1945. Andra kammaren. Nr 40 (Riksdagens protokoll 1945:40)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 40.

Lördagen den 1 december.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ I Herr

audre vice talmannen yttrade: I dag på morgonen har nått oss det
sorgliga budskapet, att ledamoten av denna kammare Erik Johansson från
Öckerö i går eftermiddag avlidit genom olyckshändelse

Herr Johansson har tillhört riksdagen sedan 1936 och varit ledamot av sitt
hemläns landsting sedan 1934. Han har under flera år varit suppleant i jordbruksutskottet
och i sitt riksdagsarbete särskilt strävat för sin hembygds och
skärgårdsbefolkningens bästa, varjämte han på ett synnerligen verksamt sätt
deltagit i fiskarenas föreningsrörelse på västkusten.

Vi minnas honom som en god, försynt kamrat och lysa frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

§ 2.

Justerades protokollen för den 23 och den 24 nästlidna november.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökan:

''Till riksdagens andra kammare, Stockholm.

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller undertecknad örn ledighet från
riksdagsgöromålen till och med den 31 december 1945.

Tidaholm den 29 november 1945.

J. A. Persson.

Det vid ansökningen fogade läkarintyget var av följande lydelse:

Riksdagsman J. A. Persson är på grund av myocarditis chronica et nephritis
subacuta oförmögen till arbete och i behov av tjänstledighet från den 29
november 1945 t. o. m. den 31 december 1945, vilket härmed intygas.

Falköping den 29 november 1945.

S. Pettersson,

lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herr Persson i Tidaholm ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden från och med den 29 nästlidna november till och med den
31 innevarande december.

§ 4.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Majlis proposition, nr 388, angående
ytterligare kreditgivning till Finland.

Denna proposition bordlädes.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr hO.

Nr 40.

Lördagen den 1 december 1945.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 385, angående avskrivning av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1945/46; och

nr 386, angående fortsatt disposition av vissa under den förstärkta försvarsberedskapen
anvisade medel; samt

till behandling av lagutskott propositionen nr 387, angående Sveriges anslutning
till ett vid den nordiska socialministerkonferensen i Köpenhamn i
september 1945 utarbetat förslag till konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge örn åvägabringande av en gemensam nordisk arbetsmarknad.

§ 6.

Föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet följande på bordet
liggande motioner, nämligen:
nr 691 av herr Staxäng m. fl.;
nr 692 av herr Andersson i Mölndal m. fl.;
nr 693 av herr Rylander;
nr 694 av herr Rylander m. fl.;
nr 695 av herr Ryberg;

nr 696 av herrar Lindahl och Petterson i Degerfors; samt
nr 697 av herr Jönsson i Rossbol m. fl.

§ 7.

Föredrogs den av herr Bergvall vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående de privatanställdas
representation i arbetsdomstolen m. fl. organ.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets memorial:

nr 25, med uppgift å ett från 1944 års lagtima riksdag vilande förslag till
ändrad lydelse av § 33 mom. 5, § 45 mom. 2 och § 80 riksdagsordningen;

och

nr 26, med förslag till införande i reglementariska föreskrifter för riksdagen
av en ny paragraf, betecknad såsom § 17;

statsutskottets utlåtanden:

nr 282, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning till
Hemsö kommun för vissa kommunen åvilande skatterestitutioner;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn tullfrihet för vissa- till
riket införda partier penicillin; och

nr 284, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förlängt bemyndigande
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45;

Tisdagen den 4 december 1945.

Nr 40.

sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande och memorial:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skattegrupperingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 7, angående ersättning till viss personal hos sammansatta stats- och bevillningsutskottet;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av dels Kungl. Ma,j:ts proposition med förslag till lag
örn verkställighet av frihetsstraff m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; och
nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn vissa
inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.06 em.

Tn fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 4 december.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 27 och den 28 nästlidna november.

§ 2.

Föredrogs och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna dödsbevis: Att

riksdagsmannen och fiskaren Erih Joel Johansson från m. 390 Öckerö i
Öckerö församling i Göteborgs och Bohus län, född den 3 juli 1891, avled härstädes
den 30 november år 1945. Civilstånd g. Efterlevande makas födelseår
1903. Dödsorsak: drunkning i våda (fall från brygga) betygar Öckerö församling
i Göteborgs och Bohus län, den 1 december 1945.

Arvid Hellström,

kyrkoherde.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till swr på

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som an_,nterpel,alum
torde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Thorell frågat mig, örn
jag anser att ordnandet av landsbygdens brandväsen bär anstå, till dess riksdagen
fattat beslut om kommunindelningskommitténs förslag, och om jag iså
fall ämnar vidtaga åtgärder för att åvägabringa sådant uppskov.

Med anledning härav får jag anföra följande.

I gällande brandlag föreskrives, att varje kommun skall hålla ett brandförsvar,
som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand.

Nr 40.

Tisdagen ilen 4 december 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härigenom fastslås, att brandförsvaret, d. V. s. eldsläckningsväsendet och det
förebyggande brandskyddet, är eli kommunal angelägenhet. Detta innebär
emellertid icke, att brandförsvaret ar avsett att helt organiseras kommunvis.

Vad först angår eldsläckningsväsendet, så pågår för närvarande ett organisationsarbete
med syfte att indela landet i släckningsområden, varigenom
.eldsläckningsväsendcts organisation skulle kunna uppbyggas på ett antal till
lämpliga tätorter förlagda brandkårer. Vid bestämmandet av släckningsområdenas
omfattning bör hänsyn tagas dels till de enskilda kommunernas ofta
alltför ringa ekonomiska bärkraft och dels till sådana faktorer som bebyggelsens
omfattning och art, förekomsten av eldfarliga inrättningar, skogsbestånd
och vägförbindelser m. m. I de organisationsplaner, som redan äro fastställda
eller föreligga i form av preliminära förslag, omfatta släckningsområdena
i det övervägande antalet fall flera kommuner. Undantagsvis ha enskilda
kommuner av brandförsvarsskäl måst uppdelas på två eller flera släckningsområden.
I vissa län, särskilt i Norrland, torde dock kommunerna i stor
utsträckning avse att var för sig sörja för sitt eldsläckningsväsende. Därest
flera kommuner komma att ingå i samma släckningsområde, är det meningen
att kommunernas inbördes skyldigheter skola regleras genom släckningsavtal,
vanligen så att en av kommunerna förbinder sig att hålla brandkår och att
ställa den till förfogande även för de övriga kommunerna, eller så att samtliga
kommuner överenskomma med en frivillig brandkår örn släckningshjälp.
I några fall torde avsikten i stället vara att kommunerna bilda kommunalförbund
för frågans ordnande.

Det förebyggande brandskyddet, vars huvudvikt ligger på brandsyn och
sotning, torde kunna organiseras tämligen oberoende av indelningen i släckningsområden.
T brandlagen har också förutsatts, att en kommun, även om
den genom ingående av släckningsavtal kan erhålla befrielse från skyldigheten
att hålla brandkår, likväl i allmänhet skall utse en egen brandchef, vilken
har att svara för bl. a. det förebyggande brandskyddet i kommunen. En
och samma person kan dock utses till brandchef i två eller flera kommuner. Utöver
brandchefen lärer, åtminstone i större kommuner med flera tätorter, en
eller flera vice brandchefer samt annat brandbefäl komma att erfordras. Därest
kommunsammanslagningar framdeles komma till stånd, torde detta på vissa
håll komma att medföra behov av en mera omfattande distriktsindelning för
brandsyneförrättningar.

Frågan örn brandväsendets organisation på landsbygden har berörts av kommunindelningskommittén.
Kommittén har sålunda framhållit såsom önskvärt,
att samtliga kommuner kunde göras så stora, att de var för sig kunde ordna
sitt brandförsvar på ett fullt effektivt sätt. Brandväsendets rationella ordnande
med motoriserade släckningsstyrkor skulle emellertid enligt kommitténs
mening fordra så stora enheter, att en lika radikal total kommunsammanslagning
på mångå håll icke torde kunna ifrågasättas. Olägenheterna med hänsyn
till andra kommunala förvaltningsuppgifter skulle komma att överväga de
olägenheter, som bildandet av kommunalförbund för brandväsendet och avtal
om släckningshjälp körnare att medföra. Sistnämnda olägenheter bleve avsevärt
mindre, örn samarbetet kunde inskränkas till två oller tre relativt stora
kommuner, än örn det måste omfatta ett flertal småkommuner. Kommittén
har därför icke såsom norm för en ny kommunindelning uppställt krav på
att varje kommun skall vara tillräckligt stor för att vidmakthålla ett självständigt
brandförsvar. Detta borde visserligen enligt kommitténs mening eftersträvas,
såvitt det vore möjligt utan åsidosättande av andra viktigare intressen,
men de nya kommunernas minimistorlek borde huvudsakligen bestämmas med
hänsyn till kommunernas övriga förvaltningsuppgifter.

Tisdagen den 4 december 1945.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

Av det anförda torde framgå, att man vid organiserandet av brandförsvaret
i avsevärd grad måste taga hänsyn till geografiska och brandtekniska faktorer
samt andra förhållanden, vilka icke sammanhänga med den kommunala
indelningen. I själva verket torde det vara möjligt att, oavsett hur kommunindelningen
i framtiden kommer att gestalta sig, redan nu i allt väsentligt
beräkna behovet av olika anordningar för brandförsvaret samt ^att bestämma
var dessa lämpligen böra förläggas. Så är framför allt fallet i fråga örn branddammar
samt brandstationer med tillhörande brandkårer. Det år emellertid
givet, att vissa omdispositioner framdeles kunna visa sig erforderliga. Vad
angår personalorganisationen torde en mera omfattande kommunsammanslagning
visserligen komma att minska det omedelbara behovet av brandchefer,
men sannolikt kommer behovet av vice brandchefer och annat brandbefäl samtidigt
att (ika, örn än icke i direkt proportion till kommunstorleken. Då återstående
anskaffningar och anläggningar för brandförsvaret samt utbildningen
av brandbefäl av ekonomiska och praktiska skäl måste fördelas på ett flertal
år, torde emellertid tillräckligt utrymme kunna erhållas för en anpassning
av brandförsvarets materiel- och personalorganisation till de förändringar som
kunna föranledas av cn ny kommunindelning. Dessa synpunkter torde komma
att beaktas vid behandlingen i 1946 års statsverksproposition av anslagen till
brandväsendet för nästa budgetår.

Det förut omnämnda arbetet för träffande av släckningsavtal och. bildande
av kommunalförbund bär, såsom redan antytts, till uppgift att möjliggöra en
ekonomiskt hållbar fördelning av kostnaderna för brandförsvaret , på kommunerna.
Även om brandförsvaret icke heller framdeles kan organiseras helt i
överensstämmelse med den kommunala indelningen, synes det dock angeläget,
att vid den nu pågående planeringen av ett samgående olika kommuner emellan
på brandväsendets område hänsyn i största möjliga grad
framtida ny kommunindelning kan antagas komma att gestalta sig.

Brandförsvarets slutliga ordnande förutsätter vidare, att kommunerna antaga
brandordningar, vilka skola mera i detalj angiva hur brandförsvaret skall ordnas
ur såväl tekniska som administrativa synpunkter.

Därest 1944 års brandlagstiftning får träda i full tillämpning innan en ny
kommunindelning genomföres, bli måhända även de genom kommunindelningen
nybildade kommunerna nödsakade att antaga nya brandordningar. Visserligen
skola vid den av kommunindelningskommittén föreslagna översynen av rikets
kommunala indelning bestämmelserna ilis lagen örn ordning och villkor för
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning äga tillämpning, och enligt denna §
skola gällande kommunala stadgar för kommun, som berörs av ändring i kommunal
indelning, även efter ändringen i tillämpliga delar gälla inom samina område
som förut, där ej i sammanhang med beslutet örn ändringen eller sedermera i laga
ordning annorledes förordnas. Emellertid torde det vid blivande sammanslagningar
av två eller flera kommuner komma att visa sig knappast lämpligt eller
ens möjligt att någon längre tid låta. varje kommuns brandordning fortfarande
vara i kraft.

Förutom att antaga brandordningar lära åtskilliga vid en revision av kommunindelningen
nybildade kommuner bli nödgade att även träffa nya slåckningsavtal
eller upprätta kommunalförbund.

Olägenheterna av en sådan nyordning torde visserligen i flertalet fall icke
bliva särskilt stora, enär de äldre bestämmelserna därvid i regel böra kunna tagas
till förebild, men skulle te sig desto mer onödiga ju kortare dessa bestämmelsers
giltighetstid varit. Tidpunkten för brandlagstiftningens genomförande i så måtto,
att brandordningar då överallt skola ha antagits och underställts vederbörande
länsstyrelses prövning, är satt till den 1 januari 1947. Tnterpellanten har anta -

Nr 40.

Tisdagen den 4 december 1045.

Svar pä interpellation. (Forts.)

git, att ny kommunindelning skulle kunna vara genomförd tidigast år 1948. Jag
vill i anledning härav efter samråd med statsrådet Mossberg framhålla, att genomförandet
efter vederbörlig riksdagsbehandling av kommunindelningskommitténs
förslag troligen icke kommer att i sin helhet kunna slutföras inom en tid av
2 år. Frågan härom kommer nämligen att i tur och ordning kräva en ingående
behandling av vederbörande kommunala organ och länsstyrelser samt av kammarkollegium
och Kungl. Maj:t.. För de kommuner, som komma att bli berörda
av kommunindelningen, synas därför olägenheterna av att redan nu nödgas antaga
brandordningar samt ingå släckningsavtal eller bilda kommunalförbund
icke vara alltför framträdande. Särskilt gäller detta i de fall, då erforderliga
förarbeten redan befinna sig i slutskedet.

Då det emellertid är antagligt, att det för vissa kommuner skulle innebära en
avsevärd lättnad att, i avbidan på att ökad klarhet vinnes i fråga om den blivande
kommunala indelningen, erhålla anstånd med antagande av brandordningar
något eller några år utöver den i brandstadgan angivna tidsfristen, har jag
för avsikt att vidtaga åtgärder i syfte att öppna möjligheter härför.

Med det anförda anser jag mig ha, besvarat interpellantens frågor.

Härefter yttrade

Herr Thorell: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack, icke blott för svaret på
min interpellation utan även för svarets positiva och tillmötesgående innehåll.
Givetvis har jag ingenting att invända emot att åtgärder för brandväsendets
ordnande på landsbygden redan nu vidtagas när det gäller större kommuner, beträffande
vilka det kan antagas, att de icke komma att beröras av den ifrågasatta
nya kommunindelningen. Men att det för kommunalmännen i de mindre
landskommunerna, som icke ensamma förmå ordna sitt brandväsen, är synnerligen
angeläget, att frågan örn dess ordnande får anstå tills klarhet vunnits örn
den nya kommun indelningen, har jag effe’- interpellationens framställande fått
styrkt från olika delar av landet och icke minst från riksdagskamrater. Då
kommunindelningskommittén förutsätter, att de kommunalförbund som redan
finnas böra upplösas och inordnas i de nya kommunerna, skulle ett omedelbart
vidtagande av åtgärder enligt gällande brandlag vålla en hel del onödigt arbete
och besvär. Ett exempel bland de mångå. Den kommun jag tillhör skulle
enligt länsbrandinspektörens förslag ordna brandväsendet tillsammans med tre
andra kommuner. Men bland deni befinner sig inte Kårsta kommun, som tillhör
samma pastorat och med säkerhet skulle komma att tillhöra samma storkomniun.
Samma är förhållandet med Lunda socken, som är förenad i pastorat
med Skepptuna socken och lika säkert skulle komma i samma storkommun som
den. Herr statsrådets meddelande, att han har för avsikt att vidtaga åtgärder i
syfte att öppna möjligheter att erhålla anstånd med antagande av brandordning
något eller några år utöver den i brandstadgan angivna tidsfristen, kommer på
grund av liknande förhållanden att i berörda kommuner landet runt hälsas med
stor tillfredsställelse.

I min interpellation har jag också berört kostnadsfrågan och de i lagen stadgade
personliga förpliktelserna, varvid jag framhållit, att detta borde särskilt
beaktas av länsstyrelsen och branuinspektörer vid lagens tillämpning. Jag ansåg
mig lia skäl härtill, då ifrågavarande lag kommer att vålla särskilt de mindre
kommunernas befolkning stora utgifter och besvär. Lagförslaget utarbetades
och antogs av riksdagen under intryck av krigshändelserna och blev troligen
därigenom mera genomgripande och vidlyftigt än etet skulle ha blivit, örn tiderna
varit normala. Med stöd av den fastställda lagen har exempelvis länsbrandinspek -

Tisdagen den 4 december 1945.

Nr 4».

Svar på interpellation. (Forts.)

tören fordrat, att tre av förenämnda kommuner på tillsammans cirka 1 400 invånare,
sedan den fjärde på grund av långt avstånd från de övriga vägrat vara
med, skulle uppföra egen brandstation med materiel, trots att vi underhandlat
med och fått förhandslöfte av Vallentuna kommun, som uppsätter egen brandkår,
att mot ersättning tillsvidare biträda vid inträffad eldsolycka. Motorsprutor
och frivilliga brandkårer ha vi redan.

Skola sedan branddammar anläggas i dessa glest bebyggda trakter skulle så
stora kostnader uppstå, att man kan ifrågasätta, huruvida inte en kapitalisering
av engångs- och årliga kostnader samt värdet av tid för övningar m. m. skulle
uppgå till så stora belopp, att de skulle betydligt överstiga de värden man eventuellt
skulle kunna rädda med den i lagen föreskrivna organisationen. I denna
fråga ställas ett stort antal av landets mindre kommuner inför samma problem.
Jag förstår, att herr statsrådet varken vill eller nu anser sig kunna göra något
uttalande i anledning av vad jag framhållit i senare delen av mitt anförande,
varför jag endast kan framföra den förhoppningen, att herr statsrådet i fortsättningen
följer detta ärende med uppmärksamhet och intresse.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 4-

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts å kammarens bord
vilande proposition, nr 388, angående ytterligare kreditgivning till Finland.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial nr 25 och
26, statsutskottets utlåtanden nr 282—284, sammansatta stats- och bevillningsutskottets
utlåtande och memorial nr 6 och 7 samt första lagutskottets utlåtanden
nr 52 och 53.

§ 6.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och^ anförde: Herr
talman! Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda
ärenden skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning,
nämligen först konstitutionsutskottets memorial nr 25 och 26 samt därefter
statsutskottets utlåtanden nr 282—284, första lagutskottets utlåtanden nr 52
och 53 samt sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande nr 6 och
memorial nr 7.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Fagerholm, som yttrade: I tidskriften »Flyg», vilken är officiellt
organ för Kungl. Svenska Aeroklubben, ha i nr 23 detta år på ledande håll
under rubriken »Väderlekstjänstens nödläge» påtalats vissa förhållanden vid
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. Den omförmälda artikeln,
vilken författats av överste W. Kleen, är av följande lydelse.

»Man behövde just ingen profetians gåva för att under kriget förutse efterkrigstidens
våldsamma ökning av den civila luftfarten. Därom stod att läsa i
alla tidningar, och de närmast berörda rustade målmedvetet för freden. Luftfartsmyndigheten
utbildade flygledare och annan personal, ABA piloter, telegrafister
och markpersonal. SILA bildades för att i samarbete med ABA sköta

1 lUerpellatioH.

Nr 40.

Tisdalen den 4 december 1945.

Interpellation. (Forts.)

den transoceana flygtrafiken. Det var liv och rörelse överallt — utom vid Sveriges
Meteorologiska och Hydrologiska Institut (SMHI), som inte gjorde något
för att möta efterkrigstidens krav på personal för trafikflygets väderlekstjänst.

Denna uraktlåtenhet är desto mera anmärkningsvärd som initiativ icke saknats.
De togs av personalen vid institutet i tjänsten och genom personalföreningen.
Redan 1938 krävdes sålunda att meteorologernas lönefråga skulle ordnas
för att säkerställa rekryteringen, och 1943 föreslogs att civila assistenter
skulle få möjlighet att utbildas till meteorologer på samma villkor som flygvapnets
assistenter, som då utbildades vid SMHI på chefens för flygvapnet
initiativ, vilket var det snabbaste sättet att säkerställa rekryteringen. Men i
lönefrågan är fortfarande allt som det var 1938, och assistentutbildningen möttes
av oförstående, oaktat det borde ha varit lätt att följa det militära föredömet.

Det nuvarande läget är ohållbart. Av brist på personal kan icke ett antal
meteorolog^’änster vid Bromma, Torslanda och Bulltofta besättas, och personalbehovet
stiger. Arbetsförhållandena äro olidliga. Så t. ex. arbetar i Göteborg
-Torslanda två meteorologer 8 V2 timmar örn dagen, vardagar och söndagar
utan uppehåll, i Malmö-Bulltofta måste assistenter, som icke utbildats för
ändamålet, utfärda prognoser, i Stockholm-Bromma är personalbristen kronisk,
och tjänsten kan upprätthållas endast genom ökat lån av meteorologer
från centrala institutet, vars arbetsuppgifter därigenom måste inskränkas.
Detta förhållande bör ses mot bakgrunden av SMHI:s förslag för två år sedan
att befattningar, som upprätthållits av assistenter med nära 20-årig ickeordinarie
anställning, helt enkelt skulle avskaffas. Personalföreningen protesterade.
och nu har SMHI ändrat mening och nya assistenter antas. Men rekryteringen
av dessa liksom av meteorologer försvåras genom högst oklara
befordrings- och löneförhållanden. Följden är osäkerhet och irritation och därav
följande täta personalombyten.

Nu tycks SMHI lia insett det ohållbara i det läge, som uppstått genom den
förda politiken. Och så tillgriper man i sin nöd en högst uppseendeväckande
åtgärd och begär hos Kungl. Majit att få anställa utländska meteorologer med
avsevärt högre lön för utlänningarna än för svenskarna, vilkas lön skulle bibehållas.
Skälet härför anges vara, att utlänningarna måste ha erfarenhet av
atlanttrafik. Men att framföra detta skäl är att binda ris åt egen rygg. Varför
Ilar icke SMHI tidigare sörjt för rekryteringen och skickat ut meteorologer
till USA och Island för utbildning? Nu vill nian emellertid anställa
engelska och amerikanska meteorologer. men om inga stå att få, vilket ingalunda
är uteslutet, kan vi vänta ett förslag att anställa tyska meteorologer,
och de är de billigaste. Billighetssynpunkten har hittills tydligen varit den
allt annat överskuggande inom SMHI.

Det kan icke fortgå på detta sätt. Här måste tas verkliga krafttag för att
snabbast möjligt ta igen vad som förlorats genom bristande förutseende och
en olämplig rekryterings- och lönepolitik. Den nuvarande ledningen vid SMHI
får icke förhindra eller försvåra vår flygtrafik. Om den icke kan lösa de uppgifter,
som måste lösas, är det ofrånkomligt att den ersättes med en förutseende
och handlingskraftig ledning. Även här gäller att tillämpa principen
örn rätt man på rätt plats.»

Förhållandena vid institutet ha jämväl påtalats av Civila statsförvaltningens
tjänstemannaförbund i en ledande artikel i oktobernumret av »Statstjänstemannen».
I denna artikel framhålles det bl. a. såsom synnerligen anmärkningsvärt,
att institutet begärt högre löneställning för utländska meteorologer än för
svenska meteorologer med motsvarande allmänna kompetens.

Tisdagen den 4 december 1945.

Nr 40.

Interpellation. (Forts.)

De mot institutet framställda anmärkningarna äro av allvarligt slag. Under
dylika omständigheter måste det synas angeläget, att förhållandena vid
institutet underkastas granskning. Uppenbarligen är det av stor vikt, såväl att
väderlekstjänsten med tanke på den betydelse, denna har för flygtrafiken, ererhåller
en rationell utbyggnad, som att arbetsförhållandena vid institutet bil
ur personalsynpunkt tillfredsställande.

Med anledning av vad ovan anförts får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet framställa
följande frågor: . .

1. Ha förhållandena vid Sveriges meteorologiska oell liydrologiska institut
varit föremål för statsrådets undersökning eller —- örn så icke varit fallet
ämnar statsrådet låta verkställa en dylik undersökning? ^

2. Vilka åtgärder ämnar statsrådet — för det fall förhållandena vid institutet
icke äro nöjaktiga — vidtaga för åstadkommande av bättre rekryterings -möjligheter och ur personalens synpunkt mer tillfredsställande arbetsbetingelser? Delina

anhållan bordlädes.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till interpellation.

Herr Boman i Kieryd, som anförde: Herr talman! På grund av inträffade
förhållanden har landstingets förvaltningsutskott i Jönköpings län nödgats ingå
uppgörelse med en chefsläkare för att förhindra hans aterinträde i tjänst,
då han visat sig uppenbart olämplig för sitt uppdrag och varit dömd till suspension
under viss tid. Överenskommelsen, som innebär betydande utgifter för
landstinget under åtskilliga år, tillkom då förvaltningsutskottet i ett tvångsläge
av ansvar för sjukvården inom länet ansåg sig böra ingripa för att upprätthålla
lugn och arbetsro på den avdelning vid lasarettet, för vilken vederbörande
läkare var chef.

Det inträffade har aktualiserat frågan huruvida anställningsvillkoren för
vissa chefsbefattningar såsom i detta och liknande lall äro ändamålsenliga.

Även örn det inträffade är en isolerad företeelse, är dock frågan av stor principiell
betydelse. Det torde inte vara uteslutet, att vad som bär inträffat kan
upprepas på andra håll och i andra sammanhang, nämligen att en chef visar
sig sakna de förutsättningar, som krävas för uppdraget, men på grund av sin
fullmakt ej kan entledigas från sin befattning. Då man på andra håll, t. ex.
för generaldirektörer och vissa chefsposter inom försvaret, tillämpar andra
grunder, synes en översyn vara önskvärd, då det gäller våra sjukvårdsinrättningar.

Med anledning av det ovan anförda anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att upptaga till prövning spörsmålet om ändrade
anställningsvillkor i fråga örn chefsbefattningarna vid våra sjukvårdsinrättningar,
så att möjlighet gives att entlediga en person, som visar sig sakna de
förutsättningar, som krävas för befattningens omsorgsfulla skötsel?

Denna anhållan bordlädes.

Anmäldes och godkändes
nungen, nämligen

följande

§ 9-

förslag lill

riksdagens skrivelser

lill

Ko -

Nr 40.

Tisdagen den 4 december 1945.

från statsutskottet:

nr 566, i anledning- av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
folkhushållnings departementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckt motion; nr

568, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 569, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
socialdep artementets verks amhetsområde ;

nr 570, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; och

nr 571, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kreditgivningen
till utlandet m. m.; samt

från bevillningsutskottet:

nr 567, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i taxerings förordningen den 28 september 1928 (nr 379).

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,23 em.

lii fidem
Sune Norrman.

Onsdagen deli 5 december 1945 fm.

Nr Kl.

Onsdagen den 5 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Ledamoten av andra kammaren jur. licentiaten P. Hj. Fagerholm är på
grund av febersjukdom oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet från och med
den 5 december tills vidare till och med den 9 december 1945, intygar.

Stockholm den 11 december 1945.

V. L. Lundberg,

leg. läk.

Kammaren beviljade herr Fagerholm ledighet från riksdagsgöromålen under
5 dagar från och med den 5 innevarande december.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander, som anförde:
Herr talman! Herr Skoglund i Umeå har till mig riktat följande frågor:

»Anser herr statsrådet det vara möjligt att under 1946 framlägga förslag
till en statligt ordnad tandteknikerutbildning?»

Jag vill först erinra örn att sedan hösten 1944 en mera provisorisk utbildning
av tandtekniker pågår på bekostnad av statsmedel och under inseende av
tandläkarinstitutets styrelse och lärarråd. För budgetåret 1945/46 har riksdagen
för ändamålet lämnat ett reservationsanslag av 40 000 kronor. I varje
kurs mottas omkring 24 elever. Utbildningen är ettårig.

Förmodligen avser emellertid herr Skoglund med sin fråga ett mera definitivt
ordnande av tandteknikerutbildningen genom statens försorg. Detta
spörsmål är beroende av nu pågående utredning rörande tandläkarundervisningens
organisation och därmed sammanhängande utbildningsfrågor. Enligt
de lämnade direktiven skola de Sakkunniga, som tillkallades i februari 1944,
bland annat undersöka behovet av en statlig utbildning av tandsköterskor och
tandtekniker.

De sakkunnigas arbete är just nu framför allt inriktat på att utforma ett
slutligt förslag till nytt tandläkarinstitut. För egen del har jag ansett denna
fråga så viktig, att jag utan att avvakta remissförfarandets avslutande föreslagit
Kungl. Majit att av riksdagen vid den nu pågående sessionen begära ett
principbeslut i ärendet. Jag har alltjämt den uppfattningen, att en ökad utbildning
av tandläkare är den för folktandvårdens ordnande centrala frågan.
Detta utesluter dock inte, att jag även inser vikten av att ett tillräckligt antal
väl utbildade tandtekniker och tandsköterskor stå till förfogande. Av de sakkunnigas
ordförande har jag under hand erfarit, att man inom kommittén preliminärt
behandlat också sistnämnda spörsmål. Något utformat förslag i ämnet
torde dock inte kunna lämnas under de närmaste månaderna. Med hänsyn härtill
synas utsikterna för att proposition i ämnet skall kunna lämnas till riks -

Svar på fråga.

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Svar 27(1 fråga. (Forts.)

dagen tinder våren 1946 vara ganska mörka. Jag- skall dock med uppmärksamhet
följa saken och ''söka få fram erforderliga förslag så snart detta med
hänsyn till tandvårdsfrågan i dess helhet blir möjligt.

Härefter yttrade:

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Jag ber att till chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för det svar, som nu lämnats på den av
mig framställda frågan. I anledning av svaret vill jag emellertid säga några
ord i det aktuella ärendet.

Tandteknikerbristen är utomordentligt stor, och den förefaller afl komma
att ytterligare accentueras under de närmaste åren. Jag är rädd för att om
inga särskilda åtgärder vidtagas, denna brist kan komma att äventyra den
planerade utbyggnaden av vår folktandvård. Jag förmodar, att det också är
av denna anledning som en del landsting, exempelvis Västerbottens läns, planera
att ordna en egen utbildning av tandtekniker i den mån så är möjligt.
Under hand har jag också fått veta, att norrlandskommittén har sin uppmärksamhet
riktad på frågan och lär ha för avsikt att föreslå några åtgärder i detta
avseende. Jag tror emellertid att en på detta sätt ordnad utbildning av
tandtekniker inte kan bli av någon större omfattning på grund av den kända
bristen på tandläkare. Under alla förhållanden har jag dock den uppfattningen,
att en samordning på detta område skulle vara mycket önskvärd, och en
sådan kan, såvitt jag förstår, inte ske på annat Sätt än genom statliga åtgärder
i en eller annan form.

Frågan örn tandteknikerbristen är för övrigt inte ny. Den har uppmärksammats
långt tidigare. År 1939 framlade särskilda sakkunniga — örn jag inte
missminner mig var det lärarrådet vid tandläkarinstitutet — ett förslag, som
innebar en statligt ordnad utbildning av tandtekniker. Förslaget har emellertid
sedan dess varit vilande och icke föranlett någon åtgärd. År 1943 interpellerade
jag dåvarande ecklesiastikministern och fick veta, att han för sin del inte
ämnade vidta några åtgärder förrän frågan örn ett nytt tandläkarinstitut
hade avgjorts. Nu ligger ett sådant förslag — låt vara att det är preliminärt
— på riksdagens bord. Trots detta förefaller det emellertid som om det skulle
dröja ganska länge innan den framtida tandteknikerutbildningen skulle kunna
ordnas.

Jag är angelägen stryka under, att man härvidlag inte kan rikta något
klander mot den nuvarande ecklesiastikministern, som ju inte kan lia haft vare
sig tid eller möjlighet att ingripa på detta område. Men hans företrädare borde
haft åtminstone vissa möjligheter att söka ordna upp denna- fråga. Tyvärr ha
inte dessa möjligheter utnyttjats. Jag vill därför uttala den förhoppningen,
att statsrådet Erlander ville följa denna fråga med största uppmärksamhet och
vidta alla de åtgärder, som kunna vara erforderliga. Frågan örn tandteknikerutbildningen
är faktiskt av den storleksordningen, att den förtjänar en särskild
uppmärksamhet från statsmakternas sida.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander: Herr talman!
Jag vill endast understryka vad jag redan i mitt svar på frågan framhållit,
nämligen att jag delar herr Skoglunds uppfattning örn denna frågas
vikt för vår folktandvård. Örn det hade varit så, att jag i min hand hade haft
ett utarbetat förslag till lösande av frågan örn tandläkarinstitutet, så skulle
jag inte ha tvekat att omedelbart driva fram även ett förslag beträffande tandteknikerutbildningen.
Nu är det emellertid så, som kammaren säkert känner
till, att jag visserligen har begärt ett bemyndigande av riksdagen att få ta

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Svar på fråga. (Forts.)

ställning i princip till det nya tandläkarinstitutet, men jag har tyvärr ännu inte
fått något utarbetat förslag angående tandläkarinstitutet från de sakkunniga.
Under sådana förhållanden har jag inte vågat att ta på mitt ansvar att
splittra tandläkarsakkunnigas utredningsarbete genom att driva fram teknikerfrågan,
trots att jag delar herr Skoglunds uppfattning örn dess vikt. Jag
anser det nämligen vara nödvändigare att först få ett förslag om det nya tandläkarinstitutet.
Den saken har åsamkat mig åtskilliga bekymmer.

Härmed var överläggningen slutad.

Ordet lämnades på begäran till . Svar på

interpellation*

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt, sorn aniprde:

Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd till mig framställd interpellation
bär herr Ståhl anfört, att i juli 1941 löjtnant C. O. Vrang och furir
L. O. Gåssmör avvikit till tyskarna i Norge respektive till Tyskland, samt
framställt följande frågor:

1. Vilka åtgärder vidtogos från försvarsdepartementets sida för att erhålla
en allsidig inblick i omständigheterna kring dessa båda uppseendeväckande
rymningar, och varför beviljades — efter avsevärd tidsutdräkt avsked i
stället för rymlingarnas efterspanande och strykande ur rultorna?

2. Anser statsrådet, att i detta för krigslydnaden viktiga ärende kontakten
mellan departementschef, kommandoexpedition och underlydande myndigheter
fungerat tillfredsställande?

3. Anser statsrådet, att handläggningen av särskilt fallen Vrang och Gassiner
varit ägnad att upprätthålla de krav, som krigslydnad och disciplin i ett
utsatt läge måste uppställa nied hänsyn till landets säkerhet?

Till svar härpå lämnar jag först en redogörelse för fallet Vrang.

Vrang var i juli 1941 löjtnant vid I 14 och tjänstgjorde vid ett fältförband
i Värmland nära gränsen. I en till Konungen ställd ansökan, som den 2 juli
inkom till regementsstaben vid I 14, anhöll Vrang örn avsked från sin befattning
för att inträda i finsk krigstjänst. Han erinrade i sin ansökan örn att han
den 23 december 1939—30 april 1940 tjänstgjort i svenska fnvilligkaren under
finska vinterkriget. Den 6 juli 1941 — innan avskedsansökningen ännu
behandlats av regementschefen •— avvek Vrang över norska gränsen. Han
kvarlämnade ett brev till sin ställföreträdare, i vilket han förklarade bl. a.,
att han nödgats ta saken i egna händer, då han kommit till visshet örn att vederbörande
militära myndigheter icke komme att villfara hans ansökan örn avsked
och då han icke längre kunde kompromissa med sitt samvete. I brevet
gav han order örn att en vid brevet fogad anmälan till regementschefen örn
avvikandet skulle inges. I denna anmälan erinrade Vrang örn sin tidigare avskedsansökan.
Dagen efter rymningen verkställdes förhör i saken vid Vrangs
bataljon.

I fortsättningen behandlades icke Vrangs avskedsansökan i alla instanser i
samband med rymningen. Med hänsyn till vad i interpellationen anförts anser
jag mig böra lämna en mera ingående redogörelse för ärendets behandling.

lien 8 juli sände regementschefen rapport om rymningen till chefen för
2:a. armékåren. Avskrift av rapporten sändes till överbefälhavaren, under vars
direkta befäl kåren stod, och inkom den 12 juli till högkvarteret samt överlämnades
till arméstabens personalavdelning.

Vrangs avskedsansökan följde delvis andra vägar. Den 13 juli expedierades
ansökningen från regementsstaben vid I 14 till 2:a armékåren med avstyrkan
av regementschefen utan motivering. Från 2 ra armékåren överlämnades av -

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fn;.

Svar pä interpellation. (Forts.)

skedsansökningen till chefen för II :a arméfördelningen med bifogande av avskrift
av den tidigare inkomna rapporten om Vrangs rymning. Avskedsansökningen
tillstyrktes utan motivering av arméfördelningschefens ställföreträdare
och vidarebefordrades jämte rapportavskriften till arméstaben, dit handlingarna
kommo den 20 juli. För erhållande av meddelande huruvida Vrang komme
i fråga för inträde i finska krigsmakten delgav arméstaben finske militärattachén
ansökningen. Svar från denne erhölls först den 2 augusti. Såvitt interpellantens
anmärkning om tidsutdräkt vid beviljande av avsked gäller Vrangs
ansökan kan sålunda framhållas att för beskedet från finske militärattachén
åtgick nära hälften av den tid av fem veckor som ärendets behandling krävde.
Försedd med tillstyrkan av chefen för armén utan motivering inkom Vrangs
avskedsansökan till försvarsdepartementet den 7 augusti. Vid ansökningen
fanns då icke fogad den rapportavskrift örn rymningen, som åtföljde ansökningen
till arméstaben. Denna rapportavskrift kom i fortsättningen att ligga
kvar i denna stab. Den till arméstaben tidigare inkomna rapportavskriften örn
rymningen blev den 23 juli översänd till I 14 depå,'' där den lades till handlingarna.
I konselj den 8 augusti bifölls Vrangs avskedsansökan.

Härav framgår att de militära myndigheter, som yttrat sig i frågan, haft
tillgång till både avskedsansökningen och rapportavskriften örn rymningen.
Kungl. Maj :t erhöll däremot endast den förstnämnda handlingen.

Av uppgifter som Vrang lämnat framgår, att han i Norge hos de tyska
myndigheterna hemställde att bli hjälpt över till Finland för att gå i finsk
krigstjänst. Det framhölls då för honom, att han först borde taga anställning
i tyska Waffen-SS för att få möjlighet att komma till Finland. Av denna anledning
skrev han under kontrakt örn tjänst i Waffen-SS. Sedan han med flyg
över Köpenhamn kommit till Tyskland, försökte man där förmå honom att
övergiva planerna på att resa till Finland och i stället fortsätta i tysk tjänst
inom Waffen-SS. Då Vrang förklarade sig icke ha något intresse av att deltaga
i stormaktskriget, placerades han vid en finsk utbildningsbataljon i Stralsund.
Efter någon vecka kom han till Finland, där han den 2 augusti anmälde
sig hos chefen för den svenska frivilligbataljonen. Han gjorde sedan fronttjänst
vid Hangö till december 1941 och återvände den 20 i samma månad till
Sverige med bataljonen.

I en ansökan — dagtecknad den 12 december 1941 i Hangö — anhöll Vrang
örn återinträde från och med den 1 januari 1942 i sin tidigare löjtnantsbeställning
vid I 14. Denna ansökan tillstyrktes utan motivering av regementschefen,
av arméfördelningschefen och »enligt bemyndigande för chefen för armén» av
arméstabschefen. I konselj den 30 december 1941 beviljade Kungl. Maj:t militär
personal, som fått avsked för inträde i finsk krigstjänst, tillstånd att återinträda
i innehavda beställningar. Enligt detta beslut erhöll Vrang jämte elva
andra officerare rätt att återinträda i tjänst.

Vrang efterlystes icke och blev vid sin återkomst icke ställd under åtal för
rymningen. Med anledning av vad interpellanten anfört om Vrangs senare
kommendering har jag inhämtat, att Vrang under tiden 7—21 mars 1942 och
4 april—30 juni 1945 var placerad som chef för tungt kompani i beredskapstjänst,
förlagt till Jämtland respektive Härjedalen.

Sedan det i samband med en interpellation i riksdagen i juni 1943 blivit
känt, att bl. a. Vrang icke ställts under åtal, skedde detta på föranstaltande
av förre chefen för försvarsdepartementet. Den 5 oktober 1943 dömdes Vrang
av krigsrätt till 12 dagars vaktarrest och 25 dagsböter om 3 kronor. Utslaget
överklagades ej.

Av redogörelsen framgår, att regementschefen avstyrkte avskedsansökningen.
Regementschefen har uppgivit, att avstyrkandet var av principiell inne -

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

börd. Övriga militära chefer, som yttrade sig över ansökningen, tillstyrkte
avsked, oaktat de hade tillgång till handlingarna örn rymningen. Då bifall
till avskedsansökningeu måste framstå som en Vrang beviljad förmån, är det
uppenbart, att tillstyrkandena hade sin grund i att Vrangs avvikande i syfte
att inträda i finsk krigstjänst icke bedömdes lika strängt som en vanlig rymning.
De militära chefer som behandlade ansökningen ha förklarat sig icke ha
haft en tanke på annat än att Vrang — såsom i ansökningen angavs — ämnade
inträda i finsk krigstjänst, en uppgift som också visade sig vara riktig.
Det bör alltså uppmärksammas, att Vrangs rymning av de militära cheferna
icke uppfattades såsom en rymning till tyska krigsmakten utan till den finska.
Det bör även tilläggas, att man i detta läge, efter vad jag kunnat finna, i
Sverige icke hade kännedom örn Vrangs förbindelser med Waffen-SS och ej
heller om hans vistelse i ''Tyskland.

Ehuru Vrang sålunda icke rymde för att inträda i tysk krigstjänst får det
givetvis anses vara en försvårande omständighet att rymningen skedde över
den gräns hans förband var satt att bevaka. Det hade med hänsyn härtill varit
desto angelägnare att uppgifterna örn Vrangs rymning varit tillgängliga vid
Kungl. Maj :ts prövning av hans avskedsansökan och hans ansökan om återanställning.
Av den föregående redogörelsen framgår, att så icke var fallet.
Några handlingar rörande rymningen inkommo i själva verket icke till försvarsdepartementet
förrän saken innevarande år fått förnyad aktualitet. I
detta sammanhang ina framhållas, att chefen för dåvarande lantförsvarets
kommandoexpedition för mig uppgivit, att han vid tiden för behandlingen av
Vrangs avskedsansökan nyss återkommit från semester och med säkerhet icke
hört talas örn Vrangs rymning, innan avskedet beviljades. — Det kan anmärkas,
att kommandochefens i interpellationen åberopade uttalande i denna sak
till en namngiven tidning av interpellanten återgivits oriktigt. — Däremot
hade senare, förmodligen hösten 1941, uppgifter örn att Vrang rymt kommit
till kommandochefens kännedom. Denne hade dock icke heller då erhållit kännedom
örn att Vrang begivit sig till Tyskland. Då Vrangs ansökan örn återinträde
i tjänst inkom till departementet och behandlades i samband med
elva andra liknande ansökningar, hade kommandochefen icke ansett, att det
skulle kunna komma i fråga att behandla Vrangs ansökan som något särfall.
Att däremot Vrang skulle av vederbörlig myndighet lagfaras för sitt avvikande
torde ha ansetts självklart. Med anledning härav hade kommandochefen
icke till försvarsministern framfört de uppgifter han tidigare hört om Vrangs
rymning.

De militära chefernas tillstyrkande av Vrangs ansökan om återinträde i
tjänst och kommandochefens inställning till denna fråga bör ses mot bakgrunden
av att ansökan örn återinträde i svenska krigsmakten efter avsked för inträde
i finsk krigstjänst icke tidigare förvägrats i något enda fall och att
Vrangs kontakt med Waffen-SS ännu icke var känd.

Anledningen till att den vid Vrangs avskedsansökan fogade avskriften av
rapporten om rymningen icke från arméstaben vidarebefordrades till försvarsdepartementet
har icke med säkerhet kunnat utrönas. Även örn direkta föreskrifter
icke kunna åberopas, är det en viktig princip att alla omständigheter
som inverka på ett ärendes bedömande bringas till den beslutandes kännedom.
Dåvarande arméstabschefen som jag berett tillfälle att yttra sig i saken har
förklarat sig icke ha något bestämt minne av ärendet från dess behandling i
arméstaben. Med ledning av data och vad som i övrigt numera är känt har
han emellertid framhållit möjligheten av att avskedsansökningen och rapportavskriften
om Vrangs rymning kommit att åtskiljas vid ärendets behandling i
arméstaben, något som icke senare kunde upptäckas, då på ansökningshand -

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

lingen icke fanns någon anteckning om bilagor. Att rapportavskriften icke
kom försvarsdepartementet till banda, skulle sålunda berott på ett expeditionelit
misstag. Örn denna hypotes är riktig och vem som i så fall förfarit försumligt
torde icke numera kunna utredas.

Vad beträffar åtgärderna i anledning av Vrangs rymning synes interpellanten
hålla före, att Vrang bort efterlysas. Vid ett formellt bedömande — utan
varje hänsyn till under kriget rådande förhållanden eller andra realiteter —
är denna uppfattning oantastlig. Enligt tjänstgöringsreglementet hade det
nämligen ålegat regementschefen att, där han icke funnit annorlunda lämpligt,
vidtaga erforderliga åtgärder för rymlingens efterspanande och efterlysande.
Regementschefen har emellertid förklarat, att sådana åtgärder syntes meningslösa,
eftersom Vrang redan befann sig i främmande land. Härtill må
nämnas, att Vrangs uppehållsort var känd sedan han inställt sig vid svenska
frivilligkåren i Finland. Det kunde då ha ifrågakommit att söka återkalla
honom till Sverige. Detta hade väl knappast låtit sig göra, eftersom Vrang
inträtt i finska krigsmakten.

'' Däremot måste det — som redan i juni 1943 konstaterades — anses anmärkningsvärt,
att Vrang icke tidigare än som skedde stäiltldes under åtal för rymningsbrottet.
Skyldigheten att föranstalta örn krigsrätt för Vrangs lagförande
åvilade regementschefen. Denne bär framhållit, att Kungl. Magrits beslut
örn bifall till Vrangs avskedsansökan, vilket regementschefen antagit
vara fattat med kännedom örn rymningen, av honom tolkats som en indirekt
anvisning örn att åtal ej skulle anställas och i allt fall föranlett tvekan
huruvida initiativet skulle utgå från honom. Även örn innebörden av Kungl.
Majda beslut i avskedsärendet kunnat vålla tvekan, hade det dock bort vara
uppenbart, att rymningsbrottet kunde bli föremål för bedömande endast vid
domstol, något som regementschefen i själva verket synes ha insett. Att innan
domstol bedömt rymningsbrottet placera Vrang i beredskapstjänst vid
norska gränsen kan ej ha varit välbetänkt. — Förre arméchefen har i yttrande
beträffande åtalsfrågan givit uttryck åt den meningen, att Vrang bort
ställas under åtal vid sin återkomst, men har samtidigt erinrat örn att man
allmänt hade en viss benägenhet för överseende med dem som kämpat i
Finland.

Beträffande slutligen fallet Casimer kan jag fatta mig kortare.

Cassmer var i juli 1941 furir vid A 1 och hade då fått några dagars tjänstledighet
för att besöka, släktingar i Norge. Med vederbörligt tillstånd reste
han dit den 8 juli. Efter ankomsten till Norge tog han anställning i tyska
Waffen-SS och underlät att vid tjänstledighetens slut återvända till Sverige.
Samma månad begärde han i skrivelse till regementschefen avsked från shi
furirsanställning. Enligt regementschefens beslut den 1 augusti 1941 blev
ansökningen icke bifallen. På regementsorder den 31 oktober 1941 meddelades
emellertid, att Cassmer beviljats avsked. Enligt egen uppgift tjänstgjorde
Cassmer Aud olika, tyska fältförband. Han återkom till Sverige den 29 januari
1942,. Den 6 februari 1942 dömdes han för rymningsbrottet av krigsrätt
till 15 dagars vaktarrest. Den 1 april samma år återanställdes han av
regementschefen som furir vid regementet.

Avskedet beviljades således avsevärd tid efter rymningen. Härtill må emellertid
framhållas, att avskedet förvisso icke meddelades i Cassmers intresse.
I själva verket hade detta avsked samma innebörd som den av interpellanten
omnämnda strykningen ur rudorna. Det kan emellertid göras gällande, att
regementschefen bort välja en annan formulering än beviljande a-v avsked. Att
Cassmer återanställdes som furir torde haft sin grund i befälsbrist. Det bör
i detta sammanhang framhållas, att avsked för inträde i annan främmande
krigstjänst än finsk icke av Kungl. Majit under beredskapstiden beviljats.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

Svaret på elen av interpelilanten framställda första frågan torde framgå av
det föregående. Att — såsom i den andra frågan antytts — kontakten mellan
myndigheterna icke varit tillfredsställande såtillvida att Kungl. Maj :t ej
erhållit en fullständig bild av läget i fallet Vrang torde även framgå av det
sagda. Vad interpellantens sista fråga beträffar begränsar jag mig till att
framhålla, att både Vrang och Cassmer av domstol ådömts de straff som rymningsbrotten
ansetts’ förskylla. I den mån denna fråga tar sikte på rymningsbrottens
juridiska bedömande anser jag mig icke böra ingå därpå, då det —
såsom även interpellanten synes lia förutsatt — icke tillkommer mig att göra
något uttalande härom. I den mån frågan avser rymlingarnas efterspanande
och lagförande hänvisar jag till vad i det föregående yttrats beträffande ärendenas
handläggning.

Vidare yttrade:

Herr Ståhl: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få framföra ett tack för svaret på min interpellation.
Säkerligen har det varit av värde, att statsrådet fått ett tillfälle att
deklarera, att handläggningen av flera av dessa livligt omdiskuterade ärenden
inte skötts på ett vare sig formellt eller reellt tillfredsställande sätt, en
handläggning, som, såsom statsrådet medger, inte heller överensstämmer med
gällande bestämmelser. Allt vad statsrådet medgivit beträffande den bristande
kontakten mellan olika militära myndigheter hälsas med tillfredsställelse.

Likväl måste jag beklaga, att statsrådet inte ansett sig böra föra ett ännu
mer otvetydigt språk i dessa viktiga ärenden. Beträffande fallet Cassmer
meddelas lakoniskt i interpellationssvaret, att denne i juli 1941 erhållit »några
dagars tjänstledighet för att besöka släktingar i Norge». Måste inte ett sådant
tillstånd mitt under brinnande krig betecknas såsom verkligt anmärkningsvärt,
och följden blev ju också att han inte inom utsatt tid återvände.
Även i fallet Vrang har man det intrycket, att statsrådet — trots de otvetydiga
medgivandena — söker släta över nied hartassen det uppseendeväckande
förhållandet, att rapportavskriften kom att ligga kvar hos arméstaben
och att uppenbarligen ingen kontakt fanns mellan överbefälhavaren och kommandoexpeditionen,
respektive departementschefen. Till denna bristande kontakt
har inte lämnats någon verklig förklaring. Rymningen måste dock för
militärledningen lia framstått som i hög grad uppseendeväckande och som
ett betänkligt symptom på uppluckring av krigslydnaden. Jag måste anse det
förvånande, att statsrådet skyller vad som här inträffat på vad han kallar
ett expeditionelit misstag, ett alltför formalistiskt betraktelsesätt av en mycket
allvarlig realitet. På grund härav kom hela ärendet att erhålla en snedvriden
handläggning.

För undvikande av varje missförstånd ber jag få understryka, hur medveten
jag är därom, att rymlingar till finska armén under vinterkriget ställdes
i särklass''. Den saken är som historiskt faktum ställd över diskussion.
Men jag kan omöjligen godkänna statsrådets och den militära ledningens mening,
att detta gällde även i här påtalade fall. Redan det protokoll, som dagen
efter Vrangs rymning upprättades på förbandet — och ännu mer det senare
upprättade krigsrättsprotokollet — ger klart besked därom, att Vrang gick
över till tysk trupp, alltså just de styrkor, som han i egenskap av kompanichef
hade till främsta uppgift att upprätthålla beredskapen emot. För att även
kammaren skall kunna bilda sig en mening örn det viktiga aktstycke, som
enligt statsrådets redogörelse på grund av ett expeditionelit misstag kom att
ligga kvar på arméstaben, tillåter jag mig här citera ur detta protokoll följande
:

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 40.

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

»Sergeant Karlsson meddelade:

att 6/j kl 1530 regstabsch ville träffa löjtnant Vrang i telefon,

att löjtnant Vrang då icke kunde anträffas vid komp, att lian icke visste
var löjtnant Vrang fanns och att lian själv icke träffat honom under dagen,

alt cykelordonnansen nr 308 60/31 Rudholm omkring kl 1545 kom åkande
med två cyklar och att han på sergeantens förfrågan meddelade att han
enligt löjtnantens order hämtat dennes cykel vid Vängs tullstation, där han
dock icke träffat löjtnanten,

att sergeanten omkring kl 1600 vid middagsmålet frågade uppassaren vpl
323 55/34 Sandlund örn löjtnanten icke skulle komma till middagen och att
denne då uppgav, att löjtnanten ätit frukost kl 0730 och då sagt att han icke
skulle komma hem till middagen utan skulle få middag på den plats där han
kom, och att löjtnanten icke tagit med sig någon mat, . . .»

Därefter följer en redogörelse för det av herr statsrådet omtalade brevet.
Och i den P. M., som vid förbandet upprättades rörande detaljerna vid
Vrangs rymning, läser man följande:

»Vid enligt order 6/7 1941 företagen undersökning angående löjtnant Vrangs
rymning till Norge har förfrågan gjorts hos färjkarlen vid V. Fågelviks färja
samt hos tulltjänstemannen Lorentzsson vid Vängs tull.

Enligt färjkarlens uppgift hade löjtnant Vrang vid kl 0850-tiden medföljt
färjan till västra stranden och hade då medfört cykel samt en å cykeln fastsatt
ryggsäck. Någon beväpning hade färjkarlen icke sett.

Tulltjänstemannen Lorentzsson uppgav att löjtnant Vrang kommit till Vängs
tull vid kl 1000-tiden och där uppgivit, att han hade uppgift att rekognoscera
i terrängen mot gränsen. Vidare hade löjtnant Vrang frågat, huruvida några
trupper varit synliga å vägen vid tullen. Därefter hade löjtnant Vrang frågat,
örn han fick ha sin cykel stående vid tullstugan, vilket icke hade mött
hinder från tulltjänstemannens sida. Efter det löjtnant Vrang ställt ifrån
sig cykeln och tagit på ryggsäcken hade han gående begivit sig på vägen
mot norska gränsen.

Senare på dagen vid omkring kl 1400-tiden hade en värnpliktig, som uppgav
sig vara cykelordonnans hos löjtnant Vrang, kommit till Vängs tull och
uppgivit, att han fått tillsägelse av löjtnant Vrang att avhämta cykeln, som
löjtnant Vrang kvarlämnat. Tulltjänstemannen hade då anat oråd och ringt
till 14 bevakningsplutonens expedition i Töcksfors och anmält det skedda.

Vid av undertecknad tillsammans med sergeant Engdahl, 14. bevplut, företagen
undersökning å vägen Vängs tull—norska gränsen, kunde tydliga fotspår,
som ledde ända fram till gränsen, iakttagas i vägbanan.»

Vrang hade sålunda i sitt brev och regementschefen hade i sin rapport uppgivit
att adressorten var finska armén. Det måste dock av de aktstycken jag
här föredragit, vilka genast vidarebefordrades till arméstaben och dåvarande
överbefälhavaren, ha stått klart, att Vrang de facto begivit sig till de tyska
styrkorna i Norge.

Jag skall inte strida med försvarsministern om frågan, huruvida jag oriktigt
citerat kommandochefens uttalande i Svenska Dagbladet den 31 oktober i år.
Uttalandet är verkligen, avsiktligt eller oavsiktligt, så pass grumligt formulerat,
att det är svårt att tränga till dess kärna. Alldeles oomtvistligt är emellertid
medgivandet, att kommandochefen känt till rymningen. Då emellertid
statsrådet i sitt svar i dag synes lägga hela ansvaret hos arméstaben för att
kunna meddela kommandochefen full och tacksam ansvarsfrihet, är det för
mig tillräckligt att betyga, att jag inte haft anledning och alltså inte heller
åstundat att driva uttalandet i någon viss riktning. Kommandochefen känner till

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

en ytterst viktig sakfråga utan att hålla departementschefen underrättad därom
— så bör det väl dock inte få gå till.

Någon uppmärksamhet måste även ägnas frågan, varför Vrang inte enligt
gällande föreskrifter efterspanades och ströks ur rulloma. Försvarsministern
erkänner, att detta tillvägagångssätt skulle ha varit det formellt riktiga, men
synes ge vitsord åt regementschefens mening, att sådana åtgärder syntes meningslösa,
eftersom Vrang redan befann sig i främmande land. Denna överseende
förklaring till bristen på åtgärder må för kammarens ledamöter gälla
vad den kan. För egen del känner jag mig dock inte helt övertygad, eftersom
det var ett känt faktum, att Vrang gått över gränsen till tyskarna. I andra
fall visades också en anmärkningsvärd fasthet mot militära rymlingar.

Jag hänvisar till det förhållandet, att den ende krigsman, som enligt försvarsdepartementets
P. M. över företagna rymningar avvek till England, värnpliktige
furiren Krook, som avvek den 3/12 1941 och måste återvända efter några
dagar utan att lia lyckats komma fram, ställdes inför krigsrätt, där han
dömdes till två månaders fängelse. Till min kännedom har också kommit ett
fall i kustartilleriet, då en värnpliktig hösten 1941 rymde till England för att
gå i norsk krigstjänst. Han efterspanades ofördröjligen hl. a. i Polisunderrättelser
och ströks ur rullorna. Denne yngling har alltjämt på grund av det
fängelsestraff, som hotar honom, inte återvänt till hemlandet. Man förstår, att
den slående skillnaden i behandling av officeren Vrang och här nämnda värnpliktiga
inte minst för föräldar och annan omgivning måste framstå som ett
egendomligt utslag av militär ordning och svensk rättvisa. Det ligger i öppen
dag, att denna olustiga kontrast omöjligen kunnat vara ägnad att stärka disciplinen
inom den svenska krigsmakten.

Vrangs rymningsfall — hans person är det givetvis inte här tal örn — har,
vid den tidpunkt då förseelsen inträffade, i själva verket visats en välvilja,
Som strider mot bestämmelserna och som kunnat vålla oss stora obehag. Hur
skulle det t. ex. ha gått, örn ett mycket stort antal beredskapsofficerare vid
norska gränsen begett sig över till tyskarna? Skulle de ha behandlats på samma
sätt? Och hur visste för övrigt de militära myndigheterna på dåvarande
stadium, märk väl, på dåvarande stadium, att inte Vrangs intima kännedom
örn svenska militära anstalter skulle kunna utnyttjas? Och slutligen, vilka
tankar skulle tyskarna få om hållningen i den svenska beredskapen emot dem,
då en rymling kunde behandlas på detta generösa sätt? Försvarsministerns redogörelse
kan inte förebygga det omdömet, att vad som skedde vid denna tidpunkt
var ytterst anmärkningsvärt.

Härmed har jag, herr talman, bidragit till att komplettera försvarsministerns
framställning av vad som föregick i samband med rymningen 1941. Då skedde
alltså ingenting mer än att Vrang fick det avsked han begärt. Följande år,
1942, skedde inte heller någonting mer än att Vrang beviljades återinträde i
tjänst och visades det stora förtroendet att under en kortare tid åter kommenderas
som chef för ett beredskapsförband vid gränsen mot Norge, en kommendering
som även statsrådet finner mindre välbetänkt. Följande år, 1943, kiev
Vrang på grund av interpellationsdebatten här i kammaren ställd inför krigsrätt
och dömd till sina 12 dagar jämte 25 dagsböter. Nästa år, 1944, skedde
inte någonting alls. Därmed ansåg Vrang själv och alla som kände till fallet
att hela saken var utagerad.

Men så i år, 1945 på våren, då Vrang lever i lugn och ro vid sitt regemente
sedan han fått hustru och familj, då plötsligt inträffar en för honom avgörande
händelse. Nu, fyra år efter sin förseelse och mer än tre år efter återanställningen
i krigstjänst, samt två år efter avt jänat straff, bär Vrang enligt uppgift sökt in -

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

träde vid krigshögskolan och vid prövningarna placerat sig som en av de allra
främsta. Det oaktat blev han inte kommenderad som elev. Från andra håll meddelas,
att unga officerare inte vunnit befordran eller inte erhållit för senare
befordran nödvändig kommendering, därför att de för ett antal år sedan hyst
extrema politiska tänkesätt. Det är känt, att dessa förhållanden inom vederbörande
personalgrupper uppväckt känslor av osäkerhet och betraktats som
en möjlighet till personliga bihänsyn vid befordran. Det vore av största värde,
örn försvarsministern här i kammaren ville lämna en redogörelse för hur han
själv betraktar dessa anmärkningsvärda förhållanden.

För egen del är jag den förste att erkänna, att bedömningen av denna ari
av utrensning — för att använda ett omstritt men vedertaget ord — är en mycket
svår sak. För mig står det klart, att befattningshavare, som bl. a. genom
sitt personliga ställningstagande avslöjat höggradig brist på omdömesförmåga,
inte kunna få placeras på ansvarsfulla befattningar. Jag har redan tidigare i
annat sammanhang här i kammaren tagit avstånd från den placering av politiskt
brunfärgat militärbefäl på högt uppsatta poster, som bevisligen skedde
under kriget. Och jag är med hänsyn till bedömningens svårighetsgrad och den
Vrangska förseelsens allvarliga karaktär den förste att ifrågasätta, huruvida
en person, som gjort sig skyldig till en sådan handling Som Vrang i ett för
vårt land ytterst allvarligt iäge, verkligen kan anses äga sådana andliga kvalifikationer,
att han bör få möjlighet att avancera till försvarets högre befattningar.
För mig står det dock klart, att det vore en större garanti för oväld
och de anställdas trygghet, örn en sådan gallring som här uppenbarligen skett
verkställdes inte på grundval av hemliga och därför okontrollerbara uppgifter
av någon mer eller mindre anonym instans utan i stället av antingen något
slags offentligt kontrollorgan eller av vederbörande förbandschef under tjänste -

mannaansvar.

Även örn jag sålunda är oreserverat villig att medge det grannlaga i denna
bedömning och dessutom är medveten örn att en gallring måste göras, måste
jag konstatera, att de sido- eller efterbestraffningar, som här fyra år efteråt
i administrativ ordning faktiskt tyckas ha ägt rum, inte äro tillfredsställande
för vedertagen svensk rättskänsla. Örn bestraffningen, såsom jag i interpellationen
påtalat, skett vid förseelsens begående och örn utrensningen kommit, då
den ur alla synpunkter var påkallad, skulle den dels ha väckt allmän tillfredsställelse,
dels verkat välgörande på krigslydnaden, dels framstått som rättvis
och befogad. Då det egentliga straffet kommer fyra år efteråt, i ett helt annat
läge, uppstår lätt den risken, att de pa detta sätt straffade komma att framstå
som relativt oskyldiga syndabockar för ett nu halvt bortglömt men vid tiden
för förseelsen rätt allmänt tänkesätt. Det var ju dock så, att Vrangs rymning
inträffade ungefär samtidigt med transiteringen av division Engelbrecht
genom vårt land och samtidigt med ordern till vårt luftvärn att inte avge verkningseld
mot tyska flygplan, och permittenttrafiken till Norge och Tyskland
hade pågått drygt ett år. Gränsen var på sätt och vis öppnad. Fran inflytelserikt
håll i landet utvecklades tankegångar, som helt harmonierade med dessa
åtgärder. Jag har inte anfört detta, för att söka sak eller gräla örn den sno
som föll i fjol utan endast för att så konkret som möjligt karakterisera deli
miljö i vilken de här påtalade förseelserna skedde. Därtill kommer att de inte
blevo’föremål för åtgärder ifrån överordnades sida, Jag har givetivs ingalunda
heller velat försvara vad Vrang och hans medrymlmgar gjort sig skyldiga till,
tvärtom De borde då, märk då. erhållit eftertrycklig näpst i. stallet för vad
som hände. Jag har här helt enkelt velat uttala min och som jag tror mangus
betänksamhet mot sådana åtgärder, genom vilka ett antal mer eller mindre
balanserade unga män kunna komma att framsta som dem, vi a e er

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Svar pä interpellation. (Forts.)

heten utsett till syndabockar för ett system och tänkesätt, för vilka de snarast
voro offer. Under alla förhållanden synes det mig vara högeligen önskvärt, att
klara och offentligt redovisade linjer följas vid bedömandet av officersaspiranters
och officerares lämplighet för befordran.

Så långt om svaret på frågorna 1 och 3. Beträffande den andra frågan hade
det otvivelaktigt varit lyckligt för den framtida ordningen inom krigsmakten,
örn herr statsrådet med en helt annan skärpa klargjort, att en central inilitärstab
även i fall av semester och minnesförlust helt enkelt inte får fungera på
det sätt som här skett. Likaså skulle man ha behövt få veta, hur det kan inträffa,
att departementschefen hålles okunnig örn ett så viktigt ärende, som
kommandoexpeditionen känner till. På den frågan ger nämligen interpellationssvaret
intet tillfredsställande besked. Det måste enligt min tanke vara en
angelägen uppgift att tillse, att den bristande kontakt, som i detta fall uppdagats
och som i ett allvarligt läge skulle kunna leda till ödesdigra konsekvenser,
hädanefter med alla medel förebygges.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! En central del av interpellantens
anförande utgjordes av en missuppfattning. Jag förstår nautrligtvis attén sådan
kan uppkomma. Jag anser det vara min skyldighet att genast tillrättalägga
denna.

Interpellanten yttrade ungefär så, att efter krigsrättens dom 1943 affären
Vrang bort vara utagerad. Då hade han fått sitt straff för rymning, och då
borde ingenting mera ha skett i den saken, men 1945 blev han efterbestraffad
genom att icke erhålla kommendering till krigshögskolan.

Jag vill för min del bara här meddela, att det finns icke någon förbindelse
mellan Vrangs rymningsbrott och det därpå följande straffet och den förvägran
att ge honom kommendering till krigshögskolan, som sedermera skedde. Det
finns icke någon förbindelse. Jag har också den uppfattningen, att när en
sak är slutbehandlad av domstol, så är den avgjord, och då skall det inte ske
mer i den saken. Att jag icke ville föreslå Vrangs kommendering till krigshögskolan
hänger samman med en annan sak. Det är politiska avgöranden,
som därvid legat till grund. Vid tiden för Vrangs avvikande till Finland var
om honom i politiskt avseende endast följande känt, och det har sedermera
bestyrkts vid ett polisförhör; det gäller alltså här icke några anonyma meddelanden.
Han hade 1933 som 16-åring under några månader varit medlem av
en nationalsocialistisk ungdomsorganisation. Därefter hade han fram till 1941
icke deltagit i någon politisk verksamhet. Det hade i stället inträffat ett
par andra ting. Han hade vid ett tillfälle sökt att komma över i fransk krigstjänst,
och han hade vid ett annat tillfälle försökt att komma över i grekisk
krigstjänst under Greklands krig med Italien. Det var alltså 1941 icke någon
anledning att betrakta Vrang såsom en nazist. Man fick ju närmast av lians
register det intrycket, att han var en kondottiär, som lånade sitt svärd åt skilda
håll i yrkesintresse. Men efter återkomsten till Sverige från den senaste finska
krigstjänstgöringen uppträdde Vrang plötsligt såsom en framstående ledare
inom svensk socialistisk samling. Han blev »Ländermann» för Gästrikland
och Hälsingland och sålunda partiets förtroendeman i denna trakt och arbetade
aktivt för den nationalsocialistiska rörelsen. Det var dessa omständigheter
och icke rymningen som gjorde, att jag i början av detta år icke ansåg mig
kunna föreslå hans kommendering till krigshögskolan.

dag delar i hög grad interpellantens åsikter örn det otillfredsställande i den
nu pågående1 politiska prövningen av befälskandidater inom det svenska försvaret,
och jag tror att interpellanten skulle göra saken en tjänst genom att,
här i riksdagen i egenskap av riksdagsman föreslå de åtgärder, som han anser

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm

Svar på interpellation. (Forts.)

böra vidtagas i stället för de nu pågående. Då kunde ju även interpellanten
ge ett bidrag till denna intrikata frågas lösning.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag vill säga till statsrådet Sköld, att jag med
intresse och överraskning hört den redogörelse han här lämnat för orsakerna
till Vrangs uteblivna kommendering. Jag har nämligen här i min hand krigsrättens
protokoll, daterat den 27 juli 1943. Statsrådet säger nu att Vrang
efter sin återkomst från Finland uppträdde som ledare för ett nationalsocialistiskt
parti uppe i sin hembygd, en uppgift som jag varken vill eller har
någon anledning att betvivla. Men jag vill upplysa om att i krigsrättens protokoll
upges följande beträffande Vrangs politiska åsikter: »På särskild fråga
förmälde Vrang, att han vid 15 års ålder ett par månader varit inskriven i nationalsocialistiska
arbetarpartiet men att han därefter icke varit enrollerad
i något politiskt parti och överhuvud taget var han icke numera politiskt intresserad.
» Detta är således långt efter återkomsten från Finland.

Jag vill också meddela statsrådet till belysning av hela detta ärende, att
man i de kretsar, som intressera sig för fallet Vrang, har en helt annan uppfattning
örn handläggningen. Jag har ett annat aktstycke här, som är skrivet
av en av Vrangs närstående, där denne säger, att därest något fel begåtts av
svenska myndigheter, bör icke Vrang lida därför. Detta vore ett grymt straff
för en redan sonad förseelse. Men däremot sägs här ingenting som tyder på
några sådana omständigheter, som herr statsrådet anförde.

Emellertid är det för mig alldeles uppenbart, att därest det förhåller sig
såsom herr statsrådet här meddelat, så har jag ingen anmärkning att rikta
emot det förfarandet. Jag bara fasthåller vid det önskemål, som jag uttalade
redan i mitt förra anförande, nämligen att här borde ske en offentlig redovisning
eller i varje fall lämnas möjlighet för de intresserade inom de kårer,
för vilka detta är en livsfråga, att få del av orsakerna till de kommenderingar
som ske. Det är alldeles självklart, att detta system med hemligstämplande
och anonymitet, som nu tillämpas, för dessa kårer innebär en hög grad av
osäkerhet, och jag hemställer verkligen till den nye chefen för försvarsdepartementet,
huruvida han inte skulle kunna medverka till en ordning, som både för
allmänheten och för de berörda kårerna vore bättre än den nuvarande. Om
något skall sägas örn behandlingen av fallet Vrang, såsom det här belysts från
sina olika aspekter, så är det väl ändå detta, att det visar att det hittillsvarande
sättet att handlägga dessa frågor icke är tillfredsställande.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Vougt: Herr talman!

Jag förstår mycket väl, att herr Ståhl gärna vill göra så mycket som möjligt av de
frågor han tagit upp i denna interpellation. Jag hoppas emellertid att han vill
medgiva och att kammaren också vill godtaga, att jag från min sida ingalunda
gjort något försök att bagatellisera de missförhållanden, som otvivelaktigt blottats.
Jag har inte ett ögonblick stuckit under stol med att jag finner det ådagalagt,
att arméfördelningschefen och arméstabschefen, som 1941 fingo kännedom
om den rapport, i vilken de erforo att Vrang rymt över den norska gränsen, ha
handlat felaktigt, när de icke togo en annan ställning till hans avskedsansökan
än de gjorde. Jag måste sedan fasthålla vid att vad som förklarar att Kungl.
Maj:! icke tagit ställning till saken på det sätt som man nu anser att Kungl.
Maj:t borde ha gjort, är det expeditionella misstag, som utgjordes därav, att
rapporten om rymningen stannade vid arméstaben och att endast Vrangs avskedsansökan
kom vidare till försvarsdepartementet. Jag tycker inte att herr
Ståhl gör saken någon tjänst genom att i sin tur bagatellisera detta ganska vik -

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

tiga faktum, som ju helt och hållet är avgörande för behandlingen i kommandoexpeditionen
och hos Kungl. Maj :t.

Jag hade tänkt att jag möjligen skulle belysa vikten av dessa båda politiska
mål en smula genom att beröra de båda personer, som det gäller, Vrang och Gassiner.
Det är ju dock alltid obehagligt att beröra personliga förhållanden. Av
statsrådet Sköld har nyss omnämnts att Vrang, sådan han kom att framstå för
sina militära chefer 1941, uppenbarligen icke var en person, örn vilken man hade
anledning att misstänka att han skulle rymma över den norska gränsen och alltså
komma i kontakt med tyska militära myndigheter av sympati för dem. Som
statsrådet Sköld säger, hade Vrang 1939 på hösten efter ett besök i Frankrike
skrivit till franska militära myndigheter och frågat om han fick komma i fransk
militärtjänst. Man hade ifrån Frankrike svarat honom med att skicka ett prospekt
för tjänstgöring i främlingslegionen. Detta frestade honom inte, och följaktligen
fullföljde han inte saken den gången. Sedan koni första finlandskriget.
Dåvarande chefen för armén har bekräftat en uppgift av Vrang, att Vrang under
vintern 1941 i Jämtland frågat arméchefen, huruvida det vore möjligt att över
England komma till Grekland för att gå i grekisk krigstjänst. Grekerna befunno
sig då i den första delen av sitt krig för sin frihet. Vrang begärde alltså att
få komma i grekisk krigstjänst. Saken fullföljdes emellertid icke, men detta är
ju faktorer som tillsammantagna måste ha medverkat till att de militära cheferna
icke betraktade Vrang som en person, av vilken man kunde vänta att han
skulle desertera ur svensk krigstjänst för att vända sig emot Sverige. Det var ju
så mycket mindre anledning för dem att göra detta som motiveringen för hans
rymning 1941 varit att han ville gå i finsk krigstjänst.

Jag skall inte här gå in på fallet Cassmer. Jag anser mig inte ha anledning
att göra detta. Jag skulle möjligen kunna tänka mig, att herr Ståhl och jag finge
tillfälle att titta på Cassmers papper och herr Ståhl skulle då bekräfta min uppfattning.
Jag tror inte att jag överdriver då jag säger, att anledningen till att
Cassmer kom i tysk krigstjänst var någonting så enkelt som en ung mans väg till
ena pigo. Det låg inget politiskt bakom, utan det var andra omständigheter, tillvaron
av en fästmö m. m. sådant, som jag anser vara alltför personligt för att
man skulle kunna gå in på det, men som, örn man känner till det, kan göra domen
över Cassmer något mindre politiskt betonad.

Till sist vill jag endast säga med anledning av vad som yttrats av herr Ståhl
beträffande de politiska bedömanden, som vi i nuvarande läge ha ansett det nödvändigt
att göra, när det gäller befordran av officerare och underofficerare, att
jag givetvis icke skall försumma att ge riksdagens konstitutionsutskott möjlighet
att vid sin granskning under nästkommande år bedöma de ställningstaganden,
som jag har gjort. Jag förutsätter att samma möjlighet kommer att stå till
buds, när det gäller min företrädare. Därjämte skulle jag gärna önska att det
funnes någon möjlighet att dryfta de här bedömandena med representanter för
officers- och underofficerskårerna. Jag har redan haft denna sak under övervägande,
och skall taga upp den ånyo. Att jag nu inte kan lämna något besked, huruvida
jag kan se någon lösning där, beror på att hela denna sak är ganska ömtålig
och får mycket noga övervägas.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få uttala min
stora tillfredsställelse med de direkta positiva resultat, som han1 ställt i utsikt.
Jag vill också säga honom, att jag icke på något sätt velat bagatellisera de medgivanden,
som han gjort, men jag måste nog säga, att han gav ordet »expeditionellt
misstag» i debatten en annan betoning än den jag fick för mig, när jag läste
svaret. Då fick jag nämligen en känsla av att det var i viss mån ett överslätande
av något oerhört, som här skott.

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Svar på interpellation^. (Forts.)

Beträffande fakta kring löjtnant Vrang kan jag icke underlåta att göra en
reflexion med anledning av de upplysningar, som nu lämnats. Jag gör detta icke
för att polemisera mot vare sig den nuvarande eller den förutvarande chefen för
försvarsdepartementet. Statsrådet Sköld säger här, att man visste örn att Vrang,
då han år 1942 återkom från Finland, var nazist och ledare för en nazistisk organisation.
Icke förty kommenderades Vrang både 1942 under en kortare period
och i år — märk väl i år — under en ganska lång period såsom chef för ett
tungt kompani vid Härjedalens och Jämtlands gränser. Man måste väl ändå uttala
sin förvåning över att något sådant kunnat inträffa.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 4,

Herr statsrådet Sträng avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 389, angående
anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 5.

Svar pd Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal erhöll på begäran
interpellation- ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Carl Lindberg
till mig framställt följande två frågor:

1) Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga några åtgärder för att livräddningsväsendet
utmed norrlandskusten skall bli mera effektivt, samt

2) är herr statsrådet beredd att för riksdagen framlägga förslag örn så stort
anslag till Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne att sällskapet sättes
i tillfälle att placera och underhålla ytterligare minst en livbåt utmed
norrlandskusten ?

Frågorna äro föranledda av två allvarliga sjöolyckor, som i början av november
i år inträffade i Bottniska viken.

Den 2 november förolyckades det danska motorfartyget Lilleaa ungefär 30
distansminuter ost från Rönnskärs fyr. Nödsignaler från fartyget, som var på
resa från Kemi till Nestved, uppfattades av Luleå radiostation, som klockan
7,40 på morgonen fick vetskap örn fartygets position. Klockan 8,25 meddelades
från fartyget att det höll på att kantra och att besättningen måste lämna fartyget.
Klockan 9 avgick bogserångare från Luleå för att bistå besättningen.
Vid samma tid startade ett flygplan från Luleå för att söka besättningen. Vidare
avgick på förmiddagen samma dag bärgningsångaren Valkyrian från Holmsund
för att likaledes lämna hjälp. Först följande dag omkring klockan 1 påträffade
Valkyrian en livbåt och en flotte från Lilleaa. Endast en man var
vid liv, medan övriga tillhopa tio man, som befunnit sig i livbåten och å flotten,
avlidit. Den överlevande har uppgivit, att Lilleaa troligen sprungit läck.

Vidare förliste den 8 november i år tremas tade motorskonaren Delos vid
Fågelharet å norra hälsinglandskusten. Delos, som var på resa från Gotland
till Svanö med last av kalksten, överraskades utanför hälsingekusten av svår
nordostlig storm med snötjocka. Vindstyrkan uppgick till omkring 20 sekundmeter.
Utanför Brämö gick toppen på aktermasten och hela förmasten över
bord, och med dessa delar av riggen släpande i vattnet började fartyget driva.
På grund av rigghaveriet nedsattes fartygets styrförmåga i den gröva sjön.
Motorn var dock i gång. Det beslöts att sätta fartyget på land, och med god
fart länsade fartyget mot kusten, där det strandade omkring 200 meter från
land vid Fågelharet. Det svåra vädret samt bränningarna vid strandningsplatsen
omöjliggjorde till en början alla försök från land att med båt nå haveristen.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

Först den 9 november på morgonen, sedan vinden avtagit, lyckades en båt taga
sig ut till fartyget. Då hade av den till sex man uppgående besättningen alla
utom en avlidit till följd av förfrysning.

På kuststräckan från området norr om Gävlebukten till finska gränsen finnas
för närvarande inga andra anstalter för räddning av skeppsbrutna än en
livräddningsstation å Holmön i Norra Hvarken. Denna station, som är utrustad
med en äldre motorlivbåt, har anlagts av Svenska sällskapet för räddning af
skeppsbrutne. Då lotsstyrelsen år 1937 upprättade en plan för livräddningsväsendets
ordnande, framhöll styrelsen, att å norrlandskusten hade haverier,
enligt vad erfarenheten dittills visat, mestadels inträffat å sådana ställen vid
kusten, där lotspersonal funnes till hands att bringa hjälp. Därför kunde man
räkna med att de vid lotsplatserna befintliga lotsbåtarna skulle kunna vid behov
nyttjas jämväl för livräddningsföretag. I anslutning till denna uppfattning
föreslog lotsstyrelsen, att frågan örn anskaffande för norrlandskusten av
särskild materiel för räddning av skeppsbrutna skulle ställas på framtiden.
Lotsstyrelsen åberopade då jämväl det förhållandet att, såvitt känt vöre, vid
skeppsbrott, som under de sista årtiondena inträffat å denna kust, det ej spillts
några människoliv, som skulle kunnat räddas, därest särskilda anstalter för
räddning av skeppsbrutna funnits. Lotsstyrelsen nämnda plan förelädes 1938
års riksdag i samband med äskande av medel till livräddningsväsendet, och
någon erinran mot planen anfördes då icke.

Beträffande Lilleaa-olyckan, som inträffade jämförelsevis långt ut till
havs, förhåller det sig så. att även om särskild materiel för räddning av
skeppsbrutna funnits att tillgå, är det icke sannolikt, att ytterligare människoliv
skulle kunnat räddas. I vad avser Delos är det möjligt, att, örn en raketapparat
funnits till hands och kunnat sättas in tillräckligt snabbt, besättningen
kunnat räddas. Däremot torde en livräddningsbåt icke ha kunnat uträtta
något. I detta fall, då vinden med 20 sekundmeters styrka blåste mot
land, torde största utsikt till räddning av de skeppsbrutna förelegat, därest ombord
å Delos funnits linkastargevär. Det bör därför övervägas att i bestämmelserna
örn den livräddningsmateriel, som skall finnas ombord a fartyg, intaga
föreskrift om att i denna materiel skall ingå jämväl linkastargevär.

Med anledning av de nu timade sjöolyckorna har lotsstyrelsen på min begäran
upptagit frågan om livräddningsväsendet på norrlandskusten till förnyad
behandling och har till Kungl. Majit överlämnat skrivelse med förslag i ämnet.

Lotsstyrelsen uttalar, att det mest effektiva medlet att undsätta skeppsbrutna
å norrlandskusten vore att anskaffa patrullerande räddningskryssare.
För att fullgod beredskap skulle kunna upprätthållas utefter hela norrlandskusten,
erfordrades dock minst sex dylika kryssare. Det kunde beräknas, att
sex patrullerande räddningskryssare skulle draga en anskaffningskostnad av
tillhopa omkring 1 200 000 kronor och en årlig drifts- och underhållskostnad
av omkring 120 000 kronor. Med hänsyn till dessa betydande kostnader ansåge
styrelsen det icke kunna ifrågasättas, att staten skulle hålla dylika kryssare.

Lotsstyrelsen har i stället undersökt, huruvida stationära motorlivbåtar och
raketapparater kunna vara till nytta å denna kust. Styrelsen har därvid framhållit,
att på stora delar av norrlandskusten bebyggelsen vore synnerligen gles,
och att det i många fall icke torde vara möjligt att få bemanning till livräddningsstationerna,
örn de skulle förläggas till platser, där de bäst behövdes. Den
nordligaste delen av norrlandskusten karakteriserades och av djupa och splittrade
skärgårdsområden, där stationära livräddningsbåtar icke kunde beräknas
vara till samma nytta som på en mera öppen kust. Vidare vore vägnätet
betydligt mindre utvecklat i Norrland än i södra Sverige, hör att en raket -

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

apparat skall kunna fylla sitt syfte fordrades tillgång’ till goda vägar. Av nu
anförda skäl kunde det enligt styrelsens uppfattning icke komma i fråga att
a norrlandskusten inrätta livräddningsanstalter i samma utsträckning som i
södra Sverige. Beträffande de ställen av norrlandskusten, där betingelser överhuvud
förefunnes för ett livräddningsväsende med stationära anstalter, har
lotsstyrelsen nu framlagt förslag om inrättande av ett antal dylika anstalter.

Detta förslag innefattar inrättande av tre livräddningsstationer utrustade
med stationära motorlivbåtar. Dessa skulle förläggas, en i trakten av Järnäs
söder örn Umeå, en i trakten av Stocka på hälsinglandskusten och en på lämplig
plats utanför Söderhamn. Bortsett från området kring Holmöarna, där livbatssällskapet
haller en stationär motorlivbåt, skulle enligt lotsstyrelsens förslag
behovet av motordrivna båtar för livräddningsändamål å övriga delar av
norrlandskusten i varje fall tills vidare kunna fyllas av lotskuttrarna vid de
olika lotsplatsen^ Härvid förutsättes dock, att till Ursvikens lotsplats utanför
Skellefteå och Härnösands lotsplats anskaffas nya, för ändamålet specialbyggda,
med lufttankar utrustade lotskuttrar. Förslaget förutsätter alltså nyanskaffning
av tre särskilda motorlivbåtar och två specialbyggda lotsbåtar.

Härjämte förordar lotsstyrelsen anskaffande för norrlandskusten av ett antal,
förslagsvis tio, raketapparater av en ny och mera lätthanterlig konstruktion
än de för södra Sverige nyttjade. Det kan i detta sammanhang nämnas,
att lotsstyrelsen å hälsinglandskusten redan stationerat en raketapparat, som
kunnat flyttas från en å annan ort indragen raketstation. Ytterligare föreslår
lotsstyrelsen anskaffande av ett 100-tal linkastargevär, varav en del dock
skulle placeras å lots- och fyrplatser jämväl i övriga delar av riket.

Lotsstyrelsen beräknar, att förslagets genomförande erfordrar särskilda anslag
till belopp av tillhopa 460 000 kronor. Styrelsen uttalar vidare, att detta
förslag far anses innefatta ett minimum, vilket icke bör underskridas, därest
staten överhuvud skall hålla ett livräddningsväsende å denna kust. Förslaget
är för närvarande föremål för prövning. Det är min avsikt att i anledning därav
föreslå Kungl. Majit att göra vissa anslagsäskanden till nästkommande
års riksdag.

Herr Lindbergs första fråga besvarar jag alltså jakande. Å den andra frågan
finner jag mig i nuvarande läge, innan Kungl. Majit fattat ståndpunkt till
lotsstyrelsens förslag, ej kunna giva något svar.

Härpå yttrade:

Herr Lindberg: Herr talman! Jag skall be att få framföra mitt tack till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet för det svar han lämnat
på min interpellation, och jag ber också att på förhand få tacka för det intresse,
han i en ^framtid kommer att visa dessa frågor. Då jag emellertid kommer
att säga några ord ytterligare, är detta icke såsom någon som helst kritik
vare sig mot det föreliggande svaret eller mot de åtgärder, som man ämnar
vidtaga. I samband med denna interpellation ha emellertid vissa frågor dykt
upp, som kanske behöva diskuteras och måhända kunna komma att diskuteras
ytterligare här i riksdagen. Det är emellertid ett par frågor, som med anledning
av svaret blivit alldeles särskilt aktuella, och då skulle jag för min del
vilja i första hand understryka möjligheten av att utrusta våra fartyg med
linkastargevär. Jag föreställer mig, att en sådan räddningsattiralj icke kan
ställa sig så ^särskilt dyrbar, utan att det skall kunna vara möjligt även för
ägare till små fartyg att skaffa sig ett sådant livräddningsvapen .— örn jag
får kalla det sa. Det är att hälsa med tillfredsställelse, att den saken kommer
att undersökas.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vidare kan man också med anledning av svaret sätta i fråga, örn icke det
bör finnas en översyn på den livräddningsattiralj, som skall finnas på alla
fartyg. Här skola nämligen finnas flottar och livräddningsbåtar. Visserligen
var det fartyg, örn vars flottar och livbåtar det talades, ett utländskt fartyg,
men det behövs nog, att man har en översyn över flottar och livbåtar även på
svenska fartyg. Detta är egentligen en krisföreteelse, och de flottar, som man
använt under kriget, behöva kanske ersättas med annan människor mera skyddande
livräddningsattiralj.

Härtill kommer också en annan fråga, som, jag vet icke för vilken gang i
ordningen, aktualiserats i detta svar, och den gäller det svenska fartyget Delos.
Det uppges i svaret, att förmasten och toppen på aktermasten gått förlorade,
varigenom fartygets styrförmåga minskats, samt att detta förmodligen
varit en av orsakerna till att fartyget stötte på grund. Det har också varit
synligt i någon tidning ett meddelande om att masten på fartyget skulle ha
varit rutten och att detta varit orsaken till att fartygets rigg gick över bord.
Det är emellertid en annan sak, som icke på något sätt omnämnts i tidningspressen
och icke heller i annat sammanhang, nämligen att fartyget gick med
hjälpmaskin. Det heter, att det varit en tremastad motorskonarc — man kallar
dem också för motorseglare — och det har också påpekats, att pa dessa
fartyg finns egentligen ingen annan drivkraft än motorn. Man har nämligen
tagit bort seglen helt och hållet, därför att man icke ansett sig ha någon användning
för dem. Man har visserligen möjlighet att rigga upp seglen och
ha dem underslagna till en del, men icke alls i den omfattning, att man kan
göra sig någon större tjänst av dem. Vidare ligga dessa segel i förvaring. Örn
de skulle kunna tagas fram i ett sådant väder, som rådde vid detta tillfälle —
Delos gick under i en storm av 20 sekundmeters vindstyrka — skulle seglen
otvivelaktigt blåst ur liken ganska fort. Det redde sig blott med denna maskinkraft,
mten det har påståtts, att denna maskinkraft icke varit tillräckligt
stark för att vid det här tillfället kunna driva fram fartyget, utan att man
måst vidtaga den hjälpåtgärden att länsa eller försöka komma in under skyddad
kust. I alla fall misslyckades detta, och fartyg och besättning gingo bort.
Örn det nu av den sjöförklaring, som någon gång skall avlämnas, måhända
kommer att framgå, att masten varit rutten, borde det vara en signal till fartygsinspektionen
eller till dem, som lia att skaffa med översynen av dessa saker,
att tid efter annan göra sig underkunnig örn huruvida verkligen dessa
segelfartyg äro utrustade för färd i dåligt väder, och att, örn så icke är förhållandet,
hindra dem att fortsätta och se till att erforderliga reparationer vidtagas.

Jag skall icke säga mera örn den här saken. Det är blott en enkel liten fråga,
som kanhända statsrådet skulle vilja vara villig att taga under övervägande.
Jag ber honom icke lämna något svar på frågan utan endast, att han måtte
taga den under övervägande vid den fortsatta behandlingen av dessa angelägenheter.
Det gäller, huruvida det skulle kunna finnas någon möjlighet, att
de bidrag, som lämnas från enskilda företag till det privata livräddningsväsendet,
på något sätt kunde bli skattefria, varigenom man kunde få hjälp till
att bygga ut runt våra kuster ett ännu effektivare livräddningsväsende än
det vi ha.

Herr Ståhl: Jag har vågat begära ordet i denna fråga för att under ett
par minuter fästa herr statsrådets uppmärksamhet på att det finns även andra
kuster här i landet som behöva livräddningsstationer. Det finns ett stort innanhav
som heter Vänern. Där förekomma ganska ofta svåra sjöolyckor. Jag
behöver blott påminna om att under den gångna hösten förliste den 25 augusti

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

göteborgsångaren Eva några hundra meter utanför Skoghall, då fem personer
av de elva ombordvarande omkommo, och den 10 november en dansk
motorseglare vid Lurd, varvid tre av de fyra ombordvarande omkommo.

Här har man gjort en undersökning i privat regi av vad för livräddningsattiralj
som finns; tyvärr finns det faktiskt ingenting alls. Här skulle något
behöva göras. Sakkunniga ha den meningen, att saken borde kunna ordnas
genom relativt enkla åtgärder i anslutning till fyrvaktare och fiskare på sådana
punkter i skärgården, som man vet äro särskilt utsatta.

Jag har, herr talman, med dessa ord velat fästa statsrådets välvilliga uppmärksamhet
även på sjön Vänern och hoppas, att i samband med de åtgärder,
som statsrådet ställt i utsikt för norrlandskustens vidkommande, även Vänerns
kuster kunde komma i beaktande. Detta är i hög grad av behovet påkallat.

Vidare yttrades ej.

§ 6.

Föredrogs den av herr Fagerholm vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr^ statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående vissa
förhållanden vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Boman i Kieryd vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående ändring av
anställningsvillkoren i fråga örn chefsbefattningarna vid landets sjukvårdsinrättningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 25, med uppgift å ett från
1944 års lagtima riksdag vilande förslag till ändrad lydelse av § 33 mom 5
§ 45 morn. 2 och § 80 riksdagsordningen.

Förslaget antogs.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets memorial nr 26, med förslag till införande i reglementariska
föreskrifter för riksdagen av en ny paragraf, betecknad såsom § 17;
samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 282, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ersättning till
Hemsö kommun för vissa kommunen åvilande skatterestitutioner;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition om tullfrihet för vissa till
riket införda partier penicillin; och

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängt bemyndigande
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45.

Kammaren biföll vad utskotten i detta memorial och dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

§ 10.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 52, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn verkställighet av frihetsstraff
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 oktober 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 342, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
tiil

1) lag örn verkställighet av frihetsstraff m. m.;

2) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

3) lag angående ändrad lydelse av 17 och 18 §§ lagen den 9 april 1937
(nr 119) örn verkställighet av bötesstraff;

4) lag örn ändrad lydelse av 38 § strafflagen för krigsmakten;

5) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn ungdomsfängelse
;

6) lag angående ändrad lydelse av 7 och 8 §§ lagen den 18 juni 1937 (nr
461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

7) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober 1914 (nr
325) örn krigs domstolar och rättegången därstädes;

8) lag angående ändring i 19 § förordningen den 16 februari 1864 (nr 11
s. 101) örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;
samt

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939 (nr 315) örn
särskild undersökning i brottmål.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, innefattande
förslag till vissa ändringar i lagen örn verkställighet av frihetsstraff
m. m.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda förslaget till
lag örn verkställighet av frihetsstraff m. m. — måtte för sin del antaga av
utskottet framlagda förslag till

1) lag örn verkställighet av frihetsstraff m. m.;

2) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

3) lag angående ändrad lydelse av 17 och 18 §§ lagen den 9 april 1937
(nr 119) om verkställighet av bötesstraff;

4) lag örn ändrad lydelse av 38 § strafflagen för krigsmakten;

5) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn ungdomsfängelse; 6)

lag angående ändrad lydelse av 7 och 8 §§ lagen den 18 juni 1937 (nr
461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

7) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 23 oktober 1914 (nr
325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes;

8) lag angående ändring i 19 § förordningen den 16 februari 1864 (nr 11
s. 101) om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall; samt

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939 (nr 315) örn
särskild förundersökning i brottmål;

B) att motionerna 1:433, 1:434, 11:649, 11:650 och 11:651 måtte anses
besvarade genom utskottets hemställan under A).

Förslag till
lag om verkställighet
av
frihetsstraff
m. m.

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)

Enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag skulle 3, 24, 45 och 76 §§ lagen
om verkställighet av frihetsstraff m. m. hava följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

3 §.

Under fångvårdsstyrelsen beslutar, där ej annorlunda är stadgat, fångvårdsanstalts
styresman i frågor angående de intagnas behandling och anordnande
av eftervård åt dem.

24 §.

Verkställigheten skall ske på sådant
sätt att den intagnes tillrättaförande
främjas. Han skall sysselsättas med
lämpligt arbete och är skyldig att med
flit och ordning utföra arbete som
klagges honom samt att ställa sig till
efterrättelse för anstalten gällande
ordningsregler ävensom de föreskrifter
och tillsägelser som meddelas av
anstaltens personal.

Intagen skall behandlas med fasthet
och allvar och med aktning för hans
människovärde. Han skall sysselsättas
med lämpligt arbete och i övrigt erhålla
sådan behandling att hans anpassning
i samhället främjas. Skadliga
verkningar av frihetsförlusten
skola såvitt möjligt förebyggas.

Den intagne är skyldig att med flit
och ordning utföra arbete som ålägges
honom samt att ställa sig till efterrättelse
för anstalten gällande ordningsregler
ävensom de föreskrifter
och tillsägelser som meddelas av anstaltens
personal.

En av fångvårdsstyrelsen utarbetad redogörelse för verkställighetens syfte
och organisation samt för de stadganden och föreskrifter som angå de intagnas
behandling skall hällas tillgänglig för de intagna.

Fängelsefånge skall avtjäna hela
straffet i öppen anstalt såframt det
ej med hänsyn till hans ålder, hälsotillstånd
eller tidigare vandel, förefintlig
möjlighet att bereda honom
arbete eller förhållandena i övrigt
måste anses olämpligt.

§•

Fängelsefånge skall undergå straffet
i öppen anstalt, såframt det ej
med hänsyn till hans ålder, hälsotillstånd
eller tidigare vandel, förefintlig
möjlighet att bereda honom arbete
eller förhållandena i övrigt måste anses
olämpligt.

76 §.

Har straffånge, fängelsefånge eller bötesfånge gjort sig skyldig till förseelse
som avses i 75 § och är iförseelsen sådan latt den påkallar svårare disciplinstraff
än där sägs, må på framställning av styresmannen fångvårdsstyrelsen
ålägga fången särskilt straff genom förlängning av verkställighetstiden
med högst fjorton dagar. Ej må genom sådan bestraffning eller upprepade
bestraffningar verkställighetstiden förlängas med mera än en tredjedel,
ej heller med mera än sammanlagt tre månader.

Reservation hade avgivits av herrar Linnér, Gezelius och Rylander, vilka
föreslagit, att 45 § i lagen örn verkställighet av frihetsstraff m. m. skulle erhålla
följande lydelse:

Fängelsefånge som ådömts en strafftid icke överstigande tre månader bör
undergå straffet i sluten anstalt, såframt det icke av särskilda skäl finnes
lämpligt, att han undergår straffet i öppen anstalt. Beträffande fånge som
vid verkställighetens början ej fyllt tjugofem år gälle vad i 44 § stadgats.
Fånge med längre strafftid än tre månader skall undergå straffet i öppen an -

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
stalt, så framt det ej med hänsyn till hans ålder, hälsotillstånd eller tidigure
vandel, förefintlig möjlighet att bereda honom arbete eller förhållandena i övrigt
måste anses olämpligt.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Lindqvist, som anförde: Herr talman! I avseende å föredragningen
av första lagutskottets utlåtande nr 52 föreslås,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis samt punkten A) på det
sätt, att de däri tillstyrkta lagförslagen föredragas vart för sig, det med 1)
betecknade, i den mån så erfordras, paragrafvis med promulgationsbestämmelse,
ingress och rubrik sist, varefter och sedan alla lagförslagen blivit genomgångna
utskottets hemställan i punkten A) föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet,

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres,

att, därest kamrarna fatta från utskottets förslag avvikande beslut, utskottet
må äga att för riksdagen föreslå härav påkallade jämkningar,

att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer utskottet må äga vidtaga
de ändringar, som kunna påkallas av kamrarnas beslut, samt

att, för den händelse utskottets förslag kommer att i någon del återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende
å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar.

Detta förslag bifölls.

Punkten A) 1).

Utskottets förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Efter föredragning av 1 § yttrade:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Zetterberg: Herr talman!
I mitten på 1800-talet genomfördes flera viktiga reformer på straffverkställighetens
område. De mer eller mindre barbariska straff, som förut hade tilllämpats,
blevo då i stor utsträckning ersatta med cellstraff, förvaring i enrum.
Vi stå nu i begrepp att ta ett nytt viktigt steg för straffverkställighetens
humanisering. Cellstraffet har inte visat sig medföra alla de fördelar
som man hade hoppats på. Bl. a. hade man tänkt sig att en fånge, som fick
sitta i ensamhet, skulle få särskilt stora möjligheter att komma till rätta med
sig själv och bli en bättre människa. I själva verket har erfarenheten visat,
a-tt cellstraffet i stället medför stora risker för psykiska skador. Den onaturliga
isoleringen verkar nämligen förslöande och nedbrytande.

I det förslag, som nu föreligger för riksdagen, är cellstraffet i princip avskaffat.
^ De intagna skola i regel arbeta gemensamt och i viss utsträckning
också få tillbringa fritiden tillsammans. I dessa hänseenden liksom beträffande
övriga huvudfrågor gäller emellertid, att det inte skall bli någon stel
schematisering. Tvärtom är det en genomgående princip i förslaget, att de intagna
skola underkastas individuell behandling. Som grund härför skall —
frånsett korttidsfångarna — ligga en noggrann undersökning av varje intagen
person, hans föregående och hans framtidsmöjligheter. Denna undersökning
skall göras av anstaltens styresman och läkare under den första tiden
efter intagningen.

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Förslag till lag örn verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)

Straffen skola verkställas antingen på öppna eller på slutna anstalter.
De sistnämnda få i regel en mera traditionell prägel, ehuru med mera ljus,
luft och hygien än på de äldre inrättningarna. De öppna anstalterna däremot
verka kanske rent av revolutionerande: de skola ligga på landet och vara
försedda med logementshus, ekonomibyggnader och olika slags verkstadslokaler,
utan någon mur eller stängsel omkring. I själva verket är emellertid nyheten
inte så stor. Den har redan i viss utsträckning blivit prövad inom vår
fångvård — och med mycket goda resultat.

Genom att dela upp klientelet på flera anstalter skall man få ökade möjligheter
att verkställa en differentiering i syfte att förebygga olämplig påverkan
mellan skilda element, att hålla de intagna till rationellt arbete av
olika slag och överhuvud taget att möjliggöra en på samma gång human och
effektiv behandling.

Jag har nu bara kunnat antyda vissa huvuddrag hos den föreslagna nya
straffverkställigheten. Men bakom dem och alla de övriga reglerna i förslaget
ligger den grundtanken, att straffet, i stället för att nedbryta den
dömde, skall vara ägnat att ge honom ökade möjligheter att börja ett nytt
liv i frihet.

Nu kan man ju säga, att det visserligen är mycket bra, örn straffet är
konstruerat så, att det i möjligaste mån medför dylika verkningar, men att
detta inte är den enda uppgift som straffet har. Straffsanktionen har, liksom
många andra samhälleliga ingripanden, också en mera allmän funktion, som
sträcker sig utöver det enskilda fallet. Här kommer man in på den svårbedömda
frågan örn straffens betydelse för den allmänna laglydnaden, alltså
om straffsystemets inverkan på alla vanliga medborgare, som inte begå något
brott. Att överhuvud taget lagbestämmelserna i stort sett bli respekterade och
att därigenom rättsordningen upprätthålles, beror på ett invecklat samspel
av olika faktorer: uppfostran, sedvänjor, moralföreställningar o. s. v. I uppbyggnaden
av detta stora komplex ingår säkerligen det regelbundna utdömandet
och verkställandet av straff såsom en viktig psykologisk faktor. Den
rättslärde ledamoten av denna kammare, herr Lundstedt, bär i sina arbeten
örn straffets natur särskilt betonat, att det härvid inte, såsom man kanske
förut har tänkt sig, i främsta rummet är fråga örn omedelbar påverkan genom
avskräckning, utan framför allt om ett indirekt skapande av motiv och
moralföreställningar. Man kan kanske tala örn ett slags psykologisk fjärrverkan
av straffet.

När det. skall skapas en ny utformning av straffverkställigheten, måste man
naturligtvis beakta, att denna allmänna verkan av straffet inte blir försvagad
eller gar förlorad. Vissa farhagor härför ha yppats i diskussionen kring denna
reform. Gentemot dessa farhågor har emellertid strafflagberedningen kraftigt
understrukit, att det centrala i straffet är själva frihetsförlusten och att
den _ närmare utformningen av detaljerna i verkställigheten — som är så
viktig för den enskilde fången — spelar en underordnad roll, när det gäller
straffets allmänna funktion. Och denna uppfattning ter sig naturligtvis särskilt
välgrundad, när man lägger huvudvikten vid straffets fjärrverkan genom
moralbildning. Bland fångvårdsmän och andra sakkunniga socialarbetare är
det också känt, att frihetsförlusten allmänt uppfattas som det väsentliga i
strafflidandet. Jag har därför kommit till den uppfattningen, att allmänpreventiva
skäl inte behöva hindra en sådan utformning av straffet, som är
behövlig för att i möjligaste mån verka uppbyggande på dem som drabbas
därav.

Huvudgrunderna för reformen, som jag nu har berört, kvarstå oförändrade
alltifrån strafflagberedningens förslag, genom den kungl, propositionen

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
och till det betänkande, som första lagutskottet nästan enhälligt har samlat sig
omkring. Och detsamma gäller om de flesta bland de många detaljerna i
förslaget.

I fråga om de ändringar, som utskottet har förordat i propositionen, är det
bara en sak, som jag vill beröra. Det gäller en bestämmelse med allmän räckvidd,
nämligen början av 24 § i utskottets förslag. I propositionen — där motsvarande
regel fanns i 25 § — stadgades, att intagen skall behandlas med aktning för
hans människovärde. Denna regel har utskottet kompletterat sålunda, att behandlingen
också skall ske med fasthet och allvar. I och för sig är det intet
att invända häremot. Men jag hyser en vists oro för att detta tillägg skall kunna
missförstås. Jag vill därför understryka, att det föreslagna stadgandet örn behandling
med fasthet och allvar inte får tagas till intäkt för några onödiga repressiva
åtgärder. De infogade orden måste läsas i samband med den från propositionen
kvarstående regeln örn aktning för den intagnes människovärde.

Utskottet bär varit enigt om alla frågor i detta stora förslag utom på en
punkt, nämligen beträffande 45 §. Tre reservanter ha föreslagit, att fängelsefångar,
som ha ådöpits kortvariga straff, högst tre månader, i regel skola
förvaras på slutna anstalter. Utskottets majoritet har däremot, liksom propositionen,
förordat att dessa fängelsestraff i allmänhet skola avtjänas på
öppna anstalter, i motsats till de kortvariga straffarbetsstraffen. Denna fråga
har varit föremål för ingående behandling i olika instanser och blir säkert
närmare belyst under den följande debatten. Jag vill nu blott framhålla, att
reservanternas förslag i ett mycket stort antal fall skulle nästan helt utplåna
skillnaden mellan fängelse och straffarbete. Och eftersom straffskalorna för
olika brott för närvarande äro uppbyggda, på denna skillnad, ser jag häri ett
nästan avgörande hinder för reservanternas förslag.

Efter det nästan enhälliga utskottsutlåtandet vågar jag nu hoppas, att denna
stora humanitära reform i dag skall vara i hamn. Jag känner då ett starkt
behov av att få uttala ett tack till de många personer, både utom och inom
fångvården, som ha arbetat för detta förslag för att skapa bättre framtidsmöjligheter
åt dem, som samhället måste straffa. Särskilt vill jag nämna tre
personer. Den första av dem är fru Else Kleen, som har utfört en ovanlig
pionjärgärning i humanitetens tjänst. Hon fick länge kämpa för sina idéer. I
dag ha alla samlat sig omkring dem. — Jag vill vidare nämna herr Schlyter,
som med aldrig svikande kraft och intresse har arbetat med detta lagförslag,
först som ordförande i strafflagberedningen och sist som ordförande i utskottet.
Och till slut vill jag tacka min företrädare, herr Bergquist, som har nedlagt
ett så stort intresse på saken under sin verksamhet som chef för justitiedepartementet.

För mig är det en stor ära och glädje att ha fått frandägga denna reform
för riksdagen, och jag hoppas, herr talman, att utskottets förslag skall bifallas.

Herr Lindqvist: Herr talman! Innan jag säger några ord örn det till
behandling föreliggande lagförslaget, vill jag gratulera herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet till att få sätta sitt namn under detta stora
lagförslag, vilket, såsom jag hoppas, riksdagen örn några timmar kommer att
ha antagit. Det är en stor och betydelsefull lag, som här förelägges riksdagen,
och med det intresse, som herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
har visat för denna fråga, i det att han så snart efter sitt tillträde av
justitieministerposten har vidtagit de åtgärder, som varit erforderliga för att
tora lagförslaget fram till riksdagen, så har han gjort sig val förtjänt av den
lyckönskan, som jag här uttalat.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr hO.

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Förslag lill lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)

Men, herr talman, det är också en annan person, som på ett särskilt sätt har
gjort sig förtjänt av att få sitt namn till dagens protokoll, och det är Karl
Schlyter, presidenten i hovrätten över Skåne och Blekinge. Presidenten Schlyter
har säkerligen mer än någon annan nedlagt ett stort arbete för den humanisering
av svensk fångvård, som denna lag syftar till att åstadkomma.

Vid 1942 års riksdag förelågo ett par motioner med begäran örn en översyn
av straffverkställigheten. Första lagutskottet, som behandlade dessa motioner,
avstyrkte dem, då utskottet ansåg att de frågor, örn vilka motionärerna
ville ha en utredning, redan voro under utredning. För detta sitt avstyrkande
av motionerna anförde första lagutskottet bl. a., att vissa av de i motionerna
berörda frågorna, såsom klientelets uppdelning, cellsystemet samt arbetets organisation
och ersättning voro förtjänta av närmare utredning. Då emellertid
ifrågavarande spörsmål voro nära förbundna med de straffrättsliga reaktionsformernas
reformering, borde strafflagberedningen, som anförtrotts utredningen
härav, i samband därmed beakta de nämnda verkställighetsfrågorna.

Det nu föreliggande förslaget till reform av straffverkställigheten är i allt
väsentligt grundat på den utredning, som strafflagberedningen utfört. Beredningen
har, med beaktande av sambandet mellan verkställighetens och straffsystemets
reformering, ansett att med hänsyn till reformbehovets styrka först
borde upptagas frågan örn verkställigheten.

Jämte dessa verkställighetsfrågor berör förslaget samtliga övriga spörsmål,
som angå verkställigheten av straffarbete, ungdomsfängelse, förvaring och internering.
Förslaget omfattar även den av strafflagberedningen behandlade
frågan örn fångvårdens anstaltsorganisation, dock endast i vad angår de grundläggande
principerna för anstaltsväsendet.

Justitieministern har i sin proposition med några mindre ändringar godtagit
beredningens förslag, och första lagutskottet har för sin del i allt väsentligt
tillstyrkt den föreliggande propositionen. Vid en blick i utskottsuflåtandet
tycker man sig kanske finna, att det är många paragrafer, som blivit ändrade,
men de sakliga ändringarna äro inte så många, som man skulle tro, när
man ser antalet paragrafer som äro ändrade. I vissa fall är det mer i forin än
i sak som ändringar ha blivit gjorda, och vidare är det här som alltid annars
när det gäller en lag så, att ändringar av en paragraf medföra följdändringar
i en hel del andra paragrafer.

Jag vill för min del inte säga, att alla de ändringar, som utskottet gjort i
propositionen, ha medfört förbättringar, men vi ha inom utskottet ansett, att
det skulle vara lyckligt, örn denna lagstiftning kunde genomföras med så stor
enhällighet som möjligt inom riksdagen, och därför Ira vi sökt att jämka och
kompromissa, och jag tycker nog att vi lyckats ganska bra därmed. Det är
bara i fråga örn en enda paragraf, som det inte har lyckats oss att uppnå full
enighet, nämligen beträffande 45 §, som gäller ungdomsfängelse. Vid denna
paragraf ha tre av utskottets ledamöter anmält reservation.

Tvisten gäller här, huruvida fängelsefånge med kort strafftid skall avtjäna
straffet i öppen eller sluten anstalt. L t skot tets förslag innebär, att fängelsehål?®
skall undergå straffet i öppen anstalt, saframt det cj med hänsyn till
fångens ålder, hälsotillstånd eller tidigare vandel, förefintliga möjligheter att
bereda honom arbete eller förhållandena i övrigt måste anses olämpligt. Reservanterna
anse för sm del, att det skulle bli ett alltför lindrigt straff för
fängelsefången att få komma till en öppen anstalt och att därtill en, två eller
tre månader är en för kort tid att vistas ute på en koloni.

Det är tydligt att det råder delade meningar i denna fråga, alltså örn den
öppna anstaltens lämplighet för korttidsfångar. särskilt fängelsefångar. Det
visa en del motioner, som äro framkomna här i riksdagen, och när vi ha läst

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
de remissvar, som inkommit i anledning av strafflagberedningens förslag, lia
vi också sett, att man i flera av dessa svar vänt sig mot den öppna anstalten
för fängelsefångar.

För min personliga del var jag nog också en tid något tveksam när det
gällde denna fråga, men efter att återigen lia besökt en del såväl slutna som
öppna anstalter bär jag kommit till den uppfattningen, att den öppna anstaltsvården
inte är en så mild strafform som många vilja göra gällande. Genom
mitt riksdagsarbete har jag i många år varit i tillfälle att följa svensk fångvård^
och det står för mig alldeles uppenbart, att svensk fångvård av i dag
är någonting helt annat än vad denna fångvård var för några tiotal år sedan.
J a g vill därmed^ inte lia sagt, att våra gamla slutna fängelseanstalter äro bra
— långt därifrån — men dessa anstalter äro dock inte så filia som många
tro, som inte varit i tillfälle att se dem. I många fängelser Ilar man numera
inte celler av den gamla typen, utan verkligt trevliga rum, och man har också
försökt att pryda upp korridorerna genom att sätta dit blommor i krukor och
annat, vilket allt medveniar till att skapa ett helt annat och hemtrevligare
intryck än förr.

När det åter gäller de öppna anstalterna, har jag sett av debatten i fråga
örn öppen eller sluten anstalt, hurusom motståndarna till fångvård på öppen
anstalt ha velat måla ut de öppna anstalterna såsom varande att jämställa
med de allra bästa pensionat. Det kan man ju för all del säga är riktigt i en
del fall. Det gäller t. ex. kanske Skenäs, där vi ha de pojkar, som blivit dömda
till ungdomsfängelse — alla, som varit där och sett denna anstalt ha måst
medge att den är mycket trevlig. Men trots all denna trevnad så vilja inte
pojkarna gärna vara där, ty det är i alla fall någonting de förlorat och'' det är
friheten. Det är domstolens dom, förlusten av friheten, som. är det svåra.

För ett par år sedan besökte en grupp ledamöter från första lagutskottet
den anstalt i Norrköping, där vi lia de för förvaring omhändertagna. Särskilt
de av oss, Som inte förut besökt någon sådan anstalt, blevo rent ut sagt förvånade
över att finna, hur trevliga rummen och lokalerna i övrigt vörö. Jag
var vid det tillfället i sällskap med riksdagskamra.ten Axel Landgren, och när
vi gått och tittat på det hela och sett, hur man försökt pryda lokalerna med
krukväxter och med draperier och sängöverkast, som internerna själva gjort.

så säger Landgren — jag hoppas att han ursäktar att jag nämner det här_

till mig: »Det dröjer nog länge, innan de skånska lantarbetarna få lika fina
rum som de här intagna lia.»

Jag har med detta velat i någon mån påvisa, att svensk fångvård inte företer
en så mörk bild, som många vilja göra gällande. Inom första lagutskottet
ha vi, som .sagt, gjort en del resor för att kunna bilda oss en någorlunda sakligt
grundad uppfattning örn både den slutna och öppna anstaltsvården, och
vi ha således besökt även slutna anstalter. Den sista av dessa, som vi besökte,
var Långholmen.

Långholmen är ju en anstalt, som kanske inte haft så gott rykte. När jag
talade med en av de intagna där — det var en ling man — och sade, att jag
honpades att han, när han kom ut, ordnade det så för sig, att han inte kom
tillbaka igen, så svarade han: »Det går inte. Har man varit på Långholmen,
så vill ingen ha en i sin tjänst mer.» Men trots vad som sagts om Långholmen''
sa finnas där arbetslokaler, sorn äro mycket bättre än många arbetslokaler
som äro belägna t. ex. vid bakgardar och nere i källarvåningar i Stockholm.
Det finns, också på Långholmen en avdelning med vanliga rum, och den voro
de kvinnliga utskottskamraterna särskilt intresserade av att få se. Och när de
gjort det, så säde de: »Ja. har man det inte sämre lin så, är det väi inte så farligt
att vistas här.» Men trots detta betvivlar ,iag, att. vare sig dessa kvinnliga

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Förslag till lag örn verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
kamrater eller några andra skulle finna trevnaden så stor, om de inte kunde gå
därifrån, när de ville.

När cellstraffet infördes och man alltså gick över från gemensamhetsfängelse
till cellfängelse, var det en stor reform och en humanitär åtgärd. Men det
har visat sig— det säger erfarenheten dem, som ständigt syssla med detta —
att eellstraffet icke är det bästa utan att man måste pröva sig fram till något
annat, och nu ha vi ju också sedan flera år tillbaka prövat oss fram med den
öppna anstaltsvården. Den första öppna anstalten var väl Singeshult inom Mariestads
fängelseområde. Var och en som sett den oell talat med internerna där
måste lia fått den uppfattningen, att bär har den öppna anstaltsvården visat
sig mycket fördelaktigare än den slutna.

När vi nu skola gå in för den öppna anstaltsvården i större utsträckning,
än som nu är fallet, är det dock inte meningen, att vi med en gång skola lämna
å sido de slutna anstalterna och bara ha öppna anstalter. Det tror jag icke
är möjligt. Varken justitieministern eller några andra som sysslat med denna
sak tro väl, att detta skulle vara lyckligt, och det är icke heller meningen, att
det skall bli så, utan liksom vi hittills prövat oss fram, så skola vi göra det
även i fortsättningen. Utskottet har också givit uttryck åt den uppfattningen
— jag skall emellertid icke citera dess uttalande — att man på detta område
måste röra sig försiktigt fram, så att man inte går fortare fram, än att man
har anledning att tro, att det skall hålla.

När nu reservanterna mena, att den öppna fängelseformen skulle vara för
mild, så vill jag framhålla, att det nog är mången — säkerligen är det rattfylleristerna
som reservanterna peka på — som hellre skulle vilja sitta i en cell
i ett slutet fängelse än komma till en öppen anstalt. Det beror naturligtvis
på vilken ställning i samhället rattfylleristen har. Örn vi tar en person, en
direktör höll jag på att säga — men det är ju inte bara direktörer som bli rattfyllerister,
fastän det nog hänt en och annan gång att en sådan blivit det —
eller en annan i en liknande ställning, så skulle jag tro, att om en sådan bleve
dömd till två månaders långelse för rattfylleri, han mycket hellre ville avtjäna
dessa månader i en sluten anstalt än i en öppen. Han skulle säkerligen tycka,
att det vore ett mycket strängare straff att vara i en öppen anstalt än i en
sluten. Det har sagts här i debatten, att om exempelvis en jordbruks-, en skogsarbetare
eller en som är van att vara ute oell arbeta i skog och mark skulle få
ett par månaders fängelse i en öppen anstalt, så skulle han inte känna detta
som något särskilt straff. Jag för min del tror, att det är alldeles tillräckligt,
att han berövas friheten och att han får något ordnat arbete därute på den
öppna anstalten.

Det har också sagts från reservanternas sida och av dem som dela deras
uppfattning, att det är svårare att få ett ordnat arbete på öppna anstalter än
på de slutna. Jag tror, att man tar fel i detta fall. Jag förstår väl, att det
ibland kan stöta på svårigheter att få ordnat arbete på de öppna anstalterna,
men svårigheterna äro säkerligen icke mindre när det gäller de slutna anstalterna.
Utskottet har på mer än ett ställe strukit under, och det sägs också i propositionen,
att det icke är meningen, att internerna, när de komma ut på de
öppna anstalterna, skola få föra ett lättjefullt liv, utan det är ju meningen,
att de även där skulle få arbete. Jag förutsätter, att när en person dömes till
fängelsestraff och kommer ut på en öppen anstalt, det då finns ordnat arbete
för honom att tillgå.

Herr talman! Jag tror inte att jag behöver säga mer om detta lagförslag.
Justitieministern har nyss redogjort för lagens innehåll bättre, än jag kan
göra det, och vi lia ju också utskottsutlåtandet att tillgå, vilket jag förmodar
att åtminstone en del av kammarens ledamöter har tagit del av. Jag vill så -

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Förslag till lag erin verkställighet av frihetsstraff ra. m. (Forts.)
lunda, herr talman, för att medverka till att debatten inte blir alltför lång
nöja mig med vad jag här anfört, och jag hemställer om bifall till utskottets
förslag i dess helhet.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag instämmer med herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet däri, att vi här stå inför en mycket stor
reform. Det är ju ett högst betydande och ingripande lagförslag, som här föreligger.
Jag vill också framhålla, att det är ett ovanligt intressant lagförslag,
och det synes mig därför egendomligt, att kammarens ledamöter inte genom
sin närvaro i kammaren visa, att så är förhållandet. Jag menar, att lagförslaget
är intressant inte bara för rättsvetenskapsmannen utan också för lekmannen.

Det är också särskilt upplyftande att i vår hårda tid — där omständigheterna
stundom kunna tvinga människor, som eljest äro besjälade av den
djupaste aktning för människovärdet, att handla i strid mot humanitetens
grundsatser — det är särskilt upplyftande, säger jag, att i en sådan tid finna
människokärleken satt i högsätet i ett lagverk angående de olyckligaste människorna
i samhället. Ingen torde väl numera vare sig kunna eller vilja bestrida,
att en reform på detta område verkligen är trängande av nöden. Det
finns väl, efter de utredningar som numera föreligga, knappast någon, som
skulle vilja ta avstånd från cellstraffets principiella avskaffande, eller någon,
som skulle vilja motsätta sig en väsentlig utvidgning av den öppna anstaltsvården.
Den kvinna och den president samt de övriga skarpsinniga och
behjärtade människor, som så energiskt gått in för dessa humanitära strävanden,
vilkas resultat nu ligger här på bordet, dessa människor ger jag gärna
min vördsamma hyllning. Men detta hindrar icke, att jag måste anse, att allvarliga
tvivelsmål yppa sig beträffande anordnandet av den öppna vården med
hänsyn till graden av personliga friheter och förmåner, som den skall medföra.

Huruvida förslaget i detta avseende går för långt eller icke, därom vågar
jag för min personliga del icke bestämt uttala mig. Jag är icke fackman i
en sådan fråga. Det förefaller mig, som örn var och en av oss här skulle behöva
en utredning till stöd för vårt omdöme i ämnet, och vad jag nu vill göra,
det är just att framställa en anmärkning angående bristfällig motivering för
förslaget i nyss berörda avseende. Även örn jag icke heller beträffande denna
anmärkning vågar betrakta mig såsom fackman, så bottnar den dock i forskningar,
som jag under flera år har bedrivit angående rättens och då även
strafflagens funktion i samhället. Dessa forskningar ledde mig först och främst
till den uppfattningen, att själva straffet alls icke kunde lia någon verklig
grund i brottslingens så kallade skuld. Brottslingarna oell deras handlingar äro
lika litet som andra människor och deras handlingar något annat än lekbollar
i det stora kausulsammanhanget. När brottslingen undergår sträfflidandet
gör han icke detta, därför att han ådragit sig skuld, icke därför att han
rättvisligen gjort sig förtjänt av straffet, utan han gör det endast och allenast
därför, att hans handling faller in under en paragraf i strafflagen.

Man bör följaktligen icke spörja efter grunden till straffet utan har att
ställa frågan så: vad är grunden till sträf flugen såsom i kraft varande rätt!
Vad är grunden till att samhället u^ehåller en strafflag? Vid svaret på den
frågan förfaller allt tal om samhällets rätt att straffa på grund av brottslingens
skuld, och man inser, att samhället måste hålla sig med en strafflag
hell enkelt för att kunna. leva. Uppehållandet av en strafflag är absolut nödvändigt,
för att samhällsorganisationen icke skall duka under på grund av

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
översvämningen av sådana handlingar, som vi nn, därför att vi ha en strafflag,
kunna karakterisera som brott. Är icke detta obestridligt?

Men är, vad jag nu sagt, riktigt, då är det också logiskt nödvändigt, att
strafflagens sociala funktion anses just bestå däri och icke i något annat än
att verka hämmande mot, ''prevenera mot, brottsligheten i samhället. Inom ramen
härför, det vill säga utan att väsentligen minska på effektiviteten i denna
strafflagens brottsprevenerande funktion, har man att söka inrätta straffet
eller, såsom man också kan säga, straffverkställigheten i överensstämmelse
med humanitetens bud. Men att i sådant avseende tala örn individual-prevention
eller i allt fall låta den individuella synpunkten likställas med, för att
icke säga dominera över, hänsynen till strafflagens nyss nämnda sociala funktion
att prevenera mot brottsligheten — det synes mig vara att radikalt förvrida
situationen. Denna strafflagens allmänna prevention avser självfallet
alla i samhället, vare sig de blivit straffdömda eller icke. Att särskilt orda
örn prevention mot straffklientelet genom dess tillrättaförande eller, som del
förr hette, moraliska förbättring är föga verklighetstroget. Vad det i fråga
om sträffklientelet gäller, det är i allmänhet raka motsatsen, nämligen att tillse,
att straffets demoraliserande, fördärvbringande verkningar å den straffdömda
i möjligaste grad motarbetas. Men straffverkställighetens utbildning för
detta syfte måste, i enlighet med vad nu sagts, principiellt infogas inom ramen
för strafflagens prevenerande funktion i samhället.

Örn straffet sålunda enligt sakens egen natur i allmänhet måste verka demoraliserande
eller nedbrytande på delinkventen, vill jag dock icke bestrida,
att någon enstaka individ kan moraliskt påverkas i positiv riktning under
strafftiden; och jag medger gärna, att antalet sålunda påverkade kan förutses
komma att betydligt ökas efter genomförande av denna reform. Det torde för
övrigt vara ganska givet, att så sker. Man jag frågar: vad har detta med strafflagens
sociala funktion att skaffa? Strafflagens sociala funktion gäller miljonerna
och icke en, relativt sett, handfull straffdömda individer.

Innan jag strax gör min konklusion i avseende å det föreliggande förslaget,
måste jag påpeka, att strafflagen till en del fullgör sin prevenerande funktion
genom att i människors medvetande väcka fruktan för straffet, men att
det prevenerande syftet i vida högre grad tillgodoses genom effekter i det
undermedvetna, genom så kallad moralbildning eller, mera träffande — eftersom
det alls icke rör sig örn något i etisk mening högtstående — genom alstrande
och underhållande av en allmän spontan, instinktiv inställning hos människor
att handla i överensstämmelse med strafflagens bud. Denna strafflagens
inverkan på människornas handlingsinstinkter beror på ett synnerligen
invecklat psykologiskt förlopp, som det är omöjligt för mig att här närmare
söka redogöra för. Jag nöjer mig med att säga, att den förnämsta motvikten
mot brottsimpulserna hos en person verkar mycket indirekt, i det att den utgöres
av det socialt-psykiska trycket på honom från den honom omgivande
miljön, där man på särskilda grunder kan säga, att ett moraliskt kraftkomplex
ackumulerats till förmån för lagarnas efterlevnad.

Även i strafflagberedningens betänkande och i propositionen talas om
strafflagens allmänpreventiva funktion, varvid även den moralbildande verkan
namnes. Men det torde av vad jag sagt framgå, att den sålunda i förarbetena,
liksom i herr statsrådets och chefens för justitiedepartementet inledningsanförande
i dag, framträdande uppfattningen icke, djupare sett, har något
gemensamt med den åskådning, jag nu skisserat. Såsom jag ser på saken,
måste en oundgänglig förutsättning för en reform som denna lia utgjorts av
en fackmannamässig utredning örn att reformen icke råkar i konflikt med
strafflagens sociala funktion, det vill säga om att reformens genomförande

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
icke kunde befaras väsentligen nedsätta strafflagens förmåga att fullgöra
sin funktion och alltså icke kunde befaras föranleda en väsentlig ökning av
brottsligheten i landet. I förarbetena icke blott saknas en sådan utredning,
utan man synes icke ens'' ha känt behov av densamma. Man har nöjt sig med
påståenden — enligt min mening på intet sätt argumentationskraftiga — örn
att allmänpreventionen icke kommer till korta genom denna reform. Dessa påståenden
varken kan elller vill jag bestrida. Men om någon kommer och påstår
det rakt motsatta, så varken kan eller vill jag bestrida det heller. Vad jag
efterlyser är ett utredande utlåtande i denna fråga av en därtill kapabel
kriminalpolitiker eller annan vetenskapsman med såväl psykologisk blick som
djupgående utbildning i psykologi. Själv anser jag mig, såsom jag redan
antytt, långtifrån kompetent att företa en sådan utredning, även örn jag
kanske icke är en så dålig psykolog som folk i allmänhet föreställer sig att
jag är.

Jag upprepar, vad jag sagt, herr talman: det är icke omöjligt, att denna
reform verkligen i det hela är väl inpassad inom ramen även för vad jag
menar med strafflagens sociala funktion. Och förhåller det sig så, då gör man
med denna lag ett mycket stort framsteg i civilisation. Ingen kan hoppas detta
starkare än jag. Vid dessa förhoppningar stöder jag mig också på styrkan
i den nutida sociala andan. Jag menar, att örn vi göra det tankeexperimentet,
att en sådan lag som den nu föreslagna skulle ha genomförts för t. ex. hundra
år sedan, tror jag inte, att det kan råda någ-on tvekan örn, att då ett oerhört
bakslag skulle blivit följden av lagen. Ett sådant bakslag behöver icke nu
befaras, och jag tror, att nian kan hysa grundade förhoppningar örn att detta
förslag verkligen är väl funnet. Å andra sidan får man icke glömma, att
humaniseringen av straffverkställigheten kan drivas så långt, att resultatet
blir inhumant mot samhället, i första hand mot de kontingenter som genom
minskningen i strafflagens brottshämmande effekt komma att bilda nya tillskott
till de på anstalterna intagnas klientel. Jag är beredd, att gå hur långt
som helst i fråga örn straffets humanisering, blott samhället icke kan befaras
taga allvarlig skada därav. Denna radikalism är en konsekvens av min uppfattning,
att straffet aldrig någonsin kan vara rättvist, att ingen brottsling
någonsin gjort sig förtjänt av strafflidande på grund av vare sig skuld eller
annat, utan att straffet snarare övergår brottslingen såsom ett slags martyr
för samhällsorganisationens skull, såsom martyr för att samhället i det hela
skall kunna leva. Vad den föreliggande reformen angår tror jag, som jag sagt,
icke att man gått så långt, att någon allvarlig samhällsskada kan befaras,
men jag önskar, att jag haft tillgång till sakliga grunder för visshet i frågan.
I en sådan lagfråga får det enligt min mening icke finnas någon hasard. Därför
förefaller det mig naturligt, att man i en sådan fråga i brist på utredning
uppträder, som örn man vore konservativ. Detta är min inställning till lagförslaget.

Nu skulle jag bara vilja tillägga en sak. Örn denna lag skulle — i strid
mot våra förhoppningar — komma att på någon väsentlig punkt spränga ramen
för strafflagens funktion i vårt samhälle, då är det icke vår utan en kommande
generation, som får erfara och bära verkningarna därav. Dessa verkningar
kulina icke märkbart och. ännu mindre, påtagligt göra sig gällande
förrän efter decennier — hur många skall jag självfallet icke försöka sia^ örn.
Det vore nyttigt för våra efterkommande, örn de då hade tillgång till en sådan
statistik, att därur kunde klart utläsas, örn, hur och i vilken grad särskilt den
grövre brottsligheten influerats av den lag, som nu säkerligen kommer till
stånd. Jag tror, att en sådan statistik borde göras mindre mekaniskt än den
vanliga och att den borde kommenteras och utarbetas med hjälp av särskild

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
expertis. På detta sätt skulle också ett utmärkt material åstadkommas för en
framtida straffrättsvetenskap, som äntligen finge tillgång till ett direkt erfarenhetsmaterial
till stöd för diskussionen om straffets sociala funktion.

Herr talman! Jag anser mig ej böra göra något yrkande. Mitt anförande
borde ju i så fall leda till ett yrkande i negativ riktning. Men då jag på sätt
och vis uppträder som part i saken, enär jag ju bygger på mina egna undersökningar,
som ju icke på det vis, som jag menat, ha blivit allmänt erkända,
så anser jag det vara mest just av mig, att jag i fråga örn yrkanden förhåller
mig neutral.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Förhållandena inom den svenska
fångvården ha under de senaste åren vid upprepade tillfällen genom tidningspress
och annorledes dragits fram i ljuset, varvid det framkommit att de icke
varit bra. Vi torde väl utan tvekan i stort sett kunna uttala vår tillfredsställelse
med strafflagberedningens utredning, Kungl. Maj:ts proposition och det
nu föreliggande utskottsförslaget. Det ger riksdagen möjlighet att avskaffa
några av de mest osympatiska dragen i vårt fångvårdsväsen.

Men även om vi stå i begrepp att lagfästa en fängelsereform, som i jämförelse
med äldre lagar innebär ett stort framsteg, är det väl dock så, att det
förslag som nu ligger på kammarens bord icke är något annat än ett lagfästande
av en sedan lång tid pågående förvandling av fångvårdsväsen det; d. v. s.
det nu föreliggande förslaget innebär, att lagstiftarna genom lagens bokstav
sanktionera förändringar som redan på administrativ väg i större eller mindre
omfattning lia praktiserats vid fångvårdsanstalten^.

I det sammanhanget skulle jag också vilja uttala mitt tack och även hoppas,
att denna diskussion i dag innebär, att riksdagen ställer sig bakom alla de
goda krafter, som inom fångvårdsväsendet sedan länge isträvat efter och i viss
män lyckats uppnå ur samhällelig synpunkt nödvändiga förändringar på hithörande
område.

_ Strafflagberedningen har i sitt utlåtande såsom straffverkställighetens uppgift
och funktion angivit, »att straffets ändamål är att tillgodose samhällets
intresse av att skydda sig mot brottslighet samt att därvid huvudvikten ibland
lägges vid strafflagens, straffdomens och straffverkställighetens funktion att
verka moralbildande eller avskräckande på samhällsmedlemmarna i gemen
(allmänprevention), ibland åter på straffdomens och straffverkställighetens förmåga
att förebygga förnyad brottslighet från den straffades sida (individualprevention)».

Detta understrykes också av både Kungl. Majit och utskottet. Jag skulle
därför vilja utveckla och knyta an till vad utredningen i fortsättningen säger:
»Vad individualpreventionen anginge vore det ett samhällsintresse att den av
allmänpreventiva skäl ofrånkomliga straffverkställigheten erhölle större effektivitet
till förebyggande av återfall.»

Av detta skulle jag för min del vilja utläsa, att en av de viktigaste grunderna
för straffverkställigheten torde vara att åstadkomma större effektivitet
till förebyggande av återfall. Själva domen som sådan torde för det stora flertalet
som råkar i delo med rättvisan vara tillräckligt avskräckande genom de
sociala konsekvenser och följder, som uppstå för den dömde. Straffverkställighetens
viktigaste uppgift måste därför enligt min mening vara att taga hand
örn de s. k. återfallsbrottslingarna för att genom möjligaste effektiva behandling
förhindra återfall.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 41).

Förslåg till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)

Att de nuvarande straff verkställighetsformerna icke bidragit till att återföra
detta klientel till samhällsnyttiga människor torde vara uppenbart. Detta
synes också vara beredningens uppfattning, som om straffverkställigheten
säger: »Däremot vore det långt mera osäkert, huruvida den eljest hade eller
kunde ha någon gynnsam verkan på honom. Den erfarenhet som i skilda länder
vunnits om straffade personers återfall i brott gåve knappast stöd för ett
sådant antagande. Tvärtom hade det gjorts gällande, att själva undergåendetav
ett frihetsstraff ofta minskade den dömdes förutsättningar att finna sigell
rätta i tillvaron.» Det är mot bakgrunden av detta konstaterande som jagmenar,
att riksdagen måste taga ställning till det nu föreliggande reformförslaget.

Även örn vi i vår motion nr 650 ha betecknat Kungl. Maj :ts förslag såsom
ett stort framsteg, anse vi dock, att utvecklingen på detta område nått en. sådan
mognad, att det varit möjligt att mera konsekvent genomföra reformeringen
i den anda, som enligt vår mening kännetecknar utredningens motiveringar
men tyvärr icke utredningens och utskottets lagtext. Jag kan icke frigöra mig
från den uppfattningen, att utredningen vid skrivandet av sin lagtext i viss
mån varit inkonsekvent. Eller också har kanske inom utredningen såväl som
i utskottet strävan att uppnå enighet åstadkommit en kompromiss, varför lagtexten
i vissa stycken icke står i överensstämmelse med den uppgift och funktion
som strafflagberedningen ville ingjuta i straffverkställigheten.

I 4 § har upptagits förslag örn tillsättande av anstaltsnämnder. Även örn
sådana nämnder redan praktiserats vid andria sociala anstalter betyder införandet
av anstaltsnämnder vid fångvården en tämligen genomgripande nyhet.
Därest dessa nämnder skola kunna fylla sin mission att bidraga till ökat förtroende
för fångvårdsorganens oväld anser jag det ofrånkomligt, att åt nämnderna
gives större befogenhet än vad här avses. Örn man ärligt vill besvara
frågan, varför förslag örn tillsättande av dessa nämnder överhuvud taget ställts,
kan man enligt min mening ej komma ifrån, att erfarenheten hittills har visat
att det ej är bra att överlämna en enväldig beslutanderätt åt enskilda personer.
På alla samhällslivets övriga områden se vi i dag en strävan att avskaffa
enskilda personers maktfullkomlighet. Jag hävdar, att denna strävan är minst
lika berättigad när det gäller detta gebit. Utan att hemfalla till någon som helst
generalisering- vågar jag påstå, att det har funnits och säkerligen även kommer
att finnas styresmän inom fångvårdsanstalten^, som ej äro vuxna de allvarsamma
uppgifter det här är fråga örn. Jag kan dess bättre även erkänna,
att det finnes många anstaltschefer och annan personal inom fångvården, som
eftersträva att giva fångvården en positivt uppbyggande karaktär.

De senare kunna enligt min mening icke ha något emot att de° vid sin sida
erhålla en anstaltsnämnd, som de kunna både rådgöra med och få stöd av vid
viktiga beslut om behandlingen av de intagna. Att den förra kategorien styresmän
känner sig tillbakasatt borde icke få bestämma anstaltsnämndernas befogenheter.

Ett rätt utbyggande av principen om dessa nämnder skulle enligt min mening
giva samhället bättre garantier för att syftet med verkställigheten uppnåddes
i högre grad än vad nu blir fallet. Även om lagens utformning i oell
för sig på ett avsevärt sätt kommer att bidraga till uppnåendet av detta syfte
är det uppenbart, att en enväldig styresman, som icke är kompetent, kan spoliera
lagstiftarnas innersta mening.

Utredningen synes också i sin motivering lia varit inne pa denna linje, när
den säger: »t detta hänseende borde även rättssäkerhetssynpunkter beaktas. Bestämmanderätten
över personer som berövats sin frihet borde icke helt överlåtas
åt specialiserade yrkesmän.»

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)

Visserligen har det skett en hel del på detta område sedan den tid jag själv
var pensionär på några av dessa anstalter. Jag talar nämligen av egen erfarenhet
örn f ångvårdsväsendet efter tre år i dess vård. Likväl vågar jag påstå, att förhållandena
alltjämt äro sådana att man som intagen icke bara känner sig utan
faktiskt är tämligen rättslös. Det finnes inom fångvårdsklientelet självt och även
bland en hel del av personalen en djupt rotad uppfattning, att en fånge aldrig
har eller kan få rätt. Det torde väl ändå vara så, att det många gånger inträffar,
att en fånge oförskyllt dragés in i kontroverser med den allenarådande anstaltschefen.
Även om en fånge i en sådan situation har aldrig så rätt kan han ändock
icke få rätt. Av någon sorts falsk prestigehänsyn för den bestämmande få rättvisesynpunkterna
ge vika. Att sådant icke bidrager till att främja de dömdas
tillrättaförande och förebygga återfall borde vara uppenbart för lagstiftarna.

Enligt min mening kunna vådorna av denna envåldsmakt inom fångvårdsväsendet
icke upphöra endast därigenom att en rådgivande nämnd tillsättes utan
det kan ske först genom att ett kollektivt organ skapas, som erhåller beslutanderätten
i frågor som röra de intagnas behandling. Att icke heller utskottet varit
helt nöjt med utformningen av anstaltsnämndernas befogenheter tycker jag mig
kunna utläsa därav, att utskottet för sin del föreslår ett tillägg till paragrafen av
innehåll att nämnden må kunna besluta örn framställning till Kungl. Maj :t eller
fångvårdsstyrelsen.

Även örn denna ökade befogenhet understrykes genom att införas i lagtexten
kan jag icke inse, att den fulla innebörden i anstaltsnämndernas tillsättning uppnås,
varför jag anser mig nödsakad att vidhålla förslaget i vår motion nr 650, att
é,t anstaltsnämnden gives beslutanderätt i frågor som röra de intagnas behandling.
Jag kommer därför vid 3 § att yrka bifall till motionen.

I fråga örn 4 § skulle jag kunna vara tillfredsställd med den formulering örn
nämndernas sammansättning som utskottet föreslår med frångående av motionens
yrkande i detta stycke, dock att jag även här anser, att i andra stycket
första raden ordet »överläggning» bör utbytas1 mot ordet »beslut». Det är alltså
en följdföreteelse av mitt yrkande vid 3 §.

I 24 § har utskottet i anledning av ett par andra motioner föreslagit en ändring
av Kungl. Maj :ts förslag. Utskottets förslag i detta stycke är en reminiscens
från militärdrillens dagar. De intagna skola behandlas med fasthet och allvar.
.Att denna fasthet hittills givit dåligt resultat tyckes utskottet helt bortse ifrån.
Även om ordens valör i och för sig icke säger så mycket, kan det dock finnas
risker för att denna formulering av en viss del av fångvårdspersonalen tages til!
intäkt för ett onödigt exercerande med de intagna. Därest, såsom departementschefen
anför, straffverkställigheten skall betraktas som ett medel att medverka
till fångens sociala anpassning, tror jag icke, att det först och främst är fasthet
och allvar som är av behovet. Kungl. Maj :ts förslag säger nog i detta stycke vad
som behöver sägas. Jag kommer därför att beträffande 24 § giva min anslutning
till Kungl. Maj:ts förslag.

I 25 § ha vi föreslagit en förändring föranledd av vårt yrkande örn anstaltsnämndernas
beslutanderätt. Jag ber därför även i detta fall att få yrka bifall
till motionen nr 650.

I 34 § behandlas de intagnas rätt att avsända eller mottaga skriftliga meddelanden.
Vi ha i vår motion föreslagit att rätten till korrespondens skall tillerkännas
de intagna. Jag tror mig tala å sakkunnigas vägnar, när jag hävdar, att det
är ett försvinnande litet fåtal sådana korrespondenser som skulle behöva ens
övervakas. Det synes mig också som örn bibehållandet av styresmannens tillståndsgivande
vore stridande mot den allmänna strävan detta lagförslag innebär.
På ett otal ställen i beredningens betänkande, i propositionen och i utskottsförslaget
understrykes verkställighetens syfte att återföra de dömda till samhälls -

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
nyttiga människor. Ett av de viktigaste medlen för att icke förlora kontakten
med livet utanför anstalterna torde väl vara de intagnas korrespondens med anhöriga
och andra för den kommande framtiden nödiga förbindelser. Även örn de
flesta styresmän skulle vara mycket generösa i sin tillstandsgivning medför dock
denna bestämmelse för fången »betydande inskränkningar i hans levnadsbetingelser»
----»utan att positivt befrämja den dömdes tillrättaförande»,

såsom departementschefen uttrycker det i annat sammanhang. Jag anser i alla
fall den formulering vi föreslagit i motionen nr 650 bättre motsvara den mening
departementschefen givit uttryck åt, varför jag ber att få yrka bifall till
motionen i detta syfte.

Efter den upplysning utskottet ger i fråga om eftervården för de intagna,
som behandlas i 40 §, vill jag uttala först min tillfredsställelse över utskottets
meddelande och vidare en förhoppning, att en snar överflyttning av eftervården
från de privata välgörenhetsorganen till ansvariga statliga organ måtte

ske. .

I 49 § ha vi även föreslagit en av vårt yrkande i 3 och 4 §§ betingad förändring
i fråga om nämndens befogenhet. Jag kominer även i detta fall att
yrka bifall till motionen nr 650.

I 59 § ha vi yrkat på en ändring av Kungl. Maj :ts förslag angående undervisning
och utbildning dithän att bestämmelserna örn olika undervisning och
utbildning för män och kvinnor slopas. Utskottet har tillmötesgått vårt förslag,
varför jag icke har anledning att vidare orda örn den saken.

I 69—74 §§ fastställas bestämmelser angående de intagnas arbetsförtjänst
eller premiemedel. I 71 § bestämmes sålunda, att disponibla medel bland annat
även få begagnas till understöd åt närstående. Vi ha i vår motion yrkat,
att en sådan ändring skulle införas att utan särskilt tillstånd även besparade
medel skulle få begagnas för understöd åt närstående. Därest den intagne har
familj eller eljest är försörjningsskyldig tyckes det mig som örn lagen icke
borde lägga några särskilda hinder i vägen för den intagnes möjligheter att
giva understöd åt sådana nära anhöriga jämväl av de s. k. besparade medlen.
Även örn utskottet föreslår en något annorlunda formulering än propositionens
förslag anser jag icke, att syftet, att den intagne skall ha rätt att begagna
både disponibla och besparande medel till underhåll åt närstående har uppnåtts,
varför jag ser mig nödsakad att vidhålla det förslag vi ställt i motionen.

Det är vissa detaljändringar, som vi föreslagit och som jag anser nödvändiga
för att man skall kunna uppehålla den anda, som man försökt ge det nya lagförslaget
sken att uppbäras utav.

Även örn den i § 76 sanktionerade bestämmelsen om förlängt frihetsstraff,
utdömt av fångvårdsstyrelsen, inte innebär någon nyhet, i jämförelse med vad
som för närvarande är gällande, kan detta enligt min mening inte var något
skäl för att överföra bestämmelsen till den verkställighetslag vi nu stå i beredskap
att antaga.

Alla instanser ha ansett en reform av de nu gällande bestämmelserna nödvändig.
Jag vill för min del hävda att en av de viktigaste uppgifterna vid
denna reforms genomförande borde varit att avskaffa § 76.

Vi ha under de senaste dagarna i vårt land hört så mycket talas om rättslösheten
i andra länder i motsats till vår egen förträffliga rättsordning. Om
man i grunden betänker vad § 76 innebär, är det faktiskt litet svårt att upptäcka
denna förträfflighet. En av hörnpelarna i vår rättsordning är ju den
skillnad mellan dömande och verkställande myndighet, som upprätthålles, då
det gäller alla medborgare i vårt land, som befinna sig utanför fångvårdsanstalten^
staket. För dem som intagits i dessa anstalter gäller en annan sorts
rättsordning. Därvidlag har det verkställande organet tillerkänts domsrätt.

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)

Innan civil domstol kan ådöma åtalade något som helst straff, detta gäller
även straff understigande tre månader, har den åtalade rätt att begära vittnesförhör,
att kräva juridiskt utbildad försvarshjälp i en rättegång, som föres i
en lokal, dit allmänheten har tillträde o. s. v. Rättegångarnas offentlighet anses
ju^som en särskild garanti mot orättrådiga domar. När det gäller de inom
fångvårdsanstalterna intagna ha alla dessa attribut till rättssäkerheten avskaffats.
Den intagne skall visserligen förhöras, men enligt principen att en fånge
aldrig får rätt även örn han någon gång skulle råka att lia rätt, torde det väl
höra till sällsyntheterna att ett sådan förhör leder till en fånges favör.

Jag vill naturligtvis inte förneka att det väl även inom fångvårdsanstalterna
kan begås sådana förseelser, av svårare art, att särskilda disciplinstraff
äro nödiga, men här kan det knappast vara fråga örn vanliga disciplinförseelser
utan örn sådana förseelser, som i strafflagen hänföras till viss brottstyp.
Det är ju inte så särdeles vanliga förseelser, som inför civil domstol rendera
vederbörande upp till tre månaders fängelse.

Mig synas det föreliggande förslaget och även den nu gällande principen
i denna punkt vara oförenliga nied vår rättssäkerhet, oförenliga med den strävan
till ökat lekmannainflytande, som den nya verkställighetslagen ger uttryck
åt, oförenliga med vår strävan på övriga samhällslivets områden örn likmässig
behandling av alla medborgare.

Mig synes det som örn det av alla anförda syftet att giva fångvården en positivt
uppbyggande karaktär avsevärt kan komma att motverkas, därest lagen
inte kan inge även de intagna en känsla av rättssäkerhet.

Jag kan inte heller frigöra mig från den uppfattningen att lagutskottet i
denna punkt gör sig skyldigt till inkonsekvens.

Den utvidgning av området för den öppna anstaltsvården, som i detta förslag
förordats, skall väl ändå inte ge till resultat att antalet rymningsförsök ökas,
så som utskottet tycks förutsätta. Enligt min mening bör den nu utformade
verkställighetslagen ge en högre effektivitet i fråga örn individualpreventionen,
varav väl bör följa ett större matt av förståelse från de intagnas sida för
att behandlingen av deni inte är en hämdaktion utan en samhällelig hjälp att
pa nytt finna en plats i samhället. Därest det utsagda syftet med lagen kommer
att uppnås, kan det näppeligen behövas någon speciell bestraffning för
rymningsförsök.

Sadan § 76 utformats tar den väl inte heller speciellt sikte på rymningar.
Hänvisningen till § 75 tyder tvärt örn pa att det närmast är fråga örn brott mot
anbefalld ordning eller örn annat klandervärt uppförande, alltså disciplinförseelser.

Därest inom fång-vardsanstalterna förekomma så svåra förseelser att förlängt
frihetsstraff bör utmätas, böra mal angående sådana brott handläggas av allmän
domstol. Jag har svårt att tro att riksdagen i detta fall skall ge sin
sanktion åt en helt ny princip och i lag fastställa att verkställande myndighet
skall tilldelas domsrätt. Jag yrkar därför att § 76 måtte utgå ur det föreliggande
förslaget.

De ändringar i Kungl. Maj :ts förslag, som utskottet föreslår i §§ 24, 36, 44
och 53, innebära direkta försämringar av Kungl. Maj :ts förslag. Det förefaller
mig som örn utskottet i dessa punkter gjort eftergifter för den sortens konservatism,
. som envist haller fast vid redan förlegade bestämmelser. Jag kommer
därför i dessa punkter att ansluta mig till Kungl. Maj :ts förslag.

Jag skulle slutligen vilja göra en hemställan till justitieministern beträffande
en sak, som ligger något vid sidan av de frågor, som behandlas i föreliggande
lagförslag. Jag har här i min hand ett exemplar av en skrift, som
innehåller den andliga kost det hittills har varit vanligt att i Sveriges fängelser

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
ge straffångar och fängelsefång«ar under de två första månaderna av strafftiden.
Den är författad av pastor Arvid Salvén och heter »Ensamma stunder».
Jag skulle vilja trotsa envar av riksdagens ledamöter att försöka förneka att
av dem, som få denna bok i sina händer och sedan sitta inlåsta i en straffcell
i två månader utan att få någon annan andlig kost, andra än starka naturer
kunna undgå kollaps. Det mesta av vad som står i denna bok kan närmast
jämföras med Korpelasektens tungomålstalen och kan icke vara ägnat att
på något sätt uppbygga ifrågavarande klientel.

I det fängelse, där jag satt för 10 ä 15 år sedan, var den redan avskaffad,
men jag vet att den avskaffats på Långholmen så sent som i år, och i de flesta
andra fängelser finns den ännu kvar. Jag hemställer därför till justitieministern,
att han ville begagna sitt inflytande för att få bort denna andliga
farsot från fängelserna.

Herr Gezelius: Herr talman! Inom utskottet rådde fullkomlig enighet örn
det önskvärda i att den humanisering av straffverkställigheten, som har agb
rum vid sidan av lagen, blir lagfäst, och att den ytterligare humanisering,
som är påkallad, blir genomförd. Jag behöver därför icke uppehålla mig vid
denna sak. Den reservation, som herrar Linnér, Rylander och jag avgivit,
rubbar icke denna enighet och förringar ingenting uti den allmänna tillfredsställelse,
som rått beträffande straffverkställighetens humanisering, cellstraffets
avskaffande etc.

Reservationen tager sikte på en bestämd fråga nämligen frågan angående
korttidsfångarnas behandling. Justitieministern berörde reservationen och förklarade
att den icke gärna kunde bifallas därför att dess genomförande skulle
helt utplåna skillnaden mellan straffarbete och fängelse. Med detta uttalande
för ögonen skall jag nu be att med några ord få motivera reservanternas ståndpunkt.

Det föreligger ett klart samband mellan straffsystem och straffverkställighet.
Straffbestämmelser måste utformas med hänsyn tagen till vad ett verkställande
av straffet kommer att innebära för den straffade, och det har därför
satts i fråga att reformarbetet beträffande straffverkställigheten borde
anstå och bedrivas parallellt med ett reformarbete beträffande straffsystemet.
Utan tvivel hade detta varit det. rätta. Vi få nu ett provisorium, som otvivelaktigt
kommer att medföra vissa icke önskvärda konsekvenser, men man har
under det förberedande arbetet och vid utskottsbehandlingen varit ense örn
att detta lagfästande av den hittills skedda utvecklingen mot en humanisering
icke borde anstå, och då har man fått taga konsekvensen av att nya straffverkställighetsregler
utformats utan att straffsystemet samtidigt ändrats.
Den princip, som vi därvid lia utgått ifrån, har uttalats av strafflagberedningen,
som förklarat att fängelse och straffarbete borde sammanslås till en
gemensam straffart. I samband därmed har strafflagberedningen också sagt
ifrån att då man icke kunde vänta med en revision av verkställighetsreglerna,
så vore det praktiskt att genomföra en revision av verkställigheten och därefter
en revision av strafformerna. I själva verket är också detta förslag till
straffverkställighetslag uppbyggt på att förminska eller — praktiskt taget, när
det gäller avtjänandet av straffet — utplåna skillnaden mellan fängelse och
straffarbete eller i allt fall bereda väg för en gemensam strafform. Emellertid
har det ju i straffsystemet funnits en skillnad mellan straffarbete och fängelse,
och jag förstår så väl den synpunkten, att det skulle vara betänkligt
att utan en ändring i straffsystemet helt taga bort skillnaden mellan straffarbete
och fängelse. Jag tillåter mig emellertid vara tillräckligt radika] för
att nu på de grunder, som angivits i reservationen hävda att denna skillnad

Nr 40.

Onsdagen den 5 december i 945 fm.

Förslag lill lag örn verkställighet av frihetsstraff m. rn. (Forts.)
mycket väl kan utplånas, när etet gäller valet av vårdformer, valet mellan
öppen eller sluten anstalt. För fullständighetens skull skall jag här erinra, att
det likväl återstår vissa skiljaktigheter mellan fängelse och straffarbete, vilka
dock äro av mindre betydelse. Det gäller t. ex. arbetet i enrum för fängelsefångar,
det galler vissa förmåner beträffande arbetsprenrier och annan inkomst.
Den skillnad, som nu framskapats och som icke fanns tidigare, beröres
i 44 och 45 §§, där förslaget beträffande fängelsefångar säger, att fängelsefångar
skola avtjäna sitt straff i öppen anstalt, Är det nu motiverat att lia
denna konstlade skillnad mellan straffarbete och fängelse, särskilt sett på
lång sith när det här är fråga om ett provisorium, som skall bestå endast
tills vi fått ett enhetsstraff? Enligt min mening är det icke motiverat. Vad
man till en början då har att taga i betraktande är att skillnaden mellan
öppen anstalt och sluten anstalt icke är bestämd. Gränsen är flytande. Redan
nu omhändertagas fängelsefångar och straffarbetsfångar i samma anstalt.
Alla yttre betingelser äro för närvarande lika för kategorierna straffångar
och fängelsefångar. I fortsättningen kommer påtagligen att finnas endast
den skillnaden beträffande anstalts formerna att frihetsberövande! blir något
mera markerat pa en sluten anstalt, men någon annan skillnad kommer icke
längre att finnas.° Inom straffängelsema, de slutna anstalterna, finns det redan
nu arbetstillgång och möjligheter till arbete i gemenskap, och det är också
avsett att bygga ut detta system.

Beträffande 1 å n gti d s f å n garn a, är det för mig uppenbart att redan den långa
strafftiden innebär ett tillräckligt avhållande moment för att man skall kunna
anse att det krav på allmänprevention, som herr Lundstedt från andra utgångspunkter
nyss berörde, kan anses vara uppfyllt. Men när det gäller korttidsfångarna
är förhållandet ett annat. Den långa strafftiden måste alltid
kännas såsom ett lidande. Det är däremot icke alltid säkert att en kort tids
frihetsberövande, som sker i form av ett intagande på en öppen anstalt t, ex.
en lantgård med tillfälle till fortsatt arbete i vederbörandes yrke och möjlighet
att erhålla en hygglig arbetsinkomst skall för den straffade framstå
såsom en reaktion från samhällets sida. Tvärt örn finns det anledning antaga,
att straffet kan förlora sin allmänpreventiva verkan och att den farhåga, som
herr Lundstedt nyss gjorde sig till tolk för, kommer att besannas. Jag är
ingen talesman för inhumanitet. Jag har den bestämda uppfattningen att den
som är intagen på obestämd tid, alltså en internerad eller förvarad person, för
att icke straffet skall fa en alltför skadlig inverkan — en skadlig inverkan
medför det alltid redan på grund därav att förvaringstiden är obestämd —
måste medges alla de förmåner, som göra hans vistelse å anstalten så likställd
som möjligt med det »yttre» livet. Därvidlag är ju själva avspärrningen
skyddsåtgärd nog. Detsamma gäller långtidsfångarna. Beträffande dem föreligger
det individualpreventiva skäl av synnerlig styrka. Straffet kan för dem
bli deprimerande och det kan försätta dem i ett sådant tillstånd att de, då de
efter att ha avtjänat straffet återvinna friheten, icke längre låta. inpassa sig
i samhället. Korttidsfångarnas återgång till verksamhet i samhället blir däremot
icke på samma sätt äventyrad.

Lagrådet har också vid behandlingen av denna fråga med skärpa betonat,
att det icke finge förbises att en långtgående reform kunde öva ett olyckligt
inflytande på uppfattningen av straffet såsom brottsreaktion. Framstår icke
verkställigheten längre såsom en tillräckligt allvarlig påföljd av brottsligt
handlingssätt, så bortfaller straffets allmänpreventiva verkan. Detta gäller
de kortvariga frihetsstraffen. Nu har varken Kungl. Majit eller lagutskottet
ansett att det, när det gällde straffångar, mötte några betänkligheter att föreskriva
att straffet under de tre första månaderna skulle avtjänas; i sluten an -

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Förslag till lag örn verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
stalt. Däremot har man funnit skäl föreligga att beträffande fängelsefångar
föreskriva att straffet från början skulle avtjänas i öppen anstalt. Man bör
taga i betraktande att fängelsefångar med en strafftid av tre månader och
därunder utgöra nära 95 procent av de till fängelse dömda, och att bland
dessa inrymmas sådana brottslingskategorier som våldsförbrytare och rattfyllerister.
Det blir således fråga örn personer, som man icke ansett kunna
ge villkorlig dom, utan mot vilka domstolen ansett nödvändigt tillgripa en hårdare
reaktion genom ett låt vara kortvarigt frihetsstraff. Ett sådant straff medger
icke på grund av sin kortvarighet och syftar därför icke heller till att förbättra
dessa människor eller att anpassa dem uti samhället utan avser endast att utgöra
en reaktion från samhällets sida ur allmänpreventiv synpunkt. Straffet
måste då för den brottslige framstå såsom en allvarlig reaktion från samhällets
sida. Det måste äga en viss repressiv karaktär. Jag kan på anförda skäl därför
icke se, att det föreligger några bärande skäl för att göra denna skillnad
mellan straffarbetsfångar och fängelsefångar med kort strafftid. Jag anser
det slutligen betänkligt att under ett provisorium vidhålla en princip, som
kan verka hindrande vid en revision av straffsystemet och en därav föranledd
omläggning av straffverkställigheten.

Jag kommer, herr talman, att vid behandlingen av 45 § hemställa om bifall
till reservationen.

Herr Werner: Herr talman! Under de senaste åren lia ofta i olika sammanhang
riktats anmärkningar emot vårt nuvarande svenska straffsystem såsom
efterblivet och medeltida. Jag tycker det är på sin plats att då riksdagen i dag
behandlar detta stora lagkomplex konstatera, att man här har gjort sig skyldig
till överdrifter. Det förhåller sig nämligen så, att det svenska straffverkställighetssystemet
har följt tidens utveckling och humaniserats på sådant
sätt, att de erfarenheter som kunnat inhämtas från denna form av straffreaktion
nu ligga till grund för det lagförslag, som riksdagen nu går att antaga.

Jag tror också att det är någon överdrift i att ge en person utanför det verkliga
lagstiftningsarbetet äran av att just detta lagförslag lagts fram. Det är
väl ändå så, att den lag som nu föreligger utgör en länk i en fortgående kedja
av humanisering på straffrättens och straffverkställighetens område, som under
en följd av år uppburits av hela svenska folket och resulterat i förslag,
som i olika etapper av den svenska riksdagen så gott som enhälligt antagits.
Det kan vara hedrande för Sverige att under en kulturell nedisningsperiod i
västerlandet lia kunnat gå före såsom bärare av humanitetens principer när
det gäller att ta vård örn de samhällsindivider, som kommit på villovägar i
livet.

När nu detta förslag i form av ett utlåtande har bringats inför offentligheten
är det helt naturligt, att det kunnat resas starka betänkligheter emot de
former av straffverkställighet som förslaget innebär. Det är alldeles givet,
när man går att lagfästa så pass nya principer som det här gäller, att man
ställer frågan huruvida straffets allmänpreventiva, dess återhållande verkan
skall kunna bevaras såsom ett skydd för samhällets ''aglydiga medborgare.
För min del vill jag ingalunda dölja att jag från början har delat dessa betänkligheter
och att jag i viss mån kanske även fortfarande delar dem. Men
jag vill också erkänna att under arbetets gång inom lagutskottet har min uppfattning
i väsentlig mån förskjutits till förmån för det föreliggande lagförslaget.
Jag tror att vi här ha en uppgift att fylla, nämligen att söka återföra
detta olyckliga klientel, att så långt som möjligt söka göra dessa människor
till samhällsnyttiga medborgare, att »anpassa» dem, som lagtexten anger, till
samhället och nyttiga funktioner i samhället. Skulle det visa sig att vi i det

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Förslag till lag örn verkställighet av frihetsstraff m. rn. (Forts.)
hänseendet tagit miste och att följden skulle bli en oväntad våg av brottslighet
över landet är det givet att lagstiftningen får skärpas och ändras. Det
kan också tänkas, i de fall där den allmänpreventiva effekten skulle visa sig
vara otillfredsställande, att domstolarna komma att öka straffets längd, då
brottsligheten är av sådan art att den kräver större reaktion ifrån samhällets
sida.

Man bör dock inte bortse ifrån att de moral- och rättsregler som uppbyggts
genom tiderna kanske också ha tillkommit genom den konsekvens och stränghet,
med vilken lagarna ha tillämpats, och att man härigenom uppnått ett medvetande
hos allmänheten örn vad som kan anses vara tillåtet i rätts- och moralhänseende.
Jag tror dock, med hänsyn till att dessa regler ha rotfästs på sådant
sätt att de ingått i folkmedvetandet, att vi kunna avvakta resultatet av den
humanisering av strafformerna, som nu tar sig uttryck i detta lagförslag, och
.jag tror inte att vi behöva befara de verkningar, som professor Lundstedt
trodde sig skymta i framtiden; i det fallet anser jag att farhågorna äro något
överdrivna. Man skall inte glömma att det dock gäller ett frihetsberövande av
den som bryter mot samhällets lagar och att man, i de fall där vaneförbrytarna
återkomma, har möjlighet till internering på mycket lång tid, vilket i och
för sig måste verka avskräckande.

När det gällt att ta ställning till den kungl, propositionen lia i olika avseenden
justeringar gjorts. De äro kanske inte så väsentliga, men man har i varje
fall sökt tillmötesgå olika synpunkter för att därigenom bilda en så stor majoritet
som möjligt bakom detta lagförslag och för att dessa principer, när de
nu skola föras ut i tillämpning, skola uppbäras av en så bred parlamentarisk
majoritet och en så bred folklig opinion som möjligt. I fråga om en av de
centrala paragraferna, nämligen 24 §, föreligger en omformulering, vid vilken
justitieministern särskilt uppehöll sig och där man i lagtexten infört bestämmelsen
att den intagne skall behandlas »med fasthet och allvar». Bestämmelsen
har sammanknutits med anvisningen att den intagne skall behandlas »med
aktning för hans människovärde».

Jag tycker att i denna senare bestämmelse finnes ett trygghetsmoment,
något som skall lugna dem, som kanske i likhet med justitieministern hysa
vissa betänkligheter. Det har dock varit utskottet angeläget att markera att
straffet skall ha karaktär av straff, vara en reaktion från samhällets sida mot
dem, som gjort sig skyldiga till brott mot samhällets lagar. Man bör inte alldeles
bortse från att den laglydiga delen av befolkningen har rätt att kräva
skydd ifrån samhällets sida. Det är ingalunda meningen att de nyssnämnda
två orden skola få tagas till intäkt för en viss sadism ifrån deras sida som baatt
utöva verkställigheten, utan de skola tvärtom ge en anvisning örn att den
intagne skall behandlas med fasthet och alltså icke med den löslighet, man
eljest befarat skola kunna göra sig gällande inom de rätt vida tillämpningslatituder
som lagen anger.

När det gäller den reservation, som nyss har refererats av herr Gezelius,
har jag mycket svårt att förstå att den har något större sakligt underlag. Jag
kan inte finna annat än att utskottets motivering ger anvisningar på ett differentierat
tillämpningsförfarande, som ger möjlighet till sådant användande
av både öppen och sluten fängelsevård för dessa korttidsfångar, att man behöver
befara några alldeles särskilt betänkliga konsekvenser. I utskottets utlåtande
anföres bl. a,: »Erfarenheten av den öppna anstaltsvårdens tillämpning
kari också komma att utvisa att denna verkställighetsform icke är tillräckligt
effektiv som korrektionsmedel när brottsligheten är av viss beskaffenhet
och därför i regel icke bör komma till användning beträffande någon viss
brottslingsgrupp. I de nämnda fallen får det även med hänsyn till allmänpre -

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
ventionen anses olämpligt att tillämpa öppen anstaltsvård, en synpunkt som
understrukits i motionerna 1:434 och 11:649.»

Jag tycker att denna anvisning är synnerligen klar, särskilt sedd i samband
med den lilla ändringen i lagtexten till 45 §, där man utbytt orden »avtjäna
hela straffet» med orden »undergå straffet i öppen anstalt». Det är en
anvisning som är avsedd att ge domstols- och fångvårdsmyndigheterna möjlighet
att använda det differentierade tillämpningssätt som kan ifrågakomma
efter ett studium av de olika omständigheterna, med hänsyn till den dömdes
sinnesart, ålder o. s. v. eller till de förhållanden i övrigt som kunna spela in
vid en sådan uppdelning av tillämpningen i olika former, som blir en följd av
lagstiftningen.

Jag har med detta, herr talman, velat ge en redogörelse för den syn på
frågan som alltmer stadgats hos mig under utskottsarbetets gång och som även
delas av den grupp jag representerar, och jag vill deklarera att vi äro villiga
att ge förslaget vårt stöd och medverka till att det föres ut i tillämpning. Vi
uttrycka samtidigt den förhoppningen att det skall medföra goda resultat och
vara till nytta för samhället genom att dessa vilsekomna individer skola kunna
föras tillbaka till samhället och där anpassas såsom nyttiga medborgare.

Herr talman! Med dessa ord ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Gezelius erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Örn man liksom'' herr Werner accepterar de allmänpreventiva synpunkterna
och i övrigt anger sin ståndpunkt så som herr Werner gjorde, har
jag svårt att förstå att man icke följer reservanterna. Någon skillnad mellan
den verkan, som straffarbete vid fängelse och vid öppen anstalt under kort
tid kan ha på den intagne, kan icke föreligga ur individualpreventiv synpunkt,
eftersom tiden är för kort för att ge fången någon ändrad sinnesart eller eljest
påverka honom.

Vad vi reservanter gentemot herr Werners resonemang vilja ställa upp är
att huvudregeln bör vara, att en till korttidsstraff dömd person skall intagas
i sluten anstalt med möjlighet för fångvårdsmyndigheten att — som det framhålles
i vårt förslag — så framt särskilda skäl därtill finnas kunna överföra
vederbörande till öppen anstalt. Därigenom har man på ett smidigt sätt givit
fångvårdsmyndigheterna anvisning örn att de i särskilda fall kunna överföra
en korttidsfånge till öppen anstalt. Jag tror att skälet för en motsatt uppfattning
närmast bottnar i att man är ängslig för att myndigheterna icke skola
kunna^bereda korttidsfångarna arbete i de slutna anstalterna. Men ekonomiska
skäl få icke hindra, anser jag, att man bygger ut de slutna anstalterna så att
korttidsfångarna där kunna få arbetstillfällen och möjlighet till sysselsättning
i en eller annan form. Det är icke karaktären av de anstalter man nu
har, som skall bestämma grunden och formerna för straffverkställigheten.

Herr Wemer, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Om reservanterna ha ansett att utskottets förslag innebär en viss slapphet
gentemot korttidsfångarna, att det skulle innebära att straffet inte blir
tillräckligt effektivt, så är jag av annan mening. I de allra flesta fall rör
det sig örn förbrytelser av sådan tillfällig natur som exempelvis rusdrycksförseelser
i samband med förande av automobil o. s. v. Jag tror att det för
mångå av dessa förbrytare är en hårdare tillämpning av straffet att skickas
ut på öppen anstalt och schavottera inför offentligheten än att avtjäna en
eller J;vå månader i en bekväm sluten anstalt, där de dock i egenskap av fängelsefangar
ha möjlighet att skaffa sig vissa förmaner. Det kan för övrigt, ur
rent ekonomisk synpunkt, inte vara riktigt att man inte nyttiggör arbetskraf Andra

kammarens protokoll 1945. Nr 40. 4

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
ten så långt möjligt i praktiskt, produktivt arbete. Det är enligt ruin mening
en av det föreliggande förslagets värdefullaste fördelar att även detta beaktas.

Vidare anförde

Herr Bylander: Herr talman! Jag bar med mycket stor glädje i utskottet
i stort sett kunnat ansluta mig till det i propositionen framlagda förslaget.
Jag behöver kanske inte säga, att det för en domare, som har den många
gånger tunga uppgiften att utmäta straff, är en särskild tillfredsställelse att
i någon ringa mån få medverka till en sådan lagstiftning som den, som nu är
föremål för riksdagens prövning och som ju innebär en långtgående mildring
och humanisering av straffverkställigheten. På flera punkter i vilka utskottet
föreslagit en annan lydelse än propositionen, innebärande en skärpning, skulle
jag också för min del kunnat godta propositionen oförändrad, ehuru jag i enhetens
intresse inte velat skilja mig från utskottet i dessa frågor.

I ett hänseende har jag emellertid, herr talman, inte kunnat dela den uppfattning,
som kommit till uttryck i propositionen. Det rör just 45 §, om vilken
reservationen handlar. Det är om denna sak jag nu skulle vilja säga ett
par ord.

Jag är övertygad örn att det är riktigt med en utvidgning av den öppna anstaltsvården.
Det torde också vara klart, att det föreligger behov av ändrade
former för korttidsfångarnas sysselsättning på anstalterna. Enligt en av
strafflagberedningen verkställd utredning lära de nu i mycket stor utsträckning
sysselsättas med handräckningsarbeten o. d., vilket ju inte kan vara tillfredsställande.
Men man kan, herr talman, enligt min mening inte därför utan
vidare säga, att det är nödvändigt att överföra flertalet korttidsfångar till
öppna anstalter för att åstadkomma en mera tillfredsställande utformning av
verkställigheten av de korta frihetsstraffen. I vilken omfattning arbete av
ena eller andra slaget står till förfogande inom de slutna anstalterna beror
på den utrustning och organisation, sorn. dessa erhålla. Jag vill påpeka, att
det redan nu vid slutna anstalter förekommer mycket omfattande arbeten av
olika ^slag. Där finnas verkstäder inrättade, där förekommer hantverk och
trädgårdsskötsel, där bedrives t. o. m. omfattande jordbruksrörelse. Sålunda
hör till den slutna anstalten i Mariestad ett jordbruk på inte mindre än 180
tunnland odlad jord och 240 tunnland odlad skog och betesmark. Vid en blivande
utveckling av anstaltsväsendet, som förutsättes i propositionen, kan man
uppenbarligen skapa förutsättningar för de intagnas förseende med lämpligt
arbete på bade slutna och öppna anstalter genom att man förlägger nya anstalter
pa lämpligt ställe, t. ex. pa en lantgård, örn man vill sysselsätta de
intagna med jordbruksarbete eller trädgårdsskötsel o. d., eller — och det gäller
särskilt en del av de anstalter som nu finnas — genom att man förser
anstalterna med verkstäder för hantverk o. d. Man kan också tänka sig att
ha anstalter — vilket man redan har — av vilka en del är sluten och en del
öppen. Det finns också övergångsformer mellan dessa två typer, där det knappast
återstår någonting av det som skall karakterisera en sluten anstalt. Alltnog,
skillnaden mellan de båda anstaltsformerna består huvudsakligen i den
större eller mindre skärpa, varmed frihetsberövandet markeras. Det föreligger
en yttre skillnad men däremot icke principiellt i olika arbetsformer.

Straffets ändamål mäste anses vara att tillgodose samhällets intresse att
skydda sig mot brottslighet. Jag vill för min del, herr talman, vid bedömandet
av frågan örn straffverkställighetens utformning för att bäst tjäna detta
syfte gärna lägga huvudvikten vid vad man kallar individualpreventionen,
d. v. s. vid straffdomens och straffverkställighetens förmåga att förebygga

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
förnyad brottslighet från den straffades sida och låta allmänpreventionen,
d. v. s. strafflagens, straffdomens och straffverkställighetens inte mindre
viktiga funktion att verka moralbildande eller avskräckande på samhällsmedlemmarna
i gemen, stå mera i bakgrunden. Jag kan emellertid, herr talman,
inte komma ifrån att det i det hänseendet föreligger en mycket stor skillnad
mellan de längre straffen och de kortare straffen, oavsett om det är fråga om
straffarbete eller fängelse. När det gäller de längre strafftiderna är jag fullt
ense med pluraliteten i utskottet och skall här inte vidare orda örn långtidsfångarna.
I vad det gäller korttidsfångarna ställer sig enligt mitt förmenande
saken väsentligt annorlunda. Som lagrådet påpekat torde det vara nästan ogörligt
att inom ramen för ett kort frihetsstraff erhålla någon uppbyggande verkan
av straffet. Att under den korta strafftiden bibringa fången yrkesutbildning
eller överhuvud taget åstadkomma nya och bättre förutsättningar för
hans anpassning till samhället torde vara utsiktslöst. Ur individualpreventiv
synpunkt får man säkerligen vara nöjd med att söka inskränka de skadliga
verkningarna av straffets undergående. Dessbättre är faran av sådana verkningar
på grund av den korta tiden inte heller så stor. Det föreligger där mindre
risk att fången blir nedbruten eller alldeles kommer ifrån sin sysselsättning
och sitt normala liv. Man kan räkna med att ett stort antal av ifrågavarande
personer efter straffets avtjänande utan vidare kan återgå till normalt
arbetsliv, ja, ofta kunna de rycka in på sina gamla platser. De risker, som må
vara förbundna med isoleringen från yttervärlden under strafftiden, äro ganska
obetydliga då det gäller så kort strafftid som tre månader eller mindre. Å
andra sidan göra. sig beträffande ett mycket stort antal av de fängelsefångar,
som ådömts korta straff för vissa typer av brott,, det allmänpreventiva kravet
gällande med alldeles särskild styrka. Ja, beträffande vissa brott torde man
kunna säga, att frihetsstraff ådömes av uteslutande allmänpreventiva skäl.

Det är intressant att från dessa synpunkter undersöka, dels storleken av det
fängelseklientel, som det nu är fråga örn, och dels hur detta fördelar sig på
olika brottstyper. Av under vart och ett av åren 1940 och 1944 nytillkomna
fängelsefångar utgjordes inte mindre än 95 procent av sådana, som ådömts en
strafftid av högst tre månader. Behandlingen av dessa fångar har sålundastor
betydelse. Under de tio sista åren före år 1940 ökades fängelsefångarnas
antal på ett högst oroväckande sätt. Ökningen uppgick till inte mindre än 263
procent. Anledningen härtill har av fångvårdsstyrelsen i första rummet tillskrivits
den fortgående stegringen av antalet rattfyllerister, vilka också under
normala år representera den avgjort största delen — icke mindre än cirka
70 procent — av fängelsefångarna.

Även örn man håller i minnet att det begångna brottet, då ett kort frihetsstraff
ådömes, också är av lindrigare art, kan man enligt min åsikt inte bortse
från att det beträffande dessa kortvariga straff är av betydelse icke blott
hur långt straffet är utan även hur verkställigheten sker. Straffets allmänpreventiva
verkan är till stor del grundad på det lidande, som är förknippat med
straffets verkställande. Vad beträffar de kortvariga straffen är jag övertygad
örn att detta lidande och därmed också straffets repressiva karaktär ganska
mycket beror av graden och arten av de frihetsbegränsande åtgärder, som ingå
i straffverkställigheten. Beträffande de kortvariga frihetsstraffen kan jag
alltså icke dela departementschefens och utskottsmajoritetens åsikt, att straffets
allmänpreventiva verkan icke skulle nämnvärt ökas eller minskas allteftersom
straffverkställigheten göres strängare eller mildare. Tvärtom tror
jag, att det, särskilt av allmänpreventiva skäl, är nödvändigt alt kravet på en
viss skärpa i straff behandlingen upprätthålles beträffande korttidsfångarna.

Herr talman, enligt min mening får verkställigheten när det gäller kortids

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
fångarna icke ha en form, som alltför litet avviker från fångens normala livsföring.
Det är då fara för att verkställigheten hos honom själv och hos allmänheten
minskar respekten för straffet, att — för att begagna det uttryck,
som justitieministern nyss präglade — den psykologiska fjärrverkan av strafffet
alldeles förtonar, så att den ej mer kan uppfattas av människorna. Både
för fången själv och för gemene man tror jag, att det är nyttigt och nödvändigt,
att verkställigheten av kortvariga frihetsstraff, det må vara straffarbete
eller fängelse, sker i en något stramare stil än vad Som är fallet på en öppen anstalt.
Därmed behöver det ej vara strängare, snarare är det väl så, att det ser
strängare ut. Man kan icke utan vidare säga, att straff, som avtjänas i en
öppen eller sluten anstalt, är mildare eller strängare. För en intellektuell brottsling
är det säkert så, att det i de flesta fall innebär ett strängare straff att
komma ut på en koloni, där han måste arbeta i jordbruk, än att sitta i en sluten
anstalt, under det att det för en annan brottsling kanske skulle te sig tvärtom.
Även på en sluten anstalt kan man ju numera giva frihetsberövandet en
sådan karaktär, att det får drägliga former. Att som utskottsmajoriteten föreslår
överlämna åt den verkställande myndigheten att vid bestämmandet av hur
verkställigheten skall ske i de olika fallen taga hänsyn till den allmänpreventiva
verkan av straffet finner jag i hög grad otillfredsställande.

Herr talman, med dessa ord har jag velat motivera, varför jag anslutit mig
till reservationen, och när yrkande framställe® örn bifall till denna, kommer
jag att ansluta mig till detta.

Herr Lindqvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Den föregående ärade talaren hänvisade till lagrådets uttalande på
ett sådant sätt, att de, som icke ha läst detta, skulle kunna tro, att lagrådet
intager samma ståndpunkt som herr Rylander. Så är emellertid icke förhållandet.
Lagrådet hade delade meningar — det var två mot två — och det
uttalades ju vissa betänkligheter. Men herr Rylander vet val att två av
lagrådets ledamöter, nämligen regeringsrådet Kellberg och justitierådet Ekberg,
anslöto sig till propositionen i detta fall. De uttala, enligt vad som
framgår av s. 57 i utskottets utlåtande, följande: »Föreskriften att hänsyn
skall tagas till föreliggande möjligheter att bereda arbete bör nämligen skäligen
tolkas så, att den öppna vårdformen icke skall anlitas, örn de arbetstillfällen,
som förefinnas i öppen anstalt, ej erbjuda lämplig och full sysselsättning.
Vid nu angivna förhållanden synas, trots de anförda betänkligheterna,
ifrågavarande bestämmelser icke böra avstyrkas.»

Utskottet har också för sin del å s. 75 i utlåtandet sagt, att även örn det
finnes vissa betänkligheter mot detta förslag, är utskottet ändock berett att
tillstyrka det.

Jag sade i mitt första anförande, att man måste pröva sig fram och ta det
hela successivt, så att inga tråkigheter uppkomma. De två inom lagrådet, som
i likhet med herr Rylander och hans medreservanter varit tveksamma, ha
dock som sagt icke avstyrkt det föreliggande förslaget.

Härefter anförde

Fru Boman: Herr talman! Jag skall icke alls förlänga denna debatt med
något längre inlägg. Det är dock några rent mänskliga synpunkter och ett
förhållande, som anknyter till 40 § i straffverkställighetslagen, som jag icke
kan underlåta att redogöra för här i dag.

Jag tänker då icke på korttidsstraffade utan på hur förhållandena gestalta
sig efter det strafftiden är tilländalupen för dem, som tillbringat en längre

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
tid inom fängelsets murar. Jag vet, att många av dem lia den synen på saken,
att när portarna till fängelset slås upp och frihetens timme är inne, då
börjar det egentliga straffet och de egentliga svårigheterna, i all synnerhet
för dem, som suttit inne ett år eller därutöver. De måste ju placeras ut i normala
förhållanden igen, men bara ett litet fåtal har möjlighet att återgå till
normala förhållanden. En del lia hem att komma till ävensom möjlighet till
arbete, men åtskilliga andra måste söka nödhamn, och denna hamn stjälper
ofta i stället för att hjälpa. De träffa sina gamla bekanta, som möta dem
utanför fängelseporten. De frigivna Ira kanske en liten kontant besparing, när
de komma ut, och så länge den räcker lia de också vänner, som vilja lia hjälp.
Men detta kontantbelopp räcker ej många dagar. De måste ju ha husrum och
maj. För kläder har man kanske till stor del sörjt, innan de lämnade fängelset.
Men det finns ändå behov som göra sig gällande. Många dagar kunna de
ej vistas utanför fängelset utan arbete. Men det är just, när det gäller att
få arbete igen, som de största svårigheterna möta dem. När de söka anställning
bli de tillfrågade var de senast varit, och då nödgas de genast presentera
sig och tala örn sin senaste vistelseort, och så börja svårigheterna. En frigiven
fånge skrev för några år sedan: »Var taga husrum och mat ifrån, sedan friheten
hand örn mig tagit.» Det är lätt förklarligt, om en frigiven i ögonblickets
svaghet skaffar sig pengar. Han måste ju ha pengar och tillgriper
då de möjligheter, som finnas.

I straffverkställighetslagen § 40 heter det: »Det åligger styresmannen att
i god tid förbereda intagens frigivning eller utskrivning. För detta ändamål
bör han genom hänvändelse till skyddskonsulent, skyddsförening, arbetsförmedlingsanstalt,
allmänt eller enskilt hjälporgan eller enskild person söka bereda
den som skall frigivas eller utskrivas lämplig arbetsanställning eller annan
försörjningsmöjlighet» etc. I detta sammanhang kan det icke nog understrykas,
att just denne styresman beaktar dessa ting och med allvar går in
för sin uppgift. Det är gott, att vi ha alla dessa instanser, som ha fullt upp
att göra. De äro icke sysslolösa någon av dem. Men det är icke nog med att
dessa göra sitt. Den allmänna opinionen, den allmänna känslan mot dessa
människor behöver också ändras. Här ha vi ådagalagt en överväldigande
känsla av förståelse för dem, som måste tillbringa sin tid inom fängelsets
murar, men även då de komma ut efter att ha avtjänat sitt straff måste dörrarna
vara öppna.

Jag har här i min hand ett brev daterat i söndags på Långholmen, där en
fånge bl. a. skriver följande: »Det finns så oändligt mycket gott material på
en anstalt, material som kan formas under skickliga händer, material som helt
enkelt kastas bort av oförstånd eller också missformas genom felaktig behandling.
Jag frågar: Har vi råd med detta? Är inte varje individ som sådan
lika värdefull i den mån den strävar efter att ingå som en kota i samhällskroppen?
Och ha vi rättighet att sätta oss ned med händerna i kors och
tycka att vi redan gjort så mycket när vi vet att vi kan göra det dubbla? Vad
är det som gör en förbrytare? Jo, tillfälligheterna parat med ''anlag’, vilket
senare endast är en term. Men det heter bevars väl så. Vad skapar återfallsförbrytare?
Jo, i en hundraprocentigt högre grad tillfälligheterna och dessutom
brist på mat och pengar d. v. s. återigen arbete.»

På samma sätt som vi i dag gått in för att humanisera fångvården, böra
vi också beakta dessa spörsmål och dessa synpunkter beträffande de möjligheter,
som stå de frigivna till buds.

Herr Lindqvist erhöll ånyo på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill endast fästa fru Bomans uppmärksamhet vid en sak.

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Förslag till lag örn verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)

Men låt mig först säga, att såväl jag som utskottet och jag hoppas hela riksdagen
äro ense om att eftervården är av ofantligt stor betydelse. När det sades
i en motion, att det icke gjorts något för dessa, vill jag hänvisa till vad
utskottet skriver å s. 71. Det heter där: »Utskottet, som inhämtat att Kungl.
Maj:t på förslag av strafflagberedningen uppdragit åt fångvårdsstyrelsen
att verkställa utredning angående det enskilda skyddsarbetets organisation»,
o. s. v. Kungl. Maj:t har sålunda sin uppmärksamhet fästad på detta. Det är
att livligt hoppas, att vi —• det är icke det minst viktiga och kanske viktigare
än något annat — göra vad vi kunna för att eftervården skall bliva
bättre. Jag hoppas, att justitieministern skall göra vad han kan i det fallet.

Härpå anförde

Herr Mosesson: Herr talman! Det kanske inte förväntades av herr Lundstedt
att någon av kammarens ledamöter skulle ta upp en debatt med honom
i denna fråga. Han är ju specialist, och han har sin speciella syn på straffrätten,
liksom han har sin speciella syn på andra vetenskapliga frågor. Men
även örn jag icke alls är kapabel att ta upp en sådan debatt, kan jag ej underlåta
säga, att han skjuter betänkligt över målet, när han betraktar den dömde
såsom en i viss mån oskyldig person och som en martyr. Gentemot detta
måste det ur enkel samhällssyn hävdas, att det hör till det allra värdefullaste
vid straffets verkställighet att just kunna hänvisa till och väcka den känsla
av skuld, som finnes hos de bästa och de hoppfulla fallen, och vidare att
hänvisa till att. i straffet också ligger en sonande betydelse.

Man har sagt, att denna lag är av stor betydelse. Jag tror någon använde
uttrycket, att den rent av betecknar en vändpunkt i straffverkställighetens
historia i Sverige. Det är visserligen en lag, som bereder oss allesamman
glädje, och jag delar till fullo den glädje, som de, som närmast arbetat med
lagförslagets tillkomst, känna. Men jag tycker, att det innebär en nästan för
stark betoning av lagens betydelse att beteckna dess införande som en vändpunkt,
ty lagen är ju dock, som både herr Nordström i Kramfors — i första
delen av sitt inlägg — och herr Werner påpekade, i hög grad en lag, som
innehåller en kodifiering av vad som redan både vid sidan av den nu gällande
lagen och kanske i någon mån också mot den gällande lagen praktiserats.
Det förhåller sig ju i det avseendet på samma sätt som när det gäller de flesta
andra lagar, att lagstiftningen är ett uttryck för det allmänna rättsmedvetandet,
med andra ord ett uttryck för medborgarandan.

Jag vill begagna detta tillfälle till att uttala ett beklagande av att vissa
personer, som kämpat för att få fram denna lag, dessförinnan, kanske oavsiktligt,
gjort sig skyldiga till en orättvis bedömning av vår fångvårdspersonal,
som fått det kanske allra svåraste uppdrag, som samhället kan giva åt
någon tjänstemannakår. Det har antytts, att denna kår skulle ha lagt i dagen
mindre humanitet än andra kårer i riket. Denna antydan bär enligt min
uppfattning varit det enda, som varit att beklaga i samband med förarbetena
till denna lag.

Ett av de första minnen jag har från riksdagen är ett anförande från denna
plats av herr Anderson i Råstock, som jag koni att efterträda såväl i interneringsnämnden
som i fångvårdsfullmäktige. Han sade åt kammarens ledamöter,
att de borde tänka på att fångvårdspersonalen är en tjänstemannakår,
som ofta får att göra med en del personer, som äro så svårhanterliga,
brutala och grymma, att det är omöjligt för den, som inte känner till förhållandena,
att göra sig en föreställning därom. Han gav också en del exempel
härpå. Jag har under de år, då jag varit med örn att arbeta på detta område,
funnit liknande exempel. Det är således icke möjligt för oss att kunna döma

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)
rättvist i denna fråga genom att endast utifrån betrakta saken. Det är föga
påfrestande för mig som fångvårdsfullmäktige eller för första lagutskottets
ledamöter att komma till ett fängelse, när där råder högtid. Men för dem, som
dag ut och dag in vistas i fängelse och få så att säga representera ett samhälle,
mot vilket många av dem, som äro förvarade i fängelset, känna sig
avogt och hatiskt inställda, äro påfrestningarna säkert mycket svåra.

Jag känner mig manad att till kammarens protokoll foga ett tack till denna
kår, ty så långt jag har kunnat bedöma den, är den, när det gäller att
visa rättvisa, humanitet och plikttrohet, ställd i en svår ställning, men har
ryktat detta sitt svåra värv på ett sätt, som gör att samhället skall vara
tacksamt mot medlemmarna i denna kår. Jag skulle tro, att just denna kår i
dag i stort sett är mera glad än någon annan att nu få en lag, som giver den
full rätt att tillämpa vad dess rättskänsla och humanitet länge manat den
till att visa de olyckliga, som kommit i fängelse.

1 detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Eriksson i Stockholm.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, blev 1 § av kammaren
godkänd.

2 §.

Godkändes.

3 § föredrogs.

I motionen 11:650 av herr Hagberg i Luleå m. fl. hade yrkats, att 3 §
skulle erhålla följande lydelse:

Under fångvårdsstyrelsen beslutar, där ej annorlunda är^ stadgat, fångvårdsanstalts
styresman jämte anstaltsnämnden i frågor angående de intagnas
behandling och anordnande av eftervård för dem.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Nordström i Kramfors, som yttrade: Jag ber att få yrka bifall till
motionen II: 650, i vad motionen avser 3 §.

Vidare anförde

Herr Lindqvist: Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets'' förslag till lydelse av 3 §. dels ock
på godkännande av paragrafen i den lydelse, som föreslagits i motionen II:
650; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den förstnämnda
propositionen.

''<—23 §§.

Godkändes.

24 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr Nordström i Kramfors: Jag skall be att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr Lindqvist: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)

Vidare yttrades ej. Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag till lydelse av 24 § dels ock på godkännande av den
lydelse av nämnda paragraf, som föreslagits av Kungl. Majit; och godkände
kammaren utskottets förslag till lydelse av 24 §.

25—44 §§.

Godkändes.

Efter föredragning av 45 § yttrade:

Herr Gezelius: Jag yrkar bifall till den av herr Linnér m. fl. avgivna reservationen.

Herr Lindqvist: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 45 § dels ock
på godkännande av paragrafen i den lydelse, som föreslagits i den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig
anse den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Gezelius begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 45 § i första lagutskottets förevarande
förslag till lag örn verkställighet av frihetsstraff m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av nämnda paragraf, som
föreslagits i den vid utskottets utlåtande nr 52 fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren godkänt 45 § i den av utskottet föreslagna lydelsen.

46—75 §§.
Godkändes.

76 § föredrogs.

I motionen II: 650 av herr Hagberg i Luleå m. fl. hade yrkats, att paragrafen
skulle uteslutas ur lagförslaget.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Nordström i Kramfors, som yttrade: Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till motionen II: 650, innebärande att paragrafen skall utgå.

Härpå anförde

Herr Lindqvist: Herr talman! Här skulle det kunna vara en hel del att
säga, men jag tror kammaren är tacksam, om man inte tar upp någon debatt
i saken. Herr Nordström i Kramfors har anlagt en del principiella synpunkter
på denna fråga, och jag kan väl förstå dem. Men vi ha likväl inom utskottet
kommit till den uppfattningen, att vi måste ha en bestämmelse i huvudsaklig
överensstämmelse med 76 §. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Förslag till lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. (Forts.)

Överläggningen var härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 76 § i förevarande
lagförslag dels ock på herr Nordströms i Kramfors'' yrkande örn uteslutande
av paragrafen ur lagförslaget; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Nordström i Kramfors
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner 76 § i utskottets förevarande förslag
till lag örn verkställighet av frihetsstraff m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat, att paragrafen skall utgå ur lagförslaget.

Övriga delar av lagförslaget.

Godkändes.

Punkten A) 2)—9).

De av utskottet framlagda lagförslagen godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A).

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslagen fattade
beslut.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11-

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 53, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn vissa inskränkningar i rätten att
driva försäkringsrörelse.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogs sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande, nr 6, i Skattegruppeanledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående skattegrupperingen m. m. ringen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I proposition nr 343 angående skattegrupperingen, m. m. hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 19 oktober 1945, föreslagit riksdagen medgiva, att gällande skattegruppering
måtte, utan hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), erhålla förlängd giltighet till och med utgången
av år 1947.

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

Genom propositionen hade Kungl. Maj :t tillika berett riksdagen tillfälle att
taga ställning till de förslag angående metoderna för mätningen av de lokala
levnadskostnadsskillnaderna m. m., som framlagts av 1943 års dyrortskommitté,
vilken haft i uppdrag att verkställa den av 1943 års riksdag begärda
allsidiga och förutsättningslösa utredningen örn dyrortsgrupperingens framtida
bestånd och allmänna utformning (skr. nr 119/1943).

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner.

I de likalydande motionerna 1:417 av herr Holmberg och II: 626 av herr
Persson i Stockholm m. fl. hade yrkats, att riksdagen måtte besluta

»att i princip uttala sig för slopandet av dyrortsgrupperingen;

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att ny utredning skyndsamt företages
och förslag framlägges örn avskaffandet av dyrortsgrupperingen, varvid
särskild uppmärksamhet skall ägnas frågan örn orsakerna till de ännu bestående
dyrhetsvariationerna och åtgärder föreslås för eliminerandet av dessa,
samt att i samband därmed även framlägges förslag örn nya bestämmelser rörande
skatteavdragen, varvid skall tillses, att dessa komma att uppgå till belopp,
som motsvarar den inkomstsumma, som är nödvändig för att ernå ett
ur folkhälsans synpunkt godtagbart existensminimum;

att riksdagen i övrigt godkänner Kungl. Maj:ts proposition nr 343 att gälla
intill dess att riksdagen lämnats tillfälle att fatta definitivt beslut i dyrortsgrupperingsfrågan,
samt

att riksdagen uttalar, att dess principbeslut i dyrortsgrupperingsfrågan inte
får tagas till intäkt för något ytterligare dröjsmål vid genomförandet av en
lönereglering för statstjänarna.»

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 343 och med avslag ej mindre på motionen II: 627 av herrar Fröderberg
och Ståhl än även på följande motioner, i vad de avsåge skattegrupperingen,
nämligen de likalydande motionerna I: 417 av herr Holmberg och
II: 626 av herr Persson i Stockholm m. fl., de likalydande motionerna 1:425
av herr Gränebo m. fl. och II: 652 av herr Pehrsson-Bramstorp m. fl. samt de
likalydande motionerna I: 426 av herr Karl Emil Johanson m. fl. och II: 655
av herr förste vice talmannen Magnusson m. fl. — medgiva, att gällande skattegruppering
måtte, utan hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), erhålla förlängd giltighet till och med utgången av
år 1947;

B) att riksdagen, i anledning av motionen II: 653 av herr Spångberg m. fl.
ävensom de nyssnämnda motionerna I: 425 och II: 652 samt I: 426 och II: 655,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t vid framläggande
av ^förslag till provisoriska lönetillägg åt statstjänstemännen för nästa
budgetår måtte beakta av utskottet i det föregående angivna synpunkter; samt

C) att riksdagen måtte lämna utan åtgärd de likalydande motionerna I: 424
av herr Sundelin och II: 654 av herr Malmborg i Skövde m. fl. ävensom de
förutnämnda motionerna I: 417 och II: 626, I: 425 och II: 652 saint I: 426
och II: 655, i den mån dessa icke kunde anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Albertsson, som under åberopande av vad han i reservationen anfört
hemställt,

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

A) att riksdagen måtte — med bifall till motionen II: 627 av herrar Fröderberg
och Ståhl samt i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 343 och de likalydande motionerna 1:417 av herr Holmberg och 11:626 av
herr Persson i Stockholm cm. fl. ävensom de likalydande motionerna I: 425
av herr Gränebo m. fl. och II: 652 av herr Pehrsson-Bramstorp m. fl. samt
med avslag på de likalydande motionerna I: 426 av herr Karl Emil Johanson
m. fl. och II: 655 av herr förste vice talmannen Magnusson m. fl., i vad motionerna
avsåge skattegrupperingen •— dels medgiva, att gällande skattegruppering
beträffande de kommunala ortsavdragen måtte, utan hinder av 48 § 1
mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), erhålla förjängd
giltighet till och med utgången av år 1947, dels ock i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte förelägga nästa års riksdag förslag
örn sådana ändringar i skattelagstiftningen, att de för ortsgrupp III nu gällande
bestämmelserna örn statliga ortsavdrag m. m. bleve tillämpliga för hela
riket redan vid 1946 års taxeringsarbete;

B) att riksdagen---synpunkter; samt

C) att riksdagen---och hemställt;

2) av herrar De Geer och Pettersson i Dahl, vilka under åberopande av vad
de i reservationen anfört hemställt,

A) att riksdagen måtte — med bifall till de likalydande motionerna I: 425
av herr Gränebo m. fl. och II: 652 av herr Pehrsson-Bramstorp m. fl. samt
i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 343 och motionen
II: 627 av herrar Fröderberg och Ståhl, de likalydande motionerna I: 417 av
herr Holmberg och II: 626 av herr Persson i Stockholm m. fl. samt med avslag
på de likalydande motionerna I: 426 av herr Karl Emil Johanson m. fl.
och II: 655 av herr förste vice talmannen Magnusson m. fl., i vad motionerna
avsåge skattegrupperingen — dels medgiva, att gällande skattegruppering beträffande
de kommunala ortsavdragen måtte, utan hinder av 48 § 1 morn. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), erhålla förlängd giltighet
till och med utgången av år 1947, dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t°hemställa,
att Kungl. Majit måtte förelägga nästa års riksdag förslag örn sådana
ändringar i skattelagstiftningen, att de för ortsgrupp III nu gällande bestämmelserna
örn statliga ortsavdrag m. m. bleve tillämpliga för hela riket redan
vid 1946 års taxeringsarbete;

B) att riksdagen---synpunkter; samt

C) att riksdagen måtte — med uttalande att dyrortsgraderingen av de
statsanställdas löner vid kommande lönereglering borde bringas att upphöra —
lämna utan åtgärd de likalydande motionerna I: 424 av herr Sundelin och
II: 654 av herr Malmborg i Skövde m. fl. ävensom de förutnämnda motionernr
1:417 och 11:626, 1:425 och 11: 652 samt 1:426 och 11:655, i den mån
dessa icke kunde anses besvarade genom vad reservanterna anfört och hemställt:
samt

3) av herrar Carlström och Janson i Frändesta, vilka under åberopande av
vad de i reservationen anfört hemställt,

A) att riksdagen måtte — med bifall till de likalydande motionerna 1:426
av herr Karl Emil Johanson m. fl. och II: 655 av herr förste vice talmannen
Magnusson m. fl. samt i anledning av Kungl. Majlis förevarande proposition
nr 343 och med avslag på de likalydande motionerna I: 417 av herr Holmberg
och II: 626 av herr Persson i Stockholm in. fl., de likalydande motionerna
1:425 av herr Gränebo m. fl. och 11:652 av herr Pehrsson-Bramstorp m. fl., i
våd motionerna avsåge skattegrupperingen, samt motionen II: 627 av herrar
Fröderberg och Ståhl — dels medgiva, att gällande skattegruppering beträf -

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Skatteg rupper ing en m. m. (Forts.)

tande de kommunala ortsavdragen matte, utan kinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), erhålla förlängd giltighet till
och med utgången av år 1947, dels ock i skrivelse till Kungl. Majk hemställa,
att den förestående revisionen av ortsavdragen vid den statliga beskattningen
måtte grundas på en spännvidd mellan högsta och lägsta ortsgrupp av 12 procent,
samt att förslag skyndsamt förelägges riksdagen örn ett provisorium beträffande
nämnda avdrag, grundat på en spännvidd av 18 procent;

B) att riksdagen---synpunkter; samt

C) att riksdagen måtte — med uttalande, att löneplanerna vid kommande
lönereglering för de statsanställda skulle grundas på en spännvidd mellan högsta
och lägsta ortsgrupp av 12 procent — lämna utan åtgärd de likalydande motionerna
I: 424 av herr Sundelin och II: 654 av herr Malmborg i Skövde m. fl.
ävensom de förutnämnda motionerna I: 417 och II: 626 samt I: 425 och II: 652,
i den mån dessa icke kunde anses besvarade genom vad reservanterna anfört
och hemställt.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Fröderberg: Herr talman! Den här frågan har ju kommit igen varje
år och kommer väl också i dag att bli anledning till en rätt långvarig debatt.
Trots att ingen utav oss kommer att framföra några särskilt nya synpunkter,
är det givet, °att man ändå något repeterar, vad man tidigare har sagt. Jag
kommer också att göra detsamma, men jag lovar att sammandraga det rätt
mycket för att inte taga allt för lång tid i anspråk.

När man läser det betänkande, som här är framlagt, måste man komma till
den slutsatsen, att de som arbetat med detta betänkande ha gjort ett mycket
gott och intresserat arbete och försökt att komma fram till de resultat, som de
anse vara de mest rättvisa. Men det är nu en gång så, att när man skall bedöma
en fråga, där man själv är part i malet, sa vill man gärna, hur rättvis man
än vill vara, se frågan genom de glasögon man själv använder i det dagliga
livet. Den som bor i staden ser inte saken på samma sätt som de göra, vilka
bo ute på landsbygden. De, som bo i staden och skola köpa sig en kostym behöva
bara gå en liten bit eller kanske åka spårvagn ett stycke för att komma
till affären. En sådan person tänker sig inte in i det besvär en sådan person
har, som bor i en skogsby och måste cykla några kilometer och sedan åka buss
några mil för att komma till en tätort, där han bara har ett litet urval att

välja i. Denne senare får kanske bekosta en dyr resa och betala samma pris

som den, sommar från staden. Det är alldeles naturligt, att man inte ser på
samma sätt på dessa frågor, och då är det också naturligt — med tanke på
den sammansättning som kommittén haft, med de flesta ledamöterna ifrån städerna
att stadsbons synpunkter blivit de dominerande inom kommittén.

Jag skall peka på några slutsatser, som man kommit till. Det är först och
främst, att vid den levnadskostnadsberäkning, som gjordes år 1934, visade det
sig att det fanns en spännvidd mellan dyraste och billigaste protokollförda orter
på 48 %. 1941 hade man kommit ned till en spännvidd av 27 %. Nu senast,

enligt 1944 års siffror, har man kommit ner till 21,8 %. Man ser alltså, att

denna spännvidd mellan dyraste och billigaste ort oupphörligen krymper, och
med ledning utav detta kunna vi väl draga den slutsatsen, att denna spännvidd
även i fortsättningen kommer att krympa, även örn detta inte kommer att gå
i så hastigt tempo som tidigare.

Örn vi nu titta på de resultat, som kommittén kommit till, så finns det nog
åtskilliga, och dit hör även jag, som tycka, att man borde ha kommit ner till
en spännvidd, som vore ännu mindre än de 21,8 %, som man här stannat vid.
Mi skola granska några utav de olika posterna. Örn vi först titta i proposi -

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Shattegrupperingen m. m. (Forts.)

Konen, så ha vi gott om statistik litet här och var. På ett ställe — s. 67 —
ha vi en jämförelse mellan dyraste och billigaste ort i fråga, örn vissa utav de
poster, som varit grundläggande för socialstyrelsens beräkningar. Örn vi tänka
på livsmedel, så äro de billigaste omkostnaderna för normalfamiljen, alltså
man och hustru med två barn, 1 928 kr. och de dyraste 2 090 kr., en skillnad
alltså på 162 kr. mellan billigaste och dyraste ort. När vi komma till lyset så
är Stockholm, som är representant för den dyraste orten, 11 kr. billigare örn
året än landsbygden för normalfamilj. Beklädnadskostnaderna äro så lika, så
att det skiljer endast 12 kr. på året för normalfamilj mellan billigaste och
dyraste ort, och det är någonting som vi gott kunna godtaga, örn vi icke taga
hänsyn till familjerna i skogsbyarna, som skola resa en lång väg, när de skola
köpa sina konfektionskostymer. När vi så komma till skatterna, visar det sig,
att dyraste ort är 74 kr. dyrare än.den billigaste.

På denna punkt vill jag göra en liten anmärkning. Denna fråga har under 20
år intresserat mig mer än alla andra. När jag för tre år sedan var uppe i socialstyrelsen
och tittade på deras siffror, gjorde jag en jämförelse mellan min hemsocken
och Stockholm i fråga örn hur skatterna tynga denna normalfamilj. Jag
kom då till det resultatet, att man beräknade skatterna precis lika höga på normalfamiljen
i Stockholm som i min hemsocken, Arbrå. Jag hade mycket svårt
att förstå detta. I Stockholm hade man en kommunalskatt på mellan 7 och 8 kr.,
ingen landstingsskatt och ingen vägskatt. Hemma hade vi en kommunalskatt på
11 kr. och en landstingsskatt på 3: 50 kr., alltså sammanlagt 14: 50 kr. i kommunalskatt
eller dubbelt mot Stockholm. Statsskatten är lika. Ändå skulle skattekostnaderna
tynga lika mycket på båda orterna! Jag gjorde anmärkning och fick
veta, att i nain hemsocken beräknade man skatten på en tjänsteman i elfte lönegraden
efter den lön, som han hade i B-ort; i Stockholm beräknade man skatten
efter samma löneklass på I-ort eller på ett 1 400 kr. högre belopp. Då fick jag
naturligtvis svar på detta. Jag är emellertid ej övertygad örn att detta är alldeles
riktigt, och att det inte är riktigt i dag, vet jag bestämt, ty de beräkningar vi ha
framför oss i dag äro grundade på samma skillnad i lönen mellan lägsta och
högsta dyrort.

Vi veta ju nu enligt de senaste undersökningarna, att vi kommit ned till en
spännvidd i levnadskostnaderna på 21,8 %, men spännvidden i lönerna mellan
A- och I-ort för statstjänare är omkring 25 %. Från början var denna senare
spännvidd betydligt mindre än spännvidden för de verkliga levnadskostnaderna,
men genom att den sistnämnda sjunkit undan för undan och löneskillnaden stått
kvar, lia storleksförhållandena blivit omkastade. Löneskillnaden har till och med
ökat, ty som kammaren kanske kommer ihåg påvisade jag för två år sedan, att
man i nämnda lönegrad kom till en ökning i skillnaden från 1 292 kr. till 1 696
med dyrtidstillägg, kristillägg och rörligt lönetillägg. Spännvidden beträffande
lönerna är nu alltså större än spännvidden beträffande levnadskostnaderna, och
följden blir att skatterna på vissa löner bli för stora i jämförelse med vad de
skulle bliva med en spännvidd på lönerna av låt oss säga 18 eller 15 eller 12 %.
Denna post är alltså för närvarande något missvisande.

Komma vi så till »övriga utgifter», så är skillnaden per år räknat mellan
Stockholm och billigaste ort 3:5 kr. Det är inte mycket att tala örn på ett år.
Skulle vi emellertid räkna med de s. k. avståndstilläggen, som det diskuterats
så mycket örn, skulle förhållandet bli omvänt. Örn jag nu alltså tillsammantager
livsmedels-, lyse-, beklädnads- och skatteposterna samt övriga utgifter, så kommer
jag till det resultatet, att dyraste ort ligger över billigaste med endast 272
kr. per år; billigaste orten går på 3 819 kr., dyraste på 4 091 kr.

Sedan kommer jag till bostads- och bränsleposten. Det är här, vi ha de stora
skillnaderna, och det är det som gör, att trots att jag i dag är motionär örn att

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

iSkattegrupperingen m. m. (Forts.)

vi skola slopa skattegrupperingen, måste jag tills vidare gå nied på att vi behålla
lönegrupperingen. Mångå tycka kanske att detta är inkonsekvent, men jag har
mina bestämda skäl härför. Örn vi taga en bostad på två ram och kök — för
en normalfamilj alltså — som visserligen saknar centralvärme men har vatten
och avlopp och är utan brister, så värderar man en sådan bostad på billigaste ort
till 365 kr. örn året. I Stockholm beräknar man 1 168 kr., alltså en skillnad på
803 kr.

Gå vi till bränslekostnaden, finna vi att den på billigaste ort är 218 kronor
och på dyraste ort 328 kronor. Där föreligger alltså en skillnad på 110 kronor.
Taga vi bostads- och bränslekostnaden tillsammans, finna vi på billigaste ort en
kostnad av 583 kronor, på dyraste ort 1 496 kronor —• en skillnad sålunda av
913 kronor. Skillnaden härvidlag är tre gånger så stor som skillnaden på alla
de övriga posterna tillsammans.

Det är på den punkten, som jag vill sätta in den mesta kritiken. När det gäller
att värdera bostadskostnaderna, står jag på samma linje som herr Nilson i
Spånstad, landsbj^gdsrepresentanten i kommittén. Majoriteten i kommittén har
sett bakåt och utgått ifrån de lägenheter som redan finnas. Herr Nilson i Spånstad
— liksom herr Ståhl och jag i vår motion — vill att vi skola se framåt. Örn
man ser bakåt och låser fast siffran vid de bostäder som finnas, går man med
på att konservera ett bostadsbestånd, som man icke vill godkänna för framtiden,
alltså sådana människors bostäder, som ha så dålig lön, att de icke utan statens
hjälp orka själva skaffa sig bostad av den kvalitet, som motsvarande befolkningsgrupper
ha i de s. k. dyrorterna. Jag kan icke gå med på detta resonemang
utan anser, att för att få fram rätta bostadsvärden skall man utgå ifrån nybyggda
bostäder av precis samma kvalitet och se vilken skillnad det blir i kostnaderna
i olika delar av landet. Yi ha också sifforna klara på ''s. 28 i den kungl, propositionen.
Vi finna, att kostnaderna för att bygga en fullt modern lägenhet örn
två rum och kök på billigaste ort uppgå till 13 918 kronor och på dyraste ort till
14 450 kronor. Det blir bara 532 kronor dyrare att bygga en sådan bostad i
Stockholm eller förorterna än att bygga den på billigaste orten i landet. Det är
då ganska underligt, att man kommer fram till sådana skillnader i bostadskostnaderna.
Men det är ju så, att den som bygger på landet icke får ränta på sina
pengar, medan det kan vara en ganska god affär ibland att bygga i staden.

Det är emellertid en annan sida av saken — jag har, tror jag, tre gånger
varit uppe och domderat örn detta — och det är tomtkostnaderna. Jag ångrar,
att jag icke förra veckan steg upp och instämde med herr Hansson i Skediga,
då han påvisade det orimliga i att vi skola betala mer än 240 kronor
per kvadratmeter, när vi skola bygga ett posthus i Uppsala, Norrköping, Vaxholm
eller var det var. Det är tomtkostnaderna, som vridit hela bostadsmarknaden
på sned. Jag har flera gånger påpekat det oriktiga i att örn man bygger
ett eget hem i Stockholms förstäder på stenhällarna, skall man ge 50 öre
kvadratmetern i årlig hyra, medan man på landsbygden mer och mer går in
för att gratis ställa tomter till förfogande. Jag säger rent ut, att tomtjobberiet
florerar så att bostadsmarknaden vrides på sned, och att kronan och
Stockholms stad äro de värsta tomtjobbarna. Det användes mycket starka ord
här, när vi diskuterade försäljningen av kronbilarna, men lika starka ord äro
fullt berättigade här. Örn vi skola komma någon vart får man — jag säger
det, fastän jag tillhör de borgerliga — gå in för att den enskilda äganderätten
upphäves när det gäller tomterna på dylika platser. Det är just tomtpriserna,
som drivit upp hyrorna i storstäderna, och vi kunna bara konstatera faktum.
Så länge förhållandena äro sådana, måste jag för min del också gå med på att
tills vidare behålla lönegrupperingen.

Vad bränslet beträffar skulle jag kanske ha sagt ännu en sak. Det är ju

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

110 kronor dyrare om året i Stockholm än på billigaste ort. Jag Ilar jämfört
vedpriserna med dem där hemma, och de ligga där mycket billigare än i Stockholm.
Men även i tätorterna på landsbygden har man mer och mer övergått
till att elda med koks, och detta kommer man väl antagligen att göra, när det
blir gott om koks efter något år. Jag är övertygad örn att på tätorterna ute
i landet, där man övergår till kokseldning, bränslekostnaderna bli större än
i Stockholm. Här betalade man 4 kronor 75 öre per hektoliter före kriget, medan
vi i min hemkommun betalade 5 kronor 28 öre. Yi betalade alltså mera.
Och ändå har man en rationellare eldning här än den vi lia.

När det alltså gäller lönegrupperingen, måste jag tills vidare gå med på att
den bibehålies, men jag hoppas, att de förhållanden, som ligga till grund för
densamma, framför allt bostadskostnaderna, så fort som möjligt med riksdagens
hjälp skola reformeras och att icke staten skall vara en av de värsta motståndarna
när det är fråga örn att få rättvisa till stånd.

Jag skall så övergå till att säga ett par ord örn skattegrupperingen. Jag
har i det hänseendet undertecknat en motion, som går ut på att skattegrupperingen
skall avskaffas. Herr Albertsson i första kammaren har reserverat sig
till förmån för vår motion, och vi stå på samma linje som reservanterna herrar
Pettersson i Dahl och de Geer. När skattegrupperingen kom till, var ortsavdraget
på billigaste ort 600 kronor och på dyraste ort 1 000 kronor. Skillnaden
utgjorde alltså 400 kronor. Är 1928 var ortsavdraget på billigaste ort
680 kronor, på dyraste ort 1 000 kronor, d. v. s. en skillnad på 320 kronor, och
1939 var avdraget i grupp I 600 kronor och på dyraste ort 760 kronor. Spännvidden
har sålunda ytterligare krympt ihop och är nu 160 kronor eller vid
bankning 240 kronor, alltså 2,4 skattekronor eller skattehundraden — jag vet
icke vilken term som är den riktiga i dag; den ändras litet då och då. Jag anser,
att när lönegrupperingen kommer att ge full kompensation för skillnaden
i levnadskostnaderna, är det icke nödvändigt att behålla även en skattegruppering,
i synnerhet som det är så litet kvar att strida örn i det fallet, tinder
de tre år jag tillhört riksdagen har det, då vi diskuterat dessa frågor, varit
skattegrupperingen, som de mesta diskussionerna rört sig om, fastän den har
en försvinnande liten betydelse i jämförelse med lönegrupperingen. Framför
allt gäller detta då statstjänarna. Men det är icke bara dem saken rör, utan
det enskilda näringslivets anställda ha nu också i mycket stor utsträckning
sina löner grupperade på samma sätt som statstjänarna. Frågan är väl också,
om det icke genom lönegrupperingen och skattegrupperingen sker en dubbelkompensation.
Åtminstone är detta förhållandet nu, då spännvidden i avseende
å levnadskostnaderna sjunkit under spännvidden i avseende å både lönegrupperingen
och skattegrupperingen.

Herr Ståhl och jag ha i vår motion icke bara föreslagit skattegrupperingens
slopande, utan vi kommo också med ett positivt förslag såsom ersättning. Vi
föreslogo, att avdragem skulle för hela landet fastställas att motsvara avdragen
i skattegrupp III. Till den linjen har bondeförbundet senare anslutit sig. Yi
studerade de undersökningar, som kommitterade gjort, och kommo till det resultatet,
att vår lösning skulle innebära de minsta avvikelserna från redan
gällande praxis. Tager man avdragen i skattegrupp III som underlag och
räknar ut inkomst- och förmögenhetsskatten för hela landet, kommer man till
en skillnad av endast 4 miljoner kronor i förhållande till nuvarande siffra.
Vi ha hört — och vi komma väl även om en stund att få höra — här i kammaren,
att om vi föra in skattegrupp III som norm för hela landet, blir det en
övervältring av en del av skatterna på de barnrika familjerna i storstäderna.
Det är ganska svart att godtaga ett sadant resonemang. Man får givetvis erkänna,
att för hela den fattiga landsbygdsbefolkningen, som tillhör skatte -

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

grupperna I och II och som skulle få sina avdrag höjda med 40 resp. 60 kronor,
blir det en lindring, medan det i Stockholm blir en skärpning då de skattefria
avdragen bli 80 kronor mindre — det är dock bara 0,8 skattekronor. Men
jag vill erinra örn den debatt, som vi förde i våras örn barnavdragen contra
barnbidragen. Det påvisades av flera talare, att de barnrika familjerna icke
hade någon nytta av barnavdragen vid beskattningen, då dessa voro större än
vederbörandes lön. Det ligger nära till hands att peka på detta nu. Och jag
kan anföra ett par exempel. För man, hustru och två barn utgöra i skattegrupp
III ortsavdraget och barnavdraget 2 440 kronor eller vid bankning 3 660
kronor. De få icke full beskattning på någon krona förrän deras lön överstiger
4 880 kronors taxerad inkomst. Vi veta, att den intjänta verkliga inkomsten
säkerligen är 400 a 600 kronor högre. Ifrån den får man ju draga kommunala
skatter, försäkringspremier, sjukkasseavgifter och sådant, vilket säkerligen
uppgår till nämnda belopp. Vi kunna sålunda gott säga, att endast de
som tjäna över 5 000 kronor om året få någon höjning här, såvitt de ha två
barn, men dem kunna vi väl icke kalla barnrika. Som norrlänning vill jag icke
kalla en familj barnrik förrän där finns åtminstone fem barn. Hur ställer det
sig då med ortsavdragen, famiijeavdrag och barnavdrag i ortsgrupp III? I
denna ortsgrupp uppgå dessa avdrag för man, hustru och fem barn till 4 900
kronor, efter bankning, örn det taxerade beloppet är minst 9 800 kronor, 7 350
kronor. Endast örn familjens inkomster överstiga 9 800 kronor, blir det full
beskattning På^Överskjutande belopp. Jag tycker därför icke, att vi behöva
känna oss alltför hjärtnupna på grund av den här av oss föreslagna ändringen.
Vi få väl också komma ihåg, hur ofantligt mycket man redan gör och i fortsättningen
kommer att göra för de barnrika familjerna undan för undan. Jag
kan ju i det avseendet nämna fri skolmateriel, fria skolfrukostar och barnrike”
hus, där hyran är försvinnande liten, i en del fall praktiskt taget ingen hyra
alls.

. kanner mig alltså icke alls som någon missdådare mot de stora familjerna,
när jag nu gar in för att rekommendera bifall till min motion och reservationerna
under I) av herr Albertsson och under II) av herr de Geer och herr
Pettersson i Dahl, vilka sammanfalla med min motion, när det gäller skattegrupperingen.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag kan i likhet med den föregående
talaren börja med att konstatera, att detta är en fråga som ständigt återkommer
Den har ju varit föremål för riksdagens behandling åtskilliga gånger,
och det har ju både begärts och verkställts utredningar i frågan. Det är också
en sådan utrednings resultat som nu föreligger till riksdagsbehandling, och
det är ju det förslag, som framlagts av majoriteten i denna utredning,’ som
tagits upp såsom proposition av regeringen och även nu föreligger som utskottsmajontetens
förslag. Enligt detta förslag konstaterar man ju, att det
har blivit en stark sammanpressning av priserna, så att man, från att tidigare
ha räknat med en spännvidd mellan högsta och lägsta ortsgrupperna på icke
mindre än 48 procent, nu har kommit ned till halva detta tal, alltså 24 procent,
som högsta jämförelsetal mellan de billigaste och dyraste orterna. Genom olika
metoder kommer nian ner till än mindre procenttal, och här har man stannat
för att föreslå en lönegruppering byggd på 18-procentregeln, och ändå
sager man, att man icke är säker på att detta lian väntas bli bestående för
framtiden, emedan man icke vet hur utvecklingen kommer att bli.

Vidare för utskottet ett resonemang mot den motion, som yrkar på dyrortsgrupperingens
slopande. Därom står det i utlåtandet, att enligt utskottets
mening skulle detta i nuvarande läge medföra allvarliga orättvisor för såväl

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

de anställda som skattebetalarna. En sådan åtgärd skulle nämligen betyda,
att en statstjänsteman för en och samma arbetsprestation skulle betalas med
väsentligt olika reallön, allteftersom prestationen utföres på dyrare eller billigare
ort. Man slår alltså fast den principen, att lönerna skola så avvägas,
att reallönen är lika, oavsett på vilken ort som prestationen utföres. Emot
denna princip kan man icke ha någon invändning att göra. Det är ju alldeles
klart, att detta är riktigt, ifall nu detta kan åstadkommas. Lönerna skola naturligtvis,
örn det nu skall vara en ortsgruppering, så avvägas, att levnadsstandarden
blir lika på de olika orterna. Man har då anledning att fråga sig,
örn detta verkligen kommer att bli förhållandet i framtiden efter genomförandet
av den nu föreslagna nya grupperingen.

I det sammanhanget har man ju också rätt att ställa följande fråga: huru dant

är läget i detta avseende nu, och hur reagera människor till dyrorts grupperingen,

eller vilken uppfattning har allmänheten örn denna gruppering?
Jag avser här såväl den nuvarande som den här föreslagna. Vi veta ju litet

var, att utvecklingen de sista åren gått i den riktningen, att människor ha

flyttat från landsbygd till städer och tätorter. Det har varit en folkförskjutning
av väldiga mått, omfattande cirka 30 000 människor årligen, stundtals
60 000 och ett år t. o. m. över 100 000. Det är ju alldeles klart, att detta icke
sker utan vissa orsaker. Örn det också verkställes utredningar av alla möjliga
slag och det blir påvisat och meddelat löntagarna, att så och så stor är
skillnaden i levnadskostnader på den orten och den orten, och det få ni lön
efter, skulle jag knappast tro, att det är någon som fullt tror på den statistik,
som en sådan utredning bygger på. Utvecklingen talar, som jag nämnde, ett
helt annat språk. Nu kan man naturligtvis säga, att folkförskjutningen icke
är beroende enbart på denna dyrortsgruppering, utan det är naturligtvis
många andra saker, som spela in här; och det är ju alldeles klart. Till detta
medverkar givetvis också den omständigheten, att företag, industrier och
andra, som äro förlagda till städer och tätorter, ha större ekonomiska möjligheter
att betala sina arbetare bättre och därför också draga till sig människorna.
Det påvisas ju också i utlåtandet, att den folkmängdsförskjutning,
som har skett och som faktiskt ingen kan neka till, icke beror på dyrortsgrupperingen
utan på att industrien suger till sig folk. Vi ha alltid ansett, att
lönerna skola så avvägas, att de bli lika på de olika orterna, d. v. s. att arbetsprestationen
skall vara likvärdig var den än utföres. Denna folkmängdsförskjutning
har givetvis ganska stora konsekvenser på många områden. Vi
veta ju, att befolkningsutredningen, som även sysslar nied detta problem,
försöker att komma till rätta med det och presenterat en ganska ingående
statistik och påvisat vilka vådor denna folkmängdsförskjutning medför.

En av dessa vådor, som man icke kan bortse ifrån i detta sammanhang,
är ju den, att särskilt de unga flickorna dragas från landsbygden till tätorterna-,
vilket åstadkommer, att det blir för stort kvinnounderskott på landsbygden,
varför giftermålsfrekvensen där blir för liten. Sålunda har befolkningsutredningen
gjort en undersökning angående denna giftermålsfrekvens
och därvid delat upp befolkningen i tre grupper, jordbruksbefolkning, övrig
landsbygdsbefolkning och stadsbefolkning. Enligt denna undersökning blir,
örn man sätter giftermålstalet för ogifta män till 100 för hela riket, relationstalet
för jordbruksbefolkningen 57, för övrig landsbygd 107 och för stadsbefolkningen
133. Jag tycker, att de siffrorna sirö värda att observera i detta
sammanhang och att det bör vara samhället angeläget att försöka se till att
orsakerna till denna flykt från landsbygden bli undanröjda.

Vid beräkningen av levnadskostnaderna för olika orter bar man, såsom i

Andra kammarens protokoll 19Jt5. Nr hO.

Nr 40.

Onsdasjen den 5 december 194.5 fm.

Skatteg rupperingen m. m. (Forts.)

propositionen framhålles, gjort upp en hushållsbudget och därvid begränsat sig
till att undersöka priserna på olika orter för vissa bestämda varor, s. k. representantvaror,
vilka ingå i denna hushållsbudget nied i propositionen närmare angivna
procenttal. Om man verkligen skall kunna bygga på dessa siffror, bör man
givetvis kunna ge fullt belägg för att de äro riktiga. Därest man studerar dyrortskommitténs
betänkande eller propositionen finner man emellertid, att där
ständigt och jämt säges, att man antar, att det är så och så, och på detta antagande
bygger man vissa prognoser. I propositionen redovisas på s. 18 ganska
ingående, hur dyrortskommittén gått till väga. Det säges där, att man brukar
dela upp varorna i prishänseende och därvid utgå från antagandet, att varor
med samma ursprung, alltså besläktade varor, i prisspridningen förhålla sig
till varandra ungefär lika. Man konstaterar emellertid här, att riktigheten av
detta antagande visserligen i en del fall kunnat styrkas med praktiska prov,
men att någon riktigt exakt prisinsamling icke utförts i vårt land. Sedan säger
man örn ett par poster, livsmedels- och bränslekontona, att den noggrannaste
avvägningen bland representantvarorna har man kunnat göra i fråga örn dessa
varor. I fråga örn beklädnadsposten däremot säger man, att dess detaljer icke
äro så väl kända. Beräkningen av den posten grundar sig på hushållsbudgetsmaterial
från 1933, alltså så långt tillbaka som för tolv år sedan. Dessutom
framhåller man, att för dyrortsgrupperingen fullt rationell specificering av
detaljerna beträffande kläder saknas. Därför har man tagit herrkläder som
signifikativt för hela beklädnadsposten. I fråga örn inventarie- och husgerådsposterna
gäller något liknande. Om vi studera dessa representantvaror framgår
det, att man praktiskt taget försökt räkna med allting. Man räknar med, som
jag nämnt, kostymer, herrkläder, och man bär även tagit med matbord, symaskiner
m. m. Med anledning av att en hel del av detta material icke finnes
att tillgå på vissa orter har man utgått från priset på en större ort samt ansett
att priset på avlägsen ort blir som på huvudort.

Dyrortskommittén erkänner också att en systematisk prövning av varornas
representativitet aldrig utförts och att icke heller kommittén skulle, även örn
det erforderliga materialet funnits tillgängligt, haft möjlighet till en sådan
på den till buds stående tiden. Man kan alltså kort och gott fastslå, att kommittén
själv erkänt, att det prismaterial, som den bygger sina antaganden på,
är mycket bristfälligt. Vid sådant förhållande kan jag icke förstå, hur man
med någon säkerhet här kan komma och vilja göra gällande, att detta material,
som ju ligger till grund för det beslut, som riksdagen nu skall fatta,
är av den art, att man bör kunna bygga ett beslut på detsamma.

Nu är det ju också så, att det icke bara är 1943 års dyrortskommitté, som
sysslat med dessa beräkningar, utan det har tidigare gjorts även av andra
kommittéer. Ett kommittébetänkande, som icke är nämnt i detta sammanhang,
men som man väl ändå kan ha rättighet att nämna här, var den utredning, som
presenterades 1944 angående jordbruksbefolkningens levnadsomkostnader och
som utförts av professor Lindahl och amanuens Leaine. Enligt detta betänkande
hade de tagit upp de beräkningar, som socialstyrelsen gjort 1934, och bearbetat
det material som socialstyrelsen då haft till förfogande, varvid man
tagit hänsyn till de exakta priser, som faktiskt hade gällt på de olika orterna.
Medan socialstyrelsen kommit fram till att det var en skillnad i prishänseende
mellan landsbygd och stad på 19 procent, kommo dessa utredningsmän till
det resultatet, att prisskillnaden icke skulle vara mer än 9 procent. Jag menar,
att där har man också belägg för att de beräkningar, som gjorts och göras på
detta område, äro mycket bristfälliga.

Givetvis är det icke bara dessa representantvaror, utan också en del andra
saker, som här äro upptagna och som man försöker väga mot varandra. En

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 4 (i.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

post som naturligtvis spelar en mycket stor roll är den s. k. bostadsposten, som
upptar en familjs kostnader för en något så när hygglig bostad. I fråga örn
den posten ha vi i vår reservation anslutit oss till den tanke, som reservationsvis
är framförd i dyrortskommittén av herr Nilson i Spånstad, nämligen att
man borde ha beräknat hyreskostnaden för en nybyggd standardlägenhet på
de olika orterna och lagt denna till grund för bostadsposten. Majoriteten i kommittén
liksom i utskottet har emellertid icke ansett, att det skulle bli rättvist,
utan man går i stället in för s. k. hyresberäkningsmaterial. Mot detta kan
man onekligen göra den tungt vägande invändningen, att man icke utgår från
samma bostadsstandard och att man givetvis icke då kan väga denna hyresberäkning
rättvist de olika orterna emellan. Enligt min mening ligger det så
till, att örn man på olika orter skall uppföra en likadan bostad för en familj,
så är det nog ingen egentlig skillnad i kostnaden på den ena och den andra
orten. Jag skall här icke citera det som föregående talare anfört ur propositionen,
där man kommit till det resultatet, att egentligen är skillnaden i hyra
för likvärdig bostad på de olika orterna i runt tal 500 kronor.

Jag skall i stället taga ett annat exempel, grundat på den erfarenhet vi haft
av landstingets verksamhet i mitt eget län. Som alla veta, ha ju landstingen
i sin verksamhet bland annat till uppgift att ordna bostäder och byggnader av
olika slag, och vi lia faktiskt fått göra den erfarenheten, att det blir billigare
att bygga på vår dyraste ort, nämligen Halmstad, än om vi skola uppföra
precis samma bostad ute på landsbygden i ett landsortssamhälle eller dylikt.
Nu tycker jag, att detta kan ganska väl förklaras. Det är nämligen tydligt,
att en hel del av det material som erfordras för en byggnad finns det ju tillgång
till på centralt belägna, orter. Skall man transportera det ut till en avlägsen
bygel, tillkomma sålunda fraktkostnader o. s. v. Vidare är det ju
också så, att det ofta erfordras specialarbetare vid uppförande av en byggnad,
och dessa specialarbetare äro vanligen bosatta i en huvudort. Då tillkomma
givetvis kostnader för resor ut till byggnadsplatsen för dessa specialarbetare.
Faktum är i alla fall, som sagt, att vi i landstinget funnit, att
det vid byggnadsverksamhet i landstingets regi är dyrare att. bygga på en i
dyrortshänseende billig ort än på vår dyraste ort, nämligen Halmstad.

Jag kommer nu fram till det nya i dyrortskommitténs betänkande och den
föreliggande propositionen, nämligen de s. k. avståndskostnaderna. Man har
utgått från att man tidigare begått en orättvisa mot tjänstemännen ute på
landsbygden, då man icke räknat med merkostnader vid resor och transporter,
och därför föreslagit, att man skall lägga till kostnaderna för vissa resor.
Man räknar här med sex resor till läkare, och av dessa resor får en vara bilresa,
sex likadana resor till tandläkare samt tolv inköpsresor till huvudorterna,
samtliga tur och retur för en vuxen person. Givetvis beräknas ingenting för
tidsspillan för att företaga dessa resor. Det blir ju icke bara kostnader för järnvägsbiljett
utan också för tidsspillan. Vederbörande kunna givetvis icke utföra
något arbete den dag de företaga dessa resor. Så har man räknat med att
vederbörande få sända 52 paket å 2 kilogram stycket från inköpsorten. Man
räknar med avståndet från respektive kommuns huvudort — det är i regel
kyrkan — men icke med några resor från och till järnvägsstationen. T detta
digra betänkande redovisas nu dessa nya poster från olika orter i landet, som
man, efter vad det sägs, tagit ut på en slump. Det är förklarligt, att jag i
första hand tittar på uppgifterna från mitt eget län, och jag finner då, att
fem orter äro representerade och att den av dessa som skall _ få den största
ersättningen eller det största tillägget är Gunnarp, där en familj får tillgodonjuta
en ökning på tillhopa 116 kronor. Man har delat upp landet i rayoner
allt efter tilläggens storlek, varierande mellan lägst 50 kronor och högst 350

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Skatte gruppering en m. m. (Forts.)

kronor. Högst placerad i denna förteckning är Jukkasjärvi socken, där man
kommer upp i 341 kronor. I ett par orter är tillägget 225 kronor, i några 200
kronor, i ytterligare ett antal 100 kronor, medan i de allra flesta orterna tilllägget
ligger under sistnämnda summa. Man kan verkligen ifrågasätta, örn
det kan finnas något allvar bakom tanken, att dessa småbelopp skulle utgöra
någon sorts ersättning för konstaterade merkostnader i detta avseende. Jag
undrar örn en familj, som blir lovad 114 kronor för de besvär oell kostnader,
som kunna vara förenade med att den flyttar tre och en halv mil från en s. k.
huvudort, tror att ett sådant bud är allvarligt menat.

En annan omständighet, som man i förslaget icke alls ansett sig böra ta
hänsyn till, är barnens skolgång. Man säger i stället, att avsaknaden av de
kulturella förmåner, som varje familj har som bor centralt, medför vissa besvärligheter
och kostnader, särskilt då för dem som vilja, att deras barn skola
få fortsatt utbildning. I det avseendet säger man emellertid i utskottsbetänkandet,
att hjälpen icke skall ges i forin av lönetillägg, utan att det hela skall
ordnas i den form, som riksdagen tidigare i år gått in för, nämligen att man
skall ge studiebidrag till landsbygdens ungdom. Nu veta vi ju litet var, att
det nuvarande lönesystemet icke bygger på några särskilda tillägg för barn,
utan att vederbörandes lön är beräknad efter det arbete han har att utföra. En
ungkarl får sålunda lika mycket i lön som den, som har tio barn. Vidare ha
ju icke alla familjer barn, som fortsätta sin skolgång. De ifrågavarande understöden
kunna sålunda icke andra familjer komma i åtnjutande av än de,
som ha barn i skolan.

Man har också att tänka på sakförhållanden, som folk icke kan råda över
och som man därför icke räknar med men som det oaktat spela en ganska stor
roll, exempelvis att folk, som bor i tätorter, har lättare än folk på landsbygden
att träffa ett fritt yrkesval och även bättre möjligheter att utbilda sig för
de yrken, som kunna anses mest lönsamma.

Den som har läst Morgon-Tidningen i dag har kanske givit akt på att den
kallar dem som företräda vår linje för stora demagoger. Rubriken på dagens
ledare lyder »Demagoger i farten», och man säger i denna artikel, att vårt
yrkande skulle innebära, att den statsanställde finge lägre reallön ju dyrare
ort han arbetar på. Med mitt resonemang har jag emellertid försökt att, i
någon mån åtminstone, söka påvisa det ohållbara i påståendet att man genom
detta förslag skulle få en lika avvägning av lönerna på de olika orterna. Till
sist säges det i denna tidningsartikel, att det säkerligen förhåller sig så, att
bondeförbundsreservanterna intagit sin ställning i medvetandet örn att deras
förslag icke kommer att vinna riksdagens bifall, att vi med andra ord
icke skulle mena något med vårt förslag. Häremot skulle jag endast vilja invända,
att vi tidigare otaliga gånger från denna talarstol slagits för en mera
likvärdig och rättvis beräkning av folkpensionerna. Till slut ha vi också fått
bevittna presentationen av ett betänkande,! vilket folkpensionerna föreslagits
skola bli lika stora överallt i vårt land. Även därvidlag har man emellertid
kommit med tre eller fyra olika alternativ, och jag vill begagna tillfället
att säga, att jag för min del gärna ansluter mig till alternativ 3). eller att
folkpensionernas storlek skall bestämmas utan hänsyn till vederbörandes ekonomi.
Man har tidigare invänt gent emot oss, då vi gått in för en mera rättvis
avvägning av folkpensionerna så att dessa skulle göras lika stora överallt,
att vi därvidlag resonerat felaktigt. Jag tror mig nu kunna konstatera,
att sanningen i det avseendet trots allt är på marsch och att det inom en
icke alltför avlägsen tid kommer att bli så, att de, som nu beskylla oss för att
vara stora demagoger, få bevittna, att det presenteras ett förslag på riksdagens
bord, gående ut på att skapa ett lönesystem, där lönerna äro lika stora

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Skattegrupperingen m. m. (Foris.)

inom alla delar av landet. Gentemot ett sådant resonemang kommer man naturligtvis
att invända, att även i betänkandet angående folkpensionerna har
man räknat med olika bostadskostnader och att vederbörande pensionär skall
ha ett tillägg just för betalandet av sin hyra. Detta socialvårdskommitténs
förslag bygger på uppgifter om de faktiska hyrespriserna, som insamlats från
var tionde kommun i vårt land. Man har emellertid utgått ifrån att en stor
del, för att icke säga den största delen, av våra pensionärer bo gratis och alltså
icke skulle behöva lia något tillägg för bostadskostnaderna. I det avseendet
har jag tidigare anfört samma skäl som beträffande den andra utgiftsposten
för bostad, nämligen att man icke i ett system av denna art bör gå ut ifrån
de erlagda hyresbeloppen utan givetvis bör utgå ifrån örn bostäderna i de
olika orterna äro likvärdiga. Gör man det, är det ju icke tu tal örn annat än
att man kommer till ett helt annat resultat.

Jag har med det anförda velat polemisera mot påståendet, att man genom
detta system skulle kunna göra lönerna lika mycket värda inom olika delar
av landet, och jag har också gjort gällande, att vederbörande tjänstemän icke
kunna tro på riktigheten av den statistik, som här presenteras. Jag ber att
som bevis härför få hänvisa till att riksdagen flerfaldiga gånger haft att
ta ställning till krav från tjänstemän, som genom statsmakternas försorg
flyttats från en bostadsort till en annan. I det avseendet kunna vi erinra oss,
hur det gick till när Västgöta flygflottilj skulle flytta till Såtenäs. Vederbörande
tjänstemän voro då icke gladare åt flyttningen än att riksdagen
måste bevilja dem det s. k. Såtenästillägget. Man har måhända också nyligen
läst i tidningarna, att en flygindustri skulle flyttas från Stockholm till Arboga.
Det gällde 150 arbetare, vilka icke voro pigga på att flytta från Stockholm.
Man försökte då manipulera och räkna upp Arboga i en högre dyrort,
men det gick ju icke helt, varför arbetarna fingo ett tillägg, ett s. k. ackordstillägg.
Man kan ju mycket väl förstå det förhållandet, att en tjänsteman
icke är så särskilt angelägen att byta bostadsort, särskilt då när det gäller
att flytta till en plats i lägre dyrort än den förutvarande.

Ett påstående, som jag kanske borde ha berört tidigare, är det, att den sugning
till städerna av landsbygdens tjänstemän, som det härvidlag kan bli tal
om, endast kan avse ett så försvinnande litet antal, att det hela icke kan ha
någon betydelse. Jag undrar emellertid, om det resonemanget håller. Kvar
står nämligen, att, örn vi fortfarande skola ha en landsbygd i vårt land och en
befolkning, som där bor och där har sin utkomst, denna befolkning måste få
tillgång till vissa förmåner. Jag tänker då på tillgång till läkare, tandläkare
och annat mera sådant. Från det landsting jag tillhör ha vi emellertid den erfarenheten,
att det knappast går att tillsätta en tjänst, om vederbörande befattningshavare
skall ha sin bostad på en billigare ort. Det är ju självklart,
att örn det någonstans ute på landsbygden finns en provinsialläkare och det
där sedan upprättas en tandklinik, detta drar med sig andra saker till förmån
för den orten och gör den så alf säga mera beboelig.

Nu har det sagts såväl i högermotionen som utskottet — och jag föreställer
mig, att samma tal kommer att figurera i denna debatt — att örn man skulle
slopa dyrortsgrupperingen, det skulle medföra en ännu större flykt från landsbygden
till städerna och tätorterna än den vi nu ha, och att industrien med
hänsyn härtill icke skulle kunna flyttas från städerna lill landsbygden därför
att det skulle ställa sig för dyrt. Jag har emellertid tydliga belägg för att
industrien redan nu dras från landsbygden lill städerna, och ilo nystartade industriföretag,
som numera förläggas på landsbygden, tror jag liro ganska lätt
räknade. Motsatsen iir snarare förhållandet, och jag kan för min del icke finna
annat än att man med detta, argument försöker ställa saken fullkomligt på
huvudet. Det nuvarande systemet medverkar sorn sagt till (leii nu pågående

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

mycket kraftiga överflyttningen av människor från landsbygden till städerna.

Den sista punkten i detta ärende, nämligen skattegrupperingen, Ilar den
föregående talaren så ingående behandlat, att jag icke anser mig behöva spilla
så många ord på den. Man kan givetvis anföra samma argument här som i fråga
örn dyrortsgrupperingen. Utgångspunkten är här den, att skattegrupperingen
skall avvägas efter storleken av levnadskostnaderna för en familj, och
det gör man genom skatteavdraget. Jag tillåter mig i detta sammanhanget åberopa
departementschefen, som sagt, att man strävar efter att genom högre
löner och högre avdrag neutralisera de mycket ogynnsamma verkningar för
tjänstemännens vidkommande, som en placering i en skattetyngd kommun kan
medföra. Därvidlag utgår statsrådet givetvis ifrån att den skattetyngda orten
är dyrort, en stad. Men hur förhåller det sig egentligen härmed? Jo, örn vi ta
Stockholm, som ju skall bli riktpunkten för denna dyrortsgruppering, så skall
skatten här enligt de kommunala myndigheternas förslag i år bli 7 kronor 15
öre per skattekrona. Härvidlag är emellertid att märka, att i Stockholm utgår
ingen landstingsskatt. Räkna vi med en landstingsskatt på 3 kronor, blir den
kommunala utdebiteringen här i Stockholm egentligen bara 4 kronor 15 öre.
Man kan därför icke i sanningens namn påstå, att en statstjänsteman här i
Stockholm är placerad i en skattetyngd ort. Tvärtom är det väl så, att de
statstjänstemän som bo här i Stockholm dels få en högre lön än andra och dels
få så rundligt tilltagna skatteavdrag, att man med fog kan säga, att de tjäna
in hela skatten på sina skatteavdrag.

Herr talman! Med dessa ord har jag velat argumentera för min ståndpunkt
i denna fråga, och jag ber att med det anförda få yrka bifall till den reservation,
som här är avgiven av herr De Geer och mig.

I detta anförande instämde herrar Vigelsbo, Carlsson i Bakeröd, Edberg,
Svensson i Stenkyrka, Johansson i Norrfors, Hyberg, Persson i Norrby, Pettersson
i Rosta, Pettersson i Norregård, Johansson i Mysinge, Gustafson i Vimmerby
och Boman i Stafsund.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Frågan om dyrortsgrupperingens
vara eller icke vara, som de bägge talarna före mig voro inne på, har under de
senaste åren varit under diskussion vid flera tillfällen. Det är icke att förvåna
sig över att just den frågan varit föremål för diskussion här i riksdagen, ty
man har kunnat konstatera, att det härvidlag föreligger en orättvisa, som
landsbygden icke kunnat förlika sig med. De utredningar, som i det avseendet
verkställts, ha visat, att en viss överkompensation till förmån för städernas
och tätorternas vidkommande förefunnits, men i fråga örn huru stor denna
överkompensation varit har man icke kunnat komma överens. ^ Jag vill i
det avseendet ta ett erempel. Herrarna S. och E. (jag kallar dem så) tvista örn
saken. Herr S. anser, att en statstjänsteman i tionde löneklassen i Stockholm
erhåller en överkompensation i förhållande till en motsvarande tjänsteman å en
A-ort av 537 kronor per år, medan herr E. beräknar samma överkompensation
till 1 063 kronor; den riktiga siffran ligger väl så där mitt emellan. Man
konstaterar emellertid, att de bägge herrarna S. och E. äro på det klara med
att en överkompensation föreligger. Detta missförhållande, som bondeförbundet
sedan länge känt till, har det också genom olika åtgärder försökt komma
till rätta med.

Man borde enligt min uppfattning försöka klara detta problem något enklare
och inte göra det så omständligt som man nu gör. Det är alldeles uppenbart,
att örn man jämför livsmedelspriserna på en dyrort och en s. k. billigare ort, så
finner man, att dessa priser snarare äro dyrare på landsbygden än i städerna.

Onsdagen den 5 december 1945 fm. Nr 40. 7 1

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

Här Ilar man nu räknat med 10—12 resor per år, som landsbygdens invånare
måste göra för att verkställa vissa inköp. Det är, enligt min mening, alldeles
otänkbart, att en familj kan på så få resor inköpa det nödvändigaste för uppehället.
Under ett år är jag övertygad örn att man måste mångfaldiga den siffran
flera gånger, örn man skall beräkna, att en sådan familj skall kunna täcka
sina inköpsbehov. Jag har försökt beräkna dessa resekostnader och kommit
till att enbart resorna måste gå till ca 150 kronor. Därtill måste man givetvis
lägga förlorad arbetstid, som jag har beräknat till ca 200 kronor. Då är man således
uppe i omkring 350 kronor i merutgifter, som en familj på landsbygden
måste vidkännas för att verkställa nödvändiga inköp för sitt uppehälle.

De tre väsentligaste utgiftsposterna äro mathållning, klädinköp och läkarvård.
Kostnaderna för läkarvård äro ju väsentligt dyrare på landsbygden än
i städerna. Själva resekostnaderna för läkaren bli ju dyrare, och samtidigt
måste en läkare lia mera betalt för besök på landsbygden, då ett sjukbesök där
tar längre tid i anspråk.

Man frågar sig då, vad orsaken är till att man bär velat bibehålla dyrortsgrupperingen.
Ja, det har sagts, att orsaken skulle vara de höga hyrorna i städerna
och då framför allt i storstäderna. Herr Fröderberg var tidigare under
debatten inne på denna sak. Jag har många gånger här i riksdagen försökt att
klargöra denna fråga. Jag skall i dag försöka ytterligare belysa frågan genom
ett exempel. I min hemtrakt känner jag en militär, sorn i denna sin egenskap
blev beordrad till tjänstgöring i Stockholm. I min närvaro bär han förklarat,
att han på denna kommendering tjänade ca 1 000 kronor per år trots de högre
hyrorna i Stockholm. Det är alldeles uppenbart, att sådana missförhållanden
inte kunna försvaras. Jag beklagar för övrigt dem, som skola försöka försvara
en sådan orättvisa. I längden leder ett sådant försök endast till att man på
landsbygden får mer och mer klart för sig de orättvisor, som äro förenade med
det nuvarande dyrorts systemet.

För att återgå till tomtkostnaderna kan jag upplysa, att de senaste tomtpriserna
i Uppsala medföra en förhöjning av den årliga hyran med 348 kronor
för en bostadsyta på 90 m2. Det är alldeles uppenbart, att någonting måste göras
för att rycka upp roten till det onda, som ju är de höga tomtvärdena. Man
måste å andra sidan gå med på att de personer, som få betala så höga hyror
som omkring 1 500—1 600 kronor per år för en ganska liten lägenhet, måste
få tillräckliga inkomster. Ett sätt att få inkomsterna att räcka till är emellertid,
att man försöker få ned tomtvärdena och därmed pressa ned hyresnivån.

Herr Pettersson i Dahl nämnde något om landstinget i Hallands län. Jag
kan nämna, att landstinget i mitt hemlän skall förlägga ett sjukhus till min
hemkommun. Yi ha emellertid ställt en mycket fin tomt alldeles gratis till
förfogande för detta bygge. Vår landshövding sade, då han tillsammans med
landstinget besiktigade platsen, att örn det vore något fel med tomten, så skulle
det vara det att det är en alldeles för fin tomt som blivit upplåten. Denna
tomt har min hemkommun således skänkt. Olm man emellertid ser på de åtgärder,
som här i Stockholm vidtagas av staten, så finner man, att staten inte
föregår med gott exempel på detta område. Förra året hade vi i riksdagen att
ta ställning till frågan örn en skola på Ladugårdsgärde. Enbart tomten för
denna skola skulle kosta 1 800 000 kronor. Jag skulle vilja vädja till min vän
herr Eriksson i Stockholm att han måste försöka se till att man bär i Stockholm
får bort detta ohämmade tomtjobberi. Herr Eriksson i Stockholm är ju
en inflytelserik man, och han borde väl kunna komma till rätta med dessa
problem, så att vi skulle; kunna få ett slut på denna oerhörda tomtvärdestegring.

Jag är fullt medveten om att det är många faktorer, som inverkat på steg -

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

ringen av hyrorna i framför allt storstäderna. Härvid har även dyrortsgrupperingen
haft en viss inverkan. Det nuvarande systemet verkar ju gynnsamt för
exempelvis lönerna i Stockholm. Dessa arbetare måste få mer betalt i Stockholm
än på landsbygden beroende av hyrans höga nivå, och detta inverkar
sedan på det byggnadsarbete de utföra. Därigenom stegras ju de totala kostnaderna
för bostadsbyggandet mer och mer. Såvitt jag kan bedöma denna fråga,
måste vi således vänta en allt större och större stegring av hyreskostnaderna
i Stockholm på grund av den växelverkan, som sker, då det gäller att
driva tomtvärdena i höjden. Som jag förut påpekat har staten själv för övrigt
en ganska stor skuld till missförhållandena här. Missförhållandena äro så uppenbara,
att det nu snarast måste vidtas åtgärder däremot.

Riksdagen kommer kanske örn ett par veckor att behandla propositionen angående
möjligheterna att inköpa jordbruksfastigheter. Propositionen avser att
hejda prisstegringen på jordbrukets område. Det hade enligt min uppfattning
varit mycket lämpligt, örn Kungl. Maj :t samtidigt lagt fram en proposition
rörande jordvärdena i storstäderna. Denna fråga har man emellertid nu lämnat
åsido. Jag kan inte fatta, vilken anledning regeringen har att skona de
tomtjobbare, som hålla till i storstäderna.

Jag har tidigare en gång i denna kammare som exempel på det ohejdade
tomtjobberiet i Uppsala nämnt, att staten för ca 10 år sedan kunde köpa en
tomt i närheten av den plats, där riksbanken nu ligger, för 80 000 kronor. Samma
tomt betingar nu ett pris av 800 000 kronor, och vem vet örn inte en ytterligare
stegring av tomtpriset ägt rum, när nästa 10-årsperiod gått till ända.
Det är orimligt att tomvärdestegringen skall få fortsätta i städerna, när man
nu sökt begränsa jordvärdena på landsbygden. Där lia vi för övrigt inga egentliga
jordvärden, ty örn vi skola bygga på landsbygden kostar detta faktiskt
mera än vad hela gården är värd.

Herr talman! Jag anser, att den stora orättvisa, som den nuvarande dyrortsgrupperingen
medför, förr eller senare måste undanröjas. Vid sidan örn detta
måste vi emellertid även söka stävja tomtjobberiet i städerna, vilket är orsaken
till de höga jordvärdena där. Det är enligt min uppfattning orimligt, att
man skall tillåta, att det på ett håll uppkommer oskäliga och oförtjänta vinster,
under det att man genom höga hyror suger ut den stora allmänheten. Dylika
missförhållanden måste rättas till.

För min del kommer jag att vid omröstningen i denna fråga yrka bifall till
den reservation, som avgivits av herrar De Geer och Pettersson i Dahl och
som bland annat går ut på att skattegrupperingen fortast möjligt avskaffas.
Vi få hoppas, att regeringen, och då främst den nye kommunikationsministern,
som har hand örn dessa frågor, snarast igångsätter en utredning i syfte att
stävja tomtjobberiet i städerna. I likhet med herr Fröderberg skulle jag vilja
säga, att örn äganderätten är till för att någon skall kunna suga ut andra människor,
såsom nu faktiskt sker, då är det en skam med äganderätten. Jag är
emellertid övertygad örn att vi kunna komma till rätta med dylika frågor.

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Det kan vara på sin plats att
börja med att konstatera, att det i denna fråga, där det råder så delade uppfattningar,
dock finns enighet på ett par punkter. Den första är, att dyrortsgrupperingen
i sin nuvarande utformning inte är ett lämpligt underlag för
vare sig löne- eller skattegrupperingen eller grupperingen av folkpensionerna.
Den andra punkten, där samstämmighet i uppfattningarna råder och där man
till och med kommit fram till ett enhälligt uttalande från utskottets sida, gäller
lönerna för budgetåret 1946/47. Här uttalar utskottet, att sammanpressningen
i levnadskostnaderna redan under detta budgetår bör kompenseras.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

SJcattegrupperingen m. m. (Forts.)

Jag skall härefter övergå till att motivera, varför jag oell en medreservant
i ganska väsentliga punkter ha haft vår egen uppfattning i denna fråga. Vi
äro ense med majoriteten örn att dyrortsgrupperingen tills vidare bör bibehållas.
Ett fullständigt avskaffande på en gång skulle säkerligen få ohälsosamt
starka verkningar och mer skada än hjälpa de s. k. billigare orterna. Med de
djupt ingripande verkningar, som dyrortssystemet nu en gång fått även i den
öppna marknadens lönesättning, behövs det säkert en viss anpassningstid för
näringslivet. Å andra sidan kail man inte komma ifrån att utjämningen av
levnadskostnaderna helt enkelt också måste föra nied sig en löne- och skatteutjämning.
Kommer inte en sådan utjämning till stånd, måste följden bli en
ojämnhet i tillgången på arbetskraft. Detta kommer i sin tur att föra med sig
en snedvridning av hela vårt näringsliv. De statligt avlönade kunna kanske
i viss mån kommenderas till de missgynnade orterna, men följden måste ju
bli en berättigad känsla av orättvis behandling, sorn inte kan vara nyttig för
arbetsresultatet.

Jag vill nu först ta upp en principfråga, nämligen huruvida riksdagen bör
uttala sig örn spännvidden i den nya dyrortsgrupperingen eller örn principavgörandet
skall överlåtas till andra instanser än riksdagen. Det sista alternativet,
vilket ju förordas av utskottsmajoriteten, är naturligtvis en bekväm
utväg. Man skjuter en svår fråga ifrån sig och hoppas på det bästa. Jag anser
för min del, att om riksdagen inte gör ett uttalande på denna kardinalpunkt,
så får riksdagsbehandlingen av dyrortsgrupperingen en starkt platonisk
karaktär. Jag vill inte på något sätt otillbörligt binda vare sig lönekommittén
eller personalorganisationerna. Men jag anser, att förhandlingarna
böra röra sig örn lönegrads- och löneklassplaceringar inom en av riksdagen
fastställd spännvidd mellan ortsgrupperna. Ett ytterligare skäl, varför jag anser,
att riksdagen här bör göra ett uttalande, är att jag ansluter mig till ett
yrkande i motionen nr C55 i denna kammare. Där begäres, att spännvidden
skall krympas till 12 procent — en spännvidd, som ju är något mindre än vad
de sakkunniga förordat. Jag ber att få framföra en kort motivering för skälen
till detta ståndpunktstagande. Det baseras först och främst på den allmänna
inställningen, att en standardhöjning, som för de lägre dyrortsgrupperna upp
mot de stora städernas nivå, är högst påkallad, även örn den möjligen kan vara
en viss förhandsdiskontering av utvecklingen. Den ståndpunkt som högerreservanterna
intaga innebär alltså ett bibehållande av löneläget för de högsta
grupperna men en sammankrympning av spännvidden. Vidare förutsätta vi,
att dyrortsgraderingen kompletteras med regionala tillägg, som äro avsedda
att utgöra kompensation till befattningshavare på mera isolerat liggande orter,
framför allt i Norrland. I dessa tillägg skulle också de nuvarande kallortstillläggen
arbetas in.

Jag finner ingen anledning att i denna kammardebatt ytterligare fördjupa
mig i det tekniska förfaringssättet vid beräkningen av olika orters dyrhet.
Här har redan under rätt lång tid talats mycket om den saken. Jag skall dock
helt kort peka på ett par faktorer, som vi anse styrka vår 12-procentslinje.
Utredningen säger på denna punkt: »Med vistelsen på orter av vissa typer
följa olägenheter, som icke siffermässigt komma till uttryck vid en dyrortsjämförelse,
varvid den allmänna tendensen är, att de glest bebyggda landskommunerna
bli något för lågt placerade i förhållande till tätorterna.» Kommitténs
slutsats blir, »att en ytterligare sammanpressning av löneskalan till
en spännvidd, som dock ej bör underskrida 15 procent, bör kunna övervägas».
Vi lia den uppfattningen, att ett fullt hänsynstagande till avståndskostnadernas
inverkan samt ett mera differentierat system för hyrespostens beräkning ge
sakligt underlag för en sammanpressning till de av oss förordade 12 procenten.

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

Det kan kanske ha sitt intresse att taga elei av vad sammansatta stats- och
bevillningsutskottet sade i sitt utlåtande av den 23 mars 1943 i denna fråga.
Där säger utskottet: »Utskottet åsyftar därvid närmast de ökade kostnader,
som landsbygdsbefolkningen i jämförelse med stadsbefolkningen får vidkännas
för tillgodonjutande av vissa förmåner, såsom t. ex. sjukvård och hälsovård.
Särskilt bör för landsbygdsbefolkningens del kostnaderna för resor för
olika ändamål beaktas. Överhuvud taget torde enligt utskottets mening sådana
kostnader, varöver människorna ej själva kunna råda, böra på ett eller
annat sätt medräknas vid levnadskostnadsberäkningen. I sådana fall, då kostnaderna
ej kunna siffermässigt angivas, synes den möjligheten icke utesluten
att åsätta kostnaderna ett schablonmässigt beräknat belopp, ett slags ''poängvärde''.
» Ja, skulle utredningen ha gått på denna linje, så skulle säkerligen vår
12-procentslinje ha varit täckt bara genom en sådan anordning. Till de i detta
uttalande omnämnda fördelarna, som de stora orterna åtnjuta, komma ju också
de kulturella fördelarna. Dessa ha ju inte värdesatts men utgöra i själva verket
en avsevärd post till de lägre dyrorternas nackdel.

Beträffande hyrespostens beräkning ha vi reservanter, ehuru med tvekan,
anslutit oss till utskottets motivering, därför att någon annan utarbetad metod
än den av kommittén använda ännu inte finns. Jag vill i detta sammanhang
dock kraftigt stryka under, att man på ett annat sätt framöver måste ta hänsyn
till den starka tendens till utjämning av byggnadskostnaderna och
därmed även hyrorna, som föreligger. Den nödvändiga upprustningen av landets
bostadsbestånd måste, såsom påpekats i motionen nr 655, först och främst
koncentreras till landsbygden, som i detta avseende släntrar efter. Utskottet
har för övrigt på så sätt gått synpunkterna i motionen till mötes, att det uttalat,
att dessa synpunkter äro värda beaktande. Det är alltid ett litet erkännande.

_ Beträffande den framtida utvecklingen på detta område lia vi den uppfattningen,
att den klara tendensen i prisutvecklingen mot en alltmer sammanpressad
spännvidd kommer att fortsätta. För att få dyrortsfrågan ur stridslinjen
mäste det därför vara riktigt att göra upp en plan, efter vilken dyrortsgrupperingen
successivt kan avvecklas allteftersom det visar sig, att utvecklingen
går i den av oss förmodade riktningen.

Vad angår skattegrupperingen anse jag och min medreservant, att den kommunala
grupperingen tills vidare bör bibehållas, medan den statliga bör krympas
till 12 procents spännvidd av ungefär samma skäl, som vi ha anfört beträffande
lönegrupperingen. Eftersom den allmänna omgrupperingen på skatteområdet
inte beräknas träda i kraft förrän den 1 januari 1948, ha vi yrkat på att
vi för statsskatten få ett provisorium med en spännvidd av genomsnittligt 18
procent och hemställa örn att Kungl. Maj :t gör upp förslag därom.

Även i detta sammanhang kan det vara av intresse att taga del av vad sammansatta
stats- och bevillningsutskottet anförde 1943. Det heter i dess utlåtande
på följande sätt: »Skulle emellertid oöverstigliga hinder möta för framläggande
av ett slutligt förslag i dyrortsgrupperingsfrågan vid 1945 års riksdag,
bör enligt utskottets mening tagas under övervägande, huruvida icke
redan till 1944 års riksdag förslag bör framläggas rörande skattegrupperingen,
även örn ett sådant förslag får anses innebära allenast ett provisorium.» Här
har alltså riksdagen redan 1943 gjort ett uttalande om att den vill ha detta
skatteprovisorium genomfört. Detta borde i och för sig vara tillräckligt skäl
för kammaren att här i dag stödja högerreservanterna på denna punkt.

Jag vill också beträffande denna provisoriska skattegruppering säga, att jag
inte kunnat ansluta mig till folkparti- och bondeförbundsreservationerna, där
man på denna punkt begär ett skatteprovisorium anknutet till nuvarande orts -

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

grupp III. Skälen till att vi lia gått vår egen väg äro precis desamma som
kommittén anför emot en sådan anknytning till en viss skattegrupp, när den
säger: »Ett blott utbyte av nuvarande varierande avdrag mot något av de för
en viss skattegrupp gällande, vilket skulle tillämpas för hela riket, har visat
sig i åtskilliga fall medföra en tendens till överflyttning av beskattning från
ensamstående och makar utan barn till makar med barn och från högre till
lägre inkomsttagare, således ett understrykande av vissa svagheter i nuvarande
system. Den lättnad i beskattningen för de lägsta ortsgruppernas befolkning,
som man måhända trott sig kunna förvänta, skulle icke komma, att inträffa,
örn man ej övergår till något av de högsta avdragen.» Såvitt jag förgår
— och detta resonemang är inte emotsagt —■ så åstadkommes genom en
anknytning till skattegrupp lil ungefär raka motsatsen till vad man^ifrån
folkparti- och bondeförbundsreservanternas sida på denna punkt vill åstadkomma.
„

Herr talman! Till sist kan jag inte underlåta att efterlysa hur bondelorbundet
egentligen har tänkt sig att lösa detta problem. Man yrkar ifrån bondeförbundshåll,
att dyrortsgrupperingen skall avskaffas. Var tänker man sig då
att den nya lönenivån skall läggas? Skall det vara A-ortslön, eller skall det
vara stockholmslön eller någonting mitt emellan? Den frågan har ställts, och
jag ställer den nu. Jag vet inte vad som ligger bakom det förhållandet,, att
bondeförbundet liksom inte vill taga ställning till denna fråga. Jag vet inte,
huruvida man avser att lämna avgörandet i denna sak till regeringen, örn man
nu eventuellt tänker sig, att man skall kunna bli delaktig i beslutet Men såvitt
jag förstår bör man väl, om man ställer ett yrkande såsom .bondeförbundet
här har gjort i sin reservation, också klargöra sin ställning i frågam Att
endast hänskjuta problemet till Kungl. Maj :t- är väl ändå att gå för långt.
Även örn man inte preciserar sitt yrkande till ett visst. streck bör man val
ändå ange varthän man syftar. Det tycker jag är en rimlig begäran fran alla
dem, som skulle komma att beröras av ett beslut i enlighet med bondeförbundsreservationen.

Herr talman! När jag nu yrkar bifall till den av herr Carlström i första
kammaren och mig avgivna reservationen, gör jag: det med den förvissningen,
att en lösning av frågan efter den linje, som vi lia ^skisserat, ^ är den mest
framkomliga vägen, då det gäller att skapa rättvisa pa det ömtaliga område,
sorn det här är fråga örn.

Häruti instämde herrar Thorell, Nolin, Staxäng, Sveningsson och förste vice
talmannen Magnusson.

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! De föregående talarna i debatten
ha berört flera problem inom hithörande område. För egen del skall jag begränsa
mig till en sak, nämligen frågan om avs.tåndstilläggen. Dessa avståndstillägg
ha tillkommit såsom en ny faktor vid dyrortsjämförelser. Det
var närmast dyrortskommittén som tog upp denna faktor till beaktande, och
den har sedan accepterats såväl i propositionen som i utskottsutlåtandet. Ur
principiell synpunkt anser jag det för min del vara av stort värde, att utskottet
har gått på denna linje. Säkerligen öppna sig härmed större möjligheter
att skapa rättvisare förhållanden de olika dyrortorna emellan. Å andra sidan
har jag den uppfattningen, att dessa tillägg ha blivit för snävt utmätta. Jag
Ilar därför tillåtit mig att tillsammans med några kammarkamrater motionera
örn större avståndstillägg. »Tåg ber, herr talman, att i anslutning till denna
motion och det resonemang, som i övrigt förts, få framföra några synpunkter.

Utskottet utgår ifrån att genom dessa avståndstillägg merkostnaderna för
landsbygden skulle bli täckta. Jag kan i princip acceptera denna linjo. Men

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

det visar sig tyvärr, att dessa avståndstillägg lia blivit för knappt tilltagna.
Man har t. ex. inte tagit lipp merkostnader för den tidsspillan, som följer
med många och omfattande resor. Man har inte heller tagit hänsyn till de
kostnader, som landsbygdens människor få vidkännas för att tillgodose berättigade
kulturella och sociala behov. Jag är villig att medge, att det möter
mycket stora svårigheter att beräkna dessa kostnader. Utskottet har ju därför
stannat vid att rekommendera en skälighetsprövning, ett förslag som enligt
min mening måste godkännas. Men å andra sidan tycker jag nog. att det
inte är sakligt riktigt att helt förbigå dessa av mig nämnda faktorer vid
denna skälighetsprövning.

I dyrortskommitténs betänkande återfinnes ett resonemang örn en pågående
utjämning mellan tätorterna och landsbygden när det gäller tillgodoseende
av de sociala och kulturella behoven. Jag tillåter mig att lämna ett kort citat
ur detta resonemang för att belysa frågan. Det heter i betänkandet på följande
sätt: »Det synes klart, att avståndens inverkan på levnadskostnadernas
interlokala spridning minskats under innevarande århundrade och att den
kommer att minskas ytterligare i framtiden genom trafikväsendets utveckling.
Allt som kan göras för att främja denna utveckling är sålunda ägnat att
minska den bestående spännvidden i levnadskostnaderna mellan städer och
landsbygd. Detsamma gäller alla andra åtgärder, som vidtagits eller komma
att vidtagas för att göra olika orter och landsändar delaktiga i sociala inrättningar
och anordningar för utbildning och andlig och lekamlig rekreation.
Kommittén syftar härvid på sådana åtgärder som statsmakternas stöd åt föreläsningsverksamheten,
riksteatern, vandringsutställningar av bildande konst
och dylikt samt bidrag till täckande av sjukvårdskostnaderna på landsbygden.
En lösning av frågan örn landsbygdens samlingslokaler har givetvis stor
betydelse i sammanhanget.» Det är alldeles uppenbart att den tendens, som
här beskrives, är förefintlig, men detta är långt ifrån liktydigt med att vi
kommit fram till en lycklig och mera omfattande lösning av detta problem.
Innan vi ha uppnått detta mål synes det mig motiverat att man för att tillgodose
landsbygdens behov på detta område kunde ha gått på linjen att öka
avståndstilläggen.

Herr Janson i Frändesta citerade i sitt anförande för en stund sedan en
passus i sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande år 1943 angående
dyrortsgrupperingen. Jag vill också för min del erinra örn detta uttalande.
Det rör sig där örn kompensation för de värden, som inte kunna direkt
mätas eller vägas. Jag är, herr talman, villig att erkänna, att på detta område
kanske ännu större svårigheter infinna sig när det gäller att komma till
en konkret lösning. Men såvitt jag förstår är det väl ändå just i de nya avståndstilläggen
som man skulle kunna finna en passande form för att möta
de berättigade krav, som i detta sammanhang uppställa sig. Från denna utgångspunkt
blir det för mig ganska, naturligt, att man bort göra dessa avstandstillägg
större. Vi ha också angivit detta i den motion jag har framlagt.
Vi ge där uttryck åt den uppfattningen, att en utbyggnad av avståndstilläggen
skulle vara ett led i strävandena att praktiskt tillämpa riksdagens uttalande
1943.

Nu har utskottet i sitt utlåtande pekat på en konsekvens som utskottet anser
ofrånkomlig, örn avståndstilläggen utökades, nämligen i fråga örn arbetsresorna.
Det heter i utskottsutlatandet på s. 29: »De önskemål om höjning av avståndstilläggen,
som framkommit i olika motioner, anser utskottet böra bedömas
mot bakgrunden av tilläggens syfte att endast kompensera merkostnaderna
på landsbygden samt med beaktande av att en mera betydande ökning av
tilläggsbeloppen måste aktualisera kraven på att jämväl de för storstäderna

Onsdagen den 5 december 1945 fm.

Nr 40.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

betydelsefulla resorna till och från arbetsplatserna skulle medräknas vid jämförelse.
» Jag har, herr talman, ingen bestämd uppfattning på denna punkt.
Det gäller onekligen ett komplicerat spörsmål. Det är emellertid av intresse
att taga del av vad dyrortskommittén säger i detta avseende — man får väl
förutsätta, att den ägnat denna fråga ganska stor uppmärksamhet. Kommittén
säger i sitt betänkande på följande sätt:

»Betraktar man till en början förhållandena i en storstad som Stockholm,
Göteborg eller Malmö, inser man, att det vore orimligt förutsätta, att hela den
kontorsarbetande befolkningen skulle vara bosatt inom gånghåll från affärscentrum
och hela den fabriksarbetande inom gånghåll var och en från sina
fabriker. En viss grad av åkande till och från arbetet måste anses vara naturligt
inom sådana orter. Önskar en arbetsgivare, som där har anställda, ge dessa
samma reallön som löntagarna på en mindre ort, är det tydligen nödvändigt,
att han tar hänsyn till ett visst tillägg till arbetsresor. Det förefaller lika naturligt
att för en landskommun räkna arbetsresorna som en särskilt fördyrande
omständighet, örn det t. ex. visar sig, att de anställda icke kunna få bostäder
annat än på stort avstånd från arbetsplatsen. Det är minst lika orimligt
att förutsätta, att dessa skola bygga sig nya bostäder intill arbetsplatsen
som att storstadsborna skola tränga sig samman kring sina arbetsställen. I
bägge fallen är det ortens beskaffenhet, som framtvingar arbetsresorna — i
storstaden den täta bebyggelsens vidsträckthet och på landsbygden bebyggelsens
splittring.---Av samma skäl som anförts beträffande skolresorna

anser kommittén, att hänsyn icke bör tagas till arbetsresor vid dyrortsjämförelsen.
Som kompletterande grund för denna sin ståndpunkt vill kommittén
anföra, att de tekniska möjligheterna att uppskatta arbetsresornas relativa betydelse
för olika orters invånare synas oöverstigliga.»

Detta resonemang synes hålla ett gott stycke. Som jag nyss säde har jag
ingen bestämd uppfattning på den punkten. Men det förefaller mig, som örn
intet sakligt hinder skulle föreligga för att man nu skulle kunna bygga ut avståndstilläggen.
Skulle man sedan finna, att detta även kommer att kräva en
lösning av problemet örn arbetsresorna i storstäder, får man väl ta upp den
frågan till lösning. Det är väl också så, att dessa problem komma att bli föremål
för behandling i fortsättningen, och man får väl då söka komma till rätta
med de olika problemställningarna.

I vår motion ha vi utgått ifrån att sakliga skäl föreligga för att söka kompensera
den merkostnad, som landsbygden får vidkännas för tillgodoseende
av diverse behov. Men vi ha även velat peka på att det kunde vara motiverat
att man sträckte sig ett steg längre, nämligen dithän, att man också i denna
kompensation skulle inrymma sådana värden och tillgångar, som inte ^direkt
kunna mätas eller vägas men örn vilkas beaktande utskottet i sitt utlåtande
av 1943 framfört önskemål.

Nu får man ju tacksamt erkänna, att_ utskottet har understrukit några av
de synpunkter, som framförts i den motion, som jag bar lagt fram, liksom i
motioner från andra hall. Jag ber, herr talman, att mycket kraftigt fa understryka
de av utskottet framförda synpunkterna och önskemålen och hoppas,
att Kungl. Majit vid ärendets vidare prövning skall ta all möjlig hänsyn till
dessa. Jag skulle helst velat yrka bifall till min motion, men i det läge frågan
nu befinner sig, kan jag knappast göra detta av formella skäl. Jag får därför
nöja mig med att i anslutning till min motion ytterligare poängtera de anförda
synpunkterna.

Till sist, herr talman, endast ett par ord örn en annan fråga. Utskottet har
i sitt utlåtande kraftigt betonat det sakligt motiverade behovet av en kompensation
för de lägre dyrorternas tjänstemän på grund av sammankrympning -

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

en av spännvidden mellan dyrortema. Jag finner, att detta önskemål är mycket
berättigat. Det innebär bara, att man söker tillgodose kravet på rättvisa
och billighet.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta handläggningen av förevarande ärende ävensom behandlingen av
det återstående på föredragningslistan upptagna ärendet till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.54 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 5 december.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ I Stcattegruppe-

Herr andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning sammansatta
ringen m. m. stats- och bevillningsutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
(Forts.) proposition angående skattegrupperingen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Eriksson i Stockholm, som anförde: Herr talman! De två första
ärade talarna i denna debatt konstaterade, att detta ärende varit livligt diskuterat
i riksdagen under senaste åren, och tilläde, att det är klart, att man
under sådana förhållanden icke kan avvinna frågan några, nya detaljer. Det
föreföll mig emellertid som örn de båda ärade talarna lyckats ganska väl i
det avseendet, då de båda presterade ganska långa anföranden. Jag kan göra
samma konstaterande även jag, och då kanske man därav drager den slutsatsen,
att när man redan från början äi på det klara med detta problem, är det
icke nödvändigt att hålla långa anföranden, utan att man bör försöka i görligaste
mån förkorta dem. Jag instämmer i denna tankegång. Det är emellertid
klart att när fem talare redan varit uppe i debatten och talat mot utskottet
och jag alltså är den förste, som har att företräda utskottsmajoritetens mening,
jag självfallet icke utan vidare kan förkorta mitt anförande.

Jag ber från början få framhålla, att när man kritiserar den nuvarande dyrortsindelningen
detta blir en överloppsgärning. Redan för åratal sedan voro
vi allesammans, skulle jag tro, på det klara med att det system, varpå denna
dyrortsindelning bygger, var utdömt och att något nytt och bättre borde komma
till stånd. Det föreföll emellertid som örn särskilt de två första talarna huvudsakligen
kritiserade den nuvarande dyrortsgraderingen, och då vill jag
för min del säga, att utskottet ingalunda på något sätt försvarat densamma.

Onsdagen den 5 december 1945 em. Nr 41). 79

Shattegrupperingen m. m. (Forts.)

För övrigt kan jag för egen del tillägga, att jag, när denna fråga om dyrortsgrupperingen
på hösten 1942 var högeligen aktuell och jag då såsom statstjänare
och tillhörande styrelsen i den största av de fackorganisationer, som
omfattade statstjänare, hade sysslat med denna fråga och utsetts att föra underhandlingar
med finansministern, framhöll, att det var nödvändigt att göra
en ny gruppering av dyrorterna på det sättet, att de lägre ortsgrupperna flyttades
upp i en högre ortsgrupp även med det resultatet, att de s. k. A- och
B-grupperna icke fylldes av några orter. Hade man gått tillmötes det krav,
som alltså framställdes från tjänstemannahåll i fråga örn denna uppflyttning,
skulle den oro, som sedan dess rått i landet och särskilt gjort sig gällande
bland statstjänarna själva, icke kunnat frodas på det sätt som nu varit fallet.
Att representanterna för statsmakterna voro obenägna att följa detta råd,
förstår jag, ty en sådan operation kostar mycket pengar, åtskilliga tiotals miljoner
kronor, och det var man icke beredd på. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att de, som nu plädera för en ny ordning på detta område,
måste vara beredda på att denna komme att kosta mycket pengar, sorn det bleve
statsmakternas uppgift att ställa till förfogande.

Dyrortsgrupperingsfrågan består av två lika delar, dels skattegrupperingsfrågan
och dels lönegrupperingsfrågan. Det synes mig vara nödvändigt att
hålla dessa frågor något isär, men man har föredragit att resonera örn båda på
en gång, vilket kanske ur åtskilliga synpunkter förenklar resonemanget. Jag
skall emellertid först taga upp skattegrupperingsfrågan, även örn jag erkänner,
att jag, då jag aldrig i mitt riksdagsarbete sysslat med skatter, icke kan
ge mig in på detaljer i detta problem. Jag skulle kanske ändå kunna säga
något litet även i den frågan. När denna fråga förra gången var uppe i debatten,
alltså i början av år 1943, förelåg en mycket hurtig framgångslinje från
visst håll med yrkande på att skattegrupperingen skulle upphöra, att man icke
längre skulle ha någon gruppering av familjeavdraget, utan att detta skulle
baseras på ortsgrupp 3. Även nu förekomma yrkanden i detta avseende, men
det remarkabla är, att man genast från början prutat bort hälften av de krav.
som framförts för två år sedan. Då ville man inte ha någon ortsgruppering alls
utan ville att familjeavdrag eller andra avdrag vid både den kommunala beskattningen
och vid den statliga skulle vara lika för alla orter. Nu har man
emellertid, såsom jag nyss sade, prutat bort hälften, man vill bibehålla ortsgrupperingen
vid den kommunala beskattningen och avskaffa den vid den
statliga beskattningen. Man har påstått, att anledningen till denna kraftiga
reducering av kraven skulle vara, att man kommit underfund med att ett bifall
till det tidigare framställda kravet skulle medföra en så väsentlig överflyttning
av den kommunala beskattningen, att det icke skulle vara till gagn
för den politiska meningsriktning, som närmast fört fram denna fråga. Jag
skulle kunna tillägga, att det också framhållits, att det är icke nog med att
man överflyttar den kommunala beskattningen, alltså från inkomstskatt till
objektskatt, utan det skulle även medföra ett överflyttande av skattebördorna
från vissa skattedragare främst till sådana, som hade försörjningsplikt mot
barn, eller, såsom man uttryckte det, till barnfamiljer. Den förste ärade talaren
i denna debatt försökte bestrida, att så skulle vara fallet. Jag tänker icke
upptaga något utförligt resonemang med honom i denna fråga. Jag vill blott
säga, att inför det sammansatta stats- och bevillningsutskott, som behandlat
denna fråga, belystes detta problem av en på området särskilt sakkunnig, nämligen
sammansatta utskottets ordförande, som också är vice ordförande i riksdagens
bevillningsutskott. Jag anser, att den ärade talaren skulle lätt kunna
skaffa sig kunskaper på detta område genom samtal med sin parti- och läskamrat
örn dessa ting, och då skulle han nog komma till en annan uppfart -

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skatte gruppering en m. m. (Forts.)

ning än den han här sökt föra till torgs. Det kan vara nyttigt för en lärare
att ibland icke anse sig alldeles fullärd, utan också försöka att lära av andra.

När det gäller skattegrupperingen, innebär Kungl. Majlis förslag, att riksdagen
nu skall besluta, att skattegrupperingens giltighet skulle förlängas
till och med utgången av år 1947. Utskottet tillstyrker detta förslag, och det
förefaller mig som örn detta skulle vara den enda naturliga lösningen av
frågan. Att komplettera förlängningen av skattegrupperingen med ett villkor,
att skattegrupperingen vid den statliga beskattningen skulle helt upphöra,
förefaller icke vara möjligt, fastän det föreligger yrkanden därom i två
av de reservationer, som äro bifogade utskottets utlåtande.

Jag skall tillåta mig att säga ett par ord örn dessa reservationer. Jag kommer
först till den under punkten I) avgivna reservationen. Här förekommer
ett uttalande i motiveringen, som jag måste fästa uppmärksamheten vid. Det
sågs här, att »en sådan åtgärd» d. v. s. att taga bort graderingen av orterna
vid den statliga beskattningen »skulle icke i högre grad påverka statens
skatteinkomster» — här är således ett motiv, varför man anser sig kunna gå
på den linjen — »men däremot medföra en välbehövlig höjning av avdraget
för familjeförsörjare på landsbygden och andra billigare orter». Det är självfallet,
att örn man skulle höja de skattefria avdragen, blir det en avlastning
för vissa skattedragare på de orter, som därav särskilt beröras, men det betyder
också, såsom jag förut antytt, en överflyttning av skattebördan på andra
skattedragare. Så tillägger elen ärade reservanten: »Samtidigt skulle det förhållandet,
att statstjänstemannen på dyrare orter erhålla både högre löner och
större avdrag än löntagarna på billigare orter — vilket en utbredd opinion
funnit stötande — bringas att upphöra.» Jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att den ärade reservanten talar allenast örn statstjänstemannen såsom
skattedragare på dyrare orter. Jag föreställer mig emellertid, att man
icke kan tala örn en särskild skattelagstiftning för statstjänstemännen vare
sig på billigare eller dyrare orter, utan såsom skattedragare få väl de i statstjänst
anställda, bära sin skattebörda i förhållande till sin inkomst på samma
sätt som de, vilka uppbära lön eller annan inkomst från annat håll. Jag
måste således i detta fall opponera mig mot den tankegång, som framskymtat
i formuleringen, att man skulle lia särskilda skatteregler för statstjänstemännen.
Såsom jag förut säde, ämnar jag icke så länge uppehålla mig vid
skattegrupperingen och förmodar, att i den mån man behöver ytterligare förlänga
debatten de herrar kammarledamöter, som äro bättre skickade än jag
att belysa denna fråga, också göra det.

Jag kommer så till lönegrupperingen. Hur man än betraktar denna fråga,
är det naturligtvis denna del av dyrortsgrupperingsproblemet, som i högre
grad än skattegrupperingen kan fånga intresset. Då resonerar man, som örn
det här gällde att bestämma lönesättningen för hela svenska folket efter dyrortsprincipen.
Jag vill reducera omfanget av denna fråga och ånyo erinra
örn, såsom jag gjort många gånger tidigare, att när man i riksdagen diskuterar
detta problem diskuterar man ju endast frågan örn lönesättningen för
i statstjänst anställda eller för dem som enligt gällande författningar avlönas
efter samma grunder som de statsanställda. Det är således enligt mitt förmenande
en fullständig överdrift, när man i diskussionen örn dyrortsgraderingen
av löner för de statsanställda blandar in problemet örn landsbygdens
avfolkning och allt det som kan lia sammanhang med den frågan. Min ärade
van och medledamot i statsutskottet var i sitt anförande något förtörnad över
vissa uttryck, som lära ha förekommit i dag i en morgon tidning här i staden.
Jag anser nu emellertid honom själv icke vara alldeles fri från det han
u domde, när nan blandade in frågan örn landsbygdens avfolkning med frå -

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

gan örn bestämmandet av löner åt statsanställda på olika orter. Man förblandar
i hög grad orsak och verkan, när man försöker föra fram ett dylikt resonemang.
Jag måste upprepa vad jag tidigare sagt örn dyrortsgrupperingen.
När det gäller lönerna till de statsanställda, är det närmast fråga örn att anpassa
lönerna för de statliga löntagarna efter samma grunder som dem, vilka
gälla på den allmänna arbetsmarknaden. Man har velat bestrida detta, men
jag framhärdar dock i mitt påstående, att jag har rätt i det avseendet. Jag
är i tillfälle att kunna uppvisa en särskild officiell utredning, som bestyrker
riktigheten av min uppfattning. Det är icke på det sättet, att staten i det
avseendet gått före. Det är icke heller på det sättet, att statens lönesystem,
som innebär en dyrortsgradering av lönerna, är en ny tids uppfinning, utan
den har existerat mycket länge. Det har närmast gällt att få anslutning till
det lönesystem, som rått på den privata arbetsmarknaden. När jag för 44
år sedan reste från den stilla del av landet, där jag är uppväxt och dittills
haft min försörjning, upp till Stockholm och där fick anställning vid statens
järnvägar, fick jag en dagavlöning av 2 kr. 25 öre, medan motsvarande
befattningshavare i min hemort uppbar en avlöning av 1 kr. 75 öre. Den som
är kvick att räkna finner, att stockholmslönen vid det tillfället var så mycket
högre än landsortslönen, att, örn man betecknar stockholmslönen med talet
100, landsortslönen måste betecknas med talet 77. Örn man betecknar den nuvarande
stockholmslönen med talet 100 och finner att landsortslönen betecknas
med talet 75, måste man säga, att det under dessa 44 år skett en ganska
ringa förskjutning i relationen mellan den s. k. billigaste-orts-lönen och dyraste-orts-lönen.
Det är således icke någon ny tids uppfinning detta utan har
funnits, så länge jag vet. Den som vill forska i saken skall kunna konstatera
det.

Den dj-rortskommitté, som tillsattes till följd av överläggningarna här i
riksdagen i mars 1943, har gjort en verkligt god utredning och därvid konstaterat
i sitt betänkande, att av arbetsmarknadens avtalsavlönade arbetare icke
mindre än 437 000 uppbära sin avlöning efter dyrortsgrupperingsprincipen.
Av dessa är det allenast 46 000 som avlönas efter den statliga dyrortsgrupperingen
— jag skulle tro, att det i huvudsak är kommunalanställda personer —
75 000 som avlönas efter en ortsgruppering, likartad med statens officiella,
och slutligen 316 000 som avlönas efter en annan ortsindelning. Med dessa
siffror för ögonen har jag mycket svårt att förstå, hur man kan påstå, att det
är staten, som i det avseendet påverkat utvecklingen av lönesystemet på den
privata arbetsmarknaden, eller med andra ord, att'' det är staten som gått före.
Jag vidhåller min uppfattning, att det är staten, som följt efter, genom att anpassa
sina löner efter det faktiska löneläget på de olika orterna. Det är ganska
naturligt, att när det gäller likartade anställningar oell personer med likartad
utbildning, lönerna för de statsanställda böra vara ungefär desamma som de,
vilka gälla i arbetsmarknaden i övrigt. Dyrortskommittén dokumenterar för
övrigt detta förhållande på avtalsmarknaden med icke mindre än 32 exempel,
som visa olika konstruktion av kollektivavtal med dyrortsgraderade löner. Jag
skall givetvis icke gå in på något utförligt återgivande av denna exempelsamling.
Jag vill blott rekommendera dem, som vilja sätta sig in i detta problem,
att liisa dyrortskommitténs betiinkande och framför allt den bilaga som rör
denna fråga. Ett studium därav skulle komma begreppen att avsevärt klarna.

Jag skall emellertid ge några exempel. Det kan vara viktigt och nyttigt att
ha dem i minnet, och framför allt kan det vara riktigt att några exempel stå
angivna i kammarens protokoll. Jag skall la, det kollektivavtal, som omfattar
den största gruppen av anställda, nämligen verkstadsindustriens avtal, som
omfattar 125 000 anställda, enligt de siffror som angivas i kommittébetänkan Andra

kammarens protokoll 19Jt5. Nr 1,0. (i

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

det. Detta avtal är träffat mellan Sveriges verkstadsförening å ena och Svenska
metallindustriarbetareförbundet och Svenska gjutareförbundet å andra
sidan. Jag lämnar nu därhän, om detta avtal under mellantiden har förändrats,
och följer den uppställning, som kommittén har gjort i sitt betänkande.

Som jag nyss angav omfattar detta avtal 125 000 anställda. Om man betecknar
Stockholm — alltså den dyraste ort, som förekommer i avtalet — med
talet 100, får man den s. k. spännvidden på det sättet, att man anger den
billigaste ortsgruppen med ett motsvarande tal, och då finner man i detta avtal,
att billigaste ortsgruppen representeras av talen 86, 85, 83 och 77. Det är
fyra olika lönegrupper som finnas redovisade här i betänkandet. Då måste man
emellertid uppmärksamma, att av de 138 orter, som enligt avtalet tillhöra den
billigaste ortsgruppen, allenast 76 äro A-orter — alltså billigaste ort i statens
system, där billigaste ortsgruppen representeras av talet 75 — 52 orter äro
B-orter i statens system, där tillhörande dyrortstal representeras av talet 78,
och 10 orter äro C-orter, som representeras av talet 81. Man finner sålunda,
att spännvidden i detta stora arbetsavtal inte är så avsevärt olika spännvidden
i statens system.

Jag tar sedan ett annat avtal, nämligen byggnadsindustriens, som omfattar
80 000 arbetare. Det är ett avtal med mycket utvecklad dyrortsgruppering.
Ortsgruppernas antal är inte mindre än 11. Staten har 9 ortsgrupper, som kammarens
ledamöter torde erinra sig, och det har man ansett vara för mycket.
Inom byggnadsindustrien representeras billigaste ortsgrupp, örn Stockholm betecknas
med talet 100, av talet 71. Det är således en större spännvidd i detta
stora avtal än vad staten har i sitt system. Även här måste man emellertid
uppmärksamma, att av de 24 orter, som redovisas såsom tillhörande billigaste
ortsgrupp i detta kollektivavtal, allenast 12 orter äro A-orter i statens system,
11 B-orter och 1 C-ort.

Man finner av detta, att det är stora, betydelsefulla arbetargrupper, som ett
riksdagsbeslut i denna fråga i och för sig inte alls kan öva något inflytande
på, eftersom de själva förhandla örn sina löner både beträffande lönernas höjd
i grundlön uttryckt och i fråga örn orternas hänförande till den ena eller andra
ortsgruppen. Ett riksdagsbeslut i detta avseende kan således inte få någon
betydelse för deras lönefråga.

Jag skall inte rikta protokollet med alltför många exempel, men jag skall
taga upp ett par till, som kunna vara intressanta nog, föreställer jag mig, för
kammaren. Jag skall nämligen övergå till ett avtalsområde, som bör ligga bondeförbundet
såsom politiskt parti mycket nära, nämligen det avtal som gäller
mellan Allmänna arbetsgivareföreningen och Svenska handelsarbetareförbundet,
det s. k. mejeriavtalet. Där har man visserligen redovisat 10 ortsgrupper,
men man har inte någon högre dyrort i avtalet enligt statens system än F-ort.
Det är också en enda ort som betecknas såsom F-ort, och de övriga äro billigare
orter, och märkligt nog har man betecknat Hälsingborg, som är E-ort i statens
system, med talet 100. Den billigaste ortsgruppen för manliga arbetare enligt
detta avtal, där Hälsingborg på E-ort angives med 100, har talet 77. För
kvinnliga arbetare blir motsvarande tal 84. Skulle man söka översätta denna
tabell till den som annars används och där Stockholm betecknas med 100,
skulle spännvidden bli betydligt större än den som finns i statens system.

Ett annat avtal, som kan tjäna som jämförelse i detta avseende, är det avtal
som gäller för slakteripersonalen. Slakteriavtalet omfattar allenast 3 000
arbetare; det är således inte något stort avtal. Där har man fått med några
H-orter, ett par G-orter och 11 F-orter Bolm den dyraste ortsgruppen. Stockholm
är således inte heller medtaget i detta avtal. Där betecknas den grupp
av orter, som jag nyss beskrev, med talet 100, och den billigaste ortsgruppen

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

SJcattegrupperingen m. m. (Forts.)

redovisas där med talen 86, 88 och 89. Om man alltså även i det fallet observerar,
att de högsta dyrortsgrupperna enligt statens dyrortssystem icke äro
med, så måste man konstatera att spännvidden även i det fallet är ungefär
lika med statens''. När man således inte såsom avtalsslutande part på detta
område har kunnat lfa bort dyrortsgrupperingen, lså har jag litet svårt att
förstå, varför man ovillkorligen skall här föra fräta såsom en politisk trosartikel,
att det är nödvändigt att avskaffa ortsgrupperingen, när det gäller
lönerna för de statsanställda.

Emellertid vill jag återknyta till vad jag sade förut, att det har ju statistiskt
påvisats att det är en sammankrympning av spännvidden i fråga örn levnadskostnaderna
från de statistiska utredningar, som gjordes på 30-talets mitt,
tills nu, och då är det ju ganska följdriktigt att man också gör en sammanpressning
av löneskalan. Det är detta som statstjananias organisationer, såsom
jag förut konstaterade, själva lia önskat. När man emellertid vill avskaffa hela
dyrortsgrupperingen beträffande lönerna, är det ju mycket viktigt att man får
reda på hur den, som ställer yrkande i detta avseende, tänker att frågan skall
realiseras. En av de reservanter, som talat här före mig, ställde ju en direkt
fråga till företrädarna för en annan av reservationerna, hur man tänker lösa
denna fråga. Jag nödgas ju här polemisera mot båda reservationerna, således
både den som herr Janson i Frändesta pläderade för, när han ställde denna
fråga, och den som friherre De Geer och herr Pettersson i Dahl ha att svara
för. Jag kan ju allra först då ställa frågan på samma sätt som herr Janson i
Frändesta: hur vill herr Pettersson i Dahl ordna avvecklingen av dyrortsgrupperingen?
Skall det bli på grundval av A-ortslönen för hela landet, eller skall
det bli fråga örn en I-ortslön, alltså den högsta dyrortslönen? Det är mycket
viktigt att man får denna ståndpunkt klar för sig, så att man vet vad man
skall resonera örn. Beträffande de statstjänare, som äro bosatta i de högre dyrorterna,
är det klart att man väl kan låta resonera med sig, örn meningen är
att flytta upp hela landet i samma ortsgrupp som gäller för den ortsgrupp,
som de själva tillhöra, men ställer man däremot frågan på det sättet, att man
skulle flytta ner de dyrare orterna vare sig till den allra lägsta dyrorten eller
till någon mellangrupp, blir ju frågan av en helt annan karaktär. När man
talar med statstjänarna på de billigaste ortsgrupperna, så föreställa de sig en
lösning på det sättet, att man skall avskaffa dyrortsgrupperingen och de skola
få flytta upp till högsta dyrortsgruppens avlöning, och det är väl detta som
gör att de äro ganska sympatiskt ställda, föreställer jag mig, till strävandena
att avskaffa dyrortsgrupperingen på grundval av denna förutsättning. Men
skulle inte denna förutsättning föreligga — och det är det som vi skola få
besked om, hoppas1 jag, nu snart — så förmodar jag att intresset för en dylik
lösning även på detta håll blir betydligt ljummare än vad det visat sig vara
hittills.

Emellertid skall jag ställa ett par frågor även till den ärade reservanten
herr Janson i Frändesta. Han har ju en reservation, där han pläderar för att
man utan vidare skulle göra spännvidden mellan billigaste och dyraste ortsgrupp
lika med 12 enheter, och jag frågar: varför just 12? Varför har man hittat
på just detta ta!? Det finns ju inte något ställe dokumentariskt bevisat,
att det talet är riktigt. Jag tillhör inte dem som tippa, men när man tippar
förmodar jag att man söker efter en tolva — jag har hist örn det i tidningarna
— men därför tar man väl inte talet 12 i nu föreliggande fråga? Det
skulle vara ganska intressant alf få reda på vad det är för matematisk grundval,
på vilken de ärade reservanterna i detta avseende stödja sig.

Jag kan inte finna annat än att denna reservation i sin avfattning lider
av en hel del motsägelser. Det sägs där, att man skall minska spännvidden

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

emellan dyraste och billigaste ort, och det skall man fatta beslut om nu genast.
Man har inte tid att avvakta den pågående utredningen. Kungl. Maj :t
tillsatte i somras en kommitté, som skulle utreda frågan och även förhandla
med statstjänarnas organisationer örn utformningen av den nya löneplanen,
men man har inte tid att invänta resultatet av dessa utredningar, utan man
skall fatta ett beslut nu genast att spännvidden skall vara 12, och så föreslår
man riksdagen att skriva på följande sätt: »Utskottet anser, att riksdagen
nu bör taga ställning till frågan örn spännvidden i den blivande löneskalan.
Att överlåta principavgörandet av denna så viktiga fråga till Kungl. Maj :t
synes icke befogat.» Här sticker jag genast in en parentes: vem har ansett att
frågan örn bestämmandet av spännvidden i löneskalan skall överlämnas till
Kungl. Maj :t? Det har jag aldrig förr hört talas om, men de ärade reservanterna
tyckas föreställa, sig att det skall vara på det sättet. Riksdagens beslutanderätt
beträffande utformningen av löneplanen, när förslag till nytt
avlöningsreglemente föreligger, skall väl lämnas obeskuren! Att Kungl. Hajd
naturligtvis som vanligt kommer att framlägga ett förslag i detta avseende
är ju en annan sak, men här säger man ju: att överlåta principavgörandet till
Kungl. Majit är icke befogat. Jag måste säga, att jag inte förstår, hur man
överhuvud taget kan skriva på det sättet i ett förslag till utskottsutlåtande.

Så säger man vidare: »Ett riksdagens uttalande nu i denna sak skulle enligt
utskottets mening icke binda lönekommittén vid dess förhandlingar med
personalorganisationerna.» Det vore ganska märkvärdigt. Varför vill nian
då ha ett beslut, örn det inte skulle binda de kommande förhandlingarna? Det
förefaller som om den ärade författaren till reservationen saknar vana vid
utformandet av utskottsutlåtanden, det är det minsta jag kan säga i detta
avseende.

Men sedan är det något annat av vad den ärade reservanten fört fram, som
jag måste fästa uppmärksamheten vid. Det sägs längre ned i reservationen:
»En sådan realgruppering skulle enligt utskottets mening tillfredsställa sakligt
motiverade rättvisekrav i närvarande läge och under den regleringsperiod,
varom här är fråga, bland annat enär utskottet förutsätter, att lönerna i
nuvarande högsta ortsgrupper icke skola sänkas.» Antagligen är det här skrivet
för att lugna de statstjänstemän på de högsta dyrorterna, som pläga rösta
med det parti, som reservanten företräder. Denne ledamot av det sammansatta
utskottet har ju inte kunnat undgå att uppmärksamma, att en betydande
del av riksdagshögern saknas såsom motionärer i denna fråga — den s. k.
stadshögern, örn jag får begagna det uttrycket — och antagligen har man väl
då väntat att denna händelse, denna politiska händelse, som innebär, att högern
såsom politiskt parti i en för statstjänstemännen viktig fråga laborerar
på två fronter, kan väcka oro ibland högerns väljare i just de orterna, och därför
har man nu skrivit så här: »enär utskottet förutsätter, att lönerna i nuvarande
högsta ortsgrupper icke skola sänkas». Det är ju vackert skrivet och
tänkt, men vad innebär det? Man har ju för närvarande att konstatera, att
den penningvärdeförsämring, som ägt rum i vårt land, endast till en del kompenserats
i procentuell ersättning för det sjunkande penningvärdet. Det betyder
således, att statstjänstemännen såväl på de högsta som på de billigare
dyrorterna äro underkompenserade beträffande lönesättningen. Man väntar
ju, att denna underkompensering skall läggas till rätta och att även på
de högsta dyrorterna tjänstemännen skola få en ersättning för den reallöneförsämring,
som de under kristiden ha måst vidkännas. Men detta skrivsätt
betyder, att man skall visserligen vara vänlig nog att inte sänka lönerna åt
de statsanställda på de högsta dyrorterna, men de skola heller inte få någon
del i standardförbättringen. Det är viktigt, menar jag, att fästa uppmärksam -

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

SJcattegrupperingen m. m. (Forts.)

heten på detta. Jag vill för mili del tro, att statstjänstemannen icke komma
att finna sig i detta, utan de komma nog att kräva att en förbättring av lönerna
även på de högsta dyrorterna skall genomföras. Det är således inte nog
med en försäkran, att lönerna på de högre dyrorterna inte skola sänkas, utan
man borde ha uttryckt saken på det sättet, att det är nödvändigt att med hänsyn
till penningvärdets fall även lönen på de högsta dyrorterna höjes. Men
det ha inte reservanterna sagt, och det är det jag vill ha konstaterat.

Jag förutsatte i början av mitt anförande, att jag skulle försöka fatta mig
kort, och jag fruktar att kammarens ledamöter finna att jag dåligt bär uppfyllt
denna föresats, men det är ju klart, som jag förut säde, att man måste
säga också en hel del med anledning av de anföranden, som ha hållits.

Herr Pettersson i Dahl konstaterade i sitt anförande, att sanningen nu är på
marsch, ty socialvårdskommitténs förslag till reglering av folkpensionärernas
förhållanden hade kommit, och där byggde man på enhetliga pensioner. Ja,
han sade så. Han kom visserligen strax därefter och talade örn bostadstillägget.
Men vad är bostadstillägget enligt socialvårdskommitténs förslag, såvitt jag
kan läsa innantill, annat än en ortsgradering av den inkomst som våra folkpensionärer
skola erhålla? Vi hade i statens järnvägars avlöningssystem före
1920 en bostadsersättning, som, i den män man inte åtnjöt bostad in natura,
var graderad efter orterna med 20 procent av lönen på de billigaste orterna
och 40 procent på de dyraste, och vi betraktade denna gradering av hyresbidraget
som en dyrortsgradering. Jag förmodar, att ingen annan än herr Pettersson
i Dahl vill påstå, att socialvårdskommitténs förslag icke innebär en
dyrortsgradering av folkpensionärernas förmåner.

När min vän herr Hansson i Skediga vill, att jag tillsammans med honom
skall försöka stävja tomtjobberiet här i staden, så känner jag mig mycket
smickrad. Jag vill emellertid försäkra honom, att jag känner mig lika svag
i fråga örn möjligheterna att göra något storverk i detta avseende som han
kände sig. Jag vill emellertid konstatera, att den värsta tomtjobbaren i denna
stad — det har jag sagt förut från andra kammarens talarstol — är svenska
staten, skyddad av den svenska riksdagen. Kunna vi göra en allians i detta
fall, herr Hansson i Skediga, så skall jag gärna göra vad jag kan, men jag
ser stora svårigheter härvidlag.

När sedan reservanten herr Janson i Frändesta åberopade 1943 års riksdags
uttalande rörande en omgruppering av orterna i skattehänseende såsom
motiv för att kammaren i dag borde bifalla hans reservation, då kände jag
mig litet fundersam, ty 1943 års riksdagsbeslut innebar ju inte någonting
annat än att det skulle bli en ny dyrortsgruppering beträffande skatterna; det
innebar ingalunda att spännvidden skulle vara 12 procent, som herr Janson
i Frändesta ville att man skulle uttala sig för genom att antaga hans reservation.
Jag tycker sålunda inte, att denna hänvisning till 1943 års debatt och
riksdagsbeslut på något sätt bör vara ett indicium för att det är riktigt att
bifalla hans reservation.

Sedan vill jag bara säga ett ord till herr Malmborg i Skövde. Han talade
örn utskottets resonemang, att höjningen av de s. k. avståndstilläggen skulle
väcka till liv frågan örn något slags ersättning för resor mellan bostad och
arbetsplats på de större orterna, och herr Malmborg påvisade med citat ur
dyrortskommitténs betänkande, att denna fråga hade avvisats av nämnda kommitté.
Ja, herr Malmborg, det var ju under förutsättning, att avståndstilläggen
skulle hållas på den nivå som dyrortskommittén föreslagit. Men när herr Malmborg
vill höja dessa avståndstillägg, såsom han ju pläderat för här och även
väckt motion örn, så kommer ju frågan i ett helt annat läge. Då blir det en
annan avvägning, och då kommer den frågan upp som han ville undvika att

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

taga ståndpunkt till. Det går sålunda enligt mitt förmenande icke att använda
dyrortskommitténs motivering för en sak till att motivera en annan sak av en
keit annan innebörd. Det trodde jag icke, att jag skulle behöva undervisa herr
Malmborg i Skövde örn, men det behövs tydligen.

Jag skall sluta med en sedelärande historia. Det finns i en smålandsstad en
organisation som har tagit ett slagord till namn, vilket förkortat blir K.Å.L.
När man läser deras opus i särtryck eller i tidningar, är man ofta benägen att
sätta ett stort V framför dessa bokstäver. Denna organisation har emellertid
lyckats övertala en statstjänarorganisation i en annan smålandsstad att kollektivt
ansluta sig till densamma. En medlem av denna statstjänarorganisation
erhöll efter ansökan befordran och blev förflyttad till Stockholm. När
han levat här några månader, inkom han till sitt ämbetsverk med en ansökan
örn att få återgå till sin förra befattning, alltså avstå från sin befordran och
få återflytta till den ort som han kommit ifrån. Han hade erfarit, att Stockholm
var en dyrort och att det var betydligt bättre att leva inom de landamäre^
som i dyrortskommitténs betänkande bruka betecknas med namnet »Småland
och öarna». Det kan ju vara ett bevis för hur orimligt det är att här ställa
yrkande örn att man skall Ira en enhetlig ortsgruppering för hela vårt land.

Det har här också talats örn transportkostnaderna och att dessa givetvis
måste ersättas. Jag har under ett par tiotal av år haft min tjänstgöring vid
statens1 järnvägar förlagd till ankommande ilgodsavdelningen vid Stockholms
central. Jag har där haft att ta befattning med livsmedelsförsändelser i massor,
varierande med hänsyn till årstid och dylikt, men alltid livsmedel som
fraktats från Skåne hit upp till Stockholm. Som kammarens ledamöter veta,
draga även dessa transporter kostnader, och jag förmodar att dessa transportkostnader
icke ha betalats av producenterna nere i Skåne utan av konsumenterna
i Stockholm. En svensk professor har skrivit någonting örn detta i det
nummer av Skattebetalarnas förenings tidskrift som utkom härom dagen, och
jag tror, att man aldrig i detta avseende kan komma ifrån att även dyrorterna
och icke bara de billigaste orterna få dragas med stora transportkostnader.

Efter den, enligt vad det berättats mig, storartade voteringsseger som utskottsutlåtandet
har vunnit vid huvudvoteringen i första kammaren före middagen,
har jag ingen tvekan örn att även andra kammaren kommer att bifalla
utskottets förslag, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till detsamma
i alla dess delar.

Herr Fröderberg erhöll härefter på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! J a g vill bara kort och gott gentemot herr Eriksson säga,
att alla siffror som jag använde i mitt anförande voro tagna ur Kungl. Maj :ts
proposition, och när dagens förhandlingar komma i tryck, skola både herr
Eriksson och min länskamrat fa komma till mig, gärna medtagande papper
och penna, och vi skola bilda en studiecirkel. Jag skall vara mycket läraktig,
men jag tror mig också kunna svara för att jag även i viss män kommer att
uppträda som lärare.

Jag får understryka vad jag förut sagt, att för en familj, bestående av man,
hustru och fem barn, äro enligt skattegrupp III 4 900 kronor av den taxerade
inkomsten skattefria, och sedan verkar bankningen för ett lika stort belopp.
Alltså kommer man upp till 9 800 kronor. Jag bestrider icke alls att det kan
bli en ökad beskattning t. ex. i Stockholm även för s. k. barnfamiljer, men det
gäller då barnfamiljer som kommit upp i sådana höga inkomstlägen, att jag
icke alls kan tycka, att det är någon synd, örn de få en liten, liten höjning av
sin skatt.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

Herr Pettersson i Dahl, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag skall blott ge en ''liten replik till herr Eriksson
i Stockholm. Han säger, att vi reservanter resonera som om det gällde en
lönereglering för allt Sveriges folk, och så ville herr Eriksson påstå, att detta
gällde bara en liten del därav, nämligen statstjänstemannen. Man jag tycker,
att herr Eriksson sedan gav ett utmärkt bra exempel på vilket stort antal människor
det här egentligen gäller, när herr Eriksson kunde med siffror visa, att
alla kollektivanställda, vilken bransch det än gällde, voro grupperade, och det
är alldeles klart, att det ena följer med det andra.

Så säger herr Eriksson, att jag här inte skall blanda in flykten från landsbygden
och landsbygdens avfolkning, ty då blandar man bort orsak och verkan.
Herr Eriksson anförde också ett exempel på att en tjänsteman kommit till
Stockholm från en landsortstad och sedan ville flytta tillbaka igen. Jag vill
icke alls bestrida, att sådant kan förekomma, men, herr Erikssen, det finns
otaligt många exempel på att tjänstemän flyttat från landsbygden till orter
där lönerna äro höga, och herr Eriksson bär själv varit med örn att här i riksdagen
kompensera dessa tjänstemän.

Sedan frågade herr Eriksson, vad vi egentligen ville eller hur vi tänkte reglera
denna fråga, när vi inte sagt, örn man skall räkna med A-ortslöner eller I-(
ortslöner. Han undrade örn vi ville reglera alla löner till A-ortslöner eller reglera
upp dem till I-ortslöner. Då menade herr Eriksson, att örn vi ville det sista,
så skulle han också gärna vara med. Jag tror, att herr Janson i Frändesta
också framställde en liknande fråga. Ja, jag skulle vilja säga, att med den erfarenhet,
jag fått i riksdagen och genom de lektioner jag erhållit av min ordförande
i statsutskottets tredje avdelning, jag fått grundligt lära mig, att man
inte i förväg skall intaga en bestämd position i en fråga som ligger under utredning.
Det är väl ändå så, att det är lönekommittén som enligt de principer,
som riksdagen här slår fast, skall utarbeta löneskalorna för tjänstemännen. Nu
vet man inte, vad denna kommitté kommer till för resultat. Personligen måste
jag säga. att är det så, att denna kommitté kommer till det resultatet, att alla
löner skola regleras efter den högsta ortsgruppen eller efter någon annan, så
skall jag inte, örn det ligger en klar utredning bakom, vara så förfärligt ledsen
för det.

Nu tyckte herr Eriksson, att jag använde ett oriktigt uttryck, när jag säde,
att sanningen var på marsch, när socialvårdskommittén kommit med ett förslag
örn enhetliga pensioner, ehuru den kompletterat förslaget med s. k. bostadsersättning.
Man måste väl ändå räkna med att sanningen är på marsch,
örn de föreslagna folkpensionerna med en eventuell bostadsersättning bli verklighet
och om man tänker på hur folkpensionerna förut varit uppbyggda med
belopp varierande mellan 320 och 520 kronor och det nu skall bli belopp mellan
1 000 och 1 600 kronor. Då blir det väl ändå en mindre spännvidd, och då
har man väl även rätt att säga, att sanningen är på marsch.

Jämväl herr Janson i Frändesta erhöll på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Herr Eriksson brummade som en björn, när han gav
sig på högerreservationen. Jag vet inte, örn han tyckte, att vi liksom givit
oss in på hans jaktmarker, eller vad det var som låg bakom. Han ställde en
rad av anmärkningar mot vårt sätt att resonera, men jag hinner icke att i en
kort replik gå igenom allt.

Han frågade emellertid, varför vi just valt siffran 12 och undrade, örn det
var något slags tipstolva. Jag är lika litet som herr Eriksson sade sig vara
någon expert på tippning, men jag har hört talas orri någonting som heter
»tolv rätt» och att det är någonting mycket fint. Jag vill icke påstå, att tolv

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skattegrupperingen m. m. (Forts,)

är rätt i detta fall, men jag vill påstå, att det är lika rätt som t. ex. 15, och jag
har i ett tidigare anförande också sökt motivera detta.

Sedan var herr Eriksson högeligen bekymrad över att han bland undertecknarna
av högermotionen icke kunnat återfinna namn på en del stadsrepreSentanter.
Jag tror, att herr Eriksson kan vara alldeles lugn. Han kommer nog
att återfinna dem vid voteringen.

Vidare erhöll herr Malmborg i Skövde på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Herr Eriksson förmenade, att mitt citat ur dyrortskommitténs
betänkande inte kunde gälla i det läge vari frågan nu befinner sig.
Förutsättningen var, att man inte ökade avståndstilläggen.

Jag vill först betona, att jag sade klart ifrån, att jag inte hade någon bestämd
uppfattning på denna punkt, men att det tycktes mig, att dyrortskommitténs
resonemang kunde tala för att man mycket väl kunde tänka sig ökade
avståndstillägg utan att därför nödvändigtvis behöva bestämma några tillägg
för resor till och från arbetsplatsen. Jag vill, herr talman, här referera ett par
rader ur dyrortskommitténs betänkande.

Det heter där: »Som exempel på orter med dryga kostnader för arbetsresor
ha anförts skogskommuner. Skogsarbetarna och vissa tjänstemän (jägmästare
och dylika) ha nämligen lång väg till sina arbetsplatser. I detta fall är det
dock uppenbart, att avståndskostnaderna principiellt icke tillhöra dyrortsberäkningen.
Det är i detta fall icke ortens beskaffenhet, som utgör orsaken till
resorna, utan arbetets art. Att arbetsresorna för skogsarbetare etc. äro betungande,
har härmed uppenbarligen icke förnekats, men resonemanget har avsett
att visa, att kompensationen för arbetsresorna är en yrkesangelägenhet,
som bör göras upp mellan berörda löntagare å ena sidan och dessas arbetsgivare
å den andra, liksom övriga lönespörsmål. Resorna äro i detta fall en omkostnad
för inkomstens förvärvande, som i högre eller lägre grad uppstår överallt,
där skogsarbete bedrives. Av samma skäl som anförts beträffande skolresorna
anser kommittén, att hänsyn icke bör tagas till arbetsresor vid dyrortsjämförelsen.
Som kompletterande grund (för denna sin ståndpunkt vill kommittén
anföra, att de tekniska möjligheterna att uppskatta arbetsresornas relativa
betydelse för olika orters invånare synas oöverstigliga.»

Herr talman! Jag tycker nog, att herr Erikssons förebråelser mot mig för
att ha dragit för vittgående slutsatser knappast ha full behovstäckning, för att
nu använda en term som är gängse i dagens debatt.

Herr Erntsson i Stockholm erhöll även på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag har ju haft oturen att ha lyckats draga upp
samtliga dem som ha haft ordet före mig till att ge mig en replik, och det är
klart, att jag inte kan här på nytt replikera dem allesammans. Jag begärde
emellertid ordet närmast för att säga ett par ord till min vän herr Pettersson
i Dahl.

När jag framhöll, att den fråga som vi talade örn, nämligen de dyrortsgraderade
lönerna, icke rörde hela svenska folket utan allenast de statsanställda,
så åberopade jag för denna min ståndpunkt, att riksdagen icke reglerade kollektivavtalslöner,
utan att det göra de avtalsslutande parterna vid förhandlingsbordet,
alldeles oavsett vad riksdagen beslutar. Eftersom detta är min uppfattning,
vidhåller jag, att jag har rätt i mitt omdöme i detta avseende. Statens
lönesystem innebär, som jag förut sade, och det visar dyrortskommitténs betänkande,
en anslutning till det som de kollektivavtals slutan de parterna tidigare
lia byggt upp.

.Vad sedan angår herr Petterssons i Dahl anmärkning mot mig, när jag tala -

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

Skatte grupperingen m. rn. (Forts.)

de om spännvidden för folkpensionerna, vill jag bara framhålla, att jag ''faster
avgörande betydelse i detta avseende vid utgångsläget. För närvarande är
spännvidden beträffande folkpensionerna, örn jag minns rätt, allenast 200 kronor.
När dyrortskommittén föreslår en större skillnad i fråga erni bostadsersättningsbeloppen,
än vad denna spännvidd innebär, då tycker jag, att den sanning,
som herr Pettersson i Dahl såg vara på marsch, är något märklig.

Härefter anförde:

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Denna fråga har jag ju haft anledning syssla med ända sedan jag första gången
kom till finansdepartementet för ungefär 20 år sedan. Jag har nog haft
tillfälle att lyssna till flera klagomål över dyrortsgrupperingen än någon
annan. Örn jag under den första tiden, då jag fick syssla med denna sak, egentligen
bara kunde svara de klagande, att jag ansåg, att de i mångå hänseenden
hade rätt, därför att det var ytterligt svårt att komma till en riktig avvägning
mellan de olika orterna, men samtidigt att det icke fanns egentligen någon
principiell invändning att göra mot hela dyrortssystemet, så brukade jag nog
få till svar, att man inte vände sig mot hela systemet. Man var låt mig säga för
20 år sedan och ännu för 15 och 10 år sedan egentligen icke beredd på att söka
få bort hela dyrortsgrupperingen, men man klagade över att ens egen ort var
ställd i ett oriktigt läge i jämförelse med andra orter. Men. allt eftersom tiden
har gått, har detta klagomål över bara den inbördes orättvisan ersatts av klagomål,
örn icke över hela dyrortsgrupperingen så i alla händelser över att
skillnaden mellan de olika orterna var alltför stor. Det som gör, att diskussionen
i dag eller under de sista åren blivit så hetsig som den blivit, är, att vi av
många anledningar kommit att dröja för länge med att göra den ändring i
detta dyrortssystem, som sedan åtskilliga år alldeles uppenbart varit befogad,
och jag vågar nog säga, att hade icke kriget med alla dess omvälvningar kommit
emellan, så skulle denna ändring i dyrortsgrupperingen, som nu föreslås,
ha kommit tidigare, och kanske då motsättningarna mellan de olika uppfattningarna
inte hade varit så stora som de i dag äro. Vi ha väntat för länge med
att rätta till orättvisorna, och därigenom frestas man nu lätt att gå så långt,
att det skapas nya orättvisor. Jag vill därför gärna redan i början av det jag
har att säga be dem, som nu äro kraftigast i sin opposition mot.gällande dyrortsgruppering,
att ställa sig själva den frågan, örn de innerst inne verkligen
äro övertygade örn att det icke råder någon skillnad mellan levnadskostnaderna
t. ex. — jag skall inte ta någon plats på landsbygden, ty jag vet att jag då
rör vid många ömtåliga känslor — i en av de mindre städerna ute i landet och
i Göteborg eller Stockholm. Jag tror att de, som Ira levat på dessa olika orter,
lia en praktisk erfarenhet av att det finns en sådan skillnad, och mot detta kan
man egentligen inte komma med några bevis, som kunna formuleras i siffror.
Alla sifferundersökningar peka tvärtom i riktning mot att en sådan levnadskostnadsskillnad
finns.

Det har under sådana förhållanden varit omöjligt för mig att komma till
någon annan slutsats än att det fortfarande föreligger så stora olikheter, att
det skulle innebära skapandet av nya orättvisor, örn man skulle försöka avskaffa
dyrortsgrupperingen.

Många av de uppvaktningar, som jag haft när det gällt dyrortsgrupperingen,
lia kommit från människor sorn bott på landsbygden alldeles utanför eller
ett stycke ifrån cn stad. Man har då i regel sagt, att man anser det orätt, att
den egna socknen skall vara placerad i en lägre dyrortsgrupp än den närbelägna
staden, då det är ungefär lika dyrt att leva därute som i staden. Huruvida

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

nian haft rätt eller inte i detta, vågar jag inte säga, men i vilket fall som helst
skulle man säkerligen ha ansett sig fullt kompenserad, om man flyttats upp i
samma dyrortsgrupp som invånarna i staden, låt mig säga från A-ort flyttats
upp till B- eller C-ort.

Däremot har jag aldrig träffat på någon, som bott i en sådan mindre stad,
som i grund och botten velat göra gällande, att det är lika dyrt att leva där
som i Stockholm. Jag har träffat på många, som ha sagt mig, att de gärna
skulle flytta till Stockholm även med den lägre lönen, därför att de tro att det
är så roligt att bo där eller därför att det är förenat med så många fördelar
att bo i en storstad. Men det är val knappast ett argument, som kan användas
av landsbygdens befolkning.

o Jag drar av detta den slutsatsen, att även den allmänna erfarenheten pekar
på att skillnader i dyrhet faktiskt existera, och frågan är alltså bara, hur
stora dessa skillnader äro. Den enda faktiska undersökning, som man därvid
kan falla, tillbaka på, är den som dyrortskommittén har gjort, och när dyrortskommittén
kommit till det resultatet, att man nog bör räkna med 20 enheters
skillnad mellan högsta och lägsta dyrort, så förefaller det som örn 18
enheter vore ett ganska moderat förslag — när man, såsom åtminstone en
statstjänarorganisation gjort, lämnat fram förslag till förhandlingar, som går
ut på 16 enheter, kan det nog sägas att siffran ligger i underkant.

Det som tagit sig uttryck i den förhandenvarande oppositionen mot den nuvarande.
dyrortsgrupperingen är naturligtvis kravet på rättvisa. Jag underkänner
inte på något sätt de känslor av att vara förorättad, som ha uppstått
hos de statstjänargrupper, som funnit sina löner för låga i förhållande till dyrheten
hos levnadskostnaderna. Men just därför att hela detta krav på ändring
är ett utslag av krav på större rättvisa, så har man desto mer anledning att
se till att man inte skapar nya orättvisor, när man försöker tillmötesgå detta
krav. Och örn vi nu försöka genomföra i statstjänst lika lön över hela landet,
oberoende av vad vi kalla för dyrhetsgrad, så är det väl ingen som tror att
något motsvarande skulle komma att ske på den öppna arbetsmarknaden. Jag
är alldeles övertygad örn att löntagarna där — trots att de i en uppjagad stämning
kunna instämma i klagomålen mot dyrortsgrupperingen och säga att systemet
är fruktansvärt orättvist och måste tagas bort — när de sitta vid förhandlingsbordet
tillsammans med kamrater från skilda delar av landet, komma
att erkänna den allmänna erfarenheten av att det är olika dyrt att leva
och komma att göra upp avtal, där det finns olika löner för olika orter. Är
det någon, som tror att statstjänarna då skulle komma att finna sig i att man
har samma lön över hela linjen? Tror herr Pettersson i Dahl, att örn man vid
förhandlingar skulle säga: »Nu skola vi ha I-ortslön över hela linjen», — jag
förmodar att det är så han önskar få det — och ett sådant förslag skulle gå
igenom och accepteras av riksdagen, att det skulle dröja länge, innan de, som
bo på de dyraste orterna, skulle komma och visa upp att hyrorna äro så och så
mycket dyrare och levnadskostnaderna i övrigt så och så mycket högre? Hur
länge skulle t. ex. de, som bo i norrländska kommuner, där levnadskostnaderna,
faktiskt ligga 10 procent över levnadskostnaderna i sydsvenska kommuner,
nöja sig med att ha samma lön, fastän de alltså kunna visa upp att det är
dyrare för dem att leva? Jag undrar, hur många i denna kammare som skulle
kunna säga nej till de krav på rättvisa, som i sådana fall skulle framställas
och som skulle gå ut på lönetillägg utöver den enhetliga lön, som vi genomfört.

Och när man kommit så långt i resonemanget, är det svårt att komma förbi
det faktum att alla löner i viss mån äro godtyckliga. Varför skall det ena yrket
ha den och den lönen, och det andra yrket ha den och den? Varför skola vi

Onsdagen den 5 december 1945 em. Nr 40. 91

Shattegrupperingen m. m. (Forts.)

lia ett sådant löneläge som vi lia? Varför skola stockholmslönerna vara just så
stora som de äro oell lönerna på de billigare orterna så oell så mycket lägre?
Man kommer inte, när det gäller löner, ifrån att man måste gå ut^ ifrån det
bestående, och jag kan inte hjälpa, att jag såsom finansminister måste^ ställa
mig den frågan: finns det verkligen tillräckligt starka skäl, byggda på rättvisa,
för att lönerna på de billigaste orterna skola höjas, låt mig säga upp till
stockholmslönernas nivå?

Nu kanske någon invänder, att det ju inte är nödvändigt att höja alla lönei
till stockholmslönernas nivå. Jag förmodar att den ovillighet, som man från
många håll visar att tala om vilken lön man vill lägga till grund för den enhetliga
lönesättningen, beror på att man egentligen tycker, att det är orimligt
att säga, att vi skola höja alla statstjänarlöner till I-ortslön. Men de som tyckas
godtaga slutsatsen, att I-ortslönen skall bli den gemensamma hoppas jag
skall se efter vilken lön, som t. ex. en stationskarl vid statens järnvägar skulle
få i 9 :e löneklassen och med full kompensation för dyrtiden — något som vi
inte skulle kunna vägra honom — och sedan sätter löner av denna höjd bredvid
inte bara lantarbetarlönerna utan också bredvid industriarbetarnas _ löner
på samma ort. Har man gjort det och fortfarande säger, att man är villig att
höja alla löner till I-ortslön, så skulle det i alla händelser vara nyttigt att få
höra detta klart uttalat.

Jag utgår däremot ifrån, vilket jag menar är en praktisk utgångspunkt, att
vi — såsom det också sagts här i kammaren — redan till nästa år få taga
konsekvenserna av det förhållandet, att de i statens tjänst anställda under en
period av, låt mig säga tio år, inte ha fått någon löneförbättring, utan i stället
i realiteten ha fått sänkta löner, först genom att de fram till 1939 fingo en
ofullständig kompensation och sedan genom att de efter 1939 ha fått en ännu
mer ofullständig kompensation. Det är val ändå sannolikt, att det svenska näringslivet,
när verkligt fredliga förhållanden åter rada, skall ha kommit tillbaka
till ungefär samma välstånd som vid mitten av 1930-talet, och örn vi
anse att så är fallet, är det också skäligt, att de statsanställda fa samma reala
levnadsstandard som de hade vid mitten av 1930-talet. Men detta mäste ju
gälla alla och betyder alltså — om jag nu tar den dyraste orten att även
de statsanställda i Stockholm skola ha vad som kallas för full kompensation
för levnadskostnadsstegringen. Det är med utgångspunkt därifrån man far
beräkna vilka kostnader det skulle bli för statsverket, örn vi skulle höja alla
löner till I-ortslön eller om vi skulle göra spännvidden mellan dyraste och billigaste
ort mycket liten. Jag vill visst inte säga, att man utan vidare skall avvisa
tanken på den enhetliga lönen eller den mindre spännvidden, men var och
en, som har något ansvar för hur staten gör sina utgifter, måste säga sig att
vi måste lia klara bevis för att det är fråga örn en rättvisa, som är nödvändig,
innan vi belasta staten med de tiotals, för att inte säga hundratals miljoner i
ökade utgifter, som det här kan gälla. Och jag tror att jag ändå inte förgäves
skall vädja till den naturliga försiktighet med användningen av allmänna medel,
som är utmärkande för vår jordbrukarklass, när jag säger, att man måste
ha mycket starka skäl för att kräva att staten — fastän så mångå mena att
det inte är nödvändigt — skall gå till denna stora utgiftsökning. Varje lönereglering
av detta slag kommer, även med en bibehållen spänning av den storleksordning,
som dyrortskommittén förutser, att gå till belopp, som man bara
för något år sedan skulle ha funnit svindlande.

Jag har med dessa ord endast velat mana dem, som här skola taga ståndpunkt,
att besinna, att det är bra att kräva rättvisa men att, örn man gör det,
det skall vara en rättvisa som ilr genomgående för alla. Och jag vill sluta,
som jag började, med att säga att jag hoppas, att man inte i detta läge, diir

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skatteg rupperingen m. m. (Forts.)

man med fullt skäl säger sig vidja rätta till orättvisor, som fått bestå alltför
länge, ger sig in på en väg, som leder till nya orättvisor i stället för att föra
till den likhet i behandlingen av alla statstjänare, som vi väl alla till sist ändå
skulle önska.

. ■^*err Sandberg: Herr talman! Jag skall inte uppta tiden med någon mer
ingående detalj diskussion i denna fråga, när så mycket redan har sagts och
ytterligare åtskilligt kommer att sägas. De ord, som jag vill yttra, få väl närmast
betraktas såsom en deklaration. Även om det sannolikt är riktigt vad
herr Eriksson i Stockholm nyss antog angående utgången av denna frågas behandling
här i kammaren, så känner jag ändå ett visst behov av att ge uttryck
at min mening.

Mot det nuvarande dyrortssystemet lia ju riktats många och befogade anmärkningar.
Man måste säga, att detta system nu ingalunda svarar mot vad
som var avsikten nied detsamma, då det genomfördes, nämligen att det skulle
utgöra ett underlag för en interlokal utjämning av löner och vissa andra förmaner.
Örn det nu är så, som finansministern här nyss betonade, att klagomålen
numera inte bara gälla förmenta orättvisor i fråga örn inplaceringen i
de o^ka lönegrupperna, utan i fråga örn dyrortssystemet överhuvud taget, så
har detta sm naturliga förklaring. Det beror inte bara på att man, såsom
finansministern själv erkände, på grund av omständigheter, varöver man inte
kunnat råda, dröjt alltför länge med reformering av systemet, utan det beror
också på att °de orättvisor, som den nuvarande ordningen medför, ha kommit
Q>tt framsta sa mycket starkare mot bakgrunden av den utveckling till utjämning
av levnadskostnaderna olika orter emellan, som blivit alltmer påtaglig.

Nu innebära ju visserligen de jämkningar i fråga örn dyrortssystemet, som
utskottet föreslår, stora förbättringar jämfört med den nuvarande ordningen.
Orättvisorna bli inte sa framträdande genom att en anpassning i viss utsträckning’
sker till det förändrade läget. Skillnaden mellan dyraste och billigaste
ort blir mindre och likaså^ skillnaden mellan ändpunkterna i löneskalan. Vidare
ske ju förbättringar i fråga örn metoderna för mätning av levnadskostnadsskillnaderna,
och överhuvud taget förbättras hela systemet. Men även om man
erkänner att sådana förbättringar ske, sa måste man nog säga, att det system,
sorn här föreligger, ända inte är ägnat att inge fullt förtroende. Svårigheterna
att^på ett riktigt sätt beräkna de verkliga kostnaderna på olika orter för nyttigheter
och tjänster äro ju också uppenbara. Inom dyrortskommittén har man
nu sökt beakta även sådana kostnader, varöver människorna icke kunna råda,
såsom det heter, odeman har infört något som kallas för avståndstillägg, vilket
i och för sig måste sägas vara en erkännansvärd åtgärd. Men detta har
dock inte skett i en utsträckning, som kan betecknas som tillfredsställande, och
jag vill i detta avseende understryka vad herr Malmborg här har yttrat. Inte
heller har man kunnat taga hänsyn till värdet av de kulturella förmåner, som
invånarna i städer och tätorter åtnjuta men som draga stora kostnader för
landsbygdens folk örn förmånerna på motsvarande sätt skola kunna komma
dem till del.

Det finns sålunda åtskilliga faktorer som spela en betydande roll i fråga örn
levnadsstandarden men som inte kunna vägas i pengar vid uppgörandet av ett
dyrortssystem. En annan faktor, som man inte heller kan ta med i beräkningen,
är den verkan i fördyrande riktning, som tillvaron av själva dyrortssystemet
obestridligen utgör. Systemet som sådant är ju ägnat att konservera skillnaderna
i dyrhet och. motverka den utjämning, som trots allt ändå har skett.

Denna utjämning i levnadskostnaderna har ju varit särskilt märkbar under
de senare åren. För närvarande är det väl huvudsakligen i fråga örn bostads -

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

kostnaden som en mer påtaglig skillnad föreligger. Det kan emellertid diskuteras,
hur stor denna skillnad egentligen är, örn man också tar tillbörlig hänsyn
till den olika bostadsstandarden. En utjämning även av bostadskostnaden
kommer också säkerligen ytterligare att ske, i den mån landsbygdens bostadsstandard
höje®.

Det är ju inte möjligt att med säkerhet säga något örn hurudan den framtida
utvecklingen i fråga örn levnadskostnaderna kommer att bli, men för mig
synes den största sannolikheten tala för att denna utveckling kommer att gå i
samma riktning som hittills och att sålunda en ytterligare utjämning kommer
till stånd. Hela den tekniska utvecklingen pekar i sådan riktning; förbättrade
kommunikationer och annat göra, att allt större likhet i levnadsförhållanden
kommer att råda inom olika delar av landet och mellan olika folkgrupper. Och
även om en mindre skillnad i levnadskostnader mellan olika orter under alla
förhållanden skulle komma att kvarstå, så bör det inte vara tillräckligt skäl
för att i framtiden bibehålla ett system, som medfört så många orättvisor och
svårigheter och som inneburit så mångå irritationsmoment som vårt invecklade
dyrortssystem.

Min mening är sålunda i princip, att dyrortssystemet, under förutsättning
av en fortsatt stadig prisutjämning, bör kunna avskaffas. Det torde alltså icke
vara möjligt att genomföra en sådan reform med en gång. Så vittomfattande
ha ju verkningarna av detta system blivit på olika områden. Här sker ju bl. a.
en växelverkan mellan lönesättningen på det statliga området och på det privata
området. Så pass ingripande kan man sålunda säga, att detta system är,
att dess avskaffande med en enda gång, med ett enda radikalt steg antagligen
skulle komma att medföra alltför häftiga rubbningar och olägenheter i olika
avseenden.

En sak som jag dock tycker bör kunna vara möjlig att genomföra redan nu
såsom ett första steg i den avveckling, som jag talar örn, är ett slopande av
de statliga ortsavdragen. Herr Janson i Frändesta anförde mot den tanken
det påpekande som dyrortskommittén gjort, då den bland annat säger, att ett
blott utbyte av nuvarande varierande avdrag mot något av de för en viss
skattegrupp gällande, vilket skulle tillämpas för hela riket, har visat sig i åtskilliga
fall medföra en tendens till överflyttning av beskattningen från ensamstående
och makar utan barn till makar med barn och från högre till lägre
inkomsttagare, således ett imderstrykande av vissa svagheter i nuvarande
system. Jag fäster emellertid uppmärksamheten på att det är rätt vaga formuleringar
man använder i avseende å de ogynnsamma verkningarna: »I åtskilliga
fall skulle det medföra en tendens» o. s. v.

Dessutom är det väl så att de ogynnsamma verkningarna av att man här
skulle ha ett enhetligt ortsavdrag hänföra sig till beskaffenheten av vårt avdragssystem
överhuvud taget då det gäller skatterna. Detta system kan ju icke
tillfredsställa önskemålet att giva. en tillräcklig lättnad i de större familjernas
försörjningsbörda, i det fall att inkomsten är jämförelsevis liten. I detta
avseende vill jag erinra örn att riksdagen i fjol uttalade sig för en utredning,
som skulle syfta till ett förslag om att komplettera avdragssystemet med någon
form av bidrag. Nu kan man ju säga, att man bör vänta med att göra enhetliga
ortsavdrag till dess att man har nått resultat i det hänseende som jag nyss
antydde. Jag tror emellertid ej, att de olägenheter, som i vissa fall kunna
uppstå genom att man sätter alla ortsavdrag lika med vad som gäller för
grupp III, bli så stora. Man får väl också i detta sammanhang ha rätt att
tänka något på den överkompensation, som gällt och gäller på grund av den
nuvarande ordningen för de högsta orterna.

Jag ber alltså, herr talman, att i detta avseende, då det gäller de statliga

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

orts avdragen, få yrka bifall till punkten A) i den reservation, som avgivits
av herr Albertsson.

Beträffande dyrortssystemet i övrigt ber jag att få tillägga ytterligare några
ord. Jag har redan angivit, att jag menar, att en avveckling av detta system
bör kunna ske. Men då skulle jag också önska, att den tanken komme på
något sätt till uttryck i riksdagens beslut. Riksdagen borde därför framföra
det önskemålet, att här uppgjordes en plan för hur avvecklingen skall genomföras.
Jag understryker det berättigade i de anmärkningar, som gjorts mot
den ståndpunkt, som här intagits av bondeförbundet, att man utan vidare vill
slopa systemet utan att kunna visa, hur man skall ordna övergången och allt
vad därtill hör. Jag menar därför, att man borde begära, att Kungl. Majit
läte utreda denna sak och upprättade en plan över hur avvecklingen skall gå

till.

Vad som nu kan komma att behållas av dyrortssystemet på löneområdet,
örn man alltså skulle göra enhetliga skatteavdrag, det vill jag följaktligen betrakta
som ett provisorium. Skäl kunna också anföras för den ståndpunkten,
att i detta provisorium bör spännvidden i löneskalan och spänningen mellan
dyrorterna göras mindre än den skillnad i levnadskostnader på ungefär 20 procent,
som man menar sig kunna konstatera. Dyrortskommittén har ju varit
inne på tanken att man skulle sammanpressa denna skillnad till 15 procent.
I högermotionen och i reservationen går man ned till 12 procent. Jag vill gärna
medgiva, att en siffra som den sista framstår såsom ganska godtyckligt vald.
Jag kan ändock ej underlåta att betona, att jag tror att det vore önskvärt,
att riksdagen gjorde ett uttalande till förmån för en sammanpressning av löneskalan
under den konstaterade dyrortsspänningen.

Örn man emellertid nu skulle krympa löneskalan på sätt som nämnts, så innebure
detta, att en lågt placerad ort i södra Sverige i lönehänseende skulle flyttas
närmare en högt placerad ort i norra Sverige än som svarade mot den
verkliga skillnaden i levnadskostnader. Den norrländska orten hade kanske just
på grund av avståndskostnaden kommit i den högre gruppen. Man skulle taga
tillbaka en del av vad man på grund av avståndstillägget lagt till levnadskostnaderna
på den nämnda orten. Det bör därför ordnas så, att dyrortssystemet
kompletteras med ett system av regionala, för varje ifrågakommande ort speciella
tillägg vid sidan av lönegrupperingen. Sådana tillägg lär man väl också
få tänka sig i framtiden, örn man, som jag hoppas, till slut helt och hållet
kommer att avskaffa hela det nuvarande dyrortssystemet.

Med vad jag här sagt har jag ju antytt, att jag, då det gäller löneskalan i
dyrortssystemet, har sympatier för de synpunkter, som framförts i reservationen
av herrar Carlström och Janson i Frändesta. Jag vill icke i allo solidarisera
mig med vad som sagts i reservationen, men jag måste särskilt understryka
vad som där framhållits dels i fråga örn att man bör sträva till att
komma ifrån detta system, dels ock att man bör kräva en plan för avvecklingen.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Mårtensson: Herr talman! Efter de klarläggande anföranden, som
hållits här tidigare i kväll i denna fråga, skall jag icke ingå på någon alltför
lång redogörelse över denna frågas utveckling. Alla äro medvetna örn att den
nuvarande dyrortsgrupperingen icke är rättvis för befattningshavarna i de
lägre dyrortsgrupperna. Den nuvarande grupperingen grundar sig i stort sett
på 1934 års prismaterial, och sedan denna tid har prisnivån sammanpressats

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

Shattegrupperingen ni. m. (Forts.)

på ett kraftigt sätt utan att detta förorsakat någon ändrad gruppindelning annat
än i vissa speciella fall.

Dyrortsgrupperingens uppgift är att åstadkomma lika reallön för löntagare
å vilken ort som de än äro placerade. Men för att denna uppgift skall kunna fyllas
på ett något så när tillfredsställande sätt måste dyrortsgrupperingen i förhållande
till prisnivån vara avvägd på ett så rättvist sätt som är möjligt att
åstadkomma.

Dyrortskommittén har för att få fram lämpligt material för de olika orternas
dyrhet dels bearbetat de uppgifter, som socialstyrelsen inhämtat från
3 850 orter under 1941, och dels insamlat kompletterande uppgifter från 500—
600 olika orter. Dessa orter, från vilka kommittén insamlat uppgifter, äro belägna
inom alla större områden i landet och representera så gott som alla slag
av kommuner. Det har även visat sig, att dessa uppgifter giva ett ganska bra
underlag för att bedöma prisspridningen, inom landet under 1944.

Herr Pettersson i Dahl kritiserade kommittén därför att dess uppgiftsmaterial
vore av alltför liten omfattning. Men det förhåller sig på det sättet, att
kommittén har icke haft till uppdrag att fastställa någon ny dyrortsgruppindelning,
utan kommitténs uppdrag har inskränkt sig till att den skulle undersöka,
huruvida det förefinnes behov av någon dyrortsgruppering för framtiden,
för åstadkommande av ett rättvist löneläge för tjänstemännen. Om det
vid dessa undersökningar visade sig, att en ny dyrortsgruppering var erforderlig,
skulle kommittén angiva riktlinjerna för den nya grupperingen.

Som det tidigare påpekats har kommittén även sökt utsträcka sina beräkningar
till nya områden. Det har nämligen från landsbygden gjorts gällande,
att man där hade vissa extra utgifter för resor och dylikt, som icke förekomme
för dem, som bo i städerna och inom tätorterna. Kommittén har framlagt förslag
till lösning .av denna fråga. Om denna lösning är den. riktiga är det väl
knappast någon Som kan göra något bestämt uttalande örn, utan det är väl med
denna fråga som många andra, att man. får pröva sig fram till det bästa
möjliga.

Herr Pettersson i Dahl ansåg, att de resekostnadsbidrag, som kommittén räknat
med, vore alldeles för låga. Det är möjligt att detta är fallet. Men i så fall
får väl en omprövning företagas.

Herr Pettersson i Dahl var även inne på frågan huruvida kostnaderna för
undervisningen vid de högre skolorna skola få inräknas i indexet för dyrortsgrupperingen.
Ja, kommittén har övervägt denna fråga, huruvida kostnaderna
för barnens skolgång på annan ort skulle inräknas i grunderna för dyrortsuppgifterna
eller inte. Kommittén har varit fullt ense om att alla barn oavsett
bostadsorten, som ha fallenhet för studier eller yrkesutbildning, böra beredas
samma möjlighet till utbildning, men kommittén har kommit till det resultatet,
att denna fråga måste lösas på annat sätt än genom dyrortsgrupperingen.

Det ligger i dyrortssystemets natur, att det i tillämpningen mäste göras lika
för stora medborgargrupper. Det får av praktiska skäl anses uteslutet att införa
olika gruppering för t. ex. familjer med barn och familjer utan barn.
Följaktligen om lönerna skulle höjas på grund av kostnaderna för barnens undervisning
i högre skolor, skulle detta leda till att även familjer utan barn
skulle få sin lön höjd i samma utsträckning som barnfamiljerna. Även de
ogifta tjänstemännen skulle få samma löneförhöjning som de, som hade barn
som ginge inom de högre skolorna. Det kan ju även inträffa, att två tjänstemän,
man och kvinna, kunna ingå äktenskap, men det är icke säkert att de därför
lia råd att skaffa sig några barn. Resultatet skulle då bli, att dessa två tjänstemän,
trots att de ej bade några barn, ändå skulle uppbära dubbelt så mycket i
ersättning som de familjer som verkligen hade barn i högre skolor. En sådan

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Shattegrupperingen m. m. (Forts.)

lösning av denna fråga Ilar kommitténs majoritet icke velat varia med örn, utan
den anser, att denna fråga bör lösas enligt de grunder, som årets riksdag redan
tidigare Ilar förordat. Genom dessa grunder bliva alla behövande och för högre
studier lämpade barn likställda, antingen de tillhöra en tjänsteman, en jordbrukare
eller en lönarbetare. Jag tycker, att det är ganska egendomligt att
herr Pettersson i Dahl har velat rekommendera en annan lösning av denna
fråga.

Jag skall icke i detta sammanhang gå in på bostadskostnaden. Den frågan
har redogjorts för tidigare. Och bland annat lämnas en ganska grundlig redogörelse
för bostadskostnaden i utskottets utlåtande. Det är möjligt, att den
linje, som herr Nilson i Spånstad har rekommenderat i sin reservation och som
även förordats av herr Pettersson i Dahl, skulle kunna medföra vissa fördelar
utöver det förslag, som kommittén och utskottsmajoriteten gått in för. Men
nu förhåller det sig på det sättet, att det förslag, som herr Nilson i Spånstad
framlagt i sin reservation, mig veterligt ej varit föremål för dyrortskommitténs
närmare prövning. Jag får för min personliga del erkänna, att jag hade icke
observerat detta förslag från herr Nilson i Spånstad förrän jag fick läsa det
i den reservation, som var fogad till dyrortskommitténs betänkande. Jag har
även frågat en del av de övriga kommittéledamöterna örn de kunde erinra sig,
att detta förslag från herr Nilson i Spånstad framförts under kommitténs
arbete, men även de ha förklarat, att de icke hade sett dessa riktlinjer angående
bostadskostnadernas beräkning förrän de fingo läsa reservationen till kommitténs
betänkande.

Det resultat som kommittén vid sina undersökningar har kommit till visar,
att trots den starka prisutjämning som bär förekommit är det ändock en skillnad
i levnadskostnaderna mellan de billigaste och dyraste orterna på 1 314
kronor, vilket motsvarar i det närmaste 24 procent. Örn det bortses från de
extrema ytterlighetsfallen och räknas nied ett medeltal för de billigaste orterna
samtidigt som hänsyn tages till de omnämnda resekostnaderna, blir skillnaden
mellan de dyraste och de billigaste orterna ändå omkring 20 procent,
räknat på talet för den högre gruppen. Nu liksom tidigare är Stockholm den
dyraste orten med ett indextal, uttryckt i kronor, på 5 587, medan motsvarande
tal för den. billigaste orten utgör 4 273. Det är på grundval av detta material
som kommittén har kommit till den uppfattningen, att om en något så när
rättvis löneställning skall kunna åstadkommas för befattningshavare på olika
orter måste det även i fortsättningen finnas en dyrortsgruppering och en i
anslutning därtill avpassad löneskaia. Kommittén förordar emellertid, såsom
förut har omnämnts, att antalet dyrortsgrupper minskas från nio till fem.
I fråga örn skattegrupperingen har kommittén med hänsyn till de vittgående
konsekvenser, som skulle uppstå örn en ändrad gruppering skulle företagas,
stannat för att förorda ett bibehållande av de nuvarande skattegrupperna men
med anpassning av avdragsbeloppen i förhållande till de nya löneskaloma.
Herr Fröderberg har på ett ganska utförligt sätt redogjort för denna skattegruppering.
Han kam till det resultatet, att det rättvisaste skulle vara, örn
man anslöte skatteavdragen till den nuvarande tredje gruppen, det vill alltså
säga, att man skulle skära bort de två översta och likaså de två understa
avdragsgrupperna. En undersökning visar dock att en familj i högsta ortsgruppen
bestående av man, hustru och två barn under 18 år och med en inkomst
av 4 500 kronor, skulle om de skattefria avdragen sänktes, så att de
bleve lika stora som i den tredje ortsgruppen, få vidkännas en ökning av statsskatten
med cirka 20 kronor och av kommunalskatten med 21 kronor, om man
räknade med en uttaxering av 10 kronor per skattekrona för kommunalskatten.
Jag skall även anföra ett par andra exempel. En familj bestående av

Onsdagen den 5 december 194."« em.

Nr 40.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

man, hustru och ett barn och med ett taxerat belopp av 3 000 kronor har inom
ortsgrupp I en kronoskatt på 45 kronor 22 öre. Samma familj skulle i grupp V
få en kronoskatt på 29 kronor 2 öre. För en familj, bestående av man, hustru
och två barn med samma taxerade belopp, som jag nyss nämnde, uppgår kronoskatten
till 29 kronor 70 öre i ortsgrupp I och till 8 kronor 10 öre i ortsgrupp
V. Om man beräknar skillnaden i levnadskostnader mellan högsta och
lägsta ortsgruppen till 20 %, borde samma skattekraft uppnås i den lägsta
gruppen vid 3 000 kronor och på högsta ort på 3 600 kronor. Med andra ord man
bör betala lika mycket i skatt för 3 000 kronor i A-ort som för 3 600 kronor i
I-ort. Om man fullföljer denna beräkning, visar det sig, att den skattskyldige
i det första fallet i stället för 45 kronor 22 öre skulle betalat 49 kronor 27 öre,
han har alltså betalat 4 kronor 5 öre för litet. I det tredje fallet har den skattskyldige
betalat 29 kronor 70 öre. Han skulle betalat 28 kronor 35 öre. Han
bär betalat 1 krona 35 öre för mycket i första ortsgruppen. Genom dessa små
exempel kan man konstatera, att skattegrupperingen icke verkar så avskräckande
som vissa talare under denna debatt velat göra gällande. Man måste
val ändå erkänna, att örn till exempel en tjänsteman, som bor på en dyrare
ort, behöver lia en lön, som med 800 kronor överstiger motsvarande lön på lägsta
ort för att reallönen skall förbli lika, så bör han icke betala skatt för hela detta
belopp örn den lika reallönen skall bibehållas mellan nämnda tjänstemän.

Herr Pettersson i Dahl var även inne på den tanken, att skatterna i städerna
skulle vara betydligt lägre än skatterna på landsbygden. Beträffande skatterna
i norrlandskommunerna förhåller det sig visserligen på detta sätt, men i
de södra delarna av landet äro skatterna på landsbygden i regel icke högre än
i städerna. I Kristianstads län upplångö exempelvis de sammanlagda kommunalskatterna
år 1944 till 9 kronor 67 öre per skattekrona. I Hälsingborg hade
man en skatt på mellan 11 och 12 kronor per skattekrona. I Malmöhus län
uppgick skatten på landsbygden till 8 kronor 52 öre, medan den i Malmö uppgick
till närmare 9 kronor per skattekrona. I herr Petterssons i Dahl eget län
uppgick den sammanlagda kommunalskatten till 9 kronor 16 öre per skattekrona.
men i Halmstad var skatten, örn jag icke missminner mig, för sammaår,
11 kronor 50 öre per skattekrona. Talet örn att skatterna äro mycket högre
på landsbygden än i städerna är således icke i alla fall överensstämmande med
verkligheten.

I reservationer till utskottets utlåtande har föreslagits, att dyrortsgrupperingen
skulle slopas och att lönerna skulle fastställas att utgå nied samma belopp
för hela landet, eventuellt med regionaltillägg för tjänstemän, bosatta på
vissa orter. Under denna debatt har framställts den frågan: hur går det, örn
dyrortsgrupperingen slopas? Skola lönerna, i de nuvarande dyrortsgrupperna
a.npassas till A-ort eller till E-ort eller skola de anpassas till I-ort? Örn jag
icke missminner mig lia bondeförbundarna tidigare valdt inställda på att lönerna
skulle anpassas till A-ort. Det skulle därför förvåna mig ganska mycket,
örn utvecklingen gått så hastigt, att de redan nu skulle vara villiga att
anpassa samtliga löner till I-ort. Det är möjligt, att bondeförbundarna ansluta
sig lill cn reservation, som av herr Ekegård avgivits till dyrortskommitténs
betänkande. Denna reservation går ut på, att lönerna, skola anpassas till nuvarande
E-ort. Denna linje skulle innebära, att en tjänsteman i nionde löneklassen,
sorn vore stationerad till exempel i Stockholm, skulle få sin fasta lön
sänkt från 4 023 kronor till 3 519 kronor eller med 504 kronor. För Göteborgs
vidkommande skulle ett bifall till reservationen medföra en sänkning från
3 771 kronor t ill 3 519 kronor eller med 252 kronor o. s. v. Samtidigt skulle lönerna
för tjänstemännen på de lägre dyrorterna höjas med cirka hundra kronor
iner än vall kommittén har föreslagit. Jag kan ju i det sammanhanget nämna,

Andra hammarens protokoll W45. Nr ho. 7

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skatteg rupper ing en m. m. (Forts.)

att om kommitténs förslag skulle läggas till grund för riksdagens beslut och
spännvidden mellan högsta och lägsta dyrort skulle sättas till 15 Z, så skulle
detta innebära, att en tjänsteman i nionde löneklassen på lägsta dyrort finge sin
lön höjd med 405 kronor och en tjänsteman i elfte löneklassen finge lönen höjd
med cirka 445 kronor. Jag vet, att många bondeförbundare ute i landet ansluta
sig till lektor Ekegårds linje. Den linjen går, som jag förut framhållit, ut på en
höjning av lönerna för tjänstemännen på de lägre orterna men samtidigt skulle
en sänkning ske för tjänstemän, bosatta på de högre dyrorterna. Örn motsvarande
förhållande skulle råda på den allmänna arbetsmarknaden, skulle detta
innebära följande. Örn exempelvis en grupp textilarbetare på en lägre dyrort
ville ha löneförbättring, skulle arbetsgivaren kunna svara: jag kan gå med på
en löneförbättring, men denna löneförbättring skall icke betalas av mig utan
den skall betalas av edra egna arbetskamrater, som bo på de dyrare orterna
och därigenom ha högre förtjänst än vad ni ha. Detta blir konsekvensen, om
lektor Ekegårds förslag skulle tillämpas på den öppna arbetsmarknaden. Det
är möjligt, att det finns vissa tjänstemän och även en del bondeförbundare,
som vilja vara med örn att föra en sådan lönepolitik, men jag tror, att större
delen av tjänstemännen här i landet och även arbetarna icke vilja ge sin anslutning
till en sådan linje.

För övrigt förefaller det som örn bondeförbundsreservanterna ville uppdela
landet i två områden. Om gränsen skall dragas vid Dalälven eller någon annanstans
namnes icke i reservationen. De som bo på norra sidan gränsen skulle
enligt reservanternas förslag komma i åtnjutande av dyrortstillägg i form av
särskilda regionaltillägg eller vad man nu vill kalla tilläggen, medan de, som
bo på södra sidan örn gränsen, icke skola få uppbära dylika tillägg, även om
det kunde visas, att levnadskostnaderna voro betydligt högre inom vissa orter
söder örn gränsen än vad de vore norr om densamma. Detta skulle väl ändå
vara en högst egendomlig »rättvisa». Örn vidare arbetslönerna skulle vara lika
stora över hela landet, komme inte detta att medföra ytterligare svårigheter
för landsorten? Herr Pettersson i Dahl har visserligen försökt göra gällande
motsatsen, men jag är övertygad örn att örn produktionskostnaderna bleve lika
höga på den rena landsbygden som i städerna, så komme företagarna att förlägga
sin verksamhet till centrala orter med bra kommunikationer och andra
fördelar. Detta komme att bidraga till att landsorten bleve ännu tristare och
ännu fattigare och att flykten från landsbygden komme att ökas i stället för
att minskas.

Jag läste för någon vecka sedan i en tidning en notis, där det påtalades,
att småindustrien i Småland sökte sig till städerna. Bostäderna och distributionen
gör ofta en flyttning aktuell. Om småindustrien i Småland skulle nödgas
betala lika höga löner som man betalar i Stockholm, komme detta att ytterligare
påskynda en dirigering av denna industri från landsbygden till städer
och andra större centra med goda kommunikationer.

Herr talman, jag anser icke det vara klokt att vidtaga åtgärder, som äro
ägnade att påskynda en dylik utveckling, och jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag hade ursprungligen tänkt, att
jag skulle tagit upp en något utförligare diskussion i dyrortsfrågan än vad jag
nu kommer att göra. Anledningen till att jag icke gör det är den, att debatten
nu hållit på så länge, att jag har den känslan, att man sitter här i kammaren
och väntar, att vi som äro kvar skola söka att begränsa våra anföranden en
smula. Jag skall följaktligen inskränka mig till att redogöra för några anteckningar
jag gjort med anledning av de yttranden, som tidigare här fällts. Det

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

kanske då är lämpligast att börja med ett par små anmärkningar i anledning
av vad herr Mårtensson nyss anförde. Herr Mårtensson säde sig lia ett minne
av att vi i landsbygdspartiet bondeförbundet tidigare skulle sagt, att vi önskade
att lönerna över liela landet sattes lika höga som lönerna på A-ort. Med utgångspunkt
härifrån gjorde herr Mårtensson några små reflexioner örn vad
lian trodde örn vår inställning för närvarande. Han trodde, dels att vi möjligen
nu tänkte oss, att lönerna på E-ort skulle bliva normerade, dels att vårt folk
för närvarande tänkte som herr Ekegård tänker. Jag skulle vilja fråga herr
Mårtensson, örn han anstränger sig en smula skulle vi kanske kunna få veta,
när det från vår sida verkligen sagts, att vi skulle önska en enhetslön avpassad
efter A-ort. Jag vet inte, när det skulle ha skott, men om herr Mårtensson
kunde friska upp sitt minne därvidlag, så att han kunde tala örn det för oss,
är jag säger på att det är flera än vi, som skulle notera detta nied intresse. När
han i övrigt försökt att redogöra för vårt ställningstagande på denna punkt, har
han snarare beskrivit våra åsikter så som han skulle önskat, att de vore, för
han lättare skulle kunna vederlägga våra synpunkter i denna debatt, än så som
de verkligen äro. Det är kanske inte behövligt, att jag här besvarar hans fråga,
eftersom herr Pettersson i Dahl redan svarat på ett mycket klokt sätt. Jag
skulle emellertid vilja genmäla till herr Mårtensson: det finns väl ingen anledning
att för dagen angiva enhetslönens belopp. Jag vill erinra örn att när finansministern
skrev direktiven för dyrortskommittén, yttrade finansministern följande
beträffande lönereglering: »Däremot torde frågan örn löneregleringarnas
närmare utförande få upptagas till behandling i särskild ordning på samma sätt
som övriga allmänna löneregleringsspörsmål. Det bör därför icke åligga de
sakkunniga att framlägga förslag till nya löneplaner i de statliga avlöningsreglementena
utan endast att föra undersökningen örn dyrortsgrupperingsfrågan
så långt, att_ en utgångspunkt erhålles för de förhandlingar, som sedermera
vid lämplig tidpunkt böra upptagas, örn en överarbetning av löneplanerna visar
sig påkallad.» Nu ha vi fått en lönekommitté, som representerar samtliga partier
och vars direktiv av finansministern utformats ganska vidsträckt, Det blir väl
de olika parternas representanter i lönekommittén, som få lov att pröva vad
som från olika utgångspunkter är möjligt att genomföra. Då lönekommittén är
färdig med sitt arbete, kommer säkerligen vår representant i kommittén att vara
beredd att tillfredsställa herr Mårtenssons och andras nyfikenhet på denna
punkt, och då får man väl även reda på de andra partiernas ståndpunkter. Det
är onödigt att här i dag diskutera enbart vår ståndpunkt, då även andras meningar
icke preciserats i debatten.

Herr Mårtensson gjorde också ett uttalande om den alternativa linje, som
jag har föreslagit för afmäta dyrheten, när det gäller att jämföra byggnadskostnaderna
i stad och på land. De tankegångar, som jag framfört i reservationen,
har jag också fört fram i kommittén, men det är kanske icke så underligt,
om° herr Mårtensson icke kan erinra sig detta. Uppfattningarna om arbetets
gång i kommittén voro ju vid många tillfällen en smula delade.

Statsrådet Wigforss, sorn jag lyssnade till med mycket stort intresse, var inne
på frågan örn hur man i framtiden borde anpassa tjänstemännens löner på
de lägre dyrorterna. Jag satt då och räknade på hur ställningen i löneavseende
är flir närvarande, jämförd med den lön man utgick ifrån år 1935. Man
utgick år 1935 från en grundlön, som var 3 291 kronor i A-ort. Denna lön har
nu år 1945 höjts med 1 020 kronor till 4 311 kronor i A-ort. Jag räknar härvid
med 31 % tillägg på A-ortslönen. Å T-ort har lönen höjts från 4 395 kronor
med 1 362 kronor till 5 757 kronor. Höjningen iir ungefär 350 kronor större
på Dort än på A-ort. Sammanpressningen i prisnivån under samma tid har
skett på det sättet i huvudsak, att A-ortens kostnader ha höjts. I-orten synes

100

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

därför vara tämligen väl tillgodosedd i dagens läge, i varje fall i jämförelse
med A-orten. Detta ger mig anledning att med största tillfredsställelse konstatera
det faktum, att utskottet beaktat de lägre dyrorternas tryckta ställning och
gått med på en provisorisk förbättring för dessa. Ju längre det dröjer, innan
vi få den slutliga regleringen, desto hårdare måste de med det nuvarande systemet
förknippade orättvisorna drabba de lägsta dyrorternas tjänstemän.

Herr talman, jag skulle också gärna vilja säga ett par ord om herr Erikssons
i Stockholm långa anförande, vilket som vanligt var synnerligen sakligt
och därför intressant. Herr Eriksson i Stockholm redogjorde för den dyrortsgruppering,
som följts vid uppgörande av arbetsavtal på den fria lönemarknaden.
Nu finns det ju också löneavtal på den fria arbetsmarknaden, som icke
alls lia någon dyrortsgruppering. Jag erinrar mig icke om herr Eriksson nämnde
detta, men det lämnar jag därhän. Beträffande avtal i vilka en hel rad dyrorter
upptagas, vill jag framhålla, att man vid sidan av avtalen örn timlön brukar
tillämpa ackordsprislistor i avtalen. Skillnaderna i lön på olika orter bliva
därför måhända icke riktigt lika stora som det låter, då nian endast hör de
kalla siffrorna nämnas, utan att samtidigt upplysning ges örn underlaget för
siffrorna i fråga. Herr Eriksson nämnde byggnadsindustriarbetarförbundets
avtal, upptagande efter vad jag vill minnas tio ortsgrupper. Det är ju icke
mitt fack, men jag kan nämna, att beträffande fyra eller fem av de lägsta i
avtalet upptagna ortsgrupperna finns det en gemensam ackordsprislista, vilket
reducerar timlöneavtalens användning till den relativt ringa del av arbetena,
sorn avlönas nied timlön eller till 20 å 25 % av arbetet i facket. I de lägsta dyrorterna
kan det ju hända, att ett studium av avtalets innehåll inte ger de upplysningar
som herr Eriksson i sitt anförande ville söka göra gällande.

Det talades också örn det nya betänkandet angående folkpensioneringen, som
framlagts i dagarna. Jag skulle tro, att de flesta av oss icke haft tid att gå
så noggrant igenom detta betänkande. Det är nog litet för tidigt att draga
några bestämda slutsatser av vad som där sagts. Jag satt och bläddrade i den
del av betänkandet, som innehåller en redogörelse för en undersökning örn bostadsförhållandena
i stad och på land. Jag Arnt icke i vad mån man bland talarna
för fortsatt dyrortsgruppering lagt vad som där sagts till grund för sin
uppfattning i frågan örn bostadsgrupperingen för folkpensionärer framdeles.
1 betänkandet yttras emellertid följande: »Mot de siffror, som framkommit vid
kommitténs undersökning, kan riktas den anmärkningen, att de icke återspegla
det verkliga behovet utan endast äro uttryck för de faktiska förhållandena.
Man kan med andra ord säga, att siffrorna angiva kostnaderna för de bostäder,
pensionärerna faktiskt lia, men icke kostnaderna för sådana bostäder,
som de skäligen borde kunna lia tillgång till. Med hänsyn härtill kan det
i förevarande avseende vara av intresse att taga del av siffror rörande bostadskostnaderna
i allmänhet i olika orter.» Har man efter denna reservation mot
materialet lagt detta material till grund för betänkandets siffermässiga beräkningar,
bli vi kanske i sinom tid tvungna att framställa erinringar mot betänkandet
från de s. k. lägsta dyrorternas sida.

Herr Eriksson i Stockholm slutade sitt anförande, herr talman, med att berätta
en liten sedelärande historia. Örn vi skulle leta bland våra små livserfarenheter,
skulle vi kanske allesammans kunna ha sedelärande historier att berätta
vid lämpliga tillfällen. Jag skall icke nu berätta någon sedelärande historia.
Jag skall bara antyda, att örn jag här i dag skulle berättat en sedelärande
historia, så skulle den antagligen handlat örn en del adjunkter med lektorskompetens,
som gå kvar som adjunkter i Stockholm, i Göteborg och kanske
även i Malmö. De bry sig inte örn att söka lektorstjänster i läroverksstäder ute
i landet, ty de anse, att de genom dyrortsplaceringen få full kompensation för

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

101

Skattegrupperingen rn. m. (Forts.)

skillnaden mellan adjunkts- och lektorslön, och detta även om det är fråga om
lektorat i städer, som äro tämligen högt placerade i dyrortsavseende. Motsvarande
förhållande gäller beträffande en del posttjänstemän, som underlåta att
söka befordran till postmästaretjänst i småstäder, och jag förmodar, att herr
Eriksson känner till, att en del stationskarlar i Stockholm föredraga att gå
kvar som stationskarlar framför att söka befordran till stationsförmanstjänst
på landsbygden.

Herr Mårtensson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Nilson i Spånstad anser, att han och hans partikamrater
sakna anledning att angiva den ståndpunkt, som de intaga i lönefrågor. Han
erinrade i detta sammanhang om att lönefrågorna hänskjutits till en lönekommitté.
Det är alldeles klart, att det är lönekommittén, som har att undersöka
frågan örn lönernas storlek. Därvid får väl kommittén även försöka att finna
vilken linje, som herr Nilson i Spånstad går på. Jag kan dock icke underlåta
att framhålla, att herr Nilson i Spånstad på ett ganska lättvindigt och
enkelt sätt sökt undvika att besvara en obehaglig fråga.

Det är möjligt, att herr Nilson även inom kommittén framfört de synpunkter
på bostadsfrågan, som han anfört i reservationen. Jag finner det dock
vara ganska egendomligt, att dessa synpunkter kunnat undgå såväl mig som
en del andra av kommitténs ledamöter. Kommittén har likväl behandlat bostadsfrågan
på ett ganska ingående sätt. Jag tycker därför, att vi vid något
tillfälle borde upptäckt herr Nilsons i Spånstad linje i denna fråga.

Härefter anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Beträffande de angivna motiveringarna
för införandet och bibehållandet av dyrortsgraderingen måste man nog
i varje fall medge, att de verka åtminstone välmenande. Dyrortsgraderingen
motiveras ju med att man med denna som medel vill anpassa kontantlönerna
så att de ge vederbörande samma reella fördelar oavsett på vilken ort deras
arbete utföres. Vidare har man som ett huvudargument anfört, att man velat
åstadkomma, att en viss skattesats träffade samma realinkomst lika på alla
orter. Jag vågar säga, att folkflertalet i detta land av sina. egna erfarenheter
övertygats om att dyrortsgraderingen i dess nuvarande form icke tillgodoser
de angivna syftena. För att nå de angivna syftemålen skulle man nog
behöva en något smidigare och effektivare apparat än dyrortsgrupperingen
med dess stela och tidsödande levnadskostnadsundersökningar, med dess evinnerliga
oföränderliga normalfamilj och med dess konstmässigt, vill det förefalla,
utspekulerade hushållsbudget. De metoder, som man nu använder för
att mäta människomas levnadskostnader på skilda orter, skulle kanske med
framgång kunna användas för att utreda kostnaderna för uppfödandet av
kreatur på skilda orter, men när det gäller människor kan systemet säkerligen
aldrig komma att alstra annat än missnöje, därför att det aldrig kan komma
att medföra rättvisa. Det värsta av allt är ju, att ju mer man bygger ut dyrortsgraderingsapparaten,
ju mer man »förfinar» beräkningsmetoderna, desto
svårförklarligare bliva de alltjämt bestående orättvisorna för dem, som drabbas
av dessa orättvisor.

Vi ha i vår motion anfört, att 1943 års dyrortskommitté misslyckats i sina
under två års tid bedrivna försök att effektuera riksdagens beställning av en
utredning angående frågan, huruvida man i större utsträckning än skett borde
taga hänsyn till sådana kostnader, som visserligen icke kunde siffermässigt
fixeras, men som bidroge till att öka olikheten i levnadskostnader på skilda
orter. Icke heller har man tagit hänsyn till anvisningen om att överhuvud

102

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

taget böra sådana kostnader, varöver människorna icke kunna råda, på ett eller
annat sätt medräknas i levnadskostnaderna. Motionärerna vilja icke med detta
i första hand rikta kritik mot dyrortskommittén. Eli eventuell kritik bör i
första hand riktas mot regering och riksdag, som med sina direktiv ställt kommittén
inför en olöslig uppgift. Det hade dock varit önskvärt, att kommittén
klart sagt ifrån, att beställningen icke kunnat effektueras. Vad är nu det
nya, som efter två års arbete framkommit? Vid en genomläsning av dyrortskommitténs
400 sidor omfattande utredningslunta kan man konstatera, att det
fortfarande består en olikhet i fråga örn levnadskostnadsnivån mellan dyraste
och billigaste ort på omkring 24 %. Det är vad man med vetenskapliga
metoder ansett sig kunna fastställa. Dessutom kallar man de allra billigaste
orterna för extrema fall, och kommittén vill icke vara extrem. Man bortser
från extrema fall och kommer då till en dyrortsskillnad på 21 %. Man lägger
till kostnaderna för landsorten: sex resor till läkare, varav en med bil —
man är alltså noggrann — sex resor till tandläkare, tolv biljetter till inköpsorten
och så frakten för 52 stycken 2 kg-paket för landsbygds folkets räkning.
Då är man nere i 20 %, som således skulle utgöra skillnaden mellan de högsta
och de lägsta dyrorternas kostnadsnivåer. Därefter har man i samband med
utformandet av förslaget till dyrortsgrupperingens konstruktion räknat ned
de 20 % till 17,8 %, varefter kommittén beträffande spännvidden i den blivande
löneskalan för statstjänstemän uttalar, att en ytterligare sammanpressning av
löneskalan, som dock ej bör överstiga 15 %, bör kunna övervägas. Mot denna
bakgrund vill jag säga till herr Eriksson, att det där med den mj-stiska siffran
12, tipstolvan, var roligt sagt, men när man så oreserverat försvarar resultatet
av dyrortskommitténs arbete, som herr Eriksson gjorde, blir den anmärkning,
som ligger under roligheten, icke stark. Jag har för min del ingenting
emot dessa sannnanpressningssträvanden, tvärtom, men jag frågar mig verkligen:
varför ge sina beräkningar sken av vetenskaplig exakthet, varför skall
nian behöva försena en uppenbart befogad och nödvändig revidering av dyrortsgraderingsbestämmelserna.
med en mångårig dyrbar utredning, som ger
så klent resultat, att man, när den är färdig, ändå måste lösa frågan enbart
utifrån vad sunda förnuftet och lämpligheten bjuda. Man har icke något säkrare
underlag idag för det beslut, man går att fatta, än vad man kunnat få,
örn man utan utredning använt sig av sitt sunda förnuft.

De enda kostnader, över vilka människorna ej kunna råda, som kommittén
tagit med i sina beräkningar, utgöras alltså av rese- och fraktkostnader för
varuanskaffning till befolkningen på landsbygden. Man har därvid räknat
med i förhållande till andra kostnader oväsentliga kostnader men försummat
att taga hänsyn till de mest väsentliga kostnaderna. Man har icke räknat med
värdet av den tid, som går åt för varuanskaffningen, eller menar man verkligen,
att landsortsbons arbetskraft är mindre värd per timme än vad som
svarar mot resekostnaderna per timme enligt järnvägarnas zontaxa för III
klass? Nog måste väl folk ute i bygderna, som följer med vad som sker, få
sig ett gott skratt när de tänka sig hur det i Stockholm har suttit en kunglig
kommitté och ordentligt och högtidligt räknat ut, att en gång i veckan skickar
landsortsfolket efter ett paket varor, vikt 2 kg, från »inköpsorten» och'' löser
ut paketet på posten eller hämtar det vid bussen. Det går i allmänhet inte till
på det sättet vid varuinköp på landsbygden. Där kommittén försökt sig på
att gå grundligast tillväga, har resultatet blivit mest verklighetsfrämmande.
Detta finner man även i andra stycken. Vilken strid och vilka klagomål skall
det för övrigt inte bli när man ute i bygderna begär att få veta vilken plats
man anser vara huvudorten för respektive simplats eller by och när man skall

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

103

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

angiva grunderna för att just den eller den platsen Ilar fastställts som huvudort? I

övrigt skall ju i fortsättningen allt bli vid det gamla så när som på att
ortsgruppernas antal skall minskas från nio till fern. Antalet ortsgrupper
utgör egentligen inte någon intressefråga för dem som beröras av dyrortsgrupperingen.
Klyftan mellan de olika dyrorterna måste bara komma att gapa
ännu större, och därmed bli också orättvisorna för den ena halvan av »gränsfolket»
större. I övrigt skall man som sagt fortfarande syssla med att räkna
ut vad det kostade för en man med ungefär lokförares lön att köpa de varor
man antar att han köpte år 1935, och vad samma varumängd kostar nu. Och
vid den uträkningen skall man fortfarande antaga att utvecklingen på området
stått så still, att samma varuslag förbrukas år 194G och framgent, att samma
konsumtionsvanor föreligga såväl i Malmö som i Jukkasjärvi och att de
olika klimatförhållandena norr om polcirkeln och i södra Sverige icke i och för
sig inverka något på levnadskostnaderna. Man skall vidare fortfarande antaga,
att örn exempelvis representantvarorna kostymen och sidfläsket sjunkit
i pris, då bär prissänkning också skett i fråga om klänningar och skinka. Och
fortfarande skall man antaga, att dyrhetsvariationerna medföra samma procentuella
förändringar i ett hem där familjeförsörjaren har 10 000 kronor i
årsinkomst som i ett hem där familjeförsörjaren endast har hälften av detta
belopp eller mindre i inkomst. Bostadskostnaderna skola beräknas i huvudsak
på det gamla bostadsbeståndet, trots att de dyrbara insatslägenheterna på
många orter utgöra de bostadsbehövandes enda tillgång och trots att läget
såväl i stad som på landet kräver en skyndsam sanering av det äldre bostadsbeståndet.

Med allt detta vill nu dyrortskommittén, regeringen och sammansatta statsoch
bevillningsutskottet att riksdagen skall låta sig nöja och slå sig till ro.
Inga nya perspektiv uppställas. Vi kommunister erkänna att det fortfarande
finns kvar dyrhetsvariationer av sådan storleksordning, att dyrortsgrupperingen
icke kan avskaffas för dagen. Därför ha vi heller inte yrkat något
sådant, men vi vilja att riksdagen skall besluta sig för att angripa dyrortsproblemen
från en ny sida. Hittills har man sysslat med verkningarna av
dyrhetsvariationerna i stället för med orsakerna till desamma. Man har sökt
svaret på frågan: hur pass billigt kan en människa leva i stad resp. på landet?
Och så har man förmått städernas resp. landsbygdens folk, och folk i samma
yrkesgrupper till och med, att kivas örn den saken.

Dessa anledningar till tvister uppstå inte endast i statstjänarnas led. Det är
inte riktigt när herr Eriksson i Stockholm säger, att frågan egentligen bara
angår dessa. Med de av statsmakterna tillämpade dyrortsgraderingarna som
förebild genomför man också i den allra största utsträckning dyrortsgraderade
löner för arbetarna i den öppna marknaden, och vid förhandlingsbordet står
numera diskussionen även mellan privata arbetsgivare och deras arbetare mera
örn vad det kostar att leva på orten än örn vad ifrågavarande industrigrens produktions-
och vinstresultat motivera i fråga om löner till arbetarna. En arbetsgivare
kan flytta sin industri till en enslig ort för att få billig arbetskraft
och därmed större profit, men cn arbetare kan inte få någon kompensation för
de nackdelar landsorten har i form av lägre levnadsstandard.

Det hela har, som jag tidigare antydde, faktiskt gjorts till en utfodringsfråga:
vad kostar utfodringen? Vi vilja att man i stället skall börja att på
allvar söka svaret på frågan: varför är det dyrare att leva i stad än på landet?
I den mån skillnaden beror på lägre standard i livsföringen på landsbygden
eller på ali man å den ena orten måste utveckla större möda i kampen för

104

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skatte!) rapper ingen m. m. (Forts.)

tillvaron än å den andra, kan det givetvis inte vara befogat att tillämpa ingre
löner på de s. k. billiga orterna.

Vart tar för övrigt den del av lönen vägen, som tjänstehavare oell arbetare
å de billigare orterna tvingas att avstå? Riktar den kanske tjänstehavarna eller
arbetarna i stället? Arbetarnas och de lägre tjänstehavarnas i städerna ekonomiska
läge vittnar övertygande mot att så skulle vara fallet. Med den del
av inkomsten, som landsbygdens folk tvingas att avstå, bidrager man enligt
vår mening till att möjliggöra bibehållandet av missförhållanden som äro särskilt
utpräglade i städerna. När 15 storföretagare i byggnadsbranschen i
Stockholm i år deklarera över 7 000 000 kr. i vinst på fjolårets verksamhet,
då. ger det en vink örn varför det är så dyrt att leva i staden. När tomtpriserna
under tiden vid seklets början stegrades i en del fall tio- och tjugofaldigt
under loppet av sex ä sju år och sedan lia tillåtits stiga undan för
undan, då utgör detta också en anvisning örn varför det är så dyrt att leva
i staden. Likaså ger det förhållandet, att lägenheter i flerhundraåriga hus
betinga- svindlande hyror och att massor av människor leva gott och bli förmögna
endast.i kraft av att de äga gamla hus, anvisning örn orsakerna till
dyrheten på vissa orter.

Av sådana orsaker lever en stationskarl i Stockholm trots sin högre lön på
samma alltför låga levnadsstandard som en stationskarl på en liten station i
Smålands, skogsbygder. Sök vidare orsakerna till dyrhets variationerna i att
herrarna i ringarna och kartellerna lia hårdare grepp om marknad och näringsliv
i städerna!

Man borde inte nöja sig med att vidtaga utjämningsåtgärder för att eliminera
olikheterna i levnadskostnader, utan man borde i stället från riksdagens
sida uttala, att det är principiellt oriktigt att konservera sådana missförhållanden
genom att tillämpa den anordning som ligger i dyrortsgraderingens nuvarande
natur. Det är oriktigt att acceptera missförhållanden genom alf ålägga
folket att på sin egen bekostnad utjämna ojämnheter, uppkomna av orsaker
som folket inte Ilar någon del i ansvaret för.

°Allt talar väl egentligen för att det borde vara billigare att leva i stad än
på landet, eller är det inte så? Det är jämförelsevis låg skatt i landets högsta
dyrort.. Och . ingen annanstans i landet kan man producera i stordrift och
utnyttja teknikens landvinningar på olika områden som man kan i Stockholm.
Ingenstädes annars finns yrkesskicklighet så samlad, så koncentrerad som i
Stockholm. Och ändå måste byarnas, de ensligt belägna gårdarnas och småkommunernas
folk med sina höga skatter, sina dryga fraktkostnader, sina försakelser
i fråga örn kultur, nöjen och bekvämligheter och med sin produktion
i stor utsträckning bedriven i mer hantverksmässig skala erlägga tribut till
städerna i form av lägre inkomster och skatteavdrag. Detta är ett så uppenbart
missförhållande, att vi från vårt håll inte vilja vara med örn att man
endast skall konstatera detta missförhållande utan besluta sig för vad man
skall göra för att eliminera det. Landsortens folk erlägger inte sin tribut
till städernas arbetande folk, utan det erlägger den till dem i städerna som
profitera på såväl städernas som landsbygdens arbetare. Vi vilja med vår
motion ge uttryck åt vår önskan, att den nödvändiga kostnadsnivelleringen
mellan stad och land skall astadkommas på de tärande krafternas bekostnad.

Vi ställa i det sammanhanget några frågor som verkligen ha med dyrhetsvariationsproblemen
att göra. Vi fråga: hur ligger det exempelvis till med det
förslag, som för något år sedan var synligt, örn vidtagande av åtgärder mot
oförtjänt jordvärdestegring? Vart har det förslaget tagit vägen? Hur ligger
det. till med den beslutade utredningen örn åtgärder mot truster och karteller?
I intimt sammanhang med dyrortsproblomen lia vi för övrigt efterkri gspro -

Onsdagen den 5 december 1945 eili

Nr 40.

105

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

grammets punkter oell frågan örn hur dessa skola genomföras exempelvis
punkterna om att prisstegring skall förhindras, örn förbilligad massproduktion
av kvalitetsgaranterade konsumtionsvaror, örn lika inkomst för lika prestationer
även vid jämförelse mellan jordbruk och andra näringsgrenar, örn samhällelig
planering av investeringsverksamheten, örn stabilisering och rationalisering
av byggnadsverksamheten, örn att tomtmarken och hyreshusen i städerna
gradvis skola överföras i samhällets ägo, örn socialisering på områden
där enskild företagsamhet medför misshushållning eller monopolism, örn att
kartellavtal och liknande överenskommelser skola göras offentliga, örn öppen
redovisning av sammanhanget mellan vinster, priser och kostnader samt om
ökat arbetarinflytande över produktionens ledning. Hur skola alla dessa punkter
i efterkrigsprogrammet genomföras? Att diskutera den frågan är att diskutera
dyrortsgraderingsfrågan, och det så som den bör diskuteras. En del
av de där frågorna äro under utredning, men de höra alla hemma under frågan
örn dyrhetsvariationernas problem.

Vår motion, som innehåller förslag örn en fortsatt utredning, vid vilken särskild
uppmärksamhet skall ägnas frågan örn orsakerna till de ännu bestående
dyrhetsvariationerna och örn åtgärder för eliminerande av dessa, är därför
synnerligen befogad. En sådan utredning skulle tillgodogöra sig de på skilda
områden redan pågående utredningarnas resultat. Sedan skulle den själv verkställa
de undersökningar, som därutöver erfordras, och successivt framlägga
förslag om undanröjandet av dyrhetsvariationernas orsaker. Den skulle också
enligt vårt förslag erhålla i uppdrag att skyndsamt framlägga förslag örn nya
bestämmelser rörande skatteavdragen. Därvid skulle tillses att dessa komma
att uppgå till belopp motsvarande den inkomstsumma, som är nödvändig för
att ernå ett ur folkhälsosynpunkt godtagbart existensminimum. Det mest elementära
av vad som borde känneteckna beskattningsregler, utarbetade och antagna
av demokrater och av anhängare till ekonomisk demokrati, borde väl vara
det, att på vad som erfordras för ett livsuppehälle som är nödvändigt för att
hälsobetingelserna skola bliva tillgodosedda får intet inkräktande ske, vare sig
i fråga örn beskattning eller skatteindrivnig.

Vi äro inte där ännu i demokratiens Sverige. Vi äro i stället i ett sådant
läge, det vill jag redan nu fästa uppmärksamheten på, att om folkpensionsreformen
skulle bli genomförd på sätt det nu föreligger förslag örn i en utredning
och om de nuvarande skattereglerna skulle bibehållas, då komma folkpensionerade
äkta makar att för enbart inkomsterna i form av pension få erlägga
skatter på sammanlagt omkring 150 kronor.

Utskottet avstyrker vårt förslag under uttalande av att en reformering av
dyrortsgraderingen är den lösning, som vid nu föreliggande levnadskostnadsstegring
bäst kan tillgodose rimliga anspråk på rättvisa medborgare emellan.
Jag tycker för min del att nian måste ha något grumliga begrepp örn rättvisa
örn man stannar vid den nu föreslagna reformeringen. Med den motivering
som utskottet här har givit har det inte lämnat en hållbar motivering för att
vårt förslag, som innebär uppställandet av dyrortsgraderingens avskaffande
som ett inål att sträva emot, som en arbetshypotes vilken skulle bli bestämmande
för vissa åtgärder, skall avslås. I socialdemokratisk press har man tidigare
anmärkt mot vår motion, att den är utformad för att tillfredsställa såväl
dyrorternas som de s. k. billiga orternas arbetare och tjänstemän. Jag vill till
detta bara fråga: hur är det med socialdemokraterna, inte sträva viii de heller
efter att göra någondera av dessa medborgargrupper orätt för att därmed ge
deni anledning till missnöje?

Våra synpunkter sammanfalla till en hel del med av bondeförbundets representanter
framförda förslag i frågan. Men vi kunna verkligen inte annat än

lee

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

beklaga att bondeförbunclets representanter aldrig kulina komma ifrån den linje,
som innebär att man söker ernå fördelar för landsbygden på bekostnad av
städernas medborgare utan differentiering för de sistnämnda. Hur kan man för
övrigt föreslå en sänkning av skatteavdragen för en del orters vidkommande,
vilket förslag ju innefattas i bondeförbundets reservation? Hur kan man föreslå
det, när skatteavdragen i dag äro lika stora som de voro före kriget och
levnadskostnaderna sedan dess ha ökat med över 40 °P. Jag måste säga, att det
val inte kan ligga någon allvarlig strävan att åstadkomma praktiska resultat
bakom framförandet av sådana förslag. Örn avsikten är att ernå propagandistiska
resultat, så förefaller det mig för övrigt som om man inte ens på detta
område kunde vinna andra än politiska analfabeter för sina ideal med dylika
förslag. Bondeklassen är ju inte tillräckligt stalie för att utan bundsförvanter
på något område kunna pressa sin vilja igenom, och det tycker jag den borde
lära sig. Längre kan bondeförbundet aldrig komma i detta land, där klasssammansättningen
är sådan den är. Att tro att man i en fråga som denna skulle
kunna splittra arbetarklassen i staden och på landet i sådan utsträckning, att
man skulle vinna landsbygdens arbetare till stöd för åtgärder, som rikta sig
mot städernas arbetare, är en fåfäng förhoppning. Solidaritetskänslan inom
arbetarklassen och självbevarelsedriften — om icke annat — hos arbetarna äro
tillräckligt starka för att tjäna som motvikt till dylika splittringsförsök. Bönderna
komma aldrig att vinna gehör bland arbetarna för exempelvis sådana
krav som att skatteavdragen under nuvarande levnadskostnadsförhållanden
skola sänkas i städerna för att höjas på landsbygden. Att en del folkpartister
gå på en liknande linje är mera naturligt. De gå medelvägen för att på det
sättet undgå att taga klar ställning till stridsfrågan, vilken egentligen grundar
sig på motsatsförhållandet mellan kapital och arbete. Det är deras politiska
plattform och framgångslinje, och därför förvånar mig saken icke alls.

I en fråga är jag överens med utskottets och propositionens uppfattning,
nämligen däri att riksdagen icke nu bör taga ställning till frågan örn spännviddens
storlek mellan högsta och lägsta dyrort. Den frågan är av så stor betydelse
för statstjänare i deras löneaktion, att den bör lämnas öppen, så vitt
man anser att statstjänarnas nu medgivna förhandlingsrätt skall bli något mera
än en formsak. Herrarna Carlström och Janson i Frändesta ha enats örn en
reservation, som herr Eriksson i Stockholm tidigare varit inne på. Jag måste
citera ett avsnitt ur reservationen och med några ord kommentera innehållet.
Man säger i reservationen: »Utskottet anser, att riksdagen nu bör taga ställning
till frågan örn spännvidden i den blivande löneskalan. Att överlåta principavgörandet
av denna så viktiga fråga till Kungl. Majit synes icke befogat.
litt riksdagens uttalande nu i denna sak skulle enligt utskottets mening icke
binda lönekommittén vid dess förhandlingar med personalorganisationerna, då
därvid endast kan bliva fråga örn lönegrads- och löneklassplaceringar av berörda
tjänstemanna- och arbetargrupper i en löneskala nied en viss fastställd
spännvidd mellan ortsgrupperna eller örn sådana omständigheter, som icke
kunna inverka på spännvidden.» Herr Eriksson i Stockholm har redan påvisat,
att det icke är fråga örn att Kungl. Majit skall få beslutanderätt. Han
har vidare påpekat, att ett beslut av riksdagen nu måste bli bindande för lönekommittén.
Men det påpekade missförståndet i dessa få rader i reservationen
är icke det enda oriktiga. Lönekommittén har att vid förhandlingar med statstjänarnas
organisationer syssla med löneplanernas utformning, och i den frågan
spelar ju dyrortsgraderingen, d. v. s. spännvidden mellan lägsta och högsta
dyrort, en mycket avgörande roll. Däremot har kommittén icke att syssla med
lönegrads- och löneklassplaceringen. Icke heller finns det några arbetargrupper
inordnade i de löneplaner, med vilka lönekommittén har att syssla. Dessa

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

107

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

beröra endast tjänstemännen. Tillrättalägger man dessa misstag är reservationen
riktig i detta avsnitt. Det är bara tråkigt, att då kvarstår egentligen ingenting.

Herr talman! Med vad jag under mitt anförande andragit ber jag att få yrka
bifall till motionerna nr 417 i första kammaren och nr G26 i andra kammaren
i de stycken, där yrkandena i motionerna icke blivit genom utskottets hemställan
i A) och B) besvarade. Bli dessa yrkanden avslagna, kommer kommunistiska
gruppen att i valet mellan reservationerna och utskottets utlåtande rösta
för utskottets utlåtande på grund av det innehåll reservanterna givit sina reservationer.

Herr Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Även örn föreliggande utskottsbetänkande
är mindre tillfredsställande, är det dock en relativt stor vinst som
åstadkommits genom de uttalanden som här gjorts. Det erkännes ju här av
utskottets talesmän, av lönekommitténs utredningsmän och även av finansministern,
att här föreligger en orättvisa. Finansministern ansåg, att den borde
ha undanröjts för lång tid sedan. Det är heller ingenting annat vi från vår
sida vilja än att tillrättalägga ett förhållande, som i sin mån verkar orättvist
statstjänarna emellan. Men det kan icke bortresoneras, att saken har konsekvenser
även för andra kategorier än statstjänarna.

Nu försöka, så vitt jag kan förstå, såväl utredningsmännen som finansministern
och utskottet framlägga en försvarsskrift. Jag skulle vilja säga, att det
verkar som när en jurist åstadkommer ett försvar för en anklagad. Här ar
anklagelsen riktad mot de svårigheter som uppställas mot att få ett orättvist
förfarande tillrättalagt. Det är ingenting annat än detta saken gäller, och det
vill man icke vara med på.

Sedan försöker man att upprätthålla olika fiktioner. Herr Martensson i
Uddevalla hänvisade i sitt anförande bl. a. till att skatterna icke vore högre
på landsbygden än i städerna, och han androg några exempel i det sammanhanget.
Ja, ha utredningsmännen, som herr Mårtensson tillhör, tagit problemet
så enkelt, förstår jag att herrarna kommit till det resultat ni gjort. Ty
i det fallet bör man väl undersöka vad de olika kommunernas inbyggare få
för de pengar de betala ut. Det är väl däri skillnaden ligger. Örn man säger,
att Stockholms stad har ökat en viss utgiftspost för att tillgodose undervisningsbehovet,
behovet av lekträdgårdar, lekstugor o. s. v. och har betalat ut
t. ex. 7 V2 miljoner kronor utan att det medfört en skatteökning, så lia väl stadens
invånare därigenom fått en väsentlig förman, som icke andra kommuners
invånare kunna få med mindre det i dessa kommuner blir en mycket stor skatteökning.

Sedan åberopar man bostadskostnaden. Det är självklart, att det föreligger
en skillnad i det hänseendet. Jag hörde just i medkammaren en ärad ledamot
tala örn, att man därvidlag hade räknat med tätorterna och icke med landsbygden.
Men det är ju en mycket stor skillnad dem emellan. Som exempel
talade man om en bostad, som av en jordbrukare hyrdes ut till en lantarbetare
för 360 kronor och som hade samma ytinnehåll som motsvarande lägenhet i en
tätort men där hyrdes ut för 600 kronor. Men vi skola beakta det sakförhållandet,
att det ingår i avtalet med lantarbetarna — och så har det varit ganska
länge — att hyran icke får beräknas uppgå utöver ett visst belopp. Det är en
bostadsförmån, som vederbörande får, en löneförbättring.^ Man har till sist
kommit till insikt örn att vad som behöver åstadkommas på landsbygden icke
uteslutande är mera pengar utan något därutöver, bl. a. tillfredsställande bostäder.
Och det är väl ingen som tror, att en jordägare eller en arbetsgivare
eller någon annan bygger cn bostad, som han överhuvud taget icke får någon
ränta alls på. Han får kanske avskrivningskostnaden och cn mycket låg ränta.

108

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skatteg rupperingen m. m. (Forts.)

Men kammarens ledamöter tro väl icke, att det i Stockholm byggdes bostäder
med en sådan intensitet som nu sker, örn man finge förräntning efter en hyra
av 360 kronor för en fullt modern bostad. Jag bygger själv för närvarande
en bostad hemma, som omfattar 65 ä 70 kvadratmeters golvyta. Den bostaden
kan jag icke bygga under 20 000 kronor med värmeledning och alla de moderniteter,
som behövas för att det skall bli en trevlig bostad. Vem som helst
kan själv räkna ut vad det blir i ränta och till underhållskostnader, örn den
skall hyras ut för 360 kronor. Nu har man alltså ansett, att det icke går att
fortsätta med detta system utan att det är bättre att låta lantarbetarna få en
högre lön och betala en hyra, som motsvarar värdet på bostaden, en högre hyra
för en prima bostad, en lägre för en sämre och en mycket lägre hyra för en dålig
bostad. Det är den sista bostadstypen vi framför allt icke vilja lia. Men för att
komma ur detta, måste det bli så att vederbörande få ersättning för det kapital
som investerats och att de som skola bo där få så mycket betalt, att de ha
råd att hyra.

Man säde, att man räknade med att de som bo i tätorterna betalade 600
kronor i hyra. Ja, är det någon som tror, att tätorternas befolkning bodde i
600-kronorsbostäder, örn de hade ekonomiska förutsättningar att bo i bättre
bostäder. Varje familj, varje mor eller far, försöker väl skapa bästa möjliga
förhållanden för sina barn. Vi veta, att animalisk föda var vad som fattades i
stor utsträckning för stora delar av det svenska folket före kriget enligt de
undersökningar som gjorts, och det har icke blivit så väsentligt mycket bättre
nu på grund av att vi icke haft tillgångar i den omfattning som behövts. Det
är väl då önskvärt, att man söker åstadkomma möjligheter till att vid barnens
fostran anlägga rent medicinska synpunkter. Då kommer bostaden givetvis i
andra hand. Men ha vederbörande möjlighet att skapa en god bostad, är det
givet, att detta höjer trevnaden.

Man måste alltså räkna ut, vad det skulle kosta, örn de skulle bo på motsvarande
sätt som i en dyrare ort, där det finns bättre bostäder. Vore det icke
rimligt att draga en parallell och säga: vi måste lyfta upp de folkgrupper,
som icke själva kunna komma upp, till den nivån. Det är ingen annan linje än
den vi lia försökt försvara från bondeförbundets sida. Vi ifrågasätta, örn det
icke är rimligt att man söker åstadkomma en jämkning därvidlag.

_ Vi ha icke drivit fram frågan för att göra politik av den, såsom det gjorts
vissa antydningar örn. Jag kan minst av alla beskyllas för att lia försökt
skapa en klyfta mellan de olika medborgargrupperna. Jag minns vad vi gjorde
i början av 1930-talet, och jag har försökt att följa den politiken. Jag tror
också, att mina partikamrater gjort vad de kunnat för att finna den väg som
är möjlig att gå för att genomföra jämkningar på olika sätt för olika befolkningsrupper.

Jag skall icke uppehålla mig så länge vid saken, ty tiden är långt framskriden.
Men så ställer man frågan — det tror jag att herr Eriksson i Stockholm
också gjorde — vad vilja ni föreslå, när det gäller lönerna? Gå ni med på
att betala — man säger det rent ut — lön efter I-ort? »Då skall jag reflektera
på saken», tror jag att herr Eriksson sade. Herr Janson i Frändesta gjorde
samma fråga. Är det därför att bondeförbundet har en annan uppfattning
som man vill provocera fram genomdrivande av ett förslag utan att det undersökts?
Jag trodde, att det brukade gå till på det sättet, att vi undersökte vad
vi Ira råd att betala, Man kan naturligtvis säga, att vi Ira råd att betala vad
som helst, eftersom det hela är en fördelningsfråga. Men vi komma då samtidigt
in på frågan, vad inkomsterna för andra befolkningsgrupper skola komma
upp i, och därmed äro vi inne på frågan om penningvärdet. Jag trodde,
att en sådan fråga var så viktig, att sedan man ventilerat den från olika ut -

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

109

Slcattegrupperingen m. m. (Forts.)

gåugspunkter, skulle man undersöka, huruvida det är möjligt att vidmakthålla
ett penningvärde, som ur alla befolkningsgruppers synpunkt är önskvärt,
innan man gick in för ett visst lönesystem. Komina vi till det resultatet,
att en viss lön är den riktiga och att vi skola pröva det systemet utan dyrortsgruppering,
är jag övertygad örn att det parti jag har äran att representera
skall biträda en sådan linje. Men det skall naturligtvis kunna sakligt motiveras
och sakligt klarläggas, att vi tåla och kunna bära denna utgift för statstjänarkategorien
med hänsyn till att andra grupper i samhället skola kunna
göra anspråk på motsvarande ersättning. Men jag skulle vilja säga, att vi icke
kunna vara med örn ett system, där man säger, att vi icke ha råd att kompensera
invånarna på de orter, som nu Ira det sämst, men vi skola betala en annan
del av dem en lön, som — jag skulle kunna använda ett uttryck, som jag läst
på något ställe — ger dessa möjlighet att sitta på första parkett, medan de
andra sitta, på raderna.

Så är förhållandet nu, och alla erkänna, att det är ett orättvist system.
Varför har man då försökt under så lång tid att envisas med detta system och
sagt, att man icke kail göra något åt saken? Nu lia ändå alla de som för några
år sedan häydat, att man icke kunde göra något åt saken, erkänt, att det föreligger
en orättvisa — t. o. m. herr Mårtensson sade det — och menat att man
måste göra en väsentlig justering. Det är ett förskott, som har uppburits av
vissa personer. Man skulle kunna säga kanske, att de äro kompenserade redan.
Men vi vilja icke göra någon utfästelse örn vad som kan godtagas. Vi mena,
att det är tal örn en så stor ekonomisk fråga, att den bör undersökas. Den bör
undersökas även a,v sådana experter som herr Mårtensson i Uddevalla, som ju
tillhör lönekommittén. Örn emellertid dessa experter räkna valutan för en viss
utgift, vilken medför en betydlig fördel för inbyggarna i ett visst samhälle,
vara av intet värde, undrar jag, örn man icke bedömer människor efter olika
måttstock. När det gäller dem som bo ute på landsbygden och lia mindre tillgång
till kulturella vården och åtskilligt annat, menar man, att sådant för dem
icke spelar någon roll, ty deras anspråk lia icke sträckt sig dithän ännu. Jag
tror, att allt motstånd mot att se frågan på det sätt jag anser riktigt beror på
att man bedömer människomaterialet så, att de som vant sig vid litet få fortsätta
en tid med att vara nöjda med litet. Frångår nian den ståndpunkten,
lösas nog dessa problem utan att vi behöva komma i bryderi för borttagandet
av dyrortsgrupperingen.

Jag skall icke uppehålla kammaren längre. Jag har sökt påvisa vissa saker,
som enligt mitt sätt att se äro ohållbara i fråga örn hyresutgiften och som
äro påtagliga t. ex. när det gäller Stockholm. Det har påpekats, att byggherrama
bär förtjäna stora pengar och att hyrorna fördenskull bli höga. Jag
skulle vilja säga, att kan icke den stora massan av folket betala dessa vinster
i Stockholm, bil vinsterna mindre och kostnaderna också mindre. Det är självklart,
att när det är fråga örn alla slags löner, sammanhänga den ena kategoriens
intressen och anspråk med den andra kategoriens. Vi lösa nog icke
dyrortsproblemet, om vi icke sätta yxan till roten och försöka åstadkomma
sådana förutsättningar, att de som nu existera under sämre förhållanden få
modighet att existera, på ett annat och bättre sätt.

Herr talman! Jag instämmer i herr Petterssons i Dahl yrkande.

Herr Janson i Frändesta erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Örn jag fattade herr Pehrsson-Bramstorp rätt-— det är
jag icke säker på att jag gjorde — menade han ungefär det, att det skall kunna
sakligt motiveras, var spännvidden skall ligga, innan man tager ståndpunkt.
Men jag skulle vilja fråga herr Pehrsson-Bramstorp, hur man överhuvud taget

Ilo

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

skall kunna taga en saklig ståndpunkt oell komma fram till att liela dyrortsgrupperingen
skall avskaffas, innan man gjort klart för sig, vad det får för
konsekvenser i detta ytterligt allvarliga hänseende.

Sedan säde herr Pehrsson-Bramstorp också något örn att han gladde sig
över att man även från andra håll var med om att rucka på dyrortsgrupperingsbestämmelserna.
Det tycker jag också är glädjande. Jag kommer ihåg,
att för icke många år sedan — jag tror det var 1938 eller 1939 — när vi från
vårt håll väckte motion örn att man skulle undersöka dyrortsgrupperingens
berättigande i den utformning den hade då, sades det från mycket framstående
håll inom det parti herr Pehrsson-Bramstorp är ordförande för, att man icke
ville vid det tillfället överväga några ändringar i dyrortsgrupperingen.

Herr Pelirsson-Bramstorp, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Är det av den anledningen herr Janson i

Frändesta nu icke vill avskaffa dyrortsgrupperingen, att man vid ett tillfälle
från bondeförbundshåll hävdade en viss mening? Ja, man kan fatta ståndpunkt
efter olika utgångspunkter och av olika förevändningar. Mig förefaller
en sådan syn på saken märkvärdig. Men jag nämnde ingenting örn lönernas
storlek. Här frågar man: vilja ni betala lön efter I-ort eller efter någon annan
ort? På detta svarar jag, att en lönekommitté får utreda saken. Skulle förslaget
falla på.E-ort, innebär detta andra konsekvenser än örn det skulle peka
på I-ort. Så vitt jag begriper, blir det flera pengar, som komma i omlopp,
och även andra saker komma att kosta mer. Det blir alltså också fråga örn
penningvärdet. Följaktligen får man taga ståndpunkt till allt detta den gången.
På samma sätt har det väl alltid varit när det gällt att fatta ståndpunkt
till sådant som har konsekvenser.

Herr Janson i Frändesta, som ånyo på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Anledningen till att vi inte på en gång vilja
taga bort dyrortsgrupperingen har jag i ett tidigare anförande belyst. Om herr
Pehrsson-Bramstorp vill ha ytterligare skäl för anledningen till att man kan
tänka på att behålla denna dyrortsgruppering, så finns det en ganska utförlig
artikel i R. L. F :s sista tidning, där en expert på herrarnas håll, som engagerats
i dyrortsfrågan, har uttalat sig för ett bibehållande av dyrortsgrupperingen
med en spännvidd av 10 %. Det kan kanske vara rätt intressant att
höra.

Sedan måste jag konstatera, att vi fortfarande endast få kringgående svar
från bondeförbundet, när det gäller frågan om var lönegrupperingen skall anpassas.
Man kan ju skylla på både det ena och det andra, men faktum kvarstår
att i denna oerhört viktiga fråga ha vi i dag under hela denna långa debatt
icke lyckats få klart för oss hur man på bondeförbundshåll ställer sig
till denna sak.

Vidare anförde:

Herr Hyling: Herr talman! Vi ha åtminstone kunnat konstatera under
denna debatt, att samtliga äro ense örn att kritiken av dyrortssystemet är berättigad.
När riksdagen 1943 enhälligt tillsatte en utredning, som skulle klargöra
hela denna fråga, så väntade Sveriges landsbygd, att när utredningen
förelåg, klart besked också skulle visas. Nu måste man konstatera, att trots
att en tvåårig utredning föreligger det inte finns någon som helst klarhet i
denna fråga. Den enda reservation i detta betänkande, som visar på en tydlig
linje, är den som avgivits av herrar Carlström och Janson i Frändesta. Denna

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

lil

SJeattegrupperingen m. m. (Forts.)

reservation pekar nämligen på en positiv lösning med 12 % spännvidd. Samtliga
andra reservanter samt utskottsmajoriteten vilja överlåta frågan till en förnyad
utredning i en kommande lönekommitté, och Sveriges landsbygd får på
nytt vänta några år för att få ett klart besked.

I den högermotion som är avlämnad vid årets riksdag påvisas, att de sakkunniga
i direktiven fingo i uppdrag att värdesätta eller schablonmässigt mäta
de faktorer, varöver människan inte kan råda. De sakkunniga ha emellertid
enligt vår uppfattning värdesatt dessa faktorer alldeles för lågt. Visserligen
lia de sakkunniga infört begreppet »avståndskostnader», men det finns oerhört
mycket annat som spelar in för en landsbygdsbo än de direkta avståndskostnaderna.
Jag skall inte upprepa vad som sagts i det fallet, men vi kunna ju
peka på sådana kostnader som tidsspillan, fraktkostnader, resekostnader och
allting annat sådant.

Det har också här i debatten i dag diskuterats huruvida utvecklingen när det
gäller prisspridningen för framtiden skall komma att gå i den ena eiler andra
riktningen. Jag är övertygad om att prisspridningen en gång kommer att visa
en ytterligare sammanpressning. Vi komma helt säkert att för framtiden få
mera utav standardpriser än vi för närvarande ha. Det kommer för landsbygdens
vidkommande att bli högre priser på konsumentvaror. Tidigare har det
varit så att konsumentvarorna tillhandahållits av en diversehandel på orten,
men denna diversehandel har i allmänhet varit i ett sådant skick, att den måste
förbättras. Numera har även butikskulturen kommit ut på landsbygden. Därmed
har omkostnadskontot för dessa affärer stigit, och därigenom komma
också helt säkert konsumentvarorna att stiga i pris. Om jag ser t. ex. på möjligheterna
att köpa produkterna billigare på landsbygden nu än tidigare,_ så
märker jag, att jordbrukarnas ekonomiska föreningsrörelse håller dessa priser
uppe, och det med ali rätt, ty det finns ingen anledning att man skall sälja
billigare ute på landsbygden än i städerna.

Se vi sedan på bostadskostnaderna så är det ganska tydligt, att dessa komma
att stiga mer och mer för varje år som går. Här har herr Pehrsson-Bramstorp
påpekat, att en tvårumslägenhet på hans egendom skulle kosta 20 000 kr.
Jag kan peka på en trerumslägenhet uppe i Norrbotten, som slutade på 57 000
kr., när den blev färdig. Allt detta tyder på att stegringen för framtiden kommer
att visa sig ganska betydande. Det föreligger alltså ett närmande mellan
landsbygd och stad då det gäller spännvidden, men trots detta kan man inte
komma ifrån att det finns en viss spännvidd. Det bär också här i debatten påpekats,
att detta främst gäller hyreskostnaderna.

Komma vi så till frågan om hur hela detta dyrortsproblem skall lösas, så är
det, som jag här tidigare sagt, egentligen endast högerns reservation och motion
som visar vägen till en lösning. När man vill överlåta på den nya lönekommittén
att avgöra detta, så kommer det därigenom endast att bli ett nytt
uppskov, och landsbygden svävar fortfarande i ovisshet.

Det har både i första och andra kammaren ställts frågor till bondeförbundet,
hur detta parti vill lösa denna fråga, särskilt då det gäller lönehistorien.
Det har inte kommit något direkt svar. Jag väntade att herr Pettersson i Dahl
skulle svara på detta, men det blev ingenting. Herr Nilson i Spånstad svarade
inte heller, och det var kanske signifikativt för bondeförbundet att herr Nilson
i Spånstad inte ens yrkade bifall till den reservation, som avgivits av
hans partikamrater. Inte ens partiets ledare har nu kunnat klart och tydligt
säga ifrån vad man menar. Jag såg emellertid i en tidning, som jag har med
mig här, att värmlandsdistriktet av bondeförbundet hade sin höstkonferens i
söndags — jag tror det var i Karlstad. Där antog man enhälligt en resolution
med begäran örn att lönerna för framtiden skulle beräknas efter F-ort. Jag

112

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skatteg ruppel-ingen m. m. (Forts.)

utgår alltså ifrån att då ett helt distrikt av ett parti tar ett sådant ställningstagande,
får man räkna med att det även är partiets mening att gå på. den linjen.
Vid detta möte voro såväl herr Rubbestad som herr Werner i Höjen närvarande,
och detta borde peka på att dessa båda herrar för sin del gingo på
denna linje, eftersom resolutionen blev enhällig. Detta system går alltså ut
på att sätta lönerna i F-ort.

När man nu alltså vill nivellera stats!jänstemännens löner och sänka dessa
till F-ort, så komma vi till frågan: är det rättvist att göra så? Jag skall inte
ta upp tiden med att diskutera örn hur det förhåller sig med denna rättvisa.
Så mycket kail man väl i alla fall säga, att en sänkning av dessa löner knappast
torde vara motiverad, även örn riksdagen nu eller i framtiden skulle gå
med på ett sådant förslag. Det gäller ju bär statstjänstemännens löner, varöver
riksdagen kan råda. Men hur kommer det att ställa sig med lönerna i
den öppna marknaden? Jag tror inte, att landsorganisationen någonsin vid
förhandlingsbordet kommer att gå med på en lönereducering för olika arbetarkategorier,
utan Stockholms arbetarlöner komma helt säkert att bli normgivande
även för lönerna ute på landsbygden. Då kommer man naturligtvis till
frågan, örn landsbygdens näringsliv för närvarande kan klara upp en sådan
historia, att det omedelbart genom ett slopande av dyrorts systemet får lönekontot
höjt i nivå med Stockholms lönekonto. Man måste fråga sig, huruvida
lantbruket som näringsgren har möjlighet att betala dessa högre löner,
örn icke produktpriserna få stiga i samma takt som omkostnadskontot. Är
riksdagen alltså benägen att höja jordbrukets produktpriser i samma takt som
lönekontot skulle stiga, örn man slopade dyrortsgraderingen omedelbart?

Men vi lia också annat näringsliv ute på landsbygden. Jag tänker exempelvis
på den lilla köpingen Tibro i Skaraborgs län. Det är en köping, som
huvudsakligen kommit till på grund utav möbelindustrien. Det lär i Tibro
i dag finnas ett antal småindustrier inom möbelbranschen, där arbetarantalet
kan mätas i ett tresiffrigt tal. Anledningen till att man har möjligheter att
förlägga industrien dit, när det gäller möbelbranschen, är att denna ort kan arbeta
med ett billigare omkostnadskon to än exempelvis Stockholm. Men kommer
omkostnadskontot att stiga till Stockholms nivå, då är jag övertygad örn att
inom en snar framtid Tibro kanske inte kan existera. Åtminstone bar man inga
möjligheter att tänka sig att man får någon expansion av näringslivet där.

Det har vidare talats örn anledningen till att hyrorna i Stockholm ligga
betydligt högre än på landsbygden, och detta faktum kan man naturligtvis
berika med flera exempel. Man har talat örn statens sätt att sälja tomter till
staden. Jag hörde här för inte länge sedan, att när Stockholms stad köpte en
skoltomt ute på Gärdet av djurgårdskommissionen, så stod denna tomt i ett
pris av 1 875 000 kronor. Detta har sedan blivit normgivande för tomterna
även i den öppna marknaden i Stockholm. Stockholms stad och staten ha gemensamt
drivit upp priserna på tomterna, och då kommer frågan: skola statstjänstemännen
behöva svida för att det har förts en sådan tomtpolitik när det
gäller Stockholm och kanske även andra städer?

När vi alltså i vår motion och i reservationen tala om att detta system för
framtiden måste avvecklas, så kan man ju säga, att det är ett ställningstagande,
som strider mot det resonemang jag har fört här. Vi mena emellertid,
att skall systemet försvinna, så skall det försvinna på så sätt, att det blir en
påtagbar minskning i spännvidden mellan högsta och lägsta ort, mellan Stockholm
och landsorten. Genom att denna skillnad blir mindre och mindre kommer
systemet att krympa, oavsett örn vi börja med 18 %, 15 % eller 12 %. Vi
vilja emellertid, att det skall finnas en anpassningstid för landsbygdens näringsliv
under denna övergångstid.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

113

. Skattegrupperingen m. m. (Forts.);

j n trasa, sorn inte tagits upp i debatten bär, vill jag med endast några
ord vidröra. Man Ilar sagt fran reservanternas håll i sakkunnigkommittén, att
(Jot är stor brist av de sakkunniga, att man inte medräknat kostnaderna
tor att halla barn i skola, då det inte finns högre skola eller yrkesskola på orten.
Man har velat räkna m detta i dyrortssystemet. Jag är personligen motståndare
till att göra pa det sättet, ty då skulle lönerna komma att höjas —
visserligen ganska blygsamt — ute på landsbygden, men de skulle komma
att höjas tor alla, oavsett örn man har barn eller icke har barn, som gå i skola.
Idet mäste därtör vara rättvisare att bygga ut det stipendiesystem, som riksdagen
beslöt torra aret. och personligen vill jag deklarera, att jag skulle vilja
se stipendiesy steine t så utformat, att vi finge fasta stipendier för allesammans
utan behovsprövnmg. Detta fasta stipendium skulle vara något lägre.
Uvanpa detta skulle utbyggas ett stipendiesystem efter behovsprövnmg. Jag
anser alitsa, att alla, som bo på en ort, som saknar skola, skola genom de fasta
stipendierna la kompensatmn, om de behöva skicka sina barn till en skola.

ilar har lallis en del yttranden i replikform under dagen. Herr Eriksson i
o töckholm nar ju vant i elden och hållit ett långt anförande. Han försökte att
ironisera något litet över högerns linjo, men i den ironisering, som herr Eriksson
i stockholm gjorde gjorde lian sig nog skyldig till en liten tvetalan. Han
kritiserade forst bondeforbundet för att det inte tagit någon ställning, och så
iat han kritiken ga vidare över högern, därför att detta parti tagit ställning,
örn jag nu fattade honom riktigt. Herr Eriksson i Stockholm menar, att å ena
sidan har man inte tagit ställning och å den andra var det farligt att ta ställmng,
särskilt örn man tog ställning på så sätt, att man gick in för 12 ^-linjen.
Hade herr Eriksson i Stockholm och utskottets ordförande, som sitter i första
kammaren och vars anförande jag åhörde där inne, försökte göra sig
litet ro liga över att högern fastnat för just 12 ^-linjen. Utskottets ordförande,
herr Elon Andersson, talade t. o. m. örn att det verkade för honom som örn
högern tagit en hatt och i denna lagt ned några vita lappar, på vilka det fanns
vissa nummer, och så drog man ett nummer och fick siffran 12. Man kunde
lika gärna ha fått något annat nummer, t. ex. 15, 18, 7 eller 6. Jag skall nu
inte rikta mig_ till herr Eriksson i Stockholm utan till herr Elon Andersson.
Han är visserligen inte närvarande, så det kanske inte är riktigt att göra det,
men eftersom han varit sakkunnig, så kanske jag skulle kunna säga i alla
tall, att det verkar på mig som om majoriteten inom kommittén just begagnat
sig av detta förfaringssätt. Jag undrar om man inte där lagt lappar i en hatt
och sedan dragit, ty 6 st. stannade vid 18 % spännvidd och 2 st. vid 15 %.
Troligtvis fanns det i hatten en lapp med siffran 12 på, men den blev inte
dragen, utan kom utanför. Det finns nämligen trots allt även inom sakkunnigkommittén
sådana som gått på 15 /^-linjen men deklarerat, att de lika gärna
kunde lia gått på 12 ^-linjen.

När herr Eriksson i Stockholm sedan försökte förklara, att det inte är någon
objektiv grund för 12 linjen, skall jag be att få citera vad huvudsekreteraren
inom sakkunnigkommittén sagt i en broschyr. Det är fil. lic. Soop, som
författat en broschyr för T. C. O., som heter Dyrortsfrågan. Där säger författaren
bl. a.: »Metoderna att mäta levnadskostnadernas olikheter äro ingalunda
objektivt givna. Man kan inte bevisa, att den eller den metoden är den riktigaste.
» Vidare säger han: »Förr eller senare kommer man till en punkt, där
de objektiva metoderna inte räcka längre, utan där en skälighetsprövning måste
sättas in, och i skälighetsfrågor kan envar ha sin egen mening. Även örn naturligtvis
inte alla meningar äro lika berättigade, är det ändå omöjligt att säga,
att just en viss lösning är den rätta eller ens den bästa. Det kan alltid göras

Andra kammarens protokoll 1945. Nr hO. 8

114

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

invändningar.» Det är alltså huvudsekreteraren inom dyrortskommittén, som
fällt detta yttrande.

Sedan nämnde herr Eriksson i Stockholm att han fått tåg på en person, som
hade flyttat från landsorten till Stockholm och önskade sig tillbaka igen till
landsorten. Ja, herr Eriksson i Stockholm, det är troligt, att sådant kan inträffa.
Men i det fallet kan man nog få tåg i lika många exempel på det motsatta
förhållandet. Örn herr Eriksson i Stockholm reser till Arboga och frågar
de statsarbetare som flyttat från Stockholm till Arboga och flygverkstäderna
där hur de trivas, så skulle de svara, att de äro missnöjda med den lönereducering
de fingo där. Om herr Eriksson i Stockholm far ut till Norrtälje och
talar med mannarna som flyttat ut till luftvärnsregementet där, får han säkert
klarhet i vad dessa herrar tänka i det här sammanhanget.

Herr Hansson i Skediga ville också sedan berika debatten genom att anföra
ett exempel på hur onaturligt höga löner man har i Stockholm. Vi på högerhåll
anse, att man bör försöka skapa rättvisa, men det gör man icke genom att
bara säga, att lönerna i Stockholm äro så ofantligt höga att folk lever över sin
standard och annat sådant. Herr Hansson i Skediga nämnde i det avseendet något
örn en släkting till en ombudsman, som då han kom till Stockholm fick en
nettobehållning, som sedan hyran var betald översteg den han hade när han
bodde på landet med icke mindre än 1 000 kronor — jag ser att herr Hansson i
Skediga nickar bifall, varför jag har uppfattat honom rätt. — Ja, det där är
ett typiskt exempel i sitt slag, men jag skulle tro att den mannen var ogift och
hyrde ett möblerat rum eller kanske till och med delade rum med någon annan
och på det sättet kunde nedbringa sitt omkostnadskonto. Men med sådana exempel
komma vi ju in på helt nya problem, da börja vi resonera örn familjelön.
När vi resonera i denna fråga fa vi inte ta några extrema exempel utan vi
måste räkna med verkliga fall. d. v. s. vi måste enligt min mening räkna med
familjerna och ta hänsyn till dem. -cili ,

Till sist, herr talman, några ord till herr Eriksson i Stockholm, som gjorde
gällande att under högerns motion stodo endast representanter för landsbygden.
Ja, jag skulle naturligtvis helst vilja omedelbart gå ner från talarstolen
till herr Eriksson i Stockholm och visa honom vilka som skrivit under denna
motion. Herr Eriksson i Stockholm tycks ha kommit till den uppfattningen
att alla städer utanför Stockholm böra frånkännas rätten att kallas städer.
Här finns det "emellertid två representanter från Göteborg — jag iormodar att
Göteborg har stadsrättigheter lika väl som Stockholm — och en representant
från Karlskrona, en från Borås och en från Karlstad o. s. v. dag tror darior
icke, att herr Eriksson i Stockholm skall behöva hysa några bekymmer i det
avseendet

Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till den av herrar
Carlström och Janson i Frändesta avgivna reservationen.

såsom nan vilie görn gdimuuc, “ ■’ ,, r

i den kungl, propositionen och som också det sammansatta utskottet tororp ,

Unsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

115

Skal teg rup peri vigen m. m. (Forts.)

skall kunna undgå att ytterligare uppvaktas nied missnöjesyttringar, så är jag
för min del förvissad om, att han misstar sig, ty vilket system man än väljer
blir det helt säkert många som känna sig orättvist behandlade. Alltid måste
det ju bli en viss gränsdragning mellan olika orter. Gränslinjen kan utgöras
av ett dike, en gata eller en landsväg, men alltid kommer den som får den
lägre lönen att vara missnöjd med att grannen får den högre; det är något,
som man med ett dyrortsgrupperingssystem aldrig kommer ifrån.

Då man nu anslutit sig till den uppfattningen att det, såsom den nya undersökningen
visat, blivit en betydande sammanpressning av levnadskostnaderna,
tycker jag att man skulle ha tagit litet mera allvarligt på sin avsikt att så
småningom avveckla bela detta system. Då det gällande lönesystemet uppbyggdes
var skillnaden i levnadskostnader mellan lägsta och högsta dyrort
nära femtio enheter eller närmare bestämt 48 procent, men skillnaden mellan
högsta och lägsta lön fastställdes likväl endast till 25 procent. Den nya utredningen
konstaterar, att skillnaden i levnadskostnader nu utgör 20 procent, men
utskottet föreslår likväl 18 procents löneskillnad. Skulle man följa det gamla
systemet skulle man alltså gå ner till 10 procent. Nu finner jag att högern
stannat vid 12 procent och sålunda icke vill vara med om någon rättvisa i detta
avseende utan vill gynna dyrorterna mera än det nu gällande systemet gör.
Till finansministern åter vill jag säga, att han nog kommer att få revidera sin
uppfattning att 16 procent torde vara det lägsta möjliga, örn han nämligen
med hänsyn till de sammanpressade levnadskostnaderna icke vill skärpa skillnaden
mellan dy ror terna utan i stället minska den.

För min del har jag den bestämda uppfattningen, att den nu sammanpressade
skillnaden i fråga örn levnadskostnaderna icke är av den storleksordningen
att det behöver vara någon skillnad i lönerna. Vi måste nämligen komma
ihåg, att de siffror vi fått fram i fråga örn levnadskostnaderna icke alls äro
sådana, att de återge de verkliga förhållandena på varje ort. Här i Stockholm
exempelvis äro hyrorna i vissa kvarter såsom t. ex. på Söder och i Gamla stan
mycket billigare än i andra städer, och även ute på rena landsbygden kunna
hyrorna i moderna hus vara mycket höga, ja, t. o. m lika höga som i vissa
högre dyrorter. Skillnaden i hyreskostnaderna kan därför icke anges så där
generellt som man gjort i utlåtandet. Jag tror därför som sagt att örn man,
såsom man från alla håll gör gällande, vill vara med örn att avskriva detta
system, så bör man lämpligen göra det nu, när skillnaden icke är större mellan
de olika grupperna, .särskilt om man tar hänsyn till den olika standarden.
Även med det nuvarande systemet finns det ju i varje ort en massa variationer
i levnadskostnaderna för olika familjer. Många äro ogifta men få lika stor
lön som de som äro gifta och ha fem—sex harn, och man kommer därför aldrig
ifrån en viss orättvisa de enskilda individerna emellan, utan det hela blir mer
eller mindre slumpartat.

Herr Kylings anförande föranleder mig att säga några ord om den där
karlstadsresolutionen. Från flera håll har det ju också frågats, var bondeförbundet
skulle vilja stanna vid en avveckling av det nuvarande systemet. Jag
tycker att det är rätt klart och tydligt utsagt från flera håll inom bondeförbundet,
att vi kräva rättvisa. Även örn det skulle kosta staten åskilligt vilja
vi dock vara med örn att skapa rättvisa på detta område. Men att bestämt säga
vilken lön det skall vara förutsätter jag alf ingen liv herrarna vare sig från
folkpartiet, högern eller socialdemokraterna vill kräva av oss. Allt måste ju
ses i sitt stora sammanhang och hänsyn tagas till vad vi lia råd till och andra
synpunkter. Jag skulle vilja fråga herr Ryling: om nu en kommande utredning
skulle visa, att dyrortsgrupp F är den som biir accepteras, vill herr Ryling
då vara med örn att höja tjänsterna i lägsta dyrort upp till F-ort, liven

116

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skatteg rupperingen rn. m. (Forts.)

om det vore till nackdel för Stockholms och Göteborgs vidkommande? Örn kommittén
skulle komma till det resultatet, vill icke herr Ryling då vara med örn
att i lönehänseende lyfta upp t. ex. folkskollärarna i landsorten till nämnda
löneklass?

Beträffande värmlandsresolutionen vill jag bara säga, att jag icke känner
till den. Jag har sett det där i tidningarna, men under den tid jag var på
stämman eller ungefär en och en halv timme nämnde jag icke ett ord därom
i mitt föredrag, och ej heller hörde jag någon annan säga ett ord örn att man
skulle välja F-ort.

Vad man här egentligen har att ta ställning till är ju skattegrupperingen,
och det förvånar mig verkligen att många icke vilja vara med örn någon rättelse
i det avseendet särskilt då när det gäller statsbeskattningen. Litet var ha
vi. väl sett i propositionen, att finansministern anser att beträffande de skattefria
avdragen vid statsbeskattningen torde det hela vara relativt lätt att ordna
och att det alltså därvidlag icke finns några tekniska svårigheter. På bondeförbundshåll
ha vi yrkat på enhetlighet i enlighet med ortsgrupp III, då detta
icke skulle få någon nämnvärd inverkan på statsinkomsterna; det hela skulle
betyda en minskad inkomst för statskassan på ungefär 3 miljoner kronor, och
det är ju icke någon stor summa.

Herr Persson i Stockholm reagerade ganska starkt mot att vi bondeförbundare
ville gå på den linjen och tyckte att det var orättvist att den som nu befinner
sig i ortsgrupp IV eller V skulle få vidkännas sänkta avdrag. Men
herr Persson i Stockholm liksom alla här, som varit emot bondeförbundets förslag
om en enhetlig skattegruppering i fråga örn statsbeskattningen, måste väl
ändå betänka, att det för närvarande pågår en statlig utredning örn ett nytt
skattesystem. Det är klart att om riksdagen i dag uttalar sig för att detta nya
system med ortsgrupp III bör tillämpas, kunna skatteskalorna avvägas på ett
sådant sätt, att de lägsta inkomsttagarna icke bli drabbade av ökade skatter.
Förslaget behöver alltså icke medföra någon som helst ökning i skatterna för de
lägre inkomsttagarna. Jag tycker ju att när hela systemet ligger i stöpsleven
och man vill lia en avveckling är det ändå ett steg i rätt riktning att nu gå
in för att avskaffa åtminstone dyrortsgrupperingen för de skattefria avdragen
vid statsbeskattningen. För kommunalbeskattningen åter ligger det hela litet
annorlunda till. Där finns det, som i bondeförbundsmotionen framhållits, flera
saker att utreda. Därför ha vi gått med på — och det tycks alla partierna
vara överens örn -— att tiden för nu gällande dyrortsgruppering bör utsträckas
till 1947.

Frågan örn statsbeskattningen åter ligger som sagt sagt enklare till, bara
riksdagen önskar ta ett steg i rätt riktning, och därför hemställer jag, herr
talman, om bifall till herrar De Geers och Petterssons i Dahl reservation.

Herr Hyling erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Örn jag fattade herr Rubbestad rätt säde han, att han icke var närvarande,
då man på värmlandskonferensen antog en resolution örn dyrortsgrupperingen.
Han ville alltså göra gällande, att han icke visste något örn
detta. Jag tror emellertid att det skulle vara väldigt välgörande i dag, örn herr
Rubbestad ville ta ställning för eller emot denna resolution, ty det är dock ett
helt landsbygdsdistrikt av bondeförbundet, som enhälligt antagit denna resolution.

Herr Rubbestad, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag tar precis som herr Hyling den där resolutionen som
ett nyhetsmaterial; den får stå för distriktets egen räkning.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

117

Skattegrupperingen m. m. (Forts.):

Det var en sak, som jag glömde i mitt första anförande. Herr Janson i
Frändesta nämnde i sin replik till herr Pehrsson-Bramstorp, att bondeförbundet
skulle ha gått emot en motion angående dyrortsgrupperingen, som
1939^ väcktes från högerhåll. Ja, men det var icke bara bondeförbundet utan
också högerns egna representanter i utskottet, som gingo emot den motionen
därför att riksdagen strax förut hade fattat beslut i dyrortsgrupperingen.

Även herr Janson i Frändesta erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Vi på högerhåll Ira aldrig givit oss ut för att lia någon
ofelbar ^linje på detta område, utan vi ha varit ett parti, som utvecklat sig
fran ståndpunkt till ståndpunkt för att slutligen få en klar linje. Men herr
Hubbestad har varit med örn att tillsammans med herr Svensson i Grönvik
skriva följande: »Utskottet vill erinra örn att frågan örn dyrortsgrupperingen
varit föremål för allsidig prövning så sent som vid 1938 års riksdag, då även
vissa nya grunder härutinnan fastställdes. Med hänsyn härtill och då en revision
av den allmänna dyrortsgrupperingen allenast i ringa mån torde vara
ägnad att främja det i motionen angivna syftet att motverka landsbygdens avfolkning,
hemställer utskottet, att motionen (IX: 83) icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

Detta är alitsa vad herr Hubbestad har varit med örn att skriva under.

Vidare erhöll herr Persson i Stockholm på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! När det gäller den tänkta fratmtida lönesättningen
har man från bondeförbundshåll nu deklarerat, att det må bli en avvägningssäk
för lönekommittén. Nu vill herr Rubbestad ge samma tolkning av innehållet
i reservationen i vad det gäller skatteavdraget. Då skulle jag för min
del alldeles ha missförstått vad man avsett med reservationen. Men det går
väl icke att ge en sådan tolkning som herr Rubbestad® åt en reservation, där
det står att de för ortsgrupp lil nu gällande bestämmelserna om statliga artsavdrag
m. m.° må bli tillämpliga för hela riket redan vid 1946 års taxeringsarbete.
Ty da kan man ju inte säga, att bestämmandet av skatteavdragens
storlek är fråga om en framtidssak; man har ju föreslagit riksdagen att
fatta ett konkret beslut redan nu. Jag tror sålunda icke att jag har missförstått
innehållet i reservationen.

Herr Rubbestad erhöll ånyo på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Gentemot herr Persson i Stockholm vill jag säga, att vi förutsätta
att denna utredning örn den statliga beskattningen skall forceras så pass,
att redan nästa års riksdag kan föreläggas en proposition med förslag till
ändrade grunder och det i så god tid att det hela kan bli klart innan taxeringsarbetet
börjar.

Herr Ryling, som jämväl ånyo på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag blev icke mycket klokare av det svar jag fick
av herr Rubbestad.

Då herr Rubbestad tog sig friheten att använda replikrätten till att ge sig
in på en annan fråga, kanske jag också, herr talman, kan tillåta mig ställa
en fråga till herr Werner, som fungerade som ordförande vid mötet i Karlstad,
då denna resolution antogs: var herr Werner med örn denna enhälliga
resolution?

Herr Persson i Stockholm erhöll ånyo på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr tallman! Jag vill bara fråga herr Rubbestad, hur han å ena

118

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skatteg rupperingen m. m. (Forts.)

sidan kan hänvisa till det kommande resultatet av ett pågående utredningsarbete
och samtidigt redan nu formulera sitt yrkande så, att de för ortsgrupp
III nu gällande bestämmelserna örn statliga ortsavdrag m. m. skola bli tillämpliga
för hela riket redan vid 1946 års taxeringsarbete.

Herr Rubbestad erhöll åter på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag hörde icke herr Persson i Stockholm och kan därför icke
svara honom. Däremot hörde jag herr Hyling, och honom vill jag säga, att jag
icke fått något svar på min fråga, örn lian vill vara. med och hjälpa upp alla
lägre tjänstemän till F-ort, om så skulle ifrågasättas.

Härefter erhöll herr Pettersson i Dahl på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag skall endast i anledning av det replikskifte
som här ägt rum och vad herr Hyling därvid nämnt angående behandlingen
av Kylings motion år 1939 endast be att få anföra till kammarens protokoll,
att bakom detta utskottsutlåtande stodo även herrar Johansson i Fredrikslund,
Svensson i Kompersmåla, Olsson i Staxäng och Lundberg, alltså fyra högermän.

Herr Janson i Frändesta säger, att han har ändrat position, och det tror jag
är riktigt. Jag ber nu bara örn en förklaring till högerns reservation, där man
säger, att dyrortsgrupperingen bör försvinna så småningom och försvinna med
vissa procent örn året. Menar högern, att dyrortsgrupperingen skall försvinna
exempelvis med en halv procent örn året? Jag åhörde nyligen en diskussion,
där en representant för högern förklarade, att enligt högerns förslag skulle den
försvinna på tjugofyra år. Är detta riktigt?

Herr Hyling erhöll åter på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Rubbestad ställde den frågan till mig, om jag var villig
att höja tjänstemännen i landsorten till F-ort. Som svar på den frågan kan jag
säga herr Rubbestad, örn han inte redan räknat ut det, att med vårt förslag,
12 procentlinjen, komma tjänstemännen att flyttas upp i ett läge mellan nuvarande
E- och F-ort. Örn prisspridningen blir mindre mellan stad och landsbygd
och spännvidden minskas, vilket jag tror kommer att ske, herr Rubbestad,
komma de att flyttas ännu högre upp, ja, komma mycket lätt att passera
F-ort.

Herr Janson i Frändesta erhöll ånyo på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! På den fråga, som riktades till mig från hallandsbänken,
vill jag svara, att det är klart att principen är att man skall minska spännvidden
allteftersom skillnaden i levnadskostnader krymper.

Herr Rubbestad erhöll ännu en gång på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag skall bara säga herr Hyling, att örn en tjänsteman
i A-ort skall komma upp i samma lön som i F-ort, och spännvidden mellan denna
och lönen på högsta dyrort skall bli 12 procent, få vi räkna med betydligt
större kostnader än örn vi gå in för I-orts lön för alla, ty skillnaden nu mellan
lönen på F-ort och I-ort är ungefär endast 9 procent.

Herr Pettersson i Dahl, som ånyo på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Med anledning av vad herr Janson i Frändesta sade örn
att spännvidden skall minskas successivt undrar jag, hur det går ihop med
reservationen, ty i den Säger man ju, att en plan omedelbart bör uppgöras för
dyrortssystemets avveckling. Det har man ju slagit fast oberoende av örn lev -

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

119

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

nadskostnadsskillnaden ökas eller minskas. Skall man då även arbeta ut en
löneplan per år efter denna i förväg fastställda avveckling-s plan?

Vidare anförde:

Herr Fast: Herr talman! Jag undrar om icke replikskiften av den art som
här senast förekommit verka förryckande på hela det system, som man tänkte
sig. då man införde replikrätten.

Jag har suttit och mycket andäktigt hört på debatten och har gjort mig frågan,
huruvida det är möjligt, att riksdagen i ett obetänksamt ögonblick skulle
kunna komma att avskaffa dyrortsgrupperingssystemet. Jag tror emellertid
icke, att det är möjligt för riksdagen att avskaffa dyrorterna. Örn vi avskaffa
dyrortsgrupperingssystemet men behålla dyrorterna, lia vi åstadkommit en
orättvisa, som är större än den vi nu gemensamt vilja vara med örn att avskaffa.
Jag skall giva herr Persson i Stockholm det erkännandet, att han ville
avskaffa dyrorterna och hänvisade till arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
som vi ämna söka förverkliga efter måttet av våra krafter. Men även om man
vill göra detta, måste man ju göra klart för sig, att allt det som herr Persson
i Stockholm uppräknade icke är gjort i en handvändning och intill dess det
sker, måste man försöka komma till rätta med de svårigheter man nu har att
brottas med. Det framgick också av herr Perssons slutliga yrkande, att han
nog också på förband var ganska medveten om detta.

Det brukar vara vanligt, herr talman, att när riksdagen och speciellt andra
kammaren tar ståndpunkt i en viktig fråga, vill man åtminstone ha reda på
själva grundförutsättningarna för det beslut man går att fatta. Men örn riksdagen
i dag skulle följa det förslag som föreligger örn att vi nu mycket hastigt
skola avskaffa dyrortsgrupperingen, så undrar jag, örn man icke bär handlat
totalt i blindo icke bara med hänsyn till verkningarna för befattningshavarna
utan också i fråga örn kostnaderna för statsverket. Ty det går icke att här
bara hänvisa till att det får bli en sak Som man klarar ut vid den fortsatta utredningen.
Jag har ännu icke någon gång varit med örn att man i kommunal
eller statlig tjänst kunnat sänka lönerna, och när jag här talar om löner, infogar
jag i detta också de tillägg, som skola utgå som kompensation för det försämrade
penningvärdet. Jag kan göra detta så mycket hellre, som det ingalunda
utgör en täckning av hela merkostnaden. Vad sålunda riksdagen här har att
så snart som möjligt infria är givna löften både från riksdagens och Kungl.
Maj :ts sida örn en standardhöjning för statens befattningshavare, som åtminstone
något så när kommer i nivå med skedd varuprisstegring och kompenserar
den försämring av penningvärdet som ägt rum. Nu skulle jag vilja ställa
den frågan, även örn det är i debattens sista timme, att örn vi nu skola gå och
göra en sådan förändring av lönerna för statstjänama, är det då möjligt att i
detta sammanhang utelämna de högsta dyrortsgrupperna och säga, att denna
ökning av lönen till följd av penningvärdets fall på grund av varuprisstegringarna
endast skall omfatta de lägre dyrortsgrupperna men icke de högre. Här
har man resonerat örn att vi skola stanna vid E-ort eller F-ort som utgångspunkt
för en gemensam lön för statstjänama. Tro ni, att det överhuvud taget
är möjligt att göra en sänkning av de löner, som utgå i Stockholm och de dyrortsgrupper
som ligga högst. Det är ju fullständigt uteslutet. Om man vet det,
vad tjänar det då till att föra detta resonemang örn lika lön i hela riket. Då
måste man vara beredd att ta konsekvenserna, nämligen att höja lönerna för
alla statstjänare till de för I-ort gällande och därtill lämna den kompensation
för penningvärdets fall som statstjänama icke fått. Men då kommer man upp
till kostnader som staten knappast orkar med. Detta bör nian lia klart för sig
när riksdagen skall fatta beslut i denna fråga.

120

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skatteg rupperingen m. m. (Forts.)

Sedan vill jag ställa en andra fråga, nämligen att om bondeförbundets förslag
vöre möjligt — teoretiskt är det naturligtvis alltid möjligt, men praktiskt
tror jag, att det är ogenomförbart i nuvarande läge — och detta förslag skulle
genomföras i fråga örn statstjänarna, hur kommer det då att bli på den privata
_ arbetsmarknaden, för arbetarna hos privata företagare? Jag tror, att jag
därvidlag vågar göra det uttalandet att det icke blir möjligt för landsorganisationen,
även örn den mobiliserar alla sina kraftresurser, att kunna genomdriva
motsvarande lönevillkor flir de i privat företagsamhet anställda arbetarna.
Skola vi då för en ganska lång tid framåt dragas med ett dubbelt lönesystem,
där man har slopat dyrortsgrupperingen för statstjänarna men måste bibehålla
den för hos de privata företagarna anställda arbetarna? Jag undrar örn
icke olusten i landet blir större, örn man väljer ett sådant system, än olusten
inför det onekligen ganska bristfälliga system, som vi hittills ha tillämpat och
som vi väl alla vilja vara med örn att få tillrättat.

Örn man emellertid trots allt skulle lyckas genomföra en sådan anordning
med enhetliga löner inom privat företagsamhet, torde det enligt mitt förmenande
vara ganska ostridigt, att det kommer att gå ut över landsbygden. Här
tala ni örn landsbygdens avfolkning. Landsbygden kan emellertid aldrig bjuda
de förmåner för storindustri och industri överhuvud taget som de ur kommunikationssynpunkt
välbelägna städerna och framför allt hamnstäderna kunna
göra, och det är då självklart, att man från företagarnas sida, som ju se
till att de få bästa förräntning på sina insatta pengar, utan tvekan kommer
att välja att vid rationalisering, vid omställning av fabrikationen och utökning
av fabriksbyggnader m. m. se sig örn efter en annan plats, när efter
dyrortsgrupperingens avskaffande hänsyn icke längre kan tagas till lägre lönekostnader
på landsbygden utan man kan välja den lämpligaste platsen med
hänsyn till helt andra förhållanden. Jag tror, att man totalt förbisett detta,
eller kanske man resonerat så att för jordbrukets del spelar det ingen roll,
eftersom riksdagen måste anpassa prisregleringen av jordbrukarnas produkter
efter det nya systemet, men det ha vi icke garanti för att detta är möjligt.
Örn man överhuvud taget skulle följa hela denna utvecklingslinje måste
resultatet bli, såvitt jag förstår, att innan man skaffat ytterligare varumängder
i detta land, kommer ingen egentlig standardhöjning att ha skett för
berörda folkgrupper utan bara en försämring av penningvärdet, med därav
följande konsekvenser. Jag har för mitt vidkommande ansett, att det är omöjligt
att komma förbi här berörda spörsmål med allmänna talesätt genom att
säga, att detta måste bli föremål för utredning. Har riksdagen tagit ställning
till dyrortsgrupperingens avveckling med den snabba takt man här förutsätter,
kan man icke sedan bara tala om utredningar. Nej, man måste vara något
så när på det klara med konsekvenserna av vad man beslutar.

När man talar om skattegrupperingen, som borde varit huvudämnet för
denna debatt, och säger att vi kunna avveckla den för statens del men vi kunna
icke göra det för kommunernas del, som bondeförbundet säger, så vill jag
framhålla, att det är ju helt enkelt beroende därpå, att för statens del betyder
detta icke så mycket ekonomiskt, men däremot drager man sig, när det gäller
kommunerna, för att omedelbart göra det, därför att det skulle rubba kommunernas
finanser. Men det är ju icke den saken vi diskutera här, utan det
är ur deras synpunkt som ha att betala, skatten, som vi måste se på detta problem,
och ser man det ur skattebetalarnas synpunkt, då förstår jag icke, hur
man kan komma fram till det något enkla resonemang som man här fört, när
man talar örn att man så lätt kan avveckla grupperingen i fråga örn statsbeskattningen
men måste dröja när det gäller den kommunala beskattningen. I
båda fallen gäller det ju här skattebetalarnas berättigade intressen.

ODsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

121

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

Sedan skall jag, herr talman, avstå från en del av vad jag tänkt säga. Jag
vill bara säga något med anledning av vad som sagts om bostadskostnaderna.
Man har ju sagt, att det är mycket lämpligt att icke taga hänsyn till annat
än kostnaderna för uppförande av nya bostäder. Att detta är orimligt framgår
emellertid av att den roll det nya bostadsbeståndet spelar i skilda städer
och samhällen är mycket olika. Det bär varit beroende på den bostadsbrist, som
föranletts av att vi ju baft ransonering av både arbetskraft och byggnadsmaterial.
Yi kunna sålunda ha platser med ganska god bostadsstandard, och nian
skall göra klart för sig, att bostadsstandarden kan vara god även i äldre bostäder.
Jag talar sålunda icke örn mindervärdiga bostäder. De allra nyaste bostäderna
ha ju blivit så pass trånga, att åtminstone jag för mitt vidkommande
icke kan anse dem vara godtagbara. Men detta äldre bostadsbestånd bar egentligen
icke rönt någon inverkan av prisstegringar beroende på att vi ha en hyreseg.
Det skulle ju under sådana förhållanden enligt mitt förmenande vara ganska
orimligt, att man toge hänsyn till kostnaderna endast för uppförande av nya bostäder,
ehuru egentligen dessa icke i större grad påverkat hyreskostnaderna i
orten.

Dessutom är det en väsentlig skillnad även i fråga örn nybyggnad av fastigheter.
Herr Pehrsson-Bramstorp har ganska klart redogjort för det när han
sade, att han nu byggt en bostad — örn jag icke missuppfattade honom rörde
det sig örn 65 å 70 m2 — till en kostnad av 20 000 kronor. Vi skulle vara mycket
glada i våra medelstora städer, örn vi skulle kunna åstadkomma en bostad
med det kvadratinnehållet för det priset. Det är ju alldeles otänkbart, att det
låter sig göra. Jag är övertygad om att denna siffra i rätt hög grad åskådliggör
den skillnad, som verkligen föreligger mellan orterna, även när det gäller
nybyggnad av bostäder.

Till sist vill jag bara säga några ord med anledning av högerns yrkande. Det
var ju nyss en talare, som sade, att man gått från klarhet till klarhet, eller med
andra ord, att man ändrat ståndpunkt från det ena tillfället till det andra. Det
är ju både ursäktligt och ibland t. o. m. tillrådligt, att man gör på det sättet.
Här sades, att 12 procent ju icke är något heligt tal. Jag undrar, örn icke det
kan vara lika klokt att icke göra något uttalande. Den omständigheten, att man
icke gör något uttalande utan överlämnar detta till de förhandlingar med statstjänarna
som skola igångsättas eller redan pågå, innebär ju ingen garanti för
att det blir vare sig 16 eller 18 procent; det kan ju bli t. ex. 14 eller 15. Vad
veta vi om den saken? Kan det i den situationen vara en lämplig åtgärd av
riksdagen att, under det att dessa förhandlingar pågå, säga, att spännvidden
skall vara 12 procent, ehuru denna siffra är mycket godtyckligt vald? Jag
tycker, att det är naturligt, att de som beröras därav Ja försöka sammanjämka
sina olika intressen. Det tycker jag skulle vara en angelägenhet för samhället
att så sker. Därmed skapas större förutsättningar för att vad man slutligen
kommer fram till kommer att mottagas med större välvilja och blir mera hållbart,
än örn riksdagen förhastat går och drager denna snäva gräns och säger
att inom den få ni hållas och föra förhandlingar. Det kan icke vara lämpligt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Werner: Herr talman! Herr Hyling har begagnat replikrätten för att
i debattens sista timme rikta en fråga till mig, vilken icke förut haft ordet i
denna debatt. Jag ifrågasätter, örn detta kan vara en lämplig utveckling av en
kutym för användande av replikrätten.

Frågan gällde, huruvida jag deltagit i ett sammanträde med bondeförbundet
i Karlstad, där bondeförbundets distrikt gjort vissa uttalanden i dyrortsgruppe -

122

Nr 40.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skatteg rupperin gen m. m. (Forts.)

ringsfrågan. Jag kan besvara den frågan nied ja. Jag har också suttit som ordförande
vid detta sammanträde. Vid sammanträdet beslöts en resolution, där
man såsom ett riktmärke för ett kommande beslut rörande skattegrupperingarna
uttalade sig för att skattegrupperingen beträffande den statliga beskattningen
skulle stanna vid tredje dyrortsgruppen och att lönesättningen skulle kunna
ställas in exempelvis på gruppen F. Det finns ingen anledning att på något sätt
söka dölja detta förhållande, och jag kan ju kanske till herr Kylings tillfredsställelse
uttala, att jag har deltagit i beslutet och biträtt detsamma. Jag anser
nämligen, att landsbygdens löneförhållanden, i den mån de kunna lyftas upp till
att motsvara lönerna i exempelvis ortsgruppen E eller F, komma att inverka
gynnsamt på möjligheten för oss att behålla vårt folk vid jordbruket och att
även erhålla fullgod både intellektuell och fysisk arbetskraft i olika hänseenden
ute i landsorten. Det är givet att man samtidigt måste skapa det nödvändiga
ekonomiska underlaget för de näringar, som ha att bära dessa ökade lönekostnader.
Men för jordbrukets vidkommande anser jag, att det är ett önskemål,
att jordbruket skall kunna behålla sin arbetskraft vilket endast kan ske genom
en med tätorterna jämbördig lönesättning, givetvis grundad på ett bärkraftigt
ekonomiskt underlag. Jag har härmed besvarat herr Kylings fråga.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Det var endast ett pär ord jag ville
säga med anledning av herr Fasta yttrande. Han säger, att landsbygden aldrig
kan komma i nivå med städerna, när det gäller förmåner åt befolkningen, och
att det är riktigt tror jag alldeles säkert, med hänsyn till det frenetiska motstånd
som reses, när det gäller fördelar för landsbygdens befolkning.

Vidare sade herr Fast, att det var ett oriktigt förslag från oss att omräkna
bostadskostnaden genom att utgå från kostnaden för att uppföra en standardlägenhet
och på grundval av detta räkna ut bostadskostnaderna, därför att det
ändå är så, att det ute på landsbygden finns en hel del bostäder, som man kan
hyra ganska billigt. En del bor ju alldeles gratis. Det är ju alldeles klart, i synnerhet
örn man inte tar hänsyn till bostadsstandarden, men då drager ju denna
låga bostadsstandard ned hela lönenivån för alla dem som bo därute, och därför
innebär det ingenting annat i realiteten än att de som bo dåligt också skola
ha dåligt betalt. Det är egentligen detta vi velat reagera emot.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde till
en början beträffande punkten A) i utskottets hemställan propositioner på l:o)
bifall till utskottets hemställan i nämnda punkt; 2:o) bifall till den av herr
Albertsson avgivna reservationen i motsvarande del; 3:o) bifall till den av
herrar De Geer och Pettersson i Dahl avgivna reservationen i motsvarande del;
samt 4:o) bifall till den av herrar Carlström och Janson i Frändesta avgivna
reservationen i motsvarande del; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 3 :o) angivna hava flertalets mening för
sig.

Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr Janson i Frändesta votering,
i anledning varav och sedan kammaren till kontraproposition i voteringen
örn kontraproposition i huvudvoteringen antagit den under 4:o) angivna
propositionen, efter given varsel, följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren lill kontraproposition i huvudvoteringen angående
punkten A) i sammansatta stats- och bevillningsutskottets förevarande

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

123

Shattegrupperingen m. m. (Forts.)

utlåtande nr 6 antager bifall till den av herrar De Geer och Pettersson i Dahl
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen i denna del, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till den av herr Carlström och Janson i Frändesta avgivna, likaledes
vid utlåtandet fogade reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, i anledning varav votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 92 ja och 82 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit bifall
till den av herrar De Geer och Pettersson i Dahl avgivna reservationen
i nu förevarande del. I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande
voteringsproposition nu uppläst och godkänd:

Den, som vill att kammaren bifaller sammansatta stats- och bevillningsutskottets
hemställan i punkten A) av utskottets förevarande utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herrar De Geer och Pettersson i
Dahl avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning
cenora uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
122 ja och 42 nej, varjämte 26 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten A).

Härefter blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets hemställan
i punkten B) av kammaren bifallen.

Herr talmannen framställde slutligen beträffande punkten C) i utskottets
hemställan propositioner på 1 :o) bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt; 2:o) bifall till den av herrar De Geer och Pettersson i Dahl avgivna
reservationen i motsvarande del; 3:o) bifall till den av herrar Carlström och
Janson i Frändesta avgivna reservationen i motsvarande del; samt 4:o) bifall
till de likalydande motionerna I: 417 och II: 626, i den mån dessa icke blivit
genom kammarens förut fattade beslut besvarade; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig.

124 Nr 40. Onsdagen den 5 december 1945 em.

Skattegrupperingen m. m. (Forts.)

Beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr Janson i Frändesta votering'',
i anledning varav och sedan kammaren till kontraproposition i voteringen
örn kontraproposition i huvudvoteringen antagit den under 3:o) angivna
propositionen, efter given varsel, följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Ben, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
punkten C) i sammansatta stats- och bevillningsutskottets förevarande
utlåtande nr 6 antager bifall till den av herrar De Geer och Pettersson i Dahl
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen i denna del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till den av herrar Carlström och Janson i Frändesta avgivna, likaledes
vid utlåtandet fogade reservationen i motsvarande del.

Sedan kanmarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Herr Janson i Frändesta begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 85 ja
och 80 nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen antagit bifall
till den av herrar De Geer och Pettersson i Dahl avgivna reservationen i
nu förevarande del. I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande
voteringsproposition nu uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och bevillningsutskottets
hemställan i punkten C) av utskottets förevarande utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herrar De Geer och Pettersson i
Dahl avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet
hava röstat för ja-propositionen. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 32 nej, varjämte 30 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i punkten C).

§ 2.

oFöredrogs sammansatta stats- och bevillningsutskottets memorial, nr 7, angående
ersättning till viss personal hos sammansatta stats- och bevillningsutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 5 december 1945 em.

Nr 40.

125

§ 3.

Upplästes och lädes till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen tillsätta
kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning, den 4 december
1945.

Anmäldes att förste stenografen jur. kand. Magnus D. Hjertstrand avlidit
den 2 i denna månad.

I anledning härav antogo herrar deputerade till förste stenograf stenografen
byråchefen Hans A. Heimburger, till stenograf kanslisten Stig A. t.
Ekermann och till kanslist teknologie studeranden Sven Petter Olof Nilsson.

In fidem
Sune Norrman.

§4.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 574, till Konungen angående ändrad lydelse av § 33 mom. 5, § 45
mom. 2 och § 80 riksdagsordningen.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.24 på natten.

In fidem
Sune Norrman.