1945. Andra kammaren. Nr 34 (Riksdagens protokoll 1945:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 34.

Måndagen den 22 oktober.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Riksdagsman J. Nilson är på grund av akut hjärtaffektion (coronarkärlsocclusion)
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet under minst en månad vilket
härmed intygas.

Eskilstuna den 15 oktober 1945.

Frithiof Larsson,

leg läk.

Göteborg den 18 oktober 1945.

Härmed intygas att fröken Märta Öberg f. den 3 september 1895 boende Oxhagsg.
10 B Göteborg vårdas å Sahlgrenska sjukhusets med. avd. II sedan den
12 oktober 1945 för svår akut leverinflammation. Beräknas vara arbetsoförmögen
under minst två månaders tid.

Göteborg som ovan.

Eric Ericsson,
leg. läk.

Härmed intygas att riksdagsman Sven Patrik Svensson, Alingsås, sedan den
16 oktober detta år är intagen på lasarettet, Alingsås, för gallblåseinflammation.
På grund härav är han oförmögen att inställa sig vid riksdagen den 22 dennes.
Beräknad arbetsoförmåga en månad från dato.

Alingsås den 20 oktober 1945.

Åke Ånberg,
leg. läk.

Kammaren beviljade herr Nilson i Eskilstuna, fröken Öberg och herr Svensson
i Alingsås ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare fr. o. m. denna dag.

§ 2.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner och skrivelse, nämligen:

av herr statsrådet Wigforss propositionerna:

nr 334, angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1945/46;

nr 335, angående ytterligare statsunderstöd till Sörby invallningsföretag
år 1937 i Västmanlands län;

nr 336, angående förslag till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet; nr

339, med förslag till förordning örn ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379);

nr 343, angående skattegrupperingcn m. m.;

Andra hammarens protokoll 1945. Nr Sif.

Nr 34.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande
av utrikesministern.

nr B44, med förslag till förordning om nöjesskatt;

nr 345, med förslag till förordning angående uppskattning av värdet å svenska
statens sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning;

nr 346, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för heltidsanställda
hemvårdarinnor inom den sociala hjälpverksamheten;

nr 347, angående årligt understöd åt föreståndaren för svenska studenthemmet
i Paris Lucien Maury;

nr 348, angående anslag till propaganda för bättre deklarationsmoral;
nr 349, angående reglering av tjänste- och familjepensioneringen för personal
vid Halmstad—Nässjö och Nässjö—Oskarshamns järnvägar i anslutning till
järnvägarnas förstatligande;

nr 350, angående inköp för kronans räkning av viss mark inom Södra Vrams
socken. Malmöhus län;

nr 352, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt, m. m.;

nr 363, angående ersättning till Hemsö kommun för vissa kommunen åvilande
skatterestitutioner;

nr 364, örn tullfrihet för vissa till riket införda partier penicillin; och
nr 366, angående kreditgivningen till utlandet m. m.;

av herr statsrådet Vougt propositionerna:
nr 337, angående förbättring av viss ubåtssäkerhetsmateriel;
nr 338, angående ianspråktagande av lägerkassemedel för nybyggnad eller
större ändringsarbete;

nr 340, angående försäljning av kronan tillhörigt markområde i Ljungbyhed;
nr 341, angående vissa förmåner i samband med avvecklingen av försvarsberedskapen; nr

351, angående vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet; och
nr 354, angående vissa förmåner till värnpliktiga;

av herr statsrådet Zetterberg dels propositionerna:
nr 342, med förslag till lag örn verkställighet av frihetsstraff m. m.;
nr 356, med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) örn expropriation; och

nr 367, angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet;
dels ock skrivelsen, nr 355, angående muntligt meddelande till riksdagen;
samt

av herr statsrådet Mossberg propositionerna:

nr 353, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 12
maj 1917 (nr 189) örn expropriation, m. m.;

nr 368, med förslag till lag örn förbud mot arbetstagares avskedande i anledning
av äktenskap eller havandeskap m. m.; och

nr 369, angående anslag till abortförebyggande åtgärder m. m.

Samtliga de avlämnade propositionerna bordlädes.

§ 3.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 355, angående muntligt meddelande
till riksdagen.

Av nämnda skrivelse inhämtades, att Kungl. Maj :t prövat lämpligt, att i den
i § 56 riksdagsordningen stadgade ordning till riksdagen muntligen gjordes
meddelande av sådan beskaffenhet, som i sagda paragraf avses, ävensom förordnat,
att meddelandet skulle framföras i första kammaren av statsministern
och i andra kammaren av ministern för utrikes ärendena.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)

Herr talmannen lämnade ordet till hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Undén, som anförde: Herr talman! När riksdagen senast åtskildes,
hade världskriget avslutats på den europeiska krigsskådeplatsen genom Tysklands
kapitulation. Vilken lättnad detta betydde även för det neutrala Sverige,
behöver inte här närmare belysas. Så länge ännu Japan fortsatte kriget,
kunde dock den fredliga samfärdseln mellan länderna icke på allvar begynna.
Under sommarens lopp utvidgades till och med kriget genom Sovjetunionens
krigsförklaring mot Japan. Men snart därefter följde Japans kapitulation och
därmed världskrigets definitiva avslutning.

Örn krigstillståndet sålunda faktiskt upphört, återstår ännu, att de allierade
komma överens örn de slutliga fredsvillkoren och att fredstraktater undertecknas.
Intill dess så skett, befinna vi oss i ett övergångsskede mellan krig
och fred. Verkningarna härav beröra på många sätt även utomstående länder.
Vi kunna endast hoppas, att detta skede inte skall utsträckas under alltför
lång tid.

Så länge kriget pågick, fullföljde Sverige sin vid krigsutbrottet deklarerade
neutralitetspolitik i syfte att undgå att indragas i kriget. Vår utrikespolitik
präglades helt av detta mål, ett mål, som vi också hade lyckan att se uppnått.
Genom, krigets upphörande inträder ett nytt utrikespolitiskt läge, som grundligt
skiljer sig från den situation, som rådde i världen omedelbart före krigsutbrottet.
Riktlinjerna för Sveriges utrikespolitik kunna därför inte angivas
endast med en hänvisning till vår politik under den fredsperiod, som föregick
det andra världskriget. Händelseutvecklingen under mellankrigsperioden medförde
en avsevärd förskjutning i Sveriges utrikespolitiska hållning, betingad
av de förändringar, som ägde rum i det allmänna internationella läget. Dessa
förändringar avspeglade sig tydligt inom Nationernas förbund och föranledde
en ändrad inställning till förbundet från medlemsstaternas sida. Under 1930-talet, då Tysklands växande maktställning och aggressiva hållning jämte de
av Japan och Italien hänsynslöst igångsatta angreppskrigen satte förbundet
på hårda prov, blev det alltmer uppenbart, att solidaritetsförpliktelserna i förbundsakten
inte kunde upprätthållas. Sverige drog för sin del härav den slutsatsen,
att i händelse av ett nytt krig neutralitetspolitik vore det enda tänkbara
programmet. Härvid befann sig vårt land i bästa överensstämmelse med
våra nordiska grannländer och en mängd andra medlemsstater. Det ifrågasattes
ej. heller vid krigsutbrottet av de ledande staterna inom förbundet någon
annan hållning från de mindre staternas sida. Att flertalet av de europeiska staterna
ändock blevo indragna i kriget berodde uteslutande på Tysklands angrepp.
De besegrade axelmakterna lia nu förlorat sin ställning som stormakter.
Bland de segrande makterna framträda Amerikas förenta stater, Sovjetunionen
och Storbritannien som de huvudmakter, vilka i främsta rummet
övertagit ansvaret för fredsvillkorens gestaltande och för uppbyggandet av
en varaktig fred. Redan före segern hade dessa makters regeringar uppställt
ett program för freden, som inneslöt bl. a. bildandet av en ny internationell
säkerhetsorganisation, vari alla fredsälskande stater skulle mottagas på likställighetens
grund, och som skulle utgöra en mera livskraftig och effektiv
sammanslutning än Nationernas förbund. Denna del av fredsprogrammét blev
som bekant också realiserad före krigets upphörande. Vid den i San Francisco
under april—juni i år avhållna konferensen mellan samtliga de allierade staterna
fastställdes definitivt stadgan för den nya organisationen. Sedermera har
stadgan ratificerats av det antal stater, som erfordras för att den skall definitivt
träda i kraft såsom ett bindande internationellt avtal.

Från svensk sida måste vi med största tillfredsställelse hälsa bildandet av
den nya internationella trygghetsorganisationen redan före fredsavtalens an -

Nr 84.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
tagande. Genom att denna del av fredsprogrammet ställts utanför de olika
fredsavtalen, har organisationens tillkomst icke gjorts beroende av de långvariga
och svåra förhandlingar, som måste föregå fredstraktaternas utformande.
Det förtjänar erinras örn att sammankopplingen av stadgan för NF med
freds traktaterna efter förra världskriget medförde olägenheter av skilda slag.

Tillkomsten av den nya trygghetsorganisationen inverkar avsevärt på vårt
lands utrikespolitiska ställning. Vi befinna oss efter det andra världskriget i
ett läge, som i hög grad påminner örn situationen omedelbart efter förra världskriget.
Då Sverige den gången inbjöds att ansluta sig till NF, betraktades den
sålunda resta frågan såsom avseende en nyorientering av vår utrikespolitik.
De svenska statsmakterna funno en sådan nyorientering vara till fullo motiverad.

Sedan den tiden har Sverige deltagit i Nationernas förbunds verksamhet,
och vi ha upplevat både det tidigare skedet av förhoppningar och löften
och de senare åren av besvikelser och misströstan. Sverige bör uppenbarligen
ej heller nu saknas bland de nationer, som vilja med samfällda krafter bygga
upp en varaktig fred med stöd av ett gemensamt internationellt förbund. En
anslutning till den nya organisationen betyder, att försöket från 1920 förnyas,
ehuru under i vissa hänseenden ändrade villkor.

Frågan om vårt lands inträde i Förenta nationerna kommer självfallet att
i sinom tid underställas riksdagen. En proposition i ämnet torde dock ej behöva
framläggas förrän vid nästa års riksdag. Förbundet beräknas bli konstituerat
tidigast vid ett sammanträde i december månad detta år. Ett nytt sammanträde
är planerat till nästa vår.

Utan att nu närmare ingå på de förpliktelser, som åligga medlemmarna av
förbundet och som innebära bl. a. att medlemmar efter rådets anvisningar skola
deltaga i sanktioner mot en fredsstörare, må redan vid detta tillfälle understrykas.
att den nya organisationen kan fungera vid framtida krigsfall endast, under
förutsättning, att samtliga permanenta rådsmedlemmar samverka. Denna begränsning
i organisationens funktionsduglighet betyder, hur man i övrigt må
bedöma den, en stark uppfordran till de ansvariga stormakterna att lösa uppkommande
konflikter på fredlig väg. En uppdelning av staterna i särskilda
block eller intressegrupper, som misstro varandra och betrakta varandra som
latenta fiender, betyder i själva verket ett undergrävande av den nya trygghetsorganisationen
redan från begynnelsen. Medvetandet härom kommer helt
visst att bidraga till förebyggandet av en dylik ödesdiger utveckling.

Sveriges folk måste för sin del såväl på grund av sina vitala intressen som
av ideella skäl varmt önska att icke någon politisk uppdelning av staterna i
varandra motstående grupper äger rum. Vi äro villiga att ansluta oss till en
samfälld trygghetsorganisation och i händelse av en framtida konflikt avstå
från neutraliteten i den utsträckning, organisationens stadgar det påfordra.
Men skulle mot förmodan inom denna organisation visa sig en tendens till uppdelning
av stormakterna i två läger, måste vår politik vara att icke låta oss
drivas in i en sådan gruppering eller blockbildning.

Om jag sedan övergår till att säga några ord örn det nordiska samarbetet,
så vill jag från början understryka, att detta uppenbarligen icke ur några synpunkter
kan betraktas som ett led i någon gruppering av det slag, jag nyss
omnämnt. Det nordiska samarbetet vilar på historiska och kulturella grundvalar
och stödes av språkens likhet och ett nät av personliga förbindelser folken
emellan.

Vid kontakter mellan ledamöter av de nordiska ländernas regeringar efter
krigets upphörande har det funnits en allmän resonans för ett återknytande av
gamla förtroliga förbindelser. Samtidigt har från olika håll understrukits, att

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
samarbetet bör inriktas på konkreta, näraliggande uppgifter. Ett uttryck för
denna ståndpunkt är det möte mellan socialministrarna, som ägde rum i Köpenhamn
i september och som utmynnade i ett utkast till konvention om en
gemensam nordisk arbetsmarknad. Denna fråga kommer att underställas riksdagen.

För övrigt må det framhållas, att både Danmark och Norge ha deltagit i
San Franciscokonferensen och undertecknat Förenta nationernas stadga. Den
danska riksdagen har dessutom ratificerat stadgan. Bägge våra skandinaviska
grannländer ha, såvitt jag vet utan någon som helst tvekan, beslutat sig för
den nya politik, som ett inträde i Förenta nationerna innebär. Av auktoritativa
uttalanden framgår också, att man i bägge länderna är angelägen om att upprätthålla
goda politiska förbindelser åt alla håll inom denna organisation. Den
uppfattning, jag nyss givit uttryck åt, beträffande vådan av politisk blockbildning
inom kretsen av de stormakter, som skola intaga ledande ställningar
i det blivande säkerhetsrådet, torde vara densamma i alla våra länder.

I och med det europeiska krigets slut ställdes vi inför uppgiften att snarast
återknyta handelsförbindelserna med dem av våra gamla inköps- och försäljningsmarknader,
med vilka direkt kontakt åter möjliggjorts efter Tysklands
kapitulation. För uppnåendet av detta mål lia förhandlingar förts och föras
alltjämt med flertalet stater i Europa liksom även med ett antal utomeuropeiska
länder. Handelspolitiska underhandlingar lia sålunda ägt ram med de
nordiska staterna, Belgien, Frankrike, Storbritannien, Schweiz, Italien, Polen,
Tjeckoslovakiet. U. S. A., vissa brittiska dominions, Argentina och pågå för
närvarande med Holland. Vidare ha löpande trepartsöverläggningar bedrivits
med de brittiska och amerikanska regeringarna rörande vår import västerifrån
av vissa varor underkastade kontroll genom de s. k. Combined Boards. Kontakt
för dryftande av möjligheterna att förverkliga ett utvidgat handelsutbyte
har dessutom sökts med Sovjetunionen, varjämte preliminära diskussioner ägt
rum med ytterligare ett antal stater.

De avtal, som hittills träffats under den övergångsperiod, vari vi handelspolitiskt
för närvarande befinna oss, ha samtliga på grund av nu rådande förhållanden
måst läggas upp efter rent bilaterala linjer och skänkas en kort giltighetstid.
Till sin sakliga innebörd skilja de sig i princip ej från den avtalstyp,
vi fått vänja oss vid under kriget. De innefatta sålunda ömsesidiga utfästelser
att utställa erforderliga import- och exportlicenser inom den i de olika
avtalen uppdragna kontigentramen. I vissa fall ha dessa allmänna bestämmelser
ansetts böra utbyggas med särskilda anordningar för att övervinna de svårigheter,
som i prishänseende uppstått till följd av de rent artificiella växelkurser,
som tillämpas å vederbörande avtalsslutande lands valuta. För att skapa
nödvändiga förutsättningar för betalningstransfer i samband med varuutbytet
ha samtliga hittills träffade handelsavtal kompletterats med betalningsöverenskommelser
i olika former. I ett flertal fall lia dessutom statliga efter omständigheterna
avpassade krediter, ofta av betydande omfattning, beviljats för
finansiering av svenska återuppbyggnadsleveranser, respektive av väntade
svenska exportöverskott.

Det är givet, att de avtal, som sålunda träffats, på grund av de svårigheter,
det erbjudit att exakt överblicka leverans- och transportläget i de olika europeiska
staterna, ofta måst erhålla karaktären av allmänna planer, vilka man
enats örn att söka genomföra. Vid bedömandet av hithörande frågor bör likväl
ej förbises, att, där ej särskilda omständigheter med hänsyn till vårt deltagande
i det europeiska återuppbyggnadsarbetet förelegat, även våra åtaganden givits
en efter förhållandena anpassad utformning.

Ur mera allmänna handelspolitiska synpunkter måste konstateras, att den

Nr 34.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
linie, vi sålunda ansett oss böra välja, är att beteckna såsom en nödfallsutväg
betingad av det kaos, som för närvarande karakteriserar förbindelserna staterna
emellan på det ekonomiska och finansiella området. Såsom efterkrigsplaneringskommissionen
i sitt enhälligt avgivna yttrande till regeringen rörande
handelspolitiken närmare utvecklat, måste det — i betraktande av vår utrikeshandels
allmänna gestaltning och struktur — framstå som ett viktigt svenskt
önskemål att friare former snarast återinföras för den internationella handeln.
Ur denna synpunkt torde det förtjäna beaktas, att vid de nyligen avslutade
förhandlingarna med Schweiz om den svensk-schweiziska handeln under första
efterkrigstiden båda parterna ansett sig böra gemensamt deklarera, att en snar
återgång till multilateral handel i fria former och ett övergivande av den nu
allmänt tillämpade reciprocitetsprincipen bäst skulle motsvara deras intressen.
Med hänsyn till nu rådande förhållanden i världen torde man likväl icke böra
göra sig några större förhoppningar örn utsikterna att inom den närmaste tiden
få bevittna ett mera allmänt förverkligande av de sålunda uppställda syftemålen.
Den svenska regeringen kommer att ge sitt helhjärtade stöd till alla
strävanden mot större frihet på det handelspolitiska området, som synas ägnade
att befrämja uppnåendet av dessa mål, och ställer sig sympatisk till försöken
att förbereda överenskommelser och organisationer på verkligt internationell
basis med syfte att främja en mera rationell ordning för handeln länderna
emellan.

Härefter yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Under hela den långa och prövande
tid, som kriget pågick, bär vårt folk hållit samman på ett beundransvärt
sätt. Detta har i stort sett gällt även vår utrikespolitik. Val bär det ibland förefunnits
olika uppfattningar örn utrikesledningens och regeringens ställningstagande
i brydsamma situationer, men i det väsentliga hade samlingsregeringen
stöd för sin utrikespolitik hos det överväldigande flertalet av vårt folk. Detta
var av särskilt stor betydelse under denna för vårt land så farliga tid. Nu ha
de krigiska handlingarna dess bättre upphört, men läget har dock ännu icke
hunnit bli stabiliserat, och vi veta icke mycket örn hur freden kommer att utformas.
Det vi däremot känna till är, att det råder stor oro i världen. Med få
ord sagt, det måste alltjämt vara angeläget, att vi icke splittra oss i utrikespolitiska
frågor utan som den förre utrikesministern uttryckte det kort tid, innan
han avgick som utrikesminister: »Vi svenskar skola även i fortsättningen
kunna gå fram som en man, när det gäller att tillvarataga våra livsviktiga intressen
som fri nation bland världens fria nationer.»

Sedan detta uttalande gjordes i slutet av juli, bär ett regeringsskifte ägt
rum. Riksdagen möter i dag en ny regering — en ren partiregering — och en
ny utrikesminister. Jag utgår dock ifrån att, även örn regeringsskiftet kan
komma att medföra ökade motsättningar i vissa inrikespolitiska frågor, så kommer
icke den nya regeringen att ändra den utrikespolitiska kursen på ett sådant
sätt, att uppslutningen kring själva huvudlinjerna för densamma äventyras.
Herr Undén höll någon vecka före den nuvarande regeringens tillkomst
ett mycket uppmärksammat tal, som nog uppfattades som den blivande utrikesminister
Undéns programtal. Jag bortser givetvis från det inslag av personlig
polemik mot den avgående excellensen, som där återfanns, och lägger vikten
vid uttalandena om Sveriges inträde i Förenta nationerna och avståndstagande
från varje tanke på en neutralitetspolitik. Det var nog många — jag hör själv
till dem — som ansågo, att dessa uttalanden gjordes alltför kategoriskt. Möjligt
är ju att de korta pressreferaten föranledde någon missuppfattning av vad som

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
sagts. Det var därför med stort intresse och även tillfredsställelse, som jag någon
tid senare läste referatet av ett tal, som statsministern hållit, och däri han
tagit upp samma spörsmål som herr Undén. Jag uppfattade statsministerns tal
som ett klarläggande av regeringens inställning i dessa frågor och fann då, att
denna icke var så helt oreserverad, som man kanske kunde tro av det tal, som
jag först åberopat. Då jag förmodar, att statsministern angav den riktlinje, som
hela regeringen alltså även utrikesministern voro införstådda med, ber jag
få säga, att till den linjen kunna även vi från vårt håll ansluta oss. Jag gläder
mig åt att kunna konstatera, att utrikesministerns anförande i dag var i överensstämmelse
med vad jag förutsatte vara regeringens uppfattning. Jag vill
särskilt understryka utrikesministerns uttalande, att örn oenighet uppstår mellan
stormakterna böra vi icke låta driva oss in i någon gruppbildning.

Får Sverige ett erbjudande att ansluta sig till Förenta nationerna, så böra
vi göra detta under förhoppning örn att det kommer att göras ett uppriktigt försök
att trygga världsfreden. Vi torde dock icke böra vara så optimistiska, att
vi därför försumma vårt eget militära försvar, vilket nog är det mest otvetydiga
beviset utåt för det värde, vi sätta på vår frihet. Skulle det gå så olyckligt —
vilket jag hoppas det icke gör — att en svårartad schism skulle uppstå mellan
stormakterna i Förenta nationerna, torde tanken pa neutralitet icke utan vidare
böra avvisas. Vår tillit till en sådan överstatlig sammanslutning för fredens bevarande
blir givetvis i hög grad beroende av det sätt, varpa de små nationernas
rätt kommer att tillvaratagas och skyddas.

Vårt folks inställning till de övriga nordiska folken är så väl känd — det
har många gånger framförts från denna plats och från regeringsbänken— att
något missförstånd icke borde kunna uppstå. När så ändå sker någon gång, få
vi ta detta lugnt och komma ihåg, att även inom familjekretsar förekommer ett
och annat gnabb. I våra nordiska grannländer har politiken i flera avseenden
präglats av den uppgörelse med det förgångna, som där ansetts nödvändig. Aven
svenska förhållanden och åtgärder ha därvid varit föremål för bedömande. Här
hemma återkommer man gång efter annan till krigsårens politik. Nyligen underrättades
folk i ett tal av utrikesministern örn att Sovjetryssland 1941 gjorde
en framställning, som tvivelsutan var till gagn för vår fortsatta neutrala ställning.
Det vitsordades också samtidigt, att vårt land framfört sitt tack för detta
i Moskva. Det är givet, att upplysningar av denna karaktär mottagas med största
intresse av folket. Man kan emellertid undra, hur länge taktiken att portionera
ut utrikespolitiska nyheter teskedsvis skall fortsätta. Sådana metoder kunna givetvis
krydda statsrådens anföranden -— kanske även en och annan politikers
som känner till förhållandena — men förfaringssättet mäste likväl betecknas
såsom mindre lämpligt i fortsättningen. Riksdagen har beslutat anslag för
tryckning av en upplysningsbroschyr om Sveriges utrikespolitik under krigsåren.
Jag har anledning att fråga, när denna broschyr blir färdig. Den vitbok
med redogörelse för förhållandet till Norge, som nyligen utgivits, kan nog hälsas
med tillfredsställelse, även örn man icke kan anse den vara till fyllest på
alla punkter. Bokens utgivning innebär likväl ett steg i rätt riktning. Nu kan
man vänta på nästa steg. Efter chefsskiftet i utrikesdepartementet tycks den
materialsamling, för vilken den förre utrikesministern engagerade en sakkunnig
penna, komma att undergå ny prövning av en kommitté. Utan att ingå på de
överväganden, som kunna lia föranlett denna ändring i schemat, måste man likväl
framhålla, att en försening oundvikligen måste bli följden härav. Detta är
att beklaga. Icke minst med hänsyn till den offentliga debatten i våra grannländer
är det att rekommendera, att vi snarast möjligt lägga våra. papper på
bordet, så att vi icke genom oberättigat dröjsmål konservera de missförstånd,
som i en hel del avseenden redan rotat sig i grannfolkens sinnen.

Nr 34.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande av utrikesministern.. (Forts.)

Sveriges vilja att medverka till återuppbyggnaden i Europa bör val också
vid det bär laget vara sa starkt dokumenterad, att den icke behöver bli föremål
för några större utläggningar. Den vinter, som står framför oss, måste
bli ohygglig för miljontals människor i Centraleuropa. Våra möjligheter att
ingripa äro starkt begränsade, men vi kunna under inga förhållanden stå likgiltiga
inför vad som sker. Jag är övertygad om att detta också är regeringens
uppfattning.

I nära ^samband med utrikespolitiken står handelspolitiken. Detta framgick
också av det anförande, som utrikesministern nyss höll. Det måste ju
för oss vara ett livsvillkor att få vår export och import i gång, och detta kan
icke ske utan att vi så fort som möjligt återknyta förbindelserna utåt världen.
Jag har när jag följt pressen och när jag talat med representanter för industri
och handel fått det intrycket, att såväl näringslivets egna representanter
som de svenska myndigheterna ha visat stor och berömvärd aktivitet i
detta hänseende, även örn de faktiska resultaten vad importen beträffar icke
till alla delar motsvarat de ganska högt ställda förväntningarna. Vår mycket.
rörlige och numera även flygande handelsminister har ju genom pressen
till känna en tillförsikt för att icke säga optimism, som det nog funnits
skäl att göra mera dämpad. En varning för fredsoptimism är''förvisso på sin

.?), .lrtie minst med hänsyn till att folk annars invaggar sig i falska föreställningar.
. Jag tror att mångå, som i pressen läste intervjun med handelsministern
vid hans ankomst till Bulltofta, skådade fram emot en skön vinter
med varma spisar och varma element och voro förvissade örn att det nu var
väl sörjt för bränsleförsörjningen under vintern. Förhållandena böra nog bedömas
nyktert och realistiskt.

Till en sådan nykter och realistisk bedömning hör det tvivelsutan också att
överväga konsekvenserna av vår starka kreditgivning till utlandet. Det
skulle inte vara ur vägen med en översikt, som redogör för var dessa krediter
placerats deras omfattning och fördelning på olika perioder. Det är uppenbart,
att denna kreditgivning har sina gränser, som måste bli desto snävare ju
större svårigheterna bli att skaffa importvaror till vårt land. Vi kunna inte
fortsätta att sälja utan vederlag, och vi kunna inte leva av att bara exportera.
Vi mäste också importera.

Beträffande kolimporten från Polen tror jag det vore önskvärt att handelsministern
ville informera riksdagen hur det ligger till. Handelsminister Mj*-dal gav utrikesnämnden den 28 september en redogörelse beträffande handelspolitiken,
som — det tror jag alla voro överens örn — var mycket bra men
den borde även riksdagens övriga ledamöter få del av. Därtill kommer — jagtänker
da närmast pa förbindelserna med Polen — att snart en månad gått.
sedan redogörelsen lämnades.

.Med avseende pa handelsavtalet med Polen och den betydande kredit, som
dari utlovats, skulle jag nog vilja säga till regeringen, att elen icke behöver
vara sa rädd för att störa utrikesnämndens ledamöter under sommarledigheten,
att den icke kan informera utrikesnämnden förrän ett så pass viktigt avgörande
är ett fullbordat faktum.

Det är också ett pär andra spörsmål, som jag skulle vilja föra på tal, Det
torsta galler vara fordringar i Tyskland, det andra den s. k. svartlistningen.

Av telegram i pressen har det framgått, att segrarmakterna komma att göra
anspråk pa de besegrade staternas, enkannerligen Tysklands, tillgångar i de
neutrala länderna och således också i Sverige. Några egentliga krav lära väl
dock knappast kunna framställas, förrän konturerna för Freds-Europa nålastställts.
Vapenstilleståndet- konstituerar i och för sig icke någon
ratt till att i or loga över det besegrade landets ägodelar. Hur det än blir med

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
dessa förvisso invecklade frågor är det påkallat att redan nu bringa i erinran,
att Sverige bär ansenliga motfordringar på Tyskland, för vilka Sverige bör
lia rätt och möjlighet att gardera sig genom tyska tillgångar i Sverige. Därvid
har man icke blott att tänka på de rent kommersiella fordringar svenskar
kunna lia på Tyskland utan framför allt att komma ihåg, att vi också i Sverige
ha krigsoffer, som böra soulageras. Man kan i detta sammanhang erinra
om u-båten Ulven och de efterlevande till besättningen på densamma. Bland
sjöfolket och fiskarebefolkningen finns det också krigsoffer till följd av direkta
åtgärder av tysk krigföring, vilka vi inte få glömma bort. Vid den uppgörelse
om tyska tillgångar i Sverige, som synes förestå, bör det vara angeläget
för statsmakterna att tillse, att dessa intressen tillgodoses på ett rimligt
sätt.

Beträffande de av de allierade upprättade s. k. svarta listorna utgick man
väl ifrån att så snart stridshandlingarna upphört och ett mera normalt tillstånd
börjat inträda dessa listor nu liksom efter förra världskriget skulle komma
att revideras och inom rimlig tid avvecklas. Nu är man på många håll
orolig för hur det kommer att gå och frågar sig, örn det är meningen att de
skola kvarstå som ett handelspolitiskt maktmedel. Verkningarna drabba i
första hand enskilda företag och enskilda personer men även i många fall
mycket väsentliga allmänna intressen. Vi måste nog utbedja oss att regeringen
lägger all möjlig kraft i förhandlingarna beträffande denna fråga.

Jag slutar som jag började, nämligen med att uttala den förhoppningen, att
enigheten blir bestående beträffande utrikespolitiken, oavsett örn vi ha samlingsregering
eller en mera partipolitiskt betonad regering. Ett land av vår
storleksordning har sannerligen icke råd att i sådana vargatider som de nuvarande
splittra sig i så pass livsviktiga frågor. Möjligheterna för sammanhållning
kunna väsentligt underlättas från regeringens sida genom god information
och kontakt även med de partier och meningsriktningar, som stå utanför
regeringen.

Herr Ohlin: Herr talman! Man kan fråga, om denna utrikespolitiska debatt
har förlagts till höstriksdagens första dag, medan den egentliga remissdebatten
skjutits ett par dagar framåt, för att det därigenom skulle bli tillfälle att markera,
att samlingsregeringens upphörande inte betyder ett slut på samverkan
mellan de olika partigrupperna i vårt land när det gäller lösningen av viktiga
spörsmål. Jag skulle inte bli förvånad, örn, vad än avsikten varit, debatten kommer
att visa, att det finns möjlighet till en sådan samling när det gäller inte
minst de utrikespolitiska spörsmålen. Och låt mig tillägga: jag skulle ingalunda
bli ledsen, utan tvärtom, ifall detta framstår såsom ett av resultaten av dagens
överläggning, ty det är utan tvivel önskvärt, att den utrikespolitiska diskussionen
hålles fri från de inrikespolitiska motsättningarna.

Men en förutsättning för att detta till fullo skall kunna ske är naturligtvis
att regeringen vinnlägger sig örn ett förtroendefullt samarbete med de utanför
regeringen stående partierna och särskilt håller riksdagen i tillräcklig grad fortlöpande
informerad örn det utrikespolitiska läget. Hans excellens herr utrikesministern,
som är obesmittad av samlingsregeringens under långa tider något
svagt motiverade praxis att välja andra talartribuner än riksdagens för de viktigaste
överblickarna och talen i utrikespolitiska frågor, har ju här möjlighet
att inaugurera en ny praxis. Säkert dela många även inom regeringspartiet den
uppfattningen att så bör ske. Det är här inte så mycket fråga om en ödmjuk
anhållan från oppositionshåll, utan snarare örn ett konstaterande av att god parlamentarisk
sed kräver en helt annan kontakt mellan regering och riksdag i ut -

Nr 34.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
rikespolitiska spörsmål än den som utan tillräckliga skäl upprätthållits under
kriget. Jag tror, att det är önskvärt att för framtiden eftersträva, att sammanträdena
i utrikesnämnden och utrikesutskottet bli talrikare, och det blir ju endast
möjligt, om regeringen fortlöpande tillhandahåller material.

I detta sammanhang, herr talman, vill jag inte underlåta att uttala, att det
hade varit önskvärt, om utrikesministerns anförande hade kunnat ställas till
partiledarnas förfogande i förväg, på samma sätt som skett beträffande Tidningarnas
telegrambyrå, vilket ju i och för sig är tacknämligt. Handelsminister Myrdals
handelspolitiska översikt, som föredrogs i utrikesnämnden för några veckor
sedan, har ju utskickats av utrikesdepartementet, och det förefaller som örn avsikten
varit att tillställa även partiledarna denna översikt. Att översikten i verkligheten
inte ännu synes ha kommit vare sig mig eller, såvitt jag kunnat konstatera,
de andra gruppordförandena i denna kammare till handa, beror tydligen på
något förbiseende, som inte i och för sig spelar så stor roll, då ju avsikten från
handelsministerns sida i alla fall tydligen varit god. Utrikesministerns anförande
kom mig till handa någon stund efter det han avslutat uppläsningen här i
kammaren, och då gör det ju inte full nytta.

Jag vill göra den allmänna reflexionen till det anförande av utrikesministern,
som vi här fått lyssna till, att det visserligen var på flera punkter ganska
upplysande men dock så kort och knappt avfattat, att det näppeligen gav en så
fyllig bild av Sveriges utrikespolitiska läge, att det utgör någon särskilt god utgångspunkt
för en debatt här i riksdagen. Det är utan tvivel ett önskemål, att
riksdagen mer än hittills varit fallet får tillfälle att utöva en parlamentarisk
kontroll över utrikespolitiken. De vägar som grundlagen förutser, t. ex. när det
gäller handelsavtal och dylika uppgörelser, äro kanske inte alltid praktiska eller
tillräckliga. Jag tillåter mig uttala den förhoppningen, att regeringen vill överväga,
huruvida man inte skulle kunna finna andra och kompletterande utvägar
till att effektivisera den parlamentariska kontrollen, t. ex. beträffande handelspolitiken.
Jag tror mig veta, att handelsministern för sin del är intresserad av
detta spörsmål.

För övrigt var ju utrikesministerns anförande inte av den art, att det tarvar
några mer utförliga kommentarer. Jag ber att få uttrycka min tillfredsställelse
med den principiellt positiva inställning till Sveriges deltagande i det internationella
politiska och ekonomiska samarbetet, som utrikesministern både i dag
och tidigare givit uttryck åt. Att från riksdagens sida närmare taga ställning
till dessa spörsmål kan ju inte nu komma i fråga; det får anstå tills direkta
förslag läggas på riksdagens bord.

Jag ansluter mig också i likhet med herr Skoglund i Doverstorp till utrikesministerns
uttalande, att örn det skulle gå så illa, att det t. ex. blir en blockbildning
inom den nya internationella organisationen, så att den delas i två motsatta
block, så får inte Sverige låta sig drivas in i vare sig det ena eller andra
blocket.

Med glädje kan man konstatera, att Sveriges förhållande till våra nordiska
grannfolk är i ordets egentliga mening vänskapligt. Det har glatt vårt folk
att vara i stånd till att hjälpa och stödja dessa våra brödrafolk. Jag tillåter mig
uppmana regeringen att på detta område taga initiativ till att befullmäktigade
nordiska delegationer undersöka, vad av nordisk samverkan som är praktiskt
och politiskt möjligt under de närmaste åren. Socialministrarnas konferens är
ett prov på ett samarbete av denna art. Jag tror, att även på andra områden,
t. ex. det ekonomiska, det skulle vara lämpligt, örn man försökte att just genom
befullmäktigade delegationer — icke nödvändigtvis bestående av regeringsmedlemmar
— taga upp detta spörsmål. Det har talats så mycket örn det
nordiska samarbetet under det senaste året. Jag tror, att tiden nu är inne att

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
undersöka, vad som verkligen kan ligga inom de praktiska möjligheternas
gräns under de närmaste åren.

Till sist, herr talman, vill jag anföra några korta reflexioner rörande de
handelspolitiska spörsmålen. Jag konstaterar med glädje, att utrikesministern
uttalade, att de bilaterala metoder, som Sverige liksom andra länder måst slå
in på, representera en nödfallsutväg och att regeringen skall stödja strävanden
till friare handel. Jag hoppas, att detta kommer att ha konsekvenser också
när det gäller regeringens ställningstagande till frågor som avse regleringen
av handeln med en del utländska produkter. Det är icke förvånande, att en
del förseningar ha förekommit i fråga örn leveranser av varor från t. ex. Storbritannien,
Frankrike och Polen. Men jag hoppas, att regeringen vill göra
klart, att vårt land icke kan fortsätta med att fullgöra sina leveranser enligt
förutsatta linjer, örn vi icke erhålla leveranser av importvaror i ungefär den
omfattning som förutsattes vid avtalens uppgörande. Vi ha nämligen enligt
min mening gått till gränsen av vad som är rådligt i fråga om kreditgivning
åt utlandet. Att öka denna kreditgivning genom att fortsätta med att leverera
mycket stora kvantiteter men erhålla mycket små varumängder i utbyte vore
enligt min mening icke försvarligt. Jag hoppas, att denna ståndpunkt accepteras
av regeringen och att detta också klargöres på vederbörligt håll i utlandet.

I likhet med herr Skoglund i Doverstorp skulle jag vara tacksam, örn det
från regeringens sida kunde lämnas några närmare upplysningar rörande hur
det förhåller sig med utsikterna att erhålla leverans av kol från Polen. Likaså
tror jag, att det skulle vara av värde, örn regeringen hade några upplysningar
att lämna i fråga örn utsikten till ett varuutbyte mellan Sverige och Tyskland.
Jag vet väl, att förhållandena äro sådana, att detta spörsmål hittills
knappast varit verkligt aktuellt, men jag tar för givet, att regeringen gjort
undersökningar och sökt kontakt med de ockuperande myndigheterna rörande
den för vårt land så viktiga frågan örn ett snart återupptagande av åtminstone
ett begränsat varuutbyte med Tyskland.

Liksom herr Skoglund hade jag också tänkt beröra frågan om de svenska
fordringarna på Tyskland. Men då han redan gjort det, nöjer jag mig med att
framhålla vikten av att Sverige håller kontakt med Schweiz, som i någon mån
är i samma ställning som vi, och såvitt möjligt uppträder på ett sätt som i
princip är någorlunda likartat med den hållning Schweiz intar.

Beträffande svartlistepolitiken, som också herr Skoglund vidrörde, har det
ju gjorts stora framsteg i våras, men nu, när kriget är slut, är det uppenbarligen
ett berättigat svenskt önskemål, att denna politik snabbt avvecklas. Jag
instämmer därför i herr Skoglunds uttalande, att regeringen även i fortsättningen
bör understryka, att detta spörsmål ur svensk synpunkt är av icke
ringa betydelse.

Till sist vill jag, herr talman, uttrycka min tillfredsställelse över att folkhushållningsministern
tagit initiativ till en begynnande avveckling av importföreningarna.
Jag anser, att en återgång till ett friare och smidigare system
för vår import bör ske, så snart en riklig varutiligång och andra omständigheter
kunna tillåta det.

På tal örn de handelspolitiska frågorna vill jag också understryka vikten av
att regeringen vinnlägger sig om att hålla så god kontakt som möjligt med
näringslivet. Det torde bli lättare att göra det efter kriget, än vad fallet var
medan kriget ännu pågick. Särskilt vill jag understryka det tidigare av en
kommission, där statsrådet Myrdal fortfarande är ordförande, framlagda förslaget
att tillsätta ett handelspolitiskt råd. Denna fråga sammankopplades på
försommaren med frågan örn handelskommissionens omorganisation och blev

Nr 34.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
därför icke föremål för något förslag från folkhushållningsministern. Jag hoppas,
att regeringen vill överväga spörsmålet, örn icke tiden nu är inne att alldeles
frånsett en förändring av själva handelskommissionen tillsätta ett sådant
handelspolitiskt råd, som ger representanter för näringslivet ökade möjligheter
att följa den handelspolitiska utvecklingen.

Herr talman! Jag slutar, som jag började, med att framhålla önskvärdheten
av att regeringen vinnlägger sig örn en förtroendefull samverkan åt olika
håll när det gäller utrikespolitiken, framför allt med riksdagens olika grupper
men även med näringslivet. Gör regeringen det, tror jag, att det finns mycket
goda förhoppningar örn att utrikespolitiken skall kunna hållas, som det heter,
över partistriderna.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Alla verkligt fredsälskande medborgare
ha väl säkert redan gjort klart för sig, att förutsättningen för att dea
nyvunna världsfreden skall kunna bevaras är, att sammanhållningen kan upprätthållas
mellan de förenade nationerna och att den nya världsorganisationen
kan träda i funktion på avsett sätt. För vårt land är läget nu sådant, att örn
sammanhållningen skulle brista mellan de förenade nationerna, skulle Sverige
löpa stora risker att bli föremål för en dragkamp mellan olika intressen och
i. sinom tid kanske även valplats för en väpnad uppgörelse mellan giganter.
Är man klar över detta, måste ju konklusionen bli, att svenska folket har intresse
av att de makter, som i bundsförvantskap vunno kriget, kunna bibehålla
bundsförvantskapet även i syfte att vinna freden. Därmed är väl också angivet
vad som bör vara en uppgift i svensk utrikespolitik: Sverige måste efter måttet
av kraft och förmåga bidraga till att undanröja verkliga eller förmenta hinder
för fortsatt vänskap och fredligt samarbete mellan de förenade nationerna.

Emellertid uppträda i vårt land starka krafter på ett sådant sätt som örn ett
motsatt förfaringssätt skulle vara ett svenskt intresse. Största delen av den
svenska pressen behandlar nyhetsmeddelanden och rövarhistorier utifrån världen,
som kunna tydas som splittringstendenser mellan de förenade nationerna,
så som om de vore de mest kärkomna godbitarna och de nyheter, som äro mest
värda att med omsorg behandlas och slås upp. Man spekulerar i splittringstendenserna,
som om splittringen vöre Sveriges enda hopp, trots att denna splittringsfara
i själva verket kan komma att utgöra en dödsfara för svenska folket.

Sverige borde göra allt för att kvalificera sig att bli en helt accepterad medarbetare
i de förenade nationernas krets. Jag tror inte att detta kan ske genom
malplacerat svenskt skryt över förträffligheten i den svenska utrikespolitiken
under kriget, vilket hittills utgör det mest framträdande draget i de svenska
rehabilite ringssträvandena.

Alla riksdagsmän ha väl nu fått en bok, betitlad »Sveriges förhållande till
Danmark och Norge under krigsåren» och åtföljd av ett visitkort från utrikesdepartementet.
Boken är intressant, och det torde väl vara befogat att göra
några reflexioner till dess innehåll, ty det utgör ju bakgrunden till det aktuella
läget för Sverige i utrikespolitiskt hänseende. Därtill omnämnas i denna bok
händelser, som det tidigare varit förbjudet att diskutera offentligt i riksdagen.

Författaren, f. d. utrikesministern, börjar med att skildra läget i Norge och
Danmark vid det tyska överfallet. Örn den norska regeringen säges därvid,
att »knappt en enda dag efter (de engelska) mineringarna fick norska regeringen
tid att fråga sig, vad följden skulle bli av detta nya övergrepp. Vissa
smärre försiktighetsåtgärder vidtogos. Dock synes man trots alarmerande uppgifter
från Berlin icke hava räknat med att en tysk aktion vore överhängande.»

Och om Danmark heter det att »den 8 april på morgonen förelågo hos vederbörande
danska myndigheter underrättelser, som gåvo otvetydiga belägg för

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
att en tysk invasion över Danmarks sydgräns vore omedelbart förestående.
Senare under dagen ingingo underrättelser om tyska flottstyrkors passage
genom Bälten norrut. De yrkanden på förstärkning av beredskapen, som på
grund av dessa informationer gjordes från militärt håll i Köpenhamn, föranledde
icke någon regeringens åtgärd i dylik riktning.»

Detta är ju en rätt öppenhjärtig historieskrivning från svenskt regeringshåll,
när det gäller våra grannländer.

Men i Sverige, där det nu är bekant att genom vår minister i Berlin tillförlitliga
rapporter ingingo till Stockholm veckan före infallet i Norge och Danmark,
varigenom det stod klart att något allvarligt var i görningen, vilka åtgärder
vidtogos här? Därom ger herr Gunthers vita bok intet besked; det anses
väl inte höra till frågan örn Sveriges förhållande till Norge och Danmark. Men
alla svenskar veta besked: ingenting särskilt skedde här i avsikt att varna svenska
folket och bereda det för ett eventuellt överfall den 9 april. Eller vill någon
påstå, att örn Sverige hade överfallits, försvarsläget här varit nämnvärt mer
fördelaktigt i fråga örn försvarsberedskap än vad fallet var i Norge och Danmark? Så

ger då boken besked örn att den 9 april 1940 kl. 5 på morgonen uppvaktades
utrikesminister Gunther av den tyske ministern med en råd krav, vilket
resulterade i att den svenska regeringen på eftermiddagen lovade följande:

1) Sverige skulle underlåta varje åtgärd som riktade sig mot besättandet av
Norge och Danmark. 2) Sverige lovade att svenska flottan skulle hålla sig på
.svenskt territorialvatten till dess »läget blivit klarare». 3) Sverige lovade att
stå tyskarna till tjänst med telegram- och telefontrafik mellan Norge och Tyskland
på de över Sverige löpande ledningarna. 4) Sverige lovade att upprätthålla
malmleveranserna till Tyskland. 5) Utrikesministern försäkrade därtill
den tyske ministern, att de nya inkallelserna till förstärkning av försvarsmakten
icke riktade sig mot den tyska aktionen.

Och så vänder man blad efter blad i denna bok och erinrar sig utvecklingen
månad för månad och år för år under krigets häxdans. Fastän boken är skriven
efter Hitlers nederlag och uttrycken örn anpassningsgärningarna så långt det
går anpassade till vad det nya läget kräver, så kan man märka att den svenska
tonen noggrant följer krigsutvecklingen. Från början var tonen svag och ödmjuk
som hos ett sjukt barn, när herr Gunther försäkrade, att Sverige inte skulle
lägga sig i vad tyskarna företogo sig i Danmark och Norge, för att sedan undan
för undan stegras i manligt tonfall och kraft allt efter det Hitler blev svagare.
Och den 30 oktober i fjol hade tonen fått en nästan fulländad manligt vacker
klang, när herr Gunther förklarade för oss att »från svensk sida kan man
icke godtaga den uppfattningen, att vad som sker i våra grannländer icke skulle
angå oss. De starka samband, som förena oss med de övriga nordiska folken,
göra oss särskilt lyhörda för deras vånda och nöd.»

Från den 9 april 1940 till den 30 oktober 1944 hade det emellertid skett en
hel del.

Redan sex dagar efter Hitlers överfall på Danmark och Norge befann sig en
svensk delegation, utan att vara kallad eller inbjuden, såsom då seden var, hos
Göring. I redogörelsen i vita boken talas endast om att delegationen »leddes av
viceamiral Tamm». Författaren underlåter blygsamt nog att skildra regeringens
finurlighet vid personvalet när det gällde denna delegation. Delegationsledarens
antinazism var skymd för Göring bakom det förhållandet, att amiral Tamm
några månader tidigare stått som gratulant hos Hitler på hans 50-årsdag. Av
de övriga ledamöterna hade professor Tunberg så sent som i december 1939
varit i Berlin för att ordna kulturella förbindelser mellan nazismens Tyskland
och demokratiens Sverige, och dessutom var det en släkting till Göring, herr

Nr 34.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)

Dahlerus, som var med. Jag måste säga, att personvalet var väl avsett att vara
finurligt.

Delegationen skötte sitt arbete på ett sådant sätt, att det resulterade i en
kommuniké, utsänd genom Deutsches Nachriclitenbiiro, i vilket bekräftades
»fullständig överensstämmelse i fråga örn de båda ländernas framtida politiska
hållning till varandra». Men i våra broderländer fortsatte folkens kamp mot
den tyska nazismen, ty där hade man inte kunnat komma överens med den tyska
regeringen om hur demokratien skulle förhålla sig gentemot nazismen.

Den svenska regeringen förklarade den 8 juli 1940 till den tyska regeringen,
att den var »beredd medgiva transitering genom Sverige av den tyska försvarsmaktens
försändelser, bestående av varor av alla slag — försvarsmaktsgods -—
däri inbegripet krigsmateriel, mellan Tyskland, Danmark och Norge inom gränsen
för de trafiktekniska möjligheterna». Mer kunde tyskarna sannerligen då
inte begära, och så begynte transporterna till Norge och Finland. Transporterna
till Finland upphörde inte förrän tyskarna dagen före finsk-ryska vapenvilan
själva begärde, att så skulle ske. Och sedan nu även övrig svensk-tysk trafik,
såväl bildligt som bokstavligt talat, av helt naturliga skäl upphört, så för man
från svenskt håll ett försvarsresonemang av följande innehåll: »Detta var nödvändigt
för oss och lyckligt för brödrafolken, ty hade vi inte gjort det, så skulle
Sverige också ha indragits i kriget och då hade inte norrmän och danskar haft
någonstans att fly.»

Nu har det emellertid för en vecka sedan offentligen erkänts, att det fanns
även en annan mycket bidragande orsak till att Sverige skonades. — Jag syftar
på utrikesminister Undéns föredrag i örebro fredagen den 12 oktober, då han
bl. a. yttrade: »Det förefaller antagligt, att Sovjetunionens ställningstagande
var en av faktorerna som bidrog till Sveriges räddning 1940. Det är ju känt att
utrikeskommissarie Molotov omedelbart efter den 9 april lät tyske ambassadören
i Moskva veta, att Sovjetunionen önskade att Sveriges neutralitet respekterades.
Med hänsyn till det förhållande, som då rådde mellan Sovjetunionen och
Tyskland, och den utomordentliga vikten för sistnämnda land att inte vid denna
tid handla stick i stäv mot ryska önskemål är det antagligt att den ryska démarchen
betydde ett mycket värdefullt handtag åt Sverige i ett ytterst farofullt
läge. Svenska regeringen framförde också på sin tid sitt tack till Sovjetunionen.
» Utrikesministern yttrade, att denna sak var allmänt känd. Det är
fel, den har inte varit allmänt känd före utrikesministerns tal, och detta av det
skälet, att främst den socialdemokratiska pressen och socialdemokratiska talare
betecknat dessa fakta som lögn. Ledamoten av denna kammare Solveig RönnChristiansson
blev för två år sedan utsatt för en regelrätt kampanj i hela den
socialdemokratiska pressen endast därför att hon i ett föredrag omnämnde dessa
fakta. Den socialdemokratiska tidningen Ny Tid öppnade kampanjen med
en ledare, där man skrev, att Solveig Rönn-Christiansson berättade sagor. De
socialdemokratiska ministrarna, som varit med om att tacka sovjetregeringen
för dess insats till förmån för Sverige, de tego då. De ha tigit allt från den 17
april 1940, och skulle väl ha tigit ännu, örn det inte råkat att bli utbyte på
utrikesministerposten. Inte heller i den svenska regeringens »vita bok» omnämnes
saken. Enligt uppgift i en borgerlig eftermiddagstidning svarade statsministern
i presskonferensen i torsdags på frågan, varför saken inte offentliggjorts
tidigare, med orden: Det är bara en bland de konstigheter som utmärkte den
svenska politiken på den tiden. Detta utgjorde ju inte något svar på frågan,
men det är kanske icke så nödvändigt att få ett besked. Saken är klar ändå.
Man har tidigt, därför att ett offentligt erkännande i saken skulle dels lia förringat
huvudargumentet för anpassningspolitiken gentemot nazi-Tyskland, dels
ha försvagat effekten i den flitigt brukade taktiken att framställa icke-angrepps -

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen som ett uttryck för allians mellan
socialismens och nazismens land.

I sitt örebrotal yttrade utrikesminister Undén vidare, att »det är en tillfredsställelse
att veta, att Sverige redan tidigare hade gjort en värdefull tjänst
åt Sovjetunionen av liknande innebörd, och detta just genom att hålla fast vid
neutralitetspolitiken. Genom att under det första rysk-finska kriget motsätta
sig fransk-engelska krav på genomfart av trupper att användas mot Sovjet
bidrog Sverige till att förebygga en sammanstötning mellan England och
Frankrike å ena sidan, Sovjetunionen å andra.» Man bör göra den reflexionen,
när man läser detta: har utrikesministern glömt, att Sverige, oavsett åberopade
ställningstagande, lämnade neutralitetens väg under det första ryskfinska
vinterkriget och uppträdde som »icke krigförande»? Det förhållandet
att Sverige i betänklig grad avrustade under vinterkriget för att vapnen skulle
komma till användning mot Sovjetunionen under de preludier till andra världskriget,
som vinterkriget utgjorde, var en gärning av sådan innebörd, att Sovjetunionens
tjänst åt Sverige i april 1940 omöjligen kan karakteriseras som
endast en gentjänst.

Så kommer jag till argumentet om det värdefulla för norrmän och danskar
att ha Sverige att tillgå som tillflyktsort för flyktingar. De norska patrioter
som i Sverige arbetade för sitt lands frigörelse och därvid dömdes till långa
frihetsstraff för »olovlig underrättelseverksamhet, som icke var riktad mot
Sverige», äro nog inte allt för imponerade av detta argument. Inte heller torde
exempelvis norrmannen Martin Hjälmen på sin tid kunnat förstå detta argument,
när tyskarna fingo mottaga honom ur den svenska polisens händer i december
1940, varefter han efter att ha plågats hos Gestapo under 3 år blev
avrättad i Brandenburg den 30 maj 1944.

Hur kunde sådana händelser inträffa? Jag finner svaret i herr Giinthers
vita bok, ur vilken jag citerar: År 1941: »I icke obetydlig omfattning ha flyktingar
bedrivit illegal kunskapsverksamhet, vilken dock icke avsett svenska
förhållanden. I flera fall har detta förorsakat polisingripande med åtföljande
åtal och straffdomar.»

Även desertörer ur tyska krigsmakten avvisades i enlighet med särskild
framställning från tyskt håll. Herr Gunther tillägger troskyldigt till detta, att
»det har inte kunnat konstateras vilket straff vederbörande erhållit vid återkomsten».
Det skall emellertid inte förnekas, att ju klenare Hitler blev, ju
mer hjälpsamt blev Sverige mot flyktingar. Annars stod ju hjälpbehovet i omvänt
förhållande för dessa flyktingar. Och en hjälpvilja och tolerans, som står
sig ännu, har kulminerat i fråga örn balterna.

Baltinvasionen till Sverige, som också är en utrikespolitisk fråga, utgjorde
resultatet av en av fascister organiserad folkförflyttning. Därmed har jag inte
påstått, att alla de 30 000 balter som kommit hit äro fascister. Det finns naturligtvis
en hel del, som gav sig i väg för att undgå krigets fasor, och en hel
del vanliga borgerliga element, som tro att livslyckan bli dem frånrövad, om
de mista sina klassprivilegier. Men organisatörerna voro fascister, och bland
flyktingarna finnas farliga fascistiska element, som icke äro önskvärda här
och som genom sina gärningar i hemlandet förverkat rätten till skydd i ett
annat land mot följderna av dessa gärningar.

Vid förra höstriksdagen höll herr Branting ett tal i första kammaren. Jag
vill citera ur första kammarens protokoll den 30 oktober i fjol, vad han hade
att anföra. Han sade bl. a.: »Ett pär lettiska fiskare kommo upp till mig och
klagade över att de båtar, med vilka de bade flytt till Sverige, bade blivit
dem fråntagna. Jag frågade: ''Varför ha ni flytt från Lettland?’ — ’Jo’,
sade de, ''tyskarna brände våra hus, togo våra båtar och ville släpa oss själva

Nr 34.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
till Tyskland, vilket vi inte ville vara nied om.’ -— ’Vilka är det nu, som lia
tagit edra båtar?’ — ’Det är den lettiska kommittén, som nu begagnar dessa
båtar.’ —• ’\rad är det för folk i den lettiska kommittén?’ — ’Det är Ulmanis’
folk, som nu begagnar dessa transportmedel till att frakta hit sina meningsfränder
från Lettland.’» Herr Branting gjorde en undersökning, och det
visade sig vara riktigt, vad fiskarna påstått. Herr Branting slutade sitt anförande
med orden: »Den fråga, som här tidigare under debatten har något berörts,
kvarstår obesvarad. Det gällde på vad sätt dessa räddningsbåtar lia utrustats
med erforderlig bensin för att göra färder fram och tillbaka över Östersjön.
» Denna fråga är fortfarande obesvarad. Det fanns då icke någon möjlighet
för de fascistiska organisatörerna i hemlandet att utan hjälp i Sverige
ordna transporterna på det sättet.

Under debatten yttrade dåvarande justitieministern, att »vi ha kommit till
den uppfattningen, att det är omöjligt att avvisa sådana element, som icke
äro önskvärda i vårt land», men han tilläde: »Vi ha genomfört den ordningen,
att de baltiska flyktingarna till en början få vistas i karantän. Under vistelsen
där verkställes polisundersökning, under vilken man försöker skilja fåren från
getterna. De som befinnas vara icke önskvärda för vårt land, intagas tills vidare
på förläggning. Vad vi sedan skola göra med dem, får väl bero på hur
förhållandena utveckla sig.» Regeringen har tydligen inte ännu hittat några
getter, bara får. Arbetarna på de arbetsplatser där balter finnas lia däremot
hittat många getter. Vad det gäller hur förhållandena utvecklat sig i utrikespolitiskt
avseende, så lia de sannerligen inte utvecklat sig till förmån för regeringens
tolerans mot de baltiska fascisterna. Att Sverige blivit en fristad för
dessa fascistiska element strider mot socialministerns stolta tal den 6 september
i fjol, då han på tal om krigsförbrytare förklarade, att Sverige vill inte vara
en fristad för personer, som tillhöra denna kategori, och att detta var av utomordentlig
vikt även från utrikespolitisk synpunkt och med hänsyn särskilt
till den betydelse, som alla de förenade nationerna tillägga denna fråga. De
orden gjorde sig på sin tid bra. Men folken i de länder som offrat och lidit
på ett annat sätt än vi i kampen mot fascismen nöja sig inte med ord, när det
gäller utrotandet av fascismen. De se endast till gärningarna. Därför är det
oundgängligen nödvändigt, att de fascistiska pestspridare, som finnas bland
balterna, plockas fram och sändas till sitt land igen och att de av dem ledda
konspiratörorganisationerna upplösas.

Man kan inte behandla en fråga som baltfrågan på vad sätt som helst utan
att detta påverkar möjligheterna till goda lösningar av andra viktiga utrikespolitiska
frågor. Den nye handelsministern yttrade för en tid sedan att »vår
ställning till Sovjetunionen är en av utrikespolitikens huvudfrågor». Jag anser,
att han har rätt, att ernåendet av ett gott politiskt förhållande och goda
handelsförbindelser och andra förbindelser även österut måste vara ett svenskt
intresse av första ordningen. Men detta kan säkerligen inte åstadkommas genom
att man fortsätter med att i frågor som baltfrågan söka komma med avklaringar
eller att sticka huvudet i busken på sätt man så gärna vill göra. De
för Sveriges förhållande till de Förenade nationerna ofördelaktiga förhållanden,
som ännu faktiskt finnas kvar som en följd av samlingsregeringens politik
under kriget, måste elimineras.

Till en riktig och nödvändig utrikespolitik hör även kampen mot fascismen
överhuvud taget i vårt land. De folk som upplevt den tyska ockupationens järnhäl,
de bruna banditernas skövlingar och koncentrationslägrens fasor, de veta
nämligen, att det är fel att karakterisera fascismen som endast en »åsiktsriktning».
Om banditer organisera sig i syfte att propagera läran örn rätten att sluta
sig samman för att med gemensamma krafter utföra sadistiska dåd och mord

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
i största möjliga skala, så böra de väl inte kunna åberopa sig på åsiktsfrihet och
demokrati till skydd för dylikt. Och för att sådant är fascismens syften, för
detta finnas bevisen i Buchenwalds och Belsens gaskamrar, i massgravarna i
Norge och i sorgen i de skövlade hemmen överallt i världen, där de bruna banditerna
marscherade fram. Därför betrakta och behandla nu de förenade nationerna
vid den räfst de förbereda mot krigsförbrytarna bildandet av nazistiska
partier och utformandet av fascismens läror som straffbara förberedelser till
världshistoriens största brott.

Då uppstår frågan: ha inte fascisterna i vårt land sitt medansvar i detta? Skola
de lämnas utanför räfsten? Det finns personer i våra ämbetsverk och domstolar
och på höga poster i vårt försvar, som bevisligen tillhört fascistiska organisationer
och understött dessas press. Ingen kan förneka, att så är fallet. Skola
de lämnas kvar i orubbad ställning för att bida den nya tid för dem, som de
hoppas på, som de förbereda och sträva efter? Frågan har utrikespolitisk betydelse,
världen ser på oss. Världen måste fråga sig, örn vi skola nöja oss med
lagar som innebära, att fascistiska mutkolvar frikännas, trots att de överbevisas
örn att ha mottagit jättebelopp ur tyska nazisters händer, mottagit guld ur
rövares förråd, för att sedan frikännas med motiveringen, att det gick inte att
bevisa, att de förstodo, varifrån guldet kom. Vad skola folken tänka örn demokratiens
Sverige, när det kablas ut över världen, att i Sverige äro handelsarbetarna
vid laga vite ålagda att sälja fascisternas tidningar?

Jag har egentligen ingenting att invända mot de deklarationer som utrikesministern
i den nya regeringen avlämnat här i dag, vad angår det som blivit
sagt. Men deklarationernas främsta svaghet ligger enligt min mening i att regeringen
underlåtit att säga någonting örn hur kanxpen mot fascismen för dess
förintande i Sverige skall föras. Vi hänvisa till den breda arbetaropinionen för
denna kamp och kräva åtgärder. Såväl de förenade nationerna som vårt folk har
nämligen ett gemensamt intresse av att Sverige inte blir ett fridlyst område för
fascismen.

När vi kommunister kritisera eftergiftspolitiken under kriget, så bortse vi inte
från de svårigheter och risker för vilka vårt land var utsatt. Men vi anse •—- jag
har sagt det tidigare — att den svenska politiken innebar tjänster åt våra brödrafolks
förtryckare som gick utöver vad tvingande skäl bjöd. För framtiden vilja
vi, att vårt land skall bli med i de förenade nationernas arbete och därmed även
åtaga sig sin del av förpliktelserna. Vi komma att kämpa mot Sveriges anslutning
till varje försök av västblockbildning, vilket är den enda aktuella faran
på området. Vi kräva givetvis inga favörer i svensk utrikespolitik åt något håll.
Vi önska endast ett oklanderligt uppträdande från svenskt håll mot alla de länder
vilkas folk vi ha att tacka för att det andra världskriget slutade med seger
över mänsklighetens fiende nummer ett.

Herr Wiberg: Herr talman! I likhet med de föregående ärade talarna hyser
jag den uppfattningen, att det finns ett alldeles särskilt komplex av spörsmål
som måste utredas och klarläggas för vårt folk, och det är allt vad som sammanhänger
med de betydelsefulla tilldragelserna kring den 9 april 1940. Från
danskt håll har man nyligen lagt fram en officiell redogörelse, som är ägnad
att kasta ljus över händelseförloppet i vårt södra grannland och över de åtgärder,
som vidtagits eller underlåtits från de ansvariga politiska och militära
instansernas sida. Denna redogörelse borde kompletteras nied en motsvarande
utredning rörande vår egen regerings och våra militära och andra
myndigheters handlande vid samma tidpunkt, ty därigenom skulle detta viktiga
skede få en välbehövlig belysning även från svensk sida.

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 34.

18 Nr 34. Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)

Jag vill emellertid till förekommande av eventuella missförstånd framhålla,
att de klarlägganden, örn vilka jag nu talat, givetvis icke böra taga formen av
en allmänt hållen deklaration av hans excellens statsministern å den dåvarande
regeringens vägnar. Likaväl som man på andra håll är beredd att med hänsyn
till ämnets allvar och betydelse företaga en verklig utredning, som i möjligaste
mån allsidigt belyser frågorna och rättvist fördelar ansvaret bland de
medverkande, bör man kunna åstadkomma någonting liknande hos oss.

Sedan riksdagen senast var samlad, har ett flertal betydelsefulla avtal på
det handelspolitiska området ingåtts. Detta ger mig anledning här upptaga
en fråga, som i flera tidigare sammanhang dryftats i denna kammare, nämligen
spörsmålet i vilken omfattning och på vilket sätt riksdagen bör medverka
vid tillkomsten av eller i vart fall hållas underrättad örn innebörden av våra
handelspolitiska traktater. Jag gör mig säkerligen icke skyldig till någon
överdrift, när jag gör gällande, att det för åtskilliga av riksdagens ledamöter
tedde sig förvånande, när Kungl. Maj :t på egen hand under riksdagens vårsession
ingick en handels- och betalningsöverenskommelse med Storbritannien,
ett avtal som med allt fog kan betecknas som en grundpelare i den svenska
handelspolitiken för den närmaste framtiden. Överenskommelsen med England
binder en betydande del av det svenska varuutbytet vid pundblocket och har
genom de krediter, som genom överenskommelsen i realiteten öppnas för England,
en betydelse för vårt folkhushåll och vår penningpolitik, som är vida
större än mångå av de under förkrigstiden ingångna överenskommelser, vilka
underställdes riksdagens prövning.

Det kan måhända med visst fog göras gällande, att den konstitutionella frågan
låg till på ett speciellt sätt under samlingsregeringens tid, då riksdagens
fyra stora partier voro representerade i regeringen. Men man hade väntat sig,
att en ändring i riktning mot ökat hänsynstagande till den andra statsmakten
skulle komma att ske, sedan samlingsregeringen avlösts av den nu sittande enpartiministä.
ren. Det var så mycket större anledning att hålla en sådan utveckling
för trolig, som den nuvarande handelsministern i egenskap av ordförande
i planeringskommissionen så sent som den 16 maj i år underskrivit
ett betänkande angående den svenska utrikeshandeln och handelspolitiken efter
kriget, vari bland annat uttalats följande: »Med hänsyn till handelspolitikens
stora och växande betydelse för landets hela ekonomiska utveckling är
det enligt kommissionens uppfattning av betydelse för bibehållandet av de demokratiska
arbetsformerna inom statslivet, att en fast parlamentarisk kontroll
över handelspolitiken kan utövas. Riksdagen borde enligt denna uppfattning
beredas möjlighet att taga ställning till alla principiellt mera viktiga handelspolitiska
frågor samt dessutom få tillfälle att mera kontinuerligt följa handelspolitiken
i dess uppläggning och tillämpning. Därigenom skulle med säkerhet
dessa frågors behandling komma att tillföras ytterligare en värdefull
bedömning. Dessutom skulle handelspolitiken komma att av riksdagen kunna
övervägas tillsammans med övriga ekonomiskt-politiska frågor.»

Med intresse frågar man sig då, hur överensstämmelsen mellan lära och leverne
har varit från herr Myrdals sida. Jag förutsätter också i likhet med
herrar Skoglund och Ohlin, att handelsministern skall finna det angeläget att
vid detta tillfälle klargöra, hur förhållandena i verkligheten i fråga örn det
polska handelsavtalet ligga till. Men även örn, såsom jag förutsätter, herr
Myrdal kan prestera ett tillfredsställande klarläggande, kvarstår det faktum,
att det icke heller aktats nödvändigt att underställa detta viktiga avtal riksdagen
för godkännande. Jag tror inte, att det hade varit till förfång utan snarare
till gagn för svenska intressen, örn handelsministern skyndat litet långsammare
med sina polska affärer och t. ex. nöjt sig med en överenskommelse

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
i mera begränsad skala i avvaktan på att riksdagen skulle få tillfälle att säga
sitt ord i de stora frågorna.

_ I det betänkande jag nyss citerade upptages också till behandling en annan
viktig fråga, nämligen den som gäller näringslivets representation vid planläggningen
av vår handelspolitik. Härom uttalar planeringskommissionen, att
»den anser det ur allmänna synpunkter vara synnerligen angeläget, att handelspolitiken
tillföres all den sakkunskap, som finnes samlad ute i näringslivet,
och att de olika intressen, som där finnas, få tillfälle att göra sig hörda
vid handelspolitikens utformning». »I detta syfte är det nödvändigt», fortsätter
kommissionen, »att representanter för näringslivet fortlöpande dels få fullständiga
informationer örn det handelspolitiska läget och planeringen av de
statliga åtgärderna, dels få tillfälle att framlägga sin uppfattning örn handelspolitiken.
»

Från senare tid föreligga åtskilliga fall, som ge anledning till erinringar ur
här berörda synpunkter. Största uppmärksamheten har tilldragit sig det förhållandet,
att den svenska staten i avtal med utlandet ställt i utsikt leveranser
av tidningspapper, som överstiga de svenska pappersbrukens leveransförmåga.
Att så skett tyder, såvitt jag förstår, uppenbarligen på att de ansvariga organen
och i sista hand handelsministern icke i tillräcklig omfattning samrått med
företrädare för den industriella sakkunskapen. Örn en enskild affärsman hade
iklätt sig sådana förbindelser, som den svenska staten nu gjort, hade han fått
slå vantarna i bordet. För herr Myrdal stod en annan utväg öppen. Han har
tvingat våra tidningar och tidskrifter att gå med på en ransonering av tidningspapper.
En begränsning har visserligen accepterats av de berörda företagen,
men detta vill inte säga, att den vidtagna åtgärden ej medfört förluster
och andra olägenheter. Tidningspappersransoneringen betyder intrång både för
dagspressen, veckotidningarna och de kulturella tidskrifterna. För egen del
fäster jag alldeles särskild vikt vid de svårigheter, som den genomförda regleringen
medför för de små, ambitiöst skötta och kulturellt orienterade tidskrifterna
liksom även för åtskilliga av de mindre dagstidningarna i landsorten.
I flera fall ha dylika pressalster kunnat glädja sig åt en stigande tillströmning
av annonser, som öppnade utsikter till en förbättring av deras hårt ansträngda
ekonomi, under förutsättning att de kunde öka sin volym med något ark eller
ett par sidor. Jag känner fall, da denna väg stängdes genom pappersransoneringen.
De stora leveransutfästelserna till utlandet hota dessutom att medföra
en försening av pappersleveranserna inom landet, vilket kan leda till en kritisk
situation vid kvartalsskiftena, särskilt för sådana tidningar och tidskrifter, som
ej ha råd att ligga inne med stora lager av papper. Jag vill också erinra örn, att
veckotidningarna nödgats avstå från att mottaga prenumerationer från våra
nordiska grannländer. Därigenom har ett opåräknad hinder lagts för en inte oväsentlig
del av tankeutbytet med dessa länder.

Jag skall inte längre uppehålla mig med dessa detaljer, utan vill nöja
mig med att än en gang uttala en förhoppning örn att handelsministern skall
för framtiden finna det angeläget att i enlighet med sina egna utfästelser sträva
efter en nära samverkan såväl med riksdagen som med näringslivet.

Det må vid detta tillfälle slutligen även tillåtas mig att med några ord
framhålla det intresse man inom det svenska näringslivet hyser för en intensifiering
snarast möjligt av vara ekonomiska förbindelser med Sovjetunionen. Jag
har med tillfredsställelse bemärkt hans excellens utrikesministerns uttalande
tidigare i dag pa detta område, och jag vill uttala en förhoppning, att regeringen
skall finna det angeläget att med alla lämpliga medel söka främja vårt
varuutbyte med vår store granne i öster. De åtgärder, som därvid kunna komma
i fråga, ligga inte enbart pa det ekonomiska planet. De mäste taga formen av

Nr 34.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
bemödanden att på alla områden bygga upp en goodwill, som vi eftersträva.
Det kan inte hjälpas, att åtskilliga företeelser från senare tid med eller utan
fog givit ett allmänt intryck av att man från regeringens sida något ensidigt
odlat förbindelserna västerut. Jag är för min del övertygad örn, att detta icke
är utslag av politiska överväganden utan beror på rent faktiska och praktiska
omständigheter, men det synes mig dock på sin plats, att här i denna kammare
uttalas det svenska näringslivets uppriktiga önskan örn goda och allsidiga förbindelser
med vår ryska granne. Att jag i väsentliga avseenden, när det gäller
frågan örn vad vårt land skall göra eller icke göra i fråga örn dessa förbindelser
och då icke minst i fråga örn flyktingpolitiken, har en helt annan uppfattning
än den föregående talaren, torde jag icke behöva understryka.

Herr Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! Emot hans excellens utrikesministerns
å regeringens vägnar avgivna deklaration rörande vår framtida utrikespolitik
har jag ingen invändning att göra.

Det är som utrikesministern nämnde många stora problem, som torna upp
sig när det gäller att bygga upp en verklig och varaktig fred i världen. Självfallet
är att vårt land, ehuru en liten nation, bör bidraga till att göra vad som
i det avseendet från vår sida kan göras. Jag skall här icke ingå på några
detaljer i ämnet, då ju frågan, innan den slutligen avgöres, kommer att föreläggas
riksdagen och då följaktligen kommer att prövas på ett helt annat sätt
än nu. Jag vill emellertid redan nu understryka, att, såsom här tidigare sagts,
vad vi i första hand böra observera och försöka motverka är en blockbildning,
vare sig denna sker på det ena eller det andra sättet, och att vi böra ta vårt
internationella samarbete under grundlig omprövning.

Beträffande handelspolitiken kanske något också skulle vara att säga från
min sida, men den redogörelse, som handelsministern i det avseendet lämnat,
och den deklaration, som utrikesministern därvidlag föredragit, har jag fått
del av först efter plenums början och sålunda icke haft möjlighet att ta ställning
till. Jag vill därför endast i korthet lia sagt, att vi skola akta oss för att
lätta på ankaret för den svenska neutralitetspolitiken, förrän vi funnit andra
betryggande former för vår utrikespolitik.

Herr Dickson: Herr talman! Det skulle ha varit intressant örn herr Persson
i Stockholm bland de papper han medförde till talarstolen också haft med sig
och citerat ett exemplar av »Ny Dag» från den tid han mest kritiserade. Jag
tror att det skulle ha utgjort en pikant läsning och en hälsosam motvikt till
vad han nu hade att anföra, örn vi hade fått tillfälle att lyssna till vad som
skrevs under den period, då hans parti stödde den tyska politiken.

Jag vill så göra några reflexioner, som kanske skulle höra lika mycket hemma
i onsdagens debatt, men då jag vet att onsdagen kommer att bli mycket
arbetsbelastad, tillåter jag mig att säga detta redan nu. Jag vill varna för
någon sorts atombombshysteri, men säkert är, att framtiden kan komma att
te sig nog så underlig och kan föranleda att vi måste helt lägga örn våra tankebanor.
Allt tänkbart kan hända och kanske åtskilligt därutöver.

Det talas redan nu örn det tredje världskriget. Örn det skall komma veta
vi icke; vi hoppas att så icke skall bli fallet. För ett litet land som vårt är
det emellertid nödvändigt att ha eventualiteten klar för oss. Vi måste räkna
med två arbetshypoteser, nämligen å ena sidan att ett krig ganska snart kan
utbryta — och därtill ett krig, som kan bli ganska besynnerligt — och å
andra sidan att vi gå fram mot en fredsperiod. Kommer kriget, vad skola
vi då göra? Det har sagts, att herr Vougt är en smidig man, som bär lätt
att anpassa sig. Han kommer att få användning för dessa sina egenskaper,

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
då det gäller att för framtiden gestalta det svenska försvaret. Skola vi lia
något infanteri längre, skall huvudvikten läggas på civilförsvaret, bör värnplikten
börja redan vid 13 år? Det är frågor liknande dessa, som kanske
kunna verka chockerande, men som det dock kan bli nödvändigt att ta ställning
till. I ett framtida krig kommer man att kunna sitta i Washington och
skjuta direkt på Moskva och vice versa, och Sverige kan komma att kunna
föra ett blodigt och förintande krig mot Uruguay örn något år kanske, örn
anledning därtill skulle förefinnas.

Skulle det å andra sidan bli fred, vilket vi alla må hoppas — jag vet icke
hur stora utsikterna i det avseendet kunna vara men låt mig säga 50 mot 50
för att vara på den säkra sidan •— få vi tänka oss in i att läget förändrats
och också lägga örn våra tänkesätt därefter. Tekniken har gått fram till den
grad, att vi få sluta upp med att tänka i två dimensioner såsom hittills, utan
gå över till både tredje och fjärde dimensionen. Jag läste i dag på morgonen
i en större daglig stockholmstidning, som visserligen är känd för sin kanske
något livliga fantasi, att man numera kommit underfund med en sorts reversibel
atomkraft, som kan förvandla energi till materia. Yern vet därför örn
icke i framtiden våra malmtillgångar kunna förvandlas till energi, som per
tråd kan transporteras till annan plats för att där på nytt förvandlas till materia.
Dylika eventualiteter, som ju kunna synas fantastiska och Som jag ser
framkalla leenden i många av kammarkamraternas ansikten, anser jag att
man bör söka vänja sig vid. Med de hastigheter som numera uppnås krymper
jorden för var dag.

En otrogen hustru här i Stockholm — örn det nu finns någon sådan — kan
inom en nära framtid, örn hon vet att hennes man på morgonen är i New York,
icke vara säker på att icke få höra hans nyckel skramla i dörrlåset på kvällen
samma dag. Som sagt, jorden krymper och horisonten flyttas ut i rymden. Jag
skulle rent av vilja ifrågasätta för säkerhets skull, örn det icke vore välbetänkt
att svenska regeringen ■— kammaren kan ta det som skämt eller allvar, vilket
som helst — i god tid försäkrade sig örn territorier och exploateringsrätt på
månen; göra vi det icke i tid, är jag rädd att våra vänner norrmännen komma
före.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Bara några korta reflexioner till vad
som förekommit under denna debatt. För det första till utrikesministerns förklaring,
att när vi ansluta oss till de Förenade nationerna, utgå vi ifrån att detta
innebär, att vi icke längre kunna räkna på att ha möjlighet att föra en neutralitetspolitik,
men att, därest de ledande stormakterna icke skulle kunna komma
överens, så skola vi söka återvända till neutraliteten.

Jag skulle för det första vilja säga, att det är naturligtvis ganska hopplöst
att på detta stadium, när man ännu icke ens avslutat fredsförhandlingarna,
spekulera eller göra någon sannolik teckning av huru de utrikespolitiska förhållandena
komma att gestalta sig. För ögonblicket är det ju bara en fundering,
som upptar diskussionen örn utrikespolitiken. Det skulle jag kunna uttrycka
ungefär så, att det har uppstått en ny blockbildning, å ena sidan Sovjetunionen,
å andra sidan västmakterna. Det är en teckning som jag tror är ganska ohållbar.
Men jag har av diskussionen funnit, att funderingarna om vår framtida utrikespolitik
och den politik vi skola välja i händelse det blir ett nytt krig cirkla
just kring denna frågeställning. Det är naturligtvis en ganska otillräcklig frågeställning.
Men en sak tror jag, att man skulle kunna säga redan nu: att örn
neutralitetspolitiken i allmänhet var omöjlig under det andra världskriget -—
ty den svenska utrikespolitiken var ju icke neutralitet i den mening man tidigare
inlagt, enär vi ju på grund av förhållandena drevos att på många olika sätt

Nr 84.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
understödja, den ena parten i kriget — om alltså en verklig neutralitetspolitik,
där man behandlar båda parterna lika, var omöjlig i det andra världskriget,
måste man utgå ifrån, att den är tämligen utesluten, därest det skulle bli ett
tredje världskrig, när vi ha hamnat i atomåldern.

Jag för min del anser, att dessa spekulationer örn att vi skola göra oss beredda
att så snart det blir friktioner mellan de ledande världsmakterna draga oss
tillbaka inom vårt skal och proklamera vår neutralitet, äro ganska verklighetsfrämmande.
Därmed vill jag icke utesluta möjligheten, att det kan tänkas, att
i vissa kombinationer skulle vi åtminstone någon tid ha en fördel av det avskilda
läget — fastän jag tror icke så mycket heller på den saken. Jag tror
därför, att man skulle egentligen, när vi behandla frågan örn anslutning till
de Förenade nationerna, tala ganska tyst örn möjligheterna att återvända till
neutraliteten, ty jag har den känslan, att det kanske fördunklar för det svenska
folket bland annat nödvändigheten av att sätta in alla krafter för att förhindra,
att det blir ett nytt världskrig. Det är ju riktigt som herr Dickson nyss sagt,
att ett världskrig är slut, och man talar redan örn det tredje världskriget. Man
uppammar ett slags mentalitet, att ett tredje världskrig kanske är alldeles
oundvikligt. Jag tror, att när regeringen skall informera folket örn vår framtida
politik, skall den bita sig fast i detta, att när vi träda in i de Förenade
nationerna skola vi sätta in våra krafter — det lilla vi kunna göra — på att
icke bara upprätthålla en solidaritetspolitik, utan vi kunna tvingas utveckla
saken längre, nämligen att understödja sådana krafter, som vi anse positivt
verka för att bevara freden, hur stora slitningar det än bomme att uppstå. Jag
säger nämligen detta på grund av utrikesministerns förklaring, som sedermera
kommit tillbaka i debatten, bland annat från herr Skoglunds i Doverstorp sida,
örn faran av blockbildning. Den är icke aktuell i dag i någon högre grad. Men
jag menar, att vi kunna icke så där a priori avvisa tanken på att deltaga i en
blockbildning, örn en sådan blockbildning skulle vara fördelaktig för att bevara
freden. Låt oss antaga, att det skulle vara möjligt att i alla fall i Europa
skapa en sådan sammanhållning, att de makter, som komme att ha det avgörande
inflytandet över den europeiska politiken, verkligen vore beslutna att
hålla kriget utanför Europa och att Europa icke skulle behöva indragas. Varför
skulle då Sverige därför att eventuellt en annan världsmakt icke gillade detta
avstå från att stödja sådana strävanden?

Men jag understryker ännu en gång, herr talman, att det blir naturligtvis
ganska tomma spekulationer, ty freden är icke klar. Några klarare konturer
över kombinationer, över kraftsamlingar och tendenser i den internationella
politiken efter det att freden blivit klar föreligga absolut icke i dag. Jag vill
bara göra den lilla reflexionen, att man icke så där i förhastande skall betrakta
det som uteslutet, att man skulle kunna tänka sig att även taga ställning till
förmån för krafter, som man anser betjäna fredens sak, örn och när det uppträder
nya rövare som liksom Tyskland, Japan och Italien äro beredda att slita
i allt som är löst och förbereda ett nytt krig.

Till vad utrikesministern sade örn handelspolitiken vill jag bara uttrycka
mitt beklagande över att han ej i sin uppräkning av de stater, med vilka vi inlett
handelsförbindelser, kunde nämna Sovjetunionen. Han nämnde bara i fråga
örn Sovjetunionen, att med detta land hade kontakt upptagits för att undersöka
möjligheterna. Jag ser det icke så mycket bara som en fråga vad som är
aktuellt under det närmaste året. Jag ser det som en fråga på längre sikt. Det
är känt, att det nuvarande kriget ej medfört det resultatet, att några nya marknader
uppstått. Ett par starka konkurrenter ha likviderats: Tyskland och Japan.
Det öppnar naturligtvis vissa möjligheter för den snabbt expanderande amerikanska
och delvis den engelska industrien. Men det tecknas ju redan nu vissa

Måndagen den 22 oktober 1945. Nr 34. 23

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
lösa konturer till handelspolitiska motsättningar mellan dessa båda världsmakter.
Därtill kommer ju, att särskilt när det gäller Förenta staterna erhålla
de nu en sådan handelspolitisk effekt, en sådan kapacitet på grund av sin
förmåga att framställa varor i fantastiska mängder billigare än andra länder,
att man måste förutse, att den svenska industrien kommer att få mycket svårt
att hävda sig inom de områden, som örn icke kontrolleras så i alla fall påverkas
av framför allt den amerikanska industrien.

Vårt geografiska läge gör en handelspolitik österut och sydöst ganska naturlig
enligt mitt sätt att se. Jag tror, att den svenska handelspolitiken mycket energiskt
behöver inriktas för att vinna någon kompensation för de förluster som
jag fruktar för att den svenska exporten kommer att vidkännas, när det gäller
handeln västerut, inom en relativt kort framtid. För ögonblicket är det inga
bekymmer för den svenska exportindustrien. Den får leverera hur mycket den
orkar såvitt jag förstår. Men villkoren äro ogynnsamma. Herr Skoglund har,
örn jag minnes rätt, redan påtalat, att man får hålla ögonen öppna för den
massaexport som försiggår. Bland annat tänker jag på exporten på England.
Englands hela ekonomiska läge har förändrats i grund genom kriget. Från att
ha varit ett fordringsägande land har det blivit skuldsatt över öronen. Det har
realiserat många goda tillgångar och kommit i en helt annan ekonomisk position
än tidigare. Det är kanske tillräckligt att erinra om en uppgift härom dagen,
att medan man beräknar att Tysklands krigsskuld skall uppgå till 20 miljarder
dollars, så beräknas Englands skulder genom kriget, därvid icke inräknade låneoch
uthyrningslagens skulder, till 25 miljarder dollars, d. v. s. England har på
detta krig blivit skyldigt betydligt mera, trots att det segrat, än vad Tyskland
blivit skyldigt, fastän Tyskland förlorat kriget. Att då Sverige, som regeringen
gjort, binder sig med ett handelsavtal, som principiellt innebär, att Sverige
skall stödja pundvalutan, tycker jag är litet obetänksamt, helst som England
redan synes förbereda åtgärder för att devalvera pundet. Jag tror icke,
att det är någon särdeles klok politik. Därvid tänker jag icke bara på förhållandena
öst och väst utan också därpå, att från amerikanskt håll göras starka
påtryckningar på England i handelspolitiskt avseende.

Jag tror därför, att de synder, som den föregående regeringen har i detta
avseende, bör man försöka att på något sätt likvidera. Jag tror ej, att kreditavtalet
med England var en lycklig lösning för vår framtida handel.

Det har också talats örn — av herr Skoglund i Doverstorp — de svenska
fordringarna i Tyskland, att Sverige skall uppträda mot de allierade anspråken
och att regeringen bör uppträda mot den amerikanska svartlistningen av svenska
företag. Jag skulle vilja höra, örn dessa fordringar ökats under kriget. Jag
erinrar kammaren örn att det parti jag företräder ensamt uppträdde mot det
beslut, som jag tror 1942 fattades om att giva tyskarna en kredit på 300 miljoner
kronor. Nu vet jag ej, örn följderna av denna kreditpolitik blivit så ödesdigra.
Men det skulle vara intressant att få reda på, huruvida det förhåller sig
på det sättet, att vi genom de åtgärder, som genomförts under kriget, verkligen
ytterligare ökat de svenska fordringarna i Tyskland. Jag tror, att regeringen
får iakttaga en viss varsamhet, när det gäller att gå in för sådana svenska
kapitalister, som lia engagerat sig på Tysklands sida och drivit en sådan ekonomisk
politik, att de blivit utsatta för repressalier från västmakternas sida. En
viss varsamhet tror jag i värjo fall vore värd att rekommendera.

Herr talman! Så har jag bara en enda sak att säga. Det har från såväl herr
Skoglunds som från herr Ohlins sida under denna diskussion framförts en indirekt
kritik mot den tidigare regeringens non-informationsverksamhet. Man
har krävt, att regeringen icke bara teskedsvis skall fördela nyheterna eller rättare
sagt uppgifterna örn den politik, som förts under kriget, utan göra det i

Nr 34.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
samlad form och att regeringen skall välja riksdagen som forum för sina berättelser
i stället för annat forum. Jag tänkte för mig själv, att den nyttan
har redan framträtt av samlingsregeringens upplösning, att de partier, som
under hela detta krig medverkat i regeringen och understött denna non-informationsverksamhet
gentemot riksdagen, nu kommit underfund med, att det var
en mycket olämplig metod, och nu ställa sig på den ståndpunkten, att riksdagen
bör vara det första forum för information till folket örn vad sig tilldragit
på det utrikespolitiska området. Det tycker jag redan är en mycket stor
framgång. Det visar sig icke minst på detta område. På höstriksdagens första
dag börjar man erfara något av fördelarna av att den tidigare samlingsregeringen
försvunnit och att man kan återvända till andra former.

Herr talman! Det var det viktigaste som jag ville säga. Jag kan liksom
min partikamrat Persson i Stockholm säga, att mot den framställning som
utrikesministern givit i dag finnes i allmänhet ingen anledning att resa några
större invändningar. Det jag diskuterat var närmast en jargong, som i någon
mån kom tillbaka i utrikesministerns redogörelse men som man framför allt
finner i pressen.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Myrdal: Herr talman! Det
regermgsmeddelande, som föredrogs vid debattens öppnande, innehöll också ett
avsnitt örn handelspolitiken, örn de allmänna riktlinjer som handelspolitiken fullföljer
och det handelspolitiska arbete som just nu bedrives. Den debatt, som därefter
pågått, har också i relativt hög grad berört de frågor, som ligga under
min ämbetsförvaltning. Det är naturligt, att jag något tar upp vad här yttrats
i dessa frågor.

Jag skulle först vilja säga, att jag drar den allmänna slutsatsen av vad som
här yttrats örn handelspolitiken, att det i huvudsak råder enighet örn handelspolitikens
inriktning och att det icke finnes någon kritik från praktiskt taget
något håll mot de strävanden, som vi söka genomföra i handelspolitiken, strävanden
som icke skilja sig från den handelspolitik, som förts under den förra
regeringen och som fått, örn jag vågar påpeka det, sin mest uttryckliga formgivning
i planeringskommissionens betänkande från i våras.

De många särskilda problem, som här berörts, ha i mycket behandlats som
hastigast. Jag tror ej, att det kan ligga på mig att nu giva fullständiga svar
på dessa frågor; det skulle fullkomligt förrycka debatten. Örn jag emellertid
har tagit rätt, när jag ansett mig kunna konstatera ett mycket allmänt intresse
för dessa frågor, särskilt våra relationer med England och Polen, så skulle jag
vilja draga den praktiska slutsatsen av den debatt, som hållits i dag, att jag
skulle vilja anmäla för regeringskollegerna, att det uppenbarligen finnes så stort
intresse för dessa frågor, att man borde finna någon form för att kunna få mera
fullständigt diskutera dessa problem. Jag skall dock icke neka mig att taga upp
ett par små saker för korta repliker.

Det har berättats mig, att herr Skoglund, som var den förste talaren här i
kammaren, har sagt någon rolighet örn mitt besök i Polen och därvid bland annat
givit ett förnyat uttryck åt en uppgift, som jag läst i många tidningar,
nämligen att jag i ett intervjuuttalande, när jag kom hem från Polen, givit en
överoptimistisk bild av våra möjligheter att få hem kol. Det är icke sant. Jag har
låtit skaffa denna intervju, som var väl genomtänkt och förberedd i samråd
med experter, som stå till handelsministerns förfogande. Jag finner att jag sannerligen
ej sagt något som tyder på optimism i kolsituationen. Vad speciellt
gäller transportsvårigheterna tror jag till och med, att jag underströk dem.
Vad jag sagt och fortfarande vidhåller är att våra handelsrelationer med Pölen
äro viktiga nu och för framtiden på grund av att vi därifrån kunna få kol

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
men även av andra skäl. Jag Ilar också sagt — och jag finner anledning att upprepa
det — att jag tror, att den polska regeringen har fast kontroll i landet och
är intresserad av att fullfölja det avtal som vi ha med Polen. Oerhörda svårigheter
resa sig, svårigheter som på ingen tidpunkt ha varit mig främmande. Det
är sannolikt, att jag, som varit i tillfälle att direkt diskutera förhållandena med
vederbörande, haft en klarare uppfattning örn dessa svårigheter än de flesta.

Polen är ju ett land, som lidit ofantligt och där ha kanske 7 miljoner människor
dödats. Många av invånarna ha fortfarande icke kunnat återvända till
sitt gamla land, ett land som kämpat heroiskt för att lyfta sig ur ett kaotiskt
tillstånd, ett nödtillstånd. Det är min övertygelse, att de ansvariga i Polen göra
sitt allra bästa nu för att fullfölja det avtal, som den nya polska regeringen ingått
med Sverige, det första avtal, som Polen träffat efter avtalet med Sovjetunionen.
Avtalet har ej lyckats så väl men märk, detsamma gäller i mer eller
mindre grad också de avtal, som träffats mellan Sverige och många andra länder.
Som i regeringens meddelande i morse sades, ha dessa avtal med nödvändighet
mera fått karaktären av planer, som man söker förverkliga, än av fasta
avtal. Regeringen, och de medlemmar av regeringen, som härutinnan ha särskild
anledning känna sitt ansvar, är oavbrutet sysselsatt med att finna de medel,
varigenom det polska avtalet och särskilt kolleveranserna till Sverige, som för
oss äro viktigast, skola komma att löpa bättre.

Jag skulle vilja lägga en allmän synpunkt till på detta problem eftersom det
kommit upp, och det är, att när det gäller våra affärer med Polen, är det mycket
enkelt och billigt som skett i en del tidningsorgan att sätta händerna i vädret
och säga, att det är omöjligt, det fullgöres icke. Men på lång sikt måste
det vara vår strävan att få i gång en stor handel med Polen. Det är viktigt av
ekonomiska, och jag tror även av politiska skäl. På kort sikt är det viktigt att
få i gång kolimporten, och i det hänseendet behöver ej någon tvekan råda. Vi
stå positivt inställda till varje åtgärd, som kan öka och påskynda kolleveranserna.
Örn från handelsdepartementets sida icke så många uttalanden gjorts — jag
tror att jag icke gjort något uttalande om kolleveranserna — har det berott därpå,
att vi befinna oss i ständiga förhandlingar med polska regeringen och de
polska myndigheterna, och under sådana förhållanden har jag icke ansett det
tjäna något nyttigt ändamål att utttala mig örn en eller annan störning i våra
relationer med Polen.

Jag skulle kanske också, eftersom det blivit antecknat för mig här, vilja
taga upp ett uttalande av herr Wiberg, däri han berörde den s. k. tidningspappersransoneringen,
d. v. s. den frivilliga tillstrypningen av tidningspapperskonsumtionen,
som tidningarna åtagit sig. Jag vill till honom säga, att det icke är
riktigt eller överensstämmmande med de faktiska förhållandena, örn man föreställer
sig att denna ransonering kommit till, därför att svenska regeringen lovat
så stora leveranser i tidningspapper. Örn så varit förhållandet skulle detta
löfte — det vill jag säga som en parentes — avgivits av en regering annan än
elen nuvarande och under medverkan av en handelsminister, som icke är jag.
I själva verket ligger saken så till, att denna frivilliga inskränkning av tidningspapperskonsumtionen,
som efter påstötningar och man kan måhända också säga
påtryckningar från regeringens sida kommit till stand, har skett för att Sverige
skulle vara i stånd att leverera litet mera papper till länder, där det råder
en fruktansvärd brist på tidningspapper, en brist, som i detta fall är liktydig
med andlig nöd. Vi böra icke glömma, när vi diskutera denna fråga här hemma,
att Sverige är det land, som näst II. S. A. har den högsta tidningspapperskonsumtionen,
och vidare att Sverige är det enda land, som ökat denna under
kriget, medan det finnes gamla kulturländer, med vilka vi stå i nära politiska,
kommersiella och kulturella förbindelser, såsom fallet är t. ex. med Frankrike.

Nr 34.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
där bristen på tidningspapper är så katastrofal, att den framstår som det svåraste
hindret för att genomföra ett val i demokratisk mening.

Herr Wiberg har också gjort mig en förebråelse för att jag ej levat, som
jag lärt. Jag hade som ordförande i planeringskommissionen framlagt ett förslag
till utredning örn ökade möjligheter till parlamentarisk kontroll av handelspolitiken,
men sedan ej tagit något initiativ på den punkten. Örn jag blivit
rätt underrättad ha min företrädare i ämbetet och andra i debatten rest
samma fråga: vad har det blivit av förslaget att på olika vägar göra utomstående,
d. v. s. ur regeringens synpunkt utomstående, delaktiga av informationerna
och giva dem möjlighet att påverka handelspolitiken, vilket var den
praktiska slutsatsen i det betänkande jag här hänfört mig till? Låt mig allmänt
deklarera, att på den punkten har den praktiska erfarenheten av regeringsarbetet
i handelsdepartementet, som jag haft under dessa månader, uteslutande
styrkt mig i min uppfattning, att det är mycket viktigt både att förutsättningarna
för den parlamentariska kontrollen av handelspolitiken förbättras
och att den parlamentariska oppositionen får ett bättre kunskapsunderlagmen
också, att det skapas ökade möjligheter, reguljära möjligheter för näringslivets
representanter att på ett tidigt stadium bli informerade örn handelspolitikens
uppläggning och därvid få möjligheter att göra sina synpunkter
och intressen gällande.

Vad den första frågan gäller har på min tillskyndan i handelsdepartementet
gjorts en utredning, som icke är publicerad och som man måhända ej kan
publicera eftersom den avspeglar den förda handelspolitiken under kriget på
ett sätt, som gör, att saken måhända ännu icke är mogen att framläggas för
offentligheten. Men det praktiska resultatet av denna utredning är att man
funnit, att det icke behövs några nya konstitutionella former för att förverkliga
en högre grad av parlamentarisk kontroll av handelspolitiken. Orsakerna
till att denna kontroll av handelspolitiken under kriget var svag, voro uppenbart
tvenne: dels att handelspolitiken då i mycket hög grad fördes under
starkt politiskt tryck, och dessutom gällde det mycket ofta att handla raskt,
alltför raskt för att den stora parlamentariska apparaten skulle kunna sättas
i gång, ett läge, som för övrigt förutsetts av grundlagstiftaren, som därför
skapat särskilda former. Den andra orsaken, som utan tvivel är den viktigaste,
var, att de stora partierna i riksdagen hade sina partiledare i regeringen, varigenom
regerandet och kontrollen kommo att sammanfalla där.

Nu är situationen en annan i båda hänseenden. För det första blir handelspolitiken
nu mer och mer en rent kommersiell sak, som bör kunna diskuteras
öppet. Vidare får man väl hojipas, något som ännu ej skett, att vi snart komma
i ett läge, där det ej är så förfärligt brått. I det hänseendet måste jag
tyvärr säga, att vi ännu icke kommit ur de onormala förhållandena. Sverige
förhandlar för närvarande med praktiskt taget alla jordens länder på en gång,
vilket lägger en mycket svår belastning på regeringen och de dem underställda
myndigheter, som skola genomföra detta arbete och dessa förhandlingar.
Där gäller det att fatta beslut även under brådska. I det andra hänseendet
är emellertid situationen kapitalt förändrad, därför att nu sitta icke alla partiledarna
i regeringen, utan det finnes en opposition.

Som jag sade kom utredningen till det resultatet, att några nya former icke
behöva tillskapas för kontroll av handelspolitiken. Vad som behöves är ett
mera levande utnyttjande av de former, som finnas. Därvidlag vill jag från
regeringsbänken säga, att ansvaret främst faller på riksdagen, som bör gripa
tag i dessa frågor och diskutera dem. Det ligger också ett ansvar på regeringen
att ställa till förfogande informationer i rikare mått. Ett initiativ har
tagits, då jag i god tid före detta sammanträde låtit till utrikesnämndens leda -

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
möter och suppleanter och även till de ledare för kamrarnas partigrupper, som
ej sitta i nämnden, utskicka en utförlig redogörelse, så långt det varit möjligt,
örn den handelspolitiska situationen i olika länder. Det är meningen att
denna redogörelse skall, på sätt var brukligt före kriget, efterföljas av andra
—• den nu lämnade är den första i en serie — så ofta det med andra ord finnes
anledning. Jag skall ofta söka få anledning skicka ut nya meddelanden
till dessa personer. Dessa berättelser skickas bara till en begränsad grupp
inom riksdagen, visserligen en grupp, som är vald för att vara riksdagens informationsorgan.
Att dessa berättelser icke delgivits andra i riksdagen beror
knappast på att det är fråga örn djupa statshemligheter, utan förklaringen är,
att det oavbrutet pågår förhandlingar även med länder, med vilka vi redan
träffat handelsavtal. Situationen är så rörlig och svårigheterna så många, att
ett handelsavtal för närvarande ej betyder mera, än att man skapat en fastare
grund för förhandlingarna. Det är klart, att man redan av hänsyn till motparten
i förhandlingarna ej allmänt vill giva fullständiga redogörelser därför
inför offentligheten. Men jag tror det är viktigt, att det härifrån deklareras,
att det ej är meningen att dessa berättelsers avgivande skall lägga hinder
i vägen för redogörelser för riksdagen.

Den andra frågan, som gäller näringslivets medverkan vid handelspolitikens
planläggning, berördes här av herr Ohlin och jag tror även av andra talare.
Jag skulle vilja framhålla, att jag tror, att det är mycket viktigt, att man
håller dessa frågor isär. Vad näringslivets män ha rätt att begära är att på
ett tidigt stadium bli informerade örn handelspolitikens planläggning för att
därvid kunna göra sina synpunkter gällande. Det har man rätt att begära,
och det är ett allmänt intresse, att de ansvariga näringsorganisationerna, sedan
de blivit informerade på detta sätt, få göra sina meningar gällande. När
jag talar örn näringslivet, menar jag inom parentes sagt ej bara industriföretagen
utan även deras anställda och deras arbete och även representanterna
för konsumenterna. Däremot kunna de icke begära och böra icke begära —
då träder man mycket allmänna grundsatser i vårt politiska liv för nära ■—
att få vara med örn att bestämma, ty handelspolitiken måste bestämmas av
regeringen, som handlar under parlamentariskt ansvar för riksdagen.

Jag är i tillfälle meddela, att jag utverkat Kungl. Maj :ts tillstånd till att ett
handelspolitiskt råd kommer att tillsättas inom de närmaste dagarna, så fort personfrågan
blivit klarlagd, ett handelspolitiskt råd för att bereda förbättrade
möjligheter till fortlöpande samråd och information. »Inom ett sådant råd», står
det i direktiven, »bör tillgång beredas till en omfattande och specialiserad
sakkunskap, ej blott inom viktiga grenar av utrikeshandeln utan även inom
därav beroende inhemska näringsgrenar, såsom viktigare hemmamarknadsindustrier,
jordbruk med binäringar samt skogsbruk, liksom även inom bankoch
finansväsende samt sjöfart. De anställdas liksom konsumenternas intressen
synas även böra vara representerade.» Inför ett sådant råd böra informationer
givas och samråd ske, så att representanter för olika intressen i samhället
på ett tidigt stadium, som jag nyss nämnde, kunna göra sina synpunkter
gällande.

Avsikten med dessa åtgärder har varit att underlätta arbetet för oppositionen
inom det politiska livet och för olika grupper i näringslivet, som känna, att de
ha andra intressen än som fullföljas av regeringen. För min del är jag lycklig
att kunna styra in på denna linje inte bara av principiella skäl emedan jag
anser, att de ligga i linje med hela vår demokratiska författning och med vår
inställning till samhällslivet, utan även därför, att jag väntar mig, när på det
sättet bättre informationer komma att stå i oppositionens tjänst, en effektivare
och mera högklassig opposition än den, som skulle komma till stånd, där -

Nr 34.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
est regeringen skulle omgiva handelspolitiken med stor sekretess. Jag tror,
att det kommer att visa sig ännu tydligare, när vi få diskutera dessa synpunkter
litet närmare än som är möjligt t. o. m. vid detta sammanträde, att
det föreligger en mycket stor enighet inte bara örn de allmänna principerna
för handelspolitiken, utan också örn tillämpningen visavi särskilda länder, och
vad det gäller särskilda industrier. Det kan komma situationer i framtiden,
när handelspolitiken kommer att innehålla partiskiljande frågor, men åtminstone
rent aktuellt ser jag ingen anledning, varför så skulle vara fallet.

Jag vill sluta mitt anförande med att understryka den saken, som jag tror
är av vikt även för vår prestige utåt och icke minst, örn jag får lägga dessa
personliga synpunkter på frågan, för effektiviteten i det arbete som vi nu bedriva,
när vi förhandla i alla väderstreck.

Herr Fast: Herr talman! Jag tror, att man kan understryka, att den utrikespolitiska
deklaration, som här avgivits av utrikesledningen, skapat en god
grund för det .fortsatta arbete, som måste bedrivas, innan detta ärende ånyo
kan komma fram inför den svenska riksdagen. Jag syftar då på frågan angående
anslutningen till de Förenade nationernas förbund. Det är klart att under
mellantiden kommer åtskilligt, som i dag är dunkelt, under hand att ligga klarare
till, och det är ju icke annat än önskvärt, örn så sker.

Jag vill i anledning av den enighet i stort, som har framkommit — någon
skillnad i nyanser har ju uppstått — säga som min mening, att vi böra så helhjärtat,
Som det överhuvud taget finnes möjligeter till, söka i den mån vi kunna
det få inflytande på fredens instrument, sådant som det här har skisserats.
Ty örn de som ha åstadkommit segern i Europa och ute i världen i övrigt inte
skulle kunna dra så jämnt att de också kunna organisera freden, utan att det
skulle uppstå blockbildningar, måste det betyda att motsättningarna äro så
väsentliga att detta inger farhågor för framtiden. Jag tror ändå att vi, även
örn vi för dagen kunna se pessimistiskt på läget, måste förutsätta att de statsmän
som representera dessa segrarländer — jag tänker då framför allt på de
tre stora —■ skola känna det fruktansvärda ansvar som vilar på dem, då det ju
inte bara gäller deras egna länders framtid utan i det nuvarande läget, efter
alla uppfinningar som äro gjorda, gäller hela mänkslighetens framtid. Det kan
måhända vara en fördel att vi inte nu hysa samma optimism som efter förra
världskrigets slut, ty därigenom bli för oss alla både problemens storlek och
problemens svårighetsgrad mera framträdande.

I fråga örn de önskemål som ha framställts angående en så intim kontakt som
möjligt mellan regering och riksdag, framför allt i utrikespolitiska ting — jag
förmodar att man därmed menar också handelspolitiska, eftersom vår utrikespolitik
i det nuvarande läget måste bli i mycket hög grad handelspolitiskt betonad
—• har jag fattat saken på det sättet, att redan den omständigheten att
utrikesledningen möter riksdagen på dess första sammanträdesdag med denna
deklaration, som ger tillfälle till diskussion, innebär ett bestämt löfte från regeringens
sida att söka upprätthålla den goda kontakt som är möjlig mellan
regering och riksdag. Jag vill för mitt vidkommande understryka betydelsen
av att så sker. Jag har också haft tillfälle att göra detta vid en tidigare tidpunkt,
ehuru man måste konstatera att de uttalandena knappast då ledde till
åsyftat resultat.

Örn man går igenom vad som har ägt rum inom vår handelspolitik enligt
den lista som överlämnats av handelsministern, måste man säga att nog kan
man spåra mycket redbara och ärliga strävanden att knyta handelsförbindelser
med andra länder. Det måste emellertid också medgivas att det inte bara är
Sverige som därvidlag är den avgörande parten, utan när det gäller handels -

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
förbindelser med ett annat land är det frågan om två parter, både när det gäller
att få förhandlingar till stånd men också när det gäller att träffa sådana
avgöranden, som äro godtagbara för vårt lands vidkommande. Härvidlag måste
det naturligtvis ligga betydande svårigheter i vägen i en tid då dessa länder
ha så ofantligt stora problem att brottas med för varje dag och således ännu
inte kunnat komma in i något så när normala gängor, varför dessa frågor, hur
betydelsefulla de än kunna vara även för vederbörande land, givetvis måste stå
åt sidan för andra och för landet ändå viktigare problem.

Det är väl inte någon anledning för oss att i dag ta upp någon diskussion
angående nazistfaran. Det få vi överlämna till en kommande debatt, måhända
örn onsdag, örn så skulle behövas. Jag vill emellertid till herr Persson i Stockholm
bara säga, att när han talar örn de baltiska flyktingarna så bli dessa inte
krigsförbrytare bara därför att han gör detta påstående. Det tarvas nog litet
mer ingående undersökningar angående detta problem innan man är färdig
med sitt ställningstagande. Jag tror inte att den deklaration som gjordes från
socialministerns sida för några månader sedan på något sätt har kunnat sägas
Stå i motsättning till behandlingen av de baltiska flyktingarna.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman! Jag
har med stort intresse och stor tillfredsställelse lyssnat till den debatt som
förts här i dag och har åtminstone för min del fått det intrycket, att det
finns mycket goda förutsättningar för att det nu, när kriget är över och fredspolitiken
startar, skall vara möjligt att föra en utrikespolitik med anslutning
från samtliga i riksdagen representerade partier. Särskilt är det en omständighet
som ger anledning till tillfredsställelse och det är den, att vi inte nu behöva
uppleva den motsättning som uppstod efter förra världskriget när det
gällde Sveriges anslutning till ett internationellt samarbete inom ramen för den
säkerhetsorganisation som bildats. På den punkten råder nu uppenbarligen
allmän enighet inom alla riksdagens partier. — Jag har inte mycken anledning
att ta till orda på grund av vad som sagts här, särskilt sedan handelsministern
har besvarat en del ställda frågor, men det är i alla fall några smärre
punkter som jag skall be att få beröra.

Det har från herr Ohlins sida gjorts en liten anmärkning örn att han inte
på förhand såsom partiledare fått del av den förklaring som jag läste upp
här i dag. Han nämnde att detta har tidigare varit praxis. Jag måste säga
att det varit mig obekant att sådan praxis har funnits, och jag skulle givetvis
gärna ha låtit herr Ohlin få del av denna deklaration, örn han hos mig
begärt att få det.

Bland de särskilda frågor som berörts ha flera talare varit inne på spörsmålet
örn Sveriges fordringar på Tyskland och behandlingen av tyska tillgångar
i Sverige. Örn den saken vill jag bara säga att det — som är rätt
väl bekant här — antagits en lagstiftning i slutet av förra året, som gick
ut på att tyska tillgångar i Sverige skulle infrysas, skulle bevaras mot förskingring,
och denna lagstiftning tillkom på direkt begäran från allierat håll.
Man har anledning betrakta hela Tyskland i ekonomiskt hänseende som ett
konkursbo, och det är olika borgenärer som anmäla sina fordringar i det
konkursboet. Det är givet att också Sverige har sina fordringar, som vi i
sinom tid komma att anmäla. Vi lia ännu inte kommit längre i fråga örn
denna konkursförvaltning än att man söker förebygga att tillgångarna splittras
eller skingras eller döljas, och först på ett senare stadium blir det frågan
om hur dessa tillgångar skola utnyttjas. Det är klart att på den punkten
måste det föras förhandlingar mellan Sverige och de allierade makter som
äro intresserade i den frågan.

Nr 34.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)

Det har också talats något om de baltiska flyktingarna. Herr Fast har
nyss gjort några erinringar i anledning av den framställning som herr Persson
i Stockholm gjorde. Jag är också medveten örn att det baltiska flyktingproblemet
är en fråga med utrikespolitisk aspekt och är en mycket komplicerad
och vansklig fråga. Men herr Persson i Stockholm gjorde den mycket
enkel för sig genom att med ett litet trolleri förvandla flertalet av dessa
flyktingar först till fascister och sedan med ett nytt litet konstgrepp till
krigsförbrytare. Det är alldeles onödigt att på det sättet söka bortskymma
den _ verkliga innebörden av denna fråga. Här finnas exempelvis åtskilliga
baltiska socialdemokrater, som kunna ge mycket goda skäl för att flertalet
av dessa flyktingar inte vill återvända till sina gamla länder. Örn man tänker
sig litet för så är det inte något vare sig besynnerligt eller något ovanligt
att, när ett land har fått hela sin internationella status förändrad genom
att helt eller delvis inkorporeras i ett annat land, det finns en del medborgare
i det landet, som inte gärna vilja följa med.

Jag kan erinra örn ett aktuellt exempel: en del av det gamla Polen har
ju införlivats med Sovjetunionen, och därvid har Sovjetunionen helt generöst
ingått ett avtal med Polen, som säger att de polacker som bo i detta avträdda
område få en optionsrätt, de få välja örn de vilja stanna i den ryska
zonen eller lämna sina gamla boplatser och återvända till Polen, Och nu
väntar man sig att ett mycket stort antal polacker — jag har sett en uppgift
att det skulle röra sig örn ett par miljoner — skall återvända till Polen;
en hel del har för övrigt redan gjort det. Det är väl inte mera besynnerligt
att en del balter inte vill följa med, när deras internationella ställning
ändrats och deras land inkorporerats i ett annat. Det är inte mer besynnerligt
att en hel del av dem hellre vill överge sina gamla boplatser och
vägrar att återvända än att en mängd polacker vill lämna sina gamla boplatser
och vägrar att stanna i den avträdda zonen.

Herr Persson tycktes vilja antyda att vi skulle komma i konflikt med de
Förenade nationerna genom att ge asylrätt åt baltiska flyktingar, då dessa
•— om jag förstod honom rätt på den punkten — mer eller mindre vore krigsförbrytare,
vilka de Förenade nationerna ju äro fast beslutna att uppspåra
och straffa. Men, som jag redan antytt, de baltiska flyktingarna kan man
inte på det sättet förvandla till krigsförbrytare, även örn det skulle finnas —
som väl sannolikt är — en och annan bland dem som också hör till den
kategorien. Det baltiska flyktingproblemet har ju uppstått även för flera
av stormakterna inom Förenta nationerna. Både Amerikas förenta stater och
Storbritannien ha inom sina ockupationszoner i .Tyskland baltiska flyktingar.
sorn de inte mot deras önskan vilja återskicka till de f. d. baltiska republikerna.

Det gläder mig mycket att flera av kammarens ledamöter ha uppskattat
den vita bok som publicerades och som återgav min företrädares redogörelse
till utrikesnämnden under de gångna åren. Jag skulle vilja säga till herr
Skoglund att det var just för att undvika att »teskedsvis» behöva servera
information som jag för min del tog initiativet till att särskilt när det gällde
förhållandet till Norge och Danmark söka få fram snarast möjligt en sammanhängande
redogörelse. Det gick ju jämförelsevis lätt att göra detta, eftersom
redogörelsen innefattar en sammanställning av redan skrivna kapitel i
de förut befintliga årsberättelserna, och det kunde alltså omedelbart åstadkommas
en dylik sammanhängande redogörelse. Men denna redogörelse är
givetvis inte uttömmande, och om jag tillät mig att dra fram ett litet spörsmål,
som inte ^fanns i redogörelsen för 1940 års händelser, så var det just
för att jag ansåg att den frågan hade en rätt stor betydelse och att det alltså

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
var en lucka, som inte kunde på annat sätt fyllas i detta ögonblick.

För övrigt pågår, som det är kammaren väl bekant, en utredning rörande
möjligheten att publicera ett större verk örn Sveriges politik under kriget
och vårt förhållande till andra makter. Emellertid vill jag redan från början
nämna att det är inte min uppfattning att detta verk skall ha karaktären
av ett slags bedömande av den förda politiken och att däri ■— såsom
en talare i dag yttrat — skall fördelas ansvaret för olika åtgärder på den
ena eller andra agerande personen. Min uppfattning är att vad man skall
eftersträva är att lägga fram aktstycken, handlingar, och så får allmänheten
själv ta del av dem och dra sina slutsatser av detta material. Vi befinna oss
ju inte i samma situation som länder, vilka drivits in i kriget, att vi behöva
utkräva ansvar för de följder som detta krig har medfört. Vi lia undgått
att indragas i kriget och ha alltså redan därför ingen anledning att
följa den procedur som användes i en del andra länder.

_ Slutligen vill jag tillägga, med anledning av att herr Wiberg nämnde att
riksdagen beviljat medel för en ingående utredning rörande politiken under kriget,
att denna utredning var avsedd som en mycket anspråkslös, kortfattad
framställning, som huvudsakligen tänktes riktad till utländsk publik. Den
kommer alltså inte att innehålla några nyheter för en svensk publik, åtminstone
inte nyheter av någon nämnvärd betydelse.

Herr Ohlin erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag vill bara till förekommande av missförstånd säga att jag i mitt
anförande, där jag berörde lämpligheten av att i varje fall partigruppernas
ordförande finge på förhand ta del av regeringsdeklarationer, inte hänvisade
till någon förment existerande praxis. Under samlingsregeringens tid hade particheferna
emellertid god tid på sig att studera dessa deklarationer i förväg
och kunde resonera därom med gruppernas talesmän i kamrarna. Det förefaller
mig ligga i sakens natur att, när nu inte längre någon från oppositionspartierna
är informerad, som regeringsledamot, det är mycket lämpligt att
ifrågavarande personer i förväg få ta del av de viktiga deklarationer som
skola debatteras. Handelsminister Myrdal har tydligen också haft samma
uppfattning^ och därför skickat runt en rätt fyllig redogörelse.

Jag förstår nu att utrikesministern i princip har samma inställning som handelsministern,
att det är lämpligt att material ställes till förfogande, och då
är jag för min del nöjd — örn jag alltså får uppfatta utrikesministerns uttalande
så positivt.

Vidare yttrade:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag vill endast fästa uppmärksamheten
på att när jag karakteriserade de baltiska flyktingarna skar jag inte
alla över en kam. . Tvärtom, jag angav att det fanns människor av olika slag
ibland dem, men tilläde, att bland dem finnas farliga fascistiska element, som
icke kunna vara önskvärda i vårt land, och utrikesministern tycktes själv vilja
understryka detsamma. Jag sade vidare att hela denna folkförflyttning var
en av fascister organiserad åtgärd, och det påståendet står jag för. Jag efterlyste
slutligen resultatet av den i fjol utlovade undersökning, som skulle medföra
en differentiering bland dessa flyktingar men som mig veterlig! ännu inte
har lett till något resultat.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag vill bara konstatera, efter
att lia hört handelsministerns anförande ifrån statsrådsbänken, att det var en

Nr 34.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
lång utläggning om det intresse för och den omsorg örn oppositionen som han
hyser men att det inte på någon punkt lämnade svar på de frågor som ställdes
till honom, nämligen beträffande våra kolaffärer. Jag vill ha utsagt att i
detta avseende vänta vi alltjämt på svaret. .

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 4-

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 357, angående förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561);

nr 358, angående fastställande av inrikes luftporto för vissa försändelser;
nr 359, angående vissa statens järnvägar berörande markfrågor i Västerås;
nr 360, angående livräntor åt Hanna Jansson m. fl.;
nr 361, angående fastighetsbyte i Falköping;

nr 362, angående försäljning av vissa under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter; och

nr 365, angående förlängt bemyndigande att i arbetslöshetsbekämpande syfte
igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret
1944/45.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Jacobson i Vilhelmina, som anförde: Herr talman. Det måste sägas,
att de militära myndigheterna med dåvarande försvarsministern och överbefälhavaren
i ledningen i samband med fredsslutet på ett berömvärt sätt avvecklade
den militära beredskapen i vårt land. Helt annorlunda synes civilförsvarsstyrelsen
se på sin uppgift. Det kan icke undgås, att den, som i likhet med
undertecknad haft att träda i kontakt med civilförsvarsinstitutionerna, bibringas
den uppfattningen, att krigets upphörande utgör en extraordinär anledning
för civilförsvarsstyrelsen och dess underordnade myndigheter att vidtaga
långt gående skärpningar rörande vårt lands civilförsvar. Av det tal, som
kungl, civilförsvarsstyrelsens chef höll vid Kiksluftskyddsförbundets årsmöte
den 11 maj i år, kan klart och tydligt utläsas, att tron på att tiden nu skulle
vara inne att uppmjuka civilförsvaret är en skev uppfattning. All utbildning
samt övningar och krigsmål i samband med civilförsvaret skola tvärtom fortgå
som hittills. Ja, vad värre är, civilförsvaret och dess uppgifter synas under den
fredstid, som efterträtt det mer än femåriga världskriget, för vårt lands vidkommande
få till följd en skärpning i vad avser det hittills tillämpade civilförsvarets
omfattning.

Jag stöder mig därvid på en tidningsartikel av en civilförsvarsdirektör, vilken
artikel publicerades några veckor efter krigets slut och vari det bland annat
heter: »Det torde f. ö. bli så, att civilförsvarsutbildningen under återstående
del av året till och med kommer att få i vissa avseenden större omfattning än
under den senaste tiden. Kungl. Majit har nämligen genom kungörelsen den
2 februari detta år påbjudit, att alla 16-, 17- och 18-åringar, män och kvinnor,
samt 28-åriga kvinnor och 48-åriga män innevarande år skola genomgå grundläggande
civilförsvarsutbildning under 10 timmar och därjämte för 18-åriga
kvinnor ytterligare 10 timmars samaritutbildning. Den som tidigare har motsvarande
kunskaper kan undslippa med 4 timmars repetitionsutbildning. Kun -

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 84.

Interpellation. (Forts.)

görelsen är grundad på civilförsvarslagens bestämmelser örn civilförsvarsplikt
under såväl krig som fred.

Vidare skall under året all personal i det allmänna civilförsvaret inskrivas
av vederbörande civilförsvarschefer samt utbildas. Självfallet kan en så omfattande
utbildning, som ovan nämnts, icke ske utan att den tillgängliga instruktörskadern
utökas. I avsikt att möjliggöra detta avse länsstyrelsen och
länets luftskyddsförbund att inom den närmaste tiden, antagligen under augusti,
för att även lärarpersonal skall få tillfälle deltaga, anordna såväl nyutbildnings-
som repetitionskurs för instruktörer.

Vad ovan anförts är ändock endast vissa detaljer av den närmaste tidens
arbetsprogram för civilförsvaret. Härtill kommer dessutom en omfattande organisatorisk
verksamhet i avsikt att bygga upp civilförsvaret till den av civilförsvarslagen
angivna utformningen. Trots Tredsutbrottet’ komma sålunda intill
dess. detta, uppbyggnadsarbete är klart att å civilförsvarets personal, enkannerligen
civilförsvarschefer och övrig befälspersonal, vila synnerligen omfattande
arbetsuppgifter».

Naturligtvis stödja sig dylika uttalanden på gällande bestämmelser, men
den frågan måste dock ställas: »Är det förenat med sunt förnuft och klok
ekonomi att i dagens läge forcera civilförsvarets utbyggnad?»

Inom de kommunala organen — icke minst i Norrland, där skattetungan
oftast redan tidigare är onormalt hög — ha de framställningar, som gjorts av
vissa civilförsvarschefer väckt oro och beklämning. I ett fall begärs, att civilförsvarsbyrå
med föreståndare samt kontors- och expeditionspersonal efter
arbetsuppgifternas omfattning skall inrättas. Lönen till föreståndaren har föreslagits
utgå efter ca 4 800 kr. per år, och lönekostnaderna till den övriga personalen
ha uppskattats till ca 1 800 kr. I det här ifrågavarande fallet är det
fråga örn ren landsbygd. Dessa strävanden synas ha vunnit civilförsvarsstyrelsens
gillande, om man får döma av en skrivelse till länsstyrelsen i Norrbottens
län, som i avskrift överlämnats för kännedom till samtliga länsstyrelser och
civilförsvarschefer, vilka i sin tur översänt skrivelsen i cirkulärform till samtliga
kommuner. Avsikten är alltså uppenbarligen, att skrivelsen skall tjäna som
direktiv vid frågornas lösande ute i kommunerna.

Ur skrivelsen förtjänar följande att citeras i detta sammanhang: »I regel
synes enligt civilförsvarsstyrelsens uppfattning kunna antagas, att heltidsanställd
kvalificerad biträdespersonal erfordras i civilförsvarsområden, vilka
hänförts till arvodesgrupperna III—Y enligt kungörelsen nr 817/1944. I civilförsvarsområden,
vilka hänförts till lägre grupp, synes endast deltidsanställd
kvalificerad personal erfordras. I civilförsvarsområden av ren landsbygdskaraktär,
hänförda till grupp I, synes, om särskilda förhållanden icke råda, kvalificerad
biträdespersonal kunna undvaras.

Även beträffande den kvalificerade personalen gäller, att densamma bör
vara placerad på sådant sätt, att det icke blir alltför tidsödande eller obekvämt
för civilförsvarschefen att anlita vederbörande.»

Det förefaller, som det borde finnas skäl att överväga om de mångmiljonbelopp
som stat och kommun måste satsa för en utbyggnad av det nuvarande
civilförsvaret verkligen äro nödvändiga. I vart fall borde det vara på sin plats
att överväga örn civilförsvarsfrågan är av så akut karaktär, att icke landsbygdens
kommuner kunde erhålla uppskov i avvaktan på den av regeringen beslutade
utredningen.

Det bär icke undanhållas, att civilförsvarslagen vid konfrontationen med
verkligheten visat sig ovanligt illa genomtänkt. Hela organisationen är dessutom
diskutabel och tvivelaktig. Att i en hast komma ifrån denna lag torde emellertid

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 84. 3

Nr 34.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Interpellation. (Forts.)

bli svårt. Så mycket klokare vore det då att under sådana förhållanden så sällan
och så litet som möjligt utsätta denna misslyckade lag för verklighetens hårda
påfrestningar, som den redan visat sig icke kunna uthärda.

Civilförsvarslagen gör dessutom intryck av att vara tekniskt mycket ofullgången.
De olika bestämmelserna korrespondera bristfälligt med varandra,
på sina håll stå de närmast i inbördes motsättning. En översyn av detta hastverk,
som kom till under fjolårsriksdagens vårspurt, är starkt påkallad, både av
formella och sakliga skäl. Det bör ske utan dröjsmål, innan paragraferna alltför
mycket hunnit omsättas i en kostsam verklighet. Det är enda möjligheten att
undvika en bestående utmaning mot det civila försvarsintresset, den enskilda
försvarsviljan. Den av regeringen beslutade översynen och den uppmjukning,
som skedde i fredagens konselj, varigenom de kvinnor, som i år fylla 28 år,
och de män, som fylla 48 år, befriats från den grundläggande civilförsvarsutbildningen,
synas mig icke till fyllest.

Ett generellt uppskov när det gäller landsbygden med samtliga övningar, instruktörkaderns
utökning, inrättande av civilförsvarsbyråer i kommunerna och
skyldigheten för dessa att anskaffa viss materiel och utrustning borde enligt
mitt förmenande utan olägenhet kunna utfärdas av regeringen i avvaktan på
den utredning, som f. n. pågår.

På grund av det anförda anhåller jag örn andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet Mossberg få framställa följande spörsmål:

Är herr statsrådet villig undersöka möjligheterna av att utan att avvakta
en måhända omständlig och tidsödande utredning rörande det nuvarande civilförsvaret
förelägga den nu samlade riksdagen ett förslag, innebärande ett generellt
uppskov för landsbygden med samtliga övningar, instruktörskaderns utökning,
inrättande av civilförsvarsbyråer ute i kommunerna och skyldigheten
för dessa att anskaffa viss materiel och utrustning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Interpellation. Herr Thorell erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! I svensk
författningssamling nr 521 för år 1944 finnes intagen tidigare fastställd
brandlag, i vilken varje kommun ålägges att i enlighet med bestämmelserna i
denna lag hålla ett brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet
mot skada av brand. För detta ändamål skall i varje kommun finnas en
brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning och skall utgöras av
yrkesbrandkår, borgarbrandkår eller frivillig brandkår samt därjämte erforderlig
reserv grundad å tjänsteplikt. Kommun är också skyldig att anskaffa
materiel, byggnader och andra för brandförsvaret erforderliga anordningar,
brandtorn likväl undantagna, samt draga försorg örn nödig vattentillgång för
släckning av brand, dock i den mån oskälig kostnad icke åsamkas kommunen.
Kostnadsfrågan och de personliga förpliktelserna synas härvidlag böra särskilt
beaktas av länsstyrelser och brandinspektörer vid lagens tillämpning, då eljest
i mindre tätt bebyggda trakter, där eldsolyckor å byggnader sällan inträffa,
det ökade skyddet inte kan uppväga, vad befolkningen får offra i tid och
pengar.

I kommunerna vidtagas nu förberedande åtgärder för brandväsendets ordnande
i enlighet med lagens bestämmelser. Då detta för mindre kommuner ensamma
skulle bli alltför betungande, föras underhandlingar örn bildandet av
kommunalförbund eller samarbete på annat sätt.

Nu har emellertid den här berörda frågan kommit i ett nytt läge. Kommunindelningskommittén
har framlagt sitt förslag örn att mindre kommuner skola

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Interpellation. (Forts.)

sammanslås till större enheter med gemensam kommunal förvaltning. Enligt
förslaget skulle denna sammanslagning kunna vara genomförd tidigast år
1948. Kommer detsamma att vinna riksdagens bifall, måste det anses felaktigt,
att kommunerna åläggas att innan den 1 januari 1947 för länsstyrelsens
prövning ha upprättat och överlämnat förslag örn ny brandordning. Någon
garanti för att de i fråga örn brandväsendet skapade enheterna komma
att sammanfalla med de nya storkommunerna synes icke förefinnas. Då detta
ur många synpunkter måste anses vara önskvärt och lämpligt, synes frågan
örn brandväsendets ordnande på landsbygden böra anstå till dess klarhet vunnits
örn och hur en ny kommunindelning skall genomföras.

I anslutning till vad jag här anfört anhåller jag örn kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framföra
följande interpellation.

Anser herr statsrådet, att frågan örn ordnandet av landsbygdens brandväsen
bör anstå, tills riksdagen fattat beslut örn kommunindelningskommitténs förslag? Örn

så är fallet: ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder för genomförande
av ett sådant uppskov?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Nilsson i Göingegården, som yttrade: Herr talman! I och med krigsutbrottet
1939 och den därav följande nödvändiga ökningen av vårt lands försvarsberedskap
visade det sig, att de tidigare militära materielresurserna på
ett flertal områden vörö otillräckliga för tillgodoseende av det moderna krigets
krav. Resultatet därav blev, att stora mängder materiel av olika slag
måste genom tvångslagstiftning rekvireras från enskilda, och särskilt gällde
detta beträffande motorfordon. Under hela kriget har ett mycket stort antal
sådana, främst lastbilar, tagits i anspråk av kronan med såväl nyttjande- som
äganderätt. Därigenom drabbades särskilt åkare nästan undantagslöst i större
eller mindre utsträckning av ekonomiskt avbräck i sina rörelser. Den dagsersättning,
som kronan utbetalade vid ianspråktagande av motorfordon med
nyttjanderätt, visade sig i många fall otillräcklig, och vid rekvisition av fordon
med äganderätt bestämdes köpeskillingarna ofta mycket lågt. En gång beordrades
t. ex. bilägarna att inställa sig med sina vagnar till försäljning, varefter
kronan värderade dem enligt en författning, efter vilken för ett år gamla
bilar skulle betalas katalogpriset med avdrag av 20—30 procent, ett avdrag,
som för tre år gamla bilar kunde stiga till 65 procent. En åkare t. ex., som
1939 betalat 8 800 kronor för en vagn, fick samma år endast 6 000 kronor för
denna av kronan. Men sedan måste han betala 14 000 kronor för den bil, som
han för sin rörelse måste ersätta den gamla med. Och hur betalade kronan
Vagnarna då? Jo, med 1 000 kronor kontant, medan resten insattes på ett spärrkonto
utan ränta. På grund av försörjningsläget i fråga örn bilförnödenheter,
varvid bristen på gummiringar särskilt gjort sig gällande, ha de bilägare, vilkas
fordon rekvirerats, i många fall icke kunnat anskaffa ersättningsfordon,
varför de tvingats att under längre eller kortare tid helt upphöra med sin trafikverksamhet.
Att de ingrepp, som sålunda ägt rum i den enskilda förvärvsverksamheten,
blivit för de därav berörda mycket kännbara och i en hel del fall
t. o. m. av ruinerande, verkan, är alldeles uppenbart, och alldeles särskilt
är detta förhållandet då fordon rekvirerats från s. k. enbilsåkare.

Interpellation

Nr 34.

Måndagen den 22 oktober 1945.

Interpellation. (Forts.)

De yrkesidkare, som på detta sätt genom kronans dispositioner lidit ekonomiskt
avbräck i sin verksamhet, fogade sig emellertid lojalt efter de krav,
som från statens sida ställdes på dem i olika avseenden under den gångna krigstiden.
De ha trots mycket påfrestande förhållanden, varunder de varit tvungna
att arbeta under kriget, lyckats upprätthålla landsvägstrafiken på ett sätt,
som otvivelaktigt gör dem förtjänta av hela landets tacksamhet, och de ha med
all rätt förväntat åtminstone någon kompensation vid krigets slut från kronans
sida för de offer, som de måst göra. Denna kompensation skulle utan
svårighet kunnat ordnas så, att de yrkesutövare, som genom kronans dispositioner
på ett eller annat sätt lidit intrång i sin verksamhet, i första hand kommit
i åtanke, då frågan örn försäljning av kronans nu överflödiga bilpark blivit
aktuell. Det hade varit rättvist och rimligt, örn bilägarna själva — eventuellt
genom organiserade kollektiva inköp av deras sammanslutningar — skulle fått
företräde, när det gällt återköp av deras vagnar.

Men hur lia dessa försäljningar ordnats? Jo, de ca 17 000 övertaliga armébilarna,
varav ca 13 000 lastbilar med full gummiutrustning, lia successivt
försålts genom en nyskapad statlig försäljningsorganisation, som träffat avtal
med Sveriges bilhandlare samt IC att dessa skola tjänstgöra såsom förmedlare.
Enligt detta avtal stiger förmedlarnas provision med priset på vagnen, varför
det gäller för bilhandlarna att trissa upp priserna i höjden. Örn spekulants
anbud godtages av kronan, skall förmedlaren enligt vissa regler erhålla provision,
som formellt erläggs av arméförvaltningens försäljningsorganisation
men som givetvis i realiteten betalas av köparen. Det märkligaste med denna
provision är emellertid, att den stiger procentuellt med försäljningsbeloppets
storlek. För vissa bilmärken och årsklasser utgår den med 5 % på den del av
försäljningsumman, som ej överstiger 1 000 kronor, med 8 % på belopp mellan

1 000 och 2 000 kronor samt med 11 % på överskjutande belopp. För andra
märken och årsklasser ligga de ifrågavarande provisionsgränserna vid resp.

2 000 och 4 000 kronor. En på så sätt beräknad provision är givetvis en dubbel
sporre för förmedlarna att trissa upp priserna till gagn för sig själva och
staten men knappast för köparna. Ännu märkligare äro emellertid avtalsbestämmelserna
rörande den s. k. kreditavgiften. Vid kreditköp betalar köparen
antingen 1/3. a/2 eller 2/3 av försäljningssumman kontant förutom kreditavgiften
och återstoden successivt under maximum 12 månader. Kreditavgiftens procentuella
storlek varierar märkligt nog med den relativa kontantinsatsen. Betalas
endast tredjedelen, utgör kreditavgiften 81/2 % på försäljningsbeloppet:
betalas hälften, sjunker procentsatsen till 7 och vid två tredjedelars kontantköp
ända till 51/,. Men denna procent räknas ej- på skuldbeloppet utan på
hela försäljningssumman, varför den verkliga skuldräntan blir långt större
och maximum 33 %. Örn en bil exempelvis säljes för 5 000 kronor, varav 2/:;
betalas kontant, blir kreditavgiften 572 % på 5 000 kronor eller 275 kronor, som
förfaller väsentligen i förskott. Den verkliga skuldräntan blir i detta fall
nära 30 %\

Men även i ett annat avseende synes avtalet mycket märkligt. Bilhandlarna
ha nämligen måst förbinda sig att praktiskt taget ej på annat sätt syssla med
köp och försäljning av begagnade bilar under avtalstiden, d. v. s. intill den 15
december i år. Det får tydligen ej bli någon konkurrens med kronans bilar.
Monopoliseringen har gjorts så fullständig som möjligt.

Och hur har det gått till i praktiken vid dessa försäljningar? Därom har
bl. a. direktören i Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Ceve Byström, för
dagspressen nyligen berättat följande:

»Jag har sett en bil, som härjats av en eldsvåda, men mot vars fälgar fyra
fina ringar stått lutade — till salu tillsammans med bilen. Saken påtalades

Måndagen den 22 oktober 1945.

Nr 34.

Interpellation. (Forts.)

givetvis nied skärpa, men det visade sig, att vederbörande militära förband
endast bokstavligen följt arméförvaltningens bestämmelser örn att det och det
numret skulle säljas. Ett verkligt utmanande exempel på formalism!»

Många bilar äro färdiga för skrothögen, varför däcken borde lia inlevererats
till reservförrådsnämnden i stället för att säljas på detta säregna sätt, som
måste vara ett kringgående av priskontrollen och ett cyniskt utnyttjande av
bilköparnas skriande behov av bilgummi. Det har funnits Volvobiiar i medelmåttigt
skick, som man betalat 20 000—30 000 kronor för i avsikt att komma
över dess ringutrustning.

Hela detta auktionssystem är osmakligt. Det innebär ett oskäligt utnyttjande
av den köpande allmänhetens nödläge på grund av gummibristen. Med
skäl har också denna försäljning kallats »historiens största svartabörsaffär i
bilgummi». Det var måhända på grund av tidigare försummelser nödvändigt,
att kronan en gång tog dessa bilar i anspråk på sätt som skedde, men det är
icke nödvändigt att i dag gå till väga på detta sätt. Staten bedriver som
i detta fall affärer suveränt befriad från de moralbegrepp, efter vilka varje
enskild affärsman måste handla, örn han är mån örn sitt anseende och allmänhetens
förtroende i framtiden. Det är tydligen ej nog med att bilägarna genom
det höga bensinpriset får betala en betydande del av kronans merkostnader för
bensin- och oljeberedskapen under kriget, utan nu få de också betala kostnaderna
för kronans bilpark.

Med anledning av vad sålunda anförts får jag anhålla örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet framställa
följande frågor:,

. Är herr statsrådet underkunnig örn de ovan påtalade missförhållanden, som
vidlåda den nu pågående försäljningen av kronans övertaliga armébilar?

Ämnar herr statsrådet snarast möjligt vidtaga sådana åtgärder, att rättelse
därutinnan sker vid de återstående försäljningarna?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.15 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss
av Kungl.
Maj ds proposition
nr 334.

Onsdagen den 24 oktober.

Kl. 11 fm.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagen.

Med anledning av min utnämning till minister för utrikes ärendena far jag
härmed vördsamt anhålla örn entledigande från det mig den 14 mars 1945 meddelade
förordnandet att vara en av kommitterade till tryckfrihetens vård.

Stockholm den 22 oktober 1945.

Osten Undén.

Kammaren biföll denna anhållan och beslöt därjämte pa förslag av herr
talmannen uppdraga åt de av innevarande års riksdag tillsatta valmännen för
utseende av kommitterade för tryckfrihetens vård jämte deras suppleanter att
välja en kommitterad i herr Undéns ställe.

§ 2.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts å kammarens hord vilande
proposition, nr 334, angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1945/46; och anförde därvid:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det är ju icke länge sedan riksdagen
åtskildes, och man kan därför ifrågasätta behovet av en remissdebatt,
när den nu på nytt samlas. Det har dock hänt en del under mellantiden, bland
annat att ny regering kommit till, varför det likväl kan vara berättigat med
en debatt också i dag. Jag kan dock redan från början glädja herr talmannen
med en försäkran örn, att jag icke kommer att hålla något långt remissdebattanförande
utan skall inskränka mig till att framföra några erinringar av mera
principiell natur. .

Av de avgivna propositionerna äro väl förslaget i dyrortsgrupperingsfragan
och förslaget till lag örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
de som närmast tilldra sig intresset. Då jag är övertygad örn, att dessa frågor
komma upp till behandling i annat sammanhang, går jag förbi dem nu.

Även örn kriget nu dessbättre är slut, så leva vi alltjämt kvar i efterverkningarna
av detsamma. Tiden mellan krig och fred tills ordnade förhållanden
åter inträtt synes bli både lång och prövande för Europas folk. Tillståndet
i Sverige är ju avsevärt bättre än i våra grannländer och övriga länder runt
örn i Europa. Men också här ställas vi inför svårlösta efterkrigsproblem, även
nm dessa kanske icke alltid anmäla sig i den form, som efterkrigsplaneringskommissionen
räknat med.

Flertalet av de många frågor av politisk och social natur, som vi komma att
möta, torde vara av den storleksordningen, att det mäste anses önskvärt att
alla goda krafter hjälpas åt vid deras lösning. Med detta har jag velat säga,
att även örn den nuvarande regeringen rent partimässigt förfogar över ett tillräckligt
antal röster i riksdagen för att kunna driva sina förslag igenom sa

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Marits proposition nr 334. (Forts.)
utgår jag ändå ifrån, att regeringen icke har för avsikt att utestänga andra
meningsriktningar från varje inflytande vid betydelsefulla samhällsfrågors avgörande.
Jag stöder mig då på offentliga uttalanden från statsministerns sida.
Jag kan nämligen glädja hans excellens statsministern med att säga, att jag
nog hör till hans mest trogna läsare av söndagstalen. Men det förekommer
också socialdemokratiska diskussionsinlägg, och även av regeringen själv vidtagna
åtgärder, som peka i helt annan riktning. — Jag tänker då exempelvis
på utredningen beträffande oljehandeln. -— Jag tror det vore önskvärt, att man
finge klarare besked på den punkten från regeringens sida. Vad högern beträffar
vill jag redan vid denna första överläggning mellan den nya regeringen
och riksdagen angående problem av mera inrikespolitisk karaktär ha sagt, att
det är vår uppriktiga vilja att sakligt pröva varje av regeringen framlagt förslag
och att denna vår vilja icke förändrats därför att samlingsregeringen
upphört och vi nu ha en rent socialdemokratisk regering. Regeringens politiska
inställning och ofta omvittnade politiska handlingsprogram gör givetvis, att
vi komma att följa dess verksamhet med stor uppmärksamhet. Jag vill emellertid
försäkra, att vi i sak komma att bedöma den efter dess gärningar.

Två viktiga avsnitt torde helt kunna ställas utanför dagens diskussion; jag
tänker då närmast på utrikespolitiken, som vi ju i stort sett enades örn i
måndags, och vidare på försvaret, där jag förutsätter att de olika partierna
alltjämt vidhålla sitt positiva intresse.

Men även beträffande andra viktiga samhällsfrågor är det värt att pröva,
om man icke med god vilja från ömse håll skulle kunna nå lösningar, till vilka
vi gemensamt kunna ansluta oss. Jag tänker då framför allt på frågor av
näringspolitisk och social natur. Jag läste för en liten tid sedan ett uttalande
av statsrådet Sträng, som jag tyckte ingav vissa förhoppningar i vad det
gällde jordbruket. Men jag har också läst referat av tal, vilka hållits av andra
regeringsledamöter och som varslat örn en långt mera doktrinär socialistisk
uppfattning rörande näringslivet och produktionen. Jag hoppas att regeringen
icke tar illa upp örn jag säger, att jag tycker att den sjunger i många tonarter.
Om nu detta sker på grund av dålig samövning eller därför att man
tycker, att det gör sig bättre på det sättet, skall jag låta vara osagt. Jag konstaterar
bara, att man nog kan tycka sig ha iakttagit en märkbar skillnad
exempelvis mellan statsministerns lugnande förklaringar och handelsministerns
mera trosvissa förkunnelse, att arbetarrörelsen nu står inför sin »skördetid».
A7 i förneka ingalunda inom högern, att det på många områden inom näringslivet
måste till ett nära samarbete mellan staten och företagaren, men vi ha
svårt att tro, att en utvidgad statsdrift på snart sagt alla områden, vilket vissa
högljudda stämmor kräva, kommer att medföra ökad produktion eller skapandet
av ett bättre underlag för en allmän höjning av välståndet. Uttalanden
från regeringshåll i såväl England, Norge som Danmark och nu senast i går
i Finland visa ju, att man nog har stora betänkligheter på den punkten. Om
regeringen driver en rent socialistisk linje i det avseendet, måste vi från vårt
håll resa ett bestämt motstånd.

A^ad socialpolitiken beträffar så säger mig min erfarenhet från många års
deltagande i utredningsarbeten och arbete i kommun och landsting, att det inte
alls är omöjligt att uppnå samförstånd mellan de borgerliga representanterna
och de erfarna och i kommunalt och socialt arbete kunniga socialdemokraterna.
Däremot befarar jag, att en stor invasion i departementen av socialdemokratiska
teoretiker i hög grad kan komma att försvåra ett samarbete. Vad som
skedde i samband med regeringsskiftet ingav mig vissa farhågor i det avseendet.
Störst blev ju invandringen i handelsdepartementet. Men så har ju också
detta departement med sina tre ä fyra statssekreterare, vilket är något tidigare

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
okänt i svensk statsförvaltning, visat en expansionslust även på andra arbetsområden
än som tidigare brukat bänföras till handelsdepartementet. Jag har
nog en känsla av att detsamma även hotar socialdepartementet, örn också icke
i samma omfattning som när det gäller handelsdepartementet.

Vi äro villiga att för vår del medverka till ökade sociala åtgärder, som
kunna medföra större trygghet för medborgarna, och icke minst därför äro
vi angelägna örn att vårt ekonomiska liv skall få så goda betingelser som
möjligt, ty skola de bli av bestående värde måste de lösas med hänsynstagande
till de ekonomiska förutsättningarna.

Talet örn att ta av de ekonomiskt bättre situerade torde med nuvarande skatter
kunna avskrivas som föga vederhäftigt, det är val mest avsett för att lugna
ytterlighetselement.

Frågeställningen för de stora grupperna blir, vad de mest värdesätta: vidgade
sociala förmåner eller ett avstående av egna inkomster. En sådan upplysning
bör lämnas samtidigt som man slår upp en rubrik, som den jag såg
i en tidning häromdagen, en väldig rubrik över första sidan, som lydde:
»1948 års riksdag de stora reformernas riksdag som voterar miljarder till sociala
ändamål.» Jag skulle i detta sammanhang vilja säga, att när man tillhör
en statlig utredning, som sysslar med sådana här frågor och där man
ännu icke haft tillfälle att slutgiltigt pröva ett utkast till förbättrad folkpensionering,
är det inte så förfärligt roligt att i en morgontidning få läsa,
att ett statsråd upplyst svenska folket örn, hur förslaget kommer att se ut.
Man måste ju säga, att detta icke är ett vardagligt beteende. Siffrornas utlämnande
till offentligheten medför ju, att både utredningen och Kungl. Maj :t
i mycket viktiga avseenden låsas fullkomligt fast.

Av regeringens nyligen igångsatta utredningar är det två, som jag här för på
tal och som jag tycker i sin uppläggning varsla illa för fortsättningen. Jag börjar
med utredningen rörande importen av och handeln med bränn- och smörjoljor.

Denna fråga tilldrog sig ju ett stort intresse under riksdagens vårsession. Det
är inte min mening att nu ta upp en debatt i själva sakfrågan, även örn det kunde
finnas vissa skäl för detta. Vad som påkallar uppmärksamhet är i stället sammansättningen
av och direktiven för utredningen, vilka te sig ganska egendomliga
mot bakgrunden av vad som förevarit i ärendet.

När detta ärende behandlades, hördes väl ett fyrtiotal olika myndigheter och
organisationer; klart tillstyrkande kom endast från sex instanser. Från andra
håll, där man ej tillstyrkte men å andra sidan icke ville motsätta sig en utredning,
framhölls, att denna borde bli förutsättningslös. Det alldeles övervägande
antalet remissinstanser avstyrkte klart, och denna ståndpunkt är inte utan sitt
intresse, då till de avstyrkande organisationerna och myndigheterna hörde flera
av de mest sakkunniga på området. På grund av dessa omständigheter tycker
man, att vederbörande statsråd hade bort förstå, att det inte är så alldeles klart,
att ett förstatligande bör ske, och att den nu ifrågavarande utredningen, när
den trots allt kom till stånd, borde vara förutsättningslös. Direktiven ge dock
ett helt annat intryck. Inte ens deras författare litar på att staten skall äga förmåga
att begagna de fördelaktigaste inköpskällorna. För att få garantier härvidlag
skall utredningen ta sig en funderare på vilka enskilda företag som skola ge
staten den stimulerande konkurrensen — detta dock först efter importtillstånd
från statlig myndighet! Men statsrådet har tydligen utgått ifrån att ett förstatligande
skall komma till stånd. Om inte garantierna för ändamålsenligheten
i det blivande oljemonopolets importpolitik te sig så synnerligen starka, såsom
de utformats i direktiven, har statsrådet genom val av utredningsmän skapat
så mycket bättre garantier för ett på förhand bestämt resultat av utredningen.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)

Det är många viktiga frågor, som för närvarande stå på dagordningen, och
det är därför med bekymmer man ser tendenserna i det nuvarande svenska utredningsväsendet.
Man tycks alltmera gå in för att på förhand binda utredningsarbetet
vid vissa bestämda direktiv. Detta mister sin saklighet, och kommittéerna
få karaktären av organ för skapande — örn det går — av argument för
de önskemål man kan ha i kanslihuset. Jag skulle nästan vilja säga, att det ser
ut, som örn de sammansättas efter modellen »en eller annan sakkunnig och fyra
pålitliga socialdemokrater».

Från vårt håll måste vi bestämt motsätta oss den ringaktning av utredningsväsendets
betydelse och ändamål, som kommit till uttryck i direktiven och i valet
av utredningsmän i fråga örn oljemonopolet.

Den andra fråga som jag vill beröra är finansministerns nya skatteutredning.
Det måste bli svårt för denna att skaffa sig en särskild benämning efter alla
de olika tekniska och politiska skatteutredningar, som finansministern med stor
uppfinningsrikedom satt i gång, med ett för dem alla gemensamt syfte, nämligen
att pressa mera saft ur citronen.

Det är inte särskilt tillfredsställande för medborgarna att krigets slut i stort
sett kan befaras medföra — icke en avlastning av de väldiga ekonomiska bördorna
utan ett inarbetande av dessa såsom ett fast och beständigt led i den allmänna
skattepolitiken — tills statens anspråk framdeles ånyo stiga i höjden. Medan
man i andra länder siktar mot att arbeta sig ur krigets förhållanden och
svårigheter för de enskilda, ser det här faktiskt ut, som örn majoritetspartiet i
vårt land har för avsikt att länka den svenska utvecklingen ännu mera in i sådana
banor, som hittills sökt sin huvudsakliga motivering i kriget och krigsberedskapens
krav. Ett lämpligt tänkespråk för finansministern borde vara följande,
som hans amerikanske kollega nyligen sagt: »Jag har tagit djupa intryck
av den stora och kraftiga verkan vår nuvarande höga inkomstskatt har genom
att lamslå arbete och initiativ inom alla grupper i en tid, då vi behöva en
snabb utvidgning av sysselsättningen och arbetskraftens rörlighet.» Något liknande
kunna vi nog utläsa ur den i går framlagda engelska budgeten.

När värnskatten infördes, gjorde t. o. m. finansministern uttalanden, som tydligt
angåvo, att det här i själva verket var fråga örn en speciell tilläggsskatt av
onormal karaktär. I proposition nr 78/1939 uttalade sig finansministern örn
värnskatten på ett sådant sätt att därav framgick, att värnskatten skulle vara
en skatt som föranleddes av kriget. I allmänhet har folk också fått den föreställningen,
att denna börda skulle lättas så snart utgifterna för värnandet av
vårt land minskades ned till en mera normal nivå. Av direktiven för utredningen
framgår emellertid, att det i stället är fråga örn att inarbeta värnskatten i
systemet och icke alls örn att ta bort den. Vidare talas om skärpning av förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen. Engångsskatten, som hittills icke
fått någon ur statsfinansiell synpunkt hållbar motivering, spökar återigen såsom
ett projekt att räkna med för framtiden. Är icke huvudskälet enbart egendomsutjämning
utan ett verkligt försök att tillföra staten ytterligare skatteintäkter
av någorlunda storleksordning, måste dessa skatter — det böra vi göra klart
för oss — gå ut även över de små spararna.

Jag tillåter mig att säga, att det svenska folket på det ekonomiska livets område
är utsatt för ett nervkrig, som sannerligen inte är ägnat att stimulera till
sådan företagsamhet och initiativkraft, som äro sä innerligen viii av nöden nu
när vi ha att inte bara återuppbygga vår egen ekonomiska ställning utan också
att hjälpa andra folk i deras svårigheter.

Jag slutar, herr talman, med att ännu en gång framhålla, att vi ifrån vårt
håll äro beredda att lämna viii- positiva medverkan i samhällsarbetet liksom vi
också utan fördomar vilja pröva vad regeringen kommer med, men vi komma

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
icke att underlåta att säga ifrån om sådant, som vi tro är till mera skada än
nytta för vårt folk. Jag är övertygad örn att även regeringens representanter
ge mig rätt i, att en sådan uppläggning, som jag här gjort av samarbetet mellan
regering och opposition, står fullt i överensstämmelse med en sund folkstyrelse.

Herr (thim: Herr talman! När kamrarna i dag för första gången möta en
rent socialdemokratisk regim med majoritet i riksdagen, börjar en ny epok i
svensk politik. Många socialdemokrater äro tydligen ängsliga, att den 1940
förvärvade majoriteten örn något år skall vara en saga blott, och äro därför angelägna
att den åtminstone skall visa sig ha varit en skön saga. Särskilt förefaller
vad som populärt kallas Wigforss-Myrdalsfalangen inom det socialdemokratiska
partiet vara besluten, att de närmaste åren skola bli en »skördetid».
Kanske hyser man en föraning örn att efter skördetiden komma den kalla
hösten och vintern med tillbakagång.

Vilka äro då de mogna frukter, som man tänker plocka? Ja, det är ju icke
socialpolitiska reformer, åtgärder av det slag som genomfördes på 1930-talet
och en fortsatt politik av denna art, ty därom råda ju icke några delade meningar,
utan det är socialisering av en rad industrier och näringsgrenar, till
att börja med de som finnas omnämnda i 27-punktsprogrammet, och därefter,
enligt vad som upplysts, en rad andra. Jag tillåter mig att göra en reflexion:
hur annorlunda ser icke denna skördetid ut än den som socialismens grundare
föreställde sig. De tänkte sig, att proletärerna skulle bli allt fattigare och
fattigare och kapitalisterna allt rikare och rikare, och till slut skulle proletärerna
resa sig och »exploatera exploatörerna». Den demokratiska utvecklingen
i ett samhälle, som är byggt på individuell ekonomi, har visat sig mäktig
en allmän välståndsökning, som med socialpolitikens hjälp har höjt alla medborgares
levnadsstandard och skapat levnadsförhållanden, som socialisterna för
ett halvt århundrade sedan icke trodde möjliga. I de länder, där välståndet är
störst — jag tänker närmast på Förenta staterna med dess höga levnadsstandard
— vill icke ens arbetarklassen veta av någon socialistisk politik utan bekänner
sig öppet och klart till en samhällskonstruktion byggd på det enskilda
näringslivets grund. I de fattiga staterna i Europa finns det alltjämt sympatier
för socialism. Det kan icke bestridas. Vi i Sverige inta en mellanställning. Vi
befinna oss på god väg till ett tillstånd av välstånd åt alla, men likväl tyckas
våra kommunister och socialdemokrater vilja mer eller mindre fullständigt byta
ut det ekonomiska system, som har möjliggjort det senaste halva århundradets
enastående välståndsstegring, mot ett annat system.

Det är icke mer än ett par veckor sedan finansminister Wigforss enligt referat
i det socialdemokratiska huvudorganet uttalade, att det icke räcker med
att socialisera storindustrien, utan att ytterligare en del andra saker behövdes.
De andra sakerna skall jag här icke beröra, men det var karakteristiskt, att han
enligt referatet nämnde socialisering av storindustrien såsom ett led i den socialistiska
politiken.

Mot bakgrunden av det jag nyss anförde förstår man, att socialdemokraterna
och kommunisterna ha bråttom. Skynda de sig icke, kan näringslivet i ett social-liberalt
samhälle ha höjt medborgarnas standard så mycket, att allt större
grupper av vårt folk, även inom arbetarklassen, få en sådan ekonomisk ställning,
att de förlora sympatien för statsmonopol och socialism. Därför förstår
man, att socialiseringsivrarna nu tala örn skördetid. Visserligen försöker statsminister
Per Albin Hansson stilla den oro, som sådant tal framkallar långt in
bland de socialdemokratiska väljarna. Han avger den ena lugnande försäkringen
efter den andra. För någon tid sedan uttalade han bland annat: »Visar det sig,

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
att den enskilda företagsamheten blir bättre, vilket jag antar blir fallet på de
flesta områden, skall den få arbeta. Kan den icke fylla måttet, måste andra
utvägar undersökas.» Han lämnade icke åhörarna i okunnighet örn att dessa
andra utvägar som det var tal örn voro, att samhället skulle övertaga och på
ett eller annat sätt dirigera verksamheten i fråga. Detta framgår också tydligt
av de kommentarer, som lämnats från andra håll inom det socialdemokratiska
partiet. Det är i och för sig intressant att konstatera, att det socialdemokratiska
huvudorganet icke kunnat få plats för den passus i talet, där statsministern
uttalade, att han trodde, att det var på de flesta områden som det
enskilda näringslivet skulle visa sig fylla måttet. Förklaringen ligger naturligtvis
icke i att tidningen ville skydda obefästa socialdemokratiska själar utan
får väl sökas i den rådande bristen på tidningspapper.

När den moderata flygeln av det socialdemokratiska partiet säger, att vi
skola icke socialisera på de områden, där det går bra för den enskilda företagsamheten,
men går det icke på ett ur samhällssynpunkt tillfredsställande
sätt, måste staten ingripa och ordna saken, så föranleder detta uttalande två
frågor. Hur vet man a priori, att örn det föreligger en brist i ett eller annat
avseende inom ett område av näringslivet, staten skall kunna sköta saken
bättre? Örn det t. ex. blir depression i utlandet och det därför visar sig omöjligt
att upprätthålla full sysselsättning inom det svenska näringslivet, så är
det ju icke alls självklart, att det blir ökad sysselsättning genom att staten
övertar större delen av inflytandet över näringslivet. Borde man icke i stället
säga, att när brister framträda, skall man förutsättningslöst undersöka på vilka
vägar ett bättre tillstånd möjligen kan skapas?

Den andra frågan är: varför säger man icke på socialdemokratiskt håll,
när allvarliga brister visa sig på ett viktigt område av näringslivet, nämligen
arbetsmarknaden, med långvariga och svåra och t. o. m. förödande arbetskonflikter,
att det här går ju icke bra, här måste tydligen staten ingripa
och ordna saken? Jag understryker, att jag anser icke, att staten bör i dylika
lägen träda in och övertaga ansvaret för att t. ex. arbetskonflikter undgås. Men
varför ta icke socialdemokraterna, när strider uppkomma på arbetsmarknaden,
konsekvensen av sin uppfattning, att det blir bättre bara staten träder in? Jag
hoppas för min del livligt, att landsorganisationen, som här företräder en åskådning
som jag tror är ganska besläktad med min egen och alltså icke vill, att staten
skall åtaga sig en sak som kanske skulle visa sig vara »över evne», vill
lära ut till det socialdemokratiska partiet, att det kan finnas brister i samhällslivet
på ett eller annat område utan att detta i och för sig utgör tillräcklig
motivering för att staten skall vara kallad att träda in och taga hand om
saken.

Jag skall här icke upptaga tiden med någon långvarig principiell diskussion
i socialiseringsspörsmålen utan skall begränsa mig till två korta påpekanden.
Inom den grupp jag företräder tro vi icke, att det är lämpligt med en centralt
dirigerad ekonomi, d. v. s. att staten medelst monopol och regleringar dirigerar
växande områden inom näringslivet. Vi tro, att ett rörligare och smidigare system,
som bygger på tävlan mellan olika företag och företagsformer och som
bättre utnyttjar det enskilda initativet, leder till snabbare framåtskridande,
och vi tro, att ett sådant system mera förtjänar benämningen planmässigt
eller planhushållning än ett centralt dirigerat system.

Erfarenheten synes oss bekräfta riktigheten av denna ståndpunkt. Örn vi
se saken historiskt vill jag erinra om, att före den liberala epoken på 1800-talet fanns det ett system med långtgående regleringar, och knappast någon
historiker beskriver, att den liberala epoken, som släppte loss de fria krafterna
från detta regleringssystem, var den nödvändiga förutsättningen för ett

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Mårts proposition nr 334. (Forts.)
aldrig tidigare skådat framåtskridande, vilket de senaste hundra åren medfört.
Om vi se på nutiden hänvisar jag till det förhållande, att i de länder i
världen, där levnadsstandarden är högst, har man också ett fritt decentraliserat
ekonomiskt system. Erfarenheten visar alltså, att frihet och välstånd trivas
tillsammans, medan däremot i de länder, där man har ett mer eller mindre
socialiserat näringsliv, levnadsstandarden är mycket, mycket lägre. Man kan
säga att detta är en tillfällighet, men jag tror knappast att denna invändning
är övertygande.

Emellertid intager nian på vårt håll ingalunda någon doktrinär hållning till
de ekonomiska organisationsproblemen. Liksom det förekommit under de senaste
årtiondena att samhället utsträckt sin ekonomiska verksamhet till nya
områden, kan det naturligtvis tänkas även i framtiden, att samhällets inflytande
på det ekonomiska livet blir större, där det motsvarar ett verkligt behov
exempelvis när det gäller det som kallas konjunkturpolitiska strävanden
för att förebygga depressioner och upprätthålla en högre sysselsättning genom
en samverkan mellan det allmännas organ och näringslivet. En sådan utveckling
har man på vårt håll ingalunda motsatt sig utan tvärtom velat medverka
till. De förslag, som på detta område framlagts av kommissionen för ekonomisk
efterkrigsplanering, beteckna enligt min mening ett steg i rätt riktning.
Det har i stort sett accepterats av alla parter i kommissionen, och jag tror, att
man kan gå vidare på den vägen utan att komma in på en socialistisk politik.

Men vi måste beklaga, att de bestämmande inom svensk socialdemokratisk
politik förefalla vara så pass bundna av socialistiska doktriner, att deras ställningstagande,
när konkreta näringsorganisatoriska spörsmål uppkomma, icke
äro på samma sätt fördomsfria. När finansministern nyligen uttalade sig örn
socialiseringen av storindustrien kunde det förefalla, som örn det skulle innebära
en trygghet för den mindre företagsamheten att få höra, att den icke
skall socialiseras. Man kan emellertid säga, att häri samtidigt låg en varning
till de mindre företagarna att akta sig för den utveckling, som gjort att andra
mindre företag blivit storföretag. Örn de utvecklas till storföretag, veta de vad
som väntar dem!

Slutresultatet av överväganden som dessa blir, att statsministerns lugnande
försäkringar ty vän- icke kunna tagas till parikurs. Deras värde har fått sin
klargörande belysning genom den nyligen tillsatta oljeutredningen. Beträffande
statens ställning till dessa spörsmål skriver man i arbetarrörelsens 27-punktsprogram följande, som jag skall be att få läsa upp. Det heter där:
»Dessutom bör staten övertaga de delar av importhandeln, där ett dylikt övertagande
medför särskilda fördelar, t. ex. att gynnsammare importvillkor kan
erhållas i och med att landets inköpsbehov samlas på en hand, eller att mellanhandsvinster
kan minskas och handeln rationaliseras och förbilligas. Så bör
exempelvis övervägas, örn icke hela importen av bränsle, såväl kol som olja,
på detta sätt bör socialiseras.» Observera att det här står, att det bör övervägas
örn det finns den grund för socialiseringen, som 27-punktsprogrammet uppställt.
Det står alltså icke att tidigare utredningar ha visat, att det finns motiv
för en socialisering. Då skulle man ju kunnat vänta, att regeringen tillsatt
en kommitté, sorn skulle göra en verklig, objektiv utredning örn hur det förhåller
sig på detta område, en kommitté, som innehållit erforderlig expertis,
och en kommitté, vars sammansättning varit sådan, att experternas uttalanden
kunnat bedömas av folk, som representerade olika ekonomiska åskådningar.
I stället har man tillsatt en oljeutredning, vilken som vi alla veta ingalunda
uppfyller dessa krav. Man har skapat icke en verklig utredning utan en socialdemokratisk
socialiseringsberedning, där redan direktiven peka på vad som
skall uppnås. Jag måste konstatera, att genom att arbetarrörelsens 27-punkts -

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
program framlagts i valkampen Ilar folket ingalunda givit regeringen mandat
att hoppa över det stadium, som en objektiv utredning skulle innebära. Jag
kan härav icke dra någon annan slutsats än den, att regeringen måste anse,
att det skulle försvåra arbetet enligt planerade linjer, örn en sådan verkligt
objektiv utredning eller minoriteten i en sådan utredning finge lägga fram starka
argument för andra lösningar än de socialistiska och finge lägga fram
skälen mot en socialistisk planlösning. Nu har man förebyggt, att oppositionen
skulle få tillfälle till detta, och det kan ju hända, att det kommer att underlätta
genomförandet, men det står knappast i överensstämmelse med hittillsvarande
god svensk praxis.

För övrigt är det ju icke svårt att visa, att det pris på bensin och olja, som
rådde i Sverige före kriget, var ett i betraktande av läget relativt måttligt
pris, och icke heller har det bestritts, att förbrukarnas betjäning var relativt
god. Var finns då beviset för att ett system med enskilt näringsliv icke kan
klara de uppgifter som föreligga och på tillfredsställande villkor tillhandahålla
förbrukarna dessa varor? Jag säger naturligtvis ingalunda, att allt var
idealiskt som det var före kriget. Jag säger icke heller, att ökat svenskt inflytande
på detta område skulle vara obehövligt. En opartisk utredning kunde
ha klargjort vilka utvägar och vilka alternativ, som funnos att tillgå när det
gällde att uppnå ett bättre sakernas tillstånd i de avseenden, där brister kunde
påvisas. Men att ett statsmonopol, eventuellt kompletterat med ett kooperativt
oljeföretag, skulle vara den enda självklart rationella lösningen av problemet,
så att man icke behöver tänka på något annat, tror jag icke ens den mest
doktrinäre socialist kan påstå. Jag måste därför tyvärr konstatera, att statsministerns
lugnande försäkringar visat sig ha ett ganska ringa värde, eftersom
avgörandena örn den enskilda företagsamheten fyllt måttet, grundas på en utredning
av den typ, som oljeutredningen innebär.

Det finns ju för övrigt en färsk erfarenhet, som inger farhågor för hur en
statligt dirigerad verksamhet på detta område skulle komma att skötas. Jag
tänker då på att man har satt ett så högt pris på motyl som 80 öre per liter,
medan bensinen icke kostar mer än 12 öre fritt svensk hamn. Jag vet mycket
väl, att man åtminstone delvis motiverar detta med ransoneringstekniska skäl.
Jag kan emellertid inte finna, att dessa skäl äro bärande. Man kan inte komma
ifrån, att det här rör sig örn en extra beskattning och örn en prissättning, som
innebär att staten icke själv följer de direktiv, som staten ger till näringslivet,
nämligen att vid prissättning låta sig leda av återanskaffningspriset. Man
kan vidare möjligen rikta en liknande kritik mot det relativt höga pris som
råder på smörjolja. Då man kan iakttaga dylika tendenser från statens sida.
inger detta en viss oro för att staten, örn nu ett statsmonopol på detta område
kommer till stånd, kan komma att använda monopolet såsom en mjölkko för
Statskassan. Statsmonopol är nämligen ett mycket bekvämt instrument då det
gäller att taga ut pengar av förbrukarna. Förekomsten av ett statsmonopol utgör
alltid en frestelse för finansministern att i ett tvångsläge utnyttja monopolet
för att taga in pengar till statskassan. Med all min beundran i vissa hänseenden
för finansminister Wigforss, är jag inte säker på att han är mannen,
som i alla lägen skulle motstå denna frestelse. Han har tidigare inte visat någon
motvilja mot att lägga extra skatter på bilismen, som t. ex. när lian för några
år sedan planerade en lyxbeskattning på en väsentlig del av personbilstrafiken.

Vad skattefrågorna i övrigt beträffar blir det ju tillfälle att under nästa
riksdag ägna dem en mycket stor uppmärksamhet. Då kommer nämligen den
nyligen tillsatta skatteutredningen att vara färdig, och regeringen kommer väl
då att framlägga sina förslag. Jag kan emellertid i dag inte förbigå det uppseendeväckande
uttalande, som L. O. för kort tid sedan gjorde i skattefrågan.

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:Is proposition nr 334. (Forts.)

Det är en nyhet i vårt politiska liv att en facklig huvudorganisation gör dylika
onyanserade uttalanden till förmån för en höjd beskattning. Man litar tydligen
inte riktigt på att finansministern och riksdagsmajoriteten utan uppmaning
skulle höja skatterna tillräckligt. Jag tycker inte att finansministern är förtjänt
av ett dylikt misstroendevotum.

L. 0:s rekommendation går bland annat ut på att företagsbeskattningen
skall höjas. Det socialdemokratiska partiets nye sekreterare, herr Sven Andersson,
har skyndat sig fram med en förklaring och ett försvar, nämligen att det
nu, då krigskonjunkturskatten skall avvecklas, är självklart, att vi åtminstone
i samma mån kunna höja den övriga delen av företagsbeskattningen. Detta är
verkligen en förbluffande ståndpunkt. Krigsvinstbeskattningen innebär ju, att
man till det allmänna indrar en väsentlig del av de speciella krigsvinsterna. Att
nu dylika krigsvinsters och krigskonjunkturskattens försvinnande skulle ge andra
företag, som aldrig haft några krigsvinster, större skattekraft, är en slutsats,
som jag erkänner mig inte alls kunna förstå. I verkligheten förhåller det sig
på det sättet, att företagens förmåga dels till betalning av goda löner och dels
till finansiering av utvidgning av de produktiva anläggningarna minskas i
samma mån som företagsbeskattningen höjes. Deli politik, som vill skapa en
hög och jämn sysselsättning till goda löner, kommer utan tvivel att försvåras
genom skärpta företagsskatter.

Denna kritik mot en skärpt företagsbeskattning har nu en annan expert från
L. O. sökt bemöta med det påståendet, att örn staten övertar pengarna, kan
staten också använda dem på ett sätt som skapar sysselsättning. Staten kan
exempelvis finansiera byggandet av bostäder för dessa pengar. Ja, det är alldeles
riktigt, att örn staten skulle bygga bostäder eller på annat sätt finansiera
bostadsbyggen, så skapar man visserligen arbetstillfällen under den tid som
byggnationen pågår i lika hög grad som när man bygger fabriker eller skaffar
maskiner till industri, jordbruk eller transportväsen. En ny fabrik ger emellertid,
när den är färdig, arbetstillfällen för kanske 100 arbetare, medan däremot
ett bostadshus ger arbetsmöjlighet på sin höjd till en portvakt. Och vi kunna
ju inte alla leva av att vara portvakter. Vi måste lia arbete till sådana inkomster,
att vi få råd att hyra lägenheterna i de nya bostäderna. Jag tror för
min del, att både skattepolitiken och inom parentes sagt även byggnadsregleringen
borde mer än som sker ta hänsyn till behovet av ökade produktiva anläggningar.
I annat fall kan man inte lösa sysselsättningsproblemet och tillräckligt
höja levnadsstandarden i vårt land.

Örn det skall vara möjligt att samtidigt både bygga de välbehövliga bostäderna
och utvidga de produktiva anläggningarna, komma vi att behöva ett
stort sparande och en stor kapitalbildning. Därför är det, såvitt jag kan se, en
verklig uppgift att ordna så, att vi få en tillräcklig kapitalbildning. Örn nian
nu säger, att kravet på ökad kapitalbildning medför vissa konsekvenser med
avseende på skattepolitiken och inte minst då den beskattning, som direkt eller
indirekt drabbar sparandet — konsekvenser som förutsätta, inte skattehöjningar
utan snarare vissa skattesänkningar — så svara socialdemokraterna
understundom med en mot.fråga, hur staten skall kunna få medel till de_ sociala
utgifterna. Jag vill härtill genmäla, att med nuvarande svenska nationalinkomst
går det helt enkelt inte att finansiera ens en mindre del av det socialpolitiska
program, som håller på att utarbetas. Detta gäller även om man skulle
bibehålla nuvarande skatter, ja, t. o. m. om. man skulle höja skatterna upp
till gränsen för det möjliga. Det socialpolitiska program, som nu planeras,
är nämligen av en sådan storleksordning, att det icke låter sig genomföra med
vilken skattepolitik vi än komma att föra, örn inte nationalinkomsten stiger.
Reformarbetet är med andra ord beroende av fortsatt ekonomiskt framåtskri -

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
dande. Därför är det icke blott tillåtet utan nödvändigt att vid planeringen
av den sociala politiken räkna med detta fortsatta framåtskridande. Skulle
det gå så olyckligt med förhållandena ute i världen, att vårt land kom i ett så
besvärligt läge, att vår nationalinkomst realiter icke komme att stiga, då måste
man taga det sociala programmet under omprövning. Det är kanske beklagligt
men ofrånkomligt.

Under antagande emellertid, att samma dynamiska krafter, som frambragt
välståndsstegringen före kriget, komma att fortsätta även efter kriget, kan
man räkna med stigande nationalinkomst och därmed även ökade inkomster
för statskassan. Under denna förutsättning anser jag, att omsättningsskatten
bör stå först på listan över de önskvärda skattereduktionerna. Detta är för
övrigt förenligt med den ståndpunkt i frågan, som riksdagen tidigare intagit.
Sedan bör en avvägning ske mellan å ena sidan behovet av sociala utgifter och
å andra sidan en viss moderation av de direkta skatterna. Enligt min mening
kunde man göra upp en 10-årsplan — låt vara att den självfallet måste bli
ytterst obestämd — för statens inkomster och de sociala utgifternas finansiering.
Det förefaller mig troligt, att de stora socialreformer, som alla önska
se genomförda, måste komma etappvis. Det kanske inte blir möjligt för socialminister
Möller att hinna med att genomföra dem alla. Såvitt jag kan se,
måste det under alla förhållanden vara klokast att sikta till en lagom reformtakt,
som innebär en anpassning efter de förefintliga resurserna. Detta är nog
i längden bäst för alla parter och i varje fall bättre än en skattepolitik, som
försvagar företagsamheten och gör framåtskridandet långsammare än det eljest
skulle behöva bli.

När vi göra våra beräkningar över statens inkomster och utgifter i en återställd
fredsekonomi, få vi inte glömma, att statens tjänstemän, vilkas löneutveckling
varit ogynnsam i förhållande till exempelvis lönerna för de inom den
enskilda industrien anställda, ha berättigade anspråk på ett återställande av
1935 års reallönenivå, så snart nationalinkomsten återvänt till sin förkrigshöjd.
Även på längre sikt förefaller det som om statens tjänstemän hade krav på
att få trygghet för sin levnadsstandard och andel i det fortsatta framåtskridandet.
Jag hoppas för övrigt, att det arbete, som lönekommittén utför, skall ge
så snabba resultat, att vi inte skola behöva vänta länge förrän åtminstone en
del av de orättvisor, som utan tvivel finnas i vårt nuvarande lönesystem, kunna
avhjälpas.

En förutsättning för snabbt ekonomiskt framåtskridande och därmed för fortsatta
sociala reformer är, att inte en statlig tvångsreglering försvårar initiativ
och ny verksamhet. Därför bör enligt min uppfattning en avveckling av kriskommissionerna
ske så snart som förutsättningarna därför föreligga, framför
allt genom en rikligare varutillgång. Jag är benägen att tro, att ransoneringen
av mjöl, bröd och även textilvaror skall kunna avskaffas ganska snart. Jag tror
vidare, att man kan räkna med att äggransoneringen kan försvinna vid årsskiftet.
Jag hoppas, att folkhushållningsministern skall fortsätta med att visa
förståelse för behovet av en avveckling av kris företeelserna på detta område.
När jag säger detta, undantar jag inte priskontrollnämnden, vilken även den
bör kunna successivt avvecklas, i den man en rikligare varutillgång ger trygghet
för sådan konkurrens att man inte behöver befara olämpliga prisstegringar.

Jag vågar i detta sammanhang på tal om dessa spörsmål framkasta den
tanken, örn inte regeringen, som jir planerar att tillsätta och redan har tillsatt
flera kommittéer för att undersöka möjligheterna oell behovet av ökat samhällsingripande
inom näringslivet, borde överväga att tillsätta ytterligare en kommitté
— eventuellt en parlamentarisk sådan — som skulle lia till uppgift att
följa och främja en avveckling av krisföreteelserna lia nu ifrågavarande örn -

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Ma''j:ts proposition nr 334. (Forts.)
råde. När jag framkastar denna tanke, är jag angelägen understryka, att den
ingalunda är ett uttryck för något misstroende mot folkhushållningsministern,
vilken jag tror i denna fråga åtnjuter ett stadgat förtroende i alla kretsar.

En annan förutsättning för vårt ekonomiska framåtskridande är självfallet
att vi måste undgå uppslitande och kostnadskrävande arbetstvister. Verkstadskonflikten
utgör sannerligen en läxa, som sent kommer att glömmas. Till de
viktigaste medlen att begränsa arbetskonflikter i vårt land höra som bekant
kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen tillkom under starkt
motstånd från det socialdemokratiska partiet, men sedan har man erkänt det
välsignelsebringande arbete, som arbetsdomstolen utfört. Den åtnjuter nu i lika
hög grad arbetarnas som andra partens förtroende då det gäller att slita och
undvika tvister beträffande tolkning av gällande avtal. Det är därför med beklagande
som man erfar, att ett så stort fackförbund som pappersindustriarbetarförbundet
antagit en resolution, där man begär, att arbetsdomstolen skall
avskaffas eftersom den inkräktar på fackföreningsrörelsens handlingskraft och
rörelsefrihet. Man vill tydligen släppa fältet fritt för en återgång till nävrätt
och till konflikter när helst oenighet råder örn tolkning av ett avtal. Det är
verkligen egendomligt att just kretsar, som rekommendera att staten skall ingripa
reglerande och dirigerande inom näringslivet på alla möjliga områden,
plötsligt bestrida samhällets rätt att vara skiljedomare då det gäller tolkning
av avtal, som parterna på arbetsmarknaden frivilligt slutit. Det gäller här en
ren rättsskipningsfråga. Rättsvården har alltid erkänts vara en central statlig
uppgift. Om fackföreningsrörelsen skulle tveka på den punkten, därför att man
räknar med att de egna intressena kunna ha olägenhet av en dylik rättsvårdande
myndighet, då komma vi i sanning in i en mycket olycklig utveckling. Det vore
tacknämligt, örn man både från fackföreningshåll och från regeringshåll ville
lämna upplysningar örn hur man ser på denna mycket viktiga fråga.

Det talas nu för tiden mycket om industriell demokrati och örn demokratisering
av förhållandena på arbetsplatserna. Enligt min mening är detta en utveckling,
som bör främjas. Det ankommer i främsta rummet på arbetsmarknadens
organisationer och på de olika parterna inom företagen att i detta avseende
söka sig fram till de lämpligaste lösningarna. Allting tyder på att det
finnes ett verkligt intresse för detta spörsmål inom olika grupper. Jag vill
emellertid understryka, att man inte kan underlåta att dra en gräns mellan
denna demokratisering på arbetsplatserna å ena sidan och å andra sidan någonting
som jag vill kalla för »arbetarrådssocialism», en tankekonstruktion,
som bygger på en falsk parallell med det politiska livet. Man säger att lika
väl som medborgarna välja sina förtroendemän och styresmän på det politiska
området lika val böra de göra det inom det ekonomiska livet. Man bygger därför
upp företagens organisation på arbetarråd, som välja förmän, ingenjörer,
direktörer och styrelser och avskeda dessa närhelst man inte är nöjd med
dem. Detta är ett system som man på flera håll prövade efter förra världskriget,
men såvitt jag vet har det överallt gjort bankrutt. Det gäller alltså
att dra en gräns mellan å ena sidan en önskvärd demokratisering av arbetsförhållandena,
som möjliggör ett bättre utnyttjande av det enskilda intresset
och initiativet, och å andra sidan denna arbetarrådssocialism. Förmodligen gäller
det också att åstadkomma en gränsdragning mellan frågor, som regleras
genom kollektivavtal, å ena sidan och å andra sidan övriga spörsmål. Jag tror,
att man på detta område måste söka sig fram, och jag kan betyga, att på vårt
håll finnes en positiv inställning till en utveckling av arbetsförhållandena,
som främjar medverkan från alla anställda.

Handelsminister Myrdal Ilar nyligen varit i England och haft diskussioner
med kollegan Stafford Cripps. Efter vad som framkommit förmodar jag, att

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
dessa diskussioner bl. a. berört de rationaliseringskommittéer, som man är i
lard med att tillsätta däröver och vilkas arbetsuppgifter ha vissa beröringspunkter
med det arbete, som kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering
under herr Myrdals ordförandeskap påbörjade för ungefär ett år sedan. Gentemot
ett sådant arbete, som syftar till att undersöka vad som kan göras för att
uppnå rationellare förhållanden inom näringslivet, kan man inte a priori ha
någon invändning att göra. Skulle det visa sig, att det finns ett behov av
dylika utredningar, vilka naturligtvis skola vara förutsättningslösa och utrustas
med användande av tillräcklig expertis, är ju detta ingenting i och för sig
revolutionerande. Sådant har förekommit tidigare i vårt land, och det kan
eventuellt vara behövligt även i framtiden.

Jag tror att man inte utan vidare kan hänvisa till den utveckling som sker
i England såsom en motivering för att vi här i Sverige hålla på att bli efter
när det gäller samhällets åtgärder på det ekonomiska området. Vid en undersökning
av vad som skett och pågår i England skall man säkerligen finna,
att det till största delen gäller sådana åtgärder, som vi redan ha genomfört
här i landet. Den första punkten på den engelska arbetarregeringens socialiseringslista
är nationalisering av Bank of England. Det behöver inte framkalla
några rysningar av fasa här i Sverige, ty vi genomförde en liknande
åtgärd i vårt land redan år 1G68, då staten skapade en centralbank.

I fråga örn åtgärderna att tillsätta eventuella rationaliseringskommittéer och
dylikt vill jag emellertid understryka, att det viktigaste örn man söker skapa
goda förutsättningar för den ekonomiska utvecklingen i Sverige knappast är
att tillsätta en eller annan sådan kommitté, utan långt viktigare är en klok
avvägning av den allmänna ekonomiska politiken. Det gäller därvid inte bara
finanspolitikens anordning utan också en så central fråga som att förebygga
en fortgående sänkning av penningvärdet, vilken årtionde efter årtionde leder
till högre priser och därigenom berövar en stor del av spararna en väsentlig
del av det verkliga värdet av deras tillgångar. Örn vi lyckas upprätthålla en
relativt god sysselsättning och förebygga depressioner — vilket jag livligt
hoppas, ehuru resultaten äro mycket beroende av vad som sker i utlandet —
är det väl med nuvarande praxis ganska troligt, att man från fack förord ngshåll
ställer krav på lönehöjningar, som icke äro små. Detta står åtminstone
i överensstämmelse med hittillsvarande praxis, enligt vilken under goda tider
rätt stora lönehöjningar genomföras, medan under dåliga tider inga nämnvärda
lönehöjningar ske. Med denna praxis föreligger det en uppenbar risk
för att vi, inte minst på grund av de verkningar, som splittringen mellan kommunisterna
och socialdemokraterna inom fackföreningsrörelsen medför, komma
in i ett tillstånd, där lönestegringar begäras eller pressas fram i en sådan
omfattning, att vi antingen få vittomfattande arbetskonflikter eller också
så stora lönestegringar, att prisnivån får en bestämt stigande tendens. Hur
skall man förekomma detta? Hur skall man kunna skapa ett tillstånd, som
möjliggör ett försvar av vårt penningvärde och kan ge inte minst dem som
vilja spara pengar någon trygghet för att inte levnadskostnaderna ständigt
skola stiga i höjden med avbrott endast för mycket kortvariga lugna perioder?
Ja, här föreligger verkligen ett stort problem, som måsto lösas för framtiden.
Jag tillåter mig att ställa en fråga till finansminister Wigforss: vilka tankar
ha finansministern och regeringen i övrigt rörande lösningen av detta problem,
som är av långt större betydelse jin de spörsmål, som man kör fram med
så ofta inom det socialdemokratiska partiet? Finansminister Wigforss bär
tidigare under krigsåren antytt, att han tänkte sig, att man efter kriget skulle
kunna åstadkomma någon sänkning av levnadskostnaderna, och han bör väl
inte lia glömt dessa sina uttalanden.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 34.

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)

Jag nämnde, att detta spörsmål är av betydelse bland annat för större delen
av spararna. Enligt min mening böra de som svara för kapitalbildningen inte.
som hittills understundom skett i diskussionen, ställas i en strykklass, utan
deras berättigade intressen böra beaktas likaväl som andra folkgruppers. Här
behövs det som sagt en planering på lång sikt, varvid staten självklart harden
ledande rollen. När vi såsom nu är fallet ha så mycket kommittéer, konferenser
och dylikt, skulle man då inte möjligen kunna tänka sig, att regeringen
ordnade en konferens med representanter för alla berörda intressen och
för denna konferens framlade en plan för hur detta stora och viktiga ekonomiska
problem skall lösas. Jag utgår ifrån att regeringen inte är så strängt
upptagen med det som mera populärt kan kallas socialiseringsspörsmål, att
den inte har tid att ägna denna fråga en allvarlig uppmärksamhet.

Jag vill för övrigt erinra om vad jag berörde för en stund sedan, nämligen
att kapitalbildningen inom företagen utgör en viktig del av det sparande, som
behövs för att trygga en tillräcklig investering och ett tillräckligt framåtskridande.
Det är väl uppenbart även för den mest extreme socialist, att vi under
de närmaste åren komma att bedriva den ekonomiska verksamheten till huvudsaklig
del inom enskilda företag, Man får icke den önskade investeringen i dessa
företag eller i nya produktiva anläggningar, örn man inte sörjer för att sådana
förhållanden äro rådande att räntabiliteten är någorlunda tillfredsställande.
Det är även nödvändigt att företagen själva få spara en del av det kapital,
sorn behövs för dessa investeringar. När man nu på sina håll säger, att inga
risker föreligga för att kapitalbildning skall bli otillräcklig, och att denna snarare
tenderar att bli för stor än för liten, skulle jag för min del vilja stämpla
en sådan ståndpunkt som rent defaitistisk. I vårt land finnas så oerhört stora
investeringsmöjligheter, både vad beträffar bostadsbyggande och produktiva anläggningar,
att vi komma att behöva all den kapitalbildning, som kan framkomma
även med en ekonomisk politik, som uppmuntrar sparandet, och vi komma
att behöva mycket mer kapital än som framkommer örn man följer en politik,
som icke beaktar behovet av ett omfattande sparande.

Herr talman! Innan jag slutar vill jag endast säga ett par ord rörande en
helt annan viktig fråga, nämligen civilförsvaret. Enligt min mening skulle det
i nuvarande läge vara klokt och berättigat att tills vidare inställa de planerade
övningarna, uppskjuta en hel del materialanskaffning och hålla tillbaka skyddsrumsbyggena.
Jag vill inte bestrida, att vi behöva en civilförsvarsorganisation,
men jag tror att man i längden gör det civila försvaret den bästa tjänsten genom
att inte gå fram helt och hållet efter de riktlinjer, som civilförsvarsstyrelsen
tycks vilja följa. Här behövs tydligen ett dämpande inflytande från regeringens
sida.

Till sist, herr talman, en mera principiell anmärkning. Enligt min mening alman
inte mera radikal i samhällspolitiken för att man vill centralt dirigera det
ekonomiska livet efter mönster t. ex. av socialistiska teorier eller krigstidsregleringar,
som betingas av varubristen. Jag skulle snarare vilja beteckna detta
centralt dirigerande system såsom en reaktionär företeelse, ett återvändande till
ett system av den art, som vi hade på 1600- och 1700-talen med ett mycket
långsammare framåtskridande än under de sista hundra åren. Jag vill också
beteckna det som ett system, som ger sämre betingelser för medborgarfriheten
än ett mera decentraliserat system, som på grund av själva sin natur fördelar
ansvaret och initiativmöjligheterna över en större grupp av människor. Radikal
är den som vill ta kraftiga tag för att avhjälpa de verkliga bristerna i samhället,
inte den som konstruerar från teoretiska utgångspunkter. Radikal är den
som vinnlägger sig örn att avhjälpa en brist utan att framkalla andra brister,
t. ex. genom att använda metoder, som försvaga de dynamiska krafterna i sam -

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
hällslivet. Det är radikal politik, som slår vakt om de fördelar som vårt nuvarande
samhällssystem erbjuder samtidigt som den söker att avhjälpa dess brister,
som man i vårt parti vill främja. Därför komma vi att energiskt opponera
oss och kritisera, närhelst vi möta regeringsförslag, som icke äro tillräckligt övervägda
eller äro betingade av socialiseringslust snarare än verkliga brister i samhället.
Men vi komma att helhjärtat stödja alla sådana åtgärder, som avhjälpa
sådana brister och bidraga till att främja en sant demokratisk utveckling. Man
bör inte glömma, att i sista hand beror den sanna demokratien på människorna
och deras ideella inställning mera än på formella ting. Man bör akta sig för
övertron på organisationens, formernas betydelse i och för sig och bör framför
allt ta sikte på att ordna samhället så, att det ger goda livsbetingelser för självständiga.
frihetsälskande, ideellt inriktade människor.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag tror, att det
kan vara motiverat, att jag redan på detta stadium av debatten något blandar
mig i de allmänna resonemang, som här förts.

Jag vill först bekänna, att jag motsett denna dag med en viss nyfikenhet.
Jag har varit nyfiken på hur i första hand mina förra kolleger i samlingsregeringen
skulle bete sig, då de nu blivit försatta i oppositionsställning. Efter
herr Ohlins anförande kan jag säga, att det har blivit ungefär som jag hade
tänkt mig.

Herr Skoglund i Doverstorp gick den riktiga ordningen att vid detta första
möte mellan den socialdemokratiska regeringen och riksdagen försöka lägga
upp vissa allmänna linjer. Det var naturligt, att han i första hand frågade
sig, hur samarbetet skulle bli mellan regeringen, som ju förfogar över en
egen partimajoritet, och de delar av riksdagen, som tillhöra minoriteten.

Frågan örn samarbete inom en demokrati har varit föremål för diskussioner
många gånger i denna kammare. Särskilt under den socialdemokratiska regeringen
på 1930-talet återkommo vi ständigt till detta ämne. Jag har tidigare
helt allmänt uttalat, att demokratiska beslut äro bäst ju flera som kunna samlas
kring dem. Jag har många gånger också betonat, att den omständigheten
att man har majoritet i och för sig inte berättigar till att man kan förfara
på det ena eller andra sättet. Det är nämligen i en demokrati synnerligen
viktigt, att man beaktar även minoritetens rättigheter och tar hänsyn till
dess synpunkter. Den nu sittande regeringen tillkännagav i sin regeringsförklaring,
att den hoppas på ett samarbete på bred bas i de frågor, som kunna
uppkomma i riksdagen. Jag vill gärna deklarera, att det är vår ärliga mening
att i all den utsträckning, som är möjlig, söka få ett samarbete även med
vad vi kalla oppositionen. Det är emellertid en sak. som man ständigt nödgas
erinra om, nämligen att kravet på samarbete och hänsyn aldrig kari ensidigt
ställas enbart på majoriteten. Ett samarbete förutsätter hänsyn även
från minoritetens sida och en vilja hos dess företrädare att förstå det som rör
sig i de folklager, som skapat majoriteten. En minoritet, vilken fattar som
sin uppgift att enbart sätta sig emot vad majoriteten kommer med och som
bara kräver hänsyn till sig själv utan att vilja visa någon sådan mot majoriteten,
denna minoritet har helt missförstått den ställning, som oppositionen
skall ha i en demokrati.

Ytterst gäller dock frågan, i vilka ärenden vi kunna samarbeta. Ett samförstånd
kan visserligen i och för sig vara mycket angenämt. Det fyller emellertid
icke någon uppgift örn det bara är i och för sig. Samarbetet får ju betydelse
först genom vad detta samarbete alstrar. Man kan fråga sig, örn det
är möjligt för en socialistisk regering att i längden bedriva ett samarbete med

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:Is proposition nr 334. (Forts.)
en
ligtvis klargöra, i vilken mån det trots en motsättning av principiell art finns
områden där man fortfarande kan samarbeta. Jag är övertygad örn att det
finns stora fält, där ett fruktbärande samarbete alltjämt kan bedrivas alldeles
oavsett den antisocialistiska eller den socialistiska inställningen. Ja, jag
är nog optimist att tro, att det kommer att visa sig att även i frågor, där
man kan tala örn en socialistisk inställning, kommer ett samarbete i sinom tid
att bli möjligt. Jag tror nämligen, att det på det ekonomiska området kommer
att bli en utveckling motsvarande den, som ägt rum på det politiska och
socialreformatoriska området, där man efter år av nej-sägeri och motstånd
upptäckt, att det inte tjänar någonting till att bara sätta sig på tvären mot
utvecklingen. Liksom man en gång accepterade den politiska demokratien och
började bli socialt reformvänlig, så kommer man nu helt säkert att förstå, att
demokratien måste ha sin nödvändiga komplettering även på det ekonomiska
området. Regeringen har i sin regeringsdeklaration tillkännagivit, att dess uppgift
är att bedriva en politik, som vidare utvecklar demokratien på de olika
områdena och då särskilt det ekonomiska.

Det är kanske lika bra att redan nu fråga sig örn den s. k. sprängningspunkten,
som vi talade så mycket örn under 1930-talets debatter örn den ekonomiska
politiken, är så allvarlig, att man från början måste räkna med att
det blir mer strid än samarbete mellan regeringen och oppositionen. Vi ha
angivit riktlinjerna för vår politik under de närmaste åren i de 27 punkterna.
Det är en politik, som räknar med de förutsättningar, som under de närmaste
åren kunna finnas för samhällets reformering, en politik som naturligtvis
inte är någonting i och för sig avslutat utan som har sin fortsättning, en politik,
som siktar till — såsom det säges i de 27 punkterna — en socialistisk ordning.
Men när man skall fastställa var motsättningarna finnas måste man
fråga sig: var stå de andra i denna fråga örn det samhälleliga inf Islandet på
det ekonomiska området? Jag noterade alldeles särskilt, att herr Skoglund ansåg
sig böra understryka ett omfattande samarbete mellan staten och det enskilda
näringslivet såsom någonting självklart. Herr Ohlin uttryckte sig inte
på samma sätt, men han sade, att lika väl som vi hittills på många områden
ha ansett statligt ingripande befogat, så kunna vi tänka oss detsamma i fortsättningen.
Om man ser saken på det sättet gäller det närmast att utreda frågan:
hur mycket statligt ingripande kan vara befogat, och hur långt är det
nödvändigt att gå för att skapa den trygghet, som är syftemålet? De uttalanden,
som gjordes här av herrar Skoglund och Ohlin, äro i och för sig icke
överraskande. Jag fäster kammarledamöternas uppmärksamhet på att när vi
genomkämpade fjolårets valrörelse fanns det icke något av partierna, som kunde
undgå att ange en positiv ståndpunkt i fråga om samarbetet mellan staten
och det enskilda näringslivet. Högern, folkpartiet, bondeförbundet, socialdemokraterna,
alla hade de i sina valprogram punkter, som talade örn detta samarbete.
Jag minns inte hur det var med kommunisterna men antar, att detta
inte behövdes för deras vidkommande, då de ju hade nöjt sig med att acceptera
det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet.

Hur skall då detta samarbete mellan staten och enskilda ske? Det bör här
betonas, att den bärande synpunkten i vårt efterkrigsprogram, alltså i regeringens
program, inte gäller örn företagsamhetens former. Det är inte fråga om,
huruvida man skall ha ett fritt näringsliv eller ett statsägt sådant, utan den
springande punkten är, hur man skall få en ordning, där produktionsmedlen
utnyttjas till sin fulla effektivitet för att skapa trygghet för en full sysselsättning
och samtidigt underlaget för en ökning av levnadsstandarden. Det är
detta som är den springande punkten. Örn det visar sig att det enskilda närings -

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Vialis proposition nr 334. (Forts.)
livet bäst fyller de anspråk, vi ställa på en effektivitet, som ger trygghet och
god försörjning, så stanna vi inte vid att säga, att då får detta enskilda näringsliv
fortsätta sin verksamhet, utan vi gå ett stycke längre och säga, att det
skall erhålla stöd från det allmännas sida i den mån detta kan medverka till
att göra det ännu effektivare. Men vi utesluta inte möjligheten av att en annan
företagsform kan visa sig mera effektiv. Det kan tänkas, att statlig verksamhet
bättre fyller uppgiften från den utgångspunkt, som vi lia angivit, och då säga
vi, att ingen dogmatik får hindra att man använder sig av denna effektivare
form.

Herr Ohlin, som tydligen mycket noga har studerat vårt efterkrigsprogram,
har väl också observerat den punkt, där vi säga, att i de fall, där den enskilda
företagsamheten leder till misshushållning, bör man överväga att antingen
lämna ''statlig hjälp åt företag, som kunna övervinna denna brist, eller
socialisering. Där ha vi liksom i ett ord angivit den väsentliga frågan. Jag har
ställt denna fråga mångå gånger under valrörelsen i fjol utan att få något
svar. Nu när vi mötas så här i samma församling kanske jag kan få det. Jag
har bara ställt den enkla frågan: om den enskilda företagsamheten leder till
misshushållning, vilja då våra kritiker förklara, att då får det hellre vara misshushållning
än att något ingrepp i den enskilda näringsfriheten göres, eller
svara de, att det är klart, att om det enskilda näringslivet inte bara visar sig
ineffektivt utan direkt skadligt genom att leda till misshushållning, då bör
samhället ingripa i fullgörandet av sin skyldighet att ha omvårdnad örn folket,
antingen genom att staten stöder en verksamhet, varigenom misshushållningen
försvinner, eller att staten direkt genom egen verksamhet skapar effektivitet
på detta område. Jag tror, att örn vi få klarhet i detta spörsmål, kunna
vi bättre diskutera, hur långt man behöver gå. Jag fastslår emellertid att det
icke finns någon dogmatism, som säger att allt skall vara statsegendom. Vi
sätta som mål effektivitet och kunna acceptera den företagsform som bäst
tillgodoser det målet. Beträffande samarbetet mellan staten och enskilda sägs i
vårt program icke annat än att man vill söka få en form, där alla intresserade
krafter kunna medverka. Hur denna skall skapas får bli föremål för överläggningar
mellan representanter för det allmänna och enskilda, vilket innebär ett
återupptagande av de överläggningar i saken, som före kriget kommo till stånd
på finansminister Wigforss’ inititiativ.

Antisocialisterna utgå i sin dogmatism från att det kapitalistiska systemet
är överlägset, och man hänvisar, såsom herr Ohlin gjorde, till att levnadsstandarden
är högre i länder, där man har ett fritt näringsliv, än i länder där
man har ett statsdirigerat näringsliv. Tar icke herr Ohlin litet för enkelt på den
uppgiften? Ivan man verkligen säga, att vi lia tillräckliga exempel som visa,
att det enskilda näringslivet är överlägset ett socialiserat? Beror icke detta
välstånd, som herr Ohlin hänvisar till, på andra omständigheter än näringslivets
form? Om han åsyftar t. ex. förhållandena i Ryssland, kan man ju fråga
sig, varför det aldrig lyckades den enskilda företagsverksamheten att åt Rysslands
folk skapa det där välståndet. Man kan väl icke säga, att viilståndet är
mindre under sovjetsystemet än det var under tsarsystemet. Örn man kan konstatera
detta, skola vi icke ur detta draga den slutsatsen, att det beror på andra
omständigheter än företagsformen, hur högt välståndet kan bli i ett land? Det
är ingenting sorn i och för sig visar, att icke ett statsägt företag eller en statlig
produktiv verksamhet kan ge precis lika goda resultat som den enskilda
verksamheten. Man bygger helt enkelt på, att vi haft en kapitalistisk utveckling,
som skapat ett välstånd, som ingen förnekar, men man har absolut ingen
riktig jämförelse med hur det skulle varit, örn vi haft en annan företagsform.
Det enda man med säkerhet kan säga är, att detta välstånd, som det enskilda

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:Is proposition nr 334. (Forts.)
näringslivet skapat, hade icke blivit så väl fördelat, om icke även samhället ingripit
på olika områden.

Denna diskussion är, tror jag, tämligen ändamålslös. Här kan icke den ene
övertyga den andre. Det har icke förebragts — jag upprepar det — något
verkligt bevis. Vad det nu gäller är att utröna om man från den gemensamma
utgångspunkten, att skapa trygghet och välstånd, kan finna effektiva former.
Här skulle jag vilja säga herr Ohlin, att det räcker icke med, att de fria krafterna
få verka, när man vet, att detta system upprepade gånger bringat folk
i elände, utan det måste finnas något korrektiv mot sådana risker i det härskande
systemet. Detta korrektiv vilja vi söka i en statlig kontroll i samverkan
med olika krafter inom näringslivet för att förebygga, att det plötsligt åter
inträffar katastrofer med verkningar, som vi tidigare blivit så bekanta med.

Jag skulle kanske också säga ett ord om den s. k. friheten. Jag har förundrat
mig många gånger, när våra kritiker gjort gällande, att alla människor,
som nödgas arbeta inom statsdirigerad produktion, bli fullkomliga slavar. Är
detta icke en förolämpning mot den stora massan av statsanställda, för vilkas
löner herr Ohlin nu så mycket bekymrar sig? Är det icke en förolämpning mot
dem att säga, att överhuvud taget kan man icke vara fri i statlig verksamhet.
Jag har det intrycket, att våra ämbetsmän intaga en mycket fri ställning och
att vår ämbetsmannakår inrymmer en mycket stor fond av initiativ; gå vi till
de affärsdrivande verken, skola vi säkerligen där kunna leta fram en hel rad
av statsanställda, som utveckla lika mycket intresse, lika stor initiativkraft och
lika stor duglighet som motsvarande inom det enskilda näringslivet. Det har
också sagts mig — jag har icke kunnat kontrollera det — att ett av våra. statliga
företag representerar den längst gående rationaliseringen och den största
effektiviteten och att detta tillstånd skapats genom den energi, den initiativkraft
och den duglighet, som de anställda i det statliga företaget visat. Jag
vet icke, varpå man stöder sig, när man inför sådana exempel gör gällande, att
om statens verksamhet utvidgas skola vi komma in i en ofrihetens olycka.

Det är kanske icke vanligt, att vi på detta sätt komma in i principdiskussioner,
men jag tror, att det är mycket nyttigt för de år som komma, att vi
klara upp det hela på detta sätt. Här gjordes även — det må förlåtas mig, att
jag använder det uttrycket, herr Ohlin — det löjliga försöket att presentera
socialdemokratien såsom ett tudelat parti, där Wigforss och Myrdal äro ute
och skörda och jag kommer efter och sopar igen spåren. Jag får säga herrarna,
att när ni tala så, veta ni icke ett dugg örn hur det står till i vårt parti.
Det är nämligen det största misstag ni kunna begå. Om ni satsa. på denna
uppfinning, komma ni att bli mycket besvikna. Det finns nämligen icke någon
sådan motsättning. Jag har personligen föreslagit partikongressen att uttryckligen
acceptera det efterkrigsprogram, som utarbetats väsentligen under Ernst
Wigforss’ ledning. Vi äro eniga örn den saken. Myrdal har icke anmält någon
avvikande mening. Och såvitt jag kan se framåt komma våra opponenter till
sist att finna, att både denna trio och de övriga kollegerna utgöra en. mycket
samspelt samling, som kommer att gemensamt föra den politik som vi ha angivit.

Det är en annan sak, att yttranden kunna falla olika vid olika tillfällen. Jag
talade i Karlskoga, och jag yttrade där, att jag för min del trodde, att den
enskilda verksamheten många år framåt kommer att bli den dominerande. Det
stod då i tidningarna: han är ändå en ganska bra karl. — Sedan talade jag
i Malmö, och där sade jag, att liksom den politiska och den sociala demokratien
är nödvändig är den ekonomiska demokratien det. Då skrev Skånska Dagbladet:
ja, där ser man, att man kan icke lita ens på honom. Även han vill ha
ekonomisk demokrati. — Jag tror, att det kommer att hända vid mer än ett

Ousdageu den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
tillfälle, att man tar ett yttrande ur ett tal och sedan ett yttrande ur ett annat
och ställer dem mot varandra. Om jag ansåg sådant vara någon uppgift,
skulle jag kunna ägna mig åt att plocka citat ur herr Ohlins tal. Jag är
övertygad om att jag skulle få mycket lätt att säga, att han ena gången sagt
ett och andra gången ett annat. Han har ju varnat mot dirigerad ekonomi.
Han har värjt sig för planhushållning, men samtidigt varnat för att angripa
oss just därför att vi äro planhushållare. Sedan är han själv någon sorts ramhushållare
— vad det nu kan betyda. Så småningom kanske det halkar ur
honom, att han är planhushållare, och då skall jag skynda mig att säga: nu
lia vi fångat in honom också. Jag tror, att örn det skall bli någon mening i den
diskussion, som förs mellan socialdemokrater och andra, man först bör acceptera,
att vi representera en samlad politik, och man skall icke öda vidare krafter
på detta löjliga försök att framkonstruera motsättningar.

För övrigt fick jag ju underbetyg av herr Ohlin. Han bade tydligen trott,
att jag var något slags fast klippa mot alltför ivriga socialiseringssträvanden,
men han hade fått sina förhoppningar grusade på grund av oljeutredningen.
Det var det stora exemplet på att jag inte heller var pålitlig! Jag kunde också
vara nied på sådant som siktar på en, som han tyckte, onödig socialisering.
Jag skall inte yttra mig vidare örn den kommittétillsättningen än att jag skall
säga, att jag finner det ganska naturligt att den konstruerades såsom skett.
Det är inte så att det är första gången vi taga upp frågan om formerna för
oljeimporten och oljehandeln. Vi ha haft mycket ingående utredningar, och
egentligen ligger det för deni, som vilja se, upplagt hur man kan se från olika
synpunkter på detta spörsmål. Vi behövde ingen ny sådan utredning. Riksdagen
hade i stället med sin skrivelse angivit, att man önskade en undersökning
om hur en organisation skulle se ut, därest nian vill övergå till ett oljemonopol,
och det är ganska naturligt att regeringen valde den form som nu har valts för
denna utredning. Det är ju dock inte nödvändigt att upprepade gånger göra örn
samma utredningar. Det kan vara rationellt att också inrikta sig på att skapa
fram en given forin. Sedan, när förslag föreligger, blir det ju tillfälle till ali
den kritik som kan vara motiverad, och örn herr Ohlin och andra kunna; skjuta
sönder ett förslag, som kommer, så skall jag inte missunna deni triumfen.
Men jag tycker att nian kan vänta till dess och inte alltför mycket jämra. sig
på förhand därför att nian inte från regeringens sida för kommittétillsättningen
har valt den mest vanliga formen.

För övrigt skall jag inte ingå på vad som här har sagts i detaljer. Jag har
velat yttra mig på detta tidiga stadium av debatten för att rädda undan så
mycket som möjligt av den mening, som herr Skoglund tydligen hade, att vi
skulle få en debatt på mera allmänna linjer, en läggning som jag tyckte att
herr Ohlin gjorde en hel del för att förstöra. Jag har nu närmast uppträtt för
att försöka återställa den goda ordning, sorn bör vara vid en remissdebatt, där
man inte alltför mycket bör förlora sig i detaljer utan tala örn de stora linjerna.

Herr Ohlin erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag tror nog att statsministern har svårt att övertyga kammaren örn att
mitt anförande bestod av detaljer. Det var ju en lång rad mycket centrala och
stora spörsmål som jag tog upp, om penningvärdets framtid och en hel del andra
saker, även den allmänna socialiseringsdiskussionen. Jag begärde ordet nu endast
för en kort replik därför att det är cirka lif» talare anmälda.

Statsministern frågade: örn det finns enskild misshushållning inom näringslivet,
skall man då få fortsätta utan vidare? Jag tycker att det är en överflödig
fråga, som besvarats många, många gånger. Den har besvarats av mig re -

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
dan förut i dag, när jag sade, att om t. ex. arbetslöshet hotar skall staten föra
en aktiv konjunkturpolitik och söka vidmakthålla en jämn sysselsättning genom
samverkan mellan näringslivet och samhället. Vi vilja förutsättningslöst undersöka,
hur man skall avhjälpa sådana missförhållanden. Men det är inte självklart,
att örn det föreligger ett missförhållande, staten skall övertaga verksamheten
och klara det hela. Vill regeringen blott undersöka saken är det vad man hittills
gjort, och då äro vi överens. Men det nya med den socialistiska skördetiden måste
väl vara, att man inte vill göra det, utan att man har viss förkärlek för speciella
lösningar.

För det andra frågade statsministern: det måste väl finnas några korrektiv
mot de risker och olägenheter, som ett friare system innebär? ■— Även där har
jag ju redan svarat. Jag hänvisar t. ex. till konjunkturpolitiken. Det är inte
givet att statsmonopol är något lämpligt korrektiv.

Jag tycker, eftersom statsministern beklagade sig, att jag har rätt att beklaga
mig på en punkt: borde det inte någon gång vara slut med den debattmetoden
att låtsas, som örn t. ex. folkpartiet företrädde någon gammal manchesterliberalism,
som inte önskar några statliga åtgärder? Vi ha ju i vårt efterkrigsprogram
mycket utförligt redogjort för den aktiva sysselsättningspolitik och annat, som
vi äro företrädare för.

Till sist säger statsministern skämtsamt, att kanske halkar någon gång ur
min mun ordet planhushållning i stället för ramhushållning. Jag har flera gånger
understrukit, att det är min fasta övertygelse att man får fram mera planmässighet
och bättre planhushållning, örn man inte går så långt i central dirigering,
att allting skall bestämmas i monopol, kommissioner och kommittéer i
Stockholm, utan använder en mera decentraliserad metod d. v. s. drar upp ramar,
inom vilka den enskilde får röra sig fritt. Det menar jag är verklig planhushållning.
Det ordet har jag intet emot att taga i min mun, det halkar inte.

Herr Skoglund i Doverstorp, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Statsministern har angivit de enligt hans
uppfattning väsentliga orsakerna till att vi kommit till bättre samförstånd. Det
uppfattade jag på det sättet att han menade, att det parti, som nu närmast
betraktas som oppositionsparti, hade ändrat sig.

Jag erkänner gärna, att det har skett en förskjutning på den kanten, men
jag säger samtidigt, att det som möjliggjort ett bättre samförstånd är att socialdemokraterna
växt till i ålder och visdom, fått bättre kunskap örn det ekonomiska
livet och måst påtaga sig ett större ansvar.

Vad jag ville ha sagt här i dag är, att det kanske krävs att denna utveckling
fortsätter och att det socialdemokratiska partiet inte faller tillbaka till
den tidigare enklare inställning, som det hade i sin barndom.

Sedan var det en fråga, som jag vill ställa till statsministern. Statsministern
säger, när det gäller ökade statliga ingripanden, att det i första rummet
var fråga örn sådana områden, där det enskilda näringslivet hade misslyckats.
Får man uppfatta detta uttalande på det sättet, att där det kommer att visa
sig, att den statliga företagsamheten misslyckats, man gärna ser att de enskilda
ingripa och övertaga denna, och inte förlusterna utan vidare vältras över på
skattebetalarna? Finge man en sådan försäkran, vore det ju alltid något på väg.

Till sist säger statsministern, att man skall inte spekulera i någon skiljaktighet
mellan exempelvis honom å ena och herr Wigforss och herr Myrdal å
andra sidan, därför att de kanske ibland tala litet olika. De äro dock överens,
och han vill avråda för att satsa något på en sådan skiljaktighet. Jag vill
bara säga statsministern, att om jag efter det anförande, som han höll nyss,

Onsdagen den 24 oktober 1945 fin.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 33i. (Forts.)
skulle satsa något, då är det nog huvudsakligen på att herrar Wigforss och
Myrdal lia mera att säga till om än jag trodde.

Vidare yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Den nya regeringen hälsades som
bekant även av sina motståndare som ett glädjande tecken på att vi äro tillhaka
till gamla »normala» förhållanden, att vi fortsätta, enligt denna framställning,
där vi tvingades släppa taget 1939. Jag skulle för min del vilja
säga, att det torde icke kunna bli tal örn ett återupprättande av förkrigspolitiken
eller någon återvändo till det gamla. Vi uppleva nu faktiskt ett nytt
1918. Europa befinner sig i stöpsleven, nya idéer och nya lösningar tränga sig
fram, medan det gamla tränges tillbaka. Revolutionära förändringar pågå i
skiftande former: godsägarjorden styckas, storföretag och kreditinstitut..förstatligas
och de privata monopolens avskaffande ställes på dagordningen. Även
borgerlighetens gamla partier ute i Europa genomleva en förödande kris. Valen
i Europa ha blivit vänsterval, och framför allt är deras tendens i land
efter land, att arbetarklassen marscherar fram som den ledande klassen i nationerna.
Det svenska folket har icke samma konkursbo att klara upp som
övriga europeiska folk. När herr Ohlin prisar det privatkapitalistiska systemet,
har han blott Sverige och Förenta staterna att peka på. Jag tror det
hade varit motiverat för den nuvarande produktionsordningens försvarare att
kasta en blick ut över det söndertrasade Europa. Clausewitz redan lärde ju,
att kriget är ingenting annat än en fortsättning av politiken med andra medel.
Det vore val verklighetsfrämmande, örn man skulle koppla lös de två
världskrig, som vi haft på tjugufem år, och de förödande ekonomiska kriser
som vi haft under samma tid från det ekonomiska system, som försvaras så
varmt från folkpartiets talesman. Men om vi som sagt icke ha samma konkursbo
att klara upp bär i landet som ute i Europa, stå ändå principiellt sett
åtskilliga likartade frågor även i vårt land på dagordningen. Huvudfrågan
även för svenska folket är att skapa en tillvaro utan nöd och fruktan, att
skapa ett välstånd för folket med ett ord sagt. En sådan lösning kan inte
vinnas på samförståndets väg mellan alla våra nuvarande partier. Det förutsätter
nämligen sådana ingrepp i den nuvarande sociala ordningen, att de blott
kunna förverkligas genom hård kamp. Det gäller här ytterst, såsom vi se
saken, att likvidera monopolens välde, att fråntaga den lilla klicken storkapitalister
det avgörande inflytandet över landets ekonomiska liv, att göra frågan
om produktionens inriktning, omfattning ovli vidareutveckling till en hela
samhällets angelägenhet.

Huvudpunkterna i arbetarrörelsens efterkrigsprogram är full sysselsättning,
högre levnadsstandard och demokrati i näringslivet. De ha av programmets
upphovsmän uttolkats såsom syftande till en socialistisk omgestaltning i vårt
land. Statsministern har nyss upprepat detta. Man har talat örn att arbetarrörelsens
skördetid nu begynt. Vi ha, såsom statsministern redan påpekat,
ställt oss bakom arbetarrörelsens efterkrigsprogram och äro så långt överens
med den nuvarande regeringen. Frågan iir sedan, om vi kunna komma överens
om var och hur man skall börja att bärga in skörden. Den nuvarande regeringen
är så ny, att den kan möta riksdagen utan att ha hunnit gråna i synden.
Anmärkningarna mot densamma rikta sig därför kanske mest mot vad
den övertagit av barlasten från samlingsregeringen — både politiskt och personellt
— och i någon mån mot vad don redan expedierat och kanske framför
allt mot dess planer. Vi ha för vår del ingen anledning, i olikhet mot de borgerliga
opponenterna, att ställa till rabalder därför att inte de borgerliga
kommo med i den omdiskuterade oljehandelsutredningen, som väsentligen gäl -

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
ler ett praktiskt realiserande av beslut, som förut utretts. Det är ju en gammal
sanning, att man har lätt att förlåta sina vänner sådana fel, som icke
direkt berör en själv. Därför vill jag i stället diskutera vissa riktlinjer, som
utarbetats men icke blivit föremål för definitiv prövning från regeringens sida.
Jag tänker då främst på den s. k. Myrdalskommissionen eller planeringskommissionen,
som lär vara färdig att likvideras utan att ha skapat det väsentliga
i en planering, nämligen en ekonomisk generalplan. Denna kommission
har redan framlagt en serie betänkanden. Studiet av dem ger ett huvudintryck
på gott och ont. Det handlar naturligtvis örn kompromisser, men tyvärr ganska
tvivelaktiga kompromisser. Statsrådet Myrdal har själv vittnat örn det goda
samarbetet med storfinansens män inom planeringskommissionen. Ett närmare
studium av kommissionens resultat kail måhända bidraga till att förklara anledningen.

1) Den 26 april 1944 framhöll kommissionen i ett betänkande örn penningpolitiken,
att penninginkomsterna som regel inte böra höjas eller sänkas under
denna period, medan däremot en prissänkning bör kunna väntas. Arbetarna
kunde icke följa denna rekommendation. De föredrogo att hävda sina krav
och genombröto lönestoppet. Hade de inte gjort detta — om alltså kommissionen
fått sin vilja fram — skulle detta ha inneburit en fastlåsning av arbetslönerna
på den orättfärdiga nivå, som uppnåddes tack vare lönestoppet
och den begränsade lönekompensationen. Det blev inte heller, som kommissionen
väntat, några prissänkningar. Snarare är tendensen ytterligare prisstegringar.
I verkligheten kunde planeringskommissionen inte ange något program
för penningpolitiken på lång sikt, såvida inte åt det allmänna uttalandet
— jag citerar — »att penningväsendet skall skänka stabilitet och trygghet
åt de ekonomiska uppgörelserna och dispositionerna» skall ges ett så anspråksfullt
namn. Ett sådant program verkar ungefär lika självklart som anspråken
på att en båt bör kunna flyta och svinen utfodras med tanke på att leverera
bra julskinkor.

Riktlinjerna för utrikeshandeln — jag talar fortfarande örn betänkandet
beträffande penningpolitiken — te sig redan en smula suddiga. Den förra regeringen
beslöt stödja pundblocket och gjorde ett enligt min mening lättfärdigt
kreditavtal med England, som måste resultera i betydande förluster. Att
få stora pundtillgodohavanden inför utsikten till en betydande nedskrivningav
pundkursen är i hög grad ambitiöst.

2) I betänkandet den 2 oktober 1944 örn sysselsättningens inriktning vid
olika konjunkturlägen är huvudlinjen: fritt spel åt det kapitalistiska näringslivet
under högkonjunktur, men planering under kriserna. Eritt spel åt det kapitalistiska
näringslivet är liktydigt med anarki. Detta är i vart fall icke den
långsiktiga planering för behovsproduktion, som man kräver i efterkrigsprogrammet.
Dessutom betyder anarki under högkonjunktur kontra planhushållning
under kris, att man berövar sig viktiga möjligheter att med framgångmöta
en kris.

3) I efterkrigsprogrammet talas örn full sysselsättning. Hela folket i arbete,
vi ha råd att arbeta — brukar det heta i propagandan. I Norge ha arbetarpartierna
enat sig örn att i grundlagen skriva in följande bestämmelse: Varje
medborgare äger rätt och plikt till arbete. Denna rätt finns, såvitt jag vet.
tidigare endast inskriven i Sovjetunionens grundlag. I planeringskommissionen
synes man sväva på målet i denna punkt. Där utgår man ifrån att arbetslöner
komma att finnas — även i bästa fall. I LO-propagandan har man också
förändrat kravet på full sysselsättning till ett krav på »hög och jämn sysselsättning».
Jag frågar mig, örn detta är någon tillfällighet. I en nyutkommen
LO-broschyr av rektor Karlbom läser jag, att företag kunna »nödgas företa

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 333. (Forts.)
avskedanden» och »naturligtvis kan man icke komma fram till ett system med
absolut trygghet i anställningen» . . . »det är salunda inte mot avskedanden
som sådana fackföreningsrörelsen vänder sig utan mot sådana pa. g.odtyckligare
grunder». Detta verkar —- örn det tillätes en vits —- åtskilligt halvfullt
i fråga örn sysselsättningskraven. Men det mest allvarliga härvidlag tycker
jag är att resonemanget synes utgå ifrån, att man inte kan komma till rätta
med den kroniska arbetslöshetens problem. Örn denna tolkning är riktig, innebär
det en kapitulation, när det gäller denna första punkt i efterkrigsprogrammet
om full sysselsättning.

4) I ett utlåtande diskuterar planeringskommissionen produktion pa lager
för att avveckla en kris. I verkligheten sammanfalla ju krisutbrotten som regel
med överfyllda lager, och en ny högkonjunktur brukar först vara möjlig sedan
lagren förstörts eller realiserats. Iden att övervinna en kris genom, lagring
verkar på mig ungefär som att försöka släcka en eldsvåda med bensin. Iden
bygger emellertid på den s. k. underkonsumtionsteorien, enligt vilken kriserna
uppstå på grund av att konsumtionen inte håller jämna steg med produktionen.
Denna krisförklaring är enligt vår mening otillräcklig. Det är tillräckligt
att erinra om att kriserna som regel utbryta vid en tidpunkt, när produktionen
är som högst, sysselsättningen bäst. lönerna stå på höjden och följaktligen
konsumtionen är störst.

Man kan alltså inte förklara krisers uppkomst genom .underkonsumtionsteorien,
liksom man inte kan bemästra kriser genom produktion pa lager. Detta
hindrar naturligtvis inte, att man i ett enskilt land kan mildra krisernas verkningar
för arbetarklassen genom produktion på lager, men det är ju en helt
annan sak. \rad jag här vill peka på som väsentligt är, att planeringskommissionen
tycks ha en mycket blek aning om krisernas orsaker och följaktligen inte
heller lyckats rekommendera något medel för att förhindra nya kriser. I verkligheten
ger blott socialismen sådana medel, i det. den ersätter vinstmotivet med
behovsmotivet och avlägsnar den ständiga konflikt, som mäste uppsta mellan
samhällelig produktion och privat tillägnande.

5) Såväl i Sverige som i andra länder har man på grundval av denna otillräckliga
kristeori lanserat den s. k. konsumtionssocialiseringen, »socialiseringen
av efterfrågan», som det brukar heta. I den enklare propagandan ä la Bommersvik
har detta motiverats så, att kapitalisterna visat sig kapabla att åstadkomma
en hög produktion men oförmögna att skapa en motsvarande efterfrågan.
Det är sålunda inte någon mening i att samhället tar hand. örn storindustrien
och kreditväsendet, intresset bör i stället riktas på s. k. sjuka produktionsområden,
där profiten år lag och kapitalisterna inte lyckas fa större
fart på spelet.

I England accepterades idén örn »socialisering av efterfrågan» pa^ ett sympatiskt
sätt även av de konservativa. Redan i våras genomfördes sålunda en
lagstiftning, enligt vilken staten utanordnar bidrag till alla barn, bidrag som
i kontanter och in natura uppgå till omkring 300 kronor per barn och år.

I deri mån planeringskommissionen i vårt land befattat sig med motsvarande
problem släpar den långt efter Englands högermän. Den Ilar som bekant föreslagit
vissa villkorliga bidrag till barnfamiljer vid kris. En tvabarnsfamilj
skulle då kunna erhålla 150 kronor till inköp av sängar och annan utrustning,
därest den själv presterar lika högt belopp. Därigenom hoppas man kunna
hålla i gång den lätta industrien vid en kris. Men anslagen ha som sagt
som förutsättning att en avskedad arbetare, en korttidsarbetare eller en som
står inför avskedshot eller hot örn lönereduktion, skall kunna satsa motsvarande
belopp för att förnya eller komplettera familjens bohag. Någon större effekt
lär man val inte vinna med detta, och framför allt innebär det ju inte en Ilis -

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
ning av problemet att genom permanenta barnbidrag underlätta barnens försörjning
i onda och goda tider.

Om man inte hade andra idéer om hur socialiseringen av efterfrågan skall
gestaltas, vore man ju långt efter den förra Churchillregeringen. Men det lär
ju finnas andra förslag i bakfickan — i propagandan ute i landet har jag mött
påståendet att det förberedes förslag om 400 kronor per barn och år i statsbidrag.
Örn sådana förslag allvarligt övervägas, vore det säkert av intresse
med en närmare redogörelse för dem.

6) Ännu en fråga som kastats fram av Myr dalskommissionen har intresse
i detta sammanhang. Det gäller det s. k. investeringsrådet, vilket enligt efterkrigsprogrammet
skall leda investeringsverksamheten i näringslivet. Ett sådant
råd har tillsatts av regeringen, men det erhåller blott rådgivande karaktär.
Däremot komma investeringarna i fortsättningen som hittills att söka sig
till de mest räntabla områdena, ty kapitalet saknar ju s. k. sociala instinkter.
Det litar varken på frälsningsarmén eller Nordens Karlsson. Det låter sig
lika litet övertygas av Gustav Möllers förmaningar som man kan övertyga en
tiger örn att gräs är bättre än nötkött.

Men dessutom är denna »lösning» till förmån för ett rådgivande investeringsorgan
ett val mellan en konjunkturutjämnande politik respektive långsiktig
planering, till den förras förmån. Här har regeringen intagit en mindre avancerad
hällning än den engelske liberalen Beveridge, vilken kräver verklig regeringskontroll
över investeringarna och framhåller, att en sådan kontroll och
ledning ligger utanför regeringens inflytande blott så länge regeringen avstår
därifrån.

Jag tycker, herr talman, att denna granskning av det förberedande arbete,
som i Myrdalskommissionen har utförts och som ju är avsett att läggas till
grund för efterkrigsprogrammets realiserande i viktiga punkter, tyder på att
man har urvattnat de ursprungliga kraven, att man icke har dragit konsekvenserna
av de storartade formuleringarna i efterkrigsprogrammet. Det gör att
»planeringskommissionen» inför sin nu förestående hädanfärd efterlämnar ettsa
urvattnat kapital, som jag inte tror försiar för att bygga det nya Sverige,
varom det talas i arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Dessa anmärkningar riktar jag inte, med undantag för beslutet örn investeringsradet,
till regeringen. Jag framför dem i förhoppning örn att kunna påverka
den slutliga utformningen av de regeringsförslag, som väl torde vara att
vänta i en del av dessa frågor.

Vad jag tror man mäste hålla sig till är att inte minska utan förbättra statskontrollen
över de viktigare delarna av näringslivet, framför allt storindustrien,
kommunikationerna och kreditväsendet. Däremot är en kontroll över småproduktionen
inom industri, hantverk och jordbruk skäligen meningslös. Lägger
man i regeringens händer en betryggande statlig kontroll- och dirigeringsmakt
över näringslivets nyckelpositioner, över utrikeshandeln, prisutvecklingen, kreditväsendet,
råvarutillgångarna och profiterna, då är mycket vunnet när det
gäller att förverkliga efterkrigsprogrammet. Inte minst viktigt är att beröva
monopolen deras tidigare frihet.

I detta sammanhang skulle jag vilja efterlysa vad regeringen gjort av riksdagens
fjolårsbeslut om utredning av frågan om eventuell statlig byggnadsmaterialproduktion.
Här är ju ett område, där monopolens verksamhet åstadkommit
de största sociala skadeverkningar. Den har inte bara hindrat en nödvändig
byggnadsverksamhet, utan har även bidragit till att trissa upp hyrorna
till en orimligt hög nivå. Socialministern har nyligen signalerat vissa åtgärder
i syfte att nedbringa hyresnivån. Jag vill understryka, att detta för

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
närvarande är en av de mest brännande och aktuella frågorna för stora grupper
av det svenska folket.

Regeringen har också genom statsrådet Möller signalerat betydelsefulla andra
sociala reformer. Det handlar, säger herr Möller, örn att öka de statliga utgifterna
för sociala ändamål med 600 miljoner kronor från nuvarande 690 miljoner
kronor. Det låter mycket intressant, men det är naturligtvis för tidigt
att yttra sig örn det sakliga värdet, förrän man fått se, hur regeringens förslag
utformats. Jag vill emellertid redan nu med socialministern diskutera ett par
problem i samband med socialpolitiken.

Den nuvarande socialpolitiken är ju så tillkrånglad, att det kräves specialisering
för att förstå och känna alla bidragsformer. Bara våra sociallagar lära
uppgå till ett 40-tal. Många kunna därför inte utnyttja de hjälpformer, som
redan stå till buds — det gäller såväl behövande enskilda som kommuner. Det
är vårt önskemål och vår förhoppning, att man nu skall komma fram till enkla
och enhetliga former för socialpolitiken och inte minst att fattigvården skall
försvinna.

Det andra problemet gäller finansieringen av den försäkring man tänker
föreslå. Socialministern har förklarat, att en årlig avgift motsvarande 6 procent
av inkomsten skall uttagas av alla försäkrade. Det är ju snart fråga örn
att slopa omsättningsskatten. Detta lär för en familjeförsörjare med 5 000 kronors
inkomst innebära en lättnad i fråga om utgifterna av 100 kronor örn året.
Men örn nu denne familjeförsörjare i stället pålägges en engångsskatt, som kallas
försäkringsavgifter och vilken belöper sig till 300 kronor örn året, så blir
väl hans glädje ganska ringa. Han får ju i vart fall motsatsen till den skattelindring,
''sorn LO nyligen ansett så ofrånkomligt nödvändig.

Vi tro för vår del att finansieringen framför allt bör läggas på den direkta
och progressiva beskattningen samt på företagen. Därigenom undkommer man
också den orättvisan, att de stora barnfamiljerna skola påläggas samma avgifter
som de övriga. Det har anförts att psykologiska skäl tala för avgiftslinjen;
de försäkrade skulle, menar man, genom att de själva betala avgiften känna
hjälpen som en rättighet. Troligen avstår dock en barnfamilj med 5 000 kronors
årsinkomst med lätthet från det psykologiska välbefinnande, som skulle
bestå i att man får satsa en årlig försäkringsavgift av 300 kronor. Jag har
inte heller hört, att Danmarks folkpensionärer, som ju få större pensioner än
de svenska folkpensionärerna, mått illa av att deras pensioner finansieras genom
statsskatter. Jag tror inte att svenskarna taga det annorlunda än danskarna
i det fallet.

Men, herr talman, socialpolitiken avser ju ändå bara att skänka en relativ
trygghet vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Den kan inte ersätta lönepolitiken.
I verkligheten kan man varken skattevägen eller genom socialpolitik
verksamt bispringa det stora flertalet arbetande i vårt land. Detta är bara
möjligt genom den ersättning, som de erhålla för sitt arbete, alltså genom lönepolitiken.
Därför är den första och viktigaste frågan för den Svenska arbetarklassen
liksom för bönderna, vad de kunna erhålla som betalning för sitt
arbete.

Vad är då regeringens uppfattning i lönefrågan? Finansminister Wigforss
Ilar nyss deklarerat sin förståelse för att arbetarna nu gå in för att driva upp
lönerna — han ansåg till oell med att statsmakterna böra utnyttjas därför
medan hans kollega, handelsminister Myrdal, har förebrått kommunisterna en
s. k. bristande radikalism, som skulle bestå däri, att vi lägga huvudvikten vid
lönepolitiken och den, såsom han sade, liberala socialpolitiken men försumma
den viktigaste frågan, som skulle vara att öka produktionen. Vissa signaler i

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
regeringen närstående press vittna också om att man saknar rätt förståelse för
löneproblemets primära karaktär. Men man kan ju ändra sig.

Denna punkt i efterkrigsprogrammet är nämligen den som har övervägande
aktualitet. Den kan inte förbigås, och den kan inte skjutas på framtiden i hopp
örn bättre tider. Skulle den nuvarande regeringen och riksdagsmajoriteten inrikta
sitt inflytande på att bordlägga lönefrågan, bleve följden pessimism och
misstro bland arbetarna. De skulle uppfatta det som ett svek, och det skulle
betyda att de tappade tron på att efterkrigsprogrammet vore allvarligt menat.
I sådana stämningar kunde måhända reaktionen hämta näring och hela efterkrigsprogrammet
stjälpas över ända.

Situationen är just nu gynnsam för en framstöt i lönefrågan. Finanstidningen
medger detta, när den skriver att »den exceptionella brist på arbetskraft,
som för närvarande råder, ger arbetarparten en gynnad strategisk ställning vid
förhandlingsbordet».

En av president Trumans experter förklarade i samband med presidentens
nya giv för några veckor sedan, att man i Förenta staterna måste höja arbetarnas
reallöner med 50 procent under de närmaste fem åren för att undgå
massavskedanden. Här tyckes man tro motsatsen, att döma av vissa uttalanden
på regeringen närstående håll.

I detta sammanhang skulle jag, herr talman, vilja ställa ett par frågor till
försvarsministern, eftersom han är här närvarande.

Det har i senaste numret av Ny Militär Tidskrift införts en artikel om krigsmaterielverket
i kritisk belysning. Huvudinnehållet i denna artikel är, att
krigsmaterielverkets förklaring till regeringen, att man lyckats sänka priserna
på krigsmateriel med 24 procent under 1940 års nivå, skulle vara oriktig och
att förutsättningen för denna väldiga kostnadsminskning i stället skulle vara
den, att man erhållit krigsmateriel, som är i så uruselt skick, att den utgör en
fara för den militära personalen. Nu skall väl krigsmateriel alltid vara livsfarlig,
örn den skall kunna vara till någon nytta, men den bör ju inte vara
livsfarlig för de egna trupperna — den saken är tämligen klar.

Artikelförfattaren anklagar sålunda krigsmaterielverket, som han anser vara
den som är huvudansvarig, för att lia ställt underhaltig och för den svenska
militärpersonalen livsfarlig materiel till förfogande. Jag måste säga, att vederbörande
då gör sig skyldig till en inkonsekvens, när han å ena sidan konstaterar
detta, å andra sidan tackar industrien, alltså den part, som ju ytterst
måste vara huvudansvarig för att vi fått krigsmateriel, som säges vara livsfarlig
för det svenska militärmanskapet. Ty örn det är som han säger, att denna
väldiga prissänkning har blivit möjlig tack vare att man nöjt sig med underhaltig
materiel, så är det ju indirekt en anklagelse mot den svenska industrien
för bristande patriotism, för att den hållit sig skadeslös för de spekulationsvinster,
som den gått miste om, genom att leverera oduglig materiel till kronan.

Jag vill vidare erinra örn att i fjol här diskuterades ett anslag på, jag tror
det var 9 miljoner kronor, som försvarsministern begärde för att skaffa materiel
i stället för sådan, sorn var oduglig eller mindre användbar. Denna fråga
blev ju'' föremål för en utredning, men utredningen blev hemligstämplad. Jag
skulle vilja fråga försvarsministern, huruvida han inte anser det lämpligt att
nu, när kriget är slut och inte längre de skäl, som då kunde åberopas för ett
hemligstämplande, kunna vara gällande, vidtaga åtgärder för att man skäll
få taga del av det material, som frambragtes genom denna utredning.

Jag skulle också vilja fråga försvarsministern, huruvida han inte redan nu
inför riksdagen kunde lämna en redogörelse, åtminstone i gröva drag, för hur
det ligger till med den sak, som påtalats i Ny Militär Tidskrift. Jag tror att
det skulle inverka mycket ofördelaktigt, örn svenska folket bibringades den

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
uppfattningen, att rekryterna måste handskas med materiel, som är farlig för
dem själva. Saken är ju under utredning, men jag undrar örn det inte ändå
kunde finnas någon möjlighet att redan nu redogöra för, hur den i stort sett
ligger till.

Vi inregistrera, herr talman, med tillfredsställelse tecknen på en ökad förståelse
för nödvändigheten av att rensa upp med fascismen-nazismen. Detta är
en kärnfråga, av betydelse för både inrikes- och utrikespolitik. Utan att den
löses kunna inte heller de förhoppningar om en fredlig utveckling, som hysas
av efterkrigsprogrammets anhängare, realiseras.

Det har tyvärr varit en stark benägenhet att bagatellisera detta problem. I
pressen har man sökt göra gällande, att den svenska fascismen saknar betydelse
och aldrig kan få någon betydelse i ett land som vårt. Jag undrar, örn inte
denna propaganda har animerat vissa beslut och åtgärder som vålla stor uppståndelse
hos folket. Att framträdande fascister sitta i militära nyckelpositioner,
i domstolar och i förvaltningen, har länge påtalats. Att en domstol efter
åtal, inspirerat av överbefälhavaren, dels fastställer, att Dagsposten mottagit
stora belopp från Hitlerregeringens organ, dels dömer överbringaren-springpojken
till fängelse därför men friar mottagarna, framstår för gemene man
som en parodi på rättvisa. Förut kunde man genom försäljningsbojkott slå ihjäl
en tidning som Fäderneslandet. Nu ålägger man med domstolsutslag svenska
fackföreningsmän att saluföra den tyskköpta Dagspostenr Nu utdömer man
skadestånd åt en i offentlig utredning utpekad nazist, när denne åtalar en arbetartidning
för att denna stämplat honom som nazist. Jag har visserligen läst,
att man numera anser beteckningen nazist ärerörig, men det är en tröst för
tigerhjärtan. Så går det, när man släpar in denna viktiga fråga i en juristeriets
djungel, som odlats av fem års antikommunism och reaktionärt bakåtsträveri.

Man kan inte, enligt vår uppfattning, betrakta nazismen som en politisk ideologi
vilken som helst. En rörelse, vilken ställt som sin uppgift att göra tyskarna
till världens herrar och andra folk till vasaller eller slavar, som proklamerat
utrotningen av s. k. mindervärdiga folk och raser, som dessutom på sitt skuldkonto
har ett världskrig, dödsläger och tiotals miljoner slaktade, gasade eller
ihjälpiskade människor, som skändat civilisationen och planterat galgar i de
lundar där lagrarna skulle gro — en sådan rörelse har icke något livsrumsberättigande
på denna planet. Det vöre en evig vanära för vårt folk, om inte vi
gjorde vår lilla del i den upprensning av det fascistiska träsket som igångsatts
ute i Europa.

Det har som sagt anförts, att fascismen är så svag i detta land och att den
nu genomlever en farlig kris. Men. herr talman, reaktionen var svag i alla länder
efter föregående världskrig. Den behövde dock inte lång tid för att samla
sig igen och gå till kamp mot demokratien och arbetarrörelsen. Nu har visserligen
den fascistiska reaktionen förlorat ett världskrig, men det finns inte något
rimligt skäl för att den inte redan skulle vara i färd med att smida planer
för ett tredje världskrig. Den försöker övervintra i vårt land. Den bör hindras
därifrån. Hade arbetarklassen efter föregående världskrig verkligen gjort upp
räkningen med reaktionen, skulle mänskligheten ha besparats mycket blod och
tårar. Det gäller att lära därav och inte ge reaktionen, den må sedan kalla
sig vad som helst, en ny chans.

Reaktionens egentliga bärare är storfinansen, monopolkapitalismen. Vi mena
med efterkrigsprogrammet bland annat, att de privata monopolen måste kontrolleras.
De kunna inte få fortsätta som förut, därför att de parasitera på
folk och näringsliv, därför att de hindra en allsidig utveckling av näringslivet
och produktionen, därför att de hindra utnyttjandet av teknikens alla eröv -

64 Nr 34. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
ringar, därför att de upprätthålla priser, som utplundra allmänheten i ett fåtals
intresse. De utgöra det främsta hindret för att förverkliga arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Det är därför i strid mot dessa efterkrigsprogrammet måste genomföras.

Det är bra, att man börjar hålla efter nazisterna i förvaltningen. Det är bra,
att åtgärder vidtagits för att sopa bort den nazistiska pressen i vårt land. Det
är bra, att regeringen lovat utvisa utländska nazister. Det är även bra, när
man säger sig vilja hindra politisk verksamhet av utländska reaktionärer som
kommit hit. Men viktigast är dock att ta itu med våra svenska motsvarigheter
till det tyska förbundet mellan riddargods och masugn, som var Hitlerismens
främsta förutsättning. Den frihetsrörelse, som döljer sig under signaturer som
PHM eller Fritt näringsliv och kryper bakom den svenska frihetens yppersta
namn, bör i frihetens och framstegets intresse hållas kort.

Dagens melodi i Europa är, att arbetarklassen söker gripa den politiska ledningen
och överta rollen som nationens ledande klass. Det skulle lia kunnat ske
även efter det förra världskriget i åtskilliga länder, därest inte arbetarklassens
krafter stått splittrade. Faran finnes också i dag, att kapitalismen skall kunna
återhämta sina krafter, örn arbetarrörelsen uppträder splittrad. Därför har det
parti jag representerar ansett, att det som är möjligt bör göras för att neutralisera.
olägenheten av arbetarrörelsens organisatoriska uppdelning i två politiska
huvudfraktioner. Det första man då kan göra är att söka ett samarbete i de
frågor, där man har gemensamma målsättningar.

Finns det i Sverige någon plattform för arbetarrörelsens gemensamma uppträdande?
Bland arbetarna består redan en faktisk enighet örn att arbetslönerna
måste höjas vid de nu förestående avtalsuppgörelserna. Där finns det också
enighet örn att man måste rensa upp med nazismen i vårt land. Dessutom har,
som redan påpekats, arbetarrörelsens båda fraktioner och den fackliga rörelsen
gemensamt bekant sig till arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Här finns det
alltså en plattform.

Kommunistiska partiet har som sagt accepterat efterkrigsprogrammet. Vi
hade mycket väl kunnat utarbeta ett eget efterkrigsprogram, vi hade gjort
åtskilligt i den riktningen. Det är möjligt, att ett sådant skulle ha gått längre
i vissa punkter, men andra hade också fått en mera modererad avfattning. Det
var två skäl som bestämde oss för det gemensamma efterkrigsprogrammet. Det
ena skälet var, att programmet ändå ställde i utsikt en lösning av de viktigaste
frågorna för en efterkrigspolitik inom överskådlig tid: full sysselsättning, högre
levnadsstandard och demokrati i näringslivet. Det andra skälet var, att det var
socialdemokratien som proklamerat detta program. När denna ville gå in för
så pass långtgående krav, var det ju ingen anledning att bjuda över. Här förelåg
en möjlighet att förena den svenska arbetarrörelsens samläde krafter kring
gemensamt accepterade uppgifter, vilket skulle öka dessa krafter och ge praktiska
möjligheter att förverkliga programmet.

Vi göra det inte till en politik att »bjuda över». Statsrådet Myrdal frågade
oss nyligen på ett möte, huruvida vår taktik blir att, när socialdemokratien
framlägger ett bra förslag, genast söka kompromettera detsamma inför arbetarna
genom att lägga till något tiotal miljoner. Om socialdemokratien vill förhindra
detta, bör den ta hänsyn till att vårt parti redan har en betydande anslutning
hos folket, befinner sig i rask frammarsch och, vad som inte är minst
viktigt, har egna meningar örn hur saker och ting böra utformas. Låt oss gemensamt
genomdiskutera viktigare kommande förslag innan de definitivt utformas!
Vi ha inte glömt bort — det säger jag till statsministern — att en
överenskommelse kräver lojalitet. Vi ha inte heller förbisett, att en huvudfråga
i dag är att stärka arbetarklassen och försvaga dess klassmotståndare.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
Om det därför finns vilja inom socialdemokratien att finna gemensamma lösningar,
så komma sådana, vad på oss beror, att bli möjliga.

Gentemot den nuvarande regeringen upprätthålla vi inte vår tidigare paroll
om en vänsterregering, vilken ställdes, medan den s. k. samlingsregeringen ännu
bestod. Men å andra sidan bar den nuvarande partiregeringen, partimässigt
betraktat, varken folkmajoriteten eller ens andra kammarmajoriteten bakom
sig. Det har skett den förändringen, att socialdemokraterna, som 1940 erhöllo
54 procent av rösterna och 134 mandat i denna kammare, i fjolårets val blott
erhöllo 46 procent av rösterna och 115 andrakammarmandat. Men då regeringen
gjort efterkrigsprogrammet till sitt regeringsprogram och vi även accepterat
detsamma, betrakta vi oss som solidariska med regeringen i alla strävanden
som syfta till att förverkliga regeringsprogrammet. Därmed finnes en faktisk
majoritet både bland folket och i riksdagen för regeringens program.

Vi anse dock, att regeringens bas kan och bör breddas. Den svenska arbetarklassen
och dess massorganisationer äro visserligen starka maktfaktorer,
men monopolkapitalet har också väldiga resurser till sitt förfogande. Det är
därför en viktig uppgift för att trygga framgången åt en politik i efterkrigsprogrammets
tecken, att storfinansen isoleras så mycket som möjligt. Detta
bör ske genom att de samhällsgrupper som ha besläktade intressen också
samverka med varandra. Vi tänka därvid främst på bönderna och deras organisationer,
vilka ju icke äro anhängare av monopolen, men även mellangrupperna
i städerna, tjänstemännen, hantverkarna och småföretagarna kunna
ju inte ha några gemensamma intressen med storfinansen. Därför anse vi,
att de borde kunna göra gemensam sak med arbetarklassen, ty även de lära
ju vara anhängare av en ordning, som ger full sysselsättning, högre levnadsstandard
at det arbetande folket och demokrati i näringslivet.

Jag tror, herr talman, att om dessa i ordets egentligaste mening arbetande
folkgrupper förena sina krafter, bliva de oövervinneliga. De kunna — och
det är vår mening att de böra göra det — dirigera den svenska politiken, så
att vi vinna en sadan lösning varom talas i arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Pehrsson-Bramstorp: Herr talman!‘Den riksdag, som nu är samlad.
utgör, skulle jag vilja säga, inledningen till en ny epok i svensk politik på
det sättet,, att den samverkan, som under krigsåren etablerats för att vinna
så stor enighet, som överhuvud taget kunde åstadkommas, nu har upphört på
grund av den ändring i förhallandena, som inträtt i och med krigets avslutande.

Statsministern sade, när samlingsregeringen upplöstes, att han hoppades
att därmed inte det förtroendefulla samarbetet mellan de olika politiska partierna.
skulle upphöra. Jag skall inte bär sa mycket tala örn det förgångna,
utan jag vill i korta drag angiva några av de synpunkter på den framtida
utvecklingen, som äro till finnandes inom det parti jag har äran tillhöra.

Statsministern framhöll häromdagen i ett föredrag, och han har gjort det
även i dag, att den nuvarande regeringens största uppgift är att åstadkomma
sociala reformer, till gagn för folket i dess helhet. Det parti, som jag representerar,
är berett att medverka till åstadkommandet av sociala reformer på
olika omiråden. Vi ha redan för många år sedan dokumenterat detta vårt intresse,
och vi intaga samma ståndpunkt i dag och komma att göra det i fortsättningen.

Enligt mitt sätt att se är förutsättningen för verkningsfulla sociala refor Andra

kammarens protokoll 1945. Nr 34. k

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 33L (Forts.)
mer ett ekonomiskt framåtskridande, som baseras på tillfredsställande sysselsättning
åt alla. En av grundpelarna i elen sociala reformpolitiken i början
av 1930-talet var också åstadkommandet av en tillfredsställande sysselsättning,
och det program, som elen nuvarande regeringen proklamerat, utgör även
ett uttryck för strävanden att åstadkomma största möjliga sysselsättning.

Det parti, som jag representerar, anslöt sig till denna tanke i början av
1930-talet. Yi ha sedan i koalitionsregeringen medverkat till att i största
möjliga utsträckning söka förverkliga densamma, och vi ha liksom de övriga
partierna i samlingsregeringen under krigsåren försökt att ena olika synpunkter
för att nå bästa möjliga resultat i detta avseende.

Men det är alldeles självklart, att ett av villkoren för vår medverkan i
detta fall är — såsom det sades redan första gången — att man tillgodoser
landsbygdens intressen i samma utsträckning som samhällenas och städernas
intressen. Jag vill inte påstå att man vid det sociala reformarbetet har ifrån
deras sida, som bildat majoriteten — det har ju inte alltid varit ett parti,
som gjort det — med någon bestämd avsikt tillbakafart vissa grupper och
då framför allt på landsbygden, men det kan nog i många fall konstateras,
att de sociala reformer, som statsmakterna velat genomföra, inte ha kunnat
förverkligas i sådan utsträckning, att hela svenska folket på samma sätt
kunnat få del därav. En av förutsättningarna för vår medverkan i det sociala
reformarbetet är därför att man åstadkommer de bästa förutsättningar för
att dessa reformer på ett tillfredsställande sätt komma även den stora landsbygdens
befolkning till del.

Om jag i detta sammanhang skulle något beröra de föreliggande propositionerna,
skulle jag vilja framhålla, att finansministerns proposition om
skattegrupperingen enligt mitt sätt att se talar ett tydligt språk örn att man
ännu inte i tillräcklig utsträckning beaktat de synpunkter, som måste vara
de avgörande för ett lyckligt ekonomiskt och socialt framåtskridande. Om
man åstadkommer bestämmelser och förordningar, varigenom framför allt
landsbygden avfolkas och skatteunderlaget där minskar, så bli självfallet
förhållandena för den del av befolkningen, som är kvar där, alltmer otillfredsställande,
särskilt då det gäller det kulturella området. Det blir svårare för
befolkningen på en glest bebodd landsbygd att få de skolor för barnen, som
skulle behövas, och även andra anordningar för folkbildning och sådant bli
mer svåråtkomliga. Ett led i ett förbättrande av detta förhållande synes
mig vara, att man tar steget fullt ut beträffande den s. k. dyrtidsgrupperingen
och slopar den såväl i fråga örn skatterna som i andra avseenden. Det
är ett steg i rätt riktning, som man bör ta ju förr dess hellre, för att därigenom
örn möjligt söka råda bot på det onda. som nu håller på att ske på grund
av den uttunning av befolkningen på landsbygden, som har ägt rum. Yi måste
ändå komma ihåg, att produktiv verksamhet inte saknas på landsbygden. Örn
jordbruket skötes ur alla synpunkter rationellt, så finns där tillräckligt med
sysselsättning. Men då stora skaror av människor söka sig till de större samhällena.
, sker det många gånger därför, att man där har en mera gynnad
ställning i lönehänseende. Det innebär i många fall kostnader för alla skattedragare,
alltså inte allenast för stadsbefolkningen med dess större inkomster
utan även för landsbygdens befolkning, när dessa människor skola hållas
skadeslösa för eventuellt minskad arbetstillgång. Ett av målen för vår
''socialpolitik är den fulla sysselsättningen på arbetsmarknaden. Det hade vi
till utgångspunkt 1933, och vi ha följt den linjen sedan. Vi ha anslutit oss
till denna linje, därför att den enligt mitt sätt att se innebär den enda möjligheten
att upprätthålla en tillfredsställande standard även för den jordbrukande
befolkningen i vårt land. Det ingår naturligtvis i denna tankegång

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm. Nr 34. 07''

Vid remiss av Kungl. Mårts proposition nr 33i. (Forts.)
och hela denna politiska utveckling-, att man ju förr dess hellre skall åstadkomma
en jämbördig ställning för de olika sysselsättningsområdena, så att
även jordbruket kommer till sin rätt.

Beträffande spörsmålet om enskild företagsamhet eller statsdrift skall jag
icke försöka här konstruera någonting, som man kan komma fram till efter
teoretiska funderingar och teoretiska undersökningar. Det parti jag har äran
representera har den bestämda uppfattningen, att den enskilda företagsamheten
har i vårt land åstadkommit ett tillfredsställande ekonomiskt framåtskridande^
som är fullt jämförligt med andra länders. Men å andra sidan ha
vi inte några förutfattade meningar örn att man inte skall undersöka även
andra system och andra möjligheter. En av de stora skadeverkningar som
åstadkommos på det ekonomiska livet i vårt land i början av 1930-talet berodde
till mycket stor del på att den enskilda företagsamheten inte hade intresse
över hela linjen. Det är alldeles självklart, att örn en verksamhet avstannar
och örn sysselsättningen minskas i utomordentligt hög grad, då är en
av de fundamentala förutsättningarna för en köpkraftig befolkning rubbad.
Örn man vill ha en utveckling som är lycklig och tillfredsställande icke allenast
för jordbrukets befolkning utan för hela det svenska folket, kan man naturligtvis
inte stå likgiltig, bara se, att en del representanter för vissa stora
företag avgöra, vad som ur hela samhällets synpunkt är tillfredsställande.
Av den anledningen är det, såsom såväl herr Skoglund som herr Ohlin tidigare
sagt, icke överensstämmande med det läge, vari vi befinna oss för närvarande,
och icke överensstämmande med det förhållandet att en ny värld skall byggas
upp, att man av doktrinära skäl avvisar varje undersökning i detta fall. Självfallet
får man, när dessa undersökningar verkställts, pröva fördelarna och
nackdelarna av det system som det då blir fråga örn att bygga upp.

Statsministern yttrade såväl innan samlingsregeringen åtskildes som även
senare offentligt, att han för sin del komme att medverka på bästa sätt han
kunde till att åstadkomma ett gott samarbete till gagn för landets framåtskridande,
och vi äro också för vår del beredda att medverka härtill. Jag
skulle emellertid till statsministern vilja säga, att om man vill ha ett sådant
förtroendefullt samarbete, skulle det inte skada, att redan vid den förberedande
undersökningen såsom t. ex. oljeutredningen på detta område representanter
för de olika meningsriktningarna finge komma med.

Jag har sagt min mening tidigare beträffande oljeimporten och behöver icke
upprepa den. Det är en av de frågor som behöva tagas under omprövning, örn
denna import kan ordnas på annat sätt än som skett före kriget. Framför allt
vill jag framhålla, att det ju inte var något svenskt kapital som drev denna
rörelse. Jag tror emellertid, att även örn det blivit klara direktiv för utredningen
i detta fall, skulle det dock vara lyckligt för utvecklingen, örn de som
liro av olika uppfattning kunde få vara nied och lägga fram sina synpunkter.
Ty det är klart, att man kan lägga denna sak efter olika linjer, även örn man
positivt vill den.

Som jag sade, har vår uppfattning varit den, att den enskilda företagsamheten
drivit fram vårt lands ekonomiska utveckling på ett tillfredsställande
sätt, och vi tro, att den även i fortsättningen har en stor uppgift att fylla
inom de flesta oller kanske alla verksamhetsområden. Då vi emellertid anse,
att grunden för sociala reformer är ett ekonomiskt tillfredsställande tillstånd,
så mena vi, att man i detta .fall givetvis skall, såsom statsministern också sade,
försöka, dill- det behövs för att skapa möjligheter till en bättre sysselsättning,
pröva olika vägar men akta oss för äventyrligheter. Staten kan om så behövs
stödja enskild verksamhet. Jag tror att det är en av do utvecklingslinjer,
som man bör följa i en tid, då det gäller att bygga upp en ny och bättre

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
värld. Med tanke på landets framåtskridande finns det val ingen som är oberörd
av de lidanden, som övergått världen under de närmast förflutna åren.
Vi skola naturligtvis söka göra det bästa möjliga för att bereda full sysselsättning
åt de arbetande grupperna inom vårt folk. Det är självklart, att det därvid
i mycket stor utsträckning kommer an på hur den ekonomiska utvecklingen
i världen kommer att gestalta sig, men det skulle vara brottsligt handlat
emot människorna i vårt land att trots internationella svårigheter på det
ekonomiska området göra det bästa vi kunna för s. k. full sysselsättning. Vi
måste givetvis försöka att efter måttet av våra krafter göra det bästa möjliga
för att höja levnadsstandarden för hela vårt folk.

Eftersom jag ser att finansministern är här närvarande, skall jag utan att
gå in på några detaljer — finansministern känner redan förut till min inställning
— säga några ord örn engångsskatten. Jag menar icke, att man bör avvisa
något förslag, som syftar till att under upprätthållande av bästa möjliga
balans skaffa staten de inkomster, staten behöver. Min inställning gentemot
förslaget örn införande av en engångsskatt på förmögenhet är uteslutande betingad
därav, att jag anser, att en sådan skatt skulle komma att medföra orättvisa
verkningar. Det finns föräldrar, som berett sina barn en tryggad ställning
genom att sätta dem i tillfälle att studera och avlägga examina, men
det finns också föräldrar, vilkas barn ägnat sig åt hantverk eller annan praktisk
verksamhet. Visst behöver även den, som skall ägna sig åt praktisk verksamhet,
utbildning, men en sådan utbildning kostar icke tillnärmelsevis så
mycket som exempelvis universitetsstudier. De föräldrar, som kostat på sina
barn en dyrbar utbildning och därmed givit deni ett förtida arv, skulle gå fria
från engångsbeskattning, men många andra föräldrar, som skulle vilja förhjälpa
sina barn till en högre utbildning eller ett stöd till praktisk verksamhet,
skulle genom en engångsbeskattning komma i sämre ställning. Det är den
synpunkt, jag anlägger på problemet örn engångsbeskattningen. Jag skall som
sagt icke gå in på några detaljer. Jag skall icke beröra något, som hör till
det förflutna. Det är ju icke mer än ett pär månader sedan samlingsregeringen
avgick. Det finns vissa saker, som jag gärna skulle vilja kritisera, men det
är kanske bäst att låta bli, ty det kan hända det skulle visa sig, att konturerna
till utvecklingen uppdragits redan på den tiden, då jag tillhörde samlingsregeringen,
och kritiken skulle följaktligen komma att drabba mig själv. Jag
har endast velat framföra de synpunkter, som för oss äro vägledande, då det
gäller ett kommande samarbete med det parti, vars representanter nu sitta i
regeringen, och med övriga partier. Jag har den uppfattningen, att uppgiften
att bygga upp vårt eget samhälle och att hjälpa andra folk att bygga upp sina
ännu mera än vårt söndertrasade samhällen är en så stor uppgift, att den
kräver en samverkan mellan alla goda krafter.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag upptäcker nästan till min förskräckelse,
att jag blev den förste socialdemokratiske talaren efter listan. Jag säger »till
min förskräckelse», därför att jag har anmält mig till ordet blott för att taga
upp en visserligen stor men dock blott speciell fråga. För att nu likväl också
tangera den allmänna politiken kanske jag får lov att uttala min tillfredsställelse
över det sätt, varpå hans excellens statsministern sammanfattade regeringens
program såsom basis för ett samarbete med minoritetspartierna. Han
avvisade, helt naturligt för övrigt, all dogmatism. Han ville däremot som mål
sätta upp effektiviteten, och örn jag icke missminner mig utlade hansetta i
ungefär följande ordalag. Man har icke, sade han, att ställa frågan så: skall
det vara statsdrift eller privat företagsamhet eller möjligen någon mellanform?
Utan det gäller i fråga örn varje kategori, att finna och begagna sig utav en

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
sådan organisation eller en sådan form, som visar sig vara den mest effektiva
för realiserandet av parollen om full sysselsättning, den mest effektiva för
åstadkommande av största möjliga produktion i samhället, överhuvud den mest
effektiva för anskaffande av garantier för trygghet i folkförsörjningen. Jag
tror, att det var mycket lyckligt för det kommande samarbetet, att sådana ord
uttalades av statsministern här i riksdagen. Örn man ville inom de olika partierna,
både inom det parti jag tillhör och inom de borgerliga partierna, skänka
fullt beaktande åt denna statsministerns sammanfattning, tror jag, att partimotsättningarna,
som efter vad det synes mig numera återigen i den offentliga
debatten utanför riksdagen blivit alltför hätska, skulle minska sin skärpa och
leda till mera fruktbringande konsekvenser.

Jag hade alls icke tänkt beröra den fråga, som herr Hagberg i Luleå bl. a.
gick in på, nämligen frågan örn nazistutrensningen. Han gav uttryck åt känslor,
som förvisso besjäla de flesta av oss. Örn det nu i alla fall tillätes mig att ett
ögonblick i de allmännaste ordalag uppehålla mig vid detta spörsmål, så skulle
jag vilja säga, att en sådan fråga naturligtvis måste av oss bedömas som alla
andra frågor, d. v. s. så att vi icke företaga oss något utan att vi äro övertygade
örn att det verkligen är gagneligt för landet och att icke vad som
kanske omedelbart synes motiverat senare visar sig innebära frön till förhållanden,
som kunna bliva hinderliga för statsmaskineriets sunda drift och utveckling.
Jag menar, att vi också i denna fråga måste handla så, att vi otvetydigt
och klart ha lagarna på vår sida. Verkligt brottsliga nazister, d. v. s. nazister
som begått brottsliga handlingar här i Sverige, böra självfallet bestraffas. Men
någonting helt annat är det att anställa, örn jag så får säga, ett slags klappjakt,
jag menar, att vidtaga extraordinära åtgärder utanför åklagarmaktens och
andra myndigheters vanliga rutin, för att uppspåra nazistiska brottslingar.
Dylikt kan väcka olustkänslor inom vida kretsar av fullständigt anständiga
och samhällsnyttiga medborgare. Det kan väl vara påkallat i en farofylld tid.
Men när man beaktar situationen sådan den nu är och när man beaktar vad
som ligger bakom och utgjort förutsättningarna för det, som hela denna aktion
nu skulle rikta sig enrot, tror jag det är motiverat att säga: se hellre framåt än
tillbaka! Jag vill här upprepa, vad jag en gång förut i kammaren givit uttrjmk
åt: det måste vara en mycket angelägen sak att ytterlig energi, skicklighet och
omsorg nedläggas på försöket att tillskapa en permanent lag emot varje verksamhet,
som är inriktad på att undergräva vårt demokratiska statsskick. Jag
sade, herr talman, med avsikt »försöket». Jag vet nämligen icke, örn det är
realiserbart. Ty en sådan lag måste ovillkorligen vara försedd med garantier,
som göra det uteslutet att lagen skulle kunna utnyttjas och missbrukas emot
demokratien själv. Och jag är icke alldeles säker på att sådana garantier kunna
åstadkommas.

Allt i allt, herr talman, ville jag i nu berörda ämne, som herr Hagberg tog
upp i sitt anförande, lia sagt, att vi måste söka taga oss till vara för att låta
våra handlingar bestämmas av våra rättslidelser. Örn dessa icke hållas i schack,
går det lätt med dem så, att de urarta till eller, kanske riktigare, att de framträda
i sin ursprungliga skepnad, i sin primitiva natur av vedergällningsoch
hämndinstinkter. Hämnd föder endast hämnd! Hämnd föder aldrig någonting,
som kan vara nyttigt för ett land!

Jag tror icke, att jag med dessa ord utsatt mig för risken att stämplas såsom
nazist. Jag tror icke, att det finns någon i denna kammare, som på den tid, då
det verkligen var farligt för en person att på visst sätt yttra sig i detta ämne,
kraftigare än undertecknad offentligen log avstånd, både i tal och skrift, från
de nazistiska illgärningarna och från det gangsterband, som satt dem i scen.

Herr talman, jag skall nu tillåta mig att äntligen övergå till den speciella

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 194.3 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
fråga, som enligt vad jag antydde egentligen skulle lia utgjort enda ämnet för
mitt anförande.

Sedan ett antal år Ilar den »Sociala bostadsutredningen» pågått, och man avvaktar
med stort intresse -för att icke säga spänning dess betänkande i vårt
samhälles —• såsom det ofta sagts — största sociala fråga. Herr Hagberg kallade
den med rätta i sitt anförande vårt lands mest brännande fråga. Det är en
allmän klagan i flera städer, att hyresnivån för skilda kategorier av nybyggda
lägenheter är oproportionerligt hög. Beträffande smärre lägenheter har detta
bekymmer blivit så alarmerande, att nian inom en del stadskommuner tagit
initiativet för åstadkommande av en ordning, varigenom väsentligen reducerade
hyror för nämnda lägenheter skulle kunna förväntas. I åtskilliga städer
finns det tusentals och åter tusentals familjehushåll, som skola leva på en årsinkomst
av mellan 3 000—3 500 kronor och därunder. En lägenhet i de nybyggda
husen på ett rum och kök betingar gemenligen en hyra på 1 OCjO—
1 200 kronor. Det säger sig ju självt, att det är en bakvänd ordning, att tredjedelen
eller mera av en så liten årsinkomst måste tagas i anspråk för hyran.
Följden blir också, att nämnda bostadsbehövande kategorier till huvudsaklig
del utestängas från de nyproducerade lägenheterna och få söka sig till obekväma
och dåliga, stundom utdömningsbara våningar i de äldre husen, där de.
ofta först efter stor möda, kunna skaffa sig tak över huvudet. Bland nyss antydda
initiativrika städer befinner sig också min hemort, Uppsala. Jag skall
nu, herr talman, tillåta mig giva en kortfattad bild av det där tänkta försöket
att bringa de små inkomsttagarnas bostadsfråga i ett bättre läge.

Kommunen tänkes skapa ett bostadsföretag i form av ett aktiebolag. Detta
kommunala bolag hade till uppgift att av kommunen förvärva mark för att
därå låta uppföra hyreshus med smålägenheter att tagas i bruk av de familjehushåll,
som jag nyss nämnde. Den kommunale byggherren skulle icke själv
driva byggnadsverksamheten men väl planlägga densamma, inköpa eller förmedla
inköp av byggnadsmaterialier samt förvalta fastigheterna med de uppförda
byggnaderna. Själva byggnadsverksamheten däremot skulle genom entreprenadkontrakt
på övligt sätt anförtros åt enskilda byggmästare eller enskilda
byggnadsföretag. Det är väsentligen efter tre linjer, som man väntar sig genom
denna anordning kunna uppnå en betydande reducering av de kostnader,
som måste belasta hyrorna, och en motsvarande sänkning av hyresnivån.

Ehuru det ingalunda är viktigast, nämner jag först, att man genom anordningen
skulle förebygga sådana spekulativa faktorer — t. ex. tomtjobberi och
s. k. spekulationsbyggen — som eljest ofta tillkomma och jämte de verkliga
bvggnadskostnaderna bli bestämmande för hyresnivån.

Den mest effektiva av de tre linjerna består emellertid i nedbringandet av
räntan å byggnadskapitalet. Genom att kommunen själv går i borgen för byggnadslånen,
kan här icke någon räntestegring ifrågakomma för s. k. sekundäroch
tertiärkredit. Räntan för toppkrediten mäste bli densamma som för bottenkrediten
och beräknad efter denna. Självfallet är det den statliga kreditgivningen,
som skulle tagas i anspråk. Genom att bevilja byggnadslånen mot
självkostnadsränta —■ som väl för närvarande kan anses vara blott omkring
3 % — skulle staten egentligen icke alls göra någon ekonomisk uppoffring
vid sin ifrågavarande kreditgivning. Med hänsyn till det rådande nödläget
förutsätter man dock, att staten skulle kunna bevilja dessa byggnadslån efter
21/* eller högst 2% % ränta. Den ifrågavarande eftergiften i ränta är naturligtvis
att betrakta såsom en utgift för socialvården. Och en mera motiverad och
av de aktuella omständigheterna mera påkallad utgift för socialvården än denna
torde näppeligen kunna påvisas. Beviljas emellertid nu krediten mot den
nämnda räntan och fastställcs för så stor del av lånet, som motsvarar cirka

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
tredjedelen av anskaffningskostnaden, en amorteringstid på minst 40 år, så
skulle, beräknar man, redan på detta sätt hyresnivån kunna nedbringas under
den nuvarande med minst 20 °/°.

Slutligen har man att märka den säkerligen icke föraktliga minskning i byggnadskostnaderna,
som måste bli en följd av denna centralisering av byggherreverksamheten.
Administrationen förbilligas. Tomtkostnaderna nedbringas genom
att tomtmarken förvärvas till stadens självkostnadspris. Tomtmarkens utnyttjande
för seriebyggande torde också bidraga till lägre byggnadskostnader. Utgifter
för arkitekt-, konstruktions- och arbetsritningar minskas. Centraliseringen
av inköpen av byggnadsmaterialier måste kunna influera på priserna
för dessa i nedgående riktning. Till sist måste åtskilliga besparingar kunna
åstadkommas därigenom att kommunerna tillhandahålla större områden för bebyggande
och man därigenom kommer ifrån markens uppsplittring i tomter.
Man kan därigenom undvika en hel del höga gatukostnader. Gemensamma inrättningar
av skilda slag för samtliga hyreshus på området skulle kunna
leda till avsevärda ekonomiska fördelar. Såsom exempel må nämnas centraliserad
värmeanläggning, gemensam tvättstuga o. s. v.

Detta är som sagt en snabbild av hur man i Uppsala tänker sig bostadsfrågan
för dessa lägre inkomsttagare kunna, örn icke lösas, så dock väsentligen
förbättras, i det att hyresnivån på den nu beskrivna vägen skulle kunna ned.
bringas med omkring 30 procent.

Det subventionsbehov för barnrika eller ekonomiskt illa ställda familjer som,
trots genomförandet av en plan av nu skisserad art, icke desto mindre kan kvarstå,
är en sak för sig, som det icke finnes någon anledning att i detta sammanhang
gå in på.

Emellertid är det nu klart, att genom realiserandet av ett projekt av denna
art kommer tillgången på dessa smålägenheter efter ett mindre antal år att till
fullo täcka efterfrågan på dem. Detta kan dock naturligtvis icke godtagas såsom
någon invändning mot själva saken. ‘Ty det gäller just att under den kritiska
tid, som nu är, och de närmast kommande åren göra vad som göras kan och
göra detta så snabbt som möjligt, närmast till förebyggande av krisens
förvärrande, därefter till åstadkommande av dess hävande. När behovet av
det ifrågavarande bostadsbeståndet tillgodosetts, behöver givetvis icke därför
det kommunala fastighetsbolaget upphöra att fungera. Utöver förvaltningen
av de under dess egid tillkomna hyreshusen måste bolaget kunna göra kommunen
tjänster som en reglerande faktor på bostadsmarknaden. Härtill kan naturligtvis
då också höra ett återupptagande i fall av behov av själva bostadsproducerandet,
nu kanske inriktat på en annan kategori lägenheter än dem,
som från början föranledde bolagets tillkomst.

överhuvud måste väl sägas, att intet kan vara angelägnare för en kommun
än att vaka däröver, att inom densamma städse finnes ett tillfredsställande
bostadsbestånd. Rollen av kommunens organ i sådant avseende tillfaller, naturligen
skulle jag vilja säga, ett fastighetsbolag av nu berörd art, därest
ett sådant finnes att tillgå.

Jag är ju icke fackman att kunna med säkerhet bedöma hithörande ekonomiska
kalkyler. Men jag känner mig i allt fall mycket imponerad av detta
förslag, och det förefaller mig åtminstone, som örn detsamma vore verkligt
betydelsefullt till förbättring av just nu rådande krisläge på bostadsmarknaden.
Det säger sig emellertid självt, att hithörande önskemål i sina detaljer
kunna skilja sig åt för olika städer, allt efter deras storlek och andra särskilda.
förhållanden. Men en anordning i nu skisserade anda synes dock otvivelaktigt
vara av ett högviktigt intresse för en mängd av våra städer. Vad än
den sociala bosladsutredningen kan bära i sitt sköte, tror jag därför, att det

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
skulle högt, mycket högt, uppskattas, örn man i socialdepartementet snarast
möjligt anordnade en konferens i detta ämne med representanter för särskilt
intresserade stadskommuner. På en sådan konferens skulle säkerligen nyttiga
råd och anvisningar komma att givas. Och, vad som i denna sak är av största
betydelse, upplysning skulle komma att meddelas angående omfattningen av det
stöd, som kommunerna kunna förvänta från regeringens sida.

Jag ber till sist få tillägga, herr talman, att man har fullständigt missförstått
min framställning, örn man fattar den såsom syftande till kringskärning
av det privata initiativet inom byggnadsindustrien. Detta initiativ har här visat
sig icke ensamt kunna bemästra svårigheterna i denna för stora grupper av vårt
folk vitala fråga. Dessa svårigheter kunna ingalunda sägas endast ha berott
på kristiden. Det privata initiativet behöver här helt enkelt kompletteras. Det
torde då, herr talman, blott vara helt naturligt, örn denna komplettering sker
just genom kommunerna själva.

Herr von Seth: Herr talman! Den föredragningslista, som kommit på kammarens
bord i dag, upptager icke mindre än 35 nya propositioner, som Kungl.
Maj :ts regering lagt fram. Jag betvivlar eller ifrågasätter ej ett ögonblick,
att, dessa propositioner äro nödvändiga och nyttiga att behandla. Men jag
ifrågasätter ändå, huruvida det varit nödvändigt att igångsätta en så stor
apparat som erfordras för att få till stånd en höstriksdag. Jag skulle icke
säga någonting om detta — och jag tar upp det med flit därför att ingen
talare förut berört detta — örn man kunde vara övertygad, när 1946 års
ordinarie riksdag börjar, att man då skulle kunna hålla en ordentlig arbetstakt.
_ Men vi ha under årens lopp tyvärr lärt oss, att när riksdagen är i januari
och februari går den, för att använda motorspråket, på lägsta växel.
Man kommer upp i normal växel först framåt påsk och håller den i april och
början av maj månader samt kommer sedan i slutet av riksdagens arbetstid
upp i en sådan arbetstakt, att det hela går varmt. Det skapar givetvis icke
den arbetsro som behöves. Varför jag yttermera tagit upp denna fråga är
att jag hört viskas i korridorerna, att finansministern förbereder en höstriksdag
1946. Det skulle bli en del lönefrågor. Jag kan med anledning av detta
icke underlåta att försöka göra mig till tolk för att man med alla till buds
stående medel bör söka undvika dessa så kallade höstriksdagar, framför allt
när det visar sig icke gå att förkorta den ordinarie vårsessionens längd. Jag
tror, att det är en allmän uppfattning, att det innebär slöseri med statens
pengar, med tid och dyrbar arbetskraft att hålla riksdagen samlad minst åtta
månader örn året och ändå ej prestera mera arbete. Med de tider, som komma
nu, behövs det sannerligen, att man sparar på statens medel både på det ena
och på det andra området.

Vi ha nu kommit till den situationen — och man får hoppas att denna
situation kommer att fortsätta — att den militära beredskapen har börjat
på att avvecklas. När jag ser försvarsministern sitta i sin bänk, vill jag ej underlåta
att framföra det önskemålet, att denna avveckling icke bör draga
med sig onödiga inkallelser och framför allt onödigt arbete.

Jag skall tala örn en historia, som hände vid ett förband, som lyder under
kustartilleriet i Vaxholm. Denna historia bestyrker antagandet, att det inom
det militära fortfarande förekommer slöseri med både pengar, tid och arbetskraft^
när det gällt att föra tillbaka de militära förråd, som legat så att
säga i första linjen och i beredskap i andra linjen. Dessa så kallade återställningsarbeten
ske ingalunda med den planmässighet och det förutseende
man kan begära, något som jag vill draga fram ett exempel på. Det gäller
flyttningen av en del ammunition ute i Stockholms skärgård. Den ena veckan

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
flyttades den ammunition, som befann sig i en tunnel, från den norra till
den södra sidan av tunneln. En vecka efteråt flyttade man ammunitionen
från en tunnel till en annan. Kort tid efter det denna flyttning var verkställd
anlände en båt från Vaxholm, som hämtade ammunitionen och skulle
föra den till förråd. Därmed skapades ju icke någon trevlig stämning bland
dem som skulle utföra detta arbete och som utgjordes av sådana som hade inkallats
extra.

Jag förstår fuller väl, att när man har strävat efter att hålla så litet folk
som möjligt inkallat, måste planläggningen av hur arbetet skall fördelas ske
ännu mera noggrant än örn man har mycket folk till förfogande. Jag har
själv varit militär och är fortfarande kvar i reserven. Jag förstår mer än väl.
att det föreligger brist i planläggningen från början. Men jag kan icke underlåta
den reflexionen, att planläggningen av dessa återställningsarbeten icke
varit sådan den bort vara. Detta är nämligen, herr talman, icke ett enstaka
exempel. Under sommarens och höstens lopp har jag fått inrapporterade många
fall, där detta tyckes gå till synes utan ordentlig planläggning från högsta ort.

Nu vet jag fuller väl, att detta arbete påbörjades långt innan statsrådet
Vougt trädde till och att statsrådet Sköld är närmast ansvarig för dessa återställningsarbeten.
Men jag anser, att det begåtts så många och så uppenbara
fel, att det bör påpekas från talarstolen här.

När det gäller vår beredskap i övrigt är det en sak jag måste säga. Jag vill
framföra farhågor för att det hela icke kommer att gå i las. Det är när det
gäller behovet av ved, massaved och trävaror icke bara för vår egen räkning
utan för våra grannländer och andra länder, i den mån våra handelsavtal innebära
förpliktelser att skaffa fram trävaror i vårt land. Efter all den förstöring,
som ägt rum i Europa och världen i övrigt, kommer givetvis efterfrågan
på trä och icke minst på byggnadsträ att bli mycket stor. Skogsindustriens
råvaruhunger inom vårt eget land har gjort sig gällande i så hög grad.
att vi redan upprepade gånger konstaterat, både i dag och i måndagens debatt,
att inskränkningar fått göras exempelvis i tidningarnas pappersförbrukning
och även på andra områden. Vad kunna då statsmakterna och vad kan
då regeringen göra för att vi skola kunna producera så mycket trä och trävaror
som möjligt? Jo, man har naturligtvis den enda förnuftiga väg som
man kan gå; det är att man icke vidtager åtgärder och skapar bestämmelser,
som försvåra avverkningen och som föranleda skogsägarna att icke driva på
avverkningen utan i stället inskränka denna.

Jag skall börja med avverkningsprogrammet och säga några ord om detta.
Det är ju väl känt för kammarens ledamöter, att det skapades så kallade huggar-
och körarpremier i slutet på avverkningssäsongen 1945. Nu ha dessa
huggarpremier upphört den 1 oktober, alltså vid en tidpunkt, då avverkningen
åtminstone inom vissa skogar skulle kunna påbörjas. Körarpremierna ha
ännu ej upphört; de lia förlängts att gälla till den 1 december 1945. Men
var och en kan räkna ut, att körsäsongen i södra och mellersta Sverige icke
börjat den 1 december 1945. Efter denna i många landsändar mycket våta
eftersommar är icke marken i sådant skick, att man, innan det blir frost och
före, kan köra upp den ganska stora mängd ved av 1945 års huggning, som
ligger kvar i skogarna. Jag skulle därför till vår bränsleminister, som jag
ser står där borta, vilja göra den framställningen, att man från statsmakternas
sida gör allt för att premiera avverkningen och framför allt icke gör sig
skyldig till de fel som man gjort förut.

Jag har ingen anledning att på något vis gå in i polemik med statsrådet
Ericsson örn detta, därför att de åtgärder som hittills äro vidtagna icke vidtagits
av honom utan av föregående statsråd. Men man måste ändå peka på

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Marits proposition nr 334. (Forts.)
det prekära läge vi lia på bränslemarknaden och ifrågasätta, om ej premierna
för huggare och körare borde förlängas att gälla hela avverkningssäsongen.

Jag vill för kammaren betona, att den ovana arbetskraften har alltjämt möjlighet
att få premier, under det att de vana huggarnas premier slopats från
och nied den 1 oktober och körarpremierna sluta från och med den 1 december
innevarande år.

Detta vad gäller veden och massaveden. Men örn man nu skall skärskåda,
hur det ligger till när det gäller att driva ut rundvirke och förse våra industrier
med sådan vara, äro förhållandena mycket dåliga. Kungl. Maj :t har utfärdat
bestämmelser, signerade av statsrådet Erlander någon gång i somras,
där man beklagligtvis alltjämt bibehållit normalpriset på rundvirke under sådana
former, att det ingalunda stimulerar skogsägarna att avverka rundvirke.
Följden av dessa normalpriser på rundvirke har blivit, att man fått övergå
att sälja skogen på rot. Även örn statsrådet Erlander signerat detta Kungl.
Maj :ts beslut angående inskränkning i rätten att förvärva rotposter, har detta
skapat sådana svårigheter, att för närvarande man icke ser någon möjlighet,
hur man skall komma ur detta utan att bli lagbrytare. Både säljare och köpare
skola enligt förordningen deklarera för priskontrollnämndens representanter i
olika län, hur man tänkt sig utbytet från de olika rotposterna, och därigenom
skall man försöka motivera, att den ena rotposten är värd så och så mycket
och att den andra rotposten icke har så stort värde.

Varje kontroll av rotköpen är omöjlig. Jag säger icke, att kontroll är omöjlig,
men jag säger, att kontroll av varje rotköp är omöjlig. Nu när rotköpen
redan börjat måste man konstatera, att skogsaffärerna ha kommit in på en
osund bog och att de i många fall fått karaktären av svartabörsaffärer. Det
är icke statsmakterna värdigt att utfärda bestämmelser, som så att säga skjuta
in affärerna i detta skede. Jag vill, herr talman, på detta stadium varna
bränsleministern för att man i känslan av att man icke vill göra en reträtt
bibehåller de bestämmelser, som gälla i fråga om försäljning av rundvirke och
försäljning av rotposter. Vi kunna komma i en mycket prekär situation fram
i februari och mars månader. Då borde man lia lärt av förra vinterns bakslag,
att det är för sent att komma med åtgärder i mars och april månader för att
stimulera avverkningen i sådana landsändar, där avverkningstiden är slut i
början eller mitten av mars.

Jag har såsom ordförande i landets största skogsägareförening och skogsman
anledning att rikta en mycket allvarlig varning till statsmakterna att ej
fortfara på den tidigare inslagna vägen. Då kan det bli ett bakslag som kan
bli kännbart, icke bara för oss själva, vår industri och våra försörjningsmöjligheter
utan lika kännbart för våra möjligheter att hjälpa våra grannländer
och fullfölja de handelsavtal, som redan nu äro avslutade.

Det har ju förekommit ett eller ett par tecken på att behovet av vedawerkning
icke skulle vara så stort. Jag syftar då på de uttalanden som gjordes
av handelsministern när han kom hem från sin numera riksbekanta resa till
Polen. Jag skulle kunna uttrycka saken så att det verkar som örn herr Ericsson
i Kinna blivit degraderad till att vara endast vedminister, under det att
herr Myrdal axlat kappan som någon sorts minister för kol och koks. De optimistiska
uttalanden som handelsministern gjorde efter sin polska resa ha ju
visat sig vara nära nog s. k. fria fantasier, som man har betecknat dem i den
svenska pressen. Detta har gjort att många skogsägare inte tagit så allvarligt
på awerkningsplikten. Jag tror nog man bör säga till landets skogsägare att
importmöjligheterna för kol och koks under den närmaste tiden äro så dåliga,
att allt bör göras från skogsägarnas och deras organisationers sida för att driva
på avverkningarna och inte låta sig förledas av några locktoner att vi skola

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm. Nr 34. 75

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
få in kol och koks. Jag tror emellertid att statsrådet Myrdals'' resa haft den
nyttan med sig, att kolartron på herr Myrdals förmåga att vara en mycket,
mycket stor profet har rubbats ganska kraftigt.

Herr talman! Jag har här i min hand Kungl. Maj:ts proposition nr 348.
som innehåller en begäran från finansministern om anslag till propaganda
för en bättre deklarationsmoral. I denna proposition äskar finansministern
mycket blygsamt ett reservationsanslag på 130 000 kr. för en bättre propaganda
för deklarationsmoralen. Jag är fullt beredd att tillstyrka denna proposition
till alla delar. Men jag skulle till finansministern vilja säga att örn
nian vill bedriva en propaganda för bättre deklarationsmoral får man inte
samtidigt vidta åtgärder för att denna moral skall slappas så mycket som
möjligt. Jag menar därmed att hotet örn engångsskatt, hotet om skärpt
förmögenhetsskatt och arvsskatt under nuvarande höga skatteläge gör, att
människorna ha fått en deklarationsmoral som inte är sådan som den borde
vara.

När jag förberedde detta anförande hade jag tänkt säga att vi ha dock
ännu inte fått klart för oss, hur den nuvarande regeringen tänkt sig dessa
skatter. Statsministern har ju sagt en sak, exempelvis när han var i Oslo som
gäst hos våra Händer norrmännen, och herr Wigforss har sagt en annan sak,
men statsministern konstaterade i sin deklaration här i dag, att det inte förefinns
några meningsskiljaktigheter inom regeringen när det gäller finanspolitiken
och, som jag också uppfattade det, när det gäller skattepolitiken. Men,
mina damer och herrar, nian måste ändå säga sig att hara ett förverkligande
till en ringa del av regeringens framlagda skatteförslag och »skördeförslag»
måste inge skattebetalarna den största oro. Jag syftar nu inte på att de högre
inkomsttagarna i många fall givetvis ha upphört att sätta in, örn jag så får
uttrycka mig, liv och själ på att försöka öka sina inkomster, ty nu har man
kommit till ett sådant stadium att det endast bitr en ringa procent av inkomsten,
som stannar i skattebetalarnas egna fickor, medan staten tar resten.

Det är ju alldeles självklart att för att kunna finansiera en jättebudget behövs
det jätteinkomster. Men det finns säkerligen en gräns för vad varje skattebetalarkategori
kan prestera, och vi ha säkerligen i vårt samhälle redan nu
betänkligt närmat oss denna gräns såväl för de mindre som de medelstora
och de större skattebetalarna. Man ser ju mycket ofta i tidningarna hur den
och den läkaren, den och den tandläkaren eller den och den företagaren förklarar,
att nu inskränker jag min praktik, eller den verksamhet det är fråga
om, till fyra och en halv eller fem dagar i veckan. Vad tjänar det till att
jag sliter ut mig och håller på både tio och tolv timmar om dagen under
veckans arbetsdagar, eftersom jag då får betala det mesta i skatt? Detta har
.spritt sig så att det är inte bara- de större inkomsttagarna som resonera så,
utan det är vanligt ganska långt ned på inkomstskalan. Jag vill, herr talman,
betona att jag redan i vintras under ett resonemang med en skogsarbetare,
som var ungkarl och hade ett litet kapital, fick höra hur denne skogsarbetare
konstaterade, att lian inte heller ville arbeta mer än fem dagar i veckan.
När han gjort ett fullgott arbete de dagarna tyckte han att han skulle ta igen
sig på den sjätte dagen, framför allt nied hänsyn till hur pass litet han fick
behålla av sina surt förvärvade slantar.

Det största problemet för finansministern blir givetvis att kunna finansiera
statens utgifter, men man måste då också tänka på att skall man få in pengar
i statskassan kan man i längden inte få detta genom en konfiskatorisk beskattning.
genom en ökad arvsskatt eller genom en engångsskatt, utan — som det
har betonats här av de flesta talare före mig — det kan endast ske genom att
öka produktionen, genom att stimulera näringslivet, varigenom den ökade pro -

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 33''/. (Forts.)
duktionen ger en sammanlagd större skattesumma lin örn man ideligen skall
öka skatterna.

Denna herr finansministerns kända förmåga att lägga bördor på skattebetalarna
har nu ändå nått bristningsgränsen. Jag läste för en tid sedan en artikel,
där en tidningsman hittat på en ganska träffande liknelse när det gällde
avslutandet av krigföringen i Europa. Han konstaterade att med taktisk
bombning menar man att dag för dag slå omkull mjölkstävan och hälla ut
mjölken, genom strategisk bombning försöker man att döda kon. Överfört till
herr Wigforss skulle jag vilja säga, att han nu i många år genom sin taktiska
bombning slagit ut mjölkstävan för många, många av våra företagare. Dessa
ba redan den känslan att det knappast lönar sig att resa upp mjölkstävan och
hälla i mjölk igen, ty den blir på nytt ikullslagen. Redan detta är en ytterst
farlig situation. Och nu, herr talman, sedan den socialdemokratiska regeringen
trätt till makten och när nu »skördetiden» är inne, har man börjat med den
strategiska bombningen och börjat slå ihjäl kon, som producerar mjölken,
börjat strypa hönan som värper guldäggen och börjat få både stora och små
företagare att inse, att till slut kanske det inte lönar sig att sätta in alla krafter
på att öka produktionen.

För min del, herr talman, anser jag att det farligaste och otrevligaste i närvarande
situation vore att vi inte skulle kunna, betala våra utgifter för den
sociala välfärd, som vi alla äro överens örn skall finnas i detta land, inte kunna
betala utgifterna för vad vi anse nödvändigt för att upprätthålla vårt folks
levnadsstandard och hålla sysselsättningen uppe. Men skall herr Wigforss,
mina damer och herrar, fortsätta med denna »strategiska bombning», då får
företagsamheten en sådan stöt att det hela kanske slutar med förskräckelse.

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Herr statsministern uttryckte en
önskan att remissdebatten skulle röra sig örn de stora linjerna och rekommenderade
att vänta med detaljdiskussionen till något annat tillfälle. Sedan emellertid
de båda föregående talarna brutit emot denna grundregel vågar jag
också fortsätta på samma sätt, d. v. s. med att huvudsakligen syssla med detaljer.
Jag kan inför herr statsministern ursäkta mig med att jag vid åtskilliga
tillfällen längre tillbaka i tiden här proponerat principdiskussioner med honom
utan att finna något gensvar från hans sida.

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet yttrade i ett
föredrag för någon tid sedan att svenska folket gripits av ransoneringströtthet.
Iakttagelsen var alldeles riktig, och omdömet bör kunna utvidgas att gälla
inte allenast den egentliga ransoneringen utan överhuvud taget hela den av
krigssituationen framtvingade krislagstiftningen. Det gick ganska lätt att
Arinna allmän förståelse och respekt för ingreppen så länge kriget pågick och
så länge som utvecklingen var oberäknelig, men nu ser man inte längre samma
starka motiv för regleringarna och de krisbetonade ingreppen, varför längtan
till ett annat och friare tillstånd allt mer och mer tar överhanden. Detta icke,
som någon skulle kunna tro, allenast inom köpmanna- och producentkretsar
utan jämväl inom de breda folklagren. Jag vill påstå att detta är en ganska
sund reaktion, som vittnar örn en viss optimism, en viss förtröstan för framtiden,
en optimism, som ä\Ten örn den i några fall kanske är överdriven, dock
bör mötas med förståelse från myndigheternas sida.

De statliga regleringarna ha nästan samt och synnerligen utfallit bättre under
den sist förflutna krigsperioden än fallet var under den förra, och det är
åtskilliga orsaker som medverkat härtill. Man skulle alldeles äventyra denna
goodwill — örn jag får använda ett sådant uttryck — därest man nu begår
felet att behålla regleringarna för länge. Allmänheten minns från förra krigs -

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
perioden att i samma stund som en regleringsåtgärd hävdes, ökade varutillgången.
omedelbart och försörjningsläget blev bättre än förut. Det är förståeligt
om de flesta som voro med då räkna med att det skall bli ungefär likadant
den här gången. Nu har folkhushållningsministern högtidligt förklarat, att
ransoneringen inte skall bestå en dag längre än vad nödvändigt är, och jag tror
på hans ärliga vilja därvidlag. Däremot kan man inte oreserverat hysa tilltro
till kommissionernas bedömande, när lättnader äro möjliga och när det är möjligt
att upphäva en ransonering. Det är inte något gott tecken att exempelvis
lättnader i köttransoneringen skola behöva pressas fram genom mötesresolutioner,
som fallet varit. Om det är som livsmedelskommissionen själv säger, att
kommissionen bär den bästa överblick över försörjningsläget, borde ju lättnader
i köttransoneringen kunnat genomföras utan någon påstötning från metallarbetarfackföreningen
i Malmö.

Med detta Ilar jag ingalunda velat säga att ransoneringen skulle kunna
slopas i dag eller i morgon. Jag är tillfreds med folkhushållningsministerns
försäkran, och jag har endast här i någon mån velat styrka honom i hans goda
föresatser, och jag vill säga honom att opinionen är oerhört tacksam för varje
litet steg åt det rätta hållet. Detta borde föranleda kommissionerna att lätta
på restriktioner även i sådana fall, då full återgång till fri handel inte är möjlig.
Det skulle exempelvis beträffande brödsädsregleringen säkerligen ligga
inom möjligheternas gräns och vara alldeles riskfritt att nu slopa regleringen
för spannmålsodlarna själva. Det är en utomordentligt invecklad apparat som
hålles i gång och ett malande med papper fram och tillbaka för att tillåta
spannmålsodlarna att förmala brödsäd till husbehov. Dessutom måste varje
initierad säga att efterlevnaden är ytterst vansklig att kontrollera, och alla
äro fuller väl medvetna örn att ransoneringen i den delen aldrig kunnat fullt
upprätthållas. Vidare undrar jag örn det inte skulle vara möjligt att häva
tvålransoneringen. Ingen människa äter ju tvål, och det finns heller ingen anledning
anta att någon nu skulle harnstra den varan. Även örn tilldelningen
är jämförelsevis riklig, i varje fall tillräcklig, är detta intet motiv för att
behålla ransoneringen, örn den eljest med hänsyn till tillgången kan slopas.
Detta, vore, synes det mig, ett litet men mycket välkommet tecken på att vi
kunna återvända till normala vanor i fråga om renlighet och hygien.

Sist men inte minst borde man väl nu kunna häva sådana regleringsbestäminelser.
som infördes i ett nervöst skede i krisens början men som aldrig varit
av något egentligt värde. Hur är det, existerar ännu inte förbudet att sälja
handseparatorer och är det inte ännu förbud på att handla med ostlöpe? Dessa
båda löjliga inskränkningar i den fria handeln ha aldrig haft någon effekt,
och jag har alltifrån tiden för deras tillblivelse protesterat emot dem så länge
jag förmådde. Dylika anordningar ha varit praktiskt taget verkningslösa, och
det förefaller som örn man skulle kunna göra en ganska grundlig upprensning
i ransoneringslabyrinternas utkanter i fråga om sådana här mindre och alldeles
betydelselösa regleringsbestämmelser.

Örn man nu blir glad för varje gång någon av regleringshyldrans mångå
griparmar hugges av, kan man inte annat än bli ledsen när man finner att
ända till krigets sista skede, ja, t, o. m. sedan kriget är slut, nya ingrepp göras
i den ekonomiska rörelsefriheten. Jag tänker då närmast liksom föregående talare
på bränslekommissionens uppseendeväckande åtgärd att i fråga om försäljning
av rotstående virke komma med en så drakonisk bestämmelse som förbudet
att sälja rotstämplingar på auktion. Jag förstår mycket väl att det är priskontrollnämnden
som står för initiativet, men ansvarsfördelningen har för sakens
vidkommande ingen större betydelse. Faktum är att åtgärden i alla intresserade
och sakkunniga kretsar mötts med den allra största förvåning. Parter och

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Marits proposition nr 334. (Forts.)
allmänhet förstå och respektera krisregleringar och frihetsbegränsningar, om
meningen med det hela framstår som sakligt motiverad och förnuftig, men örn
den förutsättningen saknas, verkar en åtgärd närmast som ett utslag av regleringsraseri
och kitslighet. Ukasen örn förbud mot att sälja rotstående virke på
auktion verkar på alla initierade tämligen meningslös. Syftet skulle väl vara
att hålla prisnivån på trävaror nere, men eftersom de sågade, färdiga och förädlade
produkterna äro prisregler a de, kan det inte ha någon avgörande betydelse,
örn priserna på rotstående virke fluktuera inom vissa snäva gränser. Det
blir i sa fall tillverkarna och mellanhänderna som fa sitta emellan. Den som
skall köpa den färdiga produkten är alltid garanterad att få göra detta till de
fastställda priserna.

Beträffande massaved och brännved lia vi ju statsbestämda priser. Det kan
därför inte vara något behov av att i det hänseendet ingripa på ett så tidigt
stadium som vid en rotförsäljning. För övrigt: vet man örn det önskade syftet
uppnås genom detta förbud mot att sälja virke på auktion? Har nian någon
garanti för att inte priserna kunna bli lika höga med anbudsförfarande eller
försäljning under hand? Sannolikt inte, och den risken är uppenbar, eftersom
underhandsförsäljning lättare undandrar sig offentlig kontroll än de offentliga
försäljningar som göras vid auktionerna. Jag tror att man inte vinner syftet
med denna anordning, man skapar bara oreda och olägenheter i onödan. Särskilt
påfallande är att denna åtgärd föreskrivits att gälla även vid försäljning
från de allmänna skogarna. Jag tänker då på domänverket, men kanske i lörsta
hand på försäljning från allmänningar och besparingsskogar. Såväl domänverket
som allmänningsstyrelsema ha reglementariska föreskrifter med åläggande
att försälja virke på auktion. Dessa föreskrifter sättas nu ur funktion
genom detta dekret från bränslekommissionen, att vederbörande måste sälja
virket på något annat sätt. Den fria tävlan mellan spekulanterna är. på sätt
och vis eliminerad, och man får till slut kvar ett system, där man med ledning
av tidigare inköp fördelar de inköpta varorna bland de gamla köparna. Yad
betyder detta? Jo, för det första att nian utestänger alla nya ref lektanter och
förhindrar åstadkommandet av nya träförädlingsindustrier, och man riskerar
uppenbarligen att begå mannamån jämväl de gamla köparna emellan. För det
andra medför systemet monopolställning för vissa företag som av skilda anledningar
kunna komma att bil gynnade.

Hela denna priskontroll på rundvirke är, som herr von Seth nyss sagt, en
kedja av misstag. Priskontrollnämnden har sannolikt inte saknat möjligheter
till frågans belysning. Åtskilliga med mig reste från början de mest bestämda
invändningar, men efter ivrigt nötande lyckades man i varje fall så småningom
få den här regleringen igenom. Det är ett område som inte kan ramas in,
det kan inte någonsin, hur sinnrikt man än konstruerar kontrollen, bli en fullständig
och effektiv insyn. Priskontrollnämnden och övriga myndigheter ha nu
tvingats att steg för steg gå vidare, och man måste fråga sig med oro: vad
blir nästa steg? Örn effekten blir den som herr von Seth nyss befarade, att
timmerförsäljningen upphör och behovet av virke såväl till framställning av
trävaror för den inhemska, marknaden som kanske inte minst för export inte
kan fyllas, vad skall man då göra? Vilka åtgärder skall man då vidta? Här
har man givit sig in på en väg som kan leda till de mest drakoniska ingripanden,
örn man inte vänder i tid.

Medan jag är inne på kapitlet örn krisregleringarna, vill jag säga några ord
örn byggnadsregleringen. Det är ju en av de regleringar, örn vilka man med bestämdhet
vet, att de icke för närvarande kunna upphävas, i detta fall med hänsyn
till bristen på byggnadsmaterial. Men just därför kan det vara så mycket
större skäl att belysa regleringsmetodens verkningar för att örn möjligt få en

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:Is proposition nr 334. (Forts.)
rättelse till stånd i de hänseenden, där denna reglering leder till mindre lämpliga
konsekvenser.

Som var och en väl vet är bostadsbyggandet numera Särskilt premierat. Bostadsbyggandet
har företrädesrätt, i vart fall i städerna, tills den s. k. kvoten
blivit fylld. Detta verkar så, att andra slag av byggande måste stå tillbaka,
utvidgningen av industribyggnader och nyanläggningar för industrien äro icke
möjliga, det är därvidlag fråga örn ändamål, som få stå i andra hand. I mycket
stor utsträckning nekas tillstånd till dylika utvidgningar, därför att S. k.
livsviktiga företag ha företräde. Tidigare var det härvidlag fråga örn företag,
som -arbetade för krigsindustrien, men numera är det fråga örn sådana arbeten,
som kunna möjliggöra ett förverkligande av efterkrigsprogrammet. Men det
är väl tvivelaktigt, örn detta i längden är en klok politik, och örn icke det hela
i längden kommer att leda till att vi en vacker dag ha en alltför liten produktionsapparat,
och leda jämväl därhän, att vi komma att försumma de tillfällen,
som nu uppenbarligen föreligga, att komma ut på världsmarknaden med nya
artiklar, som tidigare tillverkats i andra länder. De stora industriländerna
Tyskland, Italien, Belgien, Frankrike och Holland äro ju för närvarande så
gott som oförmögna att fortsätta den exportproduktion, som upprätthölls i dessa
länder före kriget. Det vore ju därför ett synnerligen gynnsamt tillfälle för
Sverige, örn vi i dag och i tid kunde förse oss med marknader i fråga örn sådana
artiklar, som nu undandragas världshandeln. Men därvidlag lägger byggnadsregleringen
ett så gott som totalt hinder i vägen för vidare expansion. Det
är ytterst sällan medgivanden lämnas till grundandet av en ny industri, och
konsekvensen härav kan i längden lätt bli -den, såsom herr Ohlin påpekade, att
vi kunna bo och givetvis bo bra men icke komma att ha något att leva av, och
man kan ju icke leva bara av att bo.

En annan sida av byggnadsregleringen är, att landsbygden blivit i hög grad
missgynnad, detta bl. a. därför att det i regel är svårt för småföretag -att få
byggnadstillstånd och därför att tillstånd till så kallade kombinationsbyggen
alltid nekas. Så fort det är fråga örn att i ett hus inrymma en blandning av
bostäder och företagsutrymmen, är det nästan omöjligt att få byggnadstillstånd,
och därmed följer litt i små orter, brukssamhällen, kyrkbyar och mindre
tätorter stannar husbyggandet av, ty i sådana orter är det regel att man har en
butik i bottenvåningen och bostadslägenheter i den övre. På samma sätt ingriper
byggnadsregleringen även i ett annat hänseende, som icke borde ligga inom
dess verksamhetsområde. Det nekas sålunda byggtillstånd för bostäder med en
viss golvyta. Man räknar med att behovet av bostäder är sa stort, att endast
smålägenheter kunna släppas fram. Så fort en samlad golvyta i en lägenhet
överstiger ett visst antal kvadratmeter, nekas byggnadstillstånd. Därigenom
hålles emellertid en bostadsstandard, som är lägre än den vederbörande byggherre
själv önskar. Man låser fast bostadsstandarden vid ett minimum, varpå
man arbetat under krisåren. Vore det icke tacknämligare om den som vill bygga
större lägenheter — ett perspektiv, som väl alla ha —- framdeles kunde komma
i dea belägenheten att lii en större lägenhet än den som utstakats under denna
kristid?

Slutligen kommer jag så in på den metod, som tillämpats i fråga om byggnadsregleringen
under de senaste åren, en tendens som alltjämt visar sig, nämligen
att man vill tvinga folk till arbete i skogarna genom att neka tillstånd till
igångsättandet av byggen i de trakter, där skogsarbete överhuvud taget förekommer.
Jag har framhållit för vederbörande, att detta är en meningslös metod,
eftersom man icke kan tvinga byggnadskunnigt folk att söka arbete i skogarna
genom att förvägra dem arbete i yrket. De flesta örn vilka det här är fråga, i
vart fall ute på landsbygden, ha så pass god ekonomisk ryggrad att de i stället

Xr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 lin.

Vid remiss av Kungl. Maj:Is proposition nr 333. (Forts.)
för att gå ut och skaffa sig arbete i skogen kunna sitta hemma och vänta på
lämpligt arbete. Effekten av denna anordning, som går ut på att neka tillstånd
till nya byggnadsföretag i skogstrakterna och att tvinga folk ut i skogen, är lika
med plus minus noll, vilket jag menar är till skada, ty därigenom hindrar man
ett förnuftigt tillgodogörande av den yrkeskunniga arbetskraft som finns. Härifrån
är steget icke långt till en annan reglering, som kanske är obekant för de
flesta men som rent principiellt måste betraktas som en av de mest förkastliga
vi lia att dragas med. Statsministern var mycket angelägen att framhålla, att
den ökade statsverksamheten, planhushållningen och kontrollen från statens
sida. icke skulle behöva verka i frihetsbegränsande riktning. Jag skall icke ingå
i någon polemik med herr statsministern i det avseendet, men det finns redan
exempel på en begränsad planhushållning, som framtvingat en frihetsinskränkande
anordning av högst uppseendeväckande slag, en anordning som hindrar folk,
som varit sysselsatta i jordbruket, att erhålla arbete i byggnads- och anläggningsverksamhet.
Det råder ett kategoriskt förbud för arbetsförmedlingsorganen att
till sådant arbete hänvisa arbetskraft, som förut varit sysselsatt inom jordbruk
och skogsbruk. Syftet har ju varit att kvarhålla denna arbetskraft i dessa för
vår folkförsörjning så viktiga grenar. Syftet kan naturligtvis försvaras, om
det är fråga örn en jämförelsevis begränsad tidrymd, men ifrågavarande bestämmelser
grunda sig på ett cirkulär från arbetsmarknadskommissionen av år 1940
och ha nu alltså upprätthållits i fem år. Under denna tid har denna stora grupp
människor pä landsbygden tvingats bli kvar i det yrke. vederbörande tidigare
kommit in i. Under de år som gått har skadan för dem kanske inte varit så
stor. då ju under de senaste åren i vart fall skogsarbetet varit synnerligen väl
betalt, men när nu denna hansse i skogshuggningen är slut och arbetstillgången
i skogarna börjar bli knapp, stå dessa arbetare där med sina fem förlorade
år, under vilka de skulle ha kunnat lära sig ett nytt yrke och komma in i en
ny verksamhet. Jag vågar påstå, att detta förhållande är något som för dem det
vederbör verkar såsom ytterligt hårt och orättvist. Man kan ju fråga, varför
det icke försports någon klagan från vederbörande själva i det avseendet. Ja,
det beror, så vitt jag kan förstå, på denna arbetargrupps bristande organisation
och bristen på talesmän för densamma i de offentliga församlingarna. Dessa hemmasöner
och söner av skogshuggare och överhuvud taget ungdom, som under
krisåren vuxit upp och sökt sig ut i förvärvsarbetet, ha icke kommit in någonstans
och ha följakligen icke kunnat gå in i någon organisation, som fört deras
talan. Så vitt jag kan förstå böra hithörande bestämmelser upphävas så fort
som möjligt. Det hela är ett försök till planhushållning av den mänskliga arbetskraften
och gäller i huvudsak de fattiga befolkningsgrupperna och kan knappast
vara motiverat att vidmakthålla, även örn bristen på bränsle och bristen på
arbetskraft i jordbruket skulle fortsätta. Man kan visserligen säga, att vederbörande
kan komma in vid industrien, och detta är riktigt, men i dessa avlägset
belägna bygder finns det ingen industri men däremot ofta vägbyggen, kraftstationsbyggen,
husbyggen etc., till vilka denna arbetskraft kan söka sig.

För övrigt ha vi en daglig planhushållning i fråga om den mänskliga arbetskraften
i andra hänseenden, en planhushållning som icke heller slår så synnerligen
väl ut. Det befinns nu nämligen, att det råder brist på vissa slag av kvalificerad
arbetskraft, det räder brist på arkitekter och ingenjörer och på
arbetskraft, varhelst det är fråga om att sätta i gång planeringen av
efterkrigsarbeten. Det råder vidare brist på folkskollärare, tandläkare o. s. v.
I alla dessa hänseenden har staten haft hand örn utbildningen, och aldrig
har det^ rått brist i fråga örn tillströmningen till utbildningen. Tvärt örn
ha varje _ gång en undervisningskurs börjat hundratals, ja tusentals sökande
måst avvisas, trots att de haft de erforderliga förkunskaperna och den nödiga
kompetensen. På grund av utbildningsmöjligheternas otillräcklighet råder det

Onsdagon den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
nu brist på dylik kvalificerad arbetskraft. Jag frågar då: när man rekommenderar
att staten utvidgar sin verksamhet på andra områden, vore det då icke
skäl i att staten först löste sina här påtagna uppgifter, innan man ger sig in på
nya ?

Såsom en ny klass av regleringsåtgärder kan man väl också beteckna den proposition,
som förelagts höstsessionen och som för övrigt redan varit påtalad från
denna plats, nämligen^ den, som avser inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Jag måste säga, att detta är en något senkommen åtgärd att tillgripa,
nu när kriget är slut och då man på många håll väntar en begynnande
lågkonjunktur. Eftersom anordningen är motiverad med hänsyn till en befarad
spekulation i jordbruksfastigheter, får man väl utgå från möjligheten av att en
spekulation i dylika fastigheter blir mindre i den mån man går mot försämrade
konjunkturer. Men det är icke bara detta att förslaget kommit för sent. Även
örn denna lagstiftning är avsedd att tillämpas under normala tider måste man
säga, att förslaget i princip är betänkligt och säkerligen svårt att i praktiken
nöjaktigt omsätta. Det är ganska egendomligt att detta förslag framlägges av
en regering, som väl själv anser sig eller i vart fall traditionsmässigt får anses
representera de egendomslösa klasserna i samhället. Ty det måste väl, örn det
skall tillämpas efter sin grundtanke, komma att leda till att det hela blir ett
klassprivilegium för dem som nu besitta jorden att få behålla den inom sin
egen klass. Folkhushållningsministern och jag, som samlat erfarenhet från samma
kretsar, kunna säkerligen båda två anföra otaliga exempel på bruksarbetare,
som för en sparad slant köpt sig ett hemman, där sedan de själva och kanske
också deras hustrur gjort sina lärospån i jordbruket. Även en sådan cirkulation
skulle emellertid förhindras. Man kan visserligen säga, att vederbörande skall
ha en viss frihet, men vederbörande skall väl ändå styrka, att han kan sköta ett
jordbruk. Men hur skall han kunna göra det, örn han hela sitt liv exempelvis
stått i ett valsverk eller vid en masugn? Jag ser att jordbruksministern skakar
på huvudet, och han kommer väl att säga, att jag totalt har missförstått syftet
med det hela, men jordbruksministern vet lika väl som jag, att en sak, den må vara
aldrig så bra uttänkt, dock kan missbrukas, när den kommer i händerna på
myndigheterna, Örn man ser på förslaget som sådant måste det ur den jordägande
klassens egen synpunkt sägas utgöra ett högst betänkligt ingrepp. Örn syftet
skall kunna fullföljas, betyder det hela, att förslaget berövar den generation,
som nu sitter på dessa egendomar, möjligheten att sälja till högsta tänkbara
pris. Man inskränker rörelsefriheten, och till förmån för vem? Jo, till förmån
för den generation, som står beredd att komma efter och överta de ledigblivna
hemmanen. Men vad är det som bestämmer värdet på en jordbruksfastighet i
dag? Jag bortser nu från skogstillgångarna, som ha ett särskilt värde, men det
finns ju lantbruksegendomar här i Sverige, som icke ens ha skog till husbehov.
Jo, en jordegendoms värde ligger ju i det samlade arbete, som generationerna
igenom lagts ned pa densamma i form av nyodling, dikning, nya byggnader och
förbättringar av allehanda slag. Något värde på jorden i och för sig existerar
icke, utan det är allenast de av människorna vidtagna förbättringarna, som återspeglas
i köpeskillingen. Man fragar sig da: år det riktigt att en kommande generation
berövar den generation, sorn nu sitter på gårdarna, frukten av dess arbete.
'''' ly något annat är det härvidlag- icke fråga örn. Jordvärdet är en frukt av
mångå generationers arbete, och att expropriera detta värde flir kommande generationer
kan icke vara mera motiverat, och i vart fall icke mera moraliskt försvarbart,
än vilken annan sorn helst legaliserad expropriation.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 84.

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att tala om tre eller fyra olika ting. nämligen dels om
skatterna och dels örn den inverkan, som en monopolisering av handeln med
några artiklar kan ha för priset på dem, och dels slutligen för det tredje eller
fjärde örn socialpolitiken, som alla säga sig vara anhängare av, och om sammanhanget
mellan det s. k. fria näringslivet och sådana statliga ingripanden, som
den nuvarande regeringen är talesman för.

Herr Skoglund i Doverstorp började sitt anförande med att framhålla, att
man inom hans parti tänkt behandla den nuvarande regeringens förslag lika
sakligt som de förslag, som framlades av samlingsregeringen. Jag fick det intrycket
att han menade, att man hade behandlat denna samlingsregerings förslag
ganska välvilligt, men jag vill då erinra om att trots den samverkan, som ägde
rum inom denna regering, var det ständigt så, att när man kom fram till
partiskiljande frågor såsom exempelvis skatterna fanns det icke någon sådan
där enighet i riksdagen. Jag är för min del mycket tacksam för örn sakligheten
blir större under den tid som kommer. Därvidlag vill jag emellertid till herr
Skoglund i Doverstorp säga, att man, när man talar om det nuvarande skattetrycket
och särskilt när man talar om den omstridda värnskatten, har skyldighet
att upplysa allmänheten örn att värnskatten kom till för att täcka de
ökade försvarsutgifterna. Så länge denna extraordinära ökning finns kvar,
måste jag fråga mig: var finns grunden till att ta hort den eller de inkomster,
som denna värnskatt ger? Herr Skoglund i Doverstorp sade, att det val hade
varit allas mening att det skulle vara något för tillfället, sorn skulle gå tillbaka
när vi fingo normala utgifter för försvaret. Herr Skoglund i Doverstorp talar
emellertid icke örn vad han menade med normala utgifter för försvaret, men
det föreföll som örn han menade utgifterna till försvaret före kriget. Jag vill
framhålla, att medan de årliga försvarsutgifterna före kriget uppgingo till 200
miljoner kronor, belöpa de sig enligt 5-årsplanen till låt mig säga 750 miljoner
kronor, d. v. s. 550 miljoner mer än före kriget. Värnskatten ger något över
500 miljoner. Om herr Skoglund i Doverstorp vill lia bort värnskatten -—
antagligen på samma sätt som riksdagsmajoriteten vill ha bort omsättningsskatten
— tror jag att herr Skoglund själv skall kunna räkna ut, hur mycket
pengar det skall komma att finnas för de sociala reformer, som han gjort sig
till förespråkare för. Jag skall icke här uppehålla mig vid de, så vitt jag kan
förstå, fullständigt felaktiga uppfattningarna örn den nuvarande regeringens
syn på skattefrågan, ty att överhuvud taget i en allvarlig debatt tala om
regeringens skattepolitik såsom örn den främst ginge ut på att »pressa citronen»
och att alltså utan hänsyn till vad pengarna behövas till bara pressa ut mera
skatter är icke att föra en saklig diskussion. Jag sade det i varas, och jag
upprepar det nu, nämligen att det icke finns möjlighet för någon i denna kammare
att på allvar ta ståndpunkt till skatterna och deras höjd, innan vi veta
vilka utgifterna bli; först då är det möjligt att avgöra vilka skatter som behövas.
Då finns det naturligtvis också möjligheter att säga, att man icke vill
vara med om de eller de utgifterna därför att man vill ha lägre skatter.

Att framställa den nuvarande skattepolitiken som ett hot mot småspararna.
som herr Skoglund gjorde, förefaller mig ganska egendomligt, när den svåraste
attack mot småspararna, som man kunnat draga fram, är det så berömda
förslaget örn engångsskatt. Jag vill erinra örn att när den saken fördes på tal
i riksdagen jag som min personliga mening uttalade, att en engångsskatt mycket
gärna kunde börja först vid en förmögenhet av 50 000 kronor. Herr Skoglund
behöver icke gå längre än till de statistiska tabeller, som flera gånger varit
framlagda, för att få reda på att för 50 000 kronors förmögenhet och däröver
deklarera 200 000 svenska medborgare, under det att vi ha 3 miljoner

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
skattebetalare i landet. Jag vet icke, om etet var dessa 200 000 medborgare, som
herr Skoglund syftade på när han talade örn småspararna.

Därmed är jag framme vid talet örn att det här i landet föres en annan politik
än på andra håll. Både när det gäller skatterna och — till min överraskning
— när det gäller statsingripanden har man i debatten hänvisat till England.
Norge och Danmark. Ja, vi få ju se, vilka skattesänkningar eller vilka nya
skatter, som det kommer att bli för danskar och norrmän. De förslag jag känner
till från Danmark äro sådana, att när man får se dem här hemma, kommer
man säkerligen att hoppas att icke den nuvarande regeringen skall gå lika
långt. Man har med glädje här citerat den kanadensiske finansministern — icke
den amerikanske, som herr Skoglund sade — som talat om fördelen av skattesänkning
för det ekonomiska livet. Ja, det är ingen inom regeringen eller inom
det socialdemokratiska partiet, som vägrar att erkänna, att en sänkning av
skatten kan vara värdefull när det gäller att hålla näringslivet i gång. Vi ha
upprepade gånger sagt, att örn vi råka ut för en depression, till vilken bristande
köpkraft är en av anledningarna, är borttagandet av omsättningsskatten,
varigenom en ökning inträder i de breda lagrens köpkraft, en lämplig utväg,
och det är klart, att det som gäller omsättningsskatten, också kan gälla den
direkta skatt, som vilar på samma befolkningslager. Men det är kanske icke så
underligt, örn man i länder som Kanada, Förenta staterna och England känner
behov av att i någon mån lätta på skatterna. Dessa äro åtskilligt hårdare än
de_ vi ha. Den engelske finansministern föreslår en sänkning från 10 till 9
shillings på pundet på den ordinarie inkomstskatten, som går ut på hela inkomsten,
d. v. s. en sänkning från 50 till 45 %. Emellertid såg jag i ett annat
sammanhang — jag har icke sett närmare uppgifter örn saken — att han samtidigt
föreslår en jämkning uppåt av tilläggsskatten. Vad kanadensarna beträffar
— och förresten både kanadensare, nordamerikaner och engelsmän —
har man med stor glädje citerat, att man för deras del tänker sänka krigskonjunkturskatten.
Man ämnar föreslå en sänkning från 100 % i England och
95 % i Förenta staterna till 60 %. Här hemma ha vi emellertid praktiskt taget
beslutat, att krigskonjunkturskatten skall försvinna. Och när man talar örn
att man i Förenta staterna tager bort en normal skatt, som det heter, på 3 %
och i Kanada vill genomföra en sänkning av 16 %, får man komma ihåg, att
skatteskalan i Förenta staterna för närvarande är sådan, att på inkomster örn
200 000 dollars och däröver, d. v. s. 800 000 kronor och däröver, tager staten
i skatt 91 % på överskjutande belopp. Skatterna på de större inkomsterna — och
jag behöver då icke gå till sådana inkomster, som överhuvud taget icke finnas
här i Sverige, inkomster på låt mig säga 5, 10 eller 20 svenska miljoner, utan
jag kan nöja mig med dem som gå upp till 1 miljon — i England, Amerika och
Kanada ligga ett gott stycke över de svenska. Även en sänkning av 16 % kommer
icke att väsentligt ändra detta resultat.

Jag kan i detta sammanhang icke låta bli att säga ett ord till herr von Seth.
Jag vet icke, om han läser våra ekonomiska veckotidskrifter eller överhuvud
taget sådana meddelanden, som ge en föreställning örn hur det för närvarande
står till inom vårt svenska näringsliv. Herr von Seth slutade nämligen med att
tala om hur man under kriget hade utsugit företagen och lamslagit företagsamheten.
Ja, att en företagsamhet, som för ögonblicket bereder full sysselsättning,
kan kallas en lamslagen företagsamhet är svårt att förstå. När man
läser alla redogörelser örn hur det svenska näringslivet är rustac för att möta
en kris, vad får man se då? Jo, man får se, att aldrig har det svenska näringslivet
varit så viii berett för att möta ovissheten i en kommande konjunktur.
Det enda orosmolnet är flugan om statens ingripande i framtiden. Men nu är
det svenska näringslivet väl rustat. Det har väldiga resurser, det har konsoli -

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 331. (Forts.) .

deråt sig på ett sätt som aldrig förut i vår ekonomiska historia varit fallet.
Tror herr von Seth, att detta varit möjligt samtidigt med att företagen blivit
utarmade av skattepolitiken?

Eftersom jag nämnde herr von Seth, kan jag taga upp den andra punkt .lag
ville erinra honom nu. Hans sätt att resonera i det hänseendet är just det sätt,
på vilket enligt min mening upplysningsverksamhet icke skall bedrivas. Herr
von Seth sade sig ha träffat en skogsarbetare, som talade om att han icke
brydde sig örn att arbeta örn lördagarna eller en annan dag i veckan, eftersom
han de övriga fem dagarna förtjänade sa mycket han behövde och eftersom
staten, örn han förtjänade mera, toge sa mycket i skatt att det icke lönade sig.
Skulle icke herr von Seth ha kunnat vara vänlig att taga reda på hur mycket
denne skogsarbetare fått betala mer i skatt, örn han ökat sina inkomster? Det
hade icke varit någon svårighet att få veta. Jag har några tabeller här. Jag
vet icke vad en skogsarbetare förtjänar, men jag kan gå så långt ned som till

2 500 kronor. Hade han förut en inkomst av 2 500 kronor, hade han i statsskatt
53 kronor. Örn han genom ytterligare arbete skaffat sig en inkomst på

3 000 kronor, d. v. s. ytterligare 500 kronor, skulle hans skatt ha ökats med
28 kronor. Tror icke herr von Seth, att örn herr von Seth talat örn detta för
skogsarbetaren, denne skulle lia gått i skogen också den sjätte dagen i stället
för att såsom nu skada det svenska folkhushållet genom att icke arbeta också
den dagen? Även örn hail hade haft 4 000 kronors inkomst utan att arbeta alla
dagar och genom ytterligare arbete hade förtjänat 4 500 kronor, hade han icke
ökat sin skatt mer än från 181 kronor till 239 kronor, d- v. s. med 58 kronor
Icke ens dessa 58 kronor, vilka visserligen äro något mer än 10 % pa de 500
kronorna, hade nog avskräckt honom. Däremot sag jag en uppgift örn beskattningen
i Australien. Om en läkare där med en relativt hög inkomst kallades
upp° mitt i natten för ett sjukbesök och för detta finge ett pund, finge han icke
behålla mer än 4 shillings därav. Jag kan första, att det icke lönade sig för
denne läkare att gå upp för dessa 4 shillings. Men avstår man jelte mer än
10 % är enligt min föreställning människors ekonomiska sinne sadan t, a ut de
gärna arbeta något mera, och herr von Seth hade gjort en mycket god gärning
både gentemot skogsarbetaren och samhället, örn han upplyst vederbörande örn

det verkliga förhållandet. . . .

Vad därefter beträffar den andra frågan, nämligen örn den prissättning som
kan bli följden av att det eventuellt genomföres statligt monopol, så var herr
Ohlin inne på den saken. Herr Ohlin erkände visserligen, att kanske de 80 örena
för motylen icke vörö grundade på skatteskal. Det var bra, att han säde
detta Annars hade jag behövt korrigera honom. Jag tror, att vår bränsleminister
ytterligare kan tala om, att priset icke sattes med hänsyn till något
annat än att man skulle understödja den ransonering, som fortfarande ar nödvändig.
Men när herr Ohlin antyder, att det går så mycket lättare for en finansminister
att öka inkomsterna genom att höja priserna, så har herr Ohlin förbisett
att alla låt mig kalla dem för skatter, som läggas på varorna, antingen
det är statsmonopol eller ej, beslutas av riksdagen. Kammaren har nog icke
glömt med vilka svårigheter det lyckades mig att genomdriva den sista höjningen
av spritskatten här i kammaren.. Här var ett våldsamt motstånd. Det
föll ingen in att tänka sig. att finansministern på egen hand skulle kunna taga
pengar ur spriten. Det är lika omöjligt för en finansminister att taga ut pengar
ur bensinen utan att riksdagen får säga sitt ord Det är precis lika latt
eller svårt, antingen vi ha ett statsmonopol eller ej. Vi ha riksdagens beskattningsrätt
ograverad i det ena fallet såväl som i det andra. „

När herr Ohlin sedan, liksom herr Skoglund förut, skulle komma in pa de
verkliga skiljaktigheterna oss emellan, kom han med detta, att från regeringens

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr :14.

Vid remiss av Kungl. Maj. ts proposition nr 334. (Forts.)
och det socialdemokratiska partiets sida visste man ingen annan väg att skapa
medel för de socialpolitiska utgifterna och andra utgifter än att höja skatterna
eller att behålla de höga skatterna, medan högern och folkpartiet hade en djupare
insikt: det var produktionens höjd och hela folkets inkomst — låt oss
kalla det helt enkelt skatteunderlaget — som var av betydelse för hur mycket
pengar man kunde få ut. Ja, vi beskyllas ofta för okunnighet inom det socialdemokratiska
partiet, men att beskylla oss för att icke veta, att frågan, hur
mycket skatt man kan taga ut, är beroende av hur mycket landet producerar
och vilka inkomster folk har, är väl ändå att gå en liten smula för långt.
Jag fick det intrycket av både herr Ohlins och herr Skoglunds anförande, att
de menade att vi skulle ha förbisett detta. Men frågan är„ på vad sätt man
skall öka skatteunderlaget, och det är på den punkten, som man kan säga att
striden står. Örn det nu står någon strid; av vissa uttryck fick man en annan
föreställning. Jag behöver här icke upprepa vad statsministern sagt — jag
kan alldeles gå förbi det mesta av den saken, då han som jag tycker på ett
förträffligt sätt klargjort regeringens ståndpunkt. Det är svårt att se, vari
egentligen den stora skillnaden ligger, när exempelvis herr Skoglund uttrycker
sig så, att vad han är rädd för och vänder sig mot är, att man vill socialisera
eller göra statsföretag på snart sagt alla områden. Jag vet icke, örn det i varje
fall i det program, som är framlagt för den tid vi kunna överblicka, finns
något stöd för den uppfattningen, att meningen är att gripa in och överföra i
samhällets ägo den produktiva verksamheten på »snart sagt alla områden». Jag
stärkes i min tro, att det är detta, som herr Skoglund är rädd för, därför att
han uttalade sig med en viss erkänsla örn förhållandena i England, och jagtror
han i det sammanhanget nämnde även Danmark och Norge. Jag skulle
vilja säga, att är herr Skoglund icke bekymrad över så långt gående ingrepp
i det enskilda näringslivet som den nuvarande engelska regeringen planerar,
kunna vi nog resonera sakligt ett ganska långt stycke. Man får ändå komma
ihåg, att kol är Englands största naturtillgång, och var och en lian lätt föreställa
sig, vad en socialisering i vårt land skulle omfatta, örn den skulle gå till
en av landets grundläggande naturtillgångar. Det kan hända alltså, att motsättningarna
icke äro så oöverkomliga, som det ibland förefaller.

Det var ett ord, som kom tillbaka jag vet icke hur många gånger i herr
Skoglunds yttrande — och andemeningen i herr Ohlins var densamma — och
det var ordet doktrinärt. Det egendomliga är, att vi beskylla varandra för att
vara doktrinära. Det är doktrinärt att säga: jag vill icke resonera örn ytterligare
samhällsingripande. Det är också doktrinärt att säga, att samhällsingripande
är en sådan princip, att den vill jag tillämpa överhuvud taget var jag
kan få ingripa. Ingendera av dessa ståndpunkter företrädes av de partier, som
nu diskutera. Skulle vi icke kunna komma överens om att lämna detta uttryck,
såvida icke — och jag är icke säker på den punkten — högern och folkpartiet
faktiskt i princip anse, att man icke kan vara med örn en utvidgning av samhällsingripandet
när det innebär att samhället övertager en ekonomisk verksamhet.
Herr Ohlin yttrade visserligen, att han anser, att den utvidgning av
samhällsingripandet som skett tidigare varit av godo, och han kan icke principiellt
neka till att en sådan kan ske i fortsättningen. Men så fort ett enstaka
exempel kommer upp, är det icke bara ett praktiskt problem för högern och
folkpartiet utan i grund och botten en principfråga. Man säger, att man är
principiell motståndare till den s. k. socialiseringen. På den punkten får jagbacke
säga ett ord just till herr Ohlin — och jag säger det också lill herr
Skoglund. Frågan är, hur man skall kunna skaffa medel för de stora sociala
utgifter det är fråga örn. Herr Ohlin yttrade sig på en punkt sä, afl. jag för
första gången fick fullt klart för mig var folkpartiet i denna fråga står. Herr

80 Nr 34. Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)

Ohlin liksom herr Skoglund är anhängare av en rad sociala reformer, anhängare
av ökade statsutgifter, men herr Ohlin säger öppet, att vi icke ha råd att genomföra
ett sådant program omedelbart utan att vi måste avvakta en ökning
av landets tillgångar, en ökning som skall ske genom en ökad produktion. Vi
få i alla händelser därvidlag beräkna en tioårsperiod, menar han. Jag skall
gärna inför denna kammare tala örn, att det icke kommer att bli lätt att skaffa
de nödvändiga medlen för att genomföra det sociala reformprogram, som jag
tror att en mycket stor majoritet i kammaren önskar. Vi få sätta till alla krafter,
och man får på alla de håll, där man vill vara med örn saken, göra uppoffringar
för att hjälpa de samhällsgrupper det i detta fall är frågan om. Hur det
skall kunna ske, kan jag icke ännu i detta ögonblick säga. Jag skulle emellertid
vilja säga, att målet: att skapa trygghet för de sjuka, för de gamla, för de
arbetslösa, för familjer, så att vi kunna säga att vi tro att de kunna klara sig,
är ett så stort mål, att även örn man icke för ögonblicket ser, varifrån pengarna
skola tågås, är man besluten att icke bara undersöka utan även tillgripa alla
de medel, som överhuvud taget äro tillgängliga för att genomföra programmet.
På den punkten tror jag, att vi skilja oss, när herr Ohlin säger, att vi få ha
en lagom hastig reformtakt. Det var en punkt, som jag icke har nämnt men
som jag är tacksam för att han tog upp. Det är kanske icke alla kammarens
ledamöter, som ha riktigt klart för sig, vilka uppoffringar de i statens tjänst
anställda gjort under kriget, hur ofullständig kompensationen varit för dem
och hur starka deras anspråk därför måste vara på att komma tillbaka till den
levnadsstandard de hade vid mitten av 30-talet. Den saken togs upp av herr
Ohlin, och jag skulle bara vilja uttala den förhoppningen, att de väldiga summor,
som komma att krävas för ändamålet, icke skulle gå in i den tioårsplan
han syftade till utan att han åtminstone därvidlag ville vara med örn att så
fort det överhuvud taget är möjligt genomföra en lönereglering.

När herr Ohlin kommer till vad han anser vara hans grundläggande kritik
av den socialdemokratiska regeringen, älskar han att måla upp en bild av en
socialistisk tankegång, en bild som han visserligen icke är ensam örn att måla
men som ingen mera energiskt än han brukar uppehålla sig vid. Örn herr Ohlin
har den föreställningen, att med socialism menas ett så i detalj reglerat näringsliv.
att människor icke få göra någonting utan att höra sig för hos en
myndighet i Stockholm, kan jag mycket väl förstå den häftighet, med vilken
han går till strid mot denna av honom själv konstruerade bild av socialismen.
Men nu är icke detta den innebörd vi socialdemokrater lägga i ordet. Herr
Ohlin nämnde, att centralisering icke är radikalism. Men decentralisering är
heller icke radikalism. Ja, örn man vill använda ordet radikalism i betydelsen
av det som går till ytterligheter är en till ytterlighet gående centralisering radikalism.
Likaså kan man då säga, att den gamla liberala, låt mig säga smått
anarkistiska uppfattningen också är radikal. Vi ha emellertid icke någon av
oSs en önskan att gå dessa vägar. Vi söka alla komma till vad jag skulle vilja
kalla en balans mellan ordning, effektivitet, planmässighet, å ena sidan, initiativ
och frihet, å andra sidan. Det finns inga absoluta motsättningar därvidlag.
Man måste Söka komma fram till en balans. En sådan tror nu icke herr Ohlin
kan finnas, örn man icke lämnar vad han brukar kalla för det decentraliserade
avgörandet i händerna på enskilda privatkapitalistiska företagare. Jag
tror, att herr Ohlin är mycket väl medveten örn att redan i det privatkapitalistiska
systemet inom de jättelika trusterna, örn man vill kalla det så, inom
koncernerna, centraliseringen gått långt, d. v. s. att företagen ha blivit
stora. Tag t. ex. General Motors i Förenta staterna. Där har man fullt
klart för sig, att en centralisering av det slag. herr Ohlin vill tillskriva socialdemokraterna
att vilja lia i statens hand, är opraktisk, ineffektiv. Aven

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm. Nr 34. 87

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
inom de jättestora enskilda företagen Ilar man funnit olika former för att,
fastän företaget ligger i samma ägares liand, vidmakthålla initiativ och
rörelsefrihet för de olika grenarna — t. o. m. för de olika verkstäderna. General
Motors är ett så stort företag, att val knappast någon svensk industri, örn
den lades i statens hand, skulle överträffa den. Jag tror nog, att man skulle
kunna genomföra en sådan möjlighet till initiativ och en sådan frihet för de
särskilda grenarna, örn vilka herr Ohlin är så omtänksam. En saklig diskussion
på dessa punkter skulle säkerligen vara mycket mera fruktbar än detta
ständiga idisslande av orden tvångshushållning och socialisering. När herr
Ohlin säger, att han icke är någon fiende till statsingripande, framför allt i
form av samverkan mellan staten och enskilda, så tror jag honom alldeles. Han
har av någon obegriplig anledning fått lov att hitta på ett annat ord för planhushållning,
nämligen ramhushållning. Han säger att han själv mycket väl
kan använda ordet planhushållning men att ordet hos hans egna anhängare fått
en sådan innebörd, att herr Andersson i Falun nyligen kunde använda det såsom
ett avskräckande namn. Herr Ohlin har under många år varit en förkämpe
tillsammans med oss socialdemokrater för en konjunkturpolitik, som syftar till
att hålla uppe full sysselsättning, och jag undrar, örn herr Ohlin inte är villig
erkänna, att en sådan politik, som syftar till full sysselsättning, kräver en central
dirigering. Jag kan inte tänka mig en konjunkturpolitik som inte är konstruerad
på det sättet, att man från något slags central myndighet försöker
att påverka det ekonomiska livet, vare sig det sedan skötes såsom allmän egendom
eller såsom enskild egendom, så att investeringarna hållas uppe och sysselsättningen
blir så god som möjligt. En sådan centralisering är såvitt jag
förstår ofrånkomlig.

Så kommer nästa steg. Jag undrar örn inte herr Ohlin skulle vilja erkänna,
att en sådan politik för full sysselsättning kräver att åtminstone i en icke obetydlig
utsträckning samhället självt får vara berett att göra kapitalinvesteringar
och på det sättet hålla uppe verksamheten. Men är det inte då klart, att i ett
land som vårt, där ändå relativt betydande delar av produktionen eller åtminstone
transportapparaten äro socialiserade, det finns större förutsättningar för
att med god framgång föra en sådan konjunkturpolitik än i ett land, där icke
någon del av det ekonomiska livet direkt är underställt den centrala myndigheten!
Och är man överens på denna punkt borde inte heller herr Ohlin kunna
värja sig emot eller avvisa den tanken, att det kan ju tänkas att även den omfattning,
som den samhällsekonomiska verksamheten har nu i vårt land., icke
är tillräcklig för att åstadkomma den nödvändiga höjden på sysselsättningen,
och att alltså redan ifrån denna synpunkt för att få full sysselsättning kan det
vara önskvärt med en utvidgning av samhällets verksamhet.

Därmed är jag framme vid sambandet mellan socialpolitik och produktion.
Om man vill skapa medel för en utvidgad socialpolitik, om man säger att
förutsättningen är att lia en hög produktion, så bör ju det första steget vara
att man utan hänsyn till förutfattade meningar vidtager de åtgärder, som äro
nödvändiga för att ge hela folket arbete. Och det nästa steget, om vilket statsministern
talade, kan man knappast heller undgå att ta, nämligen att säga:
vi måste undersöka, örn vår nuvarande ekonomiska takt verkligen är så effektiv
som man skulle önska. Det var inte många veckor eller kanske en månad
sedan jag läste cn ganska intressant artikel i Svensk Finanstidning, som alla
veta nog är ett uttryck för vissa delar av den privata företagsamheten i vårt
land — vilka är inte känt — men i alla fall tror jag den uttrycker mycket tydliga
uppfattningar, som där äro förhärskande, och i denna artikel säger man
rent ut: svenska arbetare komma att begära högre löner, varför kunna vi inte
gå dem till mötes? Nej, helt enkelt därför att vi inte kunna klara oss i konkur -

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 331. (Forts.)
rensen på världsmarknaden. Vilken konkurrens? Jo, i främsta rummet med
Amerika. Oell varför kunna vi inte klara oss i konkurrensen med Amerika,
eftersom det är känt att de amerikanska arbetslönerna äro väsentligt högre än
de svenska? Jo, därför att det svenska näringslivet inte är på långa vägar
så effektivt som det amerikanska.

Nu kan man säga, att detta är beroende på att amerikanarna arbeta med
så väldiga enheter. Går man på den linjen måste man vara en anhängare av
att de då böra vara större och får slå av på sina krav på decentralisering i
mindre enheter. Men är man övertygad om att vi i vårt land borde lia möjlighet
att ytterligare effektivisera vår produktionsapparat, finns det ju eli
område, ett gemensamt område, för staten och det enskilda näringslivet att
försöka, örn inte vi skulle kunna även där göra något, som skapade ökat underlag
för socialpolitiken. Då komma vi till ett problem, örn vilket jag emellertid
nu bara skall säga ett par ord i anslutning till vad herr Ohlin nämnde.

Jag vet inte, örn herr Ohlin ansåg att det var en ny upptäckt, att örn det vålfall
sysselsättning blir fackföreningarnas styrka ökad. Svårigheterna att hålla
igen i fråga örn lönekrav, även sådana som icke äro förenliga med en oförändrad
prisnivå, öka. Jag vill erinra om att för ett år sedan vid höstriksdagen
hade jag anledning att påpeka, att det problemet existerar. Det var
inte nödvändigt således för herr Ohlin att tala örn det. Han säger: vad tänkei
finansministern eller vad tänker regeringen göra? Jag kan naturligtvis göra
samma fråga, eftersom herr Ohlin strävar efter samma fulla sysselsättning:
hur tänker herr Ohlin att ett sådant problem skall klaras i ett privatkapitalistiskt
system? Den enda möjlighet jag ser — och den har jag förut givit
uttryck åt — är att vi skrida vidare på vägen mot en sådan demokratisering,
att alla samhällsgrupper ha klart för sig, att här är ingen som får ut oberättigade
fördelar på andras bekostnad. Under sådana förhållanden kan jagtänka
mig, att olika grupper även av lönearbetare skulle finna sig i den nominella
lön, som för tillfället är nödvändig, örn man inte vill råka in i en
prisstegring. Alltså, denna kritik för mig vidare på den väg, som statsministern
erinrade örn, när han talade örn en ytterligare demokratisering av samhället.
Vad jag tror är det avgörande är i grund och botten inte dessa, låt mig
kalla det för uppkonstruerade motsättningar. Det som är det avgörande är.
såvitt jag kan förstå, att man fortfarande inom de borgerliga partierna höger
och folkpartiet — efter det lilla inlägg som gjordes av herr Pehrsson-Bramstorp
förefaller det ju, som örn man där vore mera öppen för att på allvar resonera
örn samhällsingripande utan förutfattade meningar, men det jag inte
kan komma ifrån, herr Ohlin får ursäkta, är att man trots alla deklarationer
om att man inte är doktrinär, d. v. s. att man icke av princip säger nej, så
varje gång man faktiskt kommer fram till något som ifrån socialdemokratisk
sida anförts till förmån för samhällsingripande, till förmån för en utvidgning
av samhällets verksamhet — sådant kan aldrig bevisas, man kan bara anföra
mer eller mindre starka sannolikhetsskäl — då förskansar man sig bakom
den urgamla eller åtminstone 100 eller 150 år gamla erfarenheten örn det nuvarande
privatkapitalistiska näringslivets oerhört dynamiska förmåga. Man
glömmer allt som inte stämmer med denna bild av detta ständiga framåtskridande
och förbättring av vårt folks läge. Man talar örn denna dynamiska förmåga,
som under mellankrigstiden skapade en ständig depression i England
och under 1930-talet också i Förenta staterna. Man hakar sig fast vid föreställningen
örn att det finns någon inneboende överlägsenhet hos detta system,
och därför är man i realiteten icke villig att resonera örn socialdemokraternas
förslag. Jag skulle nästan vilja säga — herr Ohlin får ursäkta — att örn inte
det svenska folket eller den svenska riksdagen hade varit så klok att den på

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
1600-talet socialiserade riksbanken, så är jag inte säker på att inte herr Ohlin
i dag hade sagt nej.

Herr von Seth erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Wigforss har enligt min mening slagit in öppna dörrar, när herr
Wigforss påstår, att näringslivet i dag ingalunda befinner sig i det tillstånd,
som jag talade örn. Jag vill understryka, att hela mitt resonemang byggde på
att ett förverkligande av engångsskatten, ett förverkligande av arvsskatten och
ett förverkligande av de höjda skatterna skulle föra oss in i det tillståndet, att
företagsamheten skulle bli utsatt för nedbrytande krafter.

När det gäller skogsarbetaren vill jag säga till statsrådet, att detta är ett
exempel som hänt i verkligheten. Herr Wigforss tog inte med tvenne saker i
beräkningen. Det ena var att denne man har även kommunalskatt och landstingsskatt,
och det. andra och inte minst viktiga är, att för en liten inkomsttagare
äro skatterna betungande även örn de för herr Wigforss i kronor räknat
inte se så stora ut.

Till sist skulle jag till herr Wigforss vilja säga, att det har skapats det talesättet
att man nu firar s. k. wigforssdagar, d. v. s. arbetsfria dagar, även när det
gäller inkomsttagare med ganska små inkomster. Detta talesätt har icke skapats
i högerpressen utan i ett annat partis press, och det torde ligga en mycket stor
realism bakom det.

Herr Ohlin, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! I sitt yttrande örn skogsarbetaren, som betalade 28 kronor i skatt
på 500 kronors merinkomst, räknade finansministern tydligen med att han
undandrager sig kommunalskatten. Den går väl i alla fall, även örn han bor i
en skattebillig kommun, till rätt betydande belopp.

Sedan gjorde herr Wigforss gällande, att jag påstått att socialdemokraterna
inte skulle förstå betydelsen av stegrat skatteunderlag. Jag vill hänvisa till
det referat som kommer, att jag aldrig sagt något dylikt.

Vidare påstår herr Wigforss, att så fort en enstaka, konkret fråga kommer
upp, ger oppositionen alltid avböjande svar, när det gäller utvidgning av samhällets
verksamhet. Jag vill erinra örn att när det gällde järnvägarnas förstatligande
var det en kommunikationsminister från vårt håll, som handhade arbetet
på en utvidgning av den statliga driften. För egen del vill jag deklarera,
att då det gäller t. ex. den obligatoriska trafikförsäkringen har jag inga förutfattade
meningar örn huruvida den inte bör skötas på annat sätt än för
närvarande. Örn herr Wigforss vidgade frågeställningen till att gälla inte bara
statlig affärsdrift utan även konjunkturpolitik och dylikt, så har ju herr Wigforss
själv talat om, att jag under många år arbetat för en samhällelig insats,
som han själv underströk måste innebära något av central dirigering. Den
punkten skall jag be att få återkomma till senare i kväll.

Beträffande statstjänstemännen uttalade herr Wigforss den förmodan, att jag
inte skulle vilja vänta 10 år med att återställa förkrigstidens tjänstemannastandard.
Det förbigick honom tydligen att jag uttryckligen sade, att det blir
beroende på när förkrigstidens nationalinkomst blir återställd. Jag utgår ifrån
att herr Wigforss inte är så pessimistisk att han tror att det skall dröja tio
år tills vi komma tillbaka till förkrigstidens nationalinkomst. Örn så blir fallet
1orde herr Möllers alla socialpolitiska planer få skrinläggas.

Till sist, herr talman, får jag säga beträffande herr Wigforss’ lilla lustighet
örn riksbanken, att det tydligen förbigått herr Wigforss att jag tillhörde dem,
sorn i utskottet förordade en utredning örn en statlig affärsbank. Det torde då
a fortuna framgå, vilken inställning jag har i fråga om en statlig centralbank,

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 3Si. (Forts.)
så mycket mer som jag framhöll, att penningvärdets försvar är in amplissima
forma en statlig uppgift. Under sådana omständigheter tror jag, herr talman,
att herr Wigforss får ursäkta att jag säger, att denna sista lustighet måhända
var lustig men ur saklig synpunkt sällsynt illa motiverad.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll ävenledes på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Finansministern upplyste kammaren örn att
engångsskatten endast skulle drabba dem som hade över 50 000 kronor i förmögenhet.
Han talade vidare örn att det var omkring 200 000 personer som
hade över 50 000 kronor i kapital, och frågade litet skämtsamt, örn det var
dessa småsparare som jag tänkte på.

Vad jag i verkligheten sade var följande. Örn det skulle göras ett försök
med engångsskatt och avsikten var att tillföra staten ytterligare skatteintäkter
av någorlunda storleksordning, måste dessa skatter gå ut även över småspararna.
Jag tror att jag kan vidhålla den uppfattningen, ty vad finansministern
får ut av de där 200 000 tror jag inte blir av någon avgörande betydelse för
statsfinanserna. Men jag kan gå längre och säga, att jag räknar även
många av dem, som ha 50 000 kronor, till småspararna.. Om exempelvis en bonde
äger en gård, som för ett par år sedan var värd 35 000 kronor och taxerad för
det, så räknar jag honom till småspararna. Efter den sista taxeringen är också
han ägare till 50 000 kronor på grund av penningvärdets fall. Det betyder inte
att han har ökad inkomst.

Beträffande de sociala utgifterna säger finansministern, att ifrån högerns
och folkpartiets sida vill man tydligen undervisa socialdemokraterna örn sambandet
mellan möjligheten till sociala utgifter och skatteunderlaget. Sedan
kommer finansministern fram till att tala örn att han för sin del är villig att
sammanföra alla de medel, som kunna finnas tillgängliga, för att åstadkomma
en utökad socialvård. Ja, på den punkten vill jag upprepa vad jag sade tidigare,
att ärligheten kräver att i händelse man gör som en tidning gjorde härom
dagen, slår upp med stora rubriker »1946 års riksdag, riksdagen som voterar
miljardanslag till sociala utgifter», då måste man också uppriktigt säga de
breda grupperna, att detta kan inte genomföras utan att de bli ställda inför
valet mellan bättre sociala förmåner eller att avstå ytterligare av sina inkomster.
Inom den närmaste tiden lära vi nämligen med all säkerhet inte nå
ett sådant förbättrat skatteunderlag eller en sådan ökning av nationalinkomsten,
att vi utan vidare kunna votera miljarder utan att det blir fråga örn skatter,
som måste gå ut över de många.

Härefter yttrade;

Herr Staxäng: Herr talman! Jag är fullkomligt oskyldig till det läge i debatten,
vari jag hamnat. Här har pågått en mycket dogmatiskt betonad debatt
på det politiska området, och det är med mycket stor tvekan som jag går
att beröra ett detaljspörsmål, som kanske inte har så mycket intresse för dem,
som här en lång stund debatterat de stora politiska linjerna. Jag kanske får
försvara mig med att örn det inte intresserar dem, som nu ha avlyssnat den
föregående debatten, så är det dock av ganska stort intresse för dem som det
berör.

Det har förut i debatten talats örn ransoneringen och att den regleringsapparat,
som handhar ransoneringssystemet, med det första bör kunna avskaffas.
Jag skall inte stanna vid det problemet, men jag tror jag vågar påstå, att orsaken
till att ransoneringen under det sista världskriget dock gått så pass bra i
lås är den höga produktion, som jordbruket kunnat prestera denna gång och som

Onsdagen den 24 oktober 1945 fni.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
betydligt överstiger förra världskrigets, och likaledes den stora insats som
fiskerinäringen gjort, när det gällt att tillföra det svenska folkhushållet livsmedel,
oftast med mycket stor livsfara. Det är därför nödvändigt, att man icke
i framtiden glömmer bort dessa två näringsgrenar. Det förefaller mig som örn
man, när det gäller jordbruket — om man skall döma av den stora utredningsapparat
som redan är i gång — är fullt medveten örn att det gäller att trygga
produktionsförhållandena inom denna näringsgren även efter kriget. Ifrån
bohusbänken väcktes ju också vid vinterriksdagen i år en motion i anledningav
vilken riksdagen gick med på att begära utredning i fråga örn fiskets efterkrigsproblem.

Jag måste emellertid här framhålla, att under senare tid har det hänt en del
saker, som göra, att fiskarena med en viss oro se mot framtiden. När det i och
med krigets slut blev möjligt att importera fisk, har man ifrån fiskarenas
sida frågat sig, örn man från samhällets sida kommer att så värdesätta fiskarenas
näring och deras arbete, som de anse sig förtjänta av, icke minst efter
deras prestation under krigsåren. Vad jag här särskilt vill framhålla är en
sak som i närvarande stund mycket livligt debatteras ute bland fiskarena och
som orsakat dem en viss oro, nämligen de olika priser som betalas för sill.
Som bekant uppgjordes i början av detta år efter förhandlingar med isländska
staten ett avtal örn leverans från de isländska fiskarenas sida till vårt land
av omkring 125 000 tunnor sill. Man överenskom örn ett pris av 60 kronor
per tunna för sockersaltad sill utan huvud och nied 58 kronor per tunna för
magdragen salt sill. Dessa priser blevo också normerande för det avtal som
sedan kom till stånd mellan svenska sillfiskare och konservfabrikerna. Det
visade sig emellertid sedan, att de isländska fiskarena icke kunde fullgöra den
leverans som man hade tänkt sig, utan det blev endast en ganska liten kvantitet
som forslades till vårt land. Då överenskoms i ett tilläggsavtal, att det,
skulle utbetalas ett tillägg på 15 kronor per tunna, men det visade sig sedan,
att detta icke heller blev tillräckligt för att stimulera exporten hit till vårt
land. Då åstadkoms ett avtal med norska fiskare, som fiska vid Island, örn
leverans av salt sill till Sverige. Därvid gick man med på att betala 150 till
175 norska kronor per tunna. Det är sålunda en väldig skillnad mellan vad
de svenska fiskarena fått enligt sina avtal med konservfabrikerna och vad de
utländska fiskarena få för sina leveranser hit. Jag vill icke på minsta satt
vara avundsjuk för att de utländska fiskarena erhållit detta höga pris. Man
måste emellertid medge, att de svenska fiskarena ha anledning att ställa sig
frågande inför detta, då antagligen till grund för det avtal som kom till stånd
med de svenska konservfabrikerna legat uttalande från livsmedelskommissionens
och andra myndigheters sida, att man icke finge gå högre i pris.

Jag vågar förutsätta, att staten stått bakom och givit sin sanktion beträffande
dessa senare högre priser och att det sålunda är staten, som visat
prov på denna stora generositet, när det gällt dan importerade varan. Jag är
fullt medveten om att det är ytterst svårt att rätta till denna sak. Jag tror
knappast man kan rätta till den, ty jag anser det nästan uteslutet att man
skulle betala dessa svenska fiskare ett tillägg utöver vad de enligt avtalet
med de svenska fabrikanterna fått. Men i ett avseende skulle en utjämning
kunna ske. När dessa svenska fiskare i juli månad gåvo sig av till Island
för att bedriva detta fiske, fingo de betala höga priser för drivmedel. För
brännolja var priset uppe i 1 krona 2 öre per kg. Prisläget har sedan dess
mycket förändrats. Så har exempelvis priset på tjärolja gått ned till 30 öre
per kg eller jag tror rent av 25 öre per kg. Priserna på övriga drivmedel lia
gått ned med omkring 50 %. Jag har icke tagit upp denna fråga här för att
föreslå att fiskarena skulle erhålla tillägg på priset för den levererade fångs -

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. May.ts proposition nr 331. (Forts.)
ten. Det anser jag som sagt knappast möjligt att genomdriva, men jag vill
ifrågasätta, örn icke regeringen kunde medverka till att dessa svenska fiskart''
erhölle restitution av en del av de mycket höga priser, som de fått betala för
drivmedel. Jag vädjar särskilt till folkhushållningsministern att göra vad
han kan för att bereda de svenska fiskarena denna ekonomiska hjälp. Örn
dessa fiskare, som sett med vilken generositet utländska fiskare behandlats av
staten under det att svenska fiskare behandlats på ett mera stramt sätt, icke
erhålla denna hjälp, komma de att tolka detta så, att staten — när importen
av fiskerinäringens produkter blir helt fri och produkterna bliva svårare ali
avsätta på den svenska marknaden — kommer att. lia samma mindre tillmötesgående
inställning mot fiskarena. Jag tror därför, att det är nödvändigt,
att man rättar till ett sådant missförhållande, som det jag nyss påtalat, och
ger fiskerinäringens utövare det handtag som här är möjligt.

Det är detta, herr talman, som jag velat framföra i denna debatt.

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Vi ha väl ändå nu fått höra så
pass mycket om planhushållning och näringslivets frihet, att jag förmodar, att
kammarens ledamöter icke taga illa upp, örn jag upptager en annan fråga till
behandling.

Jag bör kanske, innan jag går närmare in på mitt egentliga ämne, säga ett
par ord i anledning av en fråga, som professor Ohlin framställde. Han frågade:
var finns beviset för att statskontrollerad handel, ett statskontrollerat
näringsliv är fördelaktigare än fri handel, än ett fritt näringsliv? Frågan är
ju fri, men här har man rätt att göra en motfråga: var finns beviset för att
ett statskontrollerat näringsliv skulle vara sämre? Vi ha ju ändå generationers
erfarenhet av kriser och arbetslöshet, och det är just denna förlamande plåga,
som med vissa mellanrum brukar hemsöka landet, som vi här ifrån arbetarhåll
kräva vissa garantier emot.

Nu skall jag övergå till att säga någonting örn den andra frågan jag nyss
åsyftade. Vi ha under det gångna kriget blivit undfägnade med en massa
lagar och förordningar. Vi ställa oss nu efteråt i många fall skeptiska och
undra, örn många av dessa lagars och förordningars utfärdande verkligen varit
av behovet påkallat. Man får därför vara den nya regeringen tacksam för
att den i handling visat, att den icke ville ha kvar dessa krisförfattningar en
enda dag längre än som är oundgängligt nödvändigt. På en punkt har man
dock icke givit lika klart besked, och det gäller detta monstrum till lag, vi
fingo år 1944 i riksdagens slutskede. Jag syftar på den s. k. civilförsvarslagen.
Denna lag tillkom i krigspsykosens tecken, och jag tror icke, att många
av oss hade vare sig tid eller möjlighet att tänka sig in i hur civilförsvarslagen
skulle komma att verka i fredstid. Nu ha vi haft denna lag över ett år.
och under en del av detta år har det rått fred. Vi börja nu få en aning om
hur lagen kommer att te sig i tillämpningen. Om missförhållandena bero på
lagens struktur eller på ett oskickligt handhavande av densamma från de
myndigheters sida, som fatt till uppgift att tillämpa lagen, vill jag icke bestämt
uttala mig örn, men en sak är klar, och det är att det svenska folket
icke kommer att förlika sig med civilförsvarslagens bestämmelser. Lagen ger
åt nitiska tjänstemän möjlighet att fullständigt tyrannisera icke bara enskilda
utan hela kommuner. En av de ledande göteborgstidningarna skrev häromdagen,
att det icke vore utan att allmänheten fått den uppfattningen, att ifrågavarande
försvarsgren upprätthålles därför att en tjänstemannastab organiserats
med civilförsvarsdirektörer och assistenter o. s. v., som måste ha sysselsättning.
Det säges, att detta är en organisationsapparat, som blivit ett
självändamål för tjänstemännen i fråga. I detta uttalande måste man absolut

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Majlis proposition nr 331. (Forts.)
obetingat instämma. Örn vi gilla den eller icke är en bisak, men jag försäkrar,
att man genom denna lag lyckats få fram en antimilitaristisk stämning i detta
land, som hundratals antimilitaristiska agitatorer icke skulle lyckats framkalla
under hela sin levnad. Skulle denna lag komma att bestå, kommer det
icke att dröja länge, innan kommunerna komma att kategoriskt vägra varje
som helst anslag till upprätthållandet av med lagen avsedda ändamål.

Jag vill erinra örn att statsrådet Erlander, innan vi skildes vid midsommar,
på en direkt fråga av herr Andersson i Mölndal avgav en deklaration angående
civilförsvarsutbildningen av ungefär följande lydelse: Det är givet, att
då nu freden kommit, sedan ifrågavarande kungörelse utfärdats i början av
året, kan det vara anledning att ställa frågan örn den korta tiden skall ytterligare
reduceras eller örn man icke kari bygga utbildningen på frivillig anslutning.
Statsrådet slutade med att säga: »Med detta försiktiga yttrande tror
jag, att jag har givit svar på herr Anderssons fråga.» Även örn nu statsrådets
svar icke var ett direkt löfte örn nedskärning, har man ändå rätt att tolka
det så, att man efter detta hade anledning utgå ifrån att åtminstone ingen
ökning av civilförsvarsutbildningen under året efter krigets slut skulle ske. Gällande
föreskrifter angående civilförsvarsutbildning innevarande år återfinnas
i svensk författningssamling nr 24/1945. Enligt denna skola 16, 17 och 18 års
pojkar och flickor samt 48 års män och 28 års kvinnor undergå tio timmars
utbildning. Därutöver föreskrives — jag förmodar, att man gjort detta tillägg,
därför att kriget pågick, då kungörelsen utfärdades — i sista stycket av 1 §
följande: »Utan hinder av vad i första stycket stadgas må länsstyrelsen beträffande
område, där med hänsyn till ringa invånarantal eller ojämn åldersfördelning
bland befolkningen utbildning enligt årsklasser skulle komma att omfatta
förhållandevis avsevärt färre civilförsvarspliktiga än vad i allmänhet blir
fallet, bestämma, att den grundläggande utbildningen skall, med frångående
av utbildningen enligt årsklasser, avse viss del, minst en tiondel, av de civilförsvarspliktiga
inom området.» Denna bestämmelse har man till det yttersta
utnyttjat ute i landet. Medan kriget pågick, skrev man och begärde tillstånd
att använda sig av denna bestämmelse, och detta fick man naturligtvis — länsstyrelserna
hade ju författningsenligt rätt att lämna sådant tillstånd. Vad som
är felaktigt är emellertid, att man ännu fem månader efter det kriget är slut
fortfarande rider på denna bestämmelse och kategoriskt vägrar att ta hänsyn
till vare sig innehållet i anvisningarna för den numera tillsatta eivilförsvarsutredningen
eller det cirkulär som regeringen utsänt angående denna sak.
Vad som föranlett det största missnöjet är ju, att ute i landet en stor del värnpliktiga,
som under fem år i oavbruten följd legat ute i beredskap, knappast
hinna hem, förrän de fått kallelse, att de skola infinna sig till civilförsvarsutbildning.
Det skulle väl gå an, om man bara hållit sig till de levande, men i
åtminstone två fall, det har gällt kvinnor, lia kallats de som redan varit avlidna.
Den ena hade fyllt 62 år nästa gång örn hon levat. Hon har med stöd av lagens
bud fått kallelse att infinna sig till civilförsvarsutbildning. Denna har varit
död sedan den 30 juni 1944. Den andra Ilar dött den 28 januari 1944, men
ändå kommer meddelande örn att hon för att undgå böter har att infinna sig till
civilförsvarsövning.

Jag skall, herr talman, icke fortsätta längre. Jag har velat påtala denna
lag inför riksdagen och vill endast tillägga, att om riksdag och regering skola
kunna skilja sig från detta med något så när bibehållen ära böra de se till att
denna civilförsvarslag försvinner lika fort som den tillkom eller att åtminstone
lagens bestämmelser för närvarande förklaras vilande. Det var en mycket
klok man, som en gång sade, när man var i färd med att stifta en lag, att örn
man skulle stifta den lagen, svära vi att aldrig lyda deri. Jag tror, att svenska

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
folkets inställning till denna civilförsvarslag är densamma, om den skall handhavas
på det sätt som skett till dags dato. I så fall kommer svenska folket
aldrig att lyda den. Jag skulle till sist velat säga, örn finansministern varit
inne, att när vi nu äro på jakt efter miljoner, så ta de miljoner som äro avsedda
för civilförsvarsändamål, de kunna säkert användas på ett förnuftigare
sätt.

^ Herr Falla: Herr talman! Med Kungl. Maj:ts proposition nr 336 har statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet slagit in på en väg, som måste
väcka allvarliga betänkligheter. Förslaget innebär ju, att köp av jordbruksfastighet
inte får ske utan de statliga myndigheternas tillstånd. Detta står ju i
diametral motsättning till den utveckling, som de senaste hundra åren präglat
det ekonomiska livet i såväl vårt land som överhuvud taget de västerländska
samhällena. Avsikten är ju att i första hand hindra personer, som icke äro yrkesjordbrukare,
att förvärva jordbruksegendom och samtidigt också hindra yrkesjordbrukare
från att förvärva flera jordbruksfastigheter. Det förra är det
väsentliga syftet, det senare har kommit som en konsekvens av det förra. Det
är ju uppenbart att med en sådan statsbyråkratiens löse- och bindenyckel över
jordbruksfastigheterna måste utvecklingen stagnera — vi komma fram till ett
stillastående.

Har då den relativa frihet att handla, som vi haft på detta område, haft med
sig sådana jordsociala faror och olägenheter, att en statlig tvångsreglering är
nödvändig? Jag tror det inte. Inom det län, jag bäst känner, Örebro län, vet
jag inte av någon sådan tendens från icke jordbrukare att slå under sig jordbruk.
Och då jag ser i propositionen finner jag där, att 1940 års utredning örn
jordbrukets skuldsättning säger, att »egendomsjobbarna., som köpa och sälja
fastigheter för den tillfälliga vinstens skull, torde icke ha varit talrika under
de senare åren, och någon påtaglig ökning av deras verksamhet under tiden
efter hösten 1939 har icke kunnat påvisas». Länsstyrelsen i Malmöhus län,
landets främsta jordbrukslän, säger, att där »har någon tendens till spekulationsköp
av jordbruksfastigheter under nu rådande kristid icke yppat sig. Något
behov av åtgärder till inskränkning i rätten att handla med jordbruksfastigheter
kan därför enligt länsstyrelsens mening icke grundas på förhållandena
i detta län.» Från Södermanlands län gives motsvarande vittnesbörd av
hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

Det är anmärkningsvärt, att man i propositionen ingenstädes finner exempel
anförda på några nu existerande, på jordförvärv grundade allvarliga missförhållanden.
Departementschefen talar i svävande ordalag om vikten av att
osunda tendenser inom jordbruksnäringen motarbetas, även om desamma ännu
inte skapat allvarliga missförhållanden. Han framhåller i fortsättningen, att
hastiga förändringar på det ekonomiska området kunna inträffa och att härav
kan föranledas att förvärv av angivna slag tilltaga i omfattning. Kan det vara
rimligt att på sådana svävande och ovissa farhågor grunda ett statsförmynderskap
över jordbruket av denna ingripande beskaffenhet? I själva verket
torde sådana farhågor vara ganska ogrundade. Det är möjligt, att enstaka fall
av socialt olämpliga jordköp förekommit på en del orter, men frekvensen av
dylika köp torde säkerligen komma att högst väsentligt avtaga sedan kristiden
med dess säregna förhållanden passerats.

Sedan framställer sig osökt frågan: Är det till skada för jordbruket att då
och då en icke yrkesjordbrukare förvärvar en jordbruksfastighet? Så långt min
erfarenhet sträcker sig, har jordbruket som näringsgren haft övervägande fördel
av att kapitalstarka jordbruksintresserade personer från andra yrkesområden
förvärvat och drivit jordbruk. Det är vanligen större egendomar det varit

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
fråga om, oftast förfallna och i behov av upprustning. En person, som är ekonomiskt
beroende av jordbruksdriften, kan inte med nuvarande arbets- och
materialkostnader rusta upp en sådan »nedgången» egendom. Det är då en
lycka, örn egendomen förvärvas av någon som har den starka ekonomiska
ställning, att han kan och vill lägga ned betydande kostnader för att ställa
egendomen i gott, modernt skick. Den som vill omöjliggöra dylika fastighetsförvärv,
kan jag inte betrakta som någon jordbrukets vän och främjare.

Förhållandena kunna naturligtvis vara skiftande i olika delar av landet,
men jag har inte erfarenhet av något fall, då en egendom farit illa av att få en
förmögen man från annat verksamhetsområde till ägare. I mitt län är det av
naturliga skäl mest affärsmän och fabrikanter i skobranschen, som i en del
fall intresserat sig för jordbruk som binäring eller som hobby. Jag kan berätta
om en sådan man, som för ett par årtionden sedan förvärvade en större men
svag jordbruksegendom, som han gjort till en mönstergård och där han förskaffat
sig sådana insikter och sådan skicklighet, att han blivit en av länets
för att inte säga landets framgångsrikaste djuruppfödare. Jag skulle kunna
peka på en rad andra liknande exempel. Om det tidigare funnits en sådan lagstiftning
som den nu ifrågasatta, skulle sådana personer, som de jag nyss talade
om, varit diskvalificerade att förvärva de jordbruk, som de så väl vårdat och
utvecklat.

Jag har tidigare av herr andre vice talmannen hört, att i Jönköpings län
skulle finnas någon person, som i skogsbygden köpt samman ett antal mindre
gårdar i syfte att där idka långsiktigt skogsbruk. Det är möjligt, att detta kan
vara socialt olämpligt — jag känner inte dessa förhållanden närmare — det
kan också vara möjligt, att det kan letas fram några andra sådana fall på
annat håll, men inte kan väl det utgöra tillräcklig grund för att generellt förbjuda
köp och försäljning av jordegendom i landet utan tillstånd av statsmyndigheterna
eller föreskriva att skriftliga försäkringar skola lämnas av vederbörande
köpare och av lokala myndigheter, att köparens ställning är den eller
den, och att han som jordägare kan antagas komma att förhålla sig på det eller
det sättet.

Kanske mest osympatiskt är det trassel och det besvär, som den nu föreslagna
lagen kommer att vålla de rena yrkesjordbrukarna. Det finns exempelvis
en hel del särskilt driftiga jordbrukare med starkt verksamhetsbegär, som
tycka sig ha för litet att arbeta med. Ett förvärv av annan jordbruksfastighet
möter då hinder eller föranleder i varje fall åtskilligt besvär. Om en sådan
jordbrukare vill sätta in sina krafter och resurser på ett större jordbruk än
det han har men inte vill göra sig av med det mindre jordbruket förrän han
fått det större i sin hand, stå lagen och myndigheterna i vägen. Kan det vara
förnuftigt och rimligt att lagstifta fram sådana hinder och sådant trassel i
fråga örn innehav av jordbruksfastighet endast för att komma åt några mycket
begränsade fall av olämpligt jordbruksförvärv, som skett under nuvarande fria
förvärvs- och brukningsrätt? Det riktiga och naturliga korrektivet mot att jordbruk
inte i större utsträckning förvärvas och förvaltas på ett ur samhällets
synpunkt olämpligt sätt är att effektivisera uppsikten över att jord och skog
skötas på ett tillfredsställande sätt. Örn därvid icke yrkesjordbrukare följas
med särskild uppmärksamhet torde man kunna ernå ganska goda garantier mot
missbruk på detta område.

Man mäste viii också tänka på allt det onödiga arbete som don föreslagna
lagen måste medföra för de lokala myndigheterna. I förslaget till kungörelse
3 § heter det: »Det åligger den på vilken det ankommer att utfärda intyg som
i 2 § sägs (det gäller köp av all jordegendom ned till 5 000 kronors värde) att
innan intyg utfärdas verkställa noggrann undersökning rörande de förhållan -

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 frii.

IntarpaUcUion.

Vid remiss av Kungl. Maj:Is proposition nr 334. (Forts.)
den som med intyget avses. Där så finnes erforderligt skall yttrande från sakkunnig
myndighet inhämtas.» Det är landsfiskal, magistratsledamot eller kommunalborgmästare,
som sådant intygsgivande åligger. Även örn en sådan undersökning
blir allt efter omständigheterna något mindre krävande än vanlig
förundersökning i brottmål, så måste den dock bli besvärlig och tidsödande
för dessa myndigheter. Är någon utredning gjord örn deras möjligheter att tillfredsställande
gå i land med dessa nya arbetsuppgifter? Egnahemsnämnderna
skola också avgiva intyg efter angiven undersökning. Jag har på senare tiden
haft anledning att se något på en del egnahemsnämnders verksamhet, och därvid
har det klart framgått, att egnahemsnämnderna knappast någonstädes ha
erforderliga arbetskrafter för att tillfredsställande sköta sina nuvarande arbetsuppgifter.
Hur skola de då kunna ta hand örn alla dessa nya besvärliga ärenden?
Har den saken blivit undersökt? Här riskera vi att få en överströmning
och stockning i egnahemsnämndernas arbete.

Det har från olika remissinstanser sagts, att en lagstiftning av detta slag
skulle bli en skrålagstiftning, som skulle främja strävanden till yrkesisolering
och monopolbildning. Chefen för jordbruksdepartementet har velat parera denna
kritik genom att även yrkesjordbrukares egendomsköp falla under lagens bestämmelser
och i princip likställas. I realiteten föreligger dock en olikställighet,
och meningen är ju också att sålla bort icke yrkesjordbrukare, för så vitt icke
alldeles särskilda skäl kunna anföras för bifall till ansökningar av sådana. Det
torde därför inte kunna gendrivas, att här är fråga örn en verklig skrålagstiftning,
vars förebilder ligga långt tillbaka, då mera primitiva samhällsförhållanden
voro rådande.

Då ansökan örn tillstånd att förvärva viss jordbruksfastighet skall ställas till
och avgöras av Kungl. Majit, blir det hos chefen för jordbruksdepartementet
som prövningen av ärendena och avgörandet skola ligga. Departementschefen
blir i hög grad beroende av de lokala myndigheternas utredningar och ställningstagande.
Skall han underkasta ärendena kompletterande utredningar och pröva
dem på det allsidiga sätt som verkligen tarvas för ett riktigt avgörande, så
torde måhända, även örn arbetsbalansen i jordbruksdepartementet icke direkt
kommer att bli en avskuggning i arbetsbalansen i kammarrätten, svårigheterna
kunna bli avsevärda. Även örn nuvarande statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
är utrustad med både god arbetsförmåga och ett stort självförtroende,
har man anledning förmoda, att han här kommer att ta sig vatten
över huvudet, både beträffande ärendenas riktiga avgörande och möjligheten att
i rimlig tid behandla dem. Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
har varslat om omfattande statliga ingripanden för jordbrukets rationalisering.
Örn det föreliggande lagförslaget med dess förbudskaraktär och jordbrukets
inordnande under statsbyråkratiens förmynderskap skall vara förebildligt
för vad som komma skall, ha vi anledning till allvarlig oro för den kommande
jordbrukspolitiken.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på hemställan av herr talmannen att uppskjuta
den ^ fortsatta överläggningen rörande förevarande proposition till kl.
7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Thäpper, som anförde: Herr talman! Bland de väsentliga fördelar
man hoppades uppnå med ett förstatligande av den allmänna väghållningen på

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Interpellation. (Forts.)

landet var val också bättre och tryggare förhållanden för de vid vägväsendet
anställda arbetarna. Även om dessa i vissa avseenden erhållit förbättringar, bl. a.
vad det gäller en del sociala förmåner, såsom sjukersättning, fri läkarvård och
pension, måste det ändå konstateras, att förbättringarna icke sträckt sig till avlönings-
och anställningsförhållandena i övrigt, utan att dessa i stället tenderat
till att ha undergått en försämring efter förstatligandet. Det är förklarligt, att
en nedgång i de för vägarbetarna redan tidigare låga lönerna alstra ett berättigat
missnöje och en stor oro för framtiden. Även vad det gäller anställningsförhållandena
i övrigt synes snarare en större otrygghet ha skapats än vad fallet var
under de gamla vägstyrelsernas tid genom de permitteringar som förekommit
sedan förstatligandet och som se ut att komma att ske i ännu större omfattning
inför den stundande vintern.

Vad först beträffar lönerna för vägarbetarkåren så ligga ju dessa mycket
lågt. Någon nämnvärd förhöjning har icke skett sedan före kriget. Även om
lönerna under vägstyrelsernas tid voro låga, så kunde vägarbetarna ändå klara
sig någorlunda genom att arbetena i rätt stor utsträckning bedrevos på ackord.
Sedan staten övertog vägväsendet har inom flera vägförvaltningar kunnat konstateras
en avsevärd minskning av dels själva ackordsarbetets omfattning, dels av
förtjänsterna på detsamma. Äv en vägmästare inom mitt eget län (Östergötlands)
har jag erfarit, att vägmästarna grund av den kontroll med tidsstudier och dylikt
på t. o. m. jämförelsevis små arbeten, som vägförvaltningen anbefallt, anse,
att deras möjligheter att sätta ackord på en hel del arbeten, som tidigare utförts
som ackordsarbete, numera starkt beskurits, varför dessa arbeten få utföras på
timtid. Detta har givit till resultat, att vägarbetarnas redan förut låga löner
starkt minskats. Exempel på att lönerna minskats kunna anföras även från
andra län. Inom icke mindre än 14 län ha således förtjänsterna på ackordsarbete
minskat under år 1944 jämfört med 1943. För att nämna en del siffror
kan anföras att den genomsnittliga förtjänsten på ackordsarbete under år 1944
ligger 28 öre per timme under 1943 års medelförtjänst i Hallands län. I Västernorrlands
län är ackordsförtjänsten för 1944 i medeltal 19 öre mindre än 1943,
i Jönköpings län 16 öre, i Kristianstads län 15 öre, i Malmöhus län 15 öre och i
Värmlands län 15 öre mindre. Detta enligt socialstyrelsens statistik rörande vägarbetarnas
förtjänster under åren 1943—1944. Att minska en redan förut låg
ackordsförtjänst med sådana belopp som de ovan nämnda utgör givetvis en avsevärd
påfrestning på vägarbetarnas ekonomi. Av en del stickprov som företagits
framgår, att enskilda vägarbetare genom det minskade eller helt indragna
ackordsarbetet fått sina löner minskade med 6 ä 700 kronor jämfört med
1943. Ja, det finnes t. o. m. fall, där enskilda arbetare fått 1 000 k 1 200 kronor
mindre i inkomst 1944 jämfört nied 1943. Konkreta exempel på sådana
minskningar i förtjänsten kan jag lämna från det vägmästareområde, inom
vilket jag själv är bosatt, genom att ange både summorna av år,sförtjänsten
och namnen på de arbetare, som drabbats av en sådan minskning. Det är under
sådana förhållanden ingalunda underligt, att det råder ett berättigat missnöje
bland vägarbetarna oell att man frågar sig örn det under sådana förhållanden
i längden är möjligt att hålla på nied vägarbetet.

Det förefaller också rätt anmärkningsvärt, att dessa missförhållanden icke
redan lia uppmärksammats av de ledande organen för det statliga vägväsendet.
Tvärtom förefaller det som örn man där skulle vara till freds med nu rådande
förhållanden. Enligt ett meddelande, som genom TT publicerades i pressen den
28 september i år från Svenska vägföreningens möte, rapporterades fina resultat
från försöken med arbetsstudier vid vägarna i Östergötland. Dessa arbetsstudier,
som börjat i större omfattning, sedan vägväsendet förstatligades, skulle
bl. a. ha lett till att en ökning av den totala krossgrusproduktionen ägt rum med

Andra kammarens protokoll 19Jt5. Nr $h. 7

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Interpellation. (Forts.)

74 procent för timlön och 78 procent för ackordslön. Produktionen skulle per
arbetare lia ökat med 59 procent. Sätter man dessa uppgifter i relation till de
faktiskt sjunkande medelförtjänsterna, framstå orsakerna till arbetarnas missnöje
som ännu mer berättigade. Det borde väl även för de ledande inom vägförvaltningarna
stå fullt klart, att en effektiviserad produktion också i viss mån
bör komma de anställda till godo och icke allenast arbetsgivaren. Men faktum
kvarstår, att trots dessa tidsstudier bedrives fortfarande arbetet inom vägförvaltningen
i Östergötland i mycket stor utsträckning på timtid och med i regel
lägre förtjänster för arbetarna än före förstatligandet.

Även beträffande sysselsättningen vid vägväsendet föreligger tecken som tyda
på en försämring jämfört med förhållandena före förstatligandet. Således voro
den 1 juli 1943 i runt tal 11 000 vägarbetare anställda hos vägstyrelserna mot
endast 9 400 motsvarande tid 1944, alltså sedan staten övertagit vägväsendet.
Som ett bevis för permitteringarnas omfattning hos vägförvaltningarna kan anföras
Statens arbetsmarknadskommissions statistik över det genomsnittliga antalet
anmälda arbetslösa inom väg- och vattenbyggnadsfacket per månad 1943
(på vägs tyrol sörnäs tid) och 1944 (efter förstatligandet). Av nämnda statistik
framgår, att inom väg- och vattenbyggnadsfacket på landsbygden utgjorde antalet
anmälda arbetslösa i genomsnitt per månad 263 år 1943 mot 1 043 år 1944.
Då det absolut största flertalet av nyssnämnda statistik berörda äro att hänföra
till vägbyggnads- och vägunderhållsarbetare och då staten är den för närvarande
störste arbetsgivaren inom vägunderhålls- och vägbyggnadsområdena, säga
siffrorna en del, i varje fall örn att staten farit hårdare fram, då det gäller
permitteringar, än vad vägstyrelserna gjorde på sin tid. På samma sätt har det
varit i början av innevarande år. I januari månad voro enbart i Norrbottens, Västerbottens
och Västernorrlands län 800 vägarbetare sysslolösa och i Norrland i
sin helhet bortåt 1 000.

Tidigare har från förutvarande kommunikationsministerns sida i ett interpellationssvar
den 14 april i år meddelats, att vid permitteringar av arbetare
har huvudprincipen varit, att — när andra skäl icke kunnat vara avgörande —
arbetare med kortare tjänstetid permitterats före arbetare med längre tjänstetid.
Till detta förtjänar anföras, att i många fall har vägmästare permitterat
utan att taga hänsyn till anställningstiden. Därtill kommer att permitteringar
i många fall skett orättvist. Arbetare med ända upp till 12—15 års tjänstetid,
som icke under hela den tid de tidigare arbetat inom vägväsendet varit permitterade,
utan haft årsanställningar, ha blivit permitterade. Så har skett under
första året efter vägväsendets förstatligande och så sker fortfarande. Man
säger därför icke för mycket, örn han hävdar att vägförvaltningarna icke uppträtt
såsom mönsterarbetsgivare utan tvärtom. På samma sätt som permitteringarna
skett tidigare, antyda uppgifter rörande permitteringarna från olika
län, att det blir likadant i år. Sålunda har jag inhämtat, att de arbetsprogram,
som vägmästarna lia att följa i mitt län (Östergötlands) för det instundande
vinterhalvåret, skulle innebära permitteringar på upp till 30 procent av arbetsstyrkan,
därest programmet skall följas. Enligt en annan uppgift har redan
under september månad i år över hälften av arbetsstyrkan uppsagts inom Västernorrlands
län under uppgivande av att anslagen till vägunderhållet minskats.
Samtidigt har meddelats att brist på arbetstillfällen icke föreligger — tvärtom
finnas många arbetsprojekt, som äro nödvändiga att utföra — men ändå
ha permitteringar skett. Även inom andra delar av landet ha permitteringar
företagits. Det visar sig därvid att arbetare, som tidigare varit anställda året
runt sedan flera år tillbaka, äro berörda av uppsägningarna, under det att
det i andra fall rör sig örn arbetare som, därest de permitterats för del av
året, icke permitterats så tidigt som i september månad, utan fått arbeta till
framemot jul. Det kan ur personalens synpunkt givetvis icke vara önskvärt

Onsdagen den 24 oktober 1945 fm.

Nr 34.

Interpellation. (Forts.)

med en stor ansvällning av arbetskraft sommartid för att under hösten och
vintern följas av omfattande permitteringar. Underhållsarbetet borde planeras
på lång sikt för att vinna jämnare spridning av arbetstillfällena över alla
årstider, men en dylik inställning synes helt saknas hos vägförvaltningarna.
Att arbetarna under sådana förhållanden äro synnerligen missnöjda med anställningsförhållandena
är förklarligt, ty de lia ju utgått ifrån att arbetstillfällena
skulle öka i stället för att minska efter krigets slut.

Statsmakterna böra därför, i likhet med vad som är fallet med exempelvis
ban- och byggnadsarbetarna inom statens järnvägar, företaga en utredning
rörande möjligheterna för vägarbetarkåren att beredas anställning året runt.
Det vore icke alls för mycket begärt att en arbetare, som har exempelvis 10 års
anställning vid vägväsendet, finge betraktas som fast anställd och icke permitterades,
ty han har ju i många år arbetat inom vägväsendet för en mycket
låg lön i förhoppning örn att få en hyggligare anställning, men då staten icke tager
hänsyn härtill utan permitterar honom, när det passar staten, får man icke
undra på att vägarbetaren blir förbittrad.

Härutöver kan anföras några allmänna synpunkter. Vägarnas standard är
för närvarande sådan, att några permitteringar icke skulle behöva ifrågakomma.
På grund av att anslagen till vägväsendet under krigsåren varit nedskurna
till ett minimum, har underhållet av vägarna starkt eftersatts. Utan överdrift
kan man påstå, att knappast någon gren av samhällsverksamheten varit så
svältfödd som vägväsendet. Det går emellertid icke i längden att snåla på väganslagen.
Vid den fördelning av medel som sker mellan länen komma synnerligen
små belopp på varje vägförvaltning. När som helst kan man påräkna en
stark expansion på vägtrafikens område, och det är därför oundgängligen nödvändigt,
att vägarna hållas i sådant skick, att de kunna möta den ökade trafik,
som man kan vänta sedan det flytande bränslet blivit fritt. Att under sådana
förhållanden minska arbetsstyrkan och låta nödvändiga underhållsarbeten anstå,
kan vare sig ur allmän synpunkt och ännu mindre ur den anställdes synpunkt
förstås. Det bör därför redan nu klargöras vilka åtgärder som kungl,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vidtagit för att möta en stark expansion av
vägtrafiken, och hur dessa åtgärder kunna vara förenliga med de vidtagna permitteringarna
av vägarbetare och det hittills eftersatta vägunderhållet.

tDen kritik mot förhållandena inom det statliga vägväsendet, som i avseende
på löne- och anställningsförhållandena härovan anförts, synes därför kräva ett
klarläggande besked från ansvarigt håll. De anställda ha hyst berättigade förhoppningar
om att statens övertagande av vägväsendet även för deras del skulle
innebära förbättringar. Det måste därför vara angeläget att se till, att de ansvariga
myndigheterna icke genom ett stelt och byråkratiskt förfaringssätt
komma dessa förhoppningar på skam. Staten bör även när det gäller de anställda
arbetarna inom vägväsendet hävda sitt anseende som mönsterarbetsgivare.
De anställdas löne- och arbetsförhållanden måste nämligen vara en ytterst
betydelsefull faktor, när det gäller att skapa en effektiv och rationell organisation
för ett modernt vägväsende.

Under hänvisning till det ovan anförda hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat, att löne- och anställningsförhållandena
för inom vägväsendet anställda arbetare visat tecken på försämring, sedan
vägväsendet förstatligades?

2) Om så är förhållandet, ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder, som
kunna förbättra förhållandena för vägarbetarna i nu förenämnt avseende?

Denna anhållan bordlädes.

100

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

§ 4.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Allard m. fl., nr 620, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 344,
med förslag till förordning om nöjesskatt; och

herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., nr 621, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 352, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 5 §
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.00 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 24 oktober.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Vid remiss Herr andre vice talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj :ts
av Kungl, proposition, nr 334, angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budMaj:t8
propo- „e^ret 1945/46 nu komme att fortsättas; och lämnades därvid ordet enligt
3 förut skedd anteckning till

(rörts.)

Herr Pettersson i Ersbacken, som yttrade: Herr talman! Både under utrikesdebatten
på måndagen och även under dagens debatt har frågan örn flyktingarna
från grannländerna varit på tal. Jag tycker att det i samband därmed
hör komma till riksdagens kännedom, att utlänningskommissionen har tagit sig
före att utvisa sex finlandssvenska flyktingar ur landet. Deras namn äro Ruben
Alfons Norrholm, Evert Bengts, Ragnar Kronkvist, Karl Olof Bergman,
Anders Sigfrid Lassas och Adolf Bengts. De ha förständigats att inom viss
tid utresa ur landet vid äventyr att de i annat fall komma att förpassas ur
riket genom polismyndigheternas försorg.

Vad äro då dessa finlandssvenskar för personer? Jag hor på en plats i
södra Dalarna, där det finns ett ganska stort antal sådana finlandssvenskar,
sammanlagt ett 70-tal. De ha delvis jordbruk och äro delvis sysselsatta inom
industrien och handeln. En del av dem, som beröras av utvisningsbeslutet, äro
jordbrukare eller arbeta inom industrien. En sådan finlandssvensk, som arbetar
inom industrien, har på lediga stunder på kvällarna och under lördagar
och söndagar byggt sig ett eget hem med sin hustrus hjälp. Han räknar nu
med att han skall kunna sälja sitt lilla ställe och på den affären göra sig en
vinst på 4 000 kronor och därigenom kunna få en grundplåt för att skaffa sig
ett litet jordbruk. Jag har blivit ganska bra bekant med dessa finlandssvenskar
i min egenskap av kommunalordförande. De komma till mig med sina

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

101

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 333. (Forts.)
angelägenheter av allehanda slag, och jag får då dol. av deras historia. De
flyktingar det här gäller kommo hit under de oroliga tiderna i I inland under
kriget. De lia tagit sig bra fram under små förhållanden, levat enkelt, arbetat
och försakat.

Under måndagens debatt betecknade en av representanterna pa stockholmsbänken
estlandssvenskarna som krigsförbrytare och nazister i allra högsta
grad. Jag undrar örn den representant för Stockholm, som yttrade dessa ord,
egentligen vet vad han talar örn. Jag har också kommit i beröring nied estlandssvenskar
— det finns sådana även i min hemtrakt — och mitt. intryck
är ett helt annat. Politik är det minsta de syssla med. De ägna sig inte alls
åt och intressera sig inte alls för politiken, utan de ha sitt arbete och sin utkomst
främst för ögonen. Jag tycker att det är hart, att man skall beteckna
dem som krigsförbrytare. De finlandssvenskar, som jag nu närmast talar örn
och som drabbas av denna utvisning, syssla inte heller på minsta sätt med
någon politisk verksamhet, och jag skulle tro, att de .aldrig gjort det heller.
De äro de präktigaste medborgare man kan tänka sig. Vi veta, att en del
utlänningar av allehanda färger och kulörer fa vistas här i landet, och det är
därför en så mycket mera underlig åtgärd — jag framhåller det ännu en
gång — som utlänningskommissionen vidtagit genom att visa ut dessa finlandssvenskar.
. .... 1 » 11

Vi ha emellertid i min kommun ingripit i saken och lyckats åstadkomma
en tidsfrist för dem. Vi hoppas, att utlänningskommissionen under denna tid
kommer på andra tankar, så att inte detta beslut går i verkställighet. Under
den frist de erhållit lia en del av dessa flyktingar tänkt att göra sig underrättade
om förhållandena i Australien eller Chile och överväga att resa^dit. De
tro, att de skola kunna få en utkomst i dessa länder, örn de inte få vistas
längre i Sverige. Detta utvisningsbeslut är så mycket mera beklämmande som
man vet, att det är ett broderfolk det gäller. För bara 135 år sedan voro de
lika mycket svenskar som vi. De tala vårt språk och äro befryndade med oss
på mångahanda sätt. Jag hoppas att utlänningskommissionen kommer till ett
annat beslut i detta ärende, sedan saken blivit bekant för riksdagen.

När man för en stund sedan satt och åhörde herr Fallas utläggning rörande
propositionen om förbud för icke-jordbrukare att förvärva fast egendom
på landet gjorde man sina reflexioner. Jag undrar om inte herr Falla i
frågan om icke-jordbrukares jordförvärv har spänt sig litet grand för mycket
och ser alltför pessimistiskt på saken. Jag har en alldeles motsatt uppfattning
mot herr Falla, och jag är den dag som i dag är beredd att taga Kungl. Maj :ts
proposition precis som den är. Jag anser, att denna proposition är ägnad att
bringa en kraftig hjälp när det gäller att bevara jordbruket åt jordbrukarna.
Vi ha, som herr Falla nämnde, exempel på att många som förvärvat dylika
fastigheter betalat bra för dem och blivit bra jordbrukare, men vi ha lika
många exempel på att det har gått i alldeles motsatt riktning.

Jag är som jag nämnde bosatt i södra Dalarna, och där har under den sista
tiden en affär ägt rum, som har väckt mycket uppseende och givit eko i Sveriges
tidningar. Icke mindre än 17 gårdar lia förvärvats av ett bolag eller
vad det nu kan vara. Det vilar någonting mycket mystiskt över detta förvärv,
och man får inte veta vem som är köparen. Det preliminära köpeavtalet är
upprättat, och det gissas dels på att det är ett stort industriföretag och dels
på att det är Kooperativa förbundet, som ligger bakom affären. Jag fick i
går i en tidning se en notis örn saken. Den lyder i all sin korthet så här: »17
gårdar förvärvas i Grytnäs. Det planerade egendoms förvärvet i Grytnäs rör
sig om 17 gårdar, med en sammanlagd areal av 2 000 tunnland, därav omkring
600 tunnland åker och 1 400 tunnland skog. De berörda egendomarna äro be -

102

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
lagria i norra sockendelarna i byarna Saxbo, N. Nävde, Norrvik, Abramsbo,
Stusshyttan och Garphyttan. I det planerade köpet ingår även Grytnäs ålderdomshem.
Tidpunkten för överlåtelsen lär vara fixerad till den 1 december.»
Det är en ganska stor affär det här gäller, och det påstås, att det rör sig örn
en tiondel av den ifrågavarande socknens areal och folkmängd. Man brukar ju
ofta aktualisera en fråga, som plägar benämnas flykten från landsbygden
eller trivseln på landsbygden. Låt oss antaga, att detta preliminära köpeavtal
fullbordas och att det kanske kommer att bli s. k. arrendatorsdrift där
uppe i denna socken. Hur går det då med trivseln i byarna, hur går det med
skolundervisningen, hur går det t. ex. med ungdomens studiearbete under lediga
kvällar? Hur skall det bli med postgången och gemensamma företag i
övrigt i byarna? Vi ha en hel del gemensamma angelägenheter i sådana här
byar. Vi bruka t. ex. en hel del maskiner gemensamt, och man träffas och
diskuterar dagens problem. Hur kommer det att bli med sådana angelägenheter
och trivseln i övrigt, örn det kommer arrendatorer till bygden, som inte
stanna där mer än två till tre månader utan för sin stora fattigdoms skull
tvingas att ge sig i väg till en annan och bättre plats?

Jag undrar, herr Falla, om man inte, när man väger den ena omständigheten
mot den andra, i alla fall har större anledning att godkänna denna kungl,
proposition. Jag är med min syn på saken beredd att taga densamma, i synnerhet
med tanke på sådana stora affärer, som jag nyss omnämnde. Det kan
vara riktigt, som herr Falla nämnde, att det på ett eller annat ställe kunnat
förmärkas ett uppsving, då en icke jordägare förvärvat jordbruksfastighet,
men som regel går det illa med dylika affärer. Det uppstår inga goda förhållanden
när det kommer folk tillfälligt till bygden, t. ex. arrendatorer, som
ha mindre resurser att slå sig fram på dessa hemman. Jag vill uttrycka en
förhoppning om att den kungl, propositionen måtte antagas sedan den blivit
stött och blött i utskottet och återigen lägges på riksdagens bord.

När jag för några veckor sedan i radio lyssnade på finansministerns diskussion
med professorerna Tingsten och Heckscher och byråchefen Johansson
örn planhushållning, lämnade finansministern ett exempel på sådan planhushållning.
Det var då en sak, som särskilt fäste sig i mitt minne och som
jag nu tänkte föra på tal. Det hade varit intressant, om finansministern hade
varit inne i kammaren och jag hade kunnat få ett svar på den fråga, jag ämnar
framställa. Finansministern sade, att vi för närvarande lia en del planhushållning
i samhället, och anförde jordbruket som ett exempel härpå. Jordbrukarna,
sade han, äro en så pass stor del av svenska folket och en så pass
stor yrkeskår, att de förtjäna att få samhällets stöd. Till den ändan lia vi infört
en jordbruksreglering för att hjälpa dem igenom de svåra år, som krigets
härjningar medfört. Jag undrar ändå, om det inte förhåller sig alldeles tvärt
emot vad finansministern yttrade i denna radiodiskussion. För min del ser jag
saken så, att jordbruksregleringen är till för konsumenterna och inte för jordbrukarna,
Jag tror, att jordbrukarna i det långa loppet hade klarat sig längre
utan regleringar, i varje fall rett sig bättre än konsumenterna. Vi veta att
under kriget ha jordbrukarna i regel fått lämna in sina varor till mejerier,
slakterier och spannmålsföreningar, och därifrån lia varorna fördelats till tätorternas
befolkning. Men om vi haft samma system som under förra kriget,
nämligen att jordbrukarna själva fått disponera över sina produkter och erhållit
därav följande priser, hade nog jordbrukarna rett sig bättre än de gjort
nu. Det är för all del ingen, som krävt en sådan åtgärd, och vi lia fogat oss
lojalt i bestämmelserna. Jag skulle emellertid i detta sammanhang vilja be
finansministern tänka på att det väl inte är för jordbrukarna som jordbruksregleringen
har kommit till utan för konsumenterna, Jag tycker att det borde

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

103

Vid remiss av Kungl. Majlis proposition nr 334. (Forts.)
sägas klart ut bland folk, att det är konsumenterna, som dragit den största
nyttan av dessa regleringar.

Det föreligger även en proposition beträffande ett annat stort problem,
nämligen den s. k. dyrortsgrupperingen. Inom den grupp, som jag tillhör,
jordbrukarkåren, lia vi ett ganska stort intresse för att denna fråga löses på
ett förnuftigt sätt. Ett betänkande har utgivits av dyrortskommitterade, och
många lia studerat och begrundat innehållet med stort intresse. Nu upplyses
emellertid, att upplagan av detta betänkande är slut, och att det inte längre
finns att få. Det skulle vara intressant att av vederbörande få en förklaring
rörande vart detta betänkande har kunnat taga vägen. Har det verkligen gått
så långt med besparingen på vårt papper, och är det verkligen så illa ställt,
att det inte finns tillräckligt med papper längre för att trycka örn betänkandet?
Jag hoppas att vi, som närmast äro intresserade och stå undrande och
spörjande inför var betänkandet egentligen kan finnas, under kvällens lopp
skola kunna få svar på frågan: är det verkligen slut, som det uppgives, eller
finns det undanstucket någonstans?

Vidare anförde:

Herr Fast: Herr talman! Då nu debatten framskridit så långt, torde det icke
vara så värst mycket nytt att komma med, och jag skall därför försöka fatta
mig ganska kort. Jag skall börja med vad den siste ärade talaren sade angående
jordbruksregleringen, som han framställde såsom en angelägenhet till förmån
för konsumenterna. Den som hade nöjet att vara med år 1933 i särskilda
Utskottet, då grunden lades till denna reglering genom den s. k. kohandeln,
hyser väl ingen tvekan örn att icke denna reglering avsåg, i varje fall först
och främst, att vara till båtnad för jordbrukarna. Sedermera och till följd av
särskilda förhållanden, avstängning o. s. v. samt utbyggnad av jordbrukets
egna organisationer, blev denna reglering till verkligt gagn även för konsumenterna,
vilket jag skulle vara den siste att bestrida. Detta anser jag vara ett
gott bevis för att planhushållning gagnar icke blott ena parten ^utan också den
andra. Det är en samhällsangelägenhet av ganska betydande mått.

När jag hörde herr Ohlins onekligen mycket elegant upplagda anförande
för en stund sedan, frågade jag mig, vilket intryck detta anförande skulle lia
gjort på ett auditorium, bestående av äldre industriarbetare. Jag fick den
känslan, att de icke skulle kunna känna igen den värld, där de själva leva
och verka, inför de teorier, som herr Ohlin gjorde sig till tolk för, och detta

_ tror jag — icke blott beroende på att en hel del icke förstå det ekonomiska

sammanhanget, utan också därpå att deras liv har givit dem helt andra erfarenheter.
De lia varit med om så pass många lågkonjunkturer, så pass mångå
arbetslöshetsperioder, och ha fått erfara så mycket av de brister, som finnas i
det högt beprisade enskilda företagarsystemet, att de säkert skulle vara ganska
okänsliga för de teorier, som herr Ohlin här fört fram. Men jag fick också en
annan känsla, nämligen att den skillnad, som herr Ohlin ville göra gällande
skulle finnas mellan ramhushållning och planhushållning, enligt min tro icke
är så stor som herr Ohlin trodde. Detta beror ytterst på hur vid eller snäv
den ram är, som herr Ohlin vill tillämpa. Jag kan också säga, att det är rätt
raskt marscherat från 1933 fram till nu. När vi sutto i särskilda utskottet under
den överflödskris, som vi då hade, då det gällde att skapa arbetstillfällen
och på det sättet få hjulen i rullning inom våra industrier, möttes vi av det
starkaste och bestämdaste motstånd av folkpartiets ledare, som den gången
hade med sig den väsentliga delen av folkpartiets ledamöter i riksdagen. När
man varit med örn att utkämpa denna strid, som ibland tagit rätt sa bittra

104

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. May.ts proposition nr 334. (Forts.)
uttryck, och sedan kommer fram ända till herr Ohlins ramhushållning, tänkte
jag i ndit stilla sinne: jag undrar, hur mycket kortare vägsträckan från ramhushållning
fram till planhushållning är än vägsträckan t. ex. från herr Hamrins
ståndpunkt 1933 och fram till den ståndpunkt, som folkpartiet nu intager.

. För några dagar sedan höll jag ett föredrag och hade tillfälle att däri avgiva.
ungefär samma förklaring som statsministern lämnat i dag angående statsingripande
och socialisering. Jag använde kanske andra ordalag, men jag har
vid manga tillfällen förmenat att det icke skulle skada att även här upprepa
dem. Jag säde, att vi socialdemokrater vilja icke statsingripande och socialisering
blott för deras egen skull utan endast i den mån som därigenom kan
vinnas en riklig och tryggad försörjning åt många, framför allt åt dem, som
äro sysselsatta inom produktionen. Detta hindrar emellertid icke, att man här
i dag i debatten — jag förstår nu, huru förkunnelsen varit ute i bygderna —
vill göra en alldeles motsatt tolkning av vår ståndpunkt. Det förefaller, som
örn vår egen ståndpunkt i det avseendet vore totalt värdelös, som örn vi’varit
nödsakade att acceptera den grad av samhällsingripande, som man på borgerlig
sida förmenar, att vi skola komma till, örn vi få råda oss själva.

Socialpolitiken ha vi alla blivit anhängare av. Det är icke så länge sedan
förra, valrörelsen. När jag lyssnade till en del borgerliga'' agitationstal, frågade
jag mig, vad vi socialdemokrater gjort på socialpolitikens område. Det
blpv nämligen egentligen ingenting kvar för oss. Jag tänkte emellertid i mitt
stilla sinne, att det gör icke så mycket, då huvudsaken är, att det sker någonting
i landet. Det har onekligen skett en hel del. Nu stå vi inför en ytterligare
utvecklingsperiod på det socialpolitiska området. Det är glädjande med
dessa deklarationer, som komma från alla håll. Men dessa deklarationer äro
omgärdade med så mångå spärrar och hakar, att man icke vet, vad det egentligen
blir kvar av den sociala reformviljan. Först när det skett tillräckliga
skattelättnader. kan man överhuvud taget vara med örn ytterligare sociala
välfärdsanordningar och sociala trygghetsåtgärder. När det i dag på förmiddagen
sades, att vi naturligtvis mäste se till att produktionen i första hand får
bli utslagsgivande, när det gäller att bedöma, vad vi ha råd till, tänkte jag
på att det hade vi ett exempel på från 1933, då vi hade ett par hundra tusen
arbetslösa, som icke kunde konsumera ens till hälften, och många andra grupper,
som icke kunde konsumera för fullt. Detta innebar ju stora svårigheter för
produktionen. Örn man emellertid kunde låta dessa grupper, för vilka samhället
ändå på ett eller annat sätt måste sörja, konsumera något så när normalt liksom
andra grupper, blir det betydligt ökade möjligheter för vårt näringsliv
att kunna få omsättning.

När det gäller våra skatter, har det bedrivits en fullständig hets ute i bygderna
mot socialdemokraternas skattepolitik och icke minst mot finansminister
Wigforss. Man har framställt saken på det sättet, att finansministern och
socialministern önskade avkräva folk så stora skatter, som det överhuvud taget
var möjligt, och att de rent av kände glädje och lust, när vi kunde avpressas
så mycket som möjligt. För mitt vidkommande får jag säga, att finansminister
Wigforss har det otacksamma uppdraget att skaffa fram nödiga
medel för de utgifter, som också de borgerliga partierna varit medansvariga
för. Jag rör mig hittills endast med den agitation, som förekommit mot oss
under gångna tider, ty ännu finns det inga sådana åtgärder vidtagna, som
kräva några egentliga utgifter. När man ser dem som äro gemensamt ansvariga
för alla dessa beslutade utgifter, hur kan man då överhuvud taget driva denna
agitation ute i landet och även här i riksdagen, alldeles som örn utgifterna
egentligen icke hade något samband med statens behov av inkomster. Man
måste försöka täcka de beslutade utgifterna. Det Ira vi långt ifrån gjort, utan

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

105

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
det är mycket som återstår i detta avseende. Jag anser sålunda, att man kunde
vänta en liten smula, innan man sätter i gång denna hets, till dess man
åtminstone skilts från arbetet i samlingsregeringen. Det Ilar man emellertid
icke tålamod att göra. Jag kan egentligen icke finna, att syftemålet kunnat
vara något annat än ungefär som för droppen, som ständigt faller och genom sitt
fallande så småningsom urholkar stenen. Det skall i alla fall gagna alla parter
litet grand, även örn det på det sättet skulle vara till skada för speciellt
det socialdemokratiska partiet. Att man sedan ansett det vara lämpligt att
framställa finansminister Wigforss som den, vilken på ett alldeles särskilt
Sätt, kanske i högre grad än partiet, älskar att ge ut pengar, tror jag icke
har varit någon särskilt vällyckad agitation från de borgerligas sida. Jag tror,
att ju förr vederbörande komma till insikt örn hur man, icke minst inom arbetarnas
led, reagerar mot denna ensidiga agitation, dess bättre är det.

En ungefär motsvarande agitation har man under den sista tiden bedrivit
på ett annat område, då man försökt att göra socialdemokraterna ansvariga
för att vi nu lia kvar krisregleringarna i detta land. När man följt denna agitation,
som många gånger varit trevande, andra gånger ©vederhäftig, måste
man fråga sig, vart man egentligen syftar. Det får väl ändå finnas ett ordentligt
underlag, innan man går till en sådan åtgärd som att utan vidare frige
varor, där knapphet råder och där importen är så pass osäker som den för närvarande
är. Jag tror, att en sådan trafik icke skulle vara gagnande utan skulle
medföra vissa olägenheter. När det i dag till och med framkastades, att
man rent av skulle vara färdig att upphäva priskontrollen, kan jag icke neka
till att jag anser det vara ett ganska djärvt steg att upphäva priskontrollen
så länge, som det föreligger brist på varor. Jag tror, att det komme att gå på
sned även med utgångspunkt från den uppfattning rörande samhällets organisation,
som man har på den borgerliga sidan.

När jag lyssnade till bondeförbundets talesman här i dag, kunde jag icke
undgå att konstatera den olikhet i uppfattningen, som där är rådande i förhållande
till andra deklarationer från de borgerligas sida. Det var nog icke
blott en skillnad i nyanserna utan det var någonting mer. Det var ungefär
den skillnad, som förefanns år 1933, när man på bondeförbundets sida var
med örn de regleringsåtgärder, som jag tidigare talat om. Jag vill säga till
herr Ohlin, att jag icke tror, att risken är så stor för att icke industrien kan
genom egna åtgärder läka de sår, som finnas, och bortarbeta alla olägenheterna
av det nuvarande systemet, så att man icke skall finna utrymme för en planhushållning
i detta land. Ja, även örn man från det enskilda näringslivets sida
är beredd att vidtaga åtgärder, vilket jag icke håller för uteslutet — och man
är glad och tacksam för att dessa komma till — så tror jag ändå, att det en
ganska lång tid framåt blir utrymme både för herr Ohlins omnämnda ramhushållning
och vår planhushållning. Ty så besvärliga tror jag att dessa problem
äro, och så lång tid kommer det säkert att erfordras för att lösa dem,
att vi icke behöva vara rädda för att komma att sakna arbetsuppgifter, och
det är möjligt, att båda linjerna, i den mån som det finns principiella skiljaktigheter
mellan ramhushållning och planhushållning, få komma till användning.

Jag skulle vilja säga endast ett par ord till herr von Seth. När han här
drog fram den där skogsarbetaren, tänkte jag närmast fråga herr von Seth,
örn denne skogsarbetare verkligen var smålänning, eftersom han avstod från
ett dagsarbete för den obetydliga skatt, som han hade att erlägga till staten
på de pengar, som han skulle intjäna under sex dagar i veckan. Smålänningarna
äro i allmänhet kilnda för att vara ganska ekonomiska av sig. Det är
emellertid möjligt, att detta skall vara ett litet smakprov på den agitation,

106

Nr 34.

Onsdagen den 21 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 331. (Forts.)
som föres ute i landet på detta område. I så fall kan jag icke neka till att det
vara rätt bra, att det kom fram här i riksdagen. Annars hade jag nog den uppfattningen,
att människor icke äro så förfärligt rädda för att förtjäna pengar.
Jag har haft underhandlingar med grupper, som nästan stå i en särklass i det
svenska samhället, och jag har frågat dem, hur det kan vara fatt med dem,
när de äro så angelägna att få ett par tusenlappar ovanpå de 40 000 kronor,
som de ha i inkomst. Jag frågade dem också: lia ni icke läst i tidningarna,
att det där tar Wigforss ifrån er? Då kan ni väl inte behöva bruka så mycket.
Jag fick vid ett tillfälle den roliga repliken: »Ja, men se vi lägga de där
slantarna i botten.» Så långt lia vi i alla fall icke kommit, att människorna
låta bli att förtjäna pengar blott därför att staten tar ut skatter, så länge icke
skatten nått över det stadium, som den ännu har i vårt land.

Efter detta vill jag säga ett par ord i anledning av en proposition, som
framlagts. Jag vill då rikta ett speciellt tack till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet för det uttalande, han gjort i propositionen angående
differentiering av statsbidragen till skolhusbyggnader. Detta uttalande
utgjorde så att säga en värdesättning av det kommunala självstyret. Det
har också här talats örn att man icke skulle utan tvingande skäl vidtaga kontrollåtgärder
från statens sida gent emot kommunerna. Denna min tacksamhet
delas, skulle jag tro, av svenska kommunalmän i allra största utsträckning.
Man har med denna proposition på ett alldeles särskilt sätt givit ett handtag
åt landsbygdens skolväsende och därvid tänkt speciellt på de förhållanden, som
uppkomma, när en sammanslagning av små kommuner äger rum. Det blir även
nödvändigt att göra en översyn av skolväsendet ute på landsbygden, och det
tarvas nya byggen på en hel del platser, därest man skall ha möjlighet att få
upp landsbygdens skolväsende något så när i nivå med landets i övrigt. Det
är i detta sammanhang självklart, att städerna, vilkas bidrag i dessa hänseenden
blivit beskurna, icke känna sig lika tacksamma. Det är emellertid en
sak. som jag i detta sammanhang icke skall gå in på.

I samband med förslaget om fordonsskatt och skatt på bensin, varigenom
man söker förbereda övergången till en mera normal motortrafik, vill jag i
detta sammanhang fästa uppmärksameten på en sak. Det är nödvändigt att
se till, att vårt vägväsende kan taga emot den ökade motorfordonstrafiken.
Jag tror icke, att dettta för närvarande är fallet. Det är också självklart, att
under en tid, då motorfordon endast i ringa omfattning kunnat befara våra
vägar, och då vi haft ont örn arbetskraft, så har man fått vara sparsam i fråga
örn vägunderhållet. Vi ha emellertid nu nått fram till det stadium, då det blir
nödvändigt att taga ett krafttag, örn vi skola klara oss, när den ökade trafikén
kommer. Många gånger ha även nödvändighetsarbeten måst avbrytas, därför
att allmänheten har klagat över att man icke haft tillräckliga medel anvisade.
Därför tror jag det vara nödvändigt, att man beviljar anslag redan för kom
mande budgetår i detta avseende, för att vägarna skola kunna taga mot den
ökade trafik, som uppkommer.

Jag skulle också vilja säga något örn en sak. som av ett par talare mera i
förbigående berörts. Vilken uppfattning vi än kunna ha angående den lämpligaste
produktionsformen i vårt land, tror jag, att vi kunna vara överens örn
att en så god och förtroendefull samverkan som möjligt bör äga rum mellan
företagsledningen och de anställda. Vare sig vi ha ramhushållning eller planhushållning
äro vi beroende av att få till stånd ett bättre samarbete inom den
trafik, som ändå bär upp produktionen i vårt land. Det är klart, att detta
bättre samarbete kan åstadkommas dels på lagstiftningens väg och dels på
den fria överenskommelsens väg. Skall man gå lagstiftningsvägen, tar det
lång tid med utredning o. s. v. Då man icke har tillräcklig erfarenhet, saknar

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 04.

107

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
man kanske också det underlag-, som kan vara erforderligt. Jag tror därför, att
det vore önskvärt, att man både inom det enskilda näringslivet och inom statliga
företag gick från ord till handling och på det sättet sökte sig fram för att
skapa en grundval för fortsättningen, liksom också för lagstiftningen, som då
kan komma att vara mera bekräftande. Här gäller det icke blott att åstadkomma
ett bättre produktionsresultat utan även att åstadkomma en ökad trevnad,
som i och för sig skall garantera ett ökat produktionsresultat.

Jag tror, att det är gagneligt, örn vi nu kunna komma ifrån de teoretiska
diskussionerna på detta område och söka oss fram till praktiska principer.
Härmed menar jag, att man skall söka samarbete med de anställdas organisationer
och med dem överlägga örn vilka steg som skola tagas. Man blir måhända
därvidlag tvungen att gå försiktigt fram och begränsa sig mer än
vad man kanske anser vara önskvärt. Men man kommer dock ett litet steg på
vägen. Detta anser jag vara en sådan samhällelig angelägenhet, att jag utan
tvekan rekommenderar den vägen i första hand före lagstiftning.

Herr statsrådet Mossberg: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning
av att under den tidigare debatten i dag civilförsvaret och dess framtida öde
berörts av ett par talare. Herr Ohlin var inne helt flyktigt på dessa frågor
i förmiddags, och strax före middagsuppehållet uppehöll sig sedan herr Petterson
i Degerfors ganska utförligt vid samma ämne.

Jag vill då säga, att jag finner det helt naturligt, att civilförsvarets framtida
öde nu, sedan kriget upphört, tilldrager sig uppmärksamhet. Den civilförsvarsorganisation,
som vi nu lia, har till huvudsakliga delar byggts upp
under kriget. Den har byggts upp med den omedelbara och aktuella beredskapens
krav för ögonen, att vi skulle kunna möta ett ganska hastigt påkommet
krigsfall. Nu sedan krigshandlingarna i Europa upphört, är det helt naturligt,
att de förhållanden, som sammanhänga med hur organisationen skall
se ut under en fredsperiod, påkalla en helt annan uppmärksamhet än tidigare.
Man kan väl säga, att den fredsmässiga utformningen av en civil beredskapsorganisation
hittills har skänkts blott en ganska ytlig uppmärksamhet. När
man då ställes inför frågan, vad vi skola göra på detta område när kriget
nu upphört, är den första frågan man måste taga ståndpunkt till denna: behöva
vi överhuvud taget fortfarande behålla en civilförsvarsorganisation i
vårt land? Har icke detta varit en organisation, som varit betingad uteslutande
av det aktuella beredskapsläget? Sedan det upphört, kunna vi då inte
gå tillbaka till det tillstånd, som rådde före kriget, innan det nuvarande civilförsvaret
började uppbyggas? Det höjdes här och var röster i pressen för att
man omedelbart skall utan vidare upplösa hela den nuvarande civilförsvarsorganisationen.
Jag tror emellertid, att de som göra sig till tolk för en sådan
uppfattning skynda litet för hastigt. Jag tror i stället, att det kan vara lämpligt
att man verkligen tar sig en grundlig funderare över hur vi skola ha det
på detta område i framtiden.

Hela den moderna krigfiiringen inriktar sig ju mot hemorten och det civila
livet på ett sätt, som vi icke tidigare upplevat. Det måste då framstå som en
angelägenhet av den allra största vikt, att för den händelse ett nytt orostillstånd
skulle uppkomma i Europa, våra åtgärder för civilbefolkningens skydd
och för det civila samhällslivets upprätthållande under en krigsperiod verkligen
äro sådana, att så långt möjligt effektiva resultat kunna nås. Man kan,
såvitt jag förstår, icke komma ifrån den uppfattningen, att så länge vi överhuvud
taget anse, att vi böra hålla oss med ett militärt försvar som skydd för
rikets territoriella oberoende, så måste med hänsyn till den moderna krigföringens
natur detta militära försvar kompletteras av ett visst mått av bered -

108

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Majlis proposition nr 334. (Forts.)
skapsåtgärder och planläggningsåtgärder även i hemorten i syfte att bevara
möjligheten till det civila samhällslivets upprätthållande under en krigstid.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att när det andra världskriget började
år 1939 var vår beredskap på detta område icke tillfredsställande. Vi få
icke glömma, att det krävdes anvisande av ganska stora anslag flera år under
kriget, innan vi kommo fram till en sådan organisation på luftskyddets område,
att man ansåg sig kunna säga, att nu ha vi ett luftskydd som har utsikter
att kunna hjälpligen fungera, om det skulle behöva träda i funktion.
Men det är givet, att när nu beredskapsläget på civilförsvarets område likaväl
som på det militära försvarets har ersatts av ett fredstillstånd, så måste vi
överväga, vilka delar av den under kriget uppbyggda civilförsvarsorganisationen,
som haft en ren beredskapskaraktär och som vi nu kunna avvara och
vilka delar av organisationen vi behöva ha kvar även under fredstid.

Det första problem, som då möter, är det problem som herr Petterson i Degerfors
i dag berörde, nämligen frågan örn i vad mån skyldigheterna till
medverkan från enskilda medborgares sida i form av övningar och utbildning
för civilförsvaret ävensom de ekonomiska förpliktelser, som påläggas enskilda
och kommuner, måste underkastas förnyad översyn. Vi måste överhuvud taget,
såvitt jag förstår, på detta område eftersträva att få fram en elasticitet
som gör det möjligt att nu skära ned utbildningen så långt det är rådligt
men samtidigt bevara möjligheterna för organisationen att i ett skärpt läge
åter växa till och få den styrka som erfordras.

Jag gör mig väl icke skyldig till någon överdrift, om jag säger, att man
kan förmärka, att ute bland folket i vårt land råder en viss tveksamhet om
huruvida den organisation av civilförsvaret, som vi nu lia. verkligen motsvarar
de krav, som måste uppställas på grund av den moderna krigföringen.
Framför allt den snabba utvecklingen på luftkrigföringens område, som vi
varit vittne till under den allra sista tiden, gör enligt min mening ett sådant
resonemang fullt berättigat. Dessa synpunkter och dessa överväganden, huruvida
organisationen är verkligt effektiv, ävensom önskemålet att så långt
överhuvud taget är möjligt begränsa förpliktelserna för de enskilda i personellt
och ekonomiskt hänseende ha föranlett, att en ny civilförsvarsutredning
för några veckor sedan tillsatts med uppgift att underkasta hela frågan om
civilförsvarets organisation och utformning både under en fredsperiod och under
ett krigstillstånd en ny förutsättningslös granskning. Direktiven för denna
utredning äro utformade på det sättet, att utredningen skall bedriva sitt
arbete med den allra största skyndsamhet, att utredningen skall ta upp de frågor,
som jag förut pekat på som mest angelägna, till behandling med det snaraste
och vid behov lägga fram de delförslag, som utredningen anser vara
nödvändiga.

Med anledning av vad herr Petterson i Degerfors anfört vill jag emellertid
framhålla, att den omständigheten, att denna nya utredning nu har börjat sitt
arbete, inte ansetts böra förhindra, att man redan nu, oberoende av det resultat
som utredningen kommer till, tar upp till övervägande, vilka möjligheter som
redan nu föreligga att inskränka de förpliktelser, som på civilförsvarets område
varit gällande under krigstiden. Vi ha då i första hand den personliga utbildningen.
Det är givet, att vi nu befinna oss i ett läge, där en viss krigströtthet
gör sig gällande, där medborgarna anse, att de ha burit en tung börda under
hela kriget och att det nu kan vara nog, när kriget är över. Herr Petterson i
Degerfors sade, att civilförsvarslagen, sådan den nu är utformad, har åstadkommit
en rent ut sagt antimilitaristisk stämning i landet och att lagen borde
försvinna lika fort som den kom till. Gentemot detta skulle jag vilja framhålla,
att i vad det gäller civilförsvarsplikten har lagen utformats såsom föreskrift om

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

109

Vid remiss av Kungl. Maj:ts ?jroposition nr 334. (Forts.)
en allmän medborgerlig plikt att deltaga i civilförsvarsarbetet, men lagen Ilar
samtidigt erhållit en sådan avfattning, att dessa föreskrifter fått karaktären av
maximiförcskrifter angående omfattningen av de förpliktelser, som kunna påläggas
medborgarna under en fredstid. Det har samtidigt förklarats, att det
inom denna maximiram ankommer på Kungl. Maj :t att bestämma, i vad mån
dessa förpliktelser skola uttagas eller icke.

I februari månad i år, medan alltså — jag betonar det — världskriget ännu
pågick och man hade en känsla av att det framför allt under den sista tiden
kunde komma ganska nära inpå våra knutar, utfärdade Kungl. Maj :t en kungörelse
om den omfattning, i vilken civilförsvarsplikten skulle uttagas. I denna
kungörelse föreskrevs, att grundläggande utbildning skulle meddelas vissa årsklasser
av medborgare. Det var ynglingar och flickor i åldern 16, 17 och 18 år,
det var 28-åriga kvinnor och 48-åriga män. Denna grundläggande civilförsvarsutbildning
skulle omfatta i regel tio timmar. För männen skulle den huvudsakligen
avse brandtjänst och för kvinnorna därjämte i viss omfattning sjukvårdstjänst.
Emellertid lämnades i denna kungörelse vissa möjligheter att utvidga
den grundläggande civilförsvarsutbildningen utöver dessa årsklasser. Kungörelsen
angav två sådana möjligheter till utvidgning. Den ena var den, att örn
det inom vissa byggnader ansågs nödvändigt för att uppehålla ett tillfredsställande
civilförsvar att utbilda ytterligare personer utöver dem som tillhörde
de angivna årsklasserna, kunde länsstyrelserna besluta, att sådan utbildning
skulle äga rum. Det andra undantaget i utvidgande riktning gick ut på att, örn
en viss ort hade ett litet invånarantal eller örn åldersfördelningen var ojämn,
så att det icke var lämpligt att överhuvud taget ordna en utbildning i årsklasser,
så skulle man kunna frångå årsklassindelningen och i stället utbilda en tiondel
av den civilförsvarspliktiga befolkningen. Det var just detta sista undantag,
som herr Petterson i Degerfors särskilt påpekade i sitt anförande. Härutöver
stadgades i kungörelsen, att en viss repetitionsutbildning skulle kunna få meddelas
dem som tidigare hade fått en grundläggande utbildning.

Den grundläggande utbildning, som jag nu talat om, var alltså en utbildning
som skulle kunna ges åt sådana medborgare, som icke voro särskilt uttagna
att tillhöra civilförsvarsorganisationen. Därutöver stadgade kungörelsen, att
sådana medborgare, som togos ut till det allmänna civilförsvaret eller till verksskydd,
skulle kunna ges en längre utbildning. Denna utbildning skulle antingen
kunna vara en första utbildning eller, för dem som varit utbildade tidigare,
en repetitionsutbildning.

Nu lia i dessa föreskrifter, som sålunda meddelades i februari, i flera repriser
gjorts väsentliga inskränkningar. Alla större civilförsvarsövningar ha alltså
upphört. Det har utgått anvisningar örn att några sådana övningar tills vidare
icke skola anordnas. Genom en föreskrift den 18 september i år upphävde också
civilförsvarsstyrelsen alla de föreskrifter om repetitionsutbildning, som innefattades
i februarikungörelsen.

Emellertid måste jag säga, att det även efter dessa inskränkningar förelåg
en tvekan från min sida, om den ganska omfattande utbildningen av folk inom
olika årsklasser borde upprätthållas i full utsträckning även sedan kriget upphört.
Med den största styrka gjorde sig dessa synpunkter gällande beträffande
de till mera mogen ålder komna årsklasserna, alltså de 48-åriga männen och de
28-åriga kvinnorna. Detta ledde till att vi inom socialdepartementet togo upp
denna fråga till övervägande i början av oktober. Det upprättades då en promemoria,
som utmynnade i ett förslag att man skulle helt frångå all grundläggande
utbildning för dessa äldre medborgare och alltså tills vidare bibehålla
utbildningen endast för de tre yngsta åldersgrupperna, d. v. s. ungdomar
i 16—18-årsåldcrn. Denna promemoria ledde till — det förmodar

Ilo

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
jag, att herr Petterson i Degerfors icke observerat — att i sista konseljen
en kungörelse av just detta innehåll utfärdades, en kungörelse som alltså
tog bort all grundläggande utbildning för de äldre årsklasserna. Därjämte
upphävdes de möjligheter till undantag i utvidgande riktning, som funnos
i februarikungörelsen och som jag förut omnämnde. Den utbildning av en
tiondel av de civilförsvarspliktiga medborgarna på en ort, som herr Petterson
påtalade, är alltså numera avskaffad. Jag vill därjämte framhålla, att kungörelsen
gäller bara till detta års slut. Det blir alltså den första uppgiften för
den nya civilförsvarsutredningen att ta sig en funderare på i vilken omfattning
en sådan här utbildning skall finnas i framtiden.

När det gäller att bedöma, i vad mån ungdomarna skola erhålla en grundläggande
civilförsvarsutbildning, är det en synpunkt, som jag tycker att man
inte skall glömma bort. Denna utbildning sker visserligen i syfte att så småningom
skapa fram en kader medborgare som något så när ha fått en kontakt
med civilförsvaret. Men den utbildning, som på detta sätt meddelas ungdomen,
är därjämte en utbildning, som de själva ha ganska stor nytta av även i sitt
fredstida liv. De få lära sig att på bästa möjliga sätt släcka en liten eldsvåda,
de få lära sig att anlägga ett enkelt förband, och de få kunskap om vissa elementära
fakta inom sjukvården. Jag tror alltså för min del, att man mycket
väl skulle kunna tänka sig att bibehålla en grundläggande civilförsvarsutbildning
av den omfattning som nu gäller enligt den sista kungörelsen.

De inskränkningar som vidtagits gälla emellertid icke bara övningar och utbildning
för civilförsvarsändamål. Ett spörsmål, som har ägnats stor uppmärksamhet,
är frågan om i vad mån vi fortfarande skola upprätthålla skyddsrumsbyggande!
här i landet. I detta ämne har nu den inskränkande föreskriften meddelats,
att allt byggande av enskilda och allmänna skyddsrum inom redan befintlig
bebyggelse skall iipphöra. Det bygges inga skyddsrum i gamla byggnader
längre. Däremot bibehålies allt fortfarande föreskrifter örn anordnande av
skyddsrum inom tätorder i nyuppförda byggnader. Jag vill framhålla, att just
denna fråga om i vad nian vi fortfarande skola vidmakthålla skyddsrumsbygggandet
är ett spörsmål av ganska känslig natur. Det blir billigare att bygga
skyddsrum i samband med att en byggnad uppföres. Skyddsrum äro samtidigt
anordningar, som det tar ganska lång tid att få till stånd, örn man under en
längre tid skulle eftersätta skyddsrumsbyggandet. Det har därför ansetts, att i
avbidan på det resultat, vartill den nya civilförsvarsutredningen kommer, skulle
man tills vidare bibehålla föreskriften örn skyddsrumsbyggande i nyuppförda
fastigheter. För att minska kostnaden för dessa skyddsrum har det utfärdats
föreskrifter av innehåll, att med anskaffande av mellanväggar, inredning, luftreningsaggregat,
särskilda dörrar och luckor o. s. v. skall tills vidare kunna anstå.
Därigenom nedbringas kostnaderna för skyddsrummen, jag skulle tro med 35 å
40 procent.

Samtidigt har det observerats, att skyddsrumsbyggande enligt civilförsvarsst.
yrelsens nuvarande anvisningar skulle komma att dra mera material än tidigare,
framför allt armeringsjärn och cement. Detta är uppenbart en olägenhet
av stor betydelse med hänsyn till den brist på byggnadsmaterial som nu råder.
Det har därför anbefallts från socialdepartementet, att civilförsvarsstyrelsen
snarast skall underkasta dessa föreskrifter en snabb översyn och särskilt undersöka
möjligheterna att nedbringa materialåtgången, även örn detta i viss mån
skulle komma att leda till en sänkning av skyddsrumsstandarden i de nya husen.

_ Ett annat område där man redan nu bör iakttaga stor försiktighet är anskaffningen
av utrustning och materiel för civilförsvarets behov. Jag vill nämna, att
vissa av de anslag som riksdagen i våras beviljade till materielanskaffning ännu
icke tagits i anspråk. Man håller inne pengarna under övervägandet, huruvida

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

lil

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
med materialanskaffningen tills vidare kan anstå. Jag vill också påpeka, att alla
föreskrifter örn skyldighet för enskilda att på egen bekostnad anskaffa materiel
numera satts ur kraft. Det föreligger alltså för närvarande icke någon skyldighet
för enskilda husägare att anskaffa lös material eller utrustning för civilförsvarets
behov.

Jag har ansett det vara angeläget att inför kammaren redovisa de åtgärder,
som hittills vidtagits på detta område. Jag hyser för min del den uppfattningen’
att vi under den fredstid som nu kommer böra ha kvar en civilförsvarsorganisation,
en planläggning för civilförsvaret och det civila samhällets skydd under
krig av en viss omfattning. Men vi böra eftersträva att ge denna organisation
all den administrativa förenkling som är möjlig. Vi böra eftersträva att minska
de obligatoriska skyldigheterna i personellt och materiellt hänseende för de enskilda,
så långt detta kan ske. Vi böra i stället försöka få över det hela på en
sådan bog, att det frivilliga försvarsintresse, som otvivelaktigt finns i vårt
land, kan få ett tillräckligt utrymme även inom civilförsvaret. Vi böra söka
kompensera de uteblivna övningarna och den minskade utbildningen med att
på frivilligheten väg få fram ett större antal specialister, experter och instruktörer,
som, örn läget skulle försämras, snabbt skulle kunna hjälpa till att genomföra
den utbildning som är nödvändig för att civilförsvaret skall kunna
fungera.

Det är min förhoppning, att det på detta sätt skall vara möjligt att få till
stånd en organisation, som kan omfattas av folkets förtroende.

Herr Petterson i Degerfors: Jag är statsrådet Mossberg synnerligen tacksam
för det klarläggande som han här gjort i fråga örn civilförsvarslagen och
dess tillämpning. Jag kan försäkra statsrådet Mossberg, att hade myndigheterna
ute i landet tillämpat lagen på det moderata sätt som statsrådet Mossberg
här beskrivit, så hade säkerligen aldrig detta missnöje kommit till uttryck.
Jag är medveten örn att örn en människa får tio timmars utbildning i
brandtjänst och sjukvård under sin levnad, så tar hon säkerligen ingen skada
därav. Men jag skulle vilja göra ett par reflexioner kring detta ämne.

Statsrådet Mossberg säger, att det är meningen, att civilförsvaret skall vara
ett skydd för hemorten. Det är just här, som tillämpningen av och avsikten
med denna utbildning ha skurit sig. Örn det skulle bli krig, skulle naturligtvis
de värnpliktiga ut till fronten, och de skulle då ha föga eller ingen nytta
av den utbildning som de fått i civilförsvarstjänst, och ännu mindre nytta" har
hemorten av den utbildning som har givits de värnpliktiga. Bråket i anledning
av denna lag uppstod först när man såg, att myndigheterna i första
hand sökte plocka ut,dessa män som praktiskt taget under hela kriget legat ute
i beredskap. Man påstod, att de inte fått denna civilförsvarsutbildning och
att det var fullt logiskt, att de nu skulle få denna utbildning som ett komplement
till vad de lärt sig, när de legat ute i beredskap.

Om vi för framtiden skola ha kvar ett civilförsvar, vilket jag starkt betvivlar
nyttan av, är det nödvändigt, att det statsråd, som har band om civilförsvaret,
ser till, att myndigheterna verkligen följa givna föreskrifter. Vederbörande
har ute i landet endast talat örn vad lagen föreskriver, men man har
inte nämnt, att lagen skall tillämpas i den ordning, som Kungl. Majit i varje
särskilt fall bestämmer. Bestämmelsen för i år återfinnes i svensk författningssamling
ur 24 Örn vi för framtiden, som statsrådet förordat, endast skola
halla oss till dessa yngre årsklasser i åldern 16—18 år — det blir nästa år
endast 16-åringar - då måste man fråga sig, örn det överhuvud taget är någon
idé att upprätthålla denna vidlyftiga apparat med alla dessa anställda

112

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Mai:Is proposition nr 334. (Forts.)
tjänstemän för att årligen utbilda kanske en enda årsklass i civilförsvarets
tjänst.

Jag har i dag inte så mycket kritiserat lagen som jag har kritiserat hur
man utnyttjar denna lag. Jag vill slutligen tillägga, att man måste visa mera
förståelse för de värnpliktiga och inte som nu, trots deras långa värnpliktsoch
beredskapstjänstgöring, ta ut dessa till utbildning för civilförsvaret. Man
har t. o. m. under den korta 14 dagars semestern tvingat arbetare att tjänstgöra
i civilförsvaret. Det är på dylika, enligt min mening svåra missförhållanden,
som jag har velat fästa statsmakternas uppmärksamhet genom mitt inlägg här
i debatten.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Under debatten här i dag i denna kammare liksom i första kammaren
ha olika talare understrukit önskvärdheten av att krisregleringarna — och då
inte bara ransoneringssystemet utan krisapparaten överhuvud — skall avvecklas
så snart som möjligt. De i debatten framförda önskemålen avspegla utan
tvivel mycket troget en allmän uppfattning inom det svenska folket. Det har
inte kunnat undgå någon, att efter Tysklands sammanbrott och alldeles speciellt
efter den japanska kapitulationen har en växande ransoneringsleda framträtt
inom vårt folk. Detta är mycket naturligt och mycket begripligt. Jag förstår
mycket väl, att husmödrarna efter alla dessa års arbete med ransoneringskorten
äro trötta på det hela. Jag förstår vidare, att även handelns folk, som burit om
inte hela bördan av ransoneringen så dock en väsentlig del därav, längtar efter
den dag, då ransoneringssystemet kan avvecklas. Ingen kan i själva verket
begripa detta bättre än jag, ty jag tror inte, herr talman, att det finns någon
i detta land, som är så i grunden led och trött på ransoneringar och kristidsregleringar
som jag själv är. Jag kan också försäkra kammaren, att det är regeringens
enhälliga mening att krishushållningen skall avvecklas så snart som
det överhuvud taget är möjligt. Därom finnas inga som helst divergerande uppfattningar,
utan det är, som sagt, regeringens enhälliga ståndpunkt, att avvecklingen
av krishushållningen skall bedrivas så snabbt som förhållandena det
tillåta.

Jag kan emellertid i detta sammanhang inte undgå att göra den reflexionen,
att man, då den allmänna opinionen nu med påfallande styrka kräver ransoneringarnas
avveckling och gör det med den blotta hänvisningen till att kriget
nu är slut, i väsentlig grad förenklar försörjningssammanhanget både för vårt
eget land och världen i övrigt. Den omständigheten att kriget nu är slut betyder
ju inte alls, att världsekonomien kommit i normala gängor. Jag behöver här inte
erinra örn den väldiga förstörelse, som drabbat viktiga försörjningsområden
och kommunikationsväsendet i skilda länder. Jag behöver inte heller påminna
om att miljoner människor alltjämt stå under vapen, och att de som
demobiliserats ännu inte hunnit inordnas i den civila produktionen. Vidare är
det överflödigt att erinra om att mycket väsentliga delar av världens tonnagetillgångar
i denna stund och för relativt lång tid framåt äro tagna i anspråk
för transporter av materiel och av trupper, till följd varav de äro undandragna
användningen för civila transporter. Jag föreställer mig dessutom, att det väl
är en överloppsgärning att påpeka, att det i stora delar av vår förhärjade värld
råder en oerhörd varuhunger och föreligger väldiga behov, vilka icke på långt
när kunna tillfredsställas på alla punkter, eftersom produktionen är nedskuren
och förråden blivit mycket hårt tagna i anspråk under kriget. Under sådana
förhållanden anser jag, att man förenklar hela frågan i rätt avsevärd grad,
då man med denna blotta hänvisning till att kriget nu är slut begär, att allting
omedelbart skall återgå till den ordning, som rådde före kriget. Man tror alldeles

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

113

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
fel om man föreställer sig att vi utan vidare lätt och ledigt skulle kunna glida
in i den standard, som var oss förunnad intill dess katastrofen bröt ut på hösten
1939.

Jag vill emellertid samtidigt framhålla, att det givetvis redan nu finns en
del ljuspunkter i situationen. Av vissa varor finns det betydande förråd. Vad
som är väsentligast i detta sammanhang är dock, att vi nu sedan kriget är slut
i vår hushållning inte längre behöva sikta mot en oviss krigsperiod med åtföljande
avspärrning. Vi behöva icke längre driva den, som jag så får säga, ekorrhushållning,
som vi under krigsåren varit tvungna till. Vi kunna nu se fram
mot en tid, då importen, som visserligen ännu icke är fri, dock så småningom
kommer att steg för steg lössläppas. Förhållandena torde allt mer och mer göra
det möjligt för vårt land att få hit produkter av olika slag. Det är dylika omständigheter,
som inte bara göra det möjligt för oss, utan helt enkelt föranleda
oss till att inrikta oss på en avveckling av ransoneringssystemet och hela regleringsapparaten,
vilket vi ju alla åstunda.

Vissa av de åtgärder, som från regeringens sida redan vidtagits i detta syfte,
torde vara kända. Överrevisionen för krisförvaltningen har fått en anmodan
att tillsammans med de olika försörjningskommissionerna noga gå igenom och
avge förslag till hur man skall kunna krympa samman krisförvaltningen för
det nya budgetår, som börjar den 1 juli 1946. Det är vidare känt, att jag redan
i somras givit kommissionerna i uppdrag att framlägga en plan för en avveckling
av de importföreningar, som avspärrningen 1940 tvingade oss att etablera.
Det är emellertid kanske icke bekant, att jag därutöver varje vecka — jag höll
på att säga varje dag — håller konferenser med de olika försörjningskommissionerna,
allt i syfte att punkt för punkt komma fram till ett konkret avvecklingsprogram
rörande de olika regleringarna redan under innevarande höst
och instundande vinter.

En del lättnader Ilar redan nu kunnat genomföras. På livsmedelsområdet har
ett antal ransoneringar — låt vara smärre sådana — redan upphävts. För industrien
ha åtskilliga ting kunnat släppas ur regleringens hårda grepp. Det gäller
några viktiga metaller och en rad kemikalier. Jag avslöjar icke någon alltför
märklig hemlighet, då jag nu säger, att det finns goda skäl att räkna med att
vi. inom de närmaste 2—3 månaderna skola kunna genomföra en hel rad nya
frisläppanden av viktiga industriella förnödenheter. -— Detsamma gäller om
flera av de varor, som falla inom livsmedelskommissionens område. Jag har
vid ett tidigare tillfälle sagt i denna kammare, att den mycket häcklade och
kritiserade äggransoneringen skulle komma att löpa ut på nyåret 1946. Jag
kan här bekräfta, att så kommer att ske. Jag kan vidare ge offentligt uttryck
åt den förhoppningen, att ransoneringen av kaffe, te och kakao redan dessförinnan
skall kunna upphävas. Jag kan inte nu ange vid vilken tidpunkt detta
kommer att ske, men det är min förhoppning, vilken för övrigt livligt delas av
livsmedelskommissionen, att detta frisläppande skall kunna ske före årsskiftet.

Det finns emellertid vissa ting beträffande vilka situationen alltjämt är sådan
att vårt land mäste nöja sig med att bibehålla ransoneringen under ännu någon
tid framöver. Herr Ohlin gav i förmiddags uttryck åt den uppfattningen, att
det borde vara en ganska enkel sak att nu upphäva ransoneringen av bröd och
mjöl. Detta är emellertid inte fullt så enkelt, som herr Ohlin tycks tro. Som
kammarens ledamöter väl känna till har vårt land sedan augusti 1944 till Finland
levererat 175 000 ton och till Norge ca 63 000 ton brödsäd. Det är alldeles
uppenbart, att dessa efter våra förhållanden betydande leveranser icke ha kunnat
fullgöras utan att taga mycket hårt på våra reserver, så hårt i själva verket,
att vi vid ingången av det nya spannmålsåret praktiskt taget inte ha några

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 34.

lii

Nr 84.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
reserver alls utan endast ett normalt övergångslager. Det var vår förhoppning,
vilken skörderapporterna ganska länge underbyggde, att spannmålsskörden i år
skulle komma att bli av så stor kvantitet och av en sådan kvalitet, att några
som helst bekymmer för brödsädsförsörjningen under det nya spannmålsåret
inte skulle behöva uppkomma. Men de tunga augustiregnen spolierade dessa
förhoppningar.

Så som man kan bedöma saken nu — det kan dock hända, att man längre fram
kanske kan räkna med någon jämkning i optimistisk riktning — kan man inte
räkna med att mer än 540 000 ton av årets brödsäd skall kunna föras fram till
kvarnarna. Hur mycket brödsäd behöva vi då? Jo, med nuvarande ransoner
måste vi varje år förmala 630 000 ton. Vi ha således för närvarande en klar brist
på 90 000 ton brödsäd om vi syfta till att försörja svenska folket med nu utgående
ransoner. Att i detta läge släppa brödransoneringen fri är enligt min
uppfattning ett äventyr, som i varje fall jag icke vill ge mig in på.

Vi måste givetvis försöka att tillföra landet brödsäd genom import i första
hand av vete. Importen måste ske i sådan myckenhet, att basen för vår försörjning
säkerställes. Hittills lia vi fått löfte om att importera 75 000 ton vete.
Av denna kvantitet är större delen redan nu flytande och beräknas komma
in till landet inom den närmaste tiden. Vi behöva emellertid som sagt sammanlagt
90 000 ton för att överhuvud taget få balansen att gå ihop och vid
nästa års utgång ha ett normalt övergångslager i kvarnarna. Det gäller således
för oss att anstränga oss för att få in ytterligare kvantiteter. Jag kan försäkra
kammaren, att våra ansträngningar äro mycket intensiva för att få in
inte bara de 75 000 ton brödsäd, som vi ha löfte örn, utan även ytterligare
kvantiteter. Men inte ens om vi skulle få in dessa kvantiteter kan man helt
sorglöst släppa ransoneringen av brödsäd. Fodersädsförsörjningen är nämligen
knapp, och örn man upphäver brödsädsransoneringen, måste man räkna med att
det kommer att ske en sugning från den humana konsumtionen till utfodringen.
Det gäller således att förstärka basen även för fodersädsförsörjningen. Detta
äro vi nu inne på att göra. Vi hoppas, att det skall bli möjligt att tillföra
landet så pass betydande kvantiteter majs, att den befarade sugningen från
brödsädssidan till utfodringen inte skall behöva inträffa vid den tidpunkt, då
brödsädsransoneringen kan upphävas.

Herr talman! Jag kan således säga, att det för dagen är omöjligt att upphäva
brödsädsransoneringen. Jag vill emellertid framhålla, att vi äro livligt
engagerade i strävandena att tillföra landet såväl den brödsäd som kan behövas
som erforderliga kvantiteter fodersäd för att därigenom en snabb avveckling
av ransoneringen skall kunna genomföras.

Även i fråga örn matfett måste man räkna med att den nuvarande ransoneringen
måste äga bestånd någon tid framöver. Hur länge vet jag inte. Försörjningen
av matfett grundar sig på dels smörproduktionen och dels margarinproduktionen.
I det senare fallet äro vi i icke ringa grad hänvisade till import
av margarinråvaror. På detta område är vårt importläge i dag, sedan
fientligheterna äro inställda, faktiskt sämre än då vi genom lejdbåtstrafiken
under kriget kunde tillföra landet rätt hyggliga kvantiteter. Det är nämligen
alldeles uppenbart, att det nu, sedan de förhärjade områdena öppnats och då
det gäller att på nytt resa upp folken i de hårt drabbade länderna, ställes
oerhörda anspråk på de matfettstillgångar, som världen kan erbjuda. Det är
icke möjligt för Sverige att i detta läge påräkna samma förhållandevis stora
kvantiteter, som vi kunde göra under den tid, då kriget ännu pågick. Jag törs
inte profetera om hur länge denna ganska ansträngda situation på matfettsmarknaden
kommer att räcka. Det är icke uteslutet att situationen på detta
område kan ganska snart komma att ljusna. Det är emellertid också möjligt

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

115

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
att knappheten på dessa varor kan komma att räcka under rätt lång tid. Det
är självklart, att vi måste rätta vår hushållning efter det rådande läget.

Herr Andersson i Falun pläderade tidigare i dag för att vi skulle lätta på
tvålransoneringen. Jag vill i anslutning därtill framhålla, att det finns ett
tekniskt-kemiskt sammanhang mellan matfettsförsörjningen och tvålförsörjningen
eftersom råvarorna utgå från samma bas. Därför tror jag, att det får
anstå med jämkningarna — i Ararje fall de mera väsentliga — för tvålransoneringen,
intill dess att matfettssituationen blivit i stort sett stabiliserad på en
bättre grund än den som råder i dag. Även i fråga örn socker måste jag bereda
eder på att den nuvarande ransoneringen kommer att äga bestånd. Den sockerskörd
vi beräkna få är till sin storlek obekant. Rapporterna från sockerbolaget
variera från vecka till vecka. Ibland gå de åt det pessimistiska hållet,
ibland jämka de sig något uppåt. Men den allmänna tendensen har hittills
gått åt det pessimistiska hållet. Man räknade i somras med att få en god sockerbetsskörd.
Men även här ha augustiregnen varit till stor skada. Det är för
dagen icke möjligt att med full säkerhet beräkna, hur skörden blir. Men att
den blir så stor, att vi i stort sett kunna bibehålla nuvarande försörjning står
utom tvivel. Däremot ser det klent ut med möjligheterna att påräkna import
av socker inom det år, som ligger närmast framför oss. De stora betodlingsområdena
på Europas kontinent, östra Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien,
lära icke kunna ge mycket. Jag gör en reservation för Tjeckoslovakien, ty
därifrån har jag inga rapporter. Men från de övriga områdena har meddelats,
att kriget där böljade fram just under den tid, då sådden hade skett eller
skulle ske. Där räknar man med, enligt de informationer jag fått och vilkas
fullständiga pålitlighet jag icke kan garantera men som jag tror ha rätt
stor sannolikhet för sig, att man icke skulle få någon egentlig betsockerskörd.
Vad tropikerna kunna giva, vågar jag ej yttra mig örn, men det har hittills
förefallit som örn möjligheterna att tillföra landet socker därifrån icke skulle
vara stora.

Så är jag framme vid köttet och fläsket. Ifråga örn dessa varor har det i
dessa senaste tider drivits en mycket stark opinionsbildning, som till sitt underlag
har haft uppgifter, som måhända i de enskilda fallen varit riktiga, men
uppgifter, vilka, därest de göra anspråk på att giva en bild av läget, varit
såtillvida i allra högsta grad ovederhäftiga att de varit alldeles otillräckliga.
Men här har framträtt en stark otålighet över att det svenska folkets köttförsörjning
är så knapp. Är den knapp? Ja, den är knappare nu än den var
före kriget, men den är bättre än vad den varit under långa tider av kriget.
Hur gestaltar den sig i jämförelse med förhållandena ute i världen? Ja, danskarna
ha bättre köttförsörjning än vi. Men köttförsörjningen i jämförelse med
Sverige är icke större i Norge, icke i Finland, icke i Holland, icke i Belgien,
icke i Frankrike, Schweiz, Österrike, balkanländerna, Italien. Jag tror inte,
att den är högre i England, men jag måste medgiva, att de rapporter jag fått
därifrån liro av så pass tidigt datum, att jag icke kan med fullständig säkerhet
uttala mig örn huruvida man i England nu äter en gnutta mera kött än vi
göra här. Men jag tror, att köttförsörjningen både i England och Förenta staterna
i varje fall ej väsentligt översi iger den köttförsörjning vi lia här, örn
den överhuvud taget är större än denna.

Men då frågar man: Varför denna sentimentala eller patetiska jämförelse?
Vi svenskar ha ju icke varit ute i kriget: vi böra väl då ha rätt att ha det bättre
än andra. Jag lämnar detta därhän och ställer i stället frågan: Hur är vårt
försörjningsläge? Vi ha en reducerad svinstam, en svinstam som måhända, med
hänsyn tagen till olika omständigheter, kan sägas komma att tillföra marknaden
under vissa förhållanden en kvantitet fläsk, som ej alltför mycket under -

116

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj. ts proposition nr 334. (Forts.)
stiger den vi hade före kriget. Men nötboskapsstammen är mindre efter vad
husdjursräkningen visat och efter vad alla, såvitt jag förstår, pålitliga uppgifter
ge vid handen. Yi kunna sålunda icke räkna med, att slakttillgången
blir så stor, att vi kunna ur inhemska källor komma fram till en fredsmässig
kött- och fläskförsörjning.

Jag skall icke giva mig in på en närmare analys av den prognos, som livsmedelskommissionens
sakkunniga ställt till mitt förfogande. Men man räknar
med att om vi endast skola försörja oss ur den slakt, som vi kunna påräkna
ur svinstammen och ur de olika djurbestånden under det kommande året, ha vi,
arn hänsyn tages till befolkningsökningen, att räkna med en brist örn 40 000—
50 000 ton, därest vi skulle sikta på en konsumtion per capita, som vore lika
stor som 1939.

Men då frågar man sig: kunna vi icke importera? Jo, vi göra försök med
detta. Jag måste säga, att det är med viss moralisk tveksamhet jag för min
del har tillstyrkt att vi denna hungerns höst, då stora delar av Europas folk
gå mot svält, kanske mot undergång, skola tränga oss ut på marknaden för
att tillföra vårt relativt välförsörjda folk kött utifrån. Men vi ha gjort det.
Vi ha tagit upp kontakt med danskarna och lyckats träffa avtal, som kommer
att tillförsäkra oss under loppet av innevarande vinter och vår en kvantitet
av 8 000, i bästa fall 10 000 ton. Vi göra försök på andra håll att tillföra
landet animaliska livsmedel. Men även med den import, som vi nu anse
oss kunna räkna med, förutser man en brist i vår kött- och fläskförsörjning
på ungefär 36 000 ton för det försörjningsår, som närmast ligger före oss.
Sådan är situationen.

Nu har man emellertid i den offentliga propagandan i höst velat göra gällande,
att vi skulle ha en utomordentligt god lagerställning, att kommissioner
och myndigheter skulle ligga och ruva på väldiga förråd av nötkött och fläsk.
Ja, hurudan är lagerställningen? Jag har just i kväll omedelbart innan jag
begärde ordet tagit in de allra sista uppgifterna. Vi ha i dag i lager av kött
och fläsk av alla slag 3 390 ton i runt tal. Hur mycket är det? Jo, ungefär
fem dagars försörjning; mera är det icke. De farhågor, som på något håll uttalats,
att vi skulle ligga med fruset kött, som skulle bli så gammalt, att det
éj kunde användas, äro minst sagt överdrivna.

Man säger, att slakten för närvarande är så stor, att slakterierna ej kunna
taga hand örn djuren. Hur är det med det? Jag vill icke förneka, att det väl
kan finnas en och annan småslaktare, som nu, då den traditionella höstslakten
kommer, kan ha svårt att hinna undan. Men från slakteriförbundet, som
dock avverkar 70 procent och kanske mera av nötboskapsslakten, har man sagt,
att man icke hittills haft några svårigheter att hinna undan med slakten av
de djur, som förts fram.

Nu har man rekommenderat oss att mycket kraftigt öka ransonerna, ja man
har velat göra gällande, att ransoneringen numera är något slags självändamål,
någon kommissionsherrarnas födkrok och att den icke skulle ha någon uppgift
i folkhushållningens tjänst; följaktligen borde man släppa den. Vad man
sålunda rekommenderar oss är, att svenska folket skall äta upp höstslakten.
Det har svenska folket ingen svårighet att göra, örn vi släppa ransoneringen.
Jag är alldeles viss om att, därest man släpper ransoneringen och ger allt
fritt, hela tillförseln från nu till mitten av november, då höstslakten brukar
kulminera, skulle gå åt i den löpande konsumtionen. Jag är lika viss örn att
svinslakten, som följer därefter och som brukar dala framemot nyår, även
skulle finna villiga avnämare. Men vad sker sedan, då koslakten blir liten
och svinslakten också krymper? Jo, man kommer i den situationen, att de
stora underskottsområdena Stockholm, Norrland och många andra orter och

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

117

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
områden knappt skulle kunna få kött och fläsk. Då, säger man. kan man
släppa priserna fria och låta priset träda in som regulator. Ja, tack så mycket!
Är det verkligen den lösningen man vill? Är det detta man är ute efter?

Jag vill säga, att det kommer i varje fall ej att ske. Vi komma att alltjämt
söka hålla detta i vår hand på sådant sätt, som enligt vår mening är
till gagn och båtnad icke enbart för slaktarna i Skåne och några andra intressenter,
utan för hela folket.

Då frågar man: när nu försörjningsläget är så här och den förutsebara slakten
icke är större än vad vi nu kunna räkna med, skola vi då i ali oändlighet
hålla på och tilldela var och en just det stycke korv och de fläskbitar, som
precis svara mot tillgången? Nej, det vore ett ganska trist perspektiv. Jag
tror, att man får ställa in sig på att komma fram till en avveckling av ransoneringen
redan innan man kommit upp till en så stor inhemsk kött- och fläskproduktion
som svarar mot fredsnivån. I varje fall förefaller det mig så.
Men vad vi i första hand måste sträva fram till är att bygga upp ett buffertlager,
att få in i våra fryshus och lämpliga lagerutrymmen så stora förråd av
kött och fläsk att vi den dag, då ransoneringen slappes, kunna hålla det: hela
något så när i vår hand och ej riskera, att det blir kaotiska förhållanden på
marknaden ute i landet.

Jag kan icke säga när den tidpunkten kommer. Men det är denna linje som
vi arbeta efter. Jag skulle vilja vädja till kammarens ledamöter att skänka
oss sitt moraliska stöd i våra ''strävanden att komma fram till en sådan situation,
då vi med lugn kunna avveckla denna mycket svåra och mycket bekymmersamma
ransonering.

Jag får kanske lov att säga ett pär ord till örn några andra ransoneringar,
av vilka åtminstone en bär figurerat vid överläggningen här i dag. Det är
textilransoneringen. Om den är att säga, att vi ha en god råvaruförsörjning
i fråga om både ull och bomull. Förhållandena på världsmarknaden äro för
övrigt sådana, att man icke behöver räkna med några tillförselsvårigheter i
fråga örn råvaror. Men däremot ha vi för närvarande och jag skulle tro för
rätt lång tid framåt — med vissa undantag måhända — svårigheter att få in
färdiga textilvaror utifrån. Det är som bekant på det sättet, att vårt folk endast
delvis försörjer sig med textilprodukter av inhemsk produktion. Vi ha
alltid haft en icke så liten import.

Det är emellertid icke bara denna dröjande import som kännetecknar textilförsörjningsläget.
Det är även de arbetskraftssvårigheter, som textilindustrien
har haft och som jag tror den alltjämt har, låt vara att dessa svårigheter måhända
på senare tiden blivit något mindre än under de gångna åren. Även med hänsyn
tagen till våra begränsade industriella resurser ha vi därför en underförsörjning
på ganska viktiga textilvaror; det gäller framför allt s. k. metervaror.
Denna underförsörjning komma vi att få dragas med under rätt lång tid.
Men man frågar sig ändå, huruvida man i detta läge skall bibehålla textilransoneringen
alltför länge. Den har fyllt sin uppgift under de bekymmersamma
år vi gått igenom. Och det förefaller mig att man inställer sig på att trots
de oundvikliga övergångssvårigheterna avveckla den. Den skall enligt bestämmelserna
gå ut den sista juni nästa år. Jag är för min del övertygad, att
vi komma att avveckla den vid tidigare tidpunkt; jag kan icke säga när. Vi
få helt enkelt taga de svårigheter som ransoneringens avveckling kommer att
föra med sig. Jag tror att man också kan taga dem, ty man behöver nu icke
längre räkna med de hamstringstendenser, som tidigare i så hög grad oroade
marknaden och beredde svårigheter.

Ytterligare en ransonering skall jag nämna, skoransoneringen. Örn den är
att säga, att vår hudimport från Sydamerika blivit väsentligt försämrad sedan

118

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
kriget tog slut. Det är icke så märkligt. Människorna gå barfota litet varstädes
i Europa, och tillgången på hudar är begränsad. Vi ha under den sommar
som gått, sedan fientligheterna avslutades, fått in mycket mindre hudpartier
till landet än vad vi fingo under lej dtrafikens tid.

Nu går den nuvarande skoransoneringsperioden ut den sista december. Jag
behöver icke, förmodar jag, inför denna kammare förklara, hur förfärligt tråkigt
det skulle vara, örn man skulle få lov att presentera svenska folket som
nyårsgåva ett nytt skokort på ett och ett halvt år. Vi spana därför efter varje
möjlighet att öka importen av hudar. Det kan ju hända, att hudsituationen
under den återstående tiden av året kan komma att ljusna. Vi ha i varje fall
tills vidare beslutat oss för att icke sätta i gång med att trycka något nytt
skokort förrän vi tagit oss en ny allvarlig funderare på det hela. Det är vad
jag hade att säga om dessa ransoneringar.

Endast en punkt till vill jag beröra, därför att jag därvidlag blivit direkt
apostroferad av herr Ohlin i hans anförande här på förmiddagen. Han talade
örn priskontrollens framtid och uttryckte den önskan, att den måtte få göra
den övriga krisapparaten sällskap. Jag förstod, att han gärna önskade, att jag
skulle säga min mening örn detta. Det har jag ingenting emot.

Det är icke så länge sedan herr Ohlin trädde ut ur bekymmer, som voro
gemensamma för oss under rätt lång tid. Han bevarar säkerligen från den tiden
ett livligt minne av att den prisutveckling, som utspelades i världen efter det
tyska sammanbrottet, var tämligen oenhetlig och att vi rörde oss i en marknad,
som var mycket svår att överblicka. Jag tror att han ger mig rätt, örn
jag säger, att vi väl då -—• och det gäller i hög grad även nu — räknade och
räkna med att det blir en övergångstid, innan ännu något så när enhetliga
världsmarknadspriser utvecklat sig och innan man med någon större grad av
säkerhet kan kalkylera råvarukostnader för produktionen och priserna i övrigt
på de varor, som vi föra in i vårt land. Jag skulle vilja besvara hans fråga
på det sättet, att under denna övergångstid, vars längd jag icke kan fixera
utan som måste bedömas med hänsyn till utvecklingen själv, är priskontrollen
nödvändig. Det kan sålunda väl hända, att vi kunna skrota ned betydande
delar av den övriga krisapparaten men ändå måste bibehålla priskontrollen till
dess man kommit fram till ett sådant läge, som man kan karakterisera som något
så när stabilt.

Men däremot är jag av den meningen —• och jag tror att den delas av regeringen
i övrigt — att i en normal hushållning med fri varutillförsel under vad
man kallar för något så när stabila eller normala världsmarknadspriser och
under i övrigt normala betingelser inom landet priskontrollen icke fyller någon
egentlig funktion. Jag skulle till och med gå ett steg längre och säga, att den
på grund av sin natur och sitt med nödvändighet schematiska sätt att verka
snarast är oläglig under sådana förhållanden. Jag drömmer icke örn att den skall
bevaras. Jag tror, att det är ett stort framsteg för vår återgång till naturliga
och på ekonomiskt framåtskridande inriktade förhållanden, att priskontrollen
avlägsnas vid den tid, då den har gjort sin tjänst.

Men jag skulle här vilja säga, att det finnes en omständighet, som man
icke på något sätt skall skjuta ifrån sig. Det är, att vi i detta land före kriget
hade mycket starka monopolistiska inflytanden inom näringslivet, inom olika
stadier och på olika områden av detsamma, inflytanden vilka gjorde sig gällande
med olika styrka men som till sitt väsen voro monopolistiska och framkallade
låt vara i olika grad sådana olägenheter, som monopolism inom den
ekonomiska apparaten medför. Dessa faktorer ha förstärkts under kriget. Den
varuknapphet vi haft har varit en bördig groningsgrund för dessa tendenser.

Här måste — det vill jag öppet bekänna och starkt understryka — inledas

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

119

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
ett kraftigt arbete på att rensa upp i den monopolistiska örtagård, som det
svenska näringslivet i dag i stor utsträckning utgör. Jag tror ej, att denna
upprensning skall ske med priskontrollen som kvast. Jag tror i stället, att man
får tänka sig ett organ av den typ som planeringskommissionen föreslagit.
Dess förslag synes mig vara mycket klokt och ändamålsenligt, och jag vill
uttrycka den förhoppningen, att det skall bli möjligt att sätta i livet den skärpta
övervakning av de monopolistiska företeelserna i det ekonomiska livet, som
förslaget syftar till. Gör man det, då synes det mig, att man utan räddhåga
kan lägga ned den verksamhet, som priskontrollnämnden för närvarande bedriver.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! I slutet av den regeringsdeklaration
i fråga örn utrikespolitiken, som lämnades i måndags, förekommo några uttalanden
örn handelspolitiken, som jag tror det kan finnas viss orsak att här en
liten smula uppehålla sig vid. Anledning att skärskåda detta avsnitt föreligger,
synes det mig, icke minst mot bakgrunden av det meningsutbyte av principiell
karaktär, som statsministern i förmiddags, enligt min mening med ganska stort
fog, ansåg önskvärt i en sådan debatt som denna. Ett dylikt meningsutbyte på
det principiella planet har ju i viss utsträckning också ägt rum.

Innan jag närmare går in på dessa uttalanden av handelspolitisk natur, skulle
jag emellertid gärna vilja göra ett par anmärkningar inom parentes. Man får,
när man talar örn dessa ting, enligt min mening icke glömma bort, att handelspolitiken
utgör en del av utrikespolitiken. Därav följer, att utrikespolitiken självfallet
bör äga ett väsentligt inflytande på handelspolitikens gestaltning. Så har
ju också hittills varit fallet i eminent grad. Vår utrikesförvaltning, såväl utrikesdepartementet
i Stockholm som våra beskickningar, har ju också särskilda
organ för detta ändamål. Vi kunna väl allesammans vara ense därom, att dessa
organ fungerat på ett tillfredsställande sätt. Så har varit fallet icke minst under
kriget. Vi äro skyldiga dessa organ stor tack för vad de ha gjort under ytterst
besvärliga förhållanden. Det skulle vara värdefullt för kontinuiteten i våra utIandsaffärer,
örn utrikesdepartementets väsentliga inflytande på handelspolitiken
bibehölles. Det skulle vara olyckligt med en expansion från handelsdepartementets
sida i detta hänseende. Härmed vill jag icke uttala något klander eller
ifrågasätta handelsdepartementets kvalifikationer, men man kan ju icke bortse
ifrån den omständigheten att handelsdepartementets apparat är konstruerad med
ett annat sikte än det här föreliggande. Man har inom den administration, som
där förefinnes, helt naturligt icke den träning och den erfarenhet, som utrikesdepartementets
ifrågavarande organ lia till sitt förfogande.

I detta sammanhang kan jag, herr talman, icke underlåta att återkomma till
historien med de polska kolen. Det är ganska egendomligt att följa debatten örn
det polska kolavtalet. Under denna debatt har man i rätt stor utsträckning uttalat
sig i tämligen allmänna ordalag. Jag undrar, örn det icke skulle vara av
ett visst intresse att här lämna några siffror för att därmed fullständiga bilden
av vad som hänt eller, kanske riktigare uttryckt, fullständiga bilden av vad som
icke hänt i den polska avtalsaffären. Jag vill erinra om att avtalet löper från
mitten av juli månad i år. Enligt avtalet har Polen åtagit sig att under fem
månader fram till den 15 december leverera en miljon ton kol och 200 000 ton
koks. Jag tror det kan vara av ett visst intresse att hålla dessa siffror i minnet.
Hur mycket av dessa kvantiteter har tills dato inkommit? Jag har icke
några fullt exakta siffror tillgängliga, men jag skulle kunna tänka mig att

120

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj. ts proposition nr 334. (Forts.)
om jag nämner kvantiteten 100 000 ton, så är jag ungefär på den riktiga linjen.
Hur mycket återstår att leverera under den korta tid av två månader,
som är kvar av avtalstiden? Det återstår 1 100 000 ton. I dagens tidningar
lämnas några uppgifter rörande avskeppningsmöjligheterna i de båda polska
kolhamnarna Gdynia och Danzig. Enligt denna statistik avskeppades ifrån
dessa båda hamnar under september månad en kvantitet av tillsammans 107 115
ton, alltså något över 100 000 ton. Av dessa omkring 100 000 ton skulle emellertid
Ryssland ha största delen. Sverige och Finland skulle dela resten. Varje
människa kan ju under sådana förhållanden förstå, att på vår part icke kunde
komma några större kvantiteter. Under de två månader, som äro kvar,
återstår, som sagt, att leverera omkring 1 100 000 ton, d. v. s. ungefär 550 000
ton i månaden. Vad gör det per dag? Det gör 20 000 ton per dag. Man kan
åskådliggöra saken även med andra siffror. Det gäller 30 järnvägståg örn dagen.
Varje människa förstår ju det hopplösa i att räkna med någon kolimport
av dessa dimensioner. Jag vill icke rikta några förebråelser mot vederbörande
polska myndigheter. Jag är säker på att de gjort vad som stått i deras makt,
för att befrämja tillförseln till Sverige av det fossila bränsle, som det ställts i
utsikt att vi skulle få, men svårigheterna där borta äro överväldigande, icke i
fråga örn brytningen — jag tror att brytningen ökar för varje dag — men i
fråga örn möjligheterna att transportera kol från brytningsorterna till avlastningshamnarna.
Järnvägarna äro svårt skadade. Tågen kunna endast komma
fram under stora besvärligheter. Vi lia alltså tills dato fått omkring 100 000
ton kol. Vill det sig riktigt väl, kunna vi möjligen till den 15 december få
ytterligare 100 000 ton kol. Kvar står en miljon ton fossila bränslen som vi
icke få.

Här har mycket talats örn den optimism eller den överoptimism — jag tror
att det var handelsministern själv, som använde detta senare ord — som präglat
handelsministerns uttalanden i detta ämne. Jag vågar icke göra mig till
domare, när det gäller så subtila begrepp som optimism och överoptimism,
men jag kan icke, herr talman, underlåta att till kammarens protokoll låta
anteckna det uttalande, som handelsministern gjorde, när han återvände till
Sverige efter den bekanta polska resan. Uttalandet löd sålunda: »Det är med
livlig tillfredsställelse jag nu kan konstatera, att det viktiga handelsavtalet
med Polen slutits, ett avtal vars betydelse för svensk ekonomi ej kan överskattas.
» Uttalandet gjordes vid ett samtal med T. T:s representant i Malmö.
Det publicerades i tidningarna den 21 augusti och har mig veterligt icke blivit
dementerat. Huruvida detta uttalande kan anses vara präglat av optimism eller
ej, vill jag, som jag nämnde, låta vara osagt. För min egen del anser jag mig
kunna säga, att det, i varje fall mot bakgrunden av de siffror, jag här lämnat,
förefaller vara präglat av någon överdrift i uttryckssättet.

Jag skall nu övergå till att säga någonting örn de handelspolitiska uttalanden,
som äro knutna till den utrikespolitiska deklarationen. Där säges bland
annat följande: »Som efterkrigsplaneringskommissionen närmare utvecklat i
sitt enhälliga yttrande örn handelspolitiken, måste det — i betraktande av
vår utrikeshandels allmänna gestaltning och struktur — anses som ett viktigt
svenskt önskemål att friare former snarast återinföras för den internationella
handeln. Ur denna synpunkt bör det beaktas, att vid de nyligen avslutade förhandlingarna
med Schweiz om den svensk-schweiziska handeln under första
efterkrigstiden båda parterna gemensamt deklarerat att en snar återgång till
multilateral handel i fria former och ett övergivande av den nu allmänt tilllämpade
reciprocitetsprincipen bäst skulle motsvara deras intressen.» Det tilllades:
»Den svenska regeringen kommer att helhjärtat stödja alla strävanden
mot större frihet på det handelspolitiska området som synas ägnade att främja

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

121

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
dessa mål.» För min del har jag med tillfredsställelse tagit del av regeringens
deklaration i detta hänseende. Jag anser, att den vittnar örn ett påtagligt
verklighetssinne. Sedan jag gjort den reflexionen, kan jag dock icke underlåta
att till densamma knyta en reflexion av något annorlunda beskaffenhet.
Man anser sålunda från regeringens sida det vara ofrånkomligen nödvändigt
att vi, för att vi skola kunna gå ut på världsmarknaden och där få avsätta
våra varor till tillfredsställande priser, måste lia full frihet och att exporten
måste äga rum under fri konkurrens med våra medtävlare. Endast under dessa
former lia vi enligt regeringens uppfattning möjlighet att hävda oss. Jag delar
som sagt regeringens åsikt därvidlag, men när man har den meningen rörande
de former, under vilka våra produkter skola avsättas, måste man fråga sig:
varför hyser man en alldeles motsatt uppfattning, när det gäller att taga
ståndpunkt till frågan örn de former, under vilka dessa produkter skola framställas
inom landet? Då är man ganska tveksam. Man talar icke om nödvändigheten
av full frihet och en fullt fri konkurrens. Tvärtom ger man ju ganska
ofta uttryck åt en rätt kritisk uppfattning örn näringslivets krav på full frihet.
Ganska ofta uttalar man sig ytterst skeptiskt om den konkurrens, som
finns inom näringslivet och som näringslivet självt anser vara en förutsättning
för att det på ett tillfredsställande sätt skall kunna fungera. Man menar,
att denna konkurrens ofta är onödig och verkar fördyrande. Man menar,
att den leder till framställande av alltför många varugrupper och alltför
många varor. Man bortser enligt min uppfattning fullständigt därifrån att
förutsättningen för att en god vara skall kunna skapas, en vara, som konsumenterna
vilja ha, en vara, som kan säljas till för konsumenterna antagbart
pris, är att denna vara framställes i tävlan med andra varor. Det är de många
typerna, som därvid kosta pengar. De många typerna utgöra, kan man säga,
priset, som nian måste betala för att få fram produkter, som kunna tillfredsställa
konsumenterna.

Som jag ser på denna sak, måste jag finna, att här framträda två diametralt
motsatta åskådningar, en åskådning, som präglat regeringsdeklarationen i
vad den avser våra handelsförbindelser med utlandet, och en åskådning av
helt annan beskaffenhet, som präglat många av de meningstillkännagivanden
från det maktägande politiska partiets sida, som kommit fram i den nu aktuella
diskussionen om näringslivet och dess förhållanden. Jag kan icke förstå,
att man kan förena dessa ståndpunkter.

När man talar örn dessa ting, bör man ägna åtminstone någon liten uppmärksamhet
även åt de länder, med vilka vi lia att konkurrera ute i världen.
Jag tror det var finansministern, som tidigare i dag nämnde Amerika. Han
har nog rätt i vad han i detta sammanhang yttrade. Jag tror, att Amerika
kommer att bliva en av de stora konkurrenter, som vi ha att möta, men, herr
talman, under vilka former försiggår den amerikanska produktion, med vilken
vi komma att nödgas tävla? Det är väl icke obekant för någon ledamot av
denna kammare, att det amerikanska folket beträffande produktionslivet med
en ganska sällspord enighet har bekant sig till principer motsatta dem, som
omfattas av åtminstone majoriteten utav de politiskt bestämmande här i landet.
Det amerikanska folket, som i framtiden blir en av våra främsta konkurrenter,
producerar sina varor under en fri konkurrens med allt vad därav följer
av uppgång i kvalitet och nedgång i pris, under det att vissa tecken tyda på
att vi här i landet komma att producera våra varor under vad som måste betecknas
som raka motsatsen till fri konkurrens. Jag har svårt att tro. att en
svensk produktion efter de från socialdemokratiskt håll förordade linjerna
skulle kunna framskapa varor, nied vilka man med utsikt till framgång kan

122

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
tävla med produkter, som tillverkas under de former, under vilka det amerikanska
näringslivet arbetar.

Finansministern har rätt, när han talar om Amerika som en av våra allvarliga
konkurenter. Det svenska näringslivet har med utomordentlig påpasslighet
efter kriget sökt att knyta an till de gamla förbindelserna med Sydamerika
och att öka och befästa den good-will, som vi där skaffat oss icke
minst under kriget tack vare utrikesdepartementets framgångsrika arbete där
nere med lejdtrafiken och vad därmed ägt sammanhang. Man har redan på
amerikanskt håll kunnat förmärka, att den svenska aktiviteten i Sydamerika
är betydande. Det är klart, att man från U. S. A:s sida kommer att vidtaga
vissa motåtgärder, och det skulle vara beklagligt, örn vår produktion skulle
bliva sådan, att vi icke kunde möta de motåtgärder, med vilka man har att
räkna.

Här har tidgare i dag talats rätt mycket om skatterna. Jag kan icke underlåta
att för egen del säga något också i det ämnet. Jag hoppas, att de uttalanden
som jag nu kommer att göra icke skola uppfattas så som örn jag
velat deltaga i den »hets» emot finansministern och emot socialdemokratien,
örn vilken herr Fast här för en stund sedan talade. Huruvida ordet hets är
alldeles berättigat vill jag inom parentes låta vara osagt. Måhända innebär
det en överdrift, men jag kan ge herr Fast rätt däri, att det här i landet nog
finns kretsar, i vilka man har den uppfattningen, att finansminister Wigforss’
åtgöranden på det skattepolitiska fältet äro bestämda av en hos honom förefintlig
vilja att, jag tvekar icke att använda ordet, plåga medborgarna. Det
finns en sådan uppfattning på vissa håll, alldeles oavsett politisk partitillhörighet.
Jag kanske vågar påstå, att jag från ett ganska långvarigt arbete i
bevillningsutskottet har någon erfarenhet i dessa ting. För min del vill jag
säga, att jag icke har det intrycket, att finansministerns åtgöranden på
skattefronten skulle härleda sig av en ond vilja att »krama» eller pina skattebetalarna.
Motivet är naturligtvis att finna på ett annat område. Självfallet
förbiser ingalunda vår finansminister det faktum, att en förutsättning för
en allmän standardhöjning här i landet och en förutsättning för en förbättring
av de breda massornas ställning är en effektiviserad, en utvecklad, en
intensifierad produktion. Finansministern har ju tidigare i dag här ifrån regeringsbänken
givit uttryck åt denna uppfattning. Men vid sidan därav har
finansministern i många olika sammanhang givit uttryck åt en annan mening,
nämligen beskattningen såsom ett instrument i inkomstutjämningens
och egendomsutjämningens tjänst. Jag har det intrycket att finansministern,
när han graderar dessa tvenne ting, örn vilka jag här talar, gärna ger en bestämd
prioritet åt den sistnämnda, nämligen skattesynpunkten. I sina allmänna
strävanden att höja de breda folklagrens status bär i landet tror jag,
att han fäster väsentligt större avseende vid de möjligheter, som man via
beskattningen kan komma fram till, än de möjligheter, som man via en förbättrad
produktion kan ernå.

_ Inom den meningsriktning jag tillhör ha vi en alldeles motsatt uppfattning.
Vi anse, att graderingen bör göras på motsatta sättet, att man sålunda
bör sätta produktionshöjningen som det primära och egendomsutjämningen,
inkomstutjämningen, som det sekundära. Vi mena — man kan uttrycka saken
på många olika sätt — att det viktigaste är inte att alla få det lika, utan det
viktigaste är att alla få det bättre. Vi mena inte, att det viktigaste är att den
gemensamma kakan delas i exakt lika många delar, utan det viktigaste är att
den gemensamma kakan göres så stor som möjligt.

Finansministerns inställning tar sig, som vi alla veta, uttryck i många olika
sammanhang. I andra länder — och det är karakteristiskt — diskuterar man

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

123

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 331. (Forts.)
för närvarande inte, huruvida beskattningen skall bibehålla sin nuvarande
nivå, utan huruvida och i vilken utsträckning den skall sänkas. Här ha ju
tidigare i dag anförts några exempel på den saken. Finansministern sökte
reducera värdet av vad som härvidlag anförts örn förhållandena i exempelvis
England, Canada och Amerika. Med siffror sökte statsrådet ådagalägga, att
det visserligen är fråga örn en sänkning men inte en sådan av någon mer väsentlig
storleksordning. Nåja, det må vara riktigt, men det är dock sänkningar.
Här i landet diskuterar man inte någon sänkning, hos oss diskuterar man inte,
huruvida beskattningen skall bibehålla sin nuvarande nivå utan huruvida den
skall höjas.

Nu invänder måhända statsrådet, att det finns dock exempel på att även
jag har föreslagit skattesänkningar, och detta är riktigt. Här har föreslagits
sänkning av bensinskatten. Man borttar den under krigsåren väsentligen av
ransoneringsskäl åsätta extrabeskattningen, men samtidigt som man vidtar
denna skattesänkning — så att säga med ena handen — är man mycket snabb
och påpasslig med en skattehöjning på samma område med den andra handen.
Extraskatten på bensin kommer att försvinna, men i stället höjer man den
ordinarie skatten från 12 till 18 öre per liter och fordonsskatten med 40 procent.
Man frågar sig då, huruvida omfattningen av denna skattesänkning är
så särdeles betydande, netto räknat.

Jag skulle vilja anföra ett annat exempel på hur finansministern betraktar
detta skatteinstrument, ett ganska intressant exempel. I måndags delades i
kamrarna propositionen nr 345. Jag tror inte den har tilldragit sig någon
större uppmärksamhet, naturligtvis beroende på att man inte haft tid att närmare
syssla med detta material ännu. Den gäller emellertid »förslag till förordning
angående uppskattning av värdet å svenska statens sparobligationer
vid förmögenhetsbeskattning». Kammarens ledamöter komma säkerligen ihåg
dessa sparobligationer. Det var en ny sparform som infördes vid krigets början.
Man försökte differentiera sparandet och animera människor till sparande på
många olika sätt; ett av dessa sätt var sparobligationer. För att ytterligare
göra dem begärliga för folket bestämde man på finansministerns förslag att den
värdeökning, som sparobligationerna undergå enligt sin konstruktion — alltså
skillnaden mellan utställningsvärdet och inlösningsvärdet -—• inte skulle beskattas.
Hur gick det? Det visade sig att detta var en klok åtgärd, sparobligationerna
blevo ganska populära, folk placerade sina besparingar i icke ringa
utsträckning i dessa sparobligationer, naturligtvis bl. a. lockade av den skattefrihet
i visst hänseende som riksdagen här hade infört. Syftet med det hela
vanns.

Men, herr talman, vad har inträffat? Jo, man har plötsligt konstaterat, att
människorna lia placerat för mycket pengar i sparobligationerna, människorna
ha varit för sparsamma helt enkelt. Och vad har resultatet av detta konstaterande
blivit? Jo, att Kungl. Majit i denna proposition föreslår, att nämnda
skattefrihet skall upphöra. Man undrar ju vilka reflexioner människorna skola
göra, när de ställas inför ett förslag som detta. Ena året förklarar man att
man är högst angelägen örn att människorna skola spara och köpa sparobligationer
och för att stimulera dem hiirtill inför man skattefrihet, andra
året konstaterar man att folk sparat för mycket och då skall man bromsa upp
detta sparande genom att ändra på bestämmelserna, på sätt jag redan antytt.

Nu invänder måhända finansministern att anledningen till att man nu upphäver
skattefriheten är att finna i den omständigheten att nian upptäckt, att
visserligen lia de s. k. småspararna i betydande utsträckning placerat sina
slantar i dessa sparobligationer, men de lia även, som det heter i propositionen,
»blivit ett placeringsobjekt jämväl för större inkomsttagare, för vilka skatte -

124

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
friheten på grund av den progressiva beskattningen innebär en särskilt stor
förmån». Här träder alltså finansministerns allmänna uppfattning örn inkomstutjämningen
och egendomsutjämningen in, och för att nu inte de större spararna
— örn man må använda det uttrycket — skola bli i tillfälle att vidare
använda sig av sparobligationerna upphäver nian skattefriheten. Nåja, det må
man göra. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att man visserligen
träffar de s. k. storspararna, men det olyckliga är ju att man också träffar
småspararna genom en sådan åtgärd, och då förstår jag inte riktigt vad allt
detta tjänar till.

Här har även lämnats en annan proposition, nr 348, »angående anslag till
propoganda för bättre deklarationsmoral». Jag kan instämma i finansministerns
allmänna resonemang i denna proposition. Jag anser också att åtgärder böra
vidtagas för att förbättra vad man kan kalla skattemoralen. Men jag tror inte,
att det alltid är en ond avsikt som ligger bakom de oriktiga deklarationerna.
I många fall är det naturligtvis så, och ett sådant förfarande kan ju inte
brännmärkas tillräckligt hårt. Att falskdeklarera är inte bara ett brott utan
också en akt av synnerlig illojalitet emot samhället i övrigt, ty varje falskdeklarant
medverkar till att de, som deklarera hederligt, få betala mer i skatt
än de annars skulle behöva göra, och detta träffar i alldeles särskild mån
tjänstemän och arbetare och sådana, örn vilka det brukar heta att de måste
»deklarera till sista öret».

Men det finns naturligtvis en stor kategori människor som deklarera felaktigt
av bristande insikt, som helt enkelt inte förstå bättre, beroende därpå
att våra skatteförfattningar äro så obegripligt formulerade som de faktiskt
äro. Ibland gör man den reflexionen, att våra skattelagar skrivas inte för
gemene man här i landet utan för skattejuristerna. Ett kriterium på att det
förhåller sig på det sättet är kanske i viss mån den omständigheten, att skattejuristernas
skrå har anmärkningsvärt vuxit i antal under de senare åren.
Jag tror, att mycket skulle kunna göras i fråga örn förbättrande av skattemoralen,
därest man kunde få till stånd en något förnuftigare lagskrivning på
detta område.

Härvidlag invänder måhända finansministern, att detta är ett underligt tal
av en ledamot av bevillningsutskottet. Han kari säga, att herrarna i utskottet
få ailä dessa skattepropositioner, ni kunna ju hyfsa dem och göra dem sådana
att människorna begripa dem. Ja, det kan man naturligtvis säga, men det är
inte så lätt att sitta i ett riksdagsutskott och skriva författningar. Det är
man obenägen att göra av naturliga skäl, man får inskränka sig till vissa justeringar,
vissa putsningar av det hela. Jag tror att finansministern har möjligheter
att påverka just de omständigheter som jag här har uppehållit mig
vid, och jag tror att man åtminstone delvis på det fältet skulle kunna vinna
det mål, som här uppställts, nämligen en bättre skattemoral.

När man talar örn dessa skattefrågor, både här i kammaren och ute i landet,
får man, särskilt inom den meningsriktning jag tillhör, ofta emot sig riktad
den insinuationen, att ert tal örn skattesänkning är mest dikterat av omtanke
örn de stora skattebetalarna — de breda lagren lia ni intet intresse för.
För egen del bär jag många gånger fått denna beskyllning framförd emot mig.
Men det förhåller sig inte på det sättet, helt enkelt därför att för det första
äro ju de s. k. stora skattebetalarna mycket få, och för det andra, det mest
intressanta, lia dessa skattebetalare som bekant minskat i antal år för år. Jag
hade för någon tid sedan tillfälle läsa en värdefull framställning i detta ämne,
som docenten Carsten Welinder i Lund gjort på uppdrag av befolkningsutredningen,
vilket betänkande på sin tid överlämnades till socialministern. Här
konstaterades detta dock ganska viktiga faktum för bedömandet av dessa ting,

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

125

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
att »då det relativa antalet stora inkomster och förmögenheter är avtagande,
kommer en fortsatt utbyggnad av socialpolitiken att i högre grad träffa de
mindre inkomsterna». Jag tycker, att man många gånger har anledning konstatera,
att ett eventuellt ytterligare ökat skattetryck bär i landet icke kommer
att i väsentlig mån träffa de stora inkomsttagarna, helt enkelt därför att där
finns inte mycket mer att ta, utan detta eventuellt ökade skattetryck kommer
att gå ut över de medelstora och de mindre inkomsterna.

Denna, jag vet inte örn jag vågar använda uttrycket okunnighet örn skatteförhållandena
— kanske det är ett något för starkt uttryck — kommer till
synes ganska många gånger. För egen del blev jag verkligen överraskad att
finna, att tankegångar av denna art även kommo fram i ett uttalande från
landsorganisationen för någon tid sedan, vari man propagerade för ett höjande
av företagsbeskattningen. Jag blev förvånad över detta, ty jag gick ut
ifrån att man inom LO var väl medveten örn hur en sådan ytterligare ökad
beskattning av företagsamheten skulle komma att verka. Bland mycket annat
skulle den naturligtvis komma att bromsa ett höjande av arbetarlönerna
här i landet. Jag blev också överraskad, när jag från ganska framskjutet
fackföreningshåll nyligen fick taga del av vissa uttalanden till förmån för
upprätthållandet, helt eller delvis, av den krisapparat som vi nu ha. Man
uttalade sig för en permanentning av denna, för ett överförande av den till de
förhållanden som vi nu glida in i. Därför blev jag, jag måste uppriktigt bekänna
detta, glad då jag för en stund sedan lyssnade till folkhushållningsministerns
kategoriska uttalande på denna punkt, där han tillkännagav att krishushållningen
skulle avvecklas så snabbt som förhållandena medge. För min
del anser jag att detta uttalande kanske är det mest glädjande som gjorts
under denna remissdebatt. Jag vill också framhålla, att det utgör en ganska
kraftig desavuering av de rekommendationer i annan riktning som framförts
från visst håll inom den fackliga rörelsen.

Jag har här antytt min uppfattning örn nödvändigheten av att vi i Sverige
bedriva vår produktion i sådana former, att vi lia möjligheter att konkurrera
ute i världen. Vårt land har alldeles säkert nu en chans som kanske aldrig
tidigare i sin historia att gå ut på världsmarknaden. Vi ha lyckats hålla oss
utanför kriget, vår ^ produktionsapparat är inte bara intakt utan står, såvitt
man vet, absolut på toppen av modern teknik. Jag tror man kan säga, att
den inte står efter något annat lands, när det gäller de rent tekniska förhållandena.
Jag^tror också jag vågar säga, att vi inte heller stå efter något annat
land i fråga örn de personella elementen i produktionen, när det gäller
ingenjörer, arbetare eller tjänstemän. Vi ha alltså en produktionsapparat i
så utomordentligt skick som vi överhuvud taget kunna önska oss. Jag tycker,
herr talman, det skulle vara tragiskt örn denna chans skulle spolieras, örn vi
så attjsäga skulle misslyckas mitt i språnget på grund av teoretiska eller —
jag mäste använda ordet — doktrinära spekulationer från de politiskt maktägandes
sida rörande produktionsformer och samhällsgestaltning.

Det som vi nu, såvitt jag begriper i varje fall, ha behov av är en realistisk
syn på dessa ting, en realistisk syn på vikten av en förnuftig skattepolitik,
på vår produktions allmänna förutsättningar och på de internationella konkurrens-,
löne- och valutaförhållandena. Våra grannländer äro inte bara våra
mycket goda grannar, de äro också — vi få inte glömma bort den sidan av
saken — våra konkurrenter i viss utsträckning. De lia, såvitt jag förstår redan
accepterat en dylik verklighetspräglad inställning och do lia gjort det
alldeles oavsett de partipolitiska förhållanden, som råda inom respektive länder;
motsvarande inställning har också kunnat konstateras på andra håll i
världen. Jag tror, herr talman, och därmed skall jag sluta, att vi lia all an -

126

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Marits proposition nr 334. (Forts.)
ledning att ge akt på dessa tidens tecken och rätta våra dispositioner därefter.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet i
denna remissdebatt, men på grund av förhållandena i Uppsala län har jag måst
göra det. Vad jag syftar på är det tillvägagångssätt staten använder för att
skaffa jord för sin byggenskap, även när det gäller militära ändamål.

Jag tänker då på det affärssätt man begagnat sig av för att komma över
mark inom Uppsala stad för det nya posthuset; saken står omnämnd här i propositionen
angående utgifter å tilläggsstat. Man har kommit upp till ett tomtpris
av 270 kronor per m2. Men för ett fält alldeles utanför Enköping, avsett
för pansarregemente, är man nere i knappa 10 öre per m2 — statens ombud har
bjudit detta. Man skall försöka tänka sig in i vilka förhållanden detta skapar

1 den berörda trakten — jag har i dag fått skriftligt på detta. På området i
fråga bor ett äldre par i en liten lägenhet, för vilken statens ombud har bjudit
4 000 kronor. Detta innebär att dessa människor få hela sin existens rubbad.
Den gamle mannen har biträtt som ladugårdskarl, han har bott i egen bostad
och har försörjt sig nöjaktigt. Enbart brunnen till fastigheten har kostat honom

2 500 kronor, och dock kan ett statens ombud i sin nitälskan för samhället
vara så pass hård, att han inte bjuder mera än 4 000 kronor för lägenheten.
Detta innebär med andra ord att dessa båda gamla skola få tillbringa sina återstående
dagar på ålderdomshem.

Jämför man detta fall med statens affär i Uppsala, så har staten där garanterat,
även att inte heller den vinstmarginal som skulle uppstå skall beskattas
av säljaren, för den saken skall staten svara. Men så resonerar man inte när det
gäller Enköping, där denna stämt ett flertal jordägare till skiljedom, vilket
skedde i maj i år. Man har tvingat dem till expropriation och tagit inte bara
jorden i besittning utan också skörden. Jordbrukarna ha tvingats realisera och
därefter att hyra i sina egna gårdar. Man förstår hur de känna det i detta läge.
Expropriationen är ännu inte genomförd, den kan möjligen bli det i år, kanske
nätt och jämnt, men någon som helst ersättning ha flera av dem inte fått. För
vederbörande att skaffa sig någon annan gård till 1946 på våren är otänkbart,
i bästa möjliga fall skulle det kunna ske till våren 1947.

När man jämför dessa statens tillvägagångssätt att förse sig med den jord,
den behöver för sin utveckling, måste man tycka, att landsbygden blivit i hög
grad missgynnad, under det att man varit alldeles för rundhänt då det gällt
städerna. Eftersom kommunikationsministern är närvarande vill jag passa på
att vädja till honom att granska dessa förhållanden. 270 kronor per kvadratmeter
är väl ändå för högt räknat. Samtidigt bör man också granska det missförhållandet,
att den som gör dessa försäljningsaffärer även fritages från vinstskatter
på de vinster, som uppstå. Dessa förhållanden tycker jag innebära en
stor orättvisa mot landsbygden. Man nonchalerar jordbrukarna och deras intressen
när det gäller gårdarna. De måste realisera sina hästar och kor och giva
sig i väg vind för våg. Någon gång i tiden är expropriationen färdig, och de få
betalt för gården.

En annan sak soip i hög grad rör landsbygden och i vilken fråga vi i går hade
äran att få företräde inför statsrådet Sträng gäller torrläggningen av markerna.
Jag har så många gånger stått här i talarstolen och talat örn detta, att kammaren
kanske tycker att jag skulle sluta med det. Men jag fortsätter med det
i alla fall. Det har just uttalats från småbrukarhåll, att den vattensjuka marken
tvingar dem att lämna sina gårdar. Jag skulle vilja vädja till chefen för jordbruksdepartementet
— han har ju varit krigare förut och är van att ta krafttag
— att verkligen försöka få problemet om torrläggning av markerna löst. Vatten -

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

127

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
dragen t. ex. Fyrisån och Tämnarån växa oavbrutet igen, och det blir sämre
och sämre år för år. Det finns gårdar utefter Tämnaren där det är så dåligt,
att ingen människa vill lösa in gårdarna ens för ett mycket lågt värde då det
inte blev någon skörd i fjol och inte heller något nämnvärt i år. Det är klart, att
ingen människa är så enfaldig, att han köper en sådan gård. Jorden på ifrågavarande
trakt är annars prima, och läget är utmärkt med landsvägar genom
markerna, men på grund av bristande torrläggning och utdikning ter det hela
sig så gott som omöjligt. Torrläggningsförslaget av Tämnaren har ju inte blivit
klart, trots att det är över 20 år sedan man började ordna med den saken.

När jag satt och lyssnade på statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
under hans gedigna och sakliga utläggning av försörjningsläget,
tänkte jag samtidigt på, att tiotusentals hektar jord i Uppsala och Stockholms
län ligga nästan värdelösa på grund av dessa missförhållanden. Det är klart att
man som lantbrukare i ett sådant län inte kan tiga här i riksdagen med sådant.
Här måste någonting göras, annars flyttar folk från gårdarna och in till städerna,
där bostadsbristförhållandena bli ännu värre. Det är inte underligt att så
sker.

För någon tid sedan hade jag äran att i sällskap med representanter för såväl
lantbruksstyrelsen som jordbruksdepartementet besiktiga torrläggningsförslag i
norra Uppland. Eiksdagsman Andersson i Tungelsta var också med. Vi besökte
tretton små gårdar. I en gård på sjutton tunnland hade sju tunnland
varit obrukade under tre år. Vi voro rrte och tittade på jorden, och det varsamma
missförhållanden här som på många andra ställen. Skall man då förvåna
sig över att jordbrukarna helt och hållet strunta i jordbruksnäringen och
ge sig in till städerna, där bostadsproblemet sedan blir ytterligare förvärrat?

Även bostäderna på landsbygden äro dåliga på många håll. Från vår fackliga
organisation fick jag besked om ett fall, och vi föro dit några stycken för
att se förhållandena. För att hålla byggnaden, som beboddes av en familj med
nio barn, för att bärga sig för kylan hade man måst kasta upp kolstybb runt
byggnaden. Bostaden var mer än urusel. Vi kommo senare till en annan gård,
där det inte fanns ett enda rum som kunde möbleras och vara lämpligt till
bostad. När förhållandena äro sådana ute på.rena landsbygden, skola vi inte
förundra oss över, att landsbygden avfolkas. Är det underligt att gossarna och
flickorna, som växa upp under dylika omständigheter, få avsky för landsbygden? Man

talar örn beredskapsarbete och en beredskapsstat. Nog måste det bli
arbetsmöjligheter, bara det blir anslag, som räcka till för att lösa dessa problem.
Jag är säker på, att vi inte skulle ha dessa besvärligheter på landsbygden
med arbetskraften, om dessa problem hade lösts. När lantbrukarna få så dagarna
före midsommar och vattnet står upp i dikena till åkerkanten, så förstår
vilken som helst att det inte blir någon skörd på sådana marker. När man sår
igen till hövall kan det se vackert ut och lova gott för en bra årsväxt men på
våren får manjsedan bara gräsarter och sådant som resultat av det hela, därför
att marken statt under vatten på våren. Skall man då undra på, att jordbrukarna
i sådana bygder tröttna i sitt arbete?

Efter Fyrisåns torrläggningsförslag finns det mellan 500 och 000 ofullständiga
jordbruk. Komma vi upp till området omkring Tämnaren, beröras där
mycket stora fält av missförhållandena. Hur manga gårdar som beröras därav
kanner jag inte lill, men det är åtskilliga hundratal. Komma vi så till området
kring Forsmarksbruk, så finns det områden med en mil i fyrkant med bra jord
som skulle kunna bli örn inte direkt odlingsbar jord så dock skogbärande mark.
Någonting måste göras åt saken. När bruken fingo dämningsrätt för några
mansåldrar sedan, då var det helt andra förhållanden med kraftkällor än nu är

128

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 3■ii. (Forts.)
rådande men dämningsrätten är emellertid kvar och är till skada för jordbrukarna
på många håll. Det är kontentan av det hela.

Jag vädjar till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att
tillsammans med sin kollega statsrådet Sträng taga i på allvar med denna
fråga, så att det blir försörjningsmöjligheter. Som det nu är, tröttnar man på
att odla en jord, som inte ger annat än litet halm och litet slösäd — det är
resultatet på försumpade marker.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Jag har inte begärt
ordet för att svara herr Hansson i Skediga på hans framställning örn dikningsproblemen.
Den saken få vi kanske återkomma till i ett annat sammanhang.

Jag har i stället begärt ordet med anledning av den kritik, som herr Andersson
i Falun och herr Falla riktat emot propositionen med förslag till lag örn
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. När man lyssnade på
dessa båda opponenters anföranden, så fingo väl alla det intrycket, att deras
huvudargument egentligen var det, att här föreligger icke något behov utav en
lagstiftning. Det anfördes särskilt av herr Falla, att propositionen inte statistiskt
visade något sådant behov. Jag vill till detta säga, att jag själv mycket
tidigare observerat, att det statistiska underlaget i propositionen är ganska
klent. Det är naturligt att man kunde överväga att utöka detta material. Men
jag kom för min del till den uppfattningen, att jag icke behövde göra det. Jag
finner saken så trängande, och jag har den uppfattningen, att här befinna vi
oss inför en företeelse, där man kan säga, att känd sak är så gott som vittnad.
Jag tror att de allra flesta människor, som lia någon kännedom örn vad som
försiggår på landsbygden i detta avseende måste säga sig, att det föreligger en
tendens som är mycket påtaglig och mycket oroväckande. Det finns ett stickprov
i propositionen som talar ett mycket klart språk. Det är en undersökning
från Jönköpings län där det visas, att för åren 1939 till 1943 utav 215 försäljningar
av jordbruk 105 stycken stannat utanför jordbrukarnas krets!

Jag har för min del känt mig mycket förvånad över de yttranden som förekomma
i propositionen från vissa länsstyrelser, där de säga sig sakna kännedom
örn att jordbruk i någon utsträckning säljas till icke jordbrukare. Jag
måste göra den reflexionen, att åtskilliga länsstyrelser tyckas ha bra litet reda
på vad som försiggår i det egna länet. Jag har en egen erfarenhet här, som
jag vill peka på. Jag börjar med det som är mig närmast och skall sedan fortsätta
utåt. I min egen socken håller en hel by på att avfolkas. Spekulanter
köpa de små skogsgårdarna. Det är entreprenörer och handlande och andra
personer, som ha litet lediga pengar, som köpa dessa ställen. Till en början
arrenderas jorden ut till jordbrukare i grannskapet, och ^efter några å,r tröttnar
man på det också, och så växer det hela igen. Icke långt ifrån min hemort
kom för några år sedan en storföretagare från Malmö och köpte några bondhemman.
Han var en mycket ivrig jordbrukare. Han införde mekaniseringar
och nymodigheter, men han upptäckte, att bondejordbruk inte äro särskilt lönande
för storföretagare, och han tröttnade på affären. Han har ställena kvar.
De stora anordningarna ligga öde, och stora delar av åkern ha förvandlats till
ingenting, och hela företeelsen är en visa för hela bygden. Jag kom hem till
min ungdoms hemtrakt, och min far talade om för mig hurusom i en by i
grannskapet tre eller fyra fullgoda bondhemman de senaste åren köpts av en
direktör i Malmö och förvandlats till något slags herrgård. 1^ grannsocknen
träffade jag en liten man, som talade örn att han haft ett ställe på tio tunnland.
Detta ställe hade han sålt eftersom han nu var för gammal. Gården hade köpts
av en godsägare, som hade tillräckligt med jord. Denna lilla egendom hade nu
lagts till den stora, men hade alltför väl behövts för att komplettera mindre.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

129

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)

Jag Ilar talat med folk i liela Sveriges land, och från alla håll har jag fått
höra samma visa. En landshövding sade till mig härförleden: Blir det inte
snart en lagstiftning på detta område? Skogsspekulanterna gå fram över skogshemman
som en pest. När herr Falla hade talat, kom en av kamraterna här
i kammaren fram till mig med denna lapp varå omtalas, att etet i hans hemtrakt
finns en man, som också ägnar sig åt virkeshandel och som på senare
tid köpt sex skogsgårdar, varav tre i år. Det är min förvissning, att alla de
riksdagsmän sorn sitta här som representanter för landsbygden av egen erfarenhet
kunna vitsorda hur läget är och hur utvecklingen fortskrider. Allt detta
har gjort att jag har sagt mig: här gäller det en sak som är så känd att den
är så gott som vittnad. Jag tror icke att riksdagens ledamöter behöva någon
djupare utredning örn dessa förhållanden än de kunna få av sin egen sammanlagda
erfarenhet. På grund härav har jag icke uppskjutit propositionens framläggande
för att komplettera den med statistiska utredningar, som jag vet skola
kunna läggas fram i alldeles tillräcklig omfattning, örn så vore.

Nu kan man naturligtvis fråga sig, om det är någon samhälls fara att en massa
jordbruk på detta sätt vandra ur den jordbrukande befolkningens hand och
hamna i händerna på folk som leva utav annat. Herr Falla ömmade ju alldeles
förfärligt för skobaronerna i Örebro län, och det tycks vara någonting som är
verkligt brännande i länet. Jag har nyligen sett hur en stor liberal tidning i
Örebro län skrivit nummer efter nummer med långa utläggningar om den välsignelsebringande
inverkan som skomännen haft på jordbruket i länet. Jag har
inte så mycket emot dessa skobaroner, och ja.g för min del tycker inte att det
är någon stor olycka örn en rik man, han får vara vad han vill, tar sig för och
köper en herrgård som är förfallen och sätter den i stånd, örn denna lag blir
genomförd och jag kommer att ha hand örn tillämpningen, kommer jag att försöka
skapa en praxis, att där en sådan person verkligen kan göra jordbruket
en tjänst genom att lägga ned pengar i det, inga hinder skola resas i hans väg.
Jag anser nämligen inte, att man står inför någon i egentlig mening social
fara i detta fall, såvida inte dessa rika män taga sig orådet före att skaffa sig
en mängd stora gårdar att ha att leka med. I de fall det kan bli till nytta för
jordbruket, kommer jag inte att fästa mig vid örn det är en skofabrikör i Örebro
som har lantarbetare på en gård eller örn det är en godsägare som har det.

Men ställer sig inte frågan helt annorlunda när det gäller bondejordbruken?
De äro många, och det är där som den stora tendensen framträder. Herrgårdar
ha vi inte så många. Det är i stället ett otal bondgårdar, som nu säljas
till stadsbor och till köpmän, entreprenörer och fabrikörer på landsbygden.
Varenda gång ett sådant köp kommer till stånd inträffar det, att det blir en
självägande bonde mindre i vårt land och en arrendator eller rättare mer. Jag
måste för min del säga, att det inte motsvarar min känsla för bondefrihet att
låta en sådan utveckling ske. Jag vet, att en arrendator eller rättare är en
person som har mindre personlig frihet och har en otryggare ställning än en
självägande jordbrukare. Jag kan således inte se, att detta är en tendens som
är särskilt lycklig.

Jag frågar vidare, örn det inte måste vara ett intresse för alla människor
att så långt det går försöka använda de ofullständiga jordbruk, som nu i stor
utsträckning, särskilt i våra skogsbygder, gå ur den jordbrukande befolkningens
hand, till att göra andra jordbruk i närheten fullständiga och bärkraftiga.
Ty dessa spekulanter, i vilkas händer sådana ställen komma, flir dem
spelar jordbruket icke någon roll, för dem är kapitalplaceringen på lång sikt
av betydelse. Man får för liten ränta på pengarna i banken, och då lägger man
ner kapitalet i en skogslott och låter, utan alltför stora egna ansträngningar,
vår Herre sörja för räntan. Har man då bara tid att vänta, så får man sitt

Andra kammarens protokoll 19Jhr>. Nr 34. 9

130

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
kapital förräntat, men för jordbruket finns det intet intresse, ty det kan man
inte få att bära sig. Så ödelägges detta och kan icke med fordel efter några
år användas för en rationalisering. På slättbygderna kan det icke vara en
naturlig ordning att, såsom nu ofta sker, både ofullständiga och fullständiga
bondebruk köpas upp och läggas till jordbruk, som redan äro bärkraftiga, trots
att vi inom en kort framtid skulle önska att vi kunde disponera dessa jordbruk
för att göra andra jordbruk bärkraftiga. Hela denna tendens, hola detta
överförande av bondebruk i andra händer än jordbrukarnas, betraktar jag som
ett hinder för genomförande av den rationalisering, som måste komma. Därför
menar jag, att vi måste säga stopp till detta. Det är därför jag låtit denna lag
komma fram. Den har föreslagits att gälla provisoriskt, och vi kunna ju
pröva den några år. Det kan tänkas, att vi under tiden komma underfund
med att det finns andra bättre vägar. Men det vill jag säga: kom icke och
förklara, att de tendenser jag här påtalat kunna motarbetas med en vanhävdslag
eller en skogsvårdslag. Vad och en förstår, att det är icke detta problemet
gäller. Dessutom frågar jag: vilket ingrepp är hårdast i den jordbrukande
befolkningens liv, denna lag eller en skärpt vanhävds- och skogsvårdslag? Jag
tror, att Sveriges jordbrukare hellre önska tio lagar sådana som denna än
skärpta vanhävds- och skogsvårdslagar, som aldrig kunna användas utan att
sätta en prick på den enskilde jordbrukaren och vid vars tillämpning det är
så oerhört svårt att säga, var gränsen för vanhävd och för skogsskövling går.

Nu har man gjort gällande, att lagen skulle bli en svår börda för den jordbrukande
befolkningen. Jag säger: det blir en mycket lindrig börda för den
jordbrukande befolkningen. Fastighetsköparen får icke mer tillägg till sina
besvär än att han skall skriva under en försäkran, som finns tryckt på ett
papper, och be landsfiskalen eller någon annan tjänsteman att ge ett intyg,
som det också finns blankett för. Har han dessa papper underskrivna, behöver
han icke något tillstånd, utan han skall skicka deni med sin lagfartsansökan
till inskrivningsdomaren, och han får sitt köp lagfaret utan vidare.
Det är verkligen intet besvär att tala om. Nu kan man naturligtvis säga. att
det blir besvärligt för den statliga administrationen — den saken var herr
Falla inne på. Jag vill icke förneka, att det blir besvär, ty man kan ju icke
göra något utan att det medför några följder. Men vi lia i vårt land 425 landsfiskaler.
Låt oss hara taga dem och göra klart för oss, hur många intyg de
komma att bli tvungna att skriva på ett år. Örn vi gå så högt som till 30 ä 40.
blir det nog allt. Herr Falla påstår, att det skall göras en oerhörd utredning.
och han läste upp något ur propositionen, som jag icke alls känner igen —
jag kan icke hitta det; man har icke tänkt sig saken så invecklad. I intyget
skall landsfiskalen försäkra, att det icke finns anledning att tro, att vederbörande
skall vansköta gården eller att han köper den för att placera pengar
i den eller för att skövla skog där. Landsfiskalen kan icke vägra att underskriva
ett sådant papper, såvida det icke finns något positivt känt om att personen
i fråga brukat skövla skogen eller vanhävda jorden eller att han brukar
spekulera i jord. När det gäller en sådan person, brukar det vara allmänt
känt i bygden, och utredningen lär icke bli så svår att göra. Om landsfiskalen
i dylika fall säger nej, sker ingen stor rättsförlust, ty vederbörande har möjlighet
att gå till Kungl. Maj :t och få sin sak prövad. Vad beträffar frågan,
om personen skall ägna sig åt jordbruk eller ej, så är det väl självklart, att
kommer en bonde och visar, att han sålt sitt ställe och vill köpa ett nytt, och
kommer en bondson och förklarar att han vill köpa sig egen gård, då är saken
klar. Och kommer en lantarbetare eller kommer en bruksarbetare — herr Andersson
i Falun — da är saken också klar. Men det är givet, att kommer en
tandläkare och begär ett sådant intyg, får landsfiskalen fråga tandläkaren.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

181

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
Örn det är hans mening att lägga ned sin praktik och flytta ut på landet för
att sköta ett bondebruk. Jag tror icke, att utredningen i det fallet heller blir
så svår. Jag har den uppfattningen, att intygen i de allra flesta fall bli ytterligt
lätta att skriva under. Det kan väl i vissa fall hända, att landsfiskalen
får telefonera litet. Men ställer han sig på den ståndpunkten i tvivelaktiga
fall, att han icke vill skriva under, sker ingen rättsförlust. Då får vederbörande
gå till Kungl. Maj :t och få saken prövad.

Sedan kommer jag till hur det ställer sig i departementet. Jag är övertygad
örn att jordbruksdepartementet icke kommer att få in mera än några hundra
ansökningar per år. Det kan hända, det blir mera i början, örn människor
okynnesansöka, men sedan en praxis väl blivit fastslagen och folk får klart
för sig vad det är frågan om, blir det nog icke någon övermäktig börda. Jag
vill icke. förneka, att jordbruksdepartementets personal naturligtvis måste förstärkas
i någon mån, örn lagen går igenom, men det gäller här icke saker av
sådan omfattning, att det kan leda till några, svårare konsekvenser.

Det finns ingen anledning för mig att gå vidare in på saken. Jag tyckte
bara, att när herr Andersson i Falun och herr Falla hade gjort sig omak med
att tala emot lagen, kunde väl jag få lov att säga några ord till dess försvar.
För övrigt överlämnar jag med största tillförsikt denna fråga till vederbörande
utskott och till riksdagens behandling. Jag tror icke, att den blir så
svår att lösa och att det blir så stora meningsskiljaktigheter, när det kommer
till kritan, som man kanske skulle kunna vänta sig pä grund av vad som förekommit
utanför riksdagen.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag begärde ordet i förmiddags
efter de anföranden, som hållits av herrar Skoglund och Ohlin. Nu har det
gått åtskilliga timmar sedan dess, men jag har ett par synpunkter på den debatt
som förts, vilka jag skulle vilja framlägga.

En debatt om de stora linjerna önskade en talare att det skulle bli. Jag tycker,
att man pa visst sätt kan säga, att hans önskan uppfyllts. I hög grad har
också debatten rört sig om de stora uttrycken. Vi ha sålunda av herr Ohlin
fått veta vad både frihet och radikalism är, och det är icke litet på en gång.
Herr Ohlin berörde också socialismen — men vad han hade att anföra på den
punkten visste vi ju förut. Det förekommer rätt ofta, att socialisterna beskyllas
för att vara motståndare till friheten. I dag ha de beskyllts också för att
vara nära nog reaktionära, och då är det klart, att en protest är motiverad.
Det. är tydligt, att man här har helt skilda uppfattningar och begrepp. Herr
Ohlin menar, att. frihet är detsamma som fritt näringsliv och fritt initiativ.
Man kan val da icke undgå att göra en reflexion om vad fritt näringsliv och
fritt initiativ är. Örn man tittar på Statistisk årsbok, kan man lätt leta ut, att
majoriteten av Sveriges folk icke har något eget näringsliv, än mindre något
fritt sådant, och ej heller något fritt initiativ på näringslivets område. Så är
det beställt med denna frihet för majoriteten. Denna är underställd andra och
därtill privata ägare. Och dock är det så, att denna majoritet, som sålunda är
i avsakad av den sorts frihet, som herr Ohlin pläderar för, samtidigt utgöres
av de personer, som producera landets rikedomar. Den tolkning av frihetsbegreppet,
som vi ringö höra, är kanske icke så mycket att bemöta, men om minoritetens
rätt att fritt handskas med vad majoriteten producerar skulle vara
frihet, skulle friheten lia suttit i högsätet och radikalismen regerat ända sedan
slaveriets dagar.

Såsom anhängare av socialismen vilja vi, att folkets flertal skall ha inflytande
över näringslivet, över det som alla skola leva av och som
massorna bära upp. Ett sådant inflytande är ju möjligt att åstadkom -

132

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 331. (Forts.)
ma genom folkmaktens egna organ, genom staten. Vi anse också att ett
sådant ökat inflytande från samhällets sida betyder ökad frihet för folket. Det
betyder en ökad folkmakt, en utveckling av demokratien. Det erkännes samtidigt
gärna, att en dylik utveckling betyder minskad frihet för den minoritet,
som herr Ohlin representerar. Samtidigt är det klart, att näringslivets socialisering,
d. v. s. dess fullständiga överförande i samhällets ägo, från dessa synpunkter
är en ytterligare utveckling av friheten för folket jämfört med enbart
samhällelig kontroll. Det kan medgivas, att socialismen betyder ett totalt slut
på den speciella frihet för minoriteten, som herr Ohlin talar för. Då får även
minoriteten nöja sig med den frihet majoriteten har och får börja arbeta och
göra skäl för sig. Herr Ohlin kanske kommer dragande med småföretagarna.
Det är kanske dem han vill skydda speciellt. Men då skall han icke vända sig
mot statskontrollen utan mot monopolen, mot de storföretag, som hålla på att
kväva småföretagen. Då skall han snarare vara anhängare av statskontroll
över monopolen, som det egentligen är fråga örn.

Vad beträffar frågan örn småföretag och storföretag och relationerna dem
emellan kan jag icke neka mig att citera några uttalanden i bondeförbundets
huvudorgan Svenska landsbygden för den 7 september i år, vilka enligt min
mening ge mycket klart besked örn hur det är i det fallet. Det heter där, att
»man bör skilja mellan företagsamhet och företagsamhet eller kanske bättre
uttryckt mellan storföretagare och småföretagare. Den tekniska och ekonomiska
utvecklingen har lett till uppkomsten av väldiga industrikoncerner med tusentals
för att icke säga tiotusentals arbetare anställda.. Härvid ha de stora
företagen icke aktat för rov att uppsluka många mindre och små företag, därmed
utsläckande mycken enskild företagsamhet.» Det är denna utveckling av
herr Ohlins frihet, som alla känna till. Tidningen fortsätter: »Alltnog, storföretagen
ha skaffat sig en oerhörd ekonomisk makt, som icke kan få verka
fritt utan måste regleras av samhället för att icke missbrukas. Så har också
skett i viss utsträckning.» »Men», tillägger man, »så vitt vi ha kunnat finna
under motstånd från högern.» Tidningen kunde ju ha tillagt: även från folkpartiet.
Av debatten här i dag framgår, att detta motstånd blir tämligen aktivt.
Det heter vidare: »Det går väl ändå icke att förneka, att högern är så fast
bunden vid storföretagsamheten och storkapitalismen, att den måste försvara
dess intressen, när de kollidera med samhällets och andra medborgares.» Det aiord
och inga visor örn doktrinärerna på högerkanten, som herr Pehrsson i
Bramstorp talade örn i förmiddags.

När det gäller företagsamheten från de mindre företagarnas sida, ligger saken
så till inom jordbruket, att det där redan finns en rätt betydande planmässighet.
Där är det jordbrukarnas ekonomiska föreningsrörelse, som åtminstone
delvis organiserat både produktion och avsättning. Denna rörelse består av majoriteten
av dem som syssla med jordbruket. Men planmässigheten och kontrollen
från rörelsens sida kontrolleras i sin tur av staten. Varje år göres en inkomst-
och utgiftskalkyl för jordbruket. Det blir en hel bokföring, och man
får icke höja priset ett enda öre på en liter mjölk, så vida icke höjningen rent
kalkylmässigt kan motiveras. Där kan man verkligen säga, att det allmänna
har en viss insyn i företagens ekonomi, och jag förvånar mig icke alls över att
bondeförbundarna av den anledningen mena, att litet statskontroll också kan
genomföras för andra grenar av näringslivet än jordbruket. Örn den linje, som
bondeförbundet har lanserat i fråga om statlig kontroll över företagsamheten,
är det som skall föreställa den s. k. tredje linjen, tycker jag, att^man kan ansluta
sig till den. Detta innebär givetvis icke, att vi upphäva vår anslutning
till efterkrigsprogrammet. Dess författare behöva alitsa icke i förtid draga
någon lättnadens suck. Jag tror emellertid, att bondeförbundets hållning att

Onsdagen den 24 oktober 1945 era.

Nr 34.

133

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 333. (Forts.)
icke motsätta sig statskontroll över monopolen och storföretagen är orsaken till
den villervalla i viss mån, som kännetecknar den borgerliga fronten, vilken
faktiskt kommit av sig.

Herr Skoglund deklarerade ju sålunda, att hans parti skulle fördomsfritt
pröva regeringens förslag. Herr Hagberg i Malmö var också mycket försonlig.
Efter allt detta är det ju egentligen bara herr Ohlin som står orubbligt kvar
utan att han tycks ha lagt märke till vad som hänt runt omkring honom. Men
det viktigaste är väl därvidlag, att det nu alltså är klart, att det bland Sveriges
folk finns ett mycket brett underlag för regeringsprogrammet och att regeringen
sålunda kan påräkna överväldigande majoritet bland folket och i riksdagen
för programmets genomförande, och jag tycker för min del att det är den viktigaste
kontentan av dagens debatt.

Då det gäller programmets praktiska genomförande förefaller det emellertid
mig, som örn linjerna äro mindre klara, och min partikamrat Hagberg framhöll
ju detta i förmiddags. Produktionens effektivitet anses vara det väsentliga.
Det är den springande punkten, förklarade statsministern. Det är ett uttalande
som nog kan tolkas på flera sätt. Trygghet och höjd levnadsstandard är det
man vill uppnå. Men detta kan väl inte uppnås bara genom produktionens effektivisering!
Jag tänker därvidlag på frågan örn monopolpriserna, som folkhushållningsministern
berörde. Han var för sin del anhängare av att priskontrollen
avvecklades. Herr Ohlin krävde att den skulle avvecklas så fort som möjligt,
när den fria konkurrensen kunde komma i gång igen, men fri konkurrens i gammal
mening ha vi ju inte haft på länge. Vi ha haft monopolistisk prisbildning,
och folkhushållningsministern framhöll ju att denna tendens ökat under kriget.
Ja, vilka är det då som skola bestämma priserna efter kriget? Jo, det måste
ju i hög grad bli just monopolen. Men denna fråga kan man väl inte lösa genom
effektivisering av produktionen! Eller exempelvis frågan om att storföretagen
roffa åt sig en oskälig del av nationens rikedomar, vilket för övrigt bara är en
annan sida av samma sak! Här måste väl insyn i företagen till och olika åtgärder
för att dessa summor skola komma samhället och folkhushållet till godo.
Eller kriserna! Man talade här om en konjunkturutjämnande socialpolitik, men
en sådan politik är ju bara ett försök att få det privata näringslivets olyckor
att inte alltför hårt drabba folket. En sådan konjunkturutjämnande politik förklarade
ju t. o. m. herr Ohlin att han var överens örn, och det kan jag förstå.
Han kan ju inte ha något emot att staten hjälper till att hindra, att det av honom
lovprisade systemet totalt går i kras. Men nog syfta väl i alla fall socialisterna
längre än som här har framkommit i olika yttranden?

Det måste bli en verklig kontroll över produktionen, priskontroll beträffande
monopolen med insyn i företagens ekonomi, en planmässighet i fråga om investeringarna,
inte bara av rådgivande karaktär utan av en mera bestämd karaktär,
och en plan för produktionen. Därför anser jag för min del, att statskontrollen —
jag talar inte här konkret om formerna — måste väl vara det väsentliga för
att skapa trygghet och en högre levnadsstandard. De riktlinjer, som hittills ha
kommit från planeringskommissionen, äro ju enligt min mening tämligen ofullständiga,
och jag skulle vilja säga att jag tycker att det ligger ändå något i de
borgerligas invändningar i fråga örn effektiviteten, därför ali det är ju ostridigt
att kapitalisterna alltid hållit på med att effektivisera produktionen, men frågan
örn monopolpriserna, om profiten, örn rofferiet och örn planmässighet i produktionen
syssla de naturligtvis inte med. Jag anser att detta är det avgörande
för att i högre1 grad ställa näringslivet i samhällets tjänst, öka folkets inflytande
över detta och därmed utveckla friheten och demokratien.

Herr talman! Till slut vill .jag emellertid framhålla, att det nog låg något i
den replik, som herr Skoglund gav till statsministerns anförande. Meningen var

134

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kunni. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
ungefär elen, att han tyckte sig ana en radikalare linje, en beslutsammare hållning
från socialdemokratiens sida. Det är val samtligas uppfattning att detta
Ilar kännetecknat dagens debatt. Poängterandet av skiljelinjen mellan socialister
och antisocialister var i detta sammanhang betydelsefullt och ger, liksom
tonen i allmänhet på socialdemokratiskt håll, intrycket av att det är fråga örn
en nyorientering av politiken, och jag tycker att utvecklingen av den politiska
situationen i landet, stämningen på olika håll, ger belägg för att detta motsvarar
tidens krav. Allt är ju ännu så länge ord och deklarationer, men vi få
väl förutsätta att dessa nya linjer också komma att genomföras i verkligheten,
och det har otvivelaktigt, som sagts, den överväldigande majoriteten av Sveriges
folk bakom sig.

Herr statsrådet Ericsson: Herr talman! I början av denna debatt framförde
herr Skoglund och herr Ohlin kritiska synpunkter när det gällde regeringens
sätt att tillsätta den s. k. oljeutredningen. Herr Skoglund framhöll bland annat,
att flertalet hörda myndigheter, som avgåvo yttrande över den motion,
som väcktes vid årets riksdag, framfört i sina remissyttranden avstyrkande
mening. Jag vill vitsorda att så skett, men det har tillkommit en annan sak,
som måste tillmätas avgörande betydelse i detta sammanhang, nämligen att
riksdagen trots dessa avstyrkande utlåtanden ändå beslutade att en utredning
skulle ske beträffande oljehandeln och att den skulle ske snabbt, så att resultatet
kunde framläggas snarast möjligt. Riksdagen nöjde sig inte ens med
detta, utan riksdagen säger i sin skrivelse, att utredningen inskränkes till att
bli en kompletterande utredning.

När man nu framför allt kritiserar kommitténs sammansättning och, som
herr Skoglund uttryckte saken, säger att det kommit in en eller annan sakkunnig
och de övriga äro socialdemokrater, så förefaller det, som om herr
Skoglund skulle känna till dessa personer, som lia utsetts till sakkunniga,
bättre än jag. Jag kan inte finna fyra socialdemokrater i denna utredning,
men det är möjligt att de finnas där. I så fall är det mig obekant. Jag vill
ställa den frågan, örn herr Skoglund anser att det förhållandet att en person,
som utsetts till ledamot av en utredniugskommitté, har en socialdemokratisk
åskådning skulle innebära att han icke kan betraktas såsom sakkunnig? Eller
vilka personer anser herr Skoglund vara sakkunniga på det här området?
Skulle kommittén fått en sådan sammansättning att man huvudsakligen tagit
representanter ifrån den näring, som det här är fråga om, alltså ifrån oljebolagen?
Anser man att det hade varit det rätta, att regeringen utsett representanter
i utredningskommittén, om vilka man på förhand känt till att de
hade den inställningen, att inte något skulle göras i detta avseende? Jag
måste för min del säga, att när riksdagen så bestämt har uttalat sin mening,
så har vederbörande statsråd att ovillkorligen taga hänsyn till det som denna
riksdagsskrivelse innehåller.

Jag finner det ganska egendomligt att man här i första hand har kritiserat
kommitténs sammansättning, personvalet, och mindre berört de direktiv, som
gälla för denna utredning. Herr Skoglund påpekade, att vederbörande föredragande
inom regeringen tydligen varit tveksam, huruvida den skisserade organisationen
skulle vara den riktiga och örn ett statligt importmonopol skulle
kunna garantera de billigaste priserna. Han ville nå denna garanti, säger herr
Skoglund, genom att låta även enskilda importera samtidigt med staten. Jag
tror inte det var medvetet ifrån herr Skoglunds sida, men jag måste påpeka,
att det föreligger en felläsning av direktiven. Det förekommer ingen tveksamhet
i dessa direktiv för utredningsmännen. Där sägs blott: »För att erhålla
en ytterligare garanti för att de billigaste inköpsställena komma till an -

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

135

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
vändning så bör det undersökas, huruvida inte även enskilda företag, exempelvis
importörer av råolja eller sammanslutningar av oljeförbrukare, må tillåtas
att importera olja vid sidan av det statliga företaget.» Herr Skoglund utelämnade
alltså ordet »ytterligare» och nämnde bara garanti. Jag tycker att
detta ord har en avgörande betydelse, och jag får för min del säga, att jag
hade ju trott att denna direktivskrivning för kommittén skulle hälsats med
största tillfredsställelse från oppositionens sida, ty ifrån regeringens sida har
man bara den önskan, att man skall kunna nå en sådan organisation av oljehandeln,
att det effektivaste resultatet kan uppnås, d. v. s. de billigaste priserna.
Jag kan gå så långt att jag säger, att min personliga uppfattning är
den, att kan en enskild företagare, för den händelse det kommer till stånd ett
statligt oljeföretag, importera billigare än detta statliga företag, så skall importen
tillåtas. Jag har gått ett steg längre och i direktiven sagt ut, att det
kan vara rimligt att ol.jekonsumenterna få ett inflytande i det statliga företag,
som kan komma att bli resultatet av utredningen, och där göra sina meningar
gällande.

Som sagt, jag hade trott att det skulle visa sig, att man ifrån borgerligt
håll skulle uppskatta dessa ytterligare alternativ för utredningen, som framförts
i direktiven för kommitténs arbete. Man har emellertid inte kritiserat
direktiven såsom sådana utan bara personvalet, alltså kommitténs sammansättning.
Det kan väl aldrig vara så, att denna uppmjukning av direktiven har
kommit olägligt på något sätt för opponenterna?

När herr Ohlin angriper regeringen för dess prissättning på motyl och erinrar
örn att man ålägger enskilda företagare att tillämpa återanskaffningsvärdena,
så vill jag för min del säga, att för den vara, som nu säljs för 80 öre per
liter, har staten betalat 1 krona per liter. Staten har inte tagit någon förtjänst
på sitt bensin- och spritlager under krigsåren. Man har alltså inte kunnat skriva
ned lagervärdena, som dessbättre enskilda näringsidkare kunnat göra, men
även örn så är förhållandet har jag alltid betraktat avskrivningsfrågan som en
andrahandsfråga. Det är ju obestridligen på det sättet, att vi ansågo oss böra
sätta ett så högt pris på motylen därför att vi ville reglera övergången från
gengasdrivna fordon till bensindrivna även med hjälp av prisbildningen. Jag
tror att man kan säga vid det här laget, att det var lyckligt att så skedde,
ty verkstädernas kapacitet och den apparat, som står till länsstyrelsernas förfogande,
besiktningsmännens möjlighet att sköta sitt arbete och dylikt, har
helt tagits i anspråk för varje vecka som gått sedan den 1 oktober i trots av
att priset satts så relativt högt. Den dag, då försörjningen med flytande bränsle
blir tillfredsställande, är det regeringens bestämdaste mening, att det förhållandet
att vi ha ett lager av flytande bränsle, som är dyrare än det som vi importera
just nu, inte skall lägga hinder i vägen för en prissänkning. Det är
ju ett faktum att den nationalekonomiska förlusten är gjord i och med att det
förhållandet inträder, att vi kunna köpa billigare bensin utifrån i tillräckliga
mängder och ha ett dyrt lager här hemina.

Herr Amdersson i Falun och jag tror även i någon mån herr Ohlin framförde
vissa synpunkter beträffande tillämpningen av byggnadstillståndslagstiftningen,
som jag anser mig böra säga några ord örn. Herr Andersson i Falun
framhöll, att man borde vid det här laget vara på det klara med att framför
alli tillåta investeringar inom den del av industrien, som man brukar kalla
för de mera produktiva byggnadsföretagen, och man skall inte bara tillåta att
man bygger bostäder, för det går inte att hålla på med i längden.

Det var ganska överraskande att höra detta uttalande. Jag hade föreställt
mig, att det rådde fullständig enighet om att vi måste sätta bostadsbyggandet i
första hand. Jag har inte under den tid jag har sysslat med denna byggnads -

136

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
tillståndslagstiftning — och det hade jag tillfälle att göra innan jag fick ordförandeskapet
i byggnadsberedningen — träffat på någon företagare här i
landet, som har velat förneka angelägenheten av att det blir producerat tillräckligt
med bostäder. Det är tvärtom så, att företagarna göra den ena framstöten
efter den andra för att få öka sina kvoter, när det gäller bostadsbyggande,
för att därmed möjliggöra den rekrytering av arbetskraft, som är nödvändig
för att hålla industrien i gång.

När det sägs, att landsbygden blir vanlottad i förhållande till städerna, så
är det mycket möjligt att det kan visas exempel på att så har blivit fallet.
Jag vill visst inte påstå, att man kan tillämpa denna lagstiftning på ett sådant
sett, att absolut rättvisa skipas mellan landsbygd och stad eller mellan ett län
och ett annat län eller mellan olika städer, men man söker ju här att i den
mån som det finns möjligheter släppa fram byggnadsföretag i den omfattning,
som tillgången på material och arbetskraft medger. Jag tror att det i detta nu
kommer fram allt klarare bevis för att begränsningen av byggnadsverksamheten
ingalunda i första hand sker genom den tillståndslagstiftning, som vi ha, utan
begränsningen kommer allt mer att ske på grund av det förhållandet, att vi
sakna tillräckligt med byggnadsmaterial. När vi i dag kunna konstatera, att
materialknappheten blir allt svårare — det gäller såväl cementen och teglet
som alla järnvarorna, framför allt rören — så ser jag ingen annan möjlighet än
att man måste avväga de olika behoven mot varandra. Med anledning av herr
Anderssons i Falun påstående, att vi misshandla industrien, vill jag framhålla,
att vi från byggnadsberedningens sida fört upprepade förhandlingar med
industriföretagen här i landet, där man klargjort situationen och där vederbörande
företagare varit alldeles överens med byggnadsberedningen örn att situationen
är sådan just nu, att vi endast kunna bevilja schaktnings- och grundläggningsarbeten
och att vederbörande byggherre får ta på sin egen risk att
sätta i gång dessa delar av arbetet men icke proponera på att han skall kunna
slutföra arbetet i en följd med hänsyn till bristen på material. Vi äro å andra
sidan alldeles överens örn att man vinner tid med det förfaringssättet; ett
kvartal, kanske ett halvår betyder oerhört mycket, när det gäller för dessa
företagare att åstadkomma de industrianläggningar som det här är fråga örn.
Det har varit alldeles särskilt glädjande att möta denna förståelse från industriföretagarnas
sida. Det gäller även, när det är fråga örn hantverk och småindustri,
att man utan vidare gått med på att erkänna det faktum, att våra

samlade materialresurser icke möjliggöra byggnadsverksamhet i den omfattning
man skulle önska. Med andra ord; investeringsverksamheten i form av
byggnader och anläggningar är för närvarande så stor, att vi icke ha några
möjligheter att tillgodose alla önskemål. När det gäller arbetskraften och i den
mån som denna lagstiftning inkräktar på den personliga friheten är jag alldeles
överens med herr Andersson i Falun om att vi böra avskaffa lagen så

fort som möjligt i dess nuvarande form. Det är klart, att ingen människa vill

påstå, att det är rättvist, att vi utestänga våra lantarbetare och skogsarbetare
från byggnadsverksamhet. Det kan hända, att vi snart kunna vara framme
vid den tidpunkt, då vi icke bara kunna släppa fram dessa arbetargrupper till
arbete inom byggnadsindustrien, utan vi få väl hysa så pass stora förhoppningar
örn en normal utrikeshandel, så att vi få in fossilt bränsle, att vi kunna köpa
järn utifrån och andra ting som möjliggöra för oss att slopa denna lagstiftning.
Alla äro överens om att det är icke någonting som skall bibehållas under normala
förhållanden, i varje fall icke i den form den nu tillämpas. En annan
sak är, att man vunnit vissa goda resultat i form av sanering och utjämning
på byggnadsindustriens område, ett resultat, som jag för min del alldeles
särskilt uppskattar, därför att det leder till att betydande värden kunnat

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 84.

137

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
tillföras det svenska näringslivet. Därför har jag för min del ansett det angeläget,
att man utreder under vilka former denna lagstiftning i framtiden skall
kunna tjäna landet och försörjningen i stort.

Herr Ohlin: Herr talman! Hans excellens statsministern har, om jag icke
missminner mig, vid flera tillfällen förklarat, att i en demokrati behövs det en
effektiv opposition. Nu har jag försökt i all blygsamhet att i dag i någon mån
efterkomma denna önskan genom att framföra en del kritiska synpunkter, men
man har då som svar från statsministern fått höra, att jag bara uppehållit mig
vid detaljer. Det borde tydligen ha varit mera av allmänna talesätt enligt statsministerns
mening. Ja, det hade förmodligen varit behagligare för regeringen,
men jag måste bekänna, att jag har en annan mening om hur opposition bör
bedrivas. Jag tror, att den framför allt måste vara konkret, och genom att belysa
de konkreta spörsmålen bör man indirekt och i anslutning därtill också
kunna diskutera de principiella motsättningarna. De detaljer som jag tillät mig
vidröra voro kanske icke så små. De gällde skattepolitiken, konjunkturpolitiken,
penningvärdets försvar, arbetsmarknaden, den industriella demokratien, oljeutredningen
och en del andra saker. Jag tror, att det är en sund princip, att
regeringen skall dömas och bedömas efter sina handlingar och att det därför
också är sunt att oppositionen försöker inrikta diskussionen och kritiken på sådana
konkreta spörsmål.

Det är för övrigt alldeles nödvändigt att göra detta, eftersom förutsättningar
saknas för en mera principiell diskussion örn socialism av det enkla skälet, att
man aldrig får något besked örn vad socialism egentligen går ut på, dess program
på längre sikt. Finansminister Wigforss förklarade, att socialism icke är
vad jag påstått, att det är. Det är väl den enda definition som man kan vara
övertygad om alltid är riktig, när det gäller socialism: Den är alltid något annat
än vad kritikerna antaga att den är! Ansvaret för att det förhåller sig på det
sättet tror jag icke kan ligga uteslutande i kritikernas bristande fattningsförmåga,
utan det måste vara någonting på den andra sidan, som förklarar detta
ur diskussionssynpunkt onekligen beklagliga faktum. Jag vill för övrigt erinra
kammaren om en omständighet som lär ha berörts i första kammaren i dag,
nämligen att vi haft en socialiseringskommission, som arbetade i ungefär 15 år.
Jag har läst större delen av de betänkanden den utarbetat, men jag trotsar någon
att påstå, att han därefter har någon klarare föreställning om vad socialism
betyder i svensk politik. Måhända svarar man, att vi ha ju 27-punktsprogrammet
att hänvisa till. Men jag vill då påpeka, att detta uttryckligen har angivits
vara ett tillfälligt handlingsprogram för den allra närmaste tiden. Det ägnar
sig givetvis icke för en principiell debatt, då det endast berör det första steget.

Hans excellens statsministern tyckte heller icke om att jag rörde mig vid
några citat och utdrag ur hans yttranden, men jag skulle i alla fall förmoda,
att det är tillåtet att göra det, örn jag hämtar dem ur ett och samma anförande.
Jag vill alltså uppehålla mig vid två saker som han framförde i sitt anförande
i dag. Han säde nämligen å ena sidan, att det är bara när det kan bevisas, att
effektiviteten i det enskilda näringslivet icke är tillräcklig och förhållandena
otillfredsställande, som statsingripande skall ifrågakomma. Det är ett ganska
moderat socialistiskt program från mina synpunkter sett. Å andra sidan sade
han i samina anförande som ett råd till oss i oppositionen, att det icke lönar sig
att sätta sig emot den obönhörliga utvecklingen på det ekonomiska och sociala
området. Det var alldeles tydligt underförstått i detta sista yttrande, att ett
långsamt obönhörligt växande in i det socialistiska samhället äger rum. Ty
vilken utveckling är det annars statsministern talar om? Det kan ju icke bara
vara detta, att samhället utvecklats i mera social riktning genom olika sociala

13?

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
reformer, om vilka vi alla äro överens, utan han måste tydligen mena det andra,
nämligen den mera socialistiska utvecklingen, örn vilken han gentemot oss i
oppositionen vill säga, att det icke lönar sig att stå utvecklingen emot. Han
måste tala örn den utveckling, som vi visat oss kritiska emot. Jag tror för min
del, att det är riktigt, att samhället fått och kanske kommer att få ett i vissa
avseenden växande inflytande över sociala och ekonomiska förhållanden, men
det som jag icke finner på något sätt gjort sannolikt är, att detta skulle behöva
innebära, att vi övergå till ett i väsentliga stycken socialistiskt system. Statssocialism
är nämligen en art — jag vill kalla det avart -— av det sociala samhälle,
som jag tror vi liksom andra länder hålla på att växa in i. Men på socialdemokratiskt
håll försöker man ständigt att sudda ut gränserna mellan dessa
båda företeelser — å ena sidan det sociala samhället, som växer fram, och å
andra sidan den speciella form, som det socialistiska samhället är.

Statsministern förstärkte sitt yttrande genom att säga, att han är övertygad
örn att liksom man förut för några årtionden sedan motsatte sig den politiska
demokratien för att sedan acceptera den, så kommer man, örn man nu motsätter
sig den socialistiska utvecklingen och den socialistiska politiken, att örn någon tid
acceptera den såsom nödvändig och riktig. Jag skulle vilja fråga hans excellens
statsministern: vem syftar han på, när han säger, att nian tidigare har motsatt
sig den politiska demokratien? Av hela uppläggningen av hans anförande framgick,
att han syftade på oppositionen, d. v. s. han måste ha tänkt på högerpartiet
och i varje fall även folkpartiet —- bondeförbundet fanns ju icke på den
tiden, så det kunna vi väl därför lämna ur räkningen härvidlag. Jag vill då
erinra statsministern örn att de liberala och frisinnade partierna haft minst lika
stor andel som det socialdemokratiska partiet i det politiska frigörelsearbete,
som har genomfört den politiska demokratien i detta land. Statsministern använde
i annat sammanhang ett ganska starkt ord. Han sade, att det var löjeväckande
att påstå en viss sak. Jag kan då icke underlåta att begagna mig av samma
privilegium att använda ett så starkt ord och säga, att när han i fråga örn
det liberala partiet påstår, att liksom det stått den politiska demokratien emot
men sedan accepterat den, kommer det att göra det också i fråga örn den socialistiska
politiken, så är detta som kritik mot den liberalism som burit upp arbetet
för den politiska demokratien onekligen löjeväckande. Det är så mycket
oriktigare att göra detta som det är just samma frihetskänsla, vilken varit en
av de bärande krafterna i detta politiska frigörelsearbete, som är en av anledningarna
till att vi nu mobilisera till försvar mot de ingrepp på det ekonomiska
samhällslivets område som vi anse ogynnsamma ur frihetssynpunkt. Och det är
av samma anledning som vi kritisera den överdrivna centrala dirigering, som
framträder i socialismen.

Statsministern frågade emellertid mera konkret, och jag vill säga mera realistiskt,
hur mycket statsingripande är det som behövs? Han frågade: Är det
egentligen icke det saken gäller, är det icke fråga örn litet mer och litet mindre?
Jo, det är onekligen det saken gäller, men man får väl tillägga, att det icke
bara är fråga om hur mycket statsingripande som föreslås på ett visst stadium
— under en viss valperiod t. ex. — utan omdömet beror också på i vilken anda
denna politik föres. Om det är så, att det ena steget uppenbarligen är menat
att ge det andra och sålunda är början till ett långt stycke på väg i en viss
riktning, framstår det första steget i ett annat ljus än det eljest skulle göra.
Jag måste säga, att mot bakgrunden av talet örn den naturnödvändiga utvecklingen
till det socialistiska samhället bär man onekligen anledning till vissa
farhågor.

Jag kan val här i kammaren få erinra om att det socialistiska ungdomsförbundet
utan att veterligen få kritik från något håll inom det socialdemokratis -

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

139

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
ka partiet för icke så länge sedan antog en resolution, där man uttryckligen
krävde, att samhället skulle reformeras oell socialism genomföras genom att
bland annat det enskilda vinstintresset avskaffades och ersattes med samhällsintresset.
Nu frågar jag: är detta en ståndpunkt som överensstämmer med den
statsministern nyss deklarerade, att man skall bara ingripa, när effektiviteten
kräver det? Är det icke snarare tal om en principiell socialistisk ståndpunkt
av en helt annan art? Skulle oljeutredningens direktiv vara karakteristiska för
tendensen måste jag trots statsrådet Ericssons nyligen avgivna förklaring anse,
att även den pekar i en så bestämd riktning att den icke kan förbises i detta
sammanhang.

Statsministern sade också: hur får man en ordning, där produktionsmedlen
kunna utnyttjas till fullo? Örn det enskilda näringslivet företer misshushållning,
skall då ingenting göras? Jag bär redan i förväg svarat på det i mitt
första anförande, men då hans excellens statsministern tydligen icke ansåg det
svaret tillfredsställande, eftersom han framställde denna fråga och ansåg den
viktig, vill jag förklara, att både från vårt håll och från andra partier inom
oppositionen har man visat den klaraste vilja att medverka till en mängd åtgärder
t. ex. för att förekomma arbetslöshet. Kammaren är ju väl bekant med
efterkrigskommissionens ganska mångsidiga program för att förebygga en
eventuellt eljest kommande arbetslöshet. Jag skall icke upptaga tiden med att
redogöra för det. Man kan uppenbarligen icke säga, att de partier, som accepterat
detta program, vilket våra representanter i kommissionen gjort, icke vilja,
att samhället skall göra något alls för att förebygga uppkomsten av otillfredsställande
situationer på det ekonomiska livets område. Jag måste ännu en gång
hänvisa till den lilla skrift om »Efterkrigstidens samhälle» som från folkpartiets
sida utgivits och som ger besked örn vår vilja till positiv samverkan. Liksom
man på socialdemokratiskt håll är trött på några av våra argument, äro
vi litet trötta på det argumentet mot oss, som anföres från socialdemokratiskt
håll, då man från det hållet frågar, örn icke någonting skall göras. Yi ha ju
ändå visat, att det är en råd viktiga ingripanden, som vi äro med om. Men om
man säger, att det är klart, att staten måste ingripa och övertaga och sköta det
hela. så snart ett missförhållande förefinnes, då tveka vi i vändningen. Vår
ståndpunkt är, att när ett missförhållande konstateras, bör man utan förutfattade
meningar undersöka, hur man bäst skall komma till rätta med det utan
att a priori acceptera en socialistisk lösning. Jag kan erinra örn att på grund
av alltför små brukningsdelar en del av det svenska jordbruket icke arbetar
synnerligen effektivt, trots jordbrukarnas egen duktighet. Men ingen anser av
denna anledning, att det är självklart, att staten skall övertaga och sköta dessa
områden av jordbruket. Det är då icke mera självklart, att det skall ske på
andra områden.

Till den socialdemokratiska gruppens ordförande, herr Fast, som uppehöll
sig vid vad som skedde 1933 i fråga örn konjunktur- och sysselsättningspolitiken,
måste jag ge en replik. Han framhöll, att folkpartiet eller rättare sagt
dess föregångare vid det tillfället stod delat, och att en del var motståndare till
den politik som då genomfördes. Det är alldeles riktigt. Men har det någon betydelse
i dag, om folkpartiet i dag står samlat om en aktiv konjunkturpolitik
av det slag som t. ex. utarbetats av efterkrigskommissionen? Herr Fast gav
mig en liten faderlig klapp på axeln, och det har jag ingenting emot. Jag hoppas
därför, att han icke tar illa upp, örn jag säger, att en äldre politiker får
akta sig för att allt för mycket fördjupa sig i minnenas värld. I dag är det
avgörande icke vad worn skedde 1933 utan det politiska läget 1945.

När statsministern hänvisar till Förenta staterna måste jag säga, att det naturligtvis
är riktigt, att den högre levnadsstandarden under fritt näringsliv

140

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
icke är något bevis för att icke ett socialistiskt samhälle kail vara lika bra.
Man kan aldrig bevisa något med sådana internationella jämförelser. Men å
andra sidan får man väl försöka lära av erfarenheten så långt det går. Och om
det är så, att den högsta levnadsstandarden i världen finns i ett land som har
ett system med fritt näringsliv, och örn där hela befolkningen, även arbetarklassen,
vill behålla detta system och motsätter sig att staten övertar företagsamheten,
kunna vi åtminstone säga, att detta snarare är ett argument för
den ståndpunkt vi företräda än för socialisternas ståndpunkt. För övrigt, herr
talman, är det väl icke så, att vi skola bevisa, att icke det socialistiska systemet
är bättre, utan det är väl den som vill införa ett nytt system, som skall
bevisa, att det systemet är bättre än det rådande.

Statsministern hänvisade också till Ryssland. Han sade, att standarden där
är väl icke lägre än den var på tsartiden, och då hade man ju fritt näringsliv.
Jag känner icke närmare till standarden där, men också jag skulle tro, att levnadsstandarden
icke är lägre än den var på tsartiden. Men, herr statsminister,
det är 30 år sedan, och örn vi jämföra läget här i Sverige för 30 år sedan och
nu, finna vi, att det fria näringslivet möjliggjort en utveckling, som mycket
nära närmar sig en fördubbling av svenska folkets levnadsstandard och en oerhörd
expansion av vårt näringsliv. Det är väl då icke nog att påvisa, att standarden
i Ryssland icke blivit lägre. Man kan väl utgå ifrån att om det icke
skett revolutionära ingripanden i Ryssland, hade levnadsstandarden också där
blivit högre på 30 år. Huruvida den skulle blivit högre än den nu är. vet man
icke. — Jag skulle för min del icke hålla för otroligt, att man i Ryssland
under fredliga förhållanden under låt mig säga det närmaste årtiondet kan få
en ganska betydande stegring av produktion och levnadsstandard, men jag
tror man kan uppnå detta endast genom oerhört stort tvångssparande, där man
använder mycket större del av nationalinkomsten till kapitalbildning än man
gör i vårt samhälle. Och i alla fall vill man i våra socialdemokratiska kretsar
anse vår kapitalbildning onödigt stor! Det läser man snart sagt varannan dag
i det socialdemokratiska huvudorganet. Den uppoffring man i Ryssland gjort
består emellertid icke bara i det stora tvångssparandet., utan man har också
uppoffrat medborgarfriheten, såsom vi uppfatta den här i Västerlandet. Det
är väl också en omständighet att beakta, när det gäller samhällets lämpliga
konstruktion. Men det är onekligen mycket intressant, örn socialdemokraterna
vilja göra kommunisterna sällskap i att framhäva Ryssland som ett bevis för
socialiseringens välsignelser. Skulle det verkligen vara allvar, så äro socialdemokraterna
mindre intresserade av friheten än jag hitintills trott.

På tal om friheten sade statsministern, att han icke förstår detta tal örn att
det skulle bli sämre förutsättningar för medborgarfriheten i ett socialiserat
samhälle. Han frågar: Äro då alla statstjänstemän fullkomliga slavar i statens
tjänst? Jag tycker att frågan vittnar örn att statsministern här icke vill
förstå vad vi på andra sidan mena. Vad vi säga är, att om samhället dominerar
i det ekonomiska livet så bli alla människor mer eller mindre beroende av staten,
d. v. s. av den ledande gruppen i det maktägande partiet. Detta gäller alltså
ett till stora delar socialiserat samhälle, där storindustrien, som finansministern
säger, socialiserats och också bär blivit det och även andra näringsgrenar
dirigeras av samhället. Jag kan i sammanhanget citera professor Karin Kock.
som i en radiodebatt med rätta framhöll, att frågan gäller, hur stor den socialiserade
sektorn är. Det är när denna sektor blir mycket stor, som dessa risker
för friheten uppstå. Det kan icke bestridas, att örn jag har många alternativ
att välja på och icke är beroende av den socialiserade sektorn utan kan bryta
mig en bana på många olika områden, behöver jag icke bry mig örn, huruvida
jag är populär bland de styrande. Men om mina möjligheter att komma fram

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

141

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
i samhället och skapa mig en god ekonomisk ställning äro till avgörande grad
beroende av att jag icke stoppas upp i den socialiserade sektorn, får jag kanske
akta mig en smula för att kritisera de maktägande för mycket; jag vet ju
icke, örn det av dem skulle betraktas som en merit. Det är ju ganska självklart,
att när en person har många alternativ har han också en friare och mera oberoende
ställning än örn det i huvudsak endast finns ett stort alternativ.

Något av det intressantaste som herr statsministern anförde var när han emfatiskt
förklarade, att han är fullständigt av samma åsikt som herrar Wigforss
och Myrdal. Den socialdemokratiska partikarossen är tydligen ett trespann,
där herrar Per Albin Hansson, Wigforss och Myrdal trava fram i underbar
och fullständig harmoni. Jag tillåter mig emellertid fråga: Kan ers excellens
hålla takten med herr Myrdal även när det gäller närmandet till kommunisterna?
I så fall kan det ju hända, att det senare blir ett fyrspann med herrar Hagberg
i Luleå eller Linderot, ty deras villighet har ju betygats med en enträgenhet,
som borde kunna beveka ett hjärta av sten.

Vad herr statsministerns yttrande beträffar vill jag till slut med tillfredsställelse
konstatera, att han trots mycket obestämt tal i ett avseende var synnerligen
konkret och bestämd, och det var när han slog fast, att endast när en
undersökning visar, att missförhållanden föreligga, skall staten eventuellt ingripa.
Jag drar härav den slutsatsen, att exempelvis när det gäller försäkringsväsendet
eller skoindustrien eller stenindustrien eller vad annat Som kommer
upp, skall man göra en verkligt utförlig och objektiv undersökning med
erforderliga experter, innan man förordar någon väsentlig omorganisation i ena
eller andra riktningen. Jag tror att detta är en stor vinning av dagens debatt.
Det visar nämligen, att regeringen anser att i fråga om oljehandeln var det
alldeles speciella förhållanden som rådde, men att det i övrigt ligger till på det
sätt, som jag här angivit.

Jag skall nu med några ord beröra de yttranden, som finansminister Wigforss
framförde i förmiddags. Jag måste bara först i förväg uttrycka en viss
förvåning över statsrådet Wigforss’ sätt att handskas med siffror, såsom exempelvis
när han skulle visa, att man i England visserligen vill reducera skatterna
men att skatterna där äro så oerhört höga att det gäller att reducera, inkomstskatten
från 50 till 45 procent. Herr Wigforss nämnde därvidlag icke
de väldiga avdragen, som göra att man måste komma upp i en väldig inkomst,
innan denna skatteprocent blir effektiv. Jag kan som exempel nämna att i inkomstgruppen
10 000 kronor, och dit hör väl en rätt stor grupp människor, betalar
man här i Sverige i skatt till staten ungefär 17 procent, medan man i
England betalar 14 procent, alltså redan nu en femtedel lägre. Jag tror väl
icke att det kan bestridas, att det ger en ganska annan bild av läget, om man
nämner dessa siffror, nämligen att skatten nu är 14 procent och skall sänkas,
än örn man hör från finansministerns läppar, att 50 procent skall bli 45 procent.
För en gångs skull intresserade sig finansministern för dc stora inkomsttagarna,
men jag tror att det är av större intresse att se vad som sker i det
talrika skikt, som representeras av dom, som lia exempelvis 10 000 kronors inkomst.

Statsrådet Wigforss förklarade också, att det var alldeles oriktigt, att statsmonopol
göra det lättare att ta ut pengar av svenska folket, då det ju alltid
är den svenska riksdagen, som bestämmer den saken. Jag irol- icke, att jag kan
acceptera det påståendet, ty det är nog så i detta fall, att statsdrivna företag
göra det enklare att utan direkta riksdagsbeslut ta ut medel av konsumenterna,
exempelvis genom att man håller ett pris, som ger ett stort överskott och
en stor vinst. Låt oss anta exempelvis, att skoindustrien blir förstatligad och
att vi få ett statsdrivet företag där av samma typ som postverket. Det är väl

112

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr Sdi. (Forts.)
icke herr Wigforss’ mening, att riksdagen skall bestämma priset på varje slagav
skor, och det är väl ändå icke omöjligt för regeringen att lämna sådana direktiv
att detta monopol ger en större vinst än den som eljest skulle uppstå.
Man kan diskutera örn detta är svenska folkets urgamla rätt att sig självt beskatta,
men att möjligheten föreligger torde väl icke kunna bestridas. Även
i andra avseenden är det väl så, att monopol ansetts vara instrument, som tekniskt
underlätta beskattningen, även örn det måste komma fram förslag från
finansministern på riksdagens bord.

En av de enligt min mening viktiga frågor, som jag hade tillfälle att beröra,
var riskerna för en framtida sänkning av penningvärdet och en fortsatt
stegring av levnadskostnaderna på lång sikt. På min fråga svarar herr Wigforss.
att han skulle kunna ställa samma fråga till mig och säga: hur vill
herr Ohlin lösa den saken? Jag måste svara, att det ju dock är herr Wigforss
som är finansminister och den, som väl närmast har skyldighet att ta initiativ
till lösningen av en så viktig fråga. Detta särskilt som en del andra frågor,
som vi väl ändå få anse mindre viktiga, tydligen äro möjliga att behandla.
Herr Wigforss gav emellertid ett svar, låt vara icke särskilt uttömmande eller
tillfredsställande, när han sade. att om vi skapa en industriell demokrati så
att arbetarna få mera insikt och mera inflytande i företagen, han för sin de!
hoppades att de skulle bli så kloka och förståndiga, att de skulle nöja sig med
lönekrav, som svarade mot effektivitetens stegring och därför icke ledde till
någon prishöjning. Jag tror för min del att man bör observera, att lönepolitiken
sköts icke av den samlade fackföreningsrörelsen utan av varje fackförbund
för sig._ Man kan ju knappast räkna med att den speciella ramavtalspolitiken
från krigsåren skall kunna bli permanent. Den har ju för övrigt endast till
hälften kunnat genomföras. Om vi se problemet ur ett särskilt fackförbunds
synpunkt kan det icke bestridas, att örn det för sina medlemmars räkning genomdriver
en lönehöjning, priset på produkterna höjes rätt litet. Örn exempelvis
verkstadsindustrien höjer priserna på maskiner därför att verkstadsarbetarna
fått en löneökning med 15 procent, betyder det icke så mycket för arbetarnas
levnadskostnader, och det dröjer kanske mer än ett år innan andra arbetare
få samma lönestegring, och för statstjänstemannen kanske det dröjer ännu
längre. Det är därför omöjligt att förneka att de enskilda fackförbunden äro
utsatta för en mycket svår frestelse att tillgodose de egna medlemmarnas intressen
genom att frampressa reallönestegring på detta sätt. Har man då ingenting
annat att komma med än en from förhoppning örn, att arbetarna, om de
få mera insyn och inflytande i de egna företagen, skola avstå från lönekrav,
ja, då måste jag erkänna, att optimismen förefaller mig vara alltför stor. Det
är ju icke det saken gäller, om de enskilda företagen ha råd att av sin vinst
betala höjda löner, utan det gäller tvärtom att större löner i ett visst fack kunna
vältras över på högre priser till fördel likväl för de berörda arbetarna. Jag
tror att här föreligger ett mycket allvarligt problem, och jag skall icke alls
kritisera finansministern för att han icke har svaret på frågan färdigt i dag.
Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på problemet därför att jag tror, att
vi få sysselsätta oss mycket med detsamma under kommande år. Jag skulle
finna det naturligt örn man från regeringens sida tog ett initiativ för att finna
en lösning på detta problem; örn det kan ske med en konferens mellan olika
parter eller på annat sätt, lämnar jag därhän.

Finansministern berörde även en annan fråga, som onekligen har ett visst
praktiskt politiskt intresse, även om det kanske icke vill förefalla så. Han
frågade: vem är det egentligen som är doktrinär? Och han säde, att vi beskylla
varandra ömsesidigt för att vara doktrinära. Det kan ju vara riktigt,
och man kan vara benägen dra den slutsatsen, att det är lika oriktigt och lika

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

143

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 334. (Forts.)
riktigt för båda parter att göra det. Men låt oss tänka en smula. Jag har
dokumenterat, och det är allmänt bekant, att exempelvis folkpartiet accepterat
en lång råd av beslut, som inneburit att det allmänna fått ökat inflytande
på näringslivet och att vi accepterat en del åtgärder, där det allmänna direkt
övertagit en viss näringsverksamhet t. ex. på järnvägarnas område. Kan statsrådet
Wigforss ge motsvarande exempel på fall, där han i någon fråga av
socialistisk natur avböjt ett förslag och på det sättet visat sig vara icke doktrinär?
Jag tror att det blir svårt för honom att visa, att han avvikit från sin
allmänna riktlinje på ett sådant sätt att han kan påvisa frånvaron av en doktrinär
inställning.

Men jag vill gå djupare in på denna fråga. Det finns vissa länder, där
arbetarpartiet är intimt ideologiskt förbundet med den socialistisk-marxistiska
teorien, och det finns andra länder, där detta icke är fallet, exempelvis i Förenta
staterna. Nu kan man konstatera, att i sådana länder, exempelvis Sverige,
där det finns detta historiska sammanhang mellan arbetarrörelsen och den socialistiska
ideologien, har man i arbetarkretsar en helt annan inställning till
statsingripanden och socialisering än man har i sådana länder, där arbetarrörelsen
icke har denna gamla förbindelse med den socialistiska doktrinen. Nålman
ser detta praktiska resultat, kan man då bestrida, att denna »infektion»
med den socialistiska doktrinen i alla fall har en väsentlig betydelse för arbetarrörelsens
ställningstagande i ett land som Sverige, medan så icke är förhållandet
i ett sådant land som Förenta staterna?

Jag vill gå ett steg längre i analysen av denna fråga och då närmast av
finansministerns ståndpunkt. Finansministern har vid flera tillfällen givit
uttryck åt en uppfattning, som jag tror mig kunna sammanfatta ungefär så
bär — han kan ju korrigera mig, örn framställningen icke skulle vara rättvisande.
Hail har i likhet med statsministern nyss sagt, att en utveckling pågår,
som i viss mån är ödesbestämd, ja, de enskilda människorna — han själv
och andra — spela liten eller ingen roll. Folket har fått bestämmanderätten i
det politiska livet, och massorna komma icke att nöja sig med att vara beroende
av beslut av den enskilde arbetsgivaren, beslut som kunna avgöra, örn
de skola kastas ut pa gatan och bli arbetslösa. Massorna komma att kräva ett
stort inflytande och ett bestämmande inflytande även på det ekonomiska livet
så att de icke utsättas för sådana risker genom ett fåtal enskildas beslut. Ty
det som skapar otrygghetskänsla bland arbetarna är bland annat dessa risker
och vetskapen att de icke ha något att säga till om, när det gäller deras egna
ekonomiska livsproblem. Därför är det nödvändigt att de få ett bestämmande
inflytande, eventuellt genom att samhället får kontroll över näringslivet. Därigenom
komma arbetarna att känna sig mera fria. Detta är en mycket kort
framställning av finansministerns ståndpunkt. Nu skulle jag vilja fråga finansministern,
men det har sitt intresse för statsministern också, som ju delar finansministerns
uppfattning: går denna åskådning att förena med uppfattningen,
att man endast skall socialisera eller på andra vägar under statens ledning
Överforare näringsgrenar, där ineffektivitet och otillfredsställande förhållanden
visat sig, som icke på annat sätt kunna avhjälpas? Går det att förena
med statsministerns uppfattning, när han säger att han förmodar att flertalet
av näringsgrenarna komma att förbli under den enskilda företagsamhetens
form? De arbetare, som bli kvar i flertalet näringsgrenar, skola alltså förbli
ofria i finansministerns mening. Det är bara de arbetare, som ha »turen» att
i dag vara sysselsatta inom näringsgrenar, där det råder bristande effektivitet,
som komma att frälsas av en soeialiseringspolitik, som gör dem fria! Nej, jag
tror icke, herr talman, att det gar att förena dessa båda ståndpunkter så att
de bli sammanhängande, såvida man icke vill göra det, som måhända finans -

144

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kunni. Marits proposition nr 33L (Forts.)
ministern gör när lian säger, att storindustrien skall socialiseras, d. v. s. säger,
att liela storindustrien är ineffektiv eller att i hela storindustrien råda så
stora missförhållanden, att staten måste överta densamma. Då kommer ju en
väsentlig del av arbetarna, vilka äro sysselsatta i storindustrien, att bli mera
»fria». Skulle statsministern och finansministern vara överens måste det alltså
betyda, att man ger hela storindustrien underbetyg i effektivitetshänseende.
Huruvida detta är en lämplig inbjudan till de överläggningar med näringslivet.
som regeringen har för avsikt att utfärda, lämnar jag därhän. Ja, detta
är icke något försök från min sida att vara skämtsam eller lustig, utan detta
är såvitt jag kan förstå en mycket allvarlig sak, ty det gäller att få preciserat,
hur mycket som ligger i statsministerns förklaring, i dag och vid andra tillfällen,
att bara där och där skall man ingripa men i övrigt icke. Det gäller
att undersöka hur detta rimmar med de ståndpunkter, som här intagits av
exempelvis finansministern.

Innan jag slutar vill jag vidröra ännu ett par frågor. Finansministern förklarade,
att folkpartiet ju var överens med hans parti om att konjunkturpolitiken
skulle bedrivas energiskt. Men, säger han: kräver icke det en social dirigering,
kräver den måhända icke samhälleliga investeringar? Jo, det äro
vi överens om, att ett visst mått av central dirigering krävs. Då frågar finansministern
vidare: är det icke tänkbart att —- för att vi skola kunna lösa detta
problem med koniunkturstabiliseringen och den jämna sysselsättningen —
måste vi öka de statliga investeringarna inom nya områden, d. v. s. utvidga
den socialistiska sektorn, där staten sköter investeringarna? Jo, naturligtvis.
Örn finansministern är road av rent abstrakta frågeställningar kan man icke
bestrida, att det är tänkbart. Men låt oss undersöka hur det konkret förhåller
sig, ty det är onekligen viktigare. Vi ha redan nu ett statligt inflytande över
järnvägar, post och telegraf och övriga dylika monopol. Vi ha möjlighet för staten
att på andra områden övervaka och inverka, t. ex. på byggnadsverksamheten.
Jag tror mig kunna påvisa, örn icke klockan varit så mycket, att när det gäller
den totala investeringsvolymen är det den avgjort större sektorn på vilken staten
kan inverka. Vidare ha vi olika friare former för samverkan mellan staten och
näringslivet, och vi ha de förslag, som efterkrigsplaneringskommissionen utarbetat.
Efterkrigsplaneringskommissionen, som har ägnat denna fråga stor uppmärksamhet,
har icke kommit på den idén att det är nödvändigt att utvidga
den socialistiska sektorn av näringslivet för att kunna få tillräckliga investeringar
så att staten kan utjämna konjunkturerna. Jag tror att man skall vara
direkt inställd på att finna nya skäl för ökad statlig företagsamhet för att
komma på den idén att konjunkturpolitiken och investeringarna skola kunna
utgöra en motivering. Finansministern har inte hittills givit några som helst
skäl för antagandet att det skulle vara nödvändigt, att det har veterligen inte
heller ^ inom efterkrigsplaneringskommissionen framförts några sådana. Och
jag måste bekänna, att jag i varje fall inte kan se att förslag örn eventuell socialisering
av oljehandeln eller försäkringsväsendet skulle kunna motiveras på
det sättet, att man behöver utvidga den statliga sektorn för att få samhälleliga
investeringar att variera i konjunkturpolitiskt syfte.

Finansministern var också inne på förhållandena i Förenta staterna och sade,
att där råder mycket större effektivitet inom näringslivet än i Sverige. Ja,
det är sant, men där har man ett fritt näringsliv. Den omständigheten att effektiviteten
inom näringslivet där är större än hos oss, kan väl då inte vara
något argument för att vi i Sverige skulle utbyta vårt nuvarande system mot
ett socialistiskt — det lär inte ens finansministern med sin stora dialektiska
skicklighet kunna få det till.

Finansministern hänvisade vidare till General Motors och sade, att detta

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

145

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
stora företag kunnat decentralisera inom sig själv och få till stånd en viss
självständighet hos de olika fabrikerna. Det är riktigt att man har försökt
avhjälpa de där stora enheternas svagheter och kanske har man i någon mån
lyckats. Om General Motors hade löst detta problem så bra att man i Förenta
staterna sagt, att det visar hurusom de stora enheterna äro så effektiva att
staten bör övertaga och leda en stor del av näringslivet efter samma principer
som General Motors’, ja, då skulle finansministern kunnat använda detta som
ett argument. Men nu förhåller det sig tvärtom så, att inte någon större grupp
i Förenta staterna för fram ett sådant projekt; örn åtminstone arbetarna i Förenta
staterna gjort det, skulle det ju vara ett argument, men inte heller de förorda
den statliga företagsamheten.

Däremot är det riktigt att arbetslösheten i Förenta staterna under 1930-talet
är ett argument för en energisk konjunkturpolitik, och vi äro ju också överens
örn att en sadan politik är väl motiverad, bl. a. med hänsyn till amerikansk
erfarenhet men främst med hänsyn till vår egen.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag konstatera, att av de tre frågor, som
jag med en opponents^ sedvanliga rätt tillät mig att rikta till regeringen, har
jag inte fatt svar pa någon. Den första frågan gällde spörsmålet örn arbetsmarknadens
frihet och varför missförhållanden där inte skulle leda till att staten
ingrep på samma sätt som på andra områden, där det förekommer missförhållanden.
Jag underströk att jag inte förordade att staten plötsligt skulle införa
obligatorisk skiljedom i intressetvister eller dylikt, men jag frågade, varför
man pa socialdemokratiskt hall låter missförhållanden på arbetsmarknaden
ligga alldeles vid sidan av det, som staten skall ingripa i. Inte heller har jag
fatt något svar pa min fråga rörande arbetsdomstolen och det allvarliga angrepp
på denna för freden på arbetsmarknaden så viktiga institution, som riktats
av ett ledande stort fackförbund. Slutligen har jag inte fått något svar på min
fråga, varför 27-punktsprogrammet skulle ge mandat åt regeringen att utan
verkligt objektiv utredning genomföra en socialisering och dylikt av oljehandeln.
Statsrådet Ericsson hänvisade här till riksdagsmajoritetens skrivelse. Det
är alldeles riktigt att man kan göra detta, men för riksdagsmajoriteten lika väl
som för regeringen gäller väl, att man inte kan åberopa något mandat från
folket i val, örn man i den viktigaste publikationen före valet skriver på ett
sådant sätt, sorn. om det skulle bli en objektiv utredning, och så efter valet
säger, att detta .inte varit meningen; det var sa mycket tidigare utredningar
gjorda, att man inte tyckte att det behövdes någon mer oljeutredning, utan man
kunde direkt börja undersöka, hur en socialisering skulle ske. Så kan regeringen
ju göra, men då kan man inte åberopa något mandat från folket i val.

Till sist, herr talman, vill jag säga några ord i anledning av vad hans excellens
herr statsministern påpekade, att örn oppositionen sätter sig emot önskemålen
hos de folklager, som bära upp den majoritet, som ligger bakom arbetarpartiernas
politiska ställning i riksdagen, då uppnår man i längden ingenting.
Jag tror att detta var ett både riktigt och viktigt påpekande. Vi å vår sida
underlåta nilo heller att allt emellanåt, ja, ganska ofta, fråga oss: vad önska
de breda folklagren i vår land och vad är det de behöva? Och det är ju ungeiär
detsamma som att fråga: vilka äro de allvarligaste bristerna i det svenska
samhället? Folket självt känner dessa brister bättre och mer direkt kanske
än dess politiska representanter.

Vad önskar då det svenska folk, som vi alla liro överens örn att vilja ge de
förmå lier och värden, som tidigare lia varit reserverade endast för ett mindretal
<iv vart tolk: Vilka äro do verkliga behoven?

.lag tror att örn man frågar i rätt vida kretsar av vårt folk, även bland industriarbetare,
skall man finna att folket vill lia trygghet för arbete och för

Andra hammarens protokoll 1045. Nr 34. i n

146

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
inkomst, det vill ha trygghet mot nöd vid sociala olyckor, olycksfall, sjukdom
och sådant, trygghet för inkomsterna även när de bli gamla. Vidare tror jag
att det finns en växande känsla av att man vill ha möjlighet till större insatser
vid lösningen av problem inom det egna arbetsområdet. Jag tror att man vill
ha ett mer demokratiskt undervisningsväsende, som gör det möjligt för barn och
ungdom från de fattigare kretsarna att skaffa sig den utbildning, som man är
lämpad för och som man har lust till. Jag tror att detta är sådant, som folk
känner såsom varande viktiga krav.

Men om jag skulle fråga ett urval av denna allmänhet, där det även ingår ett
antal industriarbetare, om de känna lika stort behov av att oljehandeln blir
förstatligad eller att försäkringsväsendet blir det, undrar jag, örn de tillfrågade
inte skulle se något mystifierade ut. Jag tror att åtskilliga av dessa mer socialiseringsbetonade
projekt äro i hög grad teoretiskt framkonstruerade och de
problemlösningar, som föreslås, också mer teoretiskt betingade.

Jag tror därför att det vore en fördel för det politiska livet i vårt land, örn
man på alla håll ville låta det, som enligt folkets mening nu en gång är en
huvudsak, vara en huvudsak och låta det, som folket känner vara mindre
viktigt, spela en mindre roll i vårt politiska liv, också när det gäller risken för
motsättningar mellan olika politiska riktningar. Det är bara, örn man vill en
mer omfattande och principiell socialisering, som dessa spörsmål bli av en
mycket stor storleksordning. Men statsministern förklarade ju, att det är det
inte tal om, i varje fall inte för närvarande. Skulle därför regeringen vilja förvisa
dessa begränsade socialiseringsproblem till en mer undanskymd plats i överensstämmelse
med deras relativt begränsade betydelse i jämförelse med de stora
sociala problemen och dem, som röra undervisningsväsendet, blir det givetvis
mycket lättare för regeringsmajoriteten och oppositionen att komma överens.

Det parti, som jag har äran företräda, är ingalunda inställt på att konservera
det nuvarande samhället. Vi erkänna att det företer åtskilliga brister, och vi
anse att vi både i politisk handling och i våra program under senare år ha visat,
att vi inte rygga tillbaka för de åtgärder, som äro erforderliga för att avhjälpa
en hel del av dessa missförhållanden, det må nu gälla konjunkturpolitik, socialpolitik
eller undervisningsreformer. Vi äro gärna villiga och t. o. m. angelägna
att samarbeta med regeringen vid lösningen av dessa spörsmål. Vi tro att örn
dessa frågor bli lösta, så avhjälpas de allvarligaste sociala bristerna inom vårt
samhälle.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det var inte min
avsikt att på något sätt såra den debuterande ledaren för oppositionen i denna
kammare genom mitt påpekande, att en debatt vinner på att man inte sysslar
alltför mycket med detaljer. Jag skall inte heller yttra mig om lämpligheten
av en så ingående polemik vid denna sena timme på dygnet, som vi nu fått
åhöra. Jag skall överhuvud taget inte ge herr Ohlin några råd vidare, men jag
hoppas att han skall lära sig någonting själv med tiden.

I den replik, som jag nu vill ge, kommer jag fortfarande att vägra att stå här
och taga upp punkt för punkt. Jag vill bara i anledning av de tre frågor, som
ställts av herr Ohlin, säga. att det väl sedan gammalt är bekant att det socialdemokratiska
partiet ingalunda betraktar fackföreningsrörelsen som en makt,
som man inte får röra vid. Det har funnits mer än ett tillfälle, då en socialdemokratisk
regering har övervägt mycket långt gående ingripanden på grund
av arbetskonflikter. Vidare kunna vi väl få förbehålla oss rätten att tolka de
27 punkterna i efterkrigsprogrammet på det sätt, som visar sig lämpligt. Det
kan ju hända, att vi finna att de 27 punkterna inte innehålla allt som vi vilja

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

147

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
göra, och då komma vi säkerligen inte att låta det hindra oss att även före
nästa val göra sådant, som vi finna vara riktigt att göra.

Jag skall emellertid, som sagt, inte ingå i svaromål på olika punkter, utan
jag skaij i stället fortsätta den allmänna diskussionen.

Herr Ohlin begår där.ett misstag, som är ganska avgörande för hela hans
polemik. Han tror nämligen att man nu kan fastställa en politik, som skall
gälla för eviga tider. Han begär att vi skola fixera slutmålet för våra strävanden,
och han står här hela tiden och frågar: var är det ni till sist vilja
hamna? Vi säga för vår del, att samhället är en organism, som utvecklas och
som tar olika former under olika tider. De av oss, som nu äro något till åren,
ha ju själva fått genomleva många skiftningar i samhällsformerna, och vi
socialdemokrater tro att denna utveckling i samhället kommer att fortsätta
och att det troliga är att samhället någon gång långt fram i tiden kommer
att söka sig former, som vi nu inte riktigt kunna bilda oss en föreställning örn.

Vad vi kunna göra, är alltså att fixera, så långt det nu är möjligt, bilden
av det samhälle, som vi vilja ha, och försöka att under varje tid bestämma de
inskridanden i takt med utvecklingen, som vi anse skola föra till det mål vi
uppställt. Vi kalla detta ett socialistiskt samhälle, andra kunna kalla det för
ett samhälle utan fruktan för nöd, ett samhälle med trygghet, ett samhälle
med god utkomst, andra åter kunna kalla det ett fullt demokratiskt samhälle
— beteckningarna kunna vara många. \7ad vi eftersträva är ett verkligt demokratiskt
samhälle, där folket har i sin hand avgörandet av sina öden och där
de tillgångar, som samhället har, användas till hela folkets väl. Det är alltså vår
principiella syn på samhället.

Sedan måste man anpassa sin politik till varje tid. Jag har mer än en gång
hävdat den uppfattningen, att man aldrig kan komma längre i sina strävanden
än vad själva utvecklingen har skapat möjligheter för. När herr Ohlin
stod här i förmiddags och talade örn en försiktig reformpolitik, som motsvarar
resurserna, så säger det i mycket inskränkande ordalag ungefär detsamma,
nämligen att frågan om vad man kan åstadkomma av förbättringar alltid ytterst
är beroende på hur långt utvecklingen har gått. Men det är inte bara
beroende på själva utvecklingen, utan det är ju också litet beroende på vad
man vill göra, och där kommer jag in på tvistefrågan örn vad detta »man»
inneburit vid olika tidpunkter.

Min tes i förmiddags^ var den, att jag är nog optimistisk att tro, att det
skall vara möjligt att få ett samarbete även i frågor, som kunna kallas socialistiska,
därför att jag har varit med örn, hurusom våra motståndare tid efter
annani ha flyttat sina positioner. Jag talade därvid örn den politiska demokratien.
och om den sociala demokratien, och jag pekade på den ekonomiska demokrati,
som vi nu vilja förverkliga.

Jag erkänner villigt, att en del radikala borgerliga lia gjort förtjänstfulla
insatser för erövrandet av den politiska demokratien. I vilken mån folkpartiet
kan tillskriva sig någon ära därav, skall jag inte här diskutera —• det kunde
bli föremål för en mycket intressant utredning. Det liberala partiet företedde
under vissa tider mot slutet av 1800-talet och i början av 1000-talet en radikalism,
som sedan gick av partiet ganska ordentligt. Denna radikalism berodde
helt enkelt på att partiet hämtade sitt väljarunderlag i stor utsträckning från
de socialistiska arbetarna. Den proportionella metoden hade ännu inte börjat
tillämpas och det var nödvändigt att väga, om nian ville lia en liberal
eller en högerkandidat. Detta gjorde att i det liberala partiets väljarmassa ingick
mycket socialistiska arbetare, vilket naturligtvis kom att avspegla sig i
en radikalare hållning från de liberalas sida. Men alldeles frånsett detta är
det ju intet tvivel om att det liberala partiet var med i kampen för den poli -

148

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
tiska demokratien, även om det i första liand var arbetarmassorna, som buro
upp denna kamp och som också i viss mån drevo på det liberala partiet. Den
sista erinran, som vi fingo örn att det liberala partiet kunde även på denna
punkt behöva drivas med, var vid den senaste stora författningsrevisionen. Då
var visst inte så, att det var de liberala, som togo ledningen för att få en radikal
lösning, utan de drevos i hög grad att vara med om denna.

Men, all right, vi kunna i detta fall nöja oss med att när vi säga »man» endast
tala örn högern, ty det är precis lika bra. Högern motsatte sig den politiska
demokratiseringen och förklarade, att folket inte var moget att styra sig
självt. Högern stretade emot in i det sista och höll på att skapa en utlösning av
rösträttsstriden, som ingen egentligen önskade sig. Men högern har accepterat
den politiska demokratien. Högern säger i dag, att man är beredd att kämpa
för den politiska demokratien, vilken man numera betraktar som ett nationellt
värde. Det föreligger alltså här ett accepterande av ståndpunkter, som man tidigare
betraktat som samhällsfarliga men som man har lärt sig äro samhällsnyttiga.

Herr Ohlin nämnde, med avsikt eller inte, ingenting örn samma utveckling
på de sociala reformernas område. Där har man mycket lättare att konstatera,
hurusom det liberala partiet eller låt oss säga folkpartiet har drivits med av utvecklingen.
Egentligen är det ju en gammal liberal tes, att samhället inte skall
ha någon omvårdnad örn individen; den som inte kan klara sig själv är inte
värd att leva. Denna gamla liberala ekonomiska tes övergav man emellertid
ganska snart, men det betydde inte att man var vidare villig till sociala reformer.
Vi lia i 1920-talet, då folkpartiet i hög grad hade inflytande på regeringen,
exempel på en period, som nästan blev en dödperiod i fråga örn sociala framsteg.
Och när vi kom fram till 1930-talet, var det inte utan vidare, som vi på
socialdemokratiskt håll fingo folkpartiets medverkan till sociala reformer. Jag
kan för att belysa det bara erinra om, när herr Andersson i Rasjön stod här
1935 och talade i folkpensionsfrågan. Vad han då säde var sannerligen inte
något vittnesbörd om en vidsynt villighet att gå långt i sociala reformer.

Sedan har man från folkpartiets sida accepterat vad man inte då ville vara
med örn, och jag tvivlar inte på att det ligger uppriktighet bakom talet, att
folkpartiet numera vill gå mycket långt i fråga örn social reformverksamhet.
Man har bringats därhän på grund av den faktiska utveckling, som har ägt
rum, på grund av de makter, som ha sprungit fram ur folket och som helt enkelt
tvingat till denna nya syn på den samhälleliga omvårdnaden. Att det föreligger
en stor omskiftning i betraktelsesättet för några år tillbaka och nu hos
folkpartiet är alldeles uppenbart.

Herr Ohlin fällde i en replik till herr Fast ett yttrande, som var rätt betecknande.
Han sade, att nu gäller det inte 1930-talets politik, nu gäller det var
vi stå i dag. Jag förstår att detta var ett sätt att komma undan en annan rätt
obehaglig erinran örn, hur man fått följa med utvecklingen. Folkpartiet motsatte
sig i stor utsträckning 1930 års krispolitik eller konjunkturpolitik, om vi så
vilja kalla det. Den betecknades inte bara från högerhåll utan också från folkpartihåll
som en ödesdiger politik. Nu är man framme vid att ha accepterat
principerna för denna politik och nu kan herr Ohlin träda fram och säga, att
han egentligen alltid varit anhängare av en sådan politik. Men han bör då inte
glömma, att hans parti icke har varit det. Folkpartiet har även på den punkten
fått lära sig en hel del, innan det kom fram till en förnuftig ståndpunkt.

Det är hela denna erfarenhet av hur ståndpunkterna förskjutits, hur man
accepterar det man tidigare avvisat, som låg bakom min optimistiska tro, att vi
även när det gäller den ekonomiska demokratien skola kunna komma till tals
med varandra.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

149

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)

Jag har inte talat om det statssocialistiska samhället som en motsättning till
det sociala samhället; vad som avses med det sociala samhället vet jag inte riktigt.
Vad jag menade var att vi nu äro inne i ett läge, där just frågan örn den
ekonomiska demokratien kommer att spela en stor roll. Jag har tidigare på olika
möten sagt, att det förhållandet, att den ekonomiska demokratien nu står i förgrunden,
egentligen inte är resultatet av någon agitation från vårt håll, utan
det är helt enkelt även det resultatet av en utveckling. Sedan man har fått den
politiska demokratien och hunnit ganska långt med den sociala demokratien, så
tränger på ett nytt fält kravet på demokratiens fullkomning fram. Det är, såsom
finansministern här har understrukit, så att ett folk, som styr sig självt,
finner sig inte i att på ett mycket viktigt område vara beroende av ett fåtal inom
folket. Därför befinna vi oss nu i det läget, att den ekonomiska demokratien
är aktuell inte bara i Sverige utan praktiskt taget överallt i världen. Det är rätt
betecknande, att i Norge har man ett efterkrigsprogram, som är uppgjort gemensamt
av högern, folkpartiet, d. v. s. Venstre, bondeförbundet och socialdemokraterna
och som i fråga örn den ekonomiska demokratien i viktiga avseenden går
lika långt som våra 27 punkter. Detta program är alltså accepterat av tre borgerliga
partier. Jag läste för en tid sedan den danska högerns nya program och
jag satt då verkligen och log litet för mig själv, ty där fanns den ena satsen efter
den andra, som kunde vara nästan direkt lånad ur vårt efterkrigsprogram
med de 27 punkterna. Det är ju tecken på att dessa spörsmål tränga sig på och
att inte något parti kan avvisa att syssla med dem.

På detta kommer naturligtvis herr Ohlin att svara, att,visst vill man på folkpartihåll
ha ekonomisk demokrati; det är bara det att en sådan kan man få på
så många olika sätt och det behöver inte alls nödvändigt vara i form av statssocialism.
All right, säger jag, det behöver inte alls nödvändigt vara statssocialism.
Det finns alldeles säkert många former, där man kan skaffa sig det
nödvändiga inflytandet för att tillgodose kravet på demokrati även inom näringslivet
utan att företagen övergå i statens ägo. Och i detta sammanhang kan
jag svara på herr Ohlins undran, hur detta skulle stämma med den där ofriheten
för dem, som inte vore i statens företag. Jag tror inte att finansministern
kommer att motsäga mig, örn jag säger, att vi mycket väl kunna tänka oss, att
även under privat drift, fri företagsamhet, såsom det heter, arbetare och anställda
skola kunna skaffa sig ett sådant inflytande i företagen, att man inte
känner sig prisgiven åt en arbetsgivares godtycke. Dessutom kommer man ju, örn
vi skola utveckla den ekonomiska demokratien till ett vidare samarbete med
kontroll över att företagen skötas effektivt, att även uppifrån ha ett inflytande,
som eliminerar känslan av att man är prisgiven åt en enskild företagare.

Det finns många fox-mer för en sådan ekonomisk demokrati. En av formerna
är utan tvivel slatsägandet, och jag ger herr Ohlin rätt, när han säger, att det
här är fråga örn mer eller mindre. Han vill ha mindxe. Jag vill inte säga, att jag
vill ha mer, ty uppriktigt sagt är för mig inte frågan örn statsäganclet det väsentliga.
Kan man på andra sätt nå fram till en effektivitet, som ger underlag
för trygghet, god levnadsstandard, rättvis fördelning, allt. det som egentligen
är det vi vilja åstadkomma, så är det för mig inte någon hjärtesak, om enskilda
eller staten stå såsom ägare till företagen.

Däremot kan jag inte precisera, hur långt utvecklingen i detta avseende bör
gå, och jag är framför allt inte beredd att säga, att där oell där slutar utvecklingen
och där ha vi det fullkomnade samhället, ty jag tror inte att den kommer
att sluta. Det tror inte herr Ohlin heller, och det visar ju, hur meningslöst det
iir av honom att stå här och fråga: var vilja ni socialdemokrater till sist hamna?
Herr Ohlin har inte en aning om var han själv till sist skall hamna. Han kan

150

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
ju bara tänka på, var hans parti hamnat i dag, för att någorlunda förstå vilka
risker han löper för fortsättningen.

Jag skall, såsom jag sade, inte ingå i någon vidare detaljpolemik. Jag har inte
accepterat Sovjet såsom något exempel på en socialistisk ordning. Jag har bara
sagt, att det kanske visar att det är andra omständigheter än själva ägandet,
som äro avgörande för, huruvida man med ett visst produktionssystem kan få
en högre eller lägre standard.

Men jag skall kanske ändå säga ett par ord örn en annan sak, nämligen herr
Ohlins påstående att det är vi, som skola visa fördelarna i vårt system. Det finns
en annan väg att gå, och det är att som utgångspunkt ta det system, som nu
finns, och hur det fungerar. Vi säga och kunna visa, att detta system icke fungerar
val, och därför vilja vi ha en bättre ordning med framför allt större kontroll
över hur de medel, varpå hela folkets väl egentligen beror, förvaltas, och
detta leder till förslag örn olika åtgärder. Vi ha gjort ett kolossalt framsteg i
och med att de borgerliga nu allmänt ha accepterat vår konjunkturpolitik och
ha medverkat till förberedande åtgärder för att kunna möta en aktuell kris. Men
vi äro inte nöjda med att bara kunna förhindra en arbetslöshet. Vi tro att det
genom samarbete mellan vettiga människor skall vara möjligt att komma fram
till en ordning, som hindrar att de olägenheter, som det nuvarande systemet
för med sig, fortfarande skola inträffa.

Från denna utgångspunkt bygga vi upp det nya systemet, och som jag redan
har sagt, ha vi nu för den närmaste tiden vårt efterkrigsprogram att förverkliga.
När det är realiserat, komma vi antagligen att gå vidare, ty jag tror, som sagt,
inte på att någonting stoppar, utan att man nog ständigt av utvecklingen kommer
att ställas inför nya krav och nya möjligheter.

Till sist skall jag bara ge en replik på den lilla vittigheden om, huruvida jag
kan följa herr Myrdal på marschen till kommunisterna. Såvitt jag förstår, är det
inte någon fara för en sådan marsch. Det problemet är absolut inte aktuellt. Efter
vad som har hänt i dag, behövs det egentligen inte göras några ansträngningar
från socialdemokratiskt håll att närma sig kommunisterna, ty de äro ju på
marsch tillbaka till oss.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det är inte min mening att nu hålla något längre anförande. Men jag skall ändå
på ett par punkter försöka klargöra var meningsskiljaktigheterna mellan herr
Ohlin och mig ligga.

Först skall jag begagna tillfället att rätta en statistisk uppgift, som jag
lämnade i mitt anförande i förmiddags när det gällde frågan örn antalet förmögenhetsägare,
som hade deklarerat för mer än 50 000 kronors förmögenhet.
I hastigheten förväxlade jag de 200 000 förmögenhetsägare, som deklarerat
för förmögenheter på 20 000 kronor och däröver med det mindre antal, ungefär
64 000, som vid 1943 års taxering deklarerade för 50 000 kronors förmögenhet
och därutöver. Det är alltså ett ännu mindre antal, som uppenbarligen
inte kan höra till de småsparare som herr Skoglund talade örn.

Jag skall inte nu beröra frågan örn sparobligationerna — den få vi komma
tillbaka till senare.

Herr Hagberg berörde en sak som var av ett visst intresse för mig. Han
sade att han själv inte tror, att jag av önskan att plåga människor lägger på
högre skatter, men han sade också: jag har ute bland folk inom olika samhällsklasser
påträffat den uppfattningen, att finansministern inte lägger på
skatter för att täcka de nödvändiga utgifterna — det är möjligen bara en
tillfällighet att det råkar vara så — utan av en önskan att plåga folk. Ja, jag
tror att herr Hagberg har rätt, ty jag får brev örn den saken, mest anonyma

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

151

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
brev, men det allra mesta av dessa brevs innehåll utgöres helt enkelt av klipp
ur tidningar. Jag undrar örn herr Hagberg skulle vilja svara på frågan: är
det inte sannolikt att den uppfattning, som finns ute i vissa kretsar, som herr
Hagberg träffat på, örn denna min inställning till skattepolitiken inte har
spontant uppstått på grund av att folk läst sina debetsedlar utan den har uppkommit
på grund av vad de fått läsa i sina tidningar?

Jag skall inte säga mera örn detta, men låt mig i stället beröra ett par saker
med anledning av vad herr Ohlin yttrade. Örn herr Ohlin vill ha ett medgivande
kan jag ge honom rätt i att frågan om ett oljemonopol och frågorna örn skoindustriens
och försäkringsverksamhetens socialisering inte äro några stora socialiseringsfrågor.
Örn det socialdemokratiska partiet verkligen hade den statssocialistiska
inställning, som herr Ohlin ivrigt försöker pådyvla oss, är det då någon
som tänkt sig att vi skulle börja en sådan aktion med oljan eller skorna. Vi
skulle åtminstone göra liksom engelsmännen, börja med en grundläggande naturtillgång.
Det är därför inte vi som under dessa sista år ha dragit fram frågan
om denna mer eller mindre fullständiga statssocialisering såsom den stora
tvistefrågan. Vi ha i vårt efterkrigsprogram med de 27 punkterna tagit upp
en rad konkreta frågor, där vi med utgångspunkt ifrån det nuvarande läget
försöka visa, hur man genom att söka sig fram utefter olika linjer såsom statsministern
nyss antydde skall kunna komma bort från de missförhållanden,
som vi kunna konstatera i samhällslivet. Men alla dessa konkreta förslag, som
herr Ohlin tydligen fann relativt moderata, sopade man undan med en enda
stor gest under förra valrörelsen och man kastade sig ned på den sista sidan
av vårt efterkrigsprogram, där det förklaras, att om man går in för de utstakade
linjerna är man inne på en väg, som leder till vad vi kallat ett socialistiskt
samhälle. Det var den enda punkt man kastade sig över i stället för att
tala örn de konkreta förslag, som framlagts i de 27 punkter, vi lagt upp. Jag
vill fråga: vem är det som gjort frågan örn en fullständig socialisering till den
stora huvudfrågan?

Jag skulle i detta sammanhang kunna tillägga att åtminstone enligt min
uppfattning — och den överensstämmer helt med statsministerns — är inte
frågan örn den ekonomiska driftformen det väsentliga; för arbetarrörelsen vare
sig i dess socialistiska eller marxistiska form har denna fråga aldrig varit det
centrala utan det centrala har varit, örn jag skall tala marxistiskt, arbetarklassens
övertagande av makten. För oss moderna socialdemokrater framstår det
klart, att folkmajoriteten skall bestämma över det ekonomiska livet — i vilka
former denna folkmajoritet sedan anser det lämpligt att det ekonomiska livet
skall skötas är beroende på en mängd av omständigheter. Här kan jag instämma,
i vad statsministern yttrade — man kan helt enkelt säga att de tekniska
förhållandena vid olika tidpunkter göra vissa lösningar lämpligare än andra
o. s. v.

.Tåg skall för ett ögonblick bo att få vända tillbaka till de 27 punkterna och
fråga vad det är som vi lia begärt statsingripande för. .Ta, för det första för att
skaffa full sysselsättning. Det andra skälet är en synpunkt som statsministern
nu och tidigare understrukit, nämligen att åstadkomma ökad effektivitet inom
näringslivet, det tredje skälet är att åstadkomma ett ökat inflytande för de anställda
inom företagen, låt mig säga ökad självständighet och frihet. Alla dessa
ting tillsammans utgöra bakgrunden för den strävan som vi utefter vissa linjer
vilja fullfölja men utan någon möjlighet att tala örn hur det .skall se ut
en gång i framtiden.

Jag skall vidare taga upp en punkt som jag anser vara viktig. Herr Ohlin
nämnde något örn löne- och prisutvecklingen och jag skall be att få säga
några ord med anledning därav. Herr Ohlin frågade: hur skall man vid full

152

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Majlis proposition nr 334. (Forts.)
sysselsättning kunna förebygga, att man får en inflation? Jag svarade med
att säga: hur tänker herr Ohlin förebygga den saken? Då säger herr Ohlin:
det är inte jag som är finansminister. Nej, det är alldeles riktigt. Men lägg
märke till att den stora skillnaden är den, att när jag frågar herr Ohlin,
hur han skall kunna förebygga en sådan inflation är det därför, att jag
inte kan se någon möjlighet att förebygga en sådan utveckling, örn man som
herr Ohlin håller fast vid att vi inte skola väsentligt rubba på det privatkapitalistiska
systemet. Ty hur skall man kunna tänka sig herr Ohlins politik
med full sysselsättning — lägg märke till det: full sysselsättning —
som skapar denna förutsättning för fackföreningspolitiken att komma med
ökade anspråk och som icke kan mötas genom någon hänvisning till att här
försöka vi att fördela produktionens resultat på ett rättvist sätt? Hur skall
man under sådana förhållanden kunna tänka sig, att man skulle kunna förhindra
aktioner ifrån de isolerade arbetargrupperna, som utan hänsyn till
andra driva sina speciella intressen? Detta är inte en frågeställning, som jag
har hittat på, det är en frågeställning, som en råd kritiker av en sådan auktoritativ
framställning av den fulla sysselsättningen i ett fritt samhälle, som
är framlagd av engelsmannen Beveridge, lia framfört. De säga, att det är
omöjligt att genomföra den fulla sysselsättningen i ett samhälle, som icke i
större utsträckning tvingas till att utvidga samhällets verksamhet. Med denna
argumentering har man velat avvisa den liberala Beveridgeska framställningen
till förmån för den gamla uppfattningen, att den enda möjligheten
att förebygga sådana oriktiga krav ifrån lönearbetarnas sida är att i tillräckligt
stor utsträckning bevara den arbetslöshet, som hittills har varit utmärkande
för vårt samhälles ekonomiska struktur. Det är därför som jag med
större rätt kan ställa frågan: hur vill man när man som herr Ohlin kräver
full sysselsättning förebygga denna ödesdigra utveckling? Jag kan i alla
händelser inte hänvisa till någon möjlighet att förebygga den.

Sedan skall jag endast beröra ytterligare en sak, nämligen frågan om skatterna.
Jag vet inte varifrån herr Ohlin fått sina uppgifter. Då jag som hastigast
bara nämnde, att det skett en sänkning i England från 50 till 45 procent,
berodde det på att jag tyckte jag hade talat tillräckligt länge. Annars
skulle jag lia tillfogat, att man har skapat den nödvädiga progressionen inte
genom en progressiv skala utan genom en hel rad av avdrag. Jag har här en
framställning som är gjord av det amerikanska Treasury, innefattande en
jämförelse mellan skatterna i Förenta staterna, England och Kanada år 1943.
Denna jämförelse visar, att på en inkomst av 2 500 dollars, som vi kunna översätta
med 10 000 kronor, är — för en ensam person — skatten i Förenta
staterna visserligen knappt 19 procent av inkomsten, men i England är den
34 och i Kanada 33 procent av inkomsten. Skatten för äkta makar och makar
med barn blir givetvis lägre. Men detta är förhållandet i Sverige också.
De nu anförda siffrorna ligga sålunda väsentligt över de siffror som gälla
i Sverige. Jag kan för övrigt även nämna motsvarande siffror för vårt land.
På en inkomst av 10 000 kronor komma två makar utan barn här i Stockholm
upp till en skatt på mellan 18 och 19 procent av inkomsten.

Jag kan som sagt inte nu ta upp hela denna diskussion örn samhällets
konstruktion. Efter slutorden i herr Ohlins anförande kände jag mig så rörd,
att jag hade tänkt att alldeles avstå från någon polemik. Ty jag uppfattade
verkligen herr Ohlins yttrande som ett erbjudande örn en samverkan, där man
skulle skjuta undan dessa frågor, som herr Ohlin tydligen anser vara framtidsfrågor,
till förmån för arbetet för dagen. Men jag kan inte komma ifrån
herr Ohlins yttrande på förmiddagen, att man i fråga om de sociala reformerna
skulle hålla en lagom takt, och det är på den punkten jag tror att det

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

153

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
faktiskt kommer att visa sig, att enigheten även i fråga örn det näraliggande
icke är så stor som man av de allmänna talesätten att döma vill göra gällande.

Herr Fast: Herr talman! Jag vill bara säga till herr Ohlin, att jag inte har
något behov av att leva i minnenas värld. Men då herr Ohlin i sin framställning
försökte göra gällande, att den ståndpunkt som folkpartiet intagit inte
gällde blott för dagen utan vore så väl genomtänkt, att den faktiskt icke
hade ändrats utan hela tiden varit densamma, tyckte jag att det kunde vara
lämpligt att erinra örn den utveckling, som för detta partis vidkommande har
ägt rum lika väl som utvecklingen pågår på alla andra områden. Det är ingen
förebråelse jag därmed uttalar. Jag har bara velat fästa uppmärksamheten
vid att den ramhushållning och den konjunkturpolitik, som herr Ohlin i dag
anser var det enda saliggörande, år 1933 på folkpartihåll ansågs så skadlig
och de faror den ansågs medföra utmålades i så bjärta färger, att utmålandet
av de faror, som anses kunna uppkomma med hänsyn till socialiseringen,
i dag ter sig som rena västanfläkten. När man på tolv år kunnat
iakttaga en sådan förskjutning, ansåg jag det vara befogat att påpeka, att
det var ett längre avstånd mellan folkpartiets ståndpunkt 1933 och herr
Ohlins ståndpunkt i dag än mellan herr Ohlins ståndpunkt i dag och socialdemokraternas
ståndpunkt i dag. Det var endast detta jag ville bevisa med
denna erinran.

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Statsministern sade i sitt anförande,
att ståndpunkterna hade förskjutits hos de partier, som i dag representera oppositionen,
och att de accepterat den ståndpunkt, som tidigare varit socialdemokraternas
och som de då bekämpat. Iakttagelsen är i vissa hänseenden riktig.
Men dels är det kanske fråga om ett nödtvunget accepterande av ett skeende,
som man inte kunnat hindra, och dels också, vilket villigt erkännes, ett
medgivande av att vissa tidigare ståndpunkter icke ha kunnat vidhållas.på
grund av utvecklingens gång. Men befinna vi oss ensamma i det läget? Äro
vi inte därvidlag i ganska gott sällskap med statsministerns eget parti? Hur
ha icke åsikterna förskjutits inom det socialdemokratiska partiet i en rad hänseenden,
som jag icke här skall räkna upp. Skulle jag göra det kanske det
rentav skulle kunna bli 27 nya punkter. Jag vill bara erinra örn den ändrade
inställningen i försvarsfrågan, i fråga örn frihandeln och inte minst i fråga
örn statshushållningen. Thorsson vann på sin tid helgonglorian genom en
sträng sparsamhetspolitik, som står i rak motsättning till den politik, på vilken
herr Wigforss tänker vinna samma gloria.

Då statsministern var ute och sökte efter något bevis på den tänkbara nattsvarta
reaktionen i sociala frågor, som förekommit i riksdagen, hittade han ett
anförande, som jag hållit i en debatt örn folkpensionerna 1935. Jag kanske
inte kan begära att han nu på nytt skall läsa igenom detta yttrande, utan jag
nödgas anmoda hans kollega socialministern att stå till tjänst med en upplysning.
Socialministern erinrar sig säkert den uppgörelse vi hade för något år
sedan då det gällde dyrortsgrupperingen av folkpensionerna, och jag vill säga,
att det därvid inte förelåg någon förskjutning i uppfattningen från min sida
och inte heller hos flertalet, som då hade samma ståndpunkt som jag. Jag har
snarare det intrycket, att skaran växer av dem som bestrida, att denna dyrortsgruppering
ger den rättvisa som man eftersträvar.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag vill endast till hans excellens statsministern
säga, att när han framhåller, att det liberala partiet har dragits med när det

154

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 334. (Forts.)
gäller socialpolitiken, så underförstår lian givetvis, att det dragits nied av socialdemokraterna.
Jag undrar om man inte måste erkänna, särskilt om man har
tendenser till marxistisk historieuppfattning, att vad som framför allt har
ändrats är att samhället fått alltmera växande resurser, som möjliggjort en
socialpolitik, som för tjugu år sedan var otänkbar. Jag hoppas att samhällets
växande resurser skola om tio år möjliggöra en socialpolitik, som i dag inte är
genomförbar.

För övrigt vill jag alldeles bestrida riktigheten av den historieskrivning
statsministern presterade. De liberala politikerna med S. A. Hedin i spetsen
ha ända sedan åttiotalet tagit många initiativ när det gällt att främja den sociala
politiken. Jag skall tillåta mig att vid något annat tillfälle återkomma
för att visa, att karakteristiken av 1920-talet som en död period i fråga örn
sociala framsteg är alldeles oriktig.

Statsministern sade vidare, att det är meningslöst att till socialdemokraterna
ställa frågan: var skola ni till sist hamna? Jag har heller inte frågat
på detta sätt — det är en travestering av vad jag sagt. Men det existerar väl
något utöver ett program för två till tre år? Det finns väl ett program på
litet längre sikt. Partiprogrammet ger därvidlag föga besked. Vad skulle socialiseringsnämnden
göra på 1920-talet örn icke att ange vad jag efterlyst men
som statsministern säger att det är meningslöst att fråga örn? Tidigare i dag
sade statsministern, att jag icke skulle beröra så mycket detaljfrågor utan försöka
komma fram till en principiell diskussion. Sedan jag gjort detta, förklarar
statsministern, att även detta är meningslöst och att han inte kan ingå
i svaromål. Det verkar som örn statsministern menade, att all opposition saknar
motivering.

Till sist vill jag med anledning av att statsministern framhåller den stora
likheten mellan_ de 27 punkterna och vissa danska och norska efterkrigsprogram,
som på viktiga punkter gå lika långt, instämma och tillägga, att socialdemokraternas
27 punkter, som kommo några månader senare än vårt »Efterkrigstidens
samhälle», på flertalet viktiga punkter gå lika långt som vårt program.

Hans excellens statsministern Hansson: Herr talman! Det hör inte stå som
sista replik i dagens debatt att jag avböjt en principiell precisering. Jag har
endast sagt, att det går inte att precisera ett program, som slutar där och
börjar här, när man befinner sig i en ständigt pågående utveckling. Däremot
har jag mycket klart angivit vad som är slutmålet för vår strävan och vad
jag betraktar som medel och mål. I fråga örn medlen kan man anpassa sig efter
i vilket mått de fylla den uppgift de skola fylla för att föra till målet.

Med anledning av herr Ohlins sista uttalande vill jag påpeka, att det ju kan
hända, att folkpartiets efterkrigsprogram skrevs under intrycket av de stämningar,
som rådde på grund av den socialdemokratiska framryckningen. Man
kanske rentav skyndade sig att bli färdig för att inte komma sist.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag ber att få påpeka, att detta program skrevs
långt före valet. Dessutom innebar det val, som sedan ägde rum, inte någon
socialdemokratisk framryckning utan en socialdemokratisk tillbakagång.

Efter härmed slutad överläggning remitterades propositionen, såvitt angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas åtskilliga i anledning av
propositionen inom kammaren avgivna yttranden.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

155

Härefter föredrogos var efter annan övriga Kungl. Maj:ts å bordet vilande
propositioner; och remitterades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 335, angående ytterligare statsunderstöd
till Sörby invallningsföretag år 1937 i Västmanlands län;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 336, angående förslag till lag
örn inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

till statsutskottet propositionerna:

nr 337, angående förbättring av viss ubåtssäkerhetsmateriel; och

nr 338, angående ianspråktagande av lägerkassemedel för nybyggnad eller
större ändringsarbete;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 339, med förslag till förordning
örn ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379);

till statsutskottet propositionerna:

nr 340, angående försäljning av kronan tillhörigt markområde i Ljungbyhed;
och

nr 341, angående vissa förmåner i samband med avvecklingen av försvarsberedskapen; till

behandling av lagutskott propositionen, nr 342, med förslag till lag örn
verkställighet av frihetsstraff m. m.;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 343, angående skattegrupperingen m. m.;

nr 344, med förslag till förordning om nöjesskatt; och

nr 345, med förslag till förordning angående uppskattning av värdet å
svenska statens sparobligationer vid förmögenhetsbeskattning;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 346, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för heltidsanställda
hem vårdarinnor inom den sociala hjälpverksamheten; och

nr 347, angående årligt understöd åt föreståndaren för svenska studenthemmet
i Paris Lucien Maury;

till statsutskottet propositionen, nr 348, angående anslag till propaganda för
bättre deklarationsmoral;

till bankoutskottet propositionen, nr 349, angående reglering av tjänste- och
familjepensioneringen för personal vid Halmstad—Nässjö och Nässjö—Oskarshamns
järnvägar i anslutning till järnvägarnas förstatligande;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 350, angående inköp för kronans
räkning av viss mark inom Södra Vrams socken, Malmöhus län;

till statsutskottet propositionen, nr 351, angående vissa frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 352, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn
automobilskatt, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 353, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation,
m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 354, angående vissa förmåner till värnpliktiga; -

156

Nr 34.

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 356, med förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) örn expropriation; och

nr 357, angående förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561);

till bevillningsutskottet propositionen, nr 358, angående fastställande av inrikes
luftporto för vissa försändelser;

till statsutskottet propositionen, nr 359, angående vissa statens järnvägar
berörande markfrågor i Västerås;

till bankoutskottet propositionen, nr 360, angående livräntor åt Hanna Jansson
m. fl.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 361, angående fastighetsbyte i Falköping;

nr 362, angående försäljning av vissa under vattenfallsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter;

nr 363, angående ersättning till Hemsö kommun för vissa kommunen åvilande
skatterestitutioner;

nr 364, om tullfrihet för vissa till riket införda partier penicillin;

nr 365, angående förlängt bemyndigande att i arbetslöshetsbekämpande syfte
igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för
budgetåret 1944/45;

nr 366, angående kreditgivningen till utlandet m. m.; och

nr 367, angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 368, med förslag till lag örn
förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap
m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 369, angående anslag till abortförebyggande
åtgärder m. m.

§ 2.

Föredrogs den av herr Jacobson i Vilhelmina vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Mossberg, angående generellt uppskov för landsbygdens
del med samtliga övningar och vissa andra åtgärder i samband med civilförsvaret.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogs den av herr Thorell vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående anstånd med
ordnande av landsbygdens brandväsen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Nilsson i Göingegården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående

Onsdagen den 24 oktober 1945 em.

Nr 34.

157

vissa påstådda missförhållanden i samband med den pågående försäljningen
av kronans övertaliga armébilar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.55 på natten.

In fidem
Sune Norrman.

168

Nr 34.

Fredagen den 26 oktober 1945.

Fredagen den 26 oktober.

Kl. 4 em.

§ I Herr

statsrådet Zetterberg avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 371, med förslag till lag angående ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; och
nr 372, med förslag till lag om tillägg till lagen den 28 maj 1886 (nr 46)
angående stenkols fyndigheter m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan och hänvisades till bevillningsutskottet följande
på kammarens bord liggande motioner:
nr 620 av herr Allard m. fl.; och
nr 621 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.

§ 3.

Föredrogs den av herr Thäpper vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående löne- och
anställningsförhållandena för inom det statliga vägväsendet anställda arbetare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Herr Falla erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag hemställer,
att kammaren ville med hänsyn till ärendets synnerliga omfattning medgiva
utsträckning av tiden för avlämnande av motioner i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 336, med förslag till lag örn inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu
dagar från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

454021