1945. Andra kammaren. Nr II (Riksdagens protokoll 1945:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr II.

Tisdagen den 6 mars.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 27 och den 28 nästlidna februari samt den 3
innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsman Karl Verner Karlsson, f. 1880. är på grund av akut inflammation
i näsans bihålor + akut luftrörskatarr oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 5—14 mars, intygas.

Stockholm den 5 mars 1945.

Staffan Friberg,

leg. läk.

Kammaren beviljade herr Karlsson i Grängesberg ledighet från riksdags -göromålen under 10 dagar fr. o. m. den 5 mars.

§ 3-

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 129, angående bemyndigande för järnvägsstyrelsen att åtaga sig borgensansvar
för lån till Aktiebolaget Svenska godscentraler m. fl. bolag;

nr 130, angående införlivande i statsbanenätet av Stockholm—Västerås—
Bergslagens järnvägar;

nr 135, angående vissa investeringar i telegrafverkets fond och luftfartsfonden
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45;
nr 136, angående anslag till härads skrivarna för budgetåret 1945/46; och
nr 137, angående gäldande av viss ersättning till baltiska flyktingar.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 86, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 21
juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning;

nr 90, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943
(nr 420) angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension;

nr 91, med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 5
februari 1943 (nr 28) med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag; och

Andra dammar ens protokoll 1945. Nr 11.

Nr 11.

Tisdagen den 6 mars 1945.

nr 92, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 15
december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 93, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) örn inskränkning med
hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog;

till statsutskottet propositionerna:

nr 107, angående ombyggnad av järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö till
normalspår;

nr 108, angående fortsatt elektrifiering av statsbanenätet under budgetåret
1946/47;

nr 109, angående inköp för telegrafverkets räkning av riksbankens fastighet
i Kalmar;

nr 110, angående befrielse för stationsmästaren F. E. Pettersson från utgivande
av visst skadeståndsbelopp; och

nr lil, angående disposition av vissa äldre reservationsanslag;

till bankoutskottet propositionen, nr 112, angående vissa pensionsbestämmelser
för lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 113, angående statsbidrag till hem för kroniskt sjuka; och
nr 117, angående befrielse för H. B. E. Eriksson m. fl. från betalningsskyldighet; till

bevillningsutskottet propositionen, nr 118, angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;

till statsutskottet propositionen, nr 120, angående omskolning av i militärtjänst
skadade;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 121, angående fortsatt giltighet
av gällande skattegruppering; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 123, angående anslag till Krigsrätterna: Avlöningar, m. m.;
nr 124, angående filmverksamheten vid försvarsväsendet;
nr 125, angående nedsättning av räntan å tertiärlån m. m. ;
nr 126, angående anslag till viss maskinanskaffning för flygtekniska försöksanstalten
m. m.; och

nr 128, med begäran örn bemyndigande att utfärda bestämmelser örn hyresbidrag
till ovana skogsarbetare.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 3 och 4,
statsutskottets utlåtanden nr 2, 32 och 33, bevillningsutskottets betänkande^
nr 13—15, bankoutskottets utlåtanden nr 5 och 6, första lagutskottets utlåtanden
nr 3—8, andra lagutskottets utlåtanden nr 7,12 och 13, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 6 och 7 samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 2.

§ 6.

Föredrogs den av herr Adolfsson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående förbättring av
löneställning och anställningsvillkor för vissa statens befattningshavare.

Kammaren biföll denna anhållan.

Tisdagen den 6 mars 1945.

Nr 11.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Karlsson i Stuvsta, som anförde: Herr talman! 1939 års riksdag antog
ett principbeslut örn förstatligande av de enskilda järnvägarna. I beslutet förutsattes,
att överförandet av dessa enskilda järnvägar i statens ägo skulle ske
inom loppet av fem år. Denna period har nu gått till ända. Trots detta befinner
sig fortfarande en hel råd järnvägar i enskild ägo. I Stockholms län har blott
en järnväg förstatligats under femårsperioden, medan större delen av länets järnvägsnät
fortfarande är i enskild ägo.

Som orsak till detta dröjsmål med de enskilda järnvägarnas förstatligande
ha vid skilda tillfällen, från mer eller mindre auktoritativt håll, anförts de genom
kriget uppkomna speciella förhållandena av stats finansiell och annan natur.
Bland den allmänhet, som är hänvisad till de enskilda järnvägarnas tjänster,
råder emellertid åtskillig oklarhet om huruvida ovannämnda skäl verkligen
kunna anses motivera dröjsmålet med effektuerandet av ifrågavarande
riksdagsbeslut. Naturligtvis förstår var och en, att staten icke omedelbart efter,
övertagandet av en enskild järnväg kan, med hänsyn till de nuvarande förhållandena,
igångsätta elektrifering, breddning och dylika såväl kapital- som material-
och arbetskraftslukande arbeten. Förstatligandet av enskilda järnvägar
kan emellertid, utan några mer väsentliga moderniseringsarbeten, ändå medföra
väsentliga fördelar för allmänheten. Såsom exemplen från under kriget förstatligade
järnvägar utvisa (Blekinge kustbanor, Västeråsbanan m. fl.), har förstatligandet
medfört väsentligt nedsatta biljettpriser och taxor för godsbefordran
jämte i många fall snabbare och i övrigt bättre förbindelser. Dessa förhållanden
göra att allmänheten fortfarande ställer sig frågande inför uppskovet
med förstatligandet av de enskilda järnvägarna.

Till detta komma följande omständigheter. Till följd av biltrafikens minskning
och den av krigsförhållandena förorsakade ökningen av statens militära
transporter ha även de enskilda järnvägarna kunnat notera en ökad person- och
godsbefordran, vilket ofta också medfört ökade vinstresultat, såsom exempelvis
fallet varit inom Stockholms län beträffande roslagsbanorna. Samtidigt är det
kännetecknande för driften vid de enskilda järnvägarna, att man undviker
alla väsentliga, av utvecklingen betingade och nödvändiga moderniseringar,
troligen i avvaktan på förstatligande. Detta tillsammans med här och var förekommande
bränslebrist har förorsakat trafikanterna åtskilliga bekymmer och
föranlett åtskilligt missnöje och talrika uppvaktningar hos de statliga myndigheterna.

Då nu efterkrigsproblemen allvarligt sysselsätta statsmakterna, samtidigt
som övervinnandet av de efterblivna trafikförhållandena vid de enskilda järnvägarna
framstår som en ytterst väsentlig fråga för den därav berörda allmänheten,
vill jag, i anslutning till de ständiga uppvaktningarna och förfrågningarna,
be örn andra kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa följande fråga:

Finns inom kommunikationsdepartementet någon mer eller mindre preciserad
plan för inom vilken tid i enskild ägo återstående järnvägar kunna komma att
förstatligas, och är herr statsrådet i så fall i tillfälle att delge denna plan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1945/4G till säkerhetsanstalter för sjöfarten
;

Nr 11.

Onsdagen den 7 mars 1945.

nr 51, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1945/46 till allmänna
indragningsstaten.

§9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Herr Jonsson i Haverö avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 469, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 128, med begäran örn bemyndigande
att utfärda bestämmelser örn hyresbidrag till ovana skogsarbetare.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.11 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 7 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Ledamoten av riksdagens andra kammare fru Sigrid Ekendahl är på grund av
akut övre luftvägsinfektion tills vidare oförmögen deltaga i riksdagsarbetet, vilket
härmed intygas.

Stockholm den 6 mars 1945.

R. Nordenberg.

Ätt riksdagsledamoten fru Olivia Nordgren intagits å härvarande klinik för
vård och operation, intygas härmed.

Lund den 6 mars 1945. ... .. ..

Lunds kvinnoklinik.

Stig Kullander,

e. o. amanuens.

Härmed intygas, att redaktör Oskar Emil Olovson, .Västerås, fr. o. m. den 1
mars 1945 och tills vidare vårdas å centrallasarettets i Västerås kir. avdelning.

Centrallasarettet, Västerås den 6 mars 1945.

E. Bergenfeldt,
lasarettsläkare.

Kammaren beviljade fru Ekendahl, fru Nordgren och herr Olovson i Västerås
ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare, fru Ekendahl och fru Nordgren
fr. o. m. den 6 innevarande mars samt herr Olovson i Västerås fr. o. m. den 1
innevarande mars.

Onsdagen den 7 mars 1945.

Nr 11.

§ 2.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med talmannen i första kammaren
och talmanskonferensen får jag med avseende å riks dagsarbete t vid påsktiden
meddela kammaren, att, såvitt nu kan bedömas, sista arbetsplenum före påsk
blir onsdagen den 21 mars eller, örn så erfordras, torsdagen den 22 mars. Efter
påsk återupptages riks dagsarbete torsdagen den 5 april. Såvida voteringspropositioner
för gemensamma omröstningar dessförinnan blivit godkända, sammanträda
kamrarna sistnämnda dag, torsdagen den 5 april, kl. 2 eftermiddagen,
varvid gemensamma omröstningar anställas. Allt detta under förutsättning
att intet oförutsett inträffar, som påkallar annan anordning.

§ 3.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 134, angående
inrättande av en personlig professur i röntgendiagnostik för docenten E.
L. R. Lysholm.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist erhöll på begå- _ Svar på
rån ordet och anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr ^terpMatwn.
von Friesen till mig riktat fråga, huruvida jag ansåge det erforderligt att vidtaga
åtgärder för genomförande av en lagstiftning som bättre än nu tryggade
familjens rätt att, därest den så önskade, kvarstanna i sin bostad även efter hemskillnad
mellan makarna.

Till svar härå vill jag anföra följande.

Vid hemskillnad förekommer ofta att hustrun tillerkännes vårdnaden örn barnen
och rätten att intill dess bodelning sker sitta kvar i boet. I regel föreligger då
för hustrun ett starkt intresse att även efter hemskillnaden få disponera den
av familjen bebodda lägenheten. Emellertid är det i flertalet fall mannen som
är kontrahent i hyresavtalet. Visserligen har vid hyresavtalets ingående förutsatts,
att utom mannen även hans hustru och barn skola bebo lägenheten, men
hyresvärden har därvid i regel räknat med den ekonomiska ställning som mannen
har. Det är ingalunda säkert, att hyresvärden, örn hustrun efter hemskillnaden
får övertaga hyreskontraktet, får en i ekonomiskt hänseende lika tillförlitlig
hyresgäst som han vid avtalets ingående räknat med.

Gällande hyreslag stadgar i fråga örn överlåtelse av hyreskontrakt, att hyresvärdens
samtycke skall inhämtas före överlåtelsen. Örn hyresgästen utan hyresvärdens
medgivande överlåter lägenheten till annan, är hyresrätten förverkad
och hyresvärden följaktligen berättigad att uppsäga avtalet. Örn emellertid vad
som lägges hyresgästen till last finnes vara av ringa betydenhet, må han ej
skiljas från lägenheten. Svarar mannen alltjämt för hyran, torde hyresvärden
icke vara berättigad att uppsäga hyresavtalet därför att mannen icke själv längre
är bosatt i lägenheten. Vill mannen, att hustrun skall övertaga hyresgästens förpliktelser
enligt hyreskontraktet, torde hyresvärden icke vara berättigad att
vägra sitt godkännande, med mindre hans säkerhet för hyran genom överlåtelsen
i avsevärd mån försämras. Detta innebär dock icke, att mannen eller hustrun
kan tvinga hj^resvärden att godtaga hustrun som hyresgäst. Vägrar hyresvärden
utan skälig anledning sitt samtycke eller lämnas ej besked inom viss tid, är påföljden,
att mannen-hyresgästen äger uppsäga avtalet.

Nu anförda regler äro utformade med hänsyn till normala förhållanden. De
torde även i nuvarande läge vara till fyllest, såframt mannen är lojal mot hustrun
och ej söker försvåra för henne att behålla bostaden. Örn mannen uppsäger

Nr 11.

Onsdagen den 7 mars 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

kontraktet, kan emellertid hustrun, såsom framgår av det i interpellationen
åsyftade hovrättsutslaget, bliva utsatt för risken att få lämna bostaden, vilket
vid rådande brist på lägenheter givetvis kan vålla henne kännbara olägenheter.

Med anledning av vad interpellanten anfört är jag beredd att låta verkställa
undersökning, örn behov föreligger att införa särskilda bestämmelser i ämnet.
Jag vill i anslutning härtill anmärka, att motsvarande problem torde kunna
uppkomma i fråga örn lägenheter som innehavas med bostadsrätt.

Härefter yttrade

Herr von Friesen: Herr talman! Då syftet med interpellationen till alla delar
torde ha uppfyllts genom det lämnade svaret, att statsrådet kommer att igångsätta
en utredning örn de frågor, som beröras i interpellationen, skall jag endast
vid detta tillfälle, herr talman, nöja mig med att till statsrådet framföra mitt
tack för det lämnade svaret och för det intresse han visat frågan.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Herr statsrådet Pehrsson-Brarnstorp avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 133, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 22 juni
1934 (nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom;
nr 146, angående örn- och tillbyggnad av länsresidenset i Kristianstad; och
nr 149, angående vissa kapitalinvesteringar i telegrafverkets fond.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Föredrogos var efter annan och hänvisades till statsutskottet följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner:

nr 129, angående bemyndigande för järnvägsstyrelsen att åtaga sig borgensansvar
för lån till Aktiebolaget Svenska godscentraler m. fl. bolag;

nr 130, angående införlivande i statsbanenätet av Stockholm—Västerås—-Bergslagens järnvägar;

nr 135, angående vissa investeringar i telegrafverkets fond och luftfartsfonden
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45 ;

nr 136, angående anslag till häradsskrivarna för budgetåret 1945/46; och
nr 137, angående gäldande av viss ersättning till baltiska flyktingar.

§ 7.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 469 av herr Jonsson i Haverö m. fl.

§ 8.

Föredrogs den av herr Karlsson i Stuvsta vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet angående framläggande
av plan för förstatligande av återstående i enskild ägo befintliga järnvägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

Onsdagen den 7 mars 1945.

Nr 11.

§9.

Föredrogos vart efter annat konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner örn utredning angående rätt för sjuka
personer att utan personlig inställelse utöva rösträtt vid allmänna val; ock

nr 4, i anledning av väckt motion örn utredning angående inrättande av ett
skogsdepartement.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i Utgifter under
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter a”(jsaJtfe**Ir
för budgetåret 1945/46 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justi- r(1(e“
tiedepartementets verksamhetsområde jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13, angående anslag till Hovrätterna: Avlöningar. AnslayjM

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under andra huvudtiteln (punkten Avlöningar.
17) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga Kungl. Majit att i hovrätternas
personalförteckning vidtaga viss ändring, dels fastställa avlöningsstat för hovrätterna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46 dels ock
till Hovrätterna: Avlöningar för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 2 151 400 kronor.

Enligt Kungl. Majrts förslag skulle bl. a. för kanslibiträdet i lönegraden_A 4
hos advokatfiskalen i Göta hovrätt inrättas en extra ordinarie kontoristtjänst
i 9 lönegraden.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr C. P. Wahlmark (I: lil) och den andra inom andra kammaren
av fröken Nygren m. fl. (II: 245), vari hemställts, att den av Kungl. Majit
föreslagna tjänsten såsom extra ordinarie kontorist i lönegraden Eo 9_ vid
Göta hovrätt i stället skulle inrättas såsom en ordinarie kansliskrivartjänst
i lönegraden A 11.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: lil och II: 245

a) bemyndiga Kungl. Majit att i hovrätternas personalförteckning vidtaga
den ändringen att antalet kanslibiträden i hovrätten över Skåne och Blekinge
ökades till 2 och antalet kontorsbiträden i samma hovrätt minskades till 2 ;

b) fastställa i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för hovrätterna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46; samt

c) till Hovrätterna: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 2 151 700 kronor.

Enligt utskottets förslag skulle för ovannämnda biträde hos advokatfiskalen i
Göta hovrätt inrättas en befattning i lönegraden Eo 11.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar von Heland, Gustav
Emil Andersson, Albertsson, Svensson i Grönvik, Danielsson och Pettersson
i Dahl, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

Nr 11.

Onsdagen den 7 mars 1945.

Anslag till Hovrätterna: Avlöningar. (Forts.)

att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: lil och II: 245

a) bemyndiga---till 2,

b) fastställa i reservationen intagen avlöningsstat för hovrätterna att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret 1945/46; samt

c) till Hovrätterna: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 2 151 400 kronor.

Dessa reservanter hade i fråga om ovannämnda befattning vid Göta hovrätt
anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Den fråga, som vi nu behandla, hör
ingalunda till de större. Det gäller ju löneplaceringen för biträdet hos advokatfiskalen
i Göta hovrätt, där i utskottet olika meningar gjort sig gällande.
Vi ha i en reservation stannat för Kungl. Maj:ts förslag, som också sammanfaller
med Göta hovrätts eget.

Vi ha allesammans vetskap om att vid löneplaceringar det är så, att de
olika ämbetsverken vart för sig göra upp ett löneförslag. Sedan behandlas
detta av allmänna lönenämnden och statskontoret. I detta fall har statskontoret
biträtt Göta hovrätts förslag, medan lönenämnden har ansett, att detta biträde
bör ha en annan placering, och föreslagit en uppflyttning i förhållande
till hovrättens förslag. Nu tycker man, att ett ämbetsverk som Göta hovrätt
bör ha alla möjligheter att bedöma arbetsbördan och därför också ha alla förutsättningar
att bedöma löneplaceringen riktigt samt att sedan också Kungl.
Maj :t torde ha möjlighet att pröva denna fråga i förhållande till andra lönesättningar.
Man tycker då även, att man står på säker mark, när man följer
såväl ämbetsverken som Kungl. Maj:t.

Nu har här förevarit en motion, som har gått på en högre placering. Det är
väsentligen detsamma som utskottsmajoriteten stannat för. För att nu litet
grand belysa vad detta gäller, må nämnas att det är fråga örn en uppflyttning
från den tidigare löneplaceringen i lönegrad A 4 och till, såsom det föreslagits,
Eo 9. Det blir en uppfattning, som med lön och kristillägg innebär bort
emot 1 000 kronor i löneförhöjning då man räknar med första löneklassen i
resp. lönegrupper. Man tycker ju, att det är ingalunda en dålig uppflyttning
för detta biträde hos advokatfiskal.

Nu kanske det senare i debatten kommer att sägas, att denna restriktivitet
beror på att innehavaren av denna tjänst är en kvinna. Men i detta fall inverkar
det givetvis ingenting, ty under alla förhållanden är detta i och för
sig en ganska hög löneuppflyttning, som man tycker kan vara skälig och bör
kunna räcka.

Vi se också av handlingarna, att det är icke stort mer än 300 kronor som vi
slåss örn. Man kan ju säga, att när man kan uppflytta vederbörande biträde
så att det blir en förbättring i lönehänseende på närmare 1 000 kronor, kan
man också sträcka sig till 300 kronor därutöver. Vi, som stå för reservationen,
ha emellertid ansett, att man bör stanna vid hovrättens och Kungl. Maj :ts
förslag.

Jag ber med detta, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som
avgivits av herr von Heland m. fl.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ämnar följa den ärade reservantens
exempel och fatta mig ganska kort i den föreliggande frågan. Det
förefaller mig för övrigt, att skillnaden i kostnad mellan de olika ståndpunkterna
är så pass liten att den motiverar en ganska kort riksdagsdebatt.

Onsdagen den 7 mars 1945.

Nr 11.

''Anslag till Hovrätterna: ''Avlöningar. (Forts.)

(Jag vill emellertid erinra kammaren om att denna fråga ingalunda är ny.
Den har varit uppe till behandling direkt eller indirekt vid de två riksdagar,
1942 och 1943, när riksdagen tog ståndpunkt till omorganisationen av domsagoförvaltningen.
I samband med denna omorganisation genomfördes _ den administrativa
förändringen, att häradsrätternas avlöningsanslag, som tidigare hade
utbetalats genom länsstyrelserna, överflyttades till hovrätterna. Det blev
sålunda en väsentligt utökad administrativ apparat, som måste förläggas till
hovrätterna. I samband härmed väcktes i riksdagen en motion, som just gällde
lönesättningen för det kvinnliga biträde i Göta hovrätt, som närmast under
advokatfiskalen skulle handhava avlöningsutbetalningen. Riksdagen var emellertid
vid detta tillfälle ej beredd att taga ställning till denna fråga utan ville
för sin del invänta ytterligare erfarenhet, sedan den nya organisationen trätt
i kraft. Nu har denna organisation fungerat två år. Detta gör, att man med
större säkerhet kan taga ståndpunkt till föreliggande fråga. Jag skall då med
några ord beröra frågans sakliga innebörd.

I Svea hovrätt, som har att ombesörja avlöningsanslagen för 48 domsagor, har
man en kamrerare i lönegrad A 22, som sysslar med dessa saker. Göta hovrätt
däremot, som har 41 domsagor, har icke motsvarande kamrerstjänst, utan man
har lagt detta arbetsområde under advokatfiskalen, som emellertid har väsentligen
andra uppgifter att fylla. Under honom är det sålunda ett kvinnligt biträde,
för närvarande placerat i lönegraden A 4, som utför det egentliga arbetet.

Vi finna av detta, att själva organisationsappparaten är lika stor i Göta som
i Svea hovrätt. De två andra hovrätterna ha väsentligt mindre områden. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har 16 domsagor, och hovrätten för Övre Norrland
har 10 domsagor. Dessa hovrätter kunna icke tagas i betraktande i detta
sammanhang.

Då har, som den ärade reservanten omnämnt, Göta hovrätt föreslagit, att
detta kvinnliga biträde skulle uppflyttas i lönegraden Eo 9 för att lönesättningen
skulle bli mera skälig i förhållande till arbetsuppgifterna. Allmänna
lönenämnden, som haft att behandla denna fråga lika väl som flertalet andra
löneplaceringsfrågor, har emellertid ansett, att med hänsyn till denna befattnings
vikt och betydelse var det skäligt att inrätta en befattning i Eo 11, alltså
med kansliskrivares tjänsteställning. När Kungl. Maj :t haft att bedöma frågan
har Kungl. Majit följt Göta hovrätt, och de ärade reservanterna ha ställt
sig på samma ståndpunkt.

Nu är det på det sättet, att allmänna lönenämnden måste anses ha ganska
stor erfarenhet, och dess omdöme i löneplaceringsfrågor plägar tillmätas en
avgörande betydelse i riksdagskretsar. I allmänhet brukar ju ställningen vara
den. att allmänna lönenämnden prutar ned ämbetsverkens förslag. Kungl. Majit
brukar då i allmänhet följa lönenämndens ståndpunkt. Här Ilar det ovanliga
inträffat, att lönenämnden kommit till en högre värdering av tjänsten än ämbetsverket,
och Kungl. Maj :t har i det avseendet följt ämbetsverket och alltså
den lägre ståndpunkten.

För min del plägar jag ju gärna i statsutskottet följa lönenämnden såsom
varande en auktoritet på detta område. Det vore emellertid ganska orimligt,
om man skulle tillmäta lönenämndens åsikt avgörande betydelse, när det gällde
nedflyttningar, men icke när det gällde uppflyttningar. Lönenämndens ståndpunkt
i detta ärende är enligt min uppfattning den som är bäst motiverad.^ Den
ärade reservanten gjorde gällande, att Göta hovrätt hade större förutsättningar
att bedöma rättmätigheten av lönesättningen än allmänna lönenämnden. Jag
vet emellertid, att i detta fall Göta hovrätt vid sitt ställningstagande tagit hän -

Nr 11.

Onsdagen den 7 mars 1945.

''Anslag till Hovrätterna: Avlöningar. (Forts.)
syn till vissa personliga förhållanden. Härvidlag anser jag i likhet med statsutskottets
majoritet lönenämndens förslag böra givas företräde.

Den ärade reservanten påstod, att en uppfattning från lönegraden A 4 till
lönegraden Eo 9 skulle medföra en löneförhöjning av omkring 1 000 kronor per
år. Jag vågar bestrida riktigheten av denna reservantens uppgift. Jag kan
icke stå till tjänst med att exakt angiva, hur stor löneförhöjning, som vederbörande
skulle erhålla, men örn jag förutsätter, att det är fråga örn ett kontorsbiträde,
placerat i lönegraden A 4, som har tillräckligt lång tjänstetid för att
vara placerat i högsta löneklassen inom denna lönegrad, så bör ju en uppflyttning
till lönegraden Eo 9 allenast innebära en uppf lyftning med en löneklass,
och det blir således icke fråga örn en löneökning på 1 000 kronor utan på sin
höjd 250 kronor eller 300 kronor. En uppf lyftning till exempelvis Eo 11 medför
en uppflyttning från löneklass 8 till löneklass 10 och medför således en
ökning på i runt tal 300 kronor. Det är den ökning, som skulle ifrågakomma,
ifall statsutskottets förslag bifölles. Jag vågar, sålunda säga, att det här är
fråga örn en löneklassuppflyttning av betydligt mindre räckvidd än den ärade
reservanten nyss försökte göra gällande.

Jag ber sålunda, herr talman, att med vad jag nu anfört och dessutom med
åberopande av statsutskottets motivering få yrka bifall till statsutskottets hemställan
i den föredragna punkten.

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag är fullt medveten om att det finns skäl,
som tala för såväl .Kungl. Maj:ts förslag som för det av utskottsma jonte ten
förordade förslaget. Jag har, då denna fråga behandlades å vederbörande avdelning
i statsutskottet, givit min anslutning åt Kungl. Maj:ts förslag. Jag har
intagit denna ståndpunkt framför allt därför att jag i likhet med såväl reservanterna
som utskottsmajoriteten anser, att det bör företagas en allmän utredning
örn löneställningen för biträdespersonalen vid hovrätterna. Det förefaller mig
emellertid egendomligt, örn riksdagen, samtidigt som riksdagen hemställde örn
en utredning angående löneställningen för en viss personalgrupp skulle vidtaga
ändringar av lönen beträffande en medlem av samma grupp. Enligt min uppfattning
är det icke lämpligt att ändra löneställningen för någon befattningshavare
utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit, innan resultatet av den begärda utredningen
föreligger. Det bör enligt min uppfattning vid behandlingen av lönefrågorna icke
heller bortses ifrån att vissa sporadiska löneuppflyttningar lätt kunna leda till
orättvisor bland personalen. I regel brukar det gå relativt lätt att få till stånd
en löneändring, örn det endast gäller en befattningshavare. Är det däremot fråga
örn två eller flera befattningshavare, bli betänkligheterna genast större. Motståndet
ökas, och är det fråga örn en hel grupp befattningshavare, brukar det
vara lönlöst att utan föregående utredning försöka få till stånd någon ändring
beträffande gruppens löneställning. Detta system med enstaka uppfly tfn ingar
kan lätt leda till missnöje bland de anställda och förorsaka felplaceringar av
olika befattningshavare i lönehänseende. En sådan utveckling vill jag icke vara
med om, och därför kommer jag att ansluta mig till reservationen. Örn reservationen
bifalles, så innebär det, att lönefrågan för hela biträdespersonalen inom
hovrätterna kommer att bliva föremål för en undersökning inom den närmaste
tiden.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herr Danielsson.

Fröken Nygren: Herr talman! Utöver vad herr Eriksson anfört har jag icke
mycket att säga i denna fråga, och jag skall därför icke taga kammarens tid i

Onsdagen den 7 mars 1945.

Nr 11.

Anslag till Hovrätterna: Avlöningar. (Forts.)
anspråk under många minuter, men jag vill dock säga några ord för att bemöta
den föregående ärade talaren. Han är rädd för att det skulle begås en
orättvisa, örn man vidtoge en uppflyttning, som endast berörde en enda person.
Det torde väl vara just omtanken örn att en viss befattningshavare icke skall
bliva orättvist behandlad, som varit motiverigen för lönenämndens ställningstagande
i frågan. Lönenämnden sitter ju inne med överblick över hela lönesystemet,
och det torde väl vara ofrånkomligt, att lönenämnden med det ansvar, som
den har inför sin uppgift, icke skulle föreslagit en lönesättning för en befattningshavare
utan att lönenämnden prövat befattningshavarens ställning i förhållande
till övriga befattningshavare.

Det förefaller ganska egendomligt, att man kan ifrågasätta, att samma arbetsuppgifter,
som i Svea hovrätt fullgöras av en kamrer i lönegraden A 22, i
Göta hovrätt skulle fullgöras av en befattningshavare i lönegraden Eo 9. Den
enda motiveringen tycks vara den, att ansvaret i Göta hovrätt formellt åvilar
en befattningshavare i lönegraden A 24, men när i realiteten sistnämnde befattningshavare
icke kan utföra arbetet, därför att andra arbetsuppgifter taga hela
hans tid i anspråk och den befattningshavare, det här är fråga om, faktiskt har
fått sköta tjänsten samt det av erfarenheten till fullo bestyrkts, att synnerligen
kvalificerade arbetsuppgifter måst permanent överlämnas till biträdet i fråga,
anser jag det fullt motiverat, att befattningen i fråga placeras i den lönegrad,
allmänna lönenämnden föreslagit, eller således i elfte lönegraden. Att utskottet
med hänsyn till den utredning, som här föreslagits, icke samtidigt velat förorda
att, såsom motionären påyrkat, befattningen i fråga skulle förvandlas till en
ordinarie befattning i lönegraden All utan stannat vid att föreslå en uppflyttning
till lönegraden Eo 11, kan jag för min del icke säga så mycket orri. Kommer
utredningen till stånd, är jag övertygad örn att befattningen i fråga kommer
att göras till ordinarie.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde fröken Andersson.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt 13 :o)
av utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos lil ja och 82 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Punkterna 14—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 11.

Onsdagen den 7 mars 1945.

Punkten 20.

Lades till handlingarna.

Punkterna 21—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkterna 28—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

Punkterna 32—-48.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49.

Lades till handlingarna.

Punkten 50.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 51.

Lades till handlingarna.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Marits proposition angående lån till kolonisation
för estlandssvenskarna; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställning örn anslag
till örn- och tillbyggnad av patent- och registreringsverkets ämbetsbyggnad;
samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning i
vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister för åtnjutande
av tullfrihet;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager i
vissa städer; och

nr 15, i anledning av väckt motion angående rätt till restitution av krono- och
kommunalutskylder efter genomgången långvarig sjukdom.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

Onsdagen den 7 mars 1945.

Nr 11.

§ 12.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 5, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

PunJcterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande, nr 6, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 9 maj 1924 (nr 118) med
vissa bestämmelser angående handel med brännved och annat virke i löst matt,

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 10 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207); och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i strafflagen för krigsmakten, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 14.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckta motto- Motioner a*.
ner örn skyddsbestämmelser för omogna skogsbär. Ä

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 270 i första kammaren av herrar Näs- SKOgs0 rgärd
och Jonsson samt nr 304 i andra kammaren av herr Orgård m. fl. I motionerna,
vilka vörö likalydande, hade hemställts, att riksdagen matte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam utredning och förslag, örn möjligt
redan till innevarande års riksdag, till skyddsbestämmelser för omogna skogsbär.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner, I: 270 och II: 304, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Pettersson i Ersbacken, som ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t an-,
hålla örn skyndsam utredning och förslag angående skyddsbestämmelser för
omogna skogsbär.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Pettersson i Ersbacken: Herr talman! Jag har vid behandlingen av
detta ärende anfört en mot utskottsmajoriteten avvikande^ mening. Jag ber
till en början att få erinra örn hurusom denna fråga vid många tillfällen tidigare
varit uppe till riksdagens prövning —- ända sedan 1913, för det mesta
årligen och med olika motiveringar för motionerna i fråga. En del motioner
har gått ut på att man skulle skydda de omogna bären, en del har inneburit
att man skulle beakta äganderätten till bären; det har ju rått olika meningar

Nr 11.

Onsdagen den 7 mars 1945.

Motioner om skyddsbestämmelser för omogna skogsbär. (Forts.)
om vem som egentligen ägt skogsbären, en fråga som jag inte alls vill gå in
på. I år gäller det skyddet för de omogna skogsbären. Skulle det ha gällt frågan
om äganderätten hade jag inte kommit att yttra mig. Jag tycker att bären
räcka till för alla och tror för övrigt inte att den frågan är av så stor betydelse.
Då anser jag frågan om ett skydd för de omogna bären vara en större
fråga.

Utskottsmajoriteten anser att detta spörsmål är bagatellartat, men jag har
sett det på annat sätt och har anlagt försörjningspolitiska synpunkter på frågan.
Det finns en hel del problem under denna kris, som man kan betrakta
som bagateller, men när de sammanföras kunna de få större betydelse. Jag
erinrar om de restriktioner vi med hänsyn till försörjningspolit.iken ha på andra.
områden. När vi ga in på restaurangerna få vi t. ex. skala vår potatis
själva. Det är någonting som man kan anse vara bagatellartat, men höga vederbörande
ha likväl ansett, att saken har en försörjningspolitisk betydelse.
Vidare vill jag erinra om skolungdomens beredskapstävlingar; de samla skrot,
glas och en hel del annat, som man kan tycka är rena bagateller, men sett i
ett större sammanhang har allt detta sin givna betydelse för landet.

Det är sådana synpunkter jag anlagt på denna fråga. När vår försörjning
är så ansträngd anser jag vi böra göra allt vi kunna för att till det allmännas
bästa få fram en god vara. Våra grannländer lida oerhört och äro utplundrade
till det yttersta, och det gäller för oss att kunna hjälpa dem i denna svåra
situation. Det skulle därför vara betydelsefullt örn vi kunde exportera så mycket
som möjligt av en fullgod vara och inte släppa den ifrån oss utan kontroll
på att den verkligen är fullgod.

Nu invänder man på sina håll att det är omöjligt att upprätthålla ett förbud
att plocka bären före ett visst datum. Jag vill åter erinra örn liknande
restriktioner på andra områden. Vi ha exempelvis ett kräftförbud som stadgar
att man inte får ta upp kräftor när som helst, utan först efter ett visst
datum får man börja kräftfångsten. Vi lia ett sådant förbud även i fråga
örn jakten; man får inte jaga älg eller skogsfågel etc. när som helst. Visserligen
är det väl en och annan som kniper sig en stek på förbjuden tid, men i
stort sett kan man säga att bestämmelserna fungerat tillfredsställande. Jag
anser att den försörjningspolitiska betydelsen är oerhört stor i denna fråga,
och det är därför jag har anfört en mot majoriteten avvikande mening.

Utskottsmajoriteten har nu hänvisat till livsmedelskommissionen, som 1942
uttalade, att det skulle vara till fyllest med upplysning och propaganda örn att
man inte skall skörda hären i omoget tillstånd. Jag har också varit i förbindelse
med livsmedelskommissionen och frågat, örn man där hade samma uppfattning
härvidlag som 1942 och fick svaret att man inte ändrat ståndpunkt.
För mig är emellertid inte detta avgörande, utan vad som väger mera för mig
är vittnesbördet från de bärproducerande delarna av landet och där folk ur
adla klasser, kan man säga, enat sig örn en motion och yrkat på att man skall
införa förbud mot plockande av omogna skogsbär. Livsmedelskommissionen
ser detta från sin manschettsynpunkt, men den är inte kapabel att avgöra,
hur det bör vara beträffande denna fråga. Jag anser för min del att praktiskt
folk ute i landet, som känna förhållandena på ort och ställe, äro mera behöriga
att säga vad frågan egentligen innebär. Deras mening har således varit
av större betydelse för mig.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få yrka bifall till den av mig avgivna
reservationen till utskottsutlåtandet.

Herr Lindberg: Herr talman! Denna fråga har som sagt varit föremål för
riksdagens behandling vid åtskilliga tillfällen, och det kan därför knappast

Onsdagen den 7 mars 1945.

Nr 11.

Motioner om skyddsbestämmelser för omogna skogsbär. (Forts.)
vara någon idé att nu ta upp en större debatt om ärendet. Jag skall be att
endast få hänvisa till utskottets motivering och yrka bifall till dess hemställan.

Herr Persson i Norrby: Herr talman! Som jag är motionär i detta ärende
ber jag att få yttra några ord.

Att vi väckt en motion även i år trots att frågan varit uppe så många gånger
tidigare i riksdagen, senast i fjol, beror på att det, särskilt i Hälsingland, genom
för tidig lingonplockning under det senaste året åstadkommits större skador än
på länge. Då man plockat bären för tidigt lia de blivit osäljbara, och en hel del
uppköpare gjorde stora förluster. Nu ha vi tänkt oss att örn det av praktiska
skäl skulle visa sig omöjligt att få en generell lagstiftning till stånd för hela
landet, så skulle det ändå vara möjligt att införa en fakultativ lag, enligt vilken
vederbörande kommuner själva skulle ha rätt att besluta, örn de vilja ha lagen
tillämpad eller inte och hos länsstyrelsen begära lagens tillämpning och att lämplig
tidpunkt fastställes för bärplockningens början. Det är nämligen så att mognadstiden
inte bara är olika för olika år utan också olika för olika trakter och
även många gånger inom samma socken, om den är en av de större. Vi ha föreslagit
i motionen att kommunalstämma, där kommunalfullmäktige inte finnes,
skall kunna besluta örn lagens tillämpning och föreslå ifrågavarande tidpunkt
och att länsstyrelsen skulle få rätt att fastställa tidpunkten när plockningen
skall börja.

Även för omkring tjugofem år sedan var denna fråga aktuell i riksdagen, och
enligt vad som framgår av utskottets redogörelse har det t. o. m. två gånger
lämnats kungl, propositioner i ärendet, ehuru frågan har fallit på grund av kamrarnas
skiljaktiga beslut. Emellertid ha kommunalstämmorna i våra trakter i
Hälsingland börjat ta upp denna fråga varje år, och man beslöt för en del år
sedan att rikta en vädjan till befolkningen att inte anställa skada på omogna bär
utan börja plockningen först vid ett visst datum. Jag minns att det vissa år var
fråga örn den 1 september, andra år den 10 september, beroende på mognadstiden.
Befolkningen respekterade flera år i rad dessa vädjanden från kommunalstämmorna,
och det rådde allmän belåtenhet med detta tillvägagångssätt. Men så var
det somliga som inte längre brydde sig örn dessa vädjanden, och då en del alltså
börjat plocka bären var fältet uppgivet, och sedan dess lia vi haft de här oefterrättliga
förhållandena i fråga om bärplockningen.

Det finns folk som inte kan vänta tills bären bli mogna därför att de veta, att
då blir det många örn dem. Örn det bara är några stycken som ge sig ut för
tidigt, få de plocka och riva som de vilja, annars skulle de behöva gå och leta
efter bären och lia svårare att få fulla bördor till kvällen. Den ene missunnar
den andre och så börjar nian tidigare undan för undan, och följden Ilar blivit
— som jag förut sade — att det i fjol anställdes oerhörda skador på bären, särskilt
i Hälsingland, där många gjorde stora förluster.

Det råder en allmän opinion, åtminstone i min hemtrakt, örn att något bör
göras i lagstiftningsväg i detta hänseende. Kommunalfullmäktige lia även tagit
upp frågan i en hel del kommuner och anmodat kommunalnämnden att inkomma
med en opionsyttring, som skulle tillställas första, lagutskottet. Jag vet inte
varför detta inte är omnämnt i utlåtandet, men det är möjligt att man i utskottet
i år varit för »het på gröten» med behandlingen av denna fråga så att yttrandet
inte hunnit in i tid. Det är emellertid många kommuner som inkommit med begäran,
att denna motion skulle bifallas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation som är avgiven
av herr Pettersson i Ersbacken.

Nr 11.

Onsdagen den 7 mars 1945.

Motioner örn skyddsbestämmelser för omogna skogsbär. (Forts.)

Herr Fröderberg:: Herr talman! Jag skall också be att få understryka vad
talaren för reservationen uttalat.

Jag skulle önska, att de som äro motståndare till lagstiftningen finge vistas
i hälsingeskogarna i dessa trakter i augusti månad. Då skulle de snart få se
vad en sådan lagstiftning skulle betyda för oss. Tre veckor innan bären äro
mogna komma barnen och vilja ha bärplockningslov och så ge de sig i väg till
skogen, visserligen i smyg, man skäms ju för att plocka dem så tidigt, men man
gör det i alla fall. En tid gjorde vi, som man gjorde i herr Perssons i Landafors
trakter, att vi bestämde en viss dag på hösten, då barnen skulle få börja ett tre
dagars bärplockningslov. Man uppmanade då allmänheten att icke gå till skogen
för att plocka bär före den dagen och det arrangemanget gick bra under två,
tre års tid. Men sedan började den ene efter den andre att plocka bären tidigare
och så blev det villervalla på området igen. När jag i höstas gick på vägen hemåt
kunde jag inte gå hundra meter utan att möta någon som sade: kan ni inte göra
någonting i riksdagen för att stoppa upp den här förtidiga bärplockningen.
Man plockar bären som kart och tager hem och gömmer dem, och sedan blandar
man upp karten med mogna bär, ty bären som plockas i första omgången kunna
ej avyttras, som de äro, utan måste blandas upp med mogna bär. De som skola
koka och sylta bär veta nog, hur sådana bär ta sig ut, särskilt när det är ont
om socker. Damerna här veta nog och jag är säker på att även herrarna veta
det, att dessa kart dra minst dubbelt så mycket socker och ändå blir sylten ej
lika bra, som när man har mogna bär. Ur folkhushållningssynpunkt är det i landets
intresse att någonting göres på detta område, särskilt när det gäller lingon.

Jag skall ej upptaga tiden längre, herr talman, utan ber att få yrka bifall
till reservationen. Det är en genomgående tanke hemma, att man bör göra någonting
i denna sak.

Häruti instämde herr Edberg.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Ersbacken begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propösitionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 15.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 138, angående lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, m. m.; och

nr 139, angående statens kreditgivning till utlandet m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Onsdagen den 7 mars 1945.

Nr 11.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat:
första lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket; och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 88 § växellagen, m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 kap. 12 § lagen den
18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

17.

Föredrogs andra lagutskottets'' utlåtande, nr 12, i anledning av väckt motion
angående förstärkning av s. k. ofullständiga jordbruk med skog från statens
och bolagens m. fl. skogsdomäner.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 436,
hade herr Hansson i Skediga hemställt, »att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte
begära skyndsam utredning angående förstärkning av de s. k. ofullständiga
jordbruken med skog från statens och bolagens skogsdomäner liksom från
skogsmark, tillhörande akademier, universitet, högskolor och stiftelser samt
fideikommiss och skogsspekulanter».

Motion om
viss förstärkning
av s. k.
ofullständiga
jordbruk.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det torde vara ett känt faktum, att
de flesta av de ofullständiga jordbruken äro belägna i skogstrakter. De av mig
anmärkta missförhållandena i sådana trakter äro icke en följd av sena tiders
handlande, utan bero på bolagens inköp av skogar i slutet av 1800-talet. När
man ser, hur mycket skogar bolagen äga i dessa trakter, tycker man, att det är
ett förhållande, som är fullständigt stridande mot samhällsutvecklingen. Man
kan finna små gårdar, som fullständigt sakna skog, ehuru de äro belägna i
skogsmarker. Det finnes visserligen i sådana trakter enstaka gårdar, som bolagen
icke kunnat komma åt och som ha tillräckligt mycket stödskog. De av bolagen
skövlade gårdarna sakna emellertid, som jag sade, tillräcklig stödskog.
Dessa borde återfå en del av de skogslotter, som man tagit ifrån dem. Naturen
har, kan man nästan säga, givit anvisning örn hur dessa jordbruk skola vara.
Det rör sig örn mycket klena jordbruk, som jordbruk betraktade, men kompletterade
med skog blir det hela ju något annat. Men när skogarna äro frånsålda,
förstår man ju hur utfallet av jordbruket skall bli. Ofullständiga jordbruk, som
tillhört större fideikommiss — i dylika fall ha kanske frånsålts blott ett mindre
antal gårdar — äro också i regel belägna i skogstrakterna. De som äro jordbrukare
förstå hur sådana små gårdar äro ur jordbruks- och torsörjningssynpunkt.

Det är ju också känt, hurusom man under de senare åren sökt komma till rätta
med detta problem. Man har kommit med olika förslag, men då har man hänvisat
till pågående utredning. Utskottet har också i dag hänvisat till pågående
utredning och avvisat motionen. Utskottet säger nu, att motionären betraktat
frågan ur för snäv synvinkel. Varför jag gjort det, vill jag klarlägga för kammaren.
Orsaken härtill är nämligen den, att egnahemsnämnderna ju ha möj Andra

hammarens protokoll 1945. Nr 11. 2

Nr 11.

Onsdagen den 7 mars 1945.

Motion om viss förstärkning av s. k. ofullständiga jordbruk. (Forts.)
ligheter, att i den mån det blir ledig jord föranstalta om en komplettering av de
ofullständiga jordbruken beträffande den öppna jorden, men när det gäller skogstillgången
blir det svårare. Då har man att räkna med att de stora skogsbolagen
aldrig komma att godvilligt avstå skog till dessa småbruk. Ja, det skulle då ske
i form av köp och bli de ålagda att sälja skog för detta ändamål, blir det kanske
möjligt att nå resultat på den vägen. Säkert kommer emellertid expropriationslagen
att få tillämpas i dessa fall.

Jag är säker på att utredningen kommer att ta lång tid och med det stora
missnöje, som nu råder hos dem. som äro ägare av ofullständiga småbruk, kommer
det att leda till att det ena efter det andra av dessa komma att bli ödehemman.
Det är sorgligt att riksdagen, fastän sådana förhållanden stå för dörren,
icke vill ingripa för att i tid rätta till förhållandena. Det är säkerligen för sent
örn några år. Då komma efterkrigsproblemen och kanske krisförhållandena då
medföra att gårdarna icke bli så efterfrågade. Det blir kanske rent av lättare för
vederbörande att lämna dem och då finna vi måhända, att det är för sent att
vidtaga åtgärder i den av mig nu föreslagna riktningen.

Det är med dessa förhållanden för ögonen, som jag velat yttra mig i denna
fråga. Tre fjärdedelar av våra småbruk äro belägna i skogstrakter. De av mig
föreslagna åtgärderna skulle därför bli av stor betydelse. Vid sidan härav vill
jag, även örn det nu icke hör till den fråga, som vi nu behandla, säga, att torrläggning
av jordar, som höra till dessa småbruk också vore ett gott handtag åt
dessa ofullständiga jordbruk.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till min motion. Jag förstår, att den
blir avslagen, då ju ett enhälligt utskott avstyrkt den. Jag har emellertid ej
känt mig tillfredsställd med förhållandena. Jag känner till, att bolagen gått
fram orättvist mot jordbrukarna och att bolagen för en ringa penning kommit
över den ena skogslotten efter den andra. Sedan lia de bitit sig så benhårt fast
vid sina förvärv, att de icke vilja släppa ifrån sig någonting eller lämna sin
medverkan till att de gårdar, som äro av en typ, som naturen så att säga själv
skapat, åter få sin rätta natur. Dessa småbruk bestå, som jag redan nämnt, endast
av dålig jord och ingen skog. Det är sorgligt, när man reser i norra Uppland
och ser hurusom dessa ofullständiga jordbruk äro belägna i skogstrakter, där
hela socknar bestå av bolagsskogar, medan småbrukarna knappt en gång ha tillräckligt
husbehovsbränsle.

Jag hemställer, herr talman, ännu en gång örn bifall till min motion.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Såsom frågan ligger till och då
utskottet enhälligt och utförligt redogjort för frågans läge, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets ntl ätande.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hansson i Skediga
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Onsdagen den 7 mars 1945.

Nr 11.

Motion örn viss förstärkning av s. k. ofullständiga jordbuk. (Forts.)

'' Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och votenngspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava rostat tor japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Hansson i Skediga, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Harvid avgavos 139 3a
och 25 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter förklarade sig avsta tran
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 21 september
1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av fastigheten
Gottsta l142 i Häverö socken; och o , ,,

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 19.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i an- Motion
ledning av väckt motion angående utredning örn vad som är att anse såsom e''om

existensminimum. vad sorn är att

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion nr 344 hade herr Tersson i Landafors m. fl. hemställa »att nksda- minimum.
gen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer örn skyndsam utredning för fastställande
av vad som skall vara att anse såsom existensminimum samt att
Kungl. Majit därefter framlägger proposition för riksdagen med förslag till
sådana ändringar i fattigvårdslagen, lagen örn kommunala pensionstillskott,
skattelagarna och indrivningsförordningen, som äro behövliga för att tillförsäkra
varje medborgare ett existensminimum».

Utskottet hemställde, att motion II: 344 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Het yrkande, som vi ställt^i var motion
nr 344, nämligen att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa
om skyndsam utredning för fastställande av vad som skall vara att anse
såsom existensminimum, lia vi ansett vara betingat ay de reformförslag, som
ställts på dagordningen genom de stora utredningar, vilka pågå genom befolkningsutredningen,
socialvårdskommittén och kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering.
Hade en separat utredning blivit verkställd beträffande existensminimum
och därigenom kunnat fastställas ett sadant för hela landet, ett
existensminimum som är tillfredsställande i fråga örn mat, kläder och bostad
och som inrymmer visst tillgodoseende av kulturella behov samt förströelse och
rekreation, skulle detta enligt vår mening ha varit av grundläggande betydelse

Nr il.

Onsdagen den 7 mars 1945.

Motion angående utredning om vad som är att anse såsom existensminimum.

(Forts.)

för planering och förslag i fråga om socialvården, särskilt den nu viktiga frågan
om folkpensionerna och skattelagstiftningen m. fl. frågor.

Vi ha anslutit oss tuledet yrkande, som efterkrigsplaneringskommissionen
ställt. Den yrkar, »att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en ingående utredrung
avseende minimikostnaderna för en ur hälsosynpunkt tillfredsställande
levnadsstandard och att resultaten av en sådan utredning måtte beaktas vid den
mera definitiva organisation av socialpolitiken, som nu håller på att förberedas».
Detta yrkande avser alltså utredning av begreppet existensminimum
f.j11!/® åro 1 Seilov av socialvård. Då man icke sagt något därom, ha vi
utgått ifrån att det icke varit meningen, att ett sådant fastställt existensminimum
skulle ligga till grund för skattelagstiftningen och skatteindrivningstörordnmgen.
Det är detta vi i vår motion ha velat fästa uppmärksamheten
pa, och vi ha därför yrkat, att utredningen även bör läggas till grund för en
anpassning av skattepolitiken till detta existensminimum.

Stora grupper av^ landets fattiga befolkning leva i ekonomisk misär. Säsongarbetare
och småbönder men även arbetare med mera stadigvarande sysselsättning
ha genom sänkta reallöner och militära inkallelser, omfattande försörjningspliktm.
m., en synnerligen svag skatteförmåga, och i mångå fall sakna
de helt möjligheter att betala påförda skatter. Dessa de lägre inkomsttagarna
här i. landet äro i ^direkt behov av att i lag fastställes ett existensminimum,
som är skyddat fran inkomstbeskattning och införsel i lön.

Man kan för närvarande tala örn synnerligen bristfälliga förhållanden i fråga
örn bade socialvården och utpressningen av skatter. Beträffande social vården
nödgas de borgerligukommunerna var för sig söka fastställa normer, efter
vilken hjälpen skall utgå. Konstaterar man inom något organ av socialvården,
att dess våldtagare ha det för knappt, och åstadkommer en förbättring,
kunna a andra sidan andra organ uraktlåta att följa med och å sin sida förlu
v älpverksamheten. Resultatet av en dylik anarkisk anordning blir

ohkheter ingni samma kommun och olikheter i kommuner tillhörande samma
ortsgrupp. I de flesta fall bli de hjälpbehövande helt beroende av vilka personer
som för tillfället verkställa utredningen örn hjälpbehovet,

. Vr anse, att dessa olägenheter kunna undanröjas på ett enhetligt och praktiskt
satt genom att riksdagen uppdrager åt Kungl. Majit att verkställa en
utredning och sammanställa uppgifter från hela landet för att därigenom få
Iram mimmikostnaderna för en hälsostandard i genomsnitt för hela landet,
Kn sadan utredning bör icke ställas på en oviss framtid utan företagas redan
alldeles oberoende av tidpunkten, då planerade reformer komma att genomföras.
Att avveckla nuvarande orediga förhållanden och åstadkomma en
bättre avvägd och mera enhetlig socialvård är en fråga av mycket stor räckvidd
och betydelse, varför den icke får förhalas genom onödig tidsutdräkt.

fråga oni beskattningen skedde vissa ändringar rörande ortsavdragen i
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt år 1938, vilka trots
konsumtionskos tnademas stegring under krigsåren lia tillämpats oförändrade.
Kommunalskatteberedningens betänkande med förslag till ny kommunalskattelagstiftning
föreligger, och en kungl, proposition väntas inom en snar framtid.
Urtsavdragen väntas bli höjda jämfört med nu gällande ortsavdrag enligt 1928
ars kommunalskattelag, men någon utredning örn- och fastställande av det existensminimum,
som bör vara skyddat från skattskyldighet, tänker man sig
troligen icke. Skatteindrivningsförordningen verkar också i sin brutala kraft
ganska planlös och hänsynslös, då skattebetalarens existensminimum icke är
iastställt och skyddat mot omdömeslösa skatteindrivare.

Onsdagen den 7 mars 1945.

Nr 11.

Motion angående utredning om vad som är att anse såsom existensminimum.

(Forts.)

Fastställes ett i lag skyddat existensminimum för medborgarna i detta land,
måste därav också följa, att såväl socialvårdens olika hjälpformer inbördes
som beskattningen bringas i överensstämmelse med varandra oell att den ekonomiskt
sämst ställda delen av vårt folk erhåller detta nödvändiga skydd.

Utskottet har i sitt utlåtande i anledning av motionen hemställt, att densamma
ej måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda. Som motivering
anföres, att kommissionens för ekonomisk efterkrigsplanering framställning
remitterats till olika myndigheter och organisationer för yttrande, och
att man bör avvakta Kungl. Maj :ts ställningstagande till frågan sedan remissvaren
ingått.

Enär vi anse, att skydd för existensminimum även bör omfatta skattefrihet
och skydd från skatteinförsel, finna vi det fortfarande nödvändigt, att riksdagen
i skrivelse delgiver Kungl. Majit detta och anhåller örn sådan verkställighet
i ärendet, som i motionen yrkats, nämligen att sedan utredning och
fastställande av existensminimum skett, Kungl. Maj :t framlägger proposition
för riksdagen med förslag till sådana ändringar i fattigvårdslagen, lagen örn
kommunala pensionstillskott, skattelagarna och indrivningsförordningen, som
äro behövliga för att tillförsäkra varje medborgare ett existensminimum.

.Tåg yrkar sålunda, herr talman, bifall till vår motion.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Motionärerna synas ha den uppfattningen,
att den av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering hos Kungl.
Majit begärda utredningen skulle avse endast vissa socialgrupper i samhället.
Inom utskottet ha vi en motsatt uppfattning.

Vi ha funnit, att framställningen avser en utredning örn existensminimum för
befolkningsgrupperna oavsett deras arbetsanställning, behov, arbetets art eller
dylikt. Ett studium av kommissionens framställning till Konungen ger nämligen
besked örn att kommissionen är medveten örn och avsett, att denna begärda
utredning skall komma att belysa vad som skall anses vara existensminimum
för en familj, därvid icke endast hänsyn skall tagas till vad man kallar
en hälsostandard utan utrymme även skall lämnas för sådana svårbestämbara
element som godtagbar minimikostnad för olika kultur-, rekreations- och
förströelsebehov. Dit hör också frågan om individuella variationer, t. ex. i
fråga om behovet av kläder, arbetsbesparande hemutrustning o. s. v. När kommissionen
dessutom har framhållit nödvändigheten av att denna utredning skall
bil så omfattande som möjligt och komma att beröra landets olika delar och
olika befolkningsgrupper, så har utskottet funnit, att motionärernas önskemål
i det stycket ha blivit tillgodosedda, detta så mycket mer som utskottet
har inhämtat, att kommissionens hemställan till Konungen redan är ute på remiss
hos olika instanser.

När motionärerna till sist yrka på att riksdagen skall besluta skriva till
Kungl. Majit om proposition med förslag till ändringar i fattigvårdslagen, lagen
om kommunala pensionstillskott, skattelagarna och indrivningsförordningen,
så menar utskottet, att detta är att springa litet för fort. Först bör man
väl sc resultatet av utredningen innan man beslutar en hemställan örn att åtgärder
skola vidtagas för att framlägga en proposition i berörda ärende. Detta
är den riktiga gången, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Nr 11.

Onsdagen den 7 mars 1945.

§ 20.

Interpellation. Herr Pettersson i Dahl erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Då
egnahemsreformen 1939 genomfördes, bestämdes, att räntan pa jordbrukslan
skalle vara fast. Räntefoten skulle fastställas efter medelräntan för statens
obligationer under de tre närmast föregående åren före lånets beviljande med tilllägg
av en fjärdedels procent för att bestrida statens förvaltningskostnader.
Förslag härom hade framlagts av jordbruksministern, som till stöd för sin
mening anförde, att det vid startandet av ett jordbruk vore till fördel att veta,
till vilka belopp ränteutgifterna skulle komma att uppgå under en längre tid
framåt. Därigenom underlättades möjligheterna att genom någorlunda säkra
kalkyler beräkna, hur stort kapital, som med utsikt till framgång borde kunna
investeras i jordbruksföretaget. Jordbruksministern tilläde, att det ur denna
synpunkt inte kunde undgås, att räntans höjd blev beroende av den tidpunkt
vid vilken krediten upptogs. Detta kunde antagas föra med sig, att när ränteläget
är högt försiktighet komme att iakttagas nied igångsättandet av jordbruksföretag,
om icke fastighetsvärdena stöde lågt eller konjunkturerna för
jordbruksproduktionen märkbart företedde en stabil lönsamhet. .Att sådan hänsyn
toges sammanfölle väl med förhållandena inom all .ekonomisk verksamhet.

Dessa allmänna synpunkter äro också enligt min mening fullt riktiga. Emellertid
tilläde jordbruksministern i sin motivering uti ifrågavarande proposition,
att sådana ränteförhållanden kunna inträda, som föranleda statsmakterna att
vidtaga åtgärder för tillgodoseende av det mindre jordbrukets kreditbehov till
lägre räntor. Ett sådant förhållande har enligt min uppfattning nu inträtt.

Riksbanksfullmäktige beslöto för någon tid sedan att sänka riksbankens
diskonto med en halv procent. Som en följd härav har en sänkning av det allmänna
ränteläget ägt rum. Såväl sparbanker som affärsbanker ha sänkt eller
komma att sänka sina räntesatser med en halv procent, och även jordbrukskassorna
ha tillkännagivit, att räntesänkning skall ske. Såvitt man nu
kan bedöma torde det vara riksbanksfullmäktiges avsikt att hålla diskontot
kvar på den nivå, där det nu befinner sig, och undvika förändringar i ränteläget.
När nu en allmän förskjutning nedåt av räntenivån ägt rum, kan det mte
vara förenligt med rättvisa att egnahemslåneräntan ligger högst. Räntan på
dessa lån ligger nämligen för närvarande relativt högt. Detta beror bland annat
därpå, att obligationer försålts till betydande belopp mot. en så pass hög
ränta som 4 procent. Medelräntan för statens obligationer ligger därför för
närvarande ganska högt.

Även örn goda skäl kunna anföras för att räntan på egnahemslånen bör vara
fast synes dock rättvisan bjuda, att denna ränta sänkes, då det allmänna ränteläget
mera varaktigt förskjutes nedåt. Örn, som man har anledning förmoda,
ett dylikt förhållande nu inträtt, bör också en sänkning av räntan på egnahemslånen
företagas, i varje fall på nyutlämnade lån. Räntan på dessa lån belöper
sig för närvarande till 3,6 procent. En sänkning motsvarande den allmänna
räntesänkningen synes önskvärd.

Med anledning av vad jag sålunda anfört hemställer jag örn kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framställa följande
fråga:

Har statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder för att åstadkomma en sänkning
av räntan på egnahemslånen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag.

Onsdagen den 7 mars 1946.

Nr 11.

§22.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Andersson i Löbbo m. fl., nr 470, i anledning av Kungl. Majrts proposition,
nr 128, med begäran örn bemyndigande att utfärda bestämmelser örn hyresbidrag
till ovana skogsarbetare;

herr fröderberg, nr 471, likaledes i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 128;

herr Nilsson i Kristinehamn m. fl., nr 472, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 125, angående nedsättning av räntan å tertiärlån m. m.;

herr Pettersson i Norregård m. fl., nr 473, i anledning av Kungl. Majrts proposition,
nr 83, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370); och

herr von Friesen m. fl., nr 474, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 88, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september
1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammartens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.44 em.

In fidem
Sune Norrman.