1945. Ändra kammaren. Nr 8 (Riksdagens protokoll 1945:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Ändra kammaren. Nr 8.

Tisdagen den 13 februari.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 6, den 7 och den 10 innevarande februari.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på

Herr statsrådet Hubbestad, som anförde: Herr talman! Med andra kammarens interP*aati*ntillstånd
har dess ledamot herr Vigelsbo i en till mig riktad interpellation i
huvudsak anfört följande.

Under de senaste åren hade vid upprepade tillfällen påtalats bristerna i den
nuvarande torrläggningsverksamhetens organisation. Anledningen till att frågan
aktualiserats under de senaste åren hade varit de stora översvämningar som
förekommit på vissa platser. Under den senaste regniga hösten hade dessa översvämningar
fått en nära nog katastrofartad omfattning. Med anledning av dessa
översvämningar funnes det på sina håll lantbrukare som nu stöde inför fullständig
ekonomisk ruin.

Interpellanten hade tidigare påvisat hurusom en hel del mindre torrläggningsföretag
kommit till utförande, utan att man först förvissat sig örn huruvida
huvudavloppen hade möjlighet att mottaga de avsevärda vattenmängder
som härvid tillkommit. Uraktlåtenheten att tillse de stora huvudkanalernas avrinningskapacitet
hade slutligen måst resultera i den översvämningskatastrof,
som nu inträffat.

Under den senaste tiden hade emellertid uppgifter lämnats, vilkas innebörd
vore av den art, att ansvaret syntes vara att söka på annat håll än hos lantbruksingenjörema.
I Västmanlands läns tidning för den 21 december 1944 hade
lantbruksingenjören i Västmanlands län Henrik Welin-Berger lämnat uppgift
örn att det varit på regeringens och lantbruksstyrelsen uttryckliga order
utvecklingen givits den inriktning den senare fått. Lantbruksingenjörens förklaring
i denna del vore av följande innehåll: »Med hänsyn till kristidens livsmedelsbrist
har från statsmakternas sida viss inriktning givits åt arbetena inom
torrläggningsverksamheten. Sålunda har Kungl. Majit år 1941 anbefallt
lantbruksstyrelsen att vid beviljande av statsbidrag till torrläggningsföretag
giva företräde åt sådana företag, vilka snabbt resultera i ökade skördar, d. v. e.
företag av den storleksordning, att de inom året eller närmaste åren kunna genomföras.
Denna statsmakternas deciderade önskan måste givetvis respekteras
och mer eller mindre påtagligt framträda i den verksamhet, som lantbruksingenjörerna
företräda. Den inställning, som arbetsmarknadskommissionen intagit
till torrläggningsverksamheten, framgår bland annat därav att en framställning
örn arbetstillstånd för ett större invallningsföretag inom länet, vars utförande
beräknades till 3 å 4 år, avslogs, och detta företag, som rör sig örn en
kostnad av 100 000 kronor, har endast kunnat påbörjas med tillåtna 3 man.»

Andra hammarens protokoll 191/5. Nr 8. 1

Nr 8.

Tisdagen den 13 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Lantbruksingenjören påvisade dessutom personalbristen, vilken gjorts ännu
mera prekär av det förhållandet, att militärinkallelserna hårt drabbat denna
tjänstegrupp. Det minimum av personal som funnits tillgängligt hade i enlighet
med regeringens direktiv använts för utförande av mindre företag vilka
snabbt resultera i ökade skördar. Att man samtidigt dränkt de större torrläggningsföretagens
avsevärda markområden samt därmed väsentligt och i vissa
fall helt omöjliggjort deras produktivitet, syntes helt ha förbigått regeringens
uppmärksamhet.

De översvämningsolyckor sorn inträffat under de senaste åren torde såsom
framginge av det anförda, i den mån de ej varit betingade av onaturligt stora
nederbördsmängder, vara en följd av illa avvägda direktiv.

Vidare har interpellanten påpekat, att Sagåregleringen i Västmanland hade
legat under utredning i 8 år och Tämnarregleringen i samma län under 20 år.
På regeringens initiativ hade under tiden en hel del mindre torrläggningsföretag
kommit till utförande. Detta hade inneburit för båda nämnda företag att
allt mer och mer vatten dikats på, vilket inneburit att översvämningsrisken
tilltagit för varje år som gått, och nu hade katastrofen inträffat.

Under åberopande av det anförda har herr Vigelsbo till mig riktat följande
frågor.

1) Anser statsrådet lantbruksingenjörens lämnade uppgifter vara riktiga?

2) Är i så fall statsrådet beredd att för regeringens räkning acceptera ansvaret
för de åtgärder som härutinnan från regeringens sida vidtagits?

3) Ämnar statsrådet gå i författning örn anvisandet av de medel som erfordras
för betalandet av de skador, som uppkommit med anledning av de direktiv
regeringen utfärdat till ledning för torrläggningsverksamhetens förrättningsmän? I

anledning av dessa frågor vill jag erinra örn följande. I samband med beviljande
för budgetåret 1941/42 av bland annat 2 000 000 kronor till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag behandlade 1941 års riksdag en i
första kammaren väckt motion nr 47 vari hemställts att riksdagen måtte uttala,
att vid utlämnande av bidrag och lån till torrläggningsföretag borde, oavsett
den ordning i vilken ansökning inkommit, företräde givas åt sådana företag, a)
som snabbt kunde resultera i ökade skördar, b) där huvudsyftet vare att erhålla
tillskottsåker till ofullständiga jordbruk och där den avdikade marken
snabbt kunde odlas samt c) där räntabilitetskalkylen vore mycket god. Jordbruksutskottet,
som behandlade motionen, uttalade i anledning av densamma i
sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 1 följande. »Vad angår motionärens
yrkande, avseende ändrad ordning vid prövningen av förekommande ansökningar
örn statsbidrag i syfte att bereda företräde åt snabbt produktionsfrämjande
torrläggningsföretag, synes en dylik åtgärd ändamålsenlig under nuvarande
förhållanden, varför yrkandet i huvudsak biträdes av utskottet. Emellertid
anser utskottet, att det bör få ankomma på Kungl. Majit att närmare överväga
och vidtaga de mått och steg, som i överensstämmelse med sagda ståndpunktstagande
kunna befinnas nödiga i förevarande bidragsverksamhet.» I utskottets
av riksdagen (r. skr. nr 159) godkända utlåtande nr 20 i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet
gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar uttalades i fråga om
det i nyssberörda motion gjorda yrkandet om ändrad ordning vid prövningen
av förekommande ansökningar örn lån från statens avdikningslånefond i syfte
att bereda företräde åt snabbt piroduktionsfrämjande torrläggningsföretag, att
härvidlag borde förfaras på samma sätt som beträffande ansökningar örn bidrag
till dylika företag. Genom beslut den 28 juni 1941 anbefallde Kungl. Maj :t
lantbruksstyrelsen att vid prövningen av ansökningar örn bidrag och lån till

Tisdagen den 13 februari 1945.

Nr 8.

Svar på interpellation. (Forts.)

torrläggningsföretag — särskilt i vad gäller nytillkommande ansökningar -—
beakta förenämnda av riksdagen anförda synpunkter. Sedermera har riksdagen
i samband med beviljande av anslag till statens avdikningsanslag godkänt
uttalanden avseende att vid bidragsbeviljningen hänsyn skall tagas till örn företagen
äro ur produktionssynpunkt verkligt effektiva. Av det anförda framgår
att de i interpellationen berörda direktiven rörande vissa torrläggningsföretag
grunda sig på Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut.

Vad angår de av interpellanten omnämnda mindre vattenavledningsföretagen,
vilkas utförande skulle bidragit till att översvämningar ägt rum, har jag inhämtat
vissa upplysningar från lantbruksstyrelsen, såvitt angår översvämningarna
kring Tämnaren, vilka interpellanten närmast torde ha åsyftat. Lantbruksstyrelsen
har i detta hänseende anfört bland annat följande.

Varje torrläggningsföretag kan tänkas medföra menliga verkningar på vattenavrinningen
nedanför företagets slutpunkt, därvid skadegörelse kan förorsakas
jordbruks- eller annat intresse. En förutsättning härför är emellertid,
att företagets vatten samlingsområde utgör en väsentlig del av motsvarande område
för vattendraget i dess helhet vid den punkt, där skadan inträffat. Lantbruksstyrelsen
bär verkställt en undersökning av huruvida nämnda förutsättning
kan anses ha varit för handen i föreliggande, av interpellanten påtalade
fall. Denna undersökning har givit till resultat, att efter tidpunkten för utfärdandet
av förutberörda direktiv till ledning för torrläggningsverksamhetens
förrättningsmän statsunderstöd har beviljats till utförande av 8 torrläggningsföretag
inom Tämnarens vattensamlingsområde. Av dessa företag äro endast
2 av någon nämnvärd omfattning, i det att deras vattensamlingsområden ha en
sammanlagd areal av omkring 1 500 hektar. De övriga 6 företagen utgöras vart
och ett för sig av till omfattningen obetydliga arbeten för avledande av vattnet
från en areal av tillsammans endast 200 hektar. Å andra sidan omfattar
sjön Tämnarens vattensamlingsområde en i jämförelse härmed mycket betydande
ytvidd eller omkring 80 000 hektar. De av interpellanten åsyftade torrläggningsföretagen
representera sålunda en försvinnande liten del eller allenast
omkring 2 procent av vattensamlingsområdets hela areal. Det måste vid sådant
förhållande anses såsom helt uteslutet, att utförandet av ifrågavarande företag
kunnat få någon nämnvärd inverkan på Tämnarens vattenstånd överhuvud
taget eller på uppkomsten av de inträffade översvämningarna. Något påvisbart
samband lärer därför icke förefinnas mellan nyss nämnda 8 torrläggningsföretag
och av ifrågavarande översvämningar förorsakade skador.

Jag vill framhålla, att för närvarande genom länsstyrelserna i Uppsala och
Västmanlands län pågå vissa undersökningar angående de skador, som förorsakats
till följd av översvämningarna inom dessa län. Först sedan dessa undersökningar
blivit slutförda, är det möjligt att upptaga frågan rörande vilka
ytterligare åtgärder som böra vidtagas från statsmakternas sida. Jag har emellertid
för avsikt att förorda, att ersättning lämnas de skadelidande i den mån
undersökningarna visa att så finnes skäligt.

Härefter yttrade

Herr Vigelsbo: Herr talman! Jag skall be att få till statsrådet Rubbestad
framföra mitt tack för det svar jag fått på min interpellation. När herr statsrådet
dessutom i svarets sista del meddelar sin avsikt att förorda, att ersättning
utgår till de skadelidande, ser jag i detta herr statsrådets meddelande ett
bevis för att viljan till ekonomisk medverkan härutinnan är för handen. För
detta anser jag mig lia ytterligare anledning att framföra ett tack. •

Vad sedan beträffar lantbruksstyrelsens uttalande, att de dikningsföretag,

Nr 8.

Tisdagen den 13 februari 1943.

Svar på interpellation. (Forts.)

som tillkommit sedan 1941, vilkas antal uppgives till atta, ingenting, haft att
skaffa med de översvämningar som under senare år ägt rum, mäste jag säga,
att en sådan slutsats förefaller åtminstone mig något egendomlig. Örn man i
en tidigare överfylld sjö dikar ut ytterligare åtta torrläggningsföretag, därav
enligt uppgift två större, förefaller det mig i högsta grad egendomligt, örn
icke detta skulle ytterligare bidraga till än mera svårartade översvämningar.
Det brukar ju talas örn droppen som bringar måttet att rinna över, vilket bokstavligt
talat torde kunna sägas vara fallet härvidlag.

Det är dessutom riktigt, som i svaret framhålles, att riksdagen. 1941 på
grundval av en förstakammarmotion beslutat i denna fråga efter tillstyrkan
av jordbruksutskottet. Jordbruksutskottet sade den gången, att åtgärden vore
ändamålsenlig, men utskottet ansåg, att det borde få ankomma, på Kungl.
Majit att överväga de mått och steg som kunde härav anses betingade. Jag
förutsätter att Kungl. Majit och lantbruksstyrelsen genom detta riksdagens
beslut ej frånhänts sin fria och sakkunniga, prövningsrätt i hithörande ^ fall.

Det måste vidare förefalla mig egendomligt att man åtminstone i fråga örn
Tämnarregleringen nu måste söka betäckning bakom detta riksdagens beslut.
Ett faktum som likväl oförändrat kvarstår är att Tämnarregleringen vid detta
riksdagsbesluts tillkomst legat under utredning i icke mindre än sjutton år.
Vad hade hänt under denna tid? Utredningsmaskineriets papperskvarnar hade
malt, i övrigt hade ingenting hänt. Vad som däremot inträffade var att Tämnarsjöns
enda avlopp slammade igen under tiden. Vid de mätningar som under
senare tid verkställts angående till- och avrinning från sjön Tämnaren har det
visat sig att t.illrinningen vid högvatten är omkring 90 sekundm3 under, det
att avrinningen är endast 28 sekundm3. Detta förhållande måste ovillkorligen
medföra att översvämningskatastrofer komma att inträffa, detta särskilt under
snösmältningen på våren och även vid andra tillfällen med riklig nederbörd.
Det är även vid dessa tillfällen som säkerligen de åtta företag som tillkommit
under senare år på ett kraftigt sätt bidragit till att göra situationen så
hopplös som den för närvarande är.

Då det gäller Sagåregleringen föreligga samma omständigheter, även örn
det icke skett i samma omfattning. Även där ha en del smärre torrläggningar
förekommit. Oavsett hur det nu förhåller sig med nya företag som tillkommit,
torde en sak vara uppenbar, nämligen att ett torrläggningsföretags intressenter
givetvis icke göra framställning örn förrättning och fördjupning av avloppen
förrän de av omständigheterna anse sig tvungna därtill. Är det sedan så
att utredningar för förrättningens verkställande taga en tid av över tjugo år,
måste givetvis torrläggningssituationen på ett sådant område, kraftigt försämras
under tiden. Samtidigt som kanalerna slamma igen, inträffar det dessutom
genom bearbetning och förmultning att jordytans nivå sjunker. Även örn icke
en enda droppe vatten dikades på under tjugo år, skulle torrläggningssituationen
på ett sådant område ändock successivt undergå en kraftig försämring.
Har man, som nu i detta fall, dessutom dikat dit ytterligare vatten, måste förhållandena
bli än mera komplicerade.

Till sist vill jag endast än en gång understryka nödvändigheten av att något
göres och att det göres snart. Dessutom vill jag även uttala den förhoppningen,
att då de nu pågående värderingarna en gång äro slutförda och översvämningarnas
ekonomiska skadeverkningar bli kända, statsmakterna göra sitt bästa
för att bisträcka dem som oförskyllt gjort stora förluster. Ersättningar ha i
vissa fall tidigare utgått från statsmakternas sida för sådana ändamål, där
försäkringsskydd finns. I dessa fall finns emellertid inget försäkringsskydd.
Man kan icke försäkra sig mot sådana skadeverkningar som här påtalats, var -

Tisdagen den 13 februari 1945.

Nr 8.

Svar på interpellation. (Forts.)

för jag finner det i detta fall ännu iner motiverat, att statsmakterna träda hjälpande
emellan för att bistå dem som oförskyllt kommit i nöd.

Herr statsrådet Rubbestad: Herr talman! Jag vill bara erinra örn, att jag
i mitt interpellationssvar icke på ringaste sätt försvarat att Tämnarens reglering
dragit så långt ut på tiden. Tvärtom beklagar jag liksom interpellanten
detta faktum. När jag i höstas började min verksamhet som statsråd på detta
område, fick jag reda på hur lång tid det här företaget tagit, och jag kallade
då till mig lantbruksingenjören Welin-Berger och frågade honom om orsaken
till dröjsmålet. Jag fick då den upplysningen att detta berodde till stor del pa
bristen på arbetskraft, det vill säga biträdespersonal hos lantbruksingenjören.
Jag lovade då att göra allt vad jag kunde för att skaffa arbetskraft. Jag har
också, som kammaren vet, lagt fram en tilläggsproposition vid ^denna riksdag,
som förresten bifölls för några dagar sedan och som gick ut på att just lantbruksingenjörerna
skulle få ökad tillgång på arbetskraft. I och med denna
åtgärd hoppas jag att Tämnarenregleringen i vad avser planläggningen skall
kunna bringas till utförande inom en ganska snar framtid, och för min del skall
jag göra vad som kan göras för att påskynda densamma.

Herr Vigelsbo: Herr talman! Jag ber att få tacka för de åtgärder, som från
statsrådets sida vidtagits på detta område. Beträffande talet om bristen på
arbetskraft för lantbruksingenjörernas vidkommande vill jag påpeka, att denna
brist väl närmast rört ritbiträdena och kontorsarbetet. Vad Tämnarenföretaget
angår har åtminstone under den tid utredningsarbetet pågått rått en ganska
omfattande arbetslöshet, varför någon brist på grovarbetskraft för torrläggningsföretaget
som sådant icke förefunnits. Jag vill emellertid hoppas och tro,
att i och med de åtgärder, som statsrådet vidtagit för arbetets påskyndande,
vi också inom den närmaste tiden skola få se detta arbete realiserat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 28, med förslag till lag om
val av borgmästare och lagfaren rådman;

till statsutskottet propositionen, nr 40, angående lån till kolonisation för estlandssvemskarna; till

behandling av lagutskott propositionen, nr 41, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 263) örn stads
och landsbygds förenande i judiciellt avseende;

till statsutskottet propositionerna:

nr 48, angående förvärv av mark för skjutbana för Livregementets husarer;
och

nr 49, angående bestridande av vissa haverikostnader;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 50, angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 55, angående dispositionen av vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret
1944/45 uppförda anslag;

Nr 8.

Tisdagen den 13 februari i 945.

Interpellation.

nr 56, angående förvaltningen av Södertälje kanal m. m.; och
nr 57, angående ytterligare statsbidrag till byggande av enskild väg Åsebacken—Persberg—norska
gränsen.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 17, 20, 21 och
24, bevillningsutskottets betänkande nr 1, bankoutskottets utlåtanden nr 3 och 4.
andra lagutskottets utlåtanden nr 2—5, jordbruksutskottets utlåtanden nr 4
och 5 samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Persson i Falla, som yttrade: Herr talman! Den 19 juni 1943 häktades
fil. lic. Per Meurling som misstänkt för olovlig underrättelseverksamhet; den
21 juli samma år dömdes han av Stockholms rådhusrätt för sådant brott till
straffarbete i ett år och sex månader. Sedan utslaget överklagats, höjde Svea
hovrätt hans straff till två års straffarbete genom dom den 19 oktober 1943,
vilken efter besvär av Meurling fastställdes av högsta domstolen den 23 december
samma år.

Jämnt ett år efter sistnämnda datum frigavs Meurling från fängelset, sedan
Kungl. Majit den 24 november 1944 av nåd eftergivit återstoden av det honom
ådömda straffet. I samband därmed lättades sekretessen kring målet, och genom
informationsstyrelsen meddelades en resumé av de förhållanden, som lett
till de fällande domarna. Pressen kunde vidare meddela, att benådningen,
vilken enhälligt tillstyrkts av högsta domstolen, motiverades av Meurlings
hälsotillstånd. Efter frigivandet har emellertid Meurling i såväl tidningsintervjuer
sorn i ett antal föredrag uppgivit, att den verkliga orsaken till straffnedsättningen
icke varit sjukdom av något slag utan politiska motiv och att
myndigheterna böjt sig för en övermäktig folkopinion. Enligt referat i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning den 27 januari 1945 av ett möte i Göteborg
föregående dag, där Meurling talade, upprepade »Dr Meurling inledningsvis
sin försäkran, att hans hälsotillstånd var prima, trots vad informationsstyrelsen
anfört i saken — man ville ej erkänna, att det i stället var folkmeningen
man tagit hänsyn till då han släpptes».

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, beviljade senare tidningen
Göteborgs Morgonpost en intervju i anledning av fallet Meurling. Intervjun
var införd i nämnda tidning den 2 februari innevarande år och statsrådets
uttalande återges där på följande sätt:

»En nådeansökan för Meurling inlämnades som bekant av andra personer än
han själv, förklarade statsrådet, och till denna ansökan hade fogats dels ett
intyg från fängelseläkaren i Vänersborg, som angav, såvitt jag minns, kroniskt
magsår som diagnos, och dels ett intyg från fängelsemyndigheterna att vistelsen
i fängelset haft en deprimerande inverkan på Meurling. Jag kan dock säga,
att bara dessa intyg under andra förhållanden icke skulle ha medfört att nådeansökan
beviljats.»

»Statsrådet anser sålunda, att det förändrade krigsläget varit det faktum,
som fällt avgörandet för Meurlings frigivning?»

»Ja, detta anser jag icke kan förnekas», slutade statsrådet Bergquist. »Men
jag har heller aldrig uppgivit, att egbart de ifrågavarande intygen lades som
grund för frigivningen. Till dem kom nämligen också det ändrade läget.»

»På vad sätt skulle statsrådet vilja definiera uttrycket ’det ändrade krigsläget’?» -

Tisdagen den 13 februari 1945.

Nr 8.

Interpellation. (Forts.)

»Jag skulle kanske vilja säga, att uttrycket det ändrade politiska läget
överhuvud taget vore riktigare.» •

Därest statsrådets uttalande är rätt återgivet i tidningen, vilket nian torde
kunna utgå ifrån, då någon dementi icke förekommit, är det ägnat att väcka
mycket allvarliga betänkligheter med hänsyn till vårt rättsväsens integritet.
Det har därför också väckt stor uppmärksamhet i vida kretsar i vårt land. Är
det, har man frågat sig, förenligt med svenskt rättsmedvetande och svensk
rättsordning att efterskänkande eller nedsättning av utav domstol ådömt straff
kan erhållas nådevägen på grund av ett förändrat politiskt läge? Justitieministerns
nu berörda intervjuuttalande gör också ''att man icke kan värja sig för
misstanken att behandlingen av detta rättsfall påverkats av den agitation, som
föregått frigivandet och som bl. a. tagit sig uttryck i den avlämnade petitionen
örn nåd. Man måste också ställa frågan vilka politiska faktorer och förhållanden
det är som i vårt land just nu ligga till grund för att en för brott mot gällande
lag dömd person efterskänkes återstående straff och frigives. Vidare
måste man fråga vilka de ändrade politiska förhållanden äro som gällt för
Meurling men icke för den samtidigt och för det av Meurling anstiftade brottet
likaledes till två års straffarbete dömde mekanikern Höglund, beträffande
vilken veterlig! något benådningsbeslut icke föreligger.

Beträffande det brott för vilket Meurling dömts har uppenbarligen dess
svårhet bedömts med hänsyn till dess samhällsfarlighet vid den tidpunkt då
det begicks och mäste givetvis alltjämt så bedömas. I detta sammanhang må
också erinras örn det sätt på vilket Meurling efter sitt frigivande — utan att
någon reaktion från myndigheternas sida förmärkts — angripit _ svensk rättskipning.
Han har enligt tillgängliga pressreferat i föredrag gjort gällande
att han varit föremål för provokation från polisens sida och att såväl underrätten
som hovrätten och högsta domstolen »blundat» _ därför. Rättsordningens
integritet och dess upphöjdhet över personliga och politiska intressen har inom
vårt folk under oräkneliga generationer betraktats såsom.samhällets starkaste
grundval. Här anförda uttalanden från högsta rättsvårdande håll i fallet Meurling
har därför väckt vidsträckt oro och förstämning.

Med hänvisning till vad jag sålunda anfört får jag hemställa om kammarens
medgivande att få till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
framställa följande frågor:

1. Är det av herr stasrådet gjorda utalandet till Göteborgs Morgonpost angående
motiven för den Meurling av nåd beviljade nedsättningen av denne
ådömt straff riktigt återgivet i denna tidning?

2. Anser herr statsrådet att de motiv, som enligt statsrådets berörda uttalande
legat till grund för beslutet örn eftergivande av Meurlings straff stå i
överensstämmelse med svensk rättsuppfattning och kan hävdas utan fara för
svenskt rättsväsen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Herr von Friesen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Enligt Intervall
i pressen lämnade uppgifter har ett rättsfall nyligen väckt stort uppseende och
aktualiserat frågan örn icke en lagändring på hyresrättens område vore påkallad.

Det gällde ett hemskillnadsmål, där mannen nyligen flyttat från hemmet
(joli familjen. Hyreskontraktet var ''skrivet på mannen, som emellertid lät hustrun
taga hand örn det när han gav sig i väg. Sedan hemskillnaden blivit klar
betalade mannen sitt underhåll till hustrun och barnen. Av detta belopp erla -

Nr 8.

Tisdagen den 13 februari 1945.

Interpellation. (Forts.)

de hustrun hyran till värden som kvitterade beloppet på kontraktet. Enär mannen
även formellt ville ha kontraktet överlåtet på hustrun ordnades så att
kontraktet mellan mannen och värden skulle upphöra visst datum. Därmed
voro hustrun och hennes fyra barn uppsagda till avflyttning den dagen. Då
avflyttning ej ägde rum begärde värden hos överexekutor vräkning. Enligt
hovrättens utslag förpliktades mannen att med familj och tillhörigheter avflytta
från lägenheten vid äventyr av vräkning.

Det synes klart att hustrun här borde intaga en partsställning, som ger henne
garantier mot vräkning, ehuru hon uppenbart fullgör sina åligganden gentemot
hyresvärden. Det riktigaste vore väl att det fastsloges att mannen och hustrun
hade lika rättigheter och skyldigheter och att en uppsägning icke vore giltig
med mindre den företogs av såväl mannen som hustrun. Då detta sannolikt
icke är möjligt utan lagändring vill jag anhålla örn kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet rikta frågan:

Anser statsrådet det erforderligt att vidtaga åtgärder för genomförande av
en lagstiftning, som bättre än nu tryggar familjens rätt, att, därest den så
önskar, kvarstanna i sin bostad även efter hemskillnad mellan makarna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rönande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under riksstatens
första huvudtitel, avseende anslagen till hov- och slottsstaterna :

nr 18, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å riksstaten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser hovoch
slottsstaterna.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.35 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 14 februari 1945.

Nr 8.

Onsdagen den 14 februari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 51, angående utsträckning i vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen
stadgade tidsfrister för åtnjutande av tullfrihet;

nr 52, angående temporär utsträckning av rätten för fiskefartyg att intaga
gods från provianteringsfrilager i vissa städer;

nr 53, angående pension eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 54, angående bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom; nr

62, angående inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område m. m. ;
nr 63, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.; och
nr 64, angående förhöjning i vissa fall av arbetarsmåbrukslån m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation bar
herr Nilsson i Göingegården —- under hänvisning till att vissa spörsmål rörande
jordbrukets inkomsttaxering för närvarande vore föremål för utredning genom
1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga — till mig riktat följande frågor:

1) Anser herr statsrådet det möjligt att utbryta frågan örn överprisavdrag
för jordbruket och skogsbruket för snabbare behandling än övriga till de sakkunniga
hämskjutna problem och att •—- i den mån nu gällande regler icke kunna
tolkas på sådant sätt att avdragsrätt härför redan nu föreligger — provisoriskt
införa regler härom i avvaktan på utredningens resultat och därav föranledda
författningsändringar?

2) Anser herr statsrådet sig genom sina direktiv till de sakkunniga ha lämnat
dessa i uppdrag att utreda förvärvskällans inkomst av jordbruksfastighet
samtliga skatte- och taxeringsproblem, så att nuvarande ojämnheter i lagstiftningen
härvidlag undanröjas och att skattemässiga åtgärder i konjunkturutjämnande
syfte snarast möjligt vidtagas?

I anledning av den första frågan får jag meddela att, enligt vad jag inhämtat,
de sakkunniga beräkna att avsluta sitt arbete redan under första hälften
av innevarande år. Vid sådant förhållande torde det knappast föreligga någon
anledning att utbryta frågan om överprisavdrag i och för en snabbare behandling
än övriga till de sakkunniga hänskjutna frågor. Icke heller synes tillräcklig
anledning föreligga att i avvaktan på utredningens resultat införa provisoriska
regler angående överprisavdrag.

Svar på
interpellation.

Nr 8.

Onsdagen den 14 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vad härefter angår frågan om jag anser att de sakkunniga enligt dem lämnade
direktiv lia att utreda samtliga skatte- och taxeringsproblem i fråga örn
förvärvskällan jordbruksfastighet, så att nuvarande ojämnheter undanröjdes
och skattemässiga åtgärder i konjunkturutjämnande syfte snarast vidtoges,
måste denna fråga besvaras nekande. Utredningsuppdraget avser vissa särskilt
angivna frågor rörande jordbrukets inkomsttaxering, vilka lämpligen ansetts
kunna behandlas i ett sammanhang. Så vidsträckt som interpellanten formulerat
sin fråga inbegripas därunder även andra aktuella spörsmål, exempelvis
örn lagstiftningen rörande investeringsfonder skall utvidgas till att gälla även
beträffande förvärvskällan jordbruksfastighet. Detta ämne innefattas emellertid
under det utredningsuppdrag, som för någon tid sedan anförtroddes åt de
sakkunniga för översyn av lagstiftningen örn investeringsfonder.

Härpå yttrade

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet få framföra mitt tack för svaret på interpellationen.

Jag konstaterar med tillfredsställelse att 1943 års jordbrukssakkunniga beräknas
avsluta sitt arbete redan under första hälften av innevarande år och
framlägga sitt betänkande angående jordbrukets inkomsttaxering. Jag kan
endast beklaga, att åtgärderna beträffande jordbrukets inkomsttaxering torde
komma att framläggas så sent under nuvarande högkonjunktur, att nian icke
kan åstadkomma avsedda och nödvändiga ändringar i skattelagstiftningen,
ägnade att stimulera jordbrukets och skogsbrukets rationalisering, samt en
lagstiftning, som verkar i konjunkturutjämnande syfte. Rätten till avdrag för
överpris och merkostnad torde under nuvarande förhållanden icke alls kunna
komma att utnyttjas av förvärvskällan inkomst av jordbruksfastighet.

Jag vill i detta sammanhang påpeka att, enligt vad jag inhämtat, till beskattningsdomstolarna
anförts taxeringsbesvär just beträffande överprisavdraget,
vilka besvär sedan omkring två år vänta på avgörande. När detta träffas
torde stor hänsyn komma att tagas till de sakkunnigas ställningstagande.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss erhöll på begämierpellaVon.
ran or(jet och yttrade: Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Hedlund i Rådom till mig riktat följande fråga:
Äro förslag örn åtgärder som innebära en utjämning av den kommunala skattebördan
avsedda att framläggas för årets riksdag?

I samband med att jag hos Kungl. Maj:t hemställde om förslag till årets
riksdag angående anslag för utdelning av bidrag till skattetyngda kommuner
(sjunde huvudtiteln punkt 57) erinrade jag örn att kommunalskatteberedningen
framlagt förslag till ändrade grunder beträffande den kommunala skatteutjämningen.
Jag anförde vidare, att på grund av spörsmålets omfattande natur
— det hade bl. a. sammanhang med frågorna örn socialvårdens ordnande
och ändrad kommunindelning — förslag i ämnet icke kunde föreläggas årets
riksdag, varför man sålunda borde utgå från att bidragen under nästkommande
budgetår skulle lämnas enligt oförändrade grunder.

I själva verket har frågan örn skatteutjämningsunderstöden till kommunerna
intimt samband med en rad andra betydelsefulla frågor. Jag vill härvid
först nämna, att man överhuvud icke synes böra taga slutlig ställning till

Onsdagen den 14 februari 1945.

Nr 8.

Svar på interpellation. (Forts.)

frågan om skatteutjämningsunderstöden förrän i samband med en allmän omprövning
av frågan örn samhällsuppgifternas fördelning mellan staten och
kommunerna. Kommunalskatteberedningen har i denna del framlagt vissa
förslag, men betydelsefulla frågor äro ännu under utredning genom socialvår
dskommittén. Vidare torde frågan örn den framtida utformningen av de
för olika ändamål utgående speciella statsbidragen böra lösas, innan nian tager
ställning till frågan örn de allmänna utjämningsunderstöden. Beträffande
de speciella understöden har kommunalskatteberedningen framlagt vissa förslag
— som emellertid i viktiga delar bestämt avstyrkts av socialvårdskommittén
— medan kommunalskatteberedningen i övrigt förutsatt särskilda utredningar
beträffande olika områden av understödsverksamheten.

Jag vill även framhålla, att frågorna örn ändrad kommunindelning samt örn
ändrad dyrortsgruppering lämpligen böra lösas innan skatteutjämningsfragan
upptages till slutlig prövning.

Med hänsyn till det anförda torde förutsättningar för omedelbara lagstiftningsåtgärder
på grundval av kommunalskatteberedningens förslag icke^ kunna
anses föreligga. Fråga uppkommer då örn andra, mera provisoriska åtgärder
i skatteutjämnande syfte äro oundgängligen påkallade. Så är emellertid enligt
min mening icke fallet. Enligt de nuvarande bestämmelserna örn skatteutjämningsunderstöd
kunna nämligen bidrag i ömmande fall lämnas även där
sådana enligt de föreskrivna schablonerna ej få utgå.

Härefter anförde:

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Jag ber att fa tacka finansministern
för svaret på min interpellation. Tyvärr måste jag dock konstatera att svaret
egentligen endast innebär, att de människor, som under åtskilliga år väntat pa
ytterligare åtgärder för en effektiv skatteutjämning, få det beskedet, att de
måste vänta ännu ett obestämt antal år. I svaret gives ju inte ens någon antydan
örn när man kan påräkna åtgärder i detta sylte. . . , „

Jag är ense med finansministern beträffande den ordning, i vilken de frågor,
som här berörts, böra upptagas till behandling. Innan man går in på spörsmålet
om skatteutjämningsunderstöden bör man således ha tagit ställning till Hagan
om samhällsuppgifternas fördelning mellan stat och kommun. Därjämte bör
man lia löst problemet örn de speciella statsbidragen. Men man frågar sig, varför
dessa primära spörsmål inte kunna tågås upp nu. Beträffande arbetsfördelningen
mellan stat och kommun säger finansministern i svaret, att kommunalskatteberedningen
framlagt vissa förslag härom, men att betj^delsefulla frågor
ännu äro under utredning inom socialvårdskommittén, och angående de speciella
statsbidragen erinras i svaret om att beredningens förslag i detta avseende i
väsentliga punkter avstyrkts av socialvårdskommittén. I de hänseenden varom
denna kommitté icke haft något att erinra synas emellertid kommitténs uttalanden
icke kunna åberopas som hinder varken för överflyttande till staten av
vissa kommunala utgifter eller för en omläggning av bidragssystemet. Jag vill
i detta sammanhang erinra om landstingens bidrag till folkpensionerna. Visserligen
utgår detta bidrag endast för de s. k. gamla folkpensionerna, men beloppen
voro dock betydande. Jag kan inte föreställa mig, att fragan örn överflyttande
till staten av landstingens utgifter för folkpensionerna skulle vara sammankopplad
med en annan fråga på ett sådant sätt, att den inte kan lösas

redan nu. . n

Beträffande primärkommuncrna och bidragen till dem förefaller det mig
som örn exempelvis även frågan örn bidragen till skolväsendet är en dylik fristående
fråga, som kan lösas utan avvaktan på ytterligare utredningar.

Nr 8.

Onsdagen den 14 februari 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det är emellertid även andra åtgärder i förevarande frågekomplex som barde
kunna vidtagas utan dröjsmål. När man tar del av kommunalskatteberedningens
betänkande, finner man bl. a., att det konstaterats en betydande ojämnhet även
i fråga örn kostnadsbördan för de kyrkliga uppgifterna. Kommunalskatteberedmngen^
rekommenderar specialutredning på denna punkt. Mig veterligen har
dock någon sådan specialutredning ännu inte igångsatts.

Finansministern framhöll i sitt svar slutligen att det enligt hans mening
finns något behov av provisoriska utjämningsåtgärder, detta framför allt
emedan lagstiftningen örn sbatteutjämningen är utformad på ett sådant sätt,
att extra ordinära bidrag kunna lämnas i ömmande fall. Det förhåller sig emellertid
pa det sättet, att trots alla statsbidrag och trots den allmänna skatteutjämningen
med särskilda bestämmelser om undantag för ömmande fall belastningen
dock är så pass ojämn, att man i sammanlagd kommunalskatt i vissa
kommuner kommer upp i 18 kronor efter avdrag av skatteutjämningsmedel, medan
man inom andra komuner åter är nere i en så låg siffra som 5 till 6 kronor.
Det är inte underligt att invånarna i de mest skattetyngda kommunerna
med dylika siffror för ögonen börja känna sig orättvist behandlade och anse
att man i denna fråga saknar något av den energi, som finansminstem eljest
är känd för att ådagalägga i sin verksamhet.

Herr talman! Med dessa ord har jag velat framhålla att svaret på min interpellation
inte förefaller att vara fullt tillfredsställande.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Örn svarets avfattning skulle ha givit det intrycket, att jag skulle underskatta
frågans betydelse, så beklagar jiag detta. Jag har nämligen sedan gammalt den
uppfattningen, att till följd av nu rådande ojämnhet frågan om skatteutjämningen
är en av de allra viktigaste av våra skattefrågor. Tyvärr är dock denna
fråga så invecklad och hänger samman med så många andra frågor, att jag
för närvarande inte sett någon möjlighet att föreslå provisoriska åtgärder.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Med tacksamhet noterar jag finansministerns
uttalanden att även han anser denna fråga vara en synnerligen
viktig sådan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogs den av herr Persson i Falla vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, i anledning därav att
Kungl. Majit av nåd eftergivit viss del av filosofie licentiaten Per Meurling
ådömt straff.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr von Friesen vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, angående viss lagändring
på hyresrättens område.

Kammaren biföll denna anhållan.

Onsdagen den 14 februari 1945.

Nr 8.

§ 6.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggstat II till riksstaten för budgetåret
1944/45, i vad propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts pro- Utgifter å
position angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, iMäggsstat I [,
i vad propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde. socialdeparte mentets

verk Punkterna

1—8. samhets område.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9, angående beredande av sjukvård i Sverige åt barn m. fl. från de
nordiska grannländerna.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Hagård: Herr talman! Som villkor för hjälp till beredande av sjukvård
här i landet åt barn från de nordiska grannländerna har ursprungligen satts,
att barnen i fråga skulle vara överförda hit genom förmedling av hjälpkommittéerna
för Finlands och Norges barn. En hel del barn ha emellertid överförts
till vårt land utan någon dylik förmedling genom dessa kommittéer. Även
sådana barn ha blivit sjuka och kommit i åtnjutande av sjukvård. Medicinalstyrelsen
har nu ansett, att även de barn, som kommit in i landet utan förmedling
av hjälpkommittéerna, borde åtnjuta hjälp i samma former som andra
barn från våra grannländer. Så till vida är också statsutskottet enigt med departementschefen
och medicinalstyrelsen. Det har likväl uppstått en fråga, hur
det skall förfaras med de barn, som redan åtnjutit sjukvård, innan denna bestämmelse
träder i kraft. Jag vill därför hemställa, att Kungl. Maj:t vid utfärdande
av direktiv i detta hänseende ville ta upp denna fråga och bestrida
kostnaderna i nu förevarande form även åt barn utanför hjälpkommittéernas
kontroll, som under de senaste åren fått sjukvård här i landet. För närvarande
föreligger tvist i dessa frågor. Framställningar ha i mångå fall gjorts till
medicinalstyrelsen, men på grund av hittills gällande direktiv har medicinalstyrelsen
inte kunnat bevilja sjukbidrag till sådana barn, som icke inkommit
till landet genom hjälpkommittéernas förmedling.

Herr talman! Jag har intet yrkande, utan jag har endast velat bringa dessa
synpunkter i erinran.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Beredande av
sjukvård i
Sverige åt
barn m. fl.
från de nordiska
grannländerna.

Punkten 10.

Kades till handlingarna.

Punkterna 11—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 8.

Onsdagen den 14 februari 1945.

Höjning av
den övre
åldersgränsen
lör inträde i
erkänd sjukkassa.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 24, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkande, nr 1, i anledning av Kungl. Majlis förslag
till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63)
angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion om pension åt förre korrekturläsaren å
riksdagens tryckeriexpedition E. J. O. Pauli; och

nr 4, i anledning av väckt motion om dyrtidstillägg till den hos riksdagens
kamrar, utskott och kansli tillfälligt anställda personalen; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning av arrendeavtal
i vissa fall, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser
örn mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkande hemställt.

§ 9.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion
om höjning av den övre åldersgränsen för inträde i erkänd sjukkassa.

_ I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 42,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Hansson i Skediga hemställt,
att »riksdagen måtte besluta sådan ändring av 9 § i förordningen örn
erkända sjukkassor, att inträde kan beviljas den som fyllt 15 men inte 60 år».

Utskottet^hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har i denna fråga väckt en
motion, vari jag begärt, att den ålder, intill vilken en person skall ha rätt att
inträda i erkänd sjukkassa, skall ökas till 60 år. Regeln örn en övre åldersgräns
av femtio -— eller som det i praktiken blivit — fyrtio år för inträde i sjukkassa
har ju sedan några år tillbaka varit bruten genom det för lantarbetarna träffade
avtalet, varigenom dessa fingo tillträde till sjukkassorna oavsett ålder. Även
för andra sammanslutningar har möjlighet förelegat att vinna inträde i sjukkassorna
bortsett från åldersgränsen. Denna regel har sedan ytterligare uppmjukats
genom det vid förra årets riksdag fattade beslutet att medgiva kollektiv
anslutning för vissa grupper av anställda utan anlitande av särskilda understödsföreningar,
vilket tidigare föreskrivits.

Onsdagen den 14 februari 1945. Nr 8. 15

Höjning av den övre åldersgränsen för inträde i erkänd sjukkassa. (Forts.)

Detta till trots äro likväl stora grupper av människor alltjämt ställda utanför
sjukkasse verksam!] etel). Detta gäller framför allt småbrukare, lägenhetsinnehavare
och mindre industriföretagare. För dessa befolkningsgrupper, som äro
helt beroende av sin arbetsinsats, är det av stor betydelse, att det i någon man
föreligger garantier för att åtminstone inte deras familjer komma i besvärligheter,
om de själva skulle drabbas av sjukdom.

Man kan även anlägga en annan synpunkt på frågan. Vi veta att såväl landstingen
som kommunerna och icke minst riksdagen årligen bevilja avsevärda
anslag till sjukkassorna. Är det då att förvåna sig över att människor, som veta,
att de äro utestängda från inträde i sjukkassorna, finna detta inte så litet orättvist?
Det har likväl inte vare sig från utskottets sida eller från något annat håll
förmärkts någon vilja att bereda dessa personer lindring i den utgift, som vid
sidan av de vanliga skatterna lägges på deras axlar genom att de inte åtnjuta
de förmåner, som en sjukkassa bereder den enskilde och familjen. Staten tar ut
deras lilla skärv av skatter liksom av andra medborgare, men den avstänger dem
från möjligheterna att vinna inträde i sjukkassorna. Det är en orättvisa som
jag tycker att riksdagen åtminstone borde ha försökt rätta till.

Nu lovar utskottet, att nästa år skall denna fråga föras fram till en. lösning.
Ja, det är vackert att lova — det gjorde utskottet också i fjol, när jag hade
väckt samma motion. Och nästa år kommer väl utskottet med någon ny motivering
för att avslå just en framställning i liknande syfte, så att de människor
jag åsyftar skola ställas utanför den sociala omvårdnad, som sjukkasseverksamheten
innebär. När dessa människor, såsom jag nyss framhöll, genom sina
skatter få bidraga till kostnaderna för denna sjukkasseverksamhet, borde man
också kunna ge dem samma förmåner som andra medborgare, i synnerhet som
det är en så liten procent av människor det här rör sig örn. När de äldre lantarbetarna
fingo anslutning till sjukkassorna var det glädjande nog en mycket
betydelsefull och vacker åtgärd som vidtogs. Jag tycker ^verkligen, att riksdagen
beträffande den lilla procent av medborgare, som nu står utanför sjukkassorna,
skulle kunna ta den lilla risk. som åtgärden att föra in dem under sjukkassorna
kan medföra för kassorna. Hemma i min kommun ha vi, sedan lantarbetarna
blevo anslutna oavsett ålder, fått en ganska stor sjukkassa, men vi ha icke
kunnat märka, att kassan på något sätt fått sin ställning försämrad. Jag tror
inte heller, att kassan skall behöva anlita den understödsförening som det varit
fråga om. Verksamheten har tvärtom blomstrat och gått framåt.

Jag tror att utskottets motivering, där utskottet uttalar sig med så stor försiktighet
och framhåller de risker, som äro förbundna med ett bifall till min
motion, i alla fall är byggd på mycket vaga grunder. Jag dristar mig alltså,
herr talman, att begära ändring i förordningen den 26 juni 1931 örn erkända
sjukkassor, intagen i Svensk författningssamling nr 280, där det i 9 § tredje
stycket stadgas, att inträde i erkänd sjukkassa må beviljas allenast den, som
fyllt femton men icke femtio år. Jag hemställer, att fernia bestämmelse i stället
skall gälla den, som fyllt femton men icke sextio år. Detta är detsamma som
jag begärt i min motion, till vilken jag alitsa, herr talman, ber att fa yrka
bifall.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag skulle kanske kunna nöja mig
med att yrka bifall till utskottets hemställan, som innebär avslag på den förevarande
motionen. Jag skall emellertid inte inskränka mig till detta utan i
varje fall göra ett påpekande, nämligen att motionären är offer för en missuppfattning
när han föreställer sig, att genom ett bifall till hans motion skulle
kunna skapas någonting som han tror vara rättvisa. Det förhåller sig inte alls
på det sättet.

Nr 8.

Onsdagen den 14 februari 1945.

Höjning av den övre åldersgränsen för inträde i erkänd sjukkassa. (Forts.)

Motionären vill att erkända sjukkassor skola stå öppna för alla intill sextioårsåldern.
Detta låter naturligtvis mycket bra, och det är väl många som i sitt
hjärta skulle vilja vara med örn detta. Det skulle i varje fall komma att innebära
en orättvisa, örn de sjukkassemedlemmar, som under sin krafts dagar i
många och långa år betalt sina avgifter, sedan skulle vara med och offra till
sådana, som sökt sig in i sjukkassorna först när de känt sig vara komna i det
läget, att de skulle kunna börja bli permanent sjuka. Man kan i detta fall inte
draga upp någon jämförelse med upptagandet i erkända sjukkassor av understödsföreningar
eller annan kollektiv anslutning av medlemmar i föreningar,
eftersom dessa former av kollektiv anslutning äro förknippade med särskilda
villkor. När en understödsförening överlåter sin verksamhet och sina medlemmar
på en erkänd sjukkassa, går det i regel till så, att sjukkassan övertager icke
blott denna understödsförenings skyldigheter gentemot medlemmarna utan också
föreningens tillgångar. Sjukkassan kan därvid stipulera vilka villkor som helst.
Alltså kompenseras sjukkassan på detta sätt för den eventuella merutgift för
äldre medlemmar, som kan komma i fråga. När det gäller anslutning av medlemmar
i en förening, kan sjukkassan pröva det erbjudna klientelet, varvid
många yngre medlemmar kunna anses utgör kompensation för ett fåtal äldre,
som följa med vid denna anslutning. Skulle man öppna vägen för enskild anslutning
av män i den ålder, vari jag och herr Hansson i Skediga befinna oss, skulle
det naturligtvis bli en stor tillströmning av sådana personer, som hittills, som
det heter, stått på egna ben men nu skulle komma att vilja njuta frukterna av
andras insatser.

Till vad jag nu anfört kommer, att vi väl i allmänhet vänta ett förslag till
lösning av sjukkasseproblemet eller sjukförsäkringsfrågan redan till nästa år.
Under sådana förhållanden kan man väl inte rimligen ge sig in på en så halsbrytande
ändring som den av motionären föreslagna.

Herr talman, jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Herr Olovson i Västerås säger, att
om man skulle ta med personer ända upp till 60 år, så skulle det bli en väldig
anslutning. Det förhåller sig emellertid inte så. Sedan lantarbetarna glädjande
nog kommit med i sjukkassorna och när man har uppställt vissa fordringar
på hälsotillstånd och sådant, blir det icke så många. Naturligtvis blir det dock
en hel del, som nu äro besvikna över att de inte kunna få vara med i en sjukkassa.

Herr Olovson i Västerås påstod vidare, att dessa äldre personer skulle komma
att njuta frukterna av andras insatser. Jag skulle för min del vilja vända
på den satsen och säga, att sjukkassemedlemmarna nu få njuta frukterna av
skatteunderlaget hos dem, som icke ha möjlighet att komma in i en sjukkassa.
Kommuner, landsting och staten lämna ju för närvarande anslag till sjukkasserörelsen.
De personer, som jag här har ömmat för, få vara med örn att
bidraga till dessa anslag utan att kunna komma i åtnjutande av den omvårdnad,
som sjukkasserörelsen lämnar. Detta måste vara en social orättvisa. Tror
verkligen herr Olovson, att de unga, som äro med i en sjukkassa, skulle ha så
dålig moral, att de skulle missunna de gamla, som icke ha kunnat komma med
tidigare, därför att det icke fanns några sjukkassor på den tid, då de voro
unga?

Jag minns ett tillfälle i Uppsala län, då socialdemokraterna hade motionerat
örn att landstinget skulle lämna ett anslag för ifrågavarande ändamål. Jag
talade då för motionen i landstinget. En person från ett annat parti kom då
och säde: äro ni nu färdiga att kohandla igen? Så såg man på sjukkasserörelsen
på den tiden. Det fanns inte möjlighet tidigare för dessa, som nu äro

Onsdagen den 14 februari 1945.

Nr 8.

Höjning av den övre åldersgränsen för inträde i erhänd sjukkassa. (Forts.)
gamla, att komma in. Man har stängt ute dem undan för undan. Först sattes
gränsen till 40 år och sedan till 50 år och nu, när man försöker öppna luckan
för dem fram till 60 år, då kommer man just med ett sådant yttrande som
det herr Olovson i Västerås hade, att det är orätt att dessa skola få suga på
andras insatser. Det ligger inte till på det sättet i verkligheten.

Jag känner väl till hur sjukkassorna arbeta. Det var en stor utveckling,
när lantarbetarna kommo med. Jag tror inte att det nu skulle bli så många
till. Det blir några fattiga småbrukare och några småföretagare på det ena
eller andra området, som nu skulle kunna komma med, men det betyder ingenting
med tanke på sjukkassornas hela verksamhetsområde.

Jag hoppas verkligen, att riksdagen i detta fall skall förstå det rättvisa,
som ligger i att vi åtminstone öppna dörren upp till 60 år för inträde i sjukkassa.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hansson i Skediga begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes;

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Hansson i Skediga, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 130 ja och
40 nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion angående
rätt för å ålderdomshem intagna understödstagare som åtnjuta folkpension att
själva disponera över viss del av pensionen; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning av arrendeavtal
i vissa fall, m. m., såvitt angår anslagsfrågan; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser
örn mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt angår anslagsfrågan.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 14 februari 1945.

övervakning
av enskilda,
monopolistiska
företag
och sammanslutningar.

§ 11.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning
av väckt motion om utredning rörande ett organ för övervakning av enskilda
monopolistiska företag och sammanslutningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Under senare år har det förekommit
en och annan gång, att de tillfälliga utskotten fått en reprimand här i kammaren
för sin alltför långsamma arbetstakt. Örn det funnes en förtjänstmedalj
för ferm expedition, borde väl andra kammarens andra tillfälliga utskott
få den nu, då det har hunnit genomdiskutera det stora problem som motionen
berör och prestera sitt utlåtande på så kort tid.

Utskottet förklarar i sitt utförliga utlåtande, att kommissionen för ekonomisk
efterkrigsplanering redan sysslar med hithörande frågor. Jag är mycket
tacksam för denna upplysning och den är mycket värdefull. Ett av motiven
för motionen var just att man fruktade, att denna kommission, som har
en sådan mängd frågor att syssla med, skulle låta denna fråga falla under
bordet. Det har funnits vissa tendenser därtill. Nu har utskottet officiellt gått
i borgen och gett oss trygghet för att kommissionen verkligen kommer att taga
upp denna stora fråga och behandla den ur alla tänkbara synpunkter.

Jag förmodar emellertid, att då utskottet sysslat med frågan, utskottet med
hänsyn till frågans stora vikt inte underlåtit att fundera en stund på problemet.
Det hade varit mycket värdefullt att ha fått se något av dessa överväganden
i utlåtandet. Att frågan är under utredning hindrar inte ett riksdagsutskott
att ventilera den och göra sina erinringar. Vi ha för några minuter sedan behandlat
en fråga, som är föremål för uppmärksamhet, men vi ha dock enhälligt
bett Kungl. Maj :t att se till att den inte ställs åt sidan.

Att det i motionen berörda spörsmålet är av vital betydelse torde alla inse,
som hävda den fria företagsamhetens betydelse. Jag skall tillåta mig att citera
något av vad en av vårt lands största tidningar har skrivit i denna sak:

»En verklig konkurrens kräver emellertid inte bara en tillgång som motsvarar
en fri efterfrågan, utan också en benägenhet hos säljarna att kämpa
med varandra örn marknaden. Den benägenheten har emellertid under krisåren
hämmats genom att statsregleringarna direkt uppmuntrat företagen att på
överenskommelsens väg fördela inköp och försäljning. Vare sig någon effektiv
konkurrens från utlandet kommer till stånd eller inte under de närmaste efterkrigsåren,
måste vi därför räkna med ett behov av speciell monopolövervakning
åtskillig tid efter det att priskontrollen i övrigt blivit onödig---

Att allt vad monopol heter hindrar en fri yrkesutövning och en fri prisbildning
ligger i sakens natur. Men varför är nu detta i regel olämpligt? Jo, därför
att näringslivet blir stelt och förlorar i effektivitet och utvecklingskraft.
Men också därför att ett brett svängrum för enskilt ekonomiskt handlande på
egen risk är en väsentlig del av medborgarfriheten. Ekonomiskt sett är monopolens
stora svaghet att de håller dåligt arbetande företagsenheter vid liv och
därigenom binder mänsklig kraft som kunde få bättre verksamhetsfält samt
uppskjuter den förnyelse av näringslivet som är nödvändig inte minst av hänsyn
till den internationella tävlingskampen. Moraliskt vänjer de människorna
att lita på konstlade anordningar i stället för duglighet och drift som källor
till välstånd. I den mån stora befolkningsgrupper bli beroende av monopolistiska
anordningar för sitt uppehälle frestas de också att söka politisk återförsäkring
för sin konstlade standard.---Den ekonomiska friheten är inget

självändamål. Den är ett medel för mänsklig självständighet och produktiv
utveckling av näringslivet.»

Onsdagen den 14 februari 1945. Nr 8.

övervakning av enskilda monopolistiska företag och sammanslutningar.

(Forts.)

Krigsåren ha ju luckrat upp marken för kartellbildningar och monopolism,
vilket har skett delvis med statsmakternas bistånd och på grund av krisläget. En
del ganska märkliga aktstycken lia ställts till mitt förfogande, men jag skall,
såsom frågan nu ligger till, inte trötta kammaren med några utdrag därur.
Men när till exempel tillverkarna av vissa oundgängliga hushållsartiklar, vilkas
omsättning är ovanligt stor, ha en gemensam offert- och ordercentral, som
gör att den enskilde anslutne företagaren ej får offerera sin vara utan måste
hänvisa till denna central, då är varje tanke på fri och sund konkurrens utesluten.
Och när den hittills mot företagarna mycket humant tillämpade priskontrollen
upphör, kan en ytterligare uppskörtning av allmänheten befaras.
Inom bilbranschen håller en monopol- och priskartellbildning på att växa
fram, som kan innebära vådor för ett fritt näringsliv. Nog får kommissionen
för efterkrigsplanering en hel del att ta i.

Herr talman! Utskottet kunde, tycker man, med några välvilliga ord ha berört
problemet utan att därför taga ställning till detsamma. Nu har man nöjt
sig med att förklara framställningen överflödig. Det är den visst icke.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Det förhåller sig ingalunda så, att utskottet
icke insett, såsom motionären säger, att denna fråga är av utomordentligt
stor betydelse för vårt ekonomiska liv. Att utskottet likväl icke skrivit
sitt utlåtande så långt, sammanhänger — såsom motionären också mycket riktigt
berört i sitt anförande — därmed att kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering
tagit upp denna fråga till behandling och redan kommit sa
långt, att man räknar med att inom kanske en månad kunna förelägga Kungl.
Maj :t ett förslag i ärendet, som helt täcker vad motionären kommit fram till
i slutklämmen av sin motion. Att under sådana förhållanden besvära riksdagen
med att skriva i samma ärende till Kungl. Maj :t syntes oss vara onödigt.
Jag tror, herr talman, sålunda, att motionären kan vara nöjd, då han icke
strävat efter något annat än att bringa frågan under Kungl. Maj:ts prövning
Dit kommer den precis på samma sätt som han själv önskar — dock icke ge
nom riksdagen utan genom kommissionen. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag har förklarat mig nöjd så långt
jag kunnat uttala min tacksamhet för att utskottet skaffat denna garanti
för att frågan verkligen ko mimer upp till en allsidig behandling. Nu säger utskottets
ordförande — och han går därvidlag längre, än utskottet — att kommissionens
förslag kommer att helt täcka vad motionen syftar till. Jag är
tacksam för den upplysningen.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 12.

På förslag av herr talmannen, som förmälde sig hava örn tiden för valen samrått
med första kammarens talman, beslöt kammaren att onsdagen den 21 innevarande
februari företaga följande val, nämligen:

val av dels tjugufyra ledamöter i den nämnd, vilken enligt § 103 regeringsformen
och § 69 riksdagsordningen äger att döma, huruvida högsta domstolens
och regeringsrättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, dels ock sex suppleanter i nämnden; samt

Nr 8.

Onsdagen den 14 februari 1945.

val av ej mindre tolv valmän att, gemensamt med ett lika antal valmän från
fornta kammaren, enligt § 70 riksdagsordningen utse kommitterade för tryckfrihetens
vård än även tre suppleanter för dessa valmän.

§ 13.

Interpellation. Herr Senander erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Till förra
årets riksdag ingavs av herrar Persson i Stockholm och Hagberg i Luleå en
motion, nr 272, vari påtalades, att de nya löneklassbestämmelserna i 1939 års
civila avlöningsreglemente åstadkommit vissa ojämnheter i löneklassplaceringen
för olika grupper ordinarie befattningshavare. Sålunda hade det förhållandet
inträffat, att de extra ordinarie befattningshavare som befordrats till
ordinarie befattningshavare intill tre år före det nya avlöningsreglementets
ikraftträdande kommo att befinna sig en löneklass lägre än de befattningshavare
som vunno befordran till ordinarie tjänst efter den 1 juli 1939. Med andra
ord, befattningshavare med kortare tjänstgöringstid och senare ordinarieblivande
blevo bättre ställda i avlöningshänseende än de med längre tjänstetid
och tidigare utnämning till ordinarie.

Motioner i samma syfte ingåvos av herr E. Hage m. fl. i första kammaren,
nr 182, och av herr Lindahl m. fl. i andra kammaren, nr 248.

I anledning av dessa motioner föreslog statsutskottet i sitt utlåtande nr 117,
»att riksdagen i anledning av motionerna I: 182 och II: 248 samt II: 127 och
272 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn övervägande av möjligheterna
att undanröja av utskottet antydda och därmed jämförliga ojämnheter vid
löneklassplacering».

Utskottets förslag bifölls utan debatt av riksdagen, vilken den 9 maj i enlighet
med beslutet avlät skrivelse till Kungl. Maj:t.

Den 11 maj samma år riktade undertecknad en enkel fråga till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet, huruvida regeringen inom den
närmaste tiden och i varje fall före årets utgång kunde väntas vidtaga åtgärder
för att verkställa riksdagens ifrågavarande beslut.

I ett av statsrådet och chefen för finansdepartementet den 21 juni givet svar
på frågan förklarades, att ärendet nyligen överlämnats till allmänna lönenämnåen
för yttrande.

Sedan dess har ingenting avhörts i saken. Nio månader ha förflutit, sedan
riksdagen avlät sin skrivelse i ärendet till Kungl. Majit, och många statstjänstemän,
det stora flertalet i de lägre lönegraderna, fråga sig, örn de inom
rimlig tid kunna .vänta sig ett positivt regeringsbeslut i frågan. För min del
anser jag, att frågan icke är av den invecklade art att dess lösning behöver
draga längre ut på tiden.

e På ovanstående grunder får jag anhålla örn kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet få rikta följande fråga: Kan det
förväntas, att riksdagens skrivelse till Kungl. Majit den 9 maj 1944 inom den
närmaste framtiden föranleder positiva åtgärder från regeringens sida i syfte
att bringa de i berörda skrivelse påtalade ojämnheterna vid löneklassplacering
ur världen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Hagberg i Malmö, som anförde: Herr talman! I proposition nr 78 till
1944 års riksdag föreslog Kungl. Majit en utvidgning av lokalpostförmånen på
landsbygden, så att adressområdet i princip bleve lokalportoområde. En sådan

Onsdagen den 14 februari 1945.

Nr 8.

Interpellation. (Forts.)

utjämning mellan stad och landsbygd i postalt hänseende föreföll vara befogad,
och propositionen väckte på denna punkt icke någon invändning inom riksdagen,
utan förslaget bifölls. I propositionen framfördes emellertid också ett
förslag örn samtidig höjning av befordringsavgiften för inrikes brev, som är
lokalförsändelse. Till detta ställde sig bevillningsutskottet avvisande och stödde
sig därvid bland annat på ett uttalande av generalpoststyrelsen år 1942, då frågan
örn en lokalportohöjning hade varit på tal. Generalpoststyrelsen hade därvid
yttrat, att »därest postverket genom en höjning av lokalportot skulle berövas en
stor del av sin marknad på detta område, skulle det säkerligen vid en framtida
portosänkning visa sig förenat med svårigheter att återvinna det förlorade».
Generalpoststyrelsen erinrade därvid om erfarenheterna från tiden 1 juli 1920—
1 oktober 1922, då lokalportot höjts till samma belopp som riksportot, d. v. s.
till 20 respektive 40, 60 och 80 öre i de olika viktsatserna, att antalet lokalförsändelser
sjönk avsevärt. Enligt en verkställd approximativ undersökning skulle
lokalbreven från år 1917 till år 1921 lia nedgått med omkring 30 procent. »Anledningen
till denna minskning torde i främsta rummet», anförde generalpoststyrelsen,
»vara att de större korrespondenterna genom egen betjäning eller
genom anlitande av enskilda distributionsföretag gjorde sig oberoende av postverket
för utdelning av vissa lokalförsändelser, såsom räkningar och dylikt.
Möjligheterna att få lokalförsändelser utdelade annorledes än genom postverket
torde lia ökats sedan 1921. Numera finnes ett flertal reklamfirmor och dylikt,
som åtager sig distribution av reklamförsändelser m. m. Det synes därför mycket
sannolikt, att en höjning av lokalportot skulle medföra att dessa firmor komme
att anlitas i allt större omfattning och för utdelning av även andra försändelser
än enbart reklamförsändelser.» Så långt generalpoststyrelsen. Trots bevillningsutskottets
med hänvisning till generalpoststyrelsens uttalande i ämnet framförda
avstyrkande beslöt likväl 1944 års riksdag att höja lokalportot på närmare
angivet sätt från och med den 1 juli 1944.

Genom den härovan nämnda utvidgningen av lokalpostförmånen på landsbygden,
vilken ur alla synpunkter var synnerligen önskvärd och riktig, beräknades
postverkets inkomster komma att minskas med omkring 460 000 kronor.
Redan under 1944 års debatt i frågan framhölls emellertid, att detta icke motiverade
en ytterligare beskattning av korrespondenterna i städer och stadsliknande
samhällen, vilka hittills avsänt närmare 90 % av lokalbreven. Denna ståndpunkt
har sedermera visat sig vara berättigad. I riksstaten för löpande budgetår äro
inkomsterna från postverket upptagna till 46 miljoner kronor. Under godtagande
i huvudsak av postverkets egna beräkningar för kalenderåren 1944 och
1945 har riksräkenskapsverket numera beräknat inkomsten av postverket under
budgetåret 1944/45 till i runt tal 50 miljoner kronor. Den företagna höjningen
av lokalportot framstår mot bakgrunden härav såsom en icke motiverad extra
beskattning av allmänheten och ter sig med hänsyn till vad som sedermera inträffat
ännu mera betänklig.

De farhågor som generalpoststyrelsen uttalade 1942 ha nämligen besannats.
Efter förra årets höjning av lokalportot ha, enligt uppgifter i tidningarna, enskilda
företagare bl. a. i Stockholm, Hälsingborg, Borås, Karlstad, Västerås,
örebro och Södertälje startat privat verksamhet med uppgift att i konkurrens
med postverket och mot lägre avgift än som motsvarar nu gällande porto ombesörja
lokalförsändelser i viss omfattning. Liknande verksamhet lär förberedas
även i Malmö. Även örn donna utveckling får anses vara förklarlig och motiverad
med hänsyn till höjningen av det statliga lokalportot, kan den icke anses
tillfredsställande. På detta sätt berövas postverket en stor del av sin marknad,
och skadan härav blir kanske icke så lätt att framdeles reparera, om en portosänkning
skall kunna äga rum.

Nr 8.

Onsdagen den 14 februari 1945.

Interpellation. (Forts.)

På grund av vad sålunda anförts får jag anhålla om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet framställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet observerat den efter höjningen av lokalportot framträdande
tendensen flerstädes i landet att i konkurrens med postverket anordna
lokal distribution av postförsändelser?

2. I så fall, har herr statsrådet för avsikt att, för att möta sådan konkurrens,
föreslå ett återställande av lokalportot till vad det var före den av riksdagens
bevillningsutskott avstyrkta höjningen den 1 juli 1944?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Fröken Andersson, som yttrade: Herr talman! Samtidigt som staten lägger
ner stora kostnader i befolkningsfrämjande syfte, kvarstå inom dess egna verk
bestämmelser, som få helt motsatta konsekvenser. Så är fallet med vissa semesterbestämmelser,
och som exempel kunna nämnas de grunder, som gälla för postverkets
tjänstemän. Jag avser då icke semesterns längd utan den tid under året,
då tjänstemännen ha rätt att åtnjuta sådan. Alla tjänstemän från 55 år och uppåt
ha rätt att taga ut sin semester under tiden 1 juni—31 augusti; i åldersklasserna
50—54 år får semestern tagas ut under tiden 1 juni—30 september, mellan 45—
49 år tiden 1 maj—30 september samt mellan 35 och 44 år vartannat år 1 maj—
30 september och vartannat år under annan tid. De tjänstemän, som äro mellan
30 och 35 år, ha rätt att vart tredje år taga sin semester under tiden 1 maj—30
september och övriga år under annan tid, och slutligen få tjänstemännen under
30 år taga ut semester endast under annan tid än maj—september. Bestämmelserna
torde för de yngre tjänstemännens vidkommande vara de oförmånligaste,
som något statligt verk tillämpar.

Följden av dessa bestämmelser blir alltså, att en tjänsteman under 30 år aldrig
har rätt att taga semester under tiden 1 maj—30 september, och mellan 30 och
35 år erhålles en eller högst 2 semestrar under tiden maj—september och då
oftast just under månaderna september och maj. I de flesta fall kan en posttjänsteman
alltså icke ens på papperet räkna med någon egentlig sommarsemester
före 35 års ålder. Att sedan personalsvårigheter ytterligare försämra semestertiderna
är en annan sak att lägga märke till.

Det är naturligtvis fullt riktigt, att personer med högre ålder och längre
tjänstetid skola ha förtursrätt vid semester, men enligt min åsikt bör hänsyn
även tagas till andra faktorer. En kategori, som drabbas ''särskilt hårt av dessa
semesterbestämmelser, är de yngre mödrarna. Statens verk, och i synnerhet postverket,
ha en mycket stor kår av kvinnliga tjänstemän, därav en stor del gifta
kvinnor. De kvinnor, som ha små barn, tillhöra i regel kategorien tjänstemän
under 35 år och ha alltså ingen möjlighet att få åtnjuta någon sommarledighet
tillsammans med sina barn. Det är uppenbart, att detta förhållande såväl ur
mödrarnas som ur barnens synpunkt är synnerligen ofördelaktigt. Även för
yngre familjefäder med barn i skolåldern är nyssnämnda indelning i semestergrupper
mycket oläglig.

Med stöd av vad sålunda anförts tillåter jag mig anhålla örn kammarens medgivande
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat de konsekvenser, som det kan medföra
för både föräldrar och barn, att yngre tjänstemän, särskilt då unga mödrar,

Onsdagen den 14 februari 1945.

Nr 8.

Interpellation. (Forts.)

anställda vid vissa av statens verk, exempelvis postverket, knappast lia någon
möjlighet att före 35 års ålder erhålla sommar ledighet?

2. Ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder för att åstadkomma en omprövning
av semesterbestämmelserna inom statens verk, vilka missgynna de yngre
tjänstemännen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
22, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

§ 18.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Karlsson i Stuvsta och Nordström i Kramfors, nr 452, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition, nr 38, angående ändring i grunderna för lån från
jordbrukets maskinlånefond m. m.; och

herr Sandberg, nr 453, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 38.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.19 em.

In fidem
Sune Norrman.