1945. Andra kammaren. Nr 32 (Riksdagens protokoll 1945:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 32.

Torsdagen den 28 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Ledamoten av denna kammare, herr Haeggblom, har till statsrådet
Erlander riktat följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till åtgärder för att skolor, som under ferietid
apterats för civilförsvarets behov, till höstterminens början återställas till
skolbruk för undvikande av uppenbar skada för skolornas arbete?

Då det ankommer på mig att inom statsrådet handlägga ärenden, som avse
omhändertagande av flyktingar och med dem jämställda, får jag till svar å
den framställda frågan anföra följande.

I april och början av maj detta år överfördes genom Röda korsets försorg
från Tyskland till vårt land något mer än 20 000 personer, utgörande frigivna
koncentrationslägerfångar eller tvångsarbetare av olika nationaliteter. En
stor del av dessa voro antingen sjuka eller genom svält och umbäranden så
nedsatta till sina krafter, att de voro i behov av sjukhusvård.

Sedermera har regeringen efter förhandlingar med representanter för
UNRRA medgivit, att här i landet får omhändertagas ytterligare 10 000 personer,
vilka under kriget tvångsförflyttats till Tyskland. Av dessa beräknas
ungefär hälften vara sjuka under det att de återstående i allmänhet äro att
betrakta som konvalescenter.

Tillgängliga förläggningslokaler förslå icke för inkvartering av ett så stort
antal, utan det har visat sig nödvändigt att härför utnyttja även vissa skolor
och andra allmänna byggnader. Framför allt ha provisoriska sjukhus måst
anordnas i åtskilliga skollokaler.

Det är uppenbart, att i de fall, då skolor sålunda tagas i anspråk, vissa olägenheter
och svårigheter för undervisningen måste uppkomma. Ett bispringande
av de olyckliga människor, det här är fråga örn, har emellertid ansetts
vara en humanitär uppgift av sådan vikt, att undervisningens intresse, då så
ansetts oundgängligen nödvändigt, fått stå tillbaka.

Emellertid ha inom socialdepartementet redan vidtagits eller äro under övervägande
vissa åtgärder i syfte att skapa förutsättningar för ett snabbt återställande
av ianspråktagna skolor och andra allmänna byggnader. Sålunda
har jag enligt bemyndigande av Kungl. Maj :t tillkallat vissa sakkunniga för
att med norska myndigheter upptaga förhandlingar angående överlåtelse till
den svenska staten av ett antal norska polisutbildningsläger. Genom medicinalstyrelsens
försorg pågå vidare vissa undersökningar rörande möjligheterna
att uppföra särskilda sjukhusbyggnader i anslutning till sanatorierna för vård
av dem som lida av tuberkulos.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 82. 1

Svar på fråga.

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Svar på fråga. (Forts.)

Av vad jag nu anfört framgår, att åtgärder redan vidtagas för att tillgodose
det önskemål, som ligger bakom den framställda frågan. Det är självfallet,
att jag för min del är beredd att inom ramen för vad som får anses vara ekonomiskt
möjligt och ändamålsenligt medverka till att ianspråktagna skolor
utan onödig tidsutdräkt åter kunna utnyttjas för sitt egentliga ändamål.

Härefter yttrade

Herr Haeggblom: Herr talman! Det var egentligen två skäl för frågans
framställande: Det ena var önskan att få ett svar, som i mycket hög grad
intresserar de skolstyrelser, som äro berörda av att deras skollokaler tagits i
bruk för dessa beredskapssjukhus. Ferierna äro ganska korta, och det kan i
många städer gälla flera hundra elever, som skola beredas plats på annat håll,
örn skolorna inte återlämnas. Det är klart, att man är intresserad av hur utvecklingen
kommer att bli. Jag ber med hänsyn till detta få uttala ett tack
för det svar jag fått. Jag är förvissad örn att det i viss mån kommer att verka
lugnande. Man har i alla fall fått klart för sig, att man från högsta ort har
förståelse för de svårigheter som föreligga.

Det andra skälet, varför jag framställde frågan, var för att fästa statsrådets
uppmärksamhet på att i varje fall i vissa orter har man icke det intrycket,
att valet av skolor till dessa sjukhus varit det enda alternativet. Självklart
är, att skolstyrelserna icke på något sätt vilja lägga hinder i vägen för
den humanitära hjälp som Sverige skall giva. Men när man i vissa fall kunnat
konstatera, hur rätt stora lokaler, som tidigare disponerats av försvaret och nu
disponeras i mycket ringa grad, icke tagits i anspråk, kan det icke hjälpas,
att man fått den uppfattningen, att man kanske icke alltid följt tanken att
åstadkomma dessa sjukhus med så litet intrång, som möjligt i samhällets övriga
funktioner.

Jag vill vidare fästa statsrådets uppmärksamhet på att i många fall förelegat
bristande kontakt mellan dem, som haft skolornas intressen att tillgodose,
och dem som haft detta intresse att sörja för lokaler för sjukhus. Jag har,
sedan jag gjorde min fråga, fått en hel mängd brev från olika håll, där man
påtalat en hel del dylika förhållanden. Dessa brev äro emellertid icke att
räkna som ägande vitsord; de framföra bara en sida av saken. Men i ett fall
har jag kunnat konstatera sådana oformligheter t. ex. som att i en skola i en
stad i östra Sverige, Kalmar, har nian för att taga emot dessa sjuklingar brutit
upp golv, där det fanns korkmatta och för övrigt vad som behövdes. I
stället håller man på att lägga in cementgolv, som sedan, när skolan varit i
bruk någon månad eller ett par månader, åter skall avlägsnas. Ett annat
orimligt förhållande: i denna skola har man tänkt anlägga sanitära anordningar
och placera aggregat. Det bör man ju göra där de skola vara till nytta.
Men här har man satt in vattenklosetter i skolsalar, där de icke kunna komma
till användning.

Vad jag också fastnat för är att i brev från olika håll framförts tre olika
fall, där det anmärkts, att civilförsvaret gått bryskt till väga och gått fram
efter linjen: vi taga vad vi vilja och betala vad vi vilja. I sistnämnda fall
ha vi ju riksvärderingsnämnden, så att där är det ingen fara. Men det kan i
vissa fall befaras, att civilförsvaret skaffar sig en impopularitet, som icke är
nödvändig, örn man ville gå fram på ett mildare sätt. Jag är för min del
övertygad, att statsrådet och chefen för socialdepartementet icke har något till
övers för en dylik brysk framfart.

Jag ber att få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

§ -•

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Ledamoten av denna kammare herr Svensson i
Alingsås har till mig riktat följande fråga:

A maar statsrådet vidtaga åtgärder och medverka till att donationsstiftelsen
Östads barnhus’ framtida verksamhet liksom också de under stiftelsen lydande
arrendatorernas önskan att få friköpa sina arrendegårdar kommer till ingående
omprövning?

Till svar härå får jag anföra följande :

Stiftelsen Östads barnhus, belägen i Östads socken av Älsborgs län, bär tillkommit
genom ett av direktören för Ostindiska kompaniet Nicolas Sahlgren år
1774 upprättat gåvobrev, enligt vilket denne donerade Östads säteri med underlydande
hemman till det barnhus, som han år 1772 börjat uppföra på
säteriet. Härutöver donerade han till barnhuset ett kontant belopp av 100 000
daler silvermynt. Enligt donationsbestämmelserna skulle avkastningen av donationen
användas för barnhusets behov och vidmakthållande.

Den stiftelsen tillhöriga fasta egendomen — vilken enligt gåvobrevet skulle
tillhöra stiftelsen till evärdlig ägo —- bär en ytvidd av 4 173 lia, exklusive
vatten. Av arealen utgöres 824 ha av jordbruksmark, cirka 3 100 lia av skogsmark
och 250 ha av övrig mark. Av jordbruksmarken belöpa 133 ha på Östads
huvudgård, medan 691 ha brukas av arrendatorer under barnhuset.

Donationen stadfästes av Kungl. Maj:t år 1775, varvid densamma ställdes
under viss uppsikt av Vasa ordenskapitel.

Ä barnhuset skulle intagas så många fattiga barn, som kunde underhållas
med avkastningen av donationen. Barnen, som ej fingo vara under 5 år, skulle
erhålla en sådan uppfostran, som vore ägnad att göra dem till »trogna arbetare
vid jordbruket». Barnhusets föreståndare, kallad disponent, hade att vidtaga
lämpliga åtgärder till förhindrande av att barnen, i synnerhet pojkarna, när
de lämnat barnhuset, gingo över till andra yrken. Befattningen som föreståndare
för barnhuset har enligt föreskrift i gåvobrevet efter Sahlgrens död innehafts
av medlemmar av den friherrliga ätten Alströmer. Är 1792 vidtogos
av dåvarande föreståndaren vissa ändringar med avseende å barnhusets organisation.
Denne föreskrev nämligen, att barnen, i stället för att uppfostras vid
själva barnhuset, skulle utackorderas hos säteriets arrendatorer eller andra bönder
i barnhusets närhet. Arrendatorerna skulle i gengäld i möjligaste mån befrias
från erläggande av skatt samt dagsverksskyldighet vid huvudgården.
Härmed ansåg man si,g i första hand vinna, att barnen erhölle en med tanke
på deras framtida sysselsättning inom jordbruket lämpligare avpassad uppfostran.
Barnhusets kostnader för varje barn beräknades härjämte kunna nedbringas,
varigenom barnhuset förutsattes bliva i stånd att taga sig an ett större
antal barn än tidigare. Barnen skulle emellertid under vissa tider av året vistas
vid barnhuset för erhållande av viss skolundervisning samt undervisning i
slöjd, trädgårdsskötsel m. m. Dessa riktlinjer ha varit bestämmande för verksamheten
vid barnhuset ända fram till våra dagar. Skolundervisningen har
emellertid efter hand omlagts och utvidgats bl. a. genom inrättandet år 1881
av fortsättningsskolor, en hushållsskola för flickor och en lärlingsskola för pojkar,
avsedda att bibringa de clever, som genomgått barnhusets folkskola samt
konfirmerats, ytterligare kunskaper i vad som hörde till ett lanthushålls och
ett rationellt jordbruks skötsel. Nämnda fortsättningsskolor omlades år 1920
från tvååriga till treåriga, varjämte teoretisk undervisning infördes i anslutning
till bestämmelserna i förordningen om praktiska fortsättningsskolor.

Rörande verksamheten vid barnhuset under den senaste tiden anför statens

Svar på
interpellation.

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

inspektör för fattigvård och barnavård i en rapport över en den 21 april 1944
verkställd inspektion av barnhuset bl. a. följande.

»Friska, välartade, nödställda barn i åldern 5—10 år emottagas vid
barnhusinrättningen.» Av formulären för bilagor till ansökan framgår bland
annat, att barnhuset avkräver barnets föräldrar eller annan laglig målsman en
förbindelse att icke återfordra barnet, förrän det »från barnhuset i laga ordning
utskrives», samt att avsäga sig »allt målsmanskap över barnet så länge
det vid barnhuset vistas». Barn emottagas från hela landet, och ansökningar
göras av barnavårdsnämnder, barnavårdsombud och enskilda. Vistelsen vid barnhuset
är kostnadsfri.

Vid ankomsten till barnhuset utackorderas barnen hos barnhusets arrendatorer.
Dessa äro enligt arrendekontraktet skyldiga att »väl vårda och uppfostra
ett eller flera barnhusbarn till det antal barnhusets disponent bestämmer, dock
högst tre barn samtidigt». Örn en arrendators hem skulle visa sig mindre
lämpligt, förflyttas barnet, och skulle en arrendator avflytta, stannar barnet
vid arrendegården och övertages såsom fosterbarn av den nye arrendatorn.

Barnen gå i en gemensam skola vid huvudgården och icke i kommunens
skolor. Sedan skolgången avslutats och barnen erhållit konfirmationsundervisning,
flyttas de från fosterhemmen till huvudgården, där de stanna i tre år. De
inlogeras då i »kasernbyggnader», en för gossarna och en för flickorna. De skola
under denna tid erhålla praktisk och teoretisk undervisning vid »praktiska
fortsättningsskolor».

Alla barn, som mottagas vid barnhuset, skola utbildas för arbete eller tjänst
i jordbruket och avrådas från att gå till andra näringar. När barnen utskrivas
från barnhuset tillses, att de få arbete eller tjänst i jordbruk.

Av arrendatorerna, 89 till antalet, hade 1944 endast 20 fosterbarn. För vården
av barnen har utgått ersättning, vilken för år 1940 utgjorde 100 kronor
men därefter höjdes till 200 kronor per barn och år.

Vid den av statens inspektör för fattigvård- och barnavård verkställda inspektionen
blottades allvarliga missförhållanden vid barnhuset såväl i fråga
örn barnhusets allmänna standard som även beträffande barnens vård och fostran.
Detta i förening med det efter nutida uppfattning förkastliga tvång i
fråga örn yrkesval m. m., som föreskrevs för eleverna., har lett till att efter
överenskommelse med barnhusets föreståndare såväl små- och folkskolorna
som även lärlings- och yrkesskolorna numera stängts. Barnen i skolåldern ha
i stället hänvisats till kommunens skolor, medan de barn, som voro intagna i
fortsättningsskolan, återsänts till sina förutvarande fosterföräldrar eller sina
respektive hemorter. Några ytterligare fosterbarn mottagas tills vidare ej vid
barnhuset. De barn, som för närvarande vistas hos arrendatorerna som fosterbarn,
komma att utskrivas från stiftelsen vid uppnådda 16 år. Tillsyn över
dessa barn åvilar socknens barnavårdsmyndighet i samråd med stiftelsen och
länets barnavårdsombud. Redan inom cirka 5 år beräknas jämväl denna barnhusets
verksamhet vara helt avvecklad.

Då stiftelsens verksamhet i hittillsvarande former således numera antingen
upphört eller kommer att avvecklas inom de närmaste åren, har fråga uppkommit,
huru stiftelsens tillgångar under mera tidsenliga former skola kunna
nyttiggöras i det av donatorn en gång angivna syftet. Vid överläggningar i
denna fråga den 5 maj 1944 mellan representanter för Kungl. Maj:ts orden
och socialstyrelsen samt barnhusets styresman framfördes tanken att vid säteriet
inrätta en yrkesskola för lantbruk efter mönster från en av Stockholms
läns landsting i Gålö bedriven liknande skola.

Kungl. Maj:ts orden har sedermera tillsatt en kommitté med uppdrag att
utreda och överväga detta förslag. I nämnda kommitté är statens inspektör

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Svar på interpellation. (Forts.)

för fattigvård och barnavård ledamot. Älvsborgs läns landsting bar jämväl
visat sig intresserat av upprättandet av en sådan skola, och en av landstinget
tillsatt kommitté för utredande av den lägre jordbruksundervisningen inom
länets västgötadél bar erhållit i uppdrag av förvaltningsutskottet att för landstingets
del deltaga i en närmare utredning i ämnet. Då sålunda frågan örn
nyttiggörandet av stiftelsens tillgångar för ändamål, som kunna anses vaxa i
enlighet med donatorns önskan, för närvarande är föremål för utredning av
de härför närmast intresseradte parterna, anser jag mig i avvaktan på resultatet
av denna utredning för närvarande ej böra för egen del vidtaga några
särskilda åtgärder. Den av Kungl. Maj:ts orden tillsatta kommittén bär lovat
att under hand hålla mig underrättad örn utredningens gång samt att sedan utredningen
slutförts till mig inkomma med berättelse över densamma.

Interpellanten har framhållit önskvärdheten av att jämväl de under barnhuset
lydande arrendatorernas förhållanden måtte bli föremål för utredning,
varvid av arrendatorerna framförda önskemål att få friköpa sina arrendegårdar
borde upptagas till prövning.

Under Östads barnhus finnas 89 arrendejordbruk, därav 20 under 5 ha,
45 mellan 5—10 ha och 24 örn mer än 10 ha åker och tomt. Arrendeavgälderna
i medeltal för de olika grupperna utgöra respektive kronor 33: 50, 29: 50
och 26: 50 per ha. Dessa avgälder utgöra ersättning även för vissa förmåner
av bete samt husbehovsbränsle. Upplåtelsetiden har som regel varit 20 år, och
det har varit vanligt, att olika gårdar bibehållits inom samma släkt under
flera generationer. Som brukligt är i arrendeavtal, upprättade före ikraftträdandet
av de år 1943 beslutade ändringarna i arrendelagen, har i arrendeavtalen
intagits föreskrift örn att arrendatorerna själva skola svara för underhållet
av åbyggnader m. m. Arrendatorerna äga av barnhuset utan ersättning
erhålla för reparationer erforderligt virke, vanligen efter utsyning å rot. De
arrendeavtal, som tillämpas av barnhuset, innehålla emellertid härutöver en
bestämmelse, som synes ge vid handen, att arrendatorn har att sörja för nödiga
örn- eller nybyggnader. Jämväl för sådant ändamål äger arrendatorn erhålla
erforderligt virke efter utsyning å rot eller vid såg mot erläggande av
kostnader för huggning, sågning m. m. Hus, som uppförts med sådant virke,
är enligt bestämmelse i avtalet att betrakta som barnhusets egendom. Enligt
vad jag erfarit ha under årens lopp örn- och nybyggnader i stor utsträckning
skett å barnhusets arrendejordbruk.

I vad mån arrendevillkoren —- trots måhända förhållandevis låg avgäld —
genom bär berörda skyldighet ställt sig mer eller mindre betungande för arrendatorerna
kan ej avgöras utan en ingående undersökning i varje särskilt fall.

Efter ikraftträdandet av nyssnämnda ändringar i arrendelagen ha förekommande
utarrenderingar skett i enlighet med de ändrade bestämmelserna. Skyldigheten
för arrendatorerna att själva vidtaga örn- och nybyggnader har sålunda
slopats i de nya överenskommelserna, och arrendator åligger endast att
avhjälpa sådana brister å byggnaderna, som föranleda mindre reparationer.
Barnhusets nuvarande föreståndare har förklarat sig villig att i möjligaste
mån medverka till en reglering av jämväl tidigare slutna arrendeöverenskommelser,
i den mån så kan visa sig rättvist och skäligt. I sådant syfte har han
låtit vidtaga anstalter för en prövning av arrendeavtalen i sak. Sedan stiftelsen
numera anslutits till skogssällskapet, är det meningen att förvaltningen
av stiftelsens egendom skall ske under dess medverkan och med tillämpande
av sällskapets principer.

Därest arrendatorerna -— även örn de i utsikt ställda förbättringarna i deras
villkor komma till genomförande — skulle vilja friköpa de av dem brukade
egendomarna, lärer även denna fråga komma att upptagas till behandling vid

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Svar på interpellation. (Forts.)

de utredningar, som för närvarande pågå rörande stiftelsens fortsatta verksamhet.
Arrendatorernas önskemål torde härvid komma att vägas mot stiftelsens
intresse av att det ekonomiska underlaget för stiftelsens framtida verksamhet
i enlighet med donators uttryckliga önskan även i fortsättningen kommer
att grundas på de värden, som den fasta egendomen representerar. Utan
stiftelsens samtycke till försäljning torde Kungl. Maj :t med nuvarande lagstiftning
icke kunna besluta, att någon sådan skall komma till stånd.

Härpå afförde

Herr Svensson i Alingsås: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet få framföra ett tack för svaret på interpellationen.
Herr statsrådet har synnerligen utförligt redogjort för stiftelsen
Östads barnshus tillkomst och de bestämmelser, som gällt för verksamheten,
och också för hur denna verksamhet bedrivits under gångna tider. Det finnes
knappast någon anledning att i dag inga pa de förhållanden, som uppmärksammats
genom den inspektion, som förrättats av representanter för socialstyrelsen
och som lett till att åtgärder vidtagits i som jag anser önskvärd riktning. Det
förhåller sig ju på det sättet som statsrådet anförde, att åtgärder vidtagits så
att verksamheten numera icke äger bestånd såsom tidigare. Det viktigaste synes
mig nu vara att kunna i sinom tid få klarlagt, vad stiftelsen skall ha" för
uppgift i framtiden och hur nied själva Östads gård skall förfaras.

o När det gäller stiftelsens användning i framtiden förutsätter jag av statsrådets
svar, att den verksamhet, som nu avvecklas, icke mera kommer till stånd
å_ Östads barnhus. Den har säkerligen överlevt sig själv och motsvarar ej vad
vi i denna tid anse vara rätt och billigt, när det gäller svensk barnavård.

Det bär i detta sammanhang, såsom också anföres i interpellationssvaret,
förekommit överläggning örn att å Östad skapa en yrkesskola för lantbruk.
Det skulle vara en sådan som verkar här utanför Stockholm på Gålö. Jag vet,
att man genom initiativ från stiftelsens håll har denna fråga under överläggning.
Men därtill kommer, att man från Älvsborgs läns landstings sida för
närvarande har en utredning, som visserligen icke innefattar något speciellt
uppdrag att skapa någon sa kallad gålöskola i Älvsborgs län men som i stället
har att söka en organisationsform för den lägre jordbruksundervisningen inom
länet. Det har från flera håll både inom landstingskretsar och även från kommunalfullmäktige
i Östads kommun uttalats som ett önskemål, att stiftelsens
skola i fortsättningen kan utnyttjas på det sättet, att å huvudgården å Östad
skapas en lantmannaskola, som står under landstingets förvaltning. Nu föreligger
det ju som sagt utredningar örn dessa båda alternativ, och det är att
hoppas, att dessa utredningar komma att utmynna i positiva resultat, som göra
att stiftelsen kan användas på ett tillfredsställande sätt i framtiden.

I samband med denna omorganisation, som otvivelaktigt måste komma till
stånd, kan man ju icke komma ifrån att frågan, hur det skall förfaras med
arrendatorerna, kommer upp. Det är ju på det sättet, att denna Östads egendom
består av en så kallad huvudgård och 89 arrendegårdar. Arrendatorerna
ha i framställning hos Kungl. Majit hemställt om bistånd till att få friköpa
sina arrendegårdar, som de själva och deras förfäder brukat under långa tider
och som de också genom idogt arbete sökt att förbättra genom nyodlingar, genom
byggnadsverksamhet o. s. v. Det är en allmän önskan, att denna fråga
måtte beaktas av vederbörande myndigheter. Jag förutsätter att det skall
kunna vara möjligt, när utredningen kommer till sitt slutresultat, att också
taga arrendatorsfrågan under övervägande och söka lösa denna på ett för arrendatorerna
tillfredsställande sätt.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Svar på interpellation. (Forts.)

Statsrådet säger här, att Kungl. Maj :ts orden har meddelat, att den kommer
att underställa statsrådet resultatet av den utredning, som kommer att äga rum.
Jag inlägger i detta, att den berättelse, som kommer att överlämnas till socialministern,
också kommer att innebära positiva resultat, när det gäller arrendatorsfrågans
lösning. Jag förutsätter också, att dessa bada frågor, nämligen
stiftelsens användning överhuvud taget liksom också arrendatorsfragan, komma
till en ingående prövning mellan socialministern och Kungl.°Maj :ts orden.

Jag vill bara till sist uttala den önskan, att man även från Kungl. Maj:ts
orden måtte under det utredningsarbete som pågår söka att taga största möjligahänsyn
till vad tiden kräver i fråga örn barnavårds- och undervisningsanstalters
organisation. Det skulle också hälsas med tillfredsställelse, örn Kungl.
Maj :ts orden, när det gäller att tillmötesgå arrendatorerna, ville taga ett initiativ
i positiv riktning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

På framställning av herr talmannen beslöt kammaren att_ redan vid detta
sammanträde till avgörande företaga de på föredragningslistan upptagna,
endast en gång bordlagda ärendena.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

jordbruksutskottets memorial, nr 81, angående ersättning at av utskottet
anlitat biträde; och

särskilda utskottets memorial, nr 2, angående ersättning till kanslipersonalen
hos särskilda utskottet.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa memorial hemställt.

§ 5.

Föredrogs budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

Kammaren biföll deputerades hemställan.

§ 6.

Föredrogs riksdagens kanslideputerades memorial, nr 2, angående
ningsföreskrifter beträffande riksdagsmännens resor.

Därvid anförde:

tillämp- Tillämpningsföreskrifter

beträffande
riksdagsmännens
resor.

Herr Lundstedt: Herr talman! Det hade väl icke spelat någon roll, om
detta memorial kommit under debatt på ett tidigare ^ stadium än som nu sker.
Kammaren skulle väl ändå icke kunnat göra något åt detsamma. Eljest skulle
man ju kunna säga, att den sena tidpunkten bringar i vår erinran den situation,
som uppstod, då bagaren slängde in jästen efter degen. Emellertid föranleder
detta memorial vissa reflexioner, som enligt mili ringa mening böra
komma till uttryck i riksdagen. I början av sistlidna maj beslöt riksdagen att
antaga en lag örn sådan ändring i stadgan angående ersättning för riksdagsmannauppdragets
utförande, att riksdagsmännen skulle kunna företaga resor
på järnvägarna på statens bekostnad. I detta beslut uppdrogs åt kanslideputerade
att utfärda »närmare» bestämmelser angående stadgans tillämpning.

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Tillämpningsföreskrifter beträffande riksdagsmännens resor. (Forts.)

Det är mycket sant, att riksdagens beslut var långt ifrån enhälligt. Men
den tvistefråga, som då förelåg, måste icke desto mindre genom beslutet anses
vara bragt ur världen, eftersom beslutet var både lagligt och slutgiltigt
och uppenbarligen måste ba samma auktoritativa kraft som andra sådana
riksdagens beslut. Ett sådant beslut måste av varje därav berörd myndighet
utan vidare respekteras. Detta är ett oundgängligt krav. Därav följer också,
att ett sådant beslut ovillkorligen måste effektueras, därest icke oöverkomliga
svårigheter resa sig i dess väg. Det vill med andra ord säga, därest omständigheterna
icke äro sådana, att beslutets genomförande helt enkelt är omöjligt.
Att riksdagens beslut till äventyrs av verkställighetsmyndigheten, varmed
jag i detta fall avser järnvägsstyrelsen, ogillas eller befinnes vara olämpligt,
får självfallet icke spela någon som helst roll.

„ -^Jär c^en närmare tillämpningen av beslutet uppdrogs åt kanslideputerade,
sa betydde detta. — såvitt de åtogo sig uppdraget, vartill de möjligen icke
varit förpliktade, en fråga som jag icke vågar yttra mig örn — att de borde
känna sig bundna icke bara av bokstaven i riksdagens beslut utan även av
dess tydliga andemening. Härmed synas vissa av de i memorialet meddelade
mllämpningsbestämmelserna dock näppeligen kunna bringas i god samklang.
Att biljetten för riksdagsman tillsvidare icke skulle gälla de enskilda järnvägarna
utan att där särskild rekvisition skulle vara nödvändig, kan nog ha
berott på alldeles särskilda svårigheter. Härutinnan önskar jag överhuvud taget
icke yttra mig. Men opposition synes mig kunna riktas åtminstone mot
tvenne punkter i memorialet.

• första skall biljetten gälla endast i högst andra klass. Kanske bör

,)a,g i förbigående nämna, att denna klausul endast i ytterst ringa grad kan beröra
mig personligen, eftersom första klass saknas vid omkring 90 % av de resor,
som jag kan tänkas företaga pa denna biljett. Det är emellertid uppenbart,
att riksdagsbeslutet innefattar valfri klass, således jämväl första klass.
Det är verkligen svårt att bär begripa memorialets ståndpunkt. Finns det icke
någon första klass, eller finns det i första klass icke någon plats, så får riksdagsmannen
naturligtvis anlita annan klass, och detta vare sig det är fråga
örn dag- eller nattresor, de senare med eller utan sovvagnsplats. Något företräde
för riksdagsman framför andra resande i första klass har ju aldrig ifrågasatts.
Beaktar man så ytterligare, att bestämmelserna innefatta, att riksdagsman
alltjämt skall få resa i första, klass vid resor till och från riksdagen,
så är det enligt mitt förmenande omöjligt att förstå, att, såsom järnvägsstyrelse1!
uttryckt det, »för närvarande rådande svårigheter beträffande persontrafiken»
skulle kunna ha den överväldigande betydelse, att riksdagsbeslutet
kunnat i förevarande punkt åsidosättas eller borttolkas. Att ett intrång i trafiken
av 380 personers, jag säger märk väl icke resor, utan jag säger säkerligen
mycket sparsamt utnyttjade möjligheter till resor — att ett sådant intrång
skulle kunna vara värt att nämnas i detta sammanhang i ett länd, som
dock har 6 miljoner invånare, vågar jag mycket starkt betvivla.

Riksdagsmännen ha i långliga tider varit berättigade till resor i första klass.
Uppfattningen att detta är riktigt måste självfallet mer och mer befästas i mån
av den demokratiska genomsyrningen av samhället. Man kan naturligtvis diskutera,
huruvida ^icke första klass bör avskaffas, och man kan diskutera, huruvida
icke också andra klass bör avskaffas och vi sålunda endast böra ha en
reseklass, men så länge första klass finns, synes mig denna fråga befogad: vilka
skola överhuvud taget resa i första klass, om icke folkets egen högsta representation,
sorn är direkt eller indirekt bestämmande för hela landets styrelse?
Med hänsyn till det ovederhäftiga skall, som då och då uppmobiliseras mot

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Tillämpningsföreskrifter beträffande riksdagsmännens resor. (Forts.)
riksdagen, synes det mig vara ganska malplacerat, örn vi själva skulle låta
oss deklasseras. Riksdagsbeslutet står också fullständigt främmande för en
sådan idé. Utan att på allra ringaste sätt vilja förhäva oss, kunna vi dock helt
enkelt icke undgå att vara fullt medvetna om den ställning, som vi — i överensstämmelse
med landets demokratiska åskådning — faktiskt intaga såsom
utgörande hela folkets representation.

Beträffande oppositionspunkten nr 2, vari jag avser memorialets bestämmelse,
att riksdagsman, som önskar resa i första klass mellan riksdagen och hemorten
eller vice versa, blott delvis skall kunna begagna sin biljett och måste förskottera
prisskillnaden i biljettluckan, saknar jag varje personligt intresse i
saken. Ty på sträckan Uppsala—Stockholm finns det helt enkelt icke någon
första klass. Att bestämmelsen står i strid med en förnuftig tolkning av riksdagens
beslut synes mig vara påtagligt. Detta beslut måste ju bland annat just
ha avsett att befria en riksdagsman från obekväma och besvärande omsorger
med biljettköp och biljettrekvisitioner. Vill man säga, att denna bestämmelse,
i memorialet endast är en konsekvens av den först kritiserade anordningen, då
understryker man ju därmed endast ytterligare olämpligheten av denna.

En s. k. fribiljett ha vi nu i alla fall fått. Jag säger s. k. Det hade varit
naturligare, tycker jag, om det i stället för »fribiljett» hade stått till exempel
»resebiljett» eller något liknande. Det förhåller sig dock så, att denna biljett
legaliserats enligt en stadga örn ersättning för fullgörande av riksdagsmannauppdraget.
Man kan sålunda säga, att det är en del av den ekonomiska utrustning,
som ges en riksdagsman i egenskap just av riksdagsman. Järnvägen får
efter kalkylering full gottgörelse för denna biljett av riksgäldskontoret. Nåväl,
detta är kanske en bagatell.

Emellertid skall biljetten nu gälla från första nästkommande juli. En tid
ryktades det dock. att verkställighetsmyndigheten, d. v. s. järnvägsstyrelsen,
gjort vad den kunnat för att sätta stopp för denna möjlighet. Det sades, att
biljetten icke skulle kunna bli färdig förrän, örn jag icke missminner mig,
tidigast till hösten. Det är också åtskilligt annat, som tyder på, att det är verkställighetsmyndigheten,
som genom sitt inflytande väsentligen Pär bidragit
till detta föga tillfredsställande memorial. Vi sågo alla för någon lid sedan det
puerila tidningsuttalandet från det hållet ■— naturligtvis sålunda ingalunda från
kanslideputerades sida — med kritiken mot riksdagsbeslutet i fråga. Jag säger
med avsikt »puerila», ty om vederbörande hade haft nödig social bildning och
följaktligen hade haft allmänna elementära kunskaper, jag vill visst icke säga i
statsrätt, utan bara angående konturerna i vårt samhälles struktur, skulle han
ha förstått, att en verkställighetsmyndighet icke har något annat val än att, med
åtminstone utåt visad respekt, göra sitt yttersta för att bidra till genomförandet
av ett riksdagens slutgiltiga beslut i full överensstämmelse med detta besluts
anda. Jag tror, herr talman, att man måste vara ganska glad över att kunna
finna en sådan förklaring till järnvägsstyrelsens attityd, ty eljest skulle en
mera allvarlig erinran ha varit på sin plats, nämligen att en demokrati måste
se upp. när det gått så långt, att en verkställighetsmyndighet i denna sin egenskap
brister i respekt för folkrepresentationens beslut.

Utan att vilja på något sätt öva kritik önskar jag dock slutligen uttala, att
det lämpligen torde böra så anordnas, att biljetten kommer att gälla också för
resor å do med de statliga järnvägarna i direkt förbindelse stående bil- eller
busslinjerna, vilka det synes rimligt att innefatta i stadgans uttryck »statliga
järnvägar». Om emellertid bär i bokföringsavseende särskilda svårigheter skulle
uppstå, förefaller det mig. som örn i fall av behov dessa svårigheter skulle kunna
högst avsevärt reduceras genom beslut av statsmakterna.

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1943 fm.

Tillämpningsföreskrifter beträffande ''riksdagsmännens resor. (Forts.)

Av vad jag här sagt torde inses, att jag i detta anförande endast och allenast
har riktat mig mot det lindrigt talat egendomliga sätt, varpå ett riksdagens
slutgiltiga beslut har mottagits av den det vederbör. Till stöd för mina anmärkningar
har det varit nödvändigt att på ett par punkter belysa riksdagsbeslutets
bakgrund och innebörd. Jag har visst icke något att invända mot riksdagsmännens
reseförmåner — det har jag visat vid ett föregående tillfälle — men
vad jag nu vill understryka är, att varje plaidoyer för dessa reseförmåner har
varit helt och hållet främmande för syftet med detta anförande. Man torde också
av detsamma kunna förstå, att det är verkställighetsmyndighetens beteende, som
jag velat fästa riksdagens uppmärksamhet på. Denna myndighets motsträvighet
har säkerligen gjort, att kanslideputerades uppgift i detta ärende med
dess ovanligt brådskande natur icke har blivit så lätt.

Något yrkande örn återremiss kan naturligtvis vid denna sena tidpunkt icke
komma i fråga. Men även eljest skulle jag icke ha kunnat finna det lämpligt
att framställa ett sådant yrkande. Kanslideputerade sortera ju icke under riksdagen
på samma sätt som ett utskott. Jag slutar därför med att endast uttala
den förhoppningen, att snarast möjligt en revision av dessa tillämpningsbestämmelser
må komma till stånd, en revision, herr talman, som står i största möjliga
överensstämmelse med riksdagsbeslutets både bokstav och andemening.

I detta anförande instämde herrar Holm, Jonsson i Skutskär, Törnkvist,
Nilsson i Landskrona, von Friesen, Olsson i Mellerud, Andersson i Munkaljungby,
Hedlund i Östersund, Viklund, Jansson i Kalix och Jonsson i Järvsand samt
fru Gustafson.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Efter det våldsamma lynnesutbrott,
som nu ägt rum från kammarens talarstol, borde kanske jag försvinna
tyst i min bänk. Jag anser mig emellertid vara skyldig att säga några ord
med anledning av den kritik mot kanslideputerade, som den ärade talaren serverade.
Jag vill fästa hans uppmärksamhet på att uppdraget, som kamrarna
givit att utarbeta tillämpningsbestämmelser härvidlag, icke enbart har givits
till kanslideputerade utan till kanslideputerade tillika med kamrarnas talmän.
Den kritik, som han sålunda riktade mot kanslideputerade, drabbar också de
båda kamrarnas högt värderade talmän. Jag vågar bestrida, att kanslideputerades
memorial på något sätt innebär ett avsteg från det beslut, som riksdagen
har fattat. Jag bara beklagar, att icke konstitutionsutskottet löste denna
frågan på en gång och presenterade tillämpningsbestämmelser samtidigt som
man presenterade förslaget örn ändring i stadgan. Då kanske vi hade sluppit
undan denna debatt, som jag för min del tycker är ganska onödig. Det hade
också varit bättre, om andra kammaren hade följt medkammarens beslut och
lagt det förevarande memorialet till handlingarna utan något som helst yttrande.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på, att det memorial, som
här nu presenteras, icke är ett dokument avsett för evigheten, utan att det närmast
är avsett att tjäna till ledning under det första budgetår, som denna nya
bestämmelse skall tillämpas. Det är min förhoppning att man, när man kommer
över detta försöksår, skall kunna presentera en biljett — om den sedan
skall kallas reseLiljett eller fribiljett lämnar jag därhän — icke bara på statens
järnvägars egna linjer utan också på de enskilda järnvägarnas, örn man
bara ger sig lite till tåls tror jag, att denna fråga kommer att lösas i allra
största lugn till båtnad både för riksdagen och för riksdagsledamöterna.

Jag begärde emellertid ordet också för att inlägga en gensaga mot de beskyllningar,
som här riktades mot den så kallade verkställighetsmyndigheten,

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Tillämpningsföreskrifter beträffande riksdagsmännens resor, (Forts.)
nämligen att den skulle på något sätt lia saboterat eller velat fördröja igångsättandet
av denna anordning. Den ärade talaren tillät sig säga, att »det bade
ryktats». Det är ett ganska egendomligt uttryck man får höra inom riksdagen,
nämligen att det »ryktats» att biljetterna icke skulle bli färdiga förrän
till hösten. Detta rykte är för mig, som sysslat med detta och som på talmännens
uppdrag varit uppe i järnvägsstyrelsen, fullständigt okänt, och det
är så mycket mera omöjligt att det kunnat spridas något rykte i det avseendet
— annat än möjligen såsom något prat man och man emellan utan verklig
grund — som riksdagens beslut innebar att den nya ordningen skulle träda i
kraft den 1 juli 1945. Jag måste sålunda säga, att de beskyllningar, som i
det avseendet gjorts mot järnvägsstyrelsen, äro, såvitt jag kan bedöma, fullständigt
utan grund. Jag förstår emellertid, att vad som här uppmärksammats
av riksdagens ledamöter, och som väl också i någon mån kan vara en
förklaring till de många instämmanden, som följde alldeles nyss, är dtet uttalande
i tidningspressen, som emanerar från järnvägsstyrelsens chef. Jag måste
personligen säga, att. jag blev ganska förvånad över att en verkschef kan tilllåta
sig göra ett dylikt uttalande. Men det är en sak för sig, tycker jag. Det
får väl bli en uppgörelse mellan honom personligen och andra och behöver
icke blandas in i kanslideputerades nu föredragna memorial. Jag tycker nämligen,
att det ur järnvägsstyrelsens synpunkt icke är fråga örn några fribiljetter
utan att det är fråga örn alldeles samma sak, som vi sedian lång tid
haft beträffande tjänstebrevsrätten för postverket. Postverket har ju erhållit
betalning för denna tjänstebrevsrätt. Här är frågan fullständigt densamma,
eller att statens järnvägar liksom de enskilda järnvägarna skola få betalt för
de biljetter, som komma att utställas. Det bör sålunda ur det affärsdrivande
verkets synpunkt vara ganska likgiltigt, varifrån man får pengarna för de
platser i tågen, som tagas i anspråk. Det är detta omdöme jag vill göra i anslutning
till järnvägsgeneralens uttalande i tidningspressen. Jag tycker emellertid)
icke, att örn en statens tjänsteman i en sådan här fråga visar mindre
god takt och ett icke alltför gott omdöme detta i sin tur bör motivera, att det
fälls så häftiga uttalanden, som här bär skett.

Jag har velat lämna denna förklaring, och jag vill säga, att från järnvägsstyrelsens
sida icke på något sätt vid de överläggningar, som jag haft med
representanter för densamma, gjorts någon anmärkning mot saken i och för
sig liksom ej heller några ansträngningar för att skjuta upp ikraftträdandet
av bestämmelserna, utan att de myndighetspersoner, som jag sålunda på uppdrag
haft att resonera med, i detta avseende uppträtt fullständigt lojalt. Det
är närmast detta jag velat begagna tillfället att här inför kammaren betyga.

Herr Hallén: Herr talman! Samtidigt med de fribiljetter, som nu på kansliet
utlämnas till kammarens ledamöter, har också utlämnats ett cirkulär från
kungl, järnvägsstyrelsen nr 430. En del ledamöter ha frågat, hur man skall
tolka detta cirkulär, men för den som läser detsamma bör det vara uppenbart,
att det närmast är adresserat till statens järnvägars egen personal, och att
riksdagsmännen icke ha att betrakta det såsom för sig bindande, låt vara naturligtvis
att en självklar lojalitet gör att man försöker, så långt det är möjligt,
efterkomma de anvisningar, som där finnas. Men bindande för riksdagsmännen
kunna naturligtvis dessa bestämmelser icke vara. Det finns riksdagsmän,
som påpekat att dc faktiskt icke skulle kunna företa hemresan, om de
icke skulle ha rätt att använda en del tåg, som där stå upptagna som sådana,
som man icke bör använda.

I anslutning till herr Erikssons i Stockholm upplysning skulle jag vilja

Nr 32.

Torsdagen den 2S juni 1945 fm.

Tillämpningsföreskrifter beträffande ''riksdagsmännens resor. (Forts.)
säga, att icke heller jag tror att verkställighetsmyndighetens chef velat så att
säga sabotera riksdagens beslut. Jag tror sona han. att så stor är nog lojaliteten
inom vår ämbetsmannakår, att man icke försöker sig på något sådant.
Jag tror också, att man har rätt att fullständigt tro på vad herr Eriksson i
Stockholm här har sagt. Jag instämmer också med honom däri, att man får
hoppas för framtiden, att icke andra chefer för vårt lands centrala verk skola
begagna sin ställning till att liksom låna sig till en partipolitisk propaganda
på sätt som här skett genom denna uppseendeväckande intervju, där vederbörande
icke nöjde sig med att anföra rent fackliga och tekniska synpunkter
på frågan örn, hur detta riksdagsbeslut skall verkställas, utan anknöt till den
demagogiska agitation, som härvidlag kommit till synes i pressen. Det är
ytterst sällan sådant skett från våra ämbetsverks sida, och då allra minst från
en person i generaldirektörs ställning. Man må emellertid hoppas, att saken
icke kommer att upprepas, och vi få väl också förmoda, att den regering, som
med tiden träder till, skall se till, att en verkschef icke missbrukar sin ställning
på detta sätt.

Medan jag har ordet vill jag också säga, att det är med full avsikt som
konstitutionsutskottet icke utarbetat hithörande bestämmelser. Så har nämligen
icke skett tidigare, utan det har varit riksgäldsfullmäktiges sak. och
konstitutionsutskottet menade därför, att riksdagens speciella förtroendemän
skulle ha detta uppdrag, varför också kanslideputerade fingo sig detsamma
ålagt.

Jag vill emellertid också nämna för kammaren, att konstitutionsutskottet
fått motta en ständig ström av skrivelser — i regel anonyma — från personer,
som smäda riksdagen för detta beslut. Senast i går föredrogs inom utskottet
en tidningsartikel av en rektor vid ett av våra sydsvenska läroverk
av innehåll, att hela detta beslut var så vanärande, så att varje riksdagsman,
som medverkat till beslutet, icke borde återväljas, och att nytillträdande kandidater
borde förpliktas att deklarera sin villighet att medverka till detta besluts
upphävande. Sådana skriverier förekomma ju rätt ofta i tidningarna,
och jag skulle med anledning därav vilja säga till de ärade referenterna och
skribenterna, att det nog skulle vara mycket hälsosamt, särskilt då i denna
tid, då man talar så vackra och erkännsamma ord om våra broderfolk, om man
studerade hur för några år sedan tidningspressen och den allmänna opinionen
reagerade i Norge och Finland, då samma beslut genomfördes där, varom nu
stått en så het strid. Jag tror icke, att den jämförelsen kommer att utfalla
helt till den svenska pressens förmån.

Herr Mosesson: Herr talman! Herr Lundstedt och jag voro på samma
linje när beslutet örn de fria resorna fattades, men i dag skall åtminstone jag
för min ringa del be att få inlägga en gensaga mot honom. Han talade örn
demokrati, och till demokrati hör också, att vi icke såsom ledamöter av riksdagen
göra anspråk gällande, som vi icke anse att andra människor borde
göra gällande gentemot oss, örn vi vore i samma belägenhet som de. Var och
en av oss, som måste företaga en resa och beställa en sovplats, vet hur svårt
det är att få en sådan, hur lång tid i förväg man får lov att beställa, och hur
man, örn det är så att man själv lyckats få en, alltid får räkna med att det
på grund av den hårda belastningen i trafiken är någon som blir utan. Är det
då tillbörligt att vi i en sådan här tid göra anspråk på att vi skola ha möjlighet
och rättighet att åka första klass? Är det icke så att vi allesammans,
jag vill säga både damer och herrar, icke äro märkvärdigare personer än att
vi mycket väl kunna vara nöjda med att få resa i andra klass sovvagn? Jag

Torsdagen, den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Tillämpnings föreskrifter beträffande riksdagsmännens resor. (Forts.)
är en av de äldsta här i riksdagen, och när nian blir till åren brukar man tilllåta
sig vissa rättigheter och vissa bekvämligheter, men jag har ända till för
ett par månader sedan alltid åkt tredje klass sovvagn, och jag hör till dem
som åkt ganska mycket på järnvägar. För min del vill jag säga, att jag icke
kan deltaga i något klander emot järnvägsstyrelsen för att den erinrar oss
örn hur svåra de förhållanden äro som nu råda. Inom vårt partis förtroenderåd
blevo vi under hand tillfrågade, huruvida vi ansågo oss kunna tillstyrka
att under rådande förhållanden riksdagsmännen kunna nöja sig med andra
klass mellan riksdagarna. Vi voro då fullkomligt eniga om att förklara, att det
gick an.

Herr Lundstedt erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag hade begärt ordet för en replik för att tala närmast efter kanslideputerades
ordförande. Jag är verkligen mycket ledsen över att min gamle
gode vän kanslideputerades herr ordförande fattat mitt anförande på det sätt
som han gjorde, då han karakteriserade det såsom, om icke i ord så dock till
innebörd, en ohemul kritik mot kanslideputerade och talmannen och såsom innefattande
våldsamma lynnesutbrott. Jag undrar örn icke herr Eriksson gör sig
skyldig till ett par förväxlingar. Jag har icke alls velat kritisera kanslideputerade,
och talmännen har jag icke nämnt, för övrigt icke ens haft dem i tankarna.
Men hur skulle det vara möjligt att komma åt denna sak utan att beröra
kanslideputerades memorial? Herr Eriksson har ju dock måst medgiva, att
det är något oerhört som en verkställighetsmyndighet, d. v. s. i detta fall
järnvägsstyrelsens generaldirektör, gjort sig skyldig till. Det är detta jag velat
ha fram, och det är denna konstitutionella synpunkt jag har anlagt. Vart skall
det bära hän, örn slutgiltiga riksdagsbeslut skola kunna behandlas på detta sätt
av cheferna för våra verk här i landet? Man har talat så mycket örn demokrati,
men detta är verkligen en punkt, som det är skäl att noga lägga märke till.
När man säger, att jag framfört beskyllningar, vet jag knappast, örn det är
riktigt att så kalla mina anmärkningar. Jag tror, att när herr Eriksson läst
mitt anförande, kommer han att finna, att det genomgående var sansat och
att jag övervägt allt vad jag sade.

. Beträffande herr Mosessons inlägg, skulle jag — därest jag hinner före repliktidens
slut — önska säga, att det förefaller mig, som om den ärade talaren här
åsyftade, att riksdagsmännen borde föregå vårt folk med gott exempel i fråga
örn anspråkslöshet. Detta är en mycket vacker tanke, vars konsekvens herr
Mosesson dock förbiser: vi måste försaka även andra klass och endast resa i
tredje klass; ja helst skulle vi låta inrätta en del av godsfinkorna, så att riksdagsmännen
där kunde härbärgeras på sina resor.

Härefter anförde:

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag ifrågasätter, om
det är lämpligt att pa sätt som här skett i denna debatt indraga en ämbetsman,
vilken icke har tillfälle att försvara sig. Vi ha här nästan upphört att förvåna
oss över herr Lundstedt och hans temperamentsutbrott, men då han i sin replik
gjorde gällande, att det var ett lugnt och övervägt uttalande han gjorde, tror
jag, att han gör saken ännu sämre genom att vilja påstå detta, och icke ens’hans
replik vittnade örn lugnt övervägande. Jag måste säga, att det är för att
säga det jag begärde ordet, att jag tror, att herr Lundstedt och även de som
instämde med honom lia gjort riksdagen och demokratien den allra största
otjänst med sitt uppträdande här i dag. Då riksdagen skaffat sig en obestridlig

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Tillämpningsföreskrifter beträffande riksdagsmännens resor. (Forts.)
förmån, som med rätt eller orätt upptagits med en hel del kritik av svenska
folket, tror jag icke vi göra riksdagen någon nytta genom att stå och anmäla
missnöje över att vi icke fått allt det som en människa av bekvämlighet kan
önska sig.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag vill säga, att jag bär icke på något sätt
med mitt anförande pläderat för riksdagsmännens reseförmåner, utan jag har
endast velat komma åt frågan ur konstitutionell synpunkt.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Vad herr Lundstedt
avsett eller velat är en sak, vad han åstadkommit en annan.

Efter härmed slutad överläggning lades memorialet till handlingarna.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1945/46;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad av
staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 241, i anledning av väckta motioner angående anslag för budgetåret
1945/46 till utrotning av råttor och möss.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Anslag till Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 243, i anledning av Kungl. Maj :ts
civilförsvaret, proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till civilförsvaret.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Andersson i Mölndal: Herr talman! Under rubriken Civilförsvaret:
Bidrag till kommuner för utbildning m. m. är upptaget ett anslag av 1 050 000
kronor. Därav äro 500 000 kronor avsedda för den lokala personalutbildningen.
Enligt en kungörelse den 2 februari detta år avser man att låta utbilda fyra
årsklasser manliga och kvinnliga civilförsvarspliktiga för att dessa skola genomgå
en grundläggande civilförsvarsutbildning. Sedan kriget nu är slut, åtminstone
i vad det gäller dess europeiska del, så ställer man den frågan: kan det vara
behövligt att nu tvångsvis låta utbilda folk för detta ändamål? Under krigsåren
har det svenska folket utan knot funnit sig i tvång och begränsningar av
skilda slag, men man önskar sedan freden kommit få återgå till mera normala
förhållanden, främst då på sådana områden, där detta kan ske utan olägenhet,

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Anslag till civilförsvaret. (Forts.)

och man kan nog säga, att här är ett sådant område. Men örn det ändock under
den närmaste tiden kan anses vara erforderligt med en viss utbildning inom
civilförsvaret, så bör det i främsta rummet ske på frivillig väg, och man böi
undvika allt tvång. Ur civilförsvarets egen synpunkt vore det säkert fördelaktigt,
örn man kunde beträda en sådan linje. Alla veta vi, att genomförandet
av civilförsvarslagen och skapandet av den nya organisationen i krigets slutskede
har mottagits med blandade känslor hos folket. Ett sätt att göra civilförsvaret
impopulärt vore att nu efter krigets slut tvångsvis inkalla folk till
utbildning inom civilförsvaret. Jag vill i anslutning till dessa synpunkter ställa
den frågan till statsrådet Erlander: vill statsrådet medverka till att den utbildning
och övning inom civilförsvaret som eventuellt fortfarande kan anses
vara behövlig i främsta rummet lägges på frivillig grund och att örn möjligt
tvångsinkallelser undvikas, samt att de inkallelser som skulle ske enligt kungörelsen
den 2 februari i år ej må komma till stånd i den mån så icke redan har
skett.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag vill med anledning av herr
Anderssons i Mölndal fråga till mig säga, att när vi fastställde tiden för utbildningen
i civilförsvarstjänst gjorde vi det med mycket stor varsamhet. Vi hade ju
kunnat gå upp till ett timantal på 30 timmar örn året. Vi kunde ha tagit ett
timantal som var ungefär det som hittills tillämpats, nämligen i genomsnitt
13 timmar örn året. Vi satte det till 10 timmar örn året för att det icke skulle
kännas som en alltför tung belastning på den svenska allmänheten. Detta visar
att jag har full förståelse för den synpimkt herr Andersson anförde. Det är
nämligen klart, att med så pass kort utbildning, som det här är fråga, erfordras
även insatser ifrån frivilligt håll. Det är givet, att eftersom freden
kommit, sedan ifrågavarande kungörelse utfärdades i början av detta år, kan
det vara anledning att ställa den fråga som herr Andersson i Mölndal har
framställt, nämligen örn icke till och med denna korta tid skulle kunna ytterligare
reduceras eller örn man icke kunde bygga utbildningen helt på frivillig
väg. Jag vill icke taga någon ställning till det problemet i dag av det skälet,
att örn vi överhuvud taget skola ha kvar ett civilförsvar organiserat på det
sätt som 1944 års riksdag beslöt, så måste man nog ändå tänka sig, att det får
bli någon form av systematisk utbildning årsklassvis. Jag har svårt att föreställa
mig, att man helt skall kunna våga lita på frivilligheten, örn man skall
lia kvar den organisation som vi beslöto 1944. Men det är en annan sak, om
den organisationen i själva verket är den mest ändamålsenliga, och jag kan ju
meddela kammaren att jag har för avsikt att av regeringen begära bemyndigande
för den som skall inom regeringen svara för dessa frågor att få göra en ny
civilförsvarsutredning, fastän vi redan haft så många. Vid denna nya civilförsvarsutredning,
skulle man taga upp till prövning dels en rad tekniska problem,
som beröra t. ex. skyddsrumsbyggandet, stadsplaneringsfrågorna etc.
dels också den organisatoriska både basen och toppen av civilförsvaret för att
se, huruvida man icke skulle kunna tänka sig det hela ordnat annorlunda än
nu och då draga nytta av de erfarenheter som vi först nu ha möjligheter inhämta
från före detta krigförande länder. Vi ha på denna punkt fått leva isolerade.
"Förhållandena på detta område i England, Tyskland och på andra håll ha icke
varit tillgängliga för insyn. Men nu föreställer jag mig att det skall bli möjligt
att draga nytta av vad man på andra håll lärt sig på detta område. Och
med detta försiktiga yttrande tror jag, att jag har givit ett svar till herr
Andersson i Mölndal.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Anordnande
av en utbildningskurs
för
bosättningskonsulenter

m. m.

§ 0.

Föredrogs vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 244, i anledning av väckta motioner angående
utredning om en mera planmässig fördelning av industrien på olika orter och
landsdelar;

utrikesutskottets utlåtande och memorial:

nr 3, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående Sveriges anslutning
till den vid luftfartskonferensen i Chicago år 1944 antagna internationella
luftfartskonventionen m. fl. överenskommelse; och

nr 4, angående ersättning till utskottets sekreterare och notarie; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 252, i anledning av Kungl. Majt:s propositioner angående anslag till de
tekniska högskolorna m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till statens informationsstyrelse jämte i ämnet väckta motioner;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till den nämnd, som avses i förslaget till lag örn återställande
av viss, från ockuperat land härrörande egendom m. m.;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 till förskott av kostnader
för transport av vissa utländska medborgare genom Sverige;

nr 256, i anledning av väckta motioner angående utredning om statens övertagande
av verksamheten vid Gustavsviks docka i Högsjö socken; och

nr 257, i anledning av väckt motion örn ersättning till kaptenen vid intendenturkåren
Å. K. L. Eriksson för honom i visst mål förorsakade rättegångskostnader.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 258, i anledning av väckta motioner
om anslag till Svenska slöjdföreningen för anordnande av en utbildningskurs
för bosättningskonsulenter m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Fru Humla: Herr talman! Jag vill endast uttrycka min tacksamhet över
den behandling, som utskottet givit vår motion i denna fråga. Att det föreligger
ett stort behov av upplysning och rådgivning på det i motionen berörda området
är alldeles uppenbart. Denna rådgivning bör ske inte endast till dem, som skola
få statens bosättningslån, utan också till alla andra unga människor, som
skola sätta bo.

Utskottet vill nu överlämna ärendet till befolkningsutredningen. Det har jag
ingenting emot. Denna utredning har också tidigare sagt sig gilla tanken på
utbildning av bosättningskonsulenter, och utredningen har klart insett behovet
av en opartisk rådgivning vid hembildning. Jag vill emellertid nu uttala den
förhoppningen, att denna utredning inte låter vänta på sig alltför länge och
att det betänkande, som kommer att avgivas av denna utredning, kommer att
gå i positiv riktning.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

§ 11.

^Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 259, i anledning av väckt motion an-Motion angågående
fredsplanering för försvarets arbetsplatser. ende freds Utskottets

hemställan föredrogs. Därvid anförde: forsmretsa^-

betsplatser.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Utskottet har behandlat vår
motion i denna fråga synnerligen välvilligt och positivt samt i anledning av
motionen föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj :t i ärendet. Jag borde således
inte ha mycket att tillägga. Att jag ändå begärt ordet beror därpå, att läget
för arbetarna vid ifrågavarande arbetsplatser är sådant, att det behövs ganska
snabba och praktiska åtgärder, och att det inte är tillräckligt med enbart
principbeslut och utredningar. De beslut, till vilka utskottet hänvisar exempelvis
Kungl. Maj :ts beslut den 30 december 1944, och uttalandet från försvarets
fabriksstyrelse, till vilket regeringen anslutit sig, förelågo ju redan när motionen
väcktes. Dessa uttalanden ha för övrigt av mig citerats i motionen.

Läget har under en längre tid varit sådant, att vederbörande statliga fabriksföretag
ha förklarat sig vara beredda att tillverka vad regeringen beställer.

Dessa företag ha maskiner och arbetare. De behöva endast beställningar. Några
dylika komma emellertid icke. Även örn regeringen, sedan motionen väcktes,
uppdragit åt krigsmaterielverket att i samförstånd med övriga berörda myndigheter
och den ekonomiska efterkrigsplaneringskommissionen att verkställa
ytterligare utredning i ärendet och även om utskottet nu uttryckt önskemålet att
denna utredning skall påskyndas, står dock denna fråga och stampar på samma
plats som förut.

Jag skall här anföra ett konkret exempel, nämligen från örlogsvarvet i
Stockholm. Arbetarna där uppvaktade för några dagar sedan försvarsministern
i anledning av de varsel, örn avskedanden, som givits vid varvet, men som nu
uppskjutits till den 28 juli. Örlogsvarvet i Stockholm har för närvarande ca
900 man anställda. Den normala arbetsstyrkan beräknas till 850 man. Varvschef
en. har. emellertid förebådat, att arbetsstyrkan kommer att nedskäras, till
en början till 700 man och kanske senare till 600 man. Marindirektör Grunberg
har dock i ett uttalande, som citerats i min motion, förklarat, att Stockholms
örlogsvarv är kapabelt att utföra alla de arbeten som utföras å andra varv. Han
har vidare förklarat, att varvets drift skulle bli mer ekonomisk vid full sysselsättning,
och att det därför är oegentligt att utestänga varvet från den allmänna
marknaden på grund av fiktiva principskäl. Det förhåller sig exempelvis
på det sättet, att de fartyg, som marinen förhyrt under kriget — ofta till
ganska höga priser — nu skola återlämnas till ägarna. Då sker en värdering
av de skador, som åstadkommits på båtarna. När en sådan värdering verkställts
bli båtarna .emellertid inte kvar på örlogsvarvet för att där repareras,
utan de kanske skickas ut i tjänst på nytt. När de omsider skola repareras,
sker reparationen mångå gånger på något annat varv än statens. Borde inte
staten i ett sådant fall låta reparationerna utföras på marinens egna varv för
att man därigenom skulle kunna kvarhålla den kvalificerade arbetarstam, som
där finns?

Arbetarna vid örlogsvarven och andra försvarets fabriker ha ofta ställt sig
den frågan, örn vederbörande befattningshavare i olika chefsställningar ha
någon intressegemenskap med de privata konkurrensföretagen. Förhållandena
äro nämligen ganska underliga i en del fall. Man har t. o. m. låtit privata
konkurrens företag utföra arbeten till ett dyrare pris än försvarets verk kunnat
bjuda. Vidare har man, då man givit anbud till privata uppdragsgivare, ofta
beräknat administrationskostnaderna i statens företag så höga, att deras anbud
icke kunnat konkurrera.

Andra kammarens protokoll l9Jtö. Nr 32.

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Motion angående fredsplanering för försvarets arbetsplatser. (Forts.)

Den fråga, som just nu är aktuell för arbetarna viel Stockholms örlogsvarv,
är aktuell även för hela försvarets civila personal. Faran är stor att den arbetarstam,
som sysselsatts under kriget, nu kanske kommer att nedskäras till
hälften eller ännu mera. Enligt min uppfattning behöver en dylik nedskärning
icke ske. Man kan ge anvisningar på en hel del sysselsättningar, i vilka
försvarets personal skulle kunna utnyttjas. Jag hänvisar exempelvis till att
krutbruken äro moderna kemiska industrier. Björkbom, som är i privat ägo,
har tagit upp tillverkning av acetylsalicylsyra. Vad hindrar att även de statliga
verken ta upp läkemedelstillverkning i stor skala och därigenom göra
Sverige oberoende av Tyskland i detta avseende.

Olika statliga företag i den mekaniska branschen äro utrustade med ett maskineri,
som gör det möjligt att konkurrera på den öppna marknaden både beträffande
nytillverkningar och reparationer. Arméns beklädnadsverkstäder äro
en modern konfektionsindustri, som kan göra både uniformer och annat för
andra beställare. Exemplen på en dylik omläggning av den statliga industrien
kunna mångfaldigas. Jag har för min del den uppfattningen — och den har
jag fått genom samtal med arbetarna inom de olika verken — att den personal,
som försvaret i dag sysselsätter vid sina verk, i stort sett kunde och borde
sysselsättas även under fredstid, örn nämligen försvarets verk finge konkurrera
fritt på den allmänna marknaden och inte några hinder reses härför.

Det är givet, att förslag i denna riktning möta mycket starkt motstånd från
den privata industrien. Jag har sett ett uttalande från Sveriges industriförbund,
som finner det oegentligt att staten själv, som upptagit skatter och byggt
upp ett försvar för skattebetalarnas pengar, nu skulle börja konkurrera med!
samma skattebetalare i fråga om industriell tillverkning. Jag förmodar, att
dylika argument utövat ett visst inflytande på denna fråga. _

I den debatt vi nyligen hade här i kammaren med anledning av min interpellation
örn de stora extra profiterna och subventionerna till den privata industrien
påvisades — även om några siffror icke meddelades — att de privata
företagare, som levererat till försvaret och andra statliga verk, tillgodogjort
sig en rad extra förmåner och utnyttjat krisläget för extra profiter. Det
är alldeles uppenbart, att den privata industrien under kriget tjänat stora
pengar på försvaret. Därtill kommer att dessa privata företag tämligen suveränt
kunna bestämma över hur liten del av vinsten, som de vilja skatta för.
De skatta vanligen endast för en mindre del av profiten. Nog borde staten,
enligt min uppfattning, fästa mera avseende vid de tusentals skattebetalare,
som arbeta vid försvarets verkstäder och fabriker och örlogsvarv. Dessa skattebetalare
få ju deklarera och betala skatt för hela sin inkomst.

Jag vill än en gång markera den synpunkten, att det i dag, när ett stort
antal av försvarets verk förbereder avskedanden, inte räcker med att komma
med utredningar, som avslutas någon gång i framtiden, utan det behövs snabba
och praktiska åtgärder på området. Jag förmodar, att det är detta, som försvarsministern
avsett med sin hemställan till dels kommissionen för ekonomisk
efterkrigsplanering och dels krigsmaterielverket. Örn inte snabba åtgärder
vidtagas komma nämligen avskedandena att sättas in, och då blir saken
svår att reparera. Enligt min mening borde det. särskilt då ifrågavarande
fackförbund på ett jämförelsevis tidigt stadium gjort sina framställningar i
ärendet, redan nu vara klart för en övergång till en dylik mera fredsbetonad
tillverkning i en rad av de statliga industrierna.

Vi behandla ju här i kammaren rätt ofta förslag om utredningar om förstatligande
av den ena eller andra industrien, exempelvis skoindustrien, stenindustrien
etc. Här finns det nu en rad industrier, som redan äro i statens ägo.
Dessa industrier ha anlagts med mycket dyra kostnader, och de ha försetts

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Motioti angående fredsplanering för försvarets arbetsplatser. (Forts.)
med dyrbara maskinparker. Till dessa industrier har man vidare knutit en
högt kvalificerad arbetarstam, som det borde vara ett samhällets intresse att
bibehålla. Vi ha i alla dessa debatter dragit en skarpt markerad gräns mellan
förstatligande och socialisering. Vi ha sett frågan praktiskt i varje enskilt
fall. Här ifrågavarande industrier, som således redan äro statliga, förtjäna
ett alldeles särskilt stort intresse, därför att de vid fara för landet äro oundgängligen
nödvändiga för försvaret. För den skull är det angeläget, att man
vid dessa industrier behåller och ytterligare skolar den arbetarstam, som nu
hotas av avskedanden. Dessa industrier stå således i en särställning.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag nu anfört ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan, men med en särskild markering av att praktiska
åtgärder äro nödvändiga nu och att frågan inte får skjutas på framtiden.
Tusentals arbetare riskera nämligen annars att bliva utan sysselsättning.

Herr Törnkvist: Herr talman! Gentemot den tankegång, som den föregående
ärade talaren synes företräda i detta ärende, har jag ingenting särskilt att invända.
Jag instämmer principiellt helt och hållet i de allmänna synpunkter,
som han framförde i ärendet. Motionen har också, som motionären framhöll,
behandlats från synpunkten att kunna ge ett handtag — en stöt framåt —
för att ett resultat skall kunna utvinnas sa snart som möjligt för den kår det
gäller. Utskottet har i. sin motivering även framfört en hemställan att man
skall framgå med försiktighet både i fråga örn omflyttningar och avskedanden
i avvaktan på att den pågående utredningen skall färdigställas.

Jag begärde emellertid ordet närmast för att påpeka, att det förefaller som
örn denna utredning nu befinner sig vid en död punkt. I anledning därav vill
jag hemställa till försvarsministern, att han, därest så skulle vara fallet, tar
ett kraftgrepp för att få utredningen ur denna döda punkt. Det är mycket
möjligt, att det förhåller^ sig på det viset, att utredningsmannen i ärendet
själv är ganska oklar i fråga örn vad han skall göra. Man kan förlora dyrbar
tid, om man låter utredningsmannen just nu leva i denna oklarhet. Det var
inte så farligt för ett halvt år sedan, men vid nuvarande tidpunkt kan en
dylik oklarhet vara mycket farlig med hänsyn till vad som kan inträffa inom
den närmaste framtiden, därest de uppgjorda tabellerna och beräkningarna i
fråga örn behov av arbetskraft och nödvändiga avskedanden nu omedelbart
skulle tränga på.

Vi förstå alla, att detta ärende är synnerligen brådskande och viktigt. Det
är vår avsikt att se till att all arbetskraft får full sysselsättning under den
kommande tiden. Örn man erkänner riktigheten av ett realiserande av ett sådant
krav, behöver man inte stå främmande för att statsmakterna konsekvent
böra tillämpa denna princip i fråga örn den arbetskraft, som staten har inom
ifrågavarande gebit. Det är av största vikt att vi inte här få en lucka, som
det kan bli svårt att täppa till, när örn något år våra överläggningar börja
rörande försvarets framtida ordning.

Herr talman! Med vad jag anfort avser jag att göra en hemställan till departementschefen
att nu, när vi kommit in i en fredsperiod, som vi inte klart
kunde skönja för ett halvt år sedan, då initiativet togs till en utredning,
undersöka, huruvida en komplettering är behövlig för att ge pli och stadga
åt utredningen i fråga.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det
ligger i sakens natur, att det är ett både ekonomiskt och socialt intresse för

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Motion angående fredsplanering för försvarets arbetsplatser. (Forts.)
det allmänna, att alla de resurser, som finnas samlade inom försvarsväsendets
industriella anläggningar, användas även i fredstid på ett rationellt sätt för
att tillgångarna skola på bästa sätt komma till användning. Men även örn
man således erkänner detta och inriktar sig på att genomföra åtgärder i denna
riktning, så vill jag dock ha sagt, att det alls inte är säkert, att en dylik
princip låter sig förena med den ståndpunkten, att de arbetare och den personal,
som under krigsåren samlats i dessa industrier, skola till varje pris och
i hela sin omfattning hållas kvar inom försvarsväsendets industriella anläggningar.
.

Såvitt jag förstått av det praktiska studium, som jag dock gjort i denna
fråga, kunna vi inte komma ifrån att i någon mån avskeda en del personal.
Det är nämligen alldeles uppenbart, att vad som varit nödvändigt nu under
krigsåren inte till alla delar kan anpassas efter ett fredsprogram. Det går helt
enkelt inte att uppställa ett sådant mål, att alla de som nu blivit anställda i
dessa försvarsindustrier även i fortsättningen skola få vara kvar där. Detta
skulle strida mot ett rationellt användande av dessa resurser.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Det är klart att enträd anpassningssvårigheter
kunna uppsta, när det gäller att bereda arbete au dessa arbetare.
Men den svenska arbetarrörelsen har ju utformat ett efterkrigsprogram,
som ställer i utsikt, att det arbetande folket skall beredas full sysselsättning.
När nu i statens ägo finnas verkstäder, som ibland med mindre och ibland
med något större kapitalinvestering kunna omställas till fredsproduktion, då
de inte längre behövas för militära ändamål, så vore det väl ett gott led i
kampen för full sysselsättning att genomföra en sådan anordning och göra
dessa industrier konkurrenskraftiga på den öppna marknaden. Det är möjligt,
att en del industrier ha en så pass säregen maskinpark, att en sådan omställning
blir rätt kostsam. Genom konferenser med arbetarna i respektive industrier
och även med tekniska ledare där har jag dock kommit till den övertygelsen,
att det överväldigande flertalet av den arbetarstam, det här gäller, skulle
kunna bibehållas i sitt arbete.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 260, i anledning av väckta motioner
angående vissa försöksanordningar på folkskoleväsendets område.

Utskottets hemställan bifölls.

Motion om
rätt för vissa
ämneslärare
vid kommunala
flickskolan
i Karlstad
att för
placering i
löneklass till.
godoräkna
föregående
tjänstgöring.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 261, i anledning av väckt motion örn
rätt för vissa ämneslärare vid kommunala flickskolan i Karlstad att för placering
i löneklass tillgodoräkna föregående tjänstgöring.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde

Herr Ståhl: Herr talman! Jag måste beklaga, att det inte varit möjligt för
statsutskottet att i detta fall företaga någon åtgärd i enlighet med herr Halléns

motion. . .

Den grupp lärarinnor, det här gäller, är i kompetens- och tjänstgörmgsavseende
fullt jämställd med övriga lärarinnor vid de kommunaliserade flickskolorna
men har såsom Damgar bade av motionen och utskottsutlatandet genom

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Motion om rätt för vissa ämneslärare vid ''kommunala flickskolan i Karlstad
att för placering i löneklass tillgodoräkna föregående tjänstgöring. (Forts.)
en ren formalitet blivit eftersatta i lönehänseende på grund av förseningen med
omläggningen av flickskolan i Karlstad. Tittar man på handlingarna i detta
mål visar det sig, att dte kommunala myndigheterna inte heller bära skulden
härför. Det är en serie olyckliga omständigheter, beroende på att kommunen
ville ha en så fördelaktig skolform som möjligt, som gjort att dessa lärarinnor
blivit eftersatta vid placering i löneklass. Detta kan ju inte annat än kännås
vemodigt för dem. De utgöra en liten grupp och kunna icke på något sätt göra
sig gällande med maktspråk. Men de ha ju samma rättighet att komma i åtnjutande
av vad skälighet och rättvisa kräver som andra befattningshavargrupper.

Jag vågar naturligtvis, herr talman, inte ställa något yrkande emot ett enhälligt
statsutskott, men jag skulle vilja uttala min varma förhoppning -— en
förhoppning, som säkerligen delas på alla de håll, där det finns lärarinnor i
samma belägenhet -— att man till ett annat år skall kunna bereda denna grupp
lärarinnor jämställighet med övriga befattningshavare av samma typ, med
samma tjänstgöring och med samma tjänstgöringstid.

Häruti instämde herr Larsson i Karlstad.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Majda proposition med förslag till vissa ändringar
i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, 1942 års tjänstepensionsreglemente
för abetare samt folkskolans tjänste- och familjepensionsreglemente,
m. m.; och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar
i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, folkskolans tjänsteoch
familjepensionsreglementen samt tjänste- och familjepensionsreglementena
för de högre kommunala skolorna, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 41, i anledning av väckta mo- Motioner
tioner angående ändring i lagen örn tillsättning av prästerliga tjänster. angående änd Första

lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, omtilUättning
till lagutskott hänvisade motioner, nr 268 i första kammaren av herr Holmbäck av prästerliga
samt nr 420 i andra kammaren av herr Ståhl. I motionerna, vilka voro likaly- tjänster.
dande, hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa örn förslag till sådana ändringar av lagen örn tillsättning av
prästerliga tjänster, att Konungens utnämningSrätt till kyrkoherdetjänst fastställes
till var femte gång sådan tjänst är ledig samt att extra ansökningsrätt
vid sådant fall endast tillkommer utom Sverige stationerad prästman, som i
övrigt fyller lagens kvalifikationer».

Utskottet hemställde, att förevarande motioner, I: 268 och II: 420, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1 :o) av herr Olsson i Mellerud och fröken Öberg;

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Motioner angående ändring i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster.

(Forts.)

2:o) av herr Linnér, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen,
i anledning av förevarande motioner, 1:268 och 11:420, måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn en allsidig och förutsättningslös utredning angående
ändrade bestämmelser örn s. k. tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst och
vad därmed ägde samband samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Den motion, som behandlas i det
föreliggande utskottsutlåtandet, är ingalunda någon nyhet för kammaren. Man
kan snarare säga, att den som en sentida ättling av den icke obekante galten
Särimner med jämna mellanrum dyker upp i kammaren och, även örn den inte
blir slaktad, dock blir vederbörligen utschasad igen.

Det är i fråga om tillämpningen av bestämmelsen örn s. k. tredjegångstillsättning
av kyrkoherdetjänst som misstämning har varit rådande. Denna missstämning
är ingalunda av i dag. Den gjorde sig märkbar redan 1934, när den
nu gällande prästvalslagen tillkom. Man torde nog kunna säga, att det sätt på
vilket lagen tillämpats, även örn det varit smidigt, dock i många fall har skapat
en ganska stark irritation. Valmännen ha givetvis svårt att förstå, att. deras
vid valet uttalade mening många gånger åsidosatts, fastän valet givit ett
ganska tydligt utslag.

Jag har tillsammans med en annan ledamot av utskottet till detta utlåtande
fogat en reservation. Vi reservanter ha trott, att man skulle kunna söka sig fram
till en annan och bättre lösning på detta problem. Erfarenheten under den 10-årsperiod, som lagen varit i tillämpning, ger vid handen, att man skulle kunna
komma fram på andra och lämpligare vägar. Det har visat sig, att Kungl. Maj :t
under de senaste fyra åren, alltså under åren 1940—44, endast till 23 procent
behövt utnyttja de möjligheter Kungl. Maj :t har att vid tillsättning av prästerliga
tjänster utnämna annan sökande än den av församlingen valde. Vi reservanter
finna, att denna utveckling pekar direkt hän mot en anordning, varigenom
man på ett smidigt sätt skulle kunna komma till rätta med detta problem. Vi ha
givetvis ingenting att erinra mot syftet med tredjegångstillsättningen, nämligen
att ge befordringsmöjligheter åt särskilt förtjänta prästmän. Det är enligt
vår mening av vikt, att detta ssTte tillgodoses. Men erfarenheten visar som sagt
å andra sidan, att man skulle kunna begränsa denna Kungl. Maj :ts utnämningsrätt
i mycket betydande mån och ändå kunna tillgodose detta syfte. Vi ha därför
frågat oss, örn det under sådana förhållanden inte vore riktigt, att man begränsade
Kungl. Maj:ts utnämningsrätt till det antal fall, som enligt vad statistikenanger
torde behövas för att tillgodose befordringsrätten för verkligt förtjänta
prästmän. För att uppnå detta skulle man då införa en bestämmelse, varigenom
det s. k. valet vid tredjegångstillsättning avskaffas. Ty det är ju i grund och
botten detta val, som skapat irritationen. Kunde man komma dithän, att Kungl.
Majit finge ha utnämningsrätt var sjätte eller var sjunde gång kyrkoherdetjänst
skall tillsättas — statistiken visar ju för övrigt, att det icke ens skulle
behöva förekomma så ofta — skulle man, vilket enligt vår mening vore riktigast
och lämpligast, kunna avskaffa detta omtvistade val.

När vi nu i alla fall inte ha framfört något yrkande i denna riktning beror
det på att vi med hänsyn till den starka anhopning av utnämningsärenden, som
nu är för handen, inte ha ansett frågan vara så trängande, att vi vilja föreslå
en skrivelse till Kungl. Maj :t i ärendet vid detta tillfälle. Vi ha under denna
riksdags lopp fattat beslut örn en så lång rad av utredningar, att det vill synas,

Torsdagen den 28 juni 1945 fm. Nr 32.

Motioner angående ändring i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster.

(Forts.)

som örn Kungl. Maj ;t hade händerna fulla en avsevärd tid framåt med att
effektuera dessa beställningar utan att vi behöva komma med ytterligare krav
på utredningar. Vi ha sagt oss, att det finnes en väg att nå en lämplig och riktig
lösning av denna fråga. Men vi anse som sagt inte spörsmålet sa trängande,
att vi just nu vilja hemställa hos Kungl. Majit örn en utredning i ärendet.
Vi reservanter komma alltså till samma resultat som utskottet i fraga^ örn
yrkandet men önska, att utschasningen av den här lillgalten skall ske på ett
mindre demonstrativt sätt än utskottet föreslår.

Jag har sålunda intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr Ståhl: Herr talman! Eftersom det är jag som denna gång släppt lös
denna lillgalt, för att anknyta till herr Olssons bildspråk i kammaren, vill jag
innan den schasas ut säga ett par ord.

Första kammaren har redan följt utskottet och avstyrkt motionerna^ och
därmed är saken klar. Det föreligger ingen risk för att det skall bli någon
utredning i ärendet, även örn andra kammaren skulle bifalla herr Linnérs reservation.
Emellertid är det nog inte helt betydelselöst vilken ställning andra
kammaren intager till frågan, då ett bifall till herr Linnérs reservation skulle
innebära en värdefull opinionsyttring från andra kammarens sida.

Församlingsprästens ställning är ju av en dualistisk karaktär. Han är å
ena sidan en folkets tjänare. Folket kail därför ha berättigade anspråk på att
få utse honom liksom sina övriga ledare och förtroendemän. Å andra sidan
är han en statstjänare, och som sådan anser han sig ha rätt att kräva samma
rättvisa som övriga statstjänstemän och likaberättigande med dessa. Denna
dualism, dessa båda oförenliga sidor i församlingsprästens ställning, gör att
det n aril ren ligt alltid mäste bli en konflikt mellan å ena sidan hans eget ämhetsmanna,
intresse eller hans kårs tjänstemannaintresse och å andra sidan församlingens
synpunkter.

Herr talman, man skulle kunna anlägga ytterligare en synpunkt på församlingsprästens
verksamhet, nämligen den religiösa. Jag tror emellertid, att
man i detta mera profana sammanhang gör klokast i att lämna denna synpunkt
å sido.

Nu bär man för att komma ifrån denna dualism i församlingsprästens ställning
försökt att åstadkomma en kompromiss, och denna har man funnit i anordningen
med tredjegångstillsättningen. En kompromiss är i och för sig bra,
när den fyller ett praktiskt ändamål, men den kan knappast någonsin bevisas
vara vare sig bra eller dålig. Vad kan man nu konstatera rörande denna kompromiss
med den erfarenhet vi ha av tredjegångstillsättningar? Jo, att kompromissen
faktiskt inte är bra. Redan det förhållandet, att den önskan att reformera
och ändra gällande bestämmelser, vilken herr Olsson i Mellerud fäste
kammarens uppmärksamhet på, återkommer gång efter annan både i riksdagen
och vid kyrkomötet visar, herr talman, att det föreligger ett levande
behov ute i församlingarna att få en annan ordning.

Jag tillåter mig påpeka, att det inte bara är när man får en enligt en allmän
mening mindre lämplig präst genom Konungens utnämningsrätt som det
uppstår oro och missnöje i församlingarna, utan att varje sådan tredjegångstillsättning
skapar en olust oell irritation, som i varje fall enligt de kyrkliga
myndigheternas mening vållar allvarlig skada för det kyrkliga livet. Jag skall
anföra ett exempel härpå från min hemtrakt, där i en församling en präst
skulle tillsättas enligt tredjegångsförfarandet. Församlingen fick mycket riktigt
den präst den ville ha, men under den tid som förfliit sedan domkapitlet
utfärdat sitt förord och fram till utnämningen rådde en våldsam upphetsning

24 Nr 32. Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Motioner angående ändring i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster
(Forts.)

i denna församling. Det blir vid sådana tillsättningar ett trappspring lios myndigheter
och ett politiserande, som sannerligen inte kan vara till nytta för det
kyrkliga livet. Därför tror jag man kan säga, att det är en allmän uppfattning
på kyrkligt intresserat lekmannahåll, att det här först och främst gäller
att finna en väg att gagna kyrkans och församlingsprästens uppgift, och
att man skulle kunna göra det kyrkliga livet den största nyttan g-enom att i
största möjliga utsträckning söka få bort den irritation, som vid dylika tillfällen
uppkommer.

De remissinstanser, som av utskottet tillfrågats i anledning av motionen, lia
i _ stort ^ett den uppfattningen att det nuvarande systemet inte är bra. Det
finns några undantag, t. ex. Lunds domkapitel, som anser att man hittills inte
haft tillräckligt lång erfarenhet av den nuvarande anordningen och att man
därför behöver ha litet mera tid på sig innan man kan ta ställning till spörsmålet.
Jag måste säga, att eftersom erfarenheten under tio år har givit vid
handen — och därom tycks enighet råda — att det nuvarande systemet icke
är bra, borde man också vara mogen för att avskaffa den kompromisslösning,
som vi nu ha, en anordning, som i alla fall inte är någonting annat än ett
rent lämplighetsarrangemang.

Jag har också fäst mig vid att Allmänna svenska prästföreningen har gått
emot förslaget. J a g tycker att detta inte gör ett odelat angenämt intryck, ty
örn man lägger statstjänstemannakårsintressén på församlingsprästens uppgift^och
ställning, halkar man ohjälpligt in på fel spår. En präst som ägnar
sig at prästbanan för att göra ämbetsmannakarriär och få så goda inkomster
och en så rättvis befordran som möjligt, såsom man uttrycker sig i Allmänna
svenska prästföreningens utlåtande, är väl ingen idealisk präst. Man skulle
helst önska, att ingen präst alls ägnade sig åt prästmannabanan av dylika bevekelsegrunder.
Det är väl ändå meningen att prästen skall tjäna den församling,
som han kommer till, i den mån han kan. Därför måste jag säga, att man
hade väntat att Allmänna svenska prästföreningen inte skulle ha anlagt så
utpräglade kår- och löneintressen på denna angelägenhet, som skett i dess utlåtande.

Såsom herr Olsson i Mellerud påpekade är det faktiskt sä, att erfarenheten
har givit vid handen, i varje fall under de senaste fem åren, att det skulle
räcka nied ett femtegångsförfarande, som i motionen föreslagits. Att man på
prästerligt håll varit inne på tanken på en reform i detta stycke är även känt.
Biskop Bohlin motionerade för inte så länge sedan i kyrkomötet örn att man
skulle minska Kungl. Maj:ts och öka församlingarnas inflytande vid tillsättande
av prästerliga befattningar genom en modifikation av de nuvarande bestämmelserna
i stil med vad vi här ha föreslagit. Erfarenheten har enligt min
mening och såsom jag framhållit givit vid handen, att den lösning, som vi i
motionen rekommenderat, skulle bli tillfredsställande för Kungl. Majit, som
därigenom skulle lia goda möjligheter att placera de prästmän, vilka man tycker
inte komma fram tillräckligt på annat sätt. Men å andra sidan är jag villig
medgiva, att denna motion såsom den är skriven har sina brister, vilket utskottet
också påpekat. Det är naturligtvis en svaghet, att vi i detta sammanhang
icke tagit med anstaltsprästerna. Jag vill därför, herr talman, avstå från
att yrka bifall till min motion och gå över på herr Linnérs yrkande, och jag
gör det så mycket mer, som jag kunnat konstatera, att vi icke löpa någon
risk genom att lasta en ny utredning på Kungl. Maj :t med ett sådant beslut.
Vi göra. däremot en opinionsyttring till förmån för församlingarnas inflytande
vid tillsättningen av prästerliga tjänster. Jag tycker därför, att i en tid, då
man icke minst från riksdagshåll ofta och energiskt talar om den kommunala

Torsdagen den 28 juni 1945 fm. Nr 32.

Motioner angående ändring i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster.

(Forts.)

självbestämmanderätten och menigheternas -— de må vara världsliga eller
kyrkliga — möjlighet att fälla avgörande i dem mest närstående frågor, borde
det ligga kammaren örn hjärtat att göra den opinionsyttring, som det är fråga
örn. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Linnér vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Denna fråga har varje år sedan
1934 diskuterats i riksdagen, dock icke därför att 1934 års prästvalslag är i princip
felaktig. Jag deltog vid 1934 års riksdag i utskottsbehandlingen av denna
fråga, och jag förstod innerligt väl, att när man sammankopplade rätten för
Kungl. Maj :t att utse präst med rätten för församlingen att rösta, skulle detta
vålla irritation. Jag har därför också vid två tillfällen motionerat örn att prästval
vid dessa tredjegångstillsättningar icke skulle komma i fråga. Jag fick
ett år stöd av första lagutskottets majoritet, och i kammarens debatt deltog
dåvarande ecklesiastikministern, som förklarade, att prästvalen skapade irritation.
Icke därför att Kungl. Majit utnämnt oförtjänt prästman utan därför,
att Kungl. Maj :t måste gå emot vad församlingen genom valet sagt.

Det primära i lagstiftningen är, herr Ståhl, att bereda möjlighet för förtjänta
prästmän, som på grund av olika anledningar fallit igenom vid val,
att vinna befordran. Denna rättfärdighetsståndpunkt intager alltjämt riksdagen
— förmodar jag.

Jag skulle gärna gått med på en utredning, örn denna toge sikte på att
avskaffa val i samband med tredjegångstillsättning, men eftersom jag vet, att
en kompakt majoritet här kräver, att församlingen skall få säga sin mening,
är det omöjligt att gå på den linjen.

Herr Ståhl har i sin motion begärt, att tredjegångstillsättningen skall ändras
till en femtegångstillsättning, och att endast legationspastorerna skulle
vara berättigade att anmäla sig såsom extra sökande. Det senare måste vara en
orättvisa emot de inom landet verkande, förtjänta prästmän, som därigenom
bli utestängda. Detta synes numera också herr Ståhl erkänna. Det enda man
sålunda önskar utreda är, huruvida något vore att vinna med att tredjegångstillsättningen
ändrades till femtegångstillsättning. Det primära i den lagstiftning,
vi diskutera är — jag upprepar detta— att befordra förtjänta prästmän.
När Kungl. Majit tillgodoser detta intresse, söker dock Kungl. Majit
att taga hänsyn till församlingens vilja. Örn en mycket stor majoritet vid ett
livligt valdeltagande har uttryckt församlingens vilja att få den eller den till
präst, då skall Kungl. Maj :t söka tillmötesgå församlingens intresse örn detta
kan ske utan att kränka en sökandes lagliga rätt att vinna befordran. Det
ligger i öppen dag, att ju flera tillfällen Kungl. Maj :t har att befordra obefordrade
prästmän, desto oftare har Kungl. Maj :t möjlighet att lyssna till församlingens
i val uttryckta önskan. Minskas Kungl. Maj :ts möjlighet härvidlagtill
att blott var femte gång tillsätta präst, måste ju Kungl. Maj :t oftare kränka
församlingens i valet uttalade vilja än örn Kungl. Majit hade flera tillfällen
att utse präster.

När frågan örn en utredning om ny lagstiftning begränsats till den enkla
frågan, huruvida Kungl. Maj :t skall ha rätt att var tredje eller var femte gång
tillsätta präst, så är det, herr talman, min uppfattning, att detta är en alldeles
för obetydlig fråga att sätta i gång en så stor apparat för. Sakligt sett förlorar
man genom utredningen, om den skulle leda till femtegångstillsättning,
möjlighet att tillgodose de intressen motionärerna vilja tillgodose. Att dessutom,
herr talman, skriva till Kungl. Majit örn att sätta i gång en utredning
om en lagstiftning, som är så invecklad som hela vår kyrkolagstifkling är,

26 Nr 32. Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Motioner angående ändring i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster.
(Forts.)

det är väl ändå att tillgripa större våld än nöden kräver. Att sätta i gång en
utredning för att få en ändring, som — om direktiven följas — blir en försämring
av det förhållande, som man vill förbättra, anser jag vara orimligt.
Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gustafsson i Lekåsa instämde häruti.

Herr Johnsson i Stockholm: Herr talman! Jag hade egentligen önskat att
gå den linje, som herr Linnér anvisat, och alltså kräva en ny utredning. Vi
kunna under alla förhållanden vara ense örn att det icke är bra som det är.
Det visas kanske allra bäst därav, att på den korta tid som denna lag varit
i verksamhet har frågan bragts under diskussion vid två kyrkomöten. Dessutom
känna vi alla till den irritation, som på sina håll uppkommit, då Kungl.
Maj:t gått emot ett valutslag.

För min del håller jag nog före, att det hela bottnar i att valproceduren
kommer på fel plats. För närvarande går det till på det sättet, att först förklaras
tjänsten ledig för sökande från ifrågavarande stift. De prästmän, som
önska, få anmäla sig såsom sökande, och domkapitlet upprättar så förslag med
tre personer på förslaget, och om icke någon fjärde provpredikant blir kallad,
är det alltså mellan dessa tre som valet skall stå. Under den tid, som detta
pågår, förekommer det en mycket stor agitation ute i församlingen. Man samlas
omkring en viss kandidat, och när det kanske ställes i utsikt, att Kungl.
Majit skall utnämna en annan, är man alldeles särskilt intresserad av att
just denne kandidat också skall få tjänsten. När sedan valet ägt rum. står
det fritt för vilken prästman som helst att söka direkt hos Kungl. Maj :t, och
då börjar oron på nytt. Jag undrar, örn icke saken skulle kunna läggas till
rätta därigenom, att det beträffande dessa tillsättningar vore stadgat, att endast
de prästmän, för vilka hela förfarandet är avsett, finge anmäla sig såsom
sökande, att domkapitlet sedan bland dessa prästmän upprättade ett förslag,
och att valet sedan finge stå mellan dem, som sålunda anmält sig, och att det
efteråt icke fick förekomma någon annan procedur än att Kungl. Maj :t ägde rätt
att bland dem på förslaget uppsatta utse den lämpligaste. På detta sätt skulle,
tror jag, denna irritation kunna försvinna, och samtidigt skulle det ändamål
tillgodoses, för vilket lagen tillkommit, nämligen att förtjänta obefordrade
prästmän kunde vinna den befordran, som rätteligen bör tillkomma dem.

Jag skulle för min del också gärna se, att detta förfarande utsträcktes att
gälla även komministertjänster. Jag är nämligen övertygad om att t. ex. många
prästmän i utlandet gärna skulle vilja söka en komministertjänst t. ex. i Stockholm
eller någon annan av de större städerna. Den blivande utredningen skulle
enligt min mening taga fasta på, huruvida icke vissa komministertjänster här
i riket skulle kunna falla under samma bestämmelse.

Nu är det kanske utsiktslöst, att någon utredning kommer till stånd, men
jag har för min del velat uttala min anslutning till den tankegång, som fått
sitt uttryck i herr Linnérs förslag.

Herr Bagge: Herr talman! För min del kan jag i allt instämma med herr
Hedlund i Östersund. Vad han sade tycker jag är både klokt och riktigt i alla
avseenden. Jag skall dock kanske tillägga ett pär ord, eftersom jag har rätt
lång erfarenhet av administrationen av denna lag.

Först och främst skulle jag vilja säga, att jag icke kan finna det vara lämpligt
att inskränka Kungl. Majlis utnämnings rätt från var tredje gång till var

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Motioner angående ändring i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster.

(Forts.)

femte gång. Den argumentation, som har framförts för detta förslag, nämligen
att då Kungl. Majit och församlingarna i så mångå fall —- jag tror det rör
sig örn över 70 “» eller något dylikt — lia kommit till samma resultat det ej
skulle varä behövligt mer än var tredje gång, är enligt min uppfattning icke
något logiskt argument för att man skall minska Kungl. Maj :ts möjlighet att
kunna utse prästmän. Det förefaller mig vara ganska uppenbart. Jag tror
också, att denna Kungl. Maj :ts rätt behöver finnas kvar. Det är icke, som
en föregående talare sagt, något trångsint och olämpligt kårintresse, som här
gör sig gällande, utan det är ett allmänintresse av stor vikt, att även på denna
bana förtjänst och skicklighet skola kunna göra sig gällande åtminstone i någon
utsträckning. Det måste ju vara av vikt både för rekryteringen och för
tjänsternas handhavande, att man får denna princip fastslagen i så stor utsträckning
som det är möjligt.

Å andra sidan vill jag säga, att jag icke vill helt ta bort församlingarnas
rätt att välja präster. Jag gör det emellertid mindre därför att jag skulle sätta
så stort värde på själva prästvalet. Jag har sett alldeles för mycket av dessa
prästval för att göra det. Valrörelser äro överhuvud taget icke så imponerande
företeelser i vårt samhälle, och av dessa valhandlingar äro prästvalen de kanske
minst imponerande. Det förefaller som örn dessa val alldeles särskilt kallade
fram dåliga instinkter hos människorna, och de ge ofta ej ett uttryck för vad
man i högtidliga ögonblick brukar kalla för »församlingens vilja». Valutgången
beror ej sällan på örn någon liten klick eller någon liten organisation
kommer i farten och ruskar upp tillräckligt med folk att göra sig gällande vid
valförberedelserna och vid valtillfället. Ofta är det människor, som icke alls för
övrigt intressera sig för kyrkliga frågor, som vid dessa tillfällen komma fram.

Jag sätter alltså icke något stort moraliskt värde på församlingarnas val
av präster, men däremot menar jag, att denna rätt har stort värde därför att
den framhäver det traditionella sambandet mellan prästen och församlingen.
Det är en viktig del av den svenska kyrkans uppbyggnad, som får ett uttryck
i rätten för församlingarna att välja präst, Jag vill därför icke taga bort denna
rätt mer än som är absolut nödvändigt.

Nu är det alldeles klart, att den ståndpunkt, som kommit till uttryck i gällande
lag örn prästval, innebär en motsägelse. Detta har ju många gånger förr
konstaterats. Det är också klart, att denna motsägelse medför en hel del olägenheter
och otrevnad, icke minst för övrigt för den, som skall tillämpa lagen.
Jag vet sannerligen alltför väl, att det är omöjligt för en ecklesiastikminister,
han må vara skapt hur som helst, att kunna tillämpa denna lag så att det blir
till belåtenhet. Han kanske icke ens alltid kan tillämpa den så, att det blir
till belåtenhet för honom själv, men det kan icke hjälpas.

Emellertid tror jag icke det är så förskräckligt farligt med den missstämning,
som man här har talat så mycket örn. Jag har gjort den erfarenheten,
att i regel blir det, när alla dessa historier kring valet äro över, ingen missstämning.
Jag känner egentligen endast till ett enda fall under de fem år, sorn
.jag tillämpat denna lag, då det efteråt förefallit, som örn det kanske hade
varit bättre, om Kungl. Maj :ts val hade fallit på en annan person. Även i detta
fall följde vi emellertid de vanliga reglerna, och det var nog riktigast att göra
det. Men i övrigt, i alla de andra fallen, har det visat sig, att församlingarna
efteråt lia varit synnerligen belåtna med den präst, som de ha fått. Jag vet
särskilt ett fall, som intresserade mig speciellt, därför att det parti, som jag
tillhör, hade satt i gång en väldig valapparat för att få en kandidat vald, som
jag för mili del icke ansåg borde komma i första rummet. Jag föreslog Kungl.
Maj :t en annan, och det blev ett förskräckligt väsen örn detta. Icke mer än

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Motioner angående ändring i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster.

(Forts.)

något år efteråt hade man emellertid allmänt kommit överens örn att man var
glad och tacksam över att ha fått den person, som Kungl. Maj :ts val fallit på.

Jag tror således icke, att detta med »misstämningen» i längden betyder så
mycket, men skall man nu göra en ändring i prästvalslagen, vilket kanske kan
vara riktigt, så bör den uteslutande avse att i de fall. då Kungl. Maj :t utnämner,
alltså vid tredjegångstillsättningarna, valhandlingen skall avskaffas.
Detta vore enligt mitt sätt att se en rimlig ståndpunkt. Jag tror nämligen icke,
att valet i det fallet gör någon nytta, och att det stärker sambandet mellan präst
och församling, i all synnerhet icke om det råkar bli så, att Kungl. Majit
enligt gällande lag måste utnämna en annan präst än den som fått majoriteten.
Jag tror därför som sagt, att valet i det fallet mycket väl skulle kunna tas
bort, varigenom man ju skulle slippa det bråk, som alltid uppstår, och även
kanske den otrevnad kring denna lag, som uppkommer därigenom att ecklesiastikministern
måste tillämpa en lag, som är byggd på i sig motstridiga principer.
Jag skulle alltså icke ha något emot en ändring av lagen i den riktningen,
att valet togs bort vid tredjegångstillsättningar. Jag tror att det skulle vara
klokt.

Emellertid går ju herr Linnérs yrkande, som herr Hedlund i Östersund
redan har sagt, icke i första rummet ut på en sådan ändring utan väsentligen
därpå att man skulle göra andra försök till ändringar av lagen. Man skulle
sålunda i enlighet med motionens yrkande undersöka möjligheten att göra det
antal utnämningar, som Kungl. Majit har rätt till, färre än förut. Jag kan
för min del, som jag tidigare framhållit, icke se, att det finns någon anledning
till en sådan åtgärd.

I likhet med herr Hedlund i Östersund tror jag inte, att det är mycken idé
att för närvarande hålla på att utreda dessa frågor. Sedan man inom riksdagen
gång efter annan har sagt ifrån att man ej vill ta bort valet vid tredjegångstillsättningen,
så anser jag mig ej heller kunna förorda det som annars skulle
vara sympatiskt för mig, nämligen en utredning i detta syfte. Jag måste därför,
herr talman, be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr förste talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Linda vist: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning av ett yttrande,
som herr Ståhl fällde, men innan jag tar upp det vill jag säga, att jag ju varit i
tillfälle att flera gånger tala i denna fråga, och såvitt jag vet ha icke herr
Hedlund i Östersund och jag vid dessa tillfällen varit överens. I dag är jag
emellertid ense med honom och yrkar bifall till vad utskottet här har föreslagit.

Jag begärde emellertid närmast ordet för att säga, att det väl knappast är
skäl i att i dag taga upp en lång debatt örn denna fråga, vilken ju redan har
fallit genom första kammarens beslut. Herr Ståhl säger nu, att han vill ha en
opinionsyttring till stånd, och därför vill han gå på herr Linnérs reservation.
Men vad vill herr Ståhl ha en opinionsyttring för? Herr Ståhl har tydligen
icke klart för sig vad han själv vill. Han frånfaller sin motion, vilket tyder på
att han icke har tänkt igenom denna fråga, innan han väckte sin motion. Det
är väl då bättre att vänta till ett annat år, då herr Ståhl kanske kommer tillbaka
och under tiden hunnit göra klart för sig, örn han vill ha tredje- eller fjärdeeller
femtegångstillsättningar, och örn de röstberättigade då skola få deltaga i
valet eller ej. I dag finns det sannerligen ingen anledning att göra en opinionsyttring,
när man icke vet vad den opinionsyttring bottnar i eller vad man vill
få fram med densamma.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Motioner angående ändring i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster.

(Forts.)

Det finns som jag sade, herr talman, ingen anledning att fortsätta denna
debatt, ty något resultat kan det ändå icke bli.

Herr Sveningsson: Herr talman! I denna debatt har det talats mycket örn
den agitation, irritation och misstämning, som förekommer i samband med
prästval. För min del tror jag icke, att denna agitation och irritation komma
att försvinna, om vi skulle få femte-, sjätte- eller sjundegångstillsättningar i
stället för tredjegångstillsättningar. Det är andra omständigheter, som därvidlag
göra sig gällande. Särskilt skulle jag för min del vilja uttala, det önskemålet, att
den politiska agitationen i samband med prästval skulle komma att försvinna.

Jag kan för min del icke inse, att man vinner något på att övergå till femteeller
sjättegångstillsättningar. Av utskottets utlåtande framgår ju, att i 77 /
av alla de fall, då Kungl. Maj:t har utnämnt kyrkoherde under de sista fyra,
fem åren, har utnämningen överensstämt med församlingens val. Det är således
endast i cirka 23 % av fallen, som Kungl. Majit gått emot församlingens val.
Detta visar, säger man nu, att även örn det skulle bli femte- eller sjättegångstillsättningar,
skulle det finnas utrymme för Kungl. Majit att utnämna det
antal präster, som behöva bli utnämnda. Örn vi emellertid skulle införa femteeller
sjättegångstillsättningar, så tror jag icke att det därmed skulle bli så, som
herr Ståhl här framhöll, att vi skulle slå vakt örn menigheternas möjlighet att
avgöra sina egna frågor och örn den kommunala självbestämmanderätten. Vi
skulle nämligen härigenom också få det resultatet, att församlingarna skulle
med så mycket större säkerhet kunna räkna på att icke få den präst, som de ha
valt, ifall man nu skulle ha kvar val även vid ett sådant nytt system.

Då jag för några veckor sedan lyssnade till debatten i denna fråga i första
kammaren och då jag lyssnat till debatten här i dag har jag kommit till det
resultatet, att man icke har kunnat visa fram något valsystem, som är bättre
än det vi nu lia. Jag delar för min del den uppfattning, som Lunds domkapitel
givit uttryck åt i sitt remissutlåtande, nämligen att det nuvarande valsystemet
har fungerat under alltför kort tid för att detsamma skall dömas ut. och därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag skall som herr Lindqvist sade, icke förlänga
debatten, men jag måste ändå få uttala min vördnadsfyllda förvåning över den
något magistrala ton, med vilken herr Lindqvist upplyste mig örn att jag icke
vet vad jag vill. Det är nog så, herr Lindqvist, att jag vet tämligen bra vad
jag vill. Örn jag finge bestämma skulle jag ta bort den kungliga utnämningsrätten
helt och hållet. Jag har alltså ingenting gemensamt med den tankegång,
som utvecklades av herr Bagge och även i någon mån av herr Hedlund i Östersund,
nämligen att valen skola tagas bort. Jag anser, att det är församlingen,
som skall bestämma vilken präst församlingen vill ha. och jag har den uppfattningen,
att prästen principiellt är tjänare åt don menighet, i vilken han är satt,
och därför skall han också finna sig i de villkor, som han blir ställd inför.

I detta sammanhang skulle jag vilja rätta en liten missuppfattning, som
herr Hedlund i Östersund nog gjorde sig skyldig till, när han sade, att jag
uppfattade den nuvarande ordningen som en kompromiss mellan församlingarnas
valrätt och Konungens utnämningsrätt. Det har jag ingalunda gjort. I så fall
uttryckte jag mig mycket illa. Jag har sagt, att det är en kompromiss mellan
å ena sidan önskemålet att gå församlingen till mötes och å andra sidan önskemålet
att bereda prästerna största möjliga rättvisa och bästa möjliga befordringsförhållanden.
Det är för att få en kompromiss mellan denna dualism i
prästernas ställning, som det nuvarande förfaringssättet har införts.

30 Nr 32. Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Motioner angående ändring i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster.

(Forts.)

Men jag begärde också ordet för att få säga till herr Bagge, att hans
uttalande ju icke precis överraskade, när man har sett den utnämningspolitik,
som han i vissa fall'' har tillämpat. För övrigt inbjuder nog hans uttalande
rörande valhandlingar överhuvud taget till vissa — om man icke vill vara elak —;
underliga funderingar. Han säger, att han visserligen icke vill ta bort församlingarnas
rätt att välja, men att valhandlingar överhuvud taget icke äro någon
imponerande manifestation i detta samhälle och prästvalen minst imponerande
av alla. Det utgör kanske bakgrunden till den utnämningspolitik, som inaugurerades
i någon mån under herr Bagges tid, att han icke har så värst stor respekt
för församlingarnas uttalade vilja. Den allmänna snudd, som han gav åt sitt
uttalande, gör det emellertid onekligen en smula betänkligt. Är det något, som
vi måste hålla högt i ära här i landet, är det faktiskt valhandlingen, hur trivial
den än kan synas vara.

o Herr Bagge påstod vidare, att Kungl. Maj :ts utnämningar icke hade skapat
någon misstämning, och han hade sett fall, då det blivit den största förtrolighet
mellan prästen och den församling, dit prästen mot församlingens vilja hade
kommit. Jag vågar icke uttala mig örn hur det är i det av herr Bagge speciellt
åsyftade fallet, men jag vet fall, där man fått präster dels genom fjärde
provpredikantsförfarandet och dels genom det nu diskuterade förfarandet mot
sin vilja, och där man under mångå år varit ledsen över att man fått dessa
präster. Människorna äro emellertid lyckligtvis så skapade, att de icke leva i
öppen missämja med varandra, utan när man ändå måste vara tillsammans försöker
man göra tillvaron så dräglig för varandra som möjligt. Det förhåller
sig nog på det sättet, herr Bagge, och jag tror icke man skall låta förleda sig
av den vänliga umgängeisen till att tro, att detta system är riktigt.

. Ja, herr talman, jag vidhåller vad jag sade förut, nämligen att ett bifall till
herr Linnérs reservation faktiskt skulle betyda ett stöd åt och en opinionsyttring
till förmån för församlingarnas uttalade önskan, när det gäller dessa
tillsättningar. Jag vidhåller därför mitt yrkande.

Herr Kylander: Herr talman! Jag har icke haft tillfälle att åhöra hela
debatten. Jag har hört blott de två senaste talarna. Jag skulle kanske därför
kunnat inskränka mig till att instämma med herr Sveningsson, örn jag icke
uppkallats att säga ett pär ord i anledning av herr Ståbis senaste yttrande.
Jag syftar närmast pa vad herr Ståhl sade örn att, örn han finge bestämma,
skulle han ta bort den kungliga utnämningsrätten helt och hållet.

Man får enligt min mening icke överdriva detta med församlingens rätt att
tillsätta sin präst. Denna rätt är icke vare sig så urgammal eller så obruten,
som man tror. Tvärtom vilar Kungl. Maj:ts rätt att utnämna präst i vissa
fall pa gammal hävd. Redan sa tidigt som under de gamla landskapslagarnas
tid var församlingarnas rätt att tillsätta präster icke på något sätt ovillkorlig.
Enligt den gamla Upplandslagen, som sedan kom att influera åtskilliga
andra landskapslagar, ägde sålunda biskopen, bland annat, att, sedan församlingens
val ägt rum, pröva den valdes kunskaper. Församlingen hade egentligen
endast en rätt att hos biskopen föreslå präst. I allt väsentligt gällde
detsamma ända till pa 1730-talet. Då tillkom indelningen av pastoraten i regala
och konsistoriella— jag bortser här från de patronella pastoraten —
varvid Kungl. Maj :t fick rätt att utnämna i de regala pastoraten, vilka utgjorde
vid pass en fjärdedel av hela rikets pastorat, medan i de konsistoriella
pastoraten valet blev avgörande. Här hade då Kungl. Maj :t ett korrektiv att

Torsdagen den 28 juni 1945 fm. Nr 32.

Motioner angående ändring i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster.

(Forts.)

taga till för att jämna ut ojämnheterna i de prästerliga befordringarna. Detta
förfaringssätt tillämpades ända till och med 1910, då det avlöstes och alla
pastorat blevo konsistoriella med undantag av de patronella pastoraten, vilkas
antal var omkring 120. Det visade sig emellertid ganska snart, att denna ordning
föranledde missförhållanden. Ett första uttryck fick detta, när de patronella
pastoraten avskaffades 1921. Riksdagen beslöt då, att.Kungl. Majit skulle
få utnämna prästmän i dessa pastorat såsom ett regulativ för ojämnheterna
i den prästerliga befordringsgången. Detta hjälpte emellertid icke, utan missnöjet
kvarstod och yppade sig vid flera tillfällen. Vid icke mindre än tre
kyrkomöten kom man åter till denna fråga, och slutligen blev resultatet av
det hela 1934 års lag örn tillsättning av prästerliga tjänster.

Under förberedelsearbetet för denna lagstiftning var man inne på olika linjer.
Jag måste säga, att den av ecklesiastikminister Engberg framlagda proposition,
som då antogs, enligt min mening var en mycket god kompromiss
mellan de linjer, som man hade att välja på. Man måste utgå ifrån att det,
såsom prästvalet nu är organiserat, icke kan, icke kunnat och aldrig kommer
att kunna gå, att genom församlingens val få alla präster, som äro förtjänta
av befordran, befordrade. Därför måste man ha en säkerhetsventil. Hur denna
skall anordnas kan vara en smaksak. Jag får för min del säga, att detta förfarande,
att Kungl. Maj :t var tredje gång tillsätter efter föregånget val synes
mig vara den bästa utvägen. Kungl. Maj :t kan då taga hänsyn till församlingens
vilja i den mån denna verkligen har blivit tydligt uttalad. Jag får tillstå,
att jag för min del var ganska tveksam, huruvida jag i utskottet skulle förorda
utredning eller, såsom jag gjorde, avstyrka utredingen. Att jag kommit att
göra det sistnämnda beror därpå, att jag tyckte, att tio år är en alldeles för
kort tid för att man skulle kunna få några hållpunkter för en ändring i lagstiftningen.
Systemet har nätt och jämnt hunnit komma i gång och har icke
hunnit nå den stadga, som behöves. Man får komma ihåg, att tredjegångstillsättning
endast förekommer i ett fåtal fall om året.

Örn man skall göra någon reform, har jag mycket svårt att tänka mig att
välja den väg, som motionärerna ha angivit. Det skulle vara att knäsätta de
olägenheter, som man just vill ha bort. Ingen vill väl inbilla sig, att bitterheten
blir mindre i församlingarna, därför att Kungl. Maj :t endast var femte
gång skall utse präst. Detta skulle föra med sig, såsom herr Sveningsson och
reservanterna påpekat, att man måste slopa valet, eller också skulle valet
nedsjunka till ett fullkomligt betydelselöst förfarande. Ty örn det skall vara
någon mening med Kungl. Maj :ts utnämningsrätt och att man skall tillgodose
de synpunkter som avses, då skulle Kungl. Majit vara tvungen att tillgripa
alla eller så gott som alla tjänster, som blivit lediga, för att sätta till de
präster, som äro förtjänta av befordran men icke lyckats vinna sådan i vanlig
ordning.

Jag tycker också, att det icke finns någon anledning till att, därför att det
förekommit enstaka fall — vilka jag för min del för övrigt är benägen tro
ha blivit alltför mycket omskrikna — då utnämningen kanske icke varit så
alltigenom lyckad, utdöma hela systemet. Man kan väl säga, att Kungl. Maj :t
i stort sett har följt de anvisningar, som gåvos och som förväntades, då lagen
kom till. Framför allt framträder detta mycket tydligt under do senaste åren.
Kyrkoherde Wihlborg har i ett yttrande, som är bifogat domkapitlets i Lund
remissutlåtande, redogjort för lagens tillämpning under de senaste fyra åren,
som är mycket upplysande. Av denna redogörelse framgår, att Kungl. Majit i
genomsnitt gått mot församlingens vid valet uttalade vilja i tre fall örn året.

32 Nr 32. Torsdagen den 28 juni 1943 fm.

Motioner angående ändring i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster.

(Forts.)

Vad är då detta? Jag är säker om att dtet i de allra flesta fall varit goda
prästmän med utmärkta meriter, som emellertid av någon anledning icke kunnat
göra sig gällande någon gång tidigare vid prov. Alla, som åtminstone
någon tid vistats på landet, veta nog, hur förfärligt lätt det är att falla igenom
vid ett prästval. Det har blivit en alltmer utpräglad tendens att vid
prästval välja någon av de yngsta, som stå på förslaget. Man vill gärna till
den lediga tjänsten lia en ung och kraftfull präst, och då tar man gärna en av
de yngsta. Står på förslaget en äldre prästman, och kan han dessutom icke
sjunga, är han vanligtvis borta. Därför är det förklarligt, om en prästman,
som stått under val flera gånger och fallit igenom, drar sig för att fortsätta
att ställa upp för att såsom tidigare draga en nit och icke få något pastorat.
Man skall besinna, att det icke är blott prästen, som far omkring och provar
och ställer upp sig till allmänt beskådande, utan det gäller också hans hustru
och övriga familjemedlemmar och alla de förhållanden, som han har att göra
med. Jag är mycket övertygad örn att därest denna lagstiftning, som nu
gäller, får fortfara att gälla en tid, komma vi att finna, att det är en både
rimlig och rättvis anordning. Därmed vill jag icke ha sagt, att man icke
möjligen efter en längre tids erfarenhet, kan göra en eller annan ändring i
prästvalslagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hoppe: Herr talman! Herr Ståhls sista anförande nödgade mig att
begära ordet för att i största korthet framföra en gensaga mot vad han yttrade.
Herr Ståhl förklarade — örn jag uppfattade honom rätt — att herr Bagge
som statsråd och ecklesiastikminister inaugurerat en ny utnämningspoHtik
så till vida, att han hade fäst mindre avseende vid församlingarnas i val
uttalade vilja. Jag är präst och har självfallet stort intresse för sådana ting,
och jag har icke kunnat märka något sådant. Jag erinrar också örn att konstitutionsutskottet
så sent som för ett år sedan företog en undersökning i fråga
örn Kungl. Maj :ts utnämningar. Där kan herr Ståhl få besked örn att den uppfattningen,
att herr Bagge skulle ha inaugurerat en ny utnämningspolitik,
är ett fullständigt misstag.

Herr Stahl sade också, att han icke trodde på herr Bagges förklaring, att
det ofta i det långa loppet jämnar ut sig mellan prästen och en församling,
som har fått en annan präst än den man velat få, alltså när Kungl. Maj :t utnämnt
någon annan än den församlingen givit sina röster. Jag kan i varje fall
intyga, att vad herr Bagge sade, är riktigt i många fall.

När jag har ordet skall jag, herr talman, ta mig friheten att till sist säga,
att den nuvarande ordningen har fungerat bra. Tack vara tredjegångstillsättningen
ha förtjänta präster fått befordran. Kungl. Majit har visat sig
lyhörd för en genom livligt valdeltagande markerad önskan från församlingens
sida. Det är med tillfredsställelse och tacksamhet som Sveriges präster och
församlingar konstaterat, att våra ecklesiastikministrar på det hela taget ha
varit hågade att ta hänsyn till sådana uttryck för församlingarnas önskan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels pa bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den av herr Linnér avgivna reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

§ 16.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av väckt motion Ändring i
om ändring i gällande kyrkolagstiftning rörande kyrkas upplåtande för annat gällande kyrändamål
än gudstjänst. kolagstiftning

rörande kyr I

en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 41,^ upplåtanvilken
behandlats av första lagutskottet, bade fru Nordgren, hemställt, »att ändaJål7n
riksdagen måtte hos^Kungl. Majit anhålla om sådan ändring i gällande kyrko- gudstjänst.
lagstiftning att nu radande missförhållanden i fråga örn kyrkas upplåtande undanröjas».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion,
II: 41, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville med
beaktande av vad utskottet i sin motivering anfört låta verkställa utredning av
frågan örn upplåtande av kyrka för annat ändamål än gudstjänst samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Särskilt yttrande hade avgivits av fru Svensson samt herrar Linnér, Karl
Emil Johanson, Hedlund i Östersund, Werner, Sjörling och Sveningsson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av förevarande
motion, 11:41, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
i den form, som befunnes lämplig, ville fästa domkapitlens uppmärksamhet på
angelägenheten av att domkapitlen genom ämbetsskrivelse till prästerna i stiftet
uttalade, att frågor om upplåtande av kyrka för annat än dmål än gudstjänst
jämte övriga i reservanternas motivering omförmälda frågor måste behandlas
med grannlagenhet och förståelse, samt att i tveksamma fall pastor
borde rådgöra med biskopen ocK i fall då upplåtelse vägrades, hade att anmäla
detta med angivande av skälen därför till domkapitlet.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Sveningsson: Herr talman! Vid behandlingen i första lagutskottet av
fru Nordgrens motion nr 41 i denna kammare har jag för min del icke kunnat
dela utskottsmajoritetens mening, utan jag har anslutit mig till den vid utlåtandet
fogade reservationen eller den reservation, som av någon för mig okänd
anledning fått formen av ett särskilt yttrande; men då i detta särskilda yttrande
finns utformat ett bestämt yrkande, förmodar och hoppas jag, att det
icke möter något hinder att yrka bifall till detta yrkande.

När fru Nordgren i sin motion föreslagit, att en ändring i gällande kyrkolag
borde ske i fråga om kyrkas upplåtande i det avseendet, att i enlighet med
gällande kyrkolag församlingens kyrkoherde äger oinskränkt bestämmanderätt
över kyrkan, har första lagutskottet först och främst kunnat konstatera en
sak, nämligen att just på detta område finns det ingen lag. Någon ändring i
gällande kyrkolag kan således icke komma i fråga. Såsom i remissyttrandena
framhållits, finns det i kyrkolagen inga bestämmelser rörande kyrkas upplåtande,
utom när det gäller borgerlig begravning. Rätten att bestämma över
kyrkas öppnande tillkommer alltså församlingens kyrkoherde eller hans ställföreträdare.
Denna rätt för församlingens kyrkoherde vilar icke på någonting
annat än på en gammal tradition, en gammal sedvänja och praxis. Pastorn har
att utöva denna rätt långt ifrån oinskränkt, han har att utöva den under, som
det sägs i den del av utskottets utlåtande, varom vi ilro eniga, under tjänstemannaansvar.
Han måste beakta religiösa synpunkter, som utskottet också
framhåller, och han har, vill jag tillägga, att handla under ansvar gentemot
församlingen och den högre makt lian tagit till sin uppgift att tjäna.

Andra hammarens protokoll 1045. Nr 32.

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Ändring i gällande k y r k o l a g stift n i n g rörande kyrkas upplåtande för annat
ändamål än gudstjänst. (Forts.)

Det är alldeles som motionären framhåller, att kyrkan icke är prästens enskilda
egendom. Prästen äger icke kyrkan i rent juridisk mening, men detta
innebär inte, att han saknar bestämmanderätten och dispositionsrätten över
kyrkan.

Denna dispositionsrätt har pastorn fått genom sin installation. I äldre tider
fick också kyrkoherden eller pastorn vid installationen mottaga nycklarna till
kyrkan som ett synligt bevis för denna sin rätt och befogenhet. Således är det,
som jag redan har sagt, en mycket gammal, en från tid till tid utvecklad, ja
en gammal vacker och värdig tradition, som bestämmanderätten över kyrkan
vilar på, och inte som fru Nordgren tycks mena på någon lagstiftning. Ja, bara
namnet kyrkoherde, tycker jag säger något och inte så litet örn kyrkoherdens
ställning i sin församling. Och jag anser, att den som är herde för sin församling
och har ansvaret inte bara som tjänsteman utan också som själasörjare,
han bör ha den uppgift och den befogenhet han nu har. Det är säkert en angelägenhet
och ett stort intresse för de många som tagit till sin livsuppgift att
vara kyrkans tjänare, att detta ansvar förvaltas så väl som möjligt.

När det nu gäller dessa så ömtåliga frågor om kyrkors upplåtande för annat
ändamål än gudstjänst, fanors införande i kyrka o. s. v. så har det, som i
motionen såväl som i utskottets utlåtande är framhållet, en och annan ^gång
bevisligen inträffat, att prästmän ha handlat på ett sätt, som jag också vill
erkänna att man icke kan vara fullt tillfredsställd med. När nu prästmännens
antal är mycket stort, 3—4 000, är inte detta så underligt. Då måste det helt
enkelt vara så att uppfattningen hos alla dessa icke kan vara lika. Inte ens i
standardiseringens tidsskede tror jag, att uppfattningen på ett område som
detta kan standardiseras. Hur många andra ämbets- och tjänstemän och befattningshavare
handla icke så, att en anmärkning kan framföras, och — det
böra vi i detta sammanhang komma ihåg — icke heller prästmännen äro mer
än människor.

Jag kan således icke dela den uppfattningen, att missförhållandena här eller
inställningen från deras sida, som äro kyrkans tjänare och ha ansvaret, för den
andliga vården i församlingarna, för närvarande äro sådana, att här finns anledning
till någon utredning och som följd av denna utredning en lagstiftning
på området.

Här har många gånger tidigare under denna riksdag talats örn meningslösa
och onödiga utredningar. Jag anser för min del, att skulle det här bli ett
beslut örn utredning angående kyrkas upplåtande och fanors införande i kyrka,
skulle denna utredning vara alldeles särskilt onödig. De missförhållanden, som
kunna visas fram, äro icke av en sådan storleksordning, att de motsvara ett
utredningskrav. Utskottet erkänner också, att Svenska kyrkans präster i
allmänhet visat takt och omdöme vid handhavandet av upplåtelserätten. Och
det är i förhållande till prästernas antal i mycket få fall det finns något att
anmärka.

Jag tror inte heller att Sveriges kyrkofolk har någon som helst önskan, att
här skall bli någon utredning och en annan ordning än den nu rådande. Örn så
skulle vara, att hemvärns- eller faekföreningsfanan i någon församling får
stanna utanför kyrkan vid begravning, så är det säkert ingen i detta land som
lider någon skada av detta förhållande. Jag vill då också passa på att understryka,
att örn pastorn i någon församling icke tillåter att fanor få föras in i
kyrkan vid begravning, måste han naturligtvis behandla alla organisationer
och alla politiska partier lika, så att icke den ena organisationen eiler det ena
partiet får komma in i kyrkan med sin fana och inte det andra. Jag anser, att

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Ändring i gällande kyrkolagstiftning rörande kyrkas upplåtande för annat

ändamål än gudstjänst. (Forts.)

vilken fana det vara ma, så gör den lika god agitation och propaganda för den
sak, för vilken den skall utnyttjas, vid kyrkomuren som inne i kyrkan, ty
det är väl propaganda och ingenting annat, som det här är fråga örn.

Inför utskottsmajoritetens mening att så långt riksdagens makt här sträcker
sig skall här tvingas fram en utredning dels för att visa, vem som har
den politiska makten i detta land, och dels för att tjäna andra syften,
kan jag inte annat än tänka pa vad en av våra biskopar yttrade
för några veckor sedan vid en kyrkoherdeinstallation; han yttrade bland annat»staten
vill ha en underdånig kyrka, som icke gör de härskande eller den
allmänna opinionen omak, och i det stycket är demokratien icke mer eftergiven
än diktaturen. Och ute i församlingarna vill man ha hänsynsfulla och medgörliga
präster, som predika och handla människor till lags. Men en sådan anpassningjare
fjärran från oss. Om vi vilja föra Herrens sak framåt i världen, måste
v\ ^ram utan att fråga efter omgivningens vare sig beröm eller tadel. Man
mäste lyda Gud mer än människor.»

Jag för min del delar den uppfattningen fullständigt, att vem som än är
innehavare av den politiska makten i samhället, så få icke de makthavande
politiska instanserna sätta en politisk prägel på kyrkan och dess förkunnelse
Hn sadan utveckling kan icke föra kyrkans sak framåt.

I motionen är även föreslaget, att när det gäller bestämmanderätten över
kyrkan detta gamla arv borde överflyttas från sina nuvarande arvtagare från
prästen till kyrkostämman, kyrkofullmäktige eller i sista hand till kyrkorådet.
Utskottet tvivlar starkt på att denna utveckling skulle vara lycklig, och man
har klart för sig, att sammankallandet av dessa organ tar lång tid. och för en
obetydlig fråga kan detta icke vara praktiskt. Man befarar till och med att
kyrkoråden i vissa bygder skulle bli mera restriktiva än församlingens pastor.

Hur det an blir med den saken, så har jag för min del mycket stora betänkligheter
pa denna punkt, ty såväl kyrkostämman som kyrkofullmäktige samt
aven kyrkoråden äro rent politiska instanser. Det kanske ännu kan sägas att
kyrkoråden åtminstone i vissa bygder — jag har själv den erfarenheten från
den bygd jag representerar — i mycket stor utsträckning äro sammansatta av
utprägla! kyrkligt intresserade personer. Örn nu kyrkoråden skulle få en ännu
större maktbefogenhet an vad de för närvarande ha, finns ju den risken att
har blir en ommöblering och att även kyrkoråden bli organ, där de politiska
ideerna komma att spela in. Jag har den bestämda uppfattningen, som jag

Afi.'' ÄLf y ‘“te ™ra och bIi ‘•“»w*»

Men man kan nog konstatera, beklagligt nog, att utskottsmajoritetens in.
d liing i denna fråga ar dikterad av politiska idéer, på samma sätt som det
var vid behandlingen av åttonde huvudtiteln, då det beslutades om utredning i
syfte att skilja skolarendena fran domkapitlen. På samma sätt som det då
kunde konstateras, att detta var ett politiskt ställningstagande emot en kyrklig
institution, sa kari man aven denna gang framhålla, att vad som yrkas från utskottets
sida bär till syfte att underminera kyrkans ställning i samhället

Vid behandling av denna fråga tycker jag det är anledning att m-inra örn att
kyrkan med sitt vigda och helgade rum icke är att jämföra med vilken “arn
hngslokal sorn helst, dag tycker, att det är en viss likhet mellan den fS
sorn ! (lag behandlas, och en motion som förevar till behandling här i riksdagen
19 ... Deri gången gällde det förslag örn utredning rörande ändrade bestämmelser
örn möjlighet att fa förrätta borgerlig begravning i kyrkan. Majoriteten
i fo sta lagutskottet hade även den gången tillstyrkt förslag örn utredning
T brslagot avslogs av riksdagen genom att första kammaren biföll reservat^-

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Ändring i gällande kyrkolag stiftning rörande kyrkas upplåtande för annat
ändamål än gudstjänst. (Forts.)

nen. Till detta resultat bidrog helt säkert i mycket stor utsträckning den varmt
religiöse nu framlidne riksdagsmannen, Arthur Engberg, som även för några
år sedan var ecklesiastikminister, genom det tal han höll i kammaren och sitt
yrkande örn bifall till reservationen. Jag vill också begagna tillfället att citera
några ord ur herr Engbergs tal. Han yttrade bland annat: »Observera att, sa
länge den rena evangeliska läran är svensk statsreligion, de svenska kyrkorna
äro avsedda för kultakter i denna bekännelses både anda och ordning.» Denna
fråga örn kyrkans upplåtande för borgerlig begravning hade behandlats vid
1925 och 1926 års riksdagar och kyrkomöten. Litet senare i sitt tal refererade
herr Engberg, vad biskop Einar Billing yttrat vid behandling av detta ärende
vid 1925 års kyrkomöte. Herr Engberg tilläde, att vad biskop Billing yttrat
var måhända ett av de djupsinnigaste anföranden i en kyrkopolitisk fråga som
någonsin hållits vid ett svenskt kyrkomöte. Biskop Billing framhöll, att det
var ingalunda endast med tanke på kyrkorummets helgd som han var betänksam,
utan det var inför utsikten, att den kyrka, som i och genom sin bekännelse
bragt sin religiösa egenart till uttryck och för vars kultakter kyrkorummen
äro avsedda i denna bekännelses ordning och anda,, skulle som regel
träda åt sidan, när så begäres. Herr Engberg tilläde: »Vi ha ju icke endast den
kultakt, som består i jordfästning. Vi ha t. ex. även vigsel. Vad skulle^ Ni, herr
talman och mina herrar, säga, örn en borgerlig vigselakt skulle ifrågasättas
att äga rum i kyrkan, örn borgmästaren, rådmannen eller landsfiskalen skulle
vara vigselförrättare i kyrkorummet?» I fortsättningen framhöll herr Engberg,
hur motbjudande det skulle vara, om rena motsatsen till kyrkliga kultakter
skulle få förekomma i kyrkorna.

Jag vill bara med dessa citat från debatten 1942 örn den borgerliga begravningen
ha sagt, att vi böra vara lika restriktiva i vår uppfattning i dag, som
majoriteten i riksdagen var 1942.

Samtidigt som jag vill ha sagt, att vi, när det gäller de kyrkliga angelägenheterna
och reformerna, böra gå fram med den allra största varsamhet och
försiktighet, vill jag också framhålla, att det är mycket önskligt, att den
tradition och den praxis, som utbildat sig vid behandlingen av de här berörda
frågorna om kyrkas upplåtande, bli iakttagna och att dessa frågor bli så enhetligt
behandlade som möjligt. Genom ett bifall till vår reservation tro vi att
det målet skall uppnås.

Vi tro, att den enklaste, den bäst framkomliga och den väg som fortast leder
till resultat är, att Kungl. Maj :t och domkapitlen ge direktiv på dessa känsliga
områden. Och det viktigaste av allt är, tro vi, att detta förslag gagnar kyrkans
sak mera än ett långvarigt beträdande av lagstiftningsvägen, som skulle leda
fram till skapandet av en ny kyrkolag, innan det är nödvändigt. Jag måste
uttrycka en förhoppning örn att kyrkans angelägenheter skola vara något som
lyftes upp ovanför partierna och de politiska striderna.

Jag ber med anledning av vad jag här anfört, herr talman, att få yrka bifall
till vår reservation, d. v. s. till det yrkande som framställts i det särskilda
yttrandet.

Herr Björling: Herr talman! Det verkar, som örn kyrkofrågor och deras
handläggning i riksdagen skulle tilldraga sig ett ganska stort intresse, och det
kanske man får betrakta som ett gott yttersta tidens tecken.

I den fråga, som nu föreligger, om kyrkas upplåtande för olika ändamål,
Iran man med fullt fog uttala den uppfattningen, att det under de sista årtiondena
ägt rum en ganska stark omsvängning på.detta område; en omsvängning
har ägt rum även hos prästerna. Om man följt utvecklingen under de se -

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Ändring i gällande k y r kol a g silf t ni n g rörande kyrkas upplälande för annat

ändamål än gudstjänst. (Forts.)

nast gångna fem åren med dess talrika anstalter för såväl humanitära som
fosterländska ändamål, har man i större omfattning än förut begärt kyrkornas
upplåtande för annat ändamål än gudstjänst. Man måste också sanningsenligt
konstatera, att prästerna i stor sett visat tillmötesgående och förståelse. Kyrkorna
lia öppnats för möten och fester av olika slag, insamlingar för olika humanitära
ändamål, försvarslånefester, hemvärnfester m. m. Men det är ju
klart, att kyrkan inte kan, såsom här har nämnts, betraktas som en allmän
samlingslokal, som får öppnas för vilka ändamål som helst och sådant som
kan stå i strid med de intressen som kyrkan bär att företräda.

Motionären erinrar örn vissa fall, där prästmän handlat ovisligt i fråga örn
kyrkas upplåtande. Även örn man kan karakterisera vissa av dessa fall som
rent av upprörande, äro de ingalunda i fråga örn antalet av den storleksordning,
att de enligt min uppfattning motivera en klandertalan mot prästerskapet i
allmänhet. På det hela taget torde prästerskapet opartiskt och på ett omdömesgillt
sätt handha sin befogenhet att bestämma örn kyrkas upplåtande. Motionären
ifrågasätter, huruvida inte bestämmanderätten över kyrkas upplåtande
bör överflyttas från församlingens kyrkoherde till kyrkofullmäktige eller kyrkostämma
eller till kyrkorådet. Såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
.äro eniga därom, att en sådan anordning icke är en framkomlig väg till enhetliga
bestämmelser. Politiska maktförhållanden inom dessa organ — även
mycket tillfälliga sådana, till exempel på en kyrkostämma — skulle kunna
medföra beslut, som i olika delar av vårt land torde bli av mycket växlande
innebörd. Framför allt synes det icke otänkbart, att dessa frågor gjordes till
djupgående tvistefrågor inom församlingarna. I allmänhet torde det också
förhålla sig ''så att det kräves ett snabbt avgörande.

Såsom av det föreliggande utskottsutlåtandet framgår, äro utskottsmajoriteten
och reservanterna eniga i långa stycken. De äro eniga därom, att beslutanderätten
i första hand bör bibehållas hos pastorn. Emellertid bör det åläggas
pastor att i tveksamma fall eller då pastor anser sig böra vägra upplåtelse underställa
frågan stiftets biskop. Utskottsmajoriteten säger till slut i sin motivering:
»Inom utskottet har övervägts, huruvida icke en mera enhetlig och mot
de intressen, varom här är fråga, mera tillmötesgående praxis kunde vinnas
utan anlitande av särskild lagstiftning, genom meddelande av erforderliga
direktiv från Kungl. Majit och domkapitlen till församlingarnas pastorer. Utskottet
har emellertid stannat vid den ståndpunkten, att denna fråga hör regleras
genom lagstiftning.»

Det förefaller i alla fall av detta uttalande, som om utskottsmajoriteten icke
hade alltför stark tro på lagstiftning i denna fråga. I avvaktan på sådan reglering
torde vägledande direktiv kunna meddelas av Kungl. Majit i administrativ
ordning. Det är vad reservanterna yrkat på. Därför behövs ju och ifrågasättes
av reservanterna ingen särskild lagstiftning.

Om man således närmare granskar de här föreliggande förslagen i fråga
örn deras ordalydelse, skall man finna, att det är knappast icke mer än en halv
hästlängd mellan utskottsmajoriteten och reservanterna i deras olika yttranden.
Keservanterna hade tänkt sig en lösning på administrativ väg. En utredning
med ty åtföljande lagstiftning skulle helt säkert, såsom en föregående talare
också har sagt, ta lång tid, då en sådan lagstiftning skulle erhålla kyrkolags
natur. Den skulle heller inte kunna bli så detaljerad, utan även i fortsättningen
skulle anmäla sig gränsfall, där lagens anda och bokstav bleve föremål för
olika tolkning.

Jag anser för min del, att de ömtåliga spörsmål, som här möta, borde, sä
långt möjligt är, kunna lösas i den ömsesidiga förståelsens och toleransens teo -

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Ändring i gällande kyrkolag stiftning rörande kyrkas upplåtande för annat,
ändamål än gudstjänst. (Forts.)

ken och utan att nian nu ingriper med särskilda lagbestämmelser. Den alltmera
utpräglade toleransen i vårt land mot olika tänkande på det religiösa och
kyrkliga området och även på andra områden torde giva fog för den förväntan,
att anspråk på tillmötesgående i denna fråga skall vinna beaktande på
kyrkligt håll. Den uppmärksamhet, som frågan nu blivit föremål för i riksdagen,
borde väl också bli en läxa för de präster, som i detta avseende sitta
på de anklagades bänk.

Årets riksdag har ju begärt utredningar i ett ovanligt stort antal frågor.
Man kunde nästan sätta i fråga, om det icke kan bli nödvändigt att tillsätta
en kommitté för att avgöra, i vilken ordning de olika frågorna böra utredas.
För min del är jag icke övertygad örn att någonting har inträffat på denna
punkt, som ställer denna fråga i en sådan angelägenhetsgrad, att den just nu
behöver läggas i stöpsleven med begäran om en särskild lagstiftning.

Med god vilja borde det vara möjligt att på administrativ väg uppnå en
tillfredsställande lösning efter de linjer, som angivits i reservationen, till vilken
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Utskottet har utformat motiveringen
till sitt förslag på ett sådant sätt att de, som vilja åstadkomma en ändring
av nu rådande förhållande, d. v. s. att en prästman skall ha ensam bestämmanderätt
över skattebetalarnas gemensamma egendom, kyrkan, inte kunna
nå detta mål genom att rösta för utskottets förslag. Utskottet ger visserligen
motionären rätt i att de nuvarande bestämmelserna böra ändras och föreslår
därför en skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn utredning, men
samtidigt vill utskottet att riksdagen skall göra ett sådant uttalande, att även
i fortsättningen allt skall bli vid det gamla. Utskottet anför nämligen att
övervägande skäl tala för att beslutanderätten i första hand bibehålies hos
pastor, och så tillägger utskottet: »Emellertid bör det åläggas pastor att i
tveksamma fall eller då pastor anser sig böra vägra upplåtelse underställa
frågan stiftets biskop.» Det är alltså det sista, som skulle bli det nyaj man
skulle skapa en ny instans för överklagning i frågor örn kyrkors upplåtelse,
vilket skulle innebära att beslutanderätten i en del fall skulle komma att ligga
hos biskoparna i stället för hos prästerna. Enligt min mening skulle man
därigenom, åtminstone i viss utsträckning, komma ur askan i elden. Jag behöver
bara hänvisa till innehållet i en del av de yttranden av biskoparna,
som finnas i handlingarna, för att styrka det påståendet.

Motionären har ju ifrågasatt, huruvida inte bestämmanderätten över kyrkorna
borde överflyttas från vederbörande pastor till kyrkofullmäktige, kyrkostämman
eller kyrkorådet. Mot detta anför utskottet, att sammankallandet
av dessa institutioner tarvar lång tid och att de frågor, som det här gäller,
kunna vara av brådskande natur. Detta argument förefaller attavara hämtat
ur domkapitlens och biskoparnas förråd av de obotfärdigas förhinder. Varför
skulle det vara olämpligare att exempelvis kyrkorådet har beslutanderätten
beträffande de kyrkliga lokalerna än att kommunalnämnden eller drätselkammaren
har beslutanderätten beträffande av den borgerliga kommunen ägda
lokaler, som nyttjas för offentligt bruk? Upplåtelsen av sådana lokaler sker
ju oftast på det sättet, att det bestämmande organet fattar principbeslut om
till vilka personer eller organisationer och på vilka villkor man skall upplåta
lokalerna, och sedan uppdrages det åt någon lämplig person att i enlighet med
detta beslut verkställa uthyrning av lokalerna. Samma ordning skulle väl
kunna tillämpas vid upplåtelse av kyrka.

De som vilja åstadkomma en ändring av de nuvarande förhållandena kunna

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Ändring i gällande kyrkolag stiftning rörande kyrkas upplåtande för annat

ändamål än gudstjänst. (Forts.)

alltså enligt min mening inte rösta för utskottets förslag oförändrat. Och ännu
mindre kunna de rösta för reservationen, där man kommer med det närmast
naiva yrkandet att riksdagen skall besluta om en till intet förpliktande
skrivelse till prästerna. Vad bry sig extremt schartauanskt inställda präster
örn vädjanden? Det är ju med nöd och näppe de i en del fall rätta sig efter
klara lagbestämmelser.

Jag tänkte just på den saken, när herr Sveningsson yttrade något örn att
det väl inte var så nödvändigt att fanor infördes i kyrkan, ty det var ju endast
ett led i en viss agitation, och fanorna kunde därför gott lämnas utanför
kyrkans vägg. Kan då inte herr Sveningsson inse, att för människor med
en annan livsåskådning än den han själv omfattar kunna dessa symboler för
deras lära vara lika heliga som de kristna symbolerna äro för de religiöst
troende? Det finns inte mer ofördragsamma människor än de extremt kristna,
och därför kan man här allra minst följa utskottsreservanterna, som ju tro att
det kan vara tillräckligt med vädjanden när det gäller dylika människor.

Jag anser att riksdagen här borde fatta ett konkret beslut och inte ge de
anvisningar örn riksdagens önskemål till utredningen, som utskottet har utformat
i sin motivering, och därför vill jag yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändring av motiveringen, att densamma strykes från och med den
mening, som börjar med orden »Vad då först angår förslaget att överflytta
bestämmanderätten» till och med den mening, som slutar med orden »varom
det nu anses tillkomma pastor att besluta».

Herr Werner: Herr talman! Herr Persson i Stockholm inledde sitt anförande
med att beteckna kyrkan som en skattebetalarnas gemensamma egendom. Jag
kan inte riktigt acceptera denna rent materialistiska uppfattning, och jag
tror nog att jag gör mig till tolk för svenska folkets uppfattning i stort sett,
då jag fastslår att församlingens kyrka är församlingens helgedom, ägnad det
religiösa församlingslivet. Jag tror inte att vi kommit så långt ännu, att vi
betrakta våra svenska kyrkor som vilken annan offentlig lokal som helst, örn
vars upplåtande en lämpligt sammansatt uthyrningskommitté har att bestämma.
Jag tror emellertid att det. särskilt efter det anförande som herr Persson
i Stockholm här nyss höll, är allt skäl i att med en viss betänksamhet se på de
åtgärder, som föreslagits, framför allt i den motion, som avlämnats av fru
Nordgren.

Såsom av en föregående talare framhållits, råder det inte så stor skillnad
i uppfattningen mellan utskottsmajonte ten och reservanterna, när det gäller
det mål som man vill uppnå. Det har förekommit — det skall inte förnekas —
fall som med rätta upprört den allmänna opinionen, men dessa fall äro mycket
fåtaliga och kunna inte på något sätt utgöra ett motiv för långt gående ingrepp.
Man måste komma ihåg att i en så stor tjänstemannakår, som det här
gäller, ungefär 4 000 personer, måste det finnas individuella schatteringar i
fråga örn uppfo/ttningen örn det ena eller det andra, vilka inför den allmänna
opinionen kunna te sig felaktiga. Jag skall inte anföra några särskilda exempel
på detta, utan jag vill endast fastslå, att på det stora hela taget finns det
inte några anmärkningar att framställa mot prästernas sätt att handha sin
uppgift vare sig i det ena eller andra avseendet. Det måste erkännas att det
svenska prästerskapet i mycket stor utsträckning följt med strömningarna i
tiden, sökt kontakt med folkrörelserna och överhuvud taget visat förståelse
för folks uppfattning. Detta hindrar emellertid inte att de betänkliga undantagsfall
förekommit, som just spelat den opinion i händerna, vilken i alldeles
särskilt hög grad framträtt genom herr Perssons i Stockholm anförande.

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Ändring i gällande kyrkolagstiftning rörande kyrkas upplåtande för annqi
ändamål än gudstjänst. (Forts.)

Inom utskottet har man tänkt sig två olika vägar att lösa den här föreliggande
frågan, och majoriteten har därvid anvisat vägen över lagstiftningen.
Jag tror att majoriteten har glömt en sak, nämligen att den lagstiftning det
här gäller har kyrkolags natur och alltså måste underställas kyrkomötet, som
med sin vetorätt kan, örn det så skulle önska, lägga hinder i vägen för ett
snabbt genomförande av vissa åtgärder, som vi kanske allesammans ville få
till stånd.

Reservanterna eller de som tecknat under det, som det märkvärdigt nog
heter, särskilda yttrandet — åtminstone avsåg jag för min del därmed en
reservation — ha menat, att det effektivaste sättet att komma fram till ett
resultat är att gå den administrativa vägen. Man anser att Kungl. Majit
borde uppmana domkapitlen att fästa sina prästers uppmärksamhet på att
frågor om kyrkas upplåtande måste behandlas med grannlagenhet och förståelse.
Vidare säger man att prästman bör lämnas anvisning örn att han,
därest han är tveksam örn vilken ställning han bör intaga, bör rådgöra med
biskopen samt att — vilket är mycket viktigt -— alla ansökningar örn upplåtelse,
vilka avslås, skola redovisas till domkapitlet. Detta medför att för den
händelse det kan anses att en prästman i ett visst fall gjort sig skyldig till
försummelse, han också kan ställas under prövning för tjänstefel.

Jag kan inte finna annat än att den väg, som utskottsreservanterna sålunda
anvisat, leder snabbare och bättre till målet, och jag är övertygad örn att, därest
reservanternas förslag vinner bifall, man skall komma fram till en fullt
nöjaktig lösning av frågan.

Med hänvisning till vad jag här anfört, vill jag, herr talman, yrka bifall till
det särskilda yttrande, som bifogats utskottets utlåtande och som väl får anses
utgöra minoritetens reservation.

I detta anförande instämde herrar Pettersson i Dahl, Johansson i Mysinge,
Andersson i Dunker och Svensson i Vä.

Herr Staxäng: Herr talman! I debatten om den mycket viktiga fråga, som
det här gäller, är det en sak som särskilt gläder mig, nämligen den värdiga
ton, som i stort sett har kännetecknat anförandena här. Även om herr Persson
i Stockholm i sak går på en annan linje än t. ex. jag för min del gör, vilket
ju är förklarligt då han ser på kyrkans arbete på ett helt annat sätt, så
måste jag dock erkänna att jag inte hade något att erinra mot själva tonen i
hans anförande.

Det gläder mig också att utskottet har klart insett hur vansklig den föreliggande
frågan är, och särskilt vill jag uttala min tillfredsställelse över sista
stycket i utskottets motivering, där det framhålles att man antagligen inte
kan komma ifrån den ordning som nu tillämpas, d. v. s. att bestämmanderätten
i första hand bör bibehållas hos pastor när det gäller kyrkas upplåtande
— jag kanske får återkomma något till detta uttalande litet längre fram
i mitt anförande.

Vad som emellertid närmast föranlett mig att här taga till orda är den uppfattning,
som deklareras i början av utskottets utlåtande och som enligt min
mening visar, att utskottet inte helt har fattat kyrkans och statens ställning
när det gäller denna sak. Tyvärr måste jag säga, att även reservanterna alltför
mycket följa utskottet i dess resonemang i första delen av betänkandet.

Jag tror att det skulle ha varit lyckligt, örn utskottet litet mer tänkt sig
in i själva problemet kyrkan och samhället. Det är ju det, som Luther på
sin tid berörde, när han talade örn det världsliga och det andliga regementet.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Ändring i gällande kyrk olag stiftning rörande kyrkas upplåtande för annat

ändamål än gudstjänst. (Forts.)

En mycket framstående författare på det kyrkliga området Ilar också i en nyligen
utkommen bok tagit upp dessa synpunkter och på ett mästerligt sätt
skildrat dels samhällets, det världsliga regementets, och dels kyrkans, det andliga
regementets, ställning och arbetsområden, och jag vill inte undanhålla
kammaren ett citat av hans framställning på denna punkt. Han säger beträffande
statens, det världsliga regementets, uppgifter bl. a.: »Den skall hålla
rätten vid makt. Den skall skydda undersåtarna till liv och gods. Den skall
bevaka barnens och de gamlas rätt. Den skall föra de värnlösas talan och sörja
för sjuka och fattiga. Den skall skaffa drägliga arbetsförhållanden och goda
hem. Den skall så långt som möjligt se till, att både bördor och rättigheter
fördelas rättvist i samhället. Den skall med kraft och eftertryck tukta allt
och alla, som förbryter sig mot den inbördes solidariteten och kränker rätt
och barmhärtighet. Den är — för att tala med Petrus -— sänd av Gud för att
straffa dem som göra vad ont är och prisa dem som göra vad gott är.»
Och när han skildrar det andliga regementet, säger han: »Det andliga regementet
har en helt annan uppgift och ett alldeles annat väsen. Det är icke
till för att hålla rätten vid makt utan för att skänka människorna syndernas
förlåtelse. Det är icke ett led i försynen utan i frälsningen. Det är icke ett
uttryck för Guds omsorg örn våra kroppar utan en följd av hans vilja att
frälsa oss alla till sitt eviga rike. Därför bygger det andliga regementet helt
och hållet på evangelium. Det består i att Gud förlåter synder. Dess grundval
är Kristi försoningsverk på Golgata. Dess yttre form är icke staten, icke
lagar, domstolar och överhet, utan kyrkan med dess helgedomar och församlingar,
där försoningens ord predikas, där människor döpas till medborgare
i Nåderiket, där avlösningen utdelas till syndare och där nattvardsbordet dukas
för att göra förtappade människor till bordsgäster i Guds rike.» Här lia
vi alltså en utomordentligt klar framställning beträffande det världsliga regementet
och det andliga.

När det nu gäller det andliga regementets helgedom, kyrkan, som i dag står
i brännpunkten, skola vi göra klart för oss denna bakgrund och fråga oss, örn
det är riktigt, att vi taga med grova händer på det som hör till kyrkan. Vi
få icke glömma, att denna byggnad är invigd. Jag dristar mig att delgiva
kammaren ordalydelsen vid invigningsakten — jag tror, att det icke skadar,
att vi få höra dessa ord, när vi diskutera här örn kyrkan: »Och nu vare detta
tempel helgat åt Herren, till hans tjänst och dyrkan. Välsignade vare dessa
murar, som skola genljuda av Herrens lov. Välsignat vare det rum, vari Kristi
evangelium här skall bliva predikat. Välsignat vare det rum, där Herren,
genom dopets bad, skall upptaga nya medlemmar i sitt rike. Välsignat vare
detta altare, där bönens offer skola hembäras åt Herren och nådens bröd och
välsignelsens kalk bjudas hans menighet. Välsignat vare detta hus, att världens
larm och orenhet må härifrån bliva fjärran och de heligas församling
här finna skygd under Guds vingars skugga.» Och följande bibelord brukar
läsas av assistenterna vid invigningen: »Detta måste vara en helig plats; bär
bor förvisso Gud, och här är himmelens port.» När vi lyssnat till dessa ord
kanske vi icke äro färdiga att yrka på att kyrkan skall lämna portarna öppna
för vad som helst.

Vad beträffar tillåtelse att föra in fanor i kyrka, vill jag deklarera, att jag
icke på den punkten vill taga upp en strid. För min personliga del anser jag
dock, att fanor icke böra föras in i kyrkan, men jag menar, att mycket annat
förekommer i kyrkan — till och med under kyrkans hägn — som på mig
verkar lika stötande. Så t. ex. när en präst utan samvetsbetänkligheter söndag
efter söndag står och predikar falsk lära i den vigda predikostolen och medvetet

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Ändring i gällande kyrkolag stiftning rörande kyrkas upplåtande för annat
ändamål än gudstjänst. (Forts.)

undanhåller församlingen Guds frälsande nåd och ord. Jag reagerar också
ganska kraftigt mot de begravningstal, som många gånger hållas vid kransnedläggning.
Jag talar själv ytterst ogärna vid sådana tillfällen och har ofta
hemställt att få slippa det. Men människor handla i dylika fall i all välmening.
Och det är en falsk och hemsk situation, att vid ett dylikt tillfälle, då den stackars
döde gått över gränsen och känner en rättfärdig Guds majestät, människor
stå där och överhopa honom med berömmelse. När det gäller att få införa fanor
i kyrkan lia människor säkert ofta icke någon tanke på att de kränka kyrkan,
utan de begära det endast för att få hylla någon anförvant eller meningsfrände.
De tänka sig dock icke in i att detta för vissa präster är en samvetssak. Jag
anser därför, att det bör finnas tolerans icke bara på ett håll.

Här säger man till de präster, som av samvetsbetänkligheter icke vilja upplåta
kyrkan annat än tili Guds ords predikande och sakramentens utdelande:
vi måste tolerera samhället, vi måste upplåta kyrkan. Jag kan nämna för kammarens
ledamöter, att jag vet, att stora delar av kyrkofolket har känt sig upprörda,
när man upplåtit kyrkan till andra ändamål. Jag kom en gång till
en dylik församling, där prästen i det fallet var mycket generös. Man fick
taga kyrkan i användning för nästan vad som helst. Men till min beklämning
lade jag märke till en sak: nästan all andakt hade försvunnit ur kyrkan.
Innan gudstjänsten började, gick folk omkring, talade högt med varandra,
förde samtal örn andra saker än örn kyrkan o. s. v. Det verkade precis som
örn man var inne i en föreläsningslokal. Till denna församling — jag skall
icke nämna namn; så generös skall jag vara — kom en ung pastor och tjänstgjorde,
som gick en annan väg. Det visade sig då, att det fanns en liten
kärna av kyrkofolk i församlingen, folk som ville gå till kyrkan för att höra
Guds ord men som hade fått taga sin tillflykt till andra församlingar. De
hade i årtionden besökt andra kyrkor och hört andra präster. De hade fått
gå långa vägar för att få den uppbyggelse de icke kunde få i sin egen församling.
Jag undrar, om man icke har rätt att tala örn tolerans för även detta
klientel.

Nu har utskottet — och jag vill uttala min tillfredsställelse däröver — i
slutet av sitt utlåtande med ganska stort allvar tagit på denna fråga. Man vill
bibehålla pastors bestämmanderätt men anser, att han i tveksamma fall bör
rådföra sig med domkapitlet eller biskopen. För min del ser jag i så fall helst,
att han rådgör med biskopen. Jag vill nämna, att det är en mycket allvarlig
sak det här gäller, ty vi kunna komma in i tider, då det är nödvändigt, att
kyrkan har klart för sig sin uppgift och icke går ut på andra områden. Vi
få icke glömma, att det var just i fråga örn pastors bestämmanderätt över
kyrkan, som biskop Fjellbu först tog upp striden med Quisling. I Norge har
pastor bestämmanderätt, och det var på den punkten striden öppnades mot
quislingregimen. De norska prästerna redo ut den striden, ty kyrkan hade en
principiell fast ståndpunkt att hålla sig tili. Skulle avgörandet hänsk.jutas till
kyrkoråden, finge vi nog se lika många olika tillvägagångssätt som vi ha med
nuvarande ordning. Detta har också framhållits av den föregående talaren.

Även om jag icke kan sympatisera helt och hållet nied reservationens skrivsätt,
anser jag nog, att det är lyckligast om vi stanna vid den ståndpunkt reservanterna
intagit. Jag tror, att det skulle vara olyckligt, om vi på denna
viktiga punkt skulle tvinga kyrkan att taga upp en strid — ty så kan det bli
i denna fråga. Då skulle vi komma in i ett allvarligt läge, som nu icke är
aktuellt men som skulle komma oss att ångra, att vi drivit det hela därhän.
Jag finner därför, herr talman, att man icke skall gå längre här än nöden
kräver och att man skall visa tolerans även mot prästerna.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Ändring i gällande kyrkolagsliftning rörande kyrkas upplåtande för annat

ändamål än gudstjänst. (Forts.)

Det är särskilt klämmen i det särskilda yttrande, som är knutet till utskottets
förslag, som jag sympatiserar med, och jag ber därför att få yrka
bifall till detsamma.

Fru Boman instämde häruti.

Herr Lindberg: Herr talman! Både när vi behandlade detta ärende i utskottet
och när jag i dag åter läste igenom såväl utskottets motivering som reservanternas,
tyckte jag mig finna, att man var i huvudsak ense örn att någonting
borde göras för att rätta till de missförhållanden, som råda på detta område.
Det var bara i fråga örn på vilket sätt man skulle nå det slutliga resultatet som
man hade delade meningar. Reservanterna ansågo, att man skulle kunna uppnå
det resultat, som majoriteten vill nå genom en utredning, genom cirkulärskrivelser
till de olika domkapitlen och från domkapitlen till de olika församlingarnas
kyrkoherdar. Utskottsma jonte ten hade emellertid den uppfattningen,
att en cirkulärskrivelse icke skulle leda till resultat, vilket man också sade
ifrån. Då svarades från reservanternas sida, att örn så vore fallet, ingenting
hindrade, att man till en kommande riksdag eller ett kommande år komme
med begäran örn utredning i ärendet.

Att döma av den debatt, som förts här i dag och som öppnades av reservanten
herr Sveningsson, är det emellertid från reservanternas sida fråga örn
något helt annat än att åstadkomma ett resultat på denna punkt. Här försöker
man från herr Sveningssons sida att i visserligen förtäckta ordalag bevisa, att
majoriteten inom utskottet hyser något slags illvilja mot kyrkan och att man
på något sätt vill komma åt kyrkan genom det förslag som här framlagts.
Jag skulle vilja fråga herr Sveningsson, när och på vilket sätt någon av de
ledamöter, som äro i majoritetsställning i utskottet, har ådagalagt en sådan
önskan. Jag tycker, att man i alla fall borde kunna ge medborgare med en
annan politisk uppfattning samma rätt som man själv önskar ha när det gäller
att använda de svenska kyrkorna.

Nu måste jag också i det sammanhanget fråga: är det att vanhelga den
svenska kyrkan, örn man vid en jordfästning tillåter, att en svensk fana eller
en svensk fackföreningsfana föres in i samband med själva jordfästningen?
Det finns väl ingen — jag har icke hört talas örn det på de platser, där man
tillåtit sådant -—- som hyser den uppfattningen, att det är ett vanhedrande
eller vanhelgande av kyrkan, att fanor av skilda slag få föras med vid jordfästningen.
Det betraktas till och med av en del präster som mycket berömvärt,
att man från en fackförenings sida deltager med fanor, och det har sagts,
att man höjer den högtidliga stämningen i kyrkan, när man på det sättet vill
hedra en bortgången kamrat. Är det då riktigt att försöka bagatellisera de
fall som förekommit, då prästmän vägrat tillåta, att fanor skulle få införas i
kyrkan vid jordfästning, är det riktigt att bagatellisera sådant och till och
med säga — även om det icke siiges direkt, så ligger det indirekt i själva motståndet
mot en utredning i frågan — att det borde helt och hållet förbjudas
att medföra fanor av olika slag i kyrkan vid jordfästningarna? Jag trodde
icke, att man skulle draga sådana konsekvenser av den föreliggade oskyldiga
begäran örn utredning, som utskottet förordar. För övrigt kanske det bör sägas,
även örn det kommer att betraktas som elakt och saken ovidkommande,
att det ju i många av våra gamla kyrkor finns fanor, sköldar och krigstroféer
upphängda på väggarna. Mig veterligen är det ingen som har sagt, att dessa
prydnader varit vanhedrande för det heliga rummet. Skulle då verkligen en
svensk fana, som föres med när en svensk hemvärnsman skall jordfästas, eller

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Ändring i gällande kyrkolag stiftning rörande kyrkas upplåtande för annat
ändamål än gudstjänst. (Forts.)

en fackföreningsfana vara vanhedrande för kyrkan och lokaliteterna i övrigt?
Nej, mina herrar, det är icke där skon klämmer, utan det är prästens ensamrätt
att bestämma över en kommunal lokal som man till varje pris vill bevara,
liksom man tidigare har försökt att bevara prästens ensamrätt att begrava
döda.

Som ett brev på posten just till den diskussion som föres i dag kommer i
örebrokuriren den 27 dennes ett meddelande om en kontraktsprost nere i Snavlunda
i Örebro län, som har vägrat jordfästning av en person på midsommardagen.
Det framgår icke tydligt av tidningsmeddelandet, men det torde förhålla
sig så, att hans vägran dikterades av att den döde under livstiden uttalat
en önskan örn att en frikyrkopredikant skulle jordfästa honom. Denne frikyrkopredikant
heter Ivar Hedman och tillhör Filadelfiaförsamlingen. Jag
skall tillåta mig att citera några rader ur meddelandet, som kanske klart belyser,
hur det på sina håll är ställt med människokärleken och kärleken till nästan.
Man gjorde framställning örn denna jordfästning den 21 juni på kvällen.
Följande dag, den 22, »förklarade emellertid prosten, att ingen grav skulle
grävas eller öppnas till midsommardagen och att han icke kunde tvinga kyrkogårdsvaktmästaren
att gräva graven». Längre fram i meddelandet — jag hoppar
över en sats här — heter det: »Tre personer erbjödo sig då att själva
gräva graven, örn vaktmästaren icke hann med. Men det hjälpte icke. Trots
erbjudandet förhindrades gravöppningen. Efter ytterligare parlamenterande
medgav prosten emellertid, att stoftet efter den avlidne skulle få bäras ut utanför
gravkällaren och att begravningsceremonien skulle få äga rum där. Stoftet
skulle sedan bisättas i grav i slutet av följande vecka.» Detta talar för sig
självt och behöver icke kommenteras från min sida.

Jag hade trott, såsom jag sade i början av detta ärendes behandling, att den
meningsskiljaktighet, som möjligen kunde förefinnas eller syntes förefinnas
mellan majoriteten och reservanterna, skulle vara av så liten betydelse, att man
icke skulle ha behövt någon längre debatt. Det förvånar mig, som annars icke
har så särskilt lätt att bli förvånad, att man orkar med att riva upp en sådan
diskussion som den som här ägt rum kring ett ärende som detta.

Jag vill slutligen ge herr Persson i Stockholm rätt i att det han citerade
ur utskottets utlåtande kan synas vara en inkonsekvens. Men jag kan också
trösta herr Persson med att vi icke alla inom majoriteten varit eniga om denna
formulering. Vi ha dock tröstat oss med att kammaren nog skulle taga utskottets
förslag, att ärendet sedan skulle komma tillbaka och att vi, sedan en utredning
verkställts, skulle kunna vidtaga de, som jag hoppas, mycket små
justeringar, som kunde komma att behövas.

Med det anförda, herr talman, och med beklagande av att jag ansett mig
tvingad att taga tiden så länge i anspråk även genom att citera en tidningsartikel,
vilket jag eljest icke har för vana att göra, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Jonsson i Skutskär.

Herr Staxäng erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag måste säga, att jag är förvånad över herr Lindbergs inlägg, och
det tror jag icke att jag är ensam om. Herr Lindberg brukar visa upp betydligt
mer saklighet och även försynthet i sina anföranden. Jag måste reagera, då herr
Lindberg relaterar en händelse, som nyss stått att läsa i tidningarna, och han
gör det på det sättet, att han endast täger tidningarnas första meddelande

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Ändring i gällande kyrkolag silf Irving rörande kyrkas upplåtande för annat

ändamål än gudstjänst. .(Forts.)

och icke nämner något om den förklaring, som vederbörande kontraktsprost sedermera
bär lämnat tidningarna och där det framhålles, att det bela icke förhåller
sig så som det framställts i det första meddelandet. Påståendet t. ex.,
att tre personer önskat gräva graven i stället för kyrkovaktmästare^ är enligt
kontraktsprosten en ren lögn. Nu vill jag, herr talman, icke beröra denna sak.
Det riktiga är väl, att om det har skett en anmälan örn förhållandet, man är så
saklig att man avvaktar de yttranden, som komma från respektive håll. Jag
är mycket förvånad över att en dylik argumentering kan förekomma i denna
debatt.

Herr Sveningsson, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman!. Herr Lindberg tolkade mitt uttalande örn införande av
fanor i kyrkan på det sättet, att jag skulle ha den uppfattningen, att en svensk
fana, en hemvärnsfana eller en fackföreningsfana på något sätt skulle vanhelga
kyrkan. Den uppfattningen har jag icke, och jag har heller icke givit uttryck
åt en sådan uppfattning. Vad jag sagt är, att jag anser, att örn i något enstaka
fall fanorna, av vilket slag de vara må, få stanna utanför kyrkan, är det
ingen som lider skada av det förhållandet. Jag anser, att det bör vara tillåtet
att föra in fanor i kyrkan, och det är väl också så i det allra flesta församlingar,
att prästen tillåter att fanor få föras in, men jag kan icke säga, att jag
tycker att det höjer stämningen i kyrkan så mycket, om fanorna äro med.

Gentemot herr Lindbergs yttrande, att det icke går att säga att någon i utskottet
visat någon illvilja mot kyrkan eller ådagalagt en dylik uppfattning,
vill jag bara säga, att herr Lindberg och hans partikamrater väl icke ha tagit
avstånd från partiprogrammet.

Vidare yttrade:

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag har visserligen biträtt reservationen,
men jag har begärt ordet, herr talman, för att förklara att jag tar avstånd
från den argumentation, som min medreservant i sitt första anförande
framlade.

Jag tycker det är underligt att man tar upp en kyrk opolitisk debatt i en så
praktisk fråga som denna. Jag beklagar att utskottsmajoriteten här har blivit
beskylld för att ha andra motiv för sitt yrkande än att lägga till rätta missförhållanden,
som även vi reservanter vilja tillrättalägga fastän med andra medel
än vad utskottsmajoriteten förordar. Jag förstår inte varpå herr Sveningsson
grundar sin misstanke då han ser i detta ett försök att underminera kyrkans
ställning, att försvaga dess inflytande och allt sådant! Liksom reservanterna
söker utskottsmajoriteten ett medel att hindra omdömeslösa präster att
skada kyrkan. Det är om medlet härför meningarna gått i sär.

Kyrkans upplåtande regleras inte nu genom lag. Det har blivit tradition,
en sedvänja, som blivit så gott som lag och som tillämpas över hela landet,
att det tillkommer pastor att upplåta kyrkan för annat ändamål än statskyrkoförrättningar.
Det vitsordas av utskottsmajoriteten, reservanterna och alla, som
yttrat sig i frågan, att Sveriges präster ha klanderfritt, med undantag för några
kända fall, skött denna uppgift.

Varken utskottsmajoriteten eller reservanterna vilja att rätten att upplåta
kyrkan skall överföras på annan myndighet, utan detta skall fortfarande tillkomma
prästerna, men utskottsmajoriteten oell även dess minoritet vill skaffa
garantier för att inte cn självsvåldig präst får lov att förfara på det sätt
som de präster gjort ''sorn föranlett motionen. Utskottsmajoriteten vill att detta
skall regleras genom lag, och vi reservanter anse att det kan fortfarande vara

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Ändring i gällande kyrkolag stiftning rörande kyrkas upplåtande för annat
ändamål än gudstjänst. (Forts.)

som det är, men vi vilja lia den garantien att prästerna, innan de vägra att upplåta
kyrkan, skola rådgöra med domkapitel eller biskop. Jag har alltjämt den
uppfattningen, att detta sätt att ordna frågan är det enklaste och lika effektivt
som det andra.

Att majoriteten förordar lagstiftning torde bero därpå, att i början av utskottsbehandlingen
fanns det bara ett förslag, väckt av fru Svenson, nämligen
att förfara på det sätt som utskottsreservanterna förorda. Utskottet gjorde en
snabbutredning, huruvida den vägen konstitutionellt var framkomlig, och vi
fingo efter en hastig utredning meddelande om att den vägen gick inte att beträda,
och det var då man väckte förslag örn att följa den linje, som utskottsmajoriteten
nu föreslagit. Efter någon tid fingo vi emellertid besked örn att
det går att ordna saken på det sätt som reservanterna föreslå, och av den anledningen
kom utskottet att stå delat i två halvor: den ena vill inte tillgripa
lagstiftning utan önskar få frågan ordnad på annat sätt, och den andra vill ha
lagstiftning.

Anledningen till att jag personligen anser lagstiftning vara onödig är att
jag tror, att frågan kan ordnas på det sätt reservanterna förorda. Det skulle
vara ofattbart örn inte prästerna skulle underordna sig riksdagens, Kungl.
Maj :ts och domkapitlens vilja i sådana här saker. Skulle prästerna trots allt
vägra, göra de sig skyldiga till tjänsteförseelse, och då kan man komma åt dem
därför. Det är en benägenhet hos riksdagen i synnerhet i år att skriva örn allt
och begära lagstiftning örn de allra enklaste frågor. Här ha vi just ett sådant
exempel. Behöva vi verkligen sätta igång en utredning med beslut i riksdagen,
med beslut i kyrkomötet för att nå ett resultat, som vi efter min uppfattning
nå lika bra på det sätt som reservanterna förorda?

Då emellertid frågan nu har kommit i det läget, att första kammaren har
fattat sitt beslut och följt utskottet, skulle ett bifall till reservationen medföra
att inga åtgärder alls bleve vidtagna, och till det vill inte jag medverka. Det
voro orimligt örn riksdagen, sedan missförhållandena blivit påtalade, skulle
lämna frågan obeaktad. Jag har alltjämt •— jag upprepar det ännu en gång —
den uppfattningen, att frågan kan ordnas utan lagstiftning, men då detta är
uteslutet genom första kammarens beslut, ställer jag inte yrkande därom. Dessutom
vill jag inte liera mig med de reservanter, som i frågan se något helt annat
än vad saken gäller. Jag upprepar ännu en gång till herr Sveningsson och
även till herr Staxäng: ni lia ingen rätt att anklaga utskottsmajoriteten för
syften, som inte utskottsmajoriteten hyser i denna fråga.

Herr talman! Det är kanske litet genant för mig som reservant att yrka bifall
till utskottets hemställan. Jag yrkar i vart fall inte bifall till reservationen.

Herr Lindberg: Herr talman! Blott ett pär ord till herr Staxäng. Jag
kanske skulle be honom om ursäkt för att jag inte fullständigare läste upp tidningsartikeln
än jag gjorde. Jag hade kunnat tala örn, att det varit anmälan
till JO, och jag skulle också kunnat tala om att kyrkoherden, efter det anmälan
ingått, funnit det hela så genant att han måst försöka förklara bort det.

Till herr Sveningsson skulle jag återigen vilja rikta en fråga: är det verkligen
herr Sveningssons mening, att vi socialdemokrater på åtskilliga punkter
skola avsvärja oss bestämmelserna i partiprogrammet för att få lov att diskutera
frågor av exempelvis den art som här föreligger? Jag tror inte att han
verkligen menar det, men syftet måste ju vara det, när han frågar örn vi ha
avsvurit oss partiprogrammets bestämmelser om avskaffande av statskyrkan.
Jag förstår inte alls vad den saken har med detta att skaffa, och det måste
väl herr Sveningsson begripa, att skulle vi i ett sammanhang och på en gång

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Ändring i gällande kyrkolagstiflning rörande kyrkas upplåtande för annat

ändamål än gudstjänst. (Forts.)

vilja avskaffa kyrkan, så inte skulle vi gå vägen över fanorna vid begravningar
inne i kyrkorna. Då skulle vi väl ändå vidtaga andra åtgärder och
försöka att på någon framkomligare väg få bort kyrkan.

Jag har inte lust att deltaga i den här diskussionen mera, men jag skulle till
slut bara vilja säga, att jag slagit så mycket vakt om kyrkan i en rad frågor
som någon annan medlem har gjort i denna kammare, och jag har, tror jag,
också i min handel och vandel, under mitt vardagsarbete, visat att jag icke är
någon hatare av den svenska kyrkan, men väl av en del åtgärder, som den
anser sig berättigad att vidtaga.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag hade inte tänkt deltaga i de:
hatten i dessa båda lagutskottsärenden, men det är något som kommit mig att
begära ordet i den nu föreliggande frågan.

I det föregående ärendet hävdades prästernas ställning såsom statstjänare
och deras rätt till befordran oavsett deras lämplighet, och riksdagen godkände
den uppfattningen. I denna fråga komma helt andra synpunkter fram. Där
talar man örn kyrkan såsom en andlig institution, höjd över allt, annat, och
prästerna såsom innehavare av ett andligt ämbete, höjt över alla andra och
med en makt och myndighet som ingen annan har. I ett remissyttrande, som
utskottet lyckligtvis inte gjort så mycket av, talas det med patos om kyrkorummets
invigning, och herr Staxäng har upptagit denna punkt och påpekat,
hur denna invigning höjer lokalen över alla andra. Jag tillåter mig säga, då
jag påpekar detta, att jag fäller inte dessa ord därför att jag vill vara med om
något kyrkorums profanerande, långt därifrån, men jag vill erinra örn att det
finns åtskilliga andra invigda lokaler i vårt land, vilka inte få glömmas.

Herr Staxäng citerade ur kyrkohandboken och invigningsritualen. Jag
skulle vilja rekommendera herr Staxäng att taga reda på på vad sätt de frikyrkliga
inviga sina lokaler. Jag tror att han skulle finna, att det är en minst
lika högtidlig invigning, även örn de officierande äro litet enklare klädda och
inte lia statens signum på sin gärning. Vi lia i vårt land tusentals frikyrkolokaler,
missionshus, kyrkor och vad de än kallas, och det bör inte glömmas i
detta sammanhang, när man poängterar uttrycket invigd så starkt. Det är
sant, att en del äro mycket enkla, ty de som behöva dessa lokaler för att
samlas i, ha inte orkat med mera, men vi lia många stilfulla, estetiskt tilltalande
lokaler och framför allt mångenstädes mycket väl besökta. En undersökning
för åtskilliga år sedan i Stockholm visar, hur det låg till i det fallet,
och det var icke till nackdel för de frikyrkliga lokalerna. I vissa landsdelar
veta vi, att skall man möta folk någonstädes är det i frikyrkolokalerna, de
för ändamålet invigda lokalerna. Men hur har man betraktat dessa lokaler?
Under senare exceptionella förhållanden ha frikyrkolokaler i mängd beslagtagits
till förläggningsplatser, magasin o. s. v. och profanerats alldeles oerhört.
Mig veterligen har inte en enda statskyrka beslagtagits. Då har invigningen
och rummets helgd inte haft något värde. Den ena lokalen är invigd likaväl
som den andra, och den ena är kanske uttryck för minst lika starkt — nu använder
jag ett milt uttryck — andligt intresse som den andra, men där har
man inte frågat efter det. Vi ha på ett ställe i vårt land en utomordentligt
trevlig missionskyrka, som varit beslagtagen i flera år — den kom loss någon
gång vid årsskiftet. Diir lia människor bott, och jag klandrar inte militären,
som förlagts där, men där har svurits, där har rökts och där har förts ett förskräckligt
liv: predikstolen har spikats sönder och man har vandaliserat lokalen
oerhört. När jag hade tillfälle att se delta en gång, ansåg jag det vara
nödvändigt att inlägga en kraftig protest mot en sådan vandalisering. Det

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Ändring i gällande kyrkolag stiftning rörande kyrkas upplåtande för annat
ändamål än gudstjänst. (Forts.)

var en vigd lokal. Det synes, som om denna sak borde komma en smula i betraktande.
När vissa herrar underströko ordet vigd med sådan styrka, vill jag
vara med örn det, men jag vill att herrarna skola vara toleranta och utvidga
begreppet litet utöver vad herrarna synas vilja vara med örn.

Nu är det ett faktum, att flertalet av prästerna inom den svenska kyrkan
äro mycket toleranta och vidsynta människor. De öppna kyrkorna för folkrörelserna,
och de intressera sig för vad som rör sig i tiden utan att därför det
vigda rummet profaneras. Jag vill tillåta mig fråga herr Sveningsson, om
dessa vidsynta, toleranta och förstående präster representera kyrkan sämre än
dessa intoleranta, som dröja sig kvar i en gången tid och som inte följt med
det bittersta vad som rör sig i tiden?

Herr Staxäng rörde sig på ett mycket vidsträckt område. Jag skall strax
sluta och inte följa honom i alla hans utsvävningar. Han talade om falsk
lära. Ja, herr Staxäng, det är en väldigt svårbedömlig fråga, örn vi skola
diskutera den, ty det jag anser vara någorlunda riktigt stämplar herr Staxäng
som falskt. Han fällde för övrigt uttryck, som jag anser vara falsk lära. Jag
sade att detta är en mycket svårbedömlig fråga. Jag vore tacksam örn, innan
debatten avslutas, herr Staxäng ville ge oss en definition på vad som är falsk
och sann lära, så att vi inte sväva i dunkel utan ha något att hålla oss till, ty
det är en rätt vital fråga.

Sedan talade min vän herr Björling om utredningsraseri. Han hade gått
med på reservationen därför att han ansåg inte att det borde bli en kommitté
till. Jag tror vi ha en kommitté, som arbetar med besläktade frågor. Denna
kunde taga hand om denna angelägenhet, och skulle riksdagen bifalla utskottets
förslag, tror jag att regeringen remitterar frågan till denna kommitté. Det
behöver nog inte bli någon stor och besvärlig organisation för denna saks skull.

Till slut ber jag att få säga, att örn vi skola gå den väg, som herr Staxäng
och någon mera anvisat, det enda radikala är att skilja kyrkan från staten.
Men skola vi ha detta samröre, går det aldrig att reda upp historien, och därför
skulle jag tänka mig att herr Lindberg och herr Staxäng komma att finna
varandra i sinom tid och att det kan bli ett gott samarbete på denna punkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hoppe: Herr talman! Mot motionärens framstöt har jag intet att erinra.
Det kan sålunda självfallet inte falla mig in att söka på något sätt bagatellisera
eller bortförklara de missförhållanden, som påtalats. Tvärtom, jag finner liksom
de flesta av kammarens ledamöter enskilda fall helt enkelt upprörande, och
kanske är det så, herr talman, att jag på sitt sätt nog dömer strängare örn det
som har förekommit. Det synes uppenbart att det finns präster i vår svenska
kyrka, som genom sitt uppträdande på de här punkterna ha visat, att de inte
hålla måttet som människor och som kristna. De ha genom sina åtgärder kommit
att skada var kyrka och försvarat hennes arbete. Jag finner emellertid
att några präster genom att uppträda trångbröstat, snålt och taktlöst svikit den
Herre^ åt ^vilken de vigt sitt liv, den Herre, som är den generösaste, som levat
här på vår jord.

Med mycken och tacksam tillfredsställelse har jag vid läsningen av utskottets
utlåtande och vid åhörandet av debatten i dag konstaterat, att vad som påtalats
icke betraktas som någon belastning för den svenska kyrkans prästerskap i
allmänhet. Såvitt jag vet har ingen velat säga, att vad som skett medfört att
någon mörk skugga fallit över det stora flertalet präster. Jag drar av detta
den slutsatsen, att man menar, att det är riktigt, att de, som äro vrånga och
som icke sköta sin befattning på tillfredsställande sätt, böra hållas efter. Men

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Ändring i gällande kyrkolag stiftning rörande kyrkas upplåtande för annat

ändamål än gudstjänst. (Forts.)

de oskyldiga, de som intet ont gjort, skola icke lida med de skyldiga. Jag undrar
emellertid örn icke utredningskravet kan komma att tolkas som ett misstroende
mot det stora flertalet präster.

Jag menar nu icke, herr talman, att man skall lägga saken åt sidan och icke
göra någonting åt det hela. För min personliga del vill jag deklarera, att jag
tycker att de missförhållanden, som konstaterats, äro så pass allvarliga, ja upprörande
i vissa fall, och tyvärr förekommit så pass ofta, att man icke kan gå
förbi det hela. Nu ha emellertid reservanterna anvisat en väg, som skulle
innebära omedelbara åtgärder mot de präster, som handla trångbröstat och
snålt. Jag vågar hoppas, att reservanternas väg skall föra till ett gott resultat
och att motionärerna så skola vinna vad de åsyftat, och är därför mest sympatiskt
stämd mot reservanternas väg. Å andra sidan vill jag erkänna, att utskottet
skrivit taktfull och välvilligt.

Örn det, herr talman, i fortsättningen skulle visa sig att vi misstagit oss,
och att det skulle hända en del upprörande ting även i fortsättningen, då finnes
det icke skäl att sätta sig emot en utredning. Jag ber, herr talman, få yrka
bifall till reservationen.

Herr Sveningsson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag vill endast med ett enda ord svara på den fråga, som herr Lindberg
riktade till mig. Han talade örn att avsvära sig, vad som står i partiprogrammet.
Ja, sådana krav och fordringar har jag ingen anledning att framställa.
Det föreligger väl rättighet för vem det vara må att erinra örn vad som
är angivet i ett partiprogram. Äro herr Lindbergs avsikter fullt så ärliga,
som herr Lindberg här sökt göra gällande, och motsvara de utskottsmajoritetens
mening, då har Sveriges kyrkofolk all anledning att vara tillfredsställda.

Härpå anförde:

Herr Sundberg: Herr talman! När denna debatt började och herr Sveningsson
uppträdde som talesman för dem, som undertecknat vad som i utskottet
benämnes särskilt yttrande, tittade jag litet närmare på vilka som undertecknat
detta särskilda yttrande och fann då. att herr Hedlund i Östersund bl. a. var
en av undertecknarna. Jag avvaktade under debattens gång med spänning,
huruvida herr Sveningssons inledningsanförande skulle komma att få stå alldeles
oemotsagt. Denna avvaktande hållning behöver jag ej ha längre. Herr
Hedlund i Östersund har i sitt anförande tagit avstånd från herr Sveningssons
försvar av det särskilda yttrandet. Jag är glad över att herr Hedlund i Östersund
rättade till det hela, så att inledningsanförandet icke fick stå alldeles
oemotsagt, särskilt med hänsyn till den omständigheten att statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet under förra årets riksdag i ett interpellationssvar
deklarerade, att det i gällande författningar icke fanns något uttryckligt
stadgande om vem som äger bestämma över en församlings kyrka. Han
förklarade, liksom för övrigt också påpekats av utskottet, att det tillkommer
vederbörande präst att bestämma i dessa saker.

Sedan förra årets debatt har det ju senare, herr talman, kommit en motion
i den här frågan, och denna motion vill just åstadkomma ändrade förhållanden
på detta område. Man vill råda bot på den brist på bestämmelser, som såväl
förutvarande ecklesiastikministern som även utskottet påtalat. Det är väl också
därför, som motionen nu^ yrkar på sådan ändring i gällande kyrkolagstiftning
att nu rådande missförhållanden i fråga örn kyrkas upplåtande undanröjas.

När man läser remissvaren från domkapitlen, kan man ganska allmänt se, att

Andra kammarens protokoll IDAS. Nr 3:2. a

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Ändring i grillande kyrkolagstiftning rörande kyrkas upplåtande för annat
ändamål än gudstjänst. (Forts.)

domkapitlen finna de i motionen påtalade missförhållandena överdrivna. Prästerna
ha —• enligt hävdvunnen rätt — att bestämma över kyrkolokalema, och
det har nu sagts, att man från svenska kyrkans sida fortfarande önskar att
denna rätt skall vara kvar. Härav följer att vederbörande ansvarar för att
ingenting får förekomma, som vanhelgar kyrkan. Jag har, herr talman, ingenting
att erinra mot en sådan uppfattning och ordning, under den bestämda
förutsättningen dock, att prästmännen i fortsättningen följa de direktiv, som
ecklesiastikministern under förra årets debatt gav, att prästerna icke få förfara
godtyckligt, utan måste handla under tjänstemannaansvar. Denna maning har
riktats till prästerskapet, visserligen under en riksdagsdebatt, men jag hade?
hoppats att den uppmärksammats bland de berörda prästerna. Sedan den maningen
gavs har emellertid ytterligare ett flertal fall av godtyckligt förfarande
från prästmannens sida förekommit, varom ni val alla läst i pressen. Åtminstone
em del präster ha således icke alls tagit hänsyn till statsrådet maning.

I interpellationssvaret relaterades också ett fall, där JO anställde åtal mot
en prästman, som utan stöd av lagen vägrat förrätta jordfästning, därför att
florbehängda fackföreningsfanor medfördes. Jag minnes, att jag, när jag tackade
för interpellationssvaret, uttalade en alldeles särskilt stor tacksamhet för
att statsrådet påpekat detta JO:s ingripande. Jag var ingalunda då, herr talman,
så optimistisk, att jag trodde att JO vid alla eventuellt förekommande
fall ånyo skulle ingripa. Men jag var dock så pass optimistisk, att jag trodde
att prästerskapet skulle uppmärksamma statsrådets påminnelse om att Göta
hovrätt dömt en prästman till varning för oförstånd vid ämbetsutövning. Denna
dom och denna varning gällde som bekant ett fall, där en präst icke velat förrätta
en jordfästning, förrän de medförda florbehängda fackföreningsfanorna
avlägsnades från kyrkan och kyrkoplatsen. Jag trodde, herr talman, att det
här påtalade skulle vara prejudicerande, men min optimism var allt för stor
på den punkten. Påminnelsen om den här domen för oförstånd i ämbetsutövning
nonchalerades och nonchaleras fortfarande av många prästmän i vårt land.
Något ingripande förrän det dagsaktuella fallet från JO:s sida har man ej
heller hört av trots att många sådana fall av oförstånd i ämbetsutövning förekommit
under senare tid.

Det fall, som föranledde interpellationsdebatten förra året, blev ju föremål
för prövning av domkapitlet i Göteborg, och man skulle då skrida till åtgärder
varom domkapitlets medlemmar kunde bli eniga. Vad vidtogos då för åtgärder?
Jo, man sade i ett utlåtande riktat mot den här riksbekante intolerante prästen,
»att det icke hade varit olämpligt att tillåta införandet av fanorna i kyrkan».
Så var det färdigt med domen. Det är också ett sätt att ta ställning till en
allmänt diskuterad fråga.

När nu frågan motionsledes kommit upp till behandling i år igen, har jag
anledning vara tillfredsställd med utskottets positiva inställning, även örn jag
icke till alla delar kan godkänna utskottets motivering i hela dess vidd. Som
utskottet säger, är den bästa lösningen den, att frågan ordnas lagstiftningsvägen.
Erfarenheten har ju visat att uttalanden från den allmänna opinionens
sida icke alls berört vissa prästmäns syn på saken. Ej heller har som
bekant statsrådets påpekande under förra årets debatt lett till några resultat.

Herr Sveningsson ansåg i sitt inledningsanförande bland annat, att man vid
diskussioner i sådana här frågor borde utesluta alla politiska resonemang. Ja,
det kan man ju säga, men vad är det som ligger bakom alla de missförhållanden
och uppmärksammade fall som förekommit, särskilt när det gäller förbuden
för fackföreningsfanors eller andra fanors införande i kyrka? Det är ej frågan
örn kyrkorummets helgd eller rituella invigning. Jag vågar med bestämdhet

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Ändring i gällande kyrkolag silf tning rörande kyrkas upplåtande för annat

ändamål än gudstjänst. (Forts.)

säga det. Det är rena oell klara politiska ståndpunktstaganden, som varit avgörande
för prästmannen. Det finns prästmän, som sagt ifrån, att de gärna
låta en fana komma in i kyrkan, en svensk fana eller en föreningsfana, under
den bestämda förutsättningen dock, att det ej finnes någon röd färg i fanan.
Finnes det en röd tråd i fanan, får fanan således ej komma in i kyrkan, men
är den blågul, vit, grön eller av annan färg än röd, då går det för sig. Det är
ett rent och klart politiskt ställningstagande. Man har sagt att rött är socialismens
färg. En röd fana är en styggelse, anse vissa präster, som icke får komma
i närheten av kyrkorna.

Utskottet har nu diskuterat olika vägar för den här frågans lösning och har
slutligen ansett att frågan bör regleras genom lagstiftning, och det är nog, herr
talman, den enda möjligheten. I den till utskottets utlåtande fogade reservationen
påpekar man nog så riktigt, att en sådan lagstiftning skulle erhålla kyrkolags
karaktär, och därigenom, menar man, skulle så lång tid förflyta, innan
något resultat vore att vänta, att saken ej skulle vinna därpå.

Ja, herr talman, ingen har större önskan än jag, att det skall bli ett så
snabbt resultat som möjligt. Men när reservanterna säga, att den bästa lösningen
vore att församlingens präster erhålla erforderliga direktiv, då kan jag
ej följa med. Jag varnar bestämt för all optimism i sådant avseende och för en
sådan lösning av frågan. Vad som här behöves är klara lagbestämmelser, som
omöjliggöra godtyckliga förfaranden i fortsättningen.

Trots allt det motstånd, som de här frågorna röna från kyrkligt håll. hoppas
jag, att det icke skall dröja så länge innan enväldet på detta område blir
avskaffat. Jag kan, herr talman, icke biträda utskottets motivering i alla
avseenden. Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag med den
ändring i motiveringen som föreslagits av herr Persson i Stockholm.

Herr Staxäng: Herr talman! Jag trodde mig ha format mitt förra anförande
så att därav framgick, att jag så litet som möjligt önskade polemisera mot
dem, som hade en annan uppfattning än jag i detta ämne. Jag formade det
som en deklaration rörande kyrkans och samhällets arbete för att därmed få
fram en bakgrund till kyrkans ställningstagande i detta fall.

Då jag emellertid blivit bemött i en del anföranden nödgas jag på nytt
ta till orda. Herr Sundberg misstänkte att politiska skäl legat bakom prästens
förbud mot införandet av fanor i kyrkan. Därtill vill jag säga att då
det åtminstone i något fall gällt förbud mot införandet av en svensk fana i
kyrkan kan knappast något politiskt skäl ha förefunnits. Snarare var väl
prästens handlingssätt då dikterat av en principiell ståndpunkt. Herr Lindberg
säger att han mångå gånger slagit vakt örn kyrkans arbete och att han
inte alls hatar kyrkan. Ja, det var därför jag i min replik till honom uttalade
min förvåning över att han kunde anföra ett sådant argument som den skildring
han gav rörande en episod som tilldrog sig för några dagar sedan, och
jag vädjade till hans ridderlighet med min uppmaning, att han skulle redogöra
för saken i dess helhet. Vi ha på den punkten intet mer att diskutera,
herr Lindberg.

Sedan blev jag litet förvånad över herr Nilsons i Eskilstuna anförande.
Jag kan egentligen inte förstå vad han ville. Han talade örn mitt långa anförande
om kyrkans invigda gudstjänstlokal i någon underförstådd polemik mot
mig, men sedan ville han slå vakt örn sina invigda lokaler. Jag har inte berört
ifrågavarande gudstjänstlokaler, jag bar endast talat örn de gudstjänstlokaler
vi i dag diskutera. Jag blev vidare uppmanad att deklarera vad jag
menar med falsk lära. Jag tror att vi lia för kort tid på oss att här i dag

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Ändring i gällande kyrkolagstiftning rörande kyrkas upplåtande för annat
ändamål än gudstjänst. (Forts.)

klara upp dea saken, herr Nilson och jag. Vi stå så vitt skilda på den punkten,
att vi inte förstå varandra där. Jag tror vi göra kammaren en tjänst
genom att inte ta upp någon diskussion därvidlag. Herr Nilson känner min
ståndpunkt och jag hans, och det tror jag vi få nöja oss med.

Kontraktsprosten Hoppe yttrade att det finns en del präster i våra bygder
som uppträtt så, att de visat att de inte hålla måttet. Ett sådant uttalande
av kontraktsprosten Hoppe för ett visst ansvar med sig. Jag skildrade för en
stund sedan ett fall, där en präst genom att vara tolerant till det yttersta
släppt in vad som helst i kyrkan, med påföljd att han avfolkat kyrkan och
sekulariserat den i en grad att det var rent beklämmande. Jag vill nämna
för kammaren att den praxis som nu gäller beträffande prästs bestämmanderätt
över kyrkan är begränsad: om han släpper in vad som helst i kyrkan och
därmed vanhelgar helgedomen kan han falla under ansvar. I det fall jag
skildrade borde man ha inskridit och anmält den mannen, men inte en enda
röst har höjts med anledning av detta förhållande. Det höjs inga röster i dylika
fall.

Nej, det är i andra fall man hör protesterna. I det fall som underförstått
har omnämnts i utskottsutlåtandet har en präst byggt upp en församling till
att bli en verkligt gudstjänstfirande församling av sådant slag, att många
församlingar här i landet skulle med en tiggares blick se på den prästens
arbete i församlingslivet. Av samvetsskäl kan han emellertid inte utlämna
kyrkan till föredrag etc. Hans gärning inom kyrkan är stor, men därför att
han kanske stöter en viss opinion ute i landet skall han särskilt omnämnas
och kalfatras. Man skall visa tolerans ifrån bägge hållen.

Slutligen, herr talman, bara ett par ord till herr Hedlund i Östersund -—-jag vet inte örn han är inne i kammaren nu. Han har glidit undan reservationen
och inte framställt något yrkande. Visserligen uppskattar jag herr Hedlund
i Östersund mycket, men han har gjort så här en gång förut, och jag anser
inte det är bevis på något större mod att uppträda på det sättet. Det är
nog högst få nya argument som kommit fram under debatten som inte redan
framförts vid utskottets förhandlingar, och därför tror jag inte det finns något
skäl att glida undan på det sättet. Var och en har sin fria vilja, men inte
är det storvulet, herr talman!

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Blott ett par ord. Herr Staxäng
sade att han inte förstår vad jag ville med mitt anförande, och han talade örn
mitt långa anförande. Jag tror att protokollet skall visa vem av oss båda
som talat längst. Jag skulle vidare ha talat om mina invigda lokaler. Herr
talman, jag gjorde mig till talesman för en stor folkrörelse, som representerar
flera hundra tusen människor — jag har inga egna lokaler. Jag hoppas att
herr Staxäng, som är så intelligent, förstod — fast han inte ville erkänna
det här — att vad jag ville ha sagt var, att då han talade örn att man inte
skall profanera invigda gudstjänstlokaler så skall detta gälla lika för alla
vigda lokaler. Den ömhet herr Staxäng ådagalägger i riksdagen inför ett visst
slag av invigda lokaler skall utsträckas till att gälla alla vigda lokaler —
jag använder då ordet vigd i en mycket vid och djup bemärkelse. Med exempel
visade jag också att så inte alls har skett under de gångna åren.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan,- 2:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring i avseende å motiveringen, som under överläggningen
yrkats av herr Persson i Stockholm; samt 3:o) bifall till det av herr Svenings -

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Ändring i gällande kyrkolag stiftning rörande kyrkas upplåtande för annat

ändamål än gudstjänst. (Forts.)

son under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Dunker begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den under 2 :o) angivna hava flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen äskade likväl herr
Andersson i Dunker votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
första lagutskottets utlåtande nr 42 antager bifall till utskottets hemställan
med den ändring i avseende å motiveringen, som under överläggningen
yrkats av herr Persson i Stockholm, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till det av herr Sveningsson under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 103 ja och 76 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta. Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den under 2:o) angivna propositionen.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring i avseende å motiveringen, som under överläggningen yrkats av herr
Persson i Stockholm.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av väckta motioner angående inskränkning av makes förfoganderätt
i fråga om försäkringsavtal, avseende makarnas eller endera makens
liv; och

nr 49, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande vid .dödande
av förkommet livförsäkringsbrev.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Motion angående
lagstiftning
om rätt
tor vissa arrendatorer
att
friköpa av
dem brukade
gårdar.

§ 18.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av väckt motion
angående lagstiftning om rätt för vissa arrendatorer att friköpa av dem brukade
gårdar.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 110,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Hansson i Skediga m. fl.
hemställt, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t »anhålla om skyndsam utredning
angående rätt för arrendatorer av ecklesiastik och statlig jord samt
jord tillhörande universitet, akademier, högskolor och stiftelser, fideikommiss
och bolag att friköpa de av dem under en följd av år brukade gårdarna».

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Carlsson i Bakeröd.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Carlsson i Bakeröd: Jag har vid detta utskottsutlåtande fogat en blank
reservation. Den innebär inte att jag har någon i sak från utskottsmajoriteten
avvikande mening, men i utskottets motivering finns ett uttalande, som jag
skulle vilja bemöta. I andra stycket på sidan 5 heter det: »Nu anförda argument
torde ha mindre betydelse, såvitt angår mark tillhörig de i motionen avsedda
offentliga rättssubjekten. Tydligt är dock, att alldeles särskilda skäl böra
kunna åberopas för att dessa rättssubjekts intresse att bibehålla sin jord under
äganderätt skall få vika för enskilda intressen.»

Jag anser det för min del knappast motiverat att riksdagen skall binda sig
för ett uttalande som innebär att de institutioner, som motionärerna ha talat
örn, skola då det gäller äganderätt till svensk jord eller då det gäller förhållandet
mellan arrendatorer och jordägare inta en särställning. Jag är inte beredd
att yttra mig om huruvida den nya arrendelagen i oförändrat skick med
fördel skall kunna tillämpas när det gäller dessa gårdar, men det är ett faktum
att många arrendatorer på gårdar, som ägas av dylika institutioner, ha en
ställning som lämnar mycket övrigt att önska. En ändring i dessa avseenden,
möjligen också med inlösningsrätt under vissa omständigheter, torde nog bli
ofrånkomlig. Man kan med ett visst fog fråga sig, om inte samma lagar som
gälla för den enskilde jordägaren borde vara tillämpliga också när det gäller
jord som äges av t. ex. stiftelser, högskolor, universitet, etc. Erfarenheten visar
i alla fall att ett bättre skydd för arrendatorernas ofta mycket berättigade krav
är lika behövligt som i fråga örn enskilda jordägare.

Därför, herr talman, kan jag inte anse det riktigt, att riksdagen nu skall
binda sig vid ett så bestämt uttalande som utskottet här föreslår. Jag ber med
dessa korta ord att få yrka, att de två sista meningarna i andra stycket på
s. 5 i utlåtandet måtte utgå.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har i denna fråga väckt en
motion, underskriven av flera kammarkamrater. Vad vi avsett med motionen
är att försöka slippa ifrån dessa tusentals arrendegårdar. Det finns gårdar i
min hemtrakt som brukats mycket länge i samma släkt och gått från far till
son, gårdar som det tycks vara fullständigt otänkbart att det skall kunna bli
självägande bönder på.

Den som varit lantbrukare i många år vet så innerligt väl hur det är för
en jordbrukare. De första åren av arrendetiden tycker arrendatorn att han har
ganska lång tid på sig, det kan vara fem, tio eller femton år. Då känner han

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Motion angående lagstiftning om rätt för vissa arrendatorer att friköpa av

dem brukade gårdar. (Forts.)

en viss trygghet första åren. Men åren gå, och snart är det sista inne. Då står
han frågande: Hur mycket blir arrendet höjt? Blir jag uppsagd? Nya arrendelagen
har visserligen väsentligt begränsat dessa besvärligheter, men ännu kvarstår
i alla fall en ovisshet. I sådana fall, då ägaren aldrig någonsin kommer
att bruka jorden själv, utan den upplåtes på arrende årtionde efter artionde
och århundrade efter århundrade, borde en ändring vara fullt berättigad.

Det var inte litet ovilja mot när ensittarlagen genomfördes, men hur mycket
gott har inte den åstadkommit för enskilda liksom statens åtgärder för att
skapa egnahem åt dem som önskat det av vårt folk? Varför skall man på denna
punkt stå kall inför dessa tusentals arrendatorer, som om den inte skulle ha
någon betydelse, då den i själva verket har mycket stor betydelse. Hur det
än är, äganderätt.skapar en viss trygghet och skapar även intresse hos jordbrukaren
för att iägga ner mer arbete och samtidigt göra förbättringar. Ty
då vet han att när han tröttnar och slutar så är det barnen som få ta vid.
Detta känns för varje jordbrukare mycket tryggt, och samtidigt är det säkerligen
av mycket stor betydelse för samhället. En självägande bondeklass är
dock en tillgång och en rikedom för ett land. Trots etet tunga arbetet är jordbruksnäringen
ett yrke som skapar en fosterlandskärlek och ett intresse som
få andra yrken.

Vi ha fall nu hemma i mitt län, som jag just i dag talat med statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet om. Det är ägaren till ett stort bruk
som har dämningsrätten, men de jordbrukare som bo ovanför vattenfallen i
fråga lia ännu i denna dag inte kunnat så, trots att detta skulle ha skett för
länge sedan. Om gamla äganderättsbestämmelser skola kunna medföra befogenheter
att på detta sätt skada andras intressen, tycker jag sannerligen att
det går för långt. Skulle man då inte kunna bifalla motionen och få en utredning
till stånd om möjligheten för arrendatorerna att lösa in en gård, när
den gått i släkten i en följd av år; man skulle för övrigt kunna stanna vid
en viss minimigräns. Det tycker jag är någonting som den nuvarande demokratiska
riksdagen, som ju visat sitt intresse i liknande frågor på andra
områden, skulle kunna gå in för, ty en lättnad i arrendatorernas hårda villkor
är befogad. Nu förhåller det sig så här. Örn arrendatorn bygger en ladugård,
reparerar eller lägger tak, då säger ägaren: Ja, det hela är sa mycket bättre
nu, så vi kunna lägga på ytterligare några hektoliter spannmål eller några
hundra kronor mera i arrende. Och så får arrendatorn i kanske ett årtionde
betala sitt arbete på nytt.

Jag hoppas därför att riksdagen åtminstone i en framtid skall lätta litet
på bestämmelserna härvidlag och ge jordbrukarna den rätt som ensittarlagen
skapat åt andra, vilka hyrt mindre lägenheter ute på landsbygden. Det är
precis samma sak, det skiljer bara i fråga örn storleken. Möjligheten till äganderätt
skulle man i de fall det här gäller verkligen vilja ge arrendatorerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Hermansson: Herr talman! Jag bär ofta haft anledning att uppskatta
det sunda bondförnuft, som brukar prägla herr Hanssons i Skediga förslag och
anföranden, men i detta ärende är det omöjligt för mig att följa honom.

För det första vill jag påpeka, att herr Hansson som motionär åtminstone i
viss mån slår in öppna dörrar, när han begär, att mark tillhörig bolag, stiftelser
eller fideikommiss också skulle bli underkastad den specialreglering det är
fråga örn. Arrenden av jord, som tillhör dylika ägare, äro ju redan inbegripna
i lagen örn förköpsrätt. Återstå alltså de arrendejordbruk, som tillhöra universitet,
akademier och högskolor. Och jag förmodar, att det är särskilt de

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Motioner om
vissa ändringar
i arrendeoch
vanhävdslag
stiftning en.

Motion angående lagstiftning om rätt för vissa arrendatorer att friköpa av
dem brukade gårdar. (Forts.)

jordbruk, sorn tillhöra Uppsala universitet, som lekt herr Hansson i hågen,
när han skrivit sin motion.

Jag tror för min del — och i det fallet kan jag tala å utskottets vägnar —
att det icke är så säkert, att det skulle bli till någon verklig fördel för arrendatorskåren,
örn dessa arrendatorer skulle erhålla rätt att friköpa den jord de nu
bruka. De ha ju i alla fall en ganska tryggad ställning. Deras arrenden
bruka ju också övergå från det ena släktledet till det andra. Detta betyder,
att det ej föreligger någon risk för dessa arrendatorer, att de skola uppsägas
från sina arrenden, för så vitt de sköta sitt jordbruk på ett någorlunda hyggligt
sätt.

När det överhuvud taget gäller frågan om förköpsrätt till arrendejordbruk,
så har det ju också en viss betydelse vilken som är ägare till jorden. När det
gäller institutioner av det slag, som det här- är fråga om, kan man nog icke
rikta någon anmärkning mot dessa för att behandla sina arrendatorer på ett
mindre tillfredsställande sätt. Men man bör ju också se saken ur de ifrågavarande
institutionernas egen synpunkt. Det skulle alldeles säkert icke vara
till fördel för det allmänna, örn t. ex. Uppsala universitet skulle avhända sig
de jordar, som en gång i tiden blivit donerade till universitetet, och förvandla
denna jord i pengar. Penningvärdet stiger och faller, medan jordvärdet är
mera beständigt, och det är därför icke så säkert, att örn denna jord skulle förvandlas
i pengar universitetets ekonomi i fortsättningen skulle bli lika god
som den är, när den nu har att tillgodogöra sig avkastningen av dessa jordbruk.

Jag vill till detta endast tillägga, att första kammaren redan har bifallit
utskottets förslag och även godkänt motiveringen utan ändring. Jag ber alltså
att få yrka bifall till utskottets förslag oförändrat.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav först beträffande
utskottets hemställan propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Härefter framställde herr talmannen beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande av utskottets
motivering med den ändring däri, som under överläggningen yrkats
av herr Carlsson i Bakeröd; och blev utskottets motivering av kammaren
godkänd.

§ 19.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 65, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i arrende- och vanhävdslagstiftningen.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! I egenskap av motionär i det
ärende, som kammaren nu går att behandla, ber jag att få säga ett par ord.
Utskottet har i sitt yttrande sagt, att man anser, att därest den utredning rörande
vanhävdsbegreppets precisering, som nyss företagits och nu är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning, i proposition kommer att föreläggas riksdagen,
kan i så fall motionen anses tillgodosedd. Med anledning därav har utskottet
avstyrkt bifall till motionen.

Till detta vill jag endast framhålla, att motionens syfte icke kan anses nått
annat än i mycket begränsad omfattning, örn dessa av utskottet antydda åt -

Torsdagen den 28 juni 1945 fm.

Nr 32.

Motioner om vissa ändringar i arrende- och vanhävdslag stiftning en. (Forts.)
gärder genomföras. Det är sant, att en sådan åtgärd skulle medföra, att sammanslagning
av bärkraftiga enheter väsentligt försvårades. Men åtgärderna
komma icke att i någon mån skapa bättre skydd åt de arrendatorer, som redan
bruka över 50 hektar jord. Jag vill också erinra örn att det för dessa arrendatorer
torde vara lika önskvärt som för arrendatorerna av mindre brukningsdelar
att bliva meddelaktiga av den förmån av en tryggare och varaktigare
besittning av den arrenderade fastigheten, som lagen sökt skapa för dem,
som inrymmas under den sociala arrendelagen. Det är lika viktigt för dessa
större arrendatorer som för de andra att fastigheternas byggnadsbestånd upphjälpes
samt förbättringar i övrigt utföras.

Jag vill också påminna örn att departementschefen vid den nya arrendelagens
genomförande 1943 ställde sig på den linjen, att ingen arealgräns borde
införas. Att detta icke kom till uttryck torde ha berott på skäl, som ligga
utanför ramen för denna diskussion. Jag vill också påminna örn att vad som
sedan dess skett ytterligare torde ha understrukit det berättigade i departementschefens
uppfattning. Jag kan visserligen förstå, att det ur utskottets
synpunkt icke ter sig lockande att ändra på en nyss genomförd lag, men jag
vill å andra sidan framhålla, att det knappast ter sig i något avseende tilltalande
för en arrendator att allenast därför att han brukar en något större
areal än grannen bli ställd helt utanför det skydd som lagstiftningen i princip
ansett nödvändigt att giva arrendatorerna.

Herr talman! Jag skall icke ytterligare förlänga debatten. Men fastän jag
förstår, att det är utsiktslöst att ställa något yrkande, har jag icke velat underlåta
att påtala vilka svårigheter rättsskyddets utelämnande medför för arrendatorerna
av större jordbruksfastigheter.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.25 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Motion om
vissa ändringar
t lagen om
nyttjanderätt
till fast egendom.

Torsdagen den 28 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början arv herr andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 66, i anledning av väckt motion
örn vissa ändringar i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 324,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Kempe m. fl. framställt
yrkanden örn vissa ändringar i 2 kap. 10, 45, 59 och 61 §§ lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Holmberg, som hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag örn sådan
ändring av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, att det i motionen
II: 324 angivna syftet uppnåddes.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Kempe: Herr talman! Den revision av arrendelagstiftningen som

företogs 1943 skapade icke den trygghet, som arrendatorerna i allmänhet hade
väntat sig, låt vara att den innebar vissa förbättringar. Det gamla problemet
om arbetsskyldighet i samband med arrende har ännu icke kunnat lösas, trots
att det varit föremål för mångå utredningar och diskussioner.

För de värmländska bolagsarrendatorerna blev den reviderade lagstiftningen
en black om foten. Ända sedan 1930 ha dessa icke haft någon arbetsskyldighet
intagen i arrendeavtalen, men efter 1943 års revision av lagen om nyttjanderätt
till fast egendom var Uddeholmsbolagets ledning icke sen att utnyttja tillfället
att i kontrakten införa stadgande om arbetsskyldighet. Redan i fjol somras
uppvaktades bolagsarrendatorerna med krav på arbetstvång på upp till 200
dagar för skogsarbetare och dessutom höjda arrenden. Arrendena ha trots prisstoppet
höjts med ända upp till 50 ä 60 procent. Prisstoppet griper ju icke in
på detta område, och därför äro herrar bolagsmagnater mycket påpassliga.
För arrendatorer med häst krävdes mellan 60 och 100 kördagsverken.

Uddeholmsbolaget är ett stort och mäktigt bolag, som har stora jordegendomar.
I många socknar eller kommuner har det ett dominerande inflytande, då
det äger största delen av marken, så exempelvis i Gustav Adolfs socken, där
bolaget äger 76 873 ha. Av socknens 758 ha åkerjord äger bolaget icke mindre
än 700 ha eller 92 procent. Dessutom har det stora ägor i Sunnemo, Ransäters,
Nyeds, Brattfors, Ekshärads och Norra Råda socknar, och bolaget äger dessutom
mark i Norra Finnskoga socken. Detta mäktiga bolag utnyttjar hänsynslöst
varje fördel, som arrendelagen bjuder, för sina syften. Dess utmaning har
också skapat det omfattande missnöje bland arrendatorerna, vilka som en man
stå bakom aktionen för att få arbetsskyldigheten upphävd åtminstone för sin
egen del. Trots att bolaget uppsade kontrakten i fjol, neka arrendatorerna att

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Motion om vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

(Forts.)

skriva under de nya kontrakten. Bolaget hotar nu arrendatorerna nied vräkning,
om de icke skriva under. Kronan på verket kan nian säga, att följande
skrivelse är, som bolaget förelagt arrendatorerna. Det heter i denna skrivelse:
»Härmed få vi anmana eder att omedelbart med husfolk och bohag avflytta
från den av eder nu bebodda lägenheten.» Det är ett mycket billigt försök att
skrämma dessa fattiga människor att utan vidare skriva under de förelagda
slavkontrakten. Missnöjet växer lavinartat bland arrendatorerna, vilket är naturligt,
då de anse att arbetsskyldigheten i detta fall har smak av livegenskap.
Man frågar sig, vilka bolagets motiv äro, och svaret blir kort och gott det, att
man vill få billig arbetskraft. Bolagsledningen själv framhåller att den önskar
erhålla en fest skogsarbetarkår. Denna fasta skogsarbetarkår skall enligt
dess mening framskapas genom tvångsåtgärder. Tror någon på allvar, att man
genom dylika metoder kommer att kunna uppnå ett sådant mål? Säkert icke.-Tvångsåtgärder göra i stället, att resultatet blir det motsatta. Arrendatorer
med arbetsskyldighet ha små möjligheter att kunna påverka löneläget för sig
själva i sin egenskap av skogsarbetare. Landsfiskalen i Uddeholms distrikt
uttalar i remissyttrande i anledning av motionen bl. a. följande, som det kan
vara av intresse att citera. Han säger: »Ett välbekant problem är ju lösandet
av skogsarbetarnas arbetsförhållanden. På vad sätt detta skall lösas, anser jag
mig icke kompetent att bedöma. Emellertid torde det nu i lag medgivna systemet
med arbetstvång icke verka förbättrande utan kan komma att verka i rakt
motsatt riktning. Arbetstvånget kommer att påskynda avfolkningen av skogarna.
» Utskottets utlåtande är också på många ställen ett intressant dokument.
(Visserligen utmynnar det i en hemställan om avslag på motionen, men det
förefaller som om utskottet självt skulle lia varit något tveksamt, dock utan
att ha haft tillräckligt mod att gå in för att rätta till det missförhållande, som
dock råder i detta avseende.

Utskottet ger en historisk återblick av denna frågas behandling, som också
har sitt intresse. Hedan 1923 hade jordkommissionen i sitt då avgivna betänkande
i motiveringen till detsamma framfört vissa förnuftiga synpunkter, vilka
jag till en del tillåter mig att citera: »Genom arrendekontrakten vore i allmänhet
arrendatorerna tillförbundna vid äventyr av arrendets förlust att ställa sin
arbetskraft till jordägarens förfogande; och detta medförde, att arrendatorerna
vore förhindrade att begagna sig av arbete, som eventuellt erbjödes av en
annan arbetsgivare mot högre betalning. Det kunde icke anses överensstämmande
med tidens krav, att ett arrendeavtal på sådant sätt sammankopplades
med ett arbetsavtal.» Vad som här framhållits karakteriserar läget av i dag för
de värmländska arrendatorerna under Uddeholmsbolaget. Utskottet framhåller
vidare i sitt utlåtande bland annat följande: »Aven enligt nuvarande bestämmelser
kan ju arbetsskyldighet icke åläggas arrendatorn med mindre än att
han förbinder sig därtill. Kunna parterna icke enas, blir följden att något
arrendeavtal ej kommer till stånd. Detsamma skulle bliva fallet, om den av
motionärerna föreslagna bestämmelsen genomfördes.» Detta gäller icke de gamla
arrendatorerna. Bolaget har ju sagt upp deras kontrakt med krav på införande
av arbetsskyldighet med det hotet över arrendatorerna att de komma att
vräkas, om de icke godtaga villkoret. Det är att observera, att dessa arrendatorer
icke haft arbetsskyldighet sedan 1930.

Utskottet säger sig förstå det missnöje som dessa förhållanden framkallat,
men det synes trösta sig med att orsaken till missnöjet beror på de utmärkta
konjunkturförhållanden, som varit rådande under senare år. Utskottet konstaterar
nämligen, att arrendatorer med avtalsbunden arbetsskyldighet icke lia
samma möjlighet som andra arbetare att utnyttja de bättre konjunkturerna till

60 Nr 32. Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Motion om vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

(Forts.)

merinkomster och att man därför kan förstå det missnöje, som härvidlag utlösts.
Då utskottet säger sig förstå det missnöje som råder men ändock icke
vill vidtaga åtgärder för att ändra på dessa missförhållanden, måste man därav
dra den slutsatsen, att utskottet för sin del tror att det hela är en konjunkturfråga,
och att örn det blir sämre konjunkturer, så likvideras missförhållandena,
ty då komma arbetarna att känna sig tillfredsställda med att ar betsskyldigheten
finns kvar i kontrakten. Om den slutsatsen skulle vara riktig måste jag
karakterisera utskottsutlåtandet på den punkten som synnerligen cyniskt, då
man ju låter en eventuell lågkonjunktur vara utslagsgivande på frågan örn
hur en lagtext skall utformas. Arrendatorena känna sig icke ens under en lågkonjunktur
trygga, ty i en paragraf i kontraktet heter det: »Oavsett huruvida
uppsägning sker eller ej har arrendatorn rätt till skadestånd, såvida ej jordägarens
underlåtenhet att tillhandahålla arbete nödvändiggjorts av förändrade
ekonomiska och tekniska förhållanden.» De förändrade ekonomiska
och tekniska förhållandena äro icke preciserade, varför man kan utgå ifrån
att en lågkonjunktur ger jordägaren också lagliga möjligheter att komma ifrån
skadeståndskraven, i fall han uraktlåter att ge arrendatorn kontraktsenligt arbete.
Sålunda finns det icke något skydd ens under en lågkonjunktur.

Utskottet säger vidare, att flertalet av de arrendatorer, som det här är fråga
om, torde ha övertagit sina arrendeställen för att kunna erhålla skogsarbete.
Ja, det är möjligt, men de ha icke gjort det till vilket pris som helst. Vidare
framhåller utskottet på s. 22 följande: »Ett förbud mot sammankoppling av
arrende- och arbetsavtal kunde befaras få den verkan, att mången jordägare
skulle komma att avhålla sig från att upplåta mindre jordbruk på arrende.»
Ja, ödetorpens antal ökar, och därmed tilltar flykten från landsbygden, det
blir verkningarna av de förhållanden, som nu existera. Frågan är örn det icke
vore ändamålsenligt att låta skogsarbetarna få arrendera torpställena under
mera fria former och-att de sedan kunde utbjuda sin arbetskraft till den högstbjudande.
Detta skulle säkert ur samhällelig synpunkt vara mera givande än
örn vanhävdslagen örn ett eller två år kommer till användning för att få bukt
med bolagen och få dem att driva en ekonomisk politik gentemot folket, som
kan anses tidsenlig och förnuftig.

Utskottet yrkar, såsom jag tidigare nämnt, avslag på vår motion, igen det
vädjar till bolagsledningens förnuft, då det säger: »Givet är, att en alltför
omfattande arbetsskyldighet för arrendatorerna är ägnad att medföra menliga
verkningar.» Även utskottet räknar sålunda med menliga verkningar, därest
en omfattande arbetsskyldighet skulle genomföras, och utskottet uttalar därför
en förhoppning örn att man underhandlingsvägen skall kunna komma till
samförstånd med bolaget.

Värmlands Folkblad kommenterade för några veckor sedan det förhållandet,
att en värmlandskommun håller på att avfolkas. Det är för övrigt fråga örn
den kommun, som jag inledningsvis nämnde, nämligen Gustav Adolfs kommun,
där bolaget äger 92 procent av all mark. Jag tillåter mig att citera några
rader ur denna artikel. Tidningen skriver: »Under maj månad utflyttade inte
mindre än 25 personer, medan en flyttade in. Fortsätter denna stora utflyttning,
så dröjer det inte många år förrän kommunen är helt avfolkad. Invånareantalet
i kommunen var vid senaste årsskiftet något över 1 600 personer.

Anledningarna till avflyttningarna äro flera. De mest väsentliga äro det
hårda skogsarbetet för en dålig betalning, dåliga bostadsförhållanden, långa
avstånd och dåliga kommunikationer, inga som helst bekvämligheter för husmödrarna,
inga samlingslokaler, hård behandling från Uddeholmsbolaget och
försämrade arrendekontrakt. Allt detta tillsammans gör, att alla som därtill

Torsdagen den 28 juni 1945 em. Nr 02.

Motion om vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

(Forts.)

ha möjligheter söka sin utkomst på andra håll, där förhållandena äro drägligare
än inom Gustav Adolfs kommun.»

Tidningen skriver vidare: »Denna bolagets oginhet och snålhet tillsammans
med förut dåliga förhållanden måste helt naturligt medverka till en utflyttning
ur kommunen. Folk i Gustav Adolf lever inte i fullständig isolering
utan bär kontakt med andra befolkningsgrupper i landet som lia det bättre
ordnat och leva på en högre standard, och det ligger i allas önskan att få det
så bekvämt och bra som möjligt här i livet. När inte invånarna i Gustav
Adolf kunna få detta i den av Uddeholmsbolaget helt behärskade kommunen,
söker man sig givetvis därifrån till andra, bekvämare bygder med bättre försörjningsmöjligheter.
»

Att arrendatorerna jämsides med att de önska avskaffa arbetsskyldigheten
vilja åstadkomma en revision till det bättre av byggnadsunderhållsskyldigheten
är ett naturligt uttryck för den oro arrendatorerna mången gång känna för de
förfallna byggnader och ladugårdar de få arrendera. Dessutom tillkommer ju
vägunderhållet, som blir mycket påfrestande för arrendatorerna särskilt som
deras vägar ibland kunna ha en längd av upp till 1 000 meter. Därtill kommer
att de vägar som gå från huvudväg till de olika arrendegårdarna, helt
eller delvis användas av bolaget för dess egna körningar. Underhållsskyldigheten
blir därför i många avseenden för tung för de fattiga arrendatorerna.

Den vacklan och osäkerhet, som man kan utläsa ur utskottsutlåtandet, skulle
egentligen lia motiverat, att utskottet gjort ett besök hos arrendatorerna i
Värmland för att på ort och ställe kunna underrätta sig örn att de av mig
påtalade missförhållandena stå i full överensstämmelse med verkligheten. Jag
tror att ett sådant besök skulle ha medfört ett annat ställningstagande från
utskottets sida. Jag förutsätter nämligen, att andra lagutskottets ledamöter
äro omdömesgilla personer och att de då skulle ha vidtagit åtgärder, som
skulle kunnat tillfredsställa arrendatorerna under Uddeholmsbolaget.

I vår motion ha vi yrkat, att arbetsskyldighet icke skulle kunna medtagas
i ett arrendeavtal, därest arrendatorn motsatte sig detta. Detta är en demokratisk
reform, ty det finns ju, som man säger, arrendatorer, som vilja ha
kvar arbetsskyldigheten i sina kontrakt. Vidare ha vi föreslagit en reformering
av bestämmelserna om underhållsskyldigheten.

Det föreligger en reservation i utskottet av herr Holmberg, vari hemställes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning och
förslag örn sådan ändring av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom att det
i vår motion angivna syftet uppnås. Även om jag helst hade sett, att utskottet
med^ anledning av motionen hade föreslagit sådan ändring av denna lag, att
det åberopade syftet omedelbart uppnåtts, så kan jag, sedan nu utskottet yrkat
avslag på densamma, ansluta mig till reservationen. Med den enligt min mening
sakligt sett mycket svaga position, som utskottet har i denna fråga, borde
väl t. o. m. utskottets ledamöter liksom, såsom jag hoppas, även kammarens
ledamöter kunna ansluta sig till reservationen för att ge uttryck åt den uppfattningen,
att en ändring på detta område bör komma till stånd inom en
icke alltför avlägsen framtid. Ett beslut i den riktningen skulle enbart det
ge vederbörande bolagsherrar en verklig tankeställare, som för framtiden kan
bli av mycket stor betydelse. Bakom denna aktion står en absolut enhällig
opinion, som oavsett partifärg reagerar mot Uddeholmsbolaget, som med en
hänsynslöshet utan motsvarighet söker återinföra vissa former av livegenskap
för att göra arrendatorerna till slavar. Bakom aktionen stå arrendatorer under
bolaget, som äro organiserade i RBF och SSFF, vilka vid ett gemensamt möte
i Hagfors antagit ett uttalande, som jag till sist skall be att få citera. Det

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Motion om vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

(Forts.)

heter: »I och med tillämpningen av dessa kontrakts bestämmelser kommer de
resultat vi ernått genom en mångårig kamp att vara spolierade. Vi kommer
:iu att föras tillbaka flera årtionden. Avskaffandet av arbetsskyldighet till
jordägaren är därför för vårt vidkommande ett oeftergivligt villkor för att vi
skall kunna intaga en fri ställning som arrendatorer.»

Redan nu vittnar mångfalden av ödegårdar örn de dåliga och ofria förhållanden
som arrendatorn och skogstorparen under bolaget fått uthärda. Endast
förbättrade utkomstmöjligheter, bättre och tidsenliga bostäder, bättre vägar
och kommunikationer, en förbättrad social omvårdnad på alla områden kan
göra slut på flykten från bolagets skogsbygder. Arbetsskyldighet och större
ålägganden på arrendatorn komma däremot att få till följd ännu fler ödegårdar.

Herr talman! Jag ber att med det anförda få yrka bifall till den av herr
Holmberg avgivna reservationen.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Frågan om att alltjämt kunna
bibehålla möjligheterna att kombinera sådana här arrende- och arbetsavtal har
ju nyligen legat i stöpsleven. Senast var det 1943 års arrendeutredning, som
hade att pröva saken. Det är väl rimligt att trycksvärtan på den sålunda nytillkomna
lagen får torka, innan vi börja justera den efter bara två år.

Då denna arrendelag kom till prövades den nu föreliggande frågan ur alla
synpunkter, och man fann då bland annat, att ett förbud mot sammankoppling
av arrendeavtal och arbetsavtal skulle komma att få mindre gynnsamma verkningar
särskilt i fråga om det större jordbrukets tillgång på arbetskraft. När
det gällde frågan om betalning för det arbete som stipulerats infördes ju i denna
1943 års lag den viktiga nyheten, att arbetet skulle ersättas efter i orten gängse
pris. Enligt samma lag kan icke heller arbetsskyldighet åläggas arrendator
med mindre än att han förbinder sig därtill. Det är sålunda här icke fråga örn
något slags slavarbete utan örn en fri överenskommelse mellan två fria parter.
Det är därför jag menar, att denna bestämmelse om att arbetsprestationen
skall betalas efter gängse pris och i regel efter lokala kollektivavtal är en garanti
mot utsugning. Det är väl också rätt egendomligt att finna, att svenska
skogs- och flottningsarbetarförbundet i sitt yttrande över motionen — ett uttalande
sålunda av ganska sent datum — sagt, att arrendatorernas arbetsskyldighet
icke påverkar lönesättningen. 1926 års jordbrukssakkunniga ha ju också
i sitt betänkande sagt, att ett förbud mot sammankoppling av arrende- och
arbetsavtal kan befaras medföra den verkan, att många jordägare komma att
avhålla sig från att upplåta torp och andra mindre jordbruk på arrende.

Jag har, herr talman, anfört dessa synpunkter för att framhålla för den ärade
motionären, att utskottet så grundligt som möjligt sökt penetrera den föreliggande
motionen och därvid efter moget övervägande kommit till det resultatet,
att motionen för ögonblicket icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Örn det här bara vore en fråga
som man skulle ta ställning till ur principiell synpunkt, så vore det ju ganska
enkelt för de flesta, föreställer jag mig, att ge herr Kempe rätt. Det är klart,
att man kan säga, att arbetsplikt överhuvud taget är ett otyg som man bör
försöka undvika, och nog är det ett rimligt krav att den som bara har sin
arbetskraft att sälja bör ha möjlighet att utnyttja denna arbetskraft på marknaden
på det sättet, att han säljer den till den högstbjudande. Ur dessa synpunkter
vill jag alltså för min del livligt understryka vad herr Kempe har uttalat,
men detta spörsmål har verkligen två sidor.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Motion om vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt lill fast egendom.

(Forts.)

Det Ilar också slagits fast av utskottet, som ju trots att det består av folk
ur olika partier enhälligt med undantag av den kommunistiske ledamoten Ilar
yrkat avslag på motionen under hänvisning till vissa omständigheter, som man
val knappast kan komma ifrån. Jag vet emellertid att man i skogsarbetarkretsar
och vissa andra kretsar i Värmland är ganska upprörd över de förhållanden
som för närvarande råda. Jag vill icke yttra mig om huruvida denna
oro möjligen har provocerats fram av herr Kempe och hans partivänner. I vart
fall är det ju otvivelaktigt så, att herr Kempe och hans folk gjort vad de
kunnat för att underblåsa det missnöje som har förekommit.

När nu emellertid herr Kempe talar örn livegenskap och använder diverse
andra hårda uttryck för att karakterisera de förhållanden som han anser råda
under Uddeholms AB anser jag mig böra göra en del påpekanden utan att
därmed vilja uppträda som speciell försvarsadvokat för Uddeholmsbolaget. Det
kunna andra lämpligen göra. Men jag vill påpeka, att under Uddeholmsbolaget
pågår för närvarande en ganska omfattande sanering av bostäderna. Uddeholmsbolaget
har lagt upp ett saneringsprogram som avser att sluka många
tiotal miljoner kronor, och för icke så länge sedan besökte flera statsråd bolaget
och togo del av dessa planer, och de förklarade sig vara ganska imponerade
av vad bolaget därvidlag hade för avsikt att utföra. Denna sanering är, såvitt
jag förstår, även avsedd att omfatta arrendetorp under bolaget. Bolaget har
en naturlig anledning att utföra detta arbete, därför att det naturligtvis är så,
att en rationell skogsdrift kräver, att bolaget har tillgång till arbetskraft till
skogarna, och det kan man icke få under nuvarande förhållanden, med mindre
än att det bjuds dels bostäder och dels löner som äro av den beskaffenheten att
arbetskraften reflekterar på att acceptera desamma. Örn man tager bort arbetsskyldigheten
i arrendekontrakten, har jag mycket svårt att föreställa mig,
att det därefter föreligger någon större anledning för vare sig Uddeholmsbolaget
eller andra skogsägare att lägga ned omfattande kapital på upprustande
av det bostadsbestånd som skall ställas till arbetskraftens förfogande för
en billig penning örn nämligen man icke garanterar vederbörande arbetsgivare
att arbetskraften står till dennes förfogande åtminstone under någon del
av året. Det är mot bakgrunden av detta förhållande som man måste se frågan
örn arbetsplikten, och man måste väga mot vartannat vad som kan vara förmånligast
för skogsarbetare i det långa loppet, att få sin bostadsfråga hyggligt
ordnad eller att under en högkonjunktur sådan som vi nu ha genomgått ha
möjlighet att vid järnbruken eller vid låt oss säga försvarsbyggen eller annat
rent tillfälligt arbete taga ut en högre lön än vad som kan erbjudas vederbörande
i skogen.

Jag skall i detta sammanhang anföra ett exempel på denna bostadssanering.
Det återfinnes i bilaga till utskottets utlåtande i det yttrande över motionen
som avgivits av landsfiskalen i Filipstads distrikt. Han meddelar såsom ett
exempel på den bostadsförbättring som har pågått på vissa områden, att inom
detta distrikt finnas några arrendeboställen, som ha ställts i ordning på senare
tid på ett synnerligen förtjänstfullt sätt, och han nämner speciellt ett arrendeboställe
i Fri tjärn i Kroppa socken. Det består av 1,7 ha åker och 1,3 ha äng.
Manbyggnaden är nyuppförd, i storlek 9,00 X 6.80 m med 2 rum och kök,
torkrum och vind samt Ilar centralvärme jämte vatten och avlopp. Bostaden
är varm och rymlig, säger landsfiskalen, och kan betecknas som en god familjebostad.
På jordbruket födas två nötkreatur. T arrende erlägges en lega av 22
kronor 96 öre lier månad, vari ingår rätt till fritt bränsle på rot. dag föreställer
mig, att icke ens herr Kempe inbillar sig, att några skogsarbetsgivare
och allra minst Uddeholmsbolaget skulle utöva en sådan filantropisk verksam -

64 Nr 32. Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Motion om vissa ändringar i lagen arn nyttjanderätt till fast egendom.

(Forts.)

het i skogarna i Värmland att de skulle bygga sådana arrendeboställen och
ställa dem till förfogande för en hyra av denna storleksordning, örn icke bolaget
därmed avsåge att tillgodose behovet av arbetskraft.

Ur den synpunkten tycker jag, att andra lagutskottet handlar alldeles riktigt,
när lagutskottet säger: låt oss vänta och se, tills den här konjunkturen är
över, tills vi eventuellt komma in i en lågkonjunktur eller i varje fall en
konjunktur, som icke bjuder de rikliga möjligheter till tillfälliga arbeten som
för närvarande funnits, och låt oss då avlyssna arrendatorernas uppfattning
i denna fråga. De som ha varit med örn att utarbeta denna lag, som vi antogo
1943, vittna örn att det ingalunda under det förberedande arbetet varit så, att
arrendatorerna i allmänhet ha krävt att bli av med arbetsplikten. De lia tvärtom
sagt att man gärna såg, att det fanns en sådan arbetsplikt i begränsad
omfattning, därför att den också medförde förmånsrätt till arbete under tider,
då arbetstillgången var mindre. Det skulle icke förvåna mig alls, örn det örn
något år kommer att visa sig, att man även bland de värmländska arrendatorerna
kommer att finna att det kanske varit lyckligast, att man reformerat
varsamt på detta område och därmed icke omöjliggjort eller förhindrat en^lovvärd
och önskvärd utveckling på andra områden, exempelvis bostadsområdet.
Jag har som sagt icke med detta velat göra mig till talesman för skogsbolagens
och några skogsarbetsgivarintressen i Värmland, men jag tycker, att det är
rimligt, när man diskuterar dessa saker, att man icke ensidigt för fram de
synpunkter som tillkomma under en uppjagad stämning och med kortsiktig
bedömning av frågan, utan att alla synpunkter framläggas i frågan. Om det
blir fallet är jag övertygad örn att de flesta bedömare komma till samma resultat
som andra lagutskottet, nämligen att det är för närvarande klokast att
vänta och se.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Holmberg: Herr talman! Ett bifall till min reservation skal le °ju i vart
fall icke innebära någon ensidighet i behandlingen av detta spörsmål, eftersom
min reservation går ut på att man skulle anhålla örn utredning och förslag
örn sådan ändring av nyttjanderättslagen att det i motionen angivna
syftet uppnås. De två senaste talarna förefalla mig också ha bekräftat, att det
åtminstone råder en ganska stor och allmän tvekan örn lämpligheten och rättvisan
i de nuvarande bestämmelserna. Så var det otvivelaktigt också bland
utskottets ledamöter, fast man enade sig om det som föreligger som utskottets
förslag. Denna tvekan och detta missnöje lia ju framför allt kommit till
uttryck i uttalandet från de berörda arrendatorerna, men jag vill erinra örn
att så tidigt som 1923 uttalades i jordkommissionen, att det icke kunde anses
överensstämma med tidens krav att på sätt som skett sammankoppla arrendeoch
arbetsavtal. Jag tror för min del, att detta uttalande från 1923 är riktigt,
och uttalandets riktighet har bekräftats av utvecklingen sedan dess. På
grund av de svårigheter som för närvarande finnas att överblicka hela denna
fråga har jag emellertid för min del i utskottet reserverat mig icke för bifall
till motionen utan för en utredning örn alla de frågor som ha samband
med denna sak. Jag tycker att ett sådant förslag örn utredning skulle kunna
biträdas även av den som icke anser, att man för närvarande skall gå så långt
som herr Kempe föreslagit i sin motion, alltså beslut i saken redan nu.

Jag ber att få yrka bifall till min reservation.

Herr Kempe: Herr talman! Gentemot herr Nilssons i Kristinehamn påstående,
att kommunisterna skulle ha provocerat fram det missnöje, som kommit

Torsdagen den 28 juni 1945 em. Nr 32. 65

Motion örn vissa ändringar i lagen örn nyttjanderätt lill fast egendom.

(Forts.)

till uttryck i saken, vill jag säga, att det är mycket naivt och barnsligt att
överhuvud taget ge uttryck för en sådan tanke. Jag kan erinra om de faktiska
förhållandena i Gustav Adolfs socken, där missnöjet är störst. Där finns
ingen kommunistisk arbetarkommun, men väl en socialdemokratisk, örn icke
flera. Majoriteten av sockenborna, till 70 ä 90 %, torde vara socialdemokrater
eller tillhöra den borgerliga vänstern. Jag tror, att bondeförbundet till och
med har en hel del anhängare där, eftersom Riksförbundet landsbygdens folk
ju är mycket starkt representerat i Gustav Adolfs socken och RLF, och skogsoch
flottningsarbetarförbundets avdelning i denna del av Värmland har ju också
i en absolut enhällig opinion framställt krav om ändring. Och var är orsaken
att söka? Orsaken till detta missnöje är ju framför allt, att dessa arrendatorer
från 1930 till 1944 icke ha haft arbetsskyldighet i kontrakten och att
helt plötsligt en vacker dag komma tjänstemän från Uddeholmsbolaget och
förelägga ett kontrakt i samband med uppsägning av det gamla, ett kontrakt
som innebär upp till 200 dagars arbetsskyldighet. Det är alldeles självklart,
att här utlöstes ett naturligt missnöje. Där är roten till detta missnöje, och
det borde också herr Nilsson i Kristinehamn kunna begripa. Sedan tar herr
Nilsson i Kristinehamn fram ett exempel ur en landsfiskals yttrande. Det är
ett exempel som faktiskt vederlägges av läget i stort. Visserligen kan man
trolla fram ett och annat sådant exempel, men det talar icke om läget generellt
bland arrendatorerna. Det citat jag läste ur Värmlands Folkblad vederlägger
faktiskt de synpunkter som socialdemokraten herr Nilsson i Kristinehamn
framlagt bär i fråga örn Uddeholmsbolagets stora bekymmer och omsorg
för sina. arrendatorer. Värmlands Folkblad har ju faktiskt här konstaterat
i en artikel för två veckor sedan, att bolagets sätt att behandla arrendatorerna
är orsaken till missnöjet, ett missnöje som tar sig uttryck i att folk
flyttar från dessa socknar, så att de avfolkas. Att i Gustav Adolfs socken 25
personer flytta — det är torpare och arrendatorer som flytta — från socknen
under en enda manad och att ödetorpens antal växer utgör gravmonument
över den politik .Uddeholmsbolaget fört i detta fall. Det är givet, att
frågan kan ^vara komplicerad — det skall jag villigt erkänna — på grund
av att förhållandena på andra platser äro litet annorlunda. I Södermanland
t.^ex. säger man, att där vill man gärna ha arbetsskyldighet i kontrakten.
Nåväl, vad hade vi föreslagit i motionen? Jo, en demokratisk reform att det
må bli en fri. uppgörelse mellan arrendatorn och jordägaren. Det är vad vi
hade föreslagit. Vi lia nu gått in för att i skrivelse till regeringen begära
en utredning och ett förslag så att. man löser dessa komplicerade förhållanden
på ett sådant sätt, att dessa människor skola känna sig fria som andra svenskar.
Både herr Nilsson i Kristinehamn och herr Nilson i Eskilstuna, som
föra utskottets talan, äro ju faktiskt överens om att här är en fråga som är
komplicerad och ännu icke är löst. Varför kan man inte då ansluta sig till
den linjen, som reservationen innebär? Det har jag svårt att begripa.

Jag må till sist säga till herr Nilson i Eskilstuna, att jag tror säkert att
utskottet mycket allvarligt prövat frågan. Jag tycker att detta framgår av
själva utlåtandet. Jag tror inte alls att det förekommit någon lättsinnig behandling
av denna fråga. Jag anser emellertid att hela utskottsutlåtandet genomsyras
av en. viss vacklan. I de fall man inte kunnat övertyga sig örn riktigheten
av de i motionen framförda synpunkterna har man gått på avslagslinjen.
Man bär dock varit ganska mjuk i formuleringen och ställt förhoppningar
på att Uddeholmsbolaget ändå skulle ta sitt förnuft till fånga.

Det förhåller sig ju faktiskt så, att skogs- och flottningsarbetarförbundets
ledning har avstyrkt motionen. Samma förbund har dock under ett tidigare

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 32.

68 Nr 32. Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Motion om vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

(Forts.) _ .

skede i ett remissyttrande med anledning av den nya arrendelagstiftningen
varit av en annan mening, nämligen att arbetsskyldigheten skulle upphävas.
Jag vet inte om detta fackförbunds hållning dikterats av några falska prestigeskäl
eller vad orsaken till dess inställning kan ha varit. Ett faktum är emellertid
att de arrendatorer, det här gäller, utan undantag önska en ändring av
bestämmelserna och framför allt vilja slippa denna arbetsskyldighet. Skulle
bolaget genomföra det hot det nu har ställt gentemot dessa arrendatorer,
kommer väl ödetorpens antal att okas. Detta kommer inte att underlätta möjligheterna
vare sig för Uddeholmsbolaget eller skogsägarna i övrigt i Värmland
att lösa arbetskraftsproblemet.

Jag vill med dessa ord vidhålla mitt yrkande om bifall till den av herr
Holmberg avgivna reservationen.

Herr Nilsson i Kristinehamn erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag vill bara påpeka för herr Kempe, att alla de övriga
skäl förutom frågan örn arbetsplikten, som göra att Uddeholmsbolaget
ligger i tvist med sina arrendatorer, ju inte behöva inverkapå vårt ståndpunktstagande
i frågan, huruvida bestämmelsen örn arbetsplikt skall finnas
i arrendekontrakten eller ej. Jag vet mycket väl att det av olika skäl, bland
annat på grund av att arbetarna ha haft att göra med mer eller mindre trevliga
arbetsledare, på sina håll förefinns tvister, som kanske många gånger drivit
skogsarbetarna ut ur skogarna och ut på annat arbete. Men detta är ju någonting
som inte har med denna speciella omständighet att göra, och det
finns ingen anledning att inbilla Uddeholmsbolagets arrendatorer och torpare,
att bara arbetsplikten kommer bort ur arrendelagen bli arbetsgivarna änglar
i stället för bänglar, som de tidigare ha varit. Det kan i själva verket inte
alls antagas, att så blir fallet.

Härefter yttrade

Herr Ståhl! Herr talman! Jag skulle ha kunnat nöja mig med att beträffande
föreliggande ärende instämma med herr Nilsson i Kristinehamn, men jag^mäste
säga att jag inte skulle ha gott samvete, örn jag inte hade givit uttryck åt mm
reaktion mot den karikatyr av värmländska förhållanden, vilka kammarens ledamöter
givetvis inte kunna bedöma, som herr Kempe lämnat i kammaren.

Jag syftar på vad lian sade örn den sociala politik överhuvud taget, som
förts av Uddeholmsbolaget. Jag skall medge — och det tror jag alla som
Värma, förhållandena äro medvetna örn — att det under en följd av år har
rätt förhållanden särskilt på bostadsområdet, som inte varit som de borde.
Bättre medveten örn detta än någon annan är den regim, som för närvarande
har ledningen vid Uddeholmsbolaget. Jag tror jag vågar säga, att den relativt
nya ledning, som står i spetsen för detta bolag, är känd sorn en av de
mest socialt vidsynta och för arbetarbefolkningen och övriga befattningshavare
mest förstående bolagsledningar, som vi ha här i landet och som man överhuvud
taget kan begära. Som bevis för detta mitt uttalande ber jag endast att i
korthet få anföra, att Uddeholmsbolaget har anställt en av vårt lands främsta
experter -— jag kan gott namnge honom: det är f. d. länsarkitekten i Uppsala,
Curman — för att utarbeta en jätteplan för bostadsbyggande vid bruken, vilken
går löst på många tiotal miljoner kronor. Vid dessa bruk är det för närvarande
så ordnat, att i de stora bostadshusen skola arbetarna få hyra en fullt
modern lägenhet med elektrisk spis o. s. v. för 12 kronor per månad. Dessutom
avsättas av hyresgästen 30 kronor i manaden, vilka fonderas. Da denne efter

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Motion örn vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

fem år skall avflytta för att lämna plats åt en ny familj, får häri ut hela det
onderade beloppet plus ytterligare 2 000 kronor av bolaget och får därjämte
en kommunal subvention på 1 000 kronor som grundligt till ett eget
hem dag tror att man vågar säga, att detta är ett föredömligt projekt och
a.tt det inte satts i verket tidigare än nu beror på omständigheter* över vilka
varken herr Kempe eller Uddeholmsbolagts ledning kunnat råda.

Jag vill även anföra — inte för att försvara Uddeholmsbolaget ty det be hnr

frVV-T T™ +en saklig upplysning — att just Uddeholmsbolaget

ha,r tagit initiativ till de inte bara i Sverige utan över hela Norden kända skogsarbetsstudierna,
som pågå under ledning av både medicinska och tekniska experter
i syfte att utarbeta effektiva och lönsamma arbetsmetoder för skogsarbetarna.
Dessa arbetsstadier lia förresten tilldragit sig europeiskt intresse* och
folk fran olika lander Ilar vant och tittat på desamma.

kåirf- +iVelat {ram,föra dessa synpunkter, ty jag bär såsom jag förut framförhSllintJ
kunn?i u°derlaja att reagera mot den karikatyr, som här gjordes av
forhallandena vid ett av de bruk, som ändå spelar huvudrollen för den värin wit

lLnhä TtTS v rvrjmnff- -!J+ag måste att lag tycker det hade

JfrTr, Spl gt’ att -de+n krltlk’ som riktas emot våra förhållanden, hade kommit

St ? ’ SOn? Vntaj® 1 V?r ?.roviIls lltet längre tid än knappt halvtannat år
Sakkunskapen skulle da säkerligen ha varit litet större.

+«lI£errtKttTIIII)Ccu«,m,På kcgäran ordet för kort genmäle och anförde- Herr
nr ft rT HeiT 1 har for®ökt )ala om för hammarens ledamöter att han inte
upptrader som försvarsadvokat för Uddeholmsbolaget, men vad han säger ä?
ju ingenting annat an ett försvar för detta bolag. Han gör vidare gällande
att jag skulle ha karikerat läget. Jag tycker att herr Ståhl borde lfa anfört
ett enda exempel pa vad jag har karikerat. Är det jag sagt i mitt inledning SWM

SÄÄ £

ganska nara förbunden med detta bolag. Men märk väl herr Ståhl ntt /l + ■■
^ust denna socialt vidsynta ledning, som Uddeholmsbolaget har fått som Va?

• W f,enna arketsskyldighet för arrendatorerna, vilken den (ramla ledninp-en
icke hade genomfört. Det är först sedan denna nya ledning elVr den nyeX

ber* ha kunnat ge ett encia litet exempel pä i vpc! ivfeende ian karikér.Uä

vilka SJZfå BffSAaSSi" ” töMu^

Härpå yttrade:

Det forsta argumentet, som anförts mot motionärernas uppfattning är att
den nya arrendelagen år så pass färsk, att trycksvärtan inte bär himStTorka
annu och att man därför borde vänta med att företaga några ändring^V dennf
lag. Men det förhållandet, att trycksvärtan inte har hunnit torkfännu o?h

gg Nr 32. Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Motion örn, vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

(Forts.)

det likväl är starkt missnöje i en hel landsända, är val ändå ett belägg lör att
trycket i fråga är en aning bristfälligt till sitt innehåll.

Det andra motargument som framförts är att det dock i detta sammanhang
gäller en frivillig överenskommelse. Arrendatorerna behöva ju inte skriva på
ett sådant arrendekontrakt. Detta argument är direkt felaktigt. Det rör sig
nämligen örn arrendatorer, som haft arrende förut och då inte haft arbetsskyldighet
och som inte få behålla arrendet längre, örn de inte vilja åtaga sig
arbetsskyldighet. Det är således i detta fall inte rintigt att tala om frivillighet.

Det tredje argument, som utskottet åberopar, är att örn man inte hade en
sådan sammankoppling så skulle inte bolagen längre vara intresserade av att
upplåta sådana arrenden. Jag förstår inte vad utskottet egentligen menar med
detta uttalande. Bolagen skulle väl komma att drabbas av vanhävdslagstiftningen,
örn de skulle ta sig för att ödelägga hela socknar och jaga i väg
arrendatorerna därifrån. Eller menar man verkligen att denna lagstiftning
inte skulle gälla för dessa bolag? _ _

Det sista argument, som utskottet stöder sig på, är skogs- och flottnmgsarbetarförbundets
avstyrkande utlåtande. Viktigare än detta utlåtande är val
ändå, vad skogs- och flottningsarbetareförbundets lokala _ organisationer och
böndernas lokala organisationer säga. Att döma av de tvistigheter, som av och
till förekomma mellan böndernas organisationer och skogs- och flottnmgsarbetarförbundets
ledning, ser det för övrigt ut som örn denna ledning i mångå
fall inte skulle lia så stor förståelse för jordbrukarnas problem, och det kan
ju tänkas att detta är ett sådant fall. I varje fall tillmäter inte jag detta uttalande
någon större betydelse.

Vidare förefaller mig herr Nilssons i Kristinehamn uttalande mycket märkvärdigt.
Han talade nämligen föraktfullt och nedsättande örn ^en uppjagad
folkstämning. Det är ju underligt att höra ett sådant yttrande från det hållet,
när, såsom här bär klarlagts, folket är enhälligt i sitt fördömande av den förda
politiken. Under sådana omständigheter är det ganska märkvärdigt att man
på detta sätt viftar bort en folkstämning och en folkopinion.

Jag skall slutligen be att få säga ett pär ord med anledning av^herr Ståhls
tal örn bolagets sociala vidsynthet. Det gemensamma argumentet både för herr
Ståhl och herr Nilsson i Kristinehamn är ju att det nu byggs bättre bostäder
och rustas upp överallt. En sak framgick dock icke riktigt klart — det kunde
vederbörande talare tydligen inte reda ut — nämligen varför dessa bostadsförbättringar
lia kommit i gång först nu och icke tidigare. Det är väl egentligen
där skon klämmer. Tidigare har det nämligen funnits arbetskraft att
tillgå, och då har man inte behövt någon social vidsynthet. Men nu är _det
ont örn arbetskraft, och då måste man klavbinda arrendatorerna och då måste
man också putsa upp kåkarna en smula för att få arbetskraft. Detta förhållande
är tydligen herr Ståhl inte riktigt på det klara med. Han talar örn att
bolaget fått en ny ledning med social vidsynthet, som skaffat dit en väldigt
fin arkitekt, och mycket annat. Jag kunde emellertid inte. undgå att få det
intrycket, att hela resonemanget på den punkten var en aning naivt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag har ingen erfarenhet . aV
hur förhållandena i Värmland beträffande arrendatorerna och deras ställning
ha utvecklats under senare tid. Då jag pa sin tid deltog i den förberedande
behandlingen av den nya arrendelagen, som nu varit i kraft någon tid, vill jag
säga några ord i denna fråga.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Motion om vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

(Forts.)

Jag minns mycket väl att utskottet och de som hade att förbereda ärendet
vid detta tillfälle hade kontakt med arrendatorerna och deras representanter.
Deras ombud bereddes tillfälle att inför utskottet ge uttryck åt sina synpunkter.
Det är att märka att det föreligger en rätt för vederbörande jordägare
att i kontraktet stadga arbetsskyldighet för arrendatorerna. Det rådde tvekan
inom det utskott, som hade att handlägga denna fråga, huruvida denna rätt
borde bibehållas. Jag tror att stämningen till övervägande del var för att
denna bestämmelse om arbetsplikt skulle utgå. Det visade sig emellertid att
arrendatorernas representanter, jag tror utan undantag, ville att en sådan bestämmelse
alltjämt skulle kunna inrymmas i arrendekontraktet.

Skälet härtill var ju, att bestämmelsen örn arbetsplikt för arrendatorn är
ömsesidig på det sättet, att den även innebär skyldighet för jordägaren att tillhandahålla
arrendatorn arbete. Det kan ju hända att det på vissa platser varit
annorlunda under den högkonjunktur, som varit rådande. Annars är det ju
i regel så, att en arrendator av ett ställe av den typ det här gäller är för
sin utkomst beroende av huruvida han kan erhålla arbete å skogarna och helst
då å skogar, som ligga i närheten av hans arrendeställe. Örn inte sådant arbete
tillhandahålles honom,iean han överhuvud taget inte försörja sig där, och han
får då en mycket otrygg ställning. I och med att en bestämmelse örn arbetsplikt
ingår i arrendekontraktet innebär det, att arrendatorn är tillförsäkrad
arbete i bolagets skogar, och därigenom har han uppnått den större trygghet,
som han eftersträvar.

Detta var skälet till att man vid detta tillfälle vidhöll denna bestämmelse,
och jag anser att det inte är riktigt som andra lagutskottet sagt i sitt utlåtande,
att man inte nu skall gå och besluta ändring i dessa bestämmelser utan
avvakta hur utvecklingen kommer att gestalta sig. Skulle denna utveckling gå
i den riktningen, att det från arrendatorernas sida allmänt anses som en olägenhet
att denna bestämmelse örn arbetsplikt kvarstår, lär det väl inte vara någon
i denna kammare som är intresserad av att bibehålla den.

Jag tror emellertid inte att man bör bedöma opinionen efter vad som kan
komma fram från en enstaka socken. Det gäller här en lagstiftning, som
berör hela Norrland, Dalarna och vissa delar av landet i övrigt. Följaktligen
är det väl lämpligt att innan man skrider till en ändring av lagen ha något
klarare belägg för huruvida det i allmänhet ifrån arrendatorernas sida finnes
en önskan att dessa bestämmelser skola upphävas. Jag anser sålunda att man
i överensstämmelse med vad andra lagutskottet föreslagit bör avvakta hur
utvecklingen inom den närmaste tiden kommer att te sig, innan man företager
någon ändring i lagen.

Herr Holmberg: Herr talman! Den siste ärade talaren var av den uppfattningen,
att man i denna fråga skulle vila på hanen och avvakta den uppfattning,
som arrendatorerna kunde ge uttryck åt. Den föregående talaren vederläde
åtminstone delvis herr Ståhls påståenden genom att hänvisa till att denna
fråga gällde inte bara Värmland utan stora delar av landet i övrigt. Det är
med utgångspunkt härifrån, som jag anser att man bör företa den utredning
i frågan, som jag föreslagit i min reservation i ärendet. Först därigenom
kunna alla de synpunkter, som arrendatorer från olika håll av landet kunna
anföra i denna fråga, bli föremål för prövning av en utredande instans.

Herr Ståhls kritik mot herr Kempe att han inte kunde vara så sakkunnig
beträffande värmländska förhållanden, då han inte bott så länge i Värmland,
drabbar mig i ännu högre grad, eftersom jag aldrig bott i Värmland. Jag bygger
emellertid mitt ståndpunktstagande på synpunkter, som jag fått från

70 Nr 32. Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Motion örn vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

(Forts.)

hundratals arrendatorer. Dessa arrendatorer lia i denna fråga intagit en helt
annan ståndpunkt än herr Ståhl. Som bekant säger ordspråket, att den som
har skon på sig vet bäst var den klämmer, och dessa arrendatorer vilja inte
ha den nuvarande anordningen bibehållen.

Herr Ståhl anförde vidare som ett argument för sin ståndpunkt, att den
nuvarande regimen för bolaget var synnerligen socialt förstående och vidsynt.
Man kan emellertid ifrågasätta, örn ett dylikt påstående överhuvud taget
är något argument i denna fråga, ty bolaget kan ju redan i morgon få en annian
regim som kan ha en helt annan inriktning och inställning till arrendatorema_än
den nuvarande. En sådan ny ledning skulle då ha möjlighet att stödja
sig på den nu gällande lagstiftningen och därigenom kunna utnyttja arrendadatorerna
på. det enligt min uppfattning mycket orättfärdiga sätt, som med
stöd av lag hittills kunnat ske.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Kempe begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 66, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

Utsträckning
av statens
sakrevisions
granskningsrätt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 208, i anledning av väckta motioner
angående utsträckning av statens sakrevisions granskningsrätt.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
K. Wistrand (I: 6) och den andra inom andra kammaren av herr Törnkvist
(II: 11), hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn utredning av möjligheten att utsträcka statens sakrevisions granskningsrätt
i enlighet med vad i motionerna anförts och därefter vidtaga av utredningen
betingade åtgärder.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna 1:6
och II: 11, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning av möjligheten
att utsträcka statens sakrevisions granskningsrätt.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Karl Andersson
och Hall.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Utsträckning av statens sakrevisions granskningsrätt. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hall: Herr talman! Statens många verksamheter revideras nu som
bekant på olika sätt. Jag skall inte här gå in på någon diskussion rörande
dessa metoder i allmänhet för revision. Är 1943 inrättades statens sakrevision
för att utöva en fortlöpande sakrevision av statsverksamheten. Samtidigt avskaffades
emellertid inte några av de övriga revisionsinstituten rörande statens
verksamhet. Därigenom uppkom beträffande vissa områden av statsförvaltningen
en dubbelrevision. Undantagna från sakrevisionens granskning äro
likväl vissa betydelsefulla områden av statsverksamheten, vilka finnas närmare
angivna på första sidan av utskottets förevarande utlåtande.

Den motion, som nu vunnit ett tveksamt tillstyrkande av statsutskottet, avser
att upphäva flertalet av dessa undantag och utsträcka statsrevisionens verksamhet
till samtliga de grupper, som finnas återgivna på utskottets första
sida, med undantag av en sådan grupp. Jag ämnar inte här yrka avslag på
utskottsutlåtandet, men jag tror, att det är skäl att man, innan man nu skenar
i väg på denna punkt och hänger sig åt alltför stora förhoppningar örn resultatet
av en sådan ändring, som yrkas, gör klokt i att närmare överväga konsekvenserna
av ett sådant beslut.

Över vissa delar av statsverksamheten och granskningen av densamma vilar
nu en betydande offentlighet. Omfattande styrelse- och revisionsberättelser
avgivas, som både riksdagens ledamöter och allmänheten kunna ta del av.
Dessa berättelser tryckas nämligen och ställas till allmänhetens förfogande.
Detta gäller exempelvis örn de statliga bolagen såsom tobaksmonopolet samt
vin- och spritcentralen, vilkas offentliga redovisning är mycket fullständig
och medger en ganska god inblick i hur dessa företag ha förvaltats. Även
hela den statsverksamhet, beträffande vilken revisionen är anförtrodd åt riksdagens
revisorer — och det är ju större delen av den statliga verksamheten
-— är föremål för en offentlig granskning. Riksdagens revisorer avlämna till
riksdagen och allmänheten mycket utförliga meddelanden över sin granskning.
Ett avsteg från den offentliga revisionsprincipen ha vi emellertid1 fått nu
under kriget genom inrättandet av den s. k. krisrevisionen, örn vars verksamhet
riksdagen icke vet mer än att vissa meddelanden lämnats till en fjärdedel
av statsutskottets ledamöter. De övriga riksdagsmännen, liksom den stora allmänheten,
ha icke haft någon möjlighet att ta del av krisrevisionens verksamhet
och veta följaktligen ingenting örn på vad sätt denna krisrevision fungerat.
Sakrevisionen har hittills avgivit en berättelse, som lär finnas i ett
exemplar hos Kungl. Majit. Denna berättelse är emellertid icke tryckt och
är således icke tillgänglig på annat sätt än att riksdagsmännen kunna gå upp
i Kungl. Majlis kansli och läsa berättelsen.

Det är därför ett faktum att i och med att viss statens verksamhet lagts
under granskning av dessa särskilt kvalificerade revisionsinstitut, så har revisionen
av statsförvaltningen faktiskt blivit mörklagt för allmänheten och
dessutom även för det stora flertalet riksdagsmän. Det är enligt min uppfattning
angeläget att en sådan utveckling inte får fortsätta, utan man bör, då
man effektiviserar revisionen, bibehålla den offentlighet åt revisionen, som
vi varit vana vid åtminstone före kriget.

En annan omständighet, som gör att man måste vara något betänksam mot
ifrågavarande yrkande, är också, att det här inte är fråga om att de gamla revisionerna
skola avskaffas genom att man anförtror vissa delar av revisionen
åt sakrevisionen. De gamla revisionsinstituten skola nämligen alltjämt finnas
kvar. Di irigenom får man .således ett divisionsansvar för de olika revisionsinsti-,
tuten. Hur delta divisionsansvar verkar lia vi nu under krisåren fått en ganska

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Utsträckning av statens sakrevisions gr önskning sr ätt. (Forts.)
åskådlig bild av, då det gäller revisionen av den militära förvaltningen. Denna
bär närmast handhafts av krisrevisionen. På grund därav ha riksdagsrevisorerna
ansett, att de i stort sett inte behöva ta del av den militära verksamhetens
förvaltning, ty riksdagsrevisorerna ha utgått ifrån, att krisrevisicnen skulle
sköta örn revisionen beträffande denna del av statsförvaltningen. Följaktligen
ha riksdagsrevisorerna i stort sett gått förbi den militära förvaltningen. Gransk-''
ningen härav har därigenom kommit att bli mindre offentlig för både allmänheten
och riksdagen än vad den tidigare varit. Man kan enligt min mening befara
att ett divisionsansvar beträffande revisionsinstituten även på andra områden
än den militära förvaltningen kan komma att ta sig liknande uttryck, som
kommit till synes nu under kriget. Detta är en utveckling, som visst inte är på
något sätt önskvärd.

Jag anser, att det föreligger ett särskilt starkt skäl för att man på detta
område skyndar långsamt och först efter mycken eftertanke vidtar nya reformer
beträffande revisionen av den statliga förvaltningen. Detta skäl är,
att ett revisionsinstitut ibland behöver finnas till hands för vederbörande statliga
förvaltningsstyrelser, som ha behov av att rådgöra med revisorerna i det
dagliga arbetet. Icke alla styrelser och nämnder, som ha att handha statlig
verksamhet, kunna ha sådana instruktioner, som i detalj reglera deras verksamhet.
De måste många gånger lämpa efter läglighet och rätta sig efter livets
olika skiftningar. Framför allt har exempelvis statens arbetsmarknadskommission
säkerligen fått känningar av att skiftningar inom näringslivet nödvändiggöra
för detta organ att ta hänsyn till vad som händer dag för dag. Fördenskull
bör detta statliga organ rådgöra med sina revisorer hur långt man kan
gå och vilka åtgärder som böra vidtagas. Det måste enligt min mening uppstå
icke oväsentliga fördelar genom att en viss del av statsverksamheten kan ha ett
särskilt revisionsinstitut till hands, som dels är kvalificerat för sin uppgift och
dels har tid att ägna sig åt revisionsarbetet i tillräcklig grad och därjämte har
ett speciellt intresse för just ifrågavarande del av statsverksamheten.

Herr talman! Jag har visserligen principiellt ingenting att invända mot det
utredningskrav, som utskottet i detta utlåtande framställt. Jag har emellertid
velat erinra örn att den, vad jag skulle vilja kalla fullständighetsdjävul, som
gripit motionärerna på denna punkt, då de ansett att man bör ha samma
revision över hela statsförvaltningen, alls inte är det enda medel, som kan
komma att leda till effektivitet i statens förvaltning.

Herr Viklund instämde häruti.

Herr Törnkvist: Pierr talman! Herr Halls anförande var av den beskaffenheten,
att det är ganska svårt att få hål på det. Herr Hall uttalade ingenting
bestämt och han klandrade inte direkt någonting. Han endast snuddade vid problemet
från vissa synpunkter. Han kände sig för men han hade inget särskilt
yrkande i frågan. Vidare vill det förefalla som örn han representerade ett slags
skygghet inför riksdagens anspråk att få granska förvaltningen.

Jag vill erinra örn att riksdagen tillsatt statsrevisorerna sedan en mycket
lång tid. Jag vill minnas, att år 1936 redovisades den hundrade berättelsen av
statens revisorer. Det är alldeles uppenbart, att på den tiden, då statsrevisionen
tillkom såsom ett riksdagens granskningsorgan, hunno statsrevisorerna att gå
igenom praktiskt taget hela statsförvaltningen, som ju då var i hög grad begränsad.
Under årens lopp och alldeles särskilt under de sista tre decennierna
ha statsrevisorerna nödgats att revidera stickprovsvis. Så småningom har man
inom statsrevisionen kommit att känna en viss olust av att man inte varje år

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Utsträckning av statens sakrevisions gr önskning sr ätt. (Forts.)
kunnat svepa över hela fältet av statsverksamheten. Särskilt under de senaste
åren ha stickproven måst utföras i ytterst begränsad omfattning.

Den revision av statsverksamheten, som statsrevisionen likväl hunnit utföra
genom dessa stickprov, har ju år efter år avslöjat för riksdagen att statsrevisionen
haft sin stora uppgift att fylla. Man har emellertid, som jag nyss påpekade,
inte känt sig helt nöjd med den nuvarande anordningen därför att man inte
hunnit företa samtidig revision beträffande hela statsförvaltningen.

Jag vill i detta sammanhang i egenskap av statsrevisor ha uttalat en hyllning
åt den svenska statsförvaltningens ledning över att arbetet inom statsförvaltningen
synes vara utfört med all omsorg och till statsrevisionens stora
tillfredsställelse och belåtenhet. Jag har upprepade gånger haft tillfälle att uttrycka
denna min uppfattning beträffande den svenska statsförvaltningens ledning.
Därmed vill jag dock icke ha sagt, att man kan vara alldeles säker på
att allting skulle bli, som det borde vara, örn man frigjorde vissa områden av
statsförvaltningen från statsrevisionen och således lät dessa förvaltningsområden
räkna med att revisorerna aldrig eller i varje fall ytterst sällan verkställde
någon revision.

Enligt min uppfattning bör statens revision kompletteras på så sätt, att det
föreligger möjlighet att inom rimlig tid behandla samtliga arbetsområden av
den statliga verksamheten. Det är av vikt att vederbörande tjänsteman skall
vara medveten örn att förr eller senare kan revisionen komma och granska
föreliggande handlingar. Statsrevisionen är ju, som alla väl känna till, inte
bunden till det år, som granskningen i första hand avser. I rubriken till berättelsen
heter det visserligen att den gäller exempelvis tiden 1 juli 1944—30
juni 1945. Berättelsen innehåller likväl ofta en redogörelse för ärenden, som ofta
handlagts under lång tid dessförinnan. Det står således revisorerna fritt att
gå tillbaka mycket lång tid och införskaffa alla de akter, som man kan behöva
för att bedöma ett spörsmål, som revisorerna intresserat sig för.

Då nu statsrevisorerna obestridligen inte kunna utföra sitt revisionsarbete
på det sätt, som man ursprungligen avsåg, är det ganska förklarligt, att det
från statsrevisionens sida på sin tid framkom önskemål om att få statsrevisionen
kompletterad med en revision, som kunde utföra granskning även under
tider, då statsrevisionen inte var samlad. Denna så att säga kompletterande
revision har inte fått sin tyngdpunkt lagd på den vanliga kamerala revisionen.
Det gällde att få en revision, som rent sakligt kunde granska skötseln av den
ekonomiska förvaltningen. Revisionen avsåg således inte bara en ren siffergranskning.
Därför valde man namnet sakrevision.

Rent formellt och ur lämplighetssynpunkt kom sakrevisionen att efterträda
den revision, som under namn av krisrevisionen tillkom — om jag minns rätt
•— hösten 1939. Mörkläggningen av denna krisrevisions verksamhet var motiverad
uteslutande av att oroligheterna ute i världen och vår därav följande
upprustning nödvändiggjorde att man skulle vara försiktig med att offentliggöra
siffror rörande försvarets områden m. m. På grund därav fick denna
krisrevision en slags hemlighetsstampel över sig. Denna krisrevision har emellertid
inkopplats under den av riksdagen sedermera beslutade sakrevisionen.

Sakrevisionens uppgift är som sagt att sakligt granska statens affärsverksamhet
på alla områden av statslivet. Vissa undantag föreligga dock. Dessa
undantag ha gjorts av vederbörande departementschef. Jag skall inte här
nu uppta till bedömande frågan örn lämpligheten av dessa undantag. Jag vill
endast nöja mig med att konstatera att de föreligga, men att det torde vara
ett allmänt önskemål att inga områden inom statslivet skola vara undandragna
saklig granskning.

Den framställning, som nu motionsvis gjorts i detta ärende och som första

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Utsträckning av statens sakrevisions granskning srätt. (Forts.)
kammaren redan för sin del har bifallit, avser just att genomföra dessa önskemål
att det inte är motiverat att undantaga något område inom statslivet från
den revisionsverksamhet, som sakrevisionen utövar.

Enligt det beslut, som riksdagen fattade, då sakrevisionen tillkgm, skall den
avlämna årsredogörelser. Att denna årsredogörelse inte kan lämnas på samma
sätt, som då statsrevisorerna överlämna sina berättelser till riksdagen, är helt
enkelt beroende på att sakrevisionens konstruktion blivit en annan. Statsrevisorerna
utses av riksdagen. Sakrevisionen har riksdagen ansett, att Kungl.
Maj :t bör tillsätta. Den rapport, som sakrevisionen årligen skall avlämna, överlämnas
till Kungl. Maj :t, men den är avsedd att överlämnas till riksdagen, och
det är självfallet, att ingenting av det material, som sakrevisionen bearbetat, är
uteslutet för riksdagen. Riksdagen och dess vederbörande utskott kunna från
sakrevisionen infordra det material, som riksdagen och utskott behöva, och de
kunna anmoda sakrevisionen att genom representant inför vilket utskott som
helst, som har med förvaltningsärenden att skaffa, redogöra för revisionsarbetet.
Hur nu detta skulle kunna stöta någon kan jag för min del inte förstå.

Nu är det, såsom det sagts av herr Hall, en önskan, att revisorerna skola
avskaffas, t. ex. överrevisorerna i de olika förvaltande verken. De äro icke
avskaffade, och jag vill icke uttala mig örn deras framtida öde. Det är beroende
på riksdag och Kungl. Majit, men så mycket är klart, att överrevisorerna
ännu icke ha kunnat ersätta sakrevisionen. En överrevisor i ett av de förvaltande
verken har för mig förklarat, att det var en välgärning, att sakrevisionen
kommit till, då överrevisorerna icke kunde utföra sitt arbete på det sätt de
önskat. Överrevisorerna kunna givetvis icke fungera på samma sätt som ett
revisionsverk. De kunna icke ens fungera på sådant sätt, som statsrevisorerna
fungera. Jag skulle tro, att det arbete, som sakrevisionen hittills redovisat, varit
högst betydelsefullt och att det var högst av nöden, att en sådan revision
kom till, kompletterande statsrevisionen.

Jag vill vidare i anledning av ett yttrande, som herr Hall hade i sitt anförande,
erinra om att vi förut icke haft någon offentlighet över den förvaltning,
som man icke hunnit revidera. Det var ett mycket egendomligt yttrande av
herr Hall, att sakrevisionen eller revisorerna överhuvud taget skulle mörklägga
förvaltningen. I den mån revisionen skett av statsrevisorerna eller revisionen
skett av sakrevisionen har den just till syfte att offentliggöra förvaltningen,
och härvid har den, såvitt jag kan förstå, fyllt en betydelsefull uppgift.

Som jag förut nämnde, är det här blott fråga örn att taga del av akter. Jag
vet icke, örn herr Hall gjort något försök att få taga del av den årsberättelse,
som sakrevisionen avlämnat för första halvåret 1944. Berättelsen för budgetåret
1944/45 kommer att presenteras någon gång i början av september. Jag
får i detta sammanhang erinra örn att sakrevisionen började sin verksamhet
den 1 januari 1944. Således vill jag konkludera på det sättet, att riksdagen
icke kan ha någon anledning att motsätta sig strävandet att möjliggöra för
organ, som riksdagen själv varit med om att skapa, att revidera verksamheten.
Det kan riksdagen icke ha någonting emot. Det har visserligen varit stora
svårigheter att vinna gehör för dessa synpunkter, och man har ofta undrat, hur
riksdagen verkligen ser på sin uppgift, då den voterar sönder yrkanden örn
anslag, som vi lämnat, och vilkas användning vi även skola granska.

Herr talman! Jag kail icke finna annat än att det vore klokt att besluta
om den skrivelse, som utskottet föreslår. Sedan få vi se resultatet av detta.
Jag kan icke se någon anledning för kammaren att fatta något annat beslut än
första kammaren fattat. Jag hemställer därför om bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Utsträckning av statens sakrevisions granskning sr ät t. (Forts.)

Herr Falla: Herr talman! Vi äro alla medvetna örn den oerhörda expansion,
som den statliga verksamheten undergått under en lång följd av år. Därigenom
har behovet av en utvidgad och större revision blivit väsentligt mera framträdande.
Om jag förstod herr Hall rätt, anser han, att det var nog med den
gamla statsrevisionen och att den gjorde granskningen bättre än det särskilda
revisionsinstitut, som man fått i krisrevisionen och dess fortsättning sakrevisionen.
Jag måste bestämt säga, att herr Hall i det fallet har fel. Statsrevisorerna
ha icke möjlighet att intränga i och granska hela det stora område,
som statsverksamheten för närvarande utgör. De ha icke tid till detta. Vi veta,
att de arbeta endast ungefär tre månader örn året. De ha icke heller krafter
nog för en sådan revision, som här erfordras.

Vad som här skett är krisrevisionens tillskapande strax efter krigsutbrottet,
och den har väsentligt följt våra försvarsförhållanden och hushållningen med
försvarsmedlen, vilket i första hand ålegat krisrevisionen. Sedan har det också
varit tillsyn över krisorganen. Denna tillsyn har emellertid från och med år
1944 övergått till ett särskilt revisionsinstitut. Nu säger herr Hall, att här föreligger
ett divisionsansvar, vilket medför, att varken det ena eller andra revisionsinstitutet
arbetar såsom det borde arbeta. De draga sig undan från uppgifter,
som eljest skulle åligga dem, och mena, att det får andra göra. Det
förhåller sig emellertid icke på det sättet. Försvarshushållningen har granskats
både av krisrevisionen och statsrevisionen, och båda dessa institut ha
säkerligen haft full sysselsättning och ha icke gått i vägen för varandra. Beträffande
krisorganen har krisrevisionen genom särskilda delegerade granskat
olika grenar av krisförvaltningen. Jag erinrar örn att den ganska ingående
granskat bränslekommissionen och livsmedelskommissionen ävensom, tror jag,
andra krisorgan. Sedan har sakrevisionen fortsatt, och så ha överrevisorerna
för krisförvaltningen kommit till. Om deras arbete känner jag ingenting, men
jag förmodar, att de också göra sin skyldighet i detta fall. Det är fullkomligt
omöjligt och har varit omöjligt för statsrevisorerna att företaga en sådan
granskning av krisorganen, som nu skett exempelvis vid granskningen av
bränslekommissionen och livsmedelskommissionen. I fjol företog också sakrevisionen
en granskning av domänverkets skogsförvaltning. Den granskningen
tog lång tid i anspråk och var så omfattande, att statsrevisorerna icke haft
möjlighet att göra den.

Nu säger herr Hall, att det blivit en mörkläggning på dessa områden efter
det nya revisionsinstitutets, krisrevisionens, tillkomst. Jag vet icke, vad han har
att stödja sig på härvidlag. Jag tror icke, att han har några fakta för detta
sitt påstående. Han säger, att tidigare brukade åtminstone de stadsägda bolagen
utgiva styrelse- och revisionsberättelser, och då hade man under full offentlighet
kunnat se, hur förvaltningen var ordnad. Men det skall väl, herr Hall,
icke ske någon förändring i det fallet, utan dessa bolag skola väl hädanefter
som hittills utge både styrelseberättelser och även revisionsberättelser. Jag tror
emellertid, att vi äro ganska klara på att, örn man skall leta efter några svagheter
och missförhållanden i företagens förvaltning, skall man icke börja att
leta i styrelse- och revisionsberättelserna, ty där ser man i vanliga fall just
ingenting, utan då får man gå till en granskning på annat sätt.

Herr Hall sade vidare, att krisrevisionens verksamhet var på sin tid nästan
helt mörklagd. Den har informerat en fjärdedel av statsutskottet, det var allt.
Detta var emellertid innan herr Hall kom med i statsutskottet. Han har tydligen
fått fel informationer, ty liela statsutskottet fick den tiden ingående
redogörelse från krisrevisionen, och dessutom voro ju krisrevisionens handlingar
och de granskningsresultat, som den kommit till, offentliga handlingar i allra
största utsträckning. Därav begagnade sig också pressen tidvis, och det har

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Utsträckning av statens sakrevisions granskning srätt. (Forts.)
förekommit ganska mycket i pressen om krisrevisionens åtgärder och granskningsresultat
tidigare. Vissa av dessa granskningar ha varit hemligstämplade.
Men det har inte herott på krisrevisionen.

Jag skall icke ingå på någon diskussion om i vad mån sådan hemligstämpling
varit nödvändig eller icke. Det är en sak, som får bedömas i annan ordning,
men jag kan konstatera, att endast en relativt liten del varit undandragen offentligheten.
Alltså har det icke skett någon mörkläggning, och jag tror icke heller,
att det skall bli någon mörkläggning av sakrevisionens verksamhet. Det har
så vitt jag vet icke förekommit hittills. Jag är lika angelägen örn en full
offentlighet på dessa områden som herr Hall och någon annan, men det som
är det väsentliga är, att man får en fullt effektiv och en verkligt ingående
granskning av de statliga organens verksamhet; och det kan man icke få med
den nuvarande statsrevisionen sådan som den är konstruerad och såsom den
arbetar. Den räcker icke till för detta, och tider räcker heller icke till, utan
det måste ske på ett annat sätt. Det måste ske genom ett organ, som har full
tid till sitt förfogande och kan anlita experter på det sätt som de särskilda
revisionsinstituten göra.

Så slutade herr Hall med att säga, att den fullständighetsdjävul, som motionärerna
och andra tagit i sin tjänst, trodde han icke skulle bli till någon
större glädje. Jag vet icke det. Vi få väl se det längre fram. Det förefaller mig
emellertid, som örn denna fullständighetsdjävul för närvarande i någon män
hör hemma på västmanlandsbänken, därför att det är just från den ärade
talaren och granskaren på västmanlandsbänken som vi fått den starka kritiken
av de permanenta revisionsinstitutens arbete. Jag tycker det är bara bra; det
kan aldrig skada. Men nog får herr Hall erkänna, att han inte just begränsar
sig i sin granskning och kritik, utan tar det helt jämnt över i ett svep. Jag har
ingenting emot att herr Hall kommit med denna kritik. Den kan möjligen komma
till någon nytta, men jag tror, att herr Hall i allt det väsentliga haft fel
i sin kritik. Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag måste säga, att jag kände mig misstänksam,
när jag läste detta utskottsutlåtande. Jag tror, att riksdagen redan har den
insyn i den statliga verksamheten, som erfordras. Jag kan icke hjälpa, att den
utvidgning av sakrevisionens verksamhetsområde, som motionärerna vilja ha,
närmast är avsedd och i varje fall kommer att verka såsom en bromsinrättning,
vilket icke kan vara önskvärt. För statens arbetsmarknadskommission,
för statens järnvägar, för statens förvaltande verk liksom för alla statliga
bolag finnas revisorer, genom vilka riksdagen och regeringen ha insyn i vad
som göres. Då kan jag icke förstå, att det skall vara nödvändigt att ytterligare
bygga på en revision ovanpå den redan existerande revisionen.

Jag har en känsla av att bakom motionen ligger en önskan från — låt mig
säga — det privata näringslivets ledning att få insyn i vad som planeras inom
de verk, som staten äger och driver. Det är icke troligt, att denna insyn är
avsedd att stimulera till en sund och riktig utveckling, utan snarare är den
avsedd att sätta krokben för utvecklingen. Det är den omständigheten, att jag
så starkt känner på mig, att detta förslag är avsett att bli en utbyggd bromsinrättning,
som icke kan vara till någon verklig nytta men däremot till skada,
som gör att jag, herr talman, ber att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag måste säga, att herr Lövgrens anförande
hade ett synnerligen egendomligt innehåll. Det var två saker, som han drog
fram såsom argument mot revision överhuvud taget. Det ena var, att sakrevisionen
skulle bli en bromsinrättning, och det andra var, att den skulle möj -

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Utsträckning av statens sakrevisions granskning sr ätt. (Forts.)
liggöra privat insyn i den statliga verksamheten ■—■ ja, konsekvent bör det
väl vara i den statliga verksamhet, som borde hållas hemlig. Det är ganska
svårt att tänka sig, att herr Lövgren med sin vida syn på tingen kan vilja
göra gällande, att de medel, som riksdagen anvisar direkt eller indirekt för
offentlig verksamhet, skola skyddas mot —• såsom han sade — privat insyn.
Det skulle verkligen vara intressant att veta, vad den ärade talaren verkligen
menar med privat insjön. Det kan väl aldrig vara fråga om att vissa folkskikt
skola utestängas från möjligheten att få del av hur statens finanser handhavas
och hur medlen förvaltas. I mitt ganska långa offentliga liv har jag aldrig
hört sådana synpunkter framförda i något som helst sammanhang. Då jag
kanske får anses tillhöra dem, som lia varit envisa att vilja lägga upp statens
verksamhet för statens invånare genom en vederhäftig revision, så har jag
sannerligen aldrig tänkt mig, att jag genom en sådan verksamhet skulle åstadkomma
en s. k. privat insyn i en verksamhet, som man egentligen icke bör ha
insyn i. Jag har aldrig kunnat tänka mig något sådant. Resonemanget kan
icke hålla inför en folkrepresentation, som är sammansatt av representanter
från olika befolkningsskikt i riket. Det är omöjligt.

På vad sätt kan en revision vara en bromsinrättning? Yi ha alltid hittills
i stället ansett, att varje offentlig förvaltning — och med offentlig förvaltning
mena vi ju, att förvaltningen skall kunna överblickas av medborgarna •—-betyder renhet i förvaltningen. Renhet i förvaltningen kan emellertid aldrig
betyda bromsning av en verksamhet, som staten bedriver.

Jag har velat föra fram dessa synpunkter mot det egendomliga inlägg, som
min gamle vän herr Lövgren här förde fram i denna debatt. Jag kan icke
finna, att han levererade något skäl för att avslå vår önskan örn att denna
insyn hålles så öppen som möjligt och så tillgänglig som möjligt.

Herr Falla: Herr talman! Jag vill bara först konstatera, att det föreligger
en bestämd skillnad i motiveringen mellan de båda kritikerna av detta utskottsutlåtande.
Herr Hall var rädd för mörkläggning av dessa områden, medan
herr Lövgren är rädd för insyn i den statliga verksamheten. Jag måste
säga, att herr Halls skäl, som jag dock tror icke äro så väl grundade, äro mig
i alla fall oändligt mycket mer sympatiska än herr Lövgrens skäl, ty det
måste jag säga, att vilken uppfattning vi än må ha om statsverksamhetens expansion
på det ena eller det andra området, så nog böra vi väl vara överens
örn att den största möjliga offentlighet och den största möjliga insyn och den
bästa möjliga granskning av företagen är det ur allmän synpunkt angeläget
att få.

Nu var emellertid herr Lövgren att döma av hans yttrande ängslig för att
det privata näringslivet skulle få insyn i den statliga verksamheten. Jag begriper
icke alls herr Lövgrens tankegång i det fallet, ty det gäller ju här endast
ett revisionsinstitut, som representerar statsmakterna, och är tillsatt av
regeringen. Det är alltså icke på något sätt ett revisionsinstitut för det privata
näringslivet, utan det är ett regeringens organ, ett statsmakternas organ. Det
kan väl aldrig vara farligt att det får granska statsverksamheten. Herr Lövgren
är ju själv ganska intresserad på olika sätt särskilt i en viss del av
statsverksamheten, och jag måste verkligen göra en kanske något impertinent
fråga. Vad är det egentligen, som man behöver dölja i den ena eller andra
verksamheten av statlig karaktär, eftersom man är rädd för insyn av ett revisionsinstitut?
Jag måste säga, att efter herr Lövgrens yttrande förefaller
det mig vara ännu mera angeläget än man förut tänkt sig att vi ha för sin
uppgift väl rustade revisionsorgan.

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Utsträckning av statens sakrevisions gr önskning sr ätt. (Forts.)

Herr Lövgren: Herr talman! Jag vill säga till herr Törnkvist liksom till
herr Falla, att jag ingalunda är motståndare till revision, men det skall ju
vara matta med allt. Här är det ju fråga örn att göra en revision ovanpå revisionen.
Vi ha ju redan revisorer för alla de organ, till vilka man nu vill
utvidga sakrevisionens granskningsområde. Vi ha redan all den insyn, som vi
behöva från riksdagens och regeringens sida.

Jag vill gärna säg;a, herr talman, att jag går liksom litet grand på känn,
när jag opponerar mig mot detta förslag och yrkar avslag. Jag känner nämligen
herr Wistrand och herr Falla, och jag vet, att örn det är några, som
skulle vilja göra en bromsinrättning på statlig verksamhet överhuvud taget,
sa är det dessa två herrar. Det misstänker jag icke herr Törnkvist för, men
jag tror, att han har kommit i dåligt sällskap.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Falla erhöll pa begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag vill säga herr lövgren, att mig behöver herr Lövgren i varje fall icke
vara rädd för, eftersom jag icke tillhör vare sig sakrevisionen eller något annat
revisionsinstitut. Jag vet icke, örn herr Lövgren behöver vara så rädd för
herr Wistrand heller. För min del tycker jag icke det är så farligt att låta
en inom vissa gränser motståndare till viss statsverksamhet få, som herr Lövgren
säger, insyn, ty är allt gott och väl, så kan ju kritiken endast konstatera
detta. Nej, jag tycker att i allmänhet bör man låta kritiker komma till
revisionsuppdrag. Aro de illa underrättade och icke förstå sin sak, så kommer
detta att visa sig. Ha de däremot fog för sin kritik, är det också bara hälsosamt
att detta kommer fram.

Vidare anförde:

Herr Hall: Herr talman! Jag ställde icke något yrkande i mitt förra anförande
av den anledningen, att jag icke ville ha någon lång överläggning vid
denna sena tidpunkt på riksdagen. Ämnet är så stort, att det eljest vore°skäl
i att diskutera igenom det ordentligt, men nu är det icke tid att göra det.

mec^=e> JaS i viss man blivit besviken på de anföranden, som
hittills ha hållits i fråga örn deras sakliga innehåll. Jag trodde, att den korta
deklaration, som jag avgav, åtminstone skulle ha framkallat någon aning av
klarhet över vad man menade med denna framställning utöver de mycket
väga uppgifter, som finnas i^ motionen och utskottsutlåtandet. Men därav har
det dess värre icke blivit något. Jag kommer naturligtvis nu att rösta för
herJ lövgrens yrkande. Jag tycker att det finns skäl att göra det, sedan vi
ända latt denna överläggning på halsen.

ar bara en sak, som jag skulle vilja säga till dem, som här ha talat fölen
eiiektivare revision. Jag har framhållit vådan av att framkalla ett divisionsansvar
inom statsrevisionen. Jag tror att herr Falla mycket väl vet vad
betyder, eftersom han har sett hur krisrevisionens verksamhet har gått till
och hur detta har trubbat av statsrevisorernas intresse för exempelvis de militära
utgifterna. Man skulle da kanske kunna tro, att sakrevisionen vöre den
som kan ta upp en verklig revision på detta område och svara för att verksamheten
är ordentligt granskad, men är det på det sättet? Sakrevisionen är
annu bara ett försök, en institution, som man har tillsatt mera som ett experiment.
Motionärerna själva erkänna, att »revisionen kan redan på grund av
uppgiftens nuvarande storlek i allmänhet icke företaga en systematisk genomgang
av det ena förvaltningsområdet efter det andra utan är hänvisad till
att utvälja vissa delar för granskning». Det lär ju vara sant. Vad är det då

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Utsträckning av statens sakrevisions granskning srätt. (Forts.)
för mening i att, innan man Ilar g-jort klart för sig hur långt man vill bygga
ut statens sakrevision, ställa yrkanden, som i verkligheten skulle komma att
innebära, att man framkallar denna osäkerhet örn vem det är, som har huvudansvaret
för en verklig och riktig revision? Är det statsrevisorerna, som man
tidigare haft, eller är det denna utomordentliga sakrevision, som vi på senaste
tiden ha fått men som icke kan åtaga sig en fullständig revision av statens
verksamhet?

Jag tror, att man bör göra klart för sig dessa ting, innan man här så säkert
påstår, att detta är en förbättring. Gör man ingenting annat än anförtror
dessa nya områden åt sakrevisionens verksamhet utan att samtidigt förstärka
och bygga ut sakrevisionen, då vill jag påstå, att man åstadkommer
något, som innebär en stark försämring av sakrevisionens verksamhet men
icke någon förbättring.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag förstår icke vad herr Hall menar med
sitt tal örn att sakrevisionen behöver utbyggas. Sakrevisionen har fått sin organisation.
Den är fastställd, och dess utbyggnad sker löpande genom de arbetsuppgifter,
som föreligga för revisionen. Dessa arbetsuppgifter söker sig
revisionen själv i det dagliga arbetet vid sidan örn den uppgift som remissinstans,
som Kungl. Majit enligt min mening alltför mycket har lagt på sakrevisionen.
Det är icke alls fråga örn att bygga ut sakrevisionen, herr Hall,
utan det är helt enkelt fråga örn att upphäva förbudet för sakrevisionen att
revidera på vissa områden. Det är så frågan ligger till.

Det är icke heller, som herr Lövgren trodde, fråga örn att göra tårta på
tårta, utan man skall helt enkelt komplettera de arbetsuppgifter, som sakrevisionen
har fått, genom att begränsningen i dess arbetsuppgifter upphäves.
Det finns icke något arbetsområde inom statsförvaltningen, som sakrevisionen
icke är kapabel att ta hand örn och granska. På samma sätt finns det
icke något område inom statsförvaltningen, som statsrevisorerna icke äro kapabla
att granska. Statsrevisionen är ju icke bara de av riksdagen utsedda 12
männen. De äro granskare av det material, som en expertis skaffar fram på
önskan av statsrevisorerna. Sedan bedöma statsrevisorerna det material, som
på det sättet har arbetats fram.

Att det icke skulle vara skäl att nu fatta beslut örn att upphäva den begränsning,
som har beslutats i fråga om de områden, som stå omnämnda i betänkandet
och som nu äro undantagna, kan jag icke alls förstå. Man frågar
sig i stället: Därest förhållanden skulle uppstå, som nödvändiggöra sär skilda

åtgärder, d. v. s. att revisionen på grund av vad som har inträffat hos
Konungen begär att få revidera, vad är det då för skäl, som kan föranleda
riksdagen att icke hålla detta fält öppet för sakrevisionen? Vad är det för
skäl? Jag kan icke förstå annat än att det är en viss föreställning man har
fått örn att vissa områden icke få föras in under revision, varken under statsrevisionen
eller under sakrevisionen. Hur många gånger under de sista tio
åren har jag icke kämpat för att statsrevisorerna skulle få granska framför
allt spritbolagen och restaurangbolagen, men det har icke gått. Riksdagen har
icke velat det, men icke förty äro de väldiga summor, som dessa bolag haft
att förvalta genom åren, statsmedel. Innan sakrevisionen var påtänkt, strävade
man efter att få denna förvaltning lagd under statsrevisorerna, men det
misslyckades. Riksdagen har faktiskt en mycket egendomlig synpunkt i fråga
örn sina egna, jag tror man kan våga säga förpliktelser att icke låta något
fält ligga oplöjt för granskning av de representanter, som tillsättas för att
utföra granskningsarbetet.

Slutligen vill jag säga till herr Lövgren, att jag icke kan bedöma örn jag

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Upprättande
av passbåtsförbindelser
i
Göteborgs
skärgård.

Utsträckning av statens sakrevisions granskning sr ätt. (Forts.)
kommit i dåligt sällskap. Jag subjektiviserar sällan på ett sätt, som framkallar
slika bekymmer. Jag kom in i statsrevisionen 1936, och sedan dess
har jag verkligen strävat efter att få in framför allt spritbolagen under statsrevisionen.
Det har jag gjort upprepade framställningar örn under den tioårsperiod,
som har gått. Jag minns icke, örn jag därvid strävade tillsammans
med herr Wistrand och herr Falla. Det har jag aldrig reflekterat över. Saken
syntes mig vara naturlig, och därför engagerade jag mig för den. I den mån
jag får understöd i en sådan strävan, finns det icke anledning att fråga sig,
örn jag kommit i dåligt sällskap. Ett sådant befarat dåligt sällskap skulle ju
mycket lätt kunna slå sönder en god idé. Det är ett resonemang, som skulle
passa bra kanske som replik i en sådan situation som den, örn herr Hall låt
mig säga som blivande ledamot av riksbanken skulle finna anledning att vända
sig mot att revisionen blir för vidlyftig och han här fick ett instämmande
i kammaren av en statstjänare. Det är ju ofta som statstjänare få tåla granskning
i statsrevisorernas berättelse. Men allt sådant fäster jag mig icke vid,
utan här är det fråga örn att riksdagen skall hävda, och hävda med bestämdhet,
att alla de medel riksdagen svarar för också skola granskas av vederbörande
organ.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som de i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Lövgren
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 208, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Hej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
de i ämnet väckta motionerna.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 209, i anledning av väckt motion
angående omorganisation av den statliga statistiken.

Htskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 210, i anledning av väckta motioner
angående upprättande av passbåtsförbindelser mellan öarna i Öckerö socken
och Hjuvik i Torslanda kommun samt öarna i Styrsö socken och Saltholmen
å Göteborgs stads område.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Det utskottsutlåtande, som här föreligger,
utmynnar i en enhällig hemställan örn en förutsättningslös utredning

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Uppf ältande av passbåtsförbindelser i Göteborgs skärgård. (Forts.)
beträffande åtgärder till förbättrande av trafiken mellan fastlandet ocb vissa
öar i Göteborgs skärgård. Det ligger nära till hands, att den mycket ingående
utredning, som presterades av 1938 års skärgårdssakkunniga, hade avkastat
något resultat, som varit användbart för motionärerna, när de gjorde den
framställning det här .gäller. Så har emellertid inte varit fallet, utan motionärerna
ha gått fram på en alldeles speciell linje, vilken utskottet såtillvida ej
biträtt som det har utvidgat sin hemställan till att omfatta en utredning i frågan,
något som väl får anses motiverat.

Trafiken pa de Öar, som det här är fråga örn, bedrives av två rederiföretag,
mot vilkas goda vilja att sköta denna trafik ingen egentlig anmärkning gjorts.
Mot förmågan ha heller inte några direkta anmärkningar framställts. Utskottet
säger visserligen, och det med fog, att kommunikationerna mellan öarna och
fastlandet i Göteborgs skärgård särskilt vintertid inte äro tillfredsställande,
men detta omdöme hänför sig till de förhållanden, som ha utmärkt de sista åren
och stå i samband med kriget och vad därtill hör. Vad de tidigare förhållandena
beträffar uttalade de. nyss nämnda 1938 års sakkunniga, att uppfattningen
bland befolkningen i Göteborgs skärgård var den, att trafiken mellan
öarna och fastlandet sköttes bra, saväl vad anginge batmaterial som turer
När det sedan inträffat sådana förhållanden, att förbindelser inte ha kunnat
uppratthallas och turer ha måst dragas in, så är det klart att det framställts
anmärkningar mot detta och även mot andra saker.

De rederier, som ombesörja denna trafik, lia sommartid en flotta på 20 båtar
för detta ändamål, och det kommer väl att anskaffas flera båtar vad det
lider. Med dessa batar upprätthålles under sommaren såväl den reguljära trafiken
mellan öarna och staden som vissa passbåtsförbindelser mellan öarna och
Saltholmen respektive Hjuvik. Under vintern bruka sju av dessa båtar vara i
gang, men det ar mycket stora svårigheter förenade med denna trafik, och det
ar nog riktigt, att alla anspråk på täta .förbindelser och komfort inte ha kunnat
tillgodoses. Vi haele också tre osedvanligt hårda vintrar, som skärpte svårigheterna
och medförde okade olägenheter för öbefolkningen genom att isrännorna
frösö till. I sådana fall hjälper det inte med täta turer för att hålla rännorna
öppna, ty de frysa till under natten, utan man blir i stället hänvisad till vintervägar
över isen.

Jag vill i detta sammanhang säga, att det är anmärkningsvärt att motionärerna
synas ha utgått ifrån att för att dessa vintervägar skola komma under
allmänt vägunderhåll, måste en sådan passbåtstrafik vara anordnad, som av
motionärerna föiedagits. Det förefaller mig, som örn väglagens bestämmelser
äro sådana, att det bör åligga vägväsendet att upprätthålla sådan förbindelse
över de tillfrusna vattnen, även om inte färjförbindelse finns när vattnen
äro fria.

Bränslebristen har under de sista åren nödgat rederiföretagen att vidtaga indragning
av turer, vilket givetvis medfört en försämring av trafikförhållandena
och gett. anledning till befogat missnöje. Men detta står, såsom jag förut
framhållit, i samband med krigsförhållandena och är något övergåender

Ett viktigt .anspråk, som ställes på trafikföretagen, är att de vid sidan av
passagera rtrafiken skola kunna tillgodose den icke oväsentliga godstrafiken.

Möjligheterna för de nuvarande trafikföretagen att tillfredsställande lösa alla
dessa uppgifter minskas genom den konkurrens, som stundom insatts på somrarna,
då de förtjänster skola intjänas, som skola möjliggöra upprätthållandet
av förlustbringande trafik på vintrarna både för passagerare och gods.

En sådan lösning av dessa problem, som skulle innebära ett ytterligare avliändande
av inkomstmöjligheter för dessa rederier, samtidigt sorn tillgodose -

Andra kammarens protokoll 19JA>. Nr 32.

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Upprättande av passbåtsförbindelser i Göteborgs skärgård. (Forts.)
endet av viktiga trafikbekov, inte minst när det gäller lasttrafiken, alltjämt
skulle åvila företagen, skulle med säkerhet inte skapa tillfredsställande förhållanden.
Snarare skulle förhållandena försämras och rederiernas ekonomiska bestånd
kunna äventyras. o

1938 års skärgårdssakkunniga förordade ett system med trafiktillstånd i
likhet med vad som gäller för lastbilstrafiken. Vilken väg som nu än väljes
för förbättring av trafikförhållandena, blir det angeläget att aktge på att inte
samtidigt som vissa grenar av trafikbehovet alltjämt komma att läggas
på de privata rederiföretagen, dessa företags resurser att på bästa sätt gå i
land med dessa uppgifter undergrävas genom det allmännas åtgärder.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Utredning om Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 211, i anledning av väckta motioner
byggande av örn utredning angående byggande av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och
en järnvägs- "[Jjoeå,.
linje mellan

Örnsköldsvik Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

och Umeå.

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Jag vill bara i allra största korthet
uttala min tillfredsställelse över den välvilliga behandling, som den av mig
m. fl. väckta motionen örn ostkustbanans förlängning fått röna från utskottets
sida — en välvillighet som t. o. m. varit så stor, att utskottet sträckt sig
längre än vad vi motionärer djärvts göra. Vi förvänta och förutsätta nu, att
frågan skall röna en lika välvillig behandling vid prövningen inom norrlandskommittén
och järnvägsstyrelsen, och att man därvid också skall beakta den
av motionärerna apostroferade prioritetsrätten i fråga örn sträckan Örnsköldsvik—Umeå.

Jag har, herr talman, självfallet inte något annat yrkande än örn bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Förbättring av Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av väckta motioner
vissa äldre 0m förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner.

t}järnhj™ 113 inom riksdagens kamrar avgivna, till bankoutskottets förberedande handpensioner.
läggning hänvisade motioner hade olika förslag framställts i fråga örn förbättring
av vissa äldre tjänste- och familjepensioner.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville i anslutning till vad utskottet i sin motivering anfört låta verkställa
dels skyndsam utredning angående allmän reglering av tjänste- och
familjepensioner, som utginge enligt andra grunder än de vid 1941—1943 års
riksdagar fastställda, dels ock en allmän översyn av gällande pensionsbestämmelser
i syfte att ernå större enkelhet och överskådlighet, ävensom för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen och översynen kunde föranleda,
vad beträffade utredningen senast vid 1946 års riksdag; samt

2) att förevarande motioner I: 178 och II: 295. I: 179 och II: 296, II: 294,
I: 264 och II: 416, I: 57 samt II: 287 ävensom I: 180 och II: 297 samt I: 181
och II: 298 måtte anses besvarade med vad utskottet anfört och hemställt.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar Andersson i Munkaljungby och Eriksson
i Sandby, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 264 och II: 416 samt
I: 57 och II: 287 ävensom I: 180 och II: 297 samt I: 181 och II: 298, måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Maj:t ville i anslutning till
vad reservanterna i sin motivering anfört låta verkställa utredning angående
omreglering av dels vissa vid 1943 och 1944 års pensionsförbättringar undantagna
tjänstepensioner, dels ock vissa äldre familjepensioner; samt

2) att förevarande motioner I: 178 och II: 295, I: 179 och II: 296 och II:
294 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Andersson i Munkaljungby: Herr talman! Jag har jämte en annan
ledamot av denna kammare vid detta utskottsutlåtande fogat en reservation,
och jag skall nu be att få säga några ord som motivering till denna reservation.

Det gäller här ett antal motioner i såväl första som andra kammaren, vari
påyrkas en del långt gående förbättringar av vissa, äldre tjänste- och familjepensioner.
Utskottets majoritet har i sitt utlåtande i stort sett gett sin anslutning
till motionerna och föreslår, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla dels om skyndsam utredning angående allmän reglering av
tjänste- och familjepensioner, som utgå enligt andra grunder än de vid 1941
—1943 års riksdagar fastställda, dels ock om en allmän översyn av gällande
pensionsbestämmelser.

Reservationen skiljer sig från utskottets utlåtande i så måtto, att vi reservanter
vilja begränsa utredningen att gälla endast de pensionstagargrupper, som
ej kommo att beröras av de förbättringar, som genomfördes i och medi förra
årets riksdagsbeslut. Vi anse nämligen, att någon ytterligare förbättring av
övriga pensioner inte kan betraktas såsom av behovet påkallad, i varje fall
inte för de pensioner, som ligga över den gräns av 3 735 kronor, sorn riksdagen
i fjol fastställde för de då beslutade tilläggens upphörande.

Någon egentlig rätt till högre pension för de äldre pensionstaga.rna finns ju
inte. Dessa pensionstagare få ju den pension, som de blivit tillförsäkrade, och
som grundar sig på den slutlön de uppburo vid sin avgång ur tjänsten samt
på de avgifter, som de själva inbetalat för sin pensionering. När riksdagen
ändå ansett sig kunna bevilja vissa förbättringar av de lägre pensionerna, har
detta skett för att avhjälpa mera trängande behov. Några sådana kunna enligt
reservanternas mening knappast föreligga i de fall, där pensionsbeloppet uppgår
till 3 735 kronor och därutöver. Det är på grund därav som vi i reservationen
ansett oss böra avstyrka utredning beträffande dessa pensionstagare.

. Vad sedän gäller de pensionstagargrupper, söm ej kommo att beröras av de
vid fjolårets riksdag beslutade förbättringarna, skall jag inte vidare orda om
dem, ty i detta fall äro utskottet och reservanterna eniga. Det gäller här i
huvudsak jämförelsevis små pensioner, beträffande vilka en förbättring kan
anses vara av behovet påkallad. När det gäller dessa pensioner vilja alltså
även vi reservanter vara med örn en utredning. Men vi anse inte, att man
just nu kan behöva åter taga upp frågan örn förbättring av de pensioner,
som blevo föremål för riksdagens prövning föregående år. Det föreligger, såvitt
vi reservanter kunna se, inte någon skillnad mellan de förhållanden,’som
rådde vid tiden för fjolårets riksdagsbeslut, och dem som nu råda, och då bör
väl dol som vi under föregående riksdag beslutade beträffande dessa pensioner
vara lika rätt nu, när vi ha att behandla motioner av ungefär samma
innehåll.

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner. (Forts.)

Det framstår inte för oss reservanter såsom något så särskilt angeläget att
ytterligare förbättra de äldre tjänstepensionerna utöver vad som redan har skett
med tanke på att det tyvärr finns mångå människor i detta land, som ha. en
pension, som ingalunda motsvarar vad som skulle behövas för deras uppehälle
— jag tänker närmast på våra folkpensionärer. Så länge vi inte ha kunnat
bereda våra folkpensionärer en bättre försörjning böra vi inte företaga ytterligare
förbättringar av de statliga pensionerna, inte heller av de äldre, ty
dessa pensioner ligga ju dock betydligt högre än folkpensionerna.

Att de pensioner, som utgå efter nu gällande reglemente, äro något större
än de äldre pensionerna, beror ju också därpå att lönerna nu ligga högre än
de löner, på vilka de äldre pensionerna lia beräknats. Och när det gäller de
pensioner, som ligga i toppen och kanske uppgå till atta och nio tusen kronor
örn året, kunna inte vi reservanter inse, att det föreligger något behov av eller
är förenligt med samhällets intresse att ge dessa pensionärer den förbättring,
som motionärerna föreslagit och som skulle uppgå till närmare 1 000 kronor

örn året. .

Det är dessa synpunkter, som för oss reservanter ha varit de avgörande vid
behandlingen av denna fråga inom utskottet, och jag ber, herr talman, att fa
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Mölndal, Mårtensson, Andersson
i Hyssna, Johansson i Öckerö, Falk och Holm.

Herr Svedman: Herr talman! Riksdagen har tidigare i år liksom de närmast
föregående åren behandlat åtskilliga motioner i pensionsärenden, men här
föreligga ännu några, som sammanfogats i ett knippe på grund av sitt inre
sammanhang — de avse nämligen en förbättring av äldre tjänste- och familjepensioner.

Utskottet har ställt sig välvilligt till motionerna men har, naturligtvis i första
hand av ekonomiska skäl men jämväl av tekniska, ansett, att Kungl. Maj:t bör
företaga en utredning. Det är nämligen här nödvändigt att göra en hel del olika
beräkningar, och Kungl. Majit i finansdepartementet har givetvis mycket lättare
att verkställa dessa än utskottet. Utskottet förväntar emellertid, att denna
utredning skyndsamt verkställes, och att Kungl.. Maj :t därefter företal- en omreglering
av de pensioner, som blevo åsidosatta vid 1943 och 1944 års riksdagsbeslut,
samt av en del äldre familjepensioner. Det förefaller, som örn motionärerna
skulle kunna vara nöjda med vad utskottet sålunda föreslagit.

Nu har herr Andersson i Munkaljungby föreslagit, att endast en del av motionerna
skulle bifallas av riksdagen, medan man skulle låta andra vara. Utskottet
har velat, så långt utskottet har kunnat, tillmötesgå samtliga framställningar,
och det förefaller mig, som örn utskottets linje vore att rekommendera.
Och sedan första kammaren utan debatt godkänt vad utskottet föreslår,
så hoppas jag, att även denna kammare måtte besluta i enlighet med utskottets
förslag, till vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr Holmström: Herr talman! Frågan örn att skapa rättvisa åt de äldre
pensionerade statstjänstemännen har, som bekant, rätt mångå gånger behandlats
av riksdagen. Under de senaste åren har riksdagen beviljat vissa förbättringar
åt några grupper. Med hänsyn till kammarens nu hårt ansträngda tid
vågar jag ingenting säga därom, och inte heller något örn vad den förste talaren
här anfört. Jag går direkt till det nu aktuella.

I de föreliggande motionerna har yrkats, att alla äldre pensionärer skola få
en förbättring. Dessutom har yrkats förbättring för vissa specialgrupper och

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner. (Forts.)
beträffande familjepensionerna. Vid tidigare tillfällen har riksdagen skänkt sådana
yrkanden några vackra ord. Men mer har det icke blivit. I år har emellertid
bankoutskottet ställt sig mera förstående till saken och gjort ett uttalande
i klart positiv riktning. Utskottet hemställer nämligen, att riksdagen
hos Kungl. Majit skall begära en skyndsam utredning i ärendet. Bankoutskottets
ärade vice ordförande uttalade nyss den förhoppningen, att motionärerna
skulle vara tillfreds med detta. Såsom motionär kan jag förklara, att
jag måste vara tillfreds. Jag är övertygad örn att även mina medimotionärer
äro det. Jag vågar tili och med säga, att vi äro tacksamma för vad utskottet
sagt och föreslagit, och jag ber att få framföra vårt tack till utskottet.

Endast en sak anser jag mig böra få framhålla. Örn den föreslagna utredningen
säger utskottet: »Självfallet böra härvid även möjligheterna att ernå
en fullständig anpassning av de äldre och nyare pensionerna till nivån för de
nyaste pensionerna komma under omprövning.»

Ja, det är givetvis de gamla statspensionärernas ivriga önskan och länge
närda förhoppning att en sådan anpassning skall komma till stånd. Och det
har också varit motionärernas mening. Att motionärerna emellertid icke framfört
detta i sitt yrkande, utan stannat vid att begära en uppräkning av samtliga
f. d. befattningshavares pensionsunderlag att utgå efter C-ortslöner i
stället för A-ortslöner är, som ju framgår av motionen, helt enkelt förestavat
av rena försiktighetsskäl. Det är hänsynen till riksdagens känsla för det
statsfinansiella läget, som bjudit oss att komma med ett så blygsamt förslag i
förhoppning att åtminstone detta måtte vinna riksdagens bifall. Men jag vågar,
herr talman, försäkra, att vi därmed också gjort våld på vår egen övertygelse.

Jag vill därför på det enträgnaste vädja till Kungl. Majit att i den blivande
utredningen gå direkt på just denna av utskottet som alternativ utpekade linjen.
Den är den enda, som ger rättvisa. Och det är rättvisa och ingenting mer
som begäres.

Jag talade nyss örn det statsfinansiella läget. Jag ber att få erinra örn att
det i detta fall, i motsats till så många andra, rör sig örn automatiskt sjunkande
utgifter för staten. De gamla pensionärerna dö undan. Ar efter år förminskas
deras skara för att rätt snart helt försvinna. Att giva dessa statens
gamla trotjänare känslan av att de på gamla dagar blivit rättvist behandlade
av sin arbetsgivare måste, ärade ledamöter av kammaren, vara en behjärtad
handling.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Senander: Herr talman! Frågan om en reglering av de äldre statspensionärernas
pensioner börjar bli en ständigt återkommande riksdagsfråga.
Vid 1943 års riksdag genomförde man en lösning, som inte ens kunde betecknas
som en halvmesyr. Förra året hängde man på det dåliga förslaget några nya
klutar, som emellertid inte kunde dölja, att det alltjämt var fråga örn en kvasilösning.
I år föreslår utskottet, att frågan skall utredas. Den har nu blivit så
tilltrasslad genom riksdagens olika beslut, att det måste bli en tidsödande utredning
för att klara ut härvan.

Jag tvekar icke att beteckna behandlingen av denna fråga under årens lopp
som en osmaklig köpslagan om de äldre statspensionärernas intressen. De eviga
statsfinansiella betänkligheterna, som alltid halas fram, så snart det gäller de
mindre inkomsttagarnas intressen, och ett formalistiskt betraktelsesätt ha medfört,
att man hankat sig fram med lösningar som trasslat till frågan och
skapat otillfredsställelse bland de gamla pensionärerna. Jag är inte övertygad
om att den rekommenderade utredningen, som naturligtvis i övrigt betyder ett

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner. (Forts.)
framsteg i fråga om utskottets ställningstagande till frågan, kommer att resultera
i en tillfredsställande lösning. Så vitt jag kan förstå kommer nämligen
utredningen icke att behandla frågan om det nu gällande pensionsregiementets
tillämpning på de äldre statspensionerna.

Vi ha i en motion vid årets riksdag liksom tidigare förordat, att det nu gällande
pensionsreglementet skulle tillämpas på de äldre statspensionerna. Örn
man gått efter denna linje, skulle frågan varit definitivt löst, och vidare utredning
varit överflödig. De enda motiv som anförts mot vårt förslag, äro kostnadsskälen.
Vi underkänna dessa skäl och anse, att man här, liksom när det
gäller andra befolkningsgrupper, exempelvis folkpensionärerna, vilka man alltid
tar fram som jämförelseobjekt, borde tillmäta rättvisesynpunkten den avgörande
betydelsen. Gentemot vad vi här sagt örn rättvisesynpunkterna ha anförts
rent formalistiska invändningar. Man har sagt, att de äldre statspensionärerna
icke ha någon rätt att kräva andra pensioner än de som nu tillkomma dem.
Det är sant, att någon formell rätt för ett sådant krav icke föreligger, men
örn man ser litet djupare på saken och örn man följer utvecklingen av statstjänarnas
löne- och pensionsfråga genom tiderna, skall man ändå finna, att
kravet från de äldre statspensionärernas sida att bli jämställda med de pensionärer,
som avgått ur tjänst efter den 1 juli 1939, är fullt berättigat.

Som väl de flesta känna till, erkändes behovet av en lönereglering för statstjänarna
av statsmakterna redan år 1928, då en kommitté tillsattes för att
framlägga förslag i saken. Men detta förslag blev skrinlagt av statsfinansielia
skäl. och frågans lösning förhalades i över 10 år. Därigenom gick flertalet
av de tjänstemän som i dag är att hänföra till äldre statspensionärer miste
inte bara örn en berättigad löneförhöjning, medan de ännu funnos kvar i tjänst,
utan också örn förmånerna av en förbättrad pensionsställning. Redan ur denna
synpunkt hade det alltså varit befogat och rättvist, att statsmakterna kompenserat
dem för lidna förluster åtminstone genom att medge dem förmånen av en
förbättrad pensionsställning.

Det har tidigare i kammaren gjorts ett mycket stort nummer av att vi med
vårt förslag vilja gynna även äldre statspensionärer med mycket höga pensioner.
Påståendet är riktigt så till vida att vårt förslag innebär, att de nu
gällande pensionsbestämmelserna skola tillämpas för samtliga äldre statspensionärer
utan undantag. Men detta är ju som bekant beroende på att riksdagen
fastställt ett pensionsreglemente, som i synnerligen hög grad klassificerar
befattningshavarna och medger mycket höga pensioner för vissa befattningshavare.
Under sådana förhållanden är det ju inte orimligare, att statspensionärer
på gammal stat erhålla en förbättring, än när befattningshavare på ny stat får
en förbättring av sina pensioner. Detta är emellertid inte någon huvudsak för
oss. När vi motionerat, ha vi tagit med alla de äldre statspensionärerna och följaktligen
påyrkat en förbättring även för sådana, som ha relativt höga pensioner.
Av praktiska skäl för att få reda och klarhet i dessa förhållanden, ha vi föreslagit,
att nu gällande pensionsreglemente skulle tillämpas även på äldre statspensionärer.
Det avgörande för oss, när vi ställt ett sådant yrkande, är, att
man genom att tillämpa det gällande reglementet åstadkommer ett resultat,
som kommer att helt tillfredsställa de sämst ställda statspensionärerna.

Till detta vill jag dessutom framhålla, att vi motionärer principiellt äro av
den uppfattningen, att en verklig lösning av de äldre statspensionärernas pensionsfråga
vid varje tillfälle, som det förekommer nya löneregleringar och därmed
följande nya pensionsreglementen, endast kan vinnas på så sätt, att redan
avgångna tjänstemäns pensioner jämställas med nyreglerade pensioner. Denna
linje representerar självfallet en högre kostnad. Men den är, som jag tidigare
framhållit, klar och redig och överflödiggör tidsödande och kostsamma ut -

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner. (Forts.)
redningar. Hade man tillämpat denna princip, så skulle man undgått det för
staten som mönsterarbetsgivare ovärdiga förhållandet att behöva köpslå riksdag
efter riksdag örn de äldre statstjänarnas intressen.

Nu skall emellertid frågan in i utredningskvarnen, oell ingen vet på förhand
vad resultatet blir. Jag är emellertid mycket misstänksam mot utredningar,
och jag har en känsla av att man icke kommer fram till en fullt tillfredsställande
lösning. Ännu värre är emellertid, att tiden går och att, som här
tidigare framhållits, allt flera av de äldre statspensionärerna falla ifrån. Här
kan man faktiskt tillämpa det gamla ordstävet: »Medan gräset växer, dör kon.»
De »yngsta» av de äldre statspensionärerna börja redan närma sig sjuttioårsåldern.
Bortfallet sker också i ett ständigt stegrat tempo. Att utreda frågan

1 stället för att gå den enkla och raka vägen att tillämpa nu gällande reglemente
måste därför på de äldre statspensionärerna och deras anhöriga framstå som
ett utslag av missriktat sparsamhetsnit.

Här har framhållits, att så länge man inte har löst frågan örn folkpensionerna
på ett tillfredsställande sätt, bör man inte förbättra pensionerna för de
äldre statspensionärerna. Jag har aldrig kunnat förstå ett dylikt resonemang,
och detta så mycket mindre som det ofta förs fram av riksdagsledamöter, som
då det gäller folkpensionerna visat sig synnerligen njugga. Jag vill framhålla,
att vi vid upprepade tillfällen framlagt förslag här i riksdagen örn förbättring
av folkpensionerna, utan att de vunnit något större gehör, och därför finner
jag, att den jämförelse som man i detta fall sökt göra mellan folkpensionerna
och de pensioner det här gäller bara är ett camouflage för syftet att undanhålla
dessa statspensionärer en rimlig pension, en pension som de böra vara
berättigade till särskilt med hänsyn till det faktum, att statsmakterna av
kostnadsskäl ha förhalat lösningen såväl av deras avlönings- som pensionsförhållanden
och därigenom orsakat, att de kommit i ett miserabelt läge.

Herr talman! Jag har velat anföra dessa synpunkter, men jag tänker inte
framställa något yrkande örn bifall till min motion, därför att jag anser det
vara ganska utsiktslöst. Jag nöjer mig nied att uttala den förhoppningen, att
den utredning som nu kommer att beslutas likväl skall föra till ett resultat, som
innebär en förbättring för de sämst ställda statspensionärerna.

Herr Eriksson i Sandby: Herr talman! Frågan om en reglering av de äldre
tjänste- och familjepensionerna har, såsom herr Senander riktigt anförde, vid
flera tillfällen under årens lopp varit föremål för riksdagens omprövning.
Redan år 1922 höjdes de lägsta pensionerna — alltså de vilka icke överstego

2 500 kronor per år — med belopp varierande mellan 60 och 180 kronor per år.

Redan tre år senare eller år 1925 förbättrades ånyo de äldre pensionerna.

Henna gång utgjorde förbättringen i princip hälften av skillnaden mellan här
ifrågavarande och de nyare pensionerna. Denna — alltså 1925 års pensionsreglering
— kom samtliga pensionerade statliga pensionstagare till del. Genom
1922 och 1925 års pensionsregleringar höjdes pensionsnivån för dessa äldre
pensionärer, vilka kommo i åtnjutande av desamma, till i genomsnitt omkring
90 % av pensionerna enligt civila pensionsreglementet. Både vid 1938 och 1939
års riksdagar väcktes ånyo motioner om provisoriska pensionsförstärkningar.
Efter hemställan av bankoutskottet anhöll också 1938 års riksdag örn utredning
och förslag från Kungl. Maj :t redan till 1939 års riksdag. Samtidigt genomfördes
jämväl en förbättring av pensionerna för pensionerade lärare vid folkoch
småskolor.

I anledning av riksdagens skrivelse 1938 framlades vid 1939 års riksdag
en proposition med förslag till förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner.
Förslaget hade grundats på en inom finansdepartementet verkställd

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner. (Forts.)
utredning-, som utvisade, att i det övervägande antalet fall skillnaden mellan
de äldre tjänstepensionerna och deras nyreglerade motsvarigheter var så obetydlig,
att man i allmänhet kunde jämställa de två grupperna. Förslaget fick
därför en mycket begränsad omfattning. Som tidigare påpekats hade nämligen
genom 1922 och 1925 års pensionsregleringar pensionsnivån höjts till i genomsnitt
90 % av pensionerna enligt civila pensionsreglementet, och jag skulle tro,
att det fanns anledning till den begränsning, som regleringen i praktiken fick.
Denna proposition tillstyrktes av bankoutskottet och godkändes också av riksdagen.
Väckta motioner örn generell pensionsförstärkning avstyrktes av utskottet
och avslogos likaledes av riksdagen. Vid 1940 års riksdag väcktes ånyo
motioner örn provisorisk pensionsförstärkning. Även dessa motioner avstyrktes
av bankoutskottet, och riksdagen följde även denna gång utskottets förslag.

I proposition till 1943 års riksdag framlade Kungl. Majit ånyo ett förslag
om förbättring av vissa äldre tjänstepensioner. Inom finansdepartementet hade
dessförinnan verkställts en utredning rörande pensionsförhållandena för sammanlagt
21 000 pensionärer, vilket torde vara det antal pensionärer av denna
kategori, som för närvarande återstår. Förslaget omfattade emellertid pensionsreglering
endast för 7 000 av dess ca 21 000 befintliga pensionärer. Därigenom
kom alltså ett betydande antal grupper av pensionärer att ställas utanför regleringen.
Det var icke mindre än nio grupper, som ställdes utanför. Efter
förslag av bankoutskottet biföll riksdagen Kungl. Majlis proposition.

Den pensionsförbättring, som därigenom kom till stånd, innebar beträffande
de nya pensionerna, att förbättringen begränsades till pensioner å högst
2 626 kronor med belopp av lägst 84 och högst 183 kronor och tillkom pensionstagare
i lönegraderna A 5 och A 6. Beträffande de äldre pensionerna
beräknades pensionsförbättringen till två tredjedelar av skillnaden mellan utgående
belopp och 2 626 kronor, dock högst till 300 kronor. De avkortade pensionerna
förbättrades endast i de fall, då grundbeloppet för däremot svarande
hel pension understeg 1 800 kronor.

I motioner till 1944 års riksdag framställdes på nytt förslag örn en allmän
pensionsreglering. Vid bankoutskottets behandling av dessa motioner verkställdes
en kostnadsberäkning, vilken gav vid handen, att en förhöjning av de
nyare och äldre pensionerna till samma belopp, som utgå enligt de senast fastställda
pensionsreglementena, skulle förutom kostnaden för 1943 års reglering
medföra en merutgift för statsverket av 10,1 miljoner kronor. En omräkning
av pensionerna efter C-ortslöner i stället för A-ortslöner, vilket också föreslagits,
skulle dra en kostnad av omkring 7 miljoner kronor. Banko.utskottet och
riksdagen ha emellertid icke heller vid detta tillfälle ansett sig kunna gå med
på denna reglering utan stannat för att föreslå en begränsad pensionsreglering,
vilken innebar, att förbättringen i princip skulle utgå med 200 kronor å de
nyare samt 300 kronor å de äldre pensionerna, samt att pensionen jämte förbättringen
i intet fall fick överstiga 3 735 kronor per år, räknat vid nuvarande
indexläge. Detta belopp motsvarade beloppet för en nyare pension i lönegrad
A 12. Kostnaden för denna pensionsreglering uppgick till 1,9 miljoner kronor.
Denna pensionsförbättring beräknades tillkomma sammanlagt 14 300 pensionärer
eller dubbelt så många som blevo delaktiga av 1943 års reglering. Utskottets
förslag godkändes av riksdagen. Pensionsreglementet trädde i kraft
den 1 januari i år.

Jag har upptagit kammarens tid med att lämna denna summariska sammanfattning
beträffande behandlingen av denna fråga under de senaste åren dels
för att belysa utvecklingen under denna tid, dels också för att påpeka hurusom
Kungl. Maj :t, bankoutskottet och riksdagen ansett sig böra handlägga
dessa ärenden. Man kan säkerligen utan tvekan göra gällande, att behovsprin -

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Förbättring av vissa äldre t jämte- och familjepensioner. (Forts.)
cipen hittills alltid varit vägledande vid bedömandet av dessa frågor. Det är
ju möjligt att såväl årets utskottsmajoritet som en del av kamrarnas ärade
ledamöter speciellt med hänsyn till det statsfinansiella läget låtit behovsprincipen
göra sig gällande. För oss reservanter har givetvis det statsfinansiella
läget spelat och spelar fortfarande en viss roll, men vi ha dessutom ansett, att
behovsprincipen i och för sig icke varit ett tillräckligt bärande skäl, när det
gällt ståndpunktstagande till frågan om en förbättring av pensionerna för
dessa pensionärer med en pension överstigande 3 735 kronor per år. Man kan
icke så lätt som herr Senander komma ifrån jämförelsen med våra 460 000
folkpensionärer, och man kan ju också för övrigt göra en jämförelse med alla
dem, vilka, sysselsatta i produktivt arbete, icke komma upp till en inkomst
överstigande 3 735 kronor. Herr Andersson i Munkaljungby har vidare påpekat,
att man näppeligen kan göra gällande att det skulle vara en gärd av
rättvisa och billighet att ge samtliga dessa pensionärer en förhöjning, och jag
har icke heller anledning att på grund av herr Senanders yttranden försöka
bemöta det resonemanget. Vi reservanter ha icke kunnat tillägna oss denna
uppfattning. Vi anse, att dessa pensioner äro avpassade efter de inbetalda avgifterna,
genom vilka man tillförsäkrats pension. Att sedan pensionärerna i
de lägre lönegraderna erhållit en behövlig pensionsförstärkning är ju i detta
sammanhang en sak för sig. Det beror ju på att dessa pensioner varit så knappt
tilltagna, att de icke medgivit en skälig levnadsstandard. Detta har ju också
Kungl. Maj :t och riksdagen varit överens örn. Vi. reservanter anse för övrigt
också det vara oriktigt att dessa cirka 7 000 återstående pensionärer i de högre
lönegraderna skulle erhålla en pensionsförstärkning med ett belopp, vilket för
statskassan skulle medföra en merutgift av flera gånger så mycket som den
pensionsförstärkning, vilken hittills kommit dubbla antalet eller cirka 14 000
stycken till del. Som skäl för en fullständig pensionsreglering anför bl. a.
herr Holmström, att pensionernas antal så småningom minskas och att statskassans
utgifter för ifrågavarande pensioner efterhand upphöra. Det är givetvis
sant, men å andra sidan ligger det väl till på det sättet, att statens utgifter
för pensioneringar i allmänhet undan för undan komma att stegras. Man kan
således icke i detta sammanhang bortse från de rent ekonomiska synpunkterna.

Det är dessa skäl. herr talman, som gjort, att vi reservanter icke kunnat biträda
utskottsmajoritetens förslag örn en skyndsam utredning angående en
allmän pensionsreglering. Vi anse. att bankoutskottet bort vidhålla sin tidigare
konsekventa ståndpunkt i detta avseende. Däremot äro vi fullt överens
med utskottsmajoriteten, när det gäller en skrivelse till Kungl. Maj :t örn en
utredning angående omreglering av civila tjänste- och familjepensionerna för
de lägre befattningshavare av olika slag, vilka hittills icke berörts av besluten
om pensionsförstärkning. Med hänsyn till dessa pensionärers bekymmersamma
läge är det också ytterst angeläget att denna utredning bedrives med en sådan
skyndsamhet, att förslag örn en dylik pensionsförstärkning snarast möjligt kan
föreläggas riksdagen.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Andersson
i Munkaljungby och mig avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Holmström erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Med anledning av vad den föregående ärade talaren hade att anföra
gentemot mitt resonemang angående de ekonomiska konsekvenserna vill jag
framhålla, att det är självklart, att man måste, när det gäller att bedöma de
av ett beslut föranledda kostnaderna, tänka på att utgifterna automatiskt
sjunka hastigt år efter år.

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner. (Forts.)

Man skall icke, som talaren gjorde, blanda ihop de kostnader, varom det
här är fråga, med kostnader för helt andra ändamål.

Vidare yttrade:

Herr Sim tiberg: Herr talman! Några av de i denna debatt deltagande talarna
började sina anföranden med att påminna örn att denna fråga är en gammal
fråga, som många gånger varit föremål för överläggningar i riksdagen.
Jag är den förste att erkänna, att detta är riktigt. Det är så sant som det
är sagt. Då jag erkänner detta, skall jag emellertid i olikhet mot några av
de föregående talarna avhålla mig från att föredraga en ingående historik angående
hela denna gamla för riksdagen välkända fråga.

Jag vill bara påminna örn att vid tidigare tillfällen utskottets utlåtande alltid
brukat utmynna i ett yrkande örn avslag, men hela motiveringen har genomandats
av en stor välvilja. På grund av den välvilja, som under årens lopp
präglat utskottets formuleringar, och den uppläggning, som givits frågan av.
utskottet, särskilt vid förra årets riksdag, ha pensionärerna tolkat utskottets
skrivning som ett löfte åt statstjänarna örn att snart se till att pensionerna
verkligen omregleras. Viljan att göra någonting i detta avseende har sålunda
alltid funnits, men på grund av kända förhållanden har det icke varit möjligt
att genomföra en generell pensionsreglering. Utskottet säger även i år i sitt
utlåtande, att motionerna äro värda allt beaktande.

När handläggningen av detta ärende i år började, föreställde man sig, åtminstone
gjorde jag det, att man äntligen skulle komma fram till en positiv
lösning av hela detta spörsmål. Jag framhöll redan i början av utskottsbehandlingen,
att vi borde göra klart för oss, örn vi skulle bibehålla den dittills
tillämpade behovsprincipen och låta den vara avgörande. Örn utskottet intagit
den ståndpunkten att behovsprincipen skulle vara riktlinjen även för
årets beslut, hade jag varit villig att gå på den linje, som reservanterna i dag
gått på, men när man fick klart för sig, att möjligheterna att lösa frågan tedde
sig bättre nu än under de senaste åren, ansåg man sig böra undersöka möjligheterna
att nu gå in för en effektiv och positiv lösning av frågan. Det är
därför, herr talman, som utskottet nu säger, att utskottet anser, att en omfattande
pensionsreglering nu är önskvärd. Utskottet säger också, att en dylik
reglering bör omfatta hela tjänstepensionsreglementet. Det är helt naturligt
förklarligt, att utskottet icke kan vara berett att i detta utlåtande presentera
ett fullständigt utformat förslag till pensionsreglering.

Herr Senander sade i sitt anförande, att nu förevarande fråga och fråg*an
om pensionsinstitutionen i övrigt är ganska tilltrasslad, och däri har herr
Senander sannerligen rätt. Det är också därför som de ärade kammarledamöterna.
i utskottets utlåtande kunna läsa, att utskottet föreslår en översyn
med syfte att förenkla pensionsreglementenas bestämmelser i olika avseenden
och göra dem begripliga. Framför allt har man velat få bestämmelserna avfattade
på ett sådant sätt, att dels myndigheterna själva skola förstå reglementena,
dels att menige man skall kunna tolka dem. Det är ju klart, att det
icke var möjligt för bankoutskottet att medhinna att göra en så omfattande
utredning som skulle behövts, men utskottet bär dock ansett, och jag vill poängtera
detta, att vederbörande, som få sig utredningen anförtrodd, trots utredningens
stora omfattning skulle kunna prestera ett sådant arbetsresultat,
att utredningen kunde bliva klar till nästa års riksdag. Utskottet har gjort ett
ganska positivt uttalande i denna riktning. Man kan väl anse det möjligt att
medhinna utredningen redan till nästa års riksdag på grund av det myckna
förberedande arbete, som under den långa tid frågan varit aktuell har preste -

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner. (Forts.)
rats. Det skulle allenast vara nödvändigt med en kompletterande utredning.
Herr Senander sade, att frågan hamnat i utredningskvarnen igen. Det är ju
ett ganska hotande perspektiv för oss, det känna vi alla till. Man tänker: det
är så lätt att komma ifrån en fråga genom att kasta in den i utredningskvarnen,
och så får kvarnen mala under en femårs- eller en tioårsperiod eller kanske
ändå längre. Nu är det ju i alla fall icke meningen, att denna fråga skall
ligga i utredningskvarnen i många år. Utskottet föreslår ju, att det skall bli
färdigt till nästa års lagtima riksdag.

Jag hade icke tänkt mig att taga till orda i debatten, ty jag trodde, att andra
kammaren i likhet med första kammaren skulle taga utskottets förslag
utan debatt. När det sedan blev anföranden för reservationen, var det helt
naturligt, att diskussion icke kunde utebliva. Jag vill, herr talman, icke nu
ytterligare förlänga debatten, utan slutar nied att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Forsberg: Herr talman! Riksdagen har ju vid några tillfällen tidigare
behandlat denna fråga. Det har skett med särskild hänsyn till att man under
rådande förhållanden borde söka att hjälpa de statspensionärer, som befinna
sig i ett svårt ekonomiskt läge. När vi förra året satte en spärr vid 3 735 kronor,
räknade jag med att man icke så snart skulle återkomma i just denna
fråga, såsom man nu har gjort. Man löste visserligen icke pensionsfrågan för
alla dem, som kunna betecknas som mindre pensionärer. Vad som nu har
föreslagits ligger på ett helt annat plan. Då vi tidigare behandlat denna fråga,
ha vi fäst avseende vid det statsfinansiella läget. Man kan väl ändå icke
räkna med att detta skall förbättras inom den närmaste tiden. Man fortsätter
att undan för undan göra utgifter, som icke äro absolut nödvändiga.

Herr Senander citerade på tal örn den behandling, statens pensionärer fått
röna, ordspråket »medan gräset gror, dör kon». Skulle det verkligen vara så
illa beställt med statspensionärerna? Hur vill man då förklara det förhållandet,
att många i vårt land ha lika låga eller lägre inkomster? De skulle ju i
så fall icke kunna leva nu. Vi skola nämligen icke glömma, att av dem, som
äro beskattade för inkomst, omkring en miljon icke ha så mycket att leva på
som 2 000 kronor. Då har jag ändå icke räknat dem, vilkas inkomst understiger
600 kronor. Vi kunna räkna med att det finns i runt tal 1 900 000 människor,
som icke nå upp till den inkomst, vid vilken vi under föregående år
satte spärren. Reservanterna föreslå, att denna spärr fortfarande skall gälla.

Vilka är det då fråga örn i detta fall? Det gäller de sämst betalade statspensionärerna.
De som förut hade 2 545 kronor fingo genom föregående års
riksdags beslut 200 kronor till, så det blev 2 745 kronor. Det är bland annat
dessa som jag betraktar som de sämst ställda pensionärerna. Men det är rätt
betecknande, att när högermannen herr Holmström med flera motionerat, ha
de sträckt sig så långt, att de föreslagit en ändring från A- till C-ort för de
gamla pensionärerna, så att dessa skulle uppnå likställighet med pensionärer,
på vilka det nya pensionsreglementet är tillämpligt. Men herr Senander och
kommunisterna ha sträckt sig väsentligt längre. För några dagar sedan sade
fru Rönn-Christiansson: »Vi kommunister representera även medelklassen.»
Jag ber att få konstatera, att de enda, som i dag representera icke bara medelklassen
utan även överklassen, det är kommunisterna och det skall jag
bevisa. Här ha nämnts vissa siffror. Hur många är det som komma upp till
en inkomst högre än den, vid vilken spärren inträdde? Det är 6 000. Dessa
skulle vi vara beredda att ge bättre pension. Enligt de beräkningar, som företogos
år 1942, skulle de erhålla ungefär 4 å 5 miljoner kronor. Hur ställer det
sig då för dessa, som herr Senander syftade på, när han sade, att medan grä -

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner. (Forts.)
set gror, så dör kon? En byråchef exempelvis, som nu har 8 876 kronor i pension,
skulle få 9 876 kronor. Det är de fattiga det, som herr Senander gör sig
till talesman för! Ilan förmenar, att det finns ett pensionsreglemente, som
lägger hinder i vägen för att man skulle på annat sätt kunna genomföra förbättring
av pensionerna. Jag talade under en tidigare debatt här i riksdagen
örn för den duktige herr Senander, att riksdagen i fjol hade möjlighet att ge
de lägre en ökning av pensionen på 200 ä 300 kronor. I år finns det reservanter,
som också anse, att riksdagen borde besluta på ett annat sätt. Jag- skall
be att få erinra örn tillvaron av några grupper, vilka, såvitt jag kan förstå,
ha det bra. Landsfiskaler ha ju 5 444 kronor i pension. De skulle enligt herr
Senanders och övriga kommunisters förslag få en förhöjning med 1 677 kronor.
De skulle således få 7 121 kronor. Det är nog ingen risk för herrar kommunister
att ge sig ut i agitationen vid nästa års landstingsval. De behöva
icke räkna med något förbud mot sina möten från landsfiskalernas sida, det
kan man då vara säker på. Det förefaller vara mycket enkelt att bedöma, hur
man skall ställa sig, när det gäller att hjälpa dem, som lia det dåligt, men
man skall icke hjälpa, där det icke finnes något behov. Vad är det för mening
att hjälpa sådana befolkningsgrupper, som många gånger få slantar över och
ha bekymmer för hur de skola förbruka dessa? Men vi skola helt visst hjälpa
dem, som befinna sig i ett sådant läge, att man verkligen bör ge dem ett handtag.

Beträffande folkpensionärerna, som herr Senander talade örn, vill jag för
min del sträcka mig mycket långt, så långt man överhuvud taget kan göra,
men det finns också något, som heter att skaffa pengar. Det skulle vara synnerligen
välbetänkt, örn kammaren i detta läge ginge in för att följa reservanternas
förslag. Herr vice ordföranden i bankoutskottet ansåg, efter vad jag
kunde förstå, att det starkaste motivet för ett bifall av andra kammaren till
utskottets förslag var att första kammaren tidigare utan debatt bifallit detta
förslag. Här är det andra kammaren det gäller, och jag anser, att vi böra
handla på ett förnuftigare sätt. Och vi handla på det bästa sättet och på ett
sådant sätt, att vi verkligen hjälpa dem, som böra hjälpas, örn vi bifalla reservanternas
förslag.

Innan jag slutar, ber jag att få nämna, att det förvånat mig, att för utskottets
betänkande befinna sig bondeförbundets representanter, vilka visade sura
miner, när förslag framfördes örn att hjälpa de lägre statstjänstemännen —
d. v. s. sådana personer, som icke ens komma upp till så stor inkomst, som
där spärren verkar — att erhålla en förbättring.

Jag ber för min del, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Svedman erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Har man den uppfattning, som den siste ärade talaren har, örn vad
pensionen egentligen är, då kan man förstås komma till den slutsats som han
kom till. Men pensionen är icke något fattigunderstöd; pensionen är liksom
lönen ersättning för arbete och insatser. Örn man sätter en spärr eller drager
ett streck, är det fullkomligt godtyckligt och ologiskt. Är en statsanställd
tjänsteman förtjänt av en viss lön, har han en pension, som är beräknad på
grundval av denna lön, och han har samma rätt som vilken annan, oavsett i vilken
lönegrad han står, att få sin pension.

Herr Forsberg'', som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Jag känner till detta, att de som lia ordnat sin pension få pension efter sin lön.
Det ha också dessa äldre pensionärer fått. Men vi ha med hänsyn till dyrtiden

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner. (Forts.)
givit ett tillägg åt de sämst ställda. Det har jag medverkat till. Men jag kommer
aldrig i världen att med min röst medverka till att giva pensionsförbättring
åt sådana som komma upp till pensioner på 8 000—9 000 kronor.

Härefter anförde:

Herr Nilsson i Landskrona: Herr talman! Då man tidigare diskuterat pensioner,
har från statstjänarhåll och av deras representanter skarpt framhållits
vad bankoutskottets ordförande också påpekat, att pensionen är en intjänt
lön. Även vi ha till sist accepterat denna uppfattning. Men. skulle man
fullfölja detta nu, skulle det kort och gott innebära, att dessa pensionärer, som
vi i dag diskuterat, skulle leva på den lön, som de intjänt under den.tid de arbetat,
och följaktligen skulle de icke ha något som helst tillägg. Vi ha emellertid
utgått från andra principer, nämligen behovsprincipen. Genom denna
har man vid flera tillfällen försökt att hjälpa de mindre inkomsttagarna. Var
gränsen skall sättas kan man naturligtvis diskutera och vara oense^om. Men
faktum är ju, att bankoutskottet vid tidigare tillfällen satt gränsen så, att pensionen
överskrider den genomsnittliga förtjänst., den svenska arbetarklassen
av i dag har och vilken motsvarar en genomsnittlig arbetsförtjänst som rör
sig kring 3 500 kronor örn året, och spärren är satt vid pension av 3 735 kronor.
Man kan således säga, att här finnas sakliga skäl att gå på elen linje som
bankoutskottet tidigare följt.

Jag nämnde, att man kan tvista örn var gränsen går för bekovet. Enligt socialstyrelsens
uppgift bör ett pensionärshushåll i grupp 2 ha omkring 2 200
kronor. Skall ett pensionärshushåll i denna grupp leva på 2 200 kronor, tror
jag det är rimligt att som bankoutskottet säga, att de pensionärer, som ha
över 3 735 kronor, icke leva på svältgränsen.

Jag anser således att uteslutande behovsprincipen bör tillämpas vid ståndpunktstagande
i denna fråga. Ty skall man följa dem, som propagera för Corten,
innebär det faktiskt, att dessa mindre inkomsttagare knappast få någonting.
Skulle man följa den linjen längst ut, skulle de sämst ställda grupperna
få en reducering av de nuvarande pensionerna. Det är ingen som vill detta.
Jag tror därför, att den linje bankoutskottet förra året föreslog och vilken riksdagen
beslutade är den riktiga.

Det nämndes här, att man av praktiska skäl borde följa andra linjer. Finnes
det någon linje, frågar jag, som är mera praktisk att följa än behovsprincipen
och giva dem lika belopp allesammans? Jag tror, att det är den enklaste
och riktigaste väg vi kunna vandra.

Herr talman! Jag ber att på dessa skäl få ansluta mig till den reservation,
som är framförd av herrar Andersson i Munkaljungby och Eriksson i Sandby.

Herr Holmström: Herr talman! Diskussionen här har kommit att röra sig
vid sidan av vad som är det väsentliga i denna fråga. Herr Forsberg, har
statt och resonerat örn huruvida det kan vara skäligt att en pensionstagare i viss
ställning skall ha en så eller så hög inkomst genom pension. Det är icke detta
som är det väsentliga i frågan. Jag skulle, för att .klargöra vad det här gäller,
vilja fråga herr Forsberg: kan det vara rättvisa i att en pensionär, som avgått
dagen före den 1 juli 1939, skall ha betydligt mindre pension än den,
som avgått dagen därefter? Det var, som kammaren, väl erinrar sig, så att när
pensionsregleringen genomfördes en gräns sattes vid den 1 juli 1939. Pensionsförbättringen
skulle gälla allenast dem, som avgått från och med den i juli
1939. Det är de, som avgått tidigare, som med alla skäl anse sig orättvist behandlade.
Och det är åt dessa, som rättvisa måste skapas. Detta framhöll jag

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner. (Forts.)
i mitt första anförande. Det finnes ett talande exempel! En kapten har 1 600
kronor mindre om året i pension än en kapten som fötts dagen efter honom.
Yarför skall en landsfiskal — för att taga ett exempel från herr Forsberg —
som avgått före den 1 juli 1939. ha betydligt sämre pension än en landsfiskal,
som avgått den 1 juli 1939 eller därefter?

Det är detta, mina damer och herrar, som är det väsentliga i frågan. Jag
säger det än en gång. Det gäller att skapa rättvisa åt dem, som blivit orättvist
behandlade. Och just därom bör diskussionen röra sig, och inte örn en
mängd andra saker.

Herr Forsberg erhöll nu på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: När
herr Holmström talar örn skillnader i pension för dem som avgått efter och
före det som gräns satta datum och att hänsynstagande härtill skulle vara
grundläggande för resonemanget, kan jag, själv folkpensionär, icke resonera
som herr Holmström. Da blir läget, att en statstjänare, som avgått som pensionär
den 1 juli och inbetalat sina pensionsbelopp på den och dea pensionen,
som ligger som grund, får sin pension härefter. En annan avgår en månad
senare; då har man fått ett nytt reglemente. Då är frågan: skall det gamla
eller nya reglementet gälla? Det är väl ändå det nya som skall gälla. Man
måste ändå få en gräns någonstädes, herr Holmström. Det har man haft till och
med i fråga örn folkpensionärer, som haft mindre belopp. Ty de ha under den
tid som gått fått finna sig i att man haft nya bestämmelser som kommit till.

Herr Sundberg, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag nämnde i mitt tidigare anförande, att första kammaren
tagit utskottets förslag, och jag förutsatte, att andra kammaren skulle
göra detsamma. På detta genmäler herr Forsberg, att det är visserligen riktigt,
att första kammaren utan debatt tagit förslaget. Men i andra kammaren,
sade herr Forsberg, skola vi fatta förnuftiga beslut.

Vi skola icke tvista örn vilken kammare som är den förnuftigaste; det få väl
andra avgöra. Men vad man kan tvista örn är hur det går med frågan, örn kamrarna
fatta olika beslut. Det är väl icke gärna så att frågan faller. Det vore
synnerligen sorgligt, och de, som åsamkat de gamla statspensionärerna detta,
hade sannerligen icke gjort dem någon stor tjänst. Men det uppstår väl vissa
svårigheter i alla fall till -följd av olika beslut, ty det får väl sättas i gång
något skgs sammanjämkningsprocedur. som väl i och för sig skulle innebära,
att man fick se på vilken kammares beslut som är mest omfattande. Då föreställer
jag mig, att den kammare, som fattat beslut örn det Större sammanhanget
i problemet, kommer att inbjuda den kammare, som fattat beslut örn det
mindre sammanhanget i problemet, att fatta samma beslut som den förstnämnda
kammaren gjort. Man får anse, att utskottets förslag innefattar den större
delen av själva sakfrågan. Jag vet icke, hur frågan ligger till rent parlamentariskt,
men det skulle kunna hända, att vi någon dag i nästa vecka få taga
ställning till vilken kammares beslut som skall bli gällande. Det tycker jag
är ganska obehagligt.

Jämväl herr Holmström erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Gentemot herr Forsberg vill jag säga, att det här icke gäller folkpensionärer
utan pensionerade statstjänstemän. Herr Forsberg sade, att en gräns alltid måste
sättas. Visst icke, herr Forsberg! Låt oss tänka på hur det t. ex. går till vid
löneförbättringar! Örn det blir en löneförbättring inom ett fack eller för vissa
tjänstemän, är det da endast de, som anställts efter en godtyckligt vald dag
kori före den dag, da beslutet fattades, som få löneförbättring? Nej, alla an -

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner. (Forts.)
ställda, hur gamla de än äro, få njuta därav. Precis på samma sätt bör det vara
med en pensionsförbättring anse de gamla statspensionärerna — och det med all
rätt. Varför skola de sitta på undantag? Om herr Forsberg tänker på detta,
får han det bela nog klart för sig.

Härefter anförde

Herr Senander: Herr talman! Jag fick höra, att herr Forsberg fått ett av sina
numera ganska vanliga lynnesutbrott, då man behandlar frågor av detta slag.
Han lär bland annat ba sagt att vi kommunister ha, i och med att vi ställt
ett sådant förslag som vi gjort i vår motion, gått in för »överklassen». Jag
trodde verkligen, att herr Försberg kunde bättre differentiera befolkningsskikten
i samhället än att han skulle kalla exempelvis en pensionär, som har 8 000
kronor i pension, för överklass. Han tillhör icke överklassen utan medelklassen.

Nu vet nog herr Forsberg, att det icke är någon huvudsak för oss att förbättra
redan höga pensioner. Vi ha velat genom vårt förslag få till stånd en
tillämpning av nu gällande pensionsreglementen, därför att det är den enda
väg, på vilken man kan förbättra läget för de allra sämst ställda statspensionärerna.
Så länge den nuvarande pensions skalan består är det nämligen icke
ur löneteknisk synpunkt möjligt att höja pensionerna för de lägre betalda
statspensionärerna så mycket mera utöver vad som redan skett. Men örn man
gör det för allesammans är det möjligt. Det är, som jag tidigare framhållit,
av rent praktiska skäl vi förordat det förslag som det är fråga om.

När nu vidare herr Forsberg återigen spelar så radikal och säger, att han
överhuvud taget är emot att förbättra pensionerna för »överklassarna» inom
statstjänsten, vill jag framhålla, att herr Forsberg i år och tidigare utan tvekan
svalt alla förslag till både löneförhöjningar och uppflyttningar i högre
lönegrader av förut mycket väl betalda statstjänstemän. Man har aldrig hört
att herr Forsberg haft ett ord att invända mot dessa uppflyttningar, örn vilka
man i de flesta fall kunnat tvista, huruvida de varit berättigade eller ej. Icke
heller har jag hört, att herr Forsberg dragit en lans för folkpensionärernas intressen.
Han har stillatigande funnit sig i att riksdagen gång efter annan avslagit
berättigade framställningar från vårt håll örn förbättring av folkpensionerna.
Då har han hållit tyst. Men så fort vi ställa ett förslag, som är utformat
för att kunna övervinna praktiska svårigheter och som bär till huvudsyfte
att hjälpa de sämst ställda statspensionärerna, då bryter herr Forsberg
ut mot oss och söker göra gällande, att vi företräda en oriktig linje.

De där försöken, herr Forsberg, som blivit på modet inom socialdemokratien
på senare tid, att skjuta på oss från vänster, äro fullständigt misslyckade.
Herr Forsberg bör visa i handling litet mera än han gjort hittills, att
han verkligen är till vänster om oss. Men dit kommer han nog för övrigt
aldrig.

Dessutom vill jag meddela herr Forsberg att vi skola, när de nya lönereglementena
för statstjänarna komma på riksdagens bord, allvarligt sätta herr
Forsberg på prov. Yi komma att gå in för en sammanpressning av den avlöningsskala,
som för närvarande finnes för statstjänarna. Detta betyder kanske
en kraftig nedskärning för de högre statstjänarna. Yi få se örn herr Forsberg
då är lika karsk som i fråga om detta förslag örn pensionerna.

Herr Forsberg, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Vart
vi i framtiden sedan skola komma, få vi taga ställning till den gången. Vad
gäller folkpensionerna skall jag upplysa herr Senander, att jag var en av mo -

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner. (Forts.)
tionärerna vid höstriksdagen, då det gällde en förbättring av folkpensionerna,
som också genomfördes.

Herr Senander talade örn att jag var till vänster örn honom; jag tyckte att
han sade det, men jag kanske missuppfattade honom. När det gällt lönehöjningar
till vissa statstjänstemän har jag i vissa fall liksom herr Senander gått
med härpå. Jag skall icke precisera det, men jag vill säga att det har då
icke varit fråga örn dessa pensionärer som vi i dag tala om. En del av dessa
pensionärer ha det icke dåligt, ty de äro hjälpta genom föregående riksdags
beslut. De, som ytterligare skulle få en förbättring genom herr Senanders och
andra kommunisters förslag, äro de, som ha det bra ställt med 8 000 eller
9 000 kronor i pension. Örn de äro överklassare eller icke, därom får herr Senander
ha sin mening och jag min mening. Det är dock en bra pension.

Härpå anförde

Herr Persson i Norrby: Herr talman! Bankoutskottet har denna riksdag
haft att behandla en hel flora av motioner angående förhöjning av olika utgående
pensioner. När vi i utskottet haft att behandla dessa saker, lia vi funnit,
att det finnes likaledes en hel flora av olika reglementen, efter vilka dessa pensioner
utgå. Det blir hart när omöjligt för utskottet att hålla i sär och behandla
de olika kategorier av pensionstagare, som här kunna vara i fråga.
Utskottet kom efter mycket resonemang ■— som icke enbart tillkommit i anslutning
till dessa motioner utan som mycket tidigare kommit upp i utskottet
-— till att det vöre bäst att utnyttja sin rätt till initiativ och föreslå riksdagen
att hos Kungl. Maj :t begära en utredning för att få en samordning mellan de
olika utgående pensionerna och en samordning mellan de olika pensionsreglementena,
sa att de bleve lätthanterligare, bättre och gåve större rättvisa de
olika pensionskategorierna emellan.

Titta vi närmare på bankoutskottets utlåtande och dess kläm, finna vi, att
det skiljer sig från reservationen även i vad det gäller formen så till vida’ gtt
det är bär närmast utskottets initiativ att föreslå, att riksdagen skall gå till
Kungl. Maj :t och begära utredning örn en samordning mellan de olika pensionerna.
De olika motioner, som föreligga och som skulle kunna beröras av detta,
finge då anses besvarade genom det beslut som riksdagen skulle komma till.

Reservationen går positivt in för att i vissa hänseenden tillmötesgå en del
av de inkomna motionerna, medan en del avvisas. Yad utskottet enligt min
uppfattning främst vill är att få en samordning, så att större likställighet skapas
mellan olika kategorier av pensionstagare. Utskottet vill inte yttra sig örn
vilka belopp som kunna anses skäliga, utan det må bli Kungl. Majit som efter
utredning får komma med ett förslag till dels samordning och dels en rättvis
avvägning av pensionernas storlek. Under sådana förhållanden är det klart,
att utskottet inte velat binda sig vid viss lönegrad eller löneklass, utan önskat
få frågan prövad i hela dess vidd.

Med hänsyn till det läge, vari detta spörsmål för närvarande befinner sig, har
jag för min del kunnat ansluta mig till utskottets förslag, då jag anser att vi
inte kunna komma ifrån att pröva frågan i hela dess vidd. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Andersson i Munkaljungby
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

Nr 32.

Förbättring av vissa äldre tjänste- och familjepensioner. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Munkaljungby begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
96° ja och 64 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

§ 7.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av väckta motioner
örn utredning och förslag angående redogöraransvaret inom statsförvaltningen.

Utskottets hemställan bifölls.

'' § 8.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag hemställer att kammaren ville besluta, att första lagutskottets utlåtande
nr 47 skall uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden å
morgondagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 24, i anledning av en inom andra kammaren
jämlikt § 57 riksdagsordningen gjord anmälan örn anledning till anmärkning
mot statsrådet Erlander;

statsutskottets memorial:

nr 262, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45; och

nr 263, angående statsregleringen för budgetåret 1945/46; samt

° andra lagutskottets utlåtande, nr 80, i anledning av väckta motioner angående
viss ändring i expropriationslagen.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:

nr 498, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges anslutning
till den vid luftfartskonferensen i Chicago år 1944 antagna internationella
luftfartskonventionen m. fl. överenskommelser;

Andra hammarens protokoll 1945. Nr S%. 7

Nr 32.

Torsdagen den 28 juni 1945 em.

från statsutskottet:

nr 460, i anledning- av Kungl. Maj :ts proposition angående Stockholms luftvärnsregementes
förläggning;

nr 480, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 487, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till särskild ersättning för debitering av värnskatt;

nr 489, i anledning av Kungl. Majis förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 490, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 491, i anledning av Kungl. Majis förslag om avskrivning å investeringar
för tillverkning av syntetiskt gummi;

nr 492, i anledning av Kungl. Majis förslag om anslag för budgetåret 1945/
46 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 493, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förbättrande av
bostadsförhållandena m. m.; och

nr 494, i anledning av Kungl. Maj Is framställningar med förslag till vissa
ändringar i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet, manskap
savlöningsreglementet och folkskolans avlöningsreglemente, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

från bankoutskottet:

nr 495, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till vissa ändringar
i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare samt folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m.;

nr 496, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till vissa ändringar
i allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena, folkskolans tjänste-
och familjepensionsreglementen samt tjänste- och familjepensionsreglementena
för de högre kommunala skolorna, m. m.; och

nr 497, angående regleringen för budgetåret 1945/46 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;

från jordbruksutskottet:

nr 472, i anledning av Kungl. Maj Is proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 473, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktlindring för
frukt till Norrbotten och Västerbotten;

nr 474, i anledning av väckta motioner örn statsunderstöd till Balsgårds
växtf örädlingsanstalt;

nr 475, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kristillägg
m. m. för budgetåret 1945/46, såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 476, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl., såvitt angår nionde huvudtiteln; och

nr 477, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln;
samt

från riksdagens kansli:

nr 468, angående ålderspension åt fiskare m. m.;

nr 469, angående anordnande av hygieniska inrättningar på arbetsplatserna; -

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Nr 32.

nr 470, angående avskaffande av den tvångsvisa anslutningen till de tyska
församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m.; och
nr 471, angående upplysningsverksamhet för kommunalmän m. m.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.25 em.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 29 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens andra kammare greve Torgil von Seth på
grund av sjukdom är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet 6 dagar, intygas
härmed.

Stockholm den 28 juni 1945.

Carl Gentz,
överläkare.

§ 2.

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial nr 24.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 262, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1944/45.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att redan vid detta sammanträde
till avgörande företaga ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende.

Härefter biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 263, angående statsreederingen för
budgetåret 1945/46.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att redan vid detta sammanträde
till avgörande företaga ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende.

Punkterna 14, 15 och 17.

Kades till handlingarna.

Övriga punkter.

,Vad utskottet hemställt bifölls.

100

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning örn
centralisering
och rationalisering
av försäkringsverksamheten

m. m.

§ 5.

Föredrogs, men bordlädes åter andra lagutskottets utlåtande nr 80.

§ 6.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 47, i anledning av väckta motioner
angående utredning örn centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten
m. m.

Första lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 197 i första kammaren
av herr Strand m. fl., nr 316 i andra kammaren av herr Hagberg i Luleå
m. fl. och nr 419 i sistnämnda kammare av herr Hermansson m. fl.

I motionerna I: 197 och II: 419, vilka voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller, att Kungl. Maj :t

dels måtte låta verkställa en allsidig utredning med syfte att åstadkomma
en genomgripande centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten,
däri inbegripet örn och i vilken utsträckning det privata försäkringsväsendet
bör överföras till staten och i samband därmed i vad man vissa
ytterligare försäkringsgrenar böra göras obligatoriska, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda,

dfels skyndsamt låter utarbeta och framlägga förslag till en provisorisk lagstiftning
till förhindrande av att nya och ur det allmännas synpunkt icke
önskvärda försäkringsanstalter bildas och att äldre försäkringsföretag starta
ny verksamhet under den tid, frågor rörande försäkringsverksamhetens framtida
utformning äro under utredning».

I motionen II: 316 hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte göra framställning örn en allsidig och skyndsam utredning angående
rationalisering och centralisering genom förstatligande av den privata
försäkringsverksamheten, i vilket sammanhang även frågan örn en rationalisering
och fortsatt centralisering av den statliga försäkringsrörelsen samt frågan
i vilken utsträckning ytterligare försäkringsformer böra göras obligatoriska
upptages till behandling, samt framläggande för riksdagen av de förslag,
vartill utredningen kan föranleda».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med anledning av motionerna I: 197 och II: 419, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t

dels ville låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning med
syfte att åstadkomma en genomgripande centralisering och rationalisering av
försäkringsverksamheten, däri inbegripet örn och i vilken utsträckning det
privata försäkringsväsendet borde överföras till det allmänna och i samband
därmed i vad mån flera försäkringsgrenar borde göras obligatoriska, samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda,

dels skyndsamt ville låta utarbeta och framlägga förslag till en provisorisk
lagstiftning till förhindrande av att nya och ur det allmännas synpunkt icke
önskvärda försäkringsanstalter bildades eller redan bestående försäkringsföretag
började ny icke önskvärd verksamhet under den tid frågor rörande försäkringsverksamhetens
framtida utformning vore under utredning; samt

B) att motionen II: 316 måtte anses besvarad genom utskottets hemställan
under A).

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Nr 32.

101

Utredning om centralisering och rationalisering av för säkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar Lindhlom, Westman och Siljeström, fru
Svenson samt herrar Ljungqvist, Werner och Björling, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen i anledning av motionerna I: 197 och II: 419 måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit skyndsamt ville låta utarbeta
och framlägga förslag till en provisorisk lagstiftning, innebärande dels
befogenhet för Kungl. Maj :t att pröva ansökningar örn stadfästelse å bolagsordningar
för försäkringsbolag jämväl ur synpunkten av behovet och önskvärdheten
av den nya verksamhet elier den utökning av förutvarande verksamhet,
som vore ifrågasatt, dels ock motsvarande befogenhet för försäkringsinspektionen
i fråga örn utländsk försäkringsanstalt;

B) att motionerna I: 197 och lii 419 i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

C) att motionen lii 31G icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lundstedt: Herr talman! Studiet av de rätt vidlyftiga handlingarna i
detta ärende, har, såsom för övrigt är ganska naturligt, icke bibragt mig någon
bestämd övertygelse om de bästa linjerna, efter vilka försäkringsverksamheten
bör utövas. En person, som i likhet med mig icke är utbildad i ekonomiska och
vissa andra med denna sak sammanhängande frågor, behöver nog en bättre
handledning än den, som kan utvinnas blott ur dessa handlingar, varmed självfallet
intet förklenande örn dem utsagts. När jag nu likväl yttrar mig i denna
debatt, sa sker det endast för att framhäva några allmänna synpunkter, som
jag föreställer mig kunna vara värda något beaktande i kammaren och som i allt
fall för mig haft ledande betydelse på denna frågas nuvarande stadium. Den
allmänna karaktären av mitt anförande får jag också anföra till motivering
för att jag tillåtit mig inleda denna debatt. I det närmast följande bortser jag
helt och hållet därifrån att jämväl reservationen går ut på skrivelse med begäran
örn utredning, ty den utredning, som där avses, skall ju icke omfatta den
egentliga tvistefrågan, nämligen försäkringsverksamhetens eventuella förstatligande.

I högaktuella frågor, där man vet, att ärliga meningar stå emot varandra
och där kravet på en lösning eller åtminstone ett försök till lösning blir mer
och mer påträngande, borde enligt min mening ett allvarligt både menat och
motiverat utskottsbetänkande med begäran örn skrivelse till Kungl. Maj :t med
anhållan örn allsidig och förutsättningslös utredning alltid bifallas, därest det
icke står klart, att utredning i ämnet redan pågår eller i allt fall kommer att
igångsättas och utredningskravet sålunda måste anses överflödigt. Handlingarna
i ärendet utvisa tydligt, att ur denna sjmpunkt några betänkligheter emot
bifall till motionen icke kunna föreligga. Varken försäkringsinspektionen eller
försäkringsutredningen har velat motsätta sig den av motionärerna förordade
utredningen. Det är därför min mening, och jag har vid flera tillfällen i kammaren
tillåtit mig antyda densamma, att i frågor som denna också de riksdagens
ledamöter, som intaga en ifrån motionärernas eller utskottsmajoritetens
mer eller mindre starkt avvikande ståndpunkt, borde kunna bifalla utrednings--kravet, i akt och mening att övervaka, att deras synpunkter med saklig kraft
siittas in i det kommande utredningsarbetet, så att detta verkligen blir så
allsidigt och fullödigt som möjligt. Trots partimotsättningarna skulle då riksdagens
karaktär av en hela folkets samverkande representation komma klarare

102

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

till uttryck, och förtroendet för riksdagen tror jag skulle på ett särskilt sätt
befästas ute i landet. Detta är åtminstone min uppfattning, och jag Ilar med
dessa ord velat draga en lans för densamma.

Däremot har jag alls icke, såsom möjligen någon skulle vilja förmoda, uttalat
dessa ord för att efter mitt principiella avståndstagande i remissdebatten
från tanken på näringslivets socialisering nu kunna lia ryggen fri, när jag
kommer att rösta för bifall till utskottets hemställan. Ryggen fri har jag i
alla fall. Jag har alltid i min opposition emot socialisering reserverat mig för
särskilda förhållanden, på grund av vilka statlig drift kunde motiveras. Huruvida
försäkringsrörelsen företer sådana förhållanden, att dess läggande helt
eller delvis under statsdrift vore till mera allmänt gagn än dess utövande av
privata företagare, därom kan jag för närvarande, såsom jag nyss sade, icke
ha någon deciderad uppfattning. Men jag kan säga, att mina skäl emot allmän
socialisering, d. v. s. emot näringslivets allmänna förstatligande, kunna icke
ha någon tillämpning i en situation sådan som denna. Det främsta av dessa
skäl utgöres kort uttryckt därav att statsdriftens produktions- och omsättningseffektivitet
— därest icke driften kombineras med odemokratiska pådrivningsmedel
— måste bli mindre än de enskilda företagens. Grunden därtill
är att statsdriften i väsentlig grad kommer att sakna den verksamhetsstimulans,
som ligger i den enskildes icke bara vinstintresse utan också i hans tävlingsintresse,
hans ambition, hans ärelystnad och hans behov av självhävdelse,
kanske icke sällan rentav i hans självbevarelsedrift, vartill så också kommer
det icke minst viktiga, nämligen att statsdriften icke möjliggör samma rörlighet
som den privata företagsamheten i fråga örn initiativ och dettas utnyttjande
i produktionens tjänst i form av uppslag, idéer och uppfinningar. — Mot
en mera allmän socialisering tillät jag mig också framställa det skälet, att jag
icke såg, hur en sådan skulle kunna undgå att draga med sig en frihetsfientlig
byråkratisering av samhället, utgörande denna byråkratisering en förträfflig
jordmån för frodandet av sådan maktlystnad, som kunde fresta därför
anlagda människor att söka överrumpla landet med diktatur eller diktaturliknande
regim.

Såvitt jag förstår, har intet av dessa skäl någon bärkraft i den fråga, som nu
sysselsätter oss. Med de värderingar, som numera allmänneligen råda angående
samhällets förhållande till och betydelse för människorna, borde försäkringsverksamheten
i mycket stor utsträckning, örn också kanske icke alldeles fullständigt,
vara en utpräglad social verksamhet i den meningen, att den icke är
någon egentlig n//ärsverksamhet. I allt fall framträder inom försäkringsbranschen
alls icke den produktions- och omsättningsstimulerande synpunkten.
Nog finns den i bakgrunden, men denna dess blott indirekta betydelse beröres
icke av frågan statsdrift eller enskild företagsamhet. När jag under årens lopp
diskuterat socialiseringsfrågan, har jag därför alltid plägat såsom exempel på
en verksamhet, i fråga om vilken detsyntes mig osakligt att avvisa tanken på dess
förstatligande, anföra bland annat just försäkringsrörelsen. Därmed hade jag
dock självfallet icke bestämt mig för att gå in för statsdrift på detta område.
Detta var och är alltjämt en fråga, som jag icke kunnat taga deciderad ståndpunkt
till. Såsom jag redan sagt, förmår jag icke med hjälp av de handlingar,
som nu föreligga, genomskåda detta komplicerade problem och bedöma resultatet
utan en jämförelse mellan konsekvenserna av den ena eller andra linjen.
Här har man verkligen starkt behov av att få se något så när utarbetade förslag
för att kunna intaga en fullt övertygad ståndpunkt.

Några byråkratiseringstendenser av den farliga art, som jag karakteriserade
på tal om en allmän socialisering, kunna här icke förefinnas. Det är icke den

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Nr 32.

103

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten

m. m. (Forts.)

omständigheten, att det här bara är fråga om ett visst slags verksamhet, som
enligt min mening utesluter nämnda fara, utan det är det förhållandet, att
en socialisering av försäkringsrörelsen i och för sig omöjligt kan betraktas såsom
inledning till en allmän socialisering av rent produktiv eller nvttighetsomsättande
verksamhet. Men sedan är det naturligtvis ännu en öppen fråga, som
det också synes mig omöjligt att på förhand avgöra och som därför måste bero
på konkreta förslag, huruvida försäkringsverksamhetens förstatligande skulle
kunna utföras efter tillfredsställande principer, eller om en skadlig byråkratisering
av densamma skall vara ofrånkomlig. (Herr talman, här finns visserligen
högtalare, jag tror åtminstone, att den är påsatt, men jag har i alla fall
svårt att göra mig hörd genom allt sorlet i kammaren.) Till förmån för den
uppfattningen att ett förstatligande på ett tillfredsställande sätt skulle kunna
genomföras, synes ju tala den gynnsamma erfarenhet vi haft exempelvis av
järnvägarnas förstatligande. I detta fall måste, såvitt jag förstår, det erkännandet
ges åt statsdriften, att våra järnvägskommunikationer icke skulle ha
nått den höga standard, som de ha, örn de hade varit beroende av enskild företagsamhet.
Men försäkringsrörelse är dock en verksamhet av annan art än
järnvägstrafik. Antingen är det fråga örn obligatoriska försäkringar, vilka då
sätta sin Särskilda prägel på verksamheten, eller också är försäkringen frivillig.
I sistnämnda fall infinna sig »kunderna», om jag så får kalla dem,
icke — såsom vid kommunikationernas utnyttjande — alldeles av sig själva
och av egen drift, utan de behöva viss bearbetning. Härtill kommer så också
järnvägskommunikationernas säregna tidsbestämda regelmässighet, som gör,
att organisationen av verksamheten mer eller mindre måste få karaktär av ett
ämbetsverk, vare sig den utföres i statlig eller enskild regi. Bland annat sådana
olikheter som dessa måste inverka på val av organisationsform, och därför
kan beträffande frågan om faran för en skadlig byråkratisering av en förstatligad
försäkringsverksamhet ingen säker slutledning dragas av statens i det hela
för landet gynnsamma handhavande av järnvägskommunikationerna.. Å andra
sidan bör det också påpekas, att den eventuella nackdelen av försäkringsverksamhetens
byråkratisering genom dess förstatligande torde ur social synpunkt
till en viss grad vara tolerabel med hänsyn till den särskilda trygghet och möjligen
andra fördelar, som genom ett förstatligande kunde vinnas för försäkringstagarna.
Såsom framgår av utskottsbetänkandet är det för övrigt möjligt att
en blivande utredning kommer att skilja mellan olika grenar av försäkringsverksamheten,
allt efter deras större eller mindre lämplighet för att läggas
under statsdrift, och förorda statlig ledning blott för vissa av dem, under det
att andra hänföras till enskilda företag, med den nyreglering som kan finnas
vara erforderlig.

Tillåt mig, herr talman, att slutligen till undvikande av missförstånd ytterligare
foga några ord örn min uppfattning angående staten och näringslivet.
Det säger sig självt att staten måste få utöva kontroll på tillvaratagandet av
landets naturtillgångar liksom också därpå att icke möjligheter till för vårt
land nyttig handel, särskilt med utlandet, få ligga obrukade. Det gäller att
tillse att denna kontroll utövas på för nationalinkomsten mest fruktbärande
sätt. Detta betyder i fråga örn direkt produktiv och nyttighetsomsättande
verksamhet, att enskild företagsamhet med fri konkurrens bör vara rådande
— en konkurrens baserad i görligaste mån på utgångspunkter, sorn verkligen
göra densamma fri, och här skulle jag, herr talman, lia önskat att få ge en
redogörelse för min syn på frihetsbegreppet, en redogörelse sorn jag dock
självfallet inte kail göra anspråk på att i detta ärende få besvära kammaren
med. Jag säger sålunda med denna reservation, att enskild företagsamhet med

104

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

fri konkurrens i princip bör vara rådande. Jag säger »i princip», ty man får
bär lika litet som eljest angående samhällsorganisationen tro på några absoluta
maximer. I fråga örn särskilda landsvärden måste det vara tänkbart, att
de bästa garantierna för deras tillvaratagande icke kunna ernås annorlunda
än genom statens övertagande av den s. k. äganderätten till råvaran och driftens
förstatligande. Till de rent nationalekonomiska synpunkterna komma då
kanske omständigheter av särskild t. ex. utrikespolitisk karaktär. Jag tänker
på sådant som möjligheten av ett förstatligande av malmtillgångarna i Norrland
eller av ett statsmonopol för införsel och distribution av bränsle. Jag
säger inte, att förstatligande här är det bästa för landet. Jag endast säger,
att sådana ting böra, såvitt jag förstår, njddert och sakligt kunna diskuteras
inom alla partier utan sidoblickar på eller ängslan för en allmän socialisering.
Om förhållandena inte äro av denna eller av annan särskilt kvalificerad art,
men ett eller annat producerande eller nyttighetsomsättande företag likväl
skulle statsmonopoliseras, så är min mening, såsom framgår av vad jag redan
sagt, att detta vore ekonomiskt irrationellt. Men någon större landsskada vore
ju icke skedd blott genom en eller annan sådan monopolisering. Huvudinvändningen
däremot ligger därför i konsekvenserna: har man förstatligat i
ett fall, så kan man också göra det i ett annat fall! Ja, man måste så göra,
därest man är konsekvent. Att här draga en gräns emellan företagen alltefter
deras storlek och låta de mindre få behålla sin enskilda frihet, läte sig väl
inte göra, utan en högst betydande och, såvitt jag begriper, fördärvbringande
godtycklighet. Men också örn vi bortse därifrån, skulle det inte kunna undgås,
att de större företagens förstatligande skulle komma att verka förlamande
på framåtandan just hos sådana mindre företag, som eljest skulle besitta
stark livskraft och särskilda framtidsutsikter. Börjar man med att utan särskilt
kvalificerad^ grunder förstatliga producerande eller nyttighetsomsättande
företag, så riskerar man, herr talman, med andra ord att öppna vägen
för den allmänna socialiseringen och därmed också för den totalitära staten,
vilket i högre eller ^ lägre grad •— jag kan inte fatta att det ligger
till på annat sätt — måste leda till en viss likriktning och därmed till
både tanke- och yttrandefrihetens nedtryckande. Man torde inte på sakliga
_ grunder kunna säga, att detta är en alltför pessimistisk ståndpunkt.
Förvisso kunna argument för densamma andragas, både direkta och indirekta,
både historiska och psykologiska, men det blir för långt att i detta
sammanhang ingå härpå. Jag vill blott erinra om att samhällsorganisationen
är det mest invecklade maskineri, fysiskt och framför allt psykologiskt,
som överhuvud taget kan tänkas. Fullständiga kunskaper örn detta
maskineri har inte någon människa. Alltför djupgående experiment kunna
därför bli ödesdigra, och därför bör också enligt min mening även en starkt
reformivrande lagstiftare gå fram med ytterlig varsamhet och försiktighet.

Emellertid'' finns det, såvitt jag vet, ingen i mera framskjuten ställning i
det parti, som jag tillhör, som verkligen önskar gå in för en nyss antydd,
mera allmän socialisering. En sådan har, örn jag kan läsa innantill, inte heller
något stöd i socialdemokratiska partiprogrammet. Den har det inte heller i
dess efterkrigsprogram. Örn jag skulle våga mig på en erinran till mina på
detta område ledande partivänner, så skulle denna erinran bestå däri, att de
borde ha gjort denna sak så klar för allmänheten, att det hade blivit omöjligt
för. en diet av pressen att skrämma upp goda och hederliga företagare med
socialiseringsspöket. Ty något annat än ett spöke är, såvitt jag kan se, icke
de allmänna socialiseringsplanerna, så länge vårt land får behålla sin nationella
självständighet och därmed också sitt oberoende av regimer i andra

105

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

länder. Jag skulle önska, herr talman, att ord med denna innebörd hördes i
tal och press över hela Sverige, ty jag tror att detta vore nyttigt för lugnet
och för tryggheten hos mången av dem, vilkas insatser och verksamhet ha
särskild betydelse för vårt lands ekonomiska blomstring. Framför allt tror
jag, att sådana ord behöva höras just nu, då det mer än någonsin gäller att
söka tillvarataga landets produktionsmöjligheter.

För att så ännu en gång återgå, herr talman, till försäkringsverksamheten,
är denna ju varken producerande eller nyttighetsomsättande. Den ligger sålunda
helt och hållet utanför den diskussion, som jag nu sist har fört. Denna
diskussion har kanske dock i någon mån bidragit till belysning av den föreliggande
problemställningen. Det är därför jag har utfört den, och jag tror,
herr talman, att jag ifrån den ståndpunkt, som jag nu har givit uttryck åt,
tillräckligt klart har motiverat min åsikt, att detta utskottsbetänkande är
väl avvägt.

På grund av vad jag sålunda anfört tillåter jag mig att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ljungqvist: Herr talman! Det är inte min avsikt att här uppehålla
mig vid olika detaljer i motionerna. Den mera utförliga huvudmotionen, den
socialdemokratiska, i detta ämne har för övrigt av remissinstanserna blivit så
ingående bemött, att det åtminstone inte så här inledningsvis finns någon anledning
för mig att taga upp den till behandling. Jag förmodar och hoppas,
att kammarledamöterna ha tagit del av såväl motionerna som remissinstansernas
utlåtanden. Det måste bli beroende på hur diskussionen i fortsättningen
kommer att utveckla sig, örn det ges någon anledning till närmare
klarläggande rörande motionerna och deras innebörd. Utskottsma jonte ten har
för övrigt i hög grad modifierat motionärernas synpunkter och givit det hela
en försiktigare och mera eftertänksam prägel. Viljan till saklighet har varit
uppenbar, det skall villigt och tacksamt medgivas, även örn givetvis ur försäkringsmannens
synpunkt åtskilliga erinringar och kompletteringar skulle
vara att göra också beträffande utskottsutlåtandet.

Herr Lundstedt har här förut sagt, att han önskade en fullständigt förutsättningslös
och allsidig utredning. Jag får lov att säga, att i många stycken
kan jag för min del instämma i hans motivering. Det finns visserligen invändningar
att göra — jag skall peka på en i fortsättningen -— men hade uppläggningen
i stort sett från början varit den herr Lundstedt gav saken, hade
kanske försäkringsfrågans läge i kammaren i dag tett sig något annorlunda.
Vad herr Lundstedt yttrade om nödvändigheten att slå vakt örn tävlingsintresset,
örn behovet av att giva utrymme åt självhävdelsen, örn den nödvändiga
förefintligheten av ett stort mått av rörlighet, örn behovet av utrymme
för idérikedom hos enskilda, allt detta gäller också försäkringsväsendet, i synnerhet
det frivilliga försäkringsväsendet, i kanske större utsträckning än vad
herr Lundstedt är villig att, innan han inträngt i problemen, fullständigt
medgiva. Också där medför den frihetsfientliga byråkratisering, varom man
talat, stora faror.

Sedan gjorde herr Lundstedt emellertid ett påpekande, som jag icke under
några förhållanden kan godtaga. Jag förstår vad han menar. Det kanske bara
är en strid om ord, när jag tager fasta på vad lian sade örn att försäkringsverksamheten
varken är producerande eller nyttighetsskapande. Försäkringsverksamheten
avser att skapa trygghet, och tryggheten är av stor betydelse
för producerandet. I så måtto måste man alltså tillerkänna också försäkringsverksamheten
åtminstone en indirekt producerande funktion. Även tror jag

106

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

att alla som veta vad otrygghet i tillvaron betyder medgiva, att skapande av
trygghet också är skapande av en nyttighet av stor samhällsbetydelse.

Jag skulle emellertid med anledning av vad herr Lundstedt anförde angående
en förutsättningslös och allsidig utredning vilja ställa den frågan —
icke till herr Lundstedt men till andra: blir det verkligen en förutsättningslös
och allsidig utredning, örn man nu följer utskottets linje i dag? Utskottet
bygger sitt ståndpunktstagande på motioner, vilka åtminstone för mig framstå
såsom allt annat än förutsättningslösa. Jag skall motivera detta. Motionärerna
tala t. ex. örn — jag gör någga citat ur motionen av herr Hermansson
m. fl. — att »alla onödiga kostnader skulle bortfalla vid en centralisering»,
och säga, att »en centralisering av försäkringsverksamheten efter rationella
linjer är sålunda nödvändig». Man vill alltså ha en centralisering, och
hur skall den genomföras? Man fortsätter: »Fråga är emellertid, huruvida
samhället kan tillåta att det privata försäkringsväsendet sammansluter sig i
ett fåtal stora företag.» Alltså: man vill centralisera, man säger att det är
nödvändigt, men sedan framhåller man, att det kan ifrågasättas, örn de privata
företagen få åstadkomma en sådan centralisering. Man angriper det privata
försäkringsväsendet från två skilda principiella utgångspunkter och söker
därmed undanrycka basen för dess fortvaro. Vidare säger man på tal örn
penningvärdets försämring, att »endast samhället kan ordna en härför erforderlig
uppvärdering av försäkringsbeloppen». Och så tillägger man: »En
mångfald skäl tala alltså för att samhället skall bedriva all försäkringsverk -samhet.» Redan detta axplock av citat ger ett bestämt intryck av att huvudsyftet
åtminstone för motionärerna varit att bana väg för en socialisering av
försäkringsverksamheten. Detta intryck blir ytterligare förstärkt, örn man
ser motionen mot bakgrunden av arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som kategoriskt
och utan att ens tala örn utredning kräver försäkringsväsendets överförande
till staten. Även örn utskottet för sin del modifierat uttryckssätten,
finns dock även i dess utlåtande åtskilligt, som andas klar sympati för tanken
på ett förstatligande. Överhuvud taget är det så — jag baserar min uppfattning
i det hänseendet på hela spörsmålets uppläggning alltifrån efterkrigsprogrammet
och hela vägen utefter — att man får en känsla av att frågan
om det nuvarande försäkringsväsendets eventuella brister och möjligheterna
att avhjälpa dem äro en mindre väsentlig sak och frågan örn försäkringsväsendets
socialisering en huvudsak.

Då problemet lagts upp på det sätt jag nu tecknat —■ med citat ur efterkrigsprogrammet
och motionen — och med hänsyn till vad jag kommer att
säga i fortsättningen angående pågående utredningar, är det rätt naturligt,
att reservanterna intagit den ståndpunkt de gjort. För att socialiseringen varit
ett verkligt syftemål talar icke minst den omständigheten att flertalet frågor,
som i motionerna och utskottsutlåtandet förts fram såsom belägg för de
nuvarande bristerna, redan äro föremål för utredning eller kunna tänkas bli
föremål för utredning i framtiden i annat sammanhang. Jag vill exemplifiera
detta. Så är bl. a. fallet med spörsmålet örn försäkringstagarnas inflytande
på företagsledningen, som i utskottsutlåtandet, mina damer och herrar, behandlas
på icke mindre än 1 V2 sida. Det hade varit onödigt att överhuvud
taget i dagens läge behandla detta, då saken redan är föremål för utredning
av den nu sittande 1942 års försäkringsutredning. Så är vidare fallet med
folkförsäkringsproblemet — därvidlag behövs ingen utredning; man håller på
att utreda saken — och tjänstepensionsförsäkringen — därvidlag behövs heller
ingen utredning, då man håller på att utreda saken. Så är fallet med frågan
örn livförsäkringsbolagens kapitalplacering — också den frågan håller

107

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

man på att utreda. Allt detta och mera därtill ligg-er som jag sagt redan under
prövning av 1942 års huvudsakligen till livförsäkringsspörsmålen begränsade
försäkringsutredning. Och vad en mängd andra frågor beträffar, såsom
förvaltningskostnaderna, premiesättningen inom skadeförsäkringen, annullationsfrågan,
fältorganisationen o. s. v., så omfattas alla dessa spörsmål av de
direktiv, som på sin tid utfärdades för den år 1937 av Kungl. Majit på försäkringsinspektionens
begäran tillsatta utredningen. Denna stoppades visserligen
sedan temporärt av besparingsskäl, men den har icke nedlagts utan kan
när som helst utan något riksdagens initiativ återupptagas. Det funnes överhuvud
taget icke någon anledning att nu komma fram med krav på en ny
utredning rörande dessa frågor, som alltså redan äro föremål för dels en pågående
dels en temporärt vilande utredning, örn icke det vöre så, att man syftade
till något nytt, något som ligger utom ramen för utredningsdirektiven,
och detta kan i stort sett icke vara annat än socialiseringsfrågan, vilken icke
finns omnämnd i direktiven för hittillsvarande utredningar.

Under sådana förhållanden måste ju var och en förstå, att det är mot detta
väsentligt nya i uppläggningen, d. v. s. mot socialiseringskravet, som^ reservanterna
i utskottet i första hand vända sig. För min del får jag framhålla.—
örn det tillätes mig att ett ögonblick tala såsom försäkringsman.— att jag
icke i och för sig har något emot en utredning av sådana ytterligare spörsmål,
som det kan anses nödvändigt eller lämpligt eller önskvärt att upptaga
till behandling, sedan resultatet av nu pågående utredning föreligger. Däremot
är det givet, att jag liksom de övriga reservanterna. vänder mig mot ett
utredningsinitiativ, som bygger på den grund som lagts i efterkrigsprogrammet
och de nu väckta motionerna, emedan däri så starkt framstår önskemålet
örn — ja, icke bara önskemålet utan i vissa sammanhang kravet på — ensamrätt
för staten och förbud för enskilda sammanslutningar att bedriva försäkringsverksamhet
i vårt land. Dessutom ha enligt reservanternas uppfattning
de nu väckta motionerna icke ett sådant sakligt innehåll, att de kunna giva
en riktig utgångspunkt för en utredning. Jag anser, att med en sådan i stora
stycken skev utgångspunkt en utredning lätt skulle kunna snedvridas. I och
för sig är eljest ett återupptagande av 1937 års utredning ingalunda någonting
som man på försäkringshåll vill motsätta sig. Jag; skulle vilja säga något
mycket odoktrinärt i detta sammanhang: jag skulle vilja säga, att en sådan utredning
tvärtom kanske skulle kunna giva uppslag till förbättringar. Ty vi
försäkringsman äro de första att erkänna, att vårt svenska privata, försäkringsväsende
liksom många andra grenar av mänsklig ekonomisk aktivitet företer
fel och brister och att naturligtvis mycket återstår att förbättra. Och det är
icke omöjligt att en sådan utredning, om den utginge från en välvillig inställning
med ett ärligt uppsåt — jag vill icke ifrågasätta att icke ett ärligt uppsåt
föreligger nu — att vilja komma till rätta med problemet skulle kunna
medverka till bättre förhållanden och undanröja många missförstånd, icke
minst från kritikernas sida. Riksförbundet har ju också —. det vill jag understryka
— i sitt remissvar sagt, att det som part i målet icke vill uttala sig,
huruvida, som det säger, en sådan utredning bör komma till stånd. Man har
menat, att det må vara statsmakternas sak att fatta ståndpunkt härtill.

Motionärerna och utskottet gå, som jag nyss nämnde, in för en genomgripande
centralisering. Man vill centralisera försäkringsverksamheten. Samtidigt
ifrågasätter man emellertid, som jag också antytt, det tillbörliga i att en centralisering
— som ju genom koncernbildningar i stor utsträckning förekommit
och även förekommer — kommer till stånd i enskild regi. Det är det gamla
vanliga, sorn jag hört talas örn i andra centraliseringssainmanhang, nämligen

108

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

att om det finns många olika företag på ett område föreligger det bristande
organisation oell ett organisatoriskt virrvarr, och örn det är några få företag
på ett område har hela verksamhetsgrenen en trust- och monopolstruktur! Man
frågar sig, hur man skall vända sig för att gör kritikerna till lags. Precis
detsamma gäller örn konkurrensen. Förekommer det stark konkurrens säger
man, att konkurrensen medför onödiga kostnader, och har den eliminerats eller
är den konkurrens som förekommer larn lia vi att göra med trust och monopol!

Reservanterna liksom majoriteten påpeka, att det finns nära tusentalet mindre
lokalbolag samt 176 läns- och häradsbolag. Av småbolagen äro 727 husdjursförsäkrings-,
brand-, sjö- och fiskredskapsförsäkringsföretag. Lokalbolagen,
inbegripet läns- och häradsbolag, äro — som också understrukits i flera
sammanhang i handlingarna här — kooperativt uppbyggda. Till sina former
äro de så demokratiska man rimligen kan begära. Emellertid vill jag understryka,
att vi också ha företag av riksomfattande karaktär, som äro av ömsesidig
natur, där försäkringstagarna ha möjlighet att göra sitt inflytande gällande.
Låt mig exempelvis i detta sammanhang peka på Kooperativa förbundets
försäkringsanstalter. Och man frågar sig i detta sammanhang: Är det
verkligen meningen att börja socialisera en del av Kooperativa förbundet? Jag
skulle vilja ha svar på den frågan, eftersom ju Kooperativa förbundets försäkringsanstalter
otvivelaktigt utgöra en del av Kooperativa förbundets verksamhet.
Om man icke vill socialisera en del av Kooperativa förbundet, kan
man väl icke heller ge sig till att förkväva andra kooperativa enheter som exempelvis
stadsfastighetsägarnas. Större delen, herr talman, av civilbrandförsäkringsrörelsen
i landet vilar i kooperativa händer. Är det verkligen så att
den av majoritetspartiet behärskade staten nu satt sig på marsch för att så
småningom ockupera den fria ekonomiska föreningsrörelsen i landet? Skola
t. ex. de kooperativa företagens öden läggas i händerna på staten som under
tidernas lopp ledes av skiftande politiska makthavare. Alla partier äro nämligen
dödliga. Högern är dödlig, och socialdemokratien är icke evig, ehuru det
tycks vara en och annan som icke har klart för sig det i dag. Är det riktigt
att lägga dessa kooperativa enheter i statens händer som styres av skiftande
politiska makthavare i stället för i de direkt intresserade delägarnas händer?
Är det icke en vandring på den väg som enligt vad herr Lundstedt mycket
kraftigare än jag har understrukit visat sig så riskfylld även av allmänpolitiska
skäl?

Det kan vara av intresse att framhålla, att lantbruks förbundet i sitt remissyttrande
påpekat, att de lokala läns- och häradsbolagen i själva verket äro
den första moderna formen för jordbrukarnas kooperativa strävanden. Motsvarighet
finns som sagt av riksomfattande art på andra områden. Är det nu
troligt att den ockuperande makten, staten, bakom vilken står en hel mängd
andra människor än exempelvis delägarna i Östergötlands läns försäkringsbolag
eller Skånska städernas försäkringsbolag skulle visa en ömmare omsorg
om östgötabönderna eller de skånska stadsfastighetsägarnas intressen än
dessas egna företag och deras ledningar? Tror man, att staten skall visa större
omsorg örn deras finansiella skötsel eller större hänsyn till de skiftande
försäkringsbehoven än de egna företagen och deras ledning? Man frågar sig:
Skall detta vara en praktisk åskådningsundervisning, hur man enligt efterkrigsprogrammet
tänkt förverkliga den »ökade demokratien» i det ekonomiska
livet — genom att överflytta makten från de enskilda intressenterna och
deras sammanslutningar till ett allomfattande organ, staten? För övrigt, blir det
bättre att utplåna konkurrensen och inlemma dessa företag i det stora rikskollektivet?
Försäkringsväsendet låter sig icke — lika litet som andra betydande delar

109

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

av det ekonomiska livet — utan risk för att en sund effektiv utveckling äventyras,
intvingas i en statlig likriktningsprocess — för att återigen använda
mig av professor Lundstedts ord här. Och vad blir det av de speciella förmåner
eller utsikter till förmåner, som vissa företag genom decenniers arbete
och omsorgsfull skötsel äro i tillfälle att bjuda sina delägare — förmåner för
vilka grunden lagts genom en fri tävlan mellan olika företag och former av
företag på rationaliseringens, premiesättningens, riskvårdens och många andra
områden?

När det nu gäller de många småföretagen är försäkringsinspektionen tydligen
angelägen örn en centralisering och anser att en sådan skulle medföra
välbehövlig sanering. Man grundar denna sin uppfattning bl. a. på en önskan
att få en bättre riskutjämning än vad som kan komma till stånd inom de minsta
enheterna. Det är ju mycket möjligt, att denna försäkringsinspektionens uppfattning
på vissa håll och inom vissa områden kan ha fog för sig, att således
en viss centralisering — det vill jag icke bestrida — kan visa sig eftersträvansvärd,
men en ändamålsenlig centralisering sker, som jag ser saken, bäst på
naturlig väg och i frivilliga former, eftersom det som växer fram på naturlig
väg och i frivilliga former också i regel är det härdigaste, lämpligaste och ändamålsenligaste.
Man torde för övrigt inom de lokalt verksamma småbolagen
åtminstone i stor utsträckning ha klart för sig att en rimlig centralisering kan
innebära en ändamålsenlig åtgärd i effektiviserande syfte. Det synes mig som
örn därvid tillsynsmyndigheten, försäkringsinspektionen, borde kunna spela en
vägledande roll utan att radikala ingrepp behövde göras.

Som jag förut framhållit är det emellertid klart och tydligt, att den centralisering
som åsyftas i motionen och utskottsutlåtandet är av ett i viss mån
annat slag. När det talas örn genomgripande centralisering är det omskrivning
för ordet socialisering, eftersom man icke vill tillåta en centralisering i enskild
regi. Alltså: i stället för att med varsam hand ansa detta efter olika landsdelars
och befolkningsgruppers skiftande intressen och behov på naturlig väg
uppvuxna kooperativa försäkringsliv i dess växt vill man centralisera men
i betydelsen av socialisering. Har nian icke ibland, frågar man sig, även på
socialdemokratiskt håll varnat för socialiseringens faror? Jo, det har man visst,
och jag hänvisar åter till professor Lundstedts anförande. Här har tydligen
nu uppstått en nödvändighet för medborgarna att mot den statliga kollektivismen
värja sin föreningsrätt, sina kooperativa intressen, sina företag och deras
arbetsmöjligheter och tillgångar. Reservanterna betona också i det sammanhanget
att »ett ingrepp från statens sida, varigenom de enskilda samhällsmedlemmarna
förhindrades att liksom hittills i inbördes samverkan ordna sina
ekonomiska angelägenheter skulle vara så stridande mot grundläggande demokratiska
principer, att det icke bör komma i fråga».

Men nu säger man, att det ju finns företag som icke äro av denna rent
kooperativa natur; endast nominellt kooperativa med exempelvis ett förlagsaktiebolag
vid sidan eller ett företag som drives i aktiebolagsform. Ja, det
gör så. Låt mig då här särskilt beröra den mest renodlade av den andra typen
av företag, nämligen aktiebolagstypen. För att förstå aktiebolagens betydelse
för svenskt försäkringsväsende måste man kasta en blick tillbaka på försäkringsväsendets
utveckling överhuvud. De första egentliga försäkringsföretagen
voro av ömsesidig natur. Från att ursprungligen ha arbetat i mera tungrodda
former ha dessa under de senaste decennierna under konkurrensens tryck alltmer
fått lov att anpassa sina arbetsmetoder efter den moderna affärsdriftens
principer. Och det måste klart sägas ifrån, att aktiebolagen därvid visat sig
vara en i hög grad pådrivande och jag skulle vilja säga oundgänglig faktor.

110 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. to. (Forts.)

Ehuru själv representant för ett ömsesidigt företag, som man till och med
varit vänlig nog att i viss utsträckning i motionen undandraga från kritik, vill
jag oreserverat understryka, att de svenska försäkringsaktiebolagen fyllt sin
uppgift på sådant sätt, att de ömsesidiga företagen säkert utan dem icke skulle
stå på den nivå där de nu befinna sig. Aktiebolagen lia nämligen i åtskilliga
avseenden varit pionjärer. När industrialiseringen satte in under senare hälften
av 1800-talet och näringsfriheten kom att tillämpas på 1860-talet, visade det
sig omöjligt att på ett tillfredsställande sätt täcka försäkringsbehoven i de existerande
ömsesidiga företagen. Därigenom fingo de utländska bolagen och
deras agenter sin stora chans. De svenska företagen av aktiebolagstj^p, av
vilka de första kommo till i mitten av 1800-talet, visade sig emellertid mycket
snabbt vara i stånd att fylla den inhemska marknadens försäkringsbehov. Så
blev resultatet att man icke längre behövde gå till utlandet för att täcka sitt
direkta försäkringsbehov. Aktiebolagen blevo i många avseenden föregångare,
det måste vi kooperativa försäkringsmän öppet erkänna, och utan dessa aktiebolag
hade de ömsesidiga bolagen, som jag nyss säde, icke tvingats till den
anpassning och modernisering av verksamheten som nu skedde. Ju mer industrialiseringen
intensifierades desto större blev också behovet av modern affärsmässigt
driven försäkringsrörelse baserad på internationell riskutjämning. Speciellt
på detta område ha aktiebolagens insatser varit av banbrytande och dominerande
betydelse. Jag kan också peka på sådana områden som modernisering
av premiesättningen, utformningen av riskskyddet, stimulansen till en
ändamålsenlig utveckling av bebyggelsesätt och brandskydd med mera, utan
att jag därför vill förringa min egen företagsgrupps insatser på det området.
Ett exempel på ett helt naturligt behov i vissa fall av ett riksomfattande företag
av aktiebolagstyp ha vi för övrigt fått genom tillkomsten under senare
tid av Landsbygdens försäkringsaktiebolag.

Nu säges på ett ställe i motionen, som väl då skulle ta särskilt sikte på aktiebolagen,
följande: »I försäkringsverksamheten sågo de privata företagarna
mindre risker och större utsikter till säkra vinster.» Gentemot detta påpekande
kan det vara skäl att erinra — som .jag också haft tillfälle att göra i annat
sammanhang — om året 1888, då Sundsvall, Umeå, Lilla Edet och Sandö
såg- och glasbruk på en och samma dag brunno ned, och då för övrigt ett
försäkringsaktiebolag »Sverige» fick träda i likvidation, och det stora ömsesidiga
försäkringsföretaget Städernas allmänna brandstodsbolag, där jag är
anställd, fick att kämpa med stora svårigheter och blev nödsakat företa uttaxeringar.
Det visar, att i synnerhet under tidigare år, men när det gäller
sakförsäkring även under senare år, det icke alltid varit så riskfritt att placera
kapital i försäkringsföretag, som man i motionen velat göra gällande. Det
är rimligt att också aktieägarna för det riskvilliga kapitalet skola lia en häremot
svarande gottgörelse. Däremot är det naturligtvis riktigt, när utskottsmajoriteten
gör följande uttalande: »Avgörande för verksamhetens bedrivande
bör vara att enskilda vinstintressen icke bli tillgodosedda på försäkringstagarnas
bekostnad.» Då uppstår frågan: kan det göras gällande att försäkringsbolagens
aktieägare av i dag äro rovriddare på försäkringstagarnas bekostnad?
Ett jakande svar på den frågan skulle betyda att de skulle ta åt sig oskäligt
stora utdelningar. Jag tror, att man klart kan visa, att i realiteten förhåller
det sig icke på det sättet. Det Ilar sagts, örn jag icke minns fel, i första kammaren,
att det är särskilt livförsäkringsväsendet man Ilar sina blickar riktade på,
när det gäller rationalisering, centralisering och eventuellt socialisering. Med
anledning därav kan det vara skäl att understryka, att livförsäkringsrörelsen
i vårt land numera är av så gott sorn genomgående kooperativ natur, även örn

Ill

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

den drives i aktiebolagens form. Som bevis kan jag nämna, att under år 1936,
som är sista året innan räntefallet bade hunnit göra sina verkningar gällande,
ett så blygsamt belopp som 425 000 kronor utdelades till livförsäkringsbolagens
aktieägare och garanter och att detta belopp allenast utgjorde 3,1 % av vad
som samtidigt reserverades för premieåterbäring och vinst till de försäkrade,
nämligen nära 14 miljoner kronor. Motsvarande siffra för 1943 — som på
grund av ränteförhållandena blivit ogynnsammare från den synpunkt som jag
nu här företräder — uppgick utdelningen till aktieägarna till 465 000 kronor,
vilket belopp motsvarade 4,4 % av vad som då reserverades till premieåterbäring
och vinst till de försäkrade, nämligen något över 10 miljoner kronor.

I fråga örn försäkringsbolagens aktieägares affärsrisker kan jag också taga
mig friheten peka på att under det senaste decenniet i två av sju livförsäkringsaktiebolag
förluster uppkommit på livförsäkrings- och livränteförsäkringsrörelserna
av sådan storleksordning att omkring 3,25 miljoner kronor tagits i anspråk
av i bolagen innestående aktieägarmedel för täckande av förlusterna. Under
tre år var vinstutdelningen till aktieägarna i ifrågavarande två bolag inställd.
Räntesänkningen har också medfört att vinstutdelningen till försäkringstagarna
under vissa år varit inhiberad. På tal om aktiebolagen kan det till slut också
finnas skäl att framhålla att det icke minst ur allmän konkurrens- och
effektivitetssynpunkt är angeläget att det som nu finns två skilda företagsformer,
kooperativa företag och aktiebolag — man kan även i detta sammanhang
tala örn lokalbolagen som en tredje företagsform — som driva på varandra
i ständig tävlan sinsemellan örn att ligga främst i utvecklingen. Den
oavlåtliga konkurrensens press, som jag tror, att varje intresserad försäkringstjänsteman
och fältman känner till, måste enbart vara till nytta för försäkringstagarna,
synes det mig.

När jag nu berört aktiebolagen vill jag återigen understryka att örn jag här
i allmänna och principiella ordalag uppträder till försvar för olika företagsformer
betyder4 det icke att det icke finns brister och fel på dessa olika områden.
Dessa försöka vi, som arbeta inom försäkringsväsendet, emellertid ärligt
så gott vi kunna komma till rätta med och avhjälpa.

Nu vill man således ha en utredning örn överförandet till staten av försäkrings
verksamheten. Man säger i utskottsutlåtandet: »Skulle utredningen ge till
resultat, att en rationalisering bäst vinnes genom att verksamheten i en eller
annan form bedrives av det allmänna, bör så också ske.» Jag skulle vilja ställa
en fråga till utskottsmajoriteten: Hur skall en teoretisk utredning kunna ge säkerhet
och handledning härvidlag? Statsmonopol betyder ju att staten undanber
sig konkurrens. Enskilda sammanslutningar bli ju förbjudna att bedriva verksamheten.
Man saknar då praktiskt jämförelsematerial. Det hela blir en trossak.
Vi ha dock för vår del den hittillsvarande erfarenheten att bygga på. Vore det
icke riktigare — om man nu till varje pris önskar statsdrift på försäkringsområdet
— att visa vad staten verkligen förmår uträtta i konkurrens med enskilda
på detta område? En statlig försäkringsanstalt från lika bas under lika betingelser
i skatte- och andra hänseenden förefaller åtminstone mig vara det effektivaste
sättet att utreda frågan örn den statliga driftens överlägsenhet eller underlägsenhet
i förhållande till den enskilda på försäkringsområdet. Men nej!
Här är endast fråga om ett »överförande» till det allmänna. Det är fråga om att
ta vad som redan har vuxit fram. Det tycks på sina håll — jag säger icke alla
håll — ha blivit en trossak inom majoriteten, att ett överförande är den enda
saliggörande metoden. Borde det icke tvärtom vara så, att förekomsten av enskilda
företag utgör en god garanti för att ett statens företag icke utnyttjas för
fiskaliska syften, att möjliga förmåner verkligen tillfalla delägarna? Tror man

112 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning örn centralisering och rationalisering av för säkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

verkligen, att statens ensamrätt till driften blir billigare för försäkringstagarna?
Visa monopolerfarenlieterna det? Blir det bättre med skaderegleringarna? Jag
bara framkastar några frågor. Blir det bättre med kundtjänsten? Blir det bättre
med anpassningen av den enskildes och näringslivets försäkringsskydd, när tävlingsmomentet
är borta? Blir det en effektivare utbredning av den frivilliga
försäkringens idé? Sakförsäkringspremierna ha i stort sett även under krigsåren,
med undantag av vissa industririsker, varit i sjunkande. Är det säkert
att premierna skulle beskrivit denna kurva även inom ett statsmonopol? Har det
funnits prisstopp på portokostnadema t. ex.? Har allmänheten överhuvud taget
den uppfattningen, att varor, som tillhandahållas genom statsmonopolen, kontinuerligt
blivit billigare — som i detta fall kan påvisas och som jag är villig
ytterligare ge belägg för, örn någon frågar efter det? Man vill rationalisera
•— men har staten lyckats bättre med det än de enskilda, under konkurrens arbetande
företagen? Skall verkligen den stora likriktade statsapparaten kunna åstadkomma
bättre och billigare försäkringsskydd än vårt i konkurrensens tecken
utvecklade, rikt differentierade försäkringsväsen?

Det finns också ett optimum för försäkringsverksamhetens bedrivande. Ett
företag får ej bli för stort. Då blir det lätt för byråkratiskt trots tjänstemännens
duglighet; det är visst och sant, att det finns byråkrati också inom enskilda
företag. Det finns vissa ekonomiska naturlagar, som vi enskilda företagare hårdhänt
fått lära känna. Men staten, där den saknar konkurrens, får icke känna
det på samma sätt. Och allmänheten, som vid monopol saknar jämförelsematerial,
berövas möjligheten att jämföra. Staten skall — och det är så det bör utredas
när det gäller socialisering — först där så är möjligt i konkurrens på lika villkor
visa sin överlägsenhet över det enskilda. Eljest hamna vi utan hämningar i det
av herr Lundstedt skisserade likriktade samhället med ty åtföljande konsekvenser,
som även i vårt, relativt högtstående land skulle kunna bli något
ganska obehagligt och icke åsyftat av någon av oss här i kammaren. Det kan
tyckas hårt att säga det, men jag tycker jag bör säga det i en debatt av denna
principiella räckvidd.

Jag vill då fråga: Varför har då staten en sådan motvilja mot att framträda
i fri konkurrens? Vi ställde samma fråga i diskussionen örn skoindustriens
socialisering och statens skofabrikation. Jo, därför att bakom staten som
kollektiv sta också bristfälliga människor. Det finns icke någon anledning att
tro, att staten skall visa sig överlägsen i konkurrens med enskilda företag.
Snarare tvärtom. Med en ansvällande apparat följer lätt byråkratism, och staten
skulle ju bli den största apparaten av alla. Jag kan i detta sammanhang icke
underlåta att citera herr Myrdal, som jag tycker att det varit mycket tacksamt
att citera under denna tid, fastän det tyvärr har haft så liten effekt på
majoriteten. Jag citerar ur första numret av tidskriften Tiden för i år: »Allteftersom
den del av produktionen, som direkt Edes av stat och kommuner,
växer och samtidigt den offentliga kontrollen över det enskilda företagandet
liitensifieras, blir det för oss ett första rangens intresse att avbyråkratisera och
decentralisera samhällsverksamheten.» »Vi måste finna», fortsätter han, »nya
smidigare, effektivare och mer affärsmässiga former för genomförandet av det
offentliga inflytandet. Det ligger annars en mycket allvarlig sanning i den
borgerliga kritiken att vi driver emot byråchefs- och regleringssamhället —
Vi vilja ju skapa ett mera progressivt näringsliv. Och det kan sannerligen icke
göras genom att bara sträcka ut ''statens döda hand’.» Alltså : först vill man.
enligt majoriteten, »genomgripande centralisering», och sedan skall man efter
herr Myrdals recept ta itu nied decentralisering. Hur går det där ihop? Det
finns anledning betona, att statens byrakratism icke är den enskilde tjänste -

113

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

mannens fel utan bottnar i själva systemet. Ty ett måste vi väl ändå vara på det
klara med, nämligen att statsförvaltningen är insnörd i former och reglerad
genom förordningar och paragrafer, som ingen person — hur fri han än vill
vara i sitt handlande — är obunden av. Det är häri byråkratien ligger. Den
fria företagsamheten ger på ett helt annat sätt utrymme för en friare, av formella
regler mindre beroende tjänsteutövning, därom borde vi också kunna
vara ense, tycker jag.

Herr talman! Jag nämnde i början av mitt anförande, att det väsentligen
är beträffande socialiseringsfrågan som årets huvudmotion, såsom också understrukits
av herr Lundstedt, går utöver den ram, som 1937 års direktiv ange. Så
sker emellertid också i tvenne andra avseenden, fastän de beröras mera periferiskt
i motionen och i vissa fall icke alls i utskottsutlåtandet. I ena fallet gäller
det en utvidgning av det obligatoriska försäkringsskyddet, i andra fallet
spörsmålet örn värdebeständiga försäkringar.

Vad då först frågan örn den obligatoriska försäkringen beträffar så har den
i avseende å vissa i motionen antydda branscher berörts i riksförbundets remisssvar.
och jag skulle sålunda kunna förbigå den här. Jag kan emellertid, herr
talman, icke underlåta att beröra några principiella synpunkter. Det är givet,
att man skall kunna skapa ett visst obligatoriskt försäkringsskydd exempelvis
på livförsäkringsområdet. Ja, jag skulle vilja säga, att örn det''befinns möjligt
och effektivt, bör man skapa ett obligatoriskt försäkringsskydd under vissa
förutsättningar, som jag kommer till sedan. Men ett obligatoriskt försäkringsskydd
kan ju aldrig sträcka sig över en viss maximigräns med hänsyn till
att marknadens försäkringsbehov ju ändå är så vitt skiftande. Skjuter man
gränsen för långt uppåt för en obligatorisk försäkring _ låt mig som exem pel

ta lösörebrandförsäkringen — så få många betala för ett överskjutande
försäkiingsskydd, som de icke behöva. Sa länge vi leva i vår nuvarande samhällsordning
— och icke i ett absolut likriktat samhälle — med olilia täckmngsbehov
för olika medborgare står det ju klart, att ett frivilligt försäkringsskydd
mäste kunna sta den enskilde till buds. Det har i något sammanhang
talats örn en enda socialförsäkring, som skulle följa medborgarna -från vaggan
till graven. Det kan ju fortfarande ändå endast gälla ett minimiskydd, ty man
kan väl icke bortse ifrån, att exempelvis den ene äger fastighet och den andre icke;
den ene har bil den andre icke; den enes lösegendom är mera värd än den andres:
och den ene vill lägga ner en större del av sin inkomst för familjens efterlevande
skydd än den andre, o. s. v.

Då frågar man sigÄr det verkligen så säkert, att staten — jag skulle
kanske kunna ga med pa det när det gäller den obligatoriska försäkringen, ehu™.
“t icke är givet under alla förhållanden — kan bygga upp den lämpligaste
u n 11 onnell för frivilligförsäknng. Det förefaller mig som örn man här i viss
nian blandade ihop den rena socialvårdens uppgifter med behovet av ett differentierat
försäkringsskydd, vilket senare ju alltid i sista hand måste vara den
enskildes sak att själv bedöma.

Man får ju hoppas, att det här icke rör sig örn som jag tidigare beträffande
skomdustnen haft tillfälle beröra, en allmän »likriktning» eller socialisering
av »konsumtionen av försäkringsskydd». Det har sagts av någon — jag kommer
icke ihåg vem — att när planhushållaren stiger upp till dirigentpulten, så
linnel han någon annan före sig, nämligen konsumenten. Även med en utvidgning
av obligatorisk försäkring kan det ju icke vara meningen att likrikta
konsumtionsbehovet. Man måste ju ändå rätta sig efter de olika täckningsbehoven.
Om man icke vill att en centralkommitté skall sitta och berndro
kammarens protokoll 1945. Nr SS. o

114 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning örn centralisering och rationalisering av för säkring sv ensamheten
m. m. (Forts.)

stämma vilka försäkringsbehov de enskilda människorna få lov att tillgodose.
Det synes mig som örn det allmännas socialvårdande uppgifter, som exempelvis
innefattas i den allmänna folkpensioneringen, den allmänna sjukförsäkringen
o. s. v. mera höra hemma på den rena och kollektiva socialpolitikens
initiativfält än i ett initiativ, som tar sikte på den privata försäkringsverksamhetens
organisation. På socialpolitikens område ha vi ju ett sittande utredningsorgan.
nämligen socialvårdskommittén, som framlagt förslaget till sjukförsäkring.
Efter de allmänna socialpolitiska åtgärderna får ju det privata försäkringsväsendet
lov att i den män det beröres av åtgärderna anpassa sig. I den
begränsade mån frågan örn obligatoriskt försäkringsskydd bör behandlas i det
sammanhang varom här är fråga kan den gott, som reservanterna också säga,
ingå som en del i det utredningsarbete, som kan förväntas bli upptaget på
1937 års bas. En undersökning i detta avseende lia reservanterna ingalunda,
såsom också framgår av motiveringen, motsatt sig.

Så återstår, då, herr talman, frågan om ett »värdebeständigt försäkringsskydd».
Det heter härom i motionen: »Den fortgående penningvärdeförsämringen
leder särskilt för livförsäkringen, som avser sparande, för ålderdomsförsäkring
och för pensionsförsäkring till mycket beklagligt resultat. Människor
som exempelvis under de första åren efter sekelskiftet under mangen gang betydande
försakelser betalade in premier för att en gång erhålla en någorlunda
bekymmerfri ålderdom ha fått detta försäkringsvärde reducerat till kanske
V, av vad det då var värt. Liksom då det gäller folkpensionärer och statliga
äldre pensionstagare vore det rimligt örn också dessa kunde få dyrtidstillägg i
någon form. Endast samhället kan ordna en härför erforderlig uppvärdering
av försäkringsbeloppet.»

Det riktiga svaret, herr talman, måste ju ändå här vara det, att ett värdebeständijgt
försäkringsskydd kan ordnas endast genom att staten rätt vårdar
penningvärdet. I stället talar man emellertid örn dyrtidstillägg på försäkringsbeloppen.
Resonemanget ger intryck av en tankegång, där man definitivt
har resignerat inför problemet att kunna hålla penningvärdet stabilt och
i stället lämnat fritt utlopp åt inflatoriska strömningar. Med andra ord: Först
erkänner man statens bristande kompetens att hålla penningvärdet stabilt,
och sedan säger man, att staten skall överta försäkringarna för att hålla dem
stabila. Man kan verkligen säga, att det är en samhällsreform, som knappast
leder till den i efterkrigsprogrammet åstundade »större effektiviteten» och
»höjda levnadsstandarden». Livförsäkringsrörelsens målsmän i detta land ha
icke någonsin förtröttats att framhålla vikten av att en politik föres, som i
största möjliga mån håller penningvärdet stabilt. Och det är ju helt naturligt
att detta måste ligga i försäkringsrörelsens intresse. Nu förklarar man det
privata försäkringsväsendet urståndsatt att fullgöra sin uppgift tydligen i
någon sorts desperation över att staten icke tillräckligt effektivt kunnat sköta
sin penningvårdande uppgift.

Alltså, i vanmakt inför penningvärdeförsämringen tänker man sig nu att
genom någon sorts »dyrtidstillägg» ge livförsäkringsspararna kompensation
genom bidrag från skattebetalarna, som ju också i allmänhet äro innehavare
av livförsäkringar till skiftande belopp. Varför vill man det? Det är ju mycket
vänligt visserligen mot livförsäkringsspararna. Men varför vill man icke
ge sådant dyrtidstillägg också till dem som spara i bank eller sparbank, och
varför har man icke givit sådant dyrtidstillägg till insättarna i postsparbanken,
statens egen sparbank, eller i statens egen livförsäkringsanstalt, pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring?

Det är viktigt att frågan örn försäkringarnas värdebeständighet endast kan

115

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

lösas av staten. Men socialisering är icke den allt botande patentmedicinen,
såsom nian här tror. Vill staten vara vänlig att hålla penningvärdet konstant,
att emittera värdebeständiga obligationer, så skola säkert försäkringsbolagen
icke dröja med att erbjuda värdebeständigt försäkringsskydd. Varför skall för
övrigt icke exempelvis innehavarna av försvarsobligationer också genom »uppvärdering»
kunna komma i åtnjutande av »dyrtidstillägg»?

Det absurda i motionärernas resonemang torde ligga i öppen dag. Att utfärda
värdebeständiga statspapper torde nu vara ett projekt, som har många,
även betänkliga sidor. Men kvar står, att örn staten kan nå fram till ökad
beständighet av penningvärdet, så skola försäkringsbolagen också bli i stånd
att skapa ett mera värdebeständigt sparresultat. Detsamma gäller andra former
av sparverksamhet. Det är egentligen ganska märkligt, att man i en motion,
som är undertecknad av så många av andra kammarens ledamöter, i sin
argumentnöd för en socialisering skall behöva tillgripa ett så egendomligt
projekt.

Det kan vara skäl att till sist i detta sammanhang återkalla i minnet efterkrigsprogrammets
krav: »Försäkringsväsendet förstatligas, dels för att åstadkomma
erforderlig rationalisering, dels för att vinna ökad offentlig kontroll
över kapitalmarknaden.» Man kan fråga sig, örn inte staten redan nu har en
tillfyllestgörande kontroll pa detta område. Omkring V3 av försäkringskapitalet,
nämligen 3,2 miljarder kronor, kontrollerades 1943 av staten genom särskilda
i lag föreskrivna. placeringsbestämmelser. Återstoden, ungefär Va av
försäkringskapitalet, utgjordes av fria fonder, beträffande vilka inte ens utskottsmajoriteten
gjort° gällande, att de skulle ha misskötts. Utskottsmajoriteten
har snarare, påstått motsatsen. Det måste väl ändå betraktas som delägarnas
intresse i exempelvis Städernas allmänna brandstodsbolag att detta
bolags övervägande fria och obundna fonder investeras på ett för stadsfastighetsägarna
mest förmånligt sätt, utan att »statens döda hand», som det
heter enligt professor Myrdals terminologi, lägges däröver.

På tal örn staten och kapitalkontrollen kommer man osökt att tänka på
ett uttalande, som gjordes från ett högst auktoritativt håll inom svensk socialdemokrati
och som är av den innebörden, att sparkapitalet måste göras så åtkomligt
som möjligt. Man har på detta håll också sagt. att om staten vill
låna pengar av försäkringsbolagen, kanske bolagen vilja vänta och hålla
igen för att de, som sparat ihop.pengar — d. v. s. försäkringstagarna —- skola
få så stor avkastning som möjligt på sina sparade medel. Man kan här verkligen
säga, att försäkringstagarnas intressen skjutas i bakgrunden på ett
uppseendeväckande, sätt till förmån för den största kollektiva enheten, nämligen
staten. Jag vill i anledning härav endast påpeka, att det inte är säkert,
att ett 1 ett givet ögonblick föreliggande statsintresse alltid överensstämmer
med ett visst kooperativt intresse inom exempelvis Städernas allmänna brandstodsbolag.

Men^ alldeles bortsett härifrån kan man konstatera, att försäkringsbolagen
alltid .åtminstone försökt rätta sig efter de önskemål och riktlinjer, som framkommit
från de .valutavårdande myndigheternas sida. I den statliga upplåningen
under krigstiden ha försäkringsbolagen deltagit med inte mindre än
1 325 miljoner kronor eller mer än 7„ av den totala upplåningen. Vi ha inte
hört några klagomal pa bolagen i detta avseende. Inte ens i utlåtandet har
det gjorts gällande, att bolagen skulle ha misskött denna sin kapitalvårdande
uppgift. Örn man skulle vilja vara en smula ironisk och i stället se på hur
staten skött sina kapitalvardande uppgifter gentemot försäkringstagarna, kan
man anföra ett färskt och talande exempel som inte ter sig alltför lockande

116 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

för landets sparare av olika kategorier, vare sig det gäller livförsäkring^ eller
någon annan sparform. Det sätt, pa vilket staten hittills velat tänka pa livförsäkringstagarnas
intressen, är inte särskilt uppmuntrande för försäkringstagarna.
Genom den på statens initiativ företagna räntesänkningen för inte
så länge sedan ha livförsäkringstagarna kommit i den situationen, att dfe blivit
berövade stora belopp, eftersom en minskning av premieåterbäringen och
vinsten därigenom blev ofrånkomlig.

Herr talman! Med vad jag nu anfört tror jag, att jag åtminstone ur allmänna
och principiella synpunkter tillräckligt har belyst de spörsmål, som i detta
sammanhang upptagits till debatt och som gå utanför ramen för den sedan
1937 pågående utredningen. Det är rätt naturligt, att jag delvis ur försäkringsmannens
synpunkt velat belysa dessa frågor. Jag bär dock väsentligen
talat i egenskap av reservant inom utskottet. Ur särskilt försäkringsmannasynpunkt
vill jag likväl än en gång understryka, att vi försäkringsmän äro
väl medvetna örn att brister föreligga inom svenskt försäkringsväsende. Vi
äro fast beslutna att så snart som möjligt komma till rätta med dessa brister.
I vilken anda vi anse, att detta bör ske, ber jag att få ge uttryck åt med
slutorden i mitt anförande. Det sägs på ett ställe i utskottets motivering, att
det med rätta sagts, att livförsäkringens egentliga syfte är socialpolitik. Jag
tror, att utskottet därvid haft i åtanke ett yttrande sommen gång fällts av en
svensk storman inom försäkringsväsendet. Det kan enligt min mening vara
skäl att komplettera detta uttalande med en erinran örn det motto för svenskt
försäkringsväsende, som denne samme framsynte och framgångsrike försäkringsman
Sven Palme på sin tid uppställde. Detta motto lyder: »Försäkringen
är till sitt väsen vetenskap, till sin verksamhet måste den vara affärsmässig
och till sitt mål är den socialpolitik.» I vetenskaplig metodik, i affärsmässig
drift och i social syftning tyckte sig denne försäkringsman således se försäkringsrörelsens
■— åtminstone den frivilliga försäkringsrörelsens — rätta väg
mot allt större effektivitet och ändamålsenlighet. Jag tror, att detta motto
är en tes, som står sig ännu i dag.

Herr talman! Jag hemställer örn bifall till den vid detta utlåtande fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar Fahlman, Wiberg, Birke, Andersson i
Gisselås, Olson i Göteborg, Geselius, Lindmark, Henriksson och Ljungberg.

Herr Werner: Herr talman! Någon dag före midsommar höll herr Vougt
ett anförande i denna kammare, vari han riktade en bekymrad varning till den
borgerliga oppositionen att inte i onödan oroa näringslivet och företagarna.
Denna varning skulle ha haft ett större värde, örn den hade uttalats i god tid
vid riksdagens början av herr Vougt och då till hans egna partivänner.

Det kan inte hjälpas, att man måste påpeka att denna riksdag i sitt arbete
burit prägel av det stora majoritetspartiets olika krav på förstatligande av
vissa områden inom näringslivet. Dessa krav måste utan tvekan skapa oro
hos företagare och näringsliv. Detta framgick även av det anförande, som herr
Lundstedt nyss höll i denna fråga, där han i viss mån rörde sig på samma
tankebanor som herr Vougt i en debatt före midsommar. Den deklaration,
som herr Lundstedt nu avgav, skulle emellertid säkerligen ha fått ett betydligt
större värde, örn den kommit från det socialdemokratiska partiets verkliga
ledning.

Under arbetet vid denna riksdag ha vi kommit fram till principskiljande
linjer'', där vederbörande partier även med den bästa förhandlingsvilja inte kun -

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Nr 32.

117

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

nät biträda en kompromisslösning utan att uppgiva väsentliga grundåskådningar.
Från det socialdemokratiska partiet har det inte visats tillräcklig
vilja att beträda just förhandlingsvägen, utan detta parti har gått efter en
viss följdriktig linje utan att ta hänsyn till vad minoriteten hyst för uppfattning
i de olika frågorna.

Jag vill i detta sammanhang göra en liten erinran om vad som gång på
gång inträffade under mina första riksdagsår, då det socialdemokratiska partiet
ännu befann sig i minoritet. Flera gånger uppträdde då vår nuvarande
statsminister, Per Albin Hansson, och riktade i logiska satser olika maningar
till majoriteten att ta viss hänsyn till minoriteten. Jag tror. att de av Per Albin
Hansson då framförda kraven skulle nu med ett visst berättigande kunna
returneras till dem det vederbör just nu.

Vi ha här i denna fråga kommit in på ett delikat principiellt spörsmål. Jag
vill då till en början villigt erkänna, att staten och statsdriften ha sitt givna
berättigande på mycket stora områden, när det gäller exempelvis utnyttjande
av samhällets gemensamma värdekällor, driften av våra järnvägar, det huvudsakliga
utnyttjandet av våra vattenfall. Beträffande våra mineraltillgångar
måste det anses vara riktigt att staten har en direkt näringsutövande verksamhet
liksom ett kontrollerande inflytande. Så småningom måste man emellertid
komma fram till en gränsdragning gentemot det enskilda näringslivet,
som måste lämnas tillräckligt fritt utrymme för att den enskilde individen
med stöd av sin egen företagarvilja såsom egen företagare skall
kunna åt sig själv och nationen skapa ett fullgott försörjningsunderlag.
Jag kan nämligen inte tänka mig annat än att individens läggning är
sådan, att den dag, som han inte i tillräcklig utsträckning kan skörda avkastningen
av sitt produktiva arbete, kommer han att dämpa sin initiativlust, vilket
i själva roten kan skada viljan till produktion.

Detta är min bestämda uppfattning, som jag måste ge uttryck åt i detta ögonblick,
då vi stå inför så ovissa framtidsförhållanden, som vi för närvarande
lia. Det gäller nu att spänna alla krafter till ökat värdeskapande och ökad
produktion. Jag tror inte, att vi få en god grund att bygga på i utgångsläget,
om vi skada individens vilja till ökad produktivitet. Det gäller att nu utnyttja
nationens värdetillgångar men samtidigt också skapa grundvalen för en berättigad
levnadsstandard i detta land.

I ett mycket stort antal frågor har riksdagen i år kommit fram till krav på
utredningar rörande förstatligande. Jag skulle kunna räkna upp ett tiotal olika
sådana frågor, där man trängt in även på produktionslivets område. Man har
visserligen formellt endast krävt utredningar, men man döljer det verkliga
syftet bakom den ganska slitna frasen om förutsättningslös utredning. Det är
inte många av dessa utredningars krav, som äro verkligt förutsättningslösa,
ty de äro bundna vid syftet att utredningarna skola leda fram till ett förstatligande.
Det är på denna punkt, som de olika partiernas åsikter skilja sig.

I just förevarande fråga, där det varit möjligt att åtminstone i vissa avsnitt
överväga ett annat ställningstagande än nu skett, har möjlighet till kompromiss
inte funnits, framför allt på grund av att frågans läge inte varit sådant,
att det kunnat anses vara riktigt att nu kräva en omedelbart förnyad utredning.
Såsom tidigare, framhållits, har den nu ända sedan 1937 pågående utredningen
haft till uppgift att verkställa utredningar på olika områden inom försäkringsväsendet.
Första lagutskottet har ju nu i remiss till denna utredning
hegant dess yttrande., som sedan överlämnades till utskottet i slutet av februari.
Denna utredning, i vilken för övrigt huvudmotionären själv sitter som
ledamot, förklarar i sitt yttrande till utskottet, att dess arbete fortskridit så

118

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

långt, att betänkande jämte lagförslag beräknas kunna framläggas under innevarande
år. Av utredningen behandlas enligt dess yttrande i ärendet i huvudsak
följande problemkomplex; nämligen: 1) koncessionsfrågan, 2) livförsäkringens
tekniska bestämmelser, 3) särskilda spörsmål rörande folkförsäkringen, 4)
särskilda spörsmål rörande tjänstepensionsförsäkringen, 5) särskilda spörsmål
rörande ränte- och kapitalföräkringsanstalterna, 6) kapitalplaceringsfrågan,
7) tillsyningsmyndighetens befogenheter, 8) vissa spörsmål rörande läns- och
häradsbolagen, 9) skattespörsmål samt 10) bolagsrättsliga bestämmelser.

Försäkringsutredningen har vidare framhållit att den »åsyftar att — inom
den i direktiven angivna ramen — åstadkomma rationalisering av den enskilda
försäkringsverksamheten för att därmed främja försäkringstagarnas intresse.
I detta syfte kommer utredningen att beträffande ovan angivna frågor föreslå
en genomgripande omarbetning av lagstiftningen i ämnet.»

Nog tycker man, att det strider mot gängse vedertagna principer i riksdagens
åtminstone förutvarande arbetsformer, att man, med vetskap örn att en statlig
utredning försiggår, som dessutom förklarat sig kunna avlämna ett vittgående
yttrande inom den närmaste framtiden, inte avvaktar resultatet av detta arbete.
Vad som mest förvånar mig är, att huvudmotionären i denna fråga, som tilllika
är ledamot av den nu pågående utredningen, är villig att kasta hela sitt
mångåriga arbetsresultat under bordet genom att begära en helt och hållet ny
utredning. Detta är enligt min mening mycket anmärkningsvärt.

Örn förevarande motioner avlämnats åtminstone ett år senare än vad som
nu skett — då man således haft möjlighet att med ledning av den nu pågående
utredningens resultat se vad som återstår att utreda — hade kanske hela
frågan, åtminstone för många av oss, kommit i ett annat läge. Som saken nu
ligger till har man inte kunnat undgå att skönja en annan avsikt med ifrågavarande
motioner än att enbart utreda problemen. Man syftar nämligen till
ett realiserande av ett visst program.

Då vi nu behandla denna fråga, bör man kanske först konstatera, att själva
huvudfrågan bör uppdelas i två stora delar, nämligen k ena sidan liv- och
olycksfallsförsäkring, som båda var för sig lia en social innebörd, samt å andra
sidan sak- och egendomsförsäkring. Jag skall emellertid lämna hela det
förstnämnda avsnittet åsido. Jag vill dock nämna, att jag kanske inte helt
kan instämma i vad den närmast föregående talaren i det avseendet anförde.
Det finns nämligen enligt min uppfattning här områden, där staten genom en
obligatorisk socialförsäkring Ilar en given uppgift att fylla. Jag tror likväl
inte, att denna uppgift nödvändigtvis måste kollidera med det frivilliga försäkringsskydd,
som finns genom den enskilda försäkringsverksamheten.

Jag vill främst säga några ord örn den form av försäkringsverksamhet, som
intresserar oss jordbrukare i allra högsta grad, nämligen sak- och egendomsförsäkring.
Den näringsgrupp, som jag tillhör, har — vilket även framgick av
den närmast föregående talarens anförande — på detta område varit banbrytande.
Mycket tidigt bildades s. k. socken-, härads- och länsbolag för beredande
av brand- och husdjursförsäkringsskydd. Dessa bolag lia så småningom
vuxit till en storleksordning, som är ganska imponerande. Man kan inte säga,
att det i dessa bolag inte råder demokratiska arbetsformer. Det är inte lönt
att komma och påstå något sådant, ty dessa läns-, härads- och sockenbolag
ledas av män, som försäkringstagarna själva utsett, och de ledande posterna
i dessa företag betraktas som förtroendeuppdrag. Här ges inte rum för några
höga direktörslöner, och här kan man inte heller slå ned på att organisationen
medför en dyrbar driftsform och inte heller på att försäkringsskyddet
är ineffektivt. Det kan inte påvisas att något av dessa företag — det är för -

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Nr 32.

119

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

resten alldeles felaktigt att betrakta dem såsom bolag; de äro egentligen endast
ekonomiska föreningar — inte ha kunnat fylla sina förpliktelser.

Yad sedan beträffar försäkringspremiernas storlek och det sätt, på vilket
försäkringstagarnas intressen tillgodoses i dessa företag, är det uppenbart, att
man i det fallet inte kan komma längre, framförallt inte genom en statlig försäkringsverksamhet.
Jag skulle kunna visa på ett länsföretag på brandförsäkringsområdet,
som lär ha kommit ned till en försäkringspremie på 30 öre
per 1 000 kronor. Jag undrar örn man kan komma längre i det hänseendet? I
varje fall torde försäkringspremierna i medeltal hålla sig omkring 1 krona per
1 000 kronor, vilket måste betraktas som ytterst billigt.

Jag är förvissad om att talesmännen för utskottsmajoriteten komma att
säga, att de aldrig avsett att dessa företag skola tagas med vid ett eventuellt
förstatligande eller kanske inte ens beröras av en centralisering. Jag är inte
så alldeles övertygad örn den saken, ty det föreligger i denna fråga ytterligare
en motion, avgiven från kommunistiskt håll, vari det direkt kräves, att försäkringsväsendets
organisation skall centraliseras genom ett förstatligande.
Egentligen borde utskottsmajoriteten i sitt slutyrkande ha erkänt, att dess
utlåtande även innebär ett bifall till denna motion eller i varje fall utformats
med tanke på densamma i stället för att flytta ned den och endast ange, att
den blivit besvarad genom vad utskottet förut anfört. I varje fall tror jag,
att om vi ha att motse en allomfattande socialisering av försäkringsväsendet,
kommer en sådan även att beröra våra sakförsäkringsföretag.

Jag tror emellertid inte, att detta skulle lända till någon särskilt rationell
anordning. Örn vi se på erfarenheterna under kriget, då varje olyckshändelse
eller åtminstone ett mycket stort antal olyckor som skett lia varit föremål för
reglering i försäkringsavseende, har det väl i övervägande grad inträffat, att
dessa regleringar skett efter rättslig prövning. Om en brand uppstår, vilket ju
händer rätt ofta ute i landet, går det i dessa mindre företag till så, att någon
medlem av brandförsäkringsbolagets styrelse ringer upp någon kunnig och erfaren
byggmästare i orten och ber honom hjälpa till vid bedömandet av skadorna.
Därefter sker en värdeuppskattning av dessa skador och så betalas beloppet
ut. Men hur komma dylika ting att gestalta sig, örn sådana regleringar
skola ske genom staten? Ja, med den ofrihet och med den brist på säkerhet,
som kännetecknar statstjänstemän — de kunna ju långt i efterhand bli föremål
för ett ansvarsutkrävande — skulle en statstjänsteman knappast våga
verkställa en skadereglering med mindre än att rättsinnebörden hade reglerats
genom laga dom. Det är obestridligt, att statsdrift medför en byråkratisk anordning,
som inte främjar en praktisk tillämpning av gällande bestämmelser,
och det kan hända att ärendena så småningom drunkna i en fullkomlig papperskvarn.
Jag har velat belysa denna del av försäkringsverksamheten och
fastslå, att den arbetar under så pass tillfredsställande och demokratiska former,
att vi inte önska få den byråkratiska form, som åtföljer statsdriften, dragen
såsom en utvecklingshämmande tvångströja över dess framtida verksamhet.

Jag skulle kunna anföra bevis för att den privata försäkringsverksamheten
även när det gäller olycksfallsförsäkringen med mycket stor framgång kan
konkurrera med statsverksamhet. Vi ha ett mycket omfattande företag, som
heter Svenska lantbrukarncs ol.vcksfallsförsäkringsbolag, som ju har vuxit
fram på grund av nödvändigheten att frigöra sig från det alltför byråkratiska
system, som åtminstone i början karakteriserade riksförsäkringsanstaltens
verksamhet. Detta företag dirigeras av andelsägarna själva, dag tror att styrelseledamöterna
där icke lia annan ersättning lin 30 kronor för en samman -

120

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamhet en
m. m. (Forts.)

trädesdag och att styrelseordförandens arvode icke torde belöpa sig till mera än
2 500 kronor om året. Det kail således icke heller i detta sammanhang göras
gällande, att försäkringstagarnas premier användas på ett otillbörligt sätt
till styrelse och direktörslöner.

Jag har påvisat, att ett av huvudskälen till att jag inte kunnat biträda utskottsmajoritetens
uppfattning är, att jag ännu inte haft möjlighet att granska
eller taga del av de resultat, vartill den redan nu arbetande försäkringsutredningen
har kommit. I övrigt ställer jag mig så ytterst tveksam till det syfte,
som utredningskravet avser att fylla — inte till själva kravet i och för sig,
ifall utredningen sker objektivt — nämligen ett förstatligande av försäkringsväsendet,
att jag icke kan annat än yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Häruti instämde herr Andersson i Dunker.

Herr Hermansson: Herr talman! Jag skall inte här upprepa de argument,
som framförts i de motioner och i det utskottsutlåtande, som nu äro föremål
för kammarens behandling. Jag skall inte heller plåga kammaren med att på
detta sena stadium av riksdagen uppta till bemötande mer än några mycket få
av de skäl, som anförts mot det i motionen framförda utredningskravet. Jag
anser mig emellertid nödsakad att på ett par, tre punkter närmare granska den
motivering, som presterats till förmån för reservanternas avslagsyrkande.

Jag vill då gärna ge herr Ljungqvist det erkännandet, att särskilt tonen i
hans anförande på ett mycket förmånligt sätt skilde sig från ett yttrande som
avgivits av »Svenska Försäkringsbolags Riksförbund» och som i en 76-sidig
broschyr spritts ibland den svenska allmänheten. Jag tyckte mig också finna,
att herr Ljungqvist inte heller i fråga örn de framförda argumenten helt och
hållet ville solidarisera sig med författarna till det nämnda yttrandet. Detta
befriar mig från att ödsla någon längre tid på detta aktstycke. Jag vill örn detsamma
endast säga att det är tydligt för var och en, att författarna uteslutande
ha talat i egen sak och att man också bör värdesätta aktstycket med hänsyn
härtill. Jag skulle också kunna konstatera, att författarna själva i väsentliga
stycken slå ihjäl sina egna påståenden genom att på det ena stället i sin skrift
erkänna förhållanden, som de på andra ställen blankt förneka.

Först några ord om de invändningar, som framförts mot den nu begärda
utredningen, av den anledningen att det redan pågår en utredning på försäkringsområdet.
Även jag anser det fullt riktigt, att man inte skall begära en
utredning av något slag, för så vitt det pågår en utredning i samma ämne, som
helt täcker den utredning som begäres. Det är emellertid detta som inte är
fallet när det gäller den pågående försäkringsutredningen. Den nu sittande
utredningen har sina direktiv att följa, och dessa direktiv lia givit utredningen
en ganska snävt begränsad befogenhet. Jag vill i detta sammanhang påpeka att
utredningsmännen själva i sitt yttrande till motionerna göra följande uttalande:
»I detta sammanhang bör understrykas, att genomförandet av de bestämmelser,
som försäkringsutredningen ämnar föreslå, icke i något avseende torde föregripa
den av motionärerna påyrkade utredningen.» Örn herr Werner hade
lagt märke till denna passus i yttrandet, tror jag inte att han skulle riktat fullt
så skarpa anmärkningar mot mig för att jag samtidigt som jag är medlem av
utredningen likväl har undertecknat den motion, vari nu påyrkas en annan och
mycket längre gående utredning.

Herr Werner läste även upp en förteckning över de frågor, som äro föremål
för utredningens behandling. Jag vill med anledning härav säga att denna
förteckning upptager de frågor, som mer eller mindre lätt beröras av den

121

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamhet en

m. m. (Forts.)

utredning som nu pågår. Utredningens förslag torde dock inte komma att slutgiltigt
lösa någon av de uppräknade frågorna. Jag vill också säga herr Werner,
att det inte alls har varit min mening att kasta resultatet av den pågående
utredningen »under bordet» utan alldeles tvärtom. Jag är nämligen fullt ense
med utredningens övriga ledamöter i det avseendet, att jag anser, att de förslag
som den pågående utredningen i slutet av detta år kommer att framlägga, omedelbart
eller åtminstone så snart som möjligt böra föreläggas riksdagen. De
ändringar i försäkringslagen, som komma att föreslås, äro emellertid mest av
teknisk natur. Framför allt är det livförsäkringsproblem, som behandlas, under
det att sakförsäkringen nästan helt och hållet lämnas utanför. En så viktig
sak som premiesättningen inom skadeförsäkringen beröres t. ex. inte, och skadeförsäkringen
kommer inte att undergå någon väsentlig förändring genom det
förslag som utredningen kommer att framlämna. Däremot kommer utredningen
med en hel del förslag beträffande livförsäkringen, som kunna sägas, vara av
ganska genomgripande natur. Men dessa förslag lösa inte heller livförsäkringens
problem mer än till en del. Det är således ett missförstånd som reservanterna
göra sig skyldiga till då de tro, att min mening har varit att lägga
hinder i vägen för att den pågående utredningens förslag skola föreläggas
nästa års riksdag. Det är för övrigt nödvändigt att utredningens förslag så
snart som möjligt kommer på riksdagens bord, därför att det är en av utredningens
viktigaste uppgifter att bringa försäkringslagen i överensstämmelse
med den aktiebolagslag, som antogs av förra årets riksdag. Jag tror också att
en hel del andra av de av utredningen ifrågasatta bestämmelserna i framtiden
torde komma att bli behövliga, även örn försäkringsverksamheten i enlighet med
motionärernas och utskottets- förslag blir föremål för en mera genomgripande
reformering. Reservanterna behöva således inte alls bekymra sig för den pågående
utredningens skull. Den kommer att fullföljas, och dess resultat komma
också att- framläggas fullkomligt oberoende av den utredning, som nu begäres.

Reservanterna ha också velat göra gällande, att motionärerna bland annat
avse att rikta ett dråpslag emot de lokala småbolagen. Man förutsätter — jag
förmodar att detta mest sker av taktiska skäl — att dessa bolag skola komma
att utplånas, örn en centralisering av försäkringsverksamheten skulle komma till
stånd. Jag kan inte fatta annat än att man härigenom vill skjuta fram de små
bolagen för att skydda de större försäkringsbolagen. Motionärerna ha inte levererat
någon kritik emot de lokala bolagen. Jag erkänner gärna att dessa bolag
åtminstone i regel tillhandahålla ett betydligt billigare försäkringsskydd än
riksbolagen i allmänhet göra. Försäkringstagarna sakna inte heller inflytande
på ledningen av dessa mindre företag. Örn det endast hade gällt att ta ställning
till dessa mindre bolags verksamhet, hade det inte förelegat. något försäkringsproblem
i egentlig mening att ta ståndpunkt till. De mindre bolagens
verksamhet skapa inga problem av sådant slag som de stora riksbolagen och
deras verksamhet. Om man bortser ifrån de lokala brandbolagen lia ju dessa
mindre bolag en mycken liten betydelse jämfört med de stora riksbolagen. Detta
framgår ju framförallt därav, att både läns-, harads- och sockenbolagen tillsammans
Ira så liten andel som mellan tre och fyra procent av den sammanlagda
premieinkomsten i landet. Detta utesluter dock inte att även deras jrroblem
kunna komma att diskuteras i ett större sammanhang, örn hela frågan
kommer upp till utredning, vilket jag förmodar blir fallet. Och jag skulle vilja
säga herr Werner att om han även i fortsättningen ser till, att dessa små
bolag komma att skötas lika bra som hittills, föreligga alla utsikter lör att
dessa bolag skola få fortsätta sin verksamhet på åtminstone i stort sett samma
sätt som tidigare.

122 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning om centralisering och rationalisering av för säkring sverksamheten
m.. m. (Forts.)

En sak som särskilt framhållits av motståndarna till det nu framställda
utredningskravet är att konkurrensen emellan försäkringsbolagen skulle spela
en så oerhört stor roll för premiesättningen. Jag medger mycket villigt, att
konkurrensen, spelar en ganska stor roll för premiesättningen fastän kanske i
motsatt riktning mot vad motståndarna till utredningskravet avsett. Den konkurrens,
. som nu äger rum, bidrager nämligen i stort sett inte till att sänka
premienivån utan till att höja den. Inom livförsäkringen är ju som alla veta
all priskonkurrens direkt förbjuden. Och det finns åtminstone ett bolag, som
offentligt har klagat över att det tvingas att avkräva de försäkrade högre
avgifter än ledningen själv anser skäliga. Samtliga livbolag måste således
sälja standardprodukter till enhetspriser. Någon priskonkurrens får inte förekomma.
Försäkringsbolagen kunna dock icke ensamma göras ansvariga för
detta förhållande, som tillkommit genom beslut från statsmakternas sida.

. Jag förnekar icke heller, att det inom skadeförsäkringen förekommer en
viss priskonkurrens. De s. k. nontariffbolagen hålla i allmänhet något lägre
premier än tariffbolagen. Men det är inte alltid säkert att det är förmånlig''are
att teckna en försäkring i ett bolag, som håller något lägre premier, än i ett
bolag med högre premietariffer. Villkoren i övrigt kunna nämligen också vara
olika, och .vidare förekomma prisrabatter av olika slag, som kunna ge en viss
kompensation för högre premier.. Det säges i ett av de yttranden, som lia avgivits
till utskottet med anledning av motionen, att de största förmånerna
ibland kunna vara förbundna med de lägsta premierna. Jag vill inte utan
vidare bestrida att så kan vara fallet, men det är dock ett ofrånkomligt faktum,
att de bolag som hålla dyrare premier ha lika stora möjligheter att vinna
och behålla kunder som de bolag som ha billigare premier. Örn det nu verkligen
förekomme en så knivskarp konkurrens som det göres gällande, borde ju
de företag, som ha dyrare premier och mindre förmåner att bjuda, få minskade
möjligheter att behålla och öka sin försäkringsstock.

Det säges också att allmänheten nu har möjlighet att vända sig till de försäkringsinrättningar,
som kunna sälja sina tjänster för det billigaste priset.
Teoretiskt sett har allmänheten denna möjlighet. Men var skall allmänheten
rå upplysning örn vilket bolag som i verkligheten är det billigaste och bästa?
Det står i varje fall inte i min förmåga att upptäcka detta, och jag tror inte
heller att herr Ljungqvist så försäkringsdirektör han är kan stiga upp och
säga, att det eller det bolaget är bättre och billigare än alla de andra. Det
kan inte bestridas att det i regel är de stora tariffbolagen, som hålla de högsta
premiesatserna, men som likväl ha de största försäkringsstockarna. När det
förhåller sig på det sättet, måste det betyda, att priskonkurrensen emellan
skadeförsäkringsbolagen åtminstone hittills inte har haft någon större betydelse.
En i verklig mening fri konkurrens brukar i enlighet med de nationalekonomiska
reglerna verka så, att det företag, som tar mera betalt för sina
varor eller tjänster än andra, antingen tvingas att sänka sina priser eller också
måste gå under. Så gick det också till på den tid, då det ännu fanns någonting
sorn.gjorde skäl för namnet fri konkurrens. Nu existerar denna fria konkurrens
i. stort sett endast i de borgerliga tidningarnas ledarespalter och i
den politiska vulgäragitationen. Men i gengäld äro lovsångerna där till den
försvunna skönheten så mycket starkare. Och i fråga örn skadeförsäkringsbolagen
kommer man nog sanningen närmast, om man vänder på ett bekant
talesätt och säger att »den finnes ej mer men den synes ändå». Det vill med
andra ord säga att bolagen äro mycket angelägna örn att få det att se ut som
örn det existerade en verkligt fri konkurrens på försäkringsområdet, fastän
denna konkurrens hämmas av alla möjliga överenskommelser och band.

123

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning örn centralisering och rationalisering av för säkring sverksamheten

m. rn. (Forts.)

Svenska försäkringsbolagens riksförbund säger för övrigt i sitt till utskottet
avgivna yttrande, att »försäkringsväsendets målsmän ha redan tidigt insett,
att denna ohämmade konkurrens förbjuder sig själv ur synpunkten av
kravet på försäkringsföretagens solvens». Detta uttalande stämmer icke vidare
bra överens med det ideliga lovsjungandet av den fria konkurrensen.
Det faller sig nämligen litet svårt att göra gällande, att konkurrensen kail på
samma gång vara både fri och bunden. Det har alltid varit bolagsledningarnas
åstundan att hämma den fria konkurrensen så mycket som möjligt. _Att
detta också fortfarande är fallet, bevisas bäst av de många sammanslutningar
och överenskommelser, som existera inom försäkringsväsendet. Ett försäkringsbolags
ledning kan knappast företaga sig något utan att vara tvungen
att taga hänsyn till den mängd avtal och överenskommelser, som träffats mellan
de olika bolagen.

Det främsta syftemålet med detta samarbete synes vara att bevara bolagens
solvens, och detta kan ju i och för sig sägas vara ett mycket gott syfte.
Det kan icke heller bestridas, att bolagens strävanden i det avseendet varit
mycket lyckosamma. Hur många försäkringsbolag vi än få, hur många
branschaffärer dessa bolag än bedriva och hur våldsam konkurrensen om försäkringsobjekten
än må vara, kan våra bolagsledningar likväl alltid hålla försäkringspremierna
på en sådan nivå, att affären under alla förhållanden går
ihop. Om ett försäkringsbolag väl kommit i gång, går det sedan av sig självt.
Systemet verkar på det sättet, att alla bolag, även de sämst skötta, skola
kunna klara sina affärer. Är det någon, som kan minnas, att ett skadeförsäkringsbolag
här i landet tvingats att upphöra med sin verksamhet? Jag kan
icke påminna mig, att sådant skett — i varje fall icke under Senare tid. Det
är naturligtvis också tur för försäkringstagarna att icke det ena bolaget efter
det andra går över styr och blir urståndsatt att fullgöra sina förpliktelser mot
den försäkrade allmänheten. Men örn det existerade någon verkligt fri konkurrens,
skulle väl ändå åtminstone ett eller annat av de svagaste och sämst
skötta bolagen tvingas att upphöra med sin verksamhet. Örn något sådant inträffade,
kunde det för övrigt ordnas på ett sådant sätt, att försäkringstagarna
inte behövde vidkännas några förluster. De svagare bolagen kunde ju
t. ex. uppgå i något av de större.

Den främsta anledningen till att omkostnaderna sluka en så oproportionerligt
stor del av premieintäkterna är just det stora antalet bolag och försäkringsbranscher.
Jag kan exempelvis nämna, att riksboiagen i fjol kommo upp till
icke mindre än 431 olika branschaffärer, och härtill kommer vidare den stora
mängden av lokala småbolag. Det är tämligen självklart, att svenska _ folket
icke kan ha behov av alla dessa försäkringsanstalter med alla sina försäkringsorganisationer.
Då bolagens samarbetspolitik helt enkelt synes gå ut på att samtliga
bolag, även de svaga och sämst skötta, skola i fortsättningen kunna bevara
sin solvens, blir följden helt enkelt den, att allmänheten tvingas att betala
kostnaderna för att uppehålla och underhålla denna mängd överflödiga och
högst dyrbara företag.

Det är framför allt denna omständighet, som givit näring åt kravet på en
socialisering av lall försäkringsverksamhet. När detta krav på sista tiden
vuxit allt starkare, beror det på att försäkringsbolagens allsmäktiga ledning
saknat vilja eller förmåga att åstadkomma ett annat sakernas tillstånd. Försäkringsrörelsens
målsmän hava i stället mobiliserat alla sina krafter till att
försvara den rådande organisationen. De ha t. ex. under detta år skickat ut
flygblad och annonser till landets alla tidningar för att övertyga allmänheten
örn försäkringsbolagens förträfflighet i alla avseenden. Detta för att bevisa,

124

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

hur dumt det skulle vara, om medborgarna genom statsmakternas försorg
skulle beredas ökat inflytande på förvaltningen av sina egna hos försäkringsbolagen
placerade penningmedel. Jag syftar givetvis på den av försäkringsbolagens
riksförbund genomförda agitationskampanj, som alltigenom varit av
rent politisk karaktär och företrädesvis riktar sig mot arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Det förnämsta argumentet i denna propaganda har varit, att
allmänheten måste slå vakt örn den härliga frihet, som det privata försäkringsväsendet
har att bjuda, men som skulle förvandlas till det ohyggligaste
tvång, örn medborgarna själva skulle, helt eller delvis genom sina egna organ,
taga hand om de ekonomiska angelägenheter, som försäkringsbolagen nu
ombestyra mot en ganska rundlig betalning. Vilken frihet bär den försäkrade
allmänheten att förlora? Var och en har visserligen frihet att anlita det
bolag, han finner lämpligt. Men vilket bolag han än väljer, har han ändå ungefär
lika liten möjlighet att kunna påverka ledningens beslut utom, då det
gäller de omtalade lokala småbolagen, som dock icke äro i stånd att sörja för
mera än en mycket obetydlig del av svenska folkets försäkringsbehov. Försäkringstagarnas
frihet är således i verkligheten icke mycket värd. Däremot
är det ganska självklart, att en helt eller delvis genomförd socialisering eller
endast införandet av en effektiv statlig kontroll skulle göra slut på bolagsledningarnas
frihet att i stort sett bestämma över de olika försäkringskollektivens
angelägenheter. Det är också lika självklart, att denna lilla krets skulle
komma att bittert sakna den förlorade friheten.

Ett exempel på hur försäkringsbolagens ledningar anse sig kunna utnyttja
den frihet, som lagen ger dem, utgör just den nyss omnämnda politiskt betonade
kampanj, som försäkringsbolagens riksförbund fört under detta år. Det är
riksförbundet, som står för denna propaganda, men det är ändå självklart, att
det i längden blir försäkringstagarna, som få betala kostnaderna för t. ex.
den bekanta pamfletten med frihetshjälten Engelbrekt och åsnan från Costa
Rica eller de politiskt färgade annonserna i tidningspressen. Flertalet försäkringstagare
ogilla med säkerhet syftet med detta slags propaganda, men de
tvingas likväl att deltaga i kostnaderna för densamma. De tvingas således vara
med örn att betala för en politisk kampanj, som riktar sig mot dem själva.
Nog är det väl ändå ett rimligt krav, att medborgare, som tillhöra vissa partier
eller grupper, vilka anklagas i en partipolitisk debatt, icke skola tvingas att
betala motpartens krigskostnader. Det är dock just detta, som skett i det nu påtalade
fallet. Jag skall icke närmare gå in på innehållet i den nämnda broschyren,
men jag vill dock ha sagt, att spridningen av densamma icke bidragit
till att stärka försäkringsrörelsens anseende utan tvärtom. Jag tror till och
med, att denna pamflett öppnat mångas ögon för behovet av en annan och bättre
ordning på försäkringsväsendets område. Jag kan således förklara mig fullt
nöjd och belåten med riksförbundets propagandakampanj, fastän jag dock
måste uttala mitt bestämda ogillande av att den försäkrade allmänhetens pengar
kunna få användas för så ovidkommande ändamål som i detta fall har ägt
rum.

Det har också under diskussionen uttalats farhågor för att, örn vi skulle besluta
örn socialisering av en eller flera försäkringsgrenar, staten skulle komma
att göra försäkringen till ett skatteinstrument, d. v. s. komma att lägga en
särskild skatt på försäkringstagarna. Jag tyckte mig höra, att också herr
Ljungqvist var inne på den linjen. Jag vill med anledning av detta säga, att
en del okunniga människor utanför riksdagen möjligen skulle kunna låta sig påverkas
av dylika skrämskott, men nog är det väl ändå otroligt, att någon av
riksdagens ledamöter skulle kunna tro på sådant tal. Örn statsmakterna skulle

125

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

komma på deli befängda idén att lägga en särskild skatt på försäkringstagarna,
kan ju detta redan nu göras oberoende av alla socialiseringsåtgärder. Det behövdes
blott att riksdagen beslutade att lägga omsättningsskatt på försäkringspremierna,
och därmed vore den saken klarad. En del försäkringsgrenar äro
också redan socialiserade, men kan någon påstå, att herr Wigforss pressat ut
någon extra skatt av våra folkpensionärer eller av de hundratusentals människor,
som tillhöra den obligatoriska olycksfallsförsäkringen? I själva verket
gynnar staten försäkringstagarna på det sättet att de få i sin självdeklaration
göra avdrag med upp till 200 kronor för utbetalade försäkringspremier, och det
har icke ens varit fråga om att denna förmån skulle tagas bort. Att staten
skulle komma att handla på ett annat sätt, örn en del försäkringsgrenar skulle
bli socialiserade, det är väl ändå ganska otänkbart.

Huvudinvändningen mot motionerna och mot det i utskottsutlåtandet framställda
förslaget är, att den utredning, som föreslås, syftar till ett förstatligande,
och ett så vådligt experiment vill man icke vara med på. Här föreslås nu
varken i motionerna eller av utskottet, att försäkringsväsendet omedelbart och
i ett sammanhang skall överföras till staten. Yad som föreslås är en allsidig
utredning för att åstadkomma en genomgripande centralisering och rationalisering
av hela verksamheten samt att man därvid även skall till omprövning
upptaga frågan örn ett eventuellt iförstatligande. Det är omöjligt att på detta
stadium säga någonting örn den blivande utredningens resultat. Men det är
ganska märkligt, att de, som själva äro så övertygade örn den privata företagsamhetens
Överlägsenhet gentemot varje verksamhet i allmän regi, äro så
förfärligt rädda för att låta de olika systemen vägas emot varandra i syfte att
få fram det bästa och ändamålsenligaste. Äro opponenterna verkligen innerst
inne osäkra på att en sådan vägning icke skulle utfalla till de privatägda och
privatstyrda företagens förmån? I varje fall är det ännu alldeles för tidigt att
på detta stadium göra skrämseln för busen, staten, till ett huvudargument i
diskussionen. Det ian vara tids nog att taga fram socialiseringsspöket, då
utredningen en gång blivit verkställd. Det blir väl tid att resonera örn statens
eventuella förmåga eller oförmåga att taga hand örn försäkringstagarnas angelägenheter,
då den frågan en gång blir aktuell.

Motionärerna begära, att det i första hand skall undersökas örn försäkringsverksamheten
bedrives på ett sådant sätt, att det kapital och den arbetskraft,
som försäkringsbolagen förfoga över, användas på ett fullt effektivt och ur
social synpunkt tillfredsställande sätt. Motionärerna vilja vidare ha svar på
frågan, örn det är önskvärt och lämpligt, att de kolossala belopp, som uppsamlas
från miljoner fattiga medborgare i form av försäkringspremier, skola
förvaltas i enlighet med privata företagarsynpunkter, eller örn samhället skall
göra sitt inflytande gällande i fråga örn förvaltningen av dessa medel. Man
tycker ju att till och med de borgerliga partierna skulle kunna vara med örn en
sådan förutsättningslös utredning. Men om man nu på borgerligt håll är så
absolut tvärsäker på att vad som uträttas av de statliga organen måste bli
av undermålig beskaffenhet, hur kan man då tolerera, att staten överhuvud taget
får driva något slag av ekonomisk verksamhet? De statliga monopol, som
existera här i landet, infördes visserligen på den tiden, då det fanns en kompakt
borgerlig majoritet i riksdagen, och jag har icke heller kunnat märka någon
verklig ånger över det avsteg från dygdens väg, som då togs. Men örn man
på borgerligt håll tror på den enskilda företagsamhetens absoluta överlägsenhet
över varje slag av statlig drift, varför kommer man icke då med förslag
örn att t. ex. post, telegraf, statens järnvägar o. s. v. skola upphöra att vara
statliga företag och överlämnas till enskilda bolag? Eller är det möjligen så,

1£6 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

att man anser, att nian just nu kommit till ett bestämt lagom i fråga om
statsdrift, sa att man icke får gå ett enda steg längre. För övrigt hyser jag
den uppfattningen oavsett vilket resultat, den blivande utredningen kommer
till, att försäkringsväsendet har till uppgift att tillhandahålla tjänster av sådant
slag, att det absolut icke kan vara självklart, att verksamheten alltid och
på alla områden skall bedrivas av enskilda företag.

En annan invändning mot ett statsdirigerat försäkringsväsende, som man ser
hägra i fjärran, är, att en sådan åtgärd skulle innebära en våldsam byråkratisering
av hela verksamheten. Jag medger, att det finns ganska mycket av stelbent
byråkrati i våra statliga institutioner, och att byråkratien överhuvud taget
gör sig alltför bred på många områden i vårt samhälle. Men denna byråkrati
finns icke blott i de statliga verken — som också herr Ljungqvist själv
betonade^ — utan den finns också i enskilda företag, och jag tror, att i synnerhet
våra stora försäkringsbolag kunna upptaga eli ädel tävlan med statens
ämbetsverk i fråga om byråkratisk stelbenthet Det finns också gott om
exempel på hur »stelbenta byråkrater» i statens verk gång efter annan förmatts
byta ut sin statstjänst mot väl avlönade platser i enskilda försäkringsbolag.
^ Sådant har skett i ganska många fall, och jag är icke så säker på, att
byråkratisjukan försvunnit därför att patienten blivit omplacerad i en annan
miljö.

De som frukta all utveckling av den statliga verksamheten, synas utgå ifrån,
att statsinstitutionerna alltid skola vara eviga och oföränderliga och att den
smak, som de en gång ha fått, skall sitta i så länge världen består. Icke heller
jag är nöjd med alla statliga institutioner och deras arbetssätt, men jag tror
att också de statliga organen äro underkastade utvecklingens lagar. Det heter
att staten är vi, och om statens organ icke arbeta på ett tillfredsställande sätt,
så^är det statsmakternas, d. v. s. vår egen uppgift att vrida rätt vad som är
vrångt.

Det passar icke heller riktigt bra med verkligheten, då de borgerliga partiernas
representanter vilja göra socialdemokraterna ansvariga för den existerande
statsbyråkratien. De mest typiska representanterna för byråkratskrået stå oftast
med bägge benen i det borgerliga lägret och känna tydligen större solidaritet
med det privata näringslivets ledare än med arbetarklassen och folkmajoriteten.

Om vi emellertid ha statsorgan, som äro olämpliga för sin uppgift, så gäller
det att göra dem lämpliga för sitt ändamål, och det finns ingen anledning att
betvivla, att statsmakterna också skola finna de rätta metoderna för att helt
eller delvis taga hand om försäkringsväsendet i vårt land, örn detta kommer
att befinnas varandet mest ändamålsenliga. Försäkringsverksamheten är icke
något självändamål. Den har till uppgift att tjäna människorna i samhället,
och det är ^därför samhällsrepresentanternas skyldighet att ordna denna angelägenhet
på det sätt, som kan bli till det största gagnet för det stora flertalet
medborgare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herrar Gavelin och Witzell.

Herr Ljungqvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
förste vice talman! Jag begärde ordet vid en ganska tidig tidpunkt under
herr Hermanssons anförande. Det har sedan dess tillkommit flera saker, som
jag vill bemöta men som jag icke är i tillfälle att göra i en kort replik. Herr

127

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning orri centralisering och rationalisering av försakringsverhsamheten

m. rn. (Forts.)

Hermansson sade emellertid, att det icke var fråga om att nian nu skulle centralisera
småbolagen. Det är dock ganska förlåtligt, örn reservanterna fått
det intrycket, att detta var avsikten, eftersom försäkringsinspektionen alldeles
tydligt Ilar fått samma intryck och t. o. m. förordar åtgärder i den riktningen.

Jag måste emellertid fråga mig vad det kan vara för egendomlig syn man
har på denna sak. Man säger att man icke skall centralisera lokalbolagen. Hur
skall man då göra med centralbolaget Landsbygdens försäkrings AB? Jag har
icke fått något svar på den frågan. Och hur skall man göra med kooperationens
försäkringsanstalter Folket-Samarbete? Det uppges, att det finns 141
riksbolag, som man vill socialisera. 100 stycken av dessa bedriva emellertid
sin verksamhet rent lokalt eller ha begränsat den till vissa branscher, och de
återstående 41 äro centraliserade till 27 olika arbetsenheter genom koncernering.
Yad vill herr Hermansson? Vad vilja motionärerna? Vad vill utskottsmajoriteten?
Jo, man vill icke centralisera vad som icke är centraliserat, men
man vill centralisera vad som redan i stor utsträckning är centraliserat. Man
vill icke ta hand örn småbolagen, som icke ha vuxit sig så stora, men bolag,
som redan äro i viss mån centraliserade och som vuxit sig starka, dem vill
man ta hand om. Det kallas, herr Hermansson, socialisering.

Herr Hermansson, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Herr Ljungqvist talar örn att försäkringsinspektionen
för sin del har velat centralisera de omtalade småbolagen. Detta får ju stå
för inspektionens räkning. För min del har jag icke sysslat med de s. k. småbolagen.

Herr Ljungqvist frågar vidare vad jag vill göra med de kooperativa försäkringsanstalterna
och örn jag fattade honom rätt även de omtalade småbolagen.
Ja, jag svarar, att örn jag visste hur man bäst skulle organisera dessa
företag, så hade jag ju kunnat framlägga ett förslag därom direkt. Nu har
jag i stället begärt en utredning, och det betyder att jag vill låta utredningen
ge svar på frågan.

Beträffande frågan hur det kan gå ihop med ett förslag örn centralisering
av försäkringsrörelsen samtidigt som man eventuellt låter småbolagen stå
kvar ocentraliserade, så vill jag säga, att örn man icke alltför mycket rider
på ord, så kan det väl mycket väl gå för sig, att småbolagen få fortsätta sin
verksamhet även örn försäkringsrörelsen i stort sett blir centraliserad. Man
kan ju exempelvis centralisera genom att åstadkomma större samarbete mellan
små enheter, som arbeta inom var sitt område. Men även den frågan anser
jag, att den blivande utredningen får ge svar på.

Härefter yttrade:

Herr Adolfsson: Herr talman! I debatten såväl här som i tidningarna har.
från anhängarna av en utredning främst framhållits behovet av centralisering
med avsikt att uppnå en rationalisering, som förbilligar förvaltningskostnaderna.
Vidare har det framhållits, att det allmänna och därmed också försäkringstagarna
böra tillförsäkras större kontroll över verksamheten än vad nu
är fallet, I viss mån har också frågan om ett mera markant socialpolitiskt
innehåll i försäkringsverksamheten uppställts. Jag menar för min del, att
icke minst den sistnämnda frågeställningen, frågan om det socialpolitiska innehållet,
är av synnerligen stor vikt. Att jag är benägen att särskilt vilja
understryka detta betyder icke, att jag skulle anse kritiken beträffande till
exempel förvaltningskostnadernas storlek vara obefogad. Det måste nämligen

128 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning orri centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

ligga i sakens natur, att dessa kostnader måste bli orimligt höga, när verksamheten
är splittrad på en så stor mängd företag, som här är fallet. Varje
försäkringsbolag måste ju ha en stor administrativ apparat med en hel rad
direktörer, vice verkställande och biträdande direktörer, anskaffningschefer,
aktuarie!'', jurister och läkare o. s. v. Att direktörerna icke nöja sig med vanliga
grovarbetar- eller dikesgrävarlöner är ju känt. Redan den tidigare debatten
örn statsrådet Ewerlöf, som skulle ha 18 000 kronor enbart för att icke
uppehålla sin direktörssyssla, visar ju detta.

Naturligtvis spelar icke mängden av direktörer den avgörande rollen i fråga
örn °f örvaltningskostnadernas storlek, men enbart uppgiften att 159 direktörer
i våra försäkringsbolag tillsammans äro taxerade för över 5 miljoner kronor
per år visar ju, att även den detaljen spelar åtminstone en viss roll. Örn vi
kunde inrätta ett statligt centralt verk, som fick hand örn hela försäkringsverksamheten
och som då hade en generaldirektör i spetsen och några tiotal
byråchefer såsom bransch- eller avdelningschefer, så skulle vi spara miljoner
trots den statliga byråkratien, som tyvärr ännu icke har kunnat övervinnas.

Jag anser emellertid icke, att den del av problemkomplexet, som jag nu
har nämnt, är den väsentligaste, utan det väsentligaste är att den oerhörda
splittringen bör bringas att upphöra och över allt annat att vinstintresset får
vika för allmänintresset, d. v. s. vika för det socialpolitiska intresset. Jag
skulle också vilja ha sagt, att hela denna fråga måste ses i samband med den
samhälleliga och samhällsekonomiska utvecklingen i vårt land och i världen
överhuvud taget. Den kan icke frigöras från detta.

Varför har då oväsendet blivit så stort just i denna fråga? Det är ju på
det sättet, att tillhandahållandet av gas och elektricitet är en det allmännas
angelägenhet. Det är en kommunens angelägenhet. Telefon och telegraf, spårvägar
och på sistone i stor utsträckning järnvägarna äro det allmännas egendom.
Att detta sedan, som herr Ljungqvist uttryckte det, utnyttjas för fiskar
liska ändamål kan ju icke ändra något i fråga örn den allmänt godtagna
principen, att sådant bör vara allmän egendom. Brandväsendet, polisväsendet
och den allmänna folkpensioneringen utgöra skydd för medborgarnas säkerhet
i dessa olika avseenden. Frågan örn en allmän sjukförsäkring står ju också
som bekant inför sitt förverkligande. Ingen protesterar längre mot den
princip, som i allt detta har tagit sig uttryck.

Varför har det då blivit så stort oväsen just i den fråga det här gäller? Jo.
oväsendet förorsakas givetvis i stor utsträckning av den samhällspolitiska
syn, som motståndarna till en utredning företräda, och i samband därmed av
att det här rör sig örn en utpräglat monopolistisk sammanslutning. Bakom
försäkringsverksamheten i de stora bolagen, kanske framför allt då det gäller
sakförsäkringen, stå de storfinansiella kretsarna kring storbankerna, och det
är dessa, som nu se sin maktställning hotad med anledning av den socialdemokratiska
och den kommunistiska motionen i riksdagen i denna fråga.
De stora försäkringsbolagen äro att betrakta såsom hörnstenarna i storfinansens
välde. Den kostsamma politiska propaganda, som försäkringsbolagen genomfört
och som herr Hermansson nyss gisslade, visar att dessa storfinansiella
kretsar frukta en skärpt offentlig kontroll över de väldiga kapitaltillgångarnas
användning. Man vill med andra ord till varje pris vidmakthålla
bolagsstyrelsernas makt. De tusentals medintressenterna ha ju ytterst litet att
säga till örn, fastän det här gäller en verksamhet, som synnerligen utpräglat
är av den typ, som borde vara det allmännas. Försäkringsbolagen äga en betydande
finansiell makt, bland annat som bekant 5 miljarder i fonder. Ett
förstatligande synes oss vara motiverat också ur den synpunkten, att stats -

129

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

makterna, även den kapitalistiska staten, lia behov av största möjliga inflytande
över kapitalmarknaden.

Det har i det sammanhanget invänts, att staten dock har möjlighet att bestämma
hur vissa försäkringsfonder skola placeras, till exempel i s. k. guldkantade
obligationer eller i fastigheter. Detta är riktigt, men det måste väl
ändå erkännas, att dessa placeringar dock äro bundna. Att en del av fonderna
skulle lia, lånats ut till staten, såsom herr Ljungqvist meddelade, förändrar till
exempel icke det faktum, att det är försäkringskapitalismen, som i ganska stor
utsträckning kontrollerar den svenska fastighetsmarknaden. Jag menar, att
saken har alitsa rätt stor betydelse också ur bostadspolitisk synpunkt, och
att bostadspolitiken i sin tur har en väldig betydelse veta ju alla.

I samband med detta har det frågats, varför icke krav också rests på att
insättarna i sparbanker och affärsbanker skola få avgörande inflytande på
hur dessa företag placera insättarnas pengar. Frågan är egentligen något inkonsekvent,
eftersom insättarna i bankerna dock förfoga över sina pengar,
d. v. s. kunna återfå dem när de så begära. Försäkringstagarna däremot ha
sina s. k. sparmedel bundna och sakna varje möjlighet att bestämma över dem.
Det var dock i och för sig ändå bra att den frågan ställdes, ty vi vilja gärna
ge svar på densamma. Från kommunistiskt håll svara vi, att försäkringskapitalisterna
behöva i fråga örn våra avsikter icke känna sig försatta i någon
som helst undantagsställning. Om försäkringsrörelsen till synes har kommit
i en särställning just nu så betingas detta för vårt vidkommande endast av
tempot i de folkliga krafternas framryckning och därmed tempot i den samhälleliga
utvecklingen överhuvud taget. Det är motiverat med en sådan kontroll,
som har nämnts i tidningsdebatten och på annat sätt, även när det gäller bankerna.
Men vi äro icke där i dag. Vi tro oss dock kunna försäkra, att den dagen
kommer, efter vilken försäkringskapitalisterna kunna upphöra att känna sig
försatta i en undantagsställning i detta fall.

I samband med detta frågekomplex står också frågan om att göra flera försäkringsgrenar
obligatoriska. Från vårt håll liksom efter vad jag kan förstå
även från socialdemokratiskt håll fäster man mycket stor vikt vid just denna
detalj. I vår motion ha vi bland annat framhållit frågan örn skydd mot vattenskada
och skydd mot inbrott o. s. v. Flera andra försäkringsgrenar skulle med
skäl kunna anföras i det sammanhanget. På vilket sätt denna socialt viktiga
verksamhet skall komma att finansieras får givetvis utredningen ta ståndpunkt
till.

Vi lia i vår motion direkt ställt kravet om förstatligande av försäkringsväsendet.
Till herr Ljungqvist kan jag sålunda säga, att vi anknyta helt till
arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Vi hysa absolut icke den illusion, som
utskottet åtminstone skenbart tycks hänge sig åt, att en rationell och socialt
försvarbar försäkringsverksamhet kanske kan åstadkommas av de privata
stora försäkringsbolagen, det vill sålunda säga inom ramen för det nuvarande
systemet, vars verkliga ledstjärna är profiten. En sådan illusion hysa vi som
sagt icke utan äro övertygade örn att ett förstatligande innebär den enda möjliga
utvägen, för en rationell och socialt inriktad försäkringsrörelse.

För att missförstånd skall undvikas vill jag dock säga, att vi mena icke,
att man med.ett förstatligande har vunnit den högsta grad av rationalitet, som
kan vara möjlig att uppnå. En rationalisering måste föregås av ett förstatligande,
och som ett perspektiv måste också ställas upp en rationalisering av
själva statsapparaten för att därmed uppnå hög rationalitet också i fråga om
försäkringsverksamheten. Frågan örn en rationalisering av själva statsapparaten
ämnar jag dock icke taga upp till diskussion vid detta tillfälle.

Andra kammarens protokoll 19Ji5. Nr 32. 9

130 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning orri centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.) _ ..

Så också några ord om den sociala sidan av denna sak, den väsentligaste.
Att försäkringsverksamheten nu framträder såsom föremal för det aktuella
handlandet beror icke enbart på bristande rationalisering och bristande kontroll
från det allmännas sida. Icke minst beror det på att det här gäller en
fråga av synnerligen stor social räckvidd. Försäkringsrörelsens vapendragare,
exempelvis herr Ljungqvist, som visserligen talade på ett avmätt och i och för
sig sympatiskt sätt, må säga vad de vilja, men det är i alla fall ett faktum,
att det bärande innehållet i försäkringsrörelsen under nuvarande förhållanden
är profiten, så långt det gäller de stora försäkringsbolagen. Jag skall icke
ange några siffror beträffande profiterna, som herr Ljungqvist försökte bagatellisera.
Jag vill bara erinra örn att de vinstutdelningar, som redovisas i procent
på kapitalet, icke ge någon verklig bild av de förekommande vinsterna.
Man manipulerar nämligen i synnerligen stor utsträckning med gratisaktier,
på vilka ävenså vinst sedermera utdelas. Det finns en oändlighet av exempel
därpå, mycket slående exempel, men jag skall icke ta de värsta utan endast
ta ett av de mindre svåra fallen, nämligen fallet Aktiebolaget Thule. Detta
bolag hade till år 1943 ett aktiekapital på 200 000 kronor. Utdelningen var da
begränsad till 30 000 kronor och utgjorde alltså 15 % på aktiekapitalet. Denna
siffra fann man tydligen inopportunt att redovisa, varför man ökade aktiekapitalet
till 600 000 kronor genom en emission av 400 000 kronor i gratisaktier.
Fortfarande får man 30 000 kronor i utdelning, men nu behöver man
inte redovisa en utdelningsprocent pa mer än 5 %, medan den i verkligheten
fortfarande är 15 % på det kapital, som aktieägarna själva ha betalt Det
sociala elementet borde komma i första hand, men profiten kommer först. Detta
är så mycket orimligare, som en verksamhet som denna överhuvud taget icke
borde lämna någon vinst, oavsett vem som driver den, utan anpassas så^att den
så att säga går ihop och samtidigt ger ett effektivt försäkringsskydd åt medborgarna.
Det ligger, det kanske tillätes mig^säga, något asocialt i att försäkringsbolagen
i stor utsträckning inrikta sig på sådana försäkringar som lätt ga
att få tecknade. Det blir tyvärr inte de ur sociala synpunkter angelägnaste
försäkringarna, som tecknas av allmänheten.

Det har som argument mot förstatligandet av verksamheten framhållits, att
den statliga pensionsförsäkringsverksamheten har rönt så ringa anslutning
i förhållande till den privata. Men det är inte minst här som det rent ut sagt
asociala elementet i den privata försäkringsverksamheten framträtt. Jag ställer
frågan: har pensionsförsäkringarna i de privata bolagen kommit sådana grupper
i vårt samhälle till godo, som man kunde önska att de hade gjort? Nej, i stället
har verksamheten lagts upp på det sättet, att den har möjliggjort skatteflykt
för de rika. Försäkringsbolagen ha för de rika understrukit — oförsiktigt
nog lär det också ha skett i reklambroschyrer — att pensionsförsäknngspremierna
oavkortade få dragas av vid taxeringarna, och att en skatteflykt på
detta sätt alltså är möjlig. Enbart en sådan propaganda motiverar, att staten
får helt andra kontrollmöjligheter än den nu har.

Jag skall be att få dra ett enda exempel på konsekvenserna av en sadan propagandaverksamhet.
Låt oss tänka oss en person, som har 100 000 kronor per
år i inkomst och som tar en pensionsförsäkring, vars årspremie uppgår till
20 000 kronor. Han får då dra av dessa 20 000 kronor vid taxeringen och
skattar således endast för 80 000 kronor. Detta måste betyda åtskilligt i skatteavseende,
eftersom det är den högst beskattade delen av hans inkomst som
faller bort. Det ligger ingenting socialt i en propaganda för en dylik försäkringsverksamhet,
utan raka motsatsen.

Vad denna propaganda kan ha inneburit ur statsfinansiell synpunkt är kan -

131

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av för säkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

ske inte så lätt att räkna ut på rak arm, men att det inte kan vara så litet
framgar av siffrorna för den s. k. storförsäkringen på pensionsförsäkringens
område i förhållande till storförsäkringen på livförsäkringarnas område. Inom
gruppen storförsäkringar ökades det s. k. vanliga dödsfallskapitalet under åren
1932 från 3 milj. kronor till i runt tal 400 milj. kronor, således en ökning
pa tio ar med ungefär 397 milj. kronor, vilket ju inte är så litet. Under samma
tid växte emellertid pensionsförsäkrat dödsfallskapital från 45 milj. till 725
milj. kronor, alitsa med inte mindre än 680 milj. kronor. Detta säger ju en
del örn de frukter, som denna försäkringsbolagens propaganda har avsatt. Profiten
har varit det avgörande — det faller sig helt naturligt.

Försäkringsrörelsen korar sig i propagandan till det sociala samvetet. Alimänheten
överöses med propaganda om vad som är att anse som medborgarens
plikt mot samhället, mot sig själv och sina anhöriga. Föds ett barn i en familj,
_ bestormas föräldrarna genast med propaganda om att det är deras plikt
att livförsäkra barnet. Sätta ett par nygifta bo, bli de genast överlupna med
brandförsäkringsanbud. Och ledstjärnan i resonemangen är alltid den, att försäkring
belt enkelt är en social plikt. Det senare kan man ju hålla med örn,
men det är groteskt när ett kapialistiskt näringsfång vill framställa sig såsom
representerande ingenting mindre än det sociala samvetet.

Jag skulle, också med några ord vilja beröra frågan örn sakförsäkringen,
främst da fragan örn brandskyddet. Alla känna ju till det schackrande, sorn
har ägt rum när det gäller skadebedömningarna. De försäkringstjänstemän,
som ha lyckats pressa försäkringstagaren längst därvidlag, ha kunnat räkna
pa högsta gunsten från ledningens sida. Vad ligger det för socialt i detta
schackrande, detta lotteri i fråga örn skadeersättningarna? Absolut inte något
socialt alls.

Jag vet att bolagen nu äro åtskilligt varsammare i detta avseende än de tidigare
varit. Ombuden ha uppmanats att vara litet generösa vid skadebedömningarna,
men säkert beror detta pa de aktioner, som tidigare förekommit i
riksdagen, varigenom offentlighetens uppmärksamhet har riktats på dessa avaiter.
Men trångan örn ett verkligt effektivt och säkert försäkringsskydd anmäler
sig alltså även i detta sammanhang.

. Pa kommunistiskt hall mena, att de hetsiga debatterna örn vissa smådetaljer
lätt kunna skymma blicken för det väsentliga, för själva huvudfrågan. Och
sjelva huvudfrågan är och måste vara, att försäkringsverksamheten omvandlas
till en socialpolitisk verksamhet, i vilket även ligger att försäkringsskyddet blir
verkligt effektivt.

En rationalisering efter ett förstatligande kan innebära väsentligt förbättrade
förhållanden, för det första eftersom verksamheten centraliseras för det
andra eftersom en onödigt omfattande förvaltningsapparat skalas bort, för det
tredje eftersom ett effektivt „försäkringsskydd kan garanteras, för det fjärde
eftersom drivkraften profit far vika för den sociala ansvarigheten, för det femte,
eftersom samhället får vidgad kontroll över rörelsens väldiga kapitaltillgångar.
och slutligen för det sjätte eftersom den vinst i olika avseenden som
det allmänna och försäkringstagarna kunna tillgodogöra sig, kommer att bli
ännu mera märkbar när en ytterligare rationalisering av statsapparaten kommit
till stånd.

Herr talman! Jag ber alltså att få ansluta mig till deni, som yrkat bifall
till utskottsmajoritetens hemställan om en utredning, och jag vill därvid särskilt
trycka på frågan örn ett förstatligande och om att göra flera försäkringsgrenar
obligatoriska. Detta är något som man förr eller senare måste komma
fram till, ty det är just det som representerar en sund socialpolitik.

132 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

Herr Edberg: Herr talman! För några dagar sedan åhörde jag i första kammaren
den debatt, som där försiggick i denna fråga. Det är likaledes med
stort intresse jag åhört debatten i denna kammare i dag.

Jag måste säga, att utskottsmajoritetens talesmän med stor skicklighet
framfört sina synpunkter, nästan så att de skulle kunnat behaga alla. Professor
Lundstedt talade här å socialdemokraternas vägnar och säde, att det icke
var fråga örn något förstatligande utan bara fråga örn en utredning. Jäg'' mäste
säga, att jag är den förste att beklaga, örn professor Lundstedt icke får tala
på socialdemokratiens vägnar. Han brukar i vanliga fall få tala på egna
vägnar.

Jag tror nu, mina damer och herrar, att det i detta fall blir på samma sätt,
som när en sjuk patient föres till operationsbordet. Han tröstas då nied. av
läkaren, att det icke alls är någon fara. Det gäller bara en lindrig operation.
Men när operationen skett och han vaknat upp ur sin bedövning, kommer han
underfund med att det blivit djupa sår, som icke läkas på en dag, utan det
tar dagar och kanske år, innan de fullständigt läkas. Jag skulle tro, att det
är ungefär samma förhållande med denna sak. Här sägs, att det bara är fråga
om en utredning, men jag förmodar, att när utredningen kommer i gång och
utredningsmännen gå till sitt värv, så lia de nog i de flesta fall förutfattade
meningar, och den regering som kommer att tillsätta denna kommitté sörjer
nog för att det där blir en majoritet, som går med förutfattade meningar till
verket. Jag skulle väl knappast kunna tänka mig, att till exempel herr Hermansson,
hur man än sakligt skulle kunna motbevisa honom, kan ändra sig i
detta fall. Han har alldeles säkert en förutfattad mening i denna fråga, och
jag skulle tro, att det finns många hermanssöner i denna kammare, som få komma
med i utredningen.

De stora försäkringsbolag, som det här talats örn, ha en gång i tiden vant
små, och de ha arbetat sig upp. Jag är alldeles säker på att de försäkringsmän,
som stå för dessa bolag, från början ha haft ganska många bekymmersamma
dagar och kanske även sömnlösa nätter, när de arbetat för eli lii sina
bolag så stora som möjligt. Samma förhållande är det med våra små bolag.
Det är helt naturligt, att de ha sina bekymmer, och då dessa bolag nu söka
arbeta sig upp till en bättre ställning, vore det mycket tråkigt, örn statsmakterna
skulle komma att lägga sin kalla hand även på dem. Jag tror icke,
att det blir med så värst stor entusiasm, som de små bolagen komma att arbeta
sig upp och skaffa sig fonder o. s. v.

Det är klart att man kan säga, att en del förhållanden icke äro så bra som
de borde vara inom försäkringsväsendet. Det är jag den förste att erkänna.
Men jag vet också, att dessa försäkringsbolag ha skaffat flera hundratals
miljoner kronor, som ligga som en reserv för de försäkrade. Jag vet, som jag
nyss sade, att det finns oarter, och jag skall nämna ett fall som kan belysa
detta. Det gäller ett kreatursförsäkringsbolag. När till exempel en jordbrukare
har en häst försäkrad och hästen dör, så får jordbrukaren ersättning,
och då är det ju alldeles klart, att han tror, att därmed också försäkringen
för hästen bortfallit. Men så får han helt oväntat en anmaning från försäkringsbolaget
att betala försäkringspremie för hästen. Det är klart, att personen
i fråga tror, att det är ett misstag. Han skriver till försäkringsbolaget
och talar örn hur det förhåller sig, och han tror att han därmed skall få rättelse.
Han får emellertid besked från bolaget, att eftersom han icke uppsagt
försäkringen för hästen, mäste han betala premien. Detta är oarter i vart försäkringsväsende.
Men jag tror icke, att man behöver sätta i gång en så stor
utredning för denna saks skull, utan jag anser, att det kan t. o. m. riksdagen
rätta till.

133

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
. m. m. (Forts.)

Det är enligt mitt förmenande rätt märkligt, att riksförsäkringsanstalten,
som har hand örn den statliga olycksfallsförsäkringen, icke har kunnat tränga
ut de enskilda försäkringsbolagen. Riksförsäkringsanstalten arbetar nog på
ett helt annat sätt än de privata försäkringsbolagen. Jag vet, att det finns
flera under kriget inkallade, som blivit mer eller mindre krymplingar genom
att de blivit fördärvade under militärtjänstg-öringen. De ha då fordrat ersättning
från riksförsäkringsanstalten men fått ett blankt avslag. Det är helt
naturligt. Tjänstemännen där göra sin skyldighet, och de åberopa deli och
den paragrafen, och så blir det blankt avslag. Sådana bli förhållandena givetvis,
när ersättningen bestämmes efter paragrafer och icke efter mänskliga
synpunkter. Jag skulle kunna anföra många andra fall, men jag skall bara
relatera ett,, som jag anser vara ganska typiskt. Det gäller ett fall hemma i
Medelpad vid den centrala verkstadsskolan för Västernorrlands län, i vars
styrelse jag är ledamot. Det var en person, som gick in i skolans motorflygverkstad,
och när han stod där, splittrades en remskiva, och personen i fråga
miste sin ena arni och hand. Han hamnade naturligtvis på lasarettet och
därefter på van.föreanstalten, där han fick en konstgjord arm och hand. Han
begärde ersättning från riksförsäkringsanstalten, och den meddelade, att den
naturligtvis icke kunde ersätta kläderna, men att den skulle ersätta en handske.
Den^andra handsken fick han betala själv! Det är alldeles klart, att personen
i fråga icke kunde köpa en handske, utan han fick köpa två. Jag klandrar
icke alls tjänstemännen i riksförsäkringsanstalten. De gjorde sin skyldighet,
och de ersatte efter bestämmelserna i vederbörande paragrafer, men jag är
säker på, att hade det gällt ett enskilt bolag, så hade det ersatt efter mänskliga
synpunkter, och personen i fråga hade alldeles säkert fått betalt för båda
handskarna. Detta är ett ganska typiskt exempel på hur det kommer att gå
till, när man kommit därhän, att allt skall ersättas efter lagparagrafer.

Jag har litet svårt för att tro, att örn vi få ett statligt bolag, detta skall kunna
sköta sina affärer bättre än vad de enskilda bolagen göra. Ni få ursäkta mig,
om jag säger, att jag har svårt för att tro det. Det kommer naturligtvis att
gå därhän, att det anställes en hel massa tjänstemän, som skola avlönas på
ett ordentligt sätt. Jag vill erinra örn hur det redan har blivit på vägväsendets
område. Där började man med att tillsätta åtskilliga tjänstemän, och det
har blivit åtskilligt med papper. Utöver de tjänstemän som redan tillsatts
kommer det i en mycket snar framtid att bli ytterligare en massa nya tjänstemän
tillsatta. Så går det undan för undan, när staten tar hand om en hel del,
som det fria näringslivet enligt mitt förmenande borde ha hand om.

Jag har ett annat typiskt exempel från min första tid här i riksdagen.
Det gäller just riksförsäkringsanstalten. Det var en person i mycket framstående
ställning, som då gjorde en utredning, där det visade sig, att 75 % av
riksförsäkringsanstaltens utgifter gingo till tjänstemännen och 25 % till de
försäkrade. Dessa siffror stå den dag som är oemotsagda. Det är som sagt
ganska typiskt för hur en rörelse sväller ut, när staten lägger sin kalla hand
på den. Det är ju helt naturligt. Det fria näringslivet är, som förut sagts i
denna kammare, en sporre till att få fram företag. Jag vill i detta sammanhang
säga, att jag för egen del, och jag kan säga även för bondeförbundets, alls
icke är.rädd att gripa in, när kapitalet missbrukar sin makt. När till exempel
ett industribolag med stort kapital lägger ned ett företag på ett ställe och
flyttar över det till ett annat ställe för att tjäna mera pengar, då anser jag,
att det är statsmakternas skyldighet att gripa in; och det är just också vad
bondeförbundet har påyrkat. Det kan icke vara riktigt, att man överflyttar
en verksamhet från en trakt till en annan och därmed ruinerar arbetare, jord -

134 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

brukare, som inriktat sig på leveranser av födoämnen, hantverkare och affärsmän.
I det fallet böra statsmakterna gripa in, men man skall inte ingripa
i onödan.

De enskilda försäkringsbolagen ha som sagt skaffat sig stora fonder, och
jag skulle tro, att det är dessa fonder som mest spökat för dem som vilja ha
denna utredning, som enligt mitt förmenande kommer att gå ut på att man
skall inrätta ett statligt försäkringsbolag. För min personliga del beklagar
jag, örn det skulle gå så långt, att man skulle bortoperera det fria näringslivet.
Vad storkapitalet beträffar veta vi, att detta storkapital har sitt fosterland
varest det tjänar mest med pengar, och det har bildligt talat fosterlandet
med sig i kappsäcken och reser till ett annat land. Däremot vill jag ha
sagt, att man får handskas varsamt med detta kapital, örn man icke skall
skrämma bort det ur landet. Det sista bomme säkert arbetarna att förlora
mest på.

Jag vet, att många personer i vårt land, t. o. m. sådana som tillhöra den
stora majoriteten här i kammaren, ha börjat fundera över, vart det leder hän,
örn staten tar hand örn allt och alla. Man vet icke, hur utvecklingen kan bli
här i landet. Det kan hända, att den icke kommer att gå i samma riktning
som nu. Som jag förut sagt skulle det vara till utomordentlig skada för det
svenska näringslivet, örn man skulle få den uppfattningen, att här skall förstatligas.

Jag kan därför, herr talman, icke vara med örn utskottsmajoritetens förslag
utan ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Björling: Herr talman! Då jag vid behandlingen av detta ärende
inom första lagutskottet icke kunnat biträda majoritetens förslag, vill jag med
några ord motivera min ståndpunkt, även örn fr agan i realiteten är avgjord
— det kan man ju säga utan att vara elak, ty utlåtandet har ju redan godkänts
av första kammaren och så blir givetvis förhållandet även i denna kammare.
Intresset för debatten här i dag synes inte heller vara så särdeles stort.

Den tvistefråga, som det här framför allt gäller, är ju, såsom herr Lundstedt
redan framhållit, frågan örn ett förstatligande eller ej. Frågan om förstatligande,
socialisering eller statsmonopol har ju emellertid under denna riksdag i princip
diskuterats i en mängd olika sammanhang, och det finns snart sagt ingenting
nytt att avvinna denna fråga, inte heller när det gäller försäkringsväsendet, i
synnerhet som den här under dagens lopp av manga talare angripits ur olika synpunkter.
Under sådana förhållanden skulle det vara minst sagt oanständigt så
här i riksdagens elfte timme av den, som är fullständig lekman på området, att
ge sig in på någon längre utredning, och jag skall därför försöka fatta mig sa
kort som möjligt. Det blir ju i dag endast fråga örn en redovisning till riksdagsprotokollet
av den ståndpunkt, som man intagit, men det kan, såsom herr
Lundstedt sagt, vara nödvändigt att göra en sådan för att ha ryggen fri.

Jag vill då först säga, att vi kunna väl alla vara överens örn att försäkringsväsendet
inte är fullt så miserabelt, som motionärerna försöka göra gällande.
Utskottet har ju inte heller ifrågasatt, att så skulle vara förhållandet. Å andra
sidan kan det hända, att de myndigheter, som yttrat sig i frågan, ha slagit
över något i den kritik, som de ha riktat mot motionerna.

Ett flertal av de frågor, som motionärerna berört, äro som bekant redan
föremål för 1942 års försäkringsutredningsprövning och resultatet av denna
utredning väntas föreligga redan under innevarande år — detta torde vara det
starkaste skälet för reservanterna, då de inte vilja gå med på en ytterligare
utredning i större skala. Försäkringsutredningen har i sitt yttrande i anled -

135

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheteyi

m. m. (Forts.)

ning av motionerna framhållit vikten av att dess förslag utan onödigt uppskov
kommer under statsmakternas bedömande och att betydande olägenheter skulle
uppstå, örn beslut fattades om en ny omfattande utredning, som skulle medföra
dröjsmål med genomförande av de förslag försäkringsutredningen kommer att
framlägga. Jämväl kungl, försäkringsinspektionen har uttalat farhågor i samma
riktning och utgått ifrån såsom självfallet, att någon ny utredning ej igångsattes
förrän 1942 års försäkringsutredning avslutat sitt arbete.

På denna punkt har enligt mitt förmenande utskottsmajoriteten inte uttalat
sig fullt tydligt, och har beslut fattats örn en ny utredning, finns det ju intet
hinder för att en sådan omedelbart igångsattes.

Härtill kommer att det till äventyrs kan visa sig, att försäkringsutredningens
förslag innebär så väsentliga förbättringar, att någon ny utredning i de frågor,
som förslaget omfattar, inte alls är erforderlig. Det synes mig därför riktigast
att avvakta försäkringsutredningens förslag samt även resultatet i fråga om
försäkringsverksamhetens bedrivande av de åtgärder, vjartill förslaget kan
komma att leda.

Under normala förhållanden bruka ju enskilda motioner örn vittgående ingrepp
i olika avsnitt av samhällslivet av utskotten underkastas en välbehövlig
kritik eller avböjas med hänsyn till att respektive frågor redan befinna sig
under prövning i den utsträckning, som är rimlig och önskvärd. Under den nu
pågående riksdagen ha emellertid sådana motioner vanligen godtagits och det
efter samma ständigt återkommande schema: utskottsmajoriteten aktar sig noga
för att ställa sig solidarisk med motionärerna i deras framställning och talar i
mycket dunkla ordalag om vart man syftar med utredningen. Även i detta fall
måste sägas, att utskottsmajoriteten har uttalat sig ganska försiktigt, och det
är kanske taktiskt klokt att man går fram på det minsta motståndets väg och
inte öppet deklarerar vart man syftar.

Försäkringsbolaget Folket-Samarbete säger ju också, att »innan denna utredning
igångsättes, bör dock den nu pågående försäkringsutredningens förslag
avvaktas och direktiven utformas med beaktande därav».

dag skulle kunna inskränka mig till det jag redan sagt, men medan jag
har ordet skulle jag vilja något beröra frågan örn överförande i statens hand
av försäkringsväsendet.

I reservationen har denna fråga berörts ganska utförligt, och till vad där
sagts örn risken vid konkurrensens bortfallande av ett stelnande i formerna
och ett hämmande av utvecklingen vill jag påpeka vådan av att den med en
skadereglering missnöjde ej såsom nu har möjlighet att vända sig till annan
försäkringsgivare, utan hans missnöje kommer i stället att rikta sig mot staten.
Risken för missnöje kommer också helt visst att öka, då den med skaderegleringen
betrodde tjänstemannen för att ej utsätta sig för anmärkning och
eventuellt ekonomiskt ansvar måste strängt hålla på försäkringsavtalets juridiska
innehåll, något som i många fall kan leda till befogat missnöje. Högsta
rätt kan i många fall bli högsta orättvisa. Det privata försäkringsföretaget har
i sådant fall avsevärt större möjligheter att laga efter lägligheten.

Härtill kommer att ett missnöje riktat mot staten är av en helt annan och
farligare valör än det som riktas mot ett privat företag. Hur lätt kan inte ett
sådant missnöje leda till politiska framstötar etc. Ett statens övertagande av
försäkringsverksamheten kan också medföra, att inflytelserika politiska grupper
framtvinga premiesättningar, särskilt inom skadeförsäkringen, vilka icke liro
försäkringstekniskt motiverade och som alltså komma att innebära, att andra
mindre inflytelserika grupper bli hårdare belastade än nödvändigt och skäligt.

Utöver de skäl, som i reservationen anförts mot ett förstatligande, finnas

136

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning om centralisering och rationalisering av för säkring sverksamheten
rn. m. (Forts.)

många andra. Det är val få näringsgrenar, som ha den internationella prägel
som försäkringsväsendet. De privata bolagen ha knutit förbindelser med ett
otal länder såväl genom direkt rörelse i dessa som genom återförsäkringsförbindelser
med försäkringsföretag där. Ett överförande till staten av den svenska
försäkringsverksamheten skulle spoliera denna bolagens verksamhet, vilken
hittills varit vårt land till gagn. Då jag ej är fackman på området, skall jag
emellertid inte vidare gå in på den sidan av saken. Men en annan omständighet,
som inte berörts i utskottsutlåtandet, synes mig böra framhållas. Enligt Haagkonventionen
är privat egendom undantag från beslag av fientlig makt, men så
är icke fallet med statsegendom annat än i undantagsfall, och försäkringsfonderna
i en statlig försäkringsanstalt höra ej till dessa undantag.

Såvitt jag kan förstå, är därför i händelse av krigiska förvecklingar, försäkringstagarnas
intressen bättre tillgodosedda vid ett privat försäkringsväsende
än örn detta förstatligas. Och även örn man får hoppas, att krigiska förvecklingar
skall kunna undvikas, bör man ej vidtaga åtgärder, som ev. kunna katastrofalt
försämra läget för de försäkrade.

Karakteristiskt är, att utskottsmajoriteten inte ens påstår, att slaten skulle
kunna sköta försäkringsväsendet lika bra som det nu handhaves. Utskottet är
nöjt med det magra betyget åt det allmänna, att man inte utan vidare får förutsätta,
att samhällets organ skulle vara mindre skickade än enskilda företag
att driva rationell försäkringsrörelse. Utskottet måste också medge, att inga
berättigade anmärkningar kunna riktas mot försäkringsbolagens kapitalplaceringar
och medelsförvaltning.

Det enskilda försäkringsväsendets aktuella program är emellertid att genom
fortsatta rationaliseringsåtgärder, däri även inbegripet erforderliga fusioner
mellan bolagen, och genom fortsatt utveckling och anpassning av försäkringsvillkoren
samt genom fortsatta konsolideringsåtgärder göra de av de enskilda
försäkringsanstalterna meddelade försäkringarna alltmer solida, ändamålsenliga
och prisbilliga samt även alltmer utbredda. Det enskilda försäkringsväsendets
företrädare tro, att detta program bäst förverkligas under fri och
ansvarsmedveten konkurrens under vederbörlig statlig tillsyn.

En ändamålsenlig utveckling av'' försäkringsformerna, en nykonstruering av
erforderliga sådana, ett upptagande av nya av tiden framkallade eller krävda
försäkringsgrenar ske snabbare och smidigare vid ansvarsmedveten konkurrens
mellan de enskilda försäkringsanstalterna i ett fritt näringsliv än vid ett
statsmonopol. En modernisering och aktualisering av försäkrings vi] Ikoren sker
också bättre och snabbare i den enskilda försäkringsverksamhetens regi. Icke
minst visade sig detta vid utbrottet av världskriget och under de gångna krigsåren.
då försäkringsvillkoren snabbt och radikalt anpassades efter det nya läget.
I statlig regi bli ändringar av försäkringsvillkor, t. o. m. icke alltför
betydande sådana, riksdagsfrågor och eventuellt partipolitiska stridsfrågor med
åratals utredningar, kommittéarbeten, remisser, handläggningar och instanspasseringar,
innan avgörande omsider kan träffas.

Professor Lundstedt yttrade i sitt anförande här, att verksamhetsstimulansen
var ett betydande moment i det fria näringslivet i motsats till statsdriften, detta
även på försäkringsväsendets område. Man kan också — herr Werner var även
inne på den saken — sätta i fråga, örn tiden nu är så lämplig för att aktualisera
frågan örn ett förstatligande, då vi stå inför ett uppbyggnadsarbete, av
stora mått, där alla krafter måste sporras till det yttersta för att öka produktionen
på olika områden.

Mycket mer vore att säga i den nu föreliggande frågan, men jag skall begränsa
mig till vad jag nu anfört, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig biträdda reservationen.

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Nr 32.

137

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! När man läst motionerna i denna fråga
och sedermera tagit del av utskottsutlåtandet, har man inte kunnat underlåta
att göra den reflexionen, att det, trots att utskottet tillstyrker motionärernas
förslag om en utredning, föreligger betydande skiljaktigheter mellan dessa
olika aktstycken. Jag tror, att man örn utskottsmajoritetens utlåtande och dess
förhållande till motionerna kan säga ungefär detsamma som den gamle lektorn
sade till sin klass: »Jag ser i dag många, som icke äro här närvarande.»
I utskottsmajoritetens utlåtande har man nämligen dragit en barmhärtighetens
slöja, om jag så får säga, över en hel del av de överdrifter och i vissa hänseenden
direkt oriktiga påståenden, som gjorts i motionerna. Detta vittnar
ju om en viss hänsynsfullhet från majoritetens sida gentemot motionärerna,
för vilket de väl få hålla majoriteten räkning.

Innan jag närmare belyser ett par avsnitt av utskottsutlåtandet, kan jag inte
underlåta att säga något ord i anledning av herr Hermanssons anförande här
för en stund sedan. Herr Hermansson framförde ganska starka erinringar mot
det remissvar, som de svenska försäkringsföretagens riksorganisation har presenterat.
Jag bestrider ingalunda herr Hermansson rätten att göra detta •—
det är inte bara hans rätt utan även hans skyldighet såsom riksdagsman att
framställa de erinringar, som han anser sig böra göra — men herr Hermansson
fällde i detta sammanhang ett yttrande, som jag för min del inte vill låta
gå alldeles opåtalat förbi. Herr Hermansson ville bagatellisera värdet av detta
försäkringsbolagens remissvar med en hänvisning till att de, såsom han sade,
talade i egen sak och att man därför inte skulle behöva tillmäta deras uttalande
någon betydelse. Jag förstår inte, hur man kan påstå något sådant. Det är
självklart, att försäkringsbolagen tala i egen sak; de se naturligtvis detta problem
ur sina synpunkter, vilket dock inte behöver utesluta, att de även kunna
se det ur samhällets synpunkt. Men detta att tala i egen sak gäller ju varje
remissinstans, som rådfrågas i en angelägenhet av det ena eller andra slaget.
Varje remissinstans måste givetvis bedöma problemen från sina egna utgångspunkter,
och sedan få de, som ha att väga de olika svaren mot varandra, tillmäta
det ena eller andra uttalandet det värde som det förtjänar. I det här föreliggande
ärendet är det ju en lång rad av remissinstanser, som uttalat sig:
försäkringsinspektionen, försäkringsutredningen, försäkringsanstalterna ,FolketSamarbete,
Husdjursförsäkringsföretagens förening, Sveriges lantbruksförbund
o. s. v. Jag förstår inte. varför herr Hermansson då endast förebrår
Svenska försäkringsbolags riksförbund att- tala i egen sak? Med precis samma
fog — eller med samma ringa fog — skulle man kunna rikta denna förebråelse
mot de övriga remissinstanserna. Jag föreställer mig därför, att det
här varit fråga örn överord från herr Hermanssons sida, som han måhända är
beredd att taga tillbaka.

Herr Hermansson ville inte bestrida, att det förefinns en viss konkurrens
mellan försäkringsföretagen, men, sade han, denna konkurrens har inte lett
till några för försäkringsföretagarna gynnsamma resultat. Jag kan inte hjälpa
att jag reagerade något, när jag hörde detta ganska franka påstående, ty,
herr Hermansson, det förhåller sig väl inte riktigt på det sättet. Låt oss ta
en sådan sak som skadeförsäkringen! Herr Hermansson är lika väl som jag
— därom är jag övertygad — medveten om att premienivån inom skadeförsäkringen
under de sista decennierna stadigt sjunkit oell alt premienedsättningstendensen
forlsait t. o. m. under kriget, när allting annat ökat i pris. Premien
för brandförsäkring överhuvud taget i Sverige har i de s. k. riksbolagen, d. v. s.
över hela landet arbetande bolag, under konkurrensens oavlåtliga tryck nedpressats
med cirka 50 procent sedan 1920- Från 1920-talet har genomsnittspre -

138

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

mien minskats med över hälften inom ansvarighetsförsäkring och inbrottsförsäkring
och med 1/4—1/3 inom vattenledningsskadeförsäkring, maskin- och garantiförsäkring.
Det skulle vara mycket intressant, örn herr Hermansson i ett
kommande anförande ville yttra sig örn dessa siffror — jag tror inte, att han
kan vederlägga riktigheten av dem.

Utskottsmajoriteten säger, att den inte kan ingå på en detaljgranskning av
samtliga de spörsmål, som avhandlas i motionerna och yttrandena.

Detta uttalande är, kan man väl säga, en smula ovanligt för ett utskottsutlåtande,
därest det nu icke är dikterat av hänsynsfullhet mot motionärerna och
deras enligt min mening ganska luftiga projekt. Man får nämligen anse det
vara ganska anmärkningsvärt, att ett riksdagens ständiga utskott på detta
sätt vid behandlingen av ett icke minst ur principiella synpunkter så utomordentligt
viktigt ärende som det förevarande utan vidare talar örn, att utskottet
överhuvud taget icke ingått i någon detaljgranskning av problemkomplexet.
Och jag vill påstå, att örn i något inför riksdagen presenterat ärende en detaljgranskning
hade varit av nöden, så hade det varit i detta stora sammanhang.
Vi få ju dock betänka, att det bland mycket annat kan komma att gälla
åtagande för det allmännas del beträffande ett belopp av kanske 5 miljarder
kronor. Nog tycker jag, att första lagutskottet borde lia kunnat ge sig tid
till en granskning även av detaljerna i detta ämne. Nu har majoriteten inskränkt
sig till mer eller mindre allmänna uttalanden, och så låter man Kungl.
Maj :t och av Kungl. Maj :t eventuellt tillkallade sakkunniga därav draga de
slutsatser, som kunna befinnas möjliga. Jag tycker, att detta tillvägagångssätt
från utskottets sida är ganska anmärkningsvärt, och jag menar, att det
icke står i riktigt god överensstämmelse med den ordning, som i sådana fall
annars tillämpas inom riksdagens utskott och som sedan gammalt är utmärkande
för deras arbete.

I ett hänseende synes utskottet, även örn — det måste jag kanske säga — det
sker en smula motvilligt, berett att ge det enskilda försäkringsväsendet ett bestämt
erkännande. Det framhålles i utskottets utlåtande på ett ställe, att de säkerhetsbestämmelser,
som intagits i lagen örn försäkringsrörelse, och de kontrollbefogenheter,
som enligt lagen tillkomma försäkringsinspektionen, framför allt
åsyfta,att åstadkomma trygghet och soliditet. Förhållandet understrykes ytterligare
i ett annat sammanhang. På s. 22 i utskottets utlåtande heter det:
»Den huvudsynpunkt som bör anläggas vid bedömning av frågan örn försäkringsverksamhetens
rationella handhavande är enligt utskottets mening försäkringstagarnas
trygghet; försäkringen måste framför allt vara solid.» Detta
säger utskottsmajoriteten, och det är ju självfallet alldeles riktigt. Då frågar
man sig: hur ha de enskilda bolagen förhållit sig i detta hänseende? Ha de
brustit i fråga om soliditet och trygghet? Icke på något ställe i utskottets
betänkande framföres en den avlägsnaste antydan om något sådant missförhållande.
Svaret kan endast bliva ett kategoriskt nej! Ingenstädes har något
som helst påtalande i detta hänseende gjorts. Tvärtom heter det — om kammarens
ledamöter lia intresse för saken, står det att läsa på s. 25 — att några
missförhållanden i fråga örn penningplacering eller medelsförvaltning icke
kunna läggas bolagen till last. Alltså ha bolagen enligt utskottsmajoritetens
bestämda försäkran skött sig väl ur den synpunkt, som av utskottsmajoriteten
själv uttryckligen anges vara huvudsynpunkten. Logiskt sett måste därför
eventuella anmärkningar komma att gälla mindre väsentliga ting, som icke
kunna rubriceras såsom fallande under huvudsynpunkten. Men under sådana
omständigheter blir man nog en liten smula fundersam över omfattningen av
denna aktion, och man frågar sig: Är det rimligt att socialisera det enskilda

139

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten

m. m. (Forts.)

försäkringsväsendet, när det ur den synpunkt, som utskottet självt kategoriskt
anger som huvudsynpunkten, skött sig oklanderligt? Eller har majoritetens
rekommendation av socialiseringsalternativet kommit med av bara farten liksom
så många andra liknande deklarationer i de utredningskrav, som nu under
industrimässiga former tillverkas här i riksdagen? Frågan må med fog kunna
ställas.

Det finns i utskottets utlåtande en annan passus, som jag skulle vilja beröra.
I och för sig innehåller den i viss mån en liten admonition till motionärerna.
Det gäller förvaltningskostnaderna, en detalj, som även har varit uppe
tidigare här i debatten. Utskottet förklarar, att det material, som stätt utskottet
till buds, icke givit »någon säker hållpunkt för besvarandet av frågan,
om förvaltningskostnaderna vid nuvarande organisationsform, genomsnittligen
kunna sägas vara höga.» Detta är ju ett ganska markant avstandstagande från
de kategoriska påståenden, som motionärerna ha gjort i sina motioner, och
som de sedermera här i kammaren upprepat. Emellertid säger sig utskottet
likväl ha funnit det anmärkningsvärt, att förvaltningskostnaderna förete starka
variationer mellan skilda försäkringsföretag. Med anledning av detta majoritetens
uttalande skulle jag vilja fråga: det viktigaste är väl dock icke, huruvida
förvaltningskostnaderna äro lika vid de olika företagen; det viktigaste
är naturligtvis, att de över lag hållas så låga som möjligt. Det är ju icke uteslutet,
herr talman, att vid ett förstatligande av försäkringsverksamheten en
viss kanske ganska fullständig uniformitet i fråga om förvaltningskostnaderna
kan åstadkommas. Jag vill icke bestrida, att detta kan vara möjligt,
men därmed är ju ingalunda sagt, att den uniformiteten blir till fördel för
försäkringstagarna. Fastmera talar väl sannolikheten för att kostnadsnivån
vid en sådan uniformering kommer att ligga väsentligt över det nuvarande
medeltalet.

Det har heller icke ifrån majoritetens sida gjorts något försök att taga upp
en annan ganska intressant detalj i motionerna. Jag har med viss spänning
väntat på att någon av motionärerna här skulle taga upp saken, eftersom, icke
utskottsmajoriteten velat göra det, men det har icke skett. Jag ^syftar på det
ganska egendomliga uttalande, som motionärerna gjort till förmån för projektet
om statliga dyrtidstillägg på utfallande livförsäkringsbelopp. Motionärerna
betrakta det ju såsom en allvarlig anmärkning mot det privata försäkringsväsendet,
att det icke arbetar med värdebeständiga objekt. De ha uttalat, att
liksom då det gäller folkpensionärer och statliga äldre pensionstagare vöre det
rimligt, örn också försäkringstagarna kunde erhålla dyrtidstillägg i någon
form. »Endast samhället kan ordna en härför erforderlig uppvärdering av
försäkringsbeloppen», heter det. Det är ju ett intressant ämne, men utskottsmajoriteten
har icke velat beröra det i sitt utlåtande, och man kan väl förstå
detta, ty de tankegångar, som ligga bakom uttalandet, måste nog,— jag tror
icke det är att taga till ett för starkt ord — betecknas som tämligen fantastiska.
Jag vill erinra örn att frågan örn värdebeständiga försäkringar ingalunda
är ny. Don har diskuterats många gånger både här i landet och i utlandet,
men, såvitt jag har mig bekant, har den aldrig kunnat förås utanför
det akademiska planet. Man har aldrig lyckats lösa frågan, och jag ifrågasätter,
örn man överhuvud taget skall kunna göra det. Jag vet icke, varifrån
majoriteten fått sitt uppslag örn värdebeständiga placeringsobjekt för försäkringsväsendet.
Jag vet icke, örn motionärerna ha hämtat detta uppslag, fran
Tyskland, men i varje fall är Tyskland det land, där man senast experimenterat
med saken. I Tyskland var man mycket intresserad därav. Man ordnade
med någonting som man kallade »Roggenobligationen», alltså rågobligationer.

140 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

Man ville ställa försäkrings objektets värde i viss relation till spannmålspriset,
och för sådant ändamål skulle försäkringarna placeras i s. k. rågobligationer.
Försäkringsavtal skulle göras upp på basis av rågpriset. Detta låter ju, tycker
jag, ganska sällsamt. Man var emellertid mycket intresserad av dessa planer
och arbetade ganska länge med dem. Dessa rågobligationer kommo dock aldrig
längre än till experimentstadiet, och även i Tyskland övergav man slutligen
detta projekt. Steget tillbaka till markegångstaxan som grund för ekonomiska
avtal var ju icke heller långt. Sedermera har man icke hört talas örn projektet,
förrän det seglade upp i den svenska riksdagen, framburet i dessa mycket
omtalade socialdemokratiska och kommunistiska motioner.

Det uppstår i detta sammanhang en fråga, som också har sitt intresse. Varför
är det bara försäkringstagarna, som skola komma i åtnjutande av dylik kompensation
för penningvärdets försämring? Det finns en annan mycket stor
sparargrupp i landet, nämligen innehavarna av motböcker i sparbankerna. Örn
jag icke misstager mig, är det här fråga örn ett sammanlagt belopp på mellan
4 och 5 miljarder kronor, fördelat på ett pär miljoner sparbanksböcker. Var och
en vet, att dessa människor fått sina tillgångar väsentligt reducerade i köpkraft
under kriget. Jag skulle tänka mig, att dessa medel gått ned i värde med ungefär
en tredjedel. Skulle man bevilja försäkringstagarna dyrtidstillägg, fordrar
ju konsekvensen, att man även skulle bevilja innehavare av sparmedel i sparbankerna
dyrtidstillägg, och det vore så mycket mera berättigat som det i
detta fall i eminent grad gäller de svenska småspararna. Det finns vidare
många andra stora sparargrupper vid sidan av försäkringstagarna och vid
sidan av innehavarna av sparbanksböcker, som skulle kunna resa krav av precis
samma omfattning. Det finns en grupp, som jag vill säga några ord om. och
det är de hundratusentals svenskar, som för ett par år sedan efter statsmakternas
energiska uppmaningar tecknade försvarsobligationer. Vi komma ju
alla ihåg den ganska intensiva propaganda, som från statsmakternas sida sattes
i gång för att folk skulle teckna dylika obligationer. Man kunde ju knappast
sätta på sin radio utan att drunkna i obligationsmarschens eggande toner eller
höra ett radioprogram i den lättare genren utan att lyssna till någon cabaretstjärna,
som framförde den bekanta kupletten: »Vi ska slakta vår spargris i
år» eller hur den nu lydde. Resultatet av denna med alla moderna medel igångsatta
kampanj blev, att svenska medborgare tecknade försvarsobligationer i
mycket stor utsträckning. Vad äro de värda dessa försvarsobligationer? Även
deras värde har minskats väsentligt under dessa år. Innehavarna kunna göra
anspråk på att de också liksom alla andra skola dyrtidskompenseras, o. s. v.
Varje människa förstår ju, att en sak som denna är fullständigt ogenomförbar.
Tåg för min del ifrågasätter, huruvida en dylik kompensationsverksamhet är
tekniskt möjlig. Den skulle ju, såvitt jag begriper, i varje fall erfordra så fantastiska
belopp att jag icke tror, att det skulle finnas möjlighet att pressa ut
dem från de svenska skattebetalarna, ty, mina damer och herrar, det är de
svenska skattebetalarna, som måste skaffa dessa pengar, och eftersom skattebetalarna
i det stora flertalet fall äro desamma som försäkringstagarna, är ju
detta en circulus vitiosus och ingenting annat. Det är ytterst dunkla och förvirrade
tankegångar, som bära upp dessa uttalanden från motionärernas sida.

Nej, vill man skapa värdebeständiga placeringsobjekt, är det väl närmast
statsmakterna det kommer an på. Det är icke staten, som skall begära av försäkringsbolagen
att försäkringarna göras värdebeständiga. Det är i stället bolagen,
som kunna begära, att ''staten skyddar penningvärdet, och detta kunna
icke bara bolagen utan även andra medborgare begära. Det har ju emellertid
staten tyvärr icke förmått att göra.

141

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten

m. m. (Forts.)

Tidigare i debatten ha bland andra vissa av motionärerna påtalat de enligt
deras åsikt orimligt höga förvaltningskostnaderna inom det enskilda försäkringsväsendet.
Jag delar icke deras generaliserande uppfattning. Jag kan vara
med örn, att här i enstaka fall kan finnas anledning till erinran. Men det finns
det ju också, och icke minst, i den statliga affärsverksamheten. Alla äro vi
skröpliga människor, men när man talar örn orimliga förvaltningskostnader
inom det enskilda försäkringsväsendet, kan det ju icke vara otillbörligt att erinra
örn, att även den statliga företagsamheten laborerar med ganska anmärkningsvärda
förvaltningskostnader. Det är kanske icke alldeles ogrannlaga att
i detta sammanhang erinra örn att det statliga monopolföretag, som väl är det
nyaste vi ha här i landet, nämligen Aktiebolaget Tipstjänst, arbetar med
ganska betydande dylika kostnader. Man tycker, att ett sådan statligt monopolföretag
borde kunna arbeta särdeles billigt, ty när det gäller tippning, behöver
man icke göra någon propaganda. Man behöver icke gå till tipparna och
be dem engagera sig i tippningsrörelsen. Det göra de sannerligen av sig själva,
ty här är det fråga om människans eviga lust att spela och spekulera. Det är
ingen konst att få folk att tippa. Däremot är det en ganska stor konst att få
folk att teckna försäkringar. Man tycker det skulle vara ganska enkelt att förvalta
tipsapparaten med hänsyn till de stora förutsättningar, som föreligga,
men man blir onekligen en smula överraskad, när man tager del av siffrorna för
bolagets förvaltningskostnader. Tippningen har ju i motsats till försäkringsväsendet
icke någon som helst utgift för kapitalförvaltning för sina medlemmars
räkning. Den har heller icke någon som helst utgift för skyddsverksamhet
etc., etc. såsom försäkringsväsendet, men icke desto mindre äro kostnaderna
betydande. Bolagets kostnader uppgå till icke mindre än 17 ä 18 procent av
insatserna, vilka för verksamhetsåret 1943/44 belöpte sig till 27 miljoner kronor.
Jag anför icke dessa siffror såsom en kritik mot det statliga tippningsbolaget
utan endast för att klarlägga, att även förvaltningen av en så enkel
apparat som tippningen drager kostnader av en storleksordning, som visar, att
skadeförsäkringsbolagens kostnader ingalunda äro så onormalt stora, som bolagens
vedersakare göra gällande.

Man har både i motionerna och i den allmänna debatten kring dessa problem
velat påstå, att det svenska folket numera står så högt och är så upplyst, att
hela denna propaganda för försäkringsverksamheten, dessa ständiga vädjanden
till människorna att skaffa sig försäkringsskydd och denna oavlåtliga aktivitet
från agentorganisationernas sida vore ganska obehövlig. Man har menat,
att svenskarna numera äro på det klara med, att de måste skaffa sig försäkringsskydd.
Därför är denna stora försäljningsorganisation på det hela taget
ganska onödig, anser man. Jag tror för min del icke, herr talman, att svenska
folket av egen drift går och tecknar några försäkringar eller att svenska folket
skulle komma att vända sig till en av staten inrättad anstalt för att taga
försäkringar, varigenom all agentprovision skulle bortfalla och omkostnaderna
på så sätt kunna nedbringas. Människorna äro nu en gång icke skapta så,
att de reagera på det sättet, när det gäller ting av denna beskaffenhet. När det
gäller tippning eller fotboll eller dylikt, kan man utan någon större reklam
få folk att köpa, men jag tror icke det går, när det gäller försäkringar. Jag bar
den uppfattningen, att alla resonemang efter den linjen äro ganska verklighetsfrämmande,
och vi ha ju ett praktiskt exempel på hur det går, när man
försöker skapa en stor försäkringsorganisation utan ianspråkstagande av en
motsvarande försäljningsorganisation.

Det klassiska exemplet kommer från England, där man under en lång följd
av år hade en statlig livförsäkring, som icke bedrevs via någon egen agent -

142 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

organisation utan uteslutande genom brittiska postverket, dit människorna
fingo gå och teckna försäkringar, därest de så önskade. Uppstod det vid de
engelska postkontoren under dessa år någon köbildning med anledning av att
folk ville taga försäkringar? Nej, sannerligen icke! Detta brittiska försäkringsföretag
vegeterade under ytterst blygsamma förhållanden under en lång följd
av ar. Det nedlades ar 1925. Då hade man hållit på i 60 år, men uppmuntran
ifrån allmänhetens sida hade varit så svag, att statsmakterna funno sig föranlåtna
att inställa rörelsen såsom varande meningslös. Det är ganska intressant
att taga reda på den ansvarssumma, som man efter 60 års tid i England hade
kommit upp i. Detta företag, som arbetade utan att anlita någon agentverksamhet
och utan att sätta i gång med reklam eller propaganda, uppnådde på
60 år en ansvarssumma av i svenska kronor räknat endast omkring 9 miljoner,
alitsa ungefär V2 miljon pund. Vad betyder detta? Dessa 9 miljoner svenska
kronor, denna halva miljon pund, motsvarade vid den tidpunkten omkring
Vsooo av det samlade livförsäkringsbeståndet i England. Den statliga verksamhet,
som sålunda bedrivits under sex decennier, kom omsider så långt, att
man uppnådde en ansvarssumma, svarande emot Vsooo av det sammanlagda
liv försäkringsbeståndet i England. Vad betyder denna siffra, 9 miljoner, översatt
pa svenska förhållanden? Det betyder cirka 1/10 av nyanskaffningen under
ett enda år vid vårt största livförsäkringsbolag! I Danmark finns det en statlig
livförsäkringsanstalt, som till en början arbetade utan agenter men med
mycket nedslående resultat. Jag skall icke beröra svenska förhållanden och tala
om pensionsstyrelsens verksamhet. Det har gjorts tidigare i debatten. Jag förmenar,
att de fakta, som jag i korthet anfört, äro sådana, att de böra göra motionärerna
en liten smula betänksamma mot att allför hårt engagera sig för
socialiseringslinjen, därest man nu icke a tout prix vill göra det och icke taga
några som helst sakskäl.

Med dessa ord yrkar jag, herr talman, bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

• HcrrM Örjesson: Herr talman! Jag ber först, herr talman, om ursäkt för att
jag av förhållanden, som jag ej kunnat råda över. icke varit i tillfälle att följa
debatten i dag och därför kanske kommer att säga en del, som talmannen redan
blivit trött av att höra.

Jag gör icke anspråk på att vara sakkunnig i det ärende, som föreligger till
behandhng här. Men jag har i ganska många år tillhört styrelsen för ett ömsesidigt
livförsäkringsbolag, främst för att i detta bevaka de intressen, som det
stora klientelet försäkrade, vilka tillhöra nykterhetsfolkets och de kristna organisationernas
medlemskadrer, ha. Antalet försäkrade personer, tillhörande
detta klientel, bär i vart bolag varit mer än hälften av de försäkrade ander de
senaste arén. Även om jag således icke är sakkunnig, hoppas jag ändå kunna
yttra mig en liten smula utan att alldeles tala i vädret.

\''i ha ju, mina damer och herrar, allesammans varit på det klara med att
en ri ?°-cial*och ekonomisk mest glädjande företeelserna i vårt samhälle
arodet iaktum, att ett så stort antal personer i olika förmögenhetsvillkor avstår
tran dagens och stundens lockelser att göra utgifter och tänker på kommande
dagar och pa sina anhöriga och strävar för att betala en försäkringspremie.
Utan att kasta, någon skugga över dem, som ville men icke kunna komma ut
med en sadan livförsäkringspremie, vågar man väl säga, att det är det kvalitativt
basta skiktet bland medborgarna i samhället, som vi ha bland dem som se

143

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av för säkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

sammanhanget i livet och tänka och handla med ögat fäst pa detta sammanhang
-—- sammanhanget mellan hälsans dagar och ålderns, mellan föräldrar och
barn. För min del har jag betraktat det som en etisk och social gärning att efter
fattig förmåga söka främja ett sådant handlande.

Utskottets majoritet begär nu en allsidig och förutsättningslös utredning
med syfte att åstadkomma en genomgripande centralisering och rationalisering
av försäkringsverksamheten.

Rationaliseringen torde väl ingen ha något emot Visserligen pågår nog
inom försäkringsväsendet självt utredningar för rationalisering. Men säkert
har man varken på försäkringshåll eller ännu mindre från det allmännas
sida någon anledning att avvisa en utredning med sådant syfte. Men syftet
att åstadkomma en genomgripande centralisering är en helt annan sak.. Det
har länge och väl talats så mycket örn det månghövdade svenska försäkringsväsendet,
att det blivit ett axiom att här behöves en centralisering. Men när
det i första kammaren talades örn konsekvenserna med avseende å de många
små landsbygdsenheterna, så svarades det, att dem ville man icke åt Där diet
verkligt stora antalet finnes anser man således en centralisering mindre behövlig
än där redan större enheter skapats av utvecklingen själv.

Var ligger felet i de många anstalterna, och vad vinnes genom en centralisering?
Felet anses väl framför allt ligga i de många sins emellan konkurrerande
anskaffningsorganisationerna och dessutom däri, att de många enheterna
draga med sig så många högt betalade ledare. Men innebära de många
skilda organisationerna så stora olägenheter, som man vill göra gällande?
Gå de verkligen i så hög grad i vägen för varandra? I vissa enskilda fall lär
väl sådant hända. En person, som förlovat sig eller öppnat en affär etc.,. kan
få en hel lång råd anbud och besök av både liv- och sakförsäkringsackvisitörer.
Men de flesta försäkringar här i landet tecknas fortfarande utan annan
konkurrens än den, som alltid förefinnes i kundens önskan att tillfredsställa
andra önskemål. Radioapparater, biobesök, kläder m. m. konkurrera nog värre
med försäkringsackvisitörerna än kollegerna i andra bolag göra. Folk står
minsann icke i kö för att få teckna en försäkring.

Skall försäkringsverksamheten nå samma effekt som nu, d. v. s. skola
ungefär samma antal försäkringar årligen tecknas som nu, måste säkerligen
ungefär lika många försäkringssamtal föras i landet som nu och helst av
olika organisationer på samma ort. Människor äro olika till sin natur. En
ackvisitör, som har förmåga att för en person klargöra hans försäkringsbehov
och genomföra en affär, misslyckas med en annan. Hur många exempel har
man icke på att en person, som haft besök av både två och tre försäkringsombud,
först av mannen nummer fyra kunnat övertygas örn det försäkringsbehov
han verkligen har?

De många anskaffningsorganisationerna sägas ju också driva upp anskaffningskostnaderna
till en oskälig nivå. Såsom sådan har man betecknat en
total anskaffningskostnad av 30—40 promille av försäkringssumman. Är en
sådan kostnad som 30—40 promille av försäkringssumman, inklusive all
reklam, huvudkontorskostnader m. m., att anse såsom en oskälig försäljningskostnad?
Engångsvärdet av en vanlig livförsäkring, d. v. s. engångspremien,
torde viii uppgå till cirka 600 kronor. 30—40 promille motsvarar alltså fem
till sju procent av varans värde. Äro fem till sju procent av värdet en orimlig
försäljningskostnad? Särskilt niir man tar hänsyn till att denna försäljning
sker genom personliga ombud, som besöka varje enskild kund, förefalla dessa
fem till sju procent snarast vara en förvånande låg siffra. .Tåg undrar, örn
kammarens ärade ledamöter gjort sig underrättade örn vad de, som gå örn -

Nr 32.

144

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

kring och taga upp order på olika slags förnödenheter, betinga sig för de
tjänster de göra.

Även örn livbolagens nuvarande kostnader i stort sett kunna anses skäliga,
är det ju en annan fråga, om de icke bli för höga beträffande de minsta
försäkringssummorna. I fråga örn dessa torde det verkligen med fog kunna
hävdas, att den personliga propagandans och den individuella försäkringens
väg blir för dyr. Det allmänna har genom en obligatorisk försäkring i statens
regi sörjt för en viss minimiinkomst åt åldringar såsom folkpension. Man
skulle naturligtvis kunna tänka sig att på samma sätt sörja för ett visst minimum
av kapitalförsäkring vid dödsfall. Därmed skulle de lägsta och dyraste
försäkringarna falla bort från bolagens verksamhetsfält. Sedan kunde kanske
rent av premieskillnaden mellan s. k. stor försäkring och folkförsäkring försvinna.
Efter vad som säges har emellertid den nu arbetande försäkringsutredningen
redan haft sina blickar riktade på en sådan obligatorisk bottenförsäkring
för dödsfall.

Örn jag återvänder till centraliseringsfrågan så har det sagts, att icke bara
anskaffningskostnaderna drivas i höjden genom att många enheter arbeta vid
sidan av varandra, utan att även de allmänna förvaltningskostnaderna pressas
upp särskilt genom onödigt många direktörslöner. De sistnämnde spela nog
icke den stora roll som man velat måla ut. Såvitt jag vet har det icke heller,
åtminstone ännu, kunnat visas, att de större enheterna äro billigare att förvalta
än de mindre och medelstora.

Olikheterna, som verkligen finnas, torde nog mera förklaras av olikheter i
medelförsäkringssummornas storlek, i det klientel, som företrädesvis bearbetas,
i serviceanordningarnas utsträckning och dylikt samt, särskilt beträffande
livbolagen, också i inkassosystemet. Det torde däremot åtminstone icke
hittills ha visats, att de stora enheterna, därför att de äro stora, äro driftsbilligare.
eller för försäkringstagarna bättre än de något mindre. Varje storleksordning
torde kunna finna en verksamhetsform, som ger ett maximum av
effekt och ett minimum av kostnad, varvid varken effekt eller kostnad behöver
bero av storleken.

Den där tesen örn att en genomgripande centralisering »självfallet» skulle
medföra bättre förhållanden torde sålunda ingalunda vara självklar. Naturligtvis
kan man utreda frågan, huruvida en centralisering skulle medföra
fördelar, men här har föreslagits en utredning med syfte att åstadkomma en
genomgripande centralisering, alltså oberoende av örn en sådan centralisering
medför några verkliga fördelar eller icke.

. Det talas också örn att försäkringstagarna sakna inflytande, och det är nog
riktigt, när det gäller de stora bolagen. Men skulle det inflytandet kunna
ökas efter en centralisering? Vilket inflytande, mina herrar, har försäkringstagarna
i riksförsäkringsanstalten? Hur tillgodoses det speciella försäkringstagarin
tress et i kungl, pensionsstyrelsens ledning? I själva verket är det väl
i allmänhet så, att försäkringstagarna såsom sådana sakna intresse för
försäkrings anstalternas angelägenheter, aldrig kunna förmås att skänka
dem ett sådant intresse och aldrig begagna de möjligheter att göra sitt
inflytande gällande, som de nu ha. Men naturligtvis kan det å andra sidan
vara lämpligt att det sörjes för att icke detta förhållande utnyttjas
på något obehörigt sätt. Redan den nu arbetande utredningen torde
syssla med. denna fråga. Härvid* framstår kanske såsom det viktigaste, att
icke finansiella intressen träda i stället för försäkringstagarnas intressen. I
detta fall ha livbolagen kommit mycket långt. Man kan säkert säga, att i
dessa ekonomiska storföretag, även där de ha aktiebolagsform, enskilda vinst -

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Nr 32.

145

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

intressea äro avkopplade. Ingen aktieägare kan i ett sådant företag numera
hoppas på ökat utbyte. Går företaget aldrig så bra eller bli överskotten aldrig
så stora kan lian ändå icke få mera än han har.

Livbolagen torde i själva verket kunna sägas motsvara en idealisk företagarform.
Intet enskilt vinstintresse ligger bakom företagen eller driver deras
ledare, men företagens egen individualitet och livsvilja göra sig gällande
och ta sig uttryck i expansionslust, konkurrensvilja och framåtanda. Denna
livgivande företagsindividualitet skulle givetvis förkvävas och dö bort vid en
genomgripande centralisering. Den befordras säkert bäst, örn man avstår från
alltför radikala operationer.

Det nuvarande systemet på försäkringsområdet med ett flertal bolag av
olika storlek, med skiftande huvudmål för sina ackvisitionsintressen och skiljaktiga
individualiteter är säkert mera utvecklingsfrämjande än en anordning
med en eller ett fåtal stora enheter. Därmed är givetvis icke sagt, att alla nu
verkande bolag behöva fortsätta. Jag vänder mig endast mot att en genomgripande
centralisering satts upp som inål för en utredning.

Motionärerna göra gällande, att den hittillsvarande livförsäkringspropagandan
haft dålig effekt. Både dödsfalls-, ålderdoms- och sjukdomsskydd har
fått alldeles för liten spridning särskilt bland folkets breda lager. Örn, herr
Hermansson och andra, detta är riktigt, äro alltför få människor försäkrade
och till alltför lågt belopp. Då är väl tiden ingalunda inne att minska på propagandan
och att centralisera och undvika konkurrens. Hade man i stället
kunnat visa, att livförsäkringsbehovet i vårt land nu blivit så gott som fyllt,
att allmänheten i slott och koja redan nu har så många och så stora försäkringar
den kan bära, ja då kunde man ha skäl att börja koncentrera, centralisera
eller kanske rent av förstatliga, d. v. s. byråkratisera och somna in.
Men så är det icke. Livförsäkring och försäkring överhuvud taget behöver alltjämt
predikas för folket, och för sådant behöves privat initiativ. Besparingar
kunna naturligtvis nås, örn man vill minska propagandans intensitet. Men motionärernas
framställning synes visa, att man i stället borde öka den. För sådana
uppgifter lämpar sig icke ett statligt företag. Det allmänna har aldrig,
såvitt jag vet, sysslat med tillhandahållandet av annat än sådana nyttigheter
och tjänster, som allmänheten själv efterfrågar, antingen därför att de äro
så gott som oumbärliga eller därför att de äro för allmänheten i särskild
grad lustbetonade, d. v. s. sådant som i huvudsak säljer sig självt. Finansminister
Wigforss sade nyligen här, att det behövs ingen affärsman för att
sälja sprit till det sprittörstande svenska folket. Järnvägsbiljetter, frimärken,
vatten, elektricitet och gas å ena sidan, sprit, vin, tobak och radioprogram å
andra sidan, det är sådant, som det allmänna kan saluhålla, därför att allmänheten
själv känner sitt behov av det och själv begär att få köpa det. I
början hade allmänheten icke något behov av telefon. Denna gjorde ju icke
så mycken nytta heller, när abonnenterna voro få. Då sköttes telefonnäten
mest av enskilda företag. Men tack vare dessas propaganda blev behovet till
slut allmänt. Då kunde småningom saken med fördel tagas om hand av det
allmänna. Men ännu ha vi långt kvar, innan var och en själv inser, att han
behöver en livförsäkring och därför från tid till annan kan vara beredd att
stoga i viig till en statlig byrå och se till att en mer eller mindre välvillig funktionär
hjälper honom till rätta med saken.

Till slut, herr talman, vill jag säga, att jag har ingen som helst önskan
att misstänkliggöra eller underkänna dc redliga motiv, det samhälleliga patos
som finnes hos kamrater, som i tal och skrift propagera för centralisering och
för socialisering, för statssocialismen. Men jag vill säga såsom min mening,

Andra kammarens pral okoll /Odd. Nr 32. 10

146 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.) . . .. . .

att det är risk för att man genom centralisering och socialisering kopplar
bort den erfarenhet, den energi och den ansvarskänsla, som under frihetens
system utvecklats hos de ledande skikten i vart folk. Till dessa skikt höra
framför allt alla förtroendemän i riksdagen och kommunerna. Dessa egenskaper,
säger jag, hos de ledande skikten i vart folk ha utvecklats genom kommunalt
arbete, genom företagskooperation, konsumentkooperation, genom enskild
företagsamhet och på annat sätt. Marn kan måhända till en tid under
statsdirigering leva på detta personliga kapital. Men jag fruktar, att det kommer
att minskas undan för undan under statsdriften, och i samma man förlorar
också statsdriften sitt ekonomiska värde och sitt medborgarvärde.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det skulle väl missförstås, örn ej någon från
utskottsmajoritetens sida här framträdde och sade några ord. Jag kail icke
finna, att det eljest skulle ha varit behövligt, ty det har ju talats så mycket
i dag, och mer blir det: det kunde ju räcka.

Jag vill först säga, att vi skola icke lägga mera under staten än det staten
till hela samhällets bästa kan sköta bättre än den enskilde. Dessa ord kunde
mycket väl stå som motto för det utskottsutlåtande, som vi nu behandla och
som dikterats av utskottets socialdemokrater. Alla socialdemokrater äro säkerligen
med mig ense, när jag säger, att vi vilja icke förstatliga mera, än
som fyller här angivna syfte. Få vi klart för oss, att det är till samhällets
bästa att försäkringsverksamheten eller annan verksamhet förstatligas, rygga
vi icke tillbaka därför, även örn vi skulle trampa ett fåtal privatpersoners

intressen på tårna. . 0

Här i utskottsutlåtandet är icke något st ån dpunktstagandc gjort i fråga
örn förstatligandet av försäkringsväsendet. Vad utskottet föreslår är en förutsättningslös
utredning, och först när denna utredning blir verkställd kunna
vi bedöma och taga ställning till fragan: förstatligande eller enskild försäkringsverksamhet.
Jag ber, att de av kammarens ledamöter, som i dag varit
uppe och talat så mycket örn förstatligande och socialisering, lägga på minnet
vad jag här yttrat, så att de därefter bedöma den fråga som vi resonera örn.

Att högerpartiet går emot en utredning, kan jag val förstå, ty under alla
de år jag deltagit i riksdagens arbete har jag funnit, att detta partis representanter5
i regel utgöra en stark broms. Att bondeförbundet och folkpartiet
i dag skulle sluta upp vid högerns sida hade jag likväl icke väntat. Men jag
har ali anledning tro att icke alla, åtminstone icke alla inom bondeförbundet
sluta upp kring sina utskottsrepresentanter, ty märkvärdigt skulle det vara.

När det gäller folkpartiet vill jag säga, att detta parti ändå har ett föregående,
som borde förplikta. Jag vill påminna mina vänner, herr Björling
och herr Mosesson örn att den fråga som vi i dag behandla icke är någon
ny fråga. Den har varit framme flera gånger och varit framförd av folkpartier
eller kanske, om det var på den tiden, från liberalt håll. De som tagit
del av ingressen till utlåtandet ha väl märkt, att där finnas atergivna vissa
uttalanden i en motion, som 1917 väcktes av herr C. G. Ekman. I denna motion
talas det visserligen mest örn livförsäkringsverksamheten, och motionären
säger i början av motionen, att det numera anses vara ett allmänt erkänt
faktum att försäkringsverksamheten är till för de försäkrades skull och icke
för några andra. Han erinrar örn att vid slutet av 1915 voro i de svenska
livförsäkringsbolagen försäkrade betydligt fler än 900 000 personer med ett
sammanlagt försäkringsbelopp av mer än en och halv miljard kronor. Denna

147

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

enorma summa, säger han, är de försäkrades egendom, åstadkommen med deras
i bolagen insatta besparingar, genom vilka de, var och en efter sin förmåga,
velat ernå trygghet mot de ekonomiska olyckor, som ett dödsfall kan
medföra. När man vet, säger han vidare, att dessa tusentals miljoner tillhörande
nära en miljon medlemmar äro i vissa avseenden utlämnade åt några
få enskilda personers godtycke, måste man finna det synnerligen önskvärt
att varje utrymme för ett sådant godtycke begränsas. Att några enstaka personer,
styrelsen och dess medintressenter äro allenarådande i ett stort bolag,
vars _ övriga intressenter i verkligheten kunna räknas i tusental, ja, i vissa
fall i hundratusental, kan icke vara riktigt och är något abnormt, säger lian.
I alla andra bolag — säger motionären — är det, såsom naturligt är, delägarna
som i sista hand bestämma, medan styrelsen blott är verkställande
och mer eller mindre ledande. I ett försäkringsbolag, där de försäkrade rätteligen
borde ha en verklig delägares ställning, kunna de i de allra flesta fall
icke på något sätt bestämma över bolagets angelägenheter.

Vad herr Ekman i sin motion för snart 30 år sedan framförde, äger i dag
alltjämt °sin riktighet. Endast den skillnaden har inträtt, att det nu i dag
gäller mångå flera människor och att miljonerna lia blivit miljarder. För den
som icke själv är försäkringsman eller sysslat med försäkringsverksamhet
''är det icke möjligt att med tillräcklig styrka rikta kritik mot verksamheten
sådan den bedrives. Jag har dock för min del under mitt arbete i första lagutskottet
kommit till den uppfattningen i denna fråga, att icke allt är så bra
beställt som det skulle kunna vara. Det går att göra det bättre, och det erkänna
även reservanterna. Den specielle försäkringsman, som vi hade som
sakkunnig i utskottet, har där framträtt på ett sådant sätt, att han vunnit
allas vår aktning. Ilan har sin uppfattning, men de redogörelser som han
lämnat ha, enligt vad jag förstått, varit fullt objektiva. Icke minst de upplysningar
vi fått av herr Ljungqvist ha emellertid gjort att jag för min del
ansett, att motionärens yrkande har mycket starkt fog för sig.

Vi säga, i utskottetsutlåtandet på ett ställe — jag- tror visst det var herr
Hagberg i Malmö som kritiserade det — att en av huvudpunkterna i kritiken
mot försäkringsverksamheten är att försäkringstagarna sakna inflytande
över bolagens ledning och medbestämmanderätt vid verksamhetens bedrivande.
Det är alltså samma kritik som C. G. Ekman kom med för ett trettiotal år
sedan.. Motionären gör vidare gällande, att den bedrivna verksamheten är ineffektiv
och att alltför stor del av premieinkomsten åtgår till täckande av
förvaltningskostnaderna. Ja, vi ha inom utskottet icke fullt tagit reda på
exempelvis, hur stor lön direktörerna ha i de stora bolagen eller vilka arvoden
som gå till styrelseledamöterna. Vi visste förut, att det icke var små
löner och arvoden. I många fall räcka de till. Både jag och andra förstå,
att örn man minskar en försäkringsdirektörs årslön från 75—80 000 kronor
till 50 000 kronor och alltså gör den besparingen, detta i och för sig icke
kan betyda så mycket. Men vi få nog räkna litet med människorna sådana
de äro. Mångå försäkringstagare tycka, att det är onödigt att betala cheferna
för försäkringsbolagen sådana löner som nu utgå. Man kan ju icke jämställa
försäkringsföretagen med exempelvis industriföretag. Det förefaller mig som
om det skulle vara mycket lättare att vara chef för ett försäkringsföretag än
att vara chef förlett stort industriföretag. Industrimännen har säkerligen ett
helt annat och svårare arbete att utföra än vad försäkringsdirektören har. Jag
har sagt detta endast därför att jag vill framhålla, att det icke varit avgö^
rande flör utskottet att försäkringsdirektörerna lia G0—80 000 kronor om året
i lön. Men det är tydligt, att man icke kan blunda därför, även örn man för -

14S Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverk sanik eten
m. m. (Forts.)

står, att om man slår ut detta på alla försäkringstagarna, denna besparing
icke betyder så mycket.

Vi ha i dag hört kritik beträffande en del andra områden, kritik som, så
vitt jag förstår, icke har kunnat tillbakavisas av sakkunniga, utan måste erkännas
vara riktig. Det är möjligt att motionärerna i sin kritik mot försäkringsverksamheten
gått för långt. Det vågar jag icke bedöma. Men vad jag
vågar säga är, att utskottet icke gått för långt. Nu veta vi alla, att en motionär
kan ta sig större friheter än ett utskott, när det gäller att utöva kritik,
och man får ju ta kritiken sådan den är och söka få fram, vad som är berättigat
eller icke.

En sak, som också gjort mig mycket intresserad, är det starka motstånd, som
utredningstanken mött från försäkringsbolagens sida. När jag sett alla dessa
annonser och ali propaganda mot motionerna tänkte jag, att herr Hermansson
måste väl ändå i långa stycken lia rätt, eljest skulle man icke mobiliserat alla
de krafter, som man nu mobiliserat. Nu har jag icke läst historia så mycket,
men så mycket har jag väl ändå läst örn Engelbrekt Engelbrektsson, att jag
tycker det var mycket illa funnet, när försäkringsbolagen togo Engelbrekt som
symbol för sitt ställningstagande. När jag gick i skolan fingo vi läsa, att
Engelbrekt var en kämpe för de små och ringa i samhället och icke för de stora
och mäktiga. Nu få vi väl säga, att försäkringstagarnas majoritet väl ändå
utgöres av de små och de ringa, medan de stora och mäktiga äro de, som sitta
som direktörer och styrelseledamöter. Man kommer alltså här med Engelbrekt,
frihetskämpen, som symbol. Vi, som vilja ha en utredning för att se örn det
är välbeställt eller icke, skulle då vara de, som vilja förkväva friheten. Sådant
verkar på flera än mig, tror jag, i rakt motsatt riktning mot vad herrarna i
försäkringsbolagen tro. Vi veta att, som jag sade, Engelbrekt trädde fram som
kämpe för de ringa, att han var redo att sitt liv som offer bringa och att lyckan
trygga vid den egna härden, plundrad och härjad av nidingars hand.

Jag har, herr talman, ej kunnat uraktlåta att säga detta, ty olika kan man
se på saker och ting. Det är icke behövligt, att jag, därför att jag talar å utskottsmajoritetens
vägnar, håller något längre anförande i en debatt som denna,
vilken ju närmast syftar till att giva direktiv för en utredning. Ja, de som
äro mot utredningen kunna ju säga, att det icke behöver givas direktiv för en
utredning. Men vi, som vilja ha den, böra se till att anförandena giva direktiv
för utredningen. Nu tror jag att de direktiv, som utskottet dragit upp i sitt
utlåtande, äro tillräckliga för den utredning, som jag hoppas skall komma till
stånd. Örn den icke kommer till stånd omedelbart, hoppas jag att den ej skall
dröja alltför länge.

Herr Hagberg i Malmö, som jag i många stycken sätter mycket högt, framträdde
i dag i debatten. Jag tror att han var den ende som klandrade utskottets
motivering. Alla övriga, som uppträtt här, ha sagt, att det är en vådligt fin
motivering och alldeles för fin. Men herr Hagberg i Malmö klandrar oss därför
att vi icke ha gått in på en prövning av alla de detaljer som det är fråga örn.
Ja, herr Hagberg i Malmö, örn han i bevillningsutskottet skulle haft en fråga
som denna, skulle han säkert, förståndig karl som han är, icke på detta stadium
givit sig in i att granska och taga ställning till de olika detaljerna. Jag kan
icke förstå, att man kan säga att vi brustit i den detaljgranskning, som varit
nödvändig för att göra den hemställan som vi gjort. Jag förstår så väl att
många i andra kammaren och väl också i första kammaren helst skulle se a,tt
utskottets utlåtande hade varit skrivet på ett sätt, som givit dem tillfälle till
mera angreppspunkter än de nu kunna få, örn de hålla sig till vad utskottet
verkligen skrivit.

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Nr 32.

149

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

Nu kommer det väl återigen att gå ut över landet genom en del tidningar,
att nu äro socialdemokraterna där igen, nu vill man socialisera och förstatliga
försäkringsväsendet. Var står det i utskottets utlåtande? Där står det, att vi
vilja lia en förutsättningslös utredning. Skulle denna utredning giva till resultat,
att man bäst tillgodoser försäkringstagarnas intressen, örn hela eller
delar av försäkringsväsendet lägges under staten, ja, då komma icke vi, som
jag förut sade, att rygga tillbaka för att ta det steget. Men, herr Hagberg i
Malmö, detta sker i så fall först sedan vi blivit övertygade örn att det blir
bättre med ett statligt än med ett enskilt försäkringsväsende.

Jag kommer kanske icke att tala om socialiseringsfrågan en annan gång,
men vi socialdemokrater, vill jag säga, lia alltid sökt att lia fast mark under
fotterna, och var säker på, att det vilja vi lia även i fortsättningen. Vi skola
icke låta leda oss, vare sig av högermän eller andra att begå några dumheter,
så att vi skada vårt näringsliv eller skada försäkringsverksamheten. Vi veta
att denna försäkringsverksamhet har varit och är till ofantligt stor nytta. Vi
vilja ej riva ned denna, utan i stället motsatsen: bygga upp. Vi förstå så väl,
att skulle vi begå en dumhet, när det gäller försäkringsväsendet eller vid förstatligandet
av en eller annan industrigren, då skulle det inte dröja länge, förrän
vi skulle förlora den politiska maktställning vi för tillfället lia. Vi skola alltjämt
ha för ögonen, att vårt arbete skall gå ut på att främja de små, de svagast
ställda i samhället, och då gå vi de vägar på vilka vi tro att vi bäst tjäna
dessa intressen.

Herr talman! Det är kanske litet för litet sagt från utskottets sida vad jag
nu anfört, men jag hänvisar till det utskottsutlåtande, för vilket även jag är i
hög grad ansvarig. Jag har funnit, att det är så många kamrater i kammaren,
som vilja tala i dag, trots att vi äro i slutet av sessionen, och därför vill jagbegränsa
mig till detta korta anförande. Det blir då tillfälle även för andra
att träda upp, som äro gladare över att tala än jag här.

Jag hemställer med dessa ord, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan
och hänvisar till den motivering för utskottets hemställan, som där
gjorts.

Herr Lindahl: Herr talman! I debatten i denna fråga torde nog de flesta ha
lagt märke till att man i huvudsak sysselsatt sig med ett enda alternativ:
förstatligande av försäkringsverksamheten. Den enskilda försäkringsrörelsens
propagandister ha inte velat erkänna, att här faktiskt också föreligger ett
andra alternativ, att en kommande utredning eventuellt kan komma till det
resultatet, att sedan den enskilda försäkringsverksamheten blivit mera rationellt
betonad, mera effektiviserad, också denna enskilda försäkringsverksamhet
skulle kunna leva vidare. Det alternativet har kommit i skymundan under
hela den långa debatten. Det kan kanske sägas att denna attityd är ganska
förklarlig, ty därmed har man en viss möjlighet att göra frågan partibetonad,
att framställa socialdemokratien som det parti, som vill organisera staten till
att bli den verklige jätten Gluff-C41uff, som är ute för att sluka inte bara de
stora försäkringsbolagen utan också de små sammanslutningar för brandskydd
etc., som finnas ute i bygderna.

Vad som slår en, när man studerar de olika inlagor som kommit i anslutning
till herr Hermanssons motion, är framför allt den egenrättfärdighet, som man
spårar hos de stora försäkringsbolagen. Svaret från försäkringsbolagens riksförbund
är i stort sett ingenting annat än ett glorifierande av dess egen duktighet,
en duktighet som är så utpräglad att all kritik fortast möjligt bör gå
hem och lägga sig. Jag har emellertid en bestämd känsla av att de förhopp -

150 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

ningar, som man eventuellt på borgerligt håll kan hysa örn att här kunna skära
pipor i vassen, att här vinna framgång på grund av denna propaganda gentemot
en utredning av försäkringsfrågan, icke komma att uppfyllas -— i varje
fall torde framgången bli ganska minimal. Jag Ilar nämligen försökt höra mig
för vad folk i allmänhet säger örn ett eventuellt förstatligande av försäkringsväsendet,
och jag har fått för mig att man inte betraktar detta som något socialiseringsäventyr
utan som en praktisk ekonomisk åtgärd för skapande av en
mera rationell. och effektiv försäkringsorganisation. Jag har träffat folk ur
alla partier, vilkas representanter här i kammaren undertecknat reservationen
i föreliggande utlåtande, mea från intet håll har man yppat den där rädslan,
som exempelvis herrar Werner och Björling lia visat. Man har ute bland folk
i allmänhet inte något behov av att mobilisera frihetshjälten Engelbrekt till
skydd mot dem som stå bakom utredningskravet.

Jag kan inte heller förstå att man från allmänhetens sida känner sig särskilt
olycklig inför eventuella perspektiv av ett annat försäkringssystem, av
en obligatorisk livförsäkring, varvid man i stället för att betala in sina avgifter
till det enskilda bolaget finge betala dem till staten. Jag har överhuvud
taget fått den erfarenheten att man även i de kretsar, som stå ganska
svala när det gäller förstatligande i allmänhet, har vissa sympatier åtminstone
för utredning örn ett förstatligande av försäkringsverksamheten, kanske
inte så mycket när det gäller sakförsäkringen, men i varje fall beträffande
personförsäkringen. Örn man således kan våga säga att åtminstone vissa delar
och kanske stora delar av vårt folk känna sympati för de åtgärder som
riksdagen står färdig att genomföra, är det givet att denna sympati bottnar
i den uppfattning som folk har och den kritiska inställning som många människor
ha gentemot försäkringsverksamheten av i dag. Stora grupper av medborgare
understryka herr Hermanssons kritik, som han ensam fick föra under
ganska mångå år men som allt flera människor nu förena sig i. Folk känner
att denna kritik är av det slag att den måste föra fram till en positiv lösning
av föreliggande problem.

Den service som storbolagen äro ganska stolta över anse många människor
vara mönstret för en service sådan den inte skall se ut. Någon uppdelning
av marknaden förekommer i allmänhet inte. En som det syntes trovärdig person
som jag träffade på tågresa berättade för mig att, då en s. k. lycklig tilldragelse
inträffade i hans hem, åtminstone fyra representanter från skilda
livförsäkringsbolag uppvaktat honom, innan ännu hustrun och sonen hunnit
hem från BB, för att teckna försäkring för sonen. Man må kalla en dylik service
vad man vill, men i tider då det är ont örn arbetskraft kan den inte betecknas
som särskilt rationell.

Den bistraste kritiken från många medborgares sida gäller dock den omständigheten,
att denna, service har så små möjligheter att koppla in sin verksamhet
efter sociala linjer. Det gäller ju för ombuden liksom för deras närmaste
förmän att teckna så många och allra helst så stora försäkringar som
möjligt. Det ligger i sakens natur och i själva systemet, att här kan man inte
ta alltför långa funderingar över huruvida respektive försäkringstagare, som
man håller på att skriva försäkring på, har den sociala och framför allt ekonomiska
ryggrad som erfordras för att klara den försäkring som han är i färd
med att teckna. Framför allt förleder detta system folk till att under tider
då penningvärdet är lågt teckna alltför höga försäkringar. Jag talar faktiskt
här av egen erfarenhet. Under förra världskriget, då lönerna voro höga och
jag själv var ung och åtskilligt sangvinisk, övertalades jag att teckna en försäkring,
som när efterkrigstidens löner sjönko för mig blev ett tjugofemårigt

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Nr 32.

151

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

kors, som jag fick släpa med mig. Det är inte alla som klara saken, det^finns
åtskilliga människor som inte lia möjlighet att erlägga premierna. 1 sa ta,
blir försäkringen annullerad och vederbörande gör förluster i större eller mindre
utsträckning. . . . , ,

Mot detta mitt resonemang kan man naturligtvis invända, att ombuden numera
ha en helt annan inställning och att de ha order att, innan de skriva en
försäkring, göra klart för sig och försäkringstagaren, huruvida det finns utsikter
för honom att gå i land med saken i fortsättningen. Jag tror emellertid tor
min del att förändringen härvidlag från 1920-talet är ganska ringa. Denna
försäkringsanskaffning hänger tydligen ihop med hela systemet. Försäkrmgsfunktionärernas
förbund har också i en skrivelse till utskottet i hög grad understrukit
dessa synpunkter.

Den kritiska översynen av försäkringsbolagen kan naturligtvis inte stanna
vid arbetet ute på fältet, den får lov att bli åtskilligt iner ingående. Den bör
framför allt, som utskottet säger, ta sikte på att komma fram till en sadan
ordning, att sedan vederbörliga fonderingar äro gjorda överskottet helt och
hållet skall tillfalla försäkringstagarna. Det finns nog åtskilliga^ brister pa
den punkten. Utskottets talesman herr Lindqvist berörde ju också en fråga,
gom vi funderat över i utskottet men utan att ha fatt något besked, nämligen
hur stora summor som egentligen måste vikas för spetsarna inom försäkringsvärlden
i form av årsavlöningar. Det har ryktats om att våra statsråd och
generaldirektörer för statliga verk äro dåligt eller i vart fall lågt betalade i
jämförelse med de stora inom respektive försäkringsföretag.

Jag tillhör inte dem som lia en dogmatisk uppfattning örn att statsdnft under
alla förhållanden och på alla områden är det enda riktiga. Jag har nämligen
en bestämd uppfattning, att det i ett modernt samhälle finns plats bade
för statlig verksamhet, för kooperativ och för enskild verksamhet. "Viktigast
av allt kanske är att dessa olika sätt att utveckla vårt näringsliv bli samordnade
till allas bästa. Men då bör man också, i detta fall liksom i andra, förstå,
att en allsidig och förutsättningslös utredning måste göras örn man överhuvud
taget skall bli på det klara med huruvida den ena eller andra driftsformen
är fördelaktigast. Då bör man, tycker jag, akta sig för att, som man
gjort i denna debatt så fort frågan örn statsdrift kommit på tal, beteckna
denna som en ofri och diktaturbetonad företeelse.

Jag tror, herr talman, att man skulle vinna mer örn man i detta fall försökte
gå varandra till mötes. Pa det hall, där man nu är motståndare till en
utredning, måste man ändå förstå, att folk inte kan vara riktigt nöjda med
förhållandena sådana de äro, att man vill skapa något bättre och att detta
bättre först kan åstadkommas sedan man inför allt folket kunnat visa, hur
det för närvarande är ställt och vilken anordning man bör vidta för att i framtiden
skapa bättre förhållanden.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag får väl än så länge räkna mig till de
yngre här i kammaren och kan alltså inte åberopa mig på någon lång erfarenhet
ifrån riksdagsarbetet. Men under de tio riksdagar, som jag varit med
örn, har jag dock gjort vissa iakttagelser och vissa erfarenheter. Bland annat
har jag gjort den iakttagelsen, att de parlamentariska veteranerna, inte minst
inom det socialdemokratiska partiet, mycket strängt lia hållit på vissa hävdvunna
former inom riksdagsarbetet. Exempelvis lia de fäst ett mycket stort
avseende vid remissinstansernas yttranden. Vidare ha de inte velat vara med

.152

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

om att skriva till Kungl. Maj :t i frågor, som redan äro under utredning, och
en enskild motion måste vara synnerligen väl motiverad för att kunna passera
utskott och kammare utan att avlivas. Den där konservatismen i det parlamentariska
arbetet har jag, herr talman, betraktat med mycket stor respekt.
Den har utan tvivel varit en betydelsefull stabilisator i utvecklingen.

Från och med i år tycks det emellertid ha haut någonting, som gjort att
denna stabilisator satts ur funktion. Under debatten rörande brännoljorna —
jag vill minnas det var förra veckan — tillät jag mig att även i det sammanhanget
påpeka det ganska egendomliga förhållandet, att utskottets majoritet
och kammarens majoritet voro beredda att skriva och begära en utredning med
förstatligande som syfte i en fråga, där man hade en kompakt kritik emot sig
ifrån remissinstanserna. I dag frångår man gammal praxis genom att skriva
till Kungl. Maj :t i ett ärende, som ligger under utredning, vilket tidigare påpekats
från olika håll. Man gör det också med utgångspunkt från en motion,
beträffande vars sakliga innehåll det finns anledning att sätta åtskilliga frågetecken
i marginalen, en motion som under ett tidigare skede riksdagen sannolikt
icke skulle ha accepterat såsom utgångspunkt för en skrivelse. Utskottet
presterar en ganska krystad motivering, vari man försöker att liksom kryssa
sig förbi de skär som finnas och som onekligen skulle kommit till synes, örn
man litet närmare analyserat motionen och dess innehåll.

Jag är ganska övertygad örn att det finns många i denna kammare, som
hysa stora betänkligheter då det gäller att genomföra ett förstatligande av
försäkringsväsendet. Men när nu majoriteten av damerna och herrarna litet
senare här i dag komma att trycka på den gröna knappen, så tröstar man sig
då med att det dock bara är fråga örn en utredning, till och med, som det vid
många tillfällen framhållits, örn en förutsättningslös utredning. Ja, herr talman,
jag skulle inte heller vara på något vis ängslig för en förutsättningslös
utredning, och jag är övertygad örn att försäkringsväsendet inte på något sätt
skulle tveka inför något sådant, men när man nu talar örn förutsättningslös
utredning, så får man väl också betrakta den ur den synpunkten, huruvida de
personer, som skola handhava denna utredning, komma att gå till verket utan
förutfattad uppfattning, och det är på den punkten som jag för min del måste
hysa mycket allvarliga tvivel. Jag är nämligen rädd för att de utredningar,
som med sådan fermitet ha begärts under denna riksdag, i rätt stor utsträckning
komma att handhavas av socialiseringssportens sprakfålar och att det
blir ganska svårt att tygla deras manövrer för att åstadkomma vad som dock
skymtar fram bakom hela denna brett upplagda aktion ifrån det socialdemokratiska
partiet vid denna riksdag, nämligen förstatligande. Och när man går
fram på dienna, jag måste säga ganska dogmatiska, linje, bortser man ifrån
remisskritiken, såsom jag nyss påpekade. Man bortser ifrån utgångspunkten i
motionerna, och man bortser ifrån, huruvida utredningar inom området försiggå.
Det måste väl dock medgivas ifrån exempelvis utskottets talesmän att det
finns anledning, när man ser allt detta såsom ett samlat helt, att känna tveksamhet
över vart det skall taga vägen.

Jag har, herr talman, redan tidigare instämt med herr Ljungqvist, och
många argument ha här redan framförts; jag kan således fatta mig ganska
kort. Jag vill endast stryka under ett par synpunkter, framför allt för näringslivet.
Det har sagts här i debatten, det sades i debatten i första kammaren, och
det sägs även i motionen, att försäkringsverksamheten är en social verksamhet.
Det förefaller mig, som örn detta vore att något förenkla och generalisera
frågan. Försäkringsverksamheten är mycket mångskiftande och rikt fasetterad,
men man torde väl ha litet svårt att sätta etiketten »social verksamhet»

isa

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten

m. m. (Forts.)

över det hela. Jag frågar t. ex.: var finner man det sociala elementet, örn vi,
försäkra en massaskeppning till Amerika eller en trälast till England? Näringslivst,
handeln, industrien, sjöfarten o. s. v. ha ett mycket stort intresse i
denna fråga och dess lösning. De ha ett intresse i den därför att näringslivet
måste skydda sig för alla risker, som möta pa skilda områden. De mäste försäkra
fabriksbyggnader, varulager, transporter och åtskilligt annat, som sammanhänger
med den verksamhet man bedriver.

Vad är det då som näringslivet är rädd för i detta sammanhang? Jo, man
har otvivelaktigt en mycket stark känsla av olust inför situationen att få ett
statligt, byråkratiserat monopol som motpart, då det gäller de egna försäkringsfrågornas
handläggning. Inte minst gäller detta frågan om skaderegleringar.
Det är uppenbart, att det inom affärslivet och näringslivet är av allra
största vikt att dylika frågor kunna regleras snabbt och efter affärsmässiga
linjer. Örn det händer en olycka, örn en fabrik brinner eller en transport går
förlorad, så måste det företag, som det är fråga om, snabbt kunna få skadan
ersatt, om verksamheten utan käppar i hjulen skall kunna rulla vidare. Näringslivet
har redan vissa erfarenheter av staten, när^ det gäller handhavandet
av olika uppgifter. Vi lia väl under denna kris fatt åtskilliga erfarenheter av
hur det blir när staten skall ingripa reglerande på olika områden, när den genom
kommissioner med tjänstemän skall efter lagparagrafer reglera, diet ena
och det andra. Det är alldeles uppenbart, att man då inom näringslivet .med
tidigare erfarenheter för ögonen med en viss förskräckelse tänker på den situationen
att man i fortsättningen skulle få att göra med ett liknande byråkratiskt
system vid försäkringsfrågornas skötande. Därför är det naturligt att
man hyser ängslan för ett sådant här projekt och vill avstyra ett inslående på
en dylik linje. . o

Herr Lindqvist yttrade i sitt anförande, att han inte förvanade sig över att
man ifrån högerns sida satte sig emot denna utredning, därför att högern
alltid bromsar, som han uttryckte sig. Ja, herr Lindqvist, när vi se på detta
problem örn förstatligande ifrån herr Lindqvists och ifrån min utgångspunkt
och se på målet, som ju bör vara största effektivitet i den verksamhet, som det
är fråga örn, så ser herr Lindqvist ifrån sin politiskt dogmatiska utgångspunkt
och jag från den praktiska och erfarenhetsmässiga. Utskottet säger på sidan
24: »Utskottet vill dock framhålla, att man icke utan vidare bör förutsätta,
att samhällets organ skulle vara mindre skickade än de enskilda företagen att
driva en ur ovan antydda synpunkter rationell försäkringsrörelse.» Å andra
sidan kan man väl heller inte utan vidare göra gällande, att staten skulle vara
bättre skickad att sköta denna uppgift. Åtskilliga exempel, som jag tidigare
hänvisat till, ha givit oss den erfarenheten att när staten skall handhava dylika
uppgifter, så blir det ett ur näringslivets synpunkt sett sämre förhållande än
när de få skötas av enskilda företag.

Herr talman! Det har under debatten berörts ett par frågor, som jag skall
tillåta mig att i detta sammanhang säga några ord om. Herr Hermansson var
inne på frågan om premierna och kostnaderna för försäkringstagarna, när det
gällde sakförsäkring. Han sade sig ha konstaterat att i åtskilliga fall var det
de dyrare sakförsäkringsbolagen, som hade den största försäkringsstocken vilket
tydde på okunnighet hos försäkringstagarna. Det går dock inte att förenkla
frågan på detta sätt. Herr Hermansson vet väl, att när det är fråga örn varor,
dessa kunna skilja i pris beroende på kvalitet. På samma sätt är det inom försäkringsväsendet.
Den ena försäkringen är ju inte riktigt lik den andra, beroende
på villkoren och vilka risker försäkringen täcker. Jag tror inte. att man
inom näringslivet är så bakom flötet, som kerr Hermansson synes vilja göra

154 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning örn centralisering och rationalisering av för säkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

gällande, att man inte har förmåga att bedöma, örn det ur företagens synpunkt
är förmånligast att försäkra på de ena villkoren i det ena företaget eller på
andra villkor i ett annat företag. Jag tror att man har ganska klars för sig vad
det är för risker man vill ha täckta med sin försäkring och vilken service man
vill ha, och då är man också kapabel att bedöma, huruvida den ersättning man
betalar för riskskyddet och servicen är skälig eller inte. Därtill kommer ju
självfallet det spörsmål, som jag berörde tidigare, nämligen frågan, örn att få
sakkunniga och affärsmässiga skaderegleringar. Det förhåller sig inte så att
näringslivet skulle vilja acceptera vad tydligen herr Hermansson vill acceptera,
nämligen epapris och epavaror på försäkringsväsendets område.

Herr Hermansson berörde också den propagandakampanj, som han uttryckte
sig, vilken har försiggått på försäkringsföretagens sida. Den upplysningsverksamhet,
som försäkringsföretagen ha bedrivit kring denna fråga har tydligen
varit ett kärkommet objekt för åtskilliga talare. Den har ju möjliggjort mycket
talande utan att man behövt gå in på frågeställningar, som det tydligen har
varit svårt att argumentera för. Herr Hermansson yttrade, att det var åtskilliga
försäkringstagare som kände sig oppositionslystna, därför att de
skulle ha fått vara med örn att betala den upplysningsverksamhet, som här
bedrivits. Först och främst bör konstateras att det har varit fråga örn att
upplysa försäkringstagarna om vad som är å färde att ske med deras ^försäkringar
och sparmedel. De böra ha stort intresse av att veta detta, och då måste
väl ledningarna för försäkringsföretagen nära nog känna sig förpliktade att
lämna upplysningar på denna punkt. Men jag tycker att herr Hermanssons
uppläggning var litet oförsiktig. Det finns andra sammanhang, där medel användas
till ändamål, som åtskilliga av dem som tillskjuta medlen inte känna
sig hågade för. Jag vill exempelvis peka på den tvångsanslutna fackföreningsmedlemmen,
som trots en helt annan politisk uppfattning får vara med om att
leverera pengar till det socialdemokratiska partiets propaganda. Detta förhållande
anser jag vara betydligt mera anmärkningsvärt än det, som herr Hermansson
här försökt rikta kritik mot.

Herr Hermansson var vidare inne på frågan om kostnaderna under en statsdrift
och avvisade fullständigt tanken på att det skulle kunna ske en beskattning
av försäkringstagarna genom att staten handhade försäkringarna. Herr
Hermansson sade, att i så fall skulle ju riksdagen kunna besluta att uttaga ett
slags omsättningsskatt på försäkringar redan nu. Det förhåller sig emellertid
på det sättet, att om staten driver en verksamhet, kan ju beskattningen få en
betydligt mera camouflerad karaktär. Jag tror inte att svenska folket skulle
acceptera en omsättningsskatt på försäkringar, såsom herr Hermansson antydde.
Däremot kan en mera förtäckt beskattning i form av ökade vinster genom ökade
premier, framkomna ur ett statsmonopolistiskt försäkringsföretag, onekligen
brandskatta försäkringstagarna, utan att man på samma gång kan klargöra
att en beskattning har skett. Det är onekligen en punkt, som är ganska riskfylld
för försäkringstagarna.

Herr Lindqvist sade i sitt anförande, att man inte skulle lägga mera under
staten än vad staten kan sköta bättre än de enskilda. Ja, det skulle jag också
vilja understryka, men där ha vi kanske litet olika uppfattning, herr Lindqvist
och jag. Jag känner mig övertygad örn att staten icke skulle bättre än enskilda
företag kunna sköta det område, som här diskuteras i dag, och därför, herr talman,
tillåter jag mig att hemställa örn bifall till reservationen.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag vet, att talmannen önskar,
att kammarens ledamöter skola få middag snart, och jag skall därför icke taga
upp tiden länge.

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Nr 32.

153

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

När det gäller de stora försäkringsfrågoma, som här diskuterats i dag, kan
jag i allt väsentligt instämma i vad herrar Ljungqvist och Werner i Höjen
anfört. Jag utbad mig en liten stund av talmannen huvudsakligen för att få
göra ett pär inlägg i anledning av vad som sagts under dagens debatt.

Det var med mycket stort intresse jag hörde på den förste talaren i dag,
professor Lundstedt. Jag tyckte mig finna, att herr Lundstedt sökte en förklaringsgrund
och ville ge ett skäl till att han återfinnes i det parti, som
bekänner sig till en socialistisk åskådning, fastän han, som jag tyckte, hade
så många förnuftiga tankar, vilka dåligt överensstämde med en hel del av
det partiets målsättning. Det föreföll som örn han sökte lugna sig själv med
att intala sig, att talet örn ett förstatligande var våldsamt överdrivet. Han
framhöll, att man icke bör socialisera utan tvingande skäl, och att örn man gör
det, löper man stor risk för att det blir en långt ifrån önskvärd likriktning i
samhället. Herr Lundstedt varnade vidare för alltför djupgående experiment
med samhället, vilka kunna bli till uppenbar skada, och han gav i fortsättningen
en skildring av de krafter, som driva utvecklingen framåt och skapa
nya värden, en skildring som jag helt och fullt kan instämma i. Hans slutsatser
blevo alltså, att några mera omfattande socialiseringsplaner icke böra
eftersträvas, och han så gott som utlovade, att han för sin del icke — och
han trodde icke heller det socialdemokratiska partiet — tänkte sig något sådant.
Det var där jag satte det stora frågetecknet. Hur stor fullmakt hade herr Lundstedt
att göra ett sådant uttalande, och vilket värde kan man tillmäta detsamma?
Det är den frågan jag tycker det skulle vara ytterst intressant att
få svar på. — Sedan har herr Lindqvist försökt att ytterligare understryka,
hur försiktig man är på socialdemokratiskt håll i fråga örn förstatligande; jag
skall återkomma till det sedan.

Herr Lundstedt framhöll i fortsättningen, att han gärna skulle se sådana uttalanden
från sina partivänners sida, som skrämde bort socialiseringsspöket och
avlägsnade farhågorna för ett förstatligande, detta tydligen från den utgångspunkten,
att näringslivet annars oroades och produktionsmöjligheterna förminskades.
När jag lyssnade till detta, och i övrigt hör motionärerna och dem
som tala för de båda meningsriktningarna, vilka stödja utskottsutlåtandet,
kom jag till den slutsatsen att man använder sig av väsentligt skilda motiveringar.
Här står herr Lundstedt, delvis stödd av herr Lindqvist i Halmstad,
och talar örn att något förstatligande begär man icke genom denna utredning.
Man låter det sksunta som ett möjligt alternativ, men det får bli en senare
sak. Sedan komma företrädare för den kommunistiska motionen, och säga
att för dem är icke en rationalisering det väsentliga utan ett förstatligande.
Herr Adolfsson framhöll — jag har icke anteckningen från hans
yttrande till hands, men innebörden var nog denna — att för kommunisterna
var förstatligandet själva huvudmålet.

Är det då, herr Lindqvist — och även herr Lundstedt — så underligt, att
i en debatt sorn denna talet örn ett förstatligande tillmätes stor betydelse,
särskilt när man både här och ute i näringslivets olika kretsar har all anledning
befara, att en utredning, som kommer till stånd på grund av så väsentligen
skilda utgångspunkter hos motionärerna, förmodligen kommer att leda
fram till ett direkt förstatligande? Se vi tillbaka på den riksdag som gått,
finna vi ett flertal motioner örn utredningar, vilka tagit sikte på ett förstatligande,
och vi ha funnit hur denna kammare vid snart sagt varje arbetsplenum
under den sista tiden har begärt en eller två eller flera utredningar, vilka mer
eller mindre ha gått i samma riktning. När man samtidigt ser en del av herr
Lindqvists partivänner göra mycket öppenhjärtiga uttalanden i pressen om vad

156

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 fm.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

de hoppas skall komma, då blir man fundersam. Jag läser här i en tidning, vars
ledare, förmodar jag, är skriven av en partivän till herr Lindqvist och en som
i kammaren har sin plats icke så långt ifrån honom, att när den regering, som
nu sitter, lämnar av och den nya regeringen kommer, har den regering han
förväntar »att utforma uppgifter, som de borgerliga partierna äro svurna motståndare
till». Och han förutsätter, att »den uppgörelse, som sålunda förestår
mellan den socialdemokratiska och den borgerliga samhällsåskådningen får
betraktas som oundviklig». Jag gör ännu en gång den frågan — kanske närmast
till herr Lindqvist: är det så underligt, att farhågor uttalas örn att slutmålet
är ett förstatligande? Finge det kalla och kloka omdömet, finge sakkunskapen
säga sista ordet, skulle jag icke vara rädd för en utredning, men i
det läge, vari vi nu befinna oss, då vi iakttaga hur det socialdemokratiska partiet
pressas av en ytterlighetsriktning steg för steg och får gå med på åtskilligt,
som man för få år sedan icke kunde tänka sig att det kunde vara med örn,
ligger det väl nära till hands att draga den slutsatsen, att det blir icke detta
lugna omdöme utan den politiska makten, som blir avgörande. Det blir de
önskemål man ställer upp i politiskt hänseende, som till slut bli de som väga
tyngst. Det är detta, herr talman, jag har velat framhålla efter allt vad som
sagts här i dag.

I själva frågan örn försäkringsverksamheten skulle jag vilja göra en anmärkning.
Här har i dag talats örn att försäkringsväsendet i stor utsträckning
är en social angelägenhet, att det är socialförsäkringar man i stor utsträckning
syftar till o. s. v. Har icke utskottet och ha icke herrarna, som sysslat med
detta, ett ögonblick tänkt på vilken skillnad det är mellan vad vi här i landet
för närvarande kalla socialförsäkringar och de försäkringar, som ombesörjas
av den försäkringsverksamhet, som drives i den fria företagsamhetens form.
För närvarande sysslar socialvårdskommittén med sjukvårdsförsäkring, med
arbetslöshetsförsäkring, med olycksfallsförsäkring o. s. v. Dessa grenar av
socialvården äro i verkligheten inga renodlade försäkringar. De äro mer eller
mindre en genom skattemedel subventionerad understödsform, som är tillkommen
för att säkra den enskilde medborgaren när han kommer i nöd och olycka. De
skola utgöra en första grund, som han har att falla tillbaka på när han kommer
i ett svaghetstillstånd. Örn vi försöka ordna den saken, borde det väl sedan
dessutom finnas plats för en fri försäkringsverksamhet, så att medborgarna
kunna själva ordna för sig och söka åstadkomma en ytterligare trygghet mot
sjukdom eller andra svårigheter. Skulle det — jag slutar med det, herr talman
—• vara så oriktigt att ifrågasätta, att vi invänta resultatet av 1942 års försäkringsutredning,
som ju sysslar med försäkringsverksamheten och de brister,
som inom den kunna förefinnas, att vi också, invänta det förslag, som kommer
ifråga örn socialvården, och att vi, när vi ha båda dessa avsnitt mera och bättre
klarlagda, se till i vad mån den övriga försäkringsverksamheten kan inpassas
och bli ett komplement till socialvården? Då torde vi komma fram till att det
bör kunna ske utan att vi inlemma den i en statlig organisation.

Herr Witzell: Herr talman! Jag anser, att frågan redan för länge sedan är
mer än tillräckligt diskuterad. De argument, som behöva framföras för ett
bifall till utskottets förslag, ha redan framförts. Jag tror icke, att jag lyckas
övertyga vare sig högern, folkpartiet eller bondeförbundet, örn jag upprepar
dessa argument på nytt. Däremot tror jag, att jag gör både talmannen och kammaren
en glädje, örn jag icke gör mig skyldig till en sådan upprepning.

I förhoppning att efterföljande talare måtte bli lika kortfattade som jag,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

157

Fredagen den 29 juni 1945 fm. Nr 32.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.44 em.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 29 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Herr andre vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning första lagutskottets
utlåtande, nr 47, i anledning av väckta motioner angående utredning
örn centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten m. m.; och
lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Vigelsbo, som anförde: Herr talman! Herr Lindqvist i Halmstad uttalade
i sitt anförande sin förvåning över att bondeförbundet — i varje fall partiets
ledamöter i lagutskottet — i denna fråga slutit upp på högerns sida och
han förväntade, att kammarens övriga bondeförbundsledamöter icke skulle
komma att följa utskottets ledamöter i det avseendet.

När det i utskottet talats örn försäkringsfrågan och den utredning som i anledning
av det beslut som säkerligen kommer att fattas skall verkställas, så
vill jag säga, att det är väl ändå icke förvånansvärt att bondeförbundet i denna
fråga med tanke på just den försäkringsverksamhet som bedrives av de lokala
organisationerna, nämligen läns- och häradsbolagen, har intagit den ståndpunkt
som det gjort. Då det gäller de stora riksbolagen så är det alldeles uppenbart,
att vi varken äro insatta i hur dessa riksbolag arbeta eller hur de uppträda i
andra avseenden. Vad vi däremot känna till är dessa häradsbolag och dessa
länsbolag, som syssla med brandförsäkring, djurförsäkring o. s. v. När det
talats örn dessa bolags kapital — det finns ju rätt ansenligt kapital även i dessa
lokala försäkringsbolag — vill jag säga, att detta kapital har ingalunda tillskapats
medelst mycket högt uppdrivna premier, så att man på det sättet skott
sig på de enskilda försäkringstagarnas bekostnad, utan detta kapital har som
regel skapats medelst en minutiöst genomförd sparsamhet som alltid har tilllämpats
inom dessa lokala företag. Det är alldeles uppenbart — och det borde

Utredning örn
centralisering
och rationalisering
av försäkringsverksamheten

m. m.
(Forts.)

158

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

inte förvåna herr Lindqvist — att Sveriges bönder slå vakt om de värden som
de linder årens lopp, ofta kanske genom att ha varit vad man kallar bondsnåla,
lia skapat i dessa företag, även örn vi i det här fallet nödgas taga högern till
hjälp. Det är av denna anledning som jag anser mig nödsakad att ansluta mig
till reservationen i detta fall. Det har visserligen sagts mycket vackra ord örn
läns bolagen och häradsbolagen på försäkringsväsendets område, man har talat
om den demokrati som tillämpats i dessa, och jag är utskottsmajoriteten tacksam
för det erkännande som dessa företag fått. Men när man kommer till
klämmen i utskottsutlatandet finns det ingenting kvar av vad som sagts i motiveringen,
utan där talar man örn en genomgripande centralisering och rationalisering
av försäkringsverksamheten i dess helhet, dessa demokratiska företag
icke undantagna, och det är som sagt, av den anledningen som vi givetvis
i detta fall måste ta ställning till förmån för reservationen.

. ®et är också en del saker i utskottsutlåtandet här, som man kan ha anledning
att granska. Det har kanske ingen betydelse, men jag vill påpeka det i alla
tall. Man erkänner salunda att en nedsättning av försäkringspremierna har
skett under de senare arén och konstaterar detta med tillfredsställelse. Orsakerna
till premiesänkningen hänför man till ändrad bebyggelse och förbättrat
brandförsvar. Då det gäller t. ex. städer och industrisamhällen skulle jag tro
att det resonemanget är riktigt, att den ändrade bebyggelsen och ett förbättrat
brandförsvar har medfört väsentligt minskade risker i brandförsäkringsavseende.
Men då det gäller den svenska landsbygden är jag övertygad örn att motsatsen^
har inträffat. Tidigare bestod ett bondejordbruks byggnadsbestånd av
ladugärd som var byggd på ett ställe, stallet kanske byggt på ett annat ställe
och sedan logen pa ett tredje ställe. Det var tre olika brandförsäkringsrisker.
Lenora den centralisering som har ägt rum under de senare åren och med hänsyn
till den fordran som man ställer på jordbrukets moderna byggnadsbestånd
har ju en centralisering skett även av byggnadsbeståndet. Man har sammandragit
samtliga byggnadsenheter till ett stort centralt komplex, där stall och
ladugärd, svinhus och loge äro sammanbyggda till en hel Sammanhängande
och gemensam enhet. Det är alldeles uppenbart, att därmed torde för iandsDygdens
vidkommande brandrisken väsentligen ökas, därför att det är betydligt
större värden som sta pa spel, när en eldsolycka inträffar.

Vad sedan beträffar demokratien inom försäkringsföretagen tror jag icke,
att en mera påtaglig demokrati kan genomföras än den demokrati som tillämpas
i läns- och häradsbolagen, därför att där är demokratien fullt utvecklad så
till vida att medborgarna ha full kontroll över företaget, och de äga dessutom
modighet att infinna sig på företagens årssammanträden och där göra sin röst
pallande. Man kan därför förutsätta, att ingenting står att vinna ur demokratisk
synpunkt örn detta försäkringsväsende förstatligas.

».. fråga, som man också måste ställa sig i händelse av att ett förstatligat
orsa ringsväsende införes, är hur det kommer att gå med skadeståndsresderm
gärna. Jag kan ta ett exempel. Det hände för ett försäkringsföretag, där
jag bär aran sitta i ledningen, att i ett industrisamhälle brann en arbetarbarack
ned. Det fanns ingen förteckning över vad som fanns i denna barack, då arbetarna,
som bott i baracken, kommo med en räkning på gummistövlar, överdragsklader
handredskap o. d„ som förvarats i baracken, och nu krävde
ersättning tor. Det fanns ju ingen möjlighet för vederbörande försäkringstabevisa,
att dessa saker verkligen funnits i baracken vid ifrågavarande

J 7ffrn kommitté för värdering, som fanns på platsen, ansåg, att arbetarna
som latt sina tdlhongheter förstörda voro trovärdiga och hederliga personer
och fördenskull borde fa ersättning. Vilket också skedde. Jag frågar mig, hur

Nr 32.

159

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Utredning örn centralisering och rationalisering av för säkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

ett statligt ämbetsverk med all den byråkrati, som där frodas, skulle lia förfarit,
då det gällt att reglera en sådan skada. Jag är tämligen övertygad om,
att det skulle ha blivit en mycket invecklad procedur att få ut några pengar
för den skadade egendomen. Jag är också tämligen övertygad örn, att när en
utredning en gång sättes i gång och man i denna utredning också inrangerar de
lokala läns- och härads företagen och sedan överför dem i statlig regi, detta
kommer att bli till stor besvikelse för dem som haft sina försäkringar i dessa
fullt öppna företag. Nu säger man, att man genom en centraliserad förvaltning
kan spara pengar, och det kanske i vissa fall kan vara riktigt, men jag vet dock,
att det på kreaturs försäkringens område skapats länsföretag, som tagit upp konkurrensen
med de stora riksföretagen, och visat, att de kunnat sköta det hela
minst lika billigt som ett storföretag. Jag menar därför, att det icke är så alldeles
säkert att en centralisering driven till sin spets kommer att medföra det
ekonomiska resultat, som man förväntat.

Slutligen vill jag ha sagt, att när vägväsendet på sin tid förstatligades, räknade
man också med att man skulle göra en besparing, låt vara till ett så blygsamt
belopp som 800 000 kronor. Det skulle vara intressant att veta, örn man
också inkasserat dessa 800 000 kronor, eller örn även den kalkylen blivit en besvikelse.
Jag röstade för övergång till stats drift den gången men ur andra synpunkter.
Jag var redan då övertygad örn, att man icke skulle kunna spara pengar
på förstatligandet, och jag tror att de farhågorna besannats. Jag är rädd för
att så blir fallet även örn försäkringsväsendet förstatligas. Några väsentliga besparingar
kunna icke göras, och det kommer bara att växa fram en byråkrati,
som de svenska försäkringstagarna få betala, åtminstone i vad det gäller brandförsäkring
åt de försäkringstagare, som ha sin egendom försäkrad i läns- och
häradsbolag. Det är ur den synpunkten jag i dag anser mig föranlåten att biträda
det yrkande, som framförts i reservationen.

Vidare yttrade

Herr Ljungqvist: Herr talman! Jag skall börja min replik med att säga några
ord till den talare, som jag tror slutade debatten före middagsrasten, nämligen
herr Witzell. Jag vet icke örn herr Witzell är här just nu, är han det
icke, så är det ju icke mitt fel.

Herr Witzell hade ett kort inlägg, men trots hans admonition måste jag
tala litet längre än han. Jag måste erkänna, att jag blev utsatt för en mycket
stark kontrastverkan — det beror kanske på att jag är så ny här i kammaren
och att jag måhända icke känner till saker och ting så noga — när jag hörde
utskottets talesman, herr Lindqvist, och stiftade bekantskap med hans. vilja
och förmåga till samvetsgrannhet och saklighet och sedan hörde herr Witzells
korta anförande, som icke innehöll ett enda sakligt argument utan bara en
önskan att få slut på det hela så fort som möjligt. Man får hoppas att den
samvetsgrannhet och sakliga omsorg, som lyste med sin frånvaro i herr Witzells
anförande, bara är representativt för honom och icke för flera här i kammaren.
Ty kammaren skall viii icke bara vara en exekutiv åt en programboks
föreskrifter eller åt en efterkrigsplaneringskommissions beslut utan bör väl
fatta sin ståndpunkt efter meningsutbyte och efter moget övervägande. Herr
Hermansson ansåg för sin del, att den ton jag använt — jag är i och för sig
glad över hans välmening — var annorlunda och mycket mera sympatisk än
den, som kom fram i riksförbundets remissyttrande. Jag vill säga, att den
som studerar mitt inlägg skall finna, att det icke finns någon större olikhet
i fråga om tonen i mitt yttrande och riksförbundets argumentation. Man skall

160 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 em.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

ju ärligt tala om allting i en sådan här debatt, och därför måste jag nämna,
att jag själv varit med om utarbetandet av riksförbundets remissvar.

Det har här gjorts gällande, att riksförbundet och direktörerna för försäkringsbolagen
skulle tala i egen sak. Jag vill med anledning härav säga, att
jag har funnit, att samma beskyllning framkastats i alla socialiseringsdebatter,
som vi haft här i kammaren. I detta fall har visserligen ingen anmärkning
riktats mot mig personligen utan bara mot dem som författat remissvaret,
till vilkas krets jag dock hör. När det gällde verkstadsindustrien, som jag
tror var på tal i samband med arbetstidsstudierna, hade man vissa tendenser
att också vilja karakterisera den motsatta ståndpunktens talesmän på detta
sätt, och när jag uppträdde i debatten om skoindustriens socialisering, kände
jag mig på grund av vissa tillvitelser nästan som en skofabrikör. Men den här
gången måste jag säga, att jag icke kan förneka att jag är försäkringsdirektör.
Fördenskull bör man dock icke säga, att en person bara yttrar sig i^egen
sak. Ty hur skulle det gå, örn icke de som känna till saker och ting på det
område, där de ha sin sysselsättning, icke gåve uttryck åt sin mening. .Därför
bör man som sagt icke heller försöka försvaga deras argument genom afsäga,
att de tala i egen sak.

Herr Hermansson talade örn konkurrensen på försäkringsväsendets _ område
och uppehöll sig därvid både vid livförsäkringarna och sakförsäkringarna.
Vad livförsäkringarna beträffar vill jag säga, att där är premienivån reglerad
på ett särskilt sätt genom tillsynsmyndigheten, och att konkurrensen där
utspelas på vinst- och premieåterbäringsområdet, fastän man får vara mycket
försiktig på fältet. I det avseendet har man ju också träffat överenskommelse
mellan bolagen. Man kommer emellertid aldrig ifrån, att skötseln av ett bolag
kan lämna försäkringstagarna i ett bolag större fördelar än i ett annat företag.
Här liksom på andra områden försiggår en tävlan för att nå allt bättre
och bättre resultat.

Vad sakförsäkringsområdet beträffar vill jag bara nämna, att inom brandförsäkringen
ha riskpremierna, d. v. s. skadornas storlek i förhållande till
försäkringsbeloppet, minskat från perioden 1919—19 25, 1,35 promille, till
perioden 1937—1943, 0,7 promille. Medelpremien har sjunkit med ungefär
motsvarande belopp. Örn således försäkringsskadornas storlek i förhållande
till försäkringssumman minskat i ungefär samma takt som premierna minskat,
betyder ju detta, att kostnaderna relativt sett ha pressats, eftersom man ju har
haft lika eller större kvantitet av försäkringsbestånd att förvalta. Vissa centrala
kostnader äro också fasta och mycket svåra att pressa ned.

Premiema fördyras genom konkurrensen, säger man. Beträffande det talet
vill jag emellertid säga, att premierna också kunna förbilligas genom konkurrensen,
ty genom konkurrensen blir det ett intresse för företagen att kunna
nedbringa kostnaderna så mycket som möjligt för att kunna hävda sig. När
man talar örn premierna på exempelvis brandförsäkringsområdet, kritiserar
man ibland, att det finns olika premienivåer, varför man då står frågande
inför: vilket bolag skall jag gå till, vilket bolag är bäst. Ibland: åter kritiserar
man att premierna i viss utsträckning äro enhetliga, och säger, att. det
är fråga örn en trust. Jag för min del menar, att det förhållandet att det finns
olika premienivåer visar att det råder konkurrens. I övrigt vill jag säga, att
en lika prisnivå för ett visst antal bolag icke behöver betyda, att konkurrens
saknas som stimulerande faktor, när det gäller premiesättningen. Huvudsaken
är att man når fram till lägsta möjliga premier. Oftast är det så att när ett
bolag anser sig vid en viss tidpunkt kunna gå ned i premienivån, drar detta med
sig de andra bolagen för att de skola kunna hävda sig i konkurrensen. Det är

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

161

Utredning örn centralisering och rationalisering av för säkring sverksamheten

m. ni. (Forts.)

också när det gäller konkurrensen icke bara fråga örn vilket pris man kan
åstadkomma, utan också örn hur man sköter en rörelse. Jag upprepar, att när
man klagar över att man icke vet till vilket bolag man skall gå för att få det
effektivaste skyddet, så får man finna sig i det, örn nian nämligen tror som
jag, att det är bäst att de olika företagen få tävla med varandra för att söka
bli det bästa.

Sedan nämnde herr Hermansson, att aktiebolagen lia de största försäkringsstockarna.
Jag vet icke säkert, men jag tror att jag nämnde i mitt inledningsanförande
att civilbrandförsäkringen i landet till övervägande del ligger i kooperativa
händer. Industribrandförsäkringen ligger av naturliga skäl till större
delen hos aktiebolagen, och vad industrien beträffar tror jag nog, att den
icke känner sig särskilt lustbetonad inför utsikten att få sitt försäkringsskydd
uteslutande ombesörjt av en statlig anstalt. Beträffande hela detta konkurrensproblem
vill jag för övrigt hänvisa till Folket-Samarbetets remissyttrande,
som påpekar, att förefintligheten av företag, som stå utanför tariffföreningarna,
nied naturnödvändighet verkar sanerande på konkurrensen, om
det är så att tariffbolagen eller vissa sammanslutningar skulle visa tendens
till trustbildning på premiesättningens område. Beträffande premierna vill
jag sluta med att säga, något som också herr Hermansson underströk, att riksförbundet
i remissvaret framhållit, att en ohämmad konkurrens förbjuder sig
själv ur synpunkten av kravet på försäkringsföretagens soliditet. Det finns
också något som nian skulle kunna beteckna som en reglerad konkurrens, och
jag menar sålunda, att en sund konkurrens ingalunda utesluter ett sunt samarbete
olika företag emellan.

Vidare nämnde herr Hermansson, att det var omöjligt att namngiva några
skadeförsäkringsbolag, som upphört. Ja, jag skulle då kunna nämna tre företag,
som upphört sedan 1920, tror jag det var — dock icke på ett sådant sätt
att det så vitt jag vet verkat menligt på försäkringstagarnas intressen men
väl på aktieägarnas. För övrigt ber jag få påpeka, vilket jag underströk i
mitt inledningsanförande, att det har pågått inom försäkringsvärlden en ganska
omfattande koncernbildning, och den innebär ju när administrationen och
fältorganisationen förenhetligas, att vissa enheter försvinna och uppgå i en
större. På det sättet kan man ju säga, att herr Hermanssons anspråk på en
centralisering har, i viss utsträckning åtminstone, tillgodosetts. Frågan örn
försäkringstagarnas inflytande vill jag icke ingå på, ty dels är den under utredning,
och dels bär den ju tidigare under debatten berörts så utförligt, att
det icke heller är behövligt.

Jag vill också säga något med anledning av ett påpekande av herr Hermansson,
tror jag det var, att vi skulle vara rädda för att en utredning kunde
ge vid1 handen statens överlägsenhet över det enskilda försäkringsväsendet.
Jag vill i det avseendet understryka vad jag sagt tidigare, nämligen att det
bästa sättet att få reda på om staten är överlägsen är att man verkligen etablerar
en konkurrens mellan staten och det enskilda försäkringsväsendet. Herr
Hermansson säde, att det icke var fråga örn en socialisering för socialiseringens
egen skull, och i en replik till mig på förmiddagen underströk han, att
han icke visste, hur man skulle göra med kooperativa förbundet och landsbygdens
försäkringsbolag utan det fick en utredning utvisa. Men jag undrar ändå,
örn det förhåller sig alldeles på det sättet och om man kommer att inrikta sig
på en fullständigt förutsättningslös och allsidig utredning. Man kan ha rätt
att hysa sina tvivel när man tar del av ett uttalande av herr Hermansson för
icke länge sedan i Aftontidningen, där han under rubriken »Om jag får råda»
säger: »Om jag fick råda, vilket jag hoppas jag en gång får, skulle jag grund Andra

kammarens protokoll 1945. Nr 32. j|

162

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 era.

Utredning örn centralisering ock rationalisering av för sättrin g sverksamheten
m. m. (Forts.)

ligt sanera hela försäkringsverksamheten.» Och han fortsätter med bl. a. följande
uttalande: »Jag är övertygad om att en sådan ordning genom socialisering
av verksamheten låter sig göras utan större svårigheter.» Det måste ändå
vara förlåtligt, om de. som nu mycket tacksamt lyssnat till dessa deklarationer
att det gäller en förutsättningslös utredning, bli litet misstänksamma emot
en del av dem, som ställt sig bakom detta utredningskrav.

Sedan talade herr Hermansson något örn att byråkratien var — det säde jag
också i mitt inledningsanförande — tillfinnandes icke bara inom staten utan
också i enskilda företag, och han säde, örn jag icke missminner mig ■— jag
hoppas att herr Hermansson är vänlig att i annat fall rätta mig, för det ligger
ingen dålig avsikt bakom, örn jag icke uttrycker mig korrekt — att byråkratiens
män i statens tjänst så att säga med bägge fotterna stod i ett läger,
som är ett helt annat än arbetarmiljöns läger. Han sade vidare, att örn vi ha
en statligt driven organisation, som är olämplig för sin uppgift, gäller det
att göra den lämpad för sitt ändamål och att det icke finns anledning betvivla,
att icke statsmakterna skulle kunna finna de rätta metoderna, som jag
tror han uttryckte sig, för att helt eller delvis ta hand örn försäkringsapparaten.
Det kan väl bakom detta yttrande icke ligga den tankegången, att borgerligt
sinnade ämbetsmän skulle vara mera byråkratiska än andra, så att byråkratien
vore avskaffad inom statsapparaten, så fort man tillsatte socialdemokratiskt
sinnade ämbetsmän? Ty skulle verkligen en sådan tankegång ligga
bakom dessa yttranden så vore hela denna tankegång så riskfylld och så farlig
att jag icke ens med ord vill karakterisera den i denna kammare.

Slutligen talade herr Hermansson örn den politiska propaganda, som han
anser bedfrives från försäkringsbolagens sida, och han ansåg det principiellt
oriktigt, att försäkringstagarna via bolagen fingo vidkännas kostnader för
denna, som han tyckte, politiska propaganda. Det må emellertid vara tillåtet
för en som vuxit upp i försäkringsväsendet att meddela sitt intryck på den
punkten. Mitt intryck är, att det sedan åtskilliga år pågått ett nervkrig och
en propaganda mot försäkringsväsendet, vars halt vi försäkringsmän ofta
tyckt icke har varit av det rätta slaget. Man har många gånger försökt binda
försäkringsväsendet och försäkringsfolket med opinionens remmar, trots att
försäkringsmännen hela tiden sökt ge så sakliga besked som möjligt. När män
så bereder sig för att ta det definitiva steget för att förkväva den privata
försäkringsrörelsens frihet såsom skett i efterkrigsprogrammets kategoriska
imperativ, ja, då ropar man: tänk så förfärligt oförskämt, de våga ju till och
med försvara sig! Och så försöker man fjättra den redan vid pålen bundne
ännu mera effektivt för att definitivt beröva honom hans frihet. För försäkringsväsendets
målsmän har emellertid stått klart att det skulle vara till
största skada för försäkringstagarnas intressen örn försäkringsväsendet mer
än nu byråkratiserades och förstatligades. Det framstår därför som ganska
naturligt, att försäkringsväsendets målsmän försöka göra en insats för att
förhindra detta. Det är icke vårt fel, att detta krav ställts på ett politiskt
partis program och på det psykologiskt olyckliga och kategoriska sätt som
skett. Hade vi fått höra sådana toner som herr Lindqvists och herr Lundstedts
litet oftare och litet tidigare tror jag — jag upprepar vad jag sade i förmiddags
— att läget i dag i denna kammare varit annorlunda och kanske trevligare
för bägge parter. Enligt vår uppfattning äro således de skador som man
riskerar genom ett förstatligande sådana, att man mycket väl kan motivera
de förhållandevis ringa utgifter för den propaganda som man har gjort för
att klarlägga hur vi se på förhållandena.

Denna senare synpunkt om den politiska propagandan ger mig emellertid

163

Fredagen den 29 juni 1945 em. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamhet en

m. m. (Forts.)

anledning att gå till det bolag som jag företräder. Det är ju ganska naturligt

— jag vill icke alls göra reklam för Städernas allmänna brandstodsbolag här
i kammaren — men det ligger nära till hands, att jag går ut från detta företag,
vari jag är anställd. Såvitt jag kan se måste en likriktning i form av
socialisering innebära försämrade betingelser och möjligheter till förmåner
för Städernas allmänna brandstodsbolags delägare. Jag skall icke närmare
redogöra för det. Jag tror, att herr Hermansson förstår vad jag menar. Det
är ett företag som uppbyggts under mer än ett århundrade, som skapat resurser
som skola användas till stadsfastighetsägarnas gagn, och det står för mig
fullkomligt klart att här finns ingen annan möjlighet vid en centralisering av
alla försäkringsföretag än att våra delägare bli lidande på det. Vad försäkringstagarnas
åsikt om detta beträffar skulle jag vilja fråga herr Hermansson
örn han tror, att den stora majoriteten av delägarna i Städernas allmänna
brandstodsbolag, städernas fastighetsägare, skulle opponera sig mot att vissa
belopp användas till försvar för deras intressen. Jag skulle gärna vara villig
att utsända en förfrågan till Städernas allmänna brandstodsbolags fastighetsägare
av _ den innebörden, och jag är övertygad örn att min ståndpunkt
skulle fa majoritet och icke herr Hermanssons. Jag är övertygad örn att de
skulle stödja bolagets ledning för att bevara bolagets frihet och de resurser
som bolaget byggt upp — jag förutsätter att herr Hermansson godkänner den
ståndpunkten, eftersom det ju ligger i demokratiens princip att då majoriteten
i en församling har en viss uppfattning har man att rätta sig efter den.

Det är så vanligt att man, när de privata företagen eller enskilda sammanslutningarna
söka försvara ett fritt näringsliv, gör gällande att det är fråga
örn att värna privatekonomiska intressen; liksom om icke den kooperativa formen
liksom aktiebolagsformen vore till för att fungera som instrument i den
ekonomiska utvecklingens tjänst också på detta område. Man blir på visst
håll, förefaller det mig, mer eller mindre olustig över varje påpekande, att
socialiseringen innebär ett ingrepp i enskilda människors och enskilda sammanslutningars
rättmätiga intressen, och det anses förmätet att kosta på sig ett
försök till motstånd mot en ockupation — som jag uttryckte mig i förmiddags

— av t ex. Städernas allmänna brandstodsbolag för att tillvarataga dess delägares
intressen. Det har jag, som sagt, mycket svårt att förstå. Men när
man nu nästan kräver, att denna propaganda från t. ex. Städernas allmänna
brandstodsbolag icke skulle fa fortgå ställer det liksom i blixtbelysning
hurudan yttrandefriheten eller friheten att propagera för vissa gruppers intressen
skulle bli inom ett likriktat och socialiserat ekonomiskt liv.

Herr Adolfsson hade några siffror rörande ett stort antal försäkringsdirektörer
och deras sammanlagda lönebelopp och sade att det vore mycket bättre
med en generaldirektör och underchefer o. s. v. Ja, naturligtvis kan man resonera
på det sättet; man kan tillspetsa det resonemanget och säga, att man
bör tillsätta en samhällets direktör för hela samhällets förvaltning. När herr
Adolfsson sade detta erinrade jag mig emellertid en liknelse som en av våra
främsta finansmän för acke så länge sedan i en artikel begagnade sig av: det
är väl ändå icke så givet, att det är lämpligast och bäst med en jättestor

oceanångare som är svår att manövrera och på vilket allt finns ombord _ i

varje fall var det andemeningen med hans uttalande. Det kan vara ändamålsenligare
med mindre fartyg, säde han, med sina speciella kaptener, som kanske
många gånger manövrera lättare i farvattnen. När det gäller direktörslönerna
sa vill jag emellertid säga, att det är ingen fran var sida som önskar fördölja
hur det förhåller sig med dessa löner. Jag tror att man ifrån utskottsmajoritetens
sida är villig vitsorda att jag ställt till utskottets förfogande de lipp -

104 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 em.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

gifter både beträffande egen och andras löner som man rimligen kunnat begära
för att frågan skulle vara riktigt belyst. Efter vad som förevarit vill
jag emellertid gärna inom denna kammare liksom tidigare har skett i första
kammaren nämna några exempel på direktörslöner.

Örn vi taga de tre största försäkringskoncernerna och tre andra bolag från
vilka jag har hunnit införskaffa uppgifter före utskottssammanträdet, så förhåller
det sig på det sättet, att den högsta verkställande direktörsinkomsten rör
sig mellan 65 000 ä 70 000 kronor. Den lägsta verkställande direktörsinkomsten
är 32 000 kronor. Den högsta vice verkställande direktörsinkomsten
är 45 000 ä 50 000 kronor, och den lägsta vice verkställande direktörsinkomsten
— eller inkomsten för motsvarande befattning — är 21 000 kronor.
Jag vill också, som jag gjorde i utskottet, taga mig friheten att nämna några
löner i stat och kommun. Tobaksmonopolets chef har en lön av 50 000 kronor,
vin- och spritcentralens chef har en lön av 50 000 kronor, statens skogsindustriers
chef har 30 000 kronor, Norrbottens järnverks chef 35 000 kronor, domänverkets
chef 30 000 kronor och statens järnvägars chef 36 000 kronor. På
försäkringslönerna utgår dyrtidstillägg med 20,7 % på belopp av högst 10 800
kronor; det blir något över 2 000 kronor. På statslönerna utgår dyrtidstillägg
med 31 % på 10 800 kronor. För att slutligen övergå till Stockholms stad vill
jag först säga att dess lönesj^stem är helt annorlunda uppbyggt. I följande
exempel tar jag därför med både grundlön och rörligt tillägg, som uppgår
till 47 %. Där lia borgarråden 36 000 kronor, vill jag minnas. Direktören
för gas- och elektricitetsverken har omkring 31 000 kronor, likaså fastighetsdirektören,
och hamndirektören har omkring 29 000 kronor, stadsarkitekten,
stadsplanedirektören, gatudirektören och stadskamreraren lika mycket o. s. v.
Det är att märka, skulle jag vilja tillägga för att upplysningarna skola bli
riktiga och objektiva, så att man icke får en felaktig föreställning, att beskattningen
i vårt land är progressiv. Om man tar den högsta försäkringsdirektörsinkomsten
som jag nämnde och vederbörande har två barn, vill jag
minnas, att skattebeloppet blir 26 000 kronor. Ju högre lönen är desto större
blir skatten även relativt sett.

Lönefrågan bör därför, såvitt jag förstår, och det har också vitsordats av
socialdemokratiska talare, naturligtvis icke kunna vara avgörande för frågan
örn förstatligande. För min personliga del får jag lov att säga, att jag ogillar
för höga inkomster i förhållande till vederbörandes duglighet elier i förhållande
till företagens storlek. Det är ju alltid svårt att göra sådana här avvägningar.
Jag skulle också tro, att missförhållanden på detta område förekommo nog mera
förr i tiden än nu. Jag tror emellertid, att försäkringsverksamheten mår bäst
av att den fria konkurrensen inom rimliga gränser får göra sig gällande också
på detta område och att fördelarna här överväga nackdelarna av en socialisering
med ty åtföljande byråkratisering och slentrian, även örn det skulle förhålla
sig så — som man anser och som jag som part i målet icke vill uttala
mig om — att industriledare ha större ansvar och att det genomsnittligt sett
ställts större kompetenskrav på dessa.

Det gäller ändå att minnas när man bedömer sådana här frågor som lönefrågor
— vilka man givetvis mycket lätt kan utnyttja i demagogisk propaganda
— att frihet inom näringslivet innebär av naturliga skäl också många
gånger möjlighet att erhålla högre chefslöner än i stat och kommun. Jag har
också den uppfattningen att ansvarsfulla poster inom t. ex. statsförvaltningen
böra kunna avlönas högre än vad som för närvarande är fallet. I det stora
hela är det väl ändå så, att det ekonomiska framåtskridandet i hög grad är
beroende av att en rimlig rörelsefrihet och en fri tävlan förekommer, och jag

165

Fredagen den 29 juni 1945 em. Nr 32.

Utredning örn centralisering och rationalisering cw försäkring sv erli sämb elen

m. m. (Forts.)

tror för min del att ett odlande av företagsledningarnas ansvarskänsla här är
den bästa vägen att komma fram till så tillfredsställande förhållanden som
möjligt i den mån de för närvarande icke anses tillfredsställande.

Eftersom denna fråga örn lönerna nu speciellt har förts på tal ifrån kommunistiskt
håll, så skulle jag vilja rikta en förfrågan till kommunisterna, som
ju på det området som min förfrågan rör sig örn böra vara mera sakkunniga än
någon annan nämligen: hur förhåller det sig med lönedifferenserna inom det
ryska ekonomiska livet? Det har sagts, att man till en början inom
Sovjetryssland var mycket entusiastisk för likalönsprincipen men fann att den
var omöjlig att realisera i längden, och det påstås, att nu beräknas, att direktörerna
i de statliga ryska företagen ha 50 till 80 gånger högre lön än de vanliga
arbetarna — enligt professor Tingsten ungefär samma proportion som i
Förenta staterna. Det är klart att när jag nu framställer den frågan är det
ingalunda för att försvara eventuella oformligheter på försäkringsområdet eller
ge något uttryck för att .jag gillar sådana stora skillnader. Tvärtom. Men när
man nu har tillfälle att få en auktoritativ upplysning om förhållandena så begagnar
jag tillfället att framställa förfrågan.

Sedan skulle jag vilja säga ytterligare något örn tjänsterna inom försäkringsväsendet.
Jag ber örn ursäkt för att jag ytterligare tar kammarledamöternas
uppmärksamhet i anspråk, men var och en förstår nog att när man har
tillfälle att framlägga synpunkter på ett område man någorlunda känner till
vill man gärna göra det. De flesta av våra försäkringsdirektörer — icke bara
direktörer för övrigt., ty det finns tjänstemän i ansvarsställning som icke ha
direktörs titel men kunna vara väl så gott avlönade som vissa direktörer t. ex.
chefsingenjörer med hög teknisk utbildning och tekniskt kunnande — ha dock
börjat som enkla tjänstemän eller fältarbetare. Missförhållanden finnas överallt
både inom stat och kommun och inom enskilt näringsliv, eftersom all ekonomisk
aktivitet ju har sina brister, men jag frågar: är det verkligen så säkert,
att de äro större hos oss inom försäkringsväsendet än hos andra former av
ekonomisk verksamhet? Då man kommer in på detta område, skulle jag uppriktigt
vilja varna för att sätta en käpp i hjulet. Vi företagsledare inom försäkringsväsendet
ha en viss erfarenhet av att en ganska stor oro brett ut sig
bland de yngre, mera kvalificerade tjänstemännen just på grund av det föreliggande
socialiseringshotet. Man har hört att åtskilliga av dem övervägt att
söka sig över till andra näringsgrenar, som inte för dagen äro hotade av socialisering.
Detta är ett mycket beklagligt förhållande. Visserligen medföra rationaliseringsåtgärderna
inom försäkringsväsendet, att det mekaniska arbetets
utövare bli alltmera talrika. Då vi ju här skola tala fullt öppet örn förhållandena,
kan jag tillåta mig att säga, att det är fullt naturligt, att det mekaniska
arbetets utövare inte äro så känsliga inför socialiseringseventualiteten som de
unga tjänstemän, som tänka sig att i en framtid bli mer kvalificerade försäkringsman
eller försäkringskvinnor. Det gäller enligt min mening för riksdagen
såsom den beslutande folkrepresentationen att beakta att den eminenta personliga
duglighetens bärare i lägre, eller högre ställning, genom en till följd av
socialiseringen åvägabragt allmän likriktning kunna bringas att resignera
inför sina framkomstmöjligheter. Dessa tjänstemän äro dock av en så väsentlig
betydelse för framåtskridandet även på försäkringsväsendets område, att man
inte kan bortse från dem. Det gäller således som jag nyss sade att inte sätta
en käpp i hjulet för utvecklingen. De, sorn nu äro ja-sägare till ett statens
inflytande på detta område av vårt ekonomiska liv, kunna lätt, örn man far obetänksamt
fram, lili sterila nej-,sågare till en naturlig och fri utveckling mot
högre samhällelig effektivitet.

166

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

Det Ilar i denna fråga talats mycket om att försäkringsbolagen skulle ha
en så stor finansiell makt. Jag Ilar redan tidigare antytt, att det för större delen
av försäkringskapitalet finns mycket stränga oell ganska ingående regler,
nämligen då det gäller placeringen av det bundna kapitalet. Jag tror, att de socialdemokrater,
som haft nied olika placeringsspörsmål att göra och därvid
kommit i kontakt med försäkringsbolagens placeringspolitik, icke kunna göra
gällande, att det förekommit något ekonomiskt missbruk på grund av förfoganderätten
över kapitalet. Då så inte är fallet, utan man snarare givit uttryck åt
den motsatta uppfattningen, kan jag inte förstå, varför detta förhållande skall
tas som motiv för ett eventuellt förstatligande. Jag kan inte inse, att man i
verkligheten skulle vinna något av ökad demokrati genom den nu ifrågasatta
skärpta kontrollen över försäkringsbolagens kapital. Däremot kan jag säga,
att däri ligga vissa risker för försäkringstagarna, åtminstone i vissa försäkringsbolag,
örn nämligen placeringen skulle bli likriktad och enhetligt tas om
hand av ett enda organ. En socialisering på ett område som försäkringsväsendet,
vilket redan nu står under en så ingående kontroll från det allmännas
sida, betyder enligt min mening inte någon ökad demokrati, utan endast en
form av något slags statskapitalistisk reaktion.

Herr Lindqvist har här i debatten liksom tidigare i andra sammanhang
understrukit, att utskottet vill en förutsättningslös utredning. Jag tror visst herr
Lindqvist på orden och även många andra. Jag vill emellertid i detta sammanhang
ånyo hänvisa till det kategoriska kravet rörande försäkringsväsendet i
arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Herr Lindqvist sade vidare, att man skulle
ha fast mark under fotterna innan man vidtog en åtgärd, som skulle innebära
ett raserande av det gamla, som byggts på erfarenhetens grund. Man skulle,
enligt hans mening, bygga upp och inte riva ned. Herr Lindqvist ackompanjerades
sedan av herr Lindahl, som förklarade, att det gällde att skapa något
bättre och inför allt folket genom en utredning påvisa hur det i verkligheten
förhåller sig på detta område. Jag vill då än en gång återkomma till vad jag
förut yttrat, nämligen att det bästa sättet att visa detta är, örn en tävlan får
utspinna sig mellan statligt och privat försäkringsväsende. Jag hänvisar återigen
till det remissvar, som försäkringsbolaget Folket-Samarbete avgivit. Detta
svar ger en siffermässig illustration till hur konkurrenssiffran i ett visst avseende
ställer sig mellan en statlig försäkringsanstalt, som vi för närvarande
ha, och privata försäkringsanstalter. Därmed har jag dock ingalunda velat
göra någon anmärkning mot det sätt, varpå den statliga försäkringsanstalten
sköter sin verksamhet.

Herr Lindahl förklarade vidare, att under denna debatt hade den möjligheten
att utredningen skulle utmynna i en fortsatt frihet för försäkringsväsendet
skjutits i skymundan. Jag skulle vilja vända på steken och säga, att det
helt enkelt förhåller sig på det sättet, att anledningen till att vi så mycket
debatterat denna sak är, att man på visst socialdemokratiskt håll och bl. a. i
arbetarrörelsens efterkrigsprogram skjutit eventualiteten av en bibehållen frihet
för försäkringsväsendet så gott som helt i bakgrunden.

Herr talman! Det finns givetvis åtskilligt mera för en försäkringsman att
bemöta i de inlägg, som mina ärade opponenter gjort i denna debatt. På samma
sätt, som jag tog mig friheten att göra i utskottet, skulle jag här i min ringa
anspråkslöshet kunna framlägga en lista med 27 punkter, som skulle tillrättalägga
åtskilliga spörsmål. Dessa 27 punkter beröra närmast motionen ur fackmannens
synpunkt. Jag skall emellertid inte trötta kammaren med en dylik
uppräkning, ty jag föreställer mig att kammaren nu har fått tillräckligt med
argument och motargument i denna fråga. Min uppräkning skulle därför troli -

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

167

Utredning örn centralisering och rationalisering av för säkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

gen inte lämna någon större behållning för kammaren. Jag vill alltså sluta med
att förklara, att jag vidhåller mitt tidigare yrkande örn bifall till reservationen.

Herr Adolfsson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Ljungqvist försökte inte bestrida den uppgift, som jag tidigare
i dag lämnade örn att 149 direktörer i försäkringsbolagen i sammanlagt beskattningsbart
belopp för inkomst hade 5 miljoner kronor per år. Herr ljungqvist
gjorde emellertid vissa jämförelser beträffande inkomsterna för vissa
inom andra företag anställda direktörer. Jag kan likväl knappast ytterligare
diskutera denna fråga med herr Ljungqvist, eftersom hans jämförelse på detta
område hattar i synnerligen hög grad. Beträffande exempelvis tobaksmonopolets
direktör är det uppenbart att bolaget självt bestämmer direktörens
lön. Det hade varit lämpligare, om herr Ljungqvist i detta fall gjort en
jämförelse med t. ex. statens olycksfallsförsäkringsanstalt. Örn jag är rätt
underrättad är direktörens årslön i denna anstalt endast 19 000 kronor. Den
högsta statslön som existerar är för övrigt 36 000 kronor per år. Jag vill även
särskilt understryka vad jag tidigare anförde örn att avgörande i denna fråga
är ändå inte direktörernas löner i och för sig utan den mängd av direktörer,
som existera inom den enskilda försäkringsrörelsen.

Då jag ändå har ordet vill jag passa på tillfället att framhålla, att man
inte gärna kan påstå, att det endast är upplysning örn vad som håller på att
ske med försäkringstagarnas pengar, som är grundvalen för den kampanj,
som försäkringsbolagens riksförbund nu bedrivit. Jag vill liksom herr Hermansson
understryka, att det i detta fall är fråga örn en politisk kampanj, som
riktar sig mot själva de principer, som arbetarrörelsen och övriga folkliga
rörelsers majoritet omfatta. Det är således icke en kampanj i de många
små försäkringstagarnas intresse, utan det är en kampanj mot vad de anse
vara sina berättigade intressen.

Härefter yttrade:

Herr Hermansson: Herr talman! Jag vet att kammaren otåligt väntar på att
denna långa debatt skall avslutas. Jag skall därför inskränka mig till att
rikta några repliker huvudsakligast till herr Hagberg i Malmö och herr
Ljungqvist.

Jag vill då först börja med herr Hagberg i Malmö. Han försökte uppkonstruera
en skillnad i uppfattning mellan motionärerna och utskottsmajoriteten.
Jag vill gentemot dessa försök från herr Hagbergs sida förklara, att jag
i min egenskap av huvudmotionär är fullkomligt nöjd med utskottsmajoritetens
utlåtande både i fråga örn dess motivering och kläm. Herr Hagberg i
Malmö slutade sitt anförande med att förklara, att han hade velat nämna en
hel del fakta, som han hoppades skulle, örn inte omvända en del av kammarens
ledamöter, så dock ge dem, som hade en annan uppfattning än han, något att
tänka på. För min del måste jag dock konstatera, att herr Hagberg i sitt anförande
inte anförde så många fakta, utan att bans anförande mera var ett
prov på en högt uppdriven fabuleringskonst.

Jag vet, att försäkringsbolagens riksförbund varit synnerligen ömtåligt
för kritik, så ömtåligt t. o. m. att man betraktat som direkta anklagelser
omnämnandet av faktiska förhållanden, som i och för sig inte behöva innebära
några anklagelser alls. Jag hade emellertid inte väntat mig att även
herr Hagberg i Malmö skulle vara lika ömtålig å bolagens vägnar som bolagens
egna ledningar. Herr Hagberg förklarade t. ex., att jag bolst borde ta

168

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Utredning örn centralisering och rationalisering av för säkring werksamheten
m. m. (Forts.)

tillbaka vad jag hade yttrat om att försäkringsbolagens riksförbund i denna
fråga talat i egen sak. Detta mitt påstående måste väl ändå betraktas som
ett konstaterande av ett faktiskt förhållande. Jag sade, att var och en borde
värdesätta försäkringsbolagens uttalande med hänsyn till att- de talade i egen
sak. Jag förmodar, att herr Hagbergs värdesättning av bolagens yttrande
blir betydligt högre än den värdesättning jag själv ger deras uttalande i frågan.
Men detta förhållande kan väl knappast kunna ge anledning till någon
gensaga mot att man säger att ett yttrande skall värderas med hänsyn till
ett faktiskt existerande förhållande.

Rörande konkurrensen mellan bolagen frågade herr Hagberg i Malmö, örn
jag inte visste, att exempelvis premienivån inom brandförsäkringen hade
sjunkit med 50 % under de sista 25 åren. Jag är väl medveten örn detta förhållande.
Jag är emellertid även lika medveten om att de försäkrade riskerna
lia sjunkit i ungefär lika hög grad under dessa år. Det skulle väl ändå inte
vara rimligt, örn försäkringsbolagen allt fortfarande skulle ta samma premier,
som de gjorde för 25 år sedan, trots att brandriskerna minskat i så oerhörd
grad inte minst på grund av statens oell kommunernas egna åtgärder genom
ändring av byggnadssättet och genom ett ökat brandskydd i övrigt. Jag förnekar
visst inte att även brandförsäkringsbolagen i någon mån bidragit till
en ökning av brandskyddet. Då det emellertid gäller byggnadsordningen och
byggnadsstadgan, måste man komma ihåg. att de däri intagna föreskrifterna
åstadkommits genom beslut av stat och kommun. Det skulle därför enligt min
mening vara ganska underligt, örn bolagen, trots de minskade riskerna, skulle
tillåta sig att ta samma premier nu sorn för 25 år sedan. Jag tror likväl, att
bolagen lia lika stora möjligheter till vinster nu som förr på grund av att
riskerna minskats i så hög grad.

Då jag berör frågan om konkurrensen, skulle jag även vilja påminna om att
även reservanterna och deras åsiktsfränder vilja vara nied örn att begränsa möjligheterna
att starta nya bolag och företagsbranscher under den tid, då försäkringsväsendet
är föremål för utredning. Jag tror för övrigt att de flesta
äro benägna att tillstyrka en dylik begränsning även i fortsättningen. Jagklandrar
emellertid inte detta. Jag är av precis samma uppfattning. När
emellertid även reservanterna gå med på en sådan begränsning, måste detta
betyda, att inte heller de hålla så styvt på den fria konkurrensen. Örn konkurrensen
verkligen är fri, bör det ju vara fritt för alla att starta nya företag
och nya företagsbranscher. Detta reservanternas ställningstagande måste
väl i och för sig innebära, att min anmärkning i detta avseende varit riktig,
då jag påstått, att det största felet beträffande försäkringsväsendet för närvarande
just är den oerhörda mängd av bolag och företagsbranscher som förekomma.
Jag klandrar visst inte denna reservanternas inställning. ty jag själv
är som sagt anhängare av en sådan begränsning. Jag kan emellertid förorda
en sådan begränsning, eftersom jag inte är någon anhängare av fri konkurrens
på detta område. Jag förnekar för övrigt, att det numera överhuvud taget
förekommer någon verkligt fri konkurrens mellan försäkringsbolagen.

Herr Hagberg i Malmö ansåg vidare, att motionärerna hade riktat en anklagelse
mot försäkringsbolagen, när vi i motionen hade diskussionsvis upptagit
frågan örn eventuella dyrtidstillägg på vissa livförsäkringar. Jag vill
med anledning därav påpeka att vi motionärer inte alls riktat någon anmärkning
i detta hänseende mot försäkringsbolagen. Dessa bolag ha nämligen helt
enkelt inte kunnat åstadkomma några dj-lika tillägg. Det hade varit ganska
orimligt, örn något privat försäkringsbolag skulle ha förfarit på det sättet.
Försäkringsbolagen ha inte tillräckliga fonder för att kunna hålla s. k. värde -

169

Fredagen den 29 juni 1945 em. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten

m. m. (Forts.)

beständiga försäkringar. Vad vi motionärer framhållit är endast att om en
sådan anordning skulle genomföras, är det inte tänkbart, att detta skulle kunna
ske inom den nuvarande försäkringsverksamhetens ram, utan att staten i
så fall måste träda till. I ett sådant påstående kan det väl inte ligga någon
anklagelse mot försäkringsbolagen. Vi motionärer lia för övrigt inte avgivit
något förslag örn att man skulle införa värdebeständiga livförsäkringar, utan
vi ha som sagt endast velat ta upp denna fråga till diskussion, därför att vi
lia ansett den vara av ett sådant värde, att den behövde ventileras.

Herr Hagberg i Malmö jämförde i sitt anförande lipstjänsts höga förvaltningskostnader
med vår i motionen framförda anmärkning mot försäkringsbolagens
förvaltningskostnader. Denna jämförelse bältar enligt min mening
högst betydligt. Om försäkringsbolagen skulle vara tvungna att uppdela sina
premier i 25-öresbelopp, skulle de säkerligen komma upp till ganska häpnadsväckande
administrationskostnader. Vi ha ju här i landet en gång i tiden haft
veckopremieförsäkringar med 25-örespremier, men vi veta också att denna försäkringsform
medförde en synnerligen dyr administration. Numera torde väl
veckopremierna i allmänhet utgöras av något större belopp än 25 öre, men det
är en känd sak, att administrationskostnaderna för veckoförsäkringar bli synnerligen
höga.

Herr Hagberg kom också med en annan bit gammal skåpmat, när han talade
örn det försök, som gjorts med statlig livförsäkring i England för många
år sedan. Jag betecknar detta som gammal skåpmat, därför att jag har sett
de uppgifter, herr Hagberg lämnade, i en hel del broschyrer och tidningsartiklar
för många månader sedan. Jag tror emellertid att försäkringsdirektörerna
själva numera lia upphört med att göra propaganda med hjälp av denna misslyckade
statliga livförsäkring i England. Att denna livförsäkringsverksamhet
kom av sig är alldeles riktigt, men det hade också sina randiga skäl och rutiga
orsaker. Det berodde helt på att den politiska ledningen i England inte tillät
någon som helst reklam för denna statliga livförsäkring. När det statliga företaget
inte heller höll sig med några ombud, som anskaffade försäkringar,
visste folk helt enkelt inte örn att det existerade en statlig livförsäkringsanstalt.
Om företaget tillåtits att reklamera för rörelsen och dessutom även haft
tillgång till en ackvisitörsorganisation, så hade väl förmodligen projektet i
fråga givit ett helt annat resultat.

Herr Hagberg slog vidare in öppna dörrar, när han höll en ganska lång
predikan örn att det inte går att driva frivillig försäkring utan anskaffningsorganisation.
Med detta argument ville han bevisa, att statsdrift skulle vara
utesluten på försäkringsområdet. Jag vill fråga: vem iir det som har sagt.
att anskaffningsorganisationen, d. v. s. ackvisitörerna, skulle avskaffas, för
den händelse att försäkringsväsendet helt eller delvis skulle komma att förstatligas?
Åtminstone har jag aldrig tänkt mig annat än att vi, så länge vi
ha en frivillig försäkring, vare sig den bedrives i enskild eller statlig regi,
måste hålla oss med ombud som skaffa dessa försäkringar. Detta har alltid
förefallit mig fullkomligt självklart. När det gäller obligatorisk försäkring
ligger ju saken helt annorlunda till. Då behöver man ingen särskild anskaffn
i ngs o rgani sation.

Jag övergår nu till att något beröra några av de uttalanden, herr Ljungqvist
gjorde i sitt första anförande. Jag vill då allra först säga några ord
örn hans påstående, att aktieägarna i försäkringsbolagen år 11)43 icke fingo
större utdelning på sina i dessa företag placerade penningar jin 3,1 procent.
Detta är naturligtvis riktigt, örn man säger, att dessa 3,1 procent utgjorde
utdelning på det nominella aktiekapitalet och avkastningen av de fonder, som

170

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkring sverksamheten
m. m. (Forts.)

under årens lopp samlats och stå till aktieägarnas disposition. Räknar man
emellertid denna utdelning på det i verkligheten inbetalade aktiekapitalet,
kommer man till helt andra siffror. Jag har inte räknat ut huru stor utdelningen
i så fall skulle hli, men jag vet att den då skulle uppgå till väsentligt
högre belopp. Ty jag vet att det finns bolag, som under tidernas lopp lia delat
ut ganska mycket gratisaktier och på det sättet ökat sitt nominella aktiekapital
och fortfarande dela ut en ganska hög procent på detta aktiekapital.
Jag kan ju t. ex. nämna, att vi ha ett bolag, där det i verkligheten inbetalade
aktiekapitalet utgör 150 000 kronor och att detta kapital genom gratisemissioner
ökats till 2 miljoner kronor. Under en lång följd av år har man i detta
bolag utdelat 12 procent på det nominella kapitalet, vilket betyder detsamma
som en utdelning av 160 procent på det i verkligheten inbetalade aktiekapitalet.
På detta sätt kommer man till en helt annan siffra än 3,1 procent. Jag
vill säga detta, emedan jag är ense med herr Ljungqvist örn att vi, när vi diskutera
dessa ting, böra framföra allt som är ägnat att belysa de verkliga förhållandena.
Jag är i det fallet fullkomligt överens med herr Ljungqvist. Örn
de siffror jag nu lämnade inte skulle överensstämma med de verkliga förhållandena,
skall jag be att herr Ljungqvist rättar till dem.

Jag kan inte heller säga, hur stort det aktiekapital är, som i närvarande
stund är investerat i försäkringsbolagen. Men jag har vissa uppgifter från
år 1935, vilka sålunda äro tio år gamla. Då hade livförsäkringsbolagen ett
sammanlagt inbetalt aktiekapital på cirka 47 miljoner kronor. Detta kapital
hade fram till nyssnämnda år tillfört sina ägare 36 miljoner kronor i form
av gratisaktier och i utdelad vinst 236 miljoner kronor. I tantiem till bolagsledningarna
hade utbetalats 30 miljoner kronor. Bolagen hade vid denna tidpunkt
under årens lopp avsatt 71 miljoner kronor till reserv- och dispositionsfonder,
vilka stodo till aktieägarnas förfogande. Det är sålunda ändå inte
bara småpotatis som aktieägarna i försäkringsbolagen ha inhöstat under årens
lopp. Jag förmodar att utdelningen av gratisaktier under de senaste tio åren
i någon mån har ökat, och även örn vinstutdelningen i viss mån har varit
mindre än tidigare, har den ju ändå inte stannat vid 3,1 procent utan betydligt
överstigit denna procentsiffra.

Herr Ljungqvist sade också — och även på den punkten är jag fullkomligt
överens med honom — att konkurrensen på livförsäkringsområdet icke sker
genom olika premiesatser utan på det s. k. återbäringsområdet. Jag vill emellertid
i detta sammanhang framhålla, att när en person tecknar en försäkring
i det eller det bolaget, är det omöjligt för honom att veta, huru stor
återbäringen möjligen kan bli i detta bolag under den tid som förflyter till
dess hans försäkring utfaller. Dessutom förhåller det sig ju så — vilket även
herr Ljungqvist i någon mån vidrörde — att livsförsäkringsbolagens agenter
äro förbjudna att i sin ackvisition som argument använda upplysning örn vilken
återbäring det eller det bolaget ger eller har utsikt att kunna ge sina
försäkringstagare. Under sådana förhållanden måste man ju säga, att priskonkurrensen
på detta område är fullkomligt eliminerad, fastän försäkringstagaren
i det bolag som har större återbäring i tidens fullbordan givetvis får
något mera än försäkringstagaren i det bolag, där återbäringen är mindre.

Jag skall så säga några ord örn premienivån inom brandförsäkringen. Jag
vidrörde i mitt forsta anförande, att olika premiesatser tillämpats och. att liskerna
också äro olika liksom villkoren i övrigt även kunna vara olika beskaffade.
Men jag vet också att det förekommer — så är ju förhållandet t. ex.
här i Stockholm — att bolagen tillämpa tre olika premienivåer för precis
samma risker. Men jag tror inte att det bolag, som har den lägsta premien,

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

171

Utredning örn centralisering och rationalisering av försäkringsverksamlieten

m. m. (Forts.)

ändå gör det största antalet försäkringar. Det förhåller sig tydligen på det
sättet, att det bolag som har dyrare premier har lika stora möjligheter att
hävda sig i konkurrensen. Detta måtte väl ändå betyda, att allmänheten inte
har någon aning om att det finns dyrare och billigare bolag. Jag tror också
att »en sund konkurrens i många fall kan förenas med ett sunt samarbete».
Men vad jag har velat säga är, att när man talar örn konkurrens och samarbete
när det gäller skadeförsäkringsbolagen, så lägger man nog huvudvikten
på samarbetet. Det är tydligen detta som är det väsentliga. Detta framgår
ju även därav, att samtliga bolag, antingen de äro dyrare eller billigare, alltjämt
kunna hålla sina affärer flytande, trots att en så oerhörd mängd bolag
arbeta parallellt med varandra. Jag vet ju också att det har förekommit centralisering
såtillvida, att bolag tillhörande samma koncerner Ira fått samma
ledning, samma styrelse o. s. v. Men man blir lite betänksam beträffande
verkningarna av en sådan centralisering, när man finner, att bolagen trots
detta ofta ha fullkomligt olika fältorganisationer. Bolagen lia samma ägare,
samma ledning och verka inom samma försäkringsbranscher, men varje särskilt
bolag i denna koncern går ändå ut på fältet med sin egen agentorganisation
och ger sina ombud order att konkurrera med ombuden hos de andra
bolagen inom samma koncern. Detta är icke någon centralisering, åtminstone
inte i den mening jag inlägger däri.

Vidare attackerade herr .Ljungqvist mig för en intervju i Aftontidningen,
där jag hade sagt, att en socialisering av försäkringsväsendet skulle låta sig
göra utan svårigheter. Ja, det är alldeles riktigt att jag har givit uttryck åt
en sådan mening, och jag har icke heller ändrat uppfattning. Men det innebär
ju inte, att jag har sagt att försäkringsväsendet skall socialiseras, även
örn en blivande utredning kommer att bevisa, att det inte är ändamålsenligt
att göra detta. När jag sålunda uttalat att en socialisering utan svårighet
låter sig genomföra, gäller detta just under förutsättning att det befinnes
ändamålsenligt att företa en sådan socialisering. Den som vill försöka läsa
rätt innantill, kan inte gärna komma till något annat resultat i fråga örn
mitt uttalande i Aftontidningen.

Jag måste också svara på den fråga som ställdes till mig beträffande de
byråkratiska tjänstemännen och deras partitillhörighet. Jag sade mycket riktigt
i mitt tidigare anförande, att de flesta av dessa »stelbenta byråkrater»,
som man kallar dem, stå med båda fotterna i det borgerliga lägret. Detta betyder
inte att jag anser att en tjänsteman, som tillhör det socialdemokratiska
partiet, på grund därav skulle vara mindre byråkratisk än örn han tillhörde
ett annat parti. En tjänsteman kan vara lika stor byråkrat vilket parti han
än tillhör. Jag grundade emellertid mitt uttalande på det faktum, att de allra
flesta högre ämbetsmännen tillhöra de borgerliga partierna i den mån de inte
äro partilösa. Det är i varje fall mycket få av dessa högre tjänstemän, som
tillhöra det socialdemokratiska partiet. Därav måste man väl ändå dra den
slutsatsen att dessa s. k. »stelbenta byråkrater» i stor utsträckning äro att
finna i det borgerliga lägret.

Herr talman! dag ber örn ursäkt att jag måste säga ytterligare några ord.
Jag vill då beröra den politiska propaganda, som jag anmärkte på i mitt
förra anförande. Herr Ljungqvist föreföll i sitt yttrande vilja göra gällande,
att jag inte ville tillåta att försäkringsbolagens ledningar försvara sig, när
de bli angripna. Jo, det vill jag visst — jag tillåter vem som helst att försvara
sig, och jag tillåter också vem som helst att angripa vem han vill. Jag
har endast vänt mig mot det förhållandet, att försäkringstagarnas pengar användas
för detta ändamål och att även de, som äro motståndare lill den pro -

172

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Utredning örn centralisering och rationalisering av försa k r in g s v e r k sa r, i h elen
m. m. (Forts.)

paganda som föres, få vara med och betala kostnaderna för denna propaganda.
Herr Ljungqvist frågade mig om jag inte trodde, att han vid en eventuell
omröstning bland försäkringstagarna i hans eget bolag skulle få majoritet
för att Städernas allmänna brandstodsbolag skulle få tillåtelse att använda
försäkringstagarnas pengar för detta ändamål. Jo, jag är ganska övertygad
om att större delen av städernas fastighetsägare ha en sådan politisk uppfattning,
att det nog skulle bli majoritet för den saken inom detta bolag. Men
det finns ju också andra bolag. Jag tror nog också, att örn jag skulle få tilllåtelse
att anställa en liknande omröstning t. ex. inom livförsäkringsanstalten
Trygg med dess hundratusentals försäkringstagare, vilka i allra största utsträckning
tillhöra arbetarklassen, skulle omröstningen ge ett helt annat resultat;
då skulle majoriteten helt säkert betacka sig för att vara med örn att
betala kostnaderna för en propaganda, som riktar sig mot den politiska uppfattning,
som försäkringstagarna själva hysa.

Jag skall till sist bara säga ett par ord till min ärade vän herr Skoglund
i Doverstorp. När han frågar varför man inte vill låta en frivillig försäkringsverksamhet
leva vid sidan om socialförsäkringen, vill jag säga honom, att det
vilja vi visst göra. Jag anser inte att en försäkringsverksamhet behöver bli
ofri, även örn den skulle komma att bedrivas i statlig regi. Örn vi behöva —
och det tror jag att vi alltjämt komma att behöva — en frivillig försäkring
vid sidan örn de sociala försäkringsformer, vi ha och möjligen komma att få, så
blir denna försäkring enligt min mening precis lika fri, antingen den bedrives
i enskild eller i statlig regi.

Jag vill också till herr Skoglund säga, att det ju ännu inte har blivit brottsligt
att vara anhängare av socialisering. Jag tyckte nämligen att herr Skoglund
u ttryckte sig mycket strängt, när han var inne på detta ämne och talade
örn socialiseringsanhängarna som örn han rent av skulle vilja ställa dessa människor
till ansvar för brottsliga avsikter. Jag är ingen doktrinär anhängare av
socialisering, det har jag sagt tidigare. Jag är med örn socialisering i de fall,
då socialiseringen befinnes ändamålsenlig. Men jag anser att även den doktrinära
socialiseringstankens anhängare, vilka anse att statlig drift överhuvud
taget är bättre än enskild drift, örn det finns några sådana, böra lia samma rätt
att betraktas som goda medborgare som de doktrinära socialiseringsmotståndare.
som anse att den enskilda driften alltid måste vara överlägsen all statlig
verksamhet. Jag anser att även dessa kategorier av medborgare böra ha samma
rätt att bedriva propaganda för sin mening som den motsatta sidans representanter.

Jag vidhåller, herr talman, mitt tidigare yrkande.

Herr talmannen, som under detta anförande övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, lämnade på begäran ordet för kort genmäle till

Herr Ljungqvist, som anförde: Herr talman! Jag ställde visst i utsikt i mitt
förra anförande, att jag inte skulle yttra mig mera i denna debatt. Herr Hermanssons
anförande nödvändiggör dock ett kort inlägg från min sida.

Herr Hermansson lämnade i sitt anförande en hel del sifferuppgifter och
uppmanade mig att komma med ett tillrättaläggande, om de voro felaktiga.
Jag vill med anledning därav säga, att jag inte har dessa siffror i huvudet,
inte heller har jag här något material tillgängligt, och jag är därför inte i
tillfälle att kunna kontrollera dessa siffror. Men med hänvisning till att vissa
missvisande siffersammanställningar förekommit i motionen — vilket även försäkringsinspektionen
i sitt yttrande påpekat — vill jag ha sagt, att jag icke
kun bestyrka herr Hermanssons uppgifter och således icke önskar stå såsom
borgesman för hans siffror.

173

Fredagen den 29 juni 1945 em. Nr 32.

Utredning om centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten

m. m. (Forts.)

Herr Hermansson gjorde vidare gällande, att bolag inom samma koncern konkurrera
med varandra genom olika agenter. Jag vill med anledning därav säga
till herr Hermansson, att enligt den sista agentöverenskommelsen skall agenternas
antal stå i ett visst förhållande till koncernens storlek. Principen är den,
att det inte får finnas flera agenter inom det sammanslagna företaget, därför att
det består av flera bolag, än det får finnas örn det vore ett enda bolag. Het är
de gamla bolagens good will och skattetekniska omständigheter, som ofta
hindra en formell sammangjutning av bolagen.

Härpå yttrade:

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Jag förstår, att kammaren
är ganska trött på allt talande i denna fråga i dag, och jag lovar därför
att icke bli alltför mångordig. Det skulle icke fallit mig in att begära ordet
i denna debatt, örn icke herr Lindqvist gjort ett uttalande, som jag anser, att
man från vår sida icke kan låta stå alldeles oemotsagt.

Han sade först, att vi skola lägga på minnet, att man från det parti, där
han hör hemma, icke vill förstatliga mer än vad som är i samhällets intresse.
Jag skall icke taga upp någon diskussion örn den saken, ehuru vi på detta
område kunna se olika på samhällsintresset. Han sade vidare, att lian kunde
förstå, att högern gick emot detta förslag, men han var mera förvånad över
att bondeförbundet och särskilt folkpartiet ställt sig på reservanternas ståndpunkt.
Han talade örn att folkpartiet hade »ett föregående» i denna fråga,
och han citerade något, som man i utskottet också citerat, nämligen vad herr
C. 6. Ekman i en motion till 1917 års riksdag anfört. Han menade — förmodar
jag — att det skulle bevisa, att man redan på den tiden på vår sida
hade den uppfattningen, att försäkringsväsendet icke var så bra ordnat såsom
det var och att en rationalisering i varje fall vore behövlig. Detta har
herr Ekman tydligt velat poängtera i sin ifrågavarande motion. Herr Lindqvist
citerade emellertid icke klämmen i herr Ekmans motion, och det är på den
punkten, som meningarna skilja sig. Det är en väsentlig skillnad mellan den
kläm, som utskottet har i sitt föreliggande utlåtande, och den kläm som den
Ekmanska motionen innehåller. I den förra heter det nämligen: att »riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t dels ville
låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning med syfte att åstadkomma
en genomgripande centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten,
däri inbegripet om och i vilken utsträckning det privata försäkringsväsendet
bör överföras till det allmänna» och här slutar jag citera; den
Ekmanska motionen hade visserligen en ganska lång kläm, i vilken det på
icke mindre än 17 punkter yrkades ändring i det förslag, som då framlades
i försäkringsfrågan, men där fanns icke något yrkande på att, om icke dessa
punkter blevo godkända, man skulle gå över till att försöka med ett förstatligande.
Jag håller min gode vän herr Lindqvist och även många andra här
i kammaren, som tillhöra samma parti som han, räkning för att de icke gärna
vilja gå in för en socialisering av näringslivet. Han sade, att »vi komma leks
att begå några dumheter genom att förstatliga, ty då skulle vi snart förlora
vår maktställning». Detta är, såvitt jag kan förstå, ett ganska tydligt erkännande
av att man även på den kanten, där han hör hemma, icke tror på
socialiseringens välsignelse.

Nu kan man ju säga och det har ju också sagts av flera talare här, att här
bär man blåst upp denna sak till oerhörda dimensioner. I själva verket är det
blott fråga örn rationalisering, och frågan om ett förstatligande kommer först

174 Nr 32. Fredagen den 29 juni 1945 em.

Utredning örn centralisering och rationalisering av för säkring sv erksamhelen
m. m. (Forts.)

i efterhand. Jag är emellertid icke alldeles övertygad om att det kommer att
gå på det sätt som herr Lindqvist deklarerat, att man icke kommer att begära
några saker, som kanhända icke skulle visa sig vara så värst kloka, när det
gäller näringslivets överförande i statlig regi. Jag tror också, att svenska folket
skulle gärna se. att det blir mera klarhet i saker och ting, som vi diskutera
i riksdagen. Denna fråga är ingen isolerad företeelse; den är endast en
utlöpare från den motionsflora, som vid denna riksdag i skilda avseenden med
ungefär, samma motivering kommer fram från skilda motionärer och som via
rationalisering pekar mot förstatligande. Jag tror att om man ute i landet
kunnat åhöra denna debatt hade man nog blivit en smula fundersam: vill man
på det håll, där utskottsma.joriteten hör hemma, verkligen gå in för en socialisering
eller vill man det icke? Herr Lundstedt ville det icke, det ha vi hört
tidigare och vid debattens början här i dag, men han kunde ändå gå med på
utskottsmajoritetens förslag och ändå behålla ryggen fri, menade han. Det
är val då icke förmätet, att även vi, som i likhet med herr Lundstedt icke
tro på socialiseringens välsignelse, vilja deklarera vår mening, helst som vi
inte kunna vara så säkra som herr Lundstedt på att det går så bra att hålla
ryggen fri den dag utredningen kommer fram, om man inte nu tydligt deklarerar
sin uppfattning.

Jag tror, att tidpunkten för dessa motioners framläggande, medan ännu samlingsregeringen
sitter, kanhända icke var så väl vald. Jag vill också tillägga,
att folket ute i landet har nog ''sina funderingar över hur det i ekonomiskt avseende
de närmaste åren framöver kommer att te sig. Vad vi nu behöva är arbetsro
och icke en irritation, som kan leda till att näringslivet börjar att sacka
av och mister lusten att hugga in som tidigare. Vi ha under de sista riksdagarna
låtit miljonerna rulla liksom på löpande band och gått in för utredningsspörsmål
i en mängd som aldrig tillförene. Vi ha på skilda områden lovat åtskilligt,
som vi tidigare under normala förhållanden icke skulle ha vågat. Nu vill jag
spörja: finns det möjligheter för oss att effektuera allt vad vi ställt i utsikt,
örn vårt lands näringsliv icke får möjlighet att producera och att öka produktionen?
Härpå vilar nämligen, såsom vid så många tillfällen framhållits, hela vår
standard. På samma gång Sorn det svenska folket bibringas den uppfattningen,
att vi ha rad till allt, börjar man dock på att fundera över hur vi skola klara
av det hela. Skattebördan är redan alltför tung, därom äro nästan alla överens,
och några lättnader i det avseendet äro inte, enligt herr Wigforss’ uppfattning^
att vänta. Om man därtill är i färd med att lägga stenar i vägen för den fria
produktionen, som vi på vår sida i varje fall anse vara utslagsgivande för
ekonomiskt framåtskridande och uppnående av en högre levnadsstandard
överhuvud taget, då tror jag verkligen, att det är anledning att vara en smula
betänksam, då det gäller förslag som detta och åtskilliga andra av samma karaktär,
som vi förut i år haft att behandla här i riksdagen.

Jag har, herr talman, icke kunnat avstå från att säga detta i dag, och jag
hoppas, att jag .icke uppehållit tiden sa länge, att jag därmed ådragit mig
talmannens ovilja.

Herr Stjärne instämde häruti.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag är naturligtvis fullt medveten örn att kammaren
ingalunda, är inställd på att höra flera argument för eller emot, och jag
skall följaktligen endast yttra mig några minuter. Även om jag också förstår,
att det är ganska hopplöst att söka övertyga några av socialdemokraterna eller
kommunisterna, skulle jag nämligen likväl vilja beröra ett förhållande, som

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

175

Utredning örn centralisering och rationalisering av för säkring sv ensamheten

m. m. (Forts.)

icke varit föremål för debatt under dagen. Det är ett förhållande som, efter
mitt sätt att se, ingalunda är oviktigt utan tvärtom utomordentligt betydelsefullt.

Här har under hela våren kommit det ena socialiseringsprojektet efter det
andra. Att döma av efterkrigsprogrammet är det väl meningen, att dessa olika
projekt också skola genomföras. Detta kommer att medföra, att staten kommer
att övertaga den ena näringsgrenen efter den andra. Men detta kan staten naturligtvis
icke göra utan att betala en skälig köpeskilling. Hur skall staten finansiera
alla dessa övertaganden? Förmodligen skulle statsmakterna till sist anse
sig nödsakade att välja formen obligationer, bundna på lång sikt. Detta vore
ur penning- och inflationssynpunkt det lyckligaste alternativet. Men skulle icke
trots detta ett läge uppstå, som ur penningvärdesynpunkt bleve ohållbart
för statsmakterna? Man kan icke våga förutsätta, att dessa obligationer icke
skulle komma ut i marknaden. Om de det gjorde, skulle de säkerligen löpa med
underkurs, såframt icke riksbanken i sin tur höll kursen på dem uppe med alla
de konsekvenser, som i båda fallen skulle uppstå. Vi skulle komma i ungefär
samma läge som Frankrike befann sig i under 1700-talet med de minnesvärda
assignatemissionerna. Det komme att bli ett tillstånd, som sannerligen icke
innebure någon avundsvärd situation för finansministern. För att hålla penningvärdet
skulle man tvingas att under tider som eljest skulle betraktas som
normala behålla såväl ransoneringar som priskontroll och även i övrigt en statlig
tvångströja med allt vad detta måste innebära.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Ljungqvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmanpen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 105 ja och 78 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:
nr 68, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen om
förköpsrätt; och

nr 69, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen om
barnbidrag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

176

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Motioner angående
viss
ändring av
5 § lagen om
barnbidrag.

3 §.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 70, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 5 § lagen om barnbidrag.

I två inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 302
av fru Rönn-Christiansson m. fl. oell nr 424 av herr Andersson i Alfredshem
m. fl., vilka motioner behandlats av andra lagutskottet, hade anmärkningar
riktats mot den i 5 § 2 mom. andra stycket lagen örn barnbidrag givna regeln
örn avdrag i vissa fall från barnbidrags maximibelopp.

I motionen II: 302 hade yrkats, att riksdagen måtte för sin del besluta, att
lagrummet skulle erhålla i motionen angiven lydelse.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta föranstalta örn skyndsam utredning
beträffande frågan om höjning av de i lagen örn barnbidrag stadgade
beloppen för avdragsfri inkomst samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda; samt

B. att motionen II: 302, i den mån den icke besvarats genom vad utskottet
under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Vi ha i vår motion föreslagit en fördubbling
av det i 5 § 2 mom. andra stycket lagen om barnbidrag angivna beloppet
samt att avdragsfaktorn skulle sänkas från 6/io till 5/i0. Utskottet har i
sin motivering varit ytterst välvilligt och så välvilligt, att det på s. 9 i sitt
utlåtande säger följande: »Jämväl enligt utskottets åsikt äro beloppen för den
avdragsfria inkomsten alltför låga. Detta gäller särskilt beträffande bidrag''
till barn, vars moder är ensamstående och har en relativt fast kontant arbetsinkomst.
» Här har alltså utskottet samma principiella inställning som den vi
konkretiserat i vår motion. Vi ha anfört i motionen, att exempelvis en änka,
som är moder och bosatt på dyrorten Göteborg, icke ens får förtjäna 40 kronor
i veckan utan att vidkännas avdrag. Vårt förslag är allt annat än djärvt, utan
det är tvärtom synnerligen blygsamt.

Utskottet förordar visserligen vidare en provisorisk höjning av den avdragsfria
inkomsten, och i väntan på detta anser utskottet, att en omreglering av hela
barnbidragssystemet bör komma till stånd. Konsekvensen av ett dylikt resonemang
borde väl vara, att utskottet hade kommit till samma uppfattning som vi
i vår motion. Det skulle i så fall rimma! bättre med den motivering, som utskottet
har. Att hänvisa till en utredning kan jag icke förstå, därför att riksdagen
är ju fullt suverän att besluta örn en dylik konkret åtgärd, alldenstund
man är överens örn att förhållandena äro avvita, som de nu äro.

Nu yrkar utskottet på en utredning, och,1 det kan ju i och för sig vara en
positiv åtgärd, men här gäller det ett klientel, som har det oerhört svårt, och
utredningar och välvilliga resonemang ge icke bröd i skafferiet. Därför har
jag för min del icke kunnat ansluta mig till detta utskottets yrkande. Då vi i
vår motion, såsom jag sade förut, kräva framför allt konkreta åtgärder, ber
jag att få yrka bifall till motionen nr 302.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till
motionen II: 302; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

177

§ 4.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 71, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

4 Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 72, i anledning av väckta motioner
angående rätt för barnavårdsnämnd att i vissa fall vidtaga åtgärder
beträffande barn, som fyllt sexton år.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Fröken Öberg: Herr talman! Det är icke min avsikt att hålla något längre
anförande i anledning av vår avslagna motion, men det är ett par saker, som
jag skulle vilja säga i anledning av utskottets utlåtande. Utskottet säger nederst
på s. 3 i motiveringen följande: »Lagstiftningen på förevarande område» -—
nämligen^ fråga örn barnavård — »har städse måst ske under beaktande å ena
sidan av intresset att barnet skyddas mot faror av fysisk och psykisk art och å
andra sidan av att föräldrarnas anspråk på skydd mot obehörigt ingripande från
det allmännas sida tillbörligt tillgodoses. I viss mån måste till grund för lagstiftningen
ligga den tankegången, att även örn föräldrarnas vård örn barnet
är behäftad med vissa brister och en mera tillfredsställande vård kan erhållas
genom samhällets försorg, det allmännas omhändertagande av barnet likväl icke
kan ersätta den fördel för barnet som ligger däri att det får uppväxa hos sina
egna föräldrar.»

Det bär aldrig varit vår avsikt att rucka på dessa förhållanden, även örn
man måste säga sig att det för många barn — och här är det ju först och främst
barnen det gäller — skulle varit lyckligare, örn de fått växa upp under andra
familjeförhållanden än hemmets. Meningen med vår motion är emellertid
icke i första hand att skilja barnen från hemmet utan att barnavårdsnämnden
skulle ha rätt att genom en framställning till eller under samtal med föräldrarna
påverka dessa till gagn för barnet. Denna möjlighet har man icke
enligt den nuvarande lagen. Jag kan emellertid förstå utskottets betänkligheter
da man läser de inkomna remissvaren där såväl socialvårdskommittén som socialstyrelsen
starkt ifrågasätter vara lokala barnavårdsnämnders möjligheter
att påtaga sig det ökade ansvar och den ökade arbetsbörda som ett omhändertagande
av de barn, som vi åsyfta, otvivelaktigt skulle innebära. Nu tror jag
för min del, att^ detta är ett underkännande av de lokala barnavårdsnämnderna
även örn jag måste säga mig, att de fall vi åsyftade äro mera svårbedömliga
an andra. Men örn bedömningen av barnavårdsnämndernas kompetens är riktig
borde kanske var första åtgärd vara att vi innan vi gå vidare på att lagstifta
i i råga om barnavård borde se till att barnavårdsnämnderna finge en sådan
sammansättning eller en sådan organisation, att de utan risk kunde påtaga sig
vad agen alägger dem Därför borde jag ju egentligen, herr talman, yrka på

1 al;ii m°tl0n}..de,tj forhoppningen att denna omorganisation skulle komma
till stand. Ja g förstår emellertid, att det gentemot ett enhälligt utskott
skulle vara ganska lonlost att försöka få kammaren med på något dvlikt utan
oet skulle bara bil en tom demonstration. Då jag icke har någon anledning och
icke heller önskar bara demonstrera, så skall jag icke ställa något yrkande

.J?g n°.ier “iK därför med att påpeka, att örn jag undantar Svenska fattigvårds-
och barnavardsförbundet, som av rent principiella skäl ifrågasätter
lämpligheten av att ge barnavårdsnämnderna större maktbefogenhet, så har

Andru hammarens protokoll 1045. Nr 8%. 12

Motioner angående
rätt
för harnavårdmämnd

att i vissa fall
vidtaga åtgärder
beträffande
barn, som
fyllt sexton år.

178

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Rätt i vissa1,
fall för innehavare
av en
jordbrukets å
ofri mark belägen
förädlingsindustri

att inlösa
under nyttjanderätt
upplåtet
område.

Motioner angående rätt för barnavårdsnämnd att i vissa fall vidtaga åtgärder
beträffande barn, som fyllt sexton år. (Forts.)
man i de avgivna remissvaren i intet fall förnekat, att ett visst behov av lagändring
i den nu berörda frågan föreligger. Jag noterar också med tacksamhet,
att utskottet i slutet av sitt yttrande säger, att »förevarande spörsmål är en
fråga som i fortsättningen är förtjänt av uppmärksamhet från statsmakternas
sida». Och utskottet fortsätter: »Därest bestämmelserna örn samhällets ingripande
beträffande barn som leva under olämpliga hemförhållanden komma
att undergå översyn, bör sålunda förevarande spörsmål bliva föremål för beaktande.
» Då det är min fasta övertygelse att man i allt vidare kretsar kommer
att få sin uppmärksamhet riktad på det problem, som vi tagit upp i vår motion,
och att en översyn så småningom måste komma till stånd, så får jag nöja mig
med att vänta och se vad en sådan översyn kan ge.

Jag har alltså, herr talman, icke något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 73, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning om rätt i vissa fall för innehavare av en jordbrukets
å ofri mark belägen förädlingsindustri att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 76 i första kammaren av herr Elofsson,
Gustaf, m. fl. och nr 106 i andra kammaren av herr Norup m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade motionärerna anhållit, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa örn utredning rörande lagstiftningsåtgärder
i enlighet med vad som i motionerna framhållits.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn
utredning, huruvida och under vilka förutsättningar rätt borde tillerkännas
innehavare av industrianläggning å ofri grund att inlösa den mark varå anläggningen
vore belägen, samt att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Holmbäck, Wistrand, Carl Eric Ericsson,
Nilson i Eskilstuna och Håstad, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Håstad: Herr talman! Jag kan förstå örn kammarens ledamöter helst
såge, att ingen ny debatt tas upp efter den långa debatt, som vi haft här i
dag, men jag måste likväl få deklarera, att bakom det ovanligt korta utlåtande,
som andra lagutskottet i den nu föredragna punkten lagt fram, dölja sig
ändå så stora principfrågor, att det må vara mig tillåtet som en av reservanterna
att med några ord få motivera vårt avslagsyrkande.

Jag skulle, herr talman, inledningsvis vilja säga, att jag tror det är ytterst
sällan, som en så torftigt motiverad motion föranlett ett så långt gående ingripande,
som föreslås i utskottets förslag till skrivelse. Motionärerna, som i
huvudsak höra hemma i Kristianstads län, lia fäst sig vid att vissa andelsbrännerier,
som ha legat på ofri grund, mött vissa svårigheter vid uppgörelser
efter nyttjanderättstidens utgång. Därav dra de den slutsatsen, att den enda

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

179

Rätt i vissa fall för innehavare av en -jordbrukets å ofri mark belägen förädlingsindustri
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (Forts.)
riktiga lösningen är, att inlösningsrätt skulle medges dessa jordbrukets arrenderande
förädlingsindustrier.

I utskottet ställde vi oss till en början mycket tveksamma — jag tror det
gällde alla -— till en motion, där faktiskt några fall alls icke hade relaterats
utan där man nöjde sig med några allmänna fraser örn »ej sällan» och att
»det har förekommit» o. s. v. På motionärernas önskan beslöt emellertid utskottet
att bevilja dessa förmånen att efteråt kunna få prestera en förteckning
på fall, som skulle kunna tala för att riksdagen borde uttala sig i den
av motionärerna önskade riktningen. Jag måste här konstatera, att någon sådan
förteckning aldrig lämnades in till utskottet. Det framhölls emellertid
av representanter från dessa bygder, att det hade förekommit ett par fall,
då vederbörande jordägare begärt ett. oskäligt pris för fortsatt upplåtelse eller
försäljning av den utarrenderade jorden.

Det bör observeras, att vederbörande motionärer •— alla från bondeförbundet
— begränsade sin framställning tili att uteslutande avse en rätt för jordbrukets
förädlingsindustrier att tillerkännas denna inlösningsrätt. I utskottet
sades med detsamma, att örn man överhuvud taget skulle kunna reflektera
på att begära den önskade utredningen, så måste denna avse en lagstiftning,
som vöre lika för alla. Den rätt, som ifrågasattes för en samhällsgrupp, måste
alltså utsträckas till alla legitima intressen oberoende av från vilken samhällsgrupp
de komma, exempelvis även till industri och handel. Det förslag, som
nu har framlagts fran utskottets sida med understöd jämväl av motionärernas
partivänner, går ju också ut på en allmän inlösningsrätt. Visserligen talas det
i klämmen uteslutande örn industriföretag, men om jag fattat diskussionen i
utskottet rätt avsågs dock icke blott industriell verksamhet utan även kommersiell
verksamhet, såsom handelsbodar och liknande.

Därest det nu skulle föreligga sådana fall, där en verklig kollision mellan
rättsintressen uppstått, vilket jag icke alls betvivlar, har det dock inte kunnat
uppvisas, att man icke till slut skulle kunna finna någon annan lösning än den
ytterst radikala, som här nu föreslås, nämligen att avskära äganderätten och
tillerkänna ^ nyttjanderättsinnehavaren en inlösningsrätt. Att motsättningar
skola uppstå mellan innehavaren av en nyttjanderätt och jordägaren är i och
för sig självfallet, lika väl som det i andra fall kan uppstå motsättningar mellan
köpare och säljare. Det avgörande är väl härvidlag, örn man kan slita
dessa tvister på rimliga och skäliga villkor utan att i onödan behöva tillgripa
en lagstiftning.

Nu har utskottet ifragasatt att utreda möjligheten att tillämpa ensittarlagens
principer på de näringsföretag, som det härvidlag är fråga örn. Jag vill
självfallet icke bestrida, att det ibland kan uppsta fall, där den starkaste
rätten synbarligen ligger på nyttjanderättsinnehavarens sida. Generellt torde
man dock kunna utgå ifrån, att de industrier, som det här rör sig örn, icke
äro den svagare parten i förhållande till jordägaren. I varje fall äro de avgjort
starkare än de ensittare, till vilkas förmån man på 1920-talet stiftade en
speciell inlösningslag.

Det anmärkningsvärda är, att åtminstone i ett av de fall från Kristianstads
län, som relaterades i utskottet, jordägaren är en av andelsägarna i det företag,
som organisationen vill friköpa. Nog synes det mig ha varit naturligare,
att vederbörande inom organisationen försökt komma till uppgörelse med denna
sin medlem, innan de anropa staten och slå in på vägar, örn vilka man
tryggt knn säga, att man icke riktigt vet var man kommer att sluta.

Eftersom herr talmamnen har vädjat till mig att vara kortfattad — att icke
»hålla någon föreläsning», som han uttryckte sig — så skall jag icke ingå

180

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Rätt i vissa fall för innehavare av en jordbrukets å ofri mark belägen förädlingsindustri
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (Forts.)
på någon detaljkritik av utskottets motivering. Jag vill dock peka på ett par
ting, som jag tycker fattas i det föreliggande utskottsutlåtande!.

Först och främst har utskottet icke alls tagit någon hänsyn till att man på
andra vägar än de här ifrågasatta åtminstone delvis kan komma till rätta med
de konflikter, som uppstå. Om en lagstiftning mot oskälig jordvärdestegring
skulle komma till stånd — och jag föreställer mig att man i riksdagen allmänt
har den uppfattningen, att en sådan lagstiftning vore önskvärd — och örn en
sådan nu kan konstrueras på ett förnuftigt sätt, så skulle man redan därigenom
nå ganska långt på vägen, ty det skulle dämpa jordägarnas lust till uppskörtning
av markvärdet.

En annan fråga, som borde ha uppmärksammats av utskottet, är att motionärerna
ovillkorligen och omedelbart rusa på en inskränkning av äganderätten
utan att först ha tänkt igenom, huruvida man icke exempelvis genom vissa
tillägg till nyttjanderättslagstiftningen skulle kunna komma till rätta med
ifrågavarande problem. Vi ha ju i vår arrendelagstiftning under vissa betingelser
infört vissa företrädesrättigheter för nyttjanderättsinnehavarna, för arrendatorerna,
och örn det i nu föreliggande fall skulle uppstå konflikter, där samhällets
ingripande skulle vara erforderligt, förefaller det mig vara mycket väl
tänkbart, att man för dessa fall ginge fram på samma sätt, särskilt som det
är fråga örn gamla långtidskontrakt. Man skulle till exempel kunna låta en
skiljenämnd avgöra de fortsatta upplåtelsevillkoren. I så fall skulle i varje
fall icke äganderätten på samma radikala sätt, som här föreslås från bondeförbundshåll,
komma att beskäras, men man skulle ändå tillgodose det samhälleliga
syfte, som skulle ligga i att vederbörande näringsföretag fick fortsätta
på den plats, där det inarbetat sig.

Slutligen: När man här väger mellan nyttjanderättsinnehavarens och jordägarens
intressen, så har man icke framhållit, att nyttjanderättsinnehavaren
dock haft vissa privilegier framför en jordägare eller framför ett företag, som
ligger på fri grund och som arbetar under samma villkor, nämligen förmånen,
att kunna få göra en mycket snabb avskrivning. En nyttjanderättsinnehavare
kan, skulle jag tro, i praktiken få sin fabrik avskriven under den tid, som motsvarar
upplåtelsetidens längd. Örn nu nyttjanderättsinnehavaren utan något
egentligt vederlag för detta skulle tillerkännas äganderätten på de villkor, som
föreslås i utskottsutlåtandet, skulle det icke innebära annat än att den, som
haft nyttjanderätt, hade haft en förmån i förhållande till den, som under samma
villkor haft äganderätt. Jag finner denna omständighet, alltså att nyttjanderättsinnehavaren
faktiskt under upplåtelsetiden kunnat avskriva sitt kapital,
vara så betydelsefull, att man även hade bort beakta densamma.

Jag kan alltså, herr talman, icke undgå att finna, att det — såsom också
framhålles i reservationen— icke i motionen har förebragts tillräckliga skäl
för ett så vittgående ingripande i vår lagstiftning som utskottet trots ali försiktighet
föreslår. Skulle det verkligen föreligga missförhållanden, borde motionärerna
ha fått komma tillbaka nästa år och då borde riksdagen också ha
prövat andra vägar än den, som nu anvisas. Vad som ändå, vilken samhällelig
uppfattning vi än ha, måste vara väsentligt är val att icke i onödan företa rubbningar
i jordförhållandena, att kasta dessa fram och tillbaka. Det är att observera,
att utskottsmajoriteten icke bara ifrågasatt upplåtelserätt för nyttjanderättsinnehavare,
som bär haft kontrakt på lång tid, utan även åtminstone diskuterat
eventualiteten av en lagstiftning av denna karaktär framåt i tiden, alltså
avseende även upplåtelsekontrakt, som ännu icke lia slutits. Ifall vi nu skulle
få en lagstiftning av innebörd, att mark, som industribebyggts och som senast
1920 upplåtits med nyttjanderätt, skulle kunna tvångsvis överlåtas på nytt -

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

181

Piäti i vissa fall för innehavare av en jordbrukets å ofri mark belägen förädlingsindustri
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (Forts.)
janderättshavaren, är det för övrigt ingenting som hindrar att denna tidpunkt
sedermera skulle komma att skjutas fram till låt mig säga 1930 och sedan till
1940 o. s. v. På det sättet skulle man få en allmän vågrörelse av oro inom vår
jordlagstiftning.

Jag vill nöja mig, herr talman, med dessa anmärkningar och ber att få yrka

bifall till den reservation, som är fogad till utskottsutlåtandet.

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Jag har begärt ordet för
att säga, att jag ger utskottsmajoriteten min anslutning i denna fråga. Jag
har på mycket nära håll haft tillfälle att följa de besvärligheter, som vissa av
dessa föreningar som det här är fråga örn ha haft, när det gällt att få bli kvar
på de tomter, på vilka de ha satt upp industriföretag. Det är kanske närmast
mejerier, bonnerier och stärkelsefabriker, som det gäller.

När vid sekelskiftet särskilt tillverkningen av stärkelse började, gick det
mestadels till så att ett konsortium, som utgjorde ett byalag, byggde
en liten stärkelsefabrik. Vanligen var det en mycket primitiv anläggning.
Nu har denna industri sedermera vuxit upp. I de bygder, där jag är hemma,
är det ingenting ovanligt, att det finns icke blott ett mejeri och kanske ett
bränneri utan också en 9 å 10 stärkelsefabriker i en enda socken, byggda på
små tomter. Från att från början ha varit mycket primitiva ha de dels genom
eget initiativ, dels genom statens ålägganden förbättrats och blivit ganska
stora industrier. Från att i början ha varit värda kanske 9 000, 10 000 eller
15 000 kronor gäller det nu företag, som i många fall ha ett värde av 150 000
kronor.

Dessa anläggningar byggdes på små tomter. De voro i regel icke större än
vad man satte torparen på, de som nu äro ensittare. Det gäller alltså icke några
större områden utan är närmast att jämföra med dessa. Kontrakten kommo
till ungefär vid sekelskiftet och gällde för en tid av 49 år, och nu börjar den
tidpunkt närma sig, då dessa år ha gått. Det är då klart, att jordägaren börjar
fundera över vilka vinster han skall kunna tillgodogöra sig på konsortiets
bekostnad. Jag vet fall, där vederbörande jordägare sålt egendomen men gjort
som ett villkor att han skulle behålla den mark, varpå en stärkelsefabrik legat,
och han har således räknat med att han på något sätt skulle utnyttja
denna mark.. Det är kanske inte det väsentliga att jordägarna spekulera i att få
ett högre pris, utan det kan också finnas andra möjligheter att utnyttja äganderätten
till sådana tomter som det här gäller — vederbörande kan ju utöva ett
visst tryck på sina grannar genom att det är han som äger marken, där deras
gemensamma företag ligger, o. s. v.

Nu säger herr Håstad att reservanterna kunna inte ansluta sig till utskottets
förslag, därför att det där inte lämnas några påtagliga bevis för behovet av
en utredning. Ja, det är kanske inte så lätt att ange precis vilka företag det
här gäller, men jag kan försäkra att det finns ett flertal fall, där jordägarna ha
utövat ett sådant tryck på sina grannar, som jag här talat om. Jag tror emellertid
att utskottet har gjort klokt, när utskottet föreslagit en utredning, ty då
kan man ju under utredningens gång se vad det har gjorts för missgrepp och
vilka möjligheter det finns att få till stånd en bättre ordning. Som det nu
är, är det inte bra och det blir värre örn några år, då arrendetiden för de flesta
sådana här kontrakt börjar gå ut.

Jag vill, som sagt, ansluta mig till utskottets förslag, till vilket jag, herr
talman, således ber att få yrka bifall.

Herr Hällgren instämde häruti.

182

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Rätt i vissa fall för innehavare av en jordbrukets d ofri mark belägen förädlingsindustri
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (Forts.)

Herr Cruse: Herr talman! De företag, som motionärerna här ha begärt skydd
för, äro ju strängt taget allmännyttiga företag, som befolkningen i en hel bygd
är beroende av och som den har upparbetat genom många års förenade ansträngningar,
och jag anser det vara fullt riktigt att man söker hindra jordägare att
tillgodogöra sig oberättigade vinster på det kooperativa arbete, som nedlagts
på dessa anläggningar.

Utskottet är fullt medvetet örn svårigheterna att göra en rättvis avvägning,
så att även jordägarens berättigade intressen tillgodoses, men möjligheterna att
göra en sådan avvägning få ju klarläggas vid den utredning, som skulle företagas.

Herr Håstad har ju här erkänt att det finns fall, där de starkaste skälen
ligga på nyttjanderättsinnehavarens sida, och när alltså även reservanterna
medge att det finns sådana fall, räknar jag med att kammaren kommer att följa
utskottets linje.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Håstad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag vill med anledning av herr Johnssons i Kastanjegården anförande
först säga, att jag finner det inte vara en utrednings sak att konstatera, huruvida
missförhållanden föreligga, utan jag anser det vara motionärernas sak att
påvisa att sådana de facto förekomma. Först därefter bör en utredning sättas
i gång.

Vidare anser jag det inte fullt bevisat, att inte kollisioner av det slag, som
här uppenbarligen uppstått, skulle kunna undvikas på annat sätt än genom att
man tillgriper lagstiftningens hjälp. Vi ha ju en offentlig diskussion här i landet;
man kan på föreningsstämmor tala med vederbörande eller i yttersta fall
anlita pressen för att bringa saken inför ett större forum. Jag skulle tro att
man redan på dessa vägar skulle kunna komma ganska långt och alltså inte,
åtminstone till en början, behöva påkalla någon lagstiftning.

Resultatet av denna framställning från bondeförbundshåll kan bli, inte bara
att man får denna inlösningsrätt för sina egna förädlingsindustrier, utan också
att jordäganderätten genom inlösningskrav för många andra företag kommer i
en viss gungning.

Till herr Cruse vill jag slutligen säga, att utskottet inte behövt nästan helt och
hållet ha bundit sig för en tvångsinlösen, örn man verkligen ville pröva sig fram.
Det finns ju även andra vägar att välja på här; jag upprepar, att man skulle t. ex.
ha kunnat gå på nyttjanderättslagen och analogivis tillämpa de skiljenämndsbestämmelser,
som där i vissa fall finnas stadgade.

Herr Johnsson i Kastanjegården erhöll likaledes på begäran ordet för kort
genmäle och anförde: Herr talman! Jag vill bara säga till herr Håstad, att
örn man i ett byalag skulle försöka göra tomtaffärer med sina grannar genom
att anlita pressen på det sätt, som herr Håstad ifrågasatt, då tror jag att
resultatet skulle bli ganska magert.

Jag tror inte heller att införandet av den skiljenämnd, som herr Håstad talade
örn, skulle leda till något resultat. Örn man skall lia en skiljenämnd, förutsätter
ju det att båda parterna tillsätta skiljemän, men jag undrar örn en jordbrukare,
som vill försöka få ett högre pris eller något sådant, går med på att tillsätta
skiljemän.

Inte heller menar jag, att dessa industrier skulle på något sätt få köpa
tomterna för ett billigare pris. Det är klart att de skola betala vad jorden är

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

183

Rätt i vissa fall för innehavare av en jordbrukets å ofri mark belägen förädlingsindustri
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (Forts.)
värd och väl det. men å andra sidan är det enda riktiga att de få rätt att köpa
jorden och göra det på ett hederligt sätt.

Härefter yttrade

Herr Carlsson i Bakeröd: Herr talman! Jag skall gärna ge herr Håstad rätt
i att man bör underhandla med jordägarna, innan man anropar staten örn
hjälp, men detta är just vad som har skett, herr Håstad, i många av de fall som
det här gäller. Man har sökt träffa en överenskommelse med ägaren, men misslyckats,
och då tycker jag för min del inte att det är orimligt att begära, att
staten skall träda reglerande emellan.

Jag tycker också att herr Håstad gör denna sak åtskilligt större än den i
själva verket är. Frågan örn inlösen är kanhända aktuell för ett eller annat
hundratal av sådana företag, som motionärerna ha berört, men för dem det
gäller har dock frågan en mycket stor betydelse. Motionärerna ha ju påvisat,
hurusom en del av jordbrukets förädlingsindustrier, vilka äro belägna på ofri
mark, faktiskt kommit i svårigheter vid arrendetidens slut. De arrendeavtal, som
det här är fråga örn, gälla i regel för en tid av 49 år och utgjorde för ett
halvsekel eller mer tillbaka en mycket vanlig upplåtelseform, jag skulle tro i
hela landet. Detta gör, att nu är arrendetiden för många av dessa företag slut,
och dessa ställas inför alternativet att antingen försöka förlänga arrendetiden
eller friköpa tomten. I flera fall har det därvid visat sig, att markägarna
begagnat det tvångsläge, som dessa företag kommit i, till att i rent spekulationssyfte
trissa upp tomtpriserna till en orimlig höjd. Det finns exempel på, hurusom
en sådan tomt ute på rena landsbygden betingat ett pris, som är fullt jämförligt
med tomtpriset i en medelstor stad.

Såsom utskottet skriver, är det ofta så att gården, dit dessa tomter höra,
har bytt ägare under tiden sedan förädlingsanläggningen uppfördes. Den nye
ägaren har kanske inte något större intresse av företagets fortbestånd, utan
vill bara tjäna pengar på tomtaffären. Ofta ha inte dessa tomter i och för sig
så stort värde, då det är fråga örn områden, som under lång tid varit skilda
från den övriga egendomen, medan för företaget i fråga kanske just tomtens
belägenhet är av avgörande betydelse för den fortsatta driften. Det förefaller
ganska orimligt, att i ett sådant fall företaget skall tvingas lägga ned sin
verksamhet eller gå med på ett oskäligt tomtpris bara för att tillfredsställa det
enskilda vinstbegäret.

Det är varken motionärernas eller utskottets mening att den utredning, som
här begäres, skall lämna markägarens berättigade krav obeaktade, och inte
heller ifrågasätter man inlösningsrätt för relativt nya företag eller för företag,
som lia ringa värde i förhållande till tomtvärdet. Men då det gäller en rörelse,
som har drivits i många år och kanske är av stor betydelse, inte bara ur enskilda
medborgares synpunkt utan också ur det allmännas, eller som i övrigt
är av den beskaffenheten att företaget bör bibehållas på platsen, då kan enligt
utskottets mening inte enskild spekulation få omöjliggöra fortsättandet av
verksamheten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Håstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

184

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Fria resor för
värnpliktiga
vid tjänstledighet
dier
permission.

Rätt i vissa fall för innehavare av en jordbrukets å ofri mark belägen förädlingsindustri
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (Forts.)
Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 73, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja j
Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammarn
bifallit utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 213, i anledning av väckta motioner
angående fria resor för värnpliktiga vid tjänstledighet eller permission.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Sveningsson: Herr talman! I en utav de motioner, vars behandling är
redovisad i statsutskottets utlåtande nr 213, har jag jämte några andra ledamöter
av denna kammare föreslagit, att de värnpliktiga, som fullgöra antingen
rekryt- eller beredskapstjänst, böra ha minst två fria hemresor i månaden.

Nu är det visserligen rätt och riktigt, som det framhålles i utskottets utlåtande,
att de värnpliktiga redan ha vissa förmåner i form av fria resor, och
vid vanlig söndagspermission få de i regel resa på militär- eller veckoslutbiljett,
således resa i båda riktningarna på enkel biljett. När det gäller möjligheten
som de värnpliktiga ha att för enskild angelägenhet få fullt fri hemresa
på statens bekostnad, så står det i författningen om detta, att för att
få den förmånen skall det vara enskild angelägenhet av vikt. Denna bestämmelse
örn enskild angelägenhet av vikt har tolkats och tolkas alltjämt inom
många förband mycket snävt.

Vad som rymmes inom gränsen enskild angelägenhet av vikt är angivet i
Kungl. Maj:ts kungörelse år 1940 nr 986 och lyder: »Såsom enskild angelägenhet
av vikt må anses viktigare familjeangelägenhet, såsom egna barns dop,
egna barns eller syskons bröllop eller ock hustrus, barns, föräldrars eller syskons
begravning, allvarligt sjukdomsfall bland nämnda anhöriga, legal förrättning
såsom bouppteckning eller arvskifte ävensom annan därmed jämförbar
personlig angelägenhet.» Utrymmet inom denna ram »enskild angelägenhet
av vikt» måste anses vara mycket begränsat, och jag för min del tvivlar
inte på, att många av dessa svenska män, som troget och träget under alla
dessa år vaktat vårt lands kuster och gränser, personligen lagt ned mer på
resekostnader mellan förläggningsplatsen och hemorten, än vad de erhållit i
kontant ersättning under beredskapstiden. Med den inställning riksdagen visat
sig ha, när det gäller anslag till sociala ändamål, så är det mycket förvånansvärt,
att man icke tidigare tagit initiativ från riksdagens sida till att bereda
denna förmån åt just dem som under hela krigstiden fått vidkännas så stora
uppoffringar, som just de som varit i värnpliktsåldem.

Här har många gånger under krisåren sagts, att det gäller att se till, att
kristidens bördor bli så lika och så jämnt fördelade som möjligt. Den principen
har inte i alla avseenden tillämpats, ty det torde inte kunna förnekas,

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

185

Fria resor för värnpliktiga vid tjänstledighet eller permission. (Forts.)
att de värnpliktiga som lia fått ligga i beredskapstjänst i åratal ha fått bära en
mycket större börda av kristiden än andra. Det skulle lia varit väl berättigat,
om vad vi hade föreslagit, nämligen åtminstone en del fria resor för även rent
privata angelägenheter, hade varit genomfört i kristidens början.

Hur många är det inte, både jordbrukare och andra, som samtidigt med att
de varit i beredskapstjänst, ha upprätthållit den rörelse de haft i det civila;
då ha alla möjligheter fått utnyttjas att så ofta som möjligt vara i kontakt
med hemorten. Icke minst ha alla kristidsförordningar påkallat detta. Nu kan
det kanske tyckas, att vad det här är fråga om; icke kan vara något aktuellt
för närvarande. Kriget i Europa är nu slut, och det talas örn att krigsmakten
i vårt land skall ställas på fredsfot före nästa månadsskifte den 1 juli. Vilka
åtgärder som än komma att genomföras, så kan ingenting rättfärdiggöra bristerna
i de förmåner beredskapsmännen ha haft under sin beredskapstjänst.
Men då jag har väckt denna motion nr 58 i denna kammare, så har jag tänkt
lika mycket på dem som fullgöra sin rekryttjänst som på dem som varit i
beredskapstjänst. Vi måste väl alltjämt räkna med en lång rekrytutbildning
och tjänstgöringstid för de värnpliktiga även under'' kommande, som vi hoppas,
fredsår.

Under stora delar av den tid, då de värnpliktiga fullgöra sin rekrytutbildning,
har deras tjänstgöring ordnats i regel på ett sådant sätt, att om de efter
bästa förmåga söka tillgodogöra sig utbildningen, ha de möjlighet till att
erhålla söndagspermission vid nästan varje veckoskifte. Örn nu en sådan värnpliktig
är förlagd vid ett regemente på ett avstånd av 10—15—20 mil från
hemorten, är det ganska lätt att räkna ut, att han kanske kostar ut mera på
resor än vad han får, som jag tidigare har sagt, i kontant avlöning under
tjänstgöringstiden vid militärförbandet. Det måste vara en uppgift att se till,
att icke staten genom resekostnader på statens järnvägar med den ena handen
tar igen, vad den ger med den andra i form av dagavlöning under beredskapsoch
värnpliktstiden.

Jag anser, att det också skulle vara lyckligt, örn de värnpliktiga under sin
tjänstgöringstid hålla en så god kontakt med hemorten, med hem och familj,
med sin yrkesutövning och sina samhällsuppgifter som möjligt, och detta är
lika betydelsefullt för alla åldersgrupper. Som vi lia sagt i vår motion, torde
det stora flertalet värnpliktiga icke försitta något tillfälle, då möjlighet till
permission och tjänstledighet föreligger, att utnyttja denna fritid för privata
angelägenheter. Man befarar från kungl, järnvägsstyrelsens sida. att de föreslagna
förmånerna för de värnpliktiga skulle ytterligare öka trafiken på järnvägarna
under lördagarna och söndagarna. Jag tror inte den risken är så stor.
Skillnaden blir bara den, att staten får betala en del av de resor, som annars
de värnpliktiga själva fått betala. Ha alla militärtransporter kunnat klaras
under krigstiden med dess starka beredskap, så böra utan några större bekymmer
militärtransporterna kunna klaras under fredstiden.

Det är med stor tacksamhet och tillfredsställelse jag konstaterar, att man
i statsutskottet har behandlat denna vår motion så välvilligt som man har.
Jag kan viii förstå, att här fordras utredning, innan frågan slutgiltigt kan avgöras.
Jag vill bara, herr talman, understryka betydelsen och önskvärdheten
av — och det är därför som jag begärt ordet — att den utredning utskottet
har föreslagit icke kommer att dna ut alltför långt på tiden utan att detta,
som jag vill kalla det, rättvisekrav kommer att uppfyllas så snart som möjligt.
Helt naturligt komma dessa fria. resor att kosta en hel del, men jag tror
inte, att det i detta fall lilli'' någon kritik från allmänhetens sida för slöseri med
statens medel, om riksdagen beslutar ge de värnpliktiga den förmånen, att de
få ett ökat antal fria resor under värnpliktstiden.

dag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

186

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Motion angående
tillsättande
av en
parlamentarisk
kommission
inom försvar
sväsendet.

Fria resor för värnpliktiga vid tjänstledighet eller permission. (Forts.)

Herr Törnkvist: Herr talman! Ingalunda väntade utskottets representanter
här i kammaren vid denna tid på kvällen och denna tid av riksdagen ett tal
av den beskaffenhet, som den föregående ärade talaren här har levererat —•
jag förmodar till allas nöje. Förutsättningen för detta tal borde ha varit, att
utskottet yrkat avslag på det hela, d. v. s. på motionerna. Det bör kunna
sägas, att det bör vara litet måtta med den prövning som man utsätter riksdagen
och riksdagsmännen för i det sista ögonblicket av riksdagstiden. Jag
försäkrar — jag säger det som riksdagsman med en över trettioårig riksdagstid
— att hade det varit under den gamla, goda tiden, hade denne talare fått
tiga minst en riksdag. Jag har känt mig pliktig, herr talman, att reagera. Jag
skulle kanske lia gjort det kraftigare, men jag nöjer mig med vad jag sagt
som en erinran örn att prövningar av detta slag böra vi befrias från.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag har litet svårt att förstå
den aktade avdelningsordföranden i statsutskottet, under vars ledning jag
varit med örn att fatta det beslut, som ligger till grund för statsutskottets
hemställan bär i dag, när han använder så stränga ord örn en motionär, som
yttrat sig i en fråga av den betydelse som denna fråga dock är för alla våra
värnpliktiga.

Herr Törnkvist: Herr talman! Vad min ärade vän herr Skoglund yttrat i
sin solidaritet med en partivän, är visserligen fullt förståeligt, men jag är
övertygad örn att herr Skoglund och jag äro fullt överens om att detta dock
är ett sätt att pröva kammarens tålamod, då utskottet har tillstyrkt en motion
på det enda sätt, som varit möjligt, och talaren själv yrkat bifall till
utskottets hemställan. Jag vill tillägga, att den ena delen av detta ärendekomplex,
d. v. s. beredskapen, ju håller på att avvecklas och snart helt upphör.
Det enda som då återstår är frågan örn rekryterna, och utskottet har
ju därvidlag begärt en utredning, och motionären har yrkat bifall härtill.

Herr Sveningsson: Örn så är, herr talman, att det varit något oförståndigt
från min sida att yttra något i denna fråga, så trodde jag i alla fall verkligen,
att jag hade rättighet härtill, när det var flera talare som under dagens
lopp under betydligt längre tid ha satt riksdagsmännens tålamod på prov,
än vad jag vid detta tillfälle har gjort.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vill bara säga, att jag icke ett ögonblick
ifrågasatt yttranderätten utan endast ifrågasatt omdömet.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 214, i anledning av väckt motion
angående tillsättande av en parlamentarisk kommission inom försvarsväsendet.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag måste också några minuter
sätta kammarens tålamod på prov. Jag vill inom parentes säga, att jag tror,
att det skulle vara till fördel för riksdagen själv, om dess ärade ledamöter
holle sina nerver något i styr, även när man står inför utsikten att snart få
resa hem.

Till ifrågavarande utlåtande vill jag säga, att under den tid beredskapsinkallelserna
varat, lia såväl genom pressen som av inkallade lämnats medde -

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

187

Motion angående tillsättande av en parlamentarisk kommission inom försvar
sväsendet. (Forts.)

landen om anordningar och händelser inom försvarsmakten, som tytt på, att
allvarligt slöseri förekommit. I hur stor utsträckning anmärkningarna varit befogade
eller i hur stor utsträckning de berott på missförstånd beträffande syftet
med anordningarna, eller i vad mån meddelandena lämnats av ovederhäftiga
personer, om detta har det för de civila varit mycket svårt att skaffa sig
en bestämd uppfattning, beroende på att någon egentlig insyn i försvaret från
civilt håll för närvarande inte är möjlig eller tillåten. Den enda egentliga civila
insyn som förekommer är, vad som gäller officerarnas sätt att sköta sin
tjänst,’ den som sker genom riksdagens militieombudsman, och vad som gäller
handhavandet av penningmedel, fast egendom och materiel, den som försiggår
genom den nyligen inrättade statens sakrevision och genom riksdagens revisorer.

Jag tror, att statsutskottet måste vara rätt ensamt i sin uppfattning om att
de nämnda kontrollorganen ha varit till fyllest under den tid, när inkallelserna
och övriga försvarsanordningar varit så omfattande, att de dragit en kostnad
av omkring 6 miljoner kronor per dag. Det säger sig självt, att den civila kontrollen
över försvarsanordningarna under sådana förhållanden icke kunna ha
varit till fyllest. De nämnda kontrollorganen ha icke kunnat fylla sin uppgift
som kontrollorgan i så stor utsträckning som varit nödvändigt, och ännu mindre
ha dessa organ kunnat fylla sin uppgift som förbindelselänkar mellan försvaret
och folket i övrigt. Den sistnämnda uppgiften ingår ju för övrigt inte
heller i någon av dessa organs instruktioner. Bakom den isolering, i vilken
försvarets yrkesmän levat i sitt förhållande till folket, ha såväl verkliga sorn
kanske även endast förmenta missförhållanden frodats. För dem, som äro på
det klara med att det i intet annat avseende är så nödvändigt att knyta folkets
intresse till en fråga, som vad fallet är beträffande försvarsfrågan, måste
nämnda förhållande framstå såsom icke önskvärt.

Riksdagen kan icke på grund av grundlagens nuvarande bestämmelser själv
direkt ingripa och öka möjligheten till insyn och kontroll över försvarsmakten,
exempelvis genom att utbygga militieombudsmannainstitutionen. Officerarna
äro i sin gärning att anse som oåtkomliga från folkrepresentationens sida,
skyddade som de äro av grundlagens bestämmelser. Ett sådant förhållande
kan icke vara tillfredsställande för dem, som verkligen vilja se försvarsmakten
och folket som en fast och helgjuten enhet. Därför ha vi, som för närvarande
enda tänkbara och möjliga form i motionen föreslagit, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa örn tillsättandet av en permanent
verksam parlamentarisk kommission för genomförandet av de uppgifter som
omnämnas i motionen.

Statsutskottet har, sin vana trogen och på sätt som vi exempelvis känna till
från behandlingen härom dagen av vår försvarsmotion, underlåtit att ingå i
någon sakbehandling av denna motion. Med ett sådant behandlingssätt kan utskottet
givetvis icke övertyga en enda av de många tusen beredskapsmän,
som anse att det är nödvändigt med ökad kontroll, och det kan icke övertyga
dessa, som med rätt eller orätt ansett sig kunna konstatera förekomsten av
slöseri, misshushållning och andra missförhållanden inom försvarsmakten, örn
det befogade i att utskottet inte kunnat finna anledning att för framtiden genomföra
några som helst ytterligare anordningar för tillgodoseendet av de
avsedda syftena, vilka i motionen sammanfattas i orden: »I instruktionen för
denna kommission» — som vi föreslagit — »borde ingå föreskrifter inte endast
i fråga örn sakrevision i försvarsväsendet utan även skyldighet att mottaga
anmälningar örn missförhållanden och undersöka vad som påtalats samt
pröva inkomna förslag örn ändringar och förbättringar, till båtnad för för -

188

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Motion angående tillsättande av en parlamentarisk kommission inom försvarsväsendet.
(Forts.)

svaret och för nedbringandet av dess kostnader. Kommissionens syfte skulle
alltså vara att möjliggöra folkets medverkan i strävandena att effektivisera
och förbilliga försvaret och undanröja verkliga eller förmenta anledningar till
misstro mot yrkesmilitärerna.»

Det skulle nu vara för mycket begärt av riksdagen, örn man skulle föreslå,
att den skulle taga ställning till en både principiellt och praktiskt så viktig
fråga som denna, när riksdagens beredande organ, utskottet, inte fullgjort
sina skyldigheter genom att taga upp förslaget till sakbehandling. Jag avstår
därför från att yrka bifall till motionen men uttalar den förhoppningen, att
våra synpunkter i berörda fråga skola vinna beaktande vid den förestående
försvarsutredningen, trots att statsutskottet vid sin behandling av dessa frågor
lika litet som vid behandlingen av vår försvarsmotion förstått, att även folk
utanför samlingspartiernas led motionsledes kan framlägga problem och framföra
förslag, som kräva saklig behandling, såvitt man vill tillgodose, vad som
hör samman med folkets verkliga intressen.

Herr Törnkvist: Herr talman! Herr Perssons uppläggning av innehållet i
motionen skall icke fresta mig till att ta kammarens tid i anspråk. Jag vill
bara fråga, vad det är för skillnad mellan att riksdagen tillsätter en parlamentarisk
kommitté och att riksdagen väljer statsrevisorer. Lika mycket i det
ena som i det andra fallet är det folket som väljer, och jag kan inte tänka
mig, att en parlamentarisk kommission som utses av riksdagen kan bättre
representera folket än statsrevisorerna. Motionärernas förslag, som tydligen
har sin förebild i den parlamentariska kommission som vi hade för mellan
trettiotre och trettiofem år sedan, har sålunda fått en felaktig anknytning.
Denna parlamentariska kommission tillkom i en politisk brytningstid, då vi
saknade allmän rösträtt och riksdagen sålunda inte representerade det allmänsvenska
tänkesättet i den utsträckning som förhållandet är nu. Vi kunna således
inte utan vidare ta de förhållanden som då rådde såsom utgångspunkt
för det förslag, som herr Persson här fört fram.

Vi lia i utskottet behandlat motionen sakligt, och vi ha framför allt tänkt
på de ekonomiska och organisatoriska intressen, som skulle tillgodoses. Jag
kan i det avseendet hänvisa till vår korta motivering, som är tillräckligt lång
för syftet, och jag kan hänvisa till att vi ha organ för den ifrågavarande kontrollen
i vår statsrevision, militieombudsmannen och sakrevisionen. Hur ärendet
kommer att behandlas i den blivande försvarsutredningen, därom vill jag
icke uttala mig. Jag hävdar emellertid, att statsutskottet har givit det svar
på motionen som förhållandena just nu betinga.

Jag ber att får yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Herr Törnkvists argumentering
gör, att jag börjar nästan frukta, att icke ens ordföranden på den avdelning
av statsutskottet som behandlat vår motion har läst densamma, därför att hade
han gjort det, skulle han omöjligt ha kunnat sätta likhetstecken mellan statsrevisionen
och den kommission som vi ha föreslagit. Vi ha ändå skisserat upp
i motionen, vad vi anse att instruktionen för denna kommission skulle innehålla.
Dess uppgift skulle icke bara vara att utgöra en sakrevision utan också
att vara den förbindelselänk som vi ansett vara behövlig mellan försvaret och
folket.

Vad sakrevisionen beträffar, menar då herr Törnkvist, att statsrevisorerna
med de mångahanda uppgifter de ha i sin verksamhet, som består i att så att
säga ta stickprov här och där, verkligen ha kunnat hinna med den kontroll

Fredagen den 29 juni 1945 emi. Nr 32. . 189

Motion angående tillsättande av en parlamentarisk kommission inom försvar
sväsendet. (Forts.)

som varit nödvändig under den gångna hére dskapsti den? Jag tror icke, att
man på allvar skall kunna hävda en sådan mening. Att vi föreslagit formen
parlamentarisk kommission är .ju helt beroende därpå, att någon annan form för
riksdagen att få ett organ till stånd inte finns beroende på grundlagens bestämmelser.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten på att under
den tid, som beredskapen varat, ha statsrevisorerna sysslat ytterst litet med
den militära organisationen av den anledningen att 1939 års statsrevisorer
föreslogo och finansministern framlade förslag örn tillsättandet under kristiden
av en särskild revision, som skulle granska användningen av de militära
anslagen. Denna krisrevision har, det kan jag försäkra, utfört ett synnerligen
omfattande och givande arbete. Och när vi komma åter till fredsförhållanden
och denna krisrevision avvecklas, så ha ju statsrevisorerna, som
då kunna utföra sitt arbete utan störande inflytande av kristiden, obegränsade
möjligheter till en sådan granskning, som i motionen talas om.

Vi ha inom utskottet, såsom framgår av utlåtandet, dragit ut ur motionen
vad som är dess clou och besvarat detta. Det övriga gäller bara oväsentliga
saker.

Det var, herr talman, bara detta som jag ville säga såsom en replik till herr
Persson.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 221, i anledning av väckt motion angående
anslag till en psykiatrisk-röntgenologisk undersökning av visst klientel
vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens alkoholistanstalt därstädes.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 222, i anledning av väckt motion angående
inrättande av väntehem åt ensamstående blivande mödrar.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Före kriget genomfördes förbättringar
för mödrarna. En av orsakerna härtill var önskan att förhindra de kriminella
aborterna. Erfarenheten har visat, att dessa tyvärr ständigt ökas; man
kan i pressen dagligen erfara exempel på, hur olyckliga förhållandena härvidlag
är o. Orsakerna äro att söka i ekonomiska skäl. Det gäller speciellt de
ensamstående mödrarna. Dessa ha också svårigheter att säkra sin bostadsfråga,
och utifrån detta förhållande synes det som örn abort ofta vore den enda utvägen.
De bli ofta tvingade att söka plats som obemärkta och komma i avsaknad
av den omvårdnad och det skydd, som bör tillkomma varje gravid
kvinna; i stället utnyttjas de som obetald arbetskraft.

Det vore givetvis lyckligt för läkare, barnmorskor, abortkuratorer m. fl.,
örn de kunde hänvisa klientelet till ett väntehem, där dessa kvinnor i lugn och
ro kunde få skydd. Då skulle de givetvis också kunna avstå från dessa aborter.
Initiativ i riktning att upprätta väntehem har tagits av Riksförbundet

Motion angående
inrättande
av väntehem
åt ensamstående
blivande
mödrar.

190

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Sjukvårdspersonalens
utbildning
och
befordringsmöjligheter

m. m.

Motion angående inrättande av väntehem åt ensamstående blivande mödrar.

(Forts.)

för sexuell upplysning. I Göteborg finnes en beredning, som arbetar på att
åstadkomma ett dylikt väntehem. Det är sådana initiativ som jag, herr talman,
anser böra stödjas av staten. Det är framför allt en samhällsfråga.
Även örn man anser, att kostnaderna äro stora, och tvekar inför de statsfinansiella
skälen, bli de ändå ringa i förhållande till de lättnader, som de ensamstående
kvinnorna komma i åtnjutande av.

Utskottet är som vanligt mycket välvilligt i sin motivering. Men jag vill
endast rätta till en missuppfattning. Utskottet skriver på s. 15: »Motionärerna
synas härutöver ha tänkt sig åtgärder i syfte att, i vad avser ensamstående
kvinnor, även för en tidigare period av havandeskapet underlätta bostadsfrågans
lösning.» Det är tvärtom så, att vi i motionen skrivit följande:
»Vissheten örn en sådan tillflykt under havandeskapets sista skede skulle säkerligen
få många kvinnor att avstå från tanken på abort.» Det är alltså icke så
som utskottet här har framfört.

Nu hänvisar utskottet som motivering för sitt avslagsyrkande till en hel del
olika utredningar, som ha denna fråga örn hand. Därför har jag, herr talman,
för dagen intet yrkande, utan jag uttalar förhoppningen, att från dessa utredningar
skall komma positiva resultat. Varom icke finnes det anledning att
återkomma till frågan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 223, i anledning av väckta motioner
angående sjukvårdspersonalens utbildning och befordringsmöjligheter m. m.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Karl Emil Johanson m. fl. (1:47) och den andra inom andra kammaren av
herr Hagård m. fl. (11:96), hade hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit begära utredning med förslag rörande viss utbildning och
befordringsmöjlighet för sjukvårdsbiträden vid statens sjukhus».

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar E. Näsström och Hialmar Nilsson (I: 127) och den andra
inom andra kammaren av herr Andersson i Alfredshem m. fl. (11:202),
hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning angående den lägre sjukvårdspersonalens utbildning och befordringsmöjligheter
samt örn vidtagande snarast av de åtgärder, vartill utredningen
kunde giva anledning».

Ytterligare hade i en inom andra kammaren av fru Gerda Linderot m. fl.
väckt motion (II: 392) hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit begära skyndsam utredning rörande sjuksköterskornas utbildning samt
örn lämpligheten av att all sjuksköterskeutbildning sker genom statliga sjuksköterskeskolor».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 1:47
och II: 96, 1:127 och II: 202 samt II: 392, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn föranstaltande vid lämplig tidpunkt av utredning av vissa utbildnings- och
anställningsfrågor beträffande sjukvårdspersonalen vid sjukhusen.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Hagård: Herr talman! Jag har begärt ordet för att framföra en synpunkt,
som bör ytterligare belysas. Statsutskottet har tillstyrkt motionen och

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

191

Sjukvårdspersonalns utbildning och befordringsmöjligheter m. m. (Forts.)
vill vara med om en utredning. Sedan säger statsutskottet i sin motivering:
»Ovannämnda utredning synes böra igångsättas vid tidpunkt, som Kungl.
Maj :t finner lämplig med hänsyn till redan pågående utredningar i frågor,
som beröra den ifrågavarande personalen.» Jag vet mycket väl, att allt detta
beror på Kungl. Maj:ts bifall och medgivande. Men jag vill å andra sidan
gärna här understryka nödvändigheten av att något uppskov icke kommer att
ske beträffande utredningen. Jag skulle helst vilja se det så, att man kunde
lägga denna fråga till de utredningar som pågår därför att just frågan örn
den lägre sjukvårdspersonalens utbildning och befordringsmöjligheter är så
viktig i nuvarande läge och i den prekära situation, vari sjukvårdsväsendet
verkligen befinner sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Linderot: Herr talman! Även örn utskottet varit enhälligt ber jag att
få taga kammarens tid i anspråk några minuter. Det är så, att rådande förhållanden
på sjukhusen äro skrämmade på grund av den stora bristen på såväl
sjuksköterskor som biträden. Det är känt av alla. Hela avdelningar ha måst
stängas, och nya. avdelningar ha icke kunnat tagas i bruk. Sjuka personer ha
måst avvisas från vård, och oerhört hårda arbetsförhållanden råda för den
tjänstgörande personalen.

En stark opinion har under de senaste åren givit sitt missnöje till känna.
Läkare såväl som övrig sjukvårdspersonal, patienter, de intagna såväl som de
avvisade, alla äro de ense örn att förbättrade förhållanden måste skapas. På
enskilda områden inom sjukvården kunna utomordentligt goda framsteg noteras.
Men den som tror, att vi stå på toppen när det gäller sjukvården, är
mer än lovligt omdömeslös. Årets olika motioner i denna fråga bestyrka detta
mitt påstående.

Föregående års kommunistiska motion i frågan avslogs av riksdagen, men i
år ha vi hunnit så långt, att utskottet hemställer örn utredning »vid lämplig
tidpunkt», när det gäller anställningsfrågor beträffande sjukvårdspersonalen.

Jag skall då först be ritskottet att giva en förklaring på vad det menar med
»lämplig tidpunkt». Både motionerna nr 202 och nr 392 tala om skyndsam utredning.
Och nog borde väl vittnesbörden örn de olidliga förhållandena på
sjukvårdens område vara tillräckligt många för att de ansvariga instanserna
äntligen skola vidtaga åtgärder för att bringa orsakerna till det oefterrättliga
tillståndet på detta område ur världen.

Vidare skall jag be att få uppehålla mig ett ögonblick vid vad utskottet
säger i sin motivering i anknytning till vår motion i frågan. Där heter det:
»Utskottet är icke av den uppfattningen att förhållandena vid skolorna påkalla
åtgärder av den omfattande natur, som motionärerna föreslagit.»

Vad är det då som är överflödigt i vår motion? Vi ha konstaterat detsamma
som andra motionärer, att det är bristen på sjukvårdspersonal, både sköterskor
och biträden, som är den största orsaken till missförhållandena inom sjukvården.
Hur skall man kunna avhjälpa denna brist? Vi säga i motionen, att
frågan örn statsunderstöd till sjuksköterskeskolorna och grunderna för dessas
verksamhet har en synnerligen stor principiell betydelse. Vad äro då grunderna
baserade på? Jo, ett förmyndarregemente, som icke existerar i någon
annan yrkesutbildning, måste accepteras av eleverna. Det är ett regemente,
som måste avskräcka den del av ungdomen, som egentligen skulle vara den
mest begärliga i detta ansvarskrävande yrke, nämligen de självständiga och
medvetna typerna. Att sjuksköterskeskolorna avfolkas just på grund av dessa
förhållanden bevisas därav att många stå i kö för att komma in vid andra

192

Nr 82.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Sjukvårdspersonalens utbildning och befordring smöjligheter m. m. (Forts.)
anstalter för högre utbildning. Utbildningens klosterliknande prägel bidrager
till att de, som söka sig till banan, representera ett urval med övervikt för
passiva, underdåniga personlighetstyper. Än värre är, att den efterföljande
utbildningen på ett mycket ensidigt sätt ytterligare inskärper värdet av dylika
passiva dygder på bekostnad av positiva egenskaper såsom självständighet
i tänkandet och initiativkraft i handlandet. Auktoritetsunderdånigheten
är vid sjuksköterskeutbildningen satt i system på ett sätt. som måste bli till
skada i det framtida arbetet.

Även efter avlagd examen är emellertid sjuksköterskans icke bara yrkesliv
utan även privatliv insnört i liknande former som under elevtiden. Den starka
avgången från yrket torde också i mycket lia sin förklaring just i det förmynderskap
över vuxna kvinnor, som sjuksköterskekårerna utöva.

Det skulle vara frestande att här giva några exempel på hur exempelvis
Röda korsets ledning tillämpar lagen om att gravid kvinna icke får avskedas
från sitt arbete, men jag skall icke taga kammarens tid i anspråk härför utan
hänvisar till de exempel vi ha givit i vår motion. Jag vill endast konstatera,
att denna tillämpning står i uppenbar strid mot samhällets strävan att skydda
moder och barn och att motverka illegala aborter.

Anser utskottet, att det är överflödigt att få dessa efterblivna metoder
moderniserade? Eller kanske det är vårt krav om att värdera lämpligheten
av att, som nu är fallet vid flertalet sköterskeskolor, kursschemat belastas
med obligatoriska religiösa riter, som anses överflödigt. Ingen upplyst medborgare
kan fatta, varför sjuksköterskeutbildningen skall intaga en särställning,
där icke bara metafysiken, psalmsången och bibelläsningen stå på undervisningsschemat,
utan där också elevernas intresse eller brist på intresse
för religiösa övningar får tjänstgöra som mätare vid avgörandet om lämpligheten
för yrket. Sjuksköterskeskolornas sekularisering är ett viktigt krav för
den händelse man önskar rekrytera sköterskebanan även med representanter
för den icke religiösa, moderna ungdomen.

Den auktoritetsunderdånighet, som jag här påtalat, resulterar också i att
klassindelningen personalen emellan blir till skada för arbetet. Biträdet står
längst ner på rangskalan vid klassindelningen. Hon hör till den »lägre personal»
— som termen lyder — som ytterst sällan kan avancera till elev, hur
stort intresse hon än har för sjuksköterskans yrke. Hon får också dagligen
erfara både från elevers, sköterskors, översköterskors och läkares sida, att hon
är en »lägre» person. Härtill kommer, att biträdet har dålig lön, och att hennes
arbetstid är längre än i de flesta andra yrken. Detta är orsaken till att
allt färre kvinnor söka sig till detta yrke. Möjligheter måste alltså skapas för
biträdena att kunna avancera till sköterskor. För dem, som önska genomgå
denna utbildning, borde statsbidrag lämnas i form av avtalsenliga löner. Man
kan också tänka sig utbildningen av sjukvårdspersonal på det sättet, att de
kvinnliga ungdomar, som sluta i folkskolans högsta klass, omedelbart finge
fortsätta i yrkesskola för sjukvård, där både teoretisk och praktisk undervisning
lämnades. Möjligheter att avancera från sjuksköterska till läkare borde
också finnas för dem, som så önska.

Vi anse vidare, att staten bör övertaga ansvaret för sjuksköterskeskolorna.

Ja, detta var kärnfrågorna i vår motion. Jag frågar än en gång: Vad är
det som är överflödigt härav i en utredning? Jag finner det tvärtom synnerligen
nödvändigt att utredningen blir så omfattande som möjligt och att den
göres omedelbart. Behovet av sjukvårdspersonal är så skriande, att något
uppskov med den begärda utredningen icke kan försvaras.

_ I motionen nr 202 har samma mening kommit till uttryck som i vår motion,
nämligen att utredningen må göras skyndsamt. Jag ber därför, herr

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

193

Sjukvårdspersonalens utbildning och befordringsmöjligheter m. m. (Forts.)
talman, att fa yrka bifall till utskottets hemställan med den ändringen, att
orden »föranstaltande vid lämplig tidpunkt av utredning» ändras till »skyndsam
utredning».

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den sista ärade talarinnan riktade
vissa frågor till statsutskottet. Jag betraktar det som en skyldighet att i korthet
besvara desamma.

Den första fråga, som hon ville ha besvarad, är vad utskottet menar med
sin hemställan, att denna utredning, som utskottet tillstyrkt, skall igångsättas
vid lämplig tidpunkt. Dessa ord »vid lämplig tidpunkt» syfta på att denna
utredning bör samordnas med vissa andra pågående utredningar, vilka igångsatts
på statsutskottets hemställan vid fjolårets riksdag. Det är ganska naturligt,
att statsutskottet i detta sammanhang vill peka pa vad man syftade
till förra året. Det är alltså därför man använt dessa ord. Det har icke varit
statsutskottets mening, att denna formulering skulle så att säga skjuta fram
frågan på framtiden, utan meningen är allenast, att utredningen skall samordnas
med andra, redan igångsatta utredningar.

Sedan ville man ha en förklaring på vad som menades, när utskottet säger:
»Utskottet är icke av den uppfattningen, att förhållandena vid skolorna påkalla
åtgärder av den omfattande natur, som motionärerna föreslagit.» Ja,
detta skrivsätt står i direkt anslutning till motionens hemställan. Motionen
hemställer ju, att utredningen också skulle pröva lämpligheten av att all
sjuksköterskeutbildning sker genom statliga sjuksköterskeskolor. Det är sålunda
ett mycket omfattande och vittgående yrkande, som statsutskottet i
nuvarande läge anser sig ej kunna taga ståndpunkt till. Det är därför vi för
vår del nöjt oss med att tala örn de sjuksköterskeskolor, som nu finnas frånsett
den, som är i statens egen regi och som ju är ganska ny; den inrättades
bara för något år sedan. Den övriga sjuksköterskeutbildningen sker antingen
i av stiftelser eller enskilda anordnade anstalter eller, i de allra flesta fall,
i av landstingen anordnade sjuksköterskeskolor. Dessa skolor godkännas av
medicinalstyrelsen, och medicinalstyrelsen utövar kontroll över deras verksamhet.
Man godkänner,^ att verksamheten får bedrivas för femårsperioder.

Skulle man nu gå ifrån detta och all sjuksköterskeutbildning skulle förläggas
till statens egna skolor, skulle detta säkerligen bli en stor affär, som
vi icke i nuvarande läge vilja taga ståndpunkt till. Det är den förklaring
jag kan giva till utskottets skrivsätt på dessa båda punkter.

Jag ber att få sluta med att yrka bifall till statsutskottets hemställan
oförändrad.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till det av fru
Linderot under överläggningen framställda yrkandet; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:

nr 74, i anledning av väckta motioner örn ändring av behörighetsvillkoren
för ordförande, ledamot eller suppleant i arbetslöshetsnämnd; och

nr 76, i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 32. i o

194

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

§ 13.

Förkortning Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 77, i anledning av väckt motion»
av arbetstiden angående utredning örn förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete

vid skilt- o<*sam^ vj,| arbete under jord m. m.
nattarbete . .

m. m. I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 423,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Cruse hemställt, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla örn utredning dels rörande''
förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under
jord, dels rörande lagstadgad rätt för arbetare att själv avgöra, örn han vill
utföra övertidsarbete eller ej».

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en
allmän översyn av lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning samt för
riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Holmbäck, Wistrand, Löfvander, Björkman,
fröken Andersson, herrar Byberg och Osterman, vilka hemställt, att riksdagen
måtte avslå förevarande motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag beklagar verkligen, att en så vidsträckt
och viktig fråga som denna skall komma vid denna tid på dagen och
denna tid på året. Men den saken är ingenting att uppehålla sig vid; vi stå
inför detta faktum.

Det är dock en fråga — det vill jag betona — som har mycket höggradig
betydelse såväl för vårt inre ekonomiska liv som, framför allt kanske, för hela
vår möjlighet att ha ett internationellt utbyte med andra länder. Här begäres
i motionen en utredning dels rörande förkortning av arbetstiden vid skiftoch
nattarbete samt vid arbete under jord, dels rörande lagstadgad rätt för
arbetare att själv avgöra, örn han vill utföra övertidsarbete eller ej.

Beträffande frågan örn arbete under jord pågår redan utredning. Där ha
vi också kortare arbetstid, nämligen 45 timmar per arbetsvecka.

Vad angår tidpunkten för denna utredning är den, såsom framhållits i flera
yttranden, bland annat av arbetsrådet och riksförsäkringsanstalten, sällsynt
illa vald. Nu har, som jag nämnde, motionären begärt en begränsad utredning.
Utskottet har dock varit mera generöst och begärt en allmän översyn av arbetstidslagen.
Utskottet säger här, att vissa skäl tala otvivelaktigt för en generell
arbetstidsförkortning. Jag frågar mig: Vilka skäl? Det har utskottet
icke på något sätt visat. Men utskottet säger samtidigt, att denna fråga sannolikt
icke kan lösas annat än i internationellt sammanhang. Sedan kommer
emellertid utskottet fram till en högst underlig slutsats, i det utskottet säger,
att ett annat betraktelsesätt måste anläggas, örn det rör sig örn en förkortning
av arbetstiden inom vissa näringsgrenar.

Jag skulle vilja säga, att detta är totalt felaktigt; ja jag skulle vilja säga,
att det förhåller sig tvärtom, därför att här rör det sig örn näringar, där skiftoch
nattarbete i hög grad förekommer, nämligen inom våra exportindustrier.
Är det nu så, att en allmän arbetstidsförkortning icke kan genomföras annat
än i internationellt sammanhang, skulle jag alltså vilja draga den slutsatsen,
att den i ännu mindre grad kan genomföras i begränsad form, alltså inom
vissa näringar eller för vissa arbetargrupper.

I motionen framhålles, att lagen ger ett sämre skydd vid skiftarbete. Därför,
säger motionären, bör arbetstiden där begränsas till 42 timmar, ty det är

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

195

Förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
så, påfrestande för hälsan. När motionären menar, att arbetstidslagen ger
sämre skydd åt dessa kategorier, är det så, att den genomsnittliga arbetstiden
är 48 timmar i veckan, utslaget under tre veckor. Ibland blir det längre och
ibland kortare tid per vecka. Det finns intet fog för det från flera håll framförda
påståendet om överansträngning, därför att parterna i kollektivavtalet
enats örn att arbetstiden per vecka icke skall bliva alltför lång och därför att
vid verkligt hälsofarliga arbeten i lagen bestämts, att arbetare icke får sysselsättas
med dylikt arbete alltför lång tid. Arbetarna sysselsättas således under
viss tid med hälsofarligt) arbete och linder den återstående delen av arbetstiden
med annat arbete.

Motionären citerar vidare rationaliseringsutredningen, som enligt motionären
skulle sagt, att skiftarbete förorsakade nervösa sjukdomar och magsjukdomar.
Det är mycket möjligt, att skiftarbete har sådan effekt. Det är°emellertid
icke rationaliseringsutredningen, som sagt detta. Utredningen har endäst
refererat uttalanden av vissa deltagare i den konferens, som hölls år
1936. 1 dessa uttalanden framhölls emellertid också, att den rationalisering,
som under rätt lång tid försiggått inom dessa yrken, även medfört lättnader
för arbetarna. Med anledning av motionärens påstående, att arbete av ifrågavarande
slag är påfrestande för hälsan, vill jag framhålla, att det på läkarhåll
betonas, att det icke finns någon utredning om den saken. Nu är det klart, att
skiftarbete icke i och för sig är någon idealisk anordning, men — och det vill
jag också betona — man kommer icke till rätta med detta problem genom en
förkortning av arbetstiden, därför att hälsovådligheten beror på de »hoppande»
vilomöjlighetema under dygnets timmar. Det är oregelbundenheten som
är nackdelen, och jag kan icke se, att arbetarna skulle kunna vara betjänta
med en förkortning av. arbetstiden, nota bene om förkortningen ledde till att
vi icke kunde stå oss i den internationella konkurrensen. Det bleve i så fall
tillbakagång inom dessa yrken, och en sådan tillbakagång skulle träffa icke
bara företagarna utan kanske främst arbetarna. Jag kan i detta sammanhang
nämna, att statens institut för folkhälsan ar 1939 planerade en Undersöknin0-av denna sak. Kriget kom emellertid emellan, men institutet har för avsikt
att vid lämplig tidpunkt företaga en utredning. Frågan är således föremål
för myndigheternas uppmärksamhet.

Jag kommer så över till frågan örn övertidsarbete. Enligt motionärens förslag
skulle ju arbetarna själva la välja, örn de ville arbeta på övertid eller icke.
1 samtliga avtal finns det som bekant en bestämmelse örn att arbetarna inom
lagens ram ha skyldighet att utföra övertidsarbete. Nu säger motionären att
man begärt en ändring, men att det strandat på arbetsgivarnas hårdnackade
motstånd, haken ar principiellt viktig. Skall detta regleras i lagen? Är det
icke lämpligare att parterna själva fa avgöra denna fråga och därvid taga
hänsyn till skiftande omständigheter inom olika yrken? En lagändring, som
resulterade i att arbetarna själva finge bestämma, örn de ville arbeta på övertid
eller icke, skulle nödvändiggöra lagstadgat förbud mot övertidsarbete.
Detta skulle innebära ett avsteg från de principiella grunderna för den nuvarande
lagstiftningen örn kollektivavtal. I kollektivavtalen finnes för närvarande
icke någon bestämmelse örn statlig reglering. Nu påstå motionärerna
— det skulle ju vara ömmande, om det vöre överensstämmande med verkligheten
— att många arbetare med mindre god hälsa tvingas att utföra övertidsarbete.
^ Häremot invänder riksförsäkringsanstalten, att yrkesinspektionen
icke har någon kännedom örn sådana förhållanden, som ge stöd åt motionärens
påstående. Det finns ju redan nu möjlighet att med tillämpning av arbetstidslagen
ingripa, och det är ju de facto så, att både lagens bestämmelser
och arbetsrådets praxis äro synnerligen restriktiva. Med stöd av 7 § 5 morn.

196

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
arbetstidslagen kunna beträffande övertidsarbete föreskrivas av hälsoskäl betingade
villkor. Det åligger arbetsrådet att övervaka, att nämnda lag till lämpas.

. -o -11

Det är ju också så — och här kommer jag tillbaka till frågan om tidpunkten
— att under senare år övertidsarbete förekommit i mycket stor utsträckning,
icke minst på grund av bestämmelser, som statsmakterna själva meddelat.
Vart skulle man komma hän, örn man skulle bifalla motionärens yrkande?
Då skulle ju några få arbetares vägran att utföra övertidsarbete i en hel del
fall kunna stoppa driften för ett helt företag och hindra företagen från att
låta arbete utföras på övertid. Genom att draga fram de fall av övertidsarbete,
som förekommit under senare tid, ger man, såsom också betonats i flera
remissyttranden, en fullständigt skev bild av verkligheten, sådan den ter sig
under normala förhållanden. Det finns för övrigt redan en utredning utförd,
nämligen den utredning, som verkställts av socialstyrelsen och som avser åren
1928—1938, och denna utredning har överlämnats till 1938 års arbetarskyddskommitté.
Den begärda utredningen är alltså i bästa fall onödig. Den skulle ge
ett missvisande resultat, men, som jag också här tangerat, detta är icke det
värsta, utan det värsta är att det vore synnerligen olyckligt, örn man skulle
taga ställning till denna fråga isolerat, ty Sverige är i mycket hög grad beroende
av förhållandena i andra länder.

I och med att jag sagt detta har jag ingalunda velat påstå, att en reglering
av arbetet i ifrågavarande hänseende icke skulle kunna befinnas önskvärd,
men — jag betonar det ännu en gång — detta är en internationell fråga och en
fråga, som icke vi här kunna lösa oberoende av det internationella läget. Det må
också tilläggas — jag skall strax sluta — att utskottets majoritet från början
var ytterligt tveksam örn denna utredning borde komma till stånd, och jag vågar
påstå, att det var nästan bara på grund av en tillfällighet, som utskottsmajoriteten
kom fram till sitt resultat.

Herr talman, jag skulle kunnat säga mycket mer, och jag hade tänkt göra
det, men i anseende till att tiden är långt framskriden får jag laga efter lä.gligheten
och nöja mig med att yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herr Holmbäck med flera.

Herr Osterman: Herr talman! Eftersom jag är reservant i fråga örn utskottets
beslut skall jag med några ord beröra skälen för min inställning.
Motionen nämner särskilt, att hälsoskäl motivera förkortning av arbetstiden,
i synnerhet vid skift- och nattarbete samt arbete under jord.

Allt skiftarbete kan naturligtvis sägas vara i viss mån ofysiologiskt. Efter
de undersökningar, som ett par svenska forskare utfört de sista 10 ä 20 åren,
är det möjligt eller t. o. m. ganska sannolikt, att den mänskliga organismen
är inställd på en viss rytm i ämnesomsättningens ständiga växling av uppbyggande
och nedbrytande processer, en rytm, som föga ändras av våra levnadsvanor.
Det blir i stället dessa, som få rätta sig efter ämnesomsättningens
rytm, och alltså vårt borgerliga liv, som får taga hänsyn till de biologiska
förutsättningarna. Det finns alla skäl att antaga, att detta sker ändamålsenligast
med den indelning av dygnet i arbete, vila och avspänning, som är den
gängse. Nu finns det ju en hel del yrken, där dygnets indelning måste bli en
annan än den vanliga på grund av skiftarbete, och det är klart, att detta kan
få skadeverkningar. Som läkare har jag nog kommit i beröring med lättare sådana,
och liknande erfarenheter lia andra kolleger gjort, som ha sitt arbete i
närheten av en industri, som arbetar i skift. Särskilt om det gäller redan förut
neurotiska människor bruka symtomen förstärkas under skiftarbete, och sömnrubbningar
under kortare eller längre tid från skiftarbetets början äro ej så

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

197

Förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
ovanliga. Det lia vi också kunnat iakttaga hos personal vid sinnessjukvården,
där periodvis återkommande nattjänst är obligatorisk. Man undviker bäst
nackdelarna av denna genom att ej göra nattjänstgöringsperioderna alltför
korta, eftersom det är just vid skarvarna olägenheterna göra sig mest gällande.
En del av skiftesarbetets nackdelar äro val ej heller biologiskt betingade
utan följder av svårigheter att under dagen få ordentlig sömn i trånga bostäder
och barnrika familjer, dag har sett exempel på att även husmödrarna
kunna bli ganska neurotiska, då maken har skiftarbete.

Emellertid är det nog inte så mycket längden av det enskilda skiftet, som i
första hand framkallar de eventuella skadeverkningarna, utan dessa bottna
mera i den ofysiologiska indelning av dygnet, som medföljer skiftarbetet. Neurossymtom
skulle säkerligen kunna framträda, även örn det enskilda skiftets
längd inte var mera än 6 eller 7 timmar. Vad man skulle kunna rekommendera
för att minska de i och för sig ej alltför stora vådorna vore att lägga
örn systemet, så att skiftperioderna komme att löpa på tre eller varför inte
sex veckor i stället för att som nu ombyte i allmänhet sker varje vecka inom
industrien. Sannolikt skulle organismen då lättare hinna anpassa sig efter de
ändrade förhållandena, och särskilt skulle en del sömnrubbningar påverkas
gynnsamt. Mina erfarenheter från skiftgång inom sjukvården tyda härpå.

Vad nu beträffar frågan om vilken inverkan en minskning av arbetstidens
längd skulle ha på industriens produktionskostnader och konkurrensförmåga,
så kommer väl denna fråga att beröras av andra talare. Jag har försökt taga
reda på förhållandena inom en av våra viktigaste exportindustrier, nämligen
massaindustrien. Denna sysselsätter i stor utsträckning skiftarbetare. Om man
nu skulle övergå till fyra skift och arbetstiden bleve 42 timmar i veckan,
skulle detta enligt vad en, som jag tror, initierad industriledare meddelat mig
innebära, att lönekostnaderna för den färdiga produkten skulle öka i vissa
fall med bortemot 20 %. Jag vet inte, hur mycket det skulle göra på tillverkningskostnaden
av fabrikationsvaran själv, men att det skulle innebära en
icke oväsentlig höjning av priset kan man taga för givet. Och i lika mån skulle
konkurrenskraften hos en av våra största exportprodukter minskas. Detta givetvis
under förutsättning att inte liknande arbetstidsinskränkande åtgärder
vidtagas inom andra industriländer. En sådan utveckling vore särskilt olycklig
under den period av forcerad ekonomisk återuppbyggnad, som nu förestår
ute i världen. Produktionskapaciteten bör, som reservanterna framhållit, med
hänsyn till det oöverskådliga läge, som världsekonomien f. n. befinner sig i,
icke utan tvingande skäl rubbas.

Detta är ju kanske ännu mera betydelsefullt, därför att stora anspråk komma
att ställas på vår produktionsapparat de närmaste åren med hänsyn till de
krediter för återuppbyggnadsverksamheten, som vi åtagit oss att ställa till
förfogande. Jag erinrar örn våra stora leveransåtaganden till de nordiska
grannländerna och till vissa andra länder. De uppgå, inklusive livsmedel, fodermedel
o. d., till mellan 900 och 1 000 miljoner kronor. Detta innebär en
stor belastning på industriens kapacitet.

Jag skulle beklaga, om någon uppfattade mitt inlägg så. att jag skulle vara
emot en inskränkning av arbetstiden med därav följande ökade möjligheter till
friluftsliv, studier, kulturell verksamhet, föreningsarbete o. s. v., örn en förkortning
av arbetstiden kan företagas utan risk för näringslivet.

Jag anser dock, att den nuvarande tidpunkten är olyckligt vald för att vårt
land isolerat skulle ge sig in på detta experiment. Därför, herr talman, kommer
jag att rösta bifall till den till utskottets utlåtande fogade reservationen.

198

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Det är i själva verket rätt underligt,
att sedan full likställighet har uppnåtts mellan parterna på arbetsmarknaden
en motion av denna innebörd blivit väckt. Innan jag går in på utskottsutlåtandets
sakliga innehåll skulle jag vilja tillrättalägga några utgångspunkter
för bedömandet av denna sak, sedd ifrån företagarnas utsiktspunkt.

Det första som bör framhållas är, att hela vårt samhälles utveckling, tekniskt
och socialt, gör det till en naturlig sak att förhållandena på arbetsplatserna
böra göras allt drägligare, och det är sannerligen på arbetsgivarsidan
ingen, som missunnar arbetarna vare sig den lönestandard eller den bekvämlighet
eller den förkortning av arbetstiden, som kunnat uppnås just genom
denna utveckling. Arbetets resultat påverkas vidare gynnsamt av att arbetaren
känner trivsel med arbetet, och härtill medverkar förvisso, att arbetstiden
i möjligaste mån förkortas liksom att det betungande och obekväma arbete,
som skiftarbete och visst övertidsarbete utgör, blir minskat. Att åstadkomma
dylika lättnader framstår för alla såsom önskvärt, men det är kanske
icke lika klart för alla, att följden av en förkortning av arbetstiden för dem
som utföra det manuella arbetet blir den, att en rationalisering måste företagas
till undvikande av en minskning av varuproduktionen med ty åtföljande,
icke av någon önskad sänkning av folkets levnadsstandard. Förkortningen av
arbetstiden måste uppvägas av ökad mekanisering och andra rationaliseringsåtgärder,
så att skapandet per arbetare eller ännu riktigare per befolkningsenhet
alltjämt blir lika stort som förut och helst ännu större. Om icke arbetstidens
minskning kompenseras genom en ständig förbättring av teknik och organisation
på företagarlivets område, tvekar jag icke, mina damer och herrar,
att påstå, att reformatorerna på det socialpolitiska området skulle stå sig
ganska slätt. Därför höra sådana frågor som de i motionen framförda örn
minskad arbetstid beträffande vissa avsnitt av produktionslivet icke hemma på
det sociala fältet, utan de böra lösas efter praktiska linjer och under hänsynstagande
till teknikens möjligheter för dagen och dess framtida förutsättningar.
Det är uppenbart., att rätta platsen för ett klarläggande av sådana ting är förhandlingsbordet
och icke riksdagens kamrar.

Herr Cruse säger i sin motion, att när 48-timmarslagen antogs för 25 år
sedan, så uttalades överallt på arbetsgivarhåll farhågor för att begränsningen
av arbetstiden skulle få ödesdigra verkningar för vårt näringsliv. Han uttalade
vidare, att dessa farhågor visat sig fullständigt ogrundade. Säg det, herr
Cruse! Var det icke så, att den plötsliga minskningen av arbetstiden till 8
timmar om dagen medförde en svår skakning för det industriella livet? Alla
krafter sattes in för att kompensera den minskade arbetsinsatsen genom rationalisering
och på annat sätt. Jag var som ingenjör med örn det och minns
väl, hur varje företag fick sätta in alla krafter för att genom anskaffande
av effektivare utrustning möjliggöra upprätthållandet av samma tillverkning
på kortare tid än förut. På så sätt övervanns arbetstidsminskningen på en tid
av sju ä åtta år. Men i spåren på den häftiga rationaliseringen följde temporärt
betydande arbetslöshet, som först i slutet av 1920-talet hävdes av utvecklingen.
Jag tror, att farhågorna från arbetsgivarhåll vid 8-timmarslagens
genomförande så långt ifrån voro ogrundade, att det numera kan sägas,
att de därav uppkommande skadeverkningarna skulle ha kunnat förekommas.
örn utvecklingen fått ha sin gång och en successiv anpassning av arbetstiden
fått ske i den takt de förbättrade tekniska resurserna medgivit. Detta hade
icke inneburit, att vi icke nu hade stått där vi stå. Vi hade kanske haft
bättre förutsättningar för en arbetstidsminskning i överensstämmelse med de
tankar motionären haft, örn man hade följt dessa naturliga vägar. Jag tror.
att det är tillrådligt att nu betänka dessa synpunkter, när man på politisk
väg söker inverka på arbetslivets förhållanden.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

199

Förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)

En särskild sak är nu, att visst arbete är mer krävande, obekvämt och
obehagligt än annat arbete. Dit hör utan tvivel nattarbete vid regelbundet
skiftarbete. Olägenheterna av arbete under jorden har motionären även visserligen
åberopat såsom skäl för motionen, men han har alldeles tappat bort
det i motiveringen. Det finns inte ett ord nämnt örn den saken. Fröken Andersson
har för övrigt påpekat att för sådant arbete äro redan vissa lättnader
införda.

Men det finns inom varje industri besvärliga arbeten, som i alla fall
måste utföras, och i den mån sådant arbete icke kan undvikas och ersättas
med tekniska anordningar brukar man på avtalsvägen efter överenskommelse
sörja för att lämpliga kompensationer beredas för utförandet
av sådant arbete. Frågan örn sådana kompensationer eller ersättningar är väl
just en sådan fråga, som parterna lia att förhandla om. Här och var förekomma
tillägg för vad man kallar obekväm arbetstid. Herr Cruse vet mycket väl,
att detta på många håll blivit ett begrepp, som arbetsgivarna lia full förståelse
för och som i många fall blir kompenserat med extra ersättning.

Det återstår säkert fortfarande mycket att göra och mycket som är önskvärt
att förbättra. Motionären har anfört en del, men det kan starkt ifrågasättas,
örn dessa förhållanden motivera den allmänna översyn av lagen, som
här föreslås. Även hos arbetarna tror jag, att den uppfattningen är ganska
allmänt rådande, att det tillämpade avtalssystemet med förhandlingar och
med arbetsrådet och arbetsdomstolen såsom appellationsinstanser fungerar
ganska tillfredsställande. "V i få inte glömma, att det är omöjligt att stifta lag
på detta område på sätt motionären åsyftar utan att det samtidigt lämnas
utrymme för en viss frihet i tillämpningen på grund av arbetslivets skiftande
förhållanden. Jag får ju säga, att den mönstergillt organiserade och vederhäftigt
ledda fackföreningsrörelsen -— denna sak tillät, jag mig beröra i
början av mitt anförande —• som fullt jämbördig part på arbetsmarknaden
vetat att förskaffa sig ett sådant inflytande, att det icke är utan tvingande
och övertygande skäl företagen gå arbetarnas önskningar emot, evad det
gäller åtgärder och anordningar på arbetsplatsen av vad slag det vara må.

Jag har svårt att se annat än att detta utskottets utredningsförslag innebär
ett steg emot uppluckrande av det fria förhandlingsväsendet mellan arbetsgivare
och arbetare, och det är anmärkningsvärt, att en praktisk fackföreningsmän
som herr Cruse velat medverka därtill. Jag yrkar, herr talman,
bifall till reservationen.

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! Jag hälsar med tillfredsställelse andra
lagutskottets utlåtande av den anledningen, att jag hade tillfälle att 1938 i
denna kammare framföra en motion, som ledde till skrivelse till Kungl. Maj :t
med begäran om utredning om övertidsarbetets begränsning. Här har nu sagts
från flera håll, att man skall skynda långsamt. Jag tror icke, att man behöver
uppmana härtill. Det har gått sju år sedan riksdagen avlämnade skrivelsen,
men ännu ha inga åtgärder följt för att begränsa övertidsarbetet. Jag erkänner
villigt, att kristiden kommit emellan, och att detta måhända kan vara ett giltigt
skäl, varför man icke utöver den statistiska utredning, som socialstyrelsen
verkställt, fullföljt den utredning, som riksdagen hemställt om.

Jag hade 1938 tillfälle erinra om att den 48-timmars arbetsvecka, som vi ha
här i landet, är ganska illusorisk. Arbetsgivare har rätt, enligt lagens bestämmelser,
att taga ut i första omgången 200 övertidstimmar per år. Det gör
i genomsnitt fyra timmar per arbetsvecka. Vidare har man rätt att taga ut
ytterligare 150 timmars övertid. Örn vederbörande företagare lyckas i sina avsikter
i det fallet, får han sålunda ytterligare 3 timmar per vecka. Tillsammans

200

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
blir detta i genomsnitt 55 timmar per vecka, örn man slår ut dessa övertidstimmar
över hela året. Då arbetstidslagen dessutom är skriven så, att man
får gå upp till 60 timmars arbetstid per vecka — om man tar ut övertiden
under en kortare tidsperiod per år —- kan man med bästa vilja icke säga att en
sådan lagstiftning är tillfredsställande.

Herr Olson i Göteborg har framhållit, att en arbetare kan få kompensation
för de ökade svårigheter, som arbetstidens förlängning medför. Han syftade
måhända främst på nattarbetet. Ja, den kompensationen, herr Olson i Göteborg,
kan man erhålla i form av högre lön. Men går det, herr Olson, att
kompensera en arbetare för de olägenheter, som övertidsarbete, skiftarbete eller
nattarbete medföra? Jag tror det icke. Måhända till viss del. Men i allmänhet
är det nog så, att det problem, som här upptagits till behandling, är av så
vital betydelse för arbetarnas vidkommande, att man, när det kommer en motion
till riksdagen och vederbörande utskott hemställer örn utredning, icke kan
taga på sitt ansvar att utan vidare säga, att det icke går att slå in på nya
vägar.

Det har hänvisats till att denna utredning om övertidsarbete enligt 1938
års skrivelse överlämnats till 1938 års a.rbetarskyddskommitté. Det är rätt. Men
denna kommitté kommer icke att föreslå åtgärder som påverka den allmänna
arbetstidslagens utformning. Det är arbetarskyddslagen, som denna kommitté
har att behandla, och kommittén kommer icke att framlägga förslag örn ändring
i arbetstidslagen beträffande övertid o. d., när det gäller arbetstid per
vecka. Däremot tror jag — det är min livliga förhoppning — att kommittén
kommer att framlägga förslag om en begränsning av nattarbetet, varigenom det
blir tillfälle för riksdagen, örn min förhoppning kommer att gå i uppfyllelse,
att taga ställning till detta spörsmål.

Det kan icke vara så som herr Osterman anförde, att nattarbetet går att
ordna på ett bättre sätt genom att förlänga skiftperioden, att t. ex. ha nattarbete
en månad i sträck. Detta därför att därigenom uppkomma olägenheter.
Det går att räkna ut sådant vid ett skrivbord och säga, att man kan ordna det
så och så, ty örn vi göra det, minskas de fysiska olägenheter, som nattarbete
medför. Men det finnes en annan faktor att räkna med, och det är människan
själv. Koppla bort en arbetare under en hel månads tid från vilotid under
t. ex. eftermiddagstimmarna eller en stor del av förmiddagen. Det går icke,
ty han mäste dock sova något. Det är ej en sådan åtgärd, som en människa
frivilligt finner sig i. Arbetarna taga det som ett tvång att arbeta på natten en
vecka och glädja sig åt att arbeta under dagtid, i förmiddags- eller eftermiddagsskift
en vecka. Jag tycker det är mera mänskligt med en sådan inställning.

Gentemot herr Olson i Göteborg vill jag, när han talar örn att vi skola tänka
på den svenska industriens konkurrenskraft, säga, att i den mån icke nattarbete
kan motiveras av tekniska skäl eller med hänsyn till att nattarbete fyller
stora samhälleliga funktioner, går det ej att försvara, att man arbetar inom
industrien nattetid. Det strider fullständigt mot naturens lagar. Det är därför,
som jag måste säga, att örn icke vårt näringssystem kan hävda sig på annat
sätt än genom att en massa människor bliva fullständiga slavar under maskinerna,
då ha vi köpt framstegen för dyrt.

Den erfarenhet, som vi ha av förbättringar när det gäller arbetstidens förkortning
och av andra vidtagna sociala åtgärder, tyder på att den svenska statsmakten
icke forcerat lagstiftningen, så att allvarliga olägenheter uppstått för
näringslivet. Jag tror icke, att det är rätt från företagarnas sida att rikta
generella anklagelser mot de grupper i samhället, som vilja hävda andra synpunkter,
och anklaga dem för bristande förståelse för samhällslivets intressen.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

201

Förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)

Herr Wiberg: Herr talman! Det spörsmål kammaren nu debatterar har med
rätta tidigare i dag betecknats som utomordentligt betydelsefullt. Med hänsyn
härtill och då jag som företagare har en viss erfarenhet både av övertidsarbete,
skiftarbete och nattarbete inom industrien och även av andra skäl har
haft anledning ägna en viss uppmärksamhet åt dessa problem, skall jag tillåta
mig att göra några påpekanden.

Jag vill då till en början i full överensstämmelse med det anförande, som
hållits av herr Olson i Göteborg, till vilken jag i övrigt ber få ansluta mig,
konstatera, att det är ett fullkomligt misstag att tro, att industrien hyser
någon som helst förkärlek för övertidsarbete, för skiftarbete när det gäller
kvinnor eller för nattarbete. Vi betrakta av många skäl sådant arbete som
ett nödvändigt ont. Jag tror mig också kunna fastslå, att den svenska industrien
i gemen är inställd på att, i den mån så på grund av tekniska och ekonomiska
faktorer är möjligt, göra sitt bästa för att avskaffa dessa former av
arbete. När vi fortfarande använda både övertids- och skift- och nattarbete
beror det på att vi av skäl, som herr Olson i Göteborg påvisade, icke haft
annat val, främst beroende på konkurrensen. Jag skall i anslutning till den
föregående ärade talarens anförande nämna ett exempel. För en del år sedan
hade vi här i Sverige en ytterligt hård konkurrens framför allt beträffande
billiga bomullsvaror från Japan. De låga arbetslönerna där och de japanska
företagarnas ringa hänsyn till personalen möjliggjorde en synnerligen låg prisnivå.
Den svenska väveriindustrien lyckades klara denna konkurrens i första
hand säkerligen på grund av rationalisering och de tekniska framstegen, men
också genom skiftarbete, varigenom man fick en större omsättning, som i sin
tur medförde billigare produktion. En större omsättning medför ju en vidgad
bas, på vilken de allmänna omkostnaderna kunna slås ut. När kriget började
tillfredsställde också den svenska textilindustrien i runt tal 80 procent av
landets behov. Det är sålunda icke bara inom exportindustrien, som skiftarbete
varit nödvändigt för att företagen skulle kunna stå sig i konkurrensen,
utan det är även på skilda områden inom hemmamarknadsindustrien.

Herr Ericsson i Kinna erinrade om att en utredning hade begärts år 1938,
och uttalade en viss undran över att den icke lett till några påtagliga synbara
resultat. Jag skall villigt medgiva, att han själv berörde kanske det väsentliga
skälet till att en önskvärd förändring icke kunnat ske, nämligen kristiden.
Det förhåller sig nämligen på följande sätt. Skulle ett borttagande av
t. ex. nattskiftsarbetet äga rum måste, om produktionen skall kunna hållas
uppe i samma omfattning som förut, en betydande utvidgning i första hand
av byggnader äga rum. Men detta räcker ej. Därjämte måste maskinparken
utbyggas i mycket hög grad. Under kriget lia vi här i landet till den yttersta
gränsen utnyttjat alla våra resurser, när det gällt att åstadkomma nybyggnader
bl. a. för bostäder. Redan av denna anledning skulle vi icke ha kunnat
utvidga produktionen genom att skapa vidgat utrymme för densamma. Och
i fråga örn maskiner förhåller det sig som litet var nog vet så, att icke på
långt när alla våra maskiner inom olika branscher kunna tillverkas i Sverige,
utan de måste i ganska stor utsträckning bli föremål för import. Möjligheterna
till maskinimport lia under kriget i stort sett varit lika med noll.

Vad spelar då maskinparken för roll såsom produktionsfaktor? Vad kan
den betyda i kronor räknat? För att kammarens ledamöter skola få ett begrepp
örn detta, tillåter jag mig nämna, att inom en bransch av textilindustrien —
jag är övertygad örn att min ärade vän herr Ericsson i Kinna känner till detta
— uppgår maskinernas kostnad per arbetare i det närmaste till 10 000 kronor,
vilket sålunda innebär att tusen arbetare förutsätta en maskinpark av
10 miljoner kronor. Gör man det antagandet, alf det skulle komma en lagstift -

202

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
ning, som förbjöd övertidsarbete och tvåskift för kvinnor resp. nattskiftet
skulle, för att man skulle kunna uppehålla produktionen till oförändrade priser,
omedelbart aktualiseras ett behov av byggnader och maskiner, vilket sammanlagt
skulle draga en kostnad av oerhörda belopp. Men detta byggnadsoch
maskinbehov, vars sammanlagda värde jag skulle tro kommer att uppgå
till åtskilliga hundratals miljoner kronor, skulle icke kunna fyllas ens under en
lång följd av år framåt. Läget i världen är i dag sådant, att det icke går att i
nästan någon bransch kontraktera leveranser av maskiner med de stora maskinproducerande
länderna, som ju i vanliga fall äro England och Amerika —
Tyskland är ju helt ur räkningen —- såframt man icke vill nöja sig med en
leveranstid på flera år. Och inom de flesta branscher går det ännu så länge
överhuvud taget icke att göra några maskininköp.

Jag kanske också borde understryka, att en sådan radikal förändring som
motionären åsyftar framtvingar ett kapitalbehov från industriens sida, som
jag icke är övertygad örn att industrien, i vart fall icke utom på sikt, mäktar
fylla. Vi ha också fört en skattepolitik, som icke medgivit erforderliga avsättningar
till framtida maskininköp ens motsvarande normala avskrivningsbehov.
Det är nu i runt tal sex år, varunder den svenska industrien i stort sett varit
förhindrad att få maskiner utifrån. En modern industri kalkylerar med en årlig
avskrivning av i princip 10 procent. Det dröjer säkerligen ytterligare flera
år, innan vi kunna få nya maskiner i erforderlig omfattning. Oavsett det behov
av utvidgning av maskinparken, som skulle uppstå i händelse syftet med
motionen skulle bifallas, föreligger det sålunda redan nu ett oerhört stort berhov
av nya maskiner.

Jag är övertygad om att därest det nu sättes i gång en utredning, denna
utredning i första hand komme att få till bas erfarenheterna från krigsåren,
en period under vilken det varit ont örn folk, vilket nödvändiggjort övertidsarbete,
och ont örn maskiner, vilket medfört, att man måst inrikta sig på arbete
i skift. Man kan därför svårligen förneka, att utredningen komme att
grunda sig på ett ganska oriktigt och onormalt material. När därtill kommer,
att vi a priori veta, att det kommer att dröja en lång följd av år, innan
det nuvarande, redan normalt aktuella behovet av maskiner och nybyggnader
kan fyllas, må det icke förvåna någon, örn man inom industrien hyser den meningen,
att frågan örn en utredning i vart fall är litet för tidigt väckt. När
därtill ytterligare kommer, att industrien, som jag tidigare tillåtit mig nämna,
är inställd på att i görligaste mån själv reda upp detta problem, förmenar jag,
att riksdagen med gott samvete borde kunna bordlägga hela frågan och sålunda
följa reservanterna. Vi måste nog också i någon mån se saken i dess internationella
sammanhang.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen'' av förhandlingarna.

Herr Cruse: Herr talman! Jag kan liksom fröken Andersson beklaga, att
denna fråga kommit upp till avgörande så här sent, ty det är en stor social
fråga. Jag kunde emellertid icke finna, att fröken Andersson tog på frågan
med det sociala ansvar, som jag hade väntat mig, att även reservanterna skulle
känna för detta spörsmål.

Jag behöver icke uppehålla tiden med att bemöta fröken Andersson, därför
att det gjorde herr Osterman på ett synnerligen gott sätt, ehuru han är medreservant.
Han framhöll ju här ■— och som läkare är han väl sakkunnig på
området — att skiftarbetet är besvärande för hälsan. Han förordade emellertid
längre skift. Jag vili meddela, att vi ha prövat den saken inom typograffacket

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

203

Förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
under de sista åren. På grund av bristen på arbetskraft, militärinkallelser och
dylikt ha vi medgivit, att nattarbete fått pågå tre veckor i följd under sommarmånaderna.
Våra medlemmar ha emellertid klagat storligen, då de varit fullständigt
utmattade efter dessa tre veckor. Det är nämligen så, att där man haft
en nattvecka har man behov av att få en dagvecka för att ta igen vad man har
förlorat under nattveckan. Det är klart, att en del personer ha så stark fysik
att det icke bekommer dem någonting att de arbeta på natten, då de kunna
sova lika gott på dagen. Men alla ha icke den möjligheten. Särskilt för den,
som kommit upp i 40- ä 50-årsåldern, är det mycket stora svårigheter att få
tillräckligt med sömn under dagen, sedan man utfört arbete på natten. Det är
detta som jag menar, att även företagarna ha all anledning att ta hänsyn till.

Jag vill icke bestrida, att det inom vissa områden är absolut nödvändigt
med skiftarbete för att ur ekonomisk synpunkt kunna uppehålla konkurrensen
med andra länder. Däri vill jag ge företagarna fullständigt rätt,
men då böra väl också företagarna ta hänsyn till svårighetsgraden beträffande
nattarbetet och ge de sociala lättnader, som man har möjlighet till.
Ty går man icke dessa krav till mötes, växer stämningen mot nattarbetet, och
det bli även företagarna lidande på.

Herr Olson i Göteborg sade, att vi böra avvakta utvecklingen och göra successiva
förbättringar. Ja, men det är ju detta jag syftar till, när jag begränsat
mitt krav på en förkortning av arbetstiden till sådant arbete, som är särskilt
påfrestande och särskilt besvärande för hälsan. Jag har sålunda icke begärt
en generell förkortning av arbetstiden.

Fröken Andersson framhöll, att det var en ren tillfällighet att det blev majoritet
i utskottet för motionens begäran örn utredning. Jag skall be att få förklara
den saken. Det är nämligen så att landsorganisationen och en del fackförbund
gått direkt till Kungl. Majit och begärt en utredning i denna fråga.
Då uppstod den tanken, att andra lagutskottet i motiveringen skulle hänvisa till
denna framställning, och att riksdagen sålunda icke skulle behöva ta ställning
till min motion, eftersom landsorganisationen redan gjort en framställning
till regeringen örn utredning. Jag hävdade emellertid, att landsorganisationen
företräder bara en grupp i samhället och att det vore starkare, om riksdagen
här underströk den framställning, som landsorganisationen gjort. Jag hoppas,
att riksdagen även kommer att göra detta.

Herr Olson i Göteborg hade en historieskrivning här, som jag icke kan
godkänna. Han gjorde gällande, att den arbetslöshet, som vi fingo 1921 och
1922, skulle ha variten följd av arbetstidsförkortningen. Den uppfattningen är
nog herr Olson i Göteborg ensam om. Den arbetslösheten var ju en följd av
sviterna efter förra världskriget, som man fick känna på över hela världen;
det var ju icke bara vårt land som drabbades av den.

Nu har man också gjort gällande, att vi skulle få stora svårigheter i fråga
örn konkurrenskraft, örn det gjordes en liten förkortning i arbetstiden vid nattarbete.
Men Amerika, som väl är det land i världen som har den största konkurrenskraften,
betalar betydligt högre löner än man gör i vårt land. Det landet
har kortare arbetstid, men ändå har det större möjligheter att konkurrera än
något annat land i världen. Det beror alltså också litet på kvaliteten hos arbetskraften.

Herr Wiberg framhöll, att inom textilindustrien kommer det en maskinkostnad
av 10 000 kronor per arbetare. Det var mycket intressant att få veta, att
man taxerat maskinviirdet per arbetare. Det iir ändå ett litet framsteg att man
giir en sådan jämförelse. Men det vore nog också skäl i att företagarna även
räknade med att arbetarna i och för sig representera en samhällstillgång, som
också företagarna lia intresse av att ge bästa möjliga arbetsvillkor.

204

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)

Det är ingen här som begär orimligheter. Vi å vår sida äro väl medvetna om
att vår levnadsstandard är beroende på ett gott näringsliv. I det avseendet ha vi
alla samma intresse, arbetsgivare som anställda. Jag tror emellertid, att örn
arbetsgivarna här gå oss till mötes och även börja förstå människan bakom de
anställda, och örn man tar litet hänsyn till rimliga anspråk, då det gäller sociala
reformer, så komma också arbetsgivarna att vinna förståelse för egna intressen
och strävanden.

Det skulle, herr talman, behöva sägas mycket mera i denna fråga, men jag
nöjer mig med att nu yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken Andersson: Herr talman! Jag håller med herr Cruse därutinnan, att
det skulle behöva sägas mycket mer i denna fråga, men jag tycker, att man
är föga saklig i sitt tal, när man beskyller en person, som har en annan inställning
än en själv, för att sakna socialt ansvar. Jag noterar sådana diskussionsmetoder,
och jag frågar: har man icke socialt ansvar därför, att man hänvisar
till ekonomiska realiteter, realiteter, som skulle kunna leda till att den
svenska arbetarklassens levnadsstandard sänks? Vill man nå dit, herr Cruse,
eller vill man det icke? Vill man det icke, skall man laga efter läglighet,
då skall man se till realiteterna. Socialt ansvar och hänsynstagande till ekonomiska
realiteter utesluta ingalunda varandra.

Man talar här örn att skiftarbetet är så besvärligt för hälsan, och herr
Cruse aktade icke för rov att därvidlag ställa herr Osterman och mig i motsatsförhållande
till varandra. Vi stå emellertid helt och fullt på samma linje,
det tror jag nog herr Osterman kan intyga, örn så behövs. Herr Osterman kom
ju fram till att det icke är idealiskt med skiftarbete, men kanske är det idealiskt
att icke behöva någon arbetstid alls, örn man nu drar ut satsen tillräckligt
långt. Man råder icke bot på de missförhållanden man vill råda bot på
med mindre än att man avskaffar skiftarbetet; det är där grunden ligger
till det hela.

Beträffande talet örn utskottets inställning till motionen skall jag icke gräva
ner mig djupare. Det är ju icke kutym att man relaterar utskottsbehandlingen
av en fråga, men jag ber dock, eftersom herr Cruse sökt gendriva mina ord
härom, erinra örn att även den part, som tror sig ha monopol på socialt ansvar,
därvid klart lade fram de svårigheter, som skulle uppstå vid en separat
förkortning av arbetstiden. Saknar jag social ansvarskänsla, gör man det i
samma grad på den andra sidan.

Herr talman! Det vore mycket att tillägga, men jag skall icke göra det.
Det är nästan så, att man vore benägen att efter det här begära utredning
örn ej mindre de fysiska även de moraliska vådorna av riksdagsarbetet överhuvud
taget.

Herr Olson i Göteborg: Herr talman! Det är rätt karakteristiskt, att
när ett sådant här ärende skall diskuteras inför detta forum blir stämningen
helt annorlunda än när det lidelsefritt behandlas mellan arbetsgivare och arbetare.
Jag fick ett livligt intryck härav, när herr Ericsson i Kinna höll sitt
anförande. Han talade örn generella anklagelser, som gjorts här, och han talade
örn att man icke borde beskylla arbetarna för bristande förståelse för näringslivet.
Ingenting av allt detta hade förekommit i mitt anförande. Jag har
helt och hållet velat se till frågans innebörd för vårt arbetsliv, och det ligger
ju i allas vårt intresse, att vi skola kunna skapa så mycket som möjligt.

Då herr Ericsson i Kinna frågar, örn det går att kompensera för dessa
olägenheter, som vi alla erkänna äro mycket stora, kan jag säga, att det
är möjligt att det icke går. Men örn man sitter tillsammans vid förhandlings -

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

205

Förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
bordet varken ställs frågan på det viset eller behöver svaret ges en sådan
form som här måste ske. Då svarar man, att vi få väl se vad som kan göras
och hur olägenheterna skola kunna minskas. Då få parterna överväga vad
det finns för möjligheter att lösa den frågan liksom varje annat spörsmål,
som avser ett underlättande av arbetsförhållandena. Med denna utgångspunkt
har jag velat framhålla såsom det väsentliga i mitt inlägg, att det rör sig örn
ett spörsmål, som bör kunna redas upp mellan de stora organisationerna på
arbetsmarknaden vida bättre än genom en stelbent lagstiftning, som kommer
att försätta såväl företagare som arbetare i mycket besvärliga situationer.

Att detta är en fråga, som verkligen hör hemma på avtalsområdet, kanske
bäst belyses av motionens egen formulering i två delar. Den första delen talar
örn olägenheterna av skiftarbete, och med anledning av dessa förordar motionären
en begränsning av detta skiftarbete till 7 timmar inom viss del av
dygnet. Men motionären är säkerligen medveten örn att så länge vi icke kunnat
avskaffa skiftarbetet någon teknisk möjlighet icke finns att kunna genom
avlösare var sjunde timme fylla ut dygnets 24 timmar så att man kan
dela upp arbetet på 7-timmarsskift. Följden blir den, att arbetsgivaren måste.
örn motionärens syfte vinner gehör, vända sig till vederbörande arbetare och
efterhöra, örn han icke på övertid skulle vilja ta den åttonde timmen. Arbetaren
för sin del måste sannolikt inse, att han nödgas gå med på det därför
att han eljest skulle bereda arbetsgivaren eller företaget alltför stora svårigheter.
När motionens andra del syftar till en minskning av övertiden visar
detta, att motionens två delar kommit att stå i ett ganska underligt motsatsförhållande
till varandra, i det att herr Cruse å ena sidan velat ivra för en
minskning i den obekväma arbetstiden men å andra sidan velat begränsa övertiden
genom att lägga i arbetarnas hand att få fälla avgörandet örn denna
övertid.

Vad jag sålunda med det anförda velat klarlägga är, att resultatet av
denna kombination av två saker blir, att övertidsarbetet kommer att ökas på
bekostnad av den ordinarie arbetstiden. Detta visar, att det hela blir en lönefråga,
vilket i sin ordning klart ger vid handen, att detta är en sak, som
hör hemma vid förhandlingsbordet. Vad jag sålunda här rör vid är att jag
tror, att det för båda parterna — jag är övertygad örn att det också ligger
i arbetarnas intresse — icke är bra att dra in lagstiftningen i dessa frågor
mer än nödvändigt är. När förståelsen för dessa spörsmål ingalunda behöver
befaras vara så liten, att icke även dessa frågor skulle kunna godvilligt och
efter överenskommelse lösas, så förefaller det vara så mycket mindre skäl för
detta förfarande.

Till herr Cruse, som icke ville vara med om min historieskrivning, skulle
jag kanske också säga ytterligare några ord. Herr Cruse minns mycket väl
och är väl insatt i vad som förevarit under den tid vi båda kunna överblicka
efter föregående världskriget, eftersom vi lia något så när samma ålder. Den
arbetslöshet, som jag talade om, hänförde sig till den arbetslöshetsperiod som
förekom på 1920-talet, och rörde icke den kris, som herr Cruse erinrade örn.
Jag syftade på rationaliseringsarbetslöshcten, alltså den arbetslöshet, för vilken
den stora kommitté tillsattes, som kallades rationaliserings utredningen
det var en arbetslöshet, som stod i direkt sammanhang med 8-timmarsdagens
alltför plötsliga införande.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Andersson i Mölndal: Herr talman! Den som under en lång följd av år
har arbetat i skift och haft nattarbete och särskilt då inom en näringsgren, som
kanske mer än någon annan begagnar sig av nattarbete, nämligen pappers -

206

Nr 32.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. rn. (Forts.)
masseindustrien, får en rik erfarenhet av alla de olägenheter, som följa med
skift- och nattarbete.

Herr Osterman framhöll, att det finns eventuellt möjligheter att i någon mån
förhindra dessa olägenheter genom att förlänga skiftperioderna, så att skarvarna
inte skulle komma så ofta. Till en del är det möjligt att därigenom minska
olägenheterna, men man kan dock icke helt förhindra dem. Örn man under en
lång följd av år nödgats utföra nattarbete, finner man snart att den mänskliga
organismen lider oerhört av dessa påfrestningar, och man ser hur ens
kamrater, som nått upp i en ålder av 50—60 år, vid de sista skiften i veckan
gå liksom i dvala. Detta är beroende på att de icke kunna komma i åtnjutande
av den vila, som är erforderlig för att något mildra de olägenheter som nattarbetet
medför.

En av orsakerna till att man inte kan få den vila, som är erforderlig, är
säkerligen bostadsfrågan, som har särskilt stor betydelse för skiftarbetare. Vi
veta ju alla, att bostäderna i brukssamhällen och mindre städer i industridistrikten
i de flesta fall bestå av ett rum och kök, och när en arbetare kommer hem
ifrån nattskiftet och skall få den vila, som är erforderlig för att reparera de
förluster, som nattarbetet har medfört, så finns det inte möjlighet härtill, därest
han har barn i huset, utan han tvingas många gånger att vara vaken flera
dygn. Var och en förstår säkerligen, att detta är oerhört påfrestande för dtem
som tvingas att utföra nattarbete. Örn man kunde lösa bostadsfrågan på ett
annat sätt, så att det gavs möjlighet för nattarbetare att få ett rum, där han
under dagen kunde vila i lugn och ro, skulle detta säkerligen bidraga till att i
vis grad motverka svårigheterna på grund av nattarbetet.

Det går inte att lämna kompensation i ekonomiskt hänseende för de olägenheter,
som uppstå på grund av nattarbete. Det är naturligt att nian i vissa fall
inte helt kan undvika nattarbete. Men man bör se till, att detta nattarbete
minskas i så hög grad som överhuvud taget kan vara möjligt. Det finns förutsättningar
att göra detta genom en minskad arbetstid, icke på det sätt herr
Olson i Göteborg talar örn, d. v. s. att man skulle fastställa en arbetstid av
sju timmar per skift och söka ordna med en övertidstimme, örn vederbörande
arbetare önskade detta, utan genom att införa fem å.ttatimmarsskift per vecka.
Detta är den enda rätta lösningen.

Herr Olsons första anförande andades den uppfattningen, att arbetsgivarna
skulle visa ett mycket stort intresse för att kompensera de olägenheter som
nattarbetet medför. Jag får nog säga, att den mening, som herr Olson företräder
här i kammaren, icke alltid finns vid förhandlingsbordet. Åtminstone
framkommer detta stora intresse för kompensation åt nattarbetare icke inom
den näringsgren, där jag under flera år varit sysselsatt. Där har frågan örn
kompensation diskuterats och behandlats, men det har icke varit möjligt att hos
motparten finna något intresse för en reglering av förhållandena. Det stora
intresse herr Olson talar örn är sålunda icke tillfinnandes hos alla arbetsgivare
inom det svenska näringslivet.

_ Vi ha under de senaste åren iakttagit, hurusom arbetsgivare i större utsträckning
än någonsin tidigare börjat övergå till att använda nattarbete och utnyttja
maskinparken alltmer. Tekniska skäl ha icke alltid nödvändiggjort denna
utveckling, utan arbetsgivarna ha av andra orsaker haft intresse av att tilllämpa
en sådan arbetsfördelning, att man i allt större utsträckning inför nattarbete.
Tekniska förutsättningar finnas inom ett flertal näringsgrenar för att
nattarbete icke behövde tillgripas.

Fröken Andersson nämnde i sitt första anförande, att man borde utnyttja
de hoppande vilotiderna. Ja, det är icke möjligt för nattarbetarna att utnyttja

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

207

Förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete m. m. (Forts.)
de hoppande vilotiderna. De kunna icke på samma sätt som andra utnyttja
vilotiden, beroende på de nervpåfrestningar, som följa med växlingarna i deras
livsföring. Vi som ha litet kontakt med nattarbetare veta, att inom dessa arbetstagargrupper
grassera nerv- och magsjukdomar i stor utsträckning, och dtet
vore intressant örn man kunde få kartlagd förekomsten av dessa sjukdomar
bland skiftarbetarna. Den skulle visa, att dessa sjukdomar sätta sina spår hos
nattarbétama i betydligt större omfattning än hos några andra arbetstagargrupper
i vårt land.

Jag vill uttala min tillfredsställelse över att andra lagutskottet har tillstyrkt
motionen örn en allmän översyn av arbetstidslagen, och jag hemställer,
herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Andersson begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 77, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 75, i anledning av väckta motioner
angående utredning örn speciallagstifning i syfte att effektivt hjälpa
personer, som skadats under militär beredskapstjänstgöring, respektive deras
anhöriga.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 422, i anledning av väckta motioner om upprättande av passbåtsförbindelser
mellan öarna i Öckerö socken och Hjuvik i Torslanda socken samt öarna
i Styrsö socken och Saltholmen å Göteborgs stads område;

nr 456, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 457, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

208

Nr 82.

Fredagen den 29 juni 1945 em.

nr 458, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1945/46;

nr 459, i anledning av Kungl. Majda proposition angående utbyggnad av
staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m. ;

nr 482, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 483, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret 1945/
46 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 484, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till universiteten och den medicinska undervisningen jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 485, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till de
tekniska högskolorna m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 486, i anledning av väckta motioner angående anslag för budgetåret
1945/46 till utrotning av råttor och möss;

nr 488, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslaget för
budgetåret 1945/46 till civilförsvaret;

nr 500, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående omorganisation
av tekniska skolan i Stockholm m. m.;

nr 501, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till prisrabattering
å vissa livsmedel m. m.;

nr 502, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till statens informationsstyrelse ;

nr 503, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till den nämnd, som avses i förslaget till lag örn återställande
av viss, från ockuperat land härrörande egendom m. m.;

nr 504 i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 till förskott av kostnader för transport
av vissa utländska medborgare genom Sverige;

nr 507, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 511, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
ett medicinskt forskningsråd m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 512, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45-nr 513, angående statsregleringen för budgetåret 1945/46; och
nr 514, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1945/46;
från andra lagutskottet:

nr. i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 5 8 lae-en
örn barnbidrag; ” s

, il1”,?25.'' 1 anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn rätt i vissa
lali för innehavare av en jordbrukets å ofri mark belägen förädlingsindustri
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område;

- -526’-1 aakdnmg av väckta motioner angående utredning örn speciallag stiftning

i syfte att effektivt hjalpa personer, som skadats under militär beredskapstjanstgöriiig,
respektive deras anhöriga;

lagstiftnmgen^ch^1^ &V motion angående reformering av lösdriveri nr

w8i-j hedning av väckt motion angående utredning örn förkortnin?
av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord m. m.; samt

från riksdagens kansli:

nr 508, angående åtgärder för förbättring av läroböcker m. m
nr 509, angående arbetsstudier;

Fredagen den 29 juni 1945 em.

Nr 32.

209

nr 510, angående skoindustriens organisation m. m.;

nr 533, angående drunkningsolyckornas bekämpande;

nr 534, angående handeln med brännolijor m. m.;

nr 535, angående landsbygdens bostadsförhållanden; och

nr 536, angående befolknings- och näringsförhållanden i Sverige.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från bevillningsutskottet:

nr 515, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1945/46, m. m.;
samt

från första lagutskottet:

nr 529, i anledning av väckt motion örn ändring i gällande kyrkolagstiftning
rörande kyrkas upplåtande för annat ändamål än gudstjänst;

nr 531, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande vid dödande
av förkommet livförsäkringsbrev; och
nr 532, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag angående
redogöraransvaret inom statsförvaltningen.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.15 på natten.

In fidem
Sune Norrman.

Andra hammarens protokoll 1946. Nr 3%.