1945. Andra kammaren. Nr 9 (Riksdagens protokoll 1945:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 9.

Lördagen den 17 februari.

Kl. 4 em.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ 1.

Avlämnades följande propositioner, nämligen:
av herr statsrådet Rubbestad propositionerna:

nr 66, angående ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag mot
förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar;

nr 68, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj
1940 (nr 473) örn förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingrings
förbud ;

nr 69, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap
och boutredning vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 70, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 8 november
1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker,
_ vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig
eller krigsfara m. m.;

nr 71, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.;

nr 72, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller
krigsfara m. m.;

nr 73, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för
rikets försvar eller folkförsörjningen m. m.;

nr 76, angående anslag till bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar
på landsbygden;

nr 78, angående inköp av amerikanska flygplan;

nr 79, angående vissa utgifter för försvarsändamål å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1944/45; och

nr 80, angående fastställande av personalförteckning för domänverket; samt
av herr statsrådet Andrén propositionerna:

nr 74, angående studiehjälp för högre undervisning åt landsbygdens ungdom
m. m.; och

nr 75, angående anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1945/46 för biträde
vid handläggning av boställsärenden och vad därmed äger samband.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 9.

Nr 9.

Lördagen den 17 februari 1945.

Svar på
nUrpdlalion.

§ 2.

Herr statsrådet Hubbestad erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr Thorell frågat mig, örn jag uppmärksammat,
att restriktionerna beträffande båtturerna i Stockholms skärgård vållat
allvarliga olägenheter för dess befolkning, samt om jag har för avsikt att genom
ordnande av ökad bränsletilldelning för denna trafik möjliggöra en förbättring i
den nuvarande situationen.

Med anledning av dessa frågor vill jag först meddela, att ovissheten om
när importen av fossila bränslen kan komma att återupptagas gör det nödvändigt
att i ännu högre grad än tidigare övergå från användning av fossila bränslen
till vedeldning. Hedan i den förbrukningsplan för bränsleåret 1944/45 som
uppgjordes förra sommaren skedde en minskning i sjöfartens _ tilldelning av
kol. Härtill kommer, att den utrikes sjöfarten tidigare kunnat i viss utsträckning
erhålla bunkerkol i utländska hamnar, vilken möjlighet numera icke på
samma sätt står till buds. I den försörjningsplan som tills vidare tillämpas
från och med den 1 januari i år har ytterligare en kraftig inskränkning måst
ske. Sålunda står för vårhalvåret 1945 allenast 32 000 ton till förfogande för
hela sjöfartens sammanlagda behov. Som jämförelse kan nämnas, att kolförbrukningen
under vårhalvåret 1944 uppgick till cirka 85 000 ton, oberäknat
bunkringen i utländska hamnar. Skulle ingen ljusning i importsituationen inträffa,
kan en ännu längre gående inskränkning i kol till delningen icke undvikas,
och det lär i sådant läge möta mycket stora svårigheter att i full utsträckning
ersätta den uteblivna koltilldelningen med ved.

Den beslutade inskränkningen i sjöfartens koltilldelning måste i första hand
drabba den trafik som har möjlighet att ersätta koleldningen med ved. Till
denna kategori hör trafiken i Stockholms skärgård. Det i interpellationen omnämnda
bolaget har därför fått sin koltilldelning starkt minskad. Bränslekommissionen
har emellertid vidtagit åtgärder för att bolaget skall kunna anskaffa
ved i den utsträckning som motsvarar den uteblivna koltilldelningen, och
kommissionen hoppas, att den erforderliga veden åtminstone under detta halvår
skall kunna tillhandahållas. Örn detta i fortsättningen skall lyckas beror
emellertid i stor utsträckning på tillgången på ved i skärgården. Skärgårdsbefolkningen
bör därför i eget intresse på allt sätt medverka till att, där förutsättningar
härför finnas, avverka så mycket ved som möjligt i vinter.

Härefter yttrade

Herr Thorell: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr statsrådet
såväl för vänligheten att besvara min interpellation som för innehållet
i samma svar. Herr statsrådets erinran örn de inskränkningar i tilldelningar av
fossila bränslen, som måst vidtagas på grund av ovissheten om när sådana
på nytt kunna importeras, stöder sig ju på ett beklagligt faktum, till vilket
inga kommentarer i detta sammanhang erfordras. Till det i anslutning till denna0
erinran lämnade synnerligen glädjande meddelandet, att bränslekommissionen
har vidtagit åtgärder för att vaxholmsbolaget skall kunna anskaffa ved i
den utsträckning som motsvarar den uteblivna koltilldelningen vill jag knyta
några reflexioner förutom dem jag framfört i interpellationen.

Den inskränkning av båttrafiken i Stockholms läns skärgård, som vidtogs
sistlidne trettondagshelg, har vållat stora svårigheter i olika avseenden för befolkningen
därstädes. Möjligheten att vid sjukdom kunna få hjälp av läkare
och tillgång till medicin eller lasarettsvård, att sända fisk, mjölk och andra
produkter från skärgården samt att kunna få ut behövliga varor till densamma
har starkt förminskats. Resor till Stockholm, Norrtälje eller andra platser pa
fastlandet ta i många fall orimligt lång tid. Några exempel: En kommunal -

Lördagen den 17 februari 1945.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

man fran Blidö reste en lördag i början av februari in till Norrtälje. Han fick
tråva i fotsdjup snö från Eknö till Solö. Hemresan måste på söndagen anträdas
över Stockholm utan möjlighet att komma hem före tisdag morgon. En
Utöbo, som reser till Stockholm och behöver vara där under affärs- eller kontorstid,
kan ej komma fram och tillbaka pa kortare tid än tre dagar och måste
stanna över två nätter^ Stockholm. Fiskarena från olika öar få i många fall
gå med egna batar sa langa sträckor för att bli av med sin fångst, att de måste
överväga, örn det är mera ekonomiskt att låta bli att fiska. Och dock behövas
deras langster sa innerligt väl för vår folkförsörjning.

Men även för en annan grupp medborgare är det nuvarande tillståndet besvärligt.
Manga stockholmare ha fastigheter i skärgården, som behöva tillses,
andra behöva komma ut för att hyra bostäder för sommaren o. s. v.
i.-iiransP®rf förvaltningen vid Stockholms kustartilleriförsvar har visat stort
tillmötesgående genom att i vissa fall med sina båtar befrakta enskilda tillhörigt
gods samt att med vissa turer ta med civila passagerare. Här måste
emellertid de militära intressena gå före, varför turerna dåligt passa de civila behoven.

Sedan länge har trafiken å ifrågavarande farvatten i huvudsak ombesörjts
av vaxholms bolaget. I sakens natur ligger, att denna trafik lönar sig bra pä
sommaren men sämre örn vintern. Det är ju därför förklarligt, örn bolagets
ledning vill slippa med så liten trafik som möjligt, då det lönar sig sämst,
särskilt i tider med sa höga bränslekostnader som nu. Emellertid har detsami
sa långt som möjligt få vara allenarådande och har
mott försök till konkurrens från andra företag med medel, som inte alltid varit
sa sympatiska. Med hänsyn till dessa förhållanden bör det vara vaxholmsbolagets
moraliska skyldighet att, då möjlighet att erhålla tillräckligt med bränsle
nu loreiinnes, aven under vintertiden uppehålla möjligast goda trafik. Men även
ur ekonomisk synpunkt är detta troligen förståndigast, då eljest den missstamning
mot bolaget, som onekligen finnes på vissa håll, kan, eventuellt under
ledning av skärgardsförbundet, resultera i uppkomsten av konkurrensföretag^som
det kan bil rätt dyrbart att komma till rätta med.

Herr statsrådets positiva svar bör medföra en skyldighet för alla berörda
parter att gora sitt basta, och jag skall göra vad jag kan för att vidarebefordra
nans maning till skärgårdsbefolkningen att under innevarande vinter avverka
sa mycket ved som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogos var etter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 51, angående utsträckning i vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen
stadgade tidsfrister för åtnjutande av tullfrihet; och

nr 52, angående temporär utsträckning av rätten för fiskefartyg att intaga
gods tran proviantenngsfnlager i vissa städer;

till bankoutskottet propositionen, nr 53, angående pension eller understöd
at vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.; samt

till jordbruksutskottet propositionerna:

dom- 54’ angående beedigande att försälja viss kronan tillhörig fast egen -

Nr 9.

Lördagen den 17 februari 1945.

nr 62, angående inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område
m. m.;

nr 63, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.; och
nr 64, angående förhöjning i vissa fall av arbetarsmåbrukslån m. m.

4 §.

Föredrogos var för sig och remitterades till jordbruksutskottet följande på
bordet liggande motioner:

nr 452 av herrar Karlsson i Stuvsta och Nordström i Kramfors; samt
nr 453 av herr Sandberg.

§ 5.

Föredrogs den av herr Senander vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att fa framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående undanröjande av
vissa ojämnheter vid löneklassplacering av statens befattningshavare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Hagberg i Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men da bordlagda anhållan att fa framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, i anledning
av den flerstädes i landet framträdande tendensen att i konkurrens med
postverket anordna lokal distribution av postförsändelser.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av fröken Andersson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, meri då bordlagda anhållan att fa framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående eventuell omprövning
av de inom statens verk gällande semesterbestämmelser, som missgynna
de yngre tjänstemännen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ B.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hagberg i Luleå, som anförde: Herr talman! De nedskjutningar av
allierade flygplan, som ägt rum på svenskt territorium under den senaste tiden
ha skapat starkt missnöje ute i landet. I något fall skedde nedskjutningen
medan flyg var på väg med bomblast till Tyskland, varigenom stor fara
uppstod för svenska liv och svensk egendom. Det svenska luftvärnet fungerade
därmed som en slags första försvarslinje för Nazityskland. Anglosaxiska
flygare uppges också ha mött döden pa svenskt område genom beskjutnmg

från svenskt luftvärnsartilleri. . , . .

Det framgår av tidigare erfarenheter att regeringen inse betraktar beskjutningen
av överflygande plan från krigförande länder som en neutralitetsförpliktelse.
Tidigare har svenskt luftvärn avstått från verkningseld mot främmande
flygplan, och detta har bland annat motiverats med humanitära skäl.

Lördagen den 17 februari 1945.

Nr 9.

Interpellation. (Forts.)

På grund därav ter sig luftvärnets aktivitet mot det allierade flyget som ett
i realiteten ensidigt ståndpunktstagande mot de allierade och till Tysklands förmån.

Det är ett klart svenskt intresse att förbättra relationerna gentemot de allierade.
Nedskjutningen av allierat krigsflyg kan inte betjäna ett sådant intresse.
Jag hemställer därför örn kammarens tillstånd att till hans excellens herr
statsministern får framställa följande spörsmål:

Har regeringen övervägt frågan örn en ''sådan förändring av instruktionerna
för luftvärnet, att verkningseld inte längre riktas mot allierat flyg som passerar
över svenskt område?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten
under statens affärsverksfonder gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1945/46 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk jämte i ämnet väckt motion;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde ;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde ;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1945/46 m. m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från viss
ersättningsskyldighet i anledning av skada, som vållats av f. d. anställningshavare
vid vägväsendet; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
visst under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående markområde;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 2, i anledning av väckta motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten
m. m.;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän
omsättningsskatt;

nr 4, i anledning av väckta motioner angående förhöjt dagtraktamente åt av
kommun valda ledamöter i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd och
lokal taxeringsnämnd; och

nr 5, i anledning av väckt motion ''angående vissa ändringar i taxeringsförordningen
m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 16 maj
1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning, m. m.

Nr 9.

Lördagen den 17 februari 1945.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde ;

från bevillningsutskottet:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till förordning örn fortsatt giltighet
av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63) angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift; samt

från andra lagutskottet:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning av
arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår genom propositionen framlagt
lagförslag;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser
om mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt angår genom propositionen
framlagt lagförslag; och

nr 27, i anledning av väckt motion angående rätt för å ålderdomshem intagna
understödstagare som åtnjuta folkpension att själva disponera över viss
del av pensionen.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Herr Dahlgren avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 454,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 33, med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) örn
tilläggsskatt å bensin, m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.19 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 20 februari 1945.

Nr 9.

Tisdalen deli 20 februari.

Kl. 4 em.

Justerades protokollen för den 13, den 14 och den 17 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 66, angående ändring i grunderna
för försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar
;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 68, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj
1940 (nr 473) örn förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud; nr

69, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap
och boutredning vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 70, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 8 november
1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker,
vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller
krigsfara m. m.;

nr 71, med förslag till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 4
juni 1943 (nr 274) örn förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger,
m. m.;

nr 72, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 1 november
1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara
m. m.; och

till statsutskottet propositionen, nr 74, angående studiehjälp för högre undervisning
åt landsbygdens ungdom m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 75, angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1945/46 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 76, angående anslag till bidrag för
anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden;

till statsutskottet propositionerna:

nr 78. angående inköp av amerikanska flygplan; och

nr 79, angående vissa utgifter för försvarsändamål å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1944/45; samt

Nr 9.

Tisdagen den 20 februari 1945.

till jordbruksutskottet propositionen, nr 80, angående fastställande av personalförteckning
för domänverket.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet den på bordet liggande
motionen nr 454 av herr Dahlgren m. fl.

§ 4.

Föredrogos. men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 9, 18, 19, 22
och 26—28, bevillningsutskottets betänkanden nr 2—5 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 6.

§ 5.

Föredrogs den av herr Hagberg i Luleå vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern, angående viss ändring av gällande instruktioner
för luftvärnet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Interpellation. Herr Kempe erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Bostadsproduktionen
bedrives i stor omfattning med ekonomiskt stöd från staten och kommunerna.
Denna insats på bostadsmarknaden har också varit nödvändig för
att i någon mån motverka bostadsnöden. Statsmakterna utfärdade under år
1942 vissa direktiv i fråga örn själva hyressättningen. I en av Kungl. Majit
utfärdad kungörelse örn tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag
heter det bland annat följande:

»Där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar, äger byggnadslånebyrån icke
medgiva, att hyrorna för lägenheter, som tillkommit eller ombyggts med stöd
av lån enligt denna kungörelse, må i vidare mån än som kan föranledas av
stegrade bränslekostnader eller före år 1942 inträffad ökning av förvaltningskostnader
överstiga den år 1939 på orten gällande hyresnivån för lägenheter av
jämförlig beskaffenhet och belägenhet. Har efter år 1939 inträtt förändring i
ortens allmänna bebyggelseskick och ställning i dyrortshänseende, må jämförelsen
dock avse med orten numera jämställda orter.»

Syftet med dessa direktiv var val att uppnå ett slags prisstopp på hyresmarknaden.
Direktiven ha säkerligen fyllt en positiv uppgift och varit till
god hjälp för hyresnämnderna i deras arbete för att fastställa hyresnivån, då
det gäller lägenheter i de gamla fastigheterna. Däremot synes det mig, att direktiven
få en annan tolkning, då man normerar hyrorna i de under kriget
uppförda fastigheterna. Allmänt är man av den uppfattningen att statens byggnadslånebyrå
fastställer hyror, som särskilt i de nybyggda fastigheterna ligga
betydligt över 1939 års hyresnivå för lägenheter av jämförlig beskaffenhet
och belägenhet. I många landsortsstäder och tätbebyggda samhällen nå hyrorna
upp till 25 kronor per m2 och däröver från att år 1939 endast ha varit
uppe i 18 till 20 kronor per m2. Även örn man tager med i beräkningen ökade
förvaltnings- och administrationskostnader, förefaller denna hyresstegring
stå i direkt motsättning till de av statsmakterna utfärdade direktiven. För
Stockholm, Göteborg m. fl. städer kan man även i många avseenden konstatera
en tendens till hyresstegring.

I de av statsmakterna utfärdade direktiven örn hyressättningen talas, liksom
i den offentliga propagandan, örn prisstopp på hyresmarknaden d. v. s. det

Tisdagen den 20 februari 1945.

Nr 9.

Interpellation. (Forts.)

göres gällande att hyrorna böra hållas nere på 1939 års nivå. Den verkliga
hyresnivån är dock högre. Därför anser jag det motiverat med en tolkning av
direktiven från regeringens sida och en översyn av bostadslånebyråns hyressättningspolitik.
Ingen kan nämligen bestrida det faktum, att hyrorna ligga
alltför högt i betraktande av det stora flertalets inkomster. De familjer, som
ha det största behovet av moderna bostäder kunna i de flesta fall inte erhålla
sådana på grund av ekonomiska skäl, och i den mån de skaffa sig moderna
bostäder, tvingas de hyra ut en del av lägenheten för att klara hyresutgiften.
Följden blir trångboddhet. Läget på hyresmarknaden är mycket prekärt, varför
statsmakterna ha all anledning att medverka till att hyrorna pressas ned
på en nivå, som är bättre anpassad till folkflertalets inkomster.

Med stöd av vad här anförts anhåller jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet Erlander få framställa följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat, att hyrorna i de under krigsåren uppförda
lägenheterna i många fall ligga över 1939 års hyresnivå?

Har statsrådet för avsikt att vidtaga några åtgärder för att åstadkomma en
hyressänkning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Herr Ljungberg avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 455, örn
avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 44, med förslag till lag örn ändring i
1, 2 och 9 kap. vattenlagen.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Onsdagen den 21 februari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

På förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att onsdagen den 28
innevarande februari företaga val dels av tjugufyra valmän att, gemensamt
med ett lika antal valmän från första kammaren, utse riksdagens militieombudsman
och bans ställföreträdare dels ock av sex suppleanter för de av kammaren
utsedda valmännen.

§ 2.

I enlighet med därom den 14 innevarande februari fattat beslut företogos
nu val av dels tjugufyra ledamöter i den nämnd, som enligt § 103 regeringsformen
och § 69 riksdagsordningen äger döma, huruvida högsta domstolens
och regeringsrättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, dels ock sex suppleanter för ledamöterna i denna nämnd; och
blevo därvid utsedda till

ledamöter:

herr Andersson i Malmö,

» Berg,

» Bergström,

» Bergvall,

» Eriksson i Stockholm,

» Fast,

» Gezelius,

» Gustafsson i Lekåsa,

» Hall,

» Hedlund i Rådom,

» Håstad,

» Ryling,

» Lindahl,

» Lindqvist,

» Mosesson,

» Nilson i Eskilstuna,
fru Nordgren,
herr Olson i Göteborg,

» Olsson i Mellerud,

» Tersson i Falla,

» Tersson i Tidaholm,

» Ryberg,

» Stattin och
» Werner,

var och en med 162 röster; samt till

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

suppleanter:

herr Nilsson i Göteborg,

» Skantse,

» Ericsson i Kinna,
fru Svedberg,

herr Malmborg i Skövde och
» Carlsson i Bakeröd,
var och en med 148 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 3.

I enlighet med därom den 14 innevarande februari fattat beslut företogos
val av dels tolv valmän för att enligt § 70 riksdagsordningen utse kommittera
de för tryckfrihetens vård dels ock tre suppleanter för dessa valmän; och
blevo därvid utsedda till

valmän:

herr Bergström,

» andre vice talmannen Carlström,
fru Gustafson,
herr Hagberg i Malmö,

» Henriksson,

» Lindmark,

» Lindqvist,

» Ryberg,

» Törnkvist,

» Wallentheim,

» Werner och
» Vougt,

var och en med 150 röster; samt till

suppleanter:

fröken Öberg,
herr Sefve och
» Nilsson i Stockholm,
var och en med 84 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 2 och 3 här ovan omförmälda
valen.

§ 5.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 81, med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr
995) om straff för sabotage.

Denna proposition bordlädes.

§ 6.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anfördeJnter''P,llati<mHerr
talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation
har herr Svensson i Ljungskile — under hänvisning till att prövningsnämnden

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

i Göteborgs och Bohus län dels vid taxering till kommunal inkomstskatt samt
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt vägrat delägare i fraktskutor skattefrihet
för hälften av uppburen krigsriskersättning och dels vid taxering till
krigskonjunkturskatt taxerat dem till sådan skatt för hela deras inkomst,
d. v. s. icke blott för andel i rörelsevinst utan även för uppburen hyra samt
krigsriskersättning — till mig riktat följande fråga:

Anser sig herr statsrådet kunna vidtaga sådana åtgärder att Kungl. Maj:ts
förordning nr 491/1943 örn skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän och
Kungl. Majds förordning 275/1944 örn krigskonjunkturskatt 2 § 2 mom. 3
stycket erhålla en mera enhetlig och rättvis tillämpning än som skett vid taxering
av 1943 års inkomst?

I anledning av denna fråga vill jag till en början anmärka, att i den mån
det gäller tillämpningen av ifrågavarande förordningar med avseende å redan
aktuella, på skattedomstolarnas prövning beroende beskattningsfall, jag självfallet
icke kan göra några uttalanden. Detta torde interpellanten icke heller lia
åsyftat.

Beträffande frågan örn den fortsatta tillämpningen av det åberopade stadgandet
i 1944 års förordning örn krigskonjunkturskatt har ju som bekant
denna förordning avseende endast å 1943 års inkomster. Frågan om eventuella
åtgärder i det av interpellanten angivna syftet torde därför, såvitt angår krigskonjunkturbeskattningen,
icke bli aktuell förrän i samband med framläggandet
av förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1945.

Däremot är 1943 års förordning örn viss skattefrihet för krigsriskersättning
till sjömän tillämplig även med avseende å 1944 års inkomster; förordningen
skall alltså tillämpas jämväl vid den nu instundande taxeringen. Emellertid
torde förslag inom kort vara att emotse örn förlängning av förordningen till att
avse även under innevarande år uppburen krigsriskersättning. Det synes lämpligt
att den av interpellanten väckta frågan upptages till närmare prövning i
samband med utarbetandet av nyssnämnda förslag. Enligt min mening bör
fragan därvid lösas efter den linjen, att skattefrihet uttryckligen medgives
även i sådana fall då vederbörande äger andel i fartyget.

Härefter yttrade

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framföra mitt tack för svaret på min interpellation
och för den form som svaret har fått. Det tillmötesgår ju helt det
syfte, som låg bakom interpellationen, att man här skulle få en ändring till
stånd. När det gäller den taxering, som skall äga rum i vår, är det endast att
uttala den förhoppningen, att det hela blir uppklarat i så god tid att det kan
tillämpas vid denna taxering.

I fråga örn 1944 års taxering så förstår jag mycket väl, att statsrådet inte
kan göra direkta uttalanden om sådana beskattningsspörsmål, som ligga under
skattemyndigheternas prövning. Det är dock beklagligt örn ett års taxering
skall på detta sätt bli snedvriden och en stor mängd skattebetalare inte kunna
få den saken rättad utan att gå till kammarrätten. Det blir ju i detta fall ett
stort antal personer som mäste söka rättelse på den vägen, och med kännedom
örn hur svårt det är för många människor att ge sig in på. den proceduren är
det nog många som bli beskattade på ett sätt som man kan tycka är felaktigt.
Det mest önskvärda hade ju varit örn vederbörande prövningsnämnd hade kunnat
taga upp årets beskattning till förnyad omprövning mot bakgrunden av
finansministerns uttalande i dag.

Jag ber ännu en gång att få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

§ 7.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist, erhöll på be-, Svar på,
gäran ordet och yttrade: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr interpellation.
Persson i Falla till mig framställt frågor dels huruvida ett av mig gjort uttalande
till Göteborgs Morgonpost angående motiven för den nedsättning av ådömt
straff, som av nåd beviljats fil. lic. Per Meurling, vore riktigt återgivet i nämnda
tidning och dels huruvida jag ansåge att de motiv, som enligt berörda uttalande
legat till grund för beslutet om eftergivande av Meurlings straff, stöde i överensstämmelse
med svensk rättsuppfattning och kunde hävdas utan fara för svenskt
rättsväsen.

Jag vill till en början redogöra för vissa fakta som sammanhänga med nådeärendet.
Då i interpellationen anställts en jämförelse med den samtidigt som
Meurling åtalade mekanikern Oscar Alexander Höglund, kommer redogörelsen
att avse även denne.

Meurling och Höglund åtalades våren 1943 vid Stockholms rådhusrätt. Meurling
häktades den 19 juni 1943 under målets handläggning. Genom utslag den
21 juli 1943 dömde rådhusrätten Meurling för olovlig underrättelseverksamhet
till straffarbete i ett år sex månader. Höglund dömdes för förberedelse till spioneri
och för olovlig underrättelseverksamhet till ett gemensamt straff av straffarbete
i två år. Samtidigt förordnade rådhusrätten att Höglund skulle tagas i
häkte. Höglund förklarade sig nöjd med domen och började avtjäna straffet
den 24 juli 1943.

Åklagaren besvärade sig i Svea hovrätt med yrkande örn strängare straff för
Meurling och Höglund. Även Meurling anförde besvär. Hovrätten fastställde
genom utslag den 19 oktober 1943 domen beträffande Höglund. Meurlings straff
höjdes till straffarbete två år.

Meurling anförde besvär i högsta domstolen, som genom utslag den 22 december
1943 fastställde hovrättens utslag. Straffet tog sin början den 23 december
1943.

Beträffande de gärningar, för vilka Meurling dömdes, får jag hänvisa till den
redogörelse för de huvudsakliga omständigheterna i målet, som jag tidigare låtit
offentliggöra genom informationsstyrelsen. I denna redogörelse ha också lämnats
uppgifter rörande den olovliga underrättelseverksamhet, för vilken Höglund
fälldes till ansvar. Såsom jag nyss nämnt dömdes emellertid Höglund även för
förberedelse till spioneri. I denna del fann rådhusrätten utrett, att Höglund vid
något tillfälle i maj 1942 gentemot ingenjören Henrik Hultin åtagit sig att anskaffa
upplysningar rörande tillverkningen av krigsmaterial vid viss svensk
fabrik. Rådhusrätten förklarade därför Höglund vara förvunnen till ansvar för
förberedelse till spioneri. Det må anmärkas att Hultin blev dömd till tio års
straffarbete.

Det Höglund ådömda straffet tog, såsom jag nyss nämnt, sin början den 24
juli 1943 och skulle med hänsyn till den obligatoriska villkorliga frigivningen
sluta den 24 mars 1945.

Den 19 juli 1944 ansökte Höglund om nåd. Fångvårdsstyrelsen avstyrkte bifall.
Högsta domstolen fann enhälligt ej anledning att tillstyrka bifall. Den 11
september 1944 avslogs nådeansökningen av Kungl. Majit. Det må anmärkas
att2/, av straf fet, då villkorlig frigivning tidigast kumle komma i fråga, avtjänades
den 24 november 1944.

Den 1 november 1944 ansökte Höglund örn villkorlig frigivning. Anstaltsnämnden
vid kronohäktet i Falun, där Höglund avtjänade straffet, samt fångvårdsstyrelsen
tillstyrkte bifall. Den 8 december 1914 förordnade Kungl. Majit
att Höglund skulle villkorligt frigivas.

Meurling började avtjäna sitt straff den 23 december 1943. Jämlikt 1943 års
lag skulle obligatorisk villkorlig frigivning äga rum den 23 augusti 1945.

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Den 9 juni 1944 anhöll redaktören C. J. Björklund m. fl. för Svenska skriftställareförbundet
att Kungl. Maj :t matte av nåd befria Meurling från återstoden
av straffet. Som grund åberopades moraliska och humanitära skäl. Församlingsrådet
vid fängelset förklarade sig lia intet att erinra mot bifall till nådeansökningen.

Fångvårdsstyrelsen avstyrkte emellertid nådeansökningen. Även högsta domstolen
avstyrkte enhälligt bifall till densamma. Den 14 augusti 1944 avslog
Kungl. Maj :t nådeansökningen.

I skrivelse den 6 oktober 1944 anhöll rektorn Stellan Arvidson m. fl., att
Kungl. Maj :t måtte av nåd befria Meurling från återstoden av straffet. I skrivelsen
uttalades bl. a., att den speciellt för krigstiden avsedda skärpning av det
lagrum, enligt vilket Meurling dömts, sedermera varit föremål för behandling
i riksdagen, varvid uttalats önskemål att lagstiftningen borde ändras och att
inga åtal i fortsättningen skulle få anhängiggöras efter lagrummet, innan Kungl.
Maj :t prövat detta skäligt, önskemål hade även uttalats om amnesti för åtminstone
några av deni, sorn dömts efter denna lagstiftning. Efter Kungl. Maj:ts
prövning av den tidigare nådeansökningen hade, enligt vad i skrivelsen vidare
anfördes, omständigheter tillkommit som borde föranleda en omprövning. Härvid
åsyftades dels den av riksdagens justitieombudsman verkställda utredningen
angående tillämpningen av bestämmelserna om straff för olovlig underrättelseverksamhet
och dels det förhållandet att vapenstillestånd inträtt mellan
Finland och Sovjetunionen. I skrivelsen ifrågasattes lämpligheten av att en
svensk bestraffning för underrättelseverksamhet örn Finlands krig fortsatte,
sedan detta krig avslutats och amnesti beviljats i Finland.

Även från åtskilliga sammanslutningar inkommo framställningar om frigivande
av Meurling. Därvid riktades kritik såväl mot den lagstiftning, enligt
vilken Meurling dömts, som mot hemlighållandet av handlingarna i målet.

Av utredningen i nådeärendet framgick följande. Fängelseläkaren uttalade,
att Meurling lede av ett kroniskt, tidvis blödande tarmsår, som dittills icke nedsatt
hans allmänna hälsotillstånd men som gjorde att han icke kunde tåla ansträngande
arbete eller påfrestningar. En lång fängelsevistelse kunde, enligt
fängelseläkaren, medföra skadlig inverkan för en längre framtid. Församlingsradet
vid fängelset tillstyrkte bifall under framhållande att fängelsevistelsen
syntes under senare tid ha blivit mer påfrestande för Meurlings psykiska befinnande^
trots en del lättnader, som beretts honom beträffande cellisoleringen. Vidare
åberopades, att den bakgrund, mot vilken förbrytelser av här ifrågavarande
art borde ses, numera tedde sig avsevärt annorlunda på grund av tidslägets
förändring.

Även fångvårdsstyrelsen tillstyrkte nådeansökningen, ehuru ej enhälligt.
Högsta domstolen förklarade enhälligt, att domstolen med avseende på förekomna
omständigheter tillstyrkte att Kungl. Maj :t måtte av nåd bestämma tiden
för straffarbetet till ett år.

Den 30 november 1944 beslöt Kungl. Majit i enlighet med högsta domstolens
tillstyrkan. Meurling frigavs därefter den 23 december 1944.

Vad beträffar de skäl, som legat till grund för den Meurling beviljade nedsättningen
av straffet, vill jag till en början erinra örn att beviljad nåd icke innebär
någon korrigering av den meddelade domen, lika litet som avslag å nådeansökan
innebär något gillande av domen. Benådningsrätten har hos oss sedan
gammalt ansetts ligga utanför den dömande maktens funktioner. Omständigheter,
som kunna komma i betraktande vid beviljande av nåd, äro dels den dömdes
personliga förhållanden, t. ex. hans hälsotillstånd eller familjeförhållanden,
och dels mera allmänna överväganden. Det är tydligt att här icke är fråga örn
ett avgörande efter rent juridiska principer utan ett bedömande, vid vilket även

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

allmänna mänskliga och politiska synpunkter få beaktas. De politiska motiven
framträda som bekant med särskild styrka när det gäller amnesti eller abolition.

Såsom jag vid det i interpellationen berörda tillfället förklarat, voro de skäl,
som föranledde min tillstyrkan av den senare nådeansökningen, flera. De upplysningar
som förelågo rörande Meurlings hälsotillstånd talade i och för sig
för benådning, ehuru enbart dessa skäl enligt min mening icke varit tillräckliga.
Härtill kom att den gärning, för vilken Meurling fällts till ansvar, icke riktat
sig mot Sverige, utan stått i samband med det då rådande krigstillståndet mellan
Finland och Sovjetunionen. Det ändrade läge, som i detta avseende inträtt, utgjorde
enligt min mening anledning att överväga huruvida icke det brott, för
vilket Meurling dömts, finge anses sonat genom det straff han redan undergått.
De nu nämnda omständigheterna utgjorde enligt min uppfattning tillsammans
tillräckliga skäl för bifall till nådeansökningen. Såsom jag förut nämnt hade
också såväl fångvårdsmyndigheterna som högsta domstolen tillstyrkt ansökningen.

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang uttrycka mitt beklagande av
att Meurling efter frigivningen funnit tillständigt att på sätt som skett rikta
angrepp mot vårt lands rättsväsende. Såsom jag framhöll vid årets remissdebatt
i denna kammare anvisar vår rättsordning den väg han bör gå, örn han anser sig
kunna genom nya skäl visa att domen var felaktig, nämligen att söka resning.

Vidare anförde:

Herr Persson i Falla: Herr talman! .Tåg ber att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra mitt tack för det lämnade svaret på
min interpellation och däri sammanställda data rörande filosofie licentiaten Per
Meurlings benådning. Emellertid måste jag göra några kommentarer till herrstatsrådets
framställning.

Först ber jag att få bemärka, att herr statsrådet icke givit något direkt svar
på min fråga, om statsrådets i tidningen Göteborgs Morgonpost den 2 februari
publicerade intervjuuttalande var riktigt återgivet. Jag drog därav den ofrånkomliga
slutsatsen, att herr statsrådet icke har något att erinra mot tidningens
utformning av uttalandet och alltså bekräftar dess riktighet. Enligt detta uttalande
skulle det förändrade politiska läget varit det faktum som fällt avgörandet
för Meurlings frigivning, och detta synes också framgå av herr statsrådets interpellationssvar
i dag. Herr statsrådet framhåller också, att olika omständigheter
och överväganden komma i betraktande vid omprövning av nådeärenden.
Detta är naturligtvis riktigt, liksom att konungen inte är snävt bunden av bestämmelser
i grundlagen om på vad sätt och under vilka omständigheter rätten
att giva nåd skall användas. Men under sådana förhållanden måste man ju
förutsätta, att nåderätten skall användas inte mot utan i samklang med svensk
rättsuppfattning sådan den under generationer utbildats under inflytande av
fastställda rättsliga eller på annat sätt vedertagna normer för folkets samlevnad.
Avgörande för benådningsinstitutets tillämpning böra också vara rättsvårdande
synpunkter, icke politiska överväganden med hänsyn till växlingar i och
uppfattningar örn dot dagspolitiska läget. Den uppfattning jag sålunda hävdar
synes mig ha stöd i att ansökan örn nåd räknas som ett extra ordinärt rättsmedel,
varav ju bör följa att det skall tjäna rättsvården. Den omständigheten att
högsta domstolen skall yttra sig i förekommande nådeärenden synes också otvetydigt
giva vid handen, att det är fråga om en rättsvårdens angelägenhet, inte
örn ett politiskt avgörande. Ty högsta domstolen har ju knappast någon särskild
kompetens eller auktoritet i politiska angelägenheter. Hela dess kompetens
och auktoritet ligger på rättsvårdens område. Vore benådningsinstitutet i första

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Svar pä interpellation. (Forts.)

hand ett politiskt remedium, borde ju nådgivningen också rimligen gå över
politiskt banade vägar. Då kunde ju, naturligtvis efter föregången grundlagsändring,
sådana frågor gå till de olika partigrupperna för yttrande på samma
sätt som frågan örn fideikommissens avveckling för inte så länge sedan gjorde
det. Naturligtvis tillråder jag inte en sådan anordning, jag drar endast ut den
logiska konsekvensen av att benådningen skulle vara ett väsentligen politiskt
avgörande.

Herr statsrådet erinrade örn att de politiska motiven med särskild styrka
framträda när det gäller amnesti eller abdi tion. Detta är ju obestridligt, och en
stor huvudstadstidning har också i anledning av interpellationen sammanställt
en exposé över olika fall av amnesti under det senaste hundratalet år. Sådan
allmän amnesti för ett visst slag av brott är dock något helt annat än det varom
nu är fråga. Jag kan mycket, väl tänka mig, att sådan kollektiv benådning kan
komma att givas också i framtiden under särskilda förhållanden, då alla för ett
visst slag av brott dömda skulle av nåd få sina straff efterskänkta och givas
frihet, men något sådant föreligger ju inte nu. Spioneriförbrytelser höra inte
till ett förgånget tidsskede, utan de lia full aktualitet i dag liksom de hade det
då. Säkerhetspolisen är fullt sysselsatt med att uppspåra sådana skumma och
mer eller mindre samhällsfarliga brottslingar och att samla bevismaterial till
åklagarnas tjänst. Domstolarna rannsaka och döma undan för undan brottslingar
av detta slag, och ett ganska ansenligt antal för spioneri och anstiftan av spioneri
dömda sitta i våra fängelser utan att det från något håll på allvar ifrågasättes
att denna blandade samling skall erhålla amnesti. Men för någon enstaka individ
av detta sällskap lyser nådens sol, den lyser över licentiat Meurling, och han går
ur fängelset och från sina kamrater där för att uppträda på en serie agitationsmöten
med hån och smädelser mot det svenska samhället och mot det svenska
rättsväsendet. Och justitieministern förklarar i en tidningsintervju och säger nu
här i riksdagen, att Meurling släpptes fri inte på grund av fysiskt eller psykiskt
illabefinnande utan främst på grund av det förändrade politiska läget! Men detta
politiska läge ändrade uppenbarligen ingenting för de andra spionerna och
spionerianstiftarna utan endast för Meurling!

Likheten inför lagen har varit en grundsten i svenskt rättsväsende. Likheten
inför nåden hör uppenbarligen inte till det nya politiska läget. Spionerna och
anstiftarna av spioneri, som genomgående bedriva sin verksamhet mot betalning,
höra i stort sett till de moraliskt lågt stående, asociala människorna. Deras verksamhet,
som under vanskliga och ömtåliga förhållanden kan vara till skada och
farlig för det land och det folk, där de bedriva sin hantering, bör givetvis såvitt
möjligt förhindras och de själva oskadliggöras. Detta sker ju genom att de som
upptäckas och överbevisas dömas till straff, innebärande viss tids fängsligt
förvar. Detta är alltså en samhällets skyddsåtgärd mot dessa asociala och brottsliga
element, och det måste då också framstå som ett samhällsintresse att inte
dessa brottslingar i otid få frihet att ånyo göra ohägn mot samhället. Men omständigheter
av olika slag kunna ju på ett sådant sätt påverka brottslingen och
hans tillvaro, att det skulle framstå som obilligt och meningslöst att alltjämt
hålla honom fängslad, t. ex. vid svår fysisk eller psykisk sjukdom eller ett
helt förändrat sinnelag o. s. v., men dessa förutsättningar ha ju, enligt vad man
nu fått bekräftat, icke förelegat vid Meurlings frigivande. Själv förklarar han
i sina agitationsföredrag, att han är och varit frisk och sund kroppsligt och
själsligt, och herr° justitieministern förklarar också att Meurlings hälsotillstånd
inte haft någon väsentlig betydelse för hans frigivning Någon ånger
över sina tidigare manipulationer och någon sinnelagets förbättring kan väl
inte spåras hos Meurling, såvitt man av hans utfall mot vårt rättsväsende kan
döma. Meurling lär väl inte heller ha mindre förutsättningar att göra skada och

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

bör inte lia något särskilt privilegium därför att lian avlagt akademisk examen.
Under sådana förhållanden måste man konstatera, att Meurlings frigivande
icke står i överensstämmelse med svenskt rättsmedvetande, och det måste väl
också vara uppenbart att Meurlings frigivande på politiska motiv och hans
därefter bedrivna kampanj mot våra domstolar måste verka upplösande på respekten
för lag och ordning.

Sedan detta konstaterats, får man söka fixera det förändrade politiska läge,
som herr statsrådet angivit som orsaken till Meurlings frigivande. Herr statsrådet
omnämner detta i sitt nu lämnade interpellationssvar i ganska vaga ordalag
på det sättet, att den gärning, för vilken Meurling fällts till ansvar,
icke riktat sig mot Sverige utan stått i samband med det då rådande krigstillståndet
mellan Finland och Sovjetunionen. »Det förändrade läge, som i detta
avseende inträffat, utgjorde enligt min mening anledning att överväga o. s. v.»
Detta förändrade läge var alltså icke, som en del människor föreställt sig, de
kommunistiska valframgångarna i höstas, utan det var det av herr statsrådet
sålunda angivna läget. I anledning därav bör det framhållas, att Meurling,
såsom av tillgängliga handlingar och herr justitieministerns nyss avgivna svar
framgår, icke har dömts för skadegörelse mot Finland eller för brott mot finsk
lag, utan han har dömts för i vårt land begångna brott mot svensk lag. Detta
faktum kvarstår hur än förhållandena utvecklat sig för Finland och i Finland.
Det bör också framhållas, att det stora flertalet av i vårt land för spioneri
dömda icke riktat sin gärning mot Sverige utan mot främmande stater. De ha
ändå dömts och få avtjäna sina straff oavsett det s. k. förändrade politiska
läget. Under sådana förhållanden kan jag inte finna det av herr statsrådet
anförda politiska motivet vara på något sätt bärande. När fångvårdsstyrelsen
och högsta domstolen tillstyrkt ansökan örn nåd för Meurling, måste uppgifterna
örn Meurlings sjukdom och läkarintyget därom spelat en avgörande roll.
Att dessa uppgifter och intyg enligt Meurlings senare uttalanden skulle vara
byggda på ett falsarium, kunna vederbörande myndigheter givetvis icke ha
anledning att förutsätta. Jag antar att myndigheternas yttranden icke på något
sätt präglats av det ena eller andra politiska läget. Det skulle också vara
ytterst betänkligt örn politiska motiv skulle åberopas av ämbetsverk eller myndigheter,
vilkas kompetens måste vara begränsad till deras egna verksamhetsområden.
Det politiska övervägandet har alltså kommit in vid departementsbehandlingen
av ärendet.

I ljuset av de upplysningar, som efter Meurlings frigivande och senast här
i dag lämnats, måste anses fastslaget, att de subjektiva förutsättningarna i
det enskilda fallet icke förelågo, då Meurling gavs nåd och frihet. Det politiska
läget, som enligt herr justitieministern här haft avgörande betydelse, har
jag inte kunnat finna på något sätt bärande, och herr statsrådet har ju inte
heller på grund av detta läge ansett sig kunna föreslå amnesti för i vårt land
dömda spioner och anstiftare av spioneri. På min fråga, örn herr statsrådet anser
att den politiska motiveringen för Meurlings frigivande står i överensstämmelse
med svensk rättsuppfattning och kan hävdas utan fara för svenskt rättsväsende,
har herr statsrådet icke givit något svar. Jag tolkar detta så att efter
det grundliga övervägande han nödgats göra och efter de upplysningar som nu
stå till buds, herr statsrådet icke kan i dag svara ja på den frågan. Jag finner
detta naturligt och på sitt sätt glädjande. Det skulle ha varit en utomordentligt
allvarlig sak örn svaret blivit ja. Verkningarna av en obetänkt handling
eller ett obetänkt uttalande kunna begränsas eller elimineras. Det kan då också
vara till en varning och lärdom för framtiden. Jag hoppas, att så skall vara
fallet. Rättsvården hör till de känsligaste och betydelsefullaste av alla fak Andra

kammarens protokoll IDAT). Nr 9. 2

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

torer i samhället. Därför mäste den största varsamhet iakttagas, så att den
inte råkar in på villovägar.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman’.
Herr Persson i Falla anmärkte först, att jag icke givit direkt svar på de två
frågor han framställt i interpellationen. Jag utgick ifrån, att vad jag sade
innebar ett klart svar på dessa två frågor, men eftersom herr Persson i Falla
tydligen icke tolkat mitt svar rätt, skall jag direkt besvara frågorna.

Jag har lämnat de uppgifter, som herr Persson i Falla anmärkt på här, till
Göteborgs Morgonpost. Mitt svar på den första frågan är alltså ja. Och i motsats
till vad herr Persson i Falla tror, är mitt svar också ja, när det gadler
den andra frågan. Jag anser nämligen, att de skäl, som jag anfört till tidningen
_och jag bär anfört dem även i interpellationssvaret — stå i överensstäm melse

med svensk rättsuppfattning och kunna hävdas utan fara för svenskt
rättsväsen.

Jag delar herr Perssons i Falla uppfattning, att nådeinstitutet bör användas
på ett sådant sätt, att det står i samklang med svensk rättsuppfattning. Men
herr Persson i Falla synes av mitt uttalande i svaret vilja draga den slutsatsen,
att jag hävdar, att nådeinstitutet är ett politiskt institut. Det har jag icke
sagt och jag har aldrig hävdat den uppfattningen. Skall jag använda någon
etikett, skulle jag vilja säga, att nådeinstitutet är ett allmänmänskligt institut,
ett institut där man kan taga hänsyn till skiftande förhållanden på ett sätt som
lagarna aldrig kunna göra. När jag talar örn att även politiska synpunkter
kunna vara av betydelse vid avgörande av en nådeansökan, gör jag det i den
meningen, att vid prövning av ansökan hänsyn kan tagas även till ändrade politiska
förhållanden. Och det kan finnas mycket starka skäl att göra detta,

Herr Persson i Falla gjorde då gällande, att örn man tager hänsyn till politiska
omständigheter, lämnar man helt åsido de rättsvårdande synpunkterna.
Det är ganska anmärkningsvärt, att herr Persson anser, att de rättsvårdande synpunkterna
i detta mål blivit skjutna åt sidan. Jag har nämligen härvidlag följt
en enhällig högsta domstol, och högsta domstolen är väl den myndighet, som
framför andra skall se till de rättsvårdande synpunkterna. Sedan få de politiska
synpunkterna bedömas av den ansvarige departementschefen och, örn det är en
fråga av större betydelse, av regeringen i dess helhet.

Nu var herr Persson i Falla nog djärv att gå in på en tolkning av de motiv,
som legat till grund för fångvårdsstyrelsens och högsta domstolens ställning i
målet. Varken fångvårdsstyrelsen eller högsta domstolen har i sina yttranden
angivit några motiv —- det förekommer aldrig i dylika fall — utan man har
endast åberopat föreliggande omständigheter. Jag har själv icke haft anledning
att forska i vilka synpunkter, som varit avgörande för dessa instanser, som tillstyrkt
nådeansökan. Men jag måste säga, att jag tycker det är ett mycket djärvt
uttalande av herr Persson i Falla att utan vidare deklarera, att högsta domstolen
och fångvårdsstyrelsen naturligtvis måste ha tagit hänsyn endast till
uppgifterna örn Meurlings försämrade hälsotillstånd. För fångvårdsstyrelsen och
högsta domstolen förelåg icke något annat material angående Meurlings hälsotillstånd
än det som förelåg för mig. Huruvida fångvårdsstyrelsen och högsta
domstolen enbart på detta grundat sin ståndpunkt, vet varken herr Persson i
Falla eller jag.

Sedan anmärker herr Persson i Falla på att man här skulle ha brutit ut ett
specialfall och av något underligt skäl givit Meurling nåd samtidigt som andra
personer, dömda enligt 8 kap. strafflagen, mäste fortsätta att avtjäna sina straff.
Jag vill först rätta till ett misstag, som herr Persson i Falla gjorde sig skyldig
till. Han talade örn att Meurling och en del andra skulle vara dömda för spioneri.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

För mig är (let en högst väsentlig skillnad mellan spioneri oell olovlig underrättelseverksamhet,
som det här varit fråga om. Spioneri står enlig min mening i
en helt annan brottsklass än olovlig underrättelseverksamhet, ett brottsbegrepp,
som under hela krigstiden varit mycket omstritt. Jag kan meddela herr Persson
i Falla, att under de år, som nu gått, är Meurling ingalunda den ende, som
beviljats nåd i fall, då vederbörande dömts för olovlig underrättelseverksamhet.
Flera fall •—- jag har icke några siffror tillgängliga nu —- ha förekommit, då
Kungl. Majit av nåd nedsatt eller befriat personer från straff, då de varit
dömda för olovlig underrättelseverksamhet. Det har varit fall, då vederbörande
handlat av patriotiska syften eller det kan lia varit andra skäl, som medverkat,
Meurlingfallet är icke något enstaka fall.

Jag vill till slut bara understryka vad jag sagt bär förut, att man vid prövning
av nådeärenden har rätt — och jag kan säga också plikt — att taga hänsyn
till alla de olika omständigheter, som kunna inverka på fallet. Det är icke bara
fråga örn individens förhållande härvidlag utan också örn förändringar, som
skett i övrigt. Jag har den uppfattningen alltjämt, trots vad herr Persson i Falla
sagt. att det beviljande av nåd, som här ägt rum, står i överensstämmelse med
den allmänna rättsuppfattningen och att det icke innebär någon fara för vårt
lands rättsväsen.

Den omständigheten, att Meurling funnit lämpligt, sedan han fått nåd, uppträda
på det sätt han gjort gentemot vårt lands rättsväsen, kan i och för sig
icke inverka på bedömandet av själva nådefrågan.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det framgår av herr justitieministerns
svar, att anledningen till att doktor Meurling beviljades nåd var politisk. Då
emellertid frågan örn hans sjukdom har spelat en viss roll — den har spelat
en underordnad roll, så vitt jag kunde förstå av herr justitieministerns förklaring
_ vill jag bara bidraga med ett par uppgifter, som Meurling själv har lämnat.
Meurling har en enda gång under sin fängelsevistelse, på försommaren
1944, sökt läkarvård för ett magsår som gått upp på grund av den mat han
erhållit i fängelset. Därefter har han varit frisk. Skriftställarförbundet begärde,
såsom framgick av statsrådet Bergquists förklaring här, nåd för Meurling
i augusti månad i fjol och anförde Meurlings sjukdom såsom motiv. Nådeansökan
avstyrktes av högsta domstolen och avslogs av regeringen. I oktober
begärdes nåd återigen av advokaten Branting m. fl. med i huvudsak politisk
motivering. Denna gång biföll regeringen nådeansökan. Därmed tror jag, att
frågan örn sjukdomen härvidlag kan avföras ur diskussionen. Att Meurling
skulle lia varit psykiskt deprimerad verkar i vart fall orimligt för den som
hade tillfälle att besöka honom den tid då han satt i fängelse. Han satt i ensam
cell i ett år utan att beklaga sig däröver och utan att på något sätt försöka få
sällskap, vilket ju annars är det vanliga med fångar, som gripas av psykisk
depression.

Herr Persson i Falla har nu i sin interpellation anmärkt på att Meurling,
sedan han kommit på fri fot, talat om sitt fall, talat om rättskipningen i vårt land
under dessa krigsår och enligt herr Persson i Falla gjort det påsett sådant satt.
sorn upplöser respekten för lag och ordning. Herr talman, det förhaller sig faktiskt
så, att Meurling och Persson i Falla — visserligen från olika utgångspunkter —
men med principiellt samma skäl angripit det svenska rättsförfarandet. Jag vill
anledning därav förete ett diagram, som Meurling har visat vid sina föredrag ute i
landet. Det visar antalet fällda domar enligt spioneriparagraf en under krigsåren.
Den övre kurvan anger domar över allierade agenter, den undre domar över
nazistiska agenter. År 1940 var ett för Sverige mycket kritiskt år. På

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

våren ockuperades Norge oell Danmark. Holland och Belgien överföllos
under likartade betingelser. Det fanns icke en människa, av dem som ville
värna Sveriges nationella självständighet, som icke var bergfast övertygad
örn att det var det farligaste året för vårt land under detta krig. Hur arbetade
nu den svenska rättskipningen? Antalet dömda allierade agenter var 20, och detta
var, som synes, under andra halvåret 1940. Kurvan stiger ytterligare år 1941.
Toppunkten sammanfaller — och det kanske säger en del — med tidpunkten
för det tyska överfallet på Sovjetunionen. Så börjar kurvan något dala nedåt.
En högst betecknande aktivitet från polismaktens och domstolarnas sida framträder
dock. Vid årsskiftet 1943/1944 se vi en tydlig tendens till nedåtgående.
Korståget gick ju icke så bra, och detta kan lätt avläsas i den nedåtgående kurvan.
Så tages ett nytt språng nedåt efter Mussolinis ömkliga sorti, när det blev
klart även i vårt land att nazismen icke skulle ha någon chans i kriget.

Låt oss sedan studera den undre kurvan, den som visar antalet tyska agenter.
Jag tror, att det var statsrådet Erlander, som i en replik för någon tid sedan
anförde som bevis på att svenska säkerhetspolisen även holle efter nazistiska
agenter, att man spärrade in icke mindre än 10 under år 1940. Det framgår
också av detta diagram. Man når en höjdpunkt i slutet av 1940. Endast 10
naziagenter dömdes detta år för sin verksamhet i vårt land! Sedan var det goda
år för nazismen, när den tyska härsmakten inregistrerade stora framgångar, en
sak som också påverkade stämningen i landet och påverkade politiken och olika
åtgärder. Det blev därför blott 6 nazityska agenter, som vid årsskiftet 1942/
1943 hade åkt fast. År 1943 inträder en förändring, och den visar sig därefter
särskilt under 1944. Jag tror, att man kan säga, att på hösten 1944 uppnås i det
svenska rättsväsendet en balans mellan å ena sidan de nazityska agenterna, å
andra sidan de allierade agenterna. Jag skulle t. o. m. vilja uttrycka saken så,
att först då börjar neutraliteten tillämpas i svenskt rättsförfavande.

Jag tror, att var och en som studerar detta diagram, som är uppgjort på grundval
av omsorgsfullt hopsamlat material rörande domar i svensk spionerilagstiftning,
skall finna det ganska talande, att under de elva första månaderna 1944
dömdes lika många, örn icke fler tyska agenter än som tidigare dömts under
hela kriget. Doktor Meurling har i sina föredrag påpekat denna tendens. Han
har låtit fakta tala, och det vittnesbörd, som fakta utgöra i denna sak, verka
mycket oerhördare än de grövsta ord och de starkaste adjektiv man eventuellt
skulle vilja använda för att karakterisera det svenska rättsförfarandet under
kriget. Den behandling frågan fått i riksdagen visar ju också, att det är en
ganska allmän mening i Sveriges riksdag, att vår spionerilagstiftning blivit
olyckligt utformad och. att dess tillämpning icke motsvarar vad lagstiftarna
ursprungligen avsett. Även regeringen tycks ha denna uppfattning, och jag
tolkar bl. a. dess handläggande av Meurlingfallet som ett uttryck för att regeringen
försöker åtminstone sopa igen några av de värsta spåren av lagrötan
under detta krig. Herr talman! Jag skall icke här ta upp tiden med att ingå på
frågan, varför det har varit på detta sätt. Vi känna alla till vilket tryck på den
svenska politiken, och jag måste även säga handhavandet av denna lagstiftning,
som de nazistiska segrarna utövat. När herr Persson i Falla nu anser denna
regeringens mycket nödvändiga och mycket prisvärda, låt vara icke fullt så
lyckligt motiverade korrigering av vad som tidigare gjorts angriplig, kan det
icke förklaras på något annat sätt än att det hela är ett uttryck för den allmänna
politiska uppfattning, som herr Persson i Falla företräder.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr justitieministern vände sig mot
mig särskilt då han sade, att herr Persson i Falla reagerat mot att
han skulle ha gjort gällande, att benådningsrätten vore ett politiskt insti -

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

tilt. »Det har jag», säde herr statsrådet, »aldrig sagt eller menat.» Jag Ilar.
såvitt jag kan finna, icke heller sagt eller tillvitat herr statsrådet något sådant,
utan om vi gå till ordalagen i min replik till herr statsrådets mterpellationsvar,
så säde jag där: »vore nådeinstitutet i första hand ett politiskt remedium».
Men det som jag menar framgår av statsrådets uttalande är att
de politiska övervägandena ha en dominerande betydelse. Det är detta jag vände
mig mot, men icke mot något yttrande att det skulle vara ett uteslutande
politiskt institut. Jag tycker att jag finner skäl härför i den intervju, som
herr statsrådet beviljade Göteborgs Morgonpost, och vars riktighet han nyss
bekräftat. Det frågas där: »Statsrådet anser sålunda, att det förändrade krigsläget
varit det faktum, som fällt avgörandet för Meurlings frigivning?» Statsrådets
svar: »Ja, detta anser jag icke kan förnekas.» Detta tycker jag står i
fullkomlig överensstämmelse med den tolkning, som jag här givit åt statsrådets
yttrande. Nu säger herr statsrådet, att nådeinstitutet bör utövas under allmänmänskliga
hänsyn; det är dessa som skola vara avgörande. Jag har naturligtvis
ingenting att invända mot detta, men jag måste ju säga, att vid dessa allmänmänskliga
överväganden måste dock de rättsvårdande synpunkterna vara
de dominerande. Det är detta jag velat hävda, och det är icke bara jag som
gör det, utan jag är övertygad om att den allmänna meningen ute i landet
står tämligen enig med mig örn att benådningsinstitutet skall handhavas
främst och väsentligen ur rättsvårdande synpunkt, även om man måste ta hänsyn
till omständigheter av skiftande art därvidlag. Nu säger herr statsrådet
vidare att det har han ansett sig göra, då han kunnat stödja sig på en enhällig
högsta domstol. Jag talade något också örn detta, och jag gjorde det antagandet
att högsta domstolen — och även andra myndigheter, som yttrat sig — icke
kunnat tillstyrka på politiska motiv, utan att motiven där varit helt andra.
Herr statsrådet säger, att det är mycket djärvt av mig att göra ett sådant antagande.
Ja, det är möjligt, men jag tycker att det är ett fullkomligt naturligt
antagande, och jag är övertygad örn att det är de förutsättningarna, som
den intresserade allmänheten också utgår ifrån, och att det politiska lägets
förändringar icke spela in i högsta domstolens yttranden i sådana här fall. Jag
tillåter mig fortfarande ha den meningen, och jag tycker att det skulle vara
.ytterst beklagligt om jag och don intresserade delen av svenska folket, som
jag tror har samma mening som jag på den punkten, misstagit o.ss i fråga örn
högsta domstolens eller fångvårdsstyrelsens motivering.

Sedan besvarade herr statsrådet rättframt de frågor jag ställt och som han
icke besvarade i första interpellationssvaret. Hans första svar överensstämde
helt nied den tolkning, som jag givit hans uttalande. Det andra svaret gick
i rakt motsatt riktning. Jag beklagar det på det allra livligaste, och jag beklagar
herr statsrådet därför att jag tror att hans förklaring i framtiden icke
kommer att vara till herr statsrådets fördel. Detta betyder ju mindre, men jag
beklagar det framför allt för vårt rättsväsende och för rättsvården i landet.
Jag beklagar att herr statsrådet gjort detta uttalande på den andra frågan.
Jag tycker att detta uttalande är rätt onödigt. Det är såvitt jag förstår icke
bara vad som förekommit tidigare, sorn kan vara till skada för vårt rättsväsende,
utan detta senare uttalande finner jag vara det allra värsta som förekommit.

Sedan har jag ett par ord att säga till herr Hagberg i Luleå, sorn här uppträdde
som talesman och språkrör för licentiaten Meurling. Han säger att herr
Persson i Falla och herr Meurling båda, ehuru från olika utgångspunkter, ha
angripit vårt rättsväsende. Att herr Meurling har angripit vårt rättsväsende
erkänner sålunda herr Hagberg i Luleå. Jag har i detta sammanhang icke
riktat något klander mot vårt rättsväsende, utan jag har riktat klander mot

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

justitieministerns i en tidning offentliggjorda motivering för den benådning
varom här är fråga. Jag har riktat klander mot herr statsrådets och chefens
för justitiedepartementet framställning av motiven för Meurlings benådning,
sådana han givit uttryck åt dem i en intervju i tidningen Göteborgs Motgonpost,
och klandrar ännu mera hans uttalande här i dag. Men detta är icke
något klander mot det svenska rättsväsendet.

Herr Hagberg i Luleå slutade sitt anförande med att säga, att vad jag här
anfört var uttryck för den politiska uppfattning, som jag företräder. Ja, jag
tror nog att de kretsar, som dela min allmänna politiska uppfattning också
dela min uppfattning i denna fråga, men jag är också övertygad örn att det
rättsmedvetande, som jag här talat örn och som jag anser att jag gjort mig
till tolk för, också är rotfast hos stora delar av det svenska folket oberoende
av politisk uppfattning.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
Jag tycker att herr Perssons i Falla uppträdande i denna debatt är ganska
egendomligt. I sin replik till mitt interpellationssvar klagar herr Persson i
Falla över att han icke fått direkt svar på de två frågor han framställt. Jag
ger därefter direkt svar på dem, och jag antar att herr Persson i Falla icke
gärna kunde vänta sig ett annat svar på sina frågor än ett klart och tydligt ja
från min sida. Då konstaterar herr Persson i Falla, att det värsta som hänt i
hela denna sak är att jag svarat på hans andra fråga på det sätt jag gjort. Då
herr Persson i Falla knappast kunde vara oviss örn att jag skulle svara ja på
frågan, hade det ur hans syn på saken varit säkrast och klokast för rättsvården
att icke framställa någon sådan fråga, ty då hade han icke behövt få en så
fruktansvärd bekräftelse från justitieministerns sida.

Sedan kommer herr Persson i Fälla fortfarande in på skillnaden mellan de
rättsvårdande och politiska synpunkterna som örn die vore fullkomligt skilda
saker, som icke kunna sammanblandas. I rättsvården kan också ingå ett visst
politiskt hänsynstagande, det kan man icke komma ifrån, oell jag ka-n icke
förstå hur herr Persson i Falla kan driva den meningen att jag har åsidosatt
de rättsvårdande synpunkterna i detta fall, då högsta domstolen, som väl om
någon skall tillvarataga de rättsvårdande synpunkterna, enhälligt har tillstyrkt
att Meurling skulle få nåd i den utsträckning, som Kungl. Majit sedan
har beviljat.

Herr Persson i Falla erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag har givetvis icke klagat över att herr statsrådet svarat på
min fråga. Jag har anmärkt på att herr statsrådet har svarat just på det sättet,
som han har gjort. Nu säger herr statsrådet att jag väl icke kunde tänka mig
att han skulle svara på annat sätt än lian gjort. Jo, det kunde jag visst göra.
Jag kunde mycket väl tänkt mig att herr statsrådet skulle kunna beklaga
ett uttryck, som han i hastigheten fällt. Hastiga och icke övertänkta uttryck
fälla vi säkerligen alla då och då, och det kan väl även en justitieminister
göra, fast det kanske icke får bli allt för ofta. Jag finner det icke alls orimligt
att en justitieminister, som har råkat fälla ett sådant yttrande till en tidningsman,
beklagar, att han fällt det just på det sättet. Men herr justitieministern
säger nu att precis så har han menat och att han anser att det står i full
överensstämmelse med svenskt rättsmedvetande och utan fara kan hävdas för
svenskt rättsväsende. Det menar jag är det verkligt allvarliga att justitieministern
har tagit sin ståndpunkt på det sättet. Jag beklagar det djupt framför
allt för rättsvårdens skull men även för herr statsrådets egen skull.

Onsdagen deli 21 februari 1945.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härpå anförde:

Herr Mosesson: Herr talman! Det är icke i det föreliggande ärendet direkt,
som jag har begärt ordet, utan det är i den rent principiella fråga, som har

f°JagPhartu i åtskilliga år i konstitutionsutskottet haft uppdraget att granska
nådeärendena, och jag fann, att under förra året var det icke mindre ani G74
nådeärenden som föredrogos i konseljen. Av dessa var det 70, som rorde
dana mål, där handlingarna nu äro hemligstämplade. Det gällde således i.al
mänhet brott mot 8 kap. strafflagen. Av dessa nadeansoknmgar som mgmb
antingen av den dömde eller hans anhöriga eller sådana som statt honom nara.
har ett mycket stort antal beviljats. Det är ju sa, som kanske herrarna och damerna
veta, att meningarna kunna vara mycket skiftande i hogsta domstolen
och det är mycket vanligt, att någon eller några av de justitieråd som hatt
att yttra sig, varit mildare än majoriteten av dem har vant. Jag har tunn t,
att föredragande departementschefen måtte ha ägnat ett mycket stort ln r
och en väldig uppmärksamhet åt dessa ärenden. Jag har funnit det dels därav
att han i flera fall. där någon ledamot av högsta domstolen tillstyrkt mildare
behandling än majoriteten har velat, icke ansett sig kunna eller bora, io ja
denna mildare mening utan biträtt majoritetens mening. I manga tall, jag
kanske kan säga i de flesta fall, har jag funnit att statsrådet varit benägen att
följa dem som haft den mildare meningen, och i icke mindre an 72 tall har
föredragande departementschefen t. o. _m. varit mildare än någon av em i

högsta domstolen som haft att yttra sig. .

Jag har verkligen för min del varit en liten smula orolig för att benadmngsinstitutet
skulle komma att användas i alltför stor utsträckning och att det
skulle bli vanligt, att personer som äro dömda skulle ga nadevagen och erhålla
en mildare dom än domstolarna lia avkunnat Men jag skulle vara i hogsta
måtto bekymrad både ur rättsvårdens synpunkt och ur allmanmansklig synpunkt
örn detta instrument skulle råka i misskredit och underkannas. De
måste’finnas i vårt samhälle, och jag skulle beklaga, det vill jag allvarligt
säga,6 om föredragande statsrådet i ett fall, då högsta domstolen har vant enhällig
i sin mening att tillstyrka nåd för en person, skulle saga nej till en sa
dan nådeansökan. Då och först då skulle jag betrakta den svenska rattevarden
såsom utsatt för någonting som enligt mm mening vore anmärkningsvart eller

farligt.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är ju klart, att herr Persson i Falla
har rätt när han i polemik mot mig säger, att han företräder högerns uppfattning
i denna fråga. Jag har emellertid aldrig förnekat det. Det var en replik,
som innebar, att han bara slog in öppna dörrar. Larl jag menade var i stallet,
att den grundåskådning som herr Persson i Falla och hans parti företräder gor
det naturligt för honom att just på det sätt som skett taga lipp en sadan fråga

som den föreliggande. , .

Det är här klarlagt, att Meurling icke dömdes för spioneri utan tor olovlig
underrättelseverksamhet, men herr Persson i Falla talar fortfarande örn spioneri.
Det är vidare klarlagt, att Meurling dömdes på indicier, och att det icke
förelåg något annat än en angivelse. Indicierna voro exempelvis samtal med en
utlänning, anteckningar örn sammanträffanden med någon kvinna, att man
hos honom hittat ett par odugliga hörlurar, några gamla ficklampsbatterier och
dessutom ett prospekt från ett korrespondensinstitut, där en kurs i radiotelegrafering
eller dylikt var förprickad. Det var i huvudsak do indicier, på vilka
häri dömdes, och det gör, att man säkert kan våga det påståendet, att hade icke

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

den bekanta utformningen av 8 kap. strafflagen genomförts, kunde det aldrig
kommit på tal ens att Meurling skulle ansetts ha begått något brottsligt. Men
detta fall, som är så diskutabelt — jag för min del är övertygad om att Meurling
är oskyldig — tar högern som utgångspunkt för att rikta in en stöt. Däremot
har högern aldrig ansett, att det funnits anledning att rikta några anmärkningar
mot det handhavande av rättsskipningen, som jag illustrerat och
som visar, hur denna rättsskipning varit hon jun k tur b e tonad och hur den följt de
tyska vapnen i fråga örn aktivitet.

Sedan säger herr Persson i Falla, att det är icke mot rättsväsendet han har
riktat sig, utan det är mot motiven för det nådebeslut regeringen fattat. I verkligheten
visar ju justitieministern i sin förklaring här, att han hade högsta domstolen
bakom sig, när han tillrådde bifall till ansökan. Jag kan icke fatta det
pa annat sätt, än att örn herr Persson i Falla angriper justitieministern i detta
fall är det på egrund av det sätt, varpå han ansett, att justitieministern som rättens
högste vårdare har utnyttjat det medel »rättvisan» ger honom.

Sedan skulle jag på grund av att herr Mosesson var uppe och deklarerade,
att han för sin del var mycket bekymrad över att nådeinstitutet skulle missbrukas,
vilja med hänvisning till hans allmänna religiösa åskådning erinra örn
en förklaring som står i bergspredikan. Örn jag ej glömt bort det, heter det så
häri »Domen ej, så vardén I ej dömda.» Jag tror, att konstitutionsutskottets
representant för att granska den svenska rättvisans handhavande av nådeinstitutet
icke behöver — det tycker jag har framgått av hittillsvarande praxis —
känna någon överdriven oro för att man skulle vara alltför mjuk vid behandlingen
av dessa frågor.

Herr Senander: Herr talman! Det är icke utan att man finner att den ståndpunkt
herr Persson i Falla intagit i denna sak har en ganska stark bismak av
hyckleri. För att maskera sin politiska enögdhet intar han attityden av en rättens
upphöjde väktare. Jag måste säga, att herr Persson i Falla mycket dåligt
passar in i denna roll. Det beror förmodligen på ovana, ty mig veterligt är det
första gången, åtminstone under den tid jag suttit i riksdagen, som han mera
demonstrativt uppträder i sin roll som rättsvårdare.

Han kan icke gärna skylla på att det saknats anledning att tidigare draga
en lans för rättsvården här i landet. Under krigsåren har det tvärtom getts upprepade
tillfällen för herr Persson i Falla att demonstrera sitt stora intresse för
rättsvården i vårt land. Jag erinrar örn att han icke haft det minsta att invända
mot tillkomsten av den s. k. tvångsmedelslagen, som nu enhälligt utdömes av
den allmänna rättskänslan. Han hade ingenting att säga örn transportförbudslagen,
som var en lag tillkommen i klar strid mot grundlagarna. Där hörde
man icke ett ord av protest ifrån rättsvårdaren herr Perssons i Falla sida. Han
teg också, da det gällde det ruskiga attentatet mot Norrskensflamman, och han
protesterade inte, när man frigav dem som voro ansvariga för dådet. Ledaren
för den s. k. Eenhammarligan har fått nedsättning i sitt straff utan att herr
Persson * Falla, synts till med sin protest. Icke heller sågo vi till herr Persson
i Falla, da tidningen Morgon-Posten, som han tydligen är mycket trägen läsare
av och som är högerns partiorgan i västra Sverige, försvarade Renhammarligan
och ville göra det gröva brott ligan planerat till en bagatell. Icke heller
märktes herr Persson i I alla, då man behandlade Seniseaffären, en rättsskandal
a,v synnerligen stora mått, i det man tillät en person, som stod under
atal just för sådana handlingar som herr Persson i Falla indignerat vänt sig
mot, att utan vidare lämna landet. Jag* menar, att en riksdagsman, som under
dessa ar, då man så många gånger tiar kränkt rättssäkerheten här i landet, icke
iatit hora av sig tidigare, saknar moralisk rätt att nu opponera sig mot be -

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

handlingen av fallet Meurling. Jag måste säga, att det bevisar vilka ärenden
högern är ute i, då den nu riktar en attack i detta fall, medan den underlåtit att
göra det vid de tidigare tillfällen, då svåra kränkningar av både rättsvården
och allmänna rättsmedvetandet här i landet ha förekommit.

överläggning-en var härmed slutad.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö, som anförde:
Herr talman! Kammarens ledamot herr Johnsson i Kastanjegården har
— med erinran örn de svårigheter, som under den senaste tiden förelegat för
transport i uppvärmda järnvägsvagnar av potatis från de södra delarna av
landet -— till mig riktat frågan, örn jag ansåge att samtliga åtgärder vidtagits,
som i nuvarande situation kunna underlätta potatistransporter på järnväg.

Med anledning härav bär jag från järnvägsstyrelsen inhämtat yttrande i
frågan. I anslutning till detta yttrande ber jag här att få lämna följande redogörelse,
som i huvudsak inskränker sig till att beröra de åtgärder, vilka ankommit
på statens järnvägar.

Hedan under fredstid uppstod varje vinter svårighet att under den kallaste
tiden utan dröjsmål tillhandahålla varmvagnar för transporter av potatis och
grönsaker. När kristiden inträdde, ökades svårigheterna främst på grund av
transporterna till beredskapsförband i olika delar av landet. Detta föranledde
järnvägsstyrelsen att i augusti 1942 göra hänvändelse till arméförvaltningens
intendenturdepartement och livsmedelskommissionen med hemställan att grönsaker,
potatis och andra rotfrukter redan under hösten måtte i största möjliga
utsträckning framforslas och lagras på förbrukningsorterna för att förebygga
större transportbehov under de kallaste vintermånaderna. Styrelsen kunde också
konstatera, att upplagring av potatis och grönsaker skett såväl hösten 1942
som hösten 1943. Efter vad nu är känt torde emellertid någon större sådan
upplagring för den civila försörjningen icke ha skett hösten 1944. Detta torde
ha medverkat till att vissa svårigheter uppstått i fråga örn potatisförsörjningen.

Statens järnvägars varm- och kylvagnar ha anskaffats med huvudsakligt
ändamål att vintertiden forsla sådant gods, som måste befordras i uppvärmda
vagnar, och sommartiden sådant gods, som kräver befordring i avkylda (isade)
vagnar. Denna park av specialvagnar är till sin storlek avpassad efter behovet
under normala tider. Att vid tillfälligt stegrade transportbehov utöka
antalet vagnar skulle ställa sig alltför dyrbart. En varm- och kylvagn betingar
nämligen f. n. ett pris av omkring 50 000 kronor. Vanliga slutna vagnar få därför
i möjlig mån ersätta varm- och kylvagnar. Även tillgången på dylika vagnar
är otillräcklig, men alla angelägna behov av slutna vagnar för livsmedel lia
hittills kunnat tillgodoses, örn än i vissa fall med dröjsmål.

När interpellanten nu talar örn svårighet att för potatis erhålla även vanliga
slutna vagnar, torde han därvid avse senare hälften av januari månad.
Under sagda tid förekommo, som känt, stora militära transporter. Dessa togo
minst en fjärdedel av hela den slutna vagnparken i anspråk oell försvårade således
avsevärt vagnhållningsmöjligheterna för den civila trafiken.

Statens järnvägars stock av normalspåriga varm- oell kylvagnar omfattar
f. n. 481 vagnar. Med en genomsnittlig omloppstid av 6 dygn, blir tillgången
på dylika vagnar således omkring 80 per dag. Denna siffra motsvarar också
väl den uppgivna dagliga tillgången, vilken under januari månad i år var i

Svar på
interpellation.

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

medeltal 83. Häremot svarade ett dagligt behov av 312 vagnar. För februari
kunna förhållandena ännu icke överblickas. Den dagliga genomsnittliga tillgången
för tiden 1—12 februari utgjorde emellertid endast 70 vagnar, beroende
på att varmvagnarna i huvudsak insatts för transporter till Norrland och därigenom
fått omloppstiden förlängd.

Av varmvagnar tages ungefär hälften av den dagliga tillgången i anspråk
för transport av järnvägens styckegodssändningar av för kyla ömtåligt gods
av olika slag. För do militära och civila behoven av varmvagnar stå således
under den kallaste vintern dagligen till buds 30 ä 40 varmvagnar. Detta antal
är otillräckligt vid de omfattande transporter av potatis och grönsaker., som
denna vinter ifrågasättas. Järnvägsstyrelsen har därför i år liksom tidigare
vidtagit vissa åtgärder för att främja tillgången på varmvagnsutrymme.

Sålunda är föreskrivet, att varmvagnar, såväl lastade som tomma, skola äga
företrädesrätt till befordring med tillgängliga tåglägenheter framför andra
slag av vagnar. Ett antal äldre personvagnar ha vidare avdelats för transporter
av potatis från Skåne och Småland till huvudsakligen Stockholm och Göteborg.
På grund av att dessa personvagnar i januari månad vörö upptagna för
de militära transporterna, kunde endast 10 vagnar omedelbart insättas. Sedan
de militära transporterna slutförts i början av februari, avdelades ytterligare
30 sådana vagnar för potatistransporter, varför sammanlagt 40 personvagnar
nu användas för dessa transporter.

Efter framställning av bl. a. livsmedelskommissionen har järnvägsstyrelsen
slutligen förklarat sig villig att utrusta ett antal vanliga slutna vagnar med
kaminer och särskild inredning för att göra vagnarna användbara för transporter
under uppvärmning av potatis från Skåne till Stockholm och Göteborg.
Styrelsen gav också order om. att 50 dylika vagnar skulle utrustas, men utrustningen
avbröts sedan 8 sådana vagnar färdigställts, enär endast Göteborgs
stads kristidsnämnd befanns villig att taga på sig kostnaderna för de vårdare,
som måste medfölja under transporten för tillsyn och eldning av kaminerna.
Stockholms stads kristidsnämnd vägrade däremot, enligt vad livsmedelskommissionen
upplyst, att påtaga sig dessa kostnader. Den hjälp, som järnvägsstyrelsen
tänkt sig kunna lämna potatistransporterna genom att utrusta nämnda
50 kaminvagnar, blev på så sätt till största delen omöjliggjord.

Vad beträffar det smalspåriga järnvägsnätet har järnvägsstyrelsen berört
förhållandena endast vid Blekingenätet. Detta nät är nu utrustat med 9 varmvagnar.
Dessa kunna allmänt sett sägas vara tillräckliga för förekommande
behov. Svårigheterna att på smalspårsnätet erhålla transportmöjligheter för
gods i uppvärmd vagn bero därför egentligen icke av vagntillgången på smalspårslinjerna
utan på möjligheterna att erhålla normalspåriga varmvagnar
vid omlastning i Växjö, Vislanda och Karlskrona. För att trygga transporterna
från smalspårs- in på normalspårsnätet få vagnar nämligen icke utlämnas
för lastning på smalspårsnätet, förrän tillgången på normalspårsvagnar
för omlastning till det normalspåriga nätet är tryggad. För omlastningsstationema
har järnvägsstyrelsen fastställt en viss kvot per dag i fråga örn
normalspårsvagnar, vilka kunna påräknas för omlastning av gods från smalspårslin
jerna.

Verkställd undersökning har visat, att förekommande behov av vagnar för
varmvagnsgods å Blekingenätet under januari månad kunnat helt tillgodoses
t. o. m. den 19 januari, dock med någon dags försening i vissa fall. Fr. o. m.
den 20 januari blevo emellertid förhållandena avsevärt försämrade, och av
varmvagnar, som rekvirerats efter nämnda datum, ha under de närmaste veckorna
endast enstaka sådana tillhandahållits, vilket helt berodde på den stora
bristen på normalspåriga varmvagnar för omlastningen.

Onsdageu dea 21 februari 1945.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

Sedan mildare väderlek inträtt under första hälften av februari, har järnvägsstyrelsen
i första hand anvisat tillgängliga varmvagnar för transporter
av potatis och grönsaker till övre Norrland, där köldrisken är störst. Vanliga
slutna vagnar anvisas för transporterna i övrigt, d. v. s. för potatis och grönsaker
från Skåne till mellersta Sverige och över kortare avstånd i allmänhet.
Enligt styrelsen har allt gjorts för att trygga tilldelningen av vanliga slutna
vagnar för potatistransportema. Härigenom har, påpekar styrelsen, en märkbar
förbättring i läget på potatismarknaden redan inträtt.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att vissa exceptionella svårigheter under
senare hälften av januari månad förelegat för potatistransporterna från
södra Sverige. Dessa svårigheter lia emellertid sin grund i särskilda förhållanden,
bland annat stora militärtransporter. En förbättring i läget har redan
inträtt. Järnvägsstyrelsen synes ha vidtagit de åtgärder, som under föreliggande
förhållanden varit möjliga för att främja potatistransporterna. Det kan
enligt min mening förutsättas, att styrelsen även i fortsättningen kommer att
ägna all uppmärksamhet åt dessa transporter samt vidtaga de åtgärder, som
i olika lägen kunna visa sig erforderliga.

Härefter yttrade

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Jag skall först be att få tacka
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet för det mycket
utförliga svar som jag erhållit på min interpellation. Vad som föranlett mig
att framställa denna var den situation på potatismarknaden som just då rådde
med den allvarliga bristen på potatis, särskilt i storstäderna Stockholm och
Göteborg. Även om läget, som statsrådet här har anfört, något förbättrats,
föreligga dock fortfarande mycket stora risker, och jag vill därför säga några
ord ytterligare utöver vad jag anfört i interpellationen.

Såvitt jag kan bedöma läget, finns det ännu gott örn potatis, åtminstone i
de bygder, som odla för fabriksändamål. Efterfrågan är också just nu mycket
stor, men när köpare anmäla sig, är det i regel mycket stor brådska med leveranserna.
Potatisen ligger mestadels i stukor. Det är icke tillräckligt att börja
sorteringen den dag potatisen skall skickas i väg. Detta arbete måste vara
gjort förut, och för den sorterade potatisen finns det mycket litet lagringsutrymme.
Det är potatis som lagts i säckar och måste läggas i källare, örn
möjligheterna att den skall hålla sig skola kunna anses fullt betryggande.

När man i den situationen fick vänta i veckor, ja bortåt en månad på en
vagn, så är det klart, att man icke såg situationen alltför ljust. Under den
köldperiod som rådde blev också en hel del potatispartier frusna, sedan partierna
sorterats och lagts in i väntan på vagnar. Dessa partier ha sedan fått
utdömas som odugliga till människoföda och gått till stärkelseindui steier, där
man emellertid icke heller kan utnyttja dem som sig bör, då potatis som är
frusen ingalunda lämnar det utbyte som frisk potatis gör.

Den förbättring, som faktiskt har inträffat och som statsrådet har framhållit,
beror ju därpå, att både köpare och säljare tagit risken att skicka i väg
potatis i vanliga godsvagnar. En köldknäpp kan emellertid icke bara omöjliggöra
detta sätt att skicka potatis utan kon också åstadkomma katastrof. Det
är icke småpartier det rör sig om och som nu äro på väg från Blekinge och
Skåne till Stockholm. Härom dagen var det icke mindre än 32 sådana godsvagnar
som kommo in till Stockholms central. Det är ungefär samma antal
varje dag, skulle jag tro. Det. är väl icke heller uteslutet, att det kan bli en
köldknäpp, och om det blir det, kommer på grund av att så många vägnar
lastade med potatis stå på linjerna oerhört mycket potates att bli förstörd. Vare

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

sig producenterna eller konsumenterna eller grossisterna skola taga dessa förluster
blir det stora summor för vederbörande. Därtill kommer att vi väl i nuvarande
situation knappast lia råd att förstöra potatis på det sättet. Skulle det
bli något över, tycker jag, att den borde sändas till våra nordiska grannländer.
Att potatisodlarna och potatishandlarna äro ängsliga är helt naturligt, och
vissa inträffade omständigheter förbättra ingalunda saken. Även örn järnvägsstyrelsen
gjort allt som varit_ möjligt, är jag icke säker på att den haft den
lokala organisationen riktigt i sin hand.

Militärernas behov av vagnar är ju ostridigt, men deras företräde framför
de civila behoven förrycker den rationella fördelningen, och någon planmässighet
tycks icke råda i de militära lastningarna. Jag vet fall, då militären
fått använda varmvagnar, när de skickat potatis ifrån Kristianstadstrakten till
Malmötrakten, medan vi lastade potatis, som skulle sändas ända upp till Luleå,
i vanliga finkor, alltså icke ens i isolerade godsvagnar. Att detta är ett förhållande
som måste ändras är ju alldeles tydligt.

Herr statsrådet talar örn de vagnar, som skulle insatts, därest kristidsnämnden
i Stockholm velat bekosta den man som skulle medföljt för att elda kaminen
i vagnen. Det är ju väldigt beklagligt, att denna sak icke kunde ordnas.
Det ser alltför byråkratiskt ut. Järnvägsstyrelsen har ju sina åligganden
och skyldigheter, kristidsnämnderna sina. För oss odlare av fabrikspotatis, som
i regel alltid ha avverkat potatisen till jul, har det stått alldeles klart, att vi i
en sådan situation som den föreliggande måste hjälpa till att göra allt vad
vi kunna för att potatisen skall räcka till. Trots dessa besvärligheter och risker
ha vi ansett, att vi skola hålla på potatisen. När man då riskerar, att vissa
partier kunna fördärvas, anser jag det vara ganska underligt att inte denna
jämförelsevis obetydliga anordning med en eldare har kunnat vidtagas. Jag
tror för min del, att det finns möjligheter att ordna hela denna fråga bättre än
hittills. Örn järnvägsstyrelsen lät en tjänsteman ha kontakt med livsmedelskommissionen,
varigenom denne skulle kunna tjänstgöra som förbindelseman
mellan kommissionen och järnvägsstyrelsen och ta del av de olika militära
och civila behoven på de olika orterna, tror jag, att väsentliga förbättringar
skulle ^kulina vinnas på detta område. Jag förutsätter då, att denne förbindelseman
får en viss bestämmanderätt, så att han i samråd nied livsmedelskommissionen
kan göra en åtminstone preliminär vagnfördelning.

Härmed var överläggningen slutad.

§9.

Svar på Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet (Höres erhöll på
■torpenatton, begäran ordet och yttrade: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har
herr Svensson i Ljungskile till mig riktat frågan, huruvida jag ansåge mig
kunna medverka till att de priser på rotfrukter och grönsaker, som funnes angivna
i priskontrollnämndens meddelande nr 525, toges upp till förnyad prövning,
och att odlingsbetingelserna och handelsomkostnaderna i olika landsändar
därvid beaktades i högre grad än som skett vid utfärdandet av nämnda meddelande.

Med anledning härav vill jag anföra följande.

Den minskade skörden år 1944 av grönsaker och rotfrukter jämförd med
föregående års skörd fick till följd icke oväsentliga prisstegringar på dylika
varor. En viss försämring i försörjningsläget i övrigt medförde därjämte en
något ökad efterfrågan från allmänhetens sida av grönsaker och rotfrukter.
Särskilt på senhösten var prisstegringen kraftig, varför en normalprissättning
blev nödvändig.

Onsdagen den 21 februari 1945. Nr 9. 29

Svar pä interpellation. (Forts.)

Till belysning av prisstegringen må följande siffror nämnas rörande morötter
och rödbetor, mot vilkas prissättning interpellanten särskilt reagerat.
Priserna hänföra sig till tidpunkten omkring den 20 november och avse odlarpriser
i södra Sverige och detaljistpriser i Göteborg. För morötter utgjorde
åren 1942—1944 odlarprisema 10,5, 8,5 respektive 16 öre per kg och detaljistpriserna
22, 18 respektive 38 öre per kg. För rödbetor tillämpades under angivna
år följande odlarpriser nämligen 13, 9 respektive 35 öre per kg. Detaljistpriserna
utgjorde 25, 25 respektive 45 öre per kg.

I skrivelse den 24 november 1944 hemställde priskontrollnämnden örn bemyndigande
att åsätta vitkål, morötter, kålrötter och rödbetor normalpriser i
enlighet med^ avgivet förslag. På grund av ärendets brådskande natur — prisstegringen
på ifrågavarande produkter under senare hälften av november var
särskilt markerad — byggde prisförslaget på de aktuella odlarprisema med
undantag för rödbetor, för vilka priserna i förhållande till priserna å andra
slag av rotfrukter, exempelvis morötter, kommit i ett synnerligen onormalt
läge. Med hänsyn till 1944 års låga skörd å rödbetor, ansåg nämnden dock,
att viss hänsyn borde tagas till det aktuella rödbetspriset. Det av nämnden
framlagda förslaget till han delsmarginaler baserades dels på uppgifter örn
marginalerna under åren 1942 och 1943, vilka nämnden tidigare inhämtat, dels
på vissa uppgifter rörande distributionskostnader, svinn m. m., som representanter
för handeln lämnat.

Det av Kungl. Maj:t roed anledning av priskontrollnämndens skrivelse lämnade
bemyndigandet avvek något från det av nämnden begärda i vad avsåg
konsumentpriserna. För Göteborg hade nämnden sålunda föreslagit dessa priser
till för morötter och rödbetor respektive 32 och 46 öre. Dessa priser nedsattes
av Kungl. Maj:t till 29 respektive 37 öre. Odlarprisema bestämdes av
Kungl. Majit till av priskontrollnämnden föreslagna, nämligen för morötter
till 16 öne och för rödbetor till 23 öre. Jämföras här angivna priser med de
priser, som tillämpades under åren 1942 och 1943, torde några berättigade invändningar
knappast kunna framföras vare sig från producent- eller detaljisthåll,
även om det visserligen är riktigt såsom interpellanten framhållit, att
prisrelationen mellan morötter och rödbetor icke är tillfredsställande. Vid normalprissättningen
av vitkål, morötter, kålrötter och rödbetor ville man emellertid
såsom av det föregående framgår i huvudsak binda den vid tidpunkten för
ärendets behandling gällande prisnivån. På grund av det onormalt höga priset
på rödbetor skedde dock en mindre sänkning av rödbetspriset.

I priskontrollnämndens framställning om bemyndigande att åsätta här ifrågavarande
produkter normalpriser förutsattes att framdeles under vinterns lopp
vissa mindre justeringar av priserna borde få ske med hänsyn till de särskilda
kostnader, som beräknades uppstå i samband med upptagning av grönsaker
och rotfrukter ur stukor under vintern.

Under åberopande härav ävensom ökade kostnader för varmvagnstransporter
samt numera ökad svinnprocent hemställde priskontrollnämnden i skrivelse den
23 januari 1945 örn bemyndigande att vidtaga vissa justeringar av normalpriserna
ävensom en ändring av prisområdesindelningen, varigenom detaljhandlare,
som vöre bosatt på avsides belägen ort, i marginalhänseende skulle komma
mer i paritet med övriga detaljhandlare. Med vissa smärre jämkningar lämnade
Kungl. Majit genom beslut den 26 januari 1945 priskontrollnämnden det begärda
bemyndigandet. För Göteborg innebär Kungl. Majits beslut i vad avser
morötter och rödbetor en ökning av förut gällande detaljistpriser med respektive
2 öre och 1 öre. För Göteborgs och Bohus län i övrigt utgör ökningen
2 öre för såväl morötter som rödbetor.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår ha här berörda prisfrågor

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

nyligen omprövats. Därvid har man sökt avväga de olika priserna såväl för
odlarna som för handlandena i de olika landsdelarna på ett sådant sätt, att de
inom olika områden rådande särskilda förhållandena med avseende å kostnader
blivit i möjligaste mån beaktade. Med hänsyn härtill och då produktpriserna
jämförda med priserna å annan odling ej kunna anses låga anser jag anledning
icke föreligga att nu upptaga spörsmålet till ny prövning.

Interpellanten har i sin interpellation — under erinran om att priskontrollnämndens
meddelande örn normalpriserna utkom från trycket först den 2 december
1944 — uttalat, att vid denna tid handeln med grönsaker för vinterns
behov pågått länge. Härigenom skulle förluster ha uppkommit för vissa handlande.
Såsom förut nämnts föranleddes normalprissättningen av den starka
prisstegringen. Denna accentuerades särskilt under november månad, varför
ett ingripande blev nödvändigt för att stoppa prisstegringen. Den 26 november
tillkännagav priskontrollnämnden genom tidningspressen, att normalpriser
komme att åsättas ifrågavarande produkter, men att priserna skulle träda i
kraft först 10 dagar därefter. Härigenom erhöll handeln en viss respittid, som
möjliggjorde en reducering av eventirella förluster.

Vidare anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! .lag ber att till statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet få framföra mitt tack för svaret på
interpellationen.

Min fråga gällde ju, huruvida statsrådet ville medverka till en omprövning
av priserna för dessa produkter under hänsynstagande till odlings betingelser
och handelsomkostnader i olika landsändar. En sådan omprövning har i viss
omfattning skett efter framställandet av interpellationen. Denna omprövning
har lett till en något vidgad handelsmarginal, i varje fall inom Bohuslän, där
marginalen för morötter och rödbetor höjts. I övrigt anser statsrådet, att det
inte finns skäl att ytterligare syssla med denna fråga. De, som närmast ägna
sig åt dessa odlingar och åt handeln med dessa varor, lia emellertid en annan
uppfattning, som ganska markerat avviker från statsrådets. För egen del
skulle jag särskilt vilja peka på, i vilket förhållande odlarprisema i Bohuslän
stå till motsvarande priser i de södra delarna av landet. Då vi hade fri handel
beträffande nu ifrågavarande varor, hade vi i Bohuslän inte endast för dessa
rotfrukter utan även för potatis ett pris, som var 3—4 kronor högre per 100
kg, jämfört med motsvarande priser i Skåne. En viss prisskillnad har alltid
förelegat, trots att den givetvis varierat. Denna skillnad har naturligtvis sin
grund i faktiska förhållanden. En person, som i Göteborg handlar med grönsaker
eller rotfrukter, kan visserligen i många fall köpa dessa produkter från
Skåne i vagnslaster och därigenom komma i åtnjutande av billigare frakter.
Men de som bo nori örn Göteborg och handla med dessa varor kunna icke köpa
varorna i Skåne för 15 öre per kg, utan produkterna bli, sedan de transporterats
till Bohuslän, mycket dyrare än det odlarpris, som fastställts i Bohuslän.
Jag har svårt att förstå, varför man inte lika gärna kunde låta dessa
handlande i Bohuslän få betala odlarna där det sammanlagda pris, som måste
av handlandena erläggas, när de köpa varorna i Skåne och frakta dem till
Bohuslän. Genom det nu fastställda odlarpriset håller man tillbaka odlingen
av dessa produkter i Bohuslän.

Vi hörde i den närmast föregående interpetlationsdebatten rörande potatisen,
vilka svårigheter i fråga om fraktförhållandena som föreligga beträffande varor
av detta slag, till följd av att varorna vid köldrisk kräva varmvagnar.
Under alla förhållanden borde det" enligt min uppfattning vara riktigare att

Onsdagen (leii 21 februari 1945.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

avväga odlarpriserna i de olika landsändarna på det sättet, att de lokala odlarna
i full utsträckning finge komma i åtnjutande av de frakt- och varmvagnsomkostnader,
som måste utgå för att förflytta varan från den ena landsändan
till den andra. Jag vill begagna tillfället att särskilt stryka under
vad jag nu påpekat. Denna fråga tycks nämligen återkomma gång efter annan.
Såvitt jag förstår föreligger samma för odlarna ofördelaktiga förhållande beträffande
potatisen. För potatis är prisskillnaden ett öre mellan Skåne och
Bohuslän. Men man kan väl inte köpa potatis i Skåne och föra den till en
annan landsända för endast ett öre per kg. Någon enstaka större grossist kan
möjligen göra detta, men för handlarna i gemen är det omöjligt.

.Tåg skulle vilja vädja till statsrådet att ytterligare undersöka vad jag nu
påtalat. Jag har nämligen den bestämda uppfattningen, att skillnaden i odlarpriset
mellan olika landsändar är för liten. I varje fall gäller det skillnaden
mellan priserna i Skåne och Bohuslän. En prisskillnad örn ett öre motsvarar
nämligen icke de faktiska förhållandena. De nu fastställda priserna hålla
tillbaka odlingen i vissa landsändar. Konsumenterna få ingen fördel av prissättningen,
ty genom att till det skånska odlarpriset skola läggas kostnaderna
för frakt m. m. måste konsumenterna erlägga ett högre pris än örn produkterna
hade odlats inom den egna landsändan. Denna synpunkt bekräftas i viss
utsträckning av en del uppgifter, som statsrådet lämnade.

Om man jämför medelpriset för morötter under 1942—1943, vilket under
november månader för båda dessa år uppgick till 9,5 öre per kg, med det för
närvarande gällande priset örn 15 öre finner man, att det för innevarade år
i första prisområdet medgivits en prisstegring av i det närmaste 50 %. Beträffande
rödbetorna hade man i södra Sverige ett medelpris under 1942—
1943 örn 11 öre per kg. Motsvarande pris i år är 22 öre. För detta prisområde
har således medgivits en prishöjning om 100 % för rödbetor. Hur
ställer sig prishöjningen i Bohuslän, om man jämför priserna under 1942—
1943 med de för innevarande år fastställda? Det visar sig då, att någon
prishöjning inte förekommit, ty ett till 15 öre per kg fastställt odlarpris lia
vi haft under hela kriget. Även på 1930-talet fick man hemma i mina bygder
betala detta odlarpris. Det förhåller sig nämligen på det sättet, att denna
odling i Bohuslän är särskilt arbetskrävande och bedrives under sådana lokala
förhållanden, att det i denna landsända kräves ett jämförelsevis högt pris för
att odlingen skall kunna drivas med förtjänst. På grund härav är den medgivna
marginalen för odling av dessa produkter i min hemtrakt alldeles för
låg. Utan att skada tillfogas någon part skulle man därför enligt min mening
kunna vidga ifrågavarande marginaler. Jag anser nämligen, att man
vid fastställandet av de nuvarande marginalerna icke tagit tillräcklig hänsyn
till de skiftande betingelserna i de olika delarna av landet. Beträffande 1944
års skörd kan jag nämna, att den var mycket dålig i Bohuslän. Även örn man
i år hade fått ett odlarpris örn 30 öre per kg, hade odlingen lönat sig sämre
än i fjol och förfjol.

En annan sak, som jag nilmnde i min interpellation oell som det finns allt
skäl att ytterligare belysa, är myndigheternas arbetstakt i detta fall. Statsrådet
berörde detta i sitt svar. Faktum är dock, att när man i höstas fastställde
normalpriserna, hade handeln med dessa varor redan pågått en längre
tid. Det fanns t. ex. en hel del handlande som köpt exempelvis morötter för
25—30 öre per kg, ja kanske till ännu högre pris. Dessa handlande måste
sedan sälja ut sina varor i minut flir 27 öro per kg. Beträffande övriga jordbruksprodukter
har man alltid eftersträvat att få priserna satta på våren, så
att odlarna skulle få veta åtminstone något om den kommande prisutvecklingen.
I detta fall däremot kom hela prissättningen alldeles för sent. De or -

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

ganisationer, som närmast ha att bevaka odlarnas och handelns intressen, blevo
inte heller tillfrågade, när prissättningen skedde. Detta förklarar kanske något
den utformning som prissättningen fick. Åtminstone i min landsända
måste det nuvarande prissystemet medföra, att odlingen av ifrågavarande produkter
i dessa trakter i fortsättningen begränsas. En sådan utveckling gagnar
ju inte någon part.

Herr talman! Samtidigt som jag således tackar för svaret på min interpellation
har jag velat vädja till statsrådet att i fortsättningen särskilt beakta
prisrelationerna mellan olika odlingsområden. Jag anser nämligen inte att de
äro riktiga, ty det siffermaterial, som man här rört sig med motsvarar icke
de faktiska förhållandena i alla landsändar.

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag skall inte alltför mycket klandra
myndigheterna för vad som åtgjorts i denna fråga, vare sig det nu gäller den
sena prissättningen eller de priser som åsatts. Vid tiden för prissättningen
förhöll det sig nämligen på det sättet, att både kooperatörer och grossister köpte
upp allt vad som fanns av dessa produkter till högst olika priser. Därigenom
uppkommo vissa orättvisor producenterna emellan. Under hela kristiden ha vi
hittills betraktat de producenter som lagra sina varor för lojala. Denna gång
fingo de emellertid ingen nytta av sin lagring, utan de lägre priserna kommo i
stället att gå ut över dem.

Jag vill i detta sammanhang även beröra en annan fråga, som jag skulle
vilja kalla för statsmakterna paniska förskräckelse över örn en småodlare, småbrukare
eller trädgårdsmästare skulle tillföras en tolvskilling extra i förtjänst.
Genast äro statsmakterna då framme och slå till. Den nu ifrågavarande odlingen
är den förnämsta för att fullständiga odlingen på de små brukningsdelarna.
Hellre än att ge småbrukarna denna extra förtjänst manipulerar man med alla
sorters märkvärdiga system. På så sätt fördyrar man varan för konsumenterna.
Jag skulle vilja fråga dom det vederbör, vad det var för fel på de statsgaranterade
priserna. Såväl producenter som konsumenter voro nöjda med dessa priser.
Statsmakterna stirrade sig emellertid blinda på att kriget snart skulle ta slut.
Då underkändes detta system, trots att det inte visat sig vara så farligt för de
svenska magarna med den svenska löken, som man trodde, då man importerade
stora mängder utländsk lök, vilken vi i verkligheten inte hade användning för.

Då myndigheterna i våras icke fastställde några garantipriser, underläto producenterna
i stor utsträckning att sätta eller så dessa grönsaker. Till följd av
att denna odling ställer sig mycket dyrbar kunna odlarna självfallet inte sätta
eller så mera än vad de beräkna kunna få sälja. När sedan under hösten insektsangreppen
kommo på den redan eljest dåliga grönsaksskörden och myndigheterna
ändå underläto att handla medan tid var, tänkte jag, att myndigheterna
i denna fråga hurö sig åt på samma sätt som jag gjorde en gång, när jag var en
liten parvel.

Det är visserligen inte fint att tala örn sig själv, men för att åskådliggöra vad
jag tänker i denna fråga skall jag be att få berätta en liten anekdot. Jag var
redan som pojke mycket intresserad av växtodling. En äldre person hade talat
om för mig att man kunde sätta en myrtenkvist i en kruka och genom att förvara
den på en skuggig plats och ge den rikligt med vatten skulle denna
kvist kunna slå rötter och växa upp till ett stort träd. Jag följde dessa anvisningar
helt, men jag var så intresserad av denna kvist, att jag varje morgon
tog upp kvisten för att se efter, örn det hade blivit några rötter under natten.
Efter ett par veckor vissnade hela kvisten ner och jag måste kasta bort den.
Ungefär på samma sätt anser jag att statsmakterna handlat i detta fall. Det
ena året har man använt en princip för prissättningen och det andra året en

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

annan. Varför fortsatte man inte med ett system med statsgaranterade priser,
som visat sig vara bra både för konsumenter och producenter. Producenterna
fingo rimligt betalt för sina produkter och konsumenterna voro ännu mer belåtna,
då de kunda köpa grönsaker i tillräckliga mängder och till jämförelsevis
låga priser.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Den närmast föregående
talaren nämnde, att det inte var fint att tala örn sig själv. Jag vill därför
till undvikande av missförstånd säga, att jag, fastän jag är trädgårdsmästare,
inte är grönsaksodlare. Jag talar således inte i egen sak. För övrigt förhåller
det sig så, att trädgårdsmästare endast i mindre omfattning odla de grönsaker,
som närmast föranlett denna interpellation, nämligen morötter och rödbetor.
Odlingen härav har i stor utsträckning överlämnats åt lantbrukare, som
ha större arealer att tillgå, varigenom de kunna bedriva en mer rationell odling
än trädgårdsmästarna å deras mindre arealer. Nu har emellertid den olämpliga
prisbildningen medfört, att de trädgårdsmästare och övriga försäljare av
rotfrukter — och då särskilt morötter ■— som ha köpt sina varor av storodlarna,
lia fått erlägga ett sådant pris, att när därtill lagts de stora omkostnaderna
för dessa produkter och stora lagringsförluster, har försäljningen blivit
förlustbringande. Omkostnaderna för särskilt morötter äro nämligen ganska
stora, ty det gäller en tung vara, som kräver rätt dyr frakt. Därtill kommer att
den är svår att förvara och lätt medför förluster under lagringen. Jag skall
emellertid inte för ögonblicket uppehålla mig längre vid prissättningarna och
felaktigheterna i dessa.

Vad som föranledde mig att begära ordet var närmast herr statsrådets
uttalande, att det för närvarande inte föreligger någon anledning till en
ny omprövning av prissättningen. Jag skall inte be herr statsrådet att taga
tillbaka dessa ord men att i alla fall snarast möjligt ta under övervägande, huruvida
inte en ny allvarlig omprövning bör äga rum. Ty jag tror man lugnt kan
säga, att om man inte ställer i utsikt annan prissättning och andra prisrelationer
än som för närvarande äro rådande, kommer följden att bli den, att det till den
snart stundande vårsäsongen kommer att läggas upp så små odlingar av en hel
del viktigare grönsaker, att det kommer att i mycket hög grad äventyra tillgången
på dessa varor till nästkommande höst. Vi veta sannerligen inte, huruvida
till säsongen 1945—46 livsmedelstillgången kommer att vara så mycket
bättre än vad den för närvarande är. Den kan då vara sämre, och det är därför
sannolikt att vi kunna ha behov av den säkerhetsmarginal, som ligger däruti,
att vi få en stor odling av köksväxter och grönsaker. Ty märk väl, det är dock en
odlingsform, som per arealenhet ger kanske mycket mer av livsmedel än någon
annan. Jag vill verkligen vädja till herr statsrådet att taga denna fråga under
förnyad omprövning, ty jag är rädd för att de nuvarande förhållandena på
detta område eljest komma att verka mycket hämmande och hindrande på
odlingarna.

Herr Henriksson: Herr talman! Om även jag i denna debatt skulle framföra
ett litet vittnesbörd och meddela hur det står till inom handeln i här berörda
avseende, kan jag säga, att man inom stora delar av handeln med grönsaker
för närvarande allvarligt överväger, huruvida man överhuvud taget skall
anse sig lia råd att distribuera dessa varor. Jag kan inte förstå annat än att
det är en rätt farlig situation vi ha råkat i, då det förhåller sig så att handeln
inte anser sig kunna släppa till pengar för att distribuera dessa varor, ty då
nå de ju heller inte ut till konsumenterna.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr statsrådet omnämnde i sitt interpellationssvar att då man i höstas, jag
vill minnas det var i november, tog upp frågan örn prissättningen på grönsaker
till behandling, hade man haft kontakt med handeln och med odlarna, och man
hade på dessa håll fått vissa råd och upplysningar när det gällde exempelvis
svinnet. Men när man sedan i januari, alltså under en årstid, då förutsättningarna
att frakta och lagra dessa varor äro andra än eljest, företog vissa justeringar
i normalpriserna, då har man icke haft en sådan kontakt med distributionen,
som hade varit erforderlig. Jag har tagit del av de skrivelser, som ha
ingivits från priskontrollnämnden till departementet i denna fråga. Därav
framgår att man vid denna enligt min mening ganska viktiga prissättning hade
tillkallat en representant för Konsumtionsföreningen i Stockholm och en representant
för Stockholms fiskhandlarförening, som är en relativt liten, lokal
och alldeles speciellt inriktad branschförening. Man har alltså icke haft någon
som helst kontakt med landet som helhet och man har icke vänt sig till de’
organisationer, som verkligen företräda en mera allsidig uppfattning örn hur
det ligger till i landets olika delar. Jag tycker att detta är ett ganska anmärkningsvärt
tillvägagångssätt i en dylik situation. Detta är ett av skälen vårför
man behöver taga denna fråga under förnyat övervägande.

Herr statsrådet nämnde att han den 26 januari hade accepterat ett förslag
från priskontrollnämnden till normalprissättning med vissa smärre jämkningar
nedåt. Från priskontrollnämnden finnas två alternativ framlagda. Herr statsrådet
tog det lägsta av dessa till utgångspunkt och satte ned marginalerna. Det
andra alternativet däremot var av sådan beskaffenhet, att man skulle kunna
diskutera hållbarheten av detsamma. Enligt det alternativ som antogs visade
det sig t. ex. att för en sådan vara som vitkål marginalen för närvarande inte ens
räcker till att täcka det svinn, som uppstår, när man putsat till vitkålshuvudena
och tagit bort det som är skadat. Det är alldeles uppenbart, att handeln
inte kan distribuera en vara mot en sådan ersättning. Jag skulle därför i likhet
med den föregående talaren med anledning av herr statsrådets uttalade mening,
att han inte ämnar göra något ytterligare i denna fråga, vilja uttrycka
den förhoppningen, att herr statsrådet efter ett förnyat övervägande ändå kommer
till det resultatet, att det ligger i konsumenternas och allas intresse, att man
återigen tar upp frågan om grönsakspriserna över hela linjen till en ny allvarlig
omprövning.

Herr Bergvall: Herr talman! Denna fråga har ju debatterats från olika utgångspunkter.
Örn jag får vara litet elak mot mina ärade kammarkamrater,
som uppträtt i denna fråga, kan jag måhända säga, att var och en har stått här
i talarstolen och representerat en viss grupp, vars intressen enligt hans mening
i detta sammanhang blivit litet försummade. Jag gör inte anspråk på att representera
någon sådan grupp, men även jag är i viss mån berörd av frågan, eftersom
jag i min egenskap av ordförande i priskontrollnämnden till väsentlig del
bär ansvaret för denna normalprissättning.

Jag vill då för det första konstatera, att vi inom priskontrollnämnden alltid
ha betraktat prissättningen på grönsaker som ett fält, som vi helst inte ville
röra vid, och dagens debatt har kanske visat, att vi i det avseendet varit kloka.
Vi ha inte velat röra vid dessa varor, därför att de ur prissättningssynpunkt
äro mycket besvärliga. Priserna variera ju säsongmässigt och beroende av andra
skiftande omständigheter. Nu kommo vi emellertid i höstas in i en situation,
som enligt min mening gjorde det fullständigt omöjligt att undvika ett ingripande.
Vi råkade nämligen in i en period av utomordentligt snabb prisstegring
på dessa varor. Vi hade att välja mellan att låta priserna gå upp skyhögt eiler
att försöka att sätta en damm för prisstegringen. Ja, då valde vi vägen att för -

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

söka sätta ett stopp för en ganska onaturlig och trots allt icke av handelsförhållandena
eller av andra ofrånkomliga omständigheter framkallad prisstegring
utan en prisstegring, som jag nog måste rubricera som en tämligen klar knapphetsprisstegring.
Detta förde naturligtvis med sig en olägenhet, nämligen att
prissättningen kom mycket senare än den borde ha kommit. Den anmärkning,
som framförts på den punkten, är därför i och för sig riktig, ty det hade självfallet
varit bättre och ändamålsenligare, örn dessa priser kommit ut på ett tidigt
stadium än så sent som nu blev fallet. Anledningen till att de kommo ut
sent var, som sagt, helt och hållet den omständigheten, att vi i det längsta ville
söka undvika att ingripa och hoppades på att situationen skulle reda upp sig.

När vi av de skäl, som jag nyss antytt, voro så pass sent ute, medförde detta,
att det inte blev så god tid som hade varit behövligt för förhandlingar med
olika organisationer, utan vi måste nöja oss med att helt snabbt samråda med
några sakkunniga på området, som åtminstone någorlunda borde känna till förhållandena,
och vi måste handla på basis av de upplysningar vi då fingo.

Det är naturligtvis vanskligt att precis ange, var ett sådant odlarpris som
detta skall ligga. Personligen har jag dock genom samtal med rätt många personer,
som äro förtrogna med denna odling, fått det intrycket, att odlarpriserna
äro ganska tillfredsställande. Jag vill naturligtvis inte utan vidare göra
gällande, att prisrelationerna mellan alla prisområden äro vad de matematiskt
sett borde vara. Det måste så fort man gör en indelning i områden bli litet
schematiskt. Man kan inte på varje enstaka ort träffa det precis rätta. Man
kan emellertid inte lia alltför stora differenser mellan områdena utan man måste
räkna efter de billigaste transportvägarna från överskotts- till underskottsområdena.

Även i fråga om handelns marginaler har det klagats. Det är riktigt, att
man från regeringens sida i någon mån korrigerat priskontrollnämndens förslag.
Vi hade kommit till ett visst resultat och regeringen har ansett något
lägre marginaler lämpliga. Jag vill inte fälla något bestämt omdöme i detta
sammanhang. Ty jag måste ärligt deklarera, att det är utomordentligt svårt
att på ett eller annat öre när komma till en bestämd uppfattning örn vilken
marginal som är den riktiga. För detta fordras både kunskaper, som det överhuvud
taget inte finns material tillgängligt för att inhämta, och en differentiering,
som det inte finns något tekniskt utrymme för. Jag vill dock erinra
örn att det gamla och stående klagomålet från jordbrukarhåll i det här sammanhanget
vant, att mellanhandsmarginalerna varit för stora. Jag har många
gånger tyckt att dessa klagomål varit överdrivna och det kan hända att vi i
detta sammanhang ha råkat in i det läget, att marginalerna blivit en aning
pressade. Jag vill därmed inte säga, att de över hela linjen blivit för hårt pressade.
Jag tror att de äro någorlunda hyggliga för flertalet.

Det är självfallet att om denna normalprissättning kommer att fortbestå under
kommande år och priskontrollnämnden får Kungl. Majlis fullmakt att
verkställa densamma, finns det anledning att se till, att priserna tillkännages
tidigare. Jag vill inte förneka att de erfarenheter, som ha vunnits, kunna ge
anledning till justering på en eller annan punkt. Men jag vill bestämt påstå,
att sa lange vi överhuvud taget skola ha en priskontroll i detta land, lär det
näppeligen finnas några möjligheter att få alla de av frågan berörda parterna
lulu tilli.redsställda. Det var ju endast en av de i debatten uppträdande talarna.
som direkt sade ifrån, att han inte var representant för någon bestämd part.
blår jag nu senast talade örn representanter för olika parter syftade jag dock
icke närmast på de personer, sorn uppträda som lalesmän här ''i kammaren för
de olika intressena utan på de egentliga representanterna för dessa parter. Jagtror,
som sagt, inte att det finns någon möjlighet att få alla dessa tillfredsställ -

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

da. Sådant lyckas vi inte med på något område. Vi få i stället försöka att så
mycket som möjligt närma oss den medelväg, som på ett rimligt sätt tillgodoser
både producentens, mellanhandens och konsumentens krav. Dessa krav stå
i viss mån i motsättning till varandra. Resultatet måste därför bli en kompromiss,
som ingen blir fullständigt nöjd med.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Den debatt som här har förts har ju avslöjat, att alla äro missnöjda
med vad myndigheterna ha gjort. Interpellanten är missbelåten å de bohuslänska
odlarnas och de bohuslänska konsumenternas vägnar. Herr Hammarlund
är missnöjd med utgångspunkt från de erfarenheter som han representerar.
Herr förste vice talmannen hyser allvarliga farhågor för framtiden med
hänsyn till tillgången på grönsaker ett följande år. Herr Bergvall har vittnat
örn sin vedermöda i priskontrollnämnden. Herr Henriksson icke att förglömma
har vittnat om att handelns representanter äro mycket otillfredsställda.
Och jag kan också för min del helhjärtat ansluta mig till dem som öppet
bekänna att detta inte är någon lustig historia. Skulle man i mera överförd
bemärkelse tolka de uttalanden, som här ha gjorts, tycker man sig liksom
skåda de olyckor, som hopa sig över fosterlandet.

Jag vill bekänna att denna fråga hör till de mera besvärliga ting, som jag
för min del har haft att göra med under de fyra år, då jag har haft att handlägga
folkhushållningsärenden. Vi ha provat olika system för prisregleringar.
Vi ha haft de statsgaranterade priserna. Herr Hammarlund säger, att de voro
bra — dem tyckte både producenterna och konsumenterna örn. Men ack vilka
bekymmer dessa statsgaranterade priser skapade för oss. Jag minns hur här
i kammaren riktades förebrående blickar och höjdes allvarliga röster mot mig
av räddhåga för hur det skulle gå med den vitkål. som odlades i hägnet av
det statsgaranterade inlösningspriset. Vi råkade få en mild vinter och vitkålen
mådde inte så särskilt bra därav. Vi fingo förfärliga massor av vitkål
som ett resultat av det statsgaranterade priset. Vi fingo då sätta i gång
och lägga in surkål i en utsträckning, som vi aldrig hade drömt om i detta
land och vi hade oerhörda besvär att bli av med surkålen på ett hyggligt
sätt. Vi hade statsgaranterade priser på morötter och vi fingo på grund av att
priset var för högt satt — det är mycket svårt att avgöra var ett pris egentligen
skall sättas — oerhörda mängder morötter, som vi hade stora svårigheter
att draga nytta av men som vi i någon mån kunde ta tillvara genom
att ta ut karotinet ur morötterna, vilket ju har varit till en viss fördel. Men
ändå är det inte utan, att jag har känt en viss ängslan inför de betydande
karotintillgångar, som vi alltjämt ha och som vi på grund av de handelspolitiska
svårigheterna ha stora besvärligheter att finna avyttring för.

Det är inte så lätt med statsgaranterade priser och därför övergåvo vi dem.
Vi ha nu gått in på detta mera fria system, och hade inte förhållandena blivit
sådana som de voro i höstas, så skulle vi förvisso inte ha försökt med en
normalprissättning. Ty det har naturligtvis herr Svensson i Ljungskile alldeles
rätt i, att en normalprissättning, som med nödvändighet blir mer eller
mindre schematisk, kan nästan aldrig, när det gäller sådana varor det här är
fråga om, anpassas så smidigt efter de skiftande förhållandena, som önskvärt
hade varit. När vi nu ha gått in för detta system, finna vi, att det kan
riktas kritik mot den nuvarande avvägningen av priserna. Det är kanske inte
omöjligt att finna ett system, som är bra, men man måste säga att våra erfarenheter
från statsgarantitiden icke äro av sådant art, att de innebära någon
entydig rekommendation att i fortsättningen tillämpa denna metod. Det
fria systemets vanskligheter upptäckte vi i höstas, när vi fingo denna i raskt

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

uppåtstigande spiral gående prisrörelse på de grönsaker och rotfrukter, som
det här är fråga örn. ..

Hur det skall bli till nästa höst vet jag icke. Ar det emellertid icke alltför
pessimistiskt att säga, att örn odlarna utgå ifrån att det pris, soln för närvarande
gäller, också skulle bli gällande nästa år, så kommer det icke att bil
någon odling? Det förefaller mig vara ett omdöme, som är tilltaget något i
överkant, eftersom ändå odlarpriserna med det system som vi ha för närvarande
ligga ganska gynnsamt i jämförelse med de odlingar, som nu ifrågavarande
odling närmast skulle konkurrera med.

Frågan örn handelsmarginalema kan man naturligtvis diskutera nästan i
det oändliga och jag skall icke börja med det. Jag vill dock säga, att det
nog förefaller mig, som om de marginaler, som nu gälla, äro så pass stora,
att det icke finns anledning till sådana klagomål som lyste fram i herr Henrikssons
anförande.

Jag har nu tillråtts att taga saken under förnyat övervägande.. Ja, det ar
ju på det sättet, att denna fråga hör till de ständiga följeslagarna i den tjänst,
sorn jag för närvarande utövar, så att den vädjan, som riktats till mig, är
egentligen överflödig. Jag tvingas i alla fall att fortsättningsvis ha min uppmärksamhet
fäst vid denna sak. Vad detta sedan kommer att betyda vill jag
för dagen inte yttra mig örn. Jag kan endast försäkra herrarna och damerna,
att jag kommer att fortsätta att tänka över detta mycket bekymmersamma
och svårlösta problem.

Herr Henriksson erhöll på begäran ordet för kort genmäle, och yttrade: Herr
talman! Jag kan till att börja med icke avhålla mig från att sätta ett observationstecken
i kanten till dagens protokoll invid herr statsrådets mycket intressanta
redogörelse för hur utomordentligt vanskligt det är att försöka sig på en
statsdirigerad planhushållning och hur svart det är att med det dirigerade^ prisets
hjälp försöka avväga allt på ett riktigt sätt utan att detta siar ut pa ett
sätt, som man icke har förutsett.

Herr statsrådet ansåg, att jag hade målat litet för mörkt. Jag har här endast
framfört vad jag har fått höra ute i landet fran olika hall, nämligen att man,
som jag sade, på många håll överväger huruvida man överhuvud taget har
råd att sälja grönsaker. Jag kan icke, som jag sade, tro, att det kan ligga ! konsumenternas
intresse, att handeln icke far sadant underlag, att det möjliggör
en distribution.

Herr Bergvall yttrade, att problemet är utomordentligt svårt, vilket jag ger
honom fullkomligt rätt uti. Han framhöll vidare att det fordras mycket stora
kunskaper för att kunna bedöma denna prissättningsfråga på ett riktigt sätt.
Ja, då tycker man ju, att herr Bergvall bör anlita den sakkunskap, som är tillfinnandes
hos distributörer och odlare, när dessa frågor skola behandlas inom
priskontrollnämnden. På det viset kanske herr Bergvall kunde få en och annan
liten vägledning.

Härpå anförde:

Herr förste vice talmannen Magnusson: Jag behöver ju inte bemöta herr
Bergvalls uttalande om dem, som företräda gruppintressen, eftersom han innan
han slutade gjorde visst undantag för min del. Jag skall emellertid be att få
taga upp ett uttalande, som gjordes av herr Bergvall och som delvis underströks
av herr statsrådet, nämligen att odlarpriserna sådana de fastställts skulle kunna
anses tillfredsställande. I det fallet är jag närmast böjd för att säga, att det kan
vara riktigt, men om man önskar få en nöjaktig odling under stundande od -

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

lingssäsong, räcker det icke med att odlarpriserna äro nöjaktigt fastställda. Storodlarna
kunna endast i mycket ringa utsträckning själva sälja sina varor till
konsumenterna. Det är praktiskt taget omöjligt att genomföra något sådant.
Ligger det emellertid så till, att mellanhänderna, som i detta fall äro oundgängligen
nödvändiga, icke kunna räkna med att få sådan ersättning för det mycket
stora besvär och de mycket stora svårigheter, som äro förenade med denna handel,
att de vilja köpa, då stå odlarna där med sina varor; och de ha sannerligen
icke mycket glädje av att det satts ett tillfredsställande pris, när de icke
kunna få sälja.

Det är inte minst ur den synpunkten, som jag har rekommenderat ett förnyat
övervägande. Jag skall, för att fatta mig kort, först och främst taga fasta på
statsrådets uttalande, att denna fråga följer honom, och att han måste taga
den under förnyat övervägande, och därefter tillägga, att jag hoppas, att han
tar den under förnyat och bättre övervägande.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag är nu inte så pessimistisk
att jag tror, att denna fråga kommer att leda till några landsomfattande olyckor
-— det hoppas jag vi undgå — men det är dock en fråga, som är värd beaktande.
Det var närmast herr statsrådets uttalande, att det icke förelåg skäl att
ta upp saken till förnyad prövning, som gjorde att jag i mitt första anförande
vädjade till herr statsrådet att i alla fall tänka på saken en gång till.

Nu sade herr statsrådet, att ingen kommer väl att avhållas från odling, i fall
han tror, att nu gällande priser skola komma att gälla nästa år. Ja, sådant läget
är äro nu gällande priser de priser, som statsmakterna tillåtit vid halv
skörd och knappt det, medan omkostnaderna för odlingen på det hela taget äro
lika stora som vid full skörd. Det är klart, att när odlarna ha den erfarenheten,
att priset sättes så pass snävt även örn skörden misslyckas, så måste det verka
återhållande.

Herr Bergvall sade, att det är möjligt, att relationerna icke överallt äro riktiga.
Ja, jag tror man kan säga, att det är säkert, att de i vissa fall icke äro
riktiga. Om en handlare i Uddevalla kan köpa morötter av en bonde i trakten
och denne bonde levererar morötterna till handlarens lager, så kan han väl bra
mycket hellre ge 20 öre kilot till denne bonde än betala 15 öre för morötter i
Skåne och sedan frakta dem till Uddevalla. I detta fall är prisskillnaden satt
till endast 1 öre. Det kostar det bara att frakta morötterna från stationen till affären,
åtminstone när det gäller mindre partier. Det är en orimlig prisrelation
på den punkten, och det är därför allt skäl att fundera på saken en gång till.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Hammarlund: Herr statsrådet berättade i sitt lidandes historia örn vilka
besvärligheter vi hade med det stora överskottet i fjol. Saken är ju emellertid
den, att de besvärligheter, som vi fingo på grund av den kolossalt stora skörden
i fjol, hade vi icke fått i år, örn vi hade haft garanterade priser. Även örn vi hade
haft lika stora arealer som året förut, så fingo vi i år bara hälften eller tredjedelen
så stor skörd. För min del tror jag, att det i år hade blivit just lagom.

Både herr Bergvall och statsrådet talade örn att alla äro så missnöjda, och
detta tycka dessa båda herrar visar, att man har skjutit rakt i prick och just
har lyckats få fram det, som i detta fall kan betraktas som det fullt riktiga.
Jag vill säga för min del, att jag klandrar icke så mycket själva prissättningen,
men jag menar, att när man icke passat på i rätt tid, så skall man icke sätta
ned priserna, ty det var ju detta som var orsaken till att det blev så mycket

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

trassel, utan man skall försöka behålla vissa minsta priser. Gör man det går det
ganska bra, men sänker man priserna så där omotiverat, blir folk litet känsliga
för det. Jag tycker, att när man skall sätta sådana priser, skall man antingen
passa på i råttan tid och göra det, när priserna äro låga, oller också, örn man
icke gjort det som man bort göra, får man godkänna de priser, som i fria marknaden
ha utkristalliserat sig.

överläggningen var härmed slutad.

§ 10.

Föredrogs och remitterades till behandling av lagutskott den på kammarens
bord liggande motionen nr 455 av herr Ljungberg.

§ 11.

Föredrogs den av herr Kempe vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet Erlander, angående åtgärder till åstadkommande av hyressänkmng
för under krigsåren uppförda lägenheter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i Anslag å
statsverkspropositionen å kapitalbudgeten under statens affärsverksfonder gjor- kapiialbudda
framställningar örn anslag för budgetåret 1945/46 i avseende å postverket, allärttelegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk jämte i ämnet ver lejander.
väckt motion.

Punkterna 1—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30, angående telegrafverkets nya abonnentanläggningar, nätarbe- investeringsten
och blanka mellanortsledningar. teUgrafverket*

I enlighet med Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å kapitalbudgeten nya ahonmntunder
statens affärsverksfonder (bilaga 4, punkt 30) framlagda förslag hade anläggningar
utskottet hemställt, att riksdagen måtte till Nya abonnentanläggningar, nätar- **• **•
beten och blanka mellanortsledningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett investeringsanslag
av 33 300 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Det har vid innevarande års riksdag
från kommunistiskt håll väckts en motion i vilken föreslås, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t matte hemställa örn åtgärder i syfte att. nedbringa
avgiften för ny installation av telefonapparat till 20 kronor. Motionen
kom icke upp till behandling i förevarande sammanhang, därför att den remitterats
till tillfälligt utskott. Nu har emellertid statsutskottet gjort ett uttalande
i frågan, där man säger bland annat följande: »För de ekonomiskt mera
ogynnsamt ställda befolkningslagren måste en inträdesavgift av 100 kronor
uppenbarligen verka rätt betungande. Det är självfallet önskvärt att inträdesavgiften,
i den mån krigstidens anläggningssvårigheter lätta, kan återföras till
en mera normal storleksordning.» Utskottet erkänner alitsa, att den höga in -

40 Nr 9. Onsdagen den 21 februari 1945.

Investeringsanslag till telegrafverkets nya abonnentanläggningar m. m.

(Forts.)

trädesavgiften är särskilt betungande för ekonomiskt mera ogynnsamt ställda
befolkningslager^ men utskottet förklarar sig samtidigt vilja acceptera den
böjda avgiften, så länge av krigstiden frammanade anläggningssvårigheter föreligga.
Just gentemot det sistnämnda resonemanget anföres emellertid i den
av mig nämnda motionen, att prisförhöjning i syfte att minska efterfrågan
på en vara ipnebär, att det blir omöjligt för vissa befolkningsskikt att tillgodogöra
sig varan. Denna blir tillgänglig blott för dem som äga tillräckliga ekonomiska
resurser. Det är ett självklart rättfärdighetskrav, att en annan form
av restriktioner bör tillämpas, därest sådan brist på material verkligen föreligger,
att obunden efterfrågan icke kan tillgodoses. Det förefaller mig, som örn
det skulle vara svårt att bestrida riktigheten av det resonemanget. Varan, telefonen,
kan omöjligt vara en så svårransonerad vara, att man icke skall kunna
ransonera den med hjälp av andra metoder än att tillämpa höga priser för
nyanläggningar.

Med hänvisning till det anförda och för att hålla frågan öppen, till dess den
kommer ater i ett annat utlåtande, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets uttalande men med den ändring i motiveringen, att andra stycket
nedifrån på s. 13 i utskottets utlåtande måtte få följande lydelse: »För de
ekonomiskt mera ogynnsamt ställda befolkningslagren måste en inträdesavgift
av 100 kronor uppenbarligen verka betungande. Det är därför självfallet
önskvärt, att inträdesavgiften återföres till en normal storleksordning.»

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Det är känt, att det på grund av
materialbrist varit svårt att företaga nya installationer av telefon. Man trodde
också, att man genom en höjning av inträdesavgiften skulle kunna begränsa
dem. Så har emellertid icke skett, utan i stället för beräknade 60 000 nya installationer
i fjol har antalet stigit till 77 000. Att denna inträdesavgift är betungande
kan ingalunda förnekas. Det ha vi också inom den utskottsavdelning,
sorn behandlat detta ärende, varit medvetna örn. Emellertid föreligger det en
motion i detta ämne, som senare kommer upp till behandling, och örn jag icke
missminmer mig eller är fel underrättad går denna motion ut på ett yrkande
örn en skrivelse, och detta är väl anledningen till att motionen gick till tillfälligt
utskott. När det tillfälliga utskottet blir färdigt med sitt utlåtande, få
vi väl en förnyad debatt i denna fråga. Jag tror icke, att det gagnar saken
att vi ändra den formulering som avdelningen föreslagit, och jag ber därför,
herr talman, att med dessa korta ord få yrka. bifall till utskottets förslag oförändrat.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, blev till en början på av
herr förste vice talmannen därå framställd proposition utskottets hemställan
av kammaren bifallen. Därefter gav herr förste vice talmannen beträffande
motiveringen propositioner dels på godkännande av utskottets motivering dels
ock på godkännande av utskottets motivering med den ändring däri, som under
överläggningen föreslagits av herr Persson i Stockholm; och godkände kammaren
utskottets motivering.

Punkterna 31—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 21 februari 1945. Nr 9. 41

Punkterna 37—70.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71.

Lades till handlingarna.

Punkterna 72—96.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1944/45, i vad propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1945/46 m. m.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från viss
ersättningsskyldighet i anledning av skada, som vållats av f. d. anställningshavare
vid vägväsendet; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
visst under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående markområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 2, i anledning av väckta motioner
örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande, av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

Motioner om
avakaj fande
av den allmänna
omsättningsskatten
m. TO.

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)

1) motionen nr 37 i andra kammaren av fru Rönn-Ckristiansson och herr
Hagberg i Luleå, vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta avskaffa allmänna
omsättningsskatten»; samt

2) de likalydande motionerna nr 173 i första kammaren av herr Gustavson
m. fl. och nr 272 i andra kammaren av herr Pettersson i Norregård m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t göra framställning
örn utredning och förslag avseende den allmänna omsättningsskattens
snara avskaffande och ersättande med på annat sätt utformade beskattningsåtgärder,
som med enklare förfaringssätt och mindre invecklade kontrollåtgärder
förena större hänsyn till försörjningsbörda och skattekraft».

Utskottet hemställde,

1) att motionen II: 37 av fru Rönn-Christiansson och herr Hagberg i Luleå,
örn avskaffande av allmänna omsättningsskatten, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I: 173 av herr Gustavson m. fl. och II:
272 av herr Pettersson i Norregård m. fl., angående utredning örn avskaffande
av den allmänna omsättningsskatten och dess ersättande med annan skatt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Gustaf Elofsson, Jonsson i
Skedsbygd och Hammarlund, vilka ansett att utskottet bort hemställa,

1) att motionen II: 37 av fru Rönn-Christiansson och herr Hagberg i Luleå,
örn avskaffande av allmänna omsättningsskatten, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

2) att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna I: 173 av
herr Gustavson m. fl. och II: 272 av herr Pettersson i Norregård m. fl. i skrivelse
till Kungl. Hajd anhålla örn skyndsam utredning angående sådan omläggning
av omsättningsskatten att nödvändighetsvaror undantoges från beskattningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Vid införandet av den allmänna omsättningsskatten
vid 1940 års urtima riksdag anförde finansministern, att det
var statsfinansiella och penningpolitiska skäl som varit avgörande för en utökning
av vårt skattesystem. Han ansåg, att de indirekta skatterna voro mer
effektiva än andra skatter och att bland dem omsättningsskatten var den allra
effektivaste. Visserligen insåg statsrådet Wigforss de starka och väl motiverade
invändningar, som kunde göras på grund av ekonomiska, socialpolitiska
och skattetekniska orsaker, men dessa fingo givetvis vika för — såsom
termen lyder — statsfinansiella skäl. Första särskilda utskottet, som behandlade
denna fråga, anförde samma skäl som finansministern, men utskottet tilllade,
att under normala förhållanden hade givetvis icke någon omsättningsskatt
blivit genomförd. Sedan ha vid varje riksdag motioner väckts örn skattens
slopande, och lika noggrant ha motionerna varje gång blivit avslagna
med hänvisning till den förut relaterade termen »statsfinansiella skäl».

Utskottet av i dag har precis samma uppfattning som tidigare utlåtanden
givit vid handen, men utskottet av i dag tillägger också, att nackdelarna med
omsättningsskattens slopande icke böra betonas starkare än vad som kan anses
sakligt motiverat. Såsom stöd för denna sin uppfattning anför utskottet
den utredning, som 1943 gjordes av herrar Lindahl och Lemne — en utredning
som syftade till att utröna skattetrycket i fråga örn olika inkomstklasser.
Då kom man bl. a. exempelvis till att vid en årsinkomst av 1 300 kronor ut -

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Motioner örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
går en omsättningsskatt på 30 kronor. Man behöver icke vara matematiker för
att förstå vad en sådan beskattning betyder på denna låga inkomst. Har man
aldrig diskuterat på allvar, hur det kan se ut i de fattiga arbetarhemmen i
■detta land? Har man icke satt sig in i vilka fantastiskt stora ekonomiska bördor
som hundratusentals familjer bära? Här gäller det en skatt för livets uppehälle.
Har man aldrig satt sig in i hur det känns för de lägst avlönade, för
fattigvårds- och understödstagare, för folkpensionärer, för partiellt arbetsföra,
för sjuka och för dem som skuldsatta måste släpa sig fram i livet? Har man
icke på allvar sett deras oerhört svåra situation? Man pläderar så vackert, att
man vill göra så mycket för mödrar och barn, men det är blott en deklaration.
Man vill icke ens på detta område tillmötesgå ett så elementärt krav som denna
skatts slopande. Här är det icke fråga om att på något sätt excellera i känslotänkande.
Här gäller det livets realiteter.

När man säger, att skatten icke skall ha införts under normala förhållanden,
bör man komma ihåg, att dessa av mig uppräknade folkkategorier icke leva
under några som helst normala förhållanden. Diet är icke normalt att existera
vid svältgränsen, utan det är högst onormalt, och de leva vid svältgränsen även
örn omsättningsskatten slopades. Utskottet anser i sin motivering, att den utredning
som verkställts av herrar Lindahl och Lemne skulle vara bärande för det
påståendet, att nackdelarna med omsättningsskatten icke varit så svåra, som
man vill göra gällande. I stället verkar denna utredning med de siffror som jag
nämnt i motsatt riktning, och i stället visar utskottets motivering, hur nödvändigt
det är med skattens slopande. Man måste emellertid ha klart för sig
— jag förmodar heller icke, att man på allvar ifrågasätter det — att det
är massor av människor här i landet, för vilka omsättningsskatten icke utgör
något som helst problem. De behöva icke, därför att de betala omsättningsskatten,
på något som helst sätt sänka sin standard.

Bland die breda folklagren finns endast en uppfattning beträffande omsättningsskatten,
och det är, att den bör slopas så snart som möjligt. Detta krav
har framkommit icke minst i pressen och under den gångna valrörelsen. Sålunda
vill jag erinra om att den socialdemokratiska tidningen Ny Tid i Göteborg på
ledarplats framhållit nödvändigheten av att omsättningsskatten slopades och
faktiskt signalerade möjligheten av att riksdagen denna gång skulle gå från
ord till handling d. v. s. från deklarationer till ett positivt resultat. Dessutom
ha husmödramöten, kvinnoföreningar, hyresgäströrelsen m. fl. krävt samma
åtgärd. När man talar örn önskvärdheten av att sänka priserna, är det ett alldeles
ypperligt tillfälle härtill genom att slopa omsättningsskatten.

Riksdagen har mycket svårt att tänka sig stora siffror i samband med sociala
välfärdsanordningar. Då värjer man sig. Det är endast när man kommer in
på temat försvaret som man anser de astronomiska siffrorna acceptabla. Vi påstå
icke att ett slopande av omsättningsskatten på något sätt innebär en stor
lättnad för de breda befolkningsskikten men att det i någon mån lindrar deras
tunga bördor. Utskottet borde draga konsekvenserna av sina vackra deklarationer,
och dessa konsekvenser borde föra till en motsatt behandling av
motionen än den som här föreslås.

Herr talman! Med vad jag anfört ber jag att få yrka bifall till min motion.
Blir detta yrkande icke antaget, hemställer jag örn bifall till punkt 2) i den
reservation, som är fogad vid utlåtandet — dock, herr talman, med avståndstagande
från den motivering, som föreligger i motionen nr 11:272, och med
uteslutande av reservanternas motivering.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Då jag tillsammans med ett par
andra ledamöter av utskottet vid föreliggande betänkande fogat en reserva -

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
tion, må det tillåtas mig att med några ord beröra lrar jag ser på denna fråga.
Jag känner mig befriad från att ingå på de sociala skadeverkningar, som
denna skatt åsamkar. Den föregående talarinnan har målat dessa i ganska
grälla färger. Utskottet erkänner ju också i likhet med departementschefen,
att denna skatteform är mindre tilltalande. Örn den saken äro således alla
ense.

När vi inom utskottet hade att taga ställning till denna motion om ett eliminerande
av åtminstone de mest framträdande skadeverkningarna av omsättningsskatten,
gjorde jag mig den frågan, örn man inte skulle kunna från
denna beskattning undantaga sådana varor, som kunna sägas höra till livets
nödtorft. Det föreligger för övrigt inte mindre än två motioner här i kammaren,
vilka syfta till ungefär samma sak — jag tänker på herrar Staxäng»
och Hällgrens motioner, där man vänder sig mot omsättningsskatten på fisk,
vilken ju är en nödvändighetsvara och därtill en vara, av vilken konsumtionen,
åtminstone i nuvarande tider, bör uppmuntras så mycket som möjligt.
Det hade enligt mitt förmenande varit önskvärt, att nu föreliggande motioner
om utredning av frågan örn omsättningsskattens avskaffande hade fått
behandlas i samband med dessa övriga motioner, som röra omsättningsskatten.
Men utskottet ansåg sig inte kunna gå på den linjen, utan föredrog att redan
nu taga ställning till de förstnämnda motionerna. Följden blir att bevillningsutskottet
får ytterligare en eller två gånger under denna riksdag taga omsättningsskatten
under omprövning.

Under sådana förhållanden har jag sett mig nödsakad att till utskottets
betänkande teckna en reservation, där det framhålles, att det kan finnas vissa
möjligheter att genom en omläggning av omsättningsskatten undantaga de
mest utpräglade nödvändighetsvarorna från denna beskattning. Jag har då i
första hand tänkt på de livsmedel, som nu äro belagda med omsättningsskatt,
men kunde man gå längre på samma väg och undantaga även sådana varor
som kläder och skodon, så vore det endast fördelaktigt.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som
är fogad till utskottets betänkande och som är undertecknad av herrar Elofsson
och Hammarlund samt mig.

Herr Hagberg i Malmö: Fru Rönn-Christiansson har varit frånvarande från
denna församling de senaste åren. Hade inte detta varit fallet, hade fru RönnChristiansson
flera gånger varit i tillfälle att få höra precis samma argument
emot allmänna omsättningsskatten som dem, som hon här har anfört, ehuru
jag måste medge, att dessa argument inte alltid framförts med så välbalanserad
och behaglig altröst som den, över vilken fru Rönn-Christiansson förfogar.

Det är klart — det äro vi alla ense örn — att man kan rikta mycket allvarliga
erinringar mot omsättningsskatten. Den träffar hårt de barnrika familjerna,
den är ganska illa konstruerad, den ger upphov till orättvisor, o. s. v.
Emellertid ha vi i år från bevillningsutskottets sida velat vända oss mot det
förhållandet, att man i den allmänna diskussionen nog en smula överbetonat
dessa skadeverkningar. Om man objektivt ser på de siffror, som föreligga,
måste man naturligtvis medge, att skadeverkningar förefinnas, men å andra
sidan äro inte dessa skadeverkningar alltid så stora som gjorts gällande.

När det gäller det siffermaterial, som vi ha publicerat i utskottsbetänkandet,
så uppehöll sig fru Rönn-Christiansson endast vid den ena sidan av dessa
siffror, nämligen den, som stämde med hennes uppfattning; den andra sidan
förbigick hon helt och hållet. Vi inom utskottet förmena emellertid, att
man, när man talar örn omsättningsskatten, inte får se den isolerad från

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
skattetrycket i övrigt. Sätter man in den i detta sammanhang, kommer nian
till helt andra procenttal än dem, som man får om man betraktar den isolerad.
Man finner t. ex. att den totala skattebelastningen i förhållande till inkomsten
stiger från 16,6 procent vid 1 300 kronors inkomst och 25,2 procent
vid 10 000 kronors inkomst till 27,5 procent vid 15 000 kronors inkomst och
48,3 procent vid 100 000 kronors inkomst.

Dessa siffror säga någonting helt annat om skattetrycket än de, som fru RönnChristiansson
här begagnade sig av och som bygga på omsättningsskatten såsom
en isolerad företeelse.

Den ärade talarinnan från Göteborg gjorde emellertid också ett annat litet
trick, som jag måste säga några ord örn. Fru Rönn-Christiansson talade om, hur
omsättningsskatten verkade i den lägsta inkomstklassen, och framhöll, att trycket
där var ganska orimligt, i det att omsättningsskatten betydde en belastning
på 30 kronor. Detta är i och för sig riktigt, men man får inte, fru RönnChristiansson,
alldeles bortse från det förhållandet, att när det gäller denna inkomstklass
träder systemet med livsmedelsrabatter i tillämpning i mycket hög
grad. Yi få räkna med att en familj inom den lägsta inkomstklassen på t. ex.
man, hustru och ett barn erhåller sex rabattkort — tre på mjölk och tre på smör
— och eftersom varje rabattkort representerar ett värde av ungefär 28 kronor
innebär detta, att familjen beredes en lättnad i sina utgifter på 168 kronor,
medan samtidigt den belastning, som omsättningsskatten medför, endast uppgår
till 30 kronor.

Nu kan det ju sägas, att detta är en rätt egendomlig konstruktion av ett
skattesystem, men det har inte gått att komma fram på någon annan väg. _

Till herr Jonsson i Skedsbygd, som företrädde reservanternas uppfattning,
skulle jag också vilja säga några få ord. Från bondeförbundshåll ha alltsedan
omsättningsskattens tillkomst ständigt presenterats motioner om dess avskaffande.
Det egendomliga med dessa motioner är emellertid, att motiveringen har
skiftat. Ha bevillningsutskottet och riksdagen det ena året underkänt en motivering,
då har man avstått från denna motivering, men nästa år har man kommit
igen med en annan motivering. När sedan även denna motivering underkänts,
har man kommit tillbaka med en ny, och så är också förhållandet i år.

Man vill alltså från bondeförbundshåll avskaffa omsättningsskatten, men man
har naturligtvis inte kunnat bortse från det ganska fundamentala förhållandet,
att denna skatt ger staten 330 milj. kronor. Tjägga vi därtill varuskatten på närmare
70 milj. kronor, så äro vi uppe i en skattesumma på 400 milj. kronor,
och det är ju inte pengar, som man tar ut så där utan vidare på något annat
håll. Enligt vad som framgår av den föreliggande motionen tänker man sig på
bondeförbundshåll att kunna skaffa ersättning för dessa omsättningsskattemedel
genom att nedföra de skattefria ortsavdragen till vad som gäller på lägsta
dyrort.

Det är ganska förbluffande, att man anser sig kunna komma med ett sådant
projekt utan att överhuvud taget lia undersökt vad det kan ge i pengar räknat.
Ehuru det ingalunda är utskottets skyldighet — det ankommer väl närmast på
motionärerna att prestera sådant material — ha vi inom utskottet icke desto
mindre försökt skaffa siffror, som belysa detta projekt. Vi ha därvid kommit
fram till siffror, som äro ganska sensationella — i varje fall tycker jag att de
borde vara det för dem, som tro att man på den vägen kan skaffa några pengar.
Genom att nedföra ortsavdragen till vad som gäller på lägsta dyrort får man
nämligen, såvitt nu kan bedömas, till sitt förfogande ett belopp, som icke uppgår
till mer än omkring 40 milj. kronor. Det är allt vad man skulle vinna på
denna transaktion, och det är långt, mina damer och herrar, från 40 till 330
milj. kronor.

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)

När vi i utskottet hade kommit fram till detta, g.jorde man från bondeförbundsrepresentanternas
sida där på samma sätt som många gånger tidigare: man
övergav den gamla motiveringen och kom med en helt ny. Denna nya motivering
— jag vet inte vilket nummer i ordningen den bör åsättas — går ut på att beskattningen
skulle kunna höjas på varor av mer eller mindre lyxbetonad karaktär,
medan däremot de egentliga nödvändighetsvarorna skulle kunna befrias
från omsättningsskatt, och med utgångspunkt från denna motivering anser man,
att frågan örn omsättningsskatten bör göras till föremål för utredning.

Ett sådant avlyftande av omsättningsskatten från de egentliga nödvändighetsvarorna
och förstärkande av beskattningen på vad man kallar lyxvaror är
naturligtvis inte något, som i och för sig framkallar några erinringar. Men
reservanterna torde ej heller i detta läge ha gjort sig den mödan att försöka
ta reda på vad deras förslag ger i pengar räknat. Jag skulle vilja fråga exempelvis
den ärade talesmannen för reservanterna, om han har reda på vad den skärpta
omsättningsskatten för närvarande ger, men jag tror knappast, att han kan
svara på den frågan. Jag har emellertid för min del bemödat mig om att hos
riksräkenskapsverket efterhöra vad den ger — något som reservanterna också
kunde ha gjort — och jag har då fått till svar, att såvitt man kan bedöma ger
denna skatt någonting mellan 9 och 10 milj. kronor. Även om man tredubblar
eller fyrdubblar den skärpta omsättningsskatten, kommer man alltså inte, herr
Jonsson i Skedsbygd, på långa vägar upp till de belopp, som det här blir
fråga om.

Givetvis äro vi alla ense örn att omsättningsskatten representerar en otrevlig
skatteform. Redan när vi 1940 första gången diskuterade denna skatt, så
tryckte första särskilda utskottet mycket starkt på den saken. Man framhöll,
att skatten endast kunde motiveras av rådande onormala förhållanden samt av
det statsfinansiella läget — det är ju ett trivialt uttryck, som alltid återkommer,
men tyvärr täcker termen i detta fall ett faktiskt förhållande — och detta
statsfinansiella läge kvarstar ju alltjämt. Vi kunna inte göra någonting åt det,
antingen vi vilja eller ej, och vi få väl därför dragas med omsättningsskatten
tills vidare.

Men å andra sidan äro vi naturligtvis, i varje fall de allra flesta av oss, övertygade
därom, att när det statsfinansiella läget sa medger och konjunkturerna
i övrigt äro sådana, att man utan risk kan taga bort en sådan beskattning som
omsättningsskatten — man får ju även ha de penningpolitiska synpunkterna
i beaktande sa bör också detta ske. Jag tror, att när Kungl. Mhj :t anser sig
kunna framlägga en proposition i sådan riktning, så skall Kungl. Majit kunna
påräkna ett ganska enstämmigt beslut örn bifall från riksdagens sida.

Med dessa ord, herr talman, hemställer jag örn bifall till utskottets yrkande.

Herr Adolfsson: Herr talman! Samtidigt som jag ber att få uttala min anslutning
till de synpunkter på omsättningsskatten, som fru Rönn-Christansson
här för en stund sedan anfört, vill jag ta mig friheten att ytterligare något
granska bevillningsutskottets och herr Hagbergs i Malmö argumenteringar.

Jag konstaterar, att bevillningsutskottet liksom för övrigt även de övriga
utskott, som tidigare behandlat motioner av det slag som de här föreliggande,
starkt har understrukit omsättningsskattens nackdelar ur socialpolitisk synpunkt.
Ja, man har sa pass starkt understrukit detta i vissa avsnitt, att det
kanske inte skulle vara så mycket för mig att tillägga, därest slutsatsen i bevillningsutskottets
betänkande blivit en annan än vad fallet nu är. Kontentan
av bevillningsutskottets, betänkande är nämligen följande: omsättningsskattens
skadeverkningar ur socialpolitisk synpunkt äro uppenbara, men ur statsfinansiell
och penningspolitisk synpunkt måste skatten tills vidare stå kvar. Även

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättning sskatten m. m. (Forts.)
om utskottet, såsom fru Rönn-Christiansson anmärkte, på en punkt Böker
mildra de vid olika tillfällen, bl. a. vid valtillfällen, uttalade hårda omdömena
örn skattens skadeverkningar ur ekonomisk och socialpolitisk synpunkt, så
framgår ändå, att utskottet fullt inser omsättningsskattens sociala skadeverkningar.

Utskottet menar emellertid inte bara, att omsättningsskatten inte nu kan avskaffas,
utan anser desslikes, att den inte bör ersättas med någon annan skatteform,
när den en gång i en ljusnande framtid kan avvecklas. Dietta måste innebära,
att utskottet anser allan rättfärdighet nu vara uppfylld, när det gäller
skattebördornas lika fördelning. Utskottet måste sålunda innerst inne mena,
att vi alla inom olika sociala grupper digna under en skattebörda, som träffar
oss alla lika hårt.

Jag kan inte för ett ögonblick dela en sådan uppfattning. Omsättningsskattens
införande motiverades med exceptionella förhållanden på det statsfinansiella
och det penningpolitiska området. Nu föreligger det exceptionella förhållandet,
att de mindre inkomsttagarna, vilka ju skatten främst drabbar —
vi kalla den ju med rätta en fattigmansskatt — helt enkelt inte orka med också
denna betungande skatt utan svåra sociala vådor och skadeverkningar. Här
är sålunda enligt min uppfattning återigen plats för ett exceptionellt ingripande
i en exceptionell situation.

Jag betraktar det som ur social synpunkt betänkligt, att utskottet först framhåller
skattens sociala skadeverkningar för att därefter med hänvisning till
statsfinanserna hävda, att omsättningsskatten bör stå kvar, intill dess att ett
borttagande av densamma kan ske utan att något annat slag av beskattning
behöver tillgripas såsom ersättning. Mig förefaller det självklart, att skattetrycket
i förhållande till förmågan att bära skattebördan alltjämt är synnerligen
olika i vårt land. Det finns utan tvivel rika möjligheter att kompensera
förlusten av omsättningsskatten, bl. a. genom en ökad direkt beskattning av
de större inkomsterna och ökad progressivitet. Dessutom föreligger ju den möjligheten
att taga ut en engångsskatt på större förmögenheter, som den kommunistiska
motionen hänvisar till. Hur skulle det således vara att äntligen lösa in
den växel, som riksdagen ställde ut år 1940?

Bevillningsutskottet söker, såsom jag framhöll nyss, att på en punkt i sitt
betänkande mildra de hårda omdömena om omsättningsskattens verkningar.
Detta sker genom en hänvisning till en tabell i 1944 års statsvcrksproposition,
vilken tabell enligt utskottet visar, att »belastningen i procent beräknad i förhållande
till inkomsten sjunker från 2 procent vid 15 000 kronors inkomst till
0,6 procent vid 100 000 kronors inkomst». Lägga vi till detta konstaterandet,
att omsättningsskatten och varuskatten i inkomstklasserna mellan 1 300 och
10 000 kronor medför en belastning varierande mellan 2,2 och 2,7 procent, så
är orättfärdigheten rätt bra belyst endast genom de siffror, som sålunda anföras.
Se vi sedan till realiteterna bakom dessa siffror — för att riktigt kunna
fatta dessa realiteter måste man emellertid känna till tillståndet i småfolkshemmen
— understrykes orättfärdigheten ytterligare. Faktum är ju, att det
kan statistiskt bevisas, att den familj, vars inkomst knappast räcker till livets
allra enklaste nödtorft, har en i förhållande till inkomsten många gånger högre
omsättningsskatt än den, som har mer än 50 000 kronor över sedan skatten på
en årsinkomst av 100 000 kronor betalts. Jag vill dessutom gentemot herr Hagberg
i Malmö göra den anmärkningen, att jag, när jag framför detta resonemang,
alltså inte har betraktat omsättningsskatten såsom en isolerad fråga
när det gäller skattetrycket.

Herr Hagberg i Malmö åberopade även prisrabatterna på livsmedel och ansåg,
att dessa voro ägnade att mildra omsättningsskattens verkningar för de

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
mindre inkomsttagarna. Till detta vill jag endast säga, att vi för vår del inte
kunna anse det riktigt att man på detta sätt tar mycket med den ena handen
och ger litet med den andra. Bortåt hälften av vårt folk får på detta sätt leva
på något som vi vid något tillfälle ha kallat friserad fattigvård. Det kan inte
förlikas med vad vi vilja kalla en förnuftig och ur moraliska synpunkter oantastbar
socialvård.

Bevillningsutskottet anför också vissa betänkligheter mot ett slopande av
omsättningsskatten av, som det heter, penningpolitiska skäl. Detta argument
förefaller mig synnerligen hjärtlöst. I översättning innebär argumentet, att
de lägre inkomsttagarnas köpkraft måste hållas nere. Man anser tydligen, att
denna strävan icke har främjats tillräckligt genom den ekonomiska politik,
som har förts här i landet under de senaste åren. Köpkraften måste, menar
man, tydligen också hållas nere genom att extra beskatta dem som i en del fall
inte förmå skaffa sig ens det som brukar kallas för livets nödtorft. Detta strider
så avgjort till och med mot det mest elementära i en sund socialpolitik, att
jag mycket väl kan förstå de vältalare, som i höstas synnerligen energiskt
krävde att omsättningsskatten skulle slopas.

I detta sammanhang vill jag till slut också notera, att de indirekta skatterna
ha stegrats mer än de direkta. De direkta skatterna utgjorde för senaste
beskattningsåret 1 295 miljoner kronor. För att inga missförstånd skola uppstå
ber jag få påpeka, att jag härvid frånräknat redovisningen för stämpelskatten.
De indirekta skatterna redovisas samtidigt till 1 428 miljoner kronor,
sålunda 133 miljoner kronor mera än de direkta skatterna. Till denna indirekta
beskattning komma bland annat 224 miljoner kronor på statens affärsdrivande
verk, 48 miljoner på tips-, lotteri- och totalisatormedel och ytterligare några
indirekta skatter. Vi hävda, att dessa indirekta skatter till största delen likaledes
äro sådana, att de framför allt drabba det arbetande folket och det fattigare
folket tyngst.

I den kommunistiska motionen pekas på en utväg att ersätta omsättningsskatten
— jag syftar, som alla förstå, på en engångsbeskattning av förmögenhet.
Jag erkänner, att det nog nu inte är rätta tidpunkten att i detalj resonera
igenom denna fråga. Jag anser mig likväl kunna ta mig friheten framhålla, att
enbart en genomsnittlig tioprocentsbeskattning på förmögenheter över 20 000
kronor skulle ge över en och en halv miljard på en gång. Örn procentsatsen
höjdes till det dubbla, som Erik Lindahl förutsatte i sin promemoria år 1942,
skulle det sannerligen bli god råd att täppa till hålen efter omsättningsskatten.
Dessutom skulle det bli möjligt att även nedbringa statsskulden och statens
ränteutgifter. För övrigt kanske man också skulle kunna säga, att det till och
med skulle bli möjligt att höja den nedre gränsen för en engångsbeskattning,
därest man nu till äventyrs anser, att det skulle vara mera humant att ta ut
extra skatt genom omsättningsskatt hos dem som ingenting ha än att ta en
liten del från dem, som dock äga 20 000 kronor.

Man tycks, såvitt jag förstår, ha förälskat sig i argumentet, att en eventuell
engångsbeskattning uteslutande skall tjäna syftet att bringa ned statsskulden
och statens ränteutgifter. Jag för min del menar, att detta inte ovillkorligen
skall vara en grundförutsättning för en sådan skatt i den situation, vari
vi nu befinna oss. För övrigt skulle jag ännu en gång vilja betona, att en engångsbeskattning
på, låt oss säga, 2 miljarder kronor ger möjlighet att både
bringa ned statens skulder och ränteutgifter och dessutom täppa till hålen
efter omsättningsskatten, som tycks hota att bli permanent. Ett års omsättningsskatt
beräknas ge ungefär 330 miljoner kronor. Även örn vi räkna med
minskade statliga skatteintäkter — på grund av engångsbeskattningen minskar
ju den skattepliktiga förmögenheten — bör det ändå kunna bli en bra slant

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättmng sskatten m. m. (Forts.)
över, sedan förlusterna på omsättningsskattens slopande lia täckts. Det gäller,
anse vi på kommunistiskt håll, nu i första liand att mildra stundens svårigheter
för de folkskikt, som tryckas djupast ned av skattebördan. Omsorgen
örn dessa bör enligt vårt sätt att se gå före omsorgen örn de stora förmögenheternas
okränkbarhet.

Herr talman! Jag ber att i likhet med fru Rönn-Christiansson få yrka bifall
till motionen nr 37 i andra kammaren och i andra hand till punkt 2) i det yrkande,
som framställts av reservanterna inom bevillningsutskottet, dock -— det
understryker jag — utan instämmande i vissa motiveringar i den motion, på
vilken denna reservation grundar sig, eller i reservanternas motivering.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Den siste ärade talaren beskyller
bevillningsutskottet för att ha brustit i logik, när utskottet drog slutsatserna
av sitt allmänna resonemang. Jag tror emellertid, att ett närmare studium av
bevillningsutskottets betänkande skall visa, att slutsatserna stå i full överensstämmelse
med premisserna.

Utskottet har nämligen utgått ifrån att omsättningsskatten infördes av
statsfinansiella och penningpolitiska skäl. Ingen har i denna debatt kunnat
vederlägga utskottets uppfattning, att dessa båda skäl alltjämt kvarstå, och
ingen har kunnat anvisa några andra vägar att anskaffa de 330 miljoner kronor,
som omsättningsskatten beräknas ge. Ingen har heller kunnat förneka,
att vi nu leva i en ganska kraftig högkonjunktur, där de penningpolitiska synpunkter,
som voro rådande, när skatten infördes, alltjämt äga sin giltighet.
Men utskottet har därmed på intet sätt velat binda sig vid denna skatteform
såsom sådan utan tvärtom kunnat i anslutning till detta allmänna resonemang
även säga, att skatteformen är av den art, att man så snart det blir möjligt
bör avskriva densamma. Utskottet skriver på den punkten mycket positivt och
klart på s. 4: »Emellertid synes skäl finnas för antagandet, att krigsläget därefter
kan medgiva en sådan minskning av våra beredskapsutgifter, att de
statsfinansiella förhållandena.ej med samma styrka som nu tala för omsättningsskattens
bibehållande. Även ur penningpolitisk synpunkt kan vid en
förändrad konjunktur ett avskaffande av omsättningsskatten jämväl komma
att framstå såsom önskvärt.»

Jag måste ju säga, att man kan vara tveksam om huruvida det statsfinansiella
läget kommer att utvecklas i sådan riktning, att vi verkligen kunna
avvara dessa 300 miljoner kronor. Det vågar jag inte uttala några större förhoppningar
örn. Ty jag förmodar, att många och stora krav komma att ställas
på statskassan även efter beredskapsutgifternas tillbakagång. Men möjligheterna
till en sådan utveckling ligga ju i varje fall öppna. Möjligheterna att
ta bort omsättningsskatten tror jag däremot ligga mera på det penningpolitiska
området. Därför anser jag det vara beklagligt, att den föregående ärade
talaren i så stor omfattning ville negligera de penningpolitiska skälen. Ty
det kan mycket väl tänkas, att det vid en inbrytande lågkonjunktur kan vara
synnerligen önskvärt att kunna tillgripa ett avskaffande av omsättningsskatten
för att därigenom stärka köpkraften, en åtgärd, som alltså skulle verka
i konjunkturstimulerande riktning. Jag tror att överväganden av detta slag
tidigare än .de statsfinansiella synpunkterna komma att utgöra skäl för omsättningsskattens
avskaffande.

Jag är viii medveten örn att när det gäller att i ett dylikt läge avskriva
denna skatteform, så kommer den frågan att ställas, om det är möjligt att
i ett sådant ögonblick åstadkomma en sådan prissänkning, att det fulla vär Andra

kammarens protokoll 10''i5. Nr 0. 4

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
det av skattens avskrivning kail utnyttjas i konjunkturstimulera.nde riktning,
d. v. s.: kommer prisnivån att sjunka, om inte med fulla 5 procent så kanske med
4 procent genom en sådan åtgärd? Ja, den invändningen kommer säkerligen
att resas den dag man av penningpolitiska skäl ämnar avskaffa omsättningsskatten.
Det är emellertid klart, att det måste i ett sådant ögonblick finnas
ett organ — det må vara priskontrollnämnden eller något annat organ — som
verkligen ser till, att effekten då också blir den önskade. Jag misströstar
inte på den punkten utan anser mig lia anledning att hysa den tron, att det
skall bli möjligt att utnyttja skatten i det penningpolitiska syfte, som jag
här har angivit.

Jag vill däremot på det allra livligaste beklaga, att den föregående ärade
talaren såsom ersättning för omsättningsskatten rekommenderar någonting
sådant som att uttaga engångsskatt på förmögenhet. Därmed vill jag naturligtvis
inte lia sagt, att jag skulle vara alltför ängslig för att uttaga ett sådant
engångsoffer. Men jag vill säga — det måste vi väl ändå vara överens
örn — att skall ett sådant engångsoffer lia någon mening får det inte ske
för att täcka löpande utgifter, utan det måste då göras för att nedbringa
statens skulder och sålunda nedbringa ränteutgifterna.

Jag måste också säga, att de kalkyler, som den föregående ärade talaren
gjorde, uppmuntra inte till att använda engångsoffret för att ersätta omsättningsskatten.
Ty vid ett engångsoffer på inte mindre än 3 miljarder kronor, som
dock ur rent teknisk synpunkt inte är någon bagatellsumma att uttaga, skulle
ändå ränteutgifterna för statens vidkommande inte sjunka med mer än 90
miljoner kronor örn året, vilket inte skulle utgöra mer än ungefär en fjärdedel
av vad omsättningsskatten nu ger. Jag tror sålunda, att det på den vägen inte
finns den minsta utsikt att ersätta de medel som bortfalla genom omsättningsskattens
slopande.

Herr Adolfsson var också inne på en hel del andra funderingar. Han trodde
det skulle vara möjligt att taga ut de pengar omsättningsskatten ger genom
en ökad progressivskatt och kunna lätta bördan för de lägsta inkomsttagarna
genom att befria dem från omsättningsskatten. Jag vill för min del inte inlägga
den tolkningen i bevillningsutskottets uttalande, att omsättningsskatten
skall avskrivas utan att någon annan skatteform i stället kan få tillgripas.
Jag vill inte gå så långt som att inlägga denna absoluta mening i utskottets
uttalande. Jag vill understryka, att utskottet på den punkten Ilar skrivit mycket
försiktigt. Det har nämligen skrivit, att en avveckling av omsättningsskatten
»bör kunna sire» utan att en ny skatteform, en ny skattekälla, behöver
försökas. Skulle det emellertid visa sig, att olägenheterna och skadeverkningarna
av omsättningsskatten bli så stora och opinionen mot densamma
blir så stark, att det framstår såsom oundgängligt att borttaga denna skatt, ja,
då får man naturligtvis söka upp andra möjligheter att fylla det inkomstbortfall
som härigenom uppstår. Att det skulle vara önskvärt att kunna avskaffa
omsättningsskatten utan att höja övriga skatter få vi nog vara överens om.
Men utskottets uttalanden i detta avseende får, som sagt, icke tagas i den
bemärkelsen, att det gäller absolut under alla omständigheter, utan det får
betraktas som en riktpunkt, ett önskemål att sträva efter. Jag tror, att inkomsttagare
i allmänhet, även de som befinna sig ganska lågt ner på inkomstskalan,
säkerligen icke äro särskilt angelägna örn att skattetrycket i dess helhet
ökas.

Jag skulle kanske även lia anledning att säga några ord örn det resonemang,
som bär förts av fru Rönn-Christiansson och herr Adolfsson angående det
orättvisa och nästan hjärtlösa i att uttaga denna skatt. Men dessa uttalanden
äro ju mera att beteckna som känslobetonade utgjutelser, som man inte precis

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
kan polemisera emot. Jag vill emellertid påpeka, att vi som ännu måste förhärda
våra hjärtan och säga oss, att denna skatteform är nödvändig att tillsvidare
behålla, ömma lika mycket som någon annan för att kunna, avlasta den
skatteutgift, som det här är fråga örn, för familjer och för inkomsttagare i
olika lägen.

Men jag måste ju säga, att i förhållande till hela skattetrycket så är denna
skatt på 30 kronor, som omsättningsskatten beräknas till för den som har
1 300 kronors inkomst, inte så stor, som man tycks vilja göra gällande. Ty
örn man tar bort dessa 30 kronor, är dock det samlade skattetrycket för dessa
låga inkomster alltjämt 14 procent. Det minskas sålunda inte med mer än 2,3 %
genom omsättningsskattens borttagande. En reform, som vi böra sträva till, är
naturligtvis att komma fram till en mera generell och allmän skattesänkning
för de lägsta inkomsttagarna. Härvid komma vi emellertid in på en omständighet,
som har ganska stor betydelse, nämligen att för dessa lägsta inkomsttagare
kommunalskatterna trycka mera än statsskatterna. Det finns kommuner,
som med nuvarande ordning knappast kunna klara sina finanser, om de
lägsta inkomsttagarna icke finge löv att bidraga efter måttet av sin förmåga.
Det är ett stort verksamhetsfält, som här öppnar sig. Det gäller att åstadkomma
en rättvisare och jämnare fördelning av den kommunala skattebördan.
Det är kanske en reform, som är svår att genomföra men som säkerligen är
den enda vägen att lätta det totala skattetrycket för de lägsta inkomsttagarna.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla tiden längre. De anvisningar, som
ha gjorts av motionärerna, lia icke kunnat övertyga utskottsmajoriteten om
möjligheten att gå motionärerna till mötes. Men jag vill bestämt betona, att
ingen som skrivit under detta betänkande hyser någon som helst kärlek till
denna skatteform, utan vi skola, när helst möjligheter därtill ges, med glädje
förorda dess avskaffande.

Beträffande den reservation, som har avgivits av tre utskottsledamöter,
däribland herr Jonsson i Skedsbygd, kan jag icke underlåta att påpeka, att
den egentligen är mindre långtgående i sin motivering än utskottets uttalande.
Utskottet förordar nämligen, när möjligheterna därtill finnas, en fullständig
avskrivning av omsättningsskatten, under det att denna reservation ger på
hand, att en betydande del av denna skatt skall stå kvar. Det förvånar mig
därför, att fru Rönn-Christiansson och herr Adolfsson ha biträtt denna reservation,
visserligen med uteslutande av motiveringen. De ha i alla fall anslutit
sig till slutyrkandet, som står i överensstämmelse med motiveringen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Rönn-Christiansson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Hagberg sade, att jag icke skulle kunna ha sagt detsamma
som jag sagt i dag, örn jag suttit i riksdagen under de senaste åren. Det är
självklart, att så länge orsakerna till de svåra förhållandena bestå, så länge
äro vi kommunister här i riksdagen talesmän för dem, som lida av dessa förhållanden.
Tyvärr lia svårigheterna ökats under de senaste åren. Herr Hagberg
i Malmö hör icke till dem, som vilja göra något för att lätta läget för de fattiga
i detta land. När jag lämnar en korrekt sifferuppgift, tillåter sig herr Hagberg
säga, att det är tricks. Jag noterar, att herr Hagberg tydligen icke har sinne för
ordens valör. Jag är medveten örn att de, som ha en årsinkomst av 1 300 kronor,
lia alla rabatter, men även med rabatterna är deras ställning oerhört svår. Det
är ingalunda berättigat att säga, att de lia det bra, ty familjer med rabatter
leva just på den svältgräns, jag talade örn i mitt första anförande.

Till herr Sundström vill jag säga att, som jag poängterade i mitt första anförande,
skattens bortfallande icke skulle medföra någon stor lättnad, men det

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
skulle i någon mån förbättra de fattigas läge. Herr Sundström slutade med den
vanliga deklarationen, som man blir litet uttröttad av, att lian visserligen inte
hyste någon varm känsla för skatten, men att den måste bestå.

Vidare anförde:

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! När jag och mina medmotionärer
i år motionerat örn utredning och förslag avseende den allmänna omsättningsskattens
snara avskaffande och ersättande med på annat sätt utformade beskattningsåtgärder,
som med enklare förfaringssätt och mindre invecklade kontrollåtgärder
förenade större hänsyn till försörjningsbörda och skattekraft, lia vi
icke varit så optimistiska, som utskottsmajoriteten synes vara. Utskottet skriver,
att utskottet för sin del anser, att den avveckling av omsättningsskatten
under de omständigheter, som utskottet förutsätter, bör kunna ske utan att densamma
ersättes med någon annan beskattning. Vi lia icke en så optimistisk
uppfattning örn det finansiella läge, vari Sverige befinner sig, att vi anse det
vara möjligt att låta omsättningsskatten falla bort utan att ersättas med någon
annan skatt. Vi lia begärt utredning örn det icke skulle kunna vara möjligt att
ersätta denna skatt med en efter försörjningsbördan bättredämpad skatt.

Herr Hagberg i Malmö nämnde något örn den statistik, som utskottet här har
framlagt i sitt utlåtande, och han menade, att denna statistik visar, att omsättningsskatten
icke drabbar så hårt. Han tog ett exempel, som utskottet anfört,
avseende en familj med 1 300 kronors årlig inkomst, och menade, att
en sådan familj icke drabbades vidare hårt av omsättningsskatten. Jag menar,
att en sådan familj drabbas oerhört hårt, ty den ringa inkomsten förslår icke
till upprätthållandet av en önskvärd levnadsstandard. En sådan familj har helt
enkelt icke råd att erlägga någon omsättningsskatt. Varför välja som exempel
en familj med endast ett barn? Varför icke taga en familj med flera barn?
En familj med flera barn drabbas synnerligen hårt av omsättningsskatten. Det
är en sak, som jag väl förstår att bedöma, ty jag har själv vuxit upp i ett hem,
där vi voro 11 syskon, och vet, hur oerhört noga en sådan familj måste vända
på slantarna för att pengarna skola räcka till det nödvändigaste, till vad som
behöves för att hålla familjens medlemmar vid liv.

I samma andedrag som herr Hagberg talade örn det enligt hans mening tämligen
lindriga skattetrycket, framhöll han, att skatten inbringade så mycket
som 330 miljoner kronor. Jag tyckte mig kunna se på herr Hagberg, att han
kände sig belåten över att skatten inbringar så mycket. Enligt min mening visar
just denna omständighet, att skatten är så mycket mer tyngande och drabbar
orättvist. Det föreföll, som örn för herr Hagberg statsfinansiella skäl skymde
bort skattens orättvisa karaktär. Han gisslade oss motionärer och utskottets
ledamöter för att vi skulle intagit en annan ställning till frågan nu än tidigare.
Jag medger, att vi nu valt en annan form för frågans lösning, och vi ha föreslagit
en utredning och därmed valt en utväg, som statsmakterna bruka använda,
när ändrade förhållanden inträda. När herr Hagberg talade örn att motionärerna
och utskottsledainöterna ändrat sig, tänkte jag i mitt stilla sinne,
att herr Hagberg ändrar sig nog icke, han är likadan i dag som förut.

Vi ha därför återkommit med denna motion i år. Som jag framhöll i början
av mitt anförande anse vi, att det statsfinansiella läget omöjliggör att omsättningsskatten
försvinner utan att ersättas med någon annan inkomst. Det är helt
naturligt, att vi jordbrukare äro mycket angelägna om att få bort denna skatt,
ty skatten drabbar orättvist personer, som ha klen skatteförmåga. Därtill kommer
att den särskilt hårt pressar de produktionsmedel, som ställts till vårt förfogande.
När vi inköpa redskap, maskiner och dylikt, så få vi på grund av örn -

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
sättningsskatten vidkännas en betydande merutgift. Det är. icke. förvånande,
om vi anse, att en sådan skatt är olämplig i dessa rationaliseringstider. Om vi i
rationaliseringssyfte köpa t. ex. en traktor eller redskap, få vi erlägga omsättningsskatt.
Omsättningsskatten motverkar jordbrukets rationalisering och fördyrar
produktionen.

Finansministern yttrade redan år 1910, att omsättningsskattens genomförande
vore att betrakta såsom ett led i strävandena att hålla nere upplåningen, begränsa
förbrukningen av varor och därmed minska en mflationsartad prisstegring.
På så sätt kunde enligt finansministern skattens införande motiveras
i dåvarande läge. Det skälet har i någon mån »utsuddats» i och med att vi nu
fått en rätt betydande inflation trots omsättningsskatten och trots pris- och lönestoppet.
Hade det icke varit lämpligt att avskaffa omsättningsskatten, innan
lönerörelserna pa arbetsmarknaden börjat? Pa sa sätt hade man kunnat förbättra
arbetarnas standard och förekommit inflationsframkallande lönerörelser.

Herr Vougt var inno på denna fråga i remissdebatten, då han yttrade: »Synbarligen
är det därför inte möjligt att na fram till några väsentliga prissänkningar
i stället för de löneförbättringar, varpå krav resas. I diskussionen bär
man tidigare inte sällan pekat pa omsättningsskattens borttagande som en v äg
till prissänkningar. Finansministern har hittills underläkt att beröra den Hagan,
förmodligen inte minst av statsfinansiella skäl.» Tanken att söka hejda
lönerörelserna genom att borttaga omsättningsskatten var sålunda icke främmande
för den socialdemokratiske ledaren, da han yttrade detta i remissdebatten.
Man borde borttagit omsättningsskatten, innan lönerörelserna börjat. Lönerörelserna
ha medfört fördelar för en del arbetarkategorier, men de medborgare,
som icke tillhöra mäktiga organisationer, vilka kunnat utnyttja situationen,
ha fått stå kvar på samma lönenivå som förut. Hade omsättningsskatten
tagits bort, skulle alla blivit hjälpta och hade erhållit standardförbättring. Jag
tänker i detta sammanhang icke minst på dem, som de sista dagarna drabbats
av en mycket stor inkomstminskning. Jag kom att tänka på dem, när herr
Adolfsson nämnde engångsskatten på förmögenhet. Vi ha icke kunnat vara
med örn att föreslå en engångsskatt, som skulle drabba relativt små förmögenheter.
Han nämnde som skattefritt maximum 20 000 kronor. Innehavarna av
små förmögenheter ha genom den senaste tidens penningpolitiska transaktioner
fått vidkännas en standardminskning i stället för en standardhöjning. Det
uppgavs häromdagen i Finanstidningen, som väl torde vara att lita pji, att
räntesänkningen åsamkat msättare a sparbanker och postsparbanken, alitsa smasparare,
som leva på sitt sparkapital, en sammanlagd inkomstminskning av 50
miljoner kronor. Småspararna lia givetvis på grund härav kommit i en rätt svår
situation. Det är ofantligt många gamla, som leva på sparade slantar. Särskilt
under de senaste åren har här i landet bedrivits en mycket ivrig sparpropaganda.
Man förvånar sig icke över att det för äldre och yngre sparare verkar
som ett slag i ansiktet, att man försöker beröva dem ett penningvärde, som
de ha räknat med. De, som drabbas av en ränteförlust utav 50.miljoner kronor,
lia dessutom alt bära deli indirekta beskattning, som omsättningsskatten medför
utan att lia fått en standardförbättring, som kommit andra samhällsgrupper
till del.

Nu säga do, som äro inne i dessa penningpolitiska frågor, att räntesänkningen
måste vidtagas därför att staten tjänade på den, men det kan ju inte bli mer
än 7,3 miljoner kronor eller något i den vägen. Det är spararna, som hårdast
drabbas av räntesänkningen. Jag har ingenting emot låga räntor, men vi mäste
taga hänsyn till dem, som sparat en slant. En del kommunistiska talare ha i
detta sammanhang talat om folkpensionärerna och folkpension!!roraas behov av
en standardförbättring. Jag vill framhålla, att en folkpensionär, som åtnjuter

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
full tilläggspension, har en inkomst som svarar mot räntan på ett kapital av
mellan 40 000 kronor oell 50 000 kronor. Folkpensionärernas ekonomiska ställning
är ^betydligt bättre än många småsparares, som samlat en liten slant för
att ha något att leva av på sin ålderdom. Det kan ifrågasättas, örn icke finansministern
borde föreslå en lindring av de bestämmelser, som gälla för beviljande
av tilläggspension och som medföra att en sökande, som har räntebärande
förmögenhet, tår vidkännas en reduktion av pensionsbeloppet. De, som inneha
?ttllmj.nclre sParkapital, böra icke, då det gäller sociala hjälpåtgärder, komma
i alltför mycket sämre ställning än personer, som sakna sparade medel.

Med det sagda bär jag velat närmare klargöra, varför vi väckt vår motion.
Jag vill ännu en gång erinra örn det anförande, som herr Vougt höll här i kammaren
linder remissdebatten, och de socialdemokratiska utskottsledamöternas negativa
inställning. Folkpartiet lät under valrörelsen i tidningarna införa stora
annonser — det var nästan halvsidesannonser — där det uttalades, att så snart
valet var över, skulle folkpartiets första åtgärd bliva att medverka till en sänkning
av skatterna. Framför allt skulle omsättningsskatten tagas bort. Det var
ju finansexperter, som stodo bakom detta annonserande. Man hade väl därför
ändå trott, att folkpartiets representanter i utskottet skulle förordat bifall till
motionen. Vi som kände till det statsfinansiella läget trodde visserligen icke
på annonserna, men för många valmän tedde de sig säkerligen lockande. Man
nöjde sig i annonserna icke med att förespegla omsättningsskattens borttagande
utan ställde även i utsikt en sänkning av de direkta skatterna. Vi motionärer
ha, som jag säde i början av mitt anförande, icke varit så optimistiska, att
vi trott på möjligheten av en avsevärd skattesänkning, utan vi ha nöjt oss med
att föreslå riksdagen att begära en utredning, örn icke omsättningsskatten
skulle kunna infogas i ett skattesystem, som toge hänsyn till skatteförmågan
i högre grad än som för närvarande sker.

Jag hoppas, att finansministern gör vad som behöves för att lösa frågan.
Han kan icke^ känna sig riktigt oskyldig, när det gäller de lönerörelser, som
igångsatts i vårt land. Dessa lönerörelser ha ju nästan fått sin välsignelse från
regeringsbänken, och de ha på grund därav tagit en starkare fart än de eljest
skulle gjort. Jag hoppas, att finansministern känner sig förpliktad att tänka
även på dem, som icke genom de löneaktioner, vilka nu igångsatts, kunna ernå
någon standardförbättring. Jag tänker särskilt på småspararna och andra oorganiserade.
Professor Myrdal yttrade i ett föredrag för några dagar sedan, när
det gällde räntesänkningen, att man icke kunde taga hänsyn till dem, som
sparat kapital, ty de voro icke organiserade. Jag antager, att finansministern
har en annan uppfattning och är villig taga hänsyn även till denna kategori,
som icke erhållit någon sådan standardhöjning som arbetarna genom sina lönerörelser
kunnat uppnå.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den av herr Elofsson med flera
avgivna reservationen.

Herr Björklund: Herr förste vice talman! Endast några få ord. Jag har icke
tänkt deltaga i en diskussion örn vad vederbörande partier hade för sig under
valrörelsen. Jag tycker det hör knappast hit. Så mycket kan jag i alla fall säga,
att jag varit med tillräckligt länge i denna församling för att lära mig att icke
lova alltför mycket ens under en valrörelse, och jag har då sannerligen icke,
med den uppfattning jag kunnat bilda mig i ekonomiska och politiska ting, haft
någon som helst möjlighet att vare sig i annonser eller föredrag förebåda en
skattesänkning. Jag tillåter mig att återföra damernas och herrarnas tankar till
de skäl, som föranledde införandet av denna skatt. Redan år 1940 påpekade finansministern
skattens tillfälliga karaktär, och det har i de debatter, som seder -

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Motioner örn avskaffande av den allmänna omsättning sskatten ira. ira. (Forts.)
mera år efter år hållits Ilar i kammaren angående denna skatt, framhållits,
att omsättningsskatten är den skatt, som vi först av alla vilja avskatta. Varior
vilja vi det då? Jo, vi vilja det därför att skatten, som förut framhållits har i
dag, drabbar orättvist. Det är ett skäl oell ett mycket starkt skäl. Alla som
ha en liten smula burn örn hur en skatt bör läggas, för att verka som den bör
verka, äro övertygade örn att omsättningsskatten, drabbar orättvist. Detta tramhölls
redan år 1940, och det äger sin riktighet än i dag.

Man har frågat, varför vi icke väntat med avgörandet till statsreglenngen.

,Tq* därför att nästa ärende på dagens föredragningslista rör en av bevillningsutskottet
behandlad kungl, proposition, vilken avser att med verkan frandén
1 april innevarande år råda hot på vissa brister i gällande skatteregler, bragan
örn omsättningsskattens avskaffande bör givetvis behandlas före iragan örn
ändring av gällande bestämmelser rörande omsättningsskatt. Beslutar riksdagen
att slopa omsättningsskatten, har riksdagen ingen anledning att syssla med
några kvasiförbättringar i gällande skatteförordning.

Bevillningsutskottet har i sitt betänkande skrivit, att utskottet vill, att skatten
fortast möjligt skall tagas bort. Därom råder enighet saväl i bevillningsutskottet
som bland kammarens ledamöter. Vi kunna ju i ali rimlighets namn icke
hängiva oss åt demagogi. Svenska folket har icke skickat hit oss för att vi
skola hänge oss åt demagogi utan för att vi skola taga ansvar. Svenska folket
har begärt, att vissa utgifter skola göras på grund av det ute i världen radande
läget Omsättningsskatten har tillkommit för att möjliggöra en förstärkning av
rikets försvar. Vi måste fortfarande taga hänsyn till vad som sker ute i världen.
Vi kunna försöka komma fram på andra vägar, men så länge ingen kunnat anvisa
någon annan utväg för att täcka dessa utgifter, som vi varit med om att
besluta, måste omsättningsskatten bibehållas. Yi äro skyldiga se till att medel
skaffas för bestridande av utgifterna för försvaret.

Det kan icke hjälpas, att gör man det ena får man det andra icke underlåta.
Örn det blir så — och jag är för min del livligt övertygad att det skall
bli så — att det elände och det krig, som råder i världen och som avsätter sina
frukter i dels höga levnadskostnader och dels höga beredskapskostnader, i en
rätt så snar framtid skall kunna bringas till slut, skola vi väl kunna komma
fram till en ändring på denna punkt, och denna ändring skall bland annat kunna
medföra, att man i någon mån skall kunna fa minskade utgifter och minskade
skatter. Vågar man vara nog optimistisk — och jag är det — att hängiva sig åt
denna tankegång, förstår jag egentligen ej, varför man i dag så oerhört starkt
lägger upp saken så, att det är de fattigaste bland de fattiga, som plagas. Ja,
visst är det det. Men det är icke den enda plåga, som vi pålagt dem. Utöver
dessa indirekta skatter pålade vi de fattigaste bland de fattiga den så kallade
värnfemman också. Vi voro så modiga, att vi plågade de fattigaste av de fattiga
med detta. Vi voro till och med så modiga den gången, att vi skulle alldeles
speciellt plåga de rikaste bland de rika. Vad än sedan mina partivänner ma i
övrigt säga örn engångsskatten, men intill dess riksdagen beslutit, att ingen
engångsskatt skall utgå, anser jag, att den växel, som utställdes ^samband med
det där talet om engångsskatten, ligger fortfarande och väntar på att vi i overiges
riksdag skola lösa lii densamma. Det kail icke hjälpas, även örn det svider

i skinnot. . , , .

Med det skrivsätt som bevillningsutskottet använt har jag ali anledning att
förmoda, att finansministern — det må vara vilken som sitter vid det tillfälle
när saken nästa gång skall bedömas — gör vad i hans förmåga star lör att
lätta på skattebördan och då främst på den del av skattebördan, som heter den
allmänna omsättningsskatten. Om, såsom jag hoppas skall vara fallet, vi lia att
förvänta, att vi inom en icke alltför avlägsen framtid skola kunna emotse denna

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Motioner■ örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten rn. m. (Forts.)
lättnad, då förstår jag ej, vad det tjänar till att stå här och betyga sin
alldeles speciella villighet med hänsyn tagen till det eller det. Jag vet, att varken
herr Adolfsson eller fru Rönn-Christiansson eller någon i denna kammare
med hänsyn till omtanken örn de. små och fattiga i samhället kan känna på stort
annat sätt än jag känner. Men vi ha varit nödgade att göra vissa saker och ting
i försvarsväg. Svenska folket har begärt det. Till och med de, som stå i dessa
laga inkomstgrupper, ha icke på något sätt knotat, utan de ha varit med örn att
bära^ sin börda. De lia fått göra det hittills. Det skall villigt erkännas, att det
trycker dem. Men vi ha förhoppningen, att den tiden, när en ändring kan komma
till stand, ligger oss så nära, att man skall kunna överleva detta på ett något
sa när hyggligt sätt. Och jag vågar ännu en gång uttala den förmodan,
att, när vi nästa gång mötas till lagtima riksdag, finansministern skall kunna
presentera bade damer och herrar kommunister, socialdemokrater, högermän,
folkpartister och bondeförbundare, alla dem, som deklarera, att de icke vilja ha
denna.skatt, ett .förslag till ändring. Men vi måste komma ihåg, att vi lia denna
Ani nn i val”a.synders skull utan på grund av syndare i stora världen, som
s allt till med det inferno, som råder där. Det är därför vi ha dessa skatter och

o ie‘uaS moed nemN ?et äVjärför vi i Sverige tvingas att se till vad det kostar
att halla var beredskap. Vi måste bära dessa bördor utan knot, men vi be
till aem, som makten hava, att vi snarast må befrias därifrån.

Her,r talman! Med min. syn på saken är det icke så värst mycket att gräla
örn och att berömma sig inför landet och folket, att vi vilja lia det så och så.
Visst kan man kosta pa sig en sadan gest. Men vill man vara rättvis mot sig
själv och andra torde det. vara betydligt klokare att säga precis som saken
sig: Situationen i världen har tvingat oss att taga vad vi icke vilja
icke vilja ^uatlonen 1 varlden ljusna inom kort, så att vi slippa ifrån vad vi

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen hade under detta anförande återtagit ledningen av förhandungarna.

Herr Pettersson i Norregård erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
y^rade: Herr talman! Jag ber att få lämna en replik till herr Björklund.

Vi ha icke begärt omsättningsskattens borttagande utan vi ha begärt en utredning.
Det är förvanskning att göra gällande något annat.

Herr Björklund säger, att svenska folket begärt försvarsutgifterna. Det har
det gjort. Men det har ej begärt, att dessa utgifter skola täckas med så orättvisa
skatter som denna, utan folket har tänkt sig gamla, sunda skatteprinciper,
som lämpa skatten efter försörjningsbördan och skatteförmågan.

Jag är icke så säker på, att försvaret vid alla tillfällen iakttagit nödig sparsamhet
eller att det varit nödvändigt att pressa skattebetalarna så hårt som
skett de sista åren. A andra sidan vill jag säga, att när jag hörde herr Björklund
lat, det icke, som om han precis tänkte, att denna skatt skulle vara gällande
bara i år. Han trodde tydligen icke själv på vad utskottet skrivit
Härpå anförde:

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! När man avlyssnar debatten, är det svårt
att orientera sig riktigt. Då jag i bevillningsutskottet medverkade till det
skrivsätt, som föreligger i betänkandet, var den tanke, som låg mig närmast,
att oppositionen skulle egentligen icke komma från motionärerna utan från
chefen för finansdepartementet.. Ty så pass hårt som bevillningsutskottet skrivit
på denna punkt örn omsättningsskatten har jag knappast under mina 26 år
i bevillningsutskottet varit med örn att skriva. Här står klart och tydligt vad
fru Rönn-Christiansson sade i sitt anförande: att omsättningsskatten bör slo -

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
pas snarast möjligt. Det står i bevillningsutskottets utlåtande. Det konstateras
i detta utlåtande, att omsättningsskatten har kommit till av de anledningar, för
vilka herr Björklund här närmast redogjort. I samma ögonblick som dessa anledningar
bortfallit vidhåller jag personligen den ståndpunkt, som jag uttalade
i denna kammare hösten 1940, då jag som ledamot och talesman för första
särskilda utskottet tillät mig säga, att detta måste vara den skatt, som försvinner
först av alla, när vi kunna börja lätta på skatterna.

Framför allt förvånade mig fru Bonn-Christian ssons och herr Adolfssons —
från min gamla hem- och födelsestad — alternativa yrkande örn bifall till den
föreliggande reservationen. Jag skulle, med den ståndpunkt jag har, att omsättningsskatten
skall avskaffas snarast möjligt, aldrig ett ögonblick kunna
biträda föreliggande reservation, som ju måste betyda ett permanentande av
vissa delar av omsättningsskatten. Det lyster mig att se den dag, när kommunisterna
och reservanterna skola ena sig om vad som är nödvändighetsvaror,
på vilka skatten skall lättas. Jag tror, att det kommer att stanna vid ett försök,
som måste komma att utfalla negativt så vitt jag kan förstå.

Nu gör herr Adolfsson ett försök att tolka vad bevillningsutskottet här skrivit
och vad som i övrigt har yttrats örn engångsskatten, som jag vill tillåta mig
att säga något örn. Med den medverkan jag haft från det tanken på en engångsskatt
första gången fördes fram av de värnskattesakkunniga 1940 och till
dess vi behandlade den vid riksdagen i fjol ber jag att få säga, att jag kan
icke godtaga den tolkning, som herr Adolfsson här gör på bevillningsutskottets
och allas våra vägnar. Det står ingenting örn att denna engångsskatt skall användas
bara för avbetalning av statsskulden. Jag skulle vilja rekommendera
herr Adolfsson att leta fram bevillningsutskottets utlåtande från engångsskattefrågans
behandling vid 1944 års riksdag och samtidigt taga del av den
debatt, som då fördes i kamrarna. Då kanske han icke längre är så tvärsäker
i sin tolkning. Att med kännedom härom säga, att en engångsskatt på förmögenheter
i en eller annan form skulle komma att användas för att ersätta omsättningsskatten
förefaller den, som intagit den ståndpunkt, som bevillningsutskottet
här intagit, icke vara rimligt, med hänsyn till att vår utgångspunkt
var, att denna konstiga skatteform enligt allas vår uppfattning ur praktiskt
taget alla de synpunkter, som man lägger på en skatt i allmänhet, var alldeles
omöjlig.

Det ha vi predikat sedan 1940. Yi behöva icke slåss örn den saken; vi äro
eniga örn densamma.

Men när vi säga, att efter de beräkningar, som kunna förväntas föreligga,
när kriget en gång är slut, bör det finnas plats och möjlighet till omsättningsskattens
borttagande utan att den ersättes av annan beskattning, så hoppas
jag, att finansministern icke ett enda ögonblick tolkar detta bevillningsutskottets
uttalande på det sättet, att det skulle innebära, att inga nya skatter eller
skärpningar av skatter skulle komma att äga rum för nya ändamål. Ty den.
som lägger in en sådan mening i detta, lägger in det, som är felaktigt. Jag
måste, herr talman, säga, att i det läge som vi befinna oss i finnes det ingen
annan väg för det budgetår, som omfattar åren 1945 och 1946, än'' att bibehålla
omsättningsskatten. För tiden därefter lia vi i detta betänkande; gjort en
klar framställning till finansministern att därest det läge. som vi förvänta
skall uppkomma, föreligger, så vilja vi icke ha någonting annat än ett förslag
örn omsättningsskattens avskaffande.

Det är vad som ligger i detta. Och jag uttalar ännu en gång min stora förvåning
över att de, som till och med vilja gå längre i detta avseende än vi,
kunna alternativt yrka på en utredning, som betyder omsättningsskattens permanent
liing i detta land. Det står så i den här föreliggande reservationen.

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Motioner örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)

Herr Hagborg i Malmö: Herr talman! Jag blev litet överraskad av fru
Rönn-Christianssons anförande med hänsyn till den uppriktigt menade artighet
som jag serverade fru Rönn-Christiansson i början av mitt anförande. Men
så kanske det är här i livet. Nu menade den ärade talarinnan på göteborgshänken,
att jag hade icke det bittersta sinne för de små i samhället o. s. v.
Jag har icke närmare anledning att gå in pä detta, men jag vill påpeka, att jag
för min del med mycken energi medverkat till den skrivning till förmån för
omsättningsskattens snara avskaffande, som här föreligger.

Jag bär talat för detta från talarstolen för en stund sedan. Men var befinner
sig fru Rönn-Christiansson? Herr Olsson i Gävle har nyss påpekat det.
Hon befinner sig på en annan linje, som icke tar sikte på avskaffande av omsättningsskatten
utan alternativt yrkar på en uppslutning på bondeförbundets
sida, vilket innebär omsättningsskattens permanentning, en omredigering inom
den en gång givna ramen. Jag skulle icke tro att man i detta kan inlägga
något av särskild förståelse för de små i samhället. Som jag ser på saken
måste det ju innebära raka motsatsen.

Herr Adolfsson har i detta sammanhang varit inne på engångsskatten. Det
tjänar nog icke mycket till att diskutera denna sak i dag. Vi få en ganska
stor diskussion örn den, när vi skola behandla den kommunistiska motion i
frågan, som är väckt men som icke kommit före i bevillningsutskottet. Emellertid
måste jag i alla fall snudda vid den, ty jag har i denna debatt som i många
tidigare icke kunnat undgå att finna, att uppfattningarna örn vad en sådan
här engångsbeskattning egentligen är och eventuellt kan giva äro ganska dimmiga.

Om vi taga till utgångspunkt det förhållandet, att en sådan engångsbeskattning
ger 2 miljarder kronor, d. v. s. den siffra som man vanligen resonerar örn,
och vidare utgår från att engångsskatten skall användas till avbetalning av
statsskulden, vad finner man då? Jo, att man erhåller ett belopp, beräknat efter
3,5 procent, på 70 miljoner kronor i lägre ränteutgifter för staten. Men, mina
damer och herrar! Man kan icke stanna vid denna siffra 70 miljoner kronor.
Den är så att säga endast ingångssiffran. Man får nämligen icke, såsom många
människor göra, glömma bort, att samtidigt som man genomför konfiskationen
av dessa 2 miljarder kronor berövar man också skatteunderlaget dessa 2 miljarder
kronor och förlorar den skatt som därpå belöper. Då det här mest är
fråga örn ganska stora skattebetalare, tror jag, att man i detta sammanhang
är berättigad att räkna med i genomsnitt 50 procents beskattning. Vad betyder
detta i sin tur? Jo, det betyder, att nettovinsten för statsverket blir väsentligt
mindre än de 70 miljoner kronorna. Nettovinsten blir en minskning i
statens utgiftsöverskott på sannolikt icke mera än 35 miljoner kronor per år.
Det är hela resultatet av denna väldiga transaktion. Jag skall icke närmare
gå in på den saken nu. Det blir anledning att återkomma till det senare.

Bondeförbundets ärade reservanter ha mot mig erinrat, att jag här i mitt
anförande bär påpekat de mycket skiftande ståndpunkter, som man från bondeförbundets
sida anlagt när det gällt att finna motiveringar för omsättningsskattens
avskaffande. Jag hade icke tänkt att i detalj redovisa dessa ständigt
skiftande ståndpunkter. Men eftersom man från reservanternas egen sida fört
frågan på tal, kan jag icke underlåta att här erinra om i varje fall några av
bondeförbundsmotionärernas numera avlagda ståndpunkter i frågan.

Jag vill erinra om att 1942 motionerade man om omsättningsskattens snara
avveckling samt att likväl erforderliga skattemedel hellre måtte uttagas genom
progressiv inkomstbeskattning och tillförande av nytt skatteunderlag i
samband med avskaffande av de dyrortsgraderade skatteavdragen och införande
av bevillningsfria familjeavdrag utan dyrortsgruppering. Det var mott -

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
veringen den gången. Den underkändes av bevillningsutskottet och underkändes
av riksdagen bland annat därför att man icke givit någon som helst antydan
om hur mycket pengar man skulle kunna få på detta sätt.

Så förde man undan dessa argument och kom med helt nya. Jag skall erinra
örn motiveringen i bondeförbundsmotionärernas hemställan 1944. Då hemställde
man dels att den allmänna omsättningsskatten snarast måtte avvecklas, dels
att i samband härmed dyrortsgraderingen av de bevillningsfria skatteavdragen
skulle avskaffas och skatteavdragen lika för alla utgå med för ortsgrupp I
nu gällande belopp, dels ock, att utöver de tillgångar, som genom det sålunda
ökade skatteunderlaget tillfördes, erforderliga medel för omsättningsskattens
avveckling måtte beredas genom i motionen berörda besparingsåtgärder.

Vi i bevillningsutskottet frågade, vilka besparingsåtgärder, som herrarna inom
bondeförbundet kunde rekommendera för erhållande av dessa väldiga belopp.
Vi erhöllo emellertid intet svar på den frågan, och det var ju klart, att
kammaren i det läget icke kunde reflektera på deras linje. Vi äro här i riksdagen
icke precis vana vid att besluta alldeles i det blå, utan vi måste ju ha
något att gå ut ifrån.

Nu har herr Pettersson i Norregård vänt sig till mig och sagt, att det är
kanske riktigt, att man från bondeförbundet anfört skiftande motiveringar för
sina motioner. Det har emellertid, sade herr Pettersson, icke herr Hagberg i
Malmö gjort, ty han är densamme i dag som tidigare. Ja, det är jag verkligen.
Jag kan ej förmå mig till den sortens rotations verksamhet som bondeförbundet
lagt i dagen i denna fråga. Jag är densamme, men jag är ingalunda
ensam i min ställning, utan jag befinner mig i ganska gott sällskap med en
överväldigande majoritet i riksdagens bevillningsutskott, herr Pettersson i
Norregård, och med en överväldigande majoritet i riksdagens båda kamrar.
Jag har till följd därav ej anledning lägga dessa hans tillvitelser alltför hårt
på sinnet.

Örn man försöker sig på en sammanfattning av vad debatten i dag givit, måste
man göra samma konstateranden som i varje fall vi, som företrätt^bevillningsutskottets
majoritet, nödgats göra varje gång under senaste åren, då vi diskuterat
detta spörsmål. Vi ha sålunda nödgats konstatera, att opponenterna mot
omsättningsskatten vid slutet av varje debatt allesammans stått med tomma
händer, när det gällt att anvisa en acceptabel utväg för att få de pengar, som
det här är fråga örn. Precis samma situation föreligger i dag. Ingen ändring
har skett, och, herr Pettersson i Norregård, motionärerna i dag äro onekligen
i det fallet likadana, som de tidigare motionärerna.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr Jonsson i Skedsbygd erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag har begärt ordet för att avgiva en förklaring i anledning
av ett uttalande av herr Olsson i Gävle. Sedan har också herr Hagberg
i Malmö varit inne på samma tankegång, när han sade, att ett bifall till
den av oss avgivna reservationen skulle betyda, att man så att säga permanentade
denna omsättningsskatt och att vi således skulle önska att den vöre kvar.
Men örn herr Hagberg i Malmö och herr Olsson i Gävle ha läst vad vi skrivit,
så ha de funnit, att där står följande: »Enligt utskottets mening är det en angelägenhet
av stor vikt att omsättningsskatten åtminstone i sin nuvarande utformning
icke bibehålies längre än som är oundgängligen nödvändigt. Särskilt gäller
detta den del av omsättningsskatten, som hänför sig till egentliga nödvändighetsvaror.
Det är också huvudsakligen beträffande dessa som skatten träffarorättvist
och är verkligt betungande. I avseende på varor av mer eller mindre

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
lyxbetonad karaktär finns däremot enligt utskottets mening ingen anledning
att nu mildra beskattningen.»

Med detta mena vi, att man för att avhjälpa de olägenheter, mot vilka man
riktar sig här i kammaren, borde taga bort omsättningsskatten på just nödvändighetsvaror
och utvinna motsvarande summor genom att flytta över skatten
på mera lyxbetonade varor. Den ståndpunkten, herr talman, tror jag, att man
kan förfäkta, och jag kommer i varje fall att göra det.

Herr Pettersson i Norregård, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Herr Hagberg i Malmö talade örn de olika
ståndpunkter, som vi skulle ha intagit i denna fråga. Men varför gjorde han
inte kartan fullständig. Han började med förhållandena år 1942, men han hade
kunnat börja med år 1940, när omsättningsskatten infördes. Han talade dock
ej örn, att alla bondeförbundama röstade emot den skatten vid den tidpunkten.

När herr Hagberg i Malmö talade örn, att det skulle vara så farligt att gå på
reservationen, därför att reservanterna vilja göra omsättningsskatten permanent,
så vet jag icke vad han menar därmed. Man kan ej ryda hans reaktion på
annat sätt, än att det är hans gamla vanliga reaktion, som kommer till synes,
när det gäller att flytta över bördor från de svagare till de starkare. Reservanterna
lia nämligen påpekat, att det kan finnas möjligheter att skaffa pengar
genom ökad skatt på lyxvaror. Det skulle icke bli de minst bemedlade i samhället,
som skulle drabbas av en ökad skatt på lyxvaror. Herr Hagberg i Malmö
tyckte, att det vore förskräckligt, örn man en tid skulle ta ut en ökad omsättningsskatt
på lyxvaror. Jag menar således, att det är hans vanliga reaktion,
när det blir fråga örn att överflytta bördor från de svagare till de starkare. I
det fallet är herr Hagberg i Malmö beständig.

Jämväl herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Till min värderade vän herr Jonsson i Skedsbygd vill
jag bara med ett par ord säga, att anledningen till att många vilja ha denna
omsättningsskatt ur världen fortast möjligt är den, att det rör sig örn en onaturlig
form för beskattning, som vi icke äro vana vid. Detta är således själva
utgångspunkten, när man vill lia en annan form för beskattning. Det betyder
inte, att man vill lia den kvar. Men när herr Jonsson i Skedsbygd vill att man
hos Kungl. Maj :t skall begära skyndsam utredning angående omläggning av
omsättningsskatten, betyder det icke heller, att han vill lia den kvar sådan
som den nu är. Han vill ha kvar omsättningsskatten, fastän begränsad till vissa
saker. Jag säger ännu en gång, att jag gratulerar fru Rönn-Cliristiansson, örn
hon med herr Pettersson i Norregård skall lyckas göra upp vad som är nödvändighetsvaror,
på vilka denna skatt skulle läggas.

Herr Hagberg i Malmö erhöll likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Innan herr Pettersson i Norregård ger sig in i samtal med fru
Rönn-Christiansson, skulle jag vilja säga honom, att jag självfallet icke är
emot en överflyttning av skattetungan från lägre inkomsttagare till högre,
därest så rimligen kan ske. Men det är ju icke alls detta saken gäller. Här har
talats om att få pengar, eventuellt genom att lyfta bort omsättningsskatten
från nödvändighetsvaror och lägga ökad omsättningsskatt på lyxvaror. Detta
är herr Petterssons i Norregård uppfattning, och det resonemanget är alldeles
riktigt. Där finnes bara den lilla haken, att lyxkonsumtionen i Sverige, lyckligtvis
kan man väl säga, är så oerhört begränsad, att man icke får tillräckligt
med pengar på det sättet. Jag vet ej örn herr Pettersson i Norregård lyssnade
till mitt första anförande i dag, men jag nämnde däri, att jag låtit göra vissa

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
förfrågningar i riksräkenskapsverket. Där meddelade man, att lyxskatten ej
ger mer än mellan 9 och 10 miljoner kronor av de 330 miljonerna. Herr Pettersson
i Norregård kan då själv räkna ut med hur många tusen procent man
måste höja beskattningen å lyxvarorna för att närma sig den siffra, som behövs,
nämligen de 330 miljoner kronorna. Det är väl på den linjen vi skola
diskutera.

Herr Pettersson i Norregård erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Yar står det i min motion, att man skall flytta
över omsättningsskatten från nödvändighetsvaror till lyxvaror? Jag hänvisar
till att reservanterna peka på en eventuell utredning. Det finnes dock möjlighet
att ta in pengar på denna väg. Jag har ej sagt, att man skall flytta över hela
omsättningsskatten till lyxvarorna. Det är ju orimligt och det förstå vi. Men
man kan väl ta in även litet pengar på en ökad lyxskatt i nödfall och resten
genom andra skatteformer, så länge läget är som det är. Den skatten drabbar ju
ej de mindre bemedlade så hårt.

Herr Hagberg i Malmö, som jämväl på begäran ånyo erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Herr Pettersson i Norregård står här och försvarar
sin motion, men den har hans partivänner kastat under bordet för länge
sedan. De ha övergivit den och skrivit reservationen i enlighet med en annan
linje. Nu säger han, att man kan alltid få litet pengar genom en ökning av
omsättningsskatten på lyxvaror, men det är ju ej »litet pengar», det här gäller
att skaffa, det är ju fråga örn 330 miljoner kronor.

Härefter anförde:

Herr Sandberg: Herr talman! Herr Pettersson i Norregård har angripit
folkpartiet för att det i valrörelsen skulle ha uttalat önskemål örn en allmän
skattesänkning så snart som möjligheter därtill kunde givas, men att man nu
icke ville stödja motionärerna. Jag tycker nu, att det kanske är mindre lämpligt
att vid ett tillfälle som detta taga upp en valdiskussion post festum. Det har
också herr Pettersson i Norregård från annat håll blivit erinrad om. Men efter
vad som sagts bör herr Petterssons framställning icke stå alldeles oemotsagd.

Nu finnes det, som jag ser det, ej alls någon motsättning mellan de krav på
skattesänkning, som folkpartiet framfört i valrörelsen, och det förhållandet att
folkpartiet vid detta tillfälle ej kunnat ansluta sig till reservanterna. Ty vad
är det som folkpartiet i nyssnämnda hänseende önskat? Vi framförde ett bestämt
krav på skattesänkning så snart de statsfinansiella möjligheterna därtill
förefunnes, så snart framför allt en sänkning av de stora beredskapskostnaderna
kunna komma till stånd. Givetvis är det ur alla synpunkter synnerligen
nödvändigt och önskligt att detta sker, men det är en sak. Någonting helt annat
är det ju att gå så till väga för detta måls nående, som reservanterna här ha föreslagit.
Jag menar att förutsättningarna för borttagandet av omsättningsskatten
för närvarande ej föreligga. Den saken har under debatten utförligt blivit belyst,
och jag skall ej upptaga tiden med att upprepa de skäl därför, som anförts.

Den av reservanterna nu föreslagna vägen är också, tror jag, en dålig väg.
Man kommer på den till hart när olösliga problem, om man exempelvis skulle
föra över en del av omsättningsskatten till vissa lyxbetonade varor och befria
andra nödvändighetsvaror från densamma. Då får man i förstorad skala att
göra med de svåra problem, varmed bevillningsutskottet och riksdagen brottades
vid antagandet av denna skatteform. Det är säkerligen en bättre utväg, som

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Motioner örn avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
här av bevillningsutskottet angives, nämligen att denna skatt så snart det är
möjligt bör helt avskaffas i samband med att anledningen till dess antagande,
de stora beredskapskostnaderna, bortfaller. Att nu under tiden, medan man väntar
på den möjligheten, som dock icke, med hänsyn till världsläget, synes vara
alltför avlägsen, söka komma fram till nykonstruktioner och nya skatteformer
tror jag vore mycket oklokt. Det kan ej hjälpas, att det ligger en berättigad farhåga
i vad som sagts, nämligen att väljer man reservanternas väg leder den till
en permanentning av en skatteform, som man vill avskaffa så snart möjlighet
därtill förefinnes.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag ber endast att få säga några repliker
med anledning av vad som förekommit under debatten.

Herr Sandberg förklarade, att han går in för omsättningsskatten, därför att
det ej är möjligt att avskaffa densamma. Detta yttrande bör kompletteras med
påpekandet, att om det icke är möjligt att avskaffa denna skatt, beror det endast
på det enkla förhållandet att viljan saknas, ty om riksdagen ville, kunde
den när som helst slopa denna skatt. Det kan ej vara tal om något annat.

Nu har man emellertid här frågat: var skall man taga pengarna? Det låter
precis, som om riksdagen under dessa år haft balanserade budgeter. Men riksdagen
har som bekant varit hänvisad till att år efter år låna upp pengar för
att täcka hålen i budgeten. Nu är jag principiellt icke någon anhängare av sättet
att skaffa pengar på lånevägen. När man emellertid resonerar i fråga örn
förmögenhetsskatten på det sättet, att vi kunna icke acceptera kommunisternas
förslag om^engångsförmögenhetsskatt för närvarande av det enkla skälet, att
den giver så litet, ja då bör lånevägen vara lämplig. Om man tar in en miljard
kronor i förmögenhetsskatt betyder det, säger man, bara en räntelättnad på
35 miljoner kronor. Då ha vi ytterligare 300 miljoner kronor att skaffa. Man
tycker, att det är en bagatell, detta belopp på 35 miljoner kronor, som man får
betala i ränta per år för varje miljard, varmed statsskulden ökas. De, som resonera
så, behöva icke ställa frågan, varifrån man skall taga pengar. För dem
måste, som sagt, lånevägen te sig som den naturligaste.

_ Vi ha hela tiden hävdat, att man bör genomföra denna förmögenhetsbeskattning
nu, under kriget, och vi anse, att det är ett skälighetskrav. Riksdagen har
bugat sig flir kravet örn förmögenhetsskatt. Man är i princip fullständigt överens
och tycker att allt är som det skall vara. Men man uppskjuter genomförandet
därav år från år. Jag måste fråga: när tänker man taga ut förmögenhetsskatten?
Skall man göra det, när efterkrigskrisen kommer? Allmänt räknar man
ju med alldeles säregna svårigheter, när kriget tar slut, även örn vi under en
viss tid, ett år eller så, få någorlunda goda konjunkturer. Men med denna lunk,
som man slagit in på, kan det frågas, när man tänker förverkliga denna skatt.
Man kan icke lika smärtfritt ta ut en förmögenhetsskatt, när en ekonomisk depression
sätter in, och den väntar väl de flesta i varje fall efter detta krig. Örn
man uppskjuter saken till efter kriget, komma icke minst de psykologiska
svårigheterna att uttaga skatten att bli oerhört mycket större. Man behöver
bara följa högerns och i allmänhet den borgerliga pressens argumentering mot
förmögenhetsskatten i dessa dagar för att inse vilket motstånd, som kommer att
resas mot riksdagen och finansministern, när och om man eventuellt kommer
att presentera förslaget örn förmögenhetsskatt. Men där har man i alla fall svaret
på frågan, var man kan ta in de pengar, som behövas för att täcka hålen i
statskassan.

Vidare har man anfört att denna omsättningsskatt, låt vara att den är kännbar,
ändå inte är alltför betungande ty, har man sagt, den går på 30 kr. för en

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
familj om man, hustru och ett harn med en årsinkomst lia 1 600 kr. Men den
blir naturligtvis mer kännbar ju flera barn det är i familjen, och det är ofta så
för närvarande i vårt land att det är dessa familjer i små inkomstgrupper som
ha de stora barnskarorna. Genomsnittligt tror jag visserligen att denna beräkning
på 30 kr. är alldeles för låg, men det är klart att för en sådan familj
är även detta belopp mycket stort. Jag har den bestämda uppfattningen att
dessa 30 kr., som man redovisar, i verkligheten inte representera den faktiska
utgiftsökning som pålagts dessa familjer med små inkomster, ty när denna omsättningsskatt
infördes blev den liksom en sporre till den prisstegring, som visserligen
redan då börjat. Det är naturligtvis omöjligt att statistiskt klara ut
hur mycket denna omsättningsskatt kan lia påverkat prisnivån, men jag tror
att den påverkat den väsentligt mera än som framgår av de fem procent, som
den skall ge på de försålda varorna.

Ytterligare ett starkt skäl för att man nu borde gå in för omsättningsskattens
slopande är den allmänna prispolitiken. Fackföreningsrörelsens ledning har
förklarat •—■ det var ju det allmänna resonemanget också från regeringens sida,
tyckte jag, ännu för ett halvt år sedan —■ att man skulle försöka sänka prisnivån
för att med oförändrade penninglöner åstadkomma en förbättring av
reallönerna. Man har emellertid inte vidtagit några konkreta åtgärder — detaljer
ha ingen betydelse i sammanhanget — för att åstadkomma någon sänkning
av prisnivån. Det är obestridligt qtt örn man skall ta bort omsättningsskatten
och man driver en strikt prispolitik kunde man åstadkomma en önskad
prissänkning. Låt vara att den kanske inte kan bli så stor, men man kommer dock
en bit på vägen för att realisera syftet. För närvarande finns det i varje fall
ingen annan väg att gå, örn man vill nå något konkret resultat med denna
strävan att sänka prisnivån, än att ta bort omsättningsskatten, och jag anser
att detta också är ett skäl som man har anledning att ta hänsyn till.

Det har sagts här att vi under detta krig »haft modet» att lägga dessa skattebördor
på de fattiga. De som tycka att det är så modigt borde också ha mod
att nu, medan det finns någon chans att lyckas, ta ut en förmögenhetsskatt för
att på det sättet försöka lätta skattetrycket för de fattigaste i samhället.

Man har vidare framhållit att örn bondeförbundarnas reservation i denna
fråga skulle bifallas, skulle detta betyda att denna skattelagstiftning permanentades.
Ja, de som vilja måla hin på väggen kunna naturligtvis roa sig med
det, men tro de som hävda detta själva på ett sådant argument? Det ligger
ändå ytterst i riksdagens hand att avgöra vilka skatter som skola uttagas, när
de skola uttagas och hur länge de skola uttagas, och jag anser att riksdagen
kommer att vara oberoende av de beslut som fattats när den finner det lämpligt
att förändra en sådan skattelag som här ifrågasatts.

Slutligen har man påpekat att utskottet ju skrivit mycket välvilligt. Jag
skulle till detta bara vilja säga att det är känt för alla, att utskottets välvilliga
skriverier ha ingen praktisk betydelse när det gäller för regeringen att utforma
sina propositioner i dessa frågor. Utskottet har, liksom också regeringen, bugat
sig för principen att man inte borde lia denna omsättningsskatt, men så har
man fallit tillbaka på frågan: Var skall man ta pengar? Vi måste ha så och
så mycket, var skola vi ta ut summan? Jag tror för min del att det inte finns
någon annan väg att gå, om man vill åstadkomma en förändring härvidlag,
än att slopa omsättningsskatten. Jag tror också att de indirekta nyttoverkningarna
av en sådan åtgärd skola genom prisnivåns sänkning överväga de nackdelar
för statskassan som därmed skulle uppstå.

Herr Hammarlund: Herr talman! Det var många år Ren jag hade det stora
nöjet att höra Kata Dalström. Ilon yttrade den gången att politiker kunde göra

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)
vitt till svart, men cle kunde också göra svart till vitt. Jag begrep inte då vad
det egentligen var frågan om, men när jag i dag lyssnat till herrar Hagberg i
Malmö och Olsson i Gävle har jag kommit underfund med vad som låg bakom
detta yttrande.

Hur kan man säga här, vilket i varje fall herr Hagberg gjort, att vårt yrkande
går ut på att prolongera skatten? Tvärtom ha vi betonat att vi önska en
skrivelse med begäran örn en utredning rörande lämpligheten att ta bort den.
Vi lia även sagt att kan nian inte ta bort hela skatten på en gång får nian kanske
gå i etapper. Det är därför vi talat örn att man skulle kunna fortsätta med att
ta ut skatt på vissa lyxbetonade varor, och vi ha t. o. m. sagt att man tills vidare
skulle kunna höja beskattningen på dessa.

Man påtalar även att vi anfört olika argument här varje år, då vi diskuterat
denna angelägenhet. Ja, man kan ju ställa sig den frågan: varför lia vi ifrån
bondeförbundet använt olika argument? Vi lia försökt alla möjliga vägar att
få kollegerna i riksdagen att gå med på våra linjer, och man kan nu säga, att
droppen ändå till sist urholkat stenen. I dag ha vi i alla fall kommit till ett så
glänsande resultat, som herr Olsson i Gävle talade om; han menade att man inte
på tjugofem års tid, tror jag han sade, sett ett sådant positivt resultat som just
detta utskottsbetänkande var i fråga om borttagande av denna beskattning.

Jag är densamme som jag varit förut, sade herr Hagberg. Jag förstår knappast
detta, ty herr Hagberg har ju ändrat ståndpunkt från den tid han ville att
vi skulle lia omsättningsskatt och till i dag. Han berömmer sig nu av att han
står på den linjen att han önskar dess snara borttagande, och han gav fru RönnChristiansson
den upplysningen, att de som ville ha bort omsättningsskatten det
var utskottet och de som ville permanenta densamma det var vi bondeförbundare.
Således har även herr Hagberg ändrat ståndpunkt i denna fråga.

Man bär sagt här, särskilt ifrån herr Sundströms sida, att ingen har kunnat
påvisa några nya vägar när det gäller slopandet av denna skatt. Det är ju det
vi ha försökt göra i vår reservation. Och då herr Björklund säger att man skall
ha en smula hum örn hur en skatt skall läggas, får jag verkligen lov att erkänna
att demona lågt denna skatt på vårt svenska folk haft hum örn hur en
skatt skall påläggas, ty det visar sig att den är mycket svår att ta bort.

Vidare framhåller min vän Björklund att utgifterna måste täckas och menar att
man får ta konsekvenserna av vad som tidigare åtgjorts. Jag är inte riktigt enig
med honom på denna punkt, ty jag menar att nog skola vi väl få diskutera även
andra vägar, örn vi anse att man skulle kunna ta bort skatten på annat sätt. Då
herr Björklund, säger att man inte skall berömma sig inför folket ute i landet
av att man vill ha bort denna skatt, kan jag inte förstå varför vi inte skulle få
göra det. Det är ju ett demokratiskt samhälle detta, herr Björklund. Vi böra
väl lia lov var och en i sin stad att säga ifrån hur vi anse att man skall regera
och styra detta vårt gamla fosterland.

Jag är inte så rädd för de här nya impulserna som herr Björklund har visat
sig vara. Genom dessa nya impulser kan man kanske säga att kammaren tillförts
nytt blod, det har man hört i dag under denna diskussion. Jag är alls
inte rädd för dessa nya impulser utan hälsar dem tvärtom med mycket stor
tillfredsställelse. Jag tror inte det är så farligt om vi få litet fler bondeförbundare
och litet fler kommunister i riksdagen, ty till syvende og sidst är o
vi nog allesamman svenskar — jag tror inte det är så stor skillnad på oss här i
kammaren. Vi kunna visserligen gnabbas örn saker och ting, men vi äro ganska
ensartade på djupet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation som avgivits från
bondeförbundshåll.

Oasdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Motioner om avskaffande av den allmänna omsättningsskatten m. m. (Forts.)

Herr Björklund: Herr talman! Jag skall bara be att få säga min vän herr
Hammarlund att jag inte heller tror det är farligt, örn det kommer fler bondeförbundare
och kommunister i kammaren, även örn de infinna sig i betydligt
större antal än för närvarande. Ty — som herr Hammarlund sade — när det
gäller att till slut ta ståndpunkt känner man sitt ansvar och får då handla på
. sådant sätt, att svenska folket i fortsättningen kan räkna med att man är värdig
att sitta här.

Vad beträffar talet örn att man inte skulle få berömma sig inför folket vill
jag säga vännen Hammarlund: res ut och beröm sig inför allt folket så mycket
han tycker det är roligt, och beröm sig även här inför folket — det har inte den
ringaste inverkan på saken. I mitt tidigare anförande har jag bara konstaterat
att när man nu ifrån deras sida, som varit med örn att införa denna skatt, så
oerhört kraftigt går in för att snarast möjligt ta bort den, så äro vi ju eniga
på den punkten. Vad som skiljer oss åt är ingenting annat än att vi ifrån utskottets
sida vilja, för att vi skola kunna biträda herrar bondeförbundare och
kommunister, att de skola närmare utveckla de vägar, på vilka man skall kunna
ta in det antal miljoner, som vi på grund av våra utgifter tidigare ha beslutat
måste anskaffas. Det är denna enkla åtgärd som vi för vår del kräva av vederbörande
här.

Jag skall inte tala vidare örn berömmelsen men vill bara erinra örn ett gammalt
ordspråk, där det står något örn eget beröm; det luktar alltid illa.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
först beträffande punkten 1) propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på avslag därå samt bifall i stället till motionen
II: 37; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes emellertid av fru Rönn-Christiansson, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i punkt
1) av utskottets förevarande betänkande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
motionen II: 37.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Fru Rönn-Christiansson begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 150
ja och 16 nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten 1).

Härefter gav herr talmannen beträffande punkten 2) propositioner på l:o)
bifall till utskottets hemställan i denna punkt; 2:o) bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen i motsvarande del; samt 3:o) bifall till punkten 2)
av reservationen med uteslutande av reservanternas motivering; och blev utskottets
hemställan i denna del av kammaren bifallen.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 9. 5

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Motion om
visea ändringar
i laxeringsförordningen
m. m.

§17.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän
omsättningsskatt; och

nr 4, i anledning av väckta motioner angående förhöjt dagtraktamente åt av %
kommun valda ledamöter i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd och
lokal taxeringsnämnd.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 18.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 5, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i taxeringsförordningen m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! I motionen nr 173 har jag hemställt
örn vissa förändringar i den gällande taxeringsförordningen, innebärande
att tiden för avlämnande av löneuppgifter rörande anställda åter skall framflyttas
till den 15 februari, att längdföringen skall återföras till taxeringsnämndernas
ordförande och att skattskyldig som besvärat sig skall få anstånd
med skattens erläggande tills prövningsnämndernas arbete är avslutat.

Jag har tagit mig friheten att i motionen påpeka de olägenheter som det nuvarande
systemet i dessa tre hänseenden ha medfört. Utskottet, som inte på
något sätt kunnat gendriva mina synpunkter i motionen, gör gällande att besluten
i fråga äro så nyligen fattade att det inte är lämpligt att redan i år vidta
någon ändring, och jag förstår i det fallet att bevillningsutskottet måste ställa
sig litet betänksamt. Jag ber emellertid att få återkomma, och jag skall göra
det också. Då hoppas jag att ledamöterna i bevillningsutskottet inte äro så förskräckligt
rädda för att, örn de skulle inse att de tidigare begått en dumhet,
vara med om en förändring till det bättre.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag skulle inte haft anledning yttra något på
denna punkt, örn inte herr Jacobson behagat säga att bevillningsutskottet hade
begått en dumhet. Herr Jacobson bör i så fall inte nämna enbart bevillningsutskottet,
ty för beslutet ansvarade ju Kungl. Maj :t, bevillningsutskottet och riksdagens
båda kamrar! Det kan dock hända, herr Jacobson, att erfarenheterna
komma att visa, att alla dessa instanser tillsamman voro minst lika kloka som
herr Jacobson — jag är ännu inte alldeles övertygad örn motsatsen. Vi kunna
således vänta med att ta ståndpunkt till frågan örn vad som är dumhet eller
inte dumhet tills man fått erfarenhet. Ett faktum är att, ehuru det väckt opposion
på sina håll, har det bland tjänstemän och arbetstagare befunnits vara
mycket nyttigt, att de få inkomstuppgifterna tidigare än förut.

Utskottet avstyrker herr Jacobsons motion av den grund att ändringen i fråga
genomfördes för endast ett år sedan i samband med ändringen av taxeringsförordningen
vid höstriksdagen 1943, och vi anse att det ännu icke föreligger
någon erfarenhet på området av den art, att man kan se efter vilken linje man
skall gå i fortsättningen. Herr Jacobson är således hjärtligt välkommen tillbaka,
när denna erfarenhet föreligger. Kanske det då visar sig att man inte
skall vara så tvärsäker, innan man har tillräcklig erfarenhet.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Motion örn vissa ändringar i taxering sför ordning en m. m. (Forts.)

Herr Jacobson i Vilhelmina: Det är kanske många år sedan herr Olsson
i Gävle sysslade med taxeringsarbete och då är det inte underligt om han är
litet främmande för de rent praktiska åtgärderna från taxeringsnämndernas
sida. Men den som har sysslat med taxeringsarbete vet, att kontrollmöjligheterna
för en taxeringsnämnds ordförande, när han tar emot en deklaration och
inte löneuppgift samtidigt medföljer, är av noll och intet värde, såvida man
inte kan tänka sig, att han sparar inkomstuppgifterna och sedan tar fram dem
för var och en deklaration. Sådan ordförande finns inte, ty tiden medger inte
en sådan kontrollgranskning.

Örn det skulle tillåtas mig — men det kanske är för mycket, när det gäller
herr Olsson i Gävle och en fråga som tillhör bevillningsutskottet — att ge herr
Olsson ett råd: sätt eder i förbindelse med en aktiv taxeringsman och han skall
ge mig rätt på dessa punkter. Sedan må herr Olsson i Gävle och alla andra
krypa bakom Kungl. Majit och riksdagens både första och andra kammare, det
kommer inte mig vid, ty jag vet att jag har rätten på min sida.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag vet inte vem herr Jacobson godtager
som aktiv taxeringsman. Skattedirektören i Stockholm erbjöd sig ögonblickligen
att uppträda som huvudvittne, men det kanske inte herr Jacobson godtager.

Jag vill därtill lägga, att även de som vid detta ärendes avgörande höstriksdagen
1943 voro reservanter på de punkter, som herr Jacobson nu motionerat
örn, och som säkert också ha samma uppfattning ännu i dag, nämligen
herr Sandberg och herr Elon Andersson i första kammaren, örn jag minns rätt,
ha biträtt bevillningsutskottets nu föreliggande yttrande med den motiveringen,
att man vill lia klart ådagalagd erfarenhet.

Herr Sandberg: Herr talman! Eftersom jag har apostroferats bär av herr
Olsson i Gävle vill jag nämna, att det förhållandet att jag i år icke reserverat
mig till förmån för motionens yrkande, åtminstone då det gäller den första
punkten, beror mycket riktigt på, som herr Olsson förmodade, att jag har ansett
att det kan vara rimligt att man låter litet längre tid förflyta och ökad erfarenhet
vinnas innan man kräver att de som ha en annan uppfattning än en
själv skola ändra sin uppfattning.

Då saken emellertid nu på detta sätt för mitt vidkommande förts på tal vill
jag passa på tillfället att säga, att jag har samma uppfattning som herr Jacobson,
då det gäller särskilt den första punkten som avser tiden för avlämnande
av löneuppgifter. Det är sant, att vissa fördelar genom den nuvarande
ordningen kunnat vinnas för löntagarna, i det att de få löneuppgifterna sig frivilligt
tillsända från arbetsgivarna på en tidigare tidpunkt än förut. Påtagligt
är emellertid att nackdelarna för taxeringsnämndernas ordförande kvarstå.
Granskningsarbetet försvåras och den vinst, som man velat åstadkomma just i
fråga om taxcringsarbetets snabbare utförande, har man icke ernått genom ändringen
1943.

Jag skall icke upptaga tiden med att tala örn de andra punkterna. Jag tror
att även den andra punkten är värd allt beaktande. 1 fråga örn det tredje av motionärens
yrkande måste jag dock ställa mig mycket tveksam.

Herr Thorell: Herr talman! Herr Jacobson ansåg, att den som hade praktisk
erfarenhet från taxeringsarbete skulle ha samma uppfattning som han. Jag
har liksom många andra här i kammaren just praktisk erfarenhet på detta område.
Jag tillhör taxeringsnämnd såsom kronoombud i flera taxeringsdistrikt och
har mycket intimt samarbete nied min ordförande. Hittills har den erfarenhet

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Motion om vissa ändringar i taxerings förordning en m. rn. (Forts.)
vi fått av den nuvarande taxeringsförordningen varit enbart av godo. Utan att
närmare gå in på saken vid denna sena timme vill jag särskilt understryka, att
herr Jacobsons förslag, att den s. k. bankningen skulle återföras fran häradsskrivarna
till ordförandena anser jag vara mycket olyckligt. Taxeringsnämm
demas ordförande liro så oerhört belastade med arbete, särskilt mot slutet av
granskningstiden, då de skola inlämna deklarationerna, vilket skall ske vid bestämd
tid, varför de sågo denna lättnad med den allra största tillfredsställelse.
Detta hade jag för övrigt också tillfälle att höra vid ett stort möte med taxeringsnämndsordförande
och kronoombud i mitt län.

Jag anser således, att bevillningsutskottets svar pa motionen är alldeles utmärkt,
rätt och riktigt. Vi böra först avvakta vidare erfarenhet och se, örn det
i fortsättningen kan finnas orsak att i någon detalj göra en ändring.

Jag ber således, herr talman, att få instämma i det yrkande, som framställts
av bevillningsutskottets talesman.

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Vad skattedirektörens i Stockholm
omdöme om saken beträffar, så har jag herr Olsson i Gävle, aldrig påstått,
att anordningen skulle vara lämplig för stockholmarna. Men nu är det så,
herr Olsson, att jag handlar icke i likhet med stockholmarna. De interpellera
örn evakuerade i Lappmarken och örn lärarfrågor i Tornedalen, men när det
gäller stockholmsfrågor, överlåter jag dem till ortsrepresentanterna. Vad skattedirektören
i Stockholm och hans åtgärder beträffar, har jag ingenting att göra
med den saken. Däremot har jag i min motion pekat pa, att den av mig föreslagna
anordningen skulle vara till lättnad på landsbygden. Det är landsbygdens
intressen jag försöker företräda, icke stockholmarnas. Det får förlåtas
mig, örn jag icke tillvaratager deras intressen.

Sedan vill jag säga till herr Thorell, som framhåller att det skulle vara till
fördel att längdföringen skall ankomma på häradsskrivarna: det är att underskatta
taxeringsnämndsordförandena på landsbygden och framför allt de kommunala
befattningshavarna. Herr Thorell tror, att en flicka, som sitter på ett häradsskrivarkontor
och har en kanske mycket bristfällig utbildning för denna
speciella uppgift bättre räknar ut de beskattningsbara beloppen och ser till att
avdragen göras rätt än en tränad kommunalman som kronoombudet eller taxeringsnämndsordföranden.
Det är ett dåligt betyg landsbygdens kommunalmän
få av herr Thorell.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag kan icke giva herr Jacobson något
annat råd än att han försöker följa den linje han själv rekommenderade, nämligen
att syssla med sådant som ligger närmast omkring honom. Skulle man
då icke kunna gå fram så, att man här sökte skilja på städerna och landsbygden?
Nu är det så olyckligt, att herr Thorell säger, att han har samma
uppfattning som de som bo i städerna, och här framför mig hade jag nyss en
man i samma ställning som herr Thorell, som ville giva herr Jacobson rätt.
Det är sålunda delade meningar örn denna sak. Men detta skulle icke botas genom
herr Jacobsons motion. Försök då att avvakta, tills vi få en verklig erfarenhet.
Kanske vi kunna lösa saken på det sättet, att vi göra en rationell tudelning,
så att vi återföra landsbygden till de gamla förhållandena och låta städerna
och kanske industriorterna med en stor arbetarbefolkning följa de nya
bestämmelserna? Jag menar, att det råder en stor osäkerhet härvidlag. Jag
vet, att anordningen väckt en del uppmärksamhet på landsbygden, men jag vet
å andra sidan, att det på industriorter hälsats med mycket stor tillfredsställelse,
att man nu under de två sista åren fått sin inkomstuppgift, innan man skall
avgiva sin deklaration. Det är ju ingenting annat bevillningsutskottet strävar

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Motion om vissa ändringar i taxerings för ordning en m. m. (Forts.)
efter än att försöka komma till bästa möjliga resultat. Det är bara det, att man
bär svårt för att vara så där tvärsäker som vissa andra.

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Den linie herr Olsson i Gävle nu
talade om vill jag på det livligaste omfatta. Jag ar icke blind för den fordel
som ligger i att inkomstuppgifterna komma ut tidigt. A andra sidan ser jag de
nackdelar detta medför. Men den linje herr Olsson i Gävle rekommenderar skall
jag med nöje acceptera.

Herr Thorell: Herr talman! Herr Jacobson ansåg, att jag underkände taxeringsnämndsordförandenas
kapacitet och duglighet. Nej, det gor jag icke pa
minsta sätt, lika litet som jag underkänner kontorsflickornas pa haradsskrivarkontoren.
Jag vet emellertid, att de flesta taxeringsnämndsordforandena icke
sköta uträkningen själva, men de ha ansvaret för det hela. De ha kanske pa
samma sätt en kontorsflicka, som sitter och räknar ut siffrorna, eller någon annan
person anställd, men de måste se till, att det blir rätt. Jag ar saker pa att
vid en överflyttning till häradsskrivarna av detta arbete, komma dessa icke
att släppa fram några oriktiga siffror. Jag har icke hört, att det i mitt län
inträffat några fel under det nya systemet.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 19.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 16
maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20.

Herr Mosesson erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! J)ekInterPellat
världskrig, som närmar sig avslutningen, har betecknats såsom en kamp för
mänsklighetens frihet. Uppenbarligen var friheten för många folk, även för
vårt, allvarligt hotad genom de anspråk, som det tyska herrefolkets ledare
framställde. För världens frihet och för folkens rätt att leva sitt eget liv
gingo västmakterna in i en hård kamp, som även vårt folk har anledning
att vara tacksamt för. Atlantdeklarationen lästes såsom ett världens fribrev.

Genom att successivt begränsa exporten till Tyskland i främsta rummet
av varor av betydelse för krigföringen samt genom att på sistone helt avbryta
utförseln till detta land har Sverige visat sin villighet att underlåta allt som
skulle kunna förlänga kriget. Det har därför i vårt land framkallat stigande
överraskning och indignation, att de allierade makterna tillämpat och till och
med i nuvarande läge fortsätta med den svartlistepolitik, som -— ehuru ur
svenska synpunkter i och för sig oberättigad — möjligen skulle kunna förstås
såsom ett medel i krigföringens tjänst, varmed transaktioner till fiendemaktens
fördel kunde försvåras. Trots att handelsutbytet numera de facto
upphört, fortsätter svartlistningen. Lojala firmor ställas på index blott på
grund av affärer med företag i Tyskland och ockuperade länder liksom till
och med på grund av affärsförbindelser med företag i neutrala länder. Ja,
man har till och med gått så långt som att hota svenska företag med svartlistning
för transaktioner inom landet med ur allierad synpunkt misshagliga
firmor.

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

Till de amerikanska oell engelska legationerna Ilar under de senaste månaderna
den ene chefen efter den andre för svenska företag uppkallats och där av
tjänstemän underkastats förhör och blivit uppmanade att icke allenast uppgiva
sina egna affärsförbindelser med andra länder utan jämväl uppgiva vad
de veta örn andra företag. Vägra de att efterkomma de framställda önskemålen,
hotas de med repressalier och svarta listor. Oförvitliga svenska medborgare
uppmanas alltså under hot — av personer som tjänstgöra här i diplomatisk
egenskap — att begå gärningar, som enligt svensk lag äro straffbelagda.

På grund av den växande oro, som denna verksamhet skapat i vida kretsar,
anhåller jag örn andra kammarens tillåtelse att till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framställa följande interpellation:

Vad bör och kan enligt statsrådets mening göras för att förhindra, att oförvitliga
svenska företagare med otillbörliga medel uppfordras att yppa sådant,
som de enligt svensk lag icke äro skyldiga eller berättigade att yppa; och
vad kan från regeringens sida göras för att skydda sådana företag från att
uppföras på s. k. svarta listor?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Nilsson i Kristinehamn, som yttrade: Herr talman! Den nyligen av
riksbanken företagna diskontosänkningen och den därmed följande räntesänkningen
beräknas komma att få betydelsefulla verkningar för bostadsproduktionen
i landet. Låneräntan spelar ju nämligen en mycket stor roll vid finansierandet
av ett byggnadsföretag. Det har beräknats, att en förskjutning av
det allmänna ränteläget med 1/t % uppåt eller nedåt skulle i sina verkningar
på fastighetsekonomien vara likvärdig med en förändring i anskaffningskostnaden
på omkring 4 %. (Byråchef Alf Johansson.)

Den bostadsproduktion, som skett under senare år, har som bekant möjliggjorts
tack vare de statliga tertiär- och tilläggslånen. Utan dessa skulle det
i vart fall icke ha varit möjligt att hålla tillbaka mycket betydande hyresstegringar.
Trots denna statens tåne- och subventionspolitik ha hyrorna i nyproducerade
fastigheter småningom stegrats till en ganska oroväckande höjd.
Att detta inte kunnat förhindras torde vara beroende på -— förutom alltjämt
stegrade byggnadskostnader — en förklarlig strävan från statens byggnadslånebyrås
sida att hålla tilläggslånen inom de gränser, som förutsattes vid
uppdragandet av riktlinjerna för denna verksamhet.

Det är ganska naturligt att den räntesänkning, som nu företagits, väckt förhoppningar
örn att densamma skulle komma att återverka på hyrorna i under
senare år producerade fastigheter liksom i nytillkommande fastigheter.
Därest statens byggnadslånebyrås förslag om sänkning av tertiärlåneräntan
från 4V2 % till 4 % kommer att genomföras samt räntorna å primär- och sekundärlån
likaledes bli sänkta, borde också möjligheter för lättnader vid hyressättningama
yppa sig.

Av vissa uttalanden från statens byggnadslånebyrås sida, vilka refererats i
pressen, synes emellertid framgå, att statens byggnadslånebyrå som närmaste
effekt av räntesänkningen väntar sig att en avsevärd begränsning av tilläggslånen
skall bli möjlig. Sålunda har byggnadslånebyrån anfört, att den nu
förutsebara räntesänkningen i fråga örn primär- och sekundärlån samt företagareinsatser
kan antagas medföra en minskning i behovet av tilläggslån
med ungefär 20 miljoner kronor. Då hela behovet av tilläggslån vid en års -

Onsdagen den 21 februari 1945.

Xr 9.

Interpellation. (Forts.)

produktion av ca 40 000 lägenheter i flerfamiljshus samtidigt beräknats till
ca 30 miljoner kronor per budgetår, framgår härav att icke mindre än två
tredjedelar av tilläggslånebehovet anses kunna elimineras genom räntesänkningen.
„ . t . .

Det är naturligtvis ett statsfinansiellt intresse att sa långt det ar möjligt
begränsa den form av subvention till bostadsproduktionen som tilläggslånen
utgör. Detta bör dock enligt män mening icke ske med mindre än man anser
sig ha nått ett fullt tillfredsställande resultat i strävandet att hålla 1939 års
hyresnivå, vilket ju utgjort en målsättning för den förda bostadspolitiken.
Då hyrorna i de under kriget producerade fastigheterna mångenstädes anses
ligga över denna nivå och några möjligheter till nedpressande av de allmänna
byggnadskostnaderna åtminstone för ögonblicket ej synas vara för handen,
förefaller det rimligt, att de lättnader, som kunna genomföras i hyressättningen
genom räntesänkningen, i görligaste mån komma till stånd även örn
detta medför att tilläggslån fortfarande måste ställas till förfogande i samma
utsträckning som hittills.

Med hänvisning till det anförda anhålles örn kammarens medgivande att till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet fa framställa följande fråga.

Är herr statsrådet villig medverka till att de genom räntesänkningen åstadkomna
gynnsammare betingelserna för bostadsproduktionen få utnyttjas till lättnader
vid hyres sättningen uti nyproducerade fastigheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Hansson i Skegrie, som anförde: Herr talman! I hälsovårdsstadgan
föreskrives att den, som har befattning med livsmedel, är skyldig att efter
anmaning från hälsovårdsnämnden låta sig undersökas av läkare. Likaså
torde liknande tvång att förete friskhetsintyg tillämpas för personal inom
restaurangfacket. Inom försvarsväsendets fasta militärförläggningar torde
också finnas föreskrifter örn att de personer, som skola arbeta i förbandens
köksavdelningar, skola förete friskhetsintyg. Emellertid torde ej samma stränghet
råda, vad beträffar denna kontroll, inom de mera tillfälliga förläggningar,
som nu under krigstiden upprättats. Det har nämligen inträffat, att vid en och
samma militärförläggning inte mindre än tre stycken av den kvinnliga kökspersonalen
varit behäftade med ganska höggradig tuberkulos. Upptäckten
skedde därigenom att en inkallad person förmådde cn av dessa anställda att
undergå läkarundersökning. Dessa personer ha under längre tid haft anställning
inom detta förbands köksavdelning. Även örn ovan nämnda personer kunnat
förete friskhetsintyg vid sin anställnings början, föreligger behovet av regelbundet
återkommande kontroll över dylika anställdas hälsotillstånd. Inte minst
är detta nödvändigt vid dessa tillfälliga förband, där hygienen av naturliga
skäl ej kan stå på önskvärd nivå.

Utöver dylik läkarkontroll borde även noga övervakas, att noggrann desinfektion
företages efter dylika sjukdomsfall.

En annan mycket vanlig företeelse är att fysiskt klena värnpliktiga eller
sådana, som på grund av genomgången sjukdom äro för svaga att deltaga i
de militära övningarna, få kommendering till köks- eller marketenterihandräckning.
Dessa kunna mycket väl vara bärare av smittosamma sjukdomar
eller ännu ej alldeles fria från smittofara på grund av genomgången sjukdom.

För de inkallade, som skola utspisas av dylika personer, måste detta inne -

Nr 9.

Onsdagen den 21 februari 1945.

Interpellation. (Forts.)

bära en irritation och medföra en känsla av att de icke bli behandlade på
ett sätt som vedertagna krav på hygien stipulera.

Med anledning av det anförda får jag hemställa om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få rikta följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat ovan berörda missförhållanden?

Örn så är fallet är statsrådet då beredd att låta vidtaga sådana åtgärder
att kompletterande bestämmelser angående regelbundet återkommande läkarundersökningar
av köks- och marketenteripersonal vid militära förläggningar,
även mera tillfälliga sådana, komma till stånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23.

Interpellation. Herr Nordström i Kramfors erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Sedan mer än 20 år tillbaka befinner sig Västernorrlands län i en permanent
arbetslöshetskris. Den mycket enkelriktade industrien har inte förmått
att sysselsätta den där bosatta arbetskraften, varför befolkningen undan för
undan decimerats.

Västernorrlands län var en gång i tiden plats för ett sjudande liv. under den
tid skogsbolagen exploaterade de stora skogarna. Sågverk och pappersmassefabrikör
växte upp och gav sysselsättning åt tusentals arbetare.

Allt sedan arbetslöshetskrisen efter det förra världskriget har emellertid en
konstant försämring inträtt. Sågverksdöden bär gått fram över de flesta områden
både i Sundsvalls- och Ådals distrikten. Även örn pappersmasseindustrien
har utbyggts ända fram till för ett tiotal år sedan, befinner sig i dag också denna
industri på en uppenbar tillbakagång med ständigt minskat antal sysselsatta.

Under hela denna tid ha arbetarna som utrationaliserats i de flesta fall endast
givits tillfälliga sysselsättningar vid AK-arbeten, statliga eller kommunala
reservarbeten och på sistone s. k. beredskapsarbeten samt kontantunderstöd.

Både kommunala och statliga myndigheter ha upprepade gånger deklarerat
att det vore ett livsvillkor för Västernorrlands län att uppnå en större differentiering
i produktionen, så att den stora känsligheten för nationella och internationella
ekonomiska kriser på ett bättre sätt kunde elimineras. Otaliga deputationer
från de berörda kommunerna ha fäst de statliga myndigheternas uppmärksamhet
på den bekymmersamma situationen, och deputationerna ha i de
flesta fall rest hem med vissa, örn ock vaga, löften örn att åtgärder skulle
vidtagas för att åstadkomma en mera permanent sysselsättning av den arbetslösa
befolkningen.

Lokala initiativ ha tagits för att bryta mark för den av alla eftertraktade
differentieringen av näringslivet, men tyvärr ha dessa initiativ rönt mycket
ringa praktiskt intresse från statsmakternas sida. Även örn det tillskapats ett
alldeles speciellt organ, Västernorrlands läns företagareförening, som sades
skola befrämja tillkomsten av nya företag inom hantverk och småindustri, har
dock även detta gett endast magra resultat.

Att de statliga organ som tillskapats under krigstiden inte alltid handla i
överensstämmelse med givna deklarationer, framgår av en händelse som under
de senaste dagarna kommit till offentligheten.

En energisk skomakare i Sundsvall har hos statens industrikommission hemställt
örn tilldelning av ett mindre parti läder för upptagning av en nytillverkning
av trätofflor. Han har av en stor skoaffär i staden erhållit intyg om
att det förefinnes ett stort behov av sådana trätofflor i länet och dessutom löfte

Onsdagen den 21 februari 1945.

Nr 9.

Interpellation. (Forts.)

av samma affär, att den skulle ansvara för avsättningen av hela hans pro dUStaXfullmäktiges

ordförande i Sundsvall har dessutom i en personlig skriveise
till industrikommissionen understrukit vikten av att alla försök för att
åstadkomma ett mera nyanserat näringsliv i orten måste uppmuntras, varför
även han på det varmaste hemställde att kommissionen måtte taga framställningen
under förnyad välvillig behandling. .

Industrikommissionen hav emellertid utan vidare avslagit framställningen
under förebärande att kvottilldelningen av läder för detta ändamål redan vore
fastställd och tilldelad redan befintliga verkstäder nere i Småland.

Örn jag också är ense örn att staten ingriper i planering av produktionen med
hänsyn till befintliga råvarutillgångar, godkänner jag därför inte att staten de
facto tilldelar vissa industrier direkta monopol, genom ensamrätt till råvaror
och avsättning, och på så sätt även medverkar till uppkomsten av monopolpriser
av för konsumenterna särskilt betungande art.

Det av mig åberopade fallet har i och för sig inte så avgörande betydelse för
bekämpandet av arbetslösheten. Jag anser dock, att detta industrikommissionens
avslag är symptomatiskt för den behandling Västernorrlands olika kommuner
blivit utsatta för i sina strävanden att försöka åstadkomma ett mera
differentierat näringsliv inom detta av arbetslöshet tyngda län.

Statsmakternas förklaringar, att det är ett allmänt önskemål att få fram nya
industrier och hantverk inom vårt län ha hittills ej medfört några konkreta
åtgärder för uppnåendet av detta. Tvärtom tyder det lilla exemplet med. skomakaren
i Sundsvall på att den av regeringen tillsatta inoustrikommissionen
inte alls har någon förståelse för de frågor, som för vårt län äro av så oerhört
stor betydelse.

I anledning av vad jag ovan anfört, ber jag herr talman, örn kammarens
tillstånd att till statsrådet Erlander få framställa följande frågor:

Är det med statsrådets gillande industrikommissionen monopoliserat produktionen
av vissa behovsartiklar till ett begränsat antal företagare, vilka höra
hemma inom ett begränsat geografiskt område?

Anser herr statsrådet att industrikommissionens avslag på framställningen
från Sundsvall överensstämmer med tidigare gjorda utfästelser örn medverkan
till ett mera differentierat näringsliv i Västernorrland?

Kan det förväntas att statsrådet medverkar till att upphäva den spärr för
utökad produktiv verksamhet inom Västernorrlands län, som industrikommissionens
beslut i denna fråga vittnar om?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1945/46 m. m.; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde.

§ 25.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 9.

Lördagen den 24 februari 1945.

§ 26.

Fröken Nygren avlämnade en av henne m. fl. undertecknad motion, nr 456,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 76, angående anslag till bidrag
för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.31 em.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 24 februari.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 67, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen
;

nr 77, med förslag till lag örn ändring i giftermålsbalken;
nr 82, angående försäljning av vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förvaltning stående fastigheter i Degerfors köping;

nr 83, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

nr 84, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 22 december
1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser
örn riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.;

nr 85, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr
437) angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter,
m. m.;

nr 87, angående vissa frågor örn befrielse från ersättningsskyldighet;
nr 88, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september
1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt, m. m.; och

nr 89, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 15 § värnpliktslagen den
30 december 1941 (nr 967).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogs och remitterades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 81, med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om straff för sabotage.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den på bordet liggande motionen
nr 456 av fröken Nygren m. fl.

Lördagen den 24 februari 1945.

Nr 9.

§ 4.

Föredrogs den av herr Mosesson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att fa framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet, i anledning av vissa av de
amerikanska och engelska legationerna gent emot svenska företag vidtagna
åtgärder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Nilsson i Kristinehamn vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att fa framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående utnyttjande
av de genom den nyligen företagna räntesänkningen åstadkomna
gynnsammare betingelserna för bostadsproduktionen till lättnader vid hyressättningen
i nyproducerade fastigheter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Hansson i Skegrie vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att fa framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående utfärdande
av kompletterande bestämmelser örn regelbundet återkommande läkarundersökningar
av köks- och marketenteripersonal vid militära förläggningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Nordström i Kramfors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Erlander, i anledning av att industrikommissionen avslagit
viss företagares framställning örn tilldelning av ett parti läder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ B.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Pettersson i Dahl, som anförde: Herr talman! Skölförhållandena på
landsbygden äro väsentligt sämre än i städer och tätorter. Medan folkskolor
av A.-typ äro de vanligast förekommande på de sistnämnda platserna äger
landsbygden ett relativt ringa antal dylika. Lägre skolformer äro tyvärr mycket
vanliga där. Det kan icke vara varken rättvist eller riktigt att den egentliga
landsbygden i detta hänseende skall vara eftersatt. Landsbygdens barn
behöva en lika god undervisning som den som står till buds för barnen i städer
och större samhällen. På de flesta håll på landsbygden är man klart medveten
örn bristerna i skolväsendet och söker tillvarataga varje möjlighet att
ändra lägre skolformer till högre.

Förbättringen av landsbygdens skolformer är således en angelägenhet av
yttersta vikt och man hade hoppats att statsmakterna skulle, lämna ett verksamt
stöd åt landsbygdskommunernas strävanden att få förbättringar till

Nr 9.

Lördagen den 24 februari 1945.

Interpellation. (Forts.)

stånd. Det har emellertid visat sig, att statsmakternas åtgärder i vissa avseenden
motverka dessa strävanden. Jag syftar särskilt på de kungörelser,
som Kungl. Maj :t utfärdat angående särskilda besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet.
Enligt kungörelserna nr 628/1942 och 335/1944 föreskrives, att
förändring till lägre skolform bör ske, då lärjungeantalet mera varaktigt kan
beräknas i skolor av B 1-formen understiga 30 och i skolor av B 2-form 25.
Dylika besparingsåtgärder äro orättvisa mot landsbygdens befolkning.

För att belysa vilka verkningar en tillämpning av bestämmelserna i dessa
kungörelser åstadkomma, skall jag anföra ett exempel från ett skoldistrikt i
västra Sverige. Inom skoldistriktet upprätthöllos under redovisningsåret
1943/44 två skolor, en vid kyrkan och en på annan plats i kommunen, belägen
på ett avstånd av 6 km från kyrkan. Vid den sistnämnda skolan undervisades
dock endast barn på folkskolestadiet. Från och med läsåret 1940/41
hade . småskolan därstädes indragits och barnen på småskolestadiet överfördes
till en gemensam småskola för hela distriktet vid kyrkan. Skolskjuts anordnades
till denna. Inom distriktet tjänstgöra två manliga folkskollärare och
en småskollärarinna, samtliga ordinarie.

__ I skrivelse av den 19 januari 1944 hade den då tjänstgörande folkskolinspektör611
^ medgivit, att statsbidrag till anordnande av skolskjuts för redovisningsåret
1944/45 måtte utgå i enlighet med bestämmelserna i § 5 i kungl,
kungörelsen nr 449/1935. I anslutning härtill uppkom frågan örn utnyttjande
av skolskjutsen för genomförande av förbättring av skolformen på så sätt att
en skola av B 1-form organiserades för hela distriktet med klasserna 1—2
och 5—7 vid kyrkskolan och klasserna 3—4 vid den andra skolan. Denna förbättring
skulle draga, en merkostnad av endast 1 krona per läsdag, så länge
statsbidrag ntginge till skolskjutsen. Denna merkostnad beslöt kommunen att
erlägga.

Barnantalet i den andra skolan beräknas emellertid under fem av de sju närmast
komimande redovisningsåren komma att understiga 25. Skolöverstyrelsen
har därför den 17 november 1944 beslutat att indraga statsbidraget till
skolskjutsar efter redovisningsåret 1944/45. Under detta år får statsbidrag utgå^
men endast åt småskolebarnen. Följden av detta beslut blir den, att den
ifrågavarande skolan fran och med läsåret 1945/46 måste organiseras som
B 3-skola. I stället för att erhålla en skola av B 1-form för hela skoldistriktet
måste en skola av B 2-formen upprätthållas vid kyrkan och en skola av
B 3-typen på den andra platsen. På grund av föreskrifterna i de nämnda kungörelserna
och de direktiv skolöverstyrelsen utfärdat på grundval av dessa
anser^ sig folkskolinspektören i distriktet icke kunna tillstyrka ett fortsatt
bibehållande av B 1-formen i skoldistriktet. Fallet i fråga visar således, att
besparingskungörelserna hindra önskvärda förbättringar av landsbygdens
skolväsende. En sparsamhet av denna art kan ingalunda anses vara av godo
utan bör helst förkastas. Den star hindrande i vägen för landsbygdsbarnens
möjligheter att göra det bästa möjliga av sina kommande insatser i samhällets
arbets- och kulturliv.

Med anledning av vad jag sålunda anfört hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få
framställa följande frågor:

Har. statsrådet uppmärksammat de orättvisor nu gällande bestämmelser om
besparingsåtgärder på folkskoleväsendets område ge upphov till?

Örn. så är fallet, har statsrådet då för avsikt att medverka till att dessa
orättvisor undanröjas?

Denna anhållan bordlädes.

Lördagen den 24 februari 1945.

Nr 9.

§ 9-

Herr Edberg erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Skogens stora Interpellation.
betydelse för vidsträckta delar av vårt land sammanhänger i icke ringa grad
med kommunikations- och transportförhållandena. Härvid spela de naturliga
möjligheter, som flottning i älvar, åar och andra vattendrag erbjuda, en stor
Toli. Man har uppskattat sammanlagda nuvärdet av våra reglerade flottleder
till mellan 200 och 300 miljoner kr. I vissa fall har staten med anledning av
arbetslöshet eller av andra särskilda anledningar beviljat anslag till byggande
av flottleder utan återbetalningsskyldighet. Som regel lia visserligen enskilda
kapitalstarka personer och företag eller rent av domänverket förskotterat anläggningskostnaderna,
eller pengarna på vederbörandes ansvar i annan form
upplånats. Anläggningskostnaderna äro dock numera i stort sett slutamorterade
i de allmänna flottlederna. Det är sålunda inte längre de^ ursprungliga
anläggarna utan de, som producerat flottningsvirket, som småningom efter
hand satsat kostnaderna.

Ty det är utan tvivel så, att det är skogsägarna, som med större eller mindre
minskning av sina rotvärden, allt efter som de anlitat flottledens längre eller
kortare sträckor, betala både anläggningskostnaderna, underhållet och årskostnaderna.

Det är självfallet, att virkesköparna för virke av samma slag regelmässigt
betala samma pris vid förädlingsorten, alldeles oavsett örn virket flottats en
längre eller kortare sträcka och sålunda dragit en högre eller lägre flottningskostnad.
Om flottningskostnaderna beräknas på det ena eller andra sättet beröras
därför i sista hand skogsägarna mer än virkesköparna. Skogsägarna lia
således det största legitima intresset av hur flottleden sköts och att flottningskostnadema
icke äro oskäligt höga.

Trots det stora intresse de virkessäljande skogsägarna lia av flottledernas
ändamålsenliga handhavande, sakna de på grund av den utformning hithörande
bestämmelser i lagen örn flottning erhållit möjlighet till inflytande på
dess handhavande. Redan föreskriften i 53 § flottningslagen att rösträtt å
flottningsstämma tillkommer endast den, som till flottning anmält virke »under
eget inregistrerat märke», utesluter möjligheten för säljarna i gemen att
deltaga i handhavandet av flottningsföreningarnas angelägenheter. Ty om
varje säljare skall ha eget märke, skulle dessa komma att uppgå till flera tusen
i varje större flottningsförening, mot nu sällan över femtio. Under sådana
förhållanden är det uppenbart, att det vid leveransavtalets ingående icke ens
kan bli tal om annat, än att virket skall förses med köparens märke. För
vinnande av behövligt inflytande åt virkesproducenten kräves emellertid ej blott
ändring i detta hänseende utan även av den i paragrafen ingående bestämmelsen,
att rösträtt tillkommer endast den, sorn anmält virket till flottning.

Skogsböndernas intresse av att få en annan ordning till stånd är lika gammal
som den nu gällande flottningslagstiftningen. Det kan sålunda i år vara
tal örn ett inträffande dubbelt 25-årsjubileum.

Inom riksdagen föranledde motioner 1925 en skrivelse till Kungl. Maj :t
med anhållan örn utredning beträffande möjligheterna att ge virkessäljande
skogsägare skäligt inflytande i flottningsföreningarna. En kunglig kommitté
avgav också 1928 ett förslag till frågans lösning. År 1933 gingo emellertid
förhoppningarna om några åtgärder från regeringens sida sorgligt nog i kras.

Härmed tystnade dock icke den berättigade kritiken ute i landet. Framställningar
från olika håll — från bondeförbundets kretsstämma i Medelpad, från
skogsägarföreningar och till och med från själva domänstyrelsen — läto emellanåt
höra av sig. År 1935 framfördes också i riksdagen tvenne uppmärksammade
motioner avseende »skyndsam och allsidig utredning i frågan örn

Nr 9.

Lördagen den 24 feLruari 1945.

Interpellation. (Forts.)

beredande av medinflytande åt skogsägarna vid handhavande av flottningsföreningarnas
angelägenheter». Den av bonderegeringen 1936 tillsatta stora
skogsutredningen fick därefter frågan om hand. Huruvida den sedermera
överlämnats åt någon ny utredning är mig icke bekant.

Det är nu snart 20 år förflutna sedan den första riksdagsskrivelsen i denna
fråga, och 10 år sedan den andra. Alltjämt förefinnas likväl de uppenbara
missförhållanden, som här berörts, till skada för skogsägarna icke minst i
Norrland. Redan 1935 sades det dock, att ärendet borde bedrivas med skyndsamhet.
Ingen bör därför förvåna sig, örn man på intresserat håll frågar sig,
huru detta kan hänga ihop. Jag utbeder mig därför kammarens tillåtelse, att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få rikta följande fråga:

När kan man förvänta några resultat av riksdagens skrivelse och den 1936
begynta utredningen örn beredande av medinflytande åt skogsägarna vid handhavande
av flottningsföreningarnas angelägenheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Fagerholm, som anförde: Herr talman! I ett betydande antal statliga
inrättningar förekommer för närvarande övertidsarbete, dels avlönat och dels
oavlönat, i sådan utsträckning, att dylikt arbete kan sägas vara regel i stället
för undantag. I allmänhet torde övertidsarbetet, som vanligen förlägges till
eftermiddagarna och kvällarna av de ordinarie arbetsdagarna men stundom
även till nätterna och söndagarna, åtminstone formellt anordnas såsom frivilligt.
För de flesta befattningshavare torde emellertid blotta anordnandet av
övertidsarbete innebära ett faktiskt tvång, som de svårligen kunna undandraga
sig.

Genom detta system med ett ofta regelmässigt övertidsarbete förryckes i väsentlig
mårn såväl den i instruktioner m. m. fastställda arbetsfördelningen, såvitt
den avser en rationell hushållning med arbetskraften till det allmännas
bästa, som även de i vederbörande lönereglementen för olika grader av tjänster
bestämda löneskalorna. Ett så forcerat utnyttjande av arbetskraften, som nu
förekommer på flera håll, medför otvivelaktigt ett utslitande i förtid av den
arbetsförmåga, som är beräknad att räcka fram till pensionsålderns uppnående
och torde inte sällan medföra mindre tillfredsställande arbetsprestationer vid
tilltagande ålder. Beredandet av ökade inkomster genom övertidsarbete för befattningshavare
i vissa lönegrader utgör samtidigt en uppenbar orättvisa mot,
övriga befattningshavare, örn förhållandet ses enbart ur löneregleringssynpunkt,
vilket från tjänstemännens sida ofta torde ske.

Enligt nu gällande 1939 års civila avlöningsreglemente § 26 och civila ickeordinariereglemente
§§ 20 och 38 utgår nämligen övertidsersättning eller motsvarande
ledighet endast till befattningshavare i högst 18 :e lönegraden. Vid
övertidsarbete å befattning inom denna lönegrad utgår ersättning därför under
vissa ytterligare förutsättningar med 4 kronor 10 öre per timme. Tjänsteman
i högre lönegrad har däremot ingen som helst rätt till kompensation för övertidsarbete.
Det är ej nog med att detta i och för sig måste framstå såsom orättvist
för tjänstemän i närmast högre grader utan därtill kommer även att tjänsteman,
som befordrats från 18 :e till 19 :e lönegraden, ofta kan komma att få
lägre summainkomst därigenom att tidigare intjänad övertidsersättning bortfaller
utan motsvarande löneökning. Genom ovannämnda, godtyckligt dragna

Lördagen den 24 februari 1945.

Nr 9.

Interpellation. (Forts.)

gräns mellan för övertidsarbete kompensationsberättigade befattningshavare
och övriga kan sålunda en tjänsteman asamkas en ekonomisk förlust genom befordran,
ett förhållande, som ur principiell synpunkt inte kan vara tillfredsställändG Vid

tillkomsten av civila avlöningsreglementet förutsattes, att tjänstgöring å
övertid endast skulle förekomma undantagsvis, vilket även framgår av författningstexten.
Med hänsyn därtill ansåg 1936 års lönekommitté vid framläggande
av förslag till nämnda reglemente varken nödvändigt eller önskvärt, att ersättningssystemet
beträffande övertidsersättningen utbyggdes. Emellertid ^ har
utvecklingen på grund av rådande krigs- och krisförhallanden i stället gatt i
rakt motsatt riktning genom en ökning av övertidsarbetet, varför skäl synas
föreligga för en grundlig omprövning av denna för ett mycket stort antal statstjänstemän
synnerligen viktiga fråga.

Vad exempelvis arbetsbördan i statsdepartementen beträffar, ^ så har denna
på vissa avdelningar undergått en oerhörd ansvällning bl. a. på grund av de
numera regelbundet återkommande höstriksdagarna. Det kan nämnas, att de
yngre juristerna från amanuensaspiranter till och med 2 :e kanslisekreterare pa
statssekreteraravdelningarna numera regelmässigt torde utföra övertidsarbete
med ca 35 timmar i veckan utan evalvering under sammanlagt 6 månader av
året, varvid även söndagarna måste tagas i anspråk med 4—5 timmar förutom
övriga dygns kvällar och nätter. Enbart detta blir en sammanlagd övertid av
910 timmar. Men därtill kommer, att övertidsarbete sporadiskt förekommer
även under återstående del av året, ehuru timantalet därför inte kan fixeras.
Det torde sålunda inte vara överdrivet att uppskatta det normala övertidsarbetet
på dessa avdelningar till ca 1 000 timmar örn året. Dessa siffror växla givetvis
inom de olika departementen, men torde i stort vara representativa.

Visserligen brukar vederbörande efter en särskild arbetstyngd säsong i män
av möjlighet beredas några dagars extra ledighet, men detta kompenserar inte
ens tillnärmelsevis övertidsarbetet. Dessutom utbetalas ibland en gratifikation på
100—200 kronor, men denna måste i sin helhet betraktas som ersättning för
ökade levnadskostnader på grund av övertidsarbetet. För att spara tid bruka
nämligen vederbörande tjänstemän äta middag på någon närbelägen restaurang
för att därefter omedelbart återvända till arbetsplatsen i stället för att intaga
måltiden i hemmet med därav på grund av de stora avstånden följande tidsförlust.

Den rätt till övertidsersättning, som tillerkänts tjänsteman i högst 18 :e lönegraden
enligt resp. avlöningsreglemente, kan emellertid sägas vara helt illusorisk
beträffande dessa befattningshavare i statsdepartementen. Det anses
nämligen inte lämpligt att begära att utfå denna rätt med hänsyn till befordringsutsikterna,
och därför förekommer inte heller någon övertidsersättning.
Inställningen är helt enkelt sådan, att vederbörande inte vågar ta risken att
minska sina eventuella befordringsutsikter genom att begära kompensation för
övertidsarbete. Det kan inte vara riktigt, att staten på detta sätt profiterar på
en inställning, som huvudsakligen måste anses ha sin rot i den hållning vederbörandes
överordnade intaga. Det är inte heller rättvist, att det faktum, att
övertidsarbete utförts i stor utsträckning utan att begäran om ersättning framställts
från vederbörandes sida, skall anses utgöra kvalifikationsgrund till befordran,
bl. a. eftersom övertidsarbetet åtminstone för de lägre juristerna på
statssekreteraravdelningarna i regel inte torde ställa några större krav på vede
rbörandes förmåga, då det till största delen torde bestå i redigering av insamlat
material. På grund härav kan en medelmåtta med en fysik, som möjliggör
ett oerhört övertidsarbete, ofta komma att få ett försprång vid befordran
framför en begåvning med mindre stark hälsa. Därigenom kan hela syftemålet

Nr 9.

Lördagen den 24 februari 1945.

Interpellation. (Forts.)

med befordringsomgången förryckas i och med att arbetsprestationernas kvantitet
blir avgörande i stället för kvaliteten.

För att rätta till detta missförhållande borde vederbörande chef på grand
av uttrycklig bestämmelse i författningarna infordra uppgifter angående övertiden
från de av sina underordnade, som nu ha rätt till kompensation därför.
Denna kompensation bör naturligtvis i enlighet med nuvarande bestämmelser
i första hand utgå i form av extra ledighet, örn så är möjligt, men i annat fall
bör kontant ersättning utbetalas av statskontoret.

Även örn frågan i denna del löses på t. ex. det sätt som här föreslagits, återstår
likväl en annan sak i detta sammanhang. Tjänstemännen över 18 :e lönegraden
ha ju ingen som helst rätt till kompensation för övertidsarbete, trots att
de på de områden, varom här är fråga, periodvis måste arbeta över till den grad,
att deras hälsa ofta nedbrytes. Visserligen kan det ju sägas vara riktigt, att
högre ämbets- och tjänstemän i chefsställning med motsvarande högre lön utan
särskild extra ersättning skola fullgöra sina åligganden, även örn detta skulle
kräva arbete på övertid; men detta krav borde inte ställas på befattningshavare
i lönegraderna närmast över den 18 :e, vilka näppeligen kunna sägas inneha
några chefsbefattningar. Inom statsdepartementen få exempelvis 2:e kanslisekreterarna
tidvis genom övertidsarbete en rent omänsklig arbetsbörda utan annan
ersättning än en förhoppning örn befordran i sinom tid till en lugnare befattning.
Visserligen torde de i regel erhålla en gratifikation på 100—200 kronor,
men denna utgör ju som ovan framhållits närmast en kompensation för fördyrade
levnadskostnader. Förhoppningen örn befordran gäckas inte alltför sällan
genom att den onormala arbetsbördan bryter ned vederbörandes hälsa, så att
han måste överföras till mindre arbetskrävande uppgifter utan befordran. Det
förekommer faktiskt, att de yngre juristerna på ifrågavarande avdelningar inom
departementen med vetskap örn dessa förhållanden avböja erbjudanden örn befordran
till en särskilt utsatt plats.

Vad här sagts är inte enastående för vissa avdelningar inom statsdepartementen
utan äger tillämpning även beträffande andra statliga verksamhetsgrenar,
t. ex. de centrala krisorganen, där jurister eller på motsvarande sätt kvalificerad
personal med en månadslön överstigande 500 kronor inte medgivits
någon rätt till kompensation för ett övertidsarbete av ofta häpnadsväckande
omfattning.

Även för de vid länsstyrelserna anställda tjänstemännen utgör övertidsarbetet
ett problem. Särskilt gäller detta de yngre juristerna på landskontoren i lönegrader
över den 18 :e, vilka säsongvis tvingas utföra ett mycket omfattande
övertidsarbete utan kompensation. Orsaken är taxeringsarbetet och den organisation,
som detta arbete erhållit. Den övertidsersättning, som tidigare utgått
till ifrågavarande befattningshavare enligt Kungl. Maj :ts särskilda föreskrifter,
borttogs på förslag av 1941 års beskattningsorganisationssakkunniga i deras
betänkande 1942 (SOU 1942: 49) angående ändrad organisation av beskattningsnämnderna
m. m. Motiveringen var att den av de sakkunniga föreslagna
förstärkningen av arbetskraften på landskontoren skulle göra övertidsarbete i
den utsträckning, som tidigare förekommit, överflödigt. Den på grundval av
förslaget genomförda förstärkningen har emellertid inte medfört den förutsatta
minskningen av övertidsarbetet. Detta förekommer fortfarande i samma eller
till och med större utsträckning än tidigare. Enligt en nyligen av Sveriges
yngre juristers förening företagen undersökning ha landskontorens jurister under
det andra halvåret i regel ca 500 timmars övertidsarbete per person d. v. s.
var och en ersätter utöver sitt eget arbete under ordinarie arbetstid genom övertidsarbete
en halv arbetskraft!

Beträffande arbetsförhållandena på landets domsagor föreligger likaledes en

Lördagen den 24 februari 1945.

Nr 9.

Interpellation. (Forts.)

av ovannämnda förening företagen undersökning, vars resultat i detta sammanhang
förtjäna beaktande. Arbetstiden skall enligt domsagostadgan normalt
utgöra 42 timmar i veckan. Denna arbetstid överskreds enligt undersökningen,
som avser förhållandena den 1 november 1944, i 78 av landets 115 domsagor,
d. v. s. i 73 % av antalet. För hela landet utgör medeltalet veckotimmar 50,2,
medan maximisiffran är 75 och minimisiffran 39. För att ytterligare belysa
förhållandena kan anföras, att i 8 av landets domsagor låg antalet veckotimmar
under 40, i 34 mellan 41 och 45, i 15 mellan 46 och 50, i 16 mellan 51 och
55, i 23 mellan 56 och 60, i 7 mellan 61 och 65 och i 3 över 66. För bedömande
av dessa siffror vill jag framhålla, att exceptionella förhållanden orsakade av
inkallelser inte påverkat uppgifterna. Vid jämförelse med en motsvarande undersökning,
verkställd den 1 mars 1943, visa ovanstående siffror en ökning i
antalet veckotimmar. Undersökningen gör vidare troligt, att en ytterligare överflyttning
av rutinarbete från notarierna till domsagobiträdena skulle kunna
ske i ett stort antal fall. Man kan inte värja sig för den misstanken, att en bidragande
orsak till att så inte skett är att det är billigare för statsverket att
lägga övertidsarbetet på notarierna, som inte ha rätt till övertidsersättning, än
på domsagobiträdena, som enligt författningarna ha sådan rätt.

Att staten i sådan utsträckning och så regelmässigt, som av ovan anförda
exempel framgår, utnyttjar vissa tjänstemannagruppers arbetskraft utan ersättning
måste betecknas som ett missförhållande, som är motiverat varken av statens
eller tjänstemännens intressen. Staten som arbetsgivare bör föregå med
gott exempel och helst vara en mönsterarbetsgivare. Den rovdrift med den intellektuella
arbetskraften, som staten för närvarande bedriver, måste också betecknas
som en misshushållning både med hänsyn till den enskildes hälsa och
till statens ansvar och intresse av att få ett kvalitativt fullgott arbete. Att det
oavlönade övertidsarbetet äventyrar arbetsglädjen och vållar irritation torde stå
utom diskussion. Det är därför angeläget, att övertidsarbetet nedbringas till
rimliga proportioner och att kompensation erhålles för nödvändigt övertidsarbete.
Rätten till kompensation, i första hand i forin av motsvarande extra ledighet,
bör därför utsträckas även till befattningshavare i närmast högre lönegrader
än den 18 :e. Gränsen skulle förslagsvis kunna dragas över 21 :a lönegraden,
varigenom den som ovan framhållits bättre skulle anpassas efter dessa
befattningars reella karaktär. I samband därmed borde motsvarande åtgärder
vidtagas för befattningshavare inom krisorganen och övriga berörda icke i lönegrad
placerade befattningshavare.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa om kammarens medgivande
att till hans excellens statsministern framställa följande frågor:

Har Eders Excellens uppmärksammat den misshushållning med kvalificerad
arbetskraft inom statsförvaltningen, som ovan påtalats, samt

Ämnar Eders Excellens vidtaga nödiga åtgärder till undanröjande av dessa
missförhållanden i framtiden?

Denna anhållan bordlädes.

§ Il Till

bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen om kommunal
fondbildning; och

nr 2, i anledning av väckt motion om viss ändring i 2 § lagen örn försainlingsstyrelse
i Stockholm;

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 9.

Nr 9.

Lördagen den 24 februari 1945.

statsutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under riksstatens
tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckt motion;

nr 29, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1945/46 till säkerhetsanstalter för sjöfarten
;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1945/46 till allmänna
indragningsstaten ;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn
fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 8, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper;

nr 10, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av
pilsnerdricka jämte en i ämnet väckt motion;

nr 11, i anledning av väckt motion örn rätt för skattskyldig, som driver
skogsbruk, att vid taxering av inkomst åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) örn
tilläggsskatt å bensin, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) örn vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 9, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen örn vapenfria värnpliktiga
;

nr 10, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen örn kommunala
pensionstillskott; och

nr 11, i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen om blindhetsersättning; andra

kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckt motion angående utredning om den kvinnliga ungdomens utbildning i
hemarbete; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 1, i anledning av väckt motion angående befrielse för folkpensionärer, som
leva i eget hushåll, från skyldigheten att erlägga avgift för radiolicens; och
nr 2, i anledning av väckt motion om utsträckning av tiden för sådant kort
genmäle, som avses i § 12 punkt 2 ro ordningsstadgan för andra kammaren.

Lördagen den 24 februari 1945.

Nr 9.

§ 12.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän
omsättningsskatt; och

nr 35, i anledning av väckta motioner angående förböjt dagtraktamente åt
av kommun valda ledamöter i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd och
lokal taxeringsnämnd.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Norup m. fl., nr 457, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 62,
angående inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område m. m.; samt

herrar Karlsson i Stuvsta och Persson i Landafors, nr 458, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 64, angående förhöjning i vissa fall av arbetar -småbrukslån m. m.

Dessa motioner bordlädes.

. -• d i- 1 * fi?i.. >■..''? ••

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.20 em.

In fidem
Sune Norrman.