1945. Andra kammaren. Nr 25 (Riksdagens protokoll 1945:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 25.

Fredagen den 1 juni.

Kl. 3.30 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 25 och den 26 nästlidna maj.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att herr Olovson i Västerås, som vid kammarens
sammanträde den 7 sistlidna mars med läkarintyg styrkt sig från och med den
1 i samma månad tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, erhöll på begäran Svar på
ordet och anförde: Herr talman! I en med andra kammarens tillstånd fram- interpellation.
ställd interpellation har herr Svensson i Ljungskile frågat mig, örn jag anser
mig kunna vidtaga några åtgärder, som leda till större aktsamhet vid vår
krigsmakt med det inkallade manskapets liv och hälsa.

Tidigare har interpellanten till mig ställt en enkel fråga av samma innebörd.
Sedan jag under hand meddelat honom, att en dylik fråga icke kunde
lämpligen besvaras inom ramen för det utrymme, som plägar tillmätas åt
svar på enkla frågor, har frågan återkommit i form av den nu föreliggande
interpellationen.

Det i interpellationen framställda spörsmålet har erhållit en mycket vid avfattning.
Av motiveringen kan emellertid utläsas att interpellationen avser
att få klarlagt, huruvida ytterligare åtgärder erfordras och kunna vidtagas
i syfte att vid inkallelse av värnpliktiga till militärtjänstgöring effektivt
gallra ut eller till lindrigare tjänstgöring hänvisa sjuka eller svaga personer.

Vid mitt svar utgår jag från att interpellanten åsyftat detta spörsmål.

Självfallet böra sådana bestämmelser vara meddelade, att till olika slag av
värnpliktstjänstgöring uttagas endast värnpliktiga som mäkta genomgå utbildningen
och fullgöra tjänstgöringen. Det är naturligt, att den enskilde, som
icke kan undandraga sig värnpliktens fullgörande, måste ha rimlig säkerhet
för att han icke blir tilldelad en tjänstgöring, som överstiger hans förmåga
och där hans hälsa därför kan utsättas för risker. Lika naturligt är, att försvarsväsendet
icke bör vara betjänt av att för olika uppgifter uttagas personer, örn
på grund av dålig hälsa eller av andra skäl icke äro lämpade för avsedda uppgifter.
Utbildningen lider därav, och svårigheter uppkomma icke blott för den
enskilde utan även för befälet och kamraterna. På detta område sammanfalla
sålunda den enskildes önskemål med försvarsväsendets intresse.

Frågan om indelning av de värnpliktiga efter deras lämplighet för olika
slags krigstjänstgöring har på grund härav sedan gammalt tillmätts stor vikt
inom försvarsvarsväsendet. Till för ett par år sedan togs härvid hänsyn i
främsta rummet till den värnpliktiges fysiska hälsa och kroppsbeskaffenhet.

Andra hammarens protokoll 1945. Nr S5. 1

2 Nr 25. Fredagen den 1 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Numera sker även en bedömning med beaktande i högre grad av den värnpliktiges
psykiska förutsättningar och lämplighet för olika uppgifter. På sistnämnda
spörsmål, som i huvudsak faller utom ramen för den framställda frågan,
ingår jag icke här utan tar sikte på spörsmålet, huruvida de bestämmelser
och det förfarande som numera tillämpas för prövning av de värnpliktigas
fysiska duglighet för krigstjänst kunna sägas vara tillfredsställande.

Nu gällande bestämmelser återfinnas i inskrivningsförordningen, besiktningskungörelsen
och besiktningsreglementet, det sistnämnda utfärdat av försvarets
sjukvårdsförvaltning och de förstnämnda av Kungl. Maj :t. Årligen
utgiver härutöver sjukvårdsförvaltningen anvisningar och kommentarer till
besiktningsreglementet till ytterligare ledning för läkaren vid undersökningen
av de värnpliktiga.

Vid inskrivning- av värnpliktiga avses enligt dessa bestämmelser skola ske en
ingående medicinsk prövning av hälsotillståndet, i vissa fall förknippad med
specialistundersökning. Med ledning av denna prövning hänföras de värnpliktiga
till sex olika besiktningsgrupper. Värnpliktiga med fel, lyten eller sjukdomar,
som begränsa deras duglighet till krigstjänst, hänföras till besiktningsgrupp 3
eller 4, varvid till besiktningsgrupp 4 föras värnpliktiga, vilkas militära användbarhet
är i väsentlig grad begränsad. Till en besiktningsgrupp 0 hänföras
värnpliktiga, som äro odugliga till krigstjänst.

Det är självfallet av stor vikt, att de grundläggande bestämmelser och anvisningar,
som de prövande läkarna följa, äro entydiga och i nivå med den
medicinska utvecklingen. I dessa bestämmelser och anvisningar företagas därför
ändringar gång efter annan med beaktande av nya rön på den medicinska
vetenskapens område och till följd av tillkomsten av nya vapenslag och utbildningsföreskrifter.
Emellertid förhåller det sig så, att på grund av de
mänskliga sjukdomarnas skiftande natur ett besiktningsförfarande aldrig kan
grundas på exakta detaljanvisningar för varje tänkbart fall av kroppsfel eller
sjukdom. Gradskillnader i människans byggnad skapa ett otal skiljaktigheter
i fråga örn en och samma art av kroppsfel. Därför måste även detaljföreskrifterna
bli summariska, och det rätta bedömandet av en värnpliktigs duglighet
för krigstjänst blir i sista hand beroende av läkarens subjektiva uppfattning.
Bland annat med tanke härpå biträdes från och med 1942 varje inskrivningsnämnd
av två läkare, varav örn möjligt den ene är invärtes-medicinskt och
den andre kirurgisk! utbildad.

Anförda bestämmelser avse deli prövning, som sker vid inskrivning av värnpliktiga.
När de värnpliktiga rycka in till första tjänstgöring, underkastas de
en andra läkarbesiktning, kompletterad med uppläggning av ett hälsoregister.
Även härvid tjänar besiktningsreglerandet till ledning för läkaren. Med stöd
av denna andra besiktning äger läkaren förklara värnpliktig oduglig eller tillfälligt
oduglig till krigstjänst, föra honom till annan besiktningsgrupp än den
i vilken han vid inskrivningen placerats eller föreslå ändring av tidigare beslut
örn tilldelning eller uttagning. Vid denna läkarundersökning, som är nästan
lika omfattande som en s. k. större livförsäkringsundersökning, har läkaren
även möjlighet att i oklara fall remittera den värnpliktige till specialist.

Det är självfallet, att vid undersökningar av detta slag särskild uppmärksamhet
måste ägnas värnpliktiga, som vid inskrivning hänförts till besiktningsgrupp
3 eller 4 och vilkas hälsotillstånd alltså icke kan anses fullt tillfredsställande.
Sådana värnpliktiga skola enligt gällande bestämmelser, så snart
lämpligen kan ske efter påbörjande av första tjänstgöringen eller motsvarande
tjänstgöring, prövas av en granskningsnämnd, i vilken en militärläkare ingår,
för bestämmande av den användning, vartill den värnpliktige bör avses i förbands
krigsorganisation, och den utbildning och tjänstgöring som han med hän -

Fredagen den 1 juni 1945.

Nr 25.

Svar på interpellation. (Forts.)

åyn härtill bör undergå. Härvid tages hänsyn bland annat till den värnpliktiges
kroppsbeskaffenhet.

Det ökade personalbehovet under den förstärkta försvarsberedskapen ledde
till en överarbetning åren 1941—1942 av besiktningsreglementet i syfte att
bereda möjlighet att utnyttja förut frikallade eller icke inskrivna för vissa uppgifter,
exempelvis yrkesarbete och handräckningstjänst. Det rörde sig härvid
företrädesvis örn grupperna 3 och 4. Vid uttagning av dessa värnpliktiga visade
det sig emellertid, att vissa av dem — huvudsakligen tillhörande grupp 4 •—-med svag kroppsbyggnad, klent hjärta, svag rygg eller dylikt icke tålde ansträngningarna
vid värnpliktsutbildningen. På grund härav företogs en utredning,
vilken ledde till föreskrift örn ytterligare begränsningar i användningen
av värnpliktiga, tillhörande grupp 4.

De nu berörda bestämmelserna örn läkarbesiktning av värnpliktiga, tillhörande
grupp 3 eller 4, i anslutning till inryckning äga tillämpning endast beträffande
till första tjänstgöring inryckande värnpliktiga. Det vore synnerligen
önskvärt, örn en liknande läkarbesiktning kunde företagas även av de
till nämnda besiktningsgrupper börande värnpliktiga som rycka in till beredskapstjänst.
Så har emellertid enligt inhämtad uppgift som regel icke kunnat
ske, och djdika läkarbesiktningar anses icke heller framdeles hunna obligatoriskt
utföras av den läkarpersonal som står till buds.

De allmänna bestämmelser som gälla på detta område och för vilka jag nu
i korthet redogjort böra ses mot bakgrunden av de åtgärder som särskilt under
de senaste åren vidtagits för att även i andra hänseenden skydda de värnpliktiga
under värnpliktstjänstgöring. Sålunda bör nämnas införandet av obligatorisk
skyddsympning mot tyfus och paratyfus, genomförande på frivillighetens
väg av skyddsympning mot tuberkulos, utvidgning av skärmbildsundersökningarna,
den genomgripande förbättringen av de värnpliktigas tandvård,
beredande av möjlighet till profylaktisk behandling av smitta mot könssjukdomar,
utfärdandet av anvisningar om bekämpande av tuberkulos, epidemiska
sjukdomar och könssjukdomar, beredande av dietmat åt värnpliktiga med mageller
tarmåkommor, införandet av nya registreringsbestämmelser avseende att
trygga en noggrann kontroll av de sjuka, utökning samt förbättrad utbildning
av sjukvårdspersonalen vid truppförbanden, förbättring av sjukvårdsmaterielen
samt modernisering genom ny- och ombyggnad av truppförbandssjukhusen. I
detta sammanhang bör även nämnas, att sjukvårdsförvaltningen överväger att
föreslå genomförande av obligatorisk calmetteympning av tuberkulin-negativ
personal vid försvaret i stället för den nu frivilligt tillämpade ympningen.

Men äro nu dessa åtgärder till kontroll av de värnpliktigas duglighet för
krigstjänst i och för sig effektiva och tillräckliga?

Allmänt sett förefaller det, som örn de nu gällande bestämmelserna skulle
såvitt angår de till första tjänstgöring inryckande värnpliktiga trygga en insiktsfull
sovring med hänsyn till deras duglighet för krigstjänstgöring av olika
slag. Det praktiska resultatet är emellertid beroende av bestämmelsernas tilllämpning
och därigenom av sådana faktorer som läkarnas utbildning, erfarenhet.
omdöme och grundlighet, deras allmänmedicinska kunnande, deras intresse
för sin uppgift och deras uppfattning rent principiellt om militärtjänstens
krav och urvalet till densamma. Men tillämpningen kan även vara beroende av
tillfälligheter, såsom de undersöktas tillstånd vid undersökningstillfället. Den
inverkan dessa faktorer kunna få kan endast i mindre utsträckning påverkas
av reglerande bestämmelser.

Do förhållanden under vilka sovringen skett hinder beredskapstiden böra i
detta sammanhang heaklas. En allmän strävan har under denna tid varit att
över ett större antal värnpliktiga fördela beredskapsbördorna och att skapa

Nr 25.

Fredagen den 1 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

största möjliga rättvisa vid inkallelserna. Ett led häri har varit förutnämnda
efterbesiktning av tidigare från värnplikten frikallade. Det är tydligt, att
denna allmänna strävan föranlett uttagning till värnpliktstjänstgöring även
i vissa fall, då så icke bort ske. Redan tidigare har jag haft anledning uppmärksamma
detta förhållande. Vid anmälan av anslagsäskandena under fjärde
huvudtiteln i 1944 års statsverksproposition erinrade jag sålunda, att det då
tillämpade besiktningsreglementet innehöll mindre stränga fordringar, än tidigare
varit fallet, med avseende å de värnpliktigas kroppsbeskaffenhet, vilket
lett till en ökning av antalet inskrivna värnpliktiga. Jag framhöll, att i den
mån ökningen hänförde sig till värnpliktiga, vilka med hänsyn till sin kroppsbeskaffenhet
kunde anses fullt lämpliga för utbildning med vapen, intet torde
vara att invända mot en sådan utveckling. Skulle emellertid ökningen även
hänföra sig till värnpliktiga, som — antingen redan vid inskrivningen eller
ock sedermera under tjänstgöringen — ansåges icke lämpligen böra utbildas
med vapen utan endast kunna utnyttjas såsom handräckning eller i expeditionstjänst,
ansåg jag, att vägande invändningar kunde riktas mot en sådan utveckling.
Av årets fjärde huvudtitel framgår, att det nu tillämpade besiktningsreglementet
utformats med hänsynstagande till vad jag sålunda anförde. Såsom
jag i nyssnämnda sammanhang anförde, bör emellertid den fortsatta utvecklingen
på området följas med uppmärksamhet.

Som allmän princip vid uttagning av värnpliktiga bör enligt mitt förmenande
gälla, att man i tveksamma fall hellre bör fria än fälla. Det är icke någon
mening med att försvarets utbildnings- och krigsorganisation utsattes för den
belastning, som vållas genom att svaga eller sjuka personer uttagas för uppgifter
som de icke rå med. I anslutning till mina uttalanden i 1944 och 1945
års statsverkspropositioner pågår för närvarande jämlikt direktiv av mig inom
försvarets sjukvårdsförvaltning i samråd med försvarsgrensöverläkarna ytterligare
utredning av frågan örn de till besiktningsgrupp 4 hänförda värnpliktigas
utbildning och användbarhet i militärtjänst. Denna utredning sker mot
bakgrunden av beredskapstidens erfarenheter beträffande dessa värnpliktigas
möjligheter att fullgöra skilda uppgifter under olika skeden av värnpliktsåldern.
Vid utredningen är utgångspunkten, att till militärtjänst icke skola
uttagas andra än sådana som kunna vara till positiv nytta inom försvarsväsendet.

Redogörelsen i det föregående har blottat en påtaglig brist i besiktningsförfarandet,
den nämligen att en grundlig läkarbesiktning icke företages å
till beredskapstjänstgöring inryckande värnpliktiga tillhörande grupp 3
eller 4. Även om en dylik läkarbesiktning, omfattande alla här ifrågakommande
värnpliktiga, av rent organisatoriska skäl icke synes kunna genomföras,
bör enligt min mening övervägas, örn icke åtminstone de till besiktningsgrupp
4 hörande värnpliktiga böra grundligt läkarundersökas även i samband
med inryckning till beredskapstjänstgöring. Huruvida möjligheter härför
föreligga med hänsyn till tillgången på läkare, är för närvarande föremål
för övervägande inom försvarets sjukvårdsförvaltning. Bedömandet av
frågan påverkas givetvis av resultatet av den förutnämnda revisionen av bestämmelserna
rörande uttagning till denna besiktningsgrupp.

Interpellanten har berört tre särskilda fall, vilka synts honom tyda på att,
såsom orden fallit, de militära mjöl digheterna driva en orimligt hård linje
även gentemot sjuka och skadade personer. Jag har låtit särskilt undersöka
dessa fall, i den mån utredning icke redan förelegat.

Ett av fallen avser en värnpliktig som ännu icke fullgjort sin första tjänstgöring.
Han har vid ett par tillfällen T-förklarats, d. v. s. tillfälligt frikallats
från värnpliktstjänstgöring i avbidan på säkrare erfarenheter örn sjuk -

Fredagen den 1 juni 1945.

Nr 25.

Snar på interpellation. (Forts.)

domens art. Vederbörande har vid olika tillfällen läkarundersökts av läkare
inom och utom försvarsväsendet, bl. a. vid ett länslasarett. Av uttalandet
därifrån har framgått, att inga som helst objektiva sjukdomstecken kunnat
konstateras men att fortsatt kontroll borde verkställas och att vederbörande
icke borde utsättas för större påfrestningar. I detta fall synes det vara fråga
örn överkänslighet i andningsorganens slemhinnor med upprepade luftvägsaffektioner
både under civila förhållanden och i militärtjänst. Den värnpliktige
har numera överförts från besiktningsgrupp 1 till 4 och skall i höst ånyo
inkallas, varvid efter direktiv av sjukvårdsförvaltningen kommer att noggrant
övervägas, om vederbörande icke bör förklaras oduglig till krigstjänst.
Detta fall synes mig icke anmärkningsvärt, under förutsättning att ur medicinsk
synpunkt anledning varit att antaga, att åkomman är av övergående beskaffenhet.

Ett annat av interpellanten omnämnt fall avser en textilarbetare, som under
frivillig militärtjänstgöring 1941 råkat ut för ett olycksfall, för vilket
han av riksförsäkringsanstalten tillerkänts ersättning. Någon organisk skada
ha upprepade röntgenundersökningar icke kunnat ådagalägga. Under militärtjänstgöringen
har han mestadels erhållit lindrig tjänst samt varit sjukskriven
under längre perioder sedan 1941. Han har vid ett tillfälle kommenderats
till en krigsbyggnadspluton. Denna tjänstgöring kan icke anses ha varit
lämplig. Sjukvårdsförvaltningen kommer att anmoda vederbörande läkare
att taga i övervägande, huruvida icke den värnpliktige bör förklaras oduglig
till krigstjänst. För egen d.el måste jag finna en dylik åtgärd från förvaltningens
sida mycket befogad.

Det tredje i interpellationen avsedda fallet avser en 36-årig byggnadsarbetare,
som inryckt till beredskapstjänstgöring vid Lv 1 i Karlsborg och utan
resultat begärt att på grund av hjärtfel få bli hemsänd och som strax efter
inryckningen avlidit på grund av sin sjukdom. Rörande denna tragiska händelse
har en mycket grundlig utredning verkställts av militära myndigheter och
polismyndigheter, varförutom medicinalstyrelsen yttrat sig rörande den ansvarige
läkarens förfarande. Av medicinalstyrelsens yttrande framgår, att
den tjänstgöring som den värnpliktige haft att fullgöra genomgående varit
lindrig men att ingen torde nu efteråt kunna säga, huruvida en ytterligare
lindring i tjänstgöringen skulle ha förekommit dödsfallet. Det har synts medicinalstyrelsen
ådagalagt, att regementsläkaren gjort sig skyldig till vissa
försummelser vid handläggningen av detta fall, vilkas betydelse för utgången
dock icke låta sig i efterhand avgöra. Medicinalstyrelsen har med anledning
av denna händelse beslutat erinra regementsläkaren örn hans skyldighet att
i utövande av sin tjänst som militärläkare ständigt beakta sitt medicinska
ansvar för honom anförtrott militärt manskap. Fallet är för närvarande föremål
för militieombudsmannens prövning. Med hänsyn härtill vill jag begränsa
mig till det nu sagda.

I detta sammanhang bör nämnas, att från försvarets sjukvårdsförvaltning
meddelats, att undersökningen av värnpliktiga, som lida av hjärtsjukdom, ännu
icke kan anses vara tillfredsställande ordnad. Frågan har under de senare
åren uppmärksammats men en lämplig lösning har försvårats därigenom, att
den medicinska sakkunskapen ännu icke enats örn vilka undersökningsmetoder
som äro de lämpligaste och örn vilka fordringar som böra ställas på undersökningsresultaten.
Sjukvårdsförvaltningen har under övervägande att försöksvis
för vissa truppförband anskaffa kompletterande utrustning för hjärtundersökningar
i syfte att skapa gynnsammare betingelser för utredning av
tveksamma fall av björl sjukdomar. För egen del finner jag det välbetänkt
att denna fråga ytterligare utredes men vill framhålla, att i tveksamma fall

Nr 25.

Fredagen den 1 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

av denna art det synes vara befogat att. såsom i det föregående anförts, hellre
fria än fälla.

Avslutningsvis vill jag erinra, att försvarsväsendets sjukvårdsorgan icke
minst under de senare åren utfört ett aktningsvärt arbete för att främja en
rationell hälso- och sjukvård inom försvaret. Jag vill framhålla betydelsen
av att detta arbete konsekvent fullföljes. Av den största vikt härvidlag är,
att varje inom försvaret tjänstgörande läkare känner sitt ansvar och ägnar
ett mänskligt intresse åt envar värnpliktig, som påkallar hans hjälp. Allestädes
synes detta ej nu vara fallet. På anledningarna härtill skall jag icke här
närmare ingå — det skulle föra för långt. Att sjukvårdsorganen allvarligt
uppmärksamma detta förhållande och undan för undan söka bättra, där det
brister, är emellertid uppenbart.

Härefter yttrade:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Såsom omnämndes i herr statsrådets
svar var denna fråga först framställd som en enkel fråga, vilken av
här meddelat skäl icke blev besvarad. Jag förvandlade den då till en interpellation
med en synnerligen knapphändig motivering. Det har icke varit min
avsikt att här ställa till med en diskussion om enskilda fall, utan att få svar
på frågan, huruvida det var möjligt att något ytterligare allmänt taget kunde
göras för att skydda manskapet mot risker beträffande hälsa och liv. Jag ber,
herr talman, att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få
framföra mitt tack för det utförliga och mycket positiva svar han lämnat.

Herr statsrådet har i sitt svar givit uttryck åt en principiell uppfattning i dessa
frågor som enligt mitt förmenande är mycket tillfredsställande, och jag tror,
att både de värnpliktiga och deras anhöriga ha all anledning att vara tillfredsställda
med de principiella synpunkter som här framförts. Jag skulle
vilja framhålla, att det vore i hög grad önskvärt, örn den syn på dessa frågor
som här kommit till uttryck i interpellationssvaret bleve känd, begrundad och
tillämpad överallt ute i förbanden, i första hand av militärläkarna.

Det har vidare lämnats en redogörelse för hur denna principiella inställning
kommit till uttryck i författningar och reglementen och vilka generella åtgärder
som ha vidtagits. Det framgick ju därav, att betydande insatser gjorts för
att förebygga hälsorisker. Men det framgick också av svaret, att allt inte är så
bra som man skulle kunna önska.

Beträffande dem som inkallats till den första tjänstgöringen synas de
generellt anbefallda åtgärderna uppfylla alla rimliga krav. Jag skulle dock
där vilja peka på en sak. Jag vet icke, örn det går att göra något åt den,
kanske möjligen tillämpnings vis. Det gäller de risker som äro förenade med
studenternas inkallelse till tjänstgöring omedelbart efter avlagd examen. Dessa
pojkar, som slitit hårt med sina studier, äro vanligtvis utarbetade och trötta
samt många gånger fysiskt försvagade, när de rycka in, och det är givetvis
av stor betydelse, att detta beaktas, så att man icke under den närmaste tiden
efter deras inryckning överanstränger värnpliktiga av detta slag.

När det gäller efterbesiktningen av tidigare frikallade, har man nog i vissa
fall skjutit över målet. Jag tror för min del, att här har den allmänna opinionens
krav på en rättvis fördelning av beredskapsbördan medverkat till att
man gått hårdare fram än som varit riktigt. Kravet på att dessa beredskapsbördor
skola delas lika av alla är begripligt, men örn det i tillämpningen har
lett till att man även tagit med personer som objektivt sett icke passa för
tjänstgöringen, har det givetvis icke varit till någon fördel för försvaret eller
för dessa beredskapsmäns kamrater.

Statsrådet pekade på att det även i övrigt föreligger vissa brister i hälso -

Fredagen den 1 juni 1945.

Nr 25.

Svar på interpellation. (Forts.)

kontrollen, särskilt vid inkallelser till beredskapstjänst, då de värnpliktiga,
även när de tillhöra grupperna 3 och 4, icke underkastas någon läkarundersökning
vid tjänstgöringens början. Här ställdes särskilda åtgärder i utsikt för
att om möjligt eleminera åtminstone en del av riskerna. I och för sig vore
det väl lika befogat, att beredskapsmännen bleve underkastade läkarundersökning
som de värnpliktiga vid första tjänstgöringen, särskilt i den mån beredskapsmännen
tillhöra högre åldersgrupper, då stora förändringar kunna
ha skett i deras hälsotillstånd. Men detta är givetvis av praktiska skäl icke
möjligt.

Det är naturligtvis, såsom statsrådet framhöll, på den praktiska tillämpningen
av givna föreskrifter det i första hand hänger. Inga anvisningar kunna
ju hjälpa, ifall de icke bliva tillämpade på ett rätt sätt. Särskilt när det
gäller beredskapsfolket, som icke har undergått någon generell läkarundersökning,
är den fortlöpande sjukvården av mycket stor betydelse. Statsrådet _ säger,
att det vid bestämmelsernas tillämpning hänger på läkarnas utbildning,
erfarenhet, omdöme och grundlighet, deras allmänmedicinska kunnande, deras
intresse för sin uppgift och deras uppfattning rent principiellt örn militärtjänstens
krav och urvalet till densamma. Den gamla uppfattningen örn militärläkarna
var ju inte alltför respektfull från det svenska folkets sida, men
säkert har en hel del förbättrats på detta område. Att tillämpningen alltjämt
är ojämn, visar emellertid fall som ha inträffat och förhållanden som man allt
emellanåt kommer i beröring med. Det är givetvis här fråga örn att få en rätt
inställning, en rätt mentalitet, en riktig tillämpning av vad överordnade myndigheter
föreskriva. Jag får ju säga, att de fall jag kommit i beröring med —
även en del som inte äro omnämnda här —- visa, att de överordnade myndigheterna
ha en mycket mer nyanserad inställning än vad läkarna ute på förbanden
i vissa fall ha.

Jag skall inte ge mig in på någon diskussion om de tre fall som äro omnämnda
i min interpellation. Två av fallen sakna för övrigt aktualitet, i detta
sammanhang, i det att den ene mannen är död och den andre, såvitt jag förstår,
fullkomligt oduglig till krigstjänstgöring. Jag skulle, emellertid vilja
säga några få ord örn det fall, som gäller en man vilken blivit tillfälligt friförklarad
på grund av upprepade lunginflammationer. Man behandlar ju nu en
lunginflammation på annat sätt än förr; sjukdomen kan stoppas på ett tidigt
stadium och förloppet behöver inte bli detsamma som tidigare. Under åren
efter 1940 har emellertid denne man haft lunginflammation eller uppenbara
ansatser till lunginflammation inte mindre än åtta gånger, och han verkar
oerhört skör. Jag kan inte tänka mig, att en person av detta slag kan inordnas
i arbetet på ett militärt förband. Aven när lian är eimi och får sköta sig
själv, råkar han gång efter annan ut för infektioner i luftvägarna. .Att han
är sin moders ende son och att modern är änka gör ju inte fallet mindre, behjärtansvärt.
Men bortsett från detta tror jag att det objektivt sett finns
anledning att handskas ytterligt varligt med människor av detta slag.

Statsrådet säger att han inte finner behandlingen av detta fall anmärkningsvärd,
och det kanske inte den gör som studerar fallet i handlingarna. Men när
man känner vederbörande, har man ett mycket starkt intryck av att det är en
människa som inte står rycken för något slag av krigstjänst.

Med dessa korta reflexioner ber jag, herr talman, att få tacka för det svar,
som statsrådet lämnat.

Herr Fahlman: Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt deltaga i debatten,
då jag tidigare gjort mig underrättad om att förhållandena på detta område
komma, såsom herr statsrådet här meddelat, att i framtiden bli mer till -

Nr 25.

Fredagen den 1 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

fredsställande ordnade. Emellertid anser jag mig inte i detta sammanhang kunna
underlåta att peka på ett upprörande fall, där en del omständigheter tyda
på att det just är fråga om brist på omdöme och kanske även på intresse från
läkarnas sida.

Jag har vid handläggningen av ett skatteärende i min hemstad kommit att
taga närmare kännedom örn ett sjukdomsfall eller rättare sagt örn ett fall av
vanvård, som visar en anmärkningsvärd omdömeslöshet från läkarnas sida, vilket
dock icke föranlett någon åtgärd. En värnpliktig vid I 6, Kristianstad,
gummifabriksarbetare i Hälsingborg vid namn Börje Jönsson, begärde 1942
befrielse från honom påvilande skatter. Han åberopade såsom skäl därför, att
han under sin militärtjänstgöring i juli 1941 ådragit sig ryggtuberkulos med
fistel, för vilken sjukdom han vårdats å olika sjukhus, och att det vore ovisst
när han kunde bli återställd. Dessförinnan hade Jönsson vårdats å Hälsingborgs
lasarett för lungsäcksinflammation, och vid sin inryckning till militärtjänst
företedde han intyg härom. Det företogs därvid en okulärundersökning av ögon,
hjärta och lungor, men Jönsson bestrider att någon röntgenundersökning ägde
rum. Till det av honom företedda intyget tog läkaren inte någon som helst hänsyn,
utan förklarade att det var för gammalt. Den värnpliktige förklarades
därefter vara fullt frisk och tilldelades i enlighet därmed tjänstgöring vid ett
kulspruteförband.

I en till försäkringsrådet ställd skrivelse — riksförsäkringsanstalten har
nämligen förklarat Jönsson icke vara berättigad till ersättning för sjukdom under
militärtjänstgöring — anför Jönsson: »Då jag vid framryckning i juli månad
bar kulsprutelavetten på axeln och skulle kasta av mig lavetten, hängde
denna upp sig i karbinremmen och tillfogade mig ett hårt slag i ryggen, så att
jag hade svart att resa mig upp. Omedelbart kände jag hur en knuta slog upp
just där som lavetten slagit emot. Kulan förstorades mer och mer och på kvällen
var den sa stor som en knuten näve. Påföljande dag blev jag sjukskriven i
grupp 0 men efter en vecka måste jag åter tjänstgöra på trupp. Jag erhöll ingen
som helst behandling, för skadan. Kulan, som fortfarande var så stor att den
syntes utanpå uniformen, gick inte tillbaka. Sedan jag haft 14 dagars tjänstledighet
i augusti besökte jag regementets sjukhus, där en ny läkare tjänstgjorde,
vilken omedelbart lät inlägga mig på sjukhuset. Jag blev senare remitterad till
lasarettet i Kristianstad.»

Jönsson anför också ett utlåtande av medicinalstyrelsen till pensionsstyrelsen
rörande en ansökan örn inträde i sjukkassa för en person, som sex år tidigare
genomgått lungsäcksinflammation. Det heter där: »Det bör i detta sammanhang
påpekas, att enligt besiktningsreglementet den, som under de senaste 4 åren
varit sjuk i lungsäcksinflammation, är oduglig till krigstjänst.»

Fallet Jönsson bär varit föremål för M. 0:s prövning och det har därvid
framkommit, att besiktningsreglementets föreskrifter icke följts. Men det oaktat
har militieombudsmannen icke ansett sig böra meddela annat än vad som i
ärendet förekommit utan att föranstalta örn någon åtgärd. Detta är så mycket
mer beklagligt som vederbörande under lång tid svävat mellan liv och död och
det ovillkorligen måste vara fråga örn ett fall, där läkarna på ett helt annat
sätt borde ha ingripit.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på Ordet lämnades på begäran till

erpellation. Chefen fgr kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö, som yttrade:
Herr talman! Herr Hagberg i Malmö har till mig riktat följande frågor.

Fredagen den 1 juni 1945.

Nr 25.

Svar på interpellation. (Forts.)

1. Har herr statsrådet observerat den tendens, som efter höjningen av lokalportot
den 1 juli 1944 framträtt flerstädes i landet, att i konkurrens med postverket
anordna lokal distribution av postförsändelser?

2. Har herr statsrådet i så fall för avsikt att, för att möta sådan konkurrens,
föreslå ett återställande av lokalportot till vad det var före nämnda dag?

Innan jag närmare ingår på interpellantens frågor skall jag med några ord
beröra gällande regler beträffande postverkets rätt i fråga örn befordran av brev
och brevkort.

Hithörande bestämmelser återfinnas i en kungörelse av år 1888.1 denna stadgas,
att statens postverk äger uteslutande rätt att mot avgift besörja regelbunden
befordran av förseglade eller eljest tillslutna brev ävensom av brevkort.
Detta gäller såväl befordran mellan olika orter som inom orter, där postverket
anordnat lokalbrevbefordran. I kungörelsen utsättes vidare straff för den, som
på visst sätt gör intrång i postverkets ensamrätt.

Från generalpoststyrelsens sida bar gjorts gällande, att postmonopolet skulle
omfatta befordran av — förutom brevkort -—- alla försändelser, som enligt
gällande författningar äro belagda med vanligt brevporto. Däremot skulle det
stå enskilda företag fritt att befordra — förutom paket, tidningar, penninganvisningar
och dylikt — sådana icke tillslutna brev, som innehålla exempelvis
reklamtryck, nyårshälsningar m. m. En sådan tolkning av monopolkungörelsen
innebär tydligen, att någon konkurrens med postverket i fråga örn befordran av
försändelser, som draga brevporto, icke skulle vara tillåten och att de enskilda
postföretagen få inskränka sin verksamhet till sådana slag av försändelser, vilkas
befordran även för postverket medför ringa inkomst eller rent av förlust.
Såsom framgår av det följande, är emellertid frågan örn innebörden av postmonopolet
föremål för rättslig prövning.

Om lokalpostföretagens verksamhet har jag från generalpoststyrelsen inhämtat
i huvudsak följande uppgifter. Före lokalportohöjningen den 1 juli 1944 synas
endast två lokalpostföretag lia varit i verksamhet. I slutet av april 1945 funnos
sådana företag i omkring 30 städer. En del företag torde lia erhållit väsentliga
tillskott till sitt startkapital genom medel, som influtit på försäljning
av frankotecken till samlare. I vissa fall ha företagen startats av eller erhållit
understöd från köpmannasammanslutningar. En viss bas för verksamheten
har på sina håll erhållits genom att större företag lämnat sina lokalförsändelser
till lokalpostföretag för distribution. Lokalpostföretagen ha även
uppsatt brevlådor för insamling av försändelser från allmänheten. Vissa
tecken tyda på, att lokalpostföretagen äro obenägna att ombesörja befordran
av postförsändelser till och inom städernas ytterområden och att de i viss
utsträckning söka så att säga skumma den värdefullaste innerstadstrafiken.

Förekomsten av privata postföretag vid sidan av postverket har skapat
vissa olägenheter av teknisk natur. Det har sålunda visat sig, att förväxlingar
uppstått mellan postverkets och lokalpostföretagens frankotecken. Vidare Ilar
det förekommit, att korrespondenter av misstag nedlagt försändelser, frankerade
med lokalpostmärken, i postverkets brevlådor. Även lokalpostföretag ha
stundom nedlagt försändelser i postverkets brevlådor, bl. a. i sådana fall, då
adressaterna äro boende i städernas utkanter. Dessa förhållanden medföra förseningar
av försändelserna och reklamationer. Generalpoststyrelsen har i anledning
härav nödgats utfärda särskilda bestämmelser rörande behandlingen
av sådana försändelser.

Vad angår arton av den postbefordran, som äger rum genom lokalpostföretag,
bär generalpoststyrelsen upplyst, att även vanliga brevförsändelser varit
föremål för privat distribution. Det har här i första hand varit fråga om
kuvert, innehållande vanlig korrespondens, vilka icke varit igenklistrade, då de

Nr 25.

Fredagen den 1 juni 1945.

Svar pä interpellation. (Forts.)

nedlagts i postföretagets brevlådor. Vidare har det förekommit, att igenklistrade
sådana försändelser befordrats antingen i befintligt skick eller öppnade
av postföretagets personal.

Frågan örn lagligheten av sådan postbefordran, som här åsyftas, är för
närvarande ur straffrättslig synpunkt föremål för prövning hos de rättstilllämpande
myndigheterna. Jag skall därför icke närmare ingå på denna fråga
utan får inskränka mig till ett allmänt omdöme, att lokalportohöjningen —■
vilken icke berörde portot för affärshandlingar och dylikt, utan endast brevportot
— på grund av postmonopolets omfattning i varje fall endast i begränsad
utsträckning kunnat skapa förutsättningar för en konkurrens med postverket
i fråga örn befordran av postförsändelser.

Lokalportohöjningens inverkan på postverkets portoinkomster har vid
flera tillfällen varit föremål för undersökningar. Generalpoststyrelsen har
sålunda låtit verkställa utredning rörande antalet lokalbrev i förhållande till
samtliga inrikes brev vissa dagar i juni, augusti och oktober 1944. Resultaten
visa för städerna och de större samhällena att antalet lokalbrev i procent
av hela antalet brev sjönk från 24,7 i juni till 22,8 i augusti för att åter stiga
till 25,8 i oktober. Även om dessa siffror kunna antagas ha påverkats av olika
felkällor, torde dock undersökningen ha visat, att höjningen av lokalportot
på sin höjd kan sägas ha medfört en temporär minskning av det relativa antalet
lokalbrev samt att denna minskning redan i oktober 1944 helt utjämnats.

I slutet av april 1945 företog generalpoststyrelsen en ny statistisk undersökning
av postverkets brevrörelse. Av undersökningen framgår, att antalet
lokalbrev i procent av hela antalet brev vid postkontoren numera nedgått till
drygt 24,2. Detta innebär att den stegring, som siffrorna för oktober 1944
utvisade, delvis neutraliserats. Huruvida detta förhållande är uttryck för en
vikande tendens och örn denna i så fall till någon del kan tillskrivas lokalpostföretagens
verksamhet undandrager sig ett säkert bedömande. Enligt vad jag
under hand inhämtat från generalpoststyrelsen kan detta emellertid icke anses
uteslutet. I detta sammanhang må även omnämnas, att det relativa antalet
lokalbrev i genomsnitt för hela riket visar en mindre nedgång än antalet lokalbrev
vid postkontoren, vilket uppenbarligen beror på att den år 1944 beslutade
utvidgningen av lokalportoområdena på landsbygden medfört en viss ökning
av lokalposten där.

I anledning av interpellantens första fråga vill jag, under hänvisning -till
det förut sagda, sammanfattningsvis uttala, att lokalpostföretagens verksamhet
hittills icke givit anledning till oro ur ekonomiska synpunkter. Det är
emellertid givet, att denna verksamhet även i fortsättningen fordrar ett noggrant
aktgivande icke minst ur rättslig synpunkt. I sistnämnda avseende synes
det vara önskvärt, att ett klarläggande av postmonopolets omfattning kommer
till stånd. En revision av övriga bestämmelser i den numera i hög grad
föråldrade kungörelsen av år 1888 synes i och för sig påkallad.

Interpellanten har i sin andra fråga upptagit spörsmålet, huruvida lokalportot
bör återställas till vad det var före den 1 juli 1944. Av vad jag förut
anfört framgår, att en sådan åtgärd icke för närvarande är påkallad för att
möta konkurrensen från de privata lokalpostföretagen. Överhuvud synes det
ännu vara för tidigt att bedöma verkningarna av 1944 års beslut eller att taga
ståndpunkt till frågan örn en förnyad ändring av portosatserna. Utvecklingen
kan emellertid giva anledning att framdeles upptaga detta spörsmål till ny
prövning.

Härvid torde även andra synpunkter än de förut berörda förtjäna beaktande.
Då förslaget örn höjningen av lokalportosatserna framlades förra året,
framhöll min företrädare i ämbetet, att ett bifall till förslaget skullé skapa

Fredagen den 1 juni 1945.

Nr 25.

Svar på interpellation. (Forts.)

ett gynnsamt utgångsläge för en önskvärd framtida övergång till ett enhetligt
riksporto. En sådan övergång kunde nämligen utan större olägenhet äga rum
vid den tidpunkt, då de ekonomiska förhållandena medgåve en sänkning av det
lägsta riksportot från nuvarande belopp 20 öre till det före senaste riksportohöjning
gällände beloppet 15 öre. Vad min företrädare sålunda anfört synes
mig alltjämt äga giltighet och detta även för det fall att ett enhetsporto örn
15 öre i lägsta viktklassen allenast skulle komma att utgöra ett övergångsstadium
till ett av generalpoststyrelsen förutsett och önskat ännu lägre enhetsporto.
Även örn det statsfinansiella läget alltjämt lägger hinder i vägen för
en sänkning av det nuvarande riksportot, bör man enligt mili mening icke utan
tvingande skäl nu minska möjligheterna för ett framtida beslut i sådan riktning
genom att vidga klyftan mellan lokalporto- och riksportosatserna.

Det är givet, att även rättvisesjmpunkter kunna anläggas på en fråga som
denna. I sådant hänseende har interpellanten anfört bland annat, att den sista
höjningen av lokalportot innefattade en extra beskattning av korrespondenterna
i städer och stadsliknande samhällen, vilka hittills avsänt 90 % av lokalbreven.
Interpellanten har i denna del otvivelaktigt så till vida rätt, som postverkets
driftöverskott till väsentlig del härrör från tätbygdsområdena och rörelsen där
bidrager till att täcka underskottet på verksamheten inom andra områden. Det
är emellertid i hög grad vanskligt att här komma fram till ett rättvist bedömande.
Med visst fog har det sålunda gjorts gällande, att medborgarna böra
äga möjlighet att i viss utsträckning utnyttja postverkets tjänster för samma
avgifter oberoende av bosättningsorten. I den mån det höjda lokalportot kommit
att direkt belasta produktionen och handeln, lärer det icke vara möjligt att
avgöra, huru och i vilken omfattning avgifterna kunna övervältras på andra
och vem som ytterst får bära den höjda avgiften. Jag finner det därför även
ur nu angivna synpunkter icke vara utan vidare klart, att en framtida portosänkning
bör isolerat eller i första hand avse lokalportot.

Jag vill till slut framhålla, att enighet i stort sett torde råda därom, att postbefordringsavgifterna
över lag böra hållas så låga som möjligt. I det ansträngda
statsfinansiella läge, som varit rådande under krigsåren och som alltjämt
består, har det emellertid varit nödvändigt att höja även portosatsema. Ur angivna
synpunkt får det anses vara av värde, att lokalportohöjningen, såvitt nu
kan bedömas, kunnat genomföras utan nämnvärd minskning i postverkets lokalbrevrörelse.

Härpå anförde:

Herr Hagberg i Malmö: Herr, talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för det utförliga
svaret på min interpellation ävensom för att jag fått taga del av detsamma
på förhand.

Av statsrådets svar framgår, att någon omedelbar återgång till förhållandena
före portohöjningen den 1 juli i fjol, vilken höjning genomfördes av statsrådets
företrädare i ämbetet, icke synes vara att påräkna. Avgörande härvidlag torde,
såvitt jag förstår, i första hand vara överväganden av statsfinansiell natur.

I anslutning till svaret kunna kanske några korta reflexioner vara av visst
intresse.

Höjningen av lokal portot förra året ägde som bekant rum i samband med
en utvidgning av lokalportots tillämplighetsområde på landsbygden. Dåvarande
kommunikationsministern angav det väsentliga syftet med den föreslagna höjningen
vara att förebygga en minskning av postverkets inkomster genom lokalportoförmånens
utsträckning.

Då bevillningsutskottet, samtidigt som det tillstyrkte lokalportoförmånens

Nr 25.

Fredagen den 1 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

utsträckning, avstyrkte portohöjningen — ehuru dock utskottet desavouerades
av riksdagen — skedde det i huvudsak av följande skäl. Höjningen hade icke
ifrågasatts av generalpoststyrelsen, som förmenade, att den befarade minskningen
i inkomster, cirka 4C0 000 kronor, kunde täckas av postverkets överskott.
Det påpekades i utskottsutlåtande!. att verkets överskott, som i riksstaden
för budgetåret 1941/42 var beräknat till 10 miljoner kronor, för budgetåret
1942/43 till 30 miljoner kronor och för budgetåret 1943/44 till 35 miljoner
kronor, i generalpoststyrelsens budgetförslag för 1944/45 upptagits till 43
miljoner kronor, bland annat som en följd av de år 1942 vidtagna portoförhöjningarna.

Vidare bragte man från utskottets sida i erinran erfarenheterna av den vid
tiden för det första världskrigets avslutning genomförda höjningen av lokalportot.
Denna höjning trädde i kraft den 1 juli 1920 men måste åter avskaffas
den 1 oktober 1922, enär antalet lokalförsändelser befordrade genom posten
sjönk högst avsevärt. Enligt en verkställd approximativ undersökning skulle
lokalbreven från år 1917 till år 1921 ha nedgått med omkring 30 procent. Anledningen
till denna minskning ansågs i främsta rummet vara att de större
korrespondenterna genom egen betjäning eller genom anlitande av enskilda
distributionsföretag gjorde sig oberoende av postverket för utdelning av vissa
lokalförsändelser såsom räkningar och dylikt. Svårigheterna för postverket att
få tillbaka de kunder, som man på detta sätt förlorat, äro kända; det tog åtskilliga
år för postverket att ordna upp den saken.

Vad postverkets aktuella ekonomiska ställning beträffar synes denna alltjämt
vara mycket gynnsam. Postverkets bokslut för kalenderåret 1944 föreligger
nu. Inkomsterna ha uppgått till 182,2 miljoner kronor och driftkostnaderna
till 128,5 miljoner kronor, överskottet har alltså blivit icke mindre än
53,7 miljoner kronor. Denna siffra är rekord i det svenska postverkets historia.
I procent av inkomsten betyder denna vinst en avkastning av 29,5 procent. Inom
det enskilda näringslivet torde det vara ovanligt -— för att icke använda ett
starkare uttryck -— att förete en avans av den storleksordning, som detta halvmonopolartade
statliga verk redovisar.

I årets statsverksproposition, alltså för budgetåret 1945/46, beräknades postverkets
inkomstöverskott till 42 miljoner kronor. I den nya inkomstberäkningen,
som häromdagen kom riksdagen till handa, har icke någon korrigering av denna
siffra ansetts böra företagas: man räknar alltjämt med ett inkomstöverskott på
42 miljoner kronor. Bevillningsutskottets åsikt — delad av generalpoststyrelsen
— förra året var ju att postens ekonomiska status mer än väl förmår bära den
kostnad på cirka 460 000 kronor, som utvidgningen av lokalportoförmånen skulle
medföra. Denna åsikt synes sålunda alltjämt ha mycket gott fog för sig.

Även farhågorna för att höjningen av lokalportot skulle leda till uppkomsten
av lokala distributionsföretag ha besannats. Av herr statsrådets redogörelse
framgår, att i slutet av april, då höjningen dock icke varit i kraft mer än knappt
tio månader, dylika med posten konkurrerande företag äro i gång i omkring
30 städer. I och för sig är en sådan företeelse enligt min åsikt i viss mån glädjande.
Den visar, att den privata företagsamheten icke drager sig för att konkurrera
med ett mäktigt halvmonopolartat statligt verk. Företeelsen ådagalägger
även, att det är risk att höja skattepålagorna till en alltför hög nivå
och till en taxa, som i detta fall blivit särskilt betungande för företag och
sammanslutningar med omfattande lokalpost,

I detta sammanhang anser jag det icke vara ur vägen att erinra örn den
hemställan örn återgång till det tidigare lokalportot, som Sveriges köpmannaförbund
i dessa dagar gjort hos regeringen. Genom portohöjningen har näringslivet
och framför allt detaljhandeln fått sina portokostnader avsevärt ökade.
Till följd av prisregleringen ha detaljhandelns inkomster väsentligt beskurits,

Fredagen den 1 juni 1945.

Nr 25.

Svar på interpellation. (Forts.)

samtidigt; som det av krisbestämmelserna föranledda merarbetet och ökningen
av lönekostnaderna väsentligt ökat omkostnaderna. Man kan därför fastslå,
att portohöjningen i stor utsträckning drabbat en företagargrupp, som under
krisen hårt ansträngts, framhåller köpmannaförbundet med rätta.

En minskning i antalet av posten distribuerade lokalbrev har inträtt. Enligt
vad som upplyses i interpellationssvaret är den dock tills vidare icke särdeles
betydande. Huruvida denna minskning är uttryck för en vikande tendens och
huruvida denna i så fall till någon del kan tillskrivas lokalpostföretagens verksamhet
undandrar sig enligt herr statsrådets mening ett säkert bedömande. Jag
fäste mig emellertid vid, att herr statsrådet samtidigt meddelade att, enligt vad
han under hand inhämtat från generalpoststyrelsen, detta dock icke kan anses
uteslutet. För egen del vågar jag hysa den meningen, att generalpoststyrelsens
farhågor härvidlag icke äro oberättigade.

Att dessa lokala distributionsföretag i allmänhet handhava sina uppdrag på
ett ganska tillfredsställande sätt synes omvittnat. Här i Stockholm är det ett
betydande antal verksamheter, som numera låta dylika företag sköta örn distributionen
av sina lokala försändelser. Vid sidan av affärsvärlden lägger man
här märke till Stockholms stad. som i massupplaga distribuerar den bekanta
kommunala publikationen »Stockholm» på detta sätt. Av en tidningsintervju
med borgarrådet Z. Höglund för någon tid sedan framgår, att man valt detta
distributionssätt, enär det skulle ställa sig alltför dyrbart att exempelvis anlita
postverket för uppgiften.

I slutet av svaret kom herr statsrådet in på frågan örn enhetsportot och diskuterade
utsikterna för en återgång till femtonöresportot, då som ett enhetsporto.
Statsrådet lämnade i det sammanhanget den intressanta upplysningen,
att generalpoststyrelsen -— som det heter -— »förutser och önskar» ett ännu
lägre enhetsporto än 15 öre. Jag tror för min del, att det finnes all anledning
att understryka denna generalpoststyrelsens uppfattning. Postverkets uppgift
är icke att vara mjölkko åt staten. Dess -— liksom varje annat kommunikationsverks
— uppgift är att genom täta turer, säkerhet, stabilitet och billiga taxor
befrämja samfärdseln. Ledningen för postverket synes vara väl medveten örn
dess uppgift att betjäna medborgarna och deras företag. Jag tror för min del,
att det skulle vara lyckligt, örn även statsmakterna tillägnade sig något av
denna enligt min åsikt riktiga uppfattning.

Avslutningsorden i interpellationssvaret vågar jag tolka så, att herr statsrådet
för egen del biträder denna mening.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö: Herr talman!
De förhållanden interpellationen berör äro givetvis av ganska invecklad
natur. Det är icke möjligt att vare sig på rak arm eller kanske efter rätt ingående
undersökning taga slutlig ställning till dem. Men om det är så, att
postverkets inkomster och måhända också extra inkomster på grund av lokalportohöjningen
visa sig bli av bestående natur, kan det ju, tycker jag, mycket
väl leda till, att man hastigare än man eljest skulle göra med hänsyn till den
finansiella situationen tar upp frågan örn vissa portojusteringar. I vilken omfattning
sådana justeringar — eller rättare sagt sänkningar — kunna ifrågakomma
och på vad sätt de skulle avvägas, det anser jag mig givetvis icke nu
kunna närmare ingå på.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Just i anledning av de synpunkter herr
Hagberg lagt på detta ärende anser jag det vara rimligt, att även en röst från
det håll, som utgjorde majoriteten vid genomförandet av portohöjningen i fjol,
här gör sig hörd.

Då skulle jag, herr talman, bara vilja säga, att liksom denna majoritet i fjol

Nr 25.

Fredagen den 1 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

slöt upp kring den förre kommunikationsministerns uttalade mening att man
på detta sätt så snart som möjligt skulle söka åstadkomma ett enhetligt riksporto,
tror jag, att läget i dag är det, att samma majoritet är beredd att tillsammans
med den nuvarande kommunikationsministern fortfarande sträva fram
mot det målet.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens hord vilande proposition, nr 327, med förslag till lag örn inkallelse
av värnpliktiga för avveckling av försvarsberedskap m. m.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 610 och 611 av herr Svensson i Ljungskile; samt

nr 612 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 613 av herr Andersson i Falun m. fl.; och

nr 614 av fru Rönn-Ckristiansson m. fl.; samt

till statsutskottet motionerna nr 615 och 616 av herr Ståhl.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 154—162, andra
lagutskottets utlåtanden nr 56 och 57 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
60—64.

§ 8.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att bland två gånger bordlagda
ärenden å morgondagens föredragningslista andra lagutskottets utlåtande nr 56
skall uppföras närmast efter första lagutskottets utlåtande nr 38, under det
att övriga ärenden uppföras i den ordning, i vilken de finnas upptagna å
dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 205, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
av civilanställning för avgående fast anställt manskap vid försvaret,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.40 em.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Lördagen den 2 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till bans excellens herr stats- Svar pä
ministern Hallsson, som anförde: Herr talman! I en med kammarens tillstånd interpellation.
till mig framställd interpellation har herr Gustav Johansson frågat, huruvida
regeringen vore beredd att ge riksdagen en fullständig redogörelse för omfattningen
av och formerna för de subventioner, anslag, skattelättnader, överpriser
och andra förmåner, som olika departement under krigsåren beviljat privatföretag
vilka utfört uppdrag för försvaret, folkhushållningen och andra grenar
av statsförvaltningen. I motiveringen till interpellationen har återgivits
en skrivelse från krigsmaterielverket rörande en registrering av olika statliga
åtaganden gentemot enskilda företag. I anslutning härtill har herr Johansson
bland annat framhållit, att det funnes anledning förmoda, att statliga subventioner
och överpriser i hög grad bidragit till de stegrade vinster, som vissa bolag
uppvisat under kriget.

När man vill bedöma de olika, av interpellanten åsyftade fördelar som
beretts enskilda företag under krigsåren, har man att utgå från att dessa undantagslöst
utgjort vederlaget för vissa åtaganden eller prestationer från företagens
sida. Ersättningarna i fråga ha alltså varit det pris eller en del av
det pris som staten fått betala för att nå vissa resultat. I många fall har det
varit fråga örn leveranser till staten. Ofta har staten dock handlat blott såsom
representant för det allmänna intresset av att folkhushållet skulle tillföras
olika förnödenheter av vikt för försörjningen.

I de fall, där staten själv haft behov av vissa produkter eller viss produktionsberedskap
lia myndigheterna fått överväga huruvida dessa behov billigast
kunnat tillgodoses av staten i egen regi eller örn det varit ekonomiskt mera
fördelaktigt att utnyttja den produktionskapacitet och erfarenhet över vilken
enskilda företag kunnat förfoga. I det senare fallet ha förhandlingar fått
inledas om de villkor, på vilka företagen skulle åtaga sig att fullgöra prestationerna.
Principen har därvid varit, att varuleveranserna skulle ske till priser
som uppfyllde de krav som hävdats vid den allmänna priskontrollen. Det har
därvid stundom visat sig fördelaktigt att erlägga en del av betalningen genom
lättnader i krigskonjunkturbeskattningen i form av förmånliga avskrivningsregler
eller dylikt. Även andra ekonomiska förmåner ha kunnat utgöra en
lämplig form för vederlag. I varje fall ha förmånerna givetvis inräknats i vederlaget
vid prövningen av dettas skälighet.

De särskilda förhållanden, som rått med avseende på vissa statsbeställningar,
ha medfört, att man vid prissättningen i viss utsträckning fått godtaga
en annan behandling av de fasta kostnaderna än som tillämpats vid priskontrollen
vid produktion i allmänhet. Den kapitalutrustning som användes
vid sådan produktion avskrives normalt under relativt lång tid, och vid prissättningen
har man i regel kunnat utgå från att avskrivningen även efter
kriget skulle kunna ske med intäkterna av löpande produktion. Statsleveranserna
ha i en del fall avsett varor, vilka krävt särskilda investeringar, som

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

endast med svårighet eller till betydande kostnader kunnat komma till användning
för annan produktion. Om staten i dessa fall stått som enda avnärmare
oell statsbeställningarna kunnat förutses upphöra inom en snar framtid,
har det varit nödvändigt att tillse, att de särskilda investeringarna kunnat
avskrivas på kort tid. Det naturliga har därvid varit att fastställa ett sådant
pris för de förväntade statsbeställningarna, att intäkterna av dessa skulle möjliggöra
skälig avskrivning av de anläggningar som de nödvändiggjort. Priset
har under dessa förhållanden visserligen blivit högre än eljest, men staten har
likväl endast betalat de faktiska kostnaderna för ifrågavarande leveranser. En
fördel för det enskilda företaget uppkommer i dessa fall, först om det skulle
visa sig, att ifrågavarande anläggningar, även sedan statsbeställningarna upphört,
behålla ett värde överstigande det till vilket de kunnat nedskrivas.

Vad jag nu anfort visar hur prissättningen vid statsbeställningarna i princip
behandlats. I en del fall har det varit nödvändigt att taga hänsyn även
till andra faktorer än de berörda. Ett exempel utgör behovet av reserver
för att möta de sociala behov, som kunnat väntas framträda vid en inskränkning
av driften sedan statsbeställningarna upphört. Andra exempel möta
i de fall där ersättning måst lämnas för viss försöksverksamhet, för utvecklingen
av nya produktionsmetoder eller dylikt. Hänsyn till faktorer av denna
art ha kunnat motivera att man godtagit priser överstigande de eljest normala.

Det sagda må vara nog för att visa, att de ekonomiska förmåner som i vissa
fall i samband med statsleveranser beretts enskilda företag utgjort vederlag
för dessa leveranser samt att man eftersträvat att icke låta de vederlag som
medgivits — inklusive ifrågavarande förmåner — överstiga vad som kunnat
betraktas som det under rådande förhållanden skäliga. Lägre priser än de i
olika sammanhang godkända torde icke lia varit att påräkna vid tillämpning
av ett rekvisitionsförfarande. Då de av interpellanten avsedda ersättningarna
sålunda ingått i själva prissättningen, får man tydligen en felaktig
bild av läget, örn man bryter ut dem ur deras sammanhang och bedömer dem
utan hänsyn till företagens motprestationer. Gränsen mellan ifrågavarande
förmåner och övriga prisvillkor är för övrigt flytande och en redogörelse för
de särskilda förmånerna borde därför för att bli rättvisande utsträckas till att
omfatta praktiskt taget alla avtal örn produktion för statens räkning. För att
en sådan redogörelse skulle ge något av intresse i sammanhanget finge emellertid
den underbyggas med analys av hur stor företagens behållna vinst på
leveranserna faktiskt blivit. Örn nettot därvid visar sig ha blivit större än
skäligt, kan detta naturligtvis bero på att man vid priskontrollen kalkylerat
fel och därför låtit sig pressas till ett alltför högt pris eller på att man överskattat
föreliggande risker och svårigheter. Misstag av denna art kunna naturligtvis
aldrig helt undvikas. Men det kan också bero på att företagen genom
rationalisering lyckats reducera sina kostnader. Det må i anslutning härtill
framhållas, att företagen ofta fått ikläda sig betydande risker även på
statsleveranserna och att det därför i viss utsträckning framstått såsom skäligt,
att de fått tillgodogöra sig uppkommande rationaliseringsvinster.

Jag har redan nämnt att även företag, som icke levererat till staten, i vissa
fall beretts vederlag av i huvudsak liknande karaktär, varom nyss talats.
Detta har skett när viss ur folkförsörjning.ssynpunkt viktig produktion icke
kunnat åstadkommas under annan förutsättning än att viss kostnadstäckning
tillförsäkrats vederbörande företag. Även i dessa fall har det särskilda vederlaget
varit att betrakta som en del av priset och bedömts från dessa utgångspunkter,
när frågan kommit upp till prövning i regeringen på basis av utredningar
angående det totala prisets skälighet och produktionens vikt.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Svar på interpellation. (Forts.)

Till den av interpellanten återgivna inlagan från krigsmaterielverket fogar
han den reflexionen att icke ens de statliga myndigheterna äga full överblick
över ifrågavarande område. Att så icke är fallet synes emellertid naturligt,
eftersom de olika myndigheterna icke gärna kunna väntas behärska hela de
mycket omfattande fält som täckas av alla slag av statsleveranser och av olika
fall av annan samhällsviktig produktion i vilken staten är intressent. Berörda
framställning har remitterats till kommerskollegium för yttrande. Sedan
detta yttrande inkommit, blir det möjligt att pröva, vad som lämpligen kan
göras för att i ökad utsträckning tillhandahålla olika myndigheter, som förhandla
örn leveranser till staten, det material som kan för dem underlätta bedömandet
av företagens ställning och beroende av staten.

Skulle det visa sig möjligt och lämpligt att lägga upp ett register över de
olika statliga leverans avtalen och övriga överenskommelser av betydelse i detta
sammanhang, skall detta register givetvis ställas även till riksdagens disposition.
Jag vill dock ånyo understryka, att man icke ur ett sådant register kan
utläsa, i vad mån olika företag faktiskt erhållit ekonomiska fördelar, eftersom
detta kan avgöras först genom en detaljundersökning av den ekonomiska
utvecklingen i varje särskilt fall.

Härefter yttrade:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att till hans excellens
herr statsministern få framföra mitt tack för svaret på interpellationen, även
örn det blev negativt. Jag hade frågat huruvida regeringen var beredd att ge
riksdagen en fullständig redogörelse för omfattningen av och formerna för de
subventioner, anslag, skattelättnader, överpriser och andra förmåner som beviljats
privatföretag, som utfört uppdrag för bl. a, folkhushållningen och försvaret.

Som kammaren hört har hans excellens herr statsministern inte kunnat ge
någon sådan redogörelse. Det fanns inte en enda siffra i svaret. Hans excellens
herr statsministern var inte beredd. Jag hade fruktat och svaret bekräftar att
dessa subventioner, överpriser etc. ha förekommit i så stor omfattning och varit
av så skiftande former, att det dels kanske verkligen är svårt för regeringen
att överblicka dem och dels att regeringen inte finner lämpligt att meddela
dessa mycket höga siffror.

Statsministern förklarade i sitt anförande att man eftersträvat, att subventioner
av denna art i varje fall skulle inräknas i vederlaget för utförda prestationer
vid prövningen av deras skälighet. I slutet av svaret påpekar statsministern
emellertid, att det inte är nog med att de statliga verken, som sköta
de stora inköpen, sakna kännedom örn omfattningen av dessa subventioner,
utan att det är naturligt att de statliga myndigheterna icke kunna väntas behärska
detta omfattande fält och att man inte ens med ett register kan fastställa,
i vad mån olika företag erhållit ekonomiska fördelar, eftersom detta kan avgöras
först efter detaljundersökningar i varje enskilt fall. Hur kan man då försäkra
att subventionerna hållits inom de gränser, vilka motsvarat skäligt vederlag
för prestationerna?

Jag förstår mycket väl regeringens svåra läge vid krigsutbrottet. Hela landets
produktionsmaskineri måste då mobiliseras för försvaret, och behovet stegrades
ytterligare genom att de tidigare tillgängliga förråden under första krigsåret
i stor utsträckning ställdes till en fiämmande makts förfogande. Regeringen
måste, som statsministern säger, underhandla med den privata- industrien om
produktion och leveranspriser. Jag är klar över att industrimännen till det yttersta
utnyttjade denna för densamma gynnsamma situation. Industriens repre Andra

hammarens protokoll IDAS. Nr 25. 2

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Svar på interpellation. (Foris.)

sentanter voro visserligen mycket storsvenska i sina uttalanden och det är möjligt
att de betalade de affischer, på vilka man talade örn r.tt bördorna skulle
fördelas lika. Trots detta vet jag att regeringen mötte en hänsynslös strävan
att avpressa de statliga beställarna stora extraprofiter på grund av landets nödläge.
Många av de anlitade företagen voro ensamtillverkare och kunde bestämma
monopolpriser, vilka tillförsäkrade dem rekordprofiter. Men även de andra
företagen tyckas ha förstått att utnyttja statens behov av stora- och snabba leveranser.
vilket de enorma siffrorna både för de redovisade och för de undandolda
vinsterna vittna örn. Även den s. k. normala prissättningen innebar sålunda
mycket stora extraprofiter.

Det var dock inte dessa jag i första hand åsyftade med min interpellation,
utan de rena subventioner av olika slag staten beviljat företagen, exempelvis
när det gällt nyanläggningar och nyinvesteringar. Principen hos företagen har
tydligen varit att staten skulle ta alla risker och dessutom ge varje företagare
en mycket hög och tryggad profit. Statsministern förklarar att principen varit
att varuleveranserna skulle ske till priser som uppfyllde de krav, vilka hävdades
av den allmänna priskontrollen. Redan vid 1940 års riksdag anförde kommunisterna
exempel på vilka det är som utöva ledningen av de statliga kristidskommissionema.
Sven Linderot anförde då i en interpellation, som ett bevis
på monopolkapitalets dominerande inflytande över den svenska statsapparaten,
att kristidskommissionerna i allmänhet sammansatts så, att på sex, sju direktörer,
ett par överstar och kanske någon byråchef kom en arbetarrepresentant.

Vilka är det som utövat kontrollen över prissättningen i dessa frågor? Jag
antar att det är statens industrikommissions prisbyrå. Denna industrikommission
domineras som bekant av sex trustdirektörer och byråchefer, vilka tagit
en representant för folkmajoriteten, herr Gunnar Andersson i LO, som gisslan.
I industrikommissionen sitter direktören för Bofors. Sohlman, som vice ordförande
och ställföreträdande chef. dag antar således att vid prissättningen Boforsbolagets
synpunkter på frågan, vilka priser som kunna anses vara skäliga,
haft ett stort inflytande. Och när under de första krigsåren Bofors utom den
höga redovisade vinsten ökade sina avskrivningar från normalt 2f/o miljoner
kronor till, vill jag minnas, 18 miljoner kronor, var väl detta en följd av dels
de stora statsbeställningarna och dels av den förstående priskontrollen som
accepterade Boforsbolagets synpunkter på vad som var skäligt. Detta är bara
ett av exemplen. Det är möjligt ■— jag kan inte veta något därom — att när
staten senare under kriget skaffade sig ett särskilt verk för upphandling det
skapades konkurrens, så att man därefter kunnat pressa priserna, men vad jag
här säger gäller under alla förhållanden för krigets första tid.

Det är således inte egentligen samlingsregeringen utan denna av trustdirektörer
sammansatta kommission som avgjort skäligheten. Statsministern har uppehållit
sig vid en särskild form för dessa subventioner, nämligen sådana investeringar
för nytillverkning, beträffande vilka det var osäkert örn de i större
utsträckning utan nyinvesteringar kunde användas för annan produktion. Jag
accepterar statsministerns uppfattning, att det var fråga örn en lämplighet och
om det ekonomiskt fördelaktigaste, när man ställde frågan: Skall staten utföra
dessa arbeten i egen regi eller skola de överlåtas åt de existerande företagen?
Statsministern bekräftar vad jag förutsatt i min interpellation, nämligen att
byggnaderna och maskinerna i sådana företag avskrivits på mycket kort tid
och att dessa avskrivningar inkalkylera.ts i det pris som staten betalat. Samlingsregeringen
synes i allmänhet ha valt att överlåta nybyggnaderna och driften
åt privatföretagen.

Nu ställa vi frågan: Har detta varit god ekonomi? Örn vi förutsätta att staten
betalar ett sådant företag — eller flera — en hyra eller ett överpris, genom

Lördagen den 2 juni 1045.

Nr 25.

Svar på interpellation. (Forts.)

vilket hela anläggningen har betalats under de år som de statliga tillverkningarna
pågått, komma vi till följande resultat. Anläggningskostnaderna ha varit
precis desamma som om staten byggt och drivit fabriken i fråga i egen regi,
men staten bär välvilligt avstått från den vinst som den egna driften kunde ha
givit.

När sedan beställningarna äro slut har den privata industrien fått ett nytt
företag med en ny maskinpark till skänks. Jag vill fråga hans excellens statsministern
om det ändå icke hade varit mera ekonomiskt fördelaktigt, om staten
genom samlingsregeringen givit denna present till sig själv. Givmildhet är visserligen
en mycket vacker egenskap, men denna statliga givmildhet till den,
som mycket haver, torde knappast vara förenligt med rikets sannskyldiga nytta.
Byggnader och vanliga verkstadsmaskiner kunna ju användas till mycket, även
om en viss nyinvestering blir nödvändig genom att specialmaskiner måste utbytas
mot andra maskiner. Nu stå dessa enskilda företag till privatindustriens
förfogande för annan produktion.

Det dröjer icke länge innan regeringen på allvar måste ta upp frågan om
efterkrigsprogrammet, om den fulla sysselsättningen och om omställningen till
fredsproduktion. Symboliskt måste staten, som det står i den gamla bibeln, smida
örn svärden till plogbillar eller, för att tala med den Myrdalska planeringskommissionen
göra örn kanoner, kulsprutor och handgranater till husgerådsartiklar
för de behövande massorna, i den mån statliga konsulenter efter behovsprövning
finna lämpligt att sådana artiklar ställas till förfogande för halva
priserna. Inget ont i det. Husgerådsartiklar salmas på många håll. Det är meria
tvivelaktigt om de behovsprövande konsulenterna äro nödvändiga. Hur ställer
sig nu saken, när staten skall ombesörja tillverkningen av de föreslagna grytorna,
kastrullerna, rivjärnen och visparna eller vad det nu kan röra sig om? Då
måste man återigen vända sig till industrien. Skall då staten på nytt betala
hyra eller i beställningsprisema för andra gången ^kalkylera de avskrivningar,
som redan äro gjorda? Man kan ju vänta sig litet av varje efter vad som
skett under de senaste åren. Hade det icke varit lämpligare att staten behållit
den fulla äganderätten och förfoganderätten över dessa industriföretag, vilka
kunnat omställas för ny produktion, när den Myrdalska vispsocialismen efter
bergets födslovåndor skall börja omsättas i praktiken?

• Av statsministerns framställning bekräftades ytterligare att en del av dessa
subventioner utgått i form av lättnader i krigskonjunkturskatten. Har regeringen
verkligen full frihet att utan riksdagens hörande bevilja stora företag dessa
skattelättnader?

Vi ställa våra frågor bland annat med anledning av verkstadskonflikten.
Verkstadsindustrien har kanske varit den främsta av de industrier, som åtnjutit
dessa statliga extra profiter. När verkstadskonflikten blev aktuell, förklarade
Morgontidningen, glömsk av vad den förut skrivit, att verkstadsägarna
gjort enorma vinster och att de utnyttjat alla rimliga möjligheter till avskrivningar
för att dölja större delen av vinsterna för Wigforss’ beskattningsmaskineri.
Morgontidningen ansåg därför, att verkstadsföreningens ledare gärna ville
förbruka en del av dessa vinster i en lång konflikt, för att därmed, som det
heter, »slippa Wigforss» och krigskonjunkturskatten. Detta är en av anledningarna
till den fullkomliga oresonlighet, som verkstadsägarna visat mot arbetarnas
krav, vilka äro så billiga, blygsamma och rimliga, att de kunna tillgodoses
bara med växelmynten från de vinster, som företagen inhöstat och
vilka delvis tillkommit genom statliga subventioner. Det vore därför av mycket
stor vikt att få vida. hur stor del av de medel, som använts till konfliktens förlängande,
som härstamma från dessa statliga extraprofiter. Denna fråga ställer
också en föregående riksdagsdebatt i eif särskilt ljus. Statsmaktens represen -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Svar pä
interpellation.

Svar pä interpellation. (Forts.)

tanter som givit företagen dessa rättigheter, och som gång på gång ingripit i
lönestoppssyfte för att hålla arbetarnas krav tillbaka, avböjde som bekant att
en enda gång använda statens makt för att tillgodose arbetarnas rimliga begäran.

Nyss lyssnade vi i denna kammare och i första kammaren till en intressant
debatt, där herr Myrdal, herr Brandt i Aspa m. fl. betonade önskvärdheten av
större statlig insyn i de privata bolagen beträffande deras dispositioner och
vinster. Jag förmodar, att det socialdemokratiska partiet måste anse det logiskt
och rimligt, att staten inleder en sådan verksamhet med en åtgärd, som kan
verkställas utan riksdagsbeslut, nämligen att regeringen skaffar sig själv och''
den svenska allmänheten insyn över sina egna subventioner till den privata industrien.
De svårigheter statsministern anförde, torde icke vara så svåra att
bemästra. Den svenska allmänheten, icke minst de strejkande verkstadsarbetarna,
vilja ha besked i dessa frågor. Inför efterkrigsplaneringen borde det vara
av intresse att veta hur stora de svenska rustnings- och krigsprofiterna varit.
I en tid, då svenska folkets djupa lager bringat mycket stora både personliga
och ekonomiska offer och tjänat försvaret är det upprörande, att industrimagnaterna
i stället förtjänat på fosterlandets försvar och förtjänat så mycket, att
den svenska regeringen icke vågar tala örn det. Frågan kommer emellertid igen
och jag hoppas, att i en snar framtid statsministern, vem det nu kan vara vid
den tidpunkten, är beredd att giva Sveriges riksdag den ärliga, utförliga och
betydelsefulla redogörelse för krigsårens överprofiter och gåvor till den privata
rustningsindustrien, som jag i dag förgäves efterfrågat.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag skall naturligtvis
inte ta upp diskussionen med en interpellant, som ej accepterar själva
förutsättningen för en överläggning. Vad jag meddelat är, att regeringen i eli
remiss till kommerskollegium begärt en undersökning, som skall göra det möjligt
att meddela riksdagen de upplysningar, som herr Johansson i Stockholm
önskar, men som ej ännu föreligga samlade. Att herr Johansson i Stockholm
ändå håller en lång låda för att han ej fått dessa uppgifter, bryr jag mig inte
örn ett enda dugg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr
Nordström i Kramfors till statsrådet Erlander framställt följande frågor:

Är det med statsrådets gillande industrikommissionen monopoliserat produktionen
av vissa behovsartiklar till ett begränsat antal företagare, vilka
höra hemma inom ett begränsat geografiskt område?

Anser herr statsrådet, att industrikommissionens avslag på framställningen
från Sundsvall överensstämmer med tidigare gjorda utfästelser örn medverkan
till ett mera differentierat näringsliv i Västernorrland?

Kan det förväntas, att statsrådet medverkar till att upphäva den spärr för
utökad produktiv verksamhet inom Västernorrlands län, som industrikommissionens
beslut i denna fråga vittnar örn?

Den framställda interpellationen synes närmast hava föranletts av ett av
industrikommissionen behandlat ärende rörande tilldelning av trätoffelläder
till en skomakare vid namn J. B. Bylund i Sundsvall. Det torde därför få ankomma
på mig att besvara interpellationen.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vid framställning av trätoffelläder användas tyngre hudar med en vikt
överstigande 18 kg, av vilken råvara även bottenläder tillverkas. De svårigheter,
som under nuvarande kris uppkommit beträffande läderförsörjningen,
lia i huvudsak varit att hänföra till dessa tyngre hudar, vilka till större delen
importerats från Sydamerika. Denna tunga hudråvara har i första hand disponerats
för att tillgodose de mest oundgängliga behoven såsom bottenläder
och därmed jämförliga läderslag, under det att mera umbärliga behov fått stå
tillbaka. I de fall, då användbart ersättningsmaterial funnits att tillgå, ha
även nödvändiga behov fått tillgodoses utan ianspråktagande av tunga hudar.
Till sistnämnda grupp hör även trätoffelläder. Till en början kunde tilldelningen
visserligen utgå utan att mera genomgripande åtgärder behövde vidtagas.
Det långa avbrottet i lejdbåtstrafiken, som inträffade på nyåret 1943,
och den då rådande knappheten på inhemska hudar medförde emellertid en
kraftig lagerförtäring av bottenlädershudar. Kommissionen tvingades därför
att i februari 1943 tills vidare helt förbjuda tillverkningen av trätoffelläder.
Trätoffelmakarna anvisades att i stället utnyttja ett ersättningsmaterial, vilket
enligt tillgängliga provningsresultat kunde förväntas bli ett gott substitut.
Hur ansträngt försörjningsläget vid denna tid var framgår bäst av att en
skoransonering blev ofrånkomlig och infördes i april 1943.

Under februari—december 1943 utgick ingen som helst tilldelning av trätoffelläder.
Senare kunde på grund av försörjningslägets förbättring tillverkning
av trätoffelläder återupptagas i begränsad omfattning. Därigenom blev
det möjligt att medgiva tilldelning i tre olika omgångar under 1944, vardera
om 20 %, beräknat på den genomsnittliga förbrukningen under åren 1941 och
1942, varigenom tilldelningen under hela 1944 kom att uppgå till 60 %. Det
må i detta sammanhang anmärkas, att förbrukningen under 1941 och 1942
motsvarande omkring 60 % av normal förbrukning. Under 1945 har hittills medgivits
en förstagångstilldelning av 20 %, men kommissionen har ännu icke
beslutat örn ytterligare tilldelning.

Kommissionen har i sitt ställningstagande i förevarande ärenden utgått från,
att tilldelning i första hand borde utgå tili tidigare förbrukare, så länge råvarutillgången
är knapp. Gentemot interpellantens erinran om att detta innebure
en monopolisering av produktionen må anmärkas, att tillverkning av trätofflor
bedrives av ett mycket stort antal företagare och i huvudsak hantverksmässigt.
På grund av det stora antalet mindre företagare inom trätoffelbranschen,
som erhålla tilldelning av trätoffelläder, kan industrikommissionens fördelning
av råvarorna icke gärna giva näringsgrenen någon monopolistisk karaktär.

Interpellanten har fäst uppmärksamheten på behovet av nya sysselsättningsobjekt
inom Västernorrlands län. Jag delar interpellantens uppfattning örn betydelsen
av att söka åstadkomma ett mera differentierat näringsliv, särskilt i
sådana delar av landet, som mer än andra äro utsatta för arbetslöshet. Den omständigheten,
att herr Bylund i Sundsvall erhållit avslag å en ansökan om lädertilldelning,
får emellertid givetvis icke anses symtomatisk för någon tendens
hos myndigheterna att motverka strävandena att differentiera näringslivet i
Västernorrlands län. Anledningen till, att herr Bylund ej erhöll lädertilldelning
var i främsta rummet den, att det i nuvarande läge anses nödvändigt att
vid planerandet av nya förelag taga hänsyn till, huruvida för rörelsen erforderliga
råvaror kunna påräknas. Under rådande avspärrning kunna några
som helst garantier icke lämnas örn fortsatt tilldelning. Det förefaller därför
välbetänkt, att nya företag, som sakna tillräcklig erfarenhet i fråga örn de
svårigheter, som äro för handen, icke igångsättas.

Det kan emellertid nämnas, att Västernorrlands läns företagareförening

•>■>

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

u. p. a. sedermera inkommit med en skrivelse, däri föreningen understött herr
Bylunds ansökning. På grund härav ävensom den förnyade utredning som
verkställts i ärendet har industrikommissionen numera beviljat herr Bylund
en licens på 200 kvadratfot trätoffelläder.

Härefter anförde:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och.chefen för folkhushållningsdepartementet få framföra mitt tack för svaret
på interpellationen. Jag kanske har så mycket större anledning att uttala detta
tack, eftersom den skomakare i Sundsvall, som varit den direkta orsaken till
mina frågor, numera erhållit den tilldelning av läder som han tidigare förvägrats.
Men även örn industrikommissionen på grund av min interpellation
företagit en omprövning av frågan och beviljat lädertilldelning för trätoffeltillverkning
i Sundsvall, har jag dock den uppfattningen att statsrådet i sitt
svar förbigått några av de väsentligaste punkterna i mina frågor. Enligt min
mening kunna inte dessa frågor begränsas till att gälla endast Västernorrlands
län och detta enstaka fall, de äro kanske i ännu högre grad aktuella för hela
det övriga landet och dess befolkning.

Att på grund av kriget och avspärrningarna ett statligt organ skapas, som
får obegränsade fullmakter att kontrollera och fördela de befintliga råvarutillgångarna,
har helt naturligt ett stort intresse för de landsändar, som genom
ett ensidigt näringsliv sedan tjugo år tillbaka ha brottats med konstant arbetslöshet
och därför vid sin strävan att skapa nya företag ha ett påtagligt behov
av tillgång till olika råvaror. Att den från storindustrien rekryterade industrikommissionen
genom denna kontroll också har möjlighet att gynna vissa storindustrier
på de mindre och medelstora företagens bekostnad måste medföra
och har medfört understöd åt vissa företags monopoliseringsaktioner med för
konsumenterna åtföljande betungande monopolpriser. Ur denna synpunkt anser
jag att mina. frågor äro giltiga för hela landet. Att monopolpriser frodas i
industrikommissionens hägn är enligt min mening obestridligt. De tjänstemän,
som dessa, storbolag beredvilligt levererat till tjänst inom industrikommissionen,
ha säkerligen inte varit besjälade av någon önskan att tillvarataga folkflertalets
intressen utan i främsta rummet de bolags som de representerat.

I det aktuella fallet beträffande lädertilldelningen kan det vara på sin plats
att erinra om att den direktör i industrikommissionen, som närmast varit
ansvarig för läderransoneringen och alltså haft att avslå eller bevilja inkomna
framställningar, även är verkställande direktör i Svenska läderföreningen
och likaså i Svenska skofabriksföreningen.

På grund av den ensidiga inriktningen av näringslivet i vårt län ha sedan
många år både kommunala och statliga myndigheter försökt att genom skapandet
av nya industrier och hantverk åstadkomma ökad differentiering. Men
att detta kommer att försvåras, därest industrikommissionen dekreterar, att
tillgängliga råvaror av olika slag endast skola tilldelas redan befintliga fabriker
i andra delar av landet, borde inte vara svårt att förstå. Därest nyetablering
förbjudes inom de grenar av näringslivet, vars råvaror fördelas av industrikommissionen,
medför detta en avsevärd begränsning av det verksamhetsfält
som de arbetslöshetstyngda kommunerna ha att tillgå vid sökandet efter ökade
sysselsättningsmöjligheter. Enligt min mening medför även detta, att det från
statsmakternas sida många gånger uttalade löftet om hjälp till Västernorrlands
län för åstadkommande av ökad differentiering av näringslivet på ett mycket
effektivt sätt kan saboteras av industrikommissionens råvara fördelning. Jag
vill ej alls påstå, att det aktuella fallet i Sundsvall varit i och för sig av den
storleksordningen, att det betytt ett avgörande steg mot bättre differentiering.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Svar på interpellation. (Forts.)

I motsats till vad statsrådet anfört i sitt svar menar jag- dock, att industrikommissionens
behandling av denna och andra liknande frågor är symtomatisk
för den dualism och hjälplöshet, som är utmärkande för statsmakterna, när
det gäller att ta itu med arbetslösheten i Västernorrland.

År 1937 uppmanade statsrådet Möller vid en konferens i Härnösand de arbetslösa
att emigrera till andra delar av landet. Både de kommunala myndigheterna
och de arbetslösa själva följde i stor utsträckning detta statsrådets råd.
Men trots eller kanske tack vare detta ha dessa kommuner alltjämt en mycket
betydande arbetslöshet. Aktningsvärda försök att skapa nya företag av större
eller mindre omfattning ha gjorts av kommunerna, men tyvärr är nog skomakaren
i Sundsvall ej den ende, som sett sina ansträngningar grusade av industrikommissionen
eller andra statliga myndigheter.

Statsrådet Gjöres yttrade, att industrikommissionens avslag i detta speciella
fall ej skulle innebära fara för monopolisering, enär tillverkningen bedrives
av ett stort antal var för sig arbetande företagare. Men det finnes dock andra
exempel, som visa att faran av monopolisering är mycket påtaglig. Jag skall
ta. mig friheten anföra några exempel.

I konstitutionsutskottets betänkande nr 19, som vi behandlade för några
dagar sedan i riksdagen, var medtaget även en reservationsanmärkning i ett
ärende, som sammanfaller med den fråga, som vi nu behandla. Det gällde en
hemställan från en företagare i Göteborg örn tilldelning av hampgarn för tillverkning
av brandslang. Industrikommissionen hade avslagit framställningen
under två olika motiveringar och givit ett pär fabriker, nämligen Jonsereds
fabriker och Almedahl-Dalsjöfors ÅB, ensamma rätt till denna tillverkning.
I reservationsanmärkningen anföres i fortsättningen: »Anmärkningsvärt är
också att såsom tekniska rådgivare och sakkunniga åt industrikommissionen
fungerat dels konkurrentfabrikens disponent, dels andra personer, som stodo
dessa företag nära.» Av reservationsanmärkningen framgår vidare att Albrektson,
som av industrikommissionen förvägrats tilldelning av hampgarn, dock utlovat
att till lägre pris än det företag, som erhöll monopol på leveranser till
statsverket, tillverka brandslangar för både statliga och andra myndigheters
räkning. De av industrikommissionen favoriserade fabrikerna kunde alltså i
skydd av sin av staten erhållna monopolställning belägga sina till staten levererade
produkter med ett högre pris än örn fri konkurrens varit radande.

Jag har ett annat exempel. Av en ansvarig chef i ett av statens verk erhöll
jag för några dagar sedan uppgift om ett fall, som tyder på en tämligen
öppen monopolisering. Ett företag i en av våra mellansvenska städer hade vid
olika tillfällen inköpt tvenne transformatorer. De voro inköpta vid olika
företag, den ena av ASEA, den andra av ett annat företag. När inköparen
sökte licens för olja till sina transformatorer, gick det mycket bra att få
olja till den transformator, som var inköpt från ASEA,, därför att denna firma
tydligen hade en representant med i industrikommissionen. Men på begäran
örn inköp av transformatorolja till den andra transformatorn kom det efter
ett halvt års väntan avslag.

I en av Stockholms eftermiddagstidningar publicerades i december förra
året en redogörelse, som jag anser belysande för tillståndet inom industrikommissionen.
Däri säges det bl. a.: »Ett mindre företag hade från utlandet
inköpt ett råvaruparti, som var av väsentlig betydelse för att .driften vid
företaget skulle kunna hållas i gång. Importören väntade emellertid förgäves
på sin vara. Han fick varken se skymten av denna eller av några fakturor. I
stället fick agenten för den utländska firman en dag med posten, ett dekret
från industrikommissionen, som gick ut på att varan beslagtagits för ett
annat och större företags räkning. Utan någon som helst förvarning transporte -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

rades varan alltså över från importören till en annan firma, och det mindre
företaget ställdes inför hotet örn driftstopp.»

Det är kanske för mycket begärt, att de direktörer och ingenjörer, som de
olika bolagen låtit placera i industrikommissionen, skulle avstå från att begagna
sin position i industrikommissionen till förmån för de bolag de representera.
Men nog borde det väl i alla fall vara regeringens skyldighet att förhindra
uppkomsten och den fortsatta existensen av direkta monopolbildningar, vilka
med naturnödvändighet komma att skada hela landets konsumenter.

För Västernorrlands läns arbetslöshetstyngda kommuner är det tacknämligt
att det efter det min interpellation avgavs funnits en möjlighet att revidera
industrikommissionens beslut i fråga om lädertilldelningen. När de olika kommunerna
inom länet i fortsättningen försöka att efterkomma statsmakternas
intentioner att genom framskapande ay hantverk och småindustri åstadkomma
en större differentiering av näringslivet däruppe, vill jag hoppas, att statsrådet
ger sådana direktiv till industrikommissionen, att onödiga hinder icke resas
i vägen för dessa strävanden.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet (Höres: Herr talman!
Efter detta kraftiga förmaningstal av herr Nordström i Kramfors kanske
det verkar något egendomligt när jag säger, att jag kan instämma i de ord
han avslutade sin avbasning med. Jag har också den uppfattningen, att man
bör göra allt vad man kan för att bereda möjlighet även för den mindre företagsamheten
att driva sin verksamhet. Men jag måste säga, att förhållandena under
krigsåren varit sådana — de äro alltjämt desamma — att det icke varit så
gott att ge utrymme och växtmöjlighet för ny företagsamhet inom olika områden.

För att nu halla oss till det område, som bildar underlag för interpellationen,
nämligen läderförsörjningen, så. är det på det sätt jag framhållit i interpellationssvaret,
att vi haft och alltjämt ha en mycket otillräcklig försörjning med
hudar för bottenläder. Vi ha förresten i dagens läge också en rätt besvärande
knapphet pa ovanläder. Det har helt enkelt varit ofrånkomligt, att ransonera
tilldelningen av läder till industrierna. Hade man lämnat ut läder till en mängd
nya företag, som kommit upp, hade detta betytt, att man hade fått göra motsvarande
inskränkningar i sysselsättningen vid de tidigare företagen. Man
hade med andra ord för att skapa ny företagsamhet på en punkt framkallat
arbetslöshet på områden, där man tidigare haft vissa sysselsättningsmöjligheter.''
Därför har man måst gå efter de tilldelningsgrunder man tillämpat, då man
utgått ifrån tillverkarnas användning av råvaror under en tidigare period. Jag
är alldeles medveten örn — jag visste det från början och har under åren fått
flera erinringar — att dessa tilldelningsgrunder måste komma att i åtskilliga
fall få mindre önskvärda, ja rigorösa verkningar. Jag har därför alltid de
gånger saken förts under Kungl. Maj:ts prövning varit angelägen att åstadkomma
de jämkningar, sora varit möjliga och ägnade att lätta villkoren för de
företag, som på grund av. skilda omständigheter fått ett mycket ogynnsamt utgangstal
vid lädertilldelningen. Det är en glädje att kunna konstatera, att det
därvidlag icke rått några större meningsskiljaktigheter mellan mig och industrikommissionen.
Det tal, som förts gång efter annan här i olika sammanhang,
gående ut på att industrikommissionen skulle vara någon sorts sammanslutning
av industriherrar, som bara tillgodose sina egna företag, saknar grund. Det
mäste sägas, att de som ställt sig till förfogande som ledamöter i industrikommissionen
ha lagt i dagen en stark vilja att taga hänsyn till alla berättigade
intressen vid lösande av den mycket svåra uppgiften att i ett råvaruknapphetsläge
sörja för tilldelningen av förnödenheter till olika håll.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag vill till vad jag nyss sade om det i längden och på det hela taget otili-,
fredsställande i att vara hunden vid tilldelningsgrunder, som hänföra sig till
förbrukningen inom företagen under en viss period före kriget, lägga, att det
måste vara och att det är för regeringen ett angeläget intresse att i den mån
och så snart det på något sätt är möjligt lätta på dessa regler. Det är viktigt
icke bara därför att man därigenom ger ökad växtkraft åt det ekonomiska livets
krafter att spränga sig igenom, utan också därför att man på det sättet kan,
återställa en konkurrens, som av helt naturliga skäl blir något mindre effektiv
då i ett knapphetsläge varje företag har att utgå från en bestämd och garanterad
råvarutilldelning.

Vad beträffar de exempel på monopolistiska tendenser eller på mannamån,
som herr Nordström i Kramfors ytterligare anförde här nyss, så vill jag säga,
att det Albrektssonska fallet legat under konstitutionsutskottets prövning. Utskottet
har haft tillgång till alla handlingar i denna omfattande affär. Jag har
ingen som helst anledning att taga upp någon diskussion örn det fallet, som
är synnerligen väl klarlagt inför utskottet. Och vad återigen angår den ansvarige
chefen för ett statens verk, som till herr Nordström framfört sin undran
över transformatoroljan, så är det rätt egendomligt, att denne ansvarige chef
för ett statens verk icke funnit anledning att föra saken på tal hos Kungl.
Maj:t eller någon annan myndighet som har med dessa saker att göra. Jag
skulle vara mycket glad, om han ville vända sig till folkhushållnings departementet,
så att man kunde göra en undersökning. Jag tror, att en sådan ganska
snart skulle ge vid handen, att egendomligheten bottnar i att vi genomlevt en
verklig kris i fråga om transformatoroljeförsörjningen, en kris som vi alldeles
på sista tiden lyckats komma ur, så att den i varje fall för ögonblicket icke är
lika överhängande som den var för några månader sedan.

Beträffande kvällstidningsexemplet, för att nu sluta med det, så är det ingenting
nytt att vi under kriget lia fått lov att lägga beslag på varor. Det har ju
varit nödvändigt för att överhuvud taget klara hushållningen att staten tagit
varor i beslag och förfogat över dem på det sätt, som med hänsyn till försörjningsbehovet
har varit nödvändigt. Att detta ibland och många gånger har
inneburit, att olika företag ha fått avstå från saker, som de själva importerat
eller tillverkat, och fått se att dessa saker tilldelats andra företag, har inte stått
att hindra. Man har helt enkelt fått lov att göra på det sättet. Att man därvidlag
icke har tagit hänsyn till huruvida företagen varit av den ena eller andra
storleksordningen, vill jag försäkra., herr talman.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag örn ändring i giftermålsbalken.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av dels Kungl. Ändring i
Majlis proposition med förslag till lag om ändring i 5 kap. strafflagen, m. m., 5 *aV■
dels ock i ämnet väckta motioner. lagen, m. m.

Genom en den 2 mars 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 207, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i 5 kap. strafflagen, ra. ra. (Forts.)

1) lag örn ändring i 5 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 4G1) om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i de genom förevarande proposition framlagda förslagen till lag
örn ändring i 5 kap. strafflagen och lag örn ändrad lydelse av 33 § strafflagen
för krigsmakten — måtte för sin del antaga av utskottet framlagda lagförslag
i ovan under 1)—3) angivna ämnen;

B) att motionerna I: 357, II: 520 och II: 555 måtte anses besvarade genom
utskottets hemställan under A).

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Osterman: Herr talman! Det är icke ofta riksdagen i vår tid av forcerat
lagstiftande har på föredragningslistan ändringen av en lag, som är 80
år gammal. Om en lag numera är 30 år, så måste den anses lia uppnått en aktningsvärd
ålder. Att bestämmelserna i strafflagens 5 kap. äro i behov av en
modernisering framgår redan av deras ålderdomliga språkliga formulering,
som knappast täcker ett nutida betraktelsesätt på detta område. I alla fall
kan det vara på sin plats att erinra om att de inneburit en humanisering av
äldre tiders rättstillämpning och även nu varit användbara, då det gällt att
tillvarataga både den enskildes rätt och samhällsskyddets intressen.

De 80 år som förflutit sedan strafflagens tillräknelighetsbestämmelser utformades
ha icke karakteriserats av stillastående på den medicinska psykologiens
och psykiatriens område. Här har mer och mer en biologisk syn trängt
igenom. Man har också kommit till klarhet örn nödvändigheten att betrakta
det mänskliga själslivet och de psykiska reaktionerna i ett större enhetligt
sammanhang och icke som isolerade företeelser. Under denna tid har den psykiatriska
diagnostiken förfinats, icke minst genom den Sjöbringska personlighetsanalysen,
som bidragit till att skarpare avgränsa organiska psykiska förändringar
från normala personlighetsvarianter. Jag vill också peka på de möjligheter,
som röntgenundersökning av hjärnan efter luftinblåsning skapar för
ett riktigt bedömande av organiska hjärnsjukdomar.

Man skulle då ha väntat sig att återfinna ett eko av denna utveckling i det
utskottsutlåtande, som skall ligga till grund för kammarens beslut. Men i
varje fall har en läkare svårt att göra det. I stället karakteriseras utskottets
utlåtande liksom tidigare strafflagberedningens betänkande av den misstro
gentemot psykiatriens representanter och mot moderna synpunkter på problemet
brottslighet-psykisk rubbning, som är förhärskande bland juristerna och
som antages också vara mycket utbredd bland allmänheten. Några av utskottets
betänkligheter mot de psykiatriska betraktelsesätten hade möjligen kunnat
hävas, örn utskottet skaffat sig tillfälle till att i särskild föredragning låta
en sakkunnig läkare framlägga sina synpunkter, t. ex. föredraganden i rättspsykiatri
i medicinalstyrelsen. Läkarinstansema ha visserligen fått göra sin
röst hörd i de delvis mycket kritiska remissvaren, men detta ärendes stora betydelse
borde ha medgivit en speciell föredragning av en sakkunnig. Att starka
krafter varit i rörelse för att rädda över så mycket som möjligt av tankegångarna
i strafflagberedningens betänkande och låta lagtextens utformning bestämmas
av dessa behöver man ej tveka örn.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändring i 5 kap. strafflagen, m. rn. (Forts.)

Uppställandet av kausalitet, d. v. s. orsakssamband, mellan brott och psykisk
rubbning som förutsättning för straffriförklaring kan ju låta ganska rimligt,
innan man tänkt sig in i konsekvenserna. Under det att den kungl, propositionen
ej som förutsättning uppställt krav på ett dylikt sammanhang, har
utskottet på denna punkt följt strafflagberedningens förslag. Man säger visserligen,
att i det stora flertalet fall ett sådant samband föreligger och att någon
bevisning därom icke erfordras i det särskilda fallet, utan att kausaisamband
i regel får presumeras vara för handen. Vidare heter det i utskottets utlåtande
å s. 37: »I vissa fall av psykisk abnormitet torde emellertid en bestämmelse
örn kausalsamband mellan abnormiteten och brottsligheten kunna
få betydelse. Detta torde, såsom strafflagberedningen uttalat, kunna inträffa
exempelvis vid psykiska sjukdomstillstånd med avgränsade sjukdomssymtom,
såsom vissa paranoiska tillstånd eller vid tillstånd inom gränsområdet mellan
abnormitet och normalitet, där det psykiska svaghetstillståndet endast berör
vissa delar av den psykiska personligheten.» Och i fortsättningen poängterar
man, att avgörandet av frågan örn kausalsamband mellan den psykiska abnormiteten
och deli brottsliga handlingen liksom överhuvud avgörandet av den
inverkan psykisk abnormitet skall ha på det straffrättsliga bedömandet ankommer
på domstolen. Det har icke förnekats av någon, allra minst från läkarhåll,
att det slutliga beslutet rörande en tilltalads straffrättsliga behandling
tillkommer domstolen. Men i fråga om möjligheterna att hävda domstolens
auktoritet gentemot läkarexpertisen tycks emellertid lagrådet, egendomligt
nog, ha varit något tveksamt. I sitt yttrande över departementschefens ursprungliga
förslag skriver lagrådet nämligen: »Att ingå i bedömandet av
vårdbehovet, som är en övervägande medicinsk angelägenhet, kan emellertid
bli en uppgift, som överstiger domstolens förmåga, och avgörandet kan därför
komma att i verkligheten ligga hos undersökningsläkaren eller medicinalstyrelsen.
» Nu förutsättes enligt utskottet, att avgörandet av om orsakssamband
föreligger eller icke tillkommer domstolen. Men måste icke detta i ännu högre
grad än bedömandet av vårdbehovet hos psykopaterna sägas vara ett psykologiskt
bedömande? Jag vill gå så långt, att jag anser en häradsrätt mera kompetent
att ställa den många gånger lätta diagnosen schizofreni på en tilltalad
och uttala sig örn vårdbehovet än att avgöra, huruvida det finns orsakssammanhang
mellan bans sjukdom och det brott, för vilket han är tilltalad eller
icke. Men just detta anser utskottet domstolen särskilt skickad att lia en egen
mening örn. I utskottets utlåtande med anledning av vissa i proposition nr 321
föreslagna ändringar i sinnessjuklagen har nian förklarat, att om den undersökte
vid gärningens begående lidit av själslig abnormitet, men gärningen icke
begåtts under inflytande härav, detta uppenbarligen bör angivas i utlåtandet.
Jag tror icke, att domstolarna komma att få många utlåtanden av den typen.
Undersökningsläkarna komma säkerligen, örn de äro medvetna örn sin konsts
begränsning, att draga sig för att göra ett uttalande örn felande kausalitet.
Hela denna tankegång bygger på föreställningen örn olika delar av själslivet,
som träda i funktion vid olika tillfällen, om en uppdelning av psyket i olika
rum. Sådan finns icke. När den sinnesslöe t. ex. begår ett menedsbrott, skulle
han med tillämpning av utskottets betraktelsesätt straffriförklaras, under det
att lian vid ett våldsbrott skulle anses fullt tillräknelig. Ett dylikt resonemang
tager emellertid ingen hänsyn till det förhållandet, att den imbecilles känsloliv
också kan lia stannat på ett primitivt stadium och liksom barnets präglas av
höggradig habilitet.

Jag för min del är liksom departementschefen, strafflagberedningen, lagrådet
och utskottet av den meningen, att den praxis som utbildats i fråga örn
straffriförklaring av psykopater gått för långt. Men när man sett denna ine -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i 5 hap. strafflagen, m. m. (Forts.)
ning återkomma gång på gång i de olika yttrandena, börjar man nästan tro,
att man från juristhåll skulle önska en fastställd procentsats straffriförklarade
■— så och så många procent av befolkningen skulle överhuvud taget få
straffriförklaras. Huvudsaken tycks ju nämligen vara, att antalet nedbringas,
icke att vederbörande få den lämpligaste behandlingen. Det är enligt mitt sätt
att se ungefär detsamma som örn medicinalstyrelsen skulle bestämma, att det
icke finge förekomma mer än så och så stort antal difterifall i ett visst län.
Inom parentes kan nämnas, att antalet straffriförklarade i förhållande till undersökta
enligt medicinalstyrelsens beräkning håller sig ganska konstant vid
cirka 50 %. Att icke behandlingssynpunkter, då det gällt psykopaterna och deras
straffrättsliga behandling, tillmätts större betydelse, är så mycket mera
egendomligt, som alla reformer i riktning mot en differentierad straffverkställighet
ju är ett hänsynstagande till sådana betraktelsesätt. Man strävar efter
att ge brottslingen den för hans fall mest lämpliga individuella behandlingen,
så att han så fort som möjligt åter skall bli en nyttig samhällsmedlem. Det
medges nu enligt utskottet, att för vissa psykopater sinnessjukvård kan vara
den mest rationella formen av vård, men denna skall då i allmänhet ingå som
ett led i en villkorlig dom, vilken förenas med föreläggande för vederbörande
att underkasta sig behandling på sinnessjukhus.

I det ursprungliga till lagrådet remitterade förslaget till 5 kapitlets 5 § hade
första punkten följande lydelse: »Gärning som begås av den som är sinnessjuk
eller sinnesslö eller eljest till sin sinnesbeskaffenhet avviker så från det
normala, att han bör omhändertagas för särskild vård, vare strafflös.» Här
hade det medicinska vårdbehovet gjorts till ett kännetecken på psykopatiens
höggradighet. Åtminstone ur läkarsynpunkt hade en dylik avgränsning stora
praktiska förtjänster. I propositionen karakteriseras den psykopat, som bör bli
föremål för straffriförklaring, som den »som till sin sinnesbeskaffenhet är att
jämställa med sinnessjuk». Av departementschefens argumentering framgår
emellertid, att han ej anser någon väsentlig skillnad i sak förefinnas mellan
hans egen och lagrådets uppfattning örn vilka psykopater, som böra straffriförklaras.
I utskottets formulering skärpas nu kraven på psykopatiens höggradighet
ytterligare. Där heter det: »Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som
han begår under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig
abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.
» Utskottets utlåtande ger i viss mån en antydan om vilka psykopater
som avses. Det är ju en oerhört viktig fråga, vilka i fortsättningen skola strafffriförklaras,
och vi finna ett svar på s. 35, där följande rader återfinnas: »Av
den i ärendet föreliggande utredningen har framgått, att inom fackkretsar olika
meningar synas råda om innebörden och avgränsningen av begreppet psykopati
och att många läkare härunder innefatta inte endast de rent konstitutionella
psykopaterna utan även vissa organiska defekttillstånd och svårare
neurotiska sjukdomstillstånd. Även strafflagberedningen har ansett, att dessa
defekt- och sjukdomstillstånd böra medföra straffrihet. Beredningen har emellertid
menat, att det medicinska språkbruket skulle medgiva att också beteckna
dem som sinnessjukdom. Det är främst dylika och andra därmed jämförliga,
med sinnessjukdom nära likartade fall, som utskottet åsyftar, när det
förordar en. bestämmelse om att även vissa andra psykiskt abnorma än sinnessjuka
och sinnesslöa skola kunna på grund av sin sinnesbeskaffenhet helt frias
från ansvar.»

Av det anförda framgår att utskottet framför allt syftar på den mindre
grupp psykiskt abnorma, vilkas symtom stå i samband med eller misstänkas
förorsakas av hjärnförändring av något slag, skada eller inflammatorisk process,
sekundära psykopater, örn man vill använda det uttryckssättet. Men en

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändring i 5 kap. strafflagen, m. rn. (Forts.)
sådan snäv gränsdragning skulle leda till uppenbara orättvisor. Med de nuvarande
diagnostiska metoderna kan man ofta inte skilja mellan fall av medfödd
psykopati och abnormtillstånd, som förorsakats av organiska lijärnförändringar.
Den s. k. medfödda psykopatien kan lia framkallats av skada i fosterlivet eller
vid förlossningen, och å andra sidan kan den hjärninflammation, som betingar
psykiska abnormsymtom i vuxen ålder, ha uppträtt i så tidig ålder och med så
obetydliga symtom, att den förbisetts. Den konstitutionella ofta ärftliga psykopatien
kan också leda till ett mera utpräglat vanställande av personligheten
än den av en hjärnskada förorsakade. Man frågar sig: varför skola de då bedömas
efter olika normer? Förhållandet kan i själva verket bli det, att det
straffrättsliga bedömandet av en person ej blir beroende av de symtom han företer
utan av läkarvetenskapens tid efter annan växlande uppfattning av orsaken
till dessa symtom. I flera avseenden kan detta också innebära en risk för den
enskildes rättssäkerhet. Jag tänker särskilt på det fallet, att den tilltalade är
tjänsteman och avsättning kan komma i fråga, örn han ej straffriförklaras.

Nu frågar man sig, på vad sätt man tänker behandla psykopater, vilka enligt
den nya lagstiftningen ej komma att straffriförklaras. Ett visst antal komma
sannolikt att omhändertagas enligt förvaringslagen, men dennas konstruktion
gör att många fall, som borde omhändertagas för tidsobestämd förvaring, passera
igenom dess ganska grova maskör. Vidare räknar man med att i samband
med villkorlig dom ålägga den dömde att i händelse att vårdbehov föreligger
underkasta sig behandling på sinnessjukhus. Ansökan skulle göras i vanlig
ordning. Jag är dock inte övertygad örn att den läkare som skrivit ett utlåtande,
som går ut på att en person lider av själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, örn han får sin mening
korrigerad av domstolen är benägen att på beställning utfärda en vårdattest för
intagning på sjukhus. Det må vara honom förlåtet, örn han resonerar så, att örn
vederbörande av domstolen ej anses vara mera själsligt abnorm än att straff
kan utdömas, så måste det väl också vara ett misstag, örn han i sitt utlåtande förklarat
honom i behov av vård på sinnessjukhus.

Örn vi se på de samhälleliga konsekvenserna av en alltför restriktiv tillämpning
av straffriförklaring på psykopaterna, så visar det sig att de kunna bli
ganska avsevärda. Med de villkor förvaringslagen av 1937 uppställer för att
förvaring skall kunna tillgripas, måste det, som antytts, bli ett stort antal psykopater,
som kunna betraktas som latent vådliga för annans säkerhet till person
eller egendom och som ej kunna ådömas förvaring. Sedan de avtjänat ett kortvaru
frihetsstraff efter det första brottet, återvända de med största sannolikhet
till sin gamla miljö med åtföljande risker för återfall i kriminalitet. Utskottet
får verkligen ursäkta mig, om jag inte tror så mycket på den föreslagna
utvägen att förena den villkorliga domen med föreläggande att låta sig intagas
på sinnessjukhus som ett alternativ till straffriförklaring enligt nu gängse regler.
Med största sannolikhet kommer vederbörande att undandraga sig denna
form av samhällsreaktion. Just det klientelet komme säkerligen också att bli
särskilt svårhanterligt.

Det är naturligtvis svårt att ställa prognoser i det här avseendet, men med
ganska stor sannolikhet kunna vi vänta en ökad psykopatbrottslighet eller kanske
rättare ett växande antal brott, begångna av psykopater, om de principer utskottet
gjort sig till talesman för bli normerande för lagtillämpningen. Man
kan förstå och dela den synpunkten, att den enskilde ej onödigtvis och under
för lång tid får berövas sin frihet. Men, frågar man sig, tar verkligen utskottsförslaget
tillräcklig hänsyn till samhällsskyddets intresse? Och ha våra nuvarande
straffverkställighetsorgan resurser för att omhändertaga en stor del av
det klientel, som hittills åtnjutit vård på sinnessjukhus?

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i 5 Jmp. strafflagen, m. m. (Forts.)

Fet skulle alltså vara lyckligt, om man kunde anlägga mera sociala och soccialmedicinska
synpunkter på problemet psykopati — brottslighet. Vår generation,
som upplevt världshistoriens ohyggligaste massmanifestation av kriminalitet
hos psykiskt abnorma individer, borde inte lia svårt att förstå vikten av
att dylika tillstånd i tid avslöjas och få en lämplig behandling.

Herr talman! Den kungl, propositionen har ej tagit hänsyn till alla de erinringar,
som under remissbehandlingen av strafflagberedningens betänkande
från medicinskt håll riktats mot detta. Det kan ju också hända att departementschefen
själv anser att det ej är ett så stort svalg befäst emellan hans och
utskottets förslag. Men i så fall gör herr statsrådet sig själv orätt. Ur de flesta
av de synpunkter, jag här framhållit, erbjuder propositionen större möjligheter
för en rationell behandling av psykiskt abnorma, som blivit lagbrytare, än
utskottets förslag. Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till propositionen
nr 207.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Det är helt naturligt att en lekman
inte har möjlighet att döma i en tvist mellan psykiatriker och jurister. En sådan
tvist förefinnes ej heller. Jag har begärt ordet för att förklara, att första lagutskottet
aldrig har ägnat så stor uppmärksamhet åt en frågas behandling under
de 20 år jag tillhört lagutskottet som just åt denna fråga. Det är alldeles felaktigt
av herr Osterman att säga, att utskottets behandling har varit ensidig.
Propositionen redovisar alla uttalanden ifrån det håll herr Osterman representerar,
under det att ytterst få juridiska synpunkter redovisas i propositionen.
Föredragningen har varit fullt objektiv, och den omständigheten att icke en
man av facket från läkarhåll har varit närvarande, kan icke utgöra ett skäl
för påståendet, att utskottets behandling varit ensidig.

Det är efter min mening fullständigt felaktigt att säga, att här pågår en
dragkamp mellan å ena sidan jurister och å andra sidan psykiatriker. Vem
var det som tog initiativ till denna revision av strafflagens 5 och 6 §§ i femte
kapitlet? Det var lekmännen. Det var riksdagens revisorer, som först slogo alarmoch
påpekade, hurusom det allmänna rättsmedvetandet allt mer började reagera
mot mängden av straffriförklaringar, och riksdagen 1938 underströk behovet
av en revision på detta område.

Nu är det min uppfattning, att man icke skall ge efter för lekmannaopinionen
i det fall där den inte är berättigad, framför allt inte på detta område, men
den opinion, som framtvang en skrivelse till Kungl. Maj:t i detta ärende, är
sund. Den reagerade emot det sätt, på vilket straffriförklaringar ofta kommo
till. Det var inte bara mängden av straffriförklaringar, som skapade denna opinion,
utan det var fast mera händelserna i övrigt som gjorde, att en ändring
måste ske. Vi minnas alla ett mycket grovt brott, som begicks för åtskilliga år
sedan, där den allmänna opinionen var fullständigt enig med undersökningsläkaren
örn att den som begick brottet var sinnessjuk. Det blev straffriförklaring
och vård på sinnessjukhus. Samme läkare, som konstaterade sinnessjukdom
och ansåg sinnessjukhusvård vara det enda reaktionsmedlet, utskrev vederbörande
efter inte fullt ett år till den frihet i ett tygellöst liv, som brottslingen
tidigare befunnit sig i. Det är bland annat sådana händelser som skapat en opinion
i fråga örn straffriförklaringarna. Det är således icke en juristpropos, som
föranlett detta, utan en propos ifrån allmänhetens rättsmedvetande.

När jag läste propositionen var jag mycket tilltalad av densamma, och i
första lagutskottet arbetade jag i det längsta för att den skulle i det väsentliga
antagas. Det gjordes emellertid vissa invändningar emot propositionens sätt att
straffriförklara de s. k. psykopaterna. Man vann — framhölls det — inte
tillräcklig garanti för att riksdagens och den allmänna opinionens vilja blev

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Andrina i 5 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
respekterad genom departementschefens sätt att beskriva, när en psykopat
skulle kunna straffriförklaras. Han ställde nämligen vårdbehovet i samband
med den brottsliges själsliga läggning. Jag tyckte i längden detta var mycket
förnuftigt, men inte bara juristerna inom lagutskottet och lagrådet reagerade,
utan även representanter för psykiatrien gjorde det. Det som jag tog största
intrycket av var icke lagrådet och inte var det häradshövding Siljeström, president
Schlyter, justitierådet Gärde eller advokat Gezelius, utan det var en
psykiatriker i Sydsverige, som jag tyckte resonerade förnuftigt då han i en
skrift bevisade ohållbarheten i att sammankoppla vårdbehov och strafflöshet,
och därför anslöt jag mig till den inom utskottet mer och mer utpräglade önskan
att skapa säkrare garantier för att icke psykopater i oträngt mål straffriförklarades.
För att möjliggöra detta måste kausalsambandet mellan brott och
sinnessjukdom klaras upp. Jag förstår icke att det är någon anledning att så
allvarligt reagera emot detta ifrån det håll herr Osterman representerar. Vi
ställa ju inte undersökningsläkaren inför något större dilemma än örn icke
något kausalsammanhang hade funnts till. Undersökningsläkaren får ange de
skäl, varpå han grundar sambandet mellan brott och själstillstånd hos vederbörande.
Han får ange de skäl, varpå han grundar sitt antagande, att brottet och
själstillståndet ha gemensamhet, men det blir domstolen, som slutligen får avgöra,
i vilken mån man skall taga hänsyn till vad undersökningsläkaren säger.
Han kan ju också ha tagit fel.

Herr Osterman talade örn vilka orimligheter detta kausalsammanhang skulle
kunna leda till. Ponera, säger han, att en sinnesslö begår menedsbrott, och för
detta blir han straffriförklarad, därför att hans själsliga tillstånd var sådant,
att han inte kunde fatta innebörden av det brott han begick, när han avlade
falskt vittnesmål. Han blir således straffriförklarad. Sedan begår samme sinnesslöa
man en våldshandling, en grov misshandel eller något dylikt. Herr
Osterman menade, såvitt jag förstod honom riktigt, att även örn den sinnesslöa
skulle förstå, att han begått något orätt, då han misshandlade en annan människa,
är det i alla fall mycket sannolikt att hans brottsliga, handling står i
samband med hans själstillstånd, och därför skulle han yrka på straffriförklaring.
Ja, det är alldeles riktigt, men är det då uteslutet att inte domstolen också
skulle anse kausalsammanhang förefinnas och att han således skulle bli strafffriförklarad
och intagen på sinnessjukhus? Jag delar fullständigt de juristers
uppfattning, som i första lagutskottet givit tillkänna, att i 99 fall av 100 torde
undersökningsläkarens uppfattning efter presumtion befinnas riktig och således
straffriförklaring komma till stånd.

Men vi fortsätta med samma exempel. Den sinnesslöe begår mened och sträfffriförklaras.
Sedan begår han en mindre polisförseelse. Han t. ex. åker med
släckt cykellykta, när han inte har lov att göra det, och blir åtalad. Det enda
som kan följa på denna förseelse är böter. Han är inte alls farlig för den allmänna
säkerheten. Så blir han sinnesundersökt, och det konstateras, att han har
en tolvårings intelligenskvot. Det är sannolikt, att undersökningsläkaren säger,
att det var på grund av flotta sitt själstillstånd som vederbörande åkte med
släckt lykta. Skulle domstolen möjligen också finna, att detta var fallet, skulle
denna lilla förseelse föranleda vederbörandes intagande å anstalt i och för vård,
ty det är väl förutsättningen för en straffriförklaring. Är det då icke bättre,
att man försöker finna en lämpligare reaktion, att vederbörande exempelvis får
böta fem kronor, som är det lindrigaste straff, som kan ådömas i ett sådant
här fall? Vederbörande är kär i pengar, och därför kan fem kronors bilter bli
en så allvarlig läxa för honom, att han aldrig mer kommer att åka med släckt
lykta. Där ha vi, herr Osterman, ett exempel på betydelsen av att kausalsammanhanget
får presumeras av domstol. Vi kunna också tänka oss det fallet,

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i 5 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
att både läkaren och domstolen äro av den uppfattningen, att en brottsling
behöver anstaltsvård, men att detta enligt domstolens åsikt bör beredas via den
villkorliga domen. — Jag tror icke, att reaktionen mot sträf friförklaringen
blivit så allvarlig, om man i stället för att säga, att vederbörande blir strafflös,
säger att han skall dömas till förvaring på sinnessjukhus.

Nu frågar herr Osterman — mycket riktigt för övrigt —: är det sannolikt att
vederbörande kan intagas på sjukhus, då den läkare, som förklarat att vederbörande
bör straffriförklaras men fått denna sin uppfattning underkänd av
domstolen, blir missnöjd häröver och därför vägrar att skriva ut vårdattest för
vederbörandes intagning på sinnessjukhus? Jag vet nu icke i detalj, hur det
går till när en villkorlig dom kommer till, men det har sagts mig i första lagutskottet
och vid samtal med domare och nämndemän, att man först gör en
förundersökning, där man försöker få klarhet i vilka förutsättningar som i det
föreliggande fallet finnas för en villkorlig dom. Jag antager att en förundersökare
hjälper domstolen till rätta på det sättet, att han först frågar undersökningsläkaren,
örn icke det lämpligaste vore att vederbörande dömdes till
villkorlig intagning på sinnessjukhus. Finner läkaren sådan vård påkallad är
det väl läkaren likgiltigt örn vården beredes genom villkorlig dom eller strafffriförklaring.

Jag beklagar örn det beslut, som här kommer att fattas, skulle komma att
uppfattas som ett uttryck för begynnande inhumanitet på detta område. Alla
de som tala för utskottets förslag äro säkert av den uppfattningen, att man i
så stor utsträckning som möjligt skall befria sinnessjuka människor från straff
och i stället bereda dem vård, som möjligen kan hjälpa vederbörande till rätt
anpassning i samhället. Hela vårt straffsystem bygger ju på samma princip.
Frågan är endast: skall undersökningsläkaren eller domstolen pröva och avgöra
inom vilken del av vårt straffsystem den brottslige passar in? Mitt lekmannasinne
säger mig, att domstolen är mera kvalificerad att avgöra den saken
än psykiatrikern. Här är bara fråga om att finna den rätta instansen för vederbörandes
inpassande i straffsystemet. Straffsystemet har — därom äro vi
alla ense — det syftemålet att tillrättaföra den brottslige. Jag är för min
del övertygad om att vi genom den föreslagna lagstiftningen beträda den rätta
vägen, och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Rylander: Herr talman! Man är ju fullkomligt ense om att det föreligger
behov av en ändring av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser.
Praxis på detta område har under de senaste decennierna utvecklats därhän,
att det ständigt gått mot en utvidgning av straffriheten och strafflindringen.
Det har till slut gått så långt, att det nog i de vidaste kretsar har väckt uppmärksamhet,
och det har ifrågasatts, örn man verkligen kunde fortsätta på
den inslagna vägen.

Praxis i fråga örn tillräknelighetsbestämmelserna har i mycket hög grad
kommit, att bestämmas av den medicinska sakkunskapen. Visserligen är ju ett
läkarutlåtande örn en persons sinnesbeskaffenhet ingenting annat än vilket
sakkunnigutlåtande som helst sorn förebringas i en rättegång, och domstolen
kan ta den hänsyn den vill till ett sådant utlåtande. Det har emellertid visat
sig, att domstolarna varit mycket benägna att följa läkarutlåtandena, och
det är blott i ringa omfattning som man i domstolarna begagnat sig av möjligheten
att frångå vad som har sagts i ett sådant läkarutlåtande. Sådana där
läkarutlåtanden skola i viss ordning granskas inom medicinalstyrelsen, och
domstolarna ha ju dessutom möjlighet att särskilt underställa utlåtandena medicinalstyrelsens
prövning. D,et förekommer naturligtvis, att plan vid en
domstol ibland också frågar sig, örn utlåtandet, med den kännedom man har om

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändring i 5 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
vederbörande åtalade, kan vara riktigt och frågar medicinalstyrelsen till råds.
Går då dess yttrande i samma riktning som utlåtandet, är det ju ganska förklarligt,
om domstolen är återhållsam med att gå mot den medicinska sakkunskapen,
vars mening på så sätt blivit ytterligare uttalad. Praxis har sålunda
huvudsakligen blivit beroende av vad man inom medicinalstyrelsen tänkt
örn dessa frågor. Det är då icke ägnat att förvåna, att praxis har kommit
att något ensidigt taga hänsyn till de medicinska synpunkterna. Medicinalstyrelsen
i all ära, men det kan väl ifrågasättas, örn vid avgörandet av dessa
ärenden och särskilt vid den fortlöpande granskningen av de avgivna läkarutlåtandena
beträffande åtalade personers sinnesbeskaffenhet sakkunskapen
varit så företrädd inom ämbetsverket som hade varit erforderligt för att kunna
garantera en tillfredsställande praxis på detta område. Detta gäller redan
på det psykiatriska området och än mera i fråga örn sociologi och kriminalpolitik,
som det ju i lika hög graci gäller.

Det är på förekommen anledning jag med några ord berört utvecklingen av
praxis. Herr Osterman har ju sagt, att utskottets utlåtande karakteriseras av
den misstro gentemot psykiatriens representanter som är förhärskande bland
juristerna och som han trodde dessutom besjälade en stor del av allmänheten.
Jag vet icke, örn jurister i allmänhet gå och bära på någon sådan misstro,
i varje fall är så icke fallet med mig, och alldeles särskilt har jag ju förtroende
för herr Osterman. Jag tror icke heller man kan säga, att utskottets utlåtande
karakteriseras av någon sådan misstro. Mot bakgrunden av den utveckling
som har ägt rum är det väl icke förvånande, om man, då en annan och bättre
ordning nu skall komma till stånd på detta område, något söker att inskränka
det tämligen allenarådande medicinska inflytandet på dessa frågors behandling.

Frågan örn mer eller mindre abnorma brottslingars behandling, örn de skola
få straff eller örn de skola ha lindring i det straff, som eljest skulle utdömas, är
ju en fråga som måste ses ur flera synpunkter. Det är icke bara fråga om vad
som kan vara bäst med hänsyn till den enskilda människans framtid, utan det
är också i mycket hög grad, då det gäller dessa abnorma, frågan örn samhällets
skydd mot brott och för samhället skadliga åtgöranden överhuvud taget från
dessa abnorma personers sida. Jag är övertygad örn att utskottet genom sitt
ställningstagande snarare kommer att undanröja den misstro som till äventyrs
kan finnas mot psykiatriens representanter än tvärtom.

Det är ingen tvekan om att en ny lag måste upptaga både sinnessjukdom och
sinnesslöhet som straffrihetsgrunder och om innebörden av dessa begrepp råder
väl också nödtorftig överensstämmelse, men sedan är det slut på enigheten.
Särskilt ha stora meningsskiljaktigheter yppat sig beträffande psykopaternas
behandling. Det har anförts vägande skäl för att de i allmänhet icke skulle
undantagas från reaktion inom det vanliga straffsystemets ram, om de göra sig
skyldiga till brottsliga handlingar A andra sidan erkännes det nog av alla,
att en del psykopater förete abnormiteter av sådan art, att det finns anledning
att i straffrättsligt hänseende behandla dem på ungefär samma sätt som sinnessjuka
och sinnesslöa. Men var gränsen skall dragas mellan psykopaterna av ena
och andra slaget är den stora frågan.

Som lagrådet har påpekat möter det mycket stora svårigheter att i lag fastställa
under vilka förutsättningar psykopati skall vara sträffrihetsgrundande,
och det torde vara omöjligt att ens genom vetenskaplig beskrivning draga en
klar skiljelinje mellan de olika psykopatfallen. För övrigt vore man väl icke
mycket betjänt med sådana vetenskapliga beskrivningar i detta sammanhang.
Svårigheterna bero till mycket stor del på att till psykopati hänföres psykisk
abnormitet av mycket skiftande och ibland svårbestämd art, och att läkarna

Andra kammarens protokoll 10Ji5. Nr 2ö. 3

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i 5 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
icke heller ha gränslinjerna klara i detta hänseende. En del föra till psykopati
tillstånd som andra föra till sinnessjukdom och dess gränsområden o. s. v.
Vilken gräns man än drar, måste man nog alltid vara beredd på att det kan göras
erinringar mot gränsdragningen i ett eller annat hänseende.

Samhället regerar normalt mot brott genom straff eller därmed jämförliga
åtgärder. Avsteg från den regeln kunna betingas av humanitära eller individualpreventiva
synpunkter. Det är klart att man i möjligaste mån bör anlägga sådana
synpunkter då man lever i ett kultursamhälle som vårt, där individens rätt
gör sig alltmer gällande. Särskilt under de senaste åren lia ju strävandena att
göra den enskilde brottslingen till en samhällsnyttig människa genom att ge
honom den vård och uppfostran, som han kan behöva, trätt alltmer i förgrunden.
Man får emellertid icke se bort ifrån allmänpreventiva och kriminalpolitiska
synpunkter, och hänsynen till dessa synpunkter kan kräva, att den behandling
som från psykiatrisk synpunkt sett kan te sig som riktigast i fråga
örn vissa fall eller grupper av fall av psykopater får modifieras eller anordnas
på annat sätt än det vanliga. Det förefaller som örn herr Osterman nog icke
hade riktigt beaktat detta förhållande.

Allmänpreventionens krav göra sig gällande med olika styrka i olika fall.
Sinnessjuka och sinnesslöa intaga väl i regel en klar undantagsställning i samhället.
Deras särställning markeras ju av att samhället särskilt tar sig an dem,
oavsett örn de begå några brott eller icke, genom att sörja för deras vård och se
till att de få nödig tillsyn. Det är självklart, att vid samhällets reaktion mot
de av sinnessjuka eller sinnesslöa företagna handlingarna de allmänpreventiva
synpunkterna göra sig mindre gällande. Det ter sig naturligt, att samhället i
fråga örn dem ingriper bara på det sättet, att vederbörande beredes den vård
som han behöver och förhindras från att begå nya brott.

Psykopaterna inta en helt annan ställning. De äro i allmänhet klara och rediga.
Till intellektet stå de icke på något sätt efter andra människor. Deras
brister äro i stället förlagda till känslo- och viljelivet. Detta gör det i mycket
stor utsträckning möjligt för dem att framleva sitt liv som folk i allmänhet.
De kunna utöva sina yrken o. s. v. utan att till det yttre någon egentlig särställning
kan märkas. Det torde endast vara de mera grava formerna av psykopati,
som falla i ögonen genom den oförmåga vederbörande visar att anpassa sig
i samlevnaden med andra människor. Även sådana höggradiga psykopater kunna
dock örn intet särskilt inträffar -— örn de icke råka ut för en situation där
frestelsen att begå brott blir alltför stor eller hemfalla åt asocialitet — utan någon
inblandning från samhällets sida leva sitt liv bland andra människor kanske
hela livet igenom. De hanka sig fram och göra livet mer eller mindre odrägligt
för dem som de ha något mera att göra med, men det går.

Den omständigheten att psykopaterna ofta till det yttre icke intaga någon
egentlig särställning gör, att i fråga örn deras straffrättsliga behandling de allmänpreventiva
synpunkterna framträda starkare. Populärt sett kan man säga,
att folk naturligtvis har svårt att inse, varför den ena människan skall straffas,
under det att den andra icke skall straffas, då de i sitt beteende till det yttre se
tämligen lika ut. I en del av dessa fall göra sig allmänpreventiva synpunkter
gällande med alldeles särskilt stor styrka. Det är i fråga örn känslokalla och
grovt amoraliska psykopater, och ibland dem återfinner man en del av de värsta
brottslingar vi haft att göra med under senare år. Under dessa förhållanden
måste det te sig lämpligast och mest tillfredsställande beträffande psykopater
som begått brott att ge dem en sådan behandling, som kan anses mest lämplig
i varje särskilt fall, men att i görligaste mån söka åstadkomma den behandlingen
inom straffsystemets ram. Härigenom vinna de allmänpreventiva synpunkterna
nödigt beaktande. Och med hänsyn till det reformarbete i fråga örn

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändring i 5 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
det straffrättsliga, reaktionssystemet och straffverkställigheten, som ägt rum
under senare tid, och det fortsatta reformarbete, som kan förväntas på detta
område, torde det väl i de flesta fall icke heller ur humanitära eller individualpreventiva
synpunkter var något att erinra mot en sådan linje. I vissa fall av
psykopati göra sig de allmänpreventiva synpunkterna icke gällande på samma
sätt, och det kan också vara så, att det är omöjligt, att inom straffverkställighetens
ram ge vederbörande den behandling som är lämplig och erforderlig. I
sådana undantagsfall bör man tillgripa straffrihet.

I det till lagrådet remitterade förslaget har uteslutande det medicinska vårdbehovet
gjorts till kännetecken på örn en psykopat skall straffriförklaras eller
icke. Örn det medicinska vårdbehovet var dominerande borde straffriförklaring
ske, heter det. Man kan emellertid säkerligen tänka sig fall, då bestämt behov
av medicinsk vård föreligger, men då vederbörande ändå icke till sin sinnesbeskaffenhet
eller allmänna ställning i samhället avviker från det normala i högre
grad än många andra, för vilka det icke föreligger något sådant vårdbehov.
Detta måste medföra fara för att avgörandet skulle komma att ske endast med
hänsyn till vad som av medicinska skäl vore bäst för den tilltalade och att
straffpolitiska eller kriminalpolitiska synpunkter alltför mycket får träda i
bakgrunden. Med hänsyn till nu rådande praxis är det också olämpligt att frågan
örn straffriförklaring eller icke fortfarande skulle bli en övervägande medicinsk
fråga. Redan med den nuvarande lagstiftningen är det ju en stor benägenhet
för att man tilläter läkarutlåtandena avgörande betydelse, och då
gäller det ju dock att träffa ett straffrättsligt avgörande, örn en person skall
hänföras under en viss paragraf eller icke. Med den erfarenhet jag har av
tjugo års verksamhet i domstolarna måste jag säga mig, att det kommer att
bli mycket svårt för en domstol, att sedan man fått ett utlåtande, som säger
att en person är i behov av vård, förklara, att han är icke i behov av vård och
straffa honom.

Propositionen har visserligen formellt ett annat uttryckssätt. Enligt denna
skulle man fria från straff den som till sin sinnesbeskaffenhet är att jämställa
med sinnessjuk. Av vad chefen för justitiedepartementet anfört i propositionen
synes det emellertid framgå, att han icke menar att härmed göra någon väsentlig
skillnad mot det remitterade förslaget. Under sådana förhållanden kan väl
icke heller detta senare förslag gå fritt från de erinringar som gjorts beträffande
det remitterade förslaget.

Utskottet talar i stället örn »annan själslig abnormitet av så djupgående natur
att den måste anses jämställd nied sinnessjukdom» som straffrihetsgrund.
Man kan då fråga sig vad som menas med detta. Det är klart, att icke heller
detta uttryckssätt skapar en klar gräns. Det kommer fortfarande att föreligga
svårigheter att i vissa fall bestämma, på vilken sida av gränsen, på den strafffria
eller straffbara sidan, som en åtalad psykopat skall placeras. Utskottet
har närmast avsett vissa organiska defekttillstånd och svåra neurotiska sjukdomstillstånd,
sådana tillstånd, som redan nu anses ligga på gränsen till sinnessjukdom
och som kanske av en del läkare rent av hänföras till sinnessjukdomens
område. Vidare Ilar utskottet tänkt på andra genom yttre kriterier
tämligen klart avgränsade fall som sådant tillstånd som har uppkommit genom
skallskador eller genom hjärnhinneinflammationer eller epileptiska karaktärsförändringar.

Jag skall icke gå närmare in på detta. Jag tror det skulle vara mycket oförsiktigt
att göra det, särskilt sedan utskottets ordförande i första kammaren
intagit en mycket försiktig hållning, när det har gällt denna fråga. Jag vill
dock säga, att jag i detta hänseende kanske har velat gå något 1 jin gro jin utskottet,
ehuru jag icke bär velat reservera mig mot utskottets utlåtande. Det

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i 5 hap. strafflagen, m. m. (Forts.)
har jag- icke gjort helt enkelt därför, att det visat sig svårt att få en annan
hållbar gräns än den utskottet valt.

Jag vill alltså icke nu här ge herr Osterman något papper på hur det skall
gå med de s. k. medfödda psykopaterna, vilkas tillstånd måhända lia framkallats
av skador i fosterlivet eller hjärnhinneinflammation i så tidig ålder
och med obetydliga symtom att den undgått uppmärksamhet. Jag för min
del måste dock hänvisa till att man ju har att falla tillbaka på själva uttrycksättet
i lagtexten, att det skall vara fråga örn själslig abnormitet av så
djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Vad än
utskottet skrivit i sin motivering, står lagtexten fast, och i den mån man där
kan med gott samvete intolka sådana tillstånd, böra de också rimligen falla
därunder. Rent personligt måste jag säga, att jag finner det ganska naturligt,
att man därunder för sådana tillstånd som herr Osterman har nämnt, i den
mån man kan göra sannolikt, att de ha uppstått på sätt som han angivit. Det
är emellertid klart, att lagtexten måste tolkas restriktivt, och att utskottet och
— örn riksdagen fattar det beslutet —• riksdagen därmed avse en väsentlig
inskränkning i vad som nu gäller och en inskränkning också i vad som har
avsetts med propositionen.

När herr Osterman säger, att det är så lii.ycke t mer egendomligt, att icke
behandlingssynpunkterna, då det gäller psykopaterna och deras straffrättsliga
behandling, tillmätts större betydelse som alla reformer i riktning mot
en differentierad straffverkställighet ju innebära ett hänsynstagande till sådana
betraktelsesätt, så förstår jag honom icke riktigt. Man kan väl taga
hänsyn till behandlingssynpunkterna utan att straffriförklara. Det synes mig
vara så, att utskottet bara har på ett riktigt sätt tagit konsekvenserna av
reformerna inom straffverkställighetens område, och jag tycker, att utskottet
har tillmätt behandlingssynpunkterna en mycket stor betydelse. Det är att
märka, att det icke alla gånger är förmånligt ur behandlingssynpunkt, att en
tilltalad straffriförklaras. En sådan åtgärd manar icke precis fram det bästa
hos den det gäller. Man kan tvärtom säga, att det hos honom alstrar en känsla
av mindervärdighet, av hopplöshet och förtvivlan, som gör att han snarast
är benägen att fortsätta och som det på populärt språk heter kasta yxan i sjön
och icke mobilisera de krafter han till äventyrs kan äga för att komma till
rätta i samhället igen.

Jag har, herr talman, jämte ett pär andra kammarledamöter avgivit en motion
i anledning av förevarande proposition. Den gick ut på en ändring av
andra stycket i 5 §, där jag förordade en lydelse, som närmast anslöt sig till
den som justitieministern föreslagit i sitt till lagrådet remitterade förslag. Utskottet
har icke velat godtaga denna motion. Jag skall nu icke hålla något
längre begravningstal över motionen, utan den skall få begravas i stillhet och
må vila i frid, men jag kan icke låta bli att säga, att jag har svårt att förstå,
varför man icke lika gärna skall kunna i lagtexten använda ett modernt uttryck
som sinnesförvirring, vars innebörd både allmänheten och psykiatrikerna
förstå, i stället för att man skall syssla med sådana ålderdomligt klingande
uttr5''ck som sådant tillstånd att han är från sina sinnens bruk. Jag ifrågasätter
för övrigt, örn det heter från sina sinnens bruk. Jag tror att, örn här i
kammaren funnes någon med sakkunskap i fråga om nordiska språk han skulle
anse, att det heter vara från sina sinnen. Man skulle naturligtvis lika gärna
kunna skriva sinnesförvirring i lagtexten, och i motiveringen tala örn att man
menar icke vilken sinnesförvirring som helst utan en ganska hög grad av
omtöckning och förvirring. Genom att skriva lagtexten som man gjort i utskottets
förslag måste man i motiveringen tala örn att det är sinnesförvirring
man menar och icke vilken sinnesförvirring som helst utan en hög grad av

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändring i 5 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
sinnesförvirring. Man kan ju uppenbarligen icke mena blott den allra mest
höggradiga sinnesförvirring, ty i detta tillstånd lär man icke kunna begå
något brott. Man kan då icke ha något uppsåt.

Herr talman! Jag kommer så något in på frågan örn kausaliteten. Utskottet
har ju här gått in för att man skall kräva kausalitet för att abnormitet skall
kunna åberopas för straffrihet eller strafflindring. Jag anser för min del,
att det icke finns någon större anledning att ändra på vad som nu gäller
i detta hänseende. För närvarande har man ju icke en sådan fordran på kausalitet,
utan man inskränker sig ju till att utreda, örn det någorlunda stämmer
i tiden med abnormiteten och den brottsliga gärningen. Enligt utskottets mening
föreligger det emellertid vägande skäl för att fordra ett sådant kausalsammanhang
som förutsättning för straffrihet eller strafflindring. Det spelar
heller ingen roll, att man i det stora flertalet fall kommer att anse, att det
föreligger sådan kausalitet och att det utan varje prövning kommer att anses
vara alldeles uppenbart att det förhåller sig på det sättet. Enligt min mening
har det egentligen förelegat ganska stora skäl också för att behålla det betraktelsesätt
man hittills anlagt på denna sak. Närmaste orsaken till min uppfattning
är, att det har fungerat utan några större olägenheter i de åttio
år, som dessa bestämmelser ha gällt, och varför skall man då nu gå över till
någonting annat? Jag får ju säga med anledning av vad herr Hedlund säde
örn den sinnesslöe som cyklade utan lykta, att under min domarverksamhet
har jag träffat på mycket få sådana där sinnesslöa cykelåkare, så att jag tror
icke det spelar så stor roll.

Å andra sidan måste man säga, att det nog finns en del skäl för att åberopa
en sådan förutsättning för straffrihet eller strafflindring. Särskilt i gränsfallen,
beträffande vilka det är tveksamt, örn sinnessjukdom eller sinnesslöhet
eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom föreligger, kommer det att ha viss betydelse att
kunna uppställa denna fordran på kausalitet för att kunna hindra, att straffriförklaring
äger rum i alltför stor utsträckning. Justitieministern har i propositionen
påpekat, att det skulle föreligga en viss risk för ojämn tillämpning,
örn man går in för kausalitet i detta hänseende. Jag kan hålla med honom, i
detta hänseende, men å andra sidan tror jag, att man icke får överdriva farhågan
för en sådan risk. Man får besinna, att det blir i utomordentligt sällsynta
fall, som man kommer att anse, att kausalitet icke föreligger. Örn en
domstol i något enstaka fall skulle, då ett utlåtande givit vid handen, att vederbörande
har varit sinnessjuk, anse, att kausalitet icke föreligger och döma
den åtalade till straff, så kan man vara övertygad om att vederbörande fullföljer
ett sådant mål till högre instans, och dessa högre instanser ha ju större
möjligheter än underdomstolarna att tillse, att rättstillämpningen blir enhetlig.
Justitieministern har också anfört, att man synes kunna anföra humanitära
skäl mot att tillgripa straff i sådana fall då kausalsamband icke kan påvisas.
Beträffande den saken föreligger det väl egentligen icke någon större skillnad
mellan ett sådant fall och det fall, att en person insjuknat i sinnessjukdom kort
efter det brottet begåtts. Även då skulle man kunna åberopa humanitära hänsyn
för att icke ålägga honom straff men en sådan dinnes ju till straff.

Herr Osterman har ansett, att det skulle innebära ett psykologiskt bedömande
att avgöra, örn kausalitet föreligger eller icke, och det skulle överstiga
domstolarnas förmåga. I detta hänseende vill jag bara säga, att domstolarna
ju, när de taga ställning till en sådan fråga, liven lia till sitt förfogande minst
en psykiatrikers bedömande i frågan. Jag tror i likhet med herr Osterman, att
det kommer att bli mycket få utlåtanden av den typen man får ifrån läkarna,
och det är ju också närmast vad utskottet har väntat, då utskottet sagt, att det

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i 5 hap. strafflagen, m. m. (Forts.)
endast i undantagsfall kan förekomma, att det brister i kausalitetshänseende.
När det gäller att taga hänsyn till frågan om kausalitet föreligger eller icke,
Ilar man ju emellertid att beakta allt vad man kan veta örn vederbörandes förhållande,
även alltså hur det är ställt med hans vilje- och känsloliv. Det blir
alltså hela hans personlighet i den mån den har kunnat bli klarlagd som blir
avgörande.

Herr talman, med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag tror icke, att man kan vinna ut något
av en debatt i denna ytterst invecklade fråga genom att man ger sig in på
långrandiga detaljer eller genom att man drar fram exempel, genom vilka
man tror sig kunna upplysa en i dessa frågor helt naturligt i det stora hela
oupplyst kammare örn den betydelse, som kausalitetsbegreppet och liknande
ting i detta sammanhang kunna ha; jag tror, att allt sådant är fullkomligt
orkeslöst. I varje fall skall jag fatta mig kort.

Begreppen sinnessjukdom, sinnesslöhet, annan själslig abnormitet, som är
jämställd med sinnessjukdom, och själslig abnormitet, som icke är tillräckligt
djupgående för att kunna jämställas med sinnessjukdom — alla dessa begrepp
äro på grund av vår bristfälliga kunskap om det, som vi kalla människosjälen,
alltför vaga, för att fullt rationella lagparagrafer skola kunna byggas
på dem. Icke desto mindre är det alldeles nödvändigt, att vi i viss utsträckning
lägga dessa begrepp till grund för lagstiftning. Men följden blir, att vi,
vilka formuleringar vi därvidlag än anlita, aldrig kunna åstadkomma några
stadganden som icke kunna göras till föremål för diskussion och anmärkningar.
Jag önskar dock icke framställa några invändningar mot det betänkande,
som här föreligger, utan jag tror, att vi kunna nöja oss med det förslag,
som vi nu ha framför oss.

Örn icke debatten redan dragit så långt ut på tiden, skulle jag verkligen
känt mig frestad att söka belysa skevheten i de humanitära synpunkter på
den föreliggande frågan, som kastats in i denna debatt. Jag kan därvidlag
bara helt kort och ■— såsom jag hoppas —- utan att bli missförstådd säga, att
det är bättre att en man dör för folket, än att hela folket förgås. Modifierat
innebär detta, att man måste inse det nödvändiga i att man av hänsyn till
humanitet mot samhället måste tillfoga brottslingen lidande. Sedan är det en
sak för sig, men den kommer i andra hand, att detta lidande bör hindras så
mycket som detta är möjligt, utan att därigenom det sociala syftet med lidandet
går förfelat.

Herr talman! Jag har begärt ordet för att understryka förslagets stora betydelse
därutinnan, att det innefattar en lika tydlig som intressant och enligt
min mening fullt riktig tendens att anvisa psykiatrien en mera blygsam uppgift
i rättsskipningens tjänst, än en under detta sekel utbildad praxis velat
tillägga densamma. Det sagda innefattar icke på något sätt någon misstro mot
psykiatrien som sådan. Man kan överhuvud taget icke här tala örn misstro,
men man kan möjligen säga, att den juridiska vetenskapen, örn den för 50 år
sedan hade stått där den står i dag, skulle ha anvisat psykiatrien dess rätta
plats; den skulle ha förelagt psykiatrien de frågor, denna hade att besvara. Det
är nämligen uppenbart, att det icke är psykiatrien, som har att säga till domstolarna:
vi fordra att ni besvara dessa frågor, utan att det är domstolarna,
d. v. s. juridiken, som har att hänskjuta vissa frågeställningar till psykiatrien.
Punkt och slut.

Med den uppfattning, som jag i alla år hävdat, örn straffets väsentliga
funktion såsom utövande generalprevention genom moralbildning, har det icke

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändring i 5 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
varit förenligt att låta straffrihet inträda på grund av abnormitet i andra fall,
än då den psykiska situationen, såsom den framträder genom brottet, är så
främmande för samhällsmedlemmarna i gemen, att de icke ens kunna
känna några tendenser till att handla av sådana motiv, som varit bestämmande
för gärningsmannen. När motivläget är på detta sätt främmande för människor
i allmänhet, då är det uteslutet för allmänheten att reagera mot handlingen
genom föreställningen om dennas pliktvidrighet, och då har straffet
icke någon funktion att fylla. Men så snart allmänheten icke står helt frågande
inför motivläget utan verkligen känner en moralisk reaktion mot handlingen,
är straffbarhet och icke strafflöshet på sin plats. Psykiatriens uppgift
bör därför begränsas till att, där tvivel finnas, söka fastställa, huruvida
själsläget vid handlingens begående var eller icke var sådant, att allmänheten,
därest den haft full insikt i saken, skulle lia moraliskt reagerat. D. v. s.
psykiatern får icke ställa frågan så: är den handlande i abnorm brist pa sociala
känslor? Utan han bör ställa den så: kan det icke befaras, att den handlandes
motivläge skulle kunna bli bestämmande också för andra, örn gärningen
icke bestraffades? Vad som gör att den grövre brottsligheten i den allmänna
förställningen framträder såsom något abnormt, det är just den särskilt starka
allmänna pliktkänsla mot de grövre brotten, som fostrats genom det reguljära
stränga bestraffandet av sådana brott. Örn straffet här faller bort och ersättes
av s. k. vårdande åtgärder, kan det hända, att småningom också den allmänna
föreställningen örn abnormiteten i handlingssättet kommer att avtrubbas. Besinnar
man vad jag nu sagt, förstår man, att det kan ligga en förrädisk cirkel
i tanken, att psykopatisk abnormitet borde utesluta straffbarhet.

Herr talman! Ungefärligen dessa ord uttalade jag i en straffrättslig undersökning
för 25 år sedan. En liknande tankegång tycker jag mig nu kunna
spåra bakom hithörande utredningar och utskottets allmänna inställning. Jag
tänker därvid särskilt på uttalandet i utlåtandet å s. 33 i det avsnitt som
börjar med orden: »Utskottet delar denna mening...» och slutar med orden
»för närvarande sker». Jag skall inte låsa upp orden i fråga för att inte i
onödan ta upp tiden. Av vad jag här anfört förstår man emellertid, att jag nu
mäste hälsa ett förslag sådant som det föreliggande med mycket stor tillfredsställelse.
Jag ber därför herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Gezelius: Herr talman! Det råder ingen tvekan om att den här föreliggande
frågan är en av de mest betydelsefulla straffrättsliga frågor, som under
senare år lagts fram inför riksdagen. Det råder heller ingen tvekan örn att
det är en mycket invecklad fråga. Jag tror emellertid, att det saknas anledning
att här i kammaren gå in på någon detaljerad redogörelse för den ståndpunkt,
som intagits i de olika detaljfrågorna. Till stor del även med hänsyn till de anföranden,
som här i dag tidigare hållits, skall jag därför begränsa mig till huvudsakligen
en enda synpunkt.

Mot bakgrunden av herr Lundstedts anförande skulle jag vilja beröra vad
herr Osterman i sitt första inlägg anförde om den gamla tvistefrågan, huruvida
straffriförklaring av en person, som är sinnessjuk eller har en abnorm själsläggning,
skall ske med beaktande av vårdsynpunkterna — de individuella kia-,
ven -—- eller örn den skall ske med beaktande av de allmänna samhälleliga intressen,
som bära upp hela vår nuvarande straffrättsordning. Det har tyvärr
varit så, att utvecklingen numera gått därhän, att det förekommit flera fall —
jag själv känner ett — där den undersökande läkaren har anlagt herr Östermans
syn på dessa problem, och således, när han yttrat sig om sinnesbeskaffenheten,
utgått från vilken behandling vederbörande borde ha. I det fall, som jag

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i 5 hap. strafflagen, m. m. (Forts.)
känner till, ringde den undersökande läkaren upp vederbörande domare och frågade
vad den åtalade skulle få för straff, örn han bedömdes enligt 5 kap. 6 §
strafflagen. Domaren hade därvid hänvisat till att det skulle bli ett ganska
strängt straff. Det gällde nämligen i detta fall en kommunalman som förskingrat
och förfalskat. Undersökningsläkaren hade därvid svarat, att han i sitt utlåtande
skulle ange, att den åtalade borde bedömas enligt 5 kap. 5 §, då han
därigenom skulle få den behandling, som läkaren ansåg vara den riktiga.

Detta måste vara en alldeles felaktig inställning. Det får inte vara på det
sättet, att samhället har sin straffrättsordning så upplagd, att man inte, sedan
vederbörande blivit ålagd ett straff, kan ge honom en behandling, som är motiverad
av hans själsläggning och sjuklighet.

Vårdsynpunkten är den som präglar justitieministerns förslag, där ifrågavarande
paragraf fått den utformningen, att en person, som är i behov av särskild
vård, skall straffriförklaras. Därmed har man emellertid helt och hållet lagt
i läkarens hand att avgöra behandlingen av en person, som begått ett brott.
Man glömmer helt, att örn en sinnessjuk person begår ett brott, är det två
saker som föreligga. Först och främst är vederbörande sinnessjuk och i behov
av vård. Därjämte har han begått ett brott, mot vilket samhället måste reagera.
Skulle man nu bygga upp lagstiftningen på det sättet, att domstolarna endast
ha att ta hänsyn till vårdbehovet, skulle man stanna vid sådana abnormiteter
som att, örn en läkare förklarar en homosexuell person i behov av vård. skulle
den åtalade straffriförklaras även för exempelvis en stöld, som han begått.
Detta är icke rimligt. Han skall naturligtvis först få ett straff för den begångna
stölden och sedan underkastas den behandling, som är möjlig och lämplig för
att återföra honom till samhället. Det är från dessa utgångspunkter, som jag
under inga omständigheter skulle kunna vara med örn att gå tillbaka till propositionens
förslag, sedan justitieministern förklarat, att propositionen med en
annan formulering än i det remitterade förslaget, dock i sak innebär detsamma.

Jag skall inte här närmare gå in på frågan om kausalsamband och inte heller
dröja vid konsekvenserna att inte kräva ett sådant samband. Jag vill nöja
mig med att säga, att då jag anslutit mig till utskottets förslag, har detta skett
inte endast av individuella rättssäkerhetshänsyn, men också -— och framför allt
— av hänsyn till de allmänna samhälleliga intressen, som uppbära vår straffrättsordning.
Det är möjligt att det kommer att gå som lagrådet närmare uttalat,
att hela tillräknelighetsfrågan och alla därmed sammanhängande problem, komma
att göras till föremål för en omarbetning, och att vi komma att få en
svensk straffrättsordning uppbyggd på andra principer än de nuvarande. Till
dess är det emellertid ur samhällets synpunkt nödvändigt att vi — på sätt herr
Lundstedt mycket riktigt framhöll — behålla och bevara de principer, som
ligga bakom utskottsutlåtandet.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Törnkvist: Herr talman! Det är av två anledningar som jag djärves
att delta i denna överläggning. Jag är nämligen dels motionär i frågan, och
dels har jag i min egenskap av statsrevisor ett visst ansvar för upptagandet
av denna fråga.

1937 års statsrevisorer pressades på grund av en allmän opinion till att örn
möjligt söka reda ut anledningarna till den utveckling inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, som då i så hög grad oroade allmänheten. Denna
oro var inte alldeles utan sitt fog. Vissa yttringar av detta undersökningsväsendes
resultat och domstolarnas lojalitet inför läkarutlåtandena gåvo i vissa

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändring i 5 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
fall sådana resultat, att det inte var möjligt att negligera den allmänna orosstämning,
som då gjorde sig gällande.

I anledning av vad herr Osterman nyss anförde, vill jag bekräfta oell försäkra,
att statsrevisorernas undersökning icke tog sikte på något annat än att
örn möjligt söka finna en utväg, som säkerställde medborgarna och deras rätt
att behandlas på ett sådant sätt, att ett maximum av trygghet tillförsäkrades
dem. Yi behandlade inte frågan från ensidig juridisk synpunkt eller rättspsykiatrisk
synpunkt, utan vi sågo den uteslutande ur den synpunkt, som jag
nyss erinrade om, nämligen tryggheten för medborgarna.

Då jag erinrar kammaren örn, att denna undersökning tog i anspråk en tid
av två år, vill jag därmed lia påpekat, att statsrevisorerna verkligen gingo till
sin undersökningsuppgift med allvar och syfte att vinna ett resultat. Den som
inte känner till eller personligen erfarit hur statsrevisionen arbetar kan ju
undra, vilka som stå bakom statsrevisorernas uttalande. För den skull vill jag
säga några ord örn arbetsmetoden i detta fall.

När statsrevisorerna samlades år 1937, beslöts att tillkalla expertis av olika
slag, såväl juridisk, konstitutionell som rättspsykiatrisk och annan. Denna
expertis skulle få i uppdrag att gå igenom ärendet till dess statsrevisorerna
ånyo träffades år 1938. Alla de intressen, som kunna tänkas i någon form
vara knutna till en uppläggning av spörsmålet om de rättspsykiatriska undersökningarna
togos således i anspråk. Med allt det eftertryck som är möjligt
nu 6—7 år efter denna undersökning, vill jag understryka, att det inte var juristernas
synpunkter som blevo de slutligen avgörande i denna fråga, utan
det var en synnerligen förnämlig representant för rättspsykiatrien, vilken tillkallats
som sakkunnig för den grenen av intressekomplexet, vars syn på frågan
blev av mycket stor betydelse för utredningen.

Till vilka resultat kom nu denna utredning? Huvudsynpunkten var, att man
bade att konstatera en synnerligen stor osäkerhet oell oklarhet på detta område.
De slutliga resultaten av sinnesundersökningarna kunde i mycket likartade
fall bli helt olika. Det kan i detta sammanhang vara intressant att erinra
örn ett konstaterande som statsrevisorernas undersökning gjorde. Statsrevisorerna
funno nämligen att »medicinalstyrelsen —• varmed ju måste förstås
den rättspsykiatriska expertisen på området — under senare halvåret
1937 — d. v. s. samma år som undersökningen började — i icke mindre än 11
fall först granskat vederbörande undersökningsläkares utlåtande utan åtgärd,
men sedermera i på begäran av domstol avgivet utlåtande uttalat en motsatt
mening i vård- eller tillräknelighetsfrågan. I 9 av dessa fall bade medicinalstyrelsens
utlåtande avgivits endast på grundval av de förut granskade handlingarna.
» Av dessa 11 fall hade medicinalstyrelsen i 2 tydligen kompletterat
de tillgängliga akterna, men i 9 fall avgivit ett helt motsatt utlåtande på
grundval av precis samma akter, beträffande vilka styrelsen tidigare uttalat
sig i motsatt riktning. Konstaterandet att sådant kan inträffa i en så viktig
samhällelig och medborgerlig angelägenhet som denna var ju ganska otrevligt
att behöva göra. Detta bekräftade endast önskvärdheten av att det bereddes
möjlighet för riksdagen att få denna fråga bringad i ett ordentligt skick.

Jag skall beträffande denna del av frågan nöja mig med vad jag nu anfört,
då mitt uppträdande här i debatten inte är avsett att tjäna annat syfte än att
erinra riksdagen örn att riksdagen redan i denna fråga är bunden och i realiteten
tidigare intagit sin ståndpunkt. Det enda som riksdagen i detta fall möjligen
kan vara något missnöjd med är att ärendet inte tidigare bringats fram
inför riksdagen. Detta beror emellertid troligen i främsta rummet på den allmänna
oron ute i världen under de sista åren.

När den av statsrevisorerna föranstaltade undersökningen överlämnades till

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i 5 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
statsutskottet vid 1938 års riksdag, gjorde utskottet vissa uttalanden. Dessa
byggde emellertid uteslutande på det utredningsresultat som statsrevisorerna
hade presterat. I statsutskottets uttalande framfördes bl. a. den synpunkten —
vilken jag tidigare erinrat om — att man på flera håll syntes känna en viss
oro inför den utveckling som skett på detta område. Jag vill särskilt poängtera
vad som i statsutskottets utlåtande anfördes örn att »medicinalstyrelsen
syntes vara på väg att få ställningen av specialdomstol i tillräknelighetsfrågor
samt att en dylik utveckling aldrig varit avsedd». Därvid syftas på införandet
av 1929 års sinnessjukhuslag. I statsutskottets utlåtande underströks
vidare den synpunkten »att å ena sidan den medicinska utredningens betydelse
måste beaktas, men å andra sidan ej bör förbises den personkännedom och allmänna
erfarenhet som lekmännen i underdomstolarna ofta representera och
vilken syntes äga ett väsentligt praktiskt värde även vid behandlingen av tillräknelighetsfrågor».
Här kommer man emellertid in på ett område, som jag
inte i denna debatt vill uppta till diskussion. Jag har endast velat erinra örn
det ståndpunktstagande och de synpunkter som framfördes 1938.

Statsutskottet anförde då även, att det ansåg sig »böra framhålla nödvändigheten
av att organisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
ej får motverka, att praxis i tillräknelighetsfrågor utbildas genom domstolarnas
obundna avgöranden på grundval av det material, som av den medicinska
sakkunskapen ställes till deras förfogande». Betydelsen härav har ju herr
Lundstedt nyss understrukit. I statsutskottets utlåtande anfördes vidare följande:
»Utskottet, som måste finna det av revisorerna behandlade spörsmålet
vara en samhällsangelägenhet av största vikt, anser i likhet med revisorerna,
att det bör tagas under övervägande vilka åtgärder, som böra vidtagas för en
mera ändamålsenlig organisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,
i avsikt, bland annat, att det allmänna rättsmedvetandets ovan berörda
krav bättre tillgodoses.»

Det är här således med utgångspunkt från dåvarande statsrevisorernas,
statsutskottets och riksdagens ställningstagande inte i första hand en fråga om
juristers eller rättspsykiatrikers uppfattning, utan det gäller att först och
främst tillgodose det allmänna rättsmedvetandets och rättssäkerhetens intressen.
Sedan gäller det att praktiskt söka finna en form, som säkerställer medborgarens
rätt att dömas av domstolarna i vanlig mening och inte av enskilda
individer, som visserligen även de avgiva sina utlåtanden under ämbetsmannaansvar,
men vilka självfallet inte kunna fungera som en dömande instans på
samma sätt som våra vanliga domstolar.

Riksdagens båda kamrar beslöto 1938 att enhälligt godkänna statsutskottets
utlåtande i ärendet. Det är i denna fråga vidare att märka, att statsrevisorernas
initiativ i ärendet överallt rönte full förståelse. Diskussionerna i tidningarna
voro helt i överensstämmelse med statsrevisorernas och statsutskottets
uppfattning. En allmän opinion på området förelåg således. Det egendomliga
inträffade därjämte, att den rättspsykiatriker, som kanske främst skulle ha
haft anledning att känna sig träffad av en viss närgångenhet, i en intervju
i Dagens Nyheter 1938 underströk riktigheten av utredningens resultat. Det
var vidare anmärkningsvärt, att medicinalstyrelsen ställde sig på samma ståndpunkt.
Det förelåg således en klart enhällig svensk opinion både från psykiatrikernas,
juristernas och medborgarnas sida örn att rättstillämpningen här
kommit något på sned och att det främst gällde att tillgodose den svenska medborgarrättens
befogade intressen.

Med erinran härom har jag således velat delge kammaren vad riksdagen tidigare
förbundit sig till. Jag vill i detta sammanhang ytterligare betona, att det
är ett självklart allmoge- och medborgarintresse, att vi icke släppa kontrollen

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändring i 5 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
över utvecklingen på detta område och att denna inte blir ensidig, utan att vi
i den mån vi ha möjlighet därtill även skola rimligt tillgodose den rättspsykiatriska
uppfattningen.

När statsrevisorerna behandlade denna fråga, var de verkligt utbildade rättspsykiatrikernas
antal ytterst ringa. Till de rättspsykiatriska undersökningarna
användes i stor utsträckning läkare som inte kunde anses besitta den träning
och kunskap på området, som för medborgarna kunde anses vara betryggande
och tillfredsställande. Jag vill emellertid ännu en gång betona, att det i statsrevisorernas
undersökning icke förelåg den ringaste spänning mellan jurister
och psykiatriker. För den händelse herr Osterman, vilken jag nu ser är inne
i kammaren, inte åhörde vad jag förut yttrade i denna fråga, vill jag för honom
särskilt påpeka, att den av statsrevisorerna verkställda utredningens motiv
huvudsakligen vila på synpunkter som anfördes av en av våra främsta rättspsykiatriker
i landet. Det är ju långtifrån ett medborgarintresse, att uppmuntra
strid mellan jurister och psykiatriker i denna fråga. Medborgarintresset
är i stället att befordra säkerhet, att det endast skall vara våra domstolar, som
skola svara för avgörandet i fråga om att beröva en medborgare hans frihet
samt att rättsps5''kiatrien och rättspsykiatrikerna ävensom läkarkåren överhuvud
i vissa fall blott skola tjänstgöra som domstolarnas vägledare och hjälpare.

Anledningen till att jag vågat uppträda som motionär i denna fråga har uteslutande
varit, att jag känt mitt ansvar för vad som förevar inom statsrevisionen
för 6—7 år sedan. I departementschefens formulering av här ifrågavarande
paragraf tyckte jag mig finna ett alltför lösligt fält för det psykiatriska bedömandet
av dessa frågor. Uttrycket »den som till sin sinnesbeskaffenhet är
att jämställa med sinnessjuk» inrymmer i sig ett alldeles för vidsträckt tolkningsområde
för psykiatrikerna. Det var just begränsningen av det fältet som
var avsikten med den tidigare verkställda utredningen. Jag är självfallet icke
fackman på området och vill därför inte ge mig in på att diskutera örn psykopater,
sinnessjuka o. s. v. Jag vill endast konstatera, att medborgarnas trygghet
kräver, att fältet för avgörande av fall, där inte klar sinnessjukdom eller sinnesslöhet
föreligger, icke bör vara så vidsträckt för psykiatrien som av Kungl.
Majit föreslagits. Däri ligger nämligen en fara för medborgarna. På grund härav
yrkade jag i min motion avslag på denna paragraf.

Detta mitt yrkande var kanske främst föranstaltat av taktiska hänsyn för
att förmå lagutskottet till att närmare fundera på innebörden av ett avslag och
för att lagutskottet skulle söka utröna konsekvenserna av de olika alternativen.
Jag åsyftade att lagutskottet noga skulle i belysning av avslagsyrkandet överväga
innebörden av Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet kunde visserligen säga sig,
att motionären i fråga kunde ha orätt eller vara okunnig, men utskottet kunde
inte helt bortse från, att det kunde föreligga verkliga bevekelsegrunder för
avslagsyrkandet. Jag har emellertid ingen anledning att här fördjupa mig i
denna motsättning mellan propositionen och min motion. Jag finner att lagutskottets
uttalande innebär en restriktion på ett sådant sätt att jag från mina
utgångspunkter kan godta detsamma.

Jag tror att utvecklingen kommer att visa, att man i frågor sorn dessa bör
vara mycket försiktig och gå varligt fram. Jag vill inte uttala mig hur långt
man kommer att gå i framtiden. Rättspsykiatrien kommer måhända att kunna
utveckla sig i hög grad och läkarna själva kunna kanske få en sådan själslig
fermitet på området, att de kunna prestera mer än vad de nu mänskligt sett
kunna göra. Det är därför mycket möjligt att rättspsykiatriens område kan
komma att ytterligare utvidgas. Jag har självfallet ingenting emot detta, men
som jag förut framhållit, är det ett oavvisligt krav att trygghet skapas för
medborgarna.

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i 5 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)

Utvecklingen kan emellertid gå en annan väg, som väl för övrigt är den mest
sannolika och samtidigt mest trygga för medborgarna. Förutsättningen är dock
att domstolarna kunna få sådana ledamöter, som verkligen förstå medmänniskorna
i deras beträngda situationer. Brottslingar skola visserligen straffas.
Därom råder ingen tvekan. Det är emellertid säkrare för medborgaren, om han
får sin dom av — som jag förut nämnt — de instanser som äro inrättade för
denna uppgift. För att ingen tvekan skall råda örn min ståndpunkt i detta fall,
vill jag förklara, att jag inte tillhör dem, som anse, att man skall straffa i
onödan och straffa exemplariskt som det ibland heter. Jag anser att även våra
domstolar böra se med förståelse på företeelserna och jag skulle tro, att detta
redan är regel vid våra domstolar.

I detta sammanhang vill jag något erinra örn vad herr Hedlund i Östersund
berörde i sitt anförande. Han nämnde ett fall, där en människa begått ett grovt
brott men förklarats straffri på grund av sinnessjukdom eller därmed jämställt
andligt tillstånd. Av samma bedömare ansågs denna person ganska snart ha
återfått sin andliga hälsa och han behövde inte längre vara inspärrad på sinnessjukhus.
Detta är ett exempel på do osäkerhetsmoment som spela in på
detta område. Jag vill i anslutning till herr Hedlunds exempel erinra örn ett
annat fall, som långt ifrån är ensamt i sitt slag. I statsrevisorernas undersökning
i denna fråga hade vi före ett fall, där en statens tjänsteman hade förskingrat
i tjänsten, men förklarats straffri. Han blev snart kry igen och behövde
inte längre någon sinnessjukvård. Han kunde således återta samma tjänst
som han tidigare haft och ingenting kunde hindra honom därtill. Dylika fall,
som visserligen kunna förklaras ur läkarsynpunkt, kunna dock inte förklaras
ur lekmannasynpunkt. Det är ur lekmannens synpunkt förklarligt, att man är
angelägen örn att få ett sådant tillstånd, att dylika händelser icke få inträffa.

Herr talman! Med vad jag nu anfört anser jag mig lia fyllt en viss uppgift.
Av de skäl, som jag tidigare anfört, önskar jag inte några speciellt tillspetsade
situationer i denna sak utan att utvecklingen får ske normalt. Det steg, som
första lagutskottet nu tagit, förefaller mig både lämpligt och ändamålsenligt.
Då jag nu kommer att yrka bifall till första lagutskottets förslag, hoppas jag
och antar, att detta förslag i verkligheten också står i överensstämmelse med
departementschefens synpunkter.

Innan jag slutar, vill jag i förbigående ge mitt särskilda erkännande åt departementschefens
skönskrivning i propositionen. Efter genomläsandet av propositionen
blev jag emellertid överraskad av klämmen i ifrågavarande paragraf.
Denna avvek nämligen alltför tvärt emot det tidigare skrivsättet i propositionen
och innebar, att man gav sig ut på öppna havet i ovisshet och storm.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!
Den långa debatt som trots ett enhälligt utskottsutlåtande ägt rum i den föreliggande
frågan gör att jag kan fatta mig ganska kort.

Vad som under debatten anförts visar vilket svårbedömbart och ömtåligt
område man rör sig på, då det gäller straffriförklaringar. Det gäller här
kanske ett av de mest omtvistade områdena inom hela vår straffrättslagstiftning.
Meningarna bryta sig här i olika avseenden. Bland den verkliga sakkunskapen
på området •— bland rättspsykiatrikerna — kan man få höra många
olika meningar både örn målet och medlen i detta hänseende. Vi ha exempelvis
i. dag hört hur herr Osterman, som ju i kammaren företräder den rättspsykiatriska
sakkunskapen, ansett sig kunna ansluta sig till Kungl. Majds
förslag och funnit det innebära en godtagbar lösning. Vi ha vidare av herr
Hedlund i Östersund hört, att den rättspsykiatriska sakkunskap, på vil -

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändring i 5 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
ken man byggt inom första lagutskottet — det är ingen hemlighet att det är
docenten Sondéns uppfattning, som där starkt gjort sig gällande —■ ansett
Kungl. Maj:ts förslag vara en fullkomlig styggelse och befaras bli till skada
för utvecklingen här i landet.

När man således bland rättspsykiatrikerna själva får höra så skiftande
meningar, är det ganska naturligt att man blir betänksam. Det är emellertid
inte endast inom rättspsykiatrien som meningarna äro delade, utan de äro
också delade bland juristerna. Även inom deras led har man mycket olika
uppfattning örn hur man bäst skall komma till rätta med detta mycket svårlösta
problem. Även bland den stora allmänheten, som ju mera ytligt och sporadiskt
följer företeelserna på detta område, göra sig olika uppfattningar gällande.
Man kanske riktigast återger den allmänna opinionens uppfattning i
dessa frågor, örn man i likhet med vad herr Törnkvist tidigare anfört, säger,
att den allmänna meningen är att straffriförklaringar förekomma i alltför stor
omfattning.

Den som följt den allmänna diskussionen på detta område, har emellertid inte
kunnat undgå att märka, hur motivläget förskjutits och hur helt olika synpunkterna
på dessa frågor äro nu mot för några årtionden sedan. Då reagerade
man mot straffriförklaringar ur främst den synpunkten, att dessa voro tillkomna
för att några »överklassbrottslingar» skulle slippa fängelse och i stället
få anstaltsvård, varifrån de snart skulle släppas ut. Den allmänna opinionen
ansåg då, att detta var en metod för att få personer i s. k. bättre ställning
fria från straff. Nu reagerar emellertid allmänheten ur en helt annan synpunkt.
Nu framhåller man, att det inträtt en fullkomlig rättsosäkerhet på
området. Örn en person, som begått ett brott, dömes tili ett straff, då vet
han vad han har att vänta sig. lian får vistas i en straffanstalt under sex
månader, ett år eller två, men sedan är han fri. Blir emellertid vederbörande
straffriförklarad och sinnessjukhusvård föreskrives, vet han ingenting örn den
framtid som väntar honom. Han kan få vara intagen på sinnessjukhus i åratal
och blir helt beroende av uppfattningen hos den myndighet, som äger rätt
att skriva ut honom.

På detta område har således inträtt en fullkomlig åsiktsomsvängning. Jag
anser, att den sistnämnda synpunkten, nämligen rättssäkerhetssynpunkten, är
av mycket stor betydelse. Enligt min uppfattning får man inte glömma bort
denna synpunkt, då man diskuterar dessa problem.

Med ett visst fog kan det självfallet ifrågasättas, om det verkligen är klokt
att nu framlägga ett förslag till ändrade bestämmelser på detta område, då
man kan konstatera, att psykiatrikerna själva ingalunda äro ense örn hur man
skall lösa frågan. Därtill kommer, att juristerna tveka örn vilka vägar som
äro de riktiga. Under sådana förhållanden skulle man kunna anse det vara
bättre att vänta för att få ökad kunskap på området. Dessutom skulle det
skälet mot en ändring nu kunna anföras, att det för närvarande pågår en stor
utredning örn hela straffsystemet och att denna utredning givetvis inte kan
underlåta att beröra även dessa frågor.

Jag har emellertid för egen del ansett det nödvändigt att trots den oklarhet,
som fortfarande råder på detta område, försöka få ett bättre sakernas
tillstånd än det vi för närvarande lia. De nuvarande förhållandena äro nämligen
ganska olyckliga. Enligt min mening är den huvudsakliga anledningen
till att vi råkat i detta ohållbara läge, att den skrivna lagen samt den praxis,
som råder, avlägsnat sig från varandra i synnerligen stor utsträckning. Det
råder för närvarande en djup klyfta mellan lagstiftning och praxis på området.
Som det tidigare erinrats örn här i debatten, äro våra bestämmelser om
straffriförklaring från år 18C4. De äro således mycket ålderdomliga och

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i 5 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
syfta egentligen till att endast sådana personer, som så att säga för envar
framstår som abnorma skulle dräs undan från straffets område och i stället
få vård på sinnessjukhus. Praxis har emellertid sedermera undan för undan
gått ifrån lagstiftningen och vidgat området för straffriförklaringar. Nu
finnes snart inte något samband mellan praxis och lagstiftning. Detta är självfallet
en mycket olycklig omständighet, överhuvud taget är det olyckligt när
praxis och lagstiftning skiljas åt i allt för stor utsträckning. Det är en angelägenhet
av största vikt för lagstiftaren att se till att man får en viss enighet
i detta avseende. Det är främst denna omständighet som gjort att jag — trots
de invändningar som kunna göras mot att nu framlägga ett ändringsförslag
— ändock ansett det vara nödvändigt med en ändring på området.

Jag har i detta mitt ställningstagande även låtit mig ledas av att det under
det sista årtiondet inträffat åtskilligt på fångvårdens område. Här har
skåpets nya möjligheter för att omhänderta personer som straffats. Vi ha
fått större möjligheter att differentiera fångbehandlingen och anpassa den
efter de dömdas individualitet samt därvid vidta de åtgärder, som i de olika
fallen äro mest lämpliga. I och med att man på det sättet har vidgat möjligheterna
inom fångvården, bortfaller enligt min uppfattning många av de skäl
som tala för att man liksom skulle undandra vissa personer från fångvården.

Det är ganska svårt att svara på frågan om det i verkligheten äger rum
straffriförklaringar i alltför stor utsträckning här i landet. Svaret beror helt
och hållet på de utgångspunkter, från vilka man vill se hela detta problem.
Man kommer där in på den stora frågan örn straffreaktionens ändamål överhuvud
taget. Enligt min mening är ett av de väsentliga syftena med ali strafflagstiftning
att man skall finna sådana åtgärder, att man på bästa sätt kan
återföra den brottslige till ett socialt och ordnat samhällsliv. Det är åtgärder
i denna riktning, som skola vidtagas. Det är på detta sätt man skall behandla
den, som begått en brottslig gärning, så att han inte ånyo hamnar på
brottets område utan, när friheten en gång är återvunnen, blir en socialt duglig
medborgare.

Om man endast hade denna synpunkt att ta hänsyn till, skulle man kunna
påstå, att problemet var jämförelsevis enkelt. Ty då gällde det endast att i
varje enskilt fall undersöka, hur man behövde behandla brottslingen i fråga
för att han åter skulle bli en god medborgare. I många fall skulle man finna,
att man överhuvud taget inte behövde göra någonting, ty örn många brottslingar
kan man med största sannolikhet förutsäga, att de aldrig mera komma
att begå några brott, då det varit tillfälliga och olyckliga omständigheter
o. s. v., som lett dem till gärningen i fråga.

Man kan emellertid tyvärr inte se denna fråga enbart ur den enskilde individens
synpunkt utan man måste, som det här i debatten framhållits, se problemet
även ur det allmännas synpunkt, man måste — med andra ord — ta hänsyn
till de s. k. allmänpreventiva skälen. Däri ligger att vi måste ta hänsyn
till vilka verkningar, som straffet kommer att få på andra personer, vilka eventuellt
kunna råka i samma situation som den brottsling, varom det är fråga.
Vi måste således ta hänsyn till personer, som kunna råka i samma frestelse
och samma svåra belägenhet som brottslingen i fråga. På grund därav kan
man inte tillämpa den individuella behandlingsmetoden i så stor utsträckning,
som det vore önskvärt, om man levde i ett mera idealiskt samhälle än
vårt.

Örn man nu emellertid tar hänsyn till båda dessa omständigheter och försöker
bilda sig en uppfattning örn vi här i landet gått för långt i fråga örn
straffriförklaringar, är jag icke så säker på svaret som man på många håll
är. Jag vill likväl ge alla dem, som påstå detta, rätt så till vida att jag anser

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Andrina i 5 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
att (let är olyckligt att vi mer oell mer kommit ifrån strafflagens gällande
bestämmelser. Strafflagen bör vara så uppbyggd, att personer som begått ett
brott, skola falla under den och behandlas i enlighet med strafflagstiftningen.
Det skall endast vara i rena undantagsfall, som man får gå utom lagstiftningens
område, nämligen då det är alldeles uppenbart, att de bestämmelser
som finnas i lagen, inte böra komma i tillämpning. I detta avseende ha vi
kommit för långt. Det har nämligen blivit alltför stora grupper av dem, som
gjort sig skyldiga till brottsliga gärningar, vilka undandraga från strafflagens
område. Vi böra därför se till att vi få in dessa grupper under strafflagens
tillämpning, och att vi få sådana anordningar, att vi kunna behandla
största möjliga antal av det klientel, som man måste ta hand örn. Jag tror, att
utvecklingen kommer att gå i den riktningen att vi mer och med differentiera
inom fångvården och att vi komma att skapa ökade möjligheter för att där
tillgodose de önskemål, som jag nyss angivit.

Det är dessa synpunkter som varit avgörande för mig, då jag lagt fram
detta förslag. Nu Ilar utskottet enhälligt framlagt ett förslag, som i några avseenden
avviker från Kungl. Majlis. Jag har redan tidigare i första kammaren
angivit, att jag anser de ändringar som första lagutskottet vidtagit, inte
vara av den natur, att jag har någon direkt anledning att motsätta mig dem.
Jag anser visst inte att alla utskottets ändringsförslag innebära förbättringar
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag. Jag hyser nämligen fortfarande den
övertygelsen, att Kungl. Maj:ts förslag i åtskilliga hänseenden innebär en riktigare
lösning. Enligt min mening är det emellertid mycket angeläget, att
man här kommer fram till ett positivt resultat, och jag är därför för min del
beredd att ansluta mig till eller att i varje fall icke opponera mig mot de
ändringar, som första lagutskottet har föreslagit.

Skillnaden mellan lagutskottets förslag och det av mig framlagda förslaget
rör sig i huvudsak örn omfattningen av straffriförklaringen. Jag har föreslagit,
att sinnesslöa och sinnessjuka skola straffriförklaras, och på den punkten
är första lagutskottet fullkomligt ense med propositionen. Vidare har jag
föreslagit, att vissa personer, som avvika så mycket från det normala, att de äro
att jämställa med sinnessjuka, också skola straffriförklaras. Det gäller här de
mycket omtalade psykopaterna, som höra till det mest svårbehandlade klientel
man har. Det är personer, vilkas defekt icke ligger på det intellektuella området,
som äro klara och rediga och kunna sköta sitt arbete, men som förete
affekter på känslo- och viljelivets område. Det är om dem, som det råder strid.
Om en sådan person begår en brottslig handling, skall han då tagas örn hand
av sinnessjukvården eller av fångvården?

För min del har jag i propositionen hävdat den meningen, att psykopaterna
i regel skola omhändertas av fångvården, och att man alltså måste ordna det
så med våra fångvårdsanstalter, att de kunna taga hand örn dessa personer. Jag
har emellertid ansett, att det finns en grupp av mycket grava psykopater, för
vilka det medicinska vårdbehovet är så övervägande, att man måste taga hänsyn
härtill. Dessa grava psykopater böra därför omhändertas av sinnessjukvården
och icke av fångvården.

Första lagutskottet har på denna punkt något skärpt bestämmelsen genom
att säga, att det i så fall skall vara så djupgående avvikelser från det normala.
att det är att jämställa med sinnessjukdom. I sak innebär detta icke
annat än i fråga om uttryckssättet någon skillnad mot Kungl. Maj :ts förslag,
men örn jag fattat utskottet rätt bär man avsett att skärpa förutsättningen för
straffriförklaring i förhållande till Kungl. Maj :ts förslag. I första kammaren
pressade jag första lagutskottets ordförande ganska hårt för att få klart besked
från honom vilka grupper det är, som man enligt utskottets mening vill

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i 5 hap. strafflagen, m. m. (Forts.)
få in under den kategori, sorn man anser bör jämställas med sinnessjuka. Jag
fick till slut ett svar, sorn enligt min mening var ganska tillfredsställande, enligt
vilket bland annat de konstitutionella psykopaterna i svåra fall skulle räknas
dit. Med en sådan förklaring är det icke så stor skillnad mellan Kungl.
Maj :ts oell utskottets förslag, och jag kan därför godta ändringen.

En andra punkt för meningsskiljaktighet är den, som bland andra herr
Hedlund i Östersund var inne på, nämligen frågan örn kausaliteten. Den frågan
gäller alltså: skall man för en straffriförklaring kräva, att det är visat
att den brottslige har begått sin brottsliga gärning på grund av att han är
sinnessjuk, eller skall man nöja sig med att konstatera, att han begått den
brottsliga gärningen, och att han är sinnessjuk, d. v. s. skall man underlåta
att kräva ett samband mellan dessa båda faktorer?

Enligt min mening är detta en ganska betydelselös fråga. Jag tror icke, att
den i praktiken kommer att ha någon större betydelse. I regel måste man presumera,
att örn en sinnessjuk begår en brottslig handling är det på den grund
att han är sinnessjuk. Jag skall icke fördjupa mig vidare i detta, men för att
det icke skall stå oemotsagt måste jag taga upp herr Hedlunds i Östersund
något egendomliga exempel på hur det skulle gå, örn man godtar Kungl. Maj :ts
förslag.

Herr Hedlund i Östersund sade, att vi kunna ha en sinnesslö person, som har
begått mened. Han undersökes; läkaren finner, att han är sinnesslö, och han
kan icke fällas till ansvar utan blir straffriförklarad. Sedan skulle denna
person kunna råka ut för den fataliteten, att han är ute och cyklar efter mörkrets
inbrott utan att ha cykellyktan tänd. Herr Hedlund i Östersund ansåg nu,
att örn man tog Kungl. Maj :ts förslag, så skulle detta leda till att då skulle
man behöva sinnesundersöka denne slarver, som icke hade lj^ktan på cykeln
tänd, och för denna undersökning lia honom två månader på sinnessjukhus, läkaren
skulle så förklara honom otillräknelig, och domstolen skulle stoppa in
honom på ett sinnessjukhus.

Jag hoppas verkligen, att det icke är någon i denna kammare som tror, att
innebörden i Kungl. Maj :ts förslag skulle vara sådan. Då skulle jag själv
vara ganska upprörd över att ha lagt fram ett sådant förslag.

Denna fatalitet, menar herr Hedlund i Östersund, undviker man, om man
tar utskottets förslag. Jag vill säga till herr Hedlund i Östersund, att den
undviker man enligt båda förslagen. Det skulle icke falla en svensk domstol
in att föranstalta örn sinnesundersökning av en person, därför att han varit
ute och cyklat efter mörkrets inbrott och icke haft lyktan tänd. En sådan
person dömer man till 5 kronors böter vare sig han är sinnesslö eller ej, örn
han överhuvud taget åtalas.

Den kausalitet, som herr Hedlund i Östersund talade örn, är för mig en
övervägande teoretisk fråga. Jag tror, att skillnaden på den punkten mellan
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag icke betyder mycket, även örn jag vill
säga, att det kan uppkomma fall, då det enligt min mening blir sämre med
utskottets förslag än med Kungl. Maj :ts. Det kan nämligen vara så, att det
av rent humana skäl kan vara stötande att straffa en person, som är sinnessjuk,
därför att man icke kan påvisa en sådan kausalitet. Kan icke läkaren
säga, att han har begått sin gärning på grund av sinnessjukdom, så skall man
enligt utskottets förslag egentligen icke bry sig örn sinnessjukdomen, utan
då skall han dömas till straff och sättas i fängelse och sitta på fängelsets sinnessjukavdelning
hela tiden. Detta är dock icke tillfredsställande. Men som
sagt, i praktiken tror jag saken ordnar sig, därför att man där kommer att
utgå ifrån som regel, att det föreligger samband mellan sinnessjukdomen och
gärningen.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändring i 5 kap. strafflagen, to. to. (Forts.)

..i tskottet har också gjort en mindre ändring i fråga örn s. k. förminskat tillräkneliga.
Den^punkten Ilar icke varit uppe i debatten, och jag tiar icke anledning
att inga pa den. Jag tror att vi i sak äro ense, nämligen att för personer,
som avvika i viss man från det normala, skall man ha möjlighet att sätta ned
straffet, när det föreligger sådana omständigheter, att detta är motiverat, och
man skall både kunna sätta ned straffet inom den normala strafflatituden och.
da det föreligger särskilda skäl, gå under det minimistraff, som annars är
stadgat.

„.. Trots ^ att jag alltså icke anser, att utskottet på alla punkter har föreslagit
förbättringar i Kungl. Maj:ts förslag, är jag så angelägen örn att vi skola
kunna komma fram till ett bättre sakernas tillstånd än vi för närvarande lia
2 vi resultat, att jag, ehuru här har framställts yrkande örn bi fall

till Kungl. Maj :ts förslag, vill förklara, att jag icke har något att erinra
mot att utskottets förslag* antages i likhet med vad som redan skett i första
kammaren.

Herr Osterman: Herr talman! Det finns ju ingen möjlighet att kunna bemöta
hela denna sky^ av vittnen, som uppträda och intyga utskottsförslagets
förträfflighet. Jag måste emellertid säga, att en del av de argument, som man
fatt höra, ha varit ganska ihåliga för att inte säga vulgära. Här har anförts
ett exempel på vad straffriförklaringen kan leda till. Man har talat örn en
person, som har blivit straffriförklarad och intagen på sjukhus och som sedan
redan^ efter något år blivit utskriven från sjukhuset, fastän det var fråga örn
ett svårt brott. Men detta har väl ingenting att göra med principerna för strafffriförklaringen,
ty här rör det sig ju örn en medicinsk vårdfråga. Örn en sådan
person av läkaren och av sinnessjuknämnden, som ju också har ett ord med
i laget som utskrivande myndighet i sådana fall, har förklarats icke längre vara
i behov av vård utan kan återgå till samhället, så är det ju en helt annan sak,
sorn. icke kan tagas till argument mot de principer för straffriförklaring, sorn
hittills ha varit gällande.

Från flera håll har här frammanats bilden av en framstående rättspsykiatriker
utan att han till en början namngavs. Genom statsrådet Bergquists anförande
kom det sedan fram, att man sannolikt avsåg docenten Sondén. När
det i detta sammanhang talas örn en enhällig opinion bland psykiatrikerna,
medicinalstyrelsen och allmänheten, som står bakom kravet på en ändring av
tillämpningen av straffribestämmelserna, och när statsrådet Bergquist säger,
att psykiatrikerna äro delade i denna fråga, så måste jag framhålla, att docenten
Sondén står tämligen ensam i sin uppfattning bland psykiatrikerna av
facket. Det framgår också av de remissvar, som kommo på straffiagberedningens
betänkande. Jag behöver bara hänvisa till exempelvis Uppsala medicinska fakultet
eller till socialstyrelsen eller medicinalstyrelsen eller professor Kinberg,
som jag tar mig friheten att betrakta såsom en större auktoritet än docenten
Sondén.

Herr talman! Jag ber att fortfarande få vidhålla mitt yrkande om bifall till
Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Det bjuder mig emot att behöva
förlänga denna långa debatt, men jag måste tillrättalägga en oklarhet, som har
gjort sig gällande beträffande mitt anförande. I varje fall framgick det, att
doktor Osterman icke fattat mig riktigt, då jag talade om att det blivit en allmän
opinion mot straffriförklaringen och även sökte ange skälen till att denna
opinion har uppkommit. Jag sade därvid att när en brottsling — fullt riktigt —

Andra kammarens protokoll 19Jtf>. Nr S5. 4

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i 5 hav. strafflagen, m. m. (Forts.)
straffriförklaras. så godkännes detta av den allmänna opinionen, men den allmänna
opinionen kan sedan icke förstå, att den så sinnessjuke brottslingen
någon månad efteråt av samma psykiatriker kan förklaras fullt frisk och kan
få återgå till att leva sitt fria liv. Jag yttrade mig icke, herr Osterman, om
huruvida psykiatrikerns uppfattning örn brottslingens sjukdom var riktig eller
icke. Jag yttrade mig icke heller örn huruvida den, som utskrevs från sinnessjukhuset,
var frisk eller icke. Det hindrar emellertid icke att det är just sådana
fall, som ha gjort, att allmänna opinionen blivit litet tveksam i fråga örn utvecklingen
av sträf friförklaringarna.

Slutligen vill jag säga justitieministern, att de förändringar, som lagutskottet
har vidtagit beträffande propositionen, äro inga principiella förändringar
av justitieministerns förslag. Det är alltjämt justitieministerns initiativ, som
ligger till grund för denna lagstiftning, och det är också därför som statsrådet
kan acceptera lagutskottets utlåtande.

Jag valde, det medger jag, ett exempel på tal örn kausalsambandet, som var
något konstruerat, men det skulle dock kunna inträffa. Att jag valde just ett
brott, som medför bara bötesstraff, berodde på att i det betänkande, som vi
komma att behandla efter det nu föredragna betänkandet föreskrives att da
särskilda skäl föreligga skall sinnesundersökning ske även för bötesförseelser,
och jag anser att sådan undersökning skall ske för en förut sträffriförklarad.
Jag är ytterst glad, örn rättstillämpningen skulle bli den, som justitieministern
anger, och att man således icke skall pjunka med sinnesundersökningar vid
småförseelser. Jag valde som exempel en förseelse, som endast renderar bötesstraff,
men jag skulle ju kunnat välja annat exempel och säga, att en sinnesslö
blir sträf friförklarad i ett menedsfall men begår sedan en förseelse, det kan
varel en trafikförseelse, som skulle föranleda frihetsstraff. I ett sadant^ fall
skulle sinnesundersökning komma till stånd, och då skulle man kunna få ett
utlåtande från en psykiatriker, som säger att den person, som har begått denna
trafikförseelse är på grund av sin sinnessjukdom ur stånd att bedöma^vad han
har gjort och är oemottaglig för straff, oell så skulle personen i fråga få en lång
tids ”vistelse på sinnessjukhus. Efter mili uppfattning skulle villkorlig dom
med övervakning i ett sadant fall ha bättre effekt.

Herr Törnkvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag undrar örn herr Östermans förklaring örn klyvningen inom den
rättspsykiatriska världen och örn att den här apostroferade mannen är ensam
örn sin uppfattnig är helt befogad. Jag erinrar mig, att man för sju ar sedan
fick samma intryck av att det var olika och stridiga meningar. Det var en
psykiatriker här" uppe och en nere i Skåne, som representerade de motsatta
ståndpunkterna. Det föreföll emellertid slutligen som örn det efter två ars
undersökningar hade åstadkommits enighet omkring de synpunkter, som utvecklats
av statsrevisorerna. Jag erinrade delvis därom i mitt förra anförande.
Jag vill bara läsa upp vad medicinalstyrelsen, som förut var den pastridigaste,
sade i sitt utlåtande till statsrevisorernas berättelse på förevarande punkt.
Medicinalstyrelsen anförde följande: . .

»Emellertid har dock medicinalstyrelsen i anledning av revisorernas hemställan
örn en utredning av spörsmålet örn. det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
organisation tillstyrkt en allsidig och förutsättningslös utredning
härutinnan, då vissa av de utav revisorerna anförda omständigheterna,
enligt vad styrelsen anfört, utgjorde starka skäl för en sådan utrednings
verkställande.»

Det är denna ståndpunkt, sorn jag betecknade såsom uttryck tor en enhetlig
uppfattning inom den rättspsykiatriska världen. Jag ville, lien talman,

Lördagen den 2 juni 1Ö45.

Nr 25.

Ändring i 5 kap. strafflagen, m. m. (Forts.)
endast erinra härom och om att just den mycket framstående rättspsykiatrikem
i denna del av riket i en intervju framförde precis samma synpunkter,
trots att det vid diskussionens början förefanns ytterst svåra motsättningar
mellan rättspsykiatrikerna, som det var mycket svårt att komma till rätta
med. Det var icke blott en rättspsykiatriker, som togs i anspråk för detta utredningsarbete,
utan det var flera.

Herr Osterman, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! I anledning av vad herr Hedlund i Östersund nu senast
sade örn vad den allmänna opinionen anser vill jag framhålla, att om den allmänna
opinionen resonerar på detta sätt, och örn herr Hedlund i Östersund
riktigt återgivit detsamma., så är detta enligt mitt förmenande ytterligare ett
skäl till att icke vid ett så viktigt avgörande som detta ta allt för mycket
hänsyn till den allmänna opinionen. Den riktiga reaktionen från allmänhetens
sida borde väl vara glädje över att läkarvetenskapen kommit så långt, att
svårt sjuka kunna hotas så fort.

Vidare yttrade:

Herr Gezelius: Herr talman! Justitieministerns anförande föranleder mig
att göra ett litet stickprov. Jag skall dock icke förlänga debatten. Justitieministern
uttalade, att kausaliteten närmast hade teoretiskt intresse för honom,
och jag fick den uppfattningen, att utskottets införande i lagen av ett direkt
krav på kausalitet enligt hans uppfattning skulle i vissa fall kunna vara
skadlig. Nu skulle jag vilja fråga, örn kausaliteten dock icke också kan ha
praktisk betydelse. Den grundsyn, som har präglat justitieministerns uppfattning
i frågan, återspeglas bland annat i 33 § av strafflagen för krigsmakten.
Där sägs, att dödsstraff icke kan ådömas för brott, som någon begår innan
han fyllt 18 år, och icke heller för brott, som — enligt justitieministerns formulering
— begåtts av någon, som till sin sinnesbeskaffenhet avviker från
det normala. Såsom denna bestämmelse är utformad betyder det, att örn en
person, som har förklarats onormal, abnorm, på grund av kleptomani, sätter
i gång ett myteri tillsammans med ett par andra personer, så kan han, eftersom
hans sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, icke underkastas dödsstraff
men väl hans kamrater. Man bör väl därför förutsätta en kausalitet
mellan hans abnorma sinnesbeskaffenhet och gärningen. Man kan då icke i
lagtexten använda det uttrycket, att dödsstraff icke får ådömas någon, som
till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, ehuru han icke är strafflös
enligt 5 kap. 5 § strafflagen. Detta är, menar jag, ett exempel på den
praktiska betydelsen av den utav första lagutskottet införda klara bestämmelsen
örn kausalitet, eller att handlingen skall ha skett under inflytande av vederbörandes
sinnesbeskaffenhet.

Jag bär, herr talman, endast velat göra detta påpekande. Justitieministern
berömde sig med rätta av att han i första kammaren pressat utskottets ordförande
tili att förklara utskottets mening på en annan punkt. Det vore nu
intressant att få veta justitieministerns uppfattning beträffande kausalitetens
praktiska betydelse och icke blott beträffande det »lilla» teoretiska intresse,
den kan ha.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist: Herr talman!

T anledning av vad herr Gezelius nu anförde vill jag understryka vad jag
sade tidigare, att jag anser frågan om kausaliteten ha övervägande teoretisk
betydelse. Jag utgår nämligen ifrån, att i 99 fall av 100 komma läkare och

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

JÄV»Ä rf* w®.««j

mellan den abnorma sinnesbeskaffenheten och den brottsliga gärningen. Jag
har därmed icke förnekat, att det kan förekomma fatilda nian val kan konstatera
“tt en person är sinnessjuk, men att den gärning, för vilken han ap
åtalad icke Ilar något samband med den konstaterade sinnessjukdomen. Som

jag anförde anser & det emellertid icke vara lämplig Vat'' Xdå''en pernån
kräva bevis om kausalitet, ty det kan uppkomma stötande fall, en person
är klart sinnessjuk men då det kan fastställas, att den garning, som det just
nu Stia oÄ sammanhänger med hans sinnessjukdom, och da skulle han
pnliert utskottets förslag icke straffriförklaras utan skulle domas till stråt
för* Örninge n.Jag° menar, att det kan leda till ett inhumant resultat att man
överhuvudtaget straffar en sjuk person, dariot att det icke kan pavisas
direkt samband mellan sinnessjukdomen och gärningen iiestämmel Det

är därför som jag reagerat något emot^att utskotta infort best.arn 1
sen örn kausalitet, men jag kan dock ga med pa det, dariot att jag tror,
i praktiken kommer att få ytterst liten betydelse.

Herr Gezelius: Herr talman! Jag kan icke följa justitieministerns resonemang
Så länge vi ha ett tillräknelighetsproblem, nu senast omvittnat av herr
Osterman måste i alla fall var och en, som anses tiiiraknelig for sina handlingar
ådömas straff. Vare sig han är sinnessjuk, kleptoman eller homosexuell
eller har lungsjukdom eller kräfta, måste självfallet straffets verkställighet
ske under humana former. Vi måste bygga ut vårt straffverkstallighetsstystem
med hänsynstagande härtill och fa sådana bestämmelser att \i
icke under straffverkställigheten skada dem, som bil adomda straff. Men ur
allmänna preventivsynpunkter och ur allmänna samhallssynpunkter kan man
dock icke draga gränsen för straffriförklanng efter humanitetens bud i det
enskilda fallet? Örn man skulle avgöra frågan örn straffbarhet eliel-strafflöshet
i varje särskilt fall med beaktande av örn straffs adomande ar inhumant elle
icke gentemot gärningsmannen, då kommer man ut pa ett flytande falt och
kommer till konsekvenser, vilka nu lett till den kraftiga reaktion^ som uppkommit
mot medicinalstyrelsens handhavande av straffnforklanngsmstitutet.

na!tor jag, att man skulle få mycket större klarhet i denna fråga.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice ^mannen
o-av liro tiosi tioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pabifall till
Kungl. Majlis proposition i ämnet; och biföll kammaren vad utskottet i detta

utlåtande hemställt.

§ 5.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag örn ändring i sinnessjuklagen den 19 september

1929 (nr 321).

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

§ C.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 38, i anledning av dels Kungl. Ändrad
Maj :ts proposition nied förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 1ydelse^v 3
och 34 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egen- och L’§§
dom, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. lagen om

Genom en den 9 mars 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 236, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit under åbe- dom, m.m.
ropande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i utsökningslagen; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nr 360 i första kammaren
av herr Lindblom ni. fl. och nr 556 i andra kammaren av herr Hagberg
i Malmö m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å de i ämnet väckta
motionerna, bifalla förevarande proposition.

Reservation hade avgivits av herrar Lindblom, Arrhén och Liungqvist, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte med bifall till motionerna,
I: 360 och II: 556, avslå förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 kap.

32, 33 och 34 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast
egendom samt antaga de vid propositionen fogade förslagen till lag örn ändring
i utsökningslagen och lag om ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Ljungqvist: Herr förste vice talman! Detta är visserligen en fråga
av begränsad omfattning, men jag anser mig ändå böra påkalla kammarens
uppmärksamhet några ögonblick, eftersom det här föreligger en reservation,
när det gäller spörsmålet att i vissa fall bereda gäldenär, som råkat i ekonomiska
svårigheter, lättnader i fråga om hyra och utmätning.

Reservanterna finna den tanke, som ligger till grund för förslagen, riktig
men framhålla, att förslagens utformning kanske icke ger ett riktigt uttryck
lör eller möjlighet för att förverkliga denna tanke på ett ändamålsenligt och
riktigt sätt, och att den föreslagna lagstiftningen beträffande erläggande av
hyra måhända icke betingas av ett verkligt praktiskt behov. För närvarande
gäller, att hyran i strid mot ingånget avtal får erläggas månadsvis för lägenhet,
omfattande högst tre rum och kök, och nu vill man, att hyran oavsett lägenhetens
storlek skall kunna få betalas månadsvis. Ser man på remissvaren
finner man emellertid, att ett mycket stort antal remissinstanser ställt sig avvisande
till denna utsträckning av rätten till månadsbetalning. Man återfinner
bland dessa avstyrkande myndigheter Svea hovrätt, Sveriges advokatsamtund,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges fastighetsägareförbund.
En gränsdragning är naturligtvis svår att göra; det påpekar
också statens hyresråd. Emellertid säger hyresrådet, att den begränsningtill
lägenheter örn högst tre rum och kök, som lagen gör, naturligtvis kunde
diskuteras. För att i en så jämförelsevis nyligen tillkommen lagstiftning
generellt ändra denna gränsdragning borde emellertid enligt hyresrådets mening
krävas, att allvarliga olägenheter visats vara förknippade med den gällande
bestämmelsen, och något sådant hade icke påvistats i detta fall. I lag -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändrad lydelse av 3 hap. 32, 33 och 31 §§ lagen om nyttjanderätt till fast

egendom, m. m. (Forts.) . . ,

rådet lia även tre ledamöter ansett, att det beträffande bostadslägenheter icke
föreligger något egentligt behov av vidgad möjlighet till månadsbetaming.
Däremot tror man. att ett sådant behov i viss utsträckning kan föreligga, nar
det gäller lokaler, vari rörelse drives och som förhyrts av hantverkare eder smaindustrii
åkare. De kunna vara i lika stort behov av denna lättnad som f orny lare
av smärre bostadslägenheter. Vi reservanter hava betonat, att vi anse, att sa
är förhållandet, även örn vi anse. att frågan skulle kunna tärvo en ytterligare
omprövning, innan man går att besluta i ärendet. Enligt vår uppfattning behöver
man en riktigare och rimligare gränsdragning. ^

Vidare lia vi reservanter den åsikten, att man idre i onödan bor införa en
utvidgning av rätten att bryta bestämmelser, som avtalats mellan parterna.
Det måste föreligga mycket tvingande skäl. om man skall göra en sadan utvidgning,
och dessa tvingande skäl föreligga enligt vår uppfattning icke
beträffande de större bostadslägenheterna — i varje fall icke i samma utsträckning
som beträffande för en rörelses drivande förhyrda mindre lokaler. Vi
göra också gällande, att när departementschefen säger att denna manadsbetalning
i strid mot hyresavtalet kommer att tillämpas endast i de lall, nar de„
verkligen föreligger ett behov av lindring i avtalsvillkoren, kan detta vara starka
tvivel underkastat. Ty har man fått denna ökade möjlighet, är det mycket
troligt och mycket naturligt, att vederbörande part i mycket större utsträckning
än hittills kommer att använda sig härav. Vi lia i likhet med liera av
remissinstanserna den uppfattningen, att för det stora flertalet av de hj resgäster,
som skola beröras av denna utvidgade möjlighet, har lagen icke någon egentlig
betydelse, medan däremot, örn man väl öppnat slussarna och cenna möjlighet
i vidare mån tas i anspråk, detta kommer att medföra ökade kostnader för
administration och för fastighetens förvaltning. Slutligen kan man också saga,
att fastighetsägarna icke skola, örn det icke är nödvändigt, påtvingas besvärligheter
Även en fastighetsägare kail råka i svårigheter. Han har amorteringar
och ränta att betala, och utebli dessa kvartalsbetalningar av hyra flir större
lagenheter, kunna vissa olägenheter utan tvivel åsamkas honom. Man bär litet
svårt att förstå, att örn behovet egentligen icke är så synnerligen starkt framträdande
man ändå skall skapa dessa _ svårigheter i strid mot galande avtal,
då det icke är av nödvändigheten betingat. .Tåg anser därför att det är ett
ganska rimligt och rättvist krav, som man bär tillmötesgår, i fall man hejdar
sig en smula och icke vidiar denna utvidgning utan föijer reservanternas linje.
Jag tycker icke, att propositionens avfattning är riktigt lyckligt utformad, och
att avvägningen är så ändamålsenligt gjord, som man skulle önskat. Detta
kan synas vara en ringa fråga. Man kan väl icke hoppas att fa kammaren
med på den linje, som vi reservanter anse som den naturliga, nämligen att har
vänta och i stället verkställa en omprövning av frågan. Jag skulle dock vilja
vädja till kammaren att, örn det är möjligt, följa reservanterna pa deras lmje
i denna icke politiska fråga. Jag skulle tro, att den juridiska sakkunskapen

— jag tänker då närmast på Sveriges advokatsamfund, som i mycket stor utsträckning
representerar myckét vitt skilda politiska nyanser har stora
sympatier för den linje, som reservanterna anvisat. Därvid måste remissvaren

— icke minst från statens hyresråd — väga synnerligen tungt.

Reservanterna lia också anmält sin avvikande mening beträffande återvinning
av förverkad hyresrätt. Det gäller här skyldighet för hyresgäst att
för att erhålla återvinning erlägga hyresvärdens utlägg ^ för stämpel, defgivningskostnader
och lösen. Såvitt jag kan finna, är det svart att här uppleta
något skäl. varför man nu skulle ändra en bestämmelse, som införts sa sent
som 1939. Några nya skäl lia i varje fall icke, såvitt jag kunnat finna, till -

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

''Ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 3i §§ lagen om nyttjanderätt till fast

egendom, m. m. (Forts.)

kommit. Bestämmelsen innebär ett rimligt hänsynstagande till hyresvärdens
intressen. Inför man denna lagbestämmelse, som skedde för några år sedan,
måste val ändå meningen med denna bestämmelse vara, att den också skall
kunna tillämpas i praktiken. Att såsom här skett åberopa bristande förståelse
å ena partens sida för denna ändring i lagen synes mig icke vara riktigt. En
lag, som vill vara ändamålsenlig oell vederhäftig, måste väl ändå hålla mera
på sin värdighet än att den ger vika för den omständigheten, att människor
ofta misstaga sig om sina skyldgheter. Är lagen vederhäftig och riktig, måste
man hålla på att den verkligen skall genomföras och tillämpas.

Jag vill, herr talman, med dessa korta ord endast yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

^Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist: Herr talman!
Såsom kammarens ledamöter kunna finna, föreslås här ändringar i tre olika
lagar, hyreslagen, utsökningslagen och konkurslagen. Det råder delade meningar
endast i fråga örn de ändringar, som föreslagits i hyreslagen. Det är två
ändringar, som äro upptagna i Kungl. Maj :ts proposition, nämligen nya bestämmelser
i fråga örn rätten att betala hyra per månad och nya bestämmelser
rörande möjligheten att återvinna förlorad hyresrätt. För att man skall kunna
förstå, varför dessa ändringar nu föreslagits, måste man se den bakgrund, mot
vilken de utarbetats. Här har kommit upp frågan, örn icke vår lagstiftning
överhuvud taget är ganska otillfredsställande, när det gäller att skydda personer,
som rent oförvållat och tillfälligt kommit i betalningssvårigheter. Den
frågan fingo vi upp närmast då vi sysslade med den militära moratorielagstiftning,
som varit gällande under de år vi haft en förstärkt försvarsberedskap.
Då man började grubbla litet på denna fråga, fann man, att det faktiskt var
en lucka i lagstiftningen. Vi hade icke möjlighet att på olika betydelsefulla
områden skapa en tillfällig lättnad för en person, som alldeles oförvållat på*
grund av sjukdom, arbetslöshet eller dylikt kommit i tillfälliga betalningssvårigheter
men som kanske kan reda upp sin situation, örn han får litet tid
på sig. Dessa lagändringar ha framlagts för att få ökad möjlighet att hjälpa
en gäldenär ur sådana svårigheter, som han kan ha råkat i.

De ändringar, som föreslagits i hyreslagen, äro kanske icke av någon större
betydelse men böra kunna vara till god hjälp i några fall. Vi ha för närvarande
så ordnat i fråga om betalningen av hyra, att beträffande lägenhet örn högst
tre rum och kök hyresgäst alltid äger rätt att betala per månad, även örn han
skrivit kontrakt så, att han skall betala per kvartal. Han bevarar alltså sin
hyresrätt, så länge han sköter sin månadsbetalning. Detta gäller endast smärre
lägenheter. I fråga örn större lägenheter är hyresgästen alltid skyldig att följa
kontraktsbestämmelserna, som i regel innehålla föreskrift örn minst kvartalsbetalning.
Nu ha vi föreslagit den ändringen, att även beträffande större lägenheter
skall en hyresgäst kunna få betala per månad. Detta har dock konstruerats
på annat sätt än i fråga om smärre lägenheter, ty beträffande större lägenheter
skall hyresgästen alltid vara skyldig att betala ränta, örn han icke fullgör sin
kontraktsenliga skyldighet. Man har blott velat skydda honom från risken
att bli vräkt, om han icke kan fullgöra kvartalsbetalningen.

Nu säger man, att det inte finns någon anledning att utsträcka den bestämmelse,
som nu gäller, utan att det är tillräckligt, att de, som hyra smärre lägenheter,
lia denna möjlighet till månadsbetalning. Det har dock i praktiken visat
sig, att detta icke är tillräckligt. Först och främst omfattar gällande lagstifta
ning inga andra lägenheter än bostadslägenheter. En man, som hyr en verkstadseller
affärslokal, har icke något skydd enligt nuvarande lag, och man måste

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Andrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen om nyttjanderätt till fast
egendom, m. m. (Forts.)

väl också säga sig, att även personer, som hyra större lägenhet än tre rum och
kök, kunna lia det svårt ekonomiskt. De äro icke alltid välsituerade. Det förekommer
ofta, att fattiga människor hyra en-större lägenhet samt uthyra en del
av densamma för att därigenom få hjälp till sitt uppehälle. Det kan naturligtvis
aldrig statistiskt bevisas, att det föreligger ett behov av förmånligare bestämmelser
beträffande större lägenheter, men jag har den bestämda övertygelsen,
att även här finns ett sådant behov. Då kan man säga — och jag tror, att
man sagt det i motionerna — att man borde begränsa detta till att omfatta
sådana fall, då en hyresgäst råkat i tillfälliga svårigheter, drabbats av sjukdom,
arbetslöshet eller dylikt. En sådan avgränsning går emellertid icke rent lagtekniskt
att göra, utan man måste ha klara regler på detta område, så att en
hyresgäst vet, om han har sin hyresrätt kvar eller icke. Det är klart, att det
kan bli svårigheter för hyresvärden genom ökad administration. Det är nämligen
besvärligare att uppbära hyran tolv gånger örn året i stället för fyra
gånger. Det kan bli svårt för honom att på avtalad tid gälda räntor och amorteringar.
En hyresvärd får emellertid alltid räkna med att det kan inträffa
sådana oförmånliga omständigheter, och en hyresvärd kommer i sämre läge,
om han icke får någon hyra alls av hyresgästen än örn han åtminstone får en
månadshyra. Jag tror därför, att de olägenheter, som föreligga för en hyresvärd
vid ett bifall till detta förslag, icke äro av sådan natur, att de kunna anses
alltför allvarliga.

Nu anförde herr Ljungqvist, att de myndigheter, som yttrat sig över det i
departementet utarbetade förslaget, ställt sig npycket avvisande mot detsamma.
Det ligger emellertid här så till att myndigheterna yttrat sig över ett inom
departementet utarbetat förslag, som hade en annan utformning och ett annat
innehåll än det, som jag sedan tagit upp i Kungl. Maj:ts proposition. Jag är
icke alls säker på att örn myndigheterna haft att yttra sig över propositionen
de skulle intagit samma negativa ställning, som de gjort, när de yttrat sig
över departementsförslaget. Det är alldeles riktigt, att lagrådets majoritet icke
anser det föreligga något behov av denna ändring, men jag tror för min del,
att lagrådet icke har större möjlighet att bedöma den frågan än vi ha hos Kungl.
Hajd, utskottet och riksdagen. Jag kan alltså icke finna några allvarligare
olägenheter med detta förslag, och jag tror, att det i många fall kan vara av
betydelse för att rädda en hyresgäst ur de svårigheter, som han tillfälligtvis
råkat i.

Den andra ändringen i hyreslagen rör förutsättningarna för att återvinna en
förverkad hyresrätt. Enligt nu gällande hyreslagstiftning, som vi haft sedan
1939, kan en hyresgäst, som försummat att betala hyran, återvinna hyresrätten,
örn han inom viss tid betalar hyran. Då skall han emellertid enligt gällande lag
betala icke blott hyran utan även vissa kostnader, som hyresvärden haft för
hyresgästens vräkning, nämligen stämpel och lösen för resolution samt delgivningskostnader.
Jag har personligen ansvaret för det förslag, som kom till 1939,
eftersom jag satt som ordförande i den kommitté, som föreslog denna lagstiftning.
Nu har det visat sig i praktiken, att det icke var så lyckligt. Det blir
svårigheter därför att hyresgästen icke vet, hur mycket han skall betala. Här
kommer hyresvärden och säger, att ni skall betala hyran samt mina kostnader,
advokatarvode och andra utgifter, och hyresgästen tror då, att det är detta
belopp han är skyldig att betala. Han kan icke samla ihop pengar, och då förlorar
han sin hyresrätt och blir vräkt. Den kan också bli svårt för hyresvärden
att styrka och göra klart för hyresgästen, vilket belopp han måste betala. Det
har visat sig i praktiken, att denna bestämmelse icke varit så lyckad; och det
var överexekutor i Göteborg, som närmast fäste uppmärksamheten på olägen -

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen om nyttjanderätt till fast

egendom, m. m. (Forts.)

heterna härav. Nu betyda de kostnader, som det här är fråga om, ytterst litet
för hyresvärden. Det belopp, som hyresgästen har att betala såsom villkor för
att återvinna sin hyresrätt, brukar röra sig om 7 kronor. Det är väl att märka,
att genom denna lagändring förlorar icke hyresvärden sin rätt att få il dessa
kostnader, utan det blir blott så, att han icke kan kräva ut dem som villkor
för hyresrättens bevarande. Hyresvärden kan däremot stämma hyresgästen pa
beloppet och taga ut det i den mån det är möjligt. Jag tror icke heller, att detta
förslag innebär någon fara ur hyresvärdens synpunkt.

Jag anser alltså, att de föreslagna ändringarna i hyreslagen ha en uppgift
att fylla och att de i många fall kunna bereda lättnader för en hyresgast, som
råkat i tillfälliga svårigheter, och att detta kan ske på ett sätt, som icke aLvarligt
kränker hyresvärdens intressen. Jag vill därför förorda, att andra kammaren
liksom första kammaren godtager Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Lindberg! Herr talman! Efter det anförande, som statsrådet och chefen
för justitiedepartementet här har hållit, anser jag det inte vara nödvändigt
att ingå på något ytterligare försvar av utskottets ståndpunkt, utan ber
kort och gott att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag skall be att fa säga några ord
örn den del av propositionen, som gäller ändring av hyreslagstiftningen, och
jag gör det dels i min egenskap av motionär, dels med hänsyn till det mycket
utförliga och intressanta anförande, som justitieministern just hållit i denna

fråga. .

Såsom statsrådet här påpekat, är syftet med propositionen att i vissa fall
av oförvållade betalningssvårigheter av tillfällig art bereda gäldenären visst
ökat skydd. Detta skydd har ansetts böra begränsas till vissa särskilda rättsområden,
hyra och utmätning, där frågan om ökat skydd åt gäldenären skulle
vara av större praktisk betydelse. Studerar man närmare propositionen, har
man emellertid — i varje fall har jag för min del haft det — mycket svårt
att finna, att det är fråga örn någon angelägenhet av större praktisk betydelse.
Jag har försökt taga reda på, huruvida det föreligger några anmärkningsvärdare
olägenheter, som skulle kunna motivera de ändringar av gällande
lagstiftning, som propositionen avser, men ingenstädes i propositionen göras
påpekanden i sådan riktning. Det brukar ju också, när ett förslag om partiell
reform av någon lag framföres, kunna hänvisas till en framställning örn ändring
från någon organisation eller kanske ett komplex av organisationer, från
enskilda o. s. v. Inte heller något sådant förhållande föreligger. _ Såvitt jag
kunnat finna är det inte någon organisation, sorn ansett det nödigt ati payrka
förändringar av det slag, som det här gäller. ° .

I sitt anförande här medgav också statsrådet, att det är svårt att statistiskt
bevisa nödvändigheten av de ifrågasatta lagändringarna. Herr statsrådet förklarade
emellertid, att han hade en egen övertygelse om att dessa ändringar
borde komma till stånd och att det var med hänsyn därtill som han framlagt
sitt förslag. Självfallet underskattar jag inte i något hänseende den övertygelse,
som sålunda har tillkännagivits, men jag konstaterar samtidigt, att därutöver
har inte något önskemål om lagändring kommit till synes, i varje fall
inte från hj^resmarknadsparternas sida.

Vad som enligt min mening är det betänkliga är, att det här dock är fråga
örn ett ingrepp i avtalsfriheten. Jag anser att sådana ingrepp skall man
vara mycket försiktig med och inte företaga annat än i rena undantagsfall,
ty eljest riskerar man respekten för och tilliten till ingångna avtal. Därtill

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 31 §§ lagen örn nyttjanderätt lill fast
egendom, m. m. (Forts.)

kommer, att åtminstone jag- för min del har, såsom jag nyss sade, mycket svårt
att se, att något behov föreligger för att sätta gällande avtal ur kraft på
det sätt som här föreslås. Personer, som hyrt lägenheter av det slag som
man nu närmast tänker på, d. v. s. större lägenheter, och som betala hyran
kvartalsvis,_ lia väl i regel så goda kreditmöjligheter att de inte vid tillfälliga
betalningssvårigheter äro alldeles urståndsätta att anskaffa medel till
hyran.

.. Ytterligare en omständighet tillkommer, som är av ett visst intresse. Den
rätt till manadsbetalning, som det här talas om, skulle ju vara generell och
alitsa även tillkomma personer, som inte dragas med betalningssvårigheter
utan vilkas ekonomiska ställning under hyrestiden kanske tvärtom blivit bättre
än vad den var vid tiden för hyresavtalets ingående.

Jag kan, så som jag ser på dessa ting, inte finna det riktigt att gå till
väga på detta sätt.

Därtill^ kommer ju, att denna rätt att i strid med gällande avtal erlägga
hyran manadsvis tydligen kan medföra betydande olägenheter för hyresvärdarna.
Hyresvärdarna ha också vissa förpliktelser, och såvitt jag begriper
mäste det för dem innebära en ganska allvarlig olägenhet att plötsligt kunna
ställas inför elen situationen att kvartalshyror, som de beräknat skola inflyta
en viss dag, i stället ersättas av månadshyror. Hyresvärden har ju vanligen
att betala bestämda annuiteter i form av räntor, amorteringar o. dyl., men
det kan med den utvidgning av bestämmelserna, som det här är fråga om,
komma att bli betydande belopp, som inte inflyta vid den tidpunkt som han
räknat med. Det kan ju gälla mycket stora våningar, betydande affärsföretag,
det kan, såsom Göta hovrätt påpekat, vara fråga örn hotell och restauranger,
o, s. v. Jag ifrågasätter, huruvida det för hyresgäster av denna beskaffenhet
är nödvändigt med de ändringar, som här föreslås.

Nu kan naturligtvis någon invända, att den föreslagna utsträckningen av
månadsbetalningsrätten^— statsrådet påpekade det ju själv — i själva verket
inte är att betrakta såsom en rätt för hyresgästen, utan att lagändringen
bara innebär, att så länge hyresgästen betalar hyran punktligt månadsvis,
så riskebar. han inte att bil vräkt. .Teoretiskt sett är detta riktigt, men jag
undrar örn det inte i praktiken kommer att ligga till på annat sätt, ty etet
lär väl inte lida något tvivel örn att den stora allmänheten kommer att uppfatta
lagändringen såsom medförande en verklig rätt att betala hyran månadsvis
och att göra detta även för stora bostadslägenheter och affärslokaler.
Hyresvärdens möjligheter att av en tredskande hyresgäst utfå hyran kvartalsvis
bli då beroende av, örn hyresvärden vill lagsöka hyresgästen för det felande
beloppet och tillgripa utmätningsåtgärder. Hyresvärdarna torde emellertid,
så vitt jag förstår, i regel inte vilja tillgripa dylika åtgärder förrän i sista
hand, under det att det för hyresgästerna ofta kan vara frestande att tillgripa
en så okomplicerad åtgärd som att utan vidare underlåta att betala
hyran.

Detta är naturligtvis inte någon särskilt stor fråga, men även de små tingen
böra ju kunna påkalla uppmärksamhet.

Men ändringarna avse även vissa andra saker. Det är sålunda fråga om att taga
bort bestämmelsen örn hyresgästs skyldighet att för återvinnande av förverkad
hyresrätt gottgöra hyresvärden för stämpel, lösen och delgivningskostnader. Jag
tycker att förslaget också i denna del är ganska svagt motiverat. I varje fall
kan man väl inte motivera bestämmelsens borttagande på det sätt som herr
statsrådet här nyss gjorde, nämligen med att det i allmänhet rör sig örn jämförelsevis
ringa belopp. Det är ett kvantitativt resonemang, som man enligt min

Lördagen deli 2 juni 1045.

Nr 25.

Ändrad lydelse av 3 kap■ 32, 33 och 34 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast

egendom, m. m. (i orts.)

mening inte kan föra. Även om beloppen inte liro så stora, bär dock hyresvärden
åsamkats kostnaden genom en hyresgästens försummelse, och jag tycker att det
vore ganska väl motiverade anspråk på skälighet att hyresgästen blir nödgad

gottgöra hyresvärden för utgiften.

För övrigt kunna nog kostnaderna för delgivning av lagsökningshandlmgarna,
i varje fall ibland, stiga till inte så små belopp, t. ex. om delgivningen
måste ske på främmande ort. Man får väl inte heller förbise, att en hyresgästs
betalningsförsummelse kan upprepas och upprepas vid flera tillfällen, och i sådana
fall kunna nog de sammanlagda kostnaderna stiga till inte sa föraktliga
belopp, vilka hyresvärden inte, enär det praktiskt taget alltid är fråga örn hyresgäster
med icke utmätningsbara tillgångar, kan återfå av hyresgästen.

Till slut kanske bör erinras örn att gällande lagstiftning dock innehaller
ganska omfattande bestämmelser till skydd för hyresgäster, som ha kommit i
trångmål. För alla hyresgäster gälla, såsom val de flesta känna till, dels en
respittid av 2 söckendagar för betalning av hyran, dels ock den till 12 söckendagar
utmätta återvinningsfristen, inom vilken frist hyresgästen kan återvinna
hyresrätten genom att betala hyran. Dessa båda perioder medföra sålunda sammanlagt
ett rådrum för betalningen, som lagligen icke kan understiga 16 dagar.
Men det räcker inte me''d detta. Yi få inte glömma bort, att ett avhysmngsärende,
även örn det till det yttersta forceras, icke lagligen kan bringas till
slut förrän å tjugofjärde dagen efter hyrans förfallodag .

Olli man tänker på dessa omständigheter, mäste man väl säga, att lagstiitnmgen
redan tar tillbörlig hänsyn till de oförvållade betalningssvårigheter^ varl
en hyresgäst kan råka. Jag för min del har salunda ganska lätt att första den
rätt långa rad av remissinstanser med Svea hovrätt i spetsen, som avrått fran
de lagändringar, som här föreslås. Även lagrådet har ju ställt sig ganska tveklin
ett allmänt omdöme örn det föreliggande utskottsbetänkandet, som alltså
tillstyrker propositionen, tror jag att man kan våga säga, att förslaget sakligt
sett är ganska svagt motiverat och att det inte är präglat av skäligt hänsynstagande
till fastighetsägarnas synpunkter, ett hänsynstagande som borde ha
kunnat ske utan åsidosättande av hyresgästernas legitima intressen.

Jag skall, herr talman, inte närmare gå in på denna fråga. Med anledning
av vad jag här tillåtit mig anföra vill jag biträda det avslagsyrkande, sorn är
framfört i den av herr Lindblom m. fl. avgivna reservationen, till vilken jag
alltså ber att få yrka bifall.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergguist: Herr talman!
Herr Hagberg i Malmö har alldeles rätt i att det icke har kommit in några
framställningar till Kungl. Maj :t i denna fråga. Det är alltså ingen framställning
från hyresgästhåll som ligger till grund för detta lagförslag, men en lagstiftning
behöver ju inte vara mindre värd därför att Kungl. Majit själv har
tagit upp saken till omprövning, när Kungl. Majit funnit anledning härtill.
Denna sak var mycket omdiskuterad, då ändringarna i hyreslagen genomfördes
1939. Det framfördes då från flera håll yrkande om att man skulle införa vidare
bestämmelser i fråga örn räll till månadsbetalnmg, och det framställdes
också kritik mot de då föreslagna reglerna beträffande förutsättningarna för

återvinnande av hyresrätt. .

Jag delar herr Hagbergs i Malmö uppfattning, att man inte skall kränka
avtal i onödan. Man har tvärtom all anledning att upprätthålla respekten för

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändrad lydelse av 3 leap. 32, 33 och 34 §§ lagen om nyttjanderätt till fast

egendom, m. m. (Forts.)

gällande avtal. Jag anser, att det får ske endast i de fall, då man kan påvisa
oell är övertygad om att det finns ett legitimt behov för att gå ifrån bestämmelserna
i kontraktet. Jag bar under förberedande av denna proposition blivit
övertygad örn att bär föreligger ett sådant behov, även örn det icke direkt kail
pavisas.

... JaF vill erinra om att mångå myndigheter, som yttrat sig, ha tillstyrkt det
föreliggande förslaget till utvidgning av lagstiftningen på detta område Det
har Överståthållarämbetet gjort. Vidare har överexekutor i herr Hagbergs egen
stad,o Malmö, ansett, att en sådan lagstiftning vore önskvärd. Självfallet bär
också hyresgästernas riksförbund ansett det, likaså socialstyrelsen och en hel
del länsstyrelser. Det finns alltså visst icke enbart avstyrkande yttranden eller
yttranden som innebära påståenden örn att det icke finnes något behov av denna
lagstiftning.

Herr Hagberg anmärkte också mot lagstiftningen, att generellt varje hyresgust,
alitsa även stora företag och sådana som befinna sig i en god ekonomisk
ställning skulle få denna möjlighet till månadsbetäkling. Jag tror emellertid
icke, att det är någon fara härmed, _ ty det kommer icke att bli något intresse
or sådana hyresgäster att fördela sin kvartalsbetalning på flera månadsbetalningar.
De bil da nämligen skyldiga att betala ränta på de belopp, som icke äro
gulalia enligt kontraktet. Om en hyresgäst den 1 april bara betalar hyran för
april månad blir lian skyldig att betala ränta på de belopp som förfalla den 1
maj och den 1 juni, och med de räntor som i regel tillämpas, då domstol utdömer
oguldna belopp, kan detta bli rätt kännbart, och det är alltså inte något
intresse för hyresgästen att fördela hyresbetalningen på detta sätt.

. Vad beträffar den andra frågan, örn återvinnande av hyresrätten, så vill
jag bara i anledning av vad herr Hagberg sade understryka, att jag icke har motiverat
andrin gen i bestämmelserna med att det här gäller så små belopp, utan
jag har framhållit, att svårigheterna för hyresvärden icke kunna bli så stora,
e ersom det gäller relativt små belopp, och jag har då understrukit, att det
fortfarande finns en rätt för hyresvärden att taga ut dessa belopp. Det kan till
och med vara en direkt fördel för hyresvärden, att man begränsar bestäm m el -Sfr™a vid återvinning att avse själva hyresbeloppet, ty då kan han ha utsikter
att fa ut åtminstone detta belopp. Örn man får med kostnaderna för delgivning,
stämpel, losen och advokatarvode, kanske hyresgästen icke betalar någonting
utan nyresvärden far stå för det hela.

Jag tior, att örn man försöker göra en rättvis avvägning mellan hyresvärdarnas
och hyresgästernas intresse, skall man finna, att det icke är farligt att taga
detta förslag.

^ Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
lil utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Ändring i
byggnadsstadgan.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 20
november 1931 (nr 364) jämte i ämnet väckt motion.

. Genom en den 23 februari 1945 dagtecknad proposition, nr 119, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieaepartementsärenden, anhållit örn riksdagens yttrande över ett av Kungl.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändring i byggnadsstadgan. (Forts.)

Majit framlagt förslag till kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan den 20
november 1931 (nr 364).

Utskottet hemställde.

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen
ej funnit skäl att i anslutning till det vid propositionen nr 119 fogade förslaget
till kungörelse örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364)
göra andra uttalanden än utskottet i förevarande utlåtande upptagit; samt

B. att motionen I: 358 måtte anses besvarad genom vad utskottet ovan anfört.

Reservation utan angivet yrkande bade avgivits av herr Lundberg.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lilndberg: Herr talman! Den grundläggande tanken bakom den här
föreslagna byggnadsstadgan är att skapa förutsättningar för en standardisering
och industrialisering av byggnadsverksamheten. Förutsättningen för detta, är
nämligen att vi få enhetligare byggnadsföreskrifter. En förnuftig rationalisering
på detta område bör ju också kunna bidraga till att vi få fram billigare
och framför allt rymligare och ändamålsenligare bostäder än för närvarande,
och alla strävanden i denna riktning böra därför hälsas med tillfredsställelse.

Det föreliggande utskottsbetänkandet har också i stort sett beaktat dessa
synpunkter, men då det varit en del detaljer., som jag icke ansett mig kunna
godtaga, så har jag dock fogat en reservation till utskottets betänkande. I
främsta rummet gäller min avvikande mening frågan örn hur långt man bör
gå i eftergifter åt det ena eller andra hållet.

Det är min uppfattning att vi böra akta oss för att gå in för en standardsänkning
av bostäderna, ty bostaden är dock en centralpunkt i familjelivet.
Den kaninbursmentalitet, som Civila byggnadsutredningen infört i vår byggnadspolitik,
anser jag vara både en skamfläck och en våda för bostadspolitiken.
Såväl den föreliggande propositionen som utskottsutlåtandet har emellertid klart
följt andra och förnuftigare linjer, något som är värt att tacksamt notera.

En punkt, där jag inte kan godtaga förslaget, gäller frågan örn de utrymmen,
som skola höra till en bostad. Enligt min mening måste största möjliga hänsyn
tagas till att det utöver bostaden finns källarutrymmen, palats för förvaring
av kläder, cyklar, etc., samt framför allt att det finns tillgång till tvättstuga.
Särskilt för arbetarfamiljer är det mycket viktigt att man har tillgång till en

god tvättstuga. ..... .

Vidare har jag den uppfattningen, att våningshöjden för bonings- och arbetsrum
bör sättas till minst 3 m i stället för föreslagna 2,90 m, d. v. s. att vi
skulle behålla en rumshöjd av 2,70 m i stället för nu föreslagna 2,60 m. Både
ur trevnads- och hälsosynpunkt anser jag detta motiverat. Det beräknas visserligen,
att byggnadskostnaderna därigenom skulle stiga med cirka 1 procent,
men även örn man i detta avseende måste vara mycket rädd för allt som kan
inverka fördyrande, så anser jag inte denna ytterligare kostnad vara oöver Vad

boningsrummens golvyta beträffar har utskottet uttalat sig för att den
bör utökas från minst 9 till 10 m2. Detta anser jag vara av allra största värde,
"ty den hopkrympning av bostadsutrymmena, som under senare år förekommit,
måste helt enkelt stoppas, och vi få i stället inrikta oss på att öka ut rumsstorloken.

51 § mom. 4 anser jag helt böra utgå, ty det kan inte vara rimligt, att de
byggnader, som prövas av Kungl. Maj :t, skola komma i någon undantagsställning,
och att det i dessa byggnader skall medgivas mindre bostadsytor och vå -

Nr 23.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i byggnadsstadgan. (Forts.)

ningshöjder än i andra byggnader. Utskottet Ilar nu visserligen ganska bestämt
sagt ifrån, att de allmänna byggnaderna icke få givas lägre standard än som
föreskrivits för alla övriga byggnader, men med kännedom örn Civila byggnadsutredningens
faktiska inflytande på byggnadsmarknaden och speciellt dess ordförandes
möjligheter att därvid göra sig gällande, anser jag att vi måste helt
taga bort detta moment i bestämmelserna, om vi skola kunna operera bort den
kräftsvulst på byggnadsmarknaden, som i detta avseende finns. Man måste,
när man läser Civila byggnadsutredningens betänkande av år 1943 med den millimeterpolitik.
som där företrädes, speciellt vad det gäller offentlig byggenskap,
få ett intryck av att denna utredningskommitté besjälas av uppfattningar och
sociala perspektiv, som vi fortast möjligt böra rensa bort. Man skulle ha god
lust att döma de kommittéledamöter, som underskrivit betänkandet, att bo i de
1% meters kaninburar, som de berikat bostadsmarknaden med. Nu kan det ju
sägas, att det vore grymt att handla på det sättet, men när vederbörande inte
visat mer känsla och förståelse för andra kategorier av medborgare i detta land,
så vore det väl å andra sidan inte oriktigt att göra det. I byggnadsstadgan talas
det örn minimikrav, och det kan man ju säga, att det skall vara minimikrav,
men vi veta, att alla minimikrav lia lätt att bli maximikrav. Den civila byggnadsutredningen
har även föreslagit bestämmelser örn maximigolvyta, och t. ex.
beträffande sjukvårdsbiträden har man sagt, att de icke böra ha mer än 7,5 nr
golvyta till sitt förfogande. Den civila byggnadsutredningens olika krav, som
komma till synes i deras betänkande, lia även kommit att upptagas i den statliga
byggenskapen. Vi ha fått en hel del prov på detta oförnuft. Jag tror, att
den motivering som framlagts, nämligen att man skulle förbilliga byggenskapen,
är en chimär, som i framtiden kommer att bli ganska dyr för samhället. Det
är anledning att säga, att detta kristidens fattigmonument bör fortast möjligt
försvinna.

Jag vill i detta sammanhang även framhålla, att det är angeläget, att de statliga
organen ta hänsyn till byggnadsnämndernas mening, då de skola bygga
fastigheter på olika platser i vårt land. Ur olika synpunkter är det angeläget,
att statlig byggenskap varken till det yttre eller inre bryter sig ut från den lokala
byggnadsbilden. I varje fall får detta inte ske i försämrande syfte. Jag
har velat framhålla detta därför att för mig är det en ganska väsentlig sak,
att samhället icke skall ha någon undantagsställning i detta fall. Alltså anser
jag, att man skall ta bort detta moment.

Jag skulle även vilja säga ett par ord örn den uppreklamerade brand- och
bombskräck, sorn. kommer till synes i paragraferna 53 och 53 a. Efter de upplysningar
jag fått har det inte inträffat någon katastrofal eldsvåda i bostadshus
av sten senare än år 1925. Husen ligga numera ganska fritt och lia inga
eldstäder enligt det gamla systemet. Alla brandskador bero egentligen endast
på slarv med strykjärn etc. och inskränka sig i regel till skador på gardiner
och en del rumsföremål. Föreskriften i § 53 örn brandmur bör ändras så, att i
stället för den föreslagna 12 meters bredden förcskrives 9 meters bredd. Likaså
anser jag, att statsplaneutredningens förslag i fråga örn femte momentet bör
räcka, då det gäller utförandet av brandmur. Föreskrifterna i § 53 a om att
vertikala bärverk och bjälklag i vissa byggnader skola utföras brandsäkert äro
också enligt min mening alltför härda, då det gäller industribyggnad i en våning,
skollokaler och dylikt. Jag tror att det är angeläget, att vi gå varligt fram
på dessa områden och att brandskräcken icke förleder oss till att föreskriva
merkostnader, som onödigt fördyra eller omöjliggöra byggenskap. Ty det kan
ju icke vara rimligt, att man på det ena området försöker företaga inskränkningar
för att förbilliga byggenskapen, under det att man på andra områden
föreskriver utvidgningar, som komma att fördyra byggenskapen. Jag vill sär -

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändring i byggnadsstadgan. (Forts.)

skilt understryka, att vi ha takkonstruktioner av trä, som äro både praktiska
och ekonomiskt fördelaktiga, och man bör ta hänsyn därtill, när vi skola tilllämpa
dessa olika föreskrifter.

Även örn jag med vad jag här anfört kommit med en del kritiska synpunkter,
så förutsätter jag ändå, att med ett gott samarbete mellan de statliga och
kommunala myndigheterna, örn man ordnar det så att det sunda förnuftet får
göra sig gällande och örn vi kunna åstadkomma en snabb handläggning av
byggnadsfrågorna inom olika instanser, kommer nog den förändrade byggnadsstadgan
att bli till gagn och nytta för byggenskapen.

Jag vill med uttalande av denna förhoppning och med vad jag i övrigt anfört
be att få yrka bifall till utskottets förslag med de av mig föreslagna ändringarna,
att den i 51 § 3 mom. föreslagna, till 2,90 meter minskade rumshöjden ändras
till eli rumshöjd av 3 meter, att den i 51 § 4 mom. angivna undantagsställningen
för allmän byggnad helt utgår och att föreskrifterna i 53 § örn brandmur
ändras så, att föreskriften örn minst 12 meters bredd utgår och ersättes
med en föreskrift örn 9 meters bredd.

Jag hoppas, att vi med hänsynstagande till de synpunkter jag här anfört skola
få en god brandstadga. Jag vill emellertid ännu .en gång understryka, att det
är angeläget, att de olika instanser som skola ha inflytande på byggenskapen
verkligen ”försöka åstadkomma ett gott och effektivt samarbete, så att vi få goda
bostäder till rimliga priser för folk i allmänhet.

Herr Kempe: Herr talman! Det föreliggande förslaget till att i byggnadsstadgan
förenhetliga vissa byggnadsföreskrifter kan synas motiverat av den
omfattande byggnadsverksamhet, som för närvarande bedrives och utan tvivel
hommer att bedrivas under de närmaste arén. Principiellt har. jag således inga
betänkligheter mot det förslag som nu föreligger, men jag vill framhålla, att
örn det verkligen skall fylla sin uppgift, måste innehållet motsvara de krav,
sorn omtanken om folkhälsan ställer. Även örn Äungl. Maj:ts förslag i huvudsak
innehåller vissa förbättringar, så måste man dock reagera mot ae försämringar
som också finnas i detta förslag.

Jag tänker då närmast på den paragraf som redar! utskottsreservanten, herr
Lundberg, gjort anmärkning mot och där han också i utskottet anfört en avvikande
''mening, nämligen den paragraf, där det talas örn rumshöjden. Där
har utskottet liksom Kungl. Majit föreslagit en sänkning av våningsliöjden med
10 centimeter, och det anser jag liksom reservanten vara att ga en. oriktig väg.
Man skulle i detta sammanhang enbart kunna hänvisa till vissa remissyttranden,
som avgivits av många sakkunniga instanser. Jag skaili icke citera flera av dem,
men jag tillåter mig citera ett yttrande, nämligen det som avgivits av Stockholms
stads byggnadsinspektör och hälsovårdsnämnd, vilka framhålla,, att den
föreslagna minskningen av rumshöjden och inskränkningen av ventilationen
skulle medföra en påtaglig standardsänkning och innebära ett bestämt steg bakåt
beträffande hygieniska krav för vilka de hälsovardande myndigheterna hittills
målmedvetet kämpat. Den besparing som därigenom skulle vinnas vöre
dessutom relativt liten. Man kan som sagt hänvisa tillden rad andra remissyttranden
av sakkunniga, och jag anser, att det här är fråga örn ett steg bakat.
dag är rent av förvånad över att justitieministern, som ändå visat sig vara
en mycket progressiv kraft och en modern reformator, i detta fall huit kompromissa
med sig och att även utskottet har gatt pa denna linje.

Departement selie fen liksom utskottet motiverar den föreslagna standardsänkningen
med att sänkningen av våningsliöjden med 10 centimeter skulle innebära
en icke oväsentlig minskning av byggnadskostnaderna. Ja, här är man irme pa
cn nivrke1 farlig väg. Det är icke bara i detta fall, som man märker, att när

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i byggnadsstadgan. (Forts.)

man nu i kommunerna skall gå att bygga bostäder, man vill förbilliga bostadskostnaderna
genom att företa en standardsänkning av lägenheterna. Det är en
tendens, som vi ha all anledning att uppmärksamma. I detta fall kan det kanske
vara motiverat att påpeka detta särskilt för kammarens socialdemokrater, som
ha givit sin anslutning till arbetarrörelsens efterkrigsprogram, där det mycket
starkt bland annat framhålles följande: »Arbetsmarknadspolitiska, befolkningspolitiska
och bostadshygieniska skäl talar sålunda för en mycket betydande
standardhöjning . . . Lägenheternas kvalité måste motsvara moderna hälsokrav.»
Det man nu här föreslår går dock i en motsatt riktning, och förslaget kan ju
inte rekommenderas av dem som vilja försvara arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Ett förbilligande av byggnadskostnaderna genom att sänka rumshöjden kan
i längden bli ytterst kostsamt för samhället, när såväl trångboddhet som försämrade
hygieniska förhållanden på grund av att rumsvolymen minskas självfallet
utgöra en fara för folkhälsan. Jag tror verkligen inte, att denna sänkning
av våningshöjden kommer att innebära en sänkning av hyresnivån, utan
jag tror, att hyresnivån alltjämt kommer att bibehållas, oavsett örn man sänker
våningshöjden. Det är nog så, att man här angriper själva problemet från fel''
sida. Jag anser nämligen inte, att man kan få fram en sänkning av byggnadskostnaderna
genom att sänka lägenheternas standard, utan örn man vill uppnå
detta resultat, bör man söka nedbringa byggnadsmaterialkostnaderna. Man
måste här helt enkelt bryta det monopol, som faktiskt existerar på detta område.
Det tror jag är att rekommendera som ett första steg. Dessutom bör man
söka få bort det vinstintresse, som alltjämt gör sig brett i fråga örn bostadsbyggandet.

Med stöd av vad jag här sagt vill jag helt instämma i reservantens förslag
om att den i paragrafen angivna våningshöjden ändras från 2,90 till 3 meter.

Även mot en del andra punkter i förslaget kan det finnas anledning att
göra invändningar. Vad beträffar 51 § 2 mom. kan man ju säga, att den andra
meningen i detta moment tager bort effekten av den första meningen. Det står
i denna andra mening följande: »Undantag må ock av byggnadsnämnden medgivas
för sovrum, avsett för endast en person, eller eljest, där särskilda förhållanden
föreligga.» Örn det nu föreligger trångboddhet och man får tillåtelse att
bygga sådana där kaninburar, som den siste talaren sade, så är det väl ingen
som är så naiv, att han tror, att de komma att utnyttjas bara av en person
och inte av flera. Det är säkerligen en farlig väg man här är inne på. Jag
skulle därför vilja föreslå, att andra meningen i 51 § 2 mom. utgår. Detta vill
jag väcka förslag örn, då reservanten icke har framfört något dylikt yrkande.

Vad sedan angår ventilationsproblernet, så är detta ännu icke tillräckligt
utexperimenterat. Men i detta fall bör man väl söka utnyttja alla vetenskapens
rön för att kunna lösa den saken på ett tillfredsställande sätt.

Jag skall inskränka mig till dessa anmärkningar, och jag ber att få yrka
bifall till det ändringsförslag, som framförts av reservanten, och i övrigt bifall
till propositionen.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! För att stimulera byggnadsverksamheten
och särskilt då bostadsbyggandet lia från det allmännas sida
mycket omfattande åtgärder vidtagits under de senaste åren, och det har satsats
betydande belopp för att komma till rätta med vissa svårigheter på bostadsområdet.

Nu känna vi ju till att framför allt i städer och tätbebyggda samhällen råda
sådana förhållanden på bostadsbyggandets område att det skulle behövas
mer enhetliga byggnadsbestämmelser, inte minst därför att kostnaderna då

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändring i byggnadsstadgan. (Forts.)

skulle kunna nedbringas rätt väsentligt, bl. a. genom att man skulle kunna
utnyttja den industrialisering sorn nu pågår när det gäller utformningen av
vissa detaljer i våra bostäder. I det nu behandlade utskottsutlåtandet, som
ju är en följd av den proposition som framlagts, ha också föreskrivits åtgärder
att avhjälpa de brister, som hittills förelegat, och att skapa enhetliga bestämmelser.
Det är emellertid ett mycket svårt område som man här rör sig
på — det visa bl. a. de remissvar, som ha inkommit i ärendet. Men av dessa
remissvar framgår även. att samtliga myndigheter, som yttrat sig i spörsmålet,
ha ansett nödvändigt att få till stånd mera enhetliga bestämmelser än som
funnits förut, i den mån sådana bestämmelser överhuvud funnits.

I anledning av propositionen har väckts en motion i ämnet. Den föregående
talaren har gjort vissa yrkanden som stå i överensstämmelse med denna motion.
När utskottet behandlat propositionen och därvid också behandlat denna
motion, har utskottet funnit, att tillräckliga skäl icke förelegat för att bifalla
motionen i de punkter, där ändringar avsetts. När man nu från bland annat motionärernas
sida befarar, att det skall bli risk för en bostadsstandardförsämring
i något avseende, har ju utskottet i sin motivering sagt ifrån, att det förutsätter
att denna lag, därest den antages av riksdagen, icke skall verka i försämrande
riktning. Man har också velat giva de myndigheter, som få tillfälle
att tillämpa de bestämmelser, som nu komma att lagfästas, möjlighet att
praktiskt se till, att det skall bli så bra som möjligt på detta område.

Jag skall icke, herr talman, upptaga tiden med att gå in på alla dessa paragrafer
som reservanten här påtalat. Kammarens ledamöter kunna av utskottets
utlåtande läsa sig till vad utskottet kortfattat i varje punkt framfört som
skäl för bifall till propositionen i dessa punkter. Jag kan icke finna, att vad
som anförts av herr Lundberg på något sätt vederlagt detta.

Jag ber därför, herr talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Fröderberg: Herr talman! Bara några korta ord i anledning av att
jag flera år i en byggnadsnämnd sysslat med sådana här frågor. Vad utskottet
föreslår är något som redan förut vunnit stadgad praxis. Vi uppförde för
två år sedan ett bostadsrättshus. I vår byggnadsordning. står, att den inre
rumshöjden skall vara minst 2,70 meter. Men då fingo vi en skrivelse från
byggnadslånebyrån med hemställan, att vi måtte gå med på att sänka höjden
till 2,60 meter. I förra veckan fingo vi en skrivelse från byggnadslånebyrån.
som gällde fem egnahem med två lägenheter i vartdera; där skulle vi få bygga.
med en rumshöjd av endast 2,40 meter. Alltså, vad utskottet föreslår är redan
tillämpat. Jag anser icke, att det därmed blir någon standardförsämring, jämfört
med vad tidigare förekommit, ty vi ha ju nu alla dessa moderna ventilationsanordningar,
som man är så noga med att genomföra.

I vanliga fall håller jag med herr Lundberg, när han ofta går fram med sin
egen mening, men i dag kan jag icke följa honom.

Jag får vidare säga, att minimisiffran 18 kvadratmeter för ett av rummen är
nästan stor och att minimistorleken i fråga örn köken är alldeles för lågt tilltagen.
Det sades nyss, att dessa minimisiffror ofta bli normgivande. Vi skulle
ha större kök och bättre utrymmen där. Men skola vi ha ett rum. som är så
stort som 18 kvadratmeter, blir det rummet förmodligen ett paradrum, som man
icke har någon praktisk nytta av.

Jag har bara velat säga detta och har intet yrkande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Därefter yttrade herr talmannen:
Under överläggningen har yrkats dels bifall till utskottets hemställan

Andra hammarens protokoll 1955. Nr 25. 5

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändring i byggnadsstadgan. (Forts.)

dels ock att riksdagen måtte besluta vissa ändringar i det förslag till kungörelse,
över vilket Kungl. Majit anhållit om riksdagens yttrande. Sistnämnda
yrkande har framställts av herr Lundberg.

Då herr Lundberg icke framställt något utformat förslag tili yttrande i de
delar, beträffande vilka han uttalat en från utskottets yttrande avvikande mening,
finner jag mig förhindrad framställa proposition på det av honom framställda
yrkandet.

Godkänner kammaren denna propositionsvägran?

Denna fråga blev av kammaren med ja besvarad, varefter kammaren på av
herr talmannen därå given proposition biföll vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

§ 8.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 juni 1909
(nr 56 s. 7) angående nationalparker.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Ändrad lydel- Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 52, i anledning av dels Kungl.
lagm angå- :^s proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27
ende uppsikt juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk, såvitt propositionen hänå
vissa jord- visats till lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 2 mars 1945 dagtecknad proposition, nr 172, hade Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag örn ändrad lydelse
av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk,

dels ock till Jordbrukskommissioner för budgetåret 1945/46 under nionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 70 000 kronor.

Propositionen hade, såvitt anginge anslagsfrågan, hänvisats till jordbruksutskottet
och i övrigt till lagutskott. I sistnämnda avseende hade propositionen
behandlats av andra lagutskottet.

I samband med lagförslaget hade andra lagutskottet till behandling förehaft
en i anledning av propositionen inom andra kammaren av herr Andersson i
Tungelsta m. fl. väckt motion, nr 505.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklaring att det genom propositionen framlagda lagförslaget
icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande
förslag till

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 2S7) angående uppsikt

å vissa jordbruk.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å
vissa jordbruk skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

För uppsiktens utövande skall för För uppsiktens utövande skall för
varje hushållningssällskaps område varje hushållningssällskaps1 område

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändrad lydelse av 4 § lagen angående uppsikt å vissa jordbruk. (Forts.)
(Kungl. Maj:ts förslag.)

finnas en jordbrukskommission. Kommissionen
skall bestå av en ordförande
och fyra ledamöter. Ordföranden
utses av Konungen. Landstinget och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott
välja vartdera två ledamöter,
vilka skola vara den ene ägare av
jordbruksfastighet och den andre arrendator
av sådan fastighet. Ordföranden
och ledamöterna utses för en
tid av tre år. För envar av dem utses
för samma tid en suppleant.

(Utskottets förslag.)

finnas en jordbrukskommission. Kommissionen
skall bestå av en ordförande
och fyra ledamöter. Ordföranden
utses av Konungen. Ledamöterna väljas
till lika antal av landstinget och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
De ledamöter som väljas av
förvaltningsutskottet skola vara den
ene ägare av jordbruksfastighet och
den andre arrendator av sådan fastighet.
Ordföranden och ledamöterna utses
för en tid av tre år. För envar av
dem utses för samma tid en suppleant,
ledamot skall i tillämpliga delar gälla

Beträffande jäv mot ordförande och
vad örn domarejäv är stadgat.

Närmare bestämmelser örn kommissionens verksamhet meddelas i reglemente,
som utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

B. att motionen II: 505 måtte anses besvarad genom vad utskottet ovan anfört
och hemställt; samt

C. att riksdagen måtte för sin del antaga av utskottet framlagt förslag till
lag angående andrad lydelse av 2 kap. 55 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Reservation hade avgivits av herrar Wahlund, Pettersson i Hällbacken, Ryberg
och Håstad, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å motionen II: 505, måtte antaga det genom
propositionen framlagda lagförslaget oförändrat; samt

B. att riksdagen måtte för sin del antaga det under punkten C. i utskottets
hemställan intagna förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 55 §
lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Som kammarens ledamöter ha
sig bekant har hittills den myndighet, som denna proposition och detta utskottsutlåtande
avse, nämligen jordbrukskommissionerna, bestått av tre ledamöter,
varav Kungl. Majit utsett ordföranden samt hushållningssällskapet den ene
och landstinget den andre. Jordbrukskommissionerna ha ursprungligen haft till
uppgift att syssla med den tidigare uppsiktslagen och efter 1943 med den
vanhävdslagstiftning, som då genomfördes. Genom den vid 1943 års höstriksdag
antagna nya arrendelagstiftningen ålades även jordbrukskommissionen att ha
tillsyn över arrendelagens tillämpning.

Vid utskottsbehandlingen och även vid behandlingen i riksdagen av arrendelagen
framfördes önskemålet att jordbrukskommissionerna borde få en förstärkning
och örn möjligt en annan sammansättning än tidigare. Man önskade
få vissa grupper representerade, som icke tidigare vore representerade i jordbrukskommissionerna.
Arrendatorerna ansågo med full rätt, att de borde lia
säte och stämma i kommissionerna. I anledning av detta riksdagens uttalande

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändrad lydelse av A § lagen angående uppsikt å vissa jordbruk. (Forts.)
tillkallade statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet särskilda sakkunniga,
som skulle utarbeta förslag till ändrad lagstiftning rörande bland
annat jordbrukskommissionerna.

I det kommittébetänkande, som sedermera framkommit, har föreslagits, att
antalet ledamöter i jordbrukskommissionerna skulle utökas till det dubbla mot
förut, så att, i stället för att det varit en ledamot vald av hushållningssällskapet
och en av landstinget, det skulle vara två ledamöter utsedda av hushållningssällskapet
och två av landstinget jämte suppleanter. Därigenom skulle man bland
annat få möjlighet att bereda arrendatorerna tillfälle till representation i jordbrukskommissionerna.
Det föreslogs också, att landstinget skulle utse en, som
var ägare av jordbruksfastighet, och en som var arrendator. Hushållningssällskapet
å sin sida skulle göra samma val, d. v. s. en ägare av jordbruksfastighet
och en arrendator av jordbruksfastighet.

Intressekonflikter, som kunna uppstå i många fall särskilt beträffande bestämmelserna
i arrendelagen och som jordbrukskommissionen har att handlägga
och lösa, skulle då kunna avgöras av sakkunniga jordägare och arrendatorer,
sedan jordbrukskommissionerna tillförts representanter också från arrendatorsklassen,
som tidigare icke varit representerad i kommissionen. Man avsåg också,
att jordbrukskommissionen skulle vara beslutmässig, när tre representanter
vore närvarande, d. v. s. utöver ordföranden två valda av hushållningssällskap
eller landsting, varav en arrendator och en jordägare. Vidare avsåg man, att
valen skulle ske icke av vederbörande förvaltningsutskott utan av hushållningssällskapen
och landstingen som sådana.

När ärendet har varit ute på remiss ha de myndigheter ute i landet, som
ha kännedom örn förhållandena och yttrat sig i saken, till övervägande del
uttalat sig för denna anordning.

Efter dessa remissvar, som jag nämnt örn och som till övervägande del tala
till förmån för det förslag, som framkommit vid den gjorda utredningen, fingo
vi denna proposition. Sedan propositionen därefter kommit till lagrådet, har
lagrådet för sin del tillstyrkt densamma och ansett att den skulle fylla den
brist, som förelåg genom att arrendelagstiftningens tillsyn låg under jordbrukskommissionerna.

Vid propositionens framläggande bär motionerats örn att man för landstingens
del icke skulle vara bunden att utse representanter, som vore ägare eller
arrendatorer av jordbruksfastighet, medan det däremot fortfarande skulle vara
på det sättet, att hushållningssällskapet skulle vara bundet att utse en jordägare
och en arrendator. Landstinget däremot skulle vara oförhindrat att utse
ledamöter, som ej tillhörde någon av dessa kategorier. Nu kan det kanske synas,
att det spelar väl ingen egentlig roll, örn man gör på det sättet, att landstingen
få valfrihet men hushållningssällskapen äro bundna att välja vissa personer. Men
då kommer man in i den egendomliga belägenheten, att när det gäller att handlägga
de ärenden, som nu äro förbehållna jordbrukskommissionerna, så kan
kanske en sådan kommission i det ena länet komma att bestå av tre jordägare
och en arrendator, i ett annat län av tre arrendatorer och en jordägare samt i
i ett tredje län av en jordägare, en arrendator och två, som icke ha något egentligt
intresse av jordbruk eller större insikt däri.

Vid den förberedande behandlingen har det ansetts vara av värde för frågornas
avgörande, att människor med insikt i dessa spörsmål skulle vara ledamöter.
Man har därför velat föreskriva, att till sådana ledamöter skola utses
arrendatorer och jordägare.

.När frågorna skola handläggas av den sammansättning av jordbrukskommissionerna,
som utskottet föreslagit, kommer det att uppstå mycket egendomliga
förhållanden. Utskottet har för sin del uttalat, att den saken möjligen

Lördagen den 2 juni 1945. Nr 25. G9

Ändrad lydelse av J § lagen angående uppsikt å vissa jordbruk. (Forts.)
kan ordnas genom ett av Kungl. Majit utfärdat reglemente. Jag har svårt
att se, hur det skall vara möjligt för Kungl. Majit att härutinnan utfärda
föreskrifter, som utskottet icke kunnat göra. Enligt propositionen skulle handläggningen
av vissa ärenden kunna beslutas av två av kommissionens ledamöter
jämte ordföranden; av ledamöterna skulle den ene vara arrendator och
den andre jordägare. Därest utskottets utlåtande nu skulle vinna riksdagens
bifall, bär man i utskottet tänkt, att beslutanderätten skall hänskjutas till
jordbrukskommissionens samtliga fyra ledamöter, och örn exempelvis rösterna
bli två mot två skall man förfara i enlighet med rättegångsbalkens 23 kap.
3 §. Det innebär i det nämnda fallet, att det förslag, som biträdes av jordbrukskommissionens
ordförande, också skall bli kommissionens beslut.

Som jag nämnde kommer det här att bli rätt intressanta förhållanden i olika
delar av landet, beroende på vilka ledamöter landstingen utsett. Som jag sade
kommer det att i vissa län bli en jordägare och en arrendator, i andra län kanske
två ledamöter, som varken äro jordägare eller arrendatorer. Även örn dessa äro
intresserade av arrendatorernas och jordbrukets förhållanden och spörsmål,
torde de dock sakna den insikt, som man får till förfogande i de län, där jordägare
respektive arrendatorer väljas.

Jag anser att det varit bättre, om utskottet i stället för att avge detta
förslag hade återförvisat propositionen eller avslagit den. Vi hade då ett annat
år kunnat få en ny proposition, örn vilken lagrådet ånyo haft tillfälle att yttra
sig. Då hade man haft möjlighet att få fram ett bättre förslag, än det som nu
utskottet avlämnat. Man bör ju se till, att en lag, som riksdagen antar, icke
blir sådan, att de myndigheter, som skola tillämpa densamma, finna att den
icke är som den bör vara.

Vi äro några stycken, som funnit oss icke kunna biträda utskottets förslag.
Vi lia ansett den av Kungl. Majit framlagda propositionen innebära den
riktiga ståndpunkten.

Jag ber med vad jag nu sagt få hemställa, att kammaren måtte bifalla den
vid utskottets utlåtande av herr Wahlund m. fl. avgivna reservationen, som i
huvudsak innebär bifall till Kungl. Majits proposition.

I detta anförande instämde herr Larsson i Karlstad.

Herr Stjärne: Herr talman! Den föregående ärade talaren här ingånde redogjort
för denna fråga. Jag skall dock be att få tillägga några ord.

De uppgifter, som numera åvila jordbrukskommissionerna, äro ofta av synnerligen
grannlaga och svårbedömlig natur. Så kan ibland vara fallet, när det
gäller att avgöra rena vanhävdsfrågor, men är det kanske i högre grad i fråga
om ärenden, som avse dispens från de sociala arrendebestämmelserna, och även
då kommissionen skall fungera som skiljenämnd i arrendetvister. Utökningen
av antalet ledamöter från tre till fem kan därför kanske försvaras. Jag för
min del är dock ej övertygad örn att den var nödvändig. Örn den saken äro
emellertid utredningsmännen, departementschefen och utskottet ense liksom i
övriga förslagspunkter, utom när det gäller vilka som skola väljas av landstinget.

Det enhälliga förslaget, att samtliga fyra valda ledamöter skola vara jordägare
eller arrendatorer, vill icke utskottsma jonte ten gå med på. Endast hushållningssällskapets
förvaltningsutskott skall vara skyldigt utse intresserepresentanter.
Landstinget däremot skall vara alldeles obundet av dylika hänsyn
och fritt i sin valrätt.

Utskottets motivering härför förefaller mig något egendomlig. Ty att märka
är att just i den huvuduppgift, för vilhem jordbrukskommissionerna ursprung -

Nr 25.

Lördagen dell 2 juni 1945.

Ändrad lydelse av 4 § lagen angående uppsikt å vissa jordbruk. (Forts.)
ligen bildades, nämligen att hava uppsikt över vanhävdslagens efterlevnad, har
det ansetts lämpligt att få med personer med mera allmänna kvalifikationer
än de direkt jordbruksintresserade anses besitta. Härom säger utskottet på s. 13:
»De nya uppgifter som genom arrendelagstiftningen pålagts jordbrukskommissionerna
böra icke undanskymma den andra sidan av kommissionernas verksamhetsområde,
uppsikten över vanhävdslagstiftningens efterlevnad. Även örn
det kan antagas, att antalet arrendeärenden som komma under jordbrukskommissionernas
behandling kommer att avsevärt ökas, torde befattningen med
vanhävdsärenden även i fortsättningen bliva en väsentlig uppgift för jordbrukskommissionerna.
Departementschefen har ansett, att den i propositionen föreslagna
sammansättningen av kommissionerna icke på något sätt skulle göra
dem mindre lämpliga att handhava övervakningen av vanhävdslagstiftningens
efterlevnad. Utskottet kan icke ansluta sig till denna uppfattning. Därest valkorporationerna
skola vara bundna i sin valrätt på sätt föreslagits i propositionen,
kommer det ej sällan att inträffa, att den eller de som med hänsyn
till sina allmänna kvalifikationer anses mest lämpade att deltaga vid handläggningen
av vanhävdsärenden ej kunna insättas i jordbrukskommissionen. I själva
verket kunna enligt utskottets mening kraven på likvärdig intresserepresentation
och bästa möjliga kompetens i vanhävdsärenden icke samtidigt tillgodoses
i full utsträckning.»

Man måste fråga sig, om utskottet verkligen menar vad det här skrivit.
Kunna inte praktiskt erfarna och insiktsfulla jordbrukare bedöma örn vanhävd
föreligger på ett jordbruk, vem skall då bättre kunna det? Jag förutsätter
nämligen att man inväljer sådana jordägare, som ha praktisk insikt i jordbruksfrågor.
Jag vet, att man här i första hand tänker på jordbrukskonsulenterna
och dylika befattningshavare. Med all respekt för dessa tjänstemäns
duglighet och insikt i jordbruksfrågor tror jag dock att en praktisk jordbrukare
är minst lika kompetent att bedöma ifrågavarande ärenden. För övrigt ha
nämnda tjänstemän mer än tillräckligt att göra ändå. Jag tror också att de äro
innerligt tacksamma, örn de slippa ifrågakomma till denna foga uppmuntrande
syssla. Det är nämligen intet större nöje att fara omkring och titta på vanskötta
jordbruk.

Enligt min uppfattning bör jordbrukskommissionen i vanhävdsfrågor i
första hand vara en undersökande, rådgivande och tillrättaläggande instans.
Orsakerna till begynnande eller mera långt gången vanhävd kunna vara av
skilda slag: nedsatta krafter hos innehavaren, svåra ekonomiska förhållanden,
svårigheter med arbetare eller brist på sådana, oföretagsamhet och oförmåga
att sköta ett jordbruk. Sådant måste först undersökas. Sedan får man, där så
låter sig göra, genom förtroendefull underhandling med innehavaren söka få
till stånd en ändring av förhållandena. I de allra flesta fall ha vi i vårt län
vunnit önskat resultat på den vägen. Kommissionens auktoritet som offentlig
institution ger tyngd åt överenskommelserna. Den förståelse för jordbrukets
och den enskilde jordbrukarens svårigheter, som utgör en förutsättning för en
dylik handläggning av vanhävdsärendena, är givetvis säkrast att finna hos dem,
som äro eller ha varit praktiska jordbrukare. Sedan finns det ju fall där rättelse
inte kan vinnas utan lagliga åtgärder, men de ha åtminstone hos oss varit
mycket fåtaliga. Jag hoppas att ingen i denna kammare anser sig behöva misstänka
jordbruksintressenterna för bristande oväld när det gäller att tillgripa
strängare åtgärder i sådana fall.

Strax efter nyss citerade uttalande erkänner utskottet, att med den föreslagna
valordningen vissa svårigheter kunna uppstå vid avgörande av ärenden
enligt arrendelagstiftningen. Det kan till och med inträffa att inte flera än två
av ledamöterna jämte ordföranden få deltaga i handläggningen av arrendeären -

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändrad lydelse av \ § lagen angående uppsikt å vissa jordbruk. (Forts.)
den. Jag måste härom åter anföra ett avsnitt av utlåtandet, där det på sidan 14
heter:

»Utskottet är medvetet om att mot de av utskottet föreslagna bestämmelserna
kan resas den invändningen, att jordbrukskommissionerna i viss mån skulle
erhålla olika sammansättning för olika ändamål, vilket skulle menligt inverka
på kontinuiteten i kommissionernas arbete. Ehuru som ovan nämnts väsentliga
skiljaktigheter föreligga mellan de båda grupperna av arbetsuppgifter, är det
dock ofta för dem båda gemensamt, att det vid prövningen framför allt kommer
an på ekonomiska insikter, praktisk erfarenhet i fråga örn jordbruk samt kännedom
om förhållandena i orten. Med hänsyn härtill kan det onekligen te sig
mindre tillfredsställande att uppställa legala regler, varigenom enhetligheten
i bedömandet av praktiska ting skulle sättas i fara. Betydelsen av denna olägenhet
bör dock icke överskattas. De nackdelar som utskottet genom sitt förslag
sökt undvika skulle enligt utskottets mening vara vida betänkligare. Med hänsyn
härtill bör ifrågavarande invändning ej tillerkännas någon avgörande
betydelse.»

Sedan utskottet här oförbehållsamt erkänt att systemet kan verka ofördelaktigt
och att det vid samtliga arbetsuppgifter är angeläget med praktisk
erfarenhet i fråga örn jordbruk, borde väl den enda logiska följden blivit ett
tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag. I stället gör utskottet den reflexionen,
att nackdelarna med regeringsförslaget skulle vara större än de av utskottet
skisserade. Jag kan, som förut nämnts, omöjligt dela denna uppfattning. Det
händer ofta att kommissionen samma dag måste handlägga frågor berörande
dess samtliga arbetsområden. Man har exempelvis på stället besiktigat och handlagt
ett vanhävdsärende, därefter färdas man till närmaste stad eller plats,
där ett rum kan erhållas för överläggning om bl. a. arrendeärenden. Då kan
det, som utskottet självt medger, inträffa att tvenne ledamöter inte få delta
i besluten. Man frågar sig örn detta kan anses som ett praktiskt och för det fortsatta
samarbetet ömkligt och rationellt arrangemang.

Nu vill jag inte direkt påstå att någon större olycka inträffar, om utskottets
förslag blir antaget. Man får väl i så fall lita på landstingens goda omdöme.
Men jag anser det ur alla synpunkter för kommissionens verksamhet mest
gagneligt att Kungl. Majds förslag med det tillägg som reservationen innehåller
blir antaget och yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Hermansson: Herr talman! Det är inte med någon större entusiasm som
jag har biträtt utskottets kompromissförslag beträffande kvalifikationsbestämmelserna
för jordbrukskommissionens ledamöter; det är nämligen ett kompromissförslag
som här föreligger. Jag skulle helst ha velat gå ett steg längre
än både motionärerna och utskottet och helt slopa föreskrifterna örn att jordägare
och arrendatorer under alla förhållanden skola till ett visst antal ingå i
kommissionerna. Det kunde enligt min mening ha räckt med en bestämmelse
örn att både jordägare- oell arrendatorintressena borde vara representerade
inom kommissionerna. Jag finner det för övrigt också självklart att. väljarkorporationerna,
som det här är fråga om, även utan alla sådana anvisningar
komma alf tillse, att olika intressen beaktas vid valet av kommissionsledamöter.

Det set- emellertid ut sorn örn de myndigheter, som förberett detta ärende,
ha utgått ifrån att det skall skapas en verklig partrepresentation, i vilken
två parter med motsatta intressen skola bli likvärdigt representerade för att
kunna avgöra uppkommande tvistefrågor mellan jordägare och arrendatorer.
Det ligger dock i sakens natur att det inte är lika lätt att organisera en sådan
partrepresentation för behandling av arrendefrågor som då det gällt att

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändrad lydelse av 4 § lagen angående uppsikt å vissa jordbruk. (Forts.)
upprätta ett organ för att slita tvister mellan arbetare oell arbetsgivare. Det
fordras enligt regeringens lagförslag, att två av de fyra ledamöterna skola
vara jordägare och att de andra två skola vara arrendatorer, medan utskottet
nöjer sig med att säga, att det skall vara en jordägare och en arrendator,
valka båda skola utses av hushållningssällskapet, under det att landstinget
skall lia valfrihet. Dessutom skall ju ordföranden utses av Kungl.
Majit, och beträffande honom finns det heller inga kvalifikationsföreskrifter.

Det finns emellertid många slag av jordägare liksom det också finns många
slag av arrendatorer. Det finns t. ex. inte så få jordägare som samtidigt äro
arrendatorer. Det finns inte så få jordägare som äga och bruka sin egen gård
och samtidigt ha en granngård på arrende, och jag känner själv flera fall
då en jordägare arrenderar ut sin egen gård för att själv bruka en annan
på arrende. Sådana personer skulle tydligen enligt lagförslaget duga både
som jordägare- och arrendatorrepresentanter. Det kan för övrigt också betraktas
som högst tvivelaktigt, huruvida en jordägare, som själv brukar sitt
jordbruk utan tanke på att utarrendera det — och i den belägenheten befinna
sig de flesta av våra svenska jordägare — under alla förhållanden kan betraktas
såsom en verklig motpart till den kategori av jordbrukare, som brukar
andras jord på arrende. De flesta jordbrukare som själva sköta sina
gårdar torde säkerligen känna större solidaritet med de arrendatorer som
befinna sig i samma ekonomiska ställning som de själva än med den
jordägarekategori, som t. ex. utgöres av godsägare, bolag och stiftelser. Å
andra sidan kan man nog också säga att innehavare av stora s. k. affärsarrenden
inte äro så särdeles lämpliga som varnare av de små arrendatorernas
intressen. Jag tror således inte att det går att bygga upp någon verklig partrepresentation
inom jordbrukskommissionerna genom föreskriften, att jordägare
och arrendatorer skola vara likvärdigt representerade i kommissionerna.
Jag skulle tro att t. ex. herr Pettersson i Hällbacken, som själv är jordägare,
lika väl skulle kunna representera arrendatorerna i Kopparbergs län som de
flesta arrendatorer, som möjligen skulle kunna bli ledamöter av jordbrukskommissionen
i hans län.

Örn väljarkorporationerna finge sin frihet vid valet av ledamöter, skulle
detta säkert leda till att kommissionerna komme att bestå av sakkunniga och
praktiskt erfarna personer, och arrendatorintressena skulle säkerligen också
bli lika väl tillgodosedda under sådana omständigheter. Jag skulle för min del
allra helst velat biträda ett förslag i sådan riktning, d. v. s. ett slopande av
alla kvalifikationsbestämmelser. Men då jag förstår att ett sådant förslag inte
har någon utsikt att vinna gehör, har också jag anslutit mig till utskottets
kompromissförslag, emedan detta dock lämnar den möjligheten öppen att man
till ledamöter i kommissionerna kan välja en eller ett par av de mest lämpliga,
även örn dessa inte direkt kunna hänföras till jordägar- eller arrendatorgrupperna.
Enligt propositionen måste däremot samtliga ledamöter först och
främst vara jordägare eller arrendatorer, vilket innebär att en person, som
må vara hur sakkunnig och lämplig som helst, dock blir diskvalificerad, försåvitt
han inte är antingen jordägare eller arrendator.

Jag kan ge ett exempel, som åtminstone herr Stjärne mycket väl känner till.
I jordbrukskommissionen i Östergötlands län. där herr Stjärne är ledamot,
finns en ledamot som varit arrendator i många år. För någon tid sedan överlämnade
han arrendet till sin son. Detta gör att han nu enligt Kungl. Maj :ts
förslag trots mångårig erfarenhet både som ledamot av kommissionen och som
jordbrukare skall diskvalificeras för sitt uppdrag i fortsättningen. Jag kan
kanske också nämna att den av mig åsyftade personen i flera år tillhört denna
kammare och att han också tillhör jordbruksministerns parti. Jag tycker

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändrad lydelse av i § lagen angående uppsikt å vissa jordbruk. (Forts.)
att det inte är lämpligt, att en sådan person skall förklaras obehörig att i
fortsättningen vara ledamot av kommissionen. Det kan också vara skäl att påminna
om, fastän det gjorts tidigare, att en stor del av de ärenden som skola
behandlas av jordbrukskommissionerna inte endast angå jordägare och arrendatorer
utan att dessa ärenden också ha ett större allmänt intresse. Det är
nämligen en verklig samhällsangelägenhet, att uppsikten över vanhävdslagens
efterlevnad skötes på ett fullt tillfredsställande sätt. Jordbrukets produktionsförhållanden
äro numera så sammankopplade med statsmakternas åtgöranden
i olika avseenden, att alla samhällsgrupper måste vara intresserade av att
vanhävdslagens bestämmelser skola vara fullt effektiva. Det är således av visst
intresse även för den icke jordbrukande befolkningen, att jordbrukskommissionerna
få den lämpligast möjliga sammansättning och att de kunna arbeta
effektivt även i fråga örn uppsikten över vanhävdslagens efterlevnad.

Jag tror inte heller att vi behöva tyngas alltför mycket av bekymmer över
de svårigheter som komma att uppstå vid de tillfällen, då kommissionerna icke
bli fulltaliga, därför att man enligt utskottets förslag nödgas utesluta någon av
ledamöterna vid behandlingen av arrendefrågor, emedan en annan ledamot,
som antingen är arrendator eller jordägare, är förhindrad att närvara vid sammanträdet.
Denna angelägenhet kan säkerligen med lätthet lösas i samband
med utfärdandet av det särskilda reglemente, som skall meddelas av Kungl.
Maj :t och som skall bli bestämmande för kommissionernas verksamhet. Det
skulle mycket väl kunna tänkas att denna fråga kan avgöras genom lottning
eller på det sattet, att den som bor närmast och bäst känner till den fastighet,
örn vilken tvisten rör sig, deltar i beslutet. Örn kommissionen vid något tillfälle
skulle bestå av fyra ledamöter, av vilka två stå emot två, kan man i
varje fall tänka sig den möjligheten att, såsom det sker i mångå andra fall,
ordföranden får ha utslagsröst och att den mening blir gällande som ordföranden
biträder. Jag tror emellertid att vi med mycket stort förtroende kunna
lägga den saken i Kungl. Maj:ts händer.

Jag har således kommit till den slutsatsen, att de starkaste skälen tala för
ett bifall till utskottets förslag, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
detsamma.

Häruti instämde herr Mäler.

Herr Byberg: Herr talman! Den omorganisation av jordbrukskommissionerna,
som vi här diskutera, är föranledd av en önskan att göra kommissionerna
bättre lämpade att handha de uppgifter som ålagts dem genom den nya arrendelagstiftningen.
En utredning har föregått framläggandet av denna proposition,
och dess resultat innebär detsamma som regeringsförslaget. Man har utökat
antalet kommissionsledamöter från tre till fem därför att man ansett, att när
det gäller arrendefrågor arrendatorerna och jordägarna böra vara lika representerade
i kommissionerna. Även utredningen har velat behålla samma valkorporationer
som fungerat hittills, nämligen hushållningssällskapet och landstinget,
och man har föreslagit att hushållningssällskapet skulle utse en arrendator och
en jordägare och landstinget en arrendator och en jordägare.

Av de myndigheter som haft att yttra sig över förslaget ha flertalet tillstyrkt
detsamma. Några ha visserligen ansett, att jordbrukskommissionerna bli väl
stora genom att ledamöternas antal utökas till fem, men det beror som sagt
därpå att man velat behålla de gamla valkorporationerna. Utskottet har frångått
propositionsförslaget och funnit riktigare att i den nya kommissionen alltid
skall finnas en jordägare och en arrendator, som skola väljas av landstingets
förvaltningsutskott. Men på grund av en motion har utskottet kommit till den

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändrad lydelse av 4 § lagen angående uppsikt å vissa jordbruk. (Forts.)
uppfattningen, att landstinget borde få välja fritt vem det önskade. Vi reservanter
lia inte kunnat följa utskottet härvidlag. Vi ha nämligen ansett att denna
sammansättning kommer att bli besvärlig många gånger när det det gäller arrendeärenden.

Jag skall nämna ett exempel härpå — herr Hermansson var för övrigt inne
på det. Om landstinget väljer en jordägare eller arrendator och så väljer en utom
någon av dessa kategorier, får inte hela kommissionen när det gäller vissa
frågor i arrendelagstiftningen vara med, utan en ledamot måste avträda. Det
får inte finnas mer än en arrendator och en jordägare i kommissionen, och då
blir det fyra som ha att besluta. Stanna dessa vid olika beslut är ju frågan:
Hur skall tvisten lösas? Det har sagts att det skall ske enligt vanlig domstolspraxis,
att den mening segrar som ordföranden biträder. Men det är väl inte
önskvärt under alla omständigheter heller, att kommissionerna ha olika sammansättning
vid behandling av olika frågor. Jag tror därför det är klokast, att
kammaren följer Kungl. Maj:t och reservanterna.

Man har sagt att genom att valkorporationerna äro bundna att välja endast
arrendatorer eller jordägare, de för uppdrag när det gäller vanhävdslagens efterlevnad
mest kvalificerade inte skulle kunna väljas. |Jag erkänner att det
finns mycket kvalificerat folk som kan sköta den saken, fastän de inte äro
jordbrukare, men jag är förvissad örn att landstinget skulle kunna uppbringa
fullt kompetenta personer bland denna kategori. Det är ju inte sagt att landstinget
behöver välja bland sina egna ledamöter, det kan utse vilken jordägare
och arrendator som helst inom hela det område som beröres.

Jag har som sagt för min del ansett att det finns många olägenheter med
utskottets förslag och att det är bäst att följa Kungl. Maj:ts förslag, som har
klarare linjer. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar Vigelsbo, Andersson i Hedensbyn. Jo>
hansson i Norrfors, Hansson i Skediga och Andersson i Dunker.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Då jag vet att herr
talmannen gärna vill att vi skola slippa fortsätta i kväll, skall jag för min del
inte uppta någon längre tid med att yttra mig i denna fråga- Jag vill utan vidare
gå in på sakfrågan.

I det hänseendet vill jag säga att man kan måhända vara en smula oviss örn
vilken linje som här skulle vara den riktigaste, utskottets eller reservanternas.
För övrigt har man en stark känsla av, att anordningen med fyra ledamöter i
kommissionerna jämte ordförande kommer att bli ganska tungrodd. Liksom
herr Pettersson i Hällbacken skulle jag helst ha sett, att man vilat på hanen ett
år med detta lagförslag, så att man möjligen kunnat komma fram till några
bättre riktlinjer. Det är inte alltid så att flera kockar göra en bättre soppa;
ibland är det tvärtom. Och jag måste säga att det kommer att te sig en smula
egendomligt, då ett vanhävdsfall, anmält i en avkrok av länet, skall inspekteras
av fem herrar för konstaterande av om vanhävdslagen verkligen skall äga tilllämpning
i fallet i fråga. Det är inte bara så, att det kommer att kosta hundra
kronor i dagtraktamente -— nu sedan traktamentet höjts till 20 kronor — utan
det kan bli en historia på lika mycket till örn vederbörande använda bil för
resan i fråga. Jag anser alltså för min del att det varit bättre, örn man stannat
vid det nuvarande antalet ledamöter i jordbrukskommissionerna.

Herr statsrådet, som citerats på s. 9 i utskottsutlåtandet, har sagt: »Farhågorna
för att kommissionernas verksamhet skall bliva alltför tungrodd finner
jag överdrivna. Jordbrukskommissionerna synas böra vara beslutföra, då

Lördagen den 2 juni 1945.

N’r 25.

Ändrad lydelse av 4 § lagen angående uppsikt ä vissa jordbruk. (Forts.)
ordförande och två ledamöter, därav en representant för jordägare och en för
arrendatorer, äro närvarande och dessa äro om beslutet ense.» Herr statrådet
anser alltså själv, att det i de flesta fall skall räcka med att tre av kommissionsledamöterna
äro tillstädes för att undersöka eller avgöra sådana här frågor.

Jag anser liksom herr Hermansson att man hade utan någon större misstänksamhet
i fortsättningen kunnat uppdra åt valkorporationerna att fritt välja personer
i stället för att bestämma, att en del av ledamöterna skola vara ägare av
jordbruksfastighet och en annan del arrendatorer. Jag är själv ordförande i
kommissionen i mitt hemian, och där är av de två ledamöterna, den ene hushållningssällskapets
sekreterare och den andre en jordägare. Jag måste nog säga
att även med denna sammansättning kommissionen tagit vederbörlig hänsyn till
den svagare parten, som väl i regel är arrendatorn, och det föreligger enligt
min mening ingen risk för att, även om det inom kommissionen finns en person
som inte är arrendator eller jordägare, detta skulle medföra ett sämre resultat
eller föranleda mindre noggranna överväganden vid frågornas avgörande.
Det har också i de från flera håll avgivna remissyttrandena poängterats, att
det inte är riktigt att utesluta en person därför att lian inte är jordägare eller
arrendator. Och herr Hermansson erinrade om det förhållandet att om en ledamot
som är arrendator överlåter sitt arrende åt sonen, så är han diskvalificerad
för sitt kommissionsuppdrag. Gör en fastighetsägare sammaledes kan icke
heller han längre vara medlem av kommissionen. Jag skall ytterligare endast
anföra vad statens livsmedelskommission sagt i denna fråga: »Genom de föreslagna
obligatoriska bestämmelserna om de kategorier, från vilka ledamöterna
i jordbrukskommissionerna skola hämtas, komma nämligen åtskilliga personer
att diskvalificeras, vilka i och för sig äro väl lämpade att tjänstgöra såsom ledamöter
av jordbrukskommission vid dess handläggning av vanhävdsärenden.
För närvarande torde det sålunda exempelvis ej sällan förekomma, att hos hushållningssällskap
anställda jordbrukskonsulenter eller personer i liknande ställning
äro ledamöter av jordbrukskommission, något som förvisso ofta varit av
värde. Om förslaget genomföres, kommer det emellertid ej längre att bliva möjligt
att inom jordbrukskommissionerna inrymma dylika sakkunniga och opartiska
representanter för det allmänna. Det skulle synas livsmedelskommissionen
tilltalande, örn denna synpunkt kunde i någon form beaktas vid den slutliga
utformningen av förslaget.» Jag menar sålunda att utskottets förslag i
detta fall siktar till ett enklare och smidigare förfarande än propositionens,
utan att därigenom några risker för oväld i arrendefrågor skulle behöva uppstå.
Jag föreställer mig också, med stöd av statsrådets uttalande, att tre av
kommissionens ledamöter kunna vara beslutföra och att ordföranden vid kallelsen
till sammanträde kommer att meddela, att det i det ena fallet är fråga om
ett vanhävdsärende och i det andra örn arrendeförhållanden. Då skulle jag
tänka mig att det i regel blir så, att i förra fallet komma jordägarna att närvara
och i andra fallet kommer alltid den arrendator som är utsedd av hushållningssällskapet
att närvara jämte den av hushållningssällskapet valde fastighetsägaren.
Jag tror inte det skall bli några större besvärligheter om man
följer utskottets förslag i detta hänseende, och jag ber, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan. För övrigt har första kammaren
redan tagit utskottsförslaget och det lär väl inte vara någon anledning för
andra kammaren att gå någon annan väg och försöka finna en kompromisslösning,
som jag tror skulle vara ganska svår att åstadkomma.

Herr Stjärne erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag ber endast att angående det av herr Hermansson omnämnda fallet
få deklarera att jag finner det mycket beklagligt, att enligt lagens bokstav

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändrad lydelse av 4 § lagen angående uppsikt å vissa jordbruk. (Forts.)
förutvarande arrendator liksom även förutvarande jordägare måste avkopplas.
Det hade varit välbetänkt örn till bestämmelserna om jordägare och arrendatorer
hade fogats ett tillägg, ungefär som detta-: —---som ägt, respektive

arrenderat jordbruk under längre tid. I sådana fall, menar jag, skulle vederbörande
alltså ändå kunna sitta kvar i kommissionen. Sådana personer äro naturligtvis
lika lämpliga för detta uppdrag som de, vilka för närvarande motsvara
bestämmelserna. Örn någon möjlighet funnes att tillrättalägga detta,
skulle det säkerligen vara mycket välkommet. Men trots denna erinran anser
jag mig dock inte kunna annat än yrka bifall till reservationen.

Härpå anförde:

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! De nuvarande jordbrukskommissionerna
torde allmänt anses ha väl fyllt sin uppgift. Deras arbete, särskilt i en
del län, har framför allt under kriget varit betydande. För närvarande finns
ingen föreskrift örn att kommissionernas ledamöter skola företräda vissa intressegrupper,
och det torde inte finnas eller lia funnits behov av en sådan föreskrift.
Landstingens och hushållningssällskapens förvaltningsutskott, som utsett
dessa ledamöter, ha i regel, tror jag man kan säga, sett till att de personer
som valts in i jordbrukskommissionerna varit sådana, som ägt allmänt förtroende
och varit väl förtrogna med allmänna värv, haft insikter på jordbrukets
område och haft erfarenheter i praktiska och ekonomiska ting.

De uppgifter jordbrukskommissionerna komma att få sig anförtrodda i fortsättningen
komma ju att bli i stort sett desamma som de hittills haft att handlägga.
Vad som tillkommit är de uppgifter som ålagts kommissionerna genom
den ändring i arrendelagstiftningen, som företogs vid 1943 års riksdag. I vilken
omfattning jordbrukskommissionerna komma att handlägga ärenden med
anledning av arrendelagen kan man inte med visshet förutsäga. Det kan hända
att det kommer att bli ett fåtal fall, men det kan också hända, särskilt i vissalän,
att ett rätt stort antal av de ärenden som handläggas av kommissionerna
kommer att härröra från tvister med anledning av arrendelagen.

Man torde dock redan nu kunna säga med stor visshet, att i ett stort antal
län de ärenden det här närmast är frågan örn, nämligen de som härröra från
tvister med anledning av arrendelagens bestämmelser, komma att handläggas
av jordbrukskommissionerna i endast ett fåtal fall. Det finns ju många län, där
arrendesystemet är jämförelsevis ringa utvecklat och där man överhuvud taget
icke har att förutse att jordbrukskommissionerna komma att få handlägga, i
varje fall inte i någon nämnvärd utsträckning, andra ärenden än sådana som
de redan tidigare handlagt.

Det är enligt min mening icke påkallat, att jordbrukskommissionernas sammansättning
bindes så som föreslagits i den kungl, propositionen, vars förslag ju
innebär, att jordbrukskommission organiseras som en nämnd, som har att handlägga
tvister. Kommissionernas huvuduppgift torde, som sagt, i huvudsak bli
densamma i framtiden som hittills, och därför torde man kunna lia anledning
anse det riktigast att ha den sakkunskap i jordbrukskommissionerna, som man
hittills ansett att de böra ha.

I motionen har det föreslagits, att landstingen borde ha friare händer, när
det gäller att välja personer, som skola företräda landstingets eller det allmännas
intresse i dessa frågor. Men då det faktiskt blir så, att vissa ärenden, som
kommissionerna komma att handlägga, utgöras av sådana, där parterna stå emot
varandra och där olika intressegrupper böra vara företrädda, är det nödvändigt
— det står också i överensstämmelse med de uttalanden, som gjordes av riksdagen
1943, när den nya arrendelagen antogs — att de olika parterna, såväl
jordägare som arrendatorer, bliva företrädda inom nämnden.

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändrad lydelse av 4 § lagen angående uppsikt å vissa jordbruk. (Forts.)

Utskottet har nu gått på en annan linje än motionärerna föreslagit. Utskottet
har nämligen föreslagit, att då det gäller handläggandet av sådana ärenden,
där jordbrukskommission skall fungera som skiljenämnd, då skall det tillses att
de olika parterna, alltså jordägarna och arrendatorerna, bliva företrädda med
lika antal jordägare och arrendatorer. Någon egentlig olägenhet med denna anordning
kan jag inte se att det finnes. Det kan givetvis uppstå den situation,
som tidigare omnämnts i debatten, att ett ärende, som berör en tvist mellan
arrendatorer och jordägare, kan komma att handläggas av tre ledamöter jämte
ordföranden och att av nämndens ledamöter en är jordägare, en arrendator och
en ledamot som icke hör till någondera av dessa intressegrupper, men vilken
enligt utskottets mening skall få deltaga i beslutet. Det kan då tänkas, att det
blir två meningar mot varandra, som äro lika företrädda inom kommissionen.
Ja, i det fallet händer ju ingenting annat än att det blir den opartiske ordförandens
mening, som blir gällande. Det kan väl icke vara någon risk att så sker.
Nu är det väl så, att jordbrukskommission till ordförande ofta har en jordägare.
Så har det varit hittills, och det torde icke finnas anledning antaga, att
det kommer att ske någon förändring däri i framtiden. Det har icke ansetts
utgöra något hinder att kommissionens ordförande, vare sig han är jordägare
eller arrendator, deltager i beslutet, oavsett örn den yrkesgrupp han företräder
därigenom kommer att få flera representanter i kommissionen än den andra yrkesgruppen.
Jag anser alltså, att det icke finnes sådana risker, som man här
målat upp. Jag tror att det hela kommer att gå bra med den anordning som utskottet
här föreslagit.

Herr Pettersson i Hällbacken sade i sitt anförande för en stund sedan, att
han var mycket rädd för hur utvecklingen skulle bli, därest utskottets förslag
komme att följas av kammaren. Han nämnde, att han fruktade för att landstingen,
ja, det var väl närmast landstingen han åsyftade, skulle till ledamöter
i jordbrukskommissionerna välja sådana personer som saknade insikter och
erfarenheter på jordbrukets område. Det skulle då innebära att de väljarekorporationer,
som ha att svara för valet, i fortsättningen skulle handla annorlunda
än hittills. Herr Petterson i Hällbacken och alla andra som ha kännedom
örn hur jordbrukskommissionerna i landet varit sammansatta äro, skulle jag
tro, ense örn att både sakkunskap, opartiskhet och god allmänanda i övrigt varit
väl företrädda inom jordbrukskommissionerna. Jag är övertygad örn att de väljarekorporationer,
som i fortsättningen skola sörja för rekryteringen av dessa
kommissioner, komma att se till att så kommer att bli fallet även i fortsättningen.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till det yrkande, som här framställts
av herr Hermansson.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag vill till den siste talaren
säga, att han .skulle ha fortsatt att tala örn vad jag yttrade i detta sammanhang.
Jag säde nämligen också, örn herr Andersson i Tungelsta uppmärksammade det,
att det kan tänkas, att när hushållningssällskapet, som ju skulle bli bundet i sitt
val, utsett en jordägare och en arrendator, landstinget för sin del utser två
jordägare eller två arrendatorer eller en arrendator och en person, som icke är
jordägare. Jordbrukskommissionerna komma säkert, därest utskottets förslag
vinna riksdagens bifall, att bliva rätt olika sammansatta, vilket icke kan vara
till fördel för en likvärdig behandling av ärendena i de olika länen, vid besluts
fattande i vissa intressekonflikter, som jordbrukskommissionerna skola besluta
örn.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-IJramstorp:
Herr talman! Jordbrukskommissionernas sammansättning är, som tidigare sagts,

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Ändrad lydelse av 4 § lagen angående uppsikt å vissa jordbruk. (Forts.)
icke grundad på partrepresentation. Jag Ilar aldrig för egen del ifrågasatt heller,
att så skulle bli fallet, men riksdagen har ju, på grund av två likalydande
motioner i samband nied arrendelagens behandling 1943, begärt utredning i
saken. I motionen framhölls, att det vore i högsta grad önskvärt, att representanter
för de båda berörda parterna, jordägarna och arrendatorerna, inginge
i jordbrukskommissionerna så att kommissionernas sammansättning i
och för sig gåve största möjliga garanti för ett opartiskt dömande. I anledning
härav anförde utskottet, att utskottet delade det i motionen framställda önskemålet
och förväntade att Kungl. Majit snarast vidtoge de för lösningen av
denna fråga behövliga åtgärderna. Riksdagen begärde således 1943 utredning
och förslag, syftande till att jordbrukskommissionerna skulle få en så ändrad
sammansättning att man kunde tala om en partrepresentation.

Av departementet tillkallade utredningsmän och sakkunniga, som deltogo i
detta arbete, lade fram det förslag, som sedan förelagts riksdagen i form av
en proposition. Jag skulle tro att såväl utredningsmännen som de sakkunniga,
som biträtt utredningen, gått ut ifrån att riksdagen önskade få till stånd en
partrepresentation. När man kom in på det problemet tänkte man sig en utökning
av kommissionens ledamöter från 3 till 5. Man ansåg ej lämpligt föreskriva
att hushållningssällskapet skulle utse en jordägare och landstinget en arrendator
eller tvärtom. Och därav blev väl den femmannakommission som nu är föreslagen.
Herr Andersson i Tungelsta, som själv deltagit i utredningen, vet väl
vad anledningen härtill var. Men det har sagts mig, att det inte ansågs lämpligt
begära, att den ena myndigheten skulle utse en parts representanter och den
andra myndigheten en annan parts representanter.

Om riksdagen ändrat ståndpunkt och sagt, att det gått bra med jordbrukskommissionerna
sådana de hittills varit sammansatta och att de kunnat bedöma
de förekommande ärendena riktigt, hade det varit nästan lika bra att
behålla de nuvarande jordbrukskommissionerna. Nu är det hela litet besynnerligt.
Utredningen är ju påkallad på grund av arrendelagen. Utskottet säger
att hushållningssällskapet bör välja en av vardera parterna. Men sedan säger
utskottet, att det kan hitta på att hända, att endast de av hushållningssällskapet
valda ledamöterna i jordbrukskommissionen få fungera, när det gäller
skiljedom. Men det var ju för behandlingen av dessa svåra ärenden som jordbrukskommissionerna
skulle omorganiseras. När frågan väcktes ifrågasatte
ingen en omorganisation av jordbrukskommissionerna på grund av vanhävdslagen.
När man nu bestämt, att den ena av dessa valkorporationer skall välja
partrepresentanter, har man valt hushållningssällskapet till denna uppgift.
Dess representanter skola alltså knäcka alla de svåra frågorna, som föranlett
förslaget till omorganisation av jordbrukskommissionerna. Örn reglementsbestämmelserna
komma att utformas i enlighet med utskottets önskningar, skulle
således landstingets representanter, örn de icke enligt dessa reglementsbestämmelser
kunna tjänstgöra jämsides med hushållningssällskapets representanter
icke ha något inflytande alls. När man är så känslig för att landstinget skall
få större frihet i detta fall, är det märkvärdigt, att dess representanter, som
ju framför allt skulle representera objektiviteten, icke skulle få deltaga i dessa
avgöranden. Detta tycker jag är besynnerligt.

Man säger, att parterna stå emot varandra. Ja, men det göra de väl i fall
som ha med vanhävdslagstift.ningen att göra också. Jordägaren tycker naturligtvis
att han sköter sitt jordbruk ändamålsenligt ur sin ekonomiska synpunkt
och även ur samhällets synpunkt, men de, som skola kontrollera den saken, tycka
tvärtom. Då är det ju lika viktigt att avgörandet blir lika objektivt som
andra avgöranden. Följaktligen tycker jag att det varit bättre, om man sagt
att kommissionerna skulle, såsom tidigare, bestå av tre ledamöter, att man

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Ändrad lydelse av 4 § lagen angående uppsikt å vissa jordbruk. (Forts.)
med andra ord, således icke skulle införa dessa bestämmelser. Ty det måste
väl ändå behövas en grundlig erfarenhet i jordbruksfrågor, när det gäller att
avgöra, huruvida vanhävd föreligger eller icke. Frågan är emellertid icke av
den storleksordning att jag skall anstränga mig mera för att belysa den.

^överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ook på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Hällbacken begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel ''följande voteringsproposition upplästes
och godkändes;

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Ryberg, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 86 ja och 55 nej.
varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 10.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 53, i anledning av väckt motion
angående utredning örn höjning av sjukpenning enligt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 54, i anledning av dels Kungl. Fortsatt gilMaj
:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen tigUt av la^erL
den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt, m. nr., dels ock en i ämnet

..Ti i • UtlKlf 771.

vackt motion.

Genom en den 4 maj 1945 dagtecknad proposition, nr 291, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934)
örn tjänsteplikt;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 935)
om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn
medling i arbetstvister;

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn
undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.; och

4) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) örn
tillståndstvång för byggnadsarbete.

Nr 25.

Lördagen deli 2 juni 1945.

Fortsatt giltighet av lagen om tjänsteplikt, m. m. (Forts.)

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom första kammaren väckt motion, nr 394. av herr
Holmberg.

I motionen hade hemställts, att riksdagen måtte besluta avslå förslaget om
fortsatt giltighet av lagarna örn tjänsteplikt, örn utvidgad tillämpning i vissa
fall av lagen den 28 maj 1920 örn medling i arbetstvister samt örn undantag
från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å motionen I: 394 antaga de genom propositionen
framlagda förslagen till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt, lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 december 1939 (nr 935) örn utvidgad tillämpning i vissa fall
av lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn medling i arbetstvister samt lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn undantag från
gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.; samt

B. att riksdagen måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) örn tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Jansson i Örebro: Herr talman! De lagar som nu föreligga till behandling
ge regeringen befogenhet att upphäva en rad viktiga reformer, som arbetarrörelsen
tillkämpat sig under loppet av ett halvt sekel. Under motstånd
av endast kommunisterna beslutade riksdagen under krigspanik dessa befogenhetslagar,
vilka innebära arbetarklassens utlämnande på nåd och onåd till regeringen,
den sittande eller en kommande. Dessa lagar beteckna en demokratisk
självuppgivelse, som väl saknar motstycke i vårt lands historia. En sådan
lagstiftning var endast möjlig genom total politisk mörkläggning, likriktning
av den svenska pressen och en måttlös förföljelse av alla radikala element.

Genom lagen av den 14 juni 1940 örn undantag från gällande bestämmelser
rörande arbetstidens reglering m. m. tilldelades Konungen befogenhet att vid
krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest utomordentliga av krig
föranledda förhållanden, i den omfattning det prövas nödigt, förordna, att vad
1 nedannämnda lagar är stadgat icke skall äga tillämpning: lagen örn arbetsskydd,
örn härbärgen åt flottningsarbetarna, örn arbetstidens begränsning, örn
vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete,
sjöarbetstidslagen, skogshärbärgeslagen, lag örn semester, lantarbetstidslagen,
arbetstidslagen för detaljhandel samt butiksstängningslagen.

Nämnda lag av den 14 juni 1940 gör alltså tillämpningen av praktiskt taget
alla arbetsskyddslagar beroende av Konungens prövning. Men lagen den 30 december
1939 örn tjänsteplikt går ännu längre, i det den tilldelar Konungen
praktiskt taget all befogenhet i fråga örn reglering av arbete och arbetsvillkor.
Den ålägger de fattiga och de mindre inkomsttagarna obegränsade skyldigheter
och betydande straffansvar, under det de välsituerade äro sorgfälligt
skyddade mot lagens förpliktelser.

Enligt lagens bestämmelser skola de tjänstepliktiga uttagas i följande ordning:
i första hand de som anmäla sig frivilligt, i andra hand de som genom
tjänstepliktens fullgörande uppenbarligen inte komma att vidkännas minskning
i arbetsinkomsten och först i tredje hand övriga tjänstepliktiga. Enligt dessa
bestämmelser torde det vara tämligen uteslutet, att direktörer eller andra högre
inkomsttagare kommenderas genom tjänstepliktslagen till skogsarbete eller annat
dåligt avlönat arbete. Lagen är således en typisk klasslag och det blir de

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Fortsatt giltighet av lagen om tjänsteplikt, m. m. (Forts.)
små inkomsttagarna som i första hand drabbas av denna lag och få utföra dem
ålagt arbete för den lön, som de statliga myndigheterna bestämma.

Det blir också dessa tjänstepliktiga som drabbas av tjänstepliktslagens straffbestämmelser.
I 11 kap. 44 § stadgas dagsböter eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, fängelse i högst 6 månader. Sådant straff kan utmätas
bl. a. för den, som »åsidosätter sina förpliktelser mot arbetsgivaren eller
förgår sig mot denne eller annan». Lagen stadgar således stränga straff för
den arbetare, som »förgår sig» mot arbetsgivare, men har ingen straffbestämmelse
för arbetsgivare, som förgår sig mot arbetare, vilket är det vanligen
förekommande. De välsituerade äro således inte bara väl skyddade för att på
ett ofördelaktigt sätt beröras av tjänstepliktslagen. Denna lag stärker också
arbetsgivarens härskarställning på arbetsplatsen genom stränga straffbestämmelser
gent emot arbetarna.

Denna lag ger också regeringen fullmakt att förbjuda strejk och bestämma
löner, då avtal ej finnes. Med stöd av denna lag kan en reaktionär regering sätta
fackföreningarna ur funktion och diktera arbetsvillkoren på arbetsmarknaden.
Örn denna lag skulle tillämpas i hela sin utsträckning, komme detta att innebära
en livegenskap, som ej står den nazistiska arbetsfronten efter.

I den mån denna lag har tillämpats har den heller inte visat sig nyttig för
sitt ändamål. Då man genom deltillämpning av denna lag avstängde byggnadsarbetare
från sitt yrke och hänvisade dem till skogsarbete blev resultatet
i stor utsträckning att vid skogsarbetet ovan arbetskraft kom att ersätta vana
skogsarbetare. Tjänstepliktslagen, tillsammans med andra statliga åtgärder i
fråga örn skogsarbetet, drev nämligen många vana skogsarbetare ur skogarna
och till andra arbetsområden. Detta innebar sämre arbetsresultat och stora kostnader
för staten. Man lyckades visserligen hålla skogsarbetarlönerna nere, men
detta skedde på statens bekostnad och gav ett sämre arbetsresultat. Hade man
däremot medgivit människovärdiga löner till de vana skogsarbetarna hade man
fått behålla dessa i skogarna och ernått bättre avverkningsresultat.

Lagen örn tjänsteplikt har tillkommit för att giva regeringen möjlighet, att
vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhallanden, rationellt utnyttja arbetskraften, da det
varit brist på densamma.

Då det europeiska kriget nu upphört finnes inte ens formell anledning att
upprätthålla detta lagmonstrum. I allmänhet anser man, att statsmakterna nu
få helt andra bekymmer än brist på arbetskraft. Av allt att. döma kommer, nu.
efter krigets upphörande vid avmobiliseringen och avvecklingen av kristidsnämnderna
en omfattande arbetslöshet att uppstå. De närings- och handelspolitiska
förhållanden, som andra lagutskottet aberopar för sitt lagförslag örn
lagens förlängning, torde vara av hypotetisk art. Dessa skål kunna i varje fall
icke vara bärande för bibehållande av denna lag, som kan beröva, arbetarna all
personlig frihet vid val av yrke och arbetsplats. Ett sådant ingripande i arbetarnas
personliga frihet iir en allvarlig sak och långt ifrån ett medel att stimulera
produktionen.

Men varför vill man da bibehålla denna kristidslag.'''' Vill man na lagen i
bakfickan för att kunna tillmötesgå Svenska Dagbladets krav om dess tillämpning
mot (le strejkande verkstadsarbetarna? Under rubriken »Krafttag av nöden»
skriver nämnda tidning den 29 maj bl. a. följande: »Denna landsskadliga konflikt,
för vilken arbetarparten fortfarande ensam bär ansvaret, skall således
icke blott fortsätta utan av siffrorna att döma kan man rent av tro, att stridslusten
nu vöre i stigande inför utsikterna att lättare kunna halla ut under den
varma årstiden. Det är dock tvivelaktigt, örn denna slimming kan hålla i sig.
Verkstadsarbet arn a förmå icke leva enbart på sol oell vackert väder.» Svenska

Andra hammarens protokoll 1!)''i-r>. Nr Sfi. 6

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Fortsatt giltighet av lagen örn tjänsteplikt, m. m. (Forts.)

Dagbladet vet mycket väl, att konflikten är ett resultat av verkstadsföreningens
oresonliga och uppsåtliga vilja att hålla arbetarna nere vid svältgränsen,
men tidningen solidariserar sig med denna asociala strävan och spekulerar cyniskt
i en utsvältning av arbetarna. Man vågar dock icke helt lita på bundsförvanten
svälten. Därför anropar man de statliga myndigheterna om hjälp och
skriver: »Men samhällsintresset i den vanskliga tid vi nu genomleva fordrar
ett krafttag av statsmakterna, vilket skulle kunna stäcka de allmänfarliga arbetsnedläggelser,
som synas hota inom transportbranschen.» Det är tydligen
tjänstepliktslagen, som man här åsyftar som ett sista medel för att underkuva
de kämpande arbetarna. I dagens situation har därför ställningstagandet till
frågan örn tjänstepliktslagens förlängning en alldeles speciell betydelse. Att
döma av Svenska Dagbladets ovan citerade artikel ser verkstadsföreningen i
tjänstpliktslagen sin sista räddningsplanka. Att undanskaffa detta verkstadsföreningens
sista hopp är av stor betydelse för en snabb och avgörande seger
för de strejkande. Riksdagens arbetarmajoritet är skyldig verkstadsarbetarna
denna undsättning.

Herr talman! Jag ber därför att få yrka bifall till den i första kammaren
väckta motionen nr 394, vilken yrkar avslag på det i kungl, propositionen nr
291 framställda yrkandet om fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939
örn tjänsteplikt, lagen den 30 december 1939 örn utvidgad tillämpning i vissa
fall av lagen den 28 maj 1920 örn medling i arbetstvister samt lagen den 14
juni 1940 örn undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering
m. m.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Man blir ganska överraskad, när man
hör den siste ärade talarens argumentering. Det var ju icke länge sedan kommunisterna
i denna kammare ingalunda voro så rädda för ett statsingripande
i metallstrejken, som nian nu tycks vara. Det är kanhända bifallet från
Svenska Dagbladet, som gjort herrarna betänksamma. Men det är värt annotera
denna strömkantring, som ägt rum på kommunistiskt håll beträffande
statens skyldigheter eller möjligheter att ingripa i metallkonflikten. ^

Jag skall icke taga upp en långvarig diskussion i detta ärende. Någon anledning
i att ge sig in på en analys av dessa lagars materiella innehåll lär
väl på sakens nuvarande stadium icke finnas. Lagarna ha gällt under praktiskt
taget hela kriget, och jag skulle vilja vädja till den siste ärade talaren
att visa mig ett enda fall, då man har fått se några avskräckande följder ur
arbetarklassens synpunkt av att de i lagarna fastställda straffsatserna varit
gällande.

Tjänstepliktslagen har använts för två ändamål. Den har för det första
använts för att skaffa sjukhuspersonal till de beredskapssjukhus, som vi varit
tvingade att uppsätta. Vi veta icke, örn epidemier kunna bryta ut, och vi veta
icke, i vilken situation den flyktingström vi ha att möta kunna ställa vårt
sjukhusväsende. Det är ganska rimligt att staten måste ha i sin hand att
kunna företaga omregleringar exempelvis av läkartjänstgöringen. Det var på
den punkten lagen först trädde i tillämpning, och det var så bråttom, som
kammarens ledamöter kanske erinra sig, att innan vi fingo. tjänstepliktslagen
voro vi tvungna att gå fram med en särlagstiftning för medicinarpersonalen.

På det andra området där tjänstepliktslagen använts medgiver jag, att man
kan ha delade meningar om lagens tillämpning. Det gäller frågan om arbetskraftsanskaffning
till skogen. Men jag tror, att man kan säga, att i varje
fall de farhågor, som av den siste ärade talaren uttalades, ha mycket litet verklighetsunderlag.
De straffpåföljder, som talaren skildrade såsom särskilt äventyrliga
för arbetarparten på arbetsplatserna, ha icke kommit i tillämpning. För

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Fortsatt giltighet av lagen om tjänsteplikt, m. m. (Forts.)
närvarande är det icke fråga om annat än att dessa lagar, som gällt under
kriget, skola fortsätta att gälla ytterligare under en övergångstid. Det är ingen
diskussion örn det materiella innehållet i lagarna. Saken har icke tagits upp
ifrån den utgångspunkten.

Jag har redan hänvisat till risken för epidemier och behovet att kunna
använda tjänstepliktslagen för att kunna skaffa sjukvårdspersonal. Yi lia vidare
fortfarande en råd industrier, för vilka vi behöva ge dispenser från de bestämmelser
i arbetarskyddslagen, som innebära förbud mot kvinnors nattarbete,
bestämmelser som man från kvinnohåll av andra skäl riktat många anklagelser
mot därför att de uppfattas som en särlagstiftning, vilken ställer den kvinnliga
arbetskraften i en sämre ställning. Jag kan försäkra kammarens ledamöter,
att även vid handläggningen av dessa dispensärenden gå vi fram med så stor
försiktighet, att man, så vitt jag kan erinra mig, undantagslöst — med reservation
för eventuella minnesfel — följt arbetarpartens inställning.

Jag tror, herr talman, att när man skall bedöma, örn dessa lagar innebära
ett hot för arbetarklassen eller ej, gör man klokt i att icke bara se på lagtexten
och dess utformning utan också på hur lagarna använts. Jag vågar
påstå, att med hänsyn till den försiktighet, som regeringen har ådagalagt när
det gäller dessa fullmakter, lär det icke vara så farligt att ge en regering, som
väl icke ens den siste ärade talaren tror skall bli reaktionärare än den nu sittande,
fullmakter ytterligare ett år.

Fröken Andersson: Herr talman! De synpunkter, som statsrådet har framfört,
ha väsentligen varit ledande för utskottet, när det haft att taga ställning
till denna fråga. Vi äro alla, tror jag, ense om att den s. k. krislagstiftningen
skall avskaffas så fort som möjligt, och det är bara fråga om när rätta tidpunkten
är inne.

Herr Jansson menade, att man lägger så stor makt i regeringens hand. Jag
ber att få påpeka, att det också står i denna lag, att under tid, då riksdagen
är samlad, förordnande må utfärdas endast med riksdagens samtycke. Det
var alltså icke riktigt hela innehållet i lagen, som herr Jansson citerade.

Med hänsyn till att lagarna tillämpats med mycket stor försiktighet — detta
framgår, när man läser propositionen, och statsrådet berörde också den saken
— ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jansson i Örebro: Herr talman! Jag skall i korthet bemöta statsrådet
Erlander.

Statsrådet Erlander ställer här frågan, hur det kan komma sig, att kommunisterna,
som tidigare varit för ett statsingripande, nu äro emot ett sådant.
Det är väl ändå skillnad på statsingripande och statsingripande. Vi äro icke
motståndare mot sådana statsingripanden, som gagna arbetarna, men givetvis
motståndare till sådana statsingripanden, som äro till deras nackdel. Det är
väl så enkelt, att man icke behöver uppehålla sig längre vid den saken.

Statsrådet Erlander efterlyser vidare ett enda avskräckande fall på lagens
tillämpning. Här är icke fråga örn lagens tillämpning utan örn dess förlängning,
och då måste man ur den synpunkten taga ställning till iagens bokstavliga
innehåll. Jag anser, att även örn icke lagens tillämpning hittills medfört
så oerhört avskräckande följder som man skulle kunna vänta sig av lagtexten,
är det oriktigt och kränkande för arbetarklassen, att vi överhuvud taget
ha en sådan lag.

När det gäller lagens tillämpning i avseende å skogsarbete!., så tror jag
också, att den icke varit lycklig till sina verkningar. Jag har förmärkt detta

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Fortsatt giltighet av lagen om tjänsteplikt, m. m. (Forts.)
i min hemtrakt, och jag tror icke att de statliga myndigheterna uppnått vad
de önskat med lagens tillämpning härvidlag.

_ Jag anser sålunda i motsats till statsrådet Erlander, att det är lagtexten
vi ha att taga ställning till just nu, och jag tycker, att denna lag bör avskaffas.
Det är mer än en skönhetsfläck i vår svenska kodex.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att
tillmötesgå statsrådet, när han begärde åtminstone ett avskräckande exempel
på hur denna lag kan användas. Jag anser, att det sätt, varpå tjänstepliktslagen
kom till användning, när det gällde sockerindustriarbetarna år 1944, är ett avskräckande
exempel. Man har från förbundsledningens sida uppgivit, att lagen
då begagnades som ett hot mot förbundet med den påföljd att förbundsledningen
ansåg sig tvingad att underskriva ett avtal, som 99 % av sockerindustriarbetarna
vid omröstningen hade förkastat. Där ha vi ett avskräckande exempel
när det gäller tillämpningen och ett avskräckande exempel på vad regeringen
är beredd att använda lagen till.

Herr Jansson i örebro nämnde det betänkliga i att förlänga lagens giltighetstid.
När arbetsgivarna i metallindustrien redan börjat ropa på dess tillämpning,
när regeringen ansett sig kunna använda lagen under den nämnda konflikten
1944, och när såväl regeringen som riksdagsmajoriteten skulle kunna tänkas bli
i ett desperat tillstånd på grund av att metallindustriens arbetare föra en facklig
politik, som riktar sin spets icke bara mot arbetsgivarna utan även mot den
ekonomiska politik riksdagsmajoriteten givit sin anslutning till — i en sådan
tid gör man klokast i att göra allt vad som är möjligt för att få denna lag ur
världen. Då bör man också se till vad lagen innehåller och till dess bokstav,
icke endast till hur den använts hittills.

Statsrådet Erlander talade örn faran för epidemier och menade, att det därför
skulle vara nödvändigt att ha en lag av denna karaktär. Men det är väl ändå
icke ett hållbart argument. Ty så mycket offervilja och så mycket ansvarskänsla
finns det hos det svenska folket, att de arbeten, som skulle bli nödvändiga
i en sådan situation, säkerligen skulle kunna bli utförda utan att man
hade tillgänglig en lag av det slag det här är fråga örn.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Herr Persson i Stockholm observerade
tydligen icke det replikskifte, som föregick hans inlägg. Den förste ärade
talaren sade, att straffbestämmelserna i lagen hade den karaktären, att de verkade
försvårande för arbetarparten på arbetsplatserna. På detta svarade jag:
visa mig ett enda exempel på att skräckskildringarna från hans sida ha något
verklighetsunderlag. Det har fortfarande icke visats upp något i den stilen.
Jag saknar fortfarande svar på min fråga.

Däremot ber jag att få konstatera, att samma meningsgrupp, som alldeles
nyligen var beredd att ställa krav på regeringen, att den skulle ingripa på
ett bestämt sätt i en aktuell arbetskonflikt, nu vägrar att överhuvud taget ge
samma regering fullmakter för ingripande i arbetskonflikten. Det skulle med
andra ord betyda, att nian icke menade så mycket med sin mångordiga agitation
för ett tillgripande av tvångsåtgärder i metallkonflikten. Det är alltid
bra att ha fått reda på den saken.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Det är ju så med tjänstepliktslagen,
att det är en ensidigt verkande lag, och det må förlåtas oss, att vi uppträda
som arbetarrepresentanter, alldenstund vi äro arbetarrepresentanter. Kan
statsrådet giva exempel på hur tjänstepliktslagen skulle kunna användas mot

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Fortsatt giltighet av lagen om tjänsteplikt, m. m. (Forts.)
arbetsgivarsidan i något enda fall? Det är ogörligt. Lagen riktar sig ensidigt
mot arbetarna. Den är en klasslag.

När det gäller exempel på straffsatsernas användning, kunna vi icke nämna
något sådant, då de icke ha tillämpats ännu. Men örn regeringen använder lagen
som ett hot mot arbetarna, och örn arbetarna veta innehållet i lagen, bl. a. straffsatserna,
så är enbart lagens tillvaro ett medel som regeringen missbrukar, när
den använder den på det sätt som skedde mot sockerindustriarbetarna. Enbart
detta utgör faktiskt en motivering för att man avskaffar lagen nu, alldeles
särskilt som förutsättningarna för dess tillvaro ju icke längre finnas, då lagen
innehåller en bestämmelse örn att den skall tillämpas under krig eller krigsfara.
Nu är det slut på kriget, och krigsfaran är väl icke större för dagen än den är
under normala tider.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först beträffande
punkten A propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till motionen II: 394; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan i denna punkt.

Härefter biföll kammaren på av herr talmannen därå given proposition utskottets
hemställan i punkten B.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande, nr 55, i anledning av väckt motion örn viss
ändring i lagen örn provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd;
och

jordbruksutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927
(nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk, såvitt angår anslagsfråga.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 16, i
anledning av väckt motion angående utredning av behovet av ytterligare industrihem
eller omskolnings- och träningsanstalter för från fängelser, vissa
sjukhus och anstalter utskrivna eller permitterade personer.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr ,155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till ersättningar för vissa beslagtagna fartyg m. m.; och

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
nomad- och folkskolinspektörernas expeditionsförhållanden m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Bidrag till
avlöning av
landsantikvarier
m. m.

Lissa anslag
till yrkesundervisningen.

Motioner angående
e. o.
landskanslisten
B.
Björkmans
löneklassplacering.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 157, i anledning av Kungl. Haj:ts
proposition angående bidrag till avlöning av landsantikvarier m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Hagård: Herr talman! Jag kunde mycket väl i detta ärende haft anledning
att polemisera emot vissa uttalanden av statsutskottet, men med hänsyn
till att alla önska så fort som möjligt avsluta sammanträdet, avstår jag från
detta under den förhoppningen emellertid, herr talman, att de utfästelser, som
indirekt gjorts av statsutskottet beträffande en landsantikvarietjänst i Borås
och södra Älvsborgs län, måtte snarast komma att infrias av riksdagen.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 till yrkesundervisningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att
uttala mig emot vad utskottet här föreslår. Tvärt örn kan jag med verklig tillfredsställelse
tillstyrka förslaget. Jag tänker emellertid på jordbrukets yrkesundervisning.
I denna fråga hade jag för inte länge sedan väckt en motion med
begäran om utredning för att få litet yrkesundervisning även för jordbrukarna.
Jag avsåg närmast den mångfald av småreparationer, som förekomma inom
jordbruket och som ställa sig mycket dyra, örn de skola utföras av lejd arbetskraft.
Småbrukarna kunde mycket väl själva, exempelvis under ruskvädersdagar,
utföra sådant arbete, men härför krävs en viss vägledning. Sådana enkla
krav har emellertid riksdagen alltid avslagit. Jag har därför vid detta tillfälle
velat uttrycka den förhoppningen, att riksdagen framdeles ville försöka tillgodose
olika grupper i samhället och därvid beakta jordbrukets behov av mera
yrkeskunskap i sin näring. Jordbrukarna skulle bättre kunna reda sig i sitt
yrke, örn de hade tillgång till någon undervisning i utförandet av olika slags
reparationsarbeten. Jag hoppas därför att riksdagen ett annat år bättre förstår
jordbrukets behov av yrkeskunskap i detta avseende.

Herr talman! Som jag sade nyss har jag icke något yrkande, utan med tillfredsställelse
tillstyrker jag statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 17.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 159, i anledning av väckta motioner
angående utredning örn statligt stöd till lokaler för fritidsverksamhet m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 160, i anledning av väckta motioner
angående extra ordinarie landskanslisten R. Björkmans löneklassplacering.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
S. Linnér och C. P. Wahlmark (1:125) och den andra inom andra kammaren
av herr Håstad (II: 226) hade hemställts, »att riksdagen måtte med -

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Motioner angående e. o. IandsIeanslisten Ii. Björkmans löneklassplacering.

(Forts.)

giva, att extra ordinarie landskanslisten vid länsstyrelsen i Uppsala län E.
Björkman må för uppflyttning i löneklass tillgodoräkna sig den tid utöver
ett år före förordnandet som extra ordinarie landskanslist, under vilken han
från och med den 1 juli 1930 tjänstgjort vid länsstyrelsen och såsom extra
landsfiskal, och sålunda må uppbära den avlöningsförhöjning som bort följa
därav, dock med avdrag av det belopp av 515 kronor 55 öre, som Björkman enligt
Kungl. Maj:ts beslut den 17 mars 1944 fått behålla».

Utskottet hemställde, att motionerna I: 125 och 11:226 ej måtte av riksdagen
bifallas.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Fagerholm: Herr talman! Denna fråga är ju inte på något sätt en
stor fråga, men den är tyvärr mycket tilltrasslad. Det är ett typiskt fall, när
paragraferna gå vilse med det sunda förnuftet.

Med hänsyn till den framskridna tiden tänker jag inte gå in på någon närmare
redogörelse för de tolkningsregler, som utskottet har utgått ifrån, när
det avstyrkt motionerna. Jag vill nöja mig med att helt kort säga, att vad som
"här föreligger är att ett statligt ämbetsverk, en länsstyrelse, i avsikt att bereda
en tjänsteman en viss från början avsedd förbättring tilldelat honom en
ordinarie befattning men därvid icke insett, vilka konsekvenser i fråga örn löneklassplacering
detta skulle få. när han sedan skulle befordras till högre tjänst.
Han hade nämligen aldrig tillträtt och det var heller aldrig meningen att han
skulle tillträda den ordinarie befattningen. Genom detta lian ifrågavarande
tjänsteman kommit att de facto få en lönesänkning på ungefär 100 kronor i

månden. . . ...

Denna» fråga, var föremål för mycket ingående debatt i lörsta kammaren, clar
herr Linnér, som ju särskilt känner till frågan, hade ^tillfälle att lägga fram
de närmare synpunkterna. Första kammaren beslöt da mot statsutskottet att
godkänna de framlagda motionerna.

Jag får alltså, herr talman, nu nöja mig med att yrka bifall till den i denna
kammare under nr 226 väckta motionen.

I detta anförande instämde herr Kuling och fröken Andersson.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den föregående ärade talaren började
sitt anförande med att säga, att här är ett fall, där paragraferna gatt
vilse med det sunda förnuftet. Jag vågar påstå, att detta omdöme är oriktigt.
Det resultat, som man här pekar på, är snarare en följd av att man hållit på
fel häst, och när man gjort det får man ju alltid stå konsekvensen.

Jag vill erinra kammaren om att de avlöningsbestämmelser, som man nu vill
lia omtolkade, trädde ur kraft den 30 juni 1939, och det måste väl betraktas
såsom ganska anmärkningsvärt att man här väcker en motion, som avser att
reglera löneställningen för en viss tjänsteman 15 år tillbaka i^ tiden. Där kan
man möjligen säga, att inotionsskrivandet har kommit att gå vilse med det

sunda förnuftet. ...... ,,

De avlöningsbestämmelser, som man här klandrar, ha ju tillkommit tor att
skydda tjänstemännen. De skrevos för 25 ar tillbaka i tiden, och meningen var
ju’då att man skulle tillgodose en tjänsteman, som hade fått gå lång tid i icke
ordinarie tjänst och som sedermera befordrades till ordinarie, så att han icke
därvid fick en löneminskning. Fördenskull skrev man bestämmelserna så, att
för placering i löneklass såsom ordinarie skall tillgodoföras honom den tjänste -

88 Nr 25. Lördagen den 2 juni 1945.

Motioner angående e. o. landskanslisten R. Björkmans Umeklassvlacerina.

(Forts.)

tiel utöver tre år, som lian tillbragt i samma eller likvärdig befattning. Man
kunde då inte inbilla sig, att folk skulle spekulera uti att bli ordinarie på avsevärt
lägre befattningar än som de hade tjänstgjort i. Men när de göra så blir
den naturliga följden att hela deras förutvarande tjänstetid tillgodoföres riem
i denna lägre befattning. Här är sålunda ett sådant fall som jag nyss pekade
på. nämligen resultatet av en felspekulation.

_ Den tjänsteman, varom här är fråga, utförde ju arbete och var anställd i
tjänstegrad, som motsvarar 14 ä 15 lönegraden. För att han emellertid skulle
tillförsäkra sig en ordinarie tjänst, sökte han en sådan i 7 lönegraden, i kanslibiträdesgraden,
en befattning som huvudsakligen uppehälles av kvinnliga tjänstemän.
Varför gjorde han detta? Jo, därför att han på det sättet skulle erhålla
en ordinarie tjänst med tjänstepensionsrätt och familjepensionsrätt. Han spekulerade
i att när han så småningom blev ordinarie i 15 lönegraden, betyder det
ingenting alls att han varit ordinarie i 7 lönegraden, när han når pensionsåldern,
därför att hela tjänstetiden tillgodoföres honom då såsom ordinarie
tjänsteman, och det var således en fördel för honom. Han tog då inte med i beräkningen,
att när han sedermera skulle befordras till ordinarie, så skulle han
inte ha till godo den tjänstetid i extra tjänst, som han hade tillbringat, därför
att den hade han ju redan fått tillgodoföra sig i den 7 lönegraden. Såsom ordinarie
tjänsteman befordrades han sedermera ifrån den 7 lönegraden till den
15 lönegraden och hade då ingen nytta av den s. k. sneddningsregeln, eftersom
lönen i 7 lönegraden låg så avsevärt lägre än i 15 lönegraden. Han fick således
börja i begynnelselönen i den högre lönegraden. Det skulle vara ganska märkligt
örn riksdagen nu 15 år därefter skulle tillgodoföra honom den tjänstetid,
som han frivilligt avstått ifrån genom att skaffa sig ordinarie tjänst. Första
kammarens beslut i denna fråga imponerar inte alls på mig, därför att dels
var kammaren inte så värst fulltalig och dels har jag en känsla av att man
inte trängt in beträffande konsekvenserna i detta avseende. Man har måhända
trott att detta var ett specialfall för en viss landskanslist vid en länsstyrelse,
men jag kan försäkra kammaren att jag skall på rak arm kunna plocka fram
flera hundra fall från affärsverken, som stå i absolut samma belägenhet. Dessa
hundratal av tjänstemän eller kanske man kan säga tusental, ha inte den förmånen
att de habert bekant riksdagsman, som kan väcka en motion och därigenom
rätta till frågan för deras vidkommande, men nog skulle det vara ganska
märkligt, örn riksdagen här skulle lösa frågan för en. när man inte kan lösa
den för alla de många, och därför betraktar jag första kammarens beslut i denna
fråga såsom tillkommet genom misstag. Man måste nämligen i dessa frågor,
när det gäller inplacering i löneklass, taga hänsyn till vad som kan vara skäligt
med hänsyn till avlöningsbestämmelsernas tillämpning för hela tjänstemannakåren,
och det är detta som gjort att statsutskottet enhälligt stannat för
att avstyrka de föreliggande motionerna.

Jag ber därutöver att få hänvisa till vad som står skrivet på s. 11 i utskottets
förevarande utlåtande såsom lönenämndens yttrande. Det har så att säga klarlagt
hela denna fråga. Det är därför jag tycker att man icke kan fälla ett sådant
omdöme, som herr Fagerholm tillät sig i början av sitt anförande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Fagerholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag kan helt och fullt hålla med herr Eriksson i Stockholm beträffande
tolkningen av reglementet, men det är en sak han glömmer, nämligen att det
var _Pa länsstyrelsens särskilda initiativ och särskilda uppmaning som denne
landskanslist tog denna ordinarie befattning. Jag tror inte herr Eriksson kan

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Motioner angående e. o. landskanslisten Ii. Björkmans löneklassplacering.

(Forts.)

leta upp flera hundra fall, där ämbetsverk misstolkat bestämmelserna så att
när de äro villiga att hjälpa en tjänsteman de i stället stjälpa honom.

Jag vill alltså säga, att jag i sak är fullkomligt ense med herr Eriksson
beträffande tolkningen av avlöningsreglementet, men att här föreligger ett
specialfall, där jag anser det orimligt, örn inte reglementet kunde tillämpas
med sådan smidighet, att man skall kunna rätta till rena misstag, som skett,
utan att någon part har åsyftat det.

Herr Eriksson i Stockholm, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Örn det är rätt som herr Fagerholm angivit,
att det är länsstyrelsen som stimulerat denne tjänsteman att söka en ordinarie
tjänst i 7 lönegraden, då betraktar jag länsstyrelsen såsom ersättningsskyldig
och inte den svenska staten, och det måste väl då bli en hederssak för dem,
som medverkat till detta, att bisträcka den tjänsteman, som de påverkat vid
denna felspekulation. Jag kan emellertid icke låta detta förhållande inverka
på mitt ståndpunktstagande i den föreliggande frågan. Jag måste därför varna
kammaren för att bifalla motionen med hänsyn till de konsekvenser, som måste
uppkomma härigenom.

Vidare yttrade:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Herr Eriksson i Stockholm ifrågasätter,
huruvida det kan vara riktigt att denne man har tillråtts att söka denna
befattning. Ja, men detta är det centrala i problemet! Det står uttryckligen
angivet i det i statsutskottets utlåtande in extenso återgivna uttalandet av
allmänna lönenämnden. Allmänna lönenämnden förklarar nämligen följande:
»Lönenämnden ville icke förneka, att konsekvenserna i löneturshänseende av
innehav av lägre ordinarie tjänst vid befordran till högre extra ordinarie tjänst
i ett fall sådant som det förevarande tedde sig mindre tilltalande, framför allt
därför att sökanden, enligt vad länsstyrelsen uppgivit, uttryckligen tillråtts
att söka den ordinarie kanslibiträdestjänst, som han icke någon dag utövat.»

Här är ju klart besked lämnat ifrån lönenämndens sida, att ifrågavarande
man icke av eget initiativ sökt platsen utan blivit tillrådd av sina överordnade.
Vid sådant förhållande tycker jag det är litet hårt emot denne man, att
han skall straffas på detta sätt.

Herr Eriksson i Stockholm har också, överraskande nog, då han annars är
så ytterst omsorgsfull i sina anföranden här i kammaren, glömt bort att vi
för icke så länge sedan hade ett fall, som är helt kongruent med detta fall,
och det gällde löneklassplacering för löjtnanten E. A. Hjukström. I det hänseendet
har ärendet handlagts av statsutskottets första avdelning, som fann
sig kunna tillstyrka den i ämnet väckta motionen, och riksdagens kamrar biföllo
motionen. I riksdagens skrivelse nr 218, som jag här har framför mig.
heter det: »Riksdagen har med hänsyn till de speciella förhållanden, som i
förevarande fall äro för handen, funnit sig böra bifalla den i ämnet väckta
motionen.»

De speciella förhållanden, örn vilka i riksdagsskrivelsen talas i fallet Hjukström,
äro, såvitt jag förstår, exakt desamma som i fallet Björkman. Jag
tycker konsekvensen borde bjuda, att, när riksdagen intog denna ståndpunkt
i fallet Hjukström, bör den intaga samma ståndpunkt i det fall, som vi här
ha för handen, och detta tycks också varit första kammarens uppfattning, då
första kammaren utan någon större meningsskiljaktighet godtagit motionen.

Jag hemställer alltså, herr talman, om bifall till motionen.

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Motioner angående e. o. landskanslislen R. Björkmans löneklassplacering.

(Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få till den siste ärade
talaren rikta den repliken, att yrkandet i den motion, som lian här åberopar,
när det gällde ett ärende ifrån statsutskottets första avdelning, och yrkandet
i den motion, som vi nu behandla, äro ju till sina konsekvenser väsentligt olika.
Fallet Hjukström betydde ju bara att han genom riksdagens beslut tillerkändes
löneställning i sin nuvarande befattning som örn han vid en tidpunkt icke
mer än ett eller annat år tillbaka i tiden hade befordrats till en annan tjänst.
Jag erkänner, att jag var ganska betänksam inom statsutskottet, när denna
fråga behandlades, därför att jag ansåg att det kunde ha ganska avsevärda
konsekvenser. Men i det här föreliggande fallet vill man att riksdagen i ett
slag skall fatta beslut, som för en viss tjänsteman skall rätta till hans löneklassplacering
från och med den 1 juli 1930. Örn man här hade begränsat
motionens yrkande till att han exempelvis från den 1 juli 1945 hade fått en löneställning,
som svarade mot örn han vid ordinarieblivandet den 1 juli 1930
hade haft en viss löneställning, då skulle jag förstått herr Hagbergs yrkande.
Men när man ser på motionens yrkande måste man ju säga, att det
är så pass orimligt att det är ganska förvånansvärt att det överhuvud taget
bär kunnat samla det flertal inom vederbörande kammare, varom man här
talat.

Jag måste sålunda säga, att detta fall är artskilt även ifrån fallet Hjukström.
Sistnämnda fall kail således icke åberopas för ett bifall till den nu
föreliggande frågan.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vill i anledning av herr Hagbergs i Malmö
anförande säga, att man kan inte fullt jämställa dessa båda ärenden, fallet
Björkman och fallet Hjukström, vilket torde framgå dels av den olika konstruktionen
av det civila och det militära avlöningsreglementet, dels därav att
i ena fallet har försvarets lönenämnd tillstyrkt motionen och i andra fallet
har allmänna lönenämnden avstyrkt framställningen. Det finns visserligen två
lönenämnder, men båda ledas, som vi alla känna till, centralt, d. v. s. de ha
samma ledning. När lönenämndernas ledning tillstyrker i ett fall och avstyrker
i ett annat, bör detta följaktligen vara i sak vittnesgill!. Den väg, som
rekommenderas i det föreliggande betänkandet, bör alltså vara den, som det är
rådligast att vandra.

Det är självfallet att i alla sådana här frågor detaljer kunna så att säga
lyftas ut ur sitt individuella sammanhang och därvidlag synpunkter anföras,
som tala till ens bättre jag. Det är emellertid farligt att utan vidare falla
för detta, som talar till ens bättre jag, därvid att då kan det i fortsättningen
lätt följa otrevliga kopparslagare.

Herr talman! Jag kan icke se annat än att det yrkande, som framställts
i utskottet och det föreliggande utskottsutlåtandet, bör följas, och därför hemställer
jag, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Min förvåning över irtskottets ärade
talesmäns ställningstagande i denna fråga ökas.

Herr Törnkvist gör gällande, att allmänna lönenämnden avstyrkt motionen.
Tyvärr nödgas jag påpeka för herr Törnkvist, att allmänna lönenämnden icke
hörts över den föreliggande motionen och att det avstyrkande yttrandet från
allmänna lönenämnden gjorts i ett tidigare skede av detta ärende, nämligen
då frågan örn återbetalningsskyldighet för länsstyrelsen i Uppsala län var
aktuell. Tyvärr har tredje avdelningen inom statsutskottet försummat att i

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Motioner angående e. o. landskanslisten R. Björkmans löneklassplacering.

(Forts.)

detta fall vända sig till allmänna lönenämnden. Jag vågar naturligtvis icke
säga, hur allmänna lönenämnden skulle ha yttrat sig, därest man vänt sig till
den på samma sätt som man på första avdelningen förfor i fråga örn vederbörande
lönenämnd i fallet Hjukström, men jag skulle icke ha blivit överraskad,
om lönenämnden på en direkt fråga hade givit någon koncession åt
billighetssynpunkten i detta spörsmål. Ty det är just billighetssynpunkten
man skall anlägga i ett fall som detta och ingenting annat.

Formellt eller rättare sagt formalistiskt kan man icke göra någon invändning,
däri har herr Eriksson i Stockholm nog rätt. Men jag tycker icke, att
när det gäller en man, som utan egen förskyllan råkat i ett dilemma därför att
han handlat på ett visst sätt på direkt uppmaning av sina överordnade, han
skall straffas därför. Jag finner att det skulle vara kammaren värdigt att i
ett sådant fall visa en smula generositet, särskilt som i denna fråga ett beslut
i den riktningen knappast skulle kunna få några konsekvenser.

Herr Törnkvist: Herr talman! Vad herr Hagberg i Malmö senast anförde om
de humanitära synpunkterna skall jag icke yttra mig örn.

Jag begärde ordet närmast för att erinra örn de arbetsformer, som användas
i ett fall som detta. Örn såsom här allmänna lönenämnden fått tillfälle att
yttra sig i ärendet redan hos Kungl. Majit, händer det oftast att man nöjer
sig med detta färska yttrande. Har emellertid någon av lönenämndema icke
yttrat sig i ett ärende, som kommer till utskottet, och yttrande däröyer anses
lämpligt att infordra, anmodas vederbörande säga sin mening i saken.
I detta fall har ju allmänna lönenämnden klart uttalat, att det enligt lönenämndens
mening icke borde ifrågakomma att för enstaka fall medgiva undantag
från de i ämnet gällande författningsbestämmelserna, ett medgivande
som kunde förväntas få vittgående konsekvenser. Det där senare är ju en fras,
som man i det speciella fallet får försöka bedöma självständigt. Hedan när
ansökningen förelåg hos Kungl. Majit tog ju allmänna lönenämnden klar
ståndpunkt i frågan, och att Kungl. Maj :t icke kunde göra annat än avslå
framställningen är ju självfallet.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Fagerholm begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes i

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 160, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
do i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

Motion angående
utredning
orri de
erkända sjukkassornas

övertagande
av kostnaderna
för tandvården.

§ 19.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 161, i anledning av väckt motion angående
rätt för kronojägaren J. E. Gustafsson att. för löneklassuppflyftning
tillgodoräkna viss tid.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 162, i anledning av väckt motion
angående utredning örn de erkända sjukkassornas övertagande av kostnaderna
för tandvården.

I en inom andra kammaren av herr Spångberg m. fl. väckt motion (II: 8)
hade hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville skyndsamt låta utreda och för riksdagen framlägga
förslag örn i vilken omfattning och under vilka villkor kostnaderna för tandvården
må övertagas av de erkända sjukkassorna».

Utskottet hemställde, att motionen lii 8 ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Spångberg: Herr talman! Den motion som här föreligger till behandling
syftar till att tandvården i viss omfattning skulle övertagas av sjukkassorna,
och vi ha föreslagit en utredning, hur detta lämpligast skulle kunna ske.

Utskottets utlåtande visar, att de myndigheter som uttalat sig tidigare i
detta ärende i regel ansett, att det behövs, att tandvården erhölle försäkringsstöd,
men man ryggar tillbaka för kostnaderna. Jag måste säga, att örn man
kan konstatera nödvändigheten av en bättre tandvård, så måste man väl ta
konsekvenserna av detta i kostnadshänseende, såvida man anser, att denna
tandvård är nödvändig. Och att det behöves en bättre tandvård förstår man,
örn man tar del av vad läkare ha sagt och t. o. m. av vad som här tidigare anförts
exempelvis i den proposition som låg till grund, då folktandvården beslöts
här i riksdagen. Det är ju bekant, att trasiga tänder icke bara äro ett
skönhetsfel utan framför allt inkörsporten till sjukdomar av olika slag. Därtill
veta vi, att en stor del av befolkningen vanvårdar sina tänder. Det är en
kostnadsfråga för den enskilde, som han icke alltid rår med. Men så är det
ju också med andra sjukdomar, och därför är det vi ha vår sjukvård och sjukförsäkring.
Man måste betrakta tandsjukdomarna på samma sätt som man
betraktar andra sjukdomar. Motionärerna ha ansett, att när obligatorisk sjukförsäkring
inom den närmaste tiden skall genomföras, vore det lämpligt att
taga med tandvården.

Utskottet, som ansluter sig till tanken örn försäkringsskydd och framhåller
önskvärdheten av att försäkringsskydd åstadkommes även för tandvårdskostnader,
avstyrker emellertid motionen under hänvisning till de framställningar
som gjorts av medicinalstyrelsen till Kungl. Majit under föregående år. Det
är emellertid att märka, att i de framställningar som medicinalstyrelsen gjort
föreslås mycket stora begränsningar i försäkringsskyddet. Medicinalstyrelsen
tänker sig, att försäkringsskyddet skulle begränsas till åldrarna sexton till
tjugo år, som visserligen är den tid, då människor äro mest utsatta för tandsjukdomar,
varigenom problemet emellertid icke löses. Det är ju icke heller
säkert, att Kungl. Maj :t kommer att taga den hänsyn som utskottet hoppas
till medicinalstyrelsens framställningar. Det är ju större utsikter att något

Lördagen den 2 juni 1945.

Nr 25.

Motion angående utredning av de erkända sjukkassornas övertagande av

kostnaderna för tandvården. (Forts.)

göres, om riksdagen begär det. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till den föreliggande motionen.

Herr Nilsson i Varuträsk instämde häruti.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! I sak är det mycket liten skillnad
mellan den ståndpunkt som motionären här utvecklat och den som vi ha i utskottet.
När man inom ett utskott fått klart för sig, att ett ärende är under
Kungl. Maj :ts behandling, vill man icke tillråda en riksdagsskrivelse i ärendet,
och det är närmast ett sådant fall som föreligger här. Utskottet har icke
ansett sig kunna, med vetskap örn att ärendet redan är under Kungl. Majrts
omprövning, föreslå en skrivelse till Kungl. Maj:t.

Med hänvisning härtill ber jag att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 21.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtanden och memorial:

nr 2, i anledning av väckta motioner angående bokförings- och redovisningsskyldighet
för sammanslutningar och andra, som bedriva politisk propaganda;

nr 3, i anledning av väckta motioner örn skyldighet för utgivare av periodisk
skrift att redovisa hur skriften finansieras;

nr 4, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande sammansatt
konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och
28 regeringsformen, m. m.;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående de av internationella
arbetsorganisationens konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde
antagna rekommendationerna i vad propositionen hänvisats till statsutskottet
;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till vissa, byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående statens
kreditgivning till utlandet m. m.;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
m. m. för budgetåret 1945/46;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1945/46 till oförutsedda utgifter; och

nr 168, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag för
budgetåret 1945/46 till landsfiskalerna m. fl.;

bevillningsutskottets betänkan den:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1945, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen den 28 september

Nr 25.

Lördagen den 2 juni 1945.

1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av väckt motion angående ordnande av riksdagshusets
omgivningar;

nr 48, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket framställning örn
uppflyttning till högre lönegrad av befattningarna såsom förste och andre
bibliotekarie vid biblioteket; och

nr 49, i anledning av väckta motioner örn tillämpning i full utsträckning
inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen örn pensionernas oantastbarbet; första

lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av väckta motioner angående
revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning;
samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 58, i anledning av Kungl. Majros proposition
med anhållan örn riksdagens yttrande angående de av internationella arbetsorganisationens
konferens år 1944 vid dess tjugusjätte sammanträde antagna
rekommendationerna, såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

§ 22.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 320, i anledning av väckta motioner örn viss ändring av pensionsbestämmelserna
för beställningshavare, som frivilligt överförts till arméns och marinens
övergångsstater;

nr 321, i anledning av väckt motion angående utredning örn pensionsförmånerna
för innehavare av arvodesbefattningar för pensionerad personal vid
f örsvarsväsendet;

nr 322, i anledning av väckta motioner örn fyllnadspension åt vissa förutvarande
befattningshavare hos nedlagda Bjärred—Lund—Harlösa järnväg;
och

nr 323, i anledning av väckta motioner örn rätt till familjepension i vissa
fall för utom äktenskap födda barn efter befattningshavare eller arbetare i
statens tjänst.

§ 23.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 6.01 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

452285