, allt
i materiellt vinningssyfte.

Jag har frågat vad man använder ekträ till, och jag har fått till svar, att
det i vissa fall användes att elda med, men att det eljest i mycket stor utsträckning
användes till inredningar och parkettgolv—-utom barken, som går
till garvindustrien. Det har blivit en sådan mani hos byggherrar och kanske
även hos hyresgäster att ha parkettgolv, att man förr spolierar dessa oersättliga
naturvärden än man låter nöja sig med golv av annat träslag än ek. Det

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Om bättre skydd åt svensk natur rn. m. (Forts.)
visar till vilken oerhört låg nivå det allmänna folkvettet sjunkit, när man bara
för att få ett golvvirke som passar en inte ens hejdar sig inför dessa ärevördiga
naturminnen.

Även Sveriges sköna stränder, herr talman, äro genom en på många håll
pågående rovdrift på väg att förstöras. Örn man besöker kusterna vid t. ex.
skärgårdarna och Västerhavet, får man skåda, hur fordom fria stränder numera
inrutats ända ut i vattnet, så att allmänheten ofta hindras att komma ner
till stranden. Tomterna säljas i stor utsträckning i rent spekulationssyfte. Örn
det får fortgå på detta sätt, komma snart stora delar av våra underbara
stränder att vara förstörda.

Jag kan inte heller underlåta att nämna fågelutrotningen i våra skärgårdar,
vilken trots försök att hejda den likväl pågår i stor omfattning. Jag vill också
erinra örn att Gotlands sista myrar äro i fara, att bokskogarna äro föremål
för rovdrift på många håll — där de ännu finnas kvar — och att man —
för att taga ett exempel, som var och en kan kontrollera genom att bara gå
en liten bit härifrån — genom anläggande av Gustaf V:s docka å Beckholmen
håller på att spoliera även denna vackra ö, vid Stockholms inlopp. En ytterligare
förstörelse har åvägabragts genom den förlängning av dockan med 42
meter, på vilken arbetet redan igångsatts. Ännu så länge har dock den sida
av holmen som vetter mot Djurgårdslandet, blivit förskonad, men vi kunna icke
veta, när även denna utomordentligt underbara ö med dess pittoreska anläggningar
är förstörd. Enligt vad jag inhämtat är avsikten att genom sprängning
anlägga en tillfartsväg till dockan längs holmens inre strand. Härigenom
skulle den vackra branta klippformation, som ger holmen dess karaktär, helt
förstöras. Förberedelsearbetet är redan påbörjat, i det att man skrapat bort
den vackra mossbeklädnaden från berget, och arbetet i stort skall enligt uppgift
från marindistriktet omedelbart igångsättas. Det skulle för var och en,
som älskar Djurgårdens natur och hoppas att en gång få se denna oförlikneliga
trakt ställd till allmänhetens fria förfogande, innebära en oreparabel
skadegörelse, därest de tilltänkta sprängningarna få genomföras. Jag
vill hemställa till herr statsrådet, att han, sedan han nu — såsom framgår av
interpellationssvaret — samrått med flera andra statsråd, också ville samråda
med försvarsministern för att örn möjligt hejda den förstörelse, som här håller
på att äga rum.

Jag vill även erinra örn några kulturminnen — de äro alltför många för att
jag skall kunna ta med alla — som äro i fara. Jag känner mycket väl till
1942 års lag. Vi ha ju alla här i riksdagen varit med om att behandla den. och
vi veta, att den innebär ett väsentligt framsteg, men tyvärr har man på många
håll inte rätt fattat lagens innebörd, och det är inte lätt att förmå vederbörande
lokala instanser att förstå dess verkliga anda. Den är därför ännu
ganska ineffektiv.

Jag skall i detta sammanhang förbigå förstörandet av medeltidskvarteren i
Gamla stan, vilka alldeles i onödan förstörts, då man mycket väl kunnat bygga
det nya kanslihuset på andra sidan Korsbron. Det hade inte kostat statsråden
många steg för att träffa varandra, för den händelse det hade förlagts dit, men
den saken är ju ur världen, och jag skall i stället beröra en mera aktuell
fråga.

Det finns en märklig bro, som vid sidan örn Norrbro här i Stockholm hör
till de allra förnämsta byggnadsverk vi Ira i detta land, kanske i hela Skandinavien,
ja, kanske i hela norra Europa, och detta är Falkenbergs gamla tullbro.
Detta enastående byggnadsminnesmärke vilja nu några örn kulturminnesmärkens
värde mindre kunniga ortsrepresen!anter totalt förstöra, och det ser ut, som
örn det skulle vara omöjligt att upplysa deras härutinnan förmörkade förstånd.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Om bättre skydd åt svensk natur m. m. (Forts.)

Det är verkligen djupt att beklaga, att den kommunala självstyrelsen undergräver
sitt eget existensberättigande på sätt som här skett i Falkenberg. I
stället för att bygga en ny bro litet längre upp, som kanske skulle kosta några
hundratusen kronor mer, vill man nu förstöra denna underbart vackra bro. vilken
säkerligen de flesta känna till, genom att göra en utbyggnad, som skulle
leda till att den icke längre i något avseende bleve det konstverk den nu är,
utan snarare en parodi på ett sådant. Jag vet inte, hur det skall vara möjligt
att hejda denna förstörelse. Befolkningen i Falkenberg vill icke veta av att
bron fördärvas, och kulturinstitutionerna lia försökt att hejda förstörelsen, men
en envis stadsfullmäktigemajoritet, som väl på grund av prestigeskäl bundit
sig, vill icke vara med örn att rubba på förslaget att totalt bygga örn denna
bro. Jag vill hemställa till herr statsrådet att resa ner till Falkenberg och
försöka vänligen omvända dessa hedningar till en bättre insikt örn betydelsen
av våra kulturella arv.

Jag vill även påpeka, att flera av våra kyrkstäder i Norrland — så enastående,
så märkliga och så sällsynta — komma att gå förlorade, om inte på
allvar ett ingripande sker för att rädda dem.

Likaså håller Marieberg här i Stockholm, som dess värre står under den
förskräckliga djurgårdskommissionens domvärjo, på att totalt förstöras. På
detta område med dess utomordentligt vackra bebyggelse, utomordentligt intressanta
kulturbyggnadsverk och enastående naturrikedom skola nu mastodonthus
— dessa förfärliga vittnesbörd örn tidens sjunkande smak och om
hela vår kulturs avtackling -—• som alla byggmästare fått för sig äro de enda
som nu för tiden duga, resas precis som på Reimersholme och precis som vid
Johanneshov och en rad andra områden. Vi behöva bara för att få en bild av
hur det hela kommer att te sig se på Klippan, som jämte Fåfängan låg som en
av naturen själv skapad inkörsport till Stockholm, där man nu låtit uppföra
dessa vanprydande byggnadsverk till allmänt beskådande och till ingen glädje
för någon. I stället för att bygga hus med en normal höjd — det gör ingenting
att de breda ut sig något — bygger man dessa elefantiasishus, vilkas tillkomst
djurgårdskommissionen tyvärr varit med örn att understödja. Även
i flera landsortsstäder kan man märka, att denna dåliga arkitektur efterbildas,
men det finns dess bättre undantagsfall, i vilka man skonat stadsbilden.

Jag vill i detta sammanhang passa på att säga, att det skulle vara önskvärt,
att staten följde sina egna lagar. Tyvärr lia vi emellertid på många områden
skådat, hurusom lagar som stiftas endast tyckas gälla för enskilda och kommuner
men icke för staten, utan staten anser sig ha rätt att handla efter behag.
Detta är fel. Staten ina betrakta sig såsom både gud och konung, men
staten bör i alla fall följa sina egna lagar.

Jag återkommer så till denna glädjande iakttagelse, att en hel del städer
dock gjort utomordentliga ansträngningar att bevara sin gamla stadsbild. Där
lever en kulturell och konstnärlig anda. Jag måste tyvärr säga, att Stockholm
i det avseendet inte visat sig jämbördigt med vissa andra städer, såsom
exempelvis Göteborg, Västerås, Örebro, Falun, Norrköping, Halmstad och
många mindre städer. Dessa samhällen äro alla framåtgående samhällen, och
de dementera således statsrådets pessimistiska syn, att endast ett stillastående
samhälle har möjlighet att till fullo bevara gamla kulturvärden. Det är alldeles
felaktigt. Man kan mycket väl se en utveckling fortgå och samtidigt bevara
det gamla, örn man verkligen gör ansträngningar att förena det nya och
det gamla. Men örn man bara river ner allt gammalt och bygger upp nya
fula och förskräckliga samhällen, är det klart att alla gamla kulturvärden
måste försvinna.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Örn bättre skydd åt svensk natur m. m. (Forts.)

Herr statsråd, detta tiar verkligen inte med framåtskridande eller stillastående
att göra —• det har med sinne för kultur att göra. Den, som vill bevara
det gamla sköna, finner alltid utvägar, men är man så bekväm, att man inte
ids gå över en bro eller genom en tunnel eller göra en minuts omväg till fots
eller per bil för att rädda ett kulturhistoriskt eller naturskönt minnesmärke,
då är man också beredd att uppge även de högsta andliga värden, oph då komma
vi att sjunka ned i en materialism, som saknar botten. Yi måste se till,
att vi inte sjunka dithän där det, som är minst kulturellt, bestämmer över de
verkligt kulturella värdena.

Det är med glädje jag upprepar statsrådets kulturvärnande ord, som jag vill
citera i hopp örn att kammarens ledamöter måtte bevara dem i sina hjärtan
och föra dem med sig hem till sina kommuner. Statsrådet yttrade: »Allt vad
söm kan göras för ett ökat hänsynstagande till vad gångna generationer lämnat
i arv i form av märkliga byggnader, historiska platser och minnesrika
stadsdelar, det bör enligt min mening göras från statsmakternas sida.» — Herr
statsrådet berörde också vår plikt härutinnan såsom av kriget skonad nation.
Det gläder mig särskilt, att även justitie- och kommunikationsministrarna äro
ense örn denna vår plikt.

Jag kommer så till frågan örn de planerade åtgärderna med avseende på
Norrström. Partiet kring Norrström, slottet och riksdagen utgör rikets historiska
centrum. Trots att jag är stockholmare måste jag säga, att det icke tillhör
Stockholm — det är hela rikets kärna, och man kan icke medge stockholmarna
ensamma att få bestämma i denna angelägenhet. Det gläder mig att
staten vakar över att här icke ensidiga trafikintressen få driva, skadegörelsen
alltför långt. Allt detta har nämligen inte med kommunal självstyrelse att
göra. Lagen tillåter icke en kommun att, såsom man på en del håll tycks tro,
få förstöra rikets klenoder efter behag. Kommunal självstyrelse förutsätter
förstånd och hänsyn i hithörande ting. Det är, som sagt, endast staten, som
inte behöver äga förstånd i egna intressefrågor, men den kan ju reparera sitt
anseende genom att tillse, att andra skaffa sig förstånd, och därmed är åtskilligt
vunnet.

Jag ber ännu en gång att få tacka herr statsrådet för hans svar och för det
stora kulturintresse han däri givit uttryck åt, vilket jag hoppas han skall kunna
lämna i arv till sina efterföljare. Herr statsrådets av mig nyss citerade
ord borde anslås i rikets läroanstalter, särskilt i Tekniska högskolans lärosalar
och kollegierum.

Herr Ekman: Herr talman! .lag uppskattar mycket herr Fredrik Ström
såsom kulturkämpe och vårdare av gamla värdefulla ting, och jag har själv
en stark känsla av pietet för vad som, örn man anlägger både kulturella och
mänskliga synpunkter, bör bevaras. När jag nu har begärt ordet, är det för
att en smula peta på de vanliga överdrifterna från herr Fredrik Ströms sida.

De, som lyssnade till herr Fredrik Ström, måste få det intrycket — i vart
fall fick jag det — att när de 400-åriga ekarna fällas i vårt land, så är det
för att tillgodose byggnadsindustrien med lämpligt material för parkettgolv
etc. Herr talman! Det finns ingenting i en 400-årig ek, som är lämpligt att
användas inom byggnadsindustrien. Det är sålunda inte från byggnadsindustrihåll,
som någon sorts skovling av ekarna i vårt land bedrives.

Jag vill vidare säga, att senast år 1943 — örn jag inte minns fel — förevar
en interpellation från herr Ströms sida rörande just dessa spörsmål. Då redogjordes
ganska utförligt för frågans läge, och det är kanske lämpligt att nu
säga, att det sedan världskrigets början inte är många ekbitar, som ha gått
till den svenska byggnadsindustrien i form av parkettgolv. Skulle herr Ström

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Om bättre skydd åt svensk natur m. m. (Forts.)
ha byggt siri villa i Bromma under dessa år, hade hail inte kunnat få det
parkettgolv han nu har. Före världskriget tillgodosåg parkettindustrien sitt
behov av ek genom import från i huvudsak Polen, men i någon mån även från
Östersjöländerna. Detta är sakläget.

_ Sedan vill jag, medan jag har ordet, också göra ett par små randanmärkningar.
Herr Ström har såsom ordförande i Stockholms stadsfullmäktige ingalunda
varit blind för att den tid, vi nu leva i, fordrar sina egna former, utan
har velat tillgodose trafikens behov, men nu är det naturligtvis för honom,
såsom ledamot av denna kammare, en styggelse att höra talas örn att exempelvis
en bro nere i Falkenberg göres traf ikabel och passande det liv, som
nu pulserar i vårt land på ett helt annat sätt än livet gjorde, när den och
andra broar byggdes, vilka ha måst ändras med hänsyn till den utvecklade
trafiken. Det förefaller mig, som örn det åtminstone inte skulle ha varit någon
fara för oss upplänningar,_ örn herr Ström hade stått kvar nere i Falkenberg
och talat för denna bros bibehållande i sitt ursprungliga skick. Då kanske det
hade varit någon nytta med det, men nu kommer han för sent.

Överhuvud taget får jag gång på gång det intrycket, när jag lyssnar till
herr Fredrik Ström här i kammaren, att han drar upp en massa problem och
halar över dem, sliter i dem och river sönder dem, varpå han kastar bitarna
i en trashög och sedan sätter sig överst och skrattar åt alltsammans. Såsom stöd
för denna något drastiska bild tillåter jag mig, herr talman, att erinra örn
att vi för mindre än en månad sedan i denna kammare behandlade ett handelsavtal
med Island, i vilket bland annat ingick byggande av ett mycket stort
antal fiskefartyg, där bordläggningen skall vara av ek. Denna leverans till Island
är, så vitt jag förstår, en fara för ekbeståndet i vårt land, men vid det
tillfället hörde jag icke herr Fredrik Ström yttra sig till förmån för vårt ekbestånd.

Herr Ström: Herr talman! Jag skulle endast till herr Ekman vilja säga,
att lian tydligen saknar sinne för den fråga, som här behandlas: och det veta
vi ju sedan gammalt. Därför är det ganska svårt att diskutera med honom
om den; det är omöjligt att finna någon punkt, där vi kunna träffas och nå
enighet. Herr Ekman är en representant för den brutala, materialistiska, hänsynslösa
tid, som har brutit in och som inte skonar någonting. Jag vill tro,
att denna kammare har något mera sinne för våra förpliktelser mot ett arv,
som vi inte ha skapat och som vi äro skyldiga att lämna till nya generationer.
Vi kunna inte utan vidare vräka undan allt skönt och konstnärligt för att
bygga spikraka vägar eller nya byggnader hur som helst.

Det är alldeles riktigt, herr Ekman, att jag ibland talar i överdrifter. Det
gör jag med flit, för att kunna väcka de sovande. Skulle jag tala mycket saktmodigt,
kunde jag inte få många att vakna. Nu har jag ju till och med lyckats
väcka herr Ekman, och det kunde jag endast göra genom att gå till vissa
språkliga överdrifter. Det är alltså en taktik jag tillämpar, som jag ofta finner
vara tjänlig för att väcka sovare.

När nu herr Ekman säger, att byggnadsindustrien ingalunda har något sådant
behov av ekvirke, att den medverkar till den skovling av ekskogen, som
äger rum i vart land, måste jag säga att mot detta stå andra uppgifter, som
jag har erhållit från byggnadshåll, där man har betonat, att det skulle vara
mycket nyttigt, örn tidningspressen, riksdagen och offentliga institutioner ville
söka åstadkomma en opinion för att bannlysa ekparketten ur våra byggnader.

När herr Ekman tror, att jag har ett parkettgolv i min bostad att vandra

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Om bättre skydd ut svensk natur m. m. (Forts.)
på, visar det bara, att han inte har varit hemma i min stuga i Bromma. Hade
han varit det, skulle han funnit att det är vanliga enkla furubräder, och han
är välkommen att hälsa på där ute och trampa dem. Nej, jag skulle aldrig
vilja lägga in ekparkett i någon villa jag ägde.

Herr Ekman har naturligtvis rätt i att varje tid har sina egna krav. Det
är klart att vi inte kunna hejda utvecklingen och vrida klockan tillbaka. Det
är heller ingen som har velat det, utan vad jag begär är endast, att man försöker
utveckla de moderna städerna på ett sådant sätt, att man bevarar det
gamla och gör det nya sådant, att det inte slår ihjäl och förstör och raserar
det gamla. Det finns så många exempel på att detta problem har lösts både
i vårt land och i utlandet, att vi kunna säga att det är möjligt att lösa det.
Jag behöver bara peka på tranebergsbebyggelsen. Herr Ekman känner till
att hela denna stadsdel är utomordentligt vackert inkomponerad i landskapet
och omgivningen i övrigt. Den är ett av de vackraste områden vi ha. Jämför
detta område och andra liknande, som Stockholms stad har bebyggt och
har äran och förtjänsten av —- och herr Ekman, som sitter i fastighetsnämnden,
har väl också sin del av denna ära; jag vill alltså inte klandra honom,
utan han är säkert värd beröm för detta — med hammarbybebyggelsen och
framför allt med johanneshovsbebyggelsen! Där säljer statens djurgårdskommission
till fantastiska priser tomter för dessa mastodonthus, som skära sönder
hela silhuetten och förrycka alla perspektiv åt söder.

Och bron i Falkenberg: tror verkligen herr Ekman, att det är nödvändigt
att förstöra detta enastående kulturminnesmärke för att tillgodose trafiken på
Falkenbergs små och trånga gator, där denna bro mynnar ut? Så är ingalunda
fallet. Det är bara så, att man behöver en ny bro, och den kan läggas vid
Garvareforsen.

Man måste ta någon hänsyn till traditionen. Den svenska bondeklassen har
då en sundare traditionell instinkt, ty örn man skulle vilja förstöra, låt oss
säga, de bondebyar från gamla tider, som ännu finnas kvar i detta land, skulle
det väcka opposition.

Herr Ekman säger, att jag har försummat att anmärka på att vi skola sälja
fiskebåtar till Island, där det ingår mycket ekvirke. Ja, det är möjligt att
jag har försummat detta. Jag vet inte, örn det finns någon riksdagsman som
kan hinna med att läsa alla propositioner och utskottsutlåtanden, som komma
på våra bord; sådana riksdagsmän torde i varje fall vara mycket tunnsådda.
Jag tror att jag läser det mesta, men jag läser verkligen inte allt, och detaljerna
i handelsavtalet med Island örn fiskebåtar av ek ha gått mig förbi.

Men skulle det nu vara så. att därigenom en väsentlig del av våra återstående
ekbestånd skulle komma att förstöras, beklagar jag verkligen att riksdagen.
sannolikt utan att veta örn eller lia insett följderna av detta avtal, i
sådant hänseende har lämnat sitt bifall till det. Men det skulle kanske vara
möjligt att även på den punkten nå en rättelse; jag vet inte, om det är absolut
nödvändigt att använda ek för bordläggningen på dessa fiskefartyg.

Herr Björck: Herr talman! Även om herr Ström kanske har skjutit över
målet i vissa avseenden, finns det dock åtskilligt i vad han har sagt, som jag
tror det är skäl i att tänka på.

Jag skall bara ta ett enda exempel, nämligen den väldiga grustäkt, som
sedan 75 år pågår i Hagaparken och sorn helt nyligen har påtalats av riksantikvarie
Curman i skrivelse till riksmarskalksämbetet. Riksantikvarien säger
där ifrån, att det bör vara nog nied förstörelse av Hagaparken för snöd
vinnings skull och att man hade bort upphöra med denna grustäkt för över
50 år sedan. Denna väldiga grustäkt är som ett kräftsår i den vackra parken.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Örn bättre skydd åt svensk natur m. m. (Forts.)

Sedan riksantikvarien nu har ingripit, har man skäl att antaga, att det
skall bli ett slut på detta missförhållande, men jag bär i alla fall velat anföra
det såsom ett exempel på att det finns åtskilliga sådana företeelser på
detta område som myndigheterna böra se upp med.

Herr Ekman: Herr talman! Jag yttrade mig inte örn bordläggningen på
fiskebåtarna till Island för att förebrå herr Fredrik Ström. Jag konstaterade
bara, att jag, när detta ärende förevar, vilket har dessa, såsom jag bedömer
det, allvarliga verkningar för vårt ekbestånd, icke hörde herr Fredrik Ströms
ropande röst. Ur detta mitt påpekande bör rimligen inte dras någon annan
slutsats än den, att det i vart fall enligt min åsikt är lämpligare att ropa giv
akt, när de förhållanden, som ha en förment skadlig inverkan, äro aktuella,
än att vartannat eller vart tredje år komma med stora och allomfattande översikter.
Jag tror inte de ha någon betydelse, men ett systematiskt följande av
ärendena undan för undan, även om det är mödosamt och kanske inte ger anledning
till så vackra tal, får enligt min mening mycket större effekt.

Sedan vill jag beträffande talet örn att jag skulle ha gett mig någon materialism
i våld, bara helt stillsamt inlägga den gensagan, att det har jag inte
gjort. Jag har sinne för det, som förtjänar pietet, men jag har inte sinne för
de bombastiska talen örn den bristande pietet, som skulle vara rådande i vår
tid. Jag är vän och anhängare av att man skall pietetsfullt vårda minnena och
kulturvärdena, då detta är befogat, och att man skall göra det vid de tillfällen,
då det är aktuellt. Jag tillät mig ha en annan mening än en del av kammarens
övriga ledamöter, när det gällde rivningen av de gamla rucklen i Kolmätaregränd.
Åtminstone för civiliserade människor måste det anses vara en skam,
att de skulle stå kvar och få användas som bostäder i fortsättningen; ur hälsovårdssynpunkt
voro de för länge sedan utdömda kanske redan på den tiden,
då herr Fredrik Ström var ordförande i Stockholms stadsfullmäktige.

Jag vill också säga att- johanneshovsbebyggelsen o. s. v. också har en annan
aspekt än djurgårdskommissionens rovdrift. Vare det mig fjärran att bär vilja
eller ens behöva ta djurgårdskommissionen i försvar; den klarar sig utmärkt
bra min hjälp förutan. Men, herr Ström, under detta krig lia vi med varje år,
som gått, haft att kämpa mot en allt större bostadsnöd speciellt här i Stockholm.
Samtidigt ha vi haft en undan för undan växande brist på elektrisk
materiel, vattenledningsrör och andra saker, som äro nödvändiga för bebyggelse
av nya områden. Detta har gjort, att vissa mera centralt belägna områden
med nödvändighet ha måst exploateras i högre grad än eljest skulle ha blivit
fallet.

Att säga att det är djurgårdskommissionens rovdrift som föranleder detta —
och bakom den statens — tycker jag inte är en riktig historieskrivning, och det
må tillåtas en ledamot av kammaren att reagera mot sådana överdrifter. Jag
är ju gammal kumpan med herr Fredrik Ström och känner honom sedan decennier
tillbaka. Han har alltid fört sådant språk, som han själv vitsordat i dag,
att han skjutit i överkant, och jag tycker inte precis att herr Fredrik Ström
kan rosa marknaden och resultatet av den taktiken.

Herr Ström: Herr talman! Jag har i varje fall räddat mer undan förstörelse
än herr Ekman har lyckats att förstöra, och det är inte litet. Men jag vill erinra
herr Ekman örn att när han och hans företag ville bebygga Reimersholme
— som är en av de yppersta och skönaste holmarna vi har här i Stockholm
och där det finnes en gammal kulturbebyggelse — med dessa förfärliga skyhöga
hus, som vi nu skåda där, lämnade Stockholms stadsfullmäktige tillstånd
därtill. När ärendet avgjordes, satt jag som ordförande i stadsfullmäktige,

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Om bättre skydd, åt svensk natur m. m. (Forts.)
men för att stoppa försöket lämnade jag ordförandestolen och tog till orda och
S^rkade, att man skulle vägra herr Ekman att bebygga denna holme. Men jag
blev ensam örn mitt yrkande. Man följde den gången herr Ekman, och genom
bebyggelsen ha vi gått miste örn denna natursköna holme.

Det är sålunda nödvändigt att försöka klargöra för människorna betydelsen
av att skona viktiga och för trevnaden behövliga ting i en stad. Sedermera
lia många av dem, som då röstade emot mig, sagt, att hade de vetat vad resultatet
skulle bli, så skulle de aldrig ha tillåtit bebyggelse på denna holme.
Detta bara såsom en replik på den punkten.

Jag vill också säga till herr Ekman, att jag verkligen har lyckats stoppa
många attentat emot förstörelsen här i Stockholm. Jag skall bara ta ett enda
exempel, ehuru jag skulle kunna nämna åtskilliga till. Tillsammans med andra
— jag vill inte ensam ta äran åt mig — lyckades jag hejda bebyggelsen .av
bortre Kungsholmen, när förslag förelåg att bebygga den ungefär så, som
man hade bebyggt den inre staden. Nu ha vi bevarat de utomordentliga parkstråk,
som gå fram utefter Fredhäll och Kristineberg.

Örn staten förfore på samma sätt, skulle man ha sparat Mariebergs stora
område och för en rimlig penning sålt det till Stockholms stad för att användas
såsom en friluftsplats för denna stad, vilken växer så hastigt som herr
Ekman själv har antytt. Men djurgårdskommissionen har oavlåtligen fortsatt
att sälja. Det har inte varit nödvändigt för att lösa bostadsfrågan. Man kpn
lösa bostadsfrågan även örn man bygger ett mindre antal höghus än som nu
sker, och man kan lösa bostadsfrågan genom att skapa trädgårdsstäder, en bebyggelse
som nu nästan har upphört. Den skulle ge människorna en helt annan
vederkvickelse, hälsa och trevnad än bebyggelsen med de stora husen.

Justerades protokollen för den 16, 18, 19, 20 och 21 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 423, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar örn anslag för budgetåret
1945/46 till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 424, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 425, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 449, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till landsfiskalerna m. fl.;

nr 450, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt att i
arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts
å allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45;

nr 451, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till flyktingverksamheten;

nr 452, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till omhändertagande
av utlandssvenskar;

nr 453, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till socialstyrelsen;

Ang. viss
ändring i
kammarens
ordningsstadga.

12 Nr 31. Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

nr 455, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ändringar i bestämmelserna
rörande rekreationsresor mot nedsatt avgift för viss personal
i övre Norrland;

nr 478, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 479, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
utbildning av personal inom den halvöppna barnavården; samt

nr 481, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Föredrogs herr Gränebos motion, nr 405, om ändring av § 24 i ordningsstadgan
för riksdagens första kammare.

I denna motion hade hemställts, att första kammaren måtte besluta, att § 24
i kammarens ordningsstadga med verkan från och med den 1 juli 1945 skulle
erhålla den ändrade lydelse, som i motionen angivits.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Den nu föredragna motionen avser
ett par mindre ändringar i § 24 i kammarens ordningsstadga.

Den ena ändringen är en följd av den ändring av 7 § i stadgan örn ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande, som riksdagen förut i år beslutat
och varigenom riksgäldskontoret befriats från åliggandet att meddela de närmare
bestämmelser, som erfordras för tillämpningen av nämnda stadga.

I samband därmed har det ansetts lämpligt vidtaga en annan, av förhållandena
betingad ändring av paragrafen i syfte att befria kammarens kansli
från skjddigheten att, när ledamot av kammaren, som är ledamot av utskott,
beviljas ledighet från riksdagsgöromålen, därom underrätta ordföranden i vederbörande
utskott. Erfarenheten har nämligen visat, att detta underrättelseförfarande
icke längre erfordras. Det har numera icke någon praktisk betydelse.

Jag tillåter mig sålunda yrka, att kammaren måtte utan föregående remiss
till utskott bifalla den väckta motionen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls ifrågavarande motion.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 3 och memorial
nr 4, statsutskottets utlåtanden nr 252—261 samt bankoutskottets utlåtanden
nr 56 och 57.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna riksdagens kanslideputerades memorial
nr 2, angående tillämpningsföreskrifter beträffande riksdagsmännens
resor. ■

Föredrogos ånyo sammansatta utrikes- och första lagutskottets utlåtande och
memorial:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn återställande
av viss från ockuperat land härrörande egendom, m. m.; och

nr 2, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av visst ärende anlitat
biträde.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1945/46;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av
staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.; samt

nr 233, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående Stockholms luftvärnsregementes
förläggning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 234, i anledning av väckta mo- Örn fri portion
tioner örn rätt för husmödrar vid försvarsväsendets matinrättningar att er- /* vissa behålla,
fri portion in natura. mödrar m. m.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av fru
Anna Sjöström-Bengtsson och fru Gärda Svenson (I: 225) och den andra inom
andra kammaren av fröken Hildur Nygren m. fl. (II: 243), harle hemställts,
att riksdagen ville besluta, att husmödrar och biträdande husmödrar vid
försvarsväsendets matinrättningar skulle erhålla fri portion in natura eller,
därest riksdagen icke ansåge sig kunna bifalla denna hemställan, att riksdagen
måtte uttala, att skyldighet för husmödrar och biträdande husmödrar
vid försvarsväsendets matinrättningar att uttaga portion in natura icke skulle
föreligga.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 225 och II: 243 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Fru Sjöström-Begtsson: Herr talman! Motionärerna hade hoppats, att utskottet
skulle kunna tillstyrka åtminstone yrkandet om att husmödrar och biträdande
husmödrar vid försvarets matinrättningar icke skulle vara skyldiga
att mot betalning uttaga portion in natura. Utskottet har inte ansett sig kunna
det, men har ändå givit anvisning på att en liten lättnad i detta tvång kan
åstadkommas »utan riksdagens medverkan». Utskottet säger: »I likhet med
försvarsväsendets lönenämnd finner utskottet bestämmelserna örn uttagandet
av portion in natura dock böra givas sådan utformning, att de icke inkräkta
på vederbörandes rätt att disponera över sin fritid. Den för vinnande av detta
önskemål erforderliga ändringen i bestämmelserna torde emellertid kunna
åstadkommas utan riksdagens medverkan.»

Vi moti.onärer anse, att denna förändring, som enligt utskottet kan ske utan
riksdagens medverkan, bör innebära, att vederbörande slippa ersätta den måltid,
som infaller en timma före eller en timma efter husmödrarnas tjänstgöringstid
och som de mycket sällan begagna sig av, då sådan måltid — såsom utskottet
säger — inkräktar på deras rätt att disponera sin fritid.

Efter att ha gjort detta påpekande har jag, herr talman, intet yrkande.

Herr Wetter: Herr talman! Detta utskottsutlåtande behandlar en personalgrupp,
som visserligen är jämförelsevis liten, men som är av ganska stor vikt

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Om fri portion för vissa husmödrar m. m. (Forts.)
inom försvarets administration. Anordningen med husmödrar tillkom i början
av 1930-talet och har otvivelaktigt medverkat till att, standarden på kosten i
försvarets matinrättningar har blivit mycket förbättrad — man kan säga bra.
Yar och en vet, vad det betyder, icke minst ekonomiskt, att i dessa matinrättningar
en god kost serveras dem, som göra tjänst inom försvaret.

Åtminstone inom marinen, det område som jag för närvarande har någon
erfarenhet av, har det under senare år visat sig svårt att på alla platser få
kompetenta krafter som husmödrar i matinrättningarna, vilket i sin mån beror
på att anställningsvillkoren äro sådana som de aljö. Motionärerna ha här pekat
på en kanske inte så betydelsefull del av dessa anställningsvillkor, nämligen
skyldigheten att uttaga portion. Alla äro ense örn att en husmor bör avsmaka
den mat, för vars tillredning hon är ansvarig. Det är här fråga örn det sätt,
på vilket man kan lösa detta.

Jag vill då beträffande marinen ge den sakupplysningen, att marinförvaltningen
för några månader sedan hos Kungl. Maj :t gjorde framställning örn att
den portion, som nu utväges och serveras till matsalens uppbördsman för matens
avprovande, i stället skulle avses för husmor. Detta är således mycket
nära den anordning, som motionärerna själva föreslå. Jag vet, att'' den förvaltning,
som bär är refererad i utskottsutlåtandet, har en annan uppfattning,
men marinförvaltningen har dock föreslagit nästan vad motionärerna här yrkat.
Jag vill också nämna, att marin förvaltningen icke har ansett, att dess
förslag skulle medföra några svårigheter för kontrollen eller föranleda några
allvarliga konsekvenser när det gäller andra personalkategorier.

Såsom saken nu ligger till, är det väl icke mycket att göra åt den, men jag
skulle dock vilja vädja till vederbörande inom försvarsdepartementet att följa
frågan angående anställningsvillkoren för husmödrarna. Med vissa jämkningar
i dessa skulle vi kanske överallt kunna få kompetent personal till dessa befattningar.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! När de två föregående talarna
haft ordet utan att göra något särskilt yrkande, har jag ingen anledning att
närmare ingå på denna fråga. Jag förmodar, att de båda ärade ledamöterna
av denna kammare ha funnit, att det inte gärna går att införa undantagsbestämmelser
för husmödrarna vjd försvarsväsendets matinrättningar, då förpliktelse
att uttaga portion föreligger på andra områden inom statens förvaltning.
Det gäller t. ex. personal, som handhar kost å karolinska sjukhuset, såsom
kökspersonal och personal på sjukavdelningar, och även inom sinnessjukvården
finnas liknande bestämmelser. Örn man gjort undantag för husmödrarna
vid försvarets matinrättningar, skulle det i viss mån ha inneburit en lönereglering,
och det ansåg sig statsutskottet inte kunna förorda. Utskottet grundar
här sitt ståndpunktstagande på uttalanden, som gjorts av arméförvaltningens
intendenturavdelning och försvarsväsendets lönenämnd. Båda dessa institutioner
ansågo, att bestämmelserna inte kunde upphävas annat än i samband
med en lönereglering.

Fru Sjöström-Bengtsson har funnit sig i någon mån tillfredsställd med utskottets
uttalande, att en uppmjukning av bestämmelserna örn uttagande av
portion in natura skulle kunna ske genom att utforma dem så, att de inte inkräkta
på vederbörandes rätt att disponera över sin fritid. Det tycker man sig
ha rätt att fordra, och det kail ju genomföras utan utskottshemställan och
utan riksdagsbeslut.

Jag anser mig således inte, herr talman, ha anledning att närmare ingå på
frågan, utan jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 81.

Örn fri portion för vissa husmödrar m. m. (Forts.)
Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av tekniska skolan i Stockholm m. m.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av ett
medicinskt forskningsråd m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 238, i anledning av Kungl. Anslag till
Maj :ts proposition angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. vn^abattejämte
i ämnet väckta motioner. ^ivmiedeT

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i proposition nr 297 framlagda förslag m‘ m''
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) till Prisrabattering å vissa livsmedel för budgetåret 1945/46 under elfte
huvudtiteln anvisa ett anslag av 100 000 000 kronor;

_ 2) till Förmalningsersättningar för budgetåret 1945/46 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 40 000 000 kronor;

B. att motionen II: 91 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

C. att motionerna I: 395 och II: 604 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Utskottet biträder vad departementschefen föreslagit i fråga örn förmalningsersättningarna
och tillstyrker alltså att för detta ändamål för nästa budgetår
anvisas det av departementschefen beräknade anslaget av 40 000 000
kronor.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Mannerskantz,

Falla och Birte, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen ---- 100 000 000 kronor;

2) till Förmalningsersättningar för budgetåret 1945/46 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 28 000 000 kronor;

B. att motionen —--åtgärd föranleda;

C. att motionerna ----åtgärd föranleda;

2) av herrar Gustav Emil Andersson, Albertsson, Ivar Tersson, Norup,

Malmborg i Skövde och Onsjö, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits. Det av reservanterna föreslagna yttrandet
skilde sig från utskottets yttrande allenast därutinnan, att till det nyss
återgivna stycket fogats följande mening:

»I detta sammanhang vill utskottet emellertid framhålla, att enligt utskottets
mening rabatter å livsmedel framdeles böra förbehållas de mindre köp -

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
kraftiga befolkningsgrupperna, varför utskottet anser, att frågan om förmalningsersättningarnas
successiva avveckling snarast bör upptagas till prövning.»

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det ärende, som avhandlas
i detta utlåtande, har ju tidigare föranlett diskussioner varje gång det varit
uppe, varför kammarens ledamöter böra vara väl insatta i vad saken gäller.

I den av undertecknad m. fl. avgivna reservationen ha vi inte i år anmärkt
på det i utskottsutlåtandet under punkten 1 tillstyrkta beloppet, 100 miljoner
kronor, men vi ha velat i motiveringen göra ett uttalande av önskemålet, att
man numera, efter krigets avslutande, måtte på ett mera naturligt sätt avpassa
rabattsystemet. Detta kan inte längre befinnas erforderligt i kostnadsutjämnande
syfte, utan det bör småningom kunna avvecklas. Eftersom levnadskostnaderna
för den närmaste tiden te sig ovissa, ha vi inte velat göra något bestämt
yrkande för nästkommande budgetår beträffande prisrabatteringens avskaffande
utan biträtt äskandet av ett anslag på 100 miljoner kronor, men vi
vilja i alla fall påyrka, att detta uttalande måtte inflyta i motiveringen.

Reservanterna ha funnit, att det har anförts goda skäl för livsmedelskommissionens
förslag, att rabattkort för matfett utan behovsprövning skall tilldelas
ensamstående personer i de arbetsföra åldrarna, endast under förutsättning
att vederbörande har försörjningsplikt mot minderårigt barn eller bidrar
till försörjning av föräldrar, som äro i behov av detta bidrag. Det kan inte
vara riktigt att bibehålla systemet med rabattkort utan någon som helst behovsprövning,
och vi ha därför velat i motiveringen inrycka också det uttalande
härom., som återfinnes i reservationen.

Förmalningsersättningarna utgå som en subvention till alla konsumenter,
oberoende av inkomst- och förmögenhetsställning, och de beräknas för nästa
budgetår kosta 40 miljoner kronor. Varje år har anmärkts på hur oriktig
denna subvention är till sina verkningar, och den framstår som desto mera
oriktig, ju mera man granskar de lönejusteringar uppåt, som undan för undan
ha verkställts. Man kan i det avseendet — såsom också reservanterna gjort
på s. 39 — göra en jämförelse mellan vissa indexstegringar. Sedan år 1938
har löneindex stigit med 110 enheter, medan veteprisets index stigit med endast
46 enheter. Löneökningarna ha således varit kraftigare än prisstegringarna.
Vi ha ansett, att det är starkt motiverat att göra en nedjustering av
förmalningsersättningarna, och vi föreslå, att de för närvarande måtte sänkas
med 2 kronor per deciton. Genom denna begränsning sparas ett belopp på
icke mindre än 12 miljoner kronor. Här förmalningsersättningarna principiellt
äro oriktiga och när tiderna mer och mer bli sådana, att dessa ersättningar
kunna undvaras, synes det oss kunna räcka med ett anslag på 28 miljoner
kronor i stället för de 40 miljoner kronor, som utskottsmajoriteten föreslår.

Har vi för några dagar sedan diskuterade värnskatten och inkomst- och förmögenhetsskatten,
debatterades också statens utgifter. Jag undrar, örn det
inte vore lämpligt att i tid börja leta efter sådana poster i budgeten, där man
verkligen utan skada kan göra en besparing. Jag tror, att örn man började gå
igenom hela den svenska statsbudgeten, skulle man finna många miljoner kronor,
som man skulle kunna spara in. Här är en post på 12 miljoner kronor,
som man enligt reservanternas mening saklöst kan inbespara, därför att det
är principiellt oriktigt, att förmalningsersättningar, såsom nu sker, utgå utan
behovsprövning, lika till alla.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Anslag till pr israbatter ing å vissa livsmedel m. m. (Forts.)

Med detta, herr talman, ber jag att i fråga om punkten A få yrka bifall
under såväl 1) som 2) till den av mig m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Andersson, Crustav Emil: Herr talman! Såsom framgår av de vid utskottsutlåtandet
fogade båda reservationerna ha vi reservanter, som undertecknat
reservationerna, sökt gå en medelväg. Vi hade tänkt oss, att majoriteten i
utskottet skulle ha förståelse för den synpunkten, att man i tid borde vidtaga
åtgärder för avveckling av åtminstone den del av rabattsystemet, som inte
kan anses ha någon egentlig uppgift att fylla. Men när vi inte funno denna
förståelse, hade vi givetvis intet annat att göra än att reservera oss.

I vår reservation yrkas, att till sista stycket av utskottets motivering å s. 37
i utlåtandet — vilket stycke slutar med orden »40 000 000 kronor» — skall
läggas en mening av följande lydelse: »I detta sammanhang vill utskottet
emellertid framhålla, att enligt utskottets mening rabatter å livsmedel framdeles
böra förbehållas de mindre köpkraftiga befolkningsgrupperna, varför utskottet
anser, att frågan örn förmalningsersättningarnas successiva avveckling
snarast bör upptagas till prövning.»

Dessa förmalningsersättningar kunna icke sakligt försvaras, ty den prisnedsättning
på mjölet som de innebära, kommer inte bara dem till godo, som
behöva prisnedsättning, utan även sådana, som inte alls behöva någon nedsättning.
Och så gott örn pengar har inte staten, att man när vi nu gå mot.normalare
tider, kan bibehålla ett rabattsystem, varigenom även de mest välsituerade
få liksom en gåva av staten. Detta står inte i något som helst rimligt
sammanhang med den välfärdspolitik, som man talar så mycket örn. När
det rör sig örn så stora belopp som 40 miljoner kronor, bör man ju se till, att
pengarna verkligen gå till dem, som behöva dem. Eljest kan det inte vara
motiverat att bibehålla ett sådant här prisrabatteringssystem under de tider,
som nu kunna beräknas inträda.

Det förhåller sig som bekant så, att brödet hör till våra billigaste
livsmedel. Visserligen variera priserna oerhört, vilket väl förmodligen beror
på att priskontrollnämndens kontroll varit bristfällig. I vissa städer
är brödet dyrt, och i andra städer är det billigt, trots att det inte
gärna kan vara några större variationer i tillverkningskostnaderna för
de stora bagerierna. Här borde det givetvis kunna ske en utjämning och
ett förbilligande till förmån för konsumenterna utan att något berättigat näringsintresse
behövde trädas för när. Det är dessutom en känd sak, att kvarnägarna
tjänat mycket pengar under krisåren genom förmalningarna och de
ersättningar, som de tagit ut för dem. De förklara visserligen på tillfrågan,
att de behöva den förmalningsersättning, som de kunna betinga sig. Men
det är, som jag sade, allmänt bekant, att de gjort stora förtjänster. De ha använt
mycket pengar för konsolidering — genom nybyggnader och dylikt, som
nog ha varit tilltagna i överkant. Riksdagen har ju tidigare påpekat, att det
borde vara möjligt att taga bort förmalningsersättningarna utan att brödpriset
behövde stiga i motsvarande grad. Men även om priset skulle stiga något, är
det ju här inte fråga örn en utgiftspost, som spelar någon större roll i den
samlade hushållsbudgeten.

Men vad man framför allt vänt sig mot är att detta är en form av rabattering,
som kommer alla till godo. Och man borde väl åtminstone, när vi nu gå
emot andra tider, kunna omforma systemet på sådant sätt, att livsmedelsrabatter
utgå endast till de verkligt hjälpbehövande. Det är därför vi reservanter
önska, att det skall göras ett tillägg till statsutskottets motivering,
där utskottet uttalar sig för att rabattsystemebför framtiden böromjusteras, så att

Första lcammarens protokoll IDAS. Nr SI. 2

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
det kommer de verkligt hjälpbehövande till godo och inte verkar så schablonmässigt
som nu är fallet.

Såsom den föregående ärade talaren påpekade, böra i detta sammanhang
även rabatterna till ensamstående personer tagas under omprövning. I många
fall utgår rabatt till personer, som inte alls äro i behov därav. Men det är
klart, att örn de ha rätt att få rabatt, begagna de sig också av denna förmån.
Det statsfinansiella läget under den kommande tiden kommer nog att
bli sådant, att vi böra spara så mycket vi kunna-, så att vi ha pengar till sådana
ändamål, som äro nödvändigare än understöd i ena eller andra formen
till människor, som inte behöva understöd.

Reservanterna ha emellertid inte velat ställa något direkt yrkande örn att
den kungl, propositionen nu skulle frångås, utan vi ha endast uttalat, att man
bör taga under övervägande en omläggning av rabattsystemet i syfte att rabatterna
skola komma de verkligt hjälpbehövande till godo. I den män så
inte är fallet, bör man vidtaga de nödvändiga ändringarna i det nuvarande
systemet. Jag kan inte förstå, att en sådan hemställan skall behöva möta motstånd
från något håll, ty det är väl ändå ingen, som med verklig övertygelse
vill göra gällande, att inte det nuvarande systemet lider av rätt många brister
och att rabatter komma människor till godo, som inte alls behöva rabatter.
Inom den närmaste tiden komma vi säkerligen att taga ställning till frågan
örn utökade sociala hjälpåtgärder, såsom t. ex. ökning av folkpensionerna och
kanske också införande av rätt betydande barnbidrag o. dyl. Därigenom öka
vi ju familjernas försörjningsmöjligheter, och det kan hända, att vi i samband
därmed få ytterligare en anledning att taga detta rabattsystem under omprövning.

Vi som avgivit den andra reservationen, anse sålunda allt tala för att man
inom den närmaste tiden bör taga hela detta system under omprövning, i första
hand dock förmalningsersättningarna. Det är därför som vi i motiveringen
vilja ha in det uttalande, som jag omnämnde i början av mitt anförande.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Karlsson, Gustaf: Herr talman! Statsutskottets majoritet anser, att
läget ännu icke är sådant, att några väsentliga ändringar böra vidtagas i denna
prisrabattering. Utskottet godkänner helt och fullt departementschefens
uttalande i propositionen, att de skäl, som motiverat införande av prisrabattering
å vissa livsmedel samt systemet med s. k. förmalningsersättningar, alltjämt
föreligga och att på grund därav de genomförda anordningarna med prisrabatter
och förmalningsersättningar böra bibehållas även under nästkommande
budgetår. Utskottet vitsordar det riktiga i detta uttalande och rekommenderar
ju även riksdagen att godtaga propositionen i det skick den framlagts. Propositionen
är daterad i slutet av april, och sedan dess har någon nämnvärd
förändring i läget icke inträtt. Enligt utskottsmajoritetens mening kan det således
inte vara riktigt att skärpa villkoren för rabatt å vissa livsmedel för
ensamstående. Ännu mindre kan det vara riktigt att sänka förmalningsersättningen
till 4 kronor 50 öre per deciton, vilket skulle betyda en sänkning
med 2 kronor. Även om det varit delade meningar örn förmalningsersättningama,
har det ändå ansetts av det övervägande flertalet, att det varit ett allmänt
intresse att genom lämpliga åtgärder hålla index för levnadskostnaderna
så lågt som möjligt. Dessa åtgärder med prisrabattering äro så betydelsefulla
för den enskilde individens ekonomi och i vårt samhällsliv, att utskottet anser,
att initiativ till omläggning inte gärna bör tagas av någon annan än regeringen,
som kan mera ingående dryfta de olika faktorer, som inverka vid

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
bedömningen av frågan. Detta är i korta ord, herr talman, de skäl som ligga
till grund för utskottets förslag.

Det finns ytterligare en synpunkt, som bör föranleda kammaren att bifalla
utskottets förslag. Vi ha på kammarens bord jordbruksutskottets utlåtande
nr 74 med^ förslag till reglering av priserna på jordbrukets område. Där talas
inte örn några som helst prissänkningar eller justeringar i olika avseenden.
Man måste nog fråga sig, om det kan vara riktigt att justera rabatterna nedåt
såsom en isolerad företeelse och inte taga någon hänsyn till prisläget överhuvud
taget. I varje fall kan jag för min del inte godkänna en sådan ståndpunkt.
^ När man skall taga upp hela detta prisrabatteringssystem till närmare
skärskådande, torde det vara nödvändigt att även taga hänsyn till det blivande
prisläget. Jag vill för övrigt fästa kammarens uppmärksamhet på att
reservanterna bygga sina uttalanden på antaganden och inte på klara fakta —
nian antar, att det skall bli så och så med hänsyn till att kriget har slutat.
Utskottet vågar inte göra några sådana lättvindiga kalkyler. Enligt utskottets
mening mäste man pa detta viktiga område ha fakta klara, innan man vidtager
åtgärder, och det är därför som utskottet tillstyrkt Kungl. lMaj:ts proposition.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson, Gustav Emil: Herr talman! Det var med åtskillig förvåning
jag åhörde den föregående talarens sista yttrande, där han såsom ett ytterligare
skäl för att man inte nu borde taga upp fragan om justering av rabattsystemet
framhöll, att jordbruksutskottets utlåtande rörande priserna på jordbruksprodukter
inte innehaller något förslag örn sänkning av jordbrukspriserna. Vi
känna ju alla till, att det pågått och pågår omfattande lönerörelser på arbetsmarknaden.
Mångå arbetare ha fått sina löner höjda med 5, 6, 7 öre i timmen,
och det har alltså skett en förbättring av deras inkomster. Samtidigt förväntar
herr Karlsson i Munkedal, att jordbrukarnas inkomster skola sänkas. Det där
tycker jag verkligen går litet dåligt ihop, såvida inte herr Karlsson och utskottsmajoriteten
—• örn den nu står bakom honom — anse, att det är jordbrukarna
som nu skola klämmas efter, när det finns utsikter för att importvägarna
skola öppnas. Detta står ju dock i dålig överensstämmelse med den tacksamhet,
som konsumenterna tidigare uttalat till jordbrukarna för att de ansträngt
sig till det yttersta för att skaffa fram livsmedel till vårt folk under
dessa krisår. Jag kan inte förstå, varför jordbruksutskottets förslag med dess
tillstyrkande av oförändrade priser på jordbruksprodukterna skulle vara ett
hinder för att man inom den närmaste tiden tar under övervägande, örn inte de
orättvisor och fel, som vidlåda det nuvarande rabattsystemet, böra kunna rättas
till.

I den reservation, som jag jämte fem andra av utskottets ledamöter står för,
bär det inte begärts några, omedelbara åtgärder, utan vi ha endast begärt, att
Kungl. Maj :t skall vidtaga åtgärder för förändring av rabattsystemet i de delar,
där det lämpligen, bör kunna ske. T (ivrigt ha vi gått på Kungl. Majrts
och utskottets linje. .Vi ha således icke begärt några omedelbara förändringar.
T fråga örn förmalningsersättningarna förhåller det sig ju emellertid ovedersägligen
så, att en stor del av svenska folket här får en hjälp av staten, som
inte på något sätt kan grundas på sociala skäl eller rättfärdighetskrav.'' Och
så mycket bör man viii i alla fall kunna omforma rabatt systemet, att det endast
kommer verkligt hjälpbehövande till godo. Det bör på detta område lika
val som på andra vidtagas sådana åtgärder, att man inte ger statens pengar
både till dem, som behöva hjälp, och till deni, som inte behöva det.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Anslag till prisrabaltering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)

Herr Karlsson, Hustaf: Herr talman! Jag vill påpeka för herr Andersson i
Södergård, att jag inte sade, att priserna på jordbruksprodukterna skola sänkas.
Men jag ville med mitt åberopande av jordbruksutskottets utlåtande säga,
att det inte torde vara möjligt att diskutera en reform av prisrabatteringen,
med mindre man tar hänsyn till det prisläge, som man tänker sig skall
uppkomma.

Vidare vill jag säga till herr Andersson i Södergård, att trots de löneökningar,
som stora grupper ha erhållit, är det ännu ett steg kvar, till dess 1939
års reallön åter har uppnåtts.

Jag vill till sist anföra i anledning av vad herr Andersson yttrade örn tacksamheten
till jordbrukarna, att jag för min del är tacksam — och jag är säker
på att också flertalet svenska medborgare äro det — för att Sveriges jordbrukare
ha gjort sitt yttersta för att frambringa så mycket livsmedel som
möjligt. Men det må väl ändå sanningsenligt sägas, att jordbrukarna inte ha
gjort detta för ingenting, utan de ha fått valuta för det.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den under behandling varande punkten yrkats l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i motsvarande del av den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i motiveringen, som förordats i herr Gustav
Emil Anderssons m. fl. vid utlåtandet fogade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav herr
talmannen upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till
kontraproposition antaga godkännande av det förslag, som innefattades i herr
Johan Bernhard Johanssons m. fl. reservation i nu ifrågavarande del.

Herr Andersson, Gustav Emil, äskade emellertid votering örn kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 238 punkten A antager godkännande av det förslag, som innefattas
i motsvarande del av den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
utskottets hemställan med den ändring i motiveringen, som förordats i herr
•Gustav Emil Anderssons m. fl. vid utlåtandet fogade reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-proposi -

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Anslag till prisrabaltering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
tionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda.

Ja -— 59;

Nej — 60.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 238 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring i motiveringen,
som förordats i herr Gustav Emil Anderssons m. fl. vid utlåtandet fogade
reservation.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först
de ledamöter, som ville rösta för ja-proposition, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-proposition, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 55.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punhterna B oah C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 239, i anledning av Kungl. Anslag till
Maj:ts proposition angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 till universiteten
och den medicinska undervisningen jämte i ämnet väckta motioner. finska under I

detta utlåtande hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i pro- meningen.
position nr 302 framlagda förslag hemställt,

A. att riksdagen måtte

1. till Gemensamma universitetsändamål: Ersättning åt vissa assistenter
och amanuenser vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet
för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 609 000 kronor;

2. godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46; _

3. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för karolinska sjukhuset, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Anslag till universiteten och den medicinska undervisningen. (Forts.)

4. till Universitetssjukhuset: Karolinska sjukhuset: Avlöningar för budgetåret
1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 4 350 000
kronor;

5. godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för serafimerlasarettet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

6. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för serafimerlasarettet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

7. till Universitetssjukhuset: Serafimerlasarettet: Avlöningar för budgetåret
1945/46 under åttonde huvudtitelil anvisa ett förslagsanslag av 1 935 000
kronor;

8. till Fortsättnings- och repetitionskurser för läkare för budgetåret 1945/
46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 26 000 kronor;

9. till Nybyggnad för karolinska mediko-kirurgiska institutet för budgetåret
1945/46 under statens allmänna fastighets fond anvisa ett investeringsanslag
av 1 600 000 kronor;

10. till Karolinska mediko-kirurgiska institutet: Utrustning av administrations-
och biblioteksbyggnaden m. m. för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 275 000 kronor;

11. till Utbyggande av karolinska sjukhuset för budgetåret 1945/46 under
statens allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag av 1000 000
kronor;

12. till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Utrustning av den dermato-venereologiska
kliniken för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 400 000 kronor;

13. till °Universitetssjukhus: Serafimerlasarettet: Vissa byggnadsarbeten
för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 kronor;

14. medgiva, att vid utgången av budgetåret 1944/45 befintlig reservation
å det senast för budgetåret 1941/42 anvisade reservationsanslaget till Universitetssjukhus:
Serafimerlasarettet: Vissa örn- och tillbyggnadsarbeten för anordnande
av en neurokirurgisk klinik m. m. finge disponeras intill utgången av
budgetåret 1945/46;

B. att motionen II: 609 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

C. att motionen I: 279 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

D. att motionen II: 228 icke mätte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motionen I: 279, av herr E. Englund, hade hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Majit hemställa örn utredning rörande de ändringar i de svenska
universitetens och högskolornas organisation och arbetssätt, som kunde finnas
erforderliga för att göra dessa tuera skickade att fylla sin betydelsefulla uppgift
i det svenska samhällets tjänst.

Herr,Englund: Herr talman! När jag läst detta utskottsutlåtande, har jag
känt någon överraskning. Jag har visserligen under min korta riksdagsmannabana
haft tillfälle att vara med om utskottsbehandling av motioner, där man
med hänsyn till pågående eller planerade utredningar har underlåtit att göra
något annat yttrande än en hänvisning till dessa pågående utredningar, och
detta förefaller mig vara ett rimligt förfaringssätt på punkter där ämnesområdet
är relativt begränsat och där det näppeligen kan ifrågakomma att ge
utredningen mer än en utformning. I detta fall gäller det emellertid en undersökning
över ett så vidsträckt ämne som den svenska högskolundervisningen,
och inom detta väldiga område kan det ju knappast bli fråga örn annat

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Anslag till universiteten och den medicinska undervisningen. (Forts.)
än att tåga ut vissa begränsade aspekter. Det har därför överraskat mig en
smula, att statsutskottet i sitt yttrande i detta sammanhang icke har känt
behov att peka på några av dessa särskilda aspekter, dag skulle därför till
statsutskottet vilja rikta en fråga, huruvida det överhuvud taget icke har någon
mening örn vilka punkter den kommande universitetsutredningen bör omfatta? Herr

Olsson, Oscar: Det skulle jag tro att statsutskottets medlemmar ha haft,
men de ha kanske haft olika meningar rörande de punkter som utredningen
främst borde omfatta, och det är därför som de enat sig örn det svar på motionen
som utskottet här givit. De ha ansett det vara det lämpligaste, sedan
de tagit reda på att Kungl. Majit skulle komma att tillsätta Boutredning med
uppgift att till omprövning upptaga hela detta komplex av frågor som berör
universitetens nuvarande organisation, arbetsbetingelser m. m.

Personligen har jag mycket stora sympatier för en hel del av de synpunkter
som motionären i denna kammare framfört, men å andra sidan har jag varit
övertygad om att detta komplex av frågor kommer fram i den utredning som
ställts i utsikt, och då har jag icke kunnat finna annat än att det är lämpligt
att svara som utskottet här har gjort. Jag har svårt att förstå, att statsutskottet,
när utredning kommer att företagas, skall kunna sätta sig till en detaljdiskussion
för att särskilt understryka vissa av de synpunkter som i motionerna
ha framkommit och taga avstånd från andra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 227, i anledning av Kungl. t''*Ääa.
Maj :ts framställningar med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsregle- aci^J^v *
mentet, militära avlöningsreglementet, manskapsavlöningsreglementet och folk- iöningaregieskolans
avlöningsreglemente, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. mentet m. m.

I förevarande utlåtande hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen II: 540 godkänna
vid propositionen nr 218 fogade förslag till kungörelser om ändring i vissa delar
av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8), militära avlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 275), manskapsavlöningsreglementet
den 21 juni 1940 (nr 652) samt örn ändrad lydelse av 14 § folkskolans avlöningsreglemente
den 30 juni 1942 (nr 619), beträffande kungörelsen örn ändring
i vissa delar av manskapsavlöningsreglementet dock med den jämkning,
som framginge av vad utskottet i utlåtandet anfort,.

2) med bifall till Kungl. Majis förslag bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 2 mars 1945 förordats

a) meddela föreskrifter i fråga örn avlöning å civil befattning under tjänstledighet
för militär tjänstgöring,

■ b) meddela föreskrifter i fråga örn avlöning under tjänstgöring vid verkshemvärn,

c) meddela föreskrifter i fråga om löneklassplacering av vissa personalgrupper
vid statens järnvägar,

d) meddela föreskrifter i fråga om löneklassplacering för befattningshavare,
som innehaft kollektivavtalsanställning,

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Äng. vissa ändringar i civila avlöning sreglementet m. m. (Forts.)

e) för budgetåret 1945/46 meddela särskilda avlöningsföreskrifter vid eventuell
övergång till krisadministration,

3) i anledning av motionerna I: 330 och II: 513 samt II: 514 och 539 bemyndiga
Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter i fråga örn löneklassplacering i
vissa fall, då vid övergången till nytt avlöningsreglemente den 1 juli 1939
uppkomna ojämnheter alltfort gjorde sig gällande,

4) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag godkänna vid propositionen nr 316
fogade förslag till kungörelser örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) samt örn ändrad lydelse av 50 § militära
avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 275) och 25 § 1 mom. manskapsavlöningsreglementet
den 21 juni 1940 (nr 652),

B. att motionerna I: 224 och II: 391 ej måtte av riksdagen bifallas,

C. att motionen II: 224 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I de likalydande motionerna I: 224, av fru Anna Sjöström-Bengtsson och
fru Gärda Svenson, samt II: 391, av fru Ellen Svedberg och fröken Gunnel
Olsson, hade hemställts, att riksdagen måtte beakta, att i motionerna angivna
ändringar vidtoges i civila avlöningsreglementet och civila ieke-ordinariereglementet.

Fru Sjöström-Bengtsson: Herr talman! Jag beklagar att jag två gånger
under ett plenum tar kammarens uppmärksamhet i anspråk, men jag anser att
denna motion icke kan helt och hållet begravas i tysthet.

När den förändringen i det civila avlöningsreglementet i enlighet med förslag
av 1936 års lönekommitté gjordes, att kvinnlig tjänsteman för havandeskap
eller barnsbörd skall åtnjuta tjänstledighet med A-avdrag under en tid av
120 dagar — mot förutvarande 90 dagar — så skedde det, som utskottet påpekar,
av befolkningspolitiska och familjesociala skäl. Den förändringen torde
för de tjänstemän det här gäller också lia varit till fördel både för dem själva
och för deras späda barn, och man kan nog säga att förändringen medförde
en förbättring såväl befolkningspolitiskt som familjepolitiskt, vilket ju också
var ändamålet med den.

Det är alltså icke mot tjänstledighetstidens längd som motionärerna vända
sig. Vad motionärerna vilja är endast att dispositionsrätten över tjänstledigheten
skulle kunna få avgöras efter behov från fall till fall. Anledningen till
denna hemställan är i första hand den, att det torde vara svårt att i förväg
exakt bestämma tidpunkten för förlossningen. Den kan, i synnerhet när det
gäller förstföderskor, förskjutas ofta en och inte sällan två veckor. I sådana
fall blir tjänstledigheten efter nedkomsten beskuren i motsvarande grad till men
för det späda barnet och den ammande modern. En annan sak är att en väntande
mor enligt alla läkares utsago bör under havandeskapet föra det liv och
sköta det arbete hon är van vid. Örn hon därför oklanderligt kan sköta sitt
arbete, låt oss säga till en vecka före förlossningen, så borde hon få tillfälle
att göra det och därmed ha rättighet till något längre tjänstledighet under den
tid da hon ammar sitt barn, ty det är då hon är i största behov av ledigheten.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att hemarbetande mödrar hålla på med
sitt dagliga och vanliga arbete ända intill den dag då barnet föds, och jag
vill också erinra örn att de fysiska obehag ett havandeskap medför inställa sig
den första tiden av graviditeten och därefter i normala fall helt och hållet
upphöra.

Örn det till äventyrs ännu skulle finnas någon som av estetiska skäl anser
att en blivande mor under den sista tiden av graviditeten icke skall direkt be -

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Ang. vissa ändringar i civila avlöningsreglementet m. ira. (Forts.)
tjäna allmänheten, så vill jag säga, att det finns så många tjänster, där vederbörande
aldrig direkt kommer i kontakt med allmänheten. Jag kan bara nämna
telefonister, telegrafister och många andra.

Det är på grund av dessa synpunkter som motionärerna yrkat på att ur
civila avlöningsreglementet 15 § orden: »dock ej för tid efter 90:e dagen efter
förlossningen», skulle utgå. Om det skedde, skulle tjänstemännen i samråd
med läkaren få disponera tjänstledigheten som det bäst lämpade sig i det enskilda
fallet.

Innan jag slutar vill jag, herr talman, tillbakavisa den misstanken, att mina
kolleger lärarinnorna skulle använda sig av den möjlighet, som utskottet påpekar
skulle förefinnas vid bifall till motionen, på ett otillbörligt sätt. Jag tror
att de farhågorna äro fullständigt onödiga; med den kännedom jag har om
denna kår vill jag säga, att sådana farhågor borde vara obefintliga.

Herr talman! Emot ett enhälligt utskott har jag givetvis intet yrkande.

Herr Wagnsson: I likhet med den föregående ärade talaren vili jag livligt
beklaga, att icke utskottet tagit hänsyn till de skäl som anförts i den nämnda
motionen. Den som lyssnat till fru Sjöström-Bengtssons anförande har ju fått
ett starkt intryck av att sakskälen äro helt på motionärernas sida. När man
ser vad statsutskottet haft att erinra mot dem, finner man att det inskränker
sig till ett uttalande på s. 25: »Skulle bestämmelsen komma att utgå», d. v. s.
vid bifall till motionärernas förslag, »kunde nämligen exempelvis en lärarinna,
vars havandeskap upphörde i början av sommarferierna, uttaga de 120 dagarnas
tjänstledighet från början av nästa hösttermin och alltså återinträda
i tjänstgöring först vid början av vårterminen nästföljande år.» Frånsett det
förhållandet att man knappast torde kunna räkna med att lärarinnorna skulle
på det sätt utskottet här förutsatt missbruka en bestämmelse av denna art,
så är detta uttalande också ur en annan synpunkt egendomligt. Som var och
en som närmare trängt in i innebörden av bestämmelsen lätt kan övertyga sig
om föreligger nämligen med nuvarande regler, örn havandeskapet upphör under
en termin, möjlighet att utnyttja ledigheten på precis likartat sätt. Örn nämligen
en lärarinna i en skola med 4 månaders lästid under vårterminen begär
ledighet vid början av denna termin, kommer ju ferien att sammanfalla med
ledigheten på precis likartat sätt som det utskottet bär vänt sig emot. Möjligheten
att fördela ledigheten så som utskottet befarar, finns alltså redan nu.

Jag vill alltså liksom den föregående ärade talaren beklaga att utskottet
icke tillmötesgått motionärerna.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 240, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret 1945/46, till åtgärder för
arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 309
framlagda förslag, för budgetåret 1945/46 under femte huvudtiteln anvisa

a) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar ett förslagsanslag
av 2 700 000 kronor,

b) till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader ett förslagsanslag
av 900 000 kronor,

Anslag till
åtgärder för
arbetsmarknadens
reglering
m. m.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. rn. (Forts.)

c) till Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 8 800 000 kronor,

d) till Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 3 500 000 kronor,

e) till Åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. ett reservationsanslag
av 47 500 000 kronor,

f) till Kostnader för överflyttning av arbetskraft ett reservationsanslag av
50 000 000 kronor ;

II. att motionerna I: 396 och II: 606 ej måtte av riksdagen bifallas.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag har visserligen deltagit i behandlingen
av detta ärende utan att avgiva någon reservation mot utskottets utlåtande,
men jag har i alla fall gjort mina reflexioner vid behandlingen, bland annat
den att det här rör sig örn en tid, då man mänskligt att döma icke behöver
räkna med någon arbetslöshet. Dessa anslag för arbetsmarknadens reglering
voro av samma storleksordning även föregående år, trots att det stora problemet
även då var bristen på arbetskraft. Ändå drar nu detta ändamål för
kommande budgetår en kostnad av 113 400 000 kronor tillsammans. Detta belopp
inkluderar de administrativa organens finansiering och två stora belopp
för arbetsmarknadens reglering, det ena på 47 500 000 och det andra på 50
miljoner kronor.

Vad först beträffar detta sista belopp, tycker man ju att det är ett bevis
för den administrativa apparatens oförmåga att använda pengar på ett förståndigt
sätt. Skall det verkligen behöva gå åt så stora belopp i en tid då
arbetslösheten är så pass obefintlig? Som en allmän reflexion måste jag säga
mig, att man här knappast går till väga på skickligast möjliga sätt, och detsamma
måste i någon mån sägas även örn de övriga anslagssummorna: anslaget
till avlöningar och omkostnader för arbetsmarknadskommissionen men
framför allt anslaget till länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen. För de
senare föreslås här 8 800 000 kronor jämte 3 500 000 till omkostnader. Man
gör nog litet varstans ute i landets olika delar den reflexionen, att det är en
alldeles för dyrbar och tungrodd apparat för de tjänster som göras åt samhället
särskilt under den här tiden, när det inte är några andra svårigheter än
att skaffa arbetskraft. Arbetskraften söker sig ju för övrigt i mycket stor omfattning
till de platser, där det finns arbete, utan att gå via arbetsförmedlingarna.

Man ser hur det anställes personal i stor utsträckning i de olika länsarbetsnämnderna
och arbetsförmedlingarna. I de gamla statliga verken och sådana
institutioner måste det läggas fram personalförteckningar, som statsutskottet
och riksdagen grundligt nagelfara och granska, men här ordnas saken utan att
riksdagen har något att säga till örn alls. Detta måste ha den följden att man
är — låt mig säga litet frikostig-are och nonchalantare, när man bestämmer
sig för hur mycket personal som skall anställas, och nu har organisationen
svällt ut så att det börjar märkas litet varstans i bygderna. Man förvånar sig
över att det skall behöva sitta så mycket folk i länsarbetsnämnderna som nu
är fallet. Jag tror för min del, herr talman, att här icke har tillämpats den
restriktiva och omsorgsfulla behandling av dessa ting som rätteligen borde ha
förekommit.

Jag vill alltså närmast uttala min förhoppning om att man måtte taga på
dessa ting sparsammare och med större försiktighet och framför allt mera
praktiskt än man i många avseenden har gjort. Jag tänker kanske närmast på
länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen. Jag har emellertid icke något yr -

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
kande utan har endast, herr talman, velat ge uttryck åt dessa tankar, som
jag tycker böra komma till synes här i riksdagen vid något tillfälle.

Häri instämde herr Björkman.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Det är naturligtvis alldeles riktigt,
som den siste ärade talaren framhållit, att det här är fråga örn mycket stora
belopp till arbetsmarknadens reglering och att beloppens storleksordning kan
vara ägnad att väcka förvåning vid en tidpunkt, då vi faktiskt icke ha brist
på sysselsättning för arbetskraften, utan det tvärtom gäller att försöka skaffa
folk så gott man kan. Jag skulle emellertid ha förstått den ärade talaren bättre,
örn han från den utgångspunkten hade tagit upp en diskussion om huruvida
de relativt stora beloppen till de statliga beredskapsarbetena ha varit motiverade
eller örn man icke där kunde göra en inskränkning. Jag tror inte det
finns någon möjlighet att göra inskränkningar i det avseendet, men jag skulle
som sagt ha förstått den ärade talaren bättre, örn han hade tagit upp den
saken. När han i stället tog upp en diskussion örn länsarbetsnämnderna och
arbetsförmedlingsorganisationens utveckling, blev jag däremot förvånad, ty
de måste ju vara så, att just i en tid, då vi ha ett så onormalt läge på arbetsmarknaden
som för närvarande med brist på arbetskraft runt örn i landet
och på några få ställen ett överskott på arbetskraft, måste samhället organisera
en speciell verksamhet för att tillföra bristområdena arbetskraft. Mycket
betydande delar av de summor som det här är fråga örn ha just gått till sådan
organisatorisk verksamhet. Det är inga lätthanterliga saker att få arbetskraften
att vandra ifrån exempelvis trämassedistrikten i Norrland och ned till de
skånska betfälten eller ifrån vissa överskottsområden i västra Sverige till
skogsarbete på annat håll. Jag tror att vi många gånger ha fått anledning att
önska att vi hade haft en ännu effektivare och smidigare organisation än vi
ha för att få överflyttningen att fungera ännu bättre än den har gjort. Jag
måste därför beteckna angreppet mot dessa miljonanslag såsom ganska förbluffande.

Vi måste räkna med att så länge som dessa abnorma förhållanden äro kvar
måste arbetsförmedlingsorganisationen ha en mycket större omfattning än som
under normala förhållanden skulle vara nödvändig, och jag tror för min del
att man försökt tillämpa all den sparsamhet som är möjlig att iakttaga. Men
det är klart att jag skall låta mig angeläget vara att se till att man här följer
organisationens utbyggnad med uppmärksamhet, så att man slipper ifrån en
dyrbar överorganisation, och örn någon av riksdagens ledamöter kunde ge mig
konkreta bevis för att man i det eller det länsarbetsnämndskontoret byggt upp
en för stor orgnisation, är ingen tacksammare än jag. Jag kan försäkra att
jag gärna skall ta itu med alla sådana tendenser till en byråkratisering av
denna verksamhet, en utveckling som även jag anser att det är i hög grad
önskvärt att undvika.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Herr statsrådet begär att
riksdagens ledamöter skola ge anvisningar på förenklingar i organisationen på
detta område. Det är ju inte så lätt att ge sådana anvisningar, när vi få oss
dessa anslag förelagda i klumpsummor, som skola ställas till Kungl. Majlis
förfogande. Vi ha emellertid under hand fått uppmärksamheten riktad på den
alltjämt fortgående personalökningen, t. ex. hos länsarbetsnämnderna.

När vi för några år sedan diskuterade frågan om utsträckning av statens
sakrevisions granskningsrätt, observerades det att bland annat statens arbetsmarknadskommission
var undantagen från denna granskning. Jag vill ännu

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Anslay till åtgärder för arbetsmarknadens reglering rn. m. (Forts.)
en gång uttala önskvärdheten av att en rättelse i överensstämmelse med riksdagens
beslut därvidlag måtte snarast möjligt komma till stånd,^ och jag skulle
mycket varmt vilja rekommendera statsrevisorerna att ingående granska
statens arbetsmarknadskommission och dess underlydande organ, så att vi så
småningom kunna få fram exakta uppgifter örn hur dessa pengar användas.
Även jag står visserligen för utskottsutlåtandet, men man måste val. ändå
medge, att det inte är utan en viss uppmärksamhet som man fäster sig vid
ett anslagsbelopp på sammanlagt 15 090 000 kronor till organisations- och förvaltningskostnader.
I en tid då arbetslöshet icke råder förefaller det mig att
man måste ställa sig frågande till vad det är som motiverar dylika årliga utgifts
belopp.

Jag efterlyser, som sagt, hos riksdagens revisorer en ingående redovisning
över dessa anslag och kommissionens åtgärder i hela deras omfattning.

Herr Mannerskantz: Jag har givetvis förståelse för att det måste draga större
kostnader än vanligt att åstadkomma dessa stora förflyttningar av arbetskraft
t. ex. för betskötsel och skogsarbete, men det är ju här fråga örn så stora
belopp för den rent administrativa organisationen, att jag tycker att även örn
det är stora uppgifter, äro beloppen i alla fall för stort tilltagna.

Vad den mera normala arbetsförmedlingen beträffar får jag som min personliga
uppfattning på grund av erfarenhet och rätt mycket kontakt med densamma
säga, att arbetsförmedlingen fungerade mycket bättre förr i världen,
när det fanns även privat arbetsförmedling. Numera är det så sällan man får
någon fullgod arbetskraft genom arbetsförmedlingen, att det är en sådan slump
som man riktigt fäster sig vid. Örn det någon gång sker. På den tiden då det
fanns möjlighet för enskilda att bedriva arbetsförmedlingsverksamhet, lade
sig dessa vinn om sin uppgift på ett mera personligt och kunnigt sätt än nu
faktiskt sker. Man måste nästan säga så mycket, när vi nu börjat tala örn .dessa
förhållanden. Detta rör ju mindre kostnaderna än den personliga servicen,
men bägge delarna äro mycket betydelsefulla. I mitt första anförande vände
jag mig närmast mot kostnaderna, då jag är säker på att man med skicklig
administrativ uppläggning och noggrannare övervakning av den lokala handläggningen
skulle kunna nedpressa kostnaderna, men dessutom skulle man kunna
vinna mycket, örn det funnes möjlighet även för privata arbetsförmedlingar
att fungera. Jag kan icke se att detta skulle medföra någon olägenhet..

Herr talman! Jag har bara velat passa på att säga detta, eftersom det inte
är så ofta vi ha dessa ämnen på tal.

Herr statsrådet Erlander: I anledning av vad statsutskottets ärade ordförande
anförde vill jag säga, att det är klart att vi äro tacksamma för varje åtgärd
som kan bidraga till att minska en överbelastning av administrationen, och örn
riksdagens revisorer kunna finna någon möjlighet till besparingar, kan jag
försäkra statsutskottets ordförande, att det åtminstone från min sida — örn
jag skall ha något med dessa ärenden att göra i fortsättningen — icke skall
läggas några hinder i vägen utan att man tvärtom gärna skall taga vara på
de förslag som kunna komma. På grund av den erfarenhet jag bär om de
skickliga personer som stå i spetsen för denna arbetsmarknadskommission —
såväl chefen och hans tre avdelningschefer — tror jag emellertid att de äro
vana vid att sköta angelägenheter med både framgång, sparsamhet och skicklighet.

Till herr Mannerskantz skulle jag bara vilja säga, att det måste väl ändå
vara en synvilla, när herr Mannerskantz tror att arbetsförmedlingen förr var
effektiv därför att herr Mannerskantz då fick bra arbetskraft, men att den

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. (Forts.)
nu är dålig, därför att herr Mannerskantz inte får lika god arbetskraft. Det
har ju, herr Mannerskantz, hänt någonting under mellantiden. Vi ha för närvarande
en ansträngd arbetsmarknad och ont om arbetskraft, och detta gör
att arbetsförmedlingen har svårt att leverera denna fullgoda arbetskraft som
herr Mannerskantz begär. Jag tror att herr Mannerskantz’ eget anförande är
ett bevis för att vi behöva en god organisation, att det är nödvändigt att man
anstränger sig till det yttersta för att få fram god arbetskraft i dessa tider.
Varje man som kan placeras på rätt plats tillför i dessa tider samhället mycket
stora vinster, och örn man tänker på de hundratusentals platser som den
svenska arbetsförmedlingen varje år besätter i vårt samhälle, äro de utgiftssiffror
som här verka så avskräckande icke så farliga som de förefalla.

Herr Mannerskantz: Men det tycker jag för min del!

Herr Johansson, Johan Bernhard: När herr statsrådet säger att vi behöva en
stor organisation på detta område, vill jag bara replikera: vad vi behöva på
detta område är en elastisk organisation, som hålles nere, när den inte behöver
fungera i hela sin utsträckning, och som kan ökas ut, när behov föreligger.
Det är i detta avseende man har sina misstankar örn att organisationen har
svällt ut för mycket.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 241, i anledning
av väckta motioner angående anslag för budgetåret 1945/46 till utrotning av
råttor och möss, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 242, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förbättrande av bostadsförhållandena m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I förevarande utlåtande hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition nr 324
framlagda förslag

I. medgiva

a) räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån, vilka kunde
komma att beviljas under budgetåret 1945/46, bestämdes till 3,25 %;

b) att bostadsrättsföreningen Tanneforshus i Linköping finge, räknat från
och med år 1943 under en tid av högst 10 år, beviljas understöd med belopp,
motsvarande skillnaden i föreningens bränsleutgifter mellan, å ena sidan, utgifterna
beräknade på grundval av bränslepriserna den 1 maj 1941 eller, därest
priserna sjönko under de vid nyssnämnda tidpunkt gällande, dessa lägre priser
samt, å andra sidan, utgifterna beräknade på grundval av kostnaderna för
s. k. fredsvärme, dock högst med 8 000 kronor för år, ävensom att sålunda utgående
understöd finge gottgöras föreningen genom avdrag å de annuiteter,
som föreningen hade att erlägga å det föreningen beviljade statliga tertiärlånet;

II. för budgetåret 1945/46 anvisa

a) under femte huvudtiteln

1) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag av 1 130 000
kronor.

Äng. förbättrande
av
bostadsfcrhallanitna
m. m.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Äng. förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)

2) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag av 225 000
kronor,

3) till Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag
av 8 500 000 kronor,

4) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor,

5) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av
8 000 000 kronor,

b) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett investeringsanslag av 50 000 000 kronor,

2) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett investeringsanslag
av 12 000 000 kronor,

c) under fonden för låneunderstöd

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag
av 150 000 000 kronor,

2) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag
av 21 000 000 kronor,

3) till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor,

4) till Lån till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag av
8 000 000 kronor;

B. att motionerna 1:130 och II: 356 ej måtte av riksdagen bifallas,

C. att motionerna I: 3 och II: 3 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda,

D. att motionen II: 615 ej måtte av riksdagen bifallas,

E. att motionen H: 616 ej måtte av riksdagen bifallas,

F. att motionerna I: 210 och II: 332 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda,

G. att motionen II: 167 ej måtte av riksdagen bifallas.

I de likalydande motionerna 1:130, av herr S. Linderot, och 11:356, av
herr G. Kempe m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att en generalplan måtte utarbetas för rikets bostadsförsörjning
att utföras av härför lämpad statlig myndighet i samverkan med länsstyrelserna
och kommunerna, att en plan måtte samtidigt utarbetas för inhemsk
produktion av byggnadsmaterial i samhällelig regi, att städerna och kommunerna
måtte åläggas att i egen regi med ekonomiskt stöd från staten uppföra
tillräckligt antal bostäder, vilka skulle uthyras till självkostnadspris, att de
kommunala myndigheterna måtte åläggas att upprätta kommunal bostadsförmedling
samt att utarbetandet av nu nämnda planer för bostadsförsörjning
och byggnadsämnesproduktion måtte ske i sådan takt, att de i form av propositioner
kunde föreläggas årets riksdag.

Reservation hade anmälts av herr Mannerskantz, som dock ej antytt sin
mening.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag har antecknat en blank reservation
vid detta utskottsutlåtande. Anledningen därtill är endast att jag velat understryka
några ord av departementschefen beträffande möjligheten för andra

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Ang. förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
kreditinstitut än Sparbanker och hypoteksföreningar att bibehålla bottenkrediterna
vid de tertiärlån, om vars beviljande by ugna d s 1 åne byrån beslutar.

I det avseendet säger departementschefen att en friare prövning än som tidigare
skett bör kunna förekomma. Riksdagen hade år 1943 på statsutskottets
förslag uttalat sig för möjligheten för andra än sparbanker och hypoteksföreningar
att bibehålla bottenkrediterna även när tertiärlån skulle beviljas, men
detta har under tiden sedan dess tillämpats ganska snävt och, så vitt jag förstår
snävare än riksdagens skrivsätt var avsett att möjliggöra.

Som ett exempel på detta skall jag bara nämna, att det är mycket svårt för
sådana. Som ha tidigare bankförbindelser att själva få välja sin bankförbindelse
när de få lån från byggnadslånebyrån. Jag bär här ett brev från en låntagare,
som bär fått avslag på sin hemställan att få bibehålla den nuvarande
placeringen av bottenlånet, enär byggnadslånebyrån har sagt att det torde vara
ofrånkomligt att omplacera lånen. Han motiverar själv sin begäran på detta
sätt: »Som skäl för min anhållan vill jag ytterligare meddela att jag, när jag
trädde i förbindelse med banken i fråga och framlade mitt byggnadsförslag,
rönte stort tillmötesgående och anser, att jag endast tack vare det ekonomiska
stöd och de råd jag erhöll från banken blev i stånd att uppföra byggnaden,
särskilt som jag under större delen av byggnadstiden var inkallad i beredskapstjänst
och ej själv kunde öva tillsyn över arbetet. Dessutom har jag andra
skuldförbindelser med min bank och vill ej uppsöka nytt institut och på så
sätt få dem fördelade på två håll.»

Den andra framställning, som han sedan gjorde, i sammanhang med detta
brev, blev också avslagen.

Jag har svårt att förstå, varför icke människorna i detta land skola kunna
i någon mån få råda över sina egna handlingar. Det finns väl inte något direkt
skäl att icke räkna med att dessa lånesökande skola kunna bedöma sitt
eget bästa, och örn affärsbankerna vilja ha kvar sådana bottenlån, måste de ju
avge förbindelse att inte utkräva högre ränta än sparbanker etc.

Utskottet bär nu uttalat sig på det sättet att det är meningen att tillämpa
en friare prövning i detta avseende, eftersom utskottet säger: »Mot bakgrunden
av den nuvarande räntesituationen bliva betänkligheterna mot att godtaga
affärsbankslån såsom sådan underliggande kredit mindre framträdande än tidigare»,
och utskottet fortsätter: »Statsmakterna torde dock ha anledning att
även i fortsättningen följa utvecklingen i fråga örn affärsbankskrediterna med
uppmärksamhet.»

Denna sista mening hade jag önskat skulle strykas. Det spelar visserligen
inte så stor roll, att den står där, men vad jag ville ha framhållet var, att
man inte skall tillämpa den så snävt som byggnadslånebyrån har gjort, och
jag har också fått den uppfattningen vid statsutskottets handläggning av
ärendet att det inte heller var frågan om att den skulle tillämpas på sätt jag
nyss beskrivit.

Jag hoppas därför, herr talman, att det skall bli möjligt för ifrågavarande
medborgare att själva få i någon mån bestämma, var de vilja ha sina bottenkrediter
placerade.

Herr Nilsson, Bernhard: Jag har icke begärt ordet för att fälla något omdöme
om den punkt, som herr Mannerskantz nu berört — i stort sett iir jag fullständigt
överens med honom beträffande tillämpningen av denna bestämmelse —
jag vill i stället yttra inig örn de s. k. bamrikelånen.

Det är säkerligen bekant för många av kammarens ledamöter, att barnrikelån
och andra låneformer för närvarande missbrukas i ganska avsevärd omfattning
och det är givetvis ett allmänt intresse, att tillämpningen av bestäm -

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1943 fm.

Äng. förbål frände av bostadsförhållandena rn. m. (Forts.)
melserna för dessa lån sker på ett fullt lojalt sätt. Jag hade framfört detta
på utskottsavdelningen men det kom av en tillfällighet icke att bli omnämnt i
avdelningens förslag till motivering, ehuru man på avdelningen var enig om
att ett uttalande i den riktningen borde göras.

För att emellertid icke denna fråga skall gå helt obeaktad förbi i riksdagsbehandlingen
skall jag nämna några exempel på dylika missbruk, och jag
skall därvid citera ur några skrivelser, som inkommit till Jönköpings läns
egnahemsnämnd, avseende konkreta fall, där personer och data äro nämnda.
Jag skall emellertid här icke nämna några namn utan endast övriga angivna
uppgifter.

En person erhöll den 18 maj 1942 ett bostadsegnahemslån på 7 000 kronor
för uppförande av ett nytt bostadshus om tre rum och kök och hel källarvåning.
Huset uppfördes år 1942. År 1944 försålde samme person huset för
10 000 kronor och erhöll samma år ett s. k. barnrikelån.

Här föreligger ett fall av uppenbart missbruk av bamrikelånen. Personen
i fråga skulle givetvis ha behållit den bostad han redan ägde och som han fått
bostadsegnahemslån för.

Ett annat exempel gäller en person, som den 8 april 1940 erhöll ett förbättringslån
å 4 500 kronor för en omfattande ombyggnad av sitt bostadshus, vilket
han innehaft sedan år 1930. Denna ombyggnad genomfördes under år
1943, varefter bostaden i bottenvåningen innehöll två rymliga rum och ett
ordentligt kök. Huruvida ovanvåningen samtidigt iordningställdes är ej bekant.
Hösten 1944 erhöll låntagaren ett s. k. barnrikelån med vilket förbättringslånet
inlöstes.

Det är tydligt, att han fick barnrikelånet för att inlösa förbättringslånet
på samma byggnad, och det är naturligtvis ett utomordentligt missbruk av denna
låneform.

I ett annat fall hade en kyrkovaktmästare beviljats lån å 20 200 kronor till
ett enfamiljshus och enligt uppgift erfordras ytterligare 3 000 kronor. Denne
ägde tidigare ett bostadshus bestående av två rum och kök, små, men i gott
skick. Å denna fastighet hade han en skuld å 3 000 kronor. Han var bjuden
en summa av 4 500 kronor för densamma, men ville ej sälja för tomtens skull,
varför byggnaden revs ned. Familjen består av man, hustru och fem hemmavarande
barn.

Ytterligare ett exempel. En fabriksarbetare ägde en fastighet bestående av
affärsvåning å nedre botten, bostadslägenhet örn två rum och kök och hall å
övervåningen, vilken han sålde för 17 000 kronor. Han har sedan uppfört
ett enfamiljshus örn tre rum och kök å nedre botten samt två rum å övervåningen.
Han har fått barnrikelån å 18 000 kronor. Skuldbeloppet å den gamla
fastigheten är ej bekant. Familjen består av man, hustru och fem barn.

En verkmästare ägde en modem fastighet med alla bekvämligheter bestående
av en större lägenhet å vardera botten- och övervåning, vilken han sålde
för 27 000 kronor och byggde ett enfamiljshus (barnrikehus) för 28 000 kronor.
Hur stort lånet är å detsamma är ej bekant.

Jag har velat andraga dessa exempel i kammaren för att så kraftigt som
möjligt understryka nödvändigheten av att alla myndigheter, som syssla med
ifrågavarande låneverksamhet, göra sitt yttersta för att förebygga att dylika
missbruk förekomma — det väcker en enorm indignation i bygderna, där sådant
förekommer, och det motarbetar den sak som alla vilja främja.

Herr Linderot: Herr talman! Vad herr Nilsson nyss anförde som exempel
på s. k. missbruk bör nog hänföras till hela detta system av statliga bidrag
för bostadsförbättrande och bostadsbyggande. Jag har den uppfattningen,

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

-Äng. förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
vilken delas av manga, att man mäste lägga örn själva systemet för att förebygga
inte bara dessa enstaka missförhållanden, som herr Nilsson här har
skildrat och som jag naturligtvis inte på rak arm kan bedöma i vad mån de
kunna bero pa bristfällig organisation eller på vederbörandes mer eller mindre
s*°ra skicklighet att skriva ansökningar eller att värva någon myndighet för
att fa sin ansökan bifallen — det är nu heller inte det väsentliga — utan även

t V1 m01? !?et parti’ som representerar, ha sett på dessa
saker lia vi fatt den uppfattningen, att statsmakterna nog lia visat och fort Vlljf

attngöra insatser och mycket betydande insatser för
bostadsförbättringar, bostadsbyggande och vad därtill hörer. Men vi lia också
iunmt, att den goda viljan inte Ilar räckt till för att utarbeta goda planer för
denna verksamhet i dess helhet.

lnoA? samordna och planera är en ofrånkomlig nödvändighet för åstadkommande
av effektivitet och sparsamhet vid statsmedlens användande för dylika
ändamål. Jag tror att byggnadslånebyrån och andra myndigheter göra sitt
basta, men den uppluckring på olika verksamhetsgrenar med olika direktiv i
truga örn handläggningen, som ju så illustrativt har visats för oss alla genom
hebT« et om d.ef’ som toSr barnrikelån för att betala förbättringslån, gör det
hela svart att skota. Jag sager icke detta som ett klander emot departementet
eliel departementschefen utan mera såsom en önskan, att man nu, när man

in Wilt °n fif tTh>v Sa-lliycket.på provisorier, vartill ju krigsåren egentligen
mbjudit och kanske mangen gang tvingat vederbörande, bör ta sig tid till en
mera planmässig verksamhet på sådana ytterligt viktiga områden som detta.
dag skulle naturligtvis kunna lia åtskilligt att säga till det konkreta föra0,
sorn bär föreligger, men det får räcka nied denna — det kan jag gott
saga — allmänna önskan, som jag i det redan anförda har uttryckt.

1da? 1°/ u + °rd°a nf™ast Därför att jag ju har väckt en motion, sorn bl. a.
Ilar tagit sikte pa atu man skulle komma ifrån allt det improviserade oell
uirc Va 7 Planerade, som faktiskt ännu släpar med i denna för övrigt mycWJ
IVarda verKsa“Il1et- „Deana motion upptar såsom första punkt att man
rde gora en generalplan för liela rikets bostadsförsörjning och att man dessutom
bor kombinera denna verksamhet — som i huvudsak är självfinansierand®
pr^d£ktl.v verksamhet närmast i fråga örn produktionen av bygg knJ^

rnTaL i-Detta al Vlktigt för att byggnadsverksamheten skall

kun,na rationaliseras och forbilligas, och det är en samhällsekonomisk ano-elägenhet
av forsta, rang att byggnadsverksamheten förbilligas. Ty skola vi
ygga sa- dyrt som yi, göra nu, få vi också bo så dåligt som vi bo nu under
o eiskadlig tid framåt. Därför är det en huvudpunkt, när vi bär föreslå att

en produktiv verksamhet’en

ier^pftpr^vilia mft!0ncn. anknutit till och rekommenderat de mycket goda linjer,
etter vilka hyresgastorganisationerna i samarbete med hyresgästernas
byggnadsproduktiva ioretag arbeta. Vi ha alltså förmenat, att man skulle så
att saga lyfta upp liela verksamheten från det mera välvilliga, improviserade

samhet^ beWr sig’ tili bättre genomtänkt och plaimrad verf

afikottet inte bekymrar sig örn saken i hela dess vidd är måhända självklart,
eftersom ju harvidlag för statsutskottet föreligger den utomordentliga
anledningen att skjuta ifrån sig en realbehandling av vår motion, att det kan
hänvisa till att en utredning redan sysslar med dessa angelägenheter. Och det
ar ju som forgjort har det bara tillsatts en utredning, kan man sedan inte
under några förhållanden forma ett riksdagsutskott att realbehandla ett förslag,
som ligger inom ramen av eller tangerar gränsen till en pågående utredFörsta
hammarens protokoll IDAS. Nr 31.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Äng. förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
nilis?. Här finns det nu någonting, som heter bostadssociala utredningen — en
i och för sig mycket viktig utredning, vars resultat vi emellertid ha väntat pa
under ett par år. Det var synd att statsrådet Erlander avlägsnade sig ur kammaren,
annars skulle jag ha varit hjärtlös nog att fråga honom nar man kumle
vänta sig att bostadssociala utredningen skulle vara färdig med sitt utlåtande.
Statsrådet Erlander har tidigare sagt — såvitt jag minns rätt icke i riksdagen
utan i annat sammanhang utanför riksdagen — att man nog vid årsskiftet
1944/1945 kunde ganska säkert motse bostadssociala utredningens betänkande.

I vintras var jag på ett byggnadsarbetarmöte på Söder, där statsrådet Erlander
förklarade, att man måste avvakta bostadssociala utredningens resultat, som
skulle framkomma inom några månader. Sedan dess ha cirka fem manader
förflutit, och jag skulle som sagt, örn statsrådet Erlander varit närvarande,
ha varit hjärtlös nog att fråga honom: när kommer bostadssociala utredningens
betänkande? Och jag hade möjligen då fatt det svaret: »Örn några
månader!» För min del tror jag inte att det kommer i ar.

Varför skall nu riksdagen frånsäga sig varje möjlighet till ställningstagande
i vissa frågor med hänvisning till pågående utredningar. Jag har vid tidigare
tillfällen ifrågasatt och jag ifrågasätter även nu, varför genomförandet
av varje djärvt initiativ i politiska eller praktiska statsangelagenlimer skall
kunna''förhindras genom tillsättandet av utredningar. I fråga örn var motion,
vars innehåll jag här mycket kortfattat har antytt säger salunda utskottet,
att det hoppas, att bostadssociala utredningen inom kort skall avgiva sitt slutbetänkande.
Trots vad jag här har sagh får jag därför i alla fall ansluta mig
till utskottets optimistiska förväntningar, och örn inte mitt anförande Ilar halt
någon annan betydelse, är jag säker på att jag åtminstone har förargat bostadssociala
utredningens chef, så att han i rena rama förargelsen gor detta
utlåtande färdigt och låter oss få se på det. Och kan departementschefen,
eventuellt statsrådet Erlander, medelst något citat fran mitt förargliga anförande
här stöta på bostadssociala utredningen, har jag i alla talf med mitt
anförande gjort en viss nytta för att denna fråga skall kunna forceras. ^

Herr talman! Vad utskottet för övrigt i sak yrkar rörande anslagstragor
och fördelningen av vissa anslag är väl i huvudsak detsamma som departementschefen
har äskat, och jag tror nog att det ligger inom den ram i ekonomiskt
avseende, som man rimligen kan vänta att riksdagen ar villig att dra
upp för den fortsatta verksamheten. Till detta har jag, med de bemarknmgar
jac i mitt anförande har gjort, inte något annat än tillfredsställelse att uttala.
Det är dock synnerligen betydande belopp, som vederbörande statsråd tiar
har lyckats tillkämpa sig från finansministern, och det bor nian ju rimligen

inte klandra utan prisa. . , ,, ••

Jag har alltså i fråga örn utskottets yrkande i detta fall intet annat att gora
än att ansluta mig till detsamma, och jag har således för egen del inte något
särskilt yrkande att framställa.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Det är mig omöjligt att ta upp till
någon granskning de exempel på missbruk eller föregivna missbruk, som herr
Nilsson i Landeryd anfört. Jag vill bara påpeka, otc vederbörande kommun, dar
dessa barnrikehus blivit uppförda, har åtagit sig en viss örn och, det medger jag,
mycket ringa ansvarsskyldighet, och det mäste val anses betyda, att kom
munerna för sin del ansett det vara motiverat att dessa lan beviljats. Detta
är vad jag vill säga nu preliminärt. Det är nämligen klart, att de aberopade
fallen böra underkastas en undersökning för att det ma konstateras, hernvi
några verkligt allvarliga fel ha begåtts när dessa barnnkelan lia beviljats.

I övrigt vill jag endast säga, att utskottet väl ar ursaktat, om det aberopar

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Äng. förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
den bostadssociala utredningen, eftersom denna utredning just har till uppgift
att utreda vad herr Linderot här för sin del sagt sig önska utredning om. Den
skall nämligen slutligen komma fram med en plan, och jag förmodar för min
del att i denna plan bl. a. kommer att ingå att egnahemsstyrelsen och byggnadslanebyran
komma att samordnas på ett eller annat sätt så att alla egent•
%.. .f.8*rag0?/ komma att behandlas av samma organ. För min del vill
jag för övrigt erkänna, att jag inte anser mig kunna ikläda mig någon absolut
garanti lör den tidpunkt, när bostadssociala utredningen kan framlägga sitt
betänkande eller sina slutbetänkanden. Jag måste nämligen medge, att förväntningar,
sömn tidigare lia hyst, inte lia blivit infriade. Dock tror jag mig
nu väga säga .sa. mycket som att själva utarbetandet av det viktigaste slutbetänkandet
pågår för fullt och att vissa delar av detta redan föreligga i
korrektur, varför jag hoppas att det inte skall dröja så särdeles länge till,
innan, det kan ligga på regeringens bord och inför offentligheten. Det är det
enda jag kan säga till detta.

Det finns ju ingen anledning att i övrigt gå in på dessa frågor. Vi komma
säkerligen i sinom tid fram till en stor principdebatt örn samhället och bostadsiragan,
da alla åtgärder, som hittills äro vidtagna, komma att omprövas i
princip och då vi säkerligen få tillfälle att diskutera ännu mer genomgripande
åtgärder än dem vi hittills ha prövat.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till civilförsvaret;

ni 244., i anledning av väckta motioner angående utredning örn en mera
planmässig, fördelning av industrien på olika orter och landsdelar;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till särskild ersättning, för debitering av värnskatt;
nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr. 247, i anledning avKungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr ? ättledning av Kungl. Maj :ts förslag örn avskrivning å investeringar
lör tillverkning av syntetiskt gummi;

nr 249, i anledning av Kungl. Majis proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetaret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret 1945/
46 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; samt

iättledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret
1945/46 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid . förnyad föredragning av sammansatta stats- och andra lagutskottets
memorial nr 5, angående ersättning åt hovrättsassessorn Erik Göransson, vilken
inom sammansatt stats- och andra lagutskott biträtt vid behandlingen av
vissa frågor, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial och utlåtanden:
nr 58, angående tilläggsarvoden till sekreteraren och notarien med sekreterargöromål
hos första och andra lagutskotten; .... , „

nr 59, i anledning av framställning fran fullmäktige i riksbanken och tullmäktige
i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk; samt

nr 60, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående
provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetaret L45/
46 till vissa befattningshavare vid nämnda verk.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 61, angående regleringen för budgetåret 1945/46 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagens och dess verk m. m.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 15 och 16.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets memorial:

nr 78, angående ersättning åt hovrättsrådet A. Bexelius, vilken inom andra

lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor; och

nr 79, angående ersättning åt hovrättsassessorn Y. bamuelsson, vilken inom
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammantradet.

Anmäldes sammansatta utrikes- och första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 499, till Konungen i anledning av Kungl. JVlaj:ts proposition
med förslag till lag örn återställande av viss fran ockuperat land härrörande
egendom, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 1 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 505 i anledning av väckta motioner örn undantagande fran skatteplikt
av viss ersättning, som utgår på grund a<v tvångsvis gjord upplåtelse av mark,
tillhörande jordbruksfastighet; och

Onsdagen den 27 juni 1945 em. Nr 31.

nr 506, i anledning av väckt motion örn uttagande av en engångsskatt på
förmögenhet.

Anmäldes och bordlädes:

jordbruksutskottets memorial nr 81, angående ersättning åt av utskottet anlitat
biträde;

särskilda utskottets memorial nr 2, angående ersättning till kanslipersonalen
hos särskilda utskottet; och

budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 27 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 74, i anledning av Kungl. Äng. prisreg Maj:ts

proposition angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område Grunde åigär m.

m. jämte i ämnet väckta motioner. *r iord~

brukets orri I

detta utlåtande hade utskottet hemställt, råde m. m.

A. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 303

dels medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering
för nästkommande regleringsår av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet i utlåtandet
angivna riktlinjer;

dels och till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för budgetåret
1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 126 000 000
kronor;

B. att följande motioner, nämligen 1:397 och 11:605, 1:398 och 11:612,

1:399 och 11:610 samt 1:400 och 11: 611, måtte, i den män de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet förut anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag har här jämte några andra av
kammarens ledamöter väckt en motion om ett höjt garantipris vid statsinlösen
av potatis. Utskottet framhåller i sitt utlåtande, att en höjning av garantipriset
inte skulle vara av någon större betydelse; det skulle inte medföra någon
utökning av arealen, då det ju är för sent påtänkt. Jag medger gärna, att så

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
är förhållandet, men de största kostnaderna för potatisodlingen äro inte nedlagda
i och med att man har satt potatisen, utan de komma sedan vid skötseln
och stukornas underhåll fram på vårsidan.

Under de senare åren har ju det garantipris, som satts, ingalunda täckt kostnaderna,
utan statsmakterna ha varje år fått öka priset. Så var fallet förra
året. Man fick höja inlösningspriset för att förmå potatisodlarna att vårda
och ta väl vara på potatisen, så att här skulle finnas, tillräckligt för landets
behov. Det har ju också visat sig, att potatisodlingen i vårt land har en mycket
stor betydelse för folkhushållet, och jag är säker på att denna betydelse
inte minskas under innevarande år, då säkerligen alla våra grannländer bli
glada, örn vi kunna skicka något överskott till dem. De komma helt visst även
under innevarande konsumtionsår att lida brist på denna vara.

Utskottet har behandlat vår motion välvilligt och sagt: »Örn livsmedelsläget
i vårt land eller våra grannländer blir sådant att största möjliga del av årets
potatisskörd bör bevaras för direkt konsumtion, kan därför enligt utskottets
mening ett höjt garantipris vara befogat. Med hänsyn härtill förutsätter utskottet
att Kungl. Majit, när förhållandena under hösten kunna bättre överblickas,
tager denna sak under förnyad omprövning. Jag får säga, att redan
nu ligger denna sak så till, att man borde tillförsäkra potatisodlarna ett högre
pris. Potatisodlingen är en av våra dyraste odlingar, och med det oerhörda
svinn det är på den, hade det säkerligen varit bättre, örn man redan nu vidtagit
den höjning, som vi ha begärt i motionen. Men då utskottet inte har funnit,
att så kunde ske, har det dock välvilligt sagt ifrån, att det förutsätter, att
Kungl. Majit fram på hösten har blicken riktad härpå.

Jag skall inte framställa något yrkande, herr talman, mot ett enigt utskott,
meli då jag nu ser vår jordbruksminister infinna sig i kammaren, kan jag
inte underlåta, att hemställa, att Kungl. Maj :t redan nu ville ta under omprövning
vad utskottet skrivit och se, örn inte möjlighet finns att genast höja
garantipriset för potatis med en krona per deciton. Jag tror, att det skulle vara
välmotiverat och skulle stimulera potatisodlarna att i största möjliga utsträckning
ta väl vara på produkten, så att vi inte komma att sakna potatis fram på
vårkanten.

Herr talman! Jag har, som jag förut sagt, intet yrkande.

Herr Johansson, Henry: Herr talman! Som framgår av det utlåtande, som nu
föreligger till behandling, har jordbruksutskottet med bifall till en inom kammaren
väckt motion ifrågasatt att höja priset på lantsmör av klass I och II.
Samma yrkande förelåg vid förra årets riksdag, och då ansåg utskottet, att
syftet visserligen var behjärtansvärt, men utskottet var den gången nog förnuftigt
att avstå från att göra något yrkande, enär man insåg, att ett genomförande
av praktiska skäl svårligen kunde ifrågakomma. I år ha emellertid
dessa skäl inte föranlett avslag, utan utskottet har åsidosatt svårigheterna och
anser, att höjningen skall genomföras. Som bekant har statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet icke intagit någon annan ställning till denna fråga
än den, som livsmedelskommissionen har föreslagit och som är den helt naturliga
på de av livsmedelskommissionen anförda skälen, vilka återfinnas i den
förevarande propositionen. De skäl, som där äro anförda, måste vara helt avgörande
med hänsyn till de konsekvenser, som det kan och måste medföra att
ha ett producentpris, som ligger väsentligt över det pris, för vilket producenten
i sin egenskap av konsument kan tillhandla sig varan. Man behöver inte insinuera,
att det begås oegentligheter, för att vara på det klara med att^man
inte har rätt att skapa ett system, som kan fresta människor att begå sådana.

Onsdagen, den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Jag är visst ingen vän av något hundraprocentigt mejerimonopol, men i den
nuvarande situationen anser jag, att det inte var rimligt och förnuftigt att
medge dessa lättnader i fråga om tillverkning av lantsmör och sätta ett producentpris,
som i verkligheten är högre än inköpspriset. Det är inte småsmulor
det här är fråga örn. Under förra året mottogs vid mejerier och hos
auktoriserade uppköpare inte mindre än 1 353 000 kg lantsmör. Jag måste
för den skull yrka avslag på utskottets yttrande i andra stycket på sidan 13
i det föreliggande utlåtandet.

Som vidare framgår av de förslag från livsmedelskommissionen, som finnas
återgivna i Kungl. Maj:ts proposition nr 303, har kommissionen föreslagit, att
man för det kommande produktionsåret skulle sänka arealgränsen från de nuvarande
25 hektaren till 15 för att ägaren eller brukaren skall erhålla producent-bidrag
för mjölk. Enligt nu gällande bestämmelser utgår sådant bidrag
som bekant enligt en skala, som är uppbyggd på det sättet, att bidraget
minskas i den mån mjölkleveranserna överstiga 3 500 kg per kvartal och helt
bortfaller vid en kvartalsleverans av 7 500 kg. Samtidigt är det föreskrivet,
att producentbidrag endast utgår till brukningsdelar på högst 25 hektar.

Den ursprungliga avsikten torde ha varit att endast temporärt åstadkomma
en förbättring av ställningen för de mindre jordbrukarna. Tid efter annan har
emellertid riksdagen höjt prorducentbidragen under trycket av vårt lands försörjningsläge,
och då ha även de större jordbruken på upp till 25 hektar fått
vara med. Frågan är nu, örn det finns skäl att fortsätta därmed även för det
kommande produktionsåret. För min del anser jag, att detta inte är nödvändigt,
och i det fallet har jag livsmedelskommissionen i dess helhet med mig, och inte
hara kommissionen utan också hela dess råd.

Med hänsyn till önskvärdheten av att mjölkproduktionen hålles uppe på så
hög nivå som möjligt anser statsrådet, att hektargränsen bör bibehållas. Han
hänvisar då till att så sent som förra året fastställdes den nuvarande hektargränsen
och att det måste vara otillfredsställande för de jordbrukare, som
nu åtnjuta bidrag till sin mjölkproduktion, att grunderna ändras. Naturligtvis
kan man säga det, men samma skäl kommer säkerligen att framföras, när
helst det blir fråga örn att göra en ändring, särskilt örn det då gäller att sänka
producentbidragen. Självfallet hade livsmedelskommissionen icke föreslagit
någon ändring, örn man därigenom riskerat, att någon väsentlig minskning av
mjölkproduktionen skulle inträda.

Såsom framgår av propositionen nr 303, har för det innevarande produktionsåret
föreslagits ett anslag av 51,2 milj. kronor till producentbidrag, men
när man nu kommit en bra bit in på produktionsåret, visar det sig, att det i
stället kommer att gå åt cirka 52 milj. och att det för det kommande året behövs
inte mindre än 53,5 milj., alltså en ökning från det för i år beräknade med
hela 2,3 milj.

Går man vidare till den statistik, som åtföljer propositionen, skall man finna,
att invägningarna öka och det i en mycket vacker takt alltifrån bottenläget
1042. Nämnda år invägdes 2 517 000 ton, vilket ökades 1943 till 2 852 031
ton och för innevarande år beräknas gå upp till 3 107 561 ton.

Detsamma är förhållandet, om man ser på 1942 års jordbrukskommittés beräkningar
för innevarande år. Dessa gingo ut på att den totala mjölkavkastningen
komme att i år uppgå till 4 435 000 ton mot 4 188 000 ton år 1943.

Av dessa siffror framgår med all önskvärd tydlighet, att mjölkproduktionen
iir stadd i en mycket kraftig ökning. Det är under sådana förhållanden
enligt min mening ingen risk för att inte den produktion, vi kunna få under
det kommande året, skall räcka till, även örn vi ändra bestämmelsen beträffande
arealerna.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Äng. prlsreglerande åtgärder på jordbrukets område ni. m. (Forts.)

Då jag dessutom är övertygad om att den nyss förrättade kreaturs räkningen
kommer att visa, att vi nu lia en större kreatursstam i landet än förra året,
kanske en vars storlek är jämförbar med förkrigstidens, så tror jag inte, att
det är någon risk förenad med den operation, som jag nu föreslår beträffande
arealerna för de jordbruk, som skola få producentbidrag. Sänker man gränsen
för erhållande av sådant bidrag till 15 hektar, kommer man — såsom framgår
av livsmedelskommissionens skrivelse — att kunna spara ungefär fem
miljoner kronor. Det är min mening, när jag nu föreslår, att arealgränsen
skall sättas till 15 hektar, att samtidigt föreslå, att den besparing på fem miljoner,
som därigenom göres, skall reserveras för jordbruket och utgå under
produktionsåret i form av differentieringsbidrag till områden, som kunna
komma att råka ut för en sämre skörd än normalt under innevarande år. Den,
som är ägare eller brukare av 40 ä 50 tunnland åker, kan jag inte räkna som
småbrukare, och menar man allvarligt, att det är småbrukare, som skola hjälpas,
finns det allt skäl för att besluta, att producentbidrag skall utgå allenast
till brukare, som har högst 15 hektar. Därigenom skapar man förutsättning
för at.t få nio miljoner över till differentieringsbidrag i stället för de sex,
som utskottet föreslår.

Med ändring av vad utskottet föreslagit ber jag således, herr talman, att få
föreslå, att första kammaren beslutar sänka arealgränsen från 25 till 15 hektar
åker för brukare, som skall erhålla producentbidrag.

Vidare har livsmedelskommissionen för produktionsåret 1945/46 ifrågasatt
en sänkning av äggpriset, och i anslutning till den omräkning, som skedde på
det innevarande årets jordbrukskalkyl, fick kommissionen bemyndigande attsänka
äggpriset med 10 öre. Det ena skälet härtill var, att hönsstammen blivit
mycket stor och att därigenom en kraftig ökning av foderåtgången inträffat.
Det andra skälet var, att av alla livsmedel hade äggen ökat kraftigast i
pris. De ha kommit upp i en nivå, som inte kan tänkas bibehållas för framtiden.
Således har priset på ägg stigit från 141 öre per kg, som var genomsnittspriset
1938/39, till 295 öre innevarande år. Det är en höjning med omkring
110 %. Att det under sådana förhållanden är synnerligen lönsamt att
producera ägg är tydligt och framgår av hönsstammens nuvarande storlek.
1938/39 hade äggproduktionen ett totalt värde av 85,8 milj. kronor, varav
det egentliga jordbruket beräknades producera för 75,1 milj. eller 88 %, medan
resten kom på yrkeshönserierna. För innevarande produktionsår räknas med en
avkastning på 155,6 milj. kr., därav från jordbruket för 129,1 milj. eller 83?».
För det kommande produktionsåret 1945/46 räknar man med att produktionen
skall bli så stor, att den lämnar en avkastning av 168,5 milj., därav från
jordbruket 139,9 milj. eller likaledes 83 %.

Det har således visserligen skett en förskjutning till yrkeshönseriernas fördel,
men skillnaden är inte alltför imponerande — från 12 till 17 % av hela
äggvärdet. Jag anför denna siffra, som visar, att foderåtgången är ojämförligt
störst inom jordbrukets egen äggproduktion och att man inte når syftet
att få ned foderåtgången bara genom att minska fodertilldelningen, då det är
omvittnat, att jordbrukarna alltid lia vissa möjligheter att använda av dem
själva producerad fodersäd till sin äggproduktion. Utskottet rekommenderar
en sänkning av fodertilldelningen. En sådan har redan skett och det i en mycket
kraftig takt. Under månaderna september—december var tilldelningen per
kilogram levererade ägg 3 kg foder, under januari—februari i år 3,5 kg och
har därefter sänkts ned till 1 kg foder per levererat kilogram ägg för juni.
Någon utpräglad minskning av produktionen har detta icke medfört. Tvärtom
har åtgången av foder oupphörligt ökat och beräknas stiga från 36 000 ton
hönsfoderblandning förra produktionsåret till 52 000 ton för det innevarande

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Äng. pr isregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
eller med cirka 45 %. I samma takt stiger givetvis åtgången av egentlig fodersäd
och kli. Som bekant består hönsfoderblandningen till övervägande del av
fodersäd, kli och majs. För hela produktionsåret räknar livsmedelskommissionens
fodermedelsbyrå, att det kommer att gå åt cirka 60 000 ton egentlig fodersäd
till hönsfoder, och detta är inte mindre än en tredjedel av elen mängd
på 180 000 ton, som producenterna tvingas avstå i och för fördelning bland
andra, som ej producera tillräckligt själva eller ha fått en misslyckad skörd.

Jag skall visst inte förneka, att vi ha nytta av en stor äggproduktion, men
vi lia ännu större nytta av en ökad fläskproduktion, enär fläsk är ett bättre
sovel och livsmedel än ägg och dessutom många gånger billigare i förhållande
till sitt näringsvärde.

Med hänvisning till vad jag nu anfört ber jag således att få föreslå i fråga
om äggpriserna, att första kammaren uttalar, att framför allt med hänsyn
till foderåtgången ingen ändring uppåt av äggpriset bör ifrågakomma under
nästa produktionsår.

Herr statsrådet Pelirsso n -Bramstorp: Herr talman! Vid behandlingen inom
departementet av den föreliggande propositionen följdes i huvudsak livsmedelskommissionens
förslag. Detta är självfallet, därför att där hade såväl tjugosjumannakommittén
som kommissionens råd och även de ekonomiska organisationerna
framfört sina synpunkter.

Beträffande kommissionens förslag rörande producentbidraget delar jag fullständigt
den uppfattningen, att man skall undvika sådana extra bidrag i ali
den utsträckning som det är möjligt med hänsyn till produktionsbetingelserna
och angelägenheten att få fram största möjliga kvantitet. Då jag emellertid
inte följde kommissionen beträffande arealgränsen, var det därför att de ändringar,
som föregående års riksdag vidtog, rätt väsentligt drabbade dem, som
lia jordbruk av den storleksordningen, att de kunna existera på dem utan att
ha någon inkomst vid sidan därom. Detta blev resultatet av de ändringar, som
gjordes i koantalet och annat. Då tyckte jag, att när man förra året gjorde
denna rätt genomgripande ändring, skulle man inte i år väcka ny oro genom
att införa ännu ett nytt system så kort tid efter det att det andra hade beslutats.
Av den anledningen följde jag inte kommissionen i det fallet.

Beträffande äggen lia ju jordbrukarnas egna organisationer föreslagit den
nedsättning av genomsnittspriset, som livsmedelskommissionen föreslog och
som föreslås i propositionen. Kommissionen hade till och med övervägt 20 öres
sänkning. Äggen ha ju stigit mest av alla jordbruksprodukter, men en hel del
människor i små omständigheter — på ofullständiga jordbruk eller stödjordbruk
— producera ju ägg, och det är naturligtvis önskvärt, att de få ut det
mesta möjliga därav. Huvudsaken är, att de inte råka i svårigheter, när det
blir omöjligt att fortsätta regleringen som nu. Det är otrevligt, om de då drabbas
av ett ganska ofrånkomligt prisfall. Det kan vara bättre att redan från
början lia gjort en justering nedåt.

Emellertid skall jag inte här opponera mig, ty riksdagen får ju ta ansvaret,
om äggproducenterna drabbas på ett av dem oväntat sätt. Det finns till och
med småbrukare, som ha framfört samma synpunkter som ägghandelsförbundet
och livsmedelskommissionen och menat, att när vi inte kunna reglera detta
på annat sätt, är det bäst att inrikta sig på en prissänkning.

Nu säger man, att man kan genomföra en reglering genom en inknappning i
fodertilldelningen, men det är väl ganska svårt för kristidsmyndigheterna
att förklara för allmänheten, att vi måste ransonera på sådant sätt, därest
fodret räcker i övrigt. En del konsumenter ha kanske inte köpt ut hela sin
äggtilldelning, men det finns många, som skulle vilja köpa ut mer, kanske

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område rn. m. (Forts.)
dubbelt mot ransonen. Jag tror inte det är lätt att ransonera fodertilldelningen
här och därmed hindra en produktion, som annars är möjlig. Därför tror jag,
att prissänkningen på ägg med 10 öre varit ändamålsenlig såväl ur producentens
som ur andra synpunkter.

Beträffande lantsmöret unna väl alla dem, som bo avsides och ha svårt att
leverera sin mjölk, att få så bra betalt som möjligt. Jag skall därför inte göra
några invändningar mot utskottet på den punkten, men som utskottet har sagt
kunna vi upprätthålla den föreslagna åtgärden bara så länge ransoneringen
räcker. Yi måste väl dock någon gång kunna sluta med ransoneringen av smör,
och då våga vi inte behålla den lilla prisspänningen mellan lant- och mejerismöret,
ty i så fall kommer det att bli en svartabörsvara, som inte är önskvärd,
och jag tycker det blir ännu mera synd örn dessa producenter av lantsmör,
örn vi då måste strama åt. Då ha de inte gjort de ansträngningar, som kanske
äro möjliga, för att leverera till mejerier och på det sättet minska produktionen
av lantsmör. Hade vi inte varit restriktiva på detta område, hade produktionen
av lantsmör varit oerhört mycket större i närvarande stund, vilket
inte varit till båtnad för folkförsörjningen, och vilket inte givit rättvisast möjliga
fördelning utan fått helt andra verkningar än man önskat, åtminstone
under en knapphetsperiod. Av denna anledning har jag icke kunnat tillstyrka
en ändring av priset, men då utskottet nu föreslår en sådan och riksdagen,
som jag förutsätter, beslutar i enlighet nied utskottets hemställan, kan det ju
hända att det går bra. Men den dag ransoneringen upphör och man måste göra
prismarginalen större, tycker jag att det inte blir något fördelaktigt läge för
lantsmörsproducenterna. Man får se hur det kommer att utfalla.

Beträffande arbetslönerna innebär Kungl. Maj:ts beslut vid vårprissättningen,
att produktpriserna skulle bli oförändrade och i den mån de på grund
av avsättningssvårigheter i fråga örn vissa produkter skulle behöva nedsättas,
skulle det kompenseras med en höjning av priserna på andra produkter, där avsättningssvårigheter
icke gjorde sig gällande. Nu har det framlagts en motion,
vari man påyrkar, att därest produktionsvolymen blir av den storleksordningen,
att den medger det, skall man ha möjlighet att betala bättre löner. Det trodde
jag att man var på det klara med redan 1943, då utskottet skrev, att utskottet
det året inte kunde tillstyrka en förbättring av lantarbetarnas löner, vilken
ur många synpunkter skulle ha varit välbetänkt, men att så snart produktionskostnaderna
blevo lägre eller produktionsvolymen större, lantarbetarna skulle
erhålla höge lön, örn detta inte bomme att belasta konsumenterna. Då utgick
jag ifrån, precis som man säger i motionen och som även utskottet säger, att
örn det i augustikalkylen visar sig att produktionsvolymen är så stor, att den
lämnar ett överskott utöver de fyra procent, som jordbruket äger tillgodogöra
sig av den för jordbruket beräknade inkomstsumman, det vore självfallet att
en justering av arbetslönerna finge ske i den utsträckning som vore möjlig
utan att en prishöjning behövde vidtagas, som skulle drabba konsumenterna.

Jag har inte något särskilt att invända emot utskottets förslag. Jag har här
endast velat förklara, varför jag inte ville gå med på nedsättningen av hektargränsen
och hur jag sett på saken i övrigt, då jag lade fram förslaget för
riksdagen.

Herr Tjällgren: Herr talman! Med hänsyn till att utskottsutlåtandet är
enhälligt, hade jag knappast trott, att jag skulle behöva taga till orda. Men
eftersom herr Johansson på göteborgsbänken framställde en del ju-kanden om
ändring i utlåtandet, bär jag föranletts att begära ordet.

Yad först beträffar den föreslagna höjningen av priset på lantsmör, vill jag
som utskottet gjort framhålla, att det är rena billighetsskäl, som legat till

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
grund för utskottets förslag på den punkten. En del mjölkproducenter, som bo
avlägset från mejeri, ha fördyrade kostnader vid leverans av mjölk till mejeriet.
De bli följaktligen nödsakade att avstå från att leverera mjölken dit
och få i stället tillverka lantsmör själva. Örn de nu skulle få ett litet förhöjt
pris på detta smör, torde väl ingen olycka därmed ha skett. Jag kan inte
heller tänka mig, att det ur konsumentsynpunkt skulle vara till någon större
nackdel. Det är väl som utskottet säger: »Starka billighetsskäl torde därför
enligt utskottets uppfattning tala för en höjning av priset å lantsmör.» Nu
har det sagts från livsmedelskommissionens sida — jag vet att herr Johansson
tillhör livsmedelskommissionen, och därför är det väl helt naturligt att han har
velat gå emot utskottet på den punkten — att det skulle leda till vissa besvärligheter.
Men vi Ira inom utskottet ansett, att de farhågor, som inom livsmedelskommissionen
uttalats på den punkten, varit i viss mån överdrivna. Vi
kunna inte tänka oss att det skulle leda till några svårigheter, åtminstone inte
så länge ransoneringen på smör består. Det är litet anmärkningsvärt, att herr
Johansson på visst sätt vill göra sig till förespråkare för de mindre jordbrukarna.
Just på de punkter, där utskottet ansett sig böra gå till mötes krav
från de mindre jordbrukarna och föreslagit en viss höjning, yrkar herr Johansson
ändring i utskottets utlåtande.

Även i fråga örn äggpriserna ville herr Johansson ha ändring i utlåtandet.
Utskottet har emellertid inte föreslagit någon höjning av äggpriset — märk
väl detta, herr Johansson — utan endast uttalat sig för att det nuvarande priset
i fortsättningen skulle få gälla och alltså inte någon sänkning därav få ske.
Det är ju litet annorlunda än vad herr Johansson efter vad jag tyckte mig höra
yttrade.

Herr Johansson föreslog, att arealgränsen skulle ändras från 25 till 15 hektar
för dem, som skulle komma i åtnjutande av producentbidrag. Jag tror inte,
att det skulle vara lämpligt att nu på en enda gång gå in för en sådan ändring,
ty det skulle föranleda vissa rubbningar på åtskilliga håll, som inte skulle vara
önskvärda.

Beträffande potatispriset har det inte framställts något yrkande, och därför
skall jag inte uppehålla mig vid den saken. Jag vill endast påpeka, att utskottet
uttalat, att Kungl. Maj :t bör ha sin uppmärksamhet fästad på frågan,
huruvida det kommer att visa sig behövligt med en höjning av garantipriset
på grund av efterfrågan på potatis.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Bakom detta utskottsutlåtande står
ett enhälligt utskott, och det förslag, som föreligger, är resultatet av en kompromiss.
Kompromisser ha ju i allmänhet respekterats här i riksdagen, och
därför förmenar jag, att även detta förslag bör respekteras.

Jag är motionär i fråga örn detta ärende på två punkter. Det gäller dels en
prisförhöjning på lantsmör och dels en liten prishöjning på ägg. Båda mina
motioner har utskottet vänligt nog accepterat. Jag har alltså fått igenom vad
jag har önskat, och för detta är jag självfallet tacksam.

Men när jag lyssnade till herr Johansson, hade jag litet svårt att förstå, att
han kunde ha en annan mening i denna fråga än den utskottet här har givit
uttryck åt. Det beror givetvis på att han är ledamot av livsmedelskommissionen,
och utskottet har ju som synes frångått livsmedelskommissionens förslag.
Vad gäller den lilla höjningen av priset på lantsmör, är detta ingenting annat
än en liten gärd av rättvisa. De människor, som tillverka lantsmör, tvingas
därtill av omständigheternas makt. De bo så långt från allfarvägarna, att de

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Äng. prisregi er and c åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
inte, hur gärna de än skulle vilja, kunna leverera sin mjölk till mejeri. Yi skola
inte tro, att det är någonting eftersträvansvärt för denna kår att tillverka lantsmör.
Jag har åtskilliga gånger varit i tillfälle här och var i landet att tala
med dessa människor som tillverka lantsmör. Det är huvudsakligen kvinnorna
i hemmen och främst småbruk det här gäller. På mina frågor har det stående
svart varit: »Lyckliga de människor, som kunna leverera sin mjölk till mejeri.
De veta knappast av, att det äro till.» Lantsmörtillverkningen är ett arbetsmoment,
som i regel faller på kvinnans lott i dessa hem utöver de tusen
och ett göromål, som dessa kvinnor ha att utföra. Det är just därför vi ha
ansett, att denna lilla förhöjning med 20 öre per kilogram ha de ärligt förtjänat.

Man har ju här gjort uttalanden örn att det kan föreligga risk för missbruk.
Herr statsrådet nämnde någonting örn att man kunde befara, att det kunde bli
en svartabörsmarknad. Jag undrar om det verkligen ligger så till. Vi skola
komma ihåg, att såväl konsumenter som producenter falla under smörregleringen.
Vi kunna ju inte så gärna vi än skulle vilja det får mera smör än ransoneringskorten
berättiga till. Det finns väl knappast något hushåll, som skulle
vilja avstå ett kilogram smör åt dem som tillverka lantsmör för att hjälpa
dem till olagliga handlingar. Det är enligt min mening en överdriven farhåga.
Hur det kan bli i framtiden, veta vi ingenting om, men om ett år äro vi väl
i tillfälle att ånyo pröva denna sak, och då få vi ta ställning till frågan sådan
den då föreligger.

Så ett pär ord om den lilla förhöjningen av äggpriset. Herr statsrådet var
vänlig nog att medge, att produktionen av ägg .är den produktionsgren, som
har legat sämst till. Den har inte på samma sätt som andra produktionsgrenar
kommit i åtnjutande av förhöjningarna av priserna på jordbruksprodukter.
Ja g är tacksam för hans erkännande på denna punkt, men motionärernas
mening och säkerligen också utskottets är den, att det är tid att redan nu se
till, att man bevarar denna produktionsgren som en binäring i första hand för
de mindre jordbruken. Det kan tänkas, att i en snar framtid det blir överproduktion
på ägg. Då bör denna regleras genom fodertilldelning så länge vi
ha detta ransoneringssystem. Det har under dessa år vuxit up,p en hel del
hönsgårdar, rätt stora till och med, vid de större jordbruken. Örn en överproduktion
skulle inträda, ha dessa hönsgårdar enligt min mening inget som
helts existensberättigande, och de borde heller inte få någon tilldelning av
fodermedel. Detta bör i första hand tillkomma de mindre jordbrukarna. Det
är så vi lia sett på denna fråga, när vi med denna lilla åtgärd och med tanke
på framtiden velat försöka att bevara denna produktionsgren huvudsakligen
för det mindre jordbruket. Jag kan ju tillägga, att det finns ganska många
småbruk som ha sin huvudsakliga inkomst just från äggproduktionen. Örn
de inte hade den, skulle de i många fall få ytterst svårt att existera.

Ja, herr talman, jag har ingenting vidare att för tillfället tillägga, utan
jag skall endast i likhet med utskottets ordförande be att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Johansson, Henry: Herr talman! Örn jag fattade utskottets ärade ordförande
rätt menade han, att utskottet icke föreslagit någon prishöjning på
ägg. Jag har läst mig till den uppfattningen, att utskottet i varje fall vid sin
behandling av den motion, som föranledde denna diskussion om äggpriserna,
har uttalat som önskvärt, att en prissänkning undvikes under nästa regleringsår.
Är det emellertid på det sättet, att utskottets ordförande anser, att utskottet
icke har rekommenderat en prishöjning — jag vill erinra om att äggpriset

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Äng. pr isregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.) ^
för närvarande är 10 öre lägre än tidigare under innevarande produktionsar
— i enlighet med motionen i första kammaren nr 400, skall jag återta mitt
yrkande på den punkten.

Herr Alfred Andersson påpekade, att tillverkarna av Iantsmör bo sa avsides
och så långt från mejerier, att de omöjligen kunna få sin mjölk till mejeri
och därför måste tillverka smör av mjölken och sälja den produkten. Det är ju
alldeles riktigt, att detta tillägg till lantsniörpriset har utgått till dem,. som
inte haft möjlighet att lämna sin mjölk till mejeri. Det har ju varit pa det
sättet i alla tider. Före det nuvarande kriget sysslade dessa jordbrukare och
mjölkproducenter med gödkalvsuppfödning i stället för att leverera mjölken
eller tillverka smör. Jag skulle för min del inte rygga ^tillbaka för att ånyo
genom lämpliga åtgärder i fråga örn prissättning eller på annat sätt medverka
till att man ånyo får i gång en gödkalvsproduktion. Jag tror att vi med hänsyn
till våra mjölktillgångar skulle lia råd till det och att det skulle hälsas
med tillfredsställelse, örn man kunde få tillbaka denna köttprodukt, inte minst
av alla de människor, som äro hänvisade till att föra diet i fråga örn sin köttförtäring.
.

Herr Andersson kanske inte hörde mitt första anförande, eftersom han pa
nytt rekommenderade, att vi böra reglera äggproduktionen genom fodertilldelning.
Jag har annars redan tidigare sagt, att livsmedelskommissionen, är
inne på den vägen sedan flera månader. Vi ha verkligen gjort mycket kraftiga
inskränkningar i tilldelningen av fodermedel. Men jag skall erkänna, att inskränkningarna
lia gått ut lika över alla äggproducenter och således inte bara
över dem som ha större hönserier. Jag undrar örn herr Andersson menade riktigt
allvar, när han ifrågasatte, att man inte skulle lämna någon som .helst
fodertilldelning till dessa producenter, utan i stället uteslutande låta det mindre
jordbruket ha hand örn äggproduktionen här i landet. Jag föreställer mig, att
herr Andersson icke menade detta. .

Jag begärde ordet, herr talman, även för att närmare precisera vad jag avsåg
med mina yrkanden. Beträffande pristillägget pa iantsmör yrkar jag’, att
den mening i andra stycket pa sidan 13 i utskottets utlåtande, sorn ^börjar med
orden »Utskottet anser sig därför, i anslutning till yrkanden», utgår och att i
ställe insättes denna mening: Utskottet anser, att de nuvarande pristilläggen
å Iantsmör bibehållas oförändrade.» ^ „

I fråga örn yrkandet örn arealtillägget föreslår jag, att tredje stycket pa
nyssnämnda sida i utlåtandet får följande lydelse:^ »I likhet med livsmedelskommissionen
anser utskottet, att bidrag skall utgå allenast till brukare, som
har högst 15 hektar, och att det belopp av 5 miljoner kronor, som därigenom
sparas, skall återgå till jordbruket i form av ökat anslag till lokala differen tieringsbidrag.

» .

Mitt tidigare framställda yrkande beträffande äggpriset atertar jag tills

vidare.

Herr Andersson, Alfred, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Antingen uttalade jag mig inte klart nog i mitt anförande eller också
har herr Johansson på något sätt missförstått mig. När jag talade örn
stora hönsgårdarna icke voro berättigade att få fodertilldelning, menade, jag
— .jag tyckte att jag sade det också — dem som kommit till under krisen.
Självfallet kan jag inte ha menat, att det skulle gälla de hönsgårdar, sorn
funnits redan före krisen och utgjort ett levebröd för deras innehavare. Jag
anser givetvis, att de fortfarande skola lia möjlighet att sköta sina hönserier
och alltså få tilldelning av fodermedel.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1045 em.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Farts.)

Herr Svedberg: Herr talman! Jag begärde ordet främst med anledning av
oet anförande, som hölls av den ärade talaren på göteborgsbänken. Om man
tittar på det förslag, som här föreligger, finner man att det rör sig örn en
anslagssumma på 126 miljoner kronor. Den summa, som är avsedd för bidrag
till producenterna av lantsmör, rör sig om närmare 700 000 kronor. Jag mäste
till den ärade talaren på göteborgsbänken säga, att vi ha ett ofantligt stort
antal mjölkproducenter i Norrland, som inte högre önska än att få leverera
sin mjölk till mejeri men på grund av sin avlägsna bosättning inte ha möjlighet
därtill. Bara för ett par veckor sedan var en representant nere i Stockholm
och uppvaktade olika institutioner för att fa tillstånd till biltransporter
av mjölk Men det tamm praktiskt taget inga möjligheter att erhålla bifall
tili ett sadant trafiktillstånd, trots att han representerade en bygd med 127
mindre och större jordbruk. Det är klart, att dessa mindre jordbrukare äro i
en särskilt ogynnsam situation jämfört med andra jordbrukare, emedan de inte
få kraftfodertilldelning på samma sätt som de som leverera mjölken till mejeri,
i synnerhet som kraftfodertilldelningen framför allt grundar sig på den mjölkmängd,
som under föregående år levererats till mejeri. Det finns ingen åtminstone
i Norrland av dem, som leverera till mejeri, som inte anser att stödet
även bör givas framför allt till de jordbrukare, som inte kunna komma i åtnjutande
av de förmåner som mejerierna ge jordbrukarna. Inte minst husmödrarnas
arbetsförhållanden underlättas betydligt när mjölken kan levereras
till mejeri.

Jag vill även tillägga, att det förslag, som här föreligger, är byggt på en
kompromiss inom jordbruksutskottet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

. Herr Tjällgren: Herr talman! Herr Johansson har ju redan på en punkt
återtåga ett yrkande, som han tidigare under debatten framställt. Det är ju
alltid ett steg i rätt riktning, enligt min mening. Beträffande de skilda yrkalldén,
som herr Johansson vidhållit och som avse ändringar på olika punkter
i utskottets utlåtande, mäste, jag för min del säga, att det inte är lätt att se
vad de innebära och ta ställning till dem. Därför tror jag kammaren är på den
säkra sidan, örn den följer utskottets utlåtande.

Jag vill i likhet med vad senast herr Svedberg nämnde säga att detta utskottsutlåtande
är resultatet av en kompromiss inom utskottet, där ledamöterna
från olika håll fått justera sina meningar och gå varandra till mötes. Av
den anledningen tycker jag att det är skäl att kammaren antar detta utlåtande.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Bondeson: Herr talman! Herr Henry Johansson gjorde ett uttalande,
som jag mottog med den allra största tillfredsställelse. Jag syftar på att han
uttalade en förhoppning, att priset på gödkalvköttet måtte bli så högt, att
jordbrukare, som bodde avlägset fran mejerier, i stället för att göra lantsmör
skulle kunna göda sina kalvar. Jag understryker detta uttalande, ty i dag är
aet oftast spädkalvar, som säljas på svarta börsen. De säljas sedan som gödkalvar
till vissa näringsställen, och detta minskar tillförseln till slakterierna
av kalvar. Säkerligen skulle det för lantmannen ute i periferien vara av stor
vikt och hälsas med alira största tillfredsställelse, örn herr Johansson i livsmedelskommissionen
kan utverka, att priset på gödkalvar blir sådant, att det
blir ekonomiskt bärande för jordbrukarna att göda kalvarna i stället för att
göra lantsmör. Jag hoppas att herr Johansson framför denna önskan till livsmedelskommissionen.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Äng. whreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; samt 2:o), av herr Johansson, Henry, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring i motiveringen, att dels andra stycket
å s. 13 i det tryckta utlåtandet avfattades sålunda: »Utskottet anser, att
de nuvarande pristilläggen å lantsmör bibehållas oförändrade.» och dels tredje
''stycket å samma sida erhölle följande lydelse: »I likhet med livsmedelskommissionen
anser utskottet, att bidrag skall utgå allenast till brukare, som har
högst 15 hektar, och att det belopp av 5 miljoner kronor, som därigenom sparas,
skall återgå till jordbruket i form av ökat anslag till lokala differentieringsbidrag.
»

Sedermera gjordes propositioner enligt dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja
besvarad. •

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 75, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktlindring
för frukt till Norrbotten och Västerbotten;

nr 76, i anledning av väckta motioner örn statsunderstöd till Balsgårds växtförädlingsanstalt; nr

77, i anledning av Kungl. Maj :ts. proposition angående anslag till knstillägg
m. m. för budgetåret 1945/46, såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl., såvitt angår nionde huvudtiteln; Samt

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och Indes till handlingarna jordbruksutskottets utlåtande nr
80, i anledning* av Kungl. Maj:ts proposition angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1945/46, i vad angår jordbruksärenden.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 58, angående
beräkning av bevillningarna för budgetåret 1945/46, m. m., bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 76, i anledning av väckt-4»?.
motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen. ”rivsrilag I

förevarande utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen, i anledning sunningen.
av en inom andra kammaren väckt motion nr 72, av herr Hedlund i Östersund,
mätte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta
örn ''skyndsam utredning beträffande frågan, huruvida behov förelåge av särskild
lösdriveri lagstiftning, och för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Herr Schlyter: Herr talman! När lösdriverilagstiftningskommittén på hösten
avlämnade sitt betänkande, var situationen delvis en annan än nu. Då, liksom

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Äng. reformering av lösdriverilagstiftningen. (Forts.)
nu, var det visserligen ett stort antal personer som varnades — offentligt eller
enskilt — för lösdriveri. Men dessutom fanns det 1939 fortfarande ett ganska
stort manligt klientel som dömdes till tvångsarbete. Alla voro eniga örn att
tvångsarbetet var olyckligt utformat och illa verkställt, men man hade då inte
någon anledning anta att anstaltsbehandlmg för s. k. lösdrivare överhuvud
taget skulle kunna undvaras. Sedan dess har det visat sig att antalet tvångsarbetare.
nedgått år från år, så att det nu är mycket obetydligt. Beträffande
de fåtaliga tvångsarbetare som finnas kvar göra verkställda utredningar sannolikt,
att de utan olägenhet skulle lia kunnat omhändertagas inom andra
mera socialt inriktade vårdformer.

Man måste i detta läge ställa frågan, örn det verkligen behövs någon lösdnvarlag
Strafflagberedningen har i sitt till utskottet avgivna utlåtande anfört
betänkligheter^mot att införa något slags anstaltsbehandlmg — låt vara
en moderniserad sådan — för personer som nu utan märkbarare olägenheter
kunna lämnas på fri fot. All anstaltsvård har nämligen betydande skadliga
biverkningar. Att överflytta klientel från alkoholistanstalterna till nya anstalter
för lösdrivare — vilket socialstyrelsen påyrkar — förefaller också meningslöst.
Örn alkoholistanstalterna nu ha besvär av vissa asociala typer, är
det bättre att ytterligare differentiera alkoholistvårdens anstaltsväsende. Detsamma
gäller beträffande vissa andra vårdområden.

Det sägs ofta att det- visserligen är sant, att vi just nu inte lia behov av
anstalter för lösdrivare men att det blir annorlunda när tiderna försämras i
riktning mot större arbetslöshet. Man mäste då undra örn inte just en sådan
frågeställning tyder på att lösdrivarlagen är en klasslag. Vad som behövs är
tydligen inte tvångsarbete utan bistånd åt arbetslösa. Detta var byråchefen
Oskar Hagmans ståndpunkt, när han hade att i socialstyrelsen ta ställning till
fragan.

Det sågs vidare inte så sällan att den nuvarande lösdrivarlagen är så dålig,
att man inte vill tillämpa den, samt att bofasta och rättsinnade människor därför
inte ha något skydd mot luffare och annat löst folk. Socialstyrelsen säger
t. ex. i sitt yttrande över motionen att luffarna, sedan tillämpningen av lösdrivarlagen
slappnat, på sina ställen terrorisera den bofasta befolkningen. Jag
tror att detta är mycket överdrivet. Det förefaller också som örn klagomålen
i denna riktning så gott som försvunnit under de senaste åren. Här lia vi
återigen Hagan örn de goda och de dåliga tiderna, frågan örn det är hjälp
eiler straff som behövs.

Vidare sägs det att man måste lia en lösdrivarlag för att skydda sig mot
personer som begått brott utan att man kan bevisa detta. Nu tillgår det ofta
sa, att polisen, när den anhållit en misstänkt, släpper honom i brist på bevis
meri samtidigt finner att det finns skäl att ge honom en lösdrivarvaming.

»Med snaran en bit ifrån halsen
och med bylingen fram och bakut,
han valsar i nasarevalsen
där turerna aldrig ta slut.»

Bevismngssvårigheterna äro nog inte så stora som det görs gällande. Vid
tillämpning av exempelvis lagstiftningen örn olovlig underrättelseverksamhet
^a,d?™sto!arna mte vi,sat någon obenägenhet att tillämpa den fria bevisningen.
Beträffande soutenörskap kan det dock hända, att nian behöver bättra på själva
strafflagsparagrafen litet för att öka möjligheterna att fälla för koppleri.
Häremot kan ingenting vara att erinra.

Man säger också att det behövs lösdrivarförfarande mot folk som begått
ohederliga handlingar vilka inte äro straffbelagda. Det finns emellertid andra

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Ang. reformering av lösdriverilagstiftningen. (Forts.)
sorn påstå, att vi under de sista åren ha straffbelagt alldeles för mycket. I
varje fall borde man val kunna vara enig om att det knappast är värdigt ett
rättssamhälle att på administrativ väg döma till frihetens förlust för gärningar
som man inte velat göra straffbara. Det kan hända att det behövs några
mindre justeringar av strafflagen för att man skall kunna döma till straff
t; ex. för vissa farliga former av bettleri. Men en sådan komplettering är i
så fall att föredraga framför att bibehålla en maskerad strafflagstiftning, med
vars hjälp man kanske i vissa fall åstadkommer ökat skydd men samtidigt,
skapar misstro mot samhällets vilja att hävda rättssäkerheten.

De som dömas till ansvar för brott kunna numera omhändertagas på tillfredsställande
sätt: vi lia villkorlig dom med övervakning och föreskrifter örn
bostad, arbete och dylikt samt olika slags tidsbestämda och tidsobestämda frihetsberövanden
i förening med eftervård. Till sin utformning och verkställighet
äro de straffrättsliga behandlingsformerna mycket överlägsna det rent
negativt inriktade tvångsarbetet.

Även om man erkänner, att det inte behövs något tvångsarbete, kan det
möjligen göras gällande, att man måste ha någon ersättning för de nuvarande''
lösdrivarvarningarna, vilka i motsats till tvångsarbetet tillämpas i betydande
utsträckning. Det är mycket möjligt att man genom nya socialvårdande åtgärder
kan fa resurser att hos ännu ej ursparade personer klarlägga en begynnande
arbetshämning och hindra att den leder till asocialitet. Dösdrivarlagen, som
inte fyller någon motsvarande uppgift, torde emellertid kunna upphävas, innan
man får till stånd sådana åtgärder. Dessa äro av rent social natur och ha ingenting
med lösdrivarlagstiftning att göra. Det kan lämpligen anförtros åt socialvardskommittén
att i rätt sammanhang väcka förslag härom. Reformer i den
avsedda riktningen ha för övrigt redan börjat genom den organisation för arbetsberedning
at svarplacerad arbetskraft som haller på att växa fram under
arbetsmarknadskommissionens ledning. Kommittén för partiellt arbetsföra arbetar
i samma riktning. Lat oss fortsätta pa den vägen, men låt oss oberoende
härav få bort denonyttiga och inhumana lös drivarlagen, den rudimentära tvångsarbetsanstalten
på Svartsjö och den gamla Landskronaanstaltens ersättare. Svartsjöanstalten
användes för övrigt nu mest av svåra alkoholister, alltså sjuka
människor. Att flytta bort dem från de beryktade burarna där ute är en fråga
som jag avstått från att interpellationsvägen bringa under debatt i kammaren,
sedan det upplysts att socialministern ämnar tillsätta en kommitté för hela
alkoholistfrågan, dag hoppas bara att kommitténs betänkande ej skall behöva
avvaktas för att råda hot pa deri verkligt anstötliga form varunder alkoholisterna
omhändertagas pa Svartsjö, med dess mycket knapphändiga läkarvård.
Bäst vore, såvitt jag förstår, att socialdepartementet helt avstode från Svartsjöanstalten
och att denna, efter burarnas utrivande, överlämnades till fångvården,
som redan med stor fördel börjat släppa till fångarbetskraft för att
driva anstaltens förstklassiga jordbruk och därmed bereda fångarna, delvis i
koloniform,^ ett friluftsarbete vida att föredraga framför det innestängda arbetet
på Långholmen. I fråga om de till tvångsarbete dömda tio prostituerade
i Karlstadsfängelset skall jag inskränka mig till att citera slutorden i dr Gustav
Jonssons av strafflagberedningen föranstaltade psykiatriska undersökning av
dom. Det är bara fyra rader å s. 40 i utskottets utlåtande: »Ur läkarsynpunkt
kan den nuvarande anstaltsvården för dessa kvinnor inte i något fall säfnas
utgöra en vårdform som är ägnad att tillrättaföra dem eller som är avpassad
efter deras psykiska tillstånd. Inspärrandet av dessa kvinnor på en tids tvångsarbete
tor sig varken rationellt eller humant.» Även örn det inte är iner än lif)
kvinnor, herr talman, som för närvarande äro föremål för det utomordentliga

Första kammarens protokoll 1045. Nr 31. a

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Äng. reformering av lösdriverilagstiftningen. (Forts.)
kvacksalveri i statlig regi, som grundas på lösdriverilagen, så är det tio kvinnor
för mycket.

Jag har, herr talman, med det nu anförda velat säga, att Hagan om lösdrivarlagens
avskaffande inte bör sammankopplas med alltför vidlyftiga sociala
reformfrågor utan i mycket kan lösas oberoende av dem. Örn jag förstått utskottets
utlåtande rätt, ligga de synpunkter jag anfört helt i linje med. utskottets.
Då jag såsom ordförande i den sista lösdriverilagstiftningskommittén
haft tillfälle att under flera år studera detta problem, har jag bara vågat uttrycka
mig något positivare än vad utskottet gjort.

Lövdriverilagstiftningskommitténs förslag avgavs samma år som den nya
lagen örn villkorlig dom antogs och byggde på samma principer som denna:
hjälpåtgärder innan man som sista resurs tillgrep frihetsberövande. Kommittén
ville emellertid inte kriminalisera lösdriveriet utan organiserade det liela inom
socialvårdens ram. Jag tror numera att den sålunda föreslagna organisationen
blivit onödigt invecklad och att även individens rättssäkerhet skulle vinna på
att de grövre formerna för lösdriveri reglerades i strafflagen, varigenom^ domstolarna
automatiskt bleve beslutande organ i fråga örn frihetsberövande åtgärder
i stället för som nu polismyndigheter och länsstyrelser.

Hela frågan bör kunna lösas utan någon ny utredningsapparat genom en
överarbetning av det rikliga materialet inom vederbörande departement, antingen
det nu blir socialdepartementet eller justitiedepartementet. Det var
justitiedepartementet som ingångsatte den sista utredningen och fick mottaga
kommitténs betänkande. Det är också verkligen en uppgift för en justitieminister
att hävda även s. k. lösdrivares rättssäkerhet.

Beträffande ärendets fortsatta behandling skulle jag vilja erinra örn ett lagärende
med vissa paralleller, även örn olikheter äro lätta att påvisa. För några
tiotal år sedan talades det mycket om legostadgan såsom en klasslag som borde
avskaffas, men från juristhåll gjordes den invändningen, att man inte kunde
avskaffa den utan att sätta en annan tjänsteavtalslag i stället. Emellertid beslöt,
örn jag minns rätt, 1922 års riksdag på förslag av andra lagutskottet att hemställa
till Kungl. Maj:t örn legostadgans avskaffande utan vidare. Nästa års
riksdag fick också mottaga en proposition, som bifölls och gick ut på legostadgans
avskaffande utan att någon ny lagstiftning sattes i dess ställe.

Det är möjligt att de justeringar i andra lagar, som erfordras vid lösdrivarförordningens
upphävande, bli lite fler än när legostadgan upphävdes. Men det
är min bestämda övertygelse, att de inte äro fler än att med en intresserad departementschef
i vart och ett av de berörda båda departementen dessa justeringar
med lätthet skola låta sig genomföras inom själva departementen så fort, att
förslag örn lösdrivarförordningens upphävande skall kunna framläggas för
nästa års riksdag. Till och med socialstyrelsen, som uttalar sig för en helt ny
lösdrivarlagstiftning, förklarar i sitt utlåtande till andra lagutskottet över motionen,
»att det vore att hälsa med den största tillfredsställelse, örn riksdagen

framförde önskemål örn att förslag i ämnet -----bleve förelagt riksdagen

år 1946».

I förhoppning att så kommer att ske ber jag att få yrka bifall tili utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr Gärde.

Herr Holmbäck: Herr talman! Den gällande lagen örn lösdriveri är av år
1885, och dess rötter vila helt och hållet i en gången tid. Lagen står^i samband
med sociala åskådningar som vi för länge sedan lämnat. Arbetet på dess förbättring
började redan år 1907, alltså för 38 år sedan. Fyra sakkunnigutlå -

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Äng. reformering av lösdriverilagstiftningen. (Forts.)
tanden ha sett dagen och dessutom två kungl, propositioner, som icke lia antagits.
Det har alltså varit en mycket svår fråga. Den omständighet, som gör
att nian nu hoppas, att man skall kunna lyckas bättre, är som herr Schlyter
antydde, att antalet personer, som äro dömda till tvångsarbete, gått ned i så
utomordentligt hög grad. Ett par siffror. Under åren 1921—1925 dömdes genomsnittligt
till tvångsarbete 345 män och 195 kvinnor. År 1942 voro siffrorna
70 män och 27 kvinnor, d. v. s. männens antal hade gått ned till en
femtedel och kvinnornas till en sjundedel. Det Ilar bl. a. varit andra sociala
åtgärder, alkoholistlagstiftningen, sinnessjukvården o. s. v., som trätt i lösdnvarlagstiftningens
ställe. Den sista uppgift, som utskottet haft till sitt förfogande,
härrör från april i år. Då fanns det endast 24 män och 10 kvinnor
intagna i tvångsarbetsanstalt.

Utskottet har icke sagt, att det är möjligt att man kan undvara någon motsvarighet
till den nuvarande lösdrivarlagen. Det är en sak som man får utreda.
Men jag tror att siffrorna ge anledning att åtminstone hoppas att de åtgärder,
som eventuellt kunna behöva komma i stället, inte skola behöva vara
|Y k°stsan?ma »atur och den omfattande art, som man tidigare trott,
otralflagberedningen har uttalat sig i denna riktning, och utskottet uttrycker
nu det önskemålet, att man undersöker, örn inte strafflagberedningen anvisat
en väg som är framkomlig.

Emellertid har jag,° herr talman, inte begärt ordet närmast för att säga
detta, vilket ju Damgar av utskottets betänkande, utan med anledning av en
särskild sak. När andra lagutskottet debatterade frågan örn lösdriverilagstiftningen,
sa beslöt utskottet att besöka Svartsjö för att se på anstalten. Det har
ansetts lämpligt att här nämndes några ord om hur vi sago förhållandena
därstädes. Jag skall därför tillåta mig att använda några minuter av kammarens
tid för det ändamålet.

Svartsjö ar som bekant en anstalt av sluten karaktär för män. Det finns
lyra olika kategorier personer som interneras på Svartsjö.

... första består av lösdrivare, alltså personer som dömts till tvångsarbete
för att som lagen sager, lia. strukit sysslolösa omkring från ort till annan utan
medel tm sitt uppehälle och utan att söka arbete eller ock utan att äga medel
tillsittuppehalle underlåtit att efter förmåga söka ärligen försörja sig och
tillika fort ett sadant levnadssätt, att våda uppstår för allmän säkerhet ordning
eller sedlighet. ’

Den andra kategorien består av alkoholister av vissa svårare typer Till
bvartsjo skall sandas den alkoholist, som med hänsyn till undergången bestraffning
eller personliga förhållanden i övrigt antagen komma att, därest
lian intages a anstalt av annat slag, genom avvikande från anstalten, våldsamt
uppviglande eller hotfullt uppträdande, enständig arbetsvägran eller annan
tredska eller pa annat sätt äventyra sin eller andra där intagnas ändamålsenliga
vard eller anstaltens behöriga skötsel. Dit skall vidare sändas den alkoholist,
sorn tidigare varit intagen minst två gånger å allmän alkoholistanstalt
och tillika undergått tvångsarbete eller utskrivits från sluten anstalt
men av vissa skal förklarats skola ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt.

Uland dessa alkoholister befinna sig ett icke ringa antal sinnessjuka

Den tredje kategorien utgöres även av alkoholister, men av helt annan typ
Orsaken till deras intagande a Svartsjö är sjukdom. På Svartsjö skall intagas
alkoholist, som ar behäftad med sjukdom, som på grund av smittsamhet
el er av annan anledning pakallar vård å sjukhus men för vilken sådan vård
icke utan dröjsmål kan erila las annorstädes. En dylik sjuk alkoholist kan intagas
direkt pa Svartsjö eller överföras dit från alkoholistanstalt av öppen
karaktar, om sjukdomen visat sig* på anstalten.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Äng. reformering av lösdriverilagstiftningen. (Forts.) o

Den fjärde kategorien består av straffarbetsfångar, som av fångvårdsstyrelsen
översänts till Svartsjö jämlikt kungl, brev den 27 november 1942. De
skickas till Svartsjö för att, som herr Schlyter nämnde, deltaga i arbetet pa
jordbruket eller i trädgården. Till Svartsjö hör ju en betydande egendom, som
efter vad jag tror drives förstklassigt. Årets budgetförslag upptar från statens
tvångsarbetsanstalter och alkoholistanstalter en inkomst av 280 000 kronor,
och jag skulle förmoda, att en mycket stor del därav härrör från jordbruket
på Svartsjö. .

Vad jag sagt ger vid handen, att Svartsjö måste bil en .kombination av fem
olika typer av anstalter. Det är en kombination av en tvångsarbetsanstalt, en
alkoholistanstalt, ett sinnessjukhus, ett kroppssjukhus och. ett. arbetsfängelse.
Den frågan inställer sig omedelbart, örn en dylik kombination bör tillåtas
fortbestå. Ivan verkligen en anstalt med sa manga olika kategorier med fördel
överhuvud taget ledas centralt? Blir det hela icke alltför svart att överblicka.
Kan det vara lämpligt att släppa samman straffarbetsfangar och alkoholister,
låt vara att alkoholisterna äro av de svara typer, som jag. nyss nämnde? Det
måste ge anledning till kritik, att de alkoholister, som lida av smittsamma
sjukdomar, förläggas till Svartsjö. Man borde ha rad och möjlighet, att inrätta
ett särskilt sjukhus för dem i den mån de ej lämpligen kunna intagas på
andra vårdanstalter. Även örn de nu hållas skilda fran de övriga kategorierna
på Svartsjö, så kan det varken vara nyttigt för de sjuka att vistas bland de
andra på samma anstalt eller för dessa sistnämnda att ha de sjuka där. Skälen
ge sig utan vidare. .

Dg byggnader å Svartsjö, sorn. tillböra anstalten, äro flera. En utgöres^av
en paviljong från 1920-talet. I den förvaras vissa svårare vårdfall, både
tvångsarbetare och alkoholister, och i den är sinnessjukhuset, inrymt. Ett pär
av byggnaderna äro avsedda för interner, som sysselsättas i jordbruket eller
trädgården. Huvudkomplexet, som jag uteslutande kommer att syssla med i
fortsättningen av mitt anförande, utgöres till inemot hälften eller kanske mera
av ett slott, uppfört av drottning Ulrika Eleonora och fullbordat på 1740-talet. Det fick långa tider förfalla, och på 1890-talet uppläts det till tvångsarbetsanstalt.
„

Sådana gamla slott passa emellertid icke för ändamål varom här är fråga.
De gamla byggnaderna bli vandaliserade, och den nutida institution, som inrymmes
i dem, blir bristfällig. Besökaren på Svartsjö har rikligt tillfälle att
iakttaga sanningen härav.

Det är i detta gamla slott, som de bekanta sovburarna eller sovcellerna,
som herr Schlyter talade örn, äro belägna. Jag skall tillåta mig att försöka
skildra ett rum med sådana celler.

Det var en sal med ungefär dubbel rumshöjd och med fönster på ena långväggen.
Den del av salen, som befann sig närmast den andra långväggen, hade
man delat in i celler med långsidorna mot varandra, ett pär meter långa och
något mer än en meter breda, och i två rader, den ena över den andra, med ett
galleri framför den övre raden och en trappa som ledde dit upp. I varje cell
stod en säng, och i cellen bodde en man. Men den lilla cellen hade inte fyra
väggar utan endast tre. Den fjärde väggen, alltså den åt fönstren till, var ersatt
med trästänger, som bildade dörrar. Varje internerad hade alltså, en
cell för sig själv, men då trästängerna lämnade fri insyn, var han dock icke
avskild från de andra. Örn kvällarna stängas de internerade in i. dessa celler
till nästa morgon. Jag föreställer mig, att när de stängas in. i sina celler på
kvällen, det hela närmast ser ut som när man går i en zoologisk trädgård och
betraktar djuren i burarna. Skillnaden är nog egentligen endast den, att i den
zoologiska trädgården har man galler av järn, under det att vi här ha ett trägaller,
som skiljer fångarna från rummet utanför.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Ang. reformering av lösdriverilagsiiftningen. (Forts.)

I den del av salen, som låg närmast fönstren, stod ett bord med mat. Salen
var alitsa ett kombinerat sovlogement och matrum. Man hade överhuvud taget
inte några matrum. Reflexionerna göra sig utan vidare själva även här.

. I det gamla slottet lågo aven rum för de sjuka, som icke behövde sinnessjukvård.
Tuberkulosavdelningen var trång och saknade ligghall. Jag undrar
örn någon annanstans i Sverige finnes en tuberkulosavdelning, som icke ger
möjlighet för de sjuka att erhålla liggkur i det fria.

^ ^iiisliitning till slottet ligga flera byggnader, uppförda på senare tid.
De bilda en helhet med slottet. Utan vidare var det tydligt att ekonomiavdelningarna,
som voro inrymda i dessa byggnader, voro av låg klass, ehuru man
sökt bättra på dem. Verkstadsavdelningarna voro bättre.

. Enligt gällande författningar kunna tvångsarbetare och alkoholister å Svartsjö
ådömas inneslutning i straffcell. Vi sågo på en cell, som till rätt nyligen
använts. Den låg i en källare och hade sekundär dager. Denna dager släpptes
endast in genom några springor. Jag tror att det skulle bli en rätt stor sensation
i Sverige, örn tidningarna finge se denna cell och finge reda på att den
för icke så länge sedan använts.

Jag tror att jag återger en allmän uppfattning inom utskottet, om jag säger
att vi funno lokalerna i huvudkomplexet på Svartsjö underhaltiga. Jag betraktar
det närmast som egendomligt, att man överhuvud taget får personal
som vill arbeta där under de nuvarande förhållandena. Att lägga ned stora
kostnader på att restaurera och modernisera det gamla huvudkomplexet torde
vara oriktigt. Här behövs någonting alldeles nytt.

_I anslutning till utskottsutlåtandet örn lösdriverilagstiftningen tillåter jag
mig att fästa socialministerns uppmärksamhet på förhållandena på Svartsjö,
både beträffande kombinationen a.v olika vård- och strafformer och beträffande
byggnaderna. Jag förstår att det ovissa läge, som frågan om lösdriverilagen
befinner sig i, och de mångå uppgifter, som socialdepartementet har, försenat åtgärder
med avseende på Svartsjö. Men jag tror att ett snabbt ingripande här är
det enda riktiga. Det var med verklig glädje som jag av herr Schlyters anförande
hörde, att det väntas att en utredning skall tillsättas inom den närmaste
tiden. Det gamla slottet på Svartsjö bör inte användas till sitt nuvarande ändamål
en dag mer än som är strängt nödvändigt.

Till slut tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Hage: Herr talman! Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag, och i klämmen inlägger jag i likhet med föregående talare
den meningen, att lösdriverilagstiftningen enligt den inom utskottet övervägande
uppfattningen bör bort. Det är inte fråga örn ett »huruvida», utan
det gäller att åstadkomma dess borttagande fortast möjligt.

o Jag vill i sammanhang därmed ge uttryck för den meningen, att det är förvånansvärt,
att denna fråga ännu icke har fått sin lösning, trots att man diskuterat
saken så länge, som man faktiskt har gjort. Från mina mycket tidiga
år som riksdagsman kommer jag^ ihåg, att man redan då talade örn olämpligheten
av att ha en lagstiftning sadan som denna. Jag har inte haft förmågan
att följa med och utröna orsaken till att man icke kommer till något resultat
på detta område. När det gäller sociallagstiftningen och humanitär lagstiftning
av olika slag ha vi ju natt ganska långt, men i fråga örn lösdriverilagstiftningen
ser det ut, som om det skulle vara fullständigt omöjligt att komma
till ett resultat. Jag hoppas nu, att den impuls, som utskottet här ger, kommer
att leda till att det fortast möjligt blir någonting gjort och inte bara pratat
i denna sak.

Yad beträffar förhållandena på Svartsjö, känner jag ett starkt behov att

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Äng. reformering av lösdriverilagstiftningen. (Forts.)
säga några ord, trots att herr Holmbäck redan utförligt har berört den saken.
Jag vill kort och gott konstatera, att tillvaron av Svartsjöanstalten är en skamfläck
för social-Sverige. Jag har haft tillfälle att. besöka denna anstalt två
gånger, första gången för ungefär tio år sedan, då jag var statsrevisor. Under
mina fyra år som statsrevisor hade jag möjligheter att besöka en hel del. fängelser
och liknande institutioner, som jag kallat »den svenska statsförvaltningens
bakgårdar», men inte från någon av dessa platser medförde jag sa starka olustkänslor
och en sådan beklämning som från besöket vid Svartsjö.

När nu andra lagutskottet häromdagen besökte Svartsjö, väntade jag mig,
att förhållandena skulle ha blivit något bättre under de tio år, som förflutit
sedan mitt första besök vid anstalten. Men inte den ringaste förändring hade
ägt rum. Det var precis som örn tiden gått fullständigt spårlöst förbi. Knappast
några reparationer eller underhållsarbeten hade utförts, utan det hela verkade
förfallet, tråkigt och nedslående på alla möjliga sätt.

Särskilt måste jag säga, att jag både för tio år sedan och nu fick samma
intryck som herr Holmbäck av de burar, i vilka människor där. förvaras —
man skulle nästan kunna kalla dem kättar. Örn man kommit in i lokalen vid
något tillfälle, då människorna inte voro inplacerade i kättarna, eller burarna,
skulle man med största sannolikhet ha antagit, att det var djur som här förvarades,
men kommer man tillbaka och ser efter, förvaras där i alla fall alltjämt
människor. Jag måste säga, att det verkligen skulle vara önskvärt, örn
riksdagens ledamöter samt och synnerligen vid något tillfälle gjorde en färd
till Svartsjö — det ligger ju inte så långt från Stockholm — och tittade närmare
på denna anstalt.

Jag vill för övrigt passa på att säga, att jag hoppas att inte någon, som är
ciceron för utlänningar, tar med sig sina gäster till Svartsjö och visar dem
anstalten där, sedan de fått besöka alla våra andra sociala institutioner, som
vi med rätta kunna vara stolta över. Eljest skulle utlänningarna troligen få
ett utomordentligt starkt intryck av att Sverige, dock inte var så socialt högtstående,
som de kanske från början hade tänkt sig.

Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen, att det denna gång inte skall
stanna vid ord, utan att man verkligen gör allvar av föresatsen, att denna
anstalt skall bort så fort som möjligt, och att förslag i frågan framlägges till
nästa års riksdag.

Från den utgångspunkten ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Linnér: Herr talman! Jag tror att alla äro ense om att 1885 ars lös drivarlag

är föråldrad och att (anstalten för lösdrivare pa Svartsjö icke.pa
något sätt fyller nutida fordringar på en förvaringsamstalt. Jag har inte själv
sett den, men jag har hört skildringar, som naturligtvis överensstämma med den
redogörelse, som nyss lämnades av första lagutskottets ordförande och som sedan
herr Holmbäck ytterligare har fyllt i.

Emellertid har jag begärt ordet för att framhålla ett par synpunkter, som
jag tror att man ej bör förbigå då man debatterar denna fråga. Först och främst
får man inte förbise, att det finns ett klientel av asociala individer, som icke
begått brott, men som äro farliga och mot vilka samhället måste .skydda sig.
Huruvida detta kan ske genom en kriminalisering av deras livsföring kan jag
icke yttra mig örn; det kräver en närmare undersökning. Men vad som är säkert
är, att det måste skapas en möjlighet för samhället att skydda sig, ifall den
nuvarande lösdriverilagstiftningen avskaffas. Jag tolkar också andra lagutskottets
motiv så, att detta har varit utskottets mening, när det i utlåtandet .heter
: »En förutsättning för en reform enligt de av beredningen uppdragna riktlinjerna
är att densamma kommer att erbjuda erforderliga garantier för örn -

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Ane/, reformering av lösdriverilagslifiningen. (Forts.)
händertagandet av asociala element, vilkas verksamhet utgör en fara för samhället.
»

En andra fråga, som ingalunda är lättlöst, gäller den organisation som behövs
för att ta dessa människor örn hand och försöka att örn möjligt återföra
dem till ordnade samhällsförhållanden. I själva verket var det nog framför
allt på den punkten kritiken mot lösdriverilagstiftningskommitténs betänkande
satte in. Örn jag inte missminner mig, var grundprincipen i detta betänkande,
att kommunala organ skulle ta band örn de individer, som vi nu kalla lösdrivare,
och det var ganska klart att det skulle bli synnerligen svårt att konstruera
kommunala organ, som voro kompetenta att fylla denna uppgift. Meningen
var, att vederbörande sedan genom ett slags kommunala nämnder skulle
placeras ut i arbete, men från så gott som alla kommunala myndigheter svarades,
att man inte kunde åtaga sig en sådan uppgift med hänsyn till svårigheterna
att finna lämpligt arbete för dessa människor. Den stora svårigheten
är just att skapa en organisation som tillgodoser denna uppgift utan att vanliga
hyggliga medborgare utsättas för risker och utan att den uppfostrande
verkan går förlorad, som man för en del av klientelet hoppas på.

Jag tror därför det är fullkomligt riktigt, när andra lagutskottet skrivit så
försiktigt som här är fallet. Säkerligen behövs en närmare undersökning av
förhållandena än som hittills förekommit. När det gäller den nya organisationen
bör man givetvis ta hänsyn till det faktum, att klientelet kvantitativt har
minskats, men också undersöka huruvida anledningen till detta förhållande endast
är, att man numera så mycket svagare tillämpar, eller vill tillämpa, lösdriverilagstiftningen.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Ström: Herr talman! Jag begärde ordet inte därför att jag tidigare vid
några tillfällen under min bana som tidningsman har berört dessa saker, utan
närmast därför att jag tycker att de skildringar, vi ha fått höra av herrar
Schlyter, Holmbäck och Hage, äro så levande sanna och så upprörande att vi,
örn vi också ville det, inte skulle kunna tala örn överdrifter, något som ganska
ofta sker i denna kammare. Yi kunna inte komma ifrån den bild av förhållandena,
som här har givits, och det är tydligt att vårt land snarast måste försöka
få bort dessa missförhållanden.

De skildringar vi fått höra leda tankarna till vad vi läst örn fängelserna under
Tsarrysslands tider och till vissa delar vad vi fått veta örn Buchenwald
och Gestapos övriga läger i våra dagar. Det är väl ingen här som vill beskylla
mig för överdrift, örn jag säger att det är en skandal att en statlig eller annan
inrättning av detta slag tillätes existera. Det är någonting ganska förfärligt,
herr talman. Yad som här har sagts av herr Schlyter sades av honom ännu
skarpare i tidningsintervjuer dagen efter besöket vid Svartsjö. Det kan hända,
att inspektionen kom något överraskande, alldeles som vissa tyska koncentrationsläger
alltför överraskande fingo besök av vissa andra inspektörer. Den
målning av förhållandena, herr Schlyter gav i dessa intervjuer, var ännu mer
fruktansvärd än hans skildring i dag; den förde i minnet de berättelser vi läst
örn förhållandena i gamla tider.

Vad herrar Schlyter, Holmbäck och Hage i dag sagt om Svartsjöanstalten
har sagts för 10, 20, 30 och 40 år sedan, utan att någonting åtgjorts och utan
att något intresse ägnats denna anstalt annat ari tillfälligt och övergående.
Under sådana förhållanden undrar man, om det överhuvud taget är möjligt
att få bort Svartsjöanstalten eller att utrymma den i morgon dag, som jag vill
minnas att herr Schlyter förordade i sina tidningsintervjuer.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Äng. reformering av lösdriverilagstiftningen. (Forts.)

Man frågar sig vad myndigheterna göra. Det är ju tur att ett riksdagens
utskott nu har besökt Svartsjö, så att vi fått dessa skildringar i dag, men det
är ju inte riksdagen, utan andra myndigheter, som äro närmast ansvariga.
Och när jag ser en enda journalist sitta i ensamt majestät på pressläktaren skulle
jag vilja fråga: vad göra journalisterna, som eljest bruka vara så intresserade
av att ingripa, där det finns bråte som behöver röjås undan?

Nej, jag undrar om vi kunna få en snabb ändring. Utskottets motivering tyder
närmast på att vi skola få en utredning, som kommer att ta många år i anspråk.
Dessa burar för djur, icke för människor, som herr Hage kallade dem,
komma då sannolikt att allt fortfarande äga bestånd. Jag skulle gärna vilja
veta, hur många socialministrar och justitieministrar som besökt Svartsjö, ehuru
anstalten och dess personal klagat.

Vad kan man då göra, när man inte tror på en ändring och om det i fortsättningen
blir den vanliga lunken? Herr talman! Jag tror att det enda sättet
att få en ändring är, att herrar Schlyter, Holmbäck och Hage icke förtröttas i
sina skildringar, utan mobilisera de tidningar som stå till förfogande för humaniteten,
skriva böcker örn saken och ge ut såsom broschyrer sina intervjuer och
sina tal här i kammaren. Det måste bli största möjliga offentlighet över och
insyn i det som kallas Svartsjöeländet.

Detta tror jag är enda vägen, örn man vill nå ett resultat. Naturligtvis kan
man inte begära, att en sådan anstalt skall vara någon idyll i folkhemmet, men
det gäller dock människor, och de böra ej jämställas med djur; deras människovärde
måste respekteras.

Hur skulle det verka, örn en grupp engelska eller amerikanska journalister
kom hit för att studera våra sociala välfärdsanordningar och anstalter för människors
vård och fostran och bad att få göra ett besök på Svartsjö, vilket sedan
skulle skildras i världspressen på ungefär samma sätt som vi i dag ha hört av
herrar Schlyter, Holmbäck och Hage? Tro herrarna, att vi sedan hade mycket
anseende att ytterligare förlora? Jag tror det inte.

Jag är därför övertygad örn att herr talmannen är ense med talarna i denna
debatt om att vi böra försöka åstadkomma en kraftigast och snabbast möjligt
verksam åtgärd för att, som jag tror att herr Holmbäck sade, alldeles få bort
denna inrättning. Helst skulle jag se, att man återställde Svartsjö slott i sitt
ursprungliga skick såsom en klenod, som det sannolikt har varit, och efter
differentiering av klientelet byggde en ny, modern och ur mänsklig synpunkt
tillfredsställande anstalt för personer, som förete fullkomligt asociala drag och
som —- jag tror att herr Linnér har rätt i det — måste std under något slags
vård eller tillsyn.

Detta är, herr talman, några rent mänskliga reflexioner med anledning av vad
vi nyss ha hört. Jag hoppas som sagt, att herrar Schlyter, Holmbäck och
Hage ville från trycket utge, vad de här ha sagt, möjligen kompletterat med
illustrationer av dessa burar och källare och andra egendomliga anordningar,
som de Ira påträffat vid sin inspektion.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag kan bestyrka att herr Linnér, när han
höll sitt anförande och gjorde gällande de synpunkter, som han framförde, inte
var i opposition mot andra lagutskottet. Vad han här anförde har varit föremål
för mycket livligt meningsutbyte inom utskottet, och vi äro alldeles på
det klara med de svårigheter han berörde. Men saken kommer i ett annat läge
med hänsyn till att antalet tvångsarbetare har minskats så utomordentligt
snabbt som fallet varit, och jag ber att få understryka vad jag sade i denna
riktning i första dfelen av mitt föregående anförande.

Herr Linnér nämnde någonting örn den uppfostrande inverkan, som behand -

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Ang. reformering av lösdriverilagstiftningen. (Forts.)
lingen skulle kunna ha på det klientel, som här är i fråga. Jag tror jag vågar
säga, att man då det gäller Svartsjö icke bör tala örn någon uppfostrande inverkan.

Herr Ström undrade — örn jag förstod honom rätt — örn inte skildringarna
från Svartsjö överdrivits något. Jag vill i anledning härav säga, att jag hade
skrivit mitt anförande, eftersom jag velat noga överväga vad jag skulle säga,
och jag står helt och fullt för vad jag sagt. Däremot är det naturligtvis inte
min mening, att Svartsjö skulle vara något slags Buchenwald eller något i den
stilen. Det är en utomordentlig skillnad härvidlag, vilket väl också torde vara
fullt klart för alla i denna sal.

Jag har, herr talman, intet ytterligare att tillägga.

Herr Siljeström: Herr talman! Denna fråga är av djupt allvarlig social
innebörd och lämpar sig knappast för att behandlas med sådana groteska överdrifter,
som herr Ström gjorde sig skyldig till och som framkallade skratt här
och var i kammaren. Frågan örn behandlingen av dessa asociala element är
ytterst allvarlig och kräver en ganska noggrann undersökning, innan man kan
bli på det klara med, hur den skall lösas.

Jag är fullt medveten örn, att Svartsjöanstalten i sin nuvarande utformning
är olämplig, och jag vill inte taga anstalten såsom sådan i försvar. Anledningarna
till att Svartsjöanstalten blivit den anstalt, som den utvecklat sig till, äro
många. Inte minst torde det ha berott på, att man här har sammanfört asociala
individer av helt olika slag, som det ingalunda passar att behandla på
samma anstalt. Det är även uppenbart, att en lag, som nu är sextio år gammal,
inte längre motsvarar nutidens krav, utan är i behov av en grundlig omarbetning
och översyn.

Men örn man nu har detta klart för sig, skall man inte uteslutande fästa
sig vid den delen av problemet, utan man skall också ställa sig den frågan:
kunna vi verkligen utan vidare avskaffa hela denna lagstiftning, kunna vi helt
enkelt bara dra ett streck över det hela och säga, att vi behöva ingen lösdriverilagstiftning?
Jag är rädd för att första lagutskottets ärade ordförande i
sitt första anförande litet väl mycket bagatelliserade de samhällsfaror, som
ligga bakom detta problem, och att han inte tillräckligt beaktade de vådor,
som detta asociala klientel dock utgör för vårt samhälle, inte minst för landsbygdens
invånare. Jag ber att få påpeka, att det i socialstyrelsens yttrande
framhölls, att anstaltsklientelet inrymmer »aktiva antisociala och kroniskt
kriminella typer, slappa förslöade parasitnaturer samt psykiskt och moraliskt
djupt förfallna individer, tillhörande samhällets bottenskikt». Och styrelsen
yttrar vidare: »Huru luffarna på sina ställen i vårt land kunna terrorisera
den bofasta befolkningen, sedan numera tillämpningen av lösdrivarlagen
slappnat, framkommer då och då genom enstaka händelser, som giva en
blixtbelysning åt förhållandena.» Jag tror det är orätt, när man försöker se
bort från vad det allvarliga problem, som jag skulle vilja kalla luffarfrågan,
innebär för landsbygdens befolkning.

Nu tror jag ju inte, att första lagutskottets ärade ordförande verkligen, såsom
kanske ordalagen i hans anförande gåvo intryck av, förbiser den fara,
som dessa element innebära. Däremot föreföll det mig alldeles bestämt, som
örn herr Ström inte hade den minsta känsla för eller uppfattning örn vad saken
gäller.

Vad som kanske skiljer herr Schlyters uppfattning från min är väl närmast
inställningen till frågan om vilka processuella åtgärder, som skola vidtagas,
innan man låter samhällets reaktion mot dessa asociala element inträda.
Jag skulle tro, att herr Schlyter menar — det framgick väl även av hans an -

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Äng. reformering av lösdriverilagstiftningen. (Forts.)
förande — att om man avskaffar lösdriverilagstiftningen, skall man på något
sätt kriminalisera lösdriveri och bettleri och samtidigt överföra dessa ärenden
till domstolarna, så att man får ett domstolsförfarande i stället för, såsom nu
är fallet, en administrativ process med polisvarningar och länsstyrelseingripanden.
Det är uppenbart, att detta är en sak, som kan diskuteras. Man kan
mycket väl förstå de synpunkter, som herr Schlyter här anlagt. Det gäller ju
dock människors rättssäkerhet, och det är fråga om långvariga interneringar
och frihetsberövanden. T min egenskap av domare är jag naturligtvis herr
Schlyter tacksam, när han uttalar, att det är större garantier för att rättssäkerheten
tillgodoses, örn man överför behandlingen av dessa ärenden till domstolarna.
Men jag ifrågasätter, huruvida ett sådant brott — örn jag får kalla
det så — som lösdriveri, vilket såsom konkret begrepp i sig inrymmer tusen
och en aspekter — jag behöver inte gå närmare in på vilka det är: det är
bondfångeri och kortspel, utpressning och allt möjligt, som inrymmes i detta
underliga begrepp — jag ifrågasätter, huruvida detta verkligen är något, som
domstolarna böra taga hand örn. Jag undrar, om inte länsstyrelserna med sin
vana att handha sociala ärenden, som domstolarna i stor utsträckning äro
främmande för, äro mera lämpade för denna uppgift. Domstolarna äro vana
att behandla brott och bedöma brottslingar, men fråga är, om inte detta asociala
klientel lämpligast bör handhavas av myndigheter, som äro vana att just
ur sociala synpunkter bedöma, huru personer av detta slag skola behandlas.

I likhet med andra lagutskottet har jag fullt klart för mig, att den nuvarande
lagstiftningen på detta område är i behov av en genomgående översyn,
och jag ställer mig inte alldeles främmande för den tanken, att man skulle
kunna ersätta denna lagstiftning med en annan, som i viss män överför behandlingen
av dessa ärenden till domstolarna. Men jag är ingalunda övertygad
örn, att detta är den rätta vägen. Jag har med vad jag nu sagt inte velat
ställa mig oförstående för den uppfattning, varåt herr Schlyter gav uttryck,
men jag har velat för den blivande utredningen framhålla, att den inte bör se
så ensartat på problemet som kanske herr Schlyter gjorde. Jag tror nämligen,
att det inte skulle skada, om man såg bort från Svartsjö och de där djurburarna,
som herrarna talat örn, om man såg bort från den mindre lyckliga utvecklingen
och i stället verkligen såg, att här föreligger ett ganska stort och
besvärligt samhällsproblem, som man inte utan vidare kan vifta bort. Man
har visserligen sagt här, att den betydande nedgången i anstaltsklientelets
storlek från — som jag tror herr Holmbäck sade —• början av 1920-talet tyder
på, att dat inte finns något behov av denna lagstiftning. Ja, lagstiftningen
har naturligtvis inte använts, därför att man tyckt, att den varit föråldrad.
Man har ansett, att den inte riktigt passat ihop med den nuvarande uppfattningen
örn vilka behandlingsformer, som äro de rätta. Dessutom har man känt
sig tveksam att tillämpa en lagstiftning, som från många håll utsatts för en
så allvarlig kritik. Men jag tror inte, att det verkliga klientelet så väsentligt
nedgått, som herrarna vilja göra gällande. Socialstyrelsens yttrande tyder nog
snarare på, att den av andra omständigheter beroende bristfälligheten i tilllämpningen
av lagen har medfört, att faran för och obehaget av alla frigående
lösdrivare i stället Ilar ökat.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än bifall till utskottets förslag.

Herr Gärde: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord i anledning
särskilt av herr Siljeströms anförande.

Liksom för övriga talare är det för mig kravet på rättssäkerhet som är
kärnpunkten i denna fråga. Detta krav gör sig givetvis i första hand gällande
med avseende å den, som utsattes för det långvariga frihetsberövande, varom

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Äng. reformering av lösdriverilagstiftningen. (Forts.)
här är fråga. Ett sådant frihetsberövande måste alltid grunda sig på vissa
bevisliga fakta, som leda till det slut, till vilket den prövande myndigheten
kommer. Dessa fakta måste, såsom jag nämnde, vara bevisliga; de måste
alltså på något sätt ådagaläggas. Herr Siljeström ger mig nog rätt i att när
det gäller att fastslå det sakförhållande, som skall ligga till grund för ett
frihetsberövande, det är ur alla synpunkter, både principiellt och praktiskt,
riktigast att anförtro en sådan prövning åt domstol. Häri ligger inte något
misstroende mot de administrativa myndigheterna i och för sig, utan endast
ett konstaterande av, att de administrativa myndigheterna icke lia samma
processuella möjligheter att utreda de tvistiga och stridiga händelseförloppen,
som domstolarna ha. Detta beror helt enkelt därpå, att det administrativa förfarandet
icke är organiserat på samma sätt som domstolsförfarandet och icke
såsom domstolsförfarandet vuxit fram genom en kanske hundraårig tradition.
Därtill kommer, att domarna ha större erfarenhet vid handhavandet av de processuella
befogenheterna än vad de administrativa tjänstemännen ha. Allt
borgar för att resultatet av prövningen blir ur rättssäkerhetssynpunkt bättre,
när prövningen sker hos domstol, än när den sker hos administrativ myndighet.

Man säger nu, att lösdriveri är något, som inte kan fångas i mera koncentrerade
fakta; det är bondfångeri, utpressning, bettleri förenat med hot o. s. v.
Men även dessa fakta måste ju klarläggas på något sätt, innan man fäller en
dom, som leder till frihetsberövande för en medborgare under en längre tid.
Domstolsförfarandet är ju kringgärdat med helt andra garantier än det administrativa
förfarandet. Jag vill bara nämna rättegångens offentlighet samt
det ackusatoriska förfarandet, som ger större garantier för en noggrann prövning
vid domstol än hos administrativa organ.

Det är här för övrigt fråga örn ett gammalt demokratiskt krav. Behandlingen
av de s. k. lösdrivarna har, såsom här framhållits, sina rötter långt tillbaka
i tiden. Det härleder sig från den gamla bestämmelsen om att varje
medborgare skulle ha något slags laga försvar; örn han inte hade det, skulle
han dömas till arbete å kronans fästningar. Jag tror, att man måste komma
ifrån detta betraktelsesätt helt och hållet. Den lyckligaste lösningen vore
otvivelaktigt, att man krävde, att vad som lägges vederbörande till last kan
hänföras till vissa begångna gärningar eller överhuvud taget något som_ kommer
till konkret uttryck och sålunda kan göras till föremål för en verklig utredning.
Vad som lägges personen i fråga till last bör alltså på ett eller
annat sätt vara beskrivet i lag så att det kan göras till föremål för lagföring
i samma ordning som andra ingripanden av denna karaktär.

Jag är alltså på denna punkt av samma uppfattning som första lagutskottets
ärade ordförande, och jag kan också med honom instämma i den kritik,
som riktats mot Svartsjöanstalten, vilken jag tillsammans med första lagutskottets
övriga ledamöter har besökt. Emellertid vill jag givetvis ge herr Siljeström
liksom herr Linnér rätt däri, att vid dc överväganden, som på detta
område böra komma till stånd, bör beaktas inte bara rättssäkerheten för den
misstänkte, utan även rättssäkerheten för befolkningen, särskilt på landsbygden.
Det är enligt min uppfattning en helt naturlig sak, att så sker.

Herr Schlyter: Herr talman! Det var ett yttrande av herr Linnér, som jag å
lösdriverilagstiftningskommitténs vägnar kände mig något pikerad av. Han
uttalade såsom sin mening — och han syntes även vilja åberopa utskottet för
den meningen — att en närmare undersökning av förhållandena än som hittills
skett var påkallad. Jag vet inte, örn herr Linnér på sin tid tagit del av lös -

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Äng. reformering av lösdriverilagstiftningen. (Forts.)
driverilagstiftningskommitténs betänkande. Har han gjort det — och jag ser
nu att han nickar ja — kan jag inte tro, att han menar att det brast något i
grundlighet i betänkandet. Det har fått ett mycket gott betyg bl. a. av socialstyrelsen,
som i sitt till utskottet avgivna utlåtande yttrar, att »1937 års lösdriverilagstiftningskommittés
på hösten 1939 framlagda betänkande med förslag
till lag örn arbetsfostran m. m. motsvarar i högre grad än något tidigare
förslag de krav, som sålunda» •— alltså enligt vad styrelsen tidigare i utlåtandet
utvecklat •— »böra ställas på en reformerad lösdriverilagstiftning».
Styrelsen säger sig på grund härav ha ägnat betänkandet stor uppmärksamhet
vid remissbehandlingen. Jag kan för min del kvittera den artigheten mot
kommittén med ett erkännande av att socialstyrelsens utlåtande var ett i hög
grad värdefullt aktstycke; Det var grundligt och omfattande som ett helt
betänkande, och det har, såsom här påpekats, publicerats i Sociala meddelanden
1940: 10 B.

Det är klart, att det i en fråga som denna måste föreligga meningsskiljaktighet
på vissa punkter. En av de viktigaste punkterna, där kommittén och
socialstyrelsen hade olika uppfattningar, var den här i kväll något diskuterade
frågan vilken myndighet som skall besluta örn frihetsberövande. Kommittén
hade föreslagit, att även örn nian bibehöll lösdrivarvården i stort sett under
administrativ myndighet, så borde domstol vara det organ, som beslöt örn
den allvarligare form av frihetsberövande, som i kommittébetänkandet kallades
för intagande å arbetsanstalt. I den frågan var det emellertid delade meningar
inom socialstyrelsen, och en stark minoritet med socialstyrelsens chef
inom sig anslöt sig till kommitténs uppfattning, att domstol skulle pröva frågor
örn frihetsberövande. Socialstyrelsen slutar sitt nu avgivna utlåtande med
att framhålla, att styrelsen skulle anse det mycket olyckligt, örn särmeningar
angående än så viktiga detaljer i det eftersträvade nya skola få stå hindrande
i vägen för reformarbetet. Och omedelbart därefter kommer styrelsen till den
av mig förut refererade konklusionen, att frågan är så utredd, "att förslag bör
kunna framläggas för 1946 års riksdag.

Det kan alltså, herr Linnér, inte vara tal om att det skulle föreligga något
behov av några vidlyftigare undersökningar av själva lösdrivarfrågan. Vad
utskottet vill ha undersökt är en helt annan sak. Det framgår av utskottets
kläm, där det talas örn »skyndsam utredning beträffande frågan, huruvida
behov föreligger av särskild lösdriverilagstiftning». Utskottet har, såvitt jag
läst utskottet rätt, i hög grad accepterat den av strafflagberedningen framförda
synpunkten, att våra många övriga sociala vårdformer böra kunna i
stort sett räcka till för omhändertagandet av det klientel, för vilket lösdriverilagstiftningen
är avsedd. Detta är inte bara ett teoretiskt hugskott, utan lösdriverilagstiftningskommittén
och sedermera strafflagberedningen lia låtit
verkställa empiriska undersökningar av själva klientelet. Kommittén lät sålunda
undersöka samtliga manliga och kvinnliga, jag höll på att säga strafffangar
ty det är faktiskt ej någon annan skillnad mellan straffångar och
tvångsarbetare än möjligen den, att tvångsarbetarna i olika hänseenden lia det
sämre ställt än straffångarna. Dessa undersökningar, liksom också den som
strafflagberedningen låtit verkställa av de kvinnliga tvångsarbetare, som nu
äro intagna i fängelset i Karlstad, har givit vid handen, att man, när fuan
ser på varje fall för sig, kan konstatera, att det praktiskt taget alltid föreligger
någon annan, social vårdform, enligt vilken vederbörande kunde lia omhändertagits.

Ja, herr talman, här har sagts tillräckligt mycket att beledsaga remissen
av denna fråga. till Kungl. Maj :t. Jag är glad för att frågan behandlats så
grundligt, och jag hoppas — ehuru ingen av de departementschefer är när -

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Äng. reformering av lösdriverilagstiftningen. (Forts.)
varande här som helst borde ha åhört diskussionen — att man denna gång skall
fästa allvarligt avseende vid den, såvitt jag förstår, enhälligt uttalade meningen,
att denna fråga bör läggas fram för nästa riksdag. Jag har självklart
inte någon som helst invändning emot att de synpunkter, som herrar
Linnér och Siljeström framfört, bli beaktade. Om de vilja läsa kommittébetänkandet,
skola de finna, att kommittén behandlat dessa synpunkter grundligare
än de själva här ha gjort.

Herr Linnér: Herr talman! Beträffande tolkningen av andra lagutskottets
utlåtande ber jag att få hänvisa till det uttalande som herr Holmbäck gjort.

Vad sedan beträffar lösdriverilagstiftningskommitténs betänkande, har jag på
sin tid mycket grundligt studerat detta. Jag har icke nu gått in på frågan om
den avgörande myndigheten, därför att jag anser, att den frågan är alldeles
för invecklad att nu taga upp till diskussion. Däremot har jag berört frågan
örn primärorganen, och jag fäster uppmärksamheten på, att socialstyrelsen
just kritiserat utformningen av primärorganen enligt kommitténs förslag. Och
detta är i själva verket en av de allra svåraste frågorna i detta sammanhang.

Herr Siljeström: Herr talman! Jag vill taga fasta på herr ^Schlyters yttrande
i hans sista anförande, att detta till stor del är en socialvårdsfråga. Det
ger mig ytterligare belägg för min uppfattning, att fragan knappast är av
den art, att den lämpligen bör handhavas av domstolar. Jag ifrågasätter verkligen,
örn det skulle vara lämpligt att lägga våra socialvårdande uppgifter,
t. ex. alkoholistvården, under domstolsbehandling. Jag tror, att det finns andra
organ, som äro lämpligare för detta ändamål.

Jag förstår mycket väl herr Gärdes synpunkter. Han är ju en framstående
processualist, och han ser därför saken kanske väl mycket ur processuella
synpunkter. Nu vill jag säga, att behandlingen av lösdrivarna — utan jämförelse
i övrigt,, herr Gärde — kan jämföras exempelvis med behandlingen av
alla de utlänningar, som vi ha i landet, när det är fråga om att taga in
dessa utlänningar i förvaringsanstalter och liknande anordningar. Herr Gärde
har själv varit med örn att bestämma, att denna prövning skall ske genom
administrativa myndigheter. Man har endast såsom ett litet alternativ insatt
en möjlighet för Kungl. Maj :t att i visst fall förordna, att förhör skall kunna
ske inför domstol. Men som regel är ju förfarandet det, att ett slags process
eller ett förhör skall äga rum inför administrativ myndighet, innan man bestämmer,
örn en utlänning skall tågås in på förvaringsanstalt. Örn man nu gått
med på detta, borde man enligt min mening vara beredd att diskutera, huruvida
det inte även vore lämpligt att låta någon av dessa administrativa myndigheter
taga hand örn förevarande klientel.

Jag är emellertid tacksam för den utveckling, som diskussionen tagit här
mot slutet. Jag tror att kammaren har fått den uppfattningen, att frågan inte
är så enkel och inte kan tagas så lätt, som jag av herr Schlyters första anförande
— kanske felaktigt — fick intryck av att han gjorde. Han hänvisade
mig till att taga del av det utlåtande, som lösdriverilagstiftningskommittén
hade avgivit. Och jag skall gärna erkänna, att där har frågan behandlats med
största allvar och omsikt. Men jag uppehöll mig inte vid detta, utan vid herr
Schlyters anförande här i kammaren, och jag kanske allra mest fann anledning
att begära ordet, då jag hörde herr Ströms anförande, som sannerligen
inte vittnade orri någon social syri på denna fråga.

Herr Gärde: Herr talman! Blott några ord! Jag har en viss erfarenhet av
denna utlänningslagstiftning, eftersom jag är ordförande i deri s. k. utlän -

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Om förkortning
av arbetstiden
vid
skift- och nattarbete
m. m.

Äng. reformering av lösdriverilagstiftningen. (Forts.)
ningsnämnden. Men jag hoppas verkligen, att denna lagstiftning, som tillkommit
i ett av krigsförhållandena föranlett extraordinärt läge och som uppenbarligen
— och det vet herr Siljeström själv —- ur rättssäkerhetssynpunkt har
sina mycket djupgående brister, icke i någon mån skall tagas såsom förebild
då det gäller att lösa den nu föreliggande frågan.

Herr Ström: Herr talman! Jag vill endast till herr Siljeström säga, att
kammaren och allmänheten torde bättre än håde han och jag kunna bedöma,
vem som har anlagt de sociala synpunkterna på denna fråga. Och jag tvekar
inte att därvidlag hysa den förhoppningen, att de synpunkter, som de tre
första talarna framförde och i vilka jag instämde, skola stå sig gentemot herr
Siljeströms mycket reaktionära synpunkter.

Herr Schlyter: Herr talman! Med anledning av vad herr Siljeström yttrade
i sitt sista anförande vill jag endast erinra kammaren örn att genom det sista
decenniets lagstiftning domstolarna i stegrad utsträckning fått sig ålagda socialvårdande
uppgifter. Den villkorliga domen har i hög grad förvandlat
straffrättsskipningen till socialvård, och utvecklingen går alltjämt i den riktningen.
Örn domstolarna kunna få något att säga till örn vid behandlingen av
lösdrivare, ligger detta sålunda fullt i linje med senare tiders utveckling på
dessa områden. Det förefaller mig också vara det naturliga, att det är domstolar
som ha att träffa avgörande, huruvida människor på grund av sin farlighet
skola berövas friheten.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 77, i anledning av väckt
motion angående utredning örn förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete.
samt vid arbete under jord m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 423,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Cruse hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla örn utredning dels rörande förkortning
av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord,
dels rörande lagstadgad rätt för arbetare att själv avgöra, örn han ville utföra
övertidsarbete eller ej.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allmän översyn
av lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Holmbäck, Wistrand, Löfvander och
Björkman, fröken Andersson samt herrar Ryberg och Osterman, vilka på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte avslå förevarande motion.

Herr Wistrand: Herr talman! Den framställning, som utskottet har gjort,
grundar sig på en motion av herr Cruse, vari han hemställt, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla om utredning dels rörande förkortning
av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord, dels
rörande lagstadgad rätt för arbetare att själv avgöra, örn han vill utföra
övertidsarbete eller ej». Som vi se, har utskottet inte nöjt sig med att endast

Onsdagen den 27 juni 1945 era.

Nr 31.

Örn förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
hemställa om utredning i de avseenden, där herr Cruse har yrkat sådan, utan
har gått utöver motionen och begärt en översyn av arbetstidslagstiftningen i
dess helhet.

Jag anser, att herr Cruses motion mycket klart giver vid handen, att den
författats av en person, som saknar erfarenhet örn exportindustriens arbetsförhållanden.
Det är alldeles tydligt, att vad han anför avser det slag av skiftarbete,
som inte på något sätt är betingat av arbetsprocessens art, utan allt
efter arbetstillgång drives såsom skiftarbete eller såsom vanligt dagarbete.
Emellertid försiggår kanske den viktigaste delen av skiftarbetet under sådana
förhållanden, att skiftarbete av ekonomiskt-tekniska eller rent tekniska skäl
är oundgängligen nödvändigt. Det kan röra sig örn sådana kostnader för uppvärmning
av ugnar, att det överhuvud taget är otänkbart att avbryta processen.
I vissa fall kan den inte ens rent tekniskt avbrytas för någon tid och där
finnes sålunda ingen som helst annan möjlighet än att driva arbetet i skift. Detta
är fallet framför allt inom järn- och stålindustrien, men det gäller i viss mån
även för cellulosaindustrien och andra industrier. Jag uppehåller mig emellertid
närmast vid järnindustrien, vilken över hela världen till en mycket väsentlig
del måste grundas på skiftarbete och av naturliga tekniska skäl inte drives på
annat sätt, vare sig i Europa eller i andra världsdelar.

Nu säger utskottet härom: »Att en del yrkesgrupper, exempelvis vissa gruvarbetare,
järnbruksarbetare och arbetare anställda vid trafikföretag, ha behov
av en kortare arbetstid än andra arbetare torde icke med fog kunna bestridas.
»

Jag vet inte, varför utskottet framkastar detta påstående. Det grundar
sig i varje fall inte på någon utredning, vare sig i motionen eller genom utskottet,
angående arbetsförhållandena vid järnverken. Jag har en långvarig erfarenhet
på det området, och jag kan sannerligen inte erinra mig, att under hela
den långa tid, som jag hade att göra med avtalsförhållandena vid järnbruken,
krav framförts på att arbetstiden skulle vara kortare där än vid andra industrier
eller att man hört några klagomål över att skiftarbetet vore av sådan
art, att det skäligen borde kräva en särskild nedsättning av arbetstiden. Sådana
krav och klagomål ha kanske kommit fram på andra håll. men i varje
fall aldrig någonsin vid våra avtalsförhandlingar.

Jag har sålunda icke fått den uppfattningen, att våra järnbruksarbetare i
gemen skulle anse, att skiftarbete vore hälsovådligt eller nedsättande för arbetsförmågan.
Jag skulle därför tro, att det är ganska överdrivet att betrakta
skiftarbetet såsom särskilt hälsovådligt. I varje fall är det på många områden
en absolut ekonomisk nödvändighet.

Förslaget att inskränka arbetstiden -— herr Cruse har tänkt sig, att den
skulle förkortas till sju timmar per skift — visar, hur litet motionären har
satt sig in i förhållandena och hur litet han har beaktat, att det överhuvud
taget finnes någonting som heter kontinuerligt arbete. Man kan ju inte driva
sådant arbete med skift på sju timmar, skiftväxlingstiderna skulle därigenom
förskjutas fullkomligt planlöst. Enda utvägen bleve att sätta in ett helt nytt
skiftlag.

Kommer man till den uppfattningen — och jlet tyckes utskottet ha gjort —
att vissa sociala skäl skulle tala flir en minskning i den nu tillämpade arbetstiden,
är detta emellertid en fråga, som under inga omständigheter kan få
behandlas vid sidan av eller överhuvud taget lösgöras ur sitt ekonomiska sammanhang.
Det är ju i allra högsta grad en konkurrensfråga, en konkurrensfråga
just på det område, där de svenska industrierna äro ömtåligare än annars,
ty för Sveriges del beröras just de industrier, som företrädesvis skoja
konkurrera med de utländska industrierna på världsmarknaden. Därför ha ar -

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Om förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
betstidsfrågorna redan blivit — och bli alltmer för varje år, som går — några
av de ömtåligaste frågorna att lösa lokalt och nationellt. Man måste basera dem
på internationella överenskommelser, som tillämpas av alla de större industriländerna.
Jag behöver ju inte erinra denna kammare om att åttatimmarslagen
på sin tid kom till genom internationell överenskommelse. Inte ens utskottet
synes vara okänsligt för sanningen i den uppfattningen, att en ändring i den
allmänna arbetstiden måste förbli en internationell fråga, som endast lian avgöras
i internationellt sammanhang, men utskottet ifrågasätter likväl, att inom
vissa industrier — och då väl främst ole här nyss av mig uppräknade — arbetstiden
skulle kunna regleras utan hänsyn till de internationella förhållandena.

Men som jag nyss nämnde, gäller det här våra allra viktigaste exportindustrier,
och det gäller deras produktionskapacitet under en tid, då just
exportindustriernas förmåga att skapa värden åt landet äro utav större vikt
än kanske någonsin. Att under en sådan tid ensidigt nedsätta deras produktionskraft
vore enligt min mening mera dåraktigt än någonsin. Vi äro ju inte
helt utan internationella erfarenheter om vad politiska arbetstidsnedsättningar
kunna åstadkomma. Spåren förskräcka där i sanning. Vi behöva bara erinra
oss vad det ensidiga genomförandet av 40-timmarsveckan i Frankrike på sin
tid åstadkom och hur det lamslog landet och avgjorde dess öde inför det anfall,
som kort därpå skulle komma utifrån.

Vi ha möjlighet att kollektivavtalsvägen på ett smidigt sätt lösa mindre
tvistefrågor rörande arbetstiden —■ för övrigt också frågor av jämförelsevis
omfattande art — och jag vet inte, varför man inte skulle kunna fortsätta att
på den vägen lösa de mindre svårigheter, som kunna finnas, och som kräva
sin lösning. Jag vill erinra om att genom kollektivavtal har till exempel arbetstiden
viel masugnarna sänkts från 56 till 48 timmar per vecka, som jag
tror, någon gång i början på 1930-talet. Även vid gruvorna har arbetstiden
genom kollektivavtal nedsatts så, att den nu i allmänhet för arbete under jord
utgör 45 timmar, och i den mån andra områden skulle kvarstå, där det är ekonomiskt
möjligt att minska arbetstiden, vore naturligt att den upptoges till
behandling vid just de ekonomiska uppgörelser mellan de stora parterna på arbetsmarknaden,
som kollektivavtalen innebära. Nu vill man i stället gå lagstiftningsvägen
— det är en lättare och bekvämare väg, anses det tydligen —
men man skall inte glömma, att ju mer man tar lagstiftningen i bruk, desto
mer försvagar man också kollektivavtalen och den levande demokrati på arbetsmarknaden,
som de äro ett uttryck för.

Nu skulle man möjligen kunna erinra, att det i detta fall är fråga örn endast
en utredning och att alla de skäl, som på de olika punkterna kunna anföras
emot en förändring i fråga örn arbetstiden, komma att beaktas av utredningen.
Ja, det låter ju säga sig. Men redan det förhållandet, att man begär en utredning,
innebär, att man väntar sig att få krav i olika hänseenden tillgodosedda.
Framför allt skulle jag dock vilja fråga: vilket värde har en utredning
under de kaotiska förhållanden, som för närvarande råda på världsmarknaden,
då ännu ingenting stadgat sig, och vi intet veta angående den arbetstid, som
kommer att tillämpas i de industriländer, med vilka vi lia att konkurrera? Det
är möjligt, att en utredning om, låt oss säga fem år eller något sådant kan
ge positiva resultat. Men vilka hållpunkter kan en i dagens läge företagen utredning
ge, och vilket värde kan den få? Det kan väl — för att använda utskottets
uttryckssätt — icke »med fog bestridas», att en sådan utredning, örn
den skall ge ett resultat av något som helst värde, måste ta den allra största
hänsyn till den arbetstid, som tillämpas utomlands.

För övrigt skulle jag i detta sammanhang vilja tillägga några ord av något
längre syftande karaktär. Har man övertänkt, vart den utredningspsykos,

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Örn förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
åt vilken denna riksdag har givit sig lian, i själva verket för oss? Statsministern
har tidigare medgivit, att det inte finnes kompetent arbetskraft för att
verkställa alla de utredningar, som riksdagen har begärt, men vid varje riksdagssession
klubbfästes ett antal framställningar om utredning. Enbart på
initiativ av andra lagutskottet ha detta år, tror jag, beslutats tolv eller tretton
dylika framställningar, och det är bara ett av utskotten. Enligt mitt sätt att
se undergräver man på det viset riksdagens egen auktoritet. Vilken innebörd
får en hemställan från riksdagen, örn den ackompanjeras av andra liknande i
tiotal oell åter tiotal? Eiksdagens framställningar bli på detta sätt fullkomligt
onyanserade, oell Kungl. Maj :t kommer i den lyckliga ställningen att bara
behöva välja bland överflödet efter sitt behag. Man uppträder bildligt talat
som ett barn, som skriver stora julklappslistor, ofta utan att närmare tänka
på föräldrarnas ekonomi, och är förtjust, örn det får några av önskemålen
tillgodosedda. Detta är väl ändå inte meningen, när riksdagen framställer utredningskrav.
En begäran örn utredning blir inte längre en allvarlig viljeakt
av riksdagen, när denna inte förmår att samla sig själv till att sovra sitt
material och att ange riktlinjerna för sina önskemål och den ordning, i vilken
de böra förverkligas. En sådan utveckling är en av de många vägar, på vilka
riksdagens inflytande och därmed ookså demokratien avtrubbas och förflyktigas.

Nu vet jag väl, att här också föreligger en hemställan från landsorganisationen
till Kungl. Majit. Jag tycker, att den borde kunna få tala för vad den
kan utan att riksdagen i detta sammanhang behöver tränga sig fram för att
få vara med. Jag är alldeles övertygad örn att Kungl. Majit ägnar en framställning
ifrån landsorganisationen all den uppmärksamhet, som den kan vara
värd. Ja, jag är kanske nog kättersk att säga, att det är mycket antagligt, att
regeringen ägnar större uppmärksamhet åt en sådan än åt riksdagens framställningar,
vilka vid denna riksdag blivit utsatta för en verklig inflation.

Men örn riksdagen nu beslutar i enlighet med den framställning, som utskottet
föreslår, då är vad som har förelagts utskottet och riksdagen endast
en motion på en och en halv trycksida, odokumenterad och löst nedkastad och
för övrigt rörande sig mest i periferien av hela den stora arbetstidsfrågan.
Sådant är — det kan inte nog betonas — tillräckligt för att jämte allt annat,
som i dagarna har varit uppe i den offentliga diskussionen, skapa en orosfylld
atmosfär omkring vår viktigaste produktionsfråga.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall till den reservation, som har avgivits
till utskottets utlåtande.

I herr Wistrands yttrande instämde herrar Löfvander och Axel Ivar Anderson,
friherre Beck-Friis samt herrar Carl Eric Ericsson, Wehtje, Ekströmer,
Bondeson, Nordenson, Björkman, Arrhén och Velander.

Herr Hage: Herr talman! Yi hade ju en mycket lång debatt rörande det
närmast föregående utlåtandet från andra lagutskottet. Jag hade därför tänkt,
att vi skulle kunna inskränka denna debatt, och jag vill åtminstone söka förkorta
mitt inlägg.

I sitt utlåtande har utskottet inte hemställt om något riksdagsbeslut rörande
en generell arbetstidsförkortning. Utskottet har knappast ens uttalat några
större sympatier för denna sak, utan varit rätt kyligt, och inte heller har utskottet
tillstyrkt motionen på det sättet, att utskottet uttalat sig för att
arbetstiden vid skift- och nattarbete borde förkortas. Utskottet har inskränkt
sig till att begära en utredning — jag skulle nästan kunna säga en förutsättningslös
utredning — av frågan.

Första kammarens protokoll 1945. Nr 31. 5

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Om förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)

Deri föregående ärade talaren sade, att det inte är konstaterat, att det skiftarbete,
som i första hand beröres av motionen, medför några nackdelar för
arbetare eller arbetstagare i allmänhet. Jag vill med anledning därav säga,
att det dock framgår av s. 8 i utlåtandet, att utskottet haft denna fråga under
behandling och kommit till en viss uppfattning i det avseendet. Där står nämligen
mitt på sidan, att »frågan örn riskerna för ohälsa i samband med skiftarbete
har berörts i rationaliseringsutredningens betänkande» — alltså ett
kungligt kommittébetänkande — och det talas vidare örn att denna utredning
»anordnat en serie konferenser med representanter för arbetsgivarnas, arbetarnas
och de anställdas organisationer samt anslutna industriföretag», varvid
denna fråga diskuterats. Utredningen har visserligen inte kommit till någon
bestämd uppfattning, men det står längre ned på s. 8: »Vid konferenserna
uttalades å ena sidan, att den med rationaliseringen intensifierade arbetstakten
i åtskilliga fall inverkat menligt på arbetarnas hälsotillstånd.» Det påpekas
vidare, att fall till och med förekommit, då arbetarna redan i 40-årsåldern
kunde anses utslitna, och att antalet nervösa sjukdomar hade ökat, etc.

Allt detta sammanhänger med arbetstiden, och då det nu dessutom kan konstateras,
att arbetstidslagstiftningen inte har varit underkastad någon särskild
översyn, har utskottet funnit önskligt, att hela spörsmålet örn arbetstidslagens
bestämmelser nu utredes, särskilt den fråga, som har framförts av motionären.

Herr Wistrand säger nu, att en hel del av våra industrier äro beroende av
konkurrensen med utlandet. Det är alldeles riktigt, och det erkänna naturligtvis
utskottets ledamöter. Den, som i likhet med mig representerar en landsända,
där man har en industri, som arbetar på export, vet mycket val, att man
måste ta en viss hänsyn till förhållandena i utlandet och avsättningsmöjligheterna
för våra exportartiklar, när det blir fråga örn att bestämma arbetarnas
löner och övriga förmåner. Därvid önska arbetarna helt naturligt fa så goda
villkor som möjligt, men det är klart — det är man överens örn även på arbetarsidan
— att man inte kail gå hur långt som helst. Vissa konkurrensförhållanden
lägga hinder i vägen härför.

Det är uppenbart, att vid en utredning om de ting, som det här är fråga örn,
de synpunkter, som ha framförts av herr Wistrand och i reservationen, också
bli beaktade. Jag är övertygad örn att ifall en utredning beslutas, kommer det
att tillsättas en kommitté, bestående av sakkunniga med olika intressen och
med olika synpunkter på denna fråga. De få brottas med varandra för att
komma till ett resultat, på samma sätt som det alltid sker i fråga om kommittéer,
vilka, när det gäller att bedöma invecklade spörsmål på detta område,
måste vara allsidigt sammansatta.

Ser man saken så, att det här är fråga örn att åstadkomma en utredning i ett
spörsmål, där man inte har någon bestämd ståndpunkt, är det inte farligt
att gå med på utskottets hemställan örn en allmän översyn av arbetstidslagen.

I det sammanhanget vill jag säga, att när det gäller skiftarbete och arbete
under jord har efter beslut av riksdagen igångsatts en utredning örn längre
semestertid för gruvarbetarna m. m. Vad motionärerna nu åsyfta, kan anses gå
ungefär parallellt med det nyssnämnda riksdagsbeslutet. Detta kan ge en
antydan om att det finnes vissa områden inom arbetslivet, där det åtminstone
är rimligt att verka för en förkortning av arbetstiden på grund av att arbetets
art är så pressande, att om man vill behålla arbetskraften intakt och vid god
hälsa, är det nödvändigt att, så långt det går, skydda den genom en lagstiftning
om förkortad arbetstid.

Det är dessa synpunkter, som ha väglett utskottet vid dess begäran örn utredning,
och jag ber att med utgångspunkt härifrån få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Om förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)

Herr Strand: Herr talman! Herr Wistrand hade tydligen den uppfattningen,
att frågan örn arbetstidens ytterligare förkortning vore en angelägenhet som
borde lösas av arbetsmarknadsparterna själva. Men när det gäller arbetsavtalen
har man ju nu kommit dithän, att vissa frågor inte tas upp vid avtalsförhandlingarna,
och dit höra frågorna om arbetstid och semester och kanske ytterligare
någon. De äro reglerade genom lagstiftning, och denna blir då gällande. Det är
också detta som ligger bakom landsorganisationens framställning till socialstyrelsen
örn en allmän översyn av arbetstidslagen. Den har gällt ända sedan
år 1930, och mycket har inträffat sedan dess.

Det är klart, att det kan råda delade meningar örn huruvida skiftarbete är av
den beskaffenheten, att det pressar mer än annat arbete. Men i varje fall ha de,
som äro^ sysselsatta med skiftarbete, den uppfattningen, att det är särskilt pressande
på grund av den ojämna förläggningen av arbetstiden och att en förkortning
skulle vara önskvärd och behövlig. Vi lia inom landsorganisationen inte
vågat hoppas på att inom rimlig tid få en allmän nedsättning av arbetstiden,
men det skulle helt säkert vara möjligt att på åtskilliga områden åstadkomma
en förbättring för sådana arbetare, för vilka arbetstidens förläggning medför
svårigheter.

Jag tror inte så mycket pa det argument, som herr Wistrand har kommit med,
nämligen att det med hänsyn till konkurrensen med andra länders industrier
skulle vara alldeles omöjligt att minska arbetstiden. Det argumentet har alltid
framförts, och örn det skulle ha varit riktigt, skulle vi inte ha kommit någon
vart i fråga°om förkortad arbetstid. Industrien rationaliseras undan för undan.
Det försiggår ett tekniskt framåtskridande, som borde möjliggöra, örn inte
för närvarande en allmän arbetstidsförkortning, sa i varje fall en förkortning
av arbetstiden i särskilt betungande arbeten. Jag tror för min del inte på möjligheten
att genom avtalsförhandlingar eller andra överläggningar med arbetsgivarföreningen
komma till något resultat. Föreningens yttrande, som finnes
intaget i detta utlåtande, vittnar örn att den är inställd på motstånd mot varje
som helst tal om sådana förkortningar, som här begäras.

Vi äro på arbetarhåll synnerligen intresserade av att industrien kan behålla
sm konkurrenskraft och att den kan drivas på ett sådant sätt, att den har
möj].!ghet uppehålla sin produktion. Men vi äro samtidigt medvetna örn att
en förkortning av arbetstiden för särskilt pressade grupper inte behöver betyda
någon sänkning av arbetsprestationen. Det har förkortningen av arbetsdagen''till
8 timmar alldeles tydligt visat. Produktionskapaciteten under de 25 år, som
förflutit, sedan 8-timmarsdagen genomfördes, visar tydligt, att man kan utnyttja
arbetskraften vid kortare arbetstid med bättre effekt än tidigare med
längre arbetstiden, och jag är själv alldeles övertygad om att den grupp,
det här närmast gäller, är av arbetets art och arbetstidens förläggning så pressad
att en ytterligare förkortning av arbetstiden säkerligen inte skulle betyda en
sänkning av produktionsresultatet.

Jagar också för min del övertygad örn att denna utredning, örn den kommer
till stand skall beakta alla de synpunkter, som herr Wistrand lagt på frågan
n i1 '' a'' ,a^ man fkall ta hänsyn till de olika industriernas särskilda
iorhailanden, och det är, herr Wistrand, icke fråga örn att ta bort skiftarbetet

...P äro medvetna örn att det är nödvändigt inom vissa industrier. Det är
möjligt, att sadant skiftarbete bedrives inom sådana industriområden, där det
kunde vara. onödigt att tillämpa denna form av arbete, men det är inte fråga
om att ta bort detta, utan det är fråga örn att underlätta arbetet för sådana
arbetare, som tvingas att arbeta på skift.

Herr talman! Jag vikar bifall lill utskottets utlåtande

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Om förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)

Herr Holmbäck: Herr talman! Den fråga, som nu är före, är så belyst av herr
Wistrand, att det kanske inte är mycket att tillägga för mig, som också står
som reservant. För min del står som ett önskemål att man en gång i tiden
på lagstiftningens väg eller på annat sätt skall kunna lindra de tyngsta formerna
av industriellt arbete och alltså även av skiftarbetet. Det är naturligtvis överhuvud
taget ett önskemål att förbättra arbetsförhållandena. Att göra en utredning
just nu örn dessa förhållanden anser jag emellertid vara ganska olyckligt.
Vad har vår industri för närvarande att syssla med? Den skall med sin produktion
betala de leveranser, som komma att äga rum till oss från utlandet för att
fylla våra förråd, vilka blivit så mycket minskade genom kriget. Andare skall''
den skaffa oss de betalningsmedel vi behöva för att kunna tillgodose våra
dagliga behov genom import av varor från utlandet. Till slut skall vår industri
enligt åtaganden som Sverige gjort leverera varor på kredit i utomordentligt
stor omfattning, d. v. s. giva vårt bidrag till återställandet av förhållandena
efter världskriget. Det sista numret av Från departement och nämnder talar örn,
att de svenska utfästelserna av kredit till Danmark, Finland, Norge och Nederländerna
för återuppbyggnadsleveranser m. m. beräknas komma att uppgå till
omkring 1 000 miljoner kronor, och i samma häfte omtalas, att våra leveranser
skola uppgå till 975 miljoner kronor, däri dock inberäknade vissa poster, som
redan äro levererade. Arad som återstår är bl. a. industrileveranser till ett belopp
av 700 miljoner kronor.

Under sådana omständigheter tror jag för min del icke att förhållandena
möjliggöra några sänkningar av arbetstiderna just nu, och jag tror också att,
som förhållandena nu ligga till, en utredning nu örn en minskning av arbetstiden
om kanske åtskilliga år blir ganska värdelös.

Herr Wistrand säde några ord örn att vi begära för mycket utredningar här
i riksdagen. Jag tror för min del, att vi, då det gäller smärre frågor, gärna
kunna fortsätta med att begära utredningar. Det är ju så många problem i det
dagliga livet, som föras fram för riksdagen genom motioner och som kunna lösas
genom ganska enkla medel, genom någon mindre justering av lagstiftningen
eller dylikt. Men då det gäller större utredningar, tror jag det är lämpligt att
vara försiktig. På initiativ av första lagutskottet för ungefär 14 dagar sedan
begärdes en utredning, som jag för min del övervägde att tala emot, fastän det
stod ett enhälligt utskott bakom förslaget. Jag gjorde det inte, vilket jag sedan
ångrat. Det gällde då, att vi skulle reformera utsökningslagen, vilket är ett jättearbete.
Au lia för närvarande viktigare problem att syssla med i vårt samhälle
än att reformera utsökningslagen.

Här gäller det en utredning av annan karaktär, men det är just en utredning,
som är vittomfattande, och tidpunkten för att sätta i gång en sådan utredning
just nu är olycklig. Därför skulle jag för min del anse det vara riktigt att den
inte kommer till stånd nu.

Jag får i likhet med herr Wistrand yrka bifall till reservationen.

Herr Ericson, Frans: Jag vet inte, om jag kanske uppfattat herr Wistrand
fel, men jag tyckte att han uttryckte sig ungefär så, att han inte hört att
arbetarna klagat över att det måste vara mer ansträngande att förrätta nattoch
skiftarbete än att förrätta vanligt dagarbete. Om detta var riktigt uppfattat,
måste jag säga att han har ganska liten kännedom om sådant arbetes
art. Jag har själv stått i sådant arbete under cirka 30 år, och jag vet vad det
vill säga att arbeta skiftgång dygnet örn, såväl natt som dag.

När herr Wistrand vidare säger, att herr Cruse inte har känt till dessa
förhållanden, måste jag säga ungefär detsamma örn herr Ahstrand, att han
säkert inte känner till arten av det arbete, som det här är fråga örn. När ar -

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Om förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
betstiden satts till 48 timmar för vanligt dagarbete, kan det ju anses vara berättigat
att de, som förrätta nattarbete, lia något kortare arbetstid. Den saken
är ganska klar, och det krav, som nu framkommit i det avseendet, är ju i så
fall berättigat.

Herr Wistrand håller före att sådana saker skola ordnas på avtalsvägen.
Jag medger villigt, att man genom avtalsförhandlingar har lyckats nå resultat,
som innebära förbättringar, men är det någon som tror, att vi så lätt
och ledigt skulle ha fått 8-timmarsdagen, om den frågan skulle ha lösts av
arbetsgivare och arbetare genom avtal och icke genom riksdagens beslut? Jag
tror att det i så fall hade blivit rätt svåra samhällsskakningar just vid den
tidpunkten.

Jag håller med örn att det här gäller en ekonomisk fråga för industrien,
och jag tror också att det inte går att ordna den så där i en handvändning.
Men kravet är berättigat, och det måste göras någonting, örn industrien skall
kunna få folk till dessa skiftgående arbeten.

Herr Hage har nyss poängterat utskottets synpunkter i detta avseende, och
han har också framhållit, att det ju gäller att få till stånd en översyn just
över de arbetsproblem, som här ha rullats upp. Jag kan nöja mig med att
understryka vad han sade.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wistrand: Herr talman! Bara några repliker!

Herr Ericson missförstod mig, när han påstod, att jag skulle ha sagt, att
skiftarbete inte skulle vara mer ansträngande än dagarbete. Det har jag aldrig
yttrat mig örn, men jag har sagt, att jag aldrig vid de många avtalsförhandlingar,
i vilka jag deltagit, hört yrkanden på att skiftarbetet skulle vara av
så ansträngande natur att det krävde en särskild arbetstidsreglering.

Jag undrar, örn herr Ericson har gått i skiftlag under arbetslagens tillämpningstid,
och om inte de av herr Ericson åberopade erfarenheterna härröra från
en tid, som ligger före dess tillkomst.

När det framhålles, att dessa frågor inte kunna lösas genom förhandlingar,
och när herr Strand särskilt påpekar, att åtta-timmarsdagen inte har tillkommit
genom avtalsförhandlingar, är jag icke övertygad örn resonemangets riktighet.
Åtta timmars dagen skulle naturligtvis inte på det sättet tillkommit på en
gång, men det har enligt min uppfattning varit lyckligare för alla parter, örn
den fått komma mera successivt. Varje kollektivatal. som slöts före åtta-timmarslagens
tillkomst, innebar i allmänhet en minskning av arbetstiden på olika
punkter. Jag anser fortfarande att kollektivavtalsvägen är den riktiga vägen
att gå vid lösandet av arbetstidsfrågor av mindre generell natur. Min erfarenhet
är ju inte från den allra sista tiden, men jag undrar verkligen, ifall man
t. ex. vid ett visst slags verk skulle vilja ha en speciell arbetstid, huruvida
förhandlingar härom skulle vägras under hänvisning till arbetstidslagen. Det
vore i strid med alla regler, som tidigare tillämpats, och jag har i mitt tidigare
anförande givit exempel på hurusom på kollektivavtalsvägen arbetstiden på
vissa och ej helt oväsentliga punkter blivit minskad.

Herr Strand underkände vidare mina argument beträffande den utländska
konkurrensen under framhållande av att örn de skulle gälla, hade vi aldrig
kommit till någon sänkning av arbetstiden. Det är emellertid tvärtom just så,
att åtta-timmarsdagen och arbetstidslagen kommit till just genom internationell
samverkan i syfte att övervinna de svårigheter, som ligga i konkurrensen
från länder med längre arbetstid än andra. Dessa svårigheter kommer man
aldrig ifrån, och man skall därför icke förespegla sig att arbetstidsfrågor utan
uppenbar fara för produktionen kunna lissas genom en ensidig lagstiftning här

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Om förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
i vårt land. De svenska arbetarna voro på sin tid i Genéve mycket försiktiga
i sin inställning till 40-timmarsveckan, som man då ville rusa i väg och föra
igenom. Det förelåg en mycket sund uppfattning på svenskt arbetarhåll, när
man ansåg att mycket kan göras här i världen för att förbättra arbetsvillkoren,
men en sak skall man vara försiktig med, och det är att förkorta arbetstiden,
vilket alltid måste inverka på produktionsresultatet. Naturligtvis
kan det tänkas att man kan vinna igen något av det förlorade genom den tekniska
utvecklingen, men minskningen kan inte få gå hur långt som helst. Det finns
en kritisk punkt, och det är svårt att säga var denna kritiska punkt ligger
— den kanske inte ligger så synnerligen långt under den nuvarande arbetstiden.

I varje fall skulle jag vilja bestämt avråda ifrån att vi här i landet försöka
gå ensidigt fram i fråga örn sänkning av arbetstiden. Det ha vi helt
enkelt inte råd till, åtminstone örn vi skola behålla vår utvecklade sociallagstiftning
och ytterligare utvidga den. Allt beror ytterst på produktionsresultatet,
och att produktionsresultatet hänger nära samman med arbetstiden är
någonting, man aldrig kan komma ifrån.

Herr Ekman: Herr talman! Jag delar ingalunda herr Wistrands åsikter örn
det sätt, varpå 8-timmarslagen genomfördes. Jag tror att genomförandet av
den lagen var det rätta greppet vid det tillfället. Svensk industri och svenskt
näringsliv, som voro beroende av detta, voro redan då långt komna på rationaliseringens
väg, och det var en av förutsättningarna för att vi skulle kunna
hålla oss uppe i konkurrensen. Skulle 8-timmarslagen ha genomförts på det
där successiva sättet, som herr Wistrand nu talar för, skulle säkert fördelningen
av produktionsresultaten ur arbetarnas synpunkt ha blivit ogynnsammare
än den i verkligheten blev — och alla veta att den inte har varit alltför
fördelaktig. Detta om den saken.

Beträffande därefter det föreliggande utredningsförslaget delar jag i mycket
stor utsträckning de synpunkter, som herr Wistrand här har anfört. Det
finns i vårt land å ena sidan industriell verksamhet på skilda områden, där
man av tekniska skäl inte kan undgå att bedriva arbetet i tre skiftlag. Det
finns å andra sidan sådan verksamhet, där man har två skiftlag. Borttagande
av arbete i två skiftlag nödvändiggör i vissa avseenden en mycket, mycket
stor kapitalinvestering och utbyggnad av industriverken för att man överhuvud
taget skall få det produktionsresultat, vi nu ha, medan å andra sidan annat
skiftarbete, tvåskiftarbete, så att säga fångar toppbelastningar inom produktionslivet.
Det gäller här en avvägningsfråga i allra högsta grad. Här spela
djupgående ekonomiska faktorer in. såsom herr Wistrand har påpekat, och
en företagare kan inte utan vidare bestämma sig för det ena eller det andra
eller för att övergå från arbete i två skiftlag till enskiftarbete.

Men man kan inte heller göra gällande, som herr Wistrand tycks vilja, att
saken är så klar, att den inte förtjänar ett övervägande.

Tidsförhållandena, tycker jag, tala ingalunda för att man skall hålla tillbaka
i detta fall. Det är utomordentligt viktigt att Ira ett problem sådant
som detta kartlagt. När jag säger, att detta är ett problem, vill jag med det
inte utan vidare instämma i alla de mycket kraftiga uttalandena örn detta tvåskiftsarbetes
olägenheter för de kroppsarbetande. Jag tror att i dessa uttalanden
ligger inte så liten överdrift. Det är naturligtvis ingalunda, herr talman,
opportunt av mig att här deklarera, att jag i det avseendet har en annan uppfattning,
men jag tycker att man i någon mån får lov att ställa den s. k. kjwkan
mitt i byn, och när det här från utskottets sida med ett mycket försiktigt
skrivsätt föreslås en allsidig översyn av detta problem, för att man skall få

Onsdagen den 27 juni 1045 em.

Nr 31.

Örn förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
fram vad som kan göras på området — eventuellt förlängd semester eller andra
ur folkliälsosynpunkt lämpliga eftergifter — tycker jag att man bör låta en
utredning dryfta spörsmålet och komma fram med sina förslag. Det blir sedermera
riksdagens uppgift att pröva, vad den sålunda verkställda utredningen
har kunnat åstadkomma i olika avseenden, varvid, som jag innerligt hoppas,
också de av herr Wistrand framförda synpunkterna ingalunda skola komma
i skymundan.

Det är, herr talman, på grund av denna min syn på saken, som jag för min
del kommer att rösta för utskottets förslag örn utredning.

Herr Uhlén: Herr talman! Jag begärde ordet för att påpeka en sak, som jag
inte hört nämnas något örn tidigare under debatten, nämligen att denna fråga
inte är aktuell enbart i vårt land, något som herr Wistrand har försökt göra
gällande.

Örn vi skulle utreda denna fråga, skulle det därför inte bli någon »ensidig»
historia för vårt lands vidkommande, som jag tror att herr W istrand uttryckte
saken. Frågan har diskuterats i andra länder under tio, tolv år, den har
varit föremål för diskussion på internationella arbetskonferenser, den är just
nu aktuell i England och i Amerikas förenta stater^ och den är framför allt
aktuell för alla arbetare, som arbeta under jord, alltså gruvarbetare, både kolgruvearbetare
och malmgruvearbetare. Det är också sannolikt att man i skilda
länder rätt snart kommer att genomföra en arbetstidsförkortning i synnerhet
för dessa arbetargrupper.

Herr Wistrand har uppehållit sig särskilt vid järnverken.. I fråga örn sådana
exportindustrier som järnbruksindustrien och cellulosaindustrien är det
ju självklart att hänsyn måste tagas till konkurrensförhållandena, men det
förefaller, som om herr Wistrand skulle tro, att meningen, är att genomföra
en generell arbetstidsförkortning vid järnbruken. Såvitt jag förstår saken
rätt, är det här bara fråga örn att genomföra en arbetstidsförkortning fik de
arbetare, som ha särskilt tungt och ansträngande arbete, och det är inte fråga
örn att genomföra en arbetstidsförkortning för alla skiftarbetare, vilket förmodligen
inte ännu kan var möjligt och sannolikt inte heller nödvändigt. Inom
cellulosaindustrien och vissa andra industrier t. ex. i kvarnindustrien förekomma
ju mycket lätta arbeten, där nattarbetet eller skiftarbetet närmast
har karaktären av ett rent övervakningsarbete. Inom sådana industrier kan
det ju inte vara nödvändigt att genomföra en arbetstidsförkortning, förrän
frågan blir aktuell i ett större sammanhang.

Det är emellertid inte bara de arbetargrupper, som hittills nämnts, som det
kan bli fråga om. Inom sockerindustrien ha också vissa grupper sedan länge
pretendera! på en arbetstidsförkortning vid skiftarbete. Det gäller, därvidlag
en ytterst liten grupp, varför en arbetsförkortning för den gruppen inte skulle
komma att märkbart inverka på produktionskostnaderna, dag tror också, att
örn man i fråga örn en förkortning av arbetstiden inom järnbruksindustrien begränsade
sig till de mest ansträngda grupperna, skulle inte heller en arbetstidsförkortning
där påverka produktionskostnaderna så att konkurrensmöjligheterna
försämrades, och skulle man inom den närmaste tiden genomföra arbetstidsförkortning
även i andra länder, .är det självklart, att förkortningen inte
kan 1a någon betydelse för våra konkurrensmöjligheter.

Denna fara för konkurrens påpekades ju mycket energiskt, då det gällde att
genomföra 8-timmarslagen, men det visade sig, att de länder, som genomfört
8-timmarslagen, ingalunda förlorat någonting av sina möjligheter att konkurrera,
utan i de flesta fall tvärtom ökat sina möjligheter därvidlag. I det
avseendet gäller detsamma som beträffande de höga lönerna, att höga löner lika

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Örn förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
mycket äro orsak till som en följd av industriell överlägsenhet. Även om arbetstidsförkortningen
kan man säga, att en förnuftig arbetstidsförkortning inte behöver
betyda en svaghet; den kan också betyda en styrka.

Vi ha nu kommit till det stadium i vår utveckling, att vi få lov att ekonomisera
även med arbetskraften, och ett förnuftigt ordnande av arbetstiden betyder
inte en nationalekonomisk förlust; det kan betyda en nationalekonomisk
vinst, och det kan betyda en nationell vinst överhuvud taget.

En utredning på detta område måste alltså betraktas som i mycket hög grad
motiverad, och då nu reservanterna ha talat om att det skulle vara mycket
olämpligt att just nu genomföra en sådan utredning, skulle jag bara vilja fråga:
vad menar man med »just nu»? Menar man, att utredningen skulle bli slutförd
redan i år eller, som herr Wistrand uttryckte det. under de kaotiska förhållanden,
varunder vi just nu leva? Jag tror inte vår erfarenhet säger oss,
att utredningar bruka gå så snabbt, att vi kunna tala örn att utredningen blir
gjord just nu. Vi kanske få nöja oss med att den blir färdig örn ett par, tre
år, och då kanske tiden är mogen för dessa reformer även därför att de redan
äro genomförda i andra länder.

Slutligen skulle jag, då herr Wistrand talar örn att man skulle genomföra
dessa reformer på kollektivavtalens väg, vilja framhålla, att det ju är riktigt
att de kunna genomföras även på den vägen, men herr Wistrand vet ju lika väl
som vi andra, som ha erfarenhet av arbetsmarknadsförhållandena, att det skulle
då komma att ske efter stridigheter, tvister och svårigheter. Och det kan
tänkas, att den grupp, som bäst behövde arbetstidsförkortning, vore den svagaste
gruppen, som då inte kunde genomdriva förkortningen. På det sättet
uppstå alltid ojämnheter och orättvisor, och det blir alltid bråk, besvär och
konflikter.

Örn en utredning verkställes, är det f. ö. fullständigt självklart att, därest
herr Wistrands synpunkter äro bärande och riktiga, örn också bara i någon mån,
kommer utredningen att ta hänsyn till dessa synpunkter. Att de komma fram,
måste man ju förutsätta, eftersom arbetsmarknadsorganisationerna givetvis
komma att få yttra sig i frågan, och i så fall blir ju utredningen, även örn den
inte föranleder någon lagstiftning, till nytta även vid de kollektiva avtalsförhandlingarna.
Även ur den synpunkten sett är utredningen alltså motiverad.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Det är nog mångai av åhörarna
som i likhet med mig funnit denna debatt mycket intressant. Den är värdefull
som komplement till det utskottsutlåtande, som föreligger. Under den utredning,
som sannolikt nu kommer att beslutas, blir det nödvändigt att taga stor
hänsyn till åtskilliga av de synpunkter som här framhållits. Jag skulle särskilt
vilja taga fasta på och understryka, vad som från olika håll starkt
betonats, att en inskränkning av arbetstiden under inga förhållanden får ske
på sådant sätt, att den förringar det svenska näringslivets utsikter att kunna
stå sig i den hårda konkurrens som väntas. Det är värdefullt, att det råder
enighet på denna punkt.

Mot den siste talaren, som gör gällande, att det här icke är fråga örn någon
generell inskränkning i arbetstiden, ber jag att få påpeka, att motionen otvivelaktigt
syftar till en sådan generell inskränkning, och det är ju motionen som
är utgångspunkten för frågans behandling i riksdagen. Jag är dock övertygad
örn att många av dem, som här talat för utskottsbetänkandet och alltså för en utredning,
i själ och hjärta vilja bestämt taga avstånd från ett så långt gående utredningskrav
som det i motionen framförda. På en punkt har ju också utskottet
tagit avstånd från motionen, men såvitt jag kan se endast på en punkt. För övrigt
har man i tämligen allmänna och rätt svävande ordalag uttalat sig örn mo -

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Örn förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
tionens yrkanden. Om det är riktigt, som det här sagts av herr Hage, att detta
får tolkas som en ganska kylig behandling av motionen, så är ju även detta ett
vittnesbörd om att man också bland representanterna för arbetarklassen anser
att de krav, som formulerats i motionen, gått för långt.

Otvivelaktigt är arbetstidsproblemet och dess inordnande i den svenska produktionen
en av de stora sociala frågor, som vi ha att möta inför den tid som
nu kommer. Men när herr Uhlén gör gällande, att det är skäl att taga upp denna
fråga till behandling just nu, bland annat därför att den är aktuell också
i en rad andra länder, vill jag säga, att detta egentligen är ett skäl för oss att
ställa oss avvaktande, att icke taga upp denna fråga just nu, utan vänta och
se. Om man i de stora industriländerna, med vilka Sverige kommer att få sin
hårdaste konkurrens, är beredd att vidtaga väsentliga inskränkningar i arbetstiden,
blir ju situationen för vår del förändrad, men örn detta icke är fallet, har
jag mycket svårt att se, att det just inom de industrier, som här berörts, blir
möjligt för oss att gå till en isolerad åtgärd av det slag som här föreslagits, och
inom andra industrier, som kanske motionären tänkt sig, tror jag icke att de
sociala skälen kunna åberopas till förmån för en ytterligare arbetstidsbegränsniug
i lika hög grad som inom vissa grenar av den tunga industrien.

Detta talar för att man bör taga denna sak med stor försiktighet, och örn jag
tolkat stämningen i kammaren rätt och vi alla äiro ense örn att vi under inga
förhållanden skola göra något, som kommer att väsentligt minska det svenska
näringslivets produktions- och konkurrenskraft, så tror jag att vi kunna vara
tillfredsställda med denna utgångspunkt. Det är bara viktigt, att detta understrykes,
så att örn utredningen kommer till stånd, den verkligen tar sikte även
på detta.

Vi äro säkerligen också ense på en annan punkt, och det är, att en av våra
viktigaste nationella uppgifter är vården örn vårt folkmaterial, som är en av
våra största tillgångar. Jag ber att få försäkra, att den meningsriktning, jag
representerar, på den punkten är lika varmt intresserad som någon annan grupp
för alla åtgärder i syfte att bevara det svenska folkmaterialet. Varför vi här
ställa oss betänksamma mot en utredning, särskilt sådan den formulerats i motionen,
har särskilt herr Wistrand givit starka sakliga skäl för, som jag kan
nöja mig med att understryka, men den betänksamheten får icke på något sätt
tolkas såsom likgiltighet för de stora sociala problem som skymta bakom denna
motion.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 77,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter sär -

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Örn utredning
ang. befolkningsförhållanden
i
Sverige m. m.

Örn förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (forts.)
skilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wistrand hegärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 52.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr
17, i anledning av väckt motion örn en utredning angående befolknings- och
näringsförhållanden i Sverige.

I en inom riksdagens första kammare väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 78, hade herr Forslund m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte hos Kungl. Majit anhålla om en omedelbar utredning i motionens syfte
och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Inom andra kammaren hade väckts en likalydande motion, nr 135, som av
andra kammaren hänvisats till dess andra tillfälliga utskott.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att första kammaren måtte, med biträdande av andra kammarens i ämnet fattade
beslut, för sin del besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn utredning av de i motion I: 78 (11:135) behandlade problemen
och att de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, måtte föreläggas
riksdagen.

Friherre Beck-Friis: Herr talman! Utskottet föreslår här en utredning angående
befolknings- och näringsförhållandena i Sverige i enlighet med en motion
till årets riksdag av herr Forslund m. fl. Man har därvid särskilt pekat på
Roslagen. Motionen har föranlett en hel del diskussion, och bland annat har
i tidningspressen uttrycket »det fattiga Roslagen» kommit fram.

Jag har inte någon som helst anledning att motsätta mig den i motionen
föreslagna utredningen, men jag är inte säker på att den kommer att fastslå,
att förhållandena i Roslagen äro så dåliga som man velat göra gällande, åtminstone
inte vad jordbruk och skogsbruk beträffar. Tvärtom, befolkningen
i Roslagen har i allmänhet sin ekonomi väl ordnad, och Roslagens sparbanker
visa i allmänhet stort insättningsöverskott. Kristidsstyrelsens ordförande i
Stockholms län, herr Franzon, har ju också helt nyligen här i kammaren lämnat
meddelande örn vilken förnämlig insats skogsägarna i Stockholms län
gjort för att bemästra den svåra bränslekrisen. Stockholms läns skogsägare
ha inte bara i år, utan även under de gångna krisåren avverkat en vedkvantitet
som betydligt överstiger den ålagda leveransplikten, och det råder väl intet
tvivel örn att det är just Roslagen som därvidlag gått i täten.

Även på jordbrukets område hävdar sig Roslagen väl. Jag har inga siffror
för Roslagen särskilt — Roslagens gränser äro väl knappast fastställda —
men jag vet att en undersökning, som gjordes för några år sedan, jag tror det
var år 1941, visade att både det året och året innan koni icke mindre än en
tiondel av landets skörd av höstvete från Stockholms län. Mjölksiffrorna från

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Örn utredning ang. befolkningsförhållanden i Sverige m. m. (Forts.)
våra ladugårdar bruka ju också vara en bra värdemätare på jordbrukets ståndpunkt.
Jag vill därför meddela, att kontrollåret 1942/43 -— det sista som
jag bär siffror på — hade Stockholms läns jordbrukare lika stor eller större
mjölkmängd och fettlialt i mjölken än jordbrukarna i de angränsande länen,
Uppsala, Västmanlands och Södermanlands län. Jag vill med detta ha sagh
att enligt min mening Roslagens jordbruk och skogsbruk väl följt med i utvecklingen.

Sämre är det kanske ställt med Roslagens småindustrier. Att få fram nya
industrier i stället för de inom bruksdistrikten nedlagda järnverken är en
mycket önskvärd sak och väl värt en undersökning. Råvarubalansen är dock smal,
och järnvägsnätet i Roslagen är ju också, som bekant, smalt. Om den ifrågasatta
utredningen skulle komma att visa, att den smalspåriga roslagsbanan
har sin andel i den påtalade stagnationen i Roslagens industriella liv, så vagar
jag uttala den förhoppningen, att staten, sedan den övertagit även denna järnväg,
skall taga konsekvenserna av utredningen på denna punkt och låta ombygga
densamma till normal spårvidd.

Ja, herr talman, med dessa ord har jag endast velat i någon män taga »det
fattiga Roslagen» i försvar. Jag har intet annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 18,0m ''utredning
i anledning av väckta motioner dels örn utredning angående samhällsplane-®”^"™^
ring och samhällets behov att bestämma markens användning m. m., dels an- m. m.
gående utredning örn inrättande av ett centralt statligt organ för genomförande
av en landsplanering, dels ock angående utredning av frågan örn överförande
i samhällets ägo av för städernas bebyggelse nödvändig tomtmark.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 290 av herr Karl Johan Olsson och den andra inom andra kammaren under
nr 449 av herr Nilsson i Stockholm m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa om en utredning med uppgift
att undersöka 1) vilka verkningar på samhällets behov att bestämma
markens användning och på jordvärdefrågor, som betingades av nuvarande
förhållanden och den sannolika utvecklingen av samhällsplanering i lokal,
regional eller nationell skala, av samhälleligt understött bostadsbyggande, av
kommunikationernas och industriens utveckling, befolkningsutvecklingen, jordbrukets
intressen och andra för frågan relevanta företeelser, 2) vilka principiella
ändringar i gällande dispositionsrätt till mark, som härav kunde föranledas,
3) vilka principer som borde ligga till grund för ersättningar till enskilda
vid intrång i eller förvärv av dispositions- eller äganderätt till mark
samt 4) vilka principer som borde vara grundläggande för beskattning av
jordvärdestegring.

Andare hade i en inom andra kammaren av herr Persson i Stockholm m. fl.
väckt motion, nr 346, föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.

Majit hemställa om utredning och förslag örn inrättandet av ett centralt statligt
organ för genomförandet av en sådan landsplanering, sorn i denna motion
skisserats, samt därtill utredning och förslag örn den nya lagstiftning
som vore erforderlig för att kunna tillerkänna det föreslagna planeringsorganet
de befogenheter, som vore nödvändiga för genomförandet av en landsplancring
av i motionen åsyftat slag.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Örn utredning ang. samhällsplanering m. m. (Forts.)

Slutligen hade i den inom andra kammaren likaledes väckta motionen nr
109 herrar Hansson i Skediga och Boman i Stavsund hemställt, att riksdagen
hos Kungl. Majit måtte anhålla om skyndsam utredning av frågan örn överförande
i samhällets ägo av för städernas bebyggelse nödvändig tomtmark
samt att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Första kammaren hade hänvisat motionen 1:290 till sitt andra tillfälliga
utskott. Motionerna lii 449, lii 346 och lii 109 hade av andra kammaren hänvisats
till dess andra tillfälliga utskott, vilket utskott i sitt i ärendet avgivna
utlåtande nr 10 på anförda skäl hemställt, att andra kammaren i anledning
av motionerna nr 449, 346 och 109 för sin del måtte besluta, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om en utredning med uppgift
att undersöka 1) vilka verkningar på samhällets behov att bestämma markens
användning och på jordvärdefrågor, som betingades av nuvarande förhållanden
och den sannolika utvecklingen av samhällsplanering i lokal, regional eller
nationell skala, av samhälleligt understött bostadsbyggande, av kommunikationernas
och industriens utveckling, befolkningsutvecklingen, jordbrukets intressen
och andra för frågan relevanta företeelser, 2) vilka principiella ändringar
i gällande dispositionsrätt till mark, som härav kunde föranledas, 3)
vilka principer som borde ligga till grund för ersättningar till enskilda vid intrång
i eller förvärv av dispositions- eller äganderätt till mark samt 4) vilka
principer som borde vara grundläggande för beskattning av jordvärdestegring.

Andra kammaren hade bifallit denna utskottets hemställan.

Sedan andra kammaren delgivit första kammaren detta sitt beslut, hade
sistnämnda kammare hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga utskott, vilket
i sitt nu föreliggande utlåtande hemställt, att första kammaren måtte, med
biträdande av andra kammarens beslut, för sin del besluta, att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning med uppgift att undersöka
1) vilka verkningar på samhällets behov att bestämma markens användning
och på jordvärdefrågor, som betingades av nuvarande förhållanden
och den sannolika utvecklingen av samhällsplanering i lokal, regional eller
nationell skala, av samhälleligt understött bostadsbyggande, av kommunikationernas
och industriens utveckling, befolkningsutvecklingen, jordbrukets intressen
och andra för frågan relevanta företeelser, 2) vilka principiella ändringar
i gällande dispositionsrätt till mark, som härav kunde föranledas, 3)
vilka principer som borde ligga till grund för ersättningar till enskilda vid
intrång i eller förvärv av dispositions- eller äganderätt till mark samt 4) vilka
principer som borde vara grundläggande för beskattning av jordvärdestegring.

Reservationer hade anförts:

1) av herr Ekströmer, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan, att förevarande
motioner, 1: 290 (11:449), 11:346 och 11:109, icke måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda; samt

2) av herrar Albert Andersson och Sundelin, som ansett, att utskottets utlåtande
bort lyda så, som i denna reservation angivits, slutande med en hemställan,
att ifrågavarande motioner icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.

Herr Ekströmer: Herr talman! När man studerat de motioner som utskottet
här behandlat, så måste man faktiskt säga sig, att man har svårt att förstå,
till vilka praktiska resultat som motionärerna egentligen vilja komma, ty man

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Örn utredning äng. samhällsplanering m. m. (Forts.)
kan inrangera nästan vad som helst som rör planeringsfrågor, äganderätt,
jordbeskattning och annat i motionen, och man undrar hur en så vidlyftig
utredning som här föreslagits någonsin skall kunna effektueras. I den något
overkliga atmosfär, vari motionärerna röra sig, ha dock utkristalliserats fyra
utredningsyrkanden, nämligen om modernisering av samhällsplaneringen, örn
ett överförande till samhället av viss mark, örn en utvidgad expropriationslagstiftning
och örn principerna för beskattning av jordvärdestegring.

Beträffande då först frågan örn samhällsplaneringen så kan man gott vitsorda,
att denna fråga är av stor betydelse, eftersom den ekonomiska och sociala
utvecklingen bär medfört, att åtskilliga av nu gällande bestämmelser otvivelaktigt
tarva en översyn. Men motionärerna tyckas ej ha tänkt på att dessa
frågor legat under utredning av en särskilt tillsatt kommitté, 1942 års stadsplaneutredning,
och denna kommitté-har just nyss, den 22 maj 1945, avgivit
sitt slutbetänkande. Detta betänkande har först för kort tid sedan kommit
utskottet till handa. Jag erkänner att jag icke har läst hela betänkandet, men
så mycket har jag dock läst, att jag tycker mig förstå, att utlåtandet i de fall,
där verkligen praktiska resultat kunna åstadkommas, medför fullt tillfredsställande
möjligheter till en effektiv och väl avvägd planering av den samhälleliga
bebyggelsen, och detta gäller såväl stadsplanering i mera inskränkt
bemärkelse som s. k. regionplanering. Åtskilliga av de myndigheter och institutioner
vilka i sina remissvar tillstyrkt den nu föreslagna utredningen, t. ex.
Svenska stadsförbundet, hade förvisso ej gjort detta, örn det nämnda slutbetänkandet
varit för dem tillgängligt före remissvarens avgivande, tvärtom
hade man då säkerligen ansett en ny utredning i fråga örn stadsplaneringen
onödig. 1942 års stadsplaneutredning har varit inne jämväl på vad motionären
kallar nationell planering men tydligen ansett att tanken på en dylik mera
ligger på de fromma önskningarnas område och därför avstått från att härutinnan
komma nied några förslag.

Härför kan man nog vara utredningen tacksam. Ett par särskilt tillkallade
sakkunniga — två arkitekter — ha visserligen till betänkandet avgivit en
reservation, vari påyrkas en längre gående lagstiftning i liknande syfte som
motionärens, men det förbättrar inte saken, ty reservanternas_ övertro på möjligheterna
att göra prognoser för samhällets framtida utveckling och att efter
dessa dirigera det ekonomiska livet synes mig vara fullt ut lika verklighetsfrämmande
som motionärens idéer om samma sak. Ty det är mycket som behövs
för en sådan nationell planering. Tillåt mig citera ett stycke ur deras
reservation; de äro tydligen ganska väl överens med motionärens intentioner.
Här står: »Vid upprättande exempelvis av regionplaner och generalplaner måste
arbetet med tekniska frågor föregås av ingående studier för att klarlägga
förutsättningarna för samhällets framtida tillväxt. Därförutan kunna tekniska
detaljer icke dimensioneras i planen, såsom produktionsområden, bostadsområden,
vägar och kommunikationer, avlopp etc. Dessa förberedande studier
måste vara av ekonomisk karaktär i syfte att belysa näringslivets förutsättningar,
av demografisk natur för att belysa befolkningens sammansättning
och sannolika förändring, av sociologisk art för att belysa tendenser rörande
levnadsförhållanden, icke minst i fråga om bostadsstandard o. s. v. Dessa
studier kunna icke baseras enbart på rent lokala förhållanden. Befolkningstillväxten
exempelvis beror ej enbart på den för tillfället befintliga befolkningen
i samhället och dess sammansättning, utan påverkas av in- och utflyttning
och därmed av befolkningssituationen i landet. Förarbetena till såväl
regionplan er som generalplaner måste därför grundas på antaganden örn näringspolitisk,
bcfolkningspolitisk, social och teknisk utveckling inom landet
i dess helhet.»

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Örn utredning ang. samhällsplanering m. m. (Forts.)

Ja, det där är ju inte litet! Men hur skall man kunna garantera, att alla
dessa undersökningar och prognoser bli riktiga? Tiden går numera fort, oväntade
förändringar i olika avseenden inträffa, ty nian får ju ej glömma en sådan
irrationell faktor som människan. Det är sannolikt att de förhållanden som
gällde vid en undersöknings början icke alls äro till finnandes när allt är
färdigt; en sådan där lärd utredning vore sannolikt redan från början föråldrad,
och så finge man börja om på nytt igen, troligen med samma resultat.

Man är nog mest böjd för att helt instämma i kammarkollegiets uttalande,
att »dylika prognoser icke äro möjliga att få så säkra, att det vore tillrådligt
att på dem bygga en planhushållning». Och en planhushållning utan överblick
över de avgörande faktorerna torde vara sämre än ingen plan alls, eller rättare
än enkla och naturliga planer utan några mer eller mindre vetenskapliga
förarbeten, som med största sannolikhet skulle sakna praktiskt värde men i
stället kunde lända till fullständigt felaktiga åtgärder.

I motionen liksom i utskottets utlåtande är man särskilt angelägen att framhålla
nödvändigheten av planmässighet i fråga örn den industriella utvecklingen,
som hittills har fått sköta sig själv och som man därför anser lia
blivit mindre lyckad. Det hjälper ej att industriförbundet, som väl närmast
bör känna till saken, förklarat att vår industris uppbyggnad i stort är fullt
tillfredsställande; man vill i alla fall ha fram något organ som för framtiden
skall kunna åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd. Man drar upp vissa
riktlinjer, som för all del kunna ha ett visst teoretiskt värde, men jag tror ej
att man så där vid skrivbordet kan rita upp ett schema och sedan utan vidare
följa detta. Det är många faktorer som spela in, när en ny industri skall
anläggas, men det viktigaste är ju ändå att industrien kan med framgång
drivas och lämna sysselsättning åt de anställda, och i det avseendet tror jag
att det praktiska livets män ha bättre inblick än aldrig så många teoretiska
vetenskapsmän. För visso kommer den hårda nödvändigheten framdeles som
hittills att tvinga grundaren av en industri att utan ingripande ovanifrån överväga
alla faktorer som gynnsamt eller ogynnsamt inverka på den påtänkta
industriens möjligheter till framgång.

Som ett kriterium på motionärernas och utskottets verklighetsfrämmande
tankebanor kan jag icke neka mig att citera vad utskottet säger på s. 10, att
»det kan vara en nackdel, örn en orts industri alltför ensidigt sysselsätter antingen
manlig eller kvinnlig arbetskraft», och att »man härutinnan bör söka
åstadkomma en så jämn fördelning som möjligt».

Att man icke på en avlägset liggande ort bör lägga en industri med enbart
kvinnlig arbetskraft är väl självklart; det har väl knappast hänt, och
örn det har hänt, lär man väl knappast göra örn det. Men inte är det väl så
farligt, att endast manlig arbetskraft sysselsättes på en ort. Det har ju hittills
gått bra, ty jag tror inte att det är något fel på äktenskapsfrekvensen
vid t. ex. våra gamla järnbruk, utan varje arbetare kan nog få den fru lian
vill ha även utan någon särskild industri för kvinnor. Örn man drar ut de
praktiska konsekvenserna av utskottets uttalande, skulle ju aldrig t. ex. en
maskinindustri kunna anläggas utan att man samtidigt såge till att t. ex.
en syateljé eller någonting dylikt skulle komma till stånd på samma plats
för att den där av motionärerna önskade balansen skulle kunna uppnås. Ja,
sådant kan man väl ändå inte taga riktigt på allvar!

Utskottet framhåller även, att en bygds näringsliv för närvarande ofta är
synnerligen ensidigt sammansatt och att genom en bättre fördelning av olika
näringsgrenar säkerligen många olägenheter skulle kunna mildras. Detta låter
mycket bra, och teoretiskt kan ingen invändning göras, men för min del måste
jag fråga mig, hur detta egentligen systematiskt skall kunna förverkligas.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Örn utredning ang. samhällsplanering m. m. (Forts.)

A’arje ekonomiskt område Ilar sina förutsättningar för sitt näringsliv. På slätterna
blir det jordbruket, i en skogsbygd blir det skogshanteringen, vid kusten
blir det fisket, som blir dominerande. Den rörliga brickan i det planerade
läggspelet blir då industrien och kanske hantverket, som man då tydligen
tänker placera allteftersom en komplettering i en eller annan landsända behöver
ske. Men kan man så där utan vidare bolla med vår industriella utveckling?
Örn t. ex. några göteborgare skulle vilja anlägga en maskinfabrik
för att nyttiggöra en ny uppfinning, kanske de då av den tilltänkta planeringskommissionen
få till svar: »Nej, inte i Göteborg, där är näringslivet redan
differentierat, men på en annan plats, t. ex. Öregrund; den orten behöver
ryckas upp.» Och så kanske han är rädd för att det skall bil för mycket
karlar i Öregrund, och då får man sätta som villkor att samtidigt en konfektionsfabrik
eller annat verk som sysselsätter kvinnlig arbetskraft där anlägges.
Ja, utskottet får förlåta mig, men jag tycker att sådana tankegångar
ej så litet lukta av den ideologi, vars namn jag knappast vill nämna men som
till helt nyligen härskade i vårt stora grannland i söder.

örn jag nu återgår till markplaneringen, så menar utskottet, att det icke
kan bli någon ordning på markdispositionerna för det ena eller andra ändamålet
med mindre än att marken överföres i samhällelig ägo, och då kommer
man in på expropriationsförfarandet. Det är nog riktigt att möjligheterna att
genom expropriation överföra mark i samhällelig ägo för närvarande äro begränsade
och att expropriationsförfarandet behöver effektiviseras. Men utskottet
erinrar också örn att så sent som vid 1944 års riksdag utredning begärdes
hos Kungl. Majit om kommuns rätt att expropriera mark för bostads- och industriändamål,
och jag förstår då icke att man nu begär en ny utredning örn
samma sak. Det kan väl ändå anses onödigt.

Men utskottet stannar icke vid kravet på vidgad expropriationsrätt; man
vill också att när nu en gång marken kommit i samhällets ägo, så skall den
för alltid stanna där, d. v. s. några försäljningar med äganderätt skola ej få
förekomma, utan elen skall endast få upplåtas med nyttjanderätt, varvid tomträttsinstitutet
lämpligen bör erhålla ökad användning. Ja, här skiljas våra
vägar på allvar, och jag tror, att enda förklaringen till ett dylikt krav måste
vara att motionärerna icke känna till tänkesätten på landsbygden. Ty är det
något drag som är riktigt fast förankrat i den svenska folksjälen, så är det
väl ändå kärleken till jorden, och detta gäller icke bara bönder och godsägare,
utan förvisso i lika hög grad våra industriarbetare i olika yrken och icke minst
kvinnorna, ja, jag tror att till och med stadsbor ha en sådan längtan efter jord,
örn den också kan vara latent. Jag tror att varje svensk man och kvinna drömmer
örn att bli ägare till ett stycke svensk jord, det må vara ett gods, en gård
eller ett eget hem. Och det är ägare, man vill bli; ett arrendekontrakt eller
ett tomträttsköp kan icke i det allmänna tänkesättet uppväga ett lågt artsbevis,
så att man verkligen säkert vet att ingen kan komma och taga jorden
ifrån en, varken förr eller senare.

Eftersom jag själv är lantman av födsel och ohejdad vana så måste jag
säga, att denna inställning nog hör till de mest gedigna inslagen i den svenska
folkkaraktären. Kanske ha kammarens ledamöter någon gång iakttagit de
egnahemsområden som nu allmänt utbreda sig omkring våra industriorter och
sett med vilken möda de iordningställts och hur kärleksfullt de vårdas. Man
kan vara övertygad om att man aldrig skall få se något liknande i framtida
samhällen, där ingen kan lia den känslan av fast äganderätt som är elen i
märgen inneboende drivfjädern till ali denna omvårdnad. Nu vill man helt
kallt spoliera denina källa till trivsel för de många bara. av den anledningen afl.
man befarar att en eventuell omplanering, kanske långt fram i tiden, skall

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Örn utredning äng. samhällsplanering m. m. (Forts.)
kunna åsamka samhället något ökade kostnader! Jag måste säga att detta
vittnar om en krass syn på tingen och en verkligt hårdraget teoretisk inställning
till samhällsproblemen. Att äventyra den i allo samhällsgagnande egnahemsbildningen
i våra samhällen vore väl ändå en dumhet som icke kan försvaras.
Men det är som örn man hade skygglappar vid ögonen: man ser bara
framåt mot ett teoretiskt uträknat mål, som man fått för sig innebär idealet,
men man vill eller kan ej se vilka värden som på vägen kunna förspillas. Jag
vågar göra en liten stillsam fråga till våra samhällsförbättrare likvisst utan
hopp att få svar: vore det ändå inte litet säkrare att på vägen tili idealsamhället
se verkligheten i ögonen, bygga på gammal erfarenhet och tillvarataga
vad sorn. genom tiderna under arbete och strider utkristalliserats såsom goda
och nyttiga ting till medborgarnas trivsel och båtnad?

Det tredje av utskottets yrkanden avser utredning angående vilka principer
som böra ligga till grund för ersättningar till enskilda vid intrång i eller förvärv
av dispositions- eller äganderätt till mark. Härom kan man fatta sig
kort, ty, som jag förut erinrat örn, har förra årets riksdag hos Kungl. Maj :t
begärt, en utredning örn kommuns rätt att expropriera mark för olika ändamål,
så att i detta avseende kan då sannerligen en ny framställning vara onödig.
Dessa frågor kanske ej heller äro alltför svåra at,t komma till rätta med,
och jag hänvisar härutinnan till kammarkollegiets remissyttrande, där kollegium
säger att det börjat tillämpa vissa nya metoder för värdering av exploateringsmark,
i vilka vederbörlig hänsyn tagits till tids- och räntefaktorerna.
varigenom överdrivna anspråk på köpeskillingar kunnat tillbakavisas. Man
har från kollegium under hand meddelat, att dessa nya metoder i allmänhet
fungerat fullt tillfredsställande. För min del tycker jag, precis lika mycket
som motionärerna, att tomtjobberi är en osund och samhällsskadlig företeelse
som på allt sätt bör förhindras, så den saken behöva vi inte ens diskutera.

Yad beträffar utskottets fjärde yrkande, örn utredning rörande principerna
för beskattning av jordvärdestegring, kan man erinra om att särskilda utsedda
sakkunniga år 1942 avgivit betänkande med förslag till förordning örn värdestegringsskatt
å fastighet. Denna fråga är alltså föremål för statsmakternas
övervägande, och man kan väl inte gärna begära en ny utredning, innan man
fått se resultatet av den förra.

I övrigt^kan man anteckna, att många av de i motionerna berörda frågorna
äro föremål för utredningar och överväganden, och jag hänvisar i detta avseende
till uppgifterna i min reservation. Jag kan bl. a. nämna, att bostadssociala
utredningen bl. a. undersöker spörsmålet om sanering av det undermåliga
bostadsbeståndet och att lagberedningen och fastighetsbildningssafckunniga
ägna undersökningar bl. a. åt frågan örn minskande av svårigheter för
stadsplans genomförande samt att fritidsutredningen avgivit förslag om reglering
av strandbebyggelsen och om inrättande av fritidsreservat etc.

Herr talman! Man hör ibland från vårt majoritetsparti uttalas förvåning
över att icke vi_ näringarnas representanter utan vidare gå med på de »oskyldiga
förslag» till omdaning av vårt samhälle, som nu ideligen framkomma.
Jag har suttit här i kammaren och åhört debatterna i de olika frågor med
förslag till förverkligande av en hel del punkter i det s. k. efterkrigsprogrammet,
som i år kommit upp, och vad som kanske mest har förundrat och oroat
mig är den schablonmässiga synen på vårt nuvarande näringsliv och den massiva
okunnigheten örn hela dess struktur och örn ole faktorer, som påverka dess
utveckling, som kommer till synes från dem som helt frankt yrka på en omvälvning.
Nog tycker jag att det vore sundare, örn man försökte att först
i grunden sätta sig in i vad affärsliv verkligen innebär, gärna rätta till påvisbara
missförhållanden och så bygga vidare på den grund, som erfarenheten

Ouadagen dea 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Örn utredning äng. samhällsplanering m. rn. (Forts.)
visat vara den säkraste för att nå gynnsamma resultat, i stället för att göra
rent bord med allt gammalt och pålitligt och så söka bygga upp något helt
nytt, som visserligen här i landet gudskelov ännu är oprövat, meli som i andra
länder lett till ganska skrämmande resultat: trassel och oordning, minskad
produktion och allehanda, vantrivsel. Den mänskliga naturen kan man förvisso
e,j i en handvändning skapa örn.

I den nu föreliggande frågan har jag försökt klargöra, varför jag ej vill
vara med örn en ny utredning. Jag har kanske tagit litet för ovetenskapligt och
praktiskt på frågan för de lärda herrarna i majoritetspartiet, men jag yrkar
i alla fall, herr talman, bifall till min reservation.

Herr Sundelin: Herr talman! Vid utskottets utlåtande är också fogad en
andra reservation, av herr Albert Andersson och mig, och jag skall be att i
allra största korthet få motivera vårt ställningstagande.

Vi ha visserligen ansett att de motioner, som utskottet här har behandlat,
beröra en del viktiga och betydelsefulla problem, men då de, såsom herr Ekströmer
redan har påpekat, dels lia varit föremål för utredning och dels viss
utredning angående dem har beslutats, lia vi funnit att det är täinligen överflödigt
att nu besluta örn en ytterligare, stor och omfattande utredning rörande
dessa frågor. Tidigare i eftermiddag har ju påtalats det utredningsraseri,
som tycks ha gripit riksdagen, och då det i detta fall redan pågår utredningar,
ha vi som sagt ansett det tämligen överflödigt att sätta i gång nya sådana.

_ Man kan också hysa en viss tveksamhet rörande nyttan av dessa utredningar,
och jag delar den uppfattning, som bl. a. har kommit till uttryck i
ett yttrande över motionen I: 290, vilket avgivits av styrelsen för Svenska
landskommunernas förbund. Styrelsen anför »att — ehuru en utredning av
förevarande slag borde kunna lämna värdefulla bidrag till lösandet av åtskilliga
för landsbygden viktiga problem — styrelsen med hänsyn till riskerna
för det partiella reformarbetets avstannande vill uttala sin tveksamhet inför
det i motionen väckta förslaget örn tillsättande av en allomfattande utredning
i planeringsfrågorna». Det har nog tyvärr visat sig, att stora och omfattande
utredningar ofta utgöra ett mycket effektivt hinder för framstegsarbete på de
områden, där utredningarna i fråga arbeta.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Albert
Andersson och mig avgivna reservationen.

Herr Heuman: Herr talman! Den fråga som kammaren nu behandlar har
ju tidigare varit före i andra kammaren, och vi ha tagit ställning till den efter
remiss från andra kammaren. Motiveringen för utskottets ställningstagande
framgår ju av utlåtandet, och jag skall med hänsyn till den ganska sena timmen
nöja mig med att till granskning upptaga, vad reservanterna framhållit.

Herr Ekströmer sade, att han inte kunde förstå meningen med motionerna,
och jag antar, att han har samma uppfattning om utskottets utlåtande. Jag
får lov att säga, att det inte borde vara svårt — efter en så ingående granskning
av handlingarna i ärendet, som herr Ekströmer bör ha företagit — att förstå
vad som i huvudsak menas med motionerna och utskottets utlåtande. Avsikten
med motionerna och utskottets utlåtande är att få till stånd en utredning av
huruvida det inte kan vara lämpligt, att samhället får ett större inflytande
över de verksamhetsområden, som innefattas i samhällsplaneringen överhuvud
taget.

Jag skulle också vilja säga, att var och en som inom den kommunala verksamheten
har sysslat speciellt med samhällsplaneringsfrågor, framför allt kanske
rörande stadsplanering, nog har stött på betydande svårigheter. Jag tror

Första hammarens protokoll 1945. Nr 31. (}

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Örn utredning ang. samhällsplanering m. m. (Forts.)
inte man överdriver, om man säger att speciellt stadsplaneringen, pa grund av
otillräckligheten av nu gällande lagar, har varit så att säga bunden till händer
och fotter och ej kunnat ske på ett tillfredsställande och praktiskt sätt. Det
är növändigt att här vidtaga en rättelse och ge lagarna en sadan utformning,
att samhällena få ett bättre grepp på dessa frågor, därest man för framtiden
vill på ett förnuftigare sätt än hitintills komma till rätta med problemen överhuvud
taget. , „ , . „ , , „, „ , , .

Herr Ekströmer sade, att utskottet tycks ha förbigått 1942 ars stadsplaneutredning.
Vi ha inte förbigått denna utredning utan lia den uppfattningen
att dess betänkande, ehuru vi inte kunnat hinna i detalj studera det, eftersom
det avgavs för en kort tid sedan, dock inte utmynnar i förslag, som fullt täcka
vad motionerna syfta till. Detta framgår också bland annat av det särskilda
yttrande, som är fogat till betänkandet av två av utredningsmännen, nämligen
herrar Häggbom och Lindström. Dessa bada sakkunniga representera ,iu
i ''utredningen respektive byggnadsstyrelsen och tekniska högskolan, och de
måste följaktligen betraktas såsom ganska sakkunniga på det område, de haft
att utreda.

Vad säga då dessa sakkunniga örn utredningens resultat? Jo, de säga följande:
»Ett förverkligande av stadsplaneutredningens förslag till byggnadsväg
m. m. skulle enligt vår mening medföra väsentligt ökade möjligheter till
en effektiv och väl avvägd planering och reglering av den samhällsmässiga
bebyggelsen. I vissa avseenden kvarstår dock, sådant förslaget utformats, alltjämt
luckor och brister, som känneteckna nu gällande lagstiftning. Stadsplaneutredningen
har sålunda icke tillfredsställande behandlat de gränsfragor
mellan byggnadslagstiftningen och expropriationslagstiftningen, sommaro av
grundläggande betydelse för den förras utformning.» Vidare framhålla de:
»Det kan ifrågasättas, om icke all mark eller nyttjanderätt till mark inom
område, som sålunda avses för samhällsmässig bebyggelse, borde överföras i
allmän ägo genom inlösen. Många komplicerade frågor, som icke kunnat bemästras
på ett tillfredsställande sätt, skulle härigenom få en klar och entydig
lösning.»

Herr Ekströmer betecknar dessa herrar såsom verklighetsfrämmande när
de ha avgivit dessa yttranden. Jag tror emellertid inte att de äro så verklighetsfrämmande
som herr Ekströmer vill mena, ty vad de ha sagt ansluter sig
ganska nära till vad vissa myndigheter ha förklarat när de^yttrat sig i anledning
av remisserna från utskottet. Jag skall bara framhålla vad några av
dessa myndigheter ha sagt, och jag skall därvid inte uraktlåta att genast
framhålla att även om vissa myndigheter i sina yttranden hesitera! inför ett
överförande av marken i samhällets ägo, ha de dock icke ställt sig helt främmande
för den tanken.

Sålunda framhåller byggnadsstyrelsen bl. a, att det är »uppenbart, att en
rationell planläggning skulle tekniskt underlättas och möjligheterna att realisera
en plan avsevärt ökas, om marken vid planens upprättande befinner sig
i samhällets hand».

Landskommunernas förbund anser att det är riktigt, att ett överförande av
bebyggelsemark till det allmänna i många avseenden skulle underlätta upprättandet
av rationellare planer.

Kommerskollegium framhåller, att ägosplittringen kan fördröja och fördyra
planeringens genomförande.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller: »Obestridligt synes också vara,
att samhällsutvecklingen alltmera ger anledning att gå till grunden med
hithörande spörsmål och överväga, örn deras lösning möjligen bör sökas efter
principiellt nya linjer. Styrelsen tror därför, att det skulle vara av värde, om.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Om utredning äng. samhällsplanering m. m. (Forts.)
en allsidig utredning i de avseenden, som angivits i motionens hemställan,
kunde verkställas.»

Är det någon av de myndigheter, som avgivit yttrande i anledning av motionen
nr 290 i första kammaren, som har praktisk erfarenhet av svårigheterna
i planeringsarbetet, så är det väl Svenska stadsförbundet, och detta har helt
och fullt anslutit sig till det utredningskrav, som framställts av motionärerna
och till vilket utskottet anslutit sig.

Herr Ekströmer var inne på frågan örn den industriella utvecklingen, i den
mån som motionärerna lia berört detta spörsmål. Han tog upp frågan örn dirigeringen
av industrien i viss1 utsträckning inom samhällets ram och påtalade
därvid vad som bl. a. framhållits i utskottsutlåtandet angående det olämpliga
i en alltför ensidig planering av industrien på olika orter. Han förklarade
att det val inte har någon betydelse, örn en industri med exempelvis övervägande
manlig arbetskraft förlägges till en ort, ty det finns ändå möjligheter
i denna ort för kontrahenter att ingå äktenskap — det skulle således ur den
synpunkten inte stöta på några som helst hinder. Det må så vara, men det är
ju inte från den utgångspunkten som motionärerna och utskottet ha sett frågan.
Visserligen lia motionärerna framhållit, att det skulle bli en mera tillfredsställande
frekvens exempelvis i fråga örn äktenskaps ingående, därest
man hade en jämnare fördelad industri, men vad vi närmast ha syftat på har
ju varit svårigheterna att skaffa den kvinnliga delen av befolkningen arbetstillfällen,
örn industrien är alltför ensidigt inriktad på manlig arbetskraft.

Jag kan ju ta ett enda exempel, som för mig är närliggande — fallet Huskvarna—Jönköping.
Huskvarna har ju tidigare åtminstone varit en ort där
utpräglat manlig industri har varit förhärskande; det är först på senare år
som man fått en övervägande kvinnlig industri till platsen. Men vad har resultatet
blivit? Jo, att den kvinnliga ungdomen i Huskvarna, som inte har
kunnat få arbete och försörjningsmöjligheter inom sin stad, har fått lov att
söka arbete i Jönköping. Och det trafikeras dagligen buss efter buss fram och
tillbaka mellan Huskvarna och Jönköping med den kvinnliga arbetskraft, som
inte kan få sysselsättning i Huskvarna utan som fått söka denna i Jönköping.
I detta fall har det varit en fördel att de båda städerna legat så nära varandra.
Men det är inte alltid sagt att det finns någon stad på så nära håll,
att den kvinnliga arbetskraften kan få tillgång till arbete så lätt och bekvämt
som i detta fall.

Herr Ekströmer tyckte också att det var ganska anmärkningsvärt att samhället,
om man pläderade för att mark skulle överföras i samhällets ägo, även i
fortsättningen skulle behålla denna mark. Men om det överhuvud skall vara
någon mening med att överföra mark i samhällets ägo, så bör det väl resultera
i att samhället också behåller den mark, som en gång har övergått i samhällets
hand. Vi åsyfta ju att försöka rätta till de missförhållanden, som nu förefinnas,
nämligen att mark i alltför stor utsträckning ligger i enskild ägo, vilket gör att
det uppstår betydande svårigheter både tekniskt och ekonomiskt att förvärva
marken i och för den planeringsverksamhet, som är nödvändig för samhällets
vidkommande. Det är sålunda för att avhjälpa vissa brister på detta område i''
samhället, som denna fråga nu tagits upp. Och då blir frågan: skola vi avhjälpa
dessa brister bara för tillfället, för att de sedan skola ha möjlighet att på nytt
ge sig till känna i en framtid? Jag anser för min del att vi ha skyldighet gentemot
en kommande generation att se till att den inte får möta samma besvärligheter
i sina samhällsplaneringsarbeten som vi ha haft hitintills. Och det göra vi
lämpligast genom att överföra den mark, som kan vara erforderlig för en förnuftig
samhällsplanering i framtiden, i samhällets ägo.

Herr Ekströmer talade i detta sammanhang i rörande ordalag örn känslan av

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Om utredning ang. samhällsplanering m. m. (Forts.)
att äga 6el egen torva. Ja, den känslan skola vi naturligtvis inte fördöma eliel
förakta — den är ju ett naturligt uttryck för människornas önskningar. Men
den behöver dock inte avtrubbas i alltför stor utsträckning därigenom att man
exempelvis får disponera marken med s. k. tomträtt. Tomträttsinstitutet har ju
tillämpats i vissa städer och samhällen, bl. a. i Stockholm, och i Stockholm Ilai
man enbart goda erfarenheter av detta system att överlata mark. diet har till
och med gått därhän att nian gått längre på detta område än vad lagen har
tillåtit. Lagen har ju endast varit att betrakta som ett provisorium. Nu har man
senast vid årets riksdag gjort en framstöt för att göra detta institut mer permanent.
Jag tror för min del att det inte skall avtrubba känslan av samhörighet
med jorden, örn man överlåter mark med tomträtt i stället för med ägandeiätt.

Herr Ekströmer var också inne på frågan örn ersättningen till enskilda vid
samhällets övertagande av marken. Denna fråga har ju också diskuterats och
utretts under senare tid. Men enligt vad som framgick av debatten i andra
kammaren fick jag närmast den uppfattningen, att de utredningar som lia hållit
på med denna sak inte lia kunnat lösa problemet. Herr Hagberg i Malmö, som
själv varit en av utredningsmännen, framhöll i denna debatt, att detta var ett
av de svåraste problem som man överhuvud taget hade att lösa, och örn jag
riktigt tolkade hans yttrande var detta problem överhuvud taget att betrakta
som olösligt. Och jag förstår svårigheterna. Det gäller att på ett rimligt satt
ersätta den enskilde markägaren, och då har man att taga hänsyn till huruvida
den värdestegring, som förekommit, varit förtjänt eller oförtjänt vis-ä-vis
markägaren. Bara en sådan fråga är naturligtvis mycket svar att bemästra.

Jag skall, herr talman, inte fortsätta så mycket längre. Jag skulle dock till sist
vilja säga, att av vad som har framgått av yttrandena i ärendet och vad som i
övrigt har framkommit under ärendets behandling drar man gärna den slutsatsen.
att det i enlighet med motionärernas yrkande skulle vara lämpligt att
behandla de i motionerna och i utlåtandet berörda frågorna i ett större sammanhang.
Därvid skulle det bli möjligt att få problemet belyst på ett sådant
sätt, att det skulle kunna ge underlag för åtgärder, som syftat till att på ett
bättre sätt tillfredsställa samhällsintresset, samtidigt som man inte skulle behöva
träda de enskildas rätt alltför nära.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, dels på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt, dels på godkännande
av den av herr Ekströmer vid utlåtandet fogade reservationen, dels
ock på godkännande av herrar Albert Anderssons och Sundelins vid utlåtandet
avgivna reservation; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ekströmer begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av den av herrar Albert Andersson och Sundelin avgivna
reservationen.

Herr Ekströmer äskade emellertid votering jämväl örn kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Örn utredning ang. samhällsplanering m. m. (Forts.)

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 18 antager godkännande av den av
herrar Albert Andersson och Sundelin vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär till kontraproposition i nämnda votering antagits godkännande
av herr Ekströmers vid utlåtandet fogade reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtandfe nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herrar Albert Andersson och Sundelin vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Ekströmer begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja - 54;

Nej — 44.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.59 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 31.

Torsdagen den 28 juni 1945.

Äng. värderingen
av förmån
av möjlighet
till jakt.

Torsdagen deli 2S juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga hade herr Andersson, Gunnar,
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framställt följande
fråga: »Är det herr statsrådet bekant — och är det i så fall med statsrådets
goda minne — att fastighetsprövningsnämnden i Södermanlands län, att döma
av skrivelse från länsstyrelsen till fastighetstaxeringsnämndernas ordförande
av den 4 juni i år med anhållan örn yttranden, tydligen står i begrepp att
påföra varje jordbruksfastighet med en produktiv skogsareal överstigande 100
hektar, vilken vid fastighetstaxeringen icke redan blivit påförd mervärde för
jakt, ett efter synnerligen schematiska grunder uträknat Värde av förmån
av möjlighet till jakt’?»

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet Wigforss, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr
Gunnar Anderssons berörda fråga, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Herr
Gunnar Andérsson har till mig riktat följande fråga: Är det herr statsrådet
bekant — och är det i så fall med statsrådets goda minne — att fastighetsprövningsnämnden
i Södermanlands län, att döma av skrivelse från länsstyrelsen
till fastighetstaxeringsnämndernas ordförande av den 4 juni i år med anhållan
om yttranden, tydligen står i begrepp att påföra varje jordbruksfastighet med
en produktiv skogsareal överstigande 100 hektar, vilken vid fastighetstaxeringen
icke redan blivit påförd mervärde för jakt, ett efter synnerligen schematiska
grunder uträknat »värde av förmån av möjlighet till jakt?»

Jag får till en början erinra örn att enligt kommunalskattelagen vid värdesättning
av jordbruksfastighet, till den del den ej utgöres av skogsmark och
växande skog, noga skall beaktas, om och i vilken omfattning ökning eller
minskning av det värde, som erhålles vid tillämpning av de för fastigheter av
motsvarande storlek i orten antagna enhetspriser eller andra allmänna taxeringsgrunder,
böra äga rum till följd av förhållanden, vilka äro för den fastigheten
säregna. Därvid skall bl. a. beaktas särskilda naturtillgångar eller liknande förmåner,
som kunna finnas å fastigheten, såsom möjlighet till jakt.

I anledning av den till mig riktade frågan har jag inhämtat yttrande i ämnet
från t. f. landskamreraren i Södermanlands län. Denne har därvid upplyst följande:
Sedan fastighetstaxeringsnämnderna i länet avslutat sitt arbete hade
vid länsstyrelsen företagits utredning för utrönande av, huruvida fastighetstaxeringen
kunde anses uppfylla kravet på jämnhet och likformighet. Därvid
hade utrönts bl. a., att jordbruksfastigheter borde påföras mervärde för jakt i
större omfattning än som skett. Med anledning härav och efter samråd med jaktvårdskonsulenten
i länet hade ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna tillställts
förteckningar över jordbruksfastigheter, som icke påförts mervärde för
jakt men som möjligen borde påföras sådant värde, varjämte ordförandena
anmodats inkomma med yttrande i ärendet. Förteckningarna omfattade fastigheter
med en skogsareal av minst 100 hektar. På grundval av den införskaffade
utredningen hade 113 fastigheter inom länet påförts mervärde för jakt. Åtgärden
hade begränsats till fastigheter med en areal av minst 250 hektar. I de
fall, då jakten varit utarrenderad, hade i regel värdet fastställts genom kapitalisering
av arrendesumman efter 5 procent. I övriga fall hade värderingen skett

Torsdagen den 2S juni 1945.

Nr 31.

Äng. värderingen av förmån av möjlighet till jakt. (Forts.)
efter 10 öre per hektar och efter nyssnämnda kapitaliseringsgrund. Fastighetsprövningsnämnden,
som behandlat frågan vid sammanträde den 18 innevarande
juni månad, hade genom ifrågavarande beslut velat tillse, att förman av
möjlighet till jakt taxerades där så borde ske. Beslutet måste enligt t. i. landskamrerarens
mening anses ägnat att åstadkomma en jämn och likformig taxe Med

hänsyn till vad t. f. landskamrerare!! sålunda upplyst är någon åtgärd
från min sida icke att förvänta utan torde, därest den vidtagna taxermgsåtgärden
i något fall skulle anses obefogad, vederbörande fastighetsägare fa i
vanlig ordning anföra besvär över fastighetsprövningsnämndens beslut.

Herr Andersson, Gunnar: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få uttala mitt tack för det svar jag har fatt pa
min fråga, och jag ber särskilt att få tacka honom för att det har oeretts mig
tillfälle att på förhand ta del av svaret. , ,

Jag känner för min del mycket väl till att enligt kommunalskattelagens anvisningar
särskilda naturtillgångar eller liknande förmåner såsom möjlighet till
jakt böra beaktas vid taxering av jordbruksfastighet. Jag frånser i detta sammanhang
helt och hållet de fastigheter, där jakten är utarrenderad eller eljest
bedrives på sådant sätt, att intäkt erhålles av densamma. Vad det här gäller är
de fastigheter, där möjlighet till jakt finnes men där någon jakt inte utövas och
någon intäkt av jakt inte heller erhålles.

När man nu vid fastighetstaxeringen går att värdera denna förman av
möjlighet till jakt, måste man gå ytterst försiktigt fram. Författningens krav
på jämnhet och likformighet vid taxeringen får enligt mitt förmenande inte
tillmötesgås på det sättet, att man schablonmässigt påför varje jordbruksfastighet,
överstigande en viss storlek, ett mervärde, uträknat efter en viss summa
per hektar. Gör man det, åsidosätter man ett annat krav, nämligen kravet på
rättvisa. Värdet av förmån av möjlighet till jakt varierar inte bara med arealen,
utan det varierar också från fastighet till fastighet, beroende på deli olika tillgången
på vilt. Denna tillgång är mycket svårbedömlig, den varierar starkt från
fräki; till trakt inom ett län och beror i huvudsak på örn ordnad jaktvård förekommer
eller inte.

Åtgärden att begränsa värderingen av ifrågavarande förmån till fastigheter
med en areal av minst 250 hektar framstår också för mig som mindre lämplig.
Den gränsen är mycket godtyckligt vald, och den bidrar ingalunda till att
åstadkomma en rättvis taxering av förmånen av möjlighet till jakt.

Herr statsrådet hänvisar i slutet på sitt svar till den ^utvägen för vederbörande
fastighetsägare att, därest den vidtagna taxeringsåtgärden i något fall
skulle vara obefogad, i vanlig ordning anföra besvär över fastighetsprövningsnämndens
beslut. Jag tror, att detta kommer att ske i ett mycket stort antal
fall inom Södermanlands län. Fastighetsprövningsnämndens åtgärd i förevarande
fall är med största säkerhet, såvitt jag kan se. inte ägnad att minska
arbetsbördan för Kungl. Maj ris och rikets kammarrätt.

Med stöd av § 20 av kammarens ordningstadga hade herr Näslund till herr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet framställt en så lydande
fråga: »Vilka äro skälen till att äggransoneringen fortfarande uppehälles?» Ordet

lämnades lill herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
(Höres, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara

Äng. skälen
till äggranso
ner ingens up
o)p hållande.

Nr 31.

Torsdagen den 28 juni 1945.

Äng. skälen till äggransoneringens uppehållande. (Forts.)
nämnda fråga, och nu yttrade: Herr talman! Herr Näslund har frågat mig
om skälen till att äggransoneringen fortfarande upprätthålles.

Med anledning härav vill jag meddela följande.

Frågan örn denna ransonerings bibehållande har vid åtskilliga tillfällen
prövats av myndigheterna. Senast skedde detta i mars månad innevarande år.
Statens livsmedelskommission inkom då till folkhushållningsdepartementet
med en utförlig redogörelse för de överväganden rörande frågan örn hävande
av ransoneringen, som skett inom kommissionen. Den 23 mars 1945 förklarade
Kungl. Majit anledning för det dåvarande icke föreligga att upphäva ransoneringen.

Att äggransoneringen alltjämt uppehälles grundar sig på i huvudsak följande
skäl.

Örn man utgår från den nu förefintliga hönsstammen och räknar med normal
värpning, kan produktionen under innevarande år beräknas till sammanlagt
54 000 ton,_ varav en kvantitet örn cirka 37 000 ton kan antagas bli saluförd.
Då den inom landet annorledes än inom producenthushåll förbrukade
äggmängden under tiden före ransoneringens införande utgjorde något över
40 000 ton, skulle sålunda årets produktion utifrån nämnda utgångspunkter
kunna antagas bli i det närmaste tillräcklig för att tillgodose en efterfrågan
av samma storlek som före ransoneringens tillkomst. Hänsyn måste emellertid
tagas till dels det i år skärpta foderläget och dels åtstramningen i den allmänna
försörjningssituationen sedd mot bakgrunden av höjningen av den allmänna
inkomstnivån.

Äggproduktionens omfattning är beroende på bl. a. den mängd foder, som
kan ställas till förfogande för hönsens utfodring. Tilldelningen av foder för
höns utgår till huvudsaklig del i form av en viss kvantitet produktionsfoder
per kilogram försålda ägg. Foderläget har under innevarande år undergått en
väsentlig skärpning. Som bekant blev föregående års fodersädsskörd icke obetydligt
mindre än skörden under närmast föregående år. Medan den sammanlagda
fodersädsskörden år 1943 utgjorde i runt tal 1 578 000 ton, blev fjolårets
skörd endast 1 376 000 ton. Försämringen beträffande vår försörjning
av fodersäd är emellertid i själva verket större än vad de anförda siffrorna
giva vid handen. Landets förråd av övriga inhemska fodermedel av olika
slag ha nämligen praktiskt taget tömts, vilket medfört ökade anspråk på fodersäden.
På grund härav har tilldelningen av produktionsfoder för höns under
produktionsårets lopp måst successivt nedsättas från 3,5 till 1 kg foder
per kg försalda ägg. Huruvida och i vad mån en ökning av tilldelningen längre
Iram kan ske blir helt beroende av den inhemska fodersädsskördens storlek.
Någon import för stödjande av äggproduktionen torde man nämligen för närvarande
icke kunna räkna med. Det torde vara klart, att den låga fodertilldelningen
under våren och sommaren kommer att få menliga verkningar på
produktionen även under hösten och vintern.

Vad härefter angår det försämrade allmänna försörjningsläget vill jag särskilt
erinra om den knapphet, som under våren varit rådande på kött och fläsk.
Aven om denna knapphet till en del torde vara av övergående art, synes det
sannolikt, att påfrestningarna för folkhushållet komma att kvarstå under relativt
lång tid. Äggen torde visserligen icke tillhöra de livsmedel, som i första
hand komma i fråga för de hjälpbehövande länderna, men det synes uppenbart.
att den företagna^inknappningen av ransonerna av andra livsmedel ökat
efterfrågan på ägg i sådan grad, att stora svårigheter skulle uppstå på äggmarknaden,
därest ransonering icke vore rådande. Livsmedelskommissionen har
under de sista månaderna haft stark känning av den ökade köplusten på detta
område, vilken bland annat tagit sig uttryck i ett större procentuellt uttag av
äggransonerna.

Torsdagen den 28 juni 1945.

Nr 31.

Äng. skälen till äyyransoneringens uppehållande (Forts.)

Jag vill slutligen nämna, att frågan örn äggransoneringens bibehållande
ånyo kommer att prövas, när resultatet av den nyligen företagna hönsräkningen
föreligger och storleken av innevarande års fodersädsproduktion kan
närmare beräknas. Så snart förutsättningarna äro sådana, att man kan räkna
med att tillförseln av ägg stadigvarande kan tillgodose den beräknade efterfrågan,
bör givetvis ransoneringen hävas. Med hänsyn till att äggproduktionen
normalt nedgår kraftigt under höstmånaderna och utsikterna till import för
närvarande synas relativt små, är det emellertid icke sannolikt, att sådan jämvikt
kan uppnås förrän tidigast på nyåret 1946.

Herr Näslund: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet för det utförliga svar han
givit mig.

När man inte vågade slopa äggransoneringen, då frågan därom senast i mars
prövades, förstår jag, att det är föga hopp örn att man nu omedelbart skall
kunna upptaga detta spörsmål till omprövning. Orsaken till att jag framställt
denna fråga är främst det oerhört starka intryck jag fått, då jag rest omkring
ute i landet, av att ransoneringsbestämmelserna på hithörande område äro
de kristidsbestämmelser, som lindrigt uttryckt vunnit den allra svagaste förankringen
i det allmänna rättsmedvetandet. Inte minst från den synpunkten
tror jag det är angeläget, att man så snart det är möjligt avvecklar äggransoneringen.

Herr statsrådet uttalar bland annnat farhågor för en ojämn distribution, om
äggransoneringen upphäves. Jag förmodar, att han tänker på att de köpsvagaste
kunderna skulle bli lidande därpå, då han åberopar höjningen av den
allmänna inkomstnivån. Ja, det kan ju hända, att det kan bli en del förskjutningar
i det avseendet, men örn man jämför tillgången på ägg före kriget och
nu och ser på den prisstegring som ägt rum, tror jag inte det är någon fara
för att hushållen skola ge sig till att hamstra, synnerligast som kriget i Europa
nu är slut. Den omständigheten har ju nämligen kommit till, sedan livsmedelskommissionen
och Kungl. Majit senast prövade detta spörsmål, och jag tror,
att det i hög grad inverkar på marknaden.

Jag skall inte uppta tiden nied något längre anförande, men jag vill understryka
vad jag sade för ett ögonblick sedan, nämligen att den allmänna känslan
är, att författningsbestämmelserna på hithörande område inte fått samma
förankring i det allmänna rättsmedvetandet som andra ransoneringsbestämmelser,
och då man inte har anledning förvänta, att någon sinnesändring i detta
avseende skall komma att äga rum under de återstående månaderna av ransoneringstiden,
vill jag endast uttala den förhoppningen, att Kungl. Majit tar
ett djärvt grepp, när Kungl. Maj :t härnäst omprövar denna fråga.

Föredrogos och bordlädes ånyo jordbruksutskottets memorial nr 81. särskilda
utskottets memorial nr 2 samt budgetdeputerades memorial angående
arvode åt deputerades sekreterare.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtande och memorial:
nr 3, i anledning av Kungl. Majits proposition angående Sveriges anslutning
till den vid luftfartskonferensen i Chicago år 1944 antagna internationella
luftfartskonventionen m. fl. överenskommelser; och
nr 4, angående ersättning till dess tjänstemän.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Nr 31.

Torsdagen den 28 juni 1945.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till de
tekniska högskolorna m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 253, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till statens informationsstyrelse jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till den nämnd, som avses i förslaget till lag örn återställande
av viss, från ockuperat land härrörande egendom m. m.;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 till förskott av kostnader
för transport av vissa utländska medborgare genom Sverige;

nr 256, i anledning av väckta motioner angående utredning om statens övertagande
av verksamheten vid iGustavsviks docka i Högsjö socken;

nr 257, i anledning av väckt motion örn ersättning till kaptenen vid intendenturkåren
Å. K. L. Eriksson för honom i visst mål förorsakade rättegångskostnader
:

nr 258, i anledning av väckta motioner örn anslag till Svenska slöjdföreningen
för anordnande av en utbildningskurs för bosättningskonsulenter m. m.;

nr 259, i anledning av väckt motion angående fredsplanering för försvarets
arbetsplatser;

nr 260, i anledning av väckta motioner angående vissa försöksanordningar
på folkskoleväsendets område; samt

nr 261, i anledning av väckt motion örn rätt för vissa ämneslärare vid kommunala
flickskolan i Karlstad att för placering i löneklass tillgodoräkna föregående
tjänstgöring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare samt folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m.; ävensom

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar
i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, folkskolans tjänste-
och familjepensionsreglementen samt tjänste- och familjepensionsreglementena
för de högre kommunala skolorna, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 24, i anledning av en inom andra kammaren
jämlikt § 57 riksdagsordningen gjord anmälan om anledning till anmärkning
mot statsrådet Erlander;

statsutskottets memorial:

nr 262, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45; och

nr 263, angående statsregleringen för budgetåret 1945/46; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 80, i anledning av väckta motioner angående
viss ändring i expropriationslagen.

Torsdagen den 28 juni 1945.

Nr 31.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 472, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 473, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktlindring
för frukt till Norrbotten och Västerbotten;

nr 474, i anledning av väckta motioner örn statsunderstöd till Balsgårds
växtförädlingsanstalt;

nr 475, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kristillägg
m. m. för budgetåret 1945/46, såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 476, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl., såvitt angår nionde huvudtiteln; samt
nr 477, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 495, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar
i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare samt folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m.;

nr 496, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar
i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, folkskolans tjänste-
och familjepensionsreglementen samt tjänste- och familjepensionsreglementena
för de högre kommunala skolorna, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

495, att utskottets hemställan i utlåtande nr 56 samt, i fråga örn förslaget nr

496, att utskottets hemställan i utlåtande nr 57 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 497, till Konungen angående regleringen för budgetåret 1945/46 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 498, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående Sveriges anslutning
till den vid luftfartskonferensen i Chicago år 1944 antagna internationella
luftfartskonventionen m. fl. överenskommelser.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 3 bifölles även av andra kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.25 förmiddagen.

In fidem
G. H. Ber elgren.

Nr 31.

Fredagen den 29 juni 1945.

Fredagen den 29 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 422, i anledning av väckta motioner om upprättande av passbåtsförbindelser
mellan öarna i Öckerö socken och Hjukvik i Torslanda socken samt öarna
i Styrsö socken och Saltholmen å Göteborgs stads område;

nr 456, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 457, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 458, i anledning av Kungl. Majis proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1945/46;

nr 459, i anledning av Kungl. Majis proposition angående utbyggnad av
staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.;

nr 460, i anledning av Kungl. Majis proposition angående Stockholms luftvärnsregementes
förläggning;

nr 480, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 482, i anledning av Kungl. Majis proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 483, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret 1945/
46 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 484, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till universiteten och den medicinska undervisningen jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 485, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till de
tekniska högskolorna m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 486, i anledning av väckta motioner angående anslag för budgetåret 1945/
46 till utrotning av råttor och möss;

nr 4.87, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till särskild ersättning för debitering av värnskatt;

nr 488, i anledning av Kungl. Maj Is proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till civilförsvaret;

nr 489, i anledning av Kungl. Majis förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 490, i anledning av Kungl. Majis proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 491, i anledning av Kungl. Maj Is förslag örn avskrivning å investeringar
för tillverkning av syntetiskt gummi;

nr 492, i anledning av Kungl. Majis förslag om anslag för budgetåret 1945/
46 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 493, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förbättrande av
bostadsförhållandena m. m.;

nr 494, i anledning av Kungl. Majis framställningar med förslag till vissa
ändringar i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet, man -

Fredagen den 29 juni 1945.

Nr 31.

skapsavlöningsreglementet och folkskolans avlöningsreglemente, rn. m., jämte
i ämnet, väckta motioner;

nr 500, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation
av tekniska skolan i Stockholm m. m.;

nr 501, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till prisrabattering
å vissa livsmedel m. m.;

nr 502, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till statens informationsstyrelse;

nr 503, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till den nämnd, som avses i förslaget till lag örn återställande av
viss, från ockuperat land härrörande egendom m. m.;

nr 504, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 till förskott av kostnader för
transport av vissa utländska medborgare genom Sverige;

nr 507, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 511, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av ett
medicinskt forskningsråd m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 468, angående ålderspension åt fiskare m. m.;

nr 469, angående anordnande av hygieniska inrättningar på arbetsplatserna;
nr 470, angående avskaffande av den tvångsvisa anslutningen till de tyska
församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m.; samt

nr 471, angående upplysningsverksamhet för kommunalmän m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 515, till Konungen, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret
1945/46, m. m.

Föredrogs och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 24.

Föredrogs statsutskottets memorial nr 262, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1944/45.

På framställning av herr talmannen beslöts att förevarande, endast en gång
bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

Sedermera bifölls på gjord proposition vad utskottet i det nu föredragna memorialet
bemställt.

Föredrogs statsutskottets memorial nr 263, angående statsregleringen för
budgetåret 1945/46.

Herr talmannen hemställde, huruvida kammaren ville besluta att redan vid
detta sammanträde företaga ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende
till avgörande.

Härtill svarades ja.

På sedermera av herr talmannen gjord framställning beslöts att memorialet
skulle företagas till avgörande punktvis.

Nr 31.

Fredagen den 29 juni 1945.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 14 och 15.

Lades till handlingarna.
Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 17.

Lades till handlingarna.
Punkten 18.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs och bordlädes ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 80.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 81, angående
ersättning åt av utskottet anlitat biträde, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av särskilda utskottets memorial nr 2, angående
ersättning till kanslipersonalen hos särskilda utskottet, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av budgetdeputerades memorial angående arvode
åt deputerades sekreterare bifölls vad deputerade i detta memorial hemställt.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 512, till Konungen,
angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i memorial nr 262 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 513, angående statsregleringen för budgetåret 1945/46; och
nr 514, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1945/46.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning att andra kammaren beträffande
statsutskottets memorial nr 263 fattade samma beslut som första
kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 524, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 5 § lagen
om barnbidrag;

nr 525, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn rätt i vissa
fall för innehavare av en jordbrukets å ofri mark belägen förädlingsindustri att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område;

Lördagen den 30 juni 1945.

Nr 31.

nr 526, i anledning av väckta motioner angående utredning örn speciallagstiftning
i syfte att effektivt hjälpa personer, som skadats under militär beredskapstjänstgöring,
respektive deras anhöriga;

nr 527, i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen;
samt

nr 528, i anledning av väckt motion angående utredning örn förkortning av
arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
524, att utskottets hemställan i utlåtande nr 70, vidkommande förslaget nr 525,
att utskottets hemställan i utlåtande nr 73, rörande förslaget nr 526, att utskottets
hemställan i utlåtande nr 75, angående förslaget nr 527, att utskottets
hemställan i utlåtande nr 76 samt, i fråga om förslaget nr 528, att utskottets
hemställan i utlåtande nr 77 bifölles även av andra kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.07 förmiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Lördagen deli 30 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Gustav Hallagård på grund av axel- och fotskada är
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet fr. o. m. den 28 juni tills vidare intygas
härmed.

Stockholm den 29 juni 1945.

Hjalmar Wide,

leg. läk.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet, Ohlin, som tillkänna- Äng. Sydgivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Gustaf svenska kraftElofssons
interpellation angående de av Sydsvenska kraftaktiebolaget tilläm- aktiebolagets
pade taxorna på landsbygden, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Leda- n''taxor. *
moten av denna kammare herr Gustaf Elofsson har till mig framställt två
frågor av följande lydelse:

»1) Anser herr statsrådet, att de av Sydsvenska kraftaktiebolaget tillämpade
taxorna på landsbygden äro rimliga, då dessa i regel utgå med 20 öre per kilowatt
för ljus och kraft, som användes i hushållen, under det att städerna i
många fall köpa kraften för ett pris som kan vara ända till 10 gånger lägre?

2) Örn så icke är förhållandet, kan herr statsrådet ge den av staten år 1939
tillsatta prisregleringsnämnden för elektrisk ström sådana direktiv, att den

Nr 31.

Lördagen den 30 juni 1945.

Äng. Sydsvenska kraftaktiebolagets landsbygdstaxor. (Forts.)
utan anmodan av kommerskollegium kan kontrollera ovannämnda bolags principer,
när det gäller att kontrollera, örn skillnaden i strömpris är rätt avvägd
mellan stad och landsbygd?»

Med anledning av denna interpellation vill jag till en början erinra örn stadgandena
i 2 § G mom. lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
örn elektriska anläggningar. Enligt detta lagrum skall innehavare av elektrisk
starkströmsanläggning, till vilken Konungen meddelat tillstånd, vara
skyldig att, på framställning av den som nyttjar elektrisk ström från anläggningen
eller önskar komma i åtnjutande därav, för åstadkommande av skälig
prissättning underkasta sig reglering av priset för strömmens tillhandahållande.
Från dylik reglering äro undantagna statens taxor ävensom pris, som av kommunal
myndighet fastställts för tillhandahållande av elektrisk ström inom kommunen.
Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, bestående av fem av
Konungen för viss tid förordnade ledamöter. Vid förordnandet av ledamöter
skall tillses, att såväl leverantörintressena som förbrukarintressena bliva representerade.
Framställning örn prisreglering skall ingivas till kommerskollegium,
som, därest framställningen ej finnes uppenbart ogrundad, har att överlämna
den till nämndens prövning. Framställning om ändring i eller upphävande av
beslutad prisreglering prövas i enahanda ordning; sådan framställning må göras
jämväl av anläggningens innehavare. Över kommerskollegii eller nämndens
beslut må klagan icke förås.

Enär alltså i en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag föreskrifter
lämnats om etf särskilt förfarande för prövning av frågor rörande skäligheten
av de priser, som enskilda kraftleverantörer tillämpa, vore det enligt min
mening olämpligt och stridande mot vedertagna principer örn jag nu vid sidan
av detta lagstadgade förfarande tilläte mig att göra ett kategoriskt uttalande
med anledning av den första av interpellantens frågor. Vad den andra frågan
beträffar torde Kungl. Majit sakna befogenhet att giva direktiv för ett förfarande,
som skulle innebära, att frågor om skäligheten av tillämpade kraftpriser
upptoges till prövning i annan ordning än den i lag fastställda.

Emellertid anser jag mig oförhindrad att meddela vissa upplysningar, som
jag inhämtat med anledning av interpellationen, och att i anslutning därtill
göra ett par allmänt hållna uttalanden.

Leveransen av elektrisk kraft till södra Sverige sker, bortsett från leveranserna
från en del smärre lokala kraftstationer, genom Sydsvenska kraftaktiebolaget.

Den ojämförligt största delen av kraften avsätter Sydkraft en gros till industrier,
järnvägar, stadselektricitetsverk, distributionsbolag och distributionsföreningar.
Endast omkring 2 procent av Sydkrafts hela kraftomsättning levereras
av bolaget i s. k. detaljdistribution, d. v. s. direkt till enskilda konsumenter
inom hushåll, hantverk och jordbruk.

Sydkrafts andel i detaljdistributionen är relativt liten. Som exempel kan
nämnas, att i de tre sydligaste länen, Malmöhus, Kristianstads och Blekinge
län, omhänderhar Sydkraft direkt endast 10 procent av hela detaljdistributionen
* såväl städer som landsbygd. Procenttalet har beräknats ur kraftförbrukningen.
Ungefär 60 procent av detaljdistributionen sker genom kommunala
elektricitetsverk, huvudsakligen moni städerna, men till en mindre del även på
landsbygden. Den övriga detaljdistributionen omhänderhaves till 18 procent
av distnbutionsföreningar samt till 12 procent av andra kraftaktiebolag än
Sydkraft och av industrier. Sydkrafts andel i detaljdistributionen enbart på
landsbygden i de tre nämnda länen kan uppskattas till ungefär 20 procent

Det detaljdistributionsnät Sydkraft förfogar över har till största delen ut -

Lördagen den 30 juni 1945.

Nr 31.

Äng. Sydsvenska kraftaktiebolagets lands!)ygdstaxor. (Forts.)
byggts av bolaget. Därvid ha vid elektrifieringens genomförande anslutningsavgifter
uttagits av abonnenterna såsom bidrag till ledningsnätets finansiering.

Anslutningsavgifternas storlek bär varierat inom olika områden. Endast en
del av anläggningskostnaden har normalt täckts genom anslutningsavgifter, den
övriga delen har Sydkraft självt bekostat.

De anslutningsavgifter, som för närvarande tillämpas, variera mellan 10
och 80 kronor per rum vid bostäder eller per hektar vid jordbruksfastigheter.
Den lägre siffran gäller tätorter, den högre glesbygder. Anslutningsavgiften
torde för närvarande vid smärre utökningar av befintliga ledningsnät normalt
ligga vid 30 kronor per rum eller per hektar.

I ett mindre antal fall har inom Sydkrafts detaljdistributionsområde en särskild
organisationsform tillämpats. Det hade under 1920-talet bildats särskilda
underhållsföreningar, s. k. »23-föreningar», i vilka samtliga fastigheter, som
avsetts för elektrifiering, ingått som medlemmar. Föreningarna ha på egen bekostnad
utbyggt det erforderliga ledningsnätet inom vederbörande område.
Ledningsnäten ha därefter överlåtits till Sydkraft, som ombesörjt detaljdistributionen
ävensom underhållet av ledningsnäten. Underhålls föreningarna ha till
Sydkraft fått erlägga en årlig avgift för underhållet med 4 procent av anläggningskostnaden
för ledningsnätet. I gengäld ha medlemmarna i dessa underhållsföreningar
haft något lägre taxor än övriga abonnenter inom Sydkrafts
detalj distribution. De ha sålunda icke behövt erlägga någon årlig grundavgift
per ljuspunkt eller per installerad kilowatt motoreffekt. I stort sett synes det genomsnittliga
resulterande kraftpriset ha blivit ungefär detsamma inom underhållsföreningarna
som för övriga abonnenter hos Sydkraft.

Den taxa, som Sydkraft tillämpar för underhållsföreningamas medlemmar,
utgöres av en årlig abonnentavgift av 25 kronor samt en energiavgift av 20
öre per kilowattimme (öre/kWh) under belysningstid och 8 öre/kWh under
annan tid. Belysningstiden har därvid räknats från mörkrets inbrott till klockan
22 utom under juni och juli, då energiavgiften under hela dygnet utgjort
8 öre/kWh. Jämsides med den nyss angivna taxan har även enligt abonnentens
val fått användas en taxa med en energiavgift av 20 öre/kWh dygnet runt,
varvid abonnentavgiften sänkts till 6 kronor vid enfas- och 12 kronor vid trefasanslutning.

Örn en medlem i en underhållsförening önskar installera nya förbrukningsobjekt,
som kräva en förstärkning av ledningsnätet, bekostas förstärkningen
av föreningen, som i sin tur vanligen uttager hela kostnaden av vederbörande
medlem. Vid den direkta detaljdistributionen från Sydkraft enligt nu tilllämpade
normala taxor bekostar däremot bolaget den erforderliga förstärkningen.
Såsom interpellanten antytt få alltså vissa abonnenter hos Sydkraft
erlägga anslutningsavgift, medan andra slippa undan, vilket givetvis vid första
påseendet kan förefalla egendomligt. Emellertid bli, som förut nämnts,
kraftkostnaderna ungefär desamma i båda fallen.

Systemet med underhållsföreningar synes vara under successiv avveckling.
Under de senaste tio åren lia icke några underhållsföreningar nybildats. Däremot
har ett antal av dem avvecklats. Härtill lia bidragit vissa svårigheter
afl, åstadkomma nyanslutning av oelektrifierade gårdar inom underhålls forén
i ägarnas områden. Medlemmarna lia vid avvecklingen befriats från den särskilda
underhållsavgiften och lia fått övergå till Sydkrafts normala taxor,
lill vilka jag strax skall återkomma. Sydkraft är enligt uppgift villigt att
helt avveckla anderini,llsföreningarna, och detta, förefaller ändamålsenligt. Unde
lindis föreningarna arn nämligen icke några fristående distributionsföreningar
av exempelvis den art, som finnes inom vattenfallsstyrelsens distributionsområden,
och de synas medföra en mera komplicerad och olikformig betalning

Första kamm erenis protokoll Hökö. Nr 31. 7

Nr 31.

Lördagen den 30 juni 1945.

Äng. Sydsvenska kraf tak tiebolagets landsbygdstaxor. (Forts.)
för kraften än som är nödvändig. Underhållsföreningarna äro huvudsakligen
koncentrerade till Kristianstads län och representera för närvarande endast
cirka 10 procent av Sydkrafts totala detaljdistribution i de tre sydligaste
länen.

De taxor, som Sydkraft tillämpat inom den normala detaljdistributionen, ha
haft följande utseende. En fast abonnentavgift av 16 kronor per år har utgått.
Vidare har en grundavgift utgörande 1 krona 50 öre per år och ljuspunkt
respektive 10 kronor per år och installerad kilowatt motoreffekt erlagts.
Vid ett större antal ljuspunkter än 20 har grundavgiften sänkts till
1 krona för överskjutande ljuspunkter intill 50 ljuspunkter, över vilket antal
grundavgiften nedgått till 50 öre per ljuspunkt. Energiavgiften har utgjort
20 öre/kWh under belysningstid och 8 öre/kWh under annan tid. Jämsides
med denna taxa har valfritt en alternativ taxa fått tillämpas, där grundavgiften
varit densamma medan abonnentavgiften sänkts till 6 kronor per år
vid enfas- och 12 kronor per år vid trefasanslutning mot att energiavgiften
utgått med 20 öre/kWh dygnet runt.

De nyssnämnda taxorna ha den olägenheten att grundavgiften är beroende
av antalet ljuspunkter och storleken hos de installerade motorerna. Vid en ökning
av anslutningen öka således grundavgifterna. Detta har medverkat till
att abonnenterna lockats att göra installationerna knappa och att motorer icke
installerats i den omfattning, som hade varit rationell. Vidare synes avvägningen
mellan grundavgift och energipris icke ha varit sådan, att taxan erhållit
ett tillräckligt lågt energipris för att i önskvärd grad uppmuntra till ökad
användning av den elektriska kraften.

År 1939 införde Sydkraft nya taxor av mera rationell typ. På grund av
svårigheterna att efter krigsutbrottet erhålla material för den beräknade erforderliga
förstärkningen av ledningsnäten har Sydkraft dock icke förrän under
det senaste året i större omfattning erbjudit abonnenterna att övergå till
dessa nya taxor. Numera få abonnenterna, när de så önska, övergå till de nya
taxorna.

Den nya taxan, som Sydkraft tillämpar för bostäder, överensstämmer med
de taxor, som numera normalt tillämpas i städer med rationella tariffer. Det
är en s. k. grundavgiftstariff med en årlig abonnentavgift av 6 kronor vid enfas-
och 12 kronor vid trefasanslutning. Grundavgiften utgör 12 kronor per
runi och år och energiavgiften 6 öre/kWh. Alternativt tillämpas en grundavgift
av 5 kronor per rum och år kombinerad med en energiavgift av 12
öre/kWh.

Aven den _ nya taxan för jordbruksfastigheter är en grundavgiftstariff.
Abonnentavgiften är densamma som vid bostadstaxan. Grundavgiften är 5
kronor per hektar och år och energiavgiften 6 öre/kWh. Grundavgift skall
dock utgå för minst 12 hektar, men en mindre jordbruksfastighet äger rätt
att erhålla energileverans enligt bostadstaxan, under förutsättning att kraft
för andra elektriska motorer än pumpmotorer icke uttages. Sydkrafts nya
jordbrukstaxa ligger väl i nivå med övriga liknande taxor inom andra delar
av landet. Det har riktats anmärkningar mot den nyss angivna minimibestämmelsen
att grundavgift skall utgå för minst 12 hektar. Enligt uppgift överväger
emellertid Sydkraft att modifiera taxan i detta avseende.

I detta sammanhang kan erinras örn att den år 1943 tillsatta elkraftutredningen
erhållit uppdrag att bl. a. framlägga förslag till standardtariffer för
landsbygdselektrifiering. Detta arbete pågår. Utredningen har därvid erhållit
en värdefull hjälp av Svenska elektricitetsverksföreningen, som har stor erfarenhet
från standardiseringen av stadselektricitetsverkens tariffer. Resultatet
torde komma att föreligga inom relativt snar framtid. Enligt vad som

Lördagen den 30 juni J945.

Nr 31.

Äng. Sydsvenska kraftaktiebolagets landsbygdstaxor. (Forts.)
från Sydkraft uppgivits är man beredd att, då resultatet av dessa utredningar
föreligger, ändra sina nya taxor till överensstämmelse med den normaltariff,
som kan framkomma. Senast i samband därmed anser man att den kategoriklyvning,
som nu i viss mån gör sig märkbar mellan jordbruk över och under
12 hektar, kommer att försvinna.

Av vad som hittills anförts torde framgå, att det icke är någon mera avsevärd
skillnad i kostnaderna för elektrisk kraft i städerna och på landsbygden.
I stort sett tillämpas samma taxor. Till belysning härav vill jag anföra
några siffror, som framkommit vid elkraftutredningens undersökningar.
Vid samma specifika kraftförbrukning utgör medelpriset i städerna i de tre
sydligaste länen 21 öre/kWh, medan motsvarande pris på landsbygden är 18
öre/kWh, alltså ett något lägre pris. Medelpriset vid Sydkrafts detaljdistribution,
som helt sker på landsbygden, är 19 öre/kWh. Enligt vad som hittills
kan överblickas avviker icke heller medelpriset i Sydsverige i någon större
grad från vad som är normalt i Mellansverige.

I de nyssnämnda medelpriserna ingår även det särskilda kristillägg, som
Sydkraft för närvarande uttager. Kristillägget utgör vid de nya taxorna 0,05
öre för varje krona, varmed kolpriset överstigeT 25 kronor per ton. Detta gör
i ^dagens läge ett tillägg av 1,3 öre/kWh. Det kan i detta sammanhang framhållas,
att det är relativt ovanligt att kristillägg uttagas vid detalj distribution.
Under de första krigsåren infördes på sina håll vissa tillägg, men de ha
numera i mångå fall åter slopats. Det är att hoppas, att det även inom Sydkrafts
detaljdistribution skall visa sig möjligt att undvara kristillägget, och
enligt vad jag inhämtat överväger också bolaget att i samband med en övergång
till standardtaxor slopa detsamma.

Interpellanten har uttalat, att städer och industrier köpa sin kraft för ett
pris, som kan vara ända till tio gånger lägre än de priser, som tillämpas på
landsbygden, varvid tydligen detaljdistribution avses. Han har därvid sannolikt
avsett de engrospriser, som tillämpas vid leverans av mycket stora
kraftbelopp vid högspänning. Det är emellertid icke rimligt att jämföra en
leverans vid lågspänning omfattande några hundra kilowattimmar per år med
en leverans vid högspänning omfattande miljontals kilowattimmar per år.
Ännu mindre är det befogat att ge intrycket att den skillnad som råder mellan
engros-^ och detaljförsäljning innebär en motsvarande skillnad i kraftpriset för
städer å ena sidan och landsbygden å andra sidan. De av mig anförda siffrorna
visa att i det av interpellanten berörda området städernas invånare snarare
betala ett något högre detaljpris än landsbygdens men att skillnaden är oväsentlig.
Att det vid engrosleveranser kan tillämpas avsevärt lägre pris än i detaljdistributionen
sammanhänger dels med att det i förra fallet i regel gäller
jämnare och mera kontinuerliga leveranser och dels med att själva detaljdistributionen
kräver betydande materiel- och personalkostnader samt att alltså
detaljpriset måste täcka saväl dessa kostnader som engrospriset. Men även
örn en jämförelse göres mellan engros- och detaljprisema för den elektriska
kraften, finnér man i regel icke på långt när så stora skillnader som den interpellanten
angivit.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet få framföra mitt tack för det snabba svar,
sorn jag fått på min interpellation. Jag är också tacksam flir att statsrådet
så utförligt redogjort för Sydsvenska kraftaktiebolagets taxor. Jag måste
emellertid tillåta mig att något korrigera de uppgifter, sorn här lämnats.

Det uppgives i interpellationssvaret, att Sydsvenska kraftaktiebolaget självt
utbygger eller bekostar en stor del av ledningsnätet. Jag kan bär hänvisa till

100

Nr 31.

Lördagen den 30 juni 1945.

Äng. Sydsvenska kraftaktiebolagets landsbygdslaxor. (Forts.)
ganska färska exempel. För cirka sju år sedan skulle det elektrifieras ett samhälle.
som ligger inom det taxeområde jag tillhör. Sydsvenska kraftaktiebolaget
stakade linjen och gjorde upp en kostnadsberäkning, vilken stannade
vid något över 12 000 kronor. De lingö anmodan att teckna andelar, så att
denna kostnad täcktes. Beloppet skulle inbetalas inom en tid av fem år. Sedan
teckningen av andelar avslutats, visade det sig. att det saknades andelar, tackande
ett belopp av 500 kronor. De begärde då hos Sydkraft, att avgiften skulle
sänkas i motsvarande mån, enär en enskild firma i Kristianstad hade avgivit
ett anbud på byggande av linjen, vilket understeg den av Sydkraft beräknade
kostnaden med 1 900 kronor. Härpå fingo de ett avvisande svar, med den motiveringen,
att bolaget förfogade över folk, som kunde bygga linjen, och att
bolaget inte intresserade sig för vilka priser enskilda firmor hade — trots
att vederbörande enskilda firma var godkänd för utförande av dylikt arbete
och utförde det med samma material som Sydkraft.

När man ser sådant, måste man fråga sig, om det inte borde tillses, att ett
bolag, som distribuerar kraft över hela vårt land, inte begagnar sin maktställning
till att ge fördelar åt ett samhälle, medan ett annat samhälle behandlas
sämre.

Statsrådet sade här, att kraftpriserna äro desamma i städerna som på landet
och att man i städerna till och med får betala högre kraftpris än pa landet.
Vidare sade statsrådet, att jag förväxlat bolagets leverans av råkraft
med leveransen vid lågspänning. För att i någon mån belysa vad jag avsett
i min interpellation, skall jag nämna två exempel. Jag tar å ena sidan en
distributionsförening i Kristianstads län, Träneortens distributionsförening,
som köper sin råkraft av Sydkraft, och å andra sidan Malmö stad. Träneortens
distributionsförening -—- denna ort är belägen cirka 12 km från Sydkrafts stora
kraftverk i Torsebro — betalar för råkraft 8,21 öre/kWh. Malmö stad betalade
år 1943, likaledes för råkraft, 2,83 öre/kWh. Det är alltså i båda fallen
fråga örn råkraft. Jag skulle vara tacksam, om statsrådet ville kontrollera
dessa siffror för att övertyga sig örn att jag inte står och lämnar felaktiga

Jag kan även göra en jämförelse mellan å ena sidan en bostadsfastighet pa
landet, dit Sydkraft levererar ström, och å andra sidan en bostadsfastighet i
Malmö. Låt oss anta, att båda dessa fastigheter innehålla 10 ljuspunkter. Den,
som bor i Malmö, får betala 32 kronor i grundavgift för dessa 10 ljuspunkter
samt 6 öre/kWh för förbrukad ström. Den, som bor på landet däremot, får
betala 31 kronor i grundavgift samt 20 öre/kWh. Den som bor på landet får
alltså betala 14 öre mera per kWh än den som bor i staden. Vi ha ytterligare
några städer, som ha intressen i Sydkraft, men jag håller mig nu till Malmö,
då det endast är därifrån jag har uppgifter tillgängliga.

Statsrådet framhåller att städernas befolkning inte får strömmen billigare än
de, som bo på landsbygden. Men vi skola komma ihåg, herr statsråd, att i städerna
är strömförbrukningen ett skatteobjekt. En god vän till mig har varit vänlig
nog att tillsända mig Malmö stads årsbok, där det lämnas en redogörelse
för verksamheten vid Malmö stads elektricitetsverk. Man hade för år 1943
— det senaste år, för vilket siffror finnas tillgängliga — ett bruttoöverskott
av 5 274 341 kronor 77 öre. Efter kraftiga avskrivningar nied sammanlagt
1 842 624 kronor 90 öre återstår ett nettoöverskott av 3 431 716 kronor 87 öre.
Antalet skattekronor i Malmö stad uppgår i runt tal till 3 miljoner. Malmöborna
ha sålunda i meravgift för elektriciteten betalat ungefär en krona
på varje skattekrona. Örn denna avgift föres på kommunalskattesedeln eller
elektricitetsräkningen, spelar kanske inte så stor roll. Dessa siffror ge emellertid
vid handen, att det inte är alldeles riktigt att säga, att städernas be -

Lördagen den 30 juni 1945.

Nr 31.

101

Äng. Sydsvenska kraftaktiebolagets landsbygdstaxor. (Forts.) ^
tolkning betalar lika mycket för sin ström som landsbygdens befolkning får
göra. När vi på landsbygden betala lika mycket för vår ström, är det självklart,
att det måste uppstå ett kolossalt överskott på leveransen av ström till
landsbygden. Örn elektricitetsföreningen finge detta överskott för att använda
det till utjämning av sina taxor, skulle jag inte göra någon som helst anmärkning,
men överskottet går ju till bolaget. Sydkrafts årsinkomst är heller inte
så liten. Jag har inte siffran riktigt i minnet, men jag tror att den har överstigit
5 miljoner kronor.

Det är inte min avsikt, herr talman, att försöka genomdriva, att landsbygden
skall få kraften billigare än städerna. Men jag anser, att en utjämning bör
komma till stånd. Landsbygdens befolkning har inte erhållit kännedom örn
de nya taxor, som Sydkraft uppger sig hålla på att utarbeta. Men när man
börjar röra i saken, skyndar sig bolaget genast att tala örn detta. Jag skulle i
detta sammanhang kunna draga fram ganska märkliga förhållanden, men jag
skall inte göra det, för den händelse det inte här blir ytterligare diskussion i
frågan.

Jag är emellertid, herr talman, tacksam för det svar jag fått av statsrådet,
och jag hoppas, att det hela inte skall dö bort, utan att bolaget efter denna
lilla påstötning i någon mån tar sitt förnuft till fånga och tillämpar en något
skäligare prissättning på den elektriska strömmen för landsbygden.

Jag kan inte heller underlåta att påpeka, att vi hela tiden fått betala
denna kolavgift, varom talas i interpellationssvaret, under det att andra kraftbolag
avstått från denna avgift. Sydkraft säger nu, att det överväger att
avstå från kolavgiften. Men varför har inte bolaget gjort det förut?

För några år sedan begärde jag att få inmontera en elektrisk kokspis. En
granne till mig hade en månad tidigare inmonterat en likadan spis. Jag fickdet
begärda tillståndet. Några månader efter det inmonteringen skett, fick
jag från Sydkraft en räkning, avseende anslutningsavgift på 150 kronor.
Jag förebrådde då min granne, att han inte talat örn för mig, att man fick
betala denna anslutningsavgift. Han förklarade emellertid, att han inte fått
betala någon anslutningsavgift, och när vi tittade på hans räkning, befanns
detta också vara riktigt. Jag vände mig då till bolaget och frågade vad anledningen
var till att jag fick betala anslutningsavgift, men inte min granne.
Jag fick då det beskedet, att bolaget inte var intresserat av att det blev
flera kokspisar. På min anmärkning, att bolaget tydligen var intresserat för
saken, örn det fick 150 kronor i anslutningsavgift, fick jag beskedet: »Det
känner vi oss inte skyldiga att svara på.» Jag hade naturligtvis ingenting
annat att göra än att betala de 150 kronorna, eftersom spisen redan var inmonterad,
fastän jag tyckte, att det var smärtsamt att behöva göra det. Linjerna
voro sålunda starka nog för att koppla in kokspisar,^ om bolaget fick
150 kronor i anslutningsavgift, men om bolaget inte fick någon anslutningsavgift,
voro linjerna för svaga! Mig veterlig) ha inga förstärkningar vidtagits
på denna linje, men ändå ha efter det att min kokspis inmonterats ytterligare
fem kokspisar kopplats in.

Ja, herr talman, jag har med dessa få ord velat belysa den av Sydkraft
på landsbygden tillämpade taxepolitiken.

Herr statsrådet Ohlin: Herr talman! Jag ber att få understryka att örn i
något enskilt fall tillämpas taxor, som förefalla omotiverade, finns det möjlighet
att klaga. Det kan kanske ha ett visst intresse att undersöka, i vilken
utsträckning denna möjlighet att begära undersökning av taxornas rimlighet
— som i sin nuvarande form infördes år 1938 eller alltså för sju ar sedan
tagits i bruk. Ty när man skall bedöma frågan orri taxepolitikens lämplig -

102

Nr 31.

Lördagen den 30 juni 1945.

Äng. Sydsvenska kraftaktiebolagets landsbygdstaxor. (Forte.)
het, måste det ju i alla fall vara ett indicium, örn denna möjlighet att klaga
begagnats ofta eller om den begagnats mera sällan.

Det intresserar kanske kammaren att få veta, att efter tillkomsten av bestämmelserna
rörande hänvändelse till kommerskollegium och därefter till den
nämnd, som prövar skäligheten av taxorna, den s. k. prisregleringsnänmden
för elektrisk ström, har endast i ett fall till kollegium ingiven framställning
örn prisreglering i avseende å Sydsvenska kraftaktiebolagets taxor överlämnats
till prisregleringsnämndens prövning. Framställningen, som hade gjorts
av ett industriföretag i Skåne, föranledde emellertid icke ändring av priserna.
Det torde ligga så till, att det träffades överenskommelse under hand mellan
vederbörande företag och Sydkraft.

Därjämte ha i ytterligare tre fall till kollegium inkommit klagomål över bolagets
priser. En av dessa framställningar återkallades emellertid, sedan ny
överenskommelse med bolaget träffats örn strömpriserna. De två övriga innefattade
närmast förfrågningar i ämnet. I det ena av dessa meddelade kollegium
anvisning på huru prövning av priset kunde erhållas, men klaganden har
icke sedan återkommit med framställning örn prisreglering. Det återstående
fallet gällde klagomål över av kraftbolaget fordrad anslutningsavgift å 5 000
kronor för elektrifiering av en kvarnanläggning. Sedan kollegium erhållit
uppgift från bolaget, att dess anslutningskostnader uppgingo till något över
6 000 kronor, meddelade kollegium klaganden, att något knappast vore att
erinra mot den begärda anslutningsavgiften.

Avsikten med denna möjlighet att erhålla prövning genom prisregleringsnämnden
är just att skydda förbrukarna, och det förefaller mig anmärkningsvärt,
örn nu missbruk skulle ha varit mycket vanliga, att man inte använt denna
möjlighet.

En sådan undersökning genom prisregleringsnämnden kan ju endast komma
till stånd i konkreta fall. ''Vad beträffar frågan örn prispoiitiken i största
allmänhet, har den år 1943 tillsatta elkraftutredningen i uppdrag bl. a. att
verkställa utredning rörande av vissa företag tillämpade priser på elektrisk
ström. Man torde kunna utgå från, att vid denna utredning även Sydkrafts
taxor komma att bli granskade.

Det är klart, att, det blir en viss skillnad mellan priserna, när nian såsom
interpellanten jämför en mycket liten konsument, som köper några hundratusen
kWh örn året, med en stor stad, som köper mångå miljoner kWh och betalar
ett mycket lägre pris. Men såsom jag förut påpekat är det svårt att
göra jämförelser, när de köpta kvantiteterna i hög grad avvika från varandra
och förbrukningstidernas fördelning under dygnet växlar i fråga örn jämnhet
och kontinuitet. Det är klart, att i dylika fall en väsentlig prisdifferens kan
vara motiverad.

Huruvida den prisdifferens, som föreligger i det av interpellanten omnämnda
fallet, är större än som är rimligt, vågar jag inte ha någon mening örn.
Men det finns ju möjlighet att få saken prövad!

Jag vill emellertid framhålla, att enstaka fall inte visa så mycket, utan det
måste vara de genomsnittliga priserna, som äro avgörande vid bedömningen
av prispolitikens allmänna skälighet. Jag vill gärna medge, att det ligger
något i vad interpellanten yttrade på en punkt, nämligen när han säger, att
det kraftpris, som uttages av städernas förbrukare, överstiger kostnaden och
alltså till en del utgör en indirekt beskattning. Men det är ju, som jag nämnde,
så att medelpriset i städerna i de tre sydligaste länen är 21 öre/kWh, medan
det på landsbygden är 18 öre/kWh. Det är alltså ett överpris av 3 öre,
som torde täcka en icke så ringa del av den ifrågavarande indirekta beskattningen.
örn man nu vill kalla den så.

Lördagen den 30 juni 1945.

Nr 31.

103

Ang. Sydsvenska kraftaktiebolagets landsbyydstaxor. (Forts.)

Till sist vill jag framhålla, att det väl alltid finns möjlighet att upptaga
förhandlingar med företaget i fråga. Det är ju inte något vad man kallar
privatkapitalistiskt företag med de egenskaper, som åtminstone en del av denna
kammares ledamöter förbinder med ett sådant begrepp, utan det är, såvitt
jag vet, ett företag, som närmast kontrolleras av de skånska städerna och
en del andra organisationer och som alltså är av allmännyttig art. Det förefaller
därför, som örn de psykologiska förutsättningarna för att det skall finnas
förståelse för allmänna synpunkter hos detta företag borde vara relativt
goda.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Jag skulle gärna lia vela! efterkomma
herr Elofssons uppmaning att inte diskutera denna fråga ytterligare, och jag
skall inte heller ge mig in på prisfrågan.

Jag begärde egentligen ordet bara för att uttrycka min förvåning över att
Malmö stads elverk, som är en kommunal inrättning, skall dras in i denna debatt.
Detta elverk köper sin råkraft från Sydkraft till samma pris som betalas
av andra städer, som ta sin kraft från detta bolag. Örn herr Elofsson hade
gjort sig mödan att undersöka elverken i exempelvis de fem städer, som utom
Malmö äro anslutna till Sydkraft, skulle han ha funnit, att Malmö elverk
betalar samma pris för kraften som de övriga elverken och inte tillämpar högre
taxor än dessa, men uppvisar större överskott än elverken i de andra feni
städerna. Det är — såsom också herr statsrådet sade — den större omslutningen,
som är orsaken till att vårt överskott blivit så stort. Jag minns inte, hur
mycket kraft vi ta, men jag tror, att det rör sig örn 400 miljoner kWh per år.
En bidragande orsak är också, att elverket i Malmö är ett väl skött kommunalt
företag. Industrierna äro mycket stora kunder hos Malmö stads elverk,
och jag har aldrig hört, att de ha klagat över verkets taxor.

Vid en jämförelse mellan utgiften för ström i städerna och samma utgift
på landsbygden finner man, att det är fullständigt riktigt, som herr statsrådet
sade, att för en familj, som inte har någon elektrisk motor eller dylikt,
utan bara vanlig belysning, kraften i regel är dyrare i städerna än på landsbygden.
Jag skall ta mig friheten att nämna några siffror, som 1943 års dyrortskommitté
har införskaffat. Dessa siffror avse visserligen år 1941, men
skillnaden mellan priserna på de olika orterna då och nu är så liten, att vi inte
ansett nödvändigt att söka få fram siffror av senare datum.

Det har visat sig, att en familj, som består av man, hustru och två barn och
bor i en tvårumslägenhet samt har en inkomst motsvarande elfte löneklassen
i statens tjänst, får betala för sitt ljus i Malmö 47 kronor om året, i Halmstad
52, i Lund 49, i Landskrona 60, i Klippan 55, i ‘Tomelilla 48, i Vinslöv 56.
i Everöd 55, i Västra Karup 40, i Vä, där herr Elofsson är hemma, 46 —
alltså en krona mindre än vad ett liknande hushåll betalar i Malmö — i Färlöv
44 och i Vånga 48 kronor. Enligt kommitténs utredning varierar ljuspriset
mellan 22 och 60 kronor. Ett enda undantag finnes, och det är Högsby i
Kalmar län, där man betalar 228 kronor för samma antal ljuspunkter, som
kostar herr Elofsson 46 kronor och oss i Malmö 47 kronor. Varpå den höga
siffran beror, vet jag inte.

Dessa siffror äro införskaffade av en offentlig utredning, och de äro ännu
fullkomligt riktiga, fastän de härröra från år 1941. Av dem framgår, att det
är fullständigt felaktigt att tala örn att kostnaderna för elektriskt ljus skulle
vara större på landsbygden än i städerna.

Vidare klagade herr Elofsson över — och (lid är jämte Malmö stads elverk
det enda jag skall beröra i sak under diskussionen —- att Sydkraft inte talal
om att bolaget holle på alf dryfta en omläggning av taxorna. Man vill väl i

104

Nr 31.

Lördagen den 30 juni 1945.

Äng. Sydsvenska kraftaktiebolagets landsbygdslaxor. (Forts.)
alla fall bli klar med denna utredning, innan man omnämner den. Jag är alldeles
övertygad, att om herr Elofsson inte hade framställt denna interpellation
nn, hade han i alla fall på nyåret fått höra talas om denna sak, därest
utredningen då varit färdig.

Herr Franzon: Herr talman! Jag skulle inte besvära kammaren i denna
sak, örn det inte vore så, att jag råkar vara ledamot av den prisregleringsnä.
mnd, varom man här har talat.

Jag är liksom statsrådet förvånad över att, ifall missnöjet är så stort, som
herr Elofsson och även andra velat göra gällande, det inte har gjorts flera
framställningar till kommerskollegium örn prisreglering av taxorna. Vi ha i
vårt arbete sedan år 1939 haft en del fall att behandla, men från kommerskollegium
fått endast ett mål i fråga örn S.ydkraft. Det blev inte föremål för
nämndens handläggning i annan mån än att det hänvisades till tariffkommissionen,
och efter förhandlingar mellan denna och vederbörande industriföretag
ingicks förlikning. Något annat fall, som berör Sydkraft, har nämnden inte
haft. Örn den nu skulle ha fått en framställning örn reglering från den förening
herr Elofsson tillhört — vilket man kanske önskat i detta fall — hade
det naturligtvis gjorts en värdering, men säkerligen också skett en omräkning.
Det går inte i detta fack att kasta fram siffror så lösligt, som herr
Elofsson gör. Jag vet, att den siffra, som är nämnd i interpellationen, 20
öre/kWh, omräknad blir i medeltal 12,7 öre/kWh, örn man räknar efter rena
facktermer, och den siffran har också herr Elofsson vetskap örn.

Nämndens princip har varit att fastställa sådana taxor, som uppmuntra
till ökad användning av elektrisk kraft — vi ha med andra ord försökt införa
en fallande taxa. Även om de fall, vi haft under vår handläggning, inte varit
så mångå, vet jag. att våra beslut dock varit normgivande för andra elföreningar
och andra kraftbolag vid bestämmandet av deras taxor.

Jag nämnde, att prisregleringsnämnden inte haft något mål rörande Sydkraft,
men vi ha ju skaffat oss visst underlag för vårt arbete och ha även kunnat
följa Sydkrafts taxor. De ha kanske inte varit så moderna, som önskligt
varit, men enligt vad jag har erfarit beror detta på att Sydkraft haft begränsade
kraftresurser. Bolaget har inte kunnat införa någon fallande taxa. därför
att det i så fall kanske inte kunnat tillmötesgå den ökade efterfrågan, som
skulle blivit följden.

Nu är, som herr Elofsson kanske också nämnde, förhållandet det, att även
Sydkraft håller på att justera sina taxor till mera moderna. Bolaget har nu
ökat sina kraftresurser och kan på grund därav tillmötesgå en stegrad efterfrågan.
Vi tro oss också veta, att de moderna taxor, som bolaget nu försöker
införa, stå eller komma att stå i överensstämmelse med vattenfallsstyrelsens
taxor, som också prisregleringsnämnden haft som norm, när nämnden åsatt
priser.

Vi ha mångå gånger haft svårt att bedöma, vilka fall vi skola få under
handläggning, men jag kan anföra en siffra. Vi ha under en viss period fått
tio fall för behandling. I fem av dessa har skett förlikning efter förhandlingar
inför tariffkommissionen. I tre fall ha vi satt priser, och i två ha vi ännu
inte avgivit något utlåtande. Örn det finnes missnöje — vilket jag tror —
kan man vända sig till kommerskollegium. Finner kommerskollegium klagomålet
berättigat, överlämnas ärendet till prisregleringsnämnden. och jag tror,
att man kan lita på att man då får ett objektivt bedömande.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! När statsrådet Ohlin här framhåller,
att vi ha möjlighet att klaga, vill jag säga, att det står klart för mig, att vi

Lördagen den 30 juni 1945.

Nr 31.

105

Äng. Sydsvenska kraftaktiebolagets långsbygdstaxor. (Forts.)
ha det. Men eftersom vi i diskussionen inte gå ut ifrån att Sydkraft — såsom
herr Herman Ericsson ville göra gällande — skulle vara alldeles utan fel, kan
jag inte underlåta att säga, att det skulle ha varit mycket intressant, örn Sydkrafts
verkställande direktör varit här i dag. Då kanske han skulle ha fått rätt
svårt att tillbakavisa de siffror, som jag har lämnat.

Inom det taxeområde, som jag tillhör, blevo vi år 1923 ålagda av Sydkraft
att bilda en elektricitetsförening, och denna skulle ha till uppgift att insamla
grundavgifterna och inbetala dem till Sydkraft kvartalsvis i förskott. Kontraktet
löpte på tio år. I detta stod, att vi hade rätt att verka för större anslutning
till elektricitetsföreningen och att grundavgiften inte finge höjas, utom
i de fall där bolaget kunde visa, att bolaget måste förstärka linjerna på grund
av alltför stor ökning av förbrukningen. Under de tio åren arbetade vi ned
grundavgiften från 2 kronor 75 öre per ljuspunkt — och då menar jag med
ljuspunkt inte ljuskrona, utan en enda lampa —■ till 1 krona 25 öre. Vad
gör kraftbolaget, när de tio åren ha gått? Jo. det säger upp vårt kontrakt, och
när vi fråga örn orsaken, säger bolaget, att det inte vill förnya kontraktet -det har ingen anledning att fortsätta med förlustbringande kontrakt. Vi försökte
ändå hålla föreningen samman, men innan vi visste ordet av, hade utan
vår vetskap Sydkraft tecknat separatkontrakt med åtminstone 50 av dem, som
varit anslutna till elektricitetsföreningen. Även vi övriga blevo då tvingade
att övergå till separatkontrakt, och jag vill säga herr Ericsson, att jag inte
har kontrakt med någon förening som mellanhand, utan direkt med Sydkraft
i Malmö.

Sedan sade herr statsrådet, att det är rimligt, att man betalar efter en högre
taxa, om förbrukningen är mindre. Men jag kan väl aldrig tänka mig, att det
i dessa tider är tillåtet att ta ett sådant mellanhandspris som skillnaden mellan
8 kronor 21 öre och 2 kronor 83 öre. Det blir ganska mångå procent, och det
är väl ändå inte meningen, att man skall få handla på det sättet inom ett område
med rättsligt reglerad verksamhet, utan man bör se till, att alla bygdens
invånare få sina intressen tillgodosedda.

Vidare uttalade herr Ericsson sin förvåning över att jag dragit in Malmö
stads elverk i debatten. Ja. herr Ericsson, då jag vet, att Malmö stad är mycket
stor intressent i Sydkraft, förstår jag, att det är obehagligt att höra en del
av vad som sagts. Men jag vill framhålla, att jag inte har något emot att
Sydkraft fortsätter sin verksamhet, bara bolaget håller taxor, som motsvara
varandra, så att inte en grupp människor, som inte lia förmånen att bo i stad,
skola betala högre priser än de. som ha förmånen att bo där. Om jag kom
att gå illa åt Malmö stads elverk, ber jag om ursäkt, men jag fick i alla fall
av statsrådet Ohlin ett erkännande, för vilket jag är mycket tacksam. Han
sade nämligen, att han måste ge mig rätt i att man här inte kan jämföra staderna
med landsbygden, på grund av att i städerna uttages ett kraftpris. som
delvis utgör indirekt skatt. Då iir cici viii orimligt att utan vidare jämföra stadernas
och landsbygdens taxor.

Jag ville inte blotta det förra gången, men nu kan jag inte låta bli att fråga,
örn Malmö, Hälsingborg och andra städer ha glömt den julklapp, som de bruka
få av Sydkraft. Jag skall inte nämna några siffror här, men örn saken skulle
komma på tal ytterligare, skall jag göra det.

Jag vet inte. örn det kan påvisas, alf- man på landsbygden har fått ett enda
öre tillbaka, men jag tror inte. att städernas invånare vilja bestrida, att dessa
fått det, och detta är orsaken lill att jag tagit upp frågan utan att invänta den
utredning, som är igångsatt. Jag vill förutskicka, att jag inte hör Lill dem, som
vilja, att staten skall lägga sin tunga hand över det enskilda näringslivet eller
över ett enskilt företag, men örn Sydkraft inte tillgodoser landsbygdens intres -

106 Nr 31. Lördagen den 30 juni 1945.

Äng. Sydsvenska kraftaktiebolagels landsbygds taxor. (Forts.)
sen bättre än det gjort hittills, tvekar jag inte ett ögonblick att yrka på att
bolaget lägges under statskontroll.

Herr Franzon sade, att i den nämnd som han tillhör alla mål behandlas med
största noggrannhet —- vilket jag inte betvivlar — och att några anmärkningar
inte ha förekommit mot Sydkraft. Det är klart, att det kanske inte
är så många enskilda, som våga ta upp diskussioner med eller börja underhandla
med Sydkraft. De veta, att de ha ganska svårt att få rätt. Det är
inte heller så lätt för dem att själva avfatta sina skrivelser, och behöva ne
anlita hjälp vid underhandlingarna, räkna de med att det blir dyrt för dem.

Man säger vidare, att man inte kan jämföra priserna, men när jag gjorde
detta, tog jag ett exempel, som avsåg lika stor fastighet, dels i staden och dels
på landsbygden. Jag tror, att det var herr Franzon som sade, att priset skulle
stanna vid 12,78 öre/kWh, och jag vill då fråga honom: vad kan kraftpriset
för en sådan fastighet nedräknas till, som har 10 ljuspunkter och taxan fastställd
till 20 öre per förbrukad kWh? Vilka omständigheter göra, att priset
sjunker till 12,78 öre/kWh?

Herr talman! Jag skall inte ta upp tiden längre. Det var bara detta, som
jag ville ha. framfört med anledning av vad som förut har sagts.

Herr statsrådet Ohlin: Herr talman! Det finns väl1 knappast anledning att
vidare förlänga debatten. Jag vill emellertid till undvikande av missförstånd
i anledning av herr Elofssons sista anförande säga, att när jag nämnde, att
det kan ligga ett element av indirekt beskattning i en del städers kraftpris,
får detta icke tolkas, som örn jag menade, att någon väsentlig del av priset
utgjorde sådan beskattning. Såvitt jag känner till förhållandena, är det en
relativt liten del av priset, alltså en liten topp, som kan anses utgöra beskattning,
och jag tror inte, att förekomsten av denna beskattning på något mera
väsentligt sätt hindrar en jämförelse mellan kraftpriserna i städerna och på
landsbygden.

Däremot måste jag understryka, att herr Elofsson, som är så känslig beträffande
andras jämförelser och anser att man skall ta hänsyn till alla omständigheter,
är förbluffande okänslig för nödvändigheten att beakta olika speciella
omständigheter, när han gör sina egna jämförelser. Jag ber ännu en
gång att få beröra den där jämförelsen mellan en distnbutionsförening med
en förbrukning av några hundratusen kWh, som betalar omkring 8 öre/kWh,
och Malmö stad, som betalar bortåt 3 öre/kWh.

På den tiden, då jag ägnade mig åt nationalekonomiska studier, hade jag
tillfälle att särskilt intressera mig för prisbildningen på elektrisk kraft, och
jag minns, att en viktig faktor för den prisbildningen — allmänt erkänd av
alla kommunala och enskilda elektricitetsverk — var den, att man måste ta
ett mycket högre kraftpris för att täcka kostnaden, när förbrukaren har en
ojämn belastningskurva, där det tages ut kanske bara 1 000—1 500 kWh per
år, än man behöver ta, när belastningskurvan är jämnare med ett uttag av
t. ex. 5 000—6 000 kWh per år. Det är ju inte så, att man utan vidare kan
magasinera den elektriska kraften. Örn man får ut kraft under 2 timmar av
dygnet, kan man inte spara kraften under de övriga 22 timmarna och använda
den senare, utan den. som bara tar ut belysningsenergi på eftermiddagen vid
toppbelastning, tar i själva verket i anspråk nästan lika mycket elektrisk
energi, som den, som använder kraft under dygnets alla 24 timmar. Man har
visserligen vissa lagringsmöjligheter, och man har vissa möjligheter att sälja
överskottskraft till industrierna. Men trots dessa båda modifikationer tror jag
man kan säga. att den kraft, som tages ut vid topparna på belastningskurvan.
kostar flerdubbelt mera än den, som tages ut vid andra tidpunkter på dygnet.

Lördagen den 30 juni 1945.

Nr 31.

107

Ang. Sydsvenska kraftaktlebolagets landsbygdstaxor. (Forts.)
Att kontinuerligt uttagen industrikraft kan säljas mycket billigt, finner ingen
onaturligt.

Jag menar därför, att en jämförelse, där man endast nämner priset per
kWh utan att nämna något örn belastningskurvan och utan att nämna något
om storleken av årsförbrukningen, är i och för sig vilseledande. Jag tror att
det vore klokt av herr Elofsson, örn lian inte vore fullt så snabb i vändningarna
varje gång han ser att ett pris är högre på landsbygden än i städerna
och ögonblickligen tror att däri ligger en stor orättvisa, utan han bör nog undersöka
de närmare omständigheterna först.

Till sist, herr talman, vill jag understryka vad jag sagt förut, nämligen
att det finns möjlighet att få skäligheten av ett kraftpris prövad genom hänvändelse
till prisregleringsnämnden. Några sådana hänvändelser ha emellertid,
utöver de enstaka fall som jag nämnde, inte ägt rum.

Herr Berling: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast med anledning
av herr Elofssons upprepade påstående, att man i städerna skulle använda elverken
som skatteobjekt, varvid han nämnde Malmö som exempel. Herr Ericsson
i Malmö har redan bemött detta påstående. Jag vill därför endast säga,
att örn man skall göra en undersökning, såsom herr Elofsson har velat beträffande
Malmö, bör man göra det även i fråga om de övriga fem till Sydkraft
anslutna städerna. Det är säkerligen gynnsamma faktorer för Malmös vidkommande,
som ha gjort, att dess elverk fått så stort överskott.

Vad min hemstad Hälsingborg beträffar kan jag försäkra kammaren, att
man där icke använder taxorna såsom något slags skatteinstrument. Man vill
inte vara med örn någon indirekt beskattning, utan överskottet får nog betraktas
som skälig affärsvinst. Enahanda torde förhållandet vara i de fyra andra
till Sydkraft anslutna städerna. En undersökning på alla dessa platser skulle
utan tvivel visa, att Sydsvenska kraftaktiebolaget och de städer, som äro huvudintressenter
i bolaget, icke på något sätt lia missbrukat sin ställning.

Vad som kan vara anmärkningsvärt beträffande bolagets kraftförsörjning
är väl närmast den kedjehandel. som har förekommit, men i och med att bolaget
övergår till direkt distribution komma ju eventuella missförhållanden att
till stor del avhjälpas, och de jämförelser, som kunna göras mellan olika taxor,''
komma då också att ge ett bättre utslag än nu är förhållandet.

Det kan väl för övrigt inte vara riktigt att ställa ett företag i skottgluggen,
därför att man möjligen på en eller annan punkt kan visa, att en taxa
icke är väl avvägd, utan man skall väl, som herr statsrådet framhållit, se på
verksamheten i stort och på genomsnittsresultatet. Gör man det, kommer man
utan tvivel fram till, att Sydsvenska kraftaktiebolagets taxor genomsnittligt
icke ligga över statens, utan till och med på åtskilliga punkter under.

Jag rekommenderar herr Elofsson a,tt fortsätta sina noggranna studier av
de olika .städernas elektricitetsverks bokslut för att därigenom bli i tillfälle
att justera den uppfattning, som han här har i dag givit uttryck åt.

Herr Elofsson, Gustaf: Statsrådet Ohlin säger, att jag inte skall vara så
kvick att slå ned då jag sett att det finns en klen prisskillnad. Ja, herr statsråd,
jag kan inte finna att jag varit för kvick med det, ty vi lia hållit på i
tio år med Sydsvenska kraftaktiebolaget och försökt få rimliga läxor, och
vi ha inte lyckats ännu. dag undrar örn det är riktigt att kalla det alltför
kvickt, då man hållit på med den saken i tio år.

Jag kanske också .skulle kunna påpeka, att jag redan 1941 jämte några
andra väckte en motion, där vi begärde en undersökning, oell att resultatet,
som statsrådet nämnde i sitt interpellationssvar, blev en utredning, som nu

108

Nr 31.

Lördagen dén 30 juni 1945.

Ang. inbetalningen
av
vårdavgijter
å sinnessjukhusen.

Äng. Sydsvenska kraftaktiebolagets landsbygdstaxor. (Forts.)
håller på att utarbeta nya taxor. Detta bevisar ju att jag har haft min blick
riktad på detta område inte bara för dagen. Det är i själva verket tio år,
sedan jag började med det.

Statsrådet nämnde att kraftuttagen äro ojämna, men det är ju klart, att
med sådana taxor som användas på landsbygden, kan folket inte utnyttja
kraften. Hade landsbygden haft förmånligare taxor, skulle varenda gård på
landsbygden kunna elektrifieras, men nu ha de använt elektrisk kraft endast
till ljus och möjligen till en liten motor som drar upp vatten; för övrigt ställer
det sig för dyrt. Vill man t. ex. ha en 25 hästkrafters motor för tröskverket,
skall man betala mellan 200 och 300 kronor i grundavgift för år för en motor,
som kanske användes en månad örn året. Det kan väl inte finnas någon rimlighet
i detta, och jag har just velat få rättelse, så att man skulle taga vederbörliga
hänsyn till dessa förhållanden. Örn Sydsvenska kraftaktiebolaget
gör detta, så bär jag inte någon anmärkning mot bolaget som sådant.

Till herr Berling skulle jag vilja säga, att jag icke har varit i tillfälle att
få tåg på elverkens bokslut i de städer, som äro intresserade i Sydsvenska
kraftaktiebolaget, mer än beträffande Malmö, men jag förmodar att de andra
städerna inte äro mycket sämre lottade, ty då hade de väl gjort påstötningar,
och jag har ännu icke hört någon talare här bemöta mig i fråga om den där
julklappen, som städerna få.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
Möller, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Sundviks interpellation angående inbetalningen av vårdavgifter å sinnessjukhusen,
och nu yttrade: I en till mig riktad interpellation har herr Sundvik
anfört, att nu gällande föreskrifter angående inbetalning i förskott av
vårdavgifterna för dem, som intoges å sinnessjukhus, vållade svårigheter och
merarbete bland annat för de erkända sjukkassorna.

Under hänvisning till att 1937 års riksdag hemställt om utredning i ämnet
samt att denna utredning skulle ha sammankopplats med andra utredningar
angående den statliga sjukhusvården har interpellanten framställt följande
frågor:

1. Är det att förvänta snart resultat av den igångsatta utredningen rörande
bestämmelserna om avgifts erläggande för vård å rikets sinnessjukhus?

2. Örn så ej är förhållandet, är statsrådet villig att skyndsamt framlägga
förslag till riksdagen om ändring av påtalade förhållanden?

Till svar härpå får jag anföra följande:

Enligt gällande stadga angående sinnessjukvården i riket skall med vissa
undantag avgift för person, som är intagen å statens sinnessjukhus, inbetalas
kvartalsvis i förskott eller, örn betalningen skall erläggas av fattigvårdssamhälle
eller kommun, halvårsvis i förskott. Som interpellanten anfört torde
detta stadgande medföra vissa svårigheter för sjukkassorna.

Enligt sina stadgar äro kassorna icke befogade att förskottera vårdavgift.
I allmänhet torde kassorna icke heller göra detta. Den enskilde får sålunda
själv förskottera avgiften i avvaktan på att vårdavgiften betalas av kassorna
efter företedd räkning. Har vederbörande icke möjlighet att själv erlägga
förskottet, brukar fattigvårdsstyrelsen få träda emellan och förskottera beloppet.
Vissa kassor synas dock förskottera vårdavgifterna, något som emellertid
kan medföra olägenheter vid kassornas räkenskapsföring. Att med det
tillämpade systemet svårigheter även kunna uppkomma för enskilda, som ha
att erlägga förskottsavgift, får anses vara uppenbart.

De med stadgandet om förskottsbetalning förenade svårigheterna ha föran -

Lördagen den 30 juni 1945.

Nr 31.

109

Ang. inbetalningen av värdavgifter å sinnessjukhusen. (Forts.)
lett medicinalstyrelsen att den 7 augusti 1936 göra en framställning^ ämnet
till Kungl. Maj :t. Såsom framhålles i interpellationen har även 1937 års riksdag
i skrivelse hemställt, att frågan om sättet för erläggande av vägavgifter
vid statens sinnessjukhus måtte upptagas till behandling i hela dess vidd. Sedan
riksdagens skrivelse remitterats till medicinalstyrelsen, har styrelsen redan
samma år verkställt en utredning i ämnet. Av utredningen framgar, att de påtande
svårigheterna enklast torde kunna undvikas genom att sättet för vårdavgifternas
erläggande ändrades från förskottsbetalning till betalning i efterskott,
varvid dock de nu gällande betalningsterminerna borde bibehållas. En
dylik förändring skulle emellertid medföra en förskjutning i sinnessjukhusens
budget under det år, under vilket den trädde i kraft. Vid tiden för utredningens1
verkställande beräknades avgifterna till i runt tal 10 miljoner kronor per
år. av vilka ungefär 9 miljoner kronor utgjordes av halvårsavgifter och 1
miljon kronor av kvartalsavgifter. En omläggning av betalningssystemet deli
1 juli 1938 beräknades medföra, att sinnessjukhusen i stort sett skulle ha gått
miste om ett halvårs avgifter under budgetåret 1937/38 samt ett halvårs avgifter
under budgetåret 1938/39 eller med andra ord att på anslagsposten:
Inkomster vid statens sinnessjukhus: Vårdavgifter för dessa båda budgetår
skulle lia uppkommit en brist på omkring 5 miljoner kronor.

Finansiella hänsyn ansågos vid denna tid lägga hinder i vägen för den ifrågasätta
förändringen. Icke heller senare har det på grund av de särskilda
påfrestningarna på statsfinanserna från och med ar 1939 ansetts möjligt att
ånyo upptaga frågan.

Denna har emellertid kommit i nytt läge genom det förslag till lag om
allmän sjukförsäkring, som för närvarande är under överarbetning inom socialdepartementet.
I samband härmed prövas frågan, huruvida icke avgifterna
för vård å allmän sal å sjukhus och således även å sinnessjukhus lämpligen
böra överföras på staten. Skulle denna väg befinnas vara. framkomlig, skulle
de svårigheter för sjukkassorna, som interpellanten påmint örn, komma att
bortfalla.

Under hänvisning till vad jag anfört vill jag å interpellantens första fråga
svara, att den utredning, som verkställts av medicinalstyrelsen år 1937, klargjort
de finansiella konsekvenserna av en förändring från förskottsbetalning
till efterskottsbetalning och att en utredning av frågans ekonomiska sida sålunda
föreligger.

I anledning av den andra frågan vill jag framhålla, att jag finner det mest
ändamålsenligt att avvakta det resultat, som prövningen av spörsmålet örn
vårdavgifternas överförande på staten kan giva, innan jag framlägger förslag
till ändrade föreskrifter i det hänseende, som beröres i interpellationen.

Herr Sundvik: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framföra ett tack för det positiva svaret.

För närvarande råder ju den ordningen, att när en patient intages på sinnessjukhus.
lämnas en ansvarsförbindelse för att avgiften sedan skall erläggas
kvartalsvis eller örn sjukdomen är av kortare tids varaktighet, när patienten
utskrives. Av det lämnade svaret framgår nu, att de finansiella svårigheter
för sjukdomens del, som skulle bli följden av en förskjutning i avgifternas erläggande
från förskottsbetalning till betalning i efterhand lia varit orsaken
till att cn omläggning av inbetal ni ngssätto t icke tidigare bär skett. När man
ser, vilka summor staten rör sig med i vanliga fall, har man ju ganska svårt att
föreställa sig, att en utgift för räntan på fern miljoner kronor under en kori
period skulle spela så stor roll. Av svaret framgår dessutom, att sjukkassorna
redan nu i stor utsträckning inte skulle lia erlagt avgifterna till sinnessjuk -

310

Nr 31.

Lördagen den 30 juni 1945.

Äng. inbetalningen av vårdavgifter å sinnessjukhusen. (Forts.)
husen i förskott. För min del tycker jag, att de sjukkassor, som icke ha gjort
det, ha behandlat sina ifrågavarande medlemmar mycket illa genom att först
hänvisa dem till fattigvården för att få ansvarsförbindelsen utfärdad därifrån.

I sjukkassan i min hemort ha vi åtminstone icke förfarit på detta sätt -_ vi

ha alltid'' varit tvungna att göra denna förskottsinbetalning, ty örn vi någon
gång ha försökt komma undan den, ha vi hotats med att bli påförda sex procents
ränta å förskottsbeloppet.

Herr statsrådet framhöll, att han har för avsikt att undersöka möjligheterna
att lägga de ifrågavarande patientavgifterna på staten. Detta är dock en fråga,
som i stor utsträckning även berör sjukhusens företrädare ute i landet, landstingen,
och det är ju inte alldeles säkert, att dessa äro intresserade av en sådan ordning.
Sjukhusaygifterna äro för närvarande mycket olika inom skilda landstingsområden
här i landet — Norrbottens läns landsting tar visst en krona
par dag i patientavgift, medan t. ex. Stockholms stad tar kronor 4: 50 i patientavgift.
Jag föreställer mig dock att sjukhusvården drar ungeför lika stor
kostnad i Norrland som i Stockholm, men i Norrland få då givetvis landstingen
taxera ut i skatt vad som behövs för att täcka skillnaden mellan avgiften och
sjukhusens kostnader.

Denna fråga har ju ett större sammanhang än enbart beträffande sinnessjukvarden,
det gäller ju all sjukhusvårds överförande på staten men även
om vårdavgiftterna skola överföras på staten, kvarstår ändå frågan,’om de skola
betalas i förskott eller i efterskott till sinnessjukhusen.

För min del är jag intresserad av om herr statsrådet kan lösa frågan på sätt
nan har har angivit, så att staten svarar för patienternas avgifter till sjuk -

Herr statsrådet Möller: Jag vill bara göra en enda reflexion
. Man kan visserligen mycket väl säga. att fem miljoner kronor under två
ai a råd i detta miljardrullningens tidevarv inte är så mycket att bry siv- örn
men det ar val ända så, att örn man nu skall betala fem miljoner kronor två år
Vl11 man veta vad man får för dem. Och då är väl frågan den, örn avskaffandet
av de besvärligheter, som sjukkassorna lia med nuvarande system

Ä” ,iS‘i‘,f”Sl,oner kr”or -del tror«d“k *"* —

Konungen-8 ^ g°dkändeS statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till

fV anlecjmng av väckt motion om anslag till markförvärv för utvidgning
a\ Sundsvalls luftvarnskars övningsområde;

sändare^’ * an*ec*nin& av väckta motioner om anskaffning av två kortvågs r.

n,r. 1 an^dning av väckta motioner angående upprättande av sjöfarts forbmdelser

mellan Gotland och fastlandet i statlig regi SÄÄ***•*•*"* av”»

ÄSÄKSJeif ”niI b™“fc

• ?r+--18;i1/nwniufi: av va<?kt.a motioner angående fria resor för värnpliktiga
vid tjänstledighet eller permission;

nr 519, i anledning av väckta motioner angående sjukvårdspersonalens utbildnings-
och befordringsmöjhgheter;

Lördagen den 30 juni 1945.

Nr 31.

Ill

nr 520, i anledning av väckta- motioner angående utredning om statens
övertagande av verksamheten vid Gustafsviks docka i Högsjö socken;

nr 521, i anledning av väckt motion örn ersättning till kaptenen vid intendenturkåren
Å. K. L. Eriksson för honom i visst mål förorsakade rättegångskostnader; nr

522, i anledning av väckta motioner örn anslag till Svenska slöjdföreningen
för anordnande av en utbildningskurs för bosättningskonsulenter m. m.;
samt

nr 523, i anledning av väckt motion angående fredsplanering för försvarets
arbetsplatser.

Anmäldes och godkändes första, lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 530, till Konungen i anledning av väckta motioner angående utredning örn
centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten m. m.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 537, angående reguljär landsvägstrafik i glest befolkade landsdelar;
nr ,538, angående samhällsplanering och beskattning av jordvärdestegring
m. m.; samt

nr 539, angående industribem eller omskolnings- och träningsanstalter.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna konstitutionsutskottets memorial
nr 24, i anledning av en inom andra kammaren jämlikt § 57 riksdagsordningen
gjord anmälan örn anledning till anmärkning mot statsrådet Erlander.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 80, i anledning
av väckta motioner angående viss ändring i expropriationslagen, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 508, angående åtgärder för förbättring av läroböcker m. m.;
nr 509, angående arbetsstudier;

nr 510, angående skoindustriens organisation m. m.;

nr 533, angående drunkningsolyckornas bekämpande;

nr 534, angående handeln med brännoljor m. m.;

nr 535, angående landsbygdens bostadsförhållanden; samt

nr 536, angående befolknings- och näringsförhållanden i Sverige.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 529, i anledning av väckt motion om ändring i gällande kyrkolagstiftning
rörande kyrkas upplåtande för annat ändamål än gudstjänst;

nr 531, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande vid dödande
av förkommet livförsäkringsbrev; och

nr 532, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag angående
redogöraransvaret inom statsförvaltningen.

112 Nr 31. Måndagen den 9 juli 1945.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av närslutna läkarintyg får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under juli månad 1945.

Stockholm den 25 juni 1945.

Sam Larsson.

Härmed intygas, att generaldirektör Sam Larsson på grund av hjärtsjukdom
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet under juli månad 1945.

Stockholm den 25 juni 1945.

John Hellström.

Professor. Överläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.20 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 9 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 27, 28, 29 och 30 nästlidne juni samt för
denna dag. _

Kammarens sammanträde avslutades kl. 11.02 förmiddagen.

lii fidem
Eric Carlén.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

452653