1945. Andra kammaren. Nr 36 (Riksdagens protokoll 1945:36)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 36.

Tisdagen den 6 november.

Kl. 4 em.

Justerades protokollet för den 31 nästlidna oktober.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökan:

Till andra kammarens herr talman.

Med stöd av bilagda läkarintyg får undertecknad härmed vördsamt anhålla
örn befrielse från riksdagsarbetet under tiden 5—30 november 1945.

Ramfall den 3 november 1945.

And. Stjärne.

Det vid ansökningen fogade läkarintyget var av följande lydelse:
Riksdagsman Anders Stjärne från Ramfall är i behov av fullständig vila
under tiden 5—30 november 1945 på grund av sviter av hjärnskakning, intygas.

Ramfall den 3 november 1945.

Algot Lindskog,
leg. läkare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammaren bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 373, med förslag till lag örn
administration av vissa bolag m. m.; och

till statsutskottet propositionen, nr 374, angående utbyggnad av tekniska
högskolan i Stockholm, m. m.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 647 av herr Vigelsbo m. fl.;
till behandling av lagutskott motionerna:
nr 648 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.;
nr 649 av herr Nolin m. fl.;
nr 650 av herr Hagberg i Luleå m. fl.; och
nr 651 av fröken Andersson och fru Nordgren;

Andra kammarens protokoll 19Ji5. Nr 3G.

Nr 36.

Tisdagen den 6 november 1945.

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 652 av kerr Pehrsson-Bramstorp m. fl.;

nr 653 av herr Spångberg m. fl.;

nr 654 av herr Malmborg i Skövde m. fl.;

nr 655 av herr förste vice talmannen Magnusson m. fl.;

nr 656 av herr Olson i Göteborg m. fl.;

nr 657 av herr Johnsson i Skoglösa m. fl.;

nr 658 av herr Malmborg i Skövde m. fl.;

nr 659 av herr Fahlman m. fl.;

nr 660 av herr Johnsson i Stockholm;

nr 661 av herr Holmström m. fl.;

nr 662 av herr förste vice talmannen Magnusson; och
nr 663 av herr Håstad;

till statsutskottet motionerna:

nr 664 av herr Johnsson i Stockholm;

nr 665 av herr Vigelsbo m. fl.;

nr 666 av herr Ekdahl; och

nr 667 av herrar Spångberg och Lindahl;

till behandling av lagutskott motionen nr 668 av fröken Andersson; samt

till statsutskottet motionerna:

nr 669 av herr Svensson i Ljungskile m. fl.;

nr 670 av herr Johnsson i Stockholm; och

nr 671 av fröken Andersson m. fl.

§ 5.

Föredrogs den av herr Hagberg i Luleå vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern för utrikes ärendena, angående tillsättande av
en parlamentarisk kommission för utarbetande av en objektiv framställning
rörande den svenska utrikespolitiken under krigsåren, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Svar på Sedan hans excellens herr ministern för utrikes ärendena meddelat herr talinterpdlation.
mannen sin avsikt att omedelbart besvara herr Hagbergs i Luleå i nästföregående
paragraf omförmälda interpellation, lämnade herr talmannen nu ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén, som anförde: Herr
talman! Jag vill gärna omedelbart besvara herr Hagbergs interpellation, med
hänsyn särskilt till den sensationella utformning, som några av uppgifterna i
interpellationen erhållit.

Herr Hagberg har frågat först, huruvida regeringen har övervägt att tillsätta
en parlamentarisk utredning så sammansatt, att den kan ge en objektiv framställning
av den svenska utrikespolitiken under krigsåren.

Vidare har interpellanten frågat, huruvida utrikesministern hade något att
anföra i anledning av de uppgifter som förekommit i interpellationen.

Till svar på den första frågan får jag meddela, att regeringen icke övervägt
att tillsätta en parlamentarisk utredningskommitté för framställning av den
svenska utrikespolitiken under krigsåren. Samtidigt erinrar jag örn att särskilda
sakkunniga äro sysselsatta med en sammanställning av diplomatiska dokument
från krigsåren i syfte att i sinom tid en publicering av relevanta dokument skall
kunna i viss utsträckning ske.

Tisdagen den 6 november 1945.

Nr 36.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vad angår de särskilda uppgifter om den svenska utrikespolitiken under kriget,
som förekomma i interpellationen, får jag ge följande svar.

1. Interpellanten uttalar, att Sveriges regering i god tid före den 9 april 1940
varnats för ett förestående tyskt anfall mot Skandinavien utan att någon förstärkning
av den militära beredskapen synes lia kommit till stånd förrän tyskarna
redan befunno sig i Norge och Danmark.

Denna fråga torde bli närmare klarlagd genom den pågående utredningen inom
utrikesdepartementet.

2. Enligt interpellanten skulle regeringen •— i stället för att stärka den militära
beredskapen — ha vidtagit åtgärder för att sända en deputation till Berlin
med uppgift att försäkra den tyska regeringen, att Sverige icke ämnade företaga
sig något i anledning av den väntade tyska aktionen.

Därest interpellanten här åsyftar en av amiral Tamm ledd svensk delegation,
må påpekas, att, enligt vad av den publicerade vitboken framgår, denna delegation
besökte Berlin den 15 och 16 april, alltså efter den tyska aktionen mot
Danmark och Norge. Denna delegation kunde uppenbarligen icke ha den uppgift,
som interpellanten pastar. Någon annan delegation har icke mig veterligen
sänts till Berlin under den period, varom här är fråga.

. 3. Interpellanten uppger, att Sveriges regering den 7 oktober 1939 vände sig
till tyska regeringen i Berlin och begärde tyskt ingripande i anledning av de
ryska kraven örn säkerhet för Leningrad.

Vad interpellanten här åsyftar torde vara en svensk diplomatisk démarche,
varom meddelande lämnades i en redogörelse av statsministern i denna kammare
den 1 april 1940. Jag citerar ur statsministerns redogörelse: »Den 7 oktober anmodades
sändebuden i Berlin, London, Paris och Rom att fästa vederbörande regeringars
uppmärksamhet på det svåra läge, som kunde uppstå, därest i anslutning
till sovjetregeringens inbjudan till Finland att öppna förhandlingar anspråk
framställdes, som allvarligt hotade Finlands integritet och självständighet.
Motsvarande instruktion lämnades sändebudet i Washington den 9 oktober.»

4. Enligt interpellanten skulle den svenska regeringen i mars 1940 ha hotat
Moskva med svensk intervention på Finlands sida mot Sovjetunionen, därest
icke en fredlig uppgörelse mellan Sovjetunionen och Finland kunde vinnas.

Även den démarche, som här torde åsyftas, har varit nämnd i statsministerns
nyss omtalade redogörelse. Det heter däri: »Det må emellertid framhållas, att
även under de sista dagarna liksom vid alla tidigare möjliga tillfällen försök
gjordes från svensk sida, i samförstånd med finska regeringen, att på diplomatisk
väg förhjälpa Finland till uppnående av bästa möjliga fredsvillkor. Särskilt
framhölls i Moskva, att örn de ryska kraven dreves så långt, att en uppgörelse
icke kunde accepteras av finska regeringen, kunde med hänsyn till opinionen
i Sverige och västmakternas hållning återverkningar på Sveriges ställningstagande
riskeras.»

Interpellanten deltog icke i den debatt, som i kammaren ägde rum efter statsministerns
redogörelse, vilket han säkerligen ej försummat, ifall han hade funnit
démarcherna ha det syfte, som han nu vill inlägga i dem.

Härefter yttrade:

Herr Hagberg i Lulea: Herr talman! Jag ber att få lacka utrikesministern för
svaret. Jag får kanske också tacka för det snabba svaret. Det kom så snabbt,
att jag icke hunnit tänka igenom varje formulering i detsamma.

Vad den första punkten beträffar, överlämnar utrikesministern till den omtalade
utredningen att ge svar, och så långt är just nu ingenting att säga i det
fallet.

Nr 36.

Tisdagen den 6 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Beträffande den andra, den om regeringens ställning när meddelandet kom
örn en tysk aktion mot Skandinavien, föreligger här icke något förnekande
från utrikesministerns sida av att en deputation utsågs. Vad som däremot ifrågasattes
är naturligtvis tidpunkten. Tillsattes kommittén före den 9 april
eller någon dag efter den 9 april? Den frågan får man icke svar på här.
Saken är emellertid icke uttömd i och med att man får veta örn det skedde före
eller efter den 9 april, utan det väsentliga är givetvis, om regeringen i god tid
var varskodd örn det tyska anfallet mot Skandinavien och örn regeringen vidtog
åtgärder för att förstärka beredskapen. Härpå ges icke något svar.

Vad den tredje punkten angår, så sker här ett förtydligande av de uppgifter,
som ges i Frietschs av mig åberopade bok. Enligt hans framställning gjorde
regeringen den 7 oktober 1939 i Berlin en démarche i anledning av det ryska
kravet på säkerhet för Leningrad. Enligt utrikesministerns svar gjordes _ démarche
samtidigt i Berlin, Rom, London och Paris, slutligen också i Washington.
Det föreligger alltså denna skillnad mellan utrikesministerns framställning
och den Frietsch givit, vilken jag åberopade i min interpellation.

När det gäller den punkten vill jag säga, att Frietschs hök gjort mig uppmärksam
på innebörden i den framställning, som den svenska regeringen gjorde
i mars månad 1940 till mosk var eger ingen. Jag har själv icke observerat
statsministerns uttalande, men jag kan inom parentes nämna, att jag icke var
närvarande i kammaren den 1 april 1940, när det gjordes. Det synes mig
emellertid som örn Frietschs tolkning av denna framställning stämmer ganska
bra med innehållet i den redogörelse, som statsministern lämnade.

Men allt detta är egentligen broderier kring en huvudfråga, nämligen frågan
huruvida den svenska utrikespolitiken under det andra världskriget skall bli
föremål för en så objektiv undersökning som möjligt eller huruvida det skall
ligga i regeringens händer att bit för bit, såsom hittills i viss man skett, eller i
en portion ge en lämplig framställning av vad som har ägt rum. Jag menar, att
det rimliga vore, att frågan klarlades genom en allsidigt sammansatt utredning,
som bestode av representanter för såväl regeringens anhängare under
kriget som regeringens kritiker. Därmed vill jag icke säga, att jag pa något vis
ifrågasätter utrikesministerns goda vilja. Jag har redan i min interpellation påpekat,
att jag icke gör det. Men utrikesministern har själv förklarat, att den
tidigare utrikesministerns dispositioner icke kunnat tillfredsställa honom, utan
att han vidtagit åtgärder för att komplettera dem. Sa vitt jag vet är innebörden
av detta uttalande, att enmanskommittén har kompletterats med ytterligare
ett par man, vilka skola skriva den svenska utrikespolitikens historia
under kriget eller ge den i vissa delar till det svenska folket.

Jag vill erinra örn att kravet på en sådan utredning i olika former diskuterats
ute i landet. Senast gjordes en framställning från ett gränsmöte i Kiruna,
som var anordnat av Föreningen Norden. Efter ett föredrag av docenten
Thermaenius beslöt man enhälligt uttala sig för att det borde göras en utredning
för att klarlägga vissa frågor, särskilt frågan örn de svenska transitermgarna
till Narvik under kriget. Detta är enligt min mening endast en detalj

_ ehuru en mycket viktig detalj —..i det hela. Det bidrager emellertid till att

illustrera kravet på en utredning. Även docent Thermaenius’ egen framställning
kan ge ett stöd åt ett sådant krav. Han har i sitt föredrag i Kiruna vid det
av Föreningen Norden anordnade mötet talat örn att ryssarna sänkte fyra
svenska malmbåtar, att Sveriges läge försämrades katastrofalt när Finland
slöt fred med Sovjetunionen 1940 o. s. v., en uppfattning som förmodligen delas
av åtskilliga av den föregående regeringen — men väl icke av samtliga i denna
kammare. I vart fall är det en uppfattning som möter allt större misstro ute''
hos folket. Att alltså en av regeringens historieskrivare, som lever kvar i den

Tisdagen den 6 november 1945.

Nr 36.

Svar på interpellation. (Forts.)

gamla sågfilarideologien, nu skall utforma historieskrivningen om den svenska
utrikespolitiken under kriget är enligt min mening en ganska bristfällig anordning.

Herr talman! Med dessa kommentarer tackar jag ännu en gång utrikesministern
för det snabba svaret. Jag upprepar, att jag icke betvivlar bans goda
vilja att ge en så god redogörelse som möjligt, men jag vidhåller, att jag anser
att det vore lämpligt att igångsätta en utredning efter de riktlinjer man numera
i allmänhet följer, när det gäller att klarlägga viktigare frågor.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena lindén: Herr talman!
Jag skulle vilja tillägga några ord i anledning av herr Hagbergs yttrande.

När man talar örn en parlamentarisk kommitté i detta sammanhang och när
det i interpellation framhålles, att en sådan har tillsatts i våra grannländer,
blandar man ihop två skilda saker. I Norge, Danmark och Finland har det mycket
riktigt tillsatts kommittéer eller liknande instanser, men dessa ha haft till
uppgift att undersöka den förda politiken med tanke på att utkräva ansvar av
den ena eller den andra myndigheten, det ena eller det andra organet för statsmakten,
med hänsyn till att länderna i fråga dragits in i kriget och med tanke
på de brister, som kunna ha förelegat, eller det ståndpunktstagande, som kan ha
skett i förhållande till ockupationsmakten eller motståndaren i kriget. Något sådant
förhållande föreligger ju icke för Sveriges del, eftersom Sverige aldrig dragits
in i kriget. Den utredning, som försiggår inom utrikesdepartementet, har
ingalunda till uppgift att avge något omdöme örn den förda politiken, utan här
tänker man sig en publikation av vissa akter. Genom offentliggörandet av dessa
dokument skall allmänheten sedan själv kunna bilda sig en uppfattning. Så vitt
jag vet har det icke någonstädes så mycket som i Sverige vidtagits förberedelser
för en sådan publikation. Vad de stora länderna beträffar, England, Sovjetunionen,
Förenta staterna o. s. v., har man icke hört talas örn någon publikation
av detta slag ännu. Vi äro alltså ganska långt framme i det fallet, men denna
publikation är som sagt något helt annat än en undersökning rörande ansvaret
för vissa politiska åtgärder.

Interpellanten nämnde, att han nu fått en korrigerad version av uppgiften angående
en svensk démarche i Berlin, som han efter den finske riksdagsmannen
Frietschs hök hade trott vara verkställd endast i Berlin. Jag vill emellertid
nämna, att, örn interpellanten läst Frietschs hök mera noggrant, han hade funnit
på ett annat ställe i samma hök, att det riktigt uppges, att Sveriges regering
gjort framställning i Berlin, London, Paris, Rom och Washington. Alltså, uppgiften
förekommer på två ställen. På det ena stället talas det endast om Berlin,
på det andra talas det riktigare örn att den gjorts i flera olika huvudstäder.

Slutligen vill jag säga, att örn interpellanten inte var närvarande vid debatten
här 1940, så var det i alla fall en lång debatt även i första kammaren, där
hans partivän uppträdde och var på det hela taget ganska gynnsamt ställd
gentemot regeringens politik. Särskilt tog herr linderot statsministern varmt i
försvar gentemot attacker från andra håll för den förda finlandspolitiken.

Herr Hagberg i Imleå: Herr talman! Jag tror, att man inte behöver göra en
så stor fråga av örn en sådan här utredning skulle lia till uppdrag att utkräva
ansvar eller om den endast skulle ge en historisk framställning. Det har för mig
inte varit någon huvudfråga att söka syndabockar, utan det sorn för mig varit
av betydelse bär varit, att man skulle få en så objektiv redogörelse som möjligt
för den svenska utrikespolitiken sådan den förts under kriget. De episoder, som
jag råkat beröra i min interpellation, bidraga, tycker jag, till att illustrera att
det är önskvärt. Det har ju dessutom förekommit åtskilligt annat, som har illustrerat
detta behov av alf få en sådan framställning.

Nr 36.

Tisdagen den 6 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vad sedan beträffar frågan om Frietschs bok, så har jag verkligen inte observerat
mer än följande framställning av Frietsch, där han skriver så här — det är,
tror jag, på sidan 103: »Även Sverige gjorde föreställningar i Berlin för att örn
möjligt avvärja hotet mot Finland. Den 7 oktober gjordes från svensk sida en démarche,
vid vilken man fäste riksregeringens uppmärksamhet på det kritiska
läge, som hotade inträda.»

Det är den versionen jag har omnämnt. Jag har inte sett, att det givits ytterligare
en sådan.

I fråga örn statsministerns uttalande den 1 april 1940 erinrade utrikesministern
örn att min partikamrat Linderot varit mycket tillfredsställd med regeringens
handlingssätt. Jag var också tillfredsställd med regeringens ansträngningar
för att åstadkomma fred, och jag tror att såtillvida gjorde regeringen en handling
som det inte finns någon anledning att diskutera. Men jag tror inte att
Linderot, liksom inte heller jag gjort, observerade just denna hotelse, som finns
uttryckt i det citat, som utrikesministern nyss har erinrat örn och som Frietsch
uppenbarligen åberopat.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det förefaller
mig, som när en ledamot av riksdagen på ett rätt uppseendeväckande sätt tar
upp så allvarliga frågor som dessa, man kunde begära, att han tillräckligt noga
studerat det material, som han åberopar. Jag kan inte underlåta att uttala, att
jag finner det högst förvånandsvärt, att en ledamot av kammaren här måste
erkänna, att han inte ordentligt har läst den väsentliga källa, som han åberopar.
Jag tycker också det skulle varit i sin ordning att herr Hagberg här uttryckligen
hade erkänt, att det icke har förelegat något vad han kallade ett hot örn
intervention i den finsk-ryska tvisten. Det är en formulering i denna framställning,
som mycket nära ansluter sig till formuleringar som den svenska
regeringen har använt i noter till Tyskland, och det finns ingen särskild anledning
för en svensk riksdagsman att försöka pressa vad som har sagts från den
svenska regeringen på ett sätt, som icke är motiverat och som inte kan vara
lämpligt i dessa dagar.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Statsministern vet lika väl som jag,
hur tidningsmän läsa böcker, när de ha bråttom. Nu var det emellertid på det
sättet, att här handlar det verkligen örn ett avslutat påstående, som det inte kan
vara någon tvekan örn att jag riktigt har återgivit och att saken framställs på
det sätt som jag här sagt. Det är ett fullt avslutat och klarlagt påstående, som
det inte kan vara någon diskussion örn. Att sedan Frietsch på något annat ställe
i slutet av boken, jag vet inte var det kan vara (Hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena Undén inföll här: »På sidan 63.») också har erinrat örn att
en liknande framställning gjorts i andra huvudstäder, det har jag som sagt inte
observerat, men det förtar inte betydelsen av denna framstöt.

Statsministern säger, att det inte varit någon hotelse — det är ju bra att han
förklarar detta. Jag vill emellertid erinra om att Frietsch framställer saken på
följande sätt: »Såtillvida kail man anse att såväl västmakternas anbud som ock
Sveriges stramare hållning under det dramatiska slutskedet — Sverige meddelade
ju, att därest en uppgörelse icke kunde träffas, Ryssland riskerade en svensk
intervention — hade en viss effekt.» Jag tror således att jag har tolkat Frietsch
alldeles rätt; han har för sin del uppfattat den svenska regeringens framställning
som ett hot örn intervention. Jag är mycket intresserad av att statsministern
säger, att Frietsch missuppfattat regeringens framstöt i det avseendet.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det berör mig och
antagligen kammarens ledamöter ganska litet, hur herr Hagberg tolkar vad en

Tisdagen den 6 november 1945.

Nr 36.

Svar på interpellation. (Forts.)

finfik riksdagsman har skrivit. Här är det fråga örn hur en svensk riksdagsman
tolkar vad den svenska regeringen har gjort. Herr Hagberg tycks ha en egendomlig
uppfattning örn sin ställning som svensk riksdagsman. Jag har aldrig
yttrat mig örn hur han som journalist läser höcker. Det skulle bli ett sorgligt
kapitel, örn vi skulle diskutera den Baken, med hänsyn till vad de kommunistiska
tidningarna prestera. Jag har bara begärt att han skall känna det ansvar, som
en svensk riksdagsman skall känna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Föredrogs den av herr Svensson i Stenkyrka vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, i
anledning av nyligen inträdd sänkning av priserna på vissa slag av flytande
bränsle.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Herr Ståhl erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! På grund Interpellation.
av en under senaste tiden förd pressdebatt publicerades för någon vecka sedan
en av försvarsdepartementet uppgjord förteckning över militär personal, som
sedan hösten 1939 fram till juni månad 1943 avvikit till tjänst i utländsk krigsmakt.
Frågan fördes på tal i denna kammare genom en interpellation av herr
Hagberg i Luleå till dåvarande chefen för försvarsdepartementet, vilken besvarades
av denne den 30 juni 1943. Efter denna tidpunkt ha inträffat nya
förseelser av samma art. Sålunda dömdes t. ex. av krigsrätten vid Värmlands
regemente den 14 september i år en sergeant och en furir till vardera en månads
fängelse därför att de, sedan de icke tillräckligt snabbt kunnat erhålla sökt
avsked, i maj månad gått över norska gränsen och förenat sig med norska
hemmastyrkor. En furir däremot, som 1942 rymt och ingått i tyska Waffen-SS,
erhöll då 10 dagars arrest.

I sitt ovannämnda interpellationssvar framhöll dåvarande departementschefen,
att straffutmätningen vore en domstolarnas, icke en militärmyndigheternas
angelägenhet. Detta har sin fulla riktighet. Det oaktat måste konstateras, att
allmänheten frågat sig, hur avvikelser till exempelvis tysk krigsmakt •— vad
som skedde under vinterkriget i Finland är ju en sak helt för sig som får anses
fullt klarlagd — kunnat undgå straff eller bestraffas med några få dagars
arrest, då liknande avvikelser till engelsk eller, såsom ovan, norsk militärtjänst
bestraffas med fängelse.

I frågans nuvarande läge är det särskilt två fall, som jämte det i annat sammanhang
kända fallet Rosén tilldragit sig uppmärksamhet, nämligen löjtnant
Carl Olof Vrangs rymning till tyskarna i Norge i juli 1941 och furir L. O.

Cassmers avvikelse till Tyskland samma år och månad. Den senare erhöll enligt
uppgift permission för att resa till det av tyskarna ockuperade Norge utan att
återvända innan permissionstidens slut. Båda erhöllo vid återkomsten till Sverige
återinträde i svenska armén, ja, det har utan bestridande meddelats (Dagens
Nyheter s/u 1945) att Vrang återbeordrades som kompanichef till samma gräns
som han några månader tidigare utan påföljd övergivit. Vrang var nämligen
då han rymde placerad som kompanichef längst framme vid gränsen i Värmland,
han lämnade sin post och uppsökte den främmande krigsmakt, som de
svenska försvarsåtgärderna under kriget i eminent grad hade till uppgift att

Nr 36.

Tisdagen den 6 november 1945.

Interpellation. (Forts.)

upprätthålla beredskapen emot. Av offentliga handlingar framgår, att Vrangs
rymning och de allvarliga omständigheterna vid denna i form av utförligt undersökningsprotokoll
jämte ett brev från Vrang själv av chefen för II armékåren
pliktenligt och ofördröjligen bringades till dåvarande överbefälhavarens och
dåvarande arméchefens kännedom. Trots detta har chefen för kommandoexpeditionen
i ett uttalande (Svenska Dagbladet 31 ho 1945) förklarat, att kommandoexpeditionen
»under alla omständigheter» icke erhållit några papper på rymningen.
Han förklarar i samma uttalande, att han vid behandlingen av Vrangs
avskedsansökan visserligen kände till rymningen, men att dåvarande departementschefen,
så vitt han visste, icke gjorde det. Åtgärder från den dåvarande
militärledningens sida, såsom ansvarig för krigslydnaden, för att i författningsenlig
ordning få Vrangs under graverande omständigheter företagna rymning
beivrad ha vid undersökning i nu tillgängliga handlingar icke kunnat spåras.
Det säger sig självt, att de förhållanden rörande krigslydnadens upprätthållande
under yttersta beredskap, som här i korthet angivits, på ett egendomligt sätt
synas harmoniera med de energiska ansträngningar för högsta möjliga beredskap,
som vidtogos av statsmakterna och som ställt stora krav på både inkallade
och skattebetalare.

Då ett klarläggande av dessa förhållanden synes vara påkallat, anhåller jag
örn andra kammarens tillstånd att under hänvisning till det ovan anförda till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa följande frågor:

1. Vilka åtgärder vidtogos från försvarsdepartementets sida för att erhålla
en allsidig inblick i omständigheterna kring dessa båda uppseendeväckande
rymningar, och varför beviljades -— efter avsevärd tidsutdräkt — avsked i
stället för rymlingarnas efterspanande och strykande ur rullorna?

2. Anser statsrådet, att i detta för krigslydnaden viktiga ärende kontakten
mellan departementschef, kommandoexpedition och underlydande myndigheter
fungerat tillfredsställande?

3. Anser statsrådet, att handläggningen av särskilt fallen Vrang och Gassiner
varit ägnad att upprätthålla de krav, som krigslydnad och disciplin i ett
utsatt läge måste uppställa med hänsyn till landets säkerhet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.35 em.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 10 november 1945.

Nr 36.

Lördagen den 10 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 3 innevarande november.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr Sandberg, som vid kammarens sammanträde
den 3 innevarande november med läkarintyg styrkt sig från och med den
29 nästlidna oktober tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
den 8 i denna månad åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3‘ ,

Föredrogs den av herr Ståhl vid kammarens nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet, angående vissa svenska militärers
rymning under juli månad 1941 till utlandet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begöran ordet till

Herr Lindberg, som yttrade: Herr talman! Under den svåra storm som rasat interpellation.
under föregående dygn inträffade en hel del fartygskatastrofer till sjöss. Enligt
tidningsmeddelanden denna dag ha icke mindre än femton människoliv gått
till spillo.

De mest omtalade strandningarna lia skett vid norrlandskusten, där också ett
fartyg, motorseglaren Delos, strandade och endast en man av besättningen blev
räddad. Ortsbefolkningen vid Gnarp har utfört ett mycket rådigt och förtjänstfullt
räddningsarbete, som är värt all den uppmuntran som kan lämnas.

Det har emellertid framgått, att det utmed den norrländska kusten varit
ganska dåligt ställt med livräddningsmateriel. Sålunda saknades i närheten av
strandningsplatsen raketapparater eller annan materiel. Sådan måste i den svåra
snöstormen fraktas långväga från för att man skulle kunna bistå de skeppsbrutna
ute på vraket. Militärt förband ingrep visserligen på ett tidigt stadium,
men kunde icke med tillgängliga resurser nå vraket med raketlina. Man var
heller icke utrustad med livräddningsmateriel i vanlig mening.

Efter vad som inträffat framstår det klart att vårt livräddningsväsende icke
är fullt rustat för att möta katastrofer av det slag som nu inträffat. Visserligen
har Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne gjort vad det kunnat och
det har utplacerat patrullerande livbåtar på flera ställen utmed vår långsträckta
kust. Så gott som hela norrlandskusten ligger emellertid utan sådan livbåt.

Sällskapet, som åtnjuter ett mycket blygsamt statsbidrag till sin verksamhet,
har givetvis icke resurser nog för att på norrlandskusten placera flera patrul -

Nr 36.

Lördagen den 10 november 1945.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

lerande livbåtar. Staten svarar i viss mån också själv för livräddningen, men
icke heller staten har någon patrullerande livbåt i de farvatten där olyckorna
nu inträffat.

Inför det skedda måste man emellertid ställa frågan: skulle det icke vara
möjligt åstadkomma en bättre ordning när det gäller räddningen av skeppsbrutna?
Även örn man icke kan placera någon patrullerande livbåt i dessa farvatten
omedelbart, så bör man kunna gå i författning örn att utrusta lots- och
fyrplatser med raketapparater samt annan livräddningsmateriel. För att snabbt
kunna komma till resultat kräves emellertid ingripande från statens sida.

På grund av vad ovan framförts hemställer jag örn kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet få rikta följande frågor:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga några åtgärder för att livräddningsväsendet
utmed norrlandskusten skall bli mera effektivt, samt

är herr statsrådet beredd att för riksdagen framlägga förslag om så stort
anslag till Svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne att sällskapet
sättes i tillfälle att placera och underhålla ytterligare minst en livbåt utmed
norrlandskusten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5.

Herr Wallentheim erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Genom
tidningspressen har nyligen gått ett meddelande, att en lärare i Bladåkers skoldistrikt,
Stockholms län, i samband med undervisningen bedrivit politisk propaganda,
närmast för nationalsocialistiska idéer. Detta skulle visserligen ha
inträffat för ett flertal år sedan, fastän förhållandet icke förrän nu tilldragit
sig en mera allmän uppmärksamhet. Folkskolestyrelsen i distriktet har nu —
likaledes enligt uppgifter i tidningspressen — vänt sig till vederbörande folkskolinspektör
med begäran örn närmare råd, hur den lämpligen bör förfara i
ärendet. Skolöverstyrelsen lärer i anledning av pressdiskussionen ha anmodat
folkskolinspektören att göra en närmare utredning av fallet samt till styrelsen
inkomma med en redogörelse i saken.

Med tillfredsställelse kan man säkert våga hävda, att det icke ofta förekommer
att en lärare bedriver politisk propaganda i anslutning till skolans undervisning,
även om man samtidigt måste ha klart för sig, att en sådan propaganda
icke alltid behöver vara starkt utpräglad eller försiggå i lätt konstaterbara former.
Den kan också möta i en mera förstucken form, där en tendentiös undervisning
kan innebära försök till långsamt inympande hos barnen av vissa partipolitiska
uppfattningar. En sådan smygande propaganda kan vara farligare
än en mera direkt och utpräglad.

De flesta medborgare i vårt land äro säkerligen ense örn, att skolan måste
hållas fredad från försök från lärares sida att söka påverka barnen i den ena
eller andra partipolitiska riktningen. I all synnerhet gäller det för samhället att
ha medel till sitt förfogande för ett snabbt och effektivt ingripande mot tendenser
att söka sprida mot demokratien fientliga uppfattningar. En av skolans allra
viktigaste uppgifter måste vara att söka fostra blivande medborgare, som ha
både vilja och förmåga att tjäna det demokratiska samhället.

Det synes kunna diskuteras, örn nu gällande bestämmelser i våra skolförfattningar
äro tillräckligt effektiva beträffande möjligheterna både att utöva kontroll
i här berörda avseende och att ingripa mot lärare, som gjort sig skyldiga
till olämpligt, ja för barnen direkt skadligt uppträdande. Problemet är helt
naturligt icke löst så enkelt, att den felande frivilligt eller genom förflyttning
erhåller tjänst på annat håll. Man löper då risken, att vederbörande på sin nya

Lördagen den 10 november 1945.

Nr 36.

Interpellation. (Forts.)

plats tillämpar samma metoder som tidigare, ett förhållande som självfallet
kan räcka viss tid utan att väcka uppmärksamhet, örn de lokala skolmyndigheterna
äro helt okunniga örn lärarens tidigare beteende.

En skärpt kontroll och vidgade befogenheter för myndigheterna att i förekommande
fall vidtaga åtgärder innebär varken avoghet eller misstänksamhet
mot lärarkåren i allmänhet. Tvärtom torde lärarkåren med tillfredsställelse
hälsa, att myndigheterna ha erforderliga möjligheter att ingripa mot kårmedlemmar,
som uppenbarligen missbruka sin ställning. Alla de åtgärder, som här
kunna ifrågakomma, måste självfallet vidtagas på ett sådant sätt att kåren icke
blir offer för rättslöshet eller godtycke. Lärarkåren får icke utlämnas på nåd
och onåd till kverulanter och folk, som har en vana att trakassera. Det borde
dock vara möjligt att skapa rättssäkerhet och trygghet för den anställde men
samtidigt också ta hänsyn till att här finnes även en barnens, föräldrarnas och
samhällets rätt, som måste respekteras och skyddas. Möjligt är att lagstiftning
endast till en viss gräns är lämplig och att i övrigt metoder av annan art måste
prövas.

Med anledning av vad jag sålunda anfört får jag anhålla örn kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få
framställa följande frågor:

Har herr statsrådet observerat det i tidningarna omnämnda av mig i all
korthet refererade s. k. Bladåkersfallet?

Är det herr statsrådet bekant om liknande företeelser mött inom andra skoldistrikt
eller andra offentliga skolor?

Anser herr statsrådet på grund av det inträffade nödvändigt att fästa centrala
och lokala skolmyndigheters uppmärksamhet på att lärare måste avhålla
sig från att bedriva politisk propaganda i samband med undervisningen?

Anser herr statsrådet att nu gällande bestämmelser i våra skolförfattningar
äro tillräckliga för ett verksamt beivrande av eventuella missförhållanden?

Örn detta icke skulle vara fallet, är herr statsrådet beredd att snarast möjligt
vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma ändrade förhållanden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde ;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 271, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 273, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående anslag till propaganda
för bättre deklarationsmoral jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 36.

Lördagen den 10 november 1945.

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 59, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående fastställande av
inrikes luftporto för vissa försändelser; och

nr GO, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till förordning angående
uppskattning av värdet å svenska statens sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning;
samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 12 maj 1917 (nr
189) örn expropriation, m. m.

§ 7.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Lindberg, nr 672, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 370, med
förslag till uppbörds förordning, m. m.; och

herr andre vice talmannen Carlström, nr 673, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 336, med förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.11 em.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 13 november 1945.

Nr 36.

Tisdagen den 13 november.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollet för dien 6 innevarande november.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr Svensson i Alingsås, som vid kammarelns
sammanträde den 22 nästlidna oktober med läkarintyg styrkt sig från
och med samma dag tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Erlander avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 375,
med förslag till lag örn vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på/råga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Erlander som anförde:

Herr talman! Herr Dickson har till mig riktat följande fråga:

»Kan det förväntas, att inom den närmaste tiden åtgärder komma att vidtagas
för ökade möjligheter på skolstadiet till studier i ryska språket?»

Innan jag går att besvara den framställda frågan vill jag i korthet redogöra
för den undervisning i ämnet, som nu förekommer vid de allmänna läroverken
m. m. Vid Nya elementarskolan i Stockholm infördes undervisning i ryska
språket genom medgivande av Kungl. Maj:t redan 1912. Från läsåret 1940/41
är inrättad en nyspråklig gymnasielinje med ryska. Undervisningsplanen för
denna linje sammanfaller med den för det fyraåriga latingymnasiet gällande,
varvid latinet dock är utbytt mot ryska språket. Från läsåret 1941/42 är försök
med undervisning i ryska anordnat vid högre allmänna läroverket i Bromma i
Stockholm samt motsvarande läroanstalter i Norrköping och Halmstad. I dessa
fall är undervisningen koncentrerad till två läsår. Vid en under skolöverstyrelsens
inseende stående enskild läroanstalt, Lunds privata elementarskola,
meddelas också undervisning i ryska.

Under nu pågående läsår deltaga i undervisningen i ryska språket sammanlagt
38 elever vid Nya elementarskolan, 7 elever i Bromma, 22 i Norrköping och
20 i Halmstad. För närvarande ligga två ansökningar hos skolöverstyrelsen örn
anordnande av dylik undervisning, nämligen från Norra realläroverket och
Wallin—Åhlinska gymnasiet, båda i Stockholm. Det är min avsikt att om
inga särskilda hinder föreligga förorda bifall till dessa framställningar.

Nr 36.

Tisdagen den 13 november 1945.

Svar på fråga. (Forts.)

En återhållande omständighet för denna undervisning är att språket för nybörjarna
är tämligen svårt och alltså kräver ett relativt högt timtal, 6 timmar
i varje ring. Detta medför i sin tur att de ämneskombinationer å det differentierade
gymnasiet, som innehålla ryska, därutöver få utrymme endast för ett
ämne, medan i allmänhet tillvalskombinationerna på gymnasiet omfatta tre
läroämnen.

Jag anser med hänsyn till det kulturella och kommersiella utbytet med
Ryssland självklart, att undervisningen i ryska språket bör ges betydligt ökade
möjligheter. Härför krävs bland annat ökad tillgång på lärare, som besitta
kompetens för denna undervisning. Frågan ligger nu liksom våra skolproblem
i stort hos 1940 års skolutredning. Enligt vad jag under hand inhämtat har
utredningen preliminärt sysslat med frågan örn vidgad undervisning i ryska
språket. Den nuvarande försöksundervisningen har också delvis tillkommit efter
framställning från skolutredningen. Undervisningen torde emellertid även i framtiden
komma att förläggas till gymnasiet. Denna skolform har ännu inte varit
föremål för mera ingående behandling i skolutredningen.

I avvaktan på den framtida lösningen av vår skolfråga bör enligt min mening
ryska språket införas i våra läroverk i den utsträckning, som med hänsyn till
organisatoriska förhållanden och tillgången på lärare är möjlig. Jag ämnar lämna
mitt stöd för åtgärder i detta syfte.

Härefter yttrade

Herr Dickson: Herr talman! Jag har inte mycket att tillägga utöver vad
herr ecklesiastikministern anförde i sitt svar, för vilket jag ber att få tacka.
Det är tillfredsställande att han har sin uppmärksamhet riktad på denna
viktiga fråga. Det är ju ganska uppenbart att det är svårt att i en komplicerad
skolplan inordna ytterligare undervisning i ett så besvärligt och svårt ämne.
Meningen med skolundervisning överhuvud taget är ju emellertid, att eleverna
i det kommande livet skola få praktisk nytta av vad de lära sig i skolan.
Som ecklesiastikministern här antytt är det ju inte endast troligt utan även
livligt att hoppas, att förhållandena skola kunna bli sådana, att en livlig kontakt
med Sovjetunionen i kommersiellt och kulturellt hänseende kommer att uppstå,
när förhållandena i världen något ha reglerats.

Det tycks råda hansse just nu i intresset för ryska språket. Detta kan
givetvis vara en modesak. Från korrespondensinstituts och andra undervisningsanstalters
sida har omvittnats, att intresset är mycket stort. Detta intresse
har för övrigt mycket påpassligt uppfångats av Radiotjänst genom
anordnande av den kurs för nybörjare i språket, som nyss har påbörjats. Intresset
har örn jag inte är oriktigt underrättad varit så stort, att kursen har
fått dubbleras.

Jag vill sluta med att tillkännage min tillfredsställelse över ecklesiastikministerns
inställning till denna fråga och hoppas, att denna hans inställning
också kommer att visa sig kunna bära goda frukter i framtiden.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till bevillningsutskottet motionen nr 672 av herr Lindberg; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 673 av herr andre vice talmannen
Carlström.

Tisdagen den 13 november 1945.

Nr 36.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 265, 266, 270,
271 och 273, bevillningsutskottets betänkanden nr 59 och 60 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 81.

§ 7.

Föredrogs den av herr Lindberg vid kammarens näsföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet, angående effektiviserande
av livräddningsväsendet utmed norrlandskusten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Wallentheim vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, i anledning av
visst fall av politisk propaganda i samband med skolundervisning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Ohlin, som anförde: Herr talman! Under krigsåren förekom det ofta
att gudstjänstlokaler och andra föreningslokaler beslagtogos av militära myndigheter
och användes som förläggningar och magasin. Enligt tidningsuppgifter
och andra upplysningar synes det som örn detta skulle förekomma även i fredstid.
Det har sålunda kommit till min kännedom att representanter för militärmyndigheter
hemställt främst till frikyrkliga församlingar att ställa sina kyrkorum
till förfogande •— tydligen för ordinarie fredsutbildning. Därvid har
man påpekat att överbefälhavarens order från i vintras — att gudtjänstrum
skulle, så långt det enligt militärt bedömande befunnes möjligt, vara fria från
förläggningar — inte längre skulle gälla. Om detta verkligen skulle vara riktigt,
måste det anses som högst anmärkningsvärt. Skulle en naturlig återhållsamhet
vid rekvisitionsförfarandet under krigsförhållanden inte eftersträvas
under fredstid? Man har därför anledning ifrågasätta om underlydande militära
organ fått tillräckligt klara instruktioner på denna punkt. Vid överläggningarna
mellan lokala militära myndigheter, som representera femte militärområdet,
och representanter för de sammanslutningar som äga ifrågavarande
möteslokaler, lär ha anförts, att örn inte lokalerna frivilligt upplätes, så komme
de att rekvireras enligt rekvisitionslagen. Tydligen har det militära befäl,
som omhänderhar ordnandet av förläggningar, icke varit underrättat örn de
nuvarande bestämmelserna angående rekvisition. Dessa stadga nämligen att
rekvisition endast får förekomma när den militära beredskapens avveckling så
kräver. I de nu aktuella fallen gäller det emellertid ej avveckling av den militära
beredskapen utan ordinarie utbildning.

I dessa fall ha representanter för de kristna samfunden och de ideella föreningarna
frågat efter anledningen till att nöjeslokaler av olika slag gå fria
från militärförläggning. Därvid har svarats — på samma sätt som under
krigsåren — att enligt instruktion nöjeslokaler i regel inte böra användas, om
det finns andra lokaler att tillgå. Disposition av nöjeslokalerna blir för kostsamt
för staten, emedan man måste ersätta ej endast hyran utan även uppkommande
förluster. De frikyrkliga organisationerna behövde man inte i samma

I nterpellation.

Nr 36.

Tisdagen den 13 november 1945.

Interpellation. (Forts.)

utsträckning ersätta, anföres det. Solidaritetskänslan inom församlingarna är
så stark, att de medel, som äro nödvändiga för deras arbete, komma in genom
frivilliga bidrag från medlemmarna. Liknande argument ha framförts i andra
fall.

Ett tillvägagångssätt av denna art måste betecknas som orättvist och klandervärt.
Det premierar nöjeslivet medan det försvårar arbetet inom de kristna och
ideella rörelserna. Man måste överhuvud taget ifrågasätta det lämpliga i att använda
ifrågavarande föreningslokaler för militära ändamål.

En särskild ställning inta i detta sammanhang gudstjänstlokalerna. Örn något
område bör tillerkännas en särställning, så är det givetvis det religiösa livet.
Gudstjänstrummen, både de statskyrkliga och de frikyrkliga, borde därför i särskild
grad respekteras. I stället synas de i berörda fall likställas med vilka andra
föreningslokaler som helst och nöjeslokalerna ges t. o. m. en privilegierad
ställning. Detta vittnar icke örn tillräcklig respekt för kyrkorummens helgd,
vilken respekt i samma grad bör gälla de frikyrkliga samfundens kyrkor som
sockenkyrkorna.

I anslutning till det anförda får jag vördsamt anhålla örn andra kammarens
medgivande att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Äger statsrådet kännedom örn att man vid val av lokaler för militärförläggningar
i många fall låtit nöjeslokaler gå fria, medan kristliga och ideella
rörelsers lokaler beslagtagits?

2. Har statsrådet sig bekant att under rådande fredsförhållanden från militärt
håll rests krav på att religiösa och ideella organisationers lokaler skola ställas
till förfogande för ordinarie militär utbildning?

3. Har det kommit till statsrådets kännedom att vederbörande militärbefäl
anfört, att örn inte lokalerna frivilligt ställdes till förfogande, skulle rekvisition
tillgripas?

4. Kan statsrådet ställa i utsikt att vederbörande militärmyndigheter få sådana
instruktioner, att av mig omnämnda missförhållanden inte vidare förekomma.

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Kempe, som yttrade: Herr talman! Bostadsfrågan är fortfarande ett
brännande samhällsproblem. Stora delar av vårt folk sakna alltjämt en god bostad
och därtill kommer, att hyresnivån är så hög, att även örn det funnits tillräckligt
med moderna bostäder skulle majoriteten av folket inte av ekonomiska
skäl kunna flytta in i dessa.

Riksdagens beslut att utnyttja den allmänna räntesänkningen till att slopa
eller minska tilläggslånen har inte bidragit till att förbättra läget. Statens bostadspolitik
konserverar nämligen den höga hyresnivån. Det räder också ett
starkt missnöje ute i kommunerna mot den statliga bostadspolitiken. Även örn
man kan konstatera ett ökat intresse för kommunal bostadsproduktion, så kunna
kommunerna med hjälp av den statliga låne- och räntepolitiken inte lösa bostadsproduktionen
till en hyresnivå som i någon mån är anpassad till folkmajoritetens
inkomster. Det är därför karakteristiskt att en del kommuner söka
sig andra utvägar för att örn möjligt kunna lösa bostadsfrågan.

Den socialdemokratiska tidningen Ny Tid i Göteborg för den 26 oktober 1945
återger i en artikel under rubriken »Statlig medverkan ger högre bostadshyror»
ett exempel från Vänersborgs stad, som belyser den politik riksdagen utformat

Tisdagen den 13 november 1945.

Nr 36.

Interpellation. (Forts.)

oell byggnadslånebyrån omsätter i praktiken. Då jag inte bar någon anledning
att betvivla sanningshalten i denna artikel tar jag mig friheten att ur densamma
citera följande:

»Vänersborgs stad, som just nu håller på att uppföra ett större bostadshus i
egen regi, har till sin stora förvåning funnit att hyrespriset per kvm höjes med
1 kr. genom byråns medverkan. Staden kan nämligen uppföra samma byggnad
utan byggnadslånebyråns medverkan och nå fram till ett lägre hyrespris —
utan att det kostar staden ett enda öre i merutgifter.

Hur kan detta komma sig? Lösningen är mycket enkel. Staden beräknade hyran
till kr. 18: 65 per kvm och begärde därför ett tertiärlån på 44 000 kr. samt
ett tilläggslån på 41 000 kr. Hyran var beräknad efter i närheten uppförda jämförbara
byggnader. Statens byggnadslånebyrå behandlade ärendet på så sätt, att
hyresbeloppet höjdes till kr. 22: 50 per kvm. Samtidigt höjdes det begärda tertiärlånet
till 81 000 kr. Efter denna omräkning kunde byggnadslånebyrån dra
ett streck över tilläggslånet — det försvann.

De statliga tertiärlånen utlämnas mot 4 procents ränta. Men Vänersborgs
stad lånar f. n. pengar i bankerna för 2,9 procent, vilket innebär att om staden
tackar nej till byggnadslånebyråns erbjudande kan hyreskostnaderna sänkas
med 1 kr. per kvm tack vare fördelaktigare räntor.»

Detta uttalande i Tid vittnar örn det missnöje, som existerar med den nuvarande
statliga bostadspolitiken. Under sådana förhållanden kan statsmakternas
politik inte stimulera till kommunal bostadsproduktion. Problemet sorn kommunerna
brottas med är frågan örn att kunna åstadkomma bostäder till en väsentligt
lägre hyresnivå än vad som fastställes av byggnadslånebyrån.

Av exemplet från Vänersborg framgår att kommunen mot borgen kan låna
pengar för bostadsproduktion i privata banker till en lägre ränta än vad byggnadslånebyrån
erbjuder. Det är tydligen inget säreget exempel. Enligt informationer
har Gävle stad gått förbi statens byggnadslånebyrå genom att låna pengar
i den öppna marknaden för kommunal bostadsproduktion till en räntesats,
som understiger den som staten för närvarande betingar sig. På grund av denna
fördel och att de bygga i kommunal regi räkna vederbörande med att kunna
sänka hyresnivån med upp till 25 å 30 procent.

Staten borde väl ha minst samma förutsättningar som de privata bankerna att
utlåna pengar mot en låg räntesats då det gäller kapital för bostadsproduktion.
Särskilt som bostadsfrågan numera allmänt erkännes såsom ett socialt och samhälleligt
problem bör det statliga intresset ta sig uttryck i en radikal förändring
av låne- och räntepolitiken.

I detta sammanhang vill jag rikta uppmärksamhet på frågan örn byggnadsmaterialpriserna.
Riksdagen beslutade som bekant år 1944 att i en skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa örn en utredning i syfte att förbilliga byggnadsmaterialkostnaderna,
Vi liro nu i slutet av år 1945 men inget tyder på att några åtgärder
vidtagits för att effektuera riksdagens beslut. Behovet av denna utredning
är alltjämt lika stort som vid tidpunkten då riksdagen fattade sitt beslut. Beklagligt
är att inte denna utredning redan har verkställts och åtgärder vidtagits
mot de privata monopolintressen, som förorsaka de höga byggnadsmaterialpriserna.

Med stöd av vad jag här ovan anfört anhåller jag örn kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande frågor:

1) Har statsrådet uppmärksammat, att det finns möjligheter att i den öppna
lånemarknaden erhålla lån till lägre räntesatser än de som tillämpas av staten
vid dess understödjande av bostadsproduktionen?

2) Kan man förvänta, att statsrådet kommer att vidtaga åtgärder för att änd Andra

hammarens protoholl 1945. Nr 36. 2

Nr 86.

Tisdagen den 13 november 1945.

Interpellation. (Forts.)

ra den statliga lane- och räntepolitiken så att den kan medföra en sänkning av
hyresnivån?

3) Vilka åtgärder har regeringen vidtagit i anledning av riksdagens skrivelse
nr 439 år 1944 med anhållan örn utredning i syfte att förbilliga byggnadsmaterialkostnaderna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Avgåvos följande motioner, nämligen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 370, med förslag till uppbördsförordning,
m. m., motionerna
nr 674 av herr Lindberg m. fl.;
nr 675 av herr Jönsson i Rossbol m. fl.;
nr 676 av herrar Ericsson i Sörsjön och Jonsson i Järvsand;
nr 677 av herr Larsson i Karlstad m. fl.;
nr 678 av herr Wiberg m. fl.;
nr 679 av herr Hansson i Skediga;
nr 680 av herr Adolfsson m. fl.; och
nr 681 av herr Janson i Frändesta m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 336, med förslag till lag om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet, motionerna
nr 682 av herr Ekdahl;

nr 683 av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.;
nr 684 av herr Werner; och
nr 685 av herr Andersson i Dunker.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.21 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr 36.

Onsdagen den 14 november.

Kl. 11 fm.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Med åberopande av bilagda läkarintyg får jag härmed anhålla örn ledighet
från riksdagsarbetet tills vidare.

Karlshamn den 12 november 1945.

Vördsamt
Hugo Witzell.

Det vid ansökningen fogade läkarintyget var av följande lydelse:

Riksdagsman Hugo Witzell, Karlshamn, är till följd av sjukdom (Bronchit.
acut.) oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet från och med den 12 nov. 1945
tills vidare, vilket härmed på heder och samvete intygas.

Karlshamn å länslasarettet den 12/ii 1945.

T. Nordmark,

leg. läk., lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herr Witzell ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare från och med den 12 innevarande månad.

§ 2-

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Wigforss propositionerna:

nr 376, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående
inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling;
och

nr 377, med förslag till lag örn ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); samt

av herr statsrådet Ericsson propositionen nr 378, angående särskild utbildning
av folkskollärare.

De avlämnade propositionerna bordlädes.

§ 3.

Föredrogs följande till kammaren inkomna ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Undertecknad får härmed hemställa örn befrielse från uppdraget att vara
ledamot av talmanskonferensen.

Stockholm den 14/n 1945.

Allan Vougt.

Kammaren biföll denna hemställan.

Nr 36.

Onsdagen den 14 november 1945.

§ 4.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att vid sammanträde onsdagen
den 21 innevarande november företaga val efter herr Vougt av en ledamot
för att deltaga i talmansöverläggningarna.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Haj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 375, med förslag till lag örn vissa inskränkningar
i rätten att driva försäkringsrörelse.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 674 av herr Lindberg m. fl.;

nr 675 av herr Jönsson i Rossbol m. fl.;

nr 676 av herrar Ericsson i Sörsjön och Jonsson i Järvsand;

nr 677 av herr Larsson i Karlstad m. fl.;

nr 678 av herr Wiberg m. fl.;

nr 679 av herr Hansson i Skediga;

nr 680 av herr Adolfsson m. fl.; och

nr 681 av herr Janson i Frändesta m. fl. samt

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 682 av herr Ekdahl;

nr 683 av herr Johnsson i Kastanjegården rn. fl.;
nr 684 av herr Werner; och
nr 685 av herr Andersson i Dunker.

§ 7.

Föredrogs den av herr Ohlin vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående militärmyndigheternas
val av lokaler för militärförläggningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Kempe vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående åtgärder för ändring
av den statliga låne- och räntepolitiken i syfte att främja bostadsproduktionen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Herr statsrådet Vougt avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 379, angående
hemvärnets rekrytering, tjänstgöringsskyldighet och ekonomiska förmåner.

Denna proposition bordlädes.

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr 36.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; och

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till propaganda för bättre deklarationsmoral jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, till statsutskottet hänvisad proposition, nr 348,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 12 okober 1945, föreslagit riksdagen att till Propaganda
för bättre deklarationsmoral å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1945/46 under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
130 000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft två inom andra
kammaren väckta motioner, nämligen

1) II: 636 av herrar Eriksson i Stockholm och Pettersson i Dahl, vari hemställts,
att riksdagen måtte höja det av Kungl. Majit äskade anslaget med
10 000 kronor till 140 000 kronor; samt

2) II: 664 av herr Johnsson i Stockholm, vari hemställts, att riksdagen måtte
uttala, att propagandaåtgärderna för höjd deklarationsmoral för närvarande
måtte inskränkas till en bilaga i deklarationsblanketten jämte utsändningar i
radio och att det av Kungl. Majit äskade anslaget måtte nedsättas med 100 000
kronor till 30 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionen II: 636 samt med avslag å motionen II: 664,
till Propaganda för bättre deklarationsmoral å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1945/46 under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
140 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! Det kan ju se litet underligt ut,
att just jag har väckt denna motion örn minskat anslag till moralens höjande.
Man skulle ju snarare kunna vänta, att en sådan motion borde komma från
ett håll, där man annars gärna vill sätta moralen på svältkost. Jag kan emellertid
försäkra, att jag har ingivit motionen vid »fullt och klart förstånd och
av fri vilja».

Motionens innebörd är ju, att man i stället för den stora propagandaappara -

Anslag till
propaganda
för bättre
deklarationsmoral.

Nr 36.

Onsdagen den 14 november 1945.

Anslag till propaganda för bättre deklorationsmoral. (Forts.)
ten nied både filin och dyrbara annonser skulle åtminstone i år kunna nöja sig
med den billigare vägen att till deklarationsblanketten foga en propagandistiskt
skickligt utförd bilaga, som framhölle vådorna av och det skamliga i att
deklarera fel. Jag anser att denna stillsammare åtgärd kunde vara mycket väl
värd att pröva.

Jag har också litet erfarenhet av hur man når människors hjärtan och samveten
—- i fråga örn hjärtat kanske jag till och med har större erfarenhet än
finansministern! — och jag måste säga, att jag tror mycket litet på annonser i
detta avseende. Jag missunnar ingen av våra 450 dagliga tidningar att få
den extra annonsintäkt, som här skulle kunna beredas dem. Det blir ju i alla
fall icke mer än ungefär 200 kronor per tidning. Men jag är övertygad örn att
samma resultat och kanske ännu bättre effekt skulle uppnås genom den av
mig avsedda bilagan. Den kommer tillsammans med deklarationsblanketten
just vid det tillfälle, då den senare skall användas, under deklarantens ögon,
och han kan sedan icke undskylla sig med att han icke har vetat av vilken
risk han löpte.

Nu har det sagts mig, att finansministern har kallat tidningarnas kåsörer
till sin hjälp. Det är otvivelaktigt ett genialt grepp. Jag kan icke låta bli att
göra en historisk parallell. När den store moralisten och laggivaren Moses steg
ned från Sinai berg med de 10 budorden på de två stentavlorna under armarna
och med glansen av gudsumgängelsen där uppe på berget på sin panna, kom
han ensam till sitt motsträviga folk, men folket böjde sig i alla fall för lagens
majestät. Men när finansministern med guldglansen från rikets skattkammare
över sitt änne kommer till sitt folk med ett enda bud svävande över deklarationsblanketten,
kommer han åtföljd av kåsörer, glad och trevlig som vanligt
som om ej skatter på jorden fanns! Han kommer också till ett motsträvigt folk,
som börjar tycka att det kan vara nog med pålagor och ett skattetryck, som
snart börjar likna det i Faraos tid. Men han litar på kåsörerna. Jag undrar
emellertid, om han och kåsörerna skola vinna det slaget, hur högt värde jag än
sätter på kåsörerna.

Utskottet har med herr Eriksson i Stockholm gått ännu ett steg längre och
givit finansministern 10 000 kronor extra till affischer. Jag frågar, örn det
verkligen skall vara nödvändigt och lämpligt att vi litet varstans där människor
samlas, inför turister och främlingar, skola ge till känna vår sjunkna
moraliska standard i detta avseende. Och örn det nu skall sättas upp affischer,
hur skulle det då vara, herr talman och herr Eriksson i Stockholm, att ta med
alla de tio budorden, som de moderna kulturlärarna varit så angelägna att kasta
på skräphögen men som de nu nödgas plocka upp ett efter ett?

Denna proposition är egentligen en mycket intressant företeelse. Den
visar att det visst icke är sant, såsom har påståtts, att religionen är en privatsak.
Ty där gudslydnaden går ut hos ett folk, där kommer fusket in i dess
liv, och skattefusket är bara en liten del i detta sammanhang, men naturligtvis
den del därav, som alldeles särskilt måste falla en finansminister i ögonen.

Herr talman! Jag ber i alla fall att få yrka bifall till min motion, som
säkerligen innesluter mera sunt förnuft än utskottet med sin summariska behandling
av motionen velat erkänna. Här stå 100 000 kronor på spel, som
kunna sparas för svenska folket. Jag ger finansministern 30 000 kronor till
en bilaga till deklarationsblanketten, och så må han hellre släppa lös kåsörerna
på deklarationsblankettens formuleringar.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det är ju ganska egendomligt, att
jag skall komma upp i talarstolen efter en företrädare för samhällets vård örn
samveten och själar och därvid företräda en annan åsikt än denne.

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr 36.

Andag till propaganda för bättre deklarationsmoral. (Forts.)

För min del anser jag, att den föreliggande propositionen är märklig i sitt
slag. Vi svenskar pläga vid högtidliga tillfällen och vid anfall av lust till
självberöm tala om den urgamla svenska hederligheten. Nu få vi att behandla
en proposition, som just visar, hur det är beställt med denna svenska hederlighet.
Denna proposition anknyter dock till en blankett, där man i slutet
undertecknar »på heder och samvete». Då frågar man sig: är propositionen
berättigad? Det behöva vi väl icke ha något bevis för. Vi ha alla läst i tidningarna
örn hur det är ställt med deklarationsmoralen i vårt land. För ett
par år sedan läste jag, att i ett av Sveriges län tvåhundra personer, tillhörande
en viss samhällsklass, hotades med åtal för falskdeklaration. Tidningen Örnsköldsviksposten
för den 27 juli i år innehåll en notis örn hur en frikyrkopastor
ådömts 1 500 kronor i böter för uppenbar falskdeklaration. Då frågar jag:
kan man gå upp i talarstolen och med aktning för sitt eget samvete hålla ett
anförande, såsom den ärade motionären här gjort? Jag förmodar, att han svarar
ja, men jag skulle icke svara ja på den frågan.

Jag skall icke längre uppehålla mig vid detta ärende. Jag vill blott säga
några ord till motionären. Han vill spara 100 000 kronor genom att trycka
en bilaga till deklarationsformuläret. Jag skulle vilja fråga honom, varpå han
stöder sina ekonomiska kalkyler i det avseendet. Jag har fått en uppgift örn
att blott papper och tryckning för denna bilaga skulle kosta 46 000 kronor.
Med ett sämre papper kan man möjligen få ned kostnaden med 4 å 5 000
kronor. Så skall denna bilaga bladas in i formuläret. Här har man räknat med
att detta skulle kosta efter ett pris av 2 kronor per 1 000 stycken 14 000 kronor.
Det skulle således bli sammanlagt 60 000 kronor. Motionärens tal örn
denna besparing på 100 000 kronor stöder sig således icke på några ekonomiska
kalkyler. För övrigt, herr Johnsson i Stockholm, ha vi läst i tidningarna,
att det finns personer, som borde deklarera, men som icke ens deklarerat. De
få sålunda icke detta formulär inför sina ögon, och ännu mindre då den ifrågasatta
bilagan. Den utväg, som den ärade motionären här anvisar, är enligt
min tro omöjlig.

Herr talman! Jag har ingen anledning att uppehålla tiden längre. Jag betraktar
ett bifall till statsutskottets föreliggande förslag såsom en dygd av
nödvändigheten och yrkar bifall till detsamma.

Herr Dickson: Herr talman! Regeringen och statsutskottet äro egentligen
förtjänta av en eloge för det intressanta uppslaget att använda reklam i moralens
tjänst. Detta visar fantasi och tankeflykt. Så långt är allt göttsch val,
men jag har kommit att fundera över örn man kan komma till roten på problemet
med detta resonemang. Det är en vanlig mänsklig egenskap, att, om man
inser nödvändigheten av en sak, underkastar man sig gärna prövningar och
pålagor för densamma. Nu är det emellertid så här i landet, att många ibland
tvivlat på att de pålagor, som vi ha ålagts, alltid varit så nödvändiga, och att
de medel, som på detta sätt kramats ur skattebetalarna, alltid kommit till rätt
användning.

Det talas bär örn deklarationsmoral. Det har blivit så, tror jag, att lagar och
förordningar och deras tillämpning i detta fall kommit att divergera från det
allmänna rättsmedvetandet — tyvärr måste man säga. Det har blivit, om det
uttrycket får tillåtas, ett sorts slagord i vissa kretsar, att det nästan är en förtjänst
att såsom det heter »lura Wigforss». Finansministern må ursäkta, örn
jag upprepar vad som sägs i den allmänna diskussionen. Detta är naturligtvis
ett avvita förhållande. Det är visserligen ett fel hos dem, som deklarera på ett
mindre fördomsfullt sätt, men jag är icke säker på att felet ligger endast hos
deklaranterna. Det har uppstått tvivel om att vad som från ledande regerings -

Nr 36.

Onsdagen den 14 november 1945.

Anslag till propaganda för bättre deklorationsmoral. (Forts.)
håll på beskattningens ,,mråde sägs i fråga om skatter alltid kommer att hålla
streck. Det har gjorts vissa uttalanden, som tolkats så, att den och den skatten
skall försvinna, men denna skatt har icke försvunnit på grund av att finansministern
råkat ut för omständigheter, som föranlett, att medel mäste anskaffas.
Det kan icke vara i sin ordning, att sådana tvivel få anledning uppstå och därmed
också en sjunkande moral på detta område. Örn man finge, ifall jag får
uttrycka mig så, en bättre beskattningsmoral, finge man säkerligen också en
åtminstone avsevärt förbättrad deklarationsmoral.

Jag kan icke, herr talman, framställa något yrkande örn ändring på den av
mig rekommenderade punkten, och därför nödgas jag ställa ett annat yrkande,
nämligen örn avslag på propositionen.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
När jag först tog upp denna tanke att man pa detta sätt skulle försöka påverka
deklaranterna, så vill jag gärna erkänna att det var med viss tvekan. Jag
är i många hänseenden icke någon vän av den moderna reklamen, men å andra
sidan är det uppenbart, att reklamen, örn jag nu får använda det uttrycket, har
en sida, som heter upplysning, och den kan man icke undvara. Säkert är. att
många människor, som deklarera oriktigt, göra det av okunnighet örn vilka
risker som därmed följa, men jag tror också att de göra det av den anledning,
som herr Dickson nämnde, nämligen att de, när de undandra sig att betala
skatt, tro att de bara lura mig eller möjligen statsmakterna. De ha icke alldeles
klart för sig att den de lura är alla svenska medborgare. En sådan upplysning,
som gör det fullständigt klart för folk att den skatt, som de själva undandra
sig, kommer att få betalas av andra, en sådan upplysning tror jag kan
vara nyttig och berättigad, även örn den tar reklamens form.

Jag vet mycket väl, örn vi skola tala lat mig säga realistiskt, att ju högre
skatterna bli, desto större är frestelsen att undandra sig dem, men vi veta också
att den övervägande delen av svenska folket kan icke undandra sig beskattning.
De kunna icke genom oriktiga deklarationer komma undan att betala sin
rättmätiga andel, helt enkelt därför att deras inkomster kunna kontrolleras pa
ett sätt, som icke gäller för alla. Det är ett ytterligare skäl varför man måste
se till att de grupper, vilkas deklarationer i större utsträckning äro beroende
på deras egen goda eller onda vilja, bil pammta örn liur det verkligen ligger
till. Detta har övervunnit mina betänkligheter. ^

Eftersom herr Johnsson i Stockholm nämnde något örn kasörerna, vill jag
säga att jag tror, att denna kampanj för en bättre deklarationsmoral hänger
något samman med den allmänna uppiattnmg, som räder, inom folket örn hur
pass brottsligt eller anständigt det är att söka undandra sig skatt. ^ i veta alla
att på den punkten råder det jag vill icke säga delade meningar, men allmänna
opinionen ser mer eller mindre ogillande pa olika ting. Vi veta att det finns en
form av beskattning, som heter tullar, örn vilka man ju egentligen kan säga
detsamma som örn den direkta skatten, men jag tror icke jag. avslöjar någon
hemlighet örn jag säger, att stora delar av folket betraktar det icke som brotts,
ligt eller som lika brottsligt att undandra sig en tull genom att komma m i
landet med varor oförtullade, som de redan nu betrakta fusk med de vanliga
deklarationerna. Folks inställning hänger alltså samman med den allmänna
opinion, som räder. Eftersom jag har den uppfattningen, att människornas
uppfattning örn vad som går iör sig, vad man gillar eller ogillar kanske mindre
bestämmes av vad de få höra i kyrkorna, till och med i frikyrkorna, och av vad
de läsa i tidningarnas ledare än på vad de få läsa hos den grupp av ioriattare,
som man ofta kallar för kåsörer, vilka ge uttryck åt den gängse synen på sådana
vardagliga moraliska ting, så tror jag att kåsörerna kunna gora en nyttig gar -

Onsdagen den 14 november 1945.

Nr 36.

Anslag till propaganda för bättre deklorationsmoral. (Forts.)
ning, om de bland allmänheten söka sprida den uppfattningen, att det egentligen
icke är något riktigt att undandra sig skatt utan att tvärtom, även om man
icke betraktar det med verkligt stort ogillande, så gillar nian det i alla fall icke.
Man går med tystnad förbi, örn någon kommer och skryter över att ha lyckats
lura staten.

Jag menar alltså, att både kåsörer och annonskampanj kan bidra till att så
småningom ändra breda lagers uppfattning om vad som är riktigt och anständigt.
Det är ett litet bidrag till detta, som denna proposition utgör, som jag för
mili del lade fram med viss tvekan. Jag skulle icke lia förvånat mig över om
invändningarna hade blivit mera allmänna än de lia blivit, och jag är tacksam
för att utskottet har uppskattat den goda avsikten och även tror, att man på
den vägen kan vinna resultat.

Till herr Dickson skall jag sedan bara säga ett enda ord och det är, att när
det gäller de framtida statsutgifterna, så kail det ju tänkas att vi ha så delade
meningar, att vi också kan få delade meningar örn skatten, men när det gäller
de skatter, som tagits ut hittills, så Ilar jag ännu icke fått höra vad det är
för några stora belopp, för vilka bara en del av folket och en del av partierna
äro ansvariga. Örn herr Dickson anser, att det föreligger något oriktigt från
skattepolitikens sida, så träffar den invändningen hela den svenska riksdagen.

Herr Dickson erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Det är möjligt att jag i mitt forsta anförande icke framställde min
anmärkning riktigt klart. Jag syftade emellertid på den osäkerhet, som hade
uppstått med anledning av finansministerns offentliga framträdande vid olika
tillfällen, och på de antydningar, som kommit från hans håll, att skatterna
skola uttagas icke endast med det motivet, att de skola fylla statens behov
av medel, utan även av andra motiv, varvid lian sträckt sig in på helt andra
områden än som vanligen är en finansministers, nämligen i ett justerande och
utjämnande syfte. Jag tror det är mycket där, som skon klämmer.

Härefter anförde:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag har blivit förekommen av
herr Dickson, när han talade örn de orsaker, som enligt hans mening ligga
bakom den dåliga deklarationsmoral, som man tyvärr i vissa fall konstaterat.
Jag vill emellertid icke gå så långt i att draga ut konsekvensen därav, att jag
yrkar avslag på propositionen, därför att. man, säborn finansministern alldeles
riktigt säger, bör försöka alla möjliga medel för att nå en bättre deklarationsmoral.
Bland de model, som jag skulle vilja peka på, är det först och
främst, att den allmänna uppfattningen bleve, att i första hand staten och
även kommunerna använda skattemedlen till sådana ändamål, som anses vara
till gemensam nytta, och icke, såsom man kunnat konstatera särskilt nu under
kristiden med alla dessa utgifter för försvaret, att man i många fall slarvat
och minst sagt hushållat myckpt illa med skattedragarnas medel. Nu får man
ju hoppas, att den tiden är förbi. Men sviterna därav finnas måhända ännu
kvar hos många skattedragare, där man har ögonen öppna för hur man i
många fall använder skattemedlen. Vidare bör man också försöka bibringa
svenska folket den uppfattningen, att skatterna äro nödvändiga, och att de
tagas ut någorlunda rättvist.

Man gör gärna jämförelser. För oss jordbrukare är det då närmast till
hands att göra jämförelser med andra näringsidkare. Man kan peka på de
avskrivningsmöjligheter, som industri och rörelse ha, men som jordbruket icke
har. Jag skall taga ett enda exempel. När det gäller avskrivning på bygg Andra

kammarens protokoll 1945. Nr 30. 3

Nr 36.

Onsdagen den 14 november 1945.

Anslag till propaganda för bättre deklarationsmoral. (Forts.)

Hader, har landskamrerarnas kongress kommit till det resultatet, att man skall
medge 1 procents avskrivning på fastighetens jordvärde. Beträffande det långt
övervägande antalet av våra jordbruk ligger emellertid jordvärdet omkring
50 procent under byggnadsvärdet med den påföljden, att 1 procents avskrivning
på jordvärdet blir ungefär ‘/s procents avskrivning på byggnadsvärdet,
med andra ord att jordbrukets byggnader skola avskrivas på 200 år, medan
industriens byggnader skola få avskrivas på 50 år. Det är en sådan där oriktighet.
som man måste söka få bort, så att folket inser, att de blivit rättvist
behandlade i beskattningshänseende.

Jag tror visserligen, att den nu föreliggande propositionen kan betyda en
hel del. men jag tror också, att örn man kan åstadkomma största möjliga rättvisa
i beskattningshänseende och dessutom kan övertyga svenska, folket örn
att dessa medel användas på rätt sätt, och att man med andra ord icke slösar
bort skattedragarnas ofta nog surt förvärvade pengar, då bar man kommit ett
gott stycke på vägen för att få en bättre deklarationsmoral.

Herr Törnkvist: Herr talman! Det skulle vara någon överdrift att säga,
att statsutskottet haft till sitt förfogande ett tillräckligt fylligt material för
att bedöma, huruvida deklarationsmoralen här i landet är alldeles särskilt dålig.
Vi ha visserligen här fått några stickprov och vissa siffror ha nämnts,
men det kan icke vara ett tillräckligt generellt omdöme av den innebörden, att
det skulle stå särskilt illa till i det hänseendet bär i landet. Det har sålunda
icke varit, såvitt jag kan förstå, det avgörande motivet, att vi skulle ha en
alldeles särskilt dålig moralisk pliktkänsla mot staten, som föranlett, att utskottet
här enhälligt gått in för att tillstyrka propositionen.

Denna proposition är, såsom den lagts upp, i allra högsta grad sympatisk,
just därför att den tar till uppgift att söka upplysa svenska folket, som skall
betala riksdagens beslut och Kungl. Maj:ts förfoganden, om vad frågan gäller,
när man skall uppge sin inkomst i deklarationsformuläret. Det är den
pedagogiska sidan av saken. Att bibringa folket en upp fattning, ^ mera samstämmig
med de organs, som besluta örn uttagandet av skatter, måste betraktas
såsom en verkligt sympatisk och önskvärd aktion. Då kan man icke undgå
— det var närmast därför, jag begärde ordet, herr talman ■— att understryka.
att effekten därav kommer i hög grad att bero på hur man utformulerar
de olika annonserna och reklamen i övrigt. Jag tror, att ett hotmoment
skulle vara misslyckat. Jag utgår nämligen ifrån — och det göra väl de allra
flesta — att den. som deklarerar fel, har reda på att det är straffbart att
icke lämna riktiga uppgifter. En ökad poängtering av straffrisken ger måhända
icke vad vi önska, utan det synes mig kunna vara tron på vårt folks
förmåga att bedöma riktigheten av att, om vi gemensamt göra en aktion för
folkets välfärd i det ena eller andra avseendet, är det förpliktande för det goda
samvetet att rättvisligen pålägga, sig en del av de skatter som utkrävas. Lägger
man propagandan på det sättet — jag tror, örn jag icke är fel underrättad,
att Stockholms stad sedan länge upplyst stadens innevånare örn till
vilka ändamål skatterna gå — så synes den vägen vara i varje fall en början
till att förmå medborgarna att fatta folkgemenskapens verkliga innehåll.
Jag tror, att vi i varje fall kunna hysa förhoppning örn ett ännu bättre resultat
i deklarationshänseende.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannan gav proposition på l:o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till motionen 11:664; samt 3:o)
avslag å såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Onsdageu deli 14 november 1945.

Nr 36.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande av
inrikes luftporto för vissa försändelser; och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning
angående uppskattning av värdet å svenska statens sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning;
samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 12 maj
1917 (nr 189) örn expropriation, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkanden och utlåtande hemställt.

§ 12.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hedlund i Rådom, som yttrade: Herr talman! På senare tid har vid
upprepade tillfällen, bl. a. i den allmänna debatten vid höstriksdagens början,
från regeringshåll ställts i utsikt att ett stort upplagt välfärdsprogram skall
genomföras under de närmaste åren. Man har nämnt bl. a. förbättrade folkpensioner,
obligatorisk sjukförsäkring med starkt stöd från det allmänna och
effektiva åtgärder mot arbetslöshet. För att giva en uppfattning om hur vittgående
åtgärder som planeras lia också vissa ungefärliga kostnadssummor angivits.

Det är självfallet av mycket stort värde att försörjningsmöjligheterna på detta
sätt tryggas för de tider av en människas liv, då arbetsoförmåga föreligger eller
tillgång på arbete saknas. I flertalet fall kommer säkerligen den statliga omvårdnaden
i här berörda avseenden att behöva sättas in blott under relativt
kort del av människornas liv. Stora grupper av befolkningen i vårt land framleva
emellertid hela sitt liv — alltså inte blott en eller annan kortare period
■— under förhållanden, som befolkningen i övrigt skulle finna olidliga och som
man emellanåt visserligen brukar tala örn imder en mer eller mindre ytlig
känsla av medlidande men som strax helt glömmas bort. Jag syftar här på den
befolkning som har otillfredsställande kommunikationer •—- obygdernas folk,
många i skärgårdarna och överhuvud taget de som bo avlägset. För att förbättra
deras levnadsvillkor krävas åtgärder som taga sikte på deras dagliga liv. Det
krävs främst nyanläggning eller omläggning av ödebygdsvägar, ökat bidrag
till enskilda vägar, åtgärder för att främja båt- och färjtrafik i kustbandet,
billigare telefonkostnader — särskilt beträffande de långa ledningarna — och
en förbättrad postgång. Först därefter kan ifrågavarande del av befolkningen
väntas komma att känna en verklig gemenskap med landet i övrigt.

Dessa åtgärder, som i likhet med folkpensionerna etc. fullfölja ett socialt
syfte och äro av den angelägenhetsgraden att de icke kunna uppskjutas, draga
emellertid, försåvitt omfattningen skall bli någorlunda tillfredsställande, kostnader
av den storleksordningen att det förefaller nödvändigt att taga hänsyn
till dem vid uppgörandet av ett välfärdsprogram för de närmaste åren.

Jag tillåter mig hemställa örn andra kammarens tillstånd att under åberopande
av ovanstående få till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande interpellation:

Är statsrådet i tillfälle meddela,

1) huruvida i anslutning till eller jämsides med förverkligandet av de genomgripande
väl färdsåtgärder som ställts i utsikt för de närmaste åren det är

Interpellation

Nr 36.

Onsdagen den 14 november 1945.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

avsett, att även kommunikationerna — i första liand vägar, telefon och post —•
för de i detta avseende sämst lottade skola bli föremål för omfattande utvidgningar
och förbättringar, så att obygdernas folk, skärgårdarnas befolkning
och överhuvud taget de som bo avlägset skola erhålla bättre förbindelser med
landet i övrigt och därmed drägligare levnadsförhållanden, och

2) örn frågan under 1) besvaras jakande, några uppgifter som antyda storleken
av de reformer som kunna väntas på detta område?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Herr Hansson i Skediga, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
De statliga uttagen av fodersäd ha i år drabbat jordbrukarna särskilt hårt,
beroende på att tröskningsresultaten i många fall gett ett sämre utbyte än väntat.
Svårigheterna ha i hög grad blivit större därigenom att den mängd fodersäd,
som får behållas av jordbrukarna och användas till utfodring, är otillräcklig
för en foderperiod örn 8 månader. Därtill kommer att denna kvantitet först
fastställes till 190 kg per mjölkko och tjur för att därefter minskas till
170 kg.

Med de stora leveransbesked, som bestämts i de flesta kristidsområden, kan
man vänta att jordbrukarna komma att begära en minskning i sina åligganden.
Detta kan i många fall undvikas örn tilldelningen av kli och oljekraftfoder
ökas så fort som möjligt, varigenom jordbrukarna kunna minska förmätningen
av fodersäd för utfodring. Då det är känt att tillgången till kli inom landet
är ganska tillfredsställande, borde en rikligare tilldelning med lätthet kunna
genomföras. På så sätt skulle jordbrukarnas olägenheter av de alltför stora
uttagen av fodersäd i viss utsträckning komma att uppvägas och statens krav
på fodersäd bli bättre tillgodosedda.

Med anledning av det anförda får jag anhålla örn andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet kännedom örn de svårigheter, som uttagen av fodersäd
vållat jordbrukarna?

Kan man förvänta att herr statsrådet låter vidtaga sådana åtgärder att tilldelningen
till jordbrukarna av kli och oljekraftfoder ökas snarast möjligt?

Denna anhållan bordlädes.

§ U.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 540, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående uppskattning av värdet å svenska statens
sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.55 fm.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

454232