1945. Andra kammaren. Nr 41 (Riksdagens protokoll 1945:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 41.

Lördagen den 8 december.

Kl. 3 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 1 innevarande december.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1945 den 6 december sammanträdde kamrarnas valmän för utseende av
kommitterade till tryckfrihetens vård för att utse en sådan kommitterad efter
hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén, som avgått; och befanns
efter valets slut hava blivit till kommitterad utsedd presidenten K. J. D.
Schlyter med 13 röster.

John Björck. Axel Lindqvist.

Nils Herlitz. K. A. Ryberg.

Protokollet lades till handlingarna; och beslöt kammaren tillika, att riksdagens
kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens protokoll underrättas
örn valet samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag till
förordnande för den valde.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar ^

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, somtnlerpdlatton.
anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Henriksson till
mig riktat frågorna, huruvida jag observerat »det nuvarande ohållbara läget»
inom bilbesiktningens område och huruvida jag snarast ämnade vidtaga sådana
åtgärder, att allmänhetens berättigade krav på snabbare besiktning kunde tillgodoses.

Jag medger, att förhållandena på bilbesiktningsområdet sådana de just nu te
sig icke äro tillfredsställande. Den onormalt stora tillströmningen av förrättningSsökande
beror på att försörjningsläget beträffande flytande drivmedel utvecklat
sig på ett betydligt gynnsammare sätt än vad man för relativt kort tid
sedan hade anledning räkna med. Tidigare utgick man sålunda ifrån att tillgången
å flytande bränslen under en icke alltför kort övergångstid endast skulle
medgiva en successiv övergång från fasta till flytande bränslen i vad avsåg
motorfordonstrafiken. Under dylika förhållanden räknade man med att besiktningsförrättningarna
skulle kunna försiggå utan större olägenheter för allmänheten.
Detta antagande rörande den sannolika utvecklingen av situationen på
drivmedelsområdet har emellertid — glädjande nog — visat sig vara för försiktigt,
i det att försäljningen av drivmedel efter en kortare period av riklig
tilldelning av flytande bränsle till motorfordonstrafiken numera kunnat helt
frigivas.

Särskilda svårigheter ha förelegat att snabbt kunna råda bot på de mindre
tillfredsställande förhållanden, som i den sålunda uppkomna situationen uppstått.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr hl. 1

Nr 41.

Lördagen den 8 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Antalet besiktningsmän fastställdes genom Kungl. Maj :ts beslut den 14
augusti 1936 till 63. Under de förflutna krigsåren har arbetstillgången på en
del platser varit så ringa, att de därstädes stationerade besiktningsmännen icke
kunnat erhålla skälig inkomst av sitt arbete. I samband med avgång från tjänst,
transport till annan ort m. m. ha därför en del befattningar ansetts böra lämnas
obesatta. Antalet ordinarie besiktningsmän uppgår sålunda för närvarande till
endast 57.

När den nuvarande arbetsanhopningen hos besiktningsmännen uppstod i samband
med frigivandet av de flytande bränslena, var sålunda antalet ordinarie
besiktningsmän lägre än under förkrigstiden. Även tillgången på kompetenta biträden,
vilka kunde inkallas såsom hjälp åt besiktningsmännen, var ringa, beroende
bland annat på att biträdenas avlöningsförhållanden ansetts vara mindre
tillfredsställande och att framtidsutsikterna inom yrket under krigsåren bedömts
såsom osäkra.

Inom besiktningsväsendet torde för närvarande förrättningar utföras i en omfattning,
motsvarande långt mer än den dubbla under normala förhållanden.
Denna ökning av arbetsprestationen har uppnåtts dels därigenom att besiktningsmännen
lojalt arbeta till gränsen av sin förmåga, dels därigenom att i den utsträckning
som hittills varit möjlig tillgängliga kompetenta biträden förordnats
åt besiktningsmännen på de orter, där behovet varit mest trängande.

Då interpellanten uppgiver, att det skulle taga ca tre veckor innan anmäld
förrättning blir utförd, torde detta uttalande icke få antagas gälla för samtliga
platser, där besiktningsman är stationerad. Av en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 9 november 1945 gjord förfrågan hos besiktningsmännen framgår,
att besiktningar kunde bliva utförda inom följande tidsfrist:

mindre än en vecka hos 58 f av samtliga besiktningsmän

en å två veckor » 37 % » » »

mer än två veckor » 5 % » » »

Dessa siffror angiva ställningen vid tidpunkten för interpellationen. Sedan
dess har emellertid antalet förrättningssökande på en del platser ökat och medfört
längre väntetider. Åtgärder för att nedbringa väntetiden ha inriktats dels
på att öka antalet biträden och dels på att tills vidare uppskjuta vissa förrättningar.

Vanligen förekommande förrättningar äro för närvarande — förutom prov
för körkort och trafikkort — ombesiktningar i samband med ombyggnad från
gengas- till bensindrift, periodiska efterbesiktningar av gengas drivna bilar och
bilar i yrkesmässig persontrafik samt första besiktningar i samband med återregistrering
av bilar, som stått avregistrerade under kriget. Av dessa kunna köroch
trafikkortsprov icke helt skjutas åt sidan på grund av att ett visst behov av
nya förare föreligger ävensom att viss hänsyn bör tagas till bilskolornas intressen.
Beträffande ombesiktningar i samband med övergång från gengasdrift till
drift med flytande bränsle har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i cirkulärskrivelse
till samtliga besiktningsmän den 9 november 1945 framhållit, att ombesiktning
författningsenligt ej behövde utföras inom någon viss bestämd tid,
blott anmälan därom ingåves till besiktningsmännen inom föreskriven tid av 14
dagar. Därjämte ha meddelats vissa anvisningar angående uppläggandet av en
liggare över dylika anmälningar. För dem, som skola ombesiktiga fordon, innebär
sålunda en viss väntetid icke några större olägenheter.

Fordon, som inköpts från kronan, behöver ej besiktigas före registrering, enär
det militära besiktningsinstrument, som tillhandahålles köparen, gäller såsom
besiktningsinstrument vid ansökan örn registrering.

Genom en kungörelse den 23 november 1945 har Kungl. Maj:t medgivit fyra

Lördagen deli 8 december 1045.

Nr 41

Svar på interpellation. (Forts.)

månaders anstånd nied periodisk efterbesiktning, som skulle hava fullgjorts under
tiden 1 december 1945—31 mars 1946. Härigenom vinnes en viss avlastning
av besiktningsmännens arbetsbörda under de närmaste månaderna.

Motorfordon, som avförts ur automobilregister, får ej ånyo tagas i bruk utan
ny besiktning. Under kriget har undantag från denna bestämmelse varit gällande,
men undantaget upphävdes från och med den 1 juli 1945 efter riksdagens
hörande. För den som vill taga sådant fordon i bruk innebär givetvis en väntetid
hos besiktningsmannen olägenheter. Är behovet av snar besiktning särskilt
trängande med hänsyn till fordonets blivande användning, kan dock besiktning
bliva utförd efter endast någon dags väntan, eftersom besiktningsmännen som
regel reserverat viss tid dagligen för sådana angelägna förrättningar. Anvisningar
härom ha av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelats besiktningsmännen
genom skrivelse den 19 november 1945.

För besiktning av militära fordon finnas förordnade särskilda militära besiktningsmän,
vilkas antal uppgår till något över 100. Det har synts angeläget,
att dessa besiktningsmän där så är möjligt kunna under tiden för nu rådande
svårigheter utnyttjas för besiktningar inom det civila området. Kungl. Majit
har därför nyligen anbefallt vederbörande militära myndigheter att tillse, att
militär besiktningsman beredes tillfälle att åtaga sig förordnande såsom biträde
åt civil besiktningsman. Redan nu tjänstgöra på åtskilliga platser i landet militära
besiktningsmän såsom biträden åt de civila, och det kan förväntas, att detta
antal inom kort kommer att ökas avsevärt. Det är min förhoppning, att denna
åtgärd för tillfällig förstärkning av den civila besiktningsorganisationen skall
inom den närmaste tiden medföra en icke oväsentlig förbättring av nuvarande
förhållanden på besiktningsväsendets område.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen undersöker också möjligheterna att lösa de
lokalsvårigheter som uppkomma vid en ökning av antalet besiktningsmän. I
Stockholm, där lokalfrågans lösning berett särskilda svårigheter, ha emellertid
numera extra lokaler kunnat anskaffas för besiktningsmyndigheten, varigenom
anställande av ytterligare besiktningsmän möjliggöres.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har vidare hos statspolisintendenten gjort
framställning angående möjligheten att ställa vissa i motorfordonskännedom utbildade
statspolismän till en del besiktningsmäns disposition för att biträda med
besiktningsarbetet. Härigenom torde ökad kapacitet i detta arbete kunna uppnås
på vissa platser.

Ehuru väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke ansett sig kunna tillstyrka ett
av Kungl, automobilklubben till Kungl. Majit framfört förslag örn registrering
av fordon, som undergått endast viss förhandskontroll av vissa av klubben utsedda
personer, har styrelsen likväl för avsikt att söka utnyttja dessa personers
sakkunskap i besiktningsarbetet genom att örn möjligt förordna dem såsom biträden
åt besiktningsmän.

Från flera håll har förslag framställts, att författningsenlig besiktning av motorfordon
skulle tills vidare kunna ersättas med intyg från välrenommerad verkstad
angående fordonets tillstånd ur trafiksäkerhetssynpunkt. Såsom förut
nämnts förordnade Kungl. Majit, efter riksdagens hörande, att den tidigare
medgivna befrielsen från ny besiktning av fordon, som avses skola överföras från
beredskapsregistret till automobil registret, skulle upphöra fr. o. m. den 1 juli
1945. Denna återgång till förut gällande ordning ansågs ur trafiksäkerhetssynpunkt
nödvändig på grund av de dåliga erfarenheter, som vunnits angående de
avställda fordonens beskaffenhet. Det synes därför ur trafiksäkerhetssynpunkt
icke tillrådligt att nu släppa på kravet på en undersökning genom besiktningsman
av dessa fordon innan de insättas i trafik, i all synnerhet som det kan
antagas, att åtskilliga fordonsförare, vilka icke på lång tid framfört motor -

Nr 41.

Lördagen den 8 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

fordon, till en början komma att vara ovana och därför utgöra ett visst ytterligare
riskmoment. Till dessa betänkligheter mot att tills vidare ersätta besiktningsförfarandet
med allenast intyg från verkstad kommer svårigheten att
avgöra, jvilka verkstäder som skola anses vara välrenommerade. Då slutligen
det ifrågasatta förfarandet för registreringsmyndigheterna medför betydande
olägenheter, anser jag mig icke kunna biträda de framförda förslagen.

Även örn de redan vidtagna och de planerade åtgärderna icke kunna medföra
någon sådan lättnad, att en fordonsägare kan få sitt fordon besiktigat med samma
snabbhet som under normala förhållanden, synes dock anledning icke föreligga
att tala örn oefterrättliga förhållanden. Icke heller torde man behöva befara,
att besiktningsmöjligheterna längre fram skola bliva försämrade. De avregistrerade
personbilarna äro i stor utsträckning berövade sina gummiringar,
och innan dessa kunna ersättas och bilarna åter tagas i bruk, torde åtgärder ha
hunnit vidtagas för att möta eventuell ytterligare arbetsanhopning.

Det kan här även nämnas, att i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens cirkulärskrivelse
till samtliga besiktningsmän den 19 november 1945 framhållits vikten
av att förrättningarna utföras i sådan ordning, att de mest angelägna förrättningarna,
t. ex. avseende bilar i yrkesmässig trafik, örn möjligt bliva utförda
med förtursrätt. De fordon, som kunna komma att bli satta i efterhand vid besiktning,
torde därför i allmänhet utgöras av personbilar i beredskapsregistret.
Ett visst nödtvunget dröjsmål med insättande i trafik av dessa bilar, vilka i
allmänhet i åtskilliga år varit införda i beredskapsregistret, är givetvis i och
för sig otillfredsställande men får å andra sidan icke under nu rådande förhållanden
tillmätas alltför stor vikt.

Härefter yttrade:

Herr Henriksson: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr
statsrådet för det lämnade svaret och även för att svaret varit så pass utförligt.
Det finns också anledning att med en viss tacksamhet notera, att åtskilliga åtgärder
vidtagits för att örn möjligt kunna komma fram till en bättre ordning
pa detta område. Att situationen i alla fall icke på långt när är tillfredsställande
kan man nu konstatera, och även herr statsrådet har i interpellationssvaret
medgivit, att orsaken till att utvecklingen gått såsom den gjort är att tillskriva
vissa brister i förberedelserna för övergången till bensindrift.

. I statsrådets interpellationssvar lämnas vissa uppgifter örn de åtgärder, som
vidtagits_ av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samt har även omnämnts styrelsens
cirkulär av den 19 november, där man ger besiktningsmännen vissa direktiv,
varigenom skulle astadkommas bl. a. en snabbare behandling av fordon
i nyttotrafik, ävensom andra direktiv för att få en bättre ordning till stånd.
Det förefaller mig emellertid, som örn man hade kunnat tänka litet tidigare
på den saken. Visserligen är det riktigt, såsom herr statsrådet säger, att övergången
till bensindrift kanske kommit fortare än man beräknat, men alldeles
oavsett detta skulle man väl ändå, när man hade att räkna med möjligheten att
snart kunna återgå till bensindrift samt fa vissa lättnader på bensin- och gummiområdena,
i varje fall ha tänkt pa möjligheten att en större press på besiktningsmännen
skulle bil följden. Då nian sålunda borde ha förutsett att man
skulle fa en belastning större än den normala med en tillgång till besiktningsmän,
som var mindre än den normala, så borde man i tid ha kunnat vidtaga en
del av de åtgärder, som man sedan vidtog, dag tänker då på exempelvis åtgärdenatt
koppla in militära besiktningsmän samt att anställa ett större antal
biträden åt besiktningsmännen. Det råder ingen tvekan örn att det finns en
nel del folk, som har full kompetens att sköta denna uppgift, och då gäller

Lördagen den S december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

det blott att få tag på deni. Det finns emellertid här ett krux, som jag anser,
att man skulle kunna råda bot för, nämligen att frågan örn ersättningen till
besiktningsmännen icke är tillfredsställande ordnad, vilket också framgår av
interpellationssvaret. Man kan icke förvänta att kompetenta personer, som nu
äro sysselsatta inom andra områden, ställa sig till förfogande för att hjälpa
statsmakterna i en bekymmersam situation örn de därvid skulle förlora på detta.
Därför borde man ha kunnat se till att ersättningsfrågan ordnades på ett så
tillfredsställande sätt, att man fått den erforderliga personalen.

I interpellationssvaret berör herr statsrådet också den tid, som bilägarna få
vänta för att få besiktning verkställd. Herr statsrådet omnämnde sammanställningen
av den enquete, som verkställts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 9 november — alltså ungefär vid den tidpunkt, då jag framställde min
interpellation — och vari meddelas, att besiktningar kunde bliva utförda hos
58 procent av samtliga besiktningsmän inom mindre än en vecka, hos 37 procent
inom en ä två veckor samt hos 5 procent inom mer än två veckor. När man
ser dessa siffror, har man litet svårt att tro, att de kunna vara riktiga. Den
plats, som har det besvärligast, när det gäller detta problem, är Stockholm.
Här ha vi fem besiktningsmän, medan antalet besiktningsmän i hela landet är
57. Det är sålunda nära 9 procent av besiktningsmännen, som finnas här. Jag
har litet svårt att föreställa mig, att fördelningen av arbetsuppgifterna på de
befintliga besiktningsmännen inom samma ort skulle vara så ojämn, att icke
arbetsbördan för samtliga skulle vara lika. Vi ha andra orter, som påminna
rätt mycket örn Stockholm i fråga örn arbetsbelastning, och därför förefaller
det mig, som örn de angivna siffrorna icke skulle stå i rätt proportion till arbetsbelastningen.
Sedermera har ju situationen skärpts. Jag har inför den
befarade utvecklingen framställt min interpellation för att fästa uppmärksamheten
härpå. Det har också visat sig, att allt eftersom möjligheten att få
fram bilarna ur garagen och iordningställda för besiktning ökats växa svårigheterna
att få en sådan besiktning verkställd. Vi äro nu i den situationen,
att det, enligt vad som uppgivits för mig, för närvarande i Stockholm dröjer
mellan en och två månader, innan man kan få en besiktning verkställd. Finns
det i denna situation möjligheter att koppla in flera personer på detta arbete
torde det vara synnerligen tacknämligt. Vi hoppas, att herr statsrådet har sin
uppmärksamhet riktad på den sidan av saken.

Jag vill i detta sammanhang peka på en specialfråga, och det gäller besiktningen
av de fordon, som varit införda i beredskapsregistret. Även örn man
icke följt förslaget att släppa ut dessa bilar i trafik utan besiktning, finnas
dock vissa moment i själva besiktningsförfarandet, som man skulle kunna underlåta.
Jag tänker då bl. a. på vägningen. Dessa uppställda bilar hava väl
icke kunnat undergå någon ändring i vikten, och icke heller har det väl förekommit
någon gummiförslitning. Vägningsproceduren tager också sin tid. Enligt
min mening skulle man kunnat pröva de i besiktningsförfarandet ingående
olika arbetsmomenten och försöka inrikta sig på de moment, vilka äro av särskild
betydelse för att få fordonen i ett tillfredsställande skick, och på det
sättet ytterligare minska den tid, som erfordras för besiktningen, och hinna
undan med arbetet.

I skrivelsen från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av den 19 november
lämnas det också direktiv om att man i första hand skall tänka på angelägna
förrättningar och ge dessa företräde. Jag vet icke, i vad mån detta direktiv
hunnit omsättas i praktiken, dag har i varje fall fått den uppgiften, att det
hittills icke funnits någon för angelägna förrättningar reserverad tid, utan att
man löst denna fråga på det sättet, att man vid uppkommen vakans i orderlistan
plockat in en sådan mer angelägen förrättning. Emellertid hoppas jag,

Nr 41.

Lördagen den 8 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

att nian nied anledning av detta direktiv skall se till att mera angelägna förrättningar
skola få prioritetsrätt.

Det har ju, som också omnämnts i interpellationssvaret, framförts en del förslag
i syfte att hjälpa till att lösa denna fråga. Ett förslag, som kom från KAK,
gick ut på att Kungl, automobilklubben skulle ställa viss personal till förfogande
för att medverka vid besiktningar av avregistrerade bilar. Vidare har det framkommit
förslag örn att man skulle låta verkstäderna utföra besiktningar. Det är
ju klart, att man kan hysa tveksamhet örn lämpligheten av både den ena och
den andra vägen. Men när man bakom ett arrangemang har en organisation som
KAK, som är mån örn sitt anseende och själv har omsorg örn trafiksäkerheten,
förefaller det mig, som örn den första vägen vore att föredraga framför att överlämna
åt verkstäderna att utfärda intyg. Det är nämligen, såsom herr statsrådet
själv säger, utomordentligt svårt att veta, vilka verkstäder man skall
anse vara kapabla att utfärda sådana intyg. Nu har man i alla fall tagit fasta
på KAK:s förslag så till vida, att de personer, som KAK tänkt sig skulle ombesörja
denna uppgift, blivit anlitade såsom biträdande besiktningsmän. Jag
är övertygad örn att man på den vägen skall kunna få fram ett ytterligare antal
såsom bilbesiktningsmän lämpliga personer och därigenom komma ur den besvärliga
situation, som vi för närvarande befinna oss i.

Herr talman! Jag har velat göra dessa kommentarer till herr statsrådets svar.
Jag ber ännu en gång att få tacka honom för det utförliga svaret och hoppas,
att han, som nu har uppmärksamheten riktad på frågan, gör vad göras kan för
att få förbättringar till stånd.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! Bara ett par kommentarer till vad herr Henriksson här sagt.

Man skulle måhända kunna rikta den anmärkningen mot förfarandet, när
det gäller att komma till rätta med bilbesiktningarna, att man inte tillräckligt
tidigt vidtagit erforderliga åtgärder. Herr Henriksson anser, att dessa åtgärder
skulle ha kunnat sättas in tidigare än vad som nu skedde. Jag kan emellertid
försäkra, att när folkhushållningsministern och bränsleministern befunno sig i
det läget, att de fingo klart för sig, att något kunde göras för att släppa loss
motorbränslet, satte de sig i förbindelse med kommunikationsdepartementet, och
vi började omedelbart vidtaga de förberedande åtgärder, som skulle kunna tänkas
bli nödvändiga.

Sedan får man inte glömma bort, att bilbesiktningsmännen på grund av de
förhållanden, som rått under kristiden, måhända icke erhållit den ersättning,
som de skulle kunnat räkna med i normala fall, alldenstund de icke haft lika
många bilar att besiktiga som under fredstid. Jag tror inte det är så lätt att
få folk att utan vidare ställa sig till förfogande, att finna personer som äro beredda
att omedelbart ställa örn sin verksamhet och inrikta sig på bilbesiktning,
utan man måste nog vidtaga särskilda åtgärder i detta avseende. Det var enklast
att komma i förbindelse med de militära bilbesiktningsmännen, och därför gjorde
man detta så snart man blev i tillfälle därtill.

Möjligt är, att den ersättning, som utgår till dessa extra bilbesiktningsmän, är
för låg. Den utgör för närvarande 25 kronor per dag, och det kan tänkas, att
de som skulle kunna komma i fråga för denna verksamhet icke äro nöjda med
en dylik betalning.

Sedan är det. som herr Henriksson säger, alldeles riktigt att man här framfört
önskemål örn att man genom ett alexanderhugg skulle komma till rätta med
svårigheterna genom att låta de enskilda verkstäderna utfärda intyg, som skulle
Inedföra rättighet att köra bil. Jag medger, att jag själv har lekt med tanken,
men ur trafiksäkerhetssynpunkt måste man nog göra korstecknet inför en sådan

Lördagen den 8 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

åtgärd, eftersom man enligt min mening i dylikt fall inte skulle lia tillräckliga
garantier för att trafiksäkerhetens krav uppfylldes. Jag skall i sammanhanget
bara anföra ett uttalande, som gjordes i Aftonbladet för någon tid sedan av
en bilbesiktningsman som säger bland annat följande: »Man anmäler nämligen
ofta till besiktning vagn, som är i så bristfälligt skick, att den måste underkännas
och sålunda besiktigas ytterligare en gång, vilket ger dubbelt arbete. För
övrigt stannar det inte alltid med en bakläxa. En av de senaste dagarna hade
20 underkända bilar uppvisats för andra gången. Inte mindre än 11 av dessa
eller mer än hälften underkändes ånyo, huvudsakligast för bromsfel. Dessa defektor
torde kunna förklaras genom verkstädernas utomordentliga arbetsbörda
med åtföljande forcering.»

Detta är, tycker jag, ett bevis örn något för att man här mäste skatta sig
verklig garanti för att trafiksäkerheten icke skall sättas i fara. . .

Yad sedan de mest angelägna förrättningarna beträffar så ha i varje fall direktiv
utfärdats, varav uttryckligen framgår, att de bilar, som ur trafiksynpunkt
anses mest angelägna att få besiktigade, skola komma i första, hand, och jag
kan inte tänka mig annat än att man i allmänhet följer dessa direktiv. Därtill
kommer en sak, som man stundom förbiser, nämligen att även verkstäderna i
nuvarande situation äro synnerligen överbelastade. Av undersökningar, som
gjorts inom kommunikationsdepartementet, framgår att man även pa verkstäderna
kan få vänta upp till en månad och i vissa fall ända upp till tva mannder
innan bilägaren kan få sin bil försatt i sådant skick, att den kan föras till be Jag

vill bara till slut summera de åtgärder, som vidtagits från statsmakternas
sida för att komma till rätta med de Svårigheter som man nu har att brottas
med. Dessa äro följande: i fråga om ombesiktningar räcker det med anmälan
Bilar, som köpts av kronan, behöva icke registreras. Anstånd lia medgivits med
periodiska efterbesiktningar. I cirkulärskrivelse till besiktningsmännen har
meddelats, att angelägna besiktningar skola ha förtursrätt. Ett betydande antal
militära besiktningsmän lia förordnats såsom biträden till civila besiktningsmän.
Ytterligare sådana komma att förordnas. Statspolismän lia i viss utsträckning
ställts till disposition för att biträda med besiktningsarbetet, och slutligen
undersöker väg- och vattenbyggnadsstyrelsen möjligheterna att förordna av
Kungl, automobilklubben föreslagna personer såsom biträden.

Jag hoppas att man med dessa åtgärder verkligen skall uppnå det som jag
otvivelaktigt önskar i lika hög grad som herr Henriksson, nämligen ett förfarande,
som medger en snabbare takt än den som man har kunnat inregistrera
hittills.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som
anförde: Herr talman! Herr Thäpper har med kammarens tillstånd till mig
framställt följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat, att löne- och anställningsförhållandena
för inom vägväsendct anställda arbetare visat tecken pa försämring, sedan
vägväsendet förstatligades?

2) örn så är förhållandet, ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder, som kunna
förbättra förhållandena för vägarbetarna i nu förenämnda avseende?

Tnterpellanten erinrar, att vägarbetarna i vissa avseenden efter förstatli -

Svar pd

interpellation.

Nr 41.

Lördagen den 8 december 1945.

Si''ar på interpellation. (Forts.)

gandet av vagväsendet erhållit förbättringar, bl. a. vad det gäller en del soeiala
förmaner, såsom sjukersättning, fri läkarvard och pension, men »det måste ändå
konstateras», säger interpellanten, »att förbättringarna icke sträckt sig till avlönings-
och anställningsförhållandena i övrigt utan att dessa i stället tenderat
till att ha undergått en försämring efter förstatligandet».

Beträffande avlöningsförhållandena aberopar interpellanten dels uppgifter i
socialstyrelsens lönestatistik rörande ackordsförtjänsten för grovarbetare i vägunderhåll
och dels av honom kända fall, i vilka enskilda arbetare sett sin inkomst
avsevärt minskas under 1944 i jämförelse med 1943.

Enligt lönestatistisk årsbok har timf ört jönsten från 1943 till 1944 vid tidlönsarbete
ökat med 4 öre till 1: 26, för ackordsarbete med 3 öre till 1: 60 och
vid allt arbete oavsett löneform med 3 öre till 1: 32. Detta motsvarar respek rv-Vn

1 9 °ch :2,3 procents förhöjning under första året efter förstatligandet.
-Därtill komma de sociala förmånerna. Höjningarna äro icke stora, men man
kan dock icke med stöd av den åberopade statistiken göra gällande, att en allman
löneminskning inträtt inom vägväsendet under det första året efter förstatligandet.
Motsatsen är fallet.

Färskare siffror äro tyvärr icke tillgängliga, Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att ifrågavarande statistik är behäftad med större osäkerhet
an vanligt. För 1943 bygger den nämligen på uppgifter från de 170 vägstyreiserna
som befunno sig under avveckling, men för 1944 på uppgifter från
de 24 vagiorvaltningarna. Uppgifterna avse första halvåret. Beräkningsgrunderna
och grundmaterialet kunna ha varit olika. Denna omständighet får man
halla i minnet, när man använder detaljsiffrorna för de olika länen. I all synnerhet
aroust de siffror interpellanten anför, nämligen ackordsförtjänsten per
timme i vissa län, mycket osäkra. I Hallands och Malmöhus län uppgick sålunda
— tor att ta de mest talande exemplen — ackordsarbetet 1944 till mindre

LaIeiTPTT av det.t<?tada arketet att döma av uppgifterna i lönestatitisk årsrr;
z ila,1|and dar mtratt en löneförhöjning med 3 öre per timme för allt arbete
oavsett loneform. Den siffran skiljer sig ju avsevärt från den av interpellanten
nämnda 28-oreSminskmngen på ackordsinkomsten.

,..D,etkunde vara åtskilligt mer att säga örn denna statistik, men dess kvalitet
förefaller mig vara sådan, att man icke kan dra några mera bestämda slutsatser
av densamma.

Om jag sålunda tar statistiken med en nypa salt, har jag därmed icke bestritt,
att problemet sjunkande ackordsförtjänst och minskat ackordsarbete
existerar, även om det icke har den omfattning som interpellationen ger intryck
av, och även om inkomstminskningen har lokal karaktär.

Interpellanten har särskilt uppehållit sig vid förhållandena i Östergötland
dar han inhamtat upplysningar från vägmästare och vägarbetare. En jämförelse
mellan uppgifterna i lönestatistisk årsbok rörande timförtjänsterna för
grovarbetare i vägunderhåll under första halvåret 1943 och vägförvaltningens
motsvarande uppgifter för 1945 visar en stegring av timförtjänsten med 9°öre
DT .1: 2i’-nVld tldlönsarbete, med 27 öre till 1:76 vid ackordsarbete och nied
15 ore till 1:35 vid allt arbete oavsett löneform. Ackordsarbetet var 1943
J % och 1945 18 % av det totala arbetet, alltså en fördubbling av ackordsarbetets
omfattning. Motsvarande uppgifter för 1944 saknas. Vägförvaltningen
har emellertid företagit en undersökning beträffande samtliga vägarbetare —
salunda icke endast grovarbetare — för tiden 1 januari—15 december 1944
och för tiden 16 december 1944—15 oktober 1945. Timförtjänsterna voro under
den förstnämnda perioden vid tidlönsarbete 1: 24, vid ackordsarbete 1: 64
,..vld allt aroete 1:29. Under den sistnämnda perioden voro motsvarande
ortjanster respektive 1:27, 1:67 och 1:35. Antalet ackordstimmar har så -

Lördagen den S december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

lunda under 1944 utgjort 13 % och 1945 20 %. och den genomsnittliga förtjänsten
har höjts med 5 % trots att någon ändring av kollektivavtalet icke
skett.

Från det vägmästarområde, där interpellanten är bosatt, visar en verkställd
undersökning för tiden 6 december 1944—15 oktober 1945 en genomsnittlig
timförtjänst av 1:28 vid tidion, 1: 67 vid ackordslön och 1: 39 vid allt arbete
oavsett löneform. Antalet ackordstimmar har varit 28 % av totala, antalet arbetstimmar.

Beträffande interpellantens uppgift, att vissa arbetare inom detta vägmästarområde
skulle haft större förtjänster under vägdistriktets tid än efter förstatligandet,
har vägförvaltningen meddelat, att detta sammanhänger med att
under vägdistjjktets tid ackord sattes i efterskott på arbeten av sådan art, att
rättvisa ackord icke i förväg kunnat beräknas, ett system som måste anses förkastligt.
Vägförvaltningen i Östergötlands län förklarar sig sträva efter att i
största möjliga utsträckning bedriva vägunderhållsarbeten på ackord, icke minst
med tanke på att bereda arbetarna en inkomstökning. Vägförvaltningen fasthåller
emellertid noga vid den grundsatsen, dels att arbetet skall vara av sådan
beskaffenhet, att ett riktigt ackord i förväg kan beräknas, dels att givet ackord
ovillkorligen skall gälla för den arbetsperiod, som vid ackordets lämnande
avsetts, även örn förtjänsten skulle bli större än som beräknats. Vidare anser
vägförvaltningen, att det bästa sättet att rätt beräkna ackorden är på grundval
av arbetsstudier, men har dock icke, såsom interpellanten vill göra gällande,
beskurit vägmästarnas rätt att utlämna ackord. Vägmästarna ha tvärtom uppmanats
att lämna ackord på dikningar och dikesrensningar, reparation och
målning av skyddsräcken, avmejning av väg- och dikesslänter m. m., d. v. s.
sådana arbeten, som ännu icke kunnat göras till föremål för normgivande arbetsstudier.
Å andra sidan anser vägförvaltningen det vara riktigt och ändamålsenligt
att gruskrossning och grustransporter ackordsättas genom vägförvaltningens
ingenjörer och med hjälp av arbetsstudier för de däri ingående variabla
arbetsmomenten. Vidare meddelar vägförvaltningen, att underhandlingar
upptagits med representanter för arbetarna örn enhetliga ackord för hela länet
vad beträffar uppsättning och nedtagning av snöskärmar oell snöruskor.

Så långt vägförvaltningen i Östergötlands län. Socialstyrelsens lönestatistik
visar beträffande omfattningen av ackordsarbetet vid vägunderhållet, att detta
1939 utgjorde 32 % men 1943 hade nedgått till 20 %. Detta sammanhänger delvis
med en under krigsåren minskad omfattning av sådana arbeten, vilka kunna
ackordsättas. För 1944 — det första året efter förstatligandet — har siffran
sjunkit i något långsammare tempo eller till 18 %. Möjligen har denna minskning
inträtt endast på papperet och icke i verkligheten. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
erinrar, att vissa mindre byggnadsarbeten på gränsen till underhållet,
som av vägstyrelserna utfördes för uttaxerade medel, lånemedel och behållningar
och i statistiken fördes till underhållet, numera utföras för byggnadsanslag.
Vissa stickprov visa en stegrad omfattning av ackordsarbetet under 1945.
Det är mig bekant, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen strävar att utvidga
ackordsarbetet, varigenom arbetarnas förtjänster skulle öka, och jag utgår därför
ifrån att ackordsarbetets andel framdeles kommer att bli väsentligt större än
vid tidpunkten för vägväsendets förstatligande.

Det är visserligen sant, att sådana felaktigheter vid ackordssättning kunna
förekomma, att objektivt sett en justering framstår som riktig. I sådana fall
måste dock ofta hänsyn tagas även därtill, att en inkomstminskning alltid är
kännbar för arbetaren och att han icke ensam hör lida för felaktig ackordssättning.
Från olika håll har jag erfarit, att s. k. klumpackord och efterskottsackord
avskaffats under första året efter förstatligandet. Det är möjligt att man

Nr 41.

Lördalen (leii S december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

därvid stundom fäst avseende uteslutande vid den olämpliga ackordsformen
men icke betänkt, att ackordet — oavsett formen för dess beräknande — inneburit
en av den gamla arbetsledningen godtagen inkomst för arbetaren, sorn
uppfattat inkomstminskningen som ett brytande av en indirekt utfästelse. I
sådana fall böra riktigt beräknade ackord snarast möjligt införas. I andra fall
ha ackords justerin gar föranledda enbart av rationalisering förekommit. Skulle
det verkligen ha inträffat, att sådana justeringar lett till sänkt ackordsförtjänst
per timme, måste detta betecknas som ett fel och ägnat att skapa ovilja hos arbetarna
mot arbetsstudier och rationalisering. Denna synpunkt borde vara så
självklar, att jag innan bevis för motsatsen framlagts har svårt att tro, att den
skulle annat än i undantagsfall ha lämnats obeaktad inom vägväsendet. Jag
har icke kunnat finna annat än att väg- och vattenb.y ggnads^y reisen verkar
för riktiga principer vid ackordssättningen, och tagna stickprov ha visat högre
timförtjänst vid arbetsstuderat ackordsarbete än såväl vid tidlönsarbete som icke
arbetsstuderat ackordsarbete. Självfallet kan jag icke gå i god för varje lokal
ackordssättning, men det förefaller sannolikt, att en del av de påtalade förhållandena
tillhör de övergångssvårigheter, som inte helt kunde undvikas vid
vägväsendets omorganisation, och att de riktiga principerna alltmer tränga igenom.

Beträffande anställningsförhållandena gör interpellanten gällande, att ett
färre antal arbetare sysselsättas vid väghållningen efter förstatligandet än på
vägdistriktens tid, att sysselsättningen icke är så jämn och att hänsyn icke tagits
till anställningstidens längd vid permitteringar.

Det är ovedersägligt, att antalet anställda vid vägbyggnadsarbetena nedgått.
Enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelar sammanhänger detta
delvis med att arbetsmarknadsläget föranlett en sådan återhållsamhet vid beviljandet
av arbetstillstånd, att vägbyggnadsanslagen — trots att de under kristiden
i hög grad begränsats — icke kunnat utnyttjas i vid deras beviljande avsedd
omfattning. En förteckning över under detta budgetår behandlade ansökningar
örn byggnadstillstånd för allmänna vägar visar, att under månaderna
guni—augusti förekommit 17 ansökningar, av vilka 11 avslagits. Under tiden 1
september—23 november ha behandlats 15 ansökningar, vilka samtliga bifallits.
Det frikostigare beviljandet av tillstånd under hösten sammanhänger givetvis
med det förändrade arbetsmarknadsläget.

Vid vägunderhållet sysselsattes under vägdistriktens sista år (1943) 11 257
arbetare, varav 6 184 heltidsanställda, och under budgetåret 1944/45 efter förstatligandet
10 914 arbetare, därav heltidsanställda 6 379. Arbetsstyrkan vid
vägunderhållet har sålunda i stor sett bibehållits, och antalet heltidsanställda
har ökats.

Rörande ojämnheten i sysselsättningen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bl. a anfört följande:

»Beträffande anställningen vid vägunderhållet är att märka, att vissa omskiftningar
ha skett i vissa län. Det visade sig nämligen, att arbetsstyrkan i
vissa län var mycket stor och i andra relativt liten, örn hänsyn tages till arbetets
omfattning. Med anledning av den permittering av arbetare, som på grund
härav måste ske omedelbart efter vägväsendets förstatligande, hemställer, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen gemensamt med statens arbetsmarknadskommission
örn ett särskilt anslag avsett för arbeten att sysselsätta permitterade arbetare
samt för viss annan arbetslöshet av mindre omfattning. För användningen av
detta anslag äro vägförvaltningarna bundna av samarbete med länsarbetsnämnderna.
När det gäller större arbeten underställes frågan arbetsmarknadskommissionens
prövning. Anslaget har kommit till mycket olika användning i olika
län, beroende på bl. a. att arbetsmarknadssituationen varit olika.

Lördagen den 8 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det är styrelsens strävan att åstadkomma en så jämn sysselsättning som möjligt
för vägunderhållsarbetarna. Möjligheterna äro något olika i olika delar av
landet. Sålunda äro möjligheterna något större i södra delen av landet, där vintrarna
icke äro så stränga och långa och där snömängden i regel icke är så stor
som i landets norra del. Oavsett de olika möjligheterna i detta avseende i landets
olika delar föreligger emellertid behovet att avväga arbetsstyrkans storlek
efter de under olika årstider och väderleksförhållanden erforderliga arbetena.
Vägarna äro till den alldeles övervägande delen vanliga grusvägar, som
kräva största insatsen av arbete —• även under normala förhållanden — dels på
våren i samband med vägarnas iordningställande efter tjällossningen, dels på
hösten i samband med uppgrusningen. Inom ramen för det egentliga vägunderhållet
söka vägförvaltningarna att mellan dessa perioder förlägga arbeten, som
icke äro så säsongbetonade. Att helt utjämna säsongvariationerna inom ramen
för vägunderhållet är dock icke möjligt. Detta gäller särskilt norrlandslänen,
där arbetarna sedan gammalt bruka skaffa sig sysselsättning under vintern vid
skogsarbeten. När arbetsmarknadssituationen ändras, så att arbetstillstånd icke
längre kräves för anlitande av vägväsendets byggnadsmedel, blir möjligheten
något större att jämnt sysselsätta en stamtrupp vägarbetare, särskilt i landets
södra delar. Då kunna nämligen dessa under mellanperioderna sysselsättas med
s. k. smärre förbättringsarbeten, dock endast i den män sådana kunna vara erforderliga
för trafiken och böra utföras som smärre arbeten vid ett bedömande
ur ekonomisk synpunkt. Det är nämligen att märka, att större sammanhängande
vägbyggnadsarbeten alltjämt liksom hittills böra utföras som särskilda vägbyggnadsföretag.
De lämpa sig mindre för utjämning av variationerna vid vägunderhållet.
»

Av det av väg och vattenbyggnadsstyrelsen nämnda särskilda anslaget på
15 milj. kr., som avsetts för mötande av viss mindre arbetslöshet och sysselsättning
av vissa permitterade arbetare, som kunna göra anspråk på jämn sysselsättning,
hade den 31 augusti förbrukats endast omkring 3,5 milj. kr. Vägförvaltningarna
ha genom en striktare gränsdragning mellan byggnads- och underhållsarbeten
icke fullt lika stor frihet som vägstyrelserna att utföra sådana mindre
byggnadsarbeten på gränsen mellan underhåll och byggnad, som av vägstyrelserna
kunde finansieras med uttaxerade medel, behållningar och lånemedel. Denna
något minskade smidighet i finansieringen av sysselsättningsutjämnande arbeten
borde dock, förefaller det mig, uppvägas av fördelen av 15-miljonersanslaget.
Beträffande detta anslag gäller, att arbeten för en kostnad av upp till
10 000 kr. kunna igångsättas efter samråd med länsarbetsnämnden och större
arbeten efter samråd med arbetsmarknadskommissionen. Däremot kräves icke
arbetstillstånd. Av arbetsmarknadspolitiska skäl hade emellertid tidigare det
villkoret satts för anslagets användning, att arbeten finansierade med detta anslag
skulle reserveras för vägarbetare över 50 års ålder. Denna omständighet
och sannolikt även vissa brister i kontakten mellan väg- och arbetsmarknadsmyndigheter
lia försvårat anslagets användning. En bättre ordning synes nu
vara genomförd. Vidare kommer jag att föreslå en sådan utforminng av vissa
väganslag på sjätte huvudtiteln under nästa budgetår, att möjligheterna till sysselsättningsutjämnande
åtgärder -förbättras oberoende av hur 15-iniljonersanslaget
blir använt iJag

har ingenting att invända mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens resonemang,
att s. k. smärre förbättringsarbeten i sysselsättningsutjämnande
syfte böra utföras för vägväsendets ordinarie byggnadsmedel endast i den mån
de kunna anses vara erforderliga flör trafiken och böra utföras som smärre
arbeten vid ett bedömande ur ekonomisk synpunkt. Men jag vill göra ett tilllägg
beträffande tolkningen av begreppet »ekonomisk synpunkt». Skulle lä -

Nr 41.

Lördagen den 8 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

get på arbetsmarknaden vara sådant, att permitteringar, föranledda av rent
vägekonomiska skäl, tvinga samhället att utbetala arbetslöshetsunderstöd eller
att sysselsätta arbetskraften vid företag, som äro ur ekonomisk synpunkt
olämpligare än sådana smärre arbeten, som vägväsendet kan anordna, så bör
vägväsendet taga hänsyn härtill. Det kan nämligen icke vara riktigt, att vare
sig statliga eller enskilda företag planera sin verksamhet så extremt företagsekonomiskt,
att de säsongmässigt lägga på samhället en orimligt stor del av
den nationalekonomiska kostnaden för den arbetskraft, som i huvudsak sysselsattes
inom dessa företag. Jag är medveten örn att det är svårt att driva denna
synpunkt så långt, att full säsongutjämning uppnås. Men det är mitt intryck,
att den anförda synpunkten tidigare på sina håll alltför litet beaktats såväl
inom offentlig som framför allt inom enskild verksamhet och att vi i framtiden
måste ägna den större uppmärksamhet. Det är därför tillfredsställande,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarat det vara styrelsens strävan att
åstadkomma en så jämn sysselsättning som möjligt för vägarbetarna.

De två län, där i höst de största permitteringarna ägt rum, äro Västernorrlands
och Norrbottens län. När man hör de stora permitteringssiffrorna från
dessa län, bör man dock minnas, att det till stor del rör sig om arbetare, som
icke lia sin huvudsakliga inkomst av vägarbete.

På grund av väderleksförhållanden och med hänsyn till en lokal opinion,
som kritiserat vägarnas tillstånd, har arbetsstyrkan i de nämnda länen tidvis
svällt till ovanlig storlek. Rörande förhållandena i Västernorrland har
det meddelats mig, att snön kom relativt tidigt under senare delen av år 1944
och åtföljdes av omväxlande töväder och frost, vilket krävde omfattande sandnings-
och andra arbeten. Under de följande månaderna 1945 kommo snöstormar
i tät följd, vilket medförde en kontinuerlig anställning av en särskilt
stor arbetsstyrka. Därefter följde en tjällossningsperiod av osedvanlig svårighet.
Arbetet under och särskilt efter densamma blev mycket omfattande.
Vägarna voro icke återställda förrän efter budgetårsskiftet den 1 juli 1945.
Under sommaren kommo —• liksom även i andra delar av landet -— kraftiga
slagregn, vilka förorsakade översvämningsskador av stor omfattning. Även
detta medförde betydande arbeten. För Viisternorrlands del voro vid det egentliga
vägunderhållet anställda 700—800 man under slutet av 1944 och 900—
1 100 man under våren och sommaren 1945. Till jämförelse kan nämnas, att
under vägdistriktens sista år var anställd en arbetsstyrka varierande mellan
250 och 650 man.

Det är svårt för mig att bedöma, örn vid varje tidpunkt arbetsstyrkan
varit den minsta möjliga och om elen en gång anställda styrkan reducerats i
lämplig takt. Det har vid undersökningen av denna sak framgått, att en viss
mindre del av gruskrossningsarbetena kunnat anstå, men detta skulle lia berört
blott ett mindre antal arbetare. Vidare borde måhända permitteringarna
ha börjat tidigare och skett mer kontinuerligt. Den aktuella frågan är emellertid,
vilken arbetsstyrka som nu bör sysselsättas vid vägunderhållet och
vilket arbete, som står de permitterad!? till buds. De särskilda åtgärder som
vidtagits äro följande. I arbeten, som finansieras av 15-miljonersanslagot, beredas
75—80 man sysselsättning. Arbetstillstånd har givits för byggnadsarbeten,
ingående i flerårsplan, varigenom 35 man fått arbete. Ett 20-tal man
placeras som specialarbetare vid arbeten i arbetsmarknadskommissionens regi.
Dessa åtgärder medföra, att de pensionsberättigade vägarbetarna i Västernorrland
få sysselsättning, medan mera tillfälligt anställda torde kunna placeras
i annat arbete, främst skogsarbete. Den övervägande delen av de permitterade
lia vana vid skogsarbete.

Beträffande Norrbotten kan erinras, att av de inemot 3,5 milj. kr., som

Lördagen den 8 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

förbrukats av 15-miljonersanslaget, faller nära en halv miljon på Norrbotten.
Pengarna lia emellertid delvis använts oriktigt, i det att arbeten finansierade
med 15-miljonersmedel bedrivits även under tid, då de ordinarie underhållsarbetena
voro relativt omfattande. Detta har motverkat 15-miljonersanslagets
syfte och bidragit att öka maximiantalet anställda och följaktligen ge permitteringarna
större omfattning. Ansvaret härför delas av de lokala väg- och
arbetsmarknadsmyndigheterna. Av de 600 man, som skulle ha permitterats,
örn ej särskilda åtgärder vidtagits, äro 210 pensionsberättigade. Liksom i
iYästernorrland igångsättas i Norrbotten vägbyggnadsarbeten för att i första
hand sysselsätta dessa, i den mån ej annat lämpligt arbete finnes. När jag här
talat örn att de pensionsberättigade arbetarna i första hand beredas sysselsättning,
får därav icke dragas den slutsatsen, att samtliga de pensionsberättigade
arbetarna under alla förhållanden kunna göra anspråk på året runtsysselsättning.
Pensionsbestämmelserna äro så utformade, att detta för närvarande
icke är möjligt, i synnerhet i Norrland. Att en stamtrupp av vägarbetare
bör kunna beredas tryggare anställning är mm mening, men jag är
icke nu beredd att taga ställning till huru stor denna grupp bör vara och
hur den skall definieras.

De två mest uppmärksammade fallen av permitteringar, nämligen i Västernorrland
och Norrbotten, avvecklas på ett sådant sätt, att anställningssiffrorna
under den nu ingångna säsongen icke bli lägre än normalt. Som påpekats
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, är det icke möjligt att undvika, att sysselsättningen
vid vägväsendet varierar, i Synnerhet då väderleken orsakar tillfälliga
svårigheter. Även i andra län än de två av mig närmare berörda ha väderleksförhållandena
varit svåra. Planeringen av arbetena utföres för närvarande
på sina håll på ett grundligt sätt, och jag hoppas, att detta snart skall
kunna sägas örn hela vägväsendet. Genom central planering för varje län bör
jämnare sysselsättning kunna erhållas än på vägstyrelsernas tid. Men det krävs
da, att man vid planeringen även har den sociala synen och icke bara den
tekniska.

Det inträffade har aktualiserat frågan örn hur man för framtiden på bästa
sätt skall kunna bemästra situationer sådana som de nämnda och verka för
smidigare kontakt mellan vägmyndigheterna och arbetsmarknadsmyndigheterna.
I sådant syfte har arbetsmarknadskommissionen företagit en rundfråga till
vägförvaltningarna. Svaren komma att ge en bild av hur sysselsättningen efter
vägväsendets förstatligande växlat inom olika län vid underhållsarbeten och
15-miljonersarbeten och hurudan utvecklingen väntas bli till 15 maj 1946. När
resultatet av denna undersökning föreligger, blir det möjligt att på säkrare
grund ta ställning till de frågor örn sysselsättningsutjämning, som interpellanten
berört. En redan beslutad åtgärd är, att vägväsendet skall inkopplas i arbetsmarknadskommissionens
varselsystem. Permitteringar i större skala äro
ju en logisk följd av att arbetsstyrkan tillfälligt svällt över det normala. Varsel
skall därför ges ej blott inför förestående permitteringar utan även inför
förestående anställningar.

Beträffande vad interpellanten anfört örn att arbetare med kortare tjänstetid
permitterats före arbetare med längre arbetstid meddelar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att rapporter örn förment orättvisa permitteringar inkommit till
styrelsen blott i rena undantagsfall. Styrelsen har emellertid i sådana fall verkställt
ingående utredning och samrått med väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet.
för sådana arbetare, för vilka den åberopade arbetstiden ligger
långt tillbaka i tiden, har det ofta vant svårt att erhålla fullt tillfredsställande
uppgifter, b örhallandena på detta område lära bli lättare att behärska allt
eftersom arbetarnas anställningsförhållanden samlas pä arbetskorten. Styrel -

Nr 41.

Lördagen den 8 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

sen hävdar alltjämt den meningen och verkar för att — när andra skäl icke
kunna vara avgörande — arbetare med kortare tjänstetid skall permitteras före
arbetare med längre tjänstetid.

Möjligheten att förbättra vägarbetarnas anställningsförhållanden sammanhänger
i viss mån med den framtida utvecklingen av vägarbetenas omfattning.
På denna punkt kan jag erinra örn den väsentliga ökning av anslagen för väghållningen,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslår i sina petita för
nästa budgetår. Såvitt jag nu kan finna, kan jag i stort sett ansluta mig till
den uppfattning rörande vägarbetenas omfattning under nästa budgetår, som
väg- och vattenbyggmadsstyrelsen givit uttryck åt.

Vidare yttrade:

Herr Thäpper: Herr talman! Jag vill först till herr statsrätt och chefen
för kommunikationsdepartementet framföra mitt tack för det långa och utförliga
svaret på min interpellation. Jag måste emellertid beklaga, att jag inte
finner svaret lika tillfredsställande som det är långt. Jag anser nämligen, att
herr statsrådet fäster alltför stor vikt vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
synpunkter både vad det gäller vägarbetarnas anställningsförhållanden och
deras löneförhållanden. Och dessa förhållanden ha inte varit och äro inte ännu
tillfredsställande.

Jag bär i min interpellation framhållit, att lönerna för vägarbetarna tenderat
till att undergå en försämring efter förstatligandet. Herr statsrådet anför,
att någon allmän löneminskning icke ägt rum efter förstatligandet, utan i stället
har under 1944 en mindre ökning av lönen ägt rum. Sålunda har timförtjänsten
vid tidlönsarbete ökats med 4 öre, för ackordsarbete med 3 öre och vid
allt arbete oavsett löneform med 3 öre. Dessa siffror äro riktiga, när man tar
dem för landet i dess helhet, men man får härvidlag icke bortse ifrån, att när
man får fram denna i och för sig mycket blygsamma ökning av genomsnittsförtjänsten
för landet i dess helhet, så är det dock icke mindre än 9 av landets
24 vägförvaltningar, som uppvisa en lägre genomsnittsförtjänst vid allt arbete,
oavsett löneformen, efter förstatligandet. De vägförvaltningar, som enligt Lönestatistisk
årsbok uppvisa lägre genomsnittsförtjänst år 1944 än år 1943, alltså
efter förstatligandet, äro Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus,
Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands vägförvaltningar.
I en del fall äro förtjänstminskningarna 1 öre per timme, men i ett
par fall uppgå de till 7 öre per timme, och i ett fall är minskningen inte mindre
än 11 öre per timme. Endast en ringa eftertanke Säger oss, vad det måste betyda
för lågt avlönade arbetare, när varje som helst kompensation uteblir, eller
rent av som i dessa fall en sänkning av lönen inträffar under nu rådande dyrtid.
Jag anser mig sålunda icke ha sagt för mycket i min interpellation, när
jag talat örn att lönerna tenderat till att ha undergått en försämring. Det är
ju möjligt, att, som herr statsrådet anför, statistiken är behäftad med brister
liksom all statistik, men tendensen är ju ändå fullt tydlig.

örn jag håller mig till mitt eget län, Östergötlands, kan jag för att få litet
mera tillförlitlighet över statistiken anföra, att genomsnittsförtjänsten för år
1942 var kr. 1:15 per timme. 1943 steg den till 1:20, alltså en stegring med
5 öre, men 1944 efter förstatligandet sjönk den med 1 öre till 1: 19 per timme.
Herr statsrådet framhåller vidare, att de siffror, som jag anfört örn ackordsförtjänsten
per timme, skulle vara mycket osäkra. Låt mig då få anföra några
förtjänstminskningar från mitt eget vägmästarområde, där jag själv med respektive
arbetare fått kontrollera de minskningar av förtjänsten, som de fått vidkännas
efter förstatligandet. Detta är alltså inte statistik utan klara och ovedersägliga
fakta.

Lördagen den 8 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

En arbetare, Sven Jönsson, har fått vidkännas en förtjänstminskning av 855
kronor eller från 3 800 till 2 945 kr. En annan arbetare, Josef Pettersson, hade

1943 en inkomst av kr 3 479: 34. År 1944 hade den sjunkit till 2 930: 75 eller
med kr. 548:59. Antalet arbetstimmar utgjorde 1943 2 270 och 1944 2 237.
En tredje arbetare, J. F. Karlsson, hade år 1943 en inkomst av kr. 3 648: 28.
Ar 1944 hade den sjunkit till 3 185: 86. Antalet ackordstimmar hade nedgått
från 796 år 1943 till 415 år 1944. En annan arbetare. Axel Andersson, har sett
sin förtjänst minskad från kr. 3 106:94 till 2 619:26. Man får inte förundra
sig över att dessa arbetare ha svårt att i staten och vägförvaltningen se någon
mönsterarbetsgivare,

Nu har vägförvaltningen i Östergötland anfört, att detta skulle bero på att
vägdistriktet har använt s. k. klumpackord, satta i efterskott. Men jag vill påpeka,
att dessa sjunkande förtjänstsiffror, som jag anfört från Östergötland,
icke äro några isolerade företeelser. Inom vägförvaltningen i Stockholms län
ha inträffat förtjänstminskningar av 700 till 800 kronor år 1944 jämfört med
förtjänsten för i huvudsak samma arbete år 1942. Jämföras inkomsterna åren

1944 och 1943, blir skillnaden ännu större, då en del av berörda arbetare fått
sin inkomst minskad med 1 000 till 1 200 kronor under år 1944, beroende på
att ackordsarbete icke förekommit i nämnvärd utsträckning. Det är att märka,
att omfattningen av arbetet med reparation av vägbeläggningar, som dessa arbetare
utfört, icke har minskats men att det i stället till största delen bedrivits
mot timlön. Inom senast nämnda vägförvaltning har till och med en arbetare
drabbats av en inkomstminskning från 5 300 till 3 700 kronor eller
med 1 600 kronor.

Jag skulle kunna anföra liknande inkomstminskningar från andra län, bland
annat Örebro län. Det är således alldeles tydligt, att detta icke är en enstaka
företeelse från Östergötland.

När man går att bedöma vägarbetarnas löneförhållanden, får man icke bortse
ifrån att dessa arbetare hade ett mycket dåligt utgångsläge vid krigets
och därmed krisens utbrott. Lönerna reglerades avtalsmässigt i större utsträckning
först efter de nya vägdistriktens tillkomst i början av år 1937.
Dessa låga löner konserverades sedan över till krisåren. Detta gällde för vägdistrikten
i allmänhet, med undantag för vissa vägdistrikt, som hade fört en
mera tillfredsställande lönepolitik. Vad som således i verkligheten synes ha
inträffat efter förstatligandet är, att även de vägdistriktsarbetare, som haft det
någorlunda tillfredsställande, pressats tillbaka, så att trots kraftiga lönereduceringar
för dem lönen för hela kåren har ökats med blygsamma 2,3 procent.

örn jag alltså försöker att göra en sammanfattande bild av vad lönestatistiken
med sina brister ändå säger, så skulle det vara, att vi ha goda och dåliga
vägförvaltningar. Att så också verkligen är förhållandet är väl ganska förståeligt
och ligger i sakens natur. Till de dåliga vägförvaltningarna räknar
jag då dem, som skött förvaltningen på sådant sätt, att arbetarna under rådande
kris drabbats av avsevärda förtjänstminskningar. Dessa förvaltningar måste
lia förbisett, att vägväsendet inte bara består av tekniska och ekonomiska
problem, utan att det även har sociala sådana. För att hålla mig till förhållandena
i mitt eget län vågar jag påståendet, att redan sådana förtjänster under
år 1943, som jag anförde exempel på och som då lago mellan 3 000 och
3 500 kronor, måste anses som laga. När sedan dessa förtjänster under år
1944 pressats tillbaka till under 3 000 kronor, så förstår man knappast, hur
dessa vägarbetare och deras familjer lia klarat sig under nuvarande dyrtid.
Det står utan vidare klart, att det måste betyda en mycket lag levnadsstandard.
Jag har mig bekant, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hittills har
rest ett mycket hart motstånd mot värjo försök till löneregleringar flir denna
kår.

Nr 41.

Lördalen dea 8 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

När jag- framförde min interpellation, hade jag endast haft tillgång till -statistiska siffror till och med år 1944, förutom att jag i vissa fall fått taga
del av enskilda arbetares faktiska årsförtjänster. I herr statsrådets svar har
emellertid beträffande Östergötland anförts förtjänstsiffror till och med den
15 oktober i år. Av dessa siffror skulle framgå, att genomsnittsförtjänsten
skulle ha ökats per timme från kr. 1:29 1944 till kr. 1:35 under 1945 eller
med 5 procent. Detta skulle alltså gälla samtliga vägarbetare och icke endast
grovarbetare, för vilka senare ju genomsnittsförtjänsten i länet under år 1944
var, icke 1: 29 utan 1: 19. Om man räknar med en genomsnittlig arbetstid av
2 100 timmar per år, skulle dessa kr. 1: 35 per timme ge en årsinkomst av
kronor 2 835. Den inkomsten förefaller icke alltför imponerande under nu
rådande dyrtid. Jag finner det tacknämligt, att vägförvaltningen i Östergötlands
län förklarat sig sträva efter att i största möjliga utsträckning bedriva
vägunderhållsarbetena på ackord, icke minst med tanke på att bereda
arbetarna en inkomstökning. Jag måste emellertid konstatera, att ökningen
av genomsnittsförtjänsten med 5 procent under år 1945 förefaller ytterligt
blygsam, örn man ställer den i relation till de fina resultat från arbetsstudierna
vid vägarna i Östergötland, som vägförvaltningen säger sig ha kommit
till. Som jag anförde i interpellationen, skulle det ägt rum en ökning av den
totala krossgrusproduktionen med 74 procent vid timlön och 78 procent vid
ackordslön. Produktionen skulle per arbetare ha ökat med 59 procent. Vid övergång
från timlön till ackordsarbete utan arbetsstudier skulle på några arbetsplatser
produktionen ha ökat med 31 procent per arbetare.

I modern arbetsprocess böra väl även arbetarna, de anställda alltså, få
njuta frukterna av produktionens effektivisering, vilket dock tydligen här varit
fallet i endast mycket ringa omfattning. Man bör vid en rationalisering
icke enbart se på de åstadkomna arbetsresultaten utan också till förhållandena
för de arbetare som åstadkommit dem. Det förefaller, som örn vägförvaltningen
i Östergötland hittills i betänklig grad bortsett härifrån. Ett så avsevärt
förbättrat arbetsresultat borde utan hinder av gällande kollektivavtal också
ha avspeglat sig i en större förbättring av ackordsförtjänsten. En del vägförvaltningar
synas alltså lia glömt bort, att ett förbättrat arbetsresultat också
bör komma de anställda till godo. Så får icke ske, örn man vill göra anspråk
på att betraktas som någorlunda modern arbetsgivare.

Jag tar också fasta på vägförvaltningens i Östergötland meddelande, att vägmästarna
ha uppmanats att utlämna på ackord sådana arbeten, som ännu icke
kunnat göras till föremål för normgivande arbetsstudier. Att det emellertid under
första tiden efter förstatligandet arbetats mera på timtid än före förstatligandet,
fasthåller jag vid. Detta har jag noga kontrollerat inom det vägmästaromrade,
där jag själv är bosatt, och härvid stöder jag mig på utsagor från ett
storPantal arbetare. Den i interpellationssvaret anförda statistiken visar också,
att så har varit fallet, även örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gör den reservationen,
att minskningen endast skulle ha inträtt på papperet. Jag noterar emellertid
med största tillfredsställelse, att herr statsrådet utgår ifrån att ackordsarbetets
andel framdeles kommer att bil väsentligt större än vid tidpunkten för
vägväsendets förstatligande. Värdefullt är också herr statsrådets uttalande, att
därest sänkt ackordsförtjänst per timme förekommit vid ackordsjusteiringar,
föranledda av rationalisering, måste detta betecknas som ett fel och vara ägnat
att skapa ovilja hos arbetarna mot arbetsstudier och rationalisering. Det är att
hoppas, att den förnuftiga syn, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu
ha på ackordsarbetet, också skall tillämpas av samtliga vägförvaltningar.

Vad sedan gäller anställningsförhållandena synes även av interpellationssvaret
framgå, att det brustit åtskilligt beträffande planläggningen av arbetet in -

Lördagen den 8 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

om en del vägförvaltningar. Som jag framhöll i interpellationen, kan det icke
vara klok planläggning att ha en stark ansvällning av arbetskraft sommartid,
vilken sedan följes av omfattande permitteringar under hösten och vintern. Sådan
dålig planering synes särskilt lia förekommit för Västernorrlands och Norrbottens
del.

Herr statsrådet anförde, att för Västernorrlands del voro vid det egentliga
vägunderhållet anställda 700—800 man under slutet av 1944 och 900—1 000
man under våren och sommaren 1945. Till jämförelse kan nämnas, säger herr
statsrådet, att under vägdistriktens sista år var anställd en arbetsstyrka varierande
mellan 250 och 65 man. Denna senare siffra förefaller emellertid att vara
oriktig. Enligt socialstyrelsens uppgifter var i början av juli 1943 arbetsstyrkan
i Västernorrlands län 845 man, alltså icke 650 man, såsom anges i interpellationssvaret.
Det förefaller alltså, som örn nyanställningen av arbetskraft på
grund av exceptionella väderleksförhållanden icke skulle ha varit särdeles stor
jämfört med vägstyrelsetiden, men permitteringarna ha ändå sedan blivit av betydande
storleksordning.

Beträffande Norrbotten säges i interpellationssvaret, att medel av det s. k.
15-miljonersanslaget »använts oriktigt, i det att arbeten finansierade med 15-miljonersmedel bedrivits även under tid, då de ordinarie underhållsarbetena
voro relativt omfattande». Detta skulle ha bidragit till att öka maximiantalet
anställda och följaktligen ha givit permitteringarna större omfattning.

Uppgifterna örn det stora antalet anställda i jämförelse med anställningssiffrorna
under vägstyrelsernas tid, synes emellertid även här vara en sanning
med modifikation. Enligt uppgifter i Sociala meddelanden voro i Norrbottens
län år 1941 anställda 739, år 1942 822 samt 1943 868 man. I år skulle 850 ä
875 man ha varit anställda, varför antalet anställda icke kan sägas ha avsevärt
överstigit arbetsstyrkan under vägstyrelsernas tre sista år. Det är därför överraskande,
att permitteringarna ha fått en sådan omfattning som de fått.

Det synes också ha brustit betänkligt i planläggningen, när det har gällt anordnande
av arbeten för de sålunda permitterade. Enligt vad jag inhämtat, har
vägförvaltningen först den 1 december framlagt förslag till lämpliga arbeten
under 15-miljonersanslaget, och till samma datum hade vägförvaltningen icke
inkommit till statens arbetsmarknadskommission med begäran örn arbetstillstånd
för en del av de i de ordinarie planerna ingående vägbyggnadsarbetena,
som skulle komma i fråga såsom arbete åt de permitterade. Sådana rena planläggningsfrågor
borde ju vägförvaltningen ha kunnat börja med ett par månader
innan uppsägningarna skedde, varigenom igångsättandet av arbeten icke
behövt fördröjas, utan en övergång kunnat ske i anslutning till uppsägningarna
från underhållet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen synes knappast ha anledning att skriva
den hittillsvarande användningen av 15-miljonersanslaget på sitt förtjänstkonto.
Dessa medel ha i stor utsträckning måst komma till användning på grund av
den dåliga disponeringen inom vissa vägförvaltningar av andra anslagsmedel.

I interpellationssvaret talas om — jag förmodar, att det är en felskrivning
— »vad interpellanten anfört örn att arbetare med kortare tjänstetid permittera
ts före arbetare med längre arbetstid». Mot ett sådant förfarande vill jag naturligtvis
inte rikta någon erinran. Men det är i stället så, att det förekommit,
att arbetare med lång tjänstetid permitterats före arbetare med kortare anställningstid.
Jag har här en uppgift om permitteringar av arbetare vid vägmästarområdet
BD7 Kalix, där 9 arbetare med en anställningstid från 15 till 22 år
permitterats. Det är beklagligt, och man blir uppriktigt sorgsen, när arbetare
med så lång arbetsanställning bli permitterade. Jag känner dock inte till, om

Andra kammarens protokoll 19JtC>. Nr il. 2

Nr 41.

Lördagen den 8 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

även i detta fall arbetare med längre anställningstid fått sluta före arbetare med
kortare sådan.

Jag vill emellertid med tacksamhet notera de positiva uttalanden, som herr
statsrådet gjort i interpellationssvaret. Hit räknar jag uttalandet om att »skulle
läget på arbetsmarknaden vara sådant, att permitteringar, föranledda av rent
vägekonomiska skäl, tvinga samhället att utbetala arbetslöshetsunderstöd eller
att sysselsätta arbetskraften vid företag, som äro ur ekonomisk synpunkt olämpligare
än sådana smärre arbeten, som vägväsendet kan anordna, så bör vägväsendet
taga hänsyn härtill».

Alldeles särskilt värdefullt är herr statsrådets uttalande om att »genom central
planering för varje län bör jämnare sysselsättning kunna erhållas än på
vägs tyrol sörnäs tid. Men det kräves då, att man vid planeringen även har den
sociala synen och icke bara den tekniska». Det är i detta avseende, som det enligt
mitt förmenande har brustit högst betänkligt, och det är detta som har föranlett
min interpellation. Vägförvaltningarna böra inte förbise, att deras ställningstagande
inte bara betingas av de tekniska och ekonomiska resultat, som de
kunna åstadkomma för en modern väghållning. De ha också att taga hänsyn
till sakens sociala sida, alltså till frågan örn trivseln och tryggheten för de
anställda vägarbetarna. Detta är så mycket mer befogat, som vi här ha att göra
med en arbetargrupp, som i lönehänseende måste betecknas som en av de sämst
ställda..De förhoppningar, som jag personligen hyste, när jag röstade för vägförstatligandet,
var att man skulle få ett vägväsende som i alla avseenden var
modernt, alltså även i det avseendet, att det skulle innebära väsentliga förbättringar
för de anställda vägarbetarna. Sådana förbättringar ha tyvärr hittills
icke kommit till stånd.

Jag vill därför till sist, samtidigt som jag än en gång framför mitt tack för
svaret, uttala den förhoppningen, att väsentliga förbättringar för de anställda
vägarbetarna verkligen skola komma att genomföras inom det statliga vägväsendet.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! Det är ganska naturligt, om jag icke här kan gå in på de enskilda fall,
som herr Thäpper anfört. Han säger, att han icke rör sig med statistik utan
med klara och ovedersägliga fakta. Det är givet, att detta rent retoriskt kail
lia en viss effekt. Men örn jag skall försöka få en klar bild av hur läget är för
vilken arbetargrupp som helst i landet beträffande lönehöjning eller lönesänkning,
mäste jag ta ett genomsnitt. Jag skall i fråga om vilken yrkesgrupp som
helst kunna pavisa ovedersägliga fakta i den ena eller den andra riktningen,
men de äro inte relevanta i fråga örn det allmänna tillståndet inom respektive
yrkesgrupper.

När mterpellanten i sin interpellation anförde vissa siffror, nämnde han
Hallands län, där man haft en minskning av ackordsförtjänsten på 28 öre per
timme under 1944. Det är klart, att jag mäste försöka leta fram hur löneläget
i själva verket ställer sig inom detta län, och jag får då fram, att det varit en
genomsnittlig ökning av förtjänsten på allt arbete per timme med 3 öre. Likaså
har interpellanten anfört Västernorrlands län, där det var en minskning av
ackordsförtjänsten med 19 öre. Där hade man verkligen en genomsnittlig minskning
av ali arbetsförtjänst, men när det gäller vägförvaltningen i detta län
har jag i mitt interpellationssvar påpekat, att jag anser, att man där icke skött
sina angelägenheter så, som önskvärt varit. Där kan man nämligen notera den
stora minskning på 11 öre, som interpellanten nämnde i sitt anförande. Går
jag till Jönköpings län, sa anförde interpellanten att det där var en minskning
pa 16 öre, men i genomsnitt var det en minskning på 3 öre. I Kristianstads

Lördagen den 8 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

län hade enligt interpellanten ackordsförtjänsten minskats med 15 öre, men
där är det en genomsnittlig minskning i timförtjänsten på 1 öre. I Malmöhus
län nämnde interpellanten att det var en minskning på 15 öre och lika mycket
i Värmlands län. Där är det emellertid en genomsnittlig ökning per timme
med 2 öre.

Jag bär bara velat anföra detta som ett bevis för att man inte kan så där
utan vidare dra slutsatser av enstaka fall. Jag har icke haft möjlighet att kontrollera
dessa, utan har endast kunnat hålla mig till de genomsnittliga siffrorna
för lönerna på detta verksamhetsområde.

Sedan anförde herr Thäpper, att han för Östergötlands vidkommande visserligen
kunde konstatera en ökning av förtjänsten på 5 %, men han ansåg, att
detta icke var en höjning som var tillfredsställande under nuvarande förhållanden.
Det är kanske riktigt i och för sig, men vi skola komma ihåg, att denna
ökning skett utan att kollektivavtalets bestämmelser undergått någon förändring
under denna tid. Det har icke skett någon generell löneförhöjning. I
den mån jag skall uttala mig om vägarbetarnas löner överhuvud taget och om
vad som därvid kan anses skäligt får jag säga, att detta blir en sak som fackförbundet
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen få klara ut. I den mån förbättringar
böra genomföras måste det ske i vanlig ordning genom underhandlingar
och träffande av nya kollektivavtal mellan parterna.

Det är alldeles riktigt, som interpellanten säger, att frukterna av rationaliseringen
och de ökade arbetsresultaten skola njutas av alla berörda parter. Han
nämnde, att man genomfört vissa rationaliseringar exempelvis i Östergötland,
vilket i och för sig är tacknämligt, men att dessa rationaliseringar i varje fall
icke i sådan utsträckning, som kan anses rimligt och billigt, hittills kommit
arbetarna till godo. För min egen del hyser jag även den uppfattningen, att i
den mån man genomför ackordsarbete och rationalisering, det icke bara är
företagarparten som skall tillgodogöra sig de därigenom uppkomna fördelarna,
utan de skola också komma alla dem till del, som medverkat till ett
bättre och mera effektivt resultat än tidigare.

Yad sedan beträffar de särskilt utsatta länen, Västernorrlands och Norrbottens,
har jag redan i mitt interpellationssvar klart och tydligt sagt ifrån, att
här föreligga brister. Men örn man ser på det hela — och jag har härvidlag
vissa diagram, som jag skall ställa till interpellantens förfogande efter denna
debatt, om han så önskar — så finner jag, att några större anmärkningar i allmänhet
icke kunna göras mot sysselsättningsgraden. Man förmärker i varje
fall under det senaste året, en medveten strävan att försöka åstadkomma en
säsongutjämning. Jag kan inte heller förstå annat än att även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
måste vara intresserad av att få en jämn, konstant och dessutom
yrkesskicklig arbetarstam, och att man skulle föredra detta framför att
lia tillfälligt sammanrafsat folk. Jag medger emellertid, att för Norrbottens
vidkommande har man vid något tillfälle använt det s. k. 15-miljoneranslaget
just vid den tidpunkt, då sysselsättningen varit som störst inom länet. Detta
tillvägagångssätt, måste anses vara mindre lyckligt.

I fråga örn avskedande eller permittering av arbetare anförde herr Thäpper
vissa exempel, som jag ju inte nu haft möjlighet att kontrollera. Jag vill emellertid
i detta sammanhang understryka, att det är svårt att komma till fullt
klara principer beträffande bedömningen av den arbetstid, som en arbetare
skall kunna tillgodoräkna sig. Det har nämligen i en del fall visat sig, att arbetare
med relativt lång sammanlagd arbetstid under senare år varit sysselsatta
med annat arbete, som varit bättre betalt än vägarbete. Skall man då, om
do önska återvända till vägarbetet, avskeda arbetare som visserligen ha kortare
sammanlagd arbetstid inom vägväsendet men som arbetat på vägarna un -

20 Nr 41. Lördagen den 8 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

der senare år? Det är sådana och andra svårigheter, som ha uppstått i detta
sammanhang och som kanske kunna lia förorsakat vissa komplikationer.

Jag vill sluta med att understryka, att jag hoppas att de principer beträffande
ackordssättningen samt beträffande arbetets fördelning och åstadkommandet
av en jämn sysselsättning, vilka jag givit uttryck åt i mitt interpellationssvar,
i framtiden skola komma tili tillämpning inom alla vägförvaltningar.
Jag tror också, att med de väsentligt utökade anslag för vägunderhållningen
här i landet, som komma att föreslås och väl även att beviljas, sä skall nog en
hel del av de tandsprickningsbesvär, om jag så får säga, som man haft i samband
med förstatligandet, kunna elimineras då genom dessa anslag medel komma
att ställas till vägväsendets förfogande i helt annan utsträckning än som
under de senare åren varit fallet.

Herr Hällgren: Herr talman! Jag vill närmast säga några ord i anledning
av uttalandet från statsrådsbänken örn att man beträffande vägarbetena kommer
att vidtaga åtgärder i säsongutjämnande syfte.

Redan i fjol framhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i en skrivelse till
Kungl. Majit, att det med hänsyn till vägarbetets rätta tekniska skötsel vore
bra, örn man vid vissa tillfällen kunde få anordna exempelvis mindre vägförbättringsarbeten,
så att man därigenom kunde sysselsätta hela vägarbetarkåren
och sluppe företaga permitberingar. Det läge i vägväsendets eget intresse,
att man för de olika vägarbetena hade tillgång till en kår av vana vägarbetare.

Det förefaller emellertid, som örn arbetsmarknadskommissionen många gånger
har lagt sin tunga hand över det hela, och att det nog vore skäl i att man
även från det hållet försökte se litet mer välvilligt på frågan örn en utjämning
av arbetet vid vårt vägväsende. Det är sålunda under flera år som vissa mindre
arbeten — jag skall inte ta några exempel nu, ty jag har gjort det tidigare
här — inte ha kunnat bli utförda, därför att arbetsmarknadskommissionen
ständigt har sagt nej till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställningar
om att få utföra dem.

Jag vet också, att det åtminstone inom vissa vägförvaltningar verkligen finns
en önskan örn att få till stånd en jämnare sysselsättning av vägarbetarna.

Såsom jag redan i våras i en motion påpekade, kan man ju näppeligen tänka
sig att rationalisera mera på detta område, ty medan år 1939 21 000 arbetare
voro sysselsatta vid vårt vägväsende, hade siffran år 1943 sjunkit till 11 000
och i juli 1944 till 9 600. Härtill kommer, att kriget nu är slut och biltrafiken
har kommit i gång, och man har ju varit överens örn att vägunderhållet då
inte bara skall skötas ordentligt utan att man också skall försöka åstadkomma
den standardförbättring, som måst eftersättas under kriget.

Jag är emellertid endast tacksam för de positiva uttalanden, som härom
gjorts i statsrådets svar på interpellationer och det var egentligen närmast
för att berätta en liten iakttagelse, som jag här begärde ordet.

Jag har i år rest längs hela ostkusten, från Trelleborg till Haparanda, och
det slog mig då, att de sämsta vägarna hittade jag i Västernorrlands län, som
ju är det län, som uppvisar de största permitteringarna och en ganska stor arbetslöshet
när det gäller vägväsendet.

Herr Thäpper: Herr talman! När jag här drog fram några särskilda fall
av inkomstminskning, så skedde det inte — det vill jag säga till herr statsrådet
— i något retoriskt syfte, utan därför att herr statsrådet i interpellationssvaret
själv sade, att den tillgängliga statistiken måste tågås med en nypa
salt. Jag resonerade som så, att kan man inte lita på statistiken så får man
väl gå till de enskilda fallen, och det är det som jag har gjort.

Lördagen den 8 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

Beträffande de fall från Östergötland, som jag dragit fram i interpellationen,
har —• såsom framgår av interpellationssvaret — vägförvaltningen sagt,
att inkomstminskningarna berott på att man tidigare satt klumpackord i efterskott.
Men det är ju ett faktum, att ännu större förtjänstminskningar kunna
påvisas i andra län, såsom Stockholms län, örebro län o. s. v. Och för att man
skall lia kunnat få fram denna blygsamma genomsnittliga förhöjning av. 2,3
procent, måste det tydligen vara på det sättet, att arbetarnas inkomster i de
bäst skötta vägdistrikten, såsom jag ser det, ha pressats ned mycket väsentligt,
ty i en hel del distrikt ha ju vägarbetarna haft mycket låga inkomster,
som de, såsom jag här tidigare sagt, inte lyckades få ändrade före krisåren,
emedan arbetarna ju inte i större utsträckning voro organiserade förrän efter
de nya vägdistriktens tillkomst. Det är just denna nedpressning, som jag för
min del finner mycket beklaglig, örn jag t. ex. jämför vägarbetarna med andra
arbetare, låt oss säga grovarbetarna vid statens järnvägar, och tager den lägsta
orten eller A-orten, lia grovarbetarna vid statens järnvägar 96 öre i grundlön.
Sedan lia de fått statstjänarna.s tillfälliga förbättring med 7 öre, och dessutom
lia de index 27 öre. Det gör en timförtjänst på 1 krona 30 öre. Tager jag
däremot vägarbetare på A-ort, uppbära de i den södra delen av landet 94 öre
med ett tillägg av 22 öre. De ha alltså icke kunnat få det tilägg som de övriga
lägre statstjänarna, alltså grovarbetare vid statens järnvägar m. fl. ha
fått. Det beror på att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarat sig anse, att
de sociala förmåner, som utgåves efter förstatligandet, skulle kompensera detta
tillägg. Vägarbetarnas lön blev alltså en krona 16 öre; det är en skillnad på
14 öre. Även detta säger, att vägarbetarnas löner äro mycket låga.

Vad beträffar de intensiva förbättringar i produktionshänseende, som särskilt
vägförvaltningen i Östergötlands län framhållit synnerligen eftertryckligt,
är det fortfarande ganska beklagligt, att man icke kunnat komma fram
till en större förtjänstökning, när man säger sig ha åstadkommit så fina resultat
som man gjort. I fråga örn ackorden finner jag, att de icke borde vara
så bundna av kollektivavtalen. Där skulle det vara möjligt att få bättre förtjänst
för vägarbetarna.

Vad de orättvisa permitteringarna angår, ger jag statsrådet rätt i att det i
fråga om permittering kan förekomma svårigheter att träffa fullt rättvisa avgöranden.
Men jag tror, att när en arbetare med tio års anställning fått arbeta
kvar, medan en med tjugu års arbetstid har permitterats, detta utgör ett exempel
på sådana uppenbara orättvisor som man från arbetarhåll velat påtala.

Till sist vill jag säga, att jag betraktar svaret som mycket positivt. Det
sade jag redan i mitt första anförande. Jag vill gärna i svaret lägga in att det
inger den förhoppningen, att vi småningom skola komma fram till bättre förhållanden
för vägarbetarna än de för närvarande ha.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! I anledning av herr Hällgrens anförande vill jag, när skulden för
njuggheten i fråga örn arbetslöshetsanslag lägges på arbetsmarknadskommissionen,
bara poängtera, att kommissionens åtgärder dikterats av sysselsättningspolitiska
skäl, i det man velat dirigera arbetskraften till vissa bestämda
arbetsområden, en sak som med hänsyn till de förhållanden, varunder vi levat
under de sista åren, är ganska förklarlig.

I fråga om statistiken är det riktigt, som herr Thäpper säde att jag anfört,
nämligen, att jag tog statistiken med en nypa salt, eftersom vi befunnit oss i
ett övergångsskede. Det iir icke lätt att få tillförlitliga upplysningar. Men å
andra sidan, att gå till motsatt ytterlighet och taga enstaka exempel, som äro
mycket drastiska, och diirav draga slutsatser för hela landet är, tycker jag, att
vara något för djärv i sitt resonemang.

Nr 41.

Lördagen den 8 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vidare, när det gäller frågan att kunna taga ut större förtjänster, exempelvis
i Östergötlands län, är det väl en sak, där arbetarna lia anledning att gå
till sitt eget förbund. Ty det tillkommer ju fackorganisationen att vid sina underhandlingar
med arbetsgivarna söka taga ut vad den anser vara möjligt. Jag
skulle tro, att det näppeligen kan vara en angelägenhet för herr Thäpper och
mig i riksdagen att befatta oss med dessa spörsmål, alldenstund fackföreningsrörelsen
själv hittills alltid hävdat principen, att den skall sköta sådana angelägenheter.

Slutligen, vad beträffar frågan örn skillnaden mellan de löner, som utgå till
grovarbetare vid järnvägarna, och de löner, som utgå till vägarbetarna, kan
måhända den gjorda jämförelsen i och för sig vara riktig. Jag vet emellertid
icke, örn i beloppet en krona 16 öre, som herr Thäpper anförde, ingå några
sociala förmåner eller örn dessa äro utanför, örn dessa sociala förmåner äro
utanför, är icke skillnaden så stor mellan en krona 16 öre och en krona 30 öre.

(Herr Thäpper inföll här: De andra ha dessa förmåner förut.)

Då är alltså den reella skillnaden 14 öre.

När det gäller ackorden har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redan förklarat
sig villig att tillämpa principen att använda ackord i största möjliga
utsträckning. Då det är fråga örn fastställande av timlöner får man väl överlåta
åt väg- och vattenbyggnadsarbetarförbundet och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att klara upp saken vid de förhandlingar som, efter vad jag har hört,
redan pågå.

Vad angår frågan örn avskedandet av arbetare kom herr Thäpper med ett
nytt drastiskt exempel. Kan icke fackorganisationen taga upp diskussion med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen örn ett sådant fall? Enligt uppgifter jag
fått har man uppnått rättelse i andra liknande fall, som dock icke varit så
drastiska som det herr Thäpper anförde.

Herr Dickson: Herr talman! Det är icke min avsikt att nu draga upp en
socialiseringsdebatt liknande den, som förekom i somras i anledning av herr
Lindahls interpellation, där han påtalade vissa missförhållanden inom statens
järnvägar som han tyckt sig ha observerat.

För övrigt är det väl så, som statsrådet nyss sade, att i fråga örn det. nyligen
förstatligade vägväsendet vissa tandsprickningsåkommor ännu måste
hänga kvar, och att det därför är för tidigt att alltför bestämt yttra sig härvidlag.
Det kommer att bero på framtiden.

Men det är ett moment i den allmänna debatten i dessa frågor, som jag ändå
skulle vilja stryka under i detta sammanhang. Här går omkring en massa människor
i landet och för övrigt i många andra länder och tror och. får jag väl
säga, hoppas, att i samma ögonblick som staten får hand örn ett företag skall
det, som en omvänd hand, genast bli bättre för de anställda. Det hjälper icke,
detta är en illusion. Jag tror att det är angeläget, att man kväver denna illusion
i dess linda. Varför skall man låta människor gå och vänta på ting, som icke
kunna bli verklighet, åtminstone icke i den utsträckning de själva hoppas?

Statsrådet förekom mig på en punkt, där jag hade tänkt att tala örn fackföreningarna.
Det är ingen väsentlig skillnad örn det är enskild eller statlig
ledning i fråga örn en verksamhet; det blir i båda fallen fackföreningarnas
uppgift att sköta, om att de anställda få sitt och, som statsrådet antydde, så
mycket som de rimligen kunna få ut ur företaget.

Om i framtiden — vilket jag från mina utgångspunkter hoppas ej skall bli
fallet — vi här i landet komma att gå vidare på förstatligandets väg, tror jag
att det kommer att visa sig, att staten som arbetsgivare icke blir bekvämare

Lördagen den 8 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

att förhandla med än vad åtminstone i många fall enskilda företagare äro. Jag
tror, som jag sade nyss, herr talman, att denna omständighet kan vara värd
att understrykas även i detta sammanhang. Här ha nu under en kort tidsperiod
två aktade och omdömesgilla ledamöter av denna kammare stigit upp och
uttalat sitt missnöje över förhållandena vid två av de största statsdirigerade
verken i detta land. Jag kan icke undgå att finna, att detta är signifikativt,
och att det ligger något av brustna illusioner i deras framträdande. Dessa
brustna illusioner har jag härmed velat bidraga till att göra ännu mera brustna.

Herr Thäpper: Herr talman! Jag skall icke tvista med statsrådet längre
örn statistiken. Jag känner till uttrycket Som säger, att det finnes många slag
av lögner men att av alla lögner statistiken är en av de värre.

När statsrådet resonerade på detta sätt i interpellationssvaret, återstod endast
för mig att gå till de enskilda fall som jag kände till. Jag påstår icke att
dessa fall skulle vara normerande för landet i dess helhet. Men jag känner mycket
väl till dem från mitt f. d. egna vägdistrikt, och jag känner till dem från
Stockholm och Örebro. Utan att vara för djärv kan man draga vissa slutsatser
örn hur det ligger till.

Tar jag statistiken med en nypa salt kan jag, med utgångspunkt från vägarbetarkåren
före förstatligandet, vid läsandet av socialstyrelsens statistik registrera
en förtjänstökning av tre öre. Men då har det, som jag förut sade, troligen
varit vägdistrikt, som lågo synnerligen illa till före förstatligandet, som
gjort att man överhuvud taget kunde få fram denna förtjänstökning. Däremot
har det i en del län, där lönefrågan förut skötts bäst, blivit en försämring; det
är här jag i interpellationen talat örn en tendens. Det är klart, att det blir en
facklig angelägenhet att ordna upp det; det är icke tu tal om annat. Men vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har hittills visat mycket liten förståelse, när det
gällt att rätta till dessa saker. Det är beklagligt, att det skall gå så långt, att
tvistigheter skola uppstå. Vi trodde väl att man på det hållet åtminstone skulle
vara så modern, att man såge litet annorlunda på de anställdas arbetsproblem,
allra helst dessa ligga sämre till än jämförliga grupper i andra delar av statsförvaltningen.

Till herr Dickson vill jag säga, att jag är själv gammal fackföreningsmän.
Även om jag kan konstatera vissa missförhållanden i samband med statliga
myndigheters skötsel av dessa frågor, gives det ingen garanti för att enskilda
arbetsgivare skulle vara bättre. Jag har betraktat detta så som örn de olika
vägförvaltningarna närmast lärt sig en hel del för mycket av de privata arbetsgivarna
att gå till väga. Skulle man på arbetarhåll lia anledning till missnöje
är det därför att i många avseenden tillämpas samma principer som på enskilt
håll följas.

Alltså, vad jag här konstaterat och ansett klokt att påtala för att få rättelse
till stånd, det innebär, det kan jag försäkra herr Dickson, icke för .mig några
brustna illusioner. Jag har i interpellationen pekat på de förbättringar i socialt
avseende, som vägarbetarna fått och som de säkerligen, om det varit fråga
om enskilda arbetsgivare, skulle ha nödgats vänta mycket länge på. Men jag vill
utsträcka dessa förbättringar även till det ekonomiska området. Det är icke
fråga örn brustna illusioner, utan jag tror, att vi även på detta område skola
kunna ordna till förhållandena så, att lönerna bli nöjaktiga.

Herr Hällgren: Herr talman! Jag begärde ordet för att erinra herr Dickson
därom, att det var en borgerlig kommunikationsminister som framlade propositionen
om statens övertagande av de allmänna vägarna och att han stöddes
av borgerliga partier. Det fanns däremot socialdemokrater som röstade mot

Nr 41.

Lördagen den 8 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

detta förslag. Men det hindrar icke, att, sedan detta beslutats av riksdagen, man
därav söker göra det bästa möjliga både för vägväsendet, för vägtrafiken och
för de inom vägväsendet anställda.

Herr Dickson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Jag
ber att få instämma i den senare delen av herr Hällgrens anförande.

Härpå yttrade:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag hade icke ämnat deltaga i
denna interpellations debatt. Jag saknar ju närmare kontakt med det arbetsområde,
som närmast är föremål för överläggning. Men det är en sak i det
resonemang, som förts i dag, som alldeles särskilt intresserar mig och som jag
känner väl till från en annan yrkeskår: den svårighet för de arbetsanställda,
som ligger däri att arbetet blir så säsongbetonat. Den ärade interpellanten har
alldeles särskilt uppehållit sig vid detta, som är en mycket viktig sak för
statsmakterna att uppmärksamma. Det föreföll som örn statsrådet icke var
främmande för den tanken, att man icke bör vissa årstider rafsa ihop folk,
som statsrådet uttryckte sig, från olika områden och få arbetsstyrkan särskilt
hög, med resultat att det under annan årstid måste bli avskedanden och permitteringar
i stor utsträckning. Samma tendens gör sig gällande för den stora
banarbetarkåren vid statens järnvägar. Det är därför jag livligt instämmer
med interpellanten, att dessa saker måtte ägnas uppmärksamhet, så att tillgängliga
arbetsuppgifter fördelas i största möjliga utsträckning på hela året.

Det var emellertid, herr talman, icke för att säga dessa få ord som jag
begärde ordet. Det var närmast med anledning av herr Dicksons inlägg under
debatten. Herr Dickson återkom till den tankegång, som han utvecklade
i ett anförande i somras, där han ville påminna om att ett förstatligande av
arbetsområden ingalunda är till båtnad för de anställda. Med andra ord, han
ville peka på den så kallade socialiseringens vådor. Han utvecklar ungefär
samma tankegång i dag, när han säger, att hans tro är, att staten icke blir
lättare att förhandla med än enskilda arbetsgivare.

Denna tankegång föranleder mig att erinra örn ett anförande, som jag hade
i denna kammare den 20 juni i år, då vi behandlade en annan fråga. Jag skall
tillåta mig att upprepa vad jag i detta sammanhang anförde. Jag sade nämligen
då: »Jag vill som en personlig reflexion tillägga, att de båda fall. som
jag här åberopat, visa, att myndigheter, ämbetsverk och andra genom sitt
ståndpunktstagande i lönefrågor antagligen velat skaffa sig något slags goodwill
som gynnare av privata arbetsgivarintressen. Man kan också vända på
saken och säga, att de anställda icke hava något intresse av att staten övertager
verksamhet, som förut bedrivits av enskilda. Det synes sålunda som örn
det vore några av socialismens dödgrävare som man placerat i ämbetsverken.
Detta är en tendens som man på riksdagshåll har all anledning uppmärksamma.
»

Vad jag vid detta tillfälle ville ha sagt och som jag särskilt tycker, att man
borde fästa herr Dicksons uppmärksamhet på, är att det förefaller som örn
den andliga frändskapen mellan dem, som företräda staten vid förhandlingsbordet,
när det gäller lönefrågor, och det privata arbetsgivarintresset är så
stor, att svårigheterna för de i statens tjänst anställda att få rimliga resultat
av löneförhandlingar därigenom ökas. Dessa myndigheter betrakta sig närmast
såsom något slags det enskilda arbetsgivarintressets garanter. Det är
detta jag ville ha utsagt i somras och som jag tycker att man skall uppmärksamma
i detta fall.

Lördagen den 8 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det omdöme, som jag då fällde och nu upprepade, gäller icke väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i och för sig, ty jag känner så litet till om dess verksamhet
och dess allmänna tendens, utan det gäller snarare det arbetsområde,
som jag förut har antytt, att jag känner bättre till, det ämbetsverk alltså som
jag har haft förmånen — så får jag väl lov att säga —• att tjäna under 43 år
under min verksamhet vid statens järnvägar. Det omdömet gäller i det avseendet
mindre den tjänstemannagrupp, som jag själv tillhörde, än den arbetargrupp
som var närmaste korrespondent med den vi talat om i dag, nämligen
ban- och byggnadsarbetarna vid statens järnvägar. Det finnes icke någon kår
bland de statsanställda som enligt mitt förmenande haft så oändligt stora svårigheter
att bekämpa för att uppnå rimliga anställnings- och löneförhållanden
som denna kår. Det är, skulle jag tro, hänsynen till den inverkan, som en
bättre lönesättning skulle kunna lia för enskilda arbetsområden, som gjort, att
verksmyndigheterna i det avseendet varit så benhårda att komma till rätta
med.

Det är sålunda en sak, tycker jag, som man från riksdagen bör uppmärksamma
och särskilt från statsrådsbänken. Sätt in litet flera principiella socialister
i de statliga företagen; då skall, det tror jag, andan kunna bli något
bättre än den varit hittills. Det är detta, herr talman, som jag ej kunnat undgå
att säga i denna interpellationsdebatt.

Herr Jönsson i Bossbol: Herr talman! Jag vill anföra några synpunkter
i föreliggande fråga. Örn jag icke missuppfattat statsrådet, sade statsrådet, att
arbetsstyrkan vid vägväsendet bibehållits vid oförändrad storlek, samt att de
fast anställda arbetarnas antal ökats under år 1944. Under sådana förhållanden
förvånar det mig en smula, att våra vägar, som allmänt känt är, undergått
en utomordentligt stor försämring under de senaste åren eller efter det
vägunderhållet övertagits av staten. Det har sagts, att vägförvaltningarna
haft mindre tillgång till bilar, men å andra sidan har det framhållits att de
svårigheter, som förefunnos vid krigets början, rättats till. Gamla vägmän, med
vilka jag haft mångå och långa överläggningar, ha försäkrat mig, att den tekniska
utrustningen under år 1944 var bättre än den var under åren 1940 och
1941, innan gengasen kommit i allmännare bruk. Vad kan då vara anledningen
till att, trots att vi haft minst lika stort antal arbetare och trots att antalet bilar
varit ungefär lika stort som förut, vägunderhållet blivit sämre? Härtill vill
jag påpeka, att det ligger i sakens natur, att förstatligandet medfört en långt
gående byråkratisering. Vägmästarna, som i första hand ha att ansvara för att
arbetskrafter utnyttjas och att arbetena planläggas på ett förnuftigt sätt, aro
numera urståndsätta att utöva kontroll. I stället för vägmästare ha de blivit
vad som populärt brukar kallas pappersmästare. De måste ägna sig åt att fylla
i en mångfald blanketter. En mängd uppgifter och rapporter mäste, lämnas,
och därför hinna vägmästarna icke med vad som borde utgöra deras viktigaste
arbetsuppgift, nämligen att iivervaka och leda arbetena. Detta förhållande har
medfört att vägarna blivit sämre, trots att vägunderhållet icke. blivit billigare.
Det finns även en annan grupp arbetare, en grupp som mera tillfälligt sysslat
med dessa vägarbeten och som också haft en viss anledning att känna sig besviken
på grund av förstatligandet. Jag syftar pa alla dessa småbönder och
andra mindre jordbrukare, som tidigare haft goda tillfällen att erhålla extraförtjänster
genom att med egna hästar utföra körningar för vägdi striktens räkning.
Det har ju ansetts förnuftigt, att man på frusna vägar med bil transporterar
materiel till upplagsplats varifrån gruset med hästfordon framforslas för
underhållsarbeten omedelbart efter tjällossningen. Driften har nu mekaniserats.
Detta har väl bland annat berott på, att vägmästarna, som jag nyss antydde,

Nr 41.

Lördagen den 8 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

icke haft tid att ordna arbetet. Nu kör man med bilar vid vilket väglag som
helst och utan att taga hänsyn till örn vägarna taga skada av grustransporterna.
Materiel köres från upplagen och ut på vägbanorna med bil. Småbönderna
ha blivit överflödiga. Interpellanten antydde, att han efter att ha röstat för
vägväsendets förstatligande känt en viss besvikelse. Det finns flera som dela
denna besvikelse, nämligen de småbönder som i stor irt-sträckning gått miste
örn antydda inkomster samt trafikanterna vilka nödgats konstatera en betydande
försämring av vägunderhållet.

Herr Dickson: Herr talman! Endast en kort replik till herr Eriksson i
Stockholm. Han citerade sista delen av ett anförande, som han hållit i en tidigare
debatt. Vad han citerade var väl värt att upprepas, men jag är icke säker
på, att de reflexioner, som han anknöt till citatet, voro de riktiga. Herr Eriksson
i Stockholm rekommenderade, att man i större utsträckning än som hittills skett
skulle tillsätta socialister som chefer för ämbetsverk. Han förmenade, att socialistiska
verkschefer skulle komma att visa sig mera mjuka, mera benägna
att tillmötesgå arbetarpartens intressen. Med de mycket gamla och förnämliga
traditioner, kanske de förnämligaste i världen, som den svenska ämbetsmannakåren
har, tror jag, herr Eriksson, icke att det betyder så mycket, örn chefen
för ett ämbetsverk är socialist, högerman, folkpartist eller bondeförbundare. Han
kommer under alla förhållanden att först och främst känna sig som en statens
ämbetsman, och med den starka känsla av ansvar, som han som en statens ämbetsman
hyser, blir han lätt benhård. En enskild företagschef har större handlingsfrihet
och kan därför lättare taga hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet. En statens ämbetsman kan icke på samma sätt som ett enskilt
företags chef vid förhandlingar laga efter lägenhet, utan han har att ställa
sig gällande föreskrifter till efterrättelse. Herr Eriksson antydde, att det kunde
finnas verkschefer, som voro för hårda, och däri kan jag kanske ge honom rätt,
men jag tror icke att det beror på politisk hemvist, utan det beror nog mera på
karaktär och vanor. En uppmjukning kunde kanske på vissa håll vara lämplig.
Beträffande den saken tror jag emellertid icke att divergenserna äro så stora
mellan min och herr Erikssons i Stockholm principiella inställning. Däremot
tror jag, att ett förverkligande av det utav herr Eriksson uttalade önskemålet
örn att man i större utsträckning än hittills skulle göra socialister till verkschefer
skulle komma att bereda honom en desillusion.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! Jag skall icke närmare fördjupa mig i den en smula teoretiskt betonade
diskussion, som uppslått angående frågan örn företag kunna drivas mera
rationellt, örn de ägas av staten än örn de befinna sig i enskild ägo. Jag vill
bara hemställa, att man väntar några år med att fälla något omdöme om resultatet
av vägväsendets förstatligande. Den tid, som förflutit sedan staten
övertog vägunderhållet, är för kort för att man skall ha kunnat samla tillräcklig
erfarenhet för en säker bedömning.

Jag begärde emellertid ordet i anledning av det anförande, som nyss hölls
av herr Jönsson i Rossbol. Han uttryckte sin förvåning över, att när arbetsstyrkan
är lika stor eller, när det gäller den fasta arbetsstyrkan, större än vid
tiden för förstatligandet, så lia vägarna det oaktat försämrats. Jag vill då
göra herr Jönsson uppmärksam på, att arbetarantalet hade pressats ned redan
före förstatligandet. Vem som helst kan förstå, att vägarnas standard till en
tid kan hållas oförändrad, även örn vägunderhållet försämras, såsom under
kriget på grund av kända omständigheter skett. Förr eller senare medför dock
en försämring av vägunderhållet en försämring av vägarna. Jag vet icke, örn

Lördagen den 8 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

jag i likhet med herr Jönsson är beredd att slå fast, att vägarna blivit så förfärligt
mycket sämre sedan förstatligandet genomförts. Arbetarantalet är för
närvarande enligt tillgängliga uppgifter ungefär hälften så stort sorn det var
före kriget. Arbetsstyrkans minskning och knapp vägunderhållning måste förr
eller senare medföra en försämring av vägarna.

Yad sedan den omtalade byråkratiseringen beträffar medger jag att risk för
sådan föreligger, då ett statligt verk övertager en verksamhet. Jag tror emellertid,
att farhågorna stundom överdrivas. Enligt mitt förmenande bör även
ett statligt verk kunna drivas på ett sådant sätt, att det icke ger alltför mycken
pappersbismak. De förberedande agärder, som utlovats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
äro sådana, att man har anledning att förmoda, att styrelsen
försöker att såvitt möjligt undvika den för framtiden befarade byråkratiseringen.

Herr Eriksson i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmälé och
anförde: Herr talman! Jag ville gärna till herr Dickson säga, att jag tror, att
det är lättare för oss att komma överens när det gäller frågan örn arbetarnas
ställning än när det gäller frågan om principerna för en socialisering. Jag vill
förtydliga vad jag sade i slutet av mitt förra anförande. Statens ämbetsmän
böra bliva mera frigjorda från det enskilda arbetsgivarintresset än de enligt
min mening för närvarande äro.

Vidare yttrade:

Herr Thäpper: Herr talman! Jag vill till herr Dickson säga, att man i detta
sammanhang icke har alltför stor anledning att göra en jämförelse mellan privata
och offentliga företag. Icke heller före förstatligandet bedrevs arbetet med
vägunderhållet såsom ett privat företag. Även på den tiden hade vi goda och
dåliga vägdistrikt. Jag tillhörde ett vägdistrikt, som i lönepolitiskt hänseende,
att döma av siffrorna för arbetsförtjänsterna, var ett av de bättre. Jag tror att
det berodde på att socialdemokraterna hade majoritet vid vägstämman. Den
politiska inställningen torde ha större betydelse för ett företags lönepolitik än
herr Dickson syntes vilja göra gällande. I betraktande av de exceptionella förhållanden,
som rått under den korta tid, under vilken staten har haft hand örn
vägunderhållet, förefaller det vara oberättigat att lasta staten för att vägarna
på vissa håll befinna sig i ett mindre gott skick. Bland de 24 vägförvaltningarna
finnas givetvis både goda och dåliga förvaltningar. Det är detta jag ansett
mig kunna utläsa ur statistiken. Så förhöll det sig naturligtvis också även med
de gamla vägdistrikten.

Jag är emellertid icke främmande för faran av en byråkratisering. Vid en
alltför stor centralisering finns naturligtvis cn sådan fara, men min erfarenhet
säger mig, att byråkrati finns icke blott inom statsförvaltningen utan också
inom de enskilda företagen. Byråkraterna äro säkerligen icke färre inom
det enskilda företagslivet, men man märker dem mera när de förekomma i statens
tjänst. Byråkrater i enskild tjänst betraktas däremot som ett nödvändigt
ont. Jag skall icke fördöma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Man har alltför
mycket tagit sikte på de sämre vägdistrikten. Intrycket blir ett annat, örn man
täger sikte på de bättre distrikten. Enligt min mening bör man försöka bilda
sig ett helhetsintryck.

Jag har icke uttalat någon besvikelse över vägväsendets förstatligande. Jag
går till och med så långt, och jag tror att de i vägväsendet sysselsatta arbetarna
ha samma uppfattning, att örn det än en gång skulle gälla att taga ställning
till frågan örn vägväsendet bör omhänderhavas av staten eller icke, skulle jag

Nr 41.

Lördagen den 8 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

än en gång rösta för ett förstatligande av vägväsendet, och jag skulle göradet
i den förhoppningen, att man därigenom skulle vinna större möjligheter att
bereda arbetarna tryggare anställningsförhållanden än de hade, innan vägväsendet
förstatligades. I detta sammanhang kan det vara av intresse att ägna
uppmärksamhet åt förhållandena inom en annan del av trafikväsendets område.
Jag syftar på järnvägarna. De som äro anställda vid enskilda järnvägar
kräva, att staten övertager dessa så fort som möjligt, så att de anställda kunna
komma i statens tjänst.

o Herr Jönsson talade örn vägunderhållets bristfällighet. Jag bär knappast
fått det intrycket, att vägunderhållet försämrats så förfärligt mycket efter
förstatligandet. Jag tror, att talet örn försämringen till stor del är ogrundat.
Missförhållanden bliva mera märkbara i en verksamhet, som drives i statens
regi. De märkas lättare i större än i små vägdistrikt. Beträffande det område,
jag närmast känner till, kan jag betyga, att någon avsevärd försämring av vägarna
icke förekommit. Den försämring, som inträtt, har berott på av krisen
föranledda förhållanden. Jag tror icke, att man kan rättvist bedöma resultatet
av statens övertagande av vägväsendet förrän några år efter det normala förhållanden
inträtt.

Herr Jönsson i Rossbol: Herr talman! Jag vill endast anknyta en erinran
till vad statsrådet nyss yttrade örn att det skett en väldig sammanpressning
av arbetarantalet sedan tiden före kriget. Det ligger i sakens natur, att så skett,
ty nybyggnadsverksamheten har ju legat så gott som nere. Vi hade tidigare en
mycket stor arbetarstam som sysselsattes med rena nybyggnadsarbeten. Dylika
arbeten ha under kriget bedrivits i mycket ringa omfattning. Som ledamot
av länsarbetsnämnden i mitt län har jag många gånger fått taga del av
ansökningar örn tillstånd att utföra vägbyggnadsarbeten. Vilka ansökningar i
regel avstyrkts på grund av att, som alla känna till, det varit nödvändigt att
se till, att så många arbetare som möjligt sysselsatts med vedavverkningar.
Minskningen av arbetarstammen har således icke haft så stor betydelse för just
vägunderhållet. Faktum kvarstår, att vägarna försämrats, trots att antalet
arbetare, som varit sysselsatta med underhållsarbeten, icke i nämnvärd grad
minskats. Jag känner till områden, där ingen minskning skett av antalet arbetare,
som sysslat med vägunderhållet, men där vägunderhållet likväl märkbart
försämrats. _ Till stor del torde försämringen bero på den till synes oundvikliga
byråkratiseringen, som hindrat ett sådant övervakande av arbetarna
och en sådan planläggning av arbetet, som tidigare förekommit. Som biltrafikant
har jag sett icke bara Jämtlands vägar utan även en hel del vägar i det
övriga Norrland. Jag har hört, att man även på andra håll har samma uppfattning
som den, jag här givit uttryck åt. Man har uttryckt saken så, att
om arbetet med vägunderhållet före kriget kunde anses lia förtjänat betyget A,
så har man för närvarande ingen anledning att sätta högre betyg än C för
det arbete, som nu utföres för vägarnas underhåll.

Herr Törnkvist: Herr talman! Angående den i diskussionen berörda frågan,
örn vägarna försämrats till följd av statens övertagande av vägunderhållet,
ber jag att få erinra örn en nyligen offentliggjord undersökning, som
på initiativ av sakrevisionen utförts av f. d. generaldirektören vid statens järnvägar.
Vid denna undersökning hade han tagit till utgångspunkt alla klagomål,
som inkommit från olika orter, och undersökt, huruvida klagomålen varit
berättigade. Den metoden var ju mycket betryggande. Undersökningen har
gällt hela landet. Utredningsmannen kom till det resultatet, att det icke funnes
fog för påståendena örn att vägarna på ifrågavarande orter skulle blivit

Lördagen den 8 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

sämre efter statens övertagande av vägunderhållet. Jag ville bara upplysa
om detta.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 389, angående anslag till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa förmåner
i samband med avvecklingen av försvarsberedskapen;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa förmåner
till värnpliktiga jämte i ämnet väckta motioner;

nr 287, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående hemvärnets rekrytering,
tjänstgöringsskyldighet och ekonomiska förmåner jämte i ämnet väckt
motion;

nr 288, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående statsbidrag till
byggnader för folkskoleväsendet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm m. m.;

nr 290, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående statsbidrag till
ryska institutet vid Stockholms högskola;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46 gjorda framställningar om
anslag till fångvården m. m.; och

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till abortförebyggande
åtgärder m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående inventering av varulager i samband med
krigskonjunkturbeskattningens avveckling; och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i statens
pensionsanstalt för heltidsanställda hemvärdarinnor inom den sociala hemil
jälpsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
tjänste- och familjepensioneringen för personal vid Halmstad—Nässjö och Nässjö—Oskarshamns
järnvägar i anslutning till järnvägarnas förstatligande;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss ändring
av övergångsbestämmelserna till folkskolans tjänstepensionsreglemente; och
nr 68, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;

första lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn tilllägg
till lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.;

Nr 41.

Lördagen den 8 december 1945.

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 1934 om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn administration
av vissa bolag m. m.; och

nr 57, angående ersättning åt av utskott vid behandling av visst ärende anlitat
biträde; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
örn expropriation.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:

nr 575, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn verkställighet av frihetsstraff m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 576, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn
vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse;

från andra lagutskottet:

nr 572, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och
överlåtelse av bostadsrätt m. m.; och

nr 573, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordning örn
ändrad lydelse av 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936
(nr 561); samt

från sammansatta stats- och bevillningsutskottet:

nr 577, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skattegrupperingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.12 em.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 11 december 1045.

Nr 41.

Tisdagen den 11 december.

Kl. 4 em.

§ K

Justerades protokollen för den 4 och den 5 innevarande december.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Pettersson i Ersbacken
till mig framställt frågan, huruvida bestämmelserna i taxeringsförordningen
innebära att vid nu pågående kommunala beskattning procentavdraget verkligen
skall uträknas å det gamla och lägre taxeringsvärdet å fastigheterna.

Med anledning härav får jag anföra följande.

Enligt 45 § fjärde stycket kommunalskattelagen skall det s. k. procentavdraget
beräknas efter taxeringsvärdet året näst före taxeringsåret. Endast under
förutsättning att fastigheten nämnda år icke varit underkastad fastighetsskatt
samt att jämlikt 6 § kommunalskattelagen taxeringsvärde nämnda år
icke varit fastigheten åsatt, får procentavdraget beräknas å det för taxeringsåret
gällande taxeringsvärdet. I de av interpellanten åsyftade fallen, där vid
1945 års allmänna fastighetstaxering taxeringsvärdet å en fastighet höjts i
förhållande till tidigare gällande taxeringsvärde, skall procentavdraget alltså
beräknas efter det lägre, för år 1944 gällande taxeringsvärdet. Fastighetsskatten
för år 1945 kommer däremot att utgå på grundval av taxeringsvärdena för
år 1945.

Anledningen till att fastighetsskatten och procentavdraget icke beräknas på
grundval av ett och samma års taxeringsvärde är, att fastighetsskatten och inkomstskatten
avse olika år. Inkomstskatten avser allt sedan år 1907 den inkomst,
som åtnjutits året näst före taxeringsåret. Fastighetsskatten avser däremot
taxeringsåret; fastighetsskatten utgår alltså ett år tidigare än skatten på
inkomsten av fastigheten. Vid sådant förhållande lärer det vara principiellt
riktigt, att procentavdraget beräknas å taxeringsvärdet under året näst före
taxeringsåret. Den skattskyldige bör nämligen genom nämnda avdrag kompenseras,
icke för den fastighetsskatt som utgår för taxeringsåret, utan för den
fastighetsskatt som uttagits för beskattningsåret.

Förutom det principiella skäl, som nyss angivits, tala jämväl praktiska synpunkter
för att procentavdraget bör beräknas å taxeringsvärdet året näst före
taxeringsåret. De lokala taxeringsnämnderna i länen skola nämligen avsluta
sitt arbete, såvitt angår taxering för inkomst, redan den 15 maj, medan fastighetsprövningsnämndernas
arbete pågår till den 1 juli. Då inkomsttaxeringen
sker ha sålunda de nya, för taxeringsåret gällande taxeringsvärdena ännu icke
fastställts.

Härefter yttrade:

Herr Pettersson i Ersbacken: Jag ber att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framföra mitt tack för svaret å min interpellation.

Svar på
interpellation.

Nr 41.

Tisdagen den 11 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Av svaret framgår vad man egentligen vetat förut, att den nuvarande beskattningen
i kommunerna enligt bestämmcdscrna i § 45 i taxeringsförordningen
hänför sig till 1944 års inkomst, medan fastighetsskatten utgår efter 1945
års taxeringsvärden. Således är den principiella sidan av påtalade förhållande
alldeles klar och i enlighet med nu gäliande bestämmelser. Att emellertid praktiska
skäl skulle vara avgörande vid utformningen av våra taxeringsförordningar
enligt nuvarande gestaltning har jag svårt att förstå. Örn fastighetstaxeringen
ägde rum några månader tidigare till exempel, skulle de nya fastighetstaxeringsvärdena
föreligga färdiga vid deklarationstiden och vederbörande
deklarant kunde få sitt procentavdrag beräknat å samma taxeringsvärde efter
vilket han beskattas. De åberopade skälen för att fastighetsskatt och inkomstskatt
skola avse olika år har jag därför svårt att förlika mig med.

Anledningen till att min interpellation framställdes var den alt jag ville söka
påvisa, hurusom svenska folket, d. v. s. i detta fall fastighetsägarna, reagerar
mot vad som kanske med fog kan sägas vara ren dubbelbeskattning. Yi
talade i denna kammare för någon vecka sedan örn deklarations- och skattemoral.
Jag vill understryka vad som vid det tillfället sades ut, att våra skattebetalare
i regel äro punktliga, när det gäller att fullgöra sina medborgerliga
skyldigheter, men det föreligger fara för att dessa människor komma att känna
sig orättvist behandlade från myndigheternas sida och i ren desperation komma
att vidtaga mindre välbetänkta åtgärder.

För närvarande torde väl ingenting vara känsligare för vårt svenska folk
än frågor örn beskattningen. Av kända anledningar ha våra uttaxeringar höjts
från det ena året till det andra, och mången har svårt att få sina inkomster att
räcka till skatten. Inte minst indrivningsverksamheten ute i kommunerna vittnar
nogsamt härom.

Vid den allra minsta lilla rubbning i ens normala liv kunna de allvarligaste
konsekvenser komma att uppstå. Inträffar sjukdom, arbetslöshet eller andra
förhållanden inträder genast ekonomisk kris, varom otaliga exempel skulle
kunna lämnas. Jag vill inte vara den, som gör finansministerns börda tyngre
genom jeremiader och gnäll. Jag anser, att hans lott inte är avundsvärd, men
jag har velat peka på, huru nära gränsen vi stå, då det gäller förtroendet till
vad vi lagstifta om i denna församling. Jag vill blott i all korthet peka på ett
tidningsuttalande, som jag anser vara högst märkligt. Det är restaurangpersonalens
facktidning Svensk Hoteilrevy, som efter att först ha berört den svenska
pressens mörkläggning, då det gäller reaktionen mot skattesatserna, fortsätter:
»Kraven på det allmänna måste begränsas, om skatterna skall ned. Det
har inte tillräckligt framhållits för de bredare lagren, att örn man kräver en
utgift för ett visst ändamål, får man vara beredd att betala skatt. Orsakssammanhanget
bör klarläggas, ty nu böjas medborgarna av skatter som under
fogdetidens_ glansdagar här i landet.» Det är mot denna bakgrund jag ansett
att det varit lyckligare med en annan formulering av § 45 i taxeringsförordningen.

Nu kan det visserligen invändas, att vid en sänkning av taxeringsvärdena
verkar det s. k. procentavdraget åt andra hållet. Javäl, men jag vill då fråga:
kunna yi med hänsyn till vad vi åtagit oss och vad vi stå beredda att ytterligare
påtaga oss förvänta en sänkning av taxeringsvärdena för generationer
framåt? Jag antar, att taxeringsvärdena stå i ett visst sammanhang med uttagande
av skatt, och under sådana förhållanden håller jag för sannolikt att vi,
som nu leva, knappast kunna hoppas få vara med om sänkta taxeringsvärden.

Herr Werner: Herr talman! Jag har begärt ordet för att med några ord
siffermässigt belysa den fråga, som väckts av herr Pettersson i Ersbacken. Även

Tisdagen den 11 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

om kommunalskattelagen medgiver att, som skett vid årets taxering, fastighetsskatten
taxeras efter de nya taxeringsvärdena utan att procentavdrag medgives
å samma taxeringsvärde, kommer denna beskattning att drabba fastigheterna
på ett mycket kännbart sätt. Det kan ju betecknas som ett verkligt missförhållande
att så skall ske. Men man har kanske anledning att i framtiden vänta
vissa rättelser härutinnan.

Delar man upp jordbrukets samlade taxeringsvärde för hela landet — enligt
1938 års taxering cirka 6,65 miljarder kronor — på jordbruksvärde och skogsvärde
falla på jordbruksvärdet 4,58 miljarder kronor och på skogsvärdet 2,07
miljarder kronor. Dea ökning som skett av dessa värden vid den senaste taxeringen
utgör för jordbruksvärdet cirka 28 procent och för skogsvärdet ej mindre
än cirka 55,1 procent. Denna höjning har medfört ett ökat fastighetsskatteunaerlag
beträffande jordbruksvärdet med omkring 1,27 miljarder kronor. Med
ett procenttal av 5 procent motsvarar detta en kommunalt beskattningsbar ökad
inkomst, när det gäller det nakna jordbruksvärdet, på 63,5 miljoner kronor. Den
på skogsvärdet belöpande ökningen av taxeringarna med 55,1 procent motsvarar
en ökning av skogsvärdet med 1,14 miljarder kronor. Räknar man med ett procenttal
av 4 procent får man alltså en ökad beskattningsbar inkomst från denna
skattekälla av 45,6 miljoner kronor. Tillsammans blir det alltså en höjning
av den beskattningsbara inkomsten med 109,1 miljoner kronor, som alltså härflyter
från den höjning av jordbruksvärdet och skogsvärdet, som framkommit
vid årets taxering.

Taxeringsvärdet för »allmän fastighet» utgjorde enligt 1938 års taxering 19,7
miljarder kronor. Om den approximativa ökningen sättes till 15 procent får jag
fram en ökning av taxeringsvärdet med 2,95 miljarder kronor, vilket medför en
höjning av den taxerade fastighetsinkomsten beträffande denna kategori av fastigheter
med 147,5 miljoner kronor. Örn jag går ut ifrån att uttaxeringsprocenten
för landskommunerna med tillägg av landstingsskatten utgör 11,17 kronor
per skattekrona få jordbruksfastigheterna enbart på grund av det höjda fastighetsskatteunderlaget
vidkännas icke mindre än 12,25 miljoner kronor i högre
skattebelastning på grund av detta förfarande. Jag förutsätter då, att det varit
möjligt att utnyttja garantiskatteavdraget beträffande de ur fastigheterna härflytande
inkomsterna. När det gäller »annan fastighet», huvudsakligen städerna,
belöper sig ökningen i skattebelastningen till omkring 16,8 miljoner kronor,
vilken summa bör minskas med 1,1 miljoner kronor på grund av att Stockholms
stad icke belastas av särskild landstingsskatt. Merbelastningen å annan fastighet
i anledning av taxeringsförfarandet skulle alltså bli 15,7 miljoner kronor,
förutsatt att, det även i detta fall varit möjligt utnyttja procentavdraget. Tillsammans
cirka 28 miljoner kronor få alltså fastigheterna vidkännas i högre skattebelastning,
på grund av, kan jag säga, den inadvertens, som bottnar i skattesystemet.
Det är ju uppenbart, att detta system måste visa sig alltmera felaktigt
i samma mån som på primärkommunerna och landstingen övervältras allt större
utgifter, i form av sociala uppgifter, som staten gång efter annan beslutat att
landstingen och kommunerna skola övertaga.

Jag vill förutskicka, att i den mån som fastigheterna och inkomsterna i olika
grad uppbära skatteunderlaget i kommunerna få givetvis fastigheterna ta del
av skattebördan i förhållande till repartitionen. Det kan ju tänkas att vid en
uppdelning av kommunernas utgifter på fastigheterna och inkomsterna en viss
återgång på fastigheterna skulle bli följden, något som emellertid med det
knapphändiga material som jag haft tillgång till icke låtit sig beräknas. Jag har
endast velat med detta visa, hur detta tillvägagångssätt verkat i praktiken. Samtidigt
har jag också velat påvisa den ökade belastning, som blir en följd av detta

Andra hammarens protokoll 19h5. Nr hl. 3

Nr 41.

Tisdagen den 11 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.),

förfarande just för fastighetsägarna, som i mångå fall berövas möjligheten att
göra avdrag för skuldräntor, försörjningsbördor m. m., vilka avdrag fastighetsägarna
enligt garantiskatteprincipen tyvärr ofta icke kunna tillgodogöra sig,
då den ur fastigheten härflytande inkomsten visar sig otillräcklig för att medge
de avdrag som eljest enligt gällande lag tillkomma övriga skattepliktiga.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag har begärt ordet för att göra
ett påpekande.

Den fråga, som interpellanten och herr Werner berört är icke en ny fråga, som
uppstått nu eller under de senaste fastighetstaxeringarna, utan ett förhållande,
som varit rådande under hela den tid, som förflutit, sedan nu gällande bestämmelser
infördes. Jag vill påpeka för interpellanten och herr Werner, att det vid
en av fastighetstaxeringarna någon gång på 1980-talet skedde en sänkning av
taxeringsvärdena. Vid det tillfället fingo således fastighetsägarna en fördel
härigenom. Jag medgiver emellertid, att förhållandena nu kunna sägas vara
annorlunda därigenom att höjningen av fastighetstaxeringsvärdena är större än
någon gång tidigare. Jag tror inte, att det finns någon möjlighet att rätta till
den påtalade olägenheten inom den nuvarande garantiskattens ram. Vilja herrarna
åstadkomma en annan ordning på ifrågavarande område kan så bäst ske
genom att herrarna bidraga till att genomföra en fristående objektskatt för fastigheterna.
Örn en sådan införes bortfalla alla de olägenheter, varom interpellanten
och herr Werner talat.

Herr Jansson i Aspeboda: Herr talman! Även om här förklarats att förfaringssättet
är principiellt riktigt — vilket vi kanske kunna tycka vid
första påseende — torde vi dock inte kunna komma ifrån att vi inte ernå en
sådan rättvisa vid taxeringen, att dubbelbeskattning undvikes.

Herr Andersson i Löbbo framhåller att för några år sedan var förhållandet
det rakt motsatta. Jag har varit med örn fastighetstaxeringar i flera omgångar,
och jag kan ge herr Andersson i Löbbo rätt däruti, men även örn man vid något
tillfälle fått taxeringen nedsatt har detta ändå skett under tider, när fastighetstaxeringsvärdena
inte »hoppat» så stora stycken som nu. När vi i år
skulle utföra fastighetstaxering på den plats där jag var med började vi med
bolagsskogarna, varvid ägarna gingo med på en hundraprocentig ökning av
värdet. Det gällde ett ganska stort belopp, av betydelse även för ifrågavarande
kommuns antal bevillningskroiror. Vid denna taxering höjdes inte värdet för
alla fastighetsägare utan undantag, det förekom också sänkningar. Vad som
kommer att synas på debetsedeln, vare sig det gäller krono- eliel'' kommunalskatt,
är skillnaden mellan det belopp man slutligen kommit fram till och det
belopp som fastställts, örn man hade följt den av vederbörande fastighetsägare
avgivna deklarationen. Det stora flertalet har fått vidkännas alltför
betydande höjningar på grund av att fluktuationerna i taxeringsvärdet nu
varit sa pass kraftiga, och detta så att säga ovanpå den stora skattebörda vi
redan ha att dras med. Då man blivit tillfrågad örn detta så har man fått svara,
att jag har fatt 30 eller 50 eller 100 eller 150 kronor mer i fastighetsskatt
än vad skatten eljest skulle vara på den sammanlagda inkomsten.

^När herr Andersson i Löbbo säger att det är omöjligt att rätta till missförhållandena
vill jag påstå, att det är den enklaste sak i världen. Man kan exempelvis
göra fastighetstaxeringen färdig i så god tid att man hinner få de nya
siffrorna till den tidpunkt då deklarationen skall avges, vilket inte borde vara
någon som helst svårighet. Vi bruka börja med vår taxering redan året innan
meddelandena skola utsändas, på hösten — i november-december. Även det
är kanske litet sent. Örn taxeringen emellertid inte hinner bli färdig förrän till

Tisdagen den 11 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forte.)

nästföljande sommar borde vi väl för en gångs skull kunna hoppa över detta
förfarande för att kunna tillämpa de nya värdena. Om vi använde dem 1946
vore saken därmed klar. — Objektskatt anser jag inte hör hit, det blir en fråga
för sig som vi få talas vid örn när den sorgen kommer, höll jag på att säga.
Även därvidlag tror jag det råder delade meningar.

Det är ingen omöjlighet att ändra detta örn vi bara vilja. Alltnog är det
inga tjänstemän som begått något fel härvidlag, även örn man ute i bygderna
trott detta. Så är ingalunda fallet, utan vår nuvarande skattelag är sådan. Till
slut vill jag särskilt poängtera att i de skogrika trakterna bär skogens värde
höjts med 50 ä 100 procent. Detta har medfört att vi fått en påbrödsskatt i år,
som väckt stor uppmärksamhet, och jag tror vi måste försöka få den ur världen
och komma fram till en riktig beskattning.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 3.

Chefen för .finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, erhöll på begäran Svar pi
ordet och anförde: Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation.
interpellation har herr Wiberg till mig riktat följande frågor:

1. Anser herr statsrådet, att utlottning av konstverk, sorn äger rum inom
konstföreningarna, är att hänföra tili sådana varulotterier, vilka avses i 1 §
kungl, förordningen den 15 juni 1945 angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§
förordningen den 28 september 1928 (nr 376) örn särskild skatt å vissa lotterivinster,
samt

2. har hery statsrådet, därest så är fallet, för avsikt att snarast framlägga
förslag till sådan ändring av bemälda stadgande^ att konstföreningarnas utlottning
av konstverk bland medlemmarna icke blir föremål för lotterivinstbeskattning? .

I anledning av dessa frågor får jag endast meddela, att jag på grund av
vissa till finansdepartementet inkomna framställningar i ämnet låtit inom departementet
igångsätta en skyndsam utredning angående möjligheterna att från
den särskilda lotterivinstbeskattniugen undantaga alla konstlotterier, som anordnas
av personalföreningar och liknande sammanslutningar. Enligt de för
utredningen lämnade underhandsdirektiven skall vid utredningen jämväl övervägas,
huruvida eventuella undantagsbestämmelser böra utsträckas till att avse
konstlotterier överhuvud taget.

Vidare yttrade:

Herr Wiberg: Herr talman! Till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
ber jag få framföra mitt tack för svaret på min interpellation. Jag
har med tillfredsställelse bemärkt att finansministern låtit inom departementet
igångsätta en .skyndsam utredning angående möjligheterna att från den särskilda
lotterivinstbeskattningen undanta alla konstlotterier, som anordnas av
personalföreningar och liknande sammanslutningar. Det är min förhoppning att
denna utredning inom kort skall resultera i de åtgärder, som kunna befinnas eriorderliga
för att dessa konstlotterier skola undantagas från beskattningen. Ef-tersom
finansministerns direktiv avse att utreda möjligheterna till undantag
förutsätter jag att detta får uppfattas som ett uttryck för att enligt finansministerns
personliga, åsikt undantag vore befogat.

Beträffande övriga konstlotterier skall enligt finansministerns meddelande i
dag vid utredningen jämväl övervägas, huruvida några undantagsbestämmelser
böra utsträckas till att omfatta även dem. I detta fall skall utredningen sålunda

Nr 41.

Tisdagen den 11 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

ej endast avse vilka tekniska åtgärder som erfordras, utan också örn man överhuvud
taget bör medgiva, att dessa konstlotterier befrias från lotterivinstbeskattning.
Finansministern synes alltså icke ha lämnat samma kategoriska direktiv
i fråga örn dessa konstlotterier som beträffande dem som anordnas av personalföreningar
och liknande Sammanslutningar. Med hänsyn härtill torde det måhända
vara påkallat att jag något uppehåller mig vid den andra, i utredningsdirektiven
sämre ställda kategorien.

Vid sidan av de rena personalkonstföreningarna torde man kunna uppdela
övriga föreningar i i huvudsak tre typer: riksföreningar, läns- eller landskapsföreningar
och lokala föreningar.

Den äldsta av riksföreningarna är Sveriges allmänna konstförening. Den bildades
år 1832 och har till ändamål »att väcka och underhålla ett allmännare
och livligare intresse för den bildande konsten och befordra dess bästa». Sitt mål
söker den i främsta rummet nå genom att anordna utställningar och konstlotterier
samt utge en årspublikation på 250 ä 350 sidor. Publikationsserien är vår
förnämsta, konsthistoriska skriftserie och fyller otvivelaktigt ett verkligt behov.
Skulle Sveriges allmänna konstförening av ekonomiska skäl tvingas att upphöra
därmed, talar allt för att staten själv, t. ex. genom nationalmuseum, finge lägga
upp en sådan serie, vilket skulle komma att medföra krav på ökade anslag från
statsmakterna. Föreningens medlemsantal uppgår för närvarande till 7 515. Föreningen
har under sin mer än hundraåriga tillvaro obestridligen haft en mycket
viktig uppgift att fylla, och det vore synnerligen beklagligt, örn densamma i
fortsättningen icke skulle arbeta ostörd, utan dess verksamhet försvåras genom
en statlig beskattning.

Läns- och landskapsföreningarna liksom ortsföreningarna ha, ehuru vanligen i
blygsammare omfattning, samma allmänna arbetsprogram som Sveriges allmänna
konstförening. Vidare lia de en viktig mission inom sina verksamhetsområden
vid mottagandet av nationalmusei och Riksförbundets för bildande
konst vandringsutställningar. Några av föreningarna äro museidrivande, såsom
Jämtlands läns konstförening och Dalarnas konstförening saint föreningarna
i Eskilstuna, Kalmar, Leksand och Västerås, eller underhålla en konsthall,
som Borås och Sjuhäradsbygdens konstförening. Ett flertal andra föreningar
samla konst till ett konstmuseum — såsom Lidköpings konstförening
— medan de flesta av ortsföreningarna samla konstverk till ortens prydande,
oftast då arbeten för deponering i kommunala offentliga lokaler, såsom rådhus,
skolor etc. Många exempel kunna här lämnas, såsom Norra Smålands
konstförening, Hallands konstförening, Eksjö stads konstförening m. fl.

För stimulerandet av konstintresset inom sina orter verka dessa föreningar
även på annat sätt. Det kan sålunda omnämnas att t. ex. Föreningen för konst i
Linköping utdelar premier i teckning i stadens skolor och att t. ex. Nässjö konstförening
lagt upp ett konsthistoriskt vandringsbibliotek. Sydöstra Sveriges konstförening
i Oskarshamn underhåller en konstskola i sin ort. Genom föredrag och
utställningsverksamhet verka föreningarna också främjande för konsten såsom
kulturfaktor. Det kulturella arbete som konstföreningarna nedlägga i vårt land
bör nog uppskattas även av statsmakterna. En inskränkning i dessa föreningars
verksamhet skulle också säkerligen bli ganska kännbar, särskilt för kommunerna.

Man torde nog kemna fastslå i princip att medlemmarna i konstföreningarna
icke erhålla materiell valuta för den inbetalda medlemsavgiften. De ha visserligen
möjlighet att vid utlottningar kunna vinna något konstverk, men det ligger
i öppen dag att föreningarnas skriftserier och kulturfrämjande arbete i övrigt
medföra kostnader.

Antalet läns- och landskapsföreningar uppgår för närvarande till ett tjugotal,

Tisdagen den 11 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

och antalet ortsföreningar är omkring sjuttio. Den största landskapsföreningen
är Skånes konstförening, som för några dagar sedan kunde inregistrera sin
10 000 :e medlem. Det kan i detta sammanhang nämnas att medlemsantalet vid
1940 års utgång endast utgjorde 2 886. Den starka medlemsökningen är också
ett gott uttryck för det stora intresse, varmed föreningen och dess uppgifter omfattas,
något som givetvis inte minst beror på det fullgoda sätt, varpå föreningens
ledning handhar sin ideella uppgift.

De lokala konstföreningarnas medlemssiffror variera från omkring 1 500 och
nedåt. Man kan nog våga konstatera att konstföreningarna, vare sig de tillhöra
den ena eller andra kategorien eller äro att hänföra till den ena eller andra av de
grupper, vari finansministern enligt sina direktiv till utredningsmännen inom
departementet tydligen uppdelat dem, befinna sig eller ha åtminstone hittills
befunnit sig under utveckling, såväl i fråga örn medlemsfrekvensen som konstnärlig
och allmän kulturell aktivitet. Tyvärr måste man nog förutsätta, att en
beskattning skulle komma att medföra ett ur kulturell och därmed också ur statens
synpunkt icke önskvärt bakslag. Jag vill därför gärna hoppas att den av
finansministern igångsatta utredningen skall resultera i att konstföreningarna,
av vad slag de vara må, icke måtte falla såsom skatteobjekt under lotterivinstförordningen.

Jag kan också lämna den upplysningen att det på sina håll förekommer en
korporativ anslutning till en allmän konstförening från grupp- eller personalkonstföreningar,
vilket ju ytterligare är ett skäl, varför man i fråga örn beskattning
inte bör göra någon kategoriklyvning.

Jag vill sluta med, herr talman, att framhålla, att jag i interpellationen endast
upptagit konstföreningar och deras förhållanden till lotterivinstförordningen.
Det är emellertid icke uteslutet att man vid en närmare utredning kommer
att finna, att även andra föreningar med kulturellt syfte komma att få känning
av lotterivinstförordningen. Det vore därför tacknämligt örn finansministern,
sedan utredningen örn konstföreningarna slutförts ■— vilket sannolikt och för övrigt
även enligt direktiven torde kunna ske på kort tid — skulle vilja låta göra
en översyn över lotterivinstförordningens verksamhetsfält i syfte att konstatera,
örn olägenhet för andra kulturella institutioner kunna uppkomma genom förordningen
i fråga.

Herr Kempe: Herr talman! Interpellanten framhöll i slutet av sitt anförande
att man också borde uppmärksamma de ideella organisationer, som
komma att drabbas svårt när det gäller exempelvis finansieringen av deras studieverksamhet.
Jag tänker att det är en mängd politiska, nykterhets- och
idrottsorganisationer, som komma att drabbas av den extra varuskatten, då
de organisera lotterier just för att finansiera sin studieverksamhet.

Då ändamålet är att skaffa medel till en sådan verksamhet borde man befria
dylika föreningar från denna extra varuskatt, och det är närmast av den
anledningen också jag skulle vilja hemställa till herr finansministern att han
om möjligt gör en omprövning av frågan, huruvida man inte skulle kunna tänka
sig att befria ideella organisationer från extra varuskatt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådJet Sträng, som anförde: Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har dess ledamot herr Hansson i Skediga till chefen för folkhushållningsdepartementet
riktat följande interpellation:

Svar på
interpellation.

Nr 41.

Tisdagen den 11 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Har herr statsrådet kännedom om de svårigheter, som uttagen av fodersäd
vållat jordbrukarna?

Kan man förvänta att herr statsrådet låter vidtaga sådana åtgärder att tilldelningen
till jordbrukarna av kli och oljekraftfoder ökas snarast möjligt?

Efter överenskommelse med chefen för folkhushållningsdepartementet kommer
jag att besvara denna interpellation.

På samma sätt som föregående år lät livsmedelskommissionen i somras verkställa
en preliminär beräkning rörande de olika brukningsdelarnas möjligheter
att avstå fodersäd till fördelning genom det allmännas försorg. Med hänsyn
till de relativt gynnsamma skörderapporterna för fodersäd per den 16 juli 1945
ansag kommissionen, att kristidsnämnderna vid denna preliminära beräkning
kunde utgå ifrån att de kvantiteter fodersäd, som jordbrukarna ägde behålla
för utfodring av egna djur, skulle kunna något höjas i förhållande till regleringsåret
1944/45. Sålunda föreskrev kommissionen i ett cirkulär, som utkom
en av de första dagarna i augusti, att kristidsnämnderna i flertalet län vid
beräkningen skulle göra avdrag med 190 kilogram fodersäd för varje
mjölkko och tjur. Motsvarande avdrag utgjorde, såsom interpellanten uppgivit,
året förut 170 kilogram. I kommissionens cirkulär framhölls emellertid
uttryckligen, att höjningen av avdraget endast verkställts på försök och
att man vid den tidpunkten icke kunde bedöma, örn höjningen kunde bibehållas,
när de definitiva normerna för fodersädsavståendet fastställdes. Fodersädsskörden
visade sig sedan bli väsentligt lägre än man med ledning
av skörderapporterna per den 16 juli beräknat. Kristidsnämndernas preliminära
uppskattningar av de kvantiteter fodersäd, som jordbrukarna vid de
försöksvis tillämpade foderstaterna kunde avstå, gåvo även vid handen, att
dessa kvantiteter blevo alldeles otillräckliga för de ändamål, som genom dem
skulle tillgodoses. Vid fastställandet av de definitiva normerna för avståendet
blev det därför nödvändigt att i huvudsak återgå till de under regleringsåret
1944/45 tillämpade foderstaterna; en mindre höjning kunde dock ske inom
några kristidsstyrelseområden för tjurar och kor.

I anledning av interpellantens uttalande att de statliga uttagen av fodersäd
i mångå fall drabbat jordbrukare hårt, beroende på att tröskningsresultaten
givit ett sämre utbyte än man väntat, vill jag framhålla, att jordbrukarna, som
förut nämnts, innevarande år icke endast få behålla lika mycket fodersäd för
utfodring per djurenhet som under föregående år utan även i stort sett erhålla
lika stor tilldelning av oljekraftfoder och kli per djurenhet som under regleringsåret
1944/45. Vidare får jag erinra örn att höskörden i år i allmänhet blivit
riklig och välbärgad samt att återväxten på vallarna och betet under hösten
nästan genomgående varit mycket god. Dessutom har A.I.V.-foderberedningen
ökat avsevärt under året. Såsom ersättning för fodersäd finnes även i år fodercellulosa
att tillgå. Vid inköp av fodercellulosa erhålla jordbrukarna såsom
tillskottsfoder 12 kilogram oljekraftfoder samt, då fråga är örn omelasserad
fodercellulosa, jämväl 10 kilogram melass för varje deciton inköpt fodercellulosa.

Som helhetsomdöme beträffande fodersituationen kan sägas, att denna i år
synes vara bättre än i fjol, vilket även kommer till uttryck i ökad invägning
av mjölk vid mejerierna. För september och oktober äro invägningssiffrorna
ej mindre än 12 % högre i år än föregående år.

Den totala förbrukningen av oljekraftfoder under innevarande regleringsår
enligt den fastställda tilldelningsplanen beräknas komma att uppgå till omkring
194 000 ton mot cirka 179 000 ton under konsumtionsåret 1944/45. Ökningen
sammanhänger dels med att djurantalet är något högre och dels med
att tilldelningen per djurenhet i vissa fall kunnat höjas. Lagerbehållningen av

Tisdagen den 11 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forte.)

oljekraftfoder vid slutet av konsumtionsåret 1945/46 skulle, om inköpsrätten
utnyttjats i sin helhet, bli 90 000 ton, däri inräknat omkring 54 000 ton, som
inköpts men ännu ej inkommit från utlandet. Möjligheterna att köpa ytterligare
kvantiteter från utlandet äro ovissa. Med hänsyn härtill torde för närvarande
icke kunna disponeras större del av tillgångarna för utdelning under
innevarande regleringsår än som ursprungligen beräknats, d. v. s. 194 000 ton.

Den för innevarande konsumtionsår fastställda tilldelningsplanen för kli innebär,
att klitillgångarna i sin helhet disponeras. Av den totala tillgången ha
30 000 ton avsetts att jämte huvudparten av den fodersäd, som leveranspliktiga
jordbrukare avstå, tillgodose behovet av fodermedelstilldelning hos de
jordbrukare, som icke själva producera fodersäd i tillräcklig omfattning utan
måste inköpa sådan.

Enligt vad som framgår av rapporter, som nyligen inkommit från kristidsstyrelserna,
har under tiden till och med den 15 oktober 1945, d. v. s. utgången
av den tid, inom vilken enligt kommissionens bestämmelser ansökan örn tilldelning
skall göras, jordbrukarna inom vissa kristidsstyrelseområden icke till
fullo utnyttjat den inköpsrätt, som medgivits dem. Så är fallet framför allt
inom Stockholms, Uppsala, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs
läns samt Bohusläns kristidsstyrelseområden, i vilka inköpsbevis uttdelats för
endast 60—70 procent av de kvantiteter oljekraftfoder, som beräknades åtgå
vid ransoneringsplanens upprättande. Hela den kvantitet kraftfoder, som kvarstod
outtagen vid ansökningstidens utgång, kan uppskattas till över 20 000
ton oljekraftfoder och inemot 10 000 ton kli.

Med hänsyn till de kvantiteter kraftfoder, som, enligt vad nyss anförts, icke
uttagits, överväges enligt vad jag inhämtat inom livsmedelskommissionen, att
på det nya året lämna ytterligare någon tilldelning av oljekraftfoder och kli.
Hur stor denna tilldelning kan komma att bli och efter vilka grunder den skall
utgå torde ännu icke kunna avgöras.

Härpå yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet
Sträng få framföra mitt tack för svaret och särskilt därför att herr statsrådet
i slutet av sitt anförande meddelade att ytterligare tilldelning av kraftfoder
kan väntas. Särskilt kli är välkommet men även melass.

Tilldelningen är liksom förr uppdelad i tre perioder, då partiet överstiger
300 kilo, och den är redan i stort sett bestämd. Herr statsrådet anförde att man
inom vissa kristidsstyrelseområden inte uttagit den bestämda tilldelningen.
Detta har sina orsaker däri att dels såg skörden ut att bli bättre än vad senare
visade sig vara fallet, dels trodde många att när kriget nu är slut skulle
efterfrågan på fodersäd bli mindre, och dels slutligen var skördeutbytet till
stor del okänt, då ansökan om tilldelning skulle göras. Inte heller var det känt
hur stora leveranserna av fodersäd skulle bli. Det stora flertalet jordbrukare
vill inte köpa dyrt foder, särskilt inte i fråga örn oljekakor. Det var även en
del som inte passade på att anmäla sig i god tid, enligt cirkulärets bestämmelser,
för att erhålla tilldelning.

Men förhållandena äro nu annorlunda. Skördeutbytet är känt liksom även
den leverans som kräves. Därför är ett tillskott av främst kli men även melass
mycket välbehövligt, särskilt i trakter där bristsjukdomar hos djuren lätt
uppstå.

Herr statsrådet anförde även den mjölkökning som skett, med 12 procent
under en viss tid av året. Orsaken till detta beror nog på att antalet mejerileverantörer
ökat och likaså djurantalet. Sistnämnda ökning är inte så obetydlig,
då en stor del av djuren gått till slakt. Den lilla fodersädsmängd som

Nr 41.

Tisdagen den 11 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

såväl i år sorn i fjol tilldelats för utfodring betyder inte så mycket, medan
däremot den goda höskörden givetvis gör sitt. Då leveranserna gå för hårt åt
jordbrukarna måste de klaga, i första hand hos kristidsnämnderna, och avgörandet
av dessa ärenden är ingen lätt sak, det känner jag väl till. Kunna
jordbrukarna få litet mera kli och melass kan ett mycket stort antal klagomål
undvikas.

Ett sådant löfte örn ökad klitilldelning har herr statsrådet nu ställt i utsikt,
och därför äro vi mycket tacksamma. Jag hoppas att det inte dröjer för länge
innan denna tilldelning sker, så att vi kunna undvika alltför mycket besvärligheter
och som sagt klagomål från jordbrukarna. För det vill jag i alla fall
säga, herr statsråd, att leveranserna i år äro ovanligt stora i förhållande till
skördeutbytet.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Blott ett par ord nied anledning
av herr statsrådets meddelande i slutet av Svaret på interpellationen, där det
säges — örn jag nu minns siffrorna rätt — att ungefär 20 000 ton oljekraftfoder
och 10 000 ton kli inte ha tagits ut i vissa landsändar och att detta skulle
möjliggöra en extra tilldelning på nyåret, en tilldelning som inte slutgiltigt
har övervägts av livsmedelskommissionen. Herr statsrådet yttrade också att
man inte ännu bestämt vilken form den skulle ges.

Jag skulle i anslutning härtill endast vilja erinra örn det uttalande som
jordbruksutskottet gjorde i somras, att i den mån det finns möjlighet för ökad
tilldelning av kraftfoder eller andra fodermedel, utöver förra årets tilldelning
alltså, borde de mindre jordbrukarna särskilt ihågkommas. Jag hoppas att livsmedelskommissionen
vid övervägandena i fortsättningen inte glömmer detta
jordbruksutskottets uttalande.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 285—292, bevillningsutskottets
betänkanden nr 63 och 64, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 65—68, första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 54—57 samt
andra lagutskottets utlåtande nr 84.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.46 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Onsdagen den 12 december.

Ki. 11 fm.

§ I Herr

talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på fråga.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Herr Senander har till mig framställt följande fråga:

Kan det förväntas att förslag till förbättrade folkpensioner kommer att föreläggas
nästkommande års riksdag under dess vårsession?

Sedan socialvårdskommitténs förslag till lag örn folkpensionering kommit
mig tillhanda, kan jag svara ja på denna fråga.

Härefter yttrade

Herr Senander: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få uttala mitt tack för det synnerligen tillfredsställande
svaret. Det kommer säkerligen att hälsas med glädje av landets samtliga folkpensionärer,
att det blivit ett positivt svar på denna fråga.

Vidare anfördes ej.

Svar på
interpellation.

Herr statsrådet Mossberg, som anförde: Herr talman! Dedamoten av denna
kammare herr Jacobson i Vilhelmina har med kammarens tillstånd till mig
framställt följande fråga:

Är herr statsrådet villig undersöka möjligheterna av att utan att avvakta en
måhända omständlig och tidsödande utredning rörande det nuvarande civilförsvaret
förelägga den nu samlade riksdagen ett förslag, innebärande ett generellt
uppskov för landsbygden med samtliga övningar, instruktörskaderns utökning,
inrättande av civilförsvarsbyråer ute i kommunerna och skyldigheten
för dessa att anskaffa viss materiel och utrustning?

Innan jag ingår på att besvara nämnda spörsmål, anser jag mig böra bemöta
ett av interpellanten gjort allmänt uttalande rörande avvecklingen av vårt
lands beredskap på civilförsvarets område.

Interpellanten åberopar ett anförande av chefen för civilförsvarsstyrelsen och
en av civilförsvarsdirektören i Västerbottens län författad tidningsartikel och
säger sig bland annat genom dessa ha bibringats den uppfattningen, att under
den fredstid som nu inträtt en utvidgning förestode av civilförsvarets omfattning
och uppgifter. Jag finner icke anledning att här närmare gå in på de åberopade
uttalandena. Jag vill emellertid framhålla, att dessa gjordes strax efter
det tyska sammanbrottet och bland annat avsågo att varna för föreställningen
att civilförsvaret helt skulle kunna avvecklas i oell med vapenvilan. I det av
chefen för civilförsvarsstyrelsen hållna anförandet framhölls dock uttryckligen,
att civilförsvaret lika väl som militärförsvaret borde bli föremål för en nedskärning
och att civilförsvarets verksamhet under fredsförhållanden skulle fortgå i
beskuren omfattning.

§ 2.

Ordet lämnades på begäran till

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Den verksamhet, som nu benämnes civilförsvaret, började organiseras endast
ett fåtal år före krigsutbrottet, och den har sedan dess och intill krigets
slutskede varit föremål för utbyggnad. Den organisationsform av civilförsvaret,
som med beaktande av de under kriget aktuella beredskapskraven fastställdes
i civilförsvarslagen, är i själva verket ännu icke helt genomförd. Då
på grund av dessa förhållanden någon egentlig fredsorganisation aldrig hunnit
skapas för civilförsvaret, är det förklarligt örn vid avvecklingen av civilförsvarets
beredskap en viss tveksamhet kunnat göra sig gällande örn hur långt
nedskärningen borde gå.

En av huvuduppgifterna för den sakkunnigutredning beträffande civilförsvaret,
. vilken tillsattes i oktober, har därför blivit att bedöma i vilken omfattning
civilförsvarets organisation och verksamhet bör upprätthållas under fredstid.
I direktiven för de sakkunniga har med full tydlighet den uppfattningen
kommit till uttryck att under fredstid en begränsning bör ske av civilförsvarets
verksamhet och de därav följande förpliktelserna för enskilda och kommuner.
De farhågor, som interpellanten hyser för att civilförsvarets utbyggnad
i dagens läge kommer att forceras, måste sålunda betecknas som ogrundade.

Ehuru det .alltså av skäl som nyss anförts ännu icke står fullt klart i vilken
omfattning, civilförsvarets verksamhet bör fortgå under fredstid, har en råd
åtgärder vidtagits i syfte att bringa civilförsvaret på fredsfot. Genom kungörelse
den 11 maj 1945 förordnade Kungl. Majit, att den då rådande civilförsvarsberedskapen
från och med 1 juni 1945 skulle äga tillämpning allenast
vad beträffade den civilförsvaret åvilande flyktingverksamheten. Vad de personella
insatserna i civilförsvaret beträffar ha följande inskränkningar vidtagits.
Genom beslut den 8 maj 1945 föreskrev civilförsvarsstyrelsen, att sådana
större civilförsvarsövningar, som vore avsedda att komma till stånd efter
beslut av civilförsvarsstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse, ej vidare
skulle hallas. Den 18 september 1945 föreskrev vidare civilförsvarsstyrelsen
att all repetitionsutbildning av civilförsvarspersonal tillsvidare skulle inställas.
Genom kungörelse den 19 oktober 1945 förordnade Kungl. Majit, att den
grundläggande utbildningen av civilförsvarspliktig personal skulle slopas såvitt
anginge civilförsvarspliktiga män som under innevarande år uppnå 48 års
ålder samt civilförsvarspliktiga kvinnor, som under samma år uppnå 28 års
ålder. Utbildningsverksamhet omfattar därför numera i huvudsak endast grundläggande^
utbildning av civilförsvarspliktiga, som under år 1945 fylla 16, 17
eller 18 år ävensom utbildning av outbildade, vilka inskrivits för tjänstgöring
inom det allmänna eller särskilda civilförsvaret, såsom hemskydds- och verksskyddsledare
o. d.

Vad angår den materiella civilförsvarsberedskapen meddelade civilförsvarsstyrelsen
den 9 juni 1945 vissa inskränkningar i fråga örn den fortsatta utbyggnaden
av allmänna och enskilda skyddsrum samt anordnande av källarmursgenombrott,
innebärande, bland annat att anordnande av skyddsrum samt
verkställande av källarmursgenombrott i befintlig bebyggelse tillsvidare icke
skulle äga rum. Genom föreskrifter, utfärdade den 29 september 1945, meddelades
vidare dispens från skyldigheten att för skyddsrum i nybyggda fastigheter
anskaffa viss, mera dyrbar utrustning ävensom att i sådana skyddsrum
utföra vissa inredningsarbeten. Gällande föreskrifter rörande konstruktionen av
skyddsrum i nybyggda fastigheter hålla därjämte på att överarbetas i syfte
att nedbringa materialåtgång och kostnader. Efter bemyndigande av Kungl.
Majit har civilförsvarsstyrelsen vidare medgivit, att viss för civilförsvaret
anskaffad utrustning, däribland ambulanssläpkärror och för brandförsvaret avsedda
transportsläpkärror få utlånas till kommuner för fredsmässig användning.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

Civilförsvarsstyrelsen har vidare den 26 oktober 1945 erhållit Kungl. Maj:ts
bemyndigande att försälja viss gasskydds-, sjukvårds- och förläggningsmateriel
samt vissa förråd av drivmedel, bilbatterier och skyddsrumsdörrar. Härvid
erhöll civilförsvaret rätt att sälja en tredjedel av befintliga förråd av gummistövlar.
Sedermera — den 23 november — har civilförsvarsstyrelsen bemyndigats
att försälja gummistövlar i den ytterligare utsträckning, som styrelsen
finner lämplig.

Av de särskilda spörsmål, som interpellanten anfört, vill jag först beröra
frågan örn instruktörskaderns utökning. Interpellanten synes grunda sin uppfattning
härutinnan på innehållet i den förut omnämnda, av civilförsvarsdirektören
i Västerbottens län i maj månad i år författade tidningsartikeln. Civilförsvarsdirektören
uttalar sig i denna visserligen för en utökning av instruktörskadern,
men han bygger denna sin uppfattning på det utbildningsprogram,
som föreskrevs genom kungörelsen den 2 februari 1945 angående omfattningen
av civilförsvarsplikt för utbildnings- och övningsändamål. Denna kungörelse
har emellertid genom de tidigare nämnda besluten om inskränkning i övningarna
till stora delar satts ur kraft. Enligt vad jag inhämtat av civilförsvarsstyrelsen
föreligger ej behov av att utöka den instruktörspersonal, som
är avsedd för utbildningen av dem, som inskrivas i det allmänna civilförsvaret.
Utbildningen av instruktörer för hemskyddsutbildningen sker på friviliighetens
väg genom riksluftskyddsförbundet och länsförbunden och beröres ej av civilförsvarslagens
bestämmelser.

_ Interpellanten har vidare uppgivit, att inom vissa kommuner de framställningar,
som gjorts av civilförsvarscheferna väckt oro och beklämning. Som
exempel härpå omnämner interpellanten ett fall — det gällde här Nederkalix
civilförsvarsområde — då civilförsvarschefen begärt upprättande av s. k. civilförsvarsbyrå
med heltidsanställd föreståndare ävensom annan personal, vars
avlönande i förhållande till kommunens bärkraft skulle medföra ganska betydande
kostnader.

Det bör här framhållas, att i det av interpellanten åberopade fallet civilförsvarschefen
icke fann stöd för sin framställning vare sig hos länsstyrelsen
eller civilförsvarsstyrelsen. Emellertid hänvisar interpellanten till ett yttrande,
som civilförsvarsstyrelsen i nämnda ärende avgivit till länsstyrelsen och i
vilket styrelsen upptar till diskussion de allmänna riktlinjer, som böra följas
vid bedömandet av frågan örn anställande av biträdespersonal åt civilförsvarscheferna.
Jag kan icke i detta sammanhang ingå på närmare bedömande av
innehållet i denna skrivelse. Jag vill allenast framhålla, att enligt civilförsvarsstyrelsens
uppfattning anställande av heltidsanställd, kvalificerad biträdespersonal
skulle kunna ifrågakomma allenast i 77 av rikets 468 civilförsvarsområden
och att all kvalificerad biträdespersonal skulle kunna undvaras
inom områden av ren landsbygdskaraktär.

För egen del vill jag framhålla, att jag anser den största återhållsamhet
böra iakttagas i fråga örn heltidsanställning av personal i de olika civilförsvarsområdena.

Vad angår av interpellanten ifrågasatt uppskov för landsbygdskommunerna
med skyldigheten att anskaffa viss materiel och utrustning torde man kunna
säga, att sådant uppskov i praktiken redan gäller i det att några föreskrifter
innebärande skyldighet för kommunerna att efter civilförsvarslagens ikraftträdande
n.yanskaffa någon materiel ej utfärdats. Anledningen härtill är att viss
återhållsamhet i fråga örn materielanskaffningen tillsvidare ansetts böra iakttagas
i avbidan på resultatet av den pågående utredningen inom civilförsvaret
samt inhämtande av erfarenheter från utlandet. Civilförsvarsstyrelsen har för
sin del ej ansett sig böra ifrågasätta att medel för .statsbidrag till kommuner
för angivna ändamål anvisas för nästa budgetår.

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vad slutligen angår frågan om generellt uppskov med samtliga obligatoriska
övningar — interpellanten hade tänkt sig detta uppskov skola gälla landsbygden
— vill jag framhålla, att ett ställningstagande till denna fråga torde
böra vila i avvaktan på de resultat, till vilka den nu arbetande civilförsvarsutredningen
kan komma. Det ingår nämligen i utredningens uppdrag att utan
avbidan av slutförandet av utredningen i övrigt framlägga sådana förslag, som
påkalla skyndsamt ställningstagande från statsmakternas sida. Enligt vad jag
under hand erfarit har utredningen i detta syfte till behandling upptagit frågor
rörande civilförsvarets organisationsplaner, personalens utbildning, byggandet
av skyddsrum, anskaffning av materiel och anställning av personal i
civilförsvarsområdena. Resultatet härav anser sig utredningen kunna framlägga
under nästkommande januari månad.

Med vad jag anfört, torde jag få anses ha besvarat den av interpellanten till
mig riktade frågan.

Vidare yttrade:

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Jag ber att till statsrådet Mossberg
få framföra mitt tack för det lämnade svaret.

Av herr statsrådets svar framgår, att en begränsning bör ske av civilförsvarets
verksamhet och därigenom en lättnad beredas kommunerna. På samma
gång som jag tacksamt noterar detta, måste jag tyvärr fastslå, att herr statsrådets
uppfattning ingalunda sammanfaller med vare sig civilförsvarsstyrelsens,
civilförsvarsdirektöremas eller andra under civilförsvarsstyrelsen sorterande
tjänstemäns. Detta mitt påstående stöder jag inte endast på egna iakttagelser
och erfarenheter, som jag bland annat i egenskap av civilförsvarsnämndsordförande
haft tillfälle att göra, utan även till viss del på de skrivelser från
vitt skilda delar i landet, som kommit mig till handa med anledning av den
väckta interpellationen. I dessa skrivelser, i huvudsak från omdömesgilla och
framskjutna kommunalmän, påpekas bland annat det förhållandet att vederbörande
civilförsvars direktörer under den senaste tiden rest från den ena kommunen
till den andra och mer eller mindre hotfullt förmått vederbörande civilförsvarsnämnd
att vidtaga vissa åtgärder, som snarare tyda på en utökning än
en begränsning av det nuvarande civilförsvaret.

Det är inte så mycket mot de i lag fastställda övningarna, som kritiken sätter
in, utan mot det kostsamma och mången gång huvudlösa sätt, varpå en del
ordnas. Är det nödvändigt, frågar bland annat en framskjuten kommunalman,
att skicka en rödakorssyster från Stockholm långt upp i Norrland för att leda
några timmars'' undervisning i sjukvårdstjänst, när det finns ett flertal examinerade
sjuksköterskor på platsen? Är det nödvändigt, frågar en annan, att i
dessa materialbristens tider låta tillverka en s. k. övningsvind, som beräknas
kosta nära 1 000 kronor?

Även frågan om utbildandet av instruktörer synes ute i kommunerna vålla
åtskilligt trassel och avsevärda kostnader. Herr statsrådet förklarar i sitt svar
rörande denna sak, att herr statsrådet inhämtat av civilförsvarsstyrelsen, att
behov ej föreligger av att utöka instruktörspersonalen. Det vore synnerligen tacknämligt,
örn civilförsvarsstyrelsen inte endast ville meddela herr statsrådet denna
sin uppfattning, utan att den också komme till herrar civilförsvarsdirektörers
kännedom. Ty så mycket vågar jag säga att för en vecka sedan saknade landets
civilförsvarschefer kännedom örn denna civilförsvarsstyrelsens ändrade uppfattning.
Hade de haft kännedom härom skulle intresset hos vissa civilförsvarsdirektörer
för denna utbildning icke framträtt på sätt som skett under den allra
senaste tiden. Med anledning av uttalandet i interpellationssvaret, att utbildning -

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

en av instruktörer för hemskyddsutbildningen sker på frivillighetens väg, vill
jag säga, att jag undrar om det är riktigt. Det är nämligen endast under förutsättning
att vederbörande kommun ingår som medlem i vederbörande länsförbund.
Först då övergår skyldigheterna att utbilda instruktörer på länsförbundet.

Beträffande inrättandet av civilförsvarsbyråer framhåller herr statsrådet att
enligt civilförsvarsstyrelsens uppfattning skulle anställande av kvalificerad biträdespersonal
ifrågakomma i allenast 77 civilförsvarsområden. Om så är förhållandet,
varför förfölja då vissa civilförsvarsdirektörer en del kommuner, som
enligt statsrådets uppfattning inte kunna åläggas skyldighet att inrätta civilförsvarsbyrå,
med den ena förfrågan efter den andra, huruvida, kommunen är
villig inrätta civilförsvarsbyrå? Det är bara 14 dagar sedan, som jag personligen
besvarade en dylik framställning från civilförvarsdirektören i mitt län. Förhållandet
är väl aldrig detta att vederbörande saknar sysselsättning och måste tillgripa
dylika förfrågningar för att visa att arbete finnes?

Rörande skyldigheten för kommunerna att anskaffa viss material och utrustning
säger herr statsrådet att rätt till uppskov härutinnan för närvarande förefinns,
enär någon föreskrift innebärande dylik skyldighet för kommunerna ej
utfärdats. Ja, även på detta område råder olika uppfattning hos herr statsrådet
och underlydande myndigheter. Kort före interpellationens framställande hade
vi i min kommun besök av civilförsvarsdirektören, som framställde såsom ett
oeftergivligt krav att en s. k. övningsvind i enlighet med civilförsvarsstyrelsens
anvisningar skulle anskaffas. Jag begärde hos kommunens byggnadskontrollant,
att han skulle kostnadsberäkna en dylik, och han påstod, att kostnaderna skulle
uppgå till nära 1 000 kronor, en uppgift som jag även fått från annat håll. Vi
lyckades emellertid lösa frågan på ett ekonomiskt fördelaktigare sätt. genom att
inköpa ett hus, men örn civilförsvarsdirektören godkänner den vidtagna åtgärden
återstår att se. Det kan hända, att han finner byggnaden vara några centimeter
för kort eller för bred.

Av herr statsrådets svar framgår att viss för civilförsvaret anskaffad utrustning,
däribland ambulanssläpkärror, får utlånas till kommuner för fredsmässig
användning. Ja, detta är gott och väl, men man skulle illa känna till civilförsvarsstyrelsens
och de underlydande organens byråkrati, örn man inte förutsatte,
att någon bestämmelse finnes, som lägger hinder i vägen för en dylik fredsmässig
användning. I Vilhelmina vidsträckta kommun — 87 kvadratmil, inte mindre
än tre gånger så stor som Blekinge län — och i saknad av ambulans skulle det
vara alldeles utmärkt att lia tillgång till en civilförsvarsstyrelsen tillhörig ambulanssläpkärra,
som finns uppställd på brandstationen, men det går tyvärr inte,
enär civilförsvarsdirektören i en skrivelse för cirka en månad sedan ålagt civilförsvarsnämnden
i Vilhelmina att tillse att ringarna till ifrågavarande ambulanskärra
äro kalkade och upphängda. Vad har man för nytta av en ambulanskärra,
örn man tar bort ringarna och har dem kalkade och upphängda? Inträffar
ett hastigt sjukdomsfall, står man rådlös. Jag tror inte mycket på löften
från civilförsvarsstyrelsen. Det enda positiva är den inställning herr statsrådet
intar.

Jag tror, att jag vågar säga, att vi alla, som i egenskap av ordförande i de
kommunala civilförsvarsnämnderna eller av annan anledning kommit i kontakt
med civilförsvarsstyrelsen och dess underlydande myndigheter, bibragts den uppfattningen
■— och jag har inte träffat på en enda kommunalman, som sysslar
med dessa saker, som inte har samma uppfattning som jag — att detta nya ämbetsverk
framför något annat är behäftat med byråkrati och formalism.

Till sist vill jag uttrycka den förhoppningen att herr statsrådet måtte följa
civilförsvarsstyrelsen och dess åtgöranden med största möjliga uppmärksamhet.
Jag tror, att det föreligger anledning härtill.

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag hoppas, att kammaren förstår,
att det inte är möjligt för mig att gå in på ett sakligt bedömande av de enskilda
fall som interpellanten här tagit fram. Jag måste säga, att jag tror inte
man misstar sig, om man säger, att anledningen till eventuella missförhållanden
på detta område är den omständigheten — som jag redan framhöll i mitt
svar — att det nya betraktelsesätt, som man måste lägga på civilförsvarets
verksamhet, sedan kriget i Europa nu är slut, i viss mån haft ganska svårt
att tränga igenom hos civilförsvarsstyrelsen underlydande organ. Jag har
emellertid den uppfattningen, som jag tidigare delgivit kammaren, att civilförsvarets
verksamhet i flerahanda hänseenden, framför allt när det gäller
ålägganden för enskilda och kommuner, högst väsentligt måste dämpas ned
under en fredsperiod. Jag tror för min del, att det viktigaste måste vara, att
man har en klar planläggning på detta område och att man följer utvecklingen
men försöker när det gäller ålägganden för kommuner och enskilda så långt
möjligt klara sig utan tvångsföreskrifter i fred.

Till interpellanten vill jag också säga, att jag är intresserad av de fall han
här framdragit i sitt yttrande. Jag skulle vara tacksam, om han ville till mig
överlämna det material, på vilket han bygger sitt anförande. I så fall skall jag
undersöka, hur det förhåller sig med dessa fall och se till att rättelse åstadkommes,
örn det föreligger några missförhållanden. Örn jag tar upp ett enda
av de exempel, interpellanten framfört, exemplet från hans egen hemort, Vilhelmina,
måste jag säga, att när jag hör detta fall relateras, så får jag genast
preliminärt den uppfattningen, att det förefaller vara en alltför kostnadskrävande
åtgärd att i ett samhälle som inte är större än Vilhelmina kräva inrättandet
av särskilda övningslokaler för civilförsvarets del.

Jag vore som sagt tacksam, om jag kunde få del av det material, varpå
interpellanten bygger de detaljerade anmärkningar han i dag framfört, och
skall i så fall låta underkasta dem närmare granskning.

Herr Jacobson i Vilhelmina: Herr talman! Jag skall endast ännu en gång
be att få tacka för den inställning statsrådet intagit i denna fråga. Det skall
bli mig ett nöje att till statsrådet överlämna det material, varpå jag bygger mina
anmärkningar. Jag tror, att det kommer att lia god verkan.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

interpellation. He.rr statsrådet Ericsson erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!

'' I en interpellation som herr Svensson i Stenkyrka med kammarens tillstånd riktat
till. chefen. för folkhushållningsdepartementet, har interpellanten anfört, att
den prissänkning på vissa motordrivmedel, som trätt i kraft den 1 oktober i år,
icke kunnat tillgodogöras av samtliga jordbrukare i lika stor utsträckning.
Genom att trösknings arbetet avslutats vid olika tidpunkter inom olika delar av
landet hade de jordbrukare som inköpt sitt behov av drivmedel före prissänkningens
ikraftträdande blivit missgynnade i förhållande till dem som slutfört
tröskningsarbetet. vid en senare tidpunkt. Detsamma gällde även de inköp av
drivmedel som gjorts för höstsådden.

_ Med anledning härav har interpellanten frågat, örn chefen för folkhushållningsdepartementet
vore villig att undersöka möjligheterna att åstadkomma
en återbäring av under månaderna augusti och september erlagda likvider för
inköp av flytande bränsle för tröskning och höstsådd, så att jordbrukare, som
verkställt dylika inköp, kunde tillgodogöra sig den prissänkning på dessa
bränslen, som trädde i kraft den 1 oktober.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Svar på interpellation. (Forts.)

Då det jämlikt fördelningen av ärendena inom folkhushållningsdepartementet
torde ankomma på mig att besvara interpellationen får jag anföra följande.

Prisändringar på en vara medföra helt naturligt olika ekonomiska verkningar
för de olika förbrukarna, beroende på örn de ha stort eller litet lager av
varan vid tidpunkten för prisändringen. Vid de prishöjningar på flytande
bränslen som förekommit under krigsåren har det icke ifrågasatts, att förbrukarna
skulle till statsverket inbetala den vinst, som de kunde tillgodogöra sig
på sina lager. Någon utbetalning av ersättning för prisfallsförluster på lager vid
prissänkningar synas icke heller böra ifrågakomma. Sådana prisfallsförluster
lia uppstått icke blott för jordbrukare utan även för andra konsumenter och
för återförsäljarna, varför ersättningskrav med lika stor rätt kunna framföras
även av dessa kategorier. Ett bifall till det i interpellationen framförda önskemålet
skulle även medföra konsekvenser i fråga om prisfallsförluster på andra
varuslag än flytande bränslen.

Av vad jag nu sagt framgår, att jag icke är villig medverka till vidtagande
av sådana åtgärder, som i interpellationen föreslagits.

Härpå yttrade

Herr Svensson i Stenkyrka: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
få framföra mitt tack för det lämnade svaret, men jag måste samtidigt beklaga
svarets negativa innehåll.

Herr statsrådet hänvisade i sitt svar till den gängse uppfattningen örn prisvariationernas
inverkan i detta fall. Men här föreligger ju ett speciellt förhållande;
här är det ju staten, som har reglerat priset, och avsikten med den
prissänkning, som inträdde först den 1 oktober i år, var ju att bereda ekonomiska
lättnader åt jordbruket.

Som jag redan i min interpellation sagt har en rätt betydande grupp jordbrukare
icke kunnat komma i åtnjutande av denna prissänkning på grund av
det brådskande arbetet med tröskning och höstsådd. Jag förstår väl de svårigheter,
som äro förenade med en återbäring, men det förefaller mig dock
som om en återbäring skulle ha varit möjlig. Jag förutsätter då, att avsikten
med prissänkningen var den, att densamma även skulle komma dessa jordbrukare
till del.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa förmåner i samband med avvecklingen av försvarsberedskapen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 28G, i anledning av Kungl. Maj:ts vissa tärmiproposition
angående vissa förmåner till värnpliktiga jämte i ämnet väckta mer till värn -motioner. pliktiga.

I propositionen nr 354 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 5 oktober 1945, föreslagit
riksdagen bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse med
av departementschefen i berörda statsrådsprotokoll förordade grunder, utfärda
föreskrifter i fråga om vissa förmåner till värnpliktiga.

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)

Enligt Kungl. Marits förslag skulle, bland annat, i en blivande författning
rörande de värnpliktigas förmåner under fredstid, i överensstämmelse med nu
tillämpad ordning, fastslås en rätt för de värnpliktiga att vid infallande övningsuppehåll
årligen komma i åtnjutande av två fria resor vid armén och tre
fria resor vid marinen och flygvapnet, dock att — där antalet vapenövningsuppehåll
vid någon försvarsgren understege tre per år — värnpliktiga vid
sådan försvarsgren skulle, utöver fri resa i samband med övningsuppehåll, beredas
fri resa i samband med beviljad tjänstledighet i sådan utsträckning att
sammanlagda antalet fria resor per år vid övningsuppehåll och tjänstledighet
uppginge till tre per år.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma inom kammaren väckta motioner.

I motionen 11:641 av herr Adolfsson m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att utöver förslagen i Kungl. Maj:ts proposition nr 354 rörande
reseersättningar jid inskrivningsförrättning för värnpliktiga uttala sig för ett
dagtraktamente å tio kronor för var och en i dylik förrättning deltagande värnpliktig
samt att hos Kungl. Maj :t hemställa örn förslag till författningstext
samt detaljerade bestämmelser i anledning av denna fråga.

I motionen II: 642 av herr Ståhl m. fl. hade vidare hemställts, att riksdagen
matte besluta, att da sammanlagda kostnaden för resa mellan förläggningsort
och hemort uppginge till 12 kronor eller däröver antalet fria resor mellan dessa
orter bestämdes till sex per år mot av Kungl. Maj :t föreslagna tre per år, samt
att samma bestämmelser skulle gälla resa till studieort eller annan därmed
jämförlig ort i stället för hemort, även örn den förra orten vore belägen på
längre avstånd från förläggningsorten än hemorten.

Slutligen hade i motionen II: 665 av herr Vigelsbo m. fl. hemställts, att
riksdagen med anledning av propositionen nr 354 måtte bemyndiga Kungl.
Maj .t att utfärda sådana föreskrifter, att då avståndet mellan förläggningsorten
och den värnpliktiges hemort eller därmed jämställd ort överstege 10 km
antalet fria resor mellan dessa orter bestämdes till minst fem utöver de tre,
som föredragits i propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med avslag å motionerna II: 641,
II: 642 och II: 665 bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 5 oktober 1945 samt av utskottet i dess motivering förordade grunder,
utfärda föreskrifter i fråga örn vissa förmåner till värnpliktiga.

Reservationer hade avgivits utan angivet yrkande:

1) av herrar Gränebo och Svensson i Grönvik; och

2) av herr Törnkvist.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Då jag fogat en blank reservation
till det föreliggande utskottsutlåtandet, ber jag att få säga några ord.

Frågan gäller ju bland annat de värnpliktigas resor, och dessa ha ju såsom
framgår av utskottsutlåtandet redan tidigare varit föremål för riksdagens behandling.
Efter utredning av de sakkunniga kommer nu Kungl. Majit med ett
förslag, som går utöver de sakkunnigas i fråga örn kostnaderna, men det föreligger
också motioner, som gå ännu längre. Givetvis kan man diskutera, hur
långt man skall sträcka sig i fråga örn kostnaderna, men för min del tror jag
att vi här ett ögonblick också måste tänka på dem, som det hela egentligen be -

Onsdagen den 12 december 1945.

Ni 41.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)
rör och vilka få bära de största bördorna, nämligen de värnpliktiga. Jag undrar
med andra ord örn det icke är av viss psykologisk vikt att riksdagen visar
större förståelse än hittills för de värnpliktiga genom att bevilja dem ett större
antal fria resor. Jag tror att det vore till minst lika stor fördel för de militära
anordningarnas effektivitet-om de penningbelopp, örn vilka här är fråga,
ansloges till hjälp åt de värnpliktiga, som örn de ginge till andra militärutgifter,
detta särskilt som vi nog i tider som dessa få lov att inrikta oss på att
förhindra att det svenska folkets intresse för försvaret kommer att sjunka. Jag
kommer därför att ställa ett yrkande, som går längre än Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag.

Jag nämnde tidigare, att det föreligger en del motioner i frågan, och utan
att närmare ingå på dem kan jag säga, att jag har gjort den erfarenheten under
mitt riksdagsarbete, att man för att nå ett positivt resultat bör göra så små
ändringar som möjligt i det förslag, som kan föreligga från Kungl. Maj:t och
utskott. Jag kommer därför icke att ställa något yrkande örn ändring i de
grunder, som Kungl. Maj :t föreslagit och utskottet förordat, utan jag begränsar
mig till själva antalet resor. Medan Kungl. Maj :t och utskottet sålunda föreslå
endast tre resor per år, hemställer jag att kammaren måtte besluta, att antalet
fria resor skall bestämmas till sex. Med hänsyn härtill ber^jag att få föreslå ett
par små ändringar i utskottets motivering. Sålunda föreslår jag, att ur motiveringen
på s. 16 strykes den mening, som lyder sålunda: »Departementschefens
förslag därvidlag synes utskottet utgöra en lämplig medelväg.» Vidare ber jag
att få föreslå, att i den mening, som börjar med orden »Då övningsuppehållen
uppgå» måtte utgå orden »den av departementschefen anvisade utvägen», att
ordet »tre» utbytes mot »sex» ävensom att sista meningen i samma stycke:
»Utskottet finner sig på anförda skäl böra avstyrka motionerna i fråga» strykes.
Slutligen hemställer jag, att utskottets kläm måtte få följande lydelse,
»att riksdagen må i anledning av motionerna II: 642 och II: 665 samt med avslag
å motionen 11:641 bemyndiga Kungl. Maj :t att», o. s. v. i likhet med
utskottets förslag.

Herr talman! Jag ber att få hemställa örn bifall till det sålunda gjorda yrkandet.

I detta anförande instämde herrar Werner, Pettersson i Kosta, Larsson i
Luttra, Boman i Stafsund, Jönsson i Kossbol, Persson i Norrby, Hansson i
Skediga och Edberg.

Herr Adolfsson: Herr talman! Till att börja med vill jag säga. att medan
herr Svensson i Grönvik yrkat avslag på den motion, som i den föreliggande
frågan väckts från kommunistiskt håll, skall jag be att få yrka bifall till
densamma. Men samtidigt ber jag att få yrka bifall till det förslag i fråga örn
antalet fria resor åt de värnpliktiga, som herr Svenson i Grönvik nyss framförde.

Vidare skall jag be att få säga, att den nu föreliggande propositionen i sig
innebär vissa otvetydiga förbättringar för de värnpliktigas vidkommande._ På
en ganska väsentlig punkt ha emellertid vi kommunister ansett att nya principer
borde tillämpas på här ifrågavarande område, nämligen då det gäller inställelse
till mönstringsförrättning. Utredningsmännen liksom senare departementschefen
ha sysselsatt sig med frågan örn ersättning till de värnpliktiga för resor i samband
med mönstringsförrättning, och resultatet har blivit att hittills gällande
bestämmelser örn reseersättning skulle tillämpas även i fortsättningen. De mera
väsentliga frågorna om ersättning för förlorad arbetsförtjänst och ersättning
för förplägnadskostnad lia behandlats mera parentetiskt så att säga. Utrednings Andra

kammarens protokoll 1945. Nr 4l. 4

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Föns.)
männen ha hävdat, att praktiska skäl ur såväl gransknings- som kontrollsynpunkt
skulle tala mot en gottgörelse åt de värnpliktiga för förlorad arbetsförtjänst
och havda förplägnadskostnader, en ersättning, som vi kommunister motionerat
örn. För mili del måste jag säga, att örn ersättningen skall bestämmas
till exakt vad vederbörande gått miste örn i form av bortfallen arbetsinkomst
och havda förplägnadsutgifter, skulle det hela bli synnerligen kvistigt med
hänsyn såväl till belopp som kontroll. Vi ha emellertid presenterat ett mycket
enkelt förslag till lösning, nämligen att varje man i sådant hänseende skall
erhålla 10 kronor, ett som sagt både praktiskt och enkelt system, som icke
skulle ge något utrymme åt byråkrati och tidsödande kontroll. Var och en till
inskrivningsförrättning inställelseskyldig, som också infinner sig, skulle sålunda
ha att utkvittera 10 kronor.

Mot detta vårt så enkla och praktiska förslag finns ingenting att anföra av
praktiska skäl. Detta har statsutskottet också insett, men utskottet yrkar likväl
i likhet med herr Svensson i Grönvik avslag på vår motion. Såsom motivering
anföres att inställelse till inskrivningsförrättning måste anses utgöra en integrerande
del av varje svensk man enligt värnpliktslagen åliggande skyldighet. Jag
behöver ju icke i det här sammanhanget ta upp någon diskussion om den ersättning.
som kan utgå för uppdrag, som åläggas enskilda att utföra åt det
allmänna, en fråga, som vi ju diskuterat i vår motion och som nu även utskottet
diskuterat. Jag vet ju, att den som kallas att utföra ett uppdrag åt det allmänna
i regel också får ersättning för förlorad arbetsförtjänst och för extra
kostnader, som han kan ha haft. Jag skall icke befatta mig med hårklyverier i
frågor som dessa utan vill endast notera, att även resor till och från inskrivningsförrättning
utgöra en integrerande del av värjo svensk man enligt värnpliktslagen
åliggande skyldighet. Menar nu statsutskottet, att dagtraktamenten
och ersättningar för extra förplägnadskostnader icke skulle utgå, därför att
kostnaderna i sådant hänsende måste vidkännas av alla? Då skulle konsekvensen
bli att även andra ersättningar skulle slopas och därmed kanske också reseersättningarna.
Detta är utskottet såsom av dess utlåtande framgår förståndigt
nog inte redo att förorda.

Jag kan således, herr talman, inte finna att statsutskottet presenterat bärande
skäl för sitt avslagsyrkande beträffande vår motion. Det är ju ändå på det
sättet, att staten tar dessa ungdomar i anspråk vid inskrivningsförrättning och
bryter kontinuiteten i deras arbete. I allmänhet ha dessa ungdomar inte heller
kommit så särskilt långt i lönehänseende. varför således inkomstförlusten och
de extra kostnaderna i samband med inställelsen drabbar dem särskilt hårt,
eftersom de inte ha någon större förmåga att bära förluster.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört, anser jag det fullt befogat att vidhålla
det förslag, som har ställts i motionen nr 641 i andra kammaren och ber,
herr talman, att få yrka bifall till denna motion. Jag vill därutöver påpeka, att
örn denna motion ändå skulle falla, kommer förslaget säkert tillbaka, eftersom
det här rör sig örn ett självklart och rättvist ungdomskrav, som det i längden
inte kan gå att komma förbi.

Herr Sveningsson: Herr talman! När det gäller statsutskottets utlåtande
nr 286. där behandlingen av frågan örn de värnpliktigas fria resor är redovisad,
kan jag för min del inte riktigt vara tillfredsställd med vare sig det förslag, som
har framförts i den kungl, propositionen, eller det resultat, vartill statsutskottet
har kommit.

_ Det är inte så länge sedan denna fråga behandlades i riksdagen. Som angivits
i den kungl, propositionen väcktes under vårriksdagen ett par motioner
med förslag örn längre gående förmåner när det gäller de värnpliktigas resor.
Statsutskottet föreslog en utredning och riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)
Man kan vara tillfredsställd med en sa,k, nämligen att denna utredning inte Ilar
tagit onödigt lång tid.

När jag i egenskap av motionär förra gången ärendet behandlades i kammaren
kände mig föranlåten att ytterligare understryka betydelsen av utökade
förmåner för de värnpliktiga beträffande resorna och uttalade det önskemålet,
att utredningen inte onödigt länge skulle dra ut på tiden — jag hade redan då
misstankar örn hur det kunde komma att gå med denna utredning — fäste jag
mig särskilt vid att det vid detta tillfälle togs mycket illa upp av den
ärade ordföranden i statsutskottets första avdelning herr Törnkvist, att något
överhuvud taget yttrades i kammaren, när utskottet haft en så välvillig inställning,
att man föreslagit utredning i motionens syfte och således, så nära som
man kunde tillstyrkt motionen.

Men när man i dag ser på resultatet av denna utredning och statsutskottets
behandling av den kungl, propositionen, så måste man konstatera och beklaga,
att det inte i någon av de instanser, detta ärende passerat, har funnits något
större intresse för ett resultat i positiv riktning, i överensstämmelse nied vad
jag föreslog i motion under vårriksdagen, nämligen att de värnpliktiga borde
ha möjlighet till två fria hemresor i månaden. Att de militära myndigheterna
anse, att de anslag, som stå till försvarets förfogande, icke medge användandet
av ytterligare medel, i detta fall några miljoner kronor, till de värnpliktigas
resor kan man i någon mån förstå. Men vad man. har mera svårt att förstå
är att statsutskottet intagit en så negativ inställning till denna fråga som
det gjort. När kostnaderna för försvaret sedan beredskapstjänsten avvecklats
för närvarande röra sig örn cirka 750 miljoner kronor cm året, kan man fråga
sig, örn det inte skulle vara möjligt att på något sätt utan inskränkning av försvarets
effektivitet göra den besparing på mindre än 1 procent som behövs för
att man samtidigt skulle kunna bjuda de värnpliktiga — det vågar jag påstå
— en mycket efterlängtad förmån.

För några veckor sedan yttrade försvarsministern enligt tidningsreferaten
i ett föredrag — och jag instämmer i detta yttrande — att den härordning vi
nu ha ställer stora krav på den värnpliktiga ungdomen. Jag vill endast tillägga,
att de värnpliktiga inför dessa krav också ha rättighet att fordra, att vissa
önskemål ifrån deras sida bli uppfyllda. Vid samma tillfälle yttrade försvarsministern,
att det gäller att ge försvaret en sådan organisation, att det fyller
en social funktion. Var finns, kan man fråga sig, den sociala funktionen i det
förslag om tre fria hemresor örn året, som Kungl. Maj :t har föreslagit och statsutskottet
har tillstyrkt? I förhållande till vad många värnpliktiga för närvarande
offra på resor, skulle det ha varit av liten betydelse för dem, örn man
inte föreslagit någon fri resa alls.

I den föreliggande utredningen framföras en del olika argument emot att de
värnpliktiga skulle få den förmån, som jag tidigare har föreslagit. Man anser,
att ett sa (lant system inte kan bil rättvist, därför att inånga värnpliktiga inte
för restidens skull kunna utnyttja en sådan förmån, På detta kan jag svara med
motfragan: år det system, som vi nu ha, mera rättvist, då många värnpliktiga
ha sin tjänstgöring så nära hemorten, att de per cykel kunna fara hem nästan
varje kvällJag har aldrig meimi att värnpliktiga, som ha sin tjänstgöring
pa mycket långt avstund ifrån hemorten, kanske 50 till 100 mil, nödvändigtvis
skola resa hem två gånger i månaden eller lia tillfälle därtill. Man skulle
kunna åstadkomma någon begränsning på det sättet, att resekostnaderna för
sådana värnpliktiga inte finge uppgå till fullständigt orimliga belopp.

I utredningen bär vidare framhållits, att de värnpliktiga, som fullgöra sin
rekryttjänstgöring, befinna sig i den åldern, att de som regel inte äro gifta
och ha familjer och därtill inte ninelia några uppgifter i samhället att räkna

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)
med. Detta är naturligtvis riktigt. Men det är val också på samma gång så,
att militärtjänsten för många, örn inte för alla, innebär en stor. förändring i
deras tillvaro och deras livsmiljö, och alla lia säkert ett synnerligen stort intresse
och behov av att i militärtjänstens enformighet få den rekreation, som
ofta återkommande besök i hemmet, hos föräldrar och syskon, och hos bekanta
alltid utgöra. Jag tror liksom herr Svensson i Grönvik att en sådan rekreation
såväl är nyttig för de värnpliktigas individuella utveckling som av betydelse
för försvarets uppgifter, för skapandet av en god och stark försvarsvilja, en
vilja att lämna de offer, som samhället fordrar.

De värnpliktigas intresse av att få resa hem så ofta som tjänstledighet och
permission erhålles, kunna vi riksdagsmän, som ofta äro på resande fot, inte
tvivla på. När vi på lördagar och söndagar resa förbi förläggningsplatser kunna
vi iaktta detta stora intresse. Det kan heller inte vara riktigt att värnpliktstiden
nödvändigtvis skall vara en tid av stora ekonomiska uppoffringar
för de värnpliktiga och för deras anhöriga. I detta avseende råder ett missförhållande
som jag anser bör rättas till.

När järnvägsstyrelsen, som har kunnat klara alla transporter under beredskapstiden,
kommer med ett sådant argument som att den .skulle få besvärligt
att klara dessa transporter av värnpliktiga — trots att vi veta att biltrafiken
börjar komma i gång framigenom — tycker jag att detta argument
verkar mera löjligt än sakligt.

När jag nu har samma uppfattning som jag hade förra gången detta ärende
behandlades, nämligen att de värnpliktiga i reseavseende borde ha större
förmåner än vad Kungl. Majit och utskottet föreslagit, kanske det hade varit
rätt och riktigt, att jag i anslutning till propositionen under motionstiden
även nu hade avlämnat en motion i frågan. Jag har inte gjort detta, därför
att utredningsresultatet förefaller mig så magert, att inga större utsikter föreligga
att såsom välbehövligt hade varit väsentligt förbättra detta resultat. Jag
ber därför, herr talman, att få instämma i och ansluta mig till det yrkande,
som här i kammaren har framförts av herr Svensson i Grönvik, då detta förslag
mest sammanfaller med min uppfattning. Men jag ber även att därutöver
till försvarsministern och även till den försvarsutredning, som för närvarande
arbetar, få uttala det önskemålet, att man har uppmärksamheten riktad på
denna fråga, så att vi inom en nära framtid kunna komma fram till ett bättre
resultat än vad vi i dag ha möjlighet att nå.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag skall inte låta mig frestas att upptaga
någon polemik med de talare, som yttrat sig i fråga örn de värnpliktigas resor,
av det enkla skälet, att en sådan polemik lätt kan missförstås. Jag tillhör
nämligen icke. dem som vilja engagera mig i en meningsbrytning med
dem, som stadigt vilja hjälpa till att förbättra de värnpliktigas ställning. Jag
har intet intresse av detta, tvärtom. Under hela beredskapstiden lia strävandena
varit klart inriktade på att bit för bit förbättra deras förhållanden och
därigenom underlätta deras beredvillighet att i nödtid ställa sina krafter och
sitt förstånd till rikets förfogande.

Tåg kan emellertid i detta sammanhang inte underlåta att göra den reflexionen,
att man säkerligen något överdrivit sina ansträngningar att under
de år som gått genom riksdagsåtgärder tävla inför de värnpliktiga. Det är
alldeles uppenbart, att det är överdrivet att begära fria resor var fjortonde
dag under värnpliktstiden. Jag tror inte ens att pojkarna själva ett ögonblick
lia tänkt sig att en sådan generositet skulle utövas. De kanske rent av
i själva verket skulle betrakta en sådan åtgärd såsom en överdrift. Man får
nog se yrkandena i denna riktning som ett uttryck för en fortsatt strävan

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)
att förbättra de värnpliktigas förhållanden. Vi lia nu i huvudsak lämnat
krigstidens beredskap och dess bestämmelser bakom oss. Det _ är ira fråga
om att återgå till fredstidens värnpliktsförhållanden. Vi lia ju då huvudsakligen
att göra med de unga pojkarna, och i fråga örn dessa måste man ju ur
många synpunkter anlägga ett något annorlunda betraktelsesätt. ^

Jag vill även i detta sammanhang hävda, att när vi ira kräva ut så lång värnpliktstid
av dessa ungdomar, böra vi givetvis också se till att vi under denna
tid bereda dem en så dräglig tillvaro som möjligt. Jag betraktar Kungl. Maj :ts
förslag som ett led i detta förbättringsarbete. Dessa unga män lia tidigare
under fredstid inte åtnjutit fria resor i annat fall än då deras färdväg till
inryckningsplatsen överskridit 20 kilometer. Kungl. Maj :ts föreliggande förslag
innebär att de skola få tre fria resor örn året under uppehåll i övningarna.
Man bör ju på allt sätt söka undvika att sudda ut begreppen i diskussionen
utan bör fastslå, att Kungl. Maj :ts proposition i denna del innebär ett
solklart framsteg.

Nu kan man ju ha den uppfattningen, att resornas antal borde vara större.
Jag tycker för min del att man skulle kunna bida tiden och när erfarenheter
vunnits örn utfallet av denna första åtgärd överväga, örn man sedermera kan
gå vidare på den inslagna vägen. Erfarenheterna från det civila livet peka
enligt min uppfattning på att det inte är nödvändigt med de fjortondagarsresor
som föreslagits. Jag tror också att de unga ha samma uppfattning. Vi
ha ju varit unga litet var. Jag tror att detta förslag bottnar i ett överdrivet
nit. Däremot kan det ligga någonting i yrkandet om sex fria resor örn året.
Jag lian dock inte för min del anse att detta krav är så trängande för ögonblicket.
Jag vill emellertid avslöja att det på avdelningen inte förelegat något
förslag örn sex resor per år annat än i form av en motion av herr Ståhl. Denna
motion var emellertid kombinerad med ett förslag om begränsning av resekostnaden,
varför den inte vare sig i avdelningen eller utskottet lyckades förvärva
någon speciell anhängare, som yrkade bifall till densamma. Utskottet
övervägde för sin del att stanna för tre eller fyra resor och ansåg detta tillräckligt.

Sedan utskottet haft sammanträde har det emellertid skett något, som föranlett
en höjning av budet till sex resor. Jag skulle givetvis i skydd av den blanka
reservation, som jag fogat till utskottets utlåtande, vilken emellertid inte
gäller denna fråga meli vars innehåll är förborgat för kammaren, här utan
vidare kunna yrka på sju resor. Jag vill emellertid inte göra detta. Jag anser
att Kungl. Maj :ts förslag om de tre resorna är ett framsteg, och jag har lojalt
tillsammans med mina kamrater anslutit mig till denna uppfattning.

Jag vill vidare, herr talman, påpeka, att propositionen inte gäller allenast
dessa fria resor utan även på flera andra punkter innefattar förslag att förbättra
villkoren för de värnpliktiga. Även bidraget till begravningshjälp hade
ju kunnat ryckas ut och göras till föremål för ytterligare yrkanden. Jag vill
emellertid inte nu alls ingå på bevekelsegrunderna till utskottets förslag. Det
blir emellertid en gåva eller kanske mera sympatiskt uttryckt ytterligare ett
handtag åt de värnpliktiga ifrån riksdagens sida, att de nu i stället för de två
resorna få tre resor vid uppehåll i övningarna under värnpliktstjänstgöringens
fullgörande.

Beträffande min blanka reservation innebär den endast, att jag har ansett att
den sträcka på 20 kilometer från inryckningsorten, som de värnpliktiga minst
skulle ha att färdas för att bli berättigade till fri resa, är ett alldeles för långt
avstånd och att det borde kunna minskas till 5 kilometer. Jag fick emellertid
intet gehör för denna min uppfattning i utskottet. Jag drog mig därför tillbaka
och tänkte, att frågan väl så småningom får mogna.

Nr 41.

Onsdagen, den 12 december 1945.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)

Jag Ilar för närvarande intet yrkande att framställa i detta avseende, herr
talman, utan jag skall be att med vad jag har anfört få yrka bifall till utskottets
förslag.

Jag vill slutligen påpeka, att första kammaren efter vad det berättats mig
redan fattat beslut i frågan och med 66 röster mot 48 biträtt utskottets hemställan.
Jag antager att denna kammare för närvarande inte vill medverka till
att förlänga riksdagen genom en gemensam votering för denna frågas skull
utan är beredd att fatta samma beslut som första kammaren.

Herr talman, jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.

Heil Bettei sou i Degerfors: Herr talman! Jag skall inte polemisera emot
avdelningens ärade ordförande annat än på en enda punkt. Herr Törnkvist
säger, att det tycks ha uppstått en tävlan mellan riksdagsmännen när det gäller
denna fråga. Jag tror inte att detta är sant. Jag bevistade nämligen för
något ar sedan ett mycket representativt möte i Örebro, där alla möjliga politiska
schatteringar voro företrädda, och där framställde man också detta yrkande
om lättnaaer för de värnpliktiga. Denna linje har jag sedan för min del
försökt att följa.

Det är alldeles riktigt som herr Törnkvist säger, att det i avdelningen inte
ställts något annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag. Detta kommer
emellertid an pa att jag vid detta tillfälle inte fick plats vid bordet utan slogs
för mili uppfattning ifrån stolen vid väggen. Jag har nämligen hela tiden hävdat
den linje, som kommit till uttryck i det förslag, herr Svensson i Grönvik
framställt.

Jag har haft ett visst iog'' för denna uppfattning. Jag förmodar att vi från
och med januari nästa år lia att förvänta en proposition, som går ut på att ytterligare
förbättra förmånerna för de värnpliktiga och att bringa fredsfamiljebidragsförordningen
i närmare överensstämmelse med krigsfamiljebidragsförordningen.
Från denna ^ utgångspunkt har jag ansett, att man när det gäller
antalet fria resor bör gå den väg, som delvis har föreslagits i motionen av herr
Ståhl, nämligen att utöka antalet resor till sex.

Jag erkänner mycket villigt, att departementschefens förslag om en höjning
av antalet till tre innebär en förmån för de värnpliktiga. Men vi få i detta
sammanhang inte glömma, att vi även ha fått värnpliktstiden utökad högst
väsentligt, med en tjänstgöring på 360 dagar första året. När jag anslutit mig
till förslaget om sex resor, har jag utgått ifrån att det är motiverat, att en
värnpliktig har möjlighet att en gång på en tvåmånadersperiod, alltså ungefär
var sextionde dag, besöka hemorten. Detta behöver inte betyda att dessa
värnpliktiga i någon särskild grad göra skäl för benämningen hemsjuka eller
morsgrisar. Ty det är ganska naturligt, att vår tids ungdom, som börjar få
intresse för en hel del ting i hembygden när det gäller politisk och annan verksamhet,
lia behov av att komma till hemorten en gång varannan månad. De föreslagna
sex resorna täcka också på ett bättre sätt inte bara övningsuppehållen
utan ge också möjlighet till besök i hemorten vid de större helgerna, såsom
jul, påsk och midsommar o. s. v.

Det är dessa motiv, som jag har haft för den ståndpunkt, som jag har hävdat
i avdelningen och som jag även hävdar här i kammaren i dag. En utökning
av antalet fria resor betyder naturligtvis en merutgift för staten, enligt preliminära
uträkningar på närmare 1 miljon kronor. Detta är givetvis mycket pengar,
men när det rör sig örn så ofantliga belopp, som det här är fråga örn, omkring
750 till 800 miljoner kronor, bör inte denna miljon, som skulle åtgå för reporna.
vara avgörande. Jag har den uppfattningen, att örn vi skola göra bespa -

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Vissa förmåner tili värnvliktiga. (Forts.)
ringar, böra vi försöka sätta in stöten på något annat ställe än då det gäller
förmånerna för de värnpliktiga.

Det anförda är, herr talman, min motivering till att jag bär yrkar bifall till
det av herr Svensson i Grönvik ställda yrkandet.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag
har tyvärr inte haft tillfälle att åhöra hela den debatt, som förts här i andra
kammaren i denna fråga, ty jag har även haft att svara för ärendet i första
kammaren.

Det anförande som jag först fick lyssna till hölls av herr Adolfsson, och jag
får kanske börja med det. Det är möjligt att herr Adolfssons yrkande örn bifall
till den kommunistiska motionen örn 10 kronors ersättning till de värnpliktiga
vid mönstringen inte ytterligare kommer att upptagas i debatten, och
det föreligger kanske därför så mycket större skäl till att jag nu stannar en
smula vid detta. Herr Adolfsson säde, att detta yrkande om 10 kronors ersättning
vid inskrivningsförrättning är ett ungdomskrav och ett folkkrav, som säkerligen
kommer tillbaka. Jag har i detta avseende samma inställning som när
det gäller antalet fria resor. Jag skulle intet hellre önska än att vi hade råd
att dela ut 10 kronor till varje yngling, när han som 20-åring beger sig till
mönstring. Men när herr Adolfsson säger, att förslaget är så enkelt, att det
utan vidare borde kunna bifallas, skulle jag vilja ställa den något impertinenta
frågan, örn det ändå inte är litet väl enkelt. Varför skall det just vara
10 kronor, varför inte 5 kronor? Är det inte att vara litet välvillig i överkant
att hävda, att de unga. pojkar, som enligt gammal svensk hävd när de
uppnått 20-årsåldern mönstra som värnpliktiga, skola behöva ha 10 kronor
för sitt besvär?

Jag förstår mycket väl det resonemang som ligger bakom, när man säger,
att förhållandena delvis ha förändrats, och att många 20-åringar nu ha arbetsförtjänst
och att de örn de äro borta från sin arbetsplats följaktligen göra en
förlust, vilken bör på något sätt ersättas. Nu säger herr Adolfsson, att dessa
ungdomar inte kommit så långt i lönehänseende, varför en förlust av en dagsförtjänst
är ganska kännbar för dem. Men är det inte å andra sidan så, herr
Adolfsson, att de endast i ytterst sällsynta fall lia försörjningsplikt? De skola
vara gifta på dispens, om de vid denna ålder ha egen familj att försörja. Jag
tror ändå inte att man kan göra gällande, att det på något sätt kan vara avgörande
för ungdomarna, att de komma i åtnjutande av dessa 10 kronor vid
inskrivningsförrättningarna. En sådan bestämmelse betyder i alla fall en utgift
för staten på mer än en halv miljon kronor per år. Det .skulle väl ändå
vara bra lättfärdigt, örn vi, när vi befinna oss i den situationen, att vi skola ompröva
hela försvarsbudgeten och försöka inom en rimlig ram pressa in alla
de utgifter, som den vidgade organisationen kräver, så här utan vidare toge
på oss en kostnad av över en halv miljon kronor örn året.

Jag kommer därmed över till den andra fråga, som har stått i centrum för
debatten, nämligen hur många resor de värnpliktiga böra erhålla av statsmakterna
för att resa hem under sin värnpliktstid. Jag våll då först stanna vid
ett yttrande av herr Sveningsson, som erinrade örn ett tal, som jag höll för en
tid sedan, i vilket jag talade örn den sociala funktion, som enligt min mening
värnpliktstiden bör fylla, när vi fått en försvarsordning, som kräver en utbildningstid
på 360 dagar som första tjänstgöring. Herr Sveningsson tryckte särskilt
på att jag hade fällt uttrycket, att värnpliktstiden bör fylla en social
funktion. Vad jag därmed menade var, att vi måste eftersträva att under
värnpliktstiden icke endast slå i pojkarna det nödtorftiga och önskvärda för
att de skola kunna tjänstgöra som soldater när så behövs, utan att vi även skola

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)
försöka utforma utbildningen på ett sådant sätt, att de få lära sig någonting
nyttigt för det civila livet. Det kommer alltid att bli en viss dragkamp mellan
militära och civila synpunkter, när det gäller hur mycket man under värnpliktstiden
skall kunna ge de värnpliktiga av en sådan utbildning, som de ha
nytta av, när de komma ut i det civila samhället. De som i första rummet ha
trupputbildningen örn hand hävda, att så mycket av militära färdigheter måste
pressas in under utbildningstiden, att tiden blir mycket knapp för bibringandet
av denna utbildning för det civila livet. Man medger emellertid att det är
nödvändigt att ge de värnpliktiga även annan utbildning än den rent militära.
Själva avvägningen är naturligtvis alltid svår att göra. För min del avsåg jag
— som sagt — med det uttryck, som herr Sveningsson åberopade, att vi måste
försöka att under värnpliktstiden ge de värnpliktiga så mycket som möjligt av
det som är socialt nyttigt för dem. Jag måste ju säga, att jag i varje fall inte
tror, att herr Sveningsson har fattat min tankegång, när han säger, att det i
det föreliggande förslaget från min sida icke finnes något spår av den synpunkt,
som jag tidigare givit uttryck åt. Jag har bl. a. sett saken så, att örn
man skall få möjlighet att ge de värnpliktiga en utbildning av denna Sociala
natur, blir deras värnpliktstid så pass ansträngande, att man inte gör dem
någon tjänst, örn man bereder dem möjlighet att resa hem oavlåtligen i de fall
då dessa hemresor kräva lång tid. Så är otvivelaktigt fallet, när det gäller de
värnpliktiga som vi egentligen här tala örn. d. v. s. sådana som icke kunna resa
hem praktiskt taget varje vecka eller varje gång de få tjänstledighet genom
att utnyttja de billiga hemresorna.

Det har nu framförts många behjärtansvärda synpunkter till förmån för
utökat antal resor. Och man har därvid som skäl bl. a. åberopat, att de värnpliktiga
nu ha en betydligt längre utbildningstid. Jag förstår dessa argument
mycket väl. Jag vill gärna säga som statsutskottets ärade talesman, att det
är mycket svårt att polemisera emot dessa önskemål örn vidgade förmåner för
de värnpliktiga. Men det är ju ändå så, att vi alldeles nyss ha lämnat beredskapstiden
bakom oss. Under beredskapen var behovet av täta hemresor ofantligt
mycket större, därför att de som då voro inkallade voro ungdomar och
medelålders män av alla åldrar och kategorier. Det är klart att man då i allra
största utsträckning måste medgiva dessa fria hemresor. Litet annorlunda ligger
det val ändå till när det gäller de pojkar, som göra sin första värnpliktstjänstgöring.
För det stora flertalet av dessa utgöra de fria resorna intet problem.
Ty det är ju så här i landet, att den största delen av de värnpliktiga äro
förlagda till förband, som ligga i deras hembygd. De ha därför mycket korta
hemresor. Däremot ligger problemet annorlunda till för alla dem, som tjänstgöra
vid flyget, vilket också numera blivit mera utplacerat i landet än förut,
men framför allt för dem, som tjänstgöra vid marinen. Jag förstår att det är
dessa_ kategorier de i första rummet avse, som yrka på ett större antal resor.
Men just för dem som ligga långt borta från sin hemort blir det säkerligen
svårt att i full utsträckning utnyttja möjligheterna att resa hem sex gånger
örn året, örn man skulle bereda deni tillfälle härtill. Jag tror att under sådana
förhållanden vissa slitningar skulle uppkomma, som i varje fall inte kunna anses
önskvärda.

Min huvudsakliga synpunkt är emellertid, att det förslag, som ställts här i
kammaren, medför en fördubbling av kostnaderna från 1 miljon kronor till
2 miljoner kronor, i den mån de uträkningar som gjorts äro riktiga. När vi äro
medvetna örn detta skulle jag vilja vädja till kammaren att inte för närvarande
ta det här steget. Vi befinna oss nu i det läget, att vi just hålla på att
planera utgifterna för det femte av de uppbyggnadsår, sorn vårt försvar har
erhållit inom den av riksdagen beslutade femårsplanens ram. Kostnaderna

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Pissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)
komma icke att kunna väsentligt minskas i förhållande till tidigare år, även
örn vissa minskningar kunna åstadkommas. Förs var sutredningen arbetar för
härvarande med det problem, som den har fått sig förelagt, nämligen att undersöka
omfattningen av vårt försvar sedan den första femårsperioden har gått
till ända. Jag tror det vore klokt av riksdagen att icke i detta läge utan allvarligt
övervägande disponera över miljonerna, när man inte riktigt säkert vet,
hur pass trångt örn medlen det kommer att bli, när vi skola sammanfatta alla
de utgifter, som bli nödvändiga.

Till slut vill jag meddela, att första kammaren redan har fattat beslut i
denna fråga och med en rätt betydande röstövervikt har godkänt det förslag,
som här företetts av statsutskottet. Jag tror för min del att andra kammaren
kan göra detsamma utan att behöva riskera att ångra sig. Finna vi att det
är rimligt att ge de värnpliktiga större rätt till fria hemresor och statsmakterna
ha möjlighet att bekosta detta, kan ju frågan senare upptagas på nytt.

Herr Sveningsson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Till försvarsministern vill jag säga, att jag icke fällde ett så
hårt uttryck som att det i Kungl. Maj :ts förslag inte fanns ett spår av social
funktion. Jag tror att det av protokollet skall framgå, latt mina ord folio så,
att jag efterlyste var den sociala funktionen fanns i Kungl. Maj:ts förslag.
Jag anser, att den sociala funktionen icke blivit tillräckligt beaktad i propositionen.

Jag vill också understryka att det är min uppfattning, att det i denna sociala
funktion bör ingå, att de värnpliktiga trivas i sin tjänstgöring. Herr Törnkvist
ville inte tro, att de värnpliktiga hade det önskemålet att få resa hem så ofta.
På den punkten har jag för min del en helt annan uppfattning. Herr Törnkvist
tilläde att vi alla ha varit unga och att det var annorlunda på den tiden. Jag
vill tillägga, att när herr Törnkvist var ung, var det nog även annorlunda med
riksdagsmännens resor. Jag skall inte på något sätt draga någon parallell
mellan riksdagsmännen och de värnpliktiga, men jag tror att det sociala kravet
nu för tiden är helt annorlunda beskaffat än det var på den tid, då herr
Törnkvist var ung. Jag tror också att ett yrkande örn fria resor är mera aktuellt
än ett yrkande i fråga örn begravningshjälpen. De åtgärder, jag här talat för,
skulle ändå inte kosta mycket — det rör sig inte örn mer än 6 ä 7 miljoner
kronor. Detta är ingalunda något stort belopp, när det gäller sociala åtgärder.
Jag ber att ännu en gång få understryka önskemålet örn att kammaren biträder
det förslag, som på denna punkt under debatten har framförts av herr Svensson
i Grönvik.

Härefter anförde:

Herr Ståhl: Herr talman! Jag har begärt ordet för att i korthet yrka bifall
till det yrkande, som under debatten har ställts av herr Svensson i Grönvik.
Jag vill emellertid i egenskap av motionär i denna fråga passa på att göra ett
par reflexioner.

Herr statsrådet Vougt har här bättre än vad jag kan göra utvecklat den
tankegång, som naturligtvis är den enda riktiga, nämligen att de fria resorna
i första hand måste komma de värnpliktiga till godo, som ha. långa resvägar.
Det är alldeles självklart att pojkar, som fullgöra sin värnplikt i hemorten och
dels ha tillgång till de billiga veckoslutsbiljetterna vilka för tur och returresa
betinga samma pris som för enkel biljett, dels åtnjuta 40 procents rabatt
på tjänstledighetsresor och därtill ha kort väg hem, kunna uppehålla kontakten
med hemorten praktiskt taget hur mycket sorn helst. Det gäller emellertid här

Nr 41.

Onsdagen den 1.2 december 1945.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)
precis som statsrådet, sade, dem som äro uttagna till specialtjänst av olika slag,
såsom ingenjörs- och trängtrupper, luftvärnet och kustartilleriet. Detta är
anledningen till att jag i min motion har försökt finna en gräns för att skilja
dessa olika kategorier åt. Jag har därvid stannat för 12-kronorsgränsen, helt
enkelt därför att jag vid övervägande fann att denna punkt var den säkraste
och kanske den enda möjliga, där man kunde draga en ekonomisk gräns. Örn
den sammanlagda kostnaden för resa tur och retur mellan förläggningsorten och
hemorten uppgår till 12 kronor eller däröver skulle de värnpliktiga enligt mitt
förslag erhålla sex resor årligen. Jag tror därför att den tankegång som jag
har utvecklat i min motion överensstämmer med de synpunkter som herr statsrådet
här framförde. Jag har emellertid avstått från att yrka bifall till motionen,
därför att jag inte ville göra saken mera krånglig i tekniskt avseende än
vad den är.

Jag skulle även i detta sammanhang vilja säga ett par ord i anslutning till
dels herr Törnkvists och dels departementschefens anförande. Det förhåller sig
väl inte riktigt så, att vi nu äro i färd med att återgå till tidigare förhållanden
som avdelningens ärade ordförande sade. Det är riktigt att det före kriget inte
förekom några fria resor, men under kriget ha de beredskapsinkallade, för att
taga dessa för sig, haft sex resor örn året, alltså en resa var sextionde dag, och
de till fredstjänstgöring inkallade ha haft tre resor örn året. Vissa grupper ha
fortfarande, alltså ännu i år, intill sex fria resor, nämligen de som ha kunnat
få tjänstledighet på grund av som det heter »enskilda angelägenheter av vikt».
Därför är det faktiskt inte någon alldeles exakt historieskrivning att säga, att
det nu gäller en återgång till förutvarande förhållanden.

Nu kan man fråga sig: är det då nödvändigt att de värnpliktiga åtnjuta
dessa sex fria resor? Jag vill i detta sammanhang erinra örn den kolossala
skillnaden i tjänstgöringstid nu jämfört med tidigare förhållanden. Jag påminner
örn att värnpliktstiden för underofficerare utgör 540 dagar och för
värnpliktiga officerare 720 dagar, därav 540 dagar i ett svep plus ytterligare
180 dagar. Man måste nog ändå säga, att vi ha kommit fram till en utbildningstid,
som de värnpliktiga inte längre som förr kunna betrakta som ett slags
semester, under vilken de koppla av sitt civila arbete. I varje fall måste de stora
grupper, som få officers- eller underofficersutbildning, fortsätta sin civila yrkesutbildning.
Jag tänker speciellt på studenterna och med dem likställda.
Det är därför rimligt och skäligt att dessa grupper få någon möjlighet att på
statens bekostnad hålla sig i kontakt med sin studieort och med sina lärare.
Det kan göras på detta sätt, genom att de få de sex resorna, men de skulle
vara fullkomligt ställda, örn de finge nöja sig med tre.

I detta sammanhang vill jag också säga ett pär ord till herr Adolfsson och
herr Sveningsson. Jag anser, att försvarsministern har fullkomligt rätt, när
han säger, att det anspråk på 24 resor, som framställts/ av herr Sveningsson,
är fullkomligt verklighetsfrämmande. Jag har så pass mycket erfarenhet av
militärtjänst att jag vågar säga, att en sådan förmån inte skulle uppskattas i
det militära, därför att man inte kan tillgodogöra sig den. precis som departementschefen
säger.

Till herr Adolfsson skulle jag vilja säga, att jag tycker nog att hans förslag,
som ändå går löst på J/2 miljon kronor, vittnar örn en annan uppskattning av
pengarnas värde än vad de verkligen ha. Där är det fråga örn att satsa 1/2 miljon
på ett ändamål, som de värnpliktiga mindre gärna vilja ha tillgodosett än kravet
på ytterligare fria resor — det är ingen tvekan örn den saken.

Så säger departementschefen, att hän vill vädja till kammaren att ändå här
tänka sig för. hur man skall använda den miljon, som det här är fråga örn.
Nu är det fråga örn en miljon av ungefär 700 ä 800 — jag vågar inte säga

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)
siffran så exakt. Jag skulle nog vilja ifrågasätta, huruvida inte denna enda
miljon är mycket väl använd genom att man på detta sätt kan möjliggöra för
de värnpliktiga att leva i bättre kontakt med sina hem och sin övriga civila
miljö. Jag tror också, att man på personalvårdshåll och ansvarigt militärt håll
har den uppfattningen, att dessa pengar icke skulle inkräkta på rent militära
utgifter, utan att det är önskvärt i och för sig, att de värnpliktiga på detta sätt
kunna hållas i kontakt med sin civila miljö.

Jag skulle också vilja framhålla, att det här ändå i första hand gäller resor
på statens järnvägar, och jag föreställer mig, att när man talar örn denna miljon,
så har väl den inte riktigt samma karaktär som övriga utgifter. Jag yttrar
mig inte här med 100-procentig säkerhet, men det förefaller mig, som örn det
åtminstone i vissi man måste bli en bokföringsfråga. Staten flyttar ifrån den
ena kassan till den andra, och det kan inte spela precis samma roll som örn
det skulle gälla en direkt utgift.

Jag ber alltså, herr talman, att få vädja till kammarens ledamöter att av
personalvårds- och sociala skäl ansluta sig till den tankegång, som är framförd
i den motion, som väckts bland andra av mig, och som här har omformats på
ett sätt, som bör vara acceptabelt även för övriga motionärer i denna fråga.

Härmed ber jag alltså att få yrka bifall till det av herr Svensson i Grönvik
under debatten ställda yrkandet.

I detta anförande instämde herrar Fröderberg, Swedberg, Stjärne och Osterman.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag trodde inte jag skulle behöva tillägga något utöver vad statsrådet Vougt
har sagt, men efter de många instämmandena i det sista anförandet — och
efter vad jag hört ha även många instämt i det yttrande, som hölls av bondeförbundets
talesman — så kanske det ändå är nödvändigt att erinra kammaren
om att statens tillgångar och medborgarnas möjlighet att gå till mötes
ändamål inte äro alldeles obegränsade. Jag hör inte till dem, det veta ni nog
— jag har blivit beskylld för raka motsatsen — som mena, att utgifter som
staten gör i regel eller för det mesta äro sämre använda pengar än de som de
enskilda få behålla. Det brukar annars vara den kritik, som man riktat emot
den finanspolitik som förts under ett antal år, att man missuppfattar läget
när man tror, att staten kan ge ut pengarna, bättre än den enskilde. Men fastän
jag således håller på att statens utgifter i regel äro av sådan natur, att de böra
gå före ganska många utgifter, som den enskilde gör, så har jag aldrig förfallit
till den uppfattningen, att varje anslag, som kan väl motiveras, därför utan
vidare bör föranleda ett bifall ifrån riksdagen.

Jag delar fullt ut herr Ståhls uppfattning örn de värnpliktigas berättigade
önskemål. Överhuvud taget är det väl ingen, som kan motsätta sig det tänkvärda
i att folk skall kunna komma i förbindelse med hemorten, med sin familj,
för sina studier o. s. v., men vad vi inte komma ifrån är att dessa utgifter
måste vägas emot andra. Nu kan man säga, som jag hörde att herr Petterson
i Degerfors sade — och jag tror, att även herr Ståhl antydde det — att i en
budget, som enbart för försvaret uppgår till 800 å 900 miljoner kronor, vad
spelar där 1 miljon för roll? Tyvärr ha vi under kriget tvingats att införa en
metod, som gör det ytterligt frestande för riksdagen att resonera på det sättet.
Så länge som vi under kriget sade: vi ha ett enda allt överskuggande syfte, och
det är att skaffa fram nödvändiga medel för landets försvar, så fanns det ingen
gräns för vad riksdagen kunde besluta. A7i måste skaffa pengarna på ena

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

T7issa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)
eller andra sättet, och etet fanns ingen möjlighet att väga. Det fanns ingen
balanserad budget. Vi lånade; och lånar man 100 miljoner, varför skall man då
inte låna 101 miljoner, och lånar man 2 000 miljoner, varför skall man då inte
låna 2 100 miljoner, som vi gjorde under kriget? Det är så riktigt; och den
synpunkten skulle man mycket väl kunna anlägga, örn man inte vill vända tillbaka
till utgångspunkten och säga, att eftersom de enskildas inkomster, och
därför också statens inkomster, äro begränsade måste man väga det ena mot
det andra.

Men då kan nian säga: nu ha vi vägt och anse, att en miljon till i detta
fall är lämpligt. Det kan jag också väl förstå, örn vi bara se på de utgifter,
som vi för närvarande ha beslutat, men vi få tänka på vad som kan komma.
Mitt anförande har egentligen endast till uppgift att hemställa till kammaren
att gå med på ett uppskov, att inte låta det önskvärda i denna uppgift hindra
oss att säga: det spelar väl ändå inte så stor roll, örn detta genomföres nu eller,
låt mig säga, örn ett år. Örn ett år komma vi att ha en mycket säkrare uppfattning
örn vilka statsutgifter vi vilja göra. Vi komma att få väga hela mängder
av nya statsutgifter mot varandra och emot denna utgift, och då äro vi i ett
bättre läge att avgöra, huruvida denna miljon och andra liknande miljoner, som
var och en förstår kunna motiveras precis lika bra, äro mera motiverade än
andra utgifter, som vi vilja göra. Vi komma säkerligen att befinna oss i det
läget. Jag hade tillfälle att säga det redan tidigare, i våras, och jag kommer
säkerligen att säga det många gånger, att utgifter, som i och för sig äro mycket
önskvärda-, måste stå tillbaka, antingen sa att vi säga: vi lia. överhuvud
taget inte råd till dem, eller: vi få skjuta på dem, därför att det finns andra,
som äro mera nödvändiga. Jag tror, att redan till vårsessionen skall riksdagen
få framställningar både örn vad man allmänt kommer att anse vara mycket
önskvärda utgifter, kanske ännu mera önskvärda än de som nu föreligga,. och
örn våra möjligheter att skaffa medel till dem. Därför förefaller mig tiden
ännu icke vara inne att avgöra, huruvida vi på detta sätt skola gå till mötes
önskemål, som i och för sig äro tilltalande.

Jag skulle vilja hemställa, att kammaren går med på att uppskjuta sitt
omdöme om huruvida vi ha råd till detta, till dess vi få se hela raden av
andra önskvärda och kanske mycket mera önskvärda ting än det som nu föreligger.

Jag hemställer således, att kammaren bifaller utskottets förslag.

Herr Svensson i Grönvik erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag skall gärna erkänna, att när utskottet har bedömt behovet
och användbarheten av detta anslag, har det vägt det ena anslaget mot
det andra. Men jag har inte ställt frågan på det sättet, utan jag har ställt mig
spörsmålet: gagna vi vårt försvarsväsende bäst genom att bevilja 1 miljon kronor
till detta ändamål eller genom att lämna ett 1 miljon kronor större anslag
till material? Detta anslag på 1 miljon kronor ökar intresset och trivseln inom
vämpliktsarmén, och då jag anser, att det mänskliga materialet har större betydelse
än den militära utrustningen, väger den nu föreslagna miljonen enligt
min mening väsentligt tyngre än övriga militära anslag. Jag har velat framhåila
detta i anledning av finansministerns yttrande och de mycket allvarliga
varningar, som han riktat mot detta förslag.

Sedan vill jag bara tillägga i anledning av de anföranden, som hållits av
försvarsministern och utskottsavdelningens ordförande, att det framgick av
deras yttranden, att de hade svårt att gå emot det förslag, som här har ställts.
De gjorde det inte med någon entusiasm. Jag fattar detta såsom ett erkännande
av rättmätigheten i det förslag jag har ställt bär i kammaren.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)

Vidare anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Jag vill bara gentemot herr Svensson i Grönvik erinra örn att örn man beviljar
denna miljon, så minskar man inte samtidigt på något annat. Vi ha inte en
sådan ram för försvarsutgiftema, och jag vill som min mening uttala,_ att det
kan bli fråga örn att spara både denna miljon och den miljon till material, som
herr Svensson i Grönvik talade örn.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att gentemot herr Svensson i Grönvik anföra 5^tterligare
en synpunkt. Det förhåller sig nämligen inte helt på det sättet, att man kan
väga det mänskliga materialet mot det maskinella. Herr Svensson i Grönvik
tänker sig tydligen, att vi skulle ge pojkarna möjlighet att resa hem litet oftare
och spara motsvarande belopp på ammunition och annat. Det är i och för
sig en synpunkt, som kan bli skäligen lättvindig. Men åtminstone för närvarande
förhåller det sig därjämte på följande sätt. Vi ha under beredskapen skapat
en hel del anordningar av personalvårdande och kulturvårdande karaktär.
Vi ha t. ex. skapat en hel personalvårdsorganisation med viss besättning. Vi
ha i anslutning till denna kunnat ge ganska mycket pengar till kulturvårdande
uppgifter inom det militära. Nu står jag i det läget att jag måste
fråga: ha vi råd till det eller inte? Det är inte alls någon onödig tillspetsning
då jag säger, att det problem, som kammaren kan ha att taga ställning till,
är följande: skola vi använda 1 miljon kronor till personalvårdande och kulturvårdande
uppgifter, till fritidssysselsättning och till kurser, eller skola vi använda
denna miljon på det sättet, att vi låta pojkarna i större utsträckning än
nu sitta på tågen för att resa hem? Jag kan mycket väl förstå önskemålet att
de skola komma i kontakt med hembygden och familjen, men jag är inte alldeles
säker på att det är det bästa sättet att använda pengarna. Jag har velat
fästa herr Svenssons i Grönvik uppmärksamhet på att det inte alls är fråga
örn en avvägning mellan mekaniskt material och mänskligt material, utan det
är fråga örn hur vi bäst skola kunna använda pengarna för de värnpliktiga
själva.

Herr Ståhl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag vill begagna tillfället att tacksamt notera, att varken finansministern
eller försvarsministern har gått emot förslaget i och för sig. Det visar
ju vilken saklig styrka det har.

Sedan säger försvarsministern, att det icke går att väga det mänskliga material,
som det här är tal om, mot det maskinella och mekaniska, som försvaret
arbetar med. Jag vill bara säga till försvarsministern, att ingen kan
varmare än jag hoppas, att man vore lika noggrann med omvårdnaden örn varje
miljon i det militära som man är med denna miljon. Jag är dess värre inte
övertygad om att det förhåller sig på det sättet. Jag skulle vilja hemställa till
försvarsministern, att örn — mot vad jag livligt hoppas — detta förslag i dag
skulle falla här i kammaren, försvarsministern ville taga under övervägande
att låta inarbeta detta i summan för försvarskostnaden för ett kommande år.

Jag vill till sist också bara gentemot finansministern säga, att det är naturligtvis
ytterst respektabelt med de allvarliga synpunkter han här lägger på
frågan, och jag utgår ifrån att det inte är prestigesynpunkter. Jag tror emellertid,
att det belopp, som vi här tala för •— det är ett lätt resonemang jag
här för — jämfört med de belopp försvarsbudgeten rör sig med i övrigt på intet
sätt kan äventyra det hela, och det skulle säkerligen vara biittre använda
pengar än i mångå andra fall.

>r 41.

Onsdagen den 12 december 1645.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.")

Herr Svensson i Grönvik, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Med anledning av finansministerns uttalande, att
man skall väga den ena anslagsposten mot den andra, skulle jag vilja rekommendera,
att vid uppgörande av de förslag, som nu äro under utarbetande, man
tar hänsyn till de redan i anspråk tagna miljonerna. Örn man beaktar den
ökade trivsel, som jag hoppas att denna anslagsökning kommer att medföra,
undrar jag, örn inte den kan i värde för vårt försvar mäta sig med andra, mekaniska
anordningar till samma belopp. Det är dessa saker som vi skola undersöka
och väga mot varandra. Det är den frågan som för mig är avgörande. Det
är inte bara en anslagsfråga-, utan det är en fråga om att behålla populariteten
hos vårt svenska försvar.

Härpå yttrade:

Herr Spångberg: Herr talman! Då jag inte kan ansluta mig till den vädjan,
sorn försvarsministern gjorde i denna fråga, om att stanna vid den begränsning
av de fria resorna för de värnpliktiga, som föreslås i propositionen och
som utskottet stannat vid, skall jag be att få motivera detta med ett par ord.

För det första skulle jag kunna säga, att jag under den gångna krigstiden
har bott på en plats, där man kunnat bevittna det militära slöseriet på ett alldeles
särskilt sätt. De värnpliktiga skulle ha synnerligen svårt att förstå, att det
skall sparas när det gäller deras resor, så att de måste begränsas till tre resor
under ett helt år. Det är1 ju ändå på det sättet, att de värnpliktiga resa hem
flera än dessa tre gånger. De resa hem några gånger under värnpliktstiden, och
det är faktiskt önskvärt, att dessa ynglingar inte alldeles avkopplas från det
civila livet. Men härtill kommer, att man skulle väl med den långa tjänstgöringstid,
som de värnpliktiga ha. önska åstadkomma största möjliga jämlikhet
mellan de värnpliktiga. Då finner man, att omkring en tredjedel av de värnpliktiga
bor på den ort, där förläggningsplatsen finns. De exercera således i
hemorten och kunna besöka hemmet kanske flera gånger i veckan utan att
behöva betala några resor. Det måste då kännas litet hårt för de andra att blott
få besöka hemmet tre gånger under ett år. Då resa de i alla fall hem, men vem
bekostar de resorna? Det få väl antagligen den värnpliktiges föräldrar göra,
då den värnpliktige icke har någon avlöning att kunna bekosta resan med.
I allmänhet behöver han några kronor för att köpa sig kaffe eller någon gång
något annat, som han behöver. "Vi ha väl alla i minnet kvar, hur tråkigt det
var för alla dem, som hade det svårt ställt ekonomiskt under den tid de lågo
ute på en kortare värnpliktstjänstgöring än den som nu gäller. Det förefaller
mig hårt, att de värnpliktiga skola av sin lilla avlöning betala dessa resor.
Därtill kommer den klasskillnad, som uppstår bland de värnpliktiga, där blott
de mera förmögna kunna resa — örn de ha förmögna föräldrar kunna de resa
hur ofta som helst — medan en fattig pojke icke kan resa, endast därför att
han icke har medel därtill.

Man vädjar här till ekonomiska hänsyn. Det är klart, att man måste ta sådana
hänsyn, men jag kan icke undgå att ställa människorna i jämförelse nied
varandra som samhällsmedborgare. Jag ställer de värnpliktiga i jämförelse
med andra, som inneha en befattning i samhället. Ty den värnpliktige har verkligen
en befattning, när han ligger ute under ett helt år för att tillgodose ett
intresse, som icke blott är hans utan som är vårt gemensamma, lika mycket
som hans. Yi andra, som ha det bättre ställt än de värnpliktiga, kunna fråga
oss var och en, örn vi icke kunna bidraga med våra skatter, så att de få någon
ytterligare hemresa. På det sättet ser jag på denna sak, utgående ifrån att
man vill erkänna den funktion, som de värnpliktiga fylla, icke för sin egen
räkning och sin egen utbildning utan såsom värn för samhället.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)

Med dessa få ord, herr talman, tiar jag velat motivera, varför jag kommer
att rösta på höjning av antalet fria resor.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman! Jag
ber örn ursäkt för att jag har begärt ordet på nytt. Det är bara för att säga till
herr Spångberg, att jag är medveten om att det inom det militära många gånger
under beredskapstiden använts pengar på ett sådant sätt, att man från allmänhetens
och olika iakttagares sida haft anledning säga, att man slösat. Nu tala vi
emellertid icke örn hur det var under beredskapstiden, utan vi tala om hur vi
skola använda pengarna, när vi skola skapa den nya försvarsorganisation, som
vi anse oss behöva. I det läget hjälper det icke mig det allra minsta, när man
avväger kostnadsramen, att det slösats under beredskapstiden. Jag kommer i
det läget, att jag går till finansministern och säger: så och så mycket behöver
jag. Nu har riksdagen använt 1 miljon kronor till de värnpliktigas resor. Denna
miljon, i varje fall någon del därav, hade jag tänkt taga i anspråk för personaloch
kulturvårdande uppgifter. Får jag något i stället? Örn då finansministern
måste anse. att flen uppgjorda kostnadsramen icke räcker och att man därför
icke har råd, då måste jag säga, att jag skulle kunna komma till herr Spångberg
örn något år och säga, att jag ändå icke var ute i ogjort väder, då såväl finansministern
som jag själv hemställde till kammaren i december 1945, när vi endast
i ett pär månaders tid haft rena fredsförhållanden. att visa sparsamhet i denna
fråga. I likhet med finansministern skulle jag tro. att det är klokt, örn kammaren
väntar med en höjning i detta fall.

Det framgick av ett uttryck i min ärade vän Spångbergs yttrande, att han
förfasade sig över att det skulle bli endast tre hemresor under ett helt år.
Man disponerar emellertid i regel hemortsresorna i samband med övningsuppehållen
på det sättet, att de värnpliktiga få. resa hem till midsommar eller vid
någon annan tidpunkt under sommaren — de lia då varit inne sedan april,
alltså under ett par månaders övningar — därefter blir det ett övningsuppehåll
i samband med jul och nyår samt ytterligare ett övningsuppehåll, som placeras
på lämpligt sätt. Under sådana förhållanden blir det ju möjligt för de värnpliktiga
att under övningsuppehållen, som ofta sträcka sig över en rad av
dagar, komma i kontakt med hemorten och familjen, så att man icke behöver
gruva sig för deras isolering på ett sådant sätt, som det förefaller mig, att
herr Spångberg med sitt goda hjärta har gjort.

Herr Adolfsson: Herr talman! Försvarsministern tycktes förutsätta, att den
fråga, som vi framfört i vår motion, icke skulle återkomma under denna debatt,
men jag- skall be att få taga kammarens tid några minuter i anspråk för
att se till att detta sker. Det är självklart, att försvarsministern har rätt i att
denna traktamentsersättning med 10 kronor för inställelse vid inskrivningsförrättning,
som vi tala örn, icke är avgörande för vederbörandes ekonomi och
möjlighet att försörja sig, men för dem, som ha blott litet att förlora, betyder
den ifrågasatta ersättningen ändå så oändligt mycket, att jag för min del anser,
att detta förslag borde bifallas. Många kunna i detta sammanhang fråga:
Är måhända den reseersättning vid inskrivningsförrättningar som föreslås avgörande?
Det är självklart, att så icke är förhållandet, men trots detta föreslås
i den proposition, som här föreligger, att denna reseersättning liksom tidigare
skall utgå. Möjligen skulle nu försvarsministern eller någon annan vilja invända,
att det dock är fråga örn pengar, som vederbörande förut utbetalat, medan
det enligt det förslag, som vi framställt, är fråga om att en förlorad dagsinkomst
skulle komma att kompenseras. Jag menar, att om det är någon skillnad
på att utbetala pengar till visst belopp och att förlora pengar till jämförligt

64 Nr 41. Onsdagen den 12 december 194ö.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)
belopp, så är sannerligen den skillnaden så hårfin, att jag icke vill taga upp
någon diskussion om densamma. Jag menar, att det är motiverat, att ersättning
utgår till mönstringsskyldiga för utlägg i samband med resorna, och det är också
motiverat att ersätta de faktiska utlägg, som de fått vidkännas genom att
de förlorat en dagsinkomst och fått betala sitt uppehälle dyrare än de under normala
förhållanden göra. I fråga örn reseersättning vid inskrivningsförrättningar
har ju diskuterats, att ersättning skall beviljas, så snart avståndet till inskrivningslokalen
uppgår till, örn jag icke minns fel, en kilometer. Detta sista
förslag har visserligen icke tillstyrkts, men det beror främst därpå, att man
finner detta system alltför omständligt, tidsödande och besvärligt. Någon principiell
invändning mot att reseersättning skulle utgå även i detta fall, har icke
rests av någon. Således vågar jag säga, att man i denna mindre betydelsefulla
fråga anser det oriktigt, att de värnpliktiga skola vidkännas förluster, medan
man i den något mer väsentliga fråga, som vi väckt i vår motion, ansett det
oriktigt, att en liknande förlust skulle kompenseras. Det är alltså en riktig
princip, när principens tillämpning är billig, men en oriktig princip, därest
dess tillämpning skulle kunna bli något kostsammare.

Försvarsministern förklarade, att dessa inskrivningsskyldiga dock icke ha
någon försörjningsplikt, men till detta vill jag blott säga, att i vart fall en
försörjningsplikt ha i allmänhet dessa inskrivningsskyldiga, nämligen försörjningsplikten
mot sig själva.

Så vill jag blott säga några ord örn att försvarsministern förklarade, att
detta arrangemang skulle komma att kosta 1/2 miljon kronor eller något därutöver.
Det är riktigt, att det skulle medföra denna kostnad. Men det är 1/2 miljon,
som egentligen tagits från de inskrivningsskyldiga. Örn vårt förslag bifalles,
innebär detta, att vi återbetala den penningförlust, som de inskrivningsskyldiga
fått vidkännas. Jag anser, att även psykologiska skäl böra i detta
sammanhang tillmätas betydelse. Jag anser också, att vi ha råd till den utgift
det här kan gälla och att vi även ha råd till de fria resor, varom här har
framställts yrkande. Vårt försvarsväsendes effektivitet är i viss grad beroende
av på vilket sätt man söker tillgodose de värnpliktigas intressen. Jag tror alltså,
att det finns vissa kapitalinsatser, när det gäller vårt försvar, som ur försvarseffektivitetens
synpunkt ge åtskilligt mindre än kostnaderna för de fria
resor, örn vilka man nu framställt yrkande, samt kostnaderna för den traktamentsersättning
till inskrivningsskyldiga, varom vi framställt yrkande i vår
motion.

Herr Törnkvist: Herr talman! Man bär icke underlåta att påpeka i denna
debatt, att det förslag, som ligger på kammarens bord, innebär en förbättring
av nu gällande förhållanden. Diskussionen har emellertid fått en tillspetsning,
som örn det vore fråga örn, å ena sidan, en framställning att ge de värnpliktiga
vissa förmåner peli, å andra sidan, att avslå den framställningen. Så ligger icke
frågan till. Även örn man såsom herr Ståhl säger, att de värnpliktiga för närvarande
äro berättigade till tre fria hemresor under beredskapstiden, är det dock
så, att för armén med dess överväldigande stora antal värnpliktiga är det blott
två resor. För armén innebär det föreliggande förslaget således från den utgångspunkten
en förbättring av de nuvarande förhållandena.

Jag tycker emellertid, att det kan vara på tiden, att vi frigöra oss så långt
det överhuvud taget är möjligt från detta traditionella beredskapstänkande. Vi
vilja så gärna åter komma till fredliga förhållanden för alla, och det är ju rimligt,
att de förhållanden, som gällde före kriget, bli utgångspunkt för bedömande,
hur man skall gå till väga i fall som detta, där det gäller de värnpliktiga
rekryterna. Man bör hålla fast vid att förslaget innebär en förbättring, örn än

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)
icke så stor. För statsutskottets vidkommande kan man icke bortse från de ekonomiska
konsekvenserna av den rekommendation, som utskottet bär vill göra.
Jag ville i mitt förra anförande icke påpeka vad det bär gällde, och det var ju
naturligt. Sedan dess har finansministern på ett eftertryckligare sätt och såsom
mera sakkunnig än jag kunnat peka på vikten av att man är försiktig i sitt
ekonomiska förfarande. Statsutskottet kan icke förbise en sådan sak. Jag vill,
såsom jag redan i mitt första anförande gjorde, erinra därom, att frågan om sex
fria resor icke förts fram på annat sätt i herr Ståhls motion än i samband med
att de resor mellan förläggningsort och hemort, som kostade under 12 kronor,
skulle betalas av vederbörande själva, d. v. s. ingå i de nu gällande reseförmånerna.
På avdelningen gällde det frågan örn tre eller fyra resor — det tror
jag mig kunna säga utan vidare utan att därmed avslöja något annat än det
som är rent mänskligt. Vederbörande trodde, att i dessa tre resor voro in- och utryckningsresorna
inkluderade. Han ville därför ha tre resor utom dessa in- och
utryckningsresor. Någon annan diskussion förekom praktiskt taget icke än att
herr Petterson hade ett inlägg. Han sade, att om han suttit vid bordet skulle
det möjligen blivit sex resor. Het är emellertid också tänkbart, att det blev en
kompromiss på fyra resor mellan dem, som ville ha mer än tre. I statsutskottet
sades ingenting härom, då ärendet avgjordes. Jag hade icke väntat mig annat
än att striden här i riksdagen skulle stå mellan yrkandena på tre eller fyra resor
och icke mellan yrkandena på tre eller sex resor. Yrkandet örn sex resor har
kommit till sedan statsutskottet behandlat denna fråga i den form, det förts
fram här i kammaren.

Jag vill säga till herr Svensson i Grönvik i anledning av det yttrande som
han fällde örn att jag hade svårt att gå med på förslaget örn sex resor. Det ligger
ingalunda så till. Jag påpekade, att jag icke ville engagera mig i en debatt, som
lätt kunde få över sig glimten av att jag ställde mig såsom motståndare till att
ge det handtag, som man ville ge de värnpliktiga. I samband härmed hävdade
jag, att det här var fråga om ett framsteg från ingen resa till tre resor. Betraktar
man beredskapstidens bestämmelser, blir det i detta hänseende oförändrat
för flygets och marinens värnpliktiga. För arméns värnpliktiga innebär det
emellertid en höjning från två till tre resor.

Det är verkligen märkligt, att man icke nöjer sig just nu med ett sådant steg
särskilt med hänsyn tili de ekonomiska konsekvenserna av detta beslut. Jag
vill erinra kammaren örn att för närvarande pågår en utredning örn försvarets
framtida gestaltning, utformad genom en femårsplan. Jag vill fråga kammaren,
örn kammaren är beredd att förnya ett försvarsbeslut med t. ex. bortemot 1
miljard kronor i omkostnader. Jag bara frågar kammaren. Det ligger mellan
900 miljoner och 1 miljard. Jag är alldeles övertygad örn att det blir många
problem att lösa med denna högsta gräns som utgångspunkt. Under sådana förhållanden
ställer jag mig verkligen undrande, huruvida man på rak arm utan
vidare skall öka yrkandet med 1 miljon kronor. Visserligen är 1 miljon kronor
ett ringa belopp i jämförelse med de väldiga anslagsbelopp, som vi förut varit
vana vid och som måhända förefallit ringa. Jag tror emellertid, att det ur många
synpunkter är anledning att hysa betänksamhet mot vandringen uppåt oavsett
vilka bevekelsegrunder som kunna ligga bakom. Vi äro överens om att icke missunna
de värnpliktiga någon förmån. Tvärtom ha vi en förpliktelse att från ekonomiska
synpunkter bedöma, vad vi i värjo särskilt fall kunna göra.

Herr Svensson i Grönvik nämnde också en annan sak, och det var förhållandet
mellan materialanskaffning och personalintressen, där han kom ^uppenbar
hundraprocentig konflikt med det moderna tänkandet på försvarets område, som
icke minst det nuvarande kriget understrukit. Jag vill blott påpeka detta. Ma Andra

kammarens protokoll 1945. Nr hl. 5

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Vissa förmåner till värnpliktiga. (Forts.)
terialanskaffning, uppfinningar o. s. v. betraktas såsom en avgörande faktor, som
vi måste sätta i händerna på de värnpliktiga så att de icke skola vara utan de redskap,
som det moderna kriget ställt till förfogande. Jag vill i detta ögonblick
icke föra någon vidare diskussion, och herr Svensson i Grönvik är helt säkert
på det klara med att en diskussion icke kan föras vidare på detta sätt.

Jag vill ytterligare understryka, att kammaren icke skall glömma bort, att
det här gäller ett framsteg för en begränsad kostnad, ett framsteg som vi icke
skola underskatta och en kostnad, som i nuvarande ögonblick icke bör överskridas
i avvaktan på det vidare förfarande på försvarsfrågans område, som i sinom tid
kan presenteras kammaren.

Jag sade i mitt förra anförande ingenting om herr Adolfssons m. fl. motion
örn införande av en ny form av traktamente. Vi ha ingen motsvarighet till det slag
av traktamente, som herr Adolfsson i sin motion föreslår. Jag föreställer mig,
att örn det skulle bli en allmän mening örn att ersättning borde utgå i form av
traktamente till värnpliktiga, som farit in för att mönstra, så blir det väl tid
att sedermera tala därom. Jag föreställer mig, att det i nuvarande ögonblick,
då ärendet kommit fram så sporadiskt och isolerat, är för tidigt att fatta ett
avgörande, utan att frågan får falla. Jag ber ännu en gång, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav till en
början, beträffande utskottets hemställan utom i vad anginge motionen II: 641,
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan med nyss angiven begränsning
dels ock på bifall till det av herr Svensson i Grönvik under överläggningen
framställda yrkandet i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Grönvik begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 286, utom i vad angår motionen II: 641, röstar

Den, det ej vill, röstar

/Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Svensson i Grönvik under
överläggningen framställda yrkandet i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom uppresning.
Herr talmannen fann emellertid tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omrösta ingsapparat verkställdes. Därvid avgavos
lil ja och 87 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alitsa bifallit utskottets hemställan utom i vad angick motionen
II: 641.

Herr talmannen framställde därefter beträffande motionen II: 641 propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna del dels ock på bifall
till nämnda motion; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Herr förste vice talmannen övertog härefter ledningen av kammarens förhandlingar.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

§ 6.

Föredrog-s statsutskottets utlåtande, nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts Hemvärnets
proposition angående hemvärnets rekrytering, tjänstgöringsskyldighet och eko- rekrytering,
nomiska förmåner jämte i ämnet väckt motion. skyldighet^ch

ekonomiska
förmåner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Diekson: Herr talman! Jag Ilar i denna fråga inte något annat yrkande
än örn bifall till utskottets förslag. Men jag anser det av vikt, att jag med
några få ord här knyter an till en fråga, som psykologiskt äger nära samband
med den här föreliggande, nämligen frågan örn det värnpliktiga befälets —
således värnpliktiga underbefäls, underofficerares och officerares — ekonomiska,
förmåner. Denna fråga är ännu inte löst. Såsom ordförande i riksorganisationen
för en av dessa personalkategorier har jag haft tillfälle att ute i
landet konstatera den oro, som de känna för hur deras ekonomiska förhållanden
skola regleras. Jag tror, att när det nu blivit klart, att hemvärnsmännen
ha fått sin fråga ordnad, denna oro skall komma att förbytas i ren olust. Det
värnpliktiga befälets ställning är ju i princip byggt på frivilligheten, och därför
är det ganska naturligt, att det från detta håll sker ett avvägande då det
gäller att deltaga i övningar och kurser.

Nu känner jag till att man inom försvarsdepartementet har igångsatt arbetet
med denna fråga, och eftersom försvarsministern är här närvarande, skulle
det vara av värde, om det från hans sida även bleve bekräftat att så är fallet.
Jag tror, att detta ute i landet skulle väcka tillfredsställelse och att de personer,
vilka, såsom jag nämnde, nu oroa sig, då komma att lugna sig, till dess
besked i sinom tid konnner.

Herr Ekdahl: Herr talman! I anslutning till den proposition, som nu behandlas,
har jag väckt en motion, som bl. a. går nt på att även de hemvärnsmän,
som inte uppnått värnpliktsåldern, böra uppbära en dagersättning av
sex kronor, när de kallas in till tjänstgöring vid kurser. Motionen har av utskottet
a,vvisats med den motiveringen, att dessa yngre hemvärnsmän i allmänhet
inte ha någon försörjningsplikt. Den uppdelning, man sålunda gör,
synes mig mycket löst konstruerad, eftersom försörjningsplikten är långt ifrån
allmän för de hemvärnsmän som äro i värnpliktsåldern eller därutöver. Det
verkar också ganska verklighetsfrämmande om utskottet väntar sig att de
yngre hemvärnsmännen i någon större utsträckning skola godtaga dessa tre
kronor per dag som en tillräcklig ersättning. Även sådana unga män, som ännu
icke uppnått värnpliktsåldern, äro ju i våra dagar uppe i en rätt så bra inkomst.
Anser man det vara av värde att bibehålla deras intresse för hemvärnet,
tycker jag, att man mäste ta konsekvenserna och se till, att deras ekonomiska
uppoffringar för tjänstgöring i hemvärnet icke bli onödigt stora och i varje
fall icke komma att te sig orimliga i jämförelse med dem som andra lia, när
de tjänstgöra för samma ändamål. Redan nu vittnas från många håll om svårigheten
att förmå ungdomen till tjänstgöring i hemvärnet. Med de ersättningsformer,
som propositionen och utskottet föreslå, motverkar man inte, utan befrämjar
denna utveckling.

Jag bär i min motion även hemställt om att hemvärnsområdesbefälhavare,
som upplåter en del av sitt bostadsutrymme till expeditionslokal, skall få någon
ersättning härför. Utskottet avvisar detta förslag med den motiveringen,
att det är så svårt att bestämma värdet av den skada som förorsakas av detta
intrång. Jag bär nu inte precis sett saken så, att man skulle fastställa något
i egentlig mening ekonomiskt avvägt ersättningsbelopp härför, utan mera så,
att man skulle låta de hemvärnsområdesbefälhavare, som underkasta sig be -

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Hemvärnets rekrytering, tjänstgöringsskyldighet och ekonomiska förmåner.

(Forts.)

svaret och obehaget med denna upplåtelse, känna, att deras uppoffring är föremål
för något slags erkännande från statsmakten, det vill säga att det skulle
mera vara ett slags ideell erkänsla än en ersättning som hade något preciserat
ekonomiskt värde.

Jag har väckt denna motion i den känslan att mina förslag hade sakligt
berättigande, och jag tror, att statsmakterna förr eller senare nog lära få gå
in på de linjer, som jag har förordat. Då emellertid motionen är avstyrkt av
ett enhälligt utskott utan någon reservation, föreligger en situation, där det
vore meningslöst att framställa något yrkande örn bifall till min motion.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman: Med
anledning av vad som yttrats av herr Dickson vill jag nämna, att de synpunkter
som han framhöll givetvis skola tagas i betraktande vid de överväganden
som ägnas detta problem.

Därutöver skall jag endast be att få säga, att den enighet, med vilken statsutskottet
har slutit upp kring de föreslagna åtgärderna att förbättra hemvärnets
ställning, för mig är ett uttryck för den enighet, med vilken man här i
landet ställt sig bakom hemvärnet. För min del hoppas jag, att de nu föreslagna
åtgärderna, vilka Sedan måhända komma att följas av åtgärder som gå
längre, skola kunna bevara intresset för hemvärnet och bidraga till en god
rekrytering av detsamma samt trygga dess ställning i vårt land.

Herr Törnkvist: Herr talman! Inom statsutskottet ha vi, såsom departementschefen
nyss sade, alla samlat oss kring Kungl. Maj:ts förslag. Dock
finns det på ett par Ställen några kritiska anmärkningar och förklaringar.

Motivet för hemvärnets tillkomst var, att det skulle få en särskild uppgift
såsom en bygdens beredskapsgrupp, som bars upp av känslan att, såsom kriget
fördes, när hemvärnet kom till, bygden skulle ha dem som voro därtill villiga
färdiga för utförande av vissa bestämda uppgifter. Utskottet har velat påpeka,
att den ursprungliga uppgiften icke bör på något sätt förvanskas vid det slutliga
utformandet av hemvärnets framtida uppgift, utan att det motiv som
framfördes, när hemvärnet kom till, bör utgöra grunden för dess fortsatta bestånd.
Här kan väl framhållas, att man för att få ett hemvärn organiserat
måste gå till underåriga och överåriga värnpliktiga samt frivilliga, som icke
tagits med i värnpliktskadrerna. Det är lätt att tänka sig, att om man under
en fredstid krånglar till förhållandena för det nuvarande hemvärnet och det
flyttas omkring hit och dit, man då inte, därest nya sådana olyckshändelser
som det nu avslutade kriget skulle inträffa, bär något rekryteringsområde,
inom vilket man skulle kunna tillgodose bygdens i en dylik situation klart
framträdande behov.

I övrigt äro vi överens med departementschefen, fastän vi ha skrivit mera
positivt i fråga örn att hemvärnet icke under några omständigheter får användas
när det gäller att upprätthålla ordningen vid arbetskonflikter. Utskottet
har som sagt varit ense med departementschefen, och jag har bara på dessa
båda viktiga punkter velat avge en förklaring till utskottsutlåtandet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Dickson: Herr talman! Jag tackar försvarsministern för hans bekräftande
ord. Jag skulle bara vilja tillägga en sak, som jag glömde nyss, nämligen
att jag hoppas, att det samråd med finansministern, som väl i denna fråga
måste följa, skall ge försvarsministern möjlighet att bevilja de kategorier, örn

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Hemvärnets rekrytering, tjänstgöringsskyldighet och ekonomiska förmåner.

(Forts.)

vilka jag här har talat, förmåner som inte äro sämre än de som riksdagen
väl nu kommer att bevilja hemvärnet.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 288, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet jämte i
ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag ber endast att få uttala min tillfredsställelse med det sätt, på vilket
statsutskottet behandlat Kungl. Maj :ts proposition. De justeringar som äro
gjorda skulle kanske kunna föranleda några betänkligheter ur statsfinansiell
synpunkt — det blir ju en kostnadsökning på åtskilliga miljoner örn året —
men när det här gäller en uppgift, som ändå vilar på det allmänna, så kunna
inte samma betänkligheter resas mot denna justering som i andra fall. Det är
här bara fråga örn överflyttning av utgifter från kommunerna till staten,
och jag finner, att utskottet har väl bevarat alla de incitament till kommunal
sparsamhetsvilja, som äro nödvändiga för att man skall kunna gå fram med
ökade statsbidrag. Jag är också tillfredsställd över att ett enhälligt statsutskott
står bakom, när vi nu i detta fall gå in för nya principer i fråga örn
bidrag till folkskolebyggen.

Jag begärde emellertid, herr talman, ordet för att örn möjligt få ett klarläggande,
så att inga missförstånd skola uppstå när det gäller att tolka riksdagens
beslut. På s. 19 i utskottsutlåtandet föreslås det, att Kungl. Maj :t skall
få en fullmakt att, där synnerliga skäl därtill äro, bevilja statsbidrag med
högre procent än dea högsta som följer av den förordade statsbidragsskalan. Utskottet
säger, att det därvid ansluter sig till departementschefen och till 1945
års folkskolesakkunniga. Det verkar emellertid, örn man håller sig till ordalydelsen,
som örn den av utskottet förordade fullmakten skulle vara något
större än den som Kungl. Maj :t har begärt, därför att Kungl. Maj :t har egentligen
icke begärt en större fullmakt än att, då synnerliga skäl därtill äro, statsbidrag
skall kunna beviljas kommun med högre belopp än som motsvarar 80 %
av bidragsunderlaget. Skillnaden är, såsom kammarens ledamöter finna, den
att Kungl. Maj :t föreslagit att få en fullmakt att i den högsta bidragsklassen
gå utöver maximibeloppet, under det att det förefaller av statsutskottets skrivning,
som örn det vore en mera generell fullmakt, så att även kommuner som
hade t. ex. 65 % i statsbidrag skulle kunna ha möjlighet att påräkna, att
Kungl. Maj :t skulle kunna pröva, örn särskilda skäl eventuellt skulle motivera
ett högre statsbidrag. För att det icke skall bli någon tveksamhet på denna
punkt, skulle jag gärna vilja, om det vore möjligt, höra någon representant
för statsutskottet uttala sig, så att jag kunde få klart för mig, om utskottet här
avsåg en snävare eller en vidsträcktare tolkning. Hur än svaret kommer att bli,
tror jag att jag kan försäkra, att Kungl. Majit kommer att vara restriktiv
vid användningen av denna fullmakt, ty det vore ju meningslöst med hela detta
statsbidragssystem, örn man icke tillämpade det med mycket stor restriktivitet.

Statsbidrag
till byggnader
för folkskoleväsendet.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Det förslag som här föreligger är
av utomordentlig betydelse och erbjuder stort intresse ur olika synpunkter. Här

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Anslag till
abortförebyggande
åtgärder
ro. ro.

Statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. (Forts.)
har statsutskottets andra avdelning haft att röra sig med många olika förslag.
Det är ju, såsom framgår av utskottsutlåtandet, många bud, och det är med
tillfredsställelse jag konstaterar, att ecklesiastikministern givit sitt erkännande
•åt det föreliggande förslaget. Det är bara i ett avseende som han reagerar,
nämligen att det kostar pengar. Men det är uppenbarligen så, att det här endast
gäller, huruvida de ökade kostnaderna skola betalas av skoldistrikten eller
av staten. Yi ha följt den princip, som de sakkunniga ha lagt upp och som sedan
av departementschefen något justerad har följts. Vi ha emellertid då kommit
fram till att föreslå något högre bidrag för de kommuner, som ha det lägsta
antalet skattekronor per invånare, samtidigt som vi i någon mån också mjukat
upp bestämmelserna för dem som eventuellt skulle ha gjort en förlust på grund
av det förslag som här framlagts. På. det sättet ha vi lyckats få enighet inom
statsutskottet, och andra avdelningens förslag togs utan ett ord i statsutskottets
plenum.

Nu har ecklesistikministern frågat, hur den fullmakt, som utskottet föreslår
att riksdagen skall lämna Kungl. Majit, skall tolkas. Man har ju, såsom
framgår av statsrådets anförande, förutsatt, att när vi ha en skala sådan
som den här föreliggande, man icke utan mycket starka skäl skall gå ifrån
denna skala. Men det kan ju uppstå en situation, då det kan vara av värde, att
det finns en sådan möjlighet; och det är detta som gjort, att vi ansett oss kunna
tillstyrka riksdagen att ge Kungl. Majit denna fullmakt. Statsrådet frågade
huruvida vi anse, att den fullmakt som skall givas åt Kungl. Majit skall tolkas
mera snävt eller mera vidsträckt. Jag måste i detta sammanhang säga, att
efter det uttalande, som statsrådet själv gjort i detta fall och vilket jag förutsätter
också i fortsättningen skall få gälla, är det inte av så stor betydelse,
vilken tolkning man ger denna fullmakt. Men vi hade nog tänkt oss, att det
skulle ges en viss möjlighet utöver vad som tidigare föreslagits. Detta är
emellertid, jag vill understryka det, under den bestämda förutsättningen, att
denna fullmakt inte kommer att användas, utan att det finns trängande skäl
därtill.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få. yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 289, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm m. m.;

nr 290, i anledning av Kungl. Majits proposition angående statsbidrag till
ryska institutet vid Stockholms högskola; och

nr 291, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46 gjorda framställningar om
anslag till fångvården m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 292, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Anslag till abortf Öraby g gande åtgärder m. m. (Forts.)

I propositionen nr 369 hade Kungl. Majit under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 19 oktober 1945 föreslagit
riksdagen att dels godkänna de förslag till abortförebyggande åtgärder
m. m., som framlagts av chefen för socialdepartementet i förenämnda statsrådsprotokoll,
dels medgiva, att Kungl. Majit måtte utfärda de bestämmelser,
som kunde bliva erforderliga för förslagens genomförande, dels ock å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46 anvisa till Bidrag till folkbildningsorganisationerna
för anordnande av allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet
ett anslag av 15 000 kronor och till Abortförebyggande åtgärder
ett förslagsanslag av 80 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle, bland annat, såsom ett led i den förebyggande
mödravården preventivrådgivning för kvinnor utan kostnad för den
rådsökande meddelas vid mödravårdscentraler och mödravårdsstationer. Apoteken
skulle vara skyldiga men icke ensamberättigade att försälja preventivmedel.
Kostnadsfri havandeskapsdiagnos skulle inrättas och i första hand förläggas
till de institutioner, vilka hade till uppgift att ur medicinsk synpunkt
utöva kontroll över och bereda vård åt havande kvinnor i allmänhet, eller således
till mödravårdscentraler och mödravårdsstationer.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande inom andra kammaren väckta motioner, nämligen

dels en motion av herr Svensson i Ljungskile m. fl. (II: 669), vari hemställts,
att riksdagen måtte uttala som sin mening, att handeln med preventivmedel vid
apoteken ej borde göras obligatorisk,

dels en motion av herr Johnsson i Stockholm (lii 670), vari framhållits, att
de kyrkliga och frikyrkliga ungdomssammanslutningarna borde vara berättigade
att jämsides med andra organisationer komma i åtnjutande av bidrag
för sexualhygienisk upplysningsverksamhet, i anledning varav hemställdes, att
det för denna bidragsverksamhet avsedda anslaget betitlades »Bidrag till folkbildningsorganisationer
och kristna ungdomssammanslutningar för anordnande
av allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet»,

dels ock en motion av fröken Andersson m. fl. (II: 671), vari hemställts,
att riksdagen ville beakta de synpunkter, vilka i motionen blivit anförda.

I sistnämnda motion hade framhållits, bland annat, att preventivrådgivningen
för kvinnor icke borde förläggas till mödravårdscentralerna och -stationerna,
utan till sjukhusens öppna mottagningar samt till tjänsteläkarna och de privata
specialisterna i den öppna vården samt att möjligheten att erhålla kostnadsfri
havandeskapsdiagnos icke ens till en början borde. begränsas till mödravårdscentralerna
och -stationerna, utan också beredas vid sjukhusens öppna
mottagningar samt hos tjänsteläkarna och de privata specialisterna i den öppna
vården.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Majits förslag och med avslag å motionen lii 669
godkänna vad i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 19 oktober 1945
anförts angående försäljning av preventivmedel,

II. med bifall till Kungl. Majits förslag och motionen 11:670, i vad densamma
avsåge grunderna för bidragsverksamheten, samt med avslag å motionen
11:671 godkänna de förslag till abortförebyggande åtgärder m. m., vilka
utskottet i övrigt förordat,

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. (Forts.)

III. nied bifall till Kungl. Maj:ts förslag medgiva, att Kungl. Majit finge
utfärda de bestämmelser, som kunde bliva erforderliga för förslagens genomförande,

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag ock med avslag å motionen II: 670,
i vad densamma ej behandlats under II., till Bidrag till folkbildningsorganisationerna
för anordnande av allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46 under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 15 000 kronor,

V. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag till Abortförebyggande åtgärder å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 80 000 kronor.

Reservationer hade avgivits.

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bäckström, Mannerskantz och
Malmborg i Skövde, vilka ansett, att utskottet bort biträda den i motionen
II: 669 uttalade uppfattningen, att handeln med preventivmedel vid apoteken
ej borde göras obligatorisk och att punkten I. i utskottets hemställan följaktligen
bort hava följande lydelse:

»I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen II: 669
uttala, att försäljningen av preventivmedel vid apoteken ej bör göras obligatorisk,
ävensom i övrigt godkänna vad i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 19 oktober 1945 anförts angående försäljning av sådana varor,»;

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz, Falla och Holmström,
vilka ansett,

dels att utskottet i motiveringen bort med anslutning till motionen II: 671
uttala, att preventivrådgivningen för kvinnor icke borde förläggas till mödravårdscentralerna
och mödravårdsstationerna utan till sjukhusens öppna mottagningar
samt till tjänsteläkarna och de privata specialisterna i den öppna vården
samt att möjligheten att erhålla kostnadsfri havandeskapsdiagnos icke ens
till en början borde begränsas till mödravårdscentralerna och mödravårdsstationerna
utan även beredas vid sjukhusens öppna mottagningar samt hos tjänsteläkarna
och de privata specialisterna i den öppna vården,

dels ock att punkten II. i utskottets hemställan följaktligen bort hava följande
lydelse:

»II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen 11:671 samt med
bifall till motionen II: 670, i vad sistnämnda motion avser grunderna för bidragsverksamheten,
godkänna de förslag till abortförebyggande åtgärder
m. m., vilka utskottet i övrigt förordat,».

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag tror att här föreliggande förslag från
många håll har hälsats med glädje, medan man på andra håll kanske ställt
sig mera tveksam till detsamma. Överlag är man dock säkerligen med på syftet
med förslaget, och allt beror bara på, hur innehållet i förslaget i praktiken
kommer att utformas.

Förslaget omfattar ju väsentligen tre olika saker, dels frågan örn allmän
sexualupplysning och rådgivning, dels frågan örn kostnadsfri havandeskapsdiagnos
och dels slutligen frågan om inrättande av sociala kuratorer på dessa
områden.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Anslag till abortf öreby g grinde åtgärder m. m. (Foris.)

Vad först den allmänna upplysningsverksamheten beträffar vill jag här bara
understryka vad som i flera utlåtanden i denna fråga har betonats, nämligen
vikten av att man inte vid denna upplysningsverksamhet bortser från de
etiska synpunkter, som med nödvändighet böra läggas på detta problem. Detta
har, som sagt, betonats av en hel rad remissinstanser. Svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet t. ex. säger, att man skall uppfostra icke endast till ansvarskänsla
inom sexuallivet som sådant, utan också inför den egna personligheten
liksom inför kommande hembildning. Ett av de bästa uttalanden, som
göres härvidlag, tycker jag är det, som kommer från Sveriges läkarförbund,
alltså en organisation som ju inte gärna kan antagas sväva i det blå, när det
gäller dessa saker, utan som vet vad den talar örn. Läkarförbundet säger bl. a.,
att det nuvarande läget på det sexuella området till stor del är följden av
»en ändrad sexualmoralist uppfattning, som har sin främsta förklaring i allmänhetens
förvillande genom ett förytligande, fördummande och förråande
inflytande av en osund press och litteratur, genom filmens i många fall förflackande
inverkan»; och så fortsätter man; »Vulgärpropagandan måste effektivt
stoppas och ersättas med en ansvarsmedveten samhällsbefordrande, från allt
förvärvsbegär frikopplad sexualhygienisk och sexualmoralisk upplysningsverksamhet.
Härvid räcker det icke med undervisning i skolorna, spridande av
broschyrer och föreläsnings verksamhet. Frågorna äro av den vikt, att de kräva
både positiva och negativa åtgärder för att en ny och sundare syn på sexualfrågan
skall prägla vårt folk.»

Jag tror inte att någon av kammarens ledamöter är beredd att opponera mot
andemeningen i detta uttalande, och jag har genom att citera det här velat
ytterligare understryka detsamma.

Jag kommer sedan över till en annan sida av denna allmänna upplysningsverksamhet,
nämligen meddelandet av upplysning om en förebyggande födelsekontroll.
Det har från en del håll ifrågasatts, huruvida det funnits någon
anledning för befolkningsutredningen att komma med förslag örn sådan upplysningsverksamhet,
och jag medger att det förefaller en smula paradoxalt,
att så skett. Men örn man även här ser till andemeningen i det hela, tror jag
inte att man kan ha någonting att invända mot de förslag, som föreligga.

Vad jag och ett par kamrater med mig här ha reagerat emot i den motion,
som vi framburit, är mot själva organisationen av upplysningsverksamheten.
Det har föreslagits, att upplysningsverksamheten skall förläggas till mödravårdscentralerna
och mödravårdsstationerna. Men meningen med detta förslag
är väl, att man skall söka nå så mångå som möjligt med upplysningsverksamhet
— åtminstone föreställer jag mig, att det är initiativtagarnas tanke.
Och då uppställer sig ju frågan: uppnår man verkligen detta syfte med en sådan
anordning, som här föreslås? Jag tror det inte. Jag anser att det är bättre att i
stället låta denna upplysningsverksamhet handhavas av sjukhusens öppna
mottagningar samt av tjänsteläkarna och de privata specialisterna. Detta
är också en synpunkt, som har betonats av flera av remissinstanserna, såsom
svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundet m. fl. Dessa instanser framhålla, att det knappast kan tänkas,
att kvinnor, som vilja ha upplysning örn förebyggande åtgärder av detta
slag, skulle bege sig till mottagningar, som främst äro avsedda för havande
kvinnor.

En annan sida av saken är, att mödravårdens verksamhet sannerligen inte
skulle gagnas genom den föreslagna anordningen, och med hänsyn till att dess
organ i folkmedvetandet ha fått en mycket hög och aktad ställning, tror jag
att det vore mycket olyckligt, om man genom en sådan här åtgärd förstörde
vad som därvidlag byggts upp.

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. (Forts.)

Nu säger departementschefen, med instämmande av utskottsmajoriteten, att
man bör avvakta erfarenheterna från en verksamhet, anordnad på det sättet
att den förlägges enbart till mödravårdscentralerna och mödravårdsstationerna.
Jag tycker att det är en ganska egendomlig inställning, ty vill man verkligen
genom att studera de erfarenheter, som göras, skaffa sig någon vägledning örn
hur verksamheten bör anordnas, så bör väl denna verksamhet från början
läggas upp på ett sådant sätt, att man når så många som möjligt. Här lägger
man emellertid redan genom själva organisationen av det hela hinder i vägen,
skulle jag vilja säga, för att så många som möjligt skola kunna nås av verksamheten.
Jag ger därför inte så mycket för de erfarenheter, som man kan
vinna med den anordning, som har föreslagits. *

Vad beträffar motsvarande upplysningsverksamhet för män, skall jag inte
gå så mycket in på den saken. Det är ju föreslaget, att denna verksamhet skall
förläggas till poliklinikerna för könssjukdomar. Jag tycker nog för min del,
att det är ganska verklighetsfrämmande att tänka sig, att de unga männen
komma att gå till dessa polikliniker för att få upplysning. Jag tror för min
del inte att de komma att göra det. och det är inte bara jag, som har den uppfattningen,
utan det har en mängd folk med erfarenhet från dessa områden.

Visserligen säga Sveriges läkarförbund och svenska läkaresällskapet — det
är den enda punkt, där jag i någon mån reagerar emot vad dessa organisationer
uttalat — att det nog inte är så farligt med den saken, ty männen äro som regel
tillräckligt upplysta beträffande dessa förhållanden. Jag har i någon mån en
avvikande mening härvidlag. Det är möjligt, att männen äro en smula mer
upplysta — örn jag nu skall säga »upplysta»; jag skulle egentligen vilja använda
ett annat uttryck — än kvinnorna i detta avseende, men jag tror inte att
den kvasikunskap, som ofta meddelas de unga männen av kamrater och i andra
sammanhang, är så mycket att bygga på.

Jag skall emellertid inte i denna del ställa något yrkande utan går i stället
över till den i detta sammanhang kanske viktigaste frågan, nämligen förslaget
örn. kostnadsfri havandeskapsdiagnos.

Även beträffande denna verksamhet föreslås, att den skall förläggas till
mödravårdscentralerna och mödravårdsstationerna. Örn det, såsom jag nämnde,
är olämpligt att förlägga upplysningsverksamheten beträffande den förebyggande
födelsekontrollen till dessa organ, så är det i ännu högre grad olämpligt
att dit förlägga denna senare verksamhet. Syftet med den kostnadsfria havandeskapsdiagnosen
är ju att skapa ökade möjligheter att på ett så tidigt
stadium som möjligt av havandeskapet komma i kontakt med kvinnor, som
tänka på att abortera. Det är därför synnerligen önskvärt, att meddelandet av
sådana diagnoser inte förlägges enbart till dessa centraler.

Sedan vi väckte vår motion har jag varit i kontakt med flera ledande läkare
och socialarbetare, och dessa lia samstämmigt intygat, att det är felaktigt eller
åtminstone mycket olämpligt att begränsa verksamheten på ett sådant sätt som
föreslagits. Även utskottet accepterar andemeningen i detta resonemang, men
trots att utskottet sålunda erkänner, att vissa skäl tala emot en dylik begränsning,
godtar utskottet icke förty Kungl. Maj :ts förslag under den motiveringen,
att utskottet icke ansett sig kunna frångå detta förslag »innan en lösning erbjudits
av frågan, hur ersättning av statsmedel för utförd diagnos skall kunna
rekvireras och kontroll över rekvisitionerna från statens sida åstadkommas».
Det är möjligt att det ligger andra genomtänkta resonemang bakom denna utskottets
inställning, och det vore i så fall tacknämligt, örn vi här finge höra dessa
resonemang återges. Jag måste emellertid säga, att det verkar en smula valhänt,
att man —■ såsom jag tror, att man i grund och botten gör — av det skäl,
som sålunda anförts, skall riskera effektiviteten hos hela denna verksamhet.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Anslag till abort fureby g gande åtgärder m. m. (Forts.)
Jag betonar att jag kanske inte har möjlighet att se denna fråga inifrån på
samma sätt, som utskottet haft möjlighet att göra, men utifrån sett verkar det,
som sagt, ganska valhänt.

Och när man även här talar örn att eventuellt organisera det hela på annat
sätt sedan man vunnit närmare erfarenheter av verksamheten, så gäller detsamma
som jag sagt förut, att de erfarenheter, som man får, inte äro adekvata,
då de inte omspänna hela fältet.

I fråga örn den influens, som verksamheten kan ha på mödravårdscentralernas
och mödravårdsstationernas verksamhet, betonar utskottet att det är viktigt att
sådana anordningar företagas, att arbetet inom den förebyggande mödravården
»ej skall behöva alltför mycket störas». Jag tycker att detta arbete inte
alls skall få störas, ty därtill är det, såsom jag sade förut, alltför viktigt.

Vidare hänvisar utskottet till att medicinalstyrelsen kommer att med uppmärksamhet
följa utvecklingen. Jag vill då framhålla, att medicinalstyrelsen
hör till de myndigheter, som från början lia sagt, att det är olämpligt att förlägga
verksamheten enbart till mödravårdens organ. Medicinalstyrelsen anser,
att man måste skaffa sig erfarenheter från hela fältet och alltså för detta meddelande
av kostnadsfri havandeskapsdiagnos anlita även ^sjukhusens öppna
mottagningar, tjänsteläkarna och de privata specialisterna. Även många andra
remissinstanser ha reagerat mot förslaget.

Jag kommer så till det sista avsnittet, nämligen frågan örn inrättande av
sociala kuratorer. Jag tror att den verksamhet, som är avsedd att utövas av
dessa kuratorer, kommer att få oerhört stor betydelse. Men beträffande anknytningen
till mödravården gäller här samma resonemang, som jag har fört
tidigare. Utskottet säger visserligen, liksom även departementschefen, att dessa
kuratorsmottagningar böra skiljas från mödravårdens sedvanliga mottagningar.
Därigenom blir, heter det, anknytningen inte så märkbar utåt. Jag tror att det
vore bättre, örn man toge steget fullt ut och ordnade så, att det inte funnes
någon anknytning alls.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta att — brännmärka, höll jag på
att säga, men jag kanske skall uttrycka det litet mildare ■— påtala det underliga
förhållandet, att kuratorerna förslagsvis ha satts i lönegrad A 11. Efter
att i propositionen, i utskottsutlåtandet och i utredningens betänkande ha läst
örn vilka kvalifikationer, som dessa kuratorer skola ha, och vilka personliga
krav, som måste ställas på dem med hänsyn till betydelsen av det arbete, som
de skola syssla med, så blir man ganska förvånad, då man upptäcker, att den
minimilön, som föreslagits, inte är högre än vad som motsvarar lönegrad All.
Det är inte heller någon tillfällighet, att en hel rad remissinstanser ha förordat
en väsentlig höjning, och jag skall här tillåta mig räkna upp några av dessa
instanser. Det är socialstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen, landsorganisationen,
yrkeskvinnornas sainarbetsförbund, husmodersföreningarnas riksförbund,
tjänstemännens centralorganisation, samtliga politiska kvinnoförbund,
Fredrika-Bremer-förbundet och Sveriges läkarförbund. Jag behöver icke
uppehålla mig vidare vid denna sida av saken. Jag tror, att dessa instansers
namn borga tillräckligt för att det är en för låg löneställning.

Nu säger departementschefen, att en höjning för närvarande icke är möjlig.
Det kan för denna ståndpunkt förefinnas skill, som jag icke är underkunnig om.
Men jag tror å andra sidan, att det är rätt olämpligt att redan från början
sätta dessa kuratorer i sådan löneställning, ty hela denna verksamhet hänger
på örn de skola kunna föra i land sina uppgifter på ett ur samhällets liksom
individernas synpunkt tillfredsställande sätt. Det är därför viktigt att redan
från början få kvalificerade sökande.

Jag kommer, herr talman, icke att i lönefrågan ställa något yrkande, men

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. (Forts.)
jag Säger redan nu, att kuratorernas löner överhuvud böra regleras. Jag återkommer
till denna sak i annat sammanhang.

Vidare är det en liten detalj som jag icke kan gå ifrån, då den understryker
vad jag sagt i fråga örn löneställningen. Det sägs att på grund av att kuratorernas
arbete är psykiskt mycket krävande det örn möjligt skall ordnas med
halvtidstjänstgöring. Jag skall icke gå in på saken, men jag sätter i fråga, om
icke anordningen kan vara dubiös. Jag böjer mig emellertid för det argument
Som i detta som i andra fall framförts, nämligen att man skall invänta erfarenheten.

Herr talman! Det vore en del att tillägga, men jag antager, att det är andra
som ha intresse av saken och komma att framföra sina synpunkter. Jag nöjer
mig således, herr talman, med att yrka bifall till reservationen nr 2) av herrar
Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz nr. fl.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! I det förslag, som Kungl. Majit
här har framlagt i propositionen nr 369, ingår bland annat den detaljen, att
man i abortförebyggande syfte skall bedriva en rådgivningsverksamhet och
att man i samband därmed även skall ytterligare främja tillgången på preventivmedel
för födelsekontroll.

Jag har på denna punkt tillsammans med några kamrater väckt en liten
motion. Kungl. Maj:ts förslag innebär ju, att det skulle åläggas apotekarna
såsom en legal skyldighet att tillhandahålla dessa preventivmedel. Det är på
denna punkt som! vår lilla motion fört fram en avvikande mening.

Jag skall icke här giva mig in på själva sakfrågan och försöka mobilisera
de skäl, som överhuvud taget kunna anföras för eller emot den anordningen,
att dessa preventivmedel tillhandahållas genom apoteken. Det är icke den
saken vi velat taga upp till debatt. Jag har nämligen genom förbindelser med
en del apotekare kommit till den bestämda uppfattningen, att en del apoteksinnehavare
och troligtvis också en del apotekspersonal på grund av sin allmänna
livssyn och sin uppfattning örn de här frågorna icke anse det vara förenligt
med sitt samvetes krav att tillhandahålla dessa varor. Det är alltså
den saken som frågan gäller i det här sammanhanget, och det är till den saken
jag i varje fall vill begränsa mitt inlägg. Det är för vissa människor här en
samvetsfråga.

Nu säger utskottet i anslutning till motionen endast detta: »I vad angår
förslaget örn försäljning vid apoteken av preventivmedel, vilket förslag lämnats
utan erinran av apotekarorganisationerna, kan utskottet icke ansluta sig
till den i motionen 11:669 uttalade uppfattningen, att något åläggande för
apotekarna ej bör ifrågakomma.» Det är uppenbart, att utskottet här anser
apotekarorganisationernas uttalande vara i hög grad avgörande. Precis samma
intryck får man, när man läser den kungl, propositionen. Man anser att det
förhållandet, att apotekarorganisationerna icke lia gjort någon erinran mot
befolkningsutredningens och Kungl. Maj :ts förslag i detta fall, gör, att statsmakterna
med en viss trygghet på denna punkt kunna följa Kungl. Maj:ts
förslag.

Jag tror, att örn man hade gått en liten smula vidare i detta resonemang,
man skulle nödgats erkänna, att ett remissutlåtande från en yrkesorganisation
icke kan begagnas på det sättet, såvida här överhuvud taget är fråga om samvetsbetänkligheter.
Det är nämligen uppenbart, att ett remissutlåtande, som
avgives, efter vad jag förmodar, av styrelsen för vederbörande organisation,
icke kan eller i varje fall icke behöver vara ett uttryck för vad alla organisationens
medlemmar känna och tänka i en sådan sak. Man kan ju icke ställa
något större krav på ett sådant remissutlåtande än att det representerar majo -

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Anslag till abort förebyggande åtgärder m. m. (Forts.)
ritetens uppfattning inom vederbörande organisation. Jag har ingen anledning
betvivla, att dessa remissutlåtanden från apotekarorganisationerna representera
flertalets mening inom dessa organisationer. Men för det mindretal,
som jag här vill göra mig till talesman för, är detta en samvetsfråga. Samvetsfrågor
skola enligt gammal demokratisk grundsats icke avgöras genom
majoritetsbeslut. Det är ju en gammal grundlagsfäst regel i detta land, att
man skall icke tvinga människornas samvete. Alldeles oberoende av vilken
uppfattning man har om det sakliga innehållet i den ståndpunkt, som dessa
samvetsömma människor intaga, tvingar man dem ändå icke enligt gamla demokratiska
begrepp. Därför kan man icke stödja sig på ett sådant här remissuttalande
från apotekarorganisationernas sida och mena, att därmed är saken
avgjord.

Nu kan man ju beklaga, att denna andra synpunkt, som en del apoteksinnehavare
ha, icke på ett tidigare stadium har kommit fram i utredningsmaterialet
och remissutlåtandena. Men å andra sidan kan jag icke finna, att det
skulle vara något hinder för riksdagen att även på nuvarande stadium taga
hänsyn till dessa människor. Min personliga ståndpunkt är den, att mot människors
samvetsbetänkligheter sätter man icke upp nyttosynpunkter. Det är
ej saker som kunna vägas mot varandra, utan det är två skilda saker. Vill man
hålla på gamla demokratiska grundregler, då ger man människorna rätt att
lia ett samvete, och då får detta samvete fungera hos varje människa på det
sätt som det gör, därför att här kan icke den ene sätta sig till doms över
den andre.

Det är ju möjligt, att det finnes åtskilliga i denna kammare som icke ha
denna inställning till saken utan som lia en mera nyanserad syn på problemet
och mena, att man får ändå taga praktiska hänsyn och man får ändå låta
nyttosynpunktema spela in vid bedömandet. Utan att själv ställa mig bakom
argumenteringen skulle jag dock till de kamrater, som ha en annan syn på
problemet, vilja ställa frågan: hur pass starka äro egentligen de praktiska
krav, som här skulle komma oss att kompromissa med grundregeln örn att låta
människors samvete vara okränkt?

När apotekarorganisationerna lia lämnat saken utan erinran och när man
väl av detta förhållande kan draga slutsatsen, att det stora flertalet kommer
att saluföra dessa varor, och när det dessutom finnes möjlighet att på så
många andra sätt göra dem tillgängliga, finnes det då några starkare skäl
för eller är det någon så stor praktisk angelägenhet, att man, för att få med
de resterande fem procenten eller tio procenten eller vad det kan vara av samvetsömma
apotekare _ att saluföra dessa varor, skall tvinga dessa få procent
med i denna utveckling? Det är väl så saken ligger till, ifall man vill börja
på att ackordera om å ena sidan vissa praktiska hänsyn, som man vill taga,
och å andra sidan skyddet av en människas rätt att handla i enlighet med sitt
samvete.

Det finnes också en alldeles särskild anledning att icke här gå bröstgänges
till väga. De är ju så, att de människor, som arbeta på detta område, när de
valde sitt arbete eller kommo i den yrkesställning de nu ha, icke hade någon
möjlighet att ^pröva eller taga ståndpunkt till en sådan här sak. Det är en
alldeles ny fråga, som statsmakterna kommit med och där man på detta sätt
vill tvinga dem in under en viss legal bestämmelse.

Jag vill som sagt icke här utvidga debatten till någonting annat än detta:
örn vi skola tvinga denna lilla grupp samvetsömma yrkesutövare på detta område
eller ej. Jag menar, att man överhuvud taget icke skall tvinga någon
människas samvete^. Jag menar också, att även för dem, som vilja taga en
mera nyanserad ståndpunkt, det ändå är på det sättet, att här finnes inga

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. (Forts.)
tvingande skäl. Utvecklingen på detta område går i stort sett i den riktning
som den kungl, propositionen förebådar eller vill främja, vare sig man inför
tvingande bestämmelser eller icke. Då är det så mycket mindre anledning
att kränka samvetsfrihetens princip i ett sådant fall som detta.

Jag skulle därför, herr talman, vilja vädja till kammarens ledamöter att i
detta fall följa reservationen nr 1), som är avgiven av utskottets ordförande
herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och som innebär bifall till motionen
II: 669 örn borttagande på denna punkt av tvingande bestämmelser.

Herr Staxäng: Herr talman! När denna fråga 1938 var föremål för ganska
omfattande debatter i riksdagen framhöll jag, att när det gäller att taga ställning
till de indikationer, som skulle berättiga till företagande av abort, en mycket
skarp avgränsning måste ske. Då jag yrkade avslag på det dåvarande
förslaget, framhöll jag samtidigt, att jag var beredd att gå ganska långt, när
det gällde att stödja och hjälpa här ifrågavarande människor ekonomiskt och
socialt för att de därmed skulle få hjälp att föda fram sitt barn och motstå
frestelse till företagande av abort.

Ur denna synpunkt skulle jag i dag kunna deklarera min villighet att acceptera
departementschefens förslag i det avsnitt av propositionen som berör
sociala och ekonomiska problem för dessa människor. Men tyvärr kombinerar
departementschefen sitt förslag i dag med åtgärder, som jag icke för min del
kan acceptera. Departementschefen säger i propositionen: »I likhet med befolkningsutredningen
drar jag härav den slutsatsen att huvudlinjen i kampen
mot aborterna är att motverka de icke önskade havandeskapen genom att individernas
ansvarskänsla starkes och genom upplysning om antikonceptionstekniken.
»

Man finner alltså här, att den tendens att vidga fältet för rätt att företaga
abort, som gjorde sig ganska starkt gällande 1938, då vi diskuterade denna
fråga, något vikit. Erfarenheten har ju alltså visat hur farligt det är att
vidga fältet på detta område. Jag är därför tacksam för att man i dagens
förslag icke gått in på den linjen. Alltså, vad det nu gäller är att förhindra
dessa havandeskap. På denna punkt har jag icke samma uppfattning som departementschefen.
Jag tror nämligen, att de medel som man här rekommenderar
icke äro de riktiga och icke äro effektiva. I vad gäller handeln med preventivmedel
föreföll det mig, när denna sak diskuterades vid 1938 års riksdag,
varvid man ville föra in vissa reglerande bestämmelser om denna handel, att
man ville undvika att göra reklam för dessa varor. Jag tycker, att man här
nu alltför mycket från samhällets sida går in för en klar reklam för dessa
medel, i det att de klart legaliseras genom att föras in på apoteken. Här delar
jag den uppfattning som herr Svensson i Ljungskile förde fram. Jag skulle
ur den synpunkten kunnat instämma i hans yrkande och således ansluta mig
till hans ståndpunkt. Jag kan emellertid icke stanna vid detta, ty jag tycker,
att hela detta i dag förevarande förslag genomtränges av en anda, som ej
är förenlig med en klar kristen syn.

Jag kommer ihåg när denna fråga diskuterades 1938. Då förelåg det ett
yttrande från Sveriges kristliga farmaceutförening, där det framhölls: »Inställningen
i fråga örn preventivlagen vore givetvis i hög grad beroende av uppfattningen,
huruvida bruket av preventiva medel överhuvud taget kunde anses
berättigat eller icke. Ett erkännande av det berättigade i bruket av preventiva
medel, som _ befolkningskommissionen ville bibringa svenska folket,
stöde i strid med kristen etik.»

o Jac ställer mig, herr talman, kanske ensam i denna kammare, fortfarande
på denna ståndpunkt. När departementschefen säger, att nu gäller det att

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Anslag till abort förebo g gande åtgärder m. m. (Forts.)
motverka de icke önskade havandeskapen genom att individernas ansvarskänsla
starkes och genom att upplysning om dessa preventiva medel gives,
tror jag att man har rätt att ställa en fråga. När en stor del av dessa havandeskap
är en frukt av omoraliskt, sedeslöst liv, då kan man fråga sig,
hur man tror, att man skall komma till rätta med detta genom att preventiva
medel nu skola få säljas på våra apotek.

Men innan jag gör slutyrkandet anser jag mig böra framhålla, att när departementschefen
här säger sig önska, att individernas ansvarskänsla stärkes,
det rätta sättet icke är att gå fram med upplysningsverksamhet för och
handel med preventiva medel. Vi lia ett annat medel som jag tror vara effektivare
och riktigare.

När det gäller att giva en individ kraft att bära ett havandeskap och motstå
frestelse till abort, får man icke förbise värdet av en fostran i kristendom. Jag
tror icke, att det skadat, att socialministern i denna fråga haft en överläggning
med ecklesiastikdepartementet, arn detta nu har en positiv uppfattning
i denna sak. Samtidigt som vi ha denna fråga framför oss sitter man och vägrar
i det ena domkapitlet efter det andra skoldistrikten att förbättra kristendomsundervisningen.
En förbättring av denna vore effektivare för det avsedda
syftet än att på detta sätt propagera för handel med preventiva medel.

Jag måste tyvärr, herr talman, säga, att trots att det finnes vissa avsnitt i
propositionen, som jag villigt skulle acceptera, särskilt dem som gälla ekonomiskt
stöd och social hjälp åt dessa människor, den dock på andra avsnitt
har sådana förslag att jag inte kan acceptera den, utan måste yrka avslag
på hela förslaget. Jag gör det därför att man kan icke fördölja för sig, att
förslaget på avgörande punkter innebär en brytning med den syn på det
mänskliga livet, som är oskiljaktigt förbunden med kristendomens budskap och
som genom århundraden satt sin prägel på vårt folks utveckling och fostran.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag skulle tycka det vara mycket
beklagligt örn den siste ärade talaren i dag stöde som målsman för någon större
grupp av Sveriges kristna. Abortfrågan är en av vår tids största sociala frågor.
Jag skulle vilja be kammarens ledamöter och framför allt herr Staxäng själv
att läsa befolkningsutredningens betänkande i abortfrågan. Det är ett stort,
brett lagt socialt reportage, som på punkt efter punkt ger oss belägg för hur
det kan se ut i det Sverige, som kallar sig kristet, men som ändå tillåter så
mycket av nöd och elände att leva kvar. Det har talats örn samvetets bud och
om att samvetet tvingade fram ett visst handlande. Låt mig, herr talman, säga:
vi som stå bakom det förslag, som nu ligger på kammarens bord, fordra också
respekt för våra samveten. Yi ha icke kunnat ge oss till tåls med att inför
det väldiga problem, som studiet av abortfrågan rullat upp för oss, lämna
någon väg, hur obetydlig den än kunde te sig, oförsökt. Jag tvekar icke att
säga, att det vore en skam för oss, örn vi icke kunde bemästra problemet i fråga.
Jag har blivit kritiserad därför att jag icke har gåti, tillräckligt radikalt fram,
när jag utformat befolkningsutredningens förslag. Det är ett moderat förslag,
herr Staxäng, som ligger på kammarens bord. Jag har trott det vara viktigt
att försöka få till stånd enighet i riksdagen och bland vårt folk om vilka
vägar man skulle gå. Man vill pröva sig fram, man vill, låt mig gärna säga det,
treva sig fram på detta ömtåliga område, så att man vet att man står på verklighetens
fasta mark. Men om det skulle visa sig, att vårt förslag icke räcker,
örn det skulle visa sig, att det icke går att samla en tillräckligt stark opinion
för långt gående åtgärder till stöd för barnen och till stöd för barnfamiljerna
med anlitande av det material, som ligger till grund för abortbetänkandet, så
vill jag, herr talman, icke lova att vara lika moderat som jag varit vid ut -

Nr 41.

Onsdagen deri 12 december 1945.

Anslag till abortf öreby g gande åtgärder m. in. (Forts.)
formandet av detta förslag. Jag skall i så fall gärna ställa mig bakom längre
gående krav, ty vi kunna icke låta det nuvarande tillståndet bestå. Därmed
anser jag mig lia bemött herr Staxängs allmänna argumentation.

Den första talaren i debatten, fröken Ebon Andersson, ställde sig, såvitt
jag kunde förstå, i stort sett på befolkningsutredningens och Kungl. Maj:ts
linje. Hon frågade visserligen något maliciöst, varför befolkningsutredningen
kommit med ett förslag till bestämmelser angående födelsekontroll, och hon
tycktes anse, att det icke precis varit en av våra närmast till hands liggande
arbetsuppgifter att syssla med frågan örn en sådan kontroll. Den nuvarande befolkningsutredningen
har många gånger både genom sin ledamot professor
Wahlund och genom min ringa person deklarerat, att vi icke se som ett primärt
mål för samhällets insatser i befolkningsfrågan att till varje pris höja födelsetalet.
Vi tro, att det finns ett mycket viktigare mål för befolkningspolitiken,
och det är att skapa ett samhälle, där folk känner trivsel, där folk känner,
att det går att sätta barn till världen utan att det medför vantrivsel, elände
och fattigdom. Denna vår principiella ståndpunkt ha vi som sagt många gånger
deklarerat, men man kan ju icke begära, att våra deklarationer skola observeras,
och därför begagnar jag tillfället att än en gång säga, att det ligger fullt i
linje med vår inställning att hävda, att vi icke vilja ha några oönskade barn.
Vi vilja ha ett barnalstrande under kontroll, under ansvarsmedvetna medborgares
kontroll. Då dör vårt släkte ut, sade man för tjugo år sedan. Sätter
man ett sådant vapen i människornas händer som födelsekontroll, kommer folk
icke att skaffa sig harn, hette det på den tiden. Herr talman, i storstäderna,
där man har den bästa kännedomen örn födelsekontroll, har man under de
sista åren fått en stark stegring av födelsetalen trots att barnen kommit till
världen under kontroll. De ha varit önskade barn. Föräldrarna ha uppenbart
haft möjlighet att förhindra, att barnen kommit tili världen, men de ha icke
begagnat denna möjlighet. Talet örn att födelsekontrollen skulle innebära ett
hot mot släktets bestånd har under de sista åren fullständigt vederlagts av
utvecklingen. Det är i linje med befolkningsutredningens arbete att säga, att
oönskade barn kunna bliva en så stor börda för familjen och samhället, att det
är bättre att låta föräldrarna under ansvar skaffa sig det antal barn som de
vilja ha.

Fröken Andersson berörde ännu en sak och jag delar den uppfattning, hon
därvid gav uttryck åt. Hon beklagade, att vi icke lyckats finna något bättre
arrangemang beträffande havandeskapsdiagnosen än att låta mödra- och barnavårdscentralerna
anlitas för ändamålet. Jag beklagar etet också. Det är ingen
lycklig väg, det är ingen idealisk lösning, men vi ha gruhblat på det ganska
mycket inom befolkningsutredningen, och uppriktigt sagt hoppades jag, att
när befolkningsutredningens förslag gick ut på remiss, vi av någon av remissinstanserna
skulle få en vägledning örn hur man på ett enklare sätt skulle
kunna lösa denna fråga. Jag beklagar, att vi icke fått någon sådan vägledning.
Praktiskt användbara äro icke — i varje fall icke i nuvarande utformning — de
förslag, som framkommit under remissen. Jag vet, att jag uttalar socialministerns
mening, när jag säger, att han är lika angelägen som någonsin befolkningsutredningen,
att denna detaljfråga icke skall betraktas som slutgiltigt
löst, utan att den bör bliva föremål för fortsatt observans. En talare i första
kammaren frågade oss: när ni icke äro nöjda med förslaget, varför icke vänta
och grubbla vidare? Herr talman, vi ha grundligt tänkt igenom detta förslag.
Vi behöva ett erfarenhetsmaterial, så att man kan se på vilka vägar man skall
gå fram. Ett sådant erfarenhetsmaterial få vi, när vi nu koppla in den förebyggande
mödravården, ty det är ju att märka, att i stora delar av vårt land
den förebyggande mödravården är anförtrodd åt tjänsteläkare. I sådana tråk -

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Anslag till abortf öreby g gande åtgärder m. m. (Forts.)
ter kominer Således skillnaden icke att bliva stor, ifall riksdagen bifaller reservationen
i stället för Kungl. Maj:ts förslag. Kanske kommer det att låta sig
göra för tjänsteläkarna att lia särskilda mottagningar, skilda från den förebyggande
mödravårdens mottagningar. Sedermera kan kanske en sådan anordning
kopieras i de större städerna.

Jag kan icke se annat än att det är klokt att antaga detta system och att
låta medicinalstyrelsen med stor uppmärksamhet följa utvecklingen. Om den
nuvarande regeringen sitter kvar, skall, så tror jag, medicinalstyrelsen icke
tala för döva öron, örn styrelsen kommer med ett ändringsförslag. Fröken Andersson
tyckte, att det var särskilt anmärkningsvärt, att medicinalstyrelsen
skulle följa utvecklingen på området. Medicinalstyrelsen hade ju ställt sig så
kritisk emot förslaget. Det är väl tvärtom lira, att medicinalstyrelsen icke tror
på denna lösning, ty då kan man vara övertygad örn att medicinalstyrelsen icke
kommer att slentrianmässigt se på rapporterna utan att den nog kommer att
försöka skaffa material till stöd för sin, fröken Ebon Anderssons, min och allas
uppfattning, att man så fort som möjligt bör försöka hitta en annan väg.

Ännu en sak i fröken Ebon Anderssons anförande skall jag taga upp till
behandling. Hon beklagade, att det i propositionen antytts, att man skulle försöka
att vid lasaretten få till stånd en »samköming» mellan abortkuratorerna
och kuratorerna i den öppna vården. Jag tror icke det är någonting att beklaga.
Jag har haft tillfälle åtskilliga gånger att diskutera med dem som för närvarande
tjänstgöra såsom kuratorer för det abortsökande klientelet. Det är en så
pressande, tjänstgöring att timme efter timme taga emot upprivna och förstörda
kvinnor, tala dem till rätta och försöka få dem att söka kontakt med
samhällets myndigheter, att jag knappast tror att någon vill taga på sitt ansvar
att säga, att folk kan hålla på med ett sådant arbete oavbrutet i åtta
timmar örn dagen. Yi tro det kan vara nyttigt att få ett hälftenbruk, så att
landstingen anställa abortkuratorer och använda dem låt oss säga halva tiden
för andra uppgifter, som visserligen äro viktiga men icke så upprivande och
påfrestande som abortkuratorns. Detta har varit en anledning till statsbidragssystemets
utformning. »Statsbidragssystemet» är intet statsbidragssystem av
gängse slag. Det är konstruerat så att landstingen kunna anställa folk för andra
uppgifter och låta dem få tjänstgöra ett visst antal timmar i abortklientelets
tjänst. Detta är också ett experiment. Bakom detta förslag ligger det
emellertid ingående överväganden. På den punkten äro vi betydligt säkrare örn
att det är lyckligt att göra som vi föreslå, men arrangemanget har fört med
sig den olyckliga konsekvensen, att vi tvingats att föreslå samma lönenivå för
abortkuratorerna som för landstingens kuratorer i övrigt. Departementschefen
yttrar i propositionen, att löneklassplaceringen är tämligen frikostig. Jag tycker
den föreslagna lönen i och för sig är ganska låg, men jag vågar icke gå
längre, ty det skulle försvåra den sammankoppling, som vi anse vara önskvärd,
mellan den öppna kuratorsverksarnheten oell nu ifrågavarande verksamhet.

Herr Svensson i Ljungskile uppehöll sig uteslutande vid frågan örn preventivmedlens
försäljning på apotek. Han förklarade, att det vore en demokratisk
dygd att icke kränka en människas samvete. Jag har redan sagt att vi, som
stå bakom detta förslag, fordra att bli trodda, när vi säga, att vi lia drivits
fram av våra snmvelen. då vi lagt fram förslaget. Det iir klart, att det icke är
roligt att göra någonting som för en, låt vara liten, grupp medborgare kan
kännas som en kränkning av deras samvete, men kammaren skall observera, att
så långt ha vi aldrig gått i hävdandet av samvetsfrihetens okränkbarhet som
herr Svensson i Ljungskile ville göra gällande. Samhället måste förbehålla sig
rätt att pröva vad det är för motiv som ligga bakom samvetsömheten. Detta

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 4 1. 6

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. (Forts.)
lia vi gjort i varje situation. Vi kunna icke därför att en människa ogillar statens
skolväsende och menar, att barnen i skolan lära sig ting, som äro skadliga
för dem •— sådant har förekommit i Amerika exempelvis under striden örn utvecklingsläran
— tillåta föräldrarna att hålla barnen borta från skolan. Vi
skicka i stället polisen på dem, örn de hålla barnen hemma, och det göra vi
vad de än säga att deras samvete bjuder dem. Samhället måste respektera människors
samvetsfrihet, men å andra sidan har samhället rätt att undersöka på
vilka motiv, samvetsömheten vilar. Jag kan icke förstå, hur det kan kränka
någon människas samvete att acceptera en lagstiftning örn att preventivmedel
skola få säljas på apotek. Befolkningsutredningen har på tal örn preventivmedel
framhållit, att det gynnsammaste är att kvinnorna söka upp läkare. Kvinnorna
skola få möjlighet att erhålla råd av läkare, hur de skola förfara. De
kunna få upplysning örn användning av preventivmedel, som väsentligen skilja
sig från dem, som smyghandeln, höll jag på att säga, vid våra bakgator bjuder
ut. Skall en småbrukarhustru, sorn- får ett dylikt råd av en statens tjänsteläkare,
icke, örn hon kommer med ett »recept», utfärdat av en sådan läkare,
bliva expedierad på apoteket, örn apotekaren känner sig förhindrad av sitt
samvete att leverera den önskade varan? Herr talman, vi skola ha respekt för
samvetena, men man får icke driva samvetsömheten så långt, att man förhindrar
en vettig och klok åtgärd.

Vi ha kommit till den uppfattningen, vi likaväl som befolkningskommissionen,
att vi måste få till stånd en sanering för denna marknad. Det får icke
bliva så att försäljningen av preventiva medel betraktas som en ljusskygg historia.
Jag säger än en gång, vad jag har sagt förut: vi vilja ha önskade barn.
Det skall bliva en kontroll över barnalstrandet under ansvar. Då får det icke
bli så att man betraktar preventivmedelshandeln som en så ljusskygg- hantering,
att det skulle kunna anses tillbörligt att vägra att sälja preventivmedel
till och med örn det föreligger ordination av läkare. Dessutom gäller det väl
här även en icke oväsentlig ekonomisk fråga. De undersökningar, som befolkningsutredningen
gjort och som refererats i vårt betänkande, visa. att det finns
firmor, som tillgodogjort sig en vinst på 400 procent vid försäljning av ifrågavarande
artiklar. Örn man verkligen här vill göra något, tror jag det är nödvändigt,
att man icke bara arbetar för sexuell upplysning, utan att man också
möjliggör för dem, som taga råd av de sexuella »upplysarna», att använda sig
av dessa råd på ett vettigt sätt.

Jag har, herr talman, velat göra dessa båda principiella anmärkningar beträffande
dessa detaljfrågor. Det är ju inte jag som står för propositionen,
men jag har tagit mig denna frihet eftersom förslagen i allt väsentligt utformats
inom 1941 års befolkningsutredning.

Herr Staxäng erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Statsrådet Erlanders uttalande, att man inte vill lämna någon väg
oförsökt, hälsar jag med tillfredsställelse, ty då kanske även den väg jag anvisat
bliver föremål för prövning. När statsrådet säger, att stämningen i våra
dagars Sverige tyvärr är sådan som han skildrar den, tror jag vi kunna lia
rätt att framhålla att detta är en frukt av den sekularisering som skett, inte
minst på skolväsendets område.

Jag vill också på nytt nämna att jag redan vid 1938 års riksdag, då denna
fråga behandlades, varnade mot att gå för långt när det gällde att så att säga
vidga fältet för aborter. Jag har fått rätt. Sedan vill jag till herr statsrådet
säga: örn man med ökad upplysning om användande av preventiva medel och
underlättande av handel med desamma kanske hoppas kunna redovisa en liten
minskning i framtiden av antalet aborter, men detta sker till priset av ökad
sedeslöshet, då blir det priset för dyrt, herr statsråd!

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Anslay till abort föreby g gande åtgärder m. m. (Forts.)

Fröken Andersson, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Innan debatten går vidare vill jag precisera några
synpunkter, där jag tror att herr statsrådet missförstått mig.

Beträffande medicinalstyrelsen framhöll jag, att det var alldeles utmärkt
örn medicinalstyrelsen följde befolkningsutredningen, men att man på förhand
var litet misstänksam, huruvida denna institution skulle följa förslaget. Jag
medger att jag därvidlag uttryckte mig litet otydligt. — Beträffande mitt
yttrande örn kuratorernas pressande arbete uppstod också, tror jag, ett litet
missförstånd. Det är sant att deras arbete är psykiskt pressande, men jag reagerade
mot tanken att de i fyra timmar skulle syssla med detta arbete och sedan
i fyra timmar, eller hur många som bli över, med någonting annat. Detta arbete
blir säkerligen så betungande att kuratorerna behöva samla ihop sina splittrade
själsdelar så att säga och att de inte kunna mekaniskt dela in tiden. Detta
var min tanke, och vad jag därmed ville komma fram till var deras nied hänsyn
härtill för låga löneställning.

Herr statsrådet yttrade att jag ansåg det vara ologiskt att befolkningsutredningen
kommit med detta förslag. Jag citerade då vad folk sagt i detta avseende
men tilläde — jag hoppas att detta kom med i protokollet — att djupast
sett förstår jag den tanke som ligger bakom. Där äro statsrådet och jag således
för ovanlighetens skull på samma linje.

Slutligen vill jag i tillämpliga delar instämma i uttalandet att man inte skall
ha oönskade barn, men jag går inte med på att de oönskade barnen behöva bli
till en press på familjen oell samhället. Det är''vår skyldighet i ett socialt samhälle
att se till att familjerna inte pressas, vare sig de ha få eller många barn
och framför allt inte, höll jag på att säga, örn de 1m många barn. Nej, herr
statsråd, de oönskade barnen komma från sådana personer, som inte lia vett att
på ett förnuftigt sätt utnyttja de tankegångar som återfinnas i propositionen,
och det är detta jag beklagar.

Jämväl herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag tycker för min del att det exempel som herr
statsrådet här anförde, att en småbrukarhustru efter ordination av läkare skulle
komma till ett apotek för att få hjälp i detta avseende, men att apotekaren vägrade
att följa läkarens recept, är ett så pass pressat exempel och gäller ett så
extremt fall, att det knappast bevisar någonting. Förslaget innebär inte att
apotekarna skola sälja dessa medel på läkarrecept — de skola säljas utan
läkarrecept och till vem som helst. Jag anser därför att det exemplet ligger vid
sidan örn den verklighet vi här diskutera. I varje fall kan jag säga att örn
förslaget haft den utformningen, att apoteken endast på grundval av läkarrecept
skulle betjäna allmänheten, hade mitt namn aldrig stätt under en sådan här
motion.

Rent allmänt vill jag säga, att jag varit mycket noga med att inte inta en
sådan ståndpunkt, att jag skulle behöva komma i konflikt med de människor,
vilkas samvete säger dem att här måste någonting göras. Jag är fullt medveten
om den fruktansvärda verklighet som är bakgrunden till detta förslag. Och
herr statsrådet säger själv, att vi vandra på nya vägar; vi pröva, lian säger till
och med vi treva oss fram för att försöka uppnå ett bättre sakernas tillstånd.
När man befinner sig i en sådan skarv i utvecklingen, är det inte underligt,
om meningarna äro delade örn vilka vägar man skall gå. Då är det mycket
förklarligt, att det finns människor som av sin livssyn känna sig förhindrade
att följa med i utvecklingen. Jag tycker man bäst tillgodoser samvetsfrihetens
krav, om man respekterar både de motiv som ecklesiastikministern anfört och
de motiv, som jag tidigare anfört. Det finns, såvitt jag kan förstå, praktisk
möjlighet att inte kränka någondera partens samvete i detta avseende.

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. (Forts.)

Härefter anförde

Herr statsrådet Erlander: Jag vill bara till herr Svensson i Ljungskile säga,
att det exempel jag tog dess värre var så nära anknutet till verkligheten som
det överhuvud taget är möjligt. Jag vill vidare säga, att jag blev ganska överraskad
att höra herr Svensson påstå, att hade man i förslaget skrivit att preventivmedel
skulle säljas mot läkarrecept, hade hans namn inte förekommit
under reservationen.

Det hade väl ändå, herr talman, varit en våldsam byråkratis ering av hela
denna verksamhet, om man hade kommit på en sådan idé. Det exempel jag tog
var ju att kvinnan första gången hon anser sig behöva ett sådant medel får
råd av en läkare, vilket närmast har karaktären a,v ett recept. Men att hon
sedan varje gång hon anser sig behöva besöka apotek i detta ärende skulle ha
läkarrecept är väl ändå en orimlig konstruktion. Hade ett sådant förslag förelegat,
kanske jag fått reservera mig!

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: För min del anser jag att praktiska synpunkter, innebärande mer eller
mindre av byråkratisering, och den principiella grundsatsen örn samvetsfrihet
äro två saker som icke kunna bytas mot varandra.

Sedan herr talmannen härefter återtagit ledningen av kammarens förhandlingar,
anförde:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort.
Sedan statsrådet Erlander i egenskap av ordförande i 1941 års befolkningsutredning
talat i ärendet, är det klart att jag har mycket litet att säga beträffande
frågans uppläggning liksom även dess detaljer. Jag måste emellertid ta
upp till behandling vissa yttranden i debatten och det är därför jag kvarstår
på talarlistan.

Jag vill försäkra kammaren, framför allt de talare som deltagit i debatten,
att deli statsutskottets avdelning, som haft att behandla, detta ärende, ägnat
frågan synnerligen stor uppmärksamhet. Utöver inhämtande av de aktstycken,
som föreligga, för envar av riksdagens ledamöter, ha vi inom utskottsavdelningen
haft föredragning av personer som äro insatta i detta ärende på olika
områden. När vi sedan hade att ta ståndpunkt till frågan, var det klart att vi
anslöto oss till Kungl. Maj :ts förslag, då vi inte ens i fråga örn enstaka detaljer
ansågo oss kunna ersätta detta förslag med någonting annat. På vissa punkter
ha vi vid den förberedande behandlingen varit något tveksamma, som också
framgår av utskottets skrivning i ärendet. Men då vi inte, som jag nyss1 sade,
kunde på den tid som stod utskottet till buds utarbeta något självständigt ens
beträffande dessa detaljer, måste vi ansluta oss till Kungl. Majlis förslag.

När den första ärade talaren i denna debatt, fröken Andersson, använde
ganska hårda ord örn utskottets behandling och dess skrivning, anser jag för
min del att dylika uttryck bero på temperamentet hos den som talar, även örn
jag nog tycker att omdömena i viss utsträckning är oberättigade, såsom exempelvis
när fröken Andersson påstår att utskottets ståndpunktstagande präglas
av en viss valhänthet. Därest detta uttryck är riktigt, drabbar det inte bara
utskottet utan även Kungl. Maj:t och befolkningsutredningen. Jag tror nog att
detta omdöme är något överdrivet. Förhållandet är närmast det att man rörande
den detalj, örn vilken detta uttryck användes, inte rimligen kan finna någon
annan lösning än den som utskottet föreslagit. Man behöver då inte säga att
utskottet visat valhänthet.

Onsdagen den 12 december 1045.

Nr 41.

Anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. (Forts.)

I ett annat sammanhang- ville den ärade talarinnan brännmärka, som hennes
ord folio, ståndpunktstagandet till kuratorernas löneställning. Fet är givet
att i en lönefråga för en viss kår delade meningar kunna göra sig gällande,
men därför behöver nian ju inte »brännmärka» den ståndpunkt, som nu Ilar
blivit den officiella. Jag vill i detta avseende erinra om att bär föreligger inte
någon lönegradsplacering, utan här är det bara fråga örn att statsmakterna
ställa såsom villkor för att statsbidrag skall utgå, att vederbörande skall avlönas
lägst enligt lönegrad A 11. Det är sålunda ett beräknings sätt för statsbidraget,
att nian sätter upp detta villkor om lönegradsplacering. Dessutom
Ilar man i konsekvens därmed förutsatt att statsbidraget skall utgå i förhållande
till denna tänkta lönegrad. Men det står ingenstädes i den kungl, propositionen
och inte heller i utskottets förslag, att det är något förbud för landsting
eller städer utanför landsting att placera dessa tjänstemän i en högre lönegrad,
örn förhållandena kunna anses tala härför. Det återstår således enligt
mitt förmenande för de intresserade att övertyga de anställande organen örn
att en högre lönegradsplacering är lämplig, samt också att driva igenom den.

Jag vill för övrigt erinra örn att- så sent som i våras, under budgetbehandlingen,
hade vi frågor uppe örn löneställningen för en råd av kuratorer — jagtänker
då närmast på fångvårdens kuratorer. I det avseendet ligger frågan så
till, som kammarens ledamöter säkerligen komma ihåg-, att vi redan tidigare
hade fyra kuratorer vid de större fångvårdsanstalterna, Långholmen, Härlanda,
Malmö och Håga, och dessa äro lönegradsplacerade som extra ordinarie i lönegrad
10. Översatt till samma språk som A 11 betyder detta A 9, alltså två
lönegrader lägre. Kungl. Majit föreslog i statsverkspropositionen inrättande av
ytterligare en kuratorsbefattning för fångvårdsanstalterna, nämligen vid den i
Växjö, där Kungl. Majit föreslog placering- i Eo 7. Statsutskottet ansåg emellertid
att denna lönegradsplacering var alltför låg och föreslog- placering även
av denne kurator i lönegraden Eo 10. Jag lämnar nu därhän — det har jag inte
möjlighet att riktigt bedöma — huruvida lönen bör vara lika för fångvårdens
kuratorer och dem vi tala örn i dag. Men när riksdagen sålunda så pass nyligen
prövat löneställningen för kuratorerna inom ett annat område, kunde man
ju inte komma längre i detta fall. Jag tillägger att statsmakterna inte hindra
de anställande organen, som ju närmast skola utbetala avlöningen, att örn de så
önska finna en bättre löneställning, men givetvis Ira de då själva att bekosta
den del av lönen som överskjuter statsbidraget. Jag tror inte jag behöver uppehålla
mig- mer vid vad fröken Andersson hade att anföra, Det är klart att åtskilligt
ytterligare kunde sägas, men jag tror det kan räcka med detta.

Herr Svenssons i Ljungskile anförande har herr statsrådet redan bemött.
För oss som ha behandlat frågan inom utskottet Ira naturligtvis, som också
herr Svensson i Ljungskile framhöll, de ståndpunkter som kårorganisationerna
intagit varit av stor betydelse, då dessa, såsom framgår av den kungl, propositionen,
ganska ingående behandlat ärendet. Det är refererat i propositionen
på följande sätt: »Vad angår befolkningsutredningens förslag örn preventivmedelst
försäljning en förklarar apotekarsocietetens direktion samt centralstyrelserna
för Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevt}urband, att de
icke lia något att erinra mot att, därest statsmakterna anse det vara påkallat,
obligatorisk skyldighet införes för apoteken att tillhandahålla preventivmedel
enligt de riktlinjer, som uppdragits i betänkandet.» Jag för min
del har tolkat formuleringen av svaret från dessa intresseorganisationer på
det sättet, att de mena, att därest statsmakterna fatta ett beslut i denna riktning,
vedel börande yrkesutövare skola böja sig för denna ståndpunkt. Då kommer
frågan ungefär i samma läge som riksdagens beslut beträffande en annan
stor yrkesgrupp, nämligen järnvägspersonalen, som åläggos att vid utövandet

Nr 41.

Onsdagen deli 12 december 191.5,

Anslag till abortf öreby g gande åtgärder m. m. (Forts.)
av sin tjänst även fungera såsom förmedlare av den spritranson som enskilda
medborgare lia rätt att utfå enligt gällande motbokssystem. Även i det avseendet
Ira jn samma synpunkter framförts, att man kränker vederbörandes samvete,
och jag kan ge herr Svensson i Ljungskile rätt i att man inte bör göra så,
men det förefaller mig icke att vara någon skillnad emellan statsmakternas
ståndpunktstagande i det anförda fallet oell den fråga vi i dag behandla.

Vi ha därför för vår del ansett att man i detta avseende borde följa det förslag
som framlagts av Kungl. Maj :t, och jag för min del anser att det skulle
vara ganska svårt att i praktiken genomföra den anordningen, att preventivvaror
skulle tillhandahållas på vissa apotek medan så inte skedde på en del
andra. Och dessa andra apotek, där dessa varor inte skulle tillhandahållas,
skulle kanske bli sådana där det ur kommunikationssynpunkt måste anses vara
lämpligt med tillhandahållande av preventivmedel. Det är därför vi i detta
avseende icke Ira tillstyrkt den av herr Svensson i Ljungskile framförda motionen.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr von Friesen: Herr talman! Efter genomläsande såväl av den kung''],
propositionen som utskottets betänkande och efter åhörande av deri hittillsvarande
debatten här i kammaren vill jag redan från början erkänna, att jag
delar de huvudsynpunkter som ha kommit fram såväl i propositionen som i
utskottets utlåtande och som här mycket vältaligt ha utvecklats av ecklesiastikministern.
När det gäller ett par detaljfrågor vill jag emellertid också från
början deklarera, att jag vid slutet av mitt anförande kommer att yrka bifall
till såväl den första reservationen av herr Johan Bernhard Johansson som den
andra, och jag skall, herr talman, något litet utveckla min syn på denna fråga.
Den skiljer sig ju rätt avsevärt från den uppfattning som har kommit till uttryck
i herr Staxängs anförande. Den kanske t. o. m. i någon mån skiljer sig
från den uppfattning som herr Svensson i Ljungskile gjorde sig till tolk för,
även örn jag måste säga att jag kanske från något andra utgångspunkter kommit
till samma resultat som han.

Den huvudsynpunkt som för mig har varit den vägledande i denna fråga är
den, som han också anförde som den väsentliga, nämligen samvetsfriheten.
Staten skall icke tvinga människors samvete. Här vill jag dock göra ett tillägg:
annat än i sådana fall där statsnyttan uppenbart kräver att den enskildes rörelsefrihet
måste inskränkas. Vi lia ju sett sådana exempel tidigare.

Denna en smula nyanserade avvikelse från herr Svenssons i Ljungskile uppfattning
vill jag här göra mig till tolk för, och jag måste en smula polemisera
mot herr statsrådet Erlander, när han gör gällande — med full rätt, men det
är ju att slå in öppna dörrar — att Kungl. Majit och utskottet äro utrustade
med samvete. Ingen människa, herr talman, har bestritt att dessa herrar lia
handlat efter bästa förstånd och samvete, det skulle i varje fall aldrig falla
mig in att framställa någon beskyllning i den vägen, men det är ju inte det
som denna fråga gäller. Det gäller ju här, huruvida man skall kränka samvetsfriheten
för ett antal personer som inte lia haft med denna frågas handläggning
att göra, nämligen de apotekare som förmena att det är en samvetsplikt
för dem att icke saluhålla dessa varor. Och jag måste bekänna, att jag
ännu inte i debatten har hört något så vägande skäl från dem som äro förespråkare
för statsnyttans synpunkter, alf jag är beredd att på den punkten
tillstyrka utskottets hemställan.

Man skulle naturligtvis kunna göra en rent praktisk invändning härvidlag
och säga: låt vara att i de stora städerna, i Stockholm, Göteborg och Malmö
t. ex., den som vill på ett legitimt sätt använda dessa medel — här vill jag
också erinra örn att samma medel användas inte bara i alior t förebyggan de syf -

Ousdagen (leii 12 december 1945.

Nr 41.

Anslag till abortföreby g gande åtgärder m. m. (Forts.)
te utan också i syfte att förebygga spridningen av smittsamma könssjukdomar,
en synpunkt som en smula har förbisetts i denna debatt — där kan denne
mycket väl tillgodose sitt behov av dessa varor. Därest en apotekare i ett litet
samhälle av principiella skäl skulle vägra att saluhålla dylika artiklar, skulle
detta däremot måhända inskränka den »legitima» förbrukningen. Jag mäste
emellertid efter allvarlig prövning även av det skälet säga, att jag inte tycker
det vara helt bärande. Jag tror nämligen att försäljningen av dessa varor, när
det gäller männen, mycket väl kan tillgodoses i de små samhällena vid sidan
av apoteken. Det finns ju, som vi alla veta, postorderfirmor sorn sälja dessa
artiklar; de säljas också under hand av andra, och jag är övertygad om att
därest apotekaren av principiella skäl skulle vägra att tillhandahålla dem,
skulle det finnas möjlighet för konsumenterna att få dessa varor på annat sätt.
Beträffande de andra, mera för kvinnorna avsedda varorna —- jag tänker närmast
på den av statsrådet Erlander apostroferade småbrukarhustrun — föreställer
jag mig att det inte skall finnas oöverstigliga hinder att tillgodose hennes,
som jag anser, fullständigt legitima behov genom tjänsteläkare och barnmorskor.
Det förhåller sig ju på det sättet, örn man nu skall tala örn dessa intima
oell ömtåliga ting, att dylika artiklar inte utan vidare kunna användas
av kvinnorna utan åtminstone från början måste utprovas av läkare eller barnmorska.
Jag är alldeles övertygad örn att våra tjänsteläkare och barnmorskor
skola kunna stå herr Erlanders småbrukarhustru till tjänst i dessa avseenden,
därest hon av läkare fått en ordination örn användande av dylika medel.

Man betänksamhet att följa utskottsmajoriteten på denna punkt har också
en annan grund. Om man nämligen här dekreterar, att apotekarna skola Amra
skyldiga att tillhandahålla dessa varor, suggererar man måhända allmänheten
till den uppfattningen, att dessa artiklar äro hundraprocentigt effektiva både
i fråga om att förebygga havandeskap och i fråga om att förebygga spridningen
av könssjukdomar, och det vet ju varje läkare att så inte är förhållandet.

Herr talman! Jag skall, medan jag har ordet, för att inte förlänga debatten
i ett annat sammanhang, också med herr talmannens medgivande yttra ett par
ord örn den andra reservationen, också den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. Jag ber i det avseendet att få ansluta mig till de synpunkter som här
lia uttryckts av fröken Ebon Andersson och sorn också delas av Anssa av de
myndigheter Kungl. Majit har hört. Här ligger det ju till på ett annat sätt än
i föregående fall. Man kan naturligtvis inte säga, att det i och för sig är något
fel att de läkare som äro sysselsatta på mödravårdscentralerna också skola sysselsättas
nied de abortförebyggande åtgärderna, men jag har den uppfattningen,
att de redan nu äro sä arbetstyngda av andra saker, alltså av hjälpen åt
blivande mödrar, att de helt enkelt inte få tid att syssla med det ganska tidskrävande
abortsökande klientelet utan att det i praktiken kommer att visa
sig, att man visar dessa patienter ifrån sig till andra specialister eller bara som
hastigast ger dem anvisning att inte göra någonting alls. dag vill här begagna
tillfället att poängtera, att man på detta område som på så många
andra socialmedicinska områden gärna förefaller att vara benägen att skriva
lagar, som se bra ut på papperet men som inte hålla när de komma ut i \’erkligheternas
värld. Vi lia sett hur det gick med folktandvården; på grund .av
bristande personella resurser kundo man inte effektuera det stora, mycket viktiga
och vackert upplagda program som vi en gång hade tänkt oss.

Detta gäller på alla socialmedicinska områden. Det går mycket bra att här
föreskriva, att läkarna på mödravårdscentralerna skola ha detta åliggande, men
jag är med den kännedom jag har örn dessa läkares inställning — en inställning
som inte torde vara obekant för utskottet —• ganska övertygad örn att
det i praktiken inte blir så mycket tillfälle att syssla med dessa saker.

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Anslag till abortförebyggande åtgärder rn. m. (Forts.)

Jag är angelägen, herr talman, att understryka att man inte får ge denna
fråga örn den andra punkten i utskottets utlåtande för stora proportioner, och
jag har också det intrycket, att vad utskottet har skrivit på den här punkten
■—- s. 13, andra stycket — är så ängsligt och så försiktigt formulerat, att utskottet
faktiskt ger motionärerna, reservanterna och läkarna ett erkännande av
riktigheten av deras synpunkter. Jag måste emellertid säga, att jag tycker reservationen
är bättre utformad än utskottets utlåtande, och jag tillåter mig
därför utom att yrka bifall till den vid punkt I fogade reservationen också
att i detta sammanhang yrka bifall till den vid punkt II fogade reservationen,
även den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Fru Sandström: Herr talman! Het kan tyckas onödigt att jag förlänger
denna debatt, men jag skall be att få ta kammarens tid i anspråk bara för ett
par små detaljer i det betänkande, som ligger till grund för det förslag, som nu
är föremål för kammarens behandling.

Jag har läst befolkningsutredningens betänkande nied mycket stort intresse,
och jag kan säga att jag ibland också gjort det med en viss beundran för den
noggrannhet herrarna visat i denna fråga. Här bär ju inte bara gällt att analysera
och redovisa ekonomiska, sociala och liknande problem utan även rent
känslomässiga faktorer. Sålunda ha herrarna — måhända i samarbete med sin
delegation för hem- och familjefrågor — på ett utomordentligt sätt beskrivit,
hur det känns för en kvinna att plötsligt gripas av misstanken, att hon råkat
i en icke önskad situation av det slag det här är fråga om. Man har analyserat
känslostämningarna och redovisat tillståndets olika reaktioner. Man
har sålunda fastslagit att kvinnor i berörda situation nästan alltid reagera
med skräckbetonad affekt. Under den tid skräcken behärskar dem reagera de
abnormt, bli upprörda, deprimerade, otillgängliga för förnuftsskäl. Man har
t. o. m. kunnat urskilja hur olika typer av kvinnor reagera: några bli hysteriska,
andra äro på ytan kalla och behärskade men i själva verket djupt förtvivlade.
Denna sistnämnda typ kan befaras gripa till förtvivlade utvägar.

Jag tvivlar icke ett ögonblick på att dessa analyser äro riktiga, ehuru jag
tillåter mig tro att de inte täcka hela det område det här är fråga om. Det
är som sagt med beundransvärd noggrannhet man sysslat med detta problem.
Men sedan man fastställt vissa saker, drar man en del slutsatser, som jag
visserligen icke kan bevisa äro oriktiga, men som — eftersom man här rör
sig på känsloreaktionernas område — jag rent känslomässigt måste säga mig
äro felaktiga. Man tror nämligen att man kan så att säga fånga in det abortsökande
klientelet genom att bl. a. ordna med kostnadsfri havandeskapsdiagnos,
som man förutsätter skall ges på mödravårdscentralerna. Man tror alltså
att kvinnor, som befinna sig i det nyssnämnda skräcktillståndet, som äro upprörda,
deprimerade och otillgängliga för förnuftsskäl och troligen vid denna tidpunkt
alldeles eller nästan alldeles ensamma örn sin misstanke, skola snällt gå
och sätta sig i väntrummet på en mödravårdscentral, där de för sina ögon ha
medsystrar, som befinna sig i ett långt framskridet tillstånd av det slag, som
fyller dem själva med denna bottenlösa skräck.

Det har i remissutlåtanden föreslagits att klientelet skulle få denna fria diagnos
på vanliga kliniker hos tjänste- och privatpraktiserande läkare. Dessa förslag
har departementschefen ignorerat, och han har hållit på att det skall vara
mödravårdscentralerna som skola handha detta. Visserligen kan det vara bra
med den fria hävandeskapsdiagnosen på mödravårdscentralerna, men där finner
man nog inte det abortsökande klientelet, och jag tror inte att den fria diagnosen
kommer att locka dit dem heller. Dessa synpunkter lia framförts av såväl medicinalstyrelsen
som läkarförbundet och läkarsällskapet, fattigvårds- och bärna -

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Anslag till alior [förebyggande åtgärder m. m. (Forts.)
vårdsförbundet m. fl. myndigheter som skulle kunna tänkas lia speciella insikter
i frågan, men deras synpunkter lia som bekant inte fått inverka på ärendets
handläggning i departementet.

Jag kan inte tänka mig annat än att det är något slags — jag ber örn ursäkt
för ordet — planhushållningspsykos, som gör att man med bortseende
från nyssnämnda tungt vägande synpunkter motiverar sitt fasthållande vid
den fria diagnosens förläggande till mödravårdscentralerna med att -—- jag
citerar nu ur propositionen —- »den kostnadsfria havandeskapsdiagnosen bör i
första hand förläggas till de institutioner, vilka lia till uppgift att ur medicinsk
synpunkt utöva kontroll och bereda vård åt havande kvinnor i allmänhet».
Det är klart att det vore bra örn man kunde få allt detta så att säga
under en hatt, men jag tror att detta måste betecknas som ett önsketänkande,
åtminstone än så länge.

Men låt oss antaga att detta önsketänkande verkligen motsvaras av verkligheten.
Då gå alla dessa desperata och skräckfyllda människor upp på mödravårdscentralen
i stället för att sorn hittills i största utsträckning smyga sig
upp till de privatpraktiserandes mottagningar, till de allmänna klinikerna
o. s. v. Här få de alltså gratisdiagnosen. Då kunna, såvitt jag förstår, två
saker inträffa. Antingen säger klienten tack och går, ut i den nattsvarta
världen med sin visshet och sin desperata önskan. Det skall väl vara en ganska
efterbliven människa som tror, att en läkare utan vidare kan hjälpa henne på
det sätt hon då önskar. Eller också framställer hon sin begäran, och då skall
läkaren, som ju i do flesta fall inte alls har möjlighet att villfara denna begäran,
inte säga detta utan hänvisa henne till ytterligare en specialist. Man
har betecknande nog i betänkandet satt denne specialist inom citationstecken.
Meningen är att klienten skall komma i kuratorns händer, men det låter inte
så lockande, utan man skall vidmakthålla tron på att horn kan bli behandlad
på det sätt hon själv önskar, och därför skickas hon sålunda lill den inom citationstecken
satta specialisten. För att hon inte skall så att säga komma bort
på vägen och försvinna ur synfältet skall hon förses med en remiss, och då
är man säker på, anser man, att hon skall känna ett sådant ansvar för att
framlämna detta papper att hon verkligen skall gå till den s. k. specialisten.
Jag skall avstå från att göra några kommentarer till just denna passus, trots
att det vore tacksamt att stanna en smula dels vid tron på blankettens inverkan
cch dels vid tron på klientens avsaknad av ytterligare reaktionsförmåga.
Klienten kommer till den s. k. specialisten och blir förmodligen föremål för
ytterligare undersökning, vilket sannerligen inte torde göra henne lättare till
sinnes. Sedan föres hon över till kuratorn, och det är enligt utredningen hon
som skall utföra räddningsarbetet. Kastan hela ansvaret lägges på henne, och
det är inte litet man fordrar. För kuratorer av denna speciella sort tänkes
också speciell utbildning.

Här kommer emellertid en passus, som jag icke kan gå förbi. Det sägs. som
också här framhållits, att arbetet »är starkt psykiskt påfrestande, och för att
leda till resultat kräver det högsta mått av friskhet och liv hos sina utövare».
Just därför — för att kuratorn under arbetet skall lia högsta mått av liv
o. s. v. — bör tjänsten bli en halvtidstjänst. Jag måste säga att jag inte har
hört den argumenteringen för halvtidsarbete förr. Inte heller Ilar jag hört att
pressande arbete i och för sig skulle vara tillräcklig anledning till halvtidstjänst.
Men tanken är kanske god och kunde med fordel tillämpas på t. ex.
telefonisterna, inte i form av deltidstjänst utan i form av något avkortad arbetstid.

Nåja, denna kurator får emellertid inte så särskilt hög lön, och hon anses
kunna förena deltidsarbetet, står det, med annan kuratorstjänst vid sjukhus —•

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Anslag till abortf öreby g gande åtgärder m. ra, (Forts.)
en tjänst som alltså skulle vara av det slaget att lion under dess fullgörande
så att säga kan vila upp sig mellan tvenne inställelser i arbetet med abortklientelet.

Slutligen skall kuratorn få en summa pengar att utan den byråkratiska apparatens
vanliga former överlämnas till det hjälpsökande klientelet. Summan
är fixerad för året, och eftersom kuratorn vid årets början inte kan veta hur
många klienter hon kommer att få före årets slut, torde inte de summor som
utdelas bli så stora. Hon skall redovisa och motivera penninghjälpen efteråt,
och jag hoppas för den blivande lilla kårens skull, att det inte kommer att
föranleda någon nedvärdering av meriterna örn de misslyckas att åt samhället
rädda de individer de äro satta att rädda. Det kan ju tänkas att klienten
tar de slantar hon får och går till en abortör. Man har visserligen förutsett
detta och ansett att pengarna skola utbetalas till annan person, t. ex. för betalning
av överhängande skulder o. d. Men örn klienten sedan inte kommer
tillbaka och räddas åt samhället, hoppas jag att kuratorn inte skall anses lia
skött sig dåligt.

Jag ber. herr talman, att med dessa randanmärkningar till utskottsutlåtandet
få yrka bifall till de råd utlåtandet fogade reservationerna.

Herr Mosesson: Herr talman! Dä jag hörde statsrådet Erlander tala örn
önskebarn, kom jag att tänka på vad de mest konservativa etikerna säga, nämligen
att den sexuella kopulationeu är etiskt berättigad blott vid de tillfällen
då den har till ändamål alstrandet av ett nytt liv. Det är således egendomligt
härvidlag, att det ärade statsrådet uttalar att syftet med det förslag som här
föreligger är, att inga andra individer skola sättas till liv än de som äro resultatet
av en verklig avsikt, en önskan, vid det tillfälle då livet tändes. Jag
undrar, herr statsäd, huru många av oss i dag närvarande, herr statsrådet
och jag härvidlag inkluderade, som, örn vi frågade vår mamma eller vår pappa,
i fall de finnas i livet, huruvida vi ha varit önskebarn, i den delen skulle få
bekräftat att så vore fallet. I varje fall tror jag att den fattige järnvägsman,
i vars stuga jag växte upp och som hade tretton barn, kanske skulle lia sagt
att någon av oss. val inte kom precis vid den tidpunkt, då de hade önskat det,
men därom kan jag vittna, att det aldrig i ett hem har funnits en skara barn
som, sedan de kommit, berett föräldrarna en större glädje än, vad de föräldrarna
hade av sina barn.

Jag tror således att vi röra oss på sådana livets områden, där det mystiska
i det djupast personliga och det för oss alldeles oåtkomliga rör sig, och att vi
taga i med för grova händer om vi vilja lagstifta så, att allenast de komma
till livet, som äro önskade. — Men herr talmannen kunde tycka att dessa reflexioner
egentligen inte här äro på sin plats.

Jag skulle vilja säga att jag för min del har en djup respekt för dem som
lia varit med om att bära fram denna proposition, och detta av det skälet att
de lia — såsom vi alla — blickat in i sociala missförhållanden och låtit oss lära
känna människoöden, som äro så tilltrasade på grund av utförda aborter, att
dessa utredningsmän ha känt det som en bjudande plikt att försöka att, örn ock
på ett ofullkomligt sätt, råda bot för dessa missförhållanden.

Jag hoppas innerligt att inte dea dag skall komma, när den bekymmersfulla
situation, som herr statsrådet Erlander lät skymta fram, skall behöva bli en
verklighet. För snart 20 år sedan sade jag i en debatt, som då inte var föranledd
av någon proposition, att den dag, när jag för min ringa del skulle gå med på
att en kvinna får företaga en abort med samhällets gillande på samma sätt
som hon ändrar toalett eller förändrar sitt utseende, den dagen är jag antingen
vansinnig eller också har jag upphört att vara kristen. Jag har samma in -

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Anslag lill aborif areby g gande åtgärder rn. an. (Forts.)
ställning i dag. Vi stå således när det gäller aborterna inför något ont, som
plågar oss, meli då få vi inte som herr Staxäng ville göra hänvisa blott till de
allra högsta krafter, som finnas i livet, nämligen en personlig gudstro och vad
som kan främja en sådan tro, och mena, att vi genom dessa mede] skola råda
bot på missförhållandena. Vårt samhälle är, såsom herr statsrådet Erlander
sade, i detta avseende tyvärr icke kristet, och således få vi här lov att försöka
med andra medel, sådana som lagstiftaren förfogar över.

Det förslag, som nu ligger på kammarens bord, betraktar jag som ett erkännansvärt
försök från statsmakternas sida att komma till rätta med missförhållanden,
vilka äro bland de mest skrämmande, som vi lia i samhällslivet
för närvarande. Men jag kan, med denna min syn på saken, inte undgå att
vädja till kammaren till förmån för den lilla grupp utav farmaceuter, som
har begärt att få slippa att tillhandahålla preventivmedel, dag undrar örn det
finns många av dem, här i kammaren, som tänka rösta för utskottet, vilka,
örn de hade en ung dotter, som höll på att utbilda sig till farmaceut och som
en dag kom till far och sade: far, jag vill inte hålla på med att expediera detta,
då skulle vilja svara, att den obehagliga känslan är bara pjosk och dumheter.
Vem skulle mena det, att eftersom hon får betalt för den tjänsten, så
skall hon sköta arbetet utan några som helst betänkligheter? Det finns en
liten grupp av kristna apotekare och farmaceuter, som gärna skulle vilja avstå
från den inkomst, de kunde få på affären, örn de slippa tillhandahålla varorna.
Denna grupp är dock tyvärr inte så politiskt skolad, att den har kunnat skicka
en deputation upp till utskottet för att tala örn vad de känna inför denna sak.
Jag tror, att örn denna grupp hade fått frambära sina synpunkter, så skulle
ett större antal utskottsledamöter stått som reservanter, även om utskottets
majoritet fortfarande hade ställt sig på samma sida som den kungliga propositionen.

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn bifall till reservationen nr 1.

Fru Nordgren: Herr talman! Statsrådet Erlander betonade, att den fråga
det här gäller är en av våra allra största sociala frågor. Jag tror också att vi
alla äro överens om att aborterna äro en kräftskada i samhället, som man måste
göra allt vad som göras kan för att komma till rätta med. Man kan heller inte
vara annat än glad över den ingående utredning och undersökning, som här vidtagits
från befolkningsutredningens sida. Det är bara ett pär betydelsefulla
punkter, där jag skulle Ira önskat att vederbörande instanser samt utskottet
hade anvisat andra vägar.

Den ena är beträffande organisationen av kuratorsverksamheten. Den organisatoriska
anknytningen av denna verksamhet till mödravårdscentralerna anser
jag vara ett betänkligt missgrepp. För det första torde det väl vara ganska
klart att en kvinna, som tänkt abortera, inte vänder sig till en mödrahjälpscentra-1,
där hon på förhand vet att hon inte får abort, utan blir omhändertagen
på ett belt annat sätt. Nej, hon går inte dit, utan vänder sig i stället
i sin nöd till dessa snuskiga abortörer. Vidare är den förvårdande mödravårdsverksamheten
av så oerhört stor betydelse, att man mycket noga bör akta
sig för att ens ge den sken av att syssla med andra saker än vad Jon är avsedd
för. Framför allt är det olämpligt att den får syssla med abortfrågor. Nu
Ilar det sagts bär, att dc båda verksamheterna skola äga rum på skilda tider
och inom skilda lokaler, men enbart det förhållandet att det här diskuterade
problemet blir knutet till mödravårdscentralerna kommer säkert att bidraga
till att en del blivande mödrar på de mindre orterna draga sig försatt besöka
mödravårdscentralerna eftersom do, inte vilja bli misstänkta för att gå dit för att
söka abort. Enligt min mening vore det myckel olyckligt, om man skulle med -

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. (Forts.)
verka till en sådan utveckling. Jag skulle alltså lia önskat, att nian på den
punkten åtminstone hade starkare strukit under, att andra vägar i första
hand borde anlitas. Preventivrådgivningen borde också, förutom förläggningen
till mödravårdscentralerna, ha anknytning till sjukhusens öppna mottagningar
och till tjänsteläkarna samt måhända även till de enskilda läkarna.

Vidare borde även havandeskaps diagnostiken förläggas till sjukhusen eller
handhavas av tjänsteläkarna, men inte av mödravårdscentralerna och mödravårdsstationerna.
Det är ju ändå läkarna, som skola konstatera havandeskap,
och jag tror. att man med större förtroende vänder sig dit i sådant ärende
än till mödravårdscentralerna. Dessa äro för resten redan nu så överbelastade
med arbete, att blivande mödrar, enligt vad jag hört sägas, måste vänta i timtal
för att komma i åtnjutande av den undersökning och upplysning, de önska få.
Skall man nu ytterligare belasta institutionen med andra uppgifter, så är jag
rädd för att det hela förfelas. Den kostnadsfria havandeskapsdiagnostiken finner
jag visserligen tilltalande och nödvändig, men det skall inte vara mödravårdscentralerna
utan sjukhusen och tjänsteläkarna, som skola ha hand örn
dessa saker. Jag är dock mindre bekymrad över detta, än att kuratorsverksamheten
för aborternas motarbetande blir förlagd till mödravårdscentralerna.

Jag är närmast böjd för att ansluta mig till reservation 2, men jag kan dock
inte göra detta helt oreserverat, utan jag skulle i motiveringen vilja lia en liten
ändring. Det borde således heta så här: »dels att utskottet i motiveringen bort
med anslutning i vissa delar till motionen II: 671 uttala, att preventivrådgivningen
^för kvinnor icke enbart bör förläggas till mödravårdscentralerna och
mödravårdsstationerna utan även till sjukhusens öppna mottagningar samt till
tjänsteläkarna och de privata specialisterna i den öppna vården, att möjligheten
att erhålla kostnadsfri havandeskaps diagnos icke ens till en början bör
begränsas till mödravårdscentralerna och mödravårdsstationerna utan även beredas
vid sjukhusens öppna mottagningar samt hos tjänsteläkarna och de privata
specialisterna i den öppna vården, samt att kuratorsverksamhetens organisatoriska
anknytning till sjukhusens öppna mottagningar och tjänsteläkarna
under försöksverksamheten bör prövas,».

Jag tror. att man genom att följa dessa riktlinjer skall komma fram till ett
bättre resultat, framför allt när det gäller att motverka aborterna, än om man
går de vägar, som utskottet har föreslagit. Örn nämligen mödrahjälpen inte har
blivit vad man väntade av den i abortförebyggande syfte, så kommer detta
att i ännu mindre grad bli fallet med den verksamhet det här är fråga örn,
i fall man förlägger arbetet olämpligt, organisatoriskt sett. Det är mycket betydelsefullt
att man, örn man verkligen vill främja detta syftemål, prövar de
bästa vägarna och såvitt möjligt inte belastar mödravårdscentralerna och
mödravårdsstationerna med ytterligare uppgifter, vilket, som förut anförts,
kanske gör, att deras välsignelsebringande arbete inom deras egentliga arbetsområde
kommer att skadas eller åsidosättas.

_ Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen nr 2), med den ändring,
som jag här har föreslagit.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Vad sorn framkommit sedan jag sist
hade ordet i denna debatt, har jag ingen anledning att gå in på. Inga synpunkter
ha framkommit, som vi inte tidigare diskuterat här eller i befolkningsutredningen.

Däremot blev jag överraskad, då jag hörde fru Nordgrens kritik, som går ut
på att kuratorsverksamheten inte lämpligen borde ansluta sig till den förebyggande
mödravården. Vi ha tydligen uttryckt oss mycket illa i befolkningsutredningens
förslag, när fru Nordgren kunde få en sådan uppfattning. Det

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. (Forts.)
är ett rent organisatoriskt-tekniskt problem, som vi sökt lösa. Vi skola försöka
klara lipp detta problem med landstingen som huvudmän, och jag tycker att
det är naturligt, att man knutit an till den organisation, som här finns, och
med de chefer och styrelser, som här äro tillstädes. Vi äro dock lika angelägna
som någonsin att inskärpa, att denna organisatoriska lösning självfallet aldrig
i praktiken får verka därhän, att kuratorns mottagning hålles i samband med
den förebyggande mödra- och barnavårdsmottagningen. Vi ha skrivit mycket
utförligt för att värja oss på den punkten, men eftersom frågan tagits upp av
en så framstående kännare av vår socialvård som fru Nordgren, måste jag läsa
upp vad vi sagt på denna punkt. För det första säga vi följande: »En mottagning
under så litet uppseendeväckande former som möjligt, i folks uppfattning
så litet förknippad med blivande mödrar och mödravård som möjligt, är från
denna synpunkt den som bör föredragas.» Vidare framhålla vi just vad fru
Nordgren säger, att det kan vara mycket lämpligt att förlägga mottagningarna
till sjukhusen. Vi säga t. ex.: »Med tanke på att landets mödravårdscentraler
av typ 1» — det vore ju meningen att abortkuratorerna, som till en början
endast skulle vara tio, skulle placeras på de platser, där det finns en mödravårdscentral
av typ I — »i flertalet fall äro förlagda till centrallasaretten på
respektive orter vore en annan möjlighet att förlägga kuratorns mottagning i
anslutning till mottagningen för kvinnosjukdomar på lasarettens polikliniker,
vilken ett stort antal kvinnor besöka för olika rubbningar.» Detta är ju precis
de synpunkter, som den ärade opponenten var så förvånad över att vi icke skulle
lia observerat. Slutligen förklara vi — efter en motivering, som jag icke skall
gå in på: »Utredningen anser sig därför böra föreslå, att minst två av de tre
mottagningar i veckan, som böra anordnas, skola vara förlagda till annan lokal
eller annan tid än mottagningarna för mödravårdscentralen, örn statsbidrag till
verksamheten skall kunna erhållas.» De farhågor, som på denna punkt riktats
mot förslaget, kan jag därför faktiskt icke förstå.

Fru Nordgren erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag kan försäkra herr statsrådet att jag mycket noga läst vad befolkningsutredningen
skrivit i detta hänseende. Och jag betonade nyss, att man
visserligen gjort en boskillnad i fråga örn tider och. lokaler, men bara detta,
att det ingår i det allmänna folkmedvetandet, att den förebyggande abortverk -samheten är knuten till mödravårdscentralerna, verkar skadligt för dessa. Den
bör knytas till sjukhusen och tjänsteläkarna, som böra ha detta problem örn
hand. Anordningen kommer annars att motverka syftet. Jag tror, att herr statsrådet
måste medgiva att min tankegång är riktig när jag säger, att en kvinna,
som tänker abortera, icke går till en mödravårdscentral för att få hjälp. Hon
vet på förhand, att hon ingen hjälp får på den vägen utan att hon där blir
anvisad andra vägar, vilket hon också enligt min mening bör bli. Går hon
däremot till en läkarmottagning, vet hon, att hon kan resonera med läkaren
örn saken och att det kan finnas en viss möjlighet att hon kan få sina synpunkter
beaktade. Blir hon utesluten från don möjligheten, går hon till abortören.
Jag tror, att ingen, som vet hur det är i levande livet, skall kunna motsäga
mig på den punkten. Det är också mödravårdscentralerna jag vill skydda,
så att de icke ens till namnet — örn det nu icke blir till gagnet — skola behöva
.syssla med abortfrågor.

Fastän jag fullt och helt gillar de åtgärder, sorn föreslagits här, är jag på den
punkten alldeles speciellt tveksam, då jag 1ror, att anordningen kommer att göra
skada eller i varje fall icke någon nytta. Jag har alltså icke anfört mina skäl
mot abortfrågans förbi,ggande till mödravårdscentralerna därför, att jag uraktlåtit
ali liisa vad bofolkningsutrodningcn skrivit i denna del. dag har redan

Xr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

_ Anslag till abortförebyggande åtgärder m. m. (Forts.)
vid ärendets behandling inom socialvårdskommittén anfört liknande synpunkter,
vilka jag tror ha starkt stöd i verkligheten, och dessa synpunkter återfinnas
i kommitténs yttrande. Det är klart, att man kan säga, att det är läkare,
som skola ha hand om saken, även i mödravårdscentralerna. Men bara detta,
att vederbörande vet, att där har hon'' ingen hjälp att vänta i fråga om abort,
avhåller henne från att gå dit, och vi ha eländet kvar. Det är icke ekonomiska
svårigheter, som aro orsaken till det största antalet aborter, utan svårig*heter
av psykologisk art.

Härpå anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! .lag Ilar redan yrkat bifall till reservationen
nr 2), sådan den är återgiven i utskottsutlåtande!. Då jag emellertid
icke har något emot fru Nordgrens propå, vilken helt överensstämmer med
mina intentioner, anhåller jag, herr talman, att få återtaga mitt yrkande och
förena mig med fru Nordgren i hennes yrkande.

Häruti instämde herr von Friesen och fru Sandström.

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! Jag är icke riktigt glad åt den
uppdelning mellan kristna och icke kristna som göres. Jag tror, att vi i allmänhet
ha så mycket kristen surdeg inom oss alla, att det är mycket svårt att draga
den gränsen. Men örn vi nu skola hålla på den uppdelningen här, vill jag för min
del säga, att naturligtvis måste alla kristna med stor glädje hälsa varje åtgärd,
som man kan förmoda leder till något resultat på detta område. Jag får för egen
del framhålla, att jag icke har något emot att i stort sett ansluta mig till det
förslag, som här är framlagt.

Vad som däremot från kristet håll måste sägas och starkt understrykas är, att
det egentligen icke är aborterna, hur beklagliga de än äro, som utgöra det mest
oroande i detta sammanhang. De äro endast en följd av en djupare skada hos
vart folk, och denna djupare skada är den allmänna upplösningen av sexualmoralen.
När man gång på gång träffar på 14-åriga, 15-åriga mödrar — ja, t. o. m.
13-åriga mödrar har jag träffat under mili verksamhet — när man får inblick
i en viss ungdoms sexuella liv och dess sätt att tänka i dessa frågor, sådant det
avspeglar sig i rapporter från polisen och barnavårdsnämnderna, eller när man
avlyssnar de ungas samtal i vissa sällskap, blir man närmast mörkrädd. Jag menar,
att de här föreslagna åtgärderna på intet sätt nå fram till det som är den
djupaste skadan bland vårt folk. Det är huvudsakligen detta jag anser att man
bör påpeka från kristet håll. Jag hyser kanske snarare farhågor för att man därigenom
förvärrar det onda och lägger hyende under lasten. Statsrådet yttrar visserligen,
att den upplysning man nu syftar till skall avse att väcka ansvarskänsla
och vilja till ett värdigt sexualliv samt skapande av fördragsamhet och
vidsynthet när det gäller sexuella förhållanden.'' Men skall detta innebära t. ex.
vad en modern läkare lär ha offentligt rekommenderat, nämligen att föräldrar
bör ordna möjlighet för sin pojke eller sin flicka till sexuellt umgänge med
sitt sällskap i föräldrahemmet, har man anledning att hysa de största betänkligheter.
Jag vill uttala, att här ha alla de en stor skuld, som bidragit till ett undergrävande
av den gamla kristna sexualmoralen.

I alla de fall av aborter, som jag har fått kännedom örn — min erfarenhet omfattar
för all del icke så många fall — har vederbörande egentligen icke kunnat
skylla så mycket på sociala förhållanden. Orsakerna ha mera bottnat i rent personliga
förhållanden, i bristande vilja att bära fram barnet och i bristande kraft
att taga konsekvenserna av sitt handlingssätt. Därför är det nog, såsom också
framhållits i debatten, det allra nödvändigaste, om man skall råda bot på proble -

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Anslag till abortföreby g gande åtgärder m. m. (Forts.)
niet, att man hela tiden har i blickpunkten stärkandet av folkkaraktären på
det sexuella området. Det är också min erfarenhet, att mångå av de barn, som
före födseln icke varit önskade, när de väl blivit framburna blivit i hög grad
önskebarn.

Herr talman! Jag har intet yrkande — jag har bara velat framhålla dessa synpunkter
från kristet håll.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
måste göra en fråga till vederbörande bär med anledning av fru Nordgrens ändringsförslag.
Enligt detta skulle det heta., att »utskottet i motiveringen bort
med anslutning i vissa delar till motionen II: 671 uttala, att preventivrådgivningen
för kvinnor icke enbart bör förläggas till mödravårdscentralerna och mödravårdsstationerna
utan även till sjukhusens öppna mottagningar» etc. Det borde
väl på något sätt klargöras, huruvida Kungl. Maj :t. örn kammaren eventuellt
skulle besluta i överensstämmelse härmed — vilket jag tycker är ganska onödigt,
eftersom det är uttryckligen utsagt, att verksamheten, örn den förlägges till
mödravårdscentralerna, skall noggrant följas av medicinalstyrelsen och att man
skall inhämta erfarenheter — kan se till att verksamheten vid mödravårdscentralerna
börjar, innan man gjort upp med privata specialister i den öppna vården
— något som jag överhuvud taget icke kan förstå att man på detta stadium vill
rekommendera; men det är ju en sak för sig. Skulle man alltså icke kunna få
börja denna verksamhet vid mödravårdscentralerna, där saken så att säga ligger
mera förberedd, innan man går till de privata specialisterna, tjänsteläkarna i
allmänhet och sjukhusens öppna mottagningar? Det vore önskvärt, att man finge
veta något örn detta. Det är kanske onödigt att framhålla det, men envar förstår,
att hela denna fråga är bland de svåraste, som man överhuvud taget har att
handlägga. Vad man vet är, att aborterna äro en ganska förskräcklig sak i samhället
och att man nu vill pröva sig fram, örn man kan finna utvägar som skola
kunna åtminstone förminska de illegala aborterna. Detta bör ju i varje fall icke
uppskjutas i onödan. När man gjort sig så mycket möda från Kungl. Majlis
sida och icke velat invänta vårriksdagen utan ansett, att man borde använda
höstriksdagen för att åvägabringa en låt mig säga provisorisk lösning av problemet,
är det icke önskvärt, att man nu fattar ett beslut, som gör att Kungl. Maj :t
icke kail handla omedelbart efter det att Kungl. Maj:! fått riksdagsskrivelsen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det åligger ju knappast mig att
svara på statsrådets fråga, vad som kan bli följden, därest andra kammaren bifaller
ett annat yrkande än statsutskottets, men jag erkänner, att jag, sedan fru
Nordgren ställde sitt yrkande, har grubblat på hur riksdagsskrivelsen skulle se
ut, örn andra kammaren biföll detta yrkande. Det problemet har jag icke kunnat
lösa. Jag hyser fortfarande den förhoppningen, att andra kammaren skall följa
det beslut första kammaren redan fattat. Då ha vi kommit till ett positivt beslut.
Annars vet jag icke, såsom jag förut säde, hur frågan skall lösas. Nu säger man
visserligen ofta, att det är givet, att andra kammaren skall hävda sin mening,
om den har en annan än första kammaren. Men det är ju så i riksdagsarbetet, att
när det redan föreligger ett beslut från medkammaren, som icke kan ändras,
måste man, om man vill vinna något positivt, ansluta sig till detta. Annars riskerar
man, att man överhuvud taget icke får några direktiv utfärdade. När skiljaktiga
beslut i kamrarna föreligga beträffande motiveringen, pläga nämligen
delar av motiveringen helt uteslutas i riksdagsskrivelsen. Det är ett besvär som
vi ha i vårt tvåkammarsystem, men vi måste alltid uppmärksamma den saken,
när vi taga ståndpunkt lil! de olika frågorna.

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Anslag till abortf öreby g gande åtgärder m. m. (Forts.)

Jag- vågar sålunda hemställa till kammaren att biträda det yrkande, som jag
förut framställt, nämligen om bifall till statsutskottets förslag i alla dess punkter
inklusive motiveringen.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag är ju icke lagkunnig, meta jag kan icke
finna, att det skulle uppstå så stora svårigheter som här antytts av socialministern.
Mitt förslag går ju ut på ett både — och, medan utskottet föreslår bara den
ena linjen. Här har sagts att örn kammaren följde mitt förslag, skulle detta fördröja
åtgärdernas vidtagande. När det gäller preventivrådgivningen exempelvis
bör man ju kunna börja med denna å mödravårdscentralerna, hur kammaren beslutar,
örn i enlighet med utskottets eller mitt förslag.

Den tveksammaste punkten är emellertid abortrådgivningens förläggande till
mödravårdscentralerna. I det hänseendet tycker jag, hur det än skrives, att man
bör söka sig fram efter andra vägar. Kungl. Maj:t har ju själv icke varit helt
främmande för detta.

Så har herr Eriksson i Stockholm anfört att det skulle bli svårt för utskottet
att skriva ett utlåtande, örn mitt jakande bifölls. Detta skäl kan väl knappast
anses giltigt. Nog tror jag, att utskottet haft svårare sammanjämkningar att göra
än den det här kan bli fråga örn.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav till en
början beträffande punkten I. i utskottets hemställan propositioner på l:o)
bifall till utskottets hemställan i denna del; 2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade, med 1) betecknade reservationen; samt 3:o) avslag å såväl utskottets
hemställan i motsvarande del som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr von Friesen begärde emellertid votering, varför herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den under 3 :o) angivna hava flertalets
mening för sig.

Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr von Friesen votering, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
punkten I. av statsutskottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande
nr 292 antager avslag å såväl utskottets hemställan i denna del som
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till den vid utskottets utlåtande fogade, med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Herr von Friesen begärde emellertid rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 110 ja och 72 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta. Kammaren
hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit avslag å såväl
utskottets hemställan i punkten I. som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Anslag till abortf öreby g gunde åtgärder m. m. (Forts.)

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller punkten I. av statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 292, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets hemställan i motsvarande
del som Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten I.

Herr talmannen framställde härefter beträffande punkten II. i utskottets
hemställan propositioner på dels bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock bifall till det av fru Nordgren under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Nordgren begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller punkten II. av statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 292, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av fru Nordgren under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Andersson begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 112 ja och 68 nej,
varjämte 14 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten II.

På av herr talmannen slutligen beträffande punkterna III.—V. var för sig
framställda propositioner blev vad utskottet i dessa punkter hemställt av kammaren
bifallet.

§ 10.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 63, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående
inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens
avveckling.

Utskottets hemställan bifölls.

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 4l.

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Förslag till
lag om, ändrad
lydelse av
ipunkt 1 av
anvisningarna
till 41 § kornmunalskatlelagen.

§ 11.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 64, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nied förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 2 november 1945 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 377, ''hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Anvisningar
till 41 §.

1. Inkomst av---och skul der.

För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av
hans bokföring, med iakttagande dock
av följande. Därest vinstresultatet påverkats
därav, att bland intäkter upptagits
sådana intäkter, vilka icke skola
beskattas såsom inkomst, eller uteslutits
intäkt, som skolat medräknas,
eller bland utgifter avförts sådana
poster, för vilka vid inkomstberäkningen
avdrag icke får ske, skall företagas
erforderlig justering av det bokföringsmässiga
vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning
enligt de i denna lag stadgade
grunder. Den i räkenskaperna gjorda
värdesättningen å tillgångar, _ avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse
—• såsom lager av råvaror, halvoch
helfabrikat, handelslager, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade
medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. m. — skall endast örn
särskilda omständigheter därtill föranleda
frångås vid inkomstberäkningen.

Anvisningar
till 41 §.

1. Inkomst av---och skul der.

För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av
hans bokföring, med iakttagande dock
av följande. Därest vinstresultatet påverkats
därav, att bland intäkter upptagits
sådana intäkter, vilka icke skola
beskattas såsom inkomst, eller uteslutits
intäkt, som skolat medräknas,
eller bland utgifter avförts sådana
poster, för vilka vid inkomstberäkningen
avdrag icke får ske, skall företagas
erforderlig justering av det bokföringsmässiga
vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstbecräkning
enligt de i denna lag stadgade
grunder. Den i räkenskaperna gjorda
värdesättningen å tillgångar, avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse
-—• såsom lager av råvaror, halvoch
helfabrikat, handelslager, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade
medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. m. — skall endast örn
särskilda omständigheter därtill föranleda
frångås vid inkomstberäkningen.
Nedskrivning av värdet å rät -

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

Förslag till lag om ändrad lydelse
(Nuvarande lydelse:)

Vad här---årets inkomst.

Om beskattningsmyndighet, -—-■— till beskattning.

Motsvarande gäller---års in komstberäkning.

av punkt 1 av anvisningarna lill 41 §
kommunal skut telagen. (F orts.)

(Föreslagen lydelse:)

tigheter till leverans av dylika tillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt
må godkännas endast i den mån
det visas, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag vid tiden för bokslutet
understiger det kontraherade
priset, eller det göres sannolikt, att
dylikt prisfall kommer att inträffa
före leveransdagen.

Vad här ■—- — -—- årets inkomst.

Örn beskattningsmyndighet, —- ■—-— till beskattning.

Motsvarande gäller---års in komstberäkning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två
likalydande i anledning av densamma inom kamrarna väckta motioner.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 377 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, för sin del
antaga följande

Förslag

till

lag örn ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

!Anvisningar
till 41 §,.

1. Inkomst av —- — -—• och skulder.

För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av hans bokföring, med iakttagande dock
av följande. Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits
sådana intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller uteslutits
intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgifter avförts sådana poster,
för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas erforderlig
justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder. Den
i räkenskaperna gjorda värdesättningen ° tillgångar, avsedda för omsättning
eller förbrukning i rörelse — såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat,
handelslager, penningförvaltande företags och försäkringsföretags placeringar
av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar m. m. — skall endast
örn särskilda omständigheter därtill föranleda frångås vid inkomstbe -

100

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 §
kommunal skattelag en. (Forts.)

räkningen. Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av dylika tillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt må godkännas endast i den mån
det visas, att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall
kommer att inträffa innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldige
i oförändrat eller förädlat skick försäljas.

Yad här---årets inkomst.

Örn beskattningsmyndighet, —- —■_ — till beskattning.

Motsvarande gäller — ---års inkomstberäkning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

2) att de likalydande motionerna 1:445 och 11:690, i den man desamma ej
kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört och hemställt, icke matte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Följande reservationer hade avgivits, nämligen:

1) av herrar Björnsson och Lövgren, som yrkat bifall till Kungl. Maj.ts

förevarande proposition nr 377; samt . „ ,

2) av herrar Velander, Wehtje, Olson i Göteborg och Karlsson i Granebo,

utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Det är som bekant en god sedvänja
inom all solid affärsverksamhet, att inneliggande lager upptages till ett nedskrivet
värde, som ligger under dagens marknadsvärde. Detta sker delvis för
att trygga företaget mot prisfallsrisker, men i stor utsträckning för att genom
skapandet av en dold reserv stärka och konsolidera företaget och främja dess
sunda utveckling. Befintligheten av dolda och öppna reserver utgör ett stabiliserande
moment för verksamheten, som ej blott kommer företaget och dess
ägare utan också de anställda och det föremål verksamheten är inriktad pa till

Lagstiftningen har också visat förståelse för dessa strävanden och medgivit
stor frihet för rörelseidkare att verkställa dylika nedskrivningar å lager, fastän
därtill använda vinstmedel samtidigt undandragas beskattning. Man har
resonerat så, att detta undanhållande endast är temporärt. Förr eller senare
avyttras lagret, varvid de dolda reserverna frigöras och framkomma i form
av ökad beskattningsbar vinst.

Den proposition som här föreligger utskottsbehandlad handlar ej om varulager
och dessas skattemässiga värdering utan örn s. k. leveranskontrakt a varor
vilka bokföras som en tillgång och enligt ett regeringsrättsutslag den 1
juni 1945 i avskrivningshänseende ha likställts med varulager. Detta har medfört
liknande praxis för nedskrivning å leveranskontrakt som å varulager, vilket
den nu föreliggande propositionen avser att i forsättningen förhindra. ^

I propositionen liksom i utskottets utlåtande ställer man sig på den ståndpunkten,
att nedskrivning å dylika kontrakt får ske för inträdd värdeminskning
på den kontraherade varan och för prisfallsrisk. Den får alltså ej användas
för skapande av dolda reserver. Denna värdeminskning och denna prisfallsrisk
åligger det den skattskyldige att uppvisa såsom sannolik. Härmed
bar en principiell skillnad gjorts mellan den skattemässiga behandlingen av

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

101

Förslag till lag orri ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till Al §

kommunalskattelagen. (Forts.)

å ena sidan, varulager och å andra sidan kontrakt å leverans av varor. Medan
de förras upptagande i räkenskaperna kan ske med stor frihet i värdesättningen,
vilken endast om särskilda omständigheter därtill föranleda, får frångås
vid beskattningen, så tillätes för leveranskontrakten nedskrivning endast i
den mån behovet därav på grund av prisfallsrisk kan göras sannolikt. Det är
tydligt, att den bevisskyldighet, som enligt det föreliggande förslaget till anvisningar
till 41 § kommunalskattelagen åligger den skattskyldige, under nu
rådande handelspolitiska ovisshet och labila prisförhållanden är en börda för
företagsamheten. Det kan starkt ifragasättas, örn det var sa nödvändigt, att
under denna bråda höstriksdag framlägga detta förslag, så mycket mer. som
departementschefen annonserat ett senare upptagande av hela lagervärderingsspörsmålet.
Fem länsstyrelser ha också avstyrkt förslagets genomförande nu.
Ett uppskjutande hade vant så mycket mindre betänkligt som farhågorna för
obehörig skattelindring genom friare avskrivningsmöjligheter torde vara överdrivna,
som det heter i av mig förut omnämnda regeringsrättsutslag. »Den
genom avskrivningar å rättigheterna till leverans av varor uppkomna, dolda reserven»,
heter det vidare, »kommer nämligen antingen att upplösas i och med
leveransens fullgörande» —■ utskottet har ändrat denna regel till tidpunkten
för varans försäljning, vilket från näringssynpunkt är en förbättring — »med
beskattning av den framkomna vinsten såsom följd — eller ock att övergå i
en dold reserv i varulagret, som eljest skulle hava upplagts».

Det erkännandet måste göras, att utskottet visst, inte varit blint för de
antydda svårigheterna för rörelseidkare att kunna tillförlitligt bedöma pnsfallsriskerna
och att inför skattemyndigheterna, göra denna, sannolik,. utan beaktat
dessa svårigheter. Utskottet säger, samtidigt som det i princip tillstyrker
den föreslagna lagstiftningen till förhindrande av obefogad nedskrivning å
kontraherade varor, att det är »angeläget att berättigad nedskrivning å ifrågavarande
tillgångar därigenom icke förhindras». »Särskilt böra enligt utskottets
mening rörelseidkarnas möjligheter till nedskrivning för mötande av förluster
på grund av de för tillfället rådande labila prisförhållandena i möjligaste
mån tillgodoses», står det vidare i utlåtandet. Men ytterligare tillmötesgående
under en som vi hoppas relativt kortvarig övergångstid med oerhörda priskastningar
i samband med annalkande normal varuförsörjning hade enligt min mening
varit på sin plats. Detta är orsaken till att jag till utskottsutlatandet
fogat en blank reservation.

Sorn i motion av herr Wiberg m. fl. anförts hade ett uppskov med tillämpningen
av den princip rörande bevisbördans fördelning, som förordats av departementschefen,
varit motiverad. Det måste i åtskilliga fall befaras föranleda
svårigheter för företagen att förebringa även en ringa sannolikhctsbevisning
rörande beräknelig prisfallsrisk, enär denna ofta under nuvarande förhallanden
helt enkelt är oberäknelig. Det hade, som motionären uttryckt saken,
helt visst varit befogat att tills vidare låta den presumtionen komma till uttryck
i lagstiftningen, att en nedskrivning å kontraherade varor till under
åren närmast före 1938 gällande lägsta marknadspris vöre berättigad.

Utskottets uttalande, att vid taxeringen år 1946 och så länge det nuvarande
labila läget är bestående nedskrivning å kontraherade varor till förkrigspris
i vissa fall kän vara berättigad, finner jag ej till fyllest. Det skänker ej. rörelsen
clkarna erforderligt skydd att möta tidens prisfallsrisker, och det giver, ej
skattemyndigheterna den ledning, de äro i behov av vid deras skattemässiga
bedömande av företagna nedskrivningar.

Under uttalande av denna reservation yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

102

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen. (Forts.)

Herr Lövgren: Herr talman! Den rätt till avskrivning som förteligger Ilar
ju lett till att vi för närvarande måste räkna med att företagen lia dolda reserver
till belopp som sammanlagt uppgå till åtminstone åttahundra miljoner
kronor, eventuellt når upp till en miljard kronor. Det innebär, att staten får
vänta på skattemedel på åtskilligt över trehundra miljoner kronor. Det förefaller
mig som örn denna rätt till avskrivning på lager skulle vara tillräcklig.
Tidigare har det icke varit praxis att avskrivningar på kontrakt ha gjorts. Det
har emellertid under de senaste åren börjat praktiseras, och Kungl. Maj:ts proposition
är tillkommen i avsikt att begränsa denna rätt till avskrivning på kontrakt.
Emellertid har utskottet utvidgat denna på det sättet, att det tillfogat
orden »eller av den skattskyldige i oförändrat eller förädlat skick försäljes».
Det innebär, att man uppskjuter bedömningen av frågan örn avskrivningsrätten;
alltså i stället för att den skattskyldige skulle få göra avskrivning, örn
han kan göra sannolikt, att det föreligger risk för prisfall före leveransdagen,
får han nu rätt till denna avskrivning, örn han kan göra gällande, att det föreligger
risk för prisfall, innan han i oförändrat eller förädlat skick försålt den
kontraherade varan. Det inträffar t. ex. för träförädlingsföretagens vidkommande,
att man uppskjuter bedömningen åtminstone ett år framåt i tiden. En
leverans, som är kontraherad hösten 1945, kan vederbörande alltså begära nedskrivning
på nied den motiveringen, att man befarar ett prisfall under 1947, när
den råvara man nu kontraherat är förädlad och försäljes. Jag har tyckt, liksom
herr Björnsson i första kammaren, att det finns goda skäl för att inte gå längre
än Kungl. Maj:ts förslag, och jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka
bifall till den kungl, propositionen.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag föreställer mig, att de synpunkter som
framförts av den föregående ärade talaren komma att upptagas till bedömande
och granskning av utskottets talesmän. Jag skall därför icke för mitt vidkommande
göra något utförligt bemötande. Jag vill dock i korthet understryka, att
såvitt jag förstår, har den ärade talaren icke på ett riktigt sätt uppfattat det
verkliga sakläget. Yi få väl vara överens örn att det är ett samhällsintresse, att
fiktiva vinster icke bli föremål för beskattning. Vidare står det väl för litet var
''ganska klart, att vi befinna oss i tider med instabila prisförhållanden och att
den dag torde komma, då det blir mycket kraftiga prisfall. Därav följer, att
vederbörande företagare få förluster icke enbart på varulager utan givetvis också
och antagligen i mycket stor utsträckning på kontrakt. Att det finnes ett legitimt
behov att göra nedskrivningar på kontrakt, icke minst i dessa tider, då
kontrakten i stor utsträckning avse ersättningsvaror, är väl också ganska uppenbart.
Den uppmjukning som utskottet har företagit går enligt mitt bedömande
icke heller för långt, utan utgör ett steg i rätt riktning. Jag skulle också vilja
tillägga, att första kammaren redan tidigare i dag har tagit ställning till de
synpunkter som i den kammaren framfördes av reservanten herr Björnsson, synpunkter,
vilka överensstämma med den uppfattning som herr Lövgren i Boden
här har framfört. Första kammaren har därvid utan votering beslutat att följa
utskottet. I viss mån torde detta ställningstagande vara av intresse också för
andra kammaren.

Jag har, herr talman, begärt ordet närmast för att göra en del påpekanden i
anledning av den motion som jag jämte en del andra av kammarens ledamöter
väckt här i kammaren. Vi äro fullt medvetna örn att det under normala tider
icke föreligger tillnärmelsevis samma behov av avskrivningar på kontrakt som
under nu rådande exceptionella förhållanden. Men vi äro också helt på det klara
med att läget kommer att kännetecknas av instabilitet under de närmaste åren.

Onsdagen den 12> december 1945.

Nr 41.

103

Förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till M §

kommunalskattelagen. (Forts.)

Departementschefen Ilar visserligen framhållit, att syltet med lagföl slagetvar
att förhindra obefogade nedskrivningar å kontrakt. Det syftet är naturligtvis
fullkomligt berättigat. Motionärerna lia för sitt vidkommande icke något
att erinra mot detsamma, något som också uttryckligen framhållits i motionen.
Utskottet har också för sin del tillagt, att utskottet med sitt förslag åsyftar
att förhindra obefogade nedskrivningar men däremot icke befogade, bkillnaden
mellan departementschefens förslag och motionärernas kan mahanda i
huvudsak anses vara, att departementschefen icke har ansett det behövligt med
några lagregler som skulle vara till vägledning för tillämpningen under övergangs
axen. Motionärerna lia däremot förmenat, att i första hand ^ klara Ingregler
vöre önskvärda, och i andra hand ha motionärerna velat ga något längre
än departementschefen i fråga örn rätt till nedskrivning utan bevisning från
den skattskyldiges sida. Jag vill gärna erkänna, att departementschefen icke
har varit blind för att det finns ett verkligt legitimt behov av nedskrivning a
kontrakt under övergångstiden. Men de uttalanden departementschefen gjort ha
vi icke ansett vara nog, även örn vi naturligtvis förstå och förutsätta, att skattemyndigheterna
i rättspraxis skulle ta den allra största hänsyn till dessa utta Utskottet

har rent principiellt följt departementschefen, men å andra sidan
har utskottet dels gjort vissa förtydligande och längre gående uttalanden samt
dels föreslagit den ändring i lagtexten, som herr Olson i Göteborg här berörde,
vilket allt medför, att nian nog mäste medge, att utskottet i mycket hög grad
har beaktat motionärernas önskemål. Jag är därför beredd att avstå från det
yrkande örn en särskild lagtext, som framförts i motionen. När jag intager
denna ståndpunkt, gör jag det givetvis i medvetandet örn att rättspraxis kommer
att mycket noga beakta de klara direktiv och anvisningar _ som lämnats
icke endast av departementschefen utan också av utskottet. Jag vill också gärna
tillägga, att frågan örn formen är ganska likgiltig. Huvudsaken är naturligtvis,
att det åsyftade ändamålet verkligen uppnås, och örn syftet med lagen
och huru den skall tillämpas under övergångsåren, därom behöva skattemyndigheterna
efter utskottets utlåtande icke sväva i tvivelsmål. Jag tror emellertid,
herr talman, att utskottet utan olägenhet hade kunnat följa motionärerna,
även örn jag naturligtvis är medveten örn att det kan förefalla vara en alltför
överdriven försiktighet att begära, att nedskrivning till de priser som rådde
något av åren före 1938 skulle få ske utan särskild utredning. En för hård nedskrivning
skulle ju icke ha varit detsamma som skattebefrielse utan endast ha
inneburit en förskjutning'' av skattens betalning. Det kan väl icke heller bestridas,
att en klar lagtext principiellt är att föredraga framför även auktoritativa
uttalanden örn lagtolkning och rättstillämpning. Eftersom jag, såsom
jag redan förut nämnt, emellertid är beredd vitsorda att utskottet i det stora
hela har ställt sig tillmötesgående till de synpunkter som anförts i motionen,
avstår jag från att yrka bifall till motionen och har icke något att erinra mot
att utskottets hemställan bifallcs även av andra kammaren.

Herr Kristensson: Herr talman! Anledningen lill denna proposition torde
vara regeringsrättens utslag den 11 juni i år. Enligt detta få varor, köpta på
leveranskontrakt, inräknas i varulagret. Rörelseidkarna erhålla därigenom den
inte obegränsade, men dock tämligen fria nedskrivningsrätt, som tillämpats i
vårt land sedan 1928 å dylika tillgångar. Det är givet, att den skattefria kapitalbildning,
som dessa dolda reserver utgöra, bidrager till att stärka företagens
motståndskraft i depressionstider och därför i viss mån är till fördel
för både företagen och samhället. Men denna skattefria konsolidering bör dock

104

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Delaktighet
i statens pensionsanstalt

för heltidsanställda
hemvårdarinnor

inom den
sociala hemhjälpsverlcsamheten.

Förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen. (Forts.)

hållas inom rimliga gränser. Överdrifter på detta område göra, att skattebelastningen
i alltför hög grad skjutes över på andra skattedragare, andra medborgare
och även andra företag, som antingen arbeta med relativt litet varulager
och därför endast ha små möjligheter till nedskrivningar eller också inte
vilja göra en dylik nedskrivning. Enligt regeringsrättens utslag vidgas nu
möjligheterna för fri nedskrivning å varulager även till kontraherade varor.
Jag anser, att detta medgivande går för långt. Det kan missbrukas framför
allt av företag, som ha intressegemenskap med varandra. En speciallagstiftning
pa detta område är av behovet pakallad. I motionen från högerhåll uttalas
även, att avdrag för obefogade nedskrivningar å kontrakt bör förhindras,
och jag vill säga till herr Olson i Göteborg, att jag är av den uppfattningen,
att det bör förhindras redan vid nästa bokslut.

Enligt min uppfattning Dör den skattskyldige inte äga samma avskrivningsrätt
pa kontraherade varor som pa inneliggande varulager. Grundprincipen
bör i stället vara att avdrag hära medgives endast för kontraktsrisk. Men
denna risk upphör inte med varornas leverans utan först sedan dessa huvudsakligen
försålts._ Detta motiverar det tillägg, som bevillningsutskottet gjort
till det i propositionen framlagda förslaget, enligt vilket tillägg kontraktsrisk
får ° räknas tills försäljningen huvudsakligen har skett. Bevisskyldigheten
angående den sannolika kontraktsrisken vilar på den skattskyldige. Departementschefen
framhåller, att kraven på bevisningen inte böra ställas alltför höga
och att vid 1946 års taxering viss nedskrivning torde kunna medgivas enbart
pa grund av den väntade allmänna prisutvecklingen. Bevillningsutskottet uttalar,
att så länge det nuvarande labila läget är bestående nedskrivning av
kontraherade^ varor till förkrigspris i vissa fall kan vara berättigad. Detta
blir fallet då kontraktsrisk föreligger av större mått.

I motion av herr Wiberg uttalas det önskemålet — och herr Olson i Göteborg
gjorde sig till tolk för samma uppfattning — att nedskrivning av kontraherade
varor skall som regel få ske till de priser som rådde åren närmast före
1938. Detta betyder ett avsteg från principen att endast medge avdrag för
kontraktsrisk. Jag anser, att begränsning bör ske efter denna princip.

. vill slutligen erinra örn att ifrågavarande lagstiftning torde bli av provisorisk
karaktär, betingad av nuvarande krisläge och i avvaktan på utredning
med förslag örn lagervärderingsprinciperna i sin helhet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde härefter propositioner på
dels bifall till utskottets hemställan dels ock bifall till Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet; och blev vad utskottet hemställt av kammaren bifallet.

§ 12.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående delaktighet i statens pensionsanstalt för heltidsanställda
hemvårdarinnor inom den sociala hemhjälpsverksamheten jämte i ämnet väckta
motioner.

, I en den 12 oktober 1945 dagtecknad proposition, nr 346, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl.
Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen förordade
grunder, utfärda bestämmelser i fråga örn delaktighet i statens pensionsan -

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

105

Delaktighet i statens pensionsanstalt för heltidsanställda hemvårdarinnor

inom den sociala hemhjälpsverksamheten. (Forts.)
stalt för heltidsanställda hemvårdarinnor inom den sociala hemhjälpsverksamheten.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle, bland annat, hemvårdarinnas pensionsunderlag
bestämmas till 1 236 kronor.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två
likalydande i anledning av densamma inom kamrarna väckta motioner.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition med
den ändringen, att hemvårdarinnas pensionsunderläg bestämdes till 1 308 kronor,
samt

2) att förevarande motioner 1:420 och 11:635, i den mån desamma icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Svedman, Andersson i^ Munkaljungby,
Johnsson i Kattaregården, Sundberg och Svensson i Alingsås, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj :ts proposition oförändrad.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Svedman: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande är fogad en reservation,
i vilken reservanterna ha ansett, att utskottet bort förorda bifall till
den kungl, propositionen oförändrad. Den i ämnet väckta motionen föreslår
ändring i den kungl, propositionen dels så att pensionsåldern skulle sänkas
och dels så att pensionsunderlaget skulle höjas. Frågan örn pensionsåldern
har varit föremål för behandling i kamrarna tre år å rad på grund av framställningar
örn generell höjning av pensionsåldern. Om några minuter_ kommer
kammaren att få behandla ett utskottsutlåtande, i vilket Kungl. Maj :t begär
en uppmjukning av folkskollärarnas tjänstepensionsreglemente i syfte att motverka
bristen på folkskollärare genom höjd pensionsålder. Jag skulle tro, att
frågan örn en generell höjning av pensionsåldern rätt snart kommer på kamrarnas
bord. Med hänsyn härtill finner jag det ganska naturligt, att i vad det
gäller pensionsåldern ingen skiljaktighet yppat sig inom utskottet.

Däremot bär utskottets majoritet förordat en liten höjning av pensionsunderlaget.
Reservanterna anse att man icke i onödan bör riva i en kungl, proposition,
detta i synnerhet då den som i detta fall är genomtänkt och motiverad,
och då den grupp pensionärer som här avses bär inpassats i ett större
sammanhang med hänsyn till jämförbara anställda, ha reservanterna föreslagit,
att propositionen borde oförändrad bifallas. Visserligen betyder den av
utskottet föreslagna ändringen endast en relativt liten summa i merutgifter för
staten, men även här gäller ordspråket, att många bäckar små göra en stor å.
Visst kommer det att dröja ganska många år, innan de hithörande bestämmelserna
komma att praktiskt tillämpas, eftersom ju vederbörande först måste
ha sina tjänsteår intjänta, men som saken nu ligger till borde, efter vad reservanterna
föreställa sig, ett bifall till propositionen vara det naturliga. Propositionens
linje har också funnit stöd hos statens pensionsanstalt, statskontoret
och socialstyrelsen.

För övrigt vill jag säga, att det finns hundratusentals husmödrar i detta
land, som efter både 60 och 70 år få lov att fortsätta omvårdnaden om sina
hem utan någon som helst tanke på vare sig pensionsålder eller pension, så att

106

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Delaktighet i statens pensionsanstalt för heltidsanställda hemvårdarinnor
inom den sociala hemhjälps verksamheten. (Forts.)
ur social synpunkt torde icke någon som helst orättvisa begås, om propositionen
såsom den är utformad bifalles av riksdagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Munkaljungby, Svensson i
Alingsås och Sundberg.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! dag har nödgats begära ordet med
anledning av den ändring, som bankoutskottet föreslagit i den kungl, propositionen.

I likhet med herr Svedman kan jag säga, att det härvidlag icke rör sig örn
några stora anspråk på statskassan. Det är i stället själva den metod, som
kommit till användning, som är det avgörande.

1943 års riksdag reglerade, bland annat, anställnings- och löneförhållandena
för denna nya kår av hemvårdarinnor, och nu har Kungl. Majit funnit det
angeläget att klara upp dessa befattningshavares pensionsförhållanden och inordna
dem i statens pensionsanstalt. Huvudmotivet för att denna proposition
lagts fram är att man funnit det angeläget att underlätta rekryteringen av
dessa tjänster, och ett led i dessa strävanden vore de nu föreslagna pensionsbestämmelserna.
Därvid har man också sagt sig, att det enklaste vore att man
så snart som möjligt efter vederbörandes antagande i tjänst kunde ordna pensionsfrågan.
Man har härvidlag försökt följa de principer, som gälla för andra
likartade tjänster och på så sätt sökt komma fram till en någorlunda skälig
pension åt vederbörande.

Nu bär emellertid bankoutskottet försökt att bättra på pensionsunderlaget
genom en uppvärdering av den bostadsförmån, som vederbörande befattningshavare
skall erhålla enligt författningen. Medan Kungl. Majit i propositionen
anser ett belopp av 600 kronor för år vara det rätta, har utskottet värderat
samma förmån till 900 kronor* för år. I det sammanhanget kanske det
bör erinras örn, att distriktssköterskorna och distriktsbarnmorskorna ha en
ungefärligen motsvarande naturaförmån, vilken emellertid som pensionsunderlag
beräknas ha ett värde av mellan 500 och 550 kronor. Propositionen har i
detta fall höjt naturaförmånens värde såsom pensionsunderlag, meli bankoutskottet
har höjt ytterligare till 900 kronor. För min del kan jag icke förstå,
att detta skulle innebära någon fördel för vederbörande pensionstagare. Man
får nämligen beakta, att örn en pensionstagare genom ett beslut i enlighet med
utskottets förslag får en pension, som med 100 kronor överstiger vad propositionen
föreslår, komma förmodligen taxeringsmyndigheterna, såsom konsekvensen
bjuder, att uppskatta värdet av naturaförmånerna. Jag vill för min
del icke säga, att det är en ofrånkomlig konsekvens för taxeringsmyndigheterna
att vidta en höjning av vederbörandes taxerade inkomst med 300
kronor för år, men örn man räknar nied att kommunalskatten tar ungefär
10 procent, betyder en sådan höjning att vederbörande får betala skatt efter
ytterligare tre skattekronor per år, vilket med ett belopp av 10 kronor per
skattekrona gör 30 kronor för år. Härtill kommer den statliga beskattningen,
som väl för denna grupp av inkomsttagare betyder cirka 10 procent i skatt
eller i detta fall minst 20 kronor per år. Merbelastningen i form av skatter
blir alltså minst 50 kronor under de 30 år som här ifrågasättas för erhållande
av full pension. Örn vi tänka oss att vederbörande skall få igen denna merutgift
på 1 500 kronor, måste det ta honom 15 år innan han efter fyllda 60 år
kan få igen beloppet med en hundralapp mer om året i pension.

Vad jag här anfört är ett teoretiskt exempel på vart det kan leda — en
sak som man kanske inte tänkt igenom — örn taxeringsmyndigheterna skulle

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

107

Delaktighet i statens pensionsanstalt för heltidsanställda hemvårdarinnor

inom den sociala hemhjälpsverksamheten. (Forts.)
ta sig före att värdera dessa naturaförmåner på sätt som bankoutskottet gjort.
En annan sak är om en sådan bär bostadsförmån verkligen kan värderas till
900 kronor för år i ett för allt. För min del tror jag icke, att bostadsförmån
av ett rum och kök exempelvis i A-ort har ett värde av 900 kronor.

Jag finner det egendomligt att bankoutskottet kan på detta sätt yxa till en
ändring i ett förslag, som Kungl. Maj :t framlagt. Icke ens ur vederbörande
befattningshavares synpunkt är förslaget välgrundat. Härtill kommer att pensionsanstalten
håller på att utreda hur man i fall som det föreliggande skall
reglera vederbörandes pensionsförhållanden. Örn riksdagen här på förslag av
bankoutskottet säger, att en alldeles ny grupp befattningshavare skall lia det
och det pensionsunderlaget så är ju detta också utan vidare prejudicerande för
andra grupper. Min förhoppning är därför, herr talman, att andra kammaren,
trots att första kammaren redan biträtt utskottets förslag, bifaller reservationen
och därigenom skapar möjlighet för en gemensam votering, varigenom
Kungl. Maj:ts förslag kan komma att bifallas av riksdagen. Jag hemställer
sålunda, herr talman, att andra kammaren måtte bifalla den reservation, som
fogats vid det föreliggande bankoutskottsutlåtandet.

Fru Humla: Herr talman! Jag skall icke bidra till att vid denna sena
timme förlänga debatten ytterligare, utan jag inskränker mig till att föreslå
kammaren att fatta samma beslut, som första kammaren redan gjort till sitt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner på
dels bifall till utskottets hemställan dels ock bifall till Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet oförändrad; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Andersson i Munkaljungby
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 65, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kungl. Maj:ts proposition i ämnet oförändrad.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit Kungl. Maj :ts proposition i ämnet oförändrad.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat:
bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 66, i anledning av Kungl. Majda proposition angående reglering av
tjänste- och familjepensioneringen för personal vid Halmstad—Nässjö och
Nässjö—Oskarshamns järnvägar i anslutning till järnvägarnas förstatligande;
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss änd -

108 Nr 41. Onsdagen den 12 december 1945.

ring av övergångsbestämmelserna till folkskolans tjänstepensionsreglemente;
och

nr 68, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott; samt

första lagutskottets utlåtande, nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn tillägg till lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och detta memorial hemställt.

§ 14.

Förslag till Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
lag angående proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16
<av‘ri''dplågen februari 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållanomfullgörande
de till utlandet m. m.

* vissa fall av
betalningsskyldighet
i
förhållande till
utlandet m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Wiberg: Herr talman! Då jag i den föreliggande frågan inte väckt
någon motion och inte heller ämnar framställa något yrkande, är det min avsikt
att yttra mig mycket kort. Jag har emellertid icke ansett mig kunna låta
detta ärende passera utan att göra ett par påpekanden.

Propositionen i ämnet innebär att vi i vår rättsordning införa ett tillvägagångssätt
som hittills varit ganska okänt för svensk rätt, nämligen vitesföreläggande
när det gäller betalning av skuld. Hittills har man ansett det vara
oriktigt att vid vite föreskriva en gäldenär att inom viss tid betala en skuld.
Man har såväl när det gäller enskildas inbördes rättsförhållanden som i fråga
örn det allmännas förhållande till enskilda ansett det vara ett tillräckligt rättsskydd
för borgenären med den möjlighet, som finns att med anlitande av överexekutor
eller domstol hos den betalningsskyldige uttaga skuldbeloppet i fråga.
Jag förstår också till fullo att lagrådets ledamöter ansett, att den föreslagna
lagstiftningen är ägnad att inge betänkligheter. En ledamot av lagrådet har
som bekant också uttalat, att det borde tagas under övervägande, huruvida inte
utformningen av lagen kunde ske på ett annat sätt. Att också Kungl. Maj :t
ansett lagen vara ägnad inge betänkligheter framgår därav att vitet enligt
propositionens förslag inte må förvandlas till frihetsstraff.

Jag är självfallet på det klara med att det här är fråga örn alldeles extra
ordinära förhållanden, vilket också medfört att jag övervunnit mina betänkligheter
mot en sådan lex in casu som den förevarande. Jag tror dock, att det
vore lämpligt, örn det inom riksdagen sades ifrån att även örn denna lagstiftning
enhälligt antas, så är därmed ingalunda sagt, att man lika enhälligt
skulle vara beredd att medverka till en senare utvidgning av lagens tillämpning
kanske avseende sådana områden, beträffande vilka man hittills ansett
det vara tillräckligt med de gamla formerna för att med rättsapparatens hjälp
uttaga likvid för en fordran. Jag är också förvissad örn att det självfallet
inte är vare sig departementschefens eller utskottets avsikt, att antagandet av
denna lag på något sätt kan få anses prejudicerande i så måtto, att vi i vårt
rättssystem skulle inaugurera ett institut med ett nytt användningsområde.
Likaledes förutsätter jag, att vitesinstitutet kommer att behandlas med stor
varsamhet och endast kommer till användning, när det gäller en tredskande
gäldenär, vilkens betalningsförmåga i och för sig är fullkomligt uppenbar.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

109

§ 15.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts Förslag tiU lag

proposition med förslag till lag om administration av vissa bolag m. m. om admini stration

Genom en den 2'' november 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad pro- mssa bota9
position, nr 373, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t m‘
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn administration av vissa bolag m. m.; och

2) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 522)
örn kontroll å viss utländsk egendom m. m.

Utskottet hemställde av anförda skäl, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 373, måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar Linnér, Westman, Siljeström, Gustafsson
i Lekåsa och Ljungqvist, vilka ansett att utskottets yttrande bort hava viss
annan, i reservationen angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Ljungqvist: Herr talman! Den förevarande lagstiftningen har visserligen
introducerats i vårt rättssystem redan tidigare. Nu föreslås emellertid
en viss utbyggnad, vilket kommit till uttryck i de två nu föreliggande lagförslagen,
som båda ha det gemensamma syftet att de avse att skapa en effektiv
kontroll över utländsk och av utländska intressen berörd egendom här i
landet. Skälet till lagstiftningen är de internationella förhållandena sådana
de utvecklat sig och de ekonomiska rubbningar som följt därav. Jag skall inte
här närmare beröra motiveringen för dessa lagförslag, ty denna har kommit
till klart uttryck i både propositionen och utskottsutlåtandet.

Lagstiftningen på detta område, sådan den hittills varit beskaffad, har lämnat
Kungl. Majit befogenhet att under vissa förutsättningar ställa utländsk
egendom, som är befintlig här i landet, under förbud att säljas eller skingras,
s. k. skingringsförbud. Örn det kunnat visas att någon risk förelegat att sådan
egendom skulle kunna på något sätt sättas i fara genom att den kunde
undanstickas eller förstöras, har man också haft möjlighet att meddela förordnande
örn kvarstad. Det är två olika myndigheter -— en med administrativa
och en med judiciella befogenheter — som ha dessa frågor örn hand,
nämligen flsdrtkapitalbyrån och restitutionsnämnden.

Under utvecklingens gång har det emellertid visat sig att den hittills gällande
lagstiftningen inte varit tillräcklig. På s. 13 i utskottsutlåtandet anföres
härom följande: »Under lagens tillämpning har emellertid visat sig
föreligga behov av offentligt ingripande också i andra fall och i vidare utsträckning
än som vid kontrollagens tillkomst åsyftades.» Skälet här är delvis
och kanske i övervägande grad av praktisk natur. Det har nämligen visat
sig mycket besvärligt att under nuvarande förhållanden hålla i gång särskilt
sådana företag, där utländska intressen varit dominerande. Svårigheter ha
uppstått på grund av bristen av råmaterial och halvfabrikat. Man har vidare
kanske inte kunnat få maskiner o. d. från det land, varifrån man tidigare
importerat sådana. Det är förmodligen onödigt att i detta sammanhang påpeka
att lagen i praktiken gäller tysk egendom och de svenska intressen, som
äro berörda därav.

Den utvidgning av lagstiftningen som nu föreslås tar sig uttryck dels i en
ändring av den s. k. kontrollagen och dels i införande av en ny s. k. admi -

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Förslag till lag om administration av vissa bolag m. m. (Forts.)
nistrationslag. Ändringen i kontrollagen innebär att förordnande om kvarstad
skall kunna ges en vidare omfattning än hittills. Kvarstad skall kunna
meddelas då det befinnes nödvändigt för att egendomen skall kunna komma
till en, som det heter, »ändamålsenlig oell ur allmän synpunkt lämplig användning».
I den nya lagen •—• administrationslagen — säges det, att bolag eller
annan juridisk person, vari finnes visst utländskt inflytande, skall kunna sättas
under administration efter beslut av restitutionsnämnden. Motivet är även
här att man skall säkerställa en »ändamålsenlig och ur allmän synpunkt
lämplig användning» av egendomen.

Administratör för ett sådant bolag skall utses av flyktkapitalbyrån. Det
är alldeles uppenbart, att en sådan administratör får osedvanliga, efter svenska
rättsförhållanden exceptionella befogenheter sig tilldelade. Administratorn
får praktiskt taget alla de befogenheter, som tillkomma ett bolags alla organ,
såsom bolagsstämma, bolagsstyrelse och revisorer.

Det är under sådana förhållanden inte så märkvärdigt, att vissa betänkligheter
yppat sig mot denna lagstiftning. Dessa betänkligheter ha kommit till
uttryck i lagrådets yttrande över lagförslagen. Betänkligheter ha också yppat
sig under utskottsbehandlingen. Jag tror nog, att man inom utskottet varit
ganska ense örn att betänkligheterna mot lagförslagen äro avsevärda. Utskottet
har emellertid böjt sig för de tvingande omständigheterna i detta fall.
Det har nämligen, inte minst efter det tyska sammanbrottet, visat sig nödvändigt
att en lagstiftning av denna art kommer till stånd. Man har således funnit
sig i det nödvändiga. Utskottet har emellertid enhälligt velat tillråda en
viss försiktighet i fråga örn lagens tillämpning. På s. 14 i utskottsutlåtandet
anföres härom följande: »Utskottet förutsätter emellertid, att lagen tillämpas
med varsamhet och att administration icke tillgripes i fall då intresset av
kontroll över och lämplig användning av företagsegendomen kan tillgodoses
genom kvarstad å de utländska intressenternas aktier.»

Utskottet har således varit fullständigt enigt örn syftet med dessa båda
lagförslag, vilket kort sagt är att man vill underlätta en effektiv kontroll
över utländsk och därmed likställd egendom och att man i samband därmed
skall främja svenska intressen. Beträffande motiveringen har utskottet emellertid
inte varit enigt på alla punkter. Detta har tagit sig uttryck i att flera
av utskottets ledamöter beträffande en särskild punkt i motiveringen anmält
reservation. Denna reservation har, skulle man kunna säga, karaktären av en
indirekt gensaga mot vissa uttalanden, som gjorts i departementschefens motivering
till lagförslagen. Jag ber att härvid få hänvisa till s. 7 i utskottsutlåtandet,
där det av departementschefens uttalande citeras bland annat följande:
»Många gånger torde företagets överlåtelse på nya händer erbjuda den
lämpligaste utvägen för rörelsens fortsättande. Det kan därvid tänkas, att
företaget eller dess tillgångar äro av den art, att det allmänna kan böra i en

eller annan form övertaga desamma.» —_--»Med tanke särskilt på de fall

då överlåtelse av egendom eller avveckling av viss verksamhet kan befinnas
påkallad vill jag framhålla, att i betraktande av de olika rättsanspråk, som
kunna göras gällande beträffande egendomen eller verksamheten, särskilda
anstalter kunna böra vidtagas för att säkerställa en såvitt möjligt rättvis
värdering.»

Det är emellertid inte så mycket dessa uttalanden som ha ingivit oss reservanter
betänkligheter. I det sammanhang, där dessa uttalanden stå, te de sig
icke så betänkliga. Men på s. 9 i utskottsutlåtandet återkommer en anmärkningsvärd
passus i visst sammanhang. Departementschefens uttalande citeras
där i utskottsutlåtandet på följande sätt: »En annan sak är att, även örn
något aktuellt kontrollbehov ej kan anses föreligga, administration kan vara

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

lil

Förslag till lag om administration av vissa bolag m. m. (Forts.)
påkallad för att främja egendomens lämpliga användning, t. ex. för att egendomen
skall kunna försäljas och komma till nytta i produktionen under önskvärd
ledning. Administration kan sålunda tänkas erforderlig för att säkerställa
att en viktig naturtillgång, som företaget innehar, skall kunna överföras
i allmän ägo när så erfordras.»

Det förefaller egendomligt att särskilt denna sista mening har kunnat inflyta
i departementschefens motivering. Det är under alla förhållanden anmärkningsvärt
att den influtit i den forin som skett, nämligen att man särskilt
tryckt på förstatligandet som ett syftemål med lagstiftningen. Det framhålles
nämligen att administrationen sålunda kunde tänkas erforderlig för att
säkerställa en viktig naturtillgång, som skulle kunna överföras i det allmännas
ägo. Ett sådant uttalande kan intet ha med lagens egentliga syfte att göra.
Uttalandet synes därför vara helt överflödigt. Jag undrar örn det inte möjligen
skulle kunna förhålla sig på det sättet, att det föreligger en lapsus, ett rent
förbiseende. Man har kanske inte tänkt sig så noga för, och skrivningen kanske
har gått av bara farten. Genom detta skrivsätt pekar man emellertid direkt på
att ett av lagens syften är att överföra egendom i det allmännas ägo och detta
dessutom på en väg, som måste anses ganska uppseendeväckande och stötande;
ty här kan det tydligen bli fråga örn att på administrativ väg överföra egendom
i det allmännas ägo.

Själva tillvägagångssättet kan föranleda mycket starka betänkligheter. En
av en statlig myndighet tillsatt tjänsteman skulle kunna sälja tomter, skogar,
gruvor, aktier och annan egendom till kronan utan annan prövning ur allmän
eller enskild synpunkt än den som ligger i Konungens tillstånd. Ett sådant förfaringssätt
kan ju näppeligen anses tillfredsställande. När kronan förvärvar
egendom har man vant sig vid att den använder det vanliga i lagbestämmelser
fastställda realisationsförfarandet. Det förefaller som örn här skulle ha öppnats
en genväg — låt vara — som jag hoppas — en alldeles ofrivillig genväg,
mot socialisering vid vissa tillfällen, örn man skulle önska genomföra en sådan.

Det har synts minoriteten inom utskottet angeläget att skriva bort den av
mig här påtalade formuleringen. Det hade varit önskvärt att man kunnat enas
örn att skriva bort den, eftersom vi förutsätta, att lagens mening inte har
varit att öppna någon genväg för socialisering. Det har emellertid inte lyckats
att åstadkomma enighet på den punkten, ehuru jag väl inte tror, att en sådan
hade varit alldeles omöjlig att uppnå, örn vi hade tänkt litet närmare pa saken.
Nu har det emellertid blivit nödvändigt för utskottsminoriteten att reservera
sig och därmed klart säga ifrån, att minoriteten i varje fall inte vill intolka i
denna lag något syfte, som skulle innebära en genväg till socialisering.

Häruti instämde herr Gustafsson i Lekåsa.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag nödgas säga några ord gentemot vad
herr Ljungqvist anfört.

När jag läste denna reservation och nu hörde herr Ljungqvist tala, kom jag
att tänka på det gamla talesättet, att man kan se spöken mitt på ljusa, dagen. Nu
är utskottet fullständigt ense örn att tillstyrka den kungl, propositionen. Herr
Ljungqvist har i sitt anförande sökt att närmare motivera de föreliggande lagförslagen.
Ja, det finns ju en utförlig motivering för dessa såväl i propositionen
som i utskottsutlåtandet, varför det inte torde behöva tillkomma något nytt där Enligt

min mening hade det inte varit nödvändigt för utskottet att använda
sig av den motivering det anfört för att tillstyrka propositionen. Säkerligen hade
ingen fara uppstått, även örn utskottet hade uraktlåtit att skriva sin motive -

112

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

Förslag till lag orri administration av vissa bolag m. m. (Forts.)
ring. Utskottsmajoriteten har ansett att det var alldeles obehövligt att skriva
som reservanterna ville. Jag kan hålla med herr Ljungqvist om att det hade varit
obehövligt att i propositionen medtaga- de två punktör, sora han citerat. Men den
som skrivit propositionen har väl ansett sig böra ha med dessa punkter för att
närmare klarlägga, hur det i vissa fall eventuellt kan komma att gå.

Jag har sökt att komma i förbindelse med den person i departementet, som
skrivit denna proposition, för att höra örn det har legat någonting bakom det
skrivsätt det här gäller. Jag fick det svar som jag hade väntat, nämligen att det
visst icke var fråga om att försöka på en bakväg genomföra någon socialisering.
Herr Ljungqvist och hans partivänner äro på den punkten lika känsliga som den
talare nere i Halland, som vid ett tillfälle sade, att när det sitter ett socialistiskt
statsråd måste man läsa propositionerna mycket noga, ty vem vet -— bakom varje
ord kan det ligga en liten socialist begraven. Herr Ljungqvist har väl i detta fall
haft samma misstanke. De förslag, som eventuellt kunna komma att läggas fram
när det gäller socialisering, komma emellertid icke att läggas fram på detta sätt,
herr Ljungqvist. Reservanterna själva säga, att de väl förstå, att örn det skulle
vara fråga om att lägga ny egendom under staten, måste ju riksdagen bevilja
medel för detta ändamål, ty eljest torde ju en sådan åtgärd icke vara möjlig att
genomföra.

När jag tillsporde vederbörande i departementet, örn man skulle kunna anföra
några exempel på när det kunde bli fråga örn att egendom överhuvud taget skulle
läggas under det allmänna, sade man, att det enda exempel som kunde givas och
som man överhuvud taget diskuterat var att Grängesbergsbolaget kunde intressera
sig för att förvärva vissa tyskdominerade gruvor i Västmanland. I övrigt
hade nian inga fixa planer på överförande i allmän ägo av företag eller naturtillgångar.
Beträffande de stora dotterbolagen till tyska koncerner, t. ex. Siemens,
hade man inte tänkt sig, att staten skulle övertaga dessa, då deras rörelse
syntes alltför främmande för de slag av rörelse staten för närvarande driver. I
stället skulle svenska företag med liknande drift eller nybildade svenska företag
kunna övertaga rörelsen eller företaget.

Nu hade det naturligtvis som herr Ljungqvist sade gått att vinna enighet på
denna punkt. Men inte går det att skapa enighet på det sätt, som herr Ljungqvist
tydligen ville tillämpa, nämligen att minoriteten skulle diktera beslutet.
Herr Ljungqvist menade tydligen, att detta skulle vara den enda möjligheten att
nå enighet. Denna enighet hade ju kunnat vinnas, örn herr Ljungqvist och hans
medreservanter hade anslutit sig till vad majoriteten ville. Majoriteten har i detta
fall gått till mötes så långt den kunnat. Hade majoriteten gått med på att
taga in den sats, som herr Ljungqvist talade för, så veta vi ju inte vilken betydelse
herrarna kunde ha inlagt i den. Denna sats kunde ju ha inneburit någonting,
som jag inte har möjlighet att nu bedöma.

Utskottet är sålunda, herr talman, enigt örn att den föreliggande propositionen
med de två lagförslagen bör antagas av riksdagen. Utskottsmajoriteten tror
också, att den motivering, som utskottet har presterat, är alldeles tillräcklig. Jag
hemställer därför, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Ljungqvist: Herr talman! Det har inte enligt min syn på saken varit
frågan örn att minoriteten skulle diktera utlåtandets formulering, och jag tror
inte heller att utskottets hemställan ger intryck därav.

Men när herr Lindqvist säger, att reservanterna se spöken på ljusa dagen,
och samtidigt förklarar, att de uttalanden ur propositionen, som jag citerat,
voro obehövliga, måste jag verkligen fråga följande: varför då inte undanröja
denna vår spöksyn genom att vara med örn den formulering, som vi reservanter
föreslagit och som gendriver den tolkning, som man kan befara kan inläggas
i lagarnas formulering och som herr Lindqvist själv öppet deklarerar inte

Onsdagen den 12 december 1945.

Nr 41.

113

Förslag till lag om administration av vissa bolag rn. m. (Forts.)
är avsedd? Det hade ju varit mycket naturligare, om majoriteten i detta fall
hade funnit det angeläget att biträda minoritetens ståndpunkt, som endast haltin
syfte att inlägga den tolkning i lagarna, varom även herr Lindqvist är
med oss ense.

Jag skall emellertid med glädje ta fasta på herr Lindqvists uttalande här,
att någon tolkning i den riktning som jag befarat icke från hans och förmodligen
icke heller från utskottsmajoritetens sida varit avsedd. Jag tror att
detta är värt att få noterat till protokollet liksom även herr Lindqvists uttalande
— vilket gladde mig — att när en socialisering, ett överförande i allmän
ägo av egendom, skall äga rum, bör detta ske öppet och på ett annat sätt än
genom de möjligheter, som departementschefens motivering och lagens formulering
faktiskt här ändå kunna öppna. Jag är som sagt för min del mycket tillfredsställd
med utskottsmajoritetens talesmans uttalande på denna punkt och
tar fasta därpå.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag är glad över att en så erfaren
ledamot av lagutskottet som herr Lindqvist har tolkat detta något
dunkla uttalande av Kungl. Maj :t på det sätt han gjorde. Jag skulle ha varit
ännu gladare, örn någon representant för regeringen, närmast justitieministern,
också hade velat ge kammaren litet närmare upplysning om vad den passus
inneburit, örn vars obehövlighet första lagutskottets ledamöter tydligen äro
ganska överens.

Jag gjorde för ett pär timmar sedan en liten visit i första kammaren och
hörde då hur detta ärende behandlades där. Där ställdes det en direkt fråga
just angående den punkt det här gäller till justitieministern, som var närvarande
i kammaren. Jag måste säga, att jag blev mycket överraskad över att
han icke på något sätt svarade på den framställda frågan. Nu är hail inte
närvarande i denna kammare när ärendet behandlas, varför man inte kan spörja
honom örn hur han tolkar dessa avsnitt. Jag Ilar, herr talman, endast velat
säga, att det skulle lia varit tryggare örn man hade fått ett uttalande även
ifrån det statsråds sida, som svarar för propositionen, beträffande vad vederbörande
har avsett nied de uttalanden, det här gäller.

Herr Ljungqvist: Herr talman! Jag vill endast säga, att när det nu ändå
är så att de uttalanden, som jag här citerat, stå i departementschefens motivering,
ser jag mig nödsakad att göra vad jag tidigare försummade, nämligen
att yrka bifall till reservationen.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner på dels bifall till utskottets hemställar. dels ock utskottets hemställan
med den ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets memorial, nr 57, angående ersättning åt av utskottet vid
behandling av visst ärende anlitat biträde; och

andra lagutskottets utlåtande, nr 84, i anledning av Kungl. Majlis proposition
med förslag till lag angående ändring i lagen ilen 12 maj 1917 (nr 189)
örn expropriation.

Kammaren biföll vad utskotten i detta memorial och detta utlåtande hemställt.

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 4l.

114

Nr 41.

Onsdagen den 12 december 1945.

§ 17.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa under den förstärkta försvarsberedskapen anvisade medel; oell
nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskild utbildning
av folkskollärare jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande, nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn nöjesskatt jämte i ämnet väckta motioner,
samt

sammansatta andra lag- oell jordbruksutskottets utlåtande, nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet, dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 18.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 582, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
Hemsö kommun för vissa kommunen avilande skatterestitutioner;

nr 583, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition om tullfrihet för vissa
till riket införda partier penicillin; och

nr 584, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängt bemyndigande
att i arbetslöslietsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45;

från bevillningsutskottet:

nr 588, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående inventering av varulager i samband
med krigskonjunkturbeskattningens avveckling; och

nr 589, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370); samt
från första lagutskottet:

nr 579, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
tillägg till lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. nr.;

nr 580, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.; och
nr 581, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
administration av vissa bolag m. m.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.35 em.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 14 december 1945.

Nr 41.

115

Fredagen den 14 december.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 8 innevarande december.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 293 och 294,
bevillningsutskottets betänkande nr 66 samt sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1.

§ 3-

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att sammansatta andra lagoch
jordbruksutskottets utlåtande nr 1 skall uppföras först bland två gånger
bordlagda ärenden å morgondagens föredragningslista, under det att övriga
ärenden upptagas i den ordning, i vilken de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Andersson i Gisselås, som anförde: Herr talman! I en av gårdagens
tidningar relaterades en uppseendeväckande händelse, vilken, därest den är riktigt
återgiven i tidningen, synes förtjänt av en närmare granskning.

Enligt denna notis skulle Vålba.ckens tegelbruk utanför Östersund komma
att förpliktas att med åsidosättande av tillämnade leveranser till brukets naturliga
avsättningsområde först leverera 900 000 tegel till Stockholms folkskoledirektion
under hot av att icke erhålla nya leveranstillstånd av industrikommissionen.

Tegelbrukets chef har i saken berättat följande:

»I tisdags blev jag uppringd av IK och fick då förhandsmeddelande om
saken, varom i går anlände ett brev. Då jag upplyste den uppringande tjänstemannen
i IK örn att leveransen till folkskoledirektionen skulle betyda, att ali
byggnadsverksamhet inom vårt leverans distrikt skulle lamslås, fick jag kort
och gott det svaret:

’Då får ni skjuta på Östersund ett halvår!’

När jag som ytterligare argument påpekade, vilken förbittring leveransstoppet
skulle väcka bland våra köpare, fick jag svaret:

''Det är bara att skylla på industrikommissionen.’»

Det brev, som Vålbackens tegelbruk fått från IK jämte ett formulär för
licensansökan, vari den stipulerade kvantiteten ifyllts och det anges, att teglet
skall användas för folkskolebyggnader i Stockholm, är av följande lydelse:

Interpellation.

116

Nr 41.

Fredagen den 14 december 1945.

Interpellation. (Forts.)

»Statens industrikommission får härmed hemställa, att bitogat formulär
BY-116 vederbörligen ifylles beträffande vilken tid rubricerade leverans kan
ske. Industrikommissionen får vidare meddela, att kommissionen inte kommer
att utfärda ytterligare leveranstillstånd för Edert bruk, förrän formuläret återkommit,
och att nya leveranstillstånd skulle komma att utställas med leveranstid
först efter det kvantiteten fullgjorts.»

Industrikommissionens beslut skulle innebära, att ali byggnads verksam het
inom brukets leveransområde, som sträcker sig över hela Jämtlands län och
upp efter inlandsbanan, komme att stoppas för minst ett halvar framåt. Da tegeltillverkningen
är en nyckelindustri, skulle följden av kommissionens beslut
medföra ett betydande avbräck för de därav berörda företagarna och byggnadsarbetarna,
som kanske komma att bliva arbetslösa. Även för befolkningen
i övrigt inom Området skulle beslutet givetvis innebära stora svårigheter vid lösandet
av den även där mycket allvarliga bostadsfrågam

Det synes icke vara riktigt, att Stockholms intressen pa sätt som skett skola
gynnäs på landsortens bekostnad. Visserligen är ju läget inom tegelproduktionen
allvarsamt, men frågan torde dock kunna lösas på ett mindre radikalt sätt,
t. ex. genom fördelning av leveransskyldigheten på flera tegelbruk inom olika
områden, även otti något sådant måhända skulle medföra ett visst merarbete
för industrikommissionen.

Ävenledes måste man reagera mot det sätt, varpå vederbörande tjänsteman
meddelade tegelbruket kommissionens preliminära beslut. Den ton, som därvid
kommit till användning, torde visserligen kunna anses symtomatisk för det^ nuvarande
kommissionsväsendet vid meddelande av dess maktdekret men erhåller
icke därmed något berättigande.

överhuvud taget har hela denna affär än en gång påvisat de svagheter,
främst osmidighet, som synas vidlåda det nuvarande systemet. Enbart makt
får icke bliva rätt. Mot en på ett sådant sätt genomförd »planhushållning»
måste varje rättänkande individ reagera. I det långa loppet torde icke heller
statens intressen vara betjänta av en dylik politik.

Med anledning av vad sålunda anförts får jag anhålla örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för folkhushållnings departementet få
framställa följande frågor:

Har herr statsrådet observerat den form av statlig planhushållning, som industrikommissionen
genom ovan påtalade beslut introducerat?

Ämnar herr statsrådet i anledning därav vidtaga sådana åtgärder, att konsumenterna
inom det därav berörda området, få sina berättigade krav på försörjning
med tegelvaror för byggnadsproduktion tillgodosedda under den ifrågavarande
tidrymden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 585, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
byggnader för folkskoleväsendet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 586, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm m. m.;

nr 587, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
ryska institutet vid Stockholms högskola;

Fredagen den 14 december 1945.

Nr 41.

117

nr 590, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa förmåner
i samband med avvecklingen av försvarsberedskapen,

nr 591, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa förmåner
till värnpliktiga; och

nr 592, i anledning av Kungl. Marits proposition angående hemvärnets rekrytering,
tjänstgöringsskyldighet och ekonomiska förmåner.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
förordnande, nr 578, för en kommitterad för tryckfrihetens vård.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.08 em.

In fidem
Sune Norrman.