1945. Andra kammaren. Nr 31 (Riksdagens protokoll 1945:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 31.

Onsdagen den 27 juni.

Kl. 2 em.

§ 1-

Justerades protokollen för den 16. den 18, den 19, den 20 och den 21 innevarande
juni.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Ledamoten av andra kammaren jur. lic. P. Hj. Fagerholm, som sedan den 15
dennes vårdas å karolinska sjukhuset, är efter genomgången operation fortfarande
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet till och med den 2 instundande
juli, intygas.

Stockholm den 21 juni 1945.

V. L. Limdberg,

leg. läk.

Kammaren, som genom beslut den 16 innevarande juni beviljat herr Fagerholm
ledighet under 8 dagar fr. o. m. den 14 juni, beviljade honom fortsatt
ledighet t. o. m. den 2 nästkommande juli.

Herr talmannen meddelade, att fru Björck, som vid kammarens sammanträde
den 15 i denna månad med läkarintyg styrkt sig på grund av sjukdom vara
förhindrad deltaga i riksdagsgöromålen under tiden den 15 juni—den 6 juli,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Föredrogs den på kammarens bord liggande motionen, nr 619, av herr förste Ändring av
vice talmannen Magnusson, om ändring av § 24 i ordningsstadgan för riks- $ 24 A,orrf‘
dagens andra kammare. fV^Hksdagem

andra kam Därvid

yttrade mare.

Herr Fast: Herr talman! Den nu föredragna motionen avser ett pär mindre
ändringar i § 24 i kammarens ordningsstadga. Den ena ändringen är en följd
av den ändring av 7 § i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, som riksdagen förut i år beslutat och varigenom riksgäldskontoret
befrias från åliggandet att meddela de närmare bestämmelser, som erfordras
för tillämpningen av nämnda stadga. I samband därmed har det ansetts lämpligt
vidtaga en annan av förhållandena betingad ändring av paragrafen i syfte
att befria kammarens kansli från skyldigheten att, när ledamot av kammaren,
som är ledamot av utskott, beviljas ledighet från riksdagsgöromålen, därom
underrätta ordföranden i vederbörande utskott. Erfarenheten har nämligen visat,
att detta underrättelseförfarande icke längre erfordras.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 81.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Den framtida
organisationen
av den
av Svenska
vall- och mosskulturföreningen
bedrivna
verksamheten

m. m.

Ändring av § 24 i ordning sstadgan för riksdagens andra kammare. (Forts.)

Jag tillåter mig yrka, att kammaren måtte utan föregående remiss till utskott
bifalla den väckta och nu föredragna motionen.

Efter härmed slutad överläggning blev ifrågavarande motion av kammaren
bifallen.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtande och memorial nr
3 och 4, statsutskottets utlåtanden nr 252—261 samt bankoutskottets utlåtanden
nr 56 och 57.

§ 5.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den framtida organisationen av den av Svenska valloch
mosskulturföreningen bedrivna verksamheten m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Den proposition, som behandlas
i detta utlåtande, har i väsentliga delar avstyrkts av utskottet. Utskottets ståndpunktstagande
innebär, att man rekommenderar riksdagen att principiellt uttala
sig för att Svenska vall- och mosskulturföreningen bör införlivas med
den statliga försöksverksamheten men att i övrigt hänskjuta frågan till en förnyad
utredning. Det finns under sådana förhållanden ingen anledning för mig
att ge mig in närmare på några detaljer i Kungl. Maj :ts förslag — i varje fall
icke för den, som är överens med utskottet om den linje, som man här valt.
Därför skall jag blott, herr talman, säga ett par ord örn utredningsfrågan.

Denna fråga har ju förevarit tidigare här i riksdagen. År 1943 togs saken
upp av statsrevisorerna, vilka efter att ha skildrat den statliga försöksverksamhetens
organisation yttrade bl. a. följande: »De nu anmärkta olägenheterna
synas revisorerna giva anledning till att frågan om sammanförande av de
olika grenarna av försöksverksamheten på jordbrukets område nu bör upptagas
till allsidig prövning. Det kan härvid möjligen komma att visa sig erforderligt
att från sambandet med lantbrukshögskolan frigöra såväl jordbiuksförsöksanstalten
som husdjursförsöksanstalten. Den av Svenska vall- och mosskulturföreningen
bedrivna verksamheten bör enligt revisorernas mening kunna införlivas
med förstnämnda försöksanstalt, varvid föreningens konsulentverksamhet
synes kunna övertagas av hushållningssällskapen. Kungl. Maj:t har nyligen
bemyndigat statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla särskilda
utredningsmän för att utreda frågan örn föreningens verksamhet. Det
vill synas revisorerna, att detta spörsmål icke kan lösas annat än i samband
med den större frågan örn försöksverksamhetens allmänna organisation.» Statsrevisorerna
rekommendera alltså en allsidig prövning. De sätta vidare i fråga,
huruvida man icke bör skilja jordbruksförsöksanstalten och husdjursförsöksanstalten
från lantbrukshögskolan — detta samband bör alltså enligt statsrevisorernas
mening komma under omprövning — och slutligen säga statsrevisorerna,
att spörsmålet om vall- och mosskulturföreningens organisation bör lösas i samband
med den större frågan örn försöksverksamhetens allmänna organisation.
I sin skrivelse nr 4551 vid 1944 års riksdag ansluter sig riksdagen till statsrevisorernas
linje. Det heter bl. a. i denna skrivelse: »Grundorsaken till de påtalade
förhållandena torde möjligen vara att söka däri, att man vid inrättandet
av nya forsknings- och försöksinstitutioner liksom vid omorganisationer av
redan befintliga begränsat tidigare utredningar till närmast berörda område.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Den framtida organisationen av den av Svenska vedi- och mosskulturföreningen
bedrivna verksamheten m. m. (Forts.)

Att av de på förevarande område arbetande organen med bibehållande av deras
ställning som fria forskningsinstitutioner skapa en enhet, som effektivt förmår
lösa föreliggande arbetsuppgifter, är uppenbarligen en fråga, som bör
lösas i ett sammanhang.» Och så drager riksdagen den slutsatsen: »att omhandlade
spörsmål bör bli föremål för en allsidig utredning».

Såvitt jag kan se av vad som står nederst på s. 84 och överst på s. 85 i
Kungl. Maj:ts proposition har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
icke räknat med det alternativet, att man skulle skilja försöksverksamheten
från lantbrukshögskolan. Det heter bl. a.: »Ett genomförande av de sakkunnigas
förslag kommer sålunda icke att på något sätt föregripa ett blivande
ståndpunktstagande till försöksverksamhetens ordnande vid högskolan under
förutsättning att vall- och mosskulturföreningens verksamhet skall ingå i det
vid högskolan i detta hänseende bedrivna arbetet.» Alltså har Kungl. Majit,
såvitt jag förstår, tydligen räknat med att försöksverksamheten i fortsättningen
skall vara knuten till högskolan. Jag vill för egen del icke uttala någon
bestämd mening vare sig för eller emot det alternativet. Jag vill blott understryka,
att riksdagens ståndpunkt i fjol innebar, att man i varje fall skulle
pröva möjligheten att skilja försöksverksamheten från högskolan, och man
hegärde också från riksdagens sida en skyndsam utredning på den punkten.

Såvitt man kunnat inhämta vid utskottsbehandlingen, bär denna allsidiga
utredning örn försöksverksamheten ännu icke kommit någon vart. Det meddelas,
att Kungl. Majit uppdragit denna utredning åt lantbrukshögskolans
styrelse och att styrelsen överlämnat detta utredningsuppdrag åt skolans lärarråd,
och det meddelas vidare, att lärarrådet, som i och för sig är en stor
delegation, skall med sig adjungera en hel rad andra krafter, så att denna utredning
skulle rent kvantitativt bli av betydande omfång. Enligt vad som
uppgivits är denna utredning ännu icke komplett, d. v. s. man har icke hunnit
samordna alla de krafter, som skola deltaga, och efter ett år har denna skyndsamma
utredning icke ens kommit så långt, att själva utredningskommittén är
färdig.

När det vidare gäller själva den uppgift, som det här är fråga om, har det
varit svårt, såvitt jag förstår, att få någon riktig klarhet även örn den saken.
Professor Nilsson vid högskolan meddelade vid en föredragning, att denna utredning,
vilken högskolestyrelsen på det sättet delegerat till sitt lärarråd, gäller
»gången vid uppläggningen av försöksplanerna». Jag vet icke, om det är
riktigt, men den upplysningen ringö vi. Skulle det vara elen riktiga uppfattningen
av utredningens direktiv, är det icke fråga om någon allsidig utredning
av hela spörsmålet utan endast fråga örn att rätta till en i och för sig
ganska märkvärdig detalj i det nuvarande systemet för försöksplanernas uppgörande.
I annat sammanhang har det meddelats, att högskolan egentligen
icke fått uppdrag att genomföra den större utredningen utan att det närmast
vore fråga örn en katalogisering av de uppgifter, som skulle utredas, alltså
ett rent förberedande arbete till den utredning, som skall komma. Är nu det
senare alternativet det riktiga, kommer man till det resultatet, att den utredning,
som riksdagen, i fjol begärde, ännu icke tillsatts, och om det första alternativet
är det riktiga, kommer man till det resultatet, att utredningen är tillsatt
men med oklara direktiv. Dessutom kan det knappast vara lämpligt att
uppdraga åt högskolans styrelse att verkställa en utredning, som även skall
innebära en omprövning av frågan, huruvida försöksverksamheten hör skiljas
ifrån högskolan. En utredning, som är gjord av den, som så markant vore part
i målet, skulle givetvis icke passa i detta sammanhang.

Det är dessa omständigheter, som utgöra bakgrunden till utskottets stånd -

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Den framtida organisationen av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen
bedrivna verksamheten m. m. (Forts.)
punktstagande, när utskottet nu i år avvisar Kungl. Maj :ts proposition med
undantag för detta principiella medgivande, att vall- och mosskulturföreningen
bör förstatligas, men i övrigt återigen begär en utredning örn försöksverksamheten
i dess helhet och säger, att utredningen örn möjligt bör bedrivas så
skyndsamt, att resultatet därav kan föreläggas redan nästa års riksdag. Örn
utskottets utlåtande godkännes och detta alltså blir riksdagens önskemål, och
örn detta önskemål skall kunna villfaras, tror jag för min del, att detta utredningsuppdrag
måste läggas i andra händer än där det nu ligger, för såvitt
det nu överhuvud taget ligger någonstans. I annat fall bör utredningen givetvis
fortast möjligt anförtros en därför lämplig kommitté.

Jag har, herr talman, icke något annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan, men jag har velat understryka, att det alternativ, som både i fjol
och i år framförts, bör bli föremål för en skyndsam utredning .och att detta
bör ske i sådana former, att icke de som äro part i målet, få taga ledningen
av denna utredning.

Herr von Seth: Herr talman! Svenska vall- och mosskulturföreningen har en
mycket stor betydelse icke minst för det mindre jordbruket. Det förspel, som
har föregått utredningen, och det spel, som har bedrivits under utredningen,
har också följts med ganska stort intresse. Utskottet har nu kommit fram till
ett kompromissyrkande. Eftersom jag varit ledamot av styrelsen för denna
förening sedan dess tillkomst och även ledamot av den gamla Svenska mosskulturföreningen,
skulle jag ha en hel del att anföra, men på grund av den
digra föredragningslista, som i dag föreligger, anser jag att man bör begränsa
sig. Dessutom utgår jag ifrån att herrar och damer ledamöter av denna kammare
under midsommarhelgen haft tillfälle att läsa igenom de å föredragningslistan
upptagna ärendena, vilka omfatta mer än 800 sidor, och att de sålunda
äro väl insatta i denna sak, även örn den behandlar ett sådant specialämne
som Svenska vall- och mosskulturföreningen.

Utskottet har ju kommit till det slutresultatet, att det skall bli en ny utredning,
och jag instämmer i den delen i det yttrande, som herr Svensson i Ljungskile
hade. När nu denna förenings verksamhet skall övertagas kanske till en
del av jordbruksförsöksanstalten och till en del av husdjursförsöksanstalten, så
är det ett mycket stort önskemål, att icke föreningens verksamhet så att säga
skall plockas sönder därigenom, att föreningens stomme plockas in på olika avdelningar,
varigenom föreningens huvudändamål skulle kunna komma bort.
Detta önskemål tror jag är mycket starkt bland landets jordbrukare, och jag
vill därför särskilt stryka under det önskemålet och överlämna det till den nya
utredningen, att man tar föreningens huvudsyfte som riktmärke och icke plockar
bort föreningens olika avdelningar i lantbrukshögskolans underavdelningar,
så att föreningen så småningom försvinner.

Det är dessutom en annan sak, herr talman, som jag särskilt vill trycka på,
och det är den behandling, som föreningens tjänstemän ha rönt under de senare
åren på grund av det damoklessvärd, som i form av utredning örn förstatligande
har hängt över föreningen. Detta har nämligen medfört, att föreningen
icke har kunnat få ökade anslag, och detta har i sin tur resulterat i
att tjänstemännen icke på något vis ha kunnat beredas någon kompensation
för de stegrade levnadskostnaderna på samma sätt som andra tjänstemän i liknande
ställning ha kunnat få. Föreningens tjänstemän ha därför kommit i en
mycket brydsam situation, och trots motionerande vid föregående riksdagar lia
vi icke kunnat komma till ett bättre resultat för föreningens tjänstemän. Nu
har man skjutit upp ytterligare ett år att ta ställning till frågan, och nu stå

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Ben framtida organisationen av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen
hedrivna verksamheten m. m. (Forts.)
föreningens tjänstemän inför det nya budgetåret återigen i den svåra situationen,
att de icke kunnat beredas den kompensation för dyrtiden, som — - jag
understryker det, herr talman — tjänstemän i motsvarande kategorier ha kunnat
få.

Jag förstår att det knappast är möjligt för herr statsrådet att nu kunna
bereda dessa tjänstemän'' en kompensation, men eftersom herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet sitter i sin bänk, skulle jag till honom vilja
framföra det önskemålet, att därest den nya utredningen icke hinner bli klar i
så god lid, att föreningen blir inrangerad i den statliga försöksverksamheten
redan den 1 juli 1946, herr statsrådet ville lägga fram ett förslag till provisorisk
lönereglering för dessa tjänstemän, så att de senast den 1 juli 1946 skulle
kunna bli likställda med andra tjänstemannagrupper.

I detta anförande instämde herrar Paulsen, Niisson i Göingegården, Hväggblom
och Carlsson i Bakeröd.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr
talman! Jag skall endast här i korthet be att få förklara, att jag anser det
slut, som utskottet har kommit till,, vara tillfredsställande, även örn det på
detta sätt kommer att dröja något längre tid, innan föreningen kan inordnas
i försöksverksamheten på det sätt som var tänkt. För min del menade jag nämligen,
att det var bättre att först få klarhet i huruvida vall- och mosskulturföreningen^
skulle ingå i den statliga försöksverksamheten, innan utredningen
sattes i gång. Självfallet kan nämligen utredningen icke göras i en handvändning.
Genom jordbruksutskottets nu föreliggande ståndpunktstagande har
utskottet emellertid i princip tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag på duenna punkt.
Man förstår ju, att Hacket arbete skulle ha försummats inom föreningen under
en utredning, som i varje fall tager längre tid än utskottsbehandlingen
och under vilken tid vederbörande ur var sina synpunkter skulle ha försökt
klarlägga för utredningsmännen, huruvida föreningen skulle inrangeras i den
statliga försöksverksamheten eller örn man skulle bibehålla, som man säger,
en fri verksamhet genom en förening, som uteslutande skulle leva på statsbidrag.

Som jag skrivit i propositionen var det min avsikt med det uppdrag, som
jag lämnade lantbrukshögskolans styrelse, att den skulle katalogisera eller
göra upp en stomme till direktiven för utredningen, och utredningen skulle sedan
överväga, huruvida försöksverksamheten fortfarande skulle sortera under
lantbrukshögskolan eller under en särskild styrelse. Det är något, som utredningen
bör pröva, och det bör då prövas från olika synpunkter.

Det viktigaste för mig var icke varifrån pengarna till föreningens verksamhet
kommo. Skall det var en enskild förening, så böra ju vissa belopp komma
från enskilda och dessutom vissa belopp från staten, ifall det är en statsunderstödd
förening, men varifrån pengarna än komma förefaller det mig, som
örn man bör ordna verksamheten på det mest ändamålsenliga sättet, så att
man icke får dubbelarbete, som kostar onödigt mycket pengar. Det arbete, som
föreningen har utfört, har varit gagnande för den produktiva utvecklingen på
jordbruksområdet, men vi skola dock icke bortse ifrån att förhållandena under
de senare åren utvecklats dithän, att den statliga försöksverksamheten har
gjort sig mer och nior gällande. Därför är det också mest ändamålsenligt för
att få en överblick över det hela, att det slrer ett sadant sammanförande, som
utskottet förutsätter. Den utredning, sorn utskottet nu begär, är precis samma
utredning, som jag hade tänkt mig skulle ske, även örn man hade beslulat att

Nr 81.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Ben framlida organisationen av den av Svenska vald- och mosskulturföreningen
bedrivna verksamheten m. m. (Forts.)
inrangera föreningen i jordbruksförsöks- och husdjursförsöksanstalterna, ty
frågan bör naturligtvis prövas i hela sitt sammanhang.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det framgår av herr statsrådets
anförande, att den uppgift, som lantbrukshögskolans styrelse har fått och som
den i sin tur delegerat till lärarrådet, icke gäller huvuduppdraget utan sammanförande
av material och en katalogisering av arbetsuppgifterna. I så fall
inträffar ju det egendomliga, att den man, som i första hand är ansvarig för
denna utredning, har angivit ett helt annat innehåll i densamma. Det måste
följaktligen råda oklarhet här på någon punkt, och det är önskvärt att det blir
klargjort för utredningens ordförande vad det är utredningen skall göra. Han
har nämligen, som jag nämnde, sagt att utredningen skulle gälla gången i uppläggningen
av försöksplanerna.

Vidare framgick det av herr statsrådets anförande, att den utredning, som
begärdes i fjol och som skulle taga itu med själva huvudproblemet, ännu icke
är tillsatt. Man kan ju tycka, att det är en ganska tung apparat, som satts i
gång för förberedelserna i detta fall.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

sammansatta utrikes- och första lagutskottets utlåtande och memorial:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om återställande
av viss från ockuperat land härrörande egendom, m. m.; och

nr 2, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av visst ärende
anlitat biträde; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Stockholms
luftvärnsregementes förläggning;

nr 234, i anledning av väckta motioner onj rätt för husmödrar vid försvarsväsendets
matinrättningar att erhålla fri portion in natura;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av tekniska skolan i Stockholm m. m.; och
nr 236, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av ett
medicinskt forskningsråd m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 7.

Statliga åt- Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 237, i anledning av Kungl. Maj :ts
gärder för proposition angående statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m.

•5EÄT jämte i ämnet väckta motioner.

mngen m. m. j propositionen nr 294 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för den 27 april 1945,
föreslagit riksdagen att

dels godkänna att Kungl. Maj :t vidtoge erforderliga åtgärder för tryggande
av bränsleförsörjningen i huvudsaklig överensstämmelse med av föredragande
statsrådet angivna riktlinjer,

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. (Forts.)

dels ock för budgetåret 1945/46 anvisa

a) till Omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved, xn. m. under
elfte huvudtiteln ett förslagsanslag av 6 000 000 kronor,

b) till Reglering av vedproduktionen å kapitalbudgeten under fonden för
förlag till statsverket ett investeringsanslag av 70 000 000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft fem inom riksdagens
kamrar avgivna motioner.

I en inom andra kammaren av herr Tersson i Landafors väckt motion (II:
601) hade hemställts, att riksdagen måtte uttala sig för att Kungl. Majit,
för tryggande av bränsleförsörjningen, vidtoge i motionen angivna åtgärder.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna att Kungl. Majit vidtoge erforderliga åtgärder för tryggande
av bränsleförsörjningen i huvudsaklig överensstämmelse med av föredragande
statsrådet i statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för den 27 april
1945 angivna riktlinjer;

b) till Omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved m. m. för
budgetåret 1945/46 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
6 000 000 kronor;

c) till Reglering av vedproduktionen för budgetåret 1945/46 under fonden
för förlag till statsverket anvisa ett investeringsanslag av 70 000 000 kronor;

II. att motionen lii 601 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; III.

att motionerna I: 167 och lii 151 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

IV. att riksdagen måtte, i anledning av motionerna I: 259 och lii 425, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning
angående den framtida avsättningen av småvirke och i samband därmed
stående frågor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Werner: Herr talman! På grund av det mycket bekymmersamma bränsleläge,
som inträdde redan under senare delen av 1944 eller som åtminstone då
kunde skönjas, befanns det nödvändigt att redan vid riksdagens^ början söka
belysa detta läge och att fästa statsmakternas uppmärksamhet på nödvändigheten
av snabba och effektiva åtgärder. Det var vad som avsågs med den
motion, som undertecknad m. fl. avlämnade i denna kammare under nr 151.
Eftersom utskottet nu konstaterar, att sedan motionen väcktes ett flertal av
de åtgärder, som påkallades i motionen, i väsentliga delar lia vidtagits och att
motionens krav sålunda tillgodbsetts, så skulle det kanske kunna anses onödigt
att nu ytterligare belysa frågan. Emellertid måste man konstatera, att de vidtagna
åtgärderna, vilkas varaktighet avsetts skola begränsas till viss kortare
tid, icke ens under den tidrymd, som de äro i kraft, kunna tillgodose de
krav, som ha framställts, eller kunna säkerställa, att vår bränsleförsörjning
upprätthålles på ett tillfredsställande sätt. Jag finner det därför vara nödvändigt
att med några ord belysa frågan.

Inledningsvis kan utan vidare fastslås, att hela bränslefrågan skulle ha lösts
av sig själv på ett långt mer tillfredsställande sätt, därest statsmakterna medgivit
en höjning av de fastställda normalpriserna, exempelvis med 2 kronor
per m3, vilken höjning i och för sig i vissa fall ingalunda skulle ha täckt de
ökade produktionskostnader för vedframställning, som ha inträtt sedan dessa
normalpriser fastställdes. Tyvärr har den politiska makten här i landet icke

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1045 fm.

Statliga åtgärder för ivy g gamle av vedförsörjningen m. m. (Forts.)
tillåtit denna enkla åtgärd, utan man Ilar försökt att på andra sätt klara situationen
och därmed kanske också framkallat kostnader både för staten och i
viss män även för konsumenterna, som i annat fall skulle ha varit överflödiga.
Läget beträffande tillgången på vedbränsle skulle ha varit ett helt annat, om
man hade beaktat det förhållandet, att spänningen mellan produktionskostnader
och normalpriser redan var så stark, att det inte var möjligt att inom ramen
av normalpriserna få produktionskostnaderna täckta. Under krigsåren har ur de
svenska skogarna uttagits en vedkvantitet av inte mindre än 200 miljoner
kubikmeter — en vedstapel som skulle räcka feni gånger runt jordklotet.
Detta har gjort att man endera måst tillgripa värdefullare vedsortiment eller
också flytta avverkningarna ut till ytterområdena, och därmed Ira också produktionskostnaderna
ökats, vilket i sin tur nödvändiggjort en ökning av vedpriset.
Men detta har inan inte velat inse från de ansvariga myndigheternas
sida, och det är detta som utgör grundorsaken till att läget på bränsleförsörjningens
område för närvarande är allt annat än bekymmersfritt, för den händelse
vi inte kunna importera kol hit till landet, något som dock torde komma
att dröja.

Den optimism, som kännetecknade de för bränsleförsörjningen ansvariga
myndigheterna redan under 1943 års slut, kan illustreras genom att återge vad
som inträffade i december 1943. De värmländska skogsindustribolagen funno
då att det inte var möjligt för dem själva att taga emot hela den kvantitet
massaved, som de väntade skulle komma att lämnas av producenterna, utan
begärde av bränslekommissionen en viss statsgaranti för att kunna öka inköpen.
Efter mycket örn och men beviljades en dylik statsgaranti för en kvantitet av
650 000 kubikmeter, vilket visade sig vara alldeles otillräckligt. Från bränslekommissionens
sida sades emellertid ifrån att man inte hade något intresse av
att lagra virke för industriella ändamål, utan att man ansåg sin uppgift vara
att svara för bränsleförsörjningen. Det kunde ju vara riktigt, men följden
blev att skogsavverkningarna skuros ned långt utöver vad som var tillrådligt.
Ingen skogsägare tilläts leverera virke utan att ha avgett en förklaring om
att virket endera var stormfällt under år 1943 eller också hugget före den 1
januari 1944. Det var denna inte vidare framsynta vedpolitik, som ledde till
att avverkningarna minskades, och under de två svåra vintrar, som sedan följde,
kunde vedframställningen på grund av naturhinder inte få den storleksordning,
som varit önskvärd. Det har gjort att bränslekommissionen eller vissa konsumenter
under det senaste året tvingats köpa just det industrivirke, som jag
här talat om, till priser, som för en större konsument inom Värmland, nämligen
landstinget, uppgått ända till 26 kronor per lösmeter. Förutom det oekonomiska
i att betala sådana priser måste man konstatera, att landet nationalekonomiskt
sett gör en stor förlust genom att den värdefulla cellulosaveden
har måst förbrukas till bränsle och att industrien just nu, när den
kan vara i starkt behov av råvaror för igångsättande av sin produktion, saknar
sådana.

Jag har velat anföra detta som ett exempel på den sorglöshet, som har kännetecknat
de vidtagna åtgärderna. Bara för att vissa fredstecken börjat göra
sig gällande, har man inte velat inse att vi ändock under en längre tid måste
lita till landets inhemska bränsletillgångar. Jag vill även nu rikta en maning
till de ansvariga bränslemyndigheterna att inte sätta alltför stark tilltro
till möjligheterna att importera fossilt bränsle, ty vi veta ännu inte hur en
sådan import skall kunna åstadkommas, och således inte vidtaga åtgärder som
medför en nedgång i den inhemska bränsleproduktionen.

Det kan också med fog riktas anmärkningar mot det sätt, varpå arbetskraftsfrågan
har handlagts under de senaste åren. Redan 1942—43 tillgreps

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Stata eja åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. (Forts.)
som bekant krisåtgärden med de s. k. riksarbetsiagen, varigenom man tillförde
skogarna arbetskraft, som var i bög grad ovan vid arbetet där. Det
ledde ju till att man måste ge denna arbetskraft kompensation för att den
lämnade sitt ordinarie arbetsfält i form liv familjebidrag, resersättning, omskolning-
och även verktyg, kläder o. s. v., vilket i sin tur medförde att huggningskostnaderna
blevo onormalt höga. När det gällde vissa av dessa arbetare,
särskilt dem som voro från de högre dyrortsgrupperna, kunde den första
metern ved, som de höggo på morgonen, kosta ända till 16 kronor. Men det
finns ännu värre exempel. Någonstans från västra Värmland berättas, hurusom
en arbetare, som kom från en högre dyrortsgrupp och hade stor familj —
familjebidraget var då ännu inte begränsat — bara högg en meter ved och
sedan lämnade arbetsplatsen, och den vedmetern kostade, inberäknat alla kostnader
för resa, utrustning, familjebidrag o. s. v., något över 100 kronor. Men
den bevaras också av skogsägaren såsom ett minne av denna föga förnuftiga
statliga vedpolitik.

Det är ju inte att undra på att den vana skogsarbetskraften — låt mig säga
en skogstorpare, som kanske har hemmet fullt med barn och som ända tills på
sista tiden fått hugga mot avtalsenliga löner — inte kunnat förstå det rättvisa
i att arbetare, som varit ovana vid arbetet i skogen, avlönats på ett sådant
sätt att de redan på morgonen, när de vaknat, haft en dagspenning intjänad
utan någon arbetsprestation. Det är inte ägnat att förvåna, att tusentals
skogsarbetare under sådana förhållanden lämnat skogarna, varigenom
skogshanteringen i många bygder vållats en nära nog obotlig skada.

Jag kan inte underlåta att med ett litet exempel påvisa vilket slöseri med
själva arbetskraften det är att till skogarna överföra arbetskraft, som varit
sysselsatt i industriellt arbete eller på annat sätt, i stället för att bevara den
vana arbetskraften åt skogshanteringen. Jag har här ett utdrag av en avlöningsnota
från ett skogskontor, som visar, hurusom en van skogsarbetare från
övre Värmland på åtta dagar tjänade in ,186:46 för industrivirkeshuggning
på en kronopark eller ecklesiastik skog någonstans i södra Värmland — en
utomordentlig prestation. En något van ortsbo lyckades under samma tid och
för huggning på samma skog komma upp till 77: 88, medan två i orten boende
ovana arbetare höggo för sammanlagt 90: 72. — De kunde alltså inte tillsammans
hugga för mer än hälften av vad den vane skogsarbetaren ensam
gjorde.

Det är att beklaga, att man hittills inte vårdat sig om den vana skogsarbetskraften
på det sätt som man bort göra. Men vad som nu skett, bör vara
en tankeställare när det gäller statsingripanden i sådan enskild produktiv
verksamhet, som staten och dess företrädare kanske inte ha förmåga att överblicka
i alla dess detaljer. Man måste känneteckna de åtgärder som i detta
fall vidtagits såsom mycket dyrbara och oändamålsenliga experiment, vilka
genom den irritation, som de framkallat hos den vana skogsarbetskraften, ha
påskyndat flykten från skogen.

Man har för närvarande på känn att ytterligare åtgärder förberedas från
statsmakternas sida då det gäller skogshanteringen. Ingrepp av djupgående natur
äro, som bekant, redan gjorda även på skogsindustriens och virkesexportens
område, oell det är nog befogat att, medan tid är, uttala en varning för ännu
längre gående statsingripanden. Beaktar man inte de praktiska synpunkter,
som de, vilka kanske under lång tid sysslat med skogshanteringen och dess
problem, gång efter annan frambära för statsmakterna, utan fortsätter t. ex.
nied de åtgärder beträffande industriens varupriser och exportavgifterna, som
jag här närmast syftat på, så kan det hillida att man därigenom förhindrar
en nödvändig och önskviird tillförsel av råvaror till industrien under ilen

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. (Forts.)
närmaste tiden. Därmed har man gjort det onda värre och kanske också inte
bara skadat våra förutsättningar att skaffa landet bytesvärden på världsmarknaden
utan även våra möjligheter att tillgodose det ur social synpunkt
viktiga behov av virke till bostadsbyggande, som föreligger såväl i vårt land
som i de krigshärjade länderna.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla kammarens tid längre. Jag är medveten
örn att det är riktigt, såsom utskottet skriver, att de åtgärder, som min
motion syftar till, redan blivit i viss om än otillräcklig man vidtagna efter
det motionen avlämnats, men jag har i varje fall velat fästa uppmärksamheten
på att man inte bör för optimistiskt betrakta vårt försörjningsläge på
bränsleområdet,, som i själva verket är långt ifrån bekymmersfritt, och att
man därför inte heller bör för snart upphöra med de stimulerande åtgärder,
som vidtagits i syfte att vidmakthålla den för hela vårt folkhushåll så viktiga
bränsleproduktionen. Och till detta hör att man för en sådan prispolitik,
att skogsägarna kunna företaga avverkningar i de delar av skogen, där man
gör nytta med att hugga ut, och inte tvingas att tillgripa de värdefullare
sortiment, som behöva användas för industribehov och som också, särskilt för
de mindre skogsägarna, utgöra en nödvändig inkomstkälla i det långa loppet,
utan vilken de inte kunna existera.

Herr Vigelsbo instämde häruti.

Herr Persson i Landafors: Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition nr 294
anges behovet av vedavverkningar för det kommande avverkningsåret 1945/
46 till 50 miljoner kubikmeter, varvid kalkylerats med 34 miljoner kubikmeter
bränn- och kolved samt 16 miljoner kubikmeter massaved. Emellertid säges
det i propositionen, att det kunde vara skäl i att höja kvantiteten massaved,
och i detta instämmer också statsutskottet i sitt utlåtande. Man säger att
statens förlustrisk därigenom skulle kunna minskas, då staten, om till bränsleåret
1946/47 någon mer betydande mängd fossilt bränsle kunnat importeras
till landet, skulle kunna överlåta massaveden till den industri, som behöver
den såsom råvara.

Jag har emellertid i min motion, nr 601, anfört betänkligheter mot att man
skulle räkna med en så stor kvantitet massaved att tillgripas såsom bränsle.
Nu när kriget är slut och handelsvägarna börja öppnas, kommer det att bli
en mycket stor efterfrågan på pappersmassa, och det är då av allra största
vikt att massaindustrien kan förses med den råvara, som den behöver. Det
torde också ur ekonomisk synpunkt vara synnerligen ofördelaktigt att låta en
så stor andel massaved ingå i det bränslekvantum, som erfordras. Jag har i
min motion framhållit, att man i stället bör inrikta sig på avverkning av
bränn- och kolved, alltså i görligaste mån tillgodose bränslebehovet genom avverkning
av de virkessortiment, som äro lämpade att användas som ved.

För det kommande bränsleåret 1945/46, alltså det som börjar den 1 juli i år,
beräknas bränslebehovet till 49 miljoner kubikmeter — man har då helt bortsett
från behovet av bränsle för varmvattensuppvärmning. Men hur ser det ut
i fråga örn tillgången på ved? Jo, i propositionen säges klart och tydligt, att
tillgången på kast- och långved inte kan beräknas uppgå till mer än 22 miljoner
kubikmeter. Man räknar emellertid med att forcera avverkningarna i
höst och av denna ved taga i anspråk 6 miljoner kubikmeter redan under kommande
vår, och vidare skulle man taga 7 miljoner kubikmeter av den massaved,
som finns tillgänglig. På detta sätt räknar man sig fram till 35 miljoner
kubikmeter bränsleved, varigenom 70—75 procent av det kalkylerade behovet
skulle kunna tillgodoses. Men när det gäller den stora brist, som sålunda fö -

Onsdagen den 27 juni 1945 fm. Nr 31. 11

Statlir/a åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. (Forts.)
religger i fråga om bränsleförsörjningen, så diskuterar man på fullt allvar att
sänka rumstemperaturen med 2—3 grader och därtill genomföra restriktioner
i fråga örn vedtilldelningen till industrien. Jag kan i anledning därav inte
låta bli att erinra örn vad som sades i proposition nr 309 rörande arbetsmarknadens
reglering om bränsletilldelningen till industrien. Det heter där t. ex.
beträffande järnindustrien: »Till följd av att importen av handelsjärn bortfallit,
föreligger visserligen ett ökat behov av inhemsk järnproduktion, men
frågan örn i vilken omfattning denna produktion kan uppehållas är avhängig
av vilken bränsletilldelning järnverken kunna erhålla.» Och vidare säger man
i fråga örn verkstadsindustrien: »Även verkstadsindustriens sysselsättningsfrågor
sammanhänga emellertid med bränsleförsörjningen.»

Det fattas bara att vi, därför att vi kommit i det prekära läget att vi inte
kunnat på det ansträngda sätt, som jag här redogjort för, skrapa ihop mer än
35 miljoner kubikmeter av de 49 miljoner som behövas för vår bränsleförsörjning,
skulle låta detta gå ut över den industri, som har möjligheter att köra
för fullt. Det kan inte få ske. Vi få inte, genom att inte ge denna industri
den ved den behöver, riskera att det uppstår arbetslöshet.

Jag anser alltså att frågan örn vår bränsleförsörjning ligger så pass illa
till att vi under det kommande avverkningsåret måste med förenade krafter
och med alla till buds stående medel söka finna utvägar för att forcera avverkningarna
på ett helt annat sätt än som hittills skett.

Vad kan den egentliga orsaken innerst vara till detta allvarliga läge? Jag
anser för det första, att då de statliga verkställande organen på detta område
singö in på den frivilliga linjen i fråga örn leveranser, detta .ledde till
ett fullständigt misslyckande, och det har varit en grundläggande orsak till
att vi kommit i detta läge. Vidare torde givetvis härtill ha medverkat bristen
på arbetskraft och den senaste vinterns olämpliga snöförhållanden. Men en
tredje faktor och en synnerligen viktig faktor har varit de onormala betalningsprinciper
som tillämpats i fråga örn dessa arbeten. Denna frivilliglinje
för leveranserna har givetvis stött på motstånd och svårigheter, på grund av
att det stora antalet mindre skogsägare, som lojalt ställt sig de tidigare avverkningsbestämmelserna
till efterrättelse, redan gallrat sina skogar, och det
är helt naturligt, att de inte frivilligt vilja ge sig på högvärdig iskog och
hugga ned den till bränsleved. Därtill ha vi inte haft något garanterat rotvärde
för detta virke. Detta har givetvis i allra högsta grad bidragit till att
denna frivilliglinje helt misslyckats. Nu har det visserligen garanterats ett
visst rotvärde, men det är väl fråga, örn man icke får underkasta det en närmare
granskning och omprövning, huruvida detta rotvärde skall stå sig i fortsättningen,
om man vill att det skall verka stimulerande på skogsägarnas avverkning.

Bristen på arbetskraft har tydligen varit beroende på att arbetsförhållandena
icke varit sådana, att de kunnat stimulera arbetskraften att söka sig till
dessa arbeten. Vidare har under detta avverkningsår otjänliga värderleksförliållanden
lagt hinder i vägen för huggningen och framkörningen av veden. De
onormala principerna för betalningen av detta arbete lia, det vågar jag påstå
utan att göra mig skyldig till överdrift, varit den mest grundläggande orsaken
till att det klickat vid avverkningsprogrammets genomförande. Att under
den tid, då tvångsuttagning av arbetare från industriel] till skogarna skedde,
statsmakterna måste sörja för kompensation åt dessa arbetare för deras inkomstbortfall,
var ju riktigt, men att de vana skogsarbetarna ställdes utanför
varje sorn helst kompensation trots högkonjunkturen på bränslemarknaden
och det skriande behovet av arbetskraft i skogarna, bär givetvis hämnat
sig.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. (Forts.)

När det nu gällt betalningen för detta viktiga arbete, bär den ovana arbetskraften
vid kurshuggning och i riksarbetslag åtnjutit en hel del förmåner,
som den vana arbetskraften icke blivit tillerkänd, och detta har ju verkat så,
att den ovana arbetskraften fått betydligt mera betalt per kubikmeter huggen
ved än den vana arbetskraften. De vana skogsarbetarna lia då resonerat som
så: »när vi få gå och arbeta för dessa låga och eländiga löner, som tillämpas
för oss, böra vi låta de ovana arbetarna hugga denna ved». Detta har gjort,
att dessa vana skogsarbetare i stor utsträckning sökt sig från skogsarbetet och
försökt på annat sätt skaffa sig sin utkomst. Den ovana, arbetskraften har alltså
vid huggningen av ved fått betydligt mer betalt per kubikmeter. Jag tror, att
jag utan överdrift kan säga, att de i genomsnitt fått 8 å.9 kronor per kubikmeter,
medan de vana skogsarbetarna inte fått mer än 3 kronor eller 3:50.
Behovet av arbetskraft på de flesta områden av näringslivet har helt naturligt
verkat stimulerande på dessa lågt betalta vana skogsarbetare att söka sig till
andra verksamhetsområden. Det är förklarligt och naturligt, när hela systemet
verkat så, att de egentliga skogsarbetarna hållits nere på en låg lönenivå
under hela denna högkonjunktur.

På grund av dessa förhållanden i skogen har under krigskonjunkturen inom
industrien många som tidigare arbetat i skogen sökt sig till industrien. Då
situationen på bränslemarknaden blev kritisk och uttagningen av arbetare från
industrien till vedhuggning i skogarna blev aktuell, så åkte dessa riksarbetslag
ut från industrien på kurshuggning och erhöllo förmåner såsom ovan arbetskraft.
Sedan vände de tillbaka till industrien. Det förekom i många fall. då
företagen fått åläggande av arbetsmarknadskommissionen att ta ut ett visst
antal arbetare och de skulle utvälja de arbetare som de ansågo lämpliga att gå
ut i skogen under viss tid för att syssla med vedhuggning, att då i mycket
stor utsträckning vana skogsarbetare, som under de senare åren kommit till
industrien, anmälde sig att gå ut på dessa huggarkurser. De åtnjöto då de
förmåner som ovana skogsarbetare hade och voro ute ett par tre månader. Sedan
återvände de till industrien. Då sökte man åter rekrytera skogsarbetarna med
arbetare från andra områden, vilka arbetare voro fullständigt ovana vid skogsarbete.
Jag anser, att det härvidlag förekommit en verklig misshushållning med
arbetskraft.

Dessa huggarkurser pågå fortfarande, och det är väl fråga, örn man inte
skulle när som helst kunna avbryta utbildningen och omskolningen av den ovanaarbetskraften.
Jag tror, att det är mycket angeläget, att man fastställer priserna
för huggning och bestämmer sådana arbetsvillkor, att alla som arbeta i
skogarna med att hugga och forsla fram veden komma att arbeta under något
så när jämställda förhållanden.

Nu har visserligen huggningspremier för vana skogsarbetare införts. På
grund av de förhållanden som varit och alltjämt äro ha emellertid de vana
skogsarbetarna blivit synnerligen misstänksamma. För att få ut dessa premier
måste man ifylla och skicka in ett kort till länsarbetsnämnden, där man anmäler
sig som van skogsarbetare och anhåller att få ut dessa premier. När dessa
kort komma in till länsarbetsnämnden, ställas de in i ett särskilt kortregister.
Länsarbetsnämnden får alltså ett alldeles speciellt register över de vana skogsarbetarna.
Jag har hört en del av dem resonera som så, att när krisen sätter in,
kanske lika kraftigt i skogarna som annorstädes, måste de ut och söka annat
arbete, men då ha länsarbetsnämnderna detta register över vana skogsarbetare,
och då komma de också att få ställa sig sist i kön och komma i efterhand, när
det gäller att erhålla annat arbete. Vidare har jag hört skogsarbetare resonera
på det sättet, att örn de äro efter med utskylderna, bli dessa premier hos länsarbetsnämnden
något som skattmasarna lämpligen kunna krafsa åt sig. De

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Stat!irja åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. (Forts.)
mena alltså, att de inte kunna få ut någonting av dessa pengar som de lia att
fordra, därför att dessa säkerligen komma att betraktas som lön och sålunda
icke kunna skyddas mot skatteinförsel. Jag Ilar förbindelse med rätt många
av dessa skogsarbetare, och jag vet, att deras resonemang ofta är sådant. Jag
har tagit fram detta som ett exempel på hur staten och de ansvariga organen
genom sina åtgöranden gjort de vana skogsarbetarna synnerligen misstänksamma.
De betrakta sig fortfarande såsom åsidosatta, därför att man inte sökt
få fram rätta riktlinjer, så att de kunnat erhålla en ordentlig betalning för sitt
viktiga arbete.

Beträffande rotvärdesgarantien anser jag, att när de jordbrukare som ha en
mindre skogsareal tidigare lojalt ha ställt sig åligganden och föreskrifter till
efterrättelse — de ha kanske gått igenom sin skog ett par gånger och gallrat,
och nu är det bara högvärdigt virke tvär —• och när nu avverkningsplikt måste
tillgripas och konsekvent genomföras, måste statsmakterna helt naturligt se till,
att dessa skogsägare bli garanterade ett skäligt rotvärde. Jag tror, att detta är
synnerligen viktigt, därför att man i allra högsta grad behöver skogsägarnas
medverkan, om man på ett hyggligt och riktigt sätt skall kunna genomföra
detta omfattande avverkningsprogram.

För att rätta till vad som brustit i fråga om anordningarna för vedförsörjningen
och för att därvidlag få frälin enhetliga och enkla linjer har jag i min
motion angivit några riktlinjer. För det första anser jag, att man bör slopa
premiesystemet för huggning och körning av ved samt avveckla huggarkursema.
Men därest man allt fortfarande skall använda ovan arbetskraft, så
behöver den i någon mån kompenseras, och man bör därför bibehålla hyresbidraget
till de ovana skogsarbetare som komma från tätorter och städer, där
man i regel har höga hyror. Man bör vidare konsekvent genomföra avverkningsplikt,
dock med vederbörlig hänsyn tagen till att högvärdig skog skall skyddas.
Detta bör lämpligen ske genom länsskogvaktarna och länsjägmästama. Man
bör därvid inventera skogsområdet, så att man vet, var man har vedskogen sorn
bör tillgripas, och ser till, att den högvärdiga skogen blir skyddad. Rotvärdesgaranti
bör fastställas, i synnerhet för de mindre skogsägarna. I stället för
premier till den vana arbetskraften böra priser för huggning av veden fastställas,
d. v. s. man skall fastställa minimilöner. Det kan ju här göras den invändningen,
att detta bör överlämnas till arbetsmarknadens parter och att statsmakterna
icke böra ge sig in på en lönesättning. Jag vill gentemot detta resonemang
framhålla, att vedförsörjningen är en statlig angelägenhet och att prissättning
skett på detta område i en hel del fall. Jag tror därför inte, att man
behöver hysa några betänkligheter att ge sig in på att i viss mån även normera
priserna för huggning. Är det så, att statsmakterna icke skulle vara inställda
på att göra detta och göra det på ett tillfredsställande sätt, komma vi säkerligen
att få dragas med en eftersläpning i fråga örn avverkningsprogrammet,
så att allvarlig fara uppstår för folkhälsan och överhuvud taget för att man
skall kunna reda upp det hela.

Jag anser sålunda, och det har jag angivit i min motion, att man i stället
för dessa tidigare vidtagna åtgärder skall fastställa minimilöner för huggningsarbete
från 5 till 7 kronor per kubikmeter. Man skulle lämpligen kunna dela
upp skogstillgångarna i goda, medelgoda och dåliga i fråga om vedhuggning,
och i fråga örn den goda. skogen betala 5 kronor, den medelgoda G och den
dåliga 7 kronor som minimipris. Detta skulle gälla båda för van och ovan
arbetskraft. I dessa priser skulle alltså vara inräknade de förmåner, som
tidigare tillkommit ovan arbetskraft. Vidare skulle körning betalas så, att
skälig b"m erlmlles enligt per kubikmeter avviigt pris. I den mån rotvärdesgaranti
jämte lmggningsga Tanti och körn i ngskostn ader överstiga de fastställda

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. (Forts.)
normalpriserna, skulle statsmakterna till avverkarna betala den överskjutande
delen. Härigenom slipper man denna registrering — och det blir givetvis ett
omfattande arbete med registrering av premieutbetalningen. Avverkarna .skulle
alltså få svara för kostnaderna och staten sedan hålla dem skadeslösa. Detta
vöre ju att förenkla det hela. Genom dessa anordningar och genom att arbetskraften
bleve jämställd i lönehänseende skulle man också få bort den irritation
och de missförhållanden, som uppstått genom att dessa förhållanden tidigare
icke varit ordnade på ett tillfredsställande sätt.

Utskottet har yrkat avslag på min motion och inte angivit någon som helst
motivering för detta avslagsyrkande. Jag tillåter mig dock, herr talman, att
yrka bifall till utskottets hemställan med den ändringen i punkten II, att
motionen nr 601 måtte bifallas.

Herr Hellbacken: Herr talman! Innan talmannen klubbfäster det föreliggande
utskottsutlåtandet, ber jag att få framföra några synpunkter.

Vi röra oss här, som kammarens ledamöter veta, på ett område där det liksom
överallt annorstädes när det gäller att fastställa vissa normalpris och uttaga
vissa kvantiteter av en vara är mycket svårt att förutse, hur det hela
kommer att gestalta sig. Jag tror ändå, att örn vi blicka tillbaka på den tid
som gått, sedan produktionsplikt för vår bränsleförsörjning införts, vi kunna
säga, att man lyckats tämligen bra med den saken, och man har lyckats bra
med att tillvarataga dels producenternas intressen, i detta fall skogsägarnas,
och dels konsumenternas intressen, d. v. s. de som skola förbruka vedbränslet i
hushållen eller inom industrien. Det är en verkligt gigantisk uppgift som vi
ha stått inför att försörja landet med vedbränsle, när vi örn icke helt så dock
till en väsentlig del varit avstängda från fossilt bränsle och vår industri har
kört för fullt samt vi under denna kristid haft så svåra hinder som vi icke haft
förut i mannaminne. Man har spekulerat i tillgången på fossilt bränsle. Jag
tror, att man i fjol var litet för optimistisk, när man släppte vissa skyldigheter
i fråga örn produktionsplikt. Nu kan man visserligen säga, att det är
lätt att vara efterklok. De, som närmast hade att handlägga dessa saker för
statsmakternas räkning -—• örn man sedan skall säga att det var riksdagen,
vissa departementschefer eller vissa statliga institutioner i övrigt låter jag
vara osagt — synas ha trott, att man skulle få in fossilt bränsle tidigare och
i större utsträckning än som blivit förhållandet. Härav följde också, som vi
veta, att riksdagen måste fatta beslut av rätt anmärkningsvärd omfattning
för att söka komma till rätta med vår bränsleförsörjning för kommande vinter.

Nu tror jag, att dessa beslut, även örn de diskuterats och också kritiserats
rätt mycket, voro det enda som man kunde göra i detta rätt bekymmersamma
läge. Jag skulle också tro, att man till hösten kommer att fylla den kvantitet
som man föresatt sig att hugga för vår bränsleförsörjning. Jag har haft tillfälle
att resonera med den man, som i Kopparbergs län närmast har att handlägga
denna sak. I detta län, i Dalarna, hugges ca en niondedel av det bränsle,
som behöves för hela riket. Han sade, att han var rätt optimistisk, att man
skulle få hugget det som man föresatt sig att få hugget inpm länet. Men han
sade också, att givetvis kommer en del av detta bränsle att huggas så sent,
att det icke är av den torrhetsgrad, som är önsklig när det gäller att använda
det dels till hushållsändamål och dels i industrien. Var och en vet, att örn
han skall elda med rå ved blir det dyr ved. Det blir besvärligt också på annat
sätt. Därför vill jag, när vi ha denna fråga före i riksdagen, ha framfört, att
det är viktigare att förutse och ställa örn vårt hus i tid, så att vi den höst,
som nu nalkas, ombesörja huggning på sådant sätt, att vi icke råka ut för
samma malör till nästa år som vi stå inför den nu kommande vintern. Jag

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. ni. (Forts.)
tror, att vi måste taga vissa risker att få ved över hellre än att ställas inför
ett fullkomligt prekärt läge då det gäller vår bränsleförsörjning.

Nu har en del sagt, att vi ha huggit ut vår ved i skogen, så att det icke
är något mera att hämta. Jag tror icke, att detta är förhållandet. Jag skulle
vilja tillägga, att den huggning, som försiggått under de senare åren, varit
synnerligen välgörande för skogen. Visserligen är det uthugget på områden,
som ligga närmast vägarna. Men det är otaliga stora områden, där man saknar
vägar. Kan man hugga veden och taga ut dem på sådana områden, finnes
det alltjämt mycket bränsle att taga ut. Jag tror icke, att det är någon som
helst fara eller att man behöver ha betänkligheter, att det skett någon som
helst huggning, som äventyrat skogens bestånd eller stått i strid med god’
skogsvård.

Jag skulle, herr talman, när jag har ordet, vilja framhålla ett par saker
som berörts i debatten. Det var närmast därför jag begärde ordet. Den förste
talaren nämnde örn dessa oskolade arbetare, som kommit till skogen. Örn jag
räknar till vana skogsarbetare sådana, som äro tränade och kunna hugga och
göra ett gott arbete med god förtjänst, så finnes det många dylika. Nu finnes
det visserligen sådana, som icke kunna prestera samma goda arbete och samma
kvantitet. Men, herr talman, jag vill till protokollet ha fogat, att jag under
midsommaren, när jag var hemma och tog reda på förhållandena i orten, blev
mycket tillfredsställd. För egen del har jag viss produktionsplikt, men jag
har huggit tre gånger så mycket som jag var ålagd. Jag har huggit med hjälp
av strejkande metallarbetare. Jag har även hört mig för bland andra skogsägare,
som använt samma arbetskraft. Örn jag får tala om min egen erfarenhet
och vad jag inhämtat i saken, kan jag försäkra, att ingen van skogsarbetare
kunnat göra ett bättre, omsorgsfullare och riktigare arbete och också
förtjäna bättre än dessa i början av huggningen ovana verkstadsarbetare. Jag
har haft dem, som under en fjortondagars period huggit i genomsnitt fyra
kubikmeter brännved örn dagen, utan att det var någon särskilt fin huggning.
Allmänna omdömet bland skogsägare som använt dessa verkstadsarbetare som
skogsarbetare, har varit att de utfört ett mycket gott arbete. De ha huggit i
skogen så att forstman sagt, att så skall det huggas, och de ha kommit upp
till mycket goda förtjänster. Under de första tre dagarna eller den första veckan
ha de kanske icke kunnat prestera så mycket. Men dessa verkstadsarbetare
ha på synnerligen kort tid blivit så vana och duktiga i skogen, att somliga
sagt: »Jag tror att jag slutar i industrien och går till skogen, örn jag kan
få den förtjänst som jag nu har.»

Jag vill ha detta fogat till protokollet för att man ej skall säga, att dessa
8 000 metallarbetare icke gjort nytta. Jag tror, att de i hög grad bidragit till
bränsleförsörjningen icke minst därför, att denna huggning skulle vi ej ha
fått annars. Jag vill därmed icke säga, att det är bra, att metallarbetarkonflikten
fortgår; visst icke. Men jag vill säga, att det beslut riksdagen fattat
för att stimulera huggningen var mycket klokt.

Herr talman! Eftersom vi ha här närvarande ett statsråd, som är närmast
ansvarig för hur ärendet bliver handlagt, och eftersom riksdagens ledamöter
själva kanske känt en viss ängslan inför de rapporter, som kommit örn det
oroande bränsleläget till den kommande vintern, vill jag siiga, att för nästa
bränsleperiod, d. v. s. vintern 194G—1947 böra vi, även örn vi äro optimistiska
och räkna med att en väsentligt större procent fossilt bränsle
inkommer till landet, taga de risker som följa med en medverkan till stimulerandet
av bränslehuggningen, oaktat staten i någon mån får gå emellan.
Det är viktigare att vi få torrt bränsle, när den period kommer, då
vi behöva använda det, än att nästa år finna att vi icke huggit tillräck -

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm,

Statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. (Forts.)
ligt mycket. Var och en vet, att ved, som hugges efter midsommaren, ger
synnerligen dålig förbränning för kommande vinter, och detta gäller framför
allt ved, som hugges efter den 20 juli, när rötmånaden är inne. Då skall
man egentligen upphöra med all vedhuggning.

Jag har, herr talman, eftersom jag tagit ordet, velat framföra detta. Örn
detta program ej genomföres, försäkrar jag, att jag nästa år skall göra mig
påmint i kammaren. Jag hoppas emellertid, att vad utskottet uttalat och den
kungl, propositionen föreslagit skall, örn riksdagen bifaller det, också vara
av den beskaffenhet, att det skall medverka till att vi kunna se tiden an. även
om det blir svårt att få in fossilt bränsle.

Jag har intet vidare att tillägga utan yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! Jag nödgades begära ordet i anledning
av det anförande som hölls av herr Werner. Han framhöll — och det har sagts
ett pär gånger tidigare i kammaren — att den bidragsverksamhet, som försiggår
för att stimulera den ovana arbetskraften att gå till skogen, är en synnerligen
olycklig verksamhet. Herr Werner anförde ett exempel och gjorde
gällande, att en ovan arbetare uttagit 100 kronor för att tillverka en kubikmeter
ved. Denna avverkning, tilläde han, kommer att gå till historien som ett
bevis för den okloka politik statsmakterna fört.

I anledning av detta vill jag meddela det förhållandet, att arbetsmarknadskommissionen
kräver vissa minimiprestationer för att familjebidrag och omskolningsbidrag
skall utgå. Vi ha statistik på, att ovan arbetskraft producerar
ungefär 2,5 kubikmeter per dag. Man kan räkna ut, att även örn vederbörande
får alla bidrag och bär stor familj, blir det icke fråga om att sådana
belopp kunna utgå från statens sida som de herr Werner nämnde.

Jag kan ytterligare tillägga, att hade vi icke haft de 20 000 ovana skogsarbetare,
som vi haft i arbete sedan månader tillbaka, hade bränsleförsörjningen
varit ännu sämre. Det förefaller därför egendomligt, att både herr Werner
och herr Persson i Landafors, tala örn den okloka politik statsmakterna fört
tidigare. Det vore mera angeläget, örn det här i kammaren talades örn de åtgärder,
som vidtagits, låt vara sent omsider, från statsmakternas sida. Man
talar fortfarande örn den olust, som råder inom den vana skogsarbetarkåren
visavi inställningen till de ovana arbetarna. Det är icke på det sättet. Den
vana skogsarbetarkåren är enligt vad jag erfarit mycket tillfredsställd med
den avlöning som erhålles just nu, sedan premierna beslutats av riksdagen.
Ett bevis för att så är förhållandet kan den omständigheten utgöra, att vi för
närvarande säkerligen ha 60 000—70 000 arbetare ute på avverkningsarbete.
Det har icke hänt något tidigare år. Men vi äro glada för att de äro ute och
arbeta i skogen och för att vi kunna klara vår bränsleförsörjning.

Det finnes enligt mitt sätt att se ingen som helst anledning att komma fram
och tala örn, att dessa människor, som arbeta i skogen som ovana .skogsarbetare,
bara söka lura de myndigheter, som handhava bidragsverksamheten, och
söka tillskansa sig största möjliga belopp utan att prestera något egentligt
arbete. Det är icke riktigt att söka framställa saken på det sättet. Vi göra ju
alla vad vi kunna för att animera vederbörande att g’å till skogen och avverka
det bränsle, som vi anse nödvändigt att avverka.

Herr Persson i Landafors framhöll, att man ger för stora bidrag till de
ovana skogsarbetarna. Men, herr Persson, varför gå då icke flera ovana skogsarbetare
till skogen och hugga ved, om de få för stora bidrag? Jag tror icke,
att det är för stora bidrag som man lämnar dessa ovana arbetare. Man måste
dock betänka, att de måste i regel ligga borta från sin vanliga bostadsort och
att det blir extra kostnader för kosthåll, kläder och annat. Det vore väl också

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Statliga åtgärder för tryggande av vedförsörpiingen m. m. (Forts.)
olyckligt att följa hans rekommendation, när han säger, att man nu skulle avveckla
huggarkurserna och låta den vana arbetskraften utföra huggningen.
Vi lia 20 000 ovana arbetare i skogen, och därav ligga 10 000 i s. k. huggarkurser.
Vore det klokt att säga till vederbörande: »Vi behöva icke använda er
arbetskraft längre», när vi ha så stor brist på ved som vi faktiskt ha i dag?

Herr Persson klandrade vidare det system, som användes för att betala premier
till de vana skogsarbetarna. Han påpekade, att länsarbetsnämnderna föra
register över vana skogsarbetare, och han drog själv vissa slutsatser av att
ett sådant register finnes till. Han säger, att om det blir sämre med arbete
komma dessa skogsarbetare sist i kön, när det gäller att få hjälp från samhället.
Varför uttalar herr Persson den meningen? Önskar han, att det skall bli
fallet? Så sent som förra året sade riksdagen ifrån, att skogs- och lantarbetare
skola jämställas med andra arbetargrupper när det gäller att ordna offentliga
arbeten i händelse av arbetslöshet. Det finnes ingen anledning, att en enskild
ledamot av denna kammare själv konstruerar ett fall och säger, att det kommer
säkert att leda till detta resultat. Jag har föreställt mig, att alla äro1
ense örn att sträva efter att giva alla sysselsättning och att icke misstänka en
samhällsinstitution för att ha helt andra syften än dem riksdagen givit vederbörande.
Man har uppdragit åt arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna
att betala ut premierna. Hur skall man kunna kontrollera, att vederbörande
verkligen avverkat den ved man begär premie för, örn man icke
får deras namn och adress? Jag förstår icke herr Perssons resonemang i detta
sammanhang.

Till sist vill jag framhålla, att det finnes förhoppning att de åtgärder som
ytterligare vidtagits resultera i att vi klara den vedavverkning som samhället
ansett nödvändig. Jag tror, att även örn bristen för närvarande är stor ha vi
goda förutsättningar att vidtaga ytterligare åtgärder, som resultera i att vi
kunna klara bränsleförsörjningen för vintern på ett någorlunda hyggligt sätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Landafors erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Gentemot den senaste talaren, när han berörde vad jag sagt
från talarstolen, att det betalas för stora bidrag till ovana skogsarbetare, vill
jag påpeka, att jag refererade hur arbetarna resonera. Det blir en väsentlig
skillnad, föreställer jag mig. När det gäller svårigheterna och problemen för
bränsleförsörjningen, tror jag, att det är av betydelse att få reda på hur
skogsarbetarna själva resonera. De lia hela tiden ansett sig åsidosatta jämfört
med den ovana arbetskraften.

Vidare sade den senaste talaren, att jag yttrat, att de vana arbetarna skulle
få ställa sig längst bak i kön. Ja, skogsarbetarna resonera på det sättet, och
det refererade jag också från talarstolen. De säga, att om de gå till länsarbetsnämnden
behöva de ha kort med för att få ut premierna för huggning. Där har
man dels register på ovan arbetskraft och dels register på van arbetskraft. När
krisen sätter in och det blir fråga om arbetslöshet och det gäller att få något
att leva av och söka andra utvägar än skogen, bli de säkerligen hänvisade till
skogen som skogsarbetare. Därför gå de och räkna med att de få ställa sig bak
i kön. Det är deras eget resonemang, och det är detta jag refererat för att man
i någon mån skall förstå, hur denna vana arbetskraft reagerar inför de åtgärder
som vidtagits under den tid som gått.

Vi konstatera kort och gott, att vi äro i en prekär situation i fråga örn
bränslet. Kan man undanröja sådana irritationsmoment som den vana skogsarbetskraftens
resonemang ger belägg för, bör man söka utvägar efter den linjen.

Andra hammarens protokoll 1945. Nr SI. 2

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. (Forts.)

Det är väl ändå den vana skogsarbetskraften, som skall göra det mesta beträffande
dessa väldiga kvantiteter bränsle.

Jag har refererat hur skogsarbetarna resonera. Den föregående talaren säger,
att den ovana arbetskraften i genomsnitt huggit 2,5 kubikmeter per dag.
Jag har i min motion förordat, att för dessa vedhuggningar borde statsmakterna
bestämma minimilöner. Enligt den erfarenhet jag har i fråga örn huggarkurserna
ära de i regel förlagda där det varit de sämsta huggningarna, därför
att bolagen ha i stor utsträckning passat på att tillgodogöra sig dessa kurser
för att få hugget. Räknar man med 7 kronor per kubikmeter och 2,5 kubikmeter,
blir det 17 kronor 50 öre i förtjänst per dag.

Härefter anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Många skogsägare se nied bekymmer,
att det kommer ännu ett år nied avverkningsplikt. De anse, att deras
skogar äro så väl genomhuggna, att ytterligare ett större uttag kommer att
medföra, att man överskrider gränsen för vad som kan betraktas som god
skogsvård. Nu är emellertid bränslesituationen sådan, att den tvingar oss att
fortsätta på samma sätt som tidigare år. Jag har ingenting att invända mot
detta, när läget verkligen är sådant. Men, herr talman, det är min uppfattning,
att skogsägarna skulle ha känt sig bättre till mods, örn ett pär synpunkter,
som de ofta framfört, hade återfunnits i utskottets utlåtande. Den ena är, att
de skogsägare, som ej fullgjort sin leveransplikt och alltså undandragit sig att
göra sin skyldighet under de gångna åren, skulle ställas under bättre uppsikt,
så att de måste fullgöra vad de ålagts. Den andra är, att när vederbörande
myndigheter lägga ut avverkningskvantiteterna man icke går alltför schematiskt
fram och bara räknar efter hektar skogsmark, utan också tar hänsyn till
i vad mån vedskogen redan är uthuggen. Bränslekommissionen har i sitt yttrande
framhållit denna synpunkt och sagt, att man måste taga hänsyn till vad
som är överensstämmande med god skogsvård. Detta skall tacksamt erkännas,
men jag tror, att det varit värdefullt, örn i utskottets utlåtande och från föredragande
statsrådets sida denna synpunkt också understrukits.

Herr statsrådet Rubbestad: Herr talman! Flera talare ha berört det svåra
läget på bränsleförsörjningens område. Jag är den förste att erkänna, att läget
icke är sådant som det borde vara. Ett pär talare lia berört orsakerna
till den sålunda uppkomna situationen. Man har pekat på den optimism, som
rådde i slutet av år 1943 och även under år 1944. Det är klart att denna optimism,
som i sin mån har medverkat till att man släppte avverkningstvånget,
gjort sitt till, men, som en annan talare nyss framhöll, det är ganska lätt
att vara efterklok. Jag är förvissad örn att om utvecklingen hade blivit en
annan, örn det hade gått efter de förmodanden som hystes av vederbörande i
regeringen, som då hade hand örn bränslefrågorna, och vilka jag förmodar
regeringen i sin helhet delade, om kriget hade slutat på ett tidigare stadium
och handelsvägarna öppnats, så att det blivit möjligt att få in fossilt bränsle
— då hade kritiken icke varit så stark som den nu är. Det är därför kanske
inte skäl till att alltför hårt döma dem, som handlat under inflytande av en
alltför stor optimism. Emellertid har jag den meningen, att vi av detta böra
lära oss att icke räkna alltför optimistiskt. Sålunda böra vi, trots att kriget
nu är slut, räkna med att vi behöva tillgodose vår bränsleförsörjning med avverkningar,
även örn det, som herr Hellbacken nämnde, skulle finnas risk för
att staten får vidkännas vissa utgifter för vedförsörjningen, som, om import
av fossilt bränsle kommer till stånd tidigare än beräknat, komma att visa sig
onödiga.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 81.

Statliga åtgärder för tryggande av vedförsörpiingen m. m. (Forts.)

Läget är ju i år betydligt sämre än de föregående åren. Före hösten 1944
hade vi möjlighet att från Tyskland årligen importera mellan 4 och 5 miljoner
ton fossilt bränsle, vilket svarar mot en vedkvantitet av cirka 30 miljoner
kubikmeter. Nu har ju denna import helt upphört, och det är klart, att vårt
bränsleläge därigenom blivit betydligt sämre än vad det var tidigare. Yi lia
ju i år vidtagit åtskilliga åtgärder för att stimulera till avverkning. Vissa av
dessa åtgärder ha ju redan berörts, och jag förmodar, att flertalet av kammarens
ledamöter känna till desamma.

Det har otvivelaktigt uppstått vissa merkostnader för skogsägarna, och det
är klart att det skulle varit bättre, örn man hade kunnat gå den väg, som herr
Werner i sitt anförande rekommenderade, nämligen höja priserna. Kammarens
ledamöter känna emellertid mycket väl till att statsmakterna allvarligt
strävat efter att söka hindra en prisstegring. Bränslepriserna äro härvidlag
en mycket viktig faktor, och därför har man försökt att på andra vägar än
genom direkt prisförhöjning på veden få till stånd en stimulans. Vi ha infört
ett system med premier. Efter införandet av detta system tror jag, att
skogsägarna fått mera lust att fullgöra den produktion, som blivit dem ålagd.
De ha nu återigen fått finna sig i att åläggas produktionsplikt. Denna produktionsplikt
avser visserligen endast nu gällande avverkningsår, men från
bränslekommissionen har framkommit förslag örn att man med det snaraste
skulle införa produktionsplikt även för nästkommande avverkningsår, och jag
har den uppfattningen att man knappast kan komma ifrån att återigen gå på
den linjen.

Bestämmelserna örn avverkningsplikt ha emellertid icke tillämpats så schematiskt
som herr Skoglund i Doverstorp gjorde gällande i sitt anförande.
Skogsvårdsmyndigheterna ute i länen bruka göra en uppskattning av hur
mycket som kan tagas ut på den eller den egendomen och avpassa avverkningsplikten
därefter. I 2 § av avverkningslagen är tydligt utsatt, att åläggande
av avverkningsplikt icke får tillgripas, med mindre Konungen det medgivit,
såvida det icke står i full överensstämmelse med god skogsvård. Bränslekommissionen
och skogsvårdsmyndigheterna komma säkert i fortsättningen liksom
hittills att se till att lagen i det avseendet efterleves.

Tack vare de åtgärder, som vidtagits, och de åtgärder, som man eventuellt
framdeles kommer att tillgripa, tror jag att det kommer att visa sig möjligt
att lösa frågan örn vår försörjning med vedbränsle utan att vi skola behöva
vidkännas alltför stora inskränkningar i driften av våra fabriker eller i användningen
av bränsle i enskilda hushåll. Vi ha på sista tiden försökt att
stimulera enskilda att medverka till avverkningen. Vi lia uppmanat alla stora
och medelstora företag ävensom städer och andra större samhällen, kristidsnämnder
med flera att försöka förvärva avverkningsrätter och med eget folk
försöka skaffa sig det bränsle, som skall göra det möjligt för dem att hålla
produktionen i gång i full utsträckning. Jag förväntar, att vi därvidlag lyckats
ganska bra och därigenom skola få ett gott tillskott i vår bränsleförsörjning.
Då man vet, att industriella företag genom dylik självverksamhet kunna sättas
i stånd att på ett tillfredsställande sätt hålla sin verksamhet i gång, hoppas
jag att industriidkarna skola göra allt vad de kunna för att forcera avverkningen.
Jag tror som sagt att bränslefrågan kommer att konna lösas genom
de åtgärder, som äro vidtagna och som statsutskottet för sin del accepterat,
och lösas bättre än det såg ut på våren. Jag kan nämna, att vi föra
underhandlingar beträffande import av fossilt bränsle från Polen. De underrättelser,
som vi fått, tyda på att det bör kunna gå att få in dylikt bränsle
inom en relativt snar framtid. Vi ha också fört underhandlingar beträffande

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. (Forts.)
import av flytande bränsle. Även i det hänseendet tyda ingångna underrättelser
på att åtminstone något skall det vara möjligt att få in.

Herr Werner: Herr talman! Mitt klander riktade sig icke mot de ovana
skogsarbetarna utan mot det system, som lett till att man måste använda ovan
arbetskraft. Jag betecknade, detta system som nationalekonomiskt felaktigt.
Det har medfört, att vana skogsarbetare, som känt sig tillbakasätta och bortglömda,
lämnat skogen för att söka sig andra arbetsmöjligheter. I vissa fall ha
de sökt sig tillbaka till skogen under beteckningen ovana skogsarbetare för att
på så sätt få del av de särskilda förmåner, som dylika arbetare tillförsäkrats.

Jag har med avsikt undvikit att nämna metallarbetarna, och jag har endast
talat örn systemet som sådant. Herr Hellbacken uppgav, att metallarbetarna
kunde hugga 4 kubikmeter per dag. Jag förutsätter, att herr Hellbacken betalar
sådana arbetare med 4 kronor per kubikmeter, och de förtjäna således 16
kronor per dag. Det vittnar ju örn att denna arbetskraft är dugande och icke alls
ovan. Jag ifrågasätter, om det var nödvändigt att tillförsäkra så väl avlönade
arbetare en extra ersättning av staten, som kan gå upp ända till 11 ä 12 kronor
per dag, varigenom arbetarna i fråga skulle erhålla en dagspenning av 27 å
28 kronor per dag. En sådan avlöning kan kanske vara jämförlig med de löner,
metallarbetarna tidigare haft då de arbetat i sitt eget yrke, men jag ifrågasätter,
örn icke förfaringssättet är ägnat att framkalla en viss irritation mellan
vana och ovana arbetargrupper. De vana skogsarbetarna, vilka trots en större
arbetsprestation och ett hårdare arbete icke kunna komma upp till denna rätt
höga daglön, känna sig säkert innerst inne åsidosatta. Beträffande mitt exempel
med den kubikmeter ved, som förvaras någonstans i värmlandsskogarna, vill
jag nämna, att det var fråga örn en arbetare från Göteborg med mycket stor
familj och att händelsen tilldrog sig under det tidigaste skedet, då detta system
började tillämpas. Det var år 1942 eller i början av år 1943. Innan han började
hugga, hade han försäkrat sig örn att han skulle erhålla alla de förmåner, som
stodo att erhålla. Han högg under en dag eller under några dagar en meter ved,
men sedan försvann han. Den metern har skogsägaren bevarat såsom ett minnesmärke
över systemet. Jag medger, att detta kan vara ett enstaka fall, men det
är ett faktum att händelsen i fråga verkligen inträffat.

Herr talman, jag har velat lämna detta klarläggande av mitt första anförande.

Herr Hellbacken erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag skulle vilja erinra den siste ärade talaren örn en sak, som han väl
känner till, nämligen den att under normala förhållanden mellan 40 000 och
90 000 skogsarbetare arbeta i skogarna och att dessa arbetare årligen hugga
sammanlagt omkring 6 å 7 miljoner kubikmeter ved, avsedd att användas som
bränsle. Nu fordras det ända upp till 50 miljoner kubikmeter ved. Herr Werner
borde förstå, att det nu icke räcker med de skogsarbetare, som i vanliga fall
arbeta i skogarna, utan att vi måste skaffa andra arbetare. Herr Werner har
själv varit med om att fatta beslut rörande en sådan bränslepolitik. Det rådande
nödläget har gjort, att vi måste producera så pass mycket ved att vi
måste taga arbetskraft från andra områden, och för att stimulera intresset för
produktionen ha statsmakterna, som herr Ericsson i Kinna framhöll, gått in
för att dels söka genom omskolning få fram skogsarbetare, dels genom premier
stimulera jntresset för avverkningen. Statsrådet Rubbestad påpekade mycket
riktigt, att man valt systemet med premier för att undvika att sätta prisskruven
i gång. Systemet är för all del bristfälligt, men det har visat sig någorlunda
motsvara de krav man ställt på det. Jag vill fråga herr Werner, örn han har

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. (Forts.)
något bättre system att rekommendera. I så fall är det angeläget ati han framlägger
sådant system.

Vidare anförde:

Herr Edberg: Herr talman! Jag hade icke tänkt uppträda i denna debatt,
men när jag hörde herr Ericsson i Kinna, fann jag mig föranlåten begära ordet.
För den, som sitter på ett kontor här i Stockholm eller i arbetsmarknadskommissionen,
går det nog ganska lätt att tala om, huru en avverkning lämpligen
skall bedrivas, men, mina herrar, förhållandena te sig nog litet annorlunda ute
i skogarna. Jag är den förste att beklaga, att vedhuggningen icke kommit i
gång i tid. Man kan visserligen säga, att det är lätt att vara efterklok, men oss
skogsägare kan man icke påbörda, att vi icke i god tid varnat för den katastrof,
som hotade på vedproduktionens område på grund av att man icke ville handla
så som det sunda bondförståndet bjöd. Det sunda bondförståndet har i alla
fall en ganska stor betydelse. Huggarkurserna ha kritiserats. Jag skall icke
anmärka på att folk fått lära sig, hur det går till att arbeta i skogarna, utan
på att det icke blivit så värst mycken ved huggen. Att så varit förhållandet
är nog ganska klart. Jag vet mycket väl, att det går lätt att få fram siffror
för den, som vill försvara sig, men vi, som iakttagit, hur det gått till vid
huggarkurserna, ha fullständigt klart för oss, att på de allra flesta håll dessa
kurser varit föga framgångsrika.

Jag är den förste att erkänna, att vi icke skola klandra alla industriarbetarna.
En industriarbetare, som är så pass kraftig, att han vill gå ut och arbeta
i skogen, är ofta i stånd att utföra en lika god arbetsprestation som en van
skogsarbetare, men det finns en hel del arbetare, som ge sig i väg till skogen
bara för att få kvittera ut understöd och resa från den ena platsen till den
andra. De lämna verktygen kvar och resa sin väg. Jag är själv icke alldeles
främmande för avverkningsfrågor. Jag var nämligen under förra kristiden,
då vi hade samma elände över oss, bränslekommissionens ombud. Jag tog emot
uppdraget, sedan skogsägarna förklarat sig vilja frivilligt avverka ved,
örn det fick ske utan tvång. Men då betalade bränslekommissionen 13 kronor
per kubikmeter. De som höggo och de som körde hade en skälig dagspenning,
och det blev även något rotnetto. Jag var vid ett tillfälle uppe i Stockholm
för att hos bränslekommissionen taga reda på hur avverkningarna hade utfallit.
Chefen, som jag talade med, sade, att med de billigaste distrikten i
hela Sverige hade visat sig vara västra Medelpads distrikt, där man avverkat
frivilligt och där praktiskt folk skött om avverkningarna. Det var icke bara
jag, utan vi hade på olika ställen folk, som kände till skogarna och som skötte
örn det hela. Jag är alldeles säker på att det kunde tagits på samma sätt nu,
örn man hade gått in för det i tid. Örn enskilda affärsmän begagnade samma
system med ett generellt pris över hela Sverige, så skulle det sannerligen icke
dröja länge, förrän de finge se, hur det är att vara affärsman.

På vissa ställen här i Sverige har man erhållit ett rotnetto av 4 ä 5 kronor
per kubikmeter, under det att man i största delen av Norrland fått köra ved
utan ett öres rotnetto, och det finns t. o. m. de, sorn förlorat på avverkningarna.
Det är alldeles klart, att under sådana förhållanden skapas ingen arbetslust.
En hel del vana skogsarbetare ha dragit sig från skogen, och det har
berott på dessa »epahuggare». Den saken står alldeles klar för oss, som känna
till förhållandena i skogarna. Förra året inträffade det, att bränslekommissionen
icke tog den ved, som vissa skogsägare kört fram till vägarna. Skogsägarna
fingo köra upp veden på vedbacken och bränna upp den själva. Under sådana
förhållanden ha icke dessa skogsägare så värst mycken tilltro till de löften,
som ges, utan de låta helt enkelt bli att avverka.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. (Forts.)

Yi skogsägare vilja ingenting hellre än att avverka ved och kultivera våra
skogar, men man bör betänka, att i Norrland med dess floddalar äro skiftena
ofta en mil och därutöver, och det är klart, att skall man frakta fram ved
längs vägarna, blir det föga lönande, när man inte kan köra mer än en fora
om dagen, under det att man på andra ställen där man har nära till vägarna
kan köra fram många kubikmeter ved örn dagen.

Man bär varit rädd för att höja priserna i rädsla för inflation. Det är ju helt
naturligt, att vi icke älska inflation, men huggning och framforsling av veden
kosta sannerligen ganska stora pengar, men man lägger icke direkt kostnaderna
på veden, utan en hel del kommer på skattsedlarna, och på så sätt få
vi alla betala det. Jag tycker det är litet märkvärdigt, att bränslekommissionen
kunnat köpa sulfat- och sulfitved i Norrland och betala ända upp till 26 kronor
per kubikmeter. Att så höga priser betalats, har bränslekommissionens ombud
erkänt för mig. När man här i Stockholm ser, hur det ligger den bästa sulfitoch
sulfatved, som rätteligen bort förädlas och exporteras till andra länder, blir
man litet bitter vid tanken på att det finns ofantliga mängder ved i Norrland
och för resten litet varstädes i bygderna, som kunnat avverkas bara det betalats
så mycket för veden, att det lönat sig att framforsla den. Jag förstår mycket väl,
att vad jag nu yttrat kan låta bittert, men jag har icke kunnat låta bli att
säga det. Herrarna måste få reda på, hur det står till. Det är ofta en tillläknpning
av »systemet för sent». Det är snart för sent att i år hugga och
få fram ved, som är brännbar till nästa år. Man skulle börjat redan i våras
för att få fram dylik ved. Nu får man nog sur ved. I sundsvallstrakten och
på andra ställen har folk fått åläggande att skaffa sig bränsle själva. De gå
i skogarna och se efter var ved kan tagas, och de fundera på att bygga vägar
för att kunna föra fram ved till järnvägsstationerna o. s. v. Innan de få
vägar i ordning och veden huggen och framforslad, blir veden så sur, att jag
beklagar folk, som skall bränna den på vintern.

Jag har velat säga dessa ord, ty jag tycker att man ljusmålat något för
mycket. Jag förstår mycket väl, att de som nu ha hand örn bränsleförsörjningen,
icke ha det alltför trevligt alla gånger. Men på samma gång tror jag,
att om vederbörande rådfrågat praktiskt folk, skulle saken sett ut på ett annat
sätt än den för närvarande gör. Går man bara och spekulerar och tänker att
här öppnas möjligheter för import, så att vi icke behöva anskaffa ved, då
förefaller ju saken klar, och allting går ju bra, hoppas man, men jag tror,
att det behövs nog ved ännu en tid.

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! Det gläder mig att herr Edberg erkänner,
att de exempel han anförde här utgjorde undantag och inte någon
regel. Men han upprepar ändå den senaste talarens påstående att den ovana
arbetskraften far från plats till plats och får ut verktyg och allt men gör
ingenting. Jag bestrider att förhållandena äro sådana.

Om man vill göra gällande att den statistik som finns hos arbetsmarknadskommissionen
är felaktig, så gäller det att bevisa det. Hur kan man för övrigt
förklara, att man klandrar oss i kommissionen, då man efter ett par månader
förlorar denna ovana arbetskraft, som gått ifrån vederbörande avverkare?
Då är man missnöjd och angelägen att få den tillbaka. Då kan väl
ändå inte denna arbetskraft ha utfört ett så dåligt arbete. Flykten från skogsarbetet
började inte ''i och med detta krig utan långt tidigare. Och det har
inte varit så, mina herrar, att den svenska skogsarbetarkåren haft arbete ungefär
halva året men den andra hälften av året gått sysslolös. Örn man skall få
arbetsfolk i skogen måste man göra en rationell arbetsfördelning, så att vederbörande
kan få hugga på vintern och sköta det skogsvårdande arbetet på som -

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Statliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. (Forts.)
maren och därigenom få en dräglig utkomst, vilket jag tror är det avgörande,
lagen kan påstå att de åtgärder statsmakterna vidtagit under kriget i alldeles
särskilt hög grad främjat den flykt från skogsbruket, som det här talats örn.

Herr Persson i Landafors sade att han i sitt anförande bara refererat skogsarbetarna.
Men varför kunde inte herr Persson ha talat örn för dem, att deras
resonemang var felaktigt? Jag tycker det hade varit hans skyldighet i egenskap
av riksdagsman att säga åt dem, att dessa uppgifter stämma nog inte
med verkligheten.

Herr Edberg: Herr talman! Jag ber att få erinra herr Ericsson i Kinna örn
att jag aldrig sagt att alla arbetare vid huggarkurserna voro dåliga. Tvärtom,
jag underströk att en del av dem var duktiga arbetare. Jag känner mycket väl
till förhållandena härvidlag, och jag kan därför också påstå, att en .hel del av
dessa huggare sannerligen inte gjort rätt för många styver. Jag vill inte alltför
länge ta kammarens tid i anspråk, men annars har jag åtskilligt av intresse i
sammanhanget som jag skulle kunna lämna till kammarens protokoll.

Sedan var det fråga örn att huggarna inte fått hugga året örn. Det kan vara
sant, men i de flesta fall är det så att man försöker få ut virke ur skogen både
vinter och Sommar. Den som vill avverka måste använda sig av våren, om
han skall kunna få torr ved, så sysselsättningen tror jag nog kan ordna sig
ganska bra. Vad bolagen beträffar ha de en stående huggarkår. Det är dock
så, det kan inte bortresoneras, att en hel del av de vana skogsarbetarna undan
för undan har givit sig i väg till anläggningsarbeten, där de tjänat dubbelt så
mycket som hemma i skogen. Detta skapar givetvis inte någon arbetslust hos
vana skogsarbetare, som ju också få se att andra arbetare gå och ha understöd,
medan de själva har svårt att kunna föda sig och sin familj.

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Det går inte att bestrida att vad jag
yttrat återger ett ganska allmänt resonemang bland skogsarbetarna. Örn jag i
stället för att referera deras uppfattning i dessa vitala frågor skulle ha underlåtit
att nämna dem — ävenom jag eventuellt sagt till någon, att deras resonemang
torde vara oriktigt — så hade detta inte belyst frågan på ett riktigt
sätt. Man har nämligen dessa åsikter bland de vana skogsarbetarna, det ber
jag få slå fast i samband med denna diskussion. Psykologiskt verkar det som
det gör och vi få inte den ved som vi behöva. Det beror naturligtvis inte enbart
på de angivna förhållandena då det gäller den vana skogsarbetskraften,
utan det är även en hel del andra faktorer som medverkat till att vi stå med
endast ungefär 70 % av bränslebehovet täckt för nästkommande bränsleår.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, att motionen II: 601 bifölles; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts Anslag till
proposition angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. järn- V™™
te i ämnet väckta motioner. livsmedel

I propositionen nr 297 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt ut- m■ m drag

av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för den 27 april
1945, föreslagit riksdagen att för budgetåret 1945/46 under elfte huvudtiteln
anvisa dels till Prisrabattering å vissa livsmedel ett anslag av 100 000 000

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
kronor, dels ock till Förmalningsersättningar ett förslagsanslag av 40 000 000
kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av fru Linderot och fru Rönn-C kris tianssora
väckt motion (II: 91), vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte anhålla örn sådan ändring i föreskrifterna örn prisrabattering å
vissa matvaror, att rabatteringen även gäller vid inköp av extratilldelning
till havande kvinnor, som tidigare äro tillerkända att komma i åtnjutande av
nämnda rabattering»,

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Bror Nilsson m. fl. (I: 395) och den andra inom andra kammaren
av herr Svensson i Vä m. fl. (II: 604).

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) till Prisrabattering å vissa livsmedel för budgetåret 1945/46 under elfte
huvudtiteln anvisa ett anslag av 100 000 000 kronor;

2) till Förmalningsersättningar för budgetåret 1945/46 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 40 000 000 kronor;

B. att motionen II: 91 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

C. att motionerna I: 395 och II: 604 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard Nilsson, Mannerskantz,
Falla och Birke, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen — -— -—- 100 000 000 kronor;

2) till Förmalningsersättningar för budgetåret 1945/46 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 28 000 000 kronor;

B. att motionen —---åtgärd föranleda;

C. att motionerna —- —--åtgärd föranleda;

2) av herrar Gustav Emil Andersson, Albertsson, Ivar Rersson, Norup, Malmborg
i Skövde och Onsjö, vilka ansett, att till utskottets motivering bort fogas
en mening av följande lydelse:

»I detta sammanhang vill utskottet emellertid framhålla, att enligt utskottets
mening rabatter å livsmedel framdeles böra förbehållas de mindre köpkraftiga
befolkningsgrupperna, varför utskottet anser, att frågan om förmalningsersättningarnas
successiva avveckling snarast bör upptagas till prövning.»

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Falla; Herr talman! Någon principiell meningsskiljaktighet i fråga örn
livsmedelsrabatterna har inte förekommit vare sig tidigare eller i år. Däremot
ha erinringar riktats emot de inkomstgränser som varit normerande för rabatteringssystemet.
Från olika håll har också erkänts att dessa normer inte varit
rationellt och riktigt avvägda. Riksdagen har emellertid inte velat påtaga sig
besväret med och ansvaret för att konstruera andra och lämpliga normer utan
har accepterat vederbörande departementschefs förslag.

I år är läget något annorlunda än tidigare. Kriget i Europa är slut, och
handelsförbindelserna över haven börja alltmer komma i gång, och man kan
förvänta att vårt folkhushåll så småningom skall komma i ett mera normalt
försörjningsläge. När så sker måste givetvis denna fråga komma att övervägas
och avgöras från andra utgångspukter än under de gångna åren. För

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
närvarande äro emellertid förhållandena ute i världen inte så stabila, sikten
är inte så klar att man med bestämdhet kan säga när och hur en avveckling
av detta rabatteringssystem kan äga rum.

Det kan då inte vara lämpligt att påyrka några större och mera genomgripande
förändringar i systemet, utan man får i stort sett acceptera det för det
kommande budgetåret, men det kan inte vara nödvändigt att dra med sig alla
uppenbara brister i systemet. En av dess felaktigheter har påtalats av livsmedelskommissionen,
som velat åstadkomma en förbättring och föreslagit »att
rabattkort för matfett utan behovsprövning skall tilldelas ensamstående personer
i de arbetsföra åldrarna endast under förutsättning att vederbörande
har försörjningsplikt mot minderårigt barn eller bidrager till försörjning av
föräldrar, vilka äro i behov av detta bidrag». Departementschefen har dock
inte velat upptaga detta livsmedelskommissionens förslag, men vi reservanter
anse att det förslaget förtjänar att förverkligas och vi ställa vårt yrkande i
enlighet därmed.

Beträffande förmalningsersättningarna är att bemärka att dessa infördes
vid krigets början för att för konsumenterna neutralisera vissa prisstegringar
på brödsäd, därför att lönenivån inte skulle få stiga i proportion till de stegrade
levnadskostnaderna. Emellertid ha dessa förhållanden sedermera blivit
helt omkastade. Lönenivån har stigit långt mera än priserna på de produkter,
som utgöra de väsentliga livsmedlen, och denna förskjutning har mycket
starkt accentuerats det senaste året och särskilt det senaste halvåret, vilket
ännu inte kan statistiskt redovisas.

En jämförelse fram till 1945 års början visar dock att veteprisets index stigit
från siffran lil år 1938 till 157 år 1944. Index för löner inom industri, hantverk,
samfärdsel och allmän tjänst har stigit från indextalet 249,7 till 339,4 år
1943 och kan för 1944 beräknas ha stigit till 360. Under denna tid har alltså
löneindex stigit med 110 enheter men veteprisets index med allenast 46 enheter.

Gör man en sådan jämförelse för tiden från 1925 t. o. m. 1944 visar det sig
att denna utveckling varit rådande under en längre tid. Veteprisets index, efter
bassiffran 100 för åren 1907—1913, låg 1925 vid 147 och har alitsa de senaste
19 åren stigit med 10 enheter. Löneindex låg 1925 vid siffran 216 och har sålunda
under samma tid stigit med omkring 144 enheter, d. v. s. stigit mer än
14 gånger hastigare än brödsädespriset. Det senaste året har, som indexsiffrorna
visa, löneindex stigit nära 2,5 gånger mera än veteprisets index. Den motivering
som låg till grund för förmalningsersättningarnas införande hänger
således nu helt i luften. Under sådana förhållanden och då utvecklingen på
senare tid blivit alltmera markerad i denna riktning måste det vara naturligt
och rimligt, att den kristidsanordning som förmalningsersättningarna utgöra
börjar avvecklas. Reservationen av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
påyrkar en sådan successiv avveckling genom förmalningsersättningarnas reducering
med 2 kronor från nu utgående 6 kronor 50 öre per deciton till 4
kronor 50 öre.

Det är väsentligen dessa sakskäl som ligga till grund för reservationen, och
jag ber med denna korta motivering att få yrka bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Bergström: Herr talman! Vid detta utlåtande ha, som kammarens ledamöter
observerat, fogats tvenne reservationer, den första avgiven av utskottets
samtliga högerrepresentanter och den andra av representanterna i utskottet för
bondeförbundot och folkpartiet. Den sistnämnda reservationen är mycket begränsad,
den åsyftar ett tillägg till motiveringen, vari man vill ha uttalat, att

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Anslag till prisrabaltering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
man bör inrikta sig på en snabb och successiv avskrivning av förmalningsersättningarna.

Vad den förstnämnda reservationen angår kan man dela upp den i tre delar, i
vilka den avviker från utskottsmajoritetens utlåtande. Först och främst vill
man i ett stycke ha utttalat, att man med hänsyn till att vi ha att
vänta mera normala förhållanden bör kunna ta sikte på rabattsystemets
avveckling. I ett följande stycke ansluta sig reservanterna till majoritetens
i livsmedelskommissionen uttalande, att ensamstående personer,
som inte ha försörjningsplikt mot andra, icke skola vara berättigade till
rabattkort. I reservationens sista stycke slutligen motiverar man varför man
vill skriva ner förmalningsersättningarnas belopp från 40 milj. kronor till
28 milj. Orsaken härtill är, som vi hörde nyss av herr Falla, att lönenivån
på sista tiden stigit så avsevärt att man kan säga att den genomsnittligt ligger
nära 1939 års lönenivå.

För att nu beröra de här sakerna i tur och ordning vill jag fästa uppmärksamheten
vid att högerreservanterna på sätt och vis motsäga sig själva, när de
orda örn att läget för närvarande är sådant att man redan nu bör kunna uttala
sig för rabattsystemets snara avveckling. Man säger inledningsvis: »Utskottet
får framhålla, att då kriget i Europa numera upphört man på grund härav
torde hava anledning förvänta att de därmed förenade förskjutningarna i levnadskostnaderna
skola inom en relativt nära liggande framtid på ett naturligt
sätt bliva anpassade efter ett mera normalt jämviktsläge. Härigenom bör även
kunna förväntas att rabattsystemet icke längre skulle bliva erforderligt och
kunna avvecklas.» Men i nästa mening tillägger man: »I nuvarande läge med
den oklarhet, som alltjämt råder i fråga örn våra handelsförbindelser, varmed
även följer att försörjningsläget och levnadskostnaderna för den närmaste tiden
måste te sig i viss mån ovissa, har utskottet funnit sig böra tillstyrka att anslag
för ifrågavarande ändamål anvisas jämväl för nästa budgetår.» Och därför har
utskottet i fråga örn rabatterna inte velat gå emot vad Kungl. Maj:t äskar i
detta speciella stycke.

När reservanterna konstatera denna osäkerhet i fråga örn våra handelsförbindelser
och därmed också den ovisshet, inför vilken man står vid ett bedömande
av det framtida försörjningsläget, måste man fråga sig, hur de kunna vara
färdiga att redan nu uttala sig för att rabattsystemet bör avvecklas. Det förhåller
sig dock så — det känna kammarens ledamöter säkerligen till — att vi
bli starkt ransonerade i fråga örn tonnage. Det kan dröja mycket länge innan vi
få våra yttre handelsförbindelser i gång i normal omfattning. Det är väl heller
ingen nyhet för kammarens ledamöter att vi för att få in de oundgängligen
nödvändiga råvarorna och andra importartiklar måst utfästa oss att under den
övergångstid, som behövs för Europas återuppbyggande, icke höja vår levnadsstandard.
Att under sådana omständigheter yrka på att man redan nu skall
beställa rabattsystemets avskrivning tycker jag uppriktigt sagt är ganska
svagt motiverat.

Det obestridliga är, som högerreservanterna själva säga, att läget alltjämt är
ovisst i fråga om våra handelsförbindelser och därmer också det framtida försörjningsläget.
Man vet ingenting örn hur lång tid denna ovisshet kan komma
att vara, men det sannolika är väl att den kommer att räcka under hela det
kommande budgetåret. Om det vid nästa riksdag, då denna fråga blir aktuell,
skulle ha inträtt några oväntade förskjutningar, står det riksdagen fritt att
då ta ståndpunkt, utan att man nu behöver göra något sådant uttalande som
man, såvitt jag kan bedöma det, har mycket små utsikter att kunna få effektuerat
under de närmaste två åren.

Vad de ensamstående beträffar, som skulle berövas sina rabattkort, vill jag

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
bara i korthet påiminna om att vi lia många ensamstående människor här i landet,
som lia det ganska svårt, varför det skulle vara synnerligen hårt att beröva
dem den lättnad i deras försörjningsläge som dessa rabattkort dock innebära.

Vad till sist angår förmalningsersättningens nedskrivning med 12 milj. kronor
vilket skulle motsvara 2 öre per varje brödsädeskilo, så är det väl klokt, av
samma skäl som jag nyss åberopade, att skynda sakta och icke inta ståndpunkter
som kanske sedan visa sig ohållbara. Vem vet hur det kan bli här i
landet med sysselsättningsmöjligheter, med lönenivå, etc. Vi kunna inte med
visshet räkna med att utvecklingen kommer att gå i förbättrande riktning.
Skulle det inträffa att både arbets- och lönemöjligheter reducerades, så har
man tydligen felbedömt situationen och genom en nedskrivning av förmalningsersättningarnas
belopp vidtagit en åtgärd, som efteråt skulle komma att
te sig såsom synnerligen oklok och illa beräknad. För övrigt har ju — det kan
inte skada att påminna om detta ännu en gång, fastän frågan återkommer varje
riksdag — detta anslag till förmalningsersättningar utgått kanske väsentligen
av andra skäl än sociala. Statsmakterna ha haft intresse av att motverka en
prisstegring, som skulle pressa upp indextalet så högt, att statens löneutgifter
skulle komma att stiga till betydande belopp. Jag har med detta försökt beröra
högerreservationens yrkande i så få ord, som det varit möjligt.

Vad den andra reservationen beträffar, kan även örn den gälla vad jag sagt
i fråga örn den förstnämnda reservationen, nämligen att läget icke är sådant,
att det finnes någon anledning att i dag göra några beställningar av det ena
eller andra slaget. Det är klokare, att man låter det budgetår, som det här
förslaget avser, förlöpa och avvaktar den utveckling, som kan komma på
detta område, för att vid slutet av nästa års riksdag se, vad som kan vara
klokt och befogat att göra.

Till sist vill jag säga ett par ord i anledning av herr Fallas anförande.
Han yttrade här, att läget är annorlunda i år. Kriget är slut och vi gå mot
normala försörjningsförhållanden. Men det är att observera, att han år efter år
under de senare åren, trots att kriget pågått, gjort i stort sett samma yrkanden
som i dag. Det förhåller sig tydligen icke så, att det är den förändring i läget
som skett genom krigets slut, som utgör det väsentliga skälet för honom att
göra de framställningar och yrkanden han gjort här under sitt anförande. Där
ligga andra orsaker bakom. Jag skulle tro, att jag ej gissar fel, örn jag säger,
att det nog också är fråga örn en viss ovilja från hans sida att vara med örn att
giva de stora och fattiga medborgargrupper, som det här är fråga örn, det stöd,
som staten velat bereda deni under en svår tid, dels genom detta rabattsystem,
dels genom förmalningsersättningen.

Herr Falla sjöng samma lönevisor i fjol som i år. Han försäkrade då, att
lönearbetarna i stort sett kommit upp till 1939 års lönenivå. I år påminner han
örn vissa lönerörelser, som skulle lia lyft upp lönenivån för en del arbetargrupper,
men ändå har han ej kommit längre i dag, än att reallönerna genomsnittligt
skulle ligga nära 1939 års lönenivå. Om han hade rätt i fjol, borde det i år
förhålla sig så att lönenivån nu skulle ligga avsevärt över 1939 års lönenivå,
vilket naturligtvis icke är fallet. Visserligen finnes det grupper, som fått full
kompensation för krisårens levnadskostnadsstegring, en del ha kanske fått
något därutöver, men det finnes betydande grupper, som lia ett gott stycke
kvar tills de komma upp till 1939 års reallönenivå.

Med dessa ord ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Prisrabatteringen tillkom för att
hjälpa de mest behövande. Av samma anledning tilldelades havande kvinnor
smör utöver den vanliga ransonen. Men för denna extra ranson för havande

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
kvinnor gäller icke prisrabattering. Det är av denna anledning som fru Linderot
och jag väckt denna motion. När man får underrättelse arn, att fattiga
kvinnor tvingas sälja denna extratilldelning, som de själva så väl skulle behöva,
till andra, som lia ekonomiska möjligheter att utnyttja den, då måste
man säga, att det råder beklagliga förhållanden. Denna extratilldelning blir
då en illusion för dem, som verkligen behöva komma i åtnjutande av densamma.
Dessa förhållanden utgöra bevis för hur svårt många kvinnor lia i ekonomiskt
avseende, men detta till trots avstyrker utskottet vår motion och anser,
att nuvarande rabatteringssystem bör vara oförändrat i fortsättningen, och ansluter
sig till vad departementschefen sagt.

Vad det gäller vår motion har utskottet icke något i sak att anföra. Man
vill icke erkänna de svåra förhållanden, som föreligga. Tekniskt sett skulle
det, så vitt jag förstår, icke föreligga några svårigheter att få till stånd en
ändring, så att även denna extra tilldelning för de havande kvinnorna kommer
under rabatteringssystemet. I vår motion giva vi uttryck för just de svåra
faktiska förhållanden, som föreligga.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Onsjö: Till detta utskottsutlåtande har fogats även en reservation nr 2
av herr Gustav Emil Andersson m. fl., i vilken reservation även jag har deltagit.
Vi ha velat till utskottets utlåtande foga ett uttalande, som går ut på
en avveckling av de generella rabatterna, framför allt förinalningsersättningen.
Vi anse nämligen, att detta system med bidrag till både dem som behöva
och som icke behöva hjälp är oriktigt. Samhället har ej råd till detta. För att
finansiera detta bidragssystem måste samhället ta ut skatt av både den, som
har det bra ställt, och den, som har det dåligt ställt, så som förhållandet är
med omsättningsskatten. Samhället tar ju ut skatt- även på nödvändighetsvaror.
Vad samhället ger med den ena handen, måste samhället ta igen med
den andra. Detta kan i varje fall inte vara rationellt. Vilka jämförelser man
än vill göra, antingen man vill göra jämförelser, som herr Falla gjorde, när
han åberopade sin reservation, eller örn man vill göra jämförelser beträffande
näringsvärdet, så är mjölet ett billigt livsmedel. Det finns ingen anledning att
förbilliga mjölet för dem, som ha det bra ställt. Detta är just motiveringen för
vår avvikande mening på denna punkt. Herr Bergström nämnde att vi icke
vilja fördyra levnadskostnaderna och höja prisnivån. Ja, det ligger ju något i
det resonemanget. Men örn man skulle ta dessa pengar, som gå åt till prisrabatteringar,
för att minska omsättningsskatten, bleve det utan betydelse för
levnadskostnaderna. Jag tänker i detta sammanhang på när vi diskuterade
en motion vari påyrkades borttagandet av omsättningsskatten på fisk. Jag
tror, att man gjorde dem, som behövde hjälp, en större tjänst genom att göra
ett utbyte i detta fall.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som är fogad till detta utskottsutlåtande
av herr Gustav Emil Andersson m. fl.

Herr Falla: Herr talman! Herr Bergström försökte nyss att konstruera fram
ett motsatsförhållande mellan vissa yttranden i den första reservationen. Han
påvisade, att vi i reservationen sagt, att »då kriget i Europa numera upphört
man på grund härav torde hava anledning förvänta att de därmed förenade
förskjutningarna i levnadskostnaderna skola inom en relativt nära liggande
framtid på ett naturligt sätt bliva anpassade efter ett mera normalt jämviktsläge».
Detta yttrande ansåg han stå i oresonlig motsättning till vad vi längre
fram yttra, nämligen: »I nuvarande läge med den oklarhet, som alltjämt råder
i fråga örn våra handelsförbindelser, varmed även följer att försörjnings -

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Anslag lill prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
läget och levnadskostnaderna för den närmaste tiden måste te sig i viss mån
ovissa, har utskottet funnit sig böra tillstyrka att anslag för ifrågavarande
ändamål anvisas jämväl för nästa budgetår.» Örn man läser dessa yttranden
så, som man rimligen måste läsa dem, kan man omöjligen finna någon motsättning
mellan dessa yttranden. Det är alldeles uppenbart, att örn våra förbindelser
över haven börja komma i gång på ett naturligt sätt, som de göra nu,
skall vårt försörjningsläge lätta i olika avseenden, även örn man alltjämt måste
finna sig i vissa restriktioner. Vi veta att en del av vårt tonnage ställts till
internationell disposition, men i varje fall bör vårt försörjningsläge bli väsentligt
bättre än under avspärrningstiden. Men för den närmaste tiden är sikten
något oklar, och därför gå vi med på att acceptera rabatteringssystemet för
kommande budgetår. Det är väl fullkomligt klart i båda avseendena. Det finnes
ingen motsättning därutinnan på något sätt.

Herr Bergström sade, att detta resonemang är oriktigt, därför att vi ha
måst förplikta oss att under den tid, som återuppbyggnaden pågår i Europa,
icke höja vår levnadsstandard. Det var verkligen en nyhet han kom med. Jag
har icke hört talas örn att Sverige åtagit sig en sådan förpliktelse. Men däremot
känna vi alla till, att vi åtagit oss att biträda i det internationella återuppbyggnadsarbetet,
främst när det gäller våra grannländer. Att detta utgör
en belastning på vårt folk är alldeles uppenbart, lika väl som att det naturligtvis
i viss mån kommer att hämma vår välståndsutveckling och vår levnadsstandard.
Men att vi skulle ha påtagit oss att under den tid Europas återuppbyggnad
fortgår icke höja vår levnadsstandard, är något helt annat. Jag
skulle verkligen vilja be herr Bergström att verifiera sina påståenden i detta
avseende.

Nu är det väl så, att alla folk i världen söka höja sin levnadsstandard så
mycket som det under förhandenvarande omständigheter är dean möjligt. Jag
tror icke att något folk vill underlåta att göra det. Men samtidigt måste de
givetvis påtaga sig ganska tunga bördor för den återuppbyggnad, som är
nödvändig ute i världen. Men det som herr Bergström påstår är något helt
annat. Jag tror icke, att han kan stå för vad han här påstått, att vi åtagit oss
att ej höja vår levnadsstandard.

När herr Bergström av något slags fruktan för förmenta internationella
krav på att vi skola hålla vår levnadsstandard lika låg som den var under krigets
djupaste depressionsskede, icke ens kan vara med örn att uttala en förväntan
örn att vi skola komma till mera normalt försörjningsläge, måste man säga,
att det var en verkligt dagsaktuell illustration till de gamla vackra och stolta
orden mandom mod och morske män. Jag tvekar icke ett ögonblick att uttala
den förhoppningen, att det skall vara oss möjligt att komma till ett mera normalt
försörjningsläge åren framöver. Jag tror, att det finnes starka skäl för
att det skall lyckas, försåvitt det icke skulle uppstå särskilda besvärligheter
ute i världen. Man vet ju aldrig vad som kan komma. Men man kan väl i alla
fall nu förvänta mera normala förhållanden än under kriget.

Beträffande förmalningsersättningen säger herr Bergström, att det nog är
litet för tidigt att börja reducera deri. Man bör. sade han, skynda sakta. Vem
vet, sade han vidare, huru sysselsättnings- och lönenivån kan komma att utveckla
sig under kommande år. Nej, det vet man naturligtvis icke. Men vad vi
veta är, att lönenivån under de senaste åren och speciellt det senaste halvåret
utvecklats i mycket hastig takt uppåt. Det har varit en mycket markant stegring
av lönenivån, men vi kunna också, som sagt, se mot ett mera normalt försörjningsläge
genom bättre förbindelser. Alltså, för den korta tid vi kunna
överblicka, finnes ingen sannolikhet för att ett avbrott i denna utveckling skall
komma att ske, som herr Bergström förmodade. Men naturligtvis kari en depres -

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
sion komma någon gång, därom veta vi nu ingenting, och när så sker få vi
väl vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas nödvändiga. Men det kan väl
icke betaga oss lusten att nu söka inrikta oss på mera normala förhållanden
eller rubba vår tro att vi skola kunna ernå normalare förhållanden än under
kriget. Jag kan ej se, att den ovisshet om framtiden, som alltid kommer att föreligga,
skall ge oss anledning att passivt vänta och inställa oss på ekonomiska
katastrofer enligt herr Bergströms resonemang.

Herr Bergström sade vidare, att förmalningsersättningen nog har andra
än sociala skäl för sig, och pekar på att det är angeläget att hålla levnadskostnadsindex
någorlunda nere. Så kan naturligtvis ske. Men herr Bergström, som
varit med förut i debatten örn dessa saker, erinrar sig nog, att en reducering
med två kronor av förmalningsersättningen endast skulle utgöra 25 procent av
enhet. En sådan reducering har alltså ingen praktisk betydelse. Jag tror, att
herr Bergström med mycket stort lugn även ur den synpunkten skulle kunna
vara med örn en sådan här sak.

Sedan sade herr Bergström, att det icke är det förhållandet, att vi kommit
i ett mera normalt läge, som utgör motiveringen för min ståndpunkt nu.
jag har enligt herr Bergström år efter år gjort samma yrkanden som i år, utan
att vi haft fred i världen o. s. v. Det skulle således, säger herr Bergström, icke
vara krigets avslutande, som motiverat min ståndpunkt. Ja, detta är riktigt
så till vida, att jag med statistiska siffror visat utvecklingen av löneindex och
brödspannmålsindex och visat — det gjorde jag även i fjol —• att löneindex
utvecklat sig i 19 gånger hastigare takt än veteindex gjort. Jag ansåg det
vara ett mycket starkt skäl för påståendet att förmalningsersättningen ej var
grundad på rationella överväganden. Det var fullkomligt sant i fjol och även
året därförut. Det är sant i år, och därför har jag samma argumentering i år.
Men därtill kommer att kriget är avslutat och att vi rimligtvis måste gå emot
andra försörjningsmöjligheter och andra arbetsmöjligheter i vårt folkhushåll,
vilka skäl alltså tillkomma utöver de starka skäl som förut anförts och som
alltjämt äro gällande. Det finnes alltså ingen motsättning i våra yttranden i reservationen,
utan det är ett fullt logiskt resonemang som föres där.

De skäl jag anfört tidigare ha icke av herr Bergström eller någon annan
vederlagts och kunna icke vederläggas i dag. De stå sig, och de argument, som
jag därtill anfört i år, att vi gå mot gynnsammare handelsförbindelser och
försörjningsmöjligheter, skola också stå sig, skulle jag tro.

Så kommer herr Bergström fram till avslutningsklimax i sitt anförande.
Där tillämpar han, synes det mig, en demagogisk metod, som jag icke tycker
att han borde använda. Vi erinra oss, att han yttrade, att förmalningsersättningen
är konstruerad av andra än sociala skäl. Men så säger han, att det är nog så,
att Fälla icke vill giva de fattiga och betryckta den hjälp som denna anordning
utgör. Där kom det fram, vilken fuling jag var, som icke ville giva de
fattiga och betryckta denna hjälp. Men nu är det ju så, som herr Bergström
mycket väl vet, att det icke är speciellt de fattiga och betryckta som få del
av denna subvention. Det få också herr Bergström och många andra i hans
ställning, ja, även sådana som ha det ekonomiskt mycket bättre än herr Bergström,
skulle jag tro. Miljonärer och mångmiljonärer och alla möjliga ekonomiskt
val situerade människor få med av statens subvention när det gäller förmalningsersättningen.
Det går kanske icke, herr Bergström, att försöka lirka det
därhän, att jag icke skulle vilja vara med örn att giva de fattiga och betryckta
hjälp när anordningen är konstruerad på det sätt den är och därtill kommer
att brödsäden i förhållande till löner och nyttigheter i allmänhet förbilligats
i så hög grad som jag förut påvisat. Jag tycker, att herr Bergström borde för -

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
söka hålla sig till fakta och lämna de demagogiska talesätten. Det skulle bestämt
göra sig bättre i kammaren.

Herr Bergström: Herr talman! Den anmärkning från min sida, som föranledde
herr Fallas slutord, knöt jag icke an till förmalningsersättningen utan
till rabattsystemet, som herr Falla vill sätta kniven i ryggen på. Jag skulle
tro, att anmärkningen är hållbar. Herr Falla får resonera hur han vill, men
det är obestridligt, att han år efter år har försökt att lägga en snara kring
rabattsystemet och att han i år har kommit med en alldeles ny motivering,
som han icke gärna kunnat använda tidigare, eftersom kriget slutat först i
år. Åberopandet nu av krigets slut är ingenting annat, herr Falla, än ett svepskäl.
Det är uppenbart, att så är förhållandet. Argumentationen är i många
stycken lös, man skulle utan överdrift kunna säga demagogisk. Varför använder
herr Fälla exempelvis 1938 års löneläge, när herr Falla kommer med
redovisning för lönenivåns stegring? Jo, därför att det är mycket fördelaktigare
ur herr Fallas synpunkter — eller rättare sagt med hänsyn till hans
försök att intala folk, att lönerna stigit mycket kraftigare än de gjort. Tycker
herr Falla, att det är en aktningsvärd argumentationsmetod? Jag tycker,
att den smakar litet av demagogi, om vi skola använda herr Fallas eget näpna
uttryckssätt.

Det vore mycket annat att säga örn herr Fallas anförande här, men jag
skulle tro, att vi icke vinna mycket med att taga upp tiden med en detaljdebatt.
Jag vill i korthet erinra örn att det anslag det är fråga örn till rabatterna,
vilket högern för sin del accepterat denna gång, är begränsat till att
avse nästa budgetår. Varför kan då icke motiveringen i detta speciella stycke
också få begränsa sig till det kommande budgetåret? Svaret är tydligt: man
vill redan nu beställa rabattsystemets avskrivning, sedan man, såsom jag
förut påpekat, i motiveringen resonerat på det sättet, att det är ovisst med
våra handelsförbindelser och med vårt framtida försörjningsläge o. s. v. Ja,
jag må säga, att när man resonerar så, finns det sannerligen ingen anledning
att här nu ifrågasätta, vad vi skola göra vid dessa saker om ett år eller så.
Varken herr Falla eller jag eller någon annan kan med visshet säga, hur det
hela kommer att utveckla sig under det kommande budgetåret. Det kan bli
bättre förhållanden, det kan bli sämre. Det kan bli en efterkrigskris med en
arbetslöshet, som sträcker sig långt in på det därefter följande budgetåret, då
vi kunna vara i mycket stort behov av att rabattsystemet alltjämt gäller. Jag
får säga, att med utgångspunkt från det resonemang reservanterna själva utveckla
om osäkerheten i det nuvarande läget och ovissheten inför framtiden,
borde de lia kunnat tillstyrka det anslag, som Kungl. Majit begär för rabatternas
utgående, utan någon framtidsbeställning örn systemets avskrivande.

Vad förmalningsersättningarna angår, så sade jag icke, herr Falla, att ängslan
för att index skulle stiga för högt var det enda skälet, utan jag sade att
det var det väsentligaste skälet. Och det är klart, att så varit förhållandet.
Herr Falla menar, att örn vi taga bort 2 öre i år, d. v. s. öka mjölpriset med
2^öre, betyder detta så litet. Men det är många omständigheter, som från olika
håll tendera att pressa upp index. Man får försöka att på alla håll och kanter
hindra detta så långt det överhuvud taget är möjligt, så att icke staten
en dag står inför andra utgiftskrav av kanske betydligt större omfattning.
Det är icke klok ekonomisk politik att göra annorlunda. För övrigt syftar man
till hela förmalningsersättningens snabba och snara avskrivning. Det är detsamma
som att priset på brödsäd skulle stiga, örn jag räknat rätt, med 7 å 8
öre. Det är icke så litet, och det är i synnerhet otrevligt, herr Falla, i dagar

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Anslag lill prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
som dessa, när det pågår en mycket ömtålig omröstning om en omfattande
arbetskonflikt, vars snara slut är ett livsintresse för liela landet. Det är oklokt
och opsykologiskt i högsta grad att komma med sådant, herr Falla, och jag
vågar säga, att om man nitälskar en smula för en lugn och god samhällsutveckling,
skulle man icke göra sådana propåer.

Vad slutligen beträffar den saken, varifrån jag fått min uppgift om att vi
under den tid vi måste samverka i sjöfartspoolen, få akta oss för att höja levnadsstandarden
för människorna här i landet, har jag ingen skyldighet att
upplysa herr Falla örn den saken. Herr Falla kan själv förvissa sig örn att
uppgiften är riktig. Herr Falla borde själv inse, med en smula eftertanke, att
de makter, som ute i världen skola svara för vår världsdels återuppbyggande,
icke komma att tillåta oss att sitta här och skära pipor i vassen.

Herr Falla: Herr talman! Herr Bergström använde mycket starka ord i sin
replik till mig, och i betraktande av argumenteringen i övrigt kanske det var
för att dölja svagheterna.

Han säger att hans första replik avsåg inte förmalningsersättning utan rabatteringssystemet,
som — fortsatte han — herr Falla nu vill sätta kniven i
ryggen på. Det är ju rätt kraftigt uttryckt, i synnerhet örn man betänker att
vi ha accepterat rabatteringssystemet för det kommande budgetåret liksom vi
principiellt gjort det föregående år. Att då säga, när man accepterar det av
olika skäl, att man vill sätta kniven i ryggen på det är ju ett rätt underligt
sätt att resonera, men det står rätt väl i samklang med herr Bergströms resonemang
i övrigt. Den förväntan örn ett normalare försörjningsläge efter krigets
slut, som vi tillåtit oss uttala och som jag tycker det finns ali anledning
att uttala, finner herr Bergström alldeles felaktig. Jag finner det ganska
orimligt att herr Bergström kan sätta sig emot ett sådant uttalande örn att vi
böra kunna åergå till normala förhållanden, eftersom både förmalningsersättningarna
och rabatteringssystemet ju infördes vid krigets början såsom en
kristidsåtgärd på grund av de alldeles speciella förhållanden, som vi med kriget
råkade in i. Jag tycker det är både rimligt och naturligt att när kriget är
slut och man kan skönja en annan och bättre utveckling, man då också uttalar
en förväntan örn att vi även i detta avseende skola komma fram till mera
normala förhållanden och avveckla krisåtgärderna.

Sedan fick jag en anklagelse av herr Bergström därför att vi i reservationen
som jämförelse hade använt oss av 1938 års löneläge, och han säger: varför
gjorde ni det? Det var, säger han, rent demagogiskt av oss att göra det, därför
att det var fördelaktigare! Jag kan säga herr Bergström, varför vi gjorde det.
Det är för att 1938 är det sista verkliga fredsåret. Redan 1939 hade vi ju
kriget i gång under en del av året och måste påverkas av det. Alltså, går man
tillbaka till den verkliga förkrigstiden får man gå till 1938. Jag har tidigare
under årens lopp gjort en rad jämförelser mellan olika år och även med 1939,
som herr Bergström nu vill att vi skola göra jämförelse med, men herr Bergström
har varit lika onådig vilka jämförelser jag än gjort och ansett dem
missvisande alla dessa år och har inte givit mig något erkännande för att jag
då använde 1939 års siffror. När han således varit så kritisk i fråga örn tidigare
åberopade siffror, tyckte jag att jag nu kunde jämföra med 1938 års siffror,
eftersom det finns vissa skäl för det, men då är han synnerligen förtörnad
på det också. Det är sannerligen inte gott att hålla lagom med flugor i kålen
åt herr Bergström!

Sedan bad jag herr Bergström att han skulle verifiera sitt påstående örn
att Sverige måste förplikta sig att inte förbättra folkets levnadsstandard under
den tid Europas återuppbyggnad pågår. Europas återuppbyggnad lär val

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Nr 31.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)
komma att draga årtionden, skulle jag tro. Det skulle vara högst märkvärdigt,
örn vi skulle förbinda oss att under denna tid inte förbättra folkets levnadsstandard.
Något så orimligt kan ju inte ha förekommit. Herr Bergström
har inte verifierat sitt påstående. Han säger att han vet att det är faktiskt
och att jag också kan taga reda på det, men det är ju egentligen inget svar.
I betraktande av de starka ord som herr Bergström har använt, så tycker jag
nog att hans replik var i sak mer än lovligt svag.

Herr Bergström: Herr talman! Jag har inte här givit någon som helst antydan
örn att den återhållsamhet, som vi kunna få finna oss i i fråga örn vår
egen förkovran under dessa övergångsår, skulle sträcka sig över 20 år. Det
är, såvitt jag vet, här fråga örn ett villkor, som sammanhänger med sjöfartspoolen,
och giltighetstiden sammanhänger naturligtvis med denna, hur lång
den nu kan bli. Herr Falla har samma möjlighet som jag att i egenskap av
riksdagsman taga reda på dessa förhållanden. Det går säkert för herr Falla
att få reda på dem, örn han vill.

Sedan är det betecknande, när vi tvista örn utgångsåret för lönestatistiken.
Vi ha tagit 1938 års lönestatistik, säger herr Falla, därför att 1939 hade
kriget redan brutit ut. Ja, det hade pågått ett kvartal utan någon inverkan i
detta avseende. Det är ett ganska dåligt motskäl, som herr Falla kommer
med i det stycket.

Slutligen har jag inte sagt att vi inte kunna komma att gå mot en förbättring
av våra förhållanden. Det har jag inte velat göra gällande. Vad jag har
sagt är att vi befinna oss i ett ovisst läge, så vi skola akta oss för att göra
några framtidsbeställningar av det slag som herr Falla och hans höger föreslå.
Det står jag för. Sedan vill jag säga herr Falla, att örn herr Falla kommer
med goda och sakliga argument i debatten, skall jag gärna ge honom ett
erkännande därför, men det får vara till dess.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
först beträffande mom. A i utskottets hemställan propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan i denna del; 2:o) bifall till den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. avgivna reservationen i motsvarande del; samt 3:o) bifall
till utskottets hemställan i berörda del med den ändring i avseende å motiveringen,
som föreslagits i den av herr Gustav Emil Andersson m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Falla begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) avgivna hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Onsjö votering, med anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 238, i vad angår mom. A., antager bifall till
den av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till utskottets hemställan, i vad angår mom. A., med den ändring i avseende
å motiveringen, som föreslagits i den av herr Gustav Emil Andersson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 31.

Nr 81,

Onsdagen den 27 juni 1945 fm.

Anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit den under 3:o) angivna
propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 238, i vad angår mom. A., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i motsvarande del
med den ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits i den av herr
Gustav Emil Andersson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet
hava röstat för ja-propositionen. Herr Onsjö begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 115
ja och 84 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i mom. A.

Härpå gav herr talmannen beträffande mom. B. i utskottets hemställan
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna del dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till motionen II: 91; och biföll kammaren utskottets
hemställan i förevarande del.

Slutligen blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets hemställan
i mom. C. av kammaren bifallen.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.25 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ I Föredrogs

statsutskottets utlåtande, nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 till universiteten och
den medicinska undervisningen jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 302 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 27 april 1945, för
riksdagen framlagt förslag örn vissa anslag till universiteten och den medicinska
undervisningen m. m.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft tre inom riksdagens
kamrar avgivna motioner.

I en inom andra kammaren av herr Johansson i Stockholm väckt motion
(II: 609) .hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att antalet arvoden till
tredje amanuenser, som av Kungl. Maji föreslagits till 50, motsvarande en
sammanlagd lönesumma av 60 000 kronor, borde utgöra lägst 80, motsvarandé
en sammanlagd lönesumma av 96 000 kronor.

Utskottet hemställde, bland annat, att motionen II: 609 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Utskottet har liksom departementschefen
beträffande tredje amanuenserna förklarat, att en utredning skall
företagas, huruvida icke vissa arbeten skola kunna avlastas till teknisk personal,
exempelvis de kvinnliga biträdena. Jag tror, att kammaren har anledning
att uppmärksamma vad universitetskanslern har att säga i detta sammanhang,
nämligen att dessa tredje amanuensbefattningar avse att ge ett litet
arvode, 1,200 kronor per år, åt unga män eller kvinnor, som tjäna undervisningen^
och som hittills arbetat gratis. När universitetskanslern har begärt
åttio sådana befattningar, gör han det med motiveringen, att dessa äro erforderliga
för att uppehålla undervisningen på dess nuvarande nivå samt för att
arbetet vid institutionerna skall kunna bestridas i hittillsvarande omfattning.
Det är alltså icke fråga om någon utökning. Universitetskanslern vill understryka,
att detta antal säkerligen motsvarar nuvarande minimibehovet. Med den
motiveringen, som förefaller mig starkare än departementschefens och utskottets,
ber jag att få yrka bifall till min motion nr 609 och hemställer, att motsvarande
ökning göres i vederbörande anslag. Jag betonar särskilt, att mitt
förslag sammanfaller med universitetskanslerns förslag.

Vidare yttrades ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets hemställan med

Anslag till
universiteten
och den mediduska
undervisningen.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Ansiag till universiteten och den medicinska undervisningen. (Forts.)
den ändring däri, sorn. föranleddes av bifall till det av herr Johansson i Stockholm
under överläggningen framställda yrkandet; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 2.

Vissa änd- Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 227, i anledning av Kungl. Majlis
ringar i civila framställningar med förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet,
reglementet militära avlöningsreglementet, manskapsavlöningsreglementet och folkskolans
m. m. ’ avlöningsreglemente, m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 218 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 2 mars 1945, för riksdagen
framlagt förslag örn godkännande av vid propositionen fogade förslag
till kungörelser om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet, m. m.

Vidare hade Kungl. Majit i propositionen nr 316, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 11 maj 1945, föreslagit
riksdagen att godkänna vid propositionen fogade förslag till kungörelser
örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet, m. m.

I propositionen nr 218 hade under punkten 4 behandlats vissa av 1944 års
riksdag i skrivelse nr 259 berörda ojämnheter vid löneklassplacering enligt
civila avlöningsreglementet m. fl. författningar. I riksdagens berörda skrivelse
hade framhållits, att det syntes önskligt, att ifrågavarande ojämnheter i lönesystemet
undanröjdes så längd detta kunde visa sig praktiskt möjligt, samt att
riksdagen funnit fog föreligga för en hemställan till Kungl. Maj it örn ett övervägande
på vilket sätt och i vilken omfattning detta eventuellt kunde ske.

I det vid denna proposition fogade statsrådsprotokollet hade föredragande
departementschefen under punkten 4 c), i fråga örn retroaktiv tillämpning av
vissa från och med den 1 juli 1939 gällande lönetursregler, av anförda skäl förklarat
sig icke kunna tillstyrka, att åtgärder för omreglering i förevarande
hänseende av övergången till de gällande avlöningsreglementena vidtoges.

I samband med behandlingen av ovannämnda, i statsrådsprotokollet vid
punkten 4 c) lämnade redogörelse hade utskottet till behandling förehaft

dels de likalydande motionerna I: 330 av herr E. Hage m. fl. och lii 513 av
herr Lindahl m. fl.;

dels motionen 11:514 av herr Senander, vari hemställts, »att riksdagen, under
uttalande av att den vidhåller sin i skrivelse till Kungl. Majit den 9 maj
1944 uttalade uppfattning i här förevarande spörsmål, måtte besluta hemställa
hos Kungl. Majit, att Kungl. Majit måtte utfärda en övergångsbestämmelse
motsvarande den som återfinnes i nådiga brevet den 16 april 1920. ävensom att
den omräkning av löneklassplaceringen, som genom tillämpning av en sådan
övergångsbestämmelse skall äga rum, må för en var tjänsteman medföra omreglering
av avlöningen, räknat från och med den 1 juli 1939»;

dels ock motionen lii 539 av herr Eriksson i Stockholm.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) i anledning----utskottet anfört,

2) med bifall----till krisadministration,

3) i anledning av motionerna 1:330 och 11:513 samt 11:514 och 539 bemyndiga
Kungl. Majit att meddela föreskrifter i fråga om löneklassplacering
i vissa fall, dä vid övergången till nytt avlöningsreglemente den 1 juli 1939
uppkomna ojämnheter alltfort gjorde sig gällande,

4) med bifall -----juni 1940 (nr 652),

Onsdagen den 27 juni 3945 em.

Nr 31.

Fissa ändringar i civila avlöning sreglementet, m. ni. (Forts.)

B. att motionerna----riksdagen bifallas,

C. att motionen---åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Hen- Lilldahl: Herr talman! Jag finner det tacknämligt, att man från statsutskottets
sida åtminstone delvis har bifallit de motioner, som yrka på en rättvisare
ordning för den del av statstjänarkåren, som lyder under civila avlöningsreglementet
och som har befordrats till ordinarie omedelbart efter 1939
års lönereglering. Som utskottet också har påpekat blevo ju vid denna lönereglering
inga särskilda övergångsbestämmelser tillskapade, och så uppstodo vissa
missförhållanden, som åstadkommit åtskilligt med missnöje och irritation hos
den personal, som kom att beröras av denna nya ordning. I motionen nr 513 i
andra kammaren ha vi också anfört ett flertal exempel på hur anordningen i
själva verket tog sig ut. Det var ju beklagligtvis så, att framför allt 5:e lönegradens
befattningshavare, banvakter och stationskarlar, kommo i en synnerligen
ogynnsam ställning. Det finns talrika exempel på att löneregleringen 1939
fick till följd, att en person som befordrats till ordinarie stationskarl år 1938,
fick titta på när kamrater, som befordrats till ordinarie ett par är senare och
tillhörde samma lönegrad, ett eller till och med två år tidigare uppflyttades i
en högre löneklass än de som hade befordrats två år förut. Det är naturligtvis
icke att undra på att detta förhållande skapat olustkänslor hos den personal,
som här närmast berörs, ty orättvisan är ju påtaglig, när de som blivit senare
anställda i verkets tjänst och senare befordrade ändå fingo sin löneförhöjning
betydligt tidigare än de som voro åtskilliga år äldre i tjänst. Det är klart, att
dessa missförhållanden också föranlett missnöjesyttringar från den därav berörda
personalen. Dels har man från personalens organisationer framfört krav
på förändringar på denna punkt, dels ha vi ju under några riksdagar från olika
håll motionerat om att en ändring här borde genomföras. Alla dessa ansträngningar
till trots har emellertid intet resultat kunnat uppnås. Det är därför enligt
mitt sätt att se med en viss glädje man måste hälsa det resultat, som statsutskottet
vid årets riksdag ändå har kommit till. Det betyder, även om icke den
personal som är berörd av det har kunnat känna sig fullt nöjd, i alla fall ett
mycket gott handtag åt vederbörande personal. Även örn det är något för sent,
så genomför man i alla fall nu med statsutskottets yrkande en rättvisare ordning.

Det är klart, att vi motionärer liksom våra kommittenter, som stå bakom, icke
ha kunnat känna oss helt nöjda med det resultat som statsutskottet har kommit
till. Det betyder ju ändock, att denna relativt sett ganska stora personalgrupp
under fem års tid fått arbeta för en lägre lön än vad man tycker att den
rättvisligen borde ha haft, örn övergångsbestämmelser hade skapats i samband
med löneregleringen 1939. Örn jag alltså här principiellt vill deklarera, att
jag icke finner den här frågan vara löst med full rättfärdighet, så vill jag å
andra sidan, då jag finner det tämligen lönlöst att yrka bifall till motionen,
ansluta mig till den ståndpunkt, som ett enhälligt statsutskott har kommit till
och som, även örn den icke representerar en linje som vi motionärer anse vara
den riktiga, ändock innebär en betydligt högre grad av rättvisa mot vederbörande
personal än tidigare rådande förhållanden.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Bladh, (lustafsson i Bogla och Lundqvist.

Herr Senander: Herr talman! Såsom den föregående talaren framhållit har
ju statsutskottet i viss utsträckning tillmötesgått de motioner som framlagts i

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Vissa ändringar i civila avlöning sreglementet, m. m. (Forts.)
syfte att förbättra läget för de personalgrupper, som kommo i ett sämre läge
vid övergången till den nya löneregleringen den 1 juli 1939. Om jag säger »i
viss utsträckning» så syftar jag givetvis på det förhållandet, vilket också
påtalades av den föregående talaren, att man här ifrån utskottets sida väl
erkänt rätten för dessa befattningshavare, som blevo eftersatta 1939, att komma
i rättvis turordning i förhållande till de yngre kamrater, som vid detta tillfälle
förbigingo dem, men däremot icke velat sträcka sig så långt, att man
erkänt deras rätt till retroaktiv ersättning från den 1 juli 1939, vilket vi påyrkat
i motionen 11:514. Motiveringen från utskottets sida för dess upprepande av
anmaningen till Kungl. Majit att söka skipa rättvisa — förra året ställdes ju
nämligen av utskottet en sådan anmaning — är den, att den bestående ordningen
av befattningshavarna uppfattats såsom irriterande och onödigt orättvis,
vilket förhållande statsutskottet icke längre anser böra bestå. Jag menar,
att i detta uttalande från utskottets sida, nämligen att här begåtts en orättvisa
mot dessa befattningshavare, ligger ju ett erkännande, som borde förplikta till
icke bara en reducerad rättvisa åt dessa befattningshavare utan en hel och full
sådan. Logiskt borde ju erkännandet av att det vid löneregleringen den 1 juli
1939 begåtts en orättvisa ha lett till att man icke tillskapat en halvmesyr utan
i stället gått in för att skipa hel och full rättvisa.

Jag har synnerligen svårt att förstå anledningen till utskottets hållning. Det
har från allmänna lönenämndens sida talats om praktiska svårigheter, vilka
åberopats som motivering för allmänna lönenämndens negativa inställning i
denna sak, och utskottet talar också örn att det anser sig vara väl medvetet om
de stora svårigheter som kunna förefinnas vid genomförande av en ändring av
nuvarande bestämmelser. Jag för min del kan icke förstå, att det skulle finnas
sådana praktiska svårigheter att genomföra hel och full rättvisa, ty örn han överhuvud
taget, såsom statsutskottet föreslår, skall gå till en utredning i denna fråga
och uträkning av den turordning, som bör gälla i framtiden för dessa befattningshavare,
så förstår jag icke varför man då icke skulle föreslå, att befattningshavarna
i fråga också finge retroaktiv ersättning från och med 1 juli 1939.
Här föreligger ju ändå det faktum, att upprepade framställningar ha gjorts,
såväl från statstjänarorganisationernas sida som här i riksdagen, för att ernå
rättelse långt tidigare. Då ju denna rättvisa icke skipats på grund av att statsmakterna
ställt sig avvisande tidigare, borde ju den omständigheten att man
äntligen erkänner det berättigade i det framförda kravet förplikta till att icke
som nu stanna vid att föreslå, att vad som här avses skulle träda i kraft från
och med den 1 januari nästa år, utan då hade man haft en moralisk förpliktelse
att ge hel och full rättvisa, alltså från den tidpunkt då det felaktiga verkligen
påbörjats.

Med hänsyn till vad jag här framhållit och då jag icke kan godkänna den
ståndpunkt, som den föregående talaren intog till frågan örn retroaktiv ersättning,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionen II: 514. Däri ha vi
yrkat, att riksdagen måtte besluta hemställa hos Kungl. Majit, att Kungl. Majit
måtte utfärda en övergångsbestämmelse motsvarande den som återfinnes i nådiga
brevet den 16 april 1920, ävensom att den omräkning av löneklassplaceringen,
som genom tillämpning av en sådan övergångsbestämmelse skall äga
rum, må för en var tjänsteman medföra omräkning av avlöningen räknat från
den 1 juli 1939.

Fröken Olsson: Herr talman! Enligt civila avlöningsreglementet ha kvinnliga
ordinarie och extra ordinarie tjänstemän rätt att åtnjuta lön med A-avdrag
under en tid av högst 120 dagar vid tjänstledighet för havandeskap eller barns -

Onsdagen den 27 juni 1945 era.

Nr 31.

Pissa ändringar i civila avlöning sreglementet, m. m. (Forts.)
börd. Denna förmån utgår dock icke längre än 90 dagar efter förlossningen.
Nu lia fru Svedberg och jag i en motion yrkat, att denna inskränkning i rätten
att utbekomma ledighet skall utgå. Statsutskottet har avstyrkt vår motion
med den motiveringen att ett upphävande av denna bestämmelse skulle kunna
föranleda missbruk därför att exempelvis en lärarinna, som väntar sin förlossning
i slutet av vårterminen, skulle kunna vänta med att taga ut ledighet till
höstterminens början och på detta sätt få en sammanhängande ledighet från
sommarens början till årets slut.

Detta är en något egendomlig motivering, eftersom det med nuvarande bestämmelser
icke finns något hinder att taga ut 120 dagar före förlossningen,
så att en lärarinna, som väntar sin förlossning i slutet av vårterminen, kan
börja ledigheten i slutet av januari och få en sammanhängande ledighet ända
till september. Dessutom vill jag med anledning av statsutskottets exempel,
att förlossningen skulle äga rum på våren och hon icke skulle börja ledigheten
förrän vid höstterminens början framhålla, att vi motionärer naturligtvis aldrig
menat, att ledigheten skulle tagas ut på detta sätt utan i samband med förlossningen,
men att ingenting skulle vara bestämt örn hur många dagar före
och hur många dagar efter förlossningen ledigheten skulle omfatta. Dessutom
är det långt ifrån alla statstjänstemän, som lia så lång ledighet som lärarinnorna.
Det är tvärtom fåtalet. De andra skola väl icke behöva få lida för att
lärarinnorna ha så långt sommarlov. Det har icke legat någon sådan uträkning
bakom motionen som att vi skulle vilja samordna ledigheten med den ordinarie
semestertiden, utan vad vi tänkt på är svårigheten att kunna bestämma den
exakta tiden för en väntad förlossning. Örn nu en kvinnlig tjänsteman vill vara
säker på att kunna få ut hela den tjänstledighet, som hon bär laglig rätt till,
måste hon börja den 90 dagar före förlossningen. Det händer ju, att barnet^ kan
födas en månad för tidigt eller en månad för sent, och låt oss då tänka på ett
barn, som föds en månad för tidigt; det är visserligen icke det vanliga men
långt ifrån något enastående. I ett sådant fall får en tjänsteman, som nyss
börjat sin ledighet efter semestern, icke ta ut mer än 90 dagar. Men nu är det
ju så, att det är just dessa för tidigt födda barn, som i allra högsta grad under
en längre tid behöva moderns omvårdnad. Modern måste emellertid återgå till
sin tjänst efter 3 månader, vilket betyder att amningen måste avbrytas för ett
sådant för tidigt fött barn just då det är av mycket stor betydelse att amningen
kan pågå ännu en månad. För samhället åter betyder det ingenting, om tjänstemannen
i fråga får en månads längre ledighet.

Örn barnet däremot föds en månad för sent — och det lär nu under kristiden
ha varit ganska vanligt, beroende på näringsförhållandena — och modem börjat
sin ledighet 2 månader innan barnet föddes, har hon alltså icke kvar mer än
2 månaders ledighet efter förlossningen under en tid, då hon som bäst behövde
vara ledig.

Nu säga vi motionärer, att när syftet med dessa bestämmelser måste vara,
att man vill tillförsäkra barnen tillräcklig vård, detta syfte skulle kunna nås
bättre, örn vederbörande tjänsteman i värjo särskilt fall finge arbeta så länge
hon orkade och utan olägenhet för tjänsten kunde göra det och sedan finge ta
ut den ledighet, som hon efter samråd med sin läkare kunde finna vara det för
barnet bästa. På detta sätt skulle hon kunna få ut 120 dagar, alldeles oavsett
örn de komma före eller efter förlossningen.

Naturligtvis ämna vi motionärer icke ställa något yrkande gentemot ett
enhälligt statsutskott, men jag vill uttala den förhoppningen, att socialvårdskommittén,
när den lägger fram sitt nya förslag örn betydligt utökad ledighet
för havandeskap, måtte utforma hithörande bestämmelser på ett annat sätt än
som nu är fallet.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Vissa ändringar i civila avlöning sreglementet, m. m. (Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Under den debatt, som nu ägt rum,
ha ju behandlats två olika frågor. Den första av dessa innebär ett yrkande örn
borttagande av den ojämnhet i löneklassplacering, som uppkom på grund av
1939 års lönereglering. Jag tror icke, att statsutskottet har gjort sig förtjänt
av de hårda ord av klander, som framfördes av den ärade talaren på göteborgsbänken.
Tvärtom ligger saken enligt min mening så till, att statsutskottet är
väl förtjänt av tack för att man gjort åtminstone något för att rätta till de
svårigheter, som uppstått. Man mäste här observera, att praktiskt taget samtliga
de myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, bestämt avstyrkt varje åtgärd
i detta avseende. Kungl. Majit har också ansett sig stå på en säker
grund, när man följt _ verksmyndigheternas ståndpunkstagande i detta avseende.
Trots detta ha vi lyckats uppnå enighet i statsutskottet, på samma sätt
som i en hel rad andra detaljer i här förevarande utlåtande, nämligen att man
från och med ingången av nästa budgetår, alltså den 1 juli 1945, rättar till
hithörande ojämnheter, på samma sätt som man brukar rätta till andra ojämnheter,
sålunda icke med retroaktiv tillämpning. Mera torde icke behöva sägas
i detta avseende. Statsutskottet har här gjort en gärning så pass stor, att statstjänarna
ha ali anledning att observera den och att vara tacksamma för det
resultat, som uppnåtts.

Den fråga åter, som berördes av den sista ärade talarinnan, är av en helt
annan innebörd. Jag måste nog för min del säga att jag tycker, att när i samband
med genomförandet av nu gällande lönereglering tiden för ledighet i anledning
av havandeskap med avstående å lönen endast av A-avdrag utsträcktes
från 3 till 4 månader, och därvid samtidigt den bestämmelsen infördes, att av
denna ledighetstid 90 dagar skulle få uttagas från dagen för förlossningen,
så innebar detta en så pass stor förmån för de kvinnliga statstjänare, som
kunna beröras av denna bestämmelse, att de borde vara så tacksamma att de
icke nu skulle komma med några som helst yrkanden örn en ändring i detta
avseende. Man får väl ändå säga, att de kvinnliga statstjänarna i detta avseende
inta en betydligt mera gynnad ställning än varje annan lönearbetare i
motsvarande ställning. Under sådana förhållanden måste jag för min del tycka,
att det är ett ganska ovist nit att överhuvud taget kritisera hithörande bestämmelser
och att påyrka en ändring i dessa. Den föregående ärade talarinnan
uttalade en förhoppning örn, att när socialvårdskommittén kommer med sitt
förslag detsamma skall vara utformat på ett bättre sätt än nuvarande bestämmelser.
Jag ber att få instämma i denna förhoppning, ty då gäller ju frågan
icke bara en enda grupp av befattningshavare, nämligen de i statens tjänst
anställda, utan hela det svenska folket. Kan man då för hela svenska folket
få en liknande eller ännu bättre förmån än den avlöningsreglementet nu innehåller
för statstjänarna, skall jag med stor tacksamhet stödja detta förslag.
Jag har på andra punkter biträtt dylika förslag i riksdagen, men jag tycker
icke att det är nödvändigt att nu plädera för en ändring för en grupp av befattningshavare,
som redan intar en bättre ställning än andra i detta avseende.

Jag ber, herr talman, att med vad jag här sagt få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Senander: Herr talman! Jag vill bara gentemot herr Erikssons i Stockholm
anmärkning, att jag skulle ha klandrat utskottet, framhålla, att jag i
början av mitt anförande sade, att statsutskottet i viss utsträckning tillmötesgått
de krav, som framställts i vår motion. Det förhållande jag kritiserade
var, att man icke skipat full rättvisa, och detta förhållande kan icke försvaras
därmed, att samtliga de myndigheter, som tidigare hörts, ställt sig avvi -

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 81.

Vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, m. ni. (Forts.)
sande till vad som här föreslagits. Ty statsutskottet bör ju känna sig obundet
av de remissyttranden som inkommit, då ju dessa till synes bottna däri, att
vederbörande myndigheter betrakta det hela såsom besvärligt, då de ju i detta
sammanhang tala örn praktiska svårigheter och dylikt.

Slutligen vill jag bara helt kort meddela, att vad vi framfört i vår motion i
sak är precis detsamma, som herr Eriksson i Stockholm jämte ett par andra
reservanter framfört i allmänna lönenämnden.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den sista upplysningen som herr
Senander gav var avsedd för kammaren och icke för mig. Jag är naturligtvis
väl medveten örn det yrkande jag framställt i lönenämnden liksom om innehållet
i den motion jag framlagt i frågan. Men den omständigheten att jag
nöjt mig med att icke framställa en reservation, som innehöll det av mig i motionen
framställda yrkandet, med hänsyn till de ringa utsikter till framgång,
som kammarens ledamöter väl veta att reservationer i allmänhet ha, utan i
stället anslutit mig till den kompromisslösning, som kunde uppnås inom statsutskottet,
betraktar jag för min del närmast som en förtjänst. Icke heller detta
förhållande bör sålunda ge anledning till klander från deras sida, som ge sig
ut för att företräda statstjänamas intressen.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. På av herr förste vice talmannen
därå given proposition biföll kammaren till en början vad utskottet hemställt
i punkterna A. 1) och 2).

Härefter framställde herr förste vice talmannen beträffande punkten A. 3)
i utskottets hemställan propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
i denna del dels ock på bifall till utskottets hemställan i denna punkt med den
ändring däri, som föranleddes av bifall till motionen 11:514; och biföll kammaren
utskottets hemställan i förevarande del.

Slutligen biföll kammaren på därå av herr förste vice talmannen given proposition
vad utskottet hemställt i punkterna A. 4) samt B. och C.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 242, i anledning av Kungl. Majlis
proposition angående förbättrande av bostadsförhållandena m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 324 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 27 april 1945, för riksdagen
framlagt vissa förslag angående förbättrande av bostadsförhållandena.
in. m.

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft nio inom
riksdagens kamrar väckta motioner.

I en inom andra kammaren av herr Johanson i Norrköping m. fl. väckt
motion (II: 167), hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa om sådan ändring i kungörelsen av den 22 juni
1939 örn bidrag till anordnande av pensionärshem, att i 3 § sista satsen i första
stycket samt hela andra stycket i samma paragraf utgå».

Utskottet hemställde, bland annat, att motionen 11:167 ej måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Mannerskantz.

Förbättrande
av bostadsförhållandena

m. m.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; oell anförde därvid:

Herr Kempe: Herr talman! Kominer krigsårens bostadspolitik att permanentas
är den fråga man ställer sig sedan man tagit del av Kungl. Maj :ts
proposition angående bostadspolitiken och nu senast det utlåtande över propositionen
och de bostadsmotioner, som statsutskottet så »välvilligt» har slaktat.
Att den nuvarande samlingsregeringen skulle ta ett förnuftigt initiativ
för en ändring av bostadspolitiken, så att hyresnivån i någon mån skulle anpassas
till folkflertalets inkomster, har varit en alltför utopisk tanke — men
med rätta kan man fråga sig: hur länge skall den få hindra utvecklingen till
det bättre på detta liksom på andra områden av den samhälleliga verksamheten?
Statsrådet Möller har i tidigare bostadsdebatter hänvisat till bostadssociala
utredningens kommande betänkande, och så sent som i maj månad
detta år uttalade socialministern, att betänkande skulle komma under denna
månad. Ännu har det inte kommit, och det återstår endast några dagar, innan
denna månad är utgången.

Vad är det som kännetecknar läget på bostadsmarknaden? För det första
är bostadsnöden alltjämt ett olöst problem. Denna nöd hindrar familjebildningen
och skapar trångboddhet bland befolkningen, samtidigt som undermåliga
lägenheter, vilka av hälsovårdsnämnderna utdömts, fortfarande komma
till användning. För det andra äro de höga hyrorna ett bekymmersamt problem,
särskilt i de under kriget uppförda lägenheterna. De medborgare, som
varit i den lyckliga omständigheten att under dessa krigsår få flytta in i en
modem lägenhet, ha å andra sidan fått göra stora ekonomiska uppoffringar,
som orsakat en väsentlig sänkning av levnadsstandarden. I de flesta fall
hade de i den gamla bostaden en hyresutgift på mellan 10 ä 15 procent av
inkomsten, under det att hyresutgiften för den moderna lägenheten varierar
mellan 20 och 35 procent av inkomsten. Bostadsstandarden har visserligen
höjts, men detta har skett på bekostnad av mat, kläder och nöjen, då lönen
icke har höjts i förhållande till de ökade utgifter, som den nya bostaden betingar.
Det tredje kännetecknet på bostadsmarknaden är den dualism, som
kommer till uttryck i fråga örn statens bostadspolitik. Staten finansierar i
stor utsträckning bostadsproduktionen, under det att de privata bygghajama
eller byggmästarna inhösta profiten och hyresgästerna få ta de ekonomiska
riskerna.

Före krigsutbrottet svarade den fria företagsamhetens krafter i stor utsträckning
för bostadsförsörjningen. De kapitalstarka satsade in kapital i
bostadsproduktionen, särskilt i städerna och de tättbebyggda samhällena. Vid
krigsutbrottet flydde detta kapital till enligt deras mening mera profitgivande
företag. Speciellt förseddes de lukrativa företagen inom krigsmaterielproduktionen
med kapitalinsatser. Under kriget har staten fått rycka in med ansenligt
kapital för byggandet av bostäder. En speciell politik har utformats, som
under ledning av statens byggnadslånebyrå har svarat för att omsätta den i
praktiken. Staten tillskjuter sålunda pengarna för bostadsbyggandet upp till
90 — ja, i många fall kan man säga 100 procent. Vad göra den fria företagsamhetens
krafter? Jo, de utnyttja staten som mjölkko för sitt privata spekulationsbyggande.

Samverkande byggnadsfackförbunden ha utgivit en bok om byggnadsverksamheten,
som i många avseenden är synnerligen intressant. I denna bok återfinnes
en tabell örn hur stor andel den spekulativa hyreshusbyggnadsverksamheten
representerar och huru mycket det övriga, d. v. s. den kooperativa och
samhälleliga produktionen. Den senaste statistiken är från år 1939. Då svarade
de privata spekulationsbyggarna för 75 % och de övriga för 25 %. Jag

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
undrar, om icke läget i dag är ungefär detsamma. Har ändå inte riksdagens
arbetarmajoritet varit alltför frikostig med miljonrullningen till de privata
spekulationsbyggarna och därmed närt en orm vid sin egen barm. Det crkännes
i rätt breda kretsar, att bostadsfrågan är en social- och befoikningspolitisk
angelägenhet. Vad är då naturligare än att hela denna fråga blir en samhällelig
angelägenhet av största omfattning. Det var mot bakgrunden av
denna uppfattning som vi från den kommunistiska gruppens sida i en motion
framförde bl. a. följande yrkanden: att en generalplan utarbetas för rikets
bostadsförsörjning, att en plan samtidigt utarbetas för inhemsk produktion av
byggnadsmaterial i samhällelig regi, att städerna och kommunerna åläggas
att i egen regi med ekonomiskt stöd från staten uppföra tillräckligt antal
bostäder, vilka skola uthyras till självkostnadspris, att de kommunala myndigheterna
åläggas att upprätta kommunal bostadsförmedling och att utarbetandet
av ovannämnda planer för bostadsförsörjningen och byggnadsämnesproduktionen
sker i sådan takt, att de i form av propositioner kunna föreläggas
årets riksdag. Utskottet hade säkerligen utan några samvetsbetänkligheter
och utan att föregripa bostadssociala utredningens planer kunnat rekommendera
riksdagen att bifalla motionen. Jag förutsätter nämligen, att bostadssociala
utredningen i sitt kommande betänkande måste rekommendera en ny
bostadspolitik, som tar sikte på en lösning av de problem vi framfört motionsledes
örn en mera planmässig samhällelig bostadsproduktion och med en rimlig
hyresnivå. Läget är nämligen sådant, att tempot måste påskyndas. Därför
hade det också varit nödvändigt, att riksdagen långt tidigare fått tillfälle
att i princip ge uttryck åt en ny bostadspolitik, en politik anpassad efter
efterkrigsperiodens förhållanden.

Varför kan jag förutse detta? Jo, därför att krigsårens bostadspolitik med
insatslägenheter och spekulationsbyggare börjat uppvisa krissymptomer. Trots
bostadsnöden är det nu inte lika lätt som tidigare att bli av med en insatslägenhet.
Det hyresklientel, vars inkomst inte lägger hinder i vägen för anskaffandet
av insatslägenhet, har fått behoven tillfredsställda, och de, som
icke ha en inkomst, som svarar mot den höga hyresnivån, brottas nu med stora
ekonomiska svårigheter, som tvinga dem att flytta tillbaka till rucklen eller
att ta inneboende. Byggnadslånebyråns utredningsavdelning har ju företagit
en bostadsbehovsundersökning i en medelstor stad om förhållandet mellan hyror
och inkomster. Resultatet visar, att endast 30 procent av familjerna kunna
hyra en standardlägenhet vid oförändrad hyresnivå. Däremot måste man sänka
hyresnivån med 30 procent för att 70 procent av familjerna skola kunna hyra
en standardlägenhet. I annat fall måste man höja det arbetande folkets inkomst
så, att det utan svårigheter kan få tak över huvudet.

Men vi se ju med vilket intresse som de svenska arbetsgivarna äro villiga att
medverka till en höjning av löneinkomsten. Det kommer speciellt till uttryck i
den pågående verkstadskonf liktorn Det saknas sålunda sannerligen inte propagandister
för bättre bostäder. Många av våra nuvarande statsråd lia utdömt
enrumslägenheterna som bostad för familjer med barn. De rekommendera två-,
tre- och fyrarumslägenheter, och dc lia också medverkat eller i varje fall understött
arbetarrörelsens efterkrigsprogram, i vilket man klart förespråkar en
bostadspolitik efter helt andra linjer än dem, som lanseras av den nuvarande
regeringen. Denna propaganda står inte i överensstämmelse med den bostadspolitik,
som utformats i praktiken. Enligt hyresgäströrelsens bostadspolitiska
efterkrigsprogram är den svenska utrymmesstandarden betydligt sämre än
den i U. S. A. och England. I Sverige räknar man med att ett rum och köklägenheternas
antal är 46 % av samtliga lägenheter, under det att motsvarande
siffra i Amerika och England är endast (i.!) resp. 4,5 %. Dessa siffror tala ett

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
tydligt språk om läget på den svenska bostadsmarknaden. Så länge vi inte
ändra på detta missförhållande ha vi ingen anledning- att framhålla vårt samhälle
som ett kultursamhälle av rang.

Hur skola då de breda folklagren — de som genom sin idoga insats på produktionslivets
olika områden skapa de reella värdena här i samhället — få
möjlighet att flytta in i en idealbostad.? Detta kan inte ske utan en ändring av
den nuvarande bostads- och lönepolitiken. Det är visserligen gott och väl att
anslagen höjas för bostadsändamål, men då formen för själva bostadspolitiken
bibehålies, kammer ingen förändring att ske, som kan lätta hyresutgifterna för
de små inkomsttagarna i samhället. Det hjälper föga, örn en enskild byggmästare
eller en kooperativ byggnadsföretagare producerar goda lägenheter
till betydligt reducerade hyror. Byggnadslånebyrån är nämligen bunden vid
den av statsmakterna tidigare rekommenderade politiken. Av denna anledning
tvingas byggnadslånebyrån att fastställa hyror i förhållande till vad som tidigare
utgått för liknande lägenheter. Byggnadslånebyrån är således bunden
vid de höga hyrornas politik.

I den efterkrigsperiod, som nu påbörjats, måste enligt vår uppfattning en
brytning ske med den hittills förda bostadspolitiken. Samhället måste successivt
överta ansvaret för medborgarnas bostadsförsörjning till hyror, som
äro helt anpassade efter deras inkomster. Folkopinionen kräver också en annan
bostadspolitik. Missnöjet med hyresnivån i de under kriget uppförda fastigheterna
är mycket utbrett bland befolkningen, vilket för övrigt kom klart till
uttryck i 1944 års riksdagsmannaval, där respektive partier gåvo väljarna
vissa vallöften, som borde förplikta.

Svenska murareförbundets kongress, som hölls i december i fjol, antog ett
speciellt uttalande, som förbundet i år tillställt de socialdemokratiska och kommunistiska
riksdagsgrupperna. I detta uttalande kräves, att bostadsbristen
häves, att enrumslägenheter icke vidare behöva användas som familjebostäder,
att lekstugor och daghem för barn byggas, att samlingslokaler och fritidscentra
åstadkommas, att äldre stadsdelar saneras, att tomtmarkerna komrnunaliseras,
att hyreshusen överföras i kommunal ägo, att byggnadsindustriens
säsong- och konjunkturväxlingar utjämnas samt att byggnadsmaterielhandeln
undandrages privat spekulation.

Hyresgästernas riksförbund har även utarbetat ett bostadspolitiskt efterkrigsprogram,
i vilket förbundet ger uttryck åt de synpunkter, som kommunisterna
tidigare ensamma framfört. Förbundet framhåller i sitt bostadspolitiska
efterkrigsprogram bl. a. följande: »Men det allmänna skall inte endast
leda bostadsproduktionen. När bostadslånen börja närma sig 100 procent av
fastighetsvärdena, har man nått en gräns där frågan örn ökad direkt kommunal
produktion av lägenheter börjar pocka på sin lösning. I nuvarande tid
finns det dessutom ett alldeles särskilt behov av kommunala produktiva insatser.
Eftersom privata företagare under senare år i stor utsträckning övergått
till att producera insatslägenheter i stället för hyreslägenheter, ha svårigheterna
för mindre bemedlade att erhålla bostäder ökats ännu mer än vad som
beror enbart på bostadsbristen. Bostadskooperationen och egnahemsrörelsen lia
gjort och komma framdeles att göra en mycket betydelsefull insats i svensk
bostadspolitik. Men den mera spekulativt betonade bostadsföreningsverksamheten,
som förekommer jämsides med de allmännyttiga bostadsrättsföreningarna,
behöver inte bara en skärpt kontroll utan också en ökad konkurrens. Och
det behövs också rena hyreslägenheter. Eftersom privata företagare blivit ovilliga
att producera sådana i tillräcklig utsträckning, bli kommunala insatser
på detta område allt mera nödvändiga.»

Det står dock fritt för kommunerna att bygga, kanske någon svarar. Ja,

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
det är sant, men sanningen är också, att ela det saknas ett centralt organ och
då staten icke viditagit några speciella åtgärder för att centralisera och kontrollera
byggnadsmaterielproduktionen, så att de kommunala organen kunna
göra billiga uppköp av materiel, är det klart att intresset inom kommunerna
inte kan vara så stort. Här fordras både ett centralt och ett lokalt organ, som
uteslutande ägna uppmärksamheten åt medborgarnas bostadsförsörjning.

För närvarande kan man tala om en planlös bostadsproduktion, som i vissa
fall gränsar till rena anarkien. I Stockholm finns det minst ett par hundra
byggmästare. Även i landsortsstäderna finns ett stort antal byggmästare. Det
händer att det på ett kvarter kan vara ända upp till ett tiotal olika byggnadsfirmor,
som bygga bostäder. Varje firma transporterar dit sina cementblandare
och övriga maskiner och byggnadsmateriel. Detta är oekonomiskt och
orationellt i högsta grad. När sedan fastigheterna äro färdiga och folk flyttar
in, skola portvakter eller maskinister och vice värdar tillsättas i varje sådan
fastighet. Det är således inte nog med att byggnationen blir dyr, då den beti
rives planlöst, utan dessutom måste hyrorna drivas i höjden genom en fördyrad
administration. En gemensam ångcentral för ett större antal fastigheter
skulle självfallet förbilliga såväl bränsleutgifterna som administrationsutgifterna
för den personal, som behövs för att sköta eldning och portvaktsarbete.

Häromdagen lämnades i pressen från försvarets bostadsanskaffningsnämnd
ett bidrag till diskussionen, örn staten och kommunerna skola ta ansvaret för
landets bostadsproduktion eller om de privata byggmästarna som hittills skola
bära huvuddelen av detta ansvar. Bostadsanskaffningsnämnden redovisar ett
synnerligen intressant resultat från ett byggnadsföretag i Karlsborg, där det
gällde uppförande av 14 bostadshus av gasbetong med 56 tvårumslägenheter
och 28 trerumslägenheter. Grund-, vatten- och avloppsarbeten genomfördes i
egen regi. På byggnadsarbetena infordrades emellertid anbud. De tre lägsta
av dessa lödo på 769 500 kr., 787 000 kr. och 821 000 kr. Sedan nämnden
granskat anbuden, beslöt den att som ett led i av regeringen anbefalld försöksverksamhet
utföra byggnadsarbetet i egen regi. Man hoppades kunna spara
en del, varjämte erfarenheter skulle kunna vinnas i två viktiga avseenden,
nämligen örn serieproduktionens förbilligande verkningar samt örn de faktiska
merkostnaderna vid bostadsbygge vintertid. Förhoppningarna kommo heller
inte på skam. Av den preliminära efterkalkyl, som gjorts i samråd med byggnadslånebyrån,
framgick, att nämndens självkostnader stannade vid 678 000
kr. eller en skillnad på 91 000 kr., om man jämför med det lägsta anbudet,
eller i procent räknat en sänkning av 13,5 %.

Byggnadschefen för detta företag, arkitekt Hans Ancker-Holst, har på fråga.
örn de besparingar man gjort uppnåtts på bekostnad av husens standard, svarat,
att detta givetvis inte varit fallet, dock på ett undantag när, nämligen
att byggnaderna delvis försetts med träbjälkar i stället för betongbjälklag på
grund av då rådande järnbrist. För övrigt är standarden hög. Sålunda valdes
exempelvis till ytterväggar 25 cm gasbetong i stället för 22,5 cm, varigenom
värmeisoleringen förbättrades och bränslekostnaderna beräknades bli nedbringade.
Lägenheterna äro försedda med perspektivfönster. I sovrum, vardagsrum
och kapprum är parkettgolv inlagt. Varje lägenhet har badrum, som är ljust
och rymligt och så anordnat, att småtvätt kan utföras där. I köken finnas,
utom vanlig skåpinredning, elektrisk spis med bakugn, rostfri diskbänk med
varmt och.kallt vatten samt kylskåp. Värmeförsörjningen är ordnad med panncentral.
Likaså finns det centrala maskintvättstugor med alla moderniteter.

Bland de åtgärder i förbilligande syfte, som vidtagits, har arkitekt Holst
vidare nämnt en sining standardisering, centrala materielinköp, materielets
anpassning till lokala förhållanden och en viss tillverkning på platsen. Träns -

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
portfrågan på och utom arbetsplatsen har varit föremål för särskild uppmärksamhet.
Specialisering, planmässighet och friktionsfritt samarbete ha bidragit
till att minska spilltiden. Arkitekt Holst uttalar sig också för ett gemensamt
forum för bostadsindustrien, som han skulle vilja kalla produktionsråd.

Jag tror, att detta exempel säger en hel del. Staten har ju, när den drivit
egna företag, utsatts för en rätt stark och i viss mån även berättigad kritik.
Det är emellertid självklart, att man på detta område skulle kunna åstadkomma
åtskilligt, om man genomförde en centralisering och ett förstatligande
av hela bostadsproduktionen. Statsmakterna måste, örn de vilja göra folkets
vilja till landets lag, genomföra en fullständigt ny bostadspolitik, vilken skall
syfta till att skapa en god bostadsstandard åt hela folket. Betingelserna för
att uppnå ett sådant mål måste i första rummet vara, att staten och kommunerna
i huvudsak överta hela ansvaret för bostadsproduktionen, i varje fall
den i städer och tätbebyggda samhällen. Såsom en följd härav måste byggnadsmaterielproduktionen
centraliseras och förstatligas så att priserna på byggnadsmateriel
bringas i nivå med framställningskostnaderna. En generell hyressänkning
måste genomföras i de under kriget uppförda lägenheterna, så att
de medborgare, som med stora ekonomiska uppoffringar skaffat sig en modern
lägenhet, inte skola tvingas att nu flytta tillbaka till de bostadsruckel,
som de tidigare bebott. Speciella åtgärder måste vidare vidtagas för att sänka
räntenivån, då det gäller kapital för samhällelig bostadsproduktion. Bostadsorgan
måste upprättas såväl centralt som ute i kommunerna. Dessa organ
skola svara för bostadsproduktionen. Slutligen måste tomtmarken överföras i
samhällets ägo och därigenom undandragas privat tomtspekulation.

Till sist vill jag uttala mitt missnöje med utskottet, som även i år upprepar
fjolårets misstag att sammanföra de bostadsmotioner, som rekommendera nya
principer, med behandlingen av själva anslagsfrågorna till bostadsproduktionen.
Jag är även missnöjd med att dessa motioner komma på riksdagens bord
nu i elfte timmen.

I vår motion hade vi yrkat, att riksdagen på ett tidigare skede skulle fått
tillfälle att yttra sig om de principer vi uppställde till diskussion i motionen.
Vi hade vidare hemställt, att riksdagen i skrivelse till regeringen skulle ge
regeringen tillfälle att innan denna riksdag avslutades föreslå de åtgärder, som
regeringen på grundval av motionen ansåge motiverade. På grund av att utlåtande
över motionen framlagts först nu har jag, herr talman, ingen möjlighet
att ställa något yrkande i anslutning till motionen, utan får begränsa mig till
de synpunkter jag anfört på denna enligt min mening mycket viktiga fråga.
Jag uttalar samtidigt den förhoppningen, att de synpunkter, som framförts
i fråga örn bostadspolitiken, skola bli föremål för saklig prövning i de instanser,
som komma att utforma den närmaste tidens bostadspolitik.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag begärde ordet närmast för att något beröra
de båda motioner, som jag väckt i denna fråga. Efter det anförande, som min
ärade bänkkamrat herr Kempe nu hållit, känner jag mig emellertid pliktig
att börja mitt anförande med att lyckönska honom för att han inte tillhör det
kommunala förmedlingsorgan i vår gemensamma hemstad, som jag tyvärr har
den smärtsamma plikten att tillhöra. Om herr Kempe hade suttit i vår hemstads
drätselkammare och där haft att handlägga det ena byggnadsärendet efter
det andra, kanske han hade varit något litet mindre säker på nyttan av det
recept, som han här presenterat för lösning efter ganska enkla och raka linjer
av alla våra mycket svåra bostadsproblem.

Jag blev ganska förvånad, när jag hörde herr Kempe och andra här tidigare
tala örn de profitbyggen, som vi haft under kriget. Det förhåller sig ju på det

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. rn. (Forts.)
sättet, att varje projekt till bostadsfastighet, som framföres, blir först mycket
ingående nagelfaret av vederbörande kommunala arldtekt samt därefter av det
kommunala förmedlingsorganet. Slutligen går ärendet till byggnadslånebyrån,
som inte alltför sällan ger bakläxa på både finansieringsplan, ritningar samt
omkostnads- och inkomstkalkyler, därför att byrån anser, att hela projektet
är ohållbart. Jag har närmast det intrycket, att längre i kontroll är det mycket
svårt att gå. Jag skulle i anslutning till detta, och särskilt då med tanke på
det av herr Kempe berörda karlsborgsfallet, vilket för övrigt inte är helt obekant,
vilja framhålla, att det finns privata byggmästare, som kalkylera högt
men bli genomskådade av exempelvis byggnadslånebyrån. Detta är inte alls
någon enastående händelse. Det är mångfaldiga gånger, som bostadsprojekt
skickas tillbaka från både det kommunala förmedlingsorganet och det
centrala.

Jag skulle för herr Kempe och dem som tänka på samma sätt som han i
denna fråga, särskilt vilja framhålla, att vad som för närvarande bekymrar
kommunerna mest på detta område är att kommunerna tvingas gå i borgen för
det ena stora byggnadsbeloppet efter det andra. Jag förmodar, att detta bekymmer
är allmänt inom landets kommuner. Den kommunala verksamheten på
detta område är sannerligen inte bekymmerslös, och det är inte så enkelt att
handskas med de kommunala skattebetalarnas pengar, att man utan vidare
kan öka på den ena miljonen efter den andra med belopp för borgen till bostadsbyggen.
Å andra sidan har emellertid nöden ingen lag. Kommunerna
måste göra vad som är ofrånkomligt. Dessa stora borgensbelopp äro likväl
till stort bekymmer för kommunerna. Jag anser därför, att det skulle vara
lyckligt, örn man ville diskutera dessa byggnadsfrågor från något andra utgångspunkter
än efter de alltför enkla riktlinjer, som herr Kempe nyss uppdragit.
Jag hoppas, att herr Kempe inte misstycker, att jag öppenhjärtigt
säger detta.

Den ena av mina båda motioner har tagit sikte på ett helt annat problem,
nämligen hur vi skola bära oss åt i de kommuner, där vi ha något så när
tillräckligt med föreningslägenheter men däremot icke kunna få fram några
hyreslägenheter. Det finns ju många människor, som vilja lia föreningslägenheter,
och det är naturligtvis fullt i sin ordning, att de då få sådana. Men
däremot kan det icke vara sunt, att unga och nybildade familjer, som äro i
tillväxt eller som kanske komma till ett samhälle för mycket kort tid, icke
blott skola vara tvingade att anlita sina sista besparingar utan dessutom låna
upp kapital för att skaffa sig tak över huvudet. I detta predikament befinna
sig, som alla, som känna till förhållandena, veta, tusentals unga människor
helt enkelt på grund av att hyreslägenheter icke stå att få.

Under sådana omständigheter frågar man sig — och jag skulle tro, att
många kommunalmän som sysslat med hithörande spörsmål ha ställts inför
detta problem —: hur skola vi bära oss åt för att få fram flera hyreslägenheter?
Ja, det är klart att kommunerna kunna bygga. Jag är fullt medveten
örn detta. Men å andra sidan är det inte så enkelt för kommunerna att sätta
i gång med storbyggen, när man vet, att det finns stora föreningsföretag,
sorn bygga fastigheter. Många ha då kommit till samma resultat som jag,
nämligen att ett sätt som skulle kunna försökas vore att i låneavseende jämställa
privata företagare med kooperativa företagare. För närvarande är det
som bekant så, att kooperativa företag, som kunna jämställas med kommuner,
allmännyttiga företag, som de enligt den officiella terminologien kallas, erhålla
ett tertiärlån intill 25 procent av fastighetens avkastningsvärde, medan
däremot privata byggare få dylika lån intill blott 20 procent av samma värde1.
Det blir alltså totalt en skillnad på 95 resp. 90, vilket medför, att en pri -

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
vat byggare måste göra dubbelt så stor riskbärande egen insats som de sorn
uppföra ett föreningshus.

Vad har följden av dessa bestämmelser blivit? Jo, att en hel rad byg-gnadsföretagare
visserligen sätta i gång att bygga hus, men de göra det på det viset,
att de ögonblickligen bilda en förening för att på så sätt komma i åtnjutande
av det större tertiärlånet. Jag har varit med örn sådana fall i min egen verksamhet
på detta område. Det gällde vid ett tillfälle en grupp anställda —
för övrigt i statstjänst — som voro tvungna att skaffa sig lägenheter i min
hemort. Då sade företagarna inom byggnadsfacket där: nåväl, vi äro villiga
att sätta i gång och bygga föreningshus av den vanliga typen för att få det
högre tertiärlånet. Nej, förklarade då ledningen för det statliga företag det
här gällde, våra arbetare vilja inte ha föreningslägenheter, utan de vilja ha
hyreslägenheter, och ni äro tvungna att skaffa sådana. Ja, sådana lägenheter
kunde vi inte uppdriva. Följden blev, att man kom överens örn ungefär den anordningen,
att man pro forma bildade en förening, där en enskild person satte
till insatskapital, och så slogs det ut på en lång följd av år. Så fick man då
godkännande på denna anordning, trots att de på detta sätt producerade lägenheterna
naturligtvis kommo att realiter betinga en högre hyra än som annars
skulle varit möjligt att erhålla. Jag säger ingenting till kritik emot en sådan
anordning, då jag tror att den är ofrånkomlig. Vad som här har inträffat visar
enligt min mening, att man även på statligt håll faktiskt måst kringgå de bestämmelser,
som för närvarande gälla, emedan det finns sådana massor av
bostadssökande, som inte vilja ha föreningslägenheter. Jag skulle faktiskt vilja
gå så långt att jag säger, att i många städer — jag vågar inte yttra mig örn,
huruvida det gäller generellt över hela landet, men jag känner till förhållanden
i åtskilliga städer — är det numera faktiskt mera allmännyttigt att bygga
lägenheter av ren hyrestyp än att i lagens mening bygga allmännyttiga föreningslägenheter.
Det är med anledning härav, herr talman, som jag har ifrågasatt,
huruvida riksdagen skulle vilja överväga möjligheten att i tertiärlåneavseende
jämställa privata byggare med kooperativa byggnadsföretag. Jag är inte
alls säker på att ett sådant arrangemang skulle leda till resultat — det vågar
jag inte på något sätt garantera — men jag tror, att det ändå vore ett sätt
att möjligen åstadkomma en utjämning mellan produktionen av föreningslägenheter
å ena sidan och hyreslägenheter å den andra.

Nu säger utskottet, att utskottet inte vill föreslå någon ändring i gällande
bestämmelser, därför att utskottet vill avvakta bostadssociala utredningens resultat.
Jag måste säga, att detta är en argumentation, inför vilken jag utan
vidare böjer mig, i synnerhet som jag har fått reda på att man väntar, att
bostadssociala utredningen kan bli färdig med sitt betänkande inom en ganska
nära framtid, och man därför har att motse förslag örn korrigeringar och
kanske ganska grundliga ändringar i den statliga bostadspolitiken redan till
nästa års riksdag. Jag har därför inte något yrkande att framställa, men jag
skulle gärna vilja rikta den uppmaningen till bostadssociala utredningen att
verkligen på allvar överväga denna fråga, eftersom riksdagen nu inte kunnat
ta ställning till densamma. Jag tror, att det är en så väsentlig angelägenhet
för mångå familjer att kunna få hyreslägenheter, att frågan är val värd ett
grundligt övervägande.

Den andra motion, som jag väckt i föreliggande ärende, kan jag behandla
mycket kortare. Den gäller bidraget till främjande av bostadsbyggande på
landsbygden. För närvarande utgår bidrag till ren förbättringsverksamhet
med maximum 2 500 kronor. Dessutom kan man till vatten- och avloppsledningar
få 1 000 kronor. Det är ofta familjer med många barn och i relativt
små omständigheter, som söka dylika bostadsförbättringsbidrag. Jag kan an -

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
föra många exempel på den saken. Nu har emellertid praxis blivit att man
till de sökande säger: vilja ni ha förbättringsbidrag, måste ni också lia bostaden
i ett ur hälsovårdssynpunkt godtagbart skick. — I många sådana fall
går det åt bra mycket mera pengar till att försätta bostaden i ett sådant skick
än vad själva bidraget uppgår till. Då säger man vidare till dessa familjer:
ni få låna upp resten. — Som bekant är det ganska enkelt att låna pengar
genom egnahemsnämnden. Emellertid äro dessa familjer, som behöva bidrag
för att förbättra sina hem, ofta skuldsatta redan förut. De hade ingenting
över, när de köpte sitt lilla ställe, de ha ofta många barn och leva under
mycket små omständigheter. De säga därför: vi våga inte skuldsätta oss mera
än vi redan ha gjort. Därför avstå vi både från att låna och från bidraget.
— Med anledning härav har jag i min motion föreslagit, att maxi merin gen
av detta bidrag skall tagas bort i särskilt ömmande fall och efter prövning
av egnahemsstyrelsen. Denna provning skulle alltså icke ske genom de lokala
egnahemsnämnderna utan efter enhetliga riktlinjer av egnahemsstyrelsen. Härigenom
skulle man få en likformig förbättringsverksamhet över hela landet.

_ Emellertid vill utskottet inte heller vara med örn denna sak, som i och för
sig förefaller mig ytterst behjärta-nsvärd, utan säger nej med samma motivering
som i fråga örn den första motionen, nämligen att bostadssociala utredningen
bör ta ställning även till denna fråga. Jag känner mig tyvärr nödsakad
att acceptera utskottets inställning även på den punkten, men jag vill även
därvidlag uttala den förhoppningen, att bostadssociala utredningen skall uppmärksamma
denna angelägenhet. Det gäller här fall, som verkligen äro i allra
högsta grad ömmande, inte minst i de skogstrakter, där det finns många barnrika
familjer, som äro i behov av allt det stöd de kunna få.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Kammarens ledamöter ha säkerligen
uppmärksammat, att den proposition i bostadsfrågan, som i år förelagts
riksdagen, är till omfattningen betydligt mindre än vad den plägat vara under
de senare riksdagarna. Anledningen härtill är ju ganska klar. Kungl. Maj:t
har inte föreslagit några ändringar i de grunder för bidrag till bostadsbyggande,
som ha tillämpats under senare år. Orsaken härtill är att man avvaktar
bostadssociala utredningens förslag i frågan. Statsutskottet har ställt sig på
samma ståndpunkt och anför därför i sitt utlåtande ett ganska kortfattat resonemang.
Utskottet förutsätter, att grunderna för bidrag till bostadsbyggande av
olika slag skola vara desamma som förut, och nöjer sig nied att hänvisa till det
väntade betänkandet ifrån bostadssociala utredningen.

Nu_ är det ett faktum, att detta betänkande har låtit vänta på sig länge —
jag vill säga alltför länge. Det har ju nu ställts i utsikt att det skall komma
ganska snart, vilket också framhölls av den senaste ärade talaren. Det är min
förhoppning att så även skall ske. Man har väl anledning att förvänta, att detta
betänkande kommer att innehålla riktlinjer för statens understödjande av bostadsproduktionen,
vilka skola kunna stå sig under åtskillig tid framåt. Under
sådana förhållanden kan det givetvis inte ifrågakomma, att riksdagen på
egen hand nu stakar ut några nya riktlinjer, som kunna bli ett hinder för de
förslag, som en speciell utredning på området kan framlägga. Det är detta
som gjort, att statsutskottet inte har ansett sig kunna biträda de motionsvis
framförda yrkandena i olika avseenden, utan, som jag nyss antydde, hänvisat
till det kommande förslaget, som då får prövas i den ordning, som plägar
vara vanlig.

Jag har inte någon som helst anledning att i detta sammanhang ingå på ett
utförligt resonemang om den från statens sida förda bostadspolitiken. Jag är
för egen del benägen att tro, att åtskilliga förändringar i detta avseende behöva

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 81. 4

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
vidtagas för framtiden, men jag är inte beredd att nu framlägga några förslag
i detta avseende. Jag nöjer mig sålunda med att i detta fall konstatera, att
statsutskottets förslag, som överensstämmer med den kungl, propositionen, innebär
ett fortsättande på den väg, man har slagit in på under de senare åren.

Den förste ärade talaren i denna debatt framförde en hel del kritik inte bara
emot statens bostadspolitik i allmänhet utan även emot byggnadslånebyråns
sätt att tillämpa de olika grundsatserna för densamma. Jag lämnar denna kritik
mot byggnadslånebyrån å sido. Det finns en annan ledamot av kammaren,
som är bättre skickad än jag att belysa dessa synpunkter, och jag skall icke
på något sätt träda honom för nära med mitt anförande.

Jag ställer mig en smula reserverad mot det resonemang, som framfördes av
den siste ärade talaren, när han uttalade önskemål om att även privata byggmästare
skulle när det gäller erhållande av lån kunna jämställas med s. k. allmännyttiga
företag. Framför allt kände jag mig tveksam, när han anförde att
byggmästare genom att bilda föreningar, ofta av ren skennatur, försöka att
komma i åtnjutande av bättre förmåner i låneavseende än vad de eljest skulle
kunna erhålla. Jag vill erinra örn att Kungl. Maj :t har uppmärksammat detta
bildande av föreningar av olika typ på bostadsmarknaden. Kungl. Maj:t har ju
också igångsatt en utredning i avsikt att i detta avseende skapa förutsättningar
för att skydda de bostadssökande från att obehörigen exploateras av företagsamma
byggherrar, som under en förenings mask vilja driva enskild verksamhet.
Intill dess den bostadssociala utredningens resultat föreligger tror jag
inte det skulle vara klokt att vidtaga några som helst åtgärder i det syfte, som
avses i den motion, som den ärade talaren åberopar. Jag tror att etet är lämpligt
att avvakta utvecklingen i detta avseende.

Jag anser sålunda, att vi i det läge, vari vi befinna oss i år, intet annat kunna
göra än att biträda statsutskottets nu föreliggande förslag. Jag slutar nied
att ge uttryck åt samma förhoppning, som jag nyss uttalade, nämligen att bostadssociala
utredningens förslag skall komma så snart, att de olika synpunkter,
som däri kunna komma att framföras, kunna underkastas vederbörlig
granskning och bearbetning, så att man när man till ett annat år går att behandla
bostadsfrågan och det statliga stödet till bostadsproduktionen skall
kunna ta i anspråk den sakkunskap, som på detta sätt kan framkomma.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

_ Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det är märkvärdigt hur lätt allting ter
sig för den som ser tingen utifrån och hur annorlunda det blir när man ser
dem en smula inifrån och dagligdags sysslar med dessa ting. När det gäller
de statliga insatserna på bostadsfrågans område under krigsåren får man akta
sig för att endast slå ned på uppgifterna från det sista året och säga: så här
ser det ut; detta är vad vi åstadkommit. Örn man vill försöka vara rättvis är
det nog riktigast att gå tillbaka till den tidpunkt år 1939. då krigsutbrottet
skedde och praktiskt taget hela den verksamhet, som då bedrevs på byggnadsområdet,
avstannade. Där ha vi utgångspunkten; det är från denna tidpunkt,
när det enskilda intresset icke orkade fortsätta och överhuvud taget
inte kunde fortsätta denna verksamhet på de gamla betingelserna, man skall
räkna de statliga insatserna. Under sådana förhållanden tycker jag, herr talman,
att vi i dag, när vi närma oss budgetårets slut och kunna se hur byggnadsverksamheten
budgetår för budgetår har stegrats just genom det statliga
initiativet, lia rätt att säga: vi finna verket vara tämligen gott i betraktande
av de förhållanden, under vilka det har tillkommit.

Man bör också i detta sammanhang komma ihåg, att det såväl i de framställningar,
som statsorganen ha gjort, som i den kungl, propositionen starkt
betonas, att den verksamhet, som på detta område skall bedrivas med statliga

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. rn. (Forts.)
lånemedel och med statlig subvention, är beroende av den materialtillgång,
som är för handen, och att således hela det program, som lägges upp för kommande
budgetår i den kungl, propositionen, är beroende av örn det material
kan framskaffas, som erfordras för att åstadkomma de 45 000 bostadslägenheter,
som man räknar med att under detta budgetår kunna framställa. Kan
inte detta material åstadkommas, så kan inte heller detta program förverkligas,
och ännu mindre det program, som herr Kempe är beredd att nu omedelbart
och i ett sammanhang genomföra.

Herr Ståhl har i en av sina motioner och i sitt anförande i kammaren fört
fram en fråga, vilken jag tror att vi lia diskuterat många gånger här i kammaren
i samband med bostadspropositionerna, nämligen den oerhörda tillväxt
av s. k. bostadsrättslägenheter, som har skett under krigsåren. Jag talar nu
inte örn den bostadsrättsrörelse, där bostadsrätten är klar, när man skapar
föreningen och där man bildar en förening utan några som helst enskilda intressen,
utan jag syftar på dessa föreningar, som ha vuxit upp som svampar
ur jorden under de sista åren, och där det många gånger varit svårt att sovra
ut det enskilda intresse, som in i det sista har velat vara med och göra sig gällande.
Det är väl ändå ingen hemlighet, åtminstone för dem, som i de kommunala
förmedlingsorganen ha sysslat med bostadsfrågan, att statsorganet har
nödgats avstänga mer än en företagare från lånemöjligheter på grund av att
man inte har följt de principer, som i detta fall skola vara gällande.

Jag erkänner villigt och gärna, att sitationen särskilt för många nybildade
familjer nu ter sig ungefär på samma sätt som under förra världskriget, då
man för att få tak över huvudet måste betala inlösen för en lägenhet. Säkert
ha många av dessa unga familjer, som gjort sin insats, överhuvud taget betraktat
den såsom en lösen för att komma åt lägenheten utan att någon gång
kunna återfå det insatta kapitalet. Såvitt jag förstår föreligger det emellertid
en mängd av svårigheter, örn man följer den väg, som herr Ståhl rekommenderar.
I ett allmännyttigt bostadsföretag — det var utgångspunkten för dessa
allmännyttiga företag, som intaga en särställning till statsmakterna — får det
icke finnas något enskilt intresse, och man har varit angelägen att se till att
över dessa allmännyttiga företag det allmänna i form av kommunen beretts
inflytande över ledningen i företaget, vilket möjliggjort för staten att hysa
det förtroende för dessa företag, att man kunnat gå upp till en lånegräns av
95 procent. Det är möjligt, att man kan finna nya vägar i det avseendet, men
man skall icke bortse ifrån betydelsen av att det finns en verklig kommunal
kontroll över en sådan verksamhet. Bortser man från detta förhållande och
ger det enskilda intresset samma möjligheter som de allmännyttiga bostadsföretagen,
är jag rädd för att man icke kan behärska det hela.

Så vill jag. säga några ord örn förbättringsverksamheten. Det är en verksamhet,
som jag icke har sysslat med, men som herr Ståhl berör i sin andra
motion. I detta avseende skulle jag vilja fästa herr Ståhls uppmärksamhet
på att det finns också i de s. k. bostadsförsörjningslånen en möjlighet för
barnrika familjer — herr Ståhl talade särskilt örn familjer på landsbygden
i små omständigheter och med många barn — att få bostadsanskaffnings- och
bostadsförbättringslån. Man har alltså möjlighet att, trots att man är tämligen
skuldsatt på sin gård, få förbättringslån av staten, och härmed följer
också enligt gällande författningar, att man får årligt familjebidrag samt att
det erhållna familjebidraget beräknas icke blott på den kostnad, som det nya
lånet innebär, utan även på de kostnader, som de å fastigheten tidigare vilande
lånen innebära. Jag tror således, att det särskilt för familjer i små omständigheter
på landsbygden kan vara en utväg, och den Ilar man åtminstone på
många Imil i vårt land använt sig av.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)

Jag skall, herr talman, icke ge mig in på någon debatt med herr Kempe
örn hyrorna. Det är ett kapitel, som vi diskuterat flera gånger och som hänger
nära samman med hela den statliga subventionen. Men örn man kan bygga så
billigt, att man kan sätta lägre hyror än vad hyggnadslånebyrån gör — jag
förutsätter också, att nian bygger utan statlig subvention i form av tilläggslån
— kan ingen makt i världen hindra någon från att sätta ned hyrorna. Då
får man taga risken själv. Örn staten emellertid icke blott skall subventionera
dessa bostadsföretag utan därtill också ställa sig såsom långivare i toppen,
må det icke förtänkas, att staten vill ha företagen åtminstone på så pass solida
fotter, att man icke med öppna ögon samma dag, man fattat beslut örn lånet,
konstaterar, att staten får vara beredd att övertaga huset i fråga.

Herr Kempe strök under i sitt anförande mycket starkt, att det var nödvändigt
att få nya linjer för bostadspolitiken, och han frågade, örn krisåtgärderna
på detta område skulle permanentas. Hur kan man ställa en sådan fråga efter
alla de debatter i bostadsfrågan, som ägt rum under senare år? Hur kan man
ställa den frågan efter det svar, socialministern gav på herr Kempes interpellation?
Det är ingen hemlighet för någon, som överhuvud sysslat med dessa
ting, att det arbetas intensivt för att lägga en ny, stabilare grundval för den
statliga insatsen på detta område än vi kunnat göra under kristiden. Men,
herr Kempe, jag tror, att det är rimligt, örn man skall skapa denna nya bostadspolitik,
att icke improvisera, så att vi, när vi genomfört denna nya bostadspolitik,
kanske komma underfund med att vi måste söka nya vägar för
att lösa detta problem. Det är rimligt, att när man skall forma ut de n5?a linjerna
för denna politik, detta sker på en säker grundval, där man framför allt
har gjort klart för sig, den plats kommunen skall intaga. Gör man icke klart
för sig detta, tror jag, att det är skäl att fortsätta på den väg vi vandra,
hellre än att slå in på något som vi icke kunna behärska. Jag hoppas emellertid,
herr talman, att herr Kempe lika litet som någon annan av kammarens ledamöter
missförstod socialministerns uttalande i interpellationsdebatten för någon
tid sedan, då han annonserade en ny bostadspolitik, och man kan väl förutsätta,
att grunderna för denna nya politik kanske komma att framläggas vid
nästkommande års riksdag. Sker detta, bör även herr Kempe kunna vara tämligen
tillfredsställd med vad statsmakterna redan gjort i det avseendet.

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Jag skall icke hålla något längre
anförande, men på grund därav att jag jämte några kamrater har en motion
bland de nio stycken, som avstyrkts av statsutskottet, och ämnar yrka bifall
till densamma är jag tvungen att säga några ord. I motionen nr 167, som här
avses, har föreslagits ändrade bestämmelser i Kungl. Maj:ts kungörelse den
22 juni 1939 om statsbidrag till anordnande av pensionärshem. Tillkomsten av
denna sociala förmån var givet ett stort framsteg för landets folkpensionärer.
Anvisningarna i de statliga bestämmelserna för kommunens urval av hyresgäster
äro dock så formulerade, att de uppmana eller, rättare sagt, uppmuntra
icke förstående kommunalmän att begränsa rätten till en dylik bostad framför
allt för dem som allra bäst behöva bostadshjälp. Exempelvis kan man med
stöd av de statliga bestämmelserna, vilka även tillämpas på flera platser,
undantaga dem som ha hjälp från det allmänna d. v. s. fattigvården. Det är
just denna begränsning, som vi sökt att få bort med vår motion. I 3 § står
nämligen: »Företräde bör lämnas person, som kan antagas efter erhållandet
av bostad i hemmet bliva i stånd att försörja sig utan annat bidrag från det
allmänna än pension eller invalidunderstöd.» Visserligen har man efter dessa
anvisningar gjort en ny formulering, som örn den utnyttjades skulle ge möjlighet
även för fattigvårdsklientelet att få bostad. Man skriver nämligen:

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
»Där särskilda skäl därtill föranleda, må till hyresgäst i pensionärshem antagas
även annan mindre bemedlad person än i första stycket avses.»

Utskottet har vid behandling av motionen avstyrkt densamma med hänvisning
till denna senare formulering och anser, att den täcker behovet och att inga
ändringar därför böra göras. Ett dylikt ställningstagande vittnar örn att man
i utskottet icke tagit hänsyn till den praxis, som användes på så många håll
och icke minst i några av landets större städer. I motionen ha vi exempelvis
hänvisat till hur myndigheterna i Norrköping förfara. Jag skall här komplettera
detta med uppgifter från landets näst största stad. I Norrköping har man i den
anmälningsblankett, som användes för sökande av bostad i pensionärshem, till
och med skrivit ut följande: »De som erhålla lägenhet i pensionärshem kunna
ej påräkna något annat bidrag från kommunen.» Det är klart besked, och därför
behöver man icke diskutera med utskottet örn hur föreskrifterna följas. Norrköping
är dock landets till storleken fjärde stad med 75 000 invånare. 104
lägenheter äro byggda, men endast en medborgare, som har annan hjälp från
kommunen än förmånen att bo i pensionärshem, har erhållit bostad. I regel är
det ju även tyvärr så, att de allra fattigaste — de som måste anlita fattigvården
utöver den dåliga pensionen — även ha den sämsta bostaden och därför bättre
än några andra behöva komma i åtnjutande av bostad i pensionärshem. Denna
välvilja, som man tycker att även utskottets ledamöter borde hysa mot de
fattiga och i samhällets tjänst utslitna gamla, saknas, och man vinkar blott
med kalla handen.

Göteborgs pensionärshemsverksamhet firade år 1943 sitt tjugufemårsjubileum.
Till detta utgavs en skrift, där det lämnas, en redogörelse för verksamheten.
Vid genomläsningen av densamma skall man finna, att myndigheterna
i Göteborg ha samma negativa inställning till frågan som myndigheterna i
Norrköping. Där återges bl. a. ett avsnitt ur ett av stadsfullmäktige fastställt
reglemente, där det heter: »Det åligger styrelsen att uthyra bostäder åt i
''Göteborg bosatta aktningsvärda åldringar, vilka genom den förmån av bostad,
som i nämnda hem kan beredas dem, hava utsikt att i fortsättningen kunna
reda sig utan hjälp av fattigvården.» Man skriver dessutom några tänkvärda
ord på ett annat ställe i denna skrift, som innebära ett fastställande av fakta och
som utskottets ledamöter böra lägga på minnet. Jag vill citera följande:
»Då det torde anses omöjligt, att personer skulle kunna reda sig på sin folkpension,
vilken utgår med omkring 600 ä 700 kronor per år, har styrelsen varit
angelägen örn att bland sökandena bevilja lägenhet åt sådana, vilka utöver sin
folkpension haft andra inkomster, såsom s. k. arbetsgivarpension, eller utdelning
från fonder eller bidrag från barn eller andra anhöriga.»

Såsom synes av dessa citat behöver man heller icke tvivla på hur man i Göteborg
förfar vid tillämpningen av denna lags kautschukliknande formuleringar.
Det sker på allra sämsta sätt. I de fall, där inga bestämda belopp kunna angivas
från barnen om hjälp, kräves undertecknandet av en garantiförbindelse,
och det upplyses i denna berättelse, att 532 sådana förbindelser bilagts bifallna
ansökningshandlingar. De fattiga gamla, som icke ha några barn eller andra,
som hjälpa sig, eller icke kommit i åtnjutande av den nåd, en del kapitalistiska
företag kosta på sig till de gamla, som inte orka längre och tjänat ut, kunna
ej komma i fråga. De äro med andra ord utsatta för dubbla svårigheter, när
det gäller att kunna existera. Det vore rätteligen på sin plats med några begränsningar
i bestämmelserna, så att de kunde bli till fördel för dessa redan
på undantag satta gamla och icke som nu till nackdel för dem.

Under valrörelsen 1942 utgåvo socialdemokraterna i Göteborg ett flygblad,
speciellt riktat till folkpensionärerna, tiar man bl. a. tog upp denna fråga och
krävde den rätt, som vi krävt i motionen. Man skriver här: »Vad man kan

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. rn. (Forts.)
önska är, att rätten att bo i dessa pensionärshem utsträckes att omfatta även
sådana gamla, som nödgas anlita fattigvården. Dithän måste vi komma, innan
man kan vara nöjd.» Jag förutsätter, att Göteborgs socialdemokrater icke avsågo,
att detta endast skulle vara vad man brukar kalla valfläsk, vilket tydligen
statsutskottets socialdemokratiska majoritet tycks avse. Med utgångspunkt
från detta är det väl på sin plats, att riksdagens socialdemokrater
stödja motionen och framför allt då dess göteborgsrepresentanter. Jag vet, att
det finns kommunala förtroendemän, som tillämpa föreskrifterna örn rätt att
erhålla bostad i pensionärshem på bättre sätt än vad i de här refererade fallen
skett, men det är icke något argument för vare sig utskottet eller några andra
för att behålla de dåliga direktiven. De exempel, som jag här tagit ifrån två
av landets största städer, anser jag vara så övertygande argument mot utskottets
ståndpunkt och för vår motion, att övrig diskussion borde vara överflödig.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som vi krävt i vår motion nr 167, och hoppas, att
riksdagens ledamöter biträda densamma, till gagn för landets allra fattigaste
och mest hjälpbehövande folkpensionärer.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Kempe: Herr talman! När herr Ståhl beklagade, att jag icke satt tillsammans
med honom i drätselkammaren i Karlstad och fick diskutera det
bekymmersamma bostadsproblem, som vi ha i Karlstad, måste jag säga till
honom, att örn jag suttit där tillsammans med honom hade vi säkerligen varit
lika oeniga i fråga örn bostadspolitiken som vi äro här i riksdagen. Visserligen
skall man icke diskutera lokala problem här, men när nu herr Ståhl
fört in ett sådant, kan det utgöra ett mycket lärorikt exempel på huru man
icke skall bedriva kommunal bostadspolitik. Jag måste säga, att örn herr
Ståhl, såsom jag förmodar, har delvis ansvaret för bostadspolitiken i Karlstad,
är det ingenting att gratulera till. Skulle det ändå icke vara betydligt
ändamålsenligare ur alla synpunkter, framför allt ekonomiska synpunkter och
även ur den synpunkten, att det gäller att pressa ner hyrorna, att Karlstad
stad i stället för att ha ett flertal byggmästare, som bygga bostäder på stadens
mark, i egen regi ordnade denna bostadsproduktion och genomförde en
rationell bostadspolitik, varvid man också skulle kunna genomföra en förbilligad
administration. Jag bor själv i ett sådant där insatshus och vet av egen
erfarenhet, hur fördyrade administrationskostnaderna äro blott på grund av
en oekonomisk och orationell organisation. I en fastighet med 18 lägenheter
gå administrationskostnaderna upp till närmare ett par hundra kronor per
lägenhet och år. Det är naturligtvis ett oerhört högt belopp och skulle naturligtvis
kunna nedbringas med en kommunal bostadspolitik. Den är så enkel,
ja den är alltför enkel och därför borde också herr Ståhl begripa det förnuftiga
med en kommunal bostadsproduktion.

Sedan vill jag säga några ord även i fråga örn byggmästarnas profiter. Jag
skall icke trötta kammaren med att rada upp en mängd siffror i fråga örn
enskilda byggmästares inkomster, men för att belysa, vilka oerhörda vinster
byggnadsföretag och enskilda byggmästare göra sig på byggnadsproduktionens
område, skall jag be att här få nämna några fall. Vi ha här 14 stycken
byggnadsföretag. Det är Tolfs byggnadsbolag, A. Dunder, T. Enfors, Johan
Eriksson. L. J. Eriksson, E. Fahlén, Oscar och L. Hegert, L. E. Hellstedt,
Nya Asfalt AB, Baltzar Lundström, Olsson & Skarne, E. Rundlöf, Byggindustri,
Vägförbättringar och Zetterberg AB. Dessa byggnadsföretag Ira haft

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
en sammanlagd beskattningsbar inkomst till kommunen av 2 488 938 kronor
och till staten av 2 947 910 kronor. Att det också kan vara lönsamt att vara
direktör eller chef för ett sådant bolag framgår också av de direktörslöner,
som ha utgått till en del av cheferna, exempelvis direktör Ahlén i Byggmästar -föreningen 40 810 kronor, Max Gumpel 157 170 kronor, H. J. Krogh 46 840
kronor, B. Delin 42 520 kronor, P. Toll 127 100 kronor, L. E. Hellstedt 61 920
kronor, C. Zetterberg 56 390 kronor och E. Wohlin 31 340 kronor. Dessa åttadirektörer
ha haft en genomsnittsinkomst av 70 000 kronor. Det är icke så
låga årsinkomster de ha fått från dessa företag med deras stora profit. Talman
bort den profit, som uppstår när privata bygga bostäder, är det ju klart,
att man kan förbilliga framställningen av sunda och goda bostäder.

Till sist skulle jag vilja fråga herr Ståhl hur han kan försvara, att staten
och kommunerna skola finansiera bostadsproduktionen till praktiskt taget 100
procent utan att själva överta fastigheterna eller låta dem övergå i samhällets
ägo? Nog förefaller det fördelaktigare att samhället bygger fastigheterna i
egen regi.

Till herr Olsson i Gävle skulle jag vilja säga, att det må väl ursäktas oss,
ifall han tycker att vi äro alltför aggressiva. Jag vill erinra örn att under en
lång tid ha vi varit ganska ensamma örn att propagera för kommunal bostadsproduktion.
I dag är jag och herr Olsson i Gävle överens pa den punkten, och
den har ju också mycket starkt kommit till uttryck i arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Jag har icke vid den kritik, som jag har framfört gentemot den
bostadspolitik, som alltjämt föres, bortsett ifrån att man under ^ krigsåren givetvis
hade en mycket svår situation och att nöden icke har någon la,g. Det
gällde ju att i en hast få fram bostäder, och man diskuterade kanske icke så
mycket formerna som just att få i gång bostadsproduktionen. När jag i dag
kritiserat denna politik eller rättare sagt frågat, örn den skall permanentas,
skedde det med utgångspunkt från att socialministern i svaret på min interpellation
meddelade, att bostadssociala utredningen skulle komma med ett betänkande.
Det var i maj månad, och efter denna datum ha vi fått den kungl,
propositionen, som icke innebär någon ändring utan i huvudsak innebär en
rekommendation av den politik, som man tidigare har fört.

Givetvis menar herr Olsson i Gävle, att bostadssociala utredningen skall lägga
grunden till den nya politiken, och eftersom den icke har kommit med sitt
betänkande, kan socialministern icke framlägga någon ny politik. Det hindrar
emellertid icke, att vi i denna situation anse oss böra fästa uppmärksamheten
vid det problem, som nu är brännande, nämligen de höga hyrorna. Yi komma
icke ifrån det problemet, utan det måste vi lösa på ett eller annat sätt. Därför
får man icke på något sätt nonchalant gå förbi detta problem.

För övrigt uttalade jag i mitt första inlägg den förhoppningen, att bostadssociala
utredningen inom kort skall förelägga sitt betänkande och yi fa väl
förmoda att den kommer att rekommendera en förnuftig bostadspolitik.

Herr Olsson i Gävle erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill bara säga till herr Johanson i Norrköping, att när författningen
örn bidrag till pensionärshem utfärdades ar 1939, sa genomfördes
de av honom påtalade bestämmelserna framför allt för att man icke på detta
sätt skulle flytta över kommunala fattigvårdsutgifter på staten. Skall staten
överta delar av fattigvårdsutgifternu, så bör det ske genom att det fattas beslut
därom men icke på en sådan väg som denna.

Vidare vill jag framhålla, att några konflikter i detta avseende med kommunerna
har statsorganet aldrig haft. Vad beträffar fallet Göteborg tror jag
näppeligen, att någon människa, som har sysslat med dessa ting, är beredd att

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Torts.)
räkna de kommunala pensionstillskotten som fattigvårdsunderstöd. I varje fall
lmr statsorganet aldrig gjort det, när det Ilar gällt behandlingen av dessa
frågor.

Till herr Kempe skulle jag vilja säga, att det har nog aldrig varit så, att
han oell hans partivänner ha varit ensamma, när det gällt att hävda kommunernas
skyldigheter. Redan när vi för 15 år sedan började diskutera dessa tingvar
det mångå som hade den uppfattningen.

Jag skall icke diskutera nied herr Kempe hur det går till att göra en proposition,
men när han begär, att örn bostadssociala utredningen hade varit färdig
i slutet på maj, detta skulle ha avspeglat sig i socialministerns proposition,
mäste jag säga, att da saknar han varje begrepp örn hur det går till i detta
avseende.

Vidare anförde:

Herr Persson i Växjö: Herr talman! Tillsammans med herr Severin i Gävle,
har jag väckt en motion örn tillsättande av kommunala bostadsnämnder. Anledningen
till denna motion var givetvis, att vi räknade med att kommunerna
i fortsättningen kanske i större utsträckning än förut skulle få mycket stora
uppgifter på bostadsproduktionens område. Vi ansågo därför, att man borde
ha ett centralt organ i kommunerna, som skulle handlägga dessa frågor. Nu
är diet ordnat på det sättet, att i stad har i allmänhet drätselkammaren hand
örn denna handläggning och på landet är det kommunalnämnden eller rnunicipainämnden,
som sköter förmedlingsverksamheten. Vi ha framhållit i vår
motion, att ledamöterna exempelvis i en drätselkammare ha så många andra
uppgifter och så många andra frågor att sätta sig in uti, att de sällan kunna
ägna det intresse åt dessa byggnadsfrågor, som önskvärt vore.

Vi ha också erinrat örn den splittring av verksamheten rent kommunalt på
bostadspolitikens område, som nu är ett faktum. Man bär, som jag nyss nämnde,
i staden drätselkammaren och på landet kommunalnämnden eller municipalnämnden.
Dessutom har man på sina håll arbetarsmåbruksnämnd och egnahemsnämnd.
När det gäller bostadsförbättringsverksamheten handläggen
den av hälsovårdsnämnden. Vi ha i vår motion utgått ifrån, att det skulle vara
till gagn, örn det tillsattes särskilda organ utrustade med teknisk och administrativ
arbetskraft för handläggning av förmedlingsverksamheten och planläggning
av bostadspolitiken på längre sikt. Lika väl som man har en arbetslöshetsnämnd
eller en nykterhetsnämnd, skulle man behöva en bostadsnämnd.

Nu har statsutskottet i sitt utlåtande hänvisat till bostadssociala utredningen
även i denna fråga, och jag kan ju förstå, att motionen icke kunde bifallas
så som det nu ligger till. men man skulle ju möjligen lia kunnat åstadkomma
en mera positiv skrivning än vad som skett i denna angelägenhet. Jag tror
ju ändå, att det är nödvändigt att rent kommunalt åstadkomma en större
centralisering, när det gäller behandlingen av bostadsfrågorna.

I detta sammanhang vill jag till sist uttala den förhoppningen, att bostadtesociala
utredningen snart skall bli färdig med sitt arbete. Vi ha ju ändå fått
vänta ganska länge på dess betänkande, och det har signalerats åtminstone
ett par gånger, att det snart skulle vara färdigt. Det sades från början, att
det skulle bli klart någon gång vid årsskiftet. Jag hoppas nu, att det icke skall
dröja alltför länge och att man i denna utredning också skall ta hänsyn till
den fråga, som vi här ha motionerat om.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag ämnar icke fortsätta att diskutera med herr
Kempe örn dessa byggnadsfrågor. För att icke kammaren skall få ett felaktigt
intryck av de stora inkomsterna för de stockholmsbyggmästare, som han räk -

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
nade upp, skulle jag endast vilja säga, att såvitt jag Ilar mig bekant ingen av
dessa byggmästare sysslat med byggnationer för de tilläggslån, som det här
är fråga örn. Det har ju byggts industrifastigheter och även bostadsfastigheter
under kriget i relativt stor skala utanför statens byggnadslånebyrås och de
kommunala förmedlingsorganens regi. Huru stora inkomster man gjort sig på
dessa byggen undandrar sig givetvis varje kontroll. Jag tror emellertid, att
herr Olsson i Gävle skulle kunna verifiera, att det icke är tänkbart, att sådana
inkomster skulle kunna göras på de byggnationer, som vi här diskutera. Var
och en, som har sett hur dessa kalkyler nagelfaras, inser att det finns en ganska
god garanti för den saken.

Herr Kempe framställde en fråga till mig, som han kanske vill ha svar på.
Jag tar icke upp den bara för att svara honom, utan därför att den ofta har
synts i den offentliga diskussionen. Det är den frågan: varför har icke den
privata byggnadsföretagsamheten kunnat klara bostadsproduktionen under kriget,
när den kunde göra det före kriget? Svaret ligger ju i öppen dag. Här
fingo vi en hyresregleringslag, som bestämde, att hyrorna icke fingo uttagas
till högre belopp än 1939 års genomsnittsnivå. När det sedan icke gick att
producera bostäder så, att avkastningsvärdet sammanföll med produktionsvärdet,
blev staten tvungen att ingripa på detta sätt tillsammans med kommunerna.
Det är detta som gör, att staten nu har fått lägga ut så stora pengar och att
kommunerna också ha fått ikläda sig så stora risker, som de tyvärr ha måst
göra.

Man kan säga som herr Kempe, att kommunerna borde förpliktigas att själva
taga hand örn byggnadsverksamheten. Ja, det är förfärligt enkelt att säga
det, men det är värre att sitta med och ikläda kommunerna de kolossala risker,
som äro förknippade med detta. Trots att jag icke precis är dogmatiskt
troende, när det gäller fördelarna av statsverksamhet, så skulle jag knappast
dra mig för att rekommendera statlig produktion av hyreshus, därest vi på
den vägen verkligen kunde få iram hyreslägenheter. Det verkligt centrala
intresset är att det produceras, och de vägar, som leda dit, äro för mig i nuvarande
situation en underordnad sak.

Herr Olsson i Gävle ifrågasatte i samband med min motion, huruvida det
skulle vara möjligt att få samma kontroll över privata företagare som över
bostadsrättsföreningar. Jag är också tveksam på den punkten, och herr Olsson
i Gävle har säkerligen också uppmärksammat, att jag diskuterat den saken i
min motion. Såsom det nu ligger till, när de kommunala förmedlingsorganen
måste vara så vaksamma i fråga örn sina engagemang i dessa byggnadsföretag,
tror jag emellertid, att man med ganska stort lugn skulle kunna överlämna
den kontrollen till dem, under förutsättning att vissa generella principer skulle
kunna åstadkommas centralt. Det gäller ju här mera en invändning av formell
natur, men när det reser sig ett verkligt reellt reformbehov av den storleksordning,
som det här är fråga örn, menar jag, att då får man lov att finna de
formella möjligheterna att klara det, även örn man icke kan se dem just nu.
Jag skulle därför vilja upprepa min vädjan till bostadssociala utredningen att
verkligen allvarligt överväga denna fråga, innan den framlägger sitt betänkande.

Herr Kempe erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Olsson i Gävle framhöll, att jag icke begrep hur en proposition
framställdes, då jag utgick ifrån att man på en så kort tid som från interpellationssvaret
till dess propositionen avlämnades skulle kunna komma fram med
en ny politik. Till detta vill jag säga, att jag förmodar, att bostadssociala utredningens
grundtankar komma att vara desamma som de, vilka lia kommit till

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
uttryck i arbetarrörelsens efterkrigsprogram, och det låg ju färdigt redan 1944.
Det borde ju ha legat till grund för den nya politik, som man ville rekommendera.

Till herr Ståhl skulle jag vilja säga, att en del av dessa av mig omnämnda
byggmästare bygga också med statens pengar och under byggnadslånebyråns
kontroll. Jag undrar om icke herr Olsson i Gävle skulle kunna ge oss en upplysning
örn hur stor profitmarginal man från byggnadslånebyråns sida ger
byggmästarna i sina kalkyler. Jag har förgäves försökt få reda på den procentsatsen.
Det kan hända, att herr Olsson i Gävle kan ge oss den.

I övrigt tycks ju herr Ståhl så småningom acceptera den kommunala bostadsproduktionen.
Vi skola väl hoppas, att det också så småningom skall bli i
varje fall det stora flertalets linje för den framtida bostadspolitiken.

Härefter anförde:

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Herr Olssons i Gävle replik gentemot
mig var överhuvud taget intet argument, ty örn herr Olsson i Gävle läser
lagens bestämmelser eller uppfattade vad jag sade -—• jag citerade nämligen —
så står där, att »företräde bör lämnas person, som kan antagas efter erhållandet
av bostad i hemmet bliva i stånd att försörja sig utan annat bidrag», d. v. s.
bidrag överhuvud taget, från kommunen. Det talas icke örn fattigvård eller
pensionstillskott.

Jag vill också erinra herr Olsson i Gävle örn att både i Göteborg och i
Norrköping, varifrån jag tagit dessa dåliga exempel, finns det kommunala
pensionstillskott. Det är tillräckligt bara att konstatera detta faktum. Jag förmodar,
att den socialdemokratiska organisationen i Göteborg icke bara gjorde
ett slag i luften år 1942, när den krävde precis samma sak som vi nu ha krävt
i vår motion. Man behöver alltså bara konstatera detta faktum för att herr
Olssons i Gävle replik skall visa sig värdelös.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att
beröva herr Ståhl, som jag antager, det sista av de argument han hade, när
det gällde att försvara de stora byggmästarprofiterna. Jag gör nämligen anspråk
på att vara i någon mån sakkunnig i min egenskap av ledamot av Stockholms
stadsfullmäktige, där vi gång efter annan haft anledning peka på och
behandla just dessa stora profiter. Det förhåller sig nämligen så, att den överväldigande
delen av den produktion, som de här anförda firmorna svara för,
är sådan produktion, som uppföres med statliga medel. De firmor, som redovisa
de största vinsterna, sådana firmor som Bepa och Baltzar Lundström
m. fl., bygga uteslutande med statens och i någon mån med stadens medel.
Huvuddelen av de inkomster, som här ha redovisats, måste alltså tillföras dessa
byggmästare genom den byggnadsverksamhet, som bedrives under kontroll av
byggnadslånebyrån. Trots att man anser denna kontroll vara så effektiv, bli
byggmästarvinsterna sådana som herr Kempe här tidigare gett exempel på.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det är ju klart att riksdagen icke kan
rucka på den utgångspunkt, som förelåg för skapandet av dessa pensionärshem,
därför att stadsfullmäktige i Norrköping och Göteborg inta en annan
ståndpunkt än vad man gör i det övriga lan det. Man får väl då se till på
respektive orter, att det blir en förändrad inställning. Detta problem har överhuvud
taget inte varit aktuellt på något annat ställe.

Sedan skulle jag till herr Kempe vilja säga det, att vad bostadssociala utredningens
förslag kommer att innehålla, det vet inte jag, och det tror jag inte

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Förbättrande av bostadsförhållandena m. m. (Forts.)
ens herr Kempe anar. Jag vet inte örn detta har någonting att göra med arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Det vågar jag inte lia någon som helst mening
örn, herr Kempe. Bostadssociala utredningen är sammansatt av representanter
för alla möjliga olika intressen, och örn jag inte minns fel, tillsattes den någon
gång 1933, och under sitt arbete under dessa år har den framlagt många förslag,
som också genomförts. Men vad slutförslaget kommer att innebära och
örn det kan utgöra grunden för den nya bostadspolitiken, det vågar jag, herr
Kempe, sannerligen inte ha någon som helst mening örn. Jag utgår ifrån att
grunden för den nya bostadspolitiken kommer att utformas av chefen för socialdepartementet,
när han lägger fram sin proposition för riksdagen. ^

I anledning av den tvist, som uppstått här mellan herr Ståhl å ena sida,n
och herr Kempe och herr Persson i Stockholm å den andra, skulle jag vilja
säga, att några subventioner ifrån statens sida inte utgå i Stockholm. Stockholm
har till mycket stor del själv trätt i statens ställe när det gällt att finansiera
en väsentlig del av byggnadsverksamheten här i staden. Kanske herr Persson
erinrar sig, att hyresrådet gjorde ett uttalande för någon tid sedan till
hyresnämnderna i fråga om hyrorna. Det var med anledning av den tendensen,
att vissa företagare inte ville ha med staten och dess kontroll att göra utan
finansierade på annat sätt. Därigenom fingo de ett annat statsorgan än statens
byggnadslånebyrå att fastställa hyrorna, vilket skedde, som det vill synas,
efter andra utgångspunkter än dem byggnadslånebyrån hade. Att hyresrådet
nu fäste hyresnämndernas uppmärksamhet på dessa ting, det hoppas jag skall
i sin mån bidraga till att åtskilliga företeelser på detta område, som inte äro
alldeles som han hade hoppats att de skulle vara, bringas ur världen.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan, med den ändring däri, som föranleddes av bifall tili motionen
II: 167; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets1 utlåtanden:

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till särskild ersättning för debitering av värnskatt;

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn avskrivning å investeringar
för tillverkning av syntetiskt gummi;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret 1945/
46 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; och

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag för budgetåret 1945/
46 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;

sammansatta stats- och andra lagutskottets memorial, nr 5, angående ersättning
åt hovrättsassessorn Erik Göransson, vilken inom sammansatt stats- och
andra lagutskott biträtt vid behandlingen av vissa frågor;

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

bevillningsutskottets betänkande, nr 58, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1945/46, m. m.;

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 58, angående tilläggsarvoden till sekreteraren och notarien med sekreterargöromål
hos första och andra lagutskotten;

nr 59, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige.
i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk; och

nr 60, i anledning av delegerades för riksdagens verk framställning angående
provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/
46 till vissa befattningshavare vid nämnda verk.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden, memorial och betänkande
hemställt.

§ 5.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 61, angående regleringen för budgetåret
1945/46 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.

Punkterna 4, 15 och 16.

Lädes till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets memorial:

nr 78, angående ersättning åt hovrättsrådet A. Bexelius, vilken inom andra
lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor; och

nr 79, angående ersättning åt hovrättsassessorn Y. Samuelsson, vilken inom
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av vissa frågor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa memorial hemställt.

§ 7.

Prisregle- Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
rande <%(mZer proposition angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.
område m. m. Jam''te i amnet vackta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Sveasson i Ljungskile: Herr talman! tinder utskottsbehandlingen av
detta ärende ha en del justeringar gjorts beträffande både principiella uttalanden
och materiella rekommendationer. Det gäller dels de principiella uttalandena
här i början av utskottets utlåtande på s. 11 och överst på s. 12.
Det gäller vidare en höjning av priset på lantsmör och en höjning av äggpriset
samt vissa rekommendationer beträffande tilldelningen av kraftfoder till de
mindre jordbruken. Jag kan i samtliga dessa fall nöja mig med att uttala min
tillfredsställelse över vad som i det fallet sägs, och jag vill också uttala min
tillfredsställelse därmed, att Kungl. Maj :t i år icke följt livsmedelskommissionen
i dess rekommendationer när det gällde att återigen förändra grunderna
för producentbidraget till småbruket.

Onsdagen den 27 juni 1945 em. Ni'' 31. 61

V risregler ande åtgärder pä jordbrukets område m. m. (Forts.)

Vad som särskilt gjort, att jag här har begärt ordet för att säga ett par ord,
är en fråga, som på sätt och vis ligger vid sidan örn riksdagsbehandlingen men
som dock har sin reella anknytning till detta ärende därigenom, att riksdagen
enligt detta utskotts förslag skulle anslå drygt 100 miljoner kronor till förstärkning
av mjölkpriset på olika sätt. Mejerileverantörer här och var i Sveriges
bygder ha uppvaktats med ett tryckt brevkort, som är undertecknat utav
R.L.F. I det fall jag här tänker på gäller det R.L.F :s distriktsorganisationer i
västra Sverige. Vi få veta i detta meddelande, att det är viktigt och att det bör
noga läsas, och det senare kan jag instämma i. Meddelandet innebär kort
och gott, att vederbörande mejeri kommer att dra av en dagslikvid för mjölk
från vederbörande leverantör och överlämna denna penningsumma till R.L.F.,
och den som inte vill finna sig i att få sin mjölklikvid på detta sätt reducerad,
han skall, står det, före den 1 juli avskilja ett svarsbrevkort, tydligt ifylla sitt
leverantörsnummer, namn och adress samt inskicka detta till R.L.F. Detta
innebär, såvitt jag förstår, att mejerierna ha ställt sitt adressregister till
R.L.F :s förfogande. Vidare ställa de sin förvaltningsapparat, sina kontorsmaskiner
o. s. v. till förfogande för R.L.F :s insamling, och man drar vidare av
1/360 av 1944 års likvid för alla dem som inte uttryckligen protestera. Det
är alltså inte på det sättet att den som önskar lämna bidrag till R.L.F :s kampfond
skall skriva till mejeriet och be detta dra av ifrågavarande summa, utan
man har vänt saken på det sättet, att man utan löfte tar pengarna från dem
som inte protestera och skickar dem till R.L.F. Det är ganska finurligt upplagt,
ty det innebär ju, att antingen får R.L.F. pengarna eller också får R.L.F.
namn och adress på dem, som de anse osolidariska och som de sedan kunna
behandla på sitt speciella sätt. Men denna organisation har inte ett spår med
mejeriorganisationen att göra. Jag tycker att man från riksdagens sida, och
även från åtskilliga andra håll, kan begära att när här beviljas 100 miljoner
kronor för att förstärka mjölkpriset och när de svenska mejerierna få sig
anförtrott att utbetala dessa pengar, då skola inte dessa mejerier engagera sig
i ett så tvivelaktigt företag som det här gäller, när man kräver att mejerileverantörerna
särskilt skola tala om för mejerierna att de vilja lia sin likvid
oavkortad. Det är emot all rim och reson. Hela insamlingen är upplagd ungefär
som de nazistiska penninginsamlingarna i ett annat föga föredömligt land i
många fall voro.

Det finns anledning att i andra sammanhang och på andra vägar påtala den
här saken, men jag har i alla fall även här i riksdagen velat säga min mening,
och jag anser att det är otillständigt av de svenska mejerierna att engagera
sig i ett företag av detta slag. Det bör enligt min mening sägas ifrån i denna
kammare att man inte vill vara med örn sådant.

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! I en motion bär jag tillsammans
med flera andra ledamöter av denna kammare hemställt, att riksdagen
måtte besluta föreslå Kungl. Majit att garantipriserna på matpotatis
och fabriks- och foderpotatis inom samtliga prisområden höjas med 1 krona
per deciton. Då emellertid det pris, som i år har fastställts som garantipris på
potatis, med 1 krona understiger det garantipris, som har gällt under de sista
tre åren, så kan det ju inte sägas att det förslag, som gjorts i motionen, innebär
någon prisstegring, utan det går snarare ut på status quo.

Nu säger emellertid utskottet: »Om livsmedelsläget i vårt land eller våra
grannländer blir sådant att största möjliga del av årets potatisskörd bör bevaras
för direkt konsumtion, kan därför enligt utskottets mening ett höjt garantipris
vara befogat. Med hänsyn härtill förutsätter utskottet att Kungl. Majit, när

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. rn. (Forts.)
förhållandena under hösten kunna bättre överblickas, tager denna sak under
förnyad omprövning.» Jag är naturligtvis inte otacksam för det uttalande, som
utskottet sålunda gjort, men jag är å andra sidan långt ifrån tillfredsställd
med det. Jag hade hoppats att utskottet skulle lia kommit med ett ännu mer
positivt uttalande.

Givetvis har utskottet rätt däri — jag har inte heller förbisett den saken i
min motion — att en höjning av garantipriset inte kan ge någon utökad potatisareal,
då ju potatisen för länge sedan är satt. Men det finns väl knappast någon
gröda, där skötseln under växttiden är så bestämmande för skördeutbytet som
när det gäller potatisen. Vi potatisodlare veta, att hur goda förutsättningarna
än äro, när det gäller jordens beskaffenhet, nederbörd och sol, så kunna vi inte
ostraffat försumma något arbetsmoment, hur kostsamt det än är, utan vi måste
under hela växttiden arbeta med potatisen, med kupning, harvning, hackning
och läkning både för hand och med maskin. Ett ogräsfullt och vanvårdat
potatisskift kan ge nära nog missväxt. Därtill kommer den kostsamma och tidsödande
besprutningen mot bladmögel, en sjukdom som inte bara högst betydligt
kan äventyra potatisskörden utan också minskar potatisens hållbarhet.

Det är klart att varje ansvarskännande odlare efter måttet av sitt kunnande
och sina resurser nedlägger största möjliga omsorg på sin potatisodling, men
örn odlaren vet att han inte kan få avsättning för överskottet till ett skäligt
pris, så kan det hända — jag har förresten redan hört antydningar i den
riktningen — att han resonerar som så: vad skall det tjäna till att jag arbetar
så intensivt med potatisen och lägger ned så mycket pengar därpå? Jag får
väl ändå alltid så mycket potatis att det räcker för leveransen till stärkelsefabriken
och till vad jag i övrigt kan sälja. — Det är nämligen nära nog det
värsta som kan hända för odlaren att ha stora potatislager liggande fram
till nästa sommar. Då ha groddarna vuxit igenom potatisråsarna, och det är
oerhört arbetskrävande att ta reda på denna potatis.

Också skörden eller upptagningen är mycket arbetskrävande,. och särskilt
efterplockningen — efter den första upplockningen finns det alltid en hel del
potatis kvar — lönar sig i regel mycket dåligt. Innan odlaren företar detta
arbete, måste han göra klart för sig, örn han har avsättning för dessa, kvantiteter.
Finner han då att han säkerligen inte har någon annan möjlighet än
att påföljande år hembjuda dem till staten för det nu fastställda priset, så är
detta ingen vidare sporre till att utföra detta, arbete. Jag erinrar mig mycket
val att då det första året fastställdes garantipriser, trycktes från livsmedelskommissionens
sida mycket starkt på att om inte odlarna garanterades avsättning
av hela skörden till ett pris, som gjorde att de sluppo förluster på odlingen,
så fanns det ingen möjlighet att odlarna kunde taga reda på den potatis, som
det vore mest kostsamt att skörda.

En garanti för potatisens avsättning till skäligt pris är sålunda ägnad att
stimulera odlaren att på bästa sätt sköta potatisfälten och tillvarataga skörden.
Potatisodlaren måste naturligtvis liksom alla andra människor tänka på
sin ekonomi och på att få debet och kredit att gå ihop.

Utskottet säger att därest livsmedelsläget i vårt land eller i grannländerna
är sådant, att hela skörden bör tillvaratagas för direkt konsumtion, så kan ett
förhöjt inlösningspris vara befogat. Jag tror emellertid att även den del av
skörden, som inte användes till direkt konsumtion utan som bl. a. användes
för industriellt ändamål, till framställning av potatismjöl, kan vara till nytta
vid ett försämrat försörjningsläge antingen i vårt land eller i våra grannländer.
Därtill kommer den omständigheten att potatismjölet är en nyckelvara
för vissa industrier, vilka kanske måste göra driftsinskränkningar,^ örn
de inte ha tillgång till denna vara. Jag tror därför inte att det kan råda någon

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Prisregi er ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
tveksamhet på den punkten, att man i höst bör taga vara på allt som man kan
taga vara på när det gäller potatisskörden.

Nu är ju garantipriset för det skördeår, som kommer, fastställt till 9 kronor
per deciton, d. v. s. örn potatisen levereras i säck, är det bara 7: 50 kronor, ty
då går det ifrån 1: 50 kronor i säckkostnad. Och även örn potatisen får levereras
utan säck, alltså i lös vikt, avdrages 1: 50 kronor eller vad säcken kostar.
Detta är inte högre pris än man får då potatisen levereras vid fabrik under
tiden till den 31 oktober följande år, nämligen 7: 50 kronor. Odlaren har då
inte bara haft bekymmer med odlingen och skörden utan också med förvaringen
av potatisen under hela vintern, och ändå får han samma pris som
på hösten men ett lägre pris än i november och december månader. En sådan
garantiprissättning, som inte tar hänsyn till eller lämnar odlaren den ringaste
gottgörelse för skötseln och förvaringen av potatisen under ett halvår eller
för de svinnförluster som uppstå, måste i och för sig anses orimlig, och att
den inte är ägnad att stimulera odlaren till nedläggande av kostnader på potatisens
förvaring, är också uppenbart.

Nu tror jag också att försörjningsläget i våra grannländer är sådant, att
det inte behövs någon försämring därav för att skörden i vårt land skall behöva
i möjligaste mån tillvaratagas. Vi ha i vår skickat över till våra nordiska
grannländer 10 000 ton potatis, och jag har ändå fått den uppfattningen
att man i vissa delar av Finland och möjligen även Norge inte haft tillräckligt
med utsäde.

Vi potatisodlare ha haft rätt mycket besvär med att nu på våren göra i ordning
dessa stora partier, men vi vilja gärna lämna den hjälp, som behövs, och
vi komma väl inte heller i fortsättningen att dra oss för att hålla sådana reserver.
Vi ha emellertid svårt att förstå, att vi på vårkanten, då våra omkostnader
för iordningställandet av potatisleveranserna ökat, skola behöva sälja
potatisen för samma pris som på hösten. Såsom jag förut nämnde, ha vi då
fått lagra potatisen i sex månader, vi ha fått vidkännas svinnförluster på 10—
20 procent och mer och i vissa fall även fått längre transporter. Vidare tillkommer
ett sorteringsarbete, som är flera gånger dyrare på våren än på hösten.

Herr talman! Jag skall inte gentemot ett enhälligt jordbruksutskott ställa
något yrkande, men jag vill uttala den förhoppningen att Kungl. Maj :t skall
inse. att försörjningsläget här i Norden redan är sådant att den fråga jag här
talat örn fortast möjligt bör upptagas till prövning.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag har bara ett par kommentarer
till det principiella resonemang, som föres i utskottets utlåtande och som herr
Svensson i Ljungskile delvis var inne på. Några större meningsskiljaktigheter
angående prissättningen på jordbruksprodukter för kommande regleringsår ha
ju inte förmärkts inom de olika partierna eller inom jordbruksutskottet, och
utskottets enhälliga utlåtande kan väl tas som ett uttryck härför. Visserligen
ha.r ju utskottet anslutit sig till de motionsvis framförda yrkandena om att
äggpriset inte skall sänkas, att garantipriset på potatis något höjes och stödet
till producenter av lantsmör förstärkes, men allt detta är ju blott en fråga örn
putsningar av regeringsförslaget.

Att man på olika håll sålunda accepterat status quo för jordbrukspriserna
nästa år är, tror jag, inte bara beroende på hänsyn till det fortfarande otillfredsställande
försörjningsläget, och inte heller bara beroende på den överallt
förefintliga viljan att i mån av behov och våra möjligheter bispringa andra länders
nödlidande folk. Det är nog också beroende på att man från konsumenternas,
främst arbetarklassens, sida inte har något att erinra emot att jordbruksnäringens
nuvarande lönsamhet inte bara bibehålies utan även ökas, om rim -

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
liga möjligheter därtill skulle förefinnas. I arbetarnas argumentation för högre
löner utnyttjas ju aldrig den ökade förräntningsprocenten inom jordbruket,
men däremot givetvis de ökade vinsterna inom industrien.

Av materialet i Kungl. Maj :ts proposition framgår, att medan jordbrukets
kontanta utgifter sedan 1938 och fram till 1943 ökat med 53 procent, så lia
inkomsterna ökat med 60 procent, varför jordbruket som helhet följaktligen
fått full kompensation för dyrtiden. Det ligger som bekant sämre till för arbetarna.
Såvitt jag vet finns det emellertid inte bland arbetarna någon i varje
fall allmänt utbredd avundsjuka i detta sammanhang. Detta kan givetvis delvis
bero på de utan överord storartade insatser för landets livsmedelsförsörjning,
som svenskt jordbruk orkat med under det nu avslutade kriget. Att livsmedelssituationen
under detta krig genomgående varit bättre än under förra
kriget får nog till väsentlig del tillskrivas förefintligheten av jordbrukarnas
ekonomiska föreningsrörelse, som åstadkommit en planering av livsmedelsmarknaden
och givetvis i kolossalt hög grad underlättat de statliga organens
ransonering av tillgängliga resurser. Emellertid tror jag mig kunna fastställa,
att det bland Sveriges arbetare och konsumentmassor i övrigt nu mera än någonsin
tidigare finnes förståelse för kravet på att bonden skall ha skäligt betalt
för sitt arbete och att jordbrukets arbetskraft i lönehänseende bör bli jämställd
med jämförbara grupper inom andra näringsgrenar. Jag tror sålunda, att
man kan konstatera en tämligen stor enighet örn att jordbrukets lönsamhet bör
bli sådan, att den där verksamma arbetskraften erhåller en med jämförbara
grupper likvärdig ersättning för sitt arbete. Men denna likställighet är ännu
icke uppnådd. Denna fråga beröres ju i en högermotion, som utskottet behandlat.
Högermotionen hävdar ju, att örn skörden blir god och jordbrukets inkomster
stiga utöver de beräknade, så bör detta icke medföra sänkta jordbrukspriser
utan tillfalla den i jordbruket sysselsatta arbetskraften.

Förslaget verkar mycket radikalt, särskilt örn man tar hänsyn till varifrån
det kommer. Jag vill icke alls misstänkliggöra motionärernas syfte och vill
följaktligen icke påstå, att det skulle vara en stor manöver, riktad mot socialdemokraternas
och bondeförbundets positioner bland respektive lantarbetare
och bönder. Jag vill bara instämma i och understryka utskottets uttalande örn
motionärernas förslag. Det är nämligen på det viset, att det består en väsentlig
skillnad, i fråga örn hur ett mindre jordbruk, som har litet att sälja och höga
produktionskostnader, och ett större jordbruk med stor avsaluproduktion och
lägre produktionskostnader, kan tillgodogöra sig ett bättre prisläge för jordbruket
som helhet. För det förra är det till och med problematiskt att tillgodogöra
sig fördelarna av ett bättre pris, medan det för ett rationellt jordbruk ju
blir så, att högre pris resulterar i högre vinst. För närvarande anses ju prisstegringen
på jordbruksprodukter vara relativt tillfredsställande. Men en blick på
räntabilitets siffrorna visar, att medan jordbruk på över tjugu hektar ha en
genomsnittlig förräntningsprocent av över sju procent, uppvisa de återstående
nio tiondelarna av jordbruken, alltså de med under tjugu hektar, en förräntningsprocent
från + 5 och ned till — 2 för vissa grupper. Det är professor
Nannesons siffror för 1942—1943.

Intressant är vidare i detta sammanhang läget för det norrländska jordbruket.
Materialet i propositionen visar ju, att medelinkomsten för det norrländska
jordbruket ökats med 77 procent under dessa år 1938—1943, medan utgifterna
ökats med 79 procent. Dessa jordbruk ha sålunda icke erhållit full kompensation.

I detta sammanhang är det ju också intressant att erinra örn utvecklingen
av jordbrukets inkomst från vegetabilisk och animalisk produktion. Under åren
1938—1943 har ju inkomsten för jordbrukets vidkommande genomsnittligt för

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
både vegetabilier och animalier ökats med 60 procent. Men för vegetabiliernas
vidkommande uppgår ökningen av inkomstsumman till 96 procent och för animalierna
till 47 procent. Det är klart för var och en, vem det är som kan
ha fördel av eller som fått det mesta av dessa ökade inkomster från den vegetabiliska
produktionen. Där är det större jordbruket i fråga örn produktionsbetingelser
oerhört överlägset.

Det är alltså tydligt, att när man säger, att jordbruket erhållit kompensation
för dyrtiden, kan man säga detta endast med betydelsefulla förbehåll.

Vad jag har velat komma fram till med detta kommenterande av vissa siffror
i Kungl. Maj :ts proposition är att man icke kan lösa problemet örn rättvisa
åt jordbrukets arbetskraft enbart å prisvägen. Om man kan producera en
liter mjölk för 25 öre vid ett rationaliserat jordbruk och man kan giva djurskötarna
en ordentlig lön och få en hygglig vinst själv, då borde nog mjölkpriset
vid ett mindre jordbruk vara åtminstone bortåt det dubbla, därest arbetskraften
vid ett sådant jordbruk skulle bli rättvist betald.

Jag har med detta icke velat påstå, att prisfrågan skulle vara av underordnad
betydelse, då det gäller den här omnämnda rättvisan åt landsbygdens
arbetskraft. Men det behövs tydligen något annat förutom en viss prisnivå
för att lösa detta problem örn rättvisa för den stora majoriteten av jordbrukare.
Därom säges emellertid ingenting i högermotionen, vilken jag uppfattat
som i viss mån en principmotion.

Det som alltså bör komma till för att uppnå denna rättvisa, örn vilken alla
äro överens, och det som härvidlag är en avgörande fråga, är givetvis rationaliseringen
av det mindre jordbruket, en förändring av detta jordbruks produktionsbetingelser.
På denna fråga skall jag icke här gå in, allra helst som jag
vid tidigare tillfällen utvecklat en del synpunkter i detta sammanhang och
det ligger utanför det ämne som behandlas. Men det bör ju ändå sägas, att de
statliga anslagen till jordbruksförbättringar och andra åtgärder, som gå ut
på att hjälpa det mindre jordbruket att rationalisera, ha varit och äro fortfarande
mycket njugga. Jag vill bara hoppas, att jordbruksbudgeten snart skall
upphöra att vara så ensidig som den är nu. Prisregleringarna gå löst på bortåt
ett par hundra miljoner sammanlagt. Men de direkta anslagen för rationalisering
äro i förhållande till denna summa obetydliga.

Det är att hoppas, att nu, när efterkrigstiden börjar, jordbruksbudgeten
skall få en bättre balansering genom att ökade anslag beviljas, som skola
kunna hjälpa de mindre jordbruk, som ha sämre produktionsbetingelser, framåt.
Det tror jag blir huvudfrågan för att uppnå den rättvisa för all arbetskraft
inom jordbruket, som det talas om i den bär nämnda motionen.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Jonsson i Malmgrava: Herr talman! Den stora folkomflyttning från
landsbygden till städerna, som skett de senaste åren och tilltagit allt mera för
varje år som gått, har många orsaker, som jag vid detta tillfälle icke skall
fördjupa mig i alltför mycket utan bara beröra i stora drag. På landsbygden
lia vi icke den höga sociala standard som städerna lia särskilt när det gäller
bostäder. Våra kommunikationer äro långt ifrån tillfredsställande, och landsbygdsbefolkningen
har varit eftersatt gentemot städerna, då det gällt skolutbildning.
Men i vad gäller skolutbildningen, både den teoretiska och den praktiska,
kan man hoppas, att den skall bli väsentligt bättre genom det steg riksdagen
tog i denna fråga för en tid sedan. Men den avgörande faktorn för do
människor, som lämnat jordbruket, har varit den, att icke jordbrukets arbetande
befolkning har de löneförmåner som arbetarna i städerna ha. De arbetande

Andra kammarens protokoll 19Jt5. Nr SI. 5

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
inom jordbruket ha också lägre löneinkomst jämfört med andra grupper ute
på landsbygden. Det har medfört, att jordbruket har mycket svårt att skaffa
tillräckligt med arbetskraft. Detta förhållande har icke varit rådande bara nu
under de utomordentligt svåra förhållanden, som förekommit under kriget,
utan det var ganska märkbart och kännbart även före 1939. Denna otillräckliga
tillgång på arbetskraft har medfört, att jordbrukarna själva och framför
allt kvinnorna ha fått en alldeles för tung arbetsbörda.

Nu ställa vi jordbrukare oss den frågan: Kommer detta förhållande att bli
bättre nu efter krigets slut, när en hel del arbetskraft kommer att frigöras
från andra arbeten? Jag för min del är icke övertygad därom, såvida icke
jordbruksarbetet kommer att betalas lika bra som annat arbete ute på landsbygden,
t. ex. vad grovarbetarna få. Lantarbetarnas timlöner ligga fortfarande
cirka 12 öre lägre än grovarbetarnas, trots att lantarbetarna förra hösten
fingo en avsevärd löneförhöjning genom det steg, som då togs till utjämning
av löneklyftan mellan jordbruket och andra yrken genom förra årets prisreglering
på jordbrukets område. Vi motionärer lia med denna motion, nr 612 i
denna kammare, velat framhålla vikten av att även i år höja arbetsinkomsten
för den jordbruksidkande befolkningen i möjligaste mån och att detta beaktas
vid den omprövning av jordbrukspriserna, som kommer att äga rum senare,
då skördeutfallet i höst närmare kan överblickas.

Utskottet har ju också till vår stora tillfredsställelse varit välvilligt inställt
till vår motion, där vi ha förutsatt, att den så kallade fyraprocentsregeln
skulle bibehållas, innebärande bland annat, att jordbruket som kompensation
mot förlustrisker finge tillgodogöra sig upp till fyra procents höjning av den
för jordbruket i dess helhet beräknade inkomstsumman. Skulle skördeutfallet
bli så bra, att därutöver uppstode ett överskott, skulle detta då komma att få
användas till högre arbetsinkomster inom jordbruket. Vid ett mindre gynnsamt
skördeutfall framför utskottet den tanken, att en höjning av arbetsinkomsten
skulle kunna ske genom att en sänkning av priset på jordbrukets förnödenheter
åstadkommes. Detta torde väl nu icke heller vara omöjligt.

Jag vill nu bara till sist uttrycka en förhoppning om att vi skola kunna
fullfölja den tanke, som utskottet givit uttryck för, så att det inom jordbruket
arbetande folket får lika arbetsinkomst som andra yrkesgrupper. På detta
sätt kunna vi bäst erkänna deras stora insats och betydelse i samhället, och
arbetskraftbehovet kommer också att betydligt bättre kunna fyllas inom jordbruket.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Då prissättningen fastställdes innevarande år, utgick man från
att inga prissänkningar finge ske annat än på grund av avsättningssvårigheter,
och skedde prisändringar på denna grund skulle prisändringar företagas på1
andra områden, där sådant med hänsyn till avsättningsmöjligheterna kunde ske.
Följaktligen har beslutet lagts på den basen, att inga prissänkningar skola
vidtagas. Och följaktligen, örn produktionsvolymen skulle bli större än som
beräknats i kalkylerna, gick jag ut ifrån vad två riksdagar förut uttalat och
den siste ärade talaren nämnt i en motion, att så snart produktionsvolymens
storlek eller en lägre produktionskostnad medger, skola arbetslönerna kunna
höjas och prissänkningar således icke ske förrän arbetslönerna kommit upp till
en nivå som överensstämmer med lönerna för arbetskraft inom andra arbetsområden.
Det betraktade jag som självklart med hänsyn till de uttaianden, som
tidigare voro gjorda utan någon särskild motion på detta område.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Pr isregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Herr Edberg: Herr talman, mina damer och herrar! Herr Waldemar Svensson
angrep R.L.F.-arna i västra Sveige. Då jag känner till saken, eftersom samma
system använts på andra ställen i vårt land, har jag begärt ordet för att säga
något i denna fråga.

Herr Waldemar Svensson yttrade, att det var oanständigt av R.L.F. att upptaga
avgifterna genom att använda mejerierna. För min personliga del tycker
jag, att det är mera oanständigt av herr Waldemar Svensson att draga in denna
sak i debatten örn jordbruksutskottets utlåtande nr 74. Det har nämligen ingenting
att göra med den saken. Jag får också säga, att det är mera sorgligt därför
att herr Waldemar Svensson räkna vi alla som en organisationsmänniska. Det
är så, herr Waldemar Svensson, att R.L.F. i västra Sverige liksom i övriga delar
av landet icke alls begärt, att herr Svensson skall betala avgiften. Jag är
säker på, att han icke har fått något krav och icke heller hans gelikar. Det är
medlemmarna av R.L.F. som fått denna erinran. Det är så, herr Waldemar
Svensson, att det finnes många jordbrukare som sälja sina jordbruk, och det finnes
också jordbukare som dö. Här föreligger en överenskommelse mellan medlemmarna
av R.L.F. och R.L.F :s styrelse, att styrelsen skall få taga ut avgifterna
till R.L.F. genom mejerierna. Då ha medlemmarna fått en förfrågan, om de
inneha jordbruk, örn jordbruken existera etc., och underrättats örn att örn de
fortfarande vilja vara .medlemmar så få de betala genom mejeriföreningen. Det
är således bildligt talat en check i ordets egentliga bemärkelse. Det är icke
något konstigt utan tvärtom. Att mejeriernas personal och maskiner skulle ställas
till förfogande vid kvitterandet av dessa kronor för R.L.F. är så galet, att
man behöver icke orda örn den saken. Det är klart, att RLF:s styrelse ställer sin
personal till förfogande och sköter örn inkasseringen. Det behöver icke bli
något stort besvär för dessa mejeriers personal.

Jag säger en gång till, att detta hör icke till jordbruksutskottets utlåtande
nr 74. Men jag kunde icke låta detta angrepp mot de svenska jordbrukarna
stå oemotsagt. Jag säger en gång till, att herr Waldemar Svensson behöver icke
vara ängslig för att han får en sådan skrivelse, där man vill inkassera avgifter
av honom. Det står icke heller på kortet, att de skola protestera, om de vilja
slippa avgiften. Jag har icke läst kortet, men jag är säker att det står, att de
skola svara örn de icke vilja ha inkassering genom mejeriföreningen. Den saken
är känd för de flesta.

Jag förstår, att herr Waldemar Svensson tänker förvilla kammarens ledamöter
i en sådan enkel sak. Men nästan allesammans av denna kammares ledamöter
äro organisationsmänniskor, och följaktligen förstå de denna sak nästan
lika bra som jag.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Jag tror, att herr Edberg i någon mån missuppfattade
min framställning. Jag har nämligen icke vänt mig mot R.L.F. Det är en tämligen
ovidkommande part i detta sammanhang. Jag har tvärtom vänt mig mot
mejerierna, som på detta sätt draga av på leverantörernas likvider utan något
löfte att göra det och leverera detta till en ovidkommande organisation och
samtidigt ställa sin förvaltningspersonal till förfogande. Det har herr Edberg
bekräftat att man gör. Det kan tilläggas, att detta är bara ett av de mest extrema
exemplen på hur man missbrukat den ekonomiska föreningsrörelsen. Det
är icke bara donna insamling till R. L. F. som skor genom mejerierna. I vissa
fall skor även inkassering av bondeförbundets avgifter genom mejerierna.

Sedan säger herr Edberg, att detta gäller medlemmar av R.L.F. Men do kort
vi fått lia varit adresserade till mejeriernas medlemmar och icke till R.L.F :s
medlemmar.

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Vrisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Herr Edberg, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Mina damer och herrar, det är alldeles riktigt som herr Svensson
i Ljungskile säger, att det är adresserat till mejeriföreningarnas medlemmar,-men vad äro mejeriföreningarnas medlemmar annat än R.L.F.-are.

Herr Svensson i Ljungskile, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Det finns ju många, som äro medlemmar av mejeriföreningar
men icke äro R.L.F.-are, ty R.L.F. har 140 000 medlemmar och
mejeriorganisationerna omkring 240 000 eller 250 000 medlemmar. Dessutom
finns det åtskilliga R.L-F.-are, som äro så pass hederliga, att de icke vilja
använda mejeriorganisationerna på detta sätt.

Herr Edberg erhöll jämväl på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag skall bara säga några ord, och det är det att då ha ju
dessa medlemmar aldrig fått krav på avgift. Saken är ju så enkel som helst.

Vidare yttrade:

Herr Johnsson i Skoglösa: Jag vill än en gång, herr talman, poängtera att
herr Svensson i Ljungskile har fel, då han påstår att likviderna i fråga uttagas
utan vidare. Från R.L.F :s centralstyrelse har nämligen utgått ett meddelande,
med tryckta kort som skola tillställas mjölkleverantörerna, att var och en har
rätt att skriva hur mycket han vill betala, vare sig han vill betala 1Uso av
sin årslikvid eller 1I30 av månadslikvid eller ett visst fixerat belopp, och vill
han ingenting betala står det honom fritt det också.

Slutligen vill jag blott på R.L.F :s centralorganisations vägnar varmt tacka
herr Svensson i Ljungskile för den reklam han givit R.L.F :s kampfond. Jag
är övertygad örn att jordbrukarna i hela Sverige komma att ge dubbelt så
mycket efter herr Svenssons angrepp.

Hörr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Det utlåtande från jordbruksutskottet,
som nu föreligger till behandling, är, som kammarens ledamöter
funnit, enhälligt. Man har därför icke haft anledning vänta, att någon större
debatt skulle uppstå, men det är ju klart, att örn man i debatten drager in även
sådana ting, som enligt mitt förmenande icke rimligen kunna anses böra göras
till föremål för överläggning i kammaren i samband med behandlingen av nu
förevarande utskottsutlåtande, då kan man uppenbarligen få till stånd en
ganska lång debatt, trots att, som jag nyss nämnde, det föreliggande utskottsutlåtandet
är enhälligt.

Jag skall icke gå in på den fråga, som herr Svensson i Ljungskile tog upp
rörande den insamling R.L.F. igångsatt genom mejeriföreningarnas medverkan,
i annan mån än att jag skulle vilja säga, att jag kan förstå, att herr
Svensson i Ljungskile, örn vilken jag tror man har rätt att säga, att han är
ganska avogt inställd mot R.L.F.-rörelsen, har velat begagna detta tillfälle
att ge en spark åt denna rörelse. Men i övrigt finns det enligt min mening icke
någon saklig anledning att påkalla riksdagens uppmärksamhet för vad som i
detta fall skett. Vad är det som påtalats? Jo, det är helt enkelt det att efter
rekommendation från ledningen för Svenska mejeriernas riksförening har man
i de olika mejeriföreningarna ute i landet tagit emot en framställning från
respektive länsförbund av R.L.F. örn att medverka vid ifrågavarande insamling.
Vad som bör poängteras det är det, att det är fråga örn ett alldeles frivilligt
åtagande för varje mejeriförening att befatta sig med denna sak. Här övas
intet tvång. Det övas heller intet tvång mot någon enskild jordbrukare. Varje

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Prisregler anele åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
jordbrukare, som till äventyrs icke vill vara med örn att till R.L.F :s fond skänka
en summa, motsvarande likvid för en dags invägning av mjölk, har möjlighet
att säga ifrån, och då respekteras givetvis detta. Jag kan alltså icke finna,
att det finns någon anledning att anmärka på vad som förekommit. Allra
minst finns det anledning att, såsom skett, i riksdagen påtala det.

Vad sedan gäller åtskilligt av vad som sagts här ifrån andra talares sida,
vill jag till en början säga till herr Johnsson i Kastanjegården, att det kanske
icke är förmätet att påstå, att jag ganska ivrigt medverkat till att utskottet i
sitt utlåtande skrivit mycket välvilligt exempelvis rörande garantipriset på
potatis. Örn det av försörjningspolitiska skäl, såsom utskottet skrivit, befinnes
önskvärt och nödvändigt, att man åsätter ett högre inlösningspris, är jag alldeles
övertygad örn att med det skrivsätt, som utskottet använt, Kungl. Maj:t
också längre fram, när saken bättre kan överblickas och bedömas, kommer
att vidtaga de åtgärder i enlighet med utskottets uttalande, som i ett sådant
läge kunna anses betingade.

Sedan skall jag säga ett par ord med anledning av en fråga, som herr Karlsson
i Stuvsta delvis var inne på. Herr Karlssons i Stuvsta anförande rörde sig
bland annat örn frågan, hur jordbrukets inkomster fördela sig inom skilda
jordbruksgrupper och inom skilda delar av vårt land. Det måste givetvis vitsordas,
att det förhåller sig som herr Karlsson i Stuvsta sade eller att förräntningsprocenten
ställer sig synnerligen olika för olika stora jordbruk och framför
allt för jordbruk i olika delar av landet. Detta beror emellertid bland
annat på att den jordbrukspolitik, som man under krigsåren fört, i mycket
hög grad förestavats för folkförsörjningspolitiska skäl. Vad är det, som man
strävat efter här i riksdagen under de senare åren? Jo, helt enkelt efter att
via prissättningen på jordbrukets produkter stimulera till producerande av
sådana jordbruksprodukter, som ansetts mest önskvärda i nuvarande försörjningsläge.
Detta har fört med sig exempelvis att priset på höstvete och kanske
detsamma kan sägas beträffande priset på vete i allmänhet, åtskilliga
andra produkter att förtiga, kommit att ligga relativt sett högre än priserna
på andra jordbruksprodukter. Det är för resten ett förhållande, som jag för
min del under tidigare år här, låt vara utan framgång, har påtalat, att jordbrukare,
som lia jordbruk i sådana delar av landet, där man på grund av klimatiska
skäl eller av andra orsaker icke har möjlighet att odla vissa jordbruksaktör,
faktiskt under dessa krigsår blivit ekonomiskt lidande på den
prispolitik, som, såsom jag tidigare antydde, av försörjningspolitiska skäl
måst föras. Jag kan ju i detta sammanhang nämna, att jag vid jordbrukspropositionens
behandling i utskottet bragte en fråga på tal, som ligger i linje,
med vad jag nu senast varit inne på. Som alla veta, har priset på råg under
de senare åren fastställts så, att det skulle komma att ligga 1 krona lägre per
100 kg än priset för exempelvis höstvete. Denna prisskillnad har motiverats
med att det av folkförsörjningspolitiska skäl varit önskvärt, att man i möjligaste
mån stimulerade odlingen av höstvete, därför att odling av höstvete under
normala betingelser påve högre avkastning och sålunda lämnade ett större
tillskott till folkförsörjningen än odling av råg. Detta är i viss mån riktigt.
Men i detta sammanhang få vi då det gäller rågen icke släppa ur sikte att
medan höstvetet har sina givna »odlingslokaler» här i landet så äro jordbrukarna
i vissa delar av landet hänvisade till att i stället för vete odla råg. Den
framstöt, jag gjorde i jordbruksutskottet, gick ut på att rågpriset skulle sättas
lika högt sorn priset för höstvete. Detta krav var så mycket mera befogat
som tendenserna, särskilt om man täger hänsyn till resultatet av brödsädesodlingen
under nästföregående års höst, givit vid handen, att under det att
höstveteodlingen ökat ganska betydligt så har höstrågodlingen minskat, så

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Prisreglercmde åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
att den odlade arealen minskat med inemot 30 000 hektar. Det förhåller sig
med ett ord sagt så att man i de orter i vårt land, där man av klimatiska skäl
och på grund av jordens beskaffenhet är hänvisad till rågodling, betraktar
rågodlingen såsom mindre lönsam. Nu har utskottet örn min propå i fråga
örn rågpriset verkligen sagt att vissa skäl otvivelaktigt kunna anses tala för
att rågpriset släpptes upp till i nivå med höstvetepriset, men tillika har man
från utskottets sida uttalat, att konsumtionsinriktningen talade för att det
bör vara en viss prisskillnad. Jag skall icke gå vidare in på denna sak. Jag
vill endast säga, att ur försörjningspolitisk synpunkt anser jag för min del,
att rågodlingen i nuvarande läge är lika viktig som någonsin höstvetesodlingen
helt enkelt därför att en bibehållen höstrågsodling möjliggör ett betydande
tillskott till folkförsörjningen och ett tillskott till folkförsörjningen ifrån de
jordar, där betingelserna för höstveteodling saknas. Jag skulle i detta fall
vilja rikta en hemställan till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
att han måtte tillse, att vid en närmare övervägning av dessa frågor,
som kan komma till stånd i höst, man också överväger, huruvida, såsom jag
anser, skäl föreligga till en justering av priset på råg, så att det kommer i
nivå med priset på höstvete.

Om jag slutligen skulle säga ett enda ord med anledning av vad herr Jonsson
i Malmgrava anfört, så skulle det vara det att det är ingen nyhet vare sig för
kammarledamöterna eller för Sveriges jordbrukare utanför riksdagen, att förutsättningarna
för att man skall kunna hålla arbetskraften kvar vid arbetet
i jordbruket är bland annat, att vi skapa icke bara socialt goda förhållanden
ute på landsbygden utan att man också skapar ekonomiska förutsättningar
för att i jordbruket sysselsatta arbetargrupper kunna avlönas på ett sådant
sätt, att lönerna tåla en jämförelse med de löner, som betalas till andra jämförbara
medborgargrupper. Vi ha ju också från vårt partis sida vid tidigare
riksdagar fört fram detta krav och belyst saken ganska utförligt. Jag tillåter
mig också framhålla, att man här i riksdagen vid två tidigare riksmöten gjort
uttalanden till förmån för en bättre lönesättning för arbete, utfört på jordbrukets
område, uttalanden föranledda av just de motioner, som väckts från
vårt partis sida. Den motion, som man från högerns sida i år har framburit i
denna fråga, är i själva verket ingenting annat än en senkommen efterföljare
till motioner, som man från vårt partis sida vid tidigare riksdagar burit fram.
Det är dessa bondeförbundets motioner som föranlett jordbruksutskottet att
vid tidigare riksdagar göra de välvilliga uttalanden rörande lönsamheten för
arbetet inom jordbruket, som jordbruksutskottet i sitt nu föreliggande utlåtande
åberopar.

Herr talman, med detta ber jag att få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan.

Herr Gustafsson i Lekåsa instämde häruti.

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Då herr Svensson i Ljungskile
tog upp denna debatt med anledning av jordbruksutskottets utlåtande nr 74,
ber jag få framhålla, att jag blev förvånad därför att, såvitt jag kunnat finna,
herr Svensson i Ljungskile har i utskottet fått igenom allting, som han nied
sina motioner och med sina övriga framställningar åsyftat att vinna. Det visade
sig också, att det icke var detta, som han önskade taga till orda örn. Han talade
i stället örn på vilket sätt R.L.F.-avgifterna uttagas från mejeriföreningarna.
Även om jag i viss mån ger honom rätt i vad han uttalade därutinnan, så
tycker jag, att den saken ligger utanför ramen av denna debatt. Jag kan hålla
med honom om att man kanske kunde ta ut avgifterna på ett mera behagligt

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
och korrektare sätt, till denna organisation, men att mejerierna på sina håll ta
ut avgifter till politiska organisationer är däremot något, som man, då det nu
i detta sammanhang blivit omtalat, måste finna betydligt betänkligare.

Jag skall icke, herr talman, orda vidare örn detta, utan skall endast med ett
par ord bemöta herr Karlsson i Stuvsta, som med anledning av högerns motion
hade ett inlägg. Herr Karlsson i Stuvsta menade, att den ökade förräntningsprocenten
för lantbruket under de senaste åren icke utnyttjats till att giva ökade
löner åt lantarbetarna i den utsträckning, som borde blivit fallet. Jag vill
säga, herr Karlsson, att redan vid förra årets riksdag kom från vårt håll en
framstöt i denna sak i den stora politiska motion, som då framfördes. Där redovisade
vi uttryckligen att den ökade förräntningsprocenten och ökade inkomst,
som på grund av en god skörd kunde tillföras jordbrukarna, skulle tillföras lantarbetarna
i den mån det var möjligt, och så blev ju också fallet. Herr Karlsson
sade vidare, att jordbruket tillförts en ökning i inkomsterna med 60 procent
under dessa krisår, men att denna ökade inkomst icke tillnärmelsevis i samma
proportion medfört en höjning av lantarbetarnas löner. Ja, för det första är
denna siffra, 60 procent, enligt min uppfattning för hög. Ökningen av inkomsten
är icke så hög, och dessutom äro väl i dessa 60 procent eller låt oss
säga 38—40 procent, högst 45 procent — denna siffra motsvarar mera de faktiska
förhållandena — icke inräknade de höjda lantarbetarlönerna, som ju givetvis
komma i efterskott.

Herr Karlsson i Stuvsta sade också, att det är nödvändigt med en höjning av
inkomsterna för de mindre jordbrukarna, men omedelbart efteråt sade han,
att det är nödvändigt även för det mindre lantbruket att i likhet med de större
jordbruken företaga rationaliseringar för att därigenom ta ut en högre inkomst.
Han visade emellertid icke hän på några utvägar, som omedelbart, enkelt
och rejält kunde giva det mindre jordbruket högre inkomster. Vi ha ju för
närvarande de s. k. producentbidragen för de mindre jordbruken, och vad det
gäller de animaliska^ produkterna måste jag säga, att denna form av bidrag är väl
den bästa, i den mån nämligen, som man anser det nödvändigt att de mindre
jordbruken i fortsättningen få en ännu högre kompensation än nu.

Herr statsrådet yttrade, att denna högerns framstöt i sin motion i år angående
höjning av lantarbetarlönerna icke var någonting nytt. — Vad som där
föreslås vore avsett att genomföras varje år i den mån skördeutfallets storlek
gjorde det möjligt. Ja, herr talman, då måste väl herr statsrådet känna sig belåten
med denna framstöt, som föranlett utskottets direkta uttalande på denna
punkt. Jag har nämligen för min del i Kungl. Maj:ts proposition angående
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område icke kunnat utläsa någonting
som visar hän på en sådan åtgärd. Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Då jag såg den långa listan av talare
begärde jag ordet med avsikt att i någon mån försvara utskottets utlåtande.
Jag kan, sedan jag hört raden av anföranden, kort och gott konstatera, att
mm uppgift är synnerligen tacksam. Jag skall därför också bli ytterst kortfattad
i mitt anförande. Med undantag måhända av den lilla intressanta sammandrabbning,
som ägt rum här mellan herr Svensson i Ljungskile och några
andra av kammarens ledamöter, förefaller det mig som om debatten i övrigt,
i den mån den icke rört sig i periferien av ärendet, i huvudsak innebär ett
instämmande och ett erkännande åt de synpunkter, som kommit till uttryck i
utskottets utlåtande.

Det förefaller mig, herr talman, som örn det vore allmänt erkända meningar,
som här från ett flertal talares sida framhållits. Det är ju icke något fel i och

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
för sig att detta på nytt understrykes i kammaren, även örn det för en kritisk
åhörare kanske kan förefalla vara i viss mån onödigt. Jag kan sålunda till
herr Karlsson i Stuvsta säga, att hans resonemang, att prissättningspolitiken
icke kan ensamt lösa jordbrukets problem, är alldeles självklar och uppenbar.
Hans erinran örn att framför allt de mindre jordbruken måste rationaliseras
jämsides med prispolitiken är så sant, som det är sagt. Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp
har också konstaterat, att det uttalande, som utskottet gjort
i anledning av högermotionen, ingenting annat är än ett fasthållande vid den
ståndpunkt, som riksdagen sedan flera år tillbaka intagit.

Herr talman! Med konstaterande av att vad som här förekommit i stor utsträckning
är ett upprepande och ett understrykande av den ståndpunkt, som
statsmakterna intagit till jordbruket som näringsgren betraktat, inskränker
jag mig till att med det anförda yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Här har satts i fråga, huruvida
den sak, som jag fört på tal, egentligen kan ha någonting med detta utlåtande
att göra. Jag vill då erinra örn vad jag nämnde redan i mitt första anförande,
nämligen att riksdagen enligt utskottets förslag skall bevilja över 100 miljoner
kronor till att förstärka mjölkpriset. Örn den aktion, som här satts i gång,
i sin helhet genomföres, betyder det att R.L.F. skaffar sig ett statsbidrag
på ungefär 300 000 kronor, vilket belopp alltså motsvarar ca en 360-del av de
pengar, som riksdagen i dag beviljat. Detta gör givetvis att här finnes ett
samband, som man icke kan se bort ifrån, därför att dessa pengar lämnas
till mejeriernas riksförening utifrån den förutsättningen att de skola användas
på det sätt staten har föreskrivit.

I övrigt skulle jag vilja göra några små erinringar. Herr Edberg säde, att
anmaningarna, varom här talats, endast sändas till 11. L .F. - ine d 1 e mm a r. Men
det kort som jag har här och som är undertecknat av Västra Sveriges förenade
ortsförbund, Hallands länsförbund och Södra Älvsborgs länsförbund av
R.F.L. är ej ställt till en R.L.F.-medlem utan till mejerileverantör, och mottagaren
av detta är icke medlem av R.L.F. utan tvärtom en känd motståndare
till dess verksamhet. Det är alltså fullkomligt felaktigt-, när herr Edberg
påstår, att dessa anmaningar endast skickas till R.L.F.-medlemmar.

Herr Harald Jonsson sade, att vad som här skett, det är, att man underställt
medlemmarna i R.L.F. eventuellt mejerileverantörerna ett kort, i vilket
var och en får.angiva, hur mycket han vill giva till denna insamling. Detta
är ej heller riktigt rätt. Enligt detta kort, som vi ha här i Västra Sverige —
jag vet icke, örn man tillämpar annat sätt i Skåne — skall det utdebiteras
^seo av 1944 års mjölklikvider, och det utdebiteras icke på dem, som ha
meddelat, att man får ta ut avgifterna av dessa mjölklikvider, utan^ på alla
dem, som uraktlåtit att säga någonting i saken. Det betyder alltså, att en
medlem i ett mejeri skall av R.L.F. förpliktas att göra särskild framställning
för att få ut sin mjölklikvid oavkortad. Så ligger saken till principiellt i det
fallet.

Det står visserligen på detta kort, att även den som icke har svarat kan,
när han får notan med detta avdragna belopp, erhålla också de pengarna, örn
han säger ifrån. Tacka för att han kan få det som han enligt ^ svensk lag har
rätt att få. R.L.F. behöver inte upplysa om att vi ha rätt att få betalt för vår
mjölk och inte skola lämna de pengarna till R.L.F., och jag skulle tro att rätten
att få ut mjölklikviden oavkortad gäller ganska länge.

Herr Harald Johnsson i Skoglösa säger att jag försöker slå in en sprängkil
i de ekonomiska föreningarna. Ja, uppfattningen örn saker och ting kan ju
vara olika. Enligt min mening finns det intet säkrare sätt att slå in spräng -

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Nr 31.

P risregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
kilar i vilken organisation som helst än att försöka engagera denna organisation
för andra uppgifter än dem, som äro dess stadgeenliga, och för annan verksamhet
än den, omkring vilken medlemmarna ha värvats. När man värvar
medlemmar i ett mejeri är det omkring mejeriets uppgifter detta sker och icke
omkring R.L.F:s.

Herr Gustafson i Vimmerby lämnade den värdefulla upplysningen, att Svenska
mejeriernas riksförening direkt engagerat sig i denna aktion och rekommenderat
de enskilda mejerierna att gå R.L.F. till handa. Jag trodde knappast,
herr Gustafson, att det gått så långt att de herrar, som sitta i spetsen för
denna riksförening, kunde på detta sätt positivt engagera sig för saken, men
det _fingo vi nu veta genom herr Gustafsons upplysning. Den fullständiga frivilligheten
har jag redan kommenterat. Det är inte så helt med den saken, ty
det är som sagt inte de som skriva och säga ifrån, att de vilja lämna bidrag,
som diet tas ut pengar av, utan det är av alla som inte säga någonting. Och de
som säga någonting skola ju göra detta till R.L.F., som härigenom får en fullständig
förteckning på alla som inte vilja vara med örn denna insamling och
som man sedan ute i bygderna skall kunna stämpla såsom osolidariska och
behandla på det sätt man anser lämpligt. Jag kan nämna ett annat exempel,
som nyligen gått genom pressen. På ett ställe i Småland försöker man hindra
icke R.L.F :are att vara med i en statsunderstödd tjurförening — det är samma
system hela vägen.

Till detta skulle jag vilja säga ett ord i princip. Detta land är så genomkorsat
av organisationer av olika slag, att vi allesamman äro nödsakade att
vara medlemmar av en mängd olika organisationer. Örn vi överhuvud taget
skola kunna fungera såsom fria svenska medborgare, förutsätter detta, att varje
organisation icke ställer längre gående krav på den enskilde medlemmen än
som är förenligt med dess stadgar och de uppgifter, varomkring man samlats.
Örn olika organisationer här i landet börja ställa andra krav på sina medlemmar
än som äro förenliga med oganisationens stadgar, blir det omöjligt att
överhuvud, taget ha ett demokratiskt organisationsväsende.

Avslutningsvis vill jag bara säga att denna debatt visar att det finns »demokratiska»
riksdagsmän i detta land, som vilja stiga upp och försvara sådana
odemokratiska metoder som det här är fråga örn.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag beklagar att jag måste förlänga
debatten med ännu några ord, men det beror uteslutande därpå att jag
inte utan vidare kan godta den argumentering, som herr Svensson i Ljungskile
här använder sig av.

Herr Svensson för resonemanget ungefär på följande sätt. Vi anvisa av
statsmedel 100 000 000 kronor till de svenska jordbrukarna och mejerileverantörerna.
Av detta belopp tar man nu genom denna insamling och överlämnar
till R.L.F. 300 000 kronor. Det är ett mycket oriktigt resonemang, som herr
Svensson i det hänseendet för. Hur förhåller det sig i själva verket? De hundra
miljoner kronor som här anvisas över jordbrukspropositionen utgöra en del av
prissättningen på jordbrukets produkter och därmed lönen för deras arbete
som äro sysselsatta inom jordbruket. För min del vill jag gå ut ifrån att jordbrukarna
såväl som alla andra medborgare här i landet böra ha rätt att ta vad
sorn är deras lön och därav betala ut ett bidrag till sin fackliga organisation,
precis pa samma sätt som de fackligt organiserade arbetarna inom andra områden
betala avgifter till sina fackföreningsorganisationer. Skulle man dra ut
konsekvenserna av den ståndpunkt herr Svensson här söker hävda, skulle det
bl. a. leda därhän att om man kunde påvisa, att staten på ett arbetsområde på
något sätt hade ingripit, så skulle arbetarna därmed vara betagna rätten att

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 31. Q

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

Vrisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
av sin inkomst erlägga avgifter till sin fackorganisation. Något orimligare än
ett sådant ståndpunktstagande kan jag inte gärna tänka mig.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Det är alldeles självklart att herr Gustafson i Vimmerby,
och vem som helst, får ge R.L.F. allt vad han äger och har, även den del
av inkomsten som kommer av mjölkpriset via budgeten. Det har jag aldrig
sagt något emot. Men vad man kan fordra är att den mejeriorganisation, som
tar emot dessa stora bidrag för att förmedla dem till jordbrukarna, icke drar
av dessa likvider och levererar dem till en annan organisation utan att ha fått
löfte att göra det.

Härpå yttrade:

Herr Johnsson i Skoglösa: Herr talman! Att döma av det anförande, som
hölls av herr Svensson i Ljungskile, har han inte riktigt reda på hur det förhåller
sig. Han säger, att avgifterna för denna insamling uttaxeras på alla
medlemmar i mejeriföreningarna oavsett huruvida de lämnat medgivande därtill
eller icke, men det verkliga förhållandet, herr Svensson, är säkerligen att
till varje medlem utsändes ett kort, som medlemmarna få underteckna och däri
de böra angiva, hur stor del av sin mjölklikvid, de vilja avstå till R.L.F.-organisationen, och jag skulle för min del tro, att ingen kan förmena en medlem
av en mejeri organisation att skänka hur stor del av sin mjölklikvid han
vill till R.L.F.-organisationen. Under sådana förhållanden kan man icke anse,
att R.L.F. haft en felaktig inställning i ena eller andra avseendet, men man
kan ju mycket väl förstå, att herr Svensson i Ljungskile på detta sätt vill
försöka komma åt R.L.F.-organisationen, och man kan ju också få den misstanken,
att han vill komma åt de ekonomiska föreningarna. Det skulle ju icke
vara någonting, som vöre främmande för honom. Man har ju sett, vilken
ställning småbrukareförbundet, som herr Svensson företräder, i många fall
intagit just när det gällt de ekonomiska föreningarna och deras arbete. Herr
Svensson sade, att det skulle vara väldigt tråkigt och besvärligt för mejeriorganisationerna
att ställa sig litet tillmötesgående mot R.L.F.-organisationens
önskan att åstadkomma denna insamling. Jag kan inte finna att det
är så farligt med den saken. Vilken organisations medlemmar är det som i
första hand byggt upp och slagit vakt örn den ekonomiska föreningsrörelsen
under de svåra tider, som nu varit rådande, så att man kunnat såväl vidmakthålla
den lojala handeln med livsmedel som hjälpa statsmakterna att sköta
ransoneringen, om icke just R.L.F :s? Det kan väl icke vara för mycket att
det ges ett handtag åt R.L.F.-organisationen, som varit med örn att bygga
upp dessa ekonomiska organisationer och även på alla sätt försökt främja deras
intressen. Jag tror detta är mera tacknämligt än att försöka slå in den ena
sprängkilen efter den andra i den ekonomiska föreningsrörelsens byggnad.

Herr talman! Jag har velat säga detta för att tillbakavisa herr Svenssons
angrepp på denna punkt. De ordalag, herr Svensson använde, skulle lätt kunna
misstolkas.

Herr Edberg: Jag fäste mig vid några ord som herr Svensson i Ljungskile
yttrade, nämligen att organisationerna inte skulle ställa några andra krav på
sina medlemmar än som vore skäligt med hänsyn till stadgarna, och det kan
vara riktigt. Men nu vill det synas som om småbrukarorganisatjonerna hade
till uppgift att genom Waldemar Svensson klandra våra organisationer. Det
var ganska bra att få reda på vad Waldemar Svenssons småbrukare ha för uppgift! Vidare

anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 27 juni 1945 e».

Nr 31.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 75, i anledning av väckta motioner angående anslag till fraktlindring för
frukt till Norrbotten och Västerbotten;

nr 76, i anledning av väckta motioner om statsunderstöd till Balsgårds växtf
örädlingsanstalt;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
m. m. för budgetåret 1945/46, såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl., såvitt angår nionde huvudtiteln; och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1944/45 m. m., såvitt angår nionde huvudtiteln.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets utlåtande, nr 80,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1945/46, i vad angår jordbruksärenden.

§ 10.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Jag hemställer att kammaren ville besluta, att följande ärenden skola
å morgondagens föredragningslista bland två gånger bordlagda ärenden uppföras
närmast efter statsutskottets utlåtande nr 244, nämligen utrikesutskottets
utlåtande och memorial nr 3 och 4. statsutskottets utlåtanden nr 252—261
samt bankoutskottets utlåtanden nr 56 och 57, under det att övriga ärenden
uppföras i den ordning, i vilken de förekomma å dagens föredragningslista, dock
med undantag för första lagutskottets utlåtande nr 47, som uppföres såsom
sista ärende.

Denna hemställan bifölls.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:

jordbruksutskottets memorial, nr 81, angående ersättning åt av utskottet
anlitat biträde;

särskilda utskottets memorial, nr 2, angående ersättning till kanslipersonalen
hos särskilda utskottet; samt

budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 423, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag för budgetåret
1945/46 till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

Nr 31.

Onsdagen den 27 juni 1945 em.

nr 424, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 425, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 449, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till landsfiskalerna m. fl.;

nr 450, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt att i
arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts
å allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45;

nr 451, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till flyktingverksamheten;

nr 452, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till omhändertagande
av utlandssvenskar;

nr 453, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till socialstyrelsen;

nr 455, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i bestämmelserna
rörande rekreationsresor mot nedsatt avgift för viss personal i
övre Norrland;

nr 478, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt lönetillägg
och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/46 till vissa befattningshavare
i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 479, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
utbildning av personal inom den halvöppna barnavården; och

nr 481, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

från bevillningsutskottet:

nr 505, i anledning av väckta motioner örn undantagande från skatteplikt av
viss ersättning, som utgår på grund av tvångsvis gjord upplåtelse av mark,
tillhörande jordbruksfastighet; och

nr 506, i anledning av väckt motion örn uttagande av en engångsskatt på förmögenhet; från

sammansatt utrikes- och första lagutskott:

nr 499, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom, m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 447, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående den framtida organisationen
av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen bedrivna verksamheten
m. m.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.45 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

452598