1945. Andra kammaren. Nr 43 (Riksdagens protokoll 1945:43)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 43.

Måndagen den 17 december.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande december.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 27, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 295—300, bevillningsutskottets betänkande
och memorial nr 65 och 67 samt bankoutskottets utlåtande och memorial nr
69 och 70.

§ 3.

Föredrogs bankoutskottets memorial nr 71, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets utlåtande nr 65 i anledning av
Kungl. Maj :ts prop.osition angående delaktighet i statens pensionsanstalt för heltidsanställda
hemvårdarinnor inom den sociala hemhjälps verksamheten jämte i
ämnet väckta motioner.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att detta endast en gång bordlagda
ärende skulle redan vid detta sammanträde avgöras.

Den i förevarande memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 4.

Herr talmannen meddelade, att enligt överenskommelse med första kammarens
talman den gemensamma omröstning, för vilken voteringsproposition nyss blivit
av kammaren godkänd, komme att äga rum vid plenum onsdagen den 19 innevarande
december.

§ 5-

Föredrogos, men bordlädes ånyo andra lagutskottets utlåtanden nr 85 och 86,
sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets memorial nr 2 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 85.

§ 6.

Herr Hällgren erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag hemställer,
att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda ärenden skola å
morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning, nämligen statsutskottets
utlåtanden nr 295, 296, 298 och 299, bevillningsutskottets memorial
nr 67, bankoutskottets utlåtande och memorial nr 69 och 70, andra lagutskottets
utlåtanden nr 85 och 86, sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
memorial nr 2, jordbruksutskottets utlåtande nr 85, statsutskottets memorial

Andra kammarens protokoll 1945. Nr Jf5. 1

Nr 48.

Tisdagen den 18 december 1945.

Svar pä
interpellation.

nr 300, bevillningsutskottets betänkande nr 65, konstitutionsutskottets utlåtande
nr 27 och statsutskottets utlåtande nr 297.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.04 em.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 18 december.

Kl. 2 em.

§ I Justerades

protokollen för den 12 och den 14 innevarande december.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Wallentheim till mig riktat
följande frågor:

Har herr statsrådet observerat det i tidningarna omnämnda av mig i all korthet
refererade s. k. bladåkersfallet?

Är det herr statsrådet bekant örn liknande företeelser mött inom andra skoldistrikt
eller andra offentliga skolor?

Anser herr statsrådet på grund av det inträffade nödvändigt att fästa centrala
och lokala skolmyndigheters uppmärksamhet på att lärare måste avhålla
sig från att bedriva politisk propaganda i samband med undervisningen?

Anser herr statsrådet att nu gällande bestämmelser i våra skolförfattningar
äro tillräckliga för ett verksamt beivrande av eventuella missförhållanden?

Örn detta icke skulle vara fallet, är herr statsrådet beredd att snarast möjligt
vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma ändrade förhållanden?

Innan jag går att besvara interpellantens mera allmänna frågor, vill jag i
korthet lämna en redogörelse för vad som förekommit i det omnämnda fallet.

I »Morgontidningen» för den 7 nov. 1945 var införd en artikel under rubriken
»Grov nazistpropaganda i skolundervisningen». Med anledning härav anmodade
skolöverstyrelsen redan samma dag folkskolinspektören i Roslagens
inspektionsområde att undersöka i vad mån de i artikeln lämnade uppgifterna
rörande lärarinnan vid Pettbols skola i Bladåkers skoldistrikt vore riktiga samt
skyndsammast till överstyrelsen inkomma med redogörelse för undersökningen.
Polkskolinspektören delgav sedermera skolöverstyrelsen det resultat han kommit
till vid sin undersökning. Då ämbetsverket ansåg att undersökningen i vissa
avseenden borde kompletteras, inspekterade överstyrelsen genom en av sina ledamöter
Pettbols skola. I samband med denna inspektion var folkskolestyrelsen
kallad till sammanträde och ett föräldramöte anordnat.

Tisdagen den 18 december 1945

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

Av den sålunda verkställda utredningen framgår, att lärarinnan vid Pettbols
skola under fortsättningsskolans andra årskurs läsåret 1935—36 givit eleverna
uppsatsämnet »Min politiska åsikt». I samband därmed hade hon talat om olika
politiska partier samt särskilt framhållit de nazistiska partierna, i första hand
det med veterinär Furngård som ledare. Enligt vad dåvarande elever i fortsättningsskolan
i samband med inspektionen uppgivit, bedrev lärarinnan nazistisk
och antisemitisk propaganda, något som också framgår av hennes rättelser och
tillägg i de från denna tid bevarade konceptböckema.

Jag behöver väl inte framhålla, att lärarinnans handlingssätt måste bestämt
fördömas. Örn vad som förevarit blivit i tid uppmärksammat, hade lärarinnan
—• vilket också framhållits av skolöverstyrelsen — bort ådömas varning. Hade
hon därav inte låtit sig rättas, kunde hon sedermera ha skilts från sin befattning.
Det har emellertid inte kunnat styrkas, att lärarinnan efter 1936 bedrivit
någon politisk propaganda. Med hänsyn härtill och då lärarinnan förklarat sig
nu djupt ångra, vad som förekommit, synes någon ytterligare åtgärd inte böra
vidtagas. Skolöverstyrelsen har också för sin del avskrivit ärendet.

Jag övergår därefter till herr Wallentheims mera allmänna frågor. Interpellanten
undrar, örn liknande företeelser mött inom andra skoldistrikt eller
andra offentliga skolor. Såvitt jag har mig bekant, torde det endast i enstaka
undantagsfall ha förekommit, att lärare i sin undervisning bedrivit propaganda
för den ena eller andra politiska meningsriktningen. Jag vågar också göra
det påståendet, att lärare, som på sådant sätt missbruka sin ställning, nästan
alltid äro olämpliga också i andra hänseenden. Deras brist på omdömé och balans
tar sig i regel uttryck även på annat sätt. Den politiska propagandan är
ett av uttrycken för deras olämplighet men knappast en helt isolerad företeelse.

Från denna utgångspunkt är det tydligt, att jag inte anser det nödvändigt
att genom cirkulär fästa vederbörande myndigheters uppmärksamhet på att
lärare måste avhålla sig från politisk propaganda. Lärarna borde vara medvetna
örn sina plikter i detta hänseende. För att bringa eventuella fall av
missbruk av lärarnas ställning till offentlig kännedom kräves emellertid en
vaken opinion. Under alla förhållanden måste skolstyrelser och skolledare så
pass noga följa vad som förekommer i skolan, att man inte — såsom i bladåkersfallet
— först många år senare får vetskap örn att lärare gjort sig skyldig
till svår förseelse i tjänsten.

Till sist frågar interpellanten örn jag anser nu gällande bestämmelser i våra
skolförfattningar tillräckliga för ett verksamt beivrande av eventuella missförhållanden
och örn jag — därest detta icke skulle vara fallet — är beredd
att snarast möjligt vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma ändrade förhållanden.

Enligt min uppfattning lämna gällande skolförfattningar möjlighet för ett
beivrande av missförhållanden av det slag interpellanten omnämnt. Som jag
redan förut framhållit, hade lärarinnan i Pettbol säkerligen ådömts varning,
om blott förseelsen upptäckts i tid. Felet är i detta fall inte att finna hos gällande
författning utan i en bristande tillsyn av skolan. I ett annat fall — det
gäller här ett folkskoleseminarium •—- har skolöverstyrelsen nyligen varnat en
lärare, som uppträtt olämpligt, bland annat genom politisk propaganda i samband
med undervisningen. Jag anser alltså inte att vad som förekommit i Bladåker
nödvändiggör ändring av några författningsbestämmelser.

Härefter yttrade:

Herr Wallentheim: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framföra mitt tack för det svar jag fått på

Nr 43.

Tisdagen den 18 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

mina frågor. I det stora hela kan jag förklara mig tillfredsställd med svaret,
men i vissa punkter kan jag icke gå förbi det utan att göra några kommentarer.

Först skall jag emellertid, herr statsråd, uppriktigt medge, att jag funderade
ganska mycket på om jag skulle framställa denna interpellation eller
icke. Mitt funderande hade ingenting att göra med några tvivel beträffande
olämpligheten i det tillvägagångssätt som den klandrade lärarinnan i Bladåker
gjort sig skyldig till. Ingen ansvarskännande demokratisk medborgare
kan ta henne i försvar. Det kan icke heller vara försvarligt att sådana fall
bagatelliseras eller nedtystas.

Min tvekan bottnade däri, att en interpellation lätt kan ge en inträffad
händelse för stora proportioner, ett, som jag hoppades och trodde och som
herr statsrådets svar synes lia bekräftat, tämligen enastående fall kunde ge
anledning till den föreställningen hos många, som icke följa förhållandena i
detalj, att undantaget kan vara regel. En till sitt stora flertal mycket skicklig
och lojal samhällsgrupp, i detta fall lärarkåren, kunde ställas i skottgluggen
på ett olyckligt och oförtjänt sätt. Oro och misstänksamhet äro alltid farliga
element i samhället men i all synnerhet, när det gäller ett så ömtåligt område
som skolan. En i och för sig beklaglig företeelse får ej framkalla en mera
allmän förtroendekris.

Å andra sidan måste jag säga mig, att oron redan fanns där och att en
närmare undersökning från den högste chefen för landets undervisningsväsen
borde bringa klarhet i diskussionen och ge rätta proportioner åt debatten. Jag
måste också säga mig, att det aldrig kan få bli mängden av exempel på olämplighet
i utövandet av lärarkallet som får bestämma örn något skall göras från
samhällets sida. Det räcker med att barn på en enda plats äro utsatta för det
olämpliga uppträdandet, det räcker med att överhuvud taget ett enda skolbarn
blivit offer. Varje barn har här rätt att åtnjuta skydd och respekt för
sitt personlighetsvärde. En garanti mot upprepande på andra håll av liknande
företeelser ligger till stor del däri, att både folkopinion och myndigheter obönhörligt
reagera mot sådant olämpligt uppträdande.

Jag sade för en stund sedan, att det icke kan vara försvarligt att bagatellisera
och nedtysta, och jag är glad åt att skolöverstyrelsen tog allvarligare
på saken än vad vederbörande folkskolinspektör tycks ha gjort. Ty bakom formuleringen
i herr statsrådets svar att »ämbetsverket ansåg att undersökningen
(d. v. s. folkskolinspektörens) i vissa avseenden borde kompletteras genom
en av skolöverstyrelsens egna ledamöter» kan väl icke ligga något annat än
att ämbetsverket ansett saken allvarligare än man först trott, och att inspektören
tagit alltför lätt på sin uppgift.

Det sägs nu i svaret vidare, att händelsen i Bladåker ligger långt tillbaka
i tiden, och att lärarinnan djupt ångrat sitt handlingssätt samt att därmed
inga ytterligare åtgärder skulle vara behövliga. Jag utgår självfallet ifrån
att detta icke betyder någon slapphet i det fortsatta övervakandet av detta
och liknande fall. Det är en formulering i svaret i samband härmed, som gör
mig litet orolig. Det heter, att det ej har kunnat styrkas, att lärarinnan sedan
1936 bedrivit nazistisk propaganda. Betyder detta, att man icke har några
bevis i form av rättade skrivböcker eller konkreta saker av annat slag att ta
pa, men att det väl förekommit påståenden örn att sådan propaganda skett?
År för resten denna lärarinna fortfarande nazist? Nu kan man kanske säga, att
konjunkturerna icke precis äro så gynnsamma för att längre demonstrera sådana
uppfattningar, men man frågar sig onekligen vad som skulle kunna
hända i ^en kritisk situation, i en situation, då måhända nazistiska uppfattningar
pa nytt gjorde sig gällande och dess förespråkare vädrade morgonluft.

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 48.

Svar på interpellation. (Forts.)

Enligt mili mening måste man skilja mellan olikartad politisk propaganda.
Självfallet är all politisk propaganda i skolan fördömlig och bör beivras, men
icke desto mindre förefaller det mig som om man bör draga en gränslinje
mellan en propaganda som bedrives utifrån en demokratisk grundsyn och en
propaganda som utgår från en antidemokratisk grundsyn. I det förra fallet
kan det bli fråga örn olämpliga uttryck och olämpliga händelser i vissa enstaka
sammanhang, men i det senare blir det cn propaganda, som kan komma
fram i praktiskt taget varje ämne — kristendom, historia och medborgarkunskap,
geografi, modersmålet — eftersom undervisningen över hela linjen vilar
på en annan allmän syn på människorna och sammanlevnaden dem emellan.

Det kan enligt min mening verkligen ifrågasättas, örn man i en demokrati
skall behålla lärare, som visat en antidemokratisk samhällsuppfattning, ty
hur skall man kunna begära, att en lärare, som har en sådan inställning, skall
kunna fostra de unga till samarbetsmänniskor med respekt för allas medborgarvärde
och med förståelse för internationellt samarbete? Förutsättningen för
att kunna bedriva en sådan fostrargärning måste väl vara, att vederbörande
själv är besjälad av en anda av samma art. Jag delar till fullo den uppfattningen,
att man icke kan lagstifta mot åsikter. Men detta är en sak. En annan
sak synes mig vara, om man som uppfostrare kan godtaga personer, som vägra
att acceptera de grundvalar, på vilka det demokratiska samhället vilar. Skolan
är alltför viktig och materialet där — barnen — alltför ömtåligt, för att
man skall våga ta för stora risker.

Man måste också enligt mitt sätt att se göra klart för sig, att den politiska
propagandan kan ta många olika former. Den kanske icke heller alltid går så
rakt på sak, att den går lätt att genomskåda. Den kan i vissa fall vara mera
smygande och kan yttra sig i en tendentiös uppfattning, som kanske i första
ögonblicket icke är så märkbar för vare sig harn eller föräldrar. Jag har
exempel från min egen skoltid, hur en sådan propaganda kan yttra sig, hulden
kan ske i skenbart mycket försiktiga former, men hur den ändå finns där.
Jag skulle kunna anföra exempel på hur denna propaganda faktiskt betytt
en personlig press och en personlig kränkning av elever som varit politiskt
intresserade och haft andra uppfattningar än den som vederbörande lärare
har företrätt. Jag vet också exempel på hur lärare kunnat utnyttja sin ställning
för att försätta eleverna i mycket obehagliga och som jag nyss antydde
för eleverna direkt kränkande situationer. Jag undrar ändå, om icke vad som
här inträffat gör det önskvärt att åtminstone diskutera, örn det icke kunde
förefinnas behov av en disponibilitetsstat, ty ibland kunde det nog vara önskvärt
och behövligt att ha en smidigare väg till sitt förfogande än enligt nuvarande
bestämmelser och att använda den vägen, när samhället är medvetet
örn att det icke vill ta några risker. Jag skall icke gå närmare in på detta
problem, därför att det skulle föra för långt, men jag har ändå velat antyda
det, emedan jag tror, att vi icke kunna komma ifrån en diskussion på den
punkten.

Herr statsrådet säger i slutet av sitt anförande, att här gäller det att skapa
en vaken föräldraopinion och en skolledning ute i bygderna, som verkligen är
vaken och följer med och har grepp om vad som möter där. Jag understryker
detta helt och hållet. Vi måste göra krafttag, när det gäller att skapa samarbete
mellan skola och hem på detta område. Här möter emellertid ett problem,
som mycket ofta gör sig starkt gällande, niimligen att föräldrarna äro
rädda för att ta upp sådana här saker, därför att de tro, att om de ta upp
sådant som innebär klander mot en lärare få barnen lida för det. Jag vet,
att den inställningen i de flesta fall är oriktig, men den finns där. Här gäller
det att söka finna vägar och former att komma till rätta med fördomarna på

Nr 43.

Tisdagen den 18 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

den punkten, men också att komma till rätta med de fall, där möjligen sådana
saker kunna lia förekommit. De kommunala förtroendemännen måste bli mera
aktiva. Det är jag också fullt och helt införstådd med. De skola besöka skolorna
och följa undervisningen, örn de skola kunna få grepp örn sin egentliga
arbetsuppgift, men även där tror jag, att det är fråga örn att söka införa
nya vanor. De flesta ha kanske ingenting att invända mot att skolstyrelsernas
ledamöter komma till skolorna. Men jag tror, att på många håll tanken icke
mognat för att en skolstyrelseledamot skulle i detalj sätta sig och granska
exempelvis skrivböcker och andra arbetsuppgifter för att bilda sig en uppfattning
örn hur det hela kan ligga till. Även härvidlag är det fråga örn ett
arbete att vänja människorna och inrikta deras uppmärksamhet på det som
här möter. Men kanske också detta problem har en ekonomisk sida. Om det
skall vara möjligt för våra kommunala förtroendemän att vara aktiva på
detta sätt och verkligen följa den kommunala verksamheten, måste man nämligen
räkna med att de måste ta ledigt ifrån sitt arbete, och då måste de ha
ersättning för den arbetsförtjänst, som går förlorad i och med detta. Jag
tror, att här ha vi en sida av problemet, som nian icke kan komma ifrån.
Riksdagen skrev i våras på denna punkt till Kungl. Majit och begärde utredning,
och det vore tacknämligt, örn vad som skett i bladåkersfallet och
vad herr statsrådet här berört kunde betyda en stöt framåt för att få denna
fråga litet närmare sin lösning.

Innan jag slutar, skall jag bara säga en sak, så att intet missförstånd
uppstår. Då jag vänt mig mot den politiska propagandan i skolorna, har jag
självfallet icke vänt mig mot att det inom skolan förekommer en politisk
orientering, som gör barnen förtrogna med det moderna samhällslivet och
den moderna demokratiens arbetsformer med olika partier. Jag tror, att en
sådan orientering är bara till fördel och att i den mån den blir verkligt levande
och stark ligger däri också en garanti mot missbruk.

Herr talman! Med detta ber jag ännu en gång att få tacka för svaret.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Det föreligger, som kammarens ledamöter observerat, ingen större meningsskiljaktighet
eller kanske rättare sagt ingen meningsskiljaktighet alls mellan
interpellanten och mig.

Jag begärde emellertid ordet, därför att interpellanten riktade en direkt
fråga till mig på en punkt. Han hade fäst sig vid att i interpellationssvaret
stod det, att det icke har kunnat styrkas, att ifrågavarande lärarinna efter
1936 bedrivit politisk propaganda. Interpellanten frågade, örn detta betydde,
att det framkommit misstankar, att hon bedrivit propaganda, men att man
icke kunnat göra något åt det hela av brist på bevis. På den frågan kan
jag icke svara annat än vad skolöverstyrelsens inspekterande ledamot meddelat.
Han har sagt, att det anordnats ett möte, där föräldrarna voro närvarande
och där dessa direkt tillfrågades, örn de hade sig bekant, örn det förekommit
politisk propaganda efter 1936. Frågan besvarades nekande. Det är
väl uppenbart, att föräldrarna vid detta möte skulle ha begagnat tillfället att
få komma fram med sina synpunkter, örn det hade varit så, att det förekommit
politisk propaganda efter 1936. Under sådana förhållanden torde sannolikheten
tala för att lärarinnan icke har bedrivit politisk propaganda sedan
1936.

Jag har redan betonat, att det icke föreligger någon meningsskiljaktighet
mellan mig och interpellanten. De är klart att man måste tillse, att nazistisk
propaganda i skolorna bringas att upphöra. Det är möjligt, att man bör ytterligare
överväga den tanke, som har föresvävat oss åtskilliga gånger, nämli -

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

gen att införa disponibilitetsstat för lärare, som äro olämpliga i detta avseende.
Behov därav kanske finns även av andra skäl. Det kan hända, att lärare
äro direkt olämpliga, även örn de icke göra sig skyldiga till tjänstefel. Det
finns lärare som av andra skäl kunna vara olämpliga som ungdomens handledare.

Jag vill emellertid erinra den ärade interpellanten örn att de kommunala
myndigheterna på folkskolans område ha stor makt, när det gäller att sätta
stopp för nazistisk propaganda, örn de bara begagna sig av gällande bestämmelser.
Jag vill hänvisa till § 32 folkskolestadgan. Där star det icke bara, att
man kan ge varning eller suspendera upp till sex månader, utan man kan
t. o. m. avsätta lärare, som icke tar lärdom av tilldelad varning. Det är alltså
en utomordenligt vidsträckt befogenhet, som tillkommer kommunal skolmyndighet.
Självklart kan ett sådant beslut överklagas, men det ligger dock i
den kommunala myndighetens skön att göra vad pa den ankommer för att
sätta stopp för nazistisk propaganda, när det gäller^ folkskola. Det är litet
svårare i fråga örn läroverken, men det är icke den fragan vi i dag diskutera.

Får jag sedan bara, herr talman, i anslutning till interpellantens allmänna
synpunkter säga, att våra lärare äro säkerligen i. stort sett utomordentligt
väl skickade för den uppgift, som i första hand varit skolans, nämligen kunskapsmeddelande.
Givetvis såge man gärna att läraren gåve barnen en känsla
av samhörighet nied det samhälle, i vilket de skola växa upp och göra sin.
garning, och även förståelse för demokratiens __ principer. Men härvidlag
kan det inträffa att en lärare, som strikt söker hålla sig till sin uppgift att
meddela kunskap örn fakta, känner sig liksom på osäker mark och stundom
uppträder valhänt. Det blir kanske för manga, som icke tänkt igenom dessa
problem ordentligt, en balansgång mellan vad de tycka är politik och vad
som är meddelande av kunskap örn samhällets^ organisation. Det blir här en
uppfostringsfråga även för vår lärarkår. Vi få alla försöka stödja varandra,
så långt vi kunna. Jag har velat påpeka, att lärarnas uppgift i detta avseende
är ganska svår och att man därför får ha en viss förståelse för örn det
bland denna stora kår finns sådana, som icke kunna klara den delikata uppgiften
på rätt sätt. Detta får på intet sätt uppfattas som försvar för dem,
som bedriva nazistisk propaganda, utan i stället som ett påpekande av att
även den lojalaste lärare vid barnens fostran till medborgaranda kan ge sig
in på områden som han icke helt behärskar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ B.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, erhöll på svar på
begäran ordet och yttrade: Herr talman! Ledamoten av denna kammare fröken interpellation.
Andersson har i en till mig riktad interpellation patalat, att telegrafverket
varslat om uppsägning av flertalet hyresgäster i telegrafverkets fastigheter
Regeringsgatan 52 och 54, Lästmakaregatan 23 och Jakobsbergsgatan 26 i
kvarteret Jericho i Stockholm. Fröken Andersson har i anslutning härtill frågat
mig, om jag är villig att efter en prövning av telegrafverkets utrymmesbehov
och möjligheterna att tillgodose detsamma, särskilt inom nämnda kvarter, samt
med beaktande av hyresgästernas svårigheter vid nuvarande läge på hyresmarknaden
medverka till att innehavarna av bostadslägenheter inom berörda fastigheter
få kvarbo. o .

Med anledning härav har jag under hand fran telegrafstyrelsen inhämtat
uppgifter rörande de dispositioner som vidtagits i kvarteret Jericho.

I detta kvarter äro inrymda telegrafverkets största och viktigaste anlägg -

Nr 43.

Tisdagen den 18 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

innhar i Stockholm, nämligen riksstation för fjärrtrafiken, landsstation för närtrafiken,
överdragsstation med teknisk utrustning för Stockholms in- och utgående
telefon- och telegrafförbindelser, automatiska stationer för abonnenterna
inom stadens centralare delar samt vissa för storabonnenterna erforderliga specialstationer,
såsom namnanrops- och gruppnummerstationen m. m. Härutöver finnas
endast smärre verkstads- och förrådslokaler samt de administrativa avdelningar,
som krävas för driften av anläggningarna och måste vara förlagda i omedelbar
anslutning till dem.

Den snabba och oavlåtliga ökningen av telefonrörelsen har medfört, att
det under senare år, främst på grund av bristande lokalutrymme, icke varit
möjligt att öka expeditionskapaci teten i takt med den stegrade trafiken. Detta
har föranlett i huvudsak berättigade klagomål från trafikanterna, särskilt i
fråga örn riks- och namnanropsstationema. Trafiken vid dessa stationer ökar
f. n. med mellan 8 och 9,5 % per år. Telegrafstyrelsen anser, att snara och genomgripande
åtgärder nu äro nödvändiga, örn icke de allvarligaste återverkningar
på huvudstadens telefon- och telegrafkommunikationer skola uppstå.

I de i interpellationen avsedda fastigheterna mot Regeringsgatan skola enligt
uppgjord plan två våningar friläggas för att bereda plats huvudsakligen för
vissa till automatstationema hörande specialanläggningar, vilka måste flyttas
från sin nuvarande förläggning för att möjliggöra utökning av namnan ropsstationen.
I samband med planerad rivning hösten 1946 av fastigheterna Lästmakaregatan
9, 11 och 13 för uppförande av ett nybygge måste vidare vissa
där inrymda avdelningar flyttas till de av interpellanten avsedda fastigheterna.
Nämnda nybygge beräknas omedelbart bli taget i anspråk för ytterligare expeditions-
och välj arutrustning för riksstationen samt väljarutrustning för
namnanropsstationen.

Telegrafstyrelsen har även framhållit, att anläggningarna inom kvarteret Jericho
stå i mycket intimt samband med varandra, bland annat genom stora
kabelförband m. m„ och att en förläggning av dem till skilda platser därför
är av tekniska och driftsekonomiska skäl ogörlig. Vissa smärre avdelningar
kunna visserligen och komma också, i den mån så lämpligen låter sig göra, att
undanflyttas, men dessa lära ej vara av den storleksordning, att de kunna
påverka den nu föreliggande frågan.

I interpellationen har ifrågasatts, huruvida icke telegrafverket kunde till en
början nöja^sig med ianspråktagande av lägenheter, som icke utnyttjas för bostadsändamål,
samt för sitt behov hellre gå in för ombyggnad av redan innehavda
mindre goda eller dåliga fastigheter. Telegrafstyrelsen har härtill anmärkt,
att samtliga utrymmen, som av tekniska eller andra skäl för närvarande
kunna komma i fråga i detta sammanhang, redan äro utnyttjade eller komma
att utnyttjas enligt den uppgjorda planen. Denna avser, som förut nämnts, även
ianspråktagande av vissa fastigheter vid Lästmakaregatan, och bostadslägenheterna
i dessa fastigheter lära vara omoderna och delvis osunda och olämpliga
som bostäder.

^ Några tecken till avmattning i trafikstegringen ha icke. såsom interpellanten
pastatt, gjort sig märkbara. Läget är i detta hänseende enligt telegrafstyrelsens
mening snarast det motsatta. Under sådana förhållanden anser styrelsen det
vara nödvändigt att nu söka ta igen vad som måst eftersättas under krigstiden
och att dessutom skapa förutsättningar för bemästrande av den kommande utvecklingen.
Åtgärder härför måste vidtagas flera år före den tidpunkt, då
resultaten av dem komma trafikanterna till godo.

Mot bakgrunden av det anförda synes det mig i betraktande av telefon- och
telegraftrafikens allmänna betydelse ofrånkomligt, att telegrafverket erhåller
tillfälle att utvidga sina anläggningar inom kvarteret Jericho i enlighet med

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

de planer som upprättats. Beklagligt nog komma svårigheter på grund härav
att uppstå för hyresgästerna i de fastigheter, som beröras av utvidgningarna.
Jag har emellertid gjort mig underrättad örn att icke alla dessa hyresgäster
komma att uppsägas till den 1 oktober 1946. Uppsägningar torde visserligen i
sinom tid komma att meddelas samtliga de hyresgäster, som bo i rivningshusen
vid Lästmakaregatan. I de av interpellanten åsyftade fastigheterna Regeringsgatan
52 och 54 har däremot varsel visserligen givits för samtliga lägenheter i
4 våningar, tillhopa 27 stycken, men som jag förut nämnt behöver telegrafverket
den 1 oktober 1946 taga i anspråk endast 2 av dessa våningar. En del
hyresgäster kunna således få kvarbo tills vidare även efter nämnda tidpunkt,
och telegrafverket kommer därvid självfallet att taga all den hänsyn till föreliggande
individuella önskemål och behov som förhållandena medgiva.

Ehuru jag väl behjärtar de ifrågavarande lägenhetsinnehavarnas svårigheter,
finner jag mig •— med hänsyn till vad som framkommit vid den av mig företagna
undersökningen — icke kunna vidtaga några särskilda åtgärder i det av
interpellanten avsedda syftet.

Vidare anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för svaret; att jag icke
är nöjd med det får väl anses falla av sig självt. Jag förstår, herr statsråd,
att det kan ha sina svårigheter, då olika intressen stå emot varandra, och självfallet
gäller det här en avvägningsfråga. Jag har icke varit i kontakt med
telegrafverket men väl med hyresgästerna, och det är klart, att deras inställning
går i den riktning interpellationen gör.

En sak i det här sammanhanget, som jag tycker är otrevlig, är att folk lätt
får den uppfattningen, att det- allmänna kan göra saker, som icke skulle tillåtas
de enskilda. Örn det varit ett enskilt företag, som velat utvidga sin verksamhet,
mena vederbörande, att det hela icke skulle gått lika lätt. Herr statsrådet säger,
att lägenheterna lära vara omoderna, delvis osunda och olämpliga som bostäder.
Jag har varit i kontakt med dem, som bäst kunna bedöma den saken, nämligen
hyresgästerna själva, och de ha en väsentligen annan uppfattning än den herr
statsrådet här gjort sig tolk för.

Vidare säger man, att vederbörande kunna hyra sig bostäder på annat håll.
Jag kan i det avseendet citera vad representanter för verket säga, nämligen att
en summarisk undersökning av hyresmarknaden utförd den 28 november 1945
visar, att ett par hundra lägenheter utan svårighet skulle kunna uppbringas.
Jag kan icke betvivla att så är förhållandet, men, herr statsråd, örn det finns
tvåhundra lägenheter men ettusen personer behöva dem, blir det ju inte lätt att
placera alla.

Jag förstår icke heller talet örn att det icke .skulle råda verklig bostadsbrist
här i Stockholm. Jag har här några tidningsurklipp med följande rubriker:
»Nytt bottenrekord på hyresmarknaden», »Bostadsbristen hejdar Stockholms
folkökning», »Bostadslösa i staden borde, räknas», o. s. v. Jag skall icke uppta
tiden med att läsa upp flera rubriker, men jag vill nämna, att i Aftontidningen
stod — inom parentes sagt samma dag som hyresgästerna fått varslet örn uppsägning
— en artikel under en stor rubrik, »Katastrof på bostadsmarknaden».
Jag har, herr talman, talat med en person, som var i det läget att han måste
ha bostad. Visserligen fanns det lediga lägenheter, men när vederbörande bad
hyresvärden att få vänta med definitivt besked, svarade denne, att det icke gick
för sig, ty det fanns tvåhundra sökande till samma lägenhet. Jag citerar uppgiften
och håller för .sannolikt, att den är riktig.

Nr 43.

Tisdagen den 18 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr statsrådet säger vidare, att telegrafverket kommer att ta den hänsyn,
som går att ta. Ja, det får man ju hoppas, även örn man kanske icke kan vara
så säker på den saken. Begreppet »den hänsyn som kan tagas» kan ju tolkas
olika. Herr statsrådet har, såvitt jag kan förstå, visat en åtminstone känslomässigt
positiv inställning i frågan, men jag skulle önska, att den inställningen
toge sig uttryck också i praktiskt handlande. Den som följt denna fråga något
kan icke komma ifrån den uppfattningen, att man kanske med litet god vilja
skulle kunna ta saken under omprövning ännu en gång och kanske kunna komma
till ett annat resultat, ty för alla dessa människor, som det här är fråga örn,
kommer det att bli ytterligt svårt att överhuvud taget få någon lägenhet.

Jag tackar herr statsrådet för den positiva vilja han ådagalagt, men jag beklagar,
att den icke har kunnat få något praktiskt resultat. Som jag sade i början
av mitt anförande kan man se saken ur olika synpunkter, men jag skulle
vilja vädja till herr statsrådet, att han ville ta saken under förnyad omprövning,
om så är möjligt.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! Jag medger att det ibland ofrånkomligt blir på det sättet, att ens
känsla kan komma i konflikt med ens praktiska förstånd. Örn man då befinner
sig i den ställningen att man måste ta ansvar, kan det också hända, att ens praktiska
förstånd tvingas segra över känslan.

Måhända kan det te sig så som interpellanten här anfört, nämligen att staten
eller det allmänna kan få handla på ett annat sätt än de enskilda. Emellertid
bör man ihågkomma, att telegrafverkets uppgift är att betjäna svenska folket,
och det gäller då huruvida uppfyllandet av verkets ifrågavarande uppgift på
ett tillfredsställande sätt skall väga lättare än det i och för sig förklarliga intresse,
som dessa 27 hyresgäster kunna hysa. Det förutsattes väl också i hyreslagen,
att vissa enskilda måste vika för det allmänna, när det allmänna så kräver.
Jag tror att interpellanten har fel, örn hon av mitt svar anser sig kunna dra
den slutsatsen, att jag skulle anse alla bostäderna i här berörda hus osunda.
Vad jag sagt är tvärtom att de osunda bostäderna finnas i husen Lästmakaregatan
9, 11 och 13, och att dessa hus skola rivas. Vidare har jag framhållit,
att en del av de lokaler man måste ta i anspråk för telegrafverkets räkning under
rivningstiden tills man byggt nytt på dessa tomter äro belägna just i de hus
interpellanten här fört på tal.

Sedan vill jag också säga, att jag för min del i interpellationssvaret icke
nämnt något örn att det icke skulle råda bostadsbrist här i Stockholm, ty därom
är jag fullt medveten. Jag har icke heller givit anvisningar örn var de uppsagda
skola erhålla nya bostäder, vilket telegrafverket måhända gjort, men jag
har velat understryka, att lika stor bostadsbrist antagligen kommer att råda
under nästkommande år som nu. Efter de undersökningar jag har gjort har jag
— det kan vara beklagligt för hyresgästerna — kommit till den uppfattningen,
att ingenting annat är att göra än vad som nu sker. Jag har bland annat undersökt
telegrafverkets möjligheter att få lokaler i andra hus i samma kvarter men
har funnit, att samtliga telegrafverkets egna fastigheter tagits i anspråk för
verkets behov utom de av interpellanten avsedda fastigheterna i västra delen
av kvarteret Lästmakaregatan 23, Regeringsgatan 52 och 54 samt Jakobsbergsgatan
26, vidare Lästmakaregatan 9, 11 och 13, som skola rivas, samt slutligen
det Schumacherska huset i hörnet av Jakobsbergsgatan och Norrlandsgatan. I det
sistnämnda huset visar det sig — jag undersökte saken efter en uppvaktning,
som jag hade häromdagen — att telegrafverket disponerar två våningar och
hösten 1946 kommer att ta i anspråk även våningen en trappa upp, som nu
inrymmer restaurangen. Det visar sig sålunda, att man icke kan komma fram

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

till ett annat resultat, om man nämligen vill se till telegrafverkets och telefonabonnenternas
intresse.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag framhöll ju ganska tydligt i mitt
förra anförande, att jag förstår spänningen mellan de olika intressen, som härvidlag
kunna göra sig gällande, men jag har nog ett litet intryck av, att telegrafverkets
intressen här tillgodosetts på hyresgästernas bekostnad. _Vad jag
ville komma fram till var, att herr statsrådet, örn det icke redan var gjort, ville
ta saken under förnyad omprövning. Efter de samtal jag haft med olika hyresgäster
i dessa fastigheter har jag icke kunnat komma ifrån det intrycket, att
läget för dem är sådant, att alla tänkbara möjligheter böra prövas, som kunna
hjälpa dem. Det var min uppfattning örn saken.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till Svar pä

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som an- pe
förde: Herr talman! Herr Hedlund i Rådom har med kammarens tillstånd till
mig framställt följande frågor:

Är statsrådet i tillfälle meddela

1. huruvida i anslutning till eller jämsides med förverkligandet av de genomgripande
välfärdsåtgärder som ställts i utsikt för de närmaste åren det är avsett
att även kommunikationerna — i första hand vägar, telefon och post —
för de i detta avseende sämst lottade skola bli föremål för omfattande utvidgningar
och förbättringar så att obygdernas folk, skärgårdarnas befolkning och
överhuvud taget de som bo avlägset skola erhålla bättre förbindelser med landet
i övrigt och därmed drägligare levnadsförhållanden;

2. örn frågan under 1. besvaras jakande, några uppgifter som antyda storleken
av de reformer som kunna väntas på detta område.

Vissa frågor, som lia betydelse för kommunikationer i avlägsna bygder, ligga
för närvarande under utredning, och jag kan därför icke skissera så preciserade
förbättringsplaner, som interpellanten måhända har önskat.

Beträffande postförbindelserna på landsbygden kan erinras, att 1945 års lagtima
riksdag i skrivelse till Konungen anhöll örn ytterligare åtgärder till en
förbättring av postväsendet på landsbygden. I anledning härav uppdrog Kungl.

Maj :t åt generalpoststyrelsen att, under beaktande av vad vederbörande riksdagsutskott
anfört, taga under övervägande, på vad sätt och i vilken omfattning
ytterligare åtgärder kunde inom en ekonomiskt rimlig kostnadsram vidtagas
till förbättring av postväsendet på landsbygden, samt att senast i samband
med avgivande av förslag till driftkostnadsstat för år 1946 till Kungl.

Maj :t inkomma med därav föranledda förslag.

Generalpoststyrelsen har i samband med avgivande av förslag till driftkostnadsstat
för tiden 1 januari—30 juni 1946 meddelat resultat av sin utredning.

Enligt denna utredning borde turökningar i viss omfattning genomföras på
omkring 130 postföringslinjer, 400 lantbrevbäringslinjer och 350 lösväsk- och
löspostutdelningslinjer samt cirka 130 nya postlinjer av nyss nämnda slag inrättas.
Kostnaden för dessa förbättringar och nyanordningar beräknas komma
att uppgå till sammanlagt cirka 600 000 kronor för år. Därest anordningarna
genomföras successivt under loppet av tva ar med början fran och med ar
1946, skulle postverkets utgifter för postbefordran på landsväg komma att
ökas med omkring 300 000 kronor under år 1946 och med ytterligare omkring
300 000 kronor för år 1947. För första halvåret 1946 erfordras för här ifråga -

Nr 43.

Tisdagen den 18 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

varande ändamål ett belopp av cirka 125 000 kronor, vilket belopp också inräknats
i det av styrelsen äskade anslaget.

Generalpoststyrelsens förslag innebär i stort sett, att den femårsplan för förbättring
av vissa postförbindelser på landsbygden, som uppgjorts för åren 1937
—1941 men vars fullföljande under krigsåren hindrats av besparingsskäl, nu
skulle genomföras.

1944 års telefonkommitté, som har till uppgift att utreda frågan angående
åtgärder för förbättring av landsbygdens telefonförhållanden och som beräknas
komma att avgiva sitt betänkande vid årsskiftet, lärer enligt vad jag under
hand erfarit komma att föreslå ett flertal åtgärder, som intimt beröra obygdernas
och skärgårdarnas befolkning.

Vid växelstationerna på landsbygden utgör frikretsen, d. v. s. det område
inom vilket telegrafverket utan särskild ledningskostnad för abonnenter tillhandahåller
telefon, som regel en cirkelyta med 2 km radie. Utanför detta område
boende abonnenter få nu vidkännas kostnaden för ledning till stationen.
I syfte att förbilliga kostnaden för telefon för landsbygdens befolkning och
särskilt för avlägset boende ämnar telefonkommittén föreslå, att frikretsomradena
på vissa villkor utökas så att praktiskt taget varje abonnent får fri
ledning till stationen för sin huvudapparat. En dylik åtgärd kommer att väsentligt
bidraga till nedbringande av kostnaderna för anskaffande av telefon i
glest befolkade trakter.

I fråga örn frisamtalsförhållandena intaga abonnenterna i Norrlands fjälloch
obygder med sina stora avstånd, glesa befolkning och otillfredsställande
kommunikationsförhållanden en missgynnad ställning i förhållande till abonnenterna
i övriga delar av landet. För dessa trakter i Norrland torde telefonkommittén
komma att föreslå väsentliga förbättringar, vilka i huvudsak syfta
till att bereda befolkningen möjlighet att utan erläggande av särskild periodavgift
utväxla telefonsamtal till plats, som kan betraktas som huvudort för
bygden. Kommittén har därjämte ägnat stor uppmärksamhet åt frisamtalsförhållandena
för våra större öar och skärgårdsområden och ämnar i denna fråga
framlägga förslag, som avsevärt komma att underlätta telefonkommunikationerna
för dessa områden.

Kommittén lärer dessutom bl. a. komma att föreslå utbyggnad av telefonnätet
med s. k. fristående samtalsstationer till mera glest bebyggda områden,
som nu sakna telefon, och att därvid förorda att intressenterna befrias från
skyldigheten att på egen bekostnad tillhandahålla telefonstolpar, körslor, hantlangning
och dylikt vid anordnande av dessa stationer.

Försatt genomföra dessa förslag har kommittén beräknat en tid av sex år.

I fråga örn skärgårdarnas kommunikationer har det i olika sammanhang och
senast vid 1945 års vårriksdag framhållits såsom angeläget, att åtgärder för en
förbättring snarast möjligt vidtagas. Enligt vad jag under hand inhämtat avser
den i somras tillsatta 1945 års skärgårdsutredning att örn möjligt avsluta
sitt arbete under nästa budgetår. Några beräkningar rörande kostnaderna för
utredningens blivande förslag föreligga ännu icke. Ett pär från utredningen
nyligen inkomna förslag till provisoriska åtgärder ämnar jag, med tillstyrkan
i huvudsak, anmäla till statsverkspropositionen för nästa budgetår.

Frågan örn möjligheten att under ekonomiskt rimliga former förbättra vägförhållandena
inom landets mera avlägsna skogsområden ävensom i andra i samfärdselhänseende
missgynnade bygder
uppdrog den 11 maj i år åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att i samråd med
egnahemsstyrelsen och norrlandskommittén skyndsamt verkställa ifrågavarande
utredning. I uppdraget innefattades även en granskning av gällande bestämmelser,
bidragsvillkor m. m. för byggande av enskilda vägar.

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och skogsstyrelsen ha tillsatt en delegation
för utredningsarbetet, som har befunnits bliva av betydligt större omfattning
än som från början kunde förutses. Styrelserna lia därför funnit det lämpligt
att dela upp arbetet i två avsnitt. Utredningens ena del, som berör bestämmelser,
villkor och handläggning av vissa vägärenden, kan möjligen resultera
i förslag till betydande organisatoriska förändringar beträffande en eller flera
av de berörda myndigheterna. Det andra avsnittet, som rör möjligheten att tillgodose
vägbehovet, har mera direkt betydelse för de frågor interpellanten framställer.
Styrelserna anse, att det kräves en behovsutredning, som måste ta en
viss tid i anspråk, uppskattningsvis två år. Enligt vad jag under hand inhämtat
ha styrelserna för avsikt att inom den närmaste tiden inkomna till Kungl.
Maj:t med framställning örn direktiv för arbetets fortsatta bedrivande och anslagsäskande.
Det är min avsikt att, sedan denna framställning inkommit, samråda
med i första hand chefen för jordbruksdepartementet, i syfte att vid denna
vägplanering på bästa sätt söka tillgodose även jordbruks- och skogssynpunkterna.

Som framgår av den lämnade redogörelsen befinna sig en rad frågor, berörande
kommunikationer i glesbefolkade och avlägsna bygder, i ett sådant läge,
att jag ännu icke kan taga ställning till dem. Jag måste nöja mig med att deklarera,
att jag kommer att taga del av de olika förslagen med intresse och välvilja,
och jag är också beredd att pröva, huruvida ytterligare åtgärder kunna
vara erforderliga utöver de redan föreslagna eller dem som snart komma att
föreslås. Örn den diskuterade regionala planeringen av jordbruket kommer till
stånd, måste den — såvitt jag förstår — i hög grad komma att beröra de frågor,
som ligga interpellanten örn hjärtat. Vidare kan norrlandskommittén väntas
komma med förslag i norrländska kommunikationsfrågor. Jag är beredd att
i dessa sammanhang lämna allt rimligt stöd åt en strävan att förbättra förhållandena
för i kommunikationshänseende missgynnade trakter.

Interpellanten synes frukta en konkurrens mellan utgifterna för de reformer
han önskar i kommunikationshänseende och utgifterna för de stora sociala reformförslagen.
Härtill vill jag anmärka, att telefon- och postförbindelserna i
glesbefolkade trakter torde kunna avsevärt förbättras till överkomliga kostnader.
I fråga örn vägarna har klyftan mellan önskemål och resurser alltid varit
större och kommer sannolikt att så förbli. Vad diskussionen gäller är de fall,
då kostnaden för vägar överstiger den ekonomiska nyttan av desamma. I många
fall, då vägönskemål föreligga, är denna skillnad så stor, att utgifterna för den
sociala förmånen av vägarna te sig alltför höga i förhållande till exempelvis
utgifterna för andra sociala förmåner. Jag har svårt att tro, att de vägfrågor
interpellanten berör komma att nämnvärt påverka regeringens eller riksdagens
ståndpunktstagande till olika alternativ i fråga örn de stora socialreformerna.
Jag befarar inte heller, att dessa reformer komma att påverka statsmakternas
bedömande av de i interpellationen berörda frågorna i en riktning, som skulle
vara ogynnsam för medborgarna i glesbefolkade trakter. Till vad jag sagt örn
planerna på förbättringar av olika slag kan läggas, att 1946 års riksdag torde
komma att få taga ställning till förslag örn förhållandevis betydande ökningar
av anslagen till ödebygdsvägar och enskilda vägar.

Härpå yttrade:

Herr nedlund i Rådom: Herr talman! Jag tackar herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet för svaret på min interpellation, vilket ju
var tämligen uttömmande och till sitt innehåll, åtminstone i stort sett, tillfredsställande.

Nr 43.

Tisdagen den 18 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det är glädjande, att förhållandena ute i världen och i vårt land ha gestaltat
sig på det sättet, att nian på nytt kan upptaga arbetet med att förverkliga de
planer för förbättrandet av postförbindelserna på landet, vilka man påbörjade
före kriget. Beträffande frikretsarna för telefonledningar och växelstationer på
landsbygden innehåller svaret uttalanden, som kunna komma att innefatta
mycket värdefulla reformer. Det säges däri, att förslag är att vänta örn en
sådan utbyggnad under vissa villkor av frikretsområdena, att praktiskt taget
varje abonnent får fri ledning. Det återstår då endast att i sinom tid erfara
vad dessa villkor innebära. För skärgårdskommunikationernas del finner jag det
särskilt värt beaktande, att vissa provisoriska åtgärder enligt svaret äro att
vänta redan nästa budgetår.

Vad så angår vägförhållandena i de i samfärdselhänseende missgynnade bygderna
är det naturligtvis som en förberedande åtgärd bra, att man söker få
fram ändamålsenligare bestämmelser örn handläggning av vägärenden etc. En
behovsinventering fyller också en uppgift, även örn man vet, att det finns ett
mycket stort antal planerade vägföretag, som redan äro vad man brukar kalla
dömda av vederbörande länsstyrelse. Det finns så många sådana vägföretag.
att det med det tempo vari byggandet av enklare vägar fortgick före kriget
kommer att dröja decennier, innan dessa redan beslutade vägar bli färdiga.

I min interpellation bär jag uttalat en förmodan att tillgången på pengar
för kommunikationsändamål kan bli beroende av hur mycket som förbrukas för
andra uppgifter. Jag utgick då ifrån att eftersom medelstillgången inte är
obegränsad, så måste faktiskt en viss avvägning företagas när det gäller den
omfattning, vari olika önskemål kunna förverkligas. Kommunikationsministern
ser optimistiskt på möjligheterna att i en sådan konkurrens hävda kommunikationsintresset.
Man får hoppas att denna optimism är välgrundad. Emellertid
synes det inte uteslutet, att det är en underskattning av reformbehovet för kommunikationernas
del, som föranleder denna optimism. Enligt min uppfattning
äro mycket vittgående åtgärder erforderliga för att häva de olägenheter, bosättningen
på platser med dåliga kommunikationer innebär. Vad det betyder att
sakna nöjaktiga kommunikationer överhuvud taget tror jag endast den fullt
förstår som levat under dylika förhållanden: skärgårdsboma och skogsborna,
som miltals på svag is eller på obanade stigar i djup snö få forsla sina
sjuka till läkare eller som få skicka sina barn till skolan långa vägar i ur
och skur.

Flykten från landsbygdgen lär väl också i någon mån påverkas av kommunikationernas
gestaltning. Folk, som bor i trakter med dåliga kommunikationer,
se sig naturligtvis örn efter möjligheter att flytta till annan plats. Är det
lyckligt om skogsarbetarna försöka att flytta ifrån skogsbygderna, är det lyckligt
örn fiskarena försöka ge sig ifrån öarna i kustbandet?

Vilka bördor innebär det inte för invånarna i en trakt att själva vara tvungna
att svara för sina vägförbindelser på sträckor örn flera mil, låt vara att detta
sker med hjälp av statsbidrag? Är det en värdig tidsbild av tjugonde århundradets
Sverige att stora delar av vår befolkning sakna kommunikationer eller
ha mycket betydande utgifter för att själva ordna sådana? Bör inte det allmänna
i sådana fall, då utflyttning från en trakt inte kan rekommenderas, ordna rimliga
kommunikationer för alla?

En inventering av behovet av ifrågavarande vägar har uppenbarligen sitt
värde. Inventeringen behövs emellertid som jag nyss nämnde ingalunda för att
få besked om huruvida det föreligger ett omedelbart och stort behov av vägar.
Det finns en hel mängd orealiserade och planerade vägföretag, vilka man
med glädje skulle se komma i gång. Jag fick den saken belyst på ett slående
sätt, då jag i det socialdemokratiska organet Nya Norrland för i går påträffade

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

en tidningsartikel om vissa förhållanden i min hemort. Jag kan inte underlåta
att göra ett citat ur denna artikel. Rubriken lyder: »Skriande vägelände i
Edseles fjällbyar.» I ingressen heter det sedan: »Att vägfrågan är ett av de
mest brännande problemen för skogsbygdernas folk får man ett talande bevis''
på, om man beger sig till de s. k. södra fjällbyarna i Edsele. I dessa byar bor
en befolkning på över 200 personer, som har ända upp till 17 km till kyrkbygden,
där närmaste butik är belägen. Vägen dit är så gott som året runt ofarbar
för personbilar, vilket har till följd att cykel, spark, skidor och hästskjuts är de
enda användbara kommunikationsmedlen. I fjol vinter fick en fru föda ett barn
i en släde efter vägen, därför att man inte kunde komma fram med en bil.»

Redan på 1920-talet fann vederbörande länsstyrelse, att det i dessa trakter
borde anläggas en ordentlig väg. Efter vad jag i dag har erfarit hos kungl,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är det med nuvarande tilldelning av medel
knappast att vänta, att detta vägföretag kommer till utförande förrän på 1950-talet. Detta är ett enstaka exempel, säger kanske någon. Jag vill inte säga, att
likartade fall äro legio, men jag tror jag kan säga, att de äro mycket talrika.

Visserligen har jag betecknat svaret, som i stort sett tillfredsställande. Men
jag skulle ändå ha önskat att det innehållit ett löfte ifrån kommunikationsminstem
om något som kunde kallas en ny giv på kommunikationsväsendets
område med de riktlinjerna, att staten söker ordna rimliga kommunikationer
för alla som bo så långt bortom ali ära och redbarhet att de i stället önska
bistånd från det allmänna för att flytta till en något centralare plats. I detta
sammanhang synes det självklart att öbornas båtförbindelser böra jämställas
med vägar för dem som bo på fastlandet.

Herr Onsjö: Herr talman! Den fråga, som interpellanten har tagit upp till
behandling, är otvivelaktigt av mycket stor betydelse. Den är i varje fall inte
bara en isolerad norrlandsfråga. Kommunikationerna äro ju av avgörande betydelse
för hela kulturutvecklingen. Framför allt är kommunikationsproblemet
ett typiskt landsortsproblem. I den mån man kan lösa detta problem försvinner
också problemet landsbygden.

Vi diskutera här i olika sammanhang åtgärder för att hjälpa landsbygden.
Vi försöka åstadkomma likställighet emellan stad och landsbygd i syfte att
framför allt komma till rätta med det allvarliga samhällsproblem, som nu med
sådan styrka gör sig påmint, nämligen flykten från landsbygden. Mycket har
otvivelaktigt gjorts, ännu mera försummats och mycket återstår att göra i detta
avseende. Vi böra emellertid göra klart för oss, att det aldrig går att helt
flytta ut tätorternas förmåner på landsbygden. Därför gäller det i stället att
göra det möjligt för landsbygdens folk att med hjälp av den moderna tidens
kommunikationsmedel lätt komma i kontakt med tätorterna. Herr statsrådet har
i sitt svar berört de olika kommunikationsmedlen, post, telefon och vägväsende
o. s. v. Det är uppenbart, att man på allt sätt måste söka främja och utveckla
dessa betydelsefulla kommunikationsmedel.

I detta sammanhang skulle jag emellertid vilja ta upp en fråga som såvitt
jag kan finna icke ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Det gäller icke endast
att förbättra vägarna utan även att se till att dessa trafikeras med moderna
och ändamålsenliga fortskaffningsmedel. Jag tänker härvid närmast på busstrafiken.
En rationell utveckling av busstrafiken är ur flera synpunkter av
utomordentligt stor betydelse för landsbygden. Det är även ett direkt .statsintresse
att se till att busstrafiken utvecklas på ett rätt sätt. Jag kommer i detta
sammanhang att tänka på att en del av de stipendier, ''sorn vi för någon tid
sedan beslutade utdela lill studerande från landsbygden, är avsedda till rese -

Nr 43.

Tisdagen den 18 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

kostnader. Det är därför numera ett direkt statsintresse, att kommunikationerna
äro rationellt ordnade.

Jag Ilar själv haft tillfälle att se huru viktigt det är att det blir ordnat så,
att man på landsbygden verkligen har tillgång till lämpliga kommunikationsmedel
för att komma i förbindelse med tätorterna. Omnibusiinjerna bryta ju
isoleringen mellan stad och land. Man kan ibland se exempel på hur en busslinje
så att säga revolutionerar förhållandena i en ort som fått en sådan förbindelse.
När vi nu, som vi hoppas, gå emot mera normala tider även för biltrafikens
del, öppnas därmed självfallet även stora möjligheter för omnibustrafikens
utveckling. Det gäller då enligt min mening att se till att denna utveckling
sker i en sådan riktning, att busstrafiken på bästa sätt tjänar det
allmännas intresse och fyller sin betydelsefulla uppgift i samhället.

Enligt min mening tjänar den kontroll, som samhället för närvarande utövar
över busstrafiken och det skydd det bereder densamma, inte det allmännas intresse
i den utsträckning som borde vara fallet. Det trafikmonopol, som samhället
nu delar ut till omnibusägare, har många gånger en sådan verkan att
det står hindrande i vägen för en rationell och lämplig utveckling av omnibustrafiken.
Jag har själv sett exempel på hur ett trafiktillstånd på en liten kort
vägsträcka kan vara till hinders för ordnandet av en behövlig och lämplig
omnibuslinje mellan två större orter. Ett sådant förhållande kan inte vara
riktigt. Det är givetvis nödvändigt att den som åtar sig att upprätthålla en
bussförbindelse får ett visst skydd, men det kan diskuteras hur långt detta
skydd bör drivas. I varje fall får det inte drivas så långt, att den enskildes
skydd skall stå hindrande i vägen för en utveckling av trafiken till det gemensamma
bästa. Det är ju allmänt känt, att trafiktillstånden ha blivit en handelsvara
och detta på ett sätt, som i många fall verkar osunt. Dylika trafiktillstånd
säljas många gånger för hundratusentals kronor, som vederbörande
får utan att ha gjort någonting annat snart sagt än att lia varit förutseende
och i god tid försäkrat sig örn detta samhällets tillstånd och skydd. Utvecklingen
tycks också mer och mer ha gått i den riktningen, att dessa trafiktillstånd
köpas av stora kapitalstarka bolag, som centralisera hela denna verksamhet.

Jag tror, herr statsråd, att det av mig här berörda spörsmålet är värt all möjlig
uppmärksamhet, i ali synnerhet nu då vi, som vi hoppas, stå inför en ny
och hastigare utveckling på trafikens område.

Medan jag har ordet skall jag även beröra en annan fråga, nämligen samarbetet
mellan omnibusiinjerna och järnvägslinjerna i den man ett sådant samarbete
i någon mån existerar. Jag är inte riktigt säker på att så är förhållandet.
För satt illustrera vad jag i detta fall tänker på skall jag nämna ett exempel
från min egen bygd, vilket enligt vad jag vet icke är enastående i landet.
Vi tänka oss att jag anländer till Falköpings central med tåg och vill ut på
landsbygden. Jag vet att det går bussar i olika riktningar. Men busstationen
ligger en halv kilometer från järnvägsstationen, och det finns ingen möjlighet
att på järnvägen få veta, vid vilka tider bussarna gå. Jag har frågat omnibuschaufförerna
örn förhållandet, och de säga att det är förbjudet att anslå
busstidtabellerna i väntsalen. Jag kan inte tänka mig, att det finns så dumma
bestämmelser. Örn det verkligen förhåller sig på det sätttet, bör en rättelse
omedelbart ske. Jag var på stationen häromdagen och frågade då en stationskarl,
om han visste, när bussarna ginge ifrån busshållplatsen. Han förde mig
då på ett hemlighetsfullt sätt bakom en dörr i bagagerummet, där turlistor
funnos uppsatta. Jag fick den känslan att jag begick något olovligt, när jag
trängde mig fram emellan kappsäckarna för att ta en titt på turlistorna. Jag
hade likväl gått förgäves, ty där satt icke den turlista som jag sökte. Det före -

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

faller mig alldeles otroligt att järnvägsstyrelsen skulle lia utfärdat förbud för
uppsättning av busslinjernas turlistor i väntsalarna. Skulle likväl så vara förhållandet
vill jag vädja till kommunikationsministern att han ser till att rättelse
sker, och att det i stället går ut en order, att turlistor för busslinjer, som
beröra en järnvägsstation, skola vara uppsatta i väntsalarna. För övrigt vill jag
ännu en gång vädja till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
att följa ''denna fråga och beakta hur oerhört stor betydelse omnibustrafikens
utveckling har för landsbygden och för hela samhället.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Den senaste ärade talaren var inne på en fråga, vilken, såsom villigt
skall erkännas, är av den allra största betydelse, nämligen frågan örn vår omnibustrafik
och den good will, som man tillskansar sig i samband med indirekt
försäljning av trafiktillstånd. Ty det är i själva verket detta frågan gäller.
För min del har jag redan haft min uppmärksamhet riktad just på denna
angelägenhet, och såväl beträffande denna fråga som det tidigare i dag berörda
ärendet anser jag i likhet med den föregående ärade talaren, att det allmännas,
d. v. s. statens och folkets, intresse bör gå före den enskildes. Detta
är för resten en tes, som jag av rent principiella skäl hyllar.

Vad sedan det bristande samarbetet mellan busslinjerna och järnvägarna
beträffar finnes det nog anledning att påtala detta. Jag tror att det även på
detta område skulle ha en viss betydelse, därest busslinjerna vore i statens järnvägars
ägo, alldenstund det då inte skulle bli fråga örn endast en samtrafik mellan
järnvägs- och busslinjer utan ett samordnande av trafiken. Nu utgår man i
stället från rena konkurrenssynpunkter, vilket givetvis inte trafiken vinner på.

Interpellanten trodde, att jag gjorde mig skyldig till alltför stor optimism,
då jag utgick ifrån att de sociala utgifterna icke skulle konkurrera med utgifterna
för kommunikationerna, som också kunna ha sin sociala betydelse i vissa
sammanhang. Jag gjorde detta uttalande endast därför att jag fruktade att
man med det resonemang, som herr Hedlund i Rådom använt i sin interpellation,
skulle kunna använda det ena ändamålet som slagträ mot det andra.
Jag syftar då på att om man ville förhindra införande av ytterligare sociala
reformer här i landet, skulle man kunna hänvisa till behoven på kommunikationernas
område. A andra sidan skulle man mot förslag till förbättrade kommunikationer
kunna åberopa de sociala ändamålens större behövlighet och därigenom
förhindra ytterligare anslag till kommunikationerna.

Jag har nämligen inte kunnat underlåta att lägga märke till att de förbättringar
inom postväsendet, för vilka jag redovisat i mitt interpellationssvar,
endast kostade ca 600 000 kronor. Det gällde dock här ganska betydelsefulla
förbättringar. De förbättringar, som jag i svaret redogjorde för beträffande
telegraf- och telefonförbindelserna i landet, äro likaså högst betydande.
De dra emellertid, enligt vad jag inhämtat, en beräknad kostnad örn endast
6 400 000 kronor. Här är det således inte fråga örn anslagssummor av den
karaktär och storleksordning, att de i någon nämnvärd grad skulle kunna
förhindra exempelvis det sociala reformarbetet.

Beträffande vägväsendet återigen erkände jag redan i mitt interpellationssvar,
att klyftan där mellan önskemål och den verklighet, man kan komma
fram lill, är vida större än på de andra områdena. Vägunderhållet och vägväsendet
överhuvud finansieras ju emellertid på ett sätt, som är helt fristående
från det sätt, på vilket de sociala reformerna finansieras i detta land.

Interpellanten uttryckte ett önskemål örn att jag borde ha formulerat en
»ny giv» för kommunikationsväsendet. Det skulle innebära, att i de fall man

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 43. 2

Nr 48.

Tisdagen den 18 december 1945.

Motion angående
bränsleförsörjningen

i riket.

Svar på interpellation. (Forts.)

inte kunde flytta människorna till områden, som genomlöpas av de större
trafikstråken, skulle man lägga ut nya vägar till dem. Jag tror för min del,
att en dylik programförklaring visserligen kan låta retoriskt tilltalande, men
man kan inte handla efter en så enkel schablon.

Jag vill till sist säga, att jag redan nu kan lova, att anslagen till vägarna
och vägunderhållet komma att bli vida större än vad de varit under de närmast
föregående åren.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Jag framhöll i mitt förra anförande,
att det borde vara det allmännas skyldighet att se till, att det fanns vägar
till alla människoboningar. I annat fall skulle man söka hjälpa till att förflytta
de människor, som förirrat sig in i ödemarken, till mera bebyggda
orter. Jag syftade då främst på att det verkligen finns sådana fall, där folk
slagit sig ner många mil från mer bebyggda trakter. Dessa människor skulle
säkerligen ingenting högre önska än att få flytta till iner bebyggda platser.
Det borde då finnas en möjlighet att hjälpa dem därtill. Örn man emellertid
inte kan detta, anser jag att man i stället borde försöka underlätta åtminstone
deras kommunikationsförhållanden. Jag utgår nämligen ifrån att dessa människors
insats i folkförsörjningen är lika värdefull och lika angelägen som
någon annan medborgares arbete. Även örn det i enskilda fall skulle vara förenat
med stora svårigheter att handla efter dessa grundsatser tror jag likväl att de
kunna tjäna som rättesnöre för det allmännas verksamhet på detta område.

Jag är fullt på det klara med att utgifterna för att ordna post- och telefonförbindelserna
i någorlunda nöjaktig utsträckning icke behöva bli av den
storleksordningen, att dessa utgifter överhuvud taget inkräkta jnå några andra
utgifter. Jag är emellertid inte lika fullt övertygad örn att så är fallet även
när det gäller väganslagen. Jag skulle vara mycket glad, örn man — såsom
kommunikationsministern synes anse — kunde ordna vägfrågan utan att behöva
närmare tänka på de övriga sociala utgifterna. En annan sak är emellertid,
örn detta verkligen är realiserbart utan att man därigenom riskerar
att kommunikationerna bli åsidosatta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 295, i anledning av väckt motion angående
bränsleförsörjningen i riket.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Det kan måhända se något egendomligt
ut att jag, som varken är motionär eller ens deltagit i utskottets behandling
av detta ärende, ändock uppträder här i kammaren för att yttra några ord
i anledning av den motion som väckts i frågan.

Vi känna ju alla till hurusom riksdagen i år i anslutning till den proposition,
som avgavs med förslag till hyresbidrag för arbetare, vilka vörö indragna i
arbetskonflikt, beslutade, att arbetspremier skulle utgå. även till vana skogsarbetare,
både huggare och körare. Riksdagen bemyndigade då Kungl. Majit
att bestämma dels örn arbetspremiernas storlek och dels örn tillämpningstiden
för arbetspremien och vad därmed sammanhänger. Jag vill här passa på
tillfället framhålla, att riksdagen enligt min uppfattning handlade mycket klokt,
när man beslöt denna subvention till även vana skogsarbetare. Det är nämligen

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 43.

Motion angående bränsleförsörjningen i riket. (Forts.)
ganska uppenbart, att man härigenom stimulerade dessa vana skogsarbetare att
för bränsleförsörjningens tryggande syssla med avverkning av vedbränsle. En
så stor vedavverkning, som nu skett, skulle säkerligen i annat fall icke ha ägt
rum, särskilt örn andra mera lönande arbeten hade funnits att tillgå.

Nu har genom beslut av Kungl. Maj :t, vilket står i överensstämmelse med
av innevarande års riksdag lämnat bemyndigande, arbetspremien, i vad den
gäller huggning, upphört att gälla från den 1 oktober i år. Jag har för min
del inte så mycket att erinra mot att arbetspremien för huggning upphört vid
denna tidpunkt. Det torde nämligen förhålla sig på det sättet, att skogsarbetarna
behöva de därefter följande månaderna för att syssla med avverkning av
gagnvirke o. d. Även med tanke på att arbetskraften kanske inte är så överväldigande
stor kan jag således tolerera det förhållandet, att arbetspremien för
huggning upphört från och med den 1 oktober.

Jag vill emellertid här även yttra några ord örn arbetspremien för körning,
vilken nu enligt. Kungl. Maj:ts beslut upphört att gälla från och med den 1
december i år. Jag har på denna punkt vissa erinringar att göra mot Kungl.
Maj:ts beslut. Genom arbetspremierna stimulerades båda stora och små skogsägare
att låta upphugga så mycket vedbränsle som möjligt. Allmänt hade man
nog den uppfattningen, att arbetspremien för körningen skulle kunna tillgodoräknas
även örn framforslingen av virket inte kunde ske under sommaren eller
hösten. Det har under denna tid icke funnits möjligheter att ur skogarna framforsla
en betydande del av bränslevirket. Detta har berott därpå att avståndet
från det område, där vedbränslet blivit avverkat, har varit för långt för att
man med ekonomisk fördel skulle kunna köra fram det till väg eller annan
lämplig avlastningsplats.

Ur ren rättvisesynpunkt kan det enligt min mening inte vara tillfredsställande
att de skogsägare, som på grund av sådana omständigheter varit förhindrade att
forsla fram virket före den 1 december i år, skulle uteslutas från möjligheten
till denna extra ersättning i form av arbetspremie för körning. Dessa skogsägare
komma då i ett sämre läge än de skogsägare som haft den huggna bränsleveden
mer gynnsamt belägen. Jag vill i detta sammanhang tillägga, att för det
vedbränsle, som avverkats på längre avstånd från väg eller annan framforslingsplats,
kan vederbörande skogsägare inte tillgodogöra sig på långt när samma
rotvärde som beträffande det bättre belägna vedbränslet. Framkörningskostnaderna
äro nämligen alltför dryga.

Det har således enligt min uppfattning varit synnerligen önskvärt, ja nödvändigt,
att arbetspremien för körningen blivit gällande även någon månad efter
den 1 december i år. Jag kan till detta säga, att jag i samband med att denna
fråga förelädes i våras avlämnade en motion, vari hemställdes, att ifrågavarande
arbetepremier för körning skulle utgå även för viss tid under 1946.

Herr talman! Jag inser att det är ganska lönlöst att nu ställa något yrkande
i anslutning till den i ärendet väckta motionen. Under sådana förhållanden torde
för närvarande icke föreligga annan möjlighet än att hemställa till det statsråd,
som närmast har hand örn bränslefrågorna, att försöka så snart som möjligt
ta upp denna fråga till behandling och då bestämma, att arbetspremier för
själva körningen skola utgå även i fortsättningen under någon tid framåt. Ur
ren rättvisesynpunkt synes det mig angeläget att, så bör ske.

Herr Edberg: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet i anledning av
en passus i utskottets förevarande utlåtande. Jag syftar då på följande uttalande,
som jag tillåter mig citera: »Utskottet förutsätter, att vederbörande
myndigheter med uppmärksamhet följa utvecklingen beträffande bränsleför -

Nr 43.

Tisdagen den 18 december 1945.

Motion angående bränsleförsörjningen i riket. (Forts.)
sörjningen och i god tid vidtaga de åtgärder, som kulina befinnas påkallade
för att motverka eventuella tendenser till en försämring av läget på detta
område.» Jag vill här fästa uppmärksamheten på att utskottet tidigare i sitt
utlåtande givit uttryck åt den uppfattningen, att det är erforderligt med en
förlängning av giltighetstiden för de s. k. huggarpremierna. Vi veta, att regeringen
för några dagar sedan lämnat jordbruks- och skogsarbetare rätt att
ägna sig åt byggnadsarbete. Det är inte alls uteslutet att en hel del av dessa
arbetare komma att söka sig till andra arbeten, där de få mera betalt. Jag
anser att dessa skogs- och jordbruksarbetare skola ha samma möjligheter som
andra då det gäller förvärvsarbete.

Under vårriksdagen dristade jag mig emellertid att göra det uttalandet, att
jag förmodade, att örn ingenting särskilt inträffade, skulle det bli brist, på
ved här i landet. I vilket Tall som helst skulle vi mest få tillgång till dålig
och »sur» ved. Efter det jag gjort detta uttalande ha vi fått någonting som
kallas för licensfri ved. Med denna ved ha jobbarna med priskontrollnämndens
godkännande fått så att säga husera hur som helst. Det har jobbats friskt,
särskilt då det gällt tillförsel av ved till gamla hus. Det har betalats ute i
landet från 12 ända upp till 16 kronor per m3 för sådan ved. Här i Stockholm
har det betalats 25—30 kronor per m3.

Jobbarna ha således kunnat släppas lösa. De ha kunnat få ta nästan vilka
priser som helst. Örn emellertid en skogsägare begärt en sådan prisförhöjning,
att han åtminstone skulle få ersättning för framforslingen av veden och sitt
arbete därmed, har detta varit nästan omöjligt att få genomdrivet. Alla måste
väl erkänna att det förhåller sig på det sättet, att den avverkade ved, som
forslas direkt från skogen till konsumtionsorterna, är mycket bättre än den
gamla usla ved som nu forslas på våra järnvägar. Jag skulle för min del vara
benägen tro, att om inte dessa märkvärdigheter med den licensfria veden inträffat,
hade priskontrollnämnden och bränslekommissionen fått erfara, att
de felbedömde bränslefrågan i våras. Det kan mycket väl hända att det
bränsle, som man beräknar få från utlandet, ännu en gång kommer att utebli.
Jag anser därför att vederbörande myndigheter i god tid böra vidta åtgärder
för att rädda bränsleförsörjningen under nästa vinter.

I likhet med närmast föregående talare hoppas jag, att vederbörande statsråd
skall tänka över denna sak och även förlänga arbetspremien för körning
en tid efter den 1 december i år. Det är alldeles riktigt, som den föregående
ärade talaren sade, att en hel del skogsägare på grund av ogynnsamma förhållanden
icke kunnat framforsla sin ved. Den ligger kvar i skogarna, och
den måste naturligtvis köras fram nu på vintern. Dessa skogsägare böra komma
i åtnjutande av någon sorts premie för att därigenom stimuleras till framkörning
av ved under innevarande vinter.

Det skulle vara åtskilligt mera att tillägga i vedfrågan, men jag skulle tro
att vid en kommande interpellationsdebatt få vi tillfälle att mera ingående
resonera örn saken.

Jag" är i likhet med den föregående talaren av den uppfattningen, att det
tjänar kanske ganska litet till att göra något yrkande. Jag skall därför i likhet
nied honom sluta med att uttalanden förhoppningen, att vederbörande statsråd
ägnar all sin uppmärksamhet åt denna fråga.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Endast ett par ord. När jag läste
utskottsutlåtandet och där fann, att den myndighet, som närmast har ansvaret
för bränsleförsörjningen, ansett huggningspremier icke erforderliga, får
jag säga att jag blev något konfunderad. Själv har jag utgått från att hade

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 43.

Motion angående bränsleförsörjningen i riket. (Forts.)
hildgar- och körarpremier skulle vara ur allmän synpunkt mycket önskvärda.
Varför skulle de inte vara erforderliga? Är det så, att man har tillräckligt
med ved och virke? Är det så, att varmvatten i full utsträckning kan tillhandahållas?
Är det så, att sjukhusen kunna få sin fulla tilldelning? Är det
så, att man kan sluta upp med att bränna den dyrbara massaveden i värmeledningspannorna?
Vi veta alla, att på det sättet är det icke. Tidningarna ha
nogsamt underrättat oss örn att sådant är icke bränsleläget.

Örn särskilda, stimulerande åtgärder ändock icke böra komma i fråga, skulle
det kunna bero på att sådana åtgärder icke väntas få nämnvärd effekt. Det
har jag emellertid mycket svårt att förstå. Alla veta mycket väl, vilken strålande
effekt de s. k. huggarpremierna hade under senast förflutna sommar.
Sommaren är den årstid, då det går som bäst att hugga. Att körningspremierna
inte haft någon nämnvärd betydelse, beror på — såsom framhållits
förut i debatten — at1 det inte varit möjligt tidigare att forsla fram ved i
någon större utsträckning. Skola körningspremierna få någon betydelse, måste
de naturligtvis utgå under en period, när det är möjligt att forsla fram ved,
— d. v. s. å snöföre — alldeles som man lät huggarpremierna utgå under en
tid, när det var möjligt att på allvar forcera huggningsarbetet.

Det är väl, förmodar jag, ekonomiska överväganden som legat till grund för
bränslekommissionens avstyrkande. Man har väl utgått ifrån att premierna
kosta så mycket, att man inte får valuta för dem. Det är naturligtvis svårt
att uppskatta värdet av den produktionsökning som premierna skulle medföra,
men vi få komma ihåg att exportvärdet för den massa man skulle kunna
framställa av de 5 miljoner kubikmeter, som äro avsedda att brännas upp,
går till över 1U miljard kronor. Det är ganska mycket att ta ur för att finansiera
ett premiesystem. Min mening är att så mycket står att vinna att
premierna bort behållas.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 296, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för ökad
utbildning av tandläkare m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare kreditgivning
till Finland; och

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning av nya
kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46;

bevillningsutskottets memorial, nr 67, angående ersättning åt av utskottet vid
behandling av vissa ärenden anlitade biträden; samt

bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 69, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn uppfattning
i högre lönegrad av tjänsten såsom materialförvaltare och Övervaktmästare
i riksdagens hus; och

nr 70. angående arvode för utarbetande av register till riksdagens protokoll
med bihang m. m. för höstsessionen 1945.

Kammaren biföll ..vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

Nr 43.

Tisdagen den 18 december 1945.

§ 7.

Förslag till Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 85, i anledning av dels Kungl.
lag om förbud Maj :ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande
tarres”alste, 1 anledning av äktenskap eller havandeskap m. m., dels ock en i ämnet väckt
dande i anled- motion.

skap tik™ Genom en den 19 oktober 1945 dagtecknad proposition, nr 368, vilken hänhavandeskap
visats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit,
m. m. under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag
om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap
m. m.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag hade 2 § i nämnda lagförslag följande lydelse:

2 §.

Kvinnlig arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadigvarande anställning
hos arbetsgivaren, må icke skiljas från anställningen på den grund att hon blivit
havande eller fött barn.

Ej heller må arbetsgivaren, där han har vetskap örn havandeskapet eller
barnsbörden, skilja arbetstagaren från anställningen på den grund att hon i
samband med havandeskapet eller barnsbörden avhåller sig från arbetet under
skälig tid, högst sex månader. Vad sålunda stadgas skall dock ej gälla, därest
arbetstagaren underlåter att, på förfrågan av arbetsgivaren, utan dröjsmål underrätta
denne örn att hon önskar återinträda i arbetet efter bortovaron. Arbetsgivaren
är ej pliktig att låta återinträdet ske tidigare än tre veckor från det han
mottagit meddelande örn den dag, då återinträdet kan äga rum,, eller från det
arbetstagaren utan föregående meddelande inställt sig hos honom.

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på den rätt som enligt denna
paragraf tillkommer arbetstagare.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i anledning
av densamma väckt motion, nr 668 i andra kammaren av fröken Andersson.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med avslag å motionen II: 668
bifalla propositionen nr 368.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Wahlund, utan angivet yrkande;

2) av herr Carl Eric Ericsson och fröken Andersson, vilka hemställt, att 2 §
i lagförslaget måtte erhålla följande lydelse:

2 §•

Kvinnlig arbetstagare---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)--—

fött barn.

Ej heller -—- —- — (lika med Kungl. Maj:ts förslag) ■—--hos honom.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke äga tillämpning å verksamhet, vari
till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes endast en arbetstagare.
Härvid skall affärs- eller kontorsverksamhet, ändock att densamma icke bedrives
såsom självständigt företag, anses såsom Särskild verksamhet.

Överlåtelse av —--(lika med Kungl. Maj :ts förslag)---tillkom mer

arbetstagare.

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 43.

Förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av

äktenskap eller havandeskap m. m. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag skall endast be att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen nr 2.

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Föreliggande förslag syftar till att
begränsa antalet legala aborter. Abortkommitténs betänkande är, såsom statsrådet
Erlander i onsdags framhöll, en för var och en mycket kuslig litteratur
att taga del av. Vi veta, att dessa aborter äro en skamfläck för vårt samhälle,
och det ligger däri en inkompetensförklaring, såvida vi icke kunna behärska
och förbättra förhållandena. Orsaken härtill är bristen på social omvårdnad.
Vid onsdagens debatt föreslogos en hel del förbättringar, och statsrådet Erlander
framhöll i en polemik, att förslaget var mycket moderat. Även örn förslaget
såsom sådant kan vara bra, kommer emellertid säkerligen den framtida
statistiken att bevisa, att det icke ens med dessa åtgärder hade blivit några
särskilt förbättrade förhållanden. Tidens utveckling går nämligen i regel framför
parlamentarismens.

Lagförslaget innebär en glädjande förbättring, i det att lagens skydd omfattar
samtliga arbetstagare. När lagen år 1939 kom till, hade vi ett yrkande
här i kammaren, att undantag från lagens bestämmelser blott skulle gälla arbetsplats
med en arbetstagare. Denna avvägning var ganska skälig och befogad
i relation till det dåvarande lagförslaget. I år har det kravet framförts
av fröken Andersson i hennes motion, och hon anser det kravet vara väl avvägt.
Jag finner emellertid, att fröken Andersson härvidlag är stadd på tillbakagång.
Det skäl som i motionen framförts är, att man vill bevaka de små
företagens intressen, men då sker det på bekostnad av stora grupper kvinnor.
Samma tendens genomgår beklagligtvis ett remissyttrande som är bifogat utlåtandet
och undertecknat av Stockholms fackliga centralorganisations kvinnosektion.
Man bekymrar sig här för att örn särskilt starka skyddsåtgärder i lagstiftningshänseende
genomföras, risken blir stor för att den kvinnliga arbetskraften
förlorar i värde på arbetsmarknaden. Man skall icke se perspektivet på
det sättet, då man för att värna den kommande generationen mäste också värna
kvinnorna genom starka skyddsåtgärder. Vad sedan deras möjligheter att erhålla
väl avlönat arbete på arbetsmarknaden beträffar, ställa vi parollen: varje
människas rätt till förvärvsarbete oavsett kön.

Vad karenstiden beträffar har en förbättring kommit till stånd, och den ligger
i nivå med det yrkande som tidigare fiamförts. Vad åter den förlängda
ledigheten beträffar blev bestämmelsen därom fortfarande endast en framgång
på papperet, ty arbetarklassens kvinnor ha icke ekonomisk möjlighet att utnyttja
denna ledighet, utan do komma säkerligen att inställa sig på arbetsplatsen
så fort som möjligt. Men även om det här är blott en framgång på papperet,
ansluter jag mig till förslaget.

Med det sagda har jag velat betona, att de åtgärder som vidtagits icke täcka
det nu förefintliga behovet, utan att mera radikala åtgärder böra vidtagas. Jag
finner alltså all anledning att återkomma till detta i form av ett yrkande örn
legala aborter på sociala indikationer, och jag gör det så mycket hellre, som
jag fortfarande har statsrådet Erlanders kloka och löftesrika ord ringande i
mina öron, då han sade sig vara beredd att gå ännu längre för att verkligen
råda bot på det svåra onda, som aborter innebära.

Med vad jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 43.

Tisdagen den 18 december 1945.

Förslag till lag orri förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av
äktenskap eller havandeskap m. m. (Forts.)
överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring däri, som innefattades i bifall till den av
herr Carl Eric Ericsson och fröken Andersson avgivna reservationen; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Sveriges anslutning
till
en konvention
mellan de
nordiska länderna
om
åvägabringande
av en gemensam
arbetsmarknad.

§ 8.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående Sveriges anslutning till ett vid den nordiska socialministerkonferensen
i Köpenhamn i september 1945 utarbetat förslag till konvention
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge örn åvägabringande
av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag har begärt ordet blott för att
göra ett påpekande, innan kammaren tar ställning till det föreliggande utlåtandet.
Det däri avhandlade konventionsutkastet antogs som bekant vid det
nordiska socialministermötet i Köpenhamn i år. Därvid förklarade de olika
socialministrarna, att de ville låta regeringarna närmare pröva det upprättade
förslaget. Under de allra senaste dagarna har det kommit till min kännedom,
att den överarbetning, som det föreliggande konventionsutkastet sålunda för
närvarande undergår inom andra nordiska grannländer, kan komma att leda
till att åtminstone från någon sida kommer att framställas yrkande på att vissa
mindre detaljjusteringar skola göras i konventionstexten. Jag utgår ifrån att,
i den mån sådana ändringar äro av allenast mindre betydelse och lämna huvudprinciperna
i utkastet orubbade, det omarbetade utkastet skall kunna biträdas
från Sveriges sida utan att frågan på nytt bringas under riksdagens
granskning. Jag har velat, innan kammaren tager ställning till frågan, redogöra
för detta något förändrade läge.

.Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:

sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts memorial, nr 2, angående ersättning
till vissa av sammansatt andra lag- och jordbruksutskott anlitade
biträden;

jordbruksutskottets utlåtande nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.
jämte i ämnet väckt motion; samt

statsutskottets memorial, nr 300, angående tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1945/46.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ io.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Tisdagen den 18 december 1945.

Nr 43.

från statsutskottet:

nr 594, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa under den förstärkta försvarsberedskapen anvisade medel;

nr 599, i anledning av Kungl. Maj :ts i propositionen angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46 gjorda framställningar örn
anslag till fångvården m. m.^

nr 600, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till abortförebyggande
åtgärder m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 601, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskild utbildning
av folkskollärare;

nr 602, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för ökad
utbildning av tandläkare m. m. jämte i ämnet väckta motioner :

nr 603, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare kreditgivning
till Finland; och

nr 604, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46;

från bevillningsutskottet nr 596, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
ined förslag till förordning örn nöjesskatt jämte i ämnet väckta motioner; samt

från sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet nr 595, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.51 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Onsdagen den 19 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Hans excellens herr statsministern Hansson avlämnade Kungl. Majlis skrivelse
till riksdagen, nr 390, angående förordnande av statsrådsledamöter att
uppläsa Kungl. Maj:ts öppna brev till riksdagen angående vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades, bland annat, att Kungl.
Majit förordnat hans excellens herr statsministern Per Alhin Hansson att i
riksdagens andra kammare uppläsa Kungl. Maj :ts öppna brev i ämnet.

Med anledning härav lämnade herr talmannen ordet till hans excellens herr
statsministern Hansson, som uppläste Kungl. Maj :ts öppna brev till riksdagen,
nr 391, angående vissa grundlagsfrågor.

Uppläsningen åhördes av kammarens ledamöter stående.

§2.

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen, omröstning över följande av
bankoutskottet i dess memorial nr 71 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren vill bifalla vad bankoutskottet i utlåtande
nr 65 hemställt eller att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition med den ändringen, att hemvårdarinnas pensionsunderlag
bestämmes till 1 308 kronor, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet med andra kammaren, bifallit Kungl.
Maj :ts proposition oförändrad.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 61 Ja och 134 Nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med 70 Ja och 61 Nej, vadan, då därtill lades andra kammarens röster
eller 61 Ja och 134 Nej, sammanräkningen visade 131 Ja och 195 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på fråga

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Herr Nordström i Kramfors har till mig riktat följande fråga:

Är någon proposition att förvänta till 1946 års riksdag med förslag till förhöjning
av de dags- och invaliditetsersättningar som utgå i enlighet med bestämmelserna
i lag av den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete.

Herr talman! Socialvårdskommitténs ordförande har i anledning av denna
fråga lämnat socialdepartementet upplysningen, att kommittén uppskjutit sitt
slutliga ställningstagande till frågan örn förbättring av förmånerna enligt olycksfallsförsäkringslagen
i avbidan på huru sjukförsäkringen kommer att gestaltas.

Han framhåller: »Då en revision av olycksfallsförsäkringen sålunda blivit framskjuten,
har kommittén upptagit till utredning frågan örn en provisorisk förbättring
av olycksfallsförsäkringens understödsbestämmelser. I detta avseende
har kommittén närmast tänkt på en provisorisk förbättring av sjukpenningen
och livräntorna. I detta sammanhang kommer även att upptagas frågan örn en
eventuell förbättring av till vissa personer utgående dyrtidstillägg å livränta.

Kommitténs utredning i dessa avseenden kommer att överlämnas i sådan tid,
att en eventuell lagstiftning i ämnet kan träda i kraft den 1 juli 1946.»

Såvida det är tekniskt möjligt, kommer förslag i anledning av socialvårdskommitténs
förebådade utredning att framläggas till nästa års riksdag.

Härefter yttrade

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framföra mitt tack för det svar, som han lämnat
på min fråga, ävensom för det positiva löfte, som detta svar innehöll.

Vidare anfördes ej.

§4.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Ledamoten av denna kammare herr Bergvall har med kammarens tillstånd
till mig framställt en förfrågan, örn jag vore i tillfälle att meddela huru
långt pågående utredning örn att bereda de privatanställda representation i arbetsdomstolen,
arbetsrådet och försäkringsrådet framskridit och när utredningen
kunde väntas bli slutförd.

Den av interpellanten åsyftade utredningen, vilken avser en översyn av bestämmelserna
rörande arbetsdomstolens, arbetsrådets och försäkringsrådets sammansättning,
har tillkommit efter framställningar av bl. a. 1938 och 1943 års
riksdagar. Utredningen verkställdes av en enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 30 juni 1943 tillkallad sakkunnig, nämligen chefen för arbetsrådet, generaldirektören
J. V. Nordin.

Enligt vad den sakkunnige framhållit voro de privatanställda tjänstemännen
vid den tidpunkt, då utredningsuppdraget erhölls, splittrade på olika organisationer.
Då vid denna tidpunkt planer voro å bane att sammansluta de skilda
organisationerna i en större enhet, ansågs lämpligt att tills vidare avvakta bildandet
av en sådan sammanslutning. I juni 1944 fattades beslut om sammanslagning
av vissa tidigare förefintliga organisationer till en huvudorganisation,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Under år 1945 har den sakkunnige
fört vissa överläggningar nied representanter för de båda huvudorganisationerna
på arbetstagarsidan nämligen Landsorganisationen och Tjänstemännens

Svar på
interpellation

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag lill
uppbördsförordning,
m.m.

Svar på interpellation. (Forts.)

centralorganisation, i syfte att finna en framkomlig väg för lösandet av frågan
om de privatanställdas representation i arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet.

Såsom förut nämnts, innebär uppdraget även en utredning örn representationen
av arbetsmarknadens parter inom arbetsrådet. 1938 års arbetarskyddskommitté
har, enligt vad ordföranden, likaledes generaldirektören Nordin, under hand uppgivit,
diskuterat frågan örn en eventuell omorganisation av arbetsrådet i samband
med förslag till effektivisering av arbetarskyddet. Vid de överläggningar,
som härutinnan förekommit, har även aktualiserats spörsmålet örn arbetsrådets
sammansättning, detta bl. a. med hänsyn till att vid tillämpningen av arbetarskyddslagen
tjänstemännens, framför allt arbetsledarnas, intressen böra beaktas.

Med hänsyn härtill har den sakkunnige ansett att med frågan örn sammansättningen
av arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet borde anstå till dess
1938 års arbetarskyddskommitté avlämnat sitt förslag till ny arbetarskyddslag.
Då detta förslag torde vara att vänta inom den närmaste tiden, torde nu
förevarande utredningsuppdrag kunna upptagas i början av år 1946. Den sakkunnige
beräknar, att uppdraget skall kunna bli slutfört omkring den 1 april
1946.

Vidare yttrade

Herr Bergvall: Herr talman! Jag ber att till socialministern få framföra
ett tack för svaret på min interpellation. Jag vill nu bara foga några mycket
kortfattade reflexioner till detta svar.

Jag måste säga, att jag inte känt mig fullt övertygad örn bärigheten av de
skäl, som anförts för det ganska långa dröjsmålet med behandlingen av det
ärende, som det här gäller. Det dröjde inte bara fem år, innan man satte i gång
med utredningen, utan det krävdes också ett nytt riksdagsbeslut dessförinnan.
Man kan omöjligen säga, att det erinrar örn socialministerns vanliga arbetstakt,
när det gäller ärenden som ligga honom mera varmt om hjärtat.

Jag har emellertid inte någon anledning att rota i det förgångna, utan jag
kan inskränka mig till att konstatera, att enligt interpellationssvaret den pågående
utredningen beräknas vara slutförd den 30 april nästa år, sålunda om
tre månader. Jag vill bara till detta meddelande knyta den förhoppningen, att
man, när utredningen är slutförd, måtte göra allt för att så snabbt som möjligt
bringa frågan inför riksdagen, så att detta för tjänstemannaorganisationerna
ganska betydelsefulla spörsmål måtte få sin lösning.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 65, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till uppbördsförordning, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 19 oktober 1945 dagtecknad proposition, nr 370, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) uppbördsförordning;

2) lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

3) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 September
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt;

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Försina till uppbördsförordning, m. m. (Forts.)

4) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 17 juni 1938
(nr 370) örn särskild skatt å förmögenhet;

5) lag angående ändrad lydelse av 8, 14 och 16 §§ lagen den 28 september
1928 (nr 377) om skogsaccis;

6) förordning angående ändring i vissa delar av taxeringsförordnmgen den
28 september 1928 (nr 379);

7) förordning örn ändrad lydelse av 11 § förordningen den 17 maj 1923
(nr 116) angående skatt för hundar;

8) förordning örn utdebitering av tingshusmedel;

9) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 16 december
1927 (nr 462) angående understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt
skattetyngda kommuner;

10) lag om ändring i lagen den 16 oktober 1908 (nr 110 s. 1) angående lindring
i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt
hennes . prästerskap och betjäning ;

11) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet;

12) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
örn kommunalstyrelse i stad;

13) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse;

14) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
om landsting;

15) förordning örn upphävande av förordningen den 30 juni 1933 (nr 461)
örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel;

16) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
örn kommunalstyrelse i Stockholm;

17) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
örn församlingsstyrelse i Stockholm;

18) lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagen den 12 juni 1931 (nr 201)
angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg;

19) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 293)
örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning;

20) lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 26 november
1920 (nr 796) örn val till riksdagen;

21) lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ kommunala vallagen den
6 juni 1930 (nr 253); samt

22) lag angående ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården.

Propositionen hade hänvisats, såvitt angick de under 11)—22) upptagna författningsförslagen,
till konstitutionsutskottet samt i övrigt till bevillningsutskottet.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) latt riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 370, i vad densamma hänvisats till bevillningsutskottet, icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas,

1) med bifall till motionen II: 672 av herr Lindberg och motionen II: 680
av herr Adolfsson m. fl., i vad sistnämnda motion avsåge anmaning innan indrivning
vidtoges, ävensom i anledning av de likalydande motionerna 1:439 av
herr Tjällgren och 11:675 av herr Jönsson i Rossbol m. fl., de likalydande

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbörds förordning, m. m. (Forts.)
motionerna 1:438 av herr Sten m. fl. och II: 676 av herrar Ericsson i Sörsjön
och Jonsson i Järfsand samt de likalydande motionerna I: 442 av herr Wehtje
m. fl. och II: 678 av herr Wiberg m. fl. för sin del antaga av utskottet framlagt
förslag till uppbördsförordning;

2) för sin del antaga i utskottets hemställan intaget förslag till lag om
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

_ 3) antaga av utskottet framlagt förslag till förordning angående ändring i
vissa delar av förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt;

4) antaga i utskottets hemställan intaget förslag till förordning örn
ändrad lydelse av 1 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) örn särskild
skatt å förmögenhet;

5) för sin del antaga i utskottets hemställan intaget förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8, 14 och 16 §§ lagen deli 28 september 1928 (nr 377) örn
skogs accis;

6) . för sin del antaga av utskottet framlagt förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379);

7) för sin del antaga i utskottets hemställan intaget förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 11 § förordningen den 17 maj 1923 (nr 116) angående
skatt för hundar;

8) för sin del antaga av utskottet framlagt förslag till förordning örn utdebitering
av tingshusmedel;

9) för sin del antaga i utskottets hemställan intaget förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 16 december 1927 (nr 462) angående
understöd av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner;
och

_ 10) för sin del antaga i utskottets hemställan intaget förslag till lag om ändring
i lagen den 16 oktober 1908 (nr 110 s. 1) angående lindring i främmande
trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap
och betjäning;

B) att riks dagen måtte i anledning av de likalydande motionerna 1:437 av
herrar Carl Eric Ericsson och Robert Berg samt II: 674 av herr Lindberg m. fl.
ävensom de likalydande motionerna 1:442 av herr Wehtje m. fl. och 11:678
av herr Wiberg m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville snarast möjligt verkställa utredning och för riksdagen framlägga förslag
till ändrade regler angående beskattning och utskyldsbetalning för sjömän;

C) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Maj :t ville taga frågan örn en komplettering av de vid förslaget till uppbördsförordning
^ fogade övergångsbestämmelserna under övervägande samt, örn så
befunnes påkallat, vid 1946 års riksdag framlägga förslag i ämnet; samt

D) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna I: 441 av herrar Gunnar Andersson och Carlström
samt II: 677 av herr Larsson i Karlstad m. fl.,

de likalydande motionerna I: 440 av herrar Johan Bernhard Johansson och
Carl Eric Ericsson samt II: 681 av herr Janson i Frändesta m. fl.,

motionen 11:679 av herr Hansson i Skediga, ävensom

motionen II: 680 av herr Adolfsson m. fl. i under A) 1) härovan ej angiven
del,

i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet i sin motivering
anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits, nämligen

I) av herrar Velander, Wehtje, Hagberg i Malmö och Olson i Göteborg,
vilka

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till uppbördsförordning, m. m. (Forts.)

A) dels ansett, att utskottets motivering under rubriken »Utskottets yttrande»
å s. 14 (rad 6 uppifrån—rad 5 nedifrån) i betänkandet bort erhålla
annan, i reservationen angiven lydelse;

B) dels ock av anförda skäl yrkat, att utskottets hemställan under punkt C) i
betänkandet icke måtte av riksdagen bifallas;

II) av herrar Björnsson, Näsgård, Hammarlund, Olgärd, Falk och Vigelsbo,
som ansett att utskottets yttrande i fråga örn redovisning av kommun eller annan
kommunal samfällighet tillkommande utskylder bort hava den lydelse, reservationen
utvisade; samt

lil) av herr Björnsson.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Enligt det föreliggande förslaget till
skattereform har Kungl. Majit tagit steget fullt ut och följt en linje, varigenom
all inkomst skall till åtminstone sin huvudsakliga del träffas av skatt samma
år den förvärvats, oberoende av från vilken förvärvskälla den härrör.

Det är klart, att ett plötsligt genomförande av en så radikal förändring av
det hittillsvarande uppbördsförfarandet kommer att ställa stora anspråk på anpassning
hos vårt skatteväsens organisation och att allvarliga farhågor kunna
hysas örn den skall hålla inför påfrestningen. Det hade ur dessa synpunkter
varit lugnare, örn ett förfarande kunnat väljas, som gjort det möjligt att gå
fram i etapper och t. ex. börja med att låta preliminär skatt utgå endast å
tjänsteinkomster, vilket är det område, där en reform såväl från det allmännas
som från de skattskyldigas synpunkt ter sig angelägnast. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har varit inne på denna tankegång, men tillämpandet
av dubbla system vid sidan av varandra skulle tydligen stöta på organisatoriska
problem av minst samma svårighetsgrad som de, vilka nu skola klaras.

Så som förslaget nu är upplagt, skall preliminär skatt utgå för inkomst
från samtliga förvärvskällor, men denna skatt är vad som framgår av ordet
preliminär, d. v. s. den är inte definitiv. Vid inkomstårets slut sker alldeles
som nu taxering, grundad på självdeklaration, och den slutliga skatten fastställes,
varefter den skattskyldige i form av kvarstående skatt har att erlägga
skillnaden mellan den preliminära och den slutliga skatten. Nu gällande beskattningsregler
slopas sålunda inte, utan ha alltjämt det avgörande ordet i slutloppet.

Detta är en besvikelse för många, som hade hoppats, att det i samband med
denna storstilade reform skulle ges tillfälle att gå till roten med vårt beskattningskineseri
och röja upp i det invecklade systemet, som enligt överståthållarämbetets
omdöme »torde sakna sin motsvarighet i fråga om de givna reglernas
svårbegriplighet och svårtillämplighet». Men hur önskvärt detta än
hade varit, finner jag det dock ur andra synpunkter, som jag anser mig böra
företräda i detta sammanhang, starkt av nöden att inte taga större risker än
som är alldeles ofrånkomligt, när nu språnget ut i det ovissa skall tagas.

Med detta sista uttryck avser jag ingalunda att förklena det grundliga, utredningsarbete,
som framför allt uppbördsberedningen nedlagt vid sin pejling
av spörsmålen och varom den förtjänstfulla föredragningen inför utskottet bär
nogsamt vittne. Men det område, som det här gäller, är så omfattande och så
svåröverskådligt, att misstag och förbiseenden torde vara omöjliga att undvika
vartill kommer att av naturliga skäl garantier ej finnas, att en riktig avvägning
alltid skett vid fördelningen av de bördor, som det nya uppbördssystemet kommer
att pålägga inte endast skattemyndigheterna utan även andra statliga organ
och enskilda.

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbär ds förordning, m. m. (Forts.)

Trots den forcerade departementsbehandlingen, varav propositionen bär sina
spår, har det kungl, förslaget i alla fall kunnat åstadkomma förbättringar i
beredningens förslag. Även utskottet har i sin ordning genom beaktansvärda
modifikationer och ändringar samt framför allt genom förslag örn tillskapande
av centrala uppbördsnämnden enligt 92 § i den föreslagna uppbördsförordningen
i inte oväsentlig grad jämnat vägen för det nya systemets genomförande
och minskat oron för eventuella bakslag på det ena eller andra hållet.

Det är emellertid ändå omöjligt att freda sig för intrycket, att tillämpandet
av åtskilliga bestämmelser kommer att bereda betydande svårigheter och att
det nya uppbördssystemet skall befinnas behäftat med avsevärda brister, och
jag tror att det skulle ha varit riktigt, örn denna uppfattning, för vilken utskottet
i sin helhet icke varit främmande, funnit uttryck i motiveringen till
utskottets betänkande, på sätt som närmare utformats i reservation nr 1) A)
av herr Velander m. fl. Jag ber därför herr talman, att få yrka bifall till
ifrågavarande reservation i vad den rör utskottets motivering.

Herr talman! Det torde vara en känd sak, att önskvärdheten av här ifrågavarande
skattereform, varigenom man eliminerar de obestridligen mycket betydande
olägenheter av det nuvarande systemet, som giva sig till känna både
för det allmänna och för skattedragarna genom att skatten erlägges så långt
efter inkomstens förvärvande, uppbäres av en betydande opinion inom landet.
Det är klart att under sådana förhållanden en förändring till ett bättre sakernas
tillstånd är värt offer och att det blir något av en samhällsplikt- att
icke undandraga sig dessa.

Det är mot denna bakgrund som man måste se arbetsgivarnas — jag skulle
hellre vilja säga de så kallade arbetsgivarna, då det i detta fall rör sig örn
inte mindre än över 700 000 personer — redebogenhet att taga på sig den arbetsbörda
och de kostnader, som äro förknippade med att fungera som uppbördsorgan
gentemot den stora grupp skattskyldiga, vars skatt skall uttagas
genom löneavdrag. Detta innebär för de stora arbetsgivarna nödvändigheten
av utbyggnad av företagets administrativa apparat och för de små arbetsgivarna,
med kanske endast en anställd, bekymmer och oro för att icke handla
rätt, inte minst när skatteavdraget skall ske enligt tabeller.

Införandet av dessa skattetabeller är den stora nyhet, som uppbördsberedningen
tillhandahållit för att på det mest effektiva sätt tillämpa källskattens
idé, där den bäst kan tillämpas, nämligen på inkomster härrörande från förvärvskällan
»tjänst». Med hjälp av dessa tabeller avdrages vid varje avlöningstillfälle
ett skattebelopp, som just svarar mot vid ifrågavarande tillfälle utbetald
lön. Tabellerna medge sålunda ett smidigt anpassande av skatten till
åtnjuten inkomst, och metoden innebär för den skattskyldige bestämda fördelar
i förhållande till preliminärskattens beräknande efter förutvarande taxering,
kompletterad med preliminär taxering på grundval av preliminär deklaration
vid ingången till det nya inkomståret.

För arbetsgivaren är den senare debiteringsmetoden mindre betungande.
Det finnes fall, då arbetsgivare på grund av bristande kvalifikation eller lokala
förhållanden av rimlighetsskäl därför borde befrias från skyldigheten att uträkna
och verkställa löneavdrag på grundval av tabell. I åtskilliga fall är anställningens
art sådan, att skatteberäkning efter tabell ej är möjlig. För dessa
fall finnes en redogörelse i anvisningarna till 3 §, där dock förutsättes att även
i andra fall debiteringsmetoden bör komma till användning för beräkning av
preliminär skatt. Vägledande skall dock vara, att den metod bör tillämpas, som
är för den skattskyldige lämpligast, varvid av utskottet förutsatts, att den
metod, som ur nyssnämnda synpunkt bör tillämpas, icke innebär en oskälig
belastning av arbetsgivaren.

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till uppbördsförordning, m. m. (Forts.)

Det är i fråga om sättet för preliminärskattens beräkning — örn den skall
ske på grundval av tabell eller efter taxering och debitering —■ som de starkast
framträdande meningsskiljaktigheterna ha gjort sig gällande, men de ha
inom utskottet kunnat biläggas i kompromissens tecken, vartill ej minst bidragit
inrättandet av den förut omnämnda centrala uppbördsnämnden, vilken bl. a.
har att meddela bindande förklaring beträffande frågor örn sättet för uttagande
av preliminär skatt.

När det gäller arbetsgivares skyldighet att verkställa avdrag å lön till gäldande
av arbetstagare påförd skatt, har också meningsskiljaktighet rått kring
ett alltför rigoröst tillämpande av denna bestämmelse. Vi behöva blott tänka
på det fall, att en person Ilar anställning hos ett flertal arbetsgivare utan att
någon av dessa kan anses vara den huvudsaklige arbetsgivaren •—• t. ex. en
hemhjälp, som på veckans olika dagar besöker olika familjer —- för att inse
vilka komplikationer som dessa avdragsbestämmelser kunna föra till. I vissa
fall är det också svårt att avgöra, vem som är arbetsgivare och vem som är
arbetstagare, liksom huruvida en arbetstagare icke i stället är självständig
företagare. Vid skogsarbete, dikningsarbete, byggnadsarbete m. m. _ lär det
ofta förekomma, att en person åtager sig att utföra visst arbete mén i sin tur
anställer en eller flera personer för dess utförande. Är han då arbetstagare
eller självständig företagare?

Alla dessa problem ha knäckts vid sidan av lagtexten, anvisningarna till
denna, genom att de hänskjutits till centrala uppbördsnämnden, som lämnar
bindande besked både beträffande vem som är att anse som arbetsgivare eller
arbetstagare och huruvida i visst fall befrielse från skyldighet att verkställa
eller vidkännas löneavdrag skall medgivas.

Jag har i korthet velat lämna några antydningar örn de uppgifter _ som
tillagts den centrala uppbördsnämnden, för att kammaren skall förstå, vilken
stor betydelse för ett lyckligt genomförande av uppbördsreformen detta organ
kommer att få. Den utgjorde ett av de värdefulla uppslag som tillfördes diskussionen
i utskottet genom motion nr 678 i denna kammare av herr Wiberg
m. fl.

Inom utskottet har rått full enighet i sak om reformen och dess huvudlinjer,
och arbetet inom utskottet har utmärkt sig för en strävan att, så långt
det varit möjligt under den korta, pressande tid som stått till buds för propopositionens
behandling, uppdaga och undanröja sådana omständigheter, som
skulle kunna vålla svårigheter och befogat missnöje vid systemets _ genomförande.
Denna enighet brast emellertid, när det blev fråga örn de till lagförslaget
fogade övergångsbestämmelserna i samband med ikraftträdandet den
1 januari 1947. Majoriteten godkände visserligen Kungl. Miaj:ts förslag till
Övergångsbestämmelser med några närmast formella förändringar men beslöt
dessutom att föreslå en skrivelse till Kungl. Maj :t med en anhållan, att Kungl.
Maj:t ville taga en komplettering av övergångsbestämmelserna under övervägande.
Med anledning av detta beslut, som fattades utan mycken diskussion
i frågan, skall jag tillåta mig några erinringar.

Källskattesystemet, sådant det av uppbördsberedningen utarbetats, kommer
att innebära, att från och med 1947, som är det färsta året då systemet skall
tillämpas, skatt skall erläggas för samma års inkomst. Men under 1947 och
1948 släpa ännu skatter efter på grund av 1946 och 1947 års taxeringar, avseende
1945 och 1946 års inkomster. Följden skulle sålunda bliva, att de skattskyldiga
under åren 1947 och 1948, vilka kunna betecknas som övergångsåjr,
skulle drabbas av dubbel skatt, vilken enligt beredningens mening »flertalet
skattskyldiga med nuvarande höga skattetryck icke torde kunna bära». Det
föreslås därför, att skatter på grund av tidigare inkomst som förfalla till

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 48. 3

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbörds förordning, m. m. (Forts.)
betalning efter den 1 januari 1947 skola efterskänkas, vilket departementschefen
också anser ofrånkomligt.

Denna konsekvens av reformen har i allmänhet icke mötts av några erinringar
från något håll. Den har väl tvärtom kommit att giva åt det nya
uppbördssystemet ett drag av popularitet redan från början, som kan visa sig
vara av värde för att hjälpa upp föret i portgången. Icke heller för rörelseidkare
har något annat förfarande än detta efterskänkande av skatt förutsatts,
ehuru i detta fall den möjlighet som finnes för den skattskyldige att genom
i och för sig från affärssynpunkt oantastliga åtgärder påverka vinstresultatet
under visst år har berett mycket huvudbry.

Det är inkomståren 1945 och 1946, som äro de kritiska åren i detta avseende.
Rörelsevinsterna under dessa år träffas av sådan skatt under 1947 och
1948 som skulle efterskänkas. Det ligger därför nära till hands, att vissa
skattskyldiga, som därtill hava möjlighet, komma att förlägga så stor vinst
som möjligt till åren 1945 och 1946 med motsvarande lägre vinst under 1947
och 1948. Detta kan ske bl. a. genom uppskrivning av lager och åtskilliga
andra åtgöranden, som redovisas på s. 43 i utskottsbetänkandet, åtgöranden
varigenom vinstresultatet under visst år kan förbättras.

Nödvändigheten att förhindra manipulationer av skilda slag, varigenom den
skattskyldige skulle otillbörligt utnyttja den föreslagna skattebefrielsen, är
uppenbar. Däremot måste det vara helt i strid med den erkända principen
om skattebefrielse för tidigare inkomster under övergångsåren, att från dylik
befrielse undantaga vinster som härröra av normal affärsverksamhet, även
örn de i och för sig skulle stå i samband med lösgörande av dolda reserver.

Kungl. Majit har dragit upp en principiellt klar gränslinje mellan å ena
sidan de vinster för vilka skatt skall efterskänkas och å andra sidan de vinster
som skola undantagas härifrån. Förutsättning för undantaget skall vara, att
den skattskyldiges inkomst under 1945 och 1946 bedömes vara högre än
normalt och att detta berott på åtgöranden från den skattskyldiges sida. Ger
man upp _ denna sakligt klara grund och vill undantaga från skattebefrielse
jämväl vinster som framkommit efter ett nödtvungen lösgörande av dolda
reserver, så är fältet sedan fritt för vinstbedömanden av så invecklat godtyckligt
slag, att det föga står i överensstämmelse med dea generositet, som i
övrigt har befunnits lämplig för att övergången till det nya skattesystemet
icke skall kompliceras, och ej heller med den rättviseprincip, gällande olika
skattskyldige, vilken av departementschefen lagts till grund för källskatteförordningens
övergångsbestämmelser.

Herr talman! Med stöd av vad jag här anfört och i anslutning till den till
utskottets betänkande fogade reservationen I) B) yrkar jag avslag å utskottets
hemställan under punkt C).

Herr Orgård: Herr talman! Vi äro alla säkerligen medvetna örn att den
stora uppbördsreform som vi nu gå att besluta kommer att medföra betydande
svårigheter i tillämpningen och att vi komma att ställas inför stora problem.
Men å andra sidan ba vi också varit emga örn att reformen är ofrånkomlig och
att den bör genomföras så fort som möjligt. Vi äro också medvetna örn att de
problem som vi här komma att möta kunna lösas endast genom de erfarenheter
som kunna komma att vinnas i det praktiska livet.

Såsom den föregående ärade talaren framhöll, har utskottet, trots att mycket
stora frågor varit under omprövning, i stort sett varit enigt. I vissa fall, såsom i
den fråga som den ärade talaren sist nämnde, nämligen frågan örn övergångsbestämmelserna,
har utskottet föreslagit en skrivelse till Kungl. Majit med begäran
örn ytterligare utredning och vidtagande av erforderliga åtgärder.

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till uppbärdsförordning, m. m. (Forts.)

Jag har begärt ordet närmast för att yrka bifall till den reservation som är
avgiven på en annan punkt, nämligen reservationen II, som avser det uttalande
som utskottet gör angående redovisningen till kommunerna av dem tillkommande
skattemedel, där konstitutionsutskottet som bekant har att föreslå författningsändring.
Jag vill bara med några få ord motivera denna reservation, som ingenting
annat innebär än ett uppskov för att vinna större klarhet i den fråga det
här gäller.

Enligt propositionen skulle redovisning till kommunerna ske av de belopp som
av kommunerna beslutats till utdebitering. Detta medför den fördelen, att kommunerna
veta, vad de ha att räkna med. Detta förfaringssätt innebär emellertid,
att örn skatteunderlaget stiger under inkomståret, kommunerna komma att
göra en förlust, medan det för en kommun där skatteunderlaget är fallande blir
en fördel. Departementschefen har framhållit, att fördelar och nackdelar för kommunerna
vid växlande konjunkturer i det långa loppet dock skola kunna utjämnas
och att det kanske skulle visa sig, att i den mån staten skulle ha någon fördel,
den inte skulle bli större än den fördel som uppstår för kommunerna därigenom
att staten övertar förlusterna genom skatterestantier och större delen av
kostnaderna för uppbörden. Vidare skulle hela systemet bli enkelt och även innebära
en viss skatteutjämning mellan kommunerna. Genom den utredning som utskottet
låtit verkställa och genom de tabeller som redovisas i utskottsbetänkandet
har man visat, att örn den föreslagna redovisningsmetoden skulle ha tillämpats
tidigare, då skulle det ha inneburit, att betydande skattemedel skulle ha kommit
statsverket till godo på kommunernas bekostnad. På grund därav har utskottet
förordat även för kommunernas del vad man kan kalla ett avräkningsförfarande,
som skulle gå ut på en redovisning till kommunerna efter inkomstårets slut av
hela det för kommunernas räkning inkomna skattebeloppet. Detta redovisningsförfarande
innebär, att kommuner, där skatteunderlaget stiger, erhålla ett tillskott
och kommuner, där skatteunderlaget sjunker, få betala en viss summa i
efterskott till statsverket.

Reservanterna vilja inte bestrida det riktiga i det resonemang som utskottet
här för på s. 19 och 20 i utskottsbetänkandet, och de vilja gärna i likhet med utskottet
förutsätta, att vi även i framtiden skola kunna räkna med samma gynnsamma
ekonomiska utveckling som, enligt vad av tabellerna framgår, har ägt
rum under de senaste decennierna och att vi sålunda skola kunna räkna med att,
även örn konjunkturutvecklingskurvan avbrytes av fallande konjunkturer, den
i stort sett dock skall vara i stigande liksom också skatteunderlaget. Men vad
vi reservanter vilja framhålla, är, att dessa tabeller icke äro rättvisande, när
det gäller att bedöma den framtida utvecklingen, i så måtto att man icke tagit
hänsyn till krigskonjunkturemas inverkan med fallande penningvärde och ett
mycket starkt stigande skatteunderlag. I t. ex. den tabell som avser Stockholm
torde nog också ha medräknats den stegring av skatteunderlaget som hänför sig
till inkorporering av nya områden.

Vad ni vidare skulle vilja ha närmare klarlagt är de differenser mellan de olika
kommunerna som kunna dölja sig framför allt för landsbygdens del bakom dessa
siffror, som i stort sett visa cn stigande konjunkturkurva. Det kan vara stora
differenser mellan olika kommuner. Vi böra också ha blicken öppen för att befolkningen
tenderar till att koncentreras till tätorterna. Rationaliseringen inom
industrierna, särskilt skogsindustrierna i Norrland, har medfört att driften
nedlagts å vissa och koncentrerats till andra orter, vilket innebär, att man i vissa
landsändar får räkna med att skatteunderlaget icke kommer att omväxlande
stiga och falla, som det, enligt vad den sista av de till utskottets betänkande
fogade tabellerna utvisar, gjort i cn så konjunkturkänslig kommun som Grangärde,
utan i stället kontinuerligt sjunka. Även beträffande dylika kommuner

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till u p p hörds fö ro rehlin a, m. m. (Forts.)
bör undersökning ske, så att man får ett mera rättvisande utredningsmaterial
som underlag för en diskussion i denna fråga. För undvikande av alla missförstånd
vill jag säga, att de väldiga problemen örn landsbygdens avfolkning och
om industriens rationalisering ingalunda kunna lösas genom den skatteutjämning,
som skulle komma till stånd, örn man följde Kungl. Maj:ts förslag. Vi
reservanter ha endast menat, att man i diskussionen bör väga mot varandra den
irritation, som skulle vållas, örn staten skulle tillgodogöra sig skattemedel från
kommuner med stigande skatteunderlag i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag,
och den irritation, som skulle vållas i kommuner, som hade att räkna med ett
ständigt sjunkande skatteunderlag och som följaktligen, örn utskottets förslag bifölles,
för varje år skulle få betala en räkning i efterskott till staten.

Jag ber till sist att få framhålla, att denna fråga knappast diskuterats förrän
utskottet låtit verkställa dessa utredningar. Tid behöver därför ges för ytterligare
utredningar och för ytterligare diskussion i frågan. Reservanternas förslag
upptager det rimliga kravet, att frågan uppskjutes till nästa års riksdag. Örn nu
riksdagen kommer att fatta beslut i enlighet med konstitutionsutskottets förslag,
som också går ut på uppskov, förefaller det knappast lämpligt att riksdagen i
nu förevarande fråga skulle binda sig på förhand genom ett bestämt uttalande
och således omöjliggöra utredningar och diskussion i frågan till dess den blivit
definitivt löst.

Hur säker majoriteten än må vara på sin sak, bör den icke åsidosätta den demokratiska
principen, som hittills brukat sättas högt och som innebär, att majoriteten
icke vägrar minoriteten erforderligt uppskov för diskussion i frågor som
synas oklara.

Med hänsyn till vad jag sålunda i korthet anfört och till den motivering, som
framförts i reservationen nr II och vilken motivering bygger på samma grunder
som anförts i konstitutionsutskottets betänkande till stöd för förslaget örn uppskov,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen nr II.

Häruti instämde herrar Vigelsbo och Andersson i Falun.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det är ett betydelsefullt steg kammaren
står i begrepp att taga, då kammaren nu går att fatta beslut i det här föreliggande
ärendet angående genomförandet av en uppbördsreform. Den största
betydelsen av detta steg ligger däri, att man icke sedermera kan taga ett
steg tillbaka. Reformen blir definitiv. Detta är icke att förstå på det sättet,
att man icke skulle kunna göra ändringar i det här föreliggande förslaget.
Det kommer nog att många gånger bli tillfälle att vidtaga ändringar, men
reformen blir definitiv såtillvida, att man efter dess genomförande icke kan
återgå till att tillämpa det uppbördssystem, som vi nu äro beredda att övergiva.
För de flesta kan ju det här föreliggande förslaget förefalla invecklat,
och det kommer säkerligen att i tillämpningen stöta på många svårigheter,
men det kan icke bliva annorlunda med det beskattningssystem, som vi äga
och som ju måste medföra, att man här måste laborera med såväl en preliminär
som en slutlig beskattning. Kanske felet i de gångna årens debatter i
frågan angående skatt vid källan framförallt består däri, att man i allmänhet
förenklat problemet på det sättet, att man framställt saken så som örn
det egentligen icke vore fråga örn någonting annat än att taga ut skatten vid
avlöningstillfället. Man har ägnat föga eller intet intresse åt de nackdelar,
som utan tvivel medfölja det nya systemet.

Herr Olson i Göteborg karakteriserade i sitt anförande vårt skattesystem
såsom kineseri. Jag ger honom fullständigt rätt. Jag kan i väsentliga delar

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till uppbörds förordning, m. m. (Forts.)
vitsorda riktigheten av vad som sagts i högerreservationen, men, mina damer
och herrar, vi äro ju alla medansvariga för den millimeterrättvisa, som vi ha
försökt att få in i vårt skattesystem. Herr Olsons i Göteborg partivänner ha
icke varit de minst flitiga, när det gällt att söka komma fram till denna millimeterrättvisa,
som medfört, att vårt nuvarande skattesystem blivit i hög grad
invecklat.

Vid behandlingen av den föreliggande propositionen har utskottet icke bortsett
från den stora svårigheten att åstadkomma att den uttagna preliminära
skatten så nära som möjligt ansluter sig till den slutliga skatten. Var och en
måste ju förstå, att svårigheterna att tillämpa det nya systemet bliva större
i samma mån som den kvarstående skatt, som samtidigt med preliminärskatten
skall uttagas genom avdrag på avlöningarna, blir större. Vi äro icke blinda
för faran, men jag tror å andra sidan att det skulle vara farligt att ansluta
sig till det förslag, som först framförts särskilt från arbetsgivarhåll, att man
helt och hållet skulle släppa den kvarstående skatten och låta dess uttagande
bli en affär mellan det allmänna och de skattskyldiga med fullständigt frånkopplande
av arbetsgivarna som förmedlare av skattebetalningen. De motionärer
från arbetsgivarhåll, som förfäktat denna ståndpunkt, ha ju till sist
måst uppge densamma, och jag tror att detta länt till fördel för frågans behandling.
Bevillningsutskottet har heller icke bortsett från att reformens genomförande
kommer att medföra fara för byråkratisering genom att uppbördsorganisationen
i hög grad utökas. Vi ha heller icke varit blinda för att anordningen
med skattsedlarnas överlämnande till arbetsgivarna, som sålunda
få en insikt i den enskildes ekonomiska förhållanden, kommer att i vissa fall
vålla missnöje hos de skattskyldiga, men, herr talman, när vi vägt de nackdelar,
som vi kunnat upptäcka, mot den fördel, som ligger däri att större
delen av våra inkomsttagare skulle få likvidera sin skatt samtidigt med att
de erhölle sina avlöningar, ha skälen för ett bifall till förslaget vägt så tungt,
att utskottet enhälligt tillstyrkt reformens genomförande.

I högerreservationen har framställts anmärkning mot att vi haft för liten
tid på oss. Utskottsmajoriteten har ansett det vara överflödigt att klaga ytterligare
över att utskottet på grund av den bristande tiden icke kunnat tillräckligt
noga överväga förslaget. Enligt utskottets uppfattning skulle konsekvensen
av ett motsatt förfaringssätt att utskottet använt ett sådant skrivsätt som
reservanterna föreslagit blivit att utskottet nödgats begära anstånd på ett
år med reformens genomförande. Det ha icke heller reservanterna vågat sig
på att göra. Vad de fyra högermännen i sin reservation anfört angående svårigheterna
vid reformens genomförande må vara riktigt. De ha dock icke krävt
anstånd med reformens genomförande som en konsekvens av att man nu icke
kunnat överblicka svårigheterna. Under sådana förhållanden spelar det ju
ingen roll, örn man skriver aldrig så många sidor med klagomål över att tiden
varit för knapp för att man tillräckligt skulle kunna sätta sig in i frågan.

Som herr Olson i Göteborg framhållit, har bevillningsutskottet genom att
föreslå ändringar på olika punkter sökt förbättra det förslag, som innehålles i
den kungl, propositionen. Vi ha givit en möjlighet till ökad omprövning i
fråga om debiteringsförfarandet. Vi lia genom sammanförandet av olika grupper
och genom avjämning till jämna krontal åstadkommit en förenkling, som
enligt vad sakkunniga förklarat kommer att möjliggöra, att tabellernas antal
kan nedbringas till ungefär hälften av vad som från början varit avsett. Förskjutningen
beträffande dagarna för uppbörden har vidtagits för att visa tillmötesgående
mot landsbygdens befolkning. Ändringen har föreslagits med hänsyn
till de uppgifter, som lämnats angående uppbörden av betalning från mejerierna
för dit levererad mjölk. Begränsning har också skett beträffande löne -

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbörds förordning, m. ra. (Forts.)
avdragen. Förtidsbetalning av skatt tiar möjliggjorts. Anmaning vid indrivning
har införts i överensstämmelse med herr Adolfssons motion. Procontavdraget
för sjömän har satts ned från 20 till 15. Genom att föreslå inrättande
av en central nämnd har utskottet menat sig sätta kronan på verket. Allt detta
har föreslagits för att underlätta tillämpningen vid reformens genomförande.

Örn allt detta, som jag nu räknat upp, är utskottet enigt. Endast på två
punkter föreligga reservationer. Den första gäller avräkningsförfarande! med
kommunerna och den andra det under punkt C i utskottets hemställan upptagna
förslaget till skrivelse angående en översyn av övergångsbestämmelserna. Såväl
skatteberedningen som departementschefen ha föreslagit att redovisning till
kommun för influtna skatter skall ske efter till utdebitering beslutade belopp.
Det är rätt egendomligt, det måste jag säga, men det har väl berott på den
korta remisstiden, att kommunerna först sedan remisstiden utgått upptäckt vad
förslaget innebär i denna del. I och med att man upptäckt detta, har det uppstått
en tämligen omfattande opinionsrörelse ute i landet. Kungl. Maj :t hade utgått
från att i det långa loppet en utjämning skulle ske, så att man nådde i
stort sett samma resultat, som man skulle nått, örn man lagt taxeringen till
slutlig skatt till grund vid avräkningsförfarandet mellan kommunerna. Bevillningsutskottet
har vid sin omprövning av detta ärende icke kunnat dela
Kungl. Maj:ts och skatteberedningens uppfattning.

Jag ber herrarna ett ögonblick studera tabellen D. Vi behöva icke gå över
till »detaljtabellema». Inom parentes sagt, skulle jag, herr talman, vilja Säga,
att det olyckligaste vid detta ärendes behandling varit att Stockholms stad
skickat en skrivelse till bevillningsutskottet. Hade Stockholms stad hållit sig
lugn, så hade frågan icke väckt tillnärmelsevis så stort uppseende, och det hade
framför allt icke ögonblickligen uppstått strid mellan »landsorten» och Stockholm
på denna punkt. Jag föreslår alltså, att herrarna titta på tabell D. Denna
tabell visar hurudana förhållandena i verkligheten varit. Av tabellen framgår,
att under sjutton år differensen varit omkring 101 miljoner skattekronor. Det
är ju givet, att under vissa år minskningen av skatteunderlaget varit så stor
att kommunerna skulle fått understöd av staten örn de av Kungl. Majit föreslagna
bestämmelserna varit gällande. Under hela sjuttonårsperioden har antalet
nedgångsår emellertid utgjort allenast tre. Örn jag således för att komma
fram till ett någorlunda rimligt resultat slår ut det totala antalet skattekronor
på sjutton år. finner jag ett medeltal av omkring 6 miljoner skattekronor. Vid
en genomsnittlig uttaxering för kommunala ändamål av 10 kronor per skattekrona,
får jag således ett årligt belopp av 00 miljoner kronor. Nu har man sagt.
att det här endast vore fråga örn ett städernas intresse. Till all lycka är det
möjligt att läsa fram ur siffrorna i tabellen vad som är städernas intresse och
vad som är landskommunernas intresse. Tabellen utvisar, att ökningen av antalet
skattekronor under dessa sjutton år varit örn möjligt större i landsbygdskommunerna
än i städerna.

Herr Orgård sade sig hålla styvt på den demokratiska principen örn att örn
en minoritet begär utredning, bör majoriteten, hur stor den än är, ovillkorligen
gå minoriteten till mötes. Skulle icke min vän Orgård som gammal ledamot av
bevillningsutskottet kunna för ett ögonblick bortse från dessa tämligen »demokratiska
synpunkter» och i stället tänka på de principer, som legat till grund
för gällande bestämmelser och taxering till kommunalskatt och taxering till
statsskatt. För var och en, som det allra ringaste haft med skatter att göra,
måste det vid en granskning av tabellen ögonblickligen falla i ögonen att man
av kommunerna tager ut 60 miljoner kronor enligt den proportionella skattemetoden
och använder beloppet i fråga för statliga utgifter, som borde bestritts
med medel, åstadkomna genom progressiv beskattning. Bortsett från den orätt -

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till upphördsförordning, m. m. (Forts.)
visa, som kan ligga i skillnaden i taxeringsresultat för det år, på vilket skatten
skall löpa, och det år, som ligger före och varunder utdebiteringen har beslutats,
måste det enligt min uppfattning vara en mycket viktig sak, att man här
håller isär den skatt, som man kräver in efter en proportionell skatteskala, och
den skatt man kräver in efter en progressiv skatteskala,.

Det är dessa synpunkter som varit avgörande för^ bevillningsutskottets majoritet,
och jag tror att man vågar säga, att de i någon mån också varit avgörande
för reservanterna, eftersom dessa icke längre sta kvar pa den ursprungliga
avslagsståndpunkten utan nu bara lia begärt andrum för att i detta sammanhang
få övertänka saken ytterligare.

Herr Orgård talade mycket örn vad som kuude inträffa i landskommunerna
och hur det kunde ske en förskjutning och avfolkning o. s. v. Till slut kom
han emellertid till, att han trodde icke, att denna anordning av skatten kunde
ha något inflytande på om det bleve avfolkning eller ej i respektive landskommuner.
Jag tror att den sista reflexionen är den riktiga. Frågan örn landsbygdens
förhållanden i utflyttningsavseende och sådant måste lösas på ett
annat sätt än på det sätt som herr Orgård i detta sammanhang föreslagit. _

Den andra reservationen, som herr Olson i Göteborg här berört, gäller ju
övergångsbestämmelserna. I fråga örn dessa övergångsbestämmelser är det,
herr talman, intet tvivel underkastat, att finansministern visat en ovanlig generositet.
Utskottet har icke haft något att invända mot denna generositet,
men under behandlingen ha vi börjat sätta mer än ett frågetecken i kanten vid
dessa övergångsbestämmelser. Kanske icke minst på grund av utlåtandet nr
64, där vi ju tillstyrkt en ändring av anvisningarna till 41 § i kommunalskattelagen,
blev det allt flera i utskottet, som uttalat sina tvivel på örn man kunde
följa den av finansministern anvisade vägen allt igenom eller örn man icke
sträckte sig en smula för långt.

Den korta tid, som stått utskottet till buds, när det gällt att fatta ståndpunkt
till denna sak, har icke tillåtit en ingående prövning av hur långt efterskänkandet
av skatt bör sträcka sig. Utskottet har därför med sexton röster
mot fyra hemställt till Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t skall låta ompröva
dessa bestämmelser och, om Kungl. Maj :t finner det påkallat, förelägga 1946
års riksdag nytt förslag i ärendet. Utskottet har således på grund av den
korta tid, som stått till buds, icke vågat taga definitiv ställning genom att
vare sig framlägga ett eget förslag eller skriva i direktiven till Kungl. Majit,
att så och så böra dessa övergångsbestämmelser läggas. Utskottet har varit
så försiktigt i detta sammanhang, ty denna fråga är ju av en sådan storleksordning,
att man icke löser den precis efter den känslostämning elier det humör
som man befinner sig i för tillfället. Utskottet har ansett, att på grund
av vad som förekommit en omprövning bör äga rum hos Kungl. Maj it, och örn
Kungl. Maj :t därvid finner, att det är påkallat att göra en förändring, då —
och endast då — skall Kungl. Majit förelägga riksdagen nytt förslag i
ärendet.

Herr talman! För denna reforms lyckliga genomförande kräves, skulle jag
vilja säga, tre ting. Det kräves en intresserad medverkan från de skattskyldiga,
det kräves lojalitet från arbetsgivarna i landet och det kräves smidighet från
skattemyndigheternas sida. Jag skulle nästan vilja säga, att det sista är det
allra viktigaste, ty denna smidighet från skattemyndigheternas sida torde bli
avgörande för möjligheterna att åstadkomma de två andra anordningarna, vilka
jag ansåg vara villkor för ett lyckligt genomförande.

Då jag hemställer om bifall till bevillningsutskottets betänkande i dess helhet
vill jag samtidigt till riksdagens protokoll fästa en vädjan till finansministern,
eftersom lian icke iir här personligen närvarande, att använda tiden tills

Nr 48.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbär ds förordning, m. m. (Forts.)
reformen träder i kraft för all den upplysningsverksamhet som är möjlig. Men
denna upplysningsverksamhet skall icke blott bedrivas bland allmänheten, icke
blott bland löntagarna och arbetsgivarna, utan den skall bedrivas i lika omfattning
bland alla de myndigheter av olika slag, som komma att i olika avseenden
handhava det nya uppbördsväsendet. Endast om så blir fallet kunna
vi, när vi nu fatta beslutet, lia några förhoppningar om att svårigheterna icke
skola bli större än att de kunna övervinnas och att reformen, när den träder
ut i livet, blir en sådan reform, som vi småningom kunna uttala vår glädje
över att vi fått vara med örn att genomföra.

Herr Orgård erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Till utskottets ärade talesman herr Olsson i Gävle vill jag genmäla,
att skillnaden mellan reservationen nr II) och utskottets förslag på denna
punkt är den, att utskottet menar att enligt dess förslag är frågan definitivt
löst, under det att vi reservanter kräva fortsatt utredning och fri diskussion.
Jag framhöll, att det även ur praktiska synpunkter är rimligt att reservationen
bifalles, ty örn t. ex. i följande ärende riksdagen beslutar avslå konstitutionsutskottets
förslag, kan härvid årets riksdag knappast skriva lag och författning
på denna punkt, och örn riksdagen beslutar i enlighet med konstitutionsutskottets
förslag innebär detta ett uppskov. I båda fallen innebär det
således, att riksdagen binder sig här, när det gäller det materiella innehållet,
men bordlägger själva skrivandet av författningen till nästa år. Trots att man
har tid har man knappast möjlighet att företaga utredning, och det kan icke
förekomma en fri diskussion i ärendet.

Jag får lov att säga, att när någon begär tid för prövning av en fråga, brukar
ett sådant krav bifallas. Riksdagen må förlåta mig, men jag håller på en
demokratisk princip, som riksdagen tidigare brukat ta hänsyn till.

Härefter anförde:

Herr Kristensson: Herr talman! För många har »skatten vid källan» varit
en självklar sak, en lockande och hägrande företeelse. Men då man kommer
frågan närmare, finner man, att det är icke guld allt som glimmar. Det är
icke så lockande som det synes på avstånd. Uppbördsreformen är förvisso
förenad med svårigheter och nackdelar. Den förutsätter en stor ökning av uppbördsorganisationen
och leder lätt till ökad byråkrati. Den medför en avsevärd
utgift för staten. Denna utgift har departementschefen beräknat till 7 200 000
kronor örn året. Härtill bör läggas en del av kostnaden för folkbokföringen.
Det hela blir alltså en dyrbar historia.

Vidare kommer reformen att leda till ökat arbete för de mer än 700 000 arbetsgivare,
vilka bli engagerade som skatteindrivare utan ersättning. Deras
medverkan är nödvändig. I Finland, där reformen genomfördes 1944, ha arbetsgivarna
underkastat sig detta arbete, och jag tror, att de också här med visst
jämnmod skola bära denna tyngande börda. De äro i så fall förtjänta av samhällets
tacksamhet och vidare av hänsyn vid reformens utgestaltande.

Det går icke att bygga upp denna reform med ingenjörsteknisk säkerhet.
Det är något ovisst, något trevande över planen trots de sakkunnigas grundliga
och förtjänstfulla arbete. Det finns anledning att vänta trögt före i portgången,
men det finns också grund för den förhoppningen, att det sedan skall bli
bättre. Man bör räkna med att det nya systemet måste prövas i verklighetens
skärseld och att därvid förändringar böra vidtagas. Men då kan man bygga
på säkrare mark och på de erfarenheter som göras.

Trots reformens avigsidor anser jag, att vi den 1 januari 1947 böra beträda
denna nya väg. Denna vandring är nämligen icke bara förenad med vansklig -

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till upphördsförordning, m. m. (Forts.)
heter; den erbjuder också fördelar. Reformen underlättar skattebetalningen och
den medför väsentliga fördelar för den, som råkat ut för inkomstbortfall genom
arbetslöshet, sjukdom, pensionering eller andra förhållanden. Den nuvarande
eftersläpningen av skatter har väckt berättigat missnöje. Det nya systemet
kommer dessutom att medföra en effektivare skatteindrivning. Statens och
kommunernas restantier torde nu uppgå till omkring 80 miljoner kronor per
år. Det är uppenbart, att en avsevärd minskning av dessa restantier bör kunna
uppstå efter reformens genomförande. Detta bör leda till, att det kostsamma
och tråkiga indrivningsförfarandet minskas i omfattning.

Vårt ekonomiska liv är en mångskiftande företeelse; det utgör en brokig
karta, och där pågå ständigt förändringar. Det är svårt att i lagparagrafer
inrymma alla dessa skiftande anställnings- och inkomstförhållanden. Det är
svårt att exakt angiva vem som är arbetsgivare, när löneavdrag skall
ske, och vilka debiteringsmetoder som skola användas. Det finns därför en
stark motivering för bevillningsutskottets förslag att tillsätta en central
uppbördsnämnd i toppen av pyramiden. Denna nämnd skall äga rätt. att
meddela bindande förklaringar angående sättet för uttagande av preliminär
skatt och verkställande av löneavdrag. Den kommer att bidraga till större
enhetlighet. Den skall giva råd och anvisningar och taga initiativ till förbättringar.
Däremot bör den icke äga någon dömande befogenhet och icke
vara någon bes vä cinstans. Den får som uppgift sådant som den centrala omsättningsskattenämnden
har fått på sitt område. Denna nämnd har där fyllt
en viktig uppgift. Jag är övertygad om att den centrala uppbördsnämnden
också kommer att fylla en väsentlig uppgift.

Jag vill särskilt framhålla vikten av att denna centrala nämnd tillsättes
snarast möjligt för att bliva i tillfälle att underlätta övergången till det
nya systemet.

Problemen i samband med uppbördsreformen ha varit många. Ett av dessa
har gällt användningen av debiterings- eller tabellmetoden. Den invändningen
har gjorts mot tabellmetoden, att den förorsakar arbetsgivaren mera arbete,
särskilt när naturaförmåner ingå i lönen. Jag tror dock knappast att skillnaden
i arbete är av större omfattning. Tabellmetoden har den fördelen,, att
den följer inkomsten på ett smidigare sätt. Detta är av betydelse särskilt i
arbetslöshetstider, där tabellmetoden leder till mindre jämkningar, alltså mindre
arbete för det allmänna. Den slår bättre. Den preliminära skatten kommer
i stort sett att med användning av denna metod ligga närmare den slutliga.
Detta bör eftersträvas. Därför bör tabellmetoden användas, då detta kan ske
utan större olägenheter.

En annan fråga, som bär varit föremål för diskussion, är förhållandet till
kommunerna. Örn frågan löses enligt propositionen kommer detta i det långa
loppet att innebära en avsevärd förlust för kommunerna under förutsättning
att skatteunderlaget fortsätter att växa, vilket vi hoppas. En undersökning
från de sista sjutton åren visar, att det gäller stora belopp och vidare att det
knappast är någon landsbygdsfråga, enär skatteunderlaget vuxit i lika hög
grad i landskommunerna som i städerna. Det kan icke vara riktigt att taga ut
stora belopp till statskassan genom den beskattningsform, som användes vid
kommunalskatten. Jag ansluter mig därför till bevillningsutskottets mening, att
en slutlig avräkning mellan staten och kommunerna bör ske. Kommunernas antal
är icke större än att detta bör kunna ske utan större svårigheter..

Den del av uppbördsreformen, som jag stått mest frågande inför, gäller
övergångsbestämmelserna. I Finland lär man Ira slagit ut de äldre skatterna
på de kommande åren, dock med det undantaget, att pensionärers och dödsbons
skatter efterskänkts. Jag anser, att i stort sett efterskänkande bör ske av de

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbörds förordning, m. m. (Forts.)
skatter, som förfalla efter reformens genomförande och som belöpa å äldre års
inkomster. Men denna regel bör ej gälla utan undantag.

I propositionen har även undantag gjorts för inkomstökning 1945 och 1946,
som beror på åtgöranden från den skattskyldige. Jag vill allvarligt ifrågasätta,
örn denna spärregel är tillräcklig. Jag har därför anslutit mig till bevillningsutskottets
hemställan örn en skrivelse till Kungl. Majit i fråga örn
komplettering av övergångsbestämmelserna. En omprövning härav bör ske,
så att icke stora belopp orättmätigt komma att undgå beskattning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Jag förmodar, att kammarens
ledamöter ha funnit, att det sannerligen icke är lätt att hitta rätt i den djungel
av nya lagbestämmelser, anvisningar och olika synpunkter som källskattepropositionen
och det _ föreliggande utskottsbetänkandet omfatta. Vi ha under utskottsarbetet
särskilt fått pröva på detta. Jag kan därför icke underlåta att i
dag giva bevillningsutskottets ordförande, dess sekreterare samt föredraganden
i utskottet, kammarrättsassessor Jarnerup en eloge för det utomordentliga arbete,
som dessa ledande och ansvariga krafter presterat under den oerhört starkt
forcerade utskottsbehandlingen i den här frågan.

Trots all den möda, som under förarbetena nedlagts på att göra det bästa
möjliga av denna stora uppbördsreform, torde det nog ändå säkerligen under
genombrottsåren komma att gnissla åtskilligt i maskineriet, innan det hela
kommer att fungera till belåtenhet för de olika intressenterna, samhället, skattebetalarna,
uppbördsmyndigheterna o. v. s. Riksdagen torde nog också säkert
under avsevärd tid framåt få anledning att årligen syssla med frågor om ändringar
och kompletteringar av den lagstiftning, som vi nu gå att genomföra.
Endast genom att vinna erfarenheter under tillämpningen av det nya uppbördsförfarandet
kan det bli möjligt att slutligen nå fram till en fullfärdig reform
på detta område.

Jag tror därför, att det är ett lyckligt grepp, när utskottet nu föreslår inrättande
av en central uppbördsnämnd, som får möjlighet att överblicka och
samordna lagtillämpningen samt samla erfarenheter till ledning för behövliga
ändringar och förbättringar av det nya uppbördsförfarandet. Jag vill emellertid
understryka, att det bör ses till att denna centrala nämnd icke växer fast
och blir något permanent ämbetsverk.

Det är nog ingen som i dag kan känna sig riktigt säker på, hur detta nya
uppbördsförfarande kommer att fungera i det ena eller andra avseendet. Jag
måste säga, att innehållet i de reservationer, som fogats till utskottsbetänkandet.
klart och tydligt vittnar örn att reservanterna känna sig stå på mycket
osäker mark. Högerreservationens första del innehåller endast vissa allmänna
resonemang utan något egentligt yrkande. Reservationens andra del innehåller
visserligen ett yrkande men detta går, kan man säga, endast i negativ riktning.
Jag skall för min del icke taga upp tiden med något ytterligare resonemang
i den fråga, som beröres i denna del av reservationen. Herr Adolv Olsson
i Gävle har tillräckligt klarlagt de bärande skäl, som ligga till grund för utskottets
förslag örn skrivelse till Kungl. Maj :t rörande eventuell komplettering
av övergångsbestämmelserna. Jag förutsätter, att kammaren i dag kommer att
besluta i enlighet med utskottsmajoritetens förslag på denna punkt.

Den andra reservationen, som avgivits av herr Björnsson tillsammans med
bondeförbundsrepresentanterna i utskottet samt ett par socialdemokratiska ledamöter,
berör frågan örn redovisning av kommunerna tillkommande skatt. Då
jag tillhör utskottsmajoriteten, Som föreslår en ändring av propositionen på
denna punkt, skall jag främst säga några ord i den frågan, som, vilket också

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till uppbördsförordning, m. m. (Forts.)
påpekades av herr Olsson i Gävle, på senaste tiden föranlett åtskillig diskussion
inom kommunerna. Som utskottet framhållit i sitt betänkande komma nämligen
kommunerna vid stigande skatteunderlag att göra betydande förluster
av skattemedel, örn redovisningen till kommunerna skall ske i enlighet med de
i propositionen föreslagna grunderna. I herr Björnssons m. fl. reservation förnekas
ej heller att kommunerna kunna komma att lida vissa förluster. Utskottets
förslag innebär, att en avräkning skall ske mellan staten och kommunerna,
så att båda parterna helt enkelt skola få vad som rätteligen tillkommer var och
en av dem. Nu vilja reservanterna, att denna fråga skall ytterligare utredas
och uppskjutas till en kommande riksdag. Jag kan för min del icke förstå, att
riksdagen kan ha något att vinna på ett uppskjutande av lösningen av den
här frågan.

Den allmänna utvecklingen beträffande skatteunderlaget i kommunerna avspeglar
sig klart i den tabell, som herr Olsson i Gävle nyss hänvisade till. Nu
kunna ju visserligen även i fortsättningen vissa saker inträffa, som tidvis kunna
komma att hämma denna utveckling, men på lång sikt måste väl hela utvecklingen
och framåtskridandet leda uppåt även i framtiden lika säkert som
tidigare har skett. För min del vill jag tro, att landsbygden i detta avseende
kommer att gå en fullt ut lika gynnsam utveckling till mötes som den städerna
kunna vänta sig. Landsbygden är ju i många avseenden ekonomiskt efterbliven
och tillbakasatt. Men det råder ju dock en allmän enighet örn att landsbygden
skall i olika avseenden lyftas upp på en högre nivå och att en bättre standard
skall skapas för landsbygdens folk. Denna allmänna strävan kommer givetvis
också att avspegla sig i ett kraftigare stegrat skatteunderlag för landskommunernas
vidkommande.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att riksräkenskapsverket, i sin nyligen
avgivna inkomstberäkning, utgår från att skatteunderlaget under de närmaste
åren kommer att ökas med omkring 5 procent årligen, och riksräkenskapsverket
har, så vitt jag är riktigt underrättad, räknat med att skatteunderlaget
på landsbygden kommer att stiga minst lika mycket som i städerna. För övrigt
vill jag i detta sammanhang framhålla, att det ju ändå är en uppbördsreiovm,
som vi hålla på att genomföra. Det kan ju icke vara riktigt att söka göra den
här reformen till någon sorts skatteutjämningsreform. Det skulle, enligt mitt
sätt att se, vara att slå in på en felaktig och oriktig väg, om man vid genomförandet
av denna uppbördsreform skulle pålägga framåtgåen de kommuner en
straffskatt till staten. Jag tycker icke, att staten kan ha någon anledning att
slå in på sådana vägar, när det gäller beskattning. Jag vill därför särskilt understryka
de synpunkter, som utskottet på s. 20 i sitt betänkande anfört rörande
denna sak.

På s. 137 i utskottets betänkande — alltså på sista sidan — finnes införd
en tabell, som visar, hur det i propositionen föreslagna redovisningsförfarandct
av skatt till kommunerna skulle komma att verka för vissa kommuner. I
den tabellen, som jag gärna skulle önska att kammarens ledamöter studerade
en smula, klargöres hur den föreslagna anordningen skulle kommit att verka
i min hemkommun Grangärde, örn det föreslagna redovisningsförfarandet skulle
ha tillämpats där från år 1927, alltså sedan 20 år tillbaka. Jag skall, herr talman,
litet närmare belysa siffrorna i den omnämnda tabellen från min hemkommun,
särskilt med anledning av det yttrande, som herr Orgård nyss fällde.
Han bagatelliserade de svårigheter, som skulle uppstå för vissa kommuner
med det i propositionen föreslagna redovisningsförfarandet. Herr Orgård säde
att dessa svårigheter böra vägas mot de svårigheter, som kunna uppstå för
kommuner med sjunkande skatteunderlag. Jag vill till detta säga, att för att
sådana kommuner skola lia nytta av det i propositionen föreslagna uppbörds -

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslår/ till upp hörds förordning, m. m. (Forts.)
förfarandet erfordras ett år efter år ständigt sjunkande skatteunderlag. Jag
tror för min del icke, att man behöver frukta att kommunerna, gå den utvecklingen
till mötes. Så kan möjligen bli förhållandet endast i något enstaka undantagsfall.

Man kan ju säga, att den tabell, som jag hänvisat till, ganska tydligt avspeglar
tidens vånda. Skatteunderlaget i vår kommun har, som kammarens
ledamöter finna, varierat mellan lägst 47 031 skattekronor under inkomståret
1933 och högst 322 853 skattekronor under år 1943. I den låga summan för
inkomståret 1928, 49 409 skattekronor, kan man avläsa resultatet för vår
kommuns vidkommande av den stora gruvstrejken nämnda år, vilken strejk,
som bekant, pågick i 8 månader. Därefter hade vi en viss återhämtning fram
till 1931, då den svåra krisen och arbetslösheten började göra sig kännbara. Vi
hade under 3 ä 4 års tid en mycket stark känning av denna kris, och skatteunderlaget
i vår kommun sjönk katastrofalt. Utdebiteringen, som tidigare varit
kr. 6: 50 per skattekrona, måste då höjas, först till 8 kronor, sedan till 12 kronor
och slutligen till 16 kronor per skattekrona. Vi hade under dessa år 1100
ä 1 200 arbetslösa inom kommunen, och för att kunna klara det hela måste vi,
trots den höga utdebiteringen, skaffa oss bankkreditiv samt upptaga lån från
privatpersoner på sammanlagt 300 000 kronor.

Se vi nu efter i tabellen, hur det i propositionen föreslagna redovisningsförfarandet
under denna, tid skulle ha verkat, finna vi, att det år, då vi måste
höja utdebiteringen till 8 kronor, skulle kommunen ha fått avstå till staten
416 753 kronor i skatt. Året därpå, då vi hade 12 kronor i utdebitering, skulle
kommunen ha fått avstå 259 646 kronor och även under det år, då vi hade 16
kronor i utdebitering, hade kommunen fått avstå ett belopp av icke mindre än
67 069 kronor i skatt till staten. Sammanlagt skulle alltså kommunen under
dessa tre svåra år fått avstå icke mindre än 743 468 kronor i skatt till staten.
Under de två därpå närmast följande uppbördsåren 1934 och 1935, då utdebiteringen
kunde sänkas till 14 resp. 10 kronor per skattekrona, skulle kommunen,
såsom framgår av tabellen, fått tillbaka av staten ett belopp av sammanlagt
471 075 kronor. Men när vi sedan på allvar kunde börja arbeta oss upp
ur gropen igen, då skulle kommunen på nytt fått börja avstå stora summor av
de utdebiterade skattemedlen. Örn vi sålunda följa tabellens sammanställning
för de närmast följande fem åren, d. v. s. för uppbördsåren 1936 t. o. m. 1940,
skulle kommunen under dessa år ha fått släppa till icke mindre än ca 2 316 000
kronor av sina utdebiterade skattemedel till staten. Taga vi så slutsummorna för
hela den period, som denna sammanställning från Grangärde kommun omspänner,
visa slutsiffrorna, att kommunen under denna period, alltså under
18 uppbördsår, skulle ha fått till staten avstå en sammanlagd summa av
4 137 785 kronor och under samma tid fått från staten 1 232 523 kronor. En
förlustsumma alltså för kommunen på nära 3 miljoner kronor under denna tid.
Jag skulle vilja säga till herr Orgård och de övriga reservanterna, att när man
här av allt att döma söker få fram ett avslag på utskottets förslag örn ett annat
redovisningsförfarande, bör man väl ändå taga hänsyn till hur de olika kommunerna
skulle komma att drabbas av dessa bestämmelser. Jag säger ånyo,
att jag icke kan finna, att riksdagen har någon som helst anledning att skjuta
på denna fråga. Det bör väl ändå medgivas, att ett redovisningsförfarande, som
skulle komma att verka på sätt jag här redogjort för, icke kan vara tillfredsställande
och riktigt.

Jag har, herr talman, ansett mig böra lämna detta förtydligande till denna
tabell som genom min tillskyndan kommit med i utskottsbetänkande! Utskottets
förslag innebär nu, att redovisningen av kommunerna tillkommande skattemedel
skall anordnas på ett sådant sätt, att en avräkning kommer till stånd mellan

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till uppbärdsförordning, m. m. (Forts.)
staten och kommunerna, så att kommunerna erhålla den skatt, som rätteligen
tillkommer dem, i enlighet med den fastställda utdebiteringen och i full anslutning
till det antal skattekronor, på vilket staten uppbär skatten.

För att fullfölja exemplet från min hemkommun ända fram till år 1947, då
tillämpningen av det nya uppbördsförfarandet skall börja, kan jag meddela,
att vår kommun då på nytt kommer att vara i ett svårt läge med ett mycket
lågt skatteunderlag. Det är framför allt malmexportens stoppande, som är
orsak till detta förhållande. Vi räkna sålunda med att redan för innevarande
år få en sådan nedgång i skatteunderlaget att vi i bästa fall komma fram till
125 000 skattekronor. Det troliga är väl, att vi sedan komma ännu längre ned.
När det så småningom kommer att ljusna igen och vi komma att på nytt kunna
arbeta oss upp till normala förhållanden och till ett mera normalt skatteunderlag,
då skulle vår kommun, örn den i propositionen föreslagna uppbördsredovisningen
skulle tillämpas, på nytt få avstå hundratusentals kronor årligen
i straffskatt till staten. Det är ju ganska naturligt, att vi inom vår kommun ha
känt oss oroliga inför detta perspektiv. Jag vill emellertid hoppas, att riksdagen
i dag kommer att bifalla bevillningsutskottets betänkande, som avser att
skapa ett mera rättvist redovisningsförfarande, när det gäller den skatt, som
tillkommer kommunerna. Jag tror mig också ha anledning hoppas, att finansministern
icke kommer att motsätta sig den ändring, som utskottet har föreslagit
på denna punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Adolfsson: Herr talman! Av den hittills förda debatten framgår, att
det förslag, som nu framlagts, inte mottagits med någon egentlig entusiasm.
Det skulle nog varit litet för mycket begärt, att detta förslag skulle ha mottagits
med dylika känslor, ty därtill är det alltför ofullgånget och det lämnar
enligt min mening alltför många frågor olösta. Bevillningsutskottet har ju företagit
en del förändringar, som utan tvivel betyda förbättringar. Läser man
utskottets betänkande riktigt noga finner man emellertid, att entusiasmen är
rätt måttlig även hos bevillningsutskottet, örn man nu kan tala örn någon entusiasm
i detta sammanhang.

Några av de mera framträdande bristerna i Kungl. Maj:ts förslag ha vi pekat
på i den motion, som vi väckt. En av de mera väsentliga bristerna är, att
skatten kan uttagas endast preliminärt beräknad, och att denna skatt viel källan
endast kan uttagas av dem, för vilka indrivningsmöjligheterna redan äro
effektiva. Alltså, de som nu bli källbeskattade i den utsträckning som källbeskattning
kan ske, bli sålunda de, som redan nu när det gäller skatten få göra
skäl för sig till allra sista öret, d. v. s. arbetare och andra löntagare. De fattiga
lia ju alltid varit minutiöst påpassade, både när det gäller beskattning och indrivning.
Skattesmusslarnas möjligheter begränsas icke det ringaste av det nu
föreliggande förslaget till ny uppbördsförordning.

Att i ett anförande här i riksdagen försöka gå in på en detaljgranskning av
det nya uppbördssystemets funktioner kan sannerligen inte tjäna mycket till.
Mycket av detta resonemang skulle nämligen i sådant fall bli mer eller mindre
hypotetiskt. Vi lia i vår motion påpekat, att vissa förbättringar, som kunnat
förutses bli nödvändiga, säkert inte kunna genomföras med gott resultat, förrän
detta förslag till uppbördsförordning har fått praktiskt prövats ute i det
verkliga livet. Därefter kan man få en bättre överblick av dess verkningar än
som är möjlig att erhålla vid detta tillfälle.

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbördsförordning, m. m. (Forts.)

Vi äro kritiskt inställda till åtskilligt i förslaget, men detta hindrar oss inte
att ge vår anslutning till bevillningsutskottets förklaring, att förslaget anvisar
en framkomlig väg för en reform av vårt uppbördsväsende. Vi kommunister
tro nämligen också, att själva principen är sådan att förslaget bör föras ut
till praktisk prövning.

När vi på detta sätt förklara vår anslutning till den utskottsformulering, jag
nyss berörde, så göra vi detta i fullt medvetande om att om denna uppbördsforms
princip nu beslutas — vilket vi förmoda kommer att ske — så måste
vi också behålla den. En så radikal omläggning som denna beslutar man inte
det eria året för att gå tillbaka till det gamla nästa år. Vi ha ansett det nödvändigt
att här deklarera, att vi anse oss inte ha skäl att gå emot ett förslag
örn att denna princip nu skall prövas, ty vi mena, att så snart en praktisk prövning
skett, bör man vidtaga de förändringar, som av praktiska, sociala och
andra skäl visa sig behövliga men vilka vi inte just nu kunna överblicka. Vi
äro nämligen optimistiska nog att tro på ett sådant parlamentariskt läge i detta
land, vilket gör det möjligt att få förslag till folkets bästa genomförda i största
allmänhet och sålunda även när det gäller det nu föreliggande förslaget till
ny uppbördsförordning.

o J a g vill gärna här också notera den positiva inställning utskottet intagit till
vår motion. Dess yrkanden eller påpekanden ha tagits upp till saklig behandling^
och detta har lett till att j^rkandena helt eller delvis bifallits.

Vårt yrkande att säsongarbetarna skulle inordnas under ett annat uppbördssystem
än det i propositionen föreslagna har visserligen inte helt biträtts, men
utskottets formulering på en annan punkt innebär dock en förbättring för i
vart fall vissa skogsarbetare, vissa stuveriarbetare och några andra arbetargrupper,
som kunna hänföras till säsongarbetarnas kategori.

Vårt yrkande, att den som har skatteskuld inte skall få bli föremål för indrivningsåtgärd
förrän anmaning örn skattebetalning inte lett till resultat, har
helt tillstyrkts av utskottet.

Förslaget örn utsträckt tid för skatteredovisning med hänsyn särskilt till de
särskilda svårigheter, som uppstå exempelvis och kanske framför allt för de
små lantbrukarna, har bifallits i den utsträckning, som har varit möjlig utan
ändring av de postala förhållandena. Säkerligen blir det emellertid besvärligt
för^ många trots de på grundval av vår motion föreslagna förbättringarna, men
i så fall. måste denna del i förslaget ovillkorligen mycket snart tas upp till
omprövning, varvid man även kanske blir nödsakad att överväga en förändring
av de postala förhållandena.

Vårt huvudkrav i motionen, att ett för löneavdrag fredat existensminimum
skulle fastställas innan uppbördsförordningen träder i kraft, har visserligen
fått en gynnsam behandling av utskottet, men inte fullt så gynnsam som vi
hoppats pa och önskat med hänsyn till föreliggande omständigheter. Vi hade
nämligen i .var motion begärt, att riksdagen skulle besluta örn en skrivelse till
Kungl. Majit med begäran att utredning skulle verkställas och genomföras så
skyndsamt, att beslut kunde fattas av riksdagen före den första januari 1947.
Denna mycket viktiga fråga har under olika motiveringar förhalats gång efter
annan. Den kommunistiska riksdagsgruppen har vid skilda tillfällen fört fram
frågan men alltid utan resultat. När nu dyrortskommittén kom fram med sitt
förslag utan att flugan upptagits i detta och när därtill propositionen örn uppbördsförfarandet
inte antydde något örn att utredning och förslag om fastställande
av existensminimum kunde väntas, ansågo vi det nödvändigt att ännu en
gang ställa frågan.

. Propositionen och utskottsutlåtandet innefatta visserligen förslag om att
jämkning i fråga om löneavdraget skall kunna ske, men alltjämt står frågan

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till uppbördsfär ordning, m. m. (Forts.)
öppen beträffande efter vilka grunder den lokala skattemyndigheten skall
handla. Det blir liksom förut en fråga om skälighetsprövning, varvid vederbörande
blir beroende av skattemyndigheternas omdöme. Det är självklart att
detta inte är en tillfredsställande ordning vare sig ur sociala eller andra synpunkter.
Det heter i en gammal skrift, att där ingenting finns att ta, där haltin
och med kejsaren förlorat sin rätt. Ja, det var kanske så på den tiden, då
materialet till denna skrift samlades ihop, men nu är det i alla fall så. att det
flytande systemet i fråga örn skatte- och införselfritt existensminimum gör
det möjligt för kejsaren att behålla sin s. k. rätt, även där ingenting egentligen
finns att ta. Denna fråga har såsom bevillningsutskottet också anfört alldeles
särskilt under övergångstiden stor betydelse.

Förslaget till ny uppbördsförordning har för övrigt redan börjat verka ute
i det praktiska livet. Det verkar så till vida, att indrivningsmyndigheterna
lägga ner en synnerligen stor energi på att få medborgarna skatteklara, innan
den nya uppbördsförordningen träder i kraft. Det är förståeligt att man gör
på detta sätt, men ute på arbetsplatserna finns det åtskilliga som i dag kunna
omvittna den sociala vådan av att det inte finns ett i lag fastställt existensminimum,
som skyddas mot indrivning. Enligt rapporter utifrån arbetsplatserna
händer det, att skattemyndigheterna i indrivning ta upp till 40 procent
av veckoinkomsten för metallarbetare, som länge varit ute i strejk. Ett sådant
förfaringssätt utgör ytterligare en bekräftelse på nödvändigheten av att ett
för införsel fredat existensminimum fastställes.

Bevillningsutskottet, som utan tvivel utfört ett gott arbete i denna fråga,
vilket redan tidigare omvittnats här i debatten, har emellertid inte velat göra
en direkt framställning beträffande existensminimum på sådant sätt som vi
föreslagit. Men dess skrivning är ändå sådan, att dess önskan synes sammanfalla
med vad vi kommunister uttryckt i motionen. Vi uppfatta utskottets
skrivning som en fingervisning örn att förslag bör på det sätt vi begärt komma,
innan uppbördsförordningen träder i kraft, och vi hoppas och tro att sådana
förslag nu äntligen skola framläggas.

finnan jag slutar skulle jag även vilja säga några ord örn sjömännens förhållande
till denna uppbördsreform. trots att jag möjligen kan förekomma någon
annan talare. Att ett annat uppbördssystem bör tillämpas beträffande sjömännen
äro väl alla tämligen eniga örn. Det krävs emellertid också en
skattereform för sjömännen, varför hela frågan örn sjöfolkets beskattning bör
närmare granskas. Särskilt de vid sjömanshus inskrivna sjömännen äro mycket
orättvist behandlade såväl när det gäller beskattning som uppbörd. Detta
har delvis påpekats i remissyttranden och i ett pär motioner. Men frågan örn
vad man får för sina slåtter är ju också en mycket betydelsefull fråga, som
man har att ta hänsyn till när skatter beslutas. Sjömannen, som bor på havet,
får sannerligen inte mycket utbyte av t. ex. den kommunalskatt han betalar.
Andra människor kunna t. ex. erhålla kommunala arbetslöshetsunderstöd. Det
kan inte sjömannen. Jo, örn han reser till sin hemkommun, men detta kan ofta
inte ske, ty i många fall skulle detta betyda att han inte finge möjlighet att
passa sm arbetschans, vilken ofta finnes pa annan plats än där han är skriven.
Vadlag nu har sagt gäller också i stort sett sjömannens förhållande till fattigvården.
° Det utbyte, sjömannen på utrikesfart erhåller för sin kommunalskatt,
är sålunda som regel mycket ringa. Det kan hända att han när han är
arbetslös far ga i de stora sjöfartsstäderna och lana eller kanske ibland viggo
sig fram. Hans hemkommun hjälper honom inte. Hemkommunen intresserar
sig för sjömannen endast när han kommit ombord i en båt och det därför finns
möjlighet att driva in resterande skatt. Det kan därför med skäl ifrågasättas,
om en vid sjömanshus inskriven sjöman bordt; betala någon kommunalskatt

Nr 43.

Onsdagen den 1!) december 1945.

Förslag till uppbörds förordning, m. m. (Forts.)
alls. Under alla förhållanden borde en enhetlig och låg kommunal utdebitering
för sjömän ske och definitiv källskatt för dem genomföras.

Jag har velat fästa uppmärksamheten på dessa ting i förhoppningen, att vad
jag sagt skall komma att övervägas vid en kommande utredning beträffande
dessa frågor.

Jag vill, herr talman, innan jag slutar å kommunistiska partiets vägnar endast
ytterligare ha sagt, att den nya uppbördsorganisationen med sina befarade
brister måste finna förståelse och medverkan ute bland folket för att den
skall kunna uppnå sitt syfte. Detta är en huvudförutsättning för att den skall
bli vad den är avsedd att bli. Vi kommunister gå med på utskottets förslag
med de reservationer, som jag här gett uttryck för. Denna uppbördsförordning
får såsom angivits i den av oss framlämnade motionen förbättras sedan
erfarenheter av dess verkningar vunnits, men för att den i väntan på sådana
förbättringar skall vinna den förståelse och medverkan ute bland folket, som
jag nyss talade örn, är det nödvändigt att bland mycket annat frågan örn sjömännens
beskattningsförhållanden och tryggandet av ett införselfritt existensminimum
får den lösning, som vi föreslagit i vår motion, något som även tycks
vara bevillningsutskottets mening.

Herr talman! Med dessa randanmärkningar ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag oförändrat.

Herr Bladh: Herr talman! Om finansministern varit närvarande i kammaren,
skulle jag till honom riktat en varm vädjan örn att vad på honom ankommer
allt skall göras som göras kan för att underlätta skattebetalningen för en hel
del grupper här i landet. Det finns en stor mängd människor i vårt land, som
såväl under tidigare år som under innevarande år varit sjuka, arbetslösa, råkat
ut för olycksfall eller deltagit i arbetskonflikt, vilket väsentligt minskat deras
inkomst och därmed försvårat deras skattebetalning. Från och med ingången
av år 1947 skola vi som bekant börja med att upptaga skatt vid källan. Enligt
det föreliggande förslaget skola de som restera för skatt, som restförts tidigare
än den första januari 1947, utöver denna preliminära skatt vid källan även
betala den restförda skatten. Vi skola icke dölja för oss, att många människor
på grund av denna bestämmelse kunna råka i mycket stora svårigheter. Vi
böra således enigt sluta upp omkring den tanken, att det nog blir nödvändigt
att vi få ett tilläggsförslag ifrån Kungl. Majit för att reglera dessa förhållanden.
Det kan inte vara meningen att driva in skatterna på ett sådant sätt,
att en hel del av medborgarna inte kunna betala dem och örn de kunna komma
ut med dem råka i nöd och svårigheter. I detta avseende behöver alltså någonting
göras. Därmed har jag också lämnat herr Adolfsson det besked han efterlyste.

Utskottet avser icke att genom den lag, som vi nu gå att antaga, förvärra
förhållandena för dessa personer utan tvärt örn. Vi vilja väl inte heller dölja
för oss att de skatter, som redan nu uttagas, äro hårda och bli dubbelt kännbara,
därför att de komma så långt efter inkomstförvärvet. Det är en av orsakerna
till att källskatten nu införes. Men jag bör val även i detta sammanhang påpeka,
att för dem, som tro att alla svårigheter äro övervunna i och med att vi få källskatten
införd, kommer den nya uppbördsreformen att bli en besvikelse och
kanske en rätt stor sådan. Vi böra låta denna lag vara vad den är. Den avser
att tillföra samhället skatter, som dit böra ingå. Men lagen är också avsedd
att underlätta för skatte dr agar na att fullgöra sina skyldigheter. Det är inte
det minst viktiga. På den punkten råder det ingen tvekan örn, att den nya lagen
innebär uppenbara fördelar.

Sedan har jag några ord att säga med anledning av herr Orgårds yttrande

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 4.3.

Förslag till uppbärdsförordning, m. m. (Forts.)
här i kammaren och hans yrkande örn bifall till reservation 2) som avser att
avräkning mellan stat och kommun icke skall äga ram. Jag vill då som min
mening uttala det, att svagheten i reservanternas förslag är, att om reservanternas
synpunkter godtages, finge kommunerna icke in en kommunalskatt,
som motsvarade det verkliga skatteunderlaget för inkomståret. Det bleve en
eftersläpning, som vi väl alla helst vilja komma ifrån. För en hel del kommuner
skulle det bli inte endast en eftersläpning utan dessutom en direkt skatteförlust.
Den skatteförlusten skulle kunna bli lika stor som de nuvarande skatterestantierna
ute i våra kommuner. Det bleve då staten och inte de ifrågavarande
kommunerna, som vunne på uppbördsreformen. Då kan man också förstå
örn dessa kommuner, hur lojala de än äro mot staten, inte äro alltför belåtna
med ett sådant resultat, som reservanterna förorda, allra helst som många
av dessa kommuner få bekosta en väsentlig del av inte endast debiteringen
utan även skatteuppbörden.

Härtill kommer en annan sak. Hittills har det inte ansetts vara i princip
riktigt och rättvist att taga ut statsskatterna proportionellt. Som bekant innebär
1938 års skattelagar, att kommunalskatterna skola vara proportionella
men statsskatten för fysiska personer skall vara progressiv. Den skall tagas
ut efter vars och ens skatteförmåga. Denna princip, som vi hittills ansett vara
mycket viktig, den kommer delvis att brytas, örn reservationen skulle bifallas.
Reservanternas förslag innebär på den punkten, att staten i vissa fall lägger
beslag på kommunala medel. I strid mot nu gällande principer komme då proportionellt
uttagna kommunala skattemedel att tillföras statskassan. Detta
komme att inträffa varje år, en kommun finge sitt skatteunderlag ökat. Det
är inte så obetydliga belopp det skulle bli fråga örn. Herr Adolv Olsson har nyss
talat om Stockholm såsom ett icke lämpligt exempel. Jag vill endast framhålla,
att här har man räknat med att det skulle bli miljontals kronor. Örn
det alltså ligger så till beträffande storstaden Stockholm, som vi inte räkna
så mycket med som exempel, så förhåller det sig på precis samma sätt med de
mindre kommunerna. Antag att en kommun har 100 000 skattekronor och en
utdebitering på 10 kr. per skattekrona. Om skatteunderlaget växer med 5 %
skulle staten i detta fall lägga beslag på 50 000 kr. Ökas skatteunderlaget
med 10 % skulle staten taga 100 000 kr.

Låt oss som exempel taga en liten fattig landskommun med hög utdebitering
och se, hur det verkar där. Vi antaga vidare, att kommunen lyckas få dit en
industri, varigenom den höjer sitt skatteunderlag med t. ex. 25 %. Första året
tager staten hela skatteökningen. Detta överskjutande belopp hade kommunen
mycket väl behövt, men örn reservationen bifalles skulle den inte få det. Örn
alltså en kommun, stor eller liten, ökar sitt skatteunderlag, så är staten framme
och tar sin andel. Kommunen själv däremot får först i andra hand sin andel av
den ökade skatten. Örn exempelvis en kommun ökar sitt skatteunderlag år
1948, tar staten sin andel samma år, under det att kommunen inte får in en
högre kommunalskatt förrän 1949. Däremot måste kommunen svara för de
nödiga kostnadsökningar, som kunna uppstå år 1948. Jag menar, att detta
måste vara till förfång inte bara för de stora kommunerna utan för alla kommuner.
Då säger kanske någon: nå ja, men det måste väl ändå främja skatteutjämningen.
Det kan vara sant. Men då är frågan: vem får betala denna
skatteutjämning? Jo, eftersom kommunalskatten är proportionell blir det på
det sättet, att de små inkomsttagarna i vissa kommuner få betala en god andel
av en skattelindring även för de större inkomsttagarna i en annan kommun,
i motsats till om skatteutjämningen verkställes och genomföres med användande
av progressivt uttagna skattemedel. Men inte nog med detta. Antag att vi inte

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 4

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbörds förordning, m. m. (Forts.)
ge kommunerna rätt till avräkning. Då blir följden den, att en hel del av dessa
kommuner tvingas att hålla en något högre utdebitering än annars vore behövligt,
eftersom de inte få ut hela beloppet genast. Men ju mer utdebiteringen
höjes, ju mer tar staten nästa år örn skatteunderlaget växer. Det skulle val
nära nog leda fram till den ändlösa skruvens taktik. Rättvisare och riktigare
måste det då vara att — som bevillningsutskottet föreslår — varje kommun
får tillgodogöra sig det belopp som framkommer genom en årlig avräkning
på det verkliga skatteunderlaget under inkomståret. Skulle sedan i någon kommun
skatteunderlaget sjunka, så borde väl staten — för den händelse kommunen
själv icke har reserverade medel för skattereglering — träda emellan och
efterskänka ifrågavarande belopp. Detta resonemang är inte orimligare än det
som går ut på, att staten skall lägga beslag på även de fattigare kommunernas
skattemedel, för den händelse avräkning inte beviljas. Dessutom är det väl
meningen, att staten skall genomföra en skatteutjämning med användandet av
progressivt uttagna skattemedel jämte vad staten får in av de indirekta skatterna,
vilka ju till sin karaktär äro proportionella. Men att ytterligare öka de
proportionella skatternas andel i skatteutjämningen, det kan jag inte anse vara
vare sig riktigt eller rättvist mot de minsta inkomsttagarna här i landet.

Herr talman! Eftersom jag är övertygad örn, att bevillningsutskottets förslag
ger det största måttet av rättvisa inte endast åt skattedragarna utan även åt
kommunerna, ber jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Orgard erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Jag
nödgas begära ordet med anledning av herr Bladhs yttrande, där han med stor
kraft och utförlighet polemiserade mot ett förslag, som — icke finns. Jag ber
herr Bladh och de° ärade kammarledamöterna att läsa reservationen på sidorna
129 och 130 i utlåtandet. Där får man belägg för de synpunkter, vi framfört
i debatten. De synpunkter jag anfört ha endast haft det syftet att visa, att
frågan ingalunda ännu är tillräckligt utredd och diskuterad, varför vi begära
uppskov för ytterligare utredning och prövning av ärendet.

Herr Bladh, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Den som har deltagit dels i folkbokföringsutskottet i våras och i bevillningsutskottets
arbete nu, den vet, att ett förhalande av denna fråga innebär ett försvårande
av att genomföra skatten till den tid, man har tänkt sig, d. v. s''. till
början av 1947. Därför vidhåller jag mitt yrkande.

Herr Orgard erhöll ånyo på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Konstitutionsutskottet har, enligt vad som upplysts mig, gjort förfrågan i
denna sak hos Kungl. Maj :t, och det lär inte föreligga några som helst hinder.

Vidare anförde

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag har egentligen inte så mycket att tillägga till utskottets utlåtande i denna
fråga. Beträffande hela denna uppbördsreform, som vi diskuterat så länge, äro
vägarna så pass nya, och det sätt, på vilket man löser de praktiska problemen,
så oprövade, att jag tror att det är riktigast att betrakta detta såsom ett experiment.
Detta experiment kan man visserligen knappast taga tillbaka, när
man väl börjat, men erfarenheterna under det fortsatta arbetet få bli avgörande
för, vilken utformning denna reform till sist skall få. Därför kan man med
ett visst jämnmod taga den kritik som säger, att man måhända skyndat litet för
mycket och att det kanske varit skäl att vänta ett år eller mer för att få fram

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till uppbördsförordning, m. m. (Forts.)
ett bättre förslag. Jag tror för min del, att diskussionerna i förväg inte kunnat
föra mycket längre och att vi få vänta på de ytterligare förbättringarna som
skola komma som ett resultat av erfarenheterna under tillämpningen.

Jag skall gärna erkänna, att de förändringar i Kungl. Maj:ts proposition
som utskottet företagit dels äro påtagliga förbättringar, dels äro ändringar som
jag egentligen inte har mycket att invända mot. Det senare gäller den ändring
i fråga örn förhållandet mellan stat och kommun, som man har infört, när man
vill göra detta avräkningsförfarande. Jag hade från början tänkt mig, att när
staten skulle garantera inflytandet av skatterna till kommunerna, så skulle
detta var en prestation, som av kommunerna kunde betalas på det sättet, att
staten skulle få behålla de skatteinkomster, som eventuellt överskredo det beräknade
beloppet. Jag ser emellertid av de gjorda beräkningarna, att det belopp,
som skulle gå kommunerna förbi, åtminstone under vissa förhållanden, är
större än jag beräknat, och därför har jag ingenting att invända mot ett sådant
clearingförfarande, även örn det naturligtvis ytterligare invecklar en redan förut
mycket invecklad reform.

Yad beträffar det nya i förslaget, som innebär införandet av den centrala
nämnden, skulle jag tro, att det är en avgjord förbättring, och detta sammanhänger
med att jag tror, att det blir erfarenheten som blir bestämmande för
den framtida utformningen.

Det är beträffande frågan örn själva det praktiska utformandet man kan ha
inte obetydliga farhågor. Hela reformen har inte tillkommit med hänsyn till
statens fiskaliska intressen. Den vinst man kan göra på att på detta sätt få
skatten vid källan är kanske från statens synpunkt inte alldeles obetydlig, men
i och för sig hade nog detta knappast varit tillräcklig anledning att tillgripa en
så genomgripande ändring i hela uppbördsförfarandet, så mycket mer som den
ytterligare kontroll över skatterna, som detta förslag innebär, närmast gäller
den del av skattebetalarna, som hittills haft de minsta möjligheterna att komma
undan, nämligen löntagarna. För övriga innebär det nya uppbördsförfarandet
inte någon ökad kontroll. Men fördelarna för den enskilde skattebetalaren
att få slippa eftersläpningarna och att få slippa se de pengar, som man ändå
måste lämna ifrån sig, förefalla mig vara så stora, att de kunna motivera reformen.
Det finns naturligtvis den risken, att det vid genomförandet av denna
mycket omfattande reform kan gnissla så mycket, att missnöjet vid genomförandet
kommer att överväga den tillfredsställelse, som förslaget i princip skulle
medföra. Det är alldeles tydligt, att orsaker till missnöje kunna komma att
finnas, om det visar sig, att man av olika anledningar kan göra fel vid beräkningen
av avdragen — jag tänker nu närmast på löntagarna — vilket kan medföra,
att skattebetalaren får större avdrag, än han väntat sig. Det är en ofantlig
rad av nya uppbördsman som tillkommit genom att alla arbetsgivare skola
bliva skyldiga att göra avdrag. Innan detta inarbetats och det blir klart, vilka
som skola ha skyldighet att göra sådana avdrag och hur avdragen skola göras,
är det givet, att det kan göras mycket misstag. Man får vara beredd på, att det
hela inte kommer att bli så enkelt som det borde bli, och jag tror, man får se
lill, att inte bara den centrala nämnden utan också länsstyrelserna så hastigt
som möjligt sätta sig in i hela reformen och tillsätta den nödiga arbetskraften
för att genomföra den.

Vid sidan av denna praktiska fråga örn genomförandet är det en sak, som
föranlett ganska mycken diskussion inom utskottet och som tagit sig uttryck
i, att utskottet gått på tre olika linjer. Dels har man majoriteten, som visserligen
accepterar Kungl. Majlis förslag i fråga örn övergångsbestämmelserna,
men som inte är fullt nöjd utan anser, att man bär anledning att överväga,
örn inte tilläggsbestämmelser kunna bli nödvändiga. Vidare har man en mi -

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbördsfurordning, m. m. (Forts.)
noritet, som är mycket nöjd med Kungl. Maj :ts förslag oell inte vill lia tilllägg
till det, och slutligen har man en reservant, som anser att övergångsbestämmelserna
äro så ofullständiga, att man egentligen bör göra örn dem helt
och hållet. Det senare syftar på den möjlighet att komma undan skattebetalning
som finns, på grund av att ett års skatt skall försvinna. För folk med
fast lön finns det i regel inte någon möjlighet att själva bestämma över hur
mycket de skola deklarera för 1945—46 eller 1947—48. Man har sin bestämda
inkomst, och den får man helt enkelt skatta för. Örn nian däremot har möjlighet
att själv avgöra, huruvida en inkomstsumma skall falla linder år 1946
eller 1947, då är det uppenbart att det finns en frestelse att försöka få inkomstsumman
så hög som möjligt år 1946, eftersom den i motsats till 1947
års inkomst inte kommer att beröras av någon skatt. För att förebygga detta
ha de sakkunniga föreslagit att, i händelse av sådana inte alldeles justa förfaringssätt,
man vid övergången icke skulle tillåta någon att under 1947—
48 betala lägre skatt än han skulle ha gjort med ledning av taxeringen 1945—
46. På denna punkt föreföll det oss i finansdepartementet, som örn de sakkunniga
gått litet för hårdhänt fram, därför att ett utav de önskemål man
skulle tillmötesgå genom denna uppbördsreform just var, att folk som haft
en relativt god inkomst 1946 men fått en lägre inkomst 1947 skulle omedelbart
slippa att betala skatterna för 1946 och i stället få betala för den lägre
inkomsten 1947. Som exempel kan tagas en person, som går över från löneinkomst
1946 till pension 1947. I propositionen tog man därför in en uppmjukning
som innebar, att det inte generellt skulle vara ett sådant påbud, att
skatten skulle vara lika stor 1947. Men man ville förebygga vad jag skulle
vilja kalla för verkliga missbruk genom att säga, att örn man vid taxeringen
1946 skulle finna, att rörelseidkare så att säga manövrerade örn sina bokslut
så, att de toge fram dolda vinster för att deklareras 1946 i avsikt att slippa
undan skatt, skulle de få lov att betala skatt på den inkomst, som hade tagits
fram 1946. På den punkten ha nu högerreservanterna följt Kungl. Maj :t,
uppenbarligen därför att detta förslag innebär den mot företagen mest liberala
linjen. Herr Björnsson har velat i hög grad skärpa bestämmelserna, så
att alla inkomstökningar eller låt mig säga alla framtagna dolda reserver
under 1946 skulle bli beskattade även örn man icke kunde göra sannolikt, att
de tagits fram för att vederbörande skulle komma undan skatt. Utskottet har
i stället gått en medelväg. Utskottet menar, att det kan hända att Kungl.
Maj :ts förslag varit något för liberalt, och därför vill man att Kungl. Maj :t
skall undersöka, örn man icke i fråga örn övergångsbestämmelserna skulle
kunna komma till en ordning, som skapar något större säkerhet för att icke
sådana vinster bli obeskattade. Jag vet icke, örn det är möjligt att finna en
sådan linje, såvida man icke vill gå tillbaka till sakkunnigförslaget och säga,
att så fort det gäller rörelseidkare skall det icke ske någon befrielse 1947 utan
vederbörande skall skatta för det som tages fram 1946. Men jag har ingenting
att invända mot utskottets begäran om en sådan ytterligare översyn, och den
bör icke, så vitt jag förstår, kunna fördröja förverkligandet av reformen.

Såsom var och en förstår vill jag uttala min tillfredsställelse med det arbete
utskottet gjort. Departementet — för att icke tala örn de sakkunniga —
lia haft ett utomordentligt intensivt arbete för att bli färdiga med denna sak,
men jag skulle tro, att utskottet haft det allra intensivaste arbetet för att
under dessa korta veckor komma fram till ett resultat. Jag hoppas, att kamrarna
skola besluta i överensstämmelse med utskottets förslag.

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! I anledning av en passus i finansministerns anförande skulle

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till uppbördsförordning, m. m. (Forts.)
jag vilja upprepa ett par ord, med vilka jag slöt mitt anförande förut under
debatten eftersom finansministern då icke var närvarande.. När finansministern
nu själv i någon mån var inne på saken, skulle jag vilja säga honom ungefär
följande. För denna reforms genomförande krävs det för- det första intresserad
medverkan av de skattskyldiga, för det andra lojalitet från arbetsgivarna
och för det tredje smidighet från skattemyndigheterna, kanske icke
minst det sista. Därför vill jag rikta den vädjan till finansministern, att.han,
sedan reformen genomförts genom riksdagens beslut, använder tiden intill
dess den träder i kraft för all den upplysningsverksamhet som är möjlig icke
bara bland allmänheten, icke bara bland arbetsgivarna, utan även bland de
myndigheter, som på ett eller annat sätt komma att handha det nya uppbördsväsendet.
Örn man kan åstadkomma en verkligt omfattande upplysningsverksamhet
bland alla som skola ha med saken att göra, tror jag att det blir ett
gott resultat. Gör man det icke, utan det kommer att klicka i fråga örn smidighet
där sådan skulle vara till finnandes, kanske olyckan blir större än vi nu
kunna ana.

Härpå anförde:

Herr Lindberg: Herr talman! Jag begärde ordet för att till utskottet framföra
min tacksamhet över den välvilja, som visats sjöfolket, och förståelsen för
de krav som ställts i den av mig m. fl. väckta motionen. Jag hoppas, att vad
utskottet uttalar rörande en utredning också ganska snart skall leda till resultat
och att man sålunda i en nära liggande framtid skall få ett bättre och rättvisare
skattesystem för sjöfolket.

Det har i dag sagts några ord örn de svårigheter sjöfolket har när det gäller
att betala skatt och de orättvisor, som drabba dem. Utskottet har också yttrat
sig örn detta, varför det icke är anledning för mig att ytterligare uppehålla
mig vid det. Endast en enda sak skulle jag vilja framhålla. Det har ibland
från sjöfolkets sida hävdats, att den enda nytta sjömännen lia av den skatt
de betala till hemortskommunerna är den, att när de bli sjuka och behöva läggas
in på sjukhus i en främmande kommun de få betala sex ä sju gåmger större
sjukvårdskostnad än de skulle lia fått göra, därest de icke varit sjömän utan
varit hemina i hemortskommunen. Det är klart att sådant icke har relevans i
så många fall, men det förekommer dock, att sjöfolket rent ut sagt straffas
därför att det erlägger sina skatter till hemortskommunen.

Jag skulle vilja sluta med att rikta en vädjan till statsrådet och chefen för
finansdepartementet, att lian låter sätta i gång den av utskottet begärda och,
som jag hoppas, av riksdagen snart beslutade utredningen snarast möjligt, så
att det icke kommer att förflyta för lång tid mellan den nya uppbördsreformens
genomförande och införande av ett nytt skattesystem för sjöfolket.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Wiberg: Herr talman! Såsom flera av de föregående ärade, talarna
framhållit, är det föreliggande förslaget av en synnerligen stor räckvidd. Det
innebär av naturliga skäl en i viss mån komplicerad och invecklad ordning,
och när den nya lagen föres ut i levande livet kommer, det nog att visa sig, att
åtskilliga praktiska svårigheter komma att uppstå. Finansministern betecknar
lagen som ett experiment, dock med den skillnaden gentemot vad man i vanliga
fall inlägger i detta ord, att man icke kan återgå till den gamla ordningen
igen. Detta är säkerligen också fullkomligt riktigt. Jag vill också gärna
instämma med herr Olsson i Gävle, när han framhåller, att det nya. systemet
förutsätter dels intresserad medverkan av de skattskyldiga, dels lojalitet hos

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbörds förordning, m. m. (Forts.)
den stora, till många hundratusen personer uppgående grupp av arbetsgivare,
vilken pålägges en mycket stor arbetsbörda eller, som finansministern uttryckte
saken, »i fortsättningen kommer att bli uppbördsman», dels också slutligen
smidighet från skattemyndigheternas sida. Även örn lagen antagligen icke
kommer att visa sig ofelbar, måste man nog likväl fastslå, att den utgör ett
steg i rätt riktning.

Bevillningsutskottet har under sin behandling företagit åtskilliga ändringar
i Kungl. Maj :ts förslag. Naturligtvis måste man hysa full förståelse för att
ett så genomgripande förslag måste göras till föremål för överväganden, vilka
icke gärna kunna leda till annat än en hel del omarbetningar. Man torde också
kunna konstatera, att bevillningsutskottets förslag innebär påtagliga förbättringar,
en uppfattning som finansministern nyss anslöt sig till. Överhuvud
taget är bevillningsutskottet enligt min mening förtjänt av en eloge för det
sätt, varpå utskottet i det stora hela under denna för utskottet så arbetsfyllda
höstriksdag sökt lösa de stora och omfattande problem, vilka utskottet haft
att taga ställning till. Jag vill i detta mitt uttalande även innefatta det nu ifrågavarande
förslaget och utskottets ställningstagande därtill.

För mig som motionär är det naturligtvis särskilt tillfredsställande att finna,
att utskottet i åtskilliga avseenden följt den motion, som i denna kammare
väckts av mig jämte en del andra av kammarens ledamöter och i första
kammaren av herr Wehtje m. fl. Jag är också givetvis tacksam härför. Icke
minst inrättandet av centrala uppbördsnämnden torde komma att visa sig vara
en värdefull komplettering till Kungl. Maj:ts förslag.

I det stora hela har enighet uppnåtts örn det utskottsförslag till vilket riksdagen
nu har att taga ställning. I vissa avsnitt är detta som bekant icke fallet.
Herr Erik Olson i Göteborg har tidigare i dag framfört några synpunkter rörande
dessa områden. Jag tror också för min del, att det hade varit riktigare,
om man hade följt reservanternas linje därvidlag. Jag skall icke upptaga
kammarens tid med någon ytterligare motivering. De faktiska förhållandena
framgå klart av utskottets betänkande samt av vad herr Olson i Göteborg
tidigare anfört.

Jag ber därför, herr talman, att få inskränka mig till att yrka bifall till
utskottets förslag med de ändringsyrkanden, som framförts av herr Olson i
Göteborg.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Med anledning av det förslag, som
nu ligger på kammarens bord, har jag väckt en motion rörande 70 §. Det
stadgas i denna, att utmätning må ske även i gäldenärens frånvaro. Örn man
ser vad som gäller då det är fråga örn utmätning för böter — och det borde
vara motsvarande när det är fråga örn skatt —- finner man att det skall tagas
hänsyn till gäldenärens möjligheter att försörja sin familj. Jag har i min motion
åberopat dessa synpunkter. Om man tänker sig, att en skogshuggare med
stor familj får sin ko utmätt eller en småbrukare sin häst eller en liten företagare
sina enkla maskiner, är det givet, att vederbörande blir helt och hållet
strandsatt och icke heller kan fullgöra sin försörjningsplikt gentemot familjen.

Utskottet har i detta hänseende uttalat sig välvilligt. Man har icke avvisat
saken utan hoppas, att Kungl. Maj :t skall beakta de synpunkter, som i motionen
framförts. Jag begärde ordet just för att hemställa, att Kungl. Majit,
då bestämmelserna utfärdas, tager hänsyn till dessa synpunkter. Det är särdeles
viktigt, att man vid utmätning icke far fram för hårdhänt. Det är de fattiga
det gäller, och det vore omänskligt att fara hårdhänt fram mot dem och
ställa dem i ytterligare besvärligheter.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till uppbördsförordning, m. rn. (Forts.)

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Fröderberg: Herr talman! Jag skall endast ge en kort replik i anledning
av herr Bladhs temperamentsfulla anförande.

Herr Bladh framhöll rättvisekravet och förklarade, att staten icke borde få
förtjäna på kommunernas bekostnad, vilket komme att ske, örn det blir oavbrutet
stigande konjunkturer. Men skall man halla pa rättvisekravet, är det
givet, att man måste göra det även när det gäller fallande konjunkturer. Jag
skall peka på ett exempel. I min hemkommun hade vi efter förra kriget —- år
1920 — 35 000 skattekronor. Två år därefter hade vi 15 000. Antalet skattekronor
sjönk alltså med 20 000 kronor. Vi hade en utdebitering av 14 kronor
per skattekrona. Efter ifrågavarande princip skulle det ha betytt, att vi år
1922 hade fått återbetala till staten 280 000 kronor, sedan kommunen kommit
i ett verkligt nödläge. Så skulle det alltså bli, örn vi skulle fullfölja rättvisekravet.
Kommunerna skola naturligtvis betala igen till staten efter samma
grunder, som de skulle kräva överskottet.

Sedan vill jag i likhet med finansministern understryka, att kommunerna
också få kompensation, ifall staten här tjänar något. Ty staten ikläder sig
alla risker för skatterestantierna. Kommunerna få vad de utdebitera, staten
svarar för restantierna och för uppbördskostnaderna.

Vidare talade herr Bladh örn skillnaden mellan proportionell och progressiv
beskattning. Jag skall icke taga upp den saken till diskussion, men jag har
länge stått på den linjen, att jag icke varit glad åt ett överflyttande i alltför
stor utsträckning av beskattningen från kommunalbeskattningssystemet till
statsbeskattningssystemet. Vi veta alla, som sysslat med dessa saker på landet,
att det är många, som ha streck i kolumnerna när det gäller statsskatten,
men ha ganska gott skatteunderlag, när det gäller kommunalskatten, tack vare
garantierna. Alla veta, vad jag menar.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag skulle bara vilja säga ett ord i
anledning av herr Fröderbergs anförande. Nyss har finansministern i kammaren
förklarat, att han, sedan han tagit del av det siffermaterial som föreligger
i utskottsbetänkandet, erkänner, att staten skulle taga för mycket betalt
för den skatteuppbörd statsverket skulle göra åt kommunen. När finansministern
erkänner detta, må det tillåtas mig fråga, örn det icke är underligt av en
kommunalman att avböja en nedsättning?

Herr Bladh: Herr talman! Jag ansluter mig till vad herr Olsson i Gävle
anfört och vill tillägga, att örn herr Fröderberg finge som han ville skulle det
bli så, att en liten fattig kommun, som ständigt finge sitt skatteunderlag minskat,
skulle komma i ett sådant tillstånd, att hjälp bleve nödvändig från statens
sida, Men därtill komme, att när denna kommun sökte komma upp ur vågdalen
och gjorde det genom att höja sitt skatteunderlag, skulle staten vara framme
och taga sitt först, medan kommunen finge det som komme in först det
andra året. För denna fattiga kommun skulle det alltså bli mycket svårt och
påkostande att komma över den övergångstiden. Vad herr Fröderberg anfört
talar snarast till förmån för utskottsmajoritetens ståndpunkt.

Herr Fröderberg: Örn man ser på de två sista åren, är det tydligt, att staten
skulle tjäna, då konjunkturerna varit så kraftigt stigande. Men täger man i
betraktande åren före 1943, tror jag att man icke kari säga det.

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till uppbörds förordning, m. m. (Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. På av herr talmannen därå given proposition
biföll kammaren till en början utskottets hemställan i punkten A) 1)_10).

På av herr talmannen därå framställd proposition biföll kammaren därefter
utskottets hemställan i punkten B).

Beträffande utskottets hemställan i punkten C) gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i nämnda punkt dels ock _med

bifall till den reservation, som i motsvarande deJ avgivits av herr Velander m. fl.

på avslag å utskottets berörda hemställan; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Olson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller punkten C) i bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande betänkande nr 65, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med bifall till den reservation, som i motsvarande
del avgivits av herr Velander m. fl., avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i punkten C).

Vidare biföll kammaren pa av herr talmannen därå given proposition utskottets
i punkten D) gjorda hemställan.

Herr talmannen framställde därefter beträffande utskottets motivering under
rubriken »Utekottets yttrande» å s. 14 i utskottets tryckta betänkande propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering i nämnda del dels ock på
godkännande av det förslag till motivering, som i motsvarande del föreslagits i
den av herr Velander m. fl. avgivna reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Wiberg begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner bevillningsutskottets motivering under
rubriken »Utskottets yttrande» å s. 14 i utskottets förevarande betänkande
nr 65, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det förslag till motivering, som i motsvarande
del föreslagits i den av herr Velander m. fl. avgivna, vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning
; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt den av utskottet föreslagna motiveringen i förevarande del.

Herr talmannen gav vidare beträffande utskottets motivering i fråga örn redovisning
av kommun^ eller annan kommunal samfällighet tillkommande utskylder
propositioner dels pa godkännande av utskottets motivering i förevarande del dels

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till upphördsförordning, m. m. (Forts.)
ock på godkännande av det förslag till yttrande, som i motsvarande del föreslagits
i den av herr Björnsson m. fl. avgivna reservationen; och förklarade sig herr
talmannen anse den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Orgard begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner bevillningsutskottets yttrande i utskottets
förevarande betänkande nr 65 i fråga örn redovisning av kommun eller
annan kommunal samfällighet tillkommande utskylder, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det förslag till yttrande, som i motsvarande
del föreslagits i den av herr Björnsson m. fl. avgivna, vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Herr Orgard begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 142 ja och 50 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering i förevarande del.

Slutligen blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets motivering
i betänkandets övriga delar av kammaren godkänd.

§ 6.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 27, i anledning ax Kungl. Förslag till
Majlis proposition med förslag till uppbördsförordning m. m. i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet. lagarna i

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna den 3 novem-?“™&f^
ber 1945 hänvisat en av Kungl. Majit till riksdagen avlåten proposition, nr 370, J°u^örds.
i vad den innebar framläggande för riksdagen av vid propositionen fogade för- förordning.
slag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 251) örn
kommunalstyrelse på landet;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn
kommunalstyrelse i stad;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 259) örn
församlingsstyrelse;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn
landsting;

5) förordning om upphävande av förordningen den 30 juni 1933 (nr 461) om
ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om
kommunalstyrelse i Stockholm;

7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260) örn
församlingsstyrelse i Stockholm;

8) lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagen den 12 juni 1931 (nr 201)
angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteboig;

9) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 293)
om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning;

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1D45.

Förslag till ändringar i kommunallagarna i samband med förslaget till uppbörds
förordning. (Forts.)

10) lag angående ändrad lydelse av 37 och 39 §§ lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen;

11) lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ kommunala vallagen den 6
juni 1930 (nr 253); samt

12) lag angående ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr
422) örn fattigvården.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med förklarande att Kungl. Majrts förevarande
proposition nr 370 i vad den hänvisats till konstitutionsutskottet icke
kunnat av riksdagen bifallas, i anledning av sagda proposition i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville anhålla örn översyn av de föreliggande förslagen till ändringar
i kommunallagarna m. fl. författningar med särskild hänsyn till spörsmålet
angående redovisning av kommun tillkommande utskylder efter genomförandet
av uppbördsreformen samt om framläggande för 1946 års riksdag av
nytt förslag i ämnet.

I anledning av en av konstitutionsutskottet jämlikt grunderna för § 9 mom.
2 reglementariska föreskrifter för riksdagen gjord förfrågan hos bevillningsutskottet,
huruvida detta utskott funne anledning att ur de synpunker detsamma
hade att företräda göra något uttalande till konstitutionsutskottet i
fråga örn de till konstitutionsutskottet hänvisade författningsförslagen, hade
bevillningsutskottet avlåtit skrivelse till konstitutionsutskottet av den lydelse,
som framginge av en vid konstitutionsutskottets förevarande utlåtande fogad
bilaga.

Reservation hade avgivits av herrar Hallén, Karl August Johanson, Björck,
Gustafsson i Bogla och Haggblom, som ansett, att utskottet bort utarbeta och
för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i propositionens förevarande
lagförslag, att de av bevillningsutskottet i dess skrivelse till konstitutionsutskottet
anförda synpunkterna omedelbart kunnat komma till uttryck i
lagstiftningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hallén: Herr talman! Vid föreliggande utskottsutlåtande är fogad
en reservation undertecknad förutom av mig av fyra av utskottets ledamöter.
Vi skulle helst ha önskat, att vi kunnat utarbeta ett lagförslag, som stått i
överensstämmelse med det beslut, vartill bevillningsutskottet kommit och som
vi förutsatte med all sannolikhet skulle bli riksdagens. Av rent principiella
skäl ha vi emellertid ansett. oss förhindrade att göra detta, därför att tolkningen
av 38 § riksdagsordningen visar eller åtminstone gör det sannolikt, att
enskilda ledamöter av konstitutionsutskottet icke äga initiativrätt, när fråga
är örn kungl, förslag. Vi ha därför tills vidare fått nöja oss med att i en reservation
göra det uttalandet, att det varit mest logiskt att utskottet självt sökt
utarbeta lagtexter.

Jag anser vidare, herr talman, att det mest logiska vore, då kammaren nu
har bifallit bevillningsutskottets förslag och genom speciella omröstningar i
vissa^ viktiga kapitel givit sin anslutning till motiveringen, att riksdagen nu
efteråt begär direkt de ändringar i kommunallagar och andra författningar,
som måste bli en följd av det nu fattade beslutet, och att det alltså icke är
någon mening med att nu skriva till Kungl. Maj :t och begära en översyn av
vissa bestämmelser framför allt i fråga om redovisningen av kommun tillkommande
utskylder efter genomförandet av denna reform. Vi ha därför utarbetat
ett förslag till utskottets kläm, som väl samtidigt framlägges i första

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till ändringar i kommunallagarna i samband med förslaget till upp bördsförordning.

(Forts.)

kammaren och som jag nu skall be att få föredraga. Vi hemställa, att klämmen
får följande lydelse: »att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 370 i vad den hänvisats till konstitutionsutskottet
icke kunnat av riksdagen bifallas, i anledning av sagda proposition i skrivelse
till Kungl. Majit ville anhålla, att Kungl. Majit, med beaktande av de synpunkter
som anförts i bevillningsutskottets till konstitutionsutskottets förevarande
utlåtande nr 27 fogade skrivelse, för 1946 års riksdag måtte framlägga
nytt förslag till sådana ändringar i kommunallagarna m. fl. författningar
som erfordras för genomförande av uppbördsreformen».

Häruti instämde herrar Haeggblom och Fast.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss:^ Herr talman!
Det är kanske något egendomligt att jag yttrar mig i en fråga, som rör en
skrivelse till Kungl. Majit med begäran om förslag till sådana ändringar i
kommunallagarna, som kunna påfordras på grund av de vidtagna ändringarna
i Kungl. Majlis förslag till uppbördsreform. Jag hade hoppats, att konstitutionsutskottet
skulle ansett sig självt befogat att göra sådana ändringar, men
när nu utskottet icke gjort detta vill jag uttala den förhoppningen, att den
anhållan örn översyn, som både utskottsmajoriteten och nu reservanterna föreslå,
göres så begränsad som möjligt och begränsad, örn jag så får säga, till
det som är behövligt. Vi ha så otroligt många ting att överse i samband med
denna reform, att det skulle vara en verklig lättnad, om andra kammaren ville
besluta i överensstämmelse med det av herr Hallén framlagda förslaget, som
begränsar den begäran om översyn, som nu skall ske, till vad som är nödvändigt
med hänsyn till det just nu av kammaren fattade beslutet. Det är alltså
av rent praktiska skäl jag vågar uppträda i denna fråga och hemställa, att
man följer det förslag, som framlagts av herr Hallén.

Herr Nordström i Torsby: Herr talman! Det framgår av utskottets betänkande,
att skälet till att tre fjärdedelar av utskottets ledamöter gått på uppskovslinjen
är den knappa tid, som stått till buds för utskottsarbetet. Vi kunde
icke gärna inom utskottet ta upp frågan till slutlig behandling, förrän
bevillningsutskottet fattat sin ståndpunkt och delgivit konstitutionsutskottet
densamma. Även bevillningsutskottet har haft för knapp tid pa sig och därför
i två eller tre fall skjutit lösningen på framtiden. Med den utgång, som
voteringen örn herr Björnssons reservation fick, förstår jag mycket väl, att
även denna kammare nu är beredd att följa bevillningsutskottets linje och slå
fast att översynen skall inskränka sig till att innefatta vad finansministern
nyss nämnde. Jag kan emellertid icke underlåta att påpeka, liksom en talare
här redan gjort, i fråga örn bevillningsutskottets förslag till avräkningsförfarande
att det kommer att bli svårigheter för de små kommunerna vid vikande
skatteunderlag. Dessa småkommuner leva icke som de stora kommunerna
med dolda reserver eller med två kassor, som någon uttryckte sig, i var
sin ficka utan de leva ur hand i mun. När de fått ett års uppbörd av staten av
de utdebiterade medlen förbruka de dessa medel, men två år senare kommer
kanske staten och återkräver en del av vad de uppburit. Här kommer det att
uppstå svårigheter. Jag är ense med bevillningsutskottets majoritet och reservanter
liksom också med konstitutionsutskottets reservanter om att så länge
skatteunderlaget stiger innebär det föreliggande förslaget en betydligt större
rättvisa än Kungl. Maj:ts förslag; det är inte tu tal om den saken. Jag tän -

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till ändringar i kommunallagarna i samband med förslaget till uppbörds
för ordning. (Forts.)

ker emellertid på de små kommunerna med sjunkande skatteunderlag, och hur
man skall kunna ordna det för dem. Jag erinrar örn, att vi vid årets riksdag
haft frågan örn Hemsö kommun före, när direktör Kempe och en hans svåger
med familjer blevo tvångsmantalsskrivna i Stockholm med påföljd att
regeringen måste föreslå riksdagen anslå medel direkt till Hemsö kommun
för att den skulle kunna klara upp den besvärliga situation som uppstått. Jag
antar, att med det beslut, riksdagen nu kommer att fatta, vi varje år komma
att uppvaktas av små fattiga kommuner, som måste hjälpas för att de skola
kunna återbära för mycket uppburna skattemedel. Det är en annan sak med
stora kommuner med 15, 20, 30 skattekronor per innevånare, men för en kommun
med 3, 4 skattekronor per invånare blir saken icke så lätt att ordna.

Då kommer någon och säger, att man kan lägga upp skatteregleringsfonder.
Det är riktigt. Men har man en uttaxering på 10, 12 eller 14 kronor per skattekrona,
är det icke så lätt att lägga upp en sådan fond, utan man lever, som
jag sade, ur hand i mun. Detta sagt örn avräkningsförfarandet.

Sedan ett pär ord örn skatterestantierna. Bevillningsutskottets förslag innebär
en betydligt större rättvisa i avräkningshänseende, men det blir naturligtvis,
såsom någon uttryckte saken, ingen millimeterrättvisa. Här kommer staten
att till Stockholms stad årligen, enligt stadens egna sifferuppgifter, få betala
ungefär 2 miljoner kronor motsvarande skatterestantierna, örn utdebiteringen
och skatteunderlaget blir detsamma som under förra året. Då frågar man sig:
är detta rimligt vid sidan av att staten övertar kostnaderna för hela uppbördsorganisationen
i det allra närmaste? Jag tror, att det hade varit lyckligare,
om riksdagens båda kamrar velat gå på konstitutionsutskottets förslag
och begärt en ordentlig översyn av detta, innan man i kommunallagar
na fastslår, hur man skall gå till väga. Vi få väl nästa år ta upp saken på
nytt. Jag är i varje fall icke tillfredsställd med det beslut, som riksdagen nu
kommer att fatta. Det förslag till författningsändringar, som utskottets ordförande
nämnde, blev aldrig föredraget i utskottet. Följaktligen har utskottet
icke kunnat ta ståndpunkt till detta. Örn det var ett godtagbart förslag eller
ej, kan man alltså icke yttra sig örn. Det förslag som man kommit med i dag
sammanfaller i stort sett med konstitutionsutskottsmajoritetens i fråga örn
klämmen, fast man vill ha bort utskottets motivering.

Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets både kläm och
motivering.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det är rätt konstigt att sedan kammaren
med nära tre fjärdedels majoritet tagit ställning i en fråga, det tages upp en
ny debatt i precis samma spörsmål. Det måste ju vara någon överensstämmelse
mellan vad man företar sig just nu och det man företog sig för en kvart sedan.
Men om herr Nordströms yrkande skulle bifallas, så säger kammaren, att vad
kammaren beslutat för en kvart sedan, fäster den inget som helst avseende vid.
Jag menar, herr talman, att örn man ställer till så mycket trassel i portföret
för den stora uppbördsreformen, så blir det nog olyckligt i det långa loppet.

Herr talman! I överensstämmelse med vad kammaren nyss har uttalat med
142 röster mot 50 hemställer jag örn bifall till det av herr Hallén framlagda
förslaget.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på bifall till det av herr Hallén under
överläggningen framställda yrkandet; och biföll kammaren det av herr Hallén
framställda yrkandet.

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 297, i anledning av Kungl. Maj :ts Förslag till
proposition med förslag till utbyggnad oell omläggning av uppbördsorganisa-^W71®^
tionen jämte i ämnet väckta motioner. uppbördsmga I

propositionen nr 382 bade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt ut- nxsatxonen.
drag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 15 november 1945, för
riksdagen framlagt förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsorganisationen.

Kungl. Maj :ts berörda förslag innebar, bland annat, att det på landet och i
fögderistäderna borde ankomma på häradsskrivare att i egenskap av lokal
skattemyndighet ombesörja mantalsskrivning, debitering av skatt samt de övriga
åtgärder, vilka erfordras för bestämmande av preliminär skatt, under det
att länsstyrelsen borde fungera såsom uppbördsmyndighet. Samma ordning
borde gälla i de mindre magistratsstäderna. I de större magistratsstäderna borde
ett särskilt uppbördsverk fullgöra de uppgifter, som föreslagits skola på
landet ankomma å häradsskrivare samt därjämte vara uppbördsmyndighet.

Till mindre magistratsstäder hade därvid i regel hänförts sådana magistratsstäder,
som icke inom de närmaste åren beräknades få mer än 15 000 invånare.
Örn stad, som tillhörde fögderi, tillväxte så att invånarantalet överstege
15 000, skulle Kungl. Maj :t äga förordna, att staden skulle hava egen uppbördsförvaltning.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner.

Utskottets hemställan innefattade bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Rylander: Herr talman! Jag har väckt ett par motioner i anledning
av propositionen nr 382, och då jag nu begärt ordet, är det för att något beröra
de frågor, dessa motioner avse.

I en motion nr 693 har jag hemställt, att riksdagen måtte besluta en högre
lönegradsplacering för häradsskrivarna än den i propositionen angivna A 24.

Örn man tar hänsyn till att häradsskrivarnas sportler enligt nuvarande ordning
åtminstone delvis måste anses utgöra avlöning och icke bara vara en form
för ersättning för omkostnader i tjänsten, torde häradsskrivarna nu i allmänhet
komma upp till en inkomst, som motsvarar minst lönegrad A 27. Även örn denna
avlöning med fog kan anses för hög och någon sänkning i avlöningsförmånerna
måste anses rimlig vid en nyreglering, finner jag för min del, att en sänkning
av lönen för dessa tjänstemän ända ned till A 24 är väl kraftig. Vid
1917 års lönereglering, som ännu är gällande för häradsskrivarna, fastställdes
grundlönen till samma belopp för häradsskrivare som för länsbokhållare och
länsnotarie av första graden, vilka ju också nu äro hänförda till lönegrad
A 24 och detta oaktat att avsevärda sportler vid denna tid tillföllo häradsskrivarna.
Även i andra sammanhang har som framgår av utredningen häradsskrivartjansten
med hittillsvarande utbildning och med de arbetsuppgifter som
hittills åvilat tjänsten jämställts med minst tjänst i lönegrad A 24.

Den teoretiska utbildning, som föreslås för häradsskrivarna, är visserligen
lägre än den, som i allmänhet fordras för statstjänstemän i högre tjänsteställning.
Beträffande deras utbildning har uppbördsberedningen föreslagit, att
aspiranterna, som skulle ha avlagt studentexamen, därutöver skulle genomgå
en särskild utbildningskurs vid social-politiskt institut, som skulle omfatta ett
flertal ämnen. För genomgående av kursen beräknade uppbördsberedningen

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsårganisationen. (Forts.)
minst ett år. Under remissen uttalades; från flera håll tvekan om att en sådan
specialutbildning, om den skulle bli tillräckligt omfattande för att fylla sitt
syfte, skulle kunna medhinnas på ett år, och man angav i stället, att dubbelt så
lång tid skulle erfordras. I propositionen har finansministern förklarat sig anse,
att det tidigare gällande kravet på studentexamen som kompetensvillkor för erhållande
av häradsskrivartjänst icke borde upprätthållas. Studentexamen kunde
visserligen, sade finansministern, vara lämplig såsom förberedande utbildning,
men examen från socialinstitut eller handelsgymnasium syntes vara att
föredraga framför förstnämnda examen. Däremot borde fordras, att vederbörande
genomgått en kurs med undervisning i ämnena finansrätt, förvaltningsrätt,
privaträtt, processrätt samt bokföring. Kursen anses av finansministern
böra omfatta högst två år. Vad nu beträffar att krav på avlagd studentexamen
icke skulle upprätthållas i fortsättningen, torde detta icke spela någon
nämnvärd roll i detta sammanhang, då vederbörande för att kunna på vanlig
tid tillgodogöra sig specialutbildningen torde behöva besitta minst det kunskapsmått,
som studentexamen ger. Örn emellertid den teoretiska utbildningen
far anses lägre, så kommer den praktiska utbildningen att bli så mycket mera
grundlig och krävande.

Genom reformerna på folkbokförings- och uppbördsområdena få häradsskrivarna
nya betydelsefulla arbetsuppgifter. Särskilt må nämnas de — som uppbords
beredm ligell med rätta kallar dem — »krävande och icke sällan ömtåliga
jämkningsärendena» och häradsskrivarnas befattning som lokal tillsynsmyn^
uPPbördsförfattningarnas efterlevnad. Genom de nya bestämmelser na

får tjänsten en helt annan natur än tidigare. Såsom lokala skattemyndigheter
enligt den nya ordningen komma häradsskrivarna från att tidigare ha
halt en ganska fredad tillvaro att fa en i förhållande till allmänheten mycket
utsatt ställning. Häradsskrivarna torde också vara ekonomiskt ansvariga folden
debitering, som åvilar dem. Enbart dessa omständigheter böra motivera en
högre lonegradsplacering i förhållande till i övrigt jämförbara tjänster såsom
lansnotarier och länsbokhållare.

Vid en jämförelse med tjänster i 24 lönegraden vid länsstyrelserna och de
centrala verken torde det vara tydligt för envar, att de nya häradsskrivartjansterna
komma att fordra väsentligt mycket mera av sina innehavare än
övriga tjänster i fråga örn självständighet, administrativ duglighet initiativ
och organisationsförmåga. Därtill kommer, att tjänster i 24 :e lönegraden vid
länsstyrelserna och den centrala förvaltningen i regel äro passagetjänster, vilkas
innehavare i sinom tid kunna få befordran till högre tjänst, under det att
härads skri vart jänsterna så gott som undantagslöst torde bli sluttjänster,
särskilt nu då skatten vid källan skall börja tillämpas få häradsskrivartiäns“
“lycket stor betydelse för det allmänna. Man kan utan överdrift säga
att kail beskattningens mer eller mindre lyckliga genomförande kommer att i
bog grad bero pa det sätt, varpå häradsskrivarna kunna fullgöra sina granniaga_
uppgifter såsom tillsyns- och jämkningsmyndigheter. Det blir på deras
administrativa duglighet, initiativ, arbets- och organisationsförmåga det kommer
an, hur det kommer att gå. Att det kommer att gnissla åtskilligt i fogarna
aro vi nog alla inställda på. Man får inte förvåna sig över örn det inte
blir med någon större arbetsglädje och lust till egna kraftansträngningar som
haradssknyarna komma att ga till sina nya viktiga arbetsuppgifter ty det förhaller
sig ju sa, att de lia fått väsentligt vidgade och mera ansvarsfulla, ekonomiskt
djupt ingripande och ömtåliga arbetsuppgifter samtidigt som kraven
pa utbildning okats och deras loneställmng väsentligt försämrats. Det är sannerligen
ingen lycklig upptakt för uppbördsreformen, att när den med alla sina
besvärligheter skall bringas ut i det praktiska livet ett stort antal av de tjäns -

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslår/ lill utbyggnad och omläggning av uppbördsårganisationen. (Forts.)
teman, som närmast lia att uppbära tillämpningen, med fog kunna anse sig
mindre väl tillgodosedda i lönehänseende. En privat arbetsgivare skulle säkerligen
ha aktat sig för att anställa ett experiment — uppbördsreformen är ju i
alla fall, som finansministern nyss säde här i kammaren, något av ett experiment
— under sådana betingelser.

Man kan icke frigöra sig från att en jämförelse med landsfiskalernas löneställning
kommit att påverka bedömandet av häradsskrivarnas löneplacering
och lägga hinder i vägen för en högre placering än som skett. Det är emellertid
att märka, att efter genomförandet av processreformen fråga torde uppkomma
örn dessa tjänsters uppflyttning. Örn jag icke är fel underrättad, är en löneaktion
redan igångsatt.

Med detta har jag, herr talman, sökt att framlägga några skäl för min uppfattning,
att den föreslagna lönegradsplaceringen för häradsskrivarna är för
lag.

Statsutskottet har tydligen icke utan tvekan velat godtaga det i propositionen
framlagda förslaget på denna punkt, även örn det å andra sidan icke
velat ta avstånd från detta förslag. Utskottet förnekar inte, att skäl kunna anföras
för motionärernas förslag, men man Ilar ansett sig böra stanna vid den av
Kungl. Majit förordade löneställningen.

Herr talman! Då utskottets ledamöter äro eniga i sitt ståndpunktstagande,
skall jag icke i denna riksdagens1 elfte timme komma med något yrkande. Jag
har emellertid med dessa ord velat redogöra för hur jag ser på saken.

Herr talman! Jag har vidare jämte åtskilliga andra ledamöter av kammaren
i en motion, II: 694, hemställt, att riksdagen måtte besluta, att i de större
magistratsstäderna skola inrättas statliga uppbördsverk.

Det är visserligen sant, att det av ålder ansetts åligga magistratsstäderna att
själva ombesörja mantalsskrivning och uppbörd och att svara för kostnaderna
härför. Uppbördsberedningen har liksom alla tidigare utredningar ansett, att
magistratsstädernas särställning i uppbördshänseende sammanhängde med andra
frågor rörande dessa städers rättigheter och skyldigheter i förhållande till
staten och att samtliga dessa frågor borde lösas i ett sammanhang. Även jag
inser, att denna magistratsstädernas skyldighet inte kan utan vidare upphävas
utan att en utredning angående samtliga frågor rörande städernas förhållande
till staten erfordras. Det har emellertid visat sig svårt att få en sådan
utredning till stånd. Redan 1921 framlades en förberedande utredning. Det
trassel, som ideligen förekommer, beroende på samröret mellan städernas och
statens intressen, får man en god uppfattning örn, när man bläddrar i statsrevisorernas
berättelser. Men, herr talman, även om en utredning erfordras för
att definitivt klarlägga magistratsstädernas rättigheter och skyldigheter gentemot
staten, kan jag inte finna rimligt, att dessa städer eller vissa av dem på
grund av den dem av ålder åvilande skyldigheten att sörja för och bekosta mantalsskrivning
och kronouppbörd enligt hittills gällande ordning utan vidare
också skola vara skyldiga att bära de ytterligare säkerligen betydande kostnader,
som må uppkomma på grund av reformerna på folkbokförings- och uppbördsområdena.
Oell än mindre synes det mig vara riktigt, att ökade kostnader
åläggas vissa av städerna under åberopande av denna av ålder praktiserade
ordning, under det att andra helt befrias från sin skyldighet i detta avseende.
Genom en sådan åtgärd föregriper man enligt mitt förmenande den uppgörelse
mellan staten och städerna, som bör komma till stånd, sedan den så länge
åstundade utredningen verkställts.

Herr talman! Man talar ibland om att det går lättare att bära en pålaga,
som bärns lika av alla. När det gäller uppbördskostnaderna kan man icke
alls tillämpa detta betraktelsesätt. Redan under nuvarande förhållanden trycker

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslöf! till utbyggnad och omläggning av uppbördsårganisationen. (Forts.)
skyldigheten att bekosta mantalsskrivning och uppbörd de olika städerna mycket
olika, i det att i en del städer kostnaden härför helt eller delvis kompenseras
av rättigheter gentemot staten, under det att i andra inga sådana förmåner utgå.
Att det här rör sig örn betydande belopp kan man förstå, örn jag nämner, att
i min hemstad kostnaden för enbart mantalsskrivning och kronouppbörd i inskränkt
bemärkelse uppgår till i runt tal 50 000 kronor örn året och om, som
sig bör, även kostnaden för exekutionsverket inräknas till mer än 100 000
kronor om året. Men, herr talman, örn frågan örn uppbördsväsendets ordnande
i magistratsstäderna skall lösas på sätt, som föreslagits i propositionen och utskottsutlåtandet,
kan man verkligen säga, att denna pålaga kommer att i fortsättningen
drabba de olika städerna så olika., att det måste anses stötande för
den rättskänsla, som vi i vanliga fall bruka värna örn. Tror någon, att invånarna
i Västervik, en stad av sådan storlek att den egentligen skulle ha fått
ingå i fögderi och således befrias från skyldigheten att betala dessa kostnader,
skola kunna förstå och fatta, att det är någon rättvisa i att de likväl måste
hålla eget uppbördsverk, som säkerligen kommer att kosta en hel del, under
det att en kanske större stad undslipper denna kostnad? Anledningen är, att
man inte lyckats inpassa Västervik i fögderiindelningen för Kalmar län. I en
magistratsstad, som nu har 10 000 invånare och på grund därav tillägges ett
fögderi^och undgår skyldigheten att hålla uppbördsverk, men som efter en tid
vuxit så att invånarantalet överstiger 15 000, måste man bli ganska illa berörd,
örn Kungl. Maj :t, sedan man väl inställt sig på de nya förhållandena, kommer
och erinrar örn de gamla, av ålder bestående, ehuru tydligen under en lång tid
icke avkrävda och lyckligen glömda förpliktelserna genom att förordna, att
staden skall ha egen uppbördsförvaltning och på nytt betala kostnaden härför.

Då ^ finansministern i propositionen säger, att de merkostnader, som kunna
uppstå till följd av den föreslagna omläggningen av uppbördsförfarandet och
den i princip beslutade omorganisationen av folkbokföringen, i regel synas
komma att uppvägas av de ökade inkomster för städerna, vilka bliva en följd av
det i propositionen framlagda förslaget, att kommunerna skola av statsverket
erhålla till utdebitering beslutat belopp utan avdrag för beräknade restantier,
kan detta möjligen vara riktigt, men detta kan inte rimligen anföras såsom
något stöd för att det skulle vara rättvist att ålägga just dessa större magistratsstäder
en större börda än tidigare, då ju alla kommuner få samma förmån.

Herr talman! Jag har nied vad jag nu yttrat i denna fråga sökt visa, att
den föreslagna anordningen leder till orättvisa och för den skull är otillfredsställande.
Då jag motionerat örn inrättande av statliga uppbördsverk i de större
magistratsstäderna har jag emellertid icke anlagt dessa rättvisesynpunkter utan
närmast tänkt pa att man därigenom skulle kunna vinna en ändamålsenligare
och mera enhetlig organisation än som nu blir möjligt. Liksom för närvarande
kronouppbördskontoren äro organiserade på mycket olika sätt i de olika städerna
mest beroende pa de anslag som ställas till förfogande, komma förmodligen
uppbördsverken enligt den nya ordningen att förete de mest växlande organisationstyper.
Den största olägenheten är emellertid, att städerna, som skola bekosta
uppbördsverken, då de av statsverket skola erhålla hela det till utdebitering
beslutade beloppet, icke torde hava något annat intresse av uppbördsverket
än att i görligaste mån nedbringa kostnaderna för detsamma. Då uppbördsreformen
i och för sig torde föranleda en utökning av arbetskrafterna inom det hittillsvarande
kronouppbörd skontorets arbetsområde men, åtminstone efter hand,
^dragning av arbetskrafter inom det nuvarande exekutionsverkets arbetsområde,
föreligger risk för att uppbördsarbetet och särskilt restindrivningens
effektivitet kommer att minskas genom alltför stor inknappning av anslagen
för uppbördsverket. Som ordförande i en magistrat har jag haft riklig erfaren -

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsårganisationen. (Forts.)
het av hur svårt det kan vara att under nuvarande förhållanden gentemot
staden göra gällande anspråk på utökning av personal och dylikt inom detta
område, och vad skall det då inte bli i fortsättningen, när städerna icke komma
att ha något intresse av hur det går med uppbörd och restindrivning. Det skulle
f. ö. vara intressant att veta, huru man skall kunna komma till rätta med förhållandena,
om det uppbördsverk, som finnes i en stad, är så organiserat, att
det av de statliga myndigheterna inte anses tillfredsställande. Skall staten
Irnit enkelt kunna framtvinga den organisation, som från statlig synpunkt anses
lämplig? I så fall är det verkligen ett kraftigt ingrepp i den kommunala självstyrelsen.

Herr talman! Enligt min åsikt borde förevarande spörsmål ha lösts på det
sättet, att redan nu statliga uppbördsverk anordnats i de större magistratsstäderna
och att, i avbidan på att frågan örn städernas rättigheter och skyldigheter
i förhållande till staten blir utredd och i samband därmed frågan örn
kostnaderna för folkbokförings- och uppbördsväsendet i städerna avgjord, magistratsstäder
såväl större som mindre borde åläggas lämna bidrag till staten.
Dessa bidrag skulle lämpligen kunna utgå med vad kostnaden för mantalsskrivning
och uppbörd, inklusive restindrivning, i genomsnitt uppgått till i
varje stad under förslagsvis de tio sista åren.

Utskottet har i anledning av motionen framhållit angelägenheten av att
frågan örn den slutliga organisationen av de större magistratsstädernas uppbördsverk
icke ställes på framtiden, varför den av departementschefen omnämnda
utredningen snarast borde komma till stånd. Det synes således vara
utskottets mening, att man i framtiden skall övergå till statliga uppbördsverk
i de större magistratsstäderna.

Herr talman! Jag skall icke nu ställa något yrkande örn bifall till min
motion, då jag väl förstår, att ingenting är att vinna därpå. Jag har anledning
vara tillfredsställd med utskottets positiva uttalande i anledning av motionen.
Då jag finner det i hög grad otillfredsställande, att en stad, som nu får övergå
till fögderi, i fortsättningen och kanske efter lång tid åter skall kunna få på
sig de gamla förpliktelserna, hemställer jag emellertid, att till utskottets motivering
i det stycke, som börjar nederst på s. 21 med orden »Utskottet vill för
sin del», måtte läggas följande mening: »Örn stad, som tillhör fögderi, tillväxer
så mycket att invånarantalet överstiger 15 000, skall icke utan stadens medgivande
kunna förordnas, att staden skall hava egen, av staden bekostad uppbördsförval
boing.»

Herr Lindholm: Herr talman! Jag har i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 382 väckt en motion i denna kammare nr 687, i vilken jag förordat
viss omläggning av fögderiförvaltningen för Gävle och Sandviken. Enligt det
i propositionen framlagda förslaget skall Sandviken-Valbo utgöra ett fögderi,
benämnt Gävle fögderi. Då vi tidigare inom den kommunala myndigheten hade
ätt yttra oss över detta förslag, anförde vi som vår mening, att det riktiga vore,
att fögderiet kallades Sandvikens fögderi samt att häradsskrivarén skulle ha
Sandviken som stationeringsort. Vi ansågo, att rent principiellt var det oriktigt
dels att man gick utanför fögderiet för att få namnet på detsamma, dels att
man utanför fögderiet placerade den tjänsteman, som skulle tjänstgöra där.
Länsstyrelsen, som också yttrat sig över samma spörsmål, avstyrkte vårt förslag
med den något underliga motiveringen, att liäradsskrivaren av ålder hade
varit bosatt i Gävle. Det är ju alldeles uppenbart, att länsstyrelsens argumentering
icke kan anföras såsom något tyngre vägande sakskäl. Det är ett argument
som till nöds kan användas, men som bör väga ganska lätt vid en när Andra

kammarens protokoll 1945. Nr bS. 5

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsårganisationen. (Forts.)
mare prövning av detta spörsmål. Örn man ser på fögderiets sammansättning,
finner man, att det skall bestå av 29 358 inbyggare, fördelade med drygt
17 000 på Sandviken och något över 12 000 på Valbo. Det är ju klart, att man,
då man skall placera häradsskrivaren, i första hand bör ta hänsyn till att han
skall betjäna det stora flertalet på det lämpligaste sättet. Med hänsyn till befolkningens
fördelning inom det föreslagna fögderiet skulle häradsskrivarens
placering i Sandviken innebära, att han blir tillgänglig för 20 000 av de
29 000 invånarna i fögderiet, under det att det för 6 000 skulle vara ganska
egalt, örn han förlägges till Sandviken eller Gävle. För ungefär 3 000 personer
i Valbo socken skulle en förläggning till Sandviken innebära en nackdel. Örn
man däremot utgår ifrån förslaget sådant det är upplagt i propositionen skulle
3 000 personer ha en favör av detsamma. Men av de 20 000. som skulle ha en
fördel av en förläggning till Sandviken, är det 4 000 som ha samma nackdel
av en förläggning till Gävle som de 3 000 i Valbo ha av en förläggning till
Sandviken. Enligt mitt sätt att se tala alla sakskäl för att häradsskrivaren bör
placeras i Sandviken. Dessutom förhåller det sig även på det sättet, att man
i propositionen har räknat med att häradsskrivaren skall kunna hålla mottagning
på andra orter än där han är stationerad. Under sådana förhållanden förefaller
det mig olämpligt att han stationeras så att 3 000 personer få en favör
under det att de 20 000,_ som han i sådant fall skulle hålla mottagning för. bli
missgynnade.

Utskottet har i sitt utlåtande skrivit ganska välvilligt örn samtliga de motioner,
som ha väckts med anledning av fögderiindelningen. Utskottet har också
framhållit, att riksdagen icke bör taga ställning och ge direktiv i detta avseende,
en uppfattning som jag rent personligen delar. Men å andra sidan anser
jag, att man bör från riksdagens sida kunna anföra vissa huvudprinciper i
detta hänseende. Då jag anser att jag i utskottsutlåtandet funnit täckning för
dessa principer, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det föreliggande statsutskottsutlåtandet
är enhälligt, och jag förutsätter att kammaren kommer att bifalla
detsamma. Jag har emellertid ansett mig böra begära ordet för att anföra några
synpunkter i anledning av det anförande, som hölls av herr Rylander.

Herr Rylander är motionär beträffande frågan örn häradsskrivarnas löneställning,
och han upptog denna fråga till ett ganska utförligt bedömande i
sitt anförande. Jag vill försöka att med några korta ord klargöra motiveringen
för statsutskottets inställning i denna fråga. Det framgår av utskottets utlåtande,
att utskottet har funnit skäl framföra häradsskrivarna för en högre
löneställning, än som av Kungl. Maj:t föreslagits. När utskottet gjort detta
uttalande, har utskottet närmast haft i tanke den lönesättning som av statsmakterna
är fastställd för vissa tjänstemän inom den s. k. landsstaten. Men när
utskottet sedermera skulle ta slutlig ståndpunkt till frågan, måste man ägna
uppmärksamhet åt ytterligare några grupper av tjänstemän på detta område.
och den ärade motionären själv syntes ju inte vara helt frigjord från behovet
av dylika jämförelser. Utskottet fann Kungl. Maj:ts förslag med placering i
lönegrad A 24 vara skälig med hänsyn till den lönesättning, som i allmänhet
gäller för det område, varom nu kan vara fråga. Det är ju klart att man
kan argumentera på det sätt, som den ärade motionären gjorde, att det hittillsvarande
lönesystemet för häradsskrivarna, där avlöning till viss del har utgått
i form av sportler och behållningen av dessa sportelinkomster så att säga
har blivit en lönefyllnad för dessa tjänstemän, har inneburit en löneplacering.
som den ärade motionären uppskattade som likvärdig med placering i löne -

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsårganisationen. (Forts.)
klass A 27. Det är klart att man kail föra ett sådant resonemang med utgångspunkt
ifrån dessa synpunkter. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra
om att vid en debatt i denna fråga i denna kammare för icke så länge Sedan
med ganska tydlig adress riktades kritik mot häradsskrivarna varvid gavs
uttryck åt den uppfattningen, att häradsskrivarna som arbetsgivare inte alls
lia iakttagit vad man under nuvarande förhållanden kan förvänta av en arbetsgivare.
De hade, trots goda sportelinkomster, hållit en alltför låg lönenivå
för sin biträdespersonal. Det är för att begagna ett parlamentariskt uttryck
litet oförsiktigt att nu åberopa sportelinkomsterna som motiv för en högre lönesättning.
Vi ha emellertid i statsutskottet inte velat blanda in nyssnämnda
fråga i det allmänna resonemanget. Man har ju möjligen i det avseendet kunnat
säga, att Nemesis vakar. Såsom arbetsgivare ha häradsskrivarna enligt
mångas uppfattning icke varit tillräckligt tillmötesgående; nu ha de själva
kommit i den ställningen att de stå såsom supplikanter inför riksdagen.

Emellertid har statsutskottet som jag nyss sade vid sitt ståndpunktstagande
i häradsskrivarnas lönefråga gjort jämförelser med en del andra personalgrupper
inom landsstaten och ansett att en löneställning i lönegraden A 24 kan anses
vara skälig. Det förhåller sig dessutom på det sättet, att de som nu inneha
tjänsterna i samband med denna avlösning av sportelinkomsterna komma att
få en gottgörelse under ett antal år, och ur denna synpunkt spelar ju frågan örn
löneställningen inte så stor roll. Ty är lönegradsplaceringen högre blir avlösningsersättningen
för sportlerna mindre, och är lönegradsplaceringen lägre blir
avlösningsersättningen större. Under övergångstiden har löneställningen sålunda
ingen avgörande betydelse. Men givetvis är frågan örn högre lönegradsplacering
ändå betydelsefull, då den avser att reglera förhållandena för framtiden,
och den har också betydelse i pensionshänseende. Jag vill därför inte
bestrida att även för de nuvarande innehavarna av tjänsterna kan frågan vara
av stor betydelse.

Om jag sedan, herr talman, skulle säga några ord beträffande den andra av
herr Rylander väckta motionen, som han upptog till behandling i sitt anförande,
antar jag att motionären observerat, att utskottet uttalat att ett förstatligande
av de större magistratsstädernas uppbördsverk skulle innebära en önskvärd
rationalisering av organisationen. Statsutskottet har sålunda med detta
uttalande givit motionären rätt i huvudfrågan. Då utskottet emellertid för
närvarande inte ansett sig kunna ta steget fullt ut i detta avseende, utan ansett
att en utredning bör komma till stånd, som tar sikte på en avlösning av
de s. k. magistratsstädernas rättigheter, har utskottet för sin del velat framhålla,
att denna utredning inte bör dra alltför långt ut på tiden, utan att frågan
bör lösas så snart som möjligt.

Det är närmast ur denna synpunkt som jag för min del finner att det tilllägg
till motiveringen, som herr Rylander påyrkade, inte kan vara behövligt.
Vi lia inom statsutskottet varit av den uppfattningen, att man skulle kunna
ompröva denna fråga inom en ganska nära liggande framtid, och då skulle
det inte enligt vår uppfattning bli tid för de mindre magistratsstäderna att
växa utöver den befolkningsgräns, som angavs i herr Rylander anförande.
Under sådana förhållanden förefaller det mig som örn man inte heller behöver
göra ett uttalande i denna riktning. Jag tror sålunda, att man kan vara förvissad
örn, att den utredning som statsutskottet uttalat sig för i syfte att förstatliga
magistratsstädernas uppbördsverk kommer till stånd så snart som möjligt.
Man torde därför icke behöva göra något uttalande i syfte att befria de
magistratsstäder, som nu läggas under fögderi förvaltning, från skyldigheten
att upprätta eget uppbördsverk och därmed ådragas särskilda kostnader därest
städerna skulle uppnå ett visst befolkningstal. Jag tror sålunda, herr tal -

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945.

Förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsårgunisalionen. (Forts.)
man, att kammaren tryggt kan ansluta sig till statsutskottets uttalande på denna
punkt.

Vad sedan gäller fögderiindelningen och de synpunkter som anförts av den
senaste ärade talaren har jag inte mycket att säga, så mycket mindre som han
själv yrkade bifall till statsutskottets hemställan. Vi ha inom statsutskottet
haft en hel rad av motioner med önskemål beträffande antingen fögderiindelningen
eller stationeringsorten för häradsskrivarna och vi ha funnit goda skäl
anförda i motionerna för olika synpunkter, och det är närmast dessa som vi ha
sammanfört i utlåtandet. Men statsutskottet har givetvis inte varit berett att
i detta avseende ge bindande direktiv, utan man har förutsatt att dessa lokala
synpunkter skola bedömas av Kungl. Maj:t, som ju har att fastställa gränserna
för fögderiindelningen, och att man då skall ta vederbörlig hänsyn till befolkningens
berättigade intressen med hänsyn till förefintliga kommunikationer
med mera dylikt.

Att inta denna ståndpunkt torde vara det enda sätt, som nu kan komma i
fråga, och det blir väl sedan de olika lokala intressena som få göra sina synpunkter
gällande inför Kungl. Majit. Det utkast till fögderiindelning som är
bilagt propositionen såsom bilaga är närmast avsett, för ögonblicket åtminstone,
att vara ett preliminärt diskussionsinlägg, som sedermera skall prövas av vederbörande
instanser för att slutligen fastställas av Kungl. Majit. Jag tror
alltså att ortsintressena i detta avseende skola få sina synpunkter vederbörligen
beaktade vid slutgranskningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

♦

Herr Rylander erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Det är kanske förklarligt, örn jag inte kan vara lika optimistisk som
herr Eriksson i Stockholm rörande utredningen om städernas rättigheter och
skyldigheter gent emot staten. Frågan väcktes redan 1914, och en förberedande
utredning framlades så tidigt som 1921, men därefter har ingenting skett på
detta område, trots att det funnits en mångfald anledningar härtill. Även om
en utredning snart nog igångsattes, kommer det säkerligen att dröja länge,
innan den blir avslutad och något resultat föreligger. Därför vidhåller jag,
herr talman, mitt yrkande om ändring i motiveringen.

Härefter yttrade

Herr Persson i Växjö: Herr talman! Då jag för min del har biträtt den av
herr Rylander väckta motionen, som går ut på att statliga uppbördsverk skola
upprättas också i de större magistratsstäderna, som enligt propositionen och
utskottsutlåtandet skola bibehållas i sina funktioner på mantalsskrivningens
och uppbördsväsendets område, kail jag i mångå avseenden instämma i vad huvudmotionären
sagt i fråga örn denna del av det förslag som här föreligger.
Emellertid anser jag att man också kan anlägga delvis andra synpunkter på
denna fråga.

I propositionen har, som alla veta, gränsen dragits mellan magistratsstäderna
och de övriga, som man då skulle kunna kalla fögderistäderna. Det förefaller
mig inte alldeles naturligt att man skulle göra en sådan gränsdragning.
Det avgörande borde, synes det mig, ha varit städernas storlek och deras ekonomiska
bärkraft. Vid denna gränsdragning har man tydligen gått ut ifrån
rent organisatoriska faktorer, och resultatet blir därför i många avseenden
ganska underligt.

I min hemstad, Växjö, ha vi 17 000 invånare. Vi få nu i fortsättningen svara

Onsdagen den 19 december 1945.

Nr 43.

Förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsårganisationen. (Forts.)
för kostnaderna för ett uppbördsverk. Karlskoga är en stad med nära 30 000
invånare, Trollhättan Ilar 21000 och Borlänge 19 000 invånare, för att nu
räkna upp några stycken av de städer som slippa ifrån dessa kostnader. Nu
har man anfört att de merkostnader som komma att uppstå för ole s. k. större
magistratsstäderna, till vilka också Växjö hör, skulle uppvägas av de ökade inkomster
för dessa städer, som blir en följd av att kommunerna av statsverket
skulle erhålla till utdebitering beslutat belopp utan avdrag för beräknade restantier.
Ja, så kan man visserligen resonera, men kvar står i alla fall att. det
blir en särskild pålaga för de magistratsstäder, som till folkmängden äro mindre
och beträffande de ekonomiska resurserna sämre ställda än de övriga städer,
som slippa ifrån dessa utgifter.

Så vitt jag kunnat finna ha varken i uppbördsberedningen, i propositionen
eller i utskottsutlåtandet några verkliga argument för den föreslagna ordningen
förebragts. Det strängt taget enda man har sagt är, att dessa städer av ålder
och tradition haft befattning med uppbördsväsendet och därför böra upprätta
uppbördsverk och betala kostnaderna härför. Mig Ilar det förefallit sorn. örn
tankegången bakom detta skulle ha varit ungefär följande: örn det är en liten
stad, som råkat bli magistratsstad och som på grund av detta redan har fått
vidkännas vissa utgifter, låt oss säga 40 000—50 000 kronor, bör staden med
anledning av detta också i fortsättningen ha uppbördsverk och betala 40 000—
50 000 kronor i kostnader därför. Även mindre städer som inte haft något vidare
intresse för att bli eller vara magistratsstäder komma härvidlag i samma
ställning. Samtidigt skulle då uppfattningen ha varit den, förmodar jag, att
är det en stad, oavsett storleken, som inte blivit magistratsstad och alltså sluppit
ifrån de kostnader som detta för med sig, bör den i fortsättningen inte
heller åläggas några kostnader för ett uppbördsverk. Detta är onekligen ett
logiskt resonemang, det kan man inte förneka, men dess tillämpning i verkligheten
tycker jag medför en underlig rättvisa och en smula underliga resultat.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta att anföra vad som kan läsas
i propositionen i fråga örn en detalj. Man remitterade ju uppbördsberedningens
förslag till olika myndigheter. Bland andra yttrade sig stadskassören i
Västervik, och stadsfullmäktige åberopade hans yttrande, vari sades att man
med tillfredsställelse hälsade förslaget att staden skulle hänföras till fögderi,
d. v. s. slippa ifrån de kostnader som eljest skulle komma i fråga. Men när
propositionen kom förmodar jag att Västerviks stadsfullmäktige inte blevo
fullt så tillfredsställda, ty i propositionen heter det: »De av beredningen angivna
städerna böra därför, dock med undantag för Västervik, efter förordnande
av Kungl. Majit överföras till fögderi. Då, örn nämnda stad skall tillhöra
fögderi, svårighet föreligger att i Kalmar län åstadkomma en tillfredsställande
fögderiindelning och då staden har en folkmängd överstigande 13 000
invånare, synes den lämpligen böra hava egen uppbördsförvaltning.» Den där
tillfredsställelsen blev alltså inte så långvarig.

Nu är jag för mm del på det klara med att man inte kan komma sa mycket
längre vid detta tillfälle. Jag har i alla fall velat peka på denna som sagt
något underliga gränsdragning mellan magistratsstäder och andra städer och
likaså gränsdragningen vid cn folkmängd på 15 000 personer. Det vore därför
önskvärt att den föreslagna utredningen, som jag hoppas snart skall komma
till stånd, eftersom utskottet ändå varit välvilligt nog understryka önskemålet
härav, skall, örn den inte kan komma till det resultatet att alla städers uppbördsverk
skola bli statliga, dock i detta avseende ta hänsyn till de mindre magistratsstäder
det här gäller.

Nr 43.

Onsdagen den 19 december 1945,

Förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsårganisationen. (Forts.)

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till nämnda hemställan
med den ändring i avseende å motiveringen, varom yrkande under överläggningen
framställts av herr Rylander; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Rylander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 297, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i avseende å motiveringen, varom jakande under överläggningen framställts
av herr Rylander.

§ 8.

Anmäldes'' och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 605, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till utbyggnad
och omläggning av uppbördsorganisationen jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 606, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46;

från bankoutskottet:

nr 597, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
tjänste- och familjepensioneringen för personal vid Halmstad—Nässjö och
Nässjö—Oskarshamns järnvägar i anslutning till järnvägarnas förstatligande;
och

nr 598, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag til! viss ändring
av övergångsbestämmelserna till folkskolans tjänstepensionsreglemente;
samt

från andra lagutskottet:

nr 607, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn förbud
mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap
m. m.; och

nr 608, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående Sveriges anslutning
till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i september
1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 611, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte
i ämnet väckt motion.

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.11 em.

In fidem
Sune Norrman.

Torsdagen den 20 december.

Kl. 11 fm.

§ I -

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Svar på Iråga.

Herr statsrådet Mossberg, som anförde: Herr talman! Herr Malmborg i
Stockholm har till chefen för socialdepartementet riktat följande fråga:

Kan man emotse, att statsrådet offentliggör Hasselrotska kommissionens undersökning
angående antalet organiserade nazister inom polisväsendet i feve -

nSDå jag har att i statsrådet föredraga ärenden rörande polisväsendet, torde
det ankomma på mig att besvara den framställda fragan..

Den av 1942 års poliskommission verkställda undersökningen rörande polismäns
anslutning till politiska ytterlighetsriktnmgar m m var förenad med betydande
svårigheter. Kommissionen har sålunda uttalat, att det lage i uppgiitens
natur, att undersökningen icke kunde bliva uttömmande. Därvid borde beaktas
icke blott polispersonalens stora numerär utan även och iramlör allt den
omständigheten, att det kunde vara svårt. att .påvisa en polismans anslutning
till eller sympatier för en ytterlighets riktning, i synnerhet örn han lunnit tor gott
att för sina kamrater hemlighålla sin inställning. .,

Vid undersökningen hördes sammanlagt nära 700 befattningshavare vid
polisväsendet. Vad som förekommit vid dessa förhör bildar det huvudsakliga
materialet för undersökningen och har återgivits i en yid betänkandet legad
bilaga, omfattande mer än 700 sidor. Innehållet i denna bilaga har till skillnad
från betänkandet icke offentliggjorts. .

Kör att underlätta överblicken över detta ansenliga utredningsmaterial har
kommissionen utarbetat vissa, i bilagan återgivna, sammanställningar, upptagande
mer än 100 namngivna personer, vilka kunde antagas vara eller ha varit
medlemmar av nationalsocialistisk eller därmed jämförlig organisation eller
i varje fall visat en mera utpräglad dragning at nationalsocialismen. Dessa
sammanställningar utgöra den direkta grunden för vissa i det offentliga betänkandet
lämnade sifferuppgifter. .

Kommissionen har i anslutning till sammanställningarna understrukit, att
det beträffande åtskilliga polismän — på grund av föreliggande uppgifters
knapphändighet eller inbördes motstridighet — varit synnerligen svårt att avgöra,
huruvida vederbörande skulle upptagas i en viss sammanställning. I åtskilliga
fall kunde säkerligen det avgörande som träffats vara diskutabelt. Örn
det gällde att inhämta upplysningar beträffande en polisman, som förekomma i
någon av sammanställningarna, borje denna sammanställning enligt kommissionens
mening icke utan vidare tillerkännas vitsord utan först jämföras med

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på fråga. (Forts.)

de uppgifter orri vederbörande, som återfunnes i redogörelsen över förhören.
Motsvarande försiktighet vore enligt kommissionen påkallad, örn man ville
draga några slutsatser av det förhållandet, att en viss polisman icke upptagits
i någon av sammanställningarna.

_ Med hänsyn till vad kommissionen sålunda uppgivit rörande sammanställningarna
synes det vara förenat med betänkligheter att publicera desamma fristående
från bakomliggande material. En sådan åtgärd skulle knappast vara
förenlig med objektivitet och rättvisa och i varje fall innebära ett åsidosättande
av den försiktighet i bedömningen, som kommissionen varit angelägen om att
understryka. Å andra sidan lämpar sig knappast hela utredningsmaterialet för
offentliggörande. Undersökningen omfattar ett icke obetydligt antal personer,
mot vilka vissa misstankar för nazistisk inställning förelegat men som genom
undersökningen kunna anses rehabiliterade. Dessa personer böra rimligen ställas
utanför. Även i andra fall kan stor varsamhet vara påkallad. Kommissionen
har salunda uttalat, att flertalet av de här avsedda polismännen knappast
på grund av någon djupare övertygelse kommit i förbindelse med de nationalsocialistiska
strömningarna, och åtskilliga av dem som anslutit sig hade, sedan
de fått närmare kännedom örn organisationernas verksamhet och syften, lämnat
dessa sammanslutningar. Å andra sidan har kommissionen vid sina undersökningar
träffat pa polismän, vilkas lojalitet mot samhället med fog kunnat
ifrågasättas.

Trots den tveksamhet, som av flera skäl måste inställa sig beträffande lämpligheten
att publicera ett material av ifrågavarande art, är frågan örn offentliggörande
av kommissionens undersökning föremål för övervägande inom socialdepartementet.
Problemet är närmast huruvida man kan finna en form för
publicering, som samtidigt tillgodoser berättigade anspråk på offentlighet i en
för polisväsendet vital fråga utan att kasta skugga på polismän, som blivit
föremål för obefogade angivelser.

Härefter yttrade

Herr Malmborg i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt
tack till herr statsrådet Mossberg för det positiva svaret. Jag tolkar det så,
att detta övervägande mäste leda till ett offentliggörande med hänsyn till att
det är en utbredd och allmän folkmening här i landet att hemligstämpeln bör
bort, när det gäller poliskaren. Det är ju ändå här genom en officiell utredning
sedan 1942 konstaterat, att nazisterna ha haft sina organisationer inom den
svenska poliskåren, och man kan inte taga fel på att det nu faktiskt håller på
att bli en förtroendekris för poliskaren. Det är nödvändigt med en upprensning
inom denna kår, och ett tidstecken i detta avseende är överståthållare Torsten
Nothins skrivelse till regeringen. Vad som särskilt intresserar nu är ju,
örn kriminalkonstapel Carl Nordhs namn är upptaget i den Hasselrotska förteckningen
över nazister inom poliskåren. Det kan åtminstone ge ett visst
värdeomdöme örn denna utredning.

Till sist vill jag betona, att för den lojala delen av goda svenskar och klara
demokrater inom poliskåren bör det kännas befriande att de olämpliga bli utrensade
ur kåren.

Vidare yttrades ej.

§ 2.

Svar på
interpellation.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har
herr Lundqvist erinrat, att frågan om statstjänstemäns skyldighet att tjänst -

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

göra vid arbetskonflikter gjorts till föremål för utredning genom särskilda
sakkunniga, vilka år 1939 avgivit betänkande med förslag i ämnet. Då förslaget
ännu icke föranlett åtgärd, Ilar interpellanten frågat, om jag är villig
att medverka till en lösning av den föreliggande frågan och på grundval av de
i betänkandet framförda synpunkterna framlägga förslag till 1946 års riksdag.

Med anledning härav ber jag få meddela följande.

Den i betänkandet behandlade frågan, sorn varit nedlagd under krigsåren,
har upptagits till fortsatt beredning. Vid en förberedande granskning av utredningen
har jag icke funnit någon omedelbar anledning till erinran mot sakkunnigförslagets
huvudgrunder. Frågan behöver emellertid närmare övervägas, och
det definitiva ställningstagandet såväl som tidpunkten då detta kan äga rum
måste bli beroende på resultatet av ärendets fortsatta utredning.

Vidare yttrade

Herr Llindqvist: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framföra mitt tack för svaret. Jag tacker också för
den välvilliga inställning till frågans lösning, som framgår av detta svar.

Beträffande tidpunkten är det ju förklarligt, att svaret blivit på det sätt som
här framgått. Orsaken till att jag framfört denna fråga är främst den, att det
pågår en undersökning inom 1945 års lönekommitté, där denna fråga delvis
kommer att behandlas. Det har nämligen från TCO framförts krav på reglering
av övertidsersättning, så att icke tjänstemän obehörigen utnyttjas under övertid
för att fullgöra det arbete, som i vissa fall utföres av personal, vars arbetsförhållanden
äro lösta genom kollektivavtal.

Vidare har statstjänarekartellen beträffande § 3, mom. 1 i lönereglementet
tänkt sig följande tillägg: »Beträffande tjänstemäns ställning vid arbetskonflikt
gäller vad därom särskilt stadgas.» Man har tagit sikte på den utredning, som
här föreligger, och man räknar med att innan detta avlöningsreglemente fastställes,
borde denna fråga vara löst.

En annan orsak till att frågan måhända kan bli aktuell är den, att under
krigsåren har det icke varit några konflikter inom speciellt kommunikationsverken.
Man har i samförstånd löst problemen. Men det kan ju också tänkas, att i
och med att vi komma in i mera normala förhållanden kommer den personal, som
lyder under gällande kollektivavtal, att kräva kompensation för den eftersläpning,
som ägt rum i lönehänseende. Det kan ju då tänkas, att kraftåtgärder komma
att vidtagas och att det blir arbetsnedläggelse. Då blir det tyvärr på det sättet,
att det uppstår gränsfall, där tjänstemän ha samma arbetsuppgifter som timavlönad
personal. Det har ju förekommit tidigare, särskilt i telegrafverket, och
det är helt naturligt i personalens intresse, såväl den månadsanställda som den
timavlönade, att man här får fram vissa riktlinjer, hur det skall förfaras vid ett
sådant tillfälle.

När det gäller den privata arbetsmarknaden så visade det sig ju under den
konflikt, som förekom inom verkstadsindustrien, att parterna hade löst denna
fråga på ett relativt gott sätt. Arbetsledareförbundets medlemmar behövde icke
bli prickade, utan man hade linjerna rätt så klara. Det är önskvärt att så blir
förhållandet också när det gäller statsverket.

Med dessa synpunkter, som jag här framfört på frågan, ber jag ännu en gång
att få tacka för svaret och uttrycker den förhoppningen, att detta spörsmål skall
bli löst inom rimlig tid, och vidare att man också tar hänsyn till de synpunkter,
som framförts i reservationen beträffande § 5 av landsorganisationens ordförande
August Lindberg och riksdagsman Axel Löfgren.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

§ 3.

Svar på Chefen för folkhushållningsdepartementet. herr statsrådet Gjöres erhöll på
interpellation, begäran ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr
Jonsson i Skedsbygd frågat mig, örn jag uppmärksammat den rådande och ännu
mer hotande bristen på trävarumarknaden samt örn jag, därest så vore fallet,
ämnade vidtaga åtgärder i den riktning, som av interpellanten antyddes, i syfte
att främja ökad produktion av trävaror. Med anledning härav får jag framhålla
följande.

Av olika skäl — ogynnsam väderlek, svårigheter med arbetskraft m. m. —
blev som bekant timmerfångsten under den senaste avverkningssäsongen väsentligt
mindre än man räknade med vid säsongens början och understeg avsevärt
timmerfångsten under föregående avverkningsår. Samtidigt härmed har efterfrågan
på trävaror ökats i väsentlig grad, framför allt på grund av de behov av
.dylika varor för återuppbyggnadsändamål, som efter krigets slut i Europa gjort
sig gällande i de krigshärjade länderna. Jag har ansett det som en angelägenhet
av väsentlig vikt för Sverige att i så stor utsträckning som möjligt tillgodose
dessa behov. På grund av den ringa timmerfångsten under avverkningsåret
1944/45 har det emellertid — trots betydande lager sågade trävaror vid 1945
års ingång — icke varit möjligt att exportera så mycket trävaror, som ursprungligen
varit avsett och som i och för sig varit önskvärt. Oaktat den
reduktion av exporten av sågade och hyvlade trävaror, som sålunda ägt rum, har
det icke kunnat undvikas, att trävarulagren i närvarande stund kommit att icke
oväsentligt understiga vad som kan anses normalt.

Till följd av nu angivna förhållanden är det helt naturligt, att inom landet uppstått
en viss knapphet på trävaror. Denna knapphet har blivit särskilt märkbar
på grund av att trävarulagren ligga spridda på ett mycket stort antal olika händer
i skilda delar av landet. De lokala lagren äro därför ofta icke av den storlek
och den sammansättning, som svarar mot behoven på de särskilda orterna. Knappheten
har vidare accentuerats av transportsvårigheterna, vilka framför allt föranletts
av den brist på järnvägsvagnar för transporter från sågverken till snickerifabriker
och större byggnadsplatser, som särskilt under höstmånaderna
gjort sig gällande.

Industrikommissionen har i viss mån sökt råda bot på transportsvårigheterna
genom att med järnvägsstyrelsen träffa avtal örn tillfällig förtursrätt till vagnar
för sådana sågade och hyvlade trävaror samt snickerivaror, vilka av kommissionen
prövas vara av trängande vikt ur försörjningssynpunkt. I gynnsam riktning
har verkat det förhållandet, att de mindre motorsågarna kommit i gång, sedan
drivmedel ställts till deras förfogande. Slutligen har någon örn ock obetydlig
lättnad i läget åstadkommits genom import av trävaror från Finland.

Otvivelaktigt är emellertid, att den nuvarande situationen på trävarumarknaden
ger anledning till bekymmer och att det framstår som ett önskemål, att produktionen
av timmer och därmed trävaror ökas.

Härvid måste beaktas, att tillgången på arbetskraft är begränsad. Det har
därför ansetts nödvändigt att redan under innevarande vintersäsong tillåta inskränkning
i produktionen av brännved till förmån för avverkningen av gagnvirke.
Detta kan helt naturligt få till följd, att kraftiga åtgärder behöva vidtagas
under våren och sommaren 1946 för att få fram erforderliga mängder ved.
Frågan härom beror emellertid helt på huru våra möjligheter att importera kol
och koks utveckla sig.

Interpellanten har förordat, att normalpriserna å rundvirke nu slopas. En sådan
åtgärd förmenas komma att i väsentlig grad stegra avverkningarna innevarande
vinter. Av en genom priskontrollnämndens försorg under sistlidna vår
verkställd utredning framgår emellertid enligt vad nämnden uppgivit, att nor -

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

matpriserna för sågtimmer och sågade trävaror äro så avvägda, att marginalen
för de icke exporterande sågverken måste anses vara i knappaste laget och att
därför någon höjning av normalpriserna på timmer icke kan ske utan att samtidigt
normalpriserna på det sågade virket höjets. Priskontrollnämnden har för siri
del bestämt motsatt sig, att normalpriserna å sågtimmer slopas utan att priserna
å de färdiga produkterna samtidigt höjas. En stegring av sistnämnda priser anser
jag icke kunna godtagas i nuvarande läge. Med hänsyn härtill är jag icke beredd
förorda slopande av normalpriserna å sågtimmer. Under sådana förhållanden
kunna ej heller normalpriserna å massaved hävas.

En följd av mitt ståndpunktstagande är vidare, att jag ej kan tillstyrka slopandet
av övervakningen över försäljningarna av skog å rot. Denna övervakning
måste nämligen anses utgöra ett naturligt komplement till normalpriserna
på timmer. Jag är visserligen väl medveten örn bristerna i denna övervakning
av skogsförsäljningarna, men otvivelaktigt har den verkat återhållande i fråga
örn rotvärdenas stegring.

Interpellanten har även anmärkt på de nuvarande mätningsföreskriftema.
vilka grunda sig på lagen den 30 juni 1943 med vissa bestämmelser om matning
av ved och annat virke. I anledning härav må till en början framhållas, att vid
denna lags tillkomst såsom motiv bl. a. angivits, att de prisreglerande åtgärder,
som redan vidtagits eller vore ifrågasatta för vissa slag av virke, såsom ett komplement
krävde, att garantier vunnes för att mätning av virket skedde efter enhetliga
grunder. Det uttalades vidare, att behov av lagstiftningen ansåges föreligga
på den grund att de statliga ingripandena, särskilt på vedmarknaden, gjorde
det önskvärt, att mätningen skedde på ett enhetligt sätt. Ur sistnämnda synpunkt
vore lagstiftningen av särskild betydelse med hänsyn till en kommande
avveckling av åtgärder, som på grund av krisen genomförts beträffande handeln
med ved och annat virke.

Skogsstyrelsen, vars mening angående detta spörsmål jag inhämtat, har starkt
betonat vikten av att ifrågavarande föres rikter bibehållas som ett medel att
åstadkomma enhetlighet och ordning i virkeshandeln. Styrelsen har framhållit,
att virkesmätningsföreskrifterna icke blivit efterföljda i tillfredsställande omfattning.
Detta gäller särskilt de delar av landet, speciellt i södra Sverige, där
försågning i betydande omfattning sker vid mindre företag och mätningsföreningarna
icke anlitats i önskvärd utsträckning. Enligt skogsstyrelsen beror detta
förhållande åtminstone i viss grad på att bestämmelserna om normalpriser å
rundvirke och virkesmätningen sammankopplats. Styrelsen finner det icke vara
berättigat att påstå, att svårigheterna och kostnaderna för mätningen i och för
sig äro av den storleksordning, att mätningsföreskriftema icke kunna följas. Än
mindre finner styrelsen dessa förhållanden kunna bidraga till bristen på trävaror.

Hur trävarumarknaden under nästa säsong kommer att utveckla sig är, såsom
framgår av vad jag här anfört, mycket svårt att uttala sig om. Väderleksförhållandena
spela här jämte situationen på arbetsmarknaden en avgörande roll.
Läget kan givetvis utveckla sig i bekymmersam riktning, och statsmakterna
måste därför vara beredda att ingripa. Det får därvid icke anses uteslutet, att
särskilda åtgärder kunna bliva nödvändiga för att säkerställa att de mest betydelsefulla
behoven täckas.

Med det anförda torde jag lia angivit, hur jag ser på de av interpellanten
framställda spörsmålen.

Härpå yttrade:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Nili- jag går att lill herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdcpartementet framföra mitt tack flir svaret,
kan jag tyvärr icke i detta tack innefatta vare sig svarets negativa innehåll

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

eller att svaret kommit med den snabbhet, som man inom skogsägarekretsa r
förväntat. I dessa kretsar har man med största otålighet avvaktat detta svar.
Därom vittnar det otal av samtal, jag haft, telefonsamtal oell brev, som kommit
inig till handa. Att man inom dessa kretsar icke är tillfredsställd med svarets
innehåll torde framgå av de exempel på hur priskontroll och mätningsbestämmelser
verka, som jag skall tillåta mig att i det följande anföra.

Först vill jag emellertid säga några ord om interpellationen och anledningen
till att densamma kom till stånd. Landets skogsägare ha under de gångna
krisåren ålagts betydande uppoffringar. Produktionspliktens genomförande,
när det gällt bränsleförsörjningen, har i stort sett genomförts och fullgjorts på
ett sätt, som länder inte minst skogsägarna till heder. Trots stegringen i arbetslöner
och övriga omkostnader har det varit möjligt för skogsägarna att i
stort sett fullgöra sin leveransplikt, ofta till mycket förlustbringande priser.
Man har inom skogsägarekretsar emellertid besjälats av en pliktkänsla att i en
brydsam situation söka fylla sin uppgift. Jag tror inte, att man från statsmakternas
sida har anledning att rikta klander mot dessa. De ha med andra
ord visat sin fulla samhällssolidaritet.

Jag påpekade i min interpellation, att uttagen av sågtimmer och annat
gagnvirke under denna tid fått stå tillbaka. Arbetskraften och dragarna ha
haft full sysselsättning med att framskaffa bränsle. I och med att kriget slutade
ökade emellertid efterfrågan på virke för byggnadsändamål inom landet,
samtidigt som en mycket stor efterfrågan på byggnadsträ gjorde sig gällande
i utlandet, särskilt England. För att förebygga ohejdad prisstegring i anledning
av den ökade efterfrågan infördes redan på ett tidigt stadium normalpriser
på sågtimmer. Som utgångsläge valdes vid tillfället inom landet gällande
priser. Från skogsägarehåll gjordes vid detta tillfälle inga erinringar, i varje
fall inga sådana av betydelse. Erfarenheterna från förhållandena efter förra
världskriget gjorde, att man icke nu återigen ville medverka till att ett onormalt
prisläge uppstod, vilket måste medföra krisartade förhållanden en gång,
när freden åter inträdde. Skogsägarna funno sig utan att knota i att avstå från
en tillfällig vinst, ehuru det naturligtvis för många skulle varit lockande att
till ett högt pris realisera sina produkter. Så långt var allt gott och väl, och
hade man stannat härvid, skulle säkerligen skogsägarna ha blivit nöjda. Men
priskontrollnämnden ansåg en fara hota i det förhållandet, att under det priset
på sågat virke var maximerat detta icke var förhållandet beträffande råvaran,
rundtimret, och därför ville man utsträcka priskontrollen att gälla även dessa
sortiment. Men då man saknade det instrument, som i detta fall var behövligt,
nämligen normgivande virkesmätningsbestämmelser, måste sådana först införas.
Dessa bestämmelser tillkommo också genom riksdagens beslut, och sedan
ansåg man sig vara färdig att angripa det andra stora problemet, nämligen
normalprissättning å rundtimmer. Härom skall endast sägas, att under normala
förhållanden och då ingen konkurrens örn råvaran förefinnes, såsom t. ex.
där endast en köpare finnes inom ett vidsträckt område, kunna virkesmätningsbestämmelserna
bliva till ett visst skydd för säljaren-skogsägaren, men att
dessa nu i stället, sådana de äro utformade, kommit att bliva det instrument,
medelst vilket köparen har möjlighet att hålla priserna nere på en lägre nivå
än vad som vore behövligt under rådande prisläge på den färdigbearbetade
varan.

Jag skall i detta sammanhang blott göra ett enda påpekande av ett fall från
min hemtrakt för att visa, huru det kan gå till. Inom stora delar av sydöstra
Sverige har det tillverkade sågvirket använts på hemmamarknaden för byggnads-
och snickeriändamål. Den överskjutande delen, som exporterats, har gått
i huvudsak på Danmark. Endast i mycket sällsynta fall har man härvid be -

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

tingat sig någon viss medellängd; i allmänhet har man sålt virket i fallande
längder. Har medellängd fordrats, så har denna i regel utgjort 12 fot. Men i
de normalprisbestämmelser, som fastställts på detta område, gälla priserna för
en medellängd av 14 fot med visst avdrag för varje felande tiondels fot. Växtformen
på en mycket stor del av skogen medgiver icke en förmånlig aptering,
som medför att medellängden blir 14 fot, och det torde vara få skogsägare,
som kunna utvinna ens det åsätta normalpriset, emedan det salda partiet icke
innehåller den fordrade medellängden. Att nu uppställa skärpta fordringar i
detta avseende anser jag vara så mycket mindre befogat, som huvuddelen
av det tillverkade sågtimret användes för byggnadsändamål inom landet —
jag kan i detta sammanhang peka på vår trähusindustri, där man icke är beroende
av virkets medellängd utan använder virke av alla möjliga längder..

Redan dessa bestämmelser ha åstadkommit berättigad irritation, men härtill
kommer, att bristen på kvalificerade mätare är så stor, att sådana icke kunna
erhållas i tillräcklig utsträckning. Hur skulle det för övrigt vara möjligt att
bara för Smålands inemot 2 000 småsågar erhålla kompetenta mätare? Det kan
man verkligen fråga sig. Skogsstyrelsen, som har hand örn kontrollen, har
visserligen förutskickat att i vinter utvidga antalet virkesmätningskontrollanter
till sex stycken i hela landet. Jag skall icke göra några kommentarer, da de
sannerligen göra sig själva. För övrigt skulle jag vilja tillägga, att det praktiskt
är omöjligt att tillämpa ett mätningssystem med auktoriserade mätare,
därför att till dessa småsågar levereras ett lass virke ena plågen, ett annat en
annan dag och senare ett tredje en tredje dag o. s. v. Nu mäste uppmätning ske
samtidigt som leveransen sker, enär upplagsplats ej alltid finnes vid sågen, och
det är ju praktiskt omöjligt att hålla virkesmätare enbart härför..

Men härtill kommer, såsom jag förut sagt, de åsätta normalpriserna, vilka
enligt samstämmiga uppgifter från såväl säljare som köpare äro. mycket för
låga i jämförelse med det för sågvirket fastställda priset.. Med insikt härom
är det klart, att säljarna avhålla sig från att sälja virke i den utsträckning,
som eljest skulle blivit fallet. Följden blir ökad virkesbrist. Inför detta läge
bär man från sågverksägarehåll framfört önskan örn avsevärd höjning av rotvärdepriset
och priset på rundtimmer eller helst slopande av båda dessa bestämmelser.
Man anser även från detta håll — och det med rätta att. de
åsätta priserna på rundtimmer äro alldeles för låga i jämförelse med priset
på sågtimret och att marginalen är alltför stor. Att så är förhållandet torde
för övrigt vara känt av var och en, som något sysslat med trävaruförädling.
Jag vill emellertid först påpeka, att prissättning å en sådan vara som rundtimmer
och ännu mera på en av skogvaktare uppmätt och kubicerad rotpost
är ytterligt svår. Det tarvas ingående erfarenhet, grundad på långvarigt sysslande
med denna näringsgren, innan man kan bedöma t. ex. hur mycket sågat
virke man får per kubikmeter av den eller den utmätta posten.. Ja, man kanske
bör ha vetskap örn vilken skogvaktare som uppmätt och kubicerat virkesposten,
enär det ofta beror på dennes personliga uppskattning av kubikinnehåll,
stamform, trädets längd o. s. v. till vilket resultat denne kommit. När det gäller
värdesättning av sådana faktorer som transport ur skogen och fram till
bilväg, finnes ju inte den minsta möjlighet för priskontrollnämnden eller, dess
underavdelningar ute i landet att bedöma dessa. Följden har också blivit de
mest missvisande beräkningar som någonsin presterats på detta område..

Jag bär i anledning av min interpellation blivit uppvaktad med skrivelser
odi muntliga uppgifter i mängd, uppgifter sorn mandom man inte hade ingående
personlig kännedom örn hur det i verkligheten går till, skulle hänföra till
fantasiens värld. Jag kan givetvis hår icke referera alla dessa bevis pa hur
detta system verkar till nackdel för skogsägaren och till fördel för förädlings -

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

industrien, men jag kan icke underlåta att till kammarens protokoll anteckna
några fall, som jag personligen undersökt eller erhållit av personer, vilkas
omdöme jag helt och fullt litar på. En skogsägare i min hemtrakt hade eget
arbetsfolk och egna dragare. Han bestämde sig för att själv avverka en skogspost.
Han lejde arbetskraft för huggningen men transporterade virket med sina
egna hästar till uppköparen. Virket uppmättes och klassificerades enligt gällande
mätnings- och prisbestämmelser. För virket erhöll hail ett medelpris av
83 öre per kubikfot, motsvarande ungefär 16 kronor 60 öre per kubikmeter.
Han blev missbelåten med resultatet, vilket, icke är så mycket att undra på,
då kvaliteten var god och hans avverknings- och transportkostnader belöpte
sig till 5 kronor 50 öre per kubikmeter. Nettot blev således 11 kronor 10 öre.
I stället lät han en skogvaktare göra utstämpling och kubicera en liknande
skogspost., vilken han utbjöd till försäljning på rot. Nu erhöll han ett pris av
22 kronor per kubikmeter. Priset godkändes av vederbörande kontrollorgan.

Jag skall nämna ett fall till, vilket jag personligen varit i tillfälle att följa.
En skogsägare avverkade och utforslade till bilväg ett parti rundtimmer, vilket
enligt muntligt avtal skulle övertagas till gällande normalpris av en snickerifabrik.
En del av timret utgjordes av någorlunda ren furu, varför partiet
klassificerades och prissattes så högt som bestämmelserna medgåvo. Under tiden
uppträdde en annan köpare, vilken förklarade sig villig att betala partiet
efter ett pris av 1 krona 25 öre per kubikfot, men säljaren ville inte rygga det
ingångna muntliga avtalet, utan virket lämnades till snickerifabriken. Vid avräkningen
erhölls ett pris om 1 krona 1 öre per kubikfot, således en förlust av
24 öre per kubikfot. Jag har själv bedömt detta virkesparti och därvid, med
hänsyn till att detsamma innehöll en betydande procent kvalitets virke, ansen
det inom ramen av gällande normalpriser på sågvirke vara värt mer än 1 krona
25 öre per kubikfot. Vid samtal med den sågverksägare, som erbjudit sig
att betala detta pris, medgav denne, att han på detta parti och inom gällande
prisbestämmelser skulle tjänat, såsom orden folio, en vacker slant.

Jag har velat anföra ett par exempel på hur detta system verkar på apterat
rundvirke och skall, trots att jag vet, att jag kommer att belasta kammarens
protokoll hårt, även anföra ett par exempel på hur systemet verkar vid
försäljning av skog på rot. Jag skall då först taga ett exempel på försäljning
av en ekpost på rot. Det emellan säljare och köpare överenskomna
priset utgjorde 40 kronor per kubikmeter, men detta ville inte vederbörande
organ godkänna. Man ansåg hälften eller 20 kronor vara nog. Efter förnyad
framställning medgav man emellertid ett pris av 30 kronor. Om jag upplyser
herr statsrådet örn att ersättningen för utkörningen till bilväg kunde sättas så,
att säljaren i realiteten erhöll sina 40 kronor per kubikmeter för denna kvalitetspost,
så kanske jag ger herr statsrådet en liten, men bara en liten, inblick
i hur det i verkligheten går till ute i bygderna. Är det ett sådant system som
han försvarar?

Jag skall icke anföra några flera exempel ur min egen fatabur utan endast
nämna ett par, som jag hämtat ur en tidning för gårdagen. Det gäller här en
herr von Segebaden som berättade, att han i juni i år till ett industriföretag
försålde skog på rot för 10 815 kronor. »För att bolaget skulle kunna erhålla
licens från bränslekontoret måste priset godkännas av priskontoret respektive
priskontrollnämnden. Efter en lång väntetid kom meddelande från nämnden
om att priset satts till 5 000 kronor, alltså mindre än hälften av vad man hade
överenskommit. Jag hämnande mig ånyo till nämnden och förklarade ingående
skogens karaktär samt drivningsförhållandena och begärde uppgift om grunderna
för nämndens värdering. Efter ytterligaren en lång väntetid — chefen
för skogsavdelningen hade semester vid den tiden — kom ett meddelande från

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

nämnden örn att man fordrade, att jag lät en fackman värdera skogen på marken.
Jag ringde priskontoret och bad chefen där skicka en fackman till mig.
Han utsåg också en skogvaktare, och denne verkställde en sortimentsfördelning.
Det förtjänar omnämnas, att i nämndens skrivelse saknades den av mig begärda
beräkningsgrunden, som nämnden använt till prissättningen. Detta var naturligtvis
för mycket begärt, då de tydligen inte ha någon sådan. Skogvaktarens
värdering slutade på 10 700 kronor. Fördelningsplanen ingick till priskontrollnämnden,
och efter lång väntetid även den gången kom meddelande örn att
priset satts till 7 000 kronor. Fackmannens värdering tog man sålunda ingen hänsyn
till. Jag nöjde mig icke härmed, och till slut fick jag upp priset till 7 760
kronor. Här såg det ut att vara stopp, men så fick jag hjälp av chefen för en
annan firma. Denne köpte nämligen partiet för 8 500 kronor, vilket pris godkändes
av nämnden.» Jag skulle vilja fråga: vilket pris är det rätta? Det skulle
vara mycket intressant att få veta. Man kan i varje fall icke på grundval av
denna tidningsnotis få klart för sig vilket som skulle vara det rätta.

Jag har här ett annat fall från Voxtorps kommun i Jönköpings län, som utbjudit
till försäljning skogsmark. Anbud hade inkommit på mellan 35 och
40 kr. per kubikmeter. Det måste således vara en ganska vacker skog och avgod
beskaffenhet. Men kommunalnämnden och kommunalfullmäktige i Voxtorp
ville icke gå med på det priset utan ingingc till priskontrollnämnden med en
gemensam skrivelse med begäran örn dispens för att få sälja detta skogsparti.
I skrivelsen heter det bl. a. följande: »Bestämmes nu rotvärdet till 30 eller
40 procent lägre än anbudet, så betyder detta inte att spekulanten i sin tur
säljer billigare utan endast och allenast att han genom myndigheternas mellankomst
tillförsäkras en stor extra förtjänst utöver vad han begär och kalkylerar
med. Det är med hänsyn till kända förhållanden ingalunda överdrivet räkna
med en genomsnittlig undervärdering av 10 kronor per kubikmeter, alltså i
detta fall 30 000 kronor. Mot sådan förlust kan den enskilde skogsägaren hålla
sig skadeslös genom osynliga likvider men så inte kommunen.»

Jag skall icke framdraga några ytterligare exempel. Det torde för var och
en, som sysslat litet med detta problem, vara klart, att man här står inför en
fullkomligt olöslig uppgift. Om icke herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
förefaller det minsta intresserad av utveoklingen på
detta område, så tycker jag, att finansministern skulle vilja ha ett ord med i
laget, åtminstone när det gäller försäljningen av domänverkets skogsposter.
Genom den prissättning och det försäljningssystem, som här tillämpas, erhåller
kronan säkerligen 25 ä 50 procent mindre betalt för kronoskogarna än vad som
vore möjligt att utvinna inom ramen av gällande normalpris på sågvirket. Man
bär för mig relaterat ett fall, då kronan inte erhållit mer än hälften av det
pris som skulle varit möjligt att uppnå, men då jag inte kunnat kontrollera
detta, skall jag inte anföra detsamma. Jag skall däremot taga ett fall, som jag
varit i tillfälle alf personligen kontrollera. En av kronan utbjuden rotpost värderades
av ett pär köpare var för sig, och de kommo till det resultatet, att
posten var värd 18 kronor ä 18: 50. Sedan satte de sig i förbindelse med domänverkets
försäljningschef och frågade, örn de finge köpa posten. Som de voro
gamla köpare, fingo de köpa posten, och priset var satt till 13 kronor per kubikmeter.
Det är icke att undra på, örn dessa köpare blevo glada. Så vaknade begäret
hos dom till en annan intilliggande post, som mycket viii kunde avverkas
tillsammans med den förutnämnda posten, och efter resonemang sinsemellan
kommo de överens om att ringa upp vederbörande och fråga, örn de kunde få
köpa älven denna post. De gjorde det. och de förutskickade också, att de i värsta
fall kunde betala mera. Då fingo de det svaret, att ville de betala mera, så
kunde de inte få köpa denna virkespost. Jag tycker, att detta är ett fall som

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

borde intressera finansministern. Det talas om att domänverkets försäljningar
åsamkat kronan förluster på miljoner. Jag kan inte säga hur många, därför
att jag inte har kännedom örn för hur många miljoner kronan säljer skog denna
säsong, men att förlusten rör sig örn flera miljoner kr. därom är jag övertygad.

Jag skall nu inte trötta kammaren med flera exempel på huru det av priskontrollnämnden
och folkhushållningsministern så varmt omhuldade systemet
verkar. Det är annars ett mycket litet antal exempel jag anfört, och dessa
skulle kunna mångfaldigas. De anförda ge emellertid en bild av läget. Min
bestämda uppfattning är, att enda möjligheten att åstadkomma sunda förhållanden
på virkesmarknaden är att slopa normalprissättningen. Och jag är inte
ensam örn denna synpunkt. Jag har sett i tidningspressen, att ett flertal organisationer
gjort framställning till Kungl. Maj :t om upphävande av dessa fullständigt
onödiga bestämmelser. Så lia Skogsägarnas riksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk, hushållningssällskapet i Kalmar södra länsdel, hushållningssällskapet
i Ostergötlands län, hushållningssällskapet i Jönköpings
län m. fl. gjort. Jag skall bara anföra något ur en skrivelse, som hushållningssällskapet
i Jönköpings län ingivit till Kungl. Majit i denna fråga. Denna
skrivelse är ju en framställning från en statlig myndighet till Kungl. Majit,
och en sådan myndighet överdriver icke utan den ser saken så, att den skall
kunna svara för varje ord, och den har kommit till det resultatet, att man bör
slopa de nu gällande prisbestämmelserna.

Hushållningssällskapet säger: »Örn priskontrollen på rotstående skog icke i
tillräcklig utsträckning räknar med möjligheterna att utvinna specialsortiment
utan huvudsakligen baserar prissättningen på utbytet i sågtimmer och massaved
blir följden, särskilt beträffande de bättre skogsposterna, att skogsköparna
kunna betala avsevärt mera än vad det priskontrol Drande organet godkänner.
Köparna erhålla därigenom en större marginal än de själva anse vara erforderlig.
Då det finnes priskontroll på sågat virke och andra färdiga skogsprodukter,
anser hushållningssällskapet dessa ingrepp beträffande handeln med
råvaran onödigt betungande. Det har icke heller anförts tillräckligt bärande
skäl för att staten skall säkerställa mellanhänderna mot förluster, och skogsköparna
själva synas° i stor utsträckning önska, att de ifrågavarande bestämmelserna
upphävas, då man anser sig kunna bedöma skogen och vad som kan
utvinnas av densamma utan ingripande från det allmännas sida.» Sedan slutar
skrivelsen med en hemställan, att »Eders Kungl. Maj :t snarast täcktes vidtaga
åtgärder för upphävande av nu gällande bestämmelser örn normalpriser
på rundtimmer och priskontroll på rotstående skog».

Sveriges skogsägare ha, som jag förut sagt, under den gångna tiden fyllt
sin uppgift på ett sådant sätt som borde tillförsäkra dem statsmakternas uppmuntran
vid deras fortsatta strävanden att, naturligtvis också i eget intresse,
vara samhället till hjälp. Det finns ingen anledning att en enda dag längre
upprätthålla bestämmelser, som verka på det sätt varpå jag här lämnat exempel-
Tesén att priset pa rundvirke skulle sa småningom spränga normalpriset
pa sagat virke är förut fran priskontrollnämnden framförd såsom motiv för
denna prissättning. Denna grundsjö! är falsk. I alla tider har priset på den
färdiga varan varit grundläggande för rotpriset på virke, och inga ändrade
förhållanden lia här inträtt. Skulle det händelsevis vara så, att någon betalat
ett för högt pris för rotstående skog eller rundtimmer, så har detta bara haft
det goda med sig, att han varit försiktigare nästa gång-. Han har, som vi säger
hemma i Småland, fått köpa erfarenhet.

Hur skulle det gå, om de priskontrollerande organen skulle betala den skada
de tillskj/ndat skogsbruket genom sina åtgärder? Det kan ju inte någon förnuftig
människa begära, att de skola kulina aläggas, enär deras uppgift att

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

åsätta riktiga priser på rotposter av skog är omöjlig. Jag förmodar, att dessa
organ skulle med tacksamhet se, att de bleve befriade från denna fullständigt
omöjliga uppgift.

När Kungl. Maj:ts förslag att uttaga s. k. exportavgifter i början av denna
riksdag förekom i bevillningsutskottet, ställde jag mig tveksam till detta förslag.
Det var först sedan jag erhållit bästa möjliga garantier, att de influtna
avgifterna skulle användas till skogsbefrämjande ändamål, som jag kunde
acceptera dessa avgifter. Jag såg för en tid sedan, att på några få månader
influtit ett belopp på inte mindre än 18 miljoner kronor. Dessa pengar ha
skogsägarna avstått i det lovvärda syftet att inte tillåta priserna på den inhemska
marknaden stiga till samma höjd som exportpriserna. Jag har vid
samtal med skogsägarna i min hembygd kunnat försvara denna åtgärd och
även vinna förståelse för densamma. Men det skulle vara fullständigt lönlöst
att söka förklara eller försvara, varför skogsägarna icke skola kunna utfå det
pris för sina produkter som prisläget på sågvirket medgiver eller varför de
skola avstå 25 å 30 procent eller kanske mera av sin rättmätiga andel till mellanhänderna.

Herr talman! Tiden medger icke, att jag anför flera exempel. Jag tror, att
det anförda tillräckligt belyser läget. Jag vill emellertid uttala mitt beklagande
av att, när vi i stort sett under denna kristid lyckats ganska bra med
vår priskontroll och våra ransoneringar ■— därom ha vi ju fått samstämmiga
vittnesbörd — man nu vid krisens slut skall vidtaga sådana åtgärder som kvarlämna
ett minne, liknande det som kvarlämnade^ av bränslekommissionen efter
förra kriget. Avskaffa priskontrollen å rotpostförsäljningar och å rundvirke!
Priskontrollen tjänar inte sitt ändamål, utan åstadkommer irritation och
återhållen verksamhet på området. Den förstör moralen, enär ingen har respekt
för lagar och förordningar, som verka demoraliserande på det allmänna rättsmedvetandet
och undergräva förtroendet för lagarna och för dem som stifta
dessa lagar.

Herr statsrådet säger till slut i sitt svar, att läget kan utveckla sig i bekymmersam
riktning och att statsmakterna därför måste vara beredda att ingripa.
Det skulle vara intressant att veta, hur statsmakterna i så fall skola handla.
Tror man, att man kan nå bättre resultat genom avverkningstvång? Jag
har ett annat recept, som jag är övertygad örn genast kommer att verka i produktionsstegrande
syfte, och det lyder: avskaffa priskontrollen å rundvirke
fortast möjligt!

Herr talman! Jag har kanske nödgats använda hårda ord vid detta tillfälle
— det beklagar jag — men jag kan försäkra, att de äro som en ljum
västanfläkt i jämförelse med vad som sägs ute i bygderna och som tyvärr
också har ganska stort berättigande.

Herr von Seth: Herr talman! Som representant för Jönköpings län hade jag
tänkt att för kammaren läsa upp, vad hushållningssällskapet i detta län skrivit
i detta ärende. Men nu har herr Jonsson i Skedsbygd gjort detta, och därmed
är ingen skada skedd. Eftersom jag talar fortare och läser litet fortare än han,
kanske vi i alla fall vunnit några minuter. Annars är det sak samma.

Jag skulle vilja understryka, att det finns ingenting som irriterat skogsägarna
så mycket som just denna kontroll på försäljning av rotposter, och det har
visat sig därigenom att det inte bara är skogsägarna som här lia ingripit utan
också skogsägarföreningar, RLF och hushållningssällskap. Ja, till och med
från köparnas sida — jag ber alldeles särskilt att få understryka detta, herr
statsråd — har man framhållit, att denna kontroll på rotförsäljningen av skog

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 43. 6

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

har irriterat säljarna oell bidragit till att utbuden blivit avsevärt mindre än de
annars skulle ha blivit.

Jag hade i remissdebatten vid höstsessionens början ett inlägg i denna fråga
av huvudsakligen samma mening som funnit uttryck i herr Jonssons i Skedsbygds
interpellation. Jag ansåg då, att det var hög tid, att det vidtogs åtgärder
för att man skulle kunna få en ökad avverkning, framför allt av timmer.

Nu säger också herr statsrådet i slutet av sitt interpellationssvar: »Det får
därvid icke anses uteslutet, att särskilda åtgärder kunna bliva nödvändiga för
att säkerställa, att de mest betydelsefulla behoven täckas.» Ja, det är alldeles
riktigt, herr statsråd, men frågan är, om icke dessa åtgärder redan nu
borde ha varit vidtagna, därför att avverkningssäsongen ju är i gång nu eller
kommer i gång omedelbart på nyåret, och framför allt därför att det med den
arbetsbörda som skogsvårdsstyrelsernas stämpelförrättare ha ju inte finns
någon möjlighet att få ut dem i skogarna nu. Jag måste därför konstatera, att
redan nu är skada skedd så till vida att avverkningarna lia minskats och att
buden lia blivit färre på grund av de för skogsägarna mycket svårtydda bestämmelser
som utfärdats.

Jag vill emellertid konstatera, att ju längre tiden har lidit, dess mer har
man kommit på det klara med att priskontrollnämnden icke har varit så hård,
som man hade fruktat. Jag skall gärna ge den det erkännandet, och jag gör
det icke bara som skogsägare utan även som ordförande i Jönköpings läns skogsägareförening,
den största i Sverige. Där har priskontrollnämnden, när den
fått se på rotposterna, icke varit så sträng vid handläggningen av dessa ärenden,
som man väntat. Men, herr statsråd, det berodde säkerligen på direktiv
från högre ort, som borde lia kommit tidigare.

Jag har själv sålt en ganska avsevärd kvantitet på rot av bättre fur, som
jag väntat med att sälja till i slutet av november. Vad jag begärde har priskontrollnämnden
endast i ett fall ansett vara ett för högt pris. Men de som
voro ute och ville sälja i mitten eller i slutet av oktober och i början av november
fingo delvis reda på att det var för höga priser. Framför allt bibringade dem
den prispolitik som domänstyrelsen påverkat den bestämda uppfattningen, att
årets rotpris skulle ligga cirka fem kronor lägre än förra årets pris. Den föregående
talaren har nu varit inne på detta ämne, och jag skall huvudsakligen
uppehålla mig vid detta, därför att jag anser det vara en av de viktigaste
frågorna i detta fall.

Här har kronan inställt sina auktioner, och man har tillställt dem som brukat
köpa skog de senaste åren meddelande örn att rotposter stått till förfogande
för det och det priset. Man fann då, att prisläget för de bättre virkesposterna
i Jönköpings län var cirka fem kronor lägre än förra året. Det har icke
varit någon möjlighet till tävlan, utan de virkeshandlare, som av en eller
annan anledning inte köpt virke under de senaste 3—4 åren, ha icke fått tillfälle
att köpa, men de som köpt förut ha fått meddelande örn att den och den
rotposten, t. ex. på Mariannelunds kronopark, stod till förfogande för kr. 18: 50
per kubikmeter. Jag har hört virkeshandlare som sagt, att för dessa poster
hade de gärna givit både 23 och 24 kronor på grund av virkets kvalitet. Här
har således inte bara domänstyrelsen på grund av direktiv från högre ort undandragit
finansministern åtskilliga miljoner kronor, utan man har bidragit
till att skogsägarna fått den uppfattningen, att rotpriserna här voro cirka fem
kronor lägre än förra året. Då har den naturliga följden blivit, att de som inte
varit piskade att skaffa pengar till kronoskatt och andra utgifter helt enkelt
låtit bli att sälja. Statsmakternas åtgöranden i denna sak — jag vill kraftigt
understryka detta till protokollet, och det har ju påpekats i mitten av oktober
från många håll — Ira bidragit till minskade utbud, och då är det så dags att

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

nu komma och erkänna, att det kan tänkas, att det behöver vidtagas nya åtgärdes
för att stimulera avverkningarna.

Enligt uppgifter som jag fått utbjödos från kungl, domänstyrelsen under
1944 poster på rot örn sammanlagt 2,2 miljoner kubikmeter till försäljning. Örn
man räknar med att cirka 40 procent av detta gällde timmerskog, kommer man
till att statsverket på grund av detta åtgörande undandraga åtminstone fyra
miljoner kronor i minskade inkomster för domänverket. Jag tror, att denna
siffra är tilltagen i underkant, enär jag räknar med att cirka 40 procent av
avverkningen gått till timmer och att cirka fem kronor undandragits statsverket
per kubikmeter. Följden av detta har just varit deli, att de privata skogsägarnas
utbud tryckts. Industrien — jag vill särskilt betona detta ■—• hade erbjudit
sig att ge ett högre pris än det som man tänkt sig skulle vara det gällande.
Men en lojal skogsägare har givetvis icke velat ta högre pris än han
anser skulle lia godtagits. Följden har blivit, att den ökade virkesproduktion,
som skulle ha kommit hela landet, våra broderfolk och delar av Europa, dit vi
skicka virke och färdigbyggda hus, till godo, i viss mån uteblivit

Även om den föregående talaren i tonen varit mera modest men i sak ganska
skarp, måste jag säga, herr talman, att jag i sak är fullt överens med honom.
Med den erfarenhet jag har som tolvårig ordförande i landets största skogsägarförening
vågar jag stå för mitt påstående, att de åtgärder som statsrådet
nu förebådat komma för sent, och det förhållandet, att åtgärder inte vidtagits
tidigare, kommer att medföra, att produktionen av för sågvirke lämpligt timmer
redan innevarande säsong blir för liten.

Här har i interpellationssvaret talats örn att det varit brist på arbetskraft,
och det är verkligen sant, att det är brist på arbetskraft på många håll, men
härtill komma dessa omständigheter som jag här har påtalat.

Herr Edberg: Herr talman! Det är ju helt naturligt, att många av denna
kammares ledamöter som inte känna till förhållandena tro, att den prispolitik
som i detta fall har förts inte kommer att ha återverkningar, men det blir
med det, som ordspråket säker om arbogaölet, »att det kommer efter». Jag
skulle tro, att när våren kommer och flottningscheferna skola summera ihop det
flottningsvirke som finns i flottlederna, så komma vederbörande att få se följderna
av sin negativa inställning till denna fråga.

Vi ha ju försökt hjälpa till, så att skogsarbetarna skulle få en hygglig levnadsstandard.
och detta Ilar naturligtvis gjort, att omkostnaderna stigit rätt väsentligt.
Jag talar nu för Norrland, som jag närmast känner till. En hel del
industriidkare lia där redan känt sig oroliga, och de känna sig mer och mer
oroliga för att den prispolitik som förs skall få till följd, att industrien icke
kan få fram virke till sina sågverk. De lia också därför begärt hos priskontrollnämnden
att få betala högre pris för rundvirket än vad priskontrollnämnden
bestämt men fått nej på sin framställning. Jag skulle med ganska stor
säkerhet vilja påstå, att när sommaren kommer, komma nog inte industriarbetarna
och heller inte industriidkarna att tacka priskontrollnämnden och vederbörande
statsråd, som ställt sig negativa till denna sak. Inte heller skattebetalarna
som då få finansiera arbetslösheten med direkt skatt på debetssedeln.

För några dagar sedan var jag i tillfälle att deltaga i ett sammanträde tillsammans
med en av Norrlands och, jag skulle kunna säga, Sveriges största industriidkare,
och han uttalade som sin uppfattning, att det med största sannolikhet
komme att bliva arbetslöshet vid industrianläggningarna och särskilt vid
sågverken, just på grund av att man där inte skulle kunna få tillräckligt med
råvaror. Det är ju helt naturligt, att skogsägare, som vilja försöka vara lojala,
inställa avverkningarna, när rotnettot blir sådant, att det inte lönar sig att

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

avverka. I Norrland lia vi kommit på efterkälken med vägarna. Vi lia inte sådana
vägar, att vi på dem kunna framforsla virke med motorfordon, utan det
måste köras med häst långa vägar. Följden därav är, som jag förut sagt, höga
avverkningskostnader, och jag är fullt säker på att herrarna i priskontrollnämnden
komma att få erfara, att vad som gjorts i denna fråga alldeles säkert
kommer att straffa sig.

Jag vill också säga, att det är beklagligt att man — jag har påtalat det
förut — när man går här i Stockholm skall behöva se, vilken prima massa- och
sulfitved som bränns upp, massaved som skulle ha kunnat förädlas vid sågverken
och skapat arbetstillfällen för industriarbetare och kapital åt landet, men
som nu går upp i rök, under det att man har tillräckligt med sådan skog, från
vilken man skulle ha kunnat få behovet av vedbränsle fyllt. Jag uttalade vid
den förra interpellationsdebatten i våras, att om inte något anmärkningsvärt
inträffade, skulle det bli vedbrist för konsumenterna i städerna. Det anmärkningsvärda
hände då, att jobbarna köpte upp flera tusen gamla hus, som fraktades
till städerna på järnvägarna och på så sätt räddade situationen för priskontrollnämnden
och bränslekommissionen. De priser som betalats för denna
ved ha varit mellan 15 ä 20 kr. Hade det priset betalts för skogsved hade icke
bränslekommissionen behövt ha några bekymmer för vedproduktionen. Nu
jublar priskontrollnämnden över jobbarhjälpen. Men, mina damer och herrar,
det går inte att ta några gamla hus och frakta dem till sågverken i tro att man
kan skapa arbete åt industriarbetarna på det sättet. Det kommer alldeles säkert
att bli tråkiga efterverkningar för vårt land av den på detta område förda politiken.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Som stadsbo skulle jag kanske inte
blanda mig i denna debatt, men om jag börjar med att säga att jag ingalunda
avsett att anföra någonting, som går de viktiga intressen emot, som herr Jonsson
i Skedsbygd här velat slå vakt om, så hoppas jag att det tillätes mig att något
beröra en del synpunkter, som det också kan vara motiverat att erinra örn i
detta sammanhang. *

Jag tror att det är mycket önskvärt att åtgärder i den anda, som interpellanten
här har antytt, kunna vidtagas, men man får nog samtidigt söka se till,
att inte alltför betydande olägenheter uppkomma på annat håll. Jag vill emellertid
gärna uttala, att man bör vara herr Jonsson i Skedsbygd tacksam för att
han genom sin interpellation har fäst uppmärksamheten på ett betydelsefullt
och väsentligt avsnitt av vår nationella hushållning, där försörjningsapparaten
inte fungerat så som den skall. Den i hög grad intressanta interpellationen med
sitt. trots ordknappheten oerhört omfattande innehåll uppvisar ju inte bara
en provkarta på misslyckade marknadsreglerande åtgärder, utan den visar också
i koncentration vad följden kan bliva av sådana ingrepp från samhällsmaktens
sida.

Att försörjningsapparaten inte fungerat på ett tillfredsställande sätt i fråga
om trävarumarknaden är emellertid inte bara fallet när det gäller marknadens
första led, d. v. s. avverkningarna, utan så är förhållandet hela fället över. Jag
har, herr talman, begärt ordet för att framföra några synpunkter från den
part pa trävarumarknadens område, som står konsumenterna närmast och som
har särskilda förutsättningar att märka var skon klämmer i dagens situation,
nämligen trävaruhandlarna.

Till att börja med kan utan vidare konstateras, att det statliga priskontrollsystemet
inte mäktat hålla stånd inför trycket av de krafter, som bestämt marknaden
pa detta område. Det har ju fastställts såväl normalpriser på råvaran i
skogen och på rundvirket som normalpriser — eller åtminstone priser, varom

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

trävaruhandlarna lia överenskommit med priskontrollnämnden — på sågade
trävaror och färdiga konsumtionsvaror. Men på alla håll konstaterar man, att
affärer på basis av normalpriserna knappast gå att göra och att normalprisbestämmelserna
kringgås. Det råder sålunda oefterrättliga förhållanden inte
bara på det avsnitt, som av interpellanten här berörts, utan även på trävaruhandelns
område.

Interpellanten bygger hela sin uppläggning av problemet och sitt förslag till
lösning därav på det förhållandet, att det förefinns en alltför stor marginal
mellan normalpriset på rotvirke och normalpriset på sågade trävaror. Herr statsrådet
G-jöres har gjort vissa invändningar häremot, och jag skall be, fastän jag
kanske därvid kommer in på samma saker som statsrådet sagt, att få något
belysa, hur man ser på problemet inom den del av den inhemska trävarumarknaden,
vilken, som sagt, ligger konsumtionen närmast, nämligen trävaruhandeln.

Det har ju blivit allt svårare att erhålla behövliga trävaror för den pågående,
av det allmänna uppmuntrade bostadsproduktionen, och trävaruhandlarna
kunna inte i önskad utsträckning betjäna sina kunder. Inför trycket av otillfredsställda
behov håller nu normalprissystemet på att bryta samman. Normalprisbestämmelserna
för sågade trävaror kringgås utan att priskontrollnämnden,
efter vad det synes, har möjlighet eller vilja att göra någonting däråt. Detta
i sin ordning uppluckrar aktningen för de mellan trävaruhandlarna och priskontrollnämnden
överenskomna priserna vid försäljning till konsumenter. Trävaruhandlarna
komma i en ytterst svår mellanställning, när sågverkens normalpriser
inte kunna upprätthållas. Å andra sidan förekommer det ofta, att de
större byggmästarna förklara, att ett merpris vid deras inköp av trävaror inte
har så mycket att betyda i förhållande till de olägenheter, som uppkomma
genom ökad väntetid och därmed förbundna utgifter. Fördelarna av att kunna
erhålla varan prompt äro så stora att det från denna grupp av konsumenter
blir en pressning uppåt på priset.

På grund av att sålunda såväl sågverkspriserna som konsumentpriserna äro
utsatta för pressning uppåt, är man inom trävaruhandeln —. jag vill delge
kammaren det — orolig för att ett lösgörande av priserna på rotvirke skall fortplanta
sig genom trävarumarknadens olika led på ett sådant sätt, att förhållandena
för trävaruhandeln bli alldeles ohållbara, örn inte även normalpriserna
på sågat virke och konsumtionsvaror släppas.

Man är från trävaruhandelns sida inte heller alldeles övertygad om att den
mycket önskvärda stimulering av virkesproduktionen, som i interpellationen
åsyftas, verkligen skulle lätta den inhemska trävarumarknaden, örn inte samtidigt
en reglering av ett eller annat slag sker beträffande den exporterade
kvantiteten. Jag är också för min del — med all hänsyn tagen till de synpunkter,
som herr statsrådet här anfört beträffande våra förpliktelser gentemot
lidande folk i andra länder — benägen att tro, att vår något släpphänta handelspolitik
på detta område har sin andel i skulden till det läge, vari vi nu
befinna oss.

Därmed vill jag ingalunda ha sagt, att inte alla tänkbara stimulerande åtgärder
böra vidtagas i fråga örn vår träproduktion, och jag instämmer gärna
med interpellanten, när han uttalar, att mycket skulle vara vunnet, örn man
nu avskaffade de onödiga och produktionshämmande skrankor, varmed virkesmarknaden
är kringgärdad.

Men om så skor, måste hållas i minne, att när statens dirigerande hand fått
grepp örn näringslivet, måste varje ny åtgärd bedömas med hänsyn till sina
konsekvenser på andra håll, diir motsvarande nya åtgärder måhända också
måste vidtagas.

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Yi kunna, herr talman, i nu rådande läge på trävarumarknaden inte annat
än alla varmt önska, att krishushållningen på detta område snarast måtte
hävas.

Herr Bergvall: Herr talman! Så omdebatterad som denna fråga har varit
både inom och utom riksdagen, är det självfallet att priskontrollnämnden
många gånger haft anledning att taga upp den och att överväga den ur de
mest skilda synpunkter. Redan när vi med regeringens tillstånd införde normalpriser
på sågtimmer och än mer när åtgärder vidtogos beträffande prissättningen
av rotstående skog, voro vi i priskontrollnämnden fullkomligt på det
klara med att vi skulle bli utsatta för en myckenhet av kritik.

Delvis skulle kritiken vara baserad på precis samma bevekelsegrunder som
kritiken från många håll av andra prisreglerande åtgärder. Jag syftar på den
kritik, som emanerar från det naturliga missnöjet nied att man i en viss situation,
som är fördelaktig för producenten, inte får taga ut det högsta möjliga
priset för en vara. Jag tror att jag här helt kan lämna denna kritik å sido med
att kort och gott konstatera, att det överhuvud taget inte går att driva någon
statlig priskontroll utan missnöjesyttringar av denna typ.

Men vi räknade inom priskontrollnämnden också med att vi skulle få en kritik
av annat slag, för vilken vi voro mer känsliga, nämligen den kritik, som
sammanhänger med att man här rör sig på ett utomordentligt svårreglerat
område. Det skulle med säkerhet komma att kunna anföras en hel del exempel
av den art, som interpellanten här gjort, på att bestämmelserna inte fungerat
på ett tillfredsställande sätt. Med detta vill jag emellertid inte alls ha uttalat
mig örn just de exempel, som interpellanten anförde; det är första gången jag
hör dessa fall omtalas, och det är därför omöjligt för mig att veta något örn
dem.

När vi emellertid trots de svårigheter, som kunde förutses, hos regeringen
begärde fullmakt att införa prisreglerande föreskrifter även beträffande rundvirke
och rotstående skog, så gjorde vi det därför att vi insågo, att vi inte i
längden skulle kunna klara den prisreglering för sågade varor, örn vilken i
stort sett enighet rådde, därest vi inte firigo detta nya hjälpmedel. Jag tror
att interpellanten liksom någon annan av de föregående talarna har gjort problemet
alldeles för enkelt, när han säger, att vi mycket väl kunna slopa prisregleringen
för rundvirke och avverkningsrättigheter och samtidigt behålla
normalpriserna på sågade varor. Men innan jag går närmare in på denna fråga
skall jag säga några ord om priskontrollen i allmänhet.

När de statliga prisregleringarna började, alltså när kriget bröt ut, var man
nog tämligen allmänt av den uppfattningen, att vad som borde eftersträvas
var att hålla fast konsumentpriserna, medan däremot priserna i de tidigare leden
kunde lämnas fria, ty ur den allmänna prisnivåns synpunkt var det bara
konsumentpriserna som hade någon avgörande betydelse. Man vann emellertid
snart nog — redan innan jag kom till priskontrollnämnden — ökad erfarenhet
och fann sålunda, att det i vissa situationer var fullständigt omöjligt att få
något grepp om konsumentpriset, örn man inte också hade någon hållhake på
priserna i de föregående leden. Skälet härför framgår redan av det enkla förhållandet,
att i en situation av knapp varutillgång eller varubrist har — schematiskt
uttryckt — producenten-fabrikanten övertaget över grossisten, grossisten
över detaljisten och detaljisten i sin tur över kunden. Kunden får bocka sig
för detaljisten, örn han skall få köpa något. Detaljisten får tigga och be grossisten,
örn han skall få köpa någonting av honom, och grossisten får i sin tur
tigga och be fabrikanten eller något tidigare ted örn att få köpa varor. Det
råder sålunda i en bristsituation det upp- och nedvända förhållandet mot vad

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

vi äro vana viel under normala tider med riklig varutillgång, då det i stort
sett är det sista ledet, d. v. s. konsumenterna, som Ilar övertaget, varigenom
priserna automatiskt reglera sig på ett hyggligt sätt.

Man fann således som sagt ganska snart, att det för att klara de statliga
prisregleringarna var nödvändigt att genomföra bindningar inte bara i fråga
örn konsumentpriserna, utan även på de tidigare stadierna under varans vandring
från producent till konsument. All erfarenhet har bekräftat för oss, att
detta resonemang är riktigt, även när det gäller sågade varor.

Vad vi här i dag kunna.diskutera är således inte, huruvida vi skola släppa
priskontrollen på rundvirke och skogsavverkningsrättigheter och samtidigt
hålla det nuvarande prisläget i fråga örn sågade varor •— den problemställningen
finns bara i fantasiens värld och inte i verklighetens — utan vad som
kan övervägas är, huruvida situationen är sådan, att vi med hänsyn till den
knappa varutillgången böra släppa priserna på rundvirke och skogsavverkningsrättigheter,
i klart medvetande örn att i samma ögonblick vi göra detta,
så kunna vi inte heller hålla det nuvarande prisläget på sågade varor. Det vi
ha att välja emellan är sålunda å ena sidan att försöka hålla fast vid nuvarande
regleringsgrunder, hur svaga och i många avseenden bristfälliga de än äro,
och därigenom få ett resultat, som gör det någorlunda möjligt att upprätthålla
en viss prisnivå på sågade varor, och å den andra sidan att släppa prisregleringen
på rundvirke och sågtimmer och samtidigt även låta priserna på
sågade varor gå upp, med den effekt detta kan ha för bygnadskostnader och
andra på hela vår prisnivå inverkande kostnader.

Det har här anförts en mängd exempel på prisöverträdelser när det gäller
rundvirkesförsäljning och dylikt. Den part, som säljer sågade varor, tiger nog
i allmänhet still, men i den siste talarens anförande fanns det ganska bestämda
antydningar om att det knakar i fogarna även när det gäller priserna på sågade
varor, således priserna vid försäljning från sågverken och från trävaruhandeln
direkt till byggmästare och andra konsumenter. Jag kan tala örn, att
vi inom priskontrollnämnden inte äro sämre underrättade örn situationen än
att vi veta, att det redan i dag förekommer prisöverträdelser även i de senare
leden och inte endast i de tidigare.

Det råder emellertid inte ringaste tvekan om att i det ögonblick vi släppa
de, låt vara ganska svaga, bindningar vi nu ha i fråga om priserna i tidigare
led, så brista också bindningarna på priserna i de sista, leden,^ detta även av
den enkla anledningen att det inte bara är utomordentligt svårt att kontrollera
priserna på rundtimmer och skogsavverkningsrättigheter, utan, mina damer
och herrar, ärligt talat också är mycket svårt att kontrollera priserna på
sågade varor. Jag tror att de bägge talare, som här yttrat sig och som bättre
än jag känna till situationen på skogs- och trävarumarknaden — jag ä,r ju ingen
fackman på det området — kunna bekräfta, örn de vilja vara uppriktiga, att
det sannerligen inte är lika lätt att kontrollera priserna på sågade varor i trävaruhandeln
som att kontrollera priserna på ett kilo socker eller ett kilo kaffe.
Det sista är något, som man utan vidare kan åtaga sig, men att hålla priserna
på en så svårkontrollerad artikel som sågade varor är något, som förutsätter
att man bygger upp ett sådant system att marginalerna hela vägen igenom,
från den förste producenten till den siste säljaren, bli någolunda rimliga. Skapar
man genom regleringsåtgärder i detta avseende spänningsförhållanden, som
äro för starka, brister det hela.

Jag tror således att vi böra, örn vi vilja se problemet ur riktiga aspekter,
ställa frågan på följande sätt: är situationen i vårt land sådan, att vi nu böra
släppa priskontrollen på liela trämarknaden och taga de prisstegringar och störningar
av den allmänna prisnivån, som därav bli följden? Eller skola vi, fullt

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

medvetna om de brister oell olägenheter, som det nuvarande systemet Ilar, ändå
försöka hanka oss fram, så att vi slippa dessa mycket allvarliga störningar?

Jag vill inte säga att svaret på den frågan är entydigt. Jag förstår mycket
val denikson! liksom den föregående talaren säga: »Vi böra släppa de statliga
krishushållningarna och taga de risker, som äro förenade därmed.» Men jag är
dock inte beredd att ställa mig på hans ståndpunkt härvidlag, ty jag anser,
att riskerna i det fallet trots allt äro större än olägenheterna och nackdelarna
av det nuvarande systemet. Under alla förhållanden tjänar det emellertid ingenting
till att invagga sig i den föreställningen, att man kan göra vad den ärade
interpellanten här vill göra utan att detta har någon återverkan i fråga örn
priserna på sågade varor till de slutliga konsumenterna. Detta är icke möjligt
i dagens läge med den knappa varutillgång, som vi ha på både den ena och den
andra punkten. Vid riklig varutillgång, det behöver knappast framhållas, är
situationen en annan.

Jag skulle i anslutning till den siste talarens anförande kunna ge så många
exempel, att han skulle bli överraskad, på svagheterna och olägenheterna av
den statliga priskontrollen, icke bara på träområdet utan även på andra områden.
Men det gäller i fråga örn priskontrollen överhuvud detsamma som i fråga
örn priskontrollen på träområdet, att man skall söka väga fördelar och nackdelar
mot varandra. Det finns de som säga, att man hellre skulle lia låtit bli
den statliga priskontrollen under kristiden för att slippa olägenheterna och
nackdelarna samt tagit den kraftigt stigande prisnivå, som blivit följden. Dem
förstår jag; de kunna anföra argument för sin position. Men jag har dock från
mina utgångspunkter otroligt mycket lättare att förstå dem, som säga, att trots
allt kunna vi vara ganska belatna med att ha lyckats klara prisnivån så pass
hyggligt som vi gjort, även örn det icke skett utan biverkningar, som ingen av
oss är förtjust i.

Meningen med mitt anförande är icke att ingå i olika detaljfrågor. Meningen
är icke att förneka, att det finnes många svagheter och olägenheter i fråga örn
priskontrollen på trävaror. Men den som fördomsfritt bedömer situationen och
icke har speciella intressen av prisbildningen på det ena eller andra området,
utan följer den faktiska utvecklingen i prisavseende både i fråga örn sågtimmer
och sågat virke, måste lia klart för sig, att situationen är den, att antingen
får man i viss utsträckning dragas med de nuvarande olägenheterna eller slopa
priskontrollen på det hela, vilket i nuvarande situation innebär en mycket kraftig
prisstegring även på sågade varor.

o Det är valet mellan dessa positioner som man är skyldig att göra här. Man
får icke förenkla situationen så att man kommer fjärran från verkligheten.

Herr Pelirsson-Branistorp: Herr talman! Såsom ett led i den allmänna priskontrollen
har det säkerligen inom det område vi nu diskutera lika väl som
inom andra områden varit angeläget att se till, att priserna kunnat begränsas
så att de icke stigit i vilken utsträckning som helst. Av denna anledning bär
ett fastställande av normalpris på sågat virke varit erforderligt och är enligt
mitt sätt att se fortfarande erforderligt. En okontrollerad prisnivå under den
tiden som ligger närmast skulle enligt min mening få mindre tillfredsställande
verkningar inom olika områden. Med hänsyn till världsbehovet av trävaror
samt mindre tillgång a fossilt bränsle torde en okontrollerad trävarumarknad
leda till en situation som skulle bli skadlig för alla intressen. För att hålla
trävaruhandeln inom sunda linjer tillkommo på sin tid mätningsbestämmelser.
Skogsägarföreningarna kunna med hänsyn till sin betydelse inte minst för
framtidens skogsägare och samhällets ekonomiska utveckling inte handla som
de mera tillfälliga virkesköparna och hava därför ur sina synpunkter att

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

stödja en utveckling inom affärsområdet som skapar förtroende mellan köpare
och säljare. Däremot har jag aldrig kunnat biträda den tanken, att man för att
få kontroll över prisutvecklingen på detta område skulle behöva fastställa pris
även på det så kallade rundvirket. Jag har bestämt motsatt mig det av den
anledningen, att jag trott, att företagsamheten på de olika områdena borde
avgöra denna fråga utan ingripande från det allmännas sida. Jag kan icke
tänka mig, att en företagare inom industriens eller handelns område betalar
högre pris för det virke han köper för bearbetning än vad han med hänsyn
till beskaffenheten av det färdiga virket kan utfå såsom ekonomiskt resultat.

När normalpriset på rundvirke infördes, sade man, att det var möjligt att
en virkesköpare fick betala högre pris med tanke på högre pris på exportmarknaden
vid blivande export. Med hänsyn till detta infördes bestämmelser
örn clearingavgift på den kvantitet, som skulle exporteras och betingade högre
pris än normalpriset. Det invändes från exportörerna och industrien den gången,
att det var icke riktigt, ty örn världsmarknaden ville betala högre pris för
skogsprodukter, vore det rimligt att skogsägarna finge ut detta. Jag invände
gentemot industrien, att det var icke skogsägarna som finge högre pris, utan
den industri som tillverkade och förädlade varan finge ut det högre priset, ty
denna industri betalade icke skogsägaren mer än normalpriset för rundvirke.
Principen godkändes också. Av den anledningen kom clearingavgiften till.

Nu säger herr Bergvall i dag, att det är oerhört svårt — och det är jag
den förste att erkänna — att hålla en prisnivå, som är önskvärd ur synpunkten
av penningpolitiken. Jag har den uppfattningen, att ingen vill underlåta
att göra allt som överhuvud taget är möjligt för att icke förstöra penningvärdet.
Men''när man vill vinna detta med normalpris på rundvirke, kommer
man till en avvägningsfråga mellan skogsägarna och förädlarna av virket vilket
pris rimligen bör tillkomma den ene och den andre.

Jag vill fråga herr Bergvall: vad hade inträffat i slutet av den tid, då vi
icke hade normalpris på rundvirke? Hade industrien och timmerhandeln för
låga inkomster och för små möjligheter att förtjäna pengar, och var detta ett
sätt att söka hjälpa dem att bättre hävda sin ställning i den ekonomiska utvecklingen?
Jag kan icke finna någonting annat. Detta får jag så mycket
mera stöd för däruti att, även sedan clearingavgift för de exporterade varorna
bestämts, det betalas högre pris. Jag tror icke att det är oriktiga uppgifter
som lämnats, och jag har själv fått sådana uppgifter. Man säger: den och
den sågtimmerskogen, det och det timret är av den beskaffenhet, att man kan
betala högre pris.

Herr Bergvall sade själv, att det är oerhört svårt med dessa olika sortiment
att kontrollera det hela. Men det är naturligtvis lika svårt för priskontrollnämnden
att sätta normalpris på rundvirke av olika sortiment, som äro
av olika beskaffenhet. Det är riktigt att rättelse skett i vissa fall, där det påtagligt
bevisats att sortimenten varit av bättre beskaffenhet. Då har man
medgivit höjning av priset. Men i varje fall kan jag icke finna annat än att
med det nu tillämpade systemet, med denna avvägning mellan vad råvaran
skall kosta och vad den färdiga varan skall kosta, faktiskt följer en bestämd
favorisering av dem, som färdigställa varan. De få lov att taga det pris de
haft rätt att taga tidigare, när de betalat högre pris för råvaran. Följaktligen
har man tryckt de ekonomiska förutsättningarna för den ena gruppen, då man
förbättrat de ekonomiska förutsättningarna för den andra gruppen.

Det är väl därför missnöje uppstått. Vad föranledde metallarbetarstrejken
i våras? Såvitt jag begriper hade den utveckling som skett lett därtill. Priser
på produkterna hade stigit. De som arbetade inom detta fack hade självklart
tillgång till de olika företagens ekonomiska resultat, och de säde sig, som jag

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

tycker fullständigt förklarligt: varför skola vi inte lia någon del av det förbättrade
läge, som verkligen inträffat? Precis detsamma kan sägas på skogens
område.

Den irritation som inträffar blir mycket förklarlig, ty man ser, att de olika
företagen, såväl de som förfärdiga dessa produkter, som de, vilka sköta handeln
med desamma, ha icke mindre utan snarare bättre inkomster på grund av det
tillstånd som utvecklat sig genom priskontrollen.

Herr Bergvall förmenade, att det är mycket förklarligt, att från botten räknat
har den ene övertag på den andre, och till sist har den, som saluför varan,
övertag på konsumenten. Men örn vi fortsätta med normalpris på rundvirke
och det blir minskad tillgång på detta virke, är det då icke så, att då
har den, som i sista hand säljer till konsumenterna, större övertag den gången,
när det verkligen är bristande tillgång?

dag är mycket angelägen, att utvecklingen ej skall ske på det sättet, att
priset stiger ytterligare. Vi ha en erfarenhet sedan förra världskriget, då under
de s. k. efterkrigsåren en oanad stegring av priserna uppstod på grund
av exportmöjligheterna. En sådan utveckling vill jag icke vara med örn på
nytt. Men jag har den uppfattningen, att särskilt under det tillstånd, som nu
råder, då avverkningen av virke minskats väsentligt, en prisstegring skulle
medföra en minskad tillgång. Då få herr Bergvall och priskontrollnämnden
som ett brev på posten den situation han målade fram, att vid minskad tillgång
har den, som säljer till konsumenterna, väsentligt större övertag. I så
fall tror jag att det är svårt för priskontrollen att följa det hela och hålla det
i de banor, som ur alla synpunkter äro önskvärda.

Herr Norup: Herr talman! Då jag som ledamot av priskontrollnämnden var
med örn att behandla detta ärende, hade jag där en avvikande mening mot
nämndens majoritet Det ger mig anledning att här säga några ord.

När det gäller priskontrollnämndens verksamhet är jag alldeles övertygad
örn, att litet var inser dess nödvändighet och att en hel del av densamma
företagna åtgärder under kristiden haft oerhört stor betydelse för hela vårt
samhälle. Vi komma icke ifrån, och det finna vi, örn vi följa priskontrollnämndens
verksamhet, att inverkan på prisbildningen också är inverkan på
produktionen. Man kan följaktligen med ett mer eller mindre högt pris också
påverka produktionen tili stegring eller minskning.

o Fastställande av normalpris på rundvirke har enligt min mening haft en
sådan inverkan på avverkningarna, att de minskats. Därmed har man icke utnyttjat
de möjligheter, som man inom ramen för ett slutpris har, utan man
skulle genom att slopa normalpriset på rundvirke, haft bättre möjligheter att
stimulera avverkningarna.

Kravet på en bättre prisbildning på rundvirke har väl gjort sig olika gällande
i olika delar av landet. Det är säkerligen så att i Norrland prisbildningen
för skogsägarna givit ett sämre utbyte än i södra Sverige. Påtryckningarna örn
bättre pris på virke ha också gjort sig mera gällande från Norrland än från
södra Sverige. Kostnaderna för såväl huggning som drivning ha säkerligen
varit större i Norrland än i södra Sverige, ty i Norrland klagar man allmänt
pa, att man har väldigt svårt att få en hel del arbeten utförda till avtalsenliga
priser. När man talar örn prisbildningens inverkan på produktionen, är
det här fråga örn produktion i olika län.

Nu har ju tillgången på rundtimmer och sågat virke också en inverkan på
byggnadsverksamheten. Från statsmakternas sida har ju under de senaste åren
visats ett oerhört stort intresse för att hålla byggnadsverksamheten så livaktig
som möjligt och därmed tillgodose den alltjämt växande bristen på bostäder.

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

De ökade fordringar, som ställts på industrien och vårt näringsliv, ha givetvis
föranlett stegring av byggnadsverksamheten, och statsmakterna ha icke kunnat
undgå att inrikta sitt intresse därpå.

Nu hörde vi tidigare i debatten ett inlägg från herr Olson i Göteborg, som
påpekade de förhållanden, som i dag äro rådande pa var byggnadsmaterialmarknad,
där trävaruhandeln i dag icke har möjlighet att tillgodose kunderna.
Det är väl ändå ett tillräckligt observandum, att något behöver göras för

att få bättre förhållanden på detta område.

Hur skall man då gå fram för att få mera virke? Det är klart, att där har
man, som sagts av herr Bergvall, två olika vägar att ga: antingen^ att bibehålla
den nuvarande prisbildningen med dess försämrande inverkan pa tillgängen
av byggnadsvirke eller också att släppa priset pa dessa saker.

Jag för min del tror, att man skulle till att börja med kunna >gå en medelväg
genom att man i varje fall inom ramen för det nuvarande priset tillåter,
att priset på rundvirke kan få lov att stegras, något som köparna av rundvirke
ha förklarat att de äro villiga att acceptera.

I en skrivelse, som skogsägarnas riksförbund ingav till priskontrollnämnden,
refererades köparnas villighet. Det konstateras, att köparnas villighet under
de senaste åren att betala priser för rotstående skog, som avsevärt överstiga
nuvarande virkesleveranspriser, synes giva vid handen, att även köparna
anse sig kunna betala ett högre råvarupris. Det har gjorts gällande, att anledningen
till att man sålunda i mycket stor utsträckning övertagit den rotstående
skogen varit, att man räknat med högre priser vid export men icke
räknat med någon prisutjämningsavgift, varför det blivit en felspekulation.
Härtill kan genmälas, att de köpare, som icke haft avsikt att köpa för export,
skulle i ett mycket stort antal fall ha betalat mera för rotposter än som bort
ske med hänsyn till fastställt normalpris på rundvirke.

Följaktligen framgår tydligt av näringslivets handlande, att det finnes en
marginal, där man är villig att betala bättre pris för rundvirke. Då bör man
enligt min mening tillåta, att denna marginal kan få utnyttjas.

Vilka är det nu som drabbas hårdast av de nuvarande forliallandena? Het
är ingalunda de stora skogsägarna. Det är ingalunda de, som ha möjlighet att
själva förädla skogen, utan det är de tusentals små skogsägarna, som äro hanvisade
till att sälja sitt rundvirke eller sälja på rot. Man har anledning att
göra sig den frågan, om man icke i den tid, som nu är rådande, då omkostnaderna
på mångå håll, kanske med all rätt, stiga, skall giva dessa små skogsägare
de möjligheter, som inom det nuvarande prisets ram äro till finnandes.

När det gällde att taga ställning till denna fråga i priskontrollnamnden,
kunde jag för min del icke biträda nämndens beslut, utan jag avgav dar en reservation,
som jag skall be att här få föredraga. Den lyder sålunda. »Det är
säkerligen nödvändigt att statsmakterna ur olika synpunkter annu en tid framåt
hålla en fortlöpande kontroll över prisnivån. Salunda mäste priskontroiinämnden
se till att priset på en produkt icke får en sådan utveckling att detta
kommer att få återverkningar på andra områden, som medföra rubbningar i
såväl löneläge som levnadskostnader. Å andra sidan kan man förutsätta, att
en tidigare gjord avvägning av ett produktpris i olika förädlingsstadier bör
kunna vara föremål för de justeringar, som framkomma dels av erfarenheter
man gjort och dels med tanke på prisets inverkan på produktionskvantiteten
som i visst prisläge kan beräknas framkomma. När det gäller skogens produkter
har prisbildningen på sågtimmer och massaved med undantag för smärre justeringar
bibehållits oförändrad sedan 1942. Detta har väl under tid som gått
av olika parter ansi''!Is naturligt med hänsyn till de under kriget mycket begränsade
och osäkra avsättnings förhållandena, särskilt lör ilen exporterande

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar vå interpellation. (Forts.)

trävaruindustrien. Det synes dock som om utvecklingen den senaste tiden på
skogs- oell trävarumarknaden genomgått en sådan förändring att vissa justeringar
inför det nya avverkningsåret böra företagas. Detta Ilar också påpekats
i en tran Sveriges skogsagareförenmgars riksförbund till priskontrollnämnden
inlämnad skrivelse. Jag kan för min del helt instämma i det påpekande som
gores av riksförbundet, att de okade avverknings- oell drivningskostnader, som

ppstatt sedan 1942, ha medfört ett sänkt rotvärde för skogen. Otvivelaktigt
ar att arbetskostnaderna m. m. avsevärt stegrats, och detta har givetvis fått
bårås av skogsagarna. Å andra sidan synes erfarenheten ge vid handen, att
förädlingsindustrien kan och aven visat sig villig att betala mera än normalpnserna
för rundvirke medgiva. Den tendens, som riksförbundet erinrat om
till förskjutning av förädlingsindustriens inköp från rundvirke till skog å rot
synes även ge vid handen, att industrien känner sig ha möjlighet att i denna
iorm betala ett något bättre pris. Det är också min uppfattning, att det kan
vara möjligt att inom ramen för nu gällande priser å de sågade varorna bereda
en viss justering av priserna för sågvirke. I fråga örn massaveden synes
likaledes som örn motsvarande justering skulle kunna äga rum. Angående prisutvecklingen
torde också kunna ifrågasättas, om det i längden kan vara möjligt
att upprätthålla en betydande skillnad mellan de priser, som utvinnas vid export
och de priser, som komma förädlingsindustrien till godo. Priserna på den
enge ska marknaden ha hittills varit förhållandevis gynnsamma. Vid avsättmng
lill Amerika har läget hittills ej varit lika gott. men vissa tendenser ge
dock vid handen att gynnsammare förhållanden kunna komma att inträda. I
värjo lali synes det uppenbart, att även i fråga örn priset på massaved motsvarande
förbättringar som beträffande sågtimmer borde kunna genomföras I
anslutning till ovanstaende och för att tillförsäkra tillräcklig produktion av
sågtimmer och massaved anser jag goda skäl föreligga för att 1) normalpriserna
för sågtimmer och massaved avskaffas; 2) örn ett borttagande av normalpriset
pa rund virke ejdner att genomföra, priserna å såväl sågtimmer som mas.
Jus^eras uppåt i den män sorn, inom ramen för priskalkylerna med nuvarande
slutpris for den förädlade varan, är möjlig.»

Jag tror för min del, att örn man möjliggör för skogsägarna att få ta ut de
enligt min uppfattning breda marginaler som finnas — utan att därmed priset
på slutprodukten höjes — skulle man i viss utsträckning tillgodose skogsägarnas
krav. Herr Bergvall framhöll att om man ändrade förhållandena
härvidlag skulle man riva upp vårt prissystem. Ja, i en del andra länder har
man för att stimulera viss produktion gått ifrån den stränga prisbildningen
och i någon mån givit bättre och friare prismöjligheter. I Amerika exempelvis
har man bl. a. höjt priserna på trämassa för att skapa större tillgång på densamma.
Jag är övertygad örn att vi skulle gå en lyckligare utveckling till
mötes, örn normalpriser på rundvirke, kanske även på massa, slopades. Men örn
inte detta kan ske bör man möjliggöra för skogsägarna att ta ut vad som inom
slutpriset rymmes, vilket jag för min del har yrkat på i den till priskontrollnämnden
inlämnade reservationen.

Jag är övertygad om att denna fråga är av den allvarliga karaktär att man,
ävensom detta skulle medföra någon prishöjning på rundvirke, måste vidta någon
åtgärd och att man då borde kunna tillgodose kraven från byggnadsverksamheten
så att man på det hållet med större tillfredsställelse kan utföra vad
samhället kräver av denna verksamhet.

Herr Thoren: Herr talman! Då jag sedan ett trettiotal år är skogsägare och
ägare av ett sågverk, till vilket jag inköpt största delen av årsbehovet av timmer,
kanske det inte är förmätet att jag ber att få säga ett pär ord i denna,
som jag anser, mycket viktiga fråga.

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. .(Forts.)

När. priskontroll infördes på växande skog, timmer och sågat virke gav
man sig, såsom också priskontrollnämndens ordförande har erkänt, in på ett
mycket svårt område. Det är inte lätt för priskontrollnämnden att med ledning
av våra utsända stämplingslängder bedöma kvalitén på de växande skogsposterna.
Detta är nästan omöjligt — man måste ha varit på ort och ställe. Grovlek
och postens innehåll m. m. får man reda på, men i fråga örn kvalitén kan
det skilja mycket. Det är inte heller lätt att klassificera timret — det har jag
mycket väl märkt vid inmätningarna -— och jag är övertygad örn att klassificeringen
i olika delar av landet och t. o. m. inom samma trakter kan variera
betydligt.

Nu ha vi sett resultatet och haft erfarenhet av svårigheterna, sedan vi arbetat
med detta en tid, och jag får erkänna att jag i stort sett ser saken precis
på samma sätt som interpellanten. Örn jag köper skog på rot — skogsägarna
ha ganska snart kommit underfund med att det för närvarande är förmånligast
för dem att sälja på det sättet, trots att motsatsen borde vara fallet — får jag
betala ett betydligt högre pris. Därtill kommer att en köpare inte alls med samma
fördel och till samma billiga pris kan driva ut en post som ägaren själv.
Det är av skogsägarföreningarna eftersträvat att ägarna av skogen skola så
långt möjligt hugga och köra fram timret till bilväg, flottled eller järnväg,
ty då blir det betydligt bättre hushållning än örn köparen skall ta hand örn
skog på rot.

Och dessutom: det kan inte vara rimligt att det skall ges olika möjligheter
åt dem som ha en timmerskog, som kan stämplas ut och säljas i en post, och
dem som lia åläggande av staten att stämpla ut i en ungskog, med ett eller
annat inslag av grövre träd, »vargar» och dylikt, som lämpar sig till timmer.
Där kan inte utstämpling i en post ske, och ägarna få ett sämre pris, och det
blir mycket mera besvär att få fram timret, som vanligtvis står glest och följaktligen
är besvärligare både vid huggning och framforsling.

Att vi överhuvud taget börjat få ont örn timmer beror på en hel del faktorer,
som såvitt jag har hört inte berörts här. Det är inte bara priset det beror
på, utan även på de stora ålägganden som skogsägarna i allmänhet fått i fråga
örn vedhuggning. Detta i sin tur medför, att de komma upp i så pass höga
tillfälliga inkomster att de många gånger måste ta till skogskapitalet för att
klara skatterna. Skatterna bli så stora att man är rädd att röra vid timmerskogen.
Länsskogvaktarna tala samt och synnerligen om att problemet för
skogsägarna, när de stämpla ut, är inte så mycket vad skogen tål, hur mycket
som kan tagas ut, o. s. v., utan mer: hur mycket kan det komma att bli i skatt?
Detta är en återhållande kraft som vi inte få förbise när vi diskutera dessa
problem.

Som köpare av timmer och således i detta fall inte som skogsägare vill jag
vädja till folkhushållningsministern och priskontrollnämnden att i första hand
tillåta en prishöjning på det avverkade timret. Vi kunna .betala mer för det.
Ni ha, som jag sade, inte möjlighet att kontrollera kvalitén på posterna, och
vi lia godkänt ett högre pris. Jag håller före att det är bekvämare för oss köpare
och rättvist för säljarna med ett högre pris på sågtimmer. Detta borde
genomföras, om priskontrollen överhuvud taget i fortsättningen skall tillämpas.
Vilja däremot myndigheterna gå med på att ta bort den både för timmer
och för sågat och förädlat virke, så har jag heller ingenting att invända, där
håller jag helt och hållet med priskontrollnämndens ordförande. Då får jag också
för min egen skog det pris som går att få i marknaden, så som vi äro vana
vid när vi under normala förhållanden arbeta i frihet.

Även bristen på sågat virke har berörts i dag — jag tror det var herr Olson
i Göteborg som först tog upp den frågan, och sedan fortsatte priskontrollnämn -

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

dens ordförande herr Bergvall att resonera om saken. Ja, nog är det brist på
sågat virke, men inte heller där kommo herrarna in på kärnpunkten. Varför
är det brist på sågat virke och har varit det en tid i höst? Även detta är skattepolitikens
fel. Det ligger en hel del sågat virke i våra brädgårdar. Själv har
jag åtskilligt, efter mina förhållanden, men det har ändå tagit så hårt på lagren
att jag konsekvent under mer än en månad måst vägra att sälja till annat
ändamål än reparationer och dylikt, dock inte i Stockholm. Och andra näringsidkare
på samma gebit äro i samma predikament. På brädgårdarna, både i
Stockholm och i andra delar av landet, håller man igen, man vill inte minska
på lagren, som i annat fall bleve för små. När det blir fallande priser kanske
de nedskrivningar, som vi ha rättighet att göra, inte alls täcka de förluster som
komma att uppstå på grund av de höga råvarupris som för närvarande gälla.
Det är ingen som går i en sådan fälla som här lägges ut för oss. Det är givet
att vi hålla igen på sågat virke, men bristen på sågat virke har också sin grund
i den stora exporten, ehuru jag tror att den skall lätta åtskilligt, då vi komma
in i vanliga förhållanden på nyåret. Denna sida av saken tror jag vi ha förbisett,
men det är säkerligen anledning att beakta den.

Vi se hur undan för undan staten griper in på olika områden. En hårdhänt
skattepolitik hämmar sig förr eller senare, och jag är rädd, ärade kammarledamöter,
att vi gå in i ett skede, då svårigheter av samma slag som vi nu ha
diskuterat komma att uppstå på alla möjliga områden av svenskt näringsliv.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Då jag fick ordet omedelbart efter
herr Thorell skall jag be att genast något få beröra hans resonemang angående
skatternas inverkan på trävaruförsäljningen. Då det gäller herr Thorells personliga
skatter förmodar jag att det kan förhålla sig så, att det exempelvis
kan vara dolda reserver eller förut gjorda stora avskrivningar som förorsaka
att han i dagens situation inte är benägen att sälja förädlat virke i större utsträckning.
Jag skall emellertid inte ta upp någon polemik örn den saken, då
den ju är herr Thorells ensak.

Herr Thorell förmenar att utbuden på trävaror och avverkningsrätten avsevärt
minskats på grund av de höga skatterna. Detta tror jag icke är riktigt,
framför allt inte när det gäller skogsjordbruken. I det fallet är det min bestämda
uppfattning att skatteförhållandena inte på långt när spela den roll
som man i den allmänna diskussionen velat tillmäta dem.

Då det gäller att bedöma den fråga som är föremål för diskussion i dagens
interpellationsdebatt, nämligen huruvida normalpriset på timmer och avverkningsposter
skall bibehållas, avskaffas eller eventuellt jämkas, har jag i betydande
grad lutat och lutar alltjämt åt den uppfattningen att starka skäl
tala för att man överväger, örn inte normalpriset på råvaran kan slopas. Denna
deklaration gör jag dock under en mycket bestämd förutsättning, nämligen
att det finns möjligheter att uppehålla normalpriserna på den sågade eller färdiga
varan. Nu bar jag hort i dag, att priskontrollnämndens chef direktör Bergvall
förklarat, att utsikterna att hålla normalpriset på den färdiga varan bli
mindre för den händelse man slopar normalpriset på råvaran. Ja, det ligger
kanske åtskilligt i detta, men jag är inte fullständigt övertygad. Örn man
kunde upprätthålla en strikt normalprispolitik beträffande den färdiga varan
förefaller det mig som örn det blir trävaruhandlarna och sågverksägarna som
få avgöra, hur mycket de kunna betala för råvaran. Örn de vilja betala så
mycket, att det inte lönar sig för dem själva, är emellertid en sak som jag tycker
att vi här i riksdagen inte ha anledning blanda oss i. Den risken tror jag
inte heller förefinns, så oförsiktigt handla de säkert inte. Men det kan finnas
en möjlighet för att det blir svartabörshandel med färdiga trävaror. Om den

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

skulle få alltför stor omfattning medger jag att även jag skulle bli betänksam.
I rättvisans namn skall jag kanske tillägga att, då det gäller åsättandet
av normalpriser på färdigbyggda bus och vissa snickerivaror, förstår jag att
det stöter på rätt stora besvärligheter att effektivt upprätthålla kontrollen.

Då det gäller att bestämma normalpriset på avverkningsposter, uppstå också
mycket stora besvärligheter. Det presenteras för priskontoren en stämplingsnota,
som väl i regel innehåller uppgift örn trädens antal, dimension i brösthöjd,
kubikinnehåll etc. Men det lämnas aldrig någon uppgift om det är
raka eller krokiga träd, kvistiga eller kvistfria träd, örn de äro behäftade med
fel av en eller annan beskaffenhet, örn det är kärnfriska träd eller svallträd.
Allt detta gör, att då man sätter sig till med räknesticka och matematiska
formler för att vid ett skrivbord konstatera, hur mycket en sådan stämplingsnota
skall få betinga i normalpris, man råkar på problem som faktiskt äro
olösliga. Det fordras ofta en okulärbesiktning på platsen för att därvidlag
komma till det riktiga resultatet.

Främsta orsaken till att jag begärde ordet var att i folkhushållningsministerns
svar på interpellationen omnämndes att priskontrollnämnden skulle ha
förklarat, att beträffande försäljningen av virke inom landet marginalen mellan
råvaran och den färdiga varan måste vara i knappaste laget. Emot ett
sådant påstående måste jag för min del reagera, jag tror inte det är riktigt.
Även örn det visas av kalkyler, att saken skulle ligga till på det sättet, måste
jag betvivla riktigheten i ett dylikt påstående. Vi ha förut under dagens debatt
fått illustrerat hur det gått till vid domänstyrelsens försäljningar. Jag kan
nämna, att vid de tillfällen då domänstyrelsen bestämde vilka köpare som
skulle få ta hand örn den ena och andra avverkningsposten, resonerades det
ofta mellan köparna på följande sätt: Nu ska det bli roligt att se örn du eller
jag får det största antalet vinster i det statliga lotteriet. Ty på varje rotpost
du får eller jag får blir det faktiskt en vinst i det statliga lotteriet. — Den
uppfattningen är allmänt utbredd att domänverkets skogar ha försålts till ett
pris, som väsentligt understiger det pris som trävaruhandlarna kunnat betala.
Denna uppfattning verifieras, kanske inte undantagslöst men i mycket stor utsträckning,
av trävaruhandlarna själva.

Jag kan nämna ett annat fall som berättats för mig och som kanske är en
berättelse ur levande livet. Det var en skogsägare som inte kunde komma överens
med köparen om priset på en avverkningspost — det gällde ett skillnadsbelopp
å 3 000 kronor. Köparen sade: Priset har bestämts genom priskontrollmyndigheternas
beslut, så du kan inte få mera för varan. Men jag kail väl
betala vad du begär och vi kunna ordna det på det sättet att jag säljer min
bil till dig för 2 000 kronor och i morgon köper jag den tillbaka för 5 000 kronor,
och då får du alltså en vinst. Inkomsten på bilförsäljningen blir visserligen
beskattad som realisationsvinst, men det spelar ingen roll ty örn du finge
så mycket du vill lia för skogen skulle du i alla händelser få skatta för de
3 000 kronorna. —• På det sättet går det till. Det ger mig anledning tro, att
priskontrollnämndens påstående, alt marginalen är i knappaste laget, icke kan
vara riktigt. Jag har flera gånger under de senaste åren råkat elaka människor,
som bestämt gjort gällande, att priskontrollnämnden är mellanhändernas
speciella organ. ^Jag har försökt försvara den, men, herr talman, av prissättningspolitiken
på trävaror att döma måste jag säga, att de elaka människornas
påståenden i det avseendet icke äro alldeles gripna ur luften.

Hår lia gjorts kategoriska rekommendationer till folkhushållningsministern
att slopa normalpriset på råvaran eller jämka det uppåt. Jag vågar icke, herr
talman, göra en lika kategorisk rekommendation, men jag har med detta anförande
velat Hilga, att jag tror det finns fullgod anledning att ta upp frågan

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar vå interpellation. (Forts.)

till förnyad behandling. Skulle det vara så, att regeringen icke anser sig
kunna slopa normalpriserna på råvaran, vill jag för min del bestämt rekommendera
att åtminstone den åtgärden vidtages att marginalen mellan priset
på råvaran och priset på den färdiga varan i erforderlig mån minskas.

Härefter övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Thorell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Andersson i Löbbo hade en annan uppfattning än jag örn frågan
örn skatternas inverkan på i första hand tillgången på timmerposter, men
även i fråga örn tillgången på sågat virke. Örn herr Andersson i Löbbo, innan
han säde detta, telefonerat till vilken trävaruagent som helst i Stockholm,
hur det i^den vägen förhåller sig med sågade trävaror, skulle han fått svart
på vitt på att det icke är hans utan min uppfattning som är den riktiga. Örn
han hade gjort sig besväret att tala med skogsägare, som fått åläggande örn
ökad vedavverkning, och frågat, huruvida de ha något större intresse av den
ökade inkomst, som blir en följd därav, d. v. s. jag räknar då med dem, som
bo i trakter, där de få inkomst av vedawerkning — så är ju i varje fall förhållandet
i Stockholms län, där man får ett ganska bra netto — skulle han
fått höra, att de inte äro intresserade därav, av den anledningen att de ha huggit
så pass mycket, att de under lång tid framåt icke kunna taga ut något ur
skogen. Staten och kommunen taga nu för övrigt en ganska kraftig del av vad
skogsägarna kunna få ut.

Jag bestrider alltså, som sagt, bestämt, att herr Andersson i Löbbo har rätt
i sin uppfattning därvidlag.

Härefter yttrade:

Herr Ohlin: Herr talman!'' Jag har icke för avsikt att delta i debatten rörande
den om^ jag så får säga mera priskontrollmässiga anparten av föreliggande
spörsmål, utan jag har begärt ordet närmast av den anledningen att
herr Olson i Göteborg dragit in frågan örn exporten av trävaror i resonemanget.
Han gjorde gällande, att en väsentligt bidragande faktor till de förefintliga svårigheterna
ligger däri, att de svenska myndigheterna varit, som han säde, alltför
släpphänta vid medgivandet av export av trävaror till utlandet.

Eftersom de väsentligaste besluten i denna fråga fattats under en tid, då jag
var chef för handelsdepartementet, och jag har den bestämda uppfattningen,
att det intryck herr Olson i Göteborg, jag tror för andra gången, förmedlade
till kammaren är ogrundat och oriktigt, vill jag begagna tillfället att med
några ord belysa^ denna fråga. Det är emellertid omöjligt att göra det utan att
se detta spörsmål mot bakgrunden av uppläggningen av hela vår svenska
handelspolitik under slutet av kriget med tanke på vårt läge under de närmaste
efterkrigsåren. Själva den principiella uppläggning av den svenska
handelspolitiken, som den svenska regeringen, enligt vad jag tror utan tvekan,
bestämde sig för, var att deklarera, att vårt land var villigt att efter måttet
av sina krafter deltaga i det internationella rekonstruktionsarbetet. Detta innebar
att vi skulle leverera en hel del av våra varor omedelbart, även örn detta
bomme att betyda, att vi till en del måste sälja på kredit, eftersom utlandets
leveranser på grund av krigets verkningar till en del måste komma något senare.
Vad utlandet särskilt visat sig intresserat av att få, var — det veta vi alla —
just trävaror. Anledningen härtill är lika välbekant: de sönderbombade städerna
med miljonbefolkning, som sammanträngts på ett onormalt sätt, ha ju ett behov
av trävaror av helt annan storleksordning än den fredsmässiga. Det är mot bak -

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

grunden av detta behov från deras sida, som då ännu deltogo i kriget, man måste
se den styrka, med vilken utlandet framhöll önskemålet att Sveriges deltagande
i rekonstruktionsarbetet skulle till icke ringa del innefatta leverans av trävaror.
Jag tror jag vågar säga, att den svenska handelspolitiken — ja, för
att vidga området än mer — hela den handelspolitiska position, som vårt land
uppnått, har möjliggjorts genom att den svenska regeringen förklarat, att Sverige
efter måttet av sina krafter önskade deltaga i det internationella rekonstruktionsarbetet.
Det förelåg nämligen en betydande risk för att Sverige som
neutralt land skulle, när det gällde tillförsel av t. ex. råvaror, sättas i efterhand
i förhållande till sådana krigförande länder, som med många skäl kunde
styrka att deras behov var starkare än Sveriges och som för övrigt hade den
fördelen, att de voro medlemmar av »de förenade nationerna». Genom den
allmänna ståndpunkt, som regeringen intog till de handelspolitiska spörsmålen,
lyckades man uppnå från de segrande västmakternas sida ett erkännande
av vikten att råvaror tillfördes Sverige i en sådan omfattning, att den svenska
produktionsapparaten kunde hållas i gång. Det var icke endast ett svenskt
utan ett allmänt intresse, emedan det var en förutsättning för att Sverige
skulle kunna deltaga i det internationella återuppbyggnadsarbetet. Hade vi
icke fått den ståndpunkten accepterad, anser jag, jag upprepar det, att betydande
risk hade förelegat för att vårt land skulle kommit att ställas i någon
mån i efterhand i förhållande till åtskilliga andra stater, när det gällde tillförsel
av en del råvaror, på vilka knapphet råder.

Under dessa omständigheter är det väl klart, att den svenska regeringens
handelspolitik måste gå ut på att försöka tillhandahålla utlandet så mycket
trävaror som var förenligt med vår önskan att upprätthålla en stor byggnadsverksamhet
i landet. Jag vill erinra örn att det bostadsbyggande som bedrives
i år är av ungefär samma omfattning som det största bostadsbyggande som
förekom något år före kriget. Man kan icke göra gällande att vi gått så långt,
att vi tryckt ned vår bostadsverksamhet eller på grund av trävarubrist ställt
på framtiden mycket väsentliga egna behov. Riktlinjerna ha alltså varit att
försöka att exportera så mycket som kunde vara förenligt med en sådan byggnadsverksamhet,
varom jag nyss talade, och med uppehållandet av en nödvändig
lagerhållning men — jag vill understryka det — en lagerhållning, som ej
vore större än absolut nödvändigt. I betraktande av utlandets skriande behov
tror jag, att det hade varit mycket svårt att vinna förståelse för den synpunkten,
att vi skulle ha t. ex. hundratusen standards mera i lager — det hade ju
varit behagligare — för att därigenom lättare kunna reglera marknaden. På
utlandets fråga — »skola vi av den anledningen gå utan bostäder i tolv månader
ytterligare?» — hade det varit svårt att från vår sida föra diskussionen
med större, övertygande kraft. Så vitt jag kan bedöma är den lagerhållning vi
nu ha icke för liten utan motsvarar ungefär det minsta, som man ansett vara
praktiskt möjligt att ha.

Jag frågar nu och särskilt vänder jag mig till herr Olson i Göteborg: kan
man påstå, att den svenska hållningen var överdrivet generös mot utlandet, när
vi ändock kunnat uppehålla en egen byggnadsverksamhet, som vad bostadsbyggandet
beträffar är av maximal omfattning i jämförelse med tidigare år?
Det vore lätt att närmare belysa, att den svenska hållningen icke kan betecknas
som överdrivet generös. För att ej riskera att försvåra de svenska förhandlarnas
position vid de underhandlingar, som komma att föras nästa år, skall jag
emellertid icke ingå på denna sak vidare. Ur rent svenska intressesynpunkter
är det min bestämda övertygelse, att vi icke gått längre i fråga örn trävaruexporten
än som varit nödvändigt för att kunna övertyga utlandet om att vi
menade allvar med uttalandet att Sverige ville deltaga i det internationella

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 43. 1

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

rekonstruktionsarbetet. En annan linje än den man förde kunde mycket väl
ha lett till, att Sverige handelspolitiskt hade kommit i ett allmänt sämre läge.
Den kunde ha medfört, att tillförseln av en del utländska råvaror skett vida
långsammare och dessutom fått minskad omfattning, till stor skada för svenskt
näringsliv, icke minst för svensk industri, vars talan herr Olson i Göteborg vid
flera tillfällen fört — för övrigt med ali rätt.

Låt mig också understryka, att den trävaruexport som förekommer till sin
omfattning är långt mindre än .elen, som från trävaruexportföreningens sida
utan.tvekan angavs vara möjlig. Även den omständigheten bör man taga hänsyn
till, innan man utövar någon mera allvarlig kritik mot den förda politiken.

För det tredje och till sist vill jag framhålla, att man från svenskt håll hela
tiden gjort gällande, att de leveranser av trävaror och pappersmassa, som vi
gärna vilja prestera, endast kunna göras under en förutsättning, nämligen den,
att. vi få fossilt bränsle -— kol, koks och olja — i tillräckliga kvantiteter. Få
vi icke det, äro vi nödsakade att reducera exporten, och en icke ringa begränsning
av denna har också redan genomförts. Genom att på ett sätt, som varit
berättigat på grund av det naturliga sammanhanget, sammankoppla leveranser
av trävaror - och pappersmassa med leveranserna av kol, koks och olja har
utlandet fått ett intresse av att leverera sådana produkter till Sverige. Jag
tror man kan säga, att örn vi icke i Sverige fatt olja, kol och koks från Förenta
staterna, skulle det svenska näringslivet ha befunnit sig i ett bra mycket sämre
läge i dag än vad verkligen är fallet. Örn vi hade beskurit vår trävaruexport
väsentligt mer än som skeft, hade, tror jag, det varit ganska stor risk för att
det skulle ha uppfattats såsom icke överensstämmande med vår allmänna deklaration
örn vårt deltagande i rekonstruktionsarbetet, och det kunde ha lett till
sämre tillförsel av för oss viktiga varor.

Jag tror därför, herr talman, att det knappast är berättigat att se varje liten
del av var utrikeshandel, i detta fall trävaruexporten, som en sak för sig.
Att det kunde, vara skönare och behagligare för priskontrollnämnden och folkhushallmngsministern,
örn vi haft mera trävaror i landet, är väl riktigt. Men
det är nödvändigt att särskilt i detta fall se den begränsade frågan som en
del av ett större handelspolitiskt sammanhang och se vårt erbjudande örn trävaruexport
..sorn ett försök att i handling visa, att vi i Sverige äro villiga att
ända till gränsen av det möjliga leverera trävaror. En sådan inställning är enligt
mm mening alltjämt en nödvändig förutsättning för att vi skola få behålla
den relativt gynnsamma handelsposition vi ha.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag hegärde ordet närmast för att
saga några ord i anledning av herr Bergvalls anförande.

Herr Bergvall anlade ungefär samma synpunkter på frågan i dag som han
gjorde i en debatt, som hölls den 8 december 1943, således för över två år se''"an„
säger, där enligt protokollet: »Vi ha nu en viss erfarenhet av hur
gal Ian de föreskrifter fungera, även om jag ingalunda vill påstå att den är tillräckligt
stor. tor att tillåta.några definitiva slutsatser; vi få val mera erfarenir
.^småningom. Men mitt intryck är, så långt nuvarande material tillåter
ert bedömande, att regleringen av priset på sågtimret på ett bättre sätt iln vi
trodde skulle vara möjligt inverkat även på prisbildningen för rotstående skog.
.Lietta betyder inte —. det är jag angelägen om att betona — att det inte i
enstaka tall förekommit för höga priser på rotstående skog. Efterlevnaden av
alla lagar brister och kanske speciellt är detta fallet i fråga örn kristidsföriattningarna.
» Och så säger han: »Så långt vår erfarenhet för närvarande
s rac er. sig tycks emellertid som sagt denna prisbildning ha fungerat jämförelsevis
bra.» Det skulle vara intressant att höra, om herr Bergvall, efter de

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

exempel jag lämnat här, kan fälla samma omdöme örn denna prissättning,
d. v. s. att den fungerat bra efter dessa år. Herr Bergvall säger, att man kan
icke kontrollera dessa exempel så väl. Jag kan lämna många fler exempel till
herr Bergvall. Det finnes icke få exempel utan tusentals från hela landet.
Skulle han icke tro på dessa exempel, vill jag tillråda honom att tala med
skogsägare från Småland och andra delar av landet. Av dem kan han få
exempel, som kanske medverka till att han ser på denna fråga på annat sätt
än han gjorde 1943.

Herr Bergvall säger, att kritik har riktats mot varje prissättning, även prissättningen
på sågat virke. Den kritiken hörde jag i varje fall ingenting av.
Man var i stort sett belåten med den prissättningen, som ansågs vara en för
landet lycklig åtgärd. Jag tror att den accepterades av våra skogsägare till den
långt övervägande delen utan invändning. Men det är först, när konsekvenserna
av de senare vidtagna åtgärderna började komma fram, kritiken tagit fast
form, en berättigad kritik för övrigt — det har jag sagt förut, och jag har
ingen anledning att frångå detta omdöme.

Herr Bergvall sade vidare, att interpellanten tycktes se på frågan alltför
enkelt. Jag vill icke säga detsamma för herr Bergvalls del, fastän det ligger
snubblande nära. Jag ser frågan ur de praktiska skogsägarnas synpunkter —
skogsägarna veta ju, hur det verkligen förhåller sig. Herr Bergvall ser frågan
ur de synpunkter han fått genom att syssla med problemen vid skrivbordet.

Herr Bergvall ansåg också, att det är fullständigt omöjligt att åstadkomma
något stabilt prisläge på sågvirke utan att man också har normalpriser på
rundvirke. Den saken återstår att bevisa. I alla tider har det varit så, att priset
på sågvirke varit bestämmande för det pris, som köparna kunnat betala för
rotstående skog eller för rundtimmer. Det pris, som kunnat utvinnas för sågtimret,
har vid tidigare perioder av efterfrågan avgjort, hur mycket man kunnat
betala för rundtimmer, och säkerligen ha inga ändrade förhållanden därutinnan
inträtt. Örn herr Bergvall anser — det gör ju jag också — att brist på
en vara har tendens att medföra en stegring av priset på varan, varför skall
man då med öppna ögon medverka till att denna brist blir ännu större? Men
det är just vad man gör genom dessa åtgärder.

Vidare sade herr Bergvall, att priskontrollnämnden följer utvecklingen, att
man ej får se för enkelt på problemet och att man icke skall göra denna fråga
krångligare än den är. Men det är just, tycker jag, vad herr Bergvall gjort.
Här har man krånglat till en sak, som enligt min bestämda övertygelse ej behövt
bli på detta sätt tillkrånglad. Jag vill lämna ett enda exempel på hur priskontrollen
kan gå till vid ett bränslekontor. Jag kan tala örn för herr Bergvall,
att de sakkunnigas antal vid ett tillfälle icke var större på ett bränslekontor,
än att man måste tillkalla den störste virkesuppköparen inom området,
för att lian skulle hjälpa till med prissättningen av de salubjudna posterna.

Herr Bergvall sade, att priskontrollen i stort sett lyckats i sitt arbete. Jag
har förut sagt, att man i stort sett lyckats upprätthålla ett tillfredsställande
prisläge inom landet. Men jag beklagar, att man i slutspurten, vid krisens avveckling,
skall nödgas konstatera, att man kommit in på områden, sorn man ej
kunnat behärska, och därvid förfarit så, att man efteråt får tråkiga minnen av
vad som förevarit.

Men även här finnas ju undantag. Jag kan inte underlåta att påpeka att det
finns sådana. Låt mig berätta ett par fall. När priskontrollen på klädesvaror
infördes var jag inne i en affär i min närmaste stad för att köpa vad det nu
var. En dam kom in i sällskap med en pojke i konfirmationsåldern som hon
skulle köpa en kostym åt. Ett tiotal kostymer radades upp på disken, och damen
pekade så på en och frågade: Vad kostar den där? Jo, den kostade 100 kro -

100

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

nor. Men är det inte väl mycket? undrade damen, en sådan kostym har man kunnat
köpa för 65 kronor strax förut. Ja, men det är priskontrollnämnden som bestämt
priset, invände man i affären. Då får jag nog komma igen en annan
gång, svarade damen. När hon gått vände jag mig till affärsmannen och sade:
Var det inte ett väl högt pris för den kostymen? Jo, visst är det det, svarade
han, men priskontrollnämnden har satt detta pris. Men ni är val inte tvungna
att ta det priset? frågade jag. Så dum är man väl inte att man inte tar ett sådant
pris, när man blir erbjuden att ta det, blev svaret.

Man har nog inte lyckats så bra alltid, och mellanhänderna ha faktiskt varit
gynnade, i varje fall på detta område. Jag skall ta ännu ett enda exempel som
herr Bergvall känner till.

1944 råkade de enkla bågarna på dessa mina glasögon gå sönder, varför
jag gick till en optiker för att få nya. När jag efter tjugo minuter kom tillbaka
till affären visade det sig att de kostade 20 kronor 50 öre. Det är ungefär
samma bågar som man köper till solglasögon för 1: 75. Jag träffade sedan
herr Bergvall i kaféet och bad honom gissa vad bågarna kostade. Ja, de kosta
nog en tia, trodde han. Då jag upplyste honom om att de kostade 20 kronor och
50 öre, lovade han att priskontrollnämnden skulle undersöka saken. Jag var
mycket intresserad av att se hur det skulle gå, och en dag i förra veckan gick
jag in till samme optiker och frågade, under förevändning att bågarna började
bli dåliga, vad ett par nya skulle kosta. Nu skulle jag få se örn priskontrollnämndens
undersökning haft någon verkan. De kostade nu 24 kronor!

Herr Bergvall erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag skulle kunna bidra till den föregående talarens exempelsamling
med många exempel på att vi inte lia lyckats. Jag tror till och med att min
erfarenhet på det området är mycket rikare än herr Jonssons i Skedsbygd.
Skulle vi, herr talman, hundraprocentigt priskontrollera det svenska samhället,
då behövde, tror jag, den diminutiva apparat vi nu ha tio- eller tjugodubblas,
och då finge vi ett samhälle som inte vare sig interpellanten eller jag skulle
trivas särskilt bra i.

Så var det den där intressanta uppgiften att mellanhänderna ha det mycket
bra. Jag skall försöka få interpellanten med på några förhandlingar med dessa
s. k. mellanhänder, d. v. s. handelns män. Det är inte utan att jag där hör
samma toner som i dag från interpellanten, då han representerar skogsägarna
och säger att de ha det rasande dåligt. Herr Jonsson fällde ett yttrande, varav
det framgick, att skogsägarna inte alls voro missnöjda med prissättningen
på sådana varor. I det fallet betydde det således att man var nöjd med priskontrollen
så länge den riktade sig mot någon annan än en själv. Men när man
kom in på det egna gebitet sjönk förnöjsamheten och missnöjet steg.

Jag kan, herr talman, konstatera att det finns få grupper som varit nöjda
med priskontrollnämnden, när den satt marginalen just för dem själva, men
det finns många grupper som varit nöjda med priskontrollnämnden när den
satt marginalen för andra.

Herr Jonsson i Skedsbygd, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Beträffande herr Bergvalls bedömande av mitt yttrande
att mellanhandsmarginalen i många fall varit onödigt hög, vill jag säga,
att jag har personlig kännedom örn saken på grund av min verksamhet inom det
ekonomiska livet. Jag kan försäkra herr Bergvall att denna marginal på vissa
områden varit så stor, att man av omtanke örn konsumenterna inte alltid velat
utnyttja den på livsmedelsområdet.

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

101

Svar på interpellation. (Forts.)

Vidare anförde:

Herr Edberg: Herr talman! Det är med stort intresse jag åhört denna debatt,
och jag har under densamma gjort vissa reflexioner.

Under en interpellationsdebatt här i kammaren för några dagar sedan påtalade
en interpellant statsrådet Sköld för att ha satt för höga priser på
kronbilarna. Statsrådet Sköld svarade, att voro de så dumma att de bjödo för
mycket, fingo de naturligtvis stå sitt kast, och det är inte utan att jag tycker
det är alldeles riktigt. I dag har jag konstaterat, att priskontrollnämndens ordförande
herr Bergvall anser att industriidkarna äro så pass dumma att de inte
förstå sig på att värdesätta och betala råvarorna utan de måste hjälpa industrien
till lägre priser. Jag har här konstaterat två olika meningar hos statsrådet
Sköld och statsrådet Bergvall.

Jag reagerade också mot ett yttrande av priskontrollnämndens ordförande
herr Bergvall, att skogsägarna och producenterna på detta område skulle se
alltför enkelt på denna fråga. Jag är tämligen säker på att örn priset på råvaran
är oskäligt lågt och avverkningar utebli, blir det arbetslöshet; därför se vi
icke saken så enkelt som herr Bergvall, ty då mäste vi betala dessa arbetslösa
i form av skatter på debetsedeln i stället för att skaffa dem arbete. Jag hoppas
att mina farhågor inte skola besannas, men det är alldeles klart att näg de, som
skola avverka skog'', inte få betalt sa att det lönar sig att avverka, sa lata de bli.
Jag skulle verkligen vilja vädja till herr statsrådet Gjöres att ta sig en grundlig
funderare på denna sak, ty statsrådet är ju närmast ansvarig för den förda
prispolitiken.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Jag har med intresse åhört hela den
här debatten, och jag tror det är praktiskt att genast anknyta till den senaste
talarens uttalande, vari den meningen är underförstådd, att den prispolitik
som nu föres och de kontrollåtgärder som äro föreskrivna komma att leda till
en ytterligare skärpning av vår försörjning med trävaror och ved.

jag är medveten örn att bristsituationen på det området inte går att häva
på en gång och att tillståndet är bekymmersamt på flera sätt. Jag har under
min verksamhet med handläggning av byggnadsfrågor gång efter annan upp:
täckt att det råder brist på trävaror, men denna brist har inte kommit att bil
så akut att den bromsat byggnadsverksamheten i någon nämnvärd omfattning,
utan det är tvärtom annat material som varit svårast att anskaffa.

Jag tror det är nyttigt ur många synpunkter att efter denna debatt bringa
i erinran vad som faktiskt sker för dagen. Det är ju så att avverkning av gagnvirke
och ved i stort sett ombesörjes av samma människor. Vi ha tyvärr ingen
statistik över avverkningarna av gagnvirke, men vi ha en ganska utförlig statistik
över det antal arbetare som finns i skogen vid varje tillfälle. Örn det.vöre
riktigt, som flertalet talare i denna debatt velat göra gällande, att vi stå inför
en katastrofsituation och att skogsägarna inte ha något intresse av att avverka,
skulle detta i sin tur få som följd att antalet i skogen verksamma arbetstagare
går ned undan för undan. Detta är nu inte fallet. Jag är i tillfälle meddela, att
den sista november funnos inte mindre än 15 000 flera skogsarbetare i arbete
än förra året vid samma tidpunkt; detta gäller de större skogsägarna och avvei
karna. Som gräns mellan större och mindre avverkare gäller en produktionsplikt
på i södra Sverige minst 200 kbm och i norra Sverige 500 kbm. Vi ha för
närvarande, den 1 december, 62 000 man i arbete hos större skogsavverkare.
Som cn jämförelse kan anföras, att vi förra året vid samma tidpunkt hade
47 700 man i skogarna. Om man beräknar den lejda arbetskraften hos de mindre
avverkarna till cirka 20 procent av den större gruppens, skulle vi i varje fall
i detta nu lia 75 000 man i avverkningsarbete.

102

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Trots denna relativt glädjande utveckling är jag medveten om att det kan
komma att framstå som ett mycket stort behov att skaffa ytterligare folk till
skogsarbetet, ty den 1 december efterfrågades inte mindre 23 000 man, som
avverkarna inte själva kunde anskaffa — i fjol var siffran 11 700. Det är
alltså 12 000 man mer i år än i fjol som avverkarna inte själva kunnat anskaffa.
Detta visar emellertid på en tendens mot ett större intresse från skogsägarnas
sida att nu avverka.

När jag sagt detta, har jag därmed haft syftet att visa att bilden inte är så
mörk som man velat göra gällande i denna debatt, även örn jag är medveten
örn att våra ansträngningar böra gå ut på att innevarande vinter söka få till
stånd en avverkning, som örn möjligt slår alla tidigare rekord. Jag tror man
bör se frågan i ett större sammanhang — herr Ohlin har redan betonat detta
— och det är ju ett intresse för vårt land att vi kunna ställa till förfogande
för utlandet så stora kvantiteter som möjligt av sågade varor och andra skogsprodukter
för att få ett relativt gott utgångsläge vid de handelsförhandlingar
som förestå. Det är alldeles uppenbart, att örn vi kunna åstadkomma en god
avverkning, ha vi också större möjligheter att få in de råvaror som näringslivet
just nu längtar efter. Det är också därför angeläget att lösa de frågor som
irritera, det är jag villig erkänna. Men örn det nu möter stora svårigheter att
ändra eller helt enkelt slopa de prisbestämmelser som gälla, tror jag ändå inte
man skall gå ifrån denna debatt med den känslan, att detta skötts på sådant sätt
att vi gå emot någon katastrof. Jag tror snarare att det finns anledning se någorlunda
hoppfullt mot framtiden.

Herr Edberg: Jag har, herr talman, blivit uppmärksamgjord på att jag i
mitt förra anförande utnämnt herr Bergvall till statsråd. Detta vore kanske icke
så galet om herr Bergvall varit statsråd, då hade han kanske sett något annorlunda
på den här frågan än han gör från sin nuvarande post. Nu slår herr Bergvall
sig för bröstet och säger på priskontrollens vägnar: Hurra, vad vi är bral

o Herr Hellbacken: Herr talman! Det var mycket glädjande att höra statsrådet
Ericssons uttalanden, och det är i anledning av dem jag ber att få säga
några ord. Jag tror att det finns anledning för statsmakterna att med hänsyn
till vad som sagts i denna debatt medverka till att det blir en justering av de
priser som gälla på detta område.

Att det för närvarande råder så stark efterfrågan på skogsarbetare, som
framgick av statsrådet Ericssons anförande, beror nog också i någon mån på
stormfällningen för omkring en månad sedan i de mellersta delarna av Sverige
och i södra Norrland. Stormen var ju av sådan omfattning att den inom vissa
områden tog ända upp till femton års tillväxt av skogen. Det kan man nästan
kalla en försynens skickelse ur virkes- och bränsleförsörjningssynpunkt,
som gör att det nu blir mer avverkat än det skulle ha blivit under normala
förhållanden. Stormfällningen har emellertid medfört att kostnaderna för att
tillvarataga detta virke, som ligger splittrat här och där i skogarna, bli så
höga, att det praktiskt taget inte blir någon behållning, örn priskontroll skall
tillämpas, trots att särskilda bestämmelser utfärdats för detta virke.

Herr Bergvall har såsom priskontrollnämndens ordförande mycket hårt klandrats
här i dag. Då man kritiserat honom har man i viss mån också kritiserat
de åtgärder som vidtagits från statsmakternas sida. Det är inte bara regeringen
man därmed kalfatrat, ty riksdagen är medansvarig för dessa åtgärder. Jag
vill dock erinra många av dem som kritiserat priskontrollnämnden, att denna
haft en uppgift som varit synnerligen svår att bemästra. Det är inte så säkert,
att örn någon av kritikerna suttit som priskontrollnämndens ordförande, han
haft möjlighet att sköta saken bättre.

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

103

Svar på interpellation. (Forts.)

I det stora hela tror jag vi kunna vara överens om att vi även i fråga om
virket på ett helt annat sätt kunnat bemästra denna kris än den som uppstod
efter förra världskriget, då priserna särskilt på det området blevo så onormala.
När man tänker på den saken måste man verkligen fråga sig: vad gjorde egentligen
statsmakterna på den tiden?

En sak skall jag be att få särskilt stryka under — den har tidigare framförts
av professor Ohlin och nu senast av statsrådet Ericsson -— och det är att vi
böra vara beredda att hjälpa andra länder med trävaror, varigenom för övrigt
vår handelsbalans kommer i ett gynnsammare läge. I fråga örn trävaruförsörjningen
torde man uppmärksamt få följa utvecklingen och eventuellt ta
priset på gagnvirke under omprövning, bl. a. med hänsyn till att exempelvis
finnarna säkerligen komma att konkurrera med oss mycket hårt, både på utlandsmarknaden
och även örn marknaden i Sverige. Jag har fråga! priskontrollnämndens
ordförande under hand örn de uppgifter jag fatt äro riktiga, och
han svarar att det finns luckor även i priskontrollnämndens bestämmelser jäom
göra, att man har mycket svårt att följa utvecklingen, då man inte har några

konkreta bevis. _ „ ..

Herr talman! Inte minst på det skogliga området är det synnerligen viktigt
att vi göra allt som bör göras, då vi säkerligen gå mot en period av arbetslöshet
i landet. Vårt näringsliv är i mycket stort behov av trävaruprodukter. Vi
hjälpa inte bara en viss del av landets medborgare, som äro skogägande, vi
hjälpa näringslivet, arbetarna och hela landet, och landets ekonomi kommer att
bli bättre, örn vi följa denna fråga med uppmärksamhet och göra vad göras
kan för att komma till rätta med de svårigheter som vi anse böra avhjälpas.
Med hänsyn till ökade omkostnader och förhållandena i övrigt är en höjning
av rotvärdet fullt befogat! •

Härmed var överläggningen avslutad.

§ 4.

Herr statsrådet Mossberg erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot fru Boman till chefen för
socialdepartementet framställt följande fråga:

Är herr statsrådet villig att snarast möjligt låta föranstalta om utredning
angående möjligheterna att i kommunallagarna införa bestämmelser, som med
beaktande av den kommunala självstyrelsens bärande grundprinciper för framtiden
garantera objektivitet vid kommunal upphandling?

Då jag har att i statsrådet föredraga ärenden rörande kommunerna, torde
det böra ankomma på mig att besvara den framställda frågan.

Jag vill då till en början anmärka, att de uppgifter, som lämnats i motive:
ringen till interpellationen angående det däri avsedda upphandlingsärendet, i
huvudsak återfinnas i en ledande artikel i Norrbottens-Kuriren föröden 16
november 1945 och att denna artikel varit föremål för ett genmäle från folkskolestyrelsens
i Råneå ordförande i ett senare nummer av samma tidning.
Även i andra sammanhang har ärendet varit föremål för meningsutbyte. Det
är emellertid inte min avsikt att här gå in på de närmare omständigheterna i
detta ärende.

Vad angår den principiella sidan av saken kan det givetvis tänkas, att i
enstaka fall kommunala upphandlingsärenden kunna bli handlagda på ett sätt
sorn strider mot god affärssed och med åsidosättande av den objektivitet, som
borde vara självfallen i dylika ärenden. Enligt min uppfattning, som jag fått
bekräftad vid förfrågningar i anledning av interpellationen, torde det emellertid
i så fall vara fråga örn rena undantagsföreteelser. Det lärer med hänsyn här -

Svar pn

interpellation.

104

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

till knappast kunna anses motiverat att i kommunallagarna införa särskilda bestämmelser
angående just detta slag av ärenden. Jag vill också påpeka, att enligt
sakens natur många olikartade omständigheter måste tagas i betraktande
vid prövningen av inkomna anbud i ett upphandlingsärende. Det stöter fördenskull
på stora vanskligheter att söka i lagstiftningen uppdraga några regler
i det av interpellanten ifrågasatta syftet. Ett eventuellt felaktigt förfarande
från en nämnds eller styrelses sida lärer för övrigt icke få passera oanmärkt
av den kommunala representationen. Redan häri anser jag ligga en viss garanti
för ärendenas riktiga behandling.

Emellertid vill jag ytterligare nämna, att jag har för avsikt att, i anledning
av önskemål både från riksdagens sida och från andra håll örn en översyn av
kommunallagarna i vissa avseenden, inom den närmaste tiden begära Kungl.
Maj :ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att verkställa en sådan översyn
samt att i samband därmed utreda även andra aktuella frågor på kommunallagstiftningens
område. Skulle det vid denna utredning visa sig önskvärt
att de kommunala organens handläggning av upphandlings ärenden bör bliva
föremål för reglering i en eller annan form, lärer det kunna förväntas att de
sakkunniga komma att ägna uppmärksamhet åt frågan.

Härefter anförde:

Fru Boman: Herr talman! Jag får till statsrådet Mossberg framföra mitt
tack för det svar, som han lämnade på min interpellation och som jag anser vara
positivt. Jag anknyter till vad statsrådet sist anförde, då han ställde i utsikt en
översyn av kommunallagarna, varvid även det av mig berörda spörsmålet skall
tagas i betraktande, örn så vigar sig vara nödvändigt. Det skulle ha varit så
mycket bättre, örn det här hade rört sig örn endast enstaka fall eller rena undantagsföreteelser,
men nu var det faktiskt så, att det som gav mig anledning att
framställa min interpellation var den droppe, som kom bägaren att rinna över.
Jag är fullt på det klara med att många ting måste spela in vid prövningen av
inkomna anbud. Det är icke säkert, att det billigaste anbudet kan tagas därför
att det är billigast. Det måste vara både det billigaste och det bästa som skall
tagas när det gäller kommunernas upphandling, vilken — såsom i detta fall —
sker i stor utsträckning med hjälp av statliga medel. Med det oerhörda skattetryck,
som ofta vilar på kommunerna, är det så mycket viktigare att de som
övervaka dessa saker verkligen göra det osjälviskt och med statens och kommunens
bästa för ögonen. I det påpekade fallet var det likväl det ur varje synpunkt
både bästa och lägsta anbudet som förkastades till förmån för anbudet
från en konkurrent, som praktiskt taget på förhand hade fått lov örn leveransen
enligt vad som framgår av det uttalande, som gjordes vid det styrelsesammanträde,
då saken avgjordes. Det är icke utan anledning man oroar sig ute i bygderna
för dylika förfaranden. Frågan är, örn man kan försvara saken. Den har
onekligen en obehaglig smak av oärlighet.

Till vad jag redan anfört vill jag knyta ännu en reflexion, och den gäller
kanske det viktigaste i detta sammanhang. Statsrådet uttalade en förmodan, att
dylika förseelser regleras genom påpekande av den kommunala representationen.
Men det beror ju alldeles på vilka utgångspunkter man har för en sådan reglering.
Örn det i kommunerna rör sig örn en avgränsad grupp med helt ensidiga
intressen, kommer detta påpekande givetvis icke i någon större utsträckning till
synes. Ett påpekande skulle här säkerligen ha skett, örn hänsyn tagits till den
demokratiska grundprincipen. Men det föreligger härvidlag faktiskt ett uppenbart
missbruk av majoritetsställningen.

För någon tid sidan cirkulerade i våra tidningar ett utomordentligt uttalande
av den engelske premiärministern Attlee. Han talar örn demokratien och vad den

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

105

Svar på interpellation. (Forts.)

betyder och säger: demokrati betyder icke att majoriteten regerar utan att den
regerar med vederbörlig hänsyn till minoriteterna och deras önskemål. Interpellationens
syfte var att skapa skydd för ett verklig! demokratiskt förfarande
och för att intet maktövergrepp må tillåtas äventyra vår kommunala självstyrelse.
Även örn det är svårt att i kommunallagstiftningen stipulera regler, som ge full
täckning för det behov jag här sökt påvisa, vore det önskvärt, örn dessa två
principer i görligaste mån följdes, nämligen ett fullt redligt förfarande vid öppnande
och behandlingen av inkomna anbud, med verkligt beaktande av vad som
mest gagnar kommunerna med hänsyn till de medel som stå till buds — jag har
redan anfört, att det gäller både statliga och kommunala medel — samt ett
strängt iakttagande av den kommunala självstyrelsens bärande grundprinciper.
Jag skall sluta med att uttala den förhoppningen., att så kommer att ske genom
den av herr statsrådet bebådade sakkunnigutredningen, som säkerligen får tillfälle
att i sitt arbete även gå in på detta område.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag begärde ordet då jag hörde statsrådet
i sitt interpellationssvar meddela, att han hade för avsikt att tillkalla sakkunniga
för en översyn av kommunallagarna och att det då skulle kunna finnas
möjligheter att även det av fru Boman upptagna spörsmålet skulle prövas. Jag
vill för min del framhålla, att jag anser det vara i högsta grad önskvärt, att så
sker. Det är nämligen icke, såsom statsrådet sade i sitt interpellationssvar, något
enstaka fall det här rör sig örn. Jag har för min personliga. del med den kontakt
jag haft med affärslivets män träffat på alltför mångå dylika fall. Att det icke
varit möjligt att bringa dessa till offentligheten beror på omständigheter, som
från de utgångspunkter fru Boman hade äro lika anmärkningsvärda, nämligen
att de enskilda näringsutövare, som t. ex. i ett industrisamhälle blivit utsatta
för en dylik manöver, icke vågat av rädsla för följderna föra.omständigheterna
fram till offentligheten. Jag har mer än en gång varit i den situationen, att jag
försökt få vederbörandes löfte att få draga fram saken, då jag ansett att det
förekommit förhållanden, som det icke kunde vara oriktigt att bringa till offentlighetens
ljus för att få saken upprensad.

Nu är det ofta på det sättet vid kommunala upphandlingar, att det finns tre
vägar, på vilka man skulle kunna komma till rätta med missförhållandena. Den
ena är den, att det inom den församling, som har hand om upphandlingen, finns
någon som intager en ifrån majoriteten avvikande ståndpunkt. Det är icke fallet
överallt. Det förhåller sig nämligen ofta så — och det kan man kanske satta ett
frågetecken för — att i de kommunala nämnder, som ha hand örn upphandlingarna,
sitta framstående kommunalmän, vilka samtidigt äro mycket framstående
styrpinnar i de konsumentkooperativa föreningarna på orten. Där finns alltså en
direkt kontakt, vilken spelar en betydande roll. Den andra möjligheten är den,
att de som man skulle kunna kalla för de förorättade, taga upp saken.. Anledningen
till att detta icke sker i den omfattning, som vore önskvärd, har jag nyss
berört. Den tredje vägen torde vara revisionen. I det hänseendet spelar väl i någon
mån in, i vad mån vederbörande revisorer äro inställda på att uppmärksamma
dylika fall. Jag skall bara nämna ett exempel, som är rätt belysande för hur
man kan gå till väga. Vid inlämnande av anbud gjorde man på en plats samma
manöver som i det fall fru Boman påpekat. Anbuden avvisades. Sedan skulle
nya anbud inkomma, och anbudet från konsumtionsföreningen hade det något
egenartade innehållet, att konsumtionsföreningen sade sig skola gå 10 % lägre
än någon annan. Jag anser, att denna form av anbudsgivning icke kan accepteras.

Jag har velat blanda mig i denna sak för att till statsrådet framföra önskvärdheten
av att statsrådet även tager upp spörsmålet örn den kommunala upphandlingen
i direktiven för den utredning, som han har för avsikt att sätta i gång.

106

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Med anledning av vad fru Boman
anförde och i viss mån även vad herr Henriksson yttrade, vill jag inför kammaren
understryka, att jag anser, att fru Boman nog gav mitt interpellationssvar
en alltför välvillig tolkning. Jag framförde i mitt svar som min mening
uttryckligen, att jag knappast ansåg det vara motiverat att i kommunallagarna
införa särskilda bestämmelser angående just det slag av ärenden, som fru
Boman avsåg med sin fråga. Min uppfattning i den av interpellanten berörda
frågan är alltså negativ. Jag har vid de undersökningar jag gjort icke kunnat
finna, att på detta område föreligga några mera beaktansvärda missförhållanden,
och jag vill icke underlåta att för kammaren nämna, att jag i denna
min uppfattning, som jag framförde i mitt interpellationssvar, har stöd såväl
av Svenska stadsförbundet som av Svenska landskommunernas förbund, vilka
på min förfrågan ha förklarat, att därest det i det berörda råneåfallet förekommit
något brott mot god affärssed, dylika fall endast äro undantagsföreteelser,
som icke motivera något försök att i kommunallagarna reglera det kommunala
upphandlingsförfarandet.

Vad jag emellertid därutöver framhöll var, att jag hade för avsikt att tillsätta
en kommitté för en allmän utredning av kommunallagstiftningen och att
givetvis denna kommitté, örn den i sitt utredningsarbete funne ett behov av
reglering pa nu ifrågavarande område föreligga, skulle vara oförhindrad att
lägga fram det förslag, som kommittén ansåg nödvändigt. Men jag återkommer
alltså till detta: min allmänna uppfattning är, att några speciella åtgärder, så
vitt hittills visats, icke äro behövliga. Jag tror, att man skall vara mycket försiktig
med att företaga inskränkningar i den kommunala självbestämmanderätten.
Skall man giva sig in pa att reglera på ett område som det nu förevarande,
kan det icke undvikas, att den kommunala rörelsefriheten blir begränsad.

Herr Henriksson: Herr talman! Det har väl icke vare sig på det ena eller
det andra hållet varit avsikten att göra inskränkningar i den kommunala självbestämmanderätten.
Vad man emellertid har rätt att fordra i ett demokratiskt
samhälle är väl, att det skall vara rent spel i dessa sammanhang. Jag skulle
vilja ställa Hagan, i vad mån de av statsrådet nu senast åberopade sammanslutningarna
ha möjlighet att bedöma vad som sker. Frågan är väl närmast
den, hur man skall exempelvis ifrån länsstyrelsernas sida ha möjlighet att övervaka,
huruvida man i de olika nämnderna ute i kommunerna verkligen sköter
denna fråga på ett sätt som är överensstämmande med vad som är riktigt.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag skall icke gå in på själva sakfrågan
i vidare mån än att jag säger, att det nog kan vara befogat — det är i varje
fall min erfarenhet — att en kommunal institution har en viss frihet att välja
mellan anbudsgivare även örn det finns någon som lämnar ett något lägre anbud
än de andra. Det finns vissa lokala och personliga förhållanden ibland, som
göra, att man gör en dålig affär när man tager det lägsta anbudet.. Där är sådana
litet ovägbara förhållanden, som man kanske icke kan sätta främst men som
ändå spela en viss roll.

Att jag hegärde ordet, herr talman, berodde därpå, att herr Henriksson begärt
ordet och att han nu hade en så örn omtanke örn den fria konkurrensen. Han
med sin utomordentliga förbindelse med affärslivet har utan tvivel reda på
att den fria konkurrensen ingalunda omhuldas i vårt affärsliv på det sätt han
här nyss framhöll såsom önskvärt. För några dagar sedan fick jag mig tillsänd
en cirkulärskrivelse från Lika-Pris-Nämnden till affärsmän runt om i landet.
I denna heter det på följande sätt: »I avsikt att vidmakthålla principen ’Lika

Torsdagen den 20 december 1945,

Nr 43.

107

Svar på interpellation. (Forts.)

pris åt alla’ lia de till Lika-Pris-Nämnden anslutna fabrikanterna, respektive
generalagenterna för utländska tillverkare, beslutat bekräfta tidigare träffad
överenskommelse dels att endast leverera sina varor till sådana detaljhandlare
som respektera av ovannämnda fabrikanter fastställda utförsäljningspriser och
att successivt från detaljhandlare infordra förbindelse att ej underförsälja
någon av deras märkesvaror, dels och att från samtliga grossister, sorn föra
dessa varor, infordra bifogade förbindelse angående försäljningen av ifrågavarande
märkesvaror.» Vidare: »Förteckning över de detaljhandlare, som av LikaPris-Nämnden
ej kunnat godkännas som kund komma vi att senare översända
till Eder.»

Detta innebär ju detsamma som att man skapar ett system av svarta listor
inom vår affärsvärld. Den, som liksom en konsumtionsförening här för någon
vecka sedan vågar sälja ett kg kaffe med 20 öre mindre avans än den som är
påsatt av Lika-Pris-Nämnden, blir bojkottad, uppsatt på den svarta listan,
och mot den finns ingen appell.

Vidare säger Lika-Pris-Nämnden så här i ett brev: »Vi komma nämligen att
denna dag upprätta och till de fabrikanter, som äro anslutna till nämnden, översända
förteckning över grossister som till Lika-Pris-Nämnden avgivit fastställd
förbindelse. Vi vilja framhålla, att enligt nämndens stadgar endast sådana
grossister, som upptagits i ovannämnda förteckning, kunna av de till nämnden
anslutna fabrikanterna betraktas och behandlas som godkända kunder. Av
denna anledning är det av betydelse även för Eder att tillse, att den begärda
förbindelsen är oss tillhanda senast nämnda dag.» Detta sistnämnda brev var
undertecknat »C. E. Dahlqvist», och det förra var undertecknat »Gustaf Borgström»
och kontrasignerat »C. E. Dahlqvist».

Ja, herr talman, mot bakgrunden av innehållet i dessa brev skulle jag kunna
rikta en vädjan till statsrådet Mossberg att övertänka och göra en liten undersökning,
örn inte möjligen tillvaron av Lika-Pris-Nämnden strider emot principen
örn ett fritt näringsliv och fri konkurrens. Vidare skulle jag vilja säga det,
att örn det är så att man i det parti, som fru Boman och herr Henriksson representera,
är så utomordentligt angelägen örn fri konkurrens, hur kan det då komma
sig, att man aldrig på den kanten scr någon reagera emot det klavbindande
av affärslivet, som det här dock är fråga örn?

Herr förste vice talmannen yttrade nu: Jag vill fästa uppmärksamheten på
att debatten här börjar gå utanför interpellationens ram.

Herr förste vice talmannen lämnade därefter ordet till

Herr Nilsson i Kristinehamn, som anförde: Herr talman! Jag skulle bara
vilja fästa uppmärksamheten på ett par förhållanden i anledning av herr Henrikssons
inlägg i debatten. Det eventuella smussel som kan förekomma från
kommunala myndigheters sida i samband med prövande av anbud, är inte alltid
föranlett av att kommunerna önska pressa ned anbuden, utan ofta är förhållandet
det, att de anbudsprövande kommunala organen ha en känsla av att
det förekommit smussel ifrån anbudsgivarnas sida. När herr Henriksson kräver
rent spel i dessa sammanhang, finns det nog befogad anledning att rikta
det önskemålet inte minst till dem, som ha att ingiva anbud till offentliga
organ. Det är nämligen mycket väl bekant, att det ofta råder ett intimt samarbete
mellan olika anbudsgivare vid upprättandet av sådana anbud, och att
kommunerna många gånger nödgas vidtaga åtgärder, som man kanske inte alltid
finner så behagliga, men som äro nödvändiga för att komma förbi överenskommelser
av olika slag som förekomma ifrån anbudsgivarnas sida. Kommunerna
äro redan nu —• på grund av den offentliga kontroll de äro underställda

108

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

och på grund av de förhållanden, som herr Henriksson själv påpekat — mycket
sämre ställda än en privat person, som infordrar anbud från något håll. För närvarande
ha kommunerna nästan enhart den rätt, som var och en har, nämligen
att förkasta alla anbuden. Jag skulle tro, att det skulle vara ytterst lättfärdigt
av statsmakterna, örn de vidtogo sådana åtgärder, att kommunernas frihet på
detta område beskures i någon nämndvärd grad. Jag är annars överens med
herr Henriksson och interpellanten, att man givetvis har rätt att ställa anspråk
på hederlighet och renhårighet även från kommunala organs sida vid prövning
av anbud och uppköp av olika slag. Det är emellertid en annan sak att formalistiskt
binda vederbörande, vilket skulle omöjliggöra för de kommunala organen
att fullgöra sina plikter gentemot dem de fått förtroendet att företräda i
samband med affärsuppgörelser.

För övrigt tror jag inte, herr Henriksson, att det bara är vid sådana tillfällen,
då kommunala pampar samtidigt äro pampar i konsumtionsföreningar,
som dylika situationer kunna uppkomma. Många gånger sitter det kommunala
pampar, som samtidigt äro privata handlare, och även i sådana fall kunna
situationer uppstå, som äro värda uppmärksamhet i detta sammanhang.

Härefter återtog herr talmannen ledningen av förhandlingarna.

Fru Boman erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Jag
vill bara till herr statsrådet Mossberg säga, att jag trodde kanske mer gott än
jag hade rätt till. Jag kunde emellertid inte tyda saken på annat sätt när herr
statsrådet redan nu lovar att, vid en eventuell översyn av kommunallagarna,
dessa spörsmål — örn det visar sig nödvändigt — skola tagas i beaktande av
de sakkunniga. Då ha vi en viss garanti för att dessa förhållanden skola rättas
till.

Till sist vill jag bara säga det, att jag i min interpellation endast vänt mig
mot förfaringssättet och inte dragit upp några gränser på det ena eller andra
området. Handlingssättet är naturligtvis lika orätt, från vilket håll det än
uppenbarar sig. Det är således förfaringssättet, vi vilja ha skydd emot.

Härpå anförde:

Herr Henriksson: Herr talman! Jag vill instämma i det senaste yttrandet
här av fru Boman och gentemot herr Nilsson i Kristinehamn säga, att vad
man begärt är den absoluta objektiviteten ur allmän synpunkt av hänsyn till
anbudsgivaren. Det är inte alls fråga om att ställa den ena eller andra parten
i sämre ställning, utan är det så att det felas från något håll, så skall det sägas
ifrån, att så får det inte gå till. Det får varken vara smussel från anbudsgivarens
eller anbudstagarens sida. Då först är det rent spel.

När herr Nilsson i Kristinehamn säger, att det många gånger förekommer
så orimliga anbud, att de måste förkastas över hela linjen, då fick jag inte riktigt
klart för mig vad han menade med »orimliga anbud». Örn han menade, att
priserna vörö orimligt höga, så förvånar mig detta uttalande, i varje fall örn det
avser den upphandling, som gäller barnbespisningar eller fattigvården eller
dylikt, ty på det området känner jag ganska väl till att konkurrensen är så
pass hård mellan olika anbudsgivare, att man ibland — efter vad jag kan
bedöma — anser att anbuden äro alldeles för låga för att kunna täcka den
kalkyl vederbörande har. Det är ju emellertid en annan sak. Vad som är önskvärt
är alltså klar objektivitet. Det är också riktigt, att man får taga hänsyn
till både den ena och den andra omständigheten vid frågans bedömande, t. ex.
varans kvalitet. Men då skall man göra det på rätt sätt.

Vad sedan herr Lövgrens anförande beträffar, vilket till väsentlig del var
adresserat till mig, vill jag först och främst säga, att det spörsmål han berörde

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

109

Svar på interpellation. (Forts.)

inte riktigt hör hit. Vidare vill jag säga, att när en fabrikant av en märkesvara
sätter ett pris på en vara efter en viss vettig kalkyl och sedan försöker
upprätthålla detta pris, vare sig det är herr Lövgren uppe i Boden eller någon
person nere i Skåne som skall köpa varan, då vill man inte ha ut denna vara.
Det finns nämligen även en möjlighet att förstöra en vara genom en olämplig
konkurrens, och då kan det ligga i fabrikantens intresse att fa till stand respekt
för varan beträffande kvaliteten och priset. Det finns ju i varje fall den möjligheten,
herr Lövgren, att det finns andra varor i marknaden, som tävla med
den vara man satt ett visst pris på. Det finns andra distributions- och fabrikationsfÖrmer,
som kunna konkurrera med den. Där är alltså icke konkurrensen
upphävd. Jag måste förklara, att jag inte är så väl insatt i Lika-Pris-Nämndens
verksamhet, men örn man anser att det är något att granska, så bör man

göra det. 0

Jag tror, att det inte kan anses vara olämpligt att jämföra, vilket anbud pa en
vara som för köparen —• i detta fall det allmänna, kommunen -— är det förmånligaste.
Här måste man säga, att kommunen skall se på rättvisesynpunkterna
och på kommunens intressen.

Herr Nilsson i Kristinehamn: Jag vill till herr Henriksson säga, att jag
givetvis talade örn anbudsgivning i allmänhet, inte bara anbudsgivning från
specerihandlare. Jag kan inte föreställa mig, att detta förhållande kan regleras
i kommunallagarna. Kommunerna köpa som bekant inte bara artiklar för barnbespisning.
Vi kunna titta på det vittomfattande område, som rör sig örn byggnadsmaterial.
Hur skulle det komma att ställa sig på det området, därest det
inte gavs något så när fria händer at kommunerna?

Herr Lövgren: Jag vill bara till herr Henriksson säga, att han inte kan
komma ifrån, att det system jag anmärkte på avser att förhindra en fri konkurrens.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till . Svar på

interpellation,

Herr statsrådet Mossberg, som yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Holmberg i Luleå i en interpellation till statsrådet och chefen
för socialdepartementet erinrat örn i hur hög grad befolkningen i Norrbottens
malmfältssamhällen för sin utkomst är beroende av gruvdriften. Med hänsyn
härtill har enligt interpellantens mening uppgiften om att den under de seansett
åren hedrivna apatitsligproduktionen nu skulle upphöra aktualiserat anspråken
på ökade statsingripanden för att bereda gruvsamhällenas arbetare full
sysselsättning.

Interpellanten erinrar örn att statsmakterna genom särskilda, åtgärder tidigare
försökt lindra verkningarna av konjunkturväxlingarna inom gruvindustrien,
särskilt då genom det av 1938 års riksdag på regeringens .förslag fattade
beslutet om att anvisa 3 miljoner till en särskild fond för vissa stödåtgärder
inom malmkommunerna, den s. k. malmfonden, och beslutet vid vårriksdagen
i år att bevilja Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag ett räntefritt
lån å 7,5 miljoner kronor för finansiering av gråbergsbrytning i förskott. Även
tillkomsten av Norrbottens järnverk nämnes i detta sammanhang. Slutligen
ställer interpellanten till socialministern följande två frågor:

För det första: Har, utöver ovannämnda lån och fondbildning jämte åtgär -

Ilo

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

derna i fråga om Norrbottens järnverk, ytterligare någonting planerats för att
bereda gruvarbetarna i Norrbotten full sysselsättning?

För det andra: Var det nu signalerade driftstoppet vid apatitbrytningen i
Kiruna och verket i Vitåfors bekant för statsrådet, och lia nied anledning därav
åtgärder redan vidtagits, och i så fall vilka, för att hålla dessa arbetare
skadeslösa?

Då det numera ankommer på mig att i departementschefens ställe handlägga
ärenden rörande arbetslöshetspolitiken får jag som svar på dessa frågor
anföra följande.

Malmfälten i Norrbotten och i andra delar av landet kommo att erbjuda ett
akut och komplicerat arbetsmarknadsprobleni vid den tidpunkt under hösten
1944, då östersjöspärren satte stopp för praktiskt taget all malmexport. Det
låg utanför det möjligas gräns att da med någon säkerhet bedöma hur länge
detta exportstopp skulle komma att lamslå vår malmproduktion.

Som sysselsättningsreserv mobiliserades allehanda arbeten av förberedande
natur, däribland förskottsbrytning av gråberg i Kiirunavaara, delvis finansierad
genom det av interpellanten omnämnda statslånet till LKAB samt en viss
lagerproduktion. Genom dessa åtgärder blev det möjligt att tills vidare begränsa
driftinskränkningen till en dag i veckan. För att gruvarbetarnas arbetslöshetskassa
skulle kunna tagas i anspråk i denna situation blev gången den
att man inom femveckorsperioder arbetade full tid fyra veckor och inställde
driften den femte veckan • systemet tillämpat med vissa modifikationer.
Härigenom har bidraget från arbetslöshetskassan kunnat utgå i maximal omfattning
och inkomstbortfallet i sin tur begränsats till ett minimum. Under
tiden 21 januari 30 september i år ha genom gruvarbetarnas arbetslöshetskassa
till medlemmarna i förbundets avdelningar i Norrbotten utbetalats 459 000
kronor för ca 68 000 understödsdagar. Uppskattningsvis torde motsvarande beopp
i dag röra sig om ca 550 000—600 000 kronor. De arbetare som icke
aro arbetslöshetsförsäkrade ha beklagligt nog kommit i ett ofördelaktigare läge
an sina försäkrade kamrater, men at detta har ingenting kunnat åtgöras.

Några avskedanden av ordinarie arbetare ha icke förekommit under" denna
la. Jag törstar mer än väl att korttidsarbete i den omfattning, som under
det senaste året måst tillämpas vid norrbottensgruvorna, i längden måste bli
ekonomiskt kännbart för arbetarna och deras familjer liksom för de av denna
industri sa dominerade kommunerna. Jag vill emellertid framhålla att det från
regeringens och bolagens sida gjorts vad som rimligen kunnat göras för att i
möjligaste man bidra till att hålla arbetarna och övriga anställda skadeslösa
under dessa extraordinära förhållanden.

Hur utvecklingen framdeles kan komma att gestalta sig i fråga om malmexporten
och darmed också beträffande arbetstillgången inom gruvindustrien
ar det för dagen ytterst vanskligt att säga något örn. Efter krigshandlingarnas
upphörande i Europa har malmskeppningen visserligen kommit i gång men
endast i relativt obetydlig omfattning. Det har för LKAB :s vidkommande rört
sig örn sa relativt blygsamma kvantiteter som ca 100 000—150 000 ton per månad.
oom en jämförelse kan jag nämna, att bolagets export under krigsåren före
ihra! ttradande i genomsnitt per månad varierade mellan 400 000 och
OoU UUU ton.

För ögonblicket måste man således enligt mitt förmenande inta en avvaktande
hällning i stället för att ifrån ytterst osäkra utgångspunkter söka gissa
sig till vad som kan komma att ske. Jag tror mig för övrigt kunna uttala
nrL1 Var''iei ivajd galler LKAB :s arbetare dessa genom sina fackliga
° gaiL1 £od . s*i0^ ^ besked örn de dispositioner, som detta bolag kan komma
att finna sig nödsakat att vidtaga.

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

lil

Svar på interpellation. (Forts.)

Det har sålunda från bolagets sida redan framhållits som önskvärt att den
minskning av arbetarstammmen som måste bli följden av apatitproduktionens
upphörande — jag skall strax återkomma utförligare till detta avsnitt av interpellationen
— i främsta rummet borde ske genom en förtidspensionering av
äldre arbetare i större omfattning än den som hittills förekommit och på de av
bolaget uppställda villkoren.

En förtidspensionering av arbetsföra människor bör enligt min mening icke
förekomma annat än i undantagsfall och även då med stor återhållsamhet. Både
med hänsyn till gruvarbetets fysiska påfrestningar och den åldersfördelning
som för närvarande är rådande bland gruvarbetarna i Norrbotten synes mig en
sådan åtgärd emellertid i detta fall försvarlig och i viss mån även önskvärd.

Många gruvarbetare äro redan i 50—60-årsåldern vad man brukar kalla utarbetade
eller ha i varje fall fått sin arbetskapacitet betydligt minskad särskilt
örn de äro angripna av den yrkessjukdom, som heter stendammslunga, eller
ha känning av tidigare, svårare olycksfall i sitt riskfyllda arbete.

Beträffande åldersfördelningen förhåller det sig så att de äldre årgångarna
arbetare äro betydligt större vid dessa arbetsplatser, än vad som vanligtvis är
fallet inom vår industri. Örn driften under framtida, normala marknadsbetingelser
icke skulle kunna komma att ge full sysselsättning åt ett lika stort antal
arbetare som den nuvarande, korttidsarbetande arbetsstyrkan representerar, synes
det mig mindre välbetänkt att låta en eventuell reducering av arbetsstyrkan
gå ut över de unga, redan nu starkt underrepresenterade årskullarna. Med hänsyn
till såväl produktionstekniska förhållanden som gruvkommunernas befolkningspolitiska
utveckling torde det tvärtom vara i hög grad angeläget att successivt
öka de unga arbetarnas antal i den produktion och i den bygd varom
här är fråga. En av de åtgärder som då kunna ifrågakomma är förtidspensionering
i viss omfattning av de äldre arbetarna. Såväl LKAB som Bergverksaktiebolaget
Freja ha också till följd av den av exportstoppet minskade arbetstillgången
försöksvis praktiserat detta tillvägagångssätt. Sålunda har LKAB erbjudit
de arbetare, som fyllt 60 år och vilkas sammanlagda levnads- och tjänstår
uppgå till minst 85, förtidspensionering. Frejabolaget har gjort samma erbjudande
till de arbetare, som fyllt 55 år och som varit i bolagets tjänst i minst
20 år. För LKAB:s vidkommande innebär erbjudandet att en förtidspensionerad,
gift arbetare mellan 60—67 år erhåller en ersättning av cirka 1 700 kronor
per år och en ogift cirka 1 400 kronor. Frejabolaget utbetalar till sina förtidspensionerade
1 200 kronor per år, lika till gifta och ogifta och även efter
uppnådd normal pensionsålder.

I vilken omfattning en förtidspensionering av malmkommunernas äldre arbetare
framdeles kan komma att visa sig erforderlig kan jag för dagen icke
yttra mig örn. Med hänsyn till de av mig anförda uppgifterna örn åldersfördelningen
inom Norrbottens gruvindustri vill jag emellertid framhålla att vi här
ha att göra med ett allvarligt problem även på lång sikt och att regeringen
har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.

Det slutliga ståndpunktstagandet till frågan om huruvida den framtida driften
vid norrbottensgruvorna kan komma att ge full sysselsättning åt gruvarbetarkåren
eller om andra arbetstillfällen måste mobiliseras för att nå detta
mål måste anstå till dess att man säkrare än nu kan bedöma hur vår export på
detta område kommer att gestalta sig.

Vad som skall kunna göras för att åstadkomma en planering av Norrbottens
näringsliv som tar sikte på att verksammare än hittills skona malmfältsbefolkningen
från konjunkturväxlingarna, är ett av de problem, som norrlandskommittén
har att närmare utreda och framlägga förslag om.

Att apatitsligproduktionen skulle komma att upphöra, när vi på nytt kunde

112

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

importera råfosfat, har under hela tiden kunnat förutses. Att på månaden och
dagen förutsäga när driftstoppet skulle komma att bli aktuellt har däremot
varit svårare. Inte förrän i slutet av september kunde det ledande företaget i
branschen, Aktiebolaget förenade superfosfatfabriker, i ett meddelande till statens
livsmedelskommission lämna något så när säkra uppgifter örn våra möjligheter
att erhålla råfosfat från utlandet. I samband därmed föreslog bolaget att
tillverkningen av apatitslig skulle upphöra. Efter förhandlingar med berörda
parter inför representanter för regeringen och med beaktande icke minst av de
med apatitbrytningen i Kiruna och i sligverket i Vitåfors sysselsatta cirka
600 arbetarnas intressen har överenskommelse träffats örn driftens upphörande
den 1 april 1946.

Dessförinnan kommer sålunda ingen ändring att ske i fråga örn den i denna
produktion sysselsatta arbetskraften.

Vi ha här att göra med en typisk krisföreteelse. Apatitsligen är, som jag redan
framhållit, en ersättningsvara för den före avspärrningen importerade råfosfaten.
Den under kriget av apatitslig tillverkade superfosfaten har visat sig
vara både ekonomiskt väsentligt dyrare och kvalitetsmässigt betydligt underlägsen
den färdigprodukt, som tillverkas av råfosfaten. På grund av sin lägre
fosforhalt och stora fraktkostnadsbelastning betingar apatitsligen ett pris fritt
gödningsämnesfabrikerna i södra Sverige som är 3—4 gånger högre än förkrigspriset
på för motsvarande kvantitet färdigvara erforderlig råfosfat. Det
höga priset på apatitsligen har varit en starkt bidragande orsak till den kraftiga
prisförhöjningen under krigsåren på superfosfat. Från en förkrigsnotering
1939 av cirka 7 kronor per deciton för 20-procentig superfosfat har priset omräknat
i samma fosforhalt tidvis senare varit uppe i 20 kronor per deciton.

Vid en årsproduktion av apatitslig av den storleksordning, som det är fråga
örn i Kiruna och Vitåfors, i runt tal 150 000 ton, blir merkostnaden cirka 8,6
miljoner kronor.

Skulle emellertid apatittillverkningen ha måst avbrytas redan nu eller någon,
gång vid årsskiftet så är arbetstillgången i våra skogar alltjämt så stor att
det icke skulle ha berett några svårigheter att där ge sysselsättning åt den i
Kiruna eller Vitåfors friställda arbetskraften, som med hänsyn till ålder och
andra förhållanden vore möjlig att flytta över till skogsarbete.

Vidare skulle det ha varit möjligt att utan någon större tidsutdrägt sätta
i gång en del av de arbeten, som ingå i den förplanerade investeringsreserven
för Norrbottens län. Inom den del av länet, som i detta fall närmast skulle kunnat
komma i fråga, kunna vid sådana arbeten sysselsättas vintertid 570 och
sommartid cirka 1 200 man. Härtill komma ytterligare redan beviljade beredskapsarbeten
inom och i närheten av malmkommunerna, med en sysselsättning
under vintern för 375 man och vid vilka platstillgången för närvarande är utnyttjad
endast till cirka 20 %. Slutligen föreligga ansökningar örn ytterligare
några beredskapsarbeten i dessa trakter.

Sammanfattningsvis får jag sålunda framhålla:

1. En planering för att bereda gruvarbetarna i Norrbotten full sysselsättning
är icke möjlig att göra förrän klarhet vunnits örn hur det kommer att bli
med vår malmexport.

2. Driftstoppet vid apatitbrytningen i Kiruna och verket i Vitåfors var
jag underrättad örn. Icke förrän i slutet av september kunde emellertid den
sannolika tidpunkten fixeras. Vad som efter den 1 april 1946 skall kunna behöva
göras för att hålla berörda cirka 600 arbetare sysselsatta beror i hög grad
på de förhållanden, som jag berört i samband med interpellantens första fråga.
Skulle exportsituationen då alltjämt vara sådan att dessa arbetare icke kunna
beredas sysselsättning i gruvdriften måste frågan om en mera allmän förtids -

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

113

Svar på interpellation. (Forts.)

pensionering bli föremål för omprövning samtidigt med att tillgängliga arbetstillfällen
i skogarna, vid allmänna arbeten och annorstädes utnyttjas i största
möjliga utsträckning.

Härefter anförde:

Herr Holmberg: Herr talman! Jag skall be att till statsrådet Mossberg få
framföra mitt tack för svaret.

Det är en mycket dyster bild statsrådet har tecknat av gruvarbetarnas^ framtida
försörjningsmöjligheter. Jag förstår också mycket väl hur stora svårigheterna
äro att ordna anställningsfrågorna tillfredsställande inom en industri som
är så starkt beroende av internationella förhållanden. Men just därför ifrågasätter
jag, örn det är tillräckligt med en sådan avvaktande hållning som statsrådet
intar beträffande möjligheten att bereda denna arbetargrupp en tryggare
tillvaro. Så långt man kan döma av svaret på mina frågor anser statsrådet att
förutsättningarna för arbetet i gruvorna även framdeles i ungefär . samma omfattning
som hittills måste göras beroende av hur det kommer att bli med malmexporten
och att arbetsstyrkans anpassning till exporten endast kan ske genom
förtidspensionering av äldre arbetare och genom att bereda andra som icke kunna
sysselsättas i gruvorna arbete i skogarna och vid allmänna arbeten.

Det är emellertid som jag också påpekat i min interpellation just detta totala
beroende av malmexporten som är anledningen till de svårigheter gruvarbetarna
med täta mellanrum utsättas för. Så länge gruvdriften är helt baserad på järnmalmsexport
kommer man väl icke heller ifrån att det i fortsättningen blir pa
detta sätt för denna arbetargrupp. Även örn man kan förutsätta, att det inom
någon tid igen blir möjligheter att upprätthålla gruvdriften i ungefär samma
omfattning som tidigare är det ganska säkert att det inom några år igen blir en
kris som på nytt ställer gruvarbetarna i denna situation. Dessa arbetare lia vid
sådana tillfällen skickats runt landet på AK-arbeten, och de ha vid långa arbetslöshetsperioder
fått sin ekonomi fullständigt undergrävd och på annat sätt
erfarit verkningarna av ett sådant irrationellt system. Nu skulle alltså deras
enda möjligheter igen bli att skickas till skogarna eller till något tillfälligt
ÄK-arbete, tills man åter behöver dem i gruvorna vid eventuellt nytt uppsving.
Jag tycker, att det är orimligt att begära det av de äldre och medelsålders arbetare
som det i detta fall gäller. Det kan för deras vidkommande aldrig skapas
någon trygghet i arbetet genom att ha det som hittills. För det omedelbara behovet
tycker jag däremot, att man skulle kunna tillgripa den metod som gruvarbetarna
själva föreslagit, nämligen att göra förberedande arbeten under jord
och annat som lär kunna utföras vid gruvorna i stället för^ att skicka dem till
skogarna. Dessutom tycker jag, att man bör inrikta sig på att på längre sikt
väsentligen lindra verkningarna av konjunkturväxlingar genom att ta i anspråk
så stor del av malmen som möjligt för inhemsk förädling. Den möjligheten har
statsrådet icke vidrört i annan mån än genom hänvisning till norrlandskommitténs
verksamhet. Jag skall därför ta mig friheten att syssla litet med det i fortsättningen.

Statsmakterna ha visat förståelse för en sådan sysselsättningspolitik bland
annat genom att sätta i gång Norrbottens järnverk. Jag tror, att man bör fortsätta
på denna väg och alltså, för inhemsk marknad ta i bruk väsentligt större
del av den norrbottniska järnmalmen än man för närvarande gör. Man får ju
den dubbla effekten att en viss järnmalmsbrytning då kan hållas i gång oberoende
av exportmöjligheterna och att näringslivet i Norrbottens län överhuvud
taget blir bättre differentierat än för närvarande och ger litet mera att välja
på för att ge sysselsättning åt den ständigt ökade befolkningen i detta län. Re Andra

kammarens protokoll 1045. Nr 8

114

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

dan nu pågår ju en utredning om att ytterligare utbygga det statliga järnverket,
men jag tror, att en betydande sysselsättning av gruvarbetare, som i annat
fall skulle bli sysslolösa eller skickas till annat arbete, också skulle kunna åstadkommas
genom att i fortsättningen också ta norrbottenmalm i anspråk för konstpödselframställning.
Man bör enligt min mening kunna bygga en statlig superfosfatfabrik
i Norrbotten, baserad på apatit- och svavelförekomsterna inom de
norrländska malmfälten. Vad som främst föranledde min interpellation var ju
avskedandet av 600 man, som äro sysselsatta med utvinning av apatit i Kiruna
och Malmberget.

Statsrådet har karakteriserat den nuvarande verksamheten av detta slag som
en typisk krisföreteelse. Som den nu bedrives är den otvivelaktigt en krisföreteelse,
improviserad och nödtvungen på grund av krisförhållandena. Men jag
hoppas att statsrådets uttalande icke innebär, att han för sin del också anser, att
apatitutvinningen och en därpå baserad konstgödselindustri icke skulle lia förutsättningar
och vara berättigad även under normala förhållanden.

Att apatitförädling för närvarande framstår så ogynnsam i jämförelse med
konstgödseltillverkning baserad på utländskt råfosfat torde nämligen helt bero på
de nuvarande krismässiga produktionsmetoderna. Sedan jag ställde mina frågor
lia ju också enligt vad tidningarna uppgivit konkreta förslag framlagts inför
regeringen om ett rationellt utnyttjande av apatit- och svavelförekomsterna i
Norrbotten och andra delar av Norrland. Detta projekt från Norrbottens landstings
näringskommitté har regeringen förmodligen ännu icke hunnit titta närmare
på. Jag tror emellertid för min del, att det borde finnas möjlighet att på
den vägen komma fram till åtgärder som skulle kunna skapa litet större stabilitet
åt det norrbottniska näringslivet och framför allt undanröja de risker gruvarbetarna
nu vid det ena tillfället efter det andra äro utsatta för på grund av
den ensidighet som präglar Norrbottens näringsliv överhuvud taget men som är
så särskilt markant för gruvsamhällena. De tekniska och ekonomiska utredningar
som verkställts av Norrbottens landstings näringskommitté visa, att man
vid en fabrik i Norrbotten skulle kunna tillverka superfosfat ungefär till förkrigspris.
Man Ilar därvid utgått från att apatitsligea skulle kunna levereras''
20 till 30 % billigare än för närvarande, vilket icke förefaller orimligt. Dels äro
nämligen bolagets anläggningar mycket omoderna och skulle säkert med sikte
på en bestående produktion kunna göras mycket mera effektiva, dels torde de
nuvarande höga sligpriserna delvis bero på att däri ingått kostnader för att på
några få år amortera hela anläggningskostnaden. Nedskärningen av driftkostnaderna
vid den projekterade superfosfatfabriken, som näringsutredningen för
Norrbottens län framlagt förslag örn, skulle ske dels genom användandet av
mycket högmoderna metoder och dels genom anläggandet av den svavelsyrefabrik,
som Bolidenbolaget projekterat. Vidare skulle man eliminera de stora
transportkostnaderna genom att förlägga verket till Norrbotten, och slutligen
skulle man enligt förslaget kunna göra vissa besparingar för staten genom en
viss samordning av superfosfatfabrikens och järnverkets drift.

Under dessa nya betingelser för tillverkningen av konstgödsel skulle man
således icke behöva räkna med ett öre av den merkostnad på 8,6 miljoner kronor,
som det skulle kosta enligt herr statsrådets beräkningar att fortsätta apatitens
utvinning och förädling sådan denna för närvarande bedrives. Resultatet
skulle i stället enligt dessa nya ‘betingelser bli, att man kan bereda arbete åt
en betydande del av de gruvarbetare, som skulle stå inför risken att bli avskedade
den 1 april, och dessutom för en stor del av Bolidenbolagets arbetare,
som befinna sig i samma situation, vidare att man skulle tillgodose den svenska
marknadens behov av superfosfat till förkrigspris och att man också skulle
trygga tillgången på denna konstgödsel även vid eventuellt nya hinder för

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

115

Svar på interpellation. (Forts.)

de internationella handelsförbindelserna, samt slutligen att man på det sättet
skulle bidra till en sådan differentiering av Norrbottens näringsliv, som på
olika håll sagts vara den viktigaste förutsättningen för att man. skall kunna
lindra dess konjunkturkänslighet, framför allt då för malmfältens vidkommande.

Härtill komma också andra skäl, som enligt min mening tala för ett statligt
ingripande i fråga örn konstgödselindustrien. Hela denna industri är här i
landet underordnad ett enda företag, som praktiskt taget har monopol på den
svenska marknaden på detta område. Det företaget har uppenbarligen icke
haft något intresse av att genomföra förbilligade produktionsmetoder för att
därmed åstadkomma rimliga priser på detta konstgödselmedel. Såväl i det avseendet
som i fråga örn bolagets planer för framtiden förefaller hela denna sak
som ett typiskt exempel på olägenheterna av ett extremt privatdirigerat näringsliv.
_

Bolaget företar nu plötsligt åtgärder, som komma att innebära arbetslöshet
för 600 arbetare och bereda kommuner och även statsmakterna stora svårigheter.
Motiveringen är att man skall skaffa fram en billigare råvara, men örn
detta i sin tur också medför att bönderna få billigare konstgödsel är mycket
ovisst. Redan för ett par år sedan påvisades i en interpellation från bondeförbundshåll
här i kammaren, att det icke bara var de dyra råvarorna som föranlett
det höga priset för superfosfaten, utan att därtill också bidragit att
bolaget ökat sina vinster med flera miljoner kronor samtidigt som priserna
gått upp.

Att ett företag med denna gynnade ställning skulle ha några förpliktelser
mot de arbetare, som råka i nöd genom bolagets åtgörande, har däremot icke
alls ifrågasatts. Nu får man också på detta område exempel på hur det ibland
kan vara med det privata näringslivets påstådda förmåga att främja den tekniska
utvecklingen och att bidra till en sådan ökning av effektiviteten, som kan
möjliggöra en ökning av det allmänna välståndet här i landet. Bolaget framhärdar
nämligen i sina gamla produktionsmetoder och tar råvaror från utlandet,
eller vill i vart fall göra det, och kastar svenska arbetare på gatan. Förslagen
örn tekniska förbättringar, som skulle eliminera dylika svårigheter ^för enskilda
arbetare, för kommunerna däruppe och för staten komma däremot från samhällets
organ. Dessa förslag visa, så vitt jag kan förstå, så långt utredningen hittills
verkställts, att man kan bedriva en lönande superfosfatindustri baserad
på apatiten, alltså på inhemska råvaror för den inhemska marknaden. Detta
ligger kanske icke i bolagets och Svenska Handelsbankens intresse men säkert
i det svenska folkets intresse; framför allt är det ett intresse för Norrbotten
och för gruvfältens befolkning. Jag hoppas därför, herr talman, att regeringen
så snabbt som möjligt prövar de förslag, som framställts av näringsutredningen
i Norrbotten, för att göra apatitutvinningen i Norrbotten till något annat än
den kristö re teo] se den hittills varit. Jag tror att man i detta speciella fall kan
bidraga till att förverkliga arbetarrörelsens efterkrigsprogram, såväl när det
gäller sysselsättningspolitiken i Norrbotten som när det gäller att bryta ett
hämmande monopolvälde.

Herr Gavelin: Herr talman! Jag skall icke förlänga denna debatt med
några ytterligare utredningar, varför jag ber att i väsentliga delar fa instämma
i vad interpellanten här anfört.

Det är troligt att det finns en hel del människor som anse, att gruvarbetarna
äro onödigt nervösa inför den situation, som möjligen kan uppstå där uppe.
.Tåg vill emellertid påpeka, att denna nervositet icke är så mycket att undra på,
örn man nämligen erinrar sig vad dessa arbetare fått genomgå under föregående
kristider. Vi behöva bara komma ihåg hur det hela låg till under 1930-

116

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

talet, då för Malmbergets vidkommande arbetsstyrkan reducerades från 1 800
till 600 å 700 man och arbetstiden begränsades så att den, när den var i botten,
uppgick till 10 skift i månaden. Jag menar, att med detta för ögonen är det
icke att förvåna sig över att man gör en hel del väsen, när man ser att det närmar
sig en kristid igen. Jag vill emellertid påpeka, att man inför denna situation
dock icke varit overksam. Gruvarbetarna, såväl avdelningarna och deras
styrelser däruppe som gruvindustriarbetareförbundet, ha hela tiden, sedan det
blivit känt att det skulle bli inskränkningar, legat i en intensiv verksamhet dels
genom uppvaktningar inför regeringen och dels genom förhandlingar med arbetsgivarna.
Jag vill i motsats mot interpellanten säga, att jag finner att interpellationssvaret
andas en viss vilja från statsmakternas sida att vidta vissa
åtgärder; det gläder mig. Jag tror därför icke, att gruvarbetarna komma att
lämnas åt sitt öde på samma sätt som förra gången. Jag är också ganska övertygad
örn att, i händelse det skulle bli fråga örn verkliga inskränkningar i
gruvdriften, statsmakterna komma att vidta de åtgärder, som kunna visa sig
erforderliga. Jag har fått den uppfattningen vid de uppvaktningar, som jag
deltagit i inför regeringen.

Jag skulle, herr talman, utöver det anförda vilja säga några ord örn gruvbrytningens
framtida möjligheter. Vi ha en gruvarbetarkår, som kan sägas icke
ha blivit nyrekryterad på många, många år. Statistiken visar, att den största
gruppen av arbetarna nu är uppe i 40- ä 50-årsåldern. Detta ger mig anledning
påpeka att det icke finns någon möjlighet att rent tekniskt sett tänka sig att
upprätthålla gruvbrytningen i framtiden, örn ytterligare avskedanden skola förekomma.
Ty örn man skall avskeda arbetare ur den kår, som nu finns, måste
man gå till de yngsta årsklasserna. En undersökning har visat, att t. o. m. 35-åringarna måste avskedas eller permitteras och att således endast gruvarbetare
över denna ålder skulle finnas kvar. Det är emellertid otänkbart att gruvarbetarkåren
skulle rekryteras i åldern över 35 år. Det är min bestämda uppfattning,
att såväl bolagsledningen som statsmakterna måste söka finna en utväg i detta
avseende, örn malmbrytningen överhuvud taget skall kunna fortsätta, och att
man måste söka finna utvägar att behålla den arbetarstam, som nu finns.

Såväl i interpellationen som i svaret på densamma har berörts frågan örn pensioneringen
av de äldre gruvarbetarna. Gruvindustriarbetareförbundet har nyligen
gjort en framställning till regeringen örn dess medverkan till en åtgärd
i sådant syfte genom en ökning av de nu utgående folkpensionerna. Jag vill
i det sammanhanget säga, att det nog är riktigt att vi på senare år kunnat
skapa en bättre pension än den tidigare, men att det för många personer i 60-årsåldern icke är möjligt att leva på denna pension. Rätt ofta är nämligen
vederbörande pensionär familjeförsörjare och t. o. m. också försörjningspliktig
mot minderåriga. I detta sammanhang skulle jag också vilja vädja till herr
statsrådet Mossberg, som jag vet känner till den berörda framställningen från
gruvindustriarbetareförbundet, att han ville positivt medverka till att söka lösa
frågan örn de äldre gruvarbetarnas pensionering genom bidrag från den s. k.
3-miljonersfonden.

Herr statsrådet Mossberg.: Herr talman! Jag vill bara säga ett par ord i
anledning av herr Holmbergs anförande.

När det gäller malmfälten i Norrbotten lia vi att arbeta med två olika
problem, nämligen dels ett korttidsproblem eller problemet huruvida den kris
som nu varat sedan mer än ett år tillbaka skall komma att fortsätta under den
närmaste tiden och måhända förvärras och vad man i den situationen skall
göra för att skydda arbetskraften och bidra till dess sysselsättning och dels
ett långtidsproblem eller frågorna om vad man i det långa loppet skall kun -

Torsdagen den 20 december 1045.

Nr 43.

117

Svar på interpellation. (Forts.)

na göra för att malmproduktionen skall kunna bli mindre konjunkturkänslig
och på vad sätt man skall kunna skapa ett mera nyanserat näringsliv i
Norrbottens län. Jag skall, i detta sammanhang icke ingå närmare på dessa
frågor än vad jag gjorde i interpellationssvaret, utan jag vill allenast i vad det
gäller korttidsproblemet uttala, att från statsmakternas sida allt kommer att
göras för att bereda arbetarstammen vid norrbottensgruvorna sysselsättning.
Huruvida denna sysselsättning kan beredas vid gruvorna är en sak, som jag
självfallet nu icke kan yttra mig örn. Men att åtgärder komma att vidtagas för
att så långt det är möjligt förhindra att folk skall behöva gå arbetslösa, det
tror jag mig kunna försäkra.

Vad åter långtidsproblemet angår så var ju herr Holmberg inne på frågan
örn en superfosfattillverkning uppe i Norrbotten. Norrbottens läns näringskommitté
har i dagarna ingivit en framställning till regeringen i det syftet, och
jag kan endast upplysa örn att denna framställning för närvarande är föremål
för en närmare prövning inom handelsdepartementet. Vad resultatet av
prövningen kan bli kan för dagen icke avgöras, men jag kan nämna, att även
på andra områden åtgärder igångsatts för att undersöka möjligheterna av att
inom landet utnyttja den apatit, som utfaller vid gruvorna uppe i Norrbottens
län.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Diet är bara en enda synpunkt, som
jag för min del skulle vilja framhålla i detta sammanhang. Jag betvivlar icke
alls regeringens goda vilja att vidta nödiga åtgärder härvidlag till mötande
av en arbetslöshetskris, ty vad som här påtalats berör ju även statsmakterna,
vilka som bekant äro hälftenägare i gruvorna i Norrbotten, varför särskilda
ansträngningar i detta avseende måste te sig helt naturliga från regeringens
sida.

Jag tror icke att min partikamrat herr Holmberg har en annan uppfattning
än jag, nämligen att man i statsrådet Mossbergs svar på interpellationen
tycker sig kunna utläsa den meningen, att framställningen och förädlingen av
apatiten uppe i Norrbotten är någonting krisartat och att det icke låter sig
göra att i fortsättningen hålla den i gång. Jag tycker mig kunna utläsa detta
av interpellationssvaret, och jag ber därför att få erinra örn att vad man
nu mer eller mindre öppet accepterat är ett upprepande av vad som accepterades
efter det förra världskriget; det är precis samma procedur. Då tvingades man
också att för att skaffa konstgödningsmedel sätta i gång med en improviserad
och därför också mycket dyrbar förädling av apatitslig till fosfat. När kriget
var över vräkte man för att spara litet pengar all denna malm till Tyskland,
varefter man från Tyskland importerade råvaran till den billigare superfosfat,
som man sedan fick köpa här i landet. Här gäller det, så vitt jag kan förstå,
samma procedur eller att malmen skall gå från Norrbotten ner till Tyskland
eller någon annanstans, där apatiten kan tagas ut och sedan säljas tillbaka
till Sverige i form av råfosfat. Man kan på det sättet stoltsera med ett billigare
konstgödningspris tills man ånyo i en krisperiod nödgas improvisera
konstgödningstillverkningen här i landet. Jag undrar om det är sunt och
nationalekonomiskt riktigt att acceptera ett sådant förfaringssätt. Jag undrar
med andra ord örn icke statsmakterna måste betrakta frågan om en inhemsk
beredning av denna råvara för konstgödningsmedel icke som en fråga att för
ögonblicket kunna spara någon miljon genom att köpa konstgödningsmedel
från utlandet utan som ett problem att säkra landets behov av denna råvara
på lång sikt. Ty det är väl klart för alla vilket belt annat läge vi skulle ha befunnit
oss i försörjningsmässigt sett, därest vi utnyttjat mellankrigsperioden
till att på grundval av det förra världskrigets erfarenheter bygga upp en

118

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

konstgödningsindustri av stor omfattning och grundad på svenska råvaror, så
att säga direkt använda och icke hit inkomna via Tyskland. Jag säger detta,
därför att vad som nu sker är ju icke annat än en upprepning av vad som skedde
efter förra kriget. Det oaktat tycks regeringen av interpellationssvaret att
döma hesitera inför projektet örn superfosfattillverkning i Norrbotten. Nu har
ju visserligen statsrådet Mossberg i sitt senaste anförande erinrat örn att denna
fråga nu är föremål för utredning inom handelsdepartementet på grund av
en framställning som gjorts från Norrbotten föregående vecka, och jag tvivlar
ju icke på regeringens goda vilja därvidlag. Men jag vill ändå påpeka, att det
är en parallellföreteelse som här upprepas, och jag tror, att det icke skadar att
hålla detta i minnet för att ändå mera understryka betydelsen av att man prövar
denna sak snabbt. Man bör icke låta det gå på det sätt som här förutsatts,
nämligen att stoppa denna brytning och kanske ställa på en oviss framtid frågan
örn att någon gång framdeles ta upp problemet om att nyttiggöra denna
apatitslig i stället för att gå en sådan omväg som under krigsåren.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! dag vill bara säga ett par ord med
anledning av herr Hagbergs anförande.

Först vill jag rätta en uppgift som han kanske av misstag råkade lämna i
sitt anförande. Han sade. att vi under mellankrigstiden först skickade malm
till Tyskland och sedan köpte tillbaka råvara för superfosfattillverkning. Enligt
de uppgifter som jag är i besittning av ha vi tagit våra råvaror från tre
olika håll. nämligen Florida i USA, Marocko i Nordafrika och Kolahalvön
i Ryssland.

De beräkningar, som nu äro gjorda för hur det skulle ställa sig, örn man i
fortsättningen skulle basera produktionen av superfosfat på apatit fran Norrbottens
län i stället för på importerat råfosfat, ge vid handen att en på apatit
baserad produktion skulle bli 8,6 miljoner kronor dyrare per år än en produktion
grundad på importerat råfosfat. Örn man alltså nu helt enkelt bara, som
herr Hagberg säger, med tanke på risken för ett kommande krig skulle fortsätta
apatitbrytningen i Norbottens län och basera den på de produktionsresurser
vi nu ha att förädla varan, så skulle det innebära, att man på detta område
skulle uppehålla en speciell och kostnadskrävande försvarsberedskap. Enligt
min mening böra vi undersöka de möjligheter som finnas för att i nyttig
produktion använda vår apatit, men vi måste, såvitt jag förstår, se till. att
vi göra produktionen ekonomiskt bärkraftig. Det är ett försök i den riktningen
som bär gjorts av Norrbottens landstings näringskommitté,. när den föreslår,
att man skall förlägga ett verk för superfosfattillverkning till Luleå. Detta
projekt skall naturligtvis prövas liksom även andra möjligheter. Jag tror emellertid,
att man måste anlägga den principiella synpunkten, att man icke kan
generellt upprätthålla sådana kristillverkningar, som avspärrningen nödvändiggjort,
när vi nu kunna ernå en billigare produktion på annat sätt.

Herr Holmberg: Herr talman! Med anledning av herr Gavelius yttrande
vill jag säga, att jag tror icke heller, att regeringen tänker lämna Norrbotten
i sticket, men det kan ju råda olika meningar örn hur man lämpligen skall motverka
de faror man ser skymta. Jag fruktar, att jag ur statsrådets yttrande
rörande apatitutvinningens kriskaraktär måste utläsa, att man från regeringshåll
icke anser, att det skulle kunna bedrivas en lönande produktion av det
slaget under normala förhållanden, och det var det som föranledde mina reflexioner
på den punkten. Det är, som herr Gavelin sagt, ganska förklarligt,
örn Norrbottens folk överhuvud taget ser mot framtiden med stora bekymmer.
Den nuvarande inskränkningen av driften vid gruvorna — femdagarsveckan

Torsdagen deri 20 december 1945.

Nr 43.

119

Svar på interpellation. (Forts.)

och de övriga inskränkningarna — motsvarar en arbetslöshet av minst 400
man. Därtill skulle nu komma 600 man i vår, örn man icke dessförinnan kan
vidtaga några åtgärder för att bereda dem sysselsättning. Det innebär, att man
redan nu är på god väg mot det katastrofläge, som rådde vid malmfälten pa
1920- och 1930-talen, och det är självklart, att alla krafter mäste sattas in tor
att hindra den saken. Det är för övrigt icke bara vid malmfälten som det alen
mycket omfattande arbetslöshet. Drätselkammaren i Lulea har nyss gjort
en utredning, och enligt denna komma vi att före våren ha flera hundra arbetslösa.
Yi ha redan många arbetslösa i Luleå, och sa ar det aven pa flera andra
håll i Norrbotten. Även då det gäller att planera för de tillfälligt arbetslösa
och dem som under den närmaste tiden bli arbetslösa, kommer det att bil mycket
stora svårigheter. Materialbrist och annat lägga hinder i vägen för igångsättande
av arbeten, som äro upptagna i investenngsreserven för 194b, örn etet
skulle bli en arbetslöshet av den omfattning vi haft tidigare. Det har i annat
sammanhang, i arbetarrörelsens efterkrigsprogram, påtalats, att de pinande råvarutillgångarna
göra, att vi kunna komma i en alldeles särskilt svar situation,
men det betonar nödvändigheten av att vi få en större, hemmamarknad. Det
tror jag gäller alldeles särskilt för Norrbotten, där vi ju icke bara äro i den situationen
att praktiskt taget hela industrien är exportindustri, utan dar vi också
lia en mycket stor folkökning år från år. Bara genom nativitetsoknmgen
tillföres länet årligen över 3 000 nya medborgare. Framför allt galler det enligt
min mening att uppspåra nya möjligheter att öka produktionsomfånget
och skapa en hemmamarknad, örn möjligt baserad på svensk råvara, och i detta
fall tycker jag, att det skulle finnas sådana möjligheter Det kan icke vara
rimligt att låta gruvarbetarna gå arbetslösa och använda det tonnage som
finns och som man ju har stor brist på för att frakta hit råvaror över halva
jordklotet. Det måste ovillkorligen vara en rationellare metod att ta ravarorna
här i landet där vi lia sådana och söka finna de tekniska formerna tor att torädla
dem så att det blir lönande.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! .Tåg har fått den uppgiften, att Sverige
tidtals infört råfosfat från Tyskland. Jag tycker inte heller att det var
någon så vidare rationell procedur, att Sverige såsom skedde under den sista
tiden före kriget tog denna vara från Marocko, Nordamerika och Sovjetumonen,
när råvaran kunde fås i Sverige. Det är ett faktum, att tyskainas konstgödningsmedelsindustri
i stor utsträckning var uppbyggd just på den råvara,
som man tog ur norrbottensmalmen.

Beträffande frågan om vad som blir billigt tror jag att herr Holmberg redan
i sitt första anförande erinrade örn att man delvis baserar sin uppfattning pa
extrema förhållanden, när man gör gällande, att det skulle bli 8.6 miljoner
kronor dyrare att använda det konstgödningsmedel, som man erhåller på grundval
av apatitframställningen i Norrbotten.

Ett annat av dessa förhållanden är att man får betala tre kronor per ton
i fraktavgift för att få ned själva råvaran till den plats, där den förädias.

Även andra omständigheter medverka till att ge en felaktig bild av de verkliga
kostnaderna. Örn vi t. ex. under de gångna krigsåren, på grundval av
apatitframställningen ha producerat cirka 1 miljon ton jämslig, som väl borde
kosta åtminstone 15:20 per ton, och inte bry oss örn att räkna med detta pa
något sätt, när vi beräkna kostnaden för framställning av apatiten, mäste man
komma till ett ganska skevt resultat. Nu kan det visserligen anföras, att järnsligen
är svårsåld, men detta är såvitt jag vet en tillfällig omständighet. När
staten får i gång ett eget tomasverk i Luleå, kommer denna järnslig automatiskt
att få avsättning där enligt vad jag erfarit.

120

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag vill därför inte i och för sig diskutera de. kalkyler, som statsrådet Mossberg
stöder sig på. Ty som frågan ligger till just nu äro de naturligtvis
riktiga. Men örn man tar hänsyn till olika omständigheter, som kunna inverka
på priset, kanske man kommer till ett annat resultat. Dessutom skulle jag
vilja erinra därom, att man i en framställning som gjorts till regeringen räknar
med att kunna komma ned till ett pris, vilket, örn man tar hänsyn till penningvärdets
förändringar, skulle bli lägre än det pris, som gällde före kriget.
I den kalkyl, som uppgjordes av Norrbottens näringsutredning, har man kommit
ned till någonting på 84 kronor per ton, och man har räknat med att
under vissa betingelser kunna komma ned ännu lägre. Här föreligger alltså
en kalkyl, som, örn man håller i minnet den förändring av penningvärdet som
ägt rum jämfört med förkrigstiden, innebär en billigare framställning av konstgödningsmedel
än vad man tidigare kunde åstadkomma.

Detta är ytterligare ett skäl för att man inte skall betrakta denna apatitbrytning
som endast en krisföreteelse och inte bör förlika sig med tanken att
den skall nedläggas utan i stället bör forcera sina ansträngningar att bibehålla
en apatitförädling inom landet och icke upprepa de misstag, som man gjorde
efter förra världskriget.

Vad jag nu anfört är kanske inte så mycket en polemik mot statsrådet Mossbergs
uppfattning — jag^tyckte mig ur hans ord kunna utläsa, att han åtminstone
delvis är inne på den tankegång som jag givit uttryck åt. Jag vill
understryka, att när statsrådet Mossberg säger, att man måste basera det hela
på en ekonomiskt hållbar grundval, har han så rätt i detta, att ingen vill diskutera
den saken med honom. Men då man säger detta, skall man också ta
hänsyn till de frågor, som hänga samman med hela problemet, och även lära
någonting av tidigare gjorda erfarenheter, viel vilka jag tror att regeringen
inte kan undgå att fästa ett visst avseende, när den slutgiltigt skall ta ställning
till denna fråga.

Vidare yttrades ej.

§ 6.

Svar På Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har herr Kempe till mig riktat följande
frågor:

o 1) Har statsrådet uppmärksammat att det finns möjligheter att i den öppna
lånemarknaden erhålla lån till lägre räntesatser än de som tillämpas av staten
vid dess understödjande av bostadsproduktionen?

2) Kan man förvänta att statsrådet kommer att vidtaga åtgärder för att
ändra den statliga lane- och räntepolitiken så att den kan medföra en sänkning
av hyresnivån?

3) Vilka åtgärder har regeringen vidtagit i anledning av riksdagens skrivelse
nr 439 år 1944 med anhållan örn utredning i syfte att förbilliga byggnadsmaterialkostnaderna? Efter

vad jag förvissat mig örn pågår nu tryckningen av bostadssociala utredningens
betänkande, och det kan beräknas vara mig till handa inom allra
närmaste tiden. Enligt vad jag under hand erfarit äro de spörsmål, som beröras
av interpellantens två första frågor, föremål för en ingående behandling i betänkandet.
Då det sålunda inom kort blir möjligt att på basis av ett omfattande
material ta ställning till dessa frågor, torde det vara lämpligt att uppskjuta
diskussionen härom till dess betänkandet föreligger. Det är emellertid min för -

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

121

Svar pä interpellation. (Forts.)

hoppning, att i anslutning till de förslag, som utredningen väntas framlägga,
kunna under nästa år underställa frågan örn sänkning av räntan på de statliga
byggnadslånen riksdagens prövning.

På interpellantens tredje fråga vill jag svara följande:.

Den av riksdagen begärda utredningen i syfte att förbilliga byggnadskostnaderna
genom prissänkning på byggnadsmaterialet omfattade ett stort komplex
av frågor. Som det klarlagts i utskottsutlåtandena måste de åtgärder, som
kunna komma i fråga, beröra ett flertal disparata verksamheter, handlagda av
ifrån varandra fristående verk och institutioner. Utredningen skulle ^ sålunda
komma att beröra frågan örn standardisering av byggnadsdetaljer, frågan örn
förenhetligandet av byggnadsordningarna, frågan örn rationalisering av byggnadsverksamheten,
vari inbegreps dels frågan örn stadsplanernas utformande,
dels frågorna om förbättrad organisation och en ökad maskinisering av ^byggnadsindustrien,
frågan örn monopol och kartellbildningarnas inverkan pa Prissättningen
inom byggnadsindustri- och byggnadsmaterielbranscherna samt fragen
örn säsongutjämning inom byggnadsindustrien.

Åtskilliga av de här berörda frågorna ha varit eller äro föremål för utredningar
eller eljest för uppmärksamhet från regeringens sida. Sålunda är frågan
örn standardisering av byggnadsdetaljer under fortlöpande behandling av
standardiseringskommissionens avdelning för oyggstandardisering. JVad^ beträffar
speciellt lantmannabyggnader behandlas ifrågavarande spörsmål från olika
utgångspunkter av två olika utredningsorgan, nämligen jordbrukets byggnadsstudiekommitté
och statens forskningsinstitut för lantmannabyggnader. ^ Motsvarande
problem har beträffande monteringsfärdiga trähus varit föremal för
en särskild utredning inom socialdepartementet, som i höst framlagt förslag om
organiserandet av en särskild statlig forsknings- och experimentverksamhet, avseende
lösning av problemet örn mekaniserad tillverkning av byggnadselement.

Frågan örn förenhetligandet av byggnadsordningarna har förts mot sin lösning
genom elen ändring av byggnadsstadgan, som träder i kraft den 1 januari
1946. Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse nr 364 år 1945 skola byggnadsordningarna
numera uppgöras med ledning av normalförslag, sorn upprättas av byggnadsstyrelsen.
"Särskilda kompletterande anvisningar till byggnadsstadgan ha
utarbetats av byggnadsstyrelsen och skola tillämpas från och med den 1 januari

494:6. “ . ,

Vissa frågor beträffande stadsplaneväsendet ha utretts av 1942 års stadspla
neutredning, som framlagt förslag till byggnadslag in. m. Frågan örn en förbättrad
organisation av byggnadsindustrien beröres av bostadssociala utredningen,
som, efter vad jag under hand erfarit, kommer att förorda, att kommunerna
på ett annnat sätt än i allmänhet hittills skeft träffa sådana anordningar,
som skulle möjliggöra byggnadsverksamhet i stor skala under kommunal
ledning eller kontroll.

Frågan örn säsongutjämning inom byggnadsindustrien har fortlöpande uppmärksammats
av byggnadsberedningen, som genom sina beslut medverkat till
att en utjämning under senare år ägt rum. Dessutom uthedes trugan av en särskild
kommitté nied arbetsmarknadskommissionens chef som ordförande.

Prisbildningen inom byggnadsindustri- och byggnadsmaterialbranscherna har
kontrollerats inom den ram som den nuvarande prislagstiftningen medger. Lokala.
kartellbildningar inom bostadsbyggnadsverksamheten ha ägnats uppmärksamhet
från byggnadslånobyråns sida. Frågan örn monopol- och kartellbildningars
inverkan överhuvud på prissättningen inom byggnadsbranschen torde
komma upp till behandling i samband med frågan örn inrättandet av ett särskilt
monopolkontrolleran de organ, som föreslagits av kommissionen för ekonomisk
cftcrkrigsplanering och varom proposition avses framläggas för 1946 ars
riksdag.

122

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. .(Forts.)

Jag tiar här endast kunnat beröra vissa detaljer i det omfattande komplex
av frågor, som sammanhänga med den begärda utredningen. Av denna summariska
redogörelse torde ha framgått, att åtgärder av flera olika slag, syftande
till en begränsning av byggnadskostnaderna, redan vidtagits. Att åtgärderna
givit betydande resultat framgår därav att hyresnivån i nya hus endast obetydligt
skiljer sig från hyrorna i jämförbara hus från de sista förkrigsåren och
att detta gäller även i sådana fall, då tilläggslån icke utgår. Härmed vill jag
icke förneka, att ytterligare åtgärder böra vidtagas i det syfte, som den anförda
riksdagsskrivelsen avser.

Det är emellertid tydligt att detta vida fält knappast skulle kunna bemästras
av en utredningskommitté av vanlig typ. Det är vidare här i största utsträckning
fråga örn problem, som kräva behandling av permanenta organ.
Detta är anledningen till att någon särskild kommitté icke tillsatts i anledning
av den av interpellanten åberopade riksdagsskrivelsen. Vad det här närmast
gäller är att finna en form för koordination av den verksamhet, som nu bedrives
av skilda organ, sorterande under olika departement. I anslutning till ett
förslag av byråchefen Alf Johansson har kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering
i sitt betänkande 1945 nr 36 uttalat sig för en dylik koordination
genom en särskild beredning knuten till Kungl. Maj :ts kansli. Denna beredning
skulle icke själv utföra något rationaliseringsarbete utan skulle ha till
uppgift övervaka och aktivisera här ifrågavarande utredningsarbete och verka
för nödig koordination mellan på olika områden sysselsatta organ. Frågan örn
en dylik beredning är ännu icke löst men kommer i den mån som riktlinjerna
för bostadspolitiken i fortsättningen komma att klarna att upptagas till prövning.

Detta är vad jag anser mig för närvarande kunna meddela i anledning av
interpellantens frågor.

Härpå anförde

Herr Kempe: Herr talman! Svaret på min interpellation är positivt och förhoppningsfullt,
varför jag får framföra mitt tack till statsrådet och chefen
för socialdepartementet för detsamma. Svaret föranleder dock några kommentarer.

Anledningen till att jag ställde interpellationen var i främsta rummet den,
att frågan örn en bättre statlig bostadspolitik pockar på sin lösning. Krigsårens
bostadspolitik, vilken i många avseenden fyllt en positiv uppgift, kan
inte längre lösa de breda folklagrens bostadsfråga. Det är inte tillräckligt med
att bygga bostäder för att likvidera bostadsbristen. Det är endast den ena
sidan av denna aktuella fråga. Den andra sidan av bostadsfrågans problem,
vilken är minst lika viktig, är hyresnivån. Det hjälper föga att bygga 40 000
ä 50 000 bostäder per år, örn inte hyresnivån i dessa nybyggda lägenheter anpassas
till folkmajoritetens inkomster. En fortsättning av den hittills förda politiken
kommer att medföra, att moderna bostäder komma att stå utan hyresgäster
samtidigt som massor av folk äro trångbodda och många få bo kvar
i de lägenheter, som av hälsovårdsmyndigheterna utdömts som människoboning.
Redan kan man konstatera sådana kristecken. De äro inte så omfattande, men
tendensen till en sådan utveckling är skönjbar. På sina håll i tätorterna stå
enstaka lägenheter tomma trots bostadsbristen. Det berättas mig, att i Ronneby
skall det finnas minst ett tjugutal moderna lägenheter, som vänta på hyresgäster,
samtidigt som hälsovårdsnämnden i denna stad på grund av bostadsbristen
måste tillåta folk att bo i lägenheter, som av den utdömts. I Karlstad
är det för närvarande inte så lätt att bil av med en insatslägenhet, fast massor
av folk sakna bostäder. Det problemet komma vi att möta litet varstans.

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

123

Svar på interpellation. (Forts.)

Orsaken, till dessa förhållanden kan det inte råda någon diskussion om. Bostadsmarknaden
är i det närvarande fylld, inte i förhållande till behovet men
väl i förhållande till medborgarnas betalningsförmåga. Därför anser jag att
den nuvarande bostadspolitiken inte ens på lång sikt kommer. att kunna lösa
vår bostadsfråga, som numera måste betraktas som en av de viktigaste socialfrågorna
i samhället. Den som tror, att den privata företagsamhetens kraiter
komma att lösa vår bostadsfråga, hänger sig åt en illusion. . o

Den stora och alltjämt överskuggande frågan är således hyresnivån. 1 kommunerna
brottas man med detta problem. Intresset för kommunal bostadsproduktion
är i stigande bland de kommunala förtroendemännen, men samtidigt kan
man konstatera att de äro litet betänksamma. Betänksamheten kommer främst
till uttryck i att de ha svårt att finna möjligheter och framgångslmjer, som vid
en kommunal bostadsproduktion skulle medföra en sänkning av hyresnivån.
Under sådana förhållanden befordrar man inte kommunala initiativ för byggandet
av bostäder. I denna kamp lia de prövat andra vägar än dem staten
erbjuder, speciellt vad det gäller lane- och räntepolitiken. Jag tänker närmast
på det initiativ, som Gävle stad tagit i detta avseende. Det är för övrigt ett
intressant experiment, och vi avvakta givetvis litet varstans med spänning re värjo

fall välltar mail nu på ett initiativ från regering och riksdag i denna
viktiga fråga. Då socialministern i svaret ställer i utsikt en provning av ränteröd!
fånepolitiken på grundval av bostadssociala utredningens betänkande, sa
skall jag för min del inte i detta sammanhang riva upp någon större diskussion
på den ”punkten. Bostadssociala utredningens betänkande ligger nu i tryck''
pressarna, vilket utgör en god tröst, jag hoppas även för socialministern. Det
bär varit lång väntan, men den som väntar pa något goth väntar aldrig tor
länge, säger ett gammalt ordspråk. Och därför bör man kunna ställa rätt stora
förhoppningar i fråga örn de prognoser, som bostadssociala utredningen kommer
att rekommendera beträffande de närmaste årens statliga bostadspolitik. Vi
få, hoppas jag, snart tillfälle att ta upp hela bostadspolitiken i ett större sam Det

är också nödvändigt, då den nuvarande statliga bostadspolitiken faktiskt
konserverar en hög hyresnivå. Den stora bostadsutställningen »Bo Bättre» i
Göteborg, som hölls i somras, illustrerade inte bara hur man kan bo bättre utan
också hur omöjligt det är för en arbetare och en lägre tjänsteman att bo bättre,
då hyrorna i dylika fastigheter betinga minst en tredjedel av inkomsten.

Vad så frågan örn byggnadskostnaderna beträffar, vilken föranledde positivt
beslut vid 1944 års riksdag, har den enligt vad som framgår av svaret inte blivit
löst i enlighet med vad riksdagen beslutat, även om regeringen har sm uppmärksamhet
riktad på hithörande problem. Utskottet hade för sm del rekommenderat
att särskilda sakkunniga skulle tillsättas, även örn en sadan utredning
bör hålla kontakt med övriga närstående utredningar. Socialministern
erinrar i sitt svar om att åtskilliga av dessa frågor äro föremål för utiedningar
eller eljest för uppmärksamhet från regeringens sida. Det han dog vara riktigt,
men jag tror inte man kan vara tillfredsställd nied att prisbildningen inom byggnadsmaterialbranscherna
kontrolleras inom den ram, som den nuvarande pnslagstiftningen
medger. , --n I

den socialdemokratiska motionen vid 1944 ars riksdag gavos alsi;!lilga
exempel på vilken uppskruvning av priserna på byggnadsmaterial som ägt-rum
under senare år. Monopol- och kartellbildning äro dock val utvecklade inom
byggnadsmaterialproduktionen, vaTför man kan utgå ifrån att den Ina företagsamhetens
»riddare» likviderat den fria konkurrensen och suveränt diktera
priserna på praktiskt taget allt byggnadsmaterial.

124

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

De stora byggnadsmaterialfirmorna redovisa också rätt avsevärda vinster.
Jag skall i detta sammanhang be att få erinra örn några bokslut från en del
av dessa bolag, som ha inhöstat stora profiter. Skånska Cement redovisar försäljningsvinster
på de olika grenarna, vilka ökade från 3 543 000 kronor år
1938 till 7 114 000 kronor år 1944, d. v. s. en ökning av 100 procent. Avskrivningar
redovisades under dessa år med resp. 1 503 000 kronor och
3 109 000 kronor, alltså även här en fördubbling. Iföverken, som är ett dotterbolag
till nyssnämnda företag, ökade inkomsterna på rörelsen från 2 174 000
kronor år 1938 till 3 711 000 kronor år 1944. Avskrivningarna under samma
tid ökade från 366 000 kronor till 804 000 kronor. Nettovinsten ökade från
964 000 kronor till 1 437 000 kronor. Höganäs-Billesholm ökade bruttovinsten
från 3 084 000 kronor år 1938 tili 7 074 000 kronor är 1944, d. v. s. till mer
än det dubbla. Nettovinsten under samma tid ökade från 2 549 000 kronor till
3 240 000 kronor och utdelningen från 7 till 9 procent. Aug. Stenman, ett företag
som tillverkar skruvar och dylikt, har haft en utdelning på 20 procent
pa ett aktiekapital, som till tva femtedelar tillkommit genom gratisemissioner.

Nå, dessa siffror säga väl ändå inte allt i fråga örn de verkliga inkomsterna.
Jag tror inte jag gör mig skyldig till någon överdrift örn jag framhåller, att
byggnadsmaterialpriserna äro oskäligt höga, och att det här finns marginal för
en sänkning av prisnivån, som direkt skulle nedbringa byggnadskostnaderna.

. Det råder en dualism i den samhälleliga bostadspolitiken, som snabbt borde
likvideras. 70 procent av bostadsproduktionen finansieras med statliga lån.
Endast en obetydlig del av fastigheterna bygges i samhällets egen regi. Och
vad som är än värre, byggnadsmaterialproduktionen ligger i händerna på
monopolkapitalismen. Här örn någonstädes är ett ingripande från samhällets
sida fullt motiverat. Det måste vara ett orättfärdigt tillstånd, att enskilda bolag
och kapitalägare skola kunna tillägna sig extraprofit på produktion av
byggnadsmaterial, som skall levereras till producerandet av lägenheter, till
vilka staten i nuvudsak släpper till kapitalet. På detta område bör, anser jag,
efterkrigsprogrammets rekommendation i denna sak snabbt genomföras. I arbetarrörelsens
efterkngsprogram heter det bl. a.: »Produktionen av byggnadsmaterial
behöver i vissa fall rationaliseras. I åtskilliga fall måste den'' befrias
fran element av monopolprisbildning, vilket bör ske antingen genom konkurrerande
produktion, sorn, örn så erfordras, bör stödjas av staten, eller genom att
monopolistisk produktion övertages av statliga eller allmännyttiga företag-.»

Den socialdemokratiska motionens yrkande var ungefär detsamma. Nu säger
socialministern i svaret, att frågan örn monopol- och kartellbildningarnas inverkan
på prissättningen inom byggnadsbranschen torde komma upp till behandling
i samband med fragan örn inrättandet av ett särskilt monopolkontrollerande
organ. Jag tror att ett sådant organ nog kominer att ha sin betydelse,
men pa den punkten bör man sträcka sig ändå längre genom att inte bara
kontrollera utan också se till att byggnadsmaterialproduktionen överföres i
samhällets ägo.

De övriga synpunkter som socialministern framhåller i svaret rörande en
koordination av den verksamhet, som nu bedrives av skilda organ, kunna säkert
vara motiverade. Det behöver dock icke sätta riksdagens beslut ur kraft,
örn en utredning för att förbilliga byggnadskostnaderna genom att monopols
isk produktion övertages av staten eller av allmännyttiga företag igångsätes.
Jag skulle vilja hemställa till socialministern att ännu en gång överväga
denna fråga, ty den är av ganska avgörande betydelse för att man skall kunna
oexria byggnadsmaterialpriserna från element av monopolprisbildning och därme
kunna förbilliga byggnadskostnaderna, vilket i sin tur kommer att inverka
pa sänkningen av hyresnivån.

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

125

Svar på interpellation. (Forts.)

Till slut, herr talman, vill jag i korthet framhålla, att tiden nu är inne att
förverkliga alla de vackra tankar och program, som under senare år vid skilda
tillfällen framförts med skärpa och entusiasm av progressiva krafter och korporationer
och som fått sitt samlade uttryck i arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
I detta program betonar man ju framför allt hur nödvändigt det är att
folkets bostadsstandard höjes både kvalitativt och kvantitativt.

Örn nu inte alla dessa tankar och program endast skola förbli en fras, dräves
en ny och bättre statlig bostadspolitik. Därom bör det inte i dag råda några
delade meningar. Frågan om en sänkning av hyresnivån står därför i förgrunden.
Den måste sänkas ganska radikalt. Jag tror att man till och med får inrikta
sig på en sänkning örn 30 procent, ja i visst fall till och med örn 50 procent,
för att majoriteten av det svenska folket skall kunna få möjlighet att flytta
in i en hälsobostad. De faktorer som orsaka den höga hyresnivån måste då
allvarligt angripas och åtgärder vidtagas för att likvidera allt som kan hänföras
till att monopolistiska företag profitera på bostadsproduktionen. Vidare
gäller det den statliga investeringen av kapital i samhällelig bostadsproduktion
och den statliga subventionen för dylika ändamål. Socialministern lovade
att detta problem skall bli föremål för riksdagens prövning, vilket jag som
sagt hälsar med största tillfredsställelse. Jag hoppas emellertid att en eventuellt
kommande räntesänkning icke får samma konsekvenser som i våras, då
sänkningen medförde en minskning av den statliga subventionen och icke en
sänkning av hyresnivån. Utgå vi ifrån att samhället så småningom skall övertaga
medborgarnas bostadsförsörjning, böra vi också i enlighet därmed anpassa
den statliga bostadspolitiken från råvaran till den färdiga hälsobostaden
för förverkligandet av ett dylikt perspektiv.

Jag hoppas, herr talman, att vi snart skola få tillfälle att på grundval av
bostadssociala utredningens kommande betänkande diskutera hela detta komplex
av frågor och problem, som hänger samman med bostadspolitiken, och
att riksdagen skall besluta utforma en bostadspolitik för den närmaste framtiden,
som är mera anpassad till fredsförhållandena än den bostadspolitik, som
nu praktiseras.

Med dessa ord vill .jäg ännu en gång uttala mitt tack till statsrådet och
chefen för socialdepartementet för svaret på min interpellation.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Boman i
Kieryd till mig riktat en fråga, örn jag vore beredd till prövning upptaga spörsmålet
om ändrade anställningsvillkor i fråga örn chefsbefattningarna vid våra
sjukvårdsinrättningar, så att möjlighet gåves att entlediga en person, som
visade sig sakna de förutsättningar som krävdes för befattningens omsorgsfulla
skötsel. Interpellationen har sin upprinnelse i ett nyligen inträffat fall då ett
landsting nödgats — med avsevärd ekonomisk uppoffring — »utlösa» en läkare
som icke ansetts lämplig för sin uppgift.

Den av interpellantcn väckta frågan utgör en del av det större problemet
örn de statliga och kommunala tjänstemännens oavsättlighet överhuvud taget.
Tidigare var det regelmässigt så att alla ämbets- och tjänstemän, med undantag
för de i regeringsformen omnämnda s. k. förtroendeämbetsmännen, tillsattes
med fullmakt och alltså icke kunde i administrativ ordning skiljas från
sina befattningar. Denna regel har emellertid med tiden genom olika anordningar
kommit att starkt beskäras. Såsom interpellantcn antytt har man så -

Svar på
interpellation,

126

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

lunda inom flera områden av den offentliga förvaltningen övergått till att tillsätta
chefsbefattningar allenast genom förordnanden, för viss tid eller tills
vidare. En dylik anordning tillämpas även i fråga om överläkarna vid Stockholms
stads sjukhus. Dessa tillsättas nämligen genom förordnanden på sex
år, därvid såsom ett komplement meddelats föreskrifter örn särskild ersättning
— avkortad pension — till överläkare som icke erhåller förnyat förordnande.

För införande av en liknande anordning beträffande landstingslasaretten tala
onekligen skäl av beaktansvärd styrka. En dylik reglering måste emellertid
föregås av tämligen omfattande utredningar i flera avseenden. Bl. a. måste undersökas
vilken inverkan ett införande av förordnandesystemet bör ha på de
nuvarande avlönings- och pensionsvillkoren för de ifrågavarande läkarna. Att
märka är också att icke endast de interpellanten åsyftade läkarbefattningarna
beröras av frågan. Jämväl överläkarna vid sinnessjukhusen, provinsialläkarna
m. fl. läkare äro för närvarande utrustade med fullmakt, och även inom dessa
grupper har nog någon gång förelegat en sådan situation att, örn vederbörande
i stället varit förordnad på viss tid, ett förnyat förordnande skulle ha uteblivit.

_ Min uppfattning är sålunda, att här föreligger ett betydelsefullt spörsmål,
vilket kräver närmare utredning. I anledning av interpellantens fråga vill jag
därför förklara, att jag vill i vad på mig ankommer medverka till att en dylik
utredning kommer till stånd.

Vidare anförde:

Herr Boman i Kieryd: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framföra mitt tack för svaret på min interpellation.
Jag ber samtidigt fa uttala min tillfredsställelse över svarets positiva
innehåll.

o Med. de oerhörda kostnader som samhället lägger ned på utbyggnaden av
vara sjukvårdsinrättningar — inte minst landstingens — får verksamheten vid
dessa. inse äventyras av sådana irritationsmoment, som förekommit vid det av
mig i interpellationen papekade fallet. Ett förtroendefullt samarbete mellan
vederbörande läkare och s.jukvårdsanstaltens huvudman i — i detta fall landstinget
ar nödvändigt likaväl som mellan läkaren och hans underordnade —
saväl underläkare som sjuksköterskor — och icke minst i förhållande till den sjukvardssökande
allmänheten. Detta är ett samhällsintresse, som med kraft måste
hävdas.

* . Jag hälsar nied största tillfredsställelse den utredning, som statsrådet ställt
i utsikt. Jag förväntar att denna utredning kommer till stånd inom den närmaste
tiden.. Dessutom tillåter jag mig påpeka örn inte denna utredning borde
uppta till prövning fragan huruvida inte även läkare vid sjukvårdsinrättningar,
för vilka landstingen äro huvudmän, borde vara underkastade samma skyldighet
som vissa befattningshavare i statstjänst, nämligen skyldigheten att underkasta
sig sinnesundersökning även då icke brottslighet föreligger eller åtal
mot vederbörande skett.

. I detta sammanhang tillåter jag mig vädja till herr statsrådet att i direktiven
för denna utredning måtte angivas att utredningen bör bedrivas med all
möjlig skyndsamhet, så att åtgärder kunna vidtagas inom en ej alltför avlägsen
framtid. Att jag i min interpellation begränsat mig till sjukvårdens område
innebär inte att. jag anser det vara bra som det är på andra områden. Jag förmodar
emellertid att .herr statsrådet har sin uppmärksamhet riktad på även
inom andra områden radande missförhållanden och också där är beredd att verkställa
behörig översyn av förhållandena.

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

127

Svar på interpellation. (Forts.)

Med det anförda ber jas, herr talman, att ännu en gång få uttala mitt tack
för herr statsrådets förståelse för och välvilliga inställning till den fråga, som
jag här har riktat uppmärksamheten på.

Herr voll Friesen: Herr talman! I den av herr Boman i Kieryd framställda
interpellationen uttalar han på ett ställe den förmodan, att det här är fråga
örn en isolerad företeelse. I det avseendet tror jag att man även på läkarhåll, där
man för övrigt på intet sätt velat solidarisera sig med huvudpersonen i det här
åberopade aktuella fallet, är beredd att ge interpellanten rätt. Man skulle i det
sammanhanget möjligen kunna göra den frågan, örn det verkligen kan anses
rättvist att med utgångspunkt från ett isolerat fall genomdriva en lagstiftning,
som skulle kunna tänkas drabba fullt lojala och dugande lasarettsläkare. Varken
av interpellantens ifrågavarande uttalande eller av statsrådets svar drar jag den
slutsatsen, att det är deras avsikt att på något sätt försämra villkoren för här
ifrågavarande läkare.

Statsrådet nämnde i interpellationssvaret en utväg, som skulle kunna vara
tänkbar, nämligen att man vid de olika landstingen — i likhet med vad Stockholms
stad gjort med vissa av sina överläkare — tillsatte lasarettsläkarna på
förordnande under ett visst antal år. Dessa förordnanden skulle sedan eventuellt
kunna förnyas, vilket torde vara det normala tillvägagångssättet,_ men en dylik
förnyelse skulle således kunna utebli i vissa fall. Jag vill emellertid tillägga, att
örn man väljer en sådan utväg, är det åtminstone säkert, att landstingen inte komma
så värst mycket billigare undan än vad Jönköpings läns landsting gjort i
ifrågavarande fall. Som bekant är Stockholms stad ganska generös mot sina
högre befattningshavare. En person i denna relativt höga ställning, som blir
entledigad, får en. såvitt jag vet, ganska väl tilltagen ekonomisk kompensation.
Nu är det möjligt att man inom Jönköpings län, som ju här känner sig drabbat,
icke i främsta rummet tänker på de rent ekonomiska konsekvenserna för
landstinget. Jag har emellertid velat fästa uppmärksamheten på^ att om man
väljer det kortfristiga fullmaktsförfarandet, kommer nian inte ifrån utbetalande
av en viss ersättning till läkarna.

Såvitt jag förstår måste man, örn denna fråga upptages till utredning, sätta
den i ett större sammanhang än att den bara skulle avse läkarna. Yi lia inom
den svenska statsförvaltningen åtskilliga metoder att förtidspensionera befattningshavare,
som, utan att lia gjort sig skyldiga till direkta tjänstefel, ändå
visat sig olämpliga och omöjliga. För officerare ha vi den möjligheten att^ tillgripa
den bekanta övergångsstaten, som riksdagen ju infört nu under krigsåren.
Vissa lärare, både folkskole- och läroverkslärare, äro skyldiga att i vissa fall
underkasta sig läkarundersökning för att man på det sättet skall kunna utröna,
örn man är i stånd att sjukpensionera vederbörande. Jag erinrar mig i det sammanhanget
att denna metod i det här åberopade aktuella fallet i Jönköpings län
försökts åtminstone i viss mån på medicinalstyrelsens initiativ, dock utan att
detta lett till det önskade resultatet. Det förhåller sig nämligen på det sättet att
vederbörande nu avgående lasarettsläkare i motsats till statsrådet, interpellanten
och mig själv samt, skulle jag väl tro, samtliga övriga av kammarens ledamöter,
har ett intyg av en officiell myndighet örn att han är fullt klok. Jag förmodar
att ingen annan av oss kan skryta med ett sådant intyg. Denna väg har alltså
i detta fall inte visat sig vara framkomlig. Jag tror likväl att man skulle kunna
rekommendera den i större utsträckning än hittills för att befria statsförvaltningen
från olämpliga tjänstemän. Det torde nämligen vara uppenbart att ett
stort antal av olämpliga personer inom statsförvaltningen äro behäftade med
sådana psykiska egendomligheter, som medföra att man pensionsvägen kan befria
sig från dom.

128

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. XForts.)

Herr talman! Jag- tror således att tiden är mogen för en förändring på detta
område. Jag skulle emellertid här även vilja rikta en annan vädjan till herr
statsrådet än den som interpellanten framfört. Jag vill hemställa till herr statsrådet
att han själv eller ännu hellre i samråd med sina kolleger inom regeringen
och i samförstånd med riksdagen tog upp hela denna viktiga fråga örn oavsättlighetsproblemet
inom statsförvaltningen till en förutsättningslös granskning.
Det kan nämligen enligt min mening inte vara riktigt att endast utvälja vissa befattningshavare
såsom i detta fall läkarna. Frågan är örn man inte även inom
andra områden av den svenska statsförvaltningen skulle kunna rucka på de hittillsvarande
mycket stränga bestämmelserna örn oavsättlighet från befattningarna.
Jag tror, att en dylik utredning, som således företages i detta större sammanhang,
skulle vara den riktigaste konsekvensen av vad som inträffat och som
aktualiserat herr Bomans interpellation.

Herr Fast: Herr talman! Jag tror att jag både kan och bör rikta ett tack
till socialministern från landstingen och Svenska landstingsförbundet för det
positiva innehållet i det nyss lämnade interpellationssvaret.

Huvudmännen för sjukvården, d. v. s. landstingen och de utanför landstingen
stående städerna, lägga ju ned snart sagt vilka kostnader som helst för att hålla
sin sjukvård på ett så högt plan som möjligt. Det kan under sådana förhållanden
inte vara rimligt att detta arbete sedan skall spolieras genom sådana förhållanden,
som beröras i denna interpellation. Förutom ali tänkbar utrustning
fordrar nämligen vår kroppssjukvård även skickliga och förstående läkare. Jag
avser i det sammanhanget inte bara läkare, som äro skickliga till yrket, utan
jag syftar också på en skicklighet, som tar sig även andra nödvändiga uttryck.
Jag tror mig kunna försäkra att man från landstingens sida alltjämt tänker
förfara mot sina befattningshavare på det sättet, att de alldeles oavsett anställningsformen
icke utan eget förvållande löpa några som helst risker. Jag
känner inget fall där man inte förfarit med den allra största varsamhet även
där landstingen haft möjlighet att göra sig kvitt en befattningshavare, som man
funnit vara olämplig.

Jag inser givetvis att man inte kan betrakta ifrågavarande problem såsom
ett isolerat spörsmål omfattande enbart läkarna. Jag kan gärna för mitt vidkommande
instämma i de synpunkter, som herr von Friesen i detta avseende
nyss framförde, nämligen att det finns likartade förhållanden även på andra
områden. Jag tror för övrigt, att tiden nu är inne att verkställa en undersökning
rörande hela vårt fullmaktssystem. Jag måste emellertid deklarera, att
det i ifrågavarande hänseende föreligger vissa olikheter mellan olika verksamhetsområden.
På flera områden kunna säkerligen de olägenheter, som uppstå
genom att en ämbetsman visar sig vara föga lämplig för sitt arbete, någorlunda
beräknas i pengar. När det emellertid gäller vår sjukvård, tror jag inte
att man kan anlägga en liknande beräkningsgrund. Där röra vi oss nämligen
med värden av ett annat slag. Jag tror därför att det inte är ovillkorligen nödvändigt
att man sammankopplar den nu beramade utredningen med hela den
stora principfrågan örn fullmaktssystemet.

Herr von Friesen nämnde, att man sannolikt inte skulle komma billigare
undan genom det system, som herr statsrådet skisserade i sitt svar, än vad man
gjort i Jönköpings län. Jag vill understryka, att jag inte velat betrakta denna
fråga med utgångspunkt endast från detta isolerade fall. Örn missförhållandena
hade inskränkt sig till bara detta fall. hade det sannolikt saknats tillräcklig
grund både för interpellationen och det positiva svar, som socialminstern lämnat
i frågan. Jag skulle emellertid i detta sammanhang kunna hänvisa till flera
rätt uppmärksammade fall, som förekommit inte minst på senare tid.

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

129

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr von Friesen betonade, att nian från läkarorganisationernas sida inte velat
engagera sig i denna fråga och framför allt inte solidariserat sig med vederbörande
läkare. Jag vet inte bur man skall tolka detta uttalande. Örn herr von
Friesen menar, att Sveriges läkarförbund överhuvud taget inte velat engagera
sig i denna fråga, måste han enligt min uppfattning ha misstagit sig. Såvitt
jag vet, har man från läkarförbundets sida- sökt pressa fram de allra bästa
tänkbara villkor, som överhuvud taget varit möjliga i detta fall. Jag är angelägen
framhålla, att man givetvis inte kan resa några invändningar häremot,
ty det är självfallet organisationernas uppgift att förfara på det viset,
men det bör nog ske med en viss urskillning.

Herr talman! Jag vill i anslutning till vad jag nu anfört ännu en gång uttala
min stora tacksamhet för det positiva svar, som socialministern lämnat på denna
interpellation. Jag vill ånyo försäkra, att landstingens befattningshavare, vare
sig de äro läkare eller andra och vare sig de äro anställda medelst fullmakt eller
förordnande på kortare tid, icke löpa några som helst risker i sina anställningsförhållanden
såvida de icke själva lämna fullgoda motiv härför.

Herr Fagerholm: Herr talman! Jag har med mycket stort intresse åhört
denna debatt, där man tydligen är inne på att vilja rekommendera ett slopande
av fullmaktsinstitutet för svenska statsämbetsmän.

Jag får som min uppfattning säga, att jag tycker att det är att gå ganska
långt på grund av det isolerade fall, som inträffat. Jag vill också erinra örn
den betydelse som en högtstående ämbetsmannakår har för ett lands förvaltning.
Den svenska statstjänstemannakåren står otvivelaktigt högt i jämförelse
med andra länders. Ger man sig nu in på att rubba en av hörnstenarna för statens
tjänstemän, nämligen fullmaktstjänstemännens oavsättlighet, tror jag man är
inne på ganska farliga vägar. I varje fall måste man här enligt mitt förmenande
gå fram med största försiktighet. Det finns ju alltid risk att eljest stats,
tjänstemännens ställning blir så beroende i olika avseenden, att de inte kunna
på ett tillfredsställande och tillräckligt opartiskt sätt upprätthålla sina ämbeten.

Herr Fast: Herr talman! Jag vill bara med anledning av den senaste talarens
anförande säga, att örn oavsättligheten skall vara den bärande hörnstenen,
då tycker jag att hela byggnaden verkar söm örn den vore ganska dåligt underbyggd.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag skall bara i korthet instämma i vad
herr Fast här yttrade. Jag tror att de farhågor, som herr Fagerholm ger uttryck
åt, äro överdrivna. Jag tror inte man kan uppleta något land, där statstjänstemannen
ha en så till den grad tryggad ställning som vårt land. Jag var
i tillfälle senast i dag att konstatera, huru förhållandena utvecklat sig i England,
ett gammalt kulturland, där med undantag av domarna, vilka självfallet
förefaller det mig böra vara oavsättliga, örn vi skola anse oss tillhöra ett rättssamhälle,
alla övriga statstjänstemän, public servants, som de kallas, när som
helst, örn de befinnas olämpliga, kunna avskedas. Jag är inte, herr Fagerholm,
beredd att förorda så radikala lösningar sem man tydligen tillämpar i England,
men ett litet stycke åt det hållet tror jag vi nu äro mogna att gå.

Vidare yttrades ej.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr h3.

130

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på
interpellation.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Utbult till mig framställt följande
frågor:

1. Anser sig statsrådet kunna medverka till dels att kontrakten för utländska,
i Sverige beställda men ännu ej påbörjade fiskebåtar revideras, så att de
få byggas av furuvirke eller järn i stället för ek och dels att vid eventuellt nya
exportbeställningar av fiskebåtar svensk ek icke får användas?

2. Vill statsrådet medverka till att vi få en sådan prissättning vid nybyggnader
och reparationer av fiskebåtar för svensk räkning, som dels överensstämmer
med vår prispolitik i allmänhet och dels framför allt står i proportion till
de fiskpriser, som svenska fiskare kunna räkna med?

3. Är statsrådet beredd att, örn det inte skulle vara möjligt att i ovan nämnda
avseende nå överenskommelse med berörda parter, utfärda exportförbud på
nya svenskbyggda fiskebåtar?

I anledning härav får jag inledningsvis erinra om att man på framställning
från isländska vederbörande i november 1944 på svensk sida medgav byggandet
för isländsk räkning av 45 st. fiskefartyg. Innan avgörandet härutinnan träffades
var ärendet föremål för prövning i statens återuppbyggnadsnämnd, som efter
samråd med statens trafikkommission tillstyrkte den isländska framställningen:
de västkustvarv, som åtogo sig beställningen, voro vid denna tidpunkt icke
fullt upptagna med nybyggnader eller reparationer för svensk räkning, varför
det ansågs önskvärt att medgiva nybyggnader för utländsk räkning. De kontrakt,
som av varven ingingos med isländska vederbörande, voro underkastade
statens trafikkommissions prövning. Kommissionen uttalade det önskemålet,
att leveranstiden måtte avpassas på ett sådant sätt, att den ej komme att menligt
inverka på möjligheten för svenska västkustfiskare att få eventuella beställningar
effektuerade inom rimlig tid.

Vad beträffar de av interpellanten omnämnda 55 fiskebåtarna ber jag få bekräfta,
att i gällande svensk-isländska handelsavtal, som ju godkänts av riksdagen,
finnes upptagen en kontingent för detta antal fiskefartyg. I avtalet
har emellertid tydligt angivits, att beställningarna förutsättas ske i samförstånd
med statens trafikkommission. Den villkorliga begränsning av kontingenten.
som sålunda införts i avtalet, tog sikte på att bereda trafikkommissionen
möjlighet övervaka, att vid varje beställning legitima svenska nybyggnader
icke eftersattes. Vidare fick kommissionen härigenom tillfälle att vid prövning
av ansökningar om byggnadstillstånd taga hänsyn till ektillgången samt att,
om så påfordrades på grund av det inhemska försörjningsläget, såsom villkor
för byggnadstillstånd föreskriva, att importerat ekvirke måste användas.
Av de 55 båtar, beträffande vilka utfästelse om exportlicens lämnats i handelsavtalet,
har byggnadstillstånd medgivits för 8 båtar, varav hittills endast
6 beställts. För export till Färöarna har licens lämnats för 5 fartyg.

Jag vill här icke underlåta att nämna, att enligt tillgängliga upplysningar
för närvarande mer än 30 fiskefartyg äro under byggnad för bohuslänska beställare.

Herr Utbult har vidare uttalat vissa farhågor för att de av de isländska
köparna betalade priserna skulle ogynnsamt ha inverkat på priserna för båtbyggen
för svensk räkning. I anledning därav vill jag först erinra om att de
isländska fartygens konstruktion, utrustning och inredning äro av helt annan
och dyrbarare typ än de för bohuslänska fiskare konstruerade båtarna, varför
en direkt jämförelse i prishänseende icke är möjlig.

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 48.

131

Svar på interpellation. (Forts.)

Frågan, huruvida prisnivån för de svenska fiskebåtarna kan ha påverkats
av de isländska beställningarna, är emellertid för närvarande föremål för vederbörande
myndigheters prövning. Resultatet av denna prövning torde i sinom
tid komma att meddelas offentligheten. Jag vill likväl redan nu konstatera,
att regeringen självfallet är intresserad av att priserna på svenska fiskebåtar
icke drivas i höjden. Den kommer också att med uppmärksamhet följa utvecklingen
på detta område.

Vad slutligen avser interpellantens farhågor för att det svenska ekbeståndet
äventyrats genom de isländska beställningarna, ber jag i första hand få
hänvisa till vad jag tidigare sagt örn den kontroll, som trafikkommissionen
i samråd med industrikommissionen utövar. Härtill torde även böra anmärkas,
att för utrustning av de isländska fartygen åtgå i betydande utsträckning
även andra träslag. För garneringen användas sålunda furu eller gran i
.motsats till vad fallet är beträffande de bohuslänska båtarna, som garneras
helt av ek. För 36 av de isländska båtarna tillverkas däckhusen av järn.

På grund av de på Island gällande bestämmelserna för såväl mindre som
större fiskefartyg kan användning av furu eller järn som byggnadsmaterial
icke komma i fråga. De svåra väderleksförhållanden, som råda i farvattnen
kring Island, anses nödvändiggöra ek som byggnadsmaterial. Därest
man från svensk sida krävt att få använda annat byggnadsmaterial, hade
beställningarna över huvud icke kunnat komma till stånd. Det synes mig
uppenbart, att en revidering av de isländska båtkontrakten på sätt interpellanten
ifrågasatt icke är möjlig. Ej heller kan med hänsyn jämväl till vad
som förekom vid de svensk-isländska avtalsförhandlingarna övervägas att förbjuda
användandet av svensk ek vid nybyggnader för isländsk räkning av de
båtar, som eventuellt komma att beställas inom ramen för den i handelsavtalet
upptagna kontingenten. Trafik- och industrikommissionerna komma emellertid
givetvis att även i fortsättningen taga all möjlig hänsyn till det inhemska
försörjningsläget i fråga om ekvirke vid bedömandet av ansökningar
örn byggnadstillstånd för utländsk räkning.

Vad beträffar herr Utbults önskemål örn exportförbud för svenska fiskefartyg,
byggda för utländsk räkning, ber jag få erinra örn att sådant förbud
för närvarande finnes. Men vi äro förpliktade att enligt gällande avtal
medgiva undantag från exportförbudet för de isländska fiskebåtar, som beställas
inom avtalets ram. Om vi icke anse oss kunna uppfylla våra avtalsförpliktelser,
måste vi begära en revision av avtalet, vilket som bekant utlöper
redan den 31 mars nästa år. Utvecklingen på detta speciella område torde
enligt min mening icke i och för sig utgöra tillräckligt skäl för att nu vidtaga
en dylik åtgärd.

Härpå anförde

Herr Utbult: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framföra ett tack för det svar han lämnat på min interpellation.
Statsrådet upplyser örn att i avtalet om de isländska fiskebåtsbeställningarna
en villkorlig begränsning införts i kontingenten för att bereda trafikkommissionen
möjlighet övervaka, att vid varje beställning legitima svenska
nybyggnader icke eftersättas. I samband härmed Ilar kommissionen att vid
prövning av byggnadstillstånd taga hänsyn till ektillgången samt att, örn så
påfordras, föreskriva, att importerat ekvirke måste användas. Härtill måste
jag anmärka, att vi från fiskerinäringens sida ej sett till någon sådan verksamhet
av trafikkommissionen. När en västkustfiskare i dag vill beställa en
ny båt, måste han vänta i 1 å IV2 år, och därtill får båtbyggaren för eken betala

132

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

ett pris, fyra gånger så högt som det av priskontrollnämnden fastställda —
alltså rena svartabörspriser. Jag skulle vilja hemställa hos handelsministern,
att han måtte anmoda trafikkommissionen att verkligen följa de direktiv, som
kommissionen, enligt vad jag nu lior, har erhållit i fråga örn islandsbyggena.

Att islandsbyggena i hög grad fördyrat de svenska fiskebåtsbyggena, måste
jag vidhålla trots att handelsministern pekat på att det rör sig örn något olika
båttyper. Denna prishöjning är en hård verklighet, som varje västsvensk fiskebåtsbeställare
ställes inför — senast nu i höst har den vanliga båttypen i ett
tag stigit med 10 000 ä 15 000 kronor enbart för skrovet, och reparationskostnaderna
lia ökats med omkring 40 procent trots prisstoppet. Detta kommer
nog att visa sig, när resultatet offentliggöres av den prövning av priserna, som
myndigheterna för närvarande företa, enligt vad handelsministern nu upplyst
örn. Jag noterar med tacksamhet, att regeringen är intresserad av att priserna
på svenska fiskebåtar icke drivas i höjden, men måste fråga vad som från
myndigheternas sida gjorts för att hindra den utveckling, som ägt rum.

När handelsministern vidare säger, att islänningarna måste ha ek i sina
båtar, därför att de arbeta under svåra väderleksförhållanden, så måste framhållas,
att våra västkustfiskare i betydande utsträckning besöka lika svåra
fiskevatten som islänningarna och att det svenska havsfisket alltmer förlägges
till Nordsjön och ännu längre bort liggande fiskevatten. Då handelsministern
inte finner de av mig påtalade olägenheterna för det svenska fisket tillräckliga
för att begära en revision av nu löpande avtal med Island, så vill jag sluta
med en vördsam hemställan, att i det nya avtal, som skall taga vid efter mars
månads utgång nästa år, det svenska västkustfiskets intressen bättre beaktas.

Vidare anfördes ej.

§ 9.

Svar på Ordet lämnades på begäran till
interpellation.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som
yttrade: Herr talman! Herr Fagerholm har med kammarens tillstånd till mig
framställt följande frågor:

1. Ha förhållandena vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
varit föremål för statsrådets undersökning eller — örn så icke varit fallet —
ämnar statsrådet låta verkställa en dylik undersökning?

2. Vilka åtgärder ämnar statsrådet — för det fall förhållandena vid institutet
icke äro nöjaktiga — vidtaga för åstadkommande av bättre rekryteringsmöjligheter
och ur personalens synpunkt mer tillfredsställande arbetsbetingelser? Interpellanten

åberopar en tidningsartikel, i vilken påpekas, att brist på
meteorologer föreligger. I artikeln kritiseras utbildnings- och anställningsförhållandena
för den meteorologiska personalen. Vidare anmärkes på att beslut
fattats örn anställande av två utländska meteorologer på Bromma.

Som bekant framlade min företrädare i ämbetet vid 1945 års lagtima riksdag
förslag till omorganisation och utvidgning av statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt på grundval av ett av särskild utredningsman framlagt betänkande.
Riksdagen biföll i stort sett förslaget, och den nya organisationen
trädde i kraft vid sistlidna budgetårsskifte. För närvarande pågår utredning
i ecklesiastikdepartementet av vissa frågor rörande organisationen av den meteorologiska
forskningen och undervisningen samt inom kommunikationsdepartementet
rörande löneställningen för viss meteorologpersonal. Då statsmakterna

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 48.

133

Svar på interpellation. (Forts.)

så sent som i år tagit ställning till institutets organisation, odh utredning pågår
beträffande både utbildning och löneställning, har jag icke hittills funnit anledning
att igångsätta ytterligare någon utredning. Jag känner till att allvarlig
brist på meteorologisk personal föreligger och att anställningsförhållandena i
vissa hänseenden äro mindre tillfredsställande. Resultaten av de nyssnämnda
utredningarna kunna emellertid väntas föreligga tämligen snart, och därefter
kunna åtgärder bli aktuella. Jag har för avsikt att även på annat sätt hålla
mig informerad örn förhållandena.

Jag vill erinra om att 1945 års riksdag beslutade betydande höjningar av
anslagen till Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut för innevarande
budgetår. I sina p„etita för nästkommande budgetår äskar institutet anslag,
som i jämförelse med innevarande budgetår totalt innebära en ökning med
drygt 50 procent. Avlöningsanslaget, som i innevarande budgetårs stat är
upptaget med 508 000 kronor, innebärande en ökning i jämförelse nied föregående
stat med 129 000 kronor, föreslås nu höjt med ytterligare nära 150 000
kronor. Såväl detta anslag som de flesta övriga anslagen till institutet äro
förslagsanslag, då verksamheten befinner sig under ständig utbyggnad enligt
den utvecklingsplan, som den tillkallade utredningsmannen framlagt. Jag
kommer att förorda att de sålunda begärda anslagen beviljas.

Den 2 sistlidne november bemyndigade Kungl. Maj :t institutet att vid Bromma
flygplats anställa två utländska meteorologer med erfarenhet rörande prognostjänst
för atlanttrafik. Detta beslut har nu utsatts för kritik. Eftersom i
Sverige icke kunde erhållas arbetskraft med erforderlig kompetens utan att
vakanser på annat håll skulle ha uppstått, ansåg jag att institutets framställning
borde bifallas. Man har även kritiserat, att de utländska meteorologerna
skulle erhålla högre betalning än svenska tjänstemän med motsvarande kompetens
och arbete. Enligt vad som meddelats mig är merbetalningen avsedd
att ungefär motsvara den ersättning, som skulle tillkomma en svensk meteorolog,
örn hans arbete förlägges utom stationeringsorten, så att han erhåller
traktamente. I det nu aktuella fallet kräves förutom fullgod teoretisk kompetens
stor erfarenhet rörande atlanttrafik. Under förutsättning, att de utländska
meteorologer, som anställas på Bromma, äro skickliga fackmän, anser
jag beslutet örn deras anställande riktigt i nuvarande läge.

Härefter anförde:

Herr Fagerholm: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen fö''r
kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för det lämnade svaret på
min interpellation.

Jag har med tillfredsställelse konstaterat, att statsrådet har fått sin uppmärksamhet
riktad på läget vid institutet och att statsrådet observerat, att det
för närvarande råder missförhållanden både beträffande rekryteringsmöjligheterna
och i viss mån också beträffande anställningsförhållandena. Man får
under sådana förhållanden förutsätta, att statsrådet kommer att se till att
bristerna avhjälpas, och jag vågar uttala den förhoppningen, att statsrådet
kommer att väl gå i land med denna uppgift.

Vidare vill jag uttala min stora tillfredsställelse över statsrådets uttalande
att han för sin del ämnar förorda ökning av anslaget lill löner. Det är ju avsevärda
belopp, sorn här investeras, och det är då av största vikt att verksamheten
vid institutet blir så ändamålsenlig som möjligt. Man måste tyvärr
konstatera, att det icke är bra som det är nu. Det är givetvis ingenting man
kan lasta statsrådet Nilsson för — saken går ju tillbaka långt före hans tid
— men man har svårt att värja sig för den misstanken, att institutets ledning

134

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

egentligen inte visat det förutseende som borde lia förelegat. Det borde ju ha
stått klart för var och en, i synnerhet för fackmannen, att flygväderlekstjänsten
måste få en mycket stor utökning efter krigets slut. Såsom exempel kan
nämnas att det utbildats omkring 5 000 flygmeteorologer bara i Amerika. Men
det må vara hur som helst med detta. Det viktigaste är ju att i framtiden förhållandena
bli tillfredsställande, framför allt med hänsyn till fiygväderlekstjänsten.

Denna fråga rymmer emellertid också vissa principiella problem av helt annan
karaktär, nämligen frågan örn förhållandet mellan en verksledning och
den vid verket anställda personalen. För den privata arbetsmarknadens del har
man ju nu kommit överens om att praktiskt taget från alla intresserade parters
sida verka för ett genomförande av en företagsdemokrati eller industriell
demokrati, som just syftar till att utnyttja den sakkunskap och det intresse
för företagets fortsatta utveckling, som finns hos företagets personal. Det
synes mig efter de uppgifter jag har att tillgå, som om samarbetet mellan
institutets ledning och vederbörande personalorganisation icke har varit tillfredsställande,
och såvitt jag har kunnat förstå är detta icke att tillskriva
personalorganisationen. Det är nämligen klarlagt att personalorganisationen
sedan flera år tillbaka har gjort framställningar just i de frågor, som nu äro
aktuella, framställningar i syfte att förbättra institutets kapacitet bland annat
när det gäller flygväderlekstjänsten. Det framhålles sålunda i en skrivelse
till chefen för kommunikationsdepartementet från vederbörande personalförening
följande: »Personalföreningen kan icke underlåta att framhålla, att den
nuvarande situationen vid institutet måste anses som en direkt följd av den
löne- och befordringspolitik, som tillämpats under en lång följd av år. Löneställningen
för såväl högre som lägre personal är icke i nivå med vad tjänstemän
med motsvarande utbildning och kvalifikationer kunna erhålla i annan
verksamhet. Som exempel må nämnas, att åtskilliga såväl meteorologer som
hydrologer sökt sig över till lärarbanan. De sparsamt förekommande befordringarna
ha dessutom ägt rum efter oklara principer, vilket varit desto betänkligare
som den specialbetonade tjänsten hos institutet i regel blott varit
av ringa värde som merit på annat håll. Dessutom Ilar personalen den uppfattningen,
att gällande bestämmelser i stor omfattning tolkats till dess nackdel.
Kännedomen örn dessa missförhållanden har uppenbarligen bidragit till
den nuvarande personalbristen.»

Vidare framhålles i den nyss berörda skrivelsen, att personalen, såsom jag
nyss nämnde, har gjort framställningar om utökande av antalet tjänster för
förbättring och utvidgning av flygmeteorologien. Sedan fortsätter skrivelsen:
»Vad som sålunda av personalen vid olika tillfällen anförts, har vunnit ringa
beaktande. Verkningarna härav torde nu för alla vara uppenbara. I sammanhanget
må framhållas, att institutet icke ens utnyttjat hela det anslag till avlöning
åt icke-ordinarie personal, som faktiskt stått till förfogande, och kvalificerade
svenska flygmeteorologer erhålla fortfarande endast 18. lönegraden,
medan av riksdagen beviljade 20. lönegradsbefattningar icke tillsatts.»

Herr talman! Jag har velat beröra dessa frågor för att också i detta sammanhang
få tillfälle att framhålla vikten av att man får till stånd en företagsdemokrati
även i statsförvaltningen och i de statliga företagen överhuvud. Det
är så mycket att vinna på ett samarbete mellan alla krafter i ett företag till
företagets fromma, att man icke bör försumma det heller när det gäller statstjänsten.
Nu faller ju under kommunikationsdepartementet också frågan om
statstjänstemännens förhandlingsrätt, och jag vill sluta med att särskilt vädja
till kommunikationsministern att han måtte verka för att den förhandlingsrätt,
som statstjänstemärmen nu ha men som är ganska illusorisk, utbytes mot

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

135

Svar på interpellation. (Forts.)

en verklig förhandlingsrätt, som ger medinflytande åt personalorganisationerna
bland statstjänstemannen. Jag tror att detta är icke endast ett personalintresse,
utan det är också ett statsintresse. Det är ju därigenom man skapar förutsättningar
för ett gott samarbete och för ett framåtskridande.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr talman!
Jag skall inte närmare ingå i debatt med den ärade interpellanten angående
speciellt de förhållanden, som han antog vara rådande vid det meteorologiska
institutet. Jag vill bara göra ett par små anmärkningar.

Man kan icke i detta sammanhang förbise det faktum, att världskriget och
de därmed förenade omständigheterna på sitt sätt ha motverkat möjligheten
till den utbildning på det meteorologiska området, som i annat fall skulle kunnat
ske. Jag tror inte heller det är alldeles adekvat att göra jämförelser exempelvis
mellan förhållandena i Förenta staterna och Sverige, då det framför allt
var kriget självt som helt enkelt skapade både önskvärdheten och nödvändigheten
av att man utbildade ett mycket stort antal meteorologer. Jag vill
även inom parentes säga, att det inte bara är utländska meteorologer som måst
anställas utan även utländska piloter, utan att man därför direkt kan förebrå
flygledningen här i landet för att den skulle ha underskattat möjligheten av
den utveckling, som kunde komma att äga rum efter kriget.

Vad sedan den andra frågan beträffar så kan jag försäkra herr Fagerholm,
att jag av principiella skäl helt och hållet står på hans sida, då det gäller
att skapa förutsättningar för bättre samarbete mellan ledningarna för företag,
vare sig det är affärsverk eller andra företag, och deras personal. Som
herr Fagerholm torde ha sig bekant måste jag av rent principiella skäl vara
en mycket varm anhängare av den företagsdemokrati, som också han numera
från sina politiska synpunkter tycks vara anhängare av.

Härmed var överläggningen avslutad.

§ io.

Herr statsrådet Ericsson erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har herr Andersson
i Gisselås under hänvisning till ett i tidningspressen förekommande
referat angående en av statens industrikommission ifrågasatt leverans av tegel
från Vålbackens tegelbruk till Stockholm framställt följande frågor till
chefen för folkhushållningsdepartementet:

»Har herr statsrådet observerat den form av statlig planhushållning, som
industrikommissionen genom det påtalade beslutet introducerat?

Ämnar herr statsrådet i anledning därav vidtaga sådana åtgärder, att konsumenterna
inom det därav berörda området få sina berättigade krav pa försörjning
med tegelvaror för byggnadsproduktion tillgodosedda under den ifrågavarande
tidrymden?»

Med anledning av mitt uppdrag i samband med handläggningen av byggnadsfrågor
inom regeringen har statsrådet och chefen för folkhushallningsdepartementet
överlämnat åt mig att besvara de sålunda framställda frågorna.

Med anledning härav vill jag anföra följande. År 1942 uppkom avseväm
bri^t på tegel inom vissa delar av landet, och detta medförde, att Kungl. Maj:t
den 31 december 1942 nödgades förordna om beslag å samt handelsreglering
av murtegel. När tillgången på tegel sedan så småningom åter började svara
mot efterfrågan, frigavs försäljningen successivt. Trots den redan då gällande
byggnadsregleringen, som infördes den 8 juli 1942 genom kungörelsen örn

Svar pä
interpellation.

136

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m. och som på sommaren
1943 avlöstes av ännu gällande lag örn tillståndstvång för byggnadsarbete,
försämrades förhållandena vad tegelförsörjningen beträffar avsevärt under
sommaren 1944 och vintern 1944/45. Handelsregleringen måste åter sättas i
funktion i maj i år och gäller allt fortfarande.

För att främja en produktionsökning ha de tegelbruk, som under vintrarna
1942/43 och 1944/45 åtogo sig ökad vintertillverkning av tegel, erhållit vissa
statsbidrag. Man avser att även i vinter subventionera tegeltillverkningen för
att få till stånd en ökad vinterproduktion. Vidare har man sökt stödja tegelbrukens
egna åtgöranden i produktionsbefrämjande syfte. Sålunda har regelmässigt
byggnadstillstånd omedelbart beviljats för såväl nybyggnad som modernisering
av tegelbruk. Detta gäller också de delvis samma ändamål tjänande
lättbetongfabrikerna.

Den knappa bränsletillgången har medfört vissa svårigheter, vilka dock icke
anses ha menligt påverkat produktionssiffrorna annat än möjligen för något
enstaka bruk och under kort tid.

Produktionen under innevarande år av tegel och lättbetong — omräknat i
tegel — väntas komma att uppgå till icke mindre än ca 500 000 000 tegel,
varav lättbetongen svarar för ca 100 000 000 tegel. Denna kvantitet är avsevärt
större än vad under det tidigare rekordåret 1939 producerades.

Trots att sålunda tegelbrukens produktionskapacitet ökat och fler lättbetongfabriker
ny- och tillbyggts samt vinterbränningen genom statsstöd flerdubblats
är tegelbristen ändock i stora delar av landet avsevärd. Förklaringen
härtill är byggnadsproduktioncns successiva ökning. Denna framgår för de
senaste åren bl. a. därav, att man under år 1944 meddelade byggnadstillstånd
för arbeten örn en sammanlagd kostnad av ca 1 757 milj. kr. Under tiden januari—oktober
i år Ilar tillstånd meddelats för byggnadsarbeten med en sammanlagd
kostnad av 1 702 milj. kr. Motsvarande siffra för samma tid 1944
var 1 561 milj. kr. Att intresset för byggnadsverksamhet trots årstiden fortfarande
är stort framgår av att under oktober inkommo 1 998 ansökningar örn
byggnadstillstånd för en total byggnadskostnad örn 217 milj. kr. Motsvarande
siffror för september voro 1 757 resp. 193 och för november 1 615 resp. 186
milj. kr.

Örn vi betrakta läget för dagen så är tegelbristen störst i västra Sverige,
speciellt Göteborg, och i Mälarlandskapen. De för Göteborg och Stockholm
senast beviljade licenserna för större kvantiteter ange leveranstiden fr. o. m.
1 maj resp. 1 juli 1946.

I detta sammanhang skall jag något beröra den nu gällande regleringen
av tegelförsäljningen. Vid tegelköp skall företes inköpslicens, utställd av industrikommissionen.
Undantag medges dock för köp av mindre än 10 000
tegel, vilken kvantitet anses motsvara behovet för reparationer, för uppmurandet
av en skorsten i trähus etc. Så fort det rör sig om större kvantiteter
måste köparen sålunda förete inköpslicens. Själva ansökningsförfarandet tillgår
så, att vederbörande byggherre till ifrågavarande tegelbruk inlämnar en
licensansökan, vari uppgives erforderlig kvantitet och önskvärd leveranstid.
Tegelbruket tecknar på ansökningen uppgift örn vid vilken tidpunkt bruket
anser sig kunna fullgöra leverans. Licensansökningen avgöres av industrikommissionen
först sedan kommissionen fått vetskap örn att i fall, då byggnadstillstånd
erfordras, sådant också utfärdats. Licensen tillställes tegelbruket, och sökanden
får en kopia till kännedom. Hos industrikommissionen inneliggande licensansökningar
beviljas i regel i den ordning sökandena erhållit byggnadstillstånd.
Kommissionen har icke ansett sig berättigad att ingå på någon bedömning
av behovet av de byggnader licensansökningarna avse. Företräde bär dock

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

137

Svar på interpellation. (Forts.)

•rivits ansökningar, som avse byggnadsverksamhet inom vederbörande tegelbruks
försäljningsområde och örn möjligt även sådana byggnadsföretag, som blott behöva
synnerligen små kvantiteter murtegel i förhållande till byggnadens storlek.
Sistnämnda förfarande har tillkommit för att minska transporterna på bil
eller järnväg.

Tegelbruken äro mycket ojämnt fördelade inom landet. Vid beviljandet av
byggnadstillstånd bär man blott i obetydlig omfattning kunnat taga ^hänsyn
till den lokala tegeltillgången. Avgörande har varit de totala tegeltillgångama
inom landet. Detta har medfört, att man icke kunnat undvika ganska avsevärda
tegeltransporter. Under innevarande ar ha exempelvis stora kvantiteter
tegel måst transporteras till Göteborgsdistriktet från Skåne och Småland.
Beträffande Norrland gäller, att denna landsdel sedan flera år fått en stor
del av sitt fasadtegelbehov tillgodosett från Mälardalens tegelbruk, varjämte
en avsevärd del av Sala tegelbruks försäljning gått dit. Någon försäljning av
tegel från Norrland till övriga delar av landet bär däremot icke tidigare ifrågasatts
av industrikommissionen. .

Efter denna allmänna redogörelse för tegelförsörjningen vill jag inga pa
det i interpellationen avsedda fallet. De bakomliggande omständigheterna äro
i korthet följande. Den 29 november i år meddelade Kungl. Majit byggnadstillstånd
för två folkskolor i Stockholm. I detta sammanhang vill jag nämna,
att staden ansökte örn byggnadstillstånd för uppförande av sammanlagt sju
folkskolor samt örn- och tillbyggnad av en befintlig skola. Med hänsyn till det
i flera avseenden ansträngda materialläget nedprutades efter förhandlingar
med staden antalet oundgängligen nödvändiga folkskolor till fyra. för vilka
byggnadstillstånd meddelades. För de nyssnämnda två folkskolorna beräknades
åtgå ca 2 000 000 tegel, industrikommissionen utfärdade den 6 december inköpslicens
för tegel med leverans fr. o. m. den 1 juli 1946. Folkskoledirektionen
ansökte örn ändring av denna leveranstid och framhöll de katastrofala återverkningar
på skolväsendet inom Stockholm, som ^skulle uppstå, örn icke av
alla de skolor, som erfordrades, åtminstone dessa bada stodo färdiga vid höstterminens
början 1946. _ .

Industrikommissionen tog givetvis intryck av dessa törhallanden och utlovade
sin medverkan, därest tegel kunde skaffas norrifrån. Kommissionen framhöll
samtidigt, att detta tegel genom de långa transporterna skulle bli mycket
dyrt. Industrikommissionen ansåg sig emellertid kunna göra detta medgivande
med hänsyn till att lagerrapporterna från norrlandsbruken visade högre lagertillgång
i förhållande till inneliggande leveranstillstånd samt beräknad licensfri
försäljning. Sedan folkskoledirektionen förklarat sig ^reflektera på inköp
av norrlandstegel, undersökte vederbörande tjänsteman på industrikommissionen
genom telefonsamtal inställningen hos norrlands- och vissa dalabruk beträffande
tegelleveranser till Stockholm. I allmänhet lämnades tillmötesgående
svar. Från ett par bruk i Dalarna har erbjudits leverans av icke obetydliga
kvantiteter.

Vålbackens tegelbruk i närheten av Ostersund förklarade däremot, att dess
tegel vore reserverat för eller försålt till planerade byggnadsföretag. Av under
hösten beviljade större byggnadsföretag i Östersund kan framhållas en tillbyggnad
av epidemisjukhuset för ca 460 000 kronor, vartill beräknas åtgå
245 000 tegel. Bland planerade företag, märks främst uppförande av en verkstadsskola
och elevhem för ca 1,7 milj. kr. och vartill sammanlagt beräknas
åtgå 500 000 tegel. u v ..

Hos industrikommissionen befintliga uppgifter utvisade emellertid, att Valbackens
tegelbruk den 1 december hade ca 1,5 milj. tegel i lager. Antalet utfärdade
inköpslicenser motsvarade ca 0,9 milj. tegel. Kommissionen ansåg sig

138

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

även kunna räkna med en månadskapacitet under vintermånaderna av ea
300 000 tegel, varför en viss försäljning från bruket till ort utanför det
vanliga avsättningsområdet påtagligen var möjlig. Kommissionen översände
därför till bruket en ansökan från Stockholms folkskoledirektion om leverans
av 0,9 milj. tegel med begäran om meddelande »under vilken tid rubricerade
leverans kan ske». Huru stor del av den ifrågasatta kvantiteten som sedan
eventuellt komme att uttagas från detta bruk blev beroende på brukets svarsmeddelande
och på möjligheterna att ordna transport av tegel till Stockholm.

För att.utröna, transportmöjligheterna gjordes samtidigt med expedierandet
av ansökningen till Vålbacken en förfrågan hos järnvägsstyrelsen örn möjligheten
att ställa vagnar till förfogande. Styrelsen har sedermera svarat, att det
sannolikt icke kommer att bli möjligt att genomföra ifrågasatt transport.

Detta är alltså bakgrunden till det av interpellanten berörda förhållandet.
Vad vidare beträffar den av herr Andersson klandrade osmidigheten i förhandlingen
med Våldalens tegelbruk och hans slutsats, att detta skulle vara ett
resultat av den statliga planhushållningen som sådan, nöjer jag mig med att
konstatera, att åtskilliga tjänstemän inom industrikommissionen ha överflyttats
dit fran förutvarande anställningar inom industrien och att de därför torde vara
väl i stånd att anpassa sig efter den skiftande förhandlingsmetod gentemot industrien
som i olika enskilda fall kan visa sig erforderlig.

Som en sammanfattning av vad jag här anfört skulle jag vilja framhålla,

att Vålbacken aldrig erhållit något förständigande att leverera viss kvantitet,

att enligt avgivna rapporter Vålbackens tegelbruk synes vara ett av de
bruk, som för närvarande har goda förutsättningar att leverera tegel utan att
därmed viktiga byggnadsföretag inom brukets försäljningsområde nämnvärt
försenas,

att tegelbruk inom andra län lojalt funnit sig i att överföra tegel till bristområden
även om byggnadsföretag inom det egna länet därigenom i många
fall blivit försenade, samt

att i förevarande fall rådande brist å godsvagnar torde förhindra någon
nämnvärd transport av tegel till Stockholm från Jämland.

Härpå anförde:

Herr Andersson i Gisselås: Herr talman! Jag skall be att'' till statsrådet
Ericsson få framföra mitt tack för hans svar på interpellationen och även för
den skyndsamhet, varmed detsamma avlämnades. Efter redogörelsen för det allmänna
läget inom tegelproduktionen har herr statsrådet gått in på det omfrågade
fallet samt relaterat de bakomliggande omständigheterna till detta. Jag har
med anledning därav föranstaltat om en undersökning, varvid det visat sig, att
enligt uppgift från chefen för Vålbackens tegelbruk, direktör Myrberg, skulle
brukets lager per den 1 december ha uppgått till något över 1,4 miljoner tegel,
varav en del bestod av råtegel, som således ej var leveransfärdig. I herr statsrådets
svar framhålles, att enligt industrikommissionens uppgifter skulle lagret vid
nämnda tidpunkt ha uppgått till cirka 1,5 miljoner tegel; därvid har emellertid
någon fördelning på råtegel eller bränt tegel icke angivits, ehuru givetvis en sådan
fördelning är nödvändig för ett rätt bedömande av fallet. Vidare har industrikommissionen
ansett sig kunna räkna med att bruket under vintermånaderna
skulle ha en produktionskapacitet av cirka 300 000 tegel per månad, varför
kommissionen, med hänsyn även till att antalet för bruket utfärdade inköpslicenser
motsvarade cirka 0,9 miljoner tegel, ansåg att »en viss försäljning från
bruket till ort utanför det vanliga avsättningsområdet påtagligen var möjlig».

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

139

Svar på interpellation. (Forts.)

Vid samtal med direktör Myrberg har jag upplysts örn att bruket vintertid skulle
kunna producera cirka 200 000 tegel per månad. Jag anser mig icke hava anledning
att ifrågasätta riktigheten av sistnämnda sifferuppgift, och på grund därav
vöre det synnerligen önskvärt med en upplysning fran herr statsrådets sida om
de omständigheter, som legat till grund för industrikommissionens 50 procent
högre siffra angående månadskapaciteten. Man får väl förutsätta, att industrikommissionens
uppskattning icke är helt gripen ur luften. ...... ,

I herr statsrådets svar säges, att det här var fråga om en till bruket översänd
»ansökan från Stockholms folkskoledirektion örn leverans av 0,9 miljoner tegel
med begäran örn meddelande under vilken tid rubricerade leverans kan ske».
Ansökningen i detta fall synes emellertid .endast föreligga i förhållandet mellan
folkskoledirektionen och industrikommissionen. Att döma. av det brev fran
industrikommissionen, som medföljde licenshandlingen, torde icke föreligga någon
ansökan i förhållande till tegelbruket. Därest sa varit fallet, skulle det endast
varit fråga örn ett anbud från folkskoledirektionen, som av tegelbruket
skulle kunnat avböjas utan risk för några konsekvenser beträffande leveranserna
till övriga kunder. Så har här uppenbarligen icke varit fallet. Industrikommissionen
har enligt brevet hotat med dels att irdustrikommissionen inte^komme att
utfärda ytterligare leveranstillstånd för bruket, förrän formuläret återkommit
vederbörligen ifyllt beträffande leveranstiden, och dels att »nya leveranstillstånd
komma att utställas med leveranstid först efter det kvantiteten fullgjorts»,
d. v. s. de 900 000 teglen. Herr statsrådet har ej heller bestritt riktigheten av
innehållet i brevet från industrikommissionen, sådant det återgivits i min interpellation,
varför man måste förutsätta, att det är riktigt återgivet. Jag kan med
anledning därav icke dela herr statsrådets uppfattning, att Vålbackens tegelbruk
aldrig erhållit något förständigande att leverera viss kvantitet. Av ordalydelsen
i brevet att döma föreligger ett klart förständigande gentemot tegelbruket,
även om industrikommissionen icke formellt beslutat, om eller när leveransen
skall ske. Om man emellertid skall se saken formellt med hänsyn till
frånvaron av industrikommissionens definitiva beslut och med bortseende från
brevets och telefonsamtalets innehåll och fonn, kan måhända medgivas, att det
icke är något förständigande, men da kan man också med skäl fråga, sig,
huruvida icke industrikommissionen i brevet kunnat uttrycka sig på ett mindre
kategoriskt och efter omständigheterna mera adekvat sätt. Slutsatsen^ mäste
dock bliva, att varje mottagare av ett på detta sätt formulerat brev måste få
den uppfattningen, som jag också haft i min interpellation, nämligen att här
föreligger ett klart förständigande och detta till på köpet under hot örn allvarliga
ekonomiska konsekvenser icke bara för vederbörande företagare utan även
för alla därav berörda konsumenter inom området i fråga.

I detta sammanhang kan jag med tillfredsställelse notera .herr statsrådets
framhållande av att åtskilliga tjänstemän inom industrikommissionen tidigare
haft anställning inom industrien samt att de därför äro lämpliga för sina befattningar
i industrikommissionen. Men jag vill dock därtill lägga, att till och
med en tjänsteman i det enskilda näringslivet icke alltid kail vara helt. oemottaglig
för känslan av den maktställning, som en anställning i en statlig kommission
kail medföra i en omfattning, som i stort sett torde sakna motsvarighet
i enskilda industrier.

Sammanfattningsvis har herr statsrådet vidare påpekat, att enligt avgivna
rapporter Vålbackens tegelbruk synes vara ett av de bruk, som för närvarande
ha goda förutsättningar att leverera tegel utan att därmed viktiga byggnadsföretag
inom brukens försäljningsområde nämnvärt försenas. Med hänsyn.till
vad i saken framkommit synes det mig högst troligt, att därest saken nu ej av
mig påtalats och saken icke framkallat en sa pass kraftig och berättigad reak -

140

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

tion i bygden samt transporthindren ej mellankommit, skulle industrikommissionen
ha beslutat om leveransens fullgörande utan att tillbörlig hänsyn tagits
till konsumenternas behov inom brukets avsättningsområde. Jag har redan i interpellationer!
medgivit, att läget inom tegelproduktionen är allvarligt med
hänsyn till det för närvarande onormala behovet. Kvar står likväl det faktum,
att därest leveransen beslutats, skulle byggnadsverksamheten inom brukets
avsättningsområde ha lamslagits för inemot ett halvår framåt. Lyckligtvis
torde ju för övrigt bristen pa transportmöjligheter förhindra några nämnvärda
tegelleveranser från bruket till Stockholm.

Här kan jag icke underlåta att framföra den reflexionen, huruvida icke industrikommissionen
lämpligen först bort undersöka transportmöjligheterna, innan
bruket tillskrivits med begäran örn leverans. I så fall hade hela denna
fråga icke behövt komma upp. I interpellationen frågade jag, örn herr statsrådet
observerat »den form av statlig planhushållning» som industrikommissionen
här introducerat. På grund av vad som nu förekommit örn den mellankommande
bristen på transportmöjligheter borde detta givetvis i stället ha formulerats
som den brist på statlig planhushållning, som här förelegat. Måhända
har herr statsrådet av min interpellation och replik fått den uppfattningen, att
jag skulle vara motståndare till planmässighet i statshushållningen. Så är emellertid
alls icke fallet. Tvärtom anser jag en sådan nödvändig under förhandenvarande
förhållanden, men den skall då ske på ett förnuftigt sätt och i intimaste
samverkan med det enskilda näringslivet och ej genom ensidiga maktdekret
från statens sida. Endast på den vägen kunna för alla parter tillfredsställande
resultat uppnås. Producenternas uppgift är att tillgodose konsumenternas
önskemål, och örn de hindras däri, bliva konsumenterna i sista hand lidande
därav.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Med anledning av vad interpellanten
anfört vill jag gärna medge att industrikommissionens meddelande till
bruket kunde ge anledning till missförstånd och att det måhända kunde ha
fått en lyckligare formulering.

Vad sakfrågan beträffar är det min bestämda uppfattning, att det inte går
an att man i en ort säger att man måste behålla den kvantitet varor som där
produceras för att i första hand tillgodose alla sina egna önskemål, ty om
staten genom stora anslag stimulerar näringslivet att producera mera än man
gjort tidigare, är det uppenbart att staten också vill ha sitt ord med i laget
när det gäller att disponera den ökade kvantitet av varor som erhålles. Jag
vill gärna erkänna att man inte kan komma ifrån dessa svårigheter, men jag
tror det är nödvändigt att försöka göra klart för medborgarna, att det inte
är möjligt att i nuvarande situation tillgodose alla lokala önskemål. När industrikommissionen
har gjort förfrågan hos ett bruk i Jämtland om det vill
leverera sten till dessa folkskolebyggen i Stockholm anser jag inte att kommissionen
handlat felaktigt. Det var helt enkelt dess skyldighet att se efter
örn det fanns möjlighet att med de resurser vi gemensamt förfoga över få de
byggnader utförda, som vi alla anse vara angelägna.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag har aldrig under mina 34 år
som riksdagsman interpellerat och heller aldrig lagt mig i någon interpellationsdebatt.
Jag bär emellertid nu begärt ordet, herr talman, för att förklara,
att alla som läst industrikommissionens meddelande till Vålbackens tegelbruk
och ett par tegelbruk i Medelpad måste ha fått den uppfattningen, att därest
vederbörande tegelbruk inte ville leverera den kvantitet tegel som Stockholm begärt
för sina skolor skulle tegelbruken icke lämnas rätt till annan leverans av

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

141

Svar på interpellation. (Forts.)

tegel. Jag måste säga att jag inte reagerar så kraftigt emot att industrikommissionen
utger en sådan befallning, då kommissionen synes lia uppfattat
tegelbrukens underlåtenhet att teckna kontrakt örn denna leverans enbart såsom
ett oberättigat trots från bruken. När herr statsrådet söker mildra innebörden
av kommissionens ultimata tolkar jag detta såsom ett löfte att industrikommissionens
något förhastade beslut skall korrigeras.

Vad som emellertid har upprört Vålbackens försäljningsområde är de farhågor
för byggnadsverksamheten inom leveransområdet som lia uppkommit
genom kommissionens åtgärd. Industrikommissionen har räknat med att det i
Vålbacken finns ett tegelöverskott på en miljon tegel. Vi jämtlänningar ha
ingen som helst rätt att göra anspråk på större andel i rikets tegeltillgång än
andra orter. Den omständigheten, att vi ha ett tegelbruk inom vårt område, berättigar
oss inte därtill. Men det är vissa förhållanden inom Jämtlands län som
göra att man måste bli ytterst bekymrad för den befallning kommissionen har
givit Vålbackens tegelbruk. Jag tar några exempel som jag har fått från ansvarig
kommunal myndighet i Östersund.

Förra året hade Östersunds stad tilldelats en byggnadskvot på 500 lägenheter.
Det kunde inte byggas mer än 300 lägenheter. Anledningen till att inte
hela kvoten kunde utbyggas var den, att det inte gick att anskaffa den nödvändiga
tomtmarken på grund av att stadsplanen måste regleras för att medge
bebyggelse av vissa områden. Det uppstod sålunda under förra året ett underskott
på 200 lägenheter. Nu kan tomtmark förvärvas för att bygga ut kvoten,
men ett sådant utbyggande skulle sluka i det närmaste hela den tegeltillgång
som finns vid Vålbackens tegelbruk.

För innevarande år har en byggnadskvot på 420 lägenheter tilldelats Östersunds
stad — jag talar endast örn förhållandena där. Tomtmark finnes för
att kunna fullfölja byggnadsprograminet. Skulle nu Vålbackens tegelbruk
tvingas att leverera ifrån sig de 900 000 tegel som Stockholm begärt för sina
skolor, då skulle den bostadsproduktion som är nödvändig i Östersund komma
att inställas. Med all respekt för nödvändigheten av att ha riktiga skollokaler
ifrågasätter jag likväl om det icke vore mer berättigat, att ett samhälle, som
på grund av olika omständigheter kommit i ett sådant bostadsbekyminer som
Östersund, finge behålla det tegel, som nu är rekvirerat till Stockholm för skolbyggen,
och använda detta till bostadslägenheter.

H. S. B. har fått arbetstillstånd för sex bostadshus i Östersund. Tegellicens
är inte lämnad, men om sådan beviljas, skulle det för denna produktion — vederbörande
äro färdiga att sätta i gång arbetet när som helst — åtgå en miljon
tegel. Detta behov av tegel plus det, som jag tidigare visat på, slukar flera
gånger örn det lager, som Vålbackens tegelbruk förfogar över. Och när det
vidare gäller den centrala verkstadsskolan, för vilken arbetstillstånd i dagarna
lär lia beviljats, har byggmästaren uppgivit att det skulle gå åt (150 000
tegel, något som ju stämmer ganska bra med herr statsrådets uppgift. Däri
ingår nämligen fasadtegel, som måste tagas från annat håll.

Om det nu skulle vara så, att för det byggnadsprogram, som sålunda föreligger
för Östersunds stad, skulle behövas en större kvantitet tegel än som
motsvarar medeltilldelningen i riket, vill jag naturligtvis inte göra anspråk
på att Vålbackens tegelbruk skall försörja Östersunds stad med tegel, bara
därför att bruket ligger i stadens närhet. Men överstiger icke kvantiteten medeltilldelningen
i riket, då tycker jag, herr statsråd, att det finns fog för den
opinionsrörelse, som satts i gång inom Jämtland.

Jag uppskattar min bänkkamrat här, som interpellerat i frågan, varigenom
statsrådet Ericsson blivit i tillfälle att lämna meddelanden, som inge stora
förhoppningar örn en gynnsam lösning av frågan. Jag är övertygad om att

142

Nr 43.

Torsdagen den 20 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

när statsrådet Ericsson och industrikommissionen fått kännedom om hur det
i verkligheten ligger till med byggnadsproduktionen inom Vålbackens tegelbruks
försäljningsområde, så skall befallningen till bruket att leverera 900 000
tegel till Stockholms stad inhiberas. Jag tillåter mig emellertid att direkt
fråga herr statsrådet — jag hoppas att han inte anser frågan närgången —
om han inte, därest en utredning lämnar det resultatet, att det tegel, som
rekvirerats till Stockholm, behövs för legitimt behov i Jämtland, är villig att
medverka till att industrikommissionens här diskuterade beslut ändras.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! Jag har sedan gammalt den uppfattningen,
att herr Hedlund i Östersund är en mycket skicklig debattör, och
det har givits bevis för den saken även nu. Herr Hedlund ställer frågan så:
kan det vara rimligt, att bostadsnöden i Östersund fortsätter och att det i
stället bygges skolor i Stockholm med det tegel, som man skulle behöva i
Östersund? Men herr Hedlund erinrade själv om att man just skall bygga en
central verkstadsskola i Östersund, och jag tycker därför inte att det riktigt
föreligger den problemställning härvidlag, som herr Hedlund velat göra gällande.
Jag vill emellertid gärna deklarera, att bostadsproduktionen givetvis går
i första hand.

När det gäller industrikommissionens skrivsätt, i det att kommissionen säger,
att den icke kommer att utfärda ytterligare leveranstillstånd för Vålbackens
tegelbruk, innan man fått svar på sin skrivelse till bruket, så vill jag framhålla,
att jag har fått det bestämda intrycket, att industriföretagens inställning till
industrikommissionen är sådan, att det är nödvändigt för kommissionen att
ibland använda kraftuttryck för att överhuvud taget få svar från vederbörande
företagare. Det händer nämligen rätt ofta, att företagarna blankt strunta i
de papper, som industrikommissionen och andra kommissioner sända till vederbörande,
och det är inte alls så, att man är så rädd för industrikommissionen,
att man, så snart kommissionen gör ett visst föreläggande, springer åstad
och säger, att nu är företagets hela produktion lamslagen.

Detta förhållande kan kanske vara en förklaring till att kommissionen
använt det skrivsätt som den här gjort.

Herr Andersson i Gisselås: Herr talman! När herr statsrådet ifrågasätter
lojaliteten hos ledningen för Vålbackens tegelbruk, så vill jag säga, att då
jag talade med direktör Myrberg, fick jag den uppfattningen, att han gärna
skulle ha gått med på underhandlingar med statens industrikommission, men
att han mycket kraftigt reagerade mot att bara få ett direkt föreläggande
örn att verkställa leveranser av en storleksordning, som han ansåg orimlig.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag sade i mitt förra anförande,
att jag håller industrikommissionen räkning för att den utdelar befallningar
i de fall, där det är berättigat, och att industrikommissionen nog levde i den
föreställningen, när den utdelade sin befallning till Vålbackens tegelbruk,
att läget var sådant att det var befogat att göra detta. Då emellertid kommissionens
beslut är grundat på för denna okända förhållanden, bör kommissionen
vara angelägen att på nytt pröva frågan.

När jag här drog en parallell, så var det mellan skolbyggen i allmänhet och
produktionen av bostäder. Jag har aldrig, herr statsrådet Ericsson, velat
räkna centrala verkstadsskolan i Östersund såsom ett mera angeläget bygge än
bostadshus. Jag sade att bostadsproduktionen var det primära, men så nämnde
jag, att utöver bostadsproduktion man fått arbetstillstånd för en verkstadsskola,
vilket bygge också skulle sluka åtskilligt med tegel.

Torsdagen den 20 december 1945.

Nr 43.

143

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag är i stort sett överens med statsrådet Ericsson. Jag bara vädjar till
honom att undersöka, huruvida inte läget inom bostadsproduktionen i Jämtlands
län kräver, att vi där få behålla det tegel, som Vålbackens tegelbruk nu
fått befallning att leverera till Stockholms stad.

överläggningen var härmed slutad.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 610, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till uppbördsförordning m. m. i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet; från

bevillningsutskottet:

nr 609, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till uppbördsförordning
m. m., jämte i ämnet väckta motioner; samt

från bankoutskottet:

nr 612, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för heltidsanställda hemvårdarinnor inom den sociala hemhjälpsverksamheten
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.13 em.

In fidem
Sune Norrman.

144

Nr 43.

Lördagen den 29 december 1945.

Lördagen den 29 december;

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 15, den 17, den 18, den 19 och den 20 innevarande
december.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 21 december 1945.

Till justitiedepartementet hade den 20 december 1945 från länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län inkommit fullmakt för Carl E. Johansson, Tegneby,
Nösund, vilken vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
andra kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid detta protokoll var fogad den däri cmförmälda fullmakten för Carl E.
Johansson, Tegneby, Nösund, att vara ledamot av riksdagens andra kammare
för tiden till och med den 31 december 1948.

Kammaren, som lade protokollet till handlingarna, förklarade herr Johansson
i Tegneby behörig till riksdagsmannakallets utövande.

§ 3.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till Sveriges riksdags
beslut å innevarande lagtima riksmöte.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Hans excellens herr statsministern Ramsön avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse,
nr 392, till riksdagen angående förordnande av statsrådsledamöter att
uppläsa Kungl. Maj :ts beslut örn avslutande av innevarande års lagtima riksdag.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades, bland annat, att Kungl.
Majit förordnat hans excellens herr statsministern Per Albin Hansson att i
riksdagens andra kammare uppläsa Kungl. Maj :ts öppna brev i ämnet.

Med anledning härav lämnade herr talmannen ordet till hans excellens herr
statsministern Hansson, som uppläste Kungl. Maj:ts öppna brev nr 393, enligt
vilket innevarande års lagtima riksdag skulle avslutas denna dag.

Lördagen den 29 december 1945.

Nr 43.

145

§ 6-

Herr talmannen tog nu avsked av kammarens ledamöter med följande ord:
Mina damer och herrar! Under det år, som nu gått till ända, ha vi fått uppleva
en tilldragelse av den största historiska betydelse, det förödande världskrigets
slut. Men fredens villkor äro ännu icke säkerställda. Under det övergångsskede,
vari vi befinna oss, uppställa sig många frågor till avgörande. Tidigare har
vårt folk gjort stora insatser för att bistå våra närmaste grannländer. Denna
riksdag har anvisat betydande belopp till det internationella återuppbyggnadsarbetet.

De propositioner, som regeringen framlagt vid höstriks dagen, ha varit föremål
för omfattande arbete i de utskott, som handlagt dessa ärenden. Genom det
antagna förslaget till uppbördsförordning, skatt vid källan, hoppas man lia
erhållit en tillfredsställande lösning av uppbördsfrågan därigenom att skatten
kommer att betalas i så nära anslutning till inkomstens förvärvande som möjligt.
Ett annat betydande ärende är beslutet örn verkställighet av frihetsstraff.
Därmed har Sverige fått en modern fångvårdspolitik.

Kammarens sekreterare Sune Norrman kommer med denna riksdags utgång
att avgå från sin tjänst för att tillträda en högre befattning. På kammarens
vägnar tackar jag honom för det nit och intresse, han städse ådagalagt, och
för den skicklighet, varmed han fullgjort sitt uppdrag.

Innan vi åtskiljas för denna gång vill jag till kammarens ledamöter uttala
mitt hjärtliga tack för den välvilja och det överseende, som kommit mig till del
under den gångna riksdagen. Jag vill också till eder alla framföra tillönskan
örn ett lyckosamt gott nytt år.

Härpå svarade herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! I det
tack som talmannen framfört till kammarens avgående sekreterare instämma
förvisso alla kammarens ledamöter.

.Vi ha vid flera riksdagar än kanske någonsin tillförne i någon annan kammarens
talmans tid haft tillfälle att tacka vår vördade talman för det nit, den skicklighet,
den oväld och det personligen tillmötesgående sätt, varmed han leder kammarens
förhandlingar. Även örn detta tack upprepas från den ena riksdagen
till den andra, är det därmed icke mindre uppriktigt menat eller mindre välförtjänt.
Vi vörda och tacka alla vår talman för det nit, det intresse, den skicklighet
och den välvilja, som han nu och alltid har visat, och vi tillönska honom
nu av hjärtat ett gott nytt år.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.10 fm.

In fidem
Sune Norrman.

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 4S.

146

Nr 43.

Lösdagen den 29 december 1945.

Lördagen den 29 december.

Kl. 11.15 fm.

_ Jämlikt bestämmelse i § 12 reglementariska föreskrifter för riksdagen hade
tillkännagivande blivit vederbörligen utfärdat därom, att justering av de
kammarens protokoll, vilka vid riksdagens avslutande återstode ojusterade,
komme att denna dag omedelbart efter slutet av kammarens till kl. 11 utsatta
plenum försiggå i kammarens justerin gerum; och tillstädeskommo därvid följande
ledamöter:

Herr Sävström;

» Magnusson i Skövde;

» Eriksson i Stockholm;

» Svensson i Grönvik;

» Olsson i Gävle;

» Bergvall;

» Dickson och

» Karlsson i Stuvsta.

Det protokoll, som hållits vid kammarens denna dag hållna sammanträde,
upplästes och blev av kammarens1 tillstädesvarande ledamöter godkänt.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

464843