1945. Ändra kammaren. Nr 3 (Riksdagens protokoll 1945:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Ändra kammaren. Nr 3.

Onsdagen den 17 januari.

Kl. 11 fm.

§ I Justerades

protokollet för den 11 innevarande .januari.

§ 2.

Herr statsrådet Pehrsson-Brarnstorp avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 13, med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 5
mars 1943 (nr 78) örn jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m.; och

nr 14, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 453) med vissa bestämmelser örn mätning av ved och annat virke
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos för remiss till utskott i ett sammanhang Kungl. Maj:ts proposi- vid remiss
tioner, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1945/ av statsverks46,
nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/ propositionen
45 och, nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för försvarsväsen- m'' m‘
det ävensom allmänna förskottsstaterna I och II.

Därvid anförde:

Herr Vougt: Även vid detta årsskifte ha världens förhoppningar om fred
gäckats. Vissa av de senaste krigshändelserna tolkas snarast som tecken på en
förlängning in i en oviss framtid också av det europeiska kriget. Här i vårt land
har en utpräglad tidigare fredsoptimism, som blev särskilt upptrissad under
höstens valrörelse, efterträtts av en omvärdering av fredschanserna som slagit
över i en på sina håll kanske väl överdriven pessimism. Det är verkligen föga
frestande att i denna remissdebatt fördjupa sig i några spekulationer om krigets
längd, där våra omdömen alltid hotas att snedvridas och i hög grad förskymmas
av önsketänkandet. Men det tycks mig vara en möjlighet som i främsta
rummet måste beaktas — det är att vi nu måhända stå vid inledningen till
den period av så gott som total avspärrning från yttervärlden, som vi under hela
kriget sett fram emot som en allvarsam risk. Något hopp om att denna totala
avspärrning kan undvikas är det väl ännu tid att uttala. I den punkten vill jag
endast tillägga, att de krigförande parterna dock borde inse att Sveriges förmåga
att upprätthålla sitt produktionsliv inte endast är en sak, som bör bedömas
som ett svenskt försörjningsproblem. Det är också ur vidare synpunkter i
högsta grad betydelsefullt, om vårt land i krigets återstående skede kan vara
grannländerna till hjälp åtminstone i den begränsade omfattning, som av politiska
skäl är genomförbar. Därutöver gäller det, om vår produktion vid krigets
slut är av en sådan styrka att vi snabbt kunna bisträcka de befriade folken och
andra länder i vår närhet av de resurser vi lia.

A r eira kammarens protokoll 1945. Nr 3.

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.) »

Om avspärrningen blir total måste vi ju också hoppas att den blir av begränsad
varaktighet. Men vi måste likväl räkna med risken att den kan bli långvarig.
Jag har ingen önskan att uppträda med svartmålningar och det ligger
självfallet ingen spådom i den hypotes, som jag anser att vi måste uppställa,
vilket jag vill understryka med en viss skärpa, herr talman, men det kan dock
inträffa, att vi även under den vinter, som följer efter den nu innevarande, måste
leva på det lager vi ha inom landet utan någon nämnvärd förstärkning. På försörjningsområdet
vore det en lättsinnighet, som ingen ansvarig myndighet vågar
låta komma sig till last, att bortse från denna eventualitet. Men det är lika
nödvändigt att räkna med den då det gäller de områden i samhällslivet, där den
enskilde inte står under förmynderskap av kommissioner eller auktoriteter av
andra slag, utan där hans eget ställningstagande, där den stora allmänhetens
kollektiva reaktioner äro bestämmande för utvecklingen.

Även under en tämligen lång avspärrningstid kunna vi otvivelaktigt reda
oss rent försörjningsmässigt. Det kan bli nödvändigt att sänka vissa ransoner,
vilket säkerligen också låter sig göra utan skadliga verkningar på folkhälsan
för även en pessimistiskt beräknad tidrymd. Vår produktion kan komma att inskränkas
genom avspärrningen av både import och export, Detta kan leda till
arbetslöshet. Det behöver inte finnas något tvivel att vi kan klara detta. Men
värre blir det örn man i allmänhet icke gör klart för sig, vilka förpliktelser ett
läge. sådant som det här förutsatta ålägger oss alla med hänsyn till de allmänna
riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Saken^är ju.helt enkelt den, att vårt penningvärde hotas av någonting, som
med en åskådlig bild från krigföringen ute i världen kan kallas en kniptångsrörelse.
Den ena skänkeln i denna kniptång utgöres av den ökade knappheten
på varor, den andra av de från olika håll resta kraven på högre inkomster. Professor
Erik. Lundberg har, som kammarens ärade ledamöter ha lagt märke till,
i den översikt över inkomst- och konsumtionsläget, som bifogats statsverkspropositionen,
konstaterat att köpkraftsspänningen under 1945 åter kan väntas
växa, vilket.i och för sig är en följd av den sannolika utvecklingen av investeringar,
statligt utgiftsöverskott och bytesbalans. I vilken grad denna spänning
kommer att tilltaga blir, framhåller han, beroende på å ena sidan ökningen i
exportproduktionen, å andra sidan minskningen i importen.

Läget är ju i själva verket så paradoxalt, att vi kunna tänkas få uppleva dels
en avspärrning av importen, dels en utökning av exporten i den meningen, att
främmande länder, som givetvis inte upphöra att planera för efterkrigstiden, göra
beställningar här för framtida leveranser, vilka helt eller delvis betalas i förskott,
antingen i form av svenska krediter eller på annat sätt. Detta medför
ju att penningmängden i vårt land ökas, medan varumängden samtidigt krymper
ihop eller i varje fall icke ökas.

Då vår ekonomiska politik betraktas under dessa aspekter borde den omedelbara
slutsatsen ovillkorligen bli den, att i första hand ingen ökning av köpkraften
borde fa ske och i andra hand, att åtgärder borde tillgripas i form av
högre skatter eller eventuellt en tvångsupplåning för att begränsa köpkraften.
Några sådana förslag har finansministern icke kommit med, vilket hälsats med
allmän tillfredsställelse. Och dock måste man ha klart för sig att dylika åtgärder
kunna bli nödvändiga, om utvecklingen blir den som jag nu har skisserat.

Den ekonomiska politiken hade riksdagen, herr talman, tillfälle att diskutera
för föga mer än en månad sedan, då beslut fattades om den provisoriska förbättringen
av löneställningen för vissa befattningshavare i statens tjänst. Jag
bär kastat ett öga på den debatten, innan jag utarbetade detta anförande, och
jag är ledsen att säga, att det finns ett argument i den, som med de utgångspunkter
vi nu ha att röra oss med, synes mig mindre bärkraftigt än det då tedde

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sig. Det anfördes av flera talare, bland andra finansministern själv.. Det gick
ut på att verkningarna av en köpkraftsökning på själva prisutvecklingen måhända
tidigare överdrivits. Men örn nu varuknappheten accentueras, blir varje
köpkraftsökning otvivelaktigt en faktor som har utsikter att driva upp priserna.
Läget har för övrigt sedan i slutet på november förändrats främst i så måtto,
att det långa fredstillståndet på arbetsmarknaden, som redan störts av ett
par mindre skärmytslingar, hotar att rivas upp av en verklig storstrid. I pressen
har regeringen fått snubbor för att den inte gjort ett ingripande i någon
form, ehuru kritikerna inte för egen del gjort sig besvär med att förklara vilken
form av ingrepp de vilja förorda. Riksbanksfullmäktige förordade på sin tid en
överläggning mellan parterna, en slags »rundaboTdskonferens», och en sådan
möjlighet står ju alltjämt öppen, då det psykologiska ögonblicket är inne.

För min del vill jag beteckna som klokt, att regeringen undvikit varje initiativ,
som kunde betecknas som förhastat. Det gäller här i hög grad ömtåliga
ting. Vilken statsmakternas roll i framtiden kan komma att bli är det bäst
att nu inte spekulera om. Alla betrakta helt visst som önskvärt, att ytterligare
konflikter kunna undvikas; en storkonflikt ha vi självfallet knappast råd med,
men det skall å andra sidan vara ytterst trängande skäl, som skulle framtvinga
ett tvångsingripande av något slag. Jag tror det är klokare att i denna
punkt nöja sig med att uppställa vissa principiella grundsatser. Om det skall
vara nödvändigt, vill jag här framhålla, att man från socialdemokratiskt håll
alltjämt betraktar skyddet för penningvärdet som en av nuets viktigaste uppgifter,
gärna den allra viktigaste i vår inre politik. Det gäller här inte —
finansministern underströk också detta vid höstriksdagen — en kompromiss
eller eftergiftspolitik från vår sida gentemot andra partier, utan det är fråga
örn en skyddspolitik för de svenska arbetarnas, de breda svenska folklagrens
egna intressen. Vi äro också på det klara med att vi här lia att göra med en
fråga, av vars lösning efterkrigsutvecklingen i hög grad beror. Målet är alltså
skyddet för penningvärdet. Medlet har varit pris- och lönestoppspolitiken.
Det kan nu inte hjälpas att denna formel förlorat åtskilligt av sin verkningskraft.
I allmänhet förbiser man nog att skälet till att denna politik i stort sett
lyckats, trots att vissa löner och även vissa priser höjts, är den förbättrade
varuförsörjning, som kunnat komma till sin rätt sedan 1942. I alla fall är
parollen örn pris- och lönestopp inte längre någon talisman, för vars magiska
kraft människor utan vidare böja sig. För varje avvisande av ett krav på löneförbättring
fordras det skäl i sak.

Framför allt säger man sig på arbetarsidan, att pris- och lönestoppsprincipen
missbrukas, örn den tas till intäkt för att avvisa förbättringskrav även
från de allra sämst ställda också örn förbättringar kunde ske utan att det
skulle behöva leda till höjda priser. Olusten framkallas främst av den otillräckliga
insyn i industriens betingelser härvidlag som står till buds vid bedömningen.

Industriens förtegenhet örn sina egna möjligheter har möjliggjort eller i
varje fall bidragit till den i vissa stycken ovederhäftiga och överdrivna agitation,
som förts på det fackliga fältet. Det finns otvivelaktigt företag, ja
hela näringsgrenar, där förtjänstmarginalen är tämligen knapp, men det finns
andra, där man åtminstone har anledning misstänka motsatsen och där skälen
att avvisa partiella lönekrav icke äro bärande. Det måste betecknas som otillfredsställande
att i ett demokratiskt land diskussionen örn dessa ting icke kan
föras nämnvärt vidare på grund av den sekretess, varmed förvaltarna av
landets produktiva tillgångar omge sin verksamhet. Örn arbetsmarknadens parter
skola sammanföras under statlig ledning, förefaller det mig som om ett
starkt motiv härför skulle vara att framtvinga en verklig diskussion kring

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dessa problem. Det blir utomordentligt svårt, för att inte säga ogörligt, att
tillbakahålla anspråken på inkomstförbättringar, örn det inte sakligt kan påvisas
att sådana förbättringar inte kunna ske utan att spränga prisstoppet.

Jag skulle vilja gå ett stycke längre än så, herr talman, och upprepa vad
jag tidigare har sagt, nämligen att den svenska arbetarrörelsen har under
kriget visat stor framsynthet och en exemplarisk lojalitet gentemot landets
intressen; dess medlemmar lia satt sina egna personliga önskemål i efterhand
och böjt sig för det allmänna intresset, många med mycket stora uppoffringar;
då de sämst ställda arbetarnas resurser nu uttömts och kristidens påfrestningar
skapat ett i viss mening explosivt läge, som man väl kan beklaga men inte
undanröja, kunde man då inte ha rätt att kräva en verklig självrannsakan
från andra samhällsklassers sida beträffande deras möjligheter att lämna sina
bidrag, göra sina uppoffringar? Den frågan är kanske en smula för allmänt
ställd för att någon skulle gitta svara på den. Den kan naturligtvis också få
en mera konkret adress. Jag är fullt medveten örn att näringslivets organisationer
under kriget i stort sett mycket lojalt samverkat med statsmakterna,
men örn vi nu skulle komma i det läget att samhällsnyttan fordrar verkliga
uppoffringar från företagarnas sida, kan man då räkna med att de stora
centralorganisationerna gentemot sina medlemmar lika bestämt inskärpa nödvändigheten
av uppoffringar som arbetarrörelsens centrala organisationer för
sin del gjort under hela kriget? Av svaret på den frågan beror uppenbarligen
i hög grad, i vilken mån vi kunna komma till rätta nied problemen utan tvångsingripanden
av något slag.

Jag har hittills inte berört möjligheten av prissänkningar. Förra sommaren
och även i höstas voro vi ju allmänt tämligen förhoppningsfulla i fråga örn
utsikterna för sådana. Yi tänkte oss att krigsutvecklingen relativt snart skulle
medföra, att importen ökades, att frakter och försäkringar gingo ned. Så har
inte skett och vi kunna sålunda inte räkna med några yttre faktorer som stöd
för prissänkningar. I fråga örn inhemska konsumtionsvaror ha sedermera vissa
reduktioner kunnat företagas, vilka vid årsskiftet påverkade levnadskostnadsindex
nedåt, men örn jag inte är fel underrättad — det kanske herr Bergvall
under debatten blir i tillfälle att upplysa örn — är det här fråga örn justeringar,
som måhända snart kunna upphävas av prishöjningar framkallade av
importläget. Synbarligen är det därför inte möjligt att nå fram til] några
väsentliga prissänkningar i stället för de löneförbättringar, varpå krav resas.
I diskussionen har man tidigare inte sällan pekat på omsättningsskattens borttagande
som en väg till prissänkningar. Finansministern har hittills underlåtit
att beröra den frågan, förmodligen inte minst av statsfinansiella skäl. Svårigheten
att täcka den lucka i budgeten, som uppstår om inkomsterna av omsättningsskatten
bortfalla, borde enligt min mening inte vara ett tillräckligt
starkt motiv att avvisa tanken. Däremot måste jag nog erkänna att i det läge,
som nu synes uppkomma^ skattens borttagande kunde få betänkliga verkningar
ur köpkraftssynpunkt. Aro vi då fullständigt låsta när det gäller att lätta
priserna eller att motverka prisstegringar, vilka förorsakas av rimliga löneförbättringar
för de sämst ställda? Uppenbarligen finns det en väg. Den beträddes
redan i krigets början. Denna väg ha vi sedan följt på livsmedelsområdet.
Jag syftar på utvägen med prissubventioner att tillgripas i de fall,
då en företagsamhet visas vara obetingat ur stånd att bära några som helst
ökade löner inom sin förtjänstmarginal. Man kunde vidare tänka sig att sådana
allmänna subventioner eller produktionsbidrag finansierades och köpkraftsmässigt
balanserades genom ökad beskattning på exempelvis stora företagsvinster.

Jag ber örn ursäkt, herr talman, om jag blivit något långrandig i mina re -

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sonemang i fråga om den ekonomiska politiken, men det gäller dock här de
problem, som nu ovillkorligen stå i förgrunden. Jag skall sluta detta avsnitt
med några få anmärkningar till själva budgetförslaget. Finansministerns oväntade
tilltag att framlägga en på papperet balanserad budget synes ha överraskat
den allmänna opinionen och bidragit till att presskommentarerna till
1945 års statsverksproposition blivit mer än vanligt splittrade. Budgetbalanseringen
är ju alltigenom villkorlig. Men det kan ju ha funnits lika stora
skäl att uppskjuta uppskattningen av de militära beredskapsutgifterna för
större delen av nästa budgetår, vilket ju börjar den 1 juli i år, som att nu
yxa till en summa på en höft. Jag har fattat det så att finansministern med
sin lösning haft ett pedagogiskt syfte. Han har velat visa att vi, när de direkt
krisbetonade beredskapskostnaderna upphöra, lia en hållbar grund att
stå på, trots de militära organisationskostnadernas ökning och tillväxten av
många civila utgifter under kriget. Vidare har finansministern synbarligen
velat presentera en budget, som i görligaste mån ansluter sig till hans tankegång,
enligt vilken det med tanke på den förmodade högkonjunkturen efter
kriget närmast är statens tur att fylla sin roll i den samhällsekonomiska balansen
genom att visa återhållsamhet och hålla tillbaka sina utgifter. Den lätta
förvirring herr Wigforss åstadkommit i pressen kanske beror på den plötsliga
effekten, då hans nya budget sålunda krossat den allmänna bild av den socialdemokratiske
finansministern sådan man inom den borgerliga pressen velat
få allmänheten att betrakta honom. d. v. s. porträttet av en hushållare, för
vilken det nästan är en styggelse att inkomster och utgifter mötas.

Så långt som vi nu kommit kan det i alla fall konstateras, att det förtroende
finansministern hyst för det svenska samhällets bärkraft, när han belastat detta
samhälle med skatter, som vi i krigets början hade ansett omöjliga att bära,
icke har gäckats. Den ofta bebådade allmänna katastrofen har uteblivit. Nationalinkomsten
beräknas tvärtom ha stegrats från 11,5 till 17 miljarder. Att
kapitalbildningen icke upphört avspeglar sig ju bäst i de avsevärda summor,
som under dessa år kunnat upplånas åt staten. Denna utveckling bar givetvis
främst en orsak, nämligen att vi lyckats upprätthålla full sysselsättning. Ingenting
kunde väl vara en bättre eggelse för strävandena att också efter kriget
hålla vårt produktionsliv i full gång än detta faktum. Glädjande nog råder nu
allmän enighet om den målsättningen att även efter kriget upprätthålla full
sysselsättning.

De olika huvudtitlarna äro ej heller i år egentligen svältfödda. Herr Bagges
efterträdare på ecklesiastikministerposten har debuterat inte bara med en liten
ökning av anslagen på kulturbudgeten, utan han har också framlagt en i
och för sig föredömlig sammanställning av denna budgets andel av riksstaten
i dess helhet genom åren. Av denna sammanställning framgår att denna
andel under kriget sjunkit med allenast 3 procent. Detta får ju ändå
anses vara ett mycket gynnsamt resultat. Jag skall icke nu ingå på
de enskilda huvudtitlarna. Jag vill endast i förbigående säga, att riksdagen
säkerligen med stort intresse följer försvarsministern i de bemödanden att
åstadkomma ytterligare rationalisering och framför allt mera sparsamhet inom
försvarsväsendet, som han nu redovisar.

Jag skall i stället beröra några aktuella frågor. Jag måste då i första hand
stanna inför en sak som på sistone väckt ytterligt pinsam uppmärksamhet över
hela landet. Jag syftar på att en svensk tjänsteman, som haft en central ställning
i behandlingen av flyktingsärenden, beslagits med något så över alla
gränser avskyvärt som att till främmande makt ha lämnat uppgifter örn dessa
flyktingar. Den svenska opinionen Ilar känt sig i högsta grad upprörd över detta.
Vi ha väl hittills i allmänhet velat betrakta spioneri mot det egna landet

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som det grövsta av de brott, vilka dess värre florerat under kriget. Men att
bedriva trafik, som åtminstone i en del fall måste lia medfört att åtskilliga
oskyldiga människor i ett ockuperat land utlämnats till fängelse, misshandel
och kanske exekution, är någonting för vilket Dante skulle ha berett plats
på den nedersta av alla avsatser i sitt Inferno. Att de avslöjanden som här
gjorts ha upprört alla så starkt, beror på att vi känna oss lia ett gemensamt
ansvar för de flyktingar, som beretts en fristad i vårt land. Det har naturligtvis
varit nödvändigt att iakttaga en viss varsamhet beträffande en del av
dessa flyktingar, men vi skulle djupt beklaga, örn flyktingarnas minnen av
vistelsen i vårt land skulle bli av det bittra slaget. Det är skrämmande att en
privatperson uppträtt i angivarens vedervärdiga roll, men att en statens tjänsteman
gjort så är mångdubbelt mera upprörande. Jag tar nu inte upp denna sak
för att lägga sten på bördan för dem som främst bära ansvaret för det skedda.
Jag har heller ingen anledning att sälla mig till dem som velat sätta socialminister
Möller eller statsrådet Erlander i gluggen för en sak, mot vilken de
säkerligen skulle ingripit skoningslöst och snabbt örn de baft kännedom om
den. Jag har i första hand tagit upp denna sak för att uttala min tillfredsställelse
över att regeringen har tillsatt en statlig utredningskommission som
skall gå till botten med saken. Därutöver skall jag tillåta mig vädja till socialministern
att redan i dag ge denna kammare del av de upplysningar han
kan sitta inne med och som han anser sig kunna meddela bland annat örn omfattningen
av den skada som bj^råinspektören i utlänningskommissionen förmått
åstadkomma. Saken är nämligen synbarligen av den storleksordning, att
detta första sammanträde med riksdagen bör tas i anspråk för ett klarläggande
så långt det går att ge.

Denna sak leder mig osökt över till att säga några ord örn det utrikespolitiska.
läget sådant det nu ter sig, ehuru jag redan inledningsvis berört det
som bakgrunden till vår ekonomiska och handelspolitiska problemställning. I
sammanhang med den allt tätare spärren kring vårt land kan jag inte förbigå
de nya olyckor, som drabbat vår sjöfart och nu senast fisket på västkusten,
över de tidigare katastroferna vilar alltjämt ett kompakt dunkel. Vi måste
få den misstanken, att okända pirater smyga omkring utanför vår kust och
avsiktligt utföra sina meningslösa förstörelsegärningar i nattens mörker. Den
senaste olyckan, minsprängningen av ett fiskefartyg på västkusten, som ytterligare
ökat vår fiskarbefolknings offergärd under kriget, ligger bara några
dagar tillbaka i tiden, och antingen den har ett sammanhang eller inte med
utvidgningen av det tyska minfältet i Skagerack, som notifierades någon dag
innan och som föranledde en svensk protest, är denna utvidgning en åtgärd av
samma slag som tyskarna förut vidtagit under kriget. Vi måste nu liksom
tidigare spörja oss, om de krigförandes intressen ovillkorligen kräva ett så
flagrant åsidosättande av ett neutralt lands rätt, att utövningen av en legitim
svensk verksamhet i omedelbar närhet av vår egen kust skall behöva riskera
svenska människoliv. Västkustens fiskare lia under kriget modigt gjort sin
plikt. Deras näringsfång är av utomordentlig betydelse för vårt folkhushåll.
Vi hylla dem av vår fiskarbefolkning, som fått sätta livet till under arbetet,
bland vår beredskaps hjältar, och sympatierna gå från hela nationen till deras
efterlevande.

De senaste veckornas ökade stridsaktivitet utanför vår västkust är ett handgripligt
bevis för att vi alltjämt inte äro långt borta från krigets zoner. I
övrigt har freden dock gjort framsteg sedan sist i vår omedelbara närhet.
Finlands krig i norr har praktiskt taget upphört. Vi ha för övrigt det intrycket,
att Finlands situation vunnit i stabilitet. I den man vi från vår utgångspunkt
och med hänsyn till den begränsade tidsrymden kunna bedöma saken,

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förefaller det oss som om efter de blodiga krigsåren förhållandet mellan Sovjetunionen
och Finland med överraskande och glädjande snabbhet fått en friktionsfri
karaktär. Vi alla här i Sverige önska att denna utveckling måtte
fortgå. Jag vågar nog säga att Finlands folk, som en gång vänn hela världens
beundran för sin tapperhet och uthållighet i krig, nu också visar sig
värt den största aktning för den samling, kraft och värdighet, som det förmår
visa i ett svårt skede av sin historia.

I Norden har läget i övrigt inte förändrats i annan man än att den första
remsan norsk jord befriats och en stor del av Nordnorge nu efter de tyska
truppernas evakuering och befolkningens brutala tvångsförflyttning eller flykt
till Sverige lagts dött och öde. För Norge och Danmark dröjer befrielsens dag.
Det ser ut som örn dessa båda länder komma att bli de allra sista i Europa,
vilka lösgöras ur den förhatliga ockupationens grepp, något som vi ju tidigare
knappast ansågo, att det fanns anledning att tro. Den sympati vi hysa
för dessa våra broderfolk och vår lidelsefulla önskan att kunna vara dem till
hjälp har ju så ofta uttalats, inte minst här i riksdagen, att jag närmast känner
en viss rädsla att ånyo använda uttryck, vilka lätt kunna uppfattas som
schablonmässiga fraser. Men vi ha dock intrycket att det inte behövs några
ord. Det är viktigare att vårt stöd inte längre helt och hållet befinner sig
på förberedelsernas plan. Sålunda har det, vad beträffar norrmännen,. vilka ju
behöva ali den materiella hjälp de kunna få, glädjande nog varit möjligt med
en ökad verksamhet från svensk sida. Vi äro övertygade örn att den skalig vara
till nytta i Norges svåra situation. För övrigt förefaller det, ju mera vår efterkrigsplanering
framskrider, som örn det finns åtskilliga områden, på vilka
Sverige kan ställa sina resurser till förfogande för nordiska grannar.

Herr talman! dag vill till sist ånyo betyga,, att vi alla stå eniga bakom
den ofta deklarerade beredvilligheten från Sveriges sida att på allt det sätt
som är möjligt medverka till att bygga upp den värld, sorn .väl ändå en gång
skall få se fredens dag randas. Jag har därmed kommit till slutet av dessa
mina betraktelser. Det återstår därför för mig endast att hemställa om remiss
till vederbörande utskott av 1945 års statsverksproposition.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Så länge krigsfaran för vårt
land kunde anses som direkt överhängande, var sammanhållningen inom vårt
folk storartad. Alla krafter spändes för att bevara vår självständighet.. Jag
vill påstå, att sammanhållningen även allt fortfarande är god. Det vöre likväl
oriktigt att inte erkänna att en viss förskjutning härutinnan skett. Vi lia kanske,
som den föregående talaren antydde, något för tidigt diskonterat de fördelar
som freden borde medföra. Detta har åstadkommit, att olika gruppintressen
vaknat till liv liksom vårlökar, när tjälen går ur jorden. Risken för bakslag
är ingalunda obefintlig å vare sig det ena eller andra området. Av den
anledningen vore det därför kanske klokt att något dämpa känslorna.

Med tanke på de förändringar, som antagas ha skett i den allmänna opinionen,
har det förutsagts att årets remissdebatt antagligen skulle bli särskilt
livlig. De pådrivande krafter, som skulle stimulera andarna i denna .församling,
skulle vara, dels resultatet av föregående års riksdagsval, som ju medfört
vissa förändringar i kammarens sammansättning, och dels de växande
motsättningarna på det ekonomiska området, kanske då främst i avseende å vår
penningpolitik. Det är möjligt att dagens debatt, innan herr talmannen någon
gång under nattens sena timme förklarar den avslutad, kan rubriceras som
»livlig». I så fall har nog diskussionen mera kommit att röra sig om det som
saknas i statsverkspropositionen än om det som återfinns där.

När jag sökt orientera mig i Kungl. Maj :ts nådiga förslag och försökt tyda

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
finansministerns försiktiga och -—- jag tillåter mig säga — på vissa avsnitt
föga upplysande uttalanden, har jag kommit till den slutsatsen, att detta uttryckssätt
måste vara valt med full avsikt. Såsom skäl för en så långt driven
försiktighet från regeringens sida kan givetvis åberopas det oklara läge vi befinna
oss i. Mest troligt förefaller det mig dock, att regeringen vill vinna tid
och icke nu vill diskutera eller avslöja sina avsikter framöver. Jag vill nämligen
säga herr finansministern, att ett sådant antagande som att regeringen
på något sätt skulle vara villrådig vill jag icke gärna utgå ifrån. Ett sådant
tillvägagångssätt som här använts kan väl förklaras men knappast försvaras.
Det blottar ett stort svaghetstillstånd som kan medföra uppenbara vådor, örn
regeringen icke i en så påfrestande tid som denna —och med den bättre utsiktspunkt
över det ekonomiska livet som regeringen bör förfoga över — söker vägleda
opinionen och hindra nedbrytande krafter i samhället. Under förra årets
remissdebatt gick finansministern med stor kraft in för att försvara riksbankskommitterades
program som — örn jag fattade det rätt •—- siktade till att penninginkomsterna
i princip borde varken höjas eller sänkas. Man räknade nämligen
med att örn penninginkomsterna började röra sig uppåt vore det icke
möjligt att nedbringa priserna i proportion till den förbättrade varuförsörjningen.
Reservation gjordes för vissa särskilt svårt ställda samhällsgrupper.
Någon lönesänkning ansågs å andra sidan heller icke önskvärd med tanke på
de ogynnsamma verkningar som därav kunde följa i deflationistisk riktning.
Målsättningen kunde i korthet uttryckas så: med bibehållande i stort sett av
den under kriget av löntagarna uppnådda nominella inkomstnivån åsyftar man
att med hjälp av de prissänkningar utvecklingen anses medge snarast återställa
förkrigstidens reallöner. Därvid godtages en icke obetydlig penningvärdeförsämring,
och man uppger i realiteten tanken på att genom återställandet av
realvärdet å fordringar och tillgodohavanden, uppkomna före kriget, ge jämväl
dessa innehavare full kompensation för penningvärdeförsämringen. Därmed
följer, såsom jag tidigare här i kammaren tillåtit mig framhålla och som jag
alltjämt vidhåller, att man beklagligtvis går hårt fram över sparare, försäkringstagare
och pensionärer.

De riktlinjer för vår penningpolitik bankoutskottet senare fram på försommaren
enade sig örn och som riksdagen sedan godtog följde också i stort sett riksbankskommitterades
förslag. I årets statsverksproposition kommer finansministern
efter en rätt så pessimistisk skildring vari han framhåller, att utvecklingen
i andra länder ger anledning att räkna med svårigheter för Sveriges ekonomiska
politik under en längre tid än man kanske tidigare i regel varit böjd att
förutsätta, fram till det uttalandet, att intill dess att en förbättring i försörjningsläget
inträffar och på grund därav en sänkning av prisnivån kan ske och
därmed också en förbättring av realinkomsterna böra de av statsmakterna antagna
riktlinjerna för pris- och lönepolitiken vidhållas. Här är man enligt min
mening framme vid det väsentliga i regeringsuttalandet.

I början av mitt anförande nämnde jag, att vi kanske diskonterat de fördelar
som freden borde medföra litet för snart och att detta medfört, att olika gruppintressen
skyndat till för att taga ut vad som är möjligt. Jag ber att få uppehålla
mig vid detta särskilda spörsmål några minuter. Kriget torde med all
sannolikhet komma att vara längre än vad de flesta trodde i höstas, och den
därav följande begränsningen eller det kanske totala upphörandet av importen
måste försämra varu tillgången. Fjolårets skörd blev heller icke vad man hoppats
under växttiden. Vi ha vidare utfäst oss att hjälpa våra grannfolk, och detta
tillsammans kan komma att medföra ett åtstramat försörjningsläge. Skola vi
samtidigt vara med örn en ökning av de rena penninginkomsterna genom löneförhöjningar,
kan väl en ytterligare prisstegring och därmed ytterligare försämring

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
av penningvärdet icke gärna undgås. Ytterligare påfrestning i fråga om penningvärdet
få vi väl också — såsom den föregående talaren vidrörde — räkna
med genom de stora exportkrediter som Sverige måste lämna andra länder. Det
blir då fråga om att exportera varor vars utbetalda tillverkningskostnader ökat
penningöverflödet inom landet utan att motsvarande nyttigheter få importeras.

Skyddsvallen mot en sådan syndaflod som en långt gående penningvärdeförsämring
utgör skulle, om lönestoppet upphör, bli prisstoppet och priskontrollen.
Jag anser, att vi lyckats uppnå bättre resultat genom priskontrollerande åtgärder
än man kanske vågade hoppas, när prisstoppet genomfördes. Men skyddas
icke prisstoppet av tillbakahållande krafter i fråga om penningflödet lär nog
icke prisstoppet ensamt förmå utgöra en tillförlitlig fördämning. En annan fråga
är, hur produktionen och investeringarna i näringslivet skulle påverkas av
ett ensidigt prisstopp utan motsvarande återhållsamhet på lönefronten. Herr
Vougt var i sitt anförande här inne på den frågan. Han talade om industriens
stora förtegenhet, när det gällde dess egna vinstmöjligheter, och han ställde i
utsikt, att det borde finnas möjlighet till vissa förbättringar. Jag skall icke
upptaga den frågan i detta sammanhang, då jag förmodar, att flera talare senare
komma tillbaka till den saken och att det da blir tillfälle till reflexioner
över herr Vougts yttrande.

Det vore felaktigt att icke tillmäta den oro som för närvarande kan iakttagas
på arbetsmarknaden stor betydelse och ägna de krav i lönehänseende som komma
fram all saklig prövning. Den marginal inom vilken lönejusteringar kunna
förekomma måste dock i dagens situation vara mycket smal, örn icke hela det
ekonomiska program som statsmakterna uppställt skall brista. På den punkten
instämmer jag helt med herr Vougt, när han säger, att skyddet för penningvärdet
är den största inrikespolitiska frågan i dagens situation. Jag är övertygad
om att på båda sidor örn förhandlingsbordet sitter kunnigt och ansvarsmedvetet
folk som har klart för sig, hur tragiskt det vore, om vi genomlevat de
många krigsåren rätt så drägligt men i slutspurten skulle gå mot ett upplösningstillstånd.
Från ytterlighetshåll bedrives en mycket ansvarslös agitation, och
man utlovar alla tänkbara fördelar utan att ha motsvarande täckning för dessa.
I ett sådant läge borde det vara finansministern — och för övrigt regeringen
i sin helhet — angeläget att starkare än som skett i statsverkspropositionen söka
vägleda den allmänna opinionen. Dagens debatt kan ju med fördel användas i
den riktningen. Professor Myrdal, ordföranden i kommissionen för ekonomisk
efterkrigsplanering, började i söndags ett slags upplysningsverksamhet — i vissa
avseenden tacknämligt, men när man läser litet noggrannare finner man den
kanske så oklar, att man icke i detta ögonblick kan oreserverat rekommendera
den.

Vad själva budgeten beträffar så blev man ju i första ögonblicket glad, när
den omtalades som en balanserad budget. Utgifter och inkomster syntes på
driftbudgeten jämna ut varandra. När man senare sökt litet närmare studera
det hela, blir kanske tillfredsställelsen icke lika stor. Snarare vill man nog då
ställa den frågan: är det något budgetförslag alls? Inskränker det hela sig inte
till en arbetshypotes som godtages till i vår, då det verkliga ställningstagandet
måsle ske? Finansministern utlovar vid en senare tidpunkt propositioner av
mycket avgörande betydelse. Intill dess få alltså statsutskottet och riksdagen
arbeta så att säga på kann. Riksdagen får också fatta bindande beslut i många
frågor utan att veta något örn finansieringen, och det torde man kunna betrakta
såsom en föga tillfredsställande ordning. Vad finansministern tänker beträffande
skatterna är också tills vidare en hemlighet. Han hänvisar — och onekligen
med visst fog — till det ovissa, läget och de förändringar som kunna
uppstå exempelvis genom en fullständig avspärrning utåt, men i samma veva

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
underrättas vi också om att kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering
kan beräknas vara färdig mot vårsidan, och då ligger den frågan nära till
hands: är det månne förbehållet herr Myrdal att hissa ridån och låta oss skåda
vad som nu saknas i budgetförslaget? Herr Vougts anförande för en liten stund
sedan kunde också föra tankarna i den riktningen. Han diskuterade vissa nya
tänkbara linjer beträffande subvention till sådana företag som icke kunnat gå
med på löneförhöjningar eller, rättare sagt, icke kunnat klara dem inom den
vinstmarginal som funnits. Han var också framme vid möjligheten att taga upp
extra skatter av vissa industriföretag som hade bättre vinst. Jag vet icke, örn
det var herr Vougts avsikt att förorda ett förslag som hörts av tidigare, fastän
vid det tillfället från ett grannland, att man skulle låta mindre väl skötta företag
erhålla subvention från bättre skötta. Till detta vill jag blott säga herr
Vougt, att då får han räkna med en uppgörelse från kommunisternas sida,
därför att den ledare som återfinnes i Ny Dag samma dag som riksdagen
sammanträdde förordar en kapitalistisk ordning, där man direkt. rekommenderar
en ganska hänsynslös rationalisering, varvid man under inga
förhållanden får göra något undantag för mindre väl skötta företag. — Jag
skulle tro, att örn det verkligen förhåller sig så som här antytts är det större
utsikter för att få en s. k. livlig politisk debatt någon gång på vårsidan än i
dag.

När därför budgeten nu till synes är balanserad, så sammanhänger det med
att finansministern nedräknat kostnaderna, för försvarsberedskapen till 260
miljoner kronor, en summa som väl närmast kräves enbart för avvecklingen av
beredskapen. Herr Wigforss är med andra ord större optimist än presidenten
Koosevelt som i sitt budskap till kongressen förutsatte krigets fortsättande till
1945 års slut. Herr Wigforss stannar, om man räknar såsom jag gjort, faktiskt
vid den 1 juli eller möjligtvis ett pär månader senare. Vem som får rätt vågar
jag icke på något sätt spå örn. Ett är säkert: går det så illa, att president
Roosevelt blir sannspådd, uppstår en avsevärd lucka att täcka i budgeten.

Icke heller något belopp för kredit till utlandet är medtaget i driftbudgeten.
Det, är väl meningen, att det skall gå över kapitalbudgeten. Vi torde dock få
utgå ifrån att det blir fråga örn vissa krediter som icke kunna komma att återbetalas.
Alltså även där är det fråga om utgifter som kunna behöva täckas
— om än i framtiden — genom upplåning eller genom skatter. Min slutsats på
detta budgetområde blir alltså: statsfinanserna äro sådana, att de tåla inga
extravaganser. Jag skulle vilja tillägga, att det vore klokt, örn riksdagen ville
ha detta i minnet.

1 hög grad beroende av den ekonomiska utvecklingen är också en rad åtgärder
som vi planera på det sociala området. Jag och flera med mig ha en känsla av
att många utredningar som här pågå för närvarande utföras utan någon kontakt
med varandra och att de kanske framför allt icke äro sammanhållna genom
tillräckliga åtgärder från statsledningens sida. Jag gör den frågan till *
socialministern: Finns det ingen möjlighet, att de stora utredningarna, exempelvis
socialvårdskommittén — jag erkänner, att jag är ledamot i den — och
befolkningsutredningen, vars ordförande jag har här framför mig, gemensamt
och ,i nära samråd med finansdepartementets sakkunskap kunde åstadkomma
åtminstone en enkel skiss på ett sammanhängande socialplan? De enskilda medlemmarna
i de olika utredningarna måste för närvarande känna sig som verkstadsarbetaren
vilken är sysselsatt med framställandet av en viss del i en viktig
konstruktion men aldrig får tillfälle att taga del av huvudritningarna. Jag
befarar, att det måste bli fråga om en rätt så besvärlig avvägning mellan de
olika socialvårdsgrenarna -—• jag kan bara nämna ett exempel, pensionärerna
och de barnrika familjerna. Vi ha — såsom jag en gång tidigare i annat sam -

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m, m. (Forts.)
manhang framhållit i kammaren — inom socialvårdskommittén redan sett
skymta den dragkamp, som nog kommer till stånd mellan vad jag skulle vilja
kalla ålderdomsförsörjningen och de anspråk som resas från dem som lia att
sörja för de barnrika familjerna och bekosta barnens uppfostran. A7 i kunna
säga, att vi betala en hedersskuld till de gamla genom att ordna deras ålderdomsförsörjning,
men vi måste också säga oss, att barnen och ungdomen äro
framtiden, och att det blir tack vare dem som vi få möjligheter att ge de gamla
en anständig försörjning. För närvarande förefaller det faktiskt, som örn varje
utredning arbetar utan att bekymra sig för vilken del av möjliga ekonomiska
tillgångar deras förslag i förhållande till andra kan göra anspråk på. Min
tro är, att vi böra räkna med mycket betydande belopp för sociala ändamål,
men även örn det blir möjligt för oss att göra så, blir det icke fråga örn mera
än att det måste utnyttjas på ett både klokt och effektivt sätt.

Vid förra årets riksdag väcktes motioner örn översyn och samordnande av
de utredningar som berörde landsbygdens avfolkning — allt i syfte att få
fram förslag till snara åtgärder i för landsbygden stödjande syfte. Motionerna
biföllos — jag vill minnas så gott som enhälligt. Mig veterlig har dock regeringen
ännu icke vidtagit några sådana åtgärder med anledning av riksdagens
skrivelse som ifrågasattes i motionerna.

Den högkonjunktur som är rådande med åtföljande efterfrågan pa arbetskraft
har ytterligare aktualiserat landsbygdsfrågorna- I mycket hög grad är
det fråga örn en ekonomisk avvägning olika grupper emellan. Det bör
erkännas, att vissa åtgärder vidtagits för att höja såväl jordbrukets lönsamhet
som de jordbruksanställdas lönenivå. Vad jordbrukarnas inkomster beträffar
så blevo de emellertid på många håll starkt förminskade på grund av att förra
årets skörd icke gav vad man hoppats på under växttiden. Beträffande vissa
delar av landet ha kanske ogynnsamma bärgningsförhållanden inverkat. Beträffande
jordbrukets löneanställda har en förbättring skett och en något bättre
relation åstadkommits mot andra yrkesgrupper. Men nu förefaller det, som örn
andra folkgrupper äro i farten med lönerörelser, vilka, om de lia framgång, på
nytt vidga klyftan i inkomsthänseende mellan dessa folkgrupper och jordbrukets
utövare. Jag tror, att det nog bör sägas ut här i riksdagen, att stämningen
bland jordbrukarna är sådan, att de icke utan vidare komma att finna sig i en
sådan utveckling.

yad landsbygdens folk av olika kategorier också spörjer efter är, hur snart
utredningen angående dyrortsgrupperingen låter höra av sig. Enligt redogörelsen
för vad i riket sig tilldragit får man den upplysningen, att utredningen
avser att vara färdig första halvåret 1945. Det bör då vara regeringen angeläget
att så snabbt som möjligt vidtaga de åtgärder som föranledas av utredningen.

Det finns också andra inrikespolitiska frågor som icke direkt angå försörjning
och produktion, men som ändock äro av största betydelse. Jag syftar härvid
på flyktingsfrågorna. Storleken och omfattningen av dessa problem ha tvivelsutan
ställt våra myndigheter inför många svårigheter, vilkas lösning fordrat
verkliga kraftinsatser. Det heterogena flyktingsmaterial som man haft att
ta hand om har icke underlättat mödorna. I stort sett får man nog ge ett uppriktigt
erkännande åt det arbete som nedlagts av både de civila och militära
myndigheter som haft hand örn dessa frågor. Tyvärr lia inte friktioner kunnat

undgås. . ,

Det måste tillika sägas — det har redan tidigare vidrörts har i dag ■— att
affären Paulsson-Lönnegren är en ful fläck i vara bemödanden att fran var
i kriget gynnade position bringa den humanitära hjälp vi mäkta och som det
bör vara oss angeläget att skänka. Nu har regeringen tillsatt en särskild
parlamentarisk undersökningskommission. Man bör kanske lovorda det raska

Nr B.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
grepp, som här tagits — omedelbart före remissdebatten — men tillfredsställelsen
skulle lia varit större, örn kontrollen från överordnade myndigheter från
början varit sådan, att en person som herr Paulsson icke hunnit glida genom
nätet. Det är att hoppas, att undersökningskommissionens arbetsresultat skall
bidraga till att återställa det rubbade förtroendet. Jag vill tillägga, att jag
givetvis icke har något emot utan gärna instämmer i den önskan, som tidigare
uttalats av herr Vougt, att socialministern om möjligt bör redan i dag
lämna riksdagen de informationer örn denna sak, som äro möjliga.

Våra inre problem äro som sagt svåra och brännande, men de få likväl inte
taga allt vårt intresse i anspråk. Risken för att vi tillåta oss inrikespolitiska
friheter, som äro större än vad det utrikespolitiska läget medger, är annars
stor. Vi ha all anledning att komma ihåg, att vårt yttre läge alltjämt är ovisst
och farofyllt. Ännu för ett halvår sedan kunde det se ut som örn kriget i
Europa skulle avslutas snabbt — den ena avgörande händelsen följde efter
den andra i^ett tempo, som ständigt tycktes öka. Men detta tempo kunde till
sist inte hållas: de förbittrade striderna kring årsskiftet ha visat, att det
ännu kan dröja länge, innan vapenstilleståndet är ett faktum.

Därmed förlängs också den period, under vilken vi själva befinna oss i riskzonen.
Stora sammandrabbningar kunna även komma att äg*a rum i östersjöområdet,
och vår neutralitetspolitik kan i sådana sammanhang lätt utsättas för
nya påfrestningar. I väster är situationen dessutom allt annat än klar. Danmark
och Norge ha fortfarande att utstå svåra lidanden under ockupationens
tryck. Det är möjligt, att hårda och bittra strider komma att utkämpas, innan
friheten återställs i dessa länder. Man inser lätt att Sverige under sådana
förhållanden kan råka i ett mycket faroifyllt och ömtåligt läge.

Alltjämt måste vårt folk också räkna med sådana förluster, som i krigstid
alltför ofta drabba även de neutrala. Den senaste tidens erfarenheter lia på
den punkten gjort slut på förhoppningarna örn att det värsta skulle vara överståndet.
Svensk sjöfart drabbades av sin hittills svåraste katastrof, när Hansa
sänktes och drog med sig 90 människor i djupet. Besättningen från den sprängda
ångaren Venersborg kämpade endast några veckor senare sin fruktlösa
kamp mot stormen och kölden därute vid blekingekusten. Bägge dessa fruktansvärda
olyckor, som djupt grepo alla sinnen, ägde dessutom rum under förhållanden,
som inte utesluta, att främmande krigsfartyg varit i aktion och
att det, som det tidigare har sagts här i dag, följaktligen kan lia varit fråga
om rena piratdåd. Och just i dessa dagar har minsprängningen av Beltana
från Hönö visat att våra fiskare fortfarande måste riskera liv och lem på
västkusten för att kunna hemföra sina värdafulla fångster. Deras situation
har blivit ännu mera bekymmerfylld, sedan Tyskland låtit utvidga minspärren
i Skagerack och därmed ytterligare inskränkt fiskefartygens rörelsefrihet.
Jag vill framhålla, att det är en angelägen uppgift för regeringen att göra
allt vad som står i dess. förmåga för att hävda svenska intressen och underlätta
kustbefolkningens svårigheter. Jag instämmer gärna i den hyllning, som nyss
ägnades västkustens modiga fiskarbefolkning.

I dagens såväl som i morgondagens läge böra vi svenskar sätta in hela vår
kraft för att lindra nöden hos grannfolken och underlätta deras fredsanpassning.
.Det är den första och säkert också den mest effektiva insatsen vi kunna
göra i det internationella återuppbyggandets tecken. Efter vapenstilleståndet
böra vi dock medverka även i andra sammanhang än de nordiska. Vi skola
taga på oss vår del av arbetet, då det gäller att skapa en bättre världsordning.
Detta, är emellertid endast möjligt under förutsättning att vi betrakta
det internationella läget klart och realistiskt. Under kriget lia de små staterna
hittills haft en i stort sett undanskymd ställning och små möjligheter att på -

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
verka utvecklingen. Planer med vittgående konsekvenser för efterkrigstiden
ha gjorts upp utan att de kallats till rådsbordet, utan att hänsyn tagits till
deras önskan att redan från början få vara med örn viktiga överläggningar.
Det är symptom, som kunna varsla ont för framtiden. Ännu vilja vi dock
hoppas, att förhållandena mellan stona och små stater skola utformas efter
bättre och rättvisare principer än förr. För sådana syften bör Sverige verka.
Vår uppgift är att göra vad som står i vår förmåga för att främja likaberättigandets
och folkförsoningens idéer. Endast från dessa utgångspunkter kunna
vi fylla de krav, som Europa har rätt att ställa på ett från krigets lidanden
skonat folk.

Jag återkommer till slut till vad jag började med i mitt anförande: sammanhållningen
inom vårt folk har under de påfrestande åren varit tillfredsställande.
Vissa förskjutningar ha ägt rum i den allmänna opinionen. Vi hålla
dock alltjämt ihop örn det väsentliga. Den nuvarande regeringen är tillkommen
för att förena nationens alla krafter mot hotet från det pågående kriget,
faran må sedan uppenbara sig i form av militära aktioner mot våra gränser,
handelspolitiska åtgärder, som äventyra vår försörjning, eller allvarliga inrikespolitiska
återverkningar i fråga örn vår produktion och vårt ekonomiska
liv. Sviktar sammanhållningen i så pass livsviktiga frågor, ja då, herr talman,
då förefaller det mig, som undanrycktes grunden för samlingsregeringens
tillvaro.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Vi uppleva väl snart en ny variation
av »kvartetten som sprängdes», och det gör, att jag tar mig friheten att redan
nu spränga den traditionella ordningsföljden i remissdebattens första uppbåd.
Det blir alltså en dissonans, som bryter de sedvanliga fyrstämmiga lovsångerna
till »samlingsregeringens» ära. Det förhåller sig ju ändå så, att mitt parti
är den enda partioppositionen mot den sittande regeringen, och jag ansåg det
därför vara i sin ordning att det fick säga sin mening innan regeringen hunnit
samlas till lunchkonseljen.

Jag antar, att våra synpunkter och önskemål fortfarande anses vara »illojala»
mot »samlingsregeringen». Vi kräva exempelvis en bättre regering, att
regeringsmakten blir ett stöd för arbetarklassen, som utgör 60 % av befolkningen,
i stället för mot densamma, att en fast grund lägges för efterkrigsprogrammets
snara realiserande, att de sämst ställda erhålla skyndsam hjälp, att
en genomgripande sanering av rättsväsendet äger rum och att den svenska utrikespolitiken
inriktas på att uppnå bättre relationer visavi de förenade nationerna.
Detta låter naturligtvis hädiskt i mångas öron, i varje fall i jämförelse
med det förälskade kuttret ä la Doverstorp, men det är i alla fall vad vi ha
lovat våra väljare att kämpa för.

Jag vill säga redan nu, att vi ha inte alls gripits av övermod. Vi känna mycket
väl vår begränsning. Men vi ha ändå bakom oss en tiondel av svenska folket,
och vid en rättvis mandatfördelning skulle vi ha haft ett 25-tal mandat på
våra röster. Vi betvivla inte heller, att örn vi haft övriga partiers organisatoriska
och ekonomiska resurser skulle vi lätt ha vunnit ytterligare hundratusentals
röster. Men detta är av mindre betydelse i detta sammanhang. Vi lia hälsan
och tiden för oss, vi ha en marxistisk plattform och tron på vår sak, och
det avgör väl frågorna på längre sikt.

Men lika fria som vi äro från övermod, lika litet besväras vi av mindervärdeskomplex.
Vi vilja praktiskt delta i det parlamentariska arbetet och vara
med vid beslutens utformning. Vi önska utnyttja parlamentarismens fördelar
och äro beredda att kompromissa med andra, när vi anse detta vara i arbetarklassens
intresse. Vi vilja samarbeta med alla, som, åtminstone en bit, vandra

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
samma väg som vi. Vi tänka därvid först på socialdemokratien — men erfarenheterna
lia ju visat, särskilt under detta krig. att det finns framstegsvänner
även i borgerliga partier, liksom 1940 års män återfinnas i borgfredens
samtliga partier. Vi upprätthålla naturligtvis en kritiskt oppositionell attityd,
då vi anse att den s. k. samlingsregeringens politik icke motsvarar de
rimliga anspråk, som det svenska folket har rätt att uppställa. Jag har sagt
det förut och det bör understrykas: denna regering är oförmögen en konstruktiv
politik och utgör ett hinder för en förnuftig omställning av den svenska politiken
och för realiserandet av arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Vi godta emellertid inte den enkla matematik, som säger att var tredje
socialdemokrat skall lia en ordinarie plats i ständigt utskott, medan kommunisterna
inte få en enda plats på 15 mandat. Jag har en gång i höstas
erinrat statsministern örn, och jag tycker det kan upprepas nu, när det är en
ny riksdag, att när Branting på sin tid ensam trädde in i riksdagen, så gav
den borgerliga majoriteten honom utan vidare placering i utskott. Det var på
den tiden, när rösträtten ännu utgick efter fyrkskalor och då ordet demokrati
egentligen var ganska okänt, åtminstone för gemene man. Troligen anser man
val på socialdemokratiskt håll, att situationen är skev, men man säger sig
vilja trygga sin majoritetsställning i utskotten — i den långt viktigare regeringen
är det däremot inte så noga örn de borgerliga erhålla majoriteten. Det
händer för övrigt nästan aldrig, att socialdemokraterna i stridsfrågor i utskotten
kunna samla sig på en linje, utan de framträda ju i allmänhet med
flera olika ståndpunkter. Dessutom menar jag att en socialdemokratisk riksdagsmajoritet
bär ju ganska lätt att korrigera en utskottsmajoritet, som man
inte anser vara tolerabel. Jag går för min del så långt, att jag tror, att sådant
till och med skulle kunna rycka upp riksdagen och förta det där intrycket av
uppgjord marsch, som man nu i allmänhet har. och kanske också animera både
pressen och allmänheten till större intresse. En gammal riksdagsvaktmästare
— numera avliden — förklarade en gång: »Jag har varit med i tre epoker i
den svenska riksdagen — när frågorna avgjordes i riksdagen, när de avgjordes
i utskotten och nu, när de avgöras av regeringen.» Jag tror, att örn man kunde
uppnå en ordning, där verkligen riksdagen icke nöjde sig med att vara ett
bihang till regeringen, så skulle man ha vunnit en hel del.

Vi kräva alltså den hänsyn, som enligt parlamentarisk praxis anses självklar.
Det kommer att visa sig oförståndigt att nonchalera våra förslag, ty ett
parti, som representerar arbetarklassen eller en del av denna, kan alltid skaffa
sig gehör på ena eller andra sättet. Detta inses numera av de flesta, låt vara
att inte alla gå_ så långt som Industria, enligt vilken kommunisterna redan
tagit ledningen i Sverige. Det heter där: »Det är en minoritets diktatur, som
undergräver samhället självt.» Artikelförfattaren tänker därvid på det aktuella
avtalslaget, där snart hela fackföringsrörelsen kräver högre löner i strid
mot den officiella politiken. Men detta fackföreningsfolk och vi, som föra fram
deras krav. äro icke den »föraktliga minoritet», varom Industria talar, ty den
föraktliga minoriteten är att finna hos de kretsar, som skaffa sig makt och
rikedomar genom obetalt mänskligt arbete.

Ja, herr talman, man kan säga, att Sveriges fackligt organiserade arbetare
trots samlingspartiernas gemensamma ansträngningar underkänna den hittills
förda ekonomiska politiken. Alla veta att förbittringen är stor ute i landet, och
det vöre ett misstag att tro, att denna är den kommunistiska agitationens verk.
Örn någon här spelat agitatorns roll så är det samlingsregeringens politik. Den
har gjort tillvaron dyster i många svenska hem.

Sveriges arbetare känna till, att det finns rika och fattiga, att ett fåtal lever
i lyx och överflöd medan många sakna brödet för dagen. Av landets deida -

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
rerade förmögenheter över 20 000 kronor har en procent av befolkningen hälften,
medan en fjärdedel delar den andra hälften. Tre fjärdedelar av landets
medborgare sakna förmögenhet. Professor Lindahl uppskattar nationalinkomsten
till 17 miljarder kronor, men hur han än räknar kommer han inte upp till
mer än 4 miljarder därav på den egentliga arbetarklassens konto, d. v. s. för
nära 60 % av befolkningen. De återstående 13 miljarderna fördelas i mer eller
mindre stora lotter bland de återstående av befolkningen. Ser jag på riksräkenskapsverkets
beräkningar, så kommer man där till det resultatet, att endast
sedan lönestoppet 1942 ha aktiebolagens taxerade inkomster ökat från 797
till 1 019 miljoner kronor, d. v. s. med 28 %■ Hur professor Lindahl än räknar
kan han inte få löneökningen för arbetarklassen under samma tid till mer än 8 %.

Detta är en lämplig utgångspunkt för bedömning av dagens mest brännande
problem. Yerkstadsarbetarna, som nu rösta örn strejk, lia inte krävt mer än
vad bolagen med oförändrad utdelning kunna betala inom ramen av sina egna
deklarerade nettovinster. När bolägen nu skylla på svårigheten att hävda
industrien i den internationella konkurrensen, bör det kanske inom parentes erinras
örn att det just är länderna med de låga arbetslönerna, vilka som regel
blivit efter i den internationella konkurrensen, medan höga löner bruka vara
den viktigaste drivkraften för rationalisering. Ett effektivt medel att konservera
efterblivna produktionsmetoder brukar vara låga löner. I Förenta staterna,
där arbetslönerna redan förut lago betydligt högre än i Sverige och där de under
kriget på sina håll upp till tredubblats, fruktar man inte konkurrensen från
de låga arbetslönernas länder.

I Morgon-Tidningen hävdades för någon tid sedan, att kapitalisterna tjänat
så grova pengar under kriget, att de inte längre kunna dölja dem genom fondering,
varför en konflikt som förbrukade en del av pengarna antogs vara välkommen
i stället för att vederbörande skulle nödgas betala ut dem i skatt till
stat och kommun. Förr skrämde man som bekant arbetarna till underkastelse
med framställningar örn kapitalisternas svårigheter och hårda skatter. Nu
går man till den andra överdriften och skrämmer arbetarna med att kapitalisterna
äro alldeles för välrustade ekonomiskt på grund av den förda politiken
för att arbetarna skola kunna taga upp strid med dem. Örn det läge någonting
i Morgon-Tidningens påståenden, så vore detta en ändå hårdare dom över den
förda ekonomiska politiken.

Men vi fråga då: skall en liten klick, som profiterat på arbetarklassens lojalitet,
ja, undergivenhet, nu få triumfera? Det är ju ändå så att arbetarklassen
utgör majoriteten av folket och har invalt majoriteten av ledamöterna i Sveriges
riksdag. Har riksdagen förut fattat beslut, som lett till en sänkning av
reallönerna, så är det nu på tiden att beslut fattas, som möjliggör deras höjning.
Detta är dagens mest brännande fråga. Riks dags majoritet en har valts på arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Dess huvudpunkter — full sysselsättning och
höjd levnadsstandard — förutsätta full och effektiv produktion. Varje tempoförlust
försvårar programmets genomförande. Arbetarna begära bara att få
tillbaka något av det, som berövats dem under kriget. Så som vi se saken, är
därför uppgiften, och det gäller inte minst riksdagsmajoriteten, att tvinga kapitalisterna
att godkänna arbetarnas krav.

Både herr Vougt och herr Skoglund ha, som väntat var, tagit till sin uppgift
att förklara regeringspolitiken och lyfta upp den till de högre sfärer, där meningsskiljaktigheter
alltid skola få en fläkt av kverulans och oförnöjsamhet.
Att man gör detta tillhör numera ritualen. Jag blev emellertid en smula överraskad
av den lätta variation, som jag tyckte mig kunna spåra i herr Skoglunds
anförande. Han glömde nämligen för första gången på många herrans år att
framföra kravet örn kriminalisering av kommunistiska partiet. I stället har

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
han röstat in kommunister i utskotten, ett förhållande som visar, att högern
följer med sin tid. Är det fråga om en nyordning, sedan herr Domö tagit hand
örn. styråran?

Ändå mer överraskad blev jag, när jag fick höra, att herr Skoglund vill
sakligt pröva de krav i lönehänseende, som komma fram. Det är ju bra, men då
bär också herr Skoglund använda sitt inflytande över sina åsiktsfränder i
arbetsgivarföreningen, ty där vägrar man konsekvent att företa en saklig
prövning av de blygsamma lönekraven från arbetarnas sida.

Herr Vougt säger, att målet för vår ekonomiska politik är att skydda penningvärdet.
Jag trodde att målet var att skydda människorna. Men jag vill
fråga: varför har man då inte förut skyddat penningvärdet? Varför har man
låtit partipriserna stiga 85 procent, levnadskostnaderna 41 procent och penningvärdet
försämras med åtminstone 35 procent, en försämring av penningvärdet
som är större än försämringen i de viktigaste krigförande länderna? Varför
har nian låtit prisstegringen fortgå tills den förlorat sin kraft, såsom professor
Lundberg framhållit, i stället för att hejda den på ett tidigare stadium?

Det har uppstått en mängd mytbildning kring penningvärdet. Utan att bagatellisera
dess betydelse vill jag fastslå, att det väsentliga är ju ändå de reella
tillgångar, som finnas, och att det är en mindre viktig sak, örn dessa tillgångar,
mätta i pengar, representera några miljoner kronor mer eller mindre.

Herr Vougt påpekar i enlighet med prognosen i budgeten, att prishöjningar
äro mer sannolika än prissänkningar. Det är just detta, som vi redan framhållit
och som utgör ett ytterligare skäl för att nu höja arbetarnas löner och
därigenom stärka arbetarnas motståndskraft. Men talet örn att prisstegringar
ovillkorligen måste följa av begärda löneökningar är demagogiskt, så länge
dessa löneökningar hålla sig inom de av företagen uppgivna nettovinsternas
ram och kunna ges utan någon minskning av utdelningarna.

Jag har velat understryka detta, när herr Vougt här antyder nödvändigheten
av verkliga uppoffringar från företagarnas sida till förmån för arbetarna
och t. o. m. hotar med eventuella tvångsingripanden mot dem. Det vore enligt
min mening hara arbetarmajoritetens självklara plikt att utnyttja den politiska
maktställningen för en sådan lösning av problemen.

Jag vill också i detta sammanhang, herr talman, säga några ord örn bönderna.
På det hållet har man ju i allmänhet vunnit full kompensation för prisstegringarna
under kriget, i varje fall gäller det de större och medelstora bönderna,
som ha någonting att sälja. Detta ha bönderna vunnit tack vare att de
stått på sig. De ha t. o. m. genomfört utomparlamentariska aktioner för att
vinna gehör för sina krav. Vi ha för vår del understött bönderna, dels därför
att vi ansett, att de måste ha betalt örn vi skulle erhålla mat under avspärrningen,
dels därför att vi anse, att arbetare och bönder kunna och måste hålla
ihop. Slåss de gemensamt, bli de starka, gå de åt var sitt håll, gynna de därmed
sina gemensamma motståndare. Detta är något så elementärt, att det säkert
förstås av Sveriges bönder i allmänhet.

Det är därför så mycket mer anmärkningsvärt, att en av böndernas viktigaste
organisationer, slakteriförbundet, ställt sig på arbetsgivarföreningens
sida mot arbetarna och blockerar huvudstaden från tillförseln av kött och
fläsk. Jag frågar: km det verkligen vara ett bondeintresse att sabotera en begärd
löneökning örn 5 procent för arbetarna? Ha verkligen Sveriges bönder
något intresse av att vissa enskilda, bl. a. mellanhänder, få sina arbeten utförda
billigare än Konsum och vissa andra firmor i Stockholm?

^Vidare har RLF gjort en politisk aktion till förmån för lönestoppets bibehållande,
. trots att bönderna kompenserats betydligt bättre än arbetarna för
prisstegringarna. I det lilla häfte från konjunkturinstitutet, som i dag lagts

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
på våra bord, visas det, att böndernas inkomster sedan pris- och lönestoppet beslöts
ha ökat med åtminstone 20 procent. Mot detta kan ställas det förhållandet
att arbetarnas löner inte lia ökat med mer än 8 procent under samma tid.

Det ligger något av billig demagogi i denna framstöt. Bönderna säga: »Få
arbetarna högre löner, då skola vi också ha bättre priser.» Man gör det. alltså
beroende av en framgång för arbetarna, om man själv skall hålla på sina krav.
Jag måste säga, att det är inte någonting annat än den kungliga svenska
avundsjukan, som gör sig gällande, när man från böndernas sida ställer sig på
en sådan plattform.

Bönderna böra inte glömma bort, att de bara utgöra en tredjedel av det
svenska folket. Den enda bundsförvant med en politiskt utslagsgivande betydelse,
som Sveriges bönder kunna stödja sig på efter detta krig, är arbetarklassen,
och det böra bönderna tänka på, innan de sätta i gång med aktioner,
som leda till att de göra gemensam sak med och understödja arbetarklassens fiender
i en kritisk situation.

Vi gingo, herr talman, till val på arbetarrörelsens efterkrigsprogram, och vi
segrade på detta. Vi betrakta detta program såsom ett minimiprogram för den
svenska efterkrigspolitiken. Sveriges arbetare vilja inte godkänna, att en del
av dem efter kriget skulle återvända till den hopplösa arbetslösheten. De vilja
åstadkomma en verklig, avgörande förbättring i sitt ekonomiska läge. De vilja
inte godkänna, att en liten klick storföretagare skall diktatoriskt bestämma
över deras väl och ve. Låt vara att efterkrigsprogrammet inte är fritt från
illusioner; det skjuter dock de aktuella arbetarna ven i förgrunden. Dit höra
kraven om full sysselsättning, högre reallöner, lika lön för lika arbete för män
och kvinnor, bättre och större bostäder och billigare hyror, utjämning av klassskillnaderna,
lika bildningsmöjligheter för all ungdom, oberoende av föräldrarnas
inkomster och boningsort, arbetstidsförkortning, trygghet mot inkomstbortfall
vid arbetslöshet, sjukdom in. m. Allt detta är mycket bra, och vi vilja
hjälpa till att realisera det.

Men det behövs en enig arbetarrörelse för att förverkliga programmet. Jag
tror också att det bör betonas, att denna fråga inte bara kan ses som en parlamentarisk
angelägenhet, utan att det gäller att mobilisera folkflertalets samlade
kraft för dess lösning. Detta kan arbetarrörelsen; om den håller ihop
kring programmet, blir den en makt, som ingen politisk konstellation kan
bryta.

Ännu ligga samtliga huvudfrågor under utredning. Vi hoppas, att det här
inte blir fråga om en ny s. k. socialiseringsutredning, som inte avsätter några
andra resultat än dammiga folianter och stoff för framtida borgerliga gycklare
att anställa betraktelser örn den svenska arbetarrörelsens oförmåga.

Såvitt man kan se arbetas det emellertid energiskt med utredningen. Något
väsentligt, som kan läggas till grund för ett bedömande av slutresultaten, föreligger
dock inte ännu. Ett av de resultat, som framlagts av den s. k. soeialvårdsutredningen
— där det ju också finns anhängare av efterkrigsprogrammet
—-gör en dock en smula betänksam. När det föreslås en obligatorisk sjukförsäkring,
sorn på vissa punkter ger sämre förmåner än den frivilliga och
generellt förutsätter liigre understöd än vad fattigvården ger, efterlyser jag
för min del den nya syn på socialpolitiken, som efterkrigsprogrammet utlovat.

När »Myrdalskommissionen» formulerat direktiven för den e. k. investeringskommittén,
ge dessa inte alls de befogenheter och möjligheter, varom efterkrigsprogrammet
talar. Men man får väl, som sagt, avvakta slutresultaten
och hoppas, att dessa inia skola hila vänta på sig alltför länge.

Vi ha nyss fått en ny ecklesiastikminister. Men den gamle sitter alltjämt
kvar som chef för en skolutredning, vars arbete mottagits med misstro på kul Avdra

hammarens protokoll 19J>5. Nr 3. 2

Nr 3.

Onsdagen deli 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
turradikalt håll. Herr Bagges namn är förbundet med en verklig nedisningsperiod
i den svenska skolans historia. I den budget, som chefen för ecklesiastikdepartementet
i år förelagt riksdagen, ges en erinran därom. Man måste nu i
snabb följd och med utnyttjande av alla resurser inom loppet av fyra år
utbilda 1 227 nya lärare utan att därmed kunna fylla de uppkomna behoven
och i medvetande örn att man fortfarande måste ha maximiantalet elever i
klasserna vid den orimliga höjd, som herr Bagges femårsplan på sin tid
förutsatte.

Såvitt jag kan förstå, borde det inte finnas några parlamentariska möjligheter
för att förverkliga Baggekommitténs idéer. Men är det då rim och reson,
att denna dyrbara kommitté skall få fortsätta ett arbete, som ändå tydligen
måste göras örn? Frågan om ett bättre skolväsen står upptagen i efterkrigsprogrammet,
och det första man nu borde göra är därför att tillsätta en utredning,
som kan förbereda en verklig utveckling av vårt skolväsen i den anda,
som efterkrigsprogrammet rekommenderar.

Apropå vår efterkrigspolitik ser jag, att jordbruksministern föreslår anslag
för en lantbruksattaché i Washington, vilken skulle ha till uppgift att studera
amerikanska jordbruksmetoder och följa utvecklingen på det agrikulturella området.
Jag har naturligtvis ingenting att invända däremot, och jag tror nog,
att en sådan tjänsteman kunde leverera vissa nyttiga iakttagelser. Men det
amerikanska jordbruket har dock under senare årtionden befunnit sig i en nästan
permanent kris. Däremot ha Sovjetunionens jordbruksfrågor lösts på ett
sätt, som borde lia åtskilligt att lära även oss, bland annat därför att man där
inte besvärats av några kriser på det ekonomiska området. Hur skulle det vara
att låta närmare studera dessa lösningar såsom ett litet led i vår allmänna
efterkrigsplanering?

Olika omständigheter ha skjutit frågan om lagrötan i förgrunden. Vi väckte
i fjol en motion om revision av spionerilagstiftningen, och riksdagen visade
stor förståelse för densamma. Det är en utbredd mening, att denna lagstiftning
och den praxis, som utbildats under kriget, bryter med den tidigare rättstraditionen
i väsentliga punkter. På grundval av denna har man praktiserat ett
hemligstämplande, som utesluter all offentlig kontroll. Man ignorerar gängse
beviskrav — det blir svarandens sak att bevisa sin oskuld i stället för åklagarens
att bevisa skulden. I motsats till tidigare bestraffar man numera avsikten,
även örn denna inte lett till en utförd gärning. Därjämte står inte straffens
stränghet i någon rimlig proportion till den bestraffade gärningen, i varje fall
inte örn man ser det hela i belysning av tidigare praxis.

Domar, som utmätts på grund av denna lagstiftning, ha upprört många, som
haft tillfälle taga del därav. En arbetarpojke har exempelvis sagt, att de linjaler,
som tillverkas på hans fabrik och som han förutsatte exporterades till
ett krigförande land, även borde ges åt motståndarlandet. Resultat: fyra års
straffarbete. En annan arbetarpojke har talat örn att på hans fabrik tillverkas
ett balansinstrument. Resultat: fyra och ett halvt års straffarbete. Att
samma instrument tidigare utställts på Skansen mod klart angivande av tillverkaren,
spelade ingen roll för domstolarnas betraktelsesätt. En ingenjör hade
åtagit sig att för krigförandes räkning inhämta upplysningar örn förhållandena
i Norge mot ockupationsmakten samt hade för den norska hemmafrontens
räkning, med fara för sitt liv, infört vissa nödvändigheter till Norge. Resultat:
tio års straffarbete. Stämmer verkligen dylikt med rättsmedvetandet? Stå
dessa straff i någon rimlig proportion till tidigare praxis?

Regeringen utsände en kommuniké i fallet Meurling. Denna kommuniké, som
tydligen var utarbetad av åklagaren, innehöll den ena partens, åklagarens,
synpunkter och brist på bevisning, men undertryckte den andra partens argu -

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mentation och motbevisning. Detta tidsdokument — ty ett sådant var det —
klargjorde dock en mycket viktig sak, nämligen att det i hela målet inte fanns
något som behövde hemligstämplas, ja, herr justitieminister, att hemligstämpeln
var förutsättningen för en fällande dom. Men man var också tvungen att
göra den reflexionen: örn en känd akademiker kan behandlas på detta sätt, i
vilket läge skall då inte med nuvarande praxis en vanlig arbetarpojke befinna
sig, när han står inför de svenska domstolarna?

Här framträder samtidigt en ny yttring av den praxis, som utbildats under
kriget tack vare riksdagens undergivenhet. Regeringen hav i Meurling fallet
själv etablerat sig som domare! Regeringen kan ge amnesti och av nåd förkorta
ett straff, men jag skulle vilja särskilt fråga justitieministern, var han i
grundlagen kan finna något stöd för att regeringen själv sätter sig i domares
ställe och fixerar viss strafftid.

Jag tycker också, att det säger volymer om det betraktelsesätt, som legat
bakom polisens och domstolarnas verksamhet under kriget, att man under 1944
hunnit atala fler nazister för brott mot 8 kap. strafflagen än tidigare under
hela kriget.

Fallet Paulson har slagit ned som en bomb i vårt samhälle. Det var en jätteskandal,
som äntligen avslöjades genom att naziagenten Lönnegren pratade
bredvid mun. För oss var däremot Paulson och systemet Paulson ingen nyhet.
Vi ha i riksdagen och i pressen slagit alarm åtskilliga gånger örn Parsons
och paulsönemas verksamhet, men alltid mötts av nedhyssjningar och
lugnande försäkringar från regeringsbänken. Senast i höstas gick socialministern
i polemik mot mig i god för att allt var i ordning.

Jag tänker inte här gå in på den löjeväckande debatten örn Paulson var
nazist, högerman eller bondeförbundare. Herr Möller visste säkert, att han liksom
säkerhetspolisens chef är en reaktionär, sedan länge dokumenterad som en
antidemokratisk arbetarfiende. Paulson har använt sin ställning för att utspionera
flyktingars och främlingars förhållanden och lämnat uppgifterna till
G-estapo — så mycket tycks ju redan vara klart. Men skandalen Paulsson ligger
inte bara i att en enskild polistjänsteman ertappats i utövandet av denna
den föraktligaste verksamhet. Det är visserligen beklagligt att behöva konstatera
el t sådant faktum, men skandalen består dock främst däri att situationen
utvecklats därhän, att gemene man anser Paulssons verksamhet symtomatisk
för förhållandena inom den politiska polisen. När Stockholms borgarråd och
stadskollegium nu vägra anslag till denna polisverksamhet, så är det därför
citt de anse. den nazistisk och ohjälpligt komprometterad såsom Gestapos och
Ochranans medarbetare.

Denna polis — det bär nu konstaterats i försvaret för Paulson — uppdelas
i sådana som utge sig vara kommunister, nazister, kanske också högermän,
socialdemokrater etc. Den använder sig av provokatörer ä la fröken Jansson
i ^Göteborg. Den lyssnar på våra telefoner, tjuvläser våra brev, tränger in i
våra bostäder med våld, örn så är nödvändigt, håller misstänkt i fängsligt förvar
upp till två månader, varefter den ofta tvingas släppa vederbörande’. Den
får göra detta, säges det, för att avslöja spioner — liksom örn spionerna i
allmänhet skulle använda sig av telefon och brevskrivning för sin konspirativa
verksamhet! Jag tror, att resultaten av dylik övervakning äro ganska minimala
i relation till vad det hela kostar i pengar och inskränkning av medborgarfriheten.

. Gonna polis, vars handlande bestämmes av subjektiva, politiskt färgade meningar,
registrerar kommunister och syndikalister och upprättar därmed ett nytt
slags förbrytarregister. Örn kommunisterna Ilar polisministern själv givit orderregistreringen
av syndikalisterna var däremot något av allt det, varom han

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
var i lycklig okunnighet. Sådant sker bakom ryggen, trots att det liksom
Paulsons eskapader för länge sedan påtalats i bl. a. Ny Dag.

1 dag finna vi också i Morgon-Tidningen en historia, som visar varthän
denna inställning har lett. När man ser, att brev från en dansk flykting i Sverige
till hans hustru på annan plats i Sverige skola gå via Gestapos kontor i
Danmark för att censureras, då får man en liten uppfattning örn hela djupet i
skandalen.

Nu har ju riksdagens justitieombudsman undersökt förhållandena, och det är
betecknande att när politiska polisens chef, underståthållare Hallgren, förklarar,
att han upphört registrera syndikalisterna, så stryker man över och
går lugnt vidare. Att beivra övergreppen faller inte någon in. Och när JO
frågat polisen, örn den använder sig av antidemokratiska metoder och exempelvis
samarbetat med Gestapo och Ochranan, så bestrider den detta, och ^saken
betraktas som utagerad, med en liten hänvisning till att ingen bör bråka
då det gäller hemligstämplade ting. Det är som att fråga den efterspanade
tjuven, örn han stulit, och nöja sig med hans nekande utan att försöka skaffa
nödiga bevis. Nej, jag tror, att skall man undersöka politiska polisens förehavanden,
bör man väl först vända sig till offren för dess verksamhet. Fråga
dem som lia trakasserats, fråga våra tusenden antinazistiska flyktingar — och
man skall få besked. Det finns väl inte en antinazistisk flykting i detta land,
som inte jämför vår polis med Gestapo. De kunna berätta, att svensk polis utgår
från att dessa antinazistiska flyktingar äro förrädare mot sitt eget land
och böra behandlas därefter. I Långmora plockade Paulson ut 22 antinazistiska
flyktingar, vilka beskylldes för sabotageförberedelser. De fingo sitta fyra
månader i rannsakningsfängelse i Stockholm, sedan fyra månader i Kalmar,
varefter de släpptes och skickades ut åt olika håll i landet. Anklagelserna visade
sig vara ogrundade. Regeringen utlovade kommuniké. Den kom bort som
de bekanta länsmännen i Delsbo.

Den danske patrioten och, jag kan säga, folkhjälten Kaj Nielsen, som svårt
sårad räddades över till Sverige av sina kamrater, fick ligga sjutton dygn i en
cell i mal mö fän g el set i samma vedblodade skjorta som skottet bränt igenom.
Hans broder behandlades på liknande sätt. Antinazistiska flyktingar ha suttit
åratal inspärrade i vårt land under kriget. Andra ha utlämnats till Tyskland.
Jämför detta med behandlingen av de finska fascisterna, de tyska avhopparna,
de baltiska quislingarna. Man använder till och med vissa flyktingar
som angivare mot andra.

Det är, herr talman, en rutten anda, en polisstatsmentalitet över alla gränser,
som utvecklats i vårt land under detta krig.

Jag skulle vilja fråga herr Möller: varför registrerar man kommunistiska
arbetare? Lagen har inte kriminaliserat vare sig kommunistiska åsikter eller
medlemskap i kommunistiska partiet. Vår regeringsform garanterar likhet inför
lagen. Denna registrering är klart stridande mot grundlagens anda.

Och vilken nytta väntar man sig få av denna kommunistregistrering? Jag
medger, att för dem som hoppats och arbetat på att vårt land skulle bli Tysklands
allierade i kriget kunde en sådan registrering te sig lockande. Aud en
nazistisk ockupation av vårt land finge ju också Gestapo ett^bra register på
sina beslutsainmaste motståndare — troligen har det redan fått registret genom
någon av våra paulsöner. Alltså för människor, som voro beredda att
spela rollen av nazistiska gauleiter i vårt land, bör registret vara önskvärt,
Vilket öde som skulle lia drabbat de registrerade, därest vårt land ockuperats,
vittna ju dödsfabrikerna vältaligt örn. Men däremot bestrider jag bestämt,
herr talman, att några demokratiska och patriotiska intressen äro betjänta med
denna registrering. Tvärtom har i varje ockuperat land kommunisterna visat

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sig vara de beslutsammaste försvararna av den nationella frihetens och demokratiens
sak.

Det amförda är alldeles tillräckligt för att motivera kravet på en grundlig
upprensning, en grundlig nyorientering, en grundlig omprövning av domstolarnas
och polisens verksamhet, eli nytt betraktelsesätt kort och gott. Polisens
uppgift bör bli att hindra spioneri, inte att själv utöva detsamma. Den bör
tvingas att skydda lagen, inte själv kränka densamma.

Riksdagen har beslutat revidera 14 mom. 8 kap. strafflagen på grund av
uppfattningen att (fällda domar strida mot rättsmedvetandet och lagen fått en
tolkning, som inte var avsedd. Men tiden går, och människor sitta inspärrade
för förseelser som te sig ganska bagatellartade eller avtjäna straff som äro
orimligt långa i förhållande till brottets beskaffenhet. Borde det inte vara på
tiden, att revisionen nu blir klar, och att man på grundval därav tager upp
fällda domar till ny prövning? Finns det några skäl för att annat än i rena
undantagsfall fortsätta med hemligstämplandet? Borde man inte ta mer hänsyn
till människornas lidanden?

Det har tillsatts en parlamentarisk kommission för att undersöka en del hithörande
frågor. Jag vill hoppas, att det inte blir en ny teaterutredning ä la
den Hasselrotska örn nazipoliserna. Denna kommission har erhållit vidgade
direktiv. Man utestänger emellertid återigen kommunisterna. Jag vill inte uttala
mig örn övriga kandidaters lämplighet, men jag vill säga, att de flesta
av dem inte ha haft några närmare erfarenheter av lagrötan och polisgodtycket.
På detta område torde kommunisterna inneha en ojämförlig sakkunskap,
och vill man med denna kommission verkligen gå till grunden, skapa
klarhet och röja upp, då synes mig kommunistisk medverkan nödvändig. Men
vill man verkligen detta?

Jag frågar detta, när jag tar del av den medlidandekampanj, som igångsatts
för vår främste polischef under krigsåren, statsrådet Möller. MorgonTidningen
har till och med intervjuat flyktingar ■— dock inte de trakasserade
-— för att få intygat, vilken bra karl och hjärtegod människa herr Möller är.
Den medlidandekampanjen, där de av regeringens välvilja beroende kallas
fram i offenligheten, vittnar, tycker jag, bättre än något annat örn hur bedrövlig
hela saken är. Alla intyga herr Möllers hederlighet, och själv försäkrar
han, att han ingenting vetat örn. Herr Möller visste ju ingenting om syndikalistregistreringen
heller, och han har även tidigare klarat sig ur knipan genom
att avslöja sin ovetenhet. Låt oss tro, att han levat i okunnighet örn vad
som förevarit inom ett av de viktigaste områdena för hans ämbetsutövning.
Han har visserligen skapat en stor apparat för att utforska människornas avsikter
och handlingar och för att övervaka det svenska folket, men han vet
inte ens själv, vad det är för slags folk som satts på avgörande poster i denna
apparat. Jag undrar, örn inte en sådan oskuldsfull omedvetenhet örn vad som
försiggår inom det egna verksamhetsområdet är mer komprometterande än något
annat.

Herr talman, detta är min femtonde riksdag. Jag har under dessa gångna
år endast cn gång uppmanat en enskild minister att avgå. Det var i remissdebatten
1939, och jag upprepade det senare på försommaren, då jag uttryckte
den uppfattningen örn dåvarande utrikesministern, att han fört en utrikespolitik
som skulle dra oss ut i krig och äventyrligheter och att han därför
borde ge sig iväg, medan det ännu var tid. Statsministern solidariserade sig
då med sin utrikesminister och förklarade, att denne företrätt hela regeringens
mening. Detta hindrade dock inte, att statsministern några månader senare
fick byta utrikesminister av just det skäl som jag tryckte på. Nu måste jag
säga, att vad som inträffat inom statsrådet Möllers speciella gebit avslöjar en

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sådan inkompetens från statsrådets sida, att ett ministerskifte, såvida inte
en verklig upprensning ock en verklig regimförändring nu sker, borde, örn
man håller det ringaste på regeringsansvar och den ansvarige ministerns förpliktelser,
vara ofrånkomligt.

Det kan sagås, att samma anda gjort sig bred på andra områden. Fortfarande
jagas radikala fattiga arbetare från jordschaktningsarbeten vid försvaret,
fortfarande upprätthåller man den från nazismen inspirerade antikommunistlinjen
inom försvarsministerns verksamhetsområde, medan medvetna nazister
och tyskvänner befordras till de viktigaste nyckelposter inom försvaret.
Officiellt säger man sig vilja hålla efter s. k. ytterlighetsriktningar och jämställer
därmed kommunismen med den andliga farsot, den lära för krokodiler
i människohamn, som nazismen är. Men reellt tolererar och underlättar man
spridningen av nazismens människoifientliga idéer. Och ändå lär väl ingen tveka
örn att efter detta krig nazismen i alla civiliserade länder hommer att betraktas
såsom en kriminell och dårhusmässig företeelse.

Det vore för övrigt frestande att ett ögonblick stanna vid försvarsfrågan,
men jag avstår, då vi i en särskild motion skola närmare analysera problemet
och fixera vår uppfattning i de viktigaste aktuella försvarspolitiska frågorna.
Här skall blott påpekas, att fjärde huvudtiteln återigen erinrar örn ett av mig
förut omnämnt förhållande, att vi, våra försvarsmiljarder till trots, inte ens
ha handvapen för alla värnpliktiga, långt mindre för alla dem som man velat
båda upp till försvar i broschyren »Örn kriget kommer». Det skulle kosta
45 miljoner kronor att skaffa handvapen åt alla våra värnpliktiga, säger försvarsministern,
enär det skulle innebära, att man då kunde utrusta andra
trupper med automatvapen. Nåja, 45 miljoner kronor är mycket pengar, men
ur effektivitetssynpunkt vore de oändligt mycket bättre placerade på det sätt’
överbefälhavaren föreslagit än exempelvis i kryssarbyggen eller i uppsättandet
av ett bombflyg med s. k. självständiga uppgifter, en form av upprustning,
där ett litet land inte kan hävda sig. Vad jag skulle vilja säga är, att
ett folk i vapen är den främsta betingelsen för ett totalt och framgångsrikt
försvar. Den militära ledare som fruktar för alt sälla gevär i händerna på en
hederlig svensk arbetare är att hänföra lill de villkorliga fosterlandsförsvararna.

Jag skulle, innan jag sätter punkt, även vilja säga några ord örn utrikespolitiken.
Trontalet saknar det obligatoriska »Rikets förhållande till främmande
makter är gott». Det är också vår mening, att rikets förhållande till
främmande makter ej är gott. Piratdåden mot svenska fartyg och den folkrättsvidriga
tyska minspärren i väster ge oss bland annat en påminnelse
härom. Den utrikespolitik som förts har, såsom Aftontidningen påpekat, haft
tysk seger som arbetshypotes. Sverige har förut gjort den nazistiska krigföringen
stora och ensidiga tjänster såsom exporterande, transiterande och
transporterande hinterland. Trots sin neutralitetsskylt har den svenska utrikespolitiken
bäst kunnat uttryckas med termen »icke krigförande» till nazismens
förmån. Denna politik täckes inte av vad man tidigare inlade i begreppet
neutralitetspolitik. Jag tror, att detta krigs erfarenheter lia bekräftat
vad vi tidigare iframhållit, att neutraliteten i detta ords djupare mening inte
är en möjlig och realistisk politik och ännu mindre kan bli det i händelse av
ett tredje världskrig.

Folken i de förenade nationerna ha den uppfattningen, att vårt land köpt
sig favörer genom understöd åt Tyskland. Jag erinrar örn gallupundersökningen
i England häromdagen, när det visade sig, att på frågan, örn man ansåg
att Sverige skulle få vara med vid fredskonferensen, det endast var 5 procent
av de tillfrågade som gav ett jakande svar. För dagen betyder väl denna in -

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
ställning inte så mycket, men när kriget är slut och Sverige skall installera
sig i den nya värld, som formas av de förenade nationerna, kunna sådana
stämningar hos ifolken få katastrofala följder för vår framtid.

Därför finns det för dagen ingen angelägnare uppgift för svensk utrikespolitik
än att förbättra våra relationer till de förenade nationerna. Förmodligen är
det i känslan härav som utrikesministern begär pengar för att utge en populär
broschyr på engelska, franska och spanska språken i syfte att förklara den
svenska utrikespolitikens bevekelsegrunder under det andra världskriget. Taktfull
synes utrikesministern utgå från att en framställning på tyska språket
icke är nödvändig. Det påstås, att broschyren redan ligger färdigskriven, ett resultat
av flitigt »kompileringsarbete» i UD. Det kan ju även för riksdagen vara
av intresse att få klarlagt den svenska utrikespolitikens bevekelsegrunder, nu
sedan regeringens historiograf, långt efteråt, »kompilerat» vad statsråden vid
den och den tiden tro sig ha tänkt örn den eller den åtgärden. Skall man säga,
att »den iskalla egoismen» var vår bevekelsegrund? Eller kanske »den realistiska
inriktningen på att ta hänsyn till de ändrade kraftförhållandena», d. v. s.
till den förment starke, d. v. s. till nazi-Tyskland vid det skedet? Eller att vi
voro beredda att utan klagan inta vår plats i det nyordnade Europa, som det
hette i ett berömt ministertal den 1 maj 1941? Eller att det är oss likgiltigt,
vilken av parterna som segrar i kriget? Eller att det blev billigare att utlämna
desertörer? Eller att transito tågen inte störde oss, därför att de skulle gå på
natten? Eller, såsom en socialdemokratisk chefredaktör och riksdagsman skrev
midsommarhelgen 1941: Inga medlidandets tårar skola fällas för Sovjetunionen
. . . det har sig självt att skylla.

Jag säger detta för att uttrycka mina tvivel, huruvida en sådan enkel gest
som 15 000 kr. till en broschyr kan förbättra Sveriges ställning visavi de förenade
nationerna. När man i höstas upplevt regeringspressens framställningar
angående transiteringsbeslutets tillkomst, vilka i den socialdemokratiska pressen
befriade socialdemokratien från allt ansvar och i den övriga pressen lade
huvudansvaret på socialdemokratien, inser man hur hopplös uppgiften egentligen
är. Kunde den svenska utrikespolitikens anseende upprättas för 15 000
kr. vore det dock väl använda pengar.

Yi tro emellertid inte, att saken är så enkel eller att det hela överhuvud taget
är en broschyrfråga. Vi tro uppriktigt sagt, att det bästa bidraget vår utrikesminister
kunde ge till återupprättandet av den svenska politikens anseende hos
de förenade nationerna vore att ge sig i väg. Solvalla finns ju kvar -— där är
det mindre riskabelt att hålla på fel häst.

Svensk utrikespolitik har under kriget påverkats av rädslan för Tyskland
och det gamla rysshatet. Nu varken lockar eller skrämmer Tyskland längre.
Nu är reaktionens förhoppning att den sista uppgörelsen skall bli mellan Sovjetunionen
och västmakterna. Man spekulerar i en beständig motsättning, ja
fiendskap mellan dessa makter. Jag tror, att ett framtida vänskapligt samarbete
mellan Sovjetunionen och västmakterna är betingelsen för en varaktig
fred. Detta måste vara ett svenskt intresse. Det ger liksom en anvisning örn
vad Sverige bör betrakta som viktigt för fredens sak.

En idé. som inspirerats av perspektivet rysk-anglosaxiska motsättningar, är,
att Norden bör sammansluta sig som ett enda block med neutraliteten som ledstjärna.
Jag tror inte på ett nordiskt neutralitetsblock, men diiremot tror jag
på nordiskt samarbete på många, områden. Ett »nordiskt neutralitetsblock»
vöre inte bara en farlig illusion, vilket bevisats under detta krig, utan också
ett hinder för en varaktig fred. Sammanfattar jag alltså mitt resonemang,
kommer jag till den slutsatsen, att vår utrikespolitik nu bör inriktas på att
avgörande förbättra Sveriges relationer till de förenade nationerna, effektivt

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
understödja de norska och danska folken, öppna fönstren österut och åstadkomma
en verklig förbättring av Sveriges förhållande till den socialistiska
stormakten i öster.

Till slut. Man Inar i en del tidningar begärt besked av oss i denna remissdebatt
om våra avsikter. Jag har försökt ge detta besked i dagens huvudfrågor.
Jag hoppas, att många i denna kammare i en del punkter åtminstone inte
ha något väsentligt att invända. Man har i någon tidning antytt, att vår
spekulation är att skärpa den kris,, som på samhällslivets olika områden måste
följa i spåren på detta krig. När vi betona, att den viktigaste maktfaktorn
för att påverka de politiska avgörandena ligger utanför riksdagen, måste vara
folket självt, så omtolkas detta behändigt som ett avslöjande av hemliga förhoppningar
om ett gatans parlament, som skall sätta den av folket valda riksdagen
ur funktion. Jag vill till detta säga, vad som underströks på vår partikongress
i juni månad föregående år: vi önska en fredlig utveckling. Sveriges
arbetande folk önskar en fredlig utveckling. Vi vilja använda varje möjlighet
att befrämja en sådan. Vi se i den svenska arbetarrörelsens ef terkrig sprog ram,
i arbetarrörelsens parlamentariska positioner, i arbetarklassens organisatoriska
resurser viktiga betingelser för att främja en sådan utveckling. Men vi ha
inte uppgett vårt mål, att skapa ett socialistiskt Sverige, och Ani komma inte
att avstå från kampen för detta mål, icke för något hot, inte för några åtgärder,
som arbetarklassens motståndare behaga tillgripa. Ytterst blir det
deras åtgärder, som bestämma den svenska arbetarklassens och det kommunistiska
partiets taktik.

Så mycket kan sägas: det ges ingen återvändo till det gamla. Europa ligger
i stöpsleven, och även Sverige är en del av Europa. Vi ha kanske undgått
kriget, det veta Ani visserligen inte säkert ännu, men vi undgå inte påverkan av
de revolutionerande förändringar, som nu mogna fram överallt. Arbetarklassen,
som nu träder fram i de framstegs villigas spets, fordrar ledningen, när
det gäller utformningen av nationernas öden. Den kan inte tolerera några
försök att stryka över och låta det gamla vara glömt. Dess mening är
att skapa en bättre värld, utan kriser, massarbetslöshet, massnöd och krig.
Den innebörden lia SAmriges arbetare givit arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Det är också i syfte att betjäna detta som vårt lands arbetare invalt en
stor majoritet i Sveriges riksdag.

Herr Vougt erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Det är givet-vis omöjligt för mig att på de få minuter, som stå till buds
för en replik, beröra mer än några punkter i herr Hagbergs anförande. Det är
framför allt en punkt, som jag tycker det Iean vara anledning taga upp redan nu.

Herr Hagberg berörde frågan, huruvida man hade bort bereda det kommunistiska
partiet plats i riksdagens utskott utöver de suppleantplatser, som
tillkomma partiet vid en proportionell fördelning. Efter de mångå strider,
som utkämpats mellan socialdemokraterna och kommunisterna under alla de
ar, vi ha haft ett kommunistiskt parti här i landet, verkar det bra egendomligt,
att kommunisterna nu vilja betrakta det som nästan självklart, att \’i
skulle avhända oss vår majoritet, som vi kunna taga ut i en av kamrarna, för
att giva en plats åt kommunistisk representation i utskotten. Till belysning
av den ostadighet, som alltjämt präglar kommunisterna, skall jag be att få
erinra örn några yttranden av herr Hagberg. Han yttrade alldeles nyss, att
kommunisterna önskade en fredlig utveckling, och jag är öAmrtygad örn att
kammaren mycket uppmärksamt lyssnade på hans deklarationer därvidlag.
Men hur stämmer nu detta, herr Hagberg, överens med det svenska kommunistiska
partiets tidigare program? Vad veta vi örn det kommunistiska partiets

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
program i morgon? Han sade, att denna regering är oförmögen att genomföra
arbetarklassens efterkrigsprogram. Det ha vi verkligen icke väntat oss av
denna regering. Han tilläde, att det kommunistiska partiet för sin del gått
till val på efterkrigsprogrammet och segrat på detta. När efterkrigsprogrammet
var nytt, så betecknades det av herr Linderot som ett försök till halshuggning
av kapitalismens skugga. På det viset skifta kommunisternas ståndpunkter.

Herr Hagberg i Luleå, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle
anförde: Herr talman! Herr Vougt erinrade örn striderna mellan socialdemokrater
och kommunister. Det är obestridligt, att sådana strider förekommit,
men fördes det icke strid också mellan den uppstigande socialdemokratien och
det dåtida borgerliga Sverige? Det var en mycket hårdare strid än de strider,
som forts mellan arbetarpartierna. Han säger, att han vet ingenting örn kommunismens
program av i morgon. Vi ha ett program. Det finns att köpa på
Arbetarkulturs förlag. Det är ett program, som icke bara skrivits för dagen
utan också för morgondagen.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle,
och yttrade: Jag ber, herr talman, bara få säga till herr Hagberg, att
jag icke ändrat min uppfattning örn kommunismen. Att jag icke sökt förhindra
en gång valda kommunistiska riksdagsmän att utnyttja den rätt, riksdagsordningen
ger dem, betyder ingalunda att högern gjort en frontförändring.
I övrigt kan jag tillägga, herr Hagberg, att den diskuterade broschyren,
som kostar 15 000 kronor, väl också lär innehålla ett litet avsnitt örn den tid,
då Stalin och Hitler voro vänner och då de svenska kommunisterna återfunnos
på en helt annan linje än i dag.

Herr Vougt, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag hade själv tänkt föreslå, att herr Hagberg och jag gemensamt
skulle läsa det kapitel, som herr Skoglund nyss syftade på. Jag hoppas,
att det blir en svensk upplaga av broschyren.

Jag har icke begärt ordet för att säga detta utan för att framhålla, att det
måste vara orimligt att göra jämförelser med vad som skedde på den tid, då
socialdemokraterna fingo in några representanter i denna kammare med Branting
i spetsen, och då de borgerliga, som voro mindre splittrade än nu, kunde
disponera över sina utskottsplatser utan att äventyra att förlora majoriteten.
Man bär startat en kampanj mot oss och överhopat oss med orimliga förebråelser.
Saken är för övrigt den, att vi icke ett ögonblick reflekterat på att giva
det kommunistiska partiet en starkare representation i de ständiga utskotten
än partiet har rätt till. Det beror helt enkelt därpå att vi icke lita på Sveriges
kommunistiska parti. Det kan kanske i dag och i morgon i stort sett stödja
den socialdemokratiska politiken, men i dagens situation präglas det kommunistiska
partiets handlingssätt mer av önskan att driva demagogisk agitation
än av önskan att söka praktiska och sakliga lösningar. Och var det kommunistiska
partiet kommer att stå i morgon och i övermorgon veta vi icke.

Herr Hagberg i Luleå erhöll jämväl på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av herr Skoglunds anförande.
Jag har icke beskyllt honom för att ha ändrat uppfattning. Det skulle
nämligen förutsätta, att jag hade en helt annan mening om herr Skoglunds
rörlighet än den jag har. Jag bara konstaterade, att han att döma av vad som

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hittills förekommit tycks lia börjat ändra sin politik, och det tycker jag är
väsentligt. Han sade, att denna broschyr borde innehålla ett kapitel om Sveriges
uppfattning av pakten mellan Sovjet-Unionen och Tyskland. Är det den
missuppfattning av den praktiska innebörden därav, som under en stor del av
detta krig fick bestämma den svenska utrikespolitiken, som skall nedskrivas*
i ett sådant kapitel?

Jag förstår väl, att herr Vougt hyser misstro mot oss. Jag måste erkänna,
att jag icke heller har något överdrivet förtroende till herr Vougt, så vi
kunna väl taga varandra i hand. Men det borde väl icke hindra oss att samarbeta
i frågor, där det verkligen föreligger ett gemensamt intresse för hela
den svenska arbetarklassen.

Härefter anförde:

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! För sjätte gången
samlas nu riksdagen under pågående världskrig, och ännu kan ingen med
säkerhet skönja, när kriget kommer att sluta. För vårt lands vidkommande
råder emellertid alltjämt fred, och vi lia lyckats — visserligen inte utan vissa
påfrestningar •— värja vår neutralitet och vår självbestämningsrätt som fri
nation. I den man förtjänsten härför tillkommer regeringens strävanden, är
jag förvissad örn att den haft och fortfarande har den ojämförligt övervägande
delen av svenska folkets stöd och förtroende. Och, vill jag tillägga, dess tacksamhet.

Det vill emellertid ''synas, som örn tacksamheten för freden inte alldeles förmått
tränga igenom folkets medvetande på så sätt, att man i sitt praktiska
tänkande och handlande är villig att uppskatta de oerhörda förmåner, freden
berett oss jämfört med de i kriget indragna folken. Visserligen har vårt folk
utan knot underkastat sig de ekonomiska och personliga offer, som försvaret
och beredskapens uppehållande vållat oss, men på senare tiden har man dock
märkt en tendens till trötthet på de eftergifter, som krigs förhållandena fört
med sig i avseende på levnadsstandardens upprätthållande. Från skilda håll
framträda allt högljuddare anspråk på en återgång redan nu till vad som
före krigsutbrottet ansågs för normala förhållanden.

Att det inte varit möjligt att under krigsåren förhindra en levnadskostnadsstegring,
som för vissa kategorier av befolkningen måst kännas betungande,
är visserligen sant. Men å andra sidan har dock folkförsörjningen under
dessa krigsår totaliter varit betydligt bättre än under förra världskriget. I
stort sett måste vi väl alla erkänna, att vi lyckats komma genom dessa år
under relativt drägliga förhållanden i skilda avseenden.

Gör man en jämförelse med vad som måst genomlidas av folken runt örn i
vår förhärjade världsdel, där krigsbranden fört med sig död, husvillhet och
hunger även för den inte direkt stridande befolkningen, så måste man ju komma
till den övertygelsen, att vi här i landet borde känna en gränslös tacksamhet
för den stora förmån vårt folk fått njuta i fredens hägn. Man borde kunna
begära, att då de krigförande och härtagna folken trots allt elände och
alla umbäranden dock visat sig mäktiga att hålla ut till krigets slut, så borde
väl vi, som ha det så oändligt mycket bättre, kunna hålla ut den tid, som
är kvar tills freden inbryter. Men i stället tycks man på en del håll resonera
som så: vad angår det oss, vad som sker därutanför? De i kriget indragna
folken ha sina bekymmer, vi ha våra. Och eftersom vi ha fred här i landet,
så låt oss ordna det så som om kriget inte vidare anginge oss och inte kunde
påverka våra inre förhållanden.

Jag skall här inte uppta någon mera ingående diskussion örn hållbarheten

Onsdagen den 17 januari 1945 fm

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
i de skäl, som förebringas från håll där man anser, att ett uppgivande av den
sedan 1942 av statsmakterna intagna ståndpunkten ifråga örn vår ekonomiska
politik bör ske. Huvudtesen på den kanten är ju denna, att eftersom en del
företag-are — trots alla ordinarie och konjunkturskatter — kunnat göra sig
goda inkomster även under dessa krigsår, så måste det finnas'' en marginal
mellan företagarnas inkomster och löneutgifterna till arbetare och anställda, vilken
tillåter en lönejustering uppåt utan att varor och tjänster fördyras. Detta
påstås gälla både på statens och det enskilda näringslivets områden. Jag
förmodar, att någon talare senare här i dag kommer att med mera sakkunskap
än den jag besitter, yttra sig örn dessa möjligheter. Men vad jag dock ville
tillåta mig säga, är detta: hur man än vänder på saken, så kvarstår risken,
att ett brytande av lönestoppet, då det gäller arbetsmarknaden i stort, har alla
utsikter att medföra en ytterligare inflation, som kan leda till penningvärdets
ruinerande.

Jag uppehöll mig särskilt vid denna sida av saken, då vi här under höstriksdagen
diskuterade då föreliggande förslag till mindre lönehöjningar för
de sämst ställda statstjänstemannen. Jag uttalade då — oavsett det berättigade
i denna lönejustering — mina farhågor för att såsom frågan då lagts upp
man riskerade att slå en bräsch i pris- och lönestoppets fördämningar. Jag
skall inte nu yttra mig om i vad mån dessa mina farhågor besannats med hänsyn
till dagens läge på arbetsmarknadens område. Men jag kan inte underlåta
att här i dag ytterligare understryka de synpunkter, som jag då framförde
i denna sak.

Vad blir resultatet, örn de nu igångsatta lönestriderna på arbetsmarknaden
leda till en inflation, liknande den under förra världskriget? Det var visserligen
ganska trivsamt då, så länge löner och inkomster bara gingo uppåt och
människorna hade gott örn pengar. Men så småningom visade det sig, att det
inte var så roligt längre att ha mycket pengar att röra sig med, ty en vacker
dag hade varor och tjänster hunnit upp i sådant prisläge, att inkomsterna
inte längre förslogo att täcka utgifterna. Det hela slutade med att alla —
utom en del framsynta jobbare — förlorade på ruljangsen, inte minst de
sämst ställda och arbetarna. Men de allra minsta här i landet, de allra sämst
ställda, pensionärer och småsparare, hade ännu mindre skäl att rosa marknaden.
För dem var ju i själva verket historien liktydig med rån. De hade ingen
möjlighet att deltaga i firandet av inflationens offerhögtider. De fingo i
stället själva offras för de andras framåtanda.

Är nu ett upprepande av denna politik från förra världskriget eftersträvansvärt
i detta krigs sista skede? Är det i småfolkets och de löneanställdas
intresse att rekommendera en sådan politik? Ingen ansvarskännande medborgare
kan gärna påstå detta.

Jag har, herr talman, först velat uppehålla mig vid denna sak i dag, emedan
jag anser, att den är så pass betydelsefull för hela vårt finansiella läge,
att den i eminent grad är avgörande för hur de ekonomiska problemen under
de närmaste åren skola kunna lösas på ett för hela folket rimligt sätt. Och
nu framställer sig don frågan: vad kan regeringen göra för att begränsa eller
förhindra den utveckling, som nu är på väg att leda till raserande av de
åtgärder, vilka statsmakterna med finansministern i spetsen fastslagit såsom
nödvändiga till skydd mot den påträngande inflationen? Herr finansministern
har i statsverkspropositionen uttalat, att han i stort fortfarande fasthåller vid
löne- och prisstoppet som en given sak, och jag förmodar, att hela regeringen
är överens med honom på denna punkt. Men kommer detta att lyckas, därest
de nu pågående lönestriderna på arbetsmarknaden få föra sitt fria spel utan
att regeringen på ett allvarligare sätt jin hittills gör sitt inflytande gällande?

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det är på denna fråga, som jag gärna skulle vilja ha ett svar från regeringsbänken.

Alla torde visserligen vara ense därom, att ett regeringsingripande av tvingande
karaktär ingalunda är önskvärt, därest det visar sig möjligt att finna
andra utvägar att bilägga tvisterna. Herr Vougt antydde, att man borde sammankalla
en rundabordskonferens för att arbetare och arbetsgivare skulle komma
till tals med varandra. Det är möjligt, att en sådan konferens skulle kunna
få en ganska stor betydelse, men man frågar sig kanhända, varför i så fall
icke regeringen redan tidigare sökt få till stånd en sådan konferens. I varje
fall kan man icke komma ifrån, att omfattande lönekonflikter av långvarig
karaktär i nuvarande försörjningsläge och med de risker ur skilda synpunkter,
som desamma innebära, icke gärna kunna få förekomma. Från regeringsbänken
har en gång tidigare i en brydsam situation — 1941 då frågan om sockerbetsodlingen
var före — förklarats, att samhällssolidariteten kunde kräva, att
samhällsauktoriteten finge tillgripas. Då voro vi ändå i ett mindre bekymmersamt
läge än nu. Vårt folks stora flertal torde i detta nu spörja, örn regeringen
står till svars med att låta lönekonflikter, frambesvurna av en politiskt oansvarig
minoritetsgrupp, ha sin gång, då därigenom samhällets vitala intressen
sättas på spel. Det måste väl ändå finnas någon gräns för rätten att i en
brydsam situation på detta sätt sabotera samhällssolidariteten.

Den närmaste tiden tecknar sig oavsett dessa extra bekymmer icke vidare
ljus då det gäller våra försörjningsproblem. Avstängningen utåt på handelns
område och den hotande bränslebristen äro i och för sig ting som kunna ge anledning
till oro. Därtill har de senaste dagarna kommit ytterligare intrång
från ett av de krigförande länderna på de fiskevatten, där våra västkustfiskare
hoppades kunna hämta välbehövlig förtjänst och även öka tillgången på
livsmedel åt folkhushållet. Från såväl denna fiskarebefolknings sida som
även vårt folk i övrigt står nu hoppet till att regeringen gör allt vad som göras
kan för att häva detta intrång. Tyskland borde knappast ha anledning
att på detta sätt ytterligare försvåra västkustfiskarenas näringsfång, vilket
hittills bedrivits med smärtsamma förluster av liv och egendom. Jag instämmer
i den hyllning åt våra modiga västkustfiskare, som från ett par föregående
talare här i dag kommit till uttryck.

Det är möjligt, att viljan till samförstånd och tålamodet att hålla ut underkrigstidens
återstående besvärligheter är ännu mera nödvändig än hittills. Det
vill synas som örn vi litet var hade alldeles för tidigt räknat med fredsinbrottet
och därav följande normala förhållanden och — jag vill tillägga — räknat
med de normala förhållandenas underbara förmåga att omedelbart lägga allt
till rätta. Men det är nog anledning att hålla klart för oss, att i och med att
det blir fred i världen lär det ingalunda bli ro i världen. Det föreliggande
budgetförslaget ger oss en allvarlig tankeställare i detta hänseende, om man
med eftertanke studerar det.

Vid första påseendet hajade man ju nästan till av glädje. Var det möjligt,
att vi för nästa budgetår kunde komma ifrån den lånebudget för beredskapen,
som vi under de senaste åren fått dragas med och vilken förkovrat vår statsskuld
till bortåt tolv miljarder? Var det möjligt att utan nya skatter få in
i en balanserad budget alla övriga utgifter jämte beredskapen? Jo, detta var
möjligt, eftersom herr Wigforss räknat med slut på kriget frampå eftersommaren
i år. För resten bör det nog taga slut tidigare, om beräkningarna skola
hålla, ty efterdyningarna av beredskapen torde nog sluka de 260 miljonerna.
För min del hoppas jag innerligt, att finansministern på denna punkt skall
bli sannspådd eller att kriget skall taga slut så hastigt som möjligt. Jag vill
på intet sätt häckla honom för att han lagt upp budgetförslaget som han gjort.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.'':
Men det finnes ju ingen glädje, som varar beständigt. Herr Wigforss nödgas
ju själv strax upplysa om, att örn kriget icke tar slut på »föreskriven tid»,
så blir det att till våren räkna örn förslaget. Dessutom får man i olika vändningar
en provkarta på möjligheter, som kunna tänkas inträffa och vilka i den
eller den situationen påkalla statsmakternas ingripande för balanserande av
budgeten. Allting kan tydligen inträffa — även det mest oförutsedda — och
hela budgetförslaget är i själva verket ett räkneexempel, för vilket facit först
senare kan tillhandahållas. Det är för övrigt oavsett krigets slut och beredskapskostnaderna
vissa beräkningar, som ge anledning till funderingar över
hur »balanserandet» kommer att lyckas. Men för dagen är det icke heller anledning
att gå in i kritik av dessa, eftersom ju, ingen kan med någon vidare
säkerhet bedöma, hur framtiden kommer att te sig.

Då jag nyss sade, att budgetförslaget kunde giva anledning till en allvarlig
tankeställare, avsåg jag därmed främst det perspektiv, som detsamma ställer
för övergångsåren efter fredsslutet. För nästa budgetår och så länge kriget
i Europa pågår är det väl ingen här i landet som på allvar räknat med
någon skattesänkning. Men efter krigets slut, hur blir det då? Jo, menar
man, när beredskapen upphör, så ha vi ju 260 miljoner att röra oss med och
få alltså pengar till icke blott en balanserad budget utan också till sociala reformer
och andra utgifter, som kunna uppkomma och som ej kunna undanskjutas.

Ja, visserligen, allt under förutsättning att folkets skattekraft är tillräcklig
för att bära alla våra nuvarande skatter oförändrade. Man skall ju icke,, i
onödan hänge sig åt pessimistiska funderingar; men är det i själva verket någon
som tror, att vårt folk är inställt på att i det långa loppet bära de nuvarande
tunga skattebördorna? Är det någon som tror, att varu- och omsättningsskatterna
betraktas som permanenta skatter eller att, värnskatten i längden
kan uppehållas vid nuvarande höjd? För min del vågar jag icke räkna
med detta, även örn herr Myrdal påstår, att vårt folk ännu har skattereserver,
som utan tvekan kunna tillgripas. Och herr Vougts i dag gjorda spekulationer
om högre skatter eller tvångsupplåning som en sista utväg att klara upp den
statsfinansiella situationen kan jag icke sätta mitt hopp till.

Nu vet jag väl, att herr finansministern kommer att svara — om han nu
anser det värt att svara — såsom han gjorde i radioanförandet härom kvällen:
Vad skall man göra åt detta? Det är icke bara han som år man örn att
taga ut skatter. Envar departementschef är lika man som han att få sitt förslag
igenom. Och för resten: riksdagen har ju i sista hand beslutat örn alla
skatterna. Detta är också riktigt. Men det tillkommer,väl ändock regeringen
att i första hand bedöma vad vi orka eller icke orka, då det gäller skatteläggningen.
Jag tror, att skattedragarna och vårt folk överhuvud taget skulle
vara intresserade av att få en något klarare bild av det statsfinansiella, läget
under de närmaste åren framöver än den, som nu tillhandahålles av finansministern.

Då det onekligen är femårsplanens försvarsutgifter, som valla den största
förskjutningen uppåt i skatteläget även efter krigets slut, är det måhända förmätet
att vänta sig några skattelättnader under de närmaste övergångsåren.
Men även örn det kan sägas, att vårt folk enigt och utan knot hittills burit
alla med försvaret förenade offer, så måste det dock i sanningens namn konstateras,
att man i skilda lager av vart folk pa djupet ställer sig en trevande fråga,
örn försvarets fredskostnader verkligen behöva röra sig örn sådana belopp
som femårsplanen skisserar.

Här skall i detta sammanhang icke kverulera.s över ett och annat, som under
de närmast gångna åren kommit till synes i fråga örn de ekonomiska handha -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vändelia av försvarsmedlen. Det lär ju finnas en underrättelsetjänst, som måhända
sörjer för att försvarsministern vet hur landet ligger. Men då herr
Sköld i sin redogörelse för fjärde huvudtiteln låter oss veta, att det på detta
område blivit allt bättre och bättre på senare tiden, och att han därvidlag haft
god hjälp av kris- och sakrevisionerna, känner man sig ändå icke riktigt övertygad
om att besparingsarbetet gått så synnerligen på djupet. Det fordras
ännu mycket i praktiken omsatt förnuftigt handlande från vissa vederbörandes
sida, innan svenska folket kan övertygas om att allt här är väl beställt.
För försvarets egen skull må man hoppas, att de utlovade fortsatta besparingsåtgärderna
på allt sätt effektueras. Den tendens till ökning av femårsplanens
utgifter, som ännu kan iakttagas, måste rätt snart förbytas i motsatsen.

Herr talman! Jag tänker i huvudsak begränsa mitt anförande till vad jag
nu sagt och skall endast med några få ord vidröra jordbrukets förhållanden.
Jag skall icke klaga på prisläget på produkterna eller begära »löneförhöjning»
för jordbrukarnas del, så länge löne- och prisstoppet håller. Men då man ej
sällan fran visst hall får veta, att jordbrukarna nu rent av skulle vara överkompenserade
i förhållande till andra grupper, så vill jag bara framhålla,
att den bondejordbrukare, som nu måste anlita lejd arbetskraft — örn han nu
får någon — och betala de löner som krävas, har en ingalunda avundsvärd
lott.

När herr Hagberg nyss i dag friade till bönderna och sade, att kommunisterna
eller arbetarna — mellan vilka han tydligen sätter likhetstecken — äro
det enda parti som kan hjälpa bönderna, tänkte jag just fråga, hur man vill
ordna detta samarbete. Hur skola med ständigt höjda löner på olika områden,
och naturligtvis då även för jordbrukets arbetare, jordbrukarna i fortsättningen
kunna klara situationen?

I många fall nödgas jordbrukaren nu sälja sin gård till någon kapitalstark
köpare, som finner penningplacering i jord eller skog säkrare än i statens obligationer
och som för ögonblicket icke frågar efter, örn jordbruk bär sig eller ej.
Förhållandena på detta område äro olidliga, och flykten från jordbruket fortsätter.
^ Frågan örn byggnadskostnaderna vid jordbruket är likaledes en sak,
som måste inge den största oro för framtiden. Den håller ju alltjämt på att
utredas, men vad blir resultatet? Staten torde väl knappast kunna taga hand
örn all byggnadsverksamhet här i landet, och jordbrukarna kunna icke gärna
med nuvarande prisläge på byggenskapen bära kostnaderna.

Vad sorn också i icke ringa grad oroar många utav vårt lands jordbrukare
är den nu igångsatta fastighetstaxeringen, vilken synes utmynna i en väsentligt
ökad »förmögenhet», som i själva verket icke är något annat än ökad beskattning
å jord och skog. Inför eventuellt sjunkande konjunkturer kan denna
ökade beskattning bli ganska allvarlig och leda till än ytterligare lust att försälja
fastigheterna medan det är tid. Häråt är väl nu ingenting att göra, så
länge den fastställda taxcringsperioden räcker, men jag har ej kunnat underlåta
att peka på saken i samband med jordbruksnäringens förhållanden.

Till sist vill jag, herr talman, å folkpartiets vägnar förklara, att de uttryck
för fortsatt samförstånd, som vid riksdagens öppnande gjorde sig hörbara,
utan tvekan omfattas av vårt parti. Härvid förutsättes emellertid, att man
från alla de medverkan des sida vill förstå vad en samlingsregering kräver av
eftergifter av rent partipolitisk karaktär. Under den nyligen avslutade höstriksdagen
förekommo vissa antydningar från regeringsbänken, som tycktes
vittna om att samförståndstanken var på upphällningen. Kanske var detta
som så mycket annat under dessa krigsår en konjunkturmässig attityd, som nu
på grund av krigshändelsernas gång tills vidare skjutits undan. För min del
har jag alltid hyst den uppfattningen -— vilken jag också framförde under

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (''Foris.)
höstriksdagen — att ett nedbrytande av samlingsregeringen före krigsslutet
skulle vara olyckligt. Jag har till och med haft den meningen tidigare, att
ett uppbrott omedelbart efter freden knappast vore något att stå efter ur laudets
synpunkt. Ty personligen bär jag ej kunnat undgå den känslan att vad
som möter efter fredens inträdande kan medföra lika stora påfrestningar som
krigsårens då det gäller vårt folks framtida öde. Åtskilligt synes emellertid
nu tyda på, icke blott att tanken på en fortsatt samverkan efter det europeiska
krigets slut är på skilda håll uppgiven utan även, som jag nyss omnämnt, att
tanken på fortsättning så länge kriget pågår på visst håll icke är vidare djupt
rotad. Skulle det förhålla sig så, att man på den kanten endast ämnar avvakta
ett lämpligt tillfälle att bryta samverkan, skulle det vara värdefullt att detta
redan nu utsädes. Folkpartiet hoppas emellertid, att hela folkets intressen i
denna allvarliga tid måtte gå före alla partipolitiska synpunkter, detta så
mycket hellre som partiets allmänna inställning alltid syftat till att åvägabringa
förståelse mellan skilda meningsriktningar.

Med detta har jag, herr talman, velat framföra de i viss mån kritiska synpunkter.
som i sak kunna fogas till vissa delar av den föreliggande statsverkspropositionen
vid remissen till utskottet. Att den sedan innehåller en hel
del som är förtjänt av beröm är jag gärna villig att erkänna. Men det är ju
så. att om man söker avlyssna de stämningar som röra sig bland vårt folk i
fråga örn de politiska spörsmålen — och det säges ju vara vår uppgift som
riksdagsledamöter -— så blir det icke berömmelsen över regeringens handlingar
som kommer i förgrunden. Det är på de områden, där »skon klämmer»,
som synpunkterna komma fram. Sådant är mänskligt och naturligt i en tung
och bekymmersam tid.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Återigen samlas den svenska riksdagen,
och kriget pågår alltjämt. Hoppet att det skulle taga slut under fjolåret
har tyvärr ej infriats. Den militära händelseutvecklingen ger ej heller
starkare stöd för uppfattningen, att krigets slut är att förvänta under den
allra närmaste framtiden. Vårt utrikespolitiska läge är därför allvarligt och
kan bli ännu allvarligare under krigets sista skede. Ju mera vi närma oss
krigets slut desto mera desperat synes krigföringen bliva. Vi äro därför nödsakade
att även i fortsättningen iakttaga stark vaksamhet på olika områden.
Vår militära beredskap bör anpassas efter de skiftningar i det utrikespolitiska
läget som tid efter annan kunna inträda.

Mot bakgrunden av det allvarliga utrikespolitiska läge, som vi befunnit oss
i under hela den tid kriget rasat och som alltjämt är lika allvarligt, inger det
bekymmer, att många svenskar, däribland personer på rätt framskjutna platser,
gått främmande makters ärenden. Sådana fall ha inträffat ofta, alldeles
för ofta. För närvarande tilldrager sig ett dylikt fall stor och berättigad uppmärksamhet.
När personer på höga poster i samhället göra sig skyldiga till
dylika allvarliga brott mot rikets säkerhet — vilka brott i värsta fall skulle
kunna sätta vårt lands tillvaro som fri och självständig stat på spel — kan jag
ej undgå att göra den reflexionen, att de straffsatser, som gälla för dylika
brott, äro för låga. En väsentlig skärpning av dessa straffsatser torde vara
det enda som avskräcker från dylik verksamhet. Vi måste även så långt som
möjligt söka förebygga, afl sådana personer som jag redan talat örn erhålla
anställning inom den svenska statsförvaltningen och därigenom få tillgång
till materia] för sin landsförrädiska verksamhet.

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. nr. (Forts.)

Under den tid världskriget pågått har budgeten år efter år måst förbli obalanserad.
statens ordinarie inkomster lia icke på långt när förmått att täcka
de stora utgifter, som ha blivit nödvändiga på grund av kriget och krigsförhållandena.
Bristen har måst täckas genom lån. På så sätt har statsskulden
ökats i en omfattning, som måste ingiva oro. Jag har vid de närmast föregående
årens remissdebatter tillåtit mig ge uttryck åt de bekymmer jag hyst
över statsskuldens snabba och stora tillväxt och likaså framhållit önskvärdheten
av att statsbudgeten så fort ske kan åter balanseras. Den budget finansministern
i år presenterat för riksdagen har faktiskt blivit balanserad, och
detta hälsar jag givetvis i och för sig med tillfredsställelse. Men tillfredsställelsen
grumlas av det faktum, att balanseringen tills vidare endast
är av formell natur. Vid budgetens uppgörande har finansministern utgått
ifrån vissa antaganden örn den politiska utvecklingen i världen och örn
tidpunkten för ett blivande vapenstillestånd, varom man inte vet huruvida
de komma att motsvaras av verkligheten eller icke. Jag vill emellertid uttrycka
den förhoppningen att utvecklingen måtte gå i sådan riktning, att förutsättningar
kunna skapas för en balansering av budgeten även i verkligheten.
Finansministern är emellertid själv tveksam örn den saken, och jag förstår
honom väl, men jag är tacksam för att han velat våga ett försök att redan för
nästkommande budgetår bringa budgeten i balans.

Även örn det i praktiken inte skulle lyckas att åstadkomma balans i budgeten
för det kommande året, måste dock strävanden att få en sådan till stånd
medföra goda psykologiska verkningar. De utgöra onekligen en god tankeställare
för både civila och militära myndigheter och måste hos dem inskärpa
vikten av en god hushållning med de statsmedel som ställas till deras förfogande.
När möjligheterna för en balansering av budgeten under vissa förutsättningar
synas ligga inom räckhåll, måste de förvaltande myndigheterna
ännu starkare än vanligt känna sitt ansvar för en god hushållning och se till
att inga onödiga utgifter göras. Särskilt måste detta vara fallet beträffande
de militära myndigheterna. När jag särskilt nämner dessa gör jag det inte
därför att jag skulle hysa någon misstro mot deras förmåga eller vilja att använda
de anslagna medlen så att de åstadkomma största möjliga effektivitet
för försvaret i dess helhet, utan därför att försvaret drar så stora kostnader i
förhållande till vår nationalinkomst. För den skull är en rationell hushållning
med medlen på detta område av väsentlig betydelse. Yi ha icke råd att låta
de anslagna medlen förbrukas på ett mindra ändamålsenligt sätt.

Även för riksdagen själv måste strävandena till balansering av budgeten ge
anledning till allvarlig eftertanke. Under krigsåren har an slagsprövningen
ofta, av skäl som krisförhållandena givit upphov till, blivit mindre sträng än
under normala, fredliga tider. När en återgång till en balanserad budget
ställes i utsikt, måste det vara angeläget för riksdagen att noga pröva varje
anslagskrav så att den icke genom ökning av statens utgifter omöjliggör balanseringen.

Skattetrycket i vårt land har nu nått en sådan grad, att det stora flertalet
medborgare säkerligen med glädje skulle hälsa varje möjlighet till lättande
därav. Finansministern har emellertid icke uttalat sig örn denna fråga i statsverkspropositionen
och har överhuvud taget inte givit något besked om beskattningens
storleksordning under det kommande budgetåret. Men man gör nog
klokt i att inställa sig på att någon sänkning av de höga skatterna icke blir
möjlig. Även om utgifterna för den militära beredskapen, såsom finansministern
förutsätter, skulle bortfalla före den 1 oktober detta år, kommer budgetläget
att bli så ansträngt att en skattesänkning säkerligen måste hänföras till
de fromma önskningarnas område. Även örn vår militära beredskap kan av -

Onsdagen den 17 januari 1945 fin.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vecklas omedelbart efter ett vapenstillestånd — vilket skulle vara önskvärt
men knappast torde kunna realiseras — kunna våra krisutgifter i övrigt endast
successivt minskas. Dessutom torde sannolikt övergången från krigs- till
fredshushållning inom näringslivet komma att ställa betydande anspråk på
statskassan.

Även ett annat skäl för bibehållande av de höga skatterna kan komma att
erhålla aktualitet, ett skäl som säkerligen inte är finansministern främmande.
Detta har också omnämnts av herr Vougt tidigare i dag. Finansministern
har brukat framhålla att beskattningen kan användas som ett instrument för
att bekämpa en hotande inflation. Genom skärpning av beskattningen kulina
pengar dras in till statskassan, om köpkraften anses för stor i förhållande
till tillgången på varor för konsumtion och därför bidrar till att framkalla
risk för inflation.

Jag skall inte ingå på frågan örn ett bibehållande av de höga skatterna
kan bli motiverat ur denna synpunkt, men däremot finns anledning påpeka
att vårt försörjningsläge i vissa avseenden kan komma att bli mycket ansträngt,
därest kriget ännu kommer att pågå en längre tid. Under de båda
sistförflutna åren har vår försörjning, såväl med livsmedel som med andra
varor, varit förhållandevis god. Detta har alstrat en optimism även i fråga
örn framtiden, som icke varit välgrundad. A7årt handelsutbyte med länderna
på den europeiska kontinenten har genom krigshändelsernas utveckling nästan
helt avstannat. Detta kommer givetvis att starkt återverka på vår försörjning,
därest ifrågavarande handelsstopp kommer att bli långvarigt. Vi nödgas då
anlita våra lagerreserver utan att äga möjlighet att åter öka desamma. Skulle
samtidigt penninginkomsterna öka genom allmänna löneförhöjningar åt arbetare
och anställda, kan risk för inflation onekligen uppstå.

Vid de avtalsförhandlingar som nu pågå inom olika fack ha krav på löneökningar
framförts, motiverade med att reallönen sjunkit under kriget. I
detta sammanhang vill jag göra ett påpekande i anledning av vad herr Vougt
sade i sitt anförande, då han betygade den lojalitet som arbetarna visat under
kriget. Han uppmanade näringsidkarna och de stora organisationerna till
självrannsakan. Jag skulle vilja svara med en fråga: lia inte — om nu med
denna fråga avses jordbrukarna — Sveriges jordbrukare lika lojalt följt de
anvisningar som lämnats dem under hela denna långa tid? Jag tror att man
inte kan bestrida den saken. Vad sedan gäller det som låg bakom frågan örn
de stora organisationernas möjligheter att ytterligare bära de bördor, som
skulle motiveras av de efter underhandlingarna ökade lönerna, så förstår jag
inte saken på annat sätt än att, därest produktionskostnaderna genom dessa
löneökningar komma att stiga, detta kommer att resultera i en minskad inkomst
för dem som närmast beröras av dessa förhållanden.

Det är givetvis ur alla synpunkter önskvärt att reallönen åter kan höjas,
men det är uppenbart att någon ökning av realinkomsten överlag för alla samhällsgrupper
endast kan ske genom att försörjningen blir bättre, d. v. s. att
tillgången på varor blir rikligare. Denna förutsättning föreligger icke nu. Örn
vissa grupper av anställda skola få sin reallön förbättrad genom ökning av de
nominella penninglönerna, måste denna ökning bäras av andra grupper, som
därigenom få sina realinkomster minskade. Örn denna minskning drabbar
grupper, som redan förut lia låg inkomst, blir en dylik utveckling uppenbart
orättvis.

Inom ramen av det år 1912 beslutade pris- och lönestoppet har en förbättring
av de sämst ställda samhällsgruppernas ekonomiska läge skett. Detta
förutsattes också när pris- och lönestoppet genomfördes. Denna princip ha
vi på jordbrukarhåll utan tvekan givit vår anslutning till. Vi anse det näm Andra

kammarens protokoll 1945. Nr 8. 3

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ligen riktigt och rättvist, att de grupper som ha de lägsta inkomsterna erhålla
en förbättring redan nu, emedan kristidens tryck varit mest kännbart just för
dessa. Vad som ytterligare kan göras för att förbättra dessa gruppers ställning,
det måste också enligt min mening göras. Men det är också av vikt att
man gör klart för sig, vilka grupper som böra räknas till denna kategori.

Örn arbetargrupper som icke tillhöra de ekonomiskt sämst ställda tillkämpa
sig en löneförhöjning, skall denna då vidtagas på producenternas bekostnad?
Som jag nyss påpekade i mitt resonemang örn försörjningsläget och realinkomstema
måste detta bli fallet, örn icke priserna på produkterna samtidigt
höjas. Jordbrukarna lia under dessa krisår, som jag redan tidigare har påpekat,
lojalt fyllt sin plikt i fråga örn produktionen och utan opposition accepterat
de av statsmakterna fastställda priserna. Örn en löneökning nu kommer
att äga rum, vilken resulterar i ökade produktionskostnader, skola dessa ökade
kostnader då bäras av jordbrukarna utan kompensation? Jag kan inte finna
att detta vore rättvist.

I detta sammanhang kanske jag kan få ägna ett par ord åt den välvilliga
uppskattning av jordbrukarnas hållning under denna tid, som herr Hagberg
i Luleå gav uttryck åt. Han talade örn att han för sin del liksom kommunisterna
i allmänhet ville hjälpa jordbrukarna när det gäller en höjning av priserna.
Om jag fattat honom rätt var han med örn saken även örn man skulle
gå fram med utomparlamentariska medel. Det sista är det mest intressanta
i herr Hagbergs uttalande. Vi äro naturligtvis tacksamma för hjälp, som vi
kunna få, från vilket håll denna än kommer, men herr Hagberg får i alla fall
ursäkta oss örn vi inte ännu åtminstone kunna betrakta honom som den jordbruksapostel,
som vi skola se upp till såsom ett föredöme när det gäller vår
verksamhet — detta alltså med hänsyn till den gest han gjorde åt öster.

För bedömandet av frågan örn realinkomsternas utveckling under kriget
är det intressant att ta del av den av professor Erik Lundberg utarbetade
översikten över inkomst- och konsumtionsläget som ingår som bilaga till statsverkspropositionen.
Professor Lundberg drar av tillgängligt statistiskt material
den slutsatsen att de totala löneinkomlstema från 1939 till 1944 stigit
mera än levnadskostnaderna. Stegringen av de förra uppskattar professor
Lundberg till ungefär 50 %. medan levnadskostnaderna enligt socialstyrelsens
levnadskostnadsindex skulle lia stigit med 43 % och enligt riksbankens
konsumtionsprisindex med 49 %. Denna jämförelse mellan lönein komster

och levnadskostnader är onekligen intressant men får naturligtvis
inte, som författaren själv också påpekar, pressas alltför hårt. Det förhållandet
att löneinkomsterna stigit mera än levnadskostnaderna betyder icke
att löntagarnas realinkomister stigit över lag under kriget. Sannolikt har
en ökning av antalet löntagare ägt rum. Men den gjorda jämförelsen tilllåter
i varje fall den slutsatsen, att minskningen av reallönerna varit jämförelsevis
liten. Detta stämmer också med andra undersökningar som tidigare
gjorts av utvecklingen av reallönerna, under kriget. Det är omöjligt att ange
någon exakt siffra, men minskningen torde endast röra sig om några få procent,
om ens det, för industriarbetarna. Mot bakgrund av detta förhållande
kunna kraven på en allmän löneförbättring just nu, under ett försämrat försörjningsläge,
icke framträda som särskilt starkt motiverade.

En allmän ökning av lönerna nu torde med all sannolikhet icke kunna ske
utan att prisstoppet också brytes. I den nämnda översikten över inkomst- och
konsumtionsläget har också en undersökning företagits av avkastningen av
eget kapital inom ett antal industriföretag. Av 261 undersökta företag hade
icke mindre än 113 en avkastning som understeg 6 procent. Och då får man
komma ihåg, att avkastningen på det egna kapitalet i regel är lägre än på hela

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
det kapital, som investerats i företaget. Å andra sidan funnos 13 företag, som
visade en avkastning överstigande 30 procent. Ojämnheten i företagens ekonomiska
ställning är således påfallande. Antalet undersökta företag är visserligen
för litet för att tillåta en mera ingående bedömning, men den tendens som undersökningen
påvisar torde vara allmän. Man måste med anledning av denna
göra den reflexionen, att det stora flertalet företag icke kunna bära en höjning
av lönerna utan ökning av priserna på de färdigställda produkterna. För jordbrukets
del, där avkastningen av det investerade kapitalet i genomsnitt är
vida lägre än inom industrien, framträder denna nödvändighet som ännu mera
tvingande.

Det är förklarligt, att arbetarna inom sådana företag som uppvisa en mycket
god förräntning framställa krav på löneökningar. Det är ju också tydligt,
att sådana företag mycket väl kunna bära en dylik ökning utan prishöjningar.
Men dessa frågor måste bedömas i hela sitt ekonomiska sammanhang. Det kan
inte vara riktigt att ytterligare öka klyftan mellan de bättre och de sämre ställda
grupperna av inkomsttagare. I stället måste en utjämning till de senares
förmån äga rum.

De reflexioner jag här gjort leda logiskt till den slutsatsen, att de hittills
tillämpade riktlinjerna för pris- och lönepolitiken tills vidare böra fortsätta.
Vi måste se till, att de sämre ställda grupperna erhålla de förbättringar, som
äro möjliga, samt då försörjningsläget förbättras, tillvarataga varje möjlighet
som erbjudes till en ökning av realinkomsterna.

Jag framhöll för en stund sedan, att vår försörjning på grund av den minskade
utrikeshandeln kan komma att försämras för den närmaste framtiden. Särskilt
synes man hysa stora farhågor för bränsleförsörjningen, emedan importen
av kol och koks sedan några månader tillbaka ligger nere. Det har antytts,
att avverkningsplikt i fråga om ved åter skulle införas. Vi ha ju tidigare haft
dylik avverkningsplikt, och det är inte så länge sedan den avskaffades. Man
kan därför fråga sig om vederbörande myndigheter visat tillräcklig framsynthet
vid handläggandet av dessa frågor. Örn bränsleförsörjningen nu riskerar att
komma i ett så allvarligt läge, som det sägs, vilka bedömningar lågo då till
grund för beslutet att slopa awerlmingsplikten? Enligt de upplysningar som
lämnats örn bränslesituationen är tillgången på bränsle fullt betryggande för
innevarande bränsleår. Det är först för nästa bränslesäsong som brist befaras.
Men denna bränslesäsong tar inte sin början förrän vid ungefär den tidpunkt,
då enligt finansministerns antagande utgifterna för den militära beredskapen
kunna slopas. Och vidare, och det är vad man får uppmärksamma, räknar finansministern
med att under nästa budgetår en betydande import av bensin
skall kunna ske. Bensinskatten har nämligen i inkomstberäkningarna höjts från
4 till 20 miljoner kronor. Man antager alltså såväl att ett vapenstillestånd skall
inträda i början av nästa budgetår, som att det skall bli möjligt att importera
bensin i icke oväsentliga kvantiteter under budgetåret i fråga. Om vi kunna importera
bensin, borde det väl inte heller vara uteslutet att vi kunna importera
fossilt bränsle, kol och koks. Och i så fall borde farhågorna för bränsleförsörjningen
kunna mildras. Är det under sådana förutsättningar nödvändigt att nu
återinföra avverkningsplikt i fråga örn ved?

Men det är ju tänkbart, att de optimistiska antagandena både örn tidpunkten
för ett vapenstillestånd och örn bensinimporten inte komma att stå sig inför
verkligheten. Örn det således skulle bli nödvändigt att åter bestämma örn avverkningsplikt,
bör frågan örn priset på veden noga uppmärksammas. Det
skulle vara orimligt, örn skogsägarna mot sin vilja tvingades att avverka skog
och sälja veden till priser som ge deni ett. lägre rotvärde ii.n som förut kunnat
uppnås. Såväl arbetslöner som transportkostnader lia för skogsbrukets del ökats

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
avsevärt. Prisutvecklingen på timmer är också i stigande, vilket framgått av de
priser, som betalats vid årets skogsauktioner. Vi vilja ingalunda medverka till
att vårt penningvärde försämras, men det kan inte vara riktigt, att skogsägarna
tvingas att avverka skog till ett lägre rotvärde än tidigare. Skall awerkningsplikt
för ved återinföras är en prisförbättring på veden enligt min mening ofrånkomlig.

Ingen kan med bestämdhet säga, när kriget slutar, men alldeles oberoende av
detta är det nödvändigt att planera för tiden efter kriget. Omfattande utredningsarbeten
äro också i gång och till viss del redan slutförda. En väsentlig
uppgift för efterkrigstidens närings- och penningpolitik måste vara att få till
stånd en så stor produktion som möjligt av varor för det civila livets behov. Endast
genom att så sker kan man uppnå dét mål, som accepterats av skilda menings
riktningar, nämligen att bereda människorna sysselsättning utan att folkhushållet
belastas med utgifter för ändamål, som i ekonomisk mening äro improduktiva.
Under kriget ha vi tvingats att anslå väldiga belopp för sådana
ändamål, men denna politik måste fortast möjligt upphöra, om icke våra ekonomiska
framtidsmöjligheter skola försvåras. Betydande anslag kunna bli behövliga
för att skapa sysselsättning efter kriget, men dessa anslag böra helt
komma det produktiva näringslivet till godo. Ju snabbare näringslivet kan utöka
sin produktion av varor för konsumtion och kapitalbildning, desto lättare
går det att åstadkomma den ökning av realinkomsterna, som vi alla anse vara
ett angeläget önskemål.

Den förbättring av de ekonomiskt svagaste befolkningsgruppernas ställning,
som kunnat påbörjas redan under kriget, bör under efterkrigstiden fullföljas. I
detta arbete måste strävandena att förbättra jordbruksbefolkningens ekonomiska
förhållanden intaga en framträdande plats. Jag skall villigt erkänna att en
ändring till det bättre inträtt under de senaste åren, men den är långtifrån tillräcklig.
Den lön för sitt arbete, som jordbruksbefolkningen erhåller, ligger långt
under genomsnittet för andra gruppers arbetslön. Trots förbättringar av arbets''
ersättningen inom jordbruk och skogsbruk på senaste tid har faktiskt klyftan
vidgats mellan de löner som utgå inom dessa näringar och inom industrien. En
inkomstutjämning mellan landets olika folkgrupper, genom vilken landsbygdsbefolkningen
kan erhålla en med andra grupper likvärdig ekonomisk standard,
är ett framtidsmål, som så fort som möjligt måste förverkligas. Som förhållandena
nu äro beskaffade lever den tredjedel av vårt lands befolkning, som
jordbrukets folk utgör, på en lägre standard än de två övriga tredjedelarna.
Man kan för övrigt utan övrdrift säga, att så är fallet även med praktiskt taget
hela landsbygdsbefolkningen. Inkomsterna på den rena landsbygden äro i regel
lägre än i städerna och härtill kommer, att landsbygdens folk icke äro delaktiga
av de många förmåner av skilda slag, som stå befolkningen i städer och större
samhällen till buds. En närmare motivering för kravet på en ekonomisk standardförbättring
för landsbygdens befolkning i dess helhet är därför överflödig,
förhållandena på landsbygden tala själva ett språk, som icke gärna kan missförstås.
Jämsides med den ekonomiska standardförbättringen bör även ett höjande
av den sociala och kulturella standarden ske. En mycket välvillig uppmärksamhet
har ju på senaste tiden från skilda håll ägnats landsbygdens folk,
och olika politiska meningsriktningar ha betygat sin vilja att verka för bättre
levnadsförhållanden på landsbygden. Jag skall inte här kommentera dessa försäkringar
på annat sätt än att jag tillåter mig ge uttryck åt den förhoppningen
att landsbygden och jordbruket inte bli bortglömda, när handelsvägarna ute i
världen åter öppnas, utan att de vackra och erkännsamma orden då omsättas i
praktisk handling.

Återuppbyggnadsarbetet ute i världen efter det kriget slutat kommer att

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts )
bli en uppgift av stora dimensioner. Örn, såsom vi alla hoppas, vårt land förskonas
från kriget även för framtiden, bör det vara vår plikt att deltaga i detta
arbete, så långt våra. krafter räcka till. Vår plikt härvidlag härledes i första
hand ur humanitära synpunkter — att bistå människor i nöd —- men det ligger
också i vårt eget intresse, att näringslivet i de krigshärjade länderna åter kan
komma i något så när normala förhållanden så fort som möjligt. Vi äro ju för
vår egen försörjning beroende av att produktionen kommer i gång utomlands.

I främsta rummet måste vi lämna våra nordiska broderfolk hjälp till deras
återuppbyggnadsarbete. Det är glädjande att så redan kunnat ske i viss omfattning.
Särskilt har det glatt oss att Finland med bibehållen ställning som
självständig stat kunnat föras ur kriget. Villkoren äro tunga men med den
seghet och den arbetsamhet Finlands folk alltid har lagt i dagen äro vi förvissade
örn att de skola övervinna svårigheterna och gå en ljusare framtid till
mötes. Våra grannfolk i väster och söder, norrmän och danskar, ha fått genomgå
många svåra prövningar under dessa krigsår, men vi hoppas att den dag
snart skall komma, då de i frihet skola kunna återupptaga sitt fredliga arbete.
Så långt det är oss möjligt skola vi bistå alla de nordiska folken i deras
arbete att omställa sin tillvaro för fredens värv.

Till sist, herr talman, vill jag inte underlåta att framhålla att den riksdagsperiod,
som nu tagit sin början, kommer att ställa oss inför många allvarliga
och svårlösta problem. Vi ha under krigsåren ständigt haft att brottas med
dylika problem, och det är inte säkert att svårigheterna bli mindre sedan kriget
slutat. Olika politiska partier och medborgargrupper Ira under kriget visat
god samarbetsvilja och lagt i dagen en god medborgaranda. Dessa värdefulla
tillgångar komma helt säkert att behövas även för framtiden. Vi böra alltid i
vårt handlande tänka på att i främsta rummet befrämja hela folkets välgång.
Låta vi leda oss av denna anda kunna vi med förtröstan se mot framtiden, vad
den än kari komma att bära i sitt sköte.

Herr von Friesen: Herr talman! Det är sedan gammalt medgivet att vid
denna årets första debatt även beröra saker och ting som inte ha direkt samband
med den remitterade statsverkspropositionen. Då jag begagnar mig av
denna gamla rättighet skall jag uteslutande uppehålla mig vid en sak som
under den senaste tiden stått i brännpunkten för allmänhetens intresse och som
för övrigt berörts av ett par av de föregående talarna —- jag syftar på den
svenska flyktingpolitiken, som ju har fått en alldeles särskild aktualitet genom
avslöjandena av det skandalösa sätt, på vilket en svensk tjänsteman missbrukat
sin ställning.

När jag gör detta är jag medveten om att det åtminstone på ett tidigt stadium
utgick ett påbud ifrån högsta ort, att det var olämpligt att debattera denna
fråga. Socialministern förklarade i ett intervjuuttalande i en tidning, att
Sveriges internationella anseende skulle bli lidande örn man närmare ventilerade
dessa spörsmål. Nu har man ju gammal erfarenhet och är följaktligen
ganska förhärdad gent emot de olika mer eller mindre uppfinningsrika argumenteringar,
som lämnas från våra styresmän i syfte att förhindra en offentlig
debatt. Jag erinrar örn de tider då vi litet var blevo upprörda över hur
norska patrioter misshandlades i fängelserna och hurusom man då på ledande
håll sade: Det där är någonting som vi inte få tala örn. Vi skola resonera så
litet som möjligt örn saken därför att de plågades lidanden bli större, örn man
debatterar saken i Sverige. -— Jag kan inte heller godkänna den argumenteringen
att vårt anseende skulle bli lidande på en offentlig debatt, och det
förefaller också som om socialministern själv så småningom frångått denna
uppfattning. Jag tror i stället att vårt eventuellt skamfilade anseende har allt

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att vinna och ingenting att förlora på att man går till botten med denna sak.
att man gör en så grundlig utredning som överhuvud taget är möjlig och att
man just nu låter denna fråga få en central ställning i den offentliga debatten.

Vad som upprört oss, i varje fall en del av oss som på litet närmare håll
.studerat dessa frågor, är den många gånger ganska brutala behandling som
har kommit åtskilliga flyktingar till del, flyktingar från det mest raffinerade
polisvälde som den nyare tiden haft att uppvisa. Man kan jämföra denna många
gånger hårdhänta behandling med den välvilja, som vi åtminstone i vissa fall
visat dessa herrar själva, alltså personer som nu ha funnit det med sin fördel
förenligt att. lämna det land, där de tidigare lia utövat vissa maktbefogenheter,
för att tro sig finna en fristad hos oss.

Den fråga som härvidlag också uppställer sig för varje medborgare är
denna: hur är det möjligt att dessa förhållanden kunnat fortgå under en så
lång tid utan att någon enda av vederbörande tjänstemans överordnade eller
kamrater ha haft någon kännedom örn missförhållandena? Att de inte varit
alldeles okända för flyktingarna själva och för många av dem, som frivilligt
lia ägnat sig åt flyktingvården i vårt land, känner jag till. Jag fick ett par
veckor innan avslöjandena om denne tjänsteman kommo ut i pressen ett brev
från en person, som beklagade sig just över vederbörande tjänsteman och hans
satt att fullgöra sin uppgift. Flyktingarna voro rädda för honom, de ansågo
sig utlämnade på nåd och onåd till hans godtycke.

Det förhåller sig så med den svenska flyktingpolitiken, att den visat en
följsamhet till krigslyckans växlingar, som ganska väl svarar emot förändringarna
inom vår utrikespolitik. Åren 1939—1942 kunna karakteriseras som
ett skederi den svenska flyktingpolitiken. Jag vill gärna erkänna, att vi efter
1943 ha återgått till någonting som man skulle kunna kalla en flyktingpolitik
i full överensstämmelse med västerländska kulturtraditioner. Jag skall tillåta
mig att endast med några ord för kammaren redogöra för ett enda av dessa
mångå fall, hänförande sig till den förra perioden, alltså den period som i
tiden avslutades med general Montgomerys bekanta genombrott vid El
Alamein.

Det rör sig om en österrikisk emigrant av judisk härkomst, som vistats
här sedan sommaren 1939. Han hade icke lyckats få uppehållstillstånd trots
bistånd av framstående jurister. Tidigt en morgon i februari 1940 hämtades
han på sin tillfälliga uppehållsort — ett hotell •—• av två civila poliser, som
hade till uppgift att föra honom ur landet över Trelleborg—Sassnitz. Ett telefonsamtal,
under vilket han sökte påkalla bistånd av sina vänner, avbröts på
ett bryskt sätt av polisen. Anmärkningsvärt är, att han icke erhöll rätt att
välja den gränspassage som passade honom, nämligen över Danmark, som
då icke var ockuperat land. Det är eljest en rätt som brukar tillkomma flyktingar
i länder, som anses betydligt mindre demokratiska än Sverige. Fortsättningen
av historien påminner mera örn de spionage- och sabotagefilmer,
varmed biograferna för närvarande uppbygga allmänheten. Ett av polisen
anskaffat sömnmedel hölls sålunda i reserv för att motverka eventuell motspänstighet.
Grenom en skicklig manöver lyckades emellertid mannen rymma
från sina väktare, då han kom till Trelleborg och skulle föras ombord på färjan.
Han höll sig dold åtskilliga dagar i Sverige, under vilken tid han konfererade
med sin jurist. Efter samråd med denne lyckades han också rättfärdiga
sig i myndigheternas ögon. Efter långa och pressande förhör, tillfälliga
interneringar och dylikt hamnade han efter ett nervsammanbrott på ett
psykiatriskt sjukhus. Efter oändliga mödor erhöll han så småningom uppehållstillstånd,
sedan han fullständigt rättfärdigat sig för beskyllningar av

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
alla de slag, som vid sådana tillfällen bruka komma myndigheterna tillhanda.
Det kom till hans kännedom, att den av mig nyss berörde häktade tjänst»-mannen, med stöd av de hemligstämplade handlingar, som fminos i hans vard,
yttrat sig ytterligt nedsättande och förakligt örn denne flykting. Denne begärde
företräde hos chefen för socialstyrelsen och anhöll — det är^nu ett år
sedan — 0m dennes beskydd. Här föreligger åtminstone ett fall, då en flykting
begärt skydd hos en överordnad myndighet gent emot den nu omhändertagne
tjänstemannen. Det förefaller, som örn resultatet ej skulle vara alltför

lysande. . .

Vad som nu har hänt berördes också en smula maliciöst av herr skoglund
i Doverstorp, då han nämnde, att regeringen i behaglig lid före remissdebatten
tillsatt en stor undersökningskommission, en åtgärd som jag för min del
också hälsar med största tillfredsställelse. Jag vill nu endast uttala den förhoppningen,
att det skall bil möjligt för denna kommission att ga till botten
med denna sak och att den ej heller väjer, även örn personer i något högre
uppsatt ställning än den nu tilltalade skulle befinnas skyldiga till försyndelser
i detta avseende.

Oberoende av det resultat, till vilket denna kommision^kan tänkas komma,
skulle jag vilja fästa myndigheternas uppmärksamhet på nödvändigheten av
en skärpt vaksamhet gent emot en annan kategori flyktingar. Trots vissa
energiska initiativ från myndigheternas sida är jag fortfarande övertygad
om, att det från Finland kommit åtskilliga personer, som i relativ frihet bedriva
en verksamhet, som ej kan anses önskvärd. Detsamma gäller också den
verksamhet, som bedrives av de s. k. avhopparna från tyska legationen i Stockholm.
Jag tror, att. det är all anledning att med största skepsis och största
misstro betrakta dessa herrars och damers omvändelse inför galgen. Jag tror,
att det skulle vara i hög grad hälsosamt, örn myndigheterna i större utsträckning
än som skett också ville kringskära dessa personers rörelsefrihet. Det är
ingalunda osannolikt, att detta avhoppande i några fall kommer att visa, sig
vara camouflage, med andra ord, att dessa personer på det sättet funnit en
lämplig utgångspunkt för att efter kriget propagera för nazistiska yåldsläror.

Till sist, herr talman, några reflexioner av mera allmän natur tuledet anträffade.
Vad som inträffat innebär i bästa fall en bristande förmåga till
samarbete mellan olika tjänstemän och kanske också mellan olika myndigheter.
I allmänhet måste man nog säga sig att åtskilliga tjänstemäns sätt att
umgås med detta främmande klientel är föga lyckligt. Där föreligger en
brist på psykologisk blick, sunt förnuft och mänsklighet. Alltför många
svenska myndighetspersoner tycks ha fått för sig, att man kommer långt med
högdragenhet, argsinthet och ett arrogant uppträdande. Vidare måste man
konstatera att hemlighetsmakeriet spelat en alltför stor roll, när det gällt insyn
från pressens och enskilda personers sida.

Den ytterligare reflexion som anmäler sig och som har en större räckvidd
är den, att det förefaller, som örn vi hade kommit ett stycke på glid ifrån ett
sunt system med överordnades ansvarighet för vad som händer. Ett par av
de statsråd, som måste betraktas som ansvariga för den här berörda verksamheten,
ha i pressen varit synnerligen livligt sysselsatta med att fritaga sig
själva från alla eventuella anmärkningar i detta fall. De ha framhållit, att
intet som helst ansvar kan läggas på dem. Här är det, för att använda en
analogi, på sätt och vis ett förhållande liknande det som avslöjades vid den
bekanta kurirplansaffären för ett par år sedan, då det visade sig, att vederbörande
departementschef icke hade en aning örn de viktiga order, som hade
utfärdats av andra myndigheter. Det visade sig också, att den person, som
tog hand örn kurirplanet vid gränsen, på grund av olika omständigheter icke

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
heller visste om dem, låt vara att han handlade som om han hade haft kännedom
om dem. Är det icke på det sättet, att det regeringssystem, som vi haft
sedan vintern 1939, i någon mån är skuld till denna brist på verklig ansvarighet?
Jag hör visst icke till dem som yrka på att samlingsregeringen skall
avträda nu omedelbart. Må den sitta tills kriget i Europa är slut — men icke
en dag längre. Jag ser i det som inträffat ett tecken bland många på att samregerandets
tid snart bör vara ute och efterträdas av ett demokratiskt-parlamentariskt
system, där styrandet av staten blir en växelverkan mellan en ansvarig
regering och en opposition, som också den rätt fattar sitt ansvar. Riksdagen
bör även få en ökad kontroll över regeringens åtgärder, och ämbetsmännens
åtgöranden böra icke, såsom skett i alltför stor utsträckning under kriget,
vara skyddade av hemligstämpeln.

Herr Lundstedt: Herr talman! Om vi tänka oss tillbaka några år, exempelvis
till det s. k. rysk-finska vinterkriget, fanns det förvisso då ingen i denna
kammare, som icke hade klart för sig, att de kommunistiska ledarna med välbehag
skulle lia sett det sovjet-ryska systemet tillämpat i Sverige, d. v. s. med
välbehag skulle ha sett, att vår svenska demokrati hade utplånats till förmån
för en diktatur i den sovjet-ryska stilen. Jag yttrar mig icke därom, huruvida
dessa ledare varit direkt verksamma för ett sådant syfte. Med största sannolikhet
har för övrigt så icke varit fallet. Jag endast säger, att människor, som
äro verksamma för realiserandet av dylika syftemål, komma under rubriken
högförrädare eller landsförrädare. Man skulle med hänsyn härtill ha förmodat,
att kommunistpartiet skulle ha fortsatt att tackla av, men i själva verket
har det i sista valrörelsen stormat fram med en ökning, som med hänsyn till
röstetal gör det icke så långt avlägset från högerpartiet. Hand i hand med
denna framgång för partiet självt har inom andra partier gått något som man
nära nog skulle kunna frestas kalla ett fjäskande för kommunisterna. I borgerlig
press bär rent av möjligheten av kommunistledarnas inträde i regeringen
diskuterats.

Saken förefaller verkligen ganska anmärkningsvärd. Ty på vad beror denna
radikala omsvängning vis ä vis kommunisterna? På ingenting annat än att den
ryska imperialismen, som för fem och ett halvt år sedan associerade sig med
den tyska nazidiktaturen, ett par år efteråt tvangs att bryta med denna och
sluta upp vid västmakternas sida, dymedelst möjliggörande nazismens undergång.
Det är en sak, som vi förvisso alla eller åtminstone till 99 % med största
tillfredsställelse anamma, att Ryssland möjliggjort demokratiens frigörelse
ur nazismens klor. Men det är omöjligt att begripa, att den ryska krigspolitiken
kan lia den allra ringaste betydelse i fråga örn våra kommunistledares
pro-ryska och antidemokratiska inställning. Förr än bevisen föreligga på att
den sovjet-ryska imperialismen upphört och den sovjet-ryska terrordiktaturen
övermannats av en demokratisk regim — förr än detta skett, har den fara,
som svenska kommunister kunna betyda för svensk demokrati, icke försvunnit.
Vi veta alla, att någon regimförändring i Ryssland icke har skett. I fråga om
dess imperialism behöver jag blott peka på Polen och de baltiska länderna.
Händelserna där göra det åtminstone tvivelaktigt, huruvida imperialistiska
strävanden i Sovjetunionen övergivits.

Härmed har självfallet intet sagts, som är oförenligt med uppfattningen, att
det är ett starkt svenskt intresse att stärka och utvidga förbindelserna med
Ryssland.

Ett fel, kanske oreparabelt, begicks enligt min mening i den sista valrörelsen
och åren dessförinnan, när man icke lyckades skilja på detta och detta
utan förblandade den svenska kommunismen med frågan örn var Ryssland
ställde sig i kriget. Hade icke denna tankeförvirring skett skulle man sanno -

Onsdagen den 17 januari 1945 lin.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
likt både på socialdemokratiskt oell visst borgerligt håll med sådan kraft ha
gått emot kommunisterna, att dessas röstsiffror snarare sänkts än ökats.

Krusandet för kommunisterna synes stundom ha tagit sig uttryck i én tendens
att vinna deras bevågenhet genom visst tillmötesgående mot dem på
den ekonomiska politikens område. Med hänsyn härtill vågar jag i all anspråkslöshet
göra en erinran.

Det är visserligen så, att det icke finns någon s. k. äganderätt. I alla tider
ha dock våra lagar varit sådana, att de möjliggjort en större eller mindre
dispositionsifrihet för individen över vissa ting eller över viss förmögenhet.
Dispositions friheten i ifråga är allt efter lagarnas innehåll mer eller mindre
vidsträckt eller kringskuren. Denna dispositionsifrihet till förmån för individerna
har sin reella motivering i det samhälleliga intresset av att egga människorna
till arbete och företagsamhet av skilda slag, kort sagt till verksamhet
i den allmänna produktionens och omsättningens tjänst. Det är realiter sett
såsom produktionsstimulerande faktor som den s. k. äganderätten har uppehållits
i samhället. Det är strävandet efter denna dispositionsifrihet, örn man
så vill denna makt över tingen, som — utanför slaveriet — har förmått människorna
till arbete i produktionens och omsättningens tjänst, vare sig det nu
varit fråga örn den enkle lönearbetaren eller en företagarverksamhet i större
eller mindre skala.

Denna dispositionsfrihet över tingen har naturligtvis också en högst betydande
avigsida. Ett relativt fåtal individer kunna få för mycket därav till
förfång för den stora massan. Men detta kan regleras genom lagarna. De sista
seklernas -— framför allt de sista decenniernas — laghistoria är till stor del en
historia örn inskränkning i den s. k. ägarens makt, och mycket återstår säkerligen
ännu på den vägen att göra. Men — och nu kommer jag till den egentliga
punkten -— hur skulle det gå, örn man på stora områden avlägsnade denna
drivfjäder till produktivt arbete, och om man blott läte den kvarstå intill
en viss lägre gräns och lagstiftade så, att denna arbetsstimulans folie bort, när
fråga vore om företag i viss större skala? Har man verkligen i de kalkyler, som
på sina håll uppgjorts angående ekonomisk politik, gjort någon tillförlitlig beräkning
av, vad det skulle betyda, att denna faktor i antydd omfattning folie
bort och hur den skulle kunna ersättas? Vi sågo, hur det gick i Hyssland. Där
betydde kommunismens införande blott ett nytt terrorsystem. Likväl^ lia de
kommunistiska principerna till stor del måst uppgivas. Icke heller får man
glömma, att Sveriges folk är åtminstone ett par århundraden före det ryska i
vad vi kalla kultur och civilisation.

Örn jag reserverar mig för särskilda förhållanden, som motivera statlig drift
— en reservation, som självfallet måste göras — så kan jag för egen del icke
känna mig övertygad om att det vare sig socialt eller ekonomiskt vore nyttigt
för vårt folk, örn ens vid företag i större stil den enskilda företagarandan måste
upphöra och det privata initiativet omöjliggjordes. Även örn man vid skrivbordet
kunde finna ersättningar för den ifrågavarande produktionsstimulerande
kraften och på papperet bygga upp samhället i enlighet härmed — hur
skulle man likväl vid ett sådant väsentligt ingrepp i eller, kanske riktigare, en
sådan omläggning av samhällsmekanismen kunna vara säker örn, att denna
verkligen funktionerade lika väl som konstruktionen på papperet? I både Tyskland
och Ryssland ha vi sett, hur den s. k. statssocialismen icke kunnat utövas
utan den förskräckligaste terror. Också om detta ord synes alltför starkt vid
tanken på en »statssocialism» i Sverige, så torde denna dock å andra sidan icke
vara tänkbar, utan att vi nödgades ge oss cn frihetsfientlig byråkratisering i
våld, med risk flir att denna byråkratisering bleve så pass outhärdlig, att det
gamla systemet vore att föredraga, t. o. m. därest det kunde påvisas, att stats -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 ftu

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
driften rent ekonomiskt medförde något större fördelar för den stora massan.
Den eventualiteten får kanske icke heller helt förbises — numera, efter erfarenheterna
från utlandet — att maktlystnad och fanatism kunna komma pamparna
inom ett parti att förväxla landets intressen med partiets. Den socialistiska
byråkratiseringen kan då bliva ett medel för dylika personer till att överrumpla
landet med partidiktatur. Men även örn vi helt bortse från denna eventualitet,
måste vi förutse, att byråkratiseringen av näringslivet kunde lända den
allmänna trivseln till förfång. Men denna har dock också ett värde, som vårt
folk säkerligen icke underskattar. Härtill kommer så, att det sannolikt icke kan
påvisas någon grund till antagandet, att — annorlunda än i särskilda fall —
slopandet av enskild drift vid företag av viss större räckvidd skulle leda till
en allmän förbättring av vårt folks ekonomiska villkor. För egen del kan jag
icke finna annat, än att det förhåller sig tvärtom.

Naturligtvis kan jag icke här i remissdebatten närmare utveckla min syn
på denna stora fråga, i vilken jag dessutom saknar speciell kompetens. Jag
har med detta anförande, på grund av vad som förekommit under valrörelsen och
därefter, endast ansett mig för mlin ringa personliga del böra uttala vissa dubier
angående en politik, som alltför kraftigt reducerar en företagares vinstmöjligheter.
En sådan politik kan leda till att personer avstå från att sätta i gång
planerade företag eller att de helt eller delvis nedlägga redan igångsatta dylika.
Sådan politik motverkar följaktligen den faktor, som i alla tider utgjort
den främsta stimulansen till fria människors verksamhetslust, nämligen det
egna intresset. Denna faktors betydelse får enligt min mening icke släppas ur
sikte, när det gäller att taga ställning till politiska frågor av denna art. Det
synes mig ytterligt ovisst, om faktorn i fråga, i den mån den slopades, kunde
på tillfredsställande vis ersättas.

Ett kort anförande i en stor och svår fråga kan lätt missförstås. Jag menar
icke, att det stöde i överensstämmelse med socialdemokratiska linjer, att den
enskilde skulle få fritt, d. v. s. efter sitt godtycke, utöva den makt, som dispositionen
över ett större kapital skulle innefatta. En sådan maktutövning betyder,
så långt den sträcker sig. ett slags diktatur. Men i samma mån som den
enskilda företagsamheten är sund och icke till hinder för att landets resurser
komma dess bebyggare i det hela, d. v. s. folkhushållet tillgodo, i samma mån
måste socialdemokratien enligt min mening lika mycket som ett borgerligt
parti vara inställt på att befrämja det enskilda initiativet och den enskilda
företagsamheten.

Jag har, herr talman, i detta anförande talat i full samklang med min socialdemokratiska
åskådning. Jag har givit uttryck åt samma synpunkter som
jag förfäktade i mitt första-majtal för 25 år sedan och i mina senaste valtal
i höstas.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Dickson.

Herr Wiberg: Herr talman! Av naturliga skäl inträdde omedelbart efter
krigsutbrottet en prisstegring, förorsakad av höjda importpriser, ökade fraktkostnader
och annat. Statens utgifter stegrades samtidigt i oerhörd grad. De
penning- och valutavårdande statsorganen voro givetvis också på det klara med
att en ohämmad utveckling skulle kunna leda till inflation. Man framhöll samstämmigt,
att en inflation hårdast skulle komma att drabba löntagarna och de
mindre spararna. Uttalandet »inflation är samhällets konkursförbrytelse» väckte
icke någon kritik, snarare tvärt örn. Skattetrycket ökades, det grundläggande
ramavtalet kom till stånd och den statliga upplåningen sökte man inrikta på

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
allmänheten. Man igångsatte en intensiv sparpropaganda. Överallt i landet
anordnades, ofta under landshövdingarnas egid, möten, på vilka regeringens
ledamöter förekommo såsom talare. Man sökte på allt sätt inpränta i vårt folk,
att det såväl för den enskilde som för landet i sin helhet vore ett klart intresse,
att den som kunde göra en teckning å försvarslånen också gjorde detta. Det
betecknades såsom en patriotisk gärning att låna staten vad man vore i stånd till,
från de stora beloppen ända ned till den enkla skärven. Samtidigt poängterades,
vilket ur dagens perspektiv framstår såsom ganska remarkabelt, att innehavet av
statsobligationer såtillvida medförde en direkt fördel, som den gång, då lånen
återbetalades, penningarna i verkligheten skulle representera ett högre värde.
Sparpropagandan var utan havel principiellt välbetänkt. Den medförde också
i ganska stor utsträckning framför allt psykologisk effekt. Folk började visa
en viss känsla av olust inför onödiga utgifter och hjälpte faktiskt härigenom
till att motverka en inflation.

De flesta av de åtgärder, som statsmakterna vidtogo för att skydda ett stabilt
penningvärde, voro säkerligen riktiga.. Men kriget fortsatte och därmed prisstegringen.
Den blev till och med högre än vad som kunde anses vara motiverat
av varuknappheten och inkluderade sålunda en viss påtaglig inflation, vilket
i hög grad torde kunna återföras till det förhållandet, att ingreppen i stor utsträckning
vidtogos onödigt sent. Så kom i slutet av år 1942 pris- och lönestoppet.
Därefter har prisstegringen kunnat hållas tillbaka trots de enorma
påfrestningar, för vilka vårt penningväsen under dessa år varit utsatt.

Nu i höst hava vi sett, huru man från olika håll gått till storms mot de fördämningar,
som hålla inflationsfloden tillbaka. Naturligtvis måste envar förstå,
att ju länge kriget drager ut på tiden, desto kännbarare blir det för löntagarna
att icke kunna återgå till 1939 års levnadsstandard. Nu är det emellertid en
gång så, att detta ännu icke är möjligt, och vidare att en allmän lönerörelse
ofelbart bryter prisstoppet, vilket i sin tur skulle resultera i en allmän inflatorisk
fördyring. När kriget i vart fall måste befinna sig i slutskedet, borde
man väl också med all kraft söka förhindra denna olycka, som man under hela
kriget strävat efter att undvika.

Man har förmenat, att den knuff, som medförde att lavinen kom i rullning,
utgjordes av finansministerns uttalanden under sommarens valföredrag. Det
må lämnas därhän, om så är fallet. Det är väl mycket möjligt att löneaktionerna
skulle hava kommit i gång i allt fall — detta med tanke icke minst på den buskagitation,
som kommunisterna bedrivit och vars verkningar herr Hagberg
i Luleå mycket blygsamt sökt förringa. Säkert är emellertid, att vårt land
nu står inför ett viktigare ekonomiskt avgörande än på mycket länge, något som
herr Vougt i dag också vitsordat. Blir följden av de för hundratusentals arbetare
gällande avtalsuppsägningarna, vilka redan i vissa fall resulterat i strejk,
en mera allmän höjning av lönenivån, blir den ofelbara konsekvensen kostnadsökningar,
som i sin tur måste leda till en allvarlig prisstegring eller också
till en förödande brist på varor.

Det har framhållits, att finansministerns uttalande i statsverkspropositionen
icke vore tillräckligt tydligt. Man har också uttalat den förväntan, att ett
klarare besked skulle komma att lämnas av finansministern under remissdebatten.
Det är otvivelaktigt också riktigt, att man överallt i landet med spänd
uppmärksamhet avvaktar, vad finansministern har att andraga, icke minst
mot bakgrund av den diskussion, som i denna fråga fördes under höstriksdagen,
och de förhandlingar som därefter ägt rum. Ordföranden i den socialdemokratiska
gruppen, herr Vougt, hav i dag emellertid givit vissa besked. Början av
herr Vougts anförande innehöll väl en del positiva uttalanden, däribland att
hans parti alltjämt ämnade skydda penningvärdet. Men man fick, när herr

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Vougt längre fram talade om pris- och lönestoppspolitiken, det intrycket att
han och hans meningsfränder väl fasthöllo vid ett prisstopp men ingalunda
voro lika villiga att medverka i fråga örn lönestoppet. Herr Vougts resonemang
gick ut på att lönehöjningarna skulle bäras av företagen, som icke skulle få
höja priserna. Först när ett företag ej längre mäktade med dessa utökade kostnader,
kunde man möjligen tänka sig statssubventioner. En politik som denna
leder direkt mot ett försvagande av näringslivet. Vårt land behöver, när kriget
är slut, icke ett utarmat, utan ett starkt och livskraftigt näringsliv. En effektivt
förverkligad sådan politik skulle också medföra att företagen bortföllo som
skattebetalare, för att till sist, när reserverna voro uttömda, i stället bliva förmedlare
av subvention från staten till löntagarna. Varifrån skulle staten få medel
härtill? Nya lån som följd av en underbalanserad budget skulle verka rent
inflatoriskt, och skulle skattetrycket på löntagarna ökas, så hade de ej någon
större glädje av löneökningen. Det torde i verkligheten icke vara annat att göra
än att erkänna att i dagens läge, örn man vill skydda penningvärdet, endast
löneökningar för de sämst ställda äro möjliga.

Gentemot herr Vougts övertro på att en fullständig kartläggning av och
insyn i företagens angelägenheter skulle lösa våra ekonomiska problem, måste,
jag inlägga en gensaga. Den nya aktiebolagslagen går i detta hänseende mycket
långt. Några bärande skäl att gå ännu längre ha hittills icke förebringats. Herr
Vougt synes mig också förbise, att statens priskontrollnämnd i dag har möjlighet
att taga del a.v och i regel beträffande de olika företagen också har en
fullständig inblick i vederbörandes bokföring med vad därav följer.

Herr Vougt uppmanade i viss mån näringslivets organisationer till självrannsakan.
Jag måste i min tur göra den motfrågan: har icke vårt lands näringsorganisationer
under hela kriget på alla områden visat den mest långtgående vilja
till samverkan, lojalitet och samförstånd? Vad herr Svensson i Grönvik på
denna punkt uttalade örn jordbrukets organisationer äger i princip tillämpning
även på näringslivets.

Efter herr Vougts anförande, som tyvärr på många punkter icke var tillräckligt
klarläggande, måste man med än större intresse avvakta finansministerns
besked örn vilka planer som från hans sida äro i görningen och huru han bedömer
läget.

Man kan vidare icke undgå att ställa sig den frågan: vad är anledningen
till att statsmakterna upphört med sparpropagandan? I detta sammanhang
tillåter jag mig att ånyo efterlysa en organisatorisk form för samverkan mellan
finansdepartementet samt banko- och riksgäldsfullmäktige. Jag tror fortfarande
det vore lyckligt, örn en sådan förelåge. I dessa tider, då inflationsrisken är betydligt
mer prononcerad än i krigets första, skede, borde man väl vara dubbelt
mån om att använda ett så värdefullt och beprövat medel som sparpropagandan,
vilket visserligen ej ensamt hjälper men väl hjälper till. Man har så mycket
större anledning härtill som ej minst krigskonjunkturskattelagstiftningen tyvärr
verksamt bidragit till att skapa en mentalitet, som allt annat än skyr onödiga
utgifter.

Ingen av krislagstiftningarna har till sina moraliska verkningar varit så förkastlig
som krigskonjunkturskattelagstiftningen. Det kan ej heller vara klok
politik att vidmakthålla en lagstiftning — vilket icke heller tycks vara finansministerns
avsikt — som faktiskt uppmuntrar till utgifter samtidigt som
den dämpar viljan till inkomster, vilket är liktydigt med viljan till arbete. Jag
måste i detta sammanhang understryka att åtskilligt av vad den föregående
höet ärade talaren, herr Lundstedt, anförde är väl värt beaktande.

Vid en granskning av den omfattande statsverkspropositionen får man vad
beträffar åttonde huvudtiteln en känsla av att ecklesiastikministern liksom sin

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
företrädare säkerligen gjort sitt bästa för att åstadkomma en del uppmjukningar
i den restriktiva politik, som statsmakterna hittills ansett nödvändig
när det gällt vetenskap och konst. Det är emellertid klart, att en ansvarskännande
departementschef måste väga de olika äskandena mot varandra och att
han också alltid måste visa återhållsamhet och måttfullhet. Jag konstaterar
emellertid att åttonde huvudtiteln utvisar vissa höjningar, som otvivelaktigt
komma att mötas med tillfredsställelse. Men man tycker sig likväl skönja en
alldeles för långtgående restriktivitet. Man får det intrycket, att finansministern
vid sin kritiska granskning gått ganska hårt fram. Finansministerns morgongåva
till den nye ecklesiastikministern verkar sålunda vara skäligen mager.
Nu förstår jag naturligtvis att en finansminister, som skall skärskåda sina kollegers
framställningar, sällan har någon tacksam uppgift. Han måste tänka på
varifrån medlen skola tagas och får nog ofta vara betydligt strängare än departementscheferna.
Men detta är en sak. En annan sak är att — i vart fall enligt
min mening —• vi i vårt land såväl under kriget som också dessförinnan
satt vår kultur på svältkost i en omfattning, som icke kan vara välbetänkt.
Man måste också komma ihåg, att de belopp, varom nu är fråga, i och för sig äro
oväsentliga, men att den nytta, som hade kunnat åstadkommas därmed, skulle
ha varit synnerligen betydande i förhållande till beloppens storlek.

Kriget är ännu icke slut. Men det vacuum för konst och kultur, som uppkommit
under kriget, måste fyllas utan en tidsutdräkt, som icke är absolut oundviklig.
Jag vågar i detta sammanhang också uttrycka den förhoppningen, att
finansministern kommer att framlägga förslag till beskattning av den kolorerade
pressen, varigenom ett betydande antal miljoner skulle kunna framkomma,
vilka skulle bliva utomordentligt välsignelsebringande, örn de disponerades för
vetenskap, konst och kultur i allmänhet.

Till sist, herr talman, kan jag ej undgå att erinra örn vårt största problem,
nämligen befolkningsfrågan. Ej heller innevarande års riksdag torde tyvärr få
taga ställning till några mera genomgripande förslag. Vi få aldrig glömma,
att vårt folks allt överskuggande problem i kommande tider, men även nu, måste
vara att föra en sådan befolkningspolitik, som är inriktad på de stora talen
men också och icke minst på kvaliteten.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Herr
Vougt har bett, att jag i dag skulle giva besked rörande omfattningen av den
skada, som Paulsons förehavanden åstadkommit. Också herr Skoglund har begärt,
att jag skulle lämna riksdagen de informationer i Paulsonaffären, som
äro möjliga att lämna. Sedermera har herr Hagberg i Luleå riktat ett ganska
våldsamt — för att icke säga mycket våldsamt — angrepp mot polisen och
mig liksom mot åtskilliga delar av flyktingpolitiken. Vidare. tycks herr von
Friesen —- jag var icke närvarande under hans anförande, men jagnar fått uppgift
örn vad han yttrade — ha velat framställa mig 9ch statsrådet Erlander
— denne får svara för sig själv — såsom dem som varit ute i ärende att vilja
släta över och dölja vad som kan ha förekommit inom säkerhetspolisen — och
jag förmodar lian menar även inom socialstyrelsen och utlänningskommissio n

en. .

Jag skall börja med att taga upp denna senare punkt, eftersom det i en tidning
finns svart på vitt på vad jag offentligen skulle ha sagt i saken.

Det är för mig en alldeles ny situation, att jag skulle vilja uppträda och
översläta och dölja missgrepp eller missförhållanden inom de myndigheter, med
vilka jag kan anses ha särskilt att göra. Det må emellertid vara cn saksen
vad är det då jag sagt? Mitt inlägg här i dag kommer antagligen också att
tagas till intäkt för angrepp av precis samma art, att jag är ute i ärende att

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
översläta och dölja vad som kan ha förekommit. Åt dem, som nu nödvändigtvis
vilja driva en dylik uppfattning, kan jag ingenting göra. Jag överlämnar
åt de åhörare, som på den här punkten våga ha ett objektivt omdöme, att själva
avgöra, huruvida det finns ens tillstymmelsen till sanning i dylika påståenden.

Det finns i Dagens Nyheter för den 7 januari en intervju återgiven, som
tidningen haft med mig. Det står så här: »Socialminister Gustaf Möller förklarar
vid samtal med Dagens Nyheter att han blivit mycket överraskad av
uppgiften att den nu häktade angivaren i utlänningskommissionen, byråinspektör
Robert Paulson, skulle vara nazist, På den punkten anser statsrådet en närmare
undersökning vara befogad. Örn man sedan skall kunna få fram hela sanningen
är väl inte så säkert, säger han.»
o Jag har nämligen rätt mycket erfarenhet örn hur pass svårt det kan vara att
få fram fulla sanningen i sådana fall.

Dagens Nyheter fortsätter: »Det som förvånar mig är att så många personer
nu efteråt uttalat att de visste att Paulson var nazist eller hade dylika
sympatier, säger herr Möller. Varför har ingen tidigare lämnat mig en upplysning
i saken? Det är tydligen riktigt att Paulson haft förbindelser med
bland andra Anthoni i Finland, men eftersom han på sin tid deltog på de vitas
sida i inbördeskriget, så har man funnit det rätt naturligt att hail uppehållit
vissa kontakter i Finland.»

Jag vill här inflika en liten reflexion. När jag nu hör, att herr von Friesen
för flera veckor sedan lär ha fått ett brev från en flykting, som riktat särskilda
anmärkningar mot Paulson, så får jag ju uttrycka min förvåning över att detta
brev icke på något sätt lagts under undertecknads eller låt mig säga utlänningskommissionens
ordförandes ögon utan sparats till denna remissdebatt.
Herr von Friesen är en högt skattad riksdagsman och borde ju rimligen, örn
han vore så angelägen att hålla rent, lia ställt till, låt mig säga, de överordnades
förfogande dessa upplysningar, som han mottagit rörande Paulson.

Jag skall fortsätta citaten: »Uppgifterna att det skulle råda stor oro i flyktingkretsar
i Sverige efter avslöjandena örn Paulson tar herr Möller också med
reservation. Till honom har nämligen inte från någon flykting gjorts anmärkning
på Paulsons uppträdande. Däremot har det hänt att exempelvis norrmän
klagat över den behandling de rönt av den eller den landsfiskalen eller polismannen.
Undersökning har därvid alltid skett, ty det har ju varit ett svenskt
önskemål att flyktingarna skulle tas emot på bästa sätt. Jag förstår inte varför
man, örn fog förelegat för anmärkningar, inte också skulle ha slagit ned
på Paulson.»

Det är inte alla som varit så blyga, nämligen att de inte vänt sig till undertecknad,
njär de ansett sig ha fog för klagomål, och det har också hänt, åtminstone
i ett fall, att en landsfiskal har blivit avkopplad från det särskilda
sysslandet med mottagande av flyktingar. Detta var också en reflexion emellan.

Dagens Nyheter fortsätter: »Det slags angiveri, som Paulson sjöstat med, har
tyvärr kunnat pågå utan att flyktingarna själva haft möjligheter att avslöja
det. —• Naturligtvis är jag liksom alla andra djupt indignerad över de avslöjanden
som skett, men särskilt med hänsyn till utlandet är det angeläget att
inte göra saken värre än den är.»

Bakgrunden till denna reservation var den, att åtskilliga svenska tidningar
sysslat med affären Paulson som örn Paulson vore den, vilken överhuvud taget
hade bestämt den svenska flyktingpolitiken. Jag vet inte, om herrar riksdagsmän
i allmänhet ha läst tidningarna mera uppmärksamt, men åtminstone
ett par stockholmstidningar ha varit mycket angelägna till en början —
nu ha de visserligen backat en smula — att framställa Paulson såsom den som
hade alla trådarna i sin hand och som bara behövde dra i en tråd för att den

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
eller den flyktingen skulle råka illa ut eller den eller den flyktingen gynnas.
Jag måste, med den kännedom jag har, beteckna detta såsom mycket överdrivet,
och jag varnade för att ge utlandet den föreställningen, att vi i spetsen för vår
flyktingpolitik haft en man, som utförde spioneri tjänst angående flyktingarna
för främmande makts räkning. Därför tycker jag inte att detta är något
särskilt orimligt uttalande eller sådant, att det kan tagas till intäkt för att jag
skulle vara ute i några särskilda överslätningsförsök.

Tidningen fortsätter: »Den skildring som utlandet nu får av förhållandena
kommer inte, örn undersökningen vederlägger några av de många anklagelser
som nu utslungas, att bli korrigerad i utländsk press, utan intrycket i utlandet
blir beroende av de förstahandsuppgifter som lämnas. ■— Naturligtvis är lagdén
siste att vilja lägga fingrarna emellan, och som sagt är en särskild undersökning
av Paulsons påstådda nazistanslutning aktuell, men man bör inte överdriva
affärens proportioner, ty Paulson ägde inte det inflytande man velat
göra gällande. Att han överhuvud taget hamnade i socialstyrelsen berodde på
att hela den s. k. polisbyrån flyttades dit. Paulson hade ju skött den i många
år, och han kom över liksom alla de många flickor som arbetade på byrån.»

Detta är vad Dagens Nyheter har publicerat som en intervju med undertecknad,
och jag bara frågar, hur mycket stöd för påståendena örn överslätningsförsök
som kan återfinnas i detta här av mig återgivna intervjuuttalande.

Jag kan — tyvärr, måste jag erkänna — ge mycket litet upplysningar som
ha något slags nyhetsvärde i Paulsonaffären. Den är för närvarande föremål
för rättegång vid Stockholms rådhusrätt, och det material som finns rörande
Pairlson, står nu till åklagarmaktens och rådhusrättens förfogande och är
underkastat dess prövning. Någon undersökning bredvid denna, som kan ge
något av värde, har inte kunnat utföras. Polisen fortsätter självfallet på vissa
punkter, där Paulsons roll icke är klarlagd, med sina undersökningar, men jag
.skall i detta fall tillåta mig att göra några få påpekanden.

Paulson har, måhända med någon kortare intervall, varit anställd i svenskt
underrättelseväsen i 34 år. Han blev först anställd vid någon militärbyrå år
1910. Sedan har han mer eller mindre regelbundet — jag medger, att det var
saker, som jag icke hade något närmare reda på, när själva skandalen blev
avslöjad och offentliggjord — tjänstgjort i svenskt underrättelseväsen först
för någon militär byrå och sedermera hos den vanliga svenska polisen. Han har
bl. a. som bekant sökt inträde i kommunistiska partiet. Det är emellertid ingen
som har fallit på idén att kalla honom för kommunist därför att han en gång
sökt inträde i deras parti. Det är alldeles uppenbart att han sökt inträde för
att spionera på kommunisterna och inte i något slags lojalt syfte, och jag tager
också för alldeles givet, att han gjort det på anmodan av någon av polischeferna
i Stockholm. Till detta vill jag lägga att Paulson blev chef för något
sorn kallades för polisbyrån, vilken var förlagd till polishuset och hade hand
örn registrering av utlänningar dr 1933. Vi hade då icke någon nämnvärd
politisk flyktingström, men däremot hade vi andra utlänningar, som icke vörö
flyktingar. De registrerades alla där. Han var alltså chef för denna byrå,
och jag förmodar, att han anställdes av den dåvarande polismästaren i Stockholm.
Där fortsatte han sitt arbete i fem eller sex år. Sedan fingo vi en reviderad
utlänningslag, enligt vilken övervakningen av utlänningar i huvudsak
skulle koncentreras till socialstyrelsen. Då blev bland annat hela polisbyrån
med Paulson i spetsen flyttad till socialstyrelsen.

Vid den tidpunkten fanns det åtminstone somliga, som borde ha haft en rätt
stor erfarenhet av Paulsons person, men det oaktat gjordes då icke någon anmärkning
emot Paulsons sätt att utöva det ämbete han innehade. T socialsty -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen tn. m. (Forts.)
reisen har Paulson inalles haft sju chefer, nämligen tre generaldirektörer och
fyra byråchefer. Det var först generaldirektör Sigfrid Hansson som ,ju var bekant
som en ivrig nazist! förmodar jag. Vidare var det den nuvarande justitieministern
Thorwald Bergquist, visserligen endast en mycket kort tid, så att
man kanske inte kan ställa anspråk på att han skulle lära känna personalen
i socialstyrelsen, i varje fall icke till hjärtan och njurar, och slutligen var det
nuvarande tillförordnade generaldirektören i socialstyrelsen Karl Höjer. Utom
dessa tre har han som närmaste chefer haft byråchefen Kurt Bergström, byråchefen
Drougge, byråchefen Bexelius och byråchefen Schmith. Han har alltså
haft sju personer som sina chefer; de fyra byråcheferna ha varit hans närmaste
chefer. De ha — herrarna kunna ju karakterisera det som ni vilja —
icke lyckats upptäcka, vilken skurk Paulson var och icke heller lyckats upptäcka,
att han var nazist!

Jag förmodar, att man från kommunistiskt håll säger, att det är självklart:
blodet är tjockare än vattnet, naturligtvis äro alla dessa herrar av samma ull —
eftersom man nu är ute för att klargöra, att det icke finns något annat än nazister
och nazistsympatisörer och halvnazister och allt vad det nu kan vara
bland de myndigheter som svara för vår behandling av flyktingar. Herr Hagberg
gjorde visserligen i dag en liten reservation, då han nämligen sade, att
det inte är så viktigt, örn Paulson var nazist eller högerman eller bondeförbundare.
Han var i varje fall reaktionär. Jag vill icke yttra mig på den punkten.
Jag förmodar, att Paulson och jag icke någonsin haft samma politiska åskådning.
Han har i varje fall aldrig sökt inträde i socialdemokratiska partiet, även
om han gjort det i det kommunistiska en gång. Som sagt det är en sak, som
man naturligtvis kan insinuera uti hur man behagar. Det är icke många diskussioner
i vårt offentliga liv, som varit så fulla av insinuationer, som diskussionen
om denna sak. Alltså, ingen av dessa, som dagligen träffat Paulson mer
eller mindre, har haft någon kännedom om att han var spion eller att han var
nazist eller att det fanns några i varje fall mera vägande anmärkningar mot
hans uppträdande gentemot flyktingar.

^Men så kommer man till socialministern, som naturligtvis träffat Paulson
någon gång. Jag vet verkligen icke hur många gånger under årens lopp, kanske
sammanlagt tio gånger, kanske icke mer än sex, under någon då i regel ganska
kort stund. Det är han som bär ansvaret för personalen! Javisst, det är klart
som dagen, att han har. Ja, se Ni, det lär finnas ett väsen, som jag har hört
talas örn som är »allseende, allvetande och allestädes närvarande», men det är ett
högre väsen än en regeringsledamot här i landet, och det medger jag gärna, att
skall det anspråket ställas på socialministern, då måste jag omedelbart avgå,
men då måste jag också anhålla, att man utser denne person med så sällsynta
egenskaper till min efterträdare, ty annars är ju ingenting vunnet. Varje annan
person kan ju nämligen bli lurad.

Jag vet visserligen icke, hur pass vanligt det är med personer som icke ha
förmågan att tränga igenom människosjälen fullständigt, men jag vill erinra
mina ärade antagonister örn en liten småsak. Det var före den ryska revolutionen
1917. Det kommunistiska partiet eller som det då var ett socialdemokratiskt
parti, fastän på yttersta vänsterflygeln och som redan då kallades bolsjevikiskt,
hade en ytterligt stram organisation, bland annat naturligtvis för att hålla förrädare
från livet. Ja, hur lyckades det med detta? Det gamla revolutionära
ryska kommunistiska partiet, eller som det då kallades bolsjevistiska partiet,
har upplevt många tragedier, därför att det icke kunnat hålla förrädare från
livet. Lenin visste icke, att alla de tal han satt och skrev i Schweiz, och som
skulle hållas av den bolsjevistiska fraktionens ledare, Molinovski i den dåvarande
ryska duman, innan de höllos där, granskades av den ryska ochranan.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Det blev icke upptäckt förrän efter ryska revolutionen. Utan att på något sätt
vilja jämföra mig med Lenin vill jag bara konstatera, att han tydligen kan beskyllas
för samma svaghet som undertecknad, samma brist pä uppmärksamhet,
samma oförmåga etc.

Vi skola icke tala örn den terrorgrupp, som fanns med Azef i spetsen. Den
var visserligen icke bolsjevikisk utan socialrevolutionär men ändå!

Det skulle vara mycket intressant att veta, örn kommunistiska partiets ledning
är absolut övertygad örn att varenda själ i deras parti är en renhårig och
ärlig kommunist. Under dessa år ha för olika brott enligt spionerilagen dömts
61 nazister och deras sympatisörer och 53 kommunister och deras sympatisörer.
Jag förmodar, att herr Hagberg eller herr Linderot eller vem den nu kan
vara, som har högsta ansvaret i kommunistiska partiet, har vetat om allt detta.
—- Alla av ifrågavarande dömda ha visserligen icke tillhört partiet, somliga
voro bara sympatisörer — men det var i alla fall ett stort antal personer inom
kommunistiska partiet som idkade spioneriverksamhet, vilka så småningom blevo
lagförda och dömda. Ställer herr Hagberg det anspråket på mig, att jag
skulle veta precis vad varje man går för, som på mer eller mindre betydande
poster finns inom socialdepartementets ganska omfångsrika verksamhetsområde,
måste jag ställa samma anspråk på honom, såvida han icke menar, att det
är mera självklart, att kommunister skulle kunna vara spioner och att man icke
behöver fästa så stort avseende vid den punkten. Jag vet, att man varit mycket
angelägen på kommunistiskt håll att svära sig fri från varje kommunist som
blivit tagen av polisen för sådana här saker.

Ja, mina damer och herrar, det finns en annan anmärkning som jag för min
del icke ville underlåta att antydningsvis svara på. När herr Hagberg talade
örn den nya kommissionen, så sade han, att han hoppades, att det icke skulle
gå som med den Hasselrotska kommittén, att det hela bara rann ut i sanden.
Det är klart, att nian skall hysa det hoppet. Nu är det emellertid icke riktigt
att om den Hasselrotska kommittén säga, att det hela rann ut i sanden. Faktiskt
blevo nämligen ett antal personer undersökta, om vilka man numera vet,
på ett bestämdare sätt än tidigare i varje fall, att de voro antingen nazister eller
kommunister i så pass hög grad, att det var betänkligt. Det är riktigt, att
den utredningen icke åtföljdes av någon lagstiftning. Den Hasselrotska kommittén
hade föreslagit, att man skulle upprätta en s. k. avgångsstat för att på den
kunna överföra personer, som uppenbarligen tillhörde ytterlighetspartierna eller
vilkas sympatier för dem gjorde dem olämpliga för polistjänsten. Det är riktigt,
att den framlade ett sådant förslag. Jag vill emellertid påpeka för kammaren,
att undertecknad icke är ensam i regeringen. Det är ju icke alldeles säkert,
att det beror på undertecknad, att icke detta förslag har följts av en lagstiftning
i ämnet. Som det nu är, vet ju varenda människa, att den, som är
ordinarie polisman, icke kan avsättas eller uteslutas ur kåren med mindre han
blir lagförd och dömd för en förseelse, som är så pass allvarlig, att den kan
föranleda avsättning. Domstolarnas anspråk på den punkten äro, som vi veta,
mycket stora.

Nu tror jag emellertid icke att en fortsatt diskussion på den här punkten —
det kan tänkas att jag blir tvingad att begära ordet; igen — kan fylla något
egentligt ändamål. Kungl. Maj:! harju tillsätten kommission som skall undersöka
alla hithörande förhållanden. Dess verksamhet begränsas i varje fall icke
av de fullmakter den har fått, och det är väl att hoppas, att de, sorn nu anse
sig ha faktiskt material till sitt förfogande, lägga detta material under kommissionens
ögon oell underlätta dess arbete att söka utröna sanningen på alla de
olika punkter, där anklagelserna ha vimlat. Det är mycket möjligt — det är en
sak som ingen vet för närvarande — att det kan komma att bli obehagliga san Andrn

kammarens protokoll 19Ji5. Nr ,7. 4

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ningar. Det kan också hända, att när den har slutfört, sitt arbete mycket av
vad som sagts i denna sak kan komma alt reduceras. Därom kan ingen i dag
veta någonting. För min del är jag övertygad om att kommissionen kommer att
med all tänkbar samvetsgrannhet fullfölja det uppdrag den har fått, och den
kommer icke att tillåta, att någon lägger några hinder i vägen, för att kommissionen
skall i den mån det är mänskligt möjligt utröna och utleta sanningen.
Jag hoppas, att det icke skall taga alltför lång tid, men nog är jag rädd för
att det icke kan gå så särskilt snabbt heller, ty det blir med all säkerhet ett
mycket stort material som denna kommission får till uppgift att granska. Men
som sagt jag är övertygad om att det resultat, kommissionen kommer till efter
sina undersökningar, skola de svenska statsmakterna kunna lita till och lita på.

Herr von Friesen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag känner mig uppfordrad säga ett par ord med anledning av statsrådets
påpekande, att det hade varit skäl att till honom eller vederbörande
myndighet överlämna det av mig omnämnda brevet. Med det brevet förhåller
det sig på följande sätt. Det var författat av en dam som sysslar mycket med
flyktings verksamhet. Det innehöll en rätt kort passus örn Paulson av ungefär
den innebörden att hade den och den personen — hon namngav en viss
flykting -— kommit att undersökas av Paulson, så visste man, med den kännedom
man hade örn Paulson, vilket resultat det skulle blivit. Jag fattar detta
brev som symtomatiskt för uppfattningen inom åtskilliga kretsar och för en
resignerad människas uppfattning, att hon icke kunde komma någon vart
längre, men att vederbörandes allmänna inställning var känd. Däremot förekom
intet i brevet örn att Paulson skulle vara nazist eller gjort sig skyldig till
angiveri eller något av de svåra brott han nu står åtalad för. Detta är mig
angeläget att framhålla, därför att om jag visat statsrådet det brevet, anser
jag, att jag skulle gjort mig skyldig till onödigt skvaller, anfört på lösa
grunder, som följaktligen icke skulle lett till något resultat. Jag kan sålunda
icke göra på samma sätt som en annan regeringsledamot, som när han fick ett
anonymt brev vidarebefordrade det till polisen, vilket ledde till att tre oförvitliga
personer blevo anhållna och förhörda för rätt grova förseelser. Den
sortens angivelser och skvallermeddelanden anser jag icke lämpligt, att en riksdagsman
kommer med. Jag beklagar, att jag icke satt inne med större och
kraftigare material mot Paulson vid det tillfället. Då hade jag självfallet
kommit med det. Men jag anser det knappast vara allmänhetens sak att sköta
örn dessa ting.

Vidare anförde:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
vill bara konstatera, att herr von Friesen var rädd för att han skulle anses
löpa med skvaller, örn han underställt exempelvis undertecknad ifrågavarande
brev -—■ jag hade ju i varje fall icke fört det vidare, örn icke anklagelserna voro
av den ant, att de bort undersökas — men att han är alldeles oförhindrad
att framföra samma sak i svenska riksdagens remissdebatt.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
Under den rättegång som herr Hagberg i Luleå anställde mot regeringens ledamöter
placerades även jag på de anklagades bänk. Flerr Hagberg framställde,
såvitt jag hörde, icke något direkt yrkande örn att jag skulle dömas till avsättning,
men de beskyllningar som han riktade mot det sätt på vilket jag förvaltat
mitt ämbetsområde voro ändå ganska allvarliga.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.. m. (Forts )

Då herr Hagberg talade om rättsväsendet, använde han det moderna slagordet
lagröta. Det är ett mycket välfunnet slagord, men man börjar nu snart
använda det för att beteckna allting som man anser mindre tillfredsställande
på rättsväsendets område. Jag tror, att man bör vara litet försiktig med att
använda begreppet lagröta. Man vinner nog inte så mycket med att i tid och
otid söka underminera förtroendet till det svenska rättsväsendet med användandet
av sådana ord. Vad som gav herr Hagberg anledning att nu använda
detta uttryck och rikta kritik mot rättsväsendet var en del domar som fällts
i fråga om personer anklagade för spioneri.

Herr Hagberg riktade i första hand sin kritik mot själva utformningen av
spionerilagstiftningen. Jag behöver nog inte närmare gå in på den frågan
här. Vi lia ju så många gånger här i denna kammare diskuterat just den
lämpliga utformningen av våra spioneribestämmelser, och jag har gång efter
annan själv angivit, att jag anser, att den utformning, som spionerilagstiftningen
nu i vissa delar har, icke är idealisk, utan att den har blivit för vid
och bör underkastas en omarbetning. Som kammarens ledamöter ha sett i pressen
har också straffrättskommittén nyligen lagt ''fram förslag till en ny lagstiftning
på detta område, ett helt nytt åttonde kapitel i strafflagen. Det förslaget
är föremål för remissbehandling. Det är min avsikt att så snart som
möjligt framlägga förslag till nya bestämmelser på detta område.

Jag vill erinra om att, sedan vi sist diskuterade saken, har justitieombudsmannen
gjort en utredning angående tillämpningen av åttonde kapitlet strafflagen.
Örn man bedömer fullt objektivt vad justitieombudsmannen har sagt,
kan man nog icke få annan uppfattning än att han ansett, att domstolarna i
regel med försiktighet och omdöme ha tillämpat denna ofta svårtillämpliga
lagstiftning. Hans huvudsakliga anmärkning har varit att man i vissa fall
har sträckt brottsbegreppet »verksamhet» längre än kanske lagstiftaren har
avsett. Nu har det emellertid vid förra årets riksdag genomförts bestämmelser
som möjliggöra en starkare kontroll över tillämpningen av de omstridda bestämmelserna
i åttonde kapitlet. I fjol genomfördes nämligen den regeln, som
trädde i kraft den 1 juli 1944, att åtal för olovlig underrättelseverksamhet
överhuvud taget icke får anställas utan Kungl. Majlis tillstånd. Det är huvudsakligen
mot denna paragraf invändning har rests. Det sker alltså i varje
särskilt fall en prövning hos Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för
justitiedepartementet. Då denna lagstiftning genomfördes i fjol, angav jag
i riksdagen vilka principer jag tänkte följa, då det gällde att medgiva åtal
för olovlig underrättelseverksamhet. Som kammarens ledamöter kanske erinra
sig, är bestämmelsen där ganska vid. Man straffar där den som gör sig
skyldig till olovlig underrättelseverksamhet i militärt och politiskt syfte. Jag
meddelade, när det förra våren var debatt om denna sak, att jag komme att
tillstyrka anställande av åtal i de fall, då en person mot ersättning låtit sig
bruka av främmande makt för att införskaffa militära upplysningar, och vidare
att jag skulle tillstyrka åtal i de fall. då personer gjort sig skyldiga till
spioneri mot flyktingar som vistats här, vilket även faller under olovlig underrättelseverksamhet.
Det är de principer som tillämpas sedan 1 juli i fjol. Det
har icke medgivits åtal beträffande politisk underrättelseverksamhet, utan samtliga
fall, där åtal skett, ha varit sådana, där en person direkt mot ersättning
arbetat för en främmande makt för att skaffa underrättelser om en annan
främmande makts militära förhållanden eller där en person försökt spionera
på flyktingar här.

Under den tid, som förflutit sedan den 1 juli föregående år, har Kungl.
Maj:t medgivit åtal för olovlig underråttelseverksamhel i sammanlagt 13
fall. Des sa gälla 7 svenskar, ingen norrman, en dansk, en fransman, en polack,

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en tysk, en italienare oell en statslös f. d. ryss. Alla dessa fall äro av den
karaktär, som jag nyss angivit. Officiellt Ilar Kungl. Maj :t avslagit endast
två dylika ''fall; det har varit betydelselösa saker. Det kan ju synas, litet
egendomligt att bifallen varit så många som 13 av 15 fall, men anledningen
härtill är att jag på ett mycket tidigt stadium sedan lagen utfärdats gjorde klart,
att jag icke komme att tillstyrka åtal i andra än nyss av mig- angivna fall,
så att åklagarna ha överhuvud taget icke begärt åtal i sådana fall, där de på
förhand vetat, att Kungl. Majit icke skulle ge sitt bifall..

Herr Hagberg i Luleå anmärkte en del icke bara på själva lagstiftningen,
utan han gjorde även den anmärkningen, att en rättstillämpning sådan som
den nuvarande överhuvud taget icke skulle kunna förekomma örn vi hade den
kontroll, som offentligheten vid rättsförhandlingarna är avsedd att utgöra. I
det påståendet vill jag ge honom rätt endast såtillvida att jag beklagar, att
vi icke kunna ha större offentlighet i dessa rättegångar än som för närvarande
är fallet. Man har emellertid kunnat märka en strävan hos domstolarna
under den sista tiden att så långt som möjligt söka tillgodose offentlighetsprincipen.
Det framställes emellertid såsom ett de sista årens påfund att man
försöker stänga dörrarna till rättegångssalarna så mycket som möjligt. Detta
är icke något speciellt för denna tid, utan det har alltid varit så i spionerimålen
att på grund av deras ömtåliga natur, speciellt därför att de i regel
beröra mycket ömtåliga förhållanden till ''främmande makter, domstolarna i
regel måst hålla rannsakningarna inom lyckta dörrar. Örn detta hör till lagröta,
hör det i varje dall icke till den under dessa år tillkomna lagrötan utan
har som sagt måst iakttagas under alla tider. Att vi nu synas ha kommit i ett
annat läge är beroende på det förhållandet att vi fått ett så mycket större
antal spionerirättegångar än vad vi tidigare varit vana vid.

Herr Hagberg i Luleå sade också, att här skulle inte personer kunna dömas
enligt dessa spionerilagar, örn man icke tillämpade det nya påfundet med den
fria bevisprövningen. Det har emellertid varit ett gammalt demokratiskt krav
att man skulle släppa den legala bevisprövningen, som i regel innebär att det
fordras två vittnen för full bevisning, och få en friare bevisning. Alla nya
rättegångsordningar bygga på principen örn den fria bevisningen, med andra
ord att domstolen får pröva allt det material, som kommer in i rättegången,
både det som talar för och det som talar emot, varefter domstolen genom att
väga alla dessa faktorer får bilda sig en objektiv uppfattning örn vad som är
rätt i målet. Det är här fråga örn en tillämpning av dessa moderna rättsliga
principer, som man nog i och för sig icke kan lia något att invända emot.
Givet är att en tillämpning av den fria bevisprövningen ställer mycket större
krav på domstolarna än den matematiska bevisprövningen, där man bara
säger, att här äro två vittnen, alltså är saken styrkt, medan där finnes bara
ett vittne. Detta senare är ju rätt enkelt, men det är värre att väga hela
materialet för att söka bilda sig en egen objektiv uppfattning, men det är
icke bevis för att den fria bevisprövningen skulle vara sämre än den gamla.
Tvärtom tror jag utan tvekan att den är bättre.

Herr Hagberg i Luleå anförde en del fall, som han fann synnerligen upprörande
och som han beskrev på sitt eget sätt. Kan nämnde att det var ett
pär arbetarpojkar, som gjort sig skyldiga till rena bagatellförseelser men som
dömts, den ene till fyra års och den andre till fyra och ett halvt års straffarbete.
Vidare nämnde han en ingenjör, som — örn jag fattade hans beskrivning
rätt — icke gjort annat än att han hjälpt patriotiska norrmän gentemot
ockupanterna i Norge och därför dömts, till 10 års straffarbete. Nu vill jag
hoppas att ingen i denna kammare tror, att den beskrivning herr Hagberg i
Luleå lämnade på dessa personers brottslighet skulle vara riktig. Jag vet

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
mycket väl varifrån han fått sina uppgifter, men jag tycker det är litet oförsiktigt
av en ledamot av riksdagen att utan vidare framställa sådana uppgifter
som objektiva fakta oell alltså konstatera, att en person här i vårt land döms
till tio års straffarbete för en hjälphandling åt norska patrioter gentemot
ockupationsmakten. Dessa tre personer, som han talar om, äro dömda icke för
olovlig underrättelseverksamhet utan därför att de för främmande makts räkning
bedrivit spioneri mot Sverige, närmare bestämt mot svensk krigsindustri
av stor betydelse. Jag kan självfallet icke gå in på något bedömande av om
dessa domar äro riktiga, örn det är styrkt att dessa personer gjort det eller
det. Det är domstolarnas sak att göra, men det är detta som de äro dömda
för, och det är ju brott av mycket allvarlig natur. Skulle dessa personer kunna
göra gällande och visa, att här ha efter rättegångarna framkommit saker och
ting, soini ställa deras verksamhet i annan och ny belysning, få de gå den
lagliga vägen och begära resning. Men man skall icke framställa saken så, att
personer för rena bagateller dömas till långvariga frihetsstraff.

Jag vill också nämna något örn den fråga, som väl närmast var anledning
till herr Hagbergs i Luleå inlägg, nämligen Meurlingfallet. Självfallet skall
jag icke gå in .på rättegången här. Jag har ju prövat det ärendet i nådeväg
och funnit anledning nedsätta det straff, vartill Meurling dömts. Det var åtskilliga
omständigheter, som medverkade till att jag kunde tillstyrka nåd.
Jag ansåg emellertid att det var ganska angeläget att man bringade till offentlig
kännedom vad som förekommit i målet. Min önskan var självfallet
att hela rättegångsprotokollet skulle kunnat offentliggöras, och ur min egen
synpunkt skulle det självfallet varit det mest tilltalande att man kunnat gå
fram den vägen. Det förekom emellertid en del saker därvidlag, som med
hänsyn till det utrikespolitiska läget icke kunde offentliggöras, och då jag
ändå på något sätt ville ha fram vad som förekommit i detta mål gick jag
den vägen att jag lät framlägga en promemoria, som innehöll det väsentliga
i saken. Jag vet mycket väl att man kan rikta kritik mot en sådan åtgärd,
ty hur mycket man än strävar efter att vara objektiv är det omöjligt att få
med alla nyanser, som förekommit i målet. Herr Hagbergs i Luleå uppgift att
åklagaren i målet skrivit denna promemoria är felaktig. Promemorian har
skrivits på mitt uppdrag av den ämbetsman, som föredragit målet i högsta
domstolen. Han fick det direktivet att han i en promemoria skulle så klart
och tydligt som möjligt lägga fram allt vad åklagaren lågt Meurling till last
och den bevisning, som förebragts, men också den ställning Meurling tagit
till åklagarens påstående och till den bevisning, som förebragts i målet. Promemorian
blev därigenom ganska lång — jag vill minnas 16 sidor. Det har
varit en allvarlig strävan från min sida att lägga fram så objektivt som möjligt
vad som förekommit i detta mål, så att allmänheten skulle få veta vad
åklagaren lagt Meurling till last och vad han blivit dömd för. Jag är som
sagt medveten örn att denna väg icke är idealisk, örn man skall tala örn vad
som förekommit i ett mål. Det bästa är att lägga fram allt, men det gäck
icke i detta fall.

Nu har herr Hagberg i Luleå till slut en anmärkning mot mig. som jag tycker
är det väsentliga i hans inlägg. Han säger alt genom den ställning Kungl.
Majit intagit i Meurlingfallet har Kungl. Majit solidariserat sig med domstolarna
och därvid gått i god för att domen är riktig. Detta är ett något underligt
resonemang, och jag tror icke att herr Hagberg i Luleå vidhåller det vid
närmare eftertanke. Kungl. Majit har med brottsinålsprooesserna att göra endast
i fall det inkommer nådeansökningar. dag Ilar i regel .‘50 å 10 stycken sådana
i veckan. Av dessa bifallas en del. då mänskliga skäl tala för ett bifall,
och en del avslås. Men ingen människa kan med fog göra gällande, att då jag

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
avstyrker en nädeansökning jag därmed ikläder mig- någon garanti för att domen
i dessa mål är riktig. 1 så fall skulle jag ju få ta del av allt som förekommit
i målet och sitta oell bilda mig en uppfattning örn hur man skulle ha dömt.
När ett brottmål behandlas nådevägen, kan man icke sätta sin stämpel på att
det är riktigt och det oriktigt, ty justitieministern har icke bättre möjlighet
att göra en sådan prövning än högsta domstolens ledamöter. Det är ju självfallet
att en avslagen nådeansökan icke kan innebära att Kungl. Maj :t säger, att
här är rätt dömt, och en bifallen ansökan att Kungl. Majit konstaterar, att
det är orätt dömt. Det är icke alls på grund av felaktiga domar Kungl. Maj :t
ger nåd utan på grund av rent mänskliga omständigheter, som domstolarna
icke haft möjlighet att ta hänsyn till vid sitt utmätande av straffet efter lagen.
Genom att jag tillstyrkt bifall till Meurlings nådeansökan har jag självfallet
icke tagit ställning till frågan örn bevisningen är tillräcklig, om domstolarna
dömt rätt eller inte. Jag har bara prövat örn de mänskliga omständigheterna
och de ändrade förhållandena voro sådana att man hade anledning tillstyrka
nåd, och jag fann — efter högsta domstolens tillstyrkan för övrigt —
att här fanns anledning sätta ner straffet. Nu har det förts en livlig presskampanj
efter ärendets behandling, och man har i det kommunistiska huvudorganet
framhållit hur orättvis domen är. Meurling har talat med mig i saken,
och jag har sagt honom, att jag icke har anledning att ingå på frågan,
utan att han, örn han efter rättegången funnit nya omständigheter, som enligt
hans mening tala för att han är oskyldig, får gå den vanliga vägen. Då får
han vända .sig till högsta domstolen och begära resning under åberopande av
de nya skäl, som han funnit. Och den vägen hänvisar jag honom fortfarande
till. Jag har därmed icke tagit ställning vare sig i ena eller andra hänseendet
till frågan örn hurudan denna dom är.

Slutligen upptar herr Hagberg i Luleå den tanken, att man nu borde undersöka
örn nian icke skulle kunna ge en allmän amnesti åt alla de personer,
som under de senaste åren dömts för olovlig underrättelseverksamhet eller närstående
brott. Jag är övertygad örn att herr Hagberg i Luleå icke menar att
man skall ge alla personer, som dömts enligt 8 kap. strafflagen, amnesti. Jag
är tvärtom ganska säker på att örn herr Hagberg i Luleå skulle gå igenom
förteckningen på dem som avtjäna straff för dessa brott skulle han pricka av
åtskilliga, som han icke skulle vilja ge amnesti. Det skulle nog bli bara några
stycken, som han skulle vilja innefatta under denna amnesti. Jag har emellertid
vid två olika tillfällen under det gångna året gått igenom hela det klientel,
som vid olika tillfällen straffats för brott enligt 8 kap. för att själv försöka
bilda mig en uppfattning örn det fanns anledning att tillgripa amnesti för
dem, därför att de domar som fällts över dem i nuvarande läge kunde anses
vara alltför hårda eller orättvisa. Jag gjorde det första gången i juni i fjol
och fann då, att det icke var anledning tillgripa en sådan extraordinär åtgärd,
och jag gjorde en ny omprövning i november månad förra året och kom då till
samma resultat, nämligen att det icke fanns anledning att gå in för någon allmän
amnesti. Jag har därför hänvisat personer, som talat med mig i denna
saL, att söka nåd och sagt dem att en nådeansökan skulle komma att prövas ur
vanliga synpunkter. Jag tror således icke att det finns anledning tillgripa någon
extraordinär åtgärd i detta fall. Härtill kommer att i de lindrigare brotten
enligt 8 kap. sker härefter överhuvud taget icke något åtal utan Kungl. Majits
medgivande.

Jag vill med detta lia sagt att jag tror, såsom jag förut nämnde, att man
skall vara försiktig med talet örn lagröta, vilket är så tacksamt att ta till, och
att man icke alltför lättsinnigt skall röra sig med sådana där begrepp. Våra
domstolar sträva efter att avgöra dessa mål på bästa och rättvisaste sätt.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Eftersom kammarens
ledamöter liro relativt talrikt församlade vill jag begagna tillfället att
säga några ord på en punkt, som jag funnit påkalla ett uttalande från min
sida.

Jag kanske dessförinnan får säga något till herr Hagberg i Luleå såsom undervisare
rörande vår utrikespolitik. Den säkerhet med vilken han uppträtt i
dag skulle kunna inge oss den föreställningen, att lian ständigt har företrätt
en mycket konsekvent utrikespolitisk linje. Det har roat mig att ta in protokollen
från tidigare remissdebatter, och jag har ägnat ett särskilt intresse åt
vad som yttrades från herr Hagbergs i Luleå sida 1940 och 1941. 1940 var
Ryssland ännu icke indraget i kriget, och herr Hagbergs i Luleå ståndpunkt
rörande själva utgångspunkten för Sveriges utrikespolitik var att det gällde,
såsom han uttalade sig, att leda Sveriges utrikespolitik till korrekta och vänskapliga
förhållanden vis ä vis Östersjöns båda stormakter. Han hävdade
samma ståndpunkt även 1941, då han bl. a. gjorde gällande, att Sveriges fred
berodde på den entente, som existerade mellan Tyskland och Sovjetunionen,
och han menade, att ingenting vore en större olycka för Sveriges del än örn
dessa våra båda stormaktsgrannar skulle komma i krig med varandra. Jag
skall icke göra någon kommentar i fråga örn denna ståndpunkt. När jag överhuvud
taget tagit upp några erinringar om herr Hagbergs i Luleå ståndpunkt
för ett par år sedan, har det varit för att konstatera, att han har en mycket
dålig utgångspunkt som undervisare för andra i utrikespolitiskt avseende.

Jag tänker inte här ytterligare gå in på några av de särskilda frågor, som
tagits upp till behandling. Socialministern och justitieministern ha redan berört
ett par områden, och jag är säker på att finansministern kommer att beröra
de finansiella och ekonomiska frågor, som här än livligare diskuterats.
Jag tänkte endast säga något i frågan örn samlingsregeringen.

Det förvånar mig inte på något sätt att denna fråga togs upp av herr Hagberg
i Luleå, som menade, att hela samlingsregeringen borde försvinna. Det
är ett gammalt kommunistiskt tema att samlingsregeringen är ett oting, som
bör komma bort så fort som möjligt. Det enda som kanske något förvånade
mig var, att herr Hagberg under talets gång .modifierade sin ståndpunkt
dithän, att han krävde endast socialministerns och utrikesministerns huvuden.
Vi få kanske ta detta som ett tecken på den kompromisslusta, som enligt
vad herr Hagberg meddelade numera bekajar kommunisterna, örn jag
hade haft anledning att taga på allvar vad herr Hagberg yttrade i den punkten,
skulle jag omedelbart ha solidariserat mig med de utpekade kollegerna
och därmed drivit herr Hagberg tillbaka till hans ursprungliga ståndpunkt,
nämligen att kräva hela regeringens avgång. Herr Hagbergs uttalanden ha
emellertid som sagt inte alls förvånat mig.

Vad som däremot något förvånat mig är att representanter för högern i
denna diskussion behandlat frågan örn det fortsatta samarbetet inom samlingsregeringen.
Själva slutet av herr Skoglunds i Doverstorp anförande tedde
sig för mig som en hotande vink örn att det kunde uppstå situationer, då
högern ämnar dra sig tillbaka från samlingsregeringen. En dylik uppfattning
har fått ett klarare uttryck i ett anförande, som en representant för högern
har hållit i första kammaren. Denne kom därvid in på frågan örn regeringens
och riksdagens förhållande till varandra och förordade, vilket även gjorts i
denna kammare, att riksdagen skulle inta en stramare och mera kontrollerande
ställning gentemot regeringen. Högerns talesman i första kammaren fortsatte,
enligt referat i en kvällstidning — jag var icke själv i tillfälle att
höra anförandet — : »Regeringens ställning är även på annat sätt aktuell. Örn
det är regeringspartiernas åsikt, att samlingsregeringen skall fortsätta tills

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vidare, fordras det att samtliga regeringsmedlemmar rätta sig efter de allmänna
kraven på lojalitet gentemot de övriga deltagande. Är det någon som
vantrivs med en sådan ordning så är det hans ensak, oell lian Ilar möjlighet
att uttrycka sitt missnöje genom att ''hoppa av’. Frågan om samlingsregeringen
är inte oviktig, och det är en felbedömning om man tar dess fortbestånd
och högerns medverkan däri för given under alla förhållanden.»

Att jag är förvånad över dessa uttalanden heror främst därpå, att det
ännu aldrig ansetts föreligga anledning att inom regeringen diskutera frågan
om det fortsatta samarbetet. Om läget vore sådant att vissa ledamöter av regeringspartiet
hade bestämda anmärkningar att göra mot andra medlemmars
lojalitet, hade väl den rätta ordningen varit att frågan örn lojaliteten och
följderna av en illojalitet tagits upp inom regeringen, d. v. s. mellan de män,
som där närmast samverka. Med anledning av do uttalanden som gjorts anser
jag mig pliktig konstatera, att det ännu icke från något håll inom regeringen
har ansetts vara anledning att inom regeringen diskutera frågan om
vare sig lojaliteten eller förutsättningarna för fortsatt samarbete.

Det är alldeles självklart att samlingsregeringen inte är något som kan
under alla förhållanden bestå. Samlingsregeringen tillkom för att fylla en,
som vi alla tyckte, synnerligen viktig uppgift, nämligen att utåt manifestera
den svenska enigheten inom vår utrikespolitik. Samlingsregeringen har nu
arbetat i över fem år, och skulle man ha anledning att ge uttryck åt något i
denna stund, vill jag närmast lia utsagt att det från alla håll visats en mycket
god vilja till samarbete, vilken möjliggjort att partier med i vissa frågor
mycket olika inställning under denna långa tid inte bara lia kunnat samverka
utan även bedrivit ett gott samarbete. Självfallet kunna sådana frågor
uppkomma, där partiernas olika ståndpunkter te sig så oförenliga, att diskussion
kan uppkomma örn ett fortsatt samarbete överhuvud taget är möjligt.
Förutsättningarna för samlingsregeringen kunna nämligen icke vara, att partierna
måste avstå från att framföra, sådant som de anse livsviktigt för det
fortsatta uppbyggandet av landet.

Det har gång efter annan pekats på ef terkrigsf rågö irna. Jag har inte tvekat
att offentligen, uttala, att dessa innehålla element, som kunna bli äventyrande
för samarbetet. Hittills ha emellertid icke ens i dessa frågor uppkommit
sådana motsättningar och tvister, som vare sig inom regeringen eller
partiernas ledningar givit anledning att överväga frågan örn det fortsatta
samarbetet. Örn man nu från ett partis sida vill väcka denna fråga, förefaller
det mig som om det vore ganska rimligt att fordra, att frågan väcktes
i samma ordning, som frågan örn samarbetet upptogs för 5 år sedan,
för att man på den vägen skulle få pröva, huruvida förutsättningar föT fortsatt
samarbete alltjämt förelågo. Det finns ingen möjlighet att här i riksdagen
eller eljest offentligen diskutera de divergenser, som kunna lia förekommit
inom regeringen. Det är emellertid att ge en fullkomligt felaktig
föreställning beträffande förhållandena inom regeringen, arn man inom riksdagen
framställer saken så, att här skulle finnas sådana latenta motsättningar,
att samarbetet när som helst kan behöva uppsägas från ett parti. Jag har
visserligen ingenting emot om man inom de samverkande partierna vill ta
upp denna fråga till diskussion, men man kan då rimligen begära, att det
skall preciseras vad det är för anmärkningar och bekymmer man bär. Man
bör då självfallet icke komma med endast allmänna antydningar om bristande
lojalitet. Jag känner inte till att det inom regeringen förekommit någonting
som kan ge anledning att skapa den föreställningen, att samarbetet inte varit
eller är lojalt.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade;
Herr talman! Tre ministertal är naturligtvis en hopplös uppgift att bemöta i
en replik. Jag begärde ordet endast för att göra ett pär tillrättalägganden i
anledning av justitieministerns uttalanden.

Jag vill då först påpeka, att justitieministern gjort sig skyldig till en missuppfattning
av vad jag hade sagt, när han förklarade, att jag, beträffande den
ingenjör som dömts till 10 ars straffarbete, hade förklarat, att denne erudast
gjort tjänster åt norska hemmafronten. Dessutom vill jag säga, att jag verkligen
inte vill anställa någon rättegång med justitieministern. Jag ansåg mig
ha så mycket mindre anledning därtill som jag anser, att han i sin verksamhet
verkligen försökt att utplåna åtminstone en del av de värsta spåren från den
föregående tiden. Justitieministern har ju relativt sent kommit på sin nuvarande
post. Man kan därför inte ge honom huvudansvaret för vad som förekommit
på detta område. Jag riktade därför till honom endast vissa uppmaningar,
som han här tog upp till bedömande.

Därjämte gjorde jag en anmärkning. Jag framhöll nämligen, att såvitt jag
förstår, strider det mot regeringsformen, att regeringen sätter sig själv som
domare. Det stadgas nämligen följande i regeringsformen § 26: »Konungen
äger att i brottmål göra nåd, mildra livsstraff samt återgiva ära och till Kronan
förverkat gods.» Jag ansåg för min del, att regeringen i fallet Meurling
faktiskt etablerat sig som domare genom den form, som regeringens nådebeslut
fick.

Herr talman! För övrigt ber jag nu örn ordet för att senare ta upp vad som
ytterligare framhållits i anledning av mitt första anförande.

Härpå anförde

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det kan givetvis inte komma
i fråga att här gå in på några mera ingående kommentarer angående de förhållanden
inom regeringen, som statsministern nyss berörde i tämligen bestämda
och onyanserade vändningar. Jag finner det för min del fullt förklarligt
att det icke inom regeringen förekommit sådana diskussioner, som skulle
röra frågan om samlingsregeringens sprängning. Jag tror inte, att läget, sådant
det varit, överhuvud taget kan lia givit möjlighet till allvarliga diskussioner
i den riktningen. Jag skulle emellertid för min personliga del finna det underligt,
örn sådana händelser som exempelvis det sätt på vilket lönefrågan och
höstriksdagen aktualiserades av finansministern samt det sätt på vilket socialministern
uppträdde, när folkpensionerna avgjordes i denna kammare, endast
hade utlöst belåtenhet och sympati från andra partiers medlemmar i regeringen.
Detta är emellertid endast en reflexion från min sida i detta sammanhang,

Den nu framlagda balanserade budgetens innebörd är att allting ställts på
framtiden. Var och en kan örn denna framtid ha sin .egen mening. Något program
för statsekonomien innehåller finansplanen inte. Däremot finns det
ett allmänt ekonomiskt program med prisstoppet som hörnsten och något slags
elastisk krigföring till försvar för lönestabiliteten. Allt beror här pa den slutliga
tillämpningen. Jag skall inte ge mig djupare in på dessa problem, ty de
ha tidigare behandlats av partiernas talesmän från olika håll. Jag ämnar
i stället något beröra ett par mera allmänna spörsmål.

Jag vill då först erinra om att den allmänna utvecklingen tycks peka i den
riktningen, att vi icke få en så hastig övergång mellan krigsperioden och fredstiden,
som man i ett tidigare skede kunde hoppas. Det ser ut som örn vi i stället
skulle få räkna med en längre skarv, där krigstidens ekonomiska problem till

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 lin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en tid komma att fortleva parallellt med den kommande fredstidens. Detta
måste givetvis bereda en lie! del svårigheter i finansiellt avseende. Jag tror,
att just detta förhållande är ägnat att understryka behovet av att vi redan,
innan krigets slut försöka på allt sätt begränsa de utgifter, som äro förbundna
med krigsförhållandena. I annat fall riskerar man att anspråk komina att
resas både för att bemästra den mot sitt slut gående krigstidens svårigheter
och för att tillgodose den kommande fredstidens krav. Genom att anspråk
således kunna komma att resas från två håll kan vårt ekonomiska läge bli
ytterligare försämrat. Såvitt man kan se, föreligger det en viss motsättning
i den allmänna attityden hos stora grupper av vårt folk. Å ena sidan är man
med örn att allt skall göras för att säkerställa vår krigsberedskap och vår neutralitetsvakt.
Man är vidare inne på att hjälpa andra länder i stor utsträckning.
På samma gång kräves det från stora folkgrupper att levnadsstandarden
skall höjas, så att realinkomsterna skola börja stiga upp mot 1939 års nivå.
Det är givetvis inte möjligt att förverkliga allt detta på en gång. Örn vi vilja
tillgodose krigsberedskapens och neutralitetsvaktens alla krav och samtidigt
hjälpa andra länder i stor utsträckning, så kan detta inte ske på andra villkor
än att vi begränsa vår egen levnadsstandard.

Efter dessa kortfattade reflexioner i mera allmänna frågor skall jag gå
över till att beröra en del detaljspörsmål.

I åttonde huvudtiteln finns en redogörelse för hur folkberedskapens ekonomi
för närvarande ligger till. Det beviljades i fjol 40 000 kronor till denna civila
folkberedskap, men vi få samtidigt även veta, att det finnes reservationer på
icke mindre än 370 000 kronor. När innevarande budgetår den 30 juni i år
gått till ända, beräknar man att ha kvar omkring 260000 kronor i reserv för
denna verksamhet. Detta visar hur kraftigt man tagit till när nian tidigare
begärt anslag och hur frikostigt riksdagen beviljat dylika anslag. Metoden är
säkerligen icke ägnad att befordra sparsamhet med statens medel. I år behöver
man inte begära något anslag. Folkberedskapen kan på detta sätt leva både
ett och två år, ja t. o. m. i begränsad omfattning i tre år, utan att begära anslag
och således ställa några ekonomiska krav på riksstaten. Jag vågar uttala
den förhoppningen, att statsutskottet vid frågans behandling klart skall säga
ifrån att dessa stora reservationer inte få föranleda att en mer omfattande
kristidsverksamhet på detta område får leva kvar längre eller i större omfattning
än som är strängt nödvändigt. Själv tror jag inte att så stor verksamhet
på detta område är erforderlig.

I en annan detaljfråga, som rör utrikesministerns tilltänkta broschyr örn
vår utrikespolitik, vill jag ha uttalat den förhoppningen, att broschyren inte
måtte bli något misslyckat försvar för sådant som inte kan försvaras. I så
fall vore det bättre, att brosohyren blir oskriven och vi spara de slantar som
skulle åtgå till den.

_ Nionde huvudtiteln upptar bl. a, ett anslag till hushållningssällskapen,
vilket höjts med en halv miljon kronor. Detta är säkerligen välbehövligt och
i och för sig tacknämligt. Ännu mer tillfredsställande hade det dock varit,
om statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet hade fullföljt arbetet med
hushållningssällskapens omorganisation redan vid denna riksdag. Enligt min
mening går jordbruksministerns uppträdande i denna fråga ganska dåligt
ihop med svensk parlamentarism, i varje fall en parlamentarism av det slag
som vi hade före kriget och som vi under kriget ha sagt oss vilja försvara och
upprätthålla.

När det gäller jordbrukets prisfråga står man för närvarande i allt väsentligt
avvaktande, och jag har därför ingen anledning att gå närmare in på

Onsdagen den 17 januari 1945 lin.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dea saken. Jag- vill bara säga, att jordbrukarna i allmänhet och de mindre
jordbrukarna i synnerhet vänta uppmärksamt på resultatet av den omprövning
av priserna, som nu kan komma, och de förutsätta alldeles bestämt, att eventuella
höjningar av dessa priser skola komma att gälla samma produkter, för
vilka sänkningarna i somras vidtogos. När det gäller jordbrukets läge i allmänhet
lia ju löneklyftorna emellan jordbruket och andra näringar i någon
mån utjämnats. Jag tror inte att man för närvarande kan komma så värst
mycket längre på den vägen, men det är förklarligt och rimligt, ifall man på
jordbrukarhåll inte stillatigande kan åse, örn dessa klyftor på nytt börja
vidgas.

Efter dessa små randanmärkningar, herr talman, skall jag be att få nämna
ett par ord örn ett annat ämne, som inte varit på tal förut här i dag, nämligen
lagen örn civilförsvaret. Denna lag antogs vid riksdagens sista arbetsplenum
den 12 juli i somras. Det var inte utan tvekan som riksdagen antog denna lag.
Därom vittnar andra särskilda utskottets uttalande vid detta tillfälle. Utskottet
säger bl. a.: »Den tid, som stått utskottet till buds för behandling av
lagförslaget, har icke medgivit den ingående granskning, som under mera
normala förhållanden bort komma ett så omfattande lagkomplex till del- Bestämmelser
ingå däri, avsedda att gälla även under fredstid, som ingripa i den
enskilde civile medborgarens förhållanden på ett tidigare okänt sätt. Organisationen
har vidare icke framlagts för riksdagen i det utformade skick, som
plägar vara förutsättningen för ett definitivt riksdagsbeslut. I fråga om dess
beskaffenhet i fredstid hava endast vissa allmänna konturer angivits.» Nu börjar
man att kunna se mera än som var möjligt den 12 juli 1944 om beslutets
innebörd. Tveksamheten har därigenom inte blivit mindre. Utskottet gav dock
i somras en i viss mån lugnande karakteristik av förslaget. I dess uttalande
heter det nämligen vidare: »Organisationen göres i möjligaste mån elastisk icke
blott så, att den kan påbyggas, utan även så att erforderlig nedskärning utan
svårighet kan göras.»

Man ser inte mycket av denna elasticitet, när lagen nu börjar att tillämpas.
Vad tjänar det t. ex. till att nu tvinga fastighetsägarna att skaffa en dyrbar
och permanent mtörkläggningsattiralj, när de krigförande makterna börja giva
efter på mörkläggningskravet, därför att effekten av mörkläggningen blir allt
mindre? Orimlig synes också den motivering vara, som man anför för en stor
mörkläggningsövning i februari månad. Det skulle inte gå att uppskjuta den,
därför att det nu var sista möjligheten i år att bedriva en mörkläggningsövning
— sedan blir det alltför ljust. Skulle man då inte också kunna dra den slutsatsen,
att vi inte heller i verkligheten kunna ha någon nytta av vår dyrt förvärvade
nya mörkläggningsmateriel under den ljusa tiden och att man alltså
lika gärna kan uppskjuta alltsammans till nästa höst? Jag tycker för min del,
att en sådan slutsats ligger ganska nära till hands- Detta civilförsvar är väl
ändå inget självändamål, så att det måste genomföras antingen det gör nytta
eller inte.

Man ställer sig också frågande inför den verksamhet, som nu bedrives på
detta område ute på landsbygden, där man skaffar tjänstelokaler och helanställer
civilförsvarschefer. Man skapar en byråkratisk apparat, som kanske
knappast hinner bli färdig, förrän kriget är över. Ute i kommuner och landsdelar,
där hela den kommunala självstyrelsen med dess vittförgrenade uppgifter
under hela tiden har skötts utan en enda avlönad tjänsteman, anställer
man nu helavlönade civilförsvarschefer. Allmänheten har mycket svårt- att förstå
denna sak, och oviljan är mycket allmän. Men de myndigheter, som skola övervaka
civilförsvarets organisation och lagens tillämpning, driva på med all
makt. Det förekommer t. ex. att en länsstyrelse sänder ut en tjänsteman, som

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
är närvarande, när kommunens beredningsutskott skall behandla hithörande
frågor. Och vederbörande nöjer sig icke med att lämna upplysningar, han vill
helst dirigera det hela. Det måste enligt min mening sägas ifrån högt och klart,
att svensk kommunalstyrelse inte skall arbeta under polisuppsikt och fogdevälde.
Svenska kommunalmän lia rätt att handla självständigt inom lagens
gränser och själva tolka svensk lag. Någon förhandsgranskning av vare sig
länsstyrelsens funktionärer eller från någon annan sida är inte förenlig med
svensk demokrati och kommunal självstyrelse. Det minsta man kan begära är
att civilförsvarets funktionärer ha öppen blick för de faktiska förhållandena och
ta en smula hänsyn till folket ute i bygderna. Jag tror emellertid man kan
begära mera. Vi ha andra och viktigare uppgifter inför efterkrigstidens
många och svåra problem än att bygga upp detta civilförsvar, vars framtida
värde vi inte veta mycket örn. Vad vi säkert veta är, att vi få en omfattande
byråkrati och stora kostnader med psykologiska skadeverkningar och försvarsovilja
som följd. Jag tror inte, att svensk demokrati nu har råd att hushålla
på. det sättet med sina materiella och ideella tillgångar. Man borde därför
enligt min mening utöka elasticiteten i tillämpningen därhän, att man tills
vidare uppsköte tillämpningen av civilförsvarslagen. Vi ha tidigare under
kriget tagit långt större risker än vad detta skulle innebära.

o När det gäller försvarskostnaderna på det rent militära området ha vi ju
fått en del trösterika meddelanden. I fjärde huvudtiteln få vi till exempel veta,
att femårsplanen inte kostar så väsentligt mycket mera än man beräknade
1942,. då den började genomföras. Man blir emellertid en smula betänksam,
när till detta fogas det principiella meddelandet, att någon boskillnad mellan
femårsplanen och beredskapskostnaderna inte kan göras. I redovisningen uppför
man för femårsplanen i de allra flesta fall de i budgeten upptagna anslagen
och låter överskjutande kostnader gå på beredskapen. Det är endast på vissa
punkter, som man kan göra en skillnad emellan kostnaderna för femårsplanen
och beredskapskostnaderna. Under dylika förhållanden är ju hela denna redovisning
av vad femårsplanen kostar tämligen illusorisk. Vad denna femårsplan
i verkligheten kostar får man uppenbarligen inte veta, förrän beredskapen
helt har avvecklats och alla kostnader måste redovisas över de ordinarie militäranslagen.

Vi få även i fjärde huvudtitelns inledning en hel del upplysningar örn hur
nian numera sparar på de militära utgifterna. Det är tacknämligt i den mån
man gör detta. Utan att på något sätt forska i saken utan endast genom att
observera det som man inte kan undgå att komma i beröring med, får man
emellertid ett starkt intryck av hur oerhört det fortfarande slösas på det militära
området, Jag har antecknat några exempel härpå, vilka jag hade tänkt anföra.
Jag har emellertid lovat herr talmannen att sluta detta anförande till kl.
5, och därför skall jag hoppa över dem. Jag kan ju möjligen återkomma till saken,
om det skulle behövas i något annat sammanhang.

Det är mycket häpnadsväckande att sådana ting kunna inträffa, som stats*
revisorerna nu uppdagat angående sjukhusbygget på Gotland. En militärläkare
sätter upp en sjukvårdsanstalt, som går löst på 31/2 miljoner kronor, utan att
det har beslutats i någon instans. Det är väl ändå uppenbart, att sådana frukter
icke växa på det friska trädet. Det måste ha varit och vara oerhört mycket skevt
och galet i denna militära hushållning, när dylikt kan hända, som skulle betraktas
som rövarhistorier, ifall det inte stöde i en så allvarlig publikation sorn
statsrevisorernas berättelse.

Även den militära rekvisdtionsrätten handhas fortfarande i många fall utan
tillbörlig urskilning och utan att man anlägger de ekonomiska synpunkter,
som man har rätt att ställa anspråk på.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Men det finns också andra fall, som stå i bjärt kontrast till den slösaktiga
självrådighet, som gör sig gällande i stort. Ett par sådana fall ha berättats mig
de senaste dagarna. Det Ilar t. ex. förekommit, att officerare av lägre grad inte
vågat rekvirera en bil till en sjuk beredskapsman eller värnpliktig för att skaffa
honom omedelbar vård, därför att de inte vetat, på vilken paragraf de skulle
stödja sig eller vem som skulle betala kostnaderna. Det finns mycket kvar att
rätta till på detta område, när man å ena sidan kan bygga sjukhus för 31/*
miljoner kronor utan beslut och å andra sidan inte vågar rekvirera en bil till en
sjuk människa.

Jag bär också träffat på ett par fall, där de militära myndigheterna ha inkallat
sjuka människor. Dessa människor lia blivit sjuka, så fort de kommit in
i det militära och satts i arbete. Sedan ha de skickats hem och blivit bra, varpå
de inkallats på nytt och placerats på krävande poster, där de fått stanna tills
de blivit totalt förstörda. Det är en orimlig misshushållning ur alla synpunkter
att handskas på det sättet med svenska män.

Herr talman, det är ytterligare ett par förhållanden, som jag gärna skulle
vilja beröra. Jag skall inte gå närmare in på fallet Paulson. Det har ju diskuterats
under debatten ifrån olika håll och blivit i viss mån belyst. Det är dock
ett par andra detaljer, som jag skulle vilja omnämna i detta sammanhang. Det
gäller inte så där direkt påtagliga ting, men det har likväl en viss betydelse att
dessa förhållanden bli belysta. Det har t. ex. förekommit att Per Engdahl,
adress Svensk opposition, har rest omkring i våra regementsstäder och hållit
hemliga informationsmöten. I Uddevalla har han i varje fall varit ett par
gånger. Hans förbindelseman där har varit en pensionerad militär av kaptens
grad, som för övrigt har varit i tjänst under kriget. Vid det ena av dessa tillfällen
var ett tiotal personer närvarande. Och vederbörande förbindelseman säger,
att han inte hade kallat någon av dessa personer och att han inte heller
kände de flesta. Per Engdahls närmaste förtroendeman på platsen står alltså
frågande inför den publik, som kom till mötet. Under sådana förhållanden är
det inte underligt, örn andra stå frågande inför vad det egentligen var för organisation,
som verkade bakom det hela. Per Engdahl har kåserat vitt och brett
om svensk utrikespolitik. Han har varit i Norge och Finland och bl. a. träffat
finska ministrar och braverat med hur dessa ministrar gjort sig underrättade
om vad Svensk opposition hade för intentioner o. s. v. Man har ett intryck av
att han i dessa slutna sällskap givit sig sken av att vara mycket informerad
om svensk utrikespolitik. Han har även varit i Borås och Skara och han har
säkerligen besökt många andra platser. Det är klart att vad en enskild person
i dylika fall får veta är ganska litet i jämförelse med vad som faktiskt förekommit.

Men det är inte bara de mogna frukterna på nazismens träd som vi ha anledning
att rikta vår uppmärksamhet emot, såsom nu i fallet Paulson, utan
det gäller även att observera de tendenser i denna riktning som göra sig gällande
''på olika områden. Jag tror att herr Engdahls verksamhet i våra regementsstäder
ger en liten aning örn ett sådant område. Vi lia. en annan nazisthärd
hemma i Bohuslän, som det nog inte skadar att man en smula riktar uppmärksamheten
på. Det är Göteborgs Stiftstidning, dess redaktör och den grupp, som
samlas omkring denna tidning. Denna nazistiska tidning är annorlunda än alla
andra, därför att det är en gammal känd religiös tidning, som har erövrats av
nazisterna och är fullständigt genompyrd av nazism. En av de sista upplysningar,
som herr Rhedin meddelat svensk allmänhet i stiftstidningen är att Per
Meurling frigivils på order av ryska regeringen. Eller låt mig i korthet anföra
ett par andra exempel. Det förekom för en tid sedan i stiftstidningen en artikel

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
om vad tidningens trogna värmer borde läsa, och herr Rhedin varnade i detta
sammanhang för vissa tidningar. Därvid säger han: »Hållen i stället Dagsposten,
som är en utmärkt äktsvensk tidning, vilket man utan minsta tvekan
kan förstå därav, att den blir så häftigt anfallen av de osvenska.» Nazisterna
av denna grupp kalla sig.givetvis inte för nazister, utan de kalla sig för tyskvänner.
Det hette vid ett tillfälle i tidningen: »Det har ju blivit så, att alla, som
hysa en varm tanke för Tyskland, som ännu är det mänskliga redskapet i Guds
hand gent emot gudlösheten och dollarimperialismens nedbrytande krafter, som
våga säga ett gott ord örn Tyskland, läsa en tysk bok, sjunga en tysk psalm
o. s. v. — de äro nazister’.» På ett oerhört försåtligt sätt rör man ihop dessa
luthertroende gamla människors religiösa begrepp med herr Rhedins egna politiska
strävanden. .Tåg är övertygad örn att det finns massor av denna tidnings
läsare, som tror på vad som står i stiftstidningen lika mycket som örn det stått
i en luthersk postilla. Det är klart att en verksamhet av detta slag röjer väg för
allehanda nazistisk infiltration, och jag undrar hur förhållandena skulle ha tett
sig, i denna landsända, ifall vi verkligen hade kommit i ett prövande läge.

Jag är den förste att medge att man inte skall rikta beskyllningar emot hela
folkgrupper. Jag är^övertygad om att här finnes ett överväldigande flertal av
hållfa,sta svenskar både bland våra militärer, inom vår poliskår och naturligtvis
även.inom det västsvenska kyrkofolket. Men å andra sidan skola vi inte lura
oss själva. Vi har sett hur det har varit i Danmark och Norge. Så fort den gamla
regimen slogs överända, kröpo massor av nazister fram ur sina hålor. Och fdetta
sedan lång tid tillbaka tyskinfekterade land hade det nog inte sett bättre ut än
i Norge och Danmark, örn vi hade kommit i en liknande situation. Därför finns
det anledning1 att rikta in strålkastarljuset at sådana håll, som jag nu i förbigående
har fäst uppmärksamheten på.

Jag. mäste be, herr talman, att till den minut som är kvar få lägga ytterligare
två minuter. Jag vill säga ett pär ord om en angelägenhet som rör Bohuslän.
Det finns som alla veta flera minbälten på svenska vatten utefter västkusten.
Dessa minbälten lia nu förorsakat, att tva fiskebåtar med sammanlagt tio man
lia gatt till botten. Till den skörd av 21 fiskebåtar och 68 man, som andra
makters krigföring ha krävt, kommer nu denna skörd från det svenska minfältet.
Var och en som vill kan säkert första vad syftemålet med denna minering''
är. Och jag är för min del så helt införstådd med detta syftemål, att jag inte
utan ingående informationer skulle kunna göra mig till tolk för att det°skall
tas bort. Detta kanske i nuvarande läge inte är möjligt. Men det är å andra
sidan ytterligt beklämmande, att denna fiskarbefolkning, som har slitit så mycket
ont och lidit så mycket förluster genom den tyska mineringen, även i nuvarande
situation skall släppa till den ena båten med besättning efter den
andra. Jag skulle därför till. försvarsministern vilja rikta en uppmaning, att
taga denna sak under allvarligt övervägande för att se vad som kan göra® och
att han framför allt icke låter ekonomiska hänsyn i detta fall stänga vägen för
alla de försiktighetsmått, som överhuvud taget kunna vidtagas för att vägleda
och hjälpa de svenska fiskebåtarna in i hamnarna, när de komma i dåligt väder
och äro utsatta för dessa svenska minfält.

Med dessa små reflexioner, herr talman, skall jag sluta.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande förevarande propositioner till kl. 7,30 em.,
då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Onsdagen den 17 januari 1945 fm.

Nr 3.

§ 4.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr von Friesen, nr 51, angående utredning om genomförande av röstning
vid allmänna val för personer, som på grund av sjukdom äro förhindrade att
å vallokal avgiva sin röst;

herr Stjärne rrv. fl., nr 52, angående utredning örn vidgad rätt till statsbidrag
för förbättring och underhåll av enskild väg;

herrar Karlsson i Stuvsta och Persson i Stockholm, nr 53, örn statsbidrag
till Lidingöbrons bekostande, underhåll och drift;

herr Persson i Växjö m. fl., nr 54, angående utredning om en mera planmässig
fördelning av industrien på olika orter och landsdelar;
herr Larsson i Östersund m. fl.:

nr 55, angående åtgärder till klarläggande av småföretagsamhetens strukturproblem
m. m.; och

nr 56, örn ändrade grunder för statsbidrag till byggandet av lokaler för
barnbespisning;

herrar Hagård och Sveningsson, nr 57, örn ökning av antalet provinsialläkartjänster; herr

Sveningsson m. fl., nr 58, örn rätt till fria hemresor för värnpliktiga
vid beviljad tjänstledighet eller permission;

herr Hedlund i Östersund m. fl., nr 59, örn ändrad klassificering av tullkammaren
i Östersund;

herr Liedberg m. fl., nr 60, örn införande av importförbud beträffande amerikanskt
fläsk;

herr Sundström i Vikmanshyttan, nr 61, örn införande av en malmaccis eller
annan särskild beskattning av gruvindustrien;

herrar Gustafsson i Bogla och Jönsson i Lund, nr 62, örn fyllnadspension åt
vissa förutvarande befattningshavare vid nedlagda Bjärred—Lund—Harlösa
järnväg;

herr Pettersson i Hällbacken, nr 63, om pension åt förre väg- och stenarbetaren
J. E. Sandstedt;

herrar Svensson i Alingsås och Forsberg, nr 64, angående ändring av gällande
bestämmelser örn val av huvudmän i sparbank;

herrar Dichson och Fagerholm, nr 65, örn införande av pensionsrätt för
vissa förutvarande landstormsofficerare;

herr Karlsson i Grängesberg, nr 66, om ändring av 1 § kungörelsen den 30
juni 1942 med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i
statens tjänst;

herr Hedlund i Östersund m. fl., nr 67, örn årligt understöd åt förre e. o.
banvakten vid statens järnvägar C. A. Norberg;

herrar Gustafsson i Bogla och Norén, nr 68, örn viss ändring i lagen örn provisoriska
förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd;

herr Gustafsson i Bogla m. fl., nr 69, om visst tillägg till 4 § lagen om vapenfria
värnpliktiga;

herr Utbult m. fl., nr 70, angående utredning örn riktlinjer för reglering och
planläggning av bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen;

herr Nilsson i Göteborg m. fl., nr 71, angående införande av högertrafik i
Sverige;

herr Hedlund i Östersund, nr 72, angående reformering av lösdriverilagsti
fl ningen;

herr Petterson i Degerfors, nr 73, örn viss ändring i förordningen örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av
statsverkspropositionen

ro. m.
(Forts.)

herrar Lundqvist och Nilsson i Göteborg, nr 74, om ersättning åt F. V. S.
Holmqvist och C. E. Olsson i anledning av olyckshändelse under fälttjänstövning; herr

Ericsson i Sörsjön m. fl., nr 75, örn ändrade grunder för statsbidrag
till lindring i mindre bemedlade djurägares kostnader för djursjukvård

herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt;

herr von Friesen, nr 77, angående vissa ändringar i jaktstadgan m. m.;
herrar Viklund och Åkerström, nr 78, angående översyn av restindrivningsförordningen; herr

Gustafsson i Bogla, nr 79, angående utredning örn ändrade bestämmelser
rörande det kyrkliga kollektväsendet; och

herr Mårtensson m. fl., nr 80, angående utredning örn förstatligande av de
svenska gat- och kantstensindustrierna.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.04 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 1? januari.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen varjämte undertecknad
på grund av förfall för sekreteraren, jämlikt herr andre vice talmannens
förordnande, tjänstgjorde vid protokollet.

§ I Herr

andre vice talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj:ts
propositioner, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret
1945/46, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1944/45 och, nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för försvarsväsendet
ävensom allmänna förskottsstaterna I och II nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet enligt förut skedd anteckning till

Herr Hagberg i Malmö, som anförde: Herr talman! Om man skulle våga
lämna någon kort beskrivning av den hittills avverkade delen av årets remissdebatt,
så tror jag, att man skulle kunna säga, att den har givit ett skäligen
stort utrymme åt frågor som, låt vara i och för sig betydelsefulla, dock näppeligen
äro av den storleksordning i nuets situation som motiverar den mycket
omfattande uppmärksamhet, som har kommit dem till del.

Jag vill naturligtvis inte i något som helst hänseende bagatellisera den
under den senare delen av förmiddagens förhandlingar så livligt diskuterade
affären Paulson och vad därmed hänger samman, och jag vill självfallet här
ge uttryck åt den indignation som även jag känner över vad som inträffat.

Onsdagen deli 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Det är ju, måste man säga, något lyckligtvis alldeles enastående i svensk
statsförvaltning, det som vi kär ställas inför. Jag undrar emellertid, huruvida
det icke kunde vara ganska rimligt, att man från olika håll en liten smula
begränsade sina omdömen örn det inträffade, tills resultatet av den tillsatta
kommissionens arbete föreligger. Här har riktats mycket allvarliga anmärkningar
mot vissa statsråd, här har riktats mycket starka erinringar mot socialstyrelsen,
mot utlänningskommissiionen och mot andra myndigheter. Det
är möjligt, att alla dessa anmärkningar äro befogade och att de äro mer än
väl befogade, men därom veta vi hittills inte så förfärligt mycket. Jag tror,
som sagt, att det kan vara av en viss betydelse, att man tills vidare håller
inne med allt för preciserade omdömen i dessa ting.

Jag tror, att samma uttalande skulle kunna gälla de andra spörsmål som
ha ventilerats i detta sammanhang. I anslutning härtill kan jag icke underlåta
att säga, att jag kände mig en liten smula konfunderad över arten och
kanske ännu mer över omfattningen av den plaidoyer, som justitieministern
här för ett par timmar sedan ansåg lämpligt och nödigt att lämna i anledning
av ett anfall som i vissa hänseenden hade riktats mot honom från kommunistiskt
håll. Jag tycker, att justitieministern lade ner mer möda på denna
plaidoj^er. än vad ämnet i och för sig berättigar till. Jag menar nämligen, att
det är mycket få här i kammaren som hysa den uppfattningen, att justitieministern
i dessa ting icke skulle handlat på ett riktigt sätt.

När jag har sagt detta, har jag därmed antytt, vad jag menar borde varacentrum
för den överläggning som vi ha i dag, och det är självfallet det
spörsmål som den förste talaren i förmiddagens överläggning, den socialdemokratiska
gruppens ordförande herr Vougt betecknade som den helt visst
viktigaste frågan för ögonblicket, nämligen skyddet för penningvärdet, kort
sagt penningpolitiken. Han karakteriserade detta spörsmål, skyddet för penningvärdet,
som en av nuets viktigaste uppgifter. Jag är ense med herr Vougt
härom. Jag har också den uppfattningen, och jag tillät mig ge uttryck åt
den redan för ett par veckor sedan, då vi diskuterade samma ämne i ett sammanhang
som är allmänt känt för kammaren.

Jag lyssnade till min bänkkamrat herr Vougts anförande med stort intresse.
Ja, jag vill säga icke bara med intresse utan även med ett livligt
gillande ganska länge. Detta gillande förbyttes emellertid under den senare
delen av herr Vougts anförande i en viss betänksamhet mot de uttalanden som
han då gjorde. När jag satt och hörde på herr Vougt, fick jag den uppfattningen,
att han i första delen av sitt anförande talade som ledamot av riksbanksfullmäktige
men att han i elen andra delen av anförandet talade mera
som ledamot av och ordförande för den socialdemokratiska riksdagsgruppen
i andra kammaren.

Herr Vougt gjorde många riktiga påpekanden rörande värdet av den penningspolitik,
populärt kallad pris- och lönestoppet, som vi fört sedan hösten
1942. Han karakteriserade den på ett sätt som jag gärna vill understryka.
Han betecknade denna politik som en skyddspolitik för de svenska arbetarna.
Jag tror, att ingen här eller i varje fall mycket få här skulle vara beredda
att framställa någon erinran mot denna karakteristik av ifrågavarande politik.

Sodan herr Vougt gjort detta uttalande, övergick han emellertid -— det
tyckte jag i varje fall — från sin ställning som ledamot av bankofullmäktige
till sin ställning som socialdemokratisk ledamot av kammaren. Han bringade
i vår erinran den formel som vi följt under dessa två år med ett tämligen
lyckligt resultat. Att det är lyckligt, är väl i varje fall den alldeles övervägande
majoriteten i denna kammare ense om. Herr Vougt förklarade emelei
nära kammarens protokoll IDkli. Nr 3. 5

86 Nr 3. Onsdagen lien 17 januari 1945 cm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lertid, att formeln noa hade förlorat åtskilligt av sin verkningskraft. Jag må
säga, herr talman, att detta uttalande något förbryllade mig. Jag har nämligen
den åsikten, att denna formel, pris- och lönestoppet, nu har mycket
större reell innebörd, än vad den kanske hade tidigare. När vi startade denna
politik hösten 1942, så skedde det efter ett par dåliga år nied en knapp försörjning
och med allehanda svårigheter. Konjunkturerna voro emellertid då
på uppgång, och detta är givetvis anledning till att denna politik under finansministerns
ledning har kunnat föras så väl i hamn, som det har skett. Nu
är emellertid läget ledsamt nog det rakt motsatta. Vi lia framför oss en tid
med ett väsentligt försvårat försörjningsläge, vilket herr Vongt mycket riktigt
också själv påpekade. Ilan erinrade örn det bekymmersamma faktum, att vi
för närvarande och för en säkerligen ganska avsevärd framtid måste leva
under förhållanden, som bl. a, karakteriseras av ett praktiskt taget fullständigt
avbrytande av våra handelsförbindelser med utlandet. Vi befinna oss
alltså i ett deciderat knapphetsläge. Men, herr talman, det är väl så. att med
detta deciderade knapphetsläge förbinder sig en riklig penningtillgång. Jag
•menar därför, att har faran för inflation varit stor under de förflutna åren,
då vi dock haft ett relativt tillfredsställande försörjningsläge, som har kunnat
kompensera en riklig penningtillgång, då måste val, som jag ser saken,
faran bli mycket större, när vi nu ha att se fram mot tider med en alltjämt
riklig penningtillgång men med ett väsentligt sämre försörjningsläge. Det är
därför, som jag kände mig så överraskad av de konklusioner, vilka herr Vougt
gjorde. Jag menar alltså, att ha vi haft anledning att under de gångna årert
följa den politik som följts, så är anledningen nu väsentligt större att fortsätta
efter dessa linjer.

Herr Vougt gjorde även ett par andra påpekanden, rörande vilka jag måste
framföra några kommentarer. Hail efterlyste — jag tror att hans ord folio ungefär
på detta sätt — en större redebogenhet från näringslivets sida a.tt ge
möjlighet till insyn i näringslivets allmänna förhållanden. Han menade, att
hade allmänheten, i detta fall närmast arbetarvärlden, haft tillgång till en
sådan detaljerad och i allehanda, skrymslen inträngande upplysning, så skulle
mycket av det, som nu bitr upp den stora agitationen i lönefrågan, lia varit
undanröjt. Jag kan icke se, att det finns något fog för denna herr Vougts anmärkning.
Enligt min mening hav det icke brustit i redebogenhet från näringslivets
sida att lämna alla de uppgifter och alla de upplysningar, på vilka man
skäligen från myndigheternas sida — enkannerligen från de penningvårdande
organens sida — kan göra anspråk. Jag vill erinra kammarens ledamöter därom,
att vi ha en institution här i landet, som i nuvarande situation har i sin
makt att från näringslivet införskaffa praktiskt taget vilka upplysningar som
helst, och det är omöjligt för ett företag, såvitt jag kail bedöma saken, att
undanhålla något som är ägnat att belysa dess allmänna verksamhet. Denna
institution är priskontrollnämnden. Det är omöjligt för ett företag att få sina
produktionsvillkor allsidigt beaktade och sin allmänna prissättning riktigt bedömd
av denna nämnd, annat än under den förutsättningen, att företaget ställer
till priskontrollnämndens förfogande alla erforderliga upplysningar. Gör
icke företaget detta, är det utlämnat till de diktatoriska beslut, som priskontrollnämnden
i kraft av sina fullmakter har rätt att fatta.

Då jag här vågar säga, herr talman, att näringslivet enligt min mening har
lämnat alla de upplysningar som man skäligen kan göra. anspråk på, så gör
jag detta därför, att jag är övertygad örn att priskontrollnämndens ordförande,
som jag nu ser närvarande i kammaren och som jag vet är antecknad på talarlistan
litet senare i kväll, torde vara beredd att verifiera de uppgifter om näringslivets
redebogenhet i dessa sammanhang som jag här tillåtit mig att antyda.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Vougt gjorde även i ett annat hänseende ett påpekande som jag nödgas
ta fasta på. Han framhöll, att arbetarvärlden under dessa år har visat stor
återhållsamhet. Den har visat en stor ansvarskänsla och har gjort uppoffringar.
Det är alldeles riktigt, det finns ingenting att säga därom. Men jag
ifrågasätter, huruvida icke andra medborgargrupper ha gjort detta i väl så
stor utsträckning. Jag vill fästa uppmärksamheten på de prestationer som från
näringslivets sida gjorts, exempelvis det förhållandet —• det är omvittnat
tidigare från regeringsbänken, men jag vill gärna erinra därom i detta sammanhang
— att näringslivet har ställt till förfogande för krisapparaten sina
allra främsta män, som lämnat små företag för att i det allmännas intresse
träda in i. denna krisapparat. Vi äro väl ganska ense örn — det har också omvittnats
tidigare, jag tror av finansministern — att en av anledningarna tilt
att vi så relativt väl bemästrat situationen är att finna i den omständigheten,
att krisappareten denna gång, till skillnad från vad förhållandet var förra
gången, har haft tillgång till den allra förnämsta expertisen från näringslivet.

Jag vill erinra örn ett annat fält, där man från näringslivets sida gjort verkligt
stora, insatser, och det är vid handhavandet av ransoneringsapparaten. Vi
få dock icke glömma, hurusom hela den svenska handeln — kooperationen
och den enskilda handeln i samma grad — här gjort en samhällsgagnande gärding
av utomordentlig betydelse. Vi få icke glömma, att hela denna ransoneringsapparat
handhaves av den enskilda handelns och kooperationens organ
utan någon som helst ersättning från det allmännas sida. Det kan icke vara
alldeles olämpligt att här påpeka att finansministern i sitt nu avlämnade budgetförslag
upptagit den allmänna omsättningsskatten till 330 miljoner kronor.
Mina damer och herrar, dessa 330 miljoner kronor inkasseras till statsverket,
av handelns män utan någon som helst kostnad för statsverket. Det
finns ju. ingen motsvarighet till detta inom statsförvaltningen i övrigt.

Jag vill också erinra örn att det'' gick en ganska lång lid innan handelns
män för detta bestyr erliöllo ens den blygsamma ersättning, som består av
portofrihet för sina egna försändelser i ransoneringsärenden. I flera år fingo
våra köpmän, antingen de hörde till kooperationen eller till den enskilda handeln,
själva bekosta bestyren med detta skatteindrivningsarbete åt statsverket.
Detta tycker jag är en insats från enskilt håll, som är förtjänt av ali möjlig
högaktning och icke är förtjänt av det en smula ringaktande omdöme som
herr Vougt här kom fram med. Jag föreställer mig, att herr Vougt, som den
saklige.debattör han är och som den, vill jag säga, goda kamrat han är i riksdagen.
inte skall tveka att senare i kväll ge till känna, att han kanske något
onödigt tillspetsat sina uttalanden i detta hänseende.

I den diskussion om pris- och lönestoppet, som nu är så aktuell och som borde
vara det centrala i våra överläggningar i dag och inte få skjutas åt sidan
av andra ting, låt vara att även de kunna ha sitt stora intresse, har man på
sistone varit inne på vissa tankegångar, som antytts även här i kammaren
i dag men som i mer preciserade ordalag framförts i den allmänna
debatten. Man har pekat på att inom vissa företagsgrupper förtjänstmarginalen
för närvarande är så stor, att den väl medger löneökningar utan att
prisstoppet därav behöver rubbas. Jag bestrider ingalunda, herr talman, att så
understundom kan vara fallet, ehuruväl jag tror att uppfattningen rörande omfånget
av dessa möjligheter är ganska överdriven — jag återkommer till den
saken litet senare. Men jag frågar: kan det under nuvarande förhållanden vara
riktigt klokt att taga ut dessa marginaler i form av mera väsentliga lönehöjningar? Först

oell främst få vi hålla i minnet, att det ingalunda är så alldeles säkert

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

-—- och det tycker jag är en ganska viktig omständighet — att det blir de särare
ställda arbetarna, som härvidlag skulle kunna komma i åtanke. Mycket tyder
fastmera på att löneökningarna, åtminstone i viss utsträckning, skulle komma
till synes inom företag, vilkas arbetare redan nu tillhöra de mera väl ställda.
Ur rättvisesynpunkt men kanske lika mycket ur psykologisk synpunkt tror
jag —- och jag faller här tillbaka på ett uttalande av priskontrollnämndens
chef — att dylika slumpvisa höjningar för enstaka grupper skulle vara mycket
betänkliga. Och förresten är det på det sättet, att kommer en dylik löneaktion
på allvar i gång -—■ och där äro vi ju i viss mån redan nu — sprider den sig
snart över hela fältet och då spolieras möjligheterna att fullfölja den nuvarande
ekonomiska politiken. Sett på längre sikt betyder utnjdtjandet av dylika möjligheter,
att man fördröjer, försvårar och eventuellt förhindrar den önskade
prissänknings processen efter kriget.

Då är det, så som jag ser saken, klokare och betydligt mera rättvist att gå
prissänkningsvägen och därigenom nå fram till ett återställande av reallönerna.
Grenom en dylik metod bli alla delaktiga av förmånerna.

I herr Vougts anförande här i dag, som jag tidigare har något apostroferat,
fäste jag mig vid att han utan vidare öppnade dörren för en diskussion örn
möjligheterna att subventionera sådana företag, som inte skulle kunna bära de
eventuella lönehöjningar, som från arbetarpartens sida skulle kunna i nuvarande
läge genomdrivas. Jag får nog säga, att jag blev betänksam, när jag hörde
herr Vougts resonemang om dessa subventioner, ty det är ett mycket farligt
fält, som man då ger sig in på. Pengarna till dessa subventioner måste ju tagas
någonstans. Det kan väl knappast vara meningen att taga dem från de
företag, som gå bättre, och alltså låta dessa företag subventionera dem, som gå
sämre — detta är nog inte tekniskt genomförbart —■ utan man skulle väl i stället
få gå skattevägen. Men varifrån skola då dessa skattemedel tagas? Jo, de
måste naturligtvis i väsentlig mån tagas just från de arbetare, som tack vare
subventionerna ha fått sina löner höjda. Subventionerna ta alltså skattevägen
tillbaka vad lönehöjningarna givit, och arbetarna sitta följaktligen i samma
läge som det, i vilket de befunno sig innan lönehöjningarna kommit till stånd.
Det hela innebär bara, att man fullbordat en cirkel och kommit tillbaka till
utgångspunkten.

När jag ställts inför dessa spörsmål, har jag inte kunnat undgå att finna, att
de farhågor, som i höstas uttalades från bankofullmäktiges och från priskontrollnämndens
sida, nämligen att den löneförhöjning, som man då gav till de
lägre avlönade statstjänarna, skulle föra med sig betänkliga konsekvenser på
den fria arbetsmarknaden, tyvärr ha blivit besannade.

Men, mina damer och herrar, det betänkliga är ju inte bara, att det satts
i gång en stor lönerörelse inom industrien. Vi ha de senaste dagarna sett, att
man såväl inom jordbruket som inom den stora tjänstemannarörelsen nu börjat
röra på sig. Av tidningarna har framgått, att representanter för R. L. F. häromdagen
varit uppe hos statsministern och, såsom jag tyckte, i ganska kraftiga
ordalag delgivet excellensen sin uppfattning i dessa ting. Såsom det hette i referatet
— och jag har förvissat mig örn att detta var riktigt härvidlag — hade
jordbrukarna inför statsministern förklarat, att de »icke stillatigande kunna
åse detta valutapolitiska förstörelsearbete» — en term som jag tycker är adekvat
för vad det här är fråga om. Ar det så, att industriarbetarnas löner skola
höjas, kräva jordbrukarna också, att en mot ett eventuellt förändrat pris- och
löneläge svarande prisförhöjning på jordbrukets område omedelbart kommer
till stånd.

Min namne på norrbottensbänken var inne på detta ämne i förmiddags, men
han viftade bort hela denna jordbrukarnas inställning med att förklara, att den

Oasdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
endast vore ett utslag av den kungliga svenska avundsjukan. Ja, herr talman,
vore det hela så enkelt, så hade man ju inte anledning att fästa någon större
vikt vid detta uttalande från jordbrukarnas sida, men jag tror att man får gå
djupare än så för att finna förklaringen. Och jag för min del vill gärna säga,
att jag rätt väl förstår, när jordbrukarna resonera på det sätt, som de här
gjort. Jag förstår att de, som stått längst i kön och väntat på förbättringar i
sin levnadsstandard, ha svårt att finna sig i att andra armbåga sig fram och
tränga de eftersatta ännu längre tillbaka.

Även våra stora och mäktiga tjänstemannaorganisationer lia, som sagt, börjat
röra på sig. Jag vill erinra om att T. C. 0:s stora lönekonferens i söndags
gjorde ett bestämt uttalande örn att prisstoppet måste till alla delar upprätthållas,
örn inte även tjänstemännen skola komma att göra sina lönekrav gällande.
Här ha vi, såsom jag sade för en stund sedan, ett exempel på, hurusom
de farhågor, som från de penningvårdande myndigheternas sida i höstas uttalades,
tyvärr ha blivit besannade i ganska stor utsträckning.

Tack vare arbetarnas återhållsamhet, i det att de icke utnyttjat sina fackliga
maktresurser i annan riktning, har prisstegringen tidigare kunnat hejdas, främst
till gagn för arbetarna själva. Skulle nu arbetarna släppa efter på denna sin tidigare
återhållsamhet och utnyttja sina maktmedel till att åstadkomma löneökningar,
något som de kanske kunna, så kan nog ingen hejda den på löneökningarna
följande prisstegringen, detta främst till ohägn för arbetarna själva.

Herr Hagberg i Luleå började sitt anförande på förmiddagen med att förklara,
att kommunisterna efter sin valframgång inte kände något övermod men
att de inte heller vore bekajade med något mindervärdeskomplex. Vad uttalandet
örn övermodet beträffar, kanske det kan diskuteras. Jag fäste mig vid att
herr Hagberg i Luleå sedan omedelbart i detta sitt första anförande krävde icke
mindre än två statsråds huvuden på ett fat. Kan inte detta kallas för övermod,
vet jag inte vad som menas med övermod. Och när herr Hagberg i Luleå förklarar,
att han inte heller är bekajad av något mindervärdeskomplex, så var,
herr talman, den upplysningen ganska onödig, i värjo fall för dem, som under
någon längre tid tillhört kammaren. Att så inte är förhållandet ha vi nog sett
åtskilliga exempel på, och jag vill säga, att en man, vilken likt herr Hagberg
i Luleå i sitt anförande i dag liknar sig vid Hjalmar Branting, knappast kan
anses ge uttryck åt den blygsamhet, som påstås vara så klädsam för ledamöterna
av denna kammare i allmänhet.

Herr Hagberg i Luleå spann på den gamla frasen, som vi hort så ofta
tidigare och som finansministern själv många gånger opponerat emot och reducerat
till dess rätta värde, nämligen att de rika lia blivit rikare och de fattiga
fattigare under kriget, och han anförde några siffror därvidlag. Men det är
med dessa siffror som med de citat, som en viss potentat understundom gör av
bibeln: de ge nog anledning till vissa erinringar. Herr Hagberg i Luleå talade
örn de stora industrivinsterna. Jag skall inte upprepa de siffror, som han
nämnde, utan jag vill bara erinra om och rekommendera kammarens ledamöter
att taga del av den utredning i detta stycke, som nyligen är offentliggjord av
industriens utredningsinstitut. Sedan krigsutbrottet har bruttovinsten för de 133
undersökta storföretagen visserligen ökats med 32 procent, och det var ju detta
faktum, som herr Hagberg i Luleå uppehöll sig vid, på samma sätt som herr
Persson i Stockholm brukar göra. Men dessa herrar glömma alldeles den andra
sidan av saken, nämligen att himna någon upplysning örn vart dessa vinster ha
tagit vägen. Förhållandet är nämligen det — något som lil. a. finansministern
flera gånger påvisat — alf samtidigt med denna vinstökning har skattebördan
successivt stegrats så kraftigt, att praktiskt taget hela vinstökningen går till
skatterna. Varför tala inte dessa kommunistiska talare om detta dock ganska

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fundamentala faktum? En jämförelse med arbetarnas penninglönestegring med
31 procent blottar emellertid med all önskvärd tydlighet ovederhäftigheten i
denna kommunisternas agitation för att slå en bräsch i pris- och lönestoppet.

Jag skall inte här närmare beröra en grupp, som mycket sällan får sina
intressen beaktade i detta sammanhang, nämligen de hundratusentals smiåspararna
här i landet, och det öde som skulle vänta dem vid en inflation. Jag
har emellertid fått några alldeles färska siffror i detta avseende, som kanske
skulle intressera kammarens ledamöter, och jag skall därför tillåta mig att
något redogöra för hur det ser ut inom det största fält, där vi lia småsparare,
nämligen inom livförsäkringsväsendet. De siffror, som jag fått, visa att antalet
livförsäkringar hos våra fyra s. k. folkförsäkringsbolag uppgår i ögonblicket
till 2 127 000. Antalet dylika försäkringar i övriga bolag utgör 1 373 000. Det
totala antalet livförsäkringar i egentlig mening är alltså 3 500 000. Dessa gälla
ett belopp på 6 676 milj. kronor, och det är den största spararposten här i
landet näst insättningarna hos sparbankerna.

Nu kanske någon säger, att i denna siffra ligga också alla »de stora kapitalisternas»
miljoner och att den därför inte har något värde i detta sammanhang.
Det förhåller sig inte alls på det sättet, herr talman, och för att illustrera vad
jag menar, skall jag bara nämna en enda siffra, nämligen att genomsnittsbeloppet
per försäkring hos de fyra folkförsäkringsbolagen utgör 1 141 kronor.

Jag skulle kunna komplettera dessa siffror ytterligare, m''en då jag redan rätt
länge tagit kammarens tid i anspråk, skall jag inte göra detta, utan nöjer mig
med att konstatera, att svenska folket för närvarande i sina skåp- och byrålådor
har över 3 500 000 livförsäkringsbrev av olika slag. Större delen av dessa
försäkringar äges av småsparare, arbetare och tjänstemän. En bestående försämring
av kronans värde, låt oss säga bara med 10 procent — det är ju
mycket lågt räknat inför de perspektiv som här resa sig — betyder en förlust
endast för försäkringstagarna på flera hundra miljoner kronor. Yad det betyder
för folkpensionärer, sparbanksinsättare, inteckningsägare o. s. v., skall jag
inte nu gå in på. Var och en förstår, att vi komma upp i förluster på miljarder
för småspararna, därest vi inte kunna hålla inflationen i styr.

Till sist skulle jag, herr talman, såsom ett litet exmpel på vart det kan bära
hän, om man nu raserar barriären kring pris- och lönestoppet, vilja säga några
ord örn folkpensionärerna.

_ T höstas kom finansministern med en proposition om förbättring av folkpensionerna,
som i kronor gällde 33 miljoner. Vi voro här i kammaren, tyckte
jag, ganska ense örn det rimliga i denna förbättring, då ju folkpensionärerna
ha en besvärlig ställning i många hänseenden. Ja, vi voro så ense örn den
saken, att när motion förelåg örn en viss förstärkning av denna förbättring —
det. gällde, örn jag inte minns fel, ett ytterligare belopp på 11 milj. kronor —
så tog kammaren även detta förslag utan några större meningsskiljaktigheter.
Vi kommo alltså upp till över 40 milj. kronor i förbättring åt folkpensionärerna,
och så som jag ser på dessa ting, var jag gärna med därom. Men, herr talman,
vad inträffar nu, om vi. släppa barriären kring pris- och lönestoppet på sätt
som exempelvis kommunisterna vilja? Jo, den förbättring, som vi i höstas skapade
för folkpensionärerna, kommer att elimineras helt eller delvis, sannolikt
helt, därest vi inte kunna hålla penningvärdet vid dess nuvarande nivå. Jag
skulle vilja uppmana kommunisterna att gå ut i landet och tala örn för folket
att en effekt av ett tillmötesgående av deras krav på ett brytande av prisoch
lönestoppspolitiken bl. a. skulle bli ett fullständigt tillspillogivande av de
förmåner, som vi gåvo folkpensionärerna i höstas. Jag vill, herr talman, rikta
den uppmaningen till herrar kommunister, även örn jag vet att det tyvärr är så,
att upplysning örn. det förhållandet tillhandahålla inte kommunisterna det
svenska folket.

Onsdagen den 17 januari 1945 em. Nr 3. 71.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

- Vidare yttrade:

Herr Lindberg: Herr talman! I statsverkspropositionen finns varje år upptaget
anslag för främjande av sjösäkerheten, i det att man har anslag till
lotsverket, sjökarteverket och till fartygsinspektionens verksamhet. Det är i
fråga om några sjösäkerhetsområden jag skulle vilja säga några ord i denna
remissdebatt för att eventuellt därigenom kunna locka fram en fullständig
utrdning och översyn av bestämmelserna i fråga örn sjösäkerheten i olika avseenden
samt en effektivisering av de bestämmelser som nu finnas och de som
kunna komma att antagas, så att de också komma att efterlevas.

Under de senaste åren och särskilt under detta krig ha många sjöolyckor
inträffat som låtit tala örn sig på ett alldeles särskilt sätt i pressen. Jag
tänker inte så mycket på alla de sjöolyckor som drabbat fartyg och besättningar
ute på Atlanten under den stora torpederingstiden utan fast mera på
de sjöolyckor som tid efter annan inträffat vid våra egna kuster, trots att
Sverige nu varit förskonat från deltagande i själva kriget.

Det bär ju sagts, kanske också av mig, att det finns bestämmelser som
skola reglera säkerheten för besättningen ombord på fartyg både vad gäller
bemanning och delvis vad gäller livräddningsredskap. Dessa bestämmelser
återfinnas i § 5 a sjölagen, men de äro avfattade på ett sådant sätt, att det
blir ganska svårt både för befälhavarna på fartygen och för myndigheterna
att på ett riktigt sätt efterfölja desamma. Man frågar sig också i detta
sammanhang, om icke straffbestämmelserna för överträdelse av säkerhetsbestämmelserna
skulle kunna skärpas på något sätt och om detta icke skulle
kunna ge anledning tilli en bättre efterlevnad av de bestämmelser som finnas.
I sjölagen § 292 finnas straffbestämmelser som äro ganska stränga,_ men
det är naturligtvis på grund av lagarnas och författningarnas avfattning i
allmänhet ganska svårt för domstolarna att tillämpa dessa straffbestämmelser
på ett för dem som vilja bryta mot sjösäkerhetsbestämmelserna tillräckligt
avskräckande sätt. Där finnas i denna lag bestämmelser om att den som
Bryter mot säkerhetsbestämmelserna och som uppenbarligen utsätter besättning
och passagerare för livsfara är hemfallen till straff, fängelse i högst
ett år eller böter från hundra ripp till femtusen kronor. I vissa fall — jag
Säger med flit i vissa fall — kan redare och även annan göras ansvarig och vara
hemfallen till ungefär samma straff. Vid lindriga försummelser kan straffet
Bli böter till och med ettusen kronor. Där har man således en ganska stor
stråla att gå efter, och det är klart, att man inte tar de straffsatser som ligga
högst på skalan utan att det blir någonting mitt emellan.

De säkerhetsbestämmelser som finnas — det har jag sagt någon gång tidigare
— synas emellertid i en mängd fall inte tillämpas ombord på fartyg,
och bland annat syndas det ganska svårt mot bestämmelserna örn livräddningsmatcriel.
Enligt sjölagens bestämmelser skall livräddningsmaterielen vara
klar och i ordning för omedelbart bruk, innan fartyget lämnar hamn. I de
ällra flesta fall tillgår det så, att man börjar skalka luckorna och göra sjöklart,
när fartyget avlägsnar sig från kajen för att i en stor del fall vara
färdig att se över livräddningsattiraljen, sedan fartyget kommit ut till sjöss.
Det finns ingen som kan hindra fartyget att avgå, innan det är sjöklart,
kanske närmast därför, att det icke finns någon myndighet till hands som
kari stoppa avgången och låta fartyget stanna kvar för sjöklargöring. Om man
Ilar en lång skärgård att passera, är det ju klart, att det icke spelar någon
nämnvärd roll, örn denna sjöklargöring sker under gång i skyddade farvatten.
Men örn det bara är ett kort stycke ut till öppet _ vatten, är det klart,
ätt det. är förenat med stor risk att gå ut utan skafning och sjöklargöring

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. ("Forts.)
överhuvud taget. Jag har själv varit med om sådana fall, där ett fartyg, fulllastat
med kol, gått ut från en engelsk hamn utan någon enda lucka skalkad
och med omedelbart utanför dockportarna överbrytande sjö, då besättningen
fått gå^ i denna överbrytande sjö och försöka lappa ihop luckorna så gott sig
göra låtit. Att icke flera olyckor inträffa under sådana förhållanden, beror
naturligtvis mera på tur än skicklighet.

När det gäller livräddningsmaterielen tycker man, att varenda person ombord
på fartyget borde vara angelägen örn att i första hand se till, att den
vöre fullt brukbar. Man bär ju nu under senare tid börjat, när det gällt livbåtarna,
tillämpa en praxis, som jag för min personliga del icke tror är så
särskilt lycklig. Man har nämligen fått för sig, att bara den ena av livbåtarna
skaU vara utsvängd, medan den andra skall stå i båtskråna på däcket.
Man har fått för sig, att vid minexplosioner och torpederingar skulle alltid
den ena sidans livbåt bli förstörd. Örn man nu skulle placera den ena livbåten
på själva båtdäcket skulle man få garantier för att åtminstone en livbåt
vore brukbar. Nu kan ingen i förväg räkna ut, på vilken sida en eventuell
min- eller torpedexplosion kan ske. Följaktligen är det omöjligt att gardera
sig så att man har åtminstone en hel livbåt.

^Sjöfolket har nu, sedan Hansa- och Venersborgskatastroferna inträffat, vid
några större möten gjort sådana uttalanden som vittna om, att . man också på
manskapshåll är fullt på det klara med att sjösäkerhetsbestämmelserna icke
iakttagas fullt ut som de böra och skola iakttagas. Man har också från sjöfolkshåll
uttalat önskemål örn att man skulle tillgodogöra sig de uppfinningar
på detta område som gjorts och som synbarligen, även om de icke hava
prövats ombord i fartygen, ändock skulle, örn de användas, utgöra mycket
större garantier för att besättningarna skulle kunna bärgas. Man har byggt
så kallade osänkbara livbåtar och också prövat dessa, visserligen i lugnare
farvatten. Men man har ändock prövat dem, så att ganska många människor
fått för sig, att dessa båtar skulle mycket väl kunna användas ombord i handelsflottans
fartyg. Det måste därvidlag sägas, att man kan icke utrusta handelsfartygen
med bara osänkbara livbåtar, därför att dessa osänkbara livbåtar äro
nästan omöjliga att få ombord efter sjösättning och i öppen sjö. Men om
de funnes i reserv så som flottarna nu finnas, skulle det vara säkert, att många
därigenom skulle kunna räddas till livet.

. Man har också i detta sammanhang uttalat önskemål om att radio eller radiotelefon
skulle användas i långt större utsträckning än vad nu är fallet ombord
i fartygen.

Det har ju också wienna kammare tidigare talats örn sjösäkerheten. Det
skedde 1943 eller det år, då den sjötekniske konsulentens rapport över sjöolyckor
senast avhandlades. Det påstods i denna kammare av en talarinna, när
det gällde en motion örn utredning rörande bemanningen av svenska fartyg, att
det icke behövdes någon sådan utredning och det behövdes heller ingen bemanningslag,
därför att sjöarbetstidslagen redan innehölle sådana bestämmelser.
Jag hade då icke tillfälle att deltaga i debatten, men hade jag kunnat
göra detta hade jag ju kunnat upplysa örn att sjöarbetstidslagen icke innehåller
bestämmelser om bemanningen. Men däremot kan det vara riktigt att sjöarbetstidslagen
på grund av den begränsade arbetstiden ger möjlighet för ökad
bemanning ombord i fartygen. Men den talar lika litet som § 5 a i sjölagen
om vare sig kvaliteten eller kvantiteten i fråga om bemanningen. Det är kanske
oriktigt att säga kvantiteten, därför att § 5 a i sjölagen säger, att fartyget
skall vara så bemannat, att det finnes tillräckligt med folk att med vardera
tva vakter sköta bemanningen till sjöss. Det är icke ordagrant återgivet men
innefattar det väsentliga i föreskriften. Arbetstidslagen säger, att arbetstiden

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skall vara åtta timmar till sjöss. På grund därav upphäves delvis § 5 a i sjölagen,
därför att om det skall vara tre vakter måste det vara tillräckligt med
folk att sköta denna vakttjänst.

Av den sjötekniske konsulentens rapport får man en mycket klar och bestämd
uppfattning om att bemanningen är en sjösäkerhetsfråga av den allra
största betydelse, icke ensamt i vad gäller kvantiteten besättning ombord utan
också i vad gäller kvaliteten. Jag skall taga mig friheten att citera bara ett
litet stycke ur denna rapport, som ger en klar bild av hur det i själva verket
är ställt på många av våra handelsfartyg, speciellt de mindre så kallade rnotorseglarna.
Ett fartyg hade totalförlist; det var en motorseglare. »Vid förlisningen»,
säger rapporten, »bestod besättningen av förutom befälhavaren, som
var en fullgod sjöman, en bästeman, en kock och tvenne jungman. Bästemannen
var ej segelskutsjoman utan maskinist och lär endast hava mönstrat ombord
för att slippa bli inkallad till militärtjänstgöring. Av de tre besättningsmännen
voro två nyinmönstrade och ej vana vid rena segelfartyg.» Följaktligen
fanns det egentligen i detta segelfartyg bara en enda man, som var van
vid sådan tjänstgöring, medan samtliga de andra icke voro kapabla i den tjänst
som kräves av sjöman i segelfartyg. Hur man överhuvud taget kunnat tillåta
en maskinist att mönstra som bästeman, en tjänst som i större fartyg motsvaras
av styrmanst junst, är mera än jag begriper, alldenstund de, som övervaka
dessa mönstringar äro sjökaptener, som i de flesta fall böra ha den bästa erfarenheten
och kunskapen örn vad allt detta kan betyda.

Den sjötekniske konsulentens något torra rapport lämnar en fullständigt
skrämmande bild över förhållandena på stora delar av sjöfartens område. Det
kan vara på tiden att man gör någonting också för att avhjälpa dessa svåra
brister. Vi lia ju för detta ändamål fartygsinspektionen. Men fartygsinspektinnen
räcker icke till för att hava översyn över alla fartyg och kan ej vara
med överallt. Det händer på grund av knappheten på inspektörer, att fartygen
få gå oinspekterade år efter år. Det är tydligt, att under så långa tidsintervaller
som det är mellan varje inspektion kan en hel del saker inträffa, som,
därest inspektörernas antal vore större, aldrig skulle få lov att ske.

Riksdagen begärde 1943 en utredning rörande bemanningen. Denna utredning
skulle sättas i gång vid lämpligt tillfälle. Det är ju klart, och jag förstår
det mycket väl, att det lämpliga tillfället att sätta igång en sådan utredning är,
med det system man tillämpat en hel rad av år, i nuvarande tid icke förefintligt,
därför att man kan icke lämpligen söka kontakt med de övriga nordiska
länderna för att få ensartade bestämmelser till stånd. Jag undrar emelleitid
om man icke ändå, trots att dessa förbindelser ej kunna komma till stånd just
nu, borde sätta igång denna utredning och snarast möjligt få fram bemanningsbestämmelser,
som göra det omöjligt för dessa småfartyg att i fortsättningen
gå till sjöss med en bemanning, som icke alls är skickad att sköta fartyget och
den tjänst man kommit dit för.

Det är ju också mycket som skulle kunna sägas örn de här sakerna, när det
gäller delningen av ansvaret för att ej bestämmelserna efterföljas. Då har det,
som jag sade, givits en straffbestämmelse, att också redaren i vissa fall kan
ådömas samma straff som en försumlig befälhavare. Men också i den sjötekniske
konsulentens rapport får man ett bevis för hur oändligt svårt det måste
Vara att med den lag vi ha komma åt en redare, som uppenbarligen har brutit
mot eller medverkat till brytande av bestämmelserna. Här finnes enligt den
sjötekniske konsulentens rapport en redare i Halland, som har haft smärre
fartyg, som han har varit redare för. Det heter i rapporten: »Att dessa brott
mot gällande lagar och förordningar icke alltid härleda sig från enbart befälhavarens
utan stundom även från redarens sida, visar en grundstötning i

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
danska farvatten, varvid framkom att en redare för några mindre motorseglare
i södra Halland flir tredje gången på några få år envisats med att låta sina
fartyg gå till sjöss med otillräcklig bemanning.» Det är icke bara denna försummelse.
som denne redare gjort sig skyldig till utan också flera. Men jag
förstår den sjötekniske konsulenten. Det skulle naturligtvis icke passa, att
han som tjänsteman gör insinuationer över saker och ting, som han icke klart
kan bevisa.

Här behövas sålunda andra bestämmelser om delaktigheten och för att stävja,
att man från oansvarigt redarehåll vidtager åtgärder, som sedan lända till
fartygs och människolivs förlust.

Vi ha under den senare delen av detta krig inom organisationen rätt ofta
observerat, att nian har brutit mot de av kungl, kommerskollegium under krigstiden
utfärdade sjösäkerhetsbestämmelserna på så sätt, att man minskat antalet
tjänstgörande man på vakterna genom att taga en av dem till vedlämpare.
Man har skickat ner honom i fartygets kolboxar att lämpa ved. Och man
har brutit därigenom att man indragit den föreskrivna minutkiken icke bara
på dagen utan också på natten.

Det är svårt att komma åt dessa saker med hjälp av lagen. Det är svårt att
komma, till någon fullständig bevisning örn det, därför att besättningsmännen
äro ju i vissa fall jäviga såsom bevis.

Ett annat område, där det också kräves ökad vaksamhet mot överträdelser
av bestämmelserna, är när det gäller lastning av fartygen. Icke heller denna
kunna inspektörerna övervaka. Resultatet är, som vi veta, att Hansa gick bort
med en otillåten last av ammunition. I Venersborgs-fallet var det väl icke
fråga, om några otillåtna laster och kanske icke heller, att det var fel på livräddningsmaterielen,
men det är skrämmande, att 19 besättningsmän Humös
i nöd alldeles inpå svenska kusten utan att kunna bli räddade.

Det inträffade här en katastrof, som vi kanske tycka icke angår oss svenskar
så värst mycket, därför att det var ett finskt fartyg, som hette Vesta och
som förliste utanför den svenska kusten, jag vill minnas utanför Gräsö. Detta
fartyg var lastat i Sverige. Det var spannmålslastat. När det gäller spannmålslastning
brytes ofta mot bestämmelsen om slingerskotten, som äro avsedda
att skydda fartyg och besättning mot katastrofer i dåligt väder. Ibland
bygger man verkligen slingerskott men så svaga, att de ej kunna motstå
den. förskjutning av lasten, som blir resultatet, när lös spannmål inlastats.
Antagligen var det finska fartyget ej försett med slingerskott, och katastrofen,
har säkerligen kommit därigenom att slingerskott saknades. Det tal, som
varit, synligt i pressen, att luckorna skulle lia blivit sönderslagna, har naturligtvis
kanske fog för sig, men det är troligare, att luckorna ej blivit sönderslagna
av överbrytande sjö utan av den last, som fartyget hade inombords.
Det är egentligen den naturligaste förklaringen till denna sjöolycka.

Nu lia val svenska myndigheter kanske icke vare sig skyldighet eller rättighet
att undersöka andra nationers fartyg, som här lasta eller komma hit
med last. Men det borde vara sådana bestämmelser, att också andra nationers
fartyg kunde bli underkastade åtminstone ungefär samma kontroll som man
begär att de svenska fartygen skola bliva. I England gällde åtminstone tidigare
den bestämmelsen, att Board of Trade övervakade icke bara engelska
utan också .svenska och andra nationers fartyg. Det var ganska kostbart att
låta lasta sitt fartyg för djupt i en engelsk hamn. Det kostade icke bara den
tid som det tog att lossa upp den last, som var inplockad för mycket, utan
det kostade också, fartygets redare åtskilliga pund mera i böter än. vad han
skulle kunnat.tillskansa sig genom frakten på de varor han inlastat för mycket.
Samma principer borde tillämpas i många avseenden också här.

Oasdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

, Jag skall nu i detta sammanhang icke anföra flera sådana här saker. Jag
skulle hara vilja rikta en vädjan till regeringen, som ju ändå har möjligheter
att verkställa översyn över alla våra säkerhetsordningar, att låta göra
detta snarast möjligt och att också låta utarbeta andra bestämmelser, som
befälhavare och redare lia att rätta sig efter, när det gäller säkerheten till
sjöss. Vi ha förlorat alltför många människoliv och också alltför många fartyg
på grund av den slentrian, som vissa befälhavare och redare anse sig berättigade
att låta komma sig till last. Det är icke rimligt att det skall fortsätta
på detta sätt. Därför är det så mycket mera angeläget, att samtliga säkerhetsbestämmelser
tagas under en ordentlig översyn och att också i detta sammanhang
frågan om bemanningen och bemanningsbestämmelserna göres till föremål
för utredning.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Av statsverkspropositionen,
närmare bestämt nionde huvudtiteln och de uttalanden, som där gjorts av
föredragande departementschefen, får riksdagen veta, att förslag till slutlig
organisation av hushållningssällskapen icke kommer att föreläggas innevarande
års riksdag. När riksdagen på förslag av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
förra året beslöt angående riktlinjerna för hushållningssällskapens
framtida organisation och verksamhet, hade alla — åtminstone såvitt jag
kunnat följa debatten — den uppfattningen, att sedan beslut fattats i principfrågan
skulle förslag till avgörande i detaljfrågorna föreläggas innevarande
års riksdag. I jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande uttalades,
att det vore önskvärt, att även detaljfrågorna så snart ske kunde avgjordes och
att förslag rörande desamma förelädes 1945 års riksdag. En ovisshet över hur
hushållningssällskapens framtida organisation skulle gestalta sig ansågs skana
ett läge,som inverkade ogynnsamt på hushållningssällskapens verksamhet, varför
en snar lösning av organisationsfrågan syntes vara synnerligen angelägen.

Hushållningssällskapsutredningen avgav ju sitt betänkande 1942. Hedan
året därpå, 1943, hade riksdagen att behandla motioner, där man yrkade, att
riksdagen måtte besluta, att sällskapens omorganisation skulle verkställas och
därmed sammanhängande frågor lösas. Efter principbeslutet i fjol och de uttalanden,
som gjordes av utskottet och riksdagen, torde också inom hushållningssällskapen
den uppfattningen hava rått, att denna fråga skulle lösas vid
innevarande års riksdag. Det förefaller emellertid, som örn man även inom
hushållningssällskapen under innevarande år har haft vissa föraningar örn att
frågan skulle förhalas. Det har nämligen från sällskapens ombudsförsamling
tinder förra året, närmare bestämt den 2G september 1944, hemställts till
Kungl. Majit, att Kungl. Majit skulle föranstalta om att sällskapens slutliga
organisation snarast komme att genomföras. Det meddelas nu i nionde huvudtiteln,
att den 30 oktober 1944 hade statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
uppdragit åt lantbruksstyrelsen att verkställa den utredning, som påfordras
för genomförande av 1944 års beslut. Detta skulle då kunna genomföras
från och med budgetåret 1946/47.

Det finns anledning att fråga vad orsaken kan vara till att denna fråga,
vars lösning allmänt ansågs vara så trängande — en åsikt, som jag fann att
även statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet hyste förra året —
nu plötsligt blivit så litet brådskande, att den kan uppskjutas ända till 1946
års riksdag. De av kammarens ledamöter, som deltogo i förra årets riksdag,
torde erinra sig, att riksdagens beslut angående hushållningssällskapens organisation
i principfrågan på några punkter blev ett annat än vad Kungl. Majit
hade föreslagit. Beslutet biträddes emellertid av en så, överväldigande majoritet
av kamrarnas ledamöter, att någon tvekan om riksdagens mening i det

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fallet icke gärna kan föreligga. Under debatten i andra kammaren yttrade
emellertid herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp, att han hyste farhågor för att
utvecklingen av hushållningssällskapen, därest utskottets förslag bomme att
bifallas, icke skulle bliva tillfredsställande vare sig för staten eller det allmänna,
och statsrådet tilläde, att det aldrig skulle falla honom in att sätta
sitt namn under en proposition, som byggts på de principer, utskottet i sitt
förslag förordat. Riksdagen beslöt emellertid att bifalla utskottets förslag.
När man nu ser, hur denna fråga handlagts i fortsättningen, är det lätt att få
den uppfattningen att uppskjutandet av frågans lösning skulle kunna bero
på att statsrådet vidhåller sitt uttalande från förra årets riksdag och följaktligen
icke ämnar effektuera riksdagens beslut. Jag anser, herr talman, att
det skulle vara i hög grad önskvärt, örn statsrådet ville lämna ett klart besked
till kammaren på den punkten.

Det meddelas även i samband med detta, att departementschefen erfarit,
att det inom 1942 års kommitté pågår vissa överväganden angående hushållningssällskapens
framtida arbetsuppgifter. Jordbrukskommitténs arbete hade
ju pågått en ganska lång tid, när riksdagen fattade sitt principbeslut angående
hushållningssällskapens omorganisation, och såvitt jag vet, hade tjugosjumannakommittén
icke erhållit några direktiv, som inneburo, att kommittén
skulle syssla med hushållningssällskapen och deras arbetsangelägenheter. Man
frågar sig även här, örn det är meningen, att denna principfråga på nytt skall
gå till utredning och ånyo föreläggas riksdagen.

Jag har, herr talman, velat framställa dessa frågor och dessa reflexioner i
denna remissdebatt, och jag har gjort det i förhoppning om att statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet ville lämna det svar, som fordras, för att
den ovisshet och den oro, som råda på sina håll i landet i denna fråga, måtte
skingras.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag kan meddela, att någon gång på hösten eller sommaren kom
tjugosjumannakommitténs ordförande och två andra ledamöter till mig och resonerade
om det arbete, som försiggick i tjugosjumannakommittén. Det arbete,
som inom kommittén bedrevs enligt de direktiv, som kommittén fått under år
1942,. var jag ju klar över, och det var ingenting som betydde något för hushållningssällskapens
organisation. Men den föregående ärade talaren erinrar
sig väl, att riksdagen förra året i anledning av en stor motion fattade vissa
beslut angående en rationalisering av det svenska jordbruket. I direktiven för
tjugosjumannakommittén ingick ju bland annat, att kommittén skulle räkna ut
vilket som kunde vara det lämpliga priset för jordbruk av familjejordbruks
storlek. Detta innebar icke, att kommittén skulle komma fram med .ytterligare
organisations- och rationaliseringsförslag, men det var nödvändigt för kommittén
att vid sina beräkningar gå ut ifrån vissa storleksgrupper av jordbruk.
Sedan riksdagen förra året i skrivelse till Kungl. Maj:t meddelat, att riksdagen
bifallit motionen, remitterades riksdagens skrivelse till tjugosjumannakommittén,
enär skrivelsen rörde ett ämne, som mycket nära sammanhängde med
de frågor, som kommittén hade att behandla. Kommittén diskuterade därefter,
huruvida den borde komma med något förslag i anledning av riksdagsskrivelsen.
Den diskuterade därvid möjligheten av en samorganisation av lantbruksstyrelsen
och egnahemsstyrelsen. Eventuellt ifrågasattes ett närmare samarbete
emellan båda dessa styrelser i friare former. I händelse en sammanslagning
av lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen bomme till stånd, borde de under
dessa styrelser lydande egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen sam -

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
organiseras. Då man kanske redan i början av år 1945 kunde vänta ett förslag
i ämnet från tjugosjumannakommittén, föreföll det mig inte ändamålsenligt,
örn man i år i enlighet med förra årets riksdagsbeslut skulle vidtaga en överarbetning
av bestämmelserna angående tjänstepersonal m. m., en överarbetning,
som man kanske år 1946 skulle vilja lia omgjord, därför att den icke lämpade
sig för organisationsformer, som år 1946 kunde komma att an^es påkallade.
Av den anledningen remitterades förslaget till lantbruksstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen fick riksdagens skrivelse för att styrelsen skulle börja det
arbete, bestående av inplacering av tjänstemän m. m., som förra årets riksdag
förutsatte. Ifrån jordbruksdepartementet skulle givas ytterligare direktiv, därest
ifrån 1942 års jordbruksutredning avgåves ett förslag, som regeringen ville
förorda. Även om lantbruksstyrelsen fått ett sådant förslag redan på sommaren,
så låg det ju nära till hands att antaga, att förslag i ämnet icke kunde
föreläggas riksdagen, förrän riksdagsarbetet fortskridit en tid, och det hade således
blivit nödvändigt att i huvudtiteln endast bebåda punkten och meddela,
att förslag rörande hushållningssällskapen komme att avgivas först senare under
riksdagen. Regeringen var ense örn att föreslå en höjning av anslaget till
hushållningssällskapen för budgetåret 1945/46 med 500 000 kronor. Det var
ju detta, som var det viktigaste för att sällskapen skulle kunna arbeta bättre
än tidigare varit fallet. Under sådana förhallanden ansag jag det lämpligast
att vänta med förslaget till år 1946.

Saken har behandlats i tidningspressen. Det har därvid förefallit, som örn man
framförallt misstänkt, att dröjsmålet med förslagets framläggande haft samband
med frågan örn utseende av ledamöter i förvaltningsutskotten. Lantbruksstyrelsen
har fått riksdagens skrivelse. Riksdagen har redan fattat ståndpunkt
beträffande förvaltningsutskotten.

Det är den förklaring, jag kan lämna i denna fråga.

Herr Lundberg: Herr talman! Då jag tager till orda i denna remissdebatt,
är det endast för att komma med en del enkla frågor, som kommit till uttryck
bland den svenska allmogen. Viljan till sammanhållning är stark, men detta
utesluter icke att dagens tunga är så tryckande, att örn vederbörlig hänsyn icke
tages till de rimliga krav på löneförbättring, som framställts från vissa arbetargrupper,
är det icke möjligt, att sammanhållningen kan bevaras, ty deras
levnads- och bostadsförhållanden äro icke på långt när tillfredsställande. I det
sammanhanget vill jag säga, att det är olyckligt örn jordbrukarna intaga
den ståndpunkten, att om arbetarna skulle få en löneförbättring,
skulle även jordbrukarna gå till attack mot prisstoppet, ty det måste
väl ändå i ärlighetens namn medges, att fullständiga jordbruk i dagens
situation ge en relativt god bärgning, dag- mäste också, beklaga, att en
del jordbrukarrepresentanter söka snedvrida denna diskussion om lönsamheten
för olika näringar samtidigt som de söka att draga upp skiljelinjer mellan
ren landsbygd och tätorternas arbetare. Jag tror. att denna skiljelinje är konstgjord.
Att det finns brister och svårigheter på båda hållen, det äro vi förvisso
alltför underkunniga örn, men jag tror, att det behövs gemensamma tåg för att
klara av dem. Jag vill även framhålla, att våra jordbruksorganisationer och
deras medlemmar nogsamt böra inse det ansvar, som följer med en i avspärrningstider
skapad monopolställning, ty örn denna monopolställning missbrukas,
kan det leda till icke önskvärda följder, när avspärrningen från utlandet lättar.

Det talas också ganska mycket örn flykten från landsbygden, men om nu
talet örn flykten från landsbygden är mera än ord. borde dessa variationslösa
talare inse, att det ständiga gnället och svartmålningarna av landsbygdsförhållandena
icke kan leda till något annat resultat än att ungdomen flyr från

N r 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
landsbygden och söker sig till tätorterna för att finna, att den manna, som de-^
ras fäder talat om, icke heller finns där. Bostadsfrågan är också brännande.
Det gäller både för stad och landsbygd, och det måste nog tagas krafttag för
att skapa bostäder åt de mindre inkomsttagarna. Det är gott och väl, att vi fått
bostadsrättsföreningar m. m., men dessa ge endast en bättre bostad åt de bättre
betalda inkomsttagarna. De andra få finna sig i att söka sig till de allra sämsta
bostäderna. Vi ge subvention åt våra barnrika familjer, men jag vill sätta
i fråga, örn icke den subventionen bör utsträckas till att gälla alla familjer under
en viss inkomstgräns, ty när vi tala örn att det behövs flera barn, böra vi
icke glömma bort, att det finns mångå unga familjer, som bo i ett trångt kyffe
°®kka Dga inkomster och som tvingas till att kallt förnuftmässigt avstå från
glädjen att ha barn, därför att en tillökning i familjen skulle medföra liknande
förhållanden, som uppstå, då en gökunge lägges in i ett trångt fågelbo. Jag
ber därför få poängtera, att bostadsfrågan för de lägre inkomsttagarna måste
lösas, även örn det kan komma att kosta miljoner.

Frågan om vår ekonomiska politik har i dag diskuterats ganska ingående, och
spörsmålet örn samhällets plikt att vidtaga åtgärder har ventilerats ur olika
synpunkter. Det tal, som fördes under valrörelsen örn att samhällets ingripande
endast skulle medföra ofrihet, byråkratisering och tjänstemannavälde, bär
även kommit till uttryck här. För egen del måste jag erkänna, att jag har den
bestämda ^uppfattningen, att det kräves kraftiga samhällsingripanden för att
skydda vårt folk från nöd och otrygghet, och detta måste väl ändå vara det
centrala. Talet örn det fria näringslivet är väl också felaktigt. Jag har nämligen
den bestämda uppfattningen, att det fria näringslivet faktiskt var avskrivet,
när arbetarrörelsen började sitt arbete. Det fria näringslivets talesmän ha
själva sett till att denna fråga löstes. Jag vill även påpeka, att utvecklino-en i
vårt land särskilt under tiden från och med år 1932 fått en allt kraftigare“prägel
av samhällsingripanden. Så har icke varit fallet bara hos oss. Jag vill pårnmna
örn att den engelske konungen i ett tal år 1943 gav tillkänna, att den
politik, som hade förts i England, i ganska väsentliga delar måste förändras
och att arbets- och trygghetsproblemen måste komma i förgrunden, även örn
detta skulle innebära, att den politik — syftande till full sysselsättning och
höjande av levnadsstandarden i största möjliga omfattning — som man hade
planerat skulle betyda slutet för den ekonomiska liberalism, vilken till stor
del behärskat den brittiska ekonomiska politiken fram till krigsutbrottet. Han
säger även ifrån, att det innebär, att offentlig företagsamhet, där den privata
företagsamheten icke kan tillgodose sociala, behov, måste sälta in. Min tro är,
att en hel del av vad som under valrörelsen speciellt från borgerligt håll sades
om byråkrati och tjänstemannaanda delvis var skrämselpropaganda. Vad byråkratien
beträffar, finns det väl ingenting, som säger, att vi icke i en framtid
skulle kunna försöka få in en annan anda och en annan ordning i det samhälleliga
arbetet.

Jag har känt ett särskilt behov av att taga upp denna fråga därför att det
synes .mig, som örn vi i samhällslivet fatt in något av »ledande-skiktsanda»,
som vi kunna spåra på olika håll och som tager sig uttryck i att man på snart
■sagt alla områden anser, att ett litet ledande skikt inom olika folkgrupper är
skickat till att styra inom samhällslivet. Dessa tendenser böra uppmärksammas,
ty de kunna lända till allvarlig skada för samhället icke minst på de områden,
där vi vädja till allmogen och behöva dess stöd och aktiva medverkan. I ett demokratiskt
samhälle är det angeläget, att kunnigt och dugligt folk utnyttjas
och tas i anspråk oavsett om de äro höga eller låga, och gamla fördomar och
arbetsformer borde nu kunna få vika för hänsyn till viljan att stärka och utnyttja
alla våra resurser på ett förnuftigt sätt. Vår centraliserade förvaltning

Onsdagen den 17 januari 1945 eiri.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
behöver även kanaler ut till allmogen, om den skall kunna binda den till sig och
erövra dess förtroende. Detta behövs, om vi skola kunna skydda landet från
olika svårigheter och stärka dess slagkraft på olika områden. Det är och kan
icke varå så, att kunnighet och förnuft äro koncentrerade endast till det fåtal
högre tjänstemän, som satts i toppen på olika områden i vårt samhällsliv. I varje
fall synes det mig vara angeläget att här få påpeka, att örn vårt kommittéväsende
skall bestå av och i ledningen för våra samhällsorganisationer endast
sättas sådana, tjänstemän, som tillhöra de högre folkskikten, så komma vi att
ganska snart finna, att vår ämbetsmannavärld företräder något helt annat än de
uppfattningar som finnas ute bland allmogen. Samtidigt komma vi även att
finna, att mångsyssleriet kommer att bromsa upp arbetet i dess helhet. Jag kan
ju i det sammanhanget endast peka på Kungl. Maj :ts benägenhet att lägga
allt möjligt i händerna på våra landshövdingar, vilket medför, att de minst av
allt hinna med att se om sina län och sköta sitt egentliga arbete.

Det skulle därför enligt min uppfattning vara en styrka, örn vi kunde få se
en strävan från statsmakternas och andras sida att använda litet mera av menige
mans sunda förnuft och erfarenhet i samhällsarbetet i stället för att endast
ta hänsyn till titlar och annat, som borde vara underordnade saker. Denna ledande-skiktanda
kommer till synes på alla områden. Jag nämner exempelvis
vår militärorganisation. Alla veta, att vår försvarsvilja är stark och att våra
militära myndigheter mötas av en välvilja sorn aldrig förr. Tyvärr måste jag
dock säga, att de militära myndigheterna knappast taga vara på den försvarsvilja,
som skulle kunna bli en värdefull tillgång i framtiden. I detta sammanhang
vill jag påminna om att många inkallade av 1943 års klass med både
intresse och förhoppning vänta på statsrådet Skölds svar på herr Nilssons i
Göteborg fråga, huruvida de i ifrågavarande kategori som fullgjort arbete i
skogarna komma att få minskning av tiden för försvarsberedskapen. De inkallade
komma ihåg, att försvarsministern i ett uttalande sagt, att om han bomme
att kvarstå som försvarsminister skulle han försöka medverka till en minskning
av beredskapstjänsten. Kan försvarsministern infria detta, skulle det tillfredsställa
många.

Oklokt uppträdande mot manskap, omdömeslöshet och slöseri med pengar och
egendom samt benhårt fasthållande vid rang etc. från militära myndigheter ha
också skapat misstro och försvarsovilja bland menige man. De överordnade kunna
icke hindra, att det som i tjänsten icke får sägas av underordnade ändock
av de tusentals inkallade och andra som utfört civilt arbete föres med till hembygden,
där det sprides ut och bidrager till att även här framskapa en förståelig
försvarsovilja. Det skulle inte skada, om våra militära myndigheter lärde
sig att förstå, att det, som i nuvarande farofyllda tider kan framtvingas och
kommenderas, under normala förhållanden icke kan påtvingas utan menige
mans vilja därtill. Våra militära myndigheter kunna kanske rätta till en del
misshälligheter om de vilja, men jag är säker på, att mycket som kunnat göras
har försuttits.

Överste Normans i Uppsala tilltag att förbjuda vissa tidskrifter på I 8 är
inte något lyckligt drag och är knappast ägnat att framskapa någon större
känsla för att militärerna söka göra det trivsamt för manskapet. Jag hoppas'',
att överste Normans tilltag snarast möjligt kommer att beivras, ty det, är inte
lyckligt när överordnade i sådana här småsaker försöka att spela Jädda, ty
folket vill självt välja åtminstone den litteratur, som de skola läsa i beredskapstjänsten.
Detta iir ett uttryck för den självgodhet, som ofta råder här, och det
visar hur oklokt man kan handla under vissa förhållanden.

De kvinnliga organisationerna i vår beredskap ha också haft högkonjunktur
under dessa krisår. Det har också funnits en strävan alf bygga ut dem på

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bredden och ge dem ett välbehövligt tillskott från kvinnor ur de bredare folklagren.
Om detta i full utsträckning skall bli möjligt måste det tillses, att
det ledande skiktet inte anser, att det så gott som utan undantag är skickat
att sitta vid styret och kommendera de bredare folklagrens kvinnor till att
utföra arbete, som man själv anser sig för fin att utföra. Det är nog ingen
tillfällighet att en läkare på ett kvinnomöte i Göteborg i hårda ordalag påtalade,
att de uppresta beredskapsdamema, när de kommo norrut, avböjde att
befatta sig med de smutsiga göromålen. De vägrade t. ex. att byta blöjor på
barnen, trots att dessa i flera dagar legat utan tillsyn. Inkallade lia även
klagat över att de av lottor kommenderas till att utföra arbete, som lottorna
själva rätteligen borde sköta om. Jag är medveten örn att dessa tendenser
inte äro alltför vanliga bland våra beredskapskvinnor och lottor, ty örn så
vore fallet, skulle deras insatser under beredskapen kunna karakteriseras som
en modenyck. Jag är förvissad örn att många arbetarkvinnor knappast äro
tilltalade av att de endast få utföra det arbete, som medlemmarna av det ledande
skiktet anse sig för fina att utföra. I varje fall kan det under sådana
förhållanden inte skapas någon entusiasm för arbetet.

Vi förbereda oss för den kommande freden och det uppbyggnadsarbete, som
måste komma. Det är givet, att Sverige har många förpliktelser på detta
område, och det är riktigt, att vi redan nu vidtaga erforderliga förberedelser.
Frågan örn internationellt umgänge och samarbete måste även få sin anknytning
till de bredare folklagren; även dessa måste få göra sitt inflytande gällande
på detta område. Frågan örn fred och internationellt samarbete får inte
än en gång göras till en fråga, som endast angår våra akademiker och statsmän,
ty då är jag rädd för att det endast blir variationer på högstämda tal
och ingenting mera. — Jag hoppas vidare, att ett kommande internationellt
samarbete skall bygga på reella ting. Vi skola försöka komma till rätta med
och taga hänsyn till olika länders ekonomi, kultur, samhällsliv och folkliga
egenarter. Det vore önskvärt att, när vi nu i vårt land ha så många gäster på
grund av krigshändelserna runt omkring oss, vi redan nu sökte knyta band,
som sedan kunna stärkas i framtiden. Beträffande utseendet av internationella
kulturbytesmän vill jag säga, att dessa knappast kunna betecknas såsom »folkliga».

De anförda tendenserna kunna givetvis spåras även på många andra områden.
Med det anförda har jag endast helt kort velat ge uttryck åt min
uppfattning att det är angeläget, att vi kunna knyta de breda lagren av vårt
folk till de arbetsuppgifter vi ställas inför. Vår centraliserade förvaltning är
ju nödvändig, men detta utesluter inte, att kontakten mellan olika myndigheter
och folket göres intim på de områden, som äro möjliga. Detta är nödvändigt
för en demokrati.

Det har även här i dag talats örn lagar och sättet att följa dessa. Jag vill
betyga, att respekten för att land skall med lag byggas är stark, ute bland
vårt folk. Men detta får inte leda till att lagar stiftas och förordningar skrivas
i sådan utsträckning, att man söker att reglera allt, ty detta kan leda till
att huvuddelen av vårt folk på ett eller annat sätt tvingas till att för bagateller
komma i konflikt med rättsväsendet, vilket i sin tur leder till att respekten
för lagarna grumlas. Det är därför angeläget att folket får känna, att lagar
och förordningar samt våra verk, inrättningar, tjänst©- och ämbetsmän äro en
återspegling av den i regel sunda livssyn, som finns hos större delen av vårt
folk. Statsmakterna böra noga se till, att dessa värden bevaras och hållas levande,
men detta kan endast ske, örn de olika folkskikten i det praktiska arbetet
mötas och förstå varandra.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag skall uppehålla mig vid det
s. k. pris- och lönestoppet. Jag tror, att det är nog den mest centrala frågan
för närvarande i vår inrikespolitik. Det är knappast någon, som kan säga, att
lönestoppet har blivit särskilt populärt i vårt land. I vida arbetarkretsar har
uppstått allmänt missnöje med lönestoppet, och detta tog sig också uttryck vid
1944 års val.

Herr Hagberg i Luleå framhöll i sitt tal i förmiddags, att kommunisterna
segrade i valet på arbetarrörelsens efterkrigsprogram. I förbigående sagt var
ju detta socialdemokraternas valprogram, och detta lia kommunisterna, i brist
på eget program, för sin del även fört fram i valet. Jag tror emellertid, att
en viktig orsak till kommunisternas framgång vid valet är just det allmänna
missnöje med lönestoppet, som råder.

En sak bör väl vara klar för oss alla, och det är, att prisstegring måste så
långt som möjligt förhindras. En prisstegring drabbar löntagarna och pensionärerna
hårdast, och vi veta av erfarenhet, att lönerna alltid komma på efterkälken
under en prisstegringsperiod. Vi måste även observera, att vid en kommande
export efter freden är det av vikt, att vi i vårt land icke ha ett för högt
prisläge.

Arbetarna, närmast industriarbetarna, lia under krigsåren fått vidkännas en
icke obetydlig sänkning av reallönen. De ha från början accepterat detta genom
ett frivilligt åtagande, som ansågs nödvändigt för att landet skulle kunna
klara sig igenom svårigheterna och för att hindra inflationen. Man utgick
från att även andra samhällsgrupper skulle bära sin del av krisårens bördor.
Denna reallönesänkning vore lättare överkomlig under en kortare tid, men
eftersom tiden och åren gått har löneförsämringen blivit allt mera kännbar.
Detta har givetvis hårdast drabbat de sämst ställda, även örn livsnuedelsrabatterna
för dem varit en god hjälp. För många lia säkerligen inte de låga
lönerna räckt till för utnyttjandet utav tilldelade ransoneringskort. Dock har
det inträffat, att vissa lägre avlönade arbetargrupper under krisåren fått höjda
löner, och detta har också legat inom ramen för pris- och lönestoppet. Men det
''finns även andra lågt avlönade arbetargrupper, som fått en mycket ringa löneförbättring,
i många fall kanske ingen förbättring alls utöver det tillägg, som
finns i ramavtalets bestämmelser. Den aktuella frågan är nu den: kunna löneförbättringar
ges de sämst ställda utan stegring av produktpriserna? Detta kan,
enligt min mening, säkerligen ske inom många företag och inom stora områden
av företagarvärlden. Detta ha ju bland annat de stora företagarvinsterna visat,
och man kan därför utan vidare konstatera, att det i stor utsträckning finns
möjligheter för löneförbättringar utan att priserna för ifrågavarande produkter
behöva stiga.

Här gäller det alltså i första hand de sämst ställda, mlen det är kanske många
gånger svårt att draga gränsen mellan dessa och dem, som icke äro sämst ställda.
Därför skulle man kunna fortsätta med frågorna, huruvida löneförbättringar
även skulle kunna ske för dem, som icke tillhöra de allra sämst ställda, allt
under förutsättning, att det inte drar med sig prisstegringar. Detta är nog en
bedömningsfråga, som man får taga ställning till från fall till fall. Här bör
hänsyn tagas till det allmänna löneläget och till jämförbara arbetargrupper
på andra håll. Givetvis kan kritik framkomma med anledning av sådana lönesättningar,
men jag tror, att kritiken från det håll, där man redan erhållit full
kompensation, inte kan anses befogad.

I detta sammanhang vill jag säga några ord örn företagarvinster och prissänkningar.
Det finns väl ingen som har något emot, att företag genom rationalisering,
teknisk fulländning och utmärkt ledning ge goda ekonomiska resultat.
Tvärtom. Dessa företag böra vara föredömen för andra. De få visserligen betala

Andra kammarens protokoll 10Jt5. Nr 3. 6

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
höga skatter, men de böra val också ha goda möjligheter till prissänkningar på
varor, som säljas inom landet, och om så sker, kan detta få återverkan på andra
områden. Det kan leda till en prissänkning som vi alla få gagn av och som i
realiteten kommer att betyda en höjning av levnadsstandarden. Detta får inte
uppfattas som en bestraffning av dugligheten och framåtandan utan som en
solidarisk handling mot samhället under en svår tid. När man under den gångna
tiden märkt, att olika företag ibland haft rätt stora vinster, har man frågat
sig, huruvida det inte skulle ha legat i dessa företags egna intressen att
gå in på en prissänkningspolitik. Det är även ett intresse för priskontrollnämnden
att så sker, och jag tycker det finns skäl att fråga sig, varför inte
sådana prissänkningar redan ägt runi), i varje fall inte i någon vidare omfattning.
Det är också möjligt, att den marginal, som finns för handelsmännen när
det gäller priskontrollerade varor, kan vara för hög. En kamrat i kammaren
gav mig rätt att nämna, att han i en stad i södra Sverige hade köpt en skjorta,
som var åsatt det av priskontrollnämnden bestämda priset kr. 14: 50. Men
han köpte den för 10: 50, och affärsmannen erkände, att han för sin del hade
tillräckligt god förtjänst ändå.

Jag återgår nu till frågan rörande möjligheten av löneförbättringar. Om
löneförbättringar åt de sämst ställda kunna ske utan prisstegring inom företag
med goda ekonomiska resurser, hur skall då detta kunna ske inom företag med
sämre ekonomi? Där skulle lönehöjningarna medföra höjda produktpriser. I
regel är det så, att de lägsta lönerna förekomma inom sådana företag som ha
sämre ekonomi. Jag skulle vilja fråga, huruvida det inte skulle finnas skäl
för en undersökning örn orsaken till dessa företags lägre räntabilitet. Det vöre
ju av intresse även för dessa företag själva och för dem som arbeta där. Vore
det inte behövligt med en större offentlighet beträffande näringsföretagens
ekonomiska bärighet.? Genom en sådan undersökning av ekonomiskt svagare
företag skulle man kanske kunna fundera ut en utväg till förbättring härvidlag.
Ej heller skulle det vara omöjligt med stöd i någon form från samhällets
sida. Det vore kanske också tänkbart med en viss prishöjning, örn
denna kunde motvägas av prissänkningar på andra håll.

Ett stöd från samhällets sida åt de sämlst ställda har förekommit bland annat
beträffande lantarbetarna. Här föredrogs lönehöjning framför prissänkning.

Herr talman! Detta är några allmänna synpunkter på denna fråga som jag
här velat framhålla. När det gäller förbättringar av lönerna för de sämst avlönade
finns det också områden inom statstjänsten, där lönerna fortfarande äro
låga. Som exempel vill jag nämna vägarbetarkåren, åtminstone i de södra delarna
av landet. Grovarbetarlönen inom vägarbetarkåren i Skåne är enligt
avtalet 95 öre i timmen. Nu tillkommer genom ramavtalet 22 öre, och timlönen
blir alltså kr. 1: 17. Man har nog fog att säga, att den lönen är låg och
att denna grupp hör till de sämst ställda. Det vore önskligt, örn möjlighet
kunde beredas denna grupp att erhålla en högre löneställning.

Jag ville alltså här beröra några frågor beträffande pris- och lönestoppet,
och det skulle vara önskvärt, att andra kammaren erhölle besked från finansministern
örn regeringens syn på dessa spörsmål.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag har lyssnat till en stor del av diskussionen i denna kammare, och den har
ju rört sig över stora områden. Men det förefaller mig, som örn i dag huvudintresset
trots allt samlats kring de ekonomiska problem, som så att säga ligga
under alla andra. Man har inte sagt så mycket örn själva budgeten, ehuru herr
Skoglund uttalade ett visst missnöje med att den hade fått en så »provisorisk

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
utformning». Om jag inte missminner mig menade lian, att den var alldeles för
försiktig — vad som sades i finansplanen var föga upplysande. Han ville inte
vara oartig, men om lian varit det skulle lian ha sagt, att den vittnade örn
villrådighet inom regeringen; man ville vinna tid, och man ville inte tala om
sina avsikter.

Jag har litet svårt att svara på detta, ty om herr Skoglund syftar på regeringen
och jag skall svara på dess vägnar, innebär detta, att herr Skoglund
har uttalat sitt missnöje med hela regeringen. Men då detta förefaller mig som
ett osannolikt antagande förmodar jag han syftar på finansministern, som inte
har uttryckt sig tillräckligt klart. Det har varit svårt att göra detta och att
framlägga mina personliga åsikter fullt ut, då detta ju skulle vara en sammanfattning
av hela regeringens mening. Örn jag skall bemöta invändningarna
nu får herr Skoglund och kammarens övriga ledamöter förlåta mig, örn
jag ett ögonblick tänker mig bort från det läge där jag står nu, jag tänker mig
i stället såsom representant för det socialdemokratiska partiet; jag skall emellertid
sysselsätta mig så litet med detta örn det överhuvud taget är möjligt.

Det förefaller mig, som örn herr Skoglund skulle ha kunnat finna en mycket
enklare förklaring till att finansplanen inte innehåller mer än den gör. Det
är en tillräcklig förklaring att vi lia en samlingsregering, och då man för en
sådan skall söka komma till, som det heter, minsta gemensamma nämnaren, d.
v. s. i det här fallet den punkt som alla kunna vara överens om, är det alldeles
uppenbart, att man får stryka bort en del ur de olika meningsriktningarna, alltså
även av det som somliga skulle haft god lust att säga i en finansplan. Jag
vill inte påstå, att man i detta fall behöver i större utsträckning tillgripa den
förklaringen, ty jag tror faktiskt att man inom regeringen varit ganska ense
örn att läget för dagen inte var lämpligt för en diskussion örn olika alternativ
i framtiden, örn vilka vi nu endast hade kunnat uttala förmodanden men som
senare under riksdagen säkerligen komma att klarna. Det är detta som gör,
att de omdömen som nu fällts örn budgeten, att den är optimistisk eller pessimistisk,
båda egentligen äro lika oriktiga i den betydelsen, att den skulle
innehålla något slags förutsägelse örn att kriget skulle vara slut tidigt under
nästa budgetår. Man säger bara, att detta är en möjlighet. Det finns en annan
möjlighet, att kriget varar längre, eller att det varar mycket längre.

I ett sådant läge måste man välja den ena eller andra utgångspunkten. Det
kan finnas skäl för det ena och det andra, men det är i grund och botten enklare
att välja den utgångspunkt som här blivit vald därför att den innebär ett
mindre avsteg från det sätt, på vilket budgeten blivit planerad under tidigare
år. Alternativt skulle man redan nu Ira kunnat ansett läget vara sådant, att vi
under nästa budgetår skola vara avspärrade från yttervärlden, alltså en avspärrning
utöver den vi säkerligen få bereda oss på under första halvåret. De
slutsatser som i ett sådant fall måste dragas i fråga örn budgeten äro så pass
vittgående, att man inte gärna drar dem förrän man ser att det är nödvändigt.
Det hade varit mycket enkelt att dra den slutsatsen, som kanske många mena
skulle vara tillräcklig, och förfara så, att vi i stället för 260 miljoner kronor
tagit upp 1 miljard eller låt oss säga 1 J/4 miljard såsom, beredskapsutgifter.
Det hade varit ganska enkelt, men det hade inte varit alf ta ståndpunkt till
ett läge, som skulle innebära en avspärrning under nästa budgetår. Ty örn en
avspärrning skulle råda under nästa budgetår måste en hel rad inkomsttitlar
förändras. Vi ha en tulluppbörd som vi visserligen av försiktighetsskäl skurö
ned till 70 miljoner kronor, men som under förutsättning av fullständig avspärrning
hade fått helt försvinna från budgeten. Vi ha 20 miljoner kronor
i vanlig bensinskatt och 40 miljoner i extra bensinskatt, som riksräkenskaps -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
verket beräknat under förutsättning av att etet under större delen av nästa
budgetår skall vara möjligt att få in bensin. Om det inte blir möjligt att få
in bensin, kommer praktiskt taget det mesta av dessa 60 miljoner kronor att
försvinna. Vi lia en varuskatt som ger 70 miljoner, inte minst kanske på grund
av sötsaker, konfekt och dylikt, och där är det högst sannolikt att man fick
göra mycket betydande nedskärningar. Vi ha en kaffeskatt, som vi under sådana
förhållanden inte heller skulle kunna räkna med. Och hela rader av inkomsttitlar
finge som sagt räknas om. Det är sagt i vår finansplan att under
förutsättning att vi någon gång i vår, i april eller maj, bedöma läget på det
sättet, måste man ta konsekvenserna därav och lägga fram en ny finansplan.
Men det finns inte tillräckliga skäl att göra det i detta ögonblick.

Även beträffande utgiftssidan är det uppenbart att man, om man hade måst
gå in på frågan örn vilken finanspolitik som skulle föras under en tid av sådan
fullständig avspärrning, måst ta alla de konsekvenser detta medför för
vårt näringsliv. Jag är säker på att det i så fall verkligen kunnat bli risk för
den sprängning av regeringen, örn vilken herr Skoglund i Doverstorp talade,
ty då hade tydligen en del av de allra mest brännande problemen tvingat sig
fram till ett avgörande. Jag menar sålunda, att argumenteringen för att denna
finansplan fått den form som den har är tillräckligt stark för att man inte
här skall behöva uppehålla sig längre vid den saken.

Örn vi nu se på det som många skulle kalla den mer optimistiska linjen,
nämligen att kriget inte varar så länge som pessimisterna tänka sig, utan att
så till vida ett gynnsamt läge skulle inträda att vi kunna hålla sysselsättningen
i gång, att vi kunna få in från utlandet, örn inte allt det vi önska i alla händelser
så pass mycket av de nödvändigaste råvarorna, bränsle o. s. v., att industrien
kan hållas i gång — örn dessa från vissa synpunkter relativt optimistiska
förutsättningar skulle vara för handen, då äro de slutsatser som här
dragits icke av det mest optimistiska slaget. Där har man tvärtom möjlighet
att tala om att den bild som tecknas är relativt mörk. Och det hänger samman
därmed, att det varit nödvändigt att erinra örn ett faktum, som många människor
under de tidigare diskussionerna glömt. Vid diskussion örn vad som skall
hända när kriget upphört har det nämligen på många håll förefunnits en
ivrig åstundan att tala om allt vad vi då skulle göra oss av med. Så fort kriget
var slut skulle man göra sig av med regleringarna, med priskontrollnämnden
etc. och så fort som möjligt överhuvud taget komma tillbaka till något som
man kallat för ett normalt ekonomiskt liv.

Vi ha ansett det vara nödvändigt att erinra örn att även örn kriget skulle
upphöra vid en tidig tidpunkt och även om viss import skulle äga rum och en
mycket stor export skulle komma till stånd, så vöre det ändå bara fråga örn en
fortsättning av den hittills förda krispolitiken. Omsvängningen skulle inte vara
av den radikala karaktär, att man kunde tala örn ett plötsligt avbrott i den tidigare
förda politiken. Så till vida är skildringen mörk. Därtill kommer att man,
jag vill inte säga i dystra färger men ändå med mycket stort allvar har framhållit
riskerna i en situation, där inkomsterna i pengar stiga på grund av god
sysselsättning, på grund av en stor export, som kanske i betydande omfattning
får finansieras med krediter — vilket ju innebär att man skaffar sig inkomster
i pengar men inte kan få varor tillbaka för dem. I en sådan situation får man
räkna med betydande kapitalutlägg, kapitalinvesteringar inom industrien för
omställningsändamål, och bostadsbyggandet måste säkerligen av olika anledningar
vidmakthållas på en hög nivå, allt faktorer som tendera i riktning mot
att inkomsterna i samhället komma att hållas uppe, medan däremot produktionen
och tillförseln av konsumtionsvaror komma att bli knappa. Man har fram -

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hållit, att det i ett sådant läge finns risk för att spänningen mellan inkomster
och priser skall bli slör, och det är en anledning till varning. Där, skulle man
kunna ha sagt, där har man inte dragit konsekvenserna. Man har inte planerat
vare sig den skattepolitik eller annan politik, som i ett sådant läge kanske med
nödvändighet behöver föras. Det har berott på att det inte ansetts vara nödvändigt
att redan nu taga ståndpunkt till den saken. Men det är uppenbart, att
skattefrågorna lämnats öppna på grund av att så många framtidsperspektiv
överhuvud taget lämnats öppna.

Jag behöver i detta sammanhang inte beröra någonting mera än det som man,
möjligen med en viss rätt har anmärkt på finansplanen, nämligen att den
ganska utförligt går in på andra ting men i mycket kortfattade ordalag rör vid
frågan örn prisutveckling och löneutveckling. Jag skulle gärna erkänna, att
detta kan vara en befogad invändning. Jag kan bara svara, att det har förefallit
lättare att ta upp den saken nu under remissdebatten än att föra en
lång argumentering i själva finansplanen.

Emellertid, innan jag går över till den fråga, som jag liksom den siste talaren
erkänner vara den i viss mån centrala i det nuvarande läget, skall jag
uttala min tillfredsställelse med att under den kritik som härdar riktats mot
finansplanen, det åtminstone inte i denna kammare gjorts någon invändning
mot själva uppläggningen av budgetproblemen. Och det är, skulle jag vilja
säga, en stor vinst. Ty innebär detta att man från olika håll numera har godkänt
den ståndpunkten, att den svenska budgeten icke kan betraktas bara såsom
en fråga örn vilka utgifter och därmed vilka inkomster, som äro nödvändiga
för vissa bestämt begränsade ändamål, utan i stället får betraktas som en
av de största faktorer som äro bestämmande för hela vårt ekonomiska livs utveckling,
så är därmed ett stort steg taget framåt mot en mer fruktbar diskussion
örn våra ekonomiska problem.

Det är överhuvud taget inte så egendomligt, om meningarna på den punkten
skulle lia kommit varandra närmare allt eftersom budgeten växer i förhållande
till hela samhällsekonomien. Det är alldeles klart, att om en balanserad budget,
sådan som den här framlagda, innefattar utgifter på över 3 miljarder och
man dessutom räknar med att statens kapitalinvesteringar gå upp till 600 miljarder
—- även om inte mera än de 400 skaffas genom nya medel -— så äro vi
i alla händelser uppe i statsutgifter på närmare 4 miljarder. Även örn man
skulle räkna folkets inkomster så högt som man gjort i en bilaga till finansplanen
eller till något lägre, låt oss säga 16 miljarder, innebär det ändå, att
genom statens händer går inte mindre än omkring en fjärdedel av alla utgifter
i samhället. Det är klart att detta i och för sig måste vara en betydelsefull
faktor, när det gäller bedömningen av det ekonomiska livets utsikter. Jag vet,
att för mångå innebär det närmast att man säger, att det är en väldig börda
som vilar på svenska folket och på näringslivet och att det därför egentligen
inte är bara en glädjande företeelse att budgeten tar en så stor plats. Jag skall
inte närmare gå in på saken, men jag tror det kan vara skäl erinra om att
eftersom alla dessa utgifter godkännas av en svensk riksdag, där man kan
ha något delade meningar på en eller annan punkt men där man inte kan
säga att storleksordningen skulle ändras — även örn de jämkningar nedåt skulle
genomföras, som från olika håll förordas — så innebär detta, att dessa utgifter
av svenska folket betraktas såsom gemensamma utgifter för det som
folket anser vara dess behov. Då betyder det med andra ord inte heller, att
statens utgifter är något som vilar som en börda på folket eller på näringslivet,
utan det betyder att staten förmedlar en del av de utgifter som medborgarna
själva anse vara nödvändiga för sitt eget. liv.

Det kan mycket vill siigas, att det är en börda ändå, t.y somliga av dessa

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
utgifter skulle man mycket gärna vilja komma ifrån. Men även örn man mycket
gärna skulle vilja komma ifrån vissa utgifter under andra förhållanden,
måste man anse dem nödvändiga för närvarande, och då äro de gemensamma
utgifter. Var och en förstår, att jag syftar på de våldsamt stigande militära utgifterna.
Man må betrakta dem som en börda för näringslivet, men så länge vi
alla anse dem nödvändiga måste de betraktas som en del av våra gemensamma
utgifter, som vi icke kunna svara för var och en för sig utan måste låta förmedlas
av de gemensamma samhällsorganen.

Då jag sagt detta kanske det är lika gott att jag tillfogar en reservation.
Detta innebär inte att jag skulle mena, att inte alla samhällsutgifter skola
motiveras och att man inte skall vara noggrann i sin granskning av dem. När
det är på det sättet, att statens utgifter spela en mycket stor roll när det gäller
den s. k. balansen inom samhällsekonomien, när statens utgifter under vissa förhållanden
kunna hållas tillbaka för att därigenom främja balansen men vid
andra tillfällen kunna ökas ut för att främja balansen, menar jag inte, att man,
därför att man kan motivera sådana utgifter och vet att de komma att hålla
näringslivet i gång, skall underlåta att noga granska dessa utgifter så att pengarna
komma till bästa möjliga användning. Men, som sagt, om man på den
punkten har kommit varandra åtminstone ett gott stycke närmare än tidigare,
så innebär detta ett gott omen för en diskussion. Även örn inte meningarna
kunna alldeles enås, så behöva de i alla fall inte vara så stridiga, som de tycktes
vara för ett antal år sedan. Jag kan mycket val — kanske jag får tillägga det
— tänka mig, att många människor skola säga: vi äro inte främmande för den
tanken, att samhällets utgifter skola ökas för att hålla den s. k. samhällsekonomiska
balansen, d. v. s. för att hålla uppe efterfrågan, men vi anse, att detta
är en sista utväg, som man egentligen borde försöka undvika, och det kan man
undvika, örn näringslivet får förlöpa, i sådana banor, att detta samhällsingripande
hålles inom mycket trängre gränser än annars skulle vara fallet. Och
därmed kan man komma över till hela frågan om på vad sätt man bäst kan
främja det enskilda näringslivets tillväxt och de enskilda företagarnas lust att
hålla i gång. Den saken skall jag inte här gå in på. Den brukar i regel leda till
att man från det håll, där man vill vara försiktig med samhällsingripanden och
i stället vill främja det enskilda näringslivets växt, är misstänksam emot ingripanden
från samhällets sida i det ekonomiska livet.

Jag säger detta därför att det förefaller mig, som örn man i detta ögonblick
något litet för högt ropade på ledning ifrån regeringens sida, när det gäller den
ekonomiska politiken. Det är ju något egendomligt att man nästan skall vädja
till regeringen såsom något slags diktator i det ekonomiska livet och säga: hur
skall det gå för vårt svenska näringsliv, örn inte regeringen ger besked örn hur
parterna på arbetsmarknaden skola klara irpp sina ekonomiska förhållanden,
vilka löner arbetsgivarna skola anses skyldiga att betala, eller vilka löner som
arbetarna skola anses skyldiga att nöja sig med? Jag förnekar inte på någon
punkt — jag kommer till det — att här kan samhället genom att, låt mig säga
fastslå en viss linje efter vilken man bör handla, påverka dessa krafter i näringslivet.
Men vi äro inte där, och jag vill inte påstå, att jag skulle önska att
vi komma till den punkten, där det skall vara den politiska makten som skulle
bestämma, vilka löner som arbetsgivarna skola vara skyldiga att betala eller
arbetarna skyldiga att taga emot. Det man kan önska är endast ett klargörande
av vad man ifrån låt mig säga regeringens eller statsmakternas sida anser vara
den för hela samhället bästa och riktigaste politiken, och den har, som vi alla
veta, blivit fastslagen i det penningpolitiska och lönepolitiska program, som vi
under förflutna år ha givit vår anslutning till. Jag skulle väl egentligen säga
de penningpolitiska programmen, ty det kanske inte är onödigt att i detta

Onsdagen deli 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ögonblick erinra om att vi under kriget lia haft flera sådana penningpolitiska
program. Under hela början av kriget voro vi relativt ense om att en tanke på
att hindra varje prisstegring var utesluten. Vi hade därför ett program, som
kan formuleras ungefär så här: det finns vissa krafter, som driva upp priserna.
Dessa äro så starka, att det inte finns några inhemska medel, som kunna sätta
dem ur kraft. Det var importprisernas stegring, det var missväxterna, det var
surrogatpriserna, örn jag får uttrycka mig så kort. Under sådana förhallanden,
sade man, finns det bara en sak att välja, och det är att se till att priserna, inte
stiga mer än som är nödvändigt på grund av kostnadsstegringarna. Och för att
förebygga, att priserna inte stego mer än som var nödvändigt med anledning av
de nödvändiga, kostnaderna, så gick man beträffande lönerna på den s. k. ofullständiga
kompensationen.

Herr Hagberg i Luleå talar i sitt anförande örn den sedan 1942 förda prisoch
lönestoppspolitiken såsom ett ingripande, varom han, örn jag inte missminner
mig, säger: varför kunde vi inte lika gärna lia gjort det tidigare? Ja, saken
är den, som jag nämnde, a.tt ett enskilt land, ett land som vårt, är inte herre
över de ekonomiska förhållandena på sådant sätt, att man vid varje tid kan göra
vad man vill. Det finns vissa faktorer, som äro av en sådan styrkegrad, att man
helt enkelt får böja sig för deni. Jag har visserligen en och annan gång i svensk
press, även i känd svensk press, sett framställningar, som tyckas tyda pa att örn
man bara fört en riktig penningpolitik, d. v. s. om man inte tillåtit detta penningöverflöd,
som uppstått, om man fört en riktig räntepolitik, vilket väl måste
betyda, att man i detta läge måst höja räntan till svindlande höjd, o. s. v., ser
det ut som örn man skulle kunna förebygga prisstegringar. Detta antagande är
så fjärran ifrån all verklighet, a.tt jag inte skall uppehålla mig vid det. Jag bär
bara velat nämna det för att påminna om att ända fram till 1942 hade vi inte
slagit fast. att pris- och lönestoppet var något heligt, utan vi hade i stället den
uppfattningen, att det pågick en prisstegring som vi intc helt kunde hejda.

När man skall bedöma frågan örn den politik, som vi slogo in på 1942, så
får man just lia i minnet, att det var en reaktion emot den fortgående prisstegring,
som vi hade upplevat under de föregående åren. Den hade tagit sig sådana
uttryck, att det fanns stora, kretsar av vårt folk, som fann det alldeles självklart
att priserna skulle fortsätta att stiga. ty. som det bette, vi äro inne i en
inflationistisk process, och den kan inte hejdas. Nu är det ett faktum, att bland
de faktorer, som på detta sätt driva upp priserna och främja inflation, finns
det en faktor som just heter föreställningen örn att så måste det gå, så kommer
det att gå, och det var viktigt att försöka bryta den föreställningen. Men den
föreställningen kunde icke brytas förrän de yttre, reella faktorerna hade utvecklats
på ett sådant sätt. att man på allvar kunde säga, att nu kunna vi stoppa
prisstegringen, om vi vilja. De faktorer som lag nämnde, som hade paverkat
prisstegringen förut, nämligen höjningen av kostnaderna, om de. faktorerna
kunde man 1942 rimligtvis tänka, att de hade så att säga uttömt sina krafter,
och i det läget var det därför möjligt att säga: örn vi nu inte bara äro gripna
av föreställningen att det här skall fortsätta, om inte varje affärsman, som har
att sätta priser, säger, att det är ju alldeles klart att priserna skola fortsätta
att stiga, och därför höjer dem, och köparen, som skall köpa, finner sig i det
därför att han också anser att de komma a.tt stiga, så måste det vara möjligt
att hejda prisstegringen. Ty även örn man bar priskontroll kan en sådan allmän
inställning inte bara medföra, att (Ion sätter sin prägel på de områden, sornligga
utanför priskontrollen, vilka på den tiden voro ganska, betydande, och som
överhuvud taget spela en roll för dea psykologiska uppfattningen örn hur det
sfär till, utan även själva priskontrollen måste påverkas av en sådan allmän
uppfattning. Alltså, när de yttre, reella förhållandena överhuvud taget, möjlig -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gjorde att slå in på en sådan politik, då gjorde man det, och då var det första
och det viktigaste att bryta föreställningen örn att här voro vi inne i en naturnödvändig
process, som vi inte kunde komma ur.

För att bryta den var det, såsom jag sade, först och främst nödvändigt att
tillgripa grova eller brutala medel och säga: inga priser och inga löner få höjas.
Varför fogade man in lönerna? I det anförande, som jag höll på hösten
1942 i riksdagen, när det gällde denna fråga, sade jag, om jag inte missminner
mig, att lönerna^ stå i viss mening i centrum för hela diskussionen, därför att
vi ha gått ut ifrån att prisstegringen är framdriven av kostnadsökningar. Kostnadsökningarna
i övrigt anse vi emellertid nu möjligen ha upphört att verka,
men örn den kostnad, som heter löner, skulle fortsätta att stiga utan någon
begränsning är det uppenbart, att då kunde inte prisstoppet hållas. Om man
vill prisstopp mäste man alltså också ha lönestopp. Det var motiveringen, och
jag säger det nu därför att då jag kommer tillbaka till frågan om förhållandet
mellan pris- och lönestopp vill jag gärna ha sagt, att åtminstone för mig själv
var det prisstoppet som var det väsentliga och lönestoppet som var ett verktyg
för att möjliggöra prisstopp. Man gjorde det sålunda grovt därför att man ville
skapa föreställningen örn att det inte var nödvändigt med denna process. Men
allt eftersom, övertron på inflationens nödvändighet gav vika, allt eftersom
prisstoppet visade sig vara genomförbart och folk mer och mer kom i den kanske
lika fasta tron att priserna skulle för framtiden hålla sig oförändrade,
då är det också en psykologisk faktor som man måste säga även har den sidan,
att under sådana förhållanden är det lättare att göra, de jämkningar i en sådan
grov linje, som pris- och lönestoppet var. Det är lättare att göra det, eller,
rättare, sagt, man kan överväga att göra något som man icke vågade göra i det
ögonblick som pris- och lönestoppet genomfördes.

Emellertid, vid genomförandet av denna linje spelade en tankegång'' en betydande
roll, som jag hittills inte har berört. Jag har bara talat om att man
var rädd för att kostnaderna skulle stiga, och örn lönerna stiga, sade man,
komma priserna att stiga. Men man förde in en helt annan faktor också, och
det .var elen, att örn lönerna, överhuvud taget alla inkomster i pengar, stiga,
sa innebär det. en ökning av penningöverflödet, och eftersom det redan förut
finns ett penningöverflöd, som hotar prisnivån, så är det klart, att varje ökning
av.detta penningöverflöd kommer att vara ytterligare farlig. Alltså, man
måste hindra inkomsterna och lönerna ifrån att stiga, icke därför att de höjde
produktionskostnaderna utan därför att detta innehar en press på priserna
på grund av köpkraftens ökning. Även i dag har den synpunkten förts fram.
Den har förts fram av herr Vougt, och den har förts fram av herr Hagberg
i Malmö, kanske av någon mera. Herr Vougt nämnde till och med, att han
ansag,. att man nog Hnge vara försiktig numera med ett av cle argument,
som vid höstriksdagen när det gällde statstjänarna framfördes såsom mindre
betydelsefullt, nämligen att faran för vad den överflödiga köpkraften betyder
inte skulle vara så ston Jag tror det var jag själv som talade örn att de
ar, som följt.efter 1942, ha åtminstone för min personliga räkning medfört, att
jag har blivit mindre rädd för den sidan av inflationsprocessen. Det är inte
bara, den erfarenhet, som vi ha gjort i vårt land, att vi under denna tiel uppenbarligen
haft ett överflöd av köpkraft, som ändå icke har medfört en sådan prisstegring.
Det är tydligt, att de kontroller vi lia i form av priskontroll och en
hel del annat göra det möjligt att hålla priser, som äro lägre än vad som tycks
svara mot den tillgängliga köpkraften i samhället. Hade det bara varit vår
begränsade erfarenhet, sa kanske det inte hade gjort ett så starkt intryck på
JP,1®’ ipen utvecklingen både i England och Förenta staterna pekar åt samma
hall. Det bär för många varit något av en gåta, hur det kan komma- sig, att pri -

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 8.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)
serna där inte stigit trots att man baft ett överflöd av köpkraft. Där lia inkomsterna
stigit relativt mer än vad de stigit i vårt land, men priserna ha
stigit mindre, särskilt när det gäller Förenta staterna, och man kan inte förklara
det på annat sätt än att under vissa givna betingelser hålla människorna
tillbaka sin köpkraft, dels därför att de inte kunna köpa just det de vilja köpa
emedan det inte finns i tillräcklig mängd, och dels därför att de räkna med
att senare skola deras pengar bli mera värda. Det var alltså ingenting annat
än enkelt sunt förnuft, som man agiterade med, när det gällde de senaste
lånen, då man uppmanade folk att spara därför att pengarna skulle bli mera
värda att köpa för efter kriget.

Jag tror fortfarande, att man bör med en viss försiktighet betrakta det argument
som heter, att mängden av pengar, köpkraften och inkomsterna, nödvändigtvis
ha en sådan effekt. Jag säger under dessa förhållanden. Jag är
mycket väl medveten örn att under andra förhållanden, då icke de återhållande
element finnas längre som nu finnas i fråga örn begränsning av tillgången
o. s. v., att vid ett sådant tillfälle kommer kanske denna överflödiga köpkraft
att vara ett allvarligt problem. Men jag skulle vilja säga, att de ökningar av
köpkraften, som det har varit tal örn, när det har gällt jämkning av lönerna,
överhuvud taget inte äro av alltför förskräckande storleksordning.

Emellertid, även om jag sålunda skulle vilja skjuta undan den sidan av saken
och hålla mig till kostnadssidan, som jag erkänner finns, kan jag inte gå
förbi en tredje sida av den politik, som diskuterades 1942 och som bildade
utgångspunkt för det penning- och prispolitiska program, som vi ha haft sedan
1942. En fråga som nämligen då med detsamma togs upp och som sedan
ytterligare tilldrog sig uppmärksamhet var frågan örn vilken prisnivå vi
skola sikta till efter kriget. I den frågan utbildades från början något olika linjer.
Var och en förstår, att när det gäller frågan om vilka priser vi vilja ha
efter kriget och låt oss siiga vad våra pengar skola vara värda efter kriget,
så är det naturligt, att det finns stridiga intressen. Herr Hagberg i Malmö
har just här i kväll erinrat örn den saken, då han talade om alla sparare, innehavare
av livförsäkringar o. s. v., som få räkna med ett visst kapitalbelopp
och som måste säga sig, att ju högre priserna äro, ju mindre få de köpa för
de där pengarna. Då man därför övervägde, hur vi skulle tänka oss att det
skulle se ut efter kriget, så var det naturligt, att frågan om prisnivån ställdes
på det viset: Om det nu blir möjlighet till en prissänkning efter kriget, vilket
alla räkna med, hur långt skall man låta priserna sjunka? En faktor, som
i det fallet måste antagas spela en väsentlig roll, var det s. k. försörjningsläget.
Låt mig uttrycka det enkelt: eftersom jag tidigare talat örn att priserna
stigit på grund av att kostnaderna stigit, så kan man säga, att när kriget
upphör och de faktorer som drivit fram kostnadsstegringarna upphöra, måste
också priserna gå tillbaka. När vi få in billigare råvaror, billigare bränsle
o. s. v., när vi bli kvitt våra dyra surrogatvaror o. s. v. böra ju kostnaderna
gå ned. och då böra alltså priserna sjunka.

Så långt förefaller det som om alla skulle vara eniga, och jag tror alla äro
eniga därom även i denna dag. Men det fanns en ytterligare kostnadspost, som
man tvistade örn, och det var just den kostnadspost som heter lönerna. Det
var ju alldeles klart, att örn lönerna skulle stå kvar på den nivå som de nått
under kriget, kunde inte priserna sjunka lika mycket som örn även lönerna
skulle sänkas, och därför var det till en början en viss tveksamhet örn, vilken
linje som skulle vara den riktiga. På somliga håll hävdade man, att en viss
jämkning nedåt även av lönerna skulle vara riktig, under det att man från
andra håll menade, att svårigheterna att sänka lönerna äro så stora att det
är bättre nit, säga: lönerna och överhuvud inkomster i pengar skola stå kvar

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vid den höjd, som de ha nått under kriget, och prissänkningen skall hara komma
fram genom övriga kostnadsfaktorer. Det är en avvägning emellan, låt
mig kalla det för löntagarintresset, eftersom löntagarna är den största gruppen,
å ena sidan och å andra sidan penningägarnas. Man skulle kunna säga,
att det är en intressekonflikt emellan dem som äro skuldsatta och gärna tycka,
att priserna kunna vara högre och därför deras skulder egentligen vara lägre,
och dem som äga penningkapital, som de skola få ränta på. Vi kommo fram till
den gemensamma ståndpunkten, att den där mellanlinjen, som heter att inkomsterna
i pengar skulle hållas, och att priserna skulle få sjunka så mycket
som svarade emot övriga kostnadssänkningar, den skulle man ta. Det är givet,
att om man i nuvarande läge tager upp frågan örn inkomsterna i pengar, när
det gäller lönerna, och därvid anser, att prisstoppet är det väsentliga, medan
lönestoppet endast är ett medel, och att den höjning av lönerna, som är förenlig
med oförändrade priser, bör genomföras, innebär detta en modifikation av
den tidigare ståndpunkten, att inkomsterna i pengar skulle hållas oförändrade
från 1942 och fram till tiden efter kriget. Det förefaller mig, som örn detta
senare icke skulle kunna anses höra till de väsentliga elementen i den linje,
som vi valde 1942 och som sedan har uttryckts på olika sätt.

Var och en förstår nu min inställning — och det är kanske lika gott att jag
deklarerar den från början; den framgår för övrigt av både vad jag sagt och
vad jag kommer att säga. Det är tydligt, att jag anser, att det är möjligt att
i nuvarande läge göra en sådan modifikation av den ursprungligen hårda prisoch
lönestoppslinjen, och att man kan säga, att om vi bara kunna vinna det
stora målet att hindra en prisstegring, det icke är någon farlig modifikation,
örn man tillåter den höjning i lönerna, som är förenlig med en oförändrad prisnivå.
Man kan hävda, att detta i någon mån avviker från yttranden som fällts
och ståndpunkter som intagits under de förflutna åren, då man nämligen talade
örn att den förbättring i reallönerna, som ett förbättrat försörjningsläge
skulle möjliggöra, borde tagas i form av sänkta priser och icke i form av höjda
löner. Jag tror, att när dessa yttranden formulerats, har man framför allt haft
tanke på tiden efter kriget. Och jag vill gärna understryka, att det fortfarande
är min uppfattning, att den bäst framkomliga och den riktigaste vägen
är att få ned kostnaderna med hjälp av billigare importvaror, slopande
av surrogatvarorna o. s. v., och att man överhuvud taget bör sträva efter att
hålla den svenska kostnadsnivån så låg man kan på de vägarna. Det har sitt
intresse även därför att hela näringslivet är beroende av dessa kostnader. När
det gäller jordbruket, är det uppenbart, att det är önskvärt att kostnaderna
där på olika punkter kunna sjunka för att man därigenom skall få jämkningar
även i livsmedelspriserna. Jag menar sålunda, att man har all anledning
att säga, att den stora linjen, när vi komma fram till de prissänkningar
vi anse väsentliga, fortfarande bör vara den, att man skall sänka priserna och
icke taga ut förbättringen av försörjningsläget i form av höjda penninglöner.
Men fram till den tid då detta är möjligt, kan nian nog icke vinna något med
att försöka få fram de säkerligen mycket obetydliga jämkningar i priserna
nedåt, som skulle kunna genomföras under de rådande förhållandena.

Jag vill säga till herr Hagberg i Malmö, som med sådan styrka betonade
den linje jag här nämnde som en kompromiss mellan förmögenhetsägare och
löntagare, att han har alldeles rätt i fråga örn sin statistik. Det är alldeles
riktigt och mycket glädjande, att vi lia flera miljoner sparare, som ha en viss
förmögenhet. Och deras livförsäkringar äro också en glädjande företeelse —
det skall ingen förneka. Det dystra kanske ligger däri, att genomsnittet av
dessa icke ligger så mycket över 1 000 kronor. Men som ett argument, när det
gäller att resonera om högre lön för löntagare, tror jag den saken väger f.jä -

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
derlätt. Man kan tänka sig t. o. m. den som jag tycker ganska osannolika utveckling,
som herr Hagberg tänkte sig, när han talade om att man skulle ytterligare
försämra värdet av pengarna med 10 %. Det skulle betyda, att den person,
som tagit den livförsäkring på 1 000 kronor, vilken han egentligen borde
låta utfalla till familjen vid hans död men som han i stället vill lia ut vid
femtio år, att denne person vid den tidpunkten får ut 1 000 kronor, som icke
äro värda lika mycket som han beräknat. Han skulle mista 100 kronor. Örn
man till denna person skulle säga: tänk på hur mycket mindre du får för
dessa 1 000 kronor när du fyller femtio år, örn du nu får högre lön, tror jag
icke att han skulle känna sig särskilt orolig, i synnerhet om han tänker på
de 100 kronor örn året han kanske får i högre lön under de år som gå innan
han fyller femtio år. Överhuvud taget skall man nog i denna diskussion göra
klart för sig, att dessa okvalificerade argument, som bara beröra riskerna av
det ena eller det andra men icke kvantitativt avväga vad det hela gäller, icke
räcka till för att motivera en vägran att godkänna de modifikationer jag talat
örn.

Örn vi nu intaga den ståndpunkt, som jag anser att man bör välja, och säga,
att vi skola följa de antagna riktlinjerna för penningpolitiken, d. v. s. hålla priserna
med beaktande av att vi beslutat ett lönestopp, hur skola vi då tolka principerna
för denna antagna penningpolitik? Ja, skall man tolka dem så benhårt,
som man på mångå håll gör och som jag hört att man ute vid förhandlingarna
på arbetsmarknaden g-ör, då man visserligen kanske går med på vissa lönehöjningar
men fixerar dessa till ett visst ö.retal och sedan envist håller på detta
under hänvisning till att man annars kommer in i en inflationsprocess, är det
nog att ge en oriktig tolkning av vad vi från början avsett. Ty vore det riktigt,
att sådana mindre jämkningar skulle vara uteslutna, måste den utveckling,
som skett under de förflutna åren, ha varit ett brytande av lönestoppet, något
som jag icke kan erkänna. Vi veta, att det redan från början slogs fast, att de
sämst ställda löntagargrupperna skulle få tillgodoräkna sig en viss lönehöjning,
och jag minns icke, om man på något håll yttrade sig örn, huruvida man därmed
menade, att något sådant kunde inrymmas inom prisstoppets ram, eller om man
tänkte sig att dylika lönehöjningar skulle få äga rum även örn de rubbade priserna.
Där hade man sålunda redan ett brytande av det benhårda lönestoppet.
Och jag vill påminna örn att åren efter 1942 lönerna icke ha hållits oförändrade.
Jag tror, att det var herr Hagberg i Luleå, som första gången påpekade, att
sedan 1942 har genomsnittet av arbetslönerna stigit med 8 %. Man har räknat
med att under år 1943 stego lönerna med 4 % och under år 1944 med ytterligare
4 %, så att man nu har kommit så långt upp, att den förlust i reallön, som inträtt,
visserligen är anmärkningsvärd och kännbar för dem som äro utsatta för
den, men som icke på långt när är av den storleksordning, som man tidigare
räknat med och som jag kanske får säga att herr Hagberg i Luleå tidigare
tänkt sig. Tyvärr lia dessa lönestegringar försiggått mycket ojämnt. Det finns
grupper, som praktiskt taget icke fått mer än halv kompensation för prisstegringen,
en kompensation som innebär höjning av lönen efter 1939 med 20 eller
21 %. Andra, lia fått 2-1, 28. 30, 34, 35 eller 30 %, och det finns de som fått 40.
ja även 43 % eller full kompensation, för att icke tala örn dem som fått över 43 %.

Man kan alltså icke påstå, att den politik, som hittills förts, har inneburit,
att man benhårt hållit fast vid det s. k. lönestoppet. Jag vill erinra örn att riksdagen
ganska enhälligt i höstas beslöt en förbättring av stats tjärnarnas löner,
vilken, så, vitt jag förstår, alla uppf a flade såsom ett prejudikat när det gällde
den öppna arbetsmarknaden Jag kan icke tro, att det var någon i denna kammare
som röstade för den propositionen, som gjorde det i den föreställningen, att
åtgärden icke skulle ha inflytande på don öppna arbetsmarknaden. Den åter -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hållsamhet, som kom till synes i propositionen, motiverades ju uppenbarligen
med att man icke vågade gå för långt just med hänsyn till att man icke ville
taga de konsekvenser för den öppna arbetsmarknaden, som man ansåg farliga.
Men de konsekvenser, som kunde anses följa av att statstjänarna fingo en löneförbättring,
kunde man icke vara i okunnighet örn. Vad innebar då detta? Jo,
att man tänjde på begreppet »sämre ställda» ett gott stycke utöver det man tidigare
tänkt sig. Man kom till löner vid ungefär 5 000-kronorsstrecket i Stockholm.
Man gjorde det naturligtvis under hänvisning till det speciella läge, i
vilket dessa statstjänare befunno sig, du de blivit relativt efter andra grupper,
emedan de icke fått mera än halv kompensation för kostnadsstegringarna och
ingenting därutöver. Var och en måste säga sig, att detta betyder, att man är
villig att överväga, vilken roll man skall tillskriva lönestoppet i hela vår ekonomiska
politik. Jag tror, att man gör klokast i att försöka hålla fast vid det
som från början var det väsentliga, nämligen att man skall söka hindra en prisstegring.
I den mån detta är förenligt med en förbättring av löneläget, förefaller
det mig som örn de betänkligheter, som ur andra synpunkter kunna anföras
mot lönehöjningar böra få vika. Fasthållandet vid prisstoppet är fortfarande
det väsentliga.

Jag skall med tillfredsställelse konstatera, att även herr Hagberg i Luleå
anslutit sig till denna linje. Det var icke överraskande, ty jag kunde konstatera
under diskussionen i höstas, att man även på kommunisthåll är villig erkänna,
att riskerna för en prisstegring är av en sådan art, att den bör undvikas. Man
nöjer sig därför med att begära sådana förbättringar i lönerna, som äro förenliga
med oförändrade priser. Jag kan icke annat än säga, att jag tycker att det
är tillfredsställande att kunna konstatera, att 1942 års riktlinjer haft den effekten,
att man t. o. m. på kommunisthåll är villig acceptera det jag anser utgöra
den väsentliga delen av vad som då genomfördes och erkänna, att lönestoppet
var ett verktyg. Örn detta verktygs effektivitet och användning kunna vi diskutera.
Om jag bortser från en mängd andra saker, som herr Hagberg i Luleå
yttrade i andra sammanhang och om andra saker, skall jag erkänna, att jag
har mycket stor förståelse för de känslor, åt vilka han gav uttryck när det gällde
frågan örn lönearbetamas ställning i vårt land. Det är samma känsla, som
framkom i herr Anderssons i Malmö anförande och som jag tror det vore klokt
örn icke minst arbetsgivarkretsarna uppmärksammade. Det är den ståndpunkten,
att man fortfarande är villig att stödja prisstoppet, men att man begär, att
inom en viss gräns skall nian söka komma fram till de förbättringar i lönerna,
som verkligen kunna genomföras utan att det på allvar kan göras gällande, att
vi bedriva en äventyrlig politik.

dag skulle bara önska, att herr Hagberg i Luleå, när han framför som jag
tycker riktiga synpunkter, ville försöka stödja dem med riktiga argument och
icke med siffror, som jag icke förstår var hail kan ha hämtat. Han nämnde något
örn att av de 17 miljarder, som vi beräkna vår svenska nationalinkomst
till, skulle lönearbetarklassen icke få iner än 4 miljarder. Jag skall icke gå in
på summan 17 miljarder. Örn vi hålla oss till de taxerade inkomsterna — jag
vet visserligen, att lönearbetarna och löntagarna äro taxerade mycket riktigare
än andra — så har man ändå under 1944 inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet
till ett belopp av ungefär 8 miljarder. Och det är känt, att
även i länder, där arbetarnas inkomster säkerligen icke utgöra så stor del som
i vårt land, man brukar säga, att grovt beräknat 2/3 av nationalinkomsten utgör
inkomst av arbete och 1/3 inkomst av kapital. Det vore högst besynnerligt, örn i
ett land som Sverige icke större del av nationalinkomsten skulle gå till dem
som utföra arbete och jag skulle även vilja säga löntagarna i allmänhet. Men
som sagt: jag skall icke uppehålla mig vid den saken. Jag tror, att herr Hag -

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
berg gjorde även arbetarna den största tjänsten, om han noggrannare granskade
de argument han anför för en sak, som i grund och botten är en god sak.

Av vad jag nu sagt är det tydligt, att jag anser att lönestoppet icke står på
samma linje som prisstoppet. Varken prisstoppet eller lönestoppet är självändamål.
Det var därför jag började med att erinra om den pris- och lönepolitik,
som fördes i början av kriget. Då sade vi — och jag tycker det är riktigt
nu också —• att den ekonomiska politiken, vare sig det gäller prispolitiken eller
lönepolitiken, är ett medel för att uppnå ett visst resultat, d. v. s. bättre möjligheter
till försörjning för folket. Att prisstopp eller låt oss säga bibehållet
penningvärde är önskvärt behöver ingen tvista örn. Det är så önskvärt, att
jag anser att vi i första hand böra sträva efter ett sådant. Det medför svåra
rubbningar i det ekonomiska livet, örn priserna komma i rörelse. Lönestoppet
har varit ett medel. Det är ett verktyg örn man, som jag tror är riktigt, fattar
det helt enkelt som ett fastslående av principen, att vi måste lämpa lönerna
efter de priser vi nu ha, att \i icke kunna koppla loss dem och säga, att vi
kunna tillämpa vilka löner vi tycka äro lämpliga utan att sätta dem i samband
med priserna, och örn vi äro överens örn att när man söker behärska lönerna
gör man det därför att detta är ett medel att åstadkomma den verkan på
prisnivån, som man vill komma fram till.

Kommunisterna ha utslungat parollen: bryt lönestoppet! Jag skulle vilja
säga till dem, att jag tror det är oriktigt. Om vi erkänna, att en behärskning
av lönerna är nödvändig för att kunna behärska priserna, då är lönestoppet i
denna betydelse ett verktyg, som man icke kan kasta ifrån sig såsom något
obrukbart och värdelöst. Yi behcva anpassa oss efter de nya förhållandena.
En sådan anpassning, örn den göres på ett sätt som kan stilla oron på arbetsmarknaden,
kan säkerligen föra oss över de svåra tider, som kanske ännu måste
råda, innan vi komma fram till det ögonblick, då vi kunna räkna med att en
förbättring skall kunna ske genom att levnadskostnaderna sjunka.

Vad man under denna mellantid ytterligare skulle kunna tänka sig modifiera
skulle jag helst vilja undvika att i detta ögonblick yttra mig örn. Men herr
Andersson i Malmö ställde den direkta frågan till mig, om det icke kunde vara
möjligt att tänka sig, att man, örn det gällde att förbättra läget för vissa av
de sämst ställda grupperna, t. o. m. läte priserna på vissa håll höjas, om man
samtidigt genom sänkningar på annat håll kunde behålla prisnivån oförändrad.
Jag skall, gärna erkänna, att kanske steget icke synes långt från ståndpunkten,
att vi skola låta lönerna stiga och icke sänka priserna, som vi eljest
skulle ha gjort. Till dem som opponera sig mot detta, till dessa som mena, att
vi böra taga ut alla prissänkningar som äro möjliga i stället för att höja lönerna,
skulle jag vilja säga, att på den punkten lia vi redan begått den första
stora försyndelsen, då vi i våras beslöto, att den sänkning av livsmedelspriserna,
som skulle möjliggjorts tack vare det då beräknade utfallet av skörden,
icke skulle tagas ut i form av sänkta levnadskostnader utan i form av höjda
inkomster åt lantarbetare och jordbrukare. Det är icke mera anmärkningsvärt
örn man i ett sådant läge, där det talas örn sänkning av priserna på textilvaror
säger: låt textilarbetarna i stället få så mycket förbättringar som är
möjligt inom ramen för de oförändrade priserna.

Jag nämnde också jordbruket, och eftersom både herr Skoglund i Doverstorp
och herr Hagberg i Malmö berört de konsekvenser, som för jordbrukets vidkommande
skulle kunna följa av att man bryter mot lönestoppet, och för de
önskemål, som jordbruket därvidlag kan ha, kanske jag kan få göra några
reflexioner i det här sammanhanget. Åtminstone en av talarna sammankopplade
löne- och prisstoppet, men eftersom vi nu icke tala örn annat än lönestoppet,
och vi äro överens örn, att prisstoppet skall hållas, är det ju icke

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)
möjligt att för jordbrukets vidkommande hävda, att, fastän andra priser hållas
oförändrade, jordbrukspriserna skola höjas, lien vad säger man nu på det hållet?
Jo, man säger, att då vissa industriarbetare få höjda löner, måste jordbrukspriserna
höjas. Men ha icke herrar Skoglund i Doverstorp och Hagberg
i Malmö och andra, som resonera på samma sätt, tänkt sig hur detta kan komma
att uppfattas? Från industriarbetarhåll begär man en höjning av lönen, som
håller sig inom ramen för företagets avkastning och som endast innebär att
en något större del av avkastningen går till löntagarna och en mindre del till
företagarna. Örn nu detta från jordbrukarhåll mötes av kravet, att då böra
jordbrukspriserna höjas, kan inte detta framkalla den reflexionen, att det ändå
är bra egendomligt att, så länge denna del av inkomsten stannar hos kapitalägarna,
säga jordbrukarna ingenting, men örn den skulle flyttas över från kapitalägarna
till löntagarna, då säga de ifrån, att de icke vilja finna sig i det?

Jag får säga att detta är mera tanklöshet kanske än ett uttryck för en verkligt
social uppfattning, och skulle innebära, att man, så länge bara vinsterna
stanna kvar hos företagarna, icke gör någon invändning, men att man örn de
skulle gå till lönarbetarna icke kan finna sig i det. Jag tror i alla händelser
icke, att man ur denna diskussion, som håller fast vid prisstoppet för industrivaror
kan draga några slutsatser som skulle leda till att man skulle bryta prisstoppet
för jordbrukets varor. Därför vill jag också svara herr Andersson i
Malmö, att jag med den allra största tveksamhet skulle slå in på den linjen,
som avser en höjning av lönerna och en samtidig höjning av priserna. Jag vet
att det kan vara hårt tal det också, men jag tror att om vi kunnat överleva hittills,
så lia de sämst ställda grupperna, åtminstone de flesta av dem, fått en
bättre kompensation än andra och att det är klokt att vänta med att ta ut
något ytterligare till dess läget blivit ett annat.

Det är emellertid ytterligare en punkt, som jag icke kan låta bli att beröra,
därför att herr Vougt var inne på den liksom herr Hagberg i Malmö och
någon annan, och som priskontrollnämndens chef, när han får ordet, nog också
kommer att beröra, nämligen att örn en höjning a-v lönerna äger rum, låt vara
att den håller sig inom det som kallas prisramen, så har så att säga därigenom
tagits ut det sista utrymme, som finns inom denna ram. Örn idet tillstöter några
oväntade omständigheter, så vet man icke, örn man kan hålla prisstoppet. Det
betyder att man skulle vilja bevara en viss marginal genom att hålla lönerna,
lägre än som eljest skulle vara möjligt för att överhuvud taget kunna ha en
bulffert mot nya kostnadsökningar. Jag förstår den synpunkten, men jag tror
att den i grund och botten innebär, att den skulle kunna vändas till ett argument
även .för den modifierade linje, som jag här talat för. Man kan väl säga,
att det är sannolikt att. det finns en sådan marginal och att man således icke
behöver omedelbart utmåla alla dessa faror, som kunna följa av en löneförhöjning
till följd av stigande priser. Jag vill gärna Ira sagt, att jag icke är, trots
allt vad som sagts, så förfärligt rädd så snart man nämner ordet inflation. Jagvet
att det användes i många sammanhang-, där det icke tjänar annat syfte än
att skapa panik; det Ira vi mångå exempel på. Det har varit möjligt tidigare
på många håll i världen att skrämma folk med. Under förra krisen drevs en
arbetarregering i England bort från styret genom en agitation, som säde, att
örn man slösade bort pengar till hjälp åt de arbetslösa bomme det engelska
pundet att förlora sitt värde. Jag vet att i början av detta krig i detta land
förts en agitation mot de stora budgetunderskotten såsom varande ett slöseri,
som skulle leda till inflation. Jag- tror icke att man skall förlora balansen var
gång man hör talas örn inflation. Jag är å andra sidan fullt medveten örn
riskerna av en inflation, vilket var och en förstår, eftersom jag varit en sådan
talesman för pris- och lönestoppet, men jag anser, att man därvidlag bör försöka
avväga de kvantitativa förhållandena.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Kommer jag så till1 frågan örn den där marginalen, så är det väl osannolikt
att man när man skall försöka reglera priserna på den väg, som här i vårt
land sker, kommer ner till de lägsta priser, som äro förenliga med ett företags
bestånd eller som skulle uppstå vid fri konkurrens. Jag tror att herr Bergvall
har yttrat sig åt det hållet tidigare, och själv har jag gjort det, och jag förmodar
att priskontrollnämndens chef kan bestyrka vad jag här säger liksom att
han kanske får lov att bestyrka vad herr Hagberg i Malmö sagt. Jag är ganska
övertygad örn att man genom en offentlig priskontroll icke kommer ner
till den lägsta nivå, vid vilken priserna skulle stanna vid en verkligt fri konkurrens.
Men detta innebär att det bör finnas en fri marginal. Den marginalen
har tydligen funnits under 1943 och 1944, och ingenting tyder på att den
skulle vara helt uttömd. Men örn man uttömmer marginalen, frågas : vad skall
man göra örn det kommer nya element, som i och för sig kunna pressa fram
en prisstegring? Det var i det här sammanhanget herr Olof Andersson i Malmö
nämnde något örn subvention, och herr Hagberg i Malmö uttryckte sin ovilja
mot dylikt. Han menade att det icke kunde tänkas, att vissa företag skulle
få en subvention av andra för att hålla priserna nere. Ja, men, herr Hagberg i
Malmö, detta är ju just vad som skett under kriget. Vi ha hållit järnpriserna
nere genom en sådan clearing. I och för sig är det sålunda ingenting som
strider mot den hittillsvarande ekonomiska politiken. Vi lia vidare hållit jordbrukspriserna
nere genom subventioner, rabatter o. s. v. Vi kunna tvista örn
detta skett för producenterna eller konsumenterna. Men det är uppenbart att
man har sagt, att genom ett visst antal hundratal miljoner kronor, som utges
från budgeten för att hålla priserna nere. kan man vinna bättre resultat än örn
man underlåter att göra det. Jag vill icke avvisa att en sådan möjlighet skulle
finnas'' även i framtiden, örn det skulle visa sig att vid de löneförhöjningar,
som nu vidtagas — vi veta ju att vissa avtal redan äro slutna, där viss löneförbättring-
skett — marginalen tages ut. Örn nya kostnadsökningar tillkomma,
förmodar jag att ingen vill vägra överväga frågan, huruvida dessa kostnadsökningar
lämpligen kunna tågås på ena eller andra sättet, örn de lämpligen
kunna tagas genom vad jag skulle vilja kalla förbilligande av ett visst
kostnadselement. För att på något håll förebygga en kostnadsstegring menar
jag principiellt att sådant kan få ske. Jag hoppas emellertid att det icke skall
behöva ske i någon större utsträckning. Men det leder till den slutsats, som
jag förut nämnt, att hela den ekonomiska politiken, att både prisstoppet och
lönestoppet äro verktyg, som vi använda för att nå det stora målet, nämligen
bästa möjliga förhållanden i vårt ekonomiska liv, både i fråga örn produktion
och fördelning. Dessa verktyg äro gjorda för människans skull och icke människan
för verktygens skull, och därför är det både vår rättighet och vår skyldighet
att använda dem och använda dem på det sätt som bäst gagnar vårt
ekonomiska liv.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill först konstatera att finansministerns anförande egentligen
visar, att vi i väsentliga punkter ha hamnat på samma linje. Jag uttrycker
min tillfredsställelse därmed, och jag menar att det betyder en bra
hjälp åt arbetarna i det skede, vari de nu befinna sig. Jag vill bara passa på
tillfället, trots att jag skall ta upp den saken senare, att på en gång lämna en
upplysning örn varifrån jag hämtat siffran fyra miljarder. Vi lia på riksdagens
bord fått ett litet häfte från konjunkturinstitutet, och där påpekas i en
tabell, som belyser utvecklingen från 1939 till 1944, att de sammanlagda
lönerna för följande arbetargrupper: industriarbetare, byggnadsarbetare, pri -

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vatanställda, lantarbetare och skogsarbetare utgöra 4 miljarder 11 miljoner
kronor. Då detta är de utslagsgivande arbetargrupperna, tror jag att det
måste vara fullt motiverat att använda denna siffra på det sätt jag gjorde.

Härpå yttrade:

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Jag begärde ordet med avsikt att
få det i ett skede av debatten, då vi hade rättighet att tala även örn detaljerna.
Jag har emellertid felbedömt tidsförloppet, ty det som jag kommer att
säga här kommer att röra sig efter väsentligt andra och trängre linjer än som
präglat de sista anförandena. De detaljer, som jag vill beröra här, äro dock
inte små när det gäller miljonanslag utan de höra till de större posterna. Jag
tänker nämligen med några ord belysa förhållandena mellan väganslagen och
automobilskattemedlen.

Under krigsåren ha anslagen till vägväsendet varit nedskurna till ett minimum.
Utan överdrift kan man väl säga, att ingen annan gren av samhällsverksamheten
har varit så svältfödd som vägväsendet, men en tvingande nödvändighet
har gjort det. Till att börja med var det statsfinansiella skäl som gjorde
att anslagen nedbringades, och sedermera tillkom ju också bristen på
arbetskraft. Men jag vågar göra det påståendet att man skulle knappast ha
slagit in på den väg, som skedde örn man hade kunnat förmoda att kriget
skulle bli så långvarigt. Det går nämligen att snåla på väganslaget under en
kort tid, under ett par och kanske tre år, men det går naturligtvis inte hur
länge som helst. Det har nu också blivit alltmera uppenbart att vi kommit
till gränsen för det rimliga. Väganslagen kunna i själva verket icke få tjänstgöra
som någon budgetregulator. Vägväsendet är ett ändamål som måste tillgodoses
liksom andra samhällsändamål tämligen oberoende av den ekonomiska
situation, som för dagen är för handen. Utvecklingen har också småningom
framtvingat en höjning av åtskilliga poster, i värjo fall av underhållsanslaget,
men anslagen till byggande och förbättring av vägar av olika slag äro
alltjämt för små. Vid den fördelning som sker mellan länen kommer det löjligt
små belopp på varje vägförvaltning. Endast företag som redan äro påbörjade
kunna fullbordas. Ingenting nytt kan sättas i gång. Hela vägväsendet
har kommit i en period av stagnation.

Nu räknar man med att dessa arbeten kunna reserveras för en kommande
arbetslöshet, och i allmänhet äro ju vägarbeten utomordentligt lämpliga arbeten
för en sådan situation. Men om det icke kommer någon arbetslöshet eller
örn det dröjer några år innan den kommer, hur går det då? Jo, stagnationen
kommer att fortfara, och vad som eftersatts och behöver inhämtas blir en allt
större och större kvantitet, så stor att eftersläpningen en vacker dag icke kan
tagas igen.

Detta är icke något klander mot min värderade efterträdare, kommunikationsministern.
Jag har själv fått vara med örn denna begränsning under de tidigare
åren. Snarare skulle jag kunna gratulera honom att han i år dock lyckats
pressa av finansministern något mera till vägväsendet än vad fallet varit
under tidigare år. Vad jag emellertid velat säga är att man icke kan vänta
på händelser, som man tror skola tima under efterkrigsperioden, utan att man
här måste sörja för att utvecklingen hålles i gång och att man i god tid bör
bereda sig för den expansion på vägtrafikens område, vilken alla vänta på.

Ett särskilt intresse i det här sammanhanget har förhållandet mellan väganslagen
och automobilskattemedlen. Före kriget uppgingo de sammanlagda
automobilskattemedlen till, efter vad jag vill minnas, 130 miljoner kronor om
året, och man såg ingen gräns för stegringen. Under sista året ha skattemed -

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr S.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
leii stannat vid cirka 30 miljoner kronor. I den föreliggande inkomstberäkningen
har finansministern optimistiskt räknat med en ökning av intäkterna
av automobilskattemedel till 55 miljoner kronor, detta naturligtvis under förutsättning
att hans hypotes örn ett snart slut på kriget kommer att hålla. Golden
icke det, lär väl intäkten av automobilskattemedel icke bli stort större än
för löpande budgetår. Då summan av de i statsverkspropositionen upptagna
väganslag som skola avräknas mot automobilskattemedlen ar över 100 miljoner
kronor, blir det alltså ändå en brist på omkring 50 miljoner kronor. Tydligen
är det alltså ännu långt kvar innan någon balans kan uppnås mellan
vägbehoven och automobilskattemedlen. Uppenbart är ju också att väganslagen
av praktiska skäl nu måste stiga i raskare takt än bilskattemedelsintäkterna
göra, även örn man är så optimistisk som finansministern och tror, att
kriget tar slut i oktober. Ingen räknar väl med att bilismen skall komma upp
till någon nämnvärd omfattning, åtminstone icke^ förrän ett par tre år efter
det kriget är slut. Under den tiden i varje fall måste väganslaget fortfarande
avvägas utan hänsyn till bilskattemedlens storlek och efter de föreliggande
behoven. .

Som kammarens ledamöter veta har man, sedan bilskattemedlen miördes,
rört sig med en specialbudget på området, vilket innebär, att automobilskattemedlen
förts till en fond för sig. Från denna fond lia väganslagen tagits,
men under krigsåren har det ju självfallet blivit underskott i fonden. Finansministern
beräknar detta underskott till 350 miljoner kronor vid årets slut.
I inkomstberäkningen göres nu liksom under tidigare år ett uttalande örn denna
sak, som föranlett många att tro, att meningen är, att bilismen skall efter
kriget avamortera den skuld som uppstått till automobilskattefonden. Jag berörde
detta förhållande en gång vid ett offentligt föredrag och refererade helt
enkelt vad som stod i statsverkspropositionen. Detta meddelande utlöste en
våldsam indignation inom fackmannakretsar, och man ^beskyllde mig för att
jag ville av bilismen efter kriget pressa ut vad som på grund av krisförhållandena
icke influtit under kriget. Jag hade. då icke något tillfälle att inför
offentligheten tillbakavisa denna tanke, men jag vill nu säga,. att jag för mm
del finner värjo plan på en sådan amortering vara fullkomligt absurd. Det
kan icke finnas något rimligt skäl, varför man skulle i efterskott fordra täckning
av automobilskattefonden för framtiden. Det skulle leda till antingen att
man skulle fortsätta att svältföda vägarna eller också att bilskatten skulle få
höjas oproportionerligt. Annars skulle vi få räkna nied en under oöverskådlig
tid underbalanserad fond.

Hela idén med denna specialbudget för automobil skatten förefaller nu vara
alldeles överflödig. Fonden borde utan vidare kunna slopas. Aven örn det
endast är fråga om en budgetteknisk detalj, så ser man inom bilistkretsar med
en viss oro mot framtiden. Det är därför alla skäl att taga frågan under omprövning.
Något förnuftigt motiv finns icke längre för att man icke skulle
låta automobilskattemedlen gå direkt till statskassan som vilken annan, skatt
som helst och avväga väganslagen icke med hänsyn till bilskattemedel sintäktema
utan med hänsyn till de verkliga behoven.^ Jag skulle vilja rekommendera
finansministern att till ett kommande ar pa allvar taga upp fragan örn
man icke borde stryka ett streck över skulden på 350 miljoner och ge bilintresset
den tröst för framtiden det tydligen så väl behöver. Då jag fört detta
spörsmål under debatt har jag, som sagt, ingalunda gjort det för att klandra,
kommunikationsministern. Snarast har mitt syfte varit att bringa honom något
stöd i den tysta kamp, som han även vid uppgörande av nästa års statsverksproposition
kommer att fa flira med finansministern flir att fa största
möjliga anslagsbelopp till vägväsendet,

Andra kammarens protokoll 1945. Nr S. 1

Nr 3.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö: Herr talman!
Med anledning av herr Anderssons i Falun yttrande om väganslagen vill
jag säga några ord.

Det är självfallet angeläget för en departementschef att söka tillgodose de
uppgifter som ligga inom hans verksamhetsområde. Liksom min företrädare
herr Andersson har jag också sökt göra detta, och jag skulle gärna sett att
det varit möjligt föreslå högre anslag till väghållningen, som på grund av
tidsförhållandena är i vissa avseenden eftersatt. När herr Andersson i Falun
började sitt anförande undrade jag varthän han ville komma, men senare
under hans anförande blev det som jag trodde: från honom skulle icke komma
klander för bristande vilja att tillgodose vägarna, då de anslag, som begärdes
för vägväsendet föregående år, ingalunda tillsammans voro högre än vad som
nu äskas.

Jag vill fästa uppmärksamheten på ett pär uttalanden i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln, nämligen örn användandet av beredskapsanslag
för väghållningen. Man utgår ifrån att man skall kunna taga i anspråk anslag
till vägarna något friare än hitintills har skett ur beredskapsstaten. Jag tillåter
mig citera från s. 51 i statsverkspropositionen, sjätte huvudtiteln: »Vidare
förutsätter jag, att vid ett förändrat läge å arbetsmarknaden medel för ökade
vägbyggnadsarbeten komma att ställas till förfogande från allmän beredskapsstat.
Enligt de grunder för dispositionen av anslag å sådan stat, som förordats
av chefen för finansdepartementet, skulle nämligen Kungl. Maj:t erhålla
befogenhet att inom viss ram taga anslagen i anspråk för utförande av arbeten,
där arbetsmarknadsutvecklingen motiverar detta, utan att likväl arbetslösheten
behöver föranleda, att staten i sin helhet sättes i kraft.» Här är
således en ventil, en möjlighet att använda beredskapsanslag tidigare till väghållningen,
som icke förut har varit tillgänglig. Detta uttalande har ju tillkommit
i samförstånd mellan finansministern och mig. Därmed har man fått en möjlighet
att, därest läget på arbetsmarknaden och materialtillgången tillåta,
bygga vägar, broar och verkställa permanentbeläggningar i en hastigare takt
än hittills varit möjligt. Detta har gjort det möjligt för mig att stanna vid
anslag, som jag anser väl knappa men som i nuvarande läge dock äro försvarliga.

Jag beklagar, att finansministern har avlägsnat sig, ty jag ämnar i anledning
av den förut i dag förda debatten om eventuell förändring av lönepolitiken
göra några uttalanden, som han kanske kunde ha ett visst intresse av. —
Nå, där lia vi finansministern åter!

Jag är ense med honom örn att den löne- och prispolitik vi ha fört efter
1942 har inneburit att vi icke, som han uttryckte det, benhårt ha hållit fast
vid en bestämd lönestoppslinje, utan vi lia undan för undan gjort vissa modifikationer.
Vi äro också ense örn och på det klara med att vi även i fortsättningen
måste göra vissa jämkningar.

Emellertid kan jag icke frigöra mig från intrycket att finansministerns anförande
i denna kammare hade sådana distinktioner, att jag bör säga min
mening örn de möjligheter, som kunna föreligga, när det gäller att göra modifikationer
i lönerna utan att spränga prisstoppet. Jag har den uppfattningen,
att den marginal, som därvidlag finns, är mycket begränsad och att man icke
tillnärmelsevis kan komma till en sådan lönehöjning, som man i stora kretsar
föreställer sig. Det är möjligt att man utan att omedelbart bryta prisstoppet
kan göra en del rätt betydande löneförbättringar, men troligen kommer följden
av detta att medföra en sådan pressning på prisnivån att det inom ganska
kort tid visar sig icke vara möjligt att vidmakthålla prisstoppet, och vi kom -

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 8.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ma på det sättet fort i ett läge, ''Som gör liela vår nuvarande prispolitik instabil
och ohållbar. Därför känner jag mig skyldig att till de kretsar, som ha
den uppfattningen att en mycket omfattande löneförhöjning nu bör och kan
ske, säga att riskerna som äro förenade med en allmän löneförhöjning enligt
min mening äro av den art, att man måste tänka sig för bädern och två gånger.

För min del överlämnar jag med fullt förtroende förhandlingar om eventuella
lönejusteringar åt de parter på arbetsmarknaden som regelmässigt bruka
handha sådana, och vilka förhandlingar bruka leda till överenskommelser och
bästa möjliga resultat, vilket knappast vore troligt, örn riksdagen skulle fastställa
vad den ena parten skulle betala och den andra ha.

Det är framför allt med tanke på hur det skall bli vid den tidpunkt som herr
Myrdal talade om i första kammaren, nämligen då vi enligt hans mening
snart ha att riskera en allmän depression, som jag tillåtit mig att uttala min
varning. Om depression sätter in, är det nödvändigt att vara så pass rustade,
att vi icke få alltför stora — och onödiga — svårigheter. Vad vi nu i dag
rekommendera när det gäller lönehöjningar kommer säkerligen att inverka
på de pågående löneförhandlingarna och därmed också på de möjligheter vi
ha att uthärda en depression. Därför är det ali anledning att ytterst noga
överväga vad som lönepolitiskt kan vara möjligt eller icke.

Vid åhörandet av dagens debatt i riksdagen ha vi fått anledning att tänka
på hur hastigt förgängligt allting är — även programpunkter. Det är inte
längre än sedan i somras som man med pukor och trumpeter lanserade 27-punktsprogrammet, arbetarrörelsens efterkrigsprogram, där man — i motiveringen
— sade, att så länge som varuknappheten och inflationsfaran bestå,
är det nödvändigt att löne- och prisstopp upprätthållas. Reallöneförbättring
skulle eftersträvas genom varuprisernas sänkning i den män detta blev möjligt
genom ökad import o. d., men penninginkomsterna borde hållas stabila.

Nu lanseras en ny linje, som har förespråkare framför allt från kommunistiskt
håll, men som tycks ha anhängare i vida kretsar: man skall upprätthålla
prisstoppet men trots varuknappheten, vilken tenderar att öka, tillåta och
verka för till och med allmänna löneökningar. Denna nya linje tycker jag för
min del är en ganska djärv spekulation, möjligen teoretiskt lockande men
säkerligen i praktiken synnerligen riskfylld. I varje fall innebär den så stora
risker, att jag vill varna för att följa den.

Jag har, herr talman, icke kunnat underlåta att framhålla dessa mina synpunkter.

Herr Dahlgren: Herr talman! Jag skulle i remissdebatten vilja uppehålla
mig ett ögonblick vid den situation, som arbetarna i dag befinna sig i på grund
av den ekonomiska politik som tidigare förts och fortfarande föres från samlingsregeringens
sida.

De avtals- och lönerörelser som för närvarande äro i gång äro de största och
betydelsefullaste vi haft sedan krigsutbrottet. Fram till nyår voro avtal uppsagda
för i runt tal 300 000 arbetare. Av dessa har avtalsuppgörelse träffats
endast för lantarbetarna, för övrigt en avtalsförhandling som låg på ett helt
annat plan än de övriga. De övriga fackförbunden ha med undantag av ett
mindre betydande antal icke fått någon lösning av sina lönefrågor, trots att
avtalstiden redan är ute. Från den 1 januari fram till maj månad kan man
räkna med att ytterligare avtal uppsägas för 288 000 arbetare, däribland det
stora byggnadsarbctarförbundet. Man måste utgå ifrån att praktiskt taget
samtliga dessa avtal komma att uppsägas med krav på ökado löner, och man
behöver icke stå undrande inför anledningen till detta. Anledningen är att söka
i fem års försakelser och sänkt levnadsstandard för den svenska arbctarklas -

100

Nr 8.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sen. Det är grundorsaken till att arbetarna i dag visa större aktivitet på
lönefronten än tidigare.

Hur stor reallönesänkning man fått vidkännas skall jag icke söka ingå på.
Till och med ekonomiska experter tvista ju i denna fråga, men i en sak tycker
jag, vi skulle kunna vara överens, nämligen att reallönesänkningen har varit
kännbar. Det var för resten också finansministerns uppfattning. Denna reallönesänkning
har haft synnerligen allvarliga verkningar för arbetarnas ekonomi
och levnadsstandard. Örn man mot bakgrunden av att arbetarna under fem
långa krigsår fått sin reallön kraftigt sänkt ser på arbetsgivarnas vinster, te
sig dessa vinster så mycket mera betydande. I »Utvecklingen av taxerat belopp»
finner man, att de svenska aktiebolagen år 1939 hade ett taxerat belopp
på 720 miljoner kronor och att detta fram till 1944 hade stigit till 1 019 miljoner
kronor d. v. s. med icke mindre än 42 %. Därtill kommer att sedan den
fria avskrivningsrätten införts i skattesystemet det taxerade beloppet i hög
grad måste vara beroende av bolagens avskrivningspolitik, och detta måste ju
i sin tur betyda, att de verkliga vinsterna kunna vara betydligt högre. Att bolagen
utnyttja denna möjlighet till avskrivningar betvivla vi i arbetarkretsar
icke ett ögonblick.

Under den allra närmaste tiden kommer det att avgöras, huruvida det största
fackförbundet i Sverige, järn- och metallindustriarbetareförbundet, vilket jagsjälv
för övrigt tillhör, skall behöva gå ut i strid för sina lika blygsamma som
berättigade krav. Det kan i detta sammanhang kanske vara av intresse att
erinra örn att denna fackliga organisation icke varit i strid på över tjugo år.
Det är arbetsgivarnas oresonliga ställningstagande som framtvingat den situation
vi i dag befinna oss i. Det bör i detta sammanhang erinras örn vilka vinster
metallföretagen gjort under krigsåren. År 1942 hade 330 av de största företagen
inom denna industri, givetvis sedan man gjort avskrivningar och fonderat
pengar o. s. v., en vinst på icke mindre än 112 miljoner kronor. Detta måste
ju betyda, att man skulle kunna gå med på arbetarnas krav. Vilka äro de?
Arbetarna är så blygsamma, att de endast begära 5 % ackordsförhöjning. Jag
har visat att det inte kan vara företagarens bärkraft som lägger hinder i vägen
för en sådan löneökning åt arbetarna.

I detta sammanhang skulle man gärna vilja ställa den frågan till vederbörande
varför man, när det gäller löneförhöjningar, diskuterar frågan om bärkraften
och inflationsfaran o. s. v., men aldrig frågan örn hur stor bärkraft ett
arbetarhem egentligen har. Jag skulle kunna ge mångfaldiga exempel på arbetarhem,
där man icke har någon som helst möjlighet att få budgeten att gå
ihop, där man får söka andra möjligheter för att klara sig i en svår situation.
Jag skulle kunna tala örn fall där arbetare, som jag själv personligen
känner, tvingats anlita fattigvården, trots att de arbetat full arbetstid och
trots att de gjort allt vad de kunnat för att själva klara sig.

Arbetsgivarnas ovilja att tillmötesgå arbetarnas berättigade krav tyder på
att de räkna med att regeringen skulle ingripa till deras hjälp. Man stödjer
sig tydligen på antagandet att den politik på det ekonomiska området som
hittills förts skall fullföljas i fortsättningen. Här har emellertid finansministern
gjort en deklaration som är mycket tacknämlig. Han har för sitt vidkommande
och som vi föreställa oss även för det socialdemokratiska partiets del särskilt
sagt ifrån, att han anser att löneförhöjningar skulle kunna genomföras
oberoende, av pris- och lönestoppet. Vi taga fasta på detta, och vi säga samtidigt
till de arbetsgivare, som stereotypt vägra att med arbetarna diskutera
löneökningar, att de taga på sig ett fruktansvärt ansvar genom sitt oresonliga
ställningstagande. Det har ofta talats örn vilka bekymmer en arbetskonflikt
av den omfattning det här gäller skulle kunna vålla vår efterkrigsplanering.

Onsdagen den 17 januari 1945 em.

Nr 3.

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
Men det hindrar inte arbetsgivarna att gå till kamp mot landets största arbetargrupp.
De visa därmed tydligt, att de icke lärt något av den läxa som i dag
skrives i blod ute i världen.

Jag vill också nämna något örn hur vi metallarbetare se på pris- och lönestoppet.
Lönestoppet genomfördes egentligen redan vid krigsutbrottet på det
sättet, att man införde ramavtalet som officiellt endast gav oss 75 procent kompensation.
Redan efter ett år var man emellertid nere vid 50 procent. I verkligheten
är denna procentsats mycket lägre. Sedan genomfördes pris- och lönestoppet
den 1 november 1942. Det är att observera att levnadskostnadsindex praktiskt
taget stod stilla under hela sommaren 1942. Följaktligen hade, när prisstoppet
genomfördes den 1 november 1942, i verkligheten ett prisstopp existerat
under hela 1942. Samtidigt hade arbetarnas reallöner kraftigt sjunkit ända
sedan krigets utbrott. Herr Vougt konstaterade, att parollen örn pris- och lönestopp
inte längre hade samma magiska verkan på arbetarna som tidigare. Jag
ifrågasätter, örn denna paroll någonsin haft en magisk inverkan på arbetarna.
De ha faktiskt aldrig haft något val i denna fråga. Man har genomfört lönestoppet
mot arbetarnas vilja. I varje fall sågo inte arbetarna på dessa förhållanden
på samma sätt, som de gjorde, vilka genomförde lönestoppet.

Jag har här i få ord försökt förklara varför. Vi arbetare ha redan från
början fått våra löner sänkta. Lönestoppet genomfördes inte förrän priserna
voro så i höjden, att de knappast kunde fortsätta längre. Man har nu bland arbetarmassorna
genomskådat att de verkliga avsikterna med lönestoppet varit
att ge arbetsgivare och kupongklippare ytterligare möjligheter att berika sig
på arbetarnas bekostnad. Det är av den anledningen man nu får se hur den
stora metallarbetarkåren på allvar rustar sig till strid. Läget är sådant, att arbetarna
lia rätt att förvänta sig stöd av arbetarmajoriteten i riksdagen. Arbetsgivarnas
planer gå ut på att söka mobilisera statsmakterna för sin oresonliga
politik. Dessa planer måste krossas.

Herr talman! Jag har i egenskap av organiserad metallarbetare och med den
ingående kännedom om metallarbetarnas ekonomiska förhållanden jag fått inte
velat underlåta att framföra dessa synpunkter i årets remissdebatt, som försiggår
vid en tidpunkt då metallarbetarna tvingats att ta upp den av arbetsgivarna
och kupongklipparna kastade handsken.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen rörande förevarande propositioner till morgondagens
plenum kl. 11 fm.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1.
angående antagande av tjänstemän i riksdagens kansli.

§ 3.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.19 em.

In fidem
Gunnar Britth.