1945. Andra kammaren. Nr 4 (Riksdagens protokoll 1945:4)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 4.

Torsdagen den 18 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande januari.

§ 2.

Fortsattes den från gårdagens sammanträde uppskjutna överläggningen rö- Yid ramite
rande Kungl. Maj:ts propositioner, nr 1, angående statsverkets tillstånd och o» statsverksbehov
under budgetåret 1945/46, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II propositionen
till riksstäten för budgetåret 1944/45, och nr 3, angående fortsatt giltighet m‘

för förskotts staten för försvarsväsendet ävensom allmänna förskottsstaterna (Fort9l

I och II.

Enligt förut skedd anteckning lämnades därvid ordet till

Herr Olovson i Västerås, som anförde: Herr talman! Vid krigsutbrottet lugnade
statsministern det svenska folket med förklaringen: »Vår beredskap är
god.» Meningarna voro måhända delade beträffande underlaget för denna förklaring.
Så långt den avsåg endast vår materiella beredskap, låg det troligen
åtskilligt i den. I varje fall var det klokt med denna lugna förklaring inåt och
denna varning utåt. Men i den mån förklaringen kunde ha avseende på det
svenska folkets andliga eller — kanske jag skall säga — moraliska beredskap,
innehöll förklaringen utan tvivel en överdrift — visserligen en omedveten sådan
men i varje fall en överdrift. Ty beredskapen i angivna bemärkelse var uppenbarligen
urusel. Nyordnarna voro flera och femte kolonnen var utan tvivel
större än vad de flesta ville tro. För detta ha vi fått många skrämmande bevis
under årens lopp. Fallet Paulson är ett av dessa — ett bland de många.

Denna spions nattsvarta dåd går enligt min — och säkerligen enligt de flestas
— mening över allt annat. När också jag nämner detta fall här i debatten, gör jag
det icke för att anmäla mig såsom drevkarl åt de politiska jägare eller tjuvskyttar^
som drömma örn att få in ett hjärtskott på socialministern. Om det
finns någon i detta land som jag bar obegränsat förtroende för. när det gäller
angelägenheter av detta slag. är det statsrådet Möller. Efter vad han i går
meddelade inför kammaren, borde det enligt min mening vara slut med den
trafik som pågått och som syftar till att misstänkliggöra honom. Man kan ju
icke rimligen begära, att socialministern personligen skall spionera inom alla
under bans departement lydande verk och inrättningar och därvid utröna den
anställda personalens pålitlighet. Hade socialministern haft minsta anledning
att misstänka Paulson, bade han givetvis ställt honom under uppsikt eller
sett till att han omedelbart blivit avkopplad. Därom kan icke något tvivel råda.

Huruvida det kan riktas några anmärkningar mot Paulsons närmaste chefer,
kan jag icke yttra mig örn och har icke heller för avsikt att göra det. Nog

Andra kammaren!; protokoll 1945. Nr 4. 1

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förefaller det emellertid ganska underligt, att icke ens polisen kommit underfund
med hans moraliska halt. Nu blir det undersökningskommissionens sak
att försöka få en inblick i detta mysterium.

Jag har nämnt fallet Paulson, därför att det utgör ett förfärande bevis för
att det moraliska förfallet i landet varit omfattande och samtidigt ett bevis
för att femte kolonnens beredskap varit bättre än vår egen. Quislingarna här i
landet ha tydligen varit så många, så omsorgsfullt placerade och så omhuldade
av inflytelserika kretsar, att det varit omöjligt att få dem avslöjade. Med mäktiga
beskyddare bakom kulisserna ha de kunnat känna sig ganska säkra. Jag
säger: stackars den socialdemokratiska departementschef som 1940 eller 1941
givit order örn att en tjänsteman skulle avskedas efter trettio års tjänstgöring,
blott därför att någon trodde honom lia sympatier för nazisterna. Denne departementschef
hade icke varit många styver värd. Det kunna vi vara övertygade
om. Ännu mindre skulle den departementschef varit värd som vidtagit åtgärder
mot en tjänsteman som varit i tjänst i trettio år och icke ens av någon
blivit misstänkt. Herr Hagberg i Luleå, som vid den tiden betecknade västmakternas
krig med Tyskland såsom ett av kapitalistklassen igångsatt imperialistiskt
krig och som predikade, att vi skulle hålla oss väl med tyskarna,
skulle antagligen då ha förenat sig med dem som begärt denne departementschefs
huvud på ett fat. Stora grupper voro så insyltade i läran om nyordning,
att de som verkligen försökte hålla rent hade en hart när omöjlig uppgift.

Denna nyordningsanda har säkerligen färgat av sig på många rekommendationer
och utlåtanden som hamnat i departementen och hos underordnade
myndigheter, ökända nazister, som på 1930-talet gingo raka vägen från S.A.-hemmet till den frivilliga landstormsrörelsen, rekommenderades till officersbefordran,
trots att varje vettig människa borde kunnat ana deras motiv. Skolöverstyrelsen
anställde en tysk nazist såsom språkkonsulent och lät honom
resa landet runt och hålla föredrag för eleverna vid läroverken. Först långt
efter det att eleverna rapporterat till sina föräldrar, att de blivit uppbyggda med
föredrag av en tysk spion, vaknade skolöverstyrelsen och kopplade av mannen.
I det sistnämnda fallet borde man icke ens haft anledning att fråga efter vad
mannen gick för, ty det stod ju klart utan vidare. Mitt under brinnande krig
släppas tyskar fram och lägga vantarna på den nyupptäckta molybdengruvan
i Lillhärad utanför Västerås. Tyskarna fingo sköta undersökningen och finansiera
den. För sina utlägg skulle de enligt avtal med gruvägaren lia den
utvunna malmen — molybden som vi själva ledo brist på och lida brist på den
dag som är. Den ämbetsman som jag hänvisades till när jag slog alarm i saken,
fann det icke alls märkvärdigt, att tyskarna skaffade sig äganderätt till denna
gruva. Jag trodde faktiskt, att jag talade med en tysk ! telefon. Ute vid gruvan
kommo och gingo tyskarna precis som hemma hos sig. Här ingrep emellertid
regeringen och gjorde slag i saken. På den affären inhöstade jag såsom
vinst en mycket stadgad uppfattning örn hur svenska och tyska intressen vid
den tiden kunde sammanblandas. Vad vi behöva är en storstädning omkring
regeringen. Legeringen mäste emellertid själv sätta kvasten i gang.

Jag vill också beröra en annan sak som enligt min mening kräver riksdagens
uppmärksamhet. År 1940 upprättades enligt riksdagens beslut det svenska
hemvärnet. Riktigare är det kanske att säga, att det svenska folket upprättade
hemvärnet och fick riksdagens lov att göra det. Såvitt jag kan bedöma, är
detta hemvärn ett billigt och ändamålsenligt hemortsförsvar. Av egen erfarenhet
vet jag. att det kan råda en god anda inom ett hemvärnsförband. En
sådan kamratanda som jag mött inom hemvärnet i Västerås har jag aldrig
mött på annat håll under mitt långa liv. Så länge vi måste hålla oss med

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ett militärt försvar •—- och det få vi nog göra ännu länge — är det enligt
min mening angeläget, att ingenting företages som kan äventyra hemvärnets
bestånd eller den goda anda som där råder. Jag fruktar emellertid, att den
militära ledningen utanför eller över hemvärnet icke beaktat detta.

Jag skall med några ord redogöra för vad det är fråga om, och jag skulle
vara ytterst tacksam, om de ledamöter i kammaren som tillhörde 1942 års försvarsutskott
skulle vilja skänka mina ord en förströdd tanke. Enligt 1942 års
riksdagsbeslut skulle den frivilliga landstormens ungdomsrörelse få fortsätta
sin verksamhet efter i huvudsak samma grunder som dittills samt därvid närmast
anknyta till den frivilliga befälsutbildningen samt bl. a. tillhandahålla
övningstrupper åt denna. Det talades den gången icke ett ord örn att landstormspojkama
skulle göras till befäl i hemvärnet. I de grundläggande bestämmelserna
för den frivilliga befäls- och ungdomsutbildningen, intagna i
generalorder 859/1943, heter det i »Avdelning C ungdomsutbildningen» § 11
punkt 49 på följande sätt: »Utbildningen avser att genom militär fostran före
värnpliktstjänstgöringens början bibringa manlig ungdom förmåga att deltaga
i fosterlandets försvar inom olika grenar av hemortsförsvaret, ''främst inom
hemvärnet, samt därvid kunna tjänstgöra i vissa befälsbefattningar, att såsom
föregångsmän och instruktörer biträda vid skolornas värntjänstutbildning samt
vid hemvärnets utbildning.» Nu ber jag kammarens ledamöter lägga märke
till följande: Hemvärnet skall rekryteras bland pojkar som icke uppnått
värnpliktsåldern och bland dem som kommit över denna ålder. Den som passar
till befäl blir befäl, oberoende av ålder och oberoende av örn han är grovarbetare
eller direktör. Den som saknar erforderliga militära kunskaper för att
bli befäl går såsom menig man — också alldeles oberoende av hur gammal
han är eller vad han är. Det är detta som skapat den goda hemvärnsandan,
det goda kamratskapet. Organisationen »Landstormspojkarna» tillhör icke
försvaret. Dess medlemmar lyda icke under samma lagar som hemvärnsmännen,
men dessa pojkar äro på angivet sätt förulbestämda att medverka och
biträda såsom befäl i hemvärnet. För att locka pojkarna till denna utanför
försvaret stående organisation tilldelar man dem hemmagjorda titlar och grader
såsom vice fältväbel, fältväbel och kornett samt förser dem med gradbeteckningar
och annan grannlåt. Vidare utrustar man dem med uniform modell
39 och med patrongördlar — alltså en bättre utrustning än den man kan
bestå de kontraktsbundna hemvärnsmännen, som lia skyldighet att rycka ut,
när de få order. På detta sätt inbillar man dessa pojkar, att de på förhand
blivit utvalda till befäl. Sådant lockar givetvis. Följden av detta har nu blivit,
att rekryteringen till hemvärnet bland de yngre i hög grad försvårats
— ja motarbetas. »Gå icke in i hemvärnet utan gå in hos landstormspojkarna!
Då blir du befäl med detsamma», heter det. Det är illa nog, att hemvärnets
rekrytering försvåras genom att denna mer överklassmässiga organisation
utan skyldigheter lockar pojkarna till sig. Men detta är icke det farligaste.
Det farligaste är, att man utplånar den demokratiens anda som är hemvärnets
styrka, örn man såsom befäl skickar på hemvärnsmännen sådana där
utvalda pojkar — företrädesvis från läroverken — som ansett sig för fina
eller för goda att såsom andra pojkar och äldre gå såsom menige män och bära
hemvärnets överdragsuniform. Vill man slå ihjäl hemvärnet, skall man fortsätta
på den inslagna vägen. Vill man bevara hemvärnet, skall man icke
påtvinga hemvärnet en klasskillnad som det icke vill lia och som det icke
kommer att taga emot. Riksdagen har visserligen icke ställt till med detta
spektakel, men det bör enligt min mening vara riksdagen angeläget att få det
avskaffat.

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Härefter yttrade:

Herr Sköldin: Herr talman! På en interpellation som jag framställde till
socialministern vid föregående års riksdag angående behandlingen av människor
som blevo utsatta för gengasförgiftning, erhöll jag ett svar som föranlett en hel
del förbättringar på detta område. Man kan utan överdrift påstå, att den välvilja
som interpellationssvaret ådagalade också hälsades med tillfredsställelse av alla
de människor som berördes av denna frågas lösning. Nu ha emellertid på den
sista tiden sådana saker inträffat, att jag känner mig föranlåten att i detta
sammanhang vidröra detta spörsmål. Jag framhöll redan i den förut nämnda
interpellationen nödvändigheten av att samhället ekonomiskt skulle biträda
dem som blevo utsatta för olyckan att bli gengasförgiftade. Det har också skett
i stor utsträckning, men på senare tid har riksförsäkringsanstalten ansett sig
föranlåten att vidtaga ytterligare undersökning i sådana fall, där vederbörande
patienter av gengaskliniken å Sabbatsberg blivit förklarade sjuka och alltså
berättigade till ersättning från riksförsäkringsanstalten. Denna myndighet har
nämligen remitterat en rad av dessa patienter till annan läkare. De tretton fall
som denna läkare undersökt — han undersöker icke varje patient utan går blott
igenom de handlingar som finnas rörande varje patient — hade samtliga av
denna läkare förklarats icke vara gengasförgiftade. Ärendet gick därefter till
det s. k. gengasforskarrådet, och vid sitt sammanträde ansåg detta råd, att
tio av de fall, som av vederbörande läkare ansetts vara alldeles klara, voro gengasförgiftade.
Tre av fallen voro däremot inte fullt klarlagda. Inom gengasrådet
fanns emellertid en minoritet som ansåg att även dessa borde betraktas
som gengasförgiftade.

Jag känner även till ett fall, där en patient, som på Sabbatsbergs sjukhus
blivit förklarad kroniskt gengasförgiftad, genom riksförsäkringsanstalten blivit
anmodad att vända sig till förut omnämnde läkare för en undersökning. Ifrågavarande
patient, som jag personligen mycket väl känner, klagade emellertid
hos försäkringsrådet över denna riksförsäkringsanstaltens begäran. Försäkringsrådet
remitterade skrivelsen till riksförsäkringsanstalten; ärendet har
ännu inte avgjorts. Patienten blev då uppkallad till riksförsäkringsanstalten.
där vederbörande tjänsteman uppmanade honom att återta klagoskriften som
han insänt till försäkringsrådet, vartill han vägrade. Detta tillvägagångssätt
röjer enligt mitt förmenande ett sparsamhetsnit från försäkringsanstaltens sida
som är ovärdigt vårt samhälle.

Jag kan tillägga att jag känner till den arbetsplats, där ifrågavarande patient
blivit förgiftad, det är Svenska diamantbergborrningsaktiebolagets verkstäder
i Sundbyberg. I den verkstaden blevo inte mindre än elva personer förgiftade
beroende på att man lät gengasbilarna köra in i verkstadslokalerna och där påoch
avlasta gods, en trafik som pågick en längre tid utan att vare sig arbetare
eller arbetsgivare förstodo faran av ett dylikt tillvägagångssätt. Det medförde
som sagt att elva personer blevo gengasförgiftade. och flera av dem som jag
personligen känner blevo fullkomligt nedbrutna genom detta. Det skulle vara
mig fjärran att säga något nedsättande örn den arbetsgivare det här gäller; han
är tvärtom känd för att vara en av de bättre.

Det kan kanske, herr talman, förefalla egendomligt att man i riksdagen uppträder
och klagar över att vissa statliga institutioner spara på statsmedel —
klagomålen från denna plats bruka annars gå i motsatt riktning. Men en sparsamhet
som tar sig uttryck i att man försöker undandra samhället en skyldighet
att ersätta folk för en yrkessjukdom är enligt min mening av det sämre
slaget, Därest riksförsäkringsanstalten inte ersätter ifrågavarande människor

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kommer i de allra flesta fall den bördan att i stället belasta kommunerna, och
då blir det ändå samhället som får åta sig denna utgift.

Att dessa av mig påtalade förhållanden tilldragit sig stor uppmärksamhet
framgår inte minst av den rad av tidningsartiklar, som förekommit såväl i
dags- som fackförbundspressen, en uppmärksamhet som helt säkert inte kommer
att upphöra, förrän man från statens sida har vidtagit sådana åtgärder
att förhållandena bli drägligare än de för närvarande faktiskt äro. Såvitt jag
inte är felaktigt underrättad kommer det vid årets riksdag att framläggas en
proposition rörande gengasfrågorna, och jag skulle vilja uttala den förhoppningen,
att man även vid denna propositions utskrivande något beaktade de
synpunkter som jag här har vidrört.

Jag skulle även vilja beröra en annan fråga som ligger mera på det kommunalpolitiska
planet. Vi lia som bekant en lag angående tomträtt, som tillkom
1907 och trädde i kraft den 1 januari 1908. Denna lag har utan tvivel
varit av stor betydelse för våra städer och kommuner. Det finns dock vissa
brister i densamma, som jag här vill peka på. Att städer och samhällen försöka
förvärva mark anses numera allmänt vara mycket välbetänkt. Man behärskar
härigenom från samhällenas sida stadsplanerandet, och vad det betyder
i fråga örn utgifter för gatuanläggningar, vatten och avlopp behöver
knappast framhållas. Detta har medfört att samhällena alltmer också köpa
mark för att behärska dessa ur samhällets synpunkt så viktiga angelägenheter.
Det har också ansetts välbetänkt att samhällena inte avyttra den mark,
som de en gång kommit i besittning av. Det var väl den meningen, föreställer
jag mig, som var den avgörande, när man vid 1907 års riksdag fattade
beslut örn att tomträtt skulle kunna tillämpas.

Nu förhåller det sig emellertid på det sättet att tomträtten i vissa avseenden
är sämre än äganderätten. Tomträtten har med andra ord ett visst
handikap gent emot äganderätten, vilket gör att samhällena inte i den utsträckning
som annars skulle vara möjligt tillämpa tomträttsförfarandet. Det
har heller inte saknats erinringar mot den lagstiftning som finns på detta område.
Således hemställde Stockholms stad till Kungl. Majit redan den 12 december
1927 — alltså för sjutton år sedan — att åtgärder skulle vidtagas så
att fastigheter med tomträtt i kredit- och inteckningsavseende blevo jämställda
med fastigheter byggda på tomter där äganderätt gäller. En förnyad framställning
i samma angelägenhet gjordes i februari 1942. Kungl. Majit -—
det är väl närmast justitiedepartementet som behandlar detta ärende — har
emellertid ännu inte vidtagit några åtgärder i saken.

Genom den centralisation i vad det gäller värme- och varmvattenförsörjning
till fastigheter som numera tillämpas har denna frågas lösning en större
betydelse än den tidigare haft. Jag skall ta ett exempel härpå; det gäller
Stockholm, närmast bebyggelsen i Bromma. Där har Stockholms stad lämnat
ut tomter på tomträtt, och man har byggt ända upp till tjugofem fastigheter
i vilka det inrymmes 572 lägenheter, som samordnats till en enhet i fråga örn
värme- och varmvattenförsörjning, vilken sålunda sker från en enda central.

Man kan göra sig en föreställning örn vad detta betyder ekonomiskt följe
människor som bebo dessa fastigheter, när man vet att därest de skulle
ha byggts var för sig och haft var sin portvakt, i likhet med vad som annars
tillämpas, skulle omkostnaderna per år, enligt upplysningar som jag erhållit,
lia belöpt sig till 90 000 kr. i stället för alf de nu belöpa sig till 40 000 kr.
Genom den centralisering som här företagits har man dels kunnat göra
stora besparingar på material men också på den manuella arbetskraften. Örn
vi förutsätta afl dessa fastigheter i .stället skulle lia uppförts av tjugofem

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
byggmästare, skulle det inte lia varit möjligt att samorganisera dem i en
enhet, därför att man inte har möjlighet att genom servitutsinteckningar gardera
fastigheterna rätt till värme och varmvatten, vilket de na få.

Jag kan anföra ett annat exempel. En besparing på 1 000 kr. per år i en
fastighets driftkostnader innebär enligt statens byggnadslånebyrås beräkningsgrunder
detsamma som att man vid byggandet av en fastighet skulle
ha gjort en direkt besparing på 15 000 kr.

Det göres enligt mitt förmenande allt som är möjligt för att begränsa hyrorna
och det är avsevärda belopp som utbetalas från staten och även från
kommunerna för att ernå resultat härvidlag. Det vore också i enlighet med
dessa strävanden, örn man kunde åstadkomma en ändrad lagstiftning på
detta område så att det blev möjligt att centralisera förvaltningen även för
fastigheter, som äro uppförda på tomter utlämnade mot tomträtt. Jag skulle
för övrigt tro att de vägar, som man nu beträtt på området också komma
att användas i framtiden, vilken, föreställer jag mig, kommer att gestalta sig
så att man skall kunna köpa värme och varmvatten från stora centraler på
samma sätt som man nu kan det i fråga örn gas, vatten och elektrisk ström.
Det är också en rimlig ordning, örn så blir fallet, ty det kommer att medföra
stora besparingar inte enbart i vad det gäller bränslekostnaderna, utan även
materialkostnaderna komma härigenom att kunna nedbringas, vilket i sin tur
kommer att återverka på hyresläget och alltså ligger i linje med statens och
kommunernas strävanden. Jag vill i detta sammanhang också uttrycka en förhoppning
örn att det grepp, som stat och kommun under dessa år skaffat sig
över den stora och betydelsefulla industri som heter byggnadsindustrien, inte
skall slappas utan i stället utvidgas, även örn vi skulle komma in i ett tidsläge,
som ur bostadsförsörjningssynpunkt blir drägligare än det vi för närvarande
befinna oss i.

Härutöver vill jag, herr talman, beröra några frågor, som lia samband
med de avtalsuppsägningar som gjorts vid det nyligen passerade årsskiftet.
Man har på sina håll ansett dessa vara ett utslag av bristande samhällssolidaritet
från arbetarnas sida. Såvitt jag kan bedöma förhåller det sig på det
sättet, att när beslutet örn löne- och prisstoppspolitiken fattades hade avtalen
på olika områden varit gällande en längre tid, och de löneförhöjningar som
arbetarna fingo voro som bekant baserade på det s. k. ramavtalet. Jag vill
uttala mitt fulla gillande dels av den prisstabiliseringspolitik som blivit förd
och även uttala den uppfattningen, att ramavtalspolitiken varit nödvändig
under de år som gått. Det visar sig också att arbetarna ha varit lojala och
även förstått avsikten med det hela, nämligen att vi ville undvika ett försämrat
penningläge, alltså en inflation. Men eftersom överenskommelsen enligt
ramavtalet som alla veta från början innebar, att man fick 75 % kompensation
och sedermera 50 %, har detta krävt stora uppoffringar från arbetarnas
sida. De år som gått lia medfört att arbetarna fått vidkännas höjda utgifter
i form av hyror och skatter m. m., vilket gjort att de tvingats spara när det
gällt andra nödvändiga utgifter. Vi ha en hyreslag som innebär ett visst
hyresstopp, men de besvärligheter som varit rådande på bostadsmarknaden
ha medfört att folk får lov att hyra den bostad som står till förfogande. Men
hyrorna ligga i allmänhet avsevärt högre än vad man har råd att betala. Därtill
kommer att det i stor utsträckning har börjat bildas bostadsrättsföreningar.
Bostadsbristen har alltså medfört att folk måste köpa. d. v. s. betala
en kontantinsats för att komma åt en lägenhet. Det är på en hel rad platser
här i landet som detta system har tillämpats, och detta har också pressat folket
i ekonomiskt avseende mer än som annars skulle ha varit fallet.

Genom det prekära läge som landet i det avseendet befinner sig i lia arbe -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tarna på grund av att pengarna inte räckt till exempelvis tvingats att slita
ut gamla avlagda kläder, då dessa inte kommit i bruk genom att familjerna
tvingats sy örn dem åt sina barn. Nu är emellertid den gräns nådd, då det
inte finns något mer att ta i detta stycke och arbetarhemmen ställas inför den
uppgiften att förnya sin garderob. Det är självklart att de sämst ställda arbetarna
i ett sådant läge finna det olidligt, att detta tar sig sådana uttryck
som det gjort och att de kräva en fullödigare kompensation. Statsmakterna
gingo ju också själva i höstas in för att de sämst avlönade statstjänama skulle
få förbättrade löner.

Om detta är den ekonomiska sidan av den avtalsrörelse jag här vidrört, finns
det även en psykologisk sida, och den gäller i allra högsta grad den mekaniska
verkstadsindustrien i vårt land, speciellt de s. k. tidsstudierna, som jag för
övrigt väckt en motion örn, i vilken jag hemställer att utredning skall företagas
på detta område. Det finns alltså anledning återkomma till detta vid en
senare tidpunkt, men jag kan inte underlåta att säga att sådana händelser,
som numera förekomma ute på arbetsplatserna, inte äro av det slaget att de
inge någon förhoppning om drägligare förhållanden för våra industriarbetare.

När man på sin tid införde de s. k. Saltsjöbadsöverläggningarna innebar
det ju, att parterna själva, alltså arbetare och arbetsgivare, skulle lösa arbetsplatsernas
mera besvärliga problem utan statsmakternas inblandning, såsom
det hette.

Jag tillhörde ju dem, som faktiskt trodde att man skulle kunna få arbetsgivarna
i vårt land att förstå nödvändigheten av att ett samarbete etablerades
inte bara i Saltsjöbaden utan även ute på respektive arbetsplatser. Men jag
kan nu inte uraktlåta att ställa den frågan: vad har egentligen gjorts från arbetsgivarhåll
för att försöka skapa ett hyggligt förhållande ute på arbetsplatserna?
Arbetsgivarnas centralorganisation har, såvitt jag vet, dels kallat till
några kurser här i Stockholm, dels skrivit några artiklar i sin tidning, men
det är väl allt, som gjorts från arbetsgivarsidan, och efter vad jag kan bedöma,
är det bara en sådd på hälleberget. Den personliga kännedom, som jag dock
har örn Svenska verkstadsföreningen och dess sätt att behandla tvister, som
uppstå på arbetsplatserna, säger mig också, att förhållandena äro, såvitt jag
inte är felaktigt underrättad, precis desamma som de voro för 15 ä 20 år tillbaka.
Är det månne inte, herr talman, på det sättet att man i detta sammanhang
kan använda det gamla ordstävet »sådan herre sådan dräng» och att det
alltså inom den centrala organisationen råder samma anda, som man kan spåra
ute på de olika verkstäderna i landet?

Vi ha ju nyligen fått läsa i pressen, hurusom arbetarna vid en fabrik i Gullänget
gingo ut i en konflikt, som varade, jag vill minnas, i fjorton dagar och
som fick sitt slut först sedan arbetsdomstolen avkunnat sin dom. I de referat
av överläggningarna, som voro synliga i tidningarna, framgick att direktören
för företaget inför domstolen förklarade, att först nu hade han fått lära sig
förstå vilken värdefull kraft den tidsstudieman var, som hade föranlett hela
det bråk, som i detta fall hade uppstått. Det år en sådan arbetsgivarmentalitet.
med det fullständiga oförstående som visas för att arbetarna också kunna ha
sina berättigade intressen och krav, som lägger grunden för det missnöje, som
man alltmer kan spåra på arbetsplatserna. Det är en plantskola för missnöjet
ute på arbetsplatserna.

Det kan viii inte, herr talman, betraktas som örn jag skulle tala örn rep i
hängd mans hus, när jag här vidrör dessa saker. Vi ha ju här i riksdagen mycket
ringa inflytande över statens af färsdrivan de verk, och vi kunna väl inte
behöva betraktas som part, när det gäller statens egna företag. Jag skulle därför
vilja i detta sammanhang beröra de förhållanden, som iiro rådande vid te -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
legrafverkets verkstäder i Nynäshamn och som ju också ha omvittnats i pressen.
Jag råkar ju vara riksdagsman från Stockholms län och har därigenom
kommit i tillfälle att få del av förhållandena på denna arbetsplats, och jag
kanner också mycket väl till Nynäshamns arbetare. Jag skulle utan överdrift
vilja påstå, att denna arbetargrupp är en av de mest väldisciplinerade i både
fackligt och politiskt avseende, som jag haft kontakt med, och man har ådagalagt
gott omdöme och balans i alla de frågor, där jag har haft någon beröring
med vederbörande. Men, herr talman, även denna arbetargrupp har genom tidsstudier
pressats på ett sådant sätt, att man Ilar anledning befara att konflikter
skola utbryta.

o Jag skulle i detta sammanhang vilja göra en vördsam hemställan till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet, att han undersökte förhållandena
i Nynäshamn och gjorde de ingrepp, som han kunde anse påkallade,
så att inte statens egna företag råka ut för samma malör som Hägglund & söners
fabrik i Gullänget. Det är väl en händelse, som verkar som en tanke, att
den man, som klandret ^riktats mot i Gullänget, har fått sin utbildning som
tidsstudietagare just i Nynäshamn. Det hela lär också enligt arbetarna i Nynäshamn
vara precis i plan med de åtgärder, som de under tio års tid varit utsatta
för inom detta statens eget företag.

Herr Malmborg i Stockholm: Herr talman, mina damer och herrar! Situationen
på arbetsmarknaden präglas av stark oro. Det föreligger akut risk för
stora konflikter. Lönestoppet blir mer och mer påfrestande för Sveriges arbetare.
Riksdagen kan åtminstone på ett eller kanske flera områden bidraga till
att minska motsättningarna mellan arbetsmarknadens parter. Jag syftar närmast
på den impopulära omsättningsskatten. Omsättningsskatten är särskilt
kännbar för de breda lagren. Dess tillkomst kan visserligen förklaras av då
rådande förhållanden och omöjligheten att se framåt i tiden. Nu då man i vart
fall kan räkna med — även enligt Kungl. Maj :ts propositions förutsättning för
budgeten — att år 1945 kommer att bli det stora avgörandets och därmed fredens
år, bör tiden vara inne att slopa denna indirekta pålaga. Det rör sig som
bekant örn 330 miljoner kronor. Herr Wigforss sade i går, att något hundratal
miljoner är så välgörande, örn de komma in på rätt ställe, och det tror jag
blir fallet örn man slopar omsättningsskatten. Örn omsättningsskatten avskaffas,
innebär det att 1914 års indexserie sänkes med närmare 5 enheter eller
med minst 2 procent.

I »översikt av inkomst- och konsumtionsläget» redovisar professor Erik
Lundberg för undersökta företag korrigerad nettovinst och eget kapital i fråga
örn huvudgruppen inom järn- och metallindustrien för år 1943: eget kapital
914,6 miljoner kronor, avkastningen blir 109,6 miljoner kronor och 12 procent.
Denna vinstmarginal bör tåla en rätt kraftig beskärning. Det behövs en ändrad
fördelningpolitik på arbetsmarknaden för att oron skall kunna stillas. Svensk
arbetarklass står i dag enig i sina krav på bättre reallöner. Då de tydligen i dagens
läge och för lång tid framåt icke kunna tagas ut genom sänkta priser, är
man på det klara med att det måste ske genom ökade penninglöner. Men pressen
från statsmakterna skall icke riktas mot arbetarklassen utan mot rätt
håll: verkstadsföreningen och inte minst Svenska arbetsgivareföreningen.

Ett annat aktuellt spörsmål är fallet Paulson. Sedan en kunglig utredningskommission
tillsatts för att utreda fallet e.o. byråinspektör Robert Paulson i
utlänningskommissionen. kanske man inte skall ta upp tiden för mycket med
denna upprörande skandal. Men »demokratien» Paulson ger anledning till en
tankeställare. Bör inte det inträffade ge motivering till en mera allmän utredning
och åtgärder mot eventuella nazister, som kunna finnas inom försvaret,

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ordningsmakten och byråkratien? Den två år gamla utredningen inom ordningsmakten
i Sverige visade, att det fanns ett betydande antal nazister, ungefär
10 procent.

Man talar nu örn tolerans. Alf Ahlberg säger härom några tänkvärda ord:
»Tolerans är ett vackert ord för en vacker sak. Men toleransen får icke åberopas
till försvar för sådana makter, som vilja undergräva vår folkliga självstyrelse
på den lagbundna frihetens grund. Man vet, att det finns fullt upp med sekteriska
rörelser även bland oss, som bakom toleransens rökridå bedriva allsköns
skumraskmanövrer. Så snart det inskrides med kraft mot dem, ropa de i himmelens
sky om intolerans och åsiktsförtryck. Ändå vet man ju, att de, örn de
komme till makten, skulle vara de första att utplåna all tolerans och frihet.
Att låta dem utan vidare hållas är inte tolerans utan slapphet och blöthet. Det
finns gränser även för toleransen. Man ska icke tolerera toleransens fiender
och ge frihet åt frihetens dödgrävare. Inte heller duger det att säga, att sådana
rörelser i alla fall hos oss omfatta så försvinnande minoriteter, att de kunna
negligeras. Genom sin blotta existens kunna de, som erfarenheten ju nogsamt
visat, i ett kritiskt läge bli ytterst farliga. Deras taktik är beprövad. De fiska
alltid i grumligt vatten elier rättare sagt — de försöka alltid att grumla vattnet
för att sedan med desto större framgång kunna fiska i det.»

Jag skall nu tillåta mig att övergå till försvarsfrågan. »Försvarsfrågan kan
inte bedömas annat än i sitt sociala sammanhang, och det existerar ingen försvarsfråga,
som inte samtidigt är en social fråga. Skall militärväsendet representera
annat än klickvälde och klassdiktatur, skall folket i vapen bli annat
än en dresserad, viljelös slavhop, måste detta folk känna sig äga ett fädernesland.
» Så talade Zeth Höglund i andra kammaren år 1936. Det är ord,
som alltjämt gälla. Det är denna känsla inom arbetarklassen, att vi äga ett
nytt fädernesland, som gör, att vi lämnat den forna negativa ståndpunkten
och inta en positiv ståndpunkt i försvarsfrågan. Vi kunna i denna fråga inte,
som herr Lundstedt, åberopa, att vi stått på samma ståndpunkt i 25 år, örn det
nu skall vara något att skryta med.

1942 års försvarsbeslut normerar i huvudsak anslagsäskandena i fjärde huvudtiteln.
Trots allt, anser jag, att det finnes goda skäl för att särskilt observera
vad som står på sidan 115, nämligen »att överbefälhavaren i skrivelse
den 29 september 1944 framlagt förslag om anskaffning av vapen och ammunition
i syfte att möjliggöra beväpning av personal, som med hänsyn till sin
tjänst vid krigsviktiga företag och anstalter m. m. erhållit uppskov eller placerats
därstädes genom s. k. orderkort. Enligt förslaget skulle personalen därvid
inordnas i särskilda hemvärnsförband. Dessas beväpning borde utgöras av
gevär och kulsprutepistoler. Erforderliga gevär borde överlåtas från armén och
såsom ersättning därför borde anskaffas automatvapen. Engångskostnaderna
hade beräknats till 45 794 000 kronor, vartill komme 460 000 kronor i förrådskostnader.
Härav borde under ett första budgetår ställas till förfogande sammanlagt
10 734 000 kronor.»

Departementschefen herr Sköld säger härom bl. a.: »Det av överbefälhavaren
framlagda förslaget örn anskaffning av vapen och ammunition för uppskovspersonal
är utan tvivel beaktansvart.» Det bör i detta sammanhang vara
berättigat, att erinra örn överbefälhavarens tal i Norrköping i oktober förra
året, där innebörden i folkbeväpningen utvecklades. Däri framhölls följande.

Särskilt flygstridskrafternas tekniska utveckling bär medfört att krigföringen
i många hänseenden tagit en ny gestalt. — Betydande truppstyrkor
kan genom transport luiftlcdes landsättas i ryggen på försvararens stridskrafter
samtidigt som en invasion i gångsättes över land- eller sjögränsen. Men
även mot områden långt in i landet kunna luftlandsättningar ilga ruin, t. ex. i

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)
syfte att förstöra krigsviktiga anläggningar eller för att ta i besittning trafikknutpunkter
samt centrala platser och områden, som äro av betydelse för
de kommande operationerna.

Mot bakgrunden av det anförda framstår det som utomordentligt betydelsefullt,
att försvararen vidtagit åtgärder för att möta luftlandsättningsföretag.
Förutom anordningar för luftförsvaret för luftbevakning, jaktflyg och
luftvärn erfordras, att väpnade styrkor finnas till hands, beredda för ett
snabbt insättande. Då själva landsättningen som regel måste utföras i omgångar,
är det av vikt, att försvararen kan ingripa på ett tidigt stadium, helst
redan mot den första omgången.

För ett första ingripande mot luftlandsättningsföretag kan som regel endast
påräknas att hemvärnsförband stå till förfogande. Beroende på platsen för
landsättningen kan dock, i vissa fall, tänkas, att lokalförsvarsförband, t. ex.
bevakningsförband, underhållsförband o. s. v. och eventuellt beredskapstrupp
ur närbelägna mobiliseringsdepåer, kunna insättas i ett tidigt skede. Förband ur
fälthären, vilka hållits tillbaka såsom strategiska reserver för att möta oförutsedda
händelser, kunna däremot av naturliga skäl icke vara till hands
överallt. Den i luften överlägsne motståndaren kommer säkerligen att med
all makt söka hindra dylika reservers samling mot luftlaudsättningsområdet.
Innan de kunna insättas till avgörande operationer mot den fientliga lufttruppen,
kan därför jämförelsevis lång tid komma att förflyta. Man nödgas
därför räkna med att motståndaren, särskilt när det gäller större företag, kan
få fast fot inom vissa omåden. För det underlägsna lokal försvaret gäller det
under sådana förhållanden närmast att, i avvaktan på förstärkningar, försvåra
och fördröja de landsatta styrkornas operationer genom att hindra fienden
att ostört bemäktiga sig orter, trafikmedel, fabriker och anläggningar
m. m., som kunna underlätta hans fortsatta verksamhet. Härigenom vinnes tid,
och sålunda skapas möjlighet för ett framgångsrikt ingripande av tillkallade
reserver.

Mycket stora krav komma i krig att ställas på de lokala försvarsstyrkorna,
d. v. s. närmast hemvärnet. Dettas organisation är emellertid bl. a. av ekonomiska
skäl begränsad och omfattar endast en ringa del av befolkningen. Inga
reserver av vapen finnas, som skulle kunna medge en utsvällning i krig. Det
synes därför nödvändigt att förstärka det lokala försvaret, vilket lättast kan
ske genom att vapen och ammunition i viss utsträckning hållas i beredskap
för beväpning av den militärutbildade personal, som för närvarande icke avses
att tagas i anspråk vid de förband, som ingå i krigsorganisationen.

Närmast ligger till hands, att för angivet ändamål beväpna den personal
som för sin tjänst vid krigsviktiga industrier och andra företag m. m. erhållit
uppskov eller placerats vid företagen genom s. k. orderkort. Den ifrågavarande
personalen har visserligen under krig sina givna uppgifter, mestadels hänförliga
till den industriella produktionen. Många torde därutöver ha tagits i anspråk
för olika civilförsvarsuppgifter, t. ex. för luftskyddet. Men i ett läge,
då t. ex. omedelbart anfall av luftlandsatta styrkor förestår mot en ort, ligger
det i sakens natur, att det direkta försvaret mot detta angrepp blir det väsentliga.
Personalen vid exempelvis ett industriföretag bör därför ha möjlighet
att i en sådan situation snabbt gripa till vapen och försvara företaget i fråga.
Vi kunna ta ett exempel, Bofors. Där finns ett kraftigt luftvärn, och där finns
ett hemvärn. Men örn en luftlandsättning företages, hur blir det då? Jo, då
är det hemvärnet, som har att sköta försvaret. Men där stå då två tusen
vapenutbildade arbetare vapenlösa som åskådare. Av folkrättsliga skäl skulle
uppskovspersonalen, när den träder under vapen, hänföras till hemvärnet. Det

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bör i detta sammanhang framhållas, att vid ett anfall mot Sverige delar av
landet för kortare eller längre tid kunna bli ockuperade av fiendens stridskrafter.
Inför en sådan utveckling gäller det -— som klart anges i broschyren
»Om kriget kommer» — att få med hela folket i motståndet och särskilt att
varje vapenför man deltar i striden. Det totala anfallet måste mötas av det
totala försvaret.

På sidan 119 i fjärde huvudtiteln, säger försvarsministern:

»Det av överbefälhavaren framlagda förslaget om anskaffning av vapen
och ammunition för uppskovspersonal är utan tvivel beaktansvärt. Det synes
mig emellertid icke möjligt att inrymma medel för sådant ändamål inom femårsplanens
kostnadsram. Härtill kommer, att frågan örn uppskovspersonaiens
infogande i den militära organisationen inrymmer vissa ännu ej lösta spörsmål.
För den händelse att inom den närmaste tiden arbetsbrist inom den mekaniska
industrien skulle komma att uppstå, synes mig möjlighet föreligga
att överväga en dylik anskaffning såsom en arbetsfrämjande åtgärd. Skulle
så ej bliva fallet, torde frågan örn berörda anskaffning få tagas under övervägande
i sammanhang med bedömandet av medelsbehovet för tiden efter
femårsplanens genomförande. Jag kan således i varje fall icke för närvarande
tillstyrka en medelsanvisning för ifrågavarande ändamål.»

Det ska gärna medges, att det inte är önskvärt att bryta femårsplanens
kostnadsram. Helst såge man naturligtvis, att kostnaderna kunde sänkas, eftersom
de årliga kostnaderna beräknas till omkring 750 miljoner kronor i
vårt nuvarande penningvärde. Men är det inte tänkbart, herr statsrådet Sköld,
att denna femårsplan kan kräva en ny och omedelbar översyn, som möjliggör
inrymmandet av denna folkbeväpning, som även av försvarsministern får omdömet
»beaktansvärd».

Jag kan i försvarsfrågan helt och fullt instämma med Gösta Elfving i
Morgon-Tidningen, som säger:

»Det gäller å ena sidan att skära ned försvarskostnadema så långt en ansvarsmedveten
folkmening kan stå till svars med det, å andra sidan att äga
tillgång till en demokratiserad försvarsapparat, vilken på ett minimum av tid
kan göras beredd till handling, ifall onda makter än en gång skulle tända
krigets brand inpå våra kuster. Vi vilja inte ha något befäst fattighus. Men
vi vilja ha chansen att försvara demokratien även med vapen i hand, ifall
nya våldsregimer skulle gå till attack.»

För denna uppgift kräves tillgång till vapen och ammunition i betydligt
större utsträckning, än femårsplanen förutsätter. Denna inställning till försvarsväsendet
innebär självfallet, herr talman, ingen undervärdering av det
mellanfolkliga samarbetets betydelse, även örn man kan ha rätt att för framtiden
betvivla möjligheten av ett sådant samarbete i förbindelse med vår hittills
hävdvunna neutralitet.

Herr Svensson i Ljungskile, erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Det var ju eu militärpredikan i den högre stilen, som
vi här fingo lyssna till, och man får säga att uppfattningarna i försvarsfrågan
måste vara ganska avancerade i huvudstaden, när en socialdemokratisk representant
för Stockholm stiger upp och håller en sådan föreläsning.

För min del tror jag att försvarsministern gjorde klokt, när han inte i budgeten
tog upp anslag till de där pistolerna, som överbefälhavaren ville ha. Vi
ha redan satt oss i så stora ekonomiska svårigheter genom allt vad vi beslutat
för försvaret och ha en sådan mångfald av frcdsproblem framför oss, att det är
tid att bromsa upp litet, när det gäller utgifterna till försvaret.

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Malmborg i Stockholm, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile säger, att han tror
att försvarsministern gjorde klokt, när han inte följde överbefälhavaren och
föreslog anskaffande av vapen för alla vapenutbildade. För min del anser jag
inte alls att han gjorde klokt däri. Såsom jag här erinrat om, ha vi ju inte ett
försvar på djupet utan bara på bredden, och örn det verkligen blir fara å färde,
kunna vi komma att befinna oss i den situationen, att vapenutbildat folk står
utan vapen och ammunition, trots att vi nu kasta ut 750 milj. kronor om året
på försvaret. Skulle man inte inom denna kostnadsram kunna organisera det
hela på ett bättre sätt — och därigenom kanske t. o. m. kunna bringa ned
utgifterna -— så att folk, som äro vapenutbildade, få tillgång till vapen och
ammunition och vi överhuvud taget få ett rationellare och effektivare försvar? Vidare

anförde:

Herr Bagge: Herr talman! Jag tror, att det var herr Hjalmar Hammarskjöld
som en gång i en debatt i första kammaren sade, att sakerna se så olika ut innanför
och utanför disken. Han menade, att de te sig ganska olika, när man
sitter i regeringen än när man är utanför den. Det är en observation som jag
tror är mycket riktig, och det gör det kanske en smula besvärligt för den
som helt nyligen har hoppat över disken att ge sig in i en debatt av det slag
som föres här i dag. Men jag skall för min del icke stanna vid vad som har
skett utan mera tala örn vad som kan komma att ske, och det kanske gör saken
litet lättare för mig. Det är också ganska naturligt att så göra, därför att vårt
nuvarande läge i alla fall är i olika avseenden både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt
ganska hyggligt, under det att svårigheterna i flera olika avseenden
ligga framför oss.

Det har talats mycket i denna remissdebatt örn den framlagda finansplanens
konstruktion. Jag skall icke gå närmare in på den saken. Det kan vara nog
talat därom. Det är bara en sak som jag skulle vilja stryka under, och det är,
att jag tror, att hur hypotetisk utgångspunkten för denna finansplan än må
vara, så är det en sida av den som är mycket nyttig, och det är, att finansministern
från mer eller mindre sannolika utgångspunkter ändå har framkonstruerat
en balans mellan inkomster och utgifter utan den vanliga jättelika
upplåningen. Aven örn vi kanske icke kunna tro på grundvalen för en sådan
balans, är det mycket nyttigt, att en sådan budget lagts fram. Den kommer att
få sin betydelse för riksdagens och statsutskottets behandling av budgetens
utgiftssida. Det kommer att bli svårare att vara lika rundhänt som tidigare, när
man nu icke har att peka på den väldiga upplåning som i alla fall skall göras
utan måste försöka se till, att man håller ihop balansen så långt som det är
möjligt.

Redan på den tiden, när jag var innanför disken, tillät jag mig framhålla,
att det skett en ganska stor förändring i förhållandet mellan statsutskottet och
departementen på senare tid. Förr var man inom departementen ängslig för
statsutskottet och dess prutningar. Nu för tiden är man mera ängslig för att
icke ta till ordentligt och att komma på efterkälken, när statsutskottet och riksdagen
späda på Kungl. Maj :ts förslag. Det är denna situation som är olycklig,
och det vore mycket bra, om vi kunde komma ifrån den. Numera har man också
allt mer erkänt budgetunderskottets betydelse för kommande inflationsfaror
och inflationsrisker. De tidigare väldiga underskotten stå ju kvar i form av en
ökad statsskuld, och likaså ha vi kvar det abnorma skattetrycket.

Jag skall icke, som man gjorde i första kammaren i går, tala något närmare

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
om skatterna, eftersom det icke föreligger något underlag för en diskussion
härom. Vi ha ju praktiskt taget inte fått framlagt något förslag till hur skatterna
skola komma att se ut vid den kommande slutliga budgetregleringen.
Men jag vill i alla fall konstatera, att vid det nuvarande skattetrycket är det
verklighetsfrämmande, om man tror, att man kan använda skatterna som något
slags konjunkturpolitiskt medel, såsom herr Vougt i går lät framskymta här i
kammaren. Det låter sig inte göra. Det är nämligen riktigt, som finansministern
säde i går, att alla dessa allmänna uttryckssätt lia sina sidor, örn man inte kan
bestämma faktorernas storleksordning. När man kommit fram till ett skattetryck
som det nuvarande, verkar en ökning av skatterna på ett annat sätt, än
när skattetrycket är normalt, och det är en sak som man bl. a. måste taga
med i beräkningen. Örn vi nu kunna klara det nuvarande skattetrycket, beror
det givetvis på krigstidspsykologiens allmänna inverkan, som gör att man tolererar
det och anstränger sig för att klara sig på ett helt annat sätt under den
korta tid som man tänker att kriget skall vara, än vad fallet skulle bli, när det
är fråga om en längre tidsperiod och fredliga förhållanden. Det blir därför
någonting helt annat, när det gäller verkningarna av skattetrycket under de
långa periodernas påfrestningar och fredstidens förhållanden. Det förefaller
mig sålunda, som örn just denna fråga örn ett stadigvarande abnormt skattetrycks
konsekvenser är en sak som man har anledning att ta särskild hänsyn
till, när det gäller framtidens svårigheter. Det är ganska otvivelaktigt, att
det då måste få andra och allvarligare verkningar på produktiviteten och företagsamheten,
än vad fallet varit under krigstiden med dess alldeles speciella förhållanden.

Jag skulle också vilja framhålla, att om det är klart, att vi kunna bli tvungna
att bibehålla kristidens regleringar längre, än vad en del av oss hoppats
tidigare, så är detta ju intet att understryka i triumferande toner, ty det är ju
också alldeles uppenbart, att regleringarna icke kunna upprätthållas under någon
längre tid, utan att varaktig skada uppstår, och att de därför böra upphävas
snarast möjligt. Det ligger en viss fara i den resignation inför kristidens
regleringar som för närvarande tycks sprida sig på olika håll och kanter.

Vi ha nämligen åtskilliga fenomen i vårt samhälle som peka hän på att det
icke alls är säkert, att vi komma att få behålla förutsättningarna för det framåtskridande
och det välstånd som vi vant oss vid sedan tiden före kriget. Det
finns en fara för att det svenska samhället kan bli stagnerande och att framåtskridandet
kan bli stäckt i olika avseenden. Det finns en tendens härtill på
många områden. Man har uppmärksammat detta, när det gäller befolkningsfrågan,
men man har knappast gjort det på samma sätt i fråga om sådana
ekonomiska faktorer som kapitalbildning, företagsamhet, näringslivets frihet
in. m., vilka enligt de erfarenheter vi faktiskt ha, ligga till grund för det förut
stigande välståndet i vårt samhälle. Men det är föga glädje med att få en
ökning av vår befolkning, något som annars är så ytterst välbehövligt ur
mångå synpunkter, om vi inte samtidigt kunna se till att denna ökade befolkning
kan livnära sig på ett sätt, som är förenligt med vår uppfattning om en
rimlig levnadsstandard. För detta behövs det inte bara ett framåtskridande i
fråga örn befolkningstalet, utan också ett framåtskridande i fråga örn näringslivet.
och all erfarenhet, sorn vi hittills lia haft, visar att under fredliga ecb
vanliga förhållanden, sådana som vi åtminstone här i Sverige vilja lia, är det
nödvändigt flir detta framåtskridande av näringslivet, att det stödjes av kapitalbildningen.
särskilt bildandet av riskvilligt kapital, och av företagsamhet
och duglighet på ett annat sätt, än som blir fallet i ett näringsliv, som i vitala
avseenden är reglerat och beroende av staten och politikerna.

Jag tror också att det finns fara. flir att samhällsexperiment, som otåligt

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sättas i gång under den mest ömtåliga övergångsperioden efter kriget, komma
att skapa oro och osäkerhet oell allvarliga skador för framtiden. Vad som
framför allt behövs under kommande tider, också för att klara oss över övergångsperioden,
är — jag upprepar det — kapitalbildning, företagsamhet,
trygghet och framtidstro hos dem, som arbeta i och som leda vårt näringsliv.
Det är olämpligt att börja med långtgående samhällsexperiment under en tid,
da svårigheterna äro som störst. Skall man bestå sig med dylika experiment,
bör man åtminstone vänta till tider, då riskerna äro något mindre.

Nu vet jag ju inte, örn man ännu kan säga att den framlagda statsverkspropositionen
befordrar dylika experiment. Men det har på andra håll gjorts
uttalanden av finansplanens författare, som peka på att man tänker sig något
i den stil, som jag här varnat för. I själva finansplanen finns emellertid inte
mycket, som tyder på detta. Där får man närmast det intrycket, att de verkliga
avgörandena skjutas pa, kanske till fram pa våren. Det står nämligen
någonting örn att efterkrigsplaneringskommissionen då kan väntas komma
med ae motiveringar, som kunna vara lämpliga och nödvändiga för den slutliga
budgetregleringen. Vad detta kan innebära, veta vi ännu så litet örn, att
det kanske inte är skäl i att här gå närmare in på några detaljer. Vi lia i själva
verket sett ganska litet av resultaten av etterkrigsplaneringskommissionens
arbete. Det är ännu bara några små möss, som ha fötts ur reklamberget. Kommissionen
har gett ut några små skrifter, av vilka det är mycket svårt att se,
vad som legat bakom eller vad som nu pågår inom kommissionen. Jag vet inte’
örn netta kan bero på själva arbetssättet inom kommissionen, där man tycks
vilja lagga sig ombord med alla möjliga uppgifter mellan himmel och jord,
och snart sagt ordna, upp hela vår samhällshushållning. Man får nästan ett intryck
av att efterkrigsplanenngskommissionens ordförande betraktar kommissionen
som, skola vi säga, regeringens lilla ensamjungfru, som har att städa
undan och göra i ordning allting överhuvud taget i hushållet. Detta har ju
sina sidor, särskilt örn man mom kommissionen fattar sin uppgift så, att man
skall komma med initiativ på alla möjliga områden för att därigenom kunna påverka
regeringens politik.

Till våren väntar man emellertid den stora vita elefanten från kommissionen
och da tycks man mena, att det skall bli cirkus i stan. Jag är ju inte
n -tigt säker pa att det i alla fall blir på det sättet, ty det finns många andra
omständigheter, som kunna komma emellan.

I finansplanen återfinner man de, jag höll på att säga gamla vanliga reflexionerna.
om budgeten som samhällsregulator under goda och dåliga tider.
n mansministern säde. i går kväll att vi väl ändå hade tagit ett långt steg
iramat mot större enighet, när det gäller budgeten såsom samhällsregulator.
Jag vet inte det; det beror nog på va.d man.menar med enighet. Det är ibland så
med finansministern, att han talar om enigheten i dessa ting, som frun i det
där lyckliga äktenskapet, som sade: »Vi äro alltid eniga, ty min man vill alltid
precis detsamma som jag.» Jag har oftast, när finansministern konstaterar att
det räder större enighet .! en omstridd fråga, ett uttryck av att han gör det
därtör att.han tror, att vi som ha en annan uppfattning, måste ha kommit över
pa hans sida. Men jag har aldrig märkt, att han konstaterat att han i något
avseende funnit att han kommit över på vår sida. Jag är därför litet skeptisk
också beträilande enigheten i detta avseende.

Naturligtvis kan man bli ense örn mycket allmänt och abstrakt hållna uttalanden.
Vi äro väl alla ense örn, att intet samhälle kan med händerna i kors åse
en periodiskt återkommande massarbetslöshet, utan att man måste göra allt vad
man överhuvud taget kan för att undvika eller mildra en sådan situation. Den
stora massarbetslöshet, som vi upprepade gånger haft i modern tid, är" fak -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tiskt något, som intet samhälle kan stå ut med i längden; och det är mycket
möjligt, att även den, som känner sig skeptisk inför en hel del av de långtgående
planer, som lagts fram, måste säga sig, att man, hellre än att inte
göra någonting, väl får försöka både med det ena och det andra och se hur
det går.

Vad jag egentligen är rädd för, är den fara, som ligger däri, att planerna vila
på så ytterligt abstrakta teorier och så litet av verklighetskänsla. Det är det,
som gör att man blir rädd för att vederbörande kommer att taga för stora risker
och göra onödig skada. Som gammal nationalekonom får jag verkligen säga,
att jag har en viss känsla för de ekonomiska teoriernas bräcklighet och för
faran av att utan vidare tillämpa dem på praktiska förhållanden. Det kan finnas
experiment också av det ekonomiska slaget, som kunna vara mycket roliga
att få göra och som kunna »lyckas», även om patienten dör.

Det är väl ändå så att den teoretiska bakgrunden bakom allt detta vilar i
stor utsträckning på en mycket abstrakt uppfattning av den ekonomiska verkligheten.
Man räknar med stora enhetliga mängder av mystisk köpkraft, som
pumpas in och pumpas ut precis vid lägliga tillfällen, men man tar inte tillräcklig
hänsyn till den ekonomiska verklighet, som reagerar vid dylika in- och
utpumpningar av s. k. köpkraft.

Ej heller räknar man med den politiska verkligheten utan tror att förutsättningarna
för en dylik ekonomisk politik äro förenliga med ens egna politiska
och sociala ideal. Det är mycket naturligt och mänskligt att man så gör, men
det medför oberäknade konsekvenser.

Slutligen är det en sak som jag kanske bör påpeka i detta sammanhang.
Det är att alla dessa — jag vet icke vad jag skall kalla dem — former för
»planhushållning» förutsätta en enastående precision i handhavandet, som icke
på något sätt stämmer med verkligheten, särskilt ej i ett demokratiskt och fritt
samhälle. Vi ha sett det i det misslyckande, som konjunkturpolitiken råkade ut
för i Sverige på 1930-talet. Vi ha också sett det, när New Deal bröt samman,
i Amerika. All sådan politik kräver en precision i handhavandet, som man ej
kan åstadkomma i ett fritt och demokratiskt samhälle, där olika meningar göra
sig gällande, och där man icke kan sätta in precis vad teorien fordrar i ett
bestämt ögonblick, i en bestämd omfattning och på ett bestämt sätt för att
kunna realiseras.

Nu har regeringen fått alla möjligheter, bland annat genom den stora beredskapsstaten.
Jag bar varit med om detta och det har icke varit halvhjärtat som
jag varit med örn det. Jag har ansett det riktigt därför att bland erfarenheterna
från 1930-talets misslyckande var även, att man ej kunde göra mycket med så
små medel som man då hade att röra sig med. Jag tror, att det är riktigt att
ställa tillräckliga medel till regeringens förfogande; det gäller nu för regeringen
att använda dem med bästa möjliga resultat och minsta möjliga skada.

Finansministern sade i går, att nu bör man kunna åstadkomma något alldeles
särdeles på grund av att de offentliga utgifterna numera utgöra en så stor
del av samhällets utgifter överhuvud. Det är naturligtvis sant. Men i själva
verket visar erfarenheten, att hittills har budgetens användning icke alls stått
i överensstämmelse med de planer, som man haft på att kunna med dess hjälp
exempelvis motverka konjunkturväxlingarna. Det är mycket naturligt, ty de
offentliga utgifterna äro i hög grad beroende på mångahanda andra ting än en
mer eller mindre teoretisk konjunkturpolitik. Det nuvarande läget är sålunda
ett bevis på svårigheterna att driva en preciserad konjunkturpolitik på grund
av att de politiska och sociala faktorerna helt enkelt icke kunna taga hänsyn
till konjunkturväxlingarna. Hittills lia dc offentliga investeringarna snarare
följt konjunkfurkurvan än gått emot den. Det vore ett mycket stort framsteg,

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)
om man åtminstone kunde få en utjämning av de offentliga investeringarna
under goda. och dåliga tider, så att de inte alltför mycket ökade under goda och
minskade under dåliga. Ett annat bevis är den väldiga underbalanseringen av
budgeten i en tid, som enligt teorien skulle kräva överbalansering. Ytterligare
ett exempel är byggnadsverksamhetens nuvarande forcering på grund
av sociala och andra, omständigheter, som man icke kan komma ifrån, men
där man naturligtvis borde göra. tvärtom ur konjunktursynpunkt. Allt detta
liksom mycket annat visar, hur man praktiskt.-politiskt blir tvungen att handla
tvärtemot vad som skulle krävas, örn man skulle handla inom teoriens ram. Det
är i alla fall ett visst, värde i att man tänker igenom den saken, ty det är otvivelaktigt,
att åtskilliga av de moderna konjunkturpolitiska planerna draga
mycket stora risker med sig och man bör då ha både rättighet och skyldighet
att vara försiktig och tveksam i vad mån man skall fullfölja dem eller örn
man skall fullfölja dem på det ena eller det andra sättet.

Jag vill sluta, detta, kapitel med att framhålla, att det viktigaste efterkrigsproblemet
är att åstadkomma ordning, effektivitet, förtröstan och framtidstro,
men icke att ge sig in på mer eller mindre ogenomtänkta och opraktiska experiment
av olika slag. som kunna binda framstegskrafterna och göra det svårt eller
omöjligt att få det framåtskridande, som vi alla vilja ha i vårt svenska samhälle
efter kriget, både socialt och kulturellt.

Kanske också inställningen till det som talats så mycket örn i den här debatten,
nämligen frågan örn löne- och prisstoppen, är ett exempel på hur teorien
ofta skär sig med den politiska verkligheten och hur man då får ändra på
teorien för att få en lämplig motivering för de ändrade politiska nödvändigheterna.
Ty det är väl egentligen det som ligger bakom, såvitt jag kan förstå,
den förda diskussionen örn pris- och lönepolitiken.

Finansministern erkände i andra kammaren i höstas, att »full sysselsättning»,
vilket väl ungefär motsvarar det nuvarande läget i vårt land, lätt driver
upp löner och inkomster genom krav från den ena gruppen till den andra och
så i en spiral via prisstegring för med sig ett ohållbart tillstånd, som bara
kan hejdas av en diktator, örn icke kraven kunna undanröjas genom demokratiskt
kloka och insiktsfulla handlingar från de olika grupperna. Det var det
som finansministern trodde på. Därför menade han, att det fanns ingen fara
för diktatur i »full sysselsättningspolitik» av det slag han förordade.

Ja, just nu stå. vi val egentligen inför ett blodprov på demokratiens möjligheter
i dessa avseenden. Det är just den saken det gäller nu, örn man kan övertyga
olika grupper av det svenska folket örn vad en sådan situation kan få
för konsekvenser, eller örn man icke kan göra det. Vi veta icke nu, hur det kan
falla ut.

Den tidigare inställningen hos finansministern och med honom liktänkande
var ju den. att man gentemot dem, som varnade för slöseri med offentliga utgifter
och däruti sågo en av de viktigaste förutsättningarna för en inflation,
pekade på, att de ökade inkomster, som blevo resultatet av de ökade statsutgifterna,
skulle kunna steriliseras framför allt genom lönestoppet. Det är en
åtminstone i stora delar framgångsrik politik man hittills lyckats föra efter
dessa linjer. Jag vill gärna vara med bland dem, som betyga sin glädje över
att den svenska arbetarklassen kunnat förstå hur sammanhangen lågo till och
haft ansvarskänsla att följa en sådan politik, vilket säkerligen varit en, såvitt
jag kan förstå, huvudanledning till att det hittills gått så hyggligt som det
gjort.

Den politik, som man då sade sig vilja föra, var att köpkraften alltså skulle
steriliseras genom att man höll tillbaka penninginkomsterna, framför allt de
nominella löneinkomsterna, som äro de stora konsumtionsinkomsterna i sam -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hållet, och att lönepolitiken i stället skulle gå ut på att öka reallönen genom
prissänkning och hålla emot höjning arv penninglönen utom för de allra sämst
ställda grupperna. Det var programmet som ställdes upp. Detta program har
åter och åter igen upprepats. Man har sagt i de olika budgetplanerna, att man
alltjämt vidhåller det gamla programmet.

Jag kan inte förstå annat än att i den mån det varit, är eller kan bli möjligt,
en höjning av realinkomsten genom sänkning av den allmänna prisnivån
är att föredraga ur olika synpunkter, framför allt ur rättvisesynpunkten. En
sådan höjning av realinkomsten kommer att gälla alla, icke bara dem, som
genom organisatoriskt eller politiskt maktläge fått sina penninginkomster
höjda, utan även alla dem som blivit tillbakasätta och icke fått någon kompensation
för dyrtiden: handelsidkare, hantverkare, sparare, stora mängder av pensionärer
och tjänstemän med flera, som blivit särskilt hårt utsatta de gångna
åren. Höjningen av penninglönen favoriserar bara de förstnämnda grupperna,
och de andra bli ännu mera tyngda av de härigenom orsakade kostnadsökningarna.

Jag tror därför, att den hittillsvarande officiella lönepolitiken var också
ur rättvisesynpunkt den riktiga. Den skulle kräva, att varje möjlighet till prissänkning
iaktta,ges, och icke, att sådana möjligheter ersättas med en höjning
av produktionskostnaderna, som omöjliggör en sänkning och som riskerar en
ytterligare höjning av priserna. Och det hjälper inte, såvitt jag förstår, att
som finansministern gjorde i går kväll hänvisa detta program till efterkrigstiden
med dess ökade tillgång på varor. Ja, det är ju riktigt på det viset, att
det icke kan få sina konsekvenser, sina resultat förrän då. Men det är så, att
en lönehöjning nu står ju kvar och hindrar en nedsättning längre fram. Om vi
skulle lia fått möjlighet att genom prissänkning få realinkomsten ökad, då ha
vi genom en höjning av penninglönen låst fast det hela i ett sådant läge, att
den politiken icke förefaller genomförbar.

Tidigare talades också alltid örn pris- och lönestopp i ett sammanhang. De
sammankopplades mycket noga med varandra. Det skedde vid olika tillfällen,
så sker till och med i den nu framlagda finansplanen. Men det är ändå som örn
det vore andra toner, som nu göra sig gällande. Det är tonen som gör musiken,
det är den som är det avgörande och icke formella deklarationer.

Finansministern framhåller, att lönestoppet endast är ett medel och icke ett
mål. Ja, naturligtvis. Vem skulle kunna tycka något annat? Icke kan det vara
vare sig något nöje eller något lämpligt att bara hålla tillbaka lönerna, punkt
och slut. Det har naturligtvis varit på den grund, att man genom att hålla
tillbaka lönerna velat åstadkomma tillräcklig möjlighet för prisstoppet, som
man velat ha lönestoppet. Det är självklart: här finns ingenting att polemisera
mot. Finansministern polemiserade vidare mot ett benhårt fasthållande vid 1942
års löner. Ett sådant benhårt fasthållande har aldrig förekommit och heller
aldrig förordats från något håll. Det har han alldeles rätt i. Ingen människa
har tänkt sig något dylikt. Det är givet, att man också nu får lov att rätta till
där det behövs, liksom man gjort varje år förut. Det är icke den saken som
på något sätt är bekymmersam. Jag frågade mig därför, vad det egentligen
kunde vara, som låg bakom, när finansministern offrade så mycken tid och
kraft på att polemisera mot ståndpunkter, som faktiskt icke föreligga. Det brukar
alltid betyda något när man gör det. Såvitt jag förstår honom, är hans position
den, att prisstoppet skola vi ha kvar, men lönestoppet får uppges i den
mån det icke kommer att draga med sig cn förändring i den allmänna prisnivån.
Men det är ju i själva verket så, att man icke kan välja mellan löne Andra

kammarens protokoll 1945. Nr 4. 2

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
stopp och prisstopp; man kan icke taga det ena eller det andra efter behag,
utan båda höra ofrånkomligt ihop. Man kan icke komma ifrån, att en allmän
förändring av lönerna måste ha samband med den allmänna prisnivån.

Frågan gäller således icke nu, om man kan bli nödsakad eller örn det kan vara
lämpligt och bra att göra vissa smärre partiella lönejusteringar, utan frågan
är i stället: skall det göras en ändring av den beskaffenhet, att det kan bli
tal örn allmän lönehöjning.

Beträffande denna sak skulle jag vilja besvära kammaren ett ögonblick med
att få citera vad som på ett synnerligen auktoritativt sätt säges härom så sent
som i höstas i proposition nr 296. Jag skulle kunna citera en rad andra uttalanden
i samma riktning av efterkrigskommissionen, finansministern, bankoutskottet
och bankofullmäktige. Men det ifrågavarande yttrandet är typiskt
för dem alla. Det återfinnes i en proposition, som uttryckligen hänvisar till
ett bankofullmäktiges bilagda yttrande och som alltså får sägas bygga på
den uppfattning, som framkom i detta yttrande.

I detta utlåtande, som var godkänt av departementschefen, heter det: »Örn
det än skulle vara möjligt att på mycket kort sikt förhindra, att en lönestegring
återverkar på prisnivån, är det icke därför givet att så blir fallet även
på något längre sikt. Den möjlighet till en löneförbättring för vissa sämre
ställda grupper, som stabiliseringsprogrammet kan lämna, måste bedömas med
beaktande härav. Då lönejusteringar av större räckvidd icke kunna undgå att
åtminstone efter en tid återverka på prisnivån, blir konsekvensen av det anförda,
att nödvändigheten av fortsatt prisstopp leder till att även kravet på
allmänt lönestopp, sådant det senast formulerats vid fastställandet av det
penningpolitiska programmet i våras fortsättningsvis måste upprätthållas. Vid
successiva jämkningar av lönerna inom olika områden i syfte att förbättra
läget för sämre ställda grupper är det emellertid svårt att avgöra, när den kritiska
punkten är nådd: frestelsen ligger nära att, i den mån det psykologiska
trycket stiger, hänföra allt större kategorier till gruppen sämre ställda, så
att omärkligt en allmän förskjutning av lönenivån inträder med alla därav
följande konsekvenser. De krav som på senare tid rests på löneförbättringar
även för vissa relativt gynnsamt ställda grupper synas erbjuda exempel på
en sådan utveckling. Det anförda ger vid handen, att de inledningsvis omnämnda
krav på löneförbättringar, som framträtt och i väntan på ett allmänt prisfall
kunna väntas växa sig allt starkare, endast i begränsad omfattning kunna
tillgodoses utan att penningvärdet äventyras.»

Bankoutskottet säde i våras, efter att ha citerat departementschefen: »Varje
ytterligare höjning av prisnivån måste såvitt möjligt förhindras med stöd av
en restriktiv pris- och lönepolitik. Det ömsesidiga samband, som är rådande
mellan prispolitik och lönepolitik, kan härvid icke nog kraftigt understrykas.»

Det är väl ganska uppenbart, att de nuvarande svårigheterna på det internationella
området och försörjningsområdet icke göra det mindre utan mera
önskvärt att undvika svårigheter också från annat håll, bland annat genom
löneförhöjningar. Lönefrågan får därför i nuvarande läge icke någon minskad
— som man sagt — utan en ökad betydelse.

Såvitt jag förstod finansministern i går — det var kanske icke så lätt
men jag tror att jag lyckades göra det —■ var hans ståndpunkt följande. Jag
fick det intrycket, att man kunde hoppas att han icke skulle gå ifrån den
deklaration, som han gjorde i höstas i den dåvarande propositionen. I övrigt
menade han, att man kan vara med om lönehöjningar, som ske inom prisramen
och som på den grund icke skulle innebära risk för prishöjning.

Vi lia därvidlag att taga hänsyn till två omständigheter. Den ena är den
överföring, som vid en lönehöjning kan ske från den härigenom höjda pro -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
duktionskostnaden direkt på priset på produkten. Det är den man vanligast
tänker på. Den andra, som icke är mindre allvarlig, är den ökning av köpkraften,
som kan äga rum vid en sådan höjning av lönerna på vinstens bekostnad.
Det är nämligen på det viset, att i de flesta fall skulle en sådan
höjning betyda, att det bleve ett minskat företagssparande, att således företaget
i fråga sökte hålla sin utdelning något så när — och det var väl också
meningen — men att i stället det bleve en minskning av konsolideringen av
företaget, d. v. s. den indragning av köpkraft, som ägt rum i stor skala inom
företagen. Om detta blev fallet å ena sidan och å andra sidan man ökar löner,
som i hög grad användas för konsumtion, kan följden bli en allvarlig påfrestning
på priserna. Den sterilisering av köpkraft, som var det hittillsvarande
penningpolitiska programmets kärnpunkt kommer bort. Följden blir ett ökat
tryck på den allmänna prisnivån, ökade svårigheter att göra priskontrollen
effektiv.

Därför tror jag, att man utan vidare kan säga, att även örn det funnes
möjligheter till allmän lönehöjning på bekostnad av vinsterna — vilket icke
förefaller troligt av den statistik som vi ha — skulle detta medföra risker
ur inflationssynpunkt.

^Jag vet icke, hur man tänker gå till väga vid en sådan höjning av lönerna
på bekostnad av företagsvinsterna. Det är ju uppenbart, att vinsterna varit
mycket olika pa olika områden och för olika företag, liksom naturligtvis löneförändringarna
varit mycket olika inom olika delar av arbetsmarknaden. Men
hur skall man gå till väga? Man kan icke gärna tänka sig, att t. ex. arbetare
vid Bofors eller S. K. F. skola ligga på en lönehöjd, som är ofantligt mycket
högre än den för deras kamrater i företag, som ej haft de vinster som dessa
företag haft. Man kan väl icke gärna driva en lönepolitik av den beskaffenheten,
att det blir alldeles olika lönevillkor för olika företag, beroende på företagens
räntabilitet. Det har hittills varit något, som den svenska fackföreningsrörelsen
bestämt värjt sig emot. Hur skall man då bära sig åt?

Herr Vougt nämnde något om att man ju kan klara saken med hjälp av
subventionering, och även finansministern var inne på detta här i går kväll.
Då kan man tänka sig antingen en allmän subventionering — den blir ju inte
utan inverkan på penningpolitiken och på inflationsriskerna; vi ha ju redan
haft en sådan på 300 ä 400 miljoner kronor och örn detta belopp skulle ökas
så mycket som här skulle bli fallet, så är ju inte detta något som ej i längden
för med. sig konsekvenser för finans- och penningpolitiken — eller också, som
finansministern nämnde i går kväll, en clearing mellan olika företag, så att
man på det sättet skulle jämna ut de olika företagens existensmöjligheter och
åstadkomma en allmän höjning inom någon produktionsgren, såvitt jag förstod
honom rätt. Han sade att det var en tanke, som han inte avvisade. Örn
han skulle^ reflektera på något sådant, skulle jag vilja be honom läsa igenom
ännu en gång — han har säkert gjort det förut — den inlaga, som Kooperativa
förbundet skrivit angående en sådan clearing mellan företagen och dess
följder. Där framhålles på ett mycket bra sätt, hur en dylik clearing är en av
de åtgärder, som på det mest flagranta sätt medför bristande effektivitet hos
näringslivet och försvårar varje framåtskridande. Nu säger finansministern,
att vi lia ju haft sådan clearing och ha den alltjämt. Men det är något som
man. ansett oss vara tvungna till endast under nuvarande förhållanden. Jag
vet inte, om vi alltid varit tvungna till det. Jag var emot införandet av en
dylik clearing även av Tuera tillfällig art på siri tid. Men att låsa fast ett
sådant system för framtiden, som man skulle göra genom att bygga upp en
lönereglering på en cloraing mellan företag, sorn ha olika goda vinstmöjligheter,
det skulle säkerligen medföra varaktigt olyckliga verkningar, just med

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)
hänsyn till de konsekvenser, som Kooperativa förbundet så vältaligt har utlagt
i den nyssnämnda inlagan.

Jag vill till slut beträffande de aktuella lönefrågorna säga, att visst begriper
jag, att lönepolitiken är allt annat än enkel och att i den situation, som
nu föreligger, svårigheterna att överallt hålla emot givetvis äro mycket stora.
Att det inte heller är lämpligt med statsingripande på arbetsmarknaden, så
länge som man överhuvud taget kan slippa något sådant, därom är jag ense
med herr Vougt och finansministern. Men vad det gäller är ju att inte på
något sätt trolla bort problemets innebörd utan att försöka få en så praktisk
och skaplig lösning i detta bekymmersamma läge som överhuvud är möjligt
och att klargöra konsekvenserna för dem, som lia hand örn förhandlingarna
och örn besluten på arbetsmarknaden.

Det har sagts förut, och jag skulle vilja understryka det, att det ur dessa
synpunkter vore synnerligen lyckligt för att inte säga nödvändigt att man på
något sätt definierade de s. k. sämst ställda grupperna. Till dem kan väl i
alla fall inte räknas typograferna eller kommunalarbetarna, som ju varit de
som fått de mesta lönehöjningarna på sista tiden, föreställer jag mig. När
man varit med örn deras lönehöjningar, har man gått in på en annan linje.
En av de mest besvärliga historierna i detta sammanhang är den psykologiska
inverkan som det har, när man börjar på att höja lönerna, i all synnerhet örn
man höjer dem på områden, där man inte kan försvara en lönehöjning med
att det är fråga om de sämst ställda, som man, när det dröjt så länge som
över fem år, måste göra något för. Därför är det viktigt att kunna på något
sätt definiera vad man menar med dessa grupper. En sådan grupp som verkstadsarbetarna
kan väl enligt vanligt språkbruk inte höra till de sämst ställda
arbetargrupperna. Fastlåsningen av ett högt löneläge inom verkstadsindustrien
är dessutom särskilt betänklig på grund av att den kommer att medföra
svårigheter i exportavseende, såsom efterkrigskommissionen särskilt har
understrukit, emedan denna industri är överdimensionerad i alla länder på
grund av krigstillverkningarna. Det kommer följaktligen att bli en besvärlig
situation för industrien i exportavseende, örn man binder upp lönerna på en
nivå, som gör industrien konkurrensoduglig på utlandet, överhuvud taget är
fastlåsningen av lönenivån på ett högt läge till skada ur exportsynpunkt, då
härigenom kronans inre värde kommer att påverkas i förhållande till utlandet.

Läget är, som jag ser saken, således det, att en allmän lönehöjning måste
komma att påverka den allmänna prisnivån på ett sätt som inte är förenligt
med vår hittillsvarande pris- och penningpolitik. Naturligtvis kan man taga
riskerna ändå. Vi ha ju tagit sådana risker tidigare, såsom här har påpekats.
Vi ha gjort det för lantarbetarna på grund av att de legat särskilt lågt nere,
och även i en del andra fall. Jag för min del har varit med om en proposition
som har ökat utgifterna för folkpensionerna med mellan 30 och 40 miljoner
kronor, och det skedde just på grund av folkpensionärernas låga inkomstnivå.
Jag ansåg, att man inte kunde under en så lång tid underlåta att göra det.
Varje sådant nytt avsteg gör nästa desto betänkligare. Det är emellertid
uppenbart, att inverkan på den allmänna prisnivån, och således även inflationsfaran,
bli mindre i samma mån som lönehöjningarna kunna begränsas,
och därför är det så ytterst viktigt hur man ser saken i detta avseende. Det
skulle därför vara mycket viktigt att från auktoritativt håll, särskilt från
finansministern, kunna få inställningen till detta mera preciserad som en ledning
för parterna på arbetsmarknaden. Som det nu är vet man inte riktigt hur
saken ligger till.

Det är givet, att alla i grund och botten måste vilja på allt sätt undvika

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
den katastrof, som en galopperande inflation skulle innebära för liela samhället
och inte minst för stora grupper av små, inkomsttagare. Detta har varit
så omvittnat, att jag icke behöver tala om det längre. Jag tar för givet att finansministern,
när han i går kväll talade något örn att det vore skrämskott att
tala om inflationen, inte på något sätt ville säga, att varningar för en inflation
på grund av sådana reella omständigheter som vi nu diskutera skulle vara
ett skrämskott, som man inte behövde fästa sig vid, d. v. s. att inflationen
inte skulle vara något som man på allt sätt bör skydda sig emot. Det kan han
inte ha menat. Det enda som man kan vara tveksam örn beträffande deras inställning
är väl kommunisterna. Det är uppenbart att oroligheter och svårigheter
på grund av inflation inom de olika staterna kunna utgöra en god jordmån
för genomförande av deras samhällsideal och deras utrikespolitiska mål
överhuvud taget. Herr Hagberg i Luleå frågade i går, om högern hade ändrat
sin inställning till frågan om lagen om förbud mot samhällsfientliga partier.
Han har redan fått svar ifrån herr Skoglund i Doverstorp, att så förvisso icke
är fallet. Jag vill säga för min del, att jag är övertygad örn att en sådan lag
alltjämt är nödvändig, inte minst ur den synpunkten att man måste på ett
rättsligt tillfredsställande sätt kunna klara upp alla de olika anklagelser, som
för närvarande framställas inom vårt samhälle emot folk, som anses ha intagit
samhällsfientliga inställningar i olika avseenden. Nu få vi hanka oss fram
bäst vi kunna. Vad kommunisterna beträffar beror det ju helt enkelt på hur
de uppföra sig, örn en sådan lag kommer att tillämpas på dem. Örn de känna
sig träffade på något sätt av en sådan lagstiftning, är det ju en sak för sig.

Det kan ju vara tänkbart, i ali synnerhet när man ser hur övertygade de äro

om den ryska politikens ofelbarhet. Detta kan givetvis i vissa riskabla lägen
leda till en situation, som väl kan föra dem utanför rågränsen för sådana organisationer
som kunna tillåtas i vårt samhälle, liksom det tidigare har visat
sig att de haft allehanda förbindelser med spionage, sabotage och liknande
affärer, fastän de, såvitt jag vet, varit försiktigare under de senaste åren. Numera
försöka ju kommunisterna att göra sig så anständiga och så parlamentariskt
hovfähiga som möjligt i den situation, som vi nu ha här i landet, men
jag delar för min del den engelske socialdemokraten Morrisons uppfattning,
som han någon gång före jul gav till känna beträffande kommunistpartiet i

England, vilket uppför sig ungefär på samma sätt som det svenska nu — jag

förmodar av liknande anledningar. Han lär ha sagt, att även om de försöka
att göra sig aldrig så anständiga för närvarande, så kunde han för sin del aldrig
upphöra att misstro ett parti, som står i förbindelse med och är ett verktyg
för en främmande makts politik. När man läser den kommunistiska pressen
får man ju ett starkt intryck av hur samordnad den i själva verket är med ett
främmande lands politik. Den följer denna helt; den svänger fram och tillbaka
alldeles parallellt, och därav får man väl även dra den slutsatsen, att det
finns ett mycket nära sammanhang dem emellan.

Herr Hagberg talade också örn vikten av ett gott förhållande till Ryssland.
Däri kan jag instämma med honom. Jag är alldeles övertygad örn att vi måste
få ett gott grannförhållande till Ryssland. Men jag är lika övertygad örn
att detta får sina stora svårigheter, örn vi skola lia ett ryskt parti här i landet,
som i vått och torrt går nied ett främmande land och som därför i riskabla
situationer kan bli en fara för landet. Tillvaron av sådana partier, särskilt i
de små länderna, blir ju alltid en frestelse för militaristiska och imperialistiska
stormaktskretsar, de må finnas i det ena eller andra landet, och det är en realitet,
som vi sirö tvungna att också taga hänsyn till. Det är viii också så, att
även om vi på allt sätt vilja befordra ett gott grannskapsförhållande till Ryssland,
vi inte få glömma bort realiteterna. I Moskva liksom i London, Wastling -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ton och Beilin drives stormaktspolitik och i Moskva stormaktspolitik ar ett
särskilt slag. Vi kunna inte alldeles glömma bort överenskommelsen mellan
Stalin och Hitler om Polens fjärde delning 1939 eller överfallen på Finland,
Balticum och Polen samma år, förmodligen som ett resultat av denna och vad
som därvidlag förekom. Det är inte någon motsägelse alls mellan att inse det
och att vilja ha ett gott förhållande till den väldiga stor- och östersjömakten.
Om man ser realistiskt på tingen, särskilt på de utrikespolitiska frågorna, är det
tvärtom vanligen så, att ett gott förhållande mellan länder bättre kan upprätthållas,
när man verkligen är på det klara med hur de olika ländernas politik är
beskaffad, var det kan finnas intressegemenskap och intressemotsättningar o. s. v.

Vad som kan bli av Europa efter detta krig veta vi ju inte, men det som
väl är ganska klart är, att de stora fastla.ndskontinentala makterna Ryssland
och Förenta staterna bli dominerande i världen efter kriget, och det är möjligt
att Norden kan komma att bli placerad mellan deras intressesfärer. Det
är då livsfarligt att taga parti för endera sidan och nödvändigt, som jag ser
saken, för Nordens länder att hålla ihop för att kunna rädda sina livsmöjligheter.
Det är också uppenbart att vi här i Norden ■—- det har sagts redan från
annat håll, så jag skall inte taga upp den redan långt framskridna tiden med
att utlägga det — måste deltaga i de möjligheter till samarbete och uppbyggnad
som kunna komma att finnas, men vi måste göra det med öppna ögon för
stormaktspolitikens möjligheter och konsekvenser.

Av allt detta framgår väl även nödvändigheten för det svenska folket av att
också i framtiden försöka att förena alla lojala samhällskrafter för att hålla
uppe landet både under denna katastrof och under de tider som följa och som
kanske kunna bli lika svåra, och att inte splittra dessa krafter. Om formerna
för en sådan sammanhållning kan man ju tänka olika. Det kan finnas många
olika sådana. Det är inte nödvändigt med en samlingsregering för att kunna
få ett samarbete. Detta har ju visat sig under tidigare år, innan samlingsregeringen
bildades. Jag tror att samlingsregeringen laar varit alldeles ofrånkomlig
för att kunna hålla uppe Sveriges ställning under denna tid, och det är väl
sannolikt att det kommer att vara så ännu en tid. Men jag vill gärna stryka under
att vi skola inte bita oss fast vid att samlingsregeringen är den enda formen
för ett samarbete mellan de olika lojala samhällskrafterna här i landet,
när det gäller utrikespolitiken och landets självständighet. Det kan ju annars
bil en tråkig stämning, om samlingsregeringen av ena eller andra anledningen
måste komma att upplösas. Vi skola vara på det klara med att även om samlingsregeringen
inte skulle komma att bibehållas, samarbetet och sammanhållningen
mellan olika grupper inom det svenska folket i varje fall skall vidmakthållas.

Fru Linderot: Herr talman! Då jag som nyvald tar till orda i remissdebatten,
har jag en känsla av att en del tänker: nu få vi klagovisor örn kvinnornas dåliga
ställning i samhället. Mer än en gång har jag hört och läst att kvinnor,
som intressera sig för politik, borde intressera sig i samma grad för alla politiska
frågor och inte begränsa sig till de speciella kvinnofrågorna. I och för
sig är det alldeles riktigt. Men jag tänker i alla fall tala härom på grund av
att det är^vanligt, att om inte kvinnorna själva ta upp dessa frågor, blir det
inte alls något sagt härvidlag. Man skall inte kverulera örn manssamhälle i tid
och otid, man skall erkänna, att kvinnornas medborgerliga rättigheter äro bättre
i Sverige än i mångå andra länder, särskilt örn regeringspropositionen örn revision
av behörighetslagen blir antagen av riksdagen.

Denna proposition kommer att hälsas med stor tillfredsställelse av landets
kvinnor. Såvitt jag fattat saken rätt, innebär propositionen ett ganska bestämt

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.) 1
erkännande av kvinnans lika behörighet nied mannen att inneha statskonst
och offentliga uppdrag. Den betyder ett principiellt erkännande av kravet
på ett raserande av de reaktionära könsskrankorna. Propositionen har emellertid
en skönhetsfläck, och den är, att förbudet för kvinnor att inneha prästerliga
tjänster alltjämt består. Även örn jag har den principiella uppfattningen
att kyrkan bör skiljas från staten, anser jag ändå, att så länge statskyrkan
existerar, kvinnorna skola ha samma rätt som männen att inneha kyrkliga
tjänster. Jag kan inte förstå, varför den nu erkända principen örn kvinnans
lika rätt med mannen att inneha statliga befattningar skall brytas just vid
kyrkans portar.

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet har emellertid utlovat en utredning
i frågan. Jag vill livligt hoppas, att hans åtgärd att skjuta sakens
avgörande på framtiden icke får tydas som ett bevis på tveksamhet beträffande
erkännandet av kvinnans rätt till jämställdhet med mannen även på
detta område.

I stort sett kan man emellertid, som jag tidigare nämnt, hälsa propositionen
med tillfredsställelse. Men allt hänger givetvis på dess praktiska tillämpning.
När man studerar denna sida av saken, blir man åtskilligt betänksam. Justitieministern
har nämligen i polemik mot de myndigheter, som haft invändningar''
mot förslaget, anfört synpunkter, som faktiskt synas mig litet äventyrliga.
Flera myndigheter ha förklarat, att ett avskaffande av undantagen i behörighetslagen
skulle medföra en del icke önskvärda konsekvenser. Tydligen har detta
motstånd sin grund i den gamla reaktionära uppfattningen, att kvinnan i allmänhet
är mannen underlägsen och att hon därför bara kan tas i anspråk för
vissa »speciella uppgifter».

Gentemot dessa meningar hävdar justitieministern, att de allmänna befordringsgrunderna
»förtjänst och skicklighet» innebära, att de utnämnande myndigheterna
med hänsyn till dessa grunder själva avgöra, vem som är lämplig
för de sökta befattningarna. Detta är naturligtvis i och för sig riktigt. Jag
befarar emellertid, att detta ständiga betonande av, att de utnämnande myndigheternas
möjligheter att efter egen prövning avgöra, huruvida en man eller
kvinna skall erhålla en befattning, kommer att leda till ett omfattande godtycke.
Vissa myndigheter ha genom sin hållning i denna fråga visat, att de
inte äro så värst entusiastiska över erkännandet av kvinnans lika rätt med mannen
till innehav av statstjänst. Man kan knappast förutsätta, att dessa myndigheter
komma att bedöma saken med den opartiskhet, som är nödvändig för att
inte den nya lagen skall bli illusorisk.

Tyvärr är det så, att den demokratiska likställigheten med mannen, som
det är kvinnans oförytterliga mänskliga rättighet att komma i åtnjutande av,
ännu i många hänseenden är mera formell än reell. Det finns mångt och mycket
av kvinnans rättigheter, som är utskrivet på papper, i lagtexter och annat, men
örn man ser till de faktiska förhållandena, till verkligheten sådan den är, så
är det lätt att upptiieka vilka i många fall upprörande orättvisor som ännu
existera, när det gäller den kvinnliga hälften av befolkningen.

Jag bortser visserligen inte ifrån att de stora orättvisorna i samhället inte
bottna i den olika värderingen av kvinnor och män, utan i klassmotsättningen,
i undertryckandet av dc arbetande massorna i allmänhet och i gynnandet av
det besuttna fåtalet. Jag har helt klart för mig, att de grundläggande orättvisa
förhållandena, också när det g,"iller kvinnorna, inte komma att lösas, förrän
människorna förstå, att bygga ett klasslöst fritt samhälle. Men på vägen
framåt till ett samhälle, där såviil kvinnor som män äro fria människor, få vi
nog fortfarande som hittills i vår dagliga strävan ta siklö på delfrågor och
så att säga röja upp bit för bit på vägen. Därför tillåter jag mig att rikta

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

i Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

uppmärksamheten på vissa allmänna missförhållanden, som beröra kvinnorna
framför allt inom arbetarklassen, men även kvinnorna inom andra samhällsgrupper.

Vi nämna som en stor tillgång lagen örn åtta timmars arbetsdag, som blev
genomförd efter förra världskriget. Men hur många yrkesarbetande kvinnor
är det som kunna använda sin fritid på för dem önskat sätt? Nej, de skola
visa sina s. k. »naturliga egenskaper», d. v. s. fortsätta arbetsdagen med hemmets
skötsel den tid männen använda för sina speciella intressen. Jag skulle
vilja kalla detta onaturligt i stället för naturligt.

Det anses än i dag försvarligt, att kvinnorna skola arbeta för lägre lön än
männen, även när de utföra samma arbete som männen. Nu försöker man visserligen
att dela upp arbetena, så att det skall finnas möjligheter att värdesätta
dem olika, men i stor utsträckning betalas de icke efter arbetsprestation utan
efter kön.

Vi ha yrkesskolor för både pojkar och flickor med samma rätt för alla.
Men hur tillämpas dessa bestämmelser i verkligheten? Jo, först tar man in
alla anmälda pojkar, och blir det sedan några platser över få flickorna dem.

Yrkesvägledningen går så till, att man hänvisar flickorna till hushållsskolor
och andra »kvinnliga yrken». Den som vill bli körsnär får nöja sig med att bli
pälssömmerska, den som vill bli skräddare kan få bli byx- och västsömmerska,
men kavajerna får hon inte sy, just det som krävs för att behärska yrket
helt, det reserveras för de manliga lärlingarna. Resultatet blir, att kvinnorna i
regel få nöja sig med okvalificerade, dåligt betalda yrken, som äro tunga och
tröttsamma och inte giva någon möjlighet till befordran och därmed högre löner.
Här måste genomgripande förändringar till för att ge flickorna samma möjligheter
som pojkarna.

När det gäller yrkesutbildning, kan jag inte underlåta säga ett par ord örn
ett yrke, som uteslutande rekryteras av kvinnor, nämligen sjuksköterskornas.
Här tillämpas icke åttatimmarsdagen, fritiden får icke disponeras efter egen
önskan, eleverna skola leva efter regler, som kunde passa under gången tid, men
sannerligen inte i vår tid. Man säger, att deras yrke är så utomordentligt ansvarsfullt.
Ja, det är sant, men det är även läkarens, och han har ändå den
mänskliga rättigheten att leva sitt privatliv under studietiden, som han själv
finner lämpligt. Det är inte underligt att yrket avfolkas. Sjukhusbiträdena borde
lia den största förutsättningen att kunna utbilda sig till sköterskor. För närvarande
finns det synnerligen små möjligheter härtill. Säkerligen kunde denna
fråga lättast lösas, örn utbildningen av sjuksköterskor helt bleve en statens angelägenhet.

Det skulle emellertid föra för långt att tala om de skilda intressen, som
kunna finnas hos olika yrkesgrupper bland kvinnorna. Tillåt mig därför säga
några ord om den stora grupp av kvinnor, som omsluter såväl yrkesarbetande
som icke yrkesarbetande — nämligen husmödrarna. Deras arbetsbörda är i regel
den tyngsta, beroende på att arbetsmetoderna ännu för de flesta äro föråldrade.

Det borde vara en av de främsta uppgifterna för statsmakterna att på de
vägar, som stå till buds, så snabbt som möjligt befrämja en utveckling till
bättre arbetsförhållanden för den stora massan av husmödrar i hela vårt land.
Teknikens alla hjälpmedel måste användas även i hushållsarbetet.

Staten borde i största utsträckning understödja byggandet av kollektivhus, så
att de mindre inkomsttagarna, familjer såväl som ensamstående silosarbetare
kunde få sin hemfråga löst på ett bättre sätt än hittills. Kollektivhusidén kan
lösa den nu så brännande frågan om tillräckligt antal barnkrubbor för de förvärvsarbetande
mödrarnas barn. Även ensamma ungdomar kunde därigenom

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
få möjlighet att lösa sitt hemproblem på ett bättre sätt. Det inneboendesystem
som nu måste anlitas är förkastligt för såväl hyresgäst som hyresvärd. Kollektivhusen
skulle också bli ovärderlig nytta för de ensamma mödrarna, vilkas
ställning i samhället ofta är den svåraste av alla. I lagen talas örn rätten för
modern att få behålla sitt barn, men vårt samhälle är så organiserat, att det i
många fall blir förenat med oerhörda offer från moderns sida att ta vara på
denna rätt.

Det är emellertid glädjande att statsmakterna börja få allt större intresse för
de frågor, som tillhöra befolkningstillväxten. Och nu kommer jag till den
fråga, som jag egentligen begärt ordet för.

Vid föregående års riksdag ha ställts olika förslag om barnbidrag, vilka
samtliga emellertid avslogos. Jag tror, att en av orsakerna härtill var, att
dessa sammankopplades med skattefrågorna. Säkerligen skulle det gå lättare
att genomföra statligt bidrag för barn, örn man följde linjen att ge direkta
barnbidrag utan sammankoppling med andra former för social- eller skattepolitik.
Genom en sådan reforms genomförande skulle många bekymmersamma
problem bringas ur världen. De barnrika skulle inte behöva bo i särskilda av
staten subventionerade hus, inte heller skulle de behöva mottaga rabattering
på livsmedel, reformer, som varit nyttiga men som ändå lia karaktär av fattigvård.

Här anmäler sig då frågan örn behovsprövning skall tillämpas vid bestämmande
av barnbidrag eller örn sådant skall utbetalas oavsett föräldrarnas
ekonomiska ställning. Vi kommunister anse, att de starkaste skälen tala för
att frågan göres till en befolkningspolitisk angelägenhet, att statens barnbidrag
ges till alla barn oavsett de försörjningspliktigas ekonomiska ställning,
att ali fattigvårdskaraktär kommer bort och behovsprövningen förkastas.

I en av motionerna föregående år förutsattes, att varje form av bidrag skulle
upphöra vid en inkomst av 50 000 kr. Den befolkningsgrupp, som härigenom
utestängdes, skulle bli så ringa till antalet att den föreslagna gränsdragningen
förefaller såväl praktiskt som ekonomiskt fullkomligt betydelselös. Ur arbetarklassens
synpunkt måste det ju förefalla ganska onödigt att personer med synnerligen
höga inkomster erhålla barnbidrag av staten. Vill man emellertid frikoppla
lösningen av denna fråga från fattigvård och behovsprövning, finns
det dock knappast någon annan väg att gå än att generellt utbetala barnbidrag
på lika grunder för alla. Vad angår den favör, som härvid tillkommer välsituerade
personer, ha ju statsmakterna möjligheter att på inkomst- och förmögenhetsbeskattningens
väg ta tillbaka motsvarande belopp.

Genom en sådan åtgärd fastställes en helt ny princip, den principen nämligen.
att varje barn som födes betraktas som en tillgång för hela samhället.
Hittillsvarande princip har varit den, att barnet som föds är bara föräldrarnas,
eller i sämsta fall, bara moderns enskilda egendom. Endast vid uppenbar nöd
har samhället intresserat sig för barnet. Det är en i grunden annan princip,
som förfäktas av anhängarna till denna nya linje.

Den form av statligt bidrag, som jag här har skisserat, innebär i själva
verket betydligt förbättrade möjligheter för föräldrarna att själva vårda och
fostra sina barn. Förslaget tar sålunda inte ställning till framtidens familjeliv
och barnafostran, utan dess princip ligger i att samhället erkänner varje, barns
samhälleliga betydelse och att redan från barnets födelse säkras ett existensminimum
för detsamma.

Naturligtvis kommer man att göra den invändningen att staten inte har råd.
Denna invändning kail man avvisa redan från början. Örn man räknar med att
25 kronor per månad skall utbetalas till alla barn under 15 år, så skulle detta
draga en kostnad av cirka 400 miljoner kronor årligen. Visserligen en väldig

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
massa pengar, men har staten råd att årligen lägga miljarder till militära anordningar
för att försvara den nationella friheten, så måste staten också lia
råd att lägga dessa pengar på den andra, kanske minst lika viktiga sidan av
nationens försvar som heter omvårdnaden av barnen. Jag anser frågan örn barnbidrag
så viktig, att jag återkommer med motion i densamma.

Blir denna fråga verkligen löst av riksdagen, skulle ännu en besvärlig fråga
kanske komma i ett bättre läge. Jag tänker på kvacksalvaraborterna, som
verkligen äro ett kräftsår på samhällskroppen. Härom är så mycket talat och
skrivet, att jag endast skall beröra ett par punkter i det stora betänkande, som
framlagts av abortkommittén. Så länge som samhället icke åtar sig någon
nämnvärd förpliktelse för barn när de födas, är det högsta orätt att kriminalisera
aborter som kvinnan anser sig böra göra, ofta på grund av ekonomiska
skäl. I det förslag, som nyligen framlagts och som rör hela detta problem, avvisar
man fortfarande kravet örn abort på grund av sociala indikationer, vilket
jag på det livligaste beklagar.

Jag har, herr talman, här i största korthet framfört mina synpunkter i några
aktuella kvinnofrågor. Som jag tidigare sagt, är jag medveten örn att inte alla
dessa problem höra till politikens avgörande grundfrågor, men jag har velat
begagna tillfället att aktualisera frågan om kvinnans likställighet med mannen
och kvinnans rättigheter i allmänhet, som jag hoppas skall vinna större förståelse
i den nyvalda andra kammaren än vad tidigare varit fallet.

Herr Bergvall: Herr talman! När jag nu tar till orda har debatten pågått i
närmare tolv timmar, och större delien av denna tid har ägnats åt pris- och
lönestoppspolitiken. I den situationen tror jag det är ganska fåfängt att söka
komma med några nya principiella synpunkter på det problemet. Jag har
också det sista halvåret vid många tillfällen haft anledning yttra mig i frågan.
Den, som på grund av min tjänstgöring i priskontrollnämnden och den
erfarenhet jag därunder fått av dess arbete till äventyrs är intresserad av min
ståndpunkt i frågan, har därför mycket lätt att ta del av denna.

Det är emellertid ett par synpunkter som jag tror tarva litet ytterligare
belysning. Jag vill emellertid börja nied att uttala min tillfredsställelse över
att alla talare, som yttrat sig i frågan, varit tämligen eniga om — på något
enstaka undantag när — att vi böra söka fullfölja huvudlinjerna i den hittills
förda politik under den tid, som nu närmast ligger framför oss och under
vilken vi äro tämligen avspärrade från utlandet.

De differenser, som funnits, ha bestått däri, att man från vissa håll — den
främste företrädaren för denna ståndpunkt har varit finansministern — gjort
gällande, att man icke rimligen längre kan fullfölja politiken utan vissa modifikationer,
i vad det gäller lönerna. Debatten har varit värdefull för klargörandet
av de olika synpunkterna. Åsikterna måste ju brytas mot varandra. Sedan
tror jag, att vi måste göra klart för oss, att avgörande för den framtida
utvecklingen och för våra möjligheter att fullfölja de riktlinjer vi dragit upp
för vår politik på detta område blir den utveckling, som produktionsbetingelserna
komma att undergå den närmaste framtiden. Dessa äro i sin tur, såvitt
jag förstår, för närvarande beroende på två omständigheter, dels den förändring,
som inträtt i utrikesläget, därigenom att vår utrikeshandel praktiskt taget
är avklippt — det är alltså den ena av de faktorer, som äro avgörande för
utvecklingen •— och dels det resultat, som vi kunna komma till vid de förhandlingar,
som för närvarande äga rum på arbetsmarknaden. Den första faktorn,
vårt läge på utrikeshandelns område, kunna vi icke göra så förfärligt
mycket åt. Den är beroende av omständigheter, som vi icke äro herrar över.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Den andra faktorn, förhållandena på arbetsmarknaden, är av intern natur, och
den fråsan avgör svenska folket självt.

Situationen är sålunda egentligen den, att det blir arbetsmarknadens parter,
som komma att ha det avgörande ordet i frågan, örn vi skola kunna fortsätta
vår nuvarande prispolitik eller icke. Finansministern ironiserade i detta sammanhang
över att det från olika håll framställts krav på att regeringen härvidlag
borde taga ledningen. Själv har jag icke framställt krav i åen riktningen
och skall inte göra det i dag heller. Utgångspunkten för den ironiska
anmärkningen var närmast den omständigheten att krav i den riktningen kommit
från deras sida, som normalt hävda den uppfattningen, att man skall så
långt som möjligt hålla staten borta från näringslivet och lämna åt de på arbetsmarknaden
intresserade parterna att klara upp situationen själva. Jag tillhör
dem, som normalt ansluta sig till denna uppfattning, men det skulle icke
förvåna mig, om vi komma att befinna oss i det läget, att man icke kan lämna
frågan att utveckla sig på fri hand. Yi kunna inte komma ifrån, att vi för
närvarande leva under en statsdirigerad hushållning, där råvarufördelningen,
konsumenternas inköp av olika varor, priserna o. s. v. äro bundna genom statliga
regler. I den situationen kan det naturligtvis vara ofrånkomligt, örn det
drager ihop sig till för stora strider på det lönepolitiska området, att man får
ta ett krafttag från regeringens sida för att vrida allt på rätt bog igen.

När vi i priskontrollnämnden på hösten 1942 begärde, att regeringen skulle
införa allmänt prisstopp, vunno vi gehör för dessa synpunkter. Vi fingo de
begärda direktiven, och vi fingo dem, som finansministern påpekade i sitt anförande,
i mycket hård form. De förutsatte hundraprocentigt prisstopp. De
synpunkter, som man lade på lönestoppet, kunna anses klarlagda genom en
mening i ett av de grundläggande dokumenten på området, där det står, att
prisstoppet på industrivaror skall bestå så länge det föreligger faktiskt lönestopp.
Sådana voro direktiven från regeringens sida.

Jag måste emellertid konstatera, att vi inom priskontrollnämnden redan från
början voro fullständigt övertygade örn att någon hundraprocentigt renlärig
efterlevnad av de direktiv, som vi fingo från regeringen, icke låg inom möjligheternas
gränser. Den låg i varje fall icke inom möjligheternas gränser, örn
man ville undvika produktionsstörningar, som måste anses betänkliga ur folkförsörjnings
synpunkt. Vi hade ingenting direkt att göra med lönerna, men
även på löneområdet stod det klart för oss, att vi icke kunde räkna med något
hundraprocentigt lönestopp. I motsats till prisstoppet vilade icke lönestoppet
på något som helst legalt underlag. Det vilade uteslutande på den goda viljan
hos parterna på arbetsmarknaden, och att under sådana förhållanden räkna
med ett hundraprocentigt lönestopp var uteslutet. Det var uteslutet t. o. m.
örn man från kravet på hundraprocentig efterlevnad undantog de sämst ställda
grupperna, vilka man ju redan från första början placerade i en särskild
klass.

Utvecklingen har bekräftat riktigheten av vår uppfattning. Regeringens
direktiv lia redan frän första stund tillämpats med modifikationer, och dessa
modifikationer ha speciellt på löneområdet varit av ganska vittgående natur.

I prisavseende ha vi haft en utveckling, som varit så gynnsam, att prissänkningarna
lia övervägt prishöjningarna, örn vi icke hade haft skatte- och subventionsfaktorerna
i index, så skulle index sålunda i dag ha visat en lägre
siffra än den som redovisades när prisstoppet infördes.

Till denna gynnsamma utveckling ha en serie faktorer bidragit. Den dominerande
faktorn i utvecklingsförloppet har naturligtvis varit den förbättring
i fråga örn folkförsörjningen, som karakteriserade åren 1943 och 1944. Vi ha
icke behövt räkna med några allvarliga kostnadsökningar för näringslivet, i

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
varje fall icke med så allvarliga kostnadsökningar, att de rubbat förutsättningarna
för prisstoppet. De kostnadsökningar, som lia förekommit, lia neutraliserats
av kostnadssänkningar på andra områden, eller också bär man kunnat
eliminera dem genom den rationaliseringsprocess, som ständigt fortgår.
Örn icke några av dessa utvägar ha stått till buds, har man kunnat klara sig
därigenom, att kostnadsökningarna utan större svårighet ha kunnat bäras
inom de marginaler, som funnos då prisstoppet infördes.

I sistnämnda avseende lia vi haft särskild hjälp av en omständighet, som
jag tror man icke kan överbetona i dagens situation. Det har varit den omständigheten,
att vi på väsentliga områden under åren 1943 och 1944 lia haft
att räkna med stegrad omsättning inom näringslivet. Var och en, som Ilar
någon aning örn företagsekonomi, begriper utan vidare, att örn man kan öka
produktionen eller omsättningen i ett företag, får man en sådan utveckling
av vinstförhållandena, att man kan ta även relativt stora kostnadsökningar
utan någon verkligt allvarlig påfrestning.

Utvecklingen har varit skiftande och förhållandena ligga naturligtvis icke
lika till för alla grupper av företag inom olika branscher, inom olika industrigrenar
o. s. v. Det skulle emellertid föra alldeles för långt att i detta sammanhang
försöka gå in på en detaljerad analys.

Jag kan emellertid icke underlåta att påpeka en särskild omständighet, därför
att den är av ganska väsentlig betydelse för den regel, som man nu vill
tillämpa i fortsättningen. Såsom finansministern formulerat sin uppfattning
om den framtida politiken skulle den ju vara baserad på det förhållandet, att
man vidhåller prisstoppet men accepterar de löneökningar, som äro möjliga
inom prisstoppets ram och som man sålunda förutsätter att företagen av det
ena eller andra skälet kunna bära. Örn vi redan från början hade haft sådana
direktiv — jag bortser från att det troligtvis saknades psykologiska förutsättningar
för en sådan målsättning redan från början — och följaktligen utnyttjat
alla de prissänkningsmöjligheter som funnits för löneökningar, så skulle
vi i dag befunnit oss i ett ganska prekärt läge. Vi skulle sannolikt ha fått
ett index på 245 eller 246 och skulle sålunda ha befunnit oss i en mycket
obehaglig närhet av den gräns på 248 enheter, som, örn den överskrides, innebär
att man tippar över och, enligt ramavtalet, mäste ge en löneökning på 5 %.
Örn vi även i fortsättningen skola ha ett ramavtal av denna innebörd, måste
jag säga, att ett fullföljande av de principer för prispolitiken, som finansministern
dragit upp, med nödvändighet förutsätter en justering av metoden för
indexberäkningarna. Eljest skulle det indexläge, som föranledes av skatteökningar
och ändrade regler för subventionernas utgående, mycket snabbt leda
till att vi finge en automatisk löneökning över hela linjen. I kort sammandrag
innebär detta, att därför att inkomsterna stiga, stiga också skatterna, därför
att skatterna stiga, stiger också index, och därför att index stiger skulle lönerna
stiga. Detta är bara en parentetisk reflexion, men den visar ändå, att den regel,
som finansministern talat örn, har vissa hakar, som man måste undanröja,
örn regeln skall vara möjlig att efterleva.

Det är emellertid icke detta som är den för mig väsentliga synpunkten —
en sådan sak lär väl kunna klaras upp på ena eller andra sättet — utan den
för mig i detta sammanhang väsentliga synpunkten är, att vi just nu befinna
oss i en helt annan situation än den, i vilken vi befunno oss vid prisstoppets
införande och under vilken vi lia arbetat under de två år, då prisstoppet
har varit i funktion. Om icke någon snabb förändring i det utrikespolitiska
läget inträder, och personligen tror jag icke på en sådan snabb förändring,
måste den närmaste framtiden komma att karakteriseras^ av ökade
svårigheter för vårt ekonomiska liv. Det kan icke undvikas, att detta i kost -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nadsavseende kommer att innebära en belastning för industrien. Hur stor denna
belastning är vet man icke i dag, men man kan mycket väl tänka sig en
utveckling, som innebär att denna kostnadsbelastning blir ganska väsentlig.
Under samma tid som vi få denna kostnadsökning, måste vi räkna med att
produktionen inom vissa företag och omsättningen, örn jag håller mig till handeln,
kommer att gå ned, och därmed sker automatiskt en ^knäppning av
marginalerna. Därigenom blir det väsentligt svårare än under den gångna tiden
att räkna med en marginalkrympning såsom underlag för löneökningar
eller prissänkningar. Alldeles oavsett vad man i och för sig har att säga örn
de ifrågasatta modifikationerna kan man konstatera, att utrymmet i dag, såvitt
man nu kan bedöma situationen, är, rent sakligt sett, mindre för löneökningar
eller prissänkningar, ja, jag skulle vilja säga väsentligt mindre än det
har varit under de bägge gångna prisstoppsåren.

Det är möjligt, att man kan komma från dessa svårigheter, örn avspärrningen
blir relativt kortvarig. Jag vill icke profetera om utvecklingen, och det
ligger icke för min röst att vara någon olycksprofet. Det är möjligt, säger jag,
att man kan komma ifrån svårigheterna, ifall avspärrningen blir kortvarig,
men blir den långvarig måst^ svårigheterna komma att växa med varje månad
som går, och därmed inträder också risken för att vi komma in i den skruvrörelse
mellan löner och priser, som det från början varit vårt bestämda önskemål
att undvika därför att vi ha betraktat den som mycket farlig.

Det har sagts från olika håll och finansministern poängterade det speciellt,
att vi nu skulle göra avkall på den gamla linjen att söka i möjligaste mån
tillvarata de prissänkningsmöjligheter som finnas. Han betecknade det, om jag
icke hörde orätt, såsom en lämpligare väg att nu utnyttja dessa prissänkningsmöjligheter
för löneökningar. Jag vill personligen säga, och jag har tidigare
hävdat det både offentligt och privat, att jag tror att den riktigare vägen i
detta sammanhang är prissänkningsvägen. Jag tror det av många olika skäl,
bland annat det, att prissänkningsvägen är betydligt smidigare än löneökningsvägen.
Man låser fast ett pris på relativt kort sikt. Det går att ändra det
uppåt eller nedåt allt efter som förhållandena ändra sig. Man kan genomföra
differentieringar inom industrien, som möjliggöra prissänkningar för vissa företag
men icke för andra. Där det råder ett uniformt lönesystem har man
icke samma möjligheter till differentieringar.

Jag anknyter emellertid till den första faktorn. Höjer man lönerna, så är
löneläget praktiskt taget fastlåst, hur än förhållandena ändra sig. Härtill
kommer, att man ingalunda kan säga, att det råder någon oundviklig matematisk
korrelation på det sättet, att de sämst ställda grupperna äro anställda
inom de företag, som ha de största marginalerna. I viss utsträckning förhåller
det sig nog på rakt motsatt sätt. Man får därför, skulle jag vilja säga
för att använda ett förkortat uttryckssätt utan att utveckla det närmare, en
orättvis orientering av hela systemet.

När man proklamerade det hundraprocentiga pris- och lönestoppet från regeringens
sida, räknade vi inom priskontrollnämnden omedelbart med nödvändigheten
av vissa modifikationer. Nu räknar man från regeringens sida med
modifikationer. Det är ju möjligt, att man icke skall oroa sig för den saken.
Det kan hända, att modifikationerna bli ungefär lika stora vare sig man
proklamerar en hundraprocentig regel såsom grundläggande eller man proklamerar
en modifierad regel såsom grundläggande, men logiskt sett betyder det
sistnämnda modifikationer av modifikationerna, och då tror jag, att det hela
blir ganska löst och mycket besvärligt att hålla i.

Jag tror också, att det blir utomordentligt svårt att avgöra vad den regel,
som finansministern formulerade, i realiteten innebär. Det blir nog mycket

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
svårt att klara ut vad nian kan ta ut på löneökningsvägen utan att äventyra
produktionen. Finansministern sade i detta sammanhang något, som är fullt
riktigt och som jag har anledning att understryka. Han sade nämligen, att
otvivelaktigt är det på det sättet, att man icke genom priskontroll från det
allmännas sida kan komma ned till ett sådant bottenläge i prisavseende, som
man kan uppnå, när man litar till den fria konkurrensen vid god varutillgång.
Han menar naturligtvis, att man, om denna uppfattning är riktig, i nuvarande
läge måste ha en relativt god marginal.

Han borde kanske ha tillagt i detta sammanhang, att i en situation med god
varutillgång och fria importmöjligheter kan man fara ganska hänsynslöst
fram. Då spelar det ingen roll, örn ett eller annat företag går över styr, ty de
kvarvarande företagen kunna, eventuellt med komplettering genom import,
åstadkomma den produktion, som är nödvändig för att upprätthålla försörjningen.
I nuvarande läge däremot, då vi åtminstone på vissa områden på grund
av avspärrningen äro ofrånkomligt hänvisade till att utnyttja hela vår produktionsapparat
för att kunna tillfredsställa folkhushållets krav på försörjning,
kan man icke resonera på precis samma sätt, ty man kan då icke skapa
en sådan situation, att man gör det omöjligt för ett stort antal av de företag,
som äro nödvändiga för att hålla produktionen vid önskad omfattning, att
driva sin rörelse på ett någorlunda hyggligt sätt.

Jag skall emellertid icke spilla flera ord på denna fråga örn prissänkningarna,
dag har nämligen aldrig tillhört dem, som ha trott, att det finns några
verkligt stora prissänkningsmöjligheter, så länge nuvarande förhållanden bestå.
Jag har vid. upprepade tillfällen konstaterat, att några prissänkningar
av större omfattning kunna vi icke få förrän vi komma fram till en situation,
där vårt utrikeshandelsläge ändras, så a.tt vi få in en serie kostnadssänkande
faktorer. Om jag står på den ståndpunkten, är det självfallet, att jag också
måste vända på saken och säga, att örn jag icke tror, att det finns utrymme
för mera omfattande prissänkningar, så tror jag naturligtvis icke heller, att
det finns utrymme för några mera omfattande löneökningar med bibehållna
priser. Av skäl, som jag har antytt i det föregående, tror jag dessutom, att i
realiteten det utrymme, som man kan utnyttja för löneökningar, är mera begränsat
än det utrymme, som man kan utnyttja för prissänkningar.

Såsom framgår av vad jag har sagt förut har jag i och för sig ingenting
emot vissa modifikationer av det hundraprocentiga pris- och lönestoppet. Vi
lia icke haft något hundraprocentigt pris- och lönestopp under den tid, som har
gått, och det är väl fullkomligt världsfrämmande att föreställa sig, att vi skola
kunna undvika vissa modifikationer av detta pris- och lönestopp i fortsättningen.
Vad jag emellertid saknade i finansministerns framställning var ett tillräckligt
starkt understrykande av den besvärliga situation, som vi befinna oss
i just nu och som enligt min uppfattning manar till stor återhållsamhet. Jag
menar som jag sagt förut, att örn vi se problemet rent sakligt —- jag talar
alltså icke om vad man av psykologiska skäl kan anse sig vara tvungen att
göra. — så ha vi i dag mindre utrymme för .sådana modifikationer än vi hade
under den tid. då vår folkförsörjning utvecklade sig i gynnsam riktning.

Finansministern antydde, att om man nu skulle ta ut löneökningarna i hela
deras vidd. så skulle man till äventyrs sedan kunna komma i det läget, att man
genom inflytanden från andra håll fick kostnadsökningar av en storleksordning,
som gjorde det orimligt att begära, att näringslivet skulle bära dessa
kostnadsökningar. Han antydde vidare, att man i ett sådant läge kanske skulle
bli tvungen tillgripa subventioner. Jag vill för min del icke ställa mig så kategoriskt
avvisande till subventionsvägen som vissa andra talare ha gjort. Jag
kan nämligen tänka mig en situation, där det blir en mindre utgift och mindre

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
påfrestande för folkhushållet att acceptera även ganska vittgående subventioner
än att kategoriskt avvisa subventionsvägen, men jag tror icke, att jag
skulle våga reflektera på det ganska allomfattande subventionssystem, som finansministern
i ett visst givet läge syntes benägen att reflektera på.

Nu skall jag emellertid icke överdriva finansministerns uttalande på den
punkten. Jag förmodar nämligen, att lian fällde sitt yttrande närmast med utgångspunkt
från att han förutsatte, att vi icke skulle behöva komma i en sådan
situation som den antydda, utan att det, även örn man tillämpade den av honom
proklamerade satsen om prisstopp och löneökningar upp till den nivå, som inrymmes
inom marginalen, ändå skulle finnas en och annan marginal hvar, som
kunde möjliggöra för företagen att bära ytterligare kostnadsökningar utan att
behöva några vare sig subventioner eller prishöjningar.

Jag kan icke frigöra mig från intrycket, att då finansministern diskuterar
denna fråga strida två själar i hans bröst. Den ena. den mera intellektuellt betonade
delen, önskar helst fullfölja den ekonomiska politik, som hittills haT
förts. Den andra halvan däremot har en stark känsla, och jag förstår den väl,
av att ett långvarigt lönestopp innebär en så pass stark påfrestning på ekonomien
hos de anställda, som ha ett dåligt utgångsläge, att man måste göra
något för att förbättra deras ställning, Jag är fullt på det klara med a.tt det
är mycket lättare att klara en lönestoppspolitik, örn den är kortfristig. Man
kan begära uppoffringar av folk i ganska stor skala, örn man kan säga, att de
äro snabbt övergående. Uppoffringarna äro då också mindre kännbara, icke
bara beroende på att de äro kortvariga utan också beroende på den omständigheten,
att man kan leva på vad man har kvar från den tid, då man hade en
gynnsammare ställning. Ju längre tiden går, desto hårdare blir emellertid påfrestningen.
och ju hårdare påfrestningen blir desto svårare har man att skaffa
ersättning för de reserver, som man har ätit upp.

Jag förstår alltså båda synpunkterna. För mig blir det bara en fråga örn
vilken väg som i det långa loppet bäst gagnar dem, som man härvidlag närmast
tänker på. Jag hoppas ju, att utvecklingen skall bli sådan att skillnaden
mellan den hittills förda politiken och den av finansministern i dag rekommenderade
icke blir så stor att den blir störande, och då är allting gott och
väl. Då finns det icke anledning att klaga från något håll. Skulle emellertid
de farhågor, örn vilka man visserligen icke kan med någon större säkerhet
påstå att de skola besannas men som man ändå på goda grunder måaste
hysa, bli verklighet och vi få en prisstegring i gång, då kan det hända, att
man, även om man har haft mycket respektabla skäl för sitt positionstagande,
ändå kan komma i den situationen, att man måhända icke gagnar dem, som
man velat gagna.

Örn jag vidare skulle säga något, som är av mera teknisk natur men som
måste intressera mig i egenskap av ordförande i priskontrollnämnden, så
skulle jag vilja säga, att de hårda direktiv, som ursprungligen gåvos från
finansministerns sida, naturligtvis för oss äro väsentligt lättare att hantera
och klara än mera vagt hållna direktiv. Detta är icke utan sin betydelse, när
det gäller att föra dessa saker till ett lyckligt slut. Vi ha haft cn utomordentlig
hjälp av de hårda direktiven från regeringens sida. När vi någon gång
lia gjort avsteg ifrån dem lia vi kunnat inkassera en favör, som vi kunnat
utnyttja i en annan situation. Men örn vi skola pressas till den yttersta gränsen
redan av regeringens direktiv, blir vår position ofantligt mycket svårare.

Jag vill inte överdriva den loir synpunkten. Man kan ju inte rimligen begära,
att riktlinjerna för en ekonomisk politik skola dragas upp med hänsyn
till den större eller mindre lättheten för dem som arbeta med dem att hantera
dem. Men det är naturligtvis ändå på det sättet, att den tekniska uppå -

32 Nr 4. Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ra ten för utförandet av ett visst arbete skall ges sådana förutsättningar, att
den bildar ett så tjänligt instrument som möjligt för det arbete som den skall
utföra.

Innan jag slutar skall jag bara beröra en enda synpunkt till, som man inte
skall glömma bort i detta sammanhang. Jag har angivit vissa omständigheter
som gjort, att prisstoppspolitiken hittills har lyckats. Jag vill tillägga
ännu en sådan omständighet, som jag inte tror är mindre viktig, och det är
att framgången för den hittills förda politiken till mycket väsentlig del varit
baserad på lojalitet från de olika samhällsgruppernas sida. Jag måste säga,
att i ett demokratiskt samhälle som vårt, som inte är och inte vill bli en
polisstat, måste nog en ekonomisk politik av denna art vara baserad på en
sådan lojalitet. För min del vill jag därför, då jag är fullkomligt övertygad
örn riktigheten av den politik vi fört, och det av hänsyn både till hela samhället,
till företagarvärlden och till arbetarklassen, säga, att jag hoppas att
det i nuvarande situation skall vara möjligt att på arbetsmarknaden träffa
sådana överenskommelser, som möjliggöra fullföljande av den förda politiken.
Jag tror att örn vi gå den vägen, skapa vi det bästa utgångsläget för det
arbete, sorn-,vi måste taga itu med efter kriget och som måste vara målet
för vår politik i materiellt avseende, nämligen att höja standarden för de
breda folklagren i vårt land i det ögonblick som det finns förutsättningar för
en sådan standardhöjning.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Svedman: Herr talman! Den omständigheten att årets statsverksproposition
presenterar en riksbudget, som är balanserad, torde väl inte ha föranlett
ens den mest ytlige och avlägset boende betraktare till den uppfattningen,
att våra statsfinanser nu äro så mycket bättre än de närmast föregående
årens, då riksbudgeten visade ett underskott av omkring 1 300 miljoner kronor.
Saken förhåller sig som bekant på det sättet, att man utgår från det antagandet,
att kriget skall vara slut i vår eller i sommar, och att man sedan skall under
en tremånadersperiod kunna avveckla försvarsberedskapen och därigenom i
stället för halvannan miljard eller något därutöver begränsa beredskapsutgifterna
till en summa av 260 miljoner. Det är således mera en lyckträff än ett
resultat av målmedvetna, allvarliga ansträngningar som gör, att budgeten är
balanserad.

Den kommentar, som finansministern i går gav till sin ställning till statsverkspropositionen
gör, att jag har ingenting för min del att i dag tillägga. Vi
hoppas väl alla, att hans antagande beträffande krigets slut måtte infrias av
verkligheten. Finansministern liksom professor Erik Lundberg ger en översikt
över vårt nuvarande försörjningsläge och utsikterna för den närmaste framtiden,
och det går en allvarlig ton genom vad de lia att anföra. Professor Lundberg
anser, att vårt försörjningsläge i närvarande stund är ganska tillfredsställande,
men han gör ett bestämt undantag för bränslefrågan och bostadsfrågan. Ja,
bränslefrågan! Det är produktionen som skapar välståndet. Det är tillverkningen
av varor och nyttigheter, vår export och vår import, som utgöra förutsättningen
för höjning av levnadsstandarden. Att höja de nominella lönerna är
inget medel för att skapa fram varor. I närvarande stund svälta hundratals
miljoner människor i Europa, icke av brist på pengar men av brist på mat, som
inte kan fås för pengar. Detta förhållande torde vara en väsentlig kärnpunkt
i det ekonomiska resonemang, som vi här föra och som förvisso icke får förbises.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Utsikterna till import av kol och koks äro för avsevärd tid framåt mycket
små, och den hittills rådande blida väderleken har lagt stora hinder i vägen för
att ur våra skogar få fram det nödvändiga vedbränslet. Örn därför bränslefrågan
så småningom, närmare bestämt i början av nästa bränsleperiod, kommer
i ett prekärt läge -—• och tyvärr måste man befara det — då är det klart
att situationen kan bli allvarlig just för den produktion, vilken som sagt är
förutsättningen för vår materiella välfärd.

Det är ganska mänskligt att önska sig ett bättre ekonomiskt tillstånd —- alla
vilja vi ju Ira det bättre i våra levnadsförhållanden — men det gäller att beträda
de rätta vägarna för att nå målet. I stora delar av vår världsdel inträffade efter
förra världskrigets slut en ekonomisk depression, en inflation, som bland annat
tog sig uttryck däri, att människorna fingo allt mera sedlar i händerna men
blevo ständigt allt fattigare, därför att penningvärdet sjönk snabbare än inkomsterna
stego. Sådana faror och möjligheter kan man inte helt släppa i en tid
så oviss som vår. Herr Hagberg i Luleå apostroferade i går herr Vougt för att
denne hade sagt, att man skall skydda penningvärdet. Man skall väl skydda
människorna, replikerade herr Hagberg i Luleå. Ja, man skall skydda människorna
för ett förstört penningvärdes härjningar.

Flera talare lia här framhållit, vilken roll vår avspärrning spelar, att vår
utrikeshandel för närvarande är så tillsnörpt som den är och att fara föreligger
för att den skall bli totalt avskuren. Det är givetvis, som den föregående
ärade talaren påpekade, en bakgrund, mot vilken man skall se bland annat vad
som i debatten här i går och i dag har varit en av kärnpunkterna, nämligen
frågan örn prisstopp och lönestopp. Finansministern utgår i statsverkspropositionen
ifrån, att de antagna riktlinjerna för pris- och lönepolitiken måste vidhållas
till dess ett ljusare försörjningsläge inträder. Han syntes i går vilja
tillåta, att i viss mån ett rörligt skytte mot prisstoppet med detta som fast mål
kunde medgivas, bara inte målet faller eller blir dödligt sårat. Ja, detta låter
säga sig, men faran ligger just i avvägningen av att man inte ger för stor frihet
åt detta skytte och i svårigheten att beräkna vad målet tål innan det faller.

Vi ha säkerligen — den slutsatsen torde man kunna dra av statsverkspropositionen
och inte minst av professor Lundbergs bilaga — att emotse flera överraskningar
under innevarande år vad vår självförsörjning beträffar än ransoneringen
av koksalt och kokgas. En sprängning av prisstoppet skulle närmast
drabba — det har ofta framhållits — arbetare och tjänstemän och inte minst de
som leva på ett sparkapital, de som ha en pension och som inte kunna tänkas
få någon tillökning till denna. Tjänstemannaorganisationen har ju också nyligen
uttalat sig bestämt för att alla krafter måtte sättas till för att bevara
priserna och förhindra en prishöjning.

En annan omständighet, som säkerligen kräver uppmärksamhet, är den, att
vi här i Sverige inte kunna bryta oss ut ur det ekonomiska världssammanhanget.
Vi måste driva en ekonomisk politik, som i avsevärd utsträckning anpassas
efter världsmarknaden, och i det sammanhanget få vi icke förgäta faran
av att hemfalla åt någon övertro på den svenska statens möjligheter att tillgodose
alla tänkbara önskemål här hemma.

Det är väl en ofrånkomlig sanning i det ekonomiska livet att vad man ger ut
åt ett håll måste man ta in från ett annat. Vad vi ge ut för vår försvarsberedskap,
för vår undervisning, för vårt rättsväsende, för vår sjukvård, för vår
socialvård och för att hålla i gång deri ideligen växande förvaltningsapparaten
måste Ingas någonstans. Och var skall man ta det? Jo, ur näringslivet, ur
produktionen och ur vad som finns av sparade tillgångar, vare sig uttaget sker
i form av skatter eller lån. Man synes förgäta, att det måste vara ett visst

Andra kammarens protokoll t!)Ji5. Nr 1\. 3

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sammanhang mellan prestationer och pretentioner. Under det att man visar allt
större omsorg örn pretentionerna blir intresset på många håll alltmer förstrött
då det gäller prestationerna, en omständighet, som förr eller senare —• kanske
snarast förr — kommer att visa sig farlig. Vår statsskuld har sedan krigets
början fyrdubblats, men det tycks inte bekymra så värst mycket. De exportkrediter,
som ställts i utsikt, äro väl en affär på lång sikt, och innebära en
inflationsfaktor. Även andra omständigheter borde mana till behärskning, åtminstone
till dess man ser vart det bär hän, när en gång kriget officiellt är
slut.

För ett år sedan erinrade jag från denna plats, att vi då hade ungefär 50 000
flyktingar i landet, och jag tog mig friheten profetera, att det inte skulle dröja
mer än något år förrän vi voro uppe i 150 000. Verkligheten har visat, att jag
inte tog till i överkant. De flyktingar, som vi nu ha att draga försorg örn, äro,
örn jag undantar balterna, sådana som vilja tillbaka till sina respektive hemländer
igen, och returtrafiken har ju särskilt vad Finland beträffar redan
börjat. Den dag vapenstilleståndet ingås, kommer en annan flyktingström att
söka sig hit. Det visade sig ju efter napoleonkrigen och efter 1870—71 års
års fransk-tyska krig, att stora skaror gåvo sig i väg till främmande länder
''för att få bättre levnadsbetingelser än vad hemlandet efter kriget kunde bjuda,
Men den nya flyktingskaran blir så att säga ett klientel av annan beskaffenhet.
De nya flyktingarna komma hit för att varaktigt få stanna här, ty de
frukta och vilja undvika den regim, som efter fredsslutet inträder i deras hemland.
Detta borde vara en omständighet för oss att i tid beakta.

Det är åtskilliga framtidsfaktorer som spela in i vårt ekonomiska liv, och
de flesta äro av djup politisk innebörd. Skola vi, när kriget är slut, ha någonting
att säga till örn, skall någon lyssna till vår stämma, så sker det endast
på grund av den respekt vi kunna inge. Endast örn våra ekonomiska och militära
resurser äro intakta kommer man att räkna med oss. Någon plats för
medlidande och medkänsla i den hårda uppgörelsen torde inte vara att vänta.
I vad mån denna respekt skall bli en för vår framtid avgörande. tillgång, ja,
det beror, herr talman, på vårt folks sammanhållning och offervilja.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Några ting som framiförts i remissdebatten ge mig anledning att^ taga till
orda. Det skulle väl verka tämligen märkvärdigt, örn inte jag också i denna
remissdebatt talade något om sparsamhet med försvarskostnaderna. Det är ju
ett allmänt, stående tema. Örn jag på denna punkt inte tänker göra någon
längre utläggning, så beror det därpå att jag _i fjärde huvudtiteln ingående
har redovisat det besparingsarbete, som bär pågått så gott som under hela
beredskapstiden, och samtidigt kunnat där redovisa åtskilliga kostnadsbesparingar
genom detta arbete.

Man hör ständigt talas örn det militära slöseriet. Det är ett allmänt talesätt,
och det finns knappast någon ''människa, som inte påstår sig känna till
och inneha fakta örn att ett sådant slöseri pågår. Jag har aldrig bestritt, att
det inte förekommer ett ovarsamt hanterande av medel på många håll inom
försvarsväsendet, och att det behövs en ständig eftersyn för att komma till
rätta med detta. I vissa fall har det kommit fram stora saker. Jag pekar på
befästningsarbetena i övre Norrland i krigets första skede, jag kan peka på
raset i en bergshangar i västra Sverige, jag kan peka på de fartygsombyggnader,
som också ägde rum i början av kriget, och nu bär en ny sådan sak
kommit fram, nämligen frågan örn militärsjukhuset pa Gotland. Men allt detta
är ting som hänföra sig till det första skedet av beredskapstiden — beklagliga
fall utan varje tvekan. Jag går inte in på dem, inte heller pa fragan örn

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Lärbrosjukhuset, ty det är en punkt beträffande vilken statsrevisorerna ha
gjort anmärkning, och den frågan kommer på det sättet i annat sammanhang
under riksdagens prövning. Då ha vi också lättare att gå in på den, ty då
föreligger utredningen i saken mera fullständig. Men i övrigt måste jag säga,
att allt detta tal örn slöseri och ovarsamhet, som flyger omkring som rykten,
är oroande därför att det är så oerhört svårt att få grepp om det. Jag söker i
verkligheten efter alla tillfällen att undersöka riktigheten av sådana rykten,
men jag får knappast en fjäder i handen när jag kommer till botten med sakerna.
Jag skall nämna ett exempel.

Jag .fick i somras veta, att en kommunistisk tidning hade lagt fram ungefär
följande berättelse. På ett ställe i Sverige fraktade militären hö långa vägar
till beredskapsfolkets hästar. Onödiga fraktkostnader hade uppkommit, och
dessutom var höet dåligt. Det vore billigare och bättre att köpa hö på orten.
Vidare sades det, att något liknande var det med veden. Den kom från Norrland
ned till Småland och drog dryga frakter, varför det vore bättre att köpa
veden av bönderna i Småland. Jag gjorde en undersökning. Vad gav denna till
resultat? Jo, följande. Sorn envar kan förstå måste vi ha beredskapslager av
alla slag. Vi måste lia hö och halm, ved och mat o. s. v. i förråd för att vid en
mobilisering kunna ställa krigsmakten i full utsträckning på krigsfot, örn en
fara hotar. Vi kunna icke, när det är fara å färde, plötsligt draga ihop dessa
förråd. Följaktligen hade vi i Småland beredskapslager av hö. Det hade kommit
även från andra ställen än Småland, det är sant, men det fanns ingen
möjlighet att sammanbringa sådana kvantiteter på annat sätt än genom att få
dem från ett större område. Det låg där i förråd och måste omsättas'' för att det
icke skulle förfaras. Naturligtvis fick man dragas med den risken, att en del
av detta hö icke blev så prima. På samma sätt sätt var det med veden. Det
var visserligen icke sant, att den kom från Norrland. Den var inköpt av länets
skogsägarförening. Men det var ett stort förråd, som även det måste
omsättas, då ved icke kan ligga hur många år som helst utan att minska i
värde. Alltså visade sig hela detta s. k. slöseri vid en undersökning vara en
nödvändighet, som man icke kunde komma ifrån.

Men jag skulle vilja säga, att om det, såsom det här har antytts, finns riksdagsmän,
som personligen känna till fall av slöseri, skulle jag sätta det största
värde på att få uppgifter örn dessa. Ty jag upprepar ännu en gång: det är
så oerhört svårt att få något konkret ut av alla dessa flygande rykten, som
jag ständigt möter och som jag ständigt söker kontrollera.

Det har sagts här — den meningen kom (fram särskilt från folkpartiets sida
— att kostnaderna för försvarsberedskapen äro mycket stora och mycket orörliga.
Man nämnde, att kostnaderna röra sig icke, trots att beredskapen växlar.
Detta iir en fråga, som det är mycket svårt att yttra sig örn. Dim förenklade
bokföring, sorn vi vörö nödsakade att genomföra vid krigsutbrottet för att
överhuvud taget bokföringsverksamheten skulle kunna fungera på detta väldiga
område, är så koncentrerad, att man icke kan''få statistiska uppgifter örn
detaljer. Men jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att allmänheten
och icke ens riksdagsmännen veta eller kunna bedöma, hur stor vår beredskap
är vid det ena eller andra tillfället. Låt mig tala örn, att beredskapen under såväl
1943 som 1914 var betydligt större än beredskapen 1942. Om man får veta
detta måste man säga sig, att det kanske inte1 kan vara att vänta, att beredskapskostnaderna
skola nedgå, när beredskapen i verkligheten blivit större på grund
av det yttre trycket.

Men det finns ytterligare en sak, som jag här vill peka på. Kammaren får
icke glömma, att vi fullständigt enhälligt i kamrarna gång på gång beslutat
att öka de sociala förmånerna. Vi ha fika t familjebidragen gång efter an -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nan. Detta måste ju leda till att kostnaderna stiga och detta med tiotals miljoner
kronor. Låt oss vidare komma ihåg, att vi fullständigt enhälligt ha beslutat,
att beredskapsmän skola ha hemortslön, och att denna stiger med antalet
beredskapsdagar. Ju längre beredskapen räcker, desto högre blir hemortslönen,
desto mera ökas våra utgifter. Låt mig vidare fästa uppmärksamheten
på att vi i våras bestämde oss för en mycket betydande förbättring av ersättningarna
till personer, som råkat ut för olycksfall i beredskapstjänstgöringy
vilket leder till ständigt stegrade kostnader. Vi lia alltså med öppna ögon
vidtagit åtgärder, som måste föra med sig ökade utgifter. Det är då ingen
mening i att komma och säga, att beredskapskostnaderna skola minskas. Särskilt
vill jag säga till herr Svensson i Ljungskile, som kanske var den som
ettrigast talade örn sparsamheten, att han nog ändå får akta sig för att försöka
sitta på två stolar på en gång. Det är en balanskonst som t. o. m. den
skickligaste ofta misslyckas i. Herr Svensson i Ljungskile domderade —
skulle jag nästan vilja säga —- mot slöseriet och krävde minskade beredskapskostnader,
men samtidigt talade han om ett i pressen uppmärksammat
fall, där det gällde personer, som blivit skadade i militärtjänsten, ett fall
som jag icke skall yttra mig i detalj örn i dag, eftersom jag är interpellerad
i ämnet och sedermera kommer att ge en utförligare redogörelse för omständigheterna.
Men andemeningen hos herr Svensson i Ljungskile var den, att
ersättningarna åt personer, som skadas i militärtjänst, måste ytterligare höjas.
Jag talar icke emot detta. Jag kan mycket väl tycka, att de ersättningar vi
ge i det stycket äro för knappa, och den omständigheten, att jag icke kunnat
lägga fram längre gående förslag på den punkten, har hängt samman med
denna frågas samband med den allmänna olycksfallsförsäkringen. Jag kan
visst tänka mig, att man därvidlag skall göra en förbättring. Men då skall
herr Svensson också observera, att saken kommer att kosta nya miljoner. Det
kan vara väl använda pengar, men man får taga sådant i betraktande, när
man talar om de stora beredskapskostnaderna.

Herr Svensson i Ljungskile talade också örn en minkatastrof på västkusten,
och han begärde åtgärder från min sida för att fiskarne skulle skonas till
liv och egendom. Herr Svensson sade uttryckligen: »Därvid får frågan om
kostnaderna för sådana åtgärders vidtagande icke spela någon roll.» Det kan
han ha rätt i, men vi måste samtidigt ha klart för oss, att dylikt kostar pengar.
Man kan icke på samma gång önska och begära långt gående och kostsamma
sociala åtgärder inom beredskapens ram och föra talet örn att beredsskapskostnaderna
skola nedbringas till varje pris. Vi skola göra vad vi kunna för
att icke beredskapen skall kosta mer pengar än som är nödvändigt, men det
är ingen nytta med att låta talet örn detta bli ett allmänt talesätt utan konkretisering,
ett tal som till ingenting förpliktar och som icke medför att man
täger något ansvar vare sig för åtgärder för att nedpressa kostnaderna eller
för åtgärder för att öka dem. Man måste ha en linje för sitt handlande. Man
kan icke på samma gång begära ökade utgifter och iminskade kostnader. Det
är svårt att få sådana krav att gå hand i hand.

Av det anförande herr Hagberg i Luleå höll skall jag bara taga upp en enda
liten sak. Jag skall säga ett ord på nytt örn kryssarna. Jag har icke mycken
anledning att yttra mig i den frågan, ty gudskelov är nu den ena kryssaren
i sjön, örn len månad går den andra också i sjön, och detta bygge har nu
kommit så långt, att jag icke tror, att de svenska statsmakterna komma att
hindra de båda kryssarnas fullföljande och färdigställande. Jag Hönicke, att
det är någon makt i världen, som kan hindra, att dessa kryssare bli färdiga
-—■ ja, det kanske var för mycket sagt, ty det kan bli krig och andra olyckor,

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
men några inre faktorer i vårt land kunna nog icke hindra deras färdigställande.
Och då har jag vunnit mitt syfte. Jag har icke på den punkten iner att
önska och har heller ingen anledning att fortsätta att tala om saken. Men jag
skulle vilja tillägga en sak. Det är riktigt vad man från kommunistiskt håll
framhåller om att vi nu närma oss den tidpunkt, då femårsperioden går till
ända, och att det därför är tid att sätta i gång en utredning om hur vårt försvar
skall se ut efter femårsperioden. Det är också min mening, att en sådan
utredning skall inom den närmaste tiden igångsättas. Då får man försöka avgöra,
örn vårt försvar i fortsättningen skall vara sådant, att vi behöva de båda
kryssarna, eller om det skall vara så beskaffat, som jag tyckte herr Hagberg
menade, nämligen att vi i stället för kryssarna skola lia kulsprutepistoler
för beväpning av en folkstorm. Inom parentes sagt tror jag nog
ändå, att kulsprutepistoler komma att bli klena vapen att möta pansrade
invasionsfartyg med vid våra kuster. Men om de skulle vara så att
statsmakterna komma till den uppfattningen, att herr Hagbergs system för
försvaret är bättre än det system, i vilket kryssarna ingå som ett led, ja, då
kan jag försäkra, att då kan svenska staten sälja dessa kryssare. Det kommer
att bli stor efterfrågan, man kommer kunna sälja dem med vinst, och det
blir pengar över till folbstormsvapnen, som herr Hagberg i Luleå tror, att vi
skola kunna grunda vårt försvar på. Jag menai- därför, att det icke är någon
anledning att tvista längre. Herr Hagberg kan icke hindra, att kryssarna bli
färdiga, och får han makten, kail jag icke hindra, att han säljer kryssarna och
förtjänar pengar på dem. Därför är det nu egentligen ingenting annat att göra
än att vänta och se hur det går.

Jag skulle i detta sammanhang vilja göra ett litet inpass. Det har från ett
pär håll kritiserats, att regeringen icke tagit upp pengar för anskaffande av
vapen till uppskovsmännen, de 45 miljonerna, som överbefälhavaren föreslagit.
Jag skulle vilja påminna såväl herr Hagberg som herr Malmborg i Stockholm
örn att motionstiden ännu icke är utgången. Varje kammarledamot bär
full frihet att väcka en motion örn beviljande av dessa pengar. Gör man det,
kommer ju saken under riksdagens prövning, trots att regeringen icke tagit
upp den.

Herr Olovson i Västerås berörde frågan örn förbindelsen mellan hemvärnet
och de s. k. landstormspojkarna. Jag erkänner för min -del gärna, att när jag
hörde hans uppläsning av bestämmelserna, tyckte jag nog, att dessa på sätt
och vis äro ganska meningslösa. Inom den närmaste tiden kommer emellertid
en utredning att sättas i gång örn hemvärnets fortsatta tillvaro och organisation,
och det bör ju bli lämpligt att därvid taga upp denna sak. Jag vill dock
säga, att jag icke tror att man skall överdriva nackdelarna med det nuvarande
arrangemanget. För det första skal] man komma ihåg, att landstormspojkar
finns det icke på så många platser i vårt land, och något allmänt hinder för
hemvärnets rekrytering kan alltså icke föreligga, För det andra får man
ändå Ha klart för sig, att de,ssa landstormspojkar icke hinna bli så befälsutbildade,
att de kunna användas i hemvärnet förrän deras värnpliktstjänstgöring
börjar, och då äro de borta. Det är detta som gör, att jag tycker att bestämmelserna
äro ganska meningslösa. Jag tror icke, att det finns några förutsättningar
för att landstormspojkar skola kunna komma att fylla någon uppgift
som befäl i hemvärnet.

Till sist ber jag få gå in på en särskild fråga. Herr Lundberg ställde under
diskussionen i går vissa frågor till mig rörande 1943-ornas beredskapstjänstgöring,
och herr Nilsson i Göteborg har redan tid i ga ne riktat en enkel
fråga till mig i soken. Jag ber nu att med talmannens tillstånd få gå in på

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
saken i detta sammanhang och sålunda direkt i debatten besvara herr Nilssons
fråga. Jag tror, att jag lämpligast gör detta genom att ge en liten redogörelse
för läget.

Jag hade ända från den stund, då beslutet fattades örn att 1943 års klass
skulle uttagas till arbetstjänst i skogen, en önskan, att jag skulle kunna medverka
till att dessa värnpliktiga finge en i motsvarande grad minskad beredskapstjänstgöring.
Det yttrade jag icke vare sig offentligt eller i andra sammanhang,
men jag hade denna önskan, och förra våren den 2 april deltog jag
i ett sammanträde, där denna fråga fördes på tal, och där uttalade jag då
som min mening, att dessa värnpliktiga borde få slippa med en fortsatt beredskapstjänst
efter första tjänstgöringen av tre månader i stället för att man
för sådana värnpliktiga hade fått räkna med sex månader. När jag fällde
detta yttrande, hade jag den fasta tron, att detta skulle låta sig göra. Jag
missräknade mig emellertid betydligt på den punkten. Jag hade räknat med
att kunna hålla en rätt ordinär beredskap under sommaren 1944, men det
gick icke så. Litet längre fram började känningarna av den förestående allierade
invasionen i Normandie att göra sig gällande. Det låg i luften, att någonting
skulle ske. Det blev en viss oro med ständiga frågor kring detta
spörsmål: är vår beredskap tillräcklig, äro vi beredda att möta det som kan
hända? På det sättet frampressades en långt starkare försvarsberedskap än
jag hade räknat med. Även sedan invasionen hade skett, så var det i månader
framåt ovisst, örn det var hela invasionen, eller om det skulle komma
fortsättning och var den skulle komma. Alltsammans medförde, att vi fingo
en osedvanligt hög beredskap under förra sommaren, en beredskap, som i stort
sett omfattade tre ordinarie beredskapsomgångar kan jag säga. Detta medförde,
att alla mina planer gingo i stöpet. De beredskapsomgångar, som jag hade
beräknat skulle sättas i beredskap efter 1 oktober, efter 1 januari o. s. v.
fram till 1945 års sommar, förbrukades. När vi strax före jul kommo fram
till frågan, hur vi skulle göra med 1943 års klass, fick jag se dessa fakta
i ögonen. Det fanns icke någon bataljon av linjetrupp — och kom ihåg, att
här gäller det en beredskap av linjetrupp och icke av lokalförsvarsförband
eller vilka andra förband som helst — som hade sin beredskap så ordnad, att
den låg bättre till än 1943 års klass. 1940, 1941 och 1942 års klasser, som
genomgått samma öde som 1943 års klass, hade varit använda längre tid.
Alla bataljoner av äldre årsklasser hade varit inkallade så sent som under
hösten 1944 och i allmänhet haft en beredskapstid av 450 dagar, d. v. s.
bortemot l1/= år. Resultatet blev emellertid, att örn jag skulle fullföljt min
avsikt att låta 1943 års klass få den lindring jag önskade, skulle någon annan
del av framförallt arméns linjetrupper fått en tyngre beredskapstjänst
än 43-orna. Orättvisan skulle i stället komma att gå ut över dem, och jag
ansåg mig i den situationen icke kunna genomföra denna lindring.

Det är vad jag har att svara. Jag har naturligtvis många gånger, sedan
jag blev nödsakad att taga denna sista ståndpunkt, måst säga mig. att det
var rysligt dumt av mig, att jag fällde det där yttrandet den 2 april 1944
i Malmö, och det var det. Man skall icke lägga fram sina tankar och önskemål
i onödan. Det är en erfarenhet, som man mer och mer måste komma till. Men
denna omständighet gör, att när herr Olov Nilsson frågar mig. örn jag vill
meddela, örn 1943 års klass må kunna erhålla motsvarande befrielse i för denna
klass påbjuden beredskap, eller örn man frågar, om jag vill utlova minskning
i försvarsberedskapen för denna årsklass vid ett senare stadium, måste
jag säga, att jag vill icke ge någon utfästelse på den punkten. Jag vill icke
göra örn dumheten igen, utan det får vara med det som har varit på denna
punkt. Det enda jag kan uttala är, att jag fortfarande har den önskan, som

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
jag hela tiden haft, att det må kunna beredas denna årsklass någon kompensation
för den arbetstjänst, som den hittills ensam av alla årsklasser fått göra.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Det var på två punkter i mitt anförande i går jag
strök under att man borde vidtaga åtgärder, även örn det skulle kosta mer än
med nu tillämpad praxis. Det ena gällde sådana som drabbats av svåra olycksfall
i militärtjänsten, och det andra gällde de svenska minfält, i vilka den ena
båten och dess besättning efter den andra gingo till botten. Jag vidhåller^ och
understryker denna ståndpunkt. En sådan ståndpunkt i ett par detaljfrågor
behöver icke hindra mig att mera allmänt taget kräva ökad sparsamhet på ett
förvaltningsområde som rör sig örn bortåt 2 000 miljoner kronor. Båda standpunkterna
kunna vara sakligt grundade och utesluta icke varandra. Jag skulle
i går, örn jag haft litet längre tid, lämnat vissa belägg som jag icke hann
med. I anledning av försvarsministerns uttalande örn de vinstgivande affärerna
med våra kryssare, som stå oss till buds längre tram, vill jag framhålla,
att det visserligen är en sak, som man kan säga, men vad vet. egentligen försvarsministern
örn den saken? Jag har vid andra tillfällen iakttagit profetior
av det slaget, som icke slagit in.

Härpå anförde:

Herr Pettersson i Ersbacken: Herr talman! Under ett flertal år har Sveriges
folk fått finna sig i en krisförvaltnings labyrinter och bestämmelser av
alla slag, som ingripit i den privata företagsamheten. Vårt land har dock dess
bättre undgått många av de fasor, som de flesta av Europas länder indragits
i och som fört så många av dem till ruinens brant. Om man gör en jämförelse
i detta fall, finner man genast, att vi i stort sett ha det gott ställt, för vilket vi
få vara tacksamma. Detta hindrar dock ej att det kan finnas skäl till ett och
annat önskemål, då man märker, att de ingripanden, som företagits av våra myndigheter,
i många fall varit alltför omständliga och drabbat dem de varit avsedda
för på olika sätt. Svenska folkets levnadsstandard är i allmänhet hög,
och härom vore ej annat än gott att säga, om alla samhällsklasser kunde komma
i åtnjutande av förmånerna, Vid en jämförelse finner man emellertid ganska
snart, att landsbygdens befolkning är eftersatt och har den dag som i dag är
svårigheter att kämpa mot. . o

Ett område där dessa förhållanden äro markanta och iögonenfallande är vara
undervisningsfrågor på landsbygden. Genom undervisningsväsendets rationalisering
ha våra skolmyndigheter gått hårt fram i landskommunerna, och mångå
.skolhus på landsbygden lia lämnats tomma, då barnen från trakten forslats till
någon skola i närheten. Detta har som sagt på en del platser^skett i för stor omfattning,
och först när de varit för sent ha vederbörande fått upp ögonen för
vilken skada som vållats.

Den s. k. A-formen i våra folkskolor är ju högt lovordad, och dess förtjänster
skola ej sättas i tvivelaktig dager av mig. Dock skall man ej förbise, att en
B-skola i en skicklig lärares hand kan ge goda resultat; det ha vi många exempel
på. Vid genomförandet av det sjunde skolåret på Landsbygden ha stora svårigheter
uppstått, och man står betänksam inför frågan, örn det enbart varit
till nytta. Många lärare ha omvittnat, huru arbetsamma avdelningar de fått
efter reformens genomförande. I vara B-skolor bil klasserna flera, ett förhållande
som inte minst lärarna klaga över, och då genom det tillämpade systemet
den minst läsbegåvade eleven bestämmer arbetstakten, blir slutresultatet mången
gång mycket skralt, och det hela blir tungrott. T våra skolor sysslas också med

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1U45.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
så många ovidkommande ämnen på bekostnad av de grundläggande, såsom räkning
och skrivning, att barnen ofta stå främmande för de mest elementära problemen.
Vi lia sålunda en handelsfirma i landet, som regelbundet anslår 1 000
kronor örn året till ett skoldistrikt i syfte att genom tävlingar i bl. a. räkning
få fram mera intresse för denna så viktiga gren av vetande. Att vi ej uteslutande
få slå oss till ro med vår skolpolitik och anse det vara bra som det är därom
vittnar bl. a. det förhållandet, att barnen i Haverö den dag som är hämtas till
undervisningen genom polisens försorg. Det förhållandet borde mana till eftertanke
och ett stilla begrundande av vad som egentligen försiggår.

Ett gammalt önskemål rörande vår beredskap är att bördorna böra fördelas
så jämnt som möjligt, så att ej den ene medborgaren slipper lättare undan än
den andre. Ute i landet bland den stora allmänheten är man mycket uppmärksam
på denna sak, och för den det närmast berör är det mycket känsligt, om den
ene belastas mer än den andre. Jag hade i detta sammanhang tänkt säga några
ord örn 1943 års klass, men efter försvarsministerns förklaring skall .jag förbigå
det i förhoppning örn att kompensation i framtiden måtte kunna beredas denna
årsklass, som drabbats tyngre än många av våra andra årsklasser när det gäller
försvarsberedskapen. Många exempel skulle också kunna ges på unga lantbrukare,
som med anledning av sin beredskapsinkallelse fått lämna hemmets skötsel
åt sin hustru, vilken genom bristen på hjälp i lantbruket fått för mycket av
detta tunga arbete, brutits ned och för sina återstående dagar blivit dömd att
dragas med sjukdom av allvarligt slag.

Vår krisförvaltning har ju i stort sett arbetat rätt så bra. Genom den ha de
livsmedelstillgångar vi äga kunnat fördelas någorlunda tillfredsställande under
dpn tid kriget har pågått. Den som under hela tiden tjänstgjort som kristidsnämndsordförande
i en jordbrukarsocken har dock ej kunnat undgå att göra en
del iakttagelser. Höga vederbörande i Stockholm ha för sed att vissa tider fullständigt
bombardera sina underlydande med cirkulär med de mest drastiska bestämmelser
i alla möjliga situationer. Ute i landsorten är det mest det praktiska
livets män, som syssla med kristidsproblemen, och jag får säga, att hela apparaten
skulle vinna på, örn praktiska synpunkter finge komma mer i förgrunden.
Från högsta håll komma ideligen ukaser och bestämmelser, som genom sitt innehåll
rikta sig mot de lokala myndigheterna på ett sätt, som ej är lyckligt. En
apparat av liknande slag skulle vinna mycket, örn man kunde märka ett förtroendefullt
närmande i stället för denna permanenta misstro mot allt och alla.

Nog vet jag, att det behövs kontroll, men den borde utövas med någon urskiljning.
Det hela skulle vinna på, örn det bleve ett förtroendefullt samarbete mellan
hög och låg, mellan ledningen i Stockholm och de lokala organen. Man får också
det intrycket, att det sitter för mycket folk i kommissionerna; den ena avdelningen
har ej förbindelse med den andra, och ofta förekommer det, att olika avdelningar
skicka ut samma cirkulär. I våra lokala organ är det för det mesta
ont örn folk, och man får se till att uppgifterna lösas praktiskt.

På en hel del områden börjar vår försörjning helt naturligt att visa oroande
tendenser. Jag tänker härvid närmast på vår försörjning med bilgummi. Skulle
ytterligare inskränkningar behöva göras, är det fara värt, att det kommer
att märkas i fråga om våra mejeri- och slaktdjursleveranser. Stora svårigheter
ha förefunnits just på dessa områden, och vederbörande ha haft svåra problem
att brottas med. Våra lantmän ha fått finna sig i inskränkningar i fråga om
kör-rutter och dylikt, men samtidigt åka pilsnerbilarna från olika bryggerier
örn varandra och ha tillstånd att stanna vid vilken gård som helst — en förmån
som inte våra mejeribilar ha fått sig anförtrodd. Detta förhållande väcker
misstämning och irritation inom vida kretsar på landsbygden.

_ Vårt land är demokratiskt, och diktaturerna lia ringa jordmån. Det saknas
visserligen ej tillfällen, då diktaturtendenser förmärkas, men i stort sett är

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
det ingenting att tala om. Det finns dock en fiende till demokratien, som heter
byråkratien. Örn man kunde säga, att vi äro fria från denna byråkrati, skulle
mycket vara vunnet. I nära samband med demokratien frodas pappersväldet
med dess otaliga avarter. Vi lia förstatligat vägväsendet och prövat detta system
i ett års tid. Jag tror inte, att någon är så vidare entusiasmerad av förändringen.
Våra vägmästare lia blivit expeditionsmänniskor, som få tillbringa
sin mesta tid vid skrivbordet i stället för att vara på vägarna, och våra vägförvaltningar
i länen digna under papper. Om väghållningen i längden är betjänt
av ett sådant system återstår att se.

Då, jag. sålunda är inne på frågan om pappersproducerande myndigheter,
kan jag ej underlåta att genom ett exempel bevisa vad jag påstått. För endast
en vecka sedan erhöll kommunalnämnden i min hemort cirkulär från byggnadslånebyrån
i Stockholm, i vilket byrån bad att få veta förmedlingsorganets
postgironummer och adress. Örn detta cirkulär utgått till rikets alla kommunalnämnder
kan jag ej säga, men jag antar att så är fallet. Vilken tidsspillan
för en sådan bagatell! Har denna byrå sådant överflöd på personal? Har inte
byrån i fråga tillgång till postgiroförteckningen? Det hade varit enklare att
slå upp denna än att sätta i gång med detta stora cirkulärskapande. Då nu sådant
kan hända i det som litet är, vad kan då icke ske i det som är större!

Vi stå nu inför stora nydaningar på flera områden. Vårt civilförsvar är i
vardande, folkbokföringen kanske också kommer jämte mycket annat. Örn det
härvid skulle tillåtas en man i ledet att framställa en förhoppning om tilllämpandet
av sanna demokratiska principer vid denna nyorganisation, må det
vara mig tillgivet.

Under debatten i går Hilgo jordbrukarna från socialdemokratiskt och kommunistiskt
håll gång på gång påminnelser örn sin minoritetsställning inom det
svenska folket. Det sparades ej heller på hotelser, om jordbrukarna hade krav
på en mera likaberättigad ställning i samhället. Jag vill fråga herrar socialdemokrater,
örn uttalande av hot mot en minoritetsgrupp kan stå i överensstämmelse
med talet örn demokrati, jämlikhet och broderskap, som man så ofta
hört tidigare. Jag vill även fråga: hur har man på socialdemokratiskt håll
tänkt sig skola effektuera löftet örn höjning av jordbrukets lönsamhet så
att jordbrukarna i lönehänseende komma i niva med övriga jämförbara grupper,
örn den. höjning med 10G miljoner kronor, som vid jordbruksprisernas bestämmande
i våras framräknades, enligt kalkylerna inte hunnit verka, förrän
man från arbetarhåll höjer kravet på högre löner? Hur har man tänkt sig
åstadkommandet av jämviktsläget? Har man från icke-jordbrukarhåll
överhuvud taget tänkt sig in i, hur det blir för stora grupper jordbrukare,
när en sammanvägning av skörden för hela landet skett, sedan skörden i vissa
fall för. hela län slagit fel? Jo, dessa jordbrukare få stå där med hårt reducerade
inkomster, medan utgifterna äro desamma som förr. Skulle det vara
möjligt tvinga arbetarna att ikläda sig dylika risker och förluster, skulle de
stillatigande finna sig i ett dylikt förfarande?

Då finansministern under gårdagens debatt förundrad frågade sig, varför
jordbrukarna förhållit sig lugna med avseende å prisbildningen på jordbrukets
produkter så länge som industrien fick hela vinsten å sin rörelse, men
att oå arbetarna genom lönerörelser vilja ha del av denna vinst, även jordbrukarna
började röra på sig, vill jag svara med en hänvisning till att föregående
års skördeuppskattning blev för hög. Detta berodde på att när hösten kom
med oavbrutet regnande hade detta till följd, att silden grodde i skylarna, och
att den val delvis star ute ån i ilag pa vissa platser. Tnför den beslutade omräkning
av jordbrukspriserna, som skall ske i januari, lia, jordbrukarna förhållit
sig lugna i förhoppning örn kompensalion flir bärgningsskadorna i form

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
av något högre priser. Men då nn arbetarna vilja ha mera betalt för sitt arbete
och de redan förut stå i en högre inkomstnivå än jordbrukarna, då är
det väl ej att undra på, att även jordbrukarna vilja börja röra på sig.

När man under en remissdebatt sitter och hör på all denna sakkunskap i
jordbruksfrågor, kan man ej frigöra sig från tanken: förstår vederbörande
vad han talar örn? Det ges så många råd och förhållningsregler, saker som
den praktiske jordbrukaren har fått med sig i blodet så att säga. Jag vet inte
något bättre recept för dessa jordbruksprofeter än att de anskaffa ett genomsnitts
jordbruk, att de kläda sig i en bondes gestalt, övertaga hans inteckningslån
och växlar och till alla delar leva som en verklig jordbrukare. Jag tror,
att det skulle vara en verksam medicin.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Några frågor, som vid flera tillfällen
varit uppe här i riksdagen och som skulle göra förhållandena mellan landsbygden
och städerna litet mera likvärdiga, ha gällt post- och telefonväsendet
samt vägarna. Vad de senare beträffar har man ställt sig fullständigt oförstående
för en verklig lösning av problemet, ett förhållande som visar sig i
den nu föreliggande statsverkspropositionen. För närvarande ligga ansökningar
inne från icke mindre än 850 företag med en total väglängd av cirka 147
mil och en beräknad byggnadskostnad av cirka 13 720 000 kronor. Det gäller
byggande av enskilda utfartsvägar. Hur ser nu chefen för kommunikationsdepartementet
på denna fråga? Jo, det kan man utläsa av det förhållandet,
att han föreslår ett anslag på ungefär en tiondel av sistnämnda summa
eller 1 500 000 kronor. Hur stort hans intresse för frågan är framgår än klarare
av det faktum, att han till bidrag till underhåll av vägar och gator i städerna
föreslår 7 080 000 kronor eller precis det belopp, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äskat. Han har som framgår därav icke samma intresse
för dessa frågor, när det gäller landsbygden som när det gäller städerna.

En annan fråga, som också varit uppe flera gången här i riksdagen, är postföringen
på landsbygden. Frågan var föremål för riksdagens behandling i
fjol, då spörsmålet togs upp i en motion, som efter ett gynnsamt . remissvar
från generalpoststyrelsens sida föranledde en s. k. välvillig behandling i riksdagen.
I huvudtiteln finner man emellertid ingenting av denna välvilliga inställning,
och något förslag om anslag till förbättrad postgång på landsbygden,
som skulle dra en kostnad av ungefär 700 000 kronor om året, kan där
icke återfinnas. Man tillmäter med andra ord icke denna fråga den stora betydelse,
som den i själva verket har. Förhållandet är detsamma i vad angår telefonväsendet.
Den välvilliga behandling riksdagen ägnat den frågan, som
bifölls av andra kammaren, ser man ingenting av i årets statsverksproposition;
herr statsrådet har icke nämnt ett ord örn saken. Följden av en dylik behandling
av dessa landsbygdens livsfrågor är klar, nämligen att avflyttningen från
landsbygden kommer att fortgå i stadigt stegrat tempo. Jag hörde visserligen
i går en talare som förklarade, att talet om flykten från landsbygden bara
var en myt, som gått in i det allmänna medvetandet men som man egentligen
inte borde fästa något avseende vid. Ja, ungefär så folio orden. Så förhåller
det sig emellertid icke i verkligheten. Förhållandena äro allvarligare än så,
särskilt i vad gäller den kvinnliga arbetskraften; stor orsak här är att ylet
icke finns tillräckligt med vägar på landsbygden och icke heller postgång
och möjlighet att telefonera, och då får man verkligen icke förvåna sig över
att folk allt mer och mer flyttar från landsbygden. Samhället borde se till, att
hithörande svårigheter få sin rättvisa lösning.

En annan fråga, som också diskuterats här i riksdagen, gäller torrläggningsföretagen.
Det är förvånande hur kallt man här kan se även på denna för

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
landsbygden så viktiga livsfråga. Jag har här i min hand en utredning avseende
fyra å fem socknar i Västmanlands och Uppsala län, vilka särskilt under
det sistförflutna året kommo att lida oerhörda skador på grund av översvämningar.
Av sakkunniga personer verkställd uppskattning visar, att en
total areal av 4 53G har förra året icke gav någon skörd, vilket innebar en
uppskattad förlust av 363 870 kronor. Den skadade marken i förhållande till
respektive brukade totalareal utgör ungefär 50 procent, vilket betyder en motsvarande
förlust-för det svenska samhället.

En annan sak, som berörts i en motion till innevarande års riksdag, gäller
hyresnivån. Den frågan var också uppe i höstas. Jag tänker på prissättningen
på tomterna i städerna. Det har förvånat mig mycket, att icke priskontrollnämnden
ingripit på detta område, vilket skulle inverka på indexet. Man tycker
ju att det är rent av löjligt, att priskontrollnämnden skall sätta pris på
julblommorna och sänka strömmingspriset med 5 öre och befatta sig med andra
sådana där små saker, medan den icke tycks ha något intresse till övers för
att en tomt till en skola åsättes ett pris av närmare 2 miljoner kronor. Och
vad det gäller bostadshustomter så är det av likvärdigt slag! Det är väl så
att priskontrollnämnden följer minsta motståndets lag och icke vågar sig
på saker och ting, där starka ekonomiska intressen ligga bakom och den kan
riskera att visa sin oförmåga. I stället griper den sig an med småsaker som
priset på julblommor, strömming och ägg. Då tycker sig vederbörande vara
en institution i samhället, som fyller sin uppgift. Jag skulle i stället med tillfredsställelse
hälsa, om priskontrollnämnden ville se till att hyresnivån hölles
nere i städerna. Den konflikt som nu råder på slaktdjursmarknaden har kanske
åtminstone en av sina orsaker i de höga hyrorna och andra utgifter, som
invånarna här i Stockholm och andra städer ha. Jag tror att det vore förnuftigare
att man ginge till botten med de verkligt stora frågorna i stället för
att man tar sig an frågor, som i själva verket ingenting betyda.

Med det anförda har jag velat fästa uppmärksamheten på ett för landsbygden
så vitalt intresse som ett gott vägnät utgör, och jag får verkligen beklaga,
att kommunikationsministern tagit så lätt på detta spörsmål. Man tycker ju.
att det vore en rättvis sak att varje gård finge sin väg ordnad, finge förbättrad
postgång och tillgång till telefon. Jag undrar hur det skulle se ut i en
stad, om där icke funnes vägar och gator, telefon och post.

Nu skall det kanske också bli tvångsavverkning av ved och leveranskontroll.
Vem är det nu, som skall släpa fram veden från oftast avsides belägna avverkningsplatser?
Jo, naturligtvis oftast småbönder, och detta därtill på mången
gång urusla vägar. Man tycker ju att riksdagen, som fordrar detta, bör ge
något i stället. Det första tar man med gott mod, men när det gäller att ge
något tillbaka talar man örn sparsamhet. Det finns tiotusentals för att icke
säga hundratusentals småbrukar- och arbetarhem på landsbygden, som ännu
icke fått sin utfartsvägfråga löst. Det är icke längre sedan än förra året
som man i tidningspressen fick läsa en notis om en ung man, som insjuknat
och för att få vård måste forslas lång viig på hästryggen till bilväg. Det framhölls
särskilt, att detta inträffade år 1944. Det är ett giv akt för oss landsbygdsrepresentanter
här i riksdagen att icke ge vika i våra strävanden örn
rättvisa.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag har egentligen i mitt anförande i
går sagt det väsentliga som jag ville lia sagt i denna remissdebatt, men då man
blivit apostroferad av fem ministrar och fyra partiledare och till oell med någon

Nr 4.

Torsdagen den IS januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
före detta och någon eventuellt kommande partiledare, så må det tillåtas mig,
om jag i remissdebattens elfte timme ändå säger några ord.

Jag skall först vända mig till statsministern. Han förklarade i går, att örn
han skulle taga mig på allvar, så skulle han försvara sina kolleger — han
menade då närmast utrikesministern och socialministern — men nu brydde han
sig inte om det. Jag vill till detta säga, att den attityden har ju statsministern
uppehållit länge, så det bekommer icke mig alls så mycket, därför att jag har
ju icke samma position som han. Det spelar icke samma roll, örn jag icke blir
tagen på allvar, som örn statsministern icke skulle bli det. Jag tror man kan
säga, att resultatet av höstens riksdagsmannaval visar, att den skara som icke
längre tar statsministern så allvarligt som tidigare är betydligt större jiu än
den var förut. För min del tror jag emellertid, att denna fras, . »jag tar icke
herr Hagberg på allvar», egentligen var uttryck för ett slags inre osäkerhet
om hur han egentligen skall bemöta den kommunistiska argumentationen.

I mitt anförande framställde jag ett pär utrikespolitiska spörsmål. Jag framhöll,
att huvudfrågorna för den svenska utrikespolitiken nu måste vara att
inrikta Sveriges politik på att uppnå bättre förhållanden till de förenade nationerna,
att understödja Norge och Danmark i deras frihetskamp och att öppna
fönstret öster ut för att åstadkomma en verklig förbättring av Sveriges förhållande
vis ä vis Sovjetunionen. Jag tror, att varje allvarlig människa måste
säga, att ingen av dessa frågor är betydelselös, utan att det verkligen är motiverat
att använda ett sådant adjektiv som jag använde örn desamma. Men i
stället för att ingå på dessa frågor, beträffande vilka jag tror, att det^ skulle
vara nyttigt för Sverige, att verkligen statsministern gav ett besked, så kommer
man med tämligen ovidkommande saker och viftar därmed bort hela problemet.
Jag menar, att frågan örn vår ställning till de förenade nationerna ju
är en fråga, som blir allt mer och mer brännande, och framför allt blir den
oerhört brännande, när kriget är slut. Men vad är det för statskonst att vi
skola vänta och bara bit för bit låta oss tvingas att ge efter på tidigare positioner
— jag tänker härvid på eftergifternas återkallande, vilket undan för
undan har framtvingats av trycket från de förenade nationerna — samtidigt
som man försummar att taga ett verkligt initiativ, när man ändå har kommit
underfund med att hela världsbilden så i grunden förändrats, att det man tidigare
ansåg som det sannolika perspektivet nu ter sig som det mest orimliga
och osannolika. Snart kan det ju vara fredsförhandlingar, men därtill kommer,
att den ekonomiska utveckling, som skett under detta krig,, ju måste utlösa en
konkurrens örn marknaderna som kanske aldrig någonsin tidigare. Den amerikanska
industriens kapacitet är nu så hög, att produktionen är ungefär 50 %
högre per arbetare än exempelvis den engelska, och den engelska ligger sannolikt
icke under Sveriges kapacitet utan sannolikt över. Det kommer alltså att
bli en dragkamp örn marknaderna, och Sverige känner redan svårigheterna i
Sydamerika. Handelsavtal som nästan voro klara för Sverige annullera plötsligt.
Saken är ju den, att här uppträder en konkurrens, som hotar Sveriges alla
tidigare positioner eller många av de tidigare positionerna. Vi skola icke inbilla
oss, att det kommer att vara likgiltigt för Sverige, när det skall försöka hävda
sin ställning på tidigare exportmarknader för sina industrialster och andra
varor, vilken politik det fört gentemot de förenade nationerna.

Saken bar också en annan sida. Jag har för mig, att något av det jag fruktar
att vi komma att förlora på den internationella marknaden, kunna vi återvinna
i öster. Det finns en väldig marknad där, och ur den synpunkten.vore det av
synnerligen stor betydelse, att Sverige verkligen gjorde ansträngningar i handelspolitiskt
avseende åt det hållet. Jag vet väl, att Sverige söker driva handelsförhandlingar
åt olika håll; att regeringen driver en sådan verksamhet betvivlar

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
jag icke alls. Det är ju ganska självklart. Att regeringen är intresserad för
handel österut tar jag också för alldeles självklart. Men jag tror, att det icke
räcker med bara detta att nian skickar handelsförhandlare eller inbjudan till
ryssarna att förhandla örn handelsavtal. Det räcker icke med sådana vanliga
formaliteter, utan jag tror det skulle vara mycket nyttigt för Sverige, örn
Sveriges regering deklarerade, att vi vilja verkligen genomföra en radikal brytning
med den tidigare av arvfiendekomplex färgade svenska utrikespolitiken.
Jag anser, att dessa frågor äro synnerligen viktiga, och de bli mer och mer
brännande ju mer vi närma oss krigets slut och ju mera efterkrigs-Europa kommer
att stå inför en mycket svår ekonomisk kris och andra påfrestningar.

Statsministerns bidrag till denna debatt är emellertid att — i stället för att
tala örn dessa allvarliga ting — komma att tala om att »herr Hagberg har väl
icke varit så lyckad som utrikespolitisk expert, ty han har också råkat taga
fel». Det kan vara skäl att erinra örn socialministerns ord, att det ju bara är
ett slags högre väsen, som lär vara felfritt. Jag tänker icke alls säga, att jag
icke har anledning att revidera något av allt vad jag har sagt under de gångna
åren. Men jag undrar, örn jag icke sitter bättre till därvidlag än statsministern
själv. Vad var det nu han ville anföra som argument för att han icke skulle
allvarligt diskutera dessa frågor? Jo, för det första, att jag i remissdebatten
1940 sagt, att det vore angeläget för Sverige att skapa goda och korrekta relationer
med Östersjöns båda stormakter. Hurudant var läget 1940? Beträffande
Tyskland hade vi mer än goda förhållanden; jag vill dock erinra örn att jag
under hela kriget aldrig krävt, att Sverige icke skulle upprätthålla korrekta förbindelser
med Tyskland, men beträffande Sovjetunionen hade Sverige nyss
intagit positionen icke-krigförande och gjort Finlands krig till sitt och därmed
markerat, att Sverige betraktade Finlands fiende som Sveriges fiende. Jag
ansåg då, att det för Sverige var en mycket angelägen sak att rätta till dessa
förhållanden, och det står jag vid ännu i dag.

Den andra frågan som statsministern här berörde var, att jag 1941 skulle
ha sagt, att det vore en stor olycka för Sverige med ett rysk—tyskt krig. Ja,
örn statsministerns invändning på denna punkt är allvarlig, så måste det väl
innebära att han ansåg, att det var en stor lycka för Sverige med ett rysk—
tyskt krig. Eljest förstår jag inte invändningen. Jag kanske kan säga, att
nu efteråt ter sig det som ändå har inträffat sorn det bästa, emedan det tydligen
har väsentligen förkortat nazismens herravälde över Europa. Men å
andra sidan måste jag säga, att just detta rysk—tyska krig visat sig ha haft
ganska olyckliga följder för den svenska politiken. Ty från dess utbrott datera
sig ändå de väsentliga eftergifterna i den svenska utrikespolitiken, som
Sverigen kommer att få lia känning av under många år framåt. Men örn jag
skulle lia överskattat skadan av ett sådant krig och statsministern eventuellt
känner, att hans tillförsikt inför ett sådant var mera välmotiverad, så medger
jag inte, att detta skulle vara något skäl för statsministern att vägra diskutera
de utrikespolitiska spörsmål, som jag här i mitt anförande mycket kort
berörde.

Jag vill säga en sak örn vår ställning till Sovjetunionen. En norsk författare,
Borgen, påpekade i Dagens Nyheter i går, att när Hagberg hade anfört,
att det kanske inte skadade örn Sverige skickade en jordbruksattaché
även till Moskva för att studera ett jordbruk, som inte drabbas av kris, då
hade han mötts av ett skratt här i kammaren. Borgen tyckte det var mycket
konstigt, det var enligt hans mening ingenting att skratta åt. Men för mig,
som känner den bornerade självtillräcklighet, som är karakteristisk för vissa
svenskar när det gäller att behandla ryska problem oell ta ställning till dem,
var det inte, alls något konstigt.

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remius av statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)

Sedan påpekade herr statsministern, att Hagberg- inte hade varit logisk i
det att han å ena sidan ville, att regeringen skulle försvinna och ersättas av
en annan regering, och å andra sidan riktade elden särskilt mot socialministern
och utrikesministern. Ja, det är klart, -att om man så där efterlyser en formell
logik, kan statsministern håva in en poäng, Men han är ju så gammal och slipad
politisk taktiker, att han vet, att det finns tillfällen, när den formella logiken och
politiken inte alldeles korrespondera med varandra, och förmodligen låg det
till på det sättet också för mig. Jag hade uttryckt min allmänna mening, att
denna regering borde försvinna och att jag ansåg den oförmögen en konstruktiv
politik. Men även örn jag inte säde det, så var det väl även för statsministern
och oss alla klart, att de politiska förutsättningarna enligt min mening
ännu inte föreligga för att denna regering skall försvinna. De hålla pär
att mogna fram, men de föreligga åtminstone inte för dagen. Detta kan förklara
en del av vad statsministern ansåg vara så märkligt i mitt uttalande.
Även örn man anser att en hel regering bör försvinna och lämna rum för en
ny men utgår ifrån att detta för ögonblicket inte kan genomiföras, kan man
verkligen när det gäller vissa ministrar och vissa gebit, där förhållandena
anses vara komprometterande, ställa frågan: borde det inte ske en förändring
här? Jag ställde ju inte denna fråga så där in concreto, åtminstone menade
inte jag att den skulle tolkas så. Jag menade exempelvis att örn socialministern
åstadkommer en verklig upprensning och nyorientering, ja, då blir ju situationen
en annan, och detta måste också påverka bedömandet av hans handlingssätt.

Jag vill också peka på ett ganska anmärkningsvärt uttalande av statsministern.
Han sade att regeringen är ganska enig inbördes och samarbetar gott.

Men han uttryckte den uppfattningen, att det skulle vara mycket svårt för
regeringen att hålla samman, när det gäller att realisera efterkrigsprogrammet.
Ungefär så uppfattade jag hans resonemang. Jag noterar det därför att
statsministern, som gärna önskar sig logik av mig, ändå inte har så svårt att
förändra sin uppfattning i väsentliga ting bara med några års mellanrum.
Ty det är ju inte så länge sedan som det hölls en socialdemokratisk partikongress,
där statsministern förklarade, att samlingsregeringens idé för honom
var inte bara en fråga örn ett taktiskt nödtvång i en viss situation, utan det
var någonting som han ansåg vara en logisk utveckling och något som man
skulle eftersträva såsom en framtida form för regerande. Nu antydde han
emellertid, att de ljusa förhoppningar, han ännu för några år sedan hade på
ett sådant beständigt samregerande med de borgerliga partierna, inte sträckte
sig längre än till dess man skulle börja genomföra efterkrigsprogrammet. Jag
tror att själva uttalandet också bekräftar vad jag anförde i går, att jag inte
anser denna regering mäktig en konstruktiv politik —• ja, jag anser att denna
regering utgör ett hinder för förverkligandet av efterkrigsprogrammet. Och
även arn krisen inte har blivit akut ännu, är det väl uppenbart att den måste
bli akut inom- en ganska nära framtid.

Så skulle jag vilja säga ett pär ord till herr socialministern. Han meddelade
att Paulson sedan .34 år tillbaka är polis. Han hade betraktat honom som en
polis, och han talade örn för oss, att denne Paulson tidigare hade haft i uppdrag
att bli kommunist. Detta uppdrag hade han fått av sina högre chefer,
och det gick ut på att han skulle gå in i den kommunistiska rörelsen för att
utöva spioneriarbete, sådant där föraktligt arbete, soini den av herr socialministern
omtalade ochranaagenten Azev utförde mot ryska bolsjevikpairtiet.
Jag tror att i detta erkännande om vad -man skulle vilja att denne Paulson
skulle ha gjort ligger en ganska god karakteristik på hur långt utför det
egentligen har gått. Ty att skicka in polisagenter för att spionera på arbetar -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
rörelsen är någonting- av det som jag anser höra samman med lagröta. Socialministern
anförde vidare — och det var så vitt jag förstod själva huvudlinjen

i hans svar--att det var inte så gott att gardera sig för att inte en och annan

skum figur skulle kunna utnyttja sin position för att utföra olaglig verksamhet.
Socialministern anförde bland annat Lenin och det svenska kommunistpartiets
strävanden att hålla sig fritt från provokatörer och förrädare som
exempel därpå. Jag tycker att exemplet var ganska malplacerat. Men när han
säger att så och så många — jag tror han sade 53 kommunister eller kommunistsympatisörer
— dömts för spioneri, skulle jag, även örn det är mera en
formell invändning — vilja säga, att jag känner ingen kommunist, som har
dömts för spioneri. Jag känner däremot till att det finns några människor,
som ha dömts för annan verksamhet, exempelvis i den s. k. sabotageprocessen,
som man på sin tid öppnade mot folk, som beskylldes för att ha sprängt
eller försökt spränga tyska fartyg. Men socialministern underströk också, att
det ju var möjligt, att även dessa människor äro sådana personer, som kommunistiska
partiet inte vill stå i ansvar för utan som smugit sig in där —
han använde inte detta uttryck, men det var väl egentligen vad han ville göra
gällande. Ja, herr socialministern har själv beträffande fallet Paulson vittnat
örn att man från myndigheternas sida försöker skicka in folk i den kommunistiska
rörelsen för att utföra spioneriarbete i den kommunistiska rörelsen,
för att uppträda som provokatörer. Jag tror att de exempel, där man
tror sig ha att göra med kommunister, som skulle ha utfört sådant föraktligt
arbete mot sitt fosterland, böra bedömas ur synpunkten: är det kanske paulsöner
som ha utfört detta? Men det är ju klart, att socialministern har rätt däri,
att här kunna smyga sig in skumma figurer i själva den administrativa apparaten
och att han inte kan göras ansvarig därför. Och om herr socialministern
lysisnade till mitt anförande, så skulle han lia funnit, att det inte var det väsentliga
för mig, att man här har avslöjat en enda figur Paulson utan det väsentliga
var, att det skall ha gått så långt i detta land, att man anser Paulsons
verksamhet nästan som en organisk del av den inre säkerhetspolisens arbete.
Jag åberopade i detta sammanhang bland annat Stockholms stadskollegium
och borgarrådets beslut örn att inte längre föreslå några medel för att finansiera
denna politiska polis och anförde att orsaken därtill är just detta, att
man anser att denna polis går Gestapos ärenden.

Men socialministern kan inte komma ifrån alla de olika exempel på polisens
verksamhet, som mångå gånger ha påtalats och belysts. Örn honom själv
kan jag gärna säga, att jag gärna tror vad man sagt, att socialministern har
ett gott hjärta. Vi ha några gånger fått vända oss till socialministern för att
hail i sista ögonblicket skulle ingripa för att rädda politiska flyktingar, som
eljest av hans underordnade myndigheter skulle ha utlämnats, och då har
socialministern ingripit. Det finns emellertid också tillfällen, när vi förgäves
ha försökt att få ett ingripande till stånd för att hindra utlämning av
flyktingar.. Socialministern är väl medveten örn sådana ting som att man har
igångsatt jätterazzior mot kommunistiska partiet i klart politiskt syfte. Socialministern
är vidare fullständigt på det klara med denna övervakning, detta
spionage och detta upprättande av ett slags förbrytarregister på människor,
som ha en annan åsikt än socialministern, nämligen på kommunistiska arbetare.
Han har vetat örn doporter ingar under kriget av kommunistiska statstjänare,
han har haft reda på sådana fall som fallet Anthon! och många andra.
Han har inte varit främmande för att vi i pressen upprepade gånger lia
ingi itu med och avslöjat sådana fall. Det är detta jag avser, när jag säger,
att här har ju skett en utveckling, som socialministern inte kan ha varit ovetande
örn och som man därför måste ställa honom till ansvar för. Nu undrar

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
jag om inte saken ligger så till som anfördes av herr Olovson i Västerås —
det var väl avsett som ett slags försvar, men kanske socialministern ber Gud
bevara sig för sina vänner. Herr Olovson säde, örn jag bär fått ett riktigt referat
av hans yttrande, att 1940 och åren därefter skulle det ha varit hopplöst
för någon i detta land, och förmodligen menar han också socialministern,
att försöka sätta en bomb under sådan figurer som Paulson. Han framhöll
också att det är regeringens närmaste omgivning, som bör observeras och som
bör bli föremål för en sådan undersökning, kontroll och upprensning, som här
ifrågasatts. Det är mycket hårda domar, som på detta sätt fållås av en av socialministerns
trognaste vänner och beundrare, men jag tror att det är ganska
karakteristiskt för läget. Låt oss alltså säga, att socialministern visste i det
väsentliga, hur det stod till, men han ingrep inte, arn det nu var för att han
inte vågade, såsom herr Olovson förutsatte, eller på grund av någon annan
orsak. Alltnog, han ingrep inte. Hade han ingripit tidigare och föranstaltat
en sådan här utredning, då skulle mycket ha kunnat vara annorlunda i dag.

Herr socialministern erkänner också, att den Hasselrotska utredningen,
som visserligen klarlade, att det finns en del nazister inom polisen, ändå inte
ledde till något resultat. Och varför ledde den inte till något resultat? Jo,
sade herr socialministern, det finns inte bara socialdemokrater i regeringen,
utan det finns även andra, och därmed ville socialministern, såvitt jag förstår,
endast säga, att det är på grund av detta samlingsregerande, som socialdemokraterna
i regeringen inte ingripit mot nazistiska element, mot folk som komprometterar
och bekämpar demokratien. Nu lovar socialministern, att det skall
bli upprensning på dessa områden och att man skall ta konsekvenserna av
denna upprensning. Jag vill säga att jag noterade detta socialministerns uttalande
med det största intresse.

Jag skulle också vilja säga några ord om justitieministerns anförande. Utöver
vad jag sade i den 3-minutersreplik, som jag hade tillfälle att ge i går,
tror jag att ett par ytterligare tillrättalägganden kunna vara på sin plats.
Jag bestred aldrig i mitt anförande i går, att de personer, som jag angav i
mitt exempel på folk som hade dömts, hade dömts för spioneri. Jag använde
kanske inte just det uttrycket, utan jag nöjde mig med att säga, att de fått
respektive 4Va och 10 års straffarbete för gärningar, vars kontenta jag återgav.
Jag trodde inte det var nödvändigt att säga detta. Jag är övertygad om
att justitieministern har den uppfattningen när han i sin förklaring säger, att
domarna handlat efter lagen. Men jag tror att själva kärnfrågorna härvidlag
äro dels att lagen är orimlig såsom den är avfattad, dels att uppfattningen
av denna lag blir beroende av vederbörandes allmänna politiska inställning.
Jag skulle eljest inte kunna förstå — för att ta ett exempel, som anfördes av
min partikamrat Linderot i går i första kammaren — hur det skulle vara möjligt
att avkunna sådana domar som att exempelvis döma en människa till 8
månaders straffarbete för att hon gjort sig känd för kommunistiska åsikter
och umgåtts med ledande kommunister och för att vid hemliga samtal med
en socialdemokrat dryftat förhållanden inom det socialdemokratiska partiet,
som inte voro kända utåt. Man brukar tala örn statsbärande partier, men här
tycker jag verkligen att man har nått en klimax, när det till och med anses
vara brottsligt att med en socialdemokrat på vad man kallar hemliga sammanträden,
när man sitter och pratar tillsammans, tala om förhållanden inom socialdemokratien.
Låt oss gärna med justitieministern återigen utgå ifrån att
dessa domare dömt efter sin övertygelse om vad som är brottsligt och ^vad^ lagen
kan användas till. Men när lagen kan användas på detta sätt, da mäste
det ju vara någonting galet med den, och det är just detta som vi velat understryka.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr försvarsministern har i sitt försvar för de tidigare mycket diskuterade
kryssarbyggena anfört, att dessa kryssare efter kriget kunna säljas med
god förtjänst till utlandet, örn det skulle befinnas vara lämpligt att göra detta.
Ja, jag vet inte örn detta egentligen är någon polemik mot mig att anföra detta.
Ty vad var det jag sade? Jo, jag sade att jag tror att den fundamentala förutsättningen
för ett totalt försvar är ett folk i vapen och att det allra viktigaste
skulle vara att åtminstone vara värnpliktiga hade handvapen. Därmed
har jag inte bestritt, att man kan behöva krigsfartyg, och jag har heller inte
bestritt att dessa kryssare under vissa betingelser kunna fylla en del uppgifter.
Men nog tror jag — det vill jag understryka ännu en gång — att det är en
dålig planering ur försvarssynpunkt, att ett litet land skall inrikta sig på
en högsjöflotta och på ett bombflyg med s. k. självständiga uppgifter i stället
för att först fylla de rent elementära försvarspolitiska uppgifterna.

I anledning av vad finansministern förklarade i går vill jag säga, att enligt
min mening höll han ett klokt anförande. Finansministern förklarade i början
av sitt anförande, att han ville ge uttryck för socialdemokraternas mening.
Jag fattar detta sa, att han därmed åsyftar socialdemokraterna inom regeringen.
Hans anförande var så mycket mer tillfredsställande, som de socialdemokratiska
och kommunistiska partierna därigenom i väsentliga frågor, då
det gäller att bedöma den ekonomiska politiken, hamnat på samma linje, ben
mening, som finansministern
ver driva upp priserna, har jag tidigare deklarerat. Även vad han förklarade
beträffande möjligheterna att nu genomföra en modifiering av lönerna utan de
tidigare, befarade inflatoriska verkningarna därav, har jag förut hävdat. Jag
fäste mig alldeles särskilt vid att finansministern i går förkastade den s. k.
prissänkningsvägen för att nu åstadkomma en förbättring av reallönerna. Så
sent som för endast 3—4 månader sedan var ju prissänkningsvägen generallinjen
för socialdemokratien. Landsorganisationens ledare gjorde uttalanden,
där de förklarade, att den löneförbättring, som kan vinnas, skall vinnas inte
genom att penninglönerna höjas utan genom prissänkning. Nu har således
finansministern gått över på den ståndpunkt, som vi kommunister tidigare haft
och fortfarande lia. För min personliga del får jag uppriktigt säga ifrån att
jag inte tror på möjligheterna att inom överskådlig framtid "åstadkomma någon
väsentlig prissänkning. Denna uppfattning har således finansministern
nu godtagit. Han menar därför att om Sveriges arbetare skola kunna få en
förbättring av sina reallöner, måste penninglönerna nu höjas.

Ja, jag skulle ytterligare kunna punkt för punkt bevisa, hur de tidigare
motsättningarna mellan socialdemokrater och kommunister i dessa frågor nu
lia utjämnats i hög grad. Jag skall emellertid avstå därifrån.

. Herr Vougt förklarade, att det varit sådana stridigheter mellan kommunister
och socialdemokrater att detta omöjliggjort för socialdemokraterna att
tänka på ett verkligt samarbete med kommunisterna och därigenom reflektera
på kommunisternas anspråk att få bli representerade med ordinarie representanter
i de ständiga utskotten. Jag vill inom parentes lia uttalat, beträffande
de ständiga utskotten, att örn socialdemokraterna hade antagit vår linje,
hade detta inte på något sätt berört socialdemokraternas ställning. Såvitt jag
kunnat finna av vallistorna till de ständiga utskotten, lia inte socialdemokraterna
i något utskott .inom hela riksdagen invalt majoriteten av ledamöterna.
De ha i stället nöjt sig med hälften och låtit de borgerliga partierna tillsammans
fa den andra hälften ledamöter. Socialdemokrater och kommunister ha
i denna kammare 130 ledamöter. De borgerliga partierna lia endast 100 ledamöter.
Det hade då inte alls varit orimligt, örn socialdemokraterna hade beundra
kammarens protokoll ]94,r>. Nr h. 4

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Viel remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lett kommunisterna tillfälle att åtminstone i något fall fa ett av de mandat,
som socialdemokraterna nu frikostigt skänkt till de borgerliga partierna. Som
en förklaring till detta handlingssätt ville herr Vougt hänvisa till att socialdemokraterna
misstrott kommunisterna. Jag vill då fråga herr Vougt, örn han
tror på högern. Det är alldeles självfallet, att nian kan hysa misstro mot varandra
inom politiken. Det är också ganska tydligt att högern misstror socialdemokraterna
och socialdemokraterna högern i många fall. Jag kan emellertid
inte förstå, att själva misstroendet som sådant skulle vara det verkliga
skälet mot att åstadkomma ett, som vi anse, praktiskt arrangemang för att
lösa frågor, där kommunisterna och socialdemokraterna äro överens och sträva
åt samma håll.

Herr andre vice talmannen Carlström frågade hur kommunisterna skulle
vilja ordna hjälpen åt de svenska bönderna. Jag vill svara honom med att
hänvisa till att vi i fjol inlämnade en motion i jordbruksfrågan, där vi utvecklade
ett mycket utförligt program hur vi anse att jordbrukspolitiken borde
uppläggas i detta land för att åstadkomma den enligt vår mening bästa lösningen.
Detta får således bli mitt svar på herr Carlströms fråga. Han åsyftade
dock förmodligen också hur vi kommunister skulle lösa problemet i den
nu aktuella situationen, då jordbrukarna säga sig lia erhållit mindre inkomster
än vad som beräknades, när den tidigare uppgörelsen ägde rum. Jag vill i
detta sammanhang ytterligare upplysa herr Carlström om att vi kommunister
icke vörö anhängare av den tidigare uppgörelsen. Vi ansågo nämligen att den
icke var skälig för de mindre jordbrukarna. Uppgörelsen gav överkompensation
till de större jordbrukarna.. På grund därav intogo vi en kritisk hållning
gentemot uppgörelsen. Vi anse emellertid fortfarande att i den man som det
sakligt kan påvisas, att vissa jordbrukargrupper kommit i en oförmånlig ställning
genom denna uppgörelse, bör man åstadkomma en justering.

Herr Svensson i Grönvik förklarade i går, att en eventuell löneökning åt
arbetarna skulle ske på böndernas bekostnad. Jag vill gentemot detta påstående
säga, att herr Svensson har rätt endast under förutsättning, att han kallar
den svenska högfinansen och de svenska industriföretagarna för bönder. Om
man genomför en lönejustering uppåt utan att detta något nämnvärt påverkar
prisnivån, hur skola då bönderna kunna beröras av en dylik lönehöjning?_ Metallindustriarbetarnas
förslag till nytt avtal beräknas kosta ungefär 45 miljoner
kronor mer om året än det nu uppsagda avtalet. Denna summa kan betalas inom
de nettovinster, som metallindustriens företagare själva redovisa. Dessa röra sig,
om jag minns rätt, örn omkring 75 miljoner kronor. Detta visar sålunda, att
metallarbetarnas lönekrav kunna betalas utan att utdelningen till aktieägarna
inom metallindustrien behöver minskas. Jag måste under sådana förhållanden
ställa mig den frågan, hur bönderna då kunna anse, att ett tillmötesgående av
dessa blygsamma krav från metallindustriarbetarna skall kunna försämra läget
för Sveriges bönder. — Herr Svensson yttrade vidare, att Sveriges bönder inte
kunde se upp till mig såsom någon ledstjärna för att få hjälp. Gentemot detta
påstående av herr Svensson vill jag säga, att jag inte på något sätt begärt detta.
Jag framhöll emellertid i mitt anförande ett elementärt faktum, nämligen
att den svenska arbetarklassen representerade nära 60 % av folket. Den svenska
arbetarrörelsen, d. v. s. socialdemokraterna och kommunisterna, äro således politiska
representanter för dessa 60 % av folket. Sveriges bönder utgöra Va av folket
eller 34 % noga räknat. Jag menar därför att örn Sveriges bönder verkligen
vilja driva en framsynt politik, måste de betänka, att böndernas naturliga
bundsförvanter, och de enda som egentligen ha utsikt att stödja böndernas sak.
äro att finna i arbetarklassen. Jag tror emellertid inte, att herr Svensson i
Grönvik var så enfaldig, att han inte kunde begripa detta. Det förhöll sig nog

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
snarare så, att han ansag att något skulle han väl ändå slänga åt kommunisterna,
ty detta hör liksom till ritualen i en sådan här remissdebatt.

Jag vill slutligen med några ord beröra det anförande, som socialdemokraten
herr Lundstedt höll i går, där han tog avstånd från socialismen och prisade det
privata initiativet. Herr Lundstedt gjorde också några uttalanden om Sovjetunionens
imperialism. Jag har ingen anledning att i detta sammanhang försvara
Sovjetunionen, ty jag är övertygad om att detta land försvarar sig
sjflvt och gör det mycket bättre än vad jag någonsin kunnat göra, Jag har
almö trott och tror alltjämt att Sovjetunionen är socialistiskt och inte imperialistiskt
inställd. Vad som hittills inträffa! har endast bekräftat min tro. Om
herr Lundstedt hade rätt endast till a/10 av vad han hävdade örn Sovjet skulle
han nog få börja lägga sitt ansikte i nya veck, ty då skulle han i Sveriges
riksdag 1945 inte så lugnt kunna upprepa ett nazistiskt pladder, som hade jubeldagar
för 4—5 år sedan. Samma skulle jag även vilja säga till herr Bagge
som nu varit uppe och skingrat en del farhågor örn att högern skulle ha ändrat
mening pa sitt krav pa kommunistförbud. Herr Bagge menade, att högern
fortfarande krävde en förbudslagstiftning, som i realiteten skulle rikta sig
mot det kommunistiska partiet. Jag har ingenting emot detta. Herr Bagge
bär som partiledare under mångå år upprätthållit denna linje, och för varje år
har partiet blivit allt mindre. Vid detta val kostade det honom t. o. m hans
egen skalp. Jag har således ingenting emot att högern vidhåller denna reaktionära
och verklighetsfrämmande linje ända till dess samtliga högermän försvinna
ur den svenska riksdagen.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
medger, att jag skulle kunna avstå från att replikera herr Hagberg i den mån
det gäller var kontrovers. Särskilt i första delen av hans anförande däri han
polemiserade mot en del uttalanden från i går, tyckte jag mig nämligen kunna
konstatera, att det i verkligheten innehöll en rad ursäkter för vad han yttrade
i gar. Jag vet inte, örn kammarens ledamöter uppfattade herr Hagbergs yrkande
pa min avgång såsom villkorligt. Jag kunde emellertid inte observera
att det var forsett med någon särskild reservation och anknöts till resultatet
av det arbete, som den tillsätta kommissionen skulle komma att utföra Enligt
herr Hagbergs uppfattning skulle jag i själva verket ha visat mig mera inkompetent
redan därigenom att jag inte kände till Paulsons sinnelag och handlingar,
an om jag känt till dem. Det värsta inkompetensbeviset för en socialminister
skulle således ha varit, att han inte haft kännedom örn att Paulson var
en person som skulle kunna begå det slags handlingar, för vilka han åtalats

Jag vill till en början rätta till bl. a. ett missförstånd av herr Hagberg
Paulson har inte varit polis i 34 år. Jag har ej heller förklarat detta. Jag
kårtägt att Paulson anvants i svensk underrättelsetjänst under loppet av
34 ar med kanske något uppehåll under kortare tid. Formellt har Paulson
inte tillhört polisen, utan han har med överkonstapels titel haft tjänst sorn chef
torpolisbyran Jag skall här inte närmare gå in på skillnaden mellan att formellt
vara polis och icke vara det, utan jag nöjer mig med att konstatera, att
Paulson anvants i polisens underrättelsetjänst.

I fråga örn det spioneri sorn Paulson skulle utföra inom det kommunistiska
partiet sa vill jag framhålla, att detta ar en mycket gammal historia, som
i varje tall inte kan hanforas till den »moderna lagrötan». Jag skulle nämligen
tro, att detta spioneri planerades redan tidigt på 1920-talet, långt innan vi Engö
tillgång till tvangsmedelslagar oell dylikt. Det torde emellertid inte vara alldeles
otänkbart, att polisen alltid använt sig av dylika metoder. Det skulle för
övrigt inte förvåna mig, örn den uttalade meningen, att Paulson skulle vara na -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
zist, har sin grund däri, att han bland nazisterna haft liknande uppdrag som han
tidigare haft beträffande kommunisterna. Det kan i varje fall förhålla sig på

det sättet. o „

Vad jag förut anfört örn svårigheterna att hålla reda pa folk, vill jag
illustrera med endast ett par exempel. Jag är för övrigt säker på att man på
en kort stund skulle kunna samla närmare ett hundratal minst lika komprometterande
exempel som fallet Paulson. Jag vill i detta sammanhang^ något beröra
kommunisterna och spioneriet. Herr Hagberg bestrider, att någon kommunist
blivit dömd för spioneri. Bestrider herr Hagberg även att den kommunistiska
arbetarkommunens ombudsman i Göteborg, herr Rydstedt, tillhört
det kommunistiska partiet, eller tror herr Hagberg, att även denne var en
av polisen inskickad spion i partiet? I så fall behandlar verkligen polisen
sina verktyg synnerligen illa, ty herr Rydstedt blev dömd till tre års straffarbete
för spioneriverksamhet, som han utövat. Jag vet visserligen, inte hur
många av de för spioneri dömda, vilka karakteriserats som kommunister eller
kommunistsympatisörer, som verkligen tillhört det kommunistiska partiet. Jag
skulle emellertid tro att åtskilliga av dem verkligen tillhört partiet och därigenom
inte ens haft vett — vilket partiledningen givetvis, skulle ha. önskat —
att innan de börjat spioneriverksamheten utträda ur partiet Ett dylikt utträde
har emellertid skett i några fall, som vi känna till. Örn det emellertid skulle
förhålla sig så att inte ens herr Hagberg, vilken ju åtminstone här i riksdagen
framträder som det kommunistiska partiets ledande gestalt, kände till att herr
Rydstedt tillhörde kommunistpartiet, då måste jag säga, att det kommunistiska
partiets ledning håller ännu sämre reda på sina tjänstemän — ty denne man
var dock en tjänsteman inom partiet — än vad jag lyckats hålla reda på de
tjänstemän, som i ett eller annat avseende lyda under socialdepartementet. Jag
tänkte därför, när jag åhörde herr Hagbergs yttrande i denna, fråga, att om
jag verkligen skall behöva avgå såsom socialminister, borde jag få sällskap
med herr Hagberg från de ledande posterna i kommuniströrelsen.

Herr Hagberg berörde vidare vissa flyktingsfrågor. Det är visserligen sant,
att jag i vissa fall hindrat utvisning av politiska flyktingar. Jag har emellertid
gjort detta utan att jag i verkligheten haft full befogenhet härtill. I själva
verket ankommer det nämligen på justitiedepartementet att besluta i dylika
frågor. Trots att jag inom mitt departement i stor utsträckning får syssla med
flyktingspolitiken, har jag icke befogenhet att internera några flyktingar. I
den mån det ankommer på Kungl. Majit att fatta beslut örn en internering
— i fängelse eller någon förläggning —- ankommer beslutanderätten på
Kungl. Maj :t i justitiedepartementet och inte i socialdepartementet. Precis på
samma sätt ankommer det på Kungl. Majit i justitiedepartementet att frige
personer, som eventuellt ha blivit internerade för någon tid. Det ankommer
heller icke på socialdepartementet. Likaledes ligger det utanför, min konstitutionella
befogenhet att ingripa, om polisen vill avvisa en flykting eller förpassa
en flykting. Jag har emellertid icke låtit hindra mig av att jag saknat
de formella befogenheterna, vilket äldre kammarledamöter kanske erinra
sig från denna kammares protokoll, eftersom jag har fått anmärkning från
konstitutionsutskottet, då jag tillät mig ingripa för att rädda en flykting, som
en landsfiskal i Umeå ville avvisa. Jag har bara velat nämna detta örn denna
sak.

Vad den Hasselrotska utredningen beträffar, gjorde jag i.går en antydan,
som har missuppfattats av herr Hagberg i Luleå. Jag sade icke, att det inte
bara finns socialdemokrater i regeringen, varav skulle följa att eftersom det
även finns borgerliga ledamöter i regeringen berodde det därpå, att den Hasselrotska
utredningens förslag örn övergångsstat aldrig kom att föreläggas

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen ra. ra. (Forts.)
riksdagen, utan vad jag sade var, att jag icke var ensam i regeringen, varför
det alltså kunde tänkas, att det icke berodde på mig, örn ett sådant lagförslag
icke blev framlagt. Jag hoppas, att mina kolleger i regeringen icke ta illa upp,
örn jag upplyser örn att jag yrkade och yrkade ganska energiskt inom regeringen
på att förslaget örn sådan övergångsstat skulle genomföras, på det att
jag skulle kunna avlägsna från aktiv tjänstgöring i polisen -— jag kan icke
beröva dem deras lön — nazistiska och örn så skulle vara även kommunistiska
element, alitsa sådana personer som tillhöra de s. k. ytterlighetspartierna.
Jag lyckades emellertid icke vinna majoritet inom regeringen för denna min
mening. Jag vill emellertid samtidigt säga, att majoriteten gick icke efter
partilinjer, utan det fanns delade meningar inom åtminstone ett par av grupperna
i regeringen. Minoriteten fick emellertid vika. Eftersom min antydan
blivit missuppfattad tycker jag det är lika bra att helt enkelt tala om hur
förhållandet i detta avseende egentligen låg till.

Ja, herr talman, jag skall icke ge mig in på vissa andra ting, som herr
Hagbergs anförande nu skulle kunna föranleda. Den uppmjukning i hela uppläggningen
av hans anförande i dag, som jag ansett mig kunna konstatera,
är^på så sätt glädjande att jag verkligen i går, när jag hörde herr Hagberg,
frågade mig, örn icke den rätt lilla valseger, som kommunisterna vunno i fjol,
börjat stiga herr Hagberg åt huvudet. Det tyckte jag var synd, ty han har
i själva verket ett ganska bra huvud.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag skall lika
litet nu som i går diskutera utrikespolitik med herr Hagberg i Luleå. Jag tycker
han emellertid försökte komma för lätt ifrån grundvalen för sin ståndpunkt.
När han här försöker förklara sitt uttalande år 1940 med hänvisning till
den finska krisen och försöker komma undan samma uttalande år 1941 med en
fråga, örn jag ansåg det vara en lycka, att det tysk-ryska kriget kom till stånd,
är det ju ett sätt att sno sig, som knappast är värdigt ens en kommunist. Ett
faktum var ju, att kommunisternas'' ståndpunkt helt och hållet bestämdes av
det förhållandet, att det rådde en pakt mellan Sovjetunionen och Tyskland.
Det var ^bestämmande för deras ståndpunkt 1940, och det var bestämmande för
deras ståndpunkt 1941. Det tog sig uttryck icke blott däri, att man ansåg det
vara till Sveriges väl, att ett gott förhållande existerade mellan Östersjöns1
båda stormakter, utan influerade på hela bedömandet av det krig, som hade utbrutit.
Herr Hagberg i Luleå vet mycket väl, att det från kommunistiskt håll
förklarades, att det krig, som västmakterna förde, ingalunda var ett krig för
demokratien utan ett rent imperialistiskt krig. Han vet lika väl, att man från
kommunistiskt håll med glädje konstaterade, att västmakternas försök att genom
att avstänga tillförseln slå ned Tyskland hade stäckts av det faktum, att
det rådde ett sådant förhållande mellan Tyskland och Sovjetryssland, att
Tyskland kunde erhålla leveranser av alla slag från Sovjetryssland. Detta var
den kommunistiska synen på kriget ända till dess det låt mig gärna säga ur
Sveriges synpunkt olyckliga kriget mellan Sovjetryssland och Tyskland bröt
ut, ty det är ju för var och en uppenbart, att Sveriges läge blev mera ansträngt
genom att pa detta sätt kriget också blossade upp på den andra sidan av oss.

Det var emellertid uppenbart, att kommunisterna bestämdes helt oell hållet
i sin uppfattning av det faktum, att Ryssland icke blott stod utanför västmakternas
krig utan dessutom hade en pakt med Tyskland. Sedan är det ju en annan
sak, att man försökte göra den situationen till den bästa för Sverige. Jag
har icke yttrat mig örn detta. Jag tänker icke yttra mig om det. När emellertid
kommunisterna lia haft en sådan utgångspunkt för sitt politiska ståndpunktstagande
och sedan, när situationen ändrades, svängde över — man kan

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
mycket lätt, om man följer företeelserna, konstatera precis när omsvängningen
ägde rum —• och började tala om västmakternas strid för demokratien o. :s. v.,
då memar jag, att man har varit så osjälvständig i sitt utrikespolitiska ståndpunktstagande,
att man icke passar som rådgivare för andra. Detta var det
enda, som jag i går ville konstatera. Jag tror, att mina kompletteringar i dag
ytterligare stryka under att herr Hagberg i Luleå kan icke med något berättigande
spela den roll av undervisare, som han här försökt åta sig.

Beträffande logiken i hans yttrande örn samlingsregeringen, så talade jag
icke örn logik. Jag tog endast det faktum, att han på 20 minuters tid hann gå
från ett yrkande på regeringens totala avgång till att kräva två ministrars huvuden,
som ett uttryck för den kompromisslusta för kommunisternas del, som
herr Hagberg hade tillkännagivit. Man kan kompromissa även med logik, därom
råder intet tvivel.

För övrigt har jag ingen anledning att här taga upp de försök, som herr
Hagberg i Luleå gjorde att få mig fast för olika ståndpunkter. Jag har visst
här i livet haft olika ståndpunkter, på grund av att den uppfattning, som
man har i ett läge, icke alltid håller i ett förändrat läge. Det ha vi ju bland
annat fått lära oss litet var i vårt betraktande av försvarsfrågan i Sverige.

Herr Hagberg gjorde sig emellertid skyldig till en glömska eller ett misstag,
vad man nu vill kalla det. Han trodde nämligen, att jag på partikongressen
1940 hade förordat, att denna samlingsregering skulle permanentas och sitta
oavbrutet in i det oändliga. Jag förklarade tvärtom på partikongressen, att jag
trodde icke alls, att vi ännu vörö mogna för en samlingsregering av en längre
varaktighet, men jag menade ändå, att i själva tanken lag något ur demokratisk
synpunkt viktigt. Min synpunkt var den, att om utvecklingen skulle fortsätta,
som den har gjort under låt mig säga det senaste årtiondet, där förskjutningar
skett särskilt på den borgerliga sidan i uppfattningen av till exempel
den sociala omvårdnaden, ännu mera i fråga örn den politiska demokratien
och efter den sista valrörelsens erfarenheter även i fråga örn den ekonomiska
politiken, så kan man komma i ett läge, där motsättningarna ha i så hög grad
utjämnats, att det icke längre finns någon naturlig plattform för den gamla
parlamentarismen med en opposition och en majoritetsregering. Ja, man kan
ha kommit därhän, att själva underlaget för oppositionen har så krympt samman,
att till sist stora delar av det folk, som tillhör oppositionen, finna att de
icke egentligen ha någon reell uppgift att fylla i det politiska livet. Det var
med hänsyn till ett sådant läge, som jag frågade mig. då jag som demokrat menar
att man skall tillvarata alla krafter i det samhälleliga arbetet, örn ändå
icke det riktigaste vore, att man kopplade in även minoritetsgrupperna i arbetet
redan i regeringen. Jag tror att den, som verkligen gör sig möda att tänka
igenom denna för demokratien ganska viktiga sak, skall nog komma att ge
mig rätt i många avseenden.

Vilka grupper som kunna komma att inkorporeras vill jag för närvarande
icke uttala mig örn. Den utveckling, som jag hänsyftade på, är icke fullbordad.
Jag skulle kunna tänka mig att en dag ha vi kommit så långt, att t. o. m. kommunisternas
heta längtan att få delta i regeringen kan tillfredsställas.

Herr Vougt erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag begärde ordet för att beröra en detalj i herr Hagbergs i Luleå
anförande, men den detaljen är på sätt och vis ganska viktig. Det förefaller
mig, som örn han i sitt resonemang örn utskottens sammansättning. icke är
riktigt på det klara med hur utskotten i år sammansatts. Han synes vilja göra
gällande, att från socialdemokraternas sida något slags förmån lämnats de
borgerliga, som man icke velat lämna åt kommunisterna. Det förhåller sig

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
emellertid på det sättet, att utskotten äro allt igenom proportionellt sammansatta.
De ständiga utskotten bestå av ledamöter från bägge kamrarna. Vi lia
ju numera icke någon majoritet i andra kammaren, men vi disponera en sådan
i första kammaren. När resonemanget om utskottens sammansättning började,
föreslogs från vår sida med hänsyn till önskvärdheten av att folk skulle få
sysselsättning, att vi skulle låta majoriteten i princip vila i andra kammaren.
Från den principen lia sedan av personliga skäl gjorts vissa undantag, vilket
gör, att i tre av de sju utskott som det är fråga om den socialdemokratiska majoriteten
i stället ligger på förstakammarsidan, men utskottens sammansättning
är alltigenom proportionell såväl beträffande förhållandet mellan oss och de
borgerliga partierna som beträffande kommunisterna.

Nu synes herr Hagberg i Luleå lia tänkt sig, att vi i stället skulle ha slutit
ett valförbund inom riksdagen med kommunisterna i andra kammaren och
tagit ut majoriteten tillsammans med dem. Jag vill då erinra honom örn att
före föregående års val socialdemokratiska partiet erhöll en hemställan från
kommunistiska partiet om valsamverkan. Denna hemställan avvisades enhälligt
av den socialdemokratiska partikongressen. Samma skäl som då gällde
göra nu varje slags förbund i riksdagen mellan oss och kommunisterna omöjligt.

Herr Hagberg i Luleå, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! På dessa tre minuter skulle jag först och främst vilja
säga, att från vår sida icke föreligger någon strävan att förändra den formulering
som jag gav i går. Vad jag i går sade — och det kan socialministern
kontrollera i protokollet — var: »därest icke en verklig upprensning eller nyorientering
ägt rum». Däri låg reservationen. Härtill kommer, att örn jag i dag
kanske haft ett annat tonfall, är det väl motiverat med att socialministern därefter
uttryckligen förklarat, att en grundlig upprensning skulle äga rum. ^

Sedan konstaterar jag blott, att man använde folk för spionerande på arbetarrörelsen
— i detta fall det kommunistiska partiet — redan år 1922, innan
vi kommo så långt utför. När man ännu gör det borde det ju av socialministern,
som själv kommit ur arbetarrörelsen och företräder en del av densamma,
betraktas såsom en angelägen sak att göra slut på ett sådant förhållande. Polisen
skall bekämpa men icke själv bedriva spioneri.

Sedan erinrade socialministern om att det verkligen fanns en kommunistisk
spion, nämligen ombudsmannen Rydstedt i Göteborg. Jag hade glömt, att Rydstedt
formellt dömts för spioneri. Något närmare känner jag emellertid icke
till själva saken, därför att över denna liksom många andra mål har offentlikhetens
ljus icke fallit; men han var dock blott en av uppgivna 53. Slutligen
vill jag medge, att det var en skillnad i den relation som jag gav och den
som herr Möller gav örn hur det stod till med viljan inom regeringen att
rensa upp.

Härefter yttrade

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
måste erkänna, att mina kunskaper om det speciella partispioneriet säkerligen
äro mindre jin — jag vågar icke säga herr Hagbergs i Luleå — men åtminstone
somliga kommunisters. Jag vill upplysa örn att den socialdemokratiska partistyrelsen
ansett sig en onda gång böra avvisa en framställning från en socialdemokratisk
förening här i Slockholm att bevilja en person inträde, och detta
berodde därpå, att vi misstänkte, att det var en person som å det kommunistiska
partiets vägnar skulle söka inträde hos oss och spionera på det socialdemokratiska
partiet. Personens namn var Per Meurling.

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag hade tänkt använda denna replik till att bemöta statsministern,
men som tiden icke tillåter mig att ingå på något närmare bemötande,
vill jag blott helt enkelt rekommendera statsministern att se en film
som handlar om den amerikanske Moskvaambassadören Davis’ uppdrag i
Moskva. Den ger på ett populärt och på ett även för en svensk minister begripligt
sätt. något örn anledningarna och bakgrunden till det andra världskriget och
kanske förklarar en hel del som man icke kan förklara på några korta minuter.
När statsministern sade, att det kan till och med komma att gå därhän att kommunisterna
komma in i regeringen, är det en mycket upplysande åsiktsförskjutning
som tydligen håller på att arbeta sig fram. Den bör vara en adress
till socialministern att göra slut på polisens fortsatta registrering av kommunisterna
på ett särskilt slags förbrytarlista.

Vidare yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! De replikskiften, som senast
ägt rum, kunna vara ett lämpligt mellanspel mellan statsministerns anförande,
örn de stora framtida linjerna, och de reflexioner, som jag kan göra örn dagens
läge;

Både statsministern och finansministern tillkännagåvo i gårdagens debatt,
att de icke vörö fullt tillfredsställda med mitt yttrande här i kammaren. Jag
var tyvärr i går eftermiddag i första kammaren, där jag blev så gripen av professor
Myrdals rätt så långa utläggningar och förkunnelser om egendomsutjämnande
åtgärder av olika slag att jag försummade debatten i andra kammaren
och blott helt kort fick höra statsministern tala. Jag fick dock den uppfattningen,
att statsministern ansett, att jag icke visat mig tillräckligt aktningsfull mot
samlingsregeringen.^ Av den anledningen skall jag be att få något återkomma
till vad jag sade i gar. Jag framhöll, att sammanhållningen inom vårt folk under
kriget varit storartad, och jag tilläde, innan jag slutade, att även örn en viss
förskjutning skett i den allmänna opinionen måste man dock säga, att denna
sammanhållning ännu var tillfredsställande. Jag sade nog också, att de fördelar
som man väntade av freden diskonterats i förtid av många, och jag slutade med
att erinra örn den nuvarande regeringens tillkomst och de viktiga uppgifter
som då ansågos höra till dess främsta. Jag vill också säga till hans excellens
statsministern, att jag betraktade bildandet av en samlingsregering såsom det
fetarkaste beviset för enigheten inom vårt folk. och jag skulle kunna ytterligare
tillägga, att jag ville i samlingsregeringens tillkomst se ett bevis för att vår demokrati
i en situation som kräver krafttag också visat sig handlingsduglig.
Jag sökte, örn än kortfattat, skildra vad samlingsregeringen närmast haft att
bevaka. Den var tillkommen, yttrade jag, för att förena nationens alla krafter
mot hotet från det pågåendet kriget vare sig farorna kommo i form av militära
aktioner, handelspolitiska hot mot vår försörjning eller påfrestningar på produktionen
och vårt ekonomiska liv. Och så slutade jag med att säga, att sviktar
sammanhållningen i så pass livsviktiga frågor, då undanryckes grunden för samlingsregeringens
tillvaro. Jag skulle tro, att det var denna sista del av mitt
anförande som föranledde statsministern att anslå den allvarliga ton, som han
använde. Jag kan dock icke finna annat än att min reflexion var fullt berättigad.
För min del betraktar jag vårt läge såsom långt ifrån ljust, och jag befarar,
att innan vi kommit tillbaka till normala tider kunna vi få genomleva mycket
allvarliga påfrestningar i flera hänseenden, och då kan sammanhållning och
enighet vara en oskattbar tillgång.

Örn jag alltså, å ena sidan, icke anser det såsom önskvärt att torpedera det på -

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gående samarbetet, måste jag, å andra sidan, säga, att när man läst finansministerns
tal i Kumla oell på en del andra platser, när man hört hans deklaration
här i kammaren vid höstriksdagens början, och när man följt diskussionen
ute i landet, icke minst i pressen, då undrar man nog, örn icke sammanhållningen
kan bli utsatt för vissa påfrestningar och örn icke det finns skäl till ett
sådant omdöme som att grunden för samlingsregeringen kan undanryckas.
Professor Myrdal, som av regeringen för närvarande placerats på den utomordentligt
viktiga posten som ordförande i efterkrigsplaneringskommissionen,
bidrog icke heller till att lugna sinnena, eftersom han, såsom jag nämnde, återgav
ett flertal uppslag vilkas fullföljande skulle medföra långt gående ingripanden
i samhällslivet. Jag har svårt att tänka mig, att den hårda tid som vi
måste arbeta oss igenom under strävanden att bevara och förmera vårt folks
arbetsmöjligheter kan vara särskilt lämpligt för långt gående socialistiska experiment.
I det fallet delar jag fullständigt den uppfattning som en medlem av
regeringen tillkännagav i första kammaren, när han erinrade örn vad det nuvarande
samhället förmått åstadkomma av förbättrad levnadsstandard för vårt
folk, och när han konstaterade att man i tider som dessa bör akta sig för att
spoliera väsentliga samhälleliga värden. Och varför skall jag icke dessutom
erinra örn professor Lundstedt, när han säger, att vi kunna försätta oss i ett
sådant läge, att vi få välja mellan frihet och statsbyråkrati?

Finansministern började sitt stora anförande i går kväll med att ''framhålla,
att jag anmält missnöje med statsverkspropositionens utformning. Han ville,
att vi -—- örn jag minns'' rätt -—- skulle göra det tankeexperimentet att han
förflyttade sig från statsrådsbänken och upp på riksdagsbänken, när han framförde
sina synpunkter gentemot vad jag sagt. Jag tror, att det i alla fall var
onödigt finkänsligt. Det föreföll för övrigt, som örn han missuppfattat mig åtminstone
på en punkt. Han ifrågasatte, om jag icke använt ett sådant uttryck
som att regeringen var villrådig, och han antog i det fallet, att det var en felsägning
från min sida. Jag kunde omöjligen ha använt detta ord om regeringen
utan möjligen örn finansministern. Jag tror nog, att finansministern
uppfattade mig rätt, ty jag använde ordet regering, men jag ville icke förutsätta,
att regeringen uttryckt sig så pass försiktigt på grund av villrådighet,
utan jag sade, att den hade gjort detta med full avsikt, då den förmodligen
icke just nu ville få i gång en politiskt diskussion örn vissa ekonomiska
spörsmål utan ville vinna tid. Vad jag däremot ifrågasatte var, örn detta försiktiga
uttryckssätt under angivna förhållanden är enbart lyckligt. Det föreföll,
som örn finansministern själv erkände, att yttrandena örn den ekonomiska
politiken voro alltför kortfattade. Han sade också, att han hade för avsikt att
på ett mera utförligt sätt belysa denna politik i debatten. Det gjorde också
finansministern, men jag är icke alls övertygad örn att hans inlägg vid detta
tillfälle gav full täckning åt vad jag betraktar såsom det väsentligaste i hans
uttalanden i statsverkspropositionen, där det uttryckligen utsagts, att regeringen
står fast vid de riktlinjer för vår ekonomiska politik som förra årets
riksdag uppdrog. Ännu mera betänksam blev jag efter det yttrande som för
en liten stund sedan fälldes av herr Hagberg i Luleå, vilken efter att lia sagt
någon vänlighet till finansministern lämnade beskedet, att denne övergivit
prissänkningslinjen. Därutöver säde herr Hagberg att finansministern nu godtagit
en helt annan linje, som företrädes av kommunisterna och sorn icke ifrågasätter
någon prissänkning utan endast löneökning. Då jag anser detta spörsmål
mycket allvarligt får jag ställa den frågan till finansministern, örn herr
Hagberg i Luleå verkligen tydde finansministerns uttalande på ett riktigt sätt.

Jag skall, herr talman, i övrigt icke uppehålla mig med att bemöta en hel
del av vad finansministern yttrade i går kväll. Jag tror, att kammarens tåla -

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mod knappast skulle räcka så länge. I stället hänvisar jag till vad priskontrollnämndens
ordförande, herr Bergvall, yttrade på förmiddagen. Han gav
oss en hel del synpunkter som han säkerligen fått på grund av den erfarenhet
han förvärvat just i detta ämne och som vi ha ali anledning att beakta.

Jag vill icke heller dölja, att det berörde mig ganska illa, när finansministern
tog så lätt på frågan örn inflationsfaran. Han rent av ifrågasatte, örn
man icke många gånger talade örn inflationsfaran mera som ett skrämskott.
Jag bär svårt att tänka mig, att detta kan vara finansministerns allvarliga
mening. I så fall skulle det väl, såsom herr Bergvall sade tidigare, vara herr
finansministerns sociala sinne ''sorn förledde honom till detta och inte hans intellektuella.
Jag har svårt att komma ifrån att dessa uttalanden gjorts så långtgående
för att i någon mån tillfredsställa grupperna på yttersta vänsterkanten.
Men jag är inte alldeles säker på att finansministern i längden får någon
tacksamhet därför.

Marginalen mellan den löneförbättring, som finansministern ansåg vara
möjlig med de priser som redan finnas inom vissa företag, är nog i de flesta
fall ganska smal. Då jag konstaterar detta faktum, har jag dock icke sagt, att
jag rekommenderade den obönhörliga prisstoppslinjen i alla situationer. Jag
har ju själv varit med örn den löneförbättring som gavs de lägre statstjänarna.
När finansministern frågar vad man skulle ha emot löneökningar i ett
företag, där det verkligen finns plats för sådana inom den nuvarande vinstmarginalen,
ber jag att få ställa denna motfråga till honom: tror verkligen
herr finansministern, att det är möjligt, att löneökningar kunna begränsas till
enstaka, särskilt bärkraftiga företag t. ex. inom en viss yrkesgrupp eller verkstadsgrupp?
Komma icke människor som arbeta inom andra företag att fordra
löneökning oavsett företagets möjligheter att utan prisförhöjning bära
denna? Sker detta, då ha vi prisvågen i gång — en prisvåg av sådan styrka
och storleksordning, att den slår sönder prisstoppet. Vi vilja väl icke komma
i en sådan rörelse som finansministern kanske icke ens med de allra bästa föresatser
skulle kunna hindra? Det skulle, herr talman, vara tragiskt, om vi i ett
land som levat vid sidan av kriget och haft så många goda förutsättningar
att reda sig bra, skulle förlora kontrollen över utvecklingen och glida mot
kaos. Jag är alldeles övertygad örn att ingen av oss vill vara med därom.
Därför är det också för att bevara den svenska företagsamhetens möjligheter
att genomleva denna hårda tid samt bereda arbetstillfällen och försörjningsmöjligheter
för vårt folk som vi i eget intresse måste visa både hänsyn och
återhållsamhet.

Till herr Hagberg i Luleå skulle jag vilja säga några ord. Han erinrade örn
den förskjutning som ägt rum vid valet, örn de framgångar som kommunisterna
haft och de motgångar som andra partier, exempelvis högern, fått lida.
Tillåt mig säga, herr Hagberg, att jag betraktar kommunisternas frammarsch
som ett symtom på det sjukdomstillstånd som tydligen är utbrett över Europa.
Jag vill också, herr talman, tillägga, att detta i alldeles särskild grad bör göra
oss: uppmärksamma på den fara för infektion utifrån som hotar vårt land.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag skall icke uppta tiden mer än med några korta repliker, men jag anser
mig böra göra det just med anledning av det anförande, som här har hållits
av herr Bergvall och som, vilket jag gärna skall erkänna, har fört diskussionen
ett stycke vidare och liksom pressat samman området för meningsskiljaktigheterna.

Det är uppenbart, att man i denna diskussion, när man hör olika talare yttra
sig, måste ta hänsyn till i vilken riktning de vända sig. Det är klart, att om

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
man utgår från föreställningen, att här finns på olika håll och kanske särskilt
på arbetsgivarsidan den uppfattningen, att regeringen har fastslagit ett benhårt
lönestopp såsom förutsättning för prisstoppet, så har man anledning påvisa
de faktorer, som kunna leda till modifikationer av denna uppfattning. Örn
man å andra sidan går ut ifrån, att här härskar en föreställning icke minst
på arbetarsidan om att det icke blott är önskvärt utan också möjligt att åstadkomma
mycket väsentliga lönehöjningar, så har man all anledning att framhäva
de svårigheter, som äro förbundna med något sådant. Denna fördelning
av rollerna kommer man icke ifrån.

När herr Bagge här i debatten säger som sin mening, att det i närvarande
läge icke finns möjligheter till löneökningar annat än i begränsad omfattning,
så är det klart, att jag icke har ringaste anledning att icke instämma med
honom. De löneökningar, som jag kan tänka mig i detta läge, äro av begränsad
omfattning. När herr Bergvall talar om att det viktiga i detta läge är
att icke blott tala örn möjligheterna utan också örn de svårigheter, som äro förbundna
just i nuvarande läge med tanken på löneförbättringar, och när han
egentligen riktar det som den väsentliga invändningen mot vad jag har yttrat,
att jag icke skulle ha understrukit dessa svårigheter, så är jag återigen fullt
villig att göra detta. Om det finns folk, som tror att här finnas ganska väsentliga
möjligheter till lönehöjningar utan att detta skulle påverka priserna, så
får jag säga, att då är det anledning att göra de kompletteringar, som herr
Bergvall efterlyste. Vad man emellertid kommer fram till är, att ingen enskild
kan i detta läge avgöra vad som på det och det särskilda området kan
vara möjligt.

De svårigheter, som man har påpekat, äro av mycket olika slag. En svårighet,
som herr Bergvall framförde, som jag visste att han skulle framföra och
som är alldeles riktig, är att örn man försöker taga ut det, som kallas för utrymmet
för en löneökning upp till priset, så har man därigenom uttömt låt
mig säga den riskmarginal, som finns, och örn det under sådana förhållanden
inträder oväntade eller kanske väntade svårigheter genom kostnadsökningar
på andra punkter, så är det klart, att då har man icke längre denna riskmarginal,
utan då inträder risk för en prisstegring, som icke hade varit nödvändig,
örn lönerna hade hållits lägre. Det är klart, att ett sådant läge kan inträda
vilket löneläge man än har, men det är tydligt, att ju större utrymmet
är för en lönehöjning eller eventuellt en prissänkning, desto större riskmarginal
Ilar man för sådana oväntade kostnadsökningar.

Var man i ett givet läge skall stanna kan ingen generellt och i förväg säga.
Därför är det min mening — samma mening som har uttalats från så många
andra håll ■—• att det måste bli föremål för parternas överläggningar och därför
vill man i det allra längsta värja sig mot att staten skulle träda till och
fastställa lönerna och säga, att detta är den riktiga lönen, detta så mycket
mer som man, örn man skulle gå den vägen, icke blott skulle säga, att detta
är den riktiga lönen, utan också skulle säga, att detta är den riktiga vinstmarginalen,
d. v. s. kapitalet bör lia den och den avkastningen, vilket antagligen
är lika svårt som att säga, att det och det är den riktiga lönen.

Örn emellertid faraon för prisstegring skulle inträda, det var då som jag
menade, att man skulle kunna tillgripa andra medel. .Tåg noterar med tillfredsställelse
herr Bergvalls instämmande i denna tanke, då han sade, att
han för sin del icke i ett sådant läge skulle vägra att resonera örn alt försöka
hindra prisstegring genom en sänkning av kostnaderna, även om det skulle
ske på subvention svägen. Han sade också med all rått, att det säkerligen i
ett sådant läge icke var min mening, att sådana subventioner skulle komma
från det ena företaget till det andra. Det var icke heller min mening, även örn

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vi gått den vägen i enstaka fall under kriget. Något sådant vore icke möjligt
med våra nuvarande ekonomiska former, så mycket är säkert, utan det finge
säkerligen komma på samma sätt som subventionerna till jordbruket eller konsumenterna
kommit, när det gällt att hålla nere jordbrukspriserna.

Även från herr Bergvalls sida och från andra håll har man med full rätt sagt,
att om man skall taga ut det som finns att taga ut i lönehöjningar utan att detta
leder till prishöjningar, måste löneökningarna bli olika på olika områden, inom
olika företag och inom olika näringsgrenar. Ja, att det förekommer olikheter
mellan olika företag är så uppenbart, att jag hela tiden har utgått ifrån, att
när man resonerar om att taga ut det som kan finnas att taga ut i löneökningar,
får det bedömas på samma sätt som det alltid bedömes'' vid förhandlingar mellan
fackföreningarna och arbetsgivarna. Det kan aldrig vara tal om att taga ut
vad varje företag för sig kan betala, utan det måste bli fråga örn ett genomsnitt,
som man överhuvud taget finner vara rimligt eller möjligt att komma
fram till under förutsättning att det icke skall ske några alldeles omvälvande
rubbningar genom nedläggandet av företag o. dyl. Den av mig framförda tanken
kan sålunda icke innebära, att de arbetare, som arbeta i de bäst ställda
företagen, skulle få högre löner än de andra. Det kunna de få som bekant i
olika företag på grund av ackordsbestämmelser och sådant, men det sker icke
på grundval av de grundläggande timlönerna.

Såvitt jag förstår är det i själva verket ingen, som med bestämdhet har
vänt sig emot den linje, som här har skisserats, ty det förefaller icke, som örn
någon i denna debatt har vägrat att ta i betraktande möjligheten av vissa lönehöjningar.
Vad man har sagt är egentligen endast, att de icke få bli sådana,
att de rubba prisstoppet. Man har emellertid också gjort en annan invändning
än den jag sist berörde, nämligen att de näringsgrenar, som kunna medge de
största löneökningarna, kanske icke äro de näringsgrenar, där arbetarna redan
förut befinna sig i det sämsta läget. Det är alldeles riktigt. Det leder emellertid
endast till att hela denna diskussion örn löneökningar i detta sammanhang
icke kan innebära en diskussion örn hur man överhuvud taget skall kunna utjämna
lönerna på den öppna arbetsmarknaden. Det blir ett annat problem, som
får tas upp från andra utgångspunkter. En av de utgångspunkter, som man
har använt, är att man säger att i fråga örn dessa sämre ställda gruppers löner
kan man finna sig i att höja lönerna i stället för att sänka priserna. Så harju
redan skett när det gäller jordbrukets arbetare och det är möjligt att det i
nuvarande läge kan ske när det gäller textilarbetarna. Men denna linje, som
sålunda innebär att man icke med nödvändighet vill skaffa fram de relativt
små prissänkningar, som skulle vara möjliga, utan föredrar löneökningar, strider
inte alls mot den linje, som hela tiden förordats av mig, nämligen att när
det blir fråga örn den verkliga förbättring i försörjningsförhållandena, som
vi hoppas kommer efter kriget, så skall man kunna taga ut denna genom lägre
priser.^ Jag tror att herr Hagberg i Luleå, som nu för en stund sedan åter var
inne på dessa saker, ger en oriktig framställning av läget, då han underlåter att
göra denna skillnad mellan prissänkningar, som kunna företagas, när kriget
är slut och försörjningsläget förbättras, och de mycket små justeringar av priserna,
som det nu kan vara tal örn. Det är endast sådana mycket små prisjusteringar,
som vi diskutera, när det nu är fråga örn att vi i stället skulle taga ut
dem i form av lönehöjningar.

Med detta har jag egentligen bara velat komma fram till att skillnaden mellan
_ de olika ståndpunkterna är en gradskillnad. Jag tror att jag kan konstatera,
a-tt ingen, vare sig i denna kammare eller i första kammaren, har gått på den
linjen, att lönehöjningar överhuvud taget inte skulle få förekomma. Man har
bara olika mening om, hur stora de få vara, och på den punkten har jag inte för

Torsdagen den IS januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
min del vågat uttala något bestämt omdöme. Men jag tror att jag kan försäkra
herr Skoglund i Doverstorp, att de lönehöjningar på den öppna arbetsmarknaden,
vilka äro lika stora som de löneökningar, som herr Skoglund i höstas var
med örn att bevilja statens anställda, komma att vara ytterligt tunnsådda, om
det överhuvud taget kommer att finnas några alls av den storleksordningen.

Jag skulle vidare vilja säga några ord till herr Skoglund i Doverstorp med
anledning av att han tog upp vad jag yttrade örn att man ibland brukar använda
inflationen som ett skrämselmedel. Jag tog därvid två exempel. Dels nämnde
jag, hurusom man i England drev bort en arbetarregering med det argumentet,
att dess slösande med statsmedel till de arbetslösa skulle fördärva pundets
värde. Dels erinrade jag om vad som skedde här i landet under de första krigsåren,
då man drev en kraftig agitation mot de väldiga statsutgifterna och de
stora budgetunderskotten såsom utgörande inflationsframkallande faktorer.
Och eftersom jag inte kan inse, att det ligger något faktiskt till grund för sådana
påståenden, så menade jag, att dessa exempel visa, att även faran för inflation
kan missbrukas för att skrämma folk. Vad jag ville säga var, att man
skall akta sig för att, så fort överhuvud taget ordet inflation nämnes, förlora
balansen. Att inflationen är något ont, behöver väl ingen misstänka att inte
jag för min del känner till, eftersom den stora utgångspunkten för aktionen 1942
att stabilisera priser och löner var, att jag ville förhindra en inflation. På
samma sätt har under hela kriget utgångspunkten varit, att man skulle se till
att de nödvändiga prishöjningarna inte blevo större än som kunde anses motiverat
av kostnadsökningarna.

Och lägg märke till: även under denna första del av kriget fingo vi följa
en i viss utsträckning, låt mig säga, subjektiv politik, när vi i medvetande om
att priserna måste stiga på grund av vissa objektiva faktorer och att en stegring
av inkomsterna skulle bidraga både till att konservera och påskynda denna
process, hade att ta ställning till frågan örn, hur mycket man skulle låta
lönerna stiga, d. v. s. hurudan kompensationen skulle bli. Ingen kan väl komma
ifrån, att när vi först talade örn en kompensation av 75 procent och sedan
om 50 procent, så var det fråga om sådana där bedömningar, där det inte med
bestämdhet kan sägas, att det ena eller det andra var det riktiga. Vi fingo använda
kompensationsgraden såsom ett verktyg för att hindra prisstegringen
att bli för stor, på samma sätt som det nu är nödvändigt att begagna lönepolitiken
— eller lönestoppspolitiken, om man föredrar det uttrycket — för att
förebygga att prisstegringen åter kommer i gång.

När herr Skoglund i Doverstorp till sist inte heller ville låta bli att uttala
en varning mot att man i ett läge, som kan karakteriseras såsom en svår tid,
kommer fram med förslag, vilkas realiserande skulle leda till stora omvälvningar
i samhället, något för vilket inte tiden vore lämpad, så skall jag inte
alls förneka att det är den ena sidan av sanningen. Men det finns också en annan
sida, nämligen att det ofta just är under svåra tider, som de största förändringarna
i samhällenas historia lia tvingat sig fram.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Jag riktade i går ett
par frågor till regeringen, och på den ena fick jag redan då indirekt svar från
statsministern. Jag hade emellertid råkat få hålla mitt anförande vid lunchtiden,
då man ju inte kan begära att vare sig på statsrådsbänken eller i kammaren
i övrigt ledamöterna skola hålla sig kvar hela tiden, och det var kanske
detta som gjorde, att herr Wigforss inte tycks lia någon närmare kännedom
örn vad jag då sporde örn i fråga örn pris- och lönestoppet.

Då finansministern i går eftermiddag höll det anförande, för vilket han av
herr Hagberg i Luleå i dag fått det betyget att det var »ett bra anförande»,

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
så måste jag nog säga att jag för min del kände mig en smula betänksam.
Efter vad som skedde här under höstriksdagen har man väl inte kunnat undgå
att få den uppfattningen, att vi äro på glid mot ett upphävande av lönestoppet
i större eller mindre omfattning. Och när det nu från finansministerns sida deklareras,
att det bör kunna gå för sig att höja lönerna på vissa områden utan
att därigenom prisstoppet behöver raseras, så är detta visserligen något, som
jag i varje fall inte kan bedöma, men jag skulle tro att det är riktigt vad som
framgick av priskontrollnämndens ordförandes anförande här i dag, nämligen
att det inte blir så lätt att klara den saken.

Finansministern sade vidare, att han inte var så rädd för inflation. Jag måste
för min del säga, att jag fortfarande är rädd för den inflation, som kommer,
om man i någon vidare mån släpper lös utvecklingen på lönemarknadens område.
Jag kan inte komma ifrån, att det inte hjälper, hur man än resonerar,
ty det måste i alla fall bli på det sättet att höjda löner i sin tur medföra höjda
priser. Det är lätt att inse, om man har i minne vad som hände under förra
världskriget.

När finansministern talade örn att han inte fruktade någon inflation, så tog
han också som ett exempel utvecklingen i Amerika. Trots att folk där haft
gott örn pengar, har man inte varit så rädd för att låta lönerna stiga, t.y det
har visat sig att folk inte köpa upp allt vad de förtjäna, utan spara en del
av sina pengar i tanke att eventuellt få mer för dem under normala förhållanden.
Men när det gäller de sämst ställda grupperna, kan det väl knappast
bli fråga örn att man inte skulle behöva använda pengarna för inköp, utan
skulle kunna spara en del av dem. Skulle så vara fallet, skulle ju inte talet örn
det besvärliga läget för de sämst ställda grupperna ha så stort fog för sig.

Jag måste nog säga, att vad som här anförts från finansministerns sida i
fråga om möjligheterna att uppehålla prisstoppet, vid det förhållandet att löneutvecklingen
släppes lös, inte har kunnat övertyga mig om att detta skall lyckas.
Och när finansministern framhåller, att det endast kan bli fråga örn mycket
små justeringar av lönerna, så vill jag säga, att vi få väl under de kommande
månaderna se, i vad mån hans profetia i det fallet går i uppfyllelse.

Jag begärde emellertid nu närmast ordet för att rikta en liten erinran till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.

Då herr Svensson i Ljungskile här i går framhöll, att det borde kunna vidtagas
större besparingar i fråga om utgifterna för beredskapen, så pekade herr
Sköld på att herr Svensson själv vid denna riksdag motionerat örn att de, som
drabbas av olycksfall under militärtjänstgöring, skulle få bättre möjligheter
att erhålla ersättning, och menade att man skulle inte å ena sidan kräva en
minskning av försvarsut.gifterna och å andra sidan komma med förslag örn nya
sådana utgifter. För min del har jag främst, då det gäller försvarskostnaderna,
riktat min kritik mot de ordinarie kostnaderna på längre sikt och mindre
mot utgifterna för beredskapen, och jag har hela tiden sagt, att så länge kriget
varar, måste vi vara beredda att offra allt som kräves för att hålla vårt försvar
på den nivå, som är önskvärd. Men jag måste nog ändå säga, att när försvarsministern
här i fjärde huvudtiteln under rubriken »Åtgärder för nedbringande
av beredskapskostnaderna» framhåller, att »bestämmelser ha successivt utfärdats
för att förebygga att överflödig eller med hänsyn till tjänstens art överkvalificerad
personal hålles i tjänst», så kan man ha sina funderingar örn, huruvida
dessa bestämmelser verkligen kommit i tillämpning.

Jag har här i min hand ett brev från en läroverksadjunkt i Norrland, som
jag skall be att i huvudsak få föredraga. Det heter där: »I dagarna har jag
återkommit till mitt civila arbete efter tre månaders tjänstgöring som biträde

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)
vid en viss stab. För detta arbete ägde jag ingen annan förutbildning än den
skrivmaskinsfärdigliet jag uppnått under rekryten 1928 som ''studentskrivare’.
Å andra sidan är arbetet ej mer krävande än att jag kunde klara det passabelt
efter 14 dagar. I allmänhet så t. ex. vid försvarsstaben i Stockholm bestridas
dessa tjänster med fullt utbildad, fast anställd kvinnlig personal. Hur
mycket betalar staten i lön till dylik? ;Ja, låt oss säga högst 280 kronor per
månad. Hur mycket betalar staten mig? Statlig lön som extra adjunkt (med
B-avdrag) vid samrealskolan och kommunala gymnasiet i Kiruna (obs. hela
beloppet statligt) 780 kronor per månad, terminslön 1:50 per dag, hemortslön
(som utgår utan behovsprövning) 1 kr. per dag, statens utgifter^för mat, klädslitage
m. m. (brukar beräknas till 10 kr. per man och dag, då ovannämnda
belopp 1: 50 och 1 kr. ingå) 7: 80 per dag. Summa 1 080 kr. 1 080 — 280 gör
800 kr. per månad, summa för de tre månader det gäller 2 400 kr. i onödig utgift
för icke kompetent kraft. Medan det arbete, för vilket jag erhållit utbildning
och i vilket jag anser mig kunna göra skäl för lönen, har måst skötas av
vikarie, som i stället för mig bl. a. fått ta hand örn en så viktig del av undervisningen
som historia i studentklassen. ...

Är detta demokratiskt? Ja, möjligen med tanke på den s. k. rättviseprincipen.
Mina åtta beredskapsmånader hittills, hela tiden i liknande befattningar
som ovannämnda, äro givetvis i minsta laget. Men rättviseprincipen får väl ej
drivas enbart för sin egen skull?»

Vidare konstaterar han att »vid varje förband snart sagt finnas statstjänstemän,
tillhörande besiktningsgrupp 4, uppe i den begynnande medelåldern,
vilka användas i okvalificerade befattningar men vilka staten nödgas ersätta
efter deras civila prestationer, alltså med, som i detta fall, majorslön eller därutöver».
o .

Man kan fråga sig, även örn man måste utgå ifrån att rättviseprincipen
kanske kräver att även dylika statsanställda uttagas, örn det inte ända här är
fråga örn ett slöseri med statens medel, som inte kan anses riktigt. Om man
sparade på att inkalla personal av detta slag. tror jag att man skulle kunna få
pengar över till bättre ersättning åt dem, som drabbas av olycksfall, utan att
man för den skull behövde öka utgifterna för beredskapen.

Jag kanske borde, med det exempel som lämnats från statsrådsbänken, i
främsta rummet ha svarat herr Hagberg i Luleå, eftersom det är han som
synes spela första fiolen i denna remissdebatt, men jag har inte känt mig föranlåten
att göra det. Jag vill emellertid nu säga, att om herr Hagberg vill
föra även jordbrukets talan, så är jag naturligtvis tacksam för detta. Men då
jag inte riktigt kan tro på att man från kommunistiskt håll, i varje fall med
herr Hagbergs uppfattning, skall lyckas därmed, så är det därför att jag har
den erfarenheten, att när löneskruven sättes i gång, komma alltid vi jordbrukare
sist. Det skall också, när normala förhållanden inträda, bli intressant
att bevittna, vilken ställning som herr Hagberg i Luleå då intager till jordbruket,
enkannerligen till det mindre jordbruket. o

Vad det betyder att man på skilda områden bara är mån örn att höja lönerna
kanske får sill allra starkaste belysning, då det gäller byggnadskostnadema.
Men herr Hagberg kanske har något förslag örn, hur man i alla fall skall kunna
nedbringa dem? Jag för min del måste nämligen bestämt deklarera, att
inte ens med nuvarande priser på jordbruksprodukterna är det på ett bondejordbruk
eller mindre jordbruk möjligt att klara upp reparations- och byggnadskonst
n ader, örn gällande avtal skola tillämpas. Hur förhållandena härvidlag
skola kunna ändras till det bättre är en ganska allvarlig fråga, som både
herr Hagberg och vi alla andra böra noggrant överväga.

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag begärde närmast ordet för
att göra några reflexioner med anledning av finansministerns i går hållna anförande.

Jag fick av detta anförande den uppfattningen, att pris- och lönestoppet var
ett verktyg, som finansministern var mycket obenägen att använda i det ena
avseendet, nämligen när det gällde lönerna, medan han när det gällde priserna
mycket bestämt motsatte sig några förändringar. Jag skall emellertid gärna
medge, att det efter finansministerna anförande i dag verkar, som örn detta
verktyg kanske skulle komma att användas i bägge dessa avseenden.

Vad lönerna beträffar, är det väl, såsom herr Skoglund påpekade, omöjligt att
reglera dem uppåt bara inom de företag, som ha mycket goda vinster — att det
finns sådana företag, har ju professor Lundberg visat — och sträcker man sig
till de andra företagen, blir följden såvitt jag förstår att lönehöjningarna, örn
de inte skola verka stagnerande på hela näringslivet som sådant, tvinga fram
prisändringar, och dessa prisändringar måste, såvitt jag begriper, inverka på
alla områden av samhället. Det är till denna utveckling, som jag för min personliga
del ställer mig tveksam, och det var sambandet härvidlag, som jag
avsåg, när jag i mitt anförande i går framhöll, att därest lönejusteringar äga
rum, så få de inte bara ske inom ramen för nuvarande prisläge, ty då blir det
producenterna ensamma, som få betala de ökade produktionskostnader, som de
höjda lönerna framdriva..

När det gäller den lönerörelse, som sedan en längre tid pågått inom ett av
jordbrukarorganisationernas områden, nämligen Slakteriförbundet, har man
emellertid gjort gällande, att en jämförelse mellan Kooperativa förbundet och
de andra företagen visar, att lönerna skulle kunna ökas något utan att priserna
behöva höjas.

Finansministern säger nu i dag, att det är svårt för staten att bestämma lönerna
och avgöra örn den eller den lönen är den riktiga. Ja, det medger jag gärna,
men staten har ju inte dragit sig för att bestämma priserna, i synnerhet när det
gäller livsmedel, och därvidlag har man till utgångspunkt haft produktionskostnaderna.
Om nu produktionskostnaderna stiga, kan jag inte förstå annat än att
med det system, som vi sålunda tidigare tillämpat, måste även priserna ovillkorligen
höjas, och det är beträffande ett sådant tillvägagångssätt, som vi för
vår del velat uttala vår tveksamhet.

Finansministern gjorde i går det uttalandet, att så länge som företagarvinsten
inhöstades — jag minns inte om han använde just det uttrycket — av företagarna
själva, då hörde man inte av jordbrukarna, men när det blir fråga örn
att den skall delas mellan företagarna och arbetarna, då komma jordbrukarna
i rörelse. Men det är ju, såsom redan påpekats av en annan talare här i dag, ofta
på det sättet, att jordbrukarna på grund av försämring av skörden genom otjänliga
väderleksförhållanden äro medvetna om att deras inkomster komma att bli
lägre än flertalet andra gruppers men att de ändå av ren lojalitet avstå från
att göra någon framställning örn ändring, utan förhoppningsfullt invänta den
tidpunkt, när en omräkning och då, såsom de hoppas, en uppräkning av priserna
skall äga rum med ledning av det skördeutfall, som uppkommit efter
augustiuppskattningen. Örn då jordbrukarna se, att grupper, som ha det väsentligt
bättre ställt än de. göra framställningar örn och kanske också genomdriva
löneökningar, är det klart att jordbrukarna i lika mån som dessa andra anse sig
ha rätt att även göra sådana framställningar. Jag tror inte att vi skola underskatta
exemplets makt härvidlag. Det är klart att man också kan beteckna det
hela med ett fult ord oell tala örn dien kungliga svenska avundsjukan, men då
får man inte glömma att det är en sjuka, som vi väl alla mer eller mindre äro
behäftade med.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Under debatten här har emellertid även från annat håll framförts kritik av
jordbrukarnas inställning, detta rent av i hotfulla ordalag. Det var närmast en
representant pa upplandsbänken, som i går enligt vad jag tyckte tog mycket
stora ord i sm mun. Han varnade först jordbruket för att använda sina organisationer
i monopolbildande riktning, och sedan sade han att det kan gå under
tider, när det är avspärrning, men det kommer också andra tider och då ..., ja,
där hade vi hotet.

Jag skulle vilja ge denna representant på upplandsbänken det vördsamma
rådet att han skaffade sig möjlighet att bättre bedöma dessa frågor genom att
göra så som en annan socialdemokratisk riksdagsman, nämligen Fabian Månsson,
en gång i tiden gjorde. Fabian Månsson var till en början mycket hård i sina
domar över jordbruket och jordbrukarna, och han blev därför flera gånger erbjuden
att själv få sköta ett jordbruk. Till sist accepterade han också ett sådant
anbud. Han fick sitt jordbruk på alldeles ovanligt fördelaktiga villkor — han
skulle inte betala något arrende alls — men när han haft det ett par år, slutade
han därmed, och efter den erfarenheten var hans tonfall helt annat, när han
talade örn jordbrukarna. Jag skulle vilja råda herr Lundberg att skaffa sig
en dylik erfarenhet. Jag är alldeles övertygad om att han då med sin intelligens
och rättrådighet skulle komma att sänka tonen, när han talade örn jordbruket,
något som ju vore lyckligt ur alla synpunkter.

Till sist skulle jag bara vilja säga till herr Hagberg i Luleå, att han behöver
inte vara rädd för att inte vi jordbrukare känna vår begränsning. Vi bortse
ju inte — det vet herr Hagberg — från den möjlighet till ett samarbete till
båda parternas förmån, som ligger i en samverkan mellan arbetare och bönder;
.och de erfarenheter, som vi ha på den punkten, äro inte heller genomgående
dåliga. Därför tycker jag inte att man såsom ett hot skall komma med det
resonemanget, att vi jordbrukare böra komma ihåg att vi bara utgöra en tredjedel
av folket här i landet, ty det göra vi ändå. Jag skulle tro, att om man bedömer
dessa saker fullt objektivt, så behöva vi alla varandra, och jag vet inte,
vilken grupp som i så fall skulle vara förmer än den andra.

Herr Hammarlund: Herr talman! Det är i anledning av en del uttalanden
här, särskilt av finansministern samt herrar Hagberg i Luleå och Lundberg,
som jag skall be att få säga några ord.

Man har här fört ungefär följande resonemang: vad kan det röra jordbrukarna,
örn arbetarna lyckas taga ut mera arbetslöner, därest vi kunna hålla
den nuvarande prisnivån?

Nu har väl inte herr Lundbergs arroganta yttrande därvidlag något uttryck
för socialdemokratisk politik. Det får väl mera betraktas såsom en efterdyning
efter valet eller kanske rättare sagt som ett tramp i klaveret. Jag måste
emellertid ställa mig den frågan: hur skola löneökningar kunna ske, utan att
allting kommer i rullning? Blir inte följden till sist fördyrade industriprodukter?
Många jordbrukare med mig äro rädda för detta.

Nu säger man kanske att denna fördyring spelar ingen roll med hänsyn
till jordbrukets inkomstläge, ty den kommer ju att uppföras på omkostnadskontot.
Men jordbrukets omkostnader ha redan stigit i pris utan motsvarande
höjningar av inkomsterna. Jag hade någon gång i julas ett telefonsamtal med
cn god vän, som bor i ett annat hilrad, och jag frågade honom då, hur han
hade det nu för tiden. »Ja», säde han, »det är inte något vidare. Vi här i vårt
härad ha fått sämre skörd än tidigare, men samtidigt också lägre priser och
högre utgifter.» Och så talade han bl. a. örn att. hans ryktare numera hade
Ö40 k ronor mera per år än tidigare. Han missunnade visst inte ryktarna den Andra

kammarens protokoll 1945. Nr h. ,r>

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ira. (Forts.)
na högre betalning, men han undrade, vanfran han skulle ta pengarna därtill.

Detta lilla exempel kan vara en tankeställare för herr Hagberg i Luleå, som
oupphörligt talar örn att de stora jordbrukarna skära guld med täljknivar,^under
det att de mindre jordbrukarna ha det så svårt. Det kan många gånger
vara omvänt; en liten jordbrukare kan ha det bättre än en stor.

Nu fingo ju vi jordbrukare lägre priser på grund av det övertaxerade skördeutfallet.
per den Vs, medan torkan sedermera till stor del förstörde grödan
och vi därigenom fingo mycket mindre att sälja än vad vi i vanliga fall skulle
ha haft. Men en överenskommelse skall naturligtvis hållas — det är jag
den förste att erkänna — och vi jordbrukare skola givetvis försöka göra det
för vår del, även örn det kommer att bli svårt för hundratusentals jordbrukare,
såväl stora som små. Därför reagera vi emot att lönearbetare för sin del
vilja springa ifrån överenskommelsen om pris- och lönestoppspolitiken.

Kanske någon då säger, att även örn jordbrukarna ha lidit en viss orätt genom
överskattningen av skördeutfallet, sa kommer ju detta att rättas till någon
gång i framtiden, i varje fall vid nästa omräkning av priserna på jordbrukets
produkter. Detta är naturligtvis riktigt, men det är dock en del förluster,
som inte kunna undgås. Det är ju så att medan gräset växer, dör kon,
d. v. s. småbrukaren har i detta fall redan slaktat sin ko, och det är i allmänhet
så hos småbrukarna, att när man tar in djuren från betet på hösten, försäljer
man de slaktdjur, som man kan avvara, och sedan blir det troligtvis
inte några flera slaktdjur på hela året. På så sätt komma i varje fall småbrukarna
att lida en mycket stor orätt, även örn priserna på jordbrukets produkter
skulle uppräknas någon gång framdeles. . .

Men det är inte bara sådana saker, som kan förarga en jordbrukare. Ett pär
dagar innan jag reste hit till Stockholm, träffade jag i den lilla staden i min
hemtrakt en framstående föreningsman, som tidigare hade varit slaktare och
då drivit en ganska stor rörelse. Han sade till. mig: »Jag börjar visst bli så
gammal, att jag inte riktigt förstår saker och ting. Eller är det inte märkvärdigt,
att en kohud, som för femtio år sedan, när jag började min slakterirörelse
kostade 30 kronor, i nuvarande stund också kostar 30 kronor?» Jag
fäste mig inte så mycket vid detta, men strax efteråt gick jag in i en butik
för att höra efter priset på ett par arbetsselar. Man upplyste mig då om att ett
par arbetsselar numera kostade 300 kronor. Jag tänkte då på de första arbetsselar,
som jag köpte för 35 år sedan, när jag tog emot min gård, och som kostade
100 kronor, trots att då liksom nu en kohud kostade 30 kronor.

Jag tycker att detta vore val ändå något för direktör Bergvall, att titta
på. Jag har en gång förut i en remissdebatt pekat på de höga priserna på
arbetsselar, men det ledde inte till något resultat, Man avspisade det hela
med det argumentet, att de hudar, som vi måste importera hit till landet, äro
så kolossalt dyra, och därför måste man slå ut kostnaderna, för dem på saker,
som tillverkas av svenska hudar. Men jag tycker ändå inte. att man behöver
slå ut kostnaderna för de dyra amerikanska hudarna på tillverkningen
av seltyg, vilka ju i vanliga fall göras av svenska hudar och av de sämsta
partierna på dessa.

Det, är inte att undra på att jordbrukarna bli bittra, när priskontrollen
skall ha sådana verkningar.

Det var visst herr Andersson i Malmö, som nämnde att det kanske behövs
en allmän översyn av industriföretagen. Somliga ge större vinst, andra.mindre,
och herr Andersson trodde att detta berodde på. att alla inte vörö lika välskötta.
Men det kan ju också vara så, att somliga företag lättare gått igenom
skärselden i priskontrollnämnden. Hur kan man i annat fall förklara, att en
industri i staden i min hemtrakt kunnat utdela inte mindre än 32 000 kronor

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

1 julklappär till personalen? Det kan inte vara på grund av att detta företag
skötes bättre än andra företag, ty det finns nog de, som äro lika välskötta
Dien där inkomsterna ^bli mindre. Det verkar, som örn i svensk prispolitik
den tendensen skulle fa göra sig alltför bred, att det spelar inte någon roll
vad varan kostar i sista hand, örn man bara kunnat hålla priset nere i första
ledet hos producenten. Kan det därför inte vara så, att jordbrukarna få för
litet för sina hudar och att lädret är för dyrt, med andra ord att mellanhandsvinsten
är tilltagen i överkant?

En ny man här i kammaren, herr Dahlgren, talade i går kväll mycket varmt
o™ o ekonomiska svårigheterna j de små hemmen i Göteborg. Vi jordbrukare
lörsta detta, herr Dahlgren, ty vi kunna rulla upp samma interiörer från tiotusentals
jordbrukarhem, och vi bara önska att dessa svårigheter skulle på
något sätt kunna avhjälpas. Men jag tror inte att de bli avhjälpta genom att
man ökar lönerna för en del arbetare och därigenom försämrar förhållandena
lör andra grupper. Vi lia för vår del ingenting emot löneökningar, om man
kan företaga dera utan att höja prisnivån, men vi tvivla på att så kan ske.
Det ar inte, såsom herr Hagberg i Luleå trodde, den kungliga svenska avundsjukan,
som gör att vi äro försiktiga härvidlag, utan det är självbevarelsedriften
Kommunisterna lia ju här i två dagar pratat örn statistik, men det är
ens sorts statistik, som de glömt att få antecknad till remissdebattens protokoll,
nämligen den statistik som visar att folket ute på landsbygden har en
medelinkomst av 2 500 kronor per år, medan de, som nu önska högre löner,
redan ha betydligt större inkomster.

Herr Svensson i Grönvik har redan sagt vad som egentligen behöver sägas
i anledning av herr Lundbergs anförande, och jag behöver därför inte uppehålla
mig sa mycket därvid. Men jag skulle i varje fall vilja till herr Lundberg
saga, att när han påstår att det är gnäll och svartmålning från iordbrukarnas
sida, som är orsaken till flykten från landsbygden, så måste jag
gratulera herr Lundberg till denna upptäckt. Kloka män och kvinnor ha
förut utan resultat undrat över vad som är skulden till denna flykt men
nu leiste herr Lundberg problemet i en enda sats. Tror verkligen inte herr
Lundberg att jordbrukarnas barn själva ha någon reflexionsförmåga’ Tror inte
herr Lundberg, att t. ex. mm äldste son, som går hemma och arbetar på gården
och har en lön av 100 kronor per månad och allting fritt, inte spetsar
oronen nar han hör talas örn att på ett flygfält bara 1 km från min gård
finns bl. a. en snickare, som har 200 kronor i veckan, grovarbetare, som haft
anela upp till 3:60 i timmen, en täckdikare, som inte vågade arbeta hela
dagen darfor att lian redan hade kommit upp till en dagsinkomst av 90 kronor?
Jag bara frågor, herr Lundberg.

Nu vill jag förutskicka att de uppgifter, som jag här sist lämnat, inte
betida att jag skulle instämma med dem, som tala om slöseriet med statsme
ri Tu TsY‘Yet> ty försvarsmyndigheterna ha naturligtvis vid byggandet
av flygfältet i fråga tagit det lägsta anbudet, och det är entreprenören, som
svarar för utgifterna för arbetet. Jag skulle inte ha nämnt ett ljud örn denna
sak. som inte herr Lundberg riktigt hade tiggt och bett örn en parallell som
denna med de loner, som kunna förekomma på arbetarsidan.

. aar noggrant följt diskussionen angående pris- och lönestoppet såväl
i pressen sorn i ''Nbotten här, och jag måste konstatera, att ingen bonderepresentant
har gnällt eber svartmalat. Det är herrarna på den motsatta sidan
som lia gjort detta, ända sodan herr Wigforss i valrörelsen gav sitt obetänksamma
löfte till arbetarna örn en liöstriksdag. Herr Lundberg menade ju- Ni
bönder, ni skall bara vänta till efter kriget!

Ja, detta resonemang tar jag mycket lätt. Sveriges bönder behövas belt

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
säkert i detta samhälle även efter kriget likaså val som det behöves arbetare
och tjänstemän i detta samhälle. Vår Herre ställer nog örn sa att icke

träden växa upp i himlen. .. ,,

Vi bruka säga, att trots att vi blivit handikappade pa grund av overreklamerad
skörd och på grund av lägre priser vilja vi hjälpa till att draga lasset
under förutsättning att andra grupper i samhället också vilja bidraga. Um
så icke är förhållandet neka vi dock att röra linorna framför detta lass. Jag
vill ha sagt detta så att det icke uppstår något missförstånd pa denna punkt
sedermera, då vi skola ga fran »sounds to things».

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Ifrågavarande propositioner
hänvisades till statsutskottet, varjämte propositionerna nr 1 och 2 i nedan angivna
delar remitterades till följande utskott, nämligen

Tvad propositionen rörde pensionsväsendet (tolfte huvudtiteln, dock med
undantag av anslagen under avdelningen C. Allmänna lndragsstaten) samt
riksdags- och revisionskostnader ävensom kostnad för riksdagens hus och riks dalens

verk, till bankontskottct, och . .... , x.

såvitt propositionen avsåg jordbruksärenden, till jordbruksutskottet; samt

propositionen nr 2, i vad den angick jordbruksärenden, till jordbruksut -

skottet. .

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas åtskilliga i anledning
av propositionerna inom kammaren avgivna yttranden.

§ 3-

Föredrogs var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr 27 av herr Persson i Stockholm m. tl.

Vikmanshyttan;

till statsutskottet motionerna:
nr 28 av herrar Forsberg och Sundström i
nr 29 av herr Lövgren m. fl.;
nr 30 av herr Pettersson i Ersbacken;
nr 31 av herr Hansson i Skediga; och
nr 32 av herr Brandt m. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 33 av fru Nordgren;
nr 34 av fröken Åndersson m. fl.;
nr 35 av herr Jonsson i Skutskär m. fl.,
nr 36 av herr Hall m. fl.; samt . T , .

nr 37 av fru Rönn-Öhr is tians son och herr Hagberg i Lulea,

till bankoutskottet motionerna:

nr 38 och 39 av herr Lindahl m. fl.; samt

nr 40 av herr Hansson i Skediga;

till behandling av lagutskott motionerna :

nr 41 av fru Nordgren;

nr 42 av herr Hansson i Skediga;

nr 43 av herr Rylander m. fl.;

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 44 av herr Persson i Svensköp; och
nr 45 av herr Vigelsbo m. fl.; samt

till tillfälligt utskott motionerna:

nr 46 av fru Nordgren;

nr 47 av herr Sköldin m. fl.;

nr 48 av herr Wallentheim m. fl.;

nr 49 av herr Nilsson i Stockholm m. fl.; och

nr 50 av herr Severin i Gävle m. fl.

§ 4.

Föredrogs den av herr Svensson i Alingsås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående omprövning
av donationsstiftelsen Östads barnhus’ framtida verksamhet m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner:
nr 13, med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 5
mars 1943 (nr 78) örn jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m.; och
nr 14, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 453) med vissa bestämmelser örn mätning av ved och annat virke,
m. m.,

hänvisades propositionerna, såvitt angick anslagsfrågorna, till jordbruksutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

§ 6.

Föredrogos var efter annan av följande på bordet liggande motioner; och
remitterades därvid

Till konstitutionsutskottet motionen nr 51 av herr von Friesen;
till statsutskottet motionerna:
nr 52 av hörr Stjärne m. fl.;

nr 53 av herrar Karlsson i Stuvsta och Persson i Stockholm;

nr 54 av herr Persson i Växjö m. fl.;

nr 55 och 56 av herr Larsson i Östersund m. fl.;

nr 57 av herrar Hagård och Sveningsson;

nr 58 av herr Sveningsson m. fl.; samt

nr 59 av herr Hedlund i Östersund m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 60 av herr Liedberg m. fl.; och
nr 61 av herr Sundström i Vikmanshyttan;

till bankoutskottet motionerna:

nr	62	av
nr	63	av
nr	64	av
nr	65	av
nr	66	av
nr	67	av

herrar Gustafsson i Bogla och Jönsson i Lund;

herr Pettersson i Hällbacken;

herrar Svensson i Alingsås och Forsberg;

herrar Dickson och Fagerholm;

herr Karlsson i Grängesberg; och

herr Hedlund i Östersund m. fl.;

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 68 av herrar Gustafsson i Bogla och Norén; samt

nr 69 av herr Gustafsson i Bogla m. fl.;

till tillfälligt utskott motionen nr 70 av herr Utbult m. fl.;
till behandling av lagutskott motionerna:
nr 71 av herr Nilsson i Göteborg m. fl.;
nr 72 av herr Hedlund i Östersund; och
nr 73 av herr Pettersson i Degerfors;

till bankoutskottet motionen nr 74 av herrar Lundqvist och Nilsson i Göteborg; till

jordbruksutskottet motionerna:
nr 75 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.;
nr 76 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.; och
nr 77 av herr von Friesen;

till tillfälligt utskott motionerna:

nr 78 av herrar Viklund och Åkerström; och

nr 79 av herr Gustafsson i Bogla; samt

till statsutskottet motionen nr 80 av herr Mårtensson m. fl.

§ 7.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta att för behandling
av sådana ärenden, som tillhöra tillfälligt utskott, tillsätta tre tillfälliga
utskott, vart och ett bestående av tio ledamöter och tio suppleanter, samt att val
till dessa utskott måtte företagas onisdagen den 31 innevarande januari.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Wallentheim och Eriksson i Sandby, nr 81, angående omarbetning av
kommunallagarnas bestämmelser örn gottgörelse till vissa ledamöter av kommunala
nämnder och styrelser;

fröken Öberg och herr Sundberg, nr 82. örn rätt för sjuka personer att utan
personlig inställelse utöva rösträtt vid allmänna val;

herr Allard m. fl.:

nr 83, angående utredning örn skoindustriens framtida organisation m. m.;
och

nr 84, angående uppförande å ordinarie stat hos skolöverstyrelsen av ett
gymnastikråd och två gymnastikkonsulenter;

herr Larsson i Julita, m. fl., nr 85, angående vissa försöksanordningar på
folkskoleväsendets område;

herr Wallentheim m. fl., nr 86, angående utredning rörande omläggning av
tjänstgöringstiden för vissa lärare;

herr Ericsson i Sörsjön m. fl., nr 87, angående utredning om ändring av
gällande bestämmelser om statsbidrag till lindring i mindre bemedlade patienters
på landsbygden sjukvårdskostnader;

Torsdagen den 18 januari 1945.

Nr 4.

herr Sandberg m. fl., nr 88, om ändrade grunder för statsbidrag till byggande
av enskild väg m. m.;

herr Nilson i Spånstad m. fl., nr 89, om rätt till fria hemresor för vissa värnpliktiga
vid beviljad tjänstledighet eller permission;

herr Severin i Gävle m. fl., nr 90, angående utredning örn löneförhållandena
vid telegrafverkets i kontraktregi drivna växelstationer;

fru Linderot och fru Rönn-Christiansson, nr 91, örn viss ändring i gällande
föreskrifter örn prisrabattering å vissa matvaror;

herr Åkerström m. fl., nr 92, angående utredning örn möjligheten att tillgodose
avlägsna bygder med för undervisning i folkskolan utbildade fullt kompetenta
lärarkrafter;

herr Or gård, nr 98, örn anslag till anordnande av s. k. vandringsutställningar;
herr Hansson i Skediga m. fl., nr 94, örn ändrade grunder för bidrag och lån
av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler:

herr Orgård, nr 95, örn grunderna för statens bidrag till anordnande av fortsättningsskolor
vid folkhögskolorna;

herr Hagård m. fl., nr 96, angående utredning örn viss utbildning och befordringsmöjlighet
för sjukvårdsbiträden vid statens sjukhus;

herr Swedberg m. fl., nr 97, om anslag till upptagande av en film i åtbördsspråket; herrar

Skoglund i Umeå och Jonsson i Järvsand, nr 98, angående utredning
örn möjligheterna av att bereda skogsarbetarna en längre och jämnare sysselsättning; herr

Holmberg m. fl., nr 99, örn ändrade grunder för statsbidrag till anordnande
av skolbarnsbespisning;

herr Jonsson i Haverö m. fl., nr 100, angående utredning av frågan örn slopande
av domkapitel såsom instans för handläggning av ärenden rörande folkskoleväsendet; herr

Fagerholm, nr 101, örn rätt till visst avdrag vid inkomsttaxering för
förvärvsarbetande gift kvinna med minderåriga barn;

herr Pettersson i Dahl m. fl., nr 102 angående utredning örn överförande av
nöjesskatten till en statens kulturfond;

herr Johnsson i Kastanjegården, nr 103, örn tillämpning av allmänna tjänsteoch
familjepensionsreglementena på arméns och marinens till övergångsstat frivilligt
överförda beställningshavare;

herr Paulsen, nr 104, örn viss rätt till pension för förre föreståndaren vid
kronohäktet i Ystad J. W. Tersmeden;
herr Norup m. fl.:

nr 105, angående vissa ändringar i arrendelagstiftningen; och
nr 106, angående lagstiftning örn rätt i vissa fall för innehavare av en jordbrukets
å ofri mark belägna förädlingsindustri att inlösa under nyttjanderätt
upplåtit område;
herr Fagerholm:

nr 107, örn viss begränsning av försäkringsinrättnings regressrätt gentemot
arbetsledare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete; och

nr 108, angående förhandlingsrätt för arbetstagareförening med avseende
å till denna anslutna pensionärer;

herrar Hansson i Skediga och Boman i Stafsund, nr 109, angående utredning
av frågan örn överförande i samhällets ägo av för städernas bebyggelse nödvändig
tomtmark;

herr Hansson i Skediga m. fl., nr 110, angående lagstiftning örn rätt för
vissa arrendatorer att friköpa av dem brukade gårdar;

herr Landgren, nr lil, örn vissa ändringar i lantarbetstidslagen;

Nr 4.

Torsdagen den 18 januari 1945.

herr Jonsson ^Haverö m. fl., nr 112, angående viss ändring i gällande tilllämpningsföreskrifter
till lag om arbetslöshetsnämnd;

herr Brandt m. fl., nr 113, angående utredning om ökad offentlig redovisningsskyldighet
beträffande drifts företags ekonomiska förhållanden;

herr Norup m. fl., nr 114, örn anslag till stödjande av verksamheten vid Balsgårds
växtförädlingsanstalt;

_ herr Persson i Svensköp, nr 115, örn anslag till bidrag till byggnadsarbeten
vid lantmanna- och lanthushållsskolor samt vid jordbrukets yrkesskolor;

herr Lundbom m. fl., nr 116, örn ändrad lönegradsplacering för egnahemsassistent; herr

Haeggblom m. fl.:

nr 117, örn höjning av anslaget till bidrag till särskilda utbildningskurser
vid den lägre lantbruksundervisningen; och

nr 118, om höjning av anslaget till diverse åtgärder på husdjursskötselns
avelsområde m. m.

herr Andersson i Gisselås m. fl., nr 119, örn höjning av anslaget till befrämjande
i allmänhet av nötboskapsaveln;

herr Vigelsbo m. fl., nr 120, örn avskrivning av viss statens fordran hos Storängsbäckens
torrläggningsföretag; och

herr Larsson i Karlstad m. fl., nr 121, örn höjning av utgående arvoden till
överkontrollassistenter.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.55 em.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 19 januari 1945.

Nr 4.

Fredagen den 19 januari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Föredrogs var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
oell remitterades därvid

till konstitutionsutskottet motionerna:

nr 81 av berrar Wallentheim ock Eriksson i Sandby; samt
nr 82 av fröken Öberg och herr Sundberg;

till tillfälligt utskott motionen nr 83 av herr Allard m. fl.;

till statsutskottet motionerna:

nr 84 av herr Allard m. fl.;

nr 85 av herr Larsson i Julita m. fl.;

nr 86 av herr Wallentheim m. fl.;

nr 87 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.;

nr 88 av herr Sandberg m. fl.;

nr 89 av herr Nilson i Spånstad m. fl.;

nr 90 av herr Severin i Gävle m. fl.;

nr 91 av fru Linderot och fru Rönn-Christiansson;

nr 92 av herr Åkerström m. fl.;

nr 93 av herr Orgård;

nr 94 av herr Hansson i Skediga m. fl.;

nr 95 av herr Orgård;

nr 96 av herr Hagård m. fl.;

nr 97 av herr Swedberg m. fl.;

nr 98 av herrar Skoglund i Umeå och Jonsson i Järfsand;
nr 99 av herr Holmberg m. fl.; och
nr 100 av herr Jonsson i Haverö m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 101 av herr Fagerholm; och

nr 102 av herr Pettersson i Dahl m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:

nr 103 av herr Johnsson i Kastanjegården; och

nr 104 av herr Paulsen;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 105 och 106 av herr Norup m. fl.; och
nr 107 och 108 av herr Fagerholm;

till tillfälligt utskott motionen nr 109 av herrar Hansson i Skediga och
Boman i Stafsund;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 110 av herr Hansson i Skediga m. fl.;

Nr 4.

Fredagen den 19 januari 1945.

nr lil av herr Landgren;

nr 112 av herr Jonsson i Haverö m. fl.; och

nr 113 av herr Brandt m. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 114 av herr Norup m. fl.;
nr 115 av herr Lersson i Svensköp;
nr 116 av herr Lundbom m. fl.;
nr 117 och 118 av herr Haeggblom m. fl.;
nr 119 av herr Andersson i Gisselås m. fl.;
nr 120 av herr Vigelsbo m. fl.; och
nr 121 av herr Larsson i Karlstad m. fl.

§ 2.

Föredrogs riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

Vad kanslideputerade anmält och hemställt godkändes.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

§4.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Håstad och Löfgren, nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till avlöningsstat för krigsarkivet;

herr Svedman, nr 123, örn ändrad lönegradsplacering för stiftssekreteraren
vid domkapitlet i Visby och stiftsjägmästaren vid stiftsnämnden därstädes,-herr Mårtensson m. fl., nr 124, angående utredning örn utbyggnad och effektivisering
av skolskjutsverksamheten m. m.;

herr Hagård m. fl., nr 125, örn inrättande av en befattning såsom biträdande
länsarkitekt vid länsarkitektkontoret i Vänersborg;

herrar Olsson i Mellerud och Fast, nr 126, örn ökning av antalet provinsialläkardistrikt,
m. m.;
fru Gustafson m. fl.:

nr 127, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag till avlöningsstat för skolöverstyrelsen;
och

nr 128, örn uppförande i personalförteckningen för kommerskollegium av
en statens instruktör i hemslöjd, m. m.;

herrar Birke och Hagård, nr 129, örn anslag till stipendier åt elever vid
godkända sjuksköterskeskolor;

herrar Hansson i Skegrie och Johnsson i Skoglösa, nr 130, örn ändrade
grunder för statsbidrag till lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader;

herr andre vice talmannen Carlström m. fl., nr 131, angående revision av
gällande bestämmelser arn allmänna avdrag vid inkomsttaxering m. m.;
herr von Seth, nr 132, örn nedsättning av automobilskatten för elbilar;
fru Eriksson m. fl., nr 133, angående rätt för å ålderdomshem intagna understödstagare,
som åtnjuta folkpension, att själva disponera över viss del av
pensionen;

herr Staxäng m. fl., nr 134, angående åtgärder för tillgodoseende av jordbrukets
behov av yrkesmän;

Lördagen den 20 januari 1945.

Nr 4.

herr Andersson i Tungelsta m. fl., nr 135, angående utredning om befolknings-
och näringsförhållandena inom olika delar av Sverige.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.07 fm.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 20 januari.

Kl. 11 fm.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ I Justerades

protokollet för den 15 innevarande januari.

§ 2.

Pöredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 122 av herrar Håstad och Löfgren;

nr 123 av herr Svedman;

nr 124 av herr Mårtensson m. fl.'',

nr 125 av herr Hagård m. fl.;

nr 126 av herrar Olsson i Mellerud och Fast;

nr 127 och 128 av fru Gustafson m. fl.;

nr 129 av herrar Birke och Hagård; samt

nr 130 av herrar Hansson i Skegrie och Johnsson i Skoglösa;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 131 av herr andre vice talmannen Carlström m. fl.; och
nr 132 av herr von Seth;

till behandling av lagutskott motionen nr 133 av fru Eriksson m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr 134 av herr Staxäng m. fl.; samt

till tillfälligt utskott motionen nr 135 av herr Andersson i Tungelsta m. fl.

§ 3-

Justerades protokollsutdrag.

Nr 4.

Lördagen den 20 januari 1945.

§ 4.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:
herr Lundberg:

nr 136, angående restitution till expeditionsvakten Carl Eriksson av vissa
hyres- och värmeavgifter för tjänstebostad, m. m.; och

nr 137, angående inrättande av en extra ordinarie arkivbiträdesbefattning
vid Svenska ortnamnsarkivet;

herr Hallén m. fl., nr 138, angående uppfattning i högre lönegrad av vissa
befattningar vid statens arkiv, bibliotek och muséer;

herr Jacobson i Vilhelmina m. fl., nr 139, örn höjning av anslaget till förbättring
av bygdevägar och ödebygds vägar;

herrar Viklund och Åkerström, nr 140, angående ändrade grunder för statsbidrag
till skolbyggnader;

herr Hallén, nr 141, om rätt för vissa ämneslärare vid kommunala flickskolan
i Karlstad att för placering i löneklass tillgodoräkna föregående tjänstgöring; herr

Karlsson i Grängesberg, nr 142, angående expeditionsvaktens hos försäkringsrådet
placering i lönegrad;

fru Rönn-Christiansson och fru Linderot, nr 143, angående inrättande av
väntehem åt ensamstående blivande mödrar;

herr Gavelin m. fl., nr 144, angående ändring av bestämmelserna i § 46
kommunalskattelagen örn avdrag av periodiskt understöd;

herr Hallén, nr 145, angående resekostnadsersättning och tjänstgöringstraktamente
åt vissa hos 1945 års riksdag anställda tjänstemän;
herr Lövgren:

nr 146, örn årligt understöd av f. d. telefonisten Helny Amanda Hynylä; och
nr 147, angående pension åt f. d. maskinisten Karl Georg Johansson;
herr Lindberg, nr 148, angående rätt för lantbruksinspektoren vid statens
alkoholistanstalt å Venngarn Karl Arvid Gustafsson att för erhållande av
pension tillgodoräkna viss tjänstgöring;

herr Fagerholm, nr 149, angående förstärkning av förhandlingsrätten för
stats- och kommunalanställda tjänstemän;

herrar Nilson i Spånstad och Pettersson i Dahl, nr 150, angående viss ändring
av bestämmelserna i 2 § lagen örn vägnämnder och länsvägnämnder m. m.;

herr Werner m. fl., nr 151, angående viss förhöjning av normalpriserna på
brännved m. m.;

herr Jonsson i Malmgrava m. fl., nr 152, angående ökat anslag till bidrag
till uppförande av siloanläggningar;

herr Lundberg, nr 153, angående gårdskarlarnas vid lantbrukshögskolan
placering i lönegrad;

herr Pettersson i Dahl m. fl., nr 154, angående ökat anslag till ersättning
åt egnahemsombuden;

herr Edberg, nr 155, angående elektrifiering av avlägset liggande skogsbygder;
och

fru Rönn-Christiansson m. fl., nr 156, angående införande av förbud för
lärare att tilldela barn kroppslig aga.

Dessa motioner bordlädes.

Interpellation.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

^Herr Hedlund i Rådom, som anförde: Herr talman! Allmänt erkännes att
vårt kommunala skattesystem trots det utjämningsförfarande som äger rum

Lördagen den 20 januari 1945.

Nr 4.

Interpellation. (Forts.)

och under senare åren vidtagna åtgärder med skatteutjämnande verkan, t. ex.
vägväsendets förstatligande, icke ens tillnärmelsevis innebär en så rättvis fördelning
av skattebördan mellan de skatteskyldiga inom olika kommuner som
man rimligen kan fordra. Frågan örn en effektivare kommunal skatteutjämning
synes tilldraga sig ökad uppmärksamhet från skattebetalarna i skattetyngda
kommuner. Allteftersom den uppfattningen mer och mer vinner insteg att befolkningen
i vårt land kan sägas utgöra medlemmar i ett stort hushall, där var
och en i mån av förmåga i sin ort bidrager till den gemensamma försörjningen
framstår det som omotiverat och orättvist att storleken av bidragen till det
allmänna skola i hög grad vara beroende av inom vilken kommun vederbörande
utför sin dagliga gärning. Så mycket mer patagliga förefalla dessa
orättvisor som det ofta förhåller sig på det sättet att kommuner med gles bebyggelse
och låg inkomstnivå, trots höga skatter — accentuerade genom de
med dyrortsgraderingen förbundna lägre skattefria avdragen — icke forma
giva kommuninvånarna på långt när samma förmåner sorn en del kommuner
med väsentligt lägre skatt. Det är under sådana förhållanden förklarligt örn
man på mångå håll med otålighet avvaktar framläggandet för riksdagen av
förslag örn ytterligare skatteutjämning. I första hand koncentreras intresset
till de förslag i ämnet, som 1943 gjordes av kommunalskatteberedningen. 1 orfattningstexten
till förslagen giva vid handen att beredningen räknat med att
vissa förslag skulle kunna realiseras redan fr. o. m. 1 januari 1945. Da riksdagen
emellertid ännu icke beretts tillfälle taga ställning till förslagen vöre det
önskvärt att få veta när frågan örn effektivare kommunal skatteutjämning kan
väntas bli förelagd riksdagen. I anledning härav tillåter jag mig hemställa örn
kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet

få rikta följande fråga: ... j i i

Äro förslag örn åtgärder som innebära^ en utjämning av den kommunala

skattebördan avsedda att framläggas för årets riksdag?

Denna anhållan bordlädes.

Kamm arens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.08 fm.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 4.

Måndagen den 22 januari 1945.

Måndagen den 22 januari.

Kl. 11 fm.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ i.

Justerades protokollet för den 16 innevarande januari.

§ 2.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 16, med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 11 juli
1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka;

nr 20, angående disponerande av avkastningen av statens hästavelsfond •
och

nr 21, angående ändringar i bestämmelserna rörande rekreationsresor mot
nedsatt avgift för viss personal i övre Norrland.

Dessa propositioner bordlädes.

§ B.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 136 och 137 av herr Lundberg;

nr 138 av herr Hallén m. fl.;

nr 139 av herr Jacobson i Vilhelmina m. fl.;

nr 140 av herrar Viklund och Åkerström;

nr 141 av herr Hallén;

nr 142 av herr Karlsson i Grängesberg; samt
nr 143 av fru Rönn-Ckristiansson och fru Linderot;

till bevillningsutskottet motionen nr 144 av herr Gavelin m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:

nr 145 av herr Hallén;

nr 146 och 147 av herr Lövgren; samt

nr 148 av herr Lindberg;

till behandling av lagutskott motionen nr 149 av herr Fagerholm;

. till jordbuksutskottet motionen nr 150 av herrar Nilson i Spånstad och
Pettersson i Dahl;

till statsutskottet motionen nr 151 av herr Werner m. fl.;

Måndagen den 22 januari 1945.

Nr 4

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 152 av herr Jonsson i Malmgrava m. fl.;

nr 153 av herr Lundberg;

nr 154 av herr Pettersson i Dahl m. fl.; samt

till tillfälligt utskott motionerna:

nr 155 av herr Edberg; och

nr 156 av fru Bönn-Chrisliansson m. fl.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hedlund i Rådom vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående frågan
örn en effektivare kommunal skatteutjämning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till interpellation.

Herr Nilsson i Göingegården, som anförde: Herr talman! I anledning av
motioner såväl vid 1942 som 1943 års riksda.gar tillkallades först i mitten av
november 1943 särskilda sakkunniga att utreda och framlägga förslag om
jordbrukets inkomsttaxering. De sakkunniga antogo sedermera benämningen
1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga. Utredningen skulle framför allt syfta
till en omläggning av inkomstuppskattningen vid taxering av inkomst av jordbruksfastighet
från nu gällande kontantprincip till en redovisning efter bokföringsmässiga
grunder. De sakkunniga ha också fått i uppdrag att utreda frågorna
örn rätt till avdrag för utav nu rådande konjunkturförhållanden föranledda
överpris och merkostnader vid ny-, till- eller ombyggnad resp. nyuppsättning
av levande och döda inventarier i förvärvskällan inkomst av jordbruksfastighet,
liksom örn rätten till avdrag för värdeminskning å till jordbruk
och skogsbruk med binäringar hörande driftbyggnader. För jordbrukarnas
del är det av den största betydelse att sagda utredning om möjligt snarast bringas
till sitt slut och att förslag örn ändrade grunder för taxeringen av inkomst av
(jordbruksfastighet framlägges. Givet är att utredningen måste bliva såväl
synnerligen omfattande som tidsödande. Emellertid torde utredningen vara av
så brådskande natur, att jag anser mig böra framhålla önskvärdheten av att
den om möjligt påskyndas framför allt med hänsyn till att nu gällande beskattningsregler
hindra jordbrukets och skogsbrukets rationalisering och icke
äro ägnade att verka i konjunkturutjämnande syfte. Beträffande överprisavdraget
gäller också, att ett uttalande därom eller lösning av problemet örn avdragsrätten
kan ha verkan redan med nuvarande lagstiftning. Detta är så
mycket mer angeläget som ifrågavarande avdragsrätt har sin största, ja, hela
sin betydelse just nu under rådande krigskonjunkturer och icke sedan dessa
upphört.

Med hänvisning till ovannämnda får jag till statsrådet och chefen för finansdepartementet
framställa följande frågor:

1) Anser herr statsrådet det möjligt att utbryta frågan om överprisavdrag
för jordbruket och skogsbruket för snabbare behandling än övriga till de sakkunniga
hänskjutna problem och att — i den mån nu gällande regler icke kunna
tolkas på sådant sätt att avdragsrätt härför redan nu föreligger — provisoriskt
införa regler härom i avvaktan på utrednfngens resultat och därav föranledda
författningsändringar?

Nr 4.

Måndagen den 22 januari 1945.

Interpellation. (Forts.)

2) Anser herr statsrådet sig genom sina direktiv till de sakkunniga ha lämnat
dessa i uppdrag att utreda förvärvskällan inkomst av jordbruksfastighets
samtliga skatte- och taxeringsproblem, så att nuvarande ojämnheter i lagstiftningen
härvidlag undanröjas, och att skattemässiga åtgärder i konjunkturutjämnande
syfte snarast möjligt vidtagas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Malmborg i Stockholm, nr 157, angående utredning av försvarsväsendets
tillstånd och behov med hänsyn tagen till förhållandena efter det pågående
totala kriget;

herr Sefve, nr 158, angående anslag till Folkuniversitetets nämnd;
herrar Sefve och Ryling, nr 159, angående utökning av antalet e. o. adjunktsbefattningar
vid de statliga läroverken;

herr Johansson i Stockholm, nr 160, örn vissa åtgärder till främjande av tekniskt-vetenskaplig
forskning;

'' fru Humla rn. fl., nr 161, angående anslag till Svenska slöjdföreningen för
anordnande av en utbildningskurs för bosättningskonsulenter m. m.;

herr Lövgren m. fl., nr 162, örn inrättande av en musikkår av typ II vid
Lv 7 i Luleå;

fröken Andersson m. fl., nr 163, örn anslag till en kurs för utbildning av
lärare för hörselsvaga barn;
fröken Andersson:

nr 164, angående förbättrad löneställning för sociala kuratorn vid centralfängelset
i Växjö; och

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn inrättande av en
kamrerarbefattning hos skolöverstyrelsen;

fröken Andersson m. fl., nr 166, örn inrättande av en befattning som biblioteksassistent
vid riksarkivet;

herr Johanson i Norrköping m. fl., nr 167, örn ändring av bestämmelserna
i kungörelsen örn statsbidrag till anordnande av pensionärshem;

herrar Jacobson i Vilhemina och Skoglund i Umeå, nr 168, örn ändrade
grunder för statsbidrag till uppförande av folkskolebyggnader;

herr Håstad, nr 169, angående ombildning av förste assistentbefattningen
vid rasbiologiska institutet till en aktuarietjänst;

herr Lövgren m. fl., nr 170, örn vissa åtgärder för utbyggande av en metallurgisk
storindustri i Norrbotten;

herr Werner m. fl., nr 171, angående utbyggande av den industriella kvävegödningstillverkningen
m. m.;

herr Hagberg i Luleå m. fl., nr 172, örn uttagande av en engångsskatt på
förmögenhet;

herr Jacobson i Vilhelmina, nr 173, angående vissa ändringar i taxeringsförordningen
m. m;

herr Olsson i Mellerud:

nr 174, örn årligt understöd åt f. d. småskollärarinnan Sara Maria Magnusson;
och

nr 175, örn avskaffande av krigsdomstolarna i fredstid;

Måndagen den 22 januari 1945. Nr 4.

herr Adolfsson m. fl., nr 176, om viss ändring av lagen om barn utom äktenskap
m. m.;

herr Birkö, nr 177, örn införande av högertrafik i Sverige;

herrar Staxäng och Nilsson i Göingegården, nr 178, örn förhöjt anslag till
till Nötboskapsavelns befrämjande: Understöd åt kontrollföreningsverksamhet;

herr Hedlund i Rådom m. fl., nr 179, örn inrättande av en statlig fond för
lån till anskaffande av jordbruksinventarier m. m.;

fru Boman och herr Staxäng, nr 180, örn förhöjt anslag till bidrag till ladugårdsf
örbättringar ;

herr Johanson i Norrköping m. fl., nr 181, angående revision av gällande
jaktlag och jaktstadga;

herr Johansson i Öckerö m. fl., nr 182, angående utredning av fiskerinäringens
efterkrigsproblem;

herr Johason i Skoglösa m. fl., nr 183, örn inrättande av viss statlig lånefond
för driftskredit åt jordbrukare och jordbruksarbetare;

herrar Staxäng och Johansson i Öckerö, nr 184, örn jämställdhet i mönstringshänseende
av vissa fiskefartyg med handelsfartyg i utrikesfart;

herrar Sefve och Persson i Falla, nr 185, örn utbildning av yrkesskollärare;

herr Karlsson i Grängesberg m. fl., nr 186, örn utredning rörande behovet
av och formerna för en av statsmakterna understödd arbetsfysiologisk forskning;
och

herr Johansson i Stockholm m. fl., nr 187, angående fredsplanering för försvarets
arbetsplatser.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.12 fm.

In fidem
Gunnar Britth.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 4