1945. Andra kammaren. Nr 24 (Riksdagens protokoll 1945:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 24.

Tisdagen den 29 maj.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 23 innevarande maj.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Rubbestad, som anförde: Herr talman! Hed kammarens tillstånd
har herr von Friesen frågat mig, örn jag observerat de orättvisa konsekvenser,
som gasransoneringen i dess nuvarande form medför för stora grupper
av konsumenter, samt örn jag vill medverka till att de tillämpade principerna
snarast upptagas till översyn i syfte att finna en bättre och rättvisare
grund för tilldelning av förbrukningskvantiteter till gaskonsumenterna.

Med anledning härav vill jag framhålla följande.

Under det förberedelsearbete för en eventuell gasransonering som sedan
lång tid tillbaka bedrivits inom statens bränslekommission stod det redan tidigt
klart, att det skulle möta stora svårigheter att finna en form för ransoneringen,
som på ett rättvist och skäligt sätt tillgodosåg olika förbrukares berättigade
intressen. Man hade att välja emellan två olika huvudlinjer för beräkningen
av ransoneringskvantiteterna. Den ena var att utgå från en enhetlig
tilldelning i förhållande till antalet personer i de olika hushållen, den
andra att lägga den tidigare förbrukningen till grund. Båda dessa linjer ansågos
medföra avsevärda olägenheter. Mot den första, att utgå från en enhetlig
normalförbrukning, kunde invändas att variationerna i fråga örn ''de olika hushållens
gasförbrukning under normala förhållanden äro mycket stora, även
mellan hushåll av samma storlek. Man kan nämligen icke utan vidare påstå,
att en förhållandevis stor förbrukning utgör något tillförlitligt tecken på slöseri
eller en liten förbrukning bevis på sparsamhet. Även om variationerna i
förbrukningen självfallet till viss del bero på olika förmåga eller vilja att
hushålla med gasen, torde dock denna faktor vara av avsevärt mindre betydelse
än de fullt legitima olikheterna i fråga örn konsumtionsvanor. Detta kan
bäst åskådliggöras genom ett exempel.

Man kan tänka sig två familjer av exakt lika storlek och boende i bostäder
av alldeles samma typ, där i ena fallet hustrun har anställning utom
hemmet och i andra fallet hustrun helt ägnar sig åt hemmets skötsel. Då
hustrun i det första fallet har den väsentliga delen av sin arbetstid upptagen
av sitt förvärvsarbete, medhinnes ej bakning, större tvätt, tidsödande matlagning
o. s. v. inom hemmet. Familjen måste sålunda köpa färdigt matbröd,
skicka bort tvätten, köpa en del färdiglagad mat och kanske intaga vissa måltider
utom hemmet. De härigenom ökade utgifterna kunna bäras tack vare
hustruns arbetsinkomst. I det andra fallet bidrager hustrun till familjens uppehälle
genom att använda sin arbetskraft inom hemmet. Hon bakar, tvättar
och lagar all mat själv. Härvidlag är emellertid gasen ett oundgängligt hjälp Andra

kammarens protokoll 19-kB. Nr %h. 1

Svar på
interpellation.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

medel. Då hustrun icke har någon kontant inkomst, medger familjens ekonomi
ofta icke sådana utgifter som exempelvis för inköp av färdigbakat bröd eller
bortskickande av tvätt. Denna måste då anses ha ett avsevärt större legitimt
behov av gas än familjen i det första fallet.

Det har även från olika håll uppgivits, att en stor gasförbrukning förekommer
särskilt inom förbrukargrupper med låga inkomster, vilka använda
mycket gas för att begränsa hushållsutgifterna. Starka sociala skäl ansågos
därför tala mot en ransonering enbart på grundval av en enhetlig normalförbrukning.

Från Gasverksföreningens tekniska nämnd, med vilken bränslekommissionen
samrått under förberedelsearbetets gång, uttalades i januari 1943, efter
undersökningar rörande gasförbrukningens beroende av hushållens storlek, att
det uppenbarligen skulle medföra mycket stora orättvisor att lägga antalet
personer i hushållen till grund för en ransonering. Enligt Tekniska nämnden
vore därför en ransonering, på ett eller annat sätt baserad på föregående års
förbrukning, rättvisast, åtminstone för abonnenter där förbrukningen per familjemedlem
håller sig inom rimliga gränser. För uppenbara lyxförbrukare
vore en hårdare ransonering påkallad. Mot detta system kunde enligt nämnden
invändas, att man, örn ransoneringen måste drivas mycket långt, praktiskt
taget omöjliggjorde all matlagning för dem som på grund av levnadsförhållandena
tidigare haft en låg förbrukning. De som tidigare haft en högre förbrukning
kunde genom en omläggning av sina levnadsförhållanden bättre
komma tillrätta med den mindre förbrukningen. Denna synpunkt vore enligt
nämnden värd beaktande, men först vid en synnerligen skärpt ransonering.

I nu gällande bestämmelser har man försökt undvika de tidigare berörda
olägenheterna genom att låta såväl den förutvarande förbrukningen som en
beräknad normalförbrukning inverka på den medgivna gastilldelningen. För
den s. k. förbrukargrupp I, omfattande vanliga hushållsabonnenter, har sålunda
till grund för tilldelningens storlek lagts en på förbrukningen under
en tidigare period, i regel år 1942, grundad kvantitet (A-kvantiteten) och en
normalkvantitet, utgörande medelförbrukningen per hushåll inom den storleksgrupp,
som abonnentens hushåll tillhör (B-kvantiteten). Denna medelförbrukning
har bestämts med ledning av statistiskt material, som förelåg inom
Gasverksföreningen. På grundval av från förbrukarna infordrade deklarationer
ha de tidigare förbrukningssiffrorna justerats med hänsyn till inträffade
förändringar i förbrukarnas behov av gas. Vid ransoneringens ikraftträdande
har varje abonnent erhållit en gasranson, sammansatt av vissa procent av
dels A- och dels B-kvantiteten. Ju strängare ransoneringen avsåges bliva,
desto mer skulle, enligt vad kommissionen uttalat, normalkvantiteten få inverka,
så att vid en mycket sträng ransonering tilldelningen för alla hushållsförbrukare
skulle komma att utgå med allenast vissa procent av B-kvantiteten.
För förbrukargrupp II, omfattande industriförbrukare och liknande samt
hushållsförbrukare med särskilda gasapparater såsom gaskamin, tvättpanna
o. d., har den tidigare förbrukningen efter vederbörliga justeringar lagts till
grund.

De procenttal av de olika grundkvantiteterna som för närvarande gälla
åsyfta att under den första ransoneringsperioden nedbringa hushållens genomsnittliga
gasförbrukning med 50%. För förbrukargrupp I utgör tilldelningen
50 % av A-kvantiteten, d. v. s. den tidigare förbrukningen, samt lägst 10 och
högst 20 %> av B-kvantiteten (normalkvantiteten), beroende på örn abonnenten
även har tillgång till ved- eller kolspis och varmvattenanläggning eller ej.

Det kan framhållas, att förarbetena såväl under slutet av år 1944 i fråga
örn förberedelserna för gasransoneringen som under början av år 1945 beträf -

Tisdagen den 29 maj 1945.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

tande själva genomförandet av ransoneringen bedrivits under intim samverkan
med representanter för gasverken. Sålunda ha, enligt vad bränslekommissionen
meddelat, upprepade konferenser hållits med Gasverksföreningens
tekniska nämnd, och den 12 mars 1945 ägde ett sammanträde rum med Gasverksföreningens
styrelse för diskussion av då föreliggande förslag till ransoneringsbestämmelser.
Under de olika skedena av detta samarbete ha med
ledning av förslag från gasverkens representanter företagits ändringar i fråga
örn vissa av ransoneringssystemets detaljer, särskilt sådana av mera teknisk
natur. Några invändningar emot förslagets huvudprinciper ha däremot icke
rests, utan man har ansett sig böra följa de riktlinjer, för vilka ovan redogjorts.
Vidare ha vissa representanter för landets husmödrar beretts tillfälle
att granska systemet, vars bärande principer därvid icke mött någon gensaga.

I interpellationen har anförts att de nu fastställda procentsatserna skulle
medföra en proportionellt större inskränkning för den sparsamme förbrukaren
än för den slösaktige. Att så icke är fallet kan enklast beslysas genom ett exempel.
Örn man antager, att ett hushåll om två personer i en fullt modern lägenhet,
för vilket normalkvantiteten utgör 0,70 m3 per dygn, tidigare haft ett behov av
exempelvis 0,40 m3 så utgör i detta fall tilldelningen 50 % av den tidigare förbrukningen
+ 20 % av normalkvantiteten eller sammanlagt 0,34 m3 d. v. s.
85 % av den tidigare förbrukningen. Hade samma hushåll i stället tidigare förbrukat
dubbla normalkvantiteten, d. v. s. 1,40 m3 per dygn, skulle tilldelningen
blivit 50 % av 1,40 + 20 % av 0,70 m3 d. v. s. sammanlagt 0,84 m3 eller allenast
60 % av den tidigare förbrukningen. Enligt bestämmelser, som av bränslekommissionen
utfärdats i dagarna, ha vissa minimikvantiteter numera fastställts
för hushållsförbrukarna.

En svaghet i systemet är att den tidigare förbrukningen beräknats på grundval
av 1942 års förbrukningssiffror. Önskvärt hade varit att en senare basperiod
kunnat väljas. Orsaken till att just år 1942 valts såsom grundår är att detta
år var det senaste året då fullständigt varmvattenförbud rådde och då någon
egentlig gasbesparingspropaganda ännu icke förekom. Det har nämligen icke
ansetts riktigt att sätta dem, som under följande år lojalt försökt nedbringa sin
gasförbrukning i ett sämre läge än (fern som icke efterkommit uppmaningarna att
spara på gasen. I de fall då det på grund av andra omständigheter än de, vartill
hänsyn redan tagits vid uträknandet av grundkvantiteterna, icke kan anses vara
rättvist att utgå från 1942 års siffror ha förbrukarna möjlighet att efter ansökan
hos gasverket få grundkvantiteterna omprövade. Ytterligare anvisningar
till ledning för sådana justeringar ha nu meddelats av bränslekommissionen.

o Anmärkningar ha jämväl riktats mot det förhållandet att ransonen fastställts
såsom en på ett helt års förbrukning beräknad genomsnittlig dygnskvantitet.
Enär en kvantitet som vid slutet av första perioden kvarstår outnyttjad enligt
de utfärdade bestämmelserna icke skulle få räknas till godo under nästa period,
medförde detta, särskilt för de familjer som äro bortresta under sommaren och
då icke uttaga hela sin tilldelning, att tilldelningen i verkligheten komme att
bliva mindre än som motsvarade hela årsransonen. För att undvika detta har
den första ransonenngspenoden avsiktligt gjorts sa lang, att under sommaren
gjorda besparingar skola kunna uttagas vid hushållens konservering under
hösten. Orsaken till att en överföring till kommando period av inbesparad kvantitet
icke medgivits har varit, att detta ansetts skola medföra alltför mycket
arbete för gasverken. Bränslekommissionen har emellertid numera, efter samråd
med representanter för Gasverksföreningen, medgivit, att sådan överföring skall
få ske i viss utsträckning.

Såsom torde hava framgått liv den nu lämnade redogörelsen iir jag viii medveten
om att det nuvarande ransoneringssystemet iir behäftat med svagheter

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

i olika avseenden. Det är även förklarligt, att gasförbrukare som fått mindre
tilldelning än t. ex. granne, vars hushåll är av samma storlek, har svårt att
förstå orsaken härtill. Det nu tillämpade systemet är emellertid ett försök att
undvika de största olägenheterna och att åstadkomma en med hänsyn till de
skilda omständigheterna så skälig tilldelning som möjligt. Ett i viss mån avgörande
argument för det nu valda systemet har varit de starka sociala skäl
som åberopats för nödvändigheten av att till övervägande del taga hänsyn
till den tidigare förbrukningen. Uppfattningen att en stor gasförbrukning vore
särskilt vanlig hos förbrukare med små inkomster kunde visserligen icke bestyrkas
genom några säkra bevis, då tillräckligt statistiskt material tidigare icke
funnits, men mycket talade för att denna uppfattning borde vara riktig. Sedan
man numera genom inkomna deklarationer från förbrukarna fått tillgång till
ett omfattande material, har jag föranstaltat örn att en undersökning igångsatts
genom bränslekommissionens försorg rörande gasförbrukningen inom olika förbrukarkategorier.
I avvaktan på resultatet av denna undersökning synes mig
någon ändring i grunderna för det nuvarande systemet icke böra företagas under
nu löpande period utöver de ändringar som tidigare berörts. I den mån behov
av ytterligare justering av detaljerna skulle visa sig erforderlig, komma
givetvis dessa att tagas under övervägande.

Härefter yttrade:

Herr von Friesen: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet Rubbestad
få framföra mitt tack för det lämnade svaret. Jag frambär även ett tack för
att statsrådet givit mig tillfälle att i förväg granska detsamma. Då jag emellertid
inte är fullt enig med statsrådet rörande huvudprinciperna för denna
ransonering, skall jag tillåta mig att här komma med några kommentarer till
det lämnade svaret.

Denna ransonering avviker från hittills tillämpade principer beträffande
ransoneringen av olika förnödenhetsartiklar. Vid denna ransonering har man
huvudsakligen fäst sig vid den tidigare konsumtionen av varan i fråga. Vid
ransoneringen åter av olika livsmedelsvaror har man fastställt en bestämd
grundkvantitet, som skall vara lika för alla. Denna kvantitet av en livsmedelsvara
har sedan kunnat undergå vissa justeringar. Sålunda ha t. ex.
personer, som ha styrkt sjukdom, kunnat få en ökad tilldelning. Vidare ha
vissa personer, som haft särskilt tungt kroppsarbete, och vilka således förbrukat
ett större antal kalorier, fått ökad livsmedelstilldelning. Den grund, som
livsmedelsransoneringen bygger på, är enkel och solid. Det är ganska lätt att
finna motiveringar till förändringar av ifrågavarande grundkvantiteter.

Herr statsrådet har inte lyckats övertyga mig om att gas ransoneringen vilar
på lika hållbara principer. För övrigt förefaller det som örn även myndigheterna
skulle vara en smula osäkra beträffande tillämpningen av ransoneringen,
åtminstone om man får döma av de förändringar i tillämpningsprinciperna,
som kungjordes för ett par dagar sedan och vilka även omnämnts i herr statsrådets
interpellationssvar.

Herr statsrådet har inledningsvis för att belysa hur viktigt det är att lägga
konsumtionsvanorna som huvudgrund för ransoneringen omnämnt ett exempel
beträffande en hustru som har yrkesarbete utom hemmet och därför inte har
tid att syssla med mera tidsödande matlagning. Hon har således inte tid att
baka hemma. Hon kan inte heller ägna sig åt tvätt, i varje fall inte åt stortvätt
hemma. Han jämför en sådan hustru med en annan hustru, som under
i övrigt likartade förhållanden helt kan ägna sig åt sitt hem. Denna sistnämnda
hustru har således tid att baka och sköta tvätt hemma. Gentemot denna

Tisdagen den 29 maj 1945.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

jämförelse skulle jag endast vilja göra den lilla erinringen, att beträffande
en så viktig post som tvätt gäller i de städer och då enkannerligen storstäder,
där gasransoneringen tillämpas, att de allra flesta hyreshus ha en särskild
tvättstuga, där stortvätt kan utföras utan att den beröres av gasransoneringen.

Herr statsrådet har, såvitt jag kan förstå, i någon mån misstolkat ett uttalande
av mig i min interpellation, som innebar, att proportionellt större inskränkning
skulle äga rum för spararna av gas. Jag medger gärna att denna
misstolkning är fullt förklarlig, då jag helt säkert uttryckte mig en smula
oklart vid formuleringen av interpellationen på den punkten. Vad jag menade
var, att för den sparsamme, som fått ned sin kvantitet gasförbrukning till
0,40 m3, blir varje bråkdels minskning av denna kvantitet svårare att bära
än motsvarande minskning för den som har exempelvis den dubbla kvantiteten
att utgå ifrån.

Jag vill härefter med några ord beröra uträkningen av en dygnskvantitet beräknad
per årsförbrukning. Örn ransoneringsperioden vore sammanfallande med
året, d. v. s. omfattade ett helt år, skulle man inte kunna göra några invändningar
mot en sådan princip. Men då ransoneringsperioden nu är avsevärt kortare,
blir detta system orättvist på grund av de säsongmässiga variationerna i
förbrukningen. Nu ha myndigheterna visserligen utlovat, att en utjämning
skall äga rum genom en överföring i viss utsträckning, som herr statsrådet
även framhöll. Vad som emellertid är svårt att förstå är statsrådets motivering
för den tidigare gällande bestämmelsen, nämligen att det skulle medföra
en alldeles för stor arbetsbörda för gasverkets folk, örn man tillämpade en
annan princip. Då det här är fråga örn synnerligen ingripande åtgärder för så
många medborgare, måste väl en sådan invändning vara föga bärkraftig. Man
kan dessutom fråga sig, hur det nu skall bli, när en viss del av och således inte
hela den sparade kvantiteten får överföras. Blir det inte nu genom den ändring
som vidtages ett ännu mer ökat arbete för gasverket och gasverkets personal.

I detta sammanhang, då jag berör de säsongmässiga variationerna i gaskonsumtionen,
vill jag även erinra örn en tid, som kanske nu förefaller vara
ganska avlägsen, men som dock är en tid vilken enligt hävdvunnen sed kräver
ganska betydande bränslekvantiteter, nämligen julen. Det har här beträffande
denna ransoneringsfråga så gott som uteslutande talats örn behovet av ökade
gasmängder under syltnings- och saftningstiden i augusti och september. Jag
vill emellertid påpeka, att det, i varje fall för alla husmödrar, torde vara
välbekant att tiden före jul är den som kanske ställer de största anspråken
på bränsletillgången. Jag vill därför vädja till herr statsrådet, att han ser
till att man i god tid vidtar sådana åtgärder, att inte tillredningarna för julen
bli väsentligt inskränkta och försvårade.

Jag åberopade nyss husmödrarnas erfarenhet på detta område. Herr statsrådet
har i sitt svar gjort gällande, att, sorn han uttryckte det. representanter
för landets husmödrar varit i tillfälle att granska det då föreliggande förslaget
till gasransonering och att de inte haft några invändningar att göra
mot de bärande principerna för detsamma. .Tåg .skulle då vilja fråga, huruvida
statsrådet i detta fall vänt sig till de mest. representativa organen för
husmödrarna i vårt land. En förfrågan i dag från min sida till den väl största
sammanslutningen på detta område, nämligen husmödrarnas samarbetskommitté,
gav vid handen, ali herr statsrådet i sitt svar i varje fall inte kunde lia
åsyftat denna kommitté. Det måste således lia varit andra husmödrar som
blivit tillfrågade. Med allt erkännande åt dessa sistnämnda husmödrars kunnighet
och duglighet kan man inte bortse ifrån, att de varit mindre representa -

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

tiva än den samarbetskommitté jag nyss omnämnt. Jag tror därför, att det är
oriktigt att lägga en del av ansvaret för den nuvarande utformningen av ransoneringen
på husmödrarna.

Herr statsrådet åberopade i sitt svar även sociala skäl för det nu tillämpade
ransoneringssystemet. Herr statsrådet var emellertid inte mer säker på
bärkraftigheten i dessa skäl än att han samtidigt förklarade, att han nu funnit
sig föranlåten att göra en utredning med ledning av de olika uppgifter
som inkommit till myndigheterna. Jag vill inte uttala mig om huruvida denna
herr statsrådets förmodan är riktig eller ej.

Jag vill till slut endast uttrycka min tillfredsställelse över att en sådan
utredning satts i gång. Jag är även glad över, att de allra värsta olägenheterna
i ransoneringssystemet under de senaste dagarna blivit undanröjda.
Då den kritik, som framförts i interpellationen och kanske i ännu högre grad
i tidningspressen, synes ha lett till att åtminstone vissa resultat ernåtts, vill
jag hoppas, att herr statsrådet gör allvar av det jag uppfattade som ett löfte
från hans sida,, nämligen att uppmärksamt följa utvecklingen på detta område
och även i fortsättningen vidta de förändringar som påkallas av ökad
erfarenhet av den nu påbörjade gasransoneringen.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Gasransoneringen utlöste, som den
föregående talaren framhållit, stort missnöje. Åtminstone vet jag att detta var
fallet i Stockholm. Missnöjet var och är alltjämt utan tvivel befogat, detta av
skäl, som jag inte behöver beröra här i kammaren. Dessa skäl äro kända genom
pressen, där de framlagts såväl i redaktionella artiklar som i insändarspalterna,
som ju överflöda av inlägg i detta ämne. Verkningarna av det genomförda ransoneringssystemet
voro ju också så pass orimliga, att man tycker, att herrarna
i bränslekommissionen, även om de leva ett verklighetsfrämmande liv vid sina
skrivbord, i förväg borde lia kunnat förutse detta. Jag måste också säga, att
även statsrådet Rubbestad, i den mån han ägnar sitt intresse åt vad honom
underordnade myndigheter ställa till med, borde ha kunnat förutse, att det
skulle bli stor anledning till missnöje. Jag tror nu inte, att de små justeringar,
som man sent omsider har känt sig tvingad att vidtaga, komma att eliminera
missnöjesanledningarna i så stor utsträckning, att det kommer att bli tyst på
gasfronten.

Herr statsrådet sade i sitt anförande, att egentligen hade inga invändningar
framförts mot ransoneringssystemet, i varje fall inte från husmödrarnas sida.
Frågan har varit uppe till utförlig diskussion i Stockholms stadsfullmäktige,
och därvid betygade samtliga företrädare för husmödrarna, alltså kvinnorna
själva, med en mun, att örn husmödrarna hade blivit tillfrågade, skulle de sannerligen
aldrig ha tillrått ett sådant gasransoneringssystem, som nu har blivit
genomfört. Jag vill inte bestrida, att något slags husmödrar kanske ha blivit
tillfrågade, men man frågar sig då bara, vilka dessa husmödrar äro.

I varje fall tillfrågade man inte de kommunala myndigheterna i saken, och
vi den mån man fick besked utan att fråga, inte rättade man sig efter några råd
från de kommunala myndigheterna, alltså från deras sida, som närmast hade
att svara för bränsleförsörjningen. Jag vet att de män, som närmast hade att
svara för den saken i Stockholm utan att därtill vara ombedda, i mycket god
tid framförde sina synpunkter till bränslekommissionen. De framhöllo därvid,
att det var nödvändigt att påbörja planläggningen av den blivande ransoneringen
i så god tid, att rättvisesynpunkter skulle kunna bli i görligaste mån tillgodosedda.
De framhöllo vidare, att en relativt enkel form av per capita-ransonering
skulle lia givit ett annat och mycket bättre resultat — även örn det är svårt att
komma till fullgoda resultat — än vad det nu genomförda systemet medförde.

Tisdagen den 29 maj 1945.

Nr 24.

Svar på interpellation. (Forts.)

Till ransoneringsfrågan höra väl också de åtgärder, som man vidtagit eller
underlåtit att vidtaga för att minska behovet av en alltför sträng ransonering.
I det sammanhanget måste jag framhålla, att Stockholms stad redan 1942 ingick
med en begäran till bränslekommissionen örn dess medverkan vid produktion
av torvkol. Stockholms stad begärde, att denna produktion skulle komma i gång
redan vintern 1942/43. Framställningarna blevo emellertid resultatlösa. Men
i april 1943 förklarade bränslekommissionen i skrivelse till gasverket, att man
var beredd att sätta i gång med tillverkning av torvkol vid 50 ugnar under förutsättning
att de olika städerna och kommunerna ställde garanti med ett belopp,
som motsvarade anskaffningskostnaderna för dessa ugnar. Stockholms stad tecknade
omedelbart ett garantibelopp på en miljon kronor. Denna förbindelse tecknades
omedelbart, men sedan blev frågan vilande hos bränslekommissionen till
dess landets kolförsörjning på grund av importstoppet hösten 1944 kom i ett
kritiskt läge. Då infordrade bränslekommissionen från gasverket en uppgift å
de kvantiteter torvkol, som gasverket ville binda sig för, men först i skrivelse
av den 4 januari 1945, alltså i år, kom bränslekommissionen med ett nytt meddelande,
som gick ut på att den icke hade kunnat komma överens med torvmosseägarna
och att av det skälet ingenting hade åtgjorts i saken. Vid den
tidpunkten ansågo sig de av bränsleförsörjningssvårigheter särskilt berörda
större städerna nödsakade att bilda ett särskilt kommunalt bolag för att lösa sin
bränsleförsörjningsfråga. Jag tror att, förutom Stockholm, Malmö och Göteborg
ha anslutit sig till detta bolag. De svårigheter, som detta bolag därvidlag hade
att kämpa med, har jag tecknat vid ett tidigare tillfälle i denna kammare, da
jag meddelade, att trots att de strejkande metallarbetarna lämnat licens för tillverkning
av ugnarna bolaget, som led brist pa arbetsKraft, fatt arbetet försenat
flera veckor på grund av att saväl den firma, som skulle anlägga den fabrik,
det här är fråga om, nämligen Skånska cementgjuteriet, som torvmosseägarna
nere i Småland ha vägrat att anställa den enda arbetskraft, som finns att fa,
nämligen strejkande metallarbetare. Saken ligger alltså inte så väl till för dem
som äro främst ansvariga för bränsleförsörjningsfrågans ordnande bär i landet
och i synnerhet inte för dem som äro ansvariga för ordnandet av gasförsörjningen.

Till övriga svårigheter och missnöjesanledningar när det gäller gasransoneringen
hör också, att besked i saken kom konsumenterna till handa alldeles för
sent. För att undvika detta gjorde Stockholms stad även framställning till bränslekommissionen
om att man åtminstone skulle få förenkla de åtgärder, som
skulle vidtagas för att underrätta konsumenterna, så pass mycket, att man fick
sända ut beskeden genom brevkort i stället för genom blanketter instoppade i
kuvert. Inte ens den saken gick det att ordna, utan staden tvingades att underrätta
235 000 gasabonnenter medelst en tungrodd underrättelseapparat.

Jag måste säga, att bränslekommissionen från det andra världskrigets år
tydligen strävar efter att skaffa sig samma slags berömmelse som bränslekommissionen
från det första världskrigets dagar. Nu har statsrådet Hubbestad utlovat
en grundlig översyn av det nuvarande systemet och ett nytt, ifall det skulle
visa sig vara nödvändigt. Ja, herr statsrådet Rubbestad, det är nödvändigt.
Det behövs inte något vidare grubbel över huruvida det är nödvändigt eller inte.
Jag uttalar den förhoppningen, att denna undersökning, som borde ha skett
tidigare, innan man satte i gång med det vanvettiga system, som den nuvarande
gasransoneringen har visat sig vara, snarast igångsattes. Sätt åtminstone i gång
med denna undersökning utan ytterligare dröjsmål och kom fram med ett
system, som har någonting med rättvisa och rimlighet att skaffa. Ty det har
inte det nuvarande systemet.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1945.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 29 maj 1945.

Till justitiedepartementet kade den 29 maj 1945 från länsstyrelsen i Kristianstads
län inkommit fullmakt för folkskolläraren Thorvald Ekdahl, vilken
vid ny röstsammanräkning blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens andra
kammare i stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet.
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid detta protokoll var fogad den däri omförmälda fullmakten för folkskolläraren
Thorvald Ekdahl, Nyvång, att vara ledamot av riksdagens andra
kammare för tiden till den 1 januari 1949.

Kammaren, som lade protokollet till handlingarna, förklarade herr Ekdahl
behörig till riksdagsmannakallets utövande.

§4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 326, angående anslag till de tekniska högskolorna
m. m.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 607 av herr Johanson i Norrköping m. fl.

§6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottelts memorial nr 19,
statsutskottets utlåtanden nr 149—153, sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 1—3, bevillningsutskottets betänkanden nr 43 och 44,
bankoutskottets utlåtanden nr 42—46, första lagutskottets utlåtanden nr 23
och 36—38, andra lagutskottets utlåtanden nr 51—55, jordbruksutskottets
utlåtande nr 23 samt andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 16.

§ 7.

Föredrogs den av herr Lindahl vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående banarbetarnas
vid statens järnvägar anställningsförhållanden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§8.

Herr Hedlund i Östersund erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda ärenden
skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning, nämligen

Tisdagen den 29 maj 1945.

Nr 24.

först konstitutionsutskottets memorial nr 19 och därefter sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtanden nr 1—3, varefter övriga ärenden uppföras
i den ordning, i vilken de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§9-

Ordet lämnades på begäran till

Herr Persson i Stockholm, som anförde: Herr talman! På grund av den svåra
trafiksituation, som förväntas under innevarande sommar, har kungl, järnvägsstyrelsen
meddelat, att det i år måste bli större inskränkningar än tidigare
beträffande järnvägspersonalens resor å fribiljetter. Det är sålunda avsett, att
bushålls-, samtrafiks- och pensionärsfribiljetter samt för svenska järnvägsmän
(inklusive järnvägsläkare) utfärdade stående fribiljetter icke skola gälla för
resa med snälltåg från kl. 12 fredagar till kl. 12 måndagar under tiden 11 juni—9
september och med vissa persontåg åtminstone från kl. 12 lördagar till
kl. 24 söndagar under tiden 11 juni—19 augusti. _

Bland allmänheten hyser man i stor utsträckning den uppfattningen, att
järnvägsmännen och deras familjer ha obegränsad rätt till fria resor a järnväg.
Så är emellertid inte fallet. En ordinarie järnvägsman har endast rätt att företaga
i medeltal två resor i månaden å statens järnvägar, extra ordinarie en resa
i medeltal per månad och verkstadsarbetare, banarbetare, städerskor, väg- och
platsvakter efter viss anställningstid en resa varannan månad. Pensionärer ha
endast rätt att företaga två resor per år. Därtill har en råd andra begränsningar
successivt införts, vilka redan nu förminska värdet av fribiijettsförmånen. Sålunda
får en ordinarie befattningshavare endast göra fyra resor per år å sträcka,
som överstiger 300 kilometer, extra ordinarie två och aspiranter, verkstadsarbetare,
banarbetare, väg- och platsvakter och städerskor endast en sadan resa
per år. Förutsättningen för att en sådan längre resa skall fa företagas a fribiljett
är därtill, att vederbörande skall lia utverkat minst 48 timmars tjänstledighet.
Frivikt för resgodsbefordran följer icke med fribiljett och givetvis inte heller
rätt till sovplats. Därtill äro redan nu vissa tåg och rälsbussar avstängda
för fribiljettresande.

För järnvägsmans hushållsmedlemmar finns även viss rätt till fribiljetter, men
i dessa biljetters antal inräknas även de biljetter, som tjänstehavarna utnyttja
för transport av matvaror och tvätt till de i många fall i ensliga bygder och a
isolerade orter befintliga arbetsplatserna och vistelseorterna.

Genomföras nu därtill de inskränkningar, som förebådats av järnvägsstyrelsen,
bli järnvägsmännens fribiljettsförmåner i stor utsträckning illusoriska.
Hur skola exempelvis ban- och verkstadsarbetare, vilkas arbetsvecka är den
för andra arbetare vanliga, kunna utnyttja sina fribiljetter, när de förebådade
inskränkningarna under fredagar, lördagar, söndagar och måndagar träda i
kraft? Eller hur skola de kunna utnyttjas av de tjänstemän i trafiktjänst, som
ha endast varannan söndag fri?

Av vad jag tidigare nämnt beträffande fribiljetterna framgår, att antalet är
inte större än att det i stort sett torde sammanfalla med vad som är resebehovet
för de flesta människor. När det gäller järnvägspersonalen tillkommer, att deras
arbetsställen ofta äro förlagda till platser, så ensligt belägna, att de för
såväl sina kulturella behov som sin materiella försörjning måste ha ett oundgängligt
behov av att få företaga åtminstone det antal resor, som motsvara de
hittillsvarande fribiljettsförmånerna. När så är fallet, mäste följden av inskränkningen
i rätten att utnyttja fribiljetterna bli, att järnvägsmän komma
att resa å betalda biljetter. Med detta har då kungl, järnvägsstyrelsen tillfört

Interpellation.

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1945.

Interpellation. (Forts.)

verket en inkomst på personalens bekostnad, men ingenting vunnit vad beträffar
det angivna syftet att inskränka resandenas antal och minska trängseln för
de betalande resandena å tågen. Resultatet har blivit det motsatta, enär resande
å fribiljetter enligt nuvarande bestämmelser äro skyldiga att vid behov
avstå sina sittplatser till medresande, som betalt sina biljetter.

Under nämnda förhållanden få inskränkningarna i rätten till resor å fribiljett
karaktären av en med ohållbara argument genomförd ytterligare försämring av
järn vägspersonalens arbetsförhållanden och arbetsvillkor. Järn vägsper sonalen
avhändes en förmån, som beviljats densamma på grund av behov, som dess arbetes
särart framskapar.

Kär riksdagen beslutade örn fria resor för riksdagsmän, anfördes bl. a., att
riksdagsmännen givetvis inte skulle komma att missbruka denna rätt genom
att företaga onödiga resor. Järn vägspersonalen har rätt att kräva, att detta argument
skall få gälla även för dem.

Man har som en av orsakerna till den väntade svåra trafiksituationen pekat
på den omfattande transporten av flyktingar. Men det torde väl ändock bli så,
att när de förebådade ytterligare inskränkningarna i järnvägspersonalens fribiljettsförmåner
träda i kraft, då äro de mest omfattande flyktingtransporterna
avslutade.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag örn andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

Örn trafiksituationen kräver inskränkning i rätten till resor å vissa tåg, då
bör väl endera behovet av resan eller också turföljden vid beställningarna av
biljetter få bli avgörande för tillträde till tågen?

I så fall bör väl biljetternas karaktär av fria eller betalda lämnas ur räkningen
vid ransoneringen av resorna?

Är statsrådet beredd att ingripa för att upphäva eller lindra de av kungl,
järnvägsstyrelsen förebådade inskränkningarna i järnvägsmännens rätt till resor
å fribiljett?

Denna anhållan bordlädes.

§ io.

Interpellation. Herr Karlsson i Stuvsta erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!

Arbetsförhållandena vid elektriska verkstaden på örlogsvarvet i Karlskrona
ha under en längre tid förorsakat en irriterad stämning bland där anställda arbetare
och en latent spänning mellan dem och verkstadsledningen. Orsaken
till detta har varit och är de arbetstidsstudier, som bedrivits av verkstadsledningen.
Dessa ha dels genomförts på ett för vederbörande arbetare utmanande
sätt och dessutom resulterat i avsevärda löneförsämringar, dels ock bedrivits
utifrån tämligen oförklarliga ekonomiska principer och syften, som varken
kunna motiveras av strävandena att höja arbetseffekten eller befrämja det allmännas
ekonomiska intressen, vilket allt medfört förutom nämnda irritation
bland arbetarna en för försvarets arbetsplatser föga smickrande uppmärksamhet
i pressen.

Jag tillåter mig anföra några exempel på här gjorda påståenden. På verkstaden
i fråga arbeta vanligtvis ett trettiotal man, varav blott hälften egentligen
berörts av ifrågavarande arbetstidsstudier. Dessa tidsstudier påbörjades
redan i september 1939, men först i juni 1943 hade dessa fortskridit så långt,
att en prislista kunde upprättas. Under tiden, eller från den 14 november 1940
till 1 juli 1943, gällde, enligt uppgörelse mellan parterna, en prislista baserad
på AB Götaverkens prislista för liknande arbeten.

Tisdagen den 29 maj 1945.

Nr 24.

Interpellation. (Forts.)

Arbetstidsstudierna utfördes av ingenjörer från AB Industribyrån och bär
i de flesta fall rört sig om mindre arbeten eller sönderdelade större arbeten
med ackordssummor, som i regel rört sig om 20 till 40 kronor. Det har ga
installationsarbeten på örlogsfartyg, vari ingått borrning och boxmontenng
tillverkning av klammor, kabeldragnmg, inkoppling av ledningar m. m., aili
arbeten där den enskilde arbetarens trivsel och intresse för arbetet ar av särskilt
grundläggande betydelse för en hög arbetsproduktivitet.

De omfattande arbetstidsstudiernas resultat utvisar procentuellt mycket obetydliga
spilltider. Såsom »icke nödvändiga spilltider» har man etter o /2 ars
undersökningar, företagna av två ingenjörer i fråga örn ett trettiotal man,
kommit fram till beträffande borrning och boxmontenng en tid, som l ena tallet
utgör knappt 5 procent och i andra fallet 1,4 procent av hela arbetstiden. Darvid
är att märka, att större delen av den s. k. onödiga spilltiden redovisas i
kolumnen »samtal och dylikt beträffande arbetstidsstudiet». Tidsstudierna ha
nämligen bedrivits på ett för arbetarna irriterande sätt, dar tidsstudietagarnas
fantastiska nit inte saknar komiska poänger. Under rubriken »allmänna spilltider»
redovisas sådana underrubriker som »naturbehov allvarligare», »naturbehov
lindrigare», »vattendrickning», »stampa fotterna för köldens skull»,
»mat sättes in i värmeskåp», »näsblod stillas», etc. och under rubriken »icke
nödvändiga spilltider» redovisas förutom nämnda diskussioner örn arbetstidsstudiet
även »väntan onödigt under hjälparens naturbehov». Vederbörande
tidsstudietagare har vunnit ryktbarhet i pressen genom att för denna lilla arbetargrupp
föreslå inrättande av transportabla WC för att ytterligare minska
den »icke nödvändiga spilltiden».

Dessa tidsstudier synas vara helt onödiga, särskilt örn man tar i betraktande,
att arbetarna accepterat en prislista, baserad på en likadan från ett så rationaliserat
och storindustriellt företag som AB Götaverken, som även tillverka!
örlogsfartyg. Ifrågavarande studier ha kostat staten efter förhållandena förbluffande
summor. Utan möjlighet att ange exakta siffror vill jag fastslå som
konstaterat, att dessa arbetstidsstudier enbart under ovan nämnda period kostat
hundratusentals kronor. De ha som sagt berört endast ett fåtal man. Hela
saken verkar förvånande.

Bortsett från denna sakernas ekonomiska sida, där omsorgen örn det allmännas
ekonomiska intressen tagit sig märkvärdiga uttryck, bör framhållas, att
höjandet av arbets effekten ingalunda befordrats. Förutom irritation och missnöje
bland de plikttrogna yrkesarbetare, det här gäller, har hela saken resulterat
i en tämligen permanent konflikt mellan arbetare och verkstadsledning,
vilket dels blivit ett föga rekommenderande exempel från en statlig arbetsplats
och dels blivit till men för ifrågavarande viktiga för svars arbeten..

Från 1 juli 1943 prövade arbetarna den nya prislista, som uppgjorts på
grundval av ovan nämnda oerhört kostsamma, irriterande och komiskt detaljerade
arbetstidsstudier. Denna lista uppsades efter ett halvår av arbetarpaTten,
trots ett garanterat tillägg av 90 procent på priserna under andra halvåret.
Orsaken till uppsägningen var, dels att prislistan var så invecklad, att
arbetarna inte förstodo den men fingo en känsla av administrativt godtycke,
och dels på grund av att ackorden i praktiken blevo väsentligt lägre än förut.

Efter flera resultatlösa förhandlingar blev resultatet, att arbetarna fingo
arbeta utan ackord. Under hela 1944 var detta fallet, vilket medförde en inkomstminskning
för arbetarna med ända upp till 1 000 kronor per man. "Vid
samtal med några av dessa arbetare förklarade dessa, att de, med hänsyn till
de för landet viktiga arbeten de utförde, bevisligen gjorde sitt allra bästa trots
inkomstreduceringen.

I januari i år förelåg från verkstadslcdningen, efter ett års väntan, en tredje

Nr 24.

Tisdagen den 29 maj 1945.

Interpellation. (Forts.)

lista, som arbetarna godkänt som provlista till den 1 juli i år. Den är ungefär
lika komplicerad som den förra. Hittillsvarande resultat visar, att arbetarna
inte lyckats komma upp ens till hälften av den garanterade minimiförtjänsten,
och allt talar för att arbetarna måste frånsäga sig befattning med
även denna lista.

Arbetarnas mening är, att hela tidstudiesystemet, sådant det tillämpats å
ifrågavarande arbetsplats, bör avskaffas, vilket enligt deras mening vore motiverat
såväl utifrån statligt-ekonomiska synpunkter som från synpunkten att
åstadkomma normala arbetsförhållanden för de anställda.

Med hänsyn till här påtalade förhållanden vid flottans varv i Karlskrona
ber jag örn andra kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få framställa följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat det uppenbara slöseri med allmänna
medel som förekommit och de försämringar av löne- och övriga arbetsförhållanden
som inträtt för arbetarna vid elektriska verkstaden å flottans varv
i Karlskrona?

2) Ynka åtgärder anser herr statsrådet böra vidtagas för att till försvarets
gagn få påtalade förhållanden ur världen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under fjärde
huvudtiteln, _ avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till tullverket;

n„r ^ anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till bidrag till kristidsnämndernas verksamhet; och

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till avlöningsreglemente
för personal vid krigsmakten under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglemente).

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Adolfsson m. fl., nr 608, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
306, angående bidrag till omhändertagande av utlandssvenskar; och

herr Johansson i Stockholm, nr 609, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 302, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.56 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj.

Kl. 11 fm.

Herr talmannen meddelade, att herr Ekdahl denna dag intagit sin plats i
kammaren.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på fråga.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther, som anförde:

Herr talman! Herr Severin har till mig framställt följande fråga:

»Anser sig Eders Excellens kunna ge en närmare förklaring rörande de grunder,
efter vilka medlemmarna av förra tyska legationen behandlas under sin
fortsatta vistelse i vårt land, samt beträffande varaktigheten av deras vistelse
här.»

Till svar härå får jag meddela följande.

Sedan i och med kapitulationen de diplomatiska förbindelserna med Tyskland
upphört, har den tyska representationen i Sverige slutat sin verksamhet.

Vid tyska legationen och tyska konsulaten sysselsatta funktionärer uppgingo
vid kapitulationen, örn samtliga familjemedlemmar inräknas i antalet, till omkring
350. Avsikten är att dessa så snart möjlighet därtill föreligger skola
hemresa. När detta blir möjligt, kan icke för närvarande uppgivas^ med bestämdhet.
Saken har upptagits med allierade myndigheter, men något svar
har ännu icke ingått. Medgivande måste lämnas av vederbörande kontrollmyndigheter
i Tyskland. Det synes mig också rimligt, att dessa personer,
ehuru deras ställning vid den tyska representationen här upphört, medgivas ett
visst anstånd med avresan med tanke på de uppenbara svårigheter, som äro
förknippade med deras hemresa. Därvid har också hänsyn ansetts böra tågås
till att flera av dem vistats här en lång tid och att åtskilliga ha stora familjer.

I avvaktan på den förestående hemresan har Kungl. Maj :t bemyndigat utrikesministern
att meddela beslut angående uppehållstillstånd för ifrågavarande
personal ävensom för vissa andra tidigare halvofficiella representanter
för Tyska riket. En grupp personer, uppgående till ett 30-tal, har på grund
av förebragt utredning örn deras anknytning till Gestapo eller dylikt. blivit
av utlänningskommissionen intagen i sluten förläggning. Med hänsyn till deras
tidigare ställning, i regel såsom här accepterade officiella representanter,
hava de placerats i en särskild förläggning vid Axmar, och Kungl. Majit bär
fastställt ordningsregler för förläggningen, innebärande vissa avvikelser från
andra liknande förläggningar. De få sålunda bära sina egna kläder och åläggas
icke att utföra fastställt arbete.

övriga hithörande personer ha erhållit kortvariga uppehållstillstånd, begränsade
till vissa landsfiskalsdistrikt. De skola sålunda lämna huvudstaden och
konsulatsstäderna. En stor del av dem hava utplacerats, och återstoden kommer
så fort det låter sig göra, sannolikt inom de närmaste dagarna, att följa efter.

Uppehållet sker på vederbörandes egen bekostnad. Några få personer hava an -

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Svar på fråga. (Forts.)

setts böra tills vidare kvarstanna i Stockholm för att i samarbete med utrikesdepartementet
handhava avvecklingen av personalen, skyddsmaktsärenden m. m.

Legationens och konsulatens ämbetslokaler hava av utrikesdepartementet förseglats
och hålla på att avvecklas. Körtillstånden för tjänstemännens bilar hava
indragits med undantag för ett fåtal bilar, vilka ansetts erforderliga för
avvecklingen. Likaså indragas alla andra av dem åtnjutna förmåner.

Härefter yttrade:

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få tacka hans excellens
utrikesministern för svaret på min fråga. Jag har i alla fall några reflexioner
att göra till detta svar. Jag tror, att det är med beklagande, som de allra
flesta höra, att det ännu kan dröja rätt länge, innan den förra tyska legationens
personal får resa från vårt land. Men åt den saken är uppenbarligen
ingenting att göra. Det är givetvis beroende på när de allierade regeringarna
eller myndigheterna vilja ta emot. dem.

Det som gav anledning till min fråga var emellertid icke närmast spörsmålet
örn huru länge de eventuellt skulle komma att vistas här i landet utan
den behandling som de underkastats. Jag är säker pa att det väckte allmän
förvåning för att icke säga förtrytelse, när en av utlänningskommissionens
ledamöter offentligt i pressen talade örn dels en klassificering av den förra
tyska legationens personal inbördes dels en klassificering av dem mot andra interner
som finnas här i landet.

Den förra tyska legationens personal är ju, såsom också framgick av utrikesministerns
svar, delad i tre olika grupper, en grupp som helt och hållet
är fri och får vistas ungefär var som helst, en grupp som skall vistas i olika
landsfiskalsdistrikt och bo och leva där på egen bekostnad samt en grupp som
är internerad. Den grupp som är internerad skulle ju utgöras av människor
som, enligt vad utredningen givit vid handen, haft mer eller mindre intima
förbindelser med Gestapo. På grund därav överlämnades alla dessa, ett 30-tal
såsom framgick av utrikesministerns svar, till utlänningskommissionen för internering.
Utlänningskommissionen beslöt också att de skulle interneras och
föras till Sunnerstaholm. När de kommo dit, voro de först och främst beväpnade
med stort bagage, om 40 kilogram vardera, som de vägrade låta visitera.
Föreståndaren för lägret drog ju därav den slutsats som kunde dragas. Bagaget
utlämnades icke, man visste ju inte, vad som kunde vara däri. Men icke
nog därmed, de internerade vägrade också att påtaga, sig arbetsdräkt och
vägrade att arbeta. När sådant förekommer, .alltså när interner vägra att påtaga
sig arbetsdräkt och vägra arbeta, så bli de i regel skickade i fängelse.
Den omständigheten att de skulle arbeta och på grund därav nödgas .påtaga
sig för arbetet lämpliga dräkter deklasserar här i landet, som statsministern
uttryckte det, ingen människa — det var på tal örn Tigerstedt som han sade
detta. Det deklasserade naturligtvis icke heller dessa trettio gestapomän, att
de skulle påtaga sig arbetsdräkt och arbeta. Men de omhändertogos icke för
överförande till fängelse, såsom i regel plägar ske, utan i stället beslöt, utlänningskommissionen
att göra hemställan örn att få en särskild förläggning för
dessa trettio gestapomän. De skulle också slippa att påtaga sig någon arbetsdräkt,
utan de skulle ha sina egna kläder, och de skulle också slippa att arbeta.

Nu voro ju meningarna delade inom utlänningskommissionen rörande denna
hemställan till Kungl. Maj :t. Beslutet fattades icke utan åtminstone en reservation.
Jag tycker själv, efter vad jag hört, att det kan ifragasättas, örn
det formellt är alldeles tillfredsställande med denna, förbindelse mellan utlänningskommissionen
och utrikesdepartementet, ty enligt vad jag låtit mig berättas,
fattade utlänningskommissionen detta beslut egentligen på hemstäl -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Svar på fråga. (Forts.)

lan av utrikesdepartementet. Det kan väl vara fråga örn huruvida det är lämpligt,
att utlänningskommissionen på detta sätt göres till ett exekutivorgan,
som visserligen formellt handlar under eget ansvar men på utrikesdepartementets
anhållan eller tillskyndan, så att den egentligen ansvarige bakom utlänningskommissionens
beslut icke är kommissionen själv utan utrikesdepartementet.
Det var alltså närmast på tillskyndan av utrikesdepartementet, som de
trettio gestapomännen flyttades från Sunnerstaholm och fördes till Axmars
slott. Det ordnades således en särskild förläggning för dem, och de befriades
från skyldighet att arbeta, och de fingo gå i sina egna kläder.

Jag tror* att detta i vårt land väckt anstöt, och jag tror, att det känns sårande
för rättskänslan, att man ger detta slag av interner privilegier och förmåner
som icke tillkomma andra. De stå ju för närvarande inte i någon annan ställning
än andra interner. De äro inte något annat lands officiella representanter,
eftersom det land eller åtminstone den regering som de representerat icke längre
existerar. Det kan således icke göras någon formell skillnad mellan dem och
andra interner, och då måste ju svenska folket fråga sig: varför skall det då
göras denna reella skillnad, varför skola interner som vistas här i vårt land
som flyktingar av ett eller annat slag klassificeras på detta sätt och givas olika
förmåner?

Beträffande de andra som äro utplacerade i olika landsfiskalsdistrikt är det
kanske inte så mycket att säga, eftersom de leva på egen bekostnad. De äro sålunda
icke att betrakta som vanliga interner. De ha ju veterligen icke begått
några handlingar som motivera, att de skulle omhändertagas på ett annat sätt.
Men inför svenska folket är det nog en mycket formell skillnad som här föreligger.
Jag tror, att de här kvarvarande tyskarna i allmänhet betraktas såsom
tämligen likartade. Jag drar mig till minnes, att den första bok som efter
Norges besättande kom ut om Norge var den norske stortingspresidenten Hambros
bok »Detta såg jag hända i Norge». Han säger där på ett ställe, att det
finns inte en tysk legation, inte ett tyskt konsulat, inte en tysk institution, som
inte är en spioncentral. Det var inom parentes sagt en av anledningarna till
att boken beslagtogs, att detta stod där. Men har inte senare erfarenhet egentligen
styrkt detta påstående av stortingspresidenten Hambrö, och har det icke
bestyrkts, att även här i landet funnits människor som stått i den allra närmaste
förbindelse med den tyska legationspersonalen, fastän de icke tillhört
den ackrediterade legationspersonalen, och vilka, om de också icke själva ha
bedrivit spioneri, dock lett sådant?

Det är klart, att det finns skillnad på tyskar, och det är kanske motiverat,
att en del är på fri fot. Det har naturligtvis funnits människor här som inte
ha varit så övertygade örn den nazistiska regimens förtjänst och kanske hela tiden
varit antinazister, ehuru de fortsatt sin tjänst av en eller annan anledning.
Jag skall inte uttala mig därom, men jag vet, att det i alla fall har väckt förtrytelse,
när man plötsligt i vimlet på Stockholms gator har upptäckt en bil
körd av en före detta tysk attaché, som därtill kört bilén med bensin, ett privilegium
som, såvitt jag vet, tidigare icke har tillkommit några andra här i landet
än medlemmar av kungahuset, som varit undantagna från denna ransonering.
Nu är det kanske inte så noga, när kriget är sint och tillgången blir bättre,
men första gången det inträffade var det visst inga andra som hade denna förmån,
och nog skulle man väl kunna säga, att det är en något överdriven artighet
att vid sidan av det svenska kungahuset ställa före detta tyska militär- eller
marinattachéer i den förmånliga ställningen, att de icke äro underkastade
det svenska ransoneringssystemet.

Jag tror, att jag ger uttryck för vad den överväldigande opinionen här i
landet tänker örn behandlingen av dessa människor och att det skulle för den

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Svar på fråga. (Forts.)

svenska rättskänslan varit åtskilligt mera tillfredsställande, örn icke en sådan
klassificering hade gjorts utan de behandlats som alla andra, som under liknande
förhållanden upphålla sig i vårt land.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: Herr talman!
Herr Severins anförande ger mig knappast anledning till något längre svar.
Jag måste säga, att det innebar en så pass litet objektiv skildring av hur saken
ligger till, att det skulle ta alltför lång tid att gå igenom och bemöta det på alla
punkter.

I slutet av sitt anförande uppehöll sig herr Severin utförligt vid frågan om
bensintilldelningen till en tysk attaché. Jag vill då bara säga, att de utländska
diplomaterna i Sverige, inklusive de tyska, som under hela kriget och även nu
ha bensin till sina bilar, använda sin egen importerade bensin, och ingen bensintilldelning
har givits dem från svenskt håll.

I övrigt vill jag endast säga, att jag trodde, att vi kunde vara ense om att
detta ärende skulle handläggas i enlighet med vår egen hävdvunna uppfattning
örn rätt och anständighet. Jag kan inte finna något skäl i att ge Hitler och nazismen
den postuma triumfen, att vi skulle låta påverka oss att ens i någon
mån antaga deras synpunkter på våra medmänniskor.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag skulle kunna inskränka mig till att
instämma i allt vad herr Severin sagt, men jag vill i anledning av herr utrikesministerns
uttalande, att gestapofolket internerats, erinra örn att kända gestapomän
fortfarande befinna sig på fri fot. Jag nämner namnen von der Schulenburg
och von der Goltz. Dessutom skulle jag vilja uttala det önskemålet, att
regeringen icke gör sig någon brådska med att medgiva svenskt medborgarskap
åt faktiskt kända nazister från den tidigare tyska legationen.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag skulle i anledning av herr utrikesministerns
replik, att vi inte skulle ge hitlersystemet någon postum upprättelse
genom att tillämpa nazismens metoder på människorna bara vilja säga,
att det var just ur denna synpunkt, som jag ansåg rimligt, att ifrågavarande
människor behandlades precis som andra, att de således icke gåvos andra privilegier
än övriga utlänningar, som under liknande förhållanden vistas i vårt
land. Jag kan icke fatta, hur utrikesministern kan anse, att krav på en likartad
behandling av dem är att tillämpa nazimens metoder för behandling av medborgarna.
Såvitt jag har mig bekant gingo dessa metoder just ut på en klassificering
av medborgarna, där vissa utrustades med stora och obegränsade privilegier,
medan andra sattes i koncentrationsläger, till vilka vi icke ha någon motsvarighet
och, som jag hoppas, heller aldrig få någon. Jag anser, att våra läger
kunna vara lämpliga vistelseorter för tyska gestapomän likaväl som för finska
flyktingar och andra som uppehålla sig i vårt land under liknande förhållanden.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: Dessa människor
behandlas precis som andra. Vi ha åtskilliga andra förutvarande diplomater
och personer i ungefär samma ställning, och det är mycket lätt ått göra en
jämförelse.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag kan inte underlåta att säga,
att det tyder på en olikhet i behandlingen, när ifrågavarande först överlämnas
till utlänningskommissionen, som placerar dem på Sunnerstaholm och, när de
sedan komma dit och vägra att arbeta och påtaga sig arbetsdräkt, då med anledning
av denna vägran upplåter ett annat internat åt dem, där de få slippa att
arbeta och få gå i sin egen dräkt. När det för en tid sedan här framställdes en

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Svar po fråga. (Forts.)

interpellation om den finske flyktingen Tigerstedt, som också hade besvärat
sig beträffande påtagandet av arbetsdräkt, så svarade statsministern, att denna
arbetsdräkt icke deklasserade någon i vårt land. Det må ju så vara, att arbetsdräkten
på Sunnerstaholm skulle ha deklasserat dem, men å andra sidan är det
anmärkningsvärt, att just på grund av deras arbetsvägran och vägran att påtaga
sig arbetsdräkt de svenska myndigheterna retirera från ett beslut som de tidigare
fattat och upplåtit ett särskilt internat åt dem samt medgivit dem frihet från
arbete och rätt att gå i egna kläder. Det är ju en skillnad mellan denna behandling
och den som kommer andra till del.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan och remitterades till statsutskottet följande på
kammarens bord liggande motioner;

nr 608 av herr Adolfsson m. fl.; och

nr 609 av herr Johansson i Stockholm.

§ 4.

Föredrogs den av herr Tersson i Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, i anledning
av ett av järnvägsstyrelsen meddelat beslut örn vissa inskränkningar i järnvägsmännens
rätt till resor å fribiljett.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Karlsson i Stuvsta vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående arbetsförhållandena
vid elektriska verkstaden å örlogsvarvet i Karlskrona.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 19, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Efter föredragning av utskottets anmälan, att anledning icke förekommit
att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa §106 regeringsformen, lades
samma anmälan till handlingarna.

Utskottets anmälan örn anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen.

Utskottet hade därvid först gjort ett ingressuttalande, att utskottet förväntade,
att statsrådsprotokollen i utrikesärenden för framtiden fördes så, att utskottets
konstitutionella granskningsarbete icke omöjliggjordes eller försvårades.

Sedan ingressuttalandet föredragits, anförde:

Herr Hallén: Herr talman! Vid läsningen av statsrådsprotokollen över utrikesärenden
har konstitutionsutskottet uppmärksammat, att en hel del viktiga
åtgärder vidtagits och beslut fattats, vilka icke genom föredragning i konselj

Andra kammarens protokoll 19å5. Nr Hk. 2

Granskning
av statsrådsprotokollen.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
gjorts till regeringsärenden. Ja, man kan nog säga att när man genomläser 1944
års protokoll, finner man ganska få spår av det världspolitiska sammanhang,
i vilket även vårt land och vår regering ha spelat med.

Naturligtvis finns det en hel del protokoll, som visa vår kontakt med de krigande
makterna i världen. Jag kan t. ex. erinra örn att det finns flera protokoll
angående Sveriges åtagande såsom skyddsmakt för Tyskland i Argentina och
för andra stater på en hel del håll. Det finns vidare ett dussintal beslut angående''
kreditavtal eller reglering av varuutbytet med såväl de skandinaviska länderna
som en del andra europeiska stater. Det finns ett beslut angående en överenskommelse
med Tyskland rörande den s. k. Göteborgstrafiken. Det finns ett annat
beslut rörande erkännandet av de Gaulles provisoriska regering. Det finns ett
par beslut angående tysk flyg- och posttrafik genom Sverige och ett angående
svensk-tyska förhandlingar örn krigsskadeersättning. Det finns också ett par
beslut i luftfartsfrågor, därav ett som rör skapandet av en flyglinje mellan
Amerikas förenta stater och Sverige.

Men om jag frånser dessa protokollerade beslut, märker man, herr talman,
ganska litet av de utrikespolitiska åtgärder, som regeringen har vidtagit. Man
skulle, örn man skall döma av protokollen allena, nästan frestas att tro, att vi
här i landet levat i en herdeidyll, fjärran från det vrånga och hårda livet i övrigt,
eller att vi åtminstone bara suttit som åskådare bakom våra egna neutrala
knutar.

Nu veta vi ju allesammans, att så inte alls varit fallet, utan att det i stället
varit tvärtom. Även om vårt utrikesdepartement under 1944 inte haft att genomleva
så kritiska dagar som under 1940, så veta vi att departementet har haft
en enorm arbetsbörda och vad viktigare är: den av vårt utrikesdepartement och
Kungl. Maj :ts kansli förda utrikespolitiken har stått i bästa samklang med den
svenska opinionen. Yi vända oss sålunda inte ett ögonblick mot de utrikespolitiska
beslutens innebörd — hade vi gjort det, hade vi gått fram efter en annan
linje och hänvisat till § 107 i regeringsformen — utan vad vi vända oss emot
är beslutens osynlighet överhuvud taget.

Yi veta mycket väl inom utskottet att en utrikesminister intar en särställning
när det gäller att bedöma örn ett ärende skall göras till ett regeringsärende eller
uteslutande behandlas departementalt. Vi ha också studerat vad statsrättslärda
haft att säga örn just denna fråga, och jag skall med riksdagens benägna medgivande
erinra örn ett par mycket auktoritativa sådana yttranden.

Förre statsrådet och utrikesministern Undén yttrar vid ett tillfälle, att det
ligger i sakens natur att utrikesärenden ofta måste avgöras så snabbt, att det
är alldeles otänkbart med den tunga apparat som en konseljbehandling innebär.
Han säger sålunda: »Beträffande utrikesfrågor råder enligt gammal och
välmotiverad praxis en utpräglad formell ministerstyrelse, i det att utrikesministern
av uppenbara praktiska skäl ofta måste handla utan föregående konseljbeslut»,
och så talar han om t. ex. betydelsefulla order till våra utländska
beskickningar, som måste ges telegrafiskt, skriftligt eller kanske ibland muntligt
och som man inte kan begära skola bli föremål för konseljbeslut.

Undén citerar i detta sammanhang också en förutvarande statsminister, nämligen
förre landshövdingen Edén, som på denna punkt även ställer sig på utrikesledningens
sida och framhåller, att det inte är för ro skull som utrikesdepartementets
chef heter minister för utrikes ärendena. Detta beror, säger Eden,
helt enkelt på »den absoluta nödvändigheten av att han skall vid internationella
förhandlingar kunna röra sig i friare och lättare former än vår tunga statsrådsapparat
annars innebär».

Jag vill, herr talman, sluta dessa citat med att erinra om vad en amian statsrättslärd,
nämligen professor Tingsten säger. Han framhåller att utrikesförvalt -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ningens verksamhet är i jämförelsevis ringa grad direkt inriktad på åstadkommande
av ärendesavgöranden, av rättsligen bindande beslut, utan att den
väsentligen går ut på införskaffande av informationer. Tingsten anser därför
att vår utrikesförvaltning från den svenska rättens synpunkt närmast kan karakteriseras
som en fortlöpande beredningsverksamhet.

Möjligen är detta riktigt, men även en fortlöpande beredningsverksamhet tar
väl någon gång slut och det blir fråga örn att fatta formliga beslut, som för
vårt land kunna vara av den största betydelse. Det är sådana beslut, som vi
vilja skola fattas i sådan form, att de kunna underkastas en konstitutionell
granskning.

Jag måste i detta sammanhang återkomma med ett annat citat, nämligen vad
professor Tingsten säger i fråga om kritiken av att ärendena inte protokollföras
och därigenom kunna granskas.

1918 kom det inom konstitutionsutskottet till stånd en ganska stark reservation,
där det anmärktes på att dåvarande utrikesministern uraktlåtit att protokollföra
en hel del viktiga beslut och åtgärder i den under finska inbördeskriget
mycket ömtåliga Ålandsfrågan. Tingsten försvarar rätt mycket utrikesministerns
hållning och säger, att det i dessa fall synes »uppenbart att någon rättslig
plikt till föredragning i konselj icke förelegat och att vederbörande åtgärder tilldragit
sig uppmärksamhet och blivit föremål för kritik uteslutande på grund
av sin stora politiska betydelse».

Just till dessa ord kan vår ingresserinran anknyta. Vi hävda visst inte •—
det vill jag här inför herr utrikesministern betona — att det föreligger någon
ovillkorlig skyldighet för utrikesministern att föredraga alla ärenden av större
betydelse inför Konungen i statsrådet, men vi anse att det hade varit synnerligen
önskvärt, att en hel del sådana beslut hade behandlats i den formen.

Då frågar kanske herr utrikesministern, vad det är för viktiga beslut som
vi egentligen syfta på. Jag vill på det svara följande. Vi ha ju nu i konstitutionsutskottet
efter lång väntan blivit satta i tillfälle att ta del av den s. k.
vita boken, d. v. s. utrikesdepartementets sedvanliga rapport till utrikesnämnden
över departementets verksamhet och regeringens utrikespolitik under det
gångna året. Denna redogörelse är ju av hemlig natur, och jag skall därför
avstå från några exemplifieringar, som uteslutande vöre. fotade på den s. k.
vita boken. Men jag vill i alla fall framhålla, att det tillkommer ju konstitutionsutskottet
att bedöma varje departementschefs allmänna politiska verksamhet
och söka få en klar bild därav, och detta är inte möjligt i fråga örn
utrikesdepartementet. Tingsten säger visserligen i en av sina uppsatser, att det
bör så vara, och man kan ju också göra den invändningen, att konstitutionsutskottet
ingalunda är okunnigt örn den förda utrikespolitikens allmänna karaktär.
Men vi hävda likväl att viktigare beslut böra dragas i konselj, för att
inte utskottets konstitutionella granskning måtte äventyras.

Jag kan i alla fall ta ett par exempel, som äro offentligen kända — dels
genom pressen, dels genom föredragning här i riksdagen — nämligen de svar,
som i regeringens namn ha avgetts, den 22 april i kullagerfrågan och den 4 september
i anledning av de allierades krav på övergång till en helt ny politik
gentemot Tyskland.

Nu representerade ju regeringens värdiga oell manliga svar i dessa fall den
överväldigande delen av den svenska opinionen, och vi vände oss inte heller
mot den reella innebörden av svaren. Men antag, herr talman, att det inom landet
och riksdagen hade funnits en avsevärd meningsriktning, som ogillat dessa
regeringsdeklarationer och noter till främmande makter, och antag vidare, att
olyckan varit framme och de allierade reagerat på annat sätt än de gjort, vilket
kunnat åstadkomma en hel del skadliga verkningar för oss! Hur skulle

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
då denna andra meningsriktning — den ina sedan vara en majoritet eller en
minoritet — lia kunnat utkräva ett konstitutionellt ansvar, örn den så velat,
när det inte finns några protokoll och handlingar? Utrikesministern kanske
svarar, att därest regeringen hade vetat, att det förelegat en stark splittring
inom nationen, hade självfallet också ärendena föredragits i statsrådskonselj,
men jag är inte övertygad örn detta.

Yad utskottet önskar är alltså, herr talman, att utrike sprotokollen hädanefter
må främst återge de verkligt viktiga och avgörande regeringsåtgärderna, de
som kunna betecknas som milstolpar, ja, stundom som vägskäl i svensk utrikespolitik.
För dylikt hyser utskottet betydligt större intresse än för alla notiser
örn utseende av vicekonsuler i exotiska länder, diplomaternas reseräkningar
och annat sådant, som nu sätter sin prägel på utrikesprotokollen.

Herr Senander: Herr talman! Herr Hallén har här i enlighet med den ingresserinran,
som utskottet har gjort, riktat en mycket berättigad kritik emot hans
excellens herr utrikesministern. Det är ju i och för sig bra, men det skulle inte
heller ha varit alldeles ur vägen, örn herr Hallén i egenskap av konstitutionsutskottets
ordförande också hade utövat litet självkritik när det gäller konstitutionsutskottets
hållning under de senaste åren.

Enligt grundlagarna har ju konstitutionsutskottet ganska vittgående befogenheter
såsom riksdagens kontrollerande och granskande organ. § 106 i regeringsformen
ger som bekant t. o. m. utskottet rätt att utan riksdagens hörande
under vissa förutsättningar förordna örn riksrätt gentemot felande statsråd.
Följer man konstitutionsutskottets historia sedan dess tillkomst år 1809, skall
man också finna att konstitutionsutskottet utvecklat en betydande och ganska
effektiv verksamhet i sin egenskap av kontroll- och granskningsorgan. Man
har därför rätt att ställa stora pretentioner på konstitutionsutskottet. Ett
utskott, som inte bara har befogenhet och skyldighet att utkräva politiskt ansvar
av regeringsledamöterna utan också äger att ställa dem till juridiskt ansvar
inför riksrätt, bör ju ha de allra bästa förutsättningar att hävda riksdagens
auktoritet gentemot varje regering, som försöker usurpera makten för
egen räkning. Det kan inte heller råda någon tvekan örn att 1809 års grundlagsstiftare
syftade till att förhindra maktmissbruk från regeringens sida, då
de efter enväldets fall gåvo konstitutionsutskottet så vittgående befogenheter
som dem som äro fastställda i grundlagen.

Det är emellertid allmänt känt, att verkligheten icke alls motsvarar den bild,
som man genom grundlagen får av konstitutionsutskottets ställning. Särskilt
under senare år har utskottet framstått såsom en tämligen blodfattig och beskedlig
institution i sitt förhållande till regeringen, en institution som knappast
visat någon större vilja eller förmåga att ingripa, då detta varit befogat.
Alldeles särskilt har detta varit fallet under samlingsregeringens existens.
Omdömet gäller både beträffande regeringens utrikespolitik och inrikespolitik.
Konstitutionsutskottet har faktiskt gett efter på sin kontrollrätt och lämnat
regeringen ganska fria händer. Regeringen har å sin sida och kanske närmast
som en följd av konstitutionsutskottets hållning visat en anmärkningsvärd likgiltighet
för upprätthållande av den kontakt med riksdagen i utrikespolitiska
ärenden, som grundlagens anda och mening förutsätter. Utrikespolitiska avgöranden,
som under ogynnsamma omständigheter kunnat leda till ganska svåra
komplikationer med hänsyn till vårt lands fred oell oavhängighet, lia träffats
utan riksdagens hörande. Riksdagen har först i efterhand underrättats och har
då endast kunnat konstatera, att den ställts inför fullbordade fakta. Det kan
också ifrågasättas, örn ens utrikesnämnden haft möjligheter att öva sakligt inflytande
på regeringens utrikespolitik. I allmänhet lår det väl vara sa att det

Onsdagen den 30 maj 1045 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
reella ställningstagandet i sådana frågor, som förelagts utrikesnämnden, ägt
rum i regeringen innan utrikesnämnden fått tillfälle att yttra sig.

Konstitutionsutskottet har alltså under de storinfyllda krigsåren varit ganska
passivt i fråga om regeringens utrikespolitik och icke gjort några nämnvärda
ansatser för att hävda riksdagens rätt att följa och kontrollera handläggningen
av utrikesärenden.

Icke heller i fråga örn inrikespolitiken har konstitutionsutskottet alltid hävdat
grundlagarnas och riksdagens auktoritet. Hemliga statspolisen inrättades
i strid mot grundlagen utan riksdagens hörande och vetskap. Dess verksamhet
bär under dessa år skett på grundval av hemliga instruktioner, som måste anses
vara oförenliga med grundlagens anda och dessutom stridande mot svensk rättsuppfattning.
Anslaget till hemliga polisen har ända tills i år dolts under en intetsägande
rubrik i statsbudgeten, vilket heller icke är i överensstämmelse med
grundlagen. Örn jag slutligen erinrar örn att den uppenbarligen grundlagsstridiga
transportförbudsförordningen genomfördes utan att konstitutionsutskottet
ingrep, bör det anförda räcka för att visa, att utskottet icke bär utnyttjat de
befogenheter och icke heller i allo fullgjort de plikter, som konstitutionen anvisat
utskottet.

Det är icke svårt att finna den huvudsakliga förklaringen till utskottets hållning.
Utskottet är sammansatt av representanter för samlingspartierna och har
av denna anledning satt hänsynen till samlingsregeringen i främsta rummet.
Samlingsregeringen har lämnats friare händer än någon tidigare regering. Då
samtidigt riksdagens majoritet intagit en liknande hållning, har resultatet blivit,
att regeringen känt sig obunden av riksdagen och konstitutionsutskottet.

Det utlåtande som nu föreligger är visserligen ett litet framsteg gentemot tidigare
utåtanden från konstitutionsutskottet, men det är ändå skäligen magert.
Utskottets majoritet har denna gång gjort en enda anmärkning. Den är enligt
min mening ur både konstitutionell och politisk synpunkt en bagatell. Det får
ursäktas mig, men det förefaller mig faktiskt som örn utskottet tagit till denna
anmärkning för att örn möjligt skyla sin nakenhet. I betraktande av vad tidigare
fått passera oanmärkt verkar anmärkningen mot det redan avgångna
statsrådet Andersson för att han icke iakttagit föreskrivet remissförfarande närmast
som bevis på yrvakenhet.

Då är trots allt utskottets ingresserinran av betydligt större intresse. Förmodligen
bär inverkan av krigsslutet och perspektivet av samlingsregeringens
snara uppbrott medfört, att utskottet gör ett försiktigt försök att återerövra
den svunna konstitutionella glansen kring utskottet. Utskottet anmärker på att
dess möjlighet att genom granskning av utrikesdepartementets protokoll erhålla
tillräcklig kännedom örn utrikesärendena är minimal. Vidare framhåller utskottet,
att det på grund härav tvingats att genom studium av annat material
skaffa sig en klarare bild av desamma. Utskottet avser främst den framställning
av de allmänna utrikespolitiska förhållandena, som utrikesministern i början
av varje år skall lämna utrikesnämnden och som sammanfattas i den s. k. vita
boken. Samtidigt göres emellertid en mycket diskret anmärkning mot att utskottet
i år icke fått tillgång till denna utrikespolitiska redogörelse förrän så
sent som den 23 maj. Utskottet borde lia tillagt, att detta medfört, att vita boken
icke kunnat läggas till grund för utskottets utlåtande.

Slutligen förklarar utskottet att även med utnyttjande av detta material
jämte statsrådsprotokollen har ändå en tillfredsställande granskning av utrikesärendena
icke kunnat ske. Bland annat framhålles, att ett sådant spörsmål
som frågan, örn och i vad mån gällande grundlagsbestämmelser angående samarbete
mellan regering och riksdag i utrikesärenden till sin anda och bokstav
följts, ej alltid kunnat tydligt klarläggas.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

9 0

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Trots allt vad tidigare förekommit från utskottets sida och trots en försiktig
och diplomatisk avfattning är detta utskottsutlåtande en mycket grav anklagelse
mot hans excellens utrikesministern. Utlåtandet är faktiskt liktydigt
med ett påstående, att utrikesministern mörklagt sin ämbetsutövning och därmed
omöjliggjort eller i varje fall avsevärt försvårat för riksdagen och dess
konstitutionsutskott att kontrollera densamma. Utskottets .yttrande i detta fall
ger emellertid bara en mycket svag föreställning örn den krassa verkligheten.
De av kammarens ledamöter som icke tillhöra konstitutionsutskottet skulle
häpna, örn de visste, hur meningslöst det är att försöka granska utrikesdepartementets
verksamhet. Det är icke bara det att protokollen äro synnerligen
knapphändiga. Där lämnas överhuvud taget ingen som helst ledtråd för bedömandet
av utrikespolitiken. I den mån behandlingen av utrikespolitiska ärenden
antydes i protokollen och örn man av denna anledning vill ha tillgång till
handlingarna i saken, så händer det ej sällan, att utskottet mötes med förklaringen,
att några sådana handlingar icke existera. Jag påstår, att mörkret kring
utrikesärendena är nära nog lika ogenomträngligt för riksdagen och konstitutionsutskottet
som för den icke initierade allmänheten. Jag säger med avsikt
den icke initierade allmänheten, därför att erfarenheten visar, att personer
utanför riksdagen ibland veta mera av utrikespolitiska frågor än vad riksdagens
egna ledamöter veta.

Vad utskottet anfört beträffande den redogörelse för utrikespolitiken, som
återfinnes i vita boken, är belysande för mörkläggningen på området. Märkligt
nog är det ju så, att konstitutionsutskottet icke har formell rätt att infordra
denna redogörelse. Utskottet är sålunda här helt beroende av utrikesdepartementets,
enkannerligen regeringens godtycke. I år har utskottet bildligt talat
fått stå som tiggare vid den rike mannens dörr för att överhuvud taget få veta
något av utrikesministern örn hur han skött sitt ämbete. Och, vad värre är,
utskottet har blivit avvisat, då det gällt den s. k. vita boken. Efter ett förspel,
som jag icke för tillfället skall relatera men som är nog så uppseendeväckande,
förklarade utrikesministern, att han icke kommer att överlämna redogörelsen
till konstitutionsutskottet. Utskottet måste följaktligen i skrivelse vända sig
till regeringen för att få tillgång till utrikesministerns framställning örn utrikespolitiken
under granskningsåret. Detta är i hög grad anmärkningsvärt för
att ej använda ett starkare ord, att utrikesministern sålunda saklöst undanhåller
konstitutionsutskottet en redogörelse för utrikespolitiken, som åtminstone
i någon mån skulle ha kunnat komplettera de sorgligt bristfälliga protokollen.

Tillåt mig fråga hans excellens herr utrikesministern, örn han verkligen
anser det vara förenligt med sin konstitutionella ställning och med demokratiens
principer att handla på sådant sätt gentemot riksdagens konstitutionsutskott.
Genom utrikesministerns hållning i denna sak har utskottet icke haft
möjlighet att granska utrikesministerns redogörelse och med ledning därav
upprätta sitt dechargeutlåtande. Jag vet icke vilka personer utöver utrikesnämndens
ledamöter som ha tillgång till denna omstridda utrikespolitiska redogörelse,
men jag föreställer mig, att den distribueras bland annat till vissa
högre ämbetsmän och högre officerare. Överväger månne utrikesministern härvidlag
lika noga riskerna för att vita bokens innehåll skall komma till utomståendes
kännedom som då det gäller riksdagens konstitutionsutskotts ledamöter?
Eller haff månne utrikesministern till sitt förfogande speciella analyser
av deras pålitlighet i fråga örn rikets säkerhet men saknar sådana i fråga örn
konstitutionsutskottets ledamöter? Jag menar att utrikesministerns handlingssätt
utmanar både harmen och löjet.

Det bör också anmärkas att utrikesnämnden i år icke erhöll utrikesministerns

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Gransknina av statsrådsprotokollen. (Forts.)
redogörelse förrän den 15 eller 16 maj. Enligt regeringsformens § 54 andra
stycket är utrikesministern skyldig att vid riksdagens början lämna sin redogörelse
över den allmänna utrikespolitiken till utrikesnämnden. I stället lämnades
den, som jag nyss antydde, närmare slutet än början av riksdagen. Jag
anser, att utrikesministern bör vara skyldig riksdagen en förklaring, av vilka
orsaker han icke följt grundlagens bud i detta avseende, orsaker som vi nu
icke känna till.

Yad jag här påtalat synes mig ha motiverat ett betydligt bestämdare uppträdande
från konstitutionsutskottets sida. Det kan väl knappast med skäl bestridas,
att konstitutionsutskottet och, såvitt jag kan se, även utrikesnämnden
under senare år degraderats till institutioner, som äro beroende av regeringens
godtycke för att kunna utöva sin rådgivande, kontrollerande och granskande
verksamhet. Detta innebär ju också faktiskt, att riksdagen satts ur spelet i
i fråga om utrikespolitiken. Den vanliga ursäkten, att det väsentliga ändå
är, att regeringen lyckats hålla landet utanför kriget, kan man självfallet
icke godtaga. Det är icke tack vare den bristande kontakten mellan regering
och riksdag, det är icke tack vare mörkläggningen av utrikesärendena utan
det är i trots härav som landet hållits utanför kriget. Det är ett orimligt påstående,
att regeringen ej skulle ha kunnat klara landets fred och oavhängighet
utan att sätta riksdagens rättigheter ur spelet. I varje fall borde regeringen
låtit riksdagen själv avgöra vad som med hänsyn till kommunikationerna mellan
regeringen och riksdagen varit till »rikets sannskyldiga nytta».

Tyvärr har emellertid konstitutionsutskottet stannat vid att uttala en förväntan
örn framtida förbättring i de klandrade avseendena. Sammanställes
detta med konstaterandet i utskottets utlåtande av oefterrättlighetstillståndet
på detta område, påminner ju det hela om berget som födde en råtta. Utskottet
bär ju icke ens velat upptaga den berättigade reservationsanmärkning, som
framförts av vissa ledamöter i utskottet och som berör just frågan örn kontakten
mellan regering och riksdag i utrikespolitiska frågor.

Herr talman! Det är kanske i främsta rummet krigsförhållandena och ett
påstått behov av en kompakt enighet kring samlingsregeringen som fått tjäna
som motivering för de försyndelser, som jag här påtalat. Nu är emellertid
kriget slut, och samlingsregeringen bereder sig att avtåga från historiens
arena. Jag hoppas -— och därmed vill jag sluta — att dessa förhallanden
skola giva konstitutionsutskottet litet mera kurage för framtiden och leda till
att riksdagen på nytt blir ett verkligt centrum för både in- och utrikespolitiken.
Detta är en av förutsättningarna för att Sverige skall kunna intaga sin plats
i det nya demokratiska Europa.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag skall be att få anknyta till de ord, som
utskottet har anfört i sin s. k. ingresserinran, där det beklagar sig över den
brist på material för bedömandet av de utrikespolitiska frågorna, som faktiskt
är för handen. Jag delar också den uppfattning, som utskottets ärade ordförande
har givit uttryck åt, att det är med en känsla av snopenhet, när man år
efter år får och studerar protokollen över utrikesdepartementets ärenden och
där finner en så torftig redovisning för vad som har hänt. Man skulle möjligen
kunna tänka sig, om man från det vanliga protokollet ginge till det så kallade
femtioårsprotokollet, d. v. s. det ännu så länge i femtio år hemliga protokollet,
att man där skulle få bättre upplysningar örn den förda politiken. Så är emellertid
ingalunda förhållandet; man blir lika besviken, när man studerar det.
Där finner man en sådan sällsam uppgift som att grosshandlaren Lundström
godkänts som San Salvadors generalkonsul i Sverige, cn uppgift som skall
vara okänd i femtio år men som vederbörande person omedelbart kommer att

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tillkännagiva för bekantskapskrets och affärsvänner. Det är ju därför han
fått denna utmärkelse!

Emellertid säger utskottet i slutet av ingressen, att orsaken till att utskottet
har gjort denna lilla erinran är att det icke riktigt har klart för sig örn och
i vad måll denna grundlagsbestämmelse angående samarbete mellan regeringen
och riksdagen i utrikesärenden till sin anda och bokstav följts; det har icke
alltid kunnat tydligt klarläggas.

Vi måste väl ändå, herr talman, gå in på frågan vad utskottet åsyftar
genom vinnande^ av denna ökade kunskap i utrikespolitiska sammanhang.
Det kan vara två saker. Dels kan det vara frågan huruvida kontakten vidmakthållits;
jag skall strax komma till den. Det kan vidare vara frågan huruvida
det finnes anledning till kritik av den förda utrikespolitiken som sådan.
Vad beträffar den senare saken är jag alldeles ense med det uttalande, som
gjorts av utskottets, ordförande, att i fråga örn det granskningsår, som här föreligger,
1944, torde icke någon i denna kammare vara beredd att kritisera själva
den förda politiken. Den har otvivelaktigt följts av en mycket allmän anslutning
ifrån riksdagens ledamöter.

Jag vill emellertid göra den invändningen, att när man studerar exempelvis
den största frågan, som vår utrikesledning haft att handlägga, frågan örn förbindelserna
nied Tyskland, blir man en smula förvånad över det sätt, varpå
denna fråga i vissa avseenden behandlats. Det viktigaste avgörandet, som ju
småningom, som alla veta, ledde till avbrytandet av handelsförbindelserna med
Tyskland, fattades icke av regeringen i konselj och alltså under konstitutionellt
ansvar, utan det lät regeringen en speciell myndighet, krigsförsäkringsnämnden,
fatta. Jag utgår nämligen från att krigsförsäkringsnämnden icke på
eget bevåg fattat ett sa viktigt avgörande som detta utan att inhämta direktiv
från utrikesdepartementet.

Jag skall härefter med ett par ord beröra frågan om kontakten mellan regering
och riksdag. Den har ju blivit reglerad i ett grundlagsstadgande från 1921.
I § 12 regeringsformen föreskrives, att riksdagen under vissa förhållanden
ovillkorligen måste höras beträffande överenskommelser mellan Sverige och
andra makter. Det rör sig örn sådana där saker som tullar och liknande. Det
föreligger icke, såvitt jag vet, någon sådan fråga. Dessutom skall riksdagen höras
beträffande andra överenskommelser, som äro av större vikt. I andra stycket,
av denna paragraf finnes det emellertid en inskränkning, som ger Kungl.
Maj:t dispens från denna föreskrift örn skyldighet att höra riksdagen. Men i
sådant fall skall i stället Kungl. Maj :t höra utrikesnämnden.

..Trots det mycket sparsamma material, som stått till konstitutionsutskottets
förfogande, ha vi i alla fall fått ihop en liten förteckning på överenskommelser,
som ingåtts under granskningsåret. Där ha vi förtecknade 13 sådana, smått och
stort blandat örn vartannat. Bland de otvivelaktiga frågorna av mindre vikt
finna vi en överenskommelse med Finland angående upphävandet av förbudet
mot fiske i forne älv. Det är en fråga som det icke är nödvändigt att riksdagen
tar ställning, till. Det är vidare en överenskommelse med våra grannländer
örn viss kreditgivning. Där skulle man möjligen kunna säga, att riksdagen
givit Kungl. Maj :t så vidsträckta fullmakter på detta område, att det kanske
icke varit nödvändigt. Men så hittar man en eller möjligen två överenskommelser,
beträffande vilka jag ifrågasätter, huruvida det icke varit riktigt, att även
riksdagen hörts. Det är främst konventionen rörande internationell civil luftfart
och en interimsöverenskommelse rörande internationell civil luftfart, överenskommelse
örn rätt till transitflygming i internationell luftfart och överenskommelse
om internationell luftfartstransport, d. v. s. alla de beslut, som fattades
av de svenska delegerade vid den internationella konferensen i Chikago.

Onsdagen deli 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Gransknina av statsrådsprotokollen. (Forts.)
Likaså skall nian möjligen kunna säga att överenskommelsen med Amerikas
förenta stater rörande upprättande av en flyglinje mellan Förenta staterna och
Sverige var, när densamma träffades, så viktig, att den kunde rubriceras som
en fråga av större vikt enligt grundlagens uttryckssätt. Icke beträffande någon
av dessa överenskommelser har riksdagen blivit hörd, och såvitt man kan
bedöma av föredragningslistorna vid utrikesnämndens sammanträden har så
icke heller varit fallet med utrikesnämnden. Det är naturligtvis möjligt, att vid
utrikesnämndens sammanträden diskussionsvis lämnats upplysningar i det ena
eller andra ämnet, men jag räknar icke det som tillfredsställande. Skall en fråga
tagas upp inför detta speciella organ, inför en nämnd, där riksdagens förtroendemän
i utrikespolitiska spörsmål sitta, kan man väl rimligtvis begära, att saken
kungöres på förhand genom att den fråga, som skall behandlas, uppföres
på föredragningslistan till nämndens sammanträde.

Herr talman, det är dessa erinringar jag har velat göra i anslutning till utskottets
ingressanmälan. Jag tror, att jag har fog för mitt påstående, då jag
säger, att kontakten mellan regeringen och riksdagen icke har blivit bättre under
granskningsåret. Samma förhållande påtalades förra året i ett särskilt yttrande
av fyra eller fem av konstitutionsutskottets ledamöter. Man har uppenbarligen
icke tagit någon hänsyn till det sålunda uttalade önskemålet. Jag
måste därför med ledsnad instämma i ett uttalande, som gjordes under förra
årets dechargedebatt, då en talare beklagade det stora avstånd, som fortfarande
tycks förefinnas mellan Arvfurstens palats och Helgeandsholmen.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: Herr talman!
Utskottets ingressanmälan berör ett ämne, som är en gammal stridsfråga, vilken
många gånger varit föremål för vidlyftiga debatter. Så har exempelvis
varit fallet åren 1925 och 1930. Frågan gäller i vad mån konstitutionsutskottet
har rätt att utfå handlingar, som angå utrikespolitiken. Denna gång har
utskottet icke berört själva huvudprincipen utan uttalat sin förväntan, att
statsrådsprotokollen i utrikesärenden för framtiden skola föras så, att utskottets
konstitutionella granskningsarbete icke omöjliggöres eller försvåras. Under
sådana förhållanden skall jag icke heller gå in på den större principfrågan
utan inskränka mig till att göra några ganska korta påpekanden av mera
praktisk natur beträffande statsrådsprotokollen.

Om man går igenom de senaste årens statsrådsprotokoll i utrikesärenden.
är det mycket riktigt att man finner, att det mestadels är ganska obetydliga
saker, som där behandlas. Beträffande det största antalet ärenden, sådana som
befordringar, förordnanden eller utnämningar, frågor angående utanordnande
av medel för olika ändamål etc. äro utrikesdepartementets föredragningslistor
säkert lika fullständiga som vilket annat departements som helst och lika fullständiga
under de senare åren som de varit tidigare. Sedan finns det en grupp
av ärenden, som kunna karakteriseras med exempel sådana som erkännande av
utländska konsuler i Sverige, frågor rörande framställningar till Sverige om
att åtaga sig skyddsmaktsuppdrag för andra länder m. m., som icke ha alltför
stor betydelse, och så finns det naturligtvis ärenden rörande propositioner
och expediering av riksdagsskrivelser.

Men det finns också en grupp av ärenden, sorn redan förut berörts av ett par
talare och som är av större intresse i detta sammanhang, nämligen godkännande
oell undertecknande av överenskommelser med främmande makter. 1 utskottets
erinran sägos det, att ett sådant spörsmål som frågan, om och i vad män gällande
grundlags bestämmelser angående samarbete mellan regering och riksdag
i utrikesärenden till sin anda och bokstav följts, ej alltid kunnat tydligt
klarläggas. Jag vet icke ännu, vad man från utskottets sida avsett, åtrnins -

''26 Nr 24. Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
tone icke allt vad man avsett, med detta uttalande, men jag har föreställt mig,
att man framför allt syftat på frågan örn i vad mån överenskommelser med
främmande makter skola jämlikt § 12 i regeringsformen underställas riksdagen,
respektive göras till föremål för överläggningar i utrikesnämnden. I
varje fall framgick det av herr von Friesens anförande, att detta mäste vara
en huvudpunkt. Men då vill jag påpeka att beträffande dessa ärenden finns
det alltid konseljbeslut. Det ligger i sakens natur att oavsett örn ärendet
sedan underställes riksdagen eller förut har föredragits inför utrikesnämnden,
så finns det alltid ett beslut, när ett avtal träffats. Annars blir det ju icke
något regeringsavtal. När det gäller handelsavtal samt ekonomiska och finansiella
avtal, är det vanligt, att beslut örn godkännande av avtalet meddelas
på föredragning av handelsministern, finansministern, folkhushållningsministern
eller kommunikationsministern, under det att det formella undertecknandet,
alltså avslutandet av avtalet, sker efter föredragning av utrikesministern.
Här bär ju alltså konstitutionsutskottet full möjlighet att begära in handlingarna,
vilket också skett i åtskilliga fall, och handlingarna ha också i sådana
fall överlämnats till utskottet. Utskottet har sålunda tillfälle att granska
frågan örn grundlagens bestämmelser angående samarbete mellan regering och
riksdag följts eller icke.

Jag förstår mycket väl, att detta icke täcker allt vad utskottet velat säga.
Vore så fallet, skulle naturligtvis icke denna erinran ha gjorts. Jag förstår
också fullkomligt de synpunkter, som ligga bakom utskottets erinran, nämligen
att utskottet icke kunnat genom studium av tillgängliga handlingar följa utrikespolitikens
gång ens i de viktigaste frågorna. Men det ligger, skulle jag
vilja säga, i dessa ärendens natur. Herr Hallén har för övrigt påpekat, att
så i viss mån är fallet. Jag vill framhålla, att det är fallet i så hög grad, att
man icke kommer ifrån det. Jag vill visst icke förneka, att åtskilligt mer, än
vad som är fallet, angående den allmänna utrikespolitiken kunde komma fram
genom statsrådsprotokollen. Även i ärenden, där det icke är formellt nödvändigt,
kunna beslut fattas i konselj. Så kunde förfarits i ett större antal
fall än som skeft, men jag vill tillägga, att jag icke tror, att därmed något
egentligen skulle vunnits. Jag tror idre, att utskottet därigenom skulle fått
sin önskan uppfylld. Granskningsmaterialet skulle ändå alltid blivit osammanhängande
och sporadiskt, och utskottet skulle säkert alltjämt känt sig oförmöget
att endast på grundval av protokollen bilda sig en uppfattning, på sätt
utskottet säger sig önska.

Men det som förvånat mig något är att det sägs, att den s. k. vita bokens
framställning av de allmänna utrikespolitiska förhållandena under föregående
år icke heller givit utskottet någon egentlig möjlighet att följa utrikespolitiken.
Det tycker jag är litet orättvist. Denna redogörelse ger en ganska
fullständig, sammanhängande bild av vad som förekommit, och den som har
tillgång till denna bok kan knappast säga, att han icke har möjlighet att
följa med det gångna årets utrikespolitik i stora drag. Det har blivit praxis
under de sista åren, att jag under hand lämnat ett exemplar av denna bok
till utskottets ordförande. Boken är ju hemligstämplad och enligt grundlagen
avsedd att delgivas utrikesnämndens ledamöter, som äro skyldiga att iakttaga
sekretess. Jag har i år liksom tidigare förfarit på detta sätt därför att jag
velat så mycket, som jag vågat, tillmötesgå en önskan från utskottets ordförande.
Inom parentes vill jag nämna att i år har boken på grund av åtskilliga
skäl kommit ut senare än vanligt och att detta är anledningen och enda anledningen
till att den kommit utskottet så sent till handa. I år har emellertid
regeringen fått en skriftlig framställning från utskottet om att få taga del
av denna bok. Jag har icke ansett mig ha rättighet att bifalla en sådan fram -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ställning-. Jag Ilar läst grundlagen så, att denna redogörelse icke får på detta
sätt officiellt lämnas till någon annan än utrikesnämnden. Det är därför denna
framställning icke bifallits. Det förhållandet att jag under hand lämnat
ut boken, vilket jag, det vill jag säga, för övrigt värjo gång-^ gjort med en
viss tvekan -— jag känner mig fortfarande icke riktigt säker på, att jag haft
rätt till det — visar väl i varje fall, att jag icke haft någon önskan att undanhålla
utskottet vad som finns där. Av vad jag nu sagt, måste ju framgå,
att herr Senander fått saken fullständigt örn bakfoten. Det förhåller sig icke
alls så, som han säger, att jag skulle vägrat lämna ut boken i år. Den framställning,
som efteråt gjorts till regeringen, har ingalunda blivit bifallen,
utan den har tvärtom icke blivit bifallen.

Ja, detta är i korthet de påpekanden, jag velat göra. Jag kan tänka^mig,
att en kommande utrikesminister kan tillmötesgå det uttryckta önskemålet i
högre grad än vad jag gjort och försöka få fram flera konseljbeslut. Själv
skulle jag visst icke ha något emot att förfara på samma sätt, men jag tror
som sagt icke att någonting komme att vinnas därmed.

När herr Hallén säger, att häri ligger det en stor fara, undrar jag, örn
icke det är en överdrift. Herr Hallén sade, att när man nu gick igenom vad
som hänt förra året, vilket ju i alla fall skett med anlitande av vita boken,
så fastnade man vid ett par mycket viktiga punkter. Dessa punkter omnämndes
av herr Hallén som exempel och mycket viktiga sådana. Det var en note
i kullagerfrågan på våren och en note örn den allmänna politiken i november
förra året. Herr Hallén sade, att dessa noter visserligen voro skrivna så, att
de motsvarade riksdagens och den allmänna opinionens önskan örn hur politiken
borde föras, men att förhållandet kunde varit det motsatta, och vad hade
då icke kunnat inträffa? Därvidlag tycker jag, att herr Hallén förbiser utrikesnämndens
tillvaro. Båda dessa ärenden ha, det är alldeles självklart, varit
föremål för överläggning i utrikesnämnden. Jag erinrar mig särskilt beträffande
den senare noten, som onekligen var av stor vikt, att själva formuleringen
diskuterades och att den till och med på förslag av några enskilda
medlemmar av utrikesnämnden undergick vissa små justeringar, innan den
fick sin slutgiltiga form. Jag tror alltså, att i fortsättningen liksom hittills
måste riksdagens kontroll över utrikespolitiken snarare handhavas av utrikesnämnden
än av konstitutionsutskottet.

Herr Fast: Herr talman! Jag har blivit förvånad över denna debatt. Den
står icke riktigt i god samklang med vad utskottet i sin ingress har anfört,
och detta vittnar om hur betänkligt det är, när utskottet använder sig av former,
som ligga utanför dem som reglerats genom bestämmelserna i 107 eller
106 § regeringsformen. Att jag emellertid kunnat biträda detta ingressuttalande
har uteslutande berott därpå, att i detta uttalande icke ingår något klander
mot något statsråd i någon form. Det har icke varit avsett att innebära
klander emot utrikespolitiken. Utskottet har endast uttalat vissa önskemål.
Så har skett även vid tidigare tillfällen, kanske icke på det utrikespolitiska
området, utan på andra områden, som falla inom utskottets verksamhetsfält.
Uttalandena lia gällt förhållanden, vilka varit av betydelse för utskottets
granskningsarbete ur tekniska eller andra synpunkter. Detta var också orsaken
till att man i utskottet kunde uppnå samling kring ingressuttalandet.

Den klandertalan, som under debatten förts av enskilda ledamöter, måste
därför stå för nämnda ledamöters egon räkning och icke för utskottets räkning.
Men då jag avgivit denna förklaring, vill jag lindå i anledning av vad
som förekommit erinra om ett par ting. Det förhåller sig ju på det sättet att
under den orosfyllda tid, under vilken kriget pågått och vi varit utsatta för

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
alla möjliga påfrestningar och faror, vilka vi alla känna till, har förhållandet
mellan regering och riksdag måst förskjutas i skilda avseenden. Jag erinrar
örn de oerhört betydelsefulla fullmaktslagar, som riksdagen gång efter annan
lämnat Kungl. Majit, då det gällt disponerande av medel icke minst till försvarsändamål
men även i andra avseenden. Det är väl ingen som förmenar,
att riksdagen skulle ha frångått sina gamla principer, örn vi icke levat under
utomordentligt pressande förhållanden. Vidare må framhållas, att regeringen
har måst utöva sin verksamhet även med anlitande av andra organ än de
vanliga. Jag syftar på alla dessa kommissioner, som tillsatts för olika ändamål.
Därför har under denna bekymmersamma tid skett en allmän förskjutning
av förhållandet mellan regering och riksdag. Ingen har varit glad åt
denna utveckling. Alla ha vi beklagat den och jag hoppas och tror, att utvecklingen
beklagas icke bara på riksdagshåll utan lika mycket på regeringshåll.
Det är mot denna bakgrund som vi måste se den utveckling, vilken ägt
rum under denna tid. Det är då ganska naturligt, att konstitutionsutskottet i
sitt granskningsarbete icke minst då det gällt utrikespolitiska frågor gått
fram med den allra största varsamhet, och jag skall ju erkänna, att under
dessa år icke gjorts erinringar och anmärkningar, som under normala förhållanden
skulle framställts. Men då vi nu befinna oss i det läget, att vapenstillestånd
slutits i Europa och freden skymtar, är det ju klart, att man så
fort som möjligt vili återgå till de gamla normala formerna. Därför har från
utskottets sida gjorts en stilla erinran om önskvärdheten av en återgång till
normala förhållanden, under vilka riksdagens kontrollerande makt varit en
annan än under kristiden. Jag glädjer mig åt det uttalande, som hans excellens
utrikesministern gjort örn att det utan tvekan hade kunnat lämnas flera
upplysningar i form av fullständiga protokoll i vissa ärenden. Själv ansåg
emellertid utrikesministern, att därmed icke mycket skulle varit vunnet och
att kontrollen måste utövas på annat sätt och då främst via utrikesnämnden.

Jag tror detta spelar en alldeles speciell roll såtillvida som det liksom lättar
atmosfären och skapar ett förtroendefullt förhållande mellan regering och
riksdag. Konstitutionsutskottets uppgift är ju ingalunda en tacksam utan
en mycket otacksam uppgift, men utskottet handlar också på riksdagens vägnar,
och jag tror därför, att det är angeläget, att man även från utrikesdepartementets
sida på ett riktigt sätt tager de önskemål, som här ha framställts
ifrån konstitutionsutskottet, och jag betraktar detta såsom ganska självklart
efter de uttalanden, som gjorts av hans excellens utrikesministern. Jag
tror, att detta är den riktiga vägen att komma fram till vad tidigare gällt
i fråga örn kontroll ifrån riksdagens sida men också att skapa en god atmosfär,
ett bättre förhållande än det, som under senare tid rått mellan regering
och riksdag, och sålunda även skapa bättre betingelser jämväl för den otacksamma
uppgift, som konstitutionsutskottet har sig ålagd.

Jag vill emellertid ännu en gång betona att någon klandertalan har utskottet
inte fört utan det har framställt önskemål med hänsyn till det förändrade
läge vi nu befinna oss i, önskemål som jag tror man kan tillmötesgå även
från utrikesdepartementets sida.

Herr Hallén: Herr talman! Hans excellens herr utrikesministern efterlyste
vad utskottet kunde syfta till med följande mening: »Exempelvis har ett sådant
spörsmål som frågan, örn och i vad mån gällande grundlagsbestämmelser
angående samarbete mellan regering och riksdag i utrikesärenden till sin
anda och bokstav följts, ej alltid kunnat tydligt klarläggas.»

Jag skall be att få ge ett exempel. Det föreskrives ju att utrikesnämnden
skall höras före viktiga ärendens avgörande. Hur skall konstitutionsutskottet

Onsdagen den 30 maj 1945 fm. Nr 24. 29

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
kunna fullfölja även denna del av sin granskningsplikt? Jo, det sker genom
att man får del av utrikesprotokollen genom vissa bilagor, som innehålla föredragningslistorna
till utrikesnämndens sammanträden. Hur se dessa listor ut?
Ja, ibland står det precis vad det är för ärende, och då kan man se att vid
den och den tidpunkten sammanträdde utrikesnämnden och fick alltså information
i saken, och sedan kan man i annat sammanhang se att då och då
fattades det och det beslutet. Men örn en föredragningslista t. ex. har följande
överläggningsärende: den utrikespolitiska situationen — hur skall man
då kunna veta, i vad mån ett kanske viktigt ärende har behandlats på ett så
pass tidigt stadium i utrikesnämnden att grundlagens bud blivit följda?

Jag skulle också, herr talman, vilja säga ett ord angående hela den principiella
erinran vi gjort. Herr Fast har understrukit vad jag själv sade i mitt
första anförande, nämligen att vår utrikesledning är värd både riksdagens och
hela landets varma erkännande för det kloka sätt varpå utrikesärendena, inte
minst under 1944, handlagts. Men jag vågar ändå påstå att man kan konstatera,
att i utrikesministerns svar ingick ganska mycket erkännande av att
det kan finnas fog för utskottets önskan, att protokollen skola göras fylligare.
Utrikesministern ställde sig dock litet tveksam i fråga örn de av mig
anförda exemplen, alltså beträffande svaret rörande kullagerproblemet i april
och vidare svaret från de allierade i september rörande en omläggning av
svensk utrikespolitik. Utrikesministern menar att det har inte något vidare
värde, om detta finns fört till ett protokoll. Nej, i detta speciella fall har det
intet värde, ty det skulle inte ha fallit någon i utskottet eller riksdagen in
att anmärka på det. Men, som jag tillät mig säga i mitt första anförande,
förutsätt att det rådde i just dessa frågor en splittrad opinion i landet, som
kom till synes i riksdagen och att man då skulle velat reagera! Då hade detta
likväl varit omöjligt. Det vore konstigt örn det inte skulle kunna finnas en
sådan form att man konstitutionellt kunde pröva så pass viktiga saker, som
inte avgöras i en handvändning utan efter moget övervägande och som i ett
par fall fått uttryck i under mycket solenna och värdiga former avgivna svar
till stormakterna.

Jag måste absolut reagera emot yttrandet att det är utrikesnämnden som
liksom övertar granskningen av utrikespolitiken. Yi måste absolut hävda, så
länge grundlagen består i den form den har, att så är inte fallet. Även örn
utrikesnämnden har ett avgörande inflytande på många ärendens behandling,
måste i alla fall det politiska ansvar, som skall kunna utkrävas, vila på konstitutionsutskottet
■— någon annan form äga vi inte. Vi skola komma ihåg
att det är nödvändigt att få så pass utförliga protokoll som möjligt. Ty hur
kan det inte inträffa, om vi få cn ny regering och den för en viss politik mot
den ena eller andra av stormakterna, att det blir en mycket splittrad uppfattning
om detta i riksdagen. Skall då inte riksdagen ha tillfälle att just genom
den konstitutionella prövningen säga sin mening örn detta? Denna prövning är
inte bara formell, det veta vi, utan det är även en s. k. politisk prövning.
Man har rätt att pröva, om den och den åtgärden var inte bara konstitutionellt
formellt oantastlig utan även örn den var ur reell synpunkt klok och ändamålsenlig.
Det kallas den politiska granskningen och en sådan är utskottet,
som vi väl känna till, fullt i sin rätt att utöva, men då måste konstitutionsutskottet
också ha material härför.

Herr Hällgren: Herr talman! Även jag skall be att få beröra det i debatten
redan framförda, reservationsvis ställda anmärkningsyrkandet under punkt
II; det var herr von Friesen som förde denna fråga på tal i diskussionen.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Denna reservation slutar med uttalandet, att man anser att anmärkning bort
göras mot ministern för utrikes ärendena Gunther.

Herr von Friesen nämnde att det var 13 punkter som han särskilt fastnat
för och som rörde överenskommelser med utländsk makt under granskningsåret.
Jag har de 13 punkterna här. Vi ha gått igenom dem i utskottet men
ha inte funnit skäl gå med på anmärkningsyrkandet härvidlag. En anmärkning
rörande dessa punkter skulle för övrigt i de flesta fall inte drabba utrikesminister
Gunther utan handelsministern och eventuellt andra statsråd.

När man granskar sådana regeringsåtgärder får man inte förbise, att regeringen
har andra möjligheter att söka kontakt med riksdagen såsom representant
för folket än genom utrikesnämnden. Ett sätt är ju att regeringen själv
går till riksdagen, och beträffande de flesta av dessa 13 punkter ligger det
till på det sättet, att riksdagen har givit regeringen fullmakter, vilka regeringen
använt sig av. Dessutom ligga framställningar i form av kungl, propositioner
till behandling på riksdagens bord. I två propositioner, nr 139 och
nr 295, till årets riksdag begäres medel och redogöres bland annat för de
statskrediter vilkas användning ej begränsats till efterkrigstiden. Det gäller
medel som riksdagen ställt till Kungl. Maj:ts förfogande att användas för beviljande
av krediter till andra länder. Det rör sig örn en summa till den 31
december 1944 på 324 500 000 kronor. I proposition nr 139 lämnas noggranna
redogörelser för vilka kreditavtal som ingåtts: mellan Sverige och Norge, Sverige
och Nederländerna, Sverige och Finland, Sverige och Danmark, o. s. v.
Riksdagen har sålunda möjlighet att genom det utskott, som skall behandla
dessa kungl, propositioner, få reda på hur medlen både ha använts och komma
att användas. Den punkt som inte inneslutes i dessa propositioner är frågan
örn luftfartsförbindelserna mellan Amerikas förenta stater och Sverige, alltså
flyglinjen som planeras. Emellertid upplyste häromdagen statsministern att
även den frågan kommer inför riksdagen.

Utskottet har således vid behandlingen av detta anmärkningsyrkande inte
funnit att det förelåg skäl för att bifalla detsamma. Det är endast för att
upplysa örn hur det i detta fall verkligen ligger till som jag har begärt ordet
i denna del av debatten.

Herr Senander: Herr talman! Hans excellens herr utrikesministern sökte göra
gällande att jag fått frågan om vita bokens tillställande till konstitutionsutskottet
»örn bakfoten». Jag tror inte det. Frågan har nämligen behandlats
i konstitutionsutskottet.

Jag nämnde i mitt första anförande, att det fanns ett förspel till historien,
som jag emellertid inte då hade anledning att närmare beröra. Det förekom
nämligen att en av utskottets ledamöter på ett mycket otillständigt sätt bakom
ryggen på utskottet vände sig tili en underordnad tjänsteman i utrikesdepartementet
och hemställde, naturligtvis för vidare befordran — huruvida
denne tjänsteman befordrat det eller ej. vet jag inte. men det ligger nära till
hands att anta att han har gjort det — att man i år icke skulle ställa vita
boken till utskottets förfogande, under motivering att den då skulle komma i
händerna pa ett femtiotal personer. Det var den officiella motiveringen eller i
varje fall den som angavs av den utskottsledamot det här gällde, men i verkligheten
kanske det var något annat skäl.

Under sådana förhållanden och då hans excellens herr utrikesministern under
tidigare år har tillställt utskottet vita boken men i år först efter långvarig
tvekan och efter särskilda påtryckningar hos regeringen från utskottets sida
tillställt utskottet vita boken, kan man med skäl förutsätta, att utrikesmi -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
nistern från början haft för avsikt att inte låta konstitutionsutskottet få tillgång
till den vita boken.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: Herr talman!
För att det inte skall råda någon oklarhet på denna punkt upprepar jag vad
jag har sagt: herr Senander har fått saken om bakfoten. Jag har inte haft
det minsta emot att på samma sätt som tidigare lämna ut denna bok, och jag
har gjort det. Det var inte alls efter påtryckningar på regeringen som detta
skedde, utan den framställning till regeringen, som gjordes från utskottet,
ansågo vi inte kunna bifallas. Det förhåller sig således på motsatt sätt mot
vad herr Senander påstår.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill inte blanda mig i tvisten angående vita
boken men så mycket kan jag i alla fall säga, att det är alldeles uppenbart
att det är skäl i att man till ett annat år försöker få en ändring till stånd
härvidlag, så att icke bara ett organ i riksdagen, nämligen utrikesnämnden,
utan även konstitutionsutskottet får lagenlig rätt att ha tillgång till boken.
Jag erkänner att utrikesministern har alldeles rätt i att utskottet inte har rätt
att få denna s. k. vita bok, men inte minst med tanke på protokollens tilltagande
knapphet år efter år är det angeläget att utskottet får den, och då
bör också grundlagen så ändras att detta kan ske.

Det är inte mer än tillbörligt att vi förr eller senare få lagenlig rätt till
detta, då det som bekant inte bara är utrikesnämndens ledamöter som få del
av vita boken utan även en hel del andra människor. Jag^ behöver inte räkna
upp dem, men jag kan ge en ganska lång förteckning på folk, som får del
av denna s. k. vita bok, inte bara diplomater och tjänstemän i utrikesdepartementet,
utan också representanter för armén och naturligtvis några utländska
beskickningar, liksom även våra landshövdingar och biskopar, örn
jag inte är oriktigt underrättad. Det borde då finnas goda skäl för att ändra
lagen så att även konstitutionsutskottet hädanefter kan få ta del av en sådan
handling.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Kammaren beslöt lägga ingressuttalandet
till handlingarna.

Under punkten l:o) hade utskottet uttalat, att utskottet funnit bristande beredning
föreligga i ett den 25 februari 1944 avgjort ärende, varigenom Kungl.
Majit föreskrivit vissa allmänna normer för planläggning och uppförande av
ämbetsbyggnader, och i anledning därav beslutat anmärkning mot dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Under förevarande punkt har konstitionsutskottet
riktat en anmärkning mot mig för beredningen av ett ärende.
Enligt grundlagens bud skola ärenden, innan de föredragas i statsrådet, beredas
genom inhämtande av upplysningar från vederbörande ämbetsverk, och
det är i fråga om detta sistnämnda som det enligt utskottets mening har
brustit i det här påtalade fallet.

För någon vecka sedan sade en talare här i kammaren, att det var föga
hedersamt, om ett statsråd försökte komma undan ansvaret för sina gärningar
genom att skylla på andra. Jag vill för säkerhetens skull börja med en förklaring,
att jag utan vidare påtar mig ansvaret för den regeringshandling
det här är fråga om. Inte heller tänker jag ursäkta mig med att saken har
slunkit igenom på grund av något förbiseende — tvärtom, den är ganska

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
noga diskuterad i departementet. Men det är också det enda medgivande jag
är benägen att lämna. Jag bestrider nämligen det befogade i anmärkningen
och detta på bl. a. följande grunder.

Det remissförfarande som beskrives i regeringsformen måste tolkas som avseende
egentliga verkställighetsåtgärder och icke utredningsbeslut. I varje
fall fattas så gott som alla utredningsbeslut utan någon remiss till myndigheter.
Det beslut, varom här är fråga, är just ett utredningsbeslut och icke
någon verkställighetsåtgärd i vanlig mening; jag vågar påstå att man har
allt skäl att bedöma saken så. Dessutom är beslutet ingalunda fattat utan
förberedande beredning. Den kommitté som figurerar i målet, civila byggnadsutredningen,
var en instans som var utrustad med den bästa sakkunskap,
nästan densamma som örn den varit ett ämbetsverk: den hade ritkontor och
kansli och hade möjlighet att tillkalla experter. Ett enhälligt förslag från en
så utrustad instans bör väl nästan kunna ersätta den remissberedning varom
grundlagen talar. Vi få för övrigt komma i håg att när grundlagen skrevs
var utredningsbegreppet, åtminstone vad kommittéer beträffar, ingalunda så
klart utkristalliserat som nu. Det statliga kommittéväsendet var då så gott
som okänt.

Frågan är väl nu, örn en omsorgsfull beredning i en kommitté inte kan få
anses ersätta remisserna till de ordinarie myndigheterna. Den saken måste
särskilt aktualiseras i detta fall, eftersom ingen kan bestrida att det beslut,
varom det är fråga, föregåtts av en grundlig beredning. Men den har icke
skett i kungl, byggnadsstyrelsen, som det ordinarie ämbetsverket, utan i civila
_ byggnadsutredningen, som haft en mera tillfällig funktion. Jag antar
att innan konstitutionsutskottet gått till en så anmärkningsvärd åtgärd som
att klandra den formella beredningen av ärendet, man inom utskottet bestämt
sig för en tolkning härvidlag, och den måste väl vara sådan, att konstitutionsutskottet
icke godkänner en beredning genom sakkunniga som ersättning för
beredning genom remiss till myndigheter.

Då uppstår emellertid ett spörsmål, som jag förmodar att konstitutionsutskottet
med den konstitutionella expertis, som där finns representerad, kan
ge svar på. Hur förhåller det sig med kristidskommissionerna? Äro de myndigheter
i den mening, som det talas örn i regeringsformens § 10? Äro de inte
det, måste ju klandertalan av konstitutionsutskottet föras emot en hel rad
regeringsbeslut, som ha fattats uteslutande på förslag av kristidskommissionerna
och utan någon remiss till andra myndigheter. Men om konstitutionsutskottet
godkänner kristidskommissionerna som ordinarie myndigheter, var går
då gränsen mellan kommissionerna och sakkunnigeberedningarna? Jag för
min del vill i varje fall flytta civila byggnadsutredningen upp till den kategori
som har värdighet av kommission, på de skäl jag nyss anfört. Den var
för övrigt remissinstans och avgav yttranden i en mångfald byggnadsfrågor
under den tid den fungerade. Den hade inte endast att utreda och inkomma
med förslag rörande ett visst speciellt spörsmål, utan den hade en viss löpande
funktion. Jag- vill alltså likställa den i princip med en kommission.

Då vill jag rikta den frågan till konstitutionsutskottet — utan att proponera
att rollerna skola bli ombytta, så att jag är åklagare och konstitutionsutskottet
svarande: I vilka fall är konstitutionsutskottet berett att godkänna
beredning inom kommittéer och kommissioner? Är inte konstitutionsutskottet
berett att i något fall godkänna kommittéer och kommissioner som remissinstanser
eller prövningsinstanser, vill jag göra en andra fråga: Varför har konstitutionsutskottet
i så fall inskränkt sin anmärkning till detta enda fall, som
i grund och botten har en rätt ringa räckvidd och gäller ett strängt begränsat
område?

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Korts.)

Det har för mig kanske inte så stor betydelse att få klarhet i den saken,
men för andra som komma att sitta i regeringar kommer det att vara bra
att veta, örn detta är inledningen till en ny praxis från konstitutionsutskottets
sida eller om det bara är en tillfällig episod, som animerats fram. Mig
veterligen är det första gången konstitutionsutskottet anmärker på bristande
beredning i ett fall, då saken dock i förväg varit behandlad i en kommitté.
Det finns en anmärkning från 1935 mot socialministern för bristande beredning
i några understödsärenden, men i det fallet hade ingen som helst beredning
ägt rum. utan ärendet hade helt och hållet handlagts inom departementet.

Själva den anmärkta sakens historia är rekapitulerad i utskottsutlåtandet,
och den är i korthet den. att civila byggnadsutredningen efter framställning
från den s. k. investeringsutredningen fick i uppdrag att göra upp förslag till
normer för statliga byggnader. Det var sådana byggnader som skulle planeras
för att ingå i en beredskapsstat för mötande av en eventuell arbetslöshet. Eftersom
en viss praxis i fråga örn byggnadsstandarden utbildat sig under krisen
under byggnadsutredningens ledning, var det givetvis ändamålsenligt att denna
praxis kodifierades och lades till grund för planeringen av det stora byggnadsprogram,
som man håller på att göra upp för att möta fredskrisen. I främsta
rummet var det önskvärt att åvägabringa likformighet mellan olika byggnader
så långt sig göra lät, och givetvis var även besparingssynpunkten dominerande.
Men lika mycket beaktade man den vinst, man skulle göra genom att i förväg
binda sig för en viss standard i detaljer och på det sättet undgå tidsutdräkt vid
granskningen av förslagen och snabbt kunna sätta dem i effekt, i fall så skulle
behövas.

Det förslag, som byggnadsutredningen sedermera levererade, fastställdes av
Kungl. Maj:t. Jag vill för fullständighetens skull meddela — något som inte
framgår av utskottsutlåtandet — att frågan var behandlad i allmän statsrådsberedning
och att normernas innehåll därvid var föremål för granskning ur
de synpunkter, som företräddes av cheferna för andra departement. Nu menar
konstitutionsutskottet att det var konstitutionellt oriktigt att inte i förväg höra
byggnadsstyrelsen örn innehållet i detta byggnadsutredningens förslag. Jag vet,
att man inom byggnadsstyrelsen hade samma uppfattning och att denna uppfattning
också kom till uttryck i en uppseendeväckande hänvändelse från byggnadsstyrelsen
till Kungl. Majit. Det kan ju hända, att frågan varit i säck innan
den kom i konstitutionsutskottets påse. Emellertid är det att märka, att föreskrifterna
i fråga icke äga någon generell giltighet, utan avse endast sådana
ämbetsbyggnader för vilka anslag skall upptagas på den nämnda beredskapsstaten.
De beröra således inte vad man man kan kalla den ordinarie planläggningen
på byggnadsområdet, utan ingå närmast som ett led i direktiven för de
allmänna efterkrigsplaneringarna. Lika litet som tillsättandet av investeringsutredningen
elior efterkrigsplaneringskommittén föregicks av några remisser
till myndigheterna, lika litet anser jag att instruktioner, som Kungl. Majit
meddelade som led i dessa kommittéers arbete, behövde underställas utomstående
myndigheter remissvägen.

En hel rad regeringsbeslut, oavsett utredningsbesluten, fattas för övrigt utan
någon remiss till myndigheter. Kammaren har nyss diskuterat frågan om innehållet
i protokollen från utrikesdepartementets konseljärenden. Jag skulle kunna
säga, att örn det finns någon anledning till klander någonstädes för bristande
beredning genom remiss, så måste det vara vid handläggningen av utrikesärendena,
vilka nästan aldrig remitteras till någon myndighet. Dessutom torde
det inte vara kammarens ledamöter obekant, att propositionsbeslut många
gånger fattas utan remiss till någon myndighet. Vi ha ett näraliggande exempel
vid årets riksdag, nämligen propositionen örn behandlingen av de främmande

Andra kammarens protokoll 1946. Nr S4. 3

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
båtarna. Denna proposition utarbetades i departementet och framlades för riksdagen
utan någon remiss till myndigheterna.

Meningen med remissväsendet måste vara, att alla sakliga synpunkter på en
fråga skola läggas fram, så att ingenting eftersattes, som kan inverka på regeringens
bedömande av frågorna. Beträffande den här klandrade åtgärden och de
direktiv som utfärdades för planering av byggnadsföretagen förhåller det sig
så, att dessa direktiv icke äro ovillkorligen bindande för en efterföljande behandling.
Ingenting hindrar sakkunskapen att komma fram under frågornas vidare
behandling. För det första är det ju byggnadsstyrelsen som fått i uppdrag att
leda planeringsarbetet. För det andra kommer varje byggnadsförslag att granskas
i vederbörande departement och i regeringen, och slutligen komma byggnadsförslagen
samt och synnerligen att granskas i riksdagen. Först sedan detta skett,
kommer man fram till verkställighetsåtgärderna. Det är alltså många led i processen,
under vilka sakkunskapen har tillfälle att göra sina synpunkter gällande.

De omdiskuterade normerna äro snart sagt inte heller ovillkorliga. De skola
i huvudsak efterföljas, heter det. Skulle byggnadsstyrelsen anse, att normerna
i något särskilt fall äro hinderliga för en ändamålsenlig planering, Ilar man i
Kungl. Maj:ts brev till byggnadsstyrelsen begärt, att byggnadsstyrelsen skall
inkomma till Kungl. Maj :t med begäran örn att få göra avvikelse. Efter vad jag
inhämtat har någon sådan framställning från byggnadsstyrelsen icke gjorts, och
därav vill jag draga den slutsatsen, att man i byggnadsstyrelsen inte funnit normerna
för trånga eller hinderliga för planeringsarbetet, utan att de giva rum
för en skälig byggnadsstandard.

Nu kan det se ut av konstitutionsutskottets redogörelse för fallet som örn
byggnadsstyrelsens sakkunskap, i varje fall under den förberedande behandlingen,
varit helt åsidosatt. Så är ingalunda fallet. Det förhåller sig nämligen
så, att tvenne byggnadsråd tillhörde civila byggnadsutredningen och deltogo i
handläggningen av detta ärende utan att anmäla någon avvikande mening. Det
var chefen för utredningsbyrån och chefen för byggnadsavdelningen. Vad jag
kan se var det just dessa två ledamöter i byggnadsstj^relsen, som måste anses
representera den största sakkunskapen beträffande planeringar av byggnadsföretag.
Skulle en remiss ha gjorts till byggnadsstyrelsen, hade ärendet hamnat
på utredningsbyrån, vars chef, byggnadsrådet Markelius, deltagit i ärendets
behandling i civila byggnadsutredningen. Han hade givetvis varit jävig, och
följaktligen skulle ärendet lia fått handläggas av någon av hans underordnade.
Jag tror, att örn remissförfarandet skall ha en förnuftig mening och inte tilllämpas
endast som ett offrande åt bokstavsträldom, så har i detta fall den sakkunskap
som fanns företrädd i byggnadsstyrelsen ingalunda ställts utanför inflytande
på handläggningen Jag vågar alltså påstå, att ingenting som är sakligt
betydelsefullt åsidosatts vid behandlingen av det ärende, som här är föremål
för anmärkning.

Vidare vill jag tillägga, att dessa normer för planeringen av byggnader i
allt väsentligt äro sanktionerade av statsmakterna, ty det är ingenting annat
än ett fastställande av de normer, som under krigsåren utvecklat sig. som praxis
vid behandling av byggnadsärenden inom departementen och här i riksdagen.

Jag kan som sagt inte annat än förvåna mig över att konstitutionsutskottet
slagit ned på detta fall, eftersom det finns så många andra regeringsbeslut, som
fattats med mindre föregående beredning än vad i detta fall förekommit.
Jag föranledes därför att tro, att eftersom utskottet utvalt just detta speciella
ärende, man velat klandra något annat. Man har velat komma åt civila byggnadsutredningen
och det besparingsarbete på byggnadsområdet som igångsatts
genom byggnadsutredningens tillsättande. Man hade i det där läget flera ar efter

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
kommitténs tillsättande inte kunnat få in något direkt skott på byggnadsutredningen,
och då har man i stället skjutit på mig. Det är kanske alltså saken och
inte formen man velat klandra. Men därest syftet varit att klandra själva civila
byggnadsutredningen och därmed lägga plåster på de sår, denna vållat åtskilliga,
kanske inte minst byggnadsstyrelsen, är det ingalunda orimligt att jag kommit
i skottlinjen, ty det är jag som bär ansvaret för civila byggnadsutredningens tillsättande.
Jag vill säga konstitutionsutskottet, att jag har utomordentligt gott
samvete för denna åtgärd, jag är rent av stolt över den! Jag är glad att denna
utredning kunnat åstadkomma så mycket besparingar som den gjort, större än
vad alla andra besparingsutredningar tillsammans i detta land ha gjort. Under
krisåren ha omkring 170 byggnadsförslag varit remitterade till civila byggnadsutredningen
för granskning och yttrande, och av dessa ha ett mycket stort antal
blivit föremål för ändringar i byggnadsutredningen. I de flesta fall ha dessa
ändringsförslag accepterats av regeringen och även i riksdagen. Den byggnadssumma,
som det är fråga om, uppgår till 165 miljoner kronor, och den besparing
som åstadkommits på detta byggnadsbelopp genom civila byggnadsutredningens
ingripande belöper sig till icke mindre än 28 miljoner kronor.

Det är som sagt med synnerligen stor glädje jag konstaterar effekten av den
åtgärd jag på sin tid vidtog. Det enda jag här har att tillägga är att uttala min
ledsnad över att man i riksdagen, där man framför allt borde hävda besparingssynpunkterna
och där man borde understödja försöket att bryta ett gammalt
arkitektvälde, visar så ringa förståelse för dessa besparingsåtgärder, som fallet
tydligen varit i konstitutionsutskottet.

Herr Hällgren: Jag skall be att få redogöra något för utskottets ställning i
detta ärende.

Civila byggnadsutredningen tillsattes den 1 augusti 1940. och den avlämnade
förslag den 19 november 1943.

Den 25 februari 1944 föreskrev Kungl. Majit att vissa allmänna normer,
vilka i stort sett överensstämde med de av byggnadsutredningen föreslagna,
skulle i huvudsak lända till efterrättelse vid det planeringsarbete, som på investeringsutredningens
föranstaltande eller efter dess förslag verkställdes beträffande
statliga ämbetsbyggnader, för vilkas uppförande anslag avsåges att
upptagas å allmän beredskapsstat.

Jag skall försöka återge en del av dessa normer, ty de lia kritiserats såväl
av chefen för postverket som av kungl, byggnadsstyrelsen.

Vid bedömandet av lokalbehovet iakttages, att särskilda lokaler för personal
med arbetsuppgifter av tillfällig karaktär icke beräknas. Även vid sådana
institutioner, där hänsyn måste tågås till förekommande fluktuationer i personalbeståndet,
såsom exempelvis militära ämbetsverk, skall anordnandet av reservrum
i regel undvikas. Behovet av reservarbetsplatser tillgodoses i sådana
fall lämpligen genom någon mindre ökning av rumsdjupet, varvid ett större
antal reservplatser kan erhållas genom dubblering av de ordinarie arbetsborden
enligt kolonnsystcm.

Planläggning av ämbetsbyggnader skall ske med hänsyn till att behovet av
i framtiden erforderliga utvidgningar tillgodoses genom byggnadens lämpliga
förläggning på tomten och val av lämpligt kommunikationssystem, i regel
inittkorridorsystem. Möjligheten till latt genomförbara ändringar i rumsindelningen
hålles öppen, vilket i görligaste mån bör beaktas vid mellanväggskonstruktionens
samt ventilations- och ledningssystemens anordnande.

För befattningshavare med rutinmässiga uppgifter anordnas i största möjliga
utsträckning gemensamma arbetssalar, där så lämpligen kan ske med ar -

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
betsplatserna anordnade enligt kolonnsystem. Golvytan i arbetssal må utgöra
högst 5 m2 per person för övrig personal.

Om man således inte får anordna reservarbetsrum och man skulle behöva
anställa ytterligare arbetskraft, skulle man få dubblera de ordinarie arbetsborden
eller placera dem med ryggarna till varandra. Då blir emellertid inte golvytan
per person vad man här räknat med, utan i stället ganska trång, i synnerhet
örn man tar hänsyn till att golvytan också upptages av möbler.

Rum för befattningshavare med mindre utrymmeskrävande arbete och utan
mottagning, sammanträden etc. i tjänsterummet (amanuenser, notarier) givas
en golvyta av 9, högst 10 m2 för en eller 12, högst 14 m2 för två personer,
beroende av arbetsuppgifternas natur.

Dessutom föreskrives beträffande sessionsrum, att sådana icke skola byggas
större än som betingas av antalet i plenum normalt deltagande personer. En
generaldirektör eller byråchef nied mottagning och sammanträden i tjänsterummet
har inte plats för sakkunniga eller andra, som han behöver höra i
olika ärenden. Vidare föreskrives: rumshöjden må icke överstiga 2,8 m; bredden
av mittkorridor må uppgå till högst 2 m. Enskilt toalettrum anordnas endast
för verkschefer.

Lunchrum för personalen skall byggas på så sätt, att man inte skall kunna
ha gemensam lunch. Man måste således dela upp personalen på olika lunchtider,
för att de skola kunna få plats i lunchrummet. För allmänheten skall
det inte finnas något särskilt väntrum, utan den skall uppehålla sig i hallen
eller korridoren, som är 2 m bred. Man får inte bygga in värmeledningselement,
utan de skola hänga utanpå väggen. Man får vidare inte förse fönsterkarmarna
med hållbart material som numera allmänt användes, exempelvis
kalksten, utan dessa skola vara av furuträ.

Man får den uppfattningen, att örn de offentliga lokalerna byggas efter
dessa normer, besparingarna bli av endast tillfällig natur. Med den utveckling,
som förekommer på olika områden inom statsverksamheten, kommer alldeles
säkert inom en snar framtid arbetspersonalen att behöva utökas, och detta
kan icke göras utan att man vidtager ombyggnader, vilka måste draga höga
kostnader.

Jag skall här berätta en liten historia. Jag kom för några år sedan till en
liten stad, där man höll på att bygga ett post- och telegraf hus. Man slopade
den gamla telegrafstationen och byggde det nya huset med den beräkningen,
att man skulle kunna få en privat handlande att från sin butik sköta telegramutväxlingen
i samhället. Då det emellertid visade sig, att denne inte ville
handha detta, måste man taga ned det pålagda taket och göra en ny konstruktion
med brutet tak för att få ytterligare utrymme däruppe för telegramexpeditionen.
Sådant blir inte billigt i längden, även örn det blir billigt för tillfället.

Beträffande bredden på trapporna i dessa offentliga byggnader föreskrives,
att man inte skall gå utöver vad som är tillåtet i byggnadsstadgan och byggnadsförordningen,
vilket för Stockholms vidkommande är 1,05 m, när det gäller
lägre hus, och högst 1.35 m, när det gäller hus med flera våningar. Detta
kan ju vara lämpligt i privata bostäder, men jag är tveksam huruvida det är
lämpligt när det gäller offentliga eller allmänna ämbetslokaler.

Som jag förut nämnde ha ju både chefen för generalpoststyrelsen och byggnadsstyrelsen
kritiserat just dessa normer, och byggnadsstyrelsen hemställde,
att herr statsrådet behagade medverka till »att de av civila byggnadsutredningen
framlagda normerna måtte göras till föremål för en allsidig granskning
och den bearbetning, som därav kunde följa», innan de lades till grund för en
slutlig planering av statens byggnader. Statsrådet tog också i en del fall hän -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Gransknino av statsråds tyrol vkollen. (Korts.)
syri till kungl, byggnadsstyrelsens påpekanden samt fattade beslut den 14
juli 1944 och ändrade direktiven därhän, att reservförrådsrum också skulle
kulma få uppföras.

Nu förmenade man från utskottets sida, att örn herr statsrådet följt ,10 §
i regeringsformen och remitterat ett sådant ärende till exempelvis kungl,
byggnadsstyrelsen, som hade att svara för offentliga byggnader, så skulle
kanske inte Kungl. Majit behövt ändra direktiven den 14 juli 1944. Man hade
då ej heller behövt att här ifrån talarstolen söka bevisa, att dessa normer endast
gälla på ett förberedande stadium och att byggnadsärenden skola prövas
vid flera olika tillfällen därefter innan de avgöras.

Jag hör icke till dem som äro glada att rikta anmärkningar utan att ha
fullt fog för dem. Men jag vill säga herr Andersson i Falun, att i detta fall
har jag icke kunnat underlåta att biträda anmärkningen mot vederbörande
statsråd.

Jag föreslår, herr talman, att anmärkningen lägges till handlingarna.

Herr Fast: Herr talman! Jag befinner mig i det egendomliga läget, att jag
icke biträtt denna anmärkning — det finns ingen anteckning därom från slutvoteringen;
jag lade för min del ned min röst — men ändå måste öppet erkänna,
att anmärkningen icke är helt obefogad. Enligt min mening föreligga
emellertid knappast tillräckliga skäl för en anmärkning enligt § 7 regeringsformen
.

Jag skall börja med första delen och därvid, så gott jag kan, ingå i svaromål
med anledning av ett par frågor, som här ställdes av herr Andersson i
Falun. Jag anser för mitt vidkommande, att det hade varit lämpligt, att detta
ärende hade gått till byggnadsstyrelsen på remiss. Erfarenheten gav nämligen
sedermera vid handen, att de upplysningar, som byggnadsstyrelsen hade att
giva, voro av sådant värde, att det måste utfärdas nya föreskrifter för planläggningen
av offentliga byggnader. Jag vill gärna medgiva, att nog kan
10 § regeringsformen sägas vara uppfylld i och med att man t. ex. i vissa fall
hör en kristidsinstitution. Men det hela beror ju på ärendets beskaffenhet. Här
är det ju så, att det finns en speciell myndighet, som enligt sin instruktion har
att övervaka den offentliga byggnadsverksamheten i landet. Det gives sålunda
anvisning på ett förfarande enligt 10 § redan i den instruktion, som gäller för
byggnadsstyrelsen. Jag tycker, att det är detta vederbörande förbisett.

Vidare vill jag säga, att det är mycket bra, att man t. ex. under en beredning
av ett ärende tillkallar representanter för vederbörande myndigheter och
ämbetsverk och på det sättet åstadkommer ett samarbete på ett tidigt stadium
i frågan. Däremot finns ingenting att erinra. Men det blir nog litet betänkligt,
örn man vill med detta samarbete ersätta det vanliga remissförfarandet.
Det kan hända, att ett ämbetsverk, såsom i detta fall varit förhållandet, halen
helt annan mening än de representanter, som deltagit i beredningen.

Jag vill sålunda icke bestrida, att det hade kunnat finnas skäl för att göra
en erinran. Men å andra sidan hyser jag den uppfattningen, att när konstitutionsutskottet
skall göra en anmärkning, densamma skall vara mycket starkt
grundad. Och därmed kommer jag över till vad som för mig varit avgörande,
då jag icke biträtt denna anmärkning, nämligen det herr Andersson framhöll i
senare delen av sitt försvarstal. Herr Andersson påpekade, att det hela egentligen
var en förberedande åtgärd. Jag har för min del också sett saken på del
sättet. Även örn det alltså hade varit önskvärt, att byggnadsstyrelsen hade
hörts och att de direktiv, som utfärdades för planeringsarbetet beträffande
statliga ämbetsbyggnader, fått ett annat innehåll med mera toleranta och vidgade
synpunkter, var dock det hela en förberedande åtgärd. När sedermera

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
ett sådant ärende får den beredningen, att man från regeringens sida skriver
en proposition, remitteras ju det sålunda slutförda ärendet till olika myndigheter.
Jag förmodar, att herr Andersson icke menar, att man då kan ersätta
remissförfarandet med en annan mer eller mindre tillfällig beredning. Det är
känt, att när det gäller ärenden som dessa man har en lång och diger lista på
de olika instanser ärendet skall remitteras till, litet olika allt efter byggnadernas
användning. Jag menar alltså, att det fanns en chans för både byggnadsstyrelsen
och andra att i de fall, varom här är fråga, få yttra sig innan det
verkliga avgörandet föll. Egentligen kan det vara på det sättet, att en hel del
förberedande åtgärder vidtagas, som aldrig leda till några resultat eller till
framställningar till riksdagen. Man kan då givetvis icke göra anmärkning
gentemot behandlingen av sådana ärenden, som aldrig föranlett en verklig regeringsåtgärd.

Detta är i all korthet skiilet till att jag ansett, att även örn fog ingalunda
saknats för att göra en erinran från utskottets sida, denna reellt sett saknar den
styrka, som jag anser nödvändig för en anmärkning enligt 107 § regeringsformen.
Detta har jag velat få antecknat till protokollet.

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Herr Hällgrens anförande gav stöd åt
min uppfattning, att det är själva saken man vill åt och icke den formella
handläggningen. Men i så fall hade det funnits många andra tillfällen att få
frågan på tal. Vid förra årets riksdag framställdes en interpellation av herr
Sundberg i första kammaren örn civila byggnadsutredningens verksamhet. Jag
var då i tillfälle att ingå i svaromål, och det utspann sig en debatt i ämnet.
Örn någon hade velat anhängiggöra saken i andra kammaren, hade en diskussion
även där kunnat komma till stånd. Men att taga missnöjet med civila
byggnadsutredningens verksamhet till intäkt för en konstitutionell anmärkning
för bristande beredning måste vara ganska långsökt.

Vad själva saken angår måste jag återkomma till vad jag nyss sade, att de
direktiv, av vilka herr Hällgren föredrog valda delar, icke äro någonting nytt.
Ungefär så äro de flesta ämbetsbyggnader uppförda, som lia byggts under de
sista åren. Med någon avvikelse lia dessa normer tillämpats i de förslag, som
lia underställts riksdagen och gått igenom statsutskottets skärseld och passerat
kamrarna. Icke tror jag att de exempel, som han drog fram, verkat i den avskräckande
riktning han själv tydligen trodde. Kan det vara oegentligt att
bestämma en viss golvyta för ett rum, där en tjänsteman skall arbeta? Sådana
beslut fattades långt före ifrågavarande direktiv, och de återspeglas i en rad
ämbetslokaler, exempelvis i de militära ämbetsbyggnaderna på Gärdet. Ej
heller är det väl så konstigt att föreskriva, att värmeledningselement icke skola
bilas in, då enligt utförda undersökningar detta innebär en merkostnad och då
värmeeffekten blir bättre, örn elementet står fritt utanpå väggen. Icke är det
väl obefogat att föreskriva, att det icke skall inrättas sammanträdesrum för en
stor allmänhet i varje ämbetsbyggnad? Det kan väl räcka, om det finns en sammanträdeslokal
här och var. Det går ju att hålla sammanträden utanför tjänstelokalerna
vid förefallande behov, och det måste vara tillräckligt att i vissa
ämbetsverk ha ett sammanträdesrum för kollegiala överläggningar.

Det är så, att bakom hela denna aktion ligger en rad avskräckande exempel
och gamla synder från planerandet och byggandet av ämbetslokaler, varvid både
arkitekter och byggnadsstyrelse varit medskyldiga. Nu kan det ju sägas,
att man slagit över åt andra hållet. Men jag är övertygad örn att vid den omsorgsfulla
behandling, som alla byggnadsärenden få i riksdagen, blir resultatet
att man går den gyllene medelvägen.

Herr Hällgren påvisade också, att på min föredragning gjorts en ändring i

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
de ursprungliga direktiven i avseende å reservutrymmena. I själva verket var
detta ingen ändring. Enligt de ursprungliga direktiven kunde nämligen byggnadsstyrelsen
för varje ärende gå till Kungl. Maj :t och begära avvikelse fran
normerna. Kär det gällde byggnadsföretag, där behovet av reservutrymmen
var uppenbart, t. ex. landsstatsbyggnader, hade byggnadsstyrelsen bara att anmäla
frågan för Kungl. Maj :t och förklara, att man ville anordna reservutrymmen.
Jag valde då att ge ett mera generellt bemyndigande i det hänseendet.
Detta ändrar ingenting i själva frågan, huruvida något nyttigt skulle ha
kommit ut av en remiss. Man tycks förutsätta fran konstitutionsutskottets
sida, att om byggnadsstyrelsen hade fått yttra sig i ärendet, direktiven skulle
ha blivit annorlunda. Ja, mina damer och herrar, utskottet aberopar 10 § Tegeringsformen,
där det står att beredning skall äga rum. Men det står varken i
denna paragraf eller i någon annan, att Kungl. Majit är skyldig att följa anvisningarna
från myndigheternas sida. Jag tror, att jag kan försäkra herrarna
i konstitutionsutskottet, att även om byggnadsstyrelsen hade fått detta ärende
på remiss, normerna hade blivit i huvudsak desamma. Och varför? Jo däriör
att jag visste byggnadsstyrelsens inställning. I de många ärenden, som passerat
byggnadsstyrelsen och civila byggnadsutredningen, hade byggnadsstyrelsen
ofta opponerat mot för långt drivna besparingssynpunkter, men bade
Kungl. Maj :t och riksdagen hade lika ofta lämnat byggnadsstyrelsens erinringar
utan avseende. Jag är säker pa att förhållandet blivit detsamma även örn
remiss i vederbörlig ordning i förväg skett i fråga örn dessa normer.

Herr Thorell: Herr talman! Då herr Andersson i Falun började sitt försvarstal
emot konstitutionsutskottets anmärkning, gjorde han vissa erkännanden, och
jag trodde att detta ärende skulle avlöpa tämligen lätt. ^ Jag antog att det
skulle komma ett erkännande av att det anmärkta förhållandet berodde pa
något förbiseende, en lapsus vid exempelvis statssekreterarens utredning eller
dylikt och då skulle saken vara klar. I och med att det förutvarande statsrådet
påtog sig det formella ansvaret voro emellertid medgivandena slut, och
efter den grundliga behandling vi haft av denna fråga har jag ganska svart
för min del att förstå att detta kan vara riktigt.

Frågan har ju i detalj tidigare genomgåtts av herr Hällgren, och jag skall
inte fortsätta med det. Jag skall endast taga upp några meningar, som framförts
av herr Andersson i Falun. Han påstod, att det förekommit många liknande
fall, då inte frågor hade skickats på remiss. Ja, det tror jag nog är
riktigt-, men det gäller sådana remisser, som äro obehövliga för ärendets utredning.
Men redan när denna utredning kom för dåvarande statsrådets ögon,
borde väl en ganska ytlig granskning lia givit vid handen, att han såsom den
praktiske man han är, som känner till åtminstone rätt mycket sådana här saker,
icke bort lägga fram detta förslag för regeringen i befintligt skick. Det har
sedermera också visat sig, att det förekommit kontroverser med ämbetsverk,
exempelvis generalpoststyrelsen, av mycket allvarlig art, och jag har för min
del inte kunnat komma till annan mening, sedan jag försökt studera^ ärendet,
än att därvidlag har generalpoststyrelsen haft rätt. Detta hade bort föranleda
statsrådet att tänka sig för, huruvida inte denna fråga bort utredas bättre, och
då låg det väl mycket nära till hands att vända sig med en remiss eller en
förfrågan under hand till byggnadsstyrelsen, det verk, som skall utföra byggnaderna
efter de normer, som byggnadsutredningen föreslagit. Då borde det,
menar jag, legat nära till hands att innan ärendet gick vidare överlämna handlingarna
till byggnadsstyrelsen och fråga: vad säger ni örn det här?

Herr Andorsson i Falun säger, att det är ju klart att det skall förekomma
vidare utredningar, när det kommer ett konkret förslag, innan detta avgöres

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
av regeringen och blir föremål för proposition till riksdagen. Ja, det är alldelos
klart, men jag1 är övertygad om att nuvarande landshövdingen i Kopparbergs
län inte skulle vara tillfredsställd, om hans landskamrerare eller landssekreterare
lade fram ett så pass ofullständigt och oklart förslag till hans stadfästande
som detta var och som sedan skulle vålla så pass mycket komplikationer
vid verkställigheten som det här visat sig ha gjort.

Jag är således fortfarande av den bestämda uppfattningen, att då det här
gäller miljonvärden och åtgärder, som komma att ha betydelse för kanske
arhundraden framåt, man bort åtminstone delvis förutse den utveckling som
byggnadsutredningen inte tycks ha trott på, då den ville förbjuda reservutrymmen
och dylikt, Därför anser jag att denna fråga hade vunnit mycket
P,a fm„ cJcn bade blivit föremål för ordentlig utredning, innan den av dåvarande
statsrådet Andersson föredrogs i konselj.

Jag bei således, herr talman, att fa biträda det förslag, som är framställt
av herr Hällgren.

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Herr Thorell har åberopat, att jag
skulle vara en praktisk man, och jag kan kvittera den artigheten tili honom.

j ’ V1 Söra sällskap ut i staden och se på några av de byggnader
dar liknande normer som de som här diskuterats ha tillämpats. Vi ha exempelvis
statens sjuksköterskeskola, där genom ingripande från civila byggnadsutredningen
en väsentlig del av den ursprungligen beräknade byggnadskostnaden
sparats. Vi kunna göra sällskap dit och se efter, vad det är som återstår
att klandra. Vi kunna ga till bangårdspostkontoret, som ingår i den kritik
som generalpoststyrelsens chef levererat och som också är utfört huvudsakligen
elter nedskärningar och besparingar, som rekommenderats av civila byggnadsutredtungen.
Jag tror inte att herr Thorell skall kunna hitta på några sådana
omplikationer, som han talade om och som jag ännu i talande stund saknar
timerSIUng °m Var ^ uppträti Jag har inte bort bilas om några komplika -

Ju0™11; ,Herr tallJlan! .Det är ju möjligt att herr Andersson i Falun
te latt hora talas örn några komplikationer ännu, ty det är ju inte många

Palini • e ier de\ nfVmer’ s°m byggnadsutredningen föreslagit. Det kan
handa att vi rent av inte fa uppleva de komplikationer, som först senare kunna

hTn-ar° by?gdf °ch ,ett antaI år ®att- Da ka« det visa sig, att
byggnaderna icke aro uppförda med tillräckligt förutseende.

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Praktiskt taget alla byggnader som
uppförts under åren 1943, 1944 och 1945, äro utförda efter normer liknande
dessa.

Beträffande konsekvenserna för framtida underhåll röra sig herr Thorell och
andra med hypoteser, att det skall bli så dryga underhållskostnader. Därom
veta vi ingenting. Däremot vet jag, att vi lia 28 miljoner kronor till godo för
att bekosta detta underhall med, som äro sparade under dessa år, och ännu mera
kommer att sparas under de närmaste åren.

Även örn inte dessa normer till alla delar komma att följas, har dock civila
byggnadsutredningen lyckats sia hal pa arkitektväldet så pass mycket, att
det dröjer ganska länge innan man tillåter sig sådana överdåd som förekommo
arén närmast före kriget.

Vidare anfördes ej. Punkten lades till handlingarna.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Granskning) av statsråds protokoll en. (Forts.)

Härefter yttrade:

Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Jag har med instämmande av tre
andra ledamöter reservationsvis framfört ett yrkande örn framställande av
anmärkning av utskottet i anledning av de förordnanden, som skett enligt
statsrådsprotokoll av den 3 mars och den 22 september 1944.

Vi ha icke något att erinra mot de förordnanden i och för sig, som då gåvos,
ty det förefaller naturligt att om Kungl. Maj:t icke finner någon annan
lämplig person att fullgöra ett visst uppdrag, även landshövdingar böra kunna
anlitas. Vad jag och mina medreservanter vänt oss emot är att detta skett i så
stor utsträckning som fallet varit på senaste år. Därjämte har tillstånd lämnats
för dem att samtidigt upprätthålla sina krävande befattningar som landshövding.
Detta kan skapa den föreställningen, att en landshövding icke har
den betydelse för länet som han dock har. Det finns enligt min mening ett
tillräckligt stort arbetsfält för chefen för en länsstyrelse, även för den mest
rutinerade, om han vill ägna sig åt länets utveckling och de frågor, som därmed
sammanhänga. Jag vill särskilt understryka, att det yrkande örn anmärkning,
som reservationsvis gjorts i utskottet, icke riktar sig mot någon direkt person,
men det är ju så att utskottet måste taga exempel från det år, som granskningen
avser, och därför lia vi pekat på ett par under granskningsåret förekomna
fall. Det har också visat sig, att sedan vi haft denna fråga till behandling
i utskottet, landshövdingen i Kronobergs län begärt ledighet från sin
landshövdingebefattning, och detta befäster vår mening, att det går inte att
lägga på en person hur stor arbetsbörda som helst. Örn så sker måste något
järn bli bränt för en person som har så många i elden.

Det är endast dessa två fall, som pekats på såsom anmärkningsvärda, men till
reservationen har fogats en förteckning över de bisysslor, som landshövdingarna
ha fått dels genom förordnande, dels genom val till ledamöter i styrelser
för ekonomiska företag. Denna förteckning ger ju en klar bild av hur belastade
dessa ämbetsmän äro, trots att det tidigare, när den sista löneregleringen för
landshövdingarna företogs, påpekats att landshövdingarnas lön skulle beräknas
så att de helt skulle kunna ägna sig åt länen utan att behöva mottaga förordnanden
för att få bättre inkomst. Hans excellens herr statsministern anförde,
när frågan örn lönereglering var uppe 1937. att förordnande skett i så stor
utsträckning därför att löneförmånerna för landshövdingarna voro satta så
lågt, att sådana förordnanden behövdes för att deras ekonomiska förhållanden
skulle förbättras. Men nu, sedan löneregleringen skett, finns det ju ingen
anledning att i dylik utsträckning utnyttja dem och samtidigt låta dem utöva
sina befattningar som länschefer.

Det har inte gått att få majoritet för anmärkning i utskottet på denna
punkt, men stämningen var sådan i utskottet, att man tog hänsyn till de utomordentliga
förhållanden, som ha rått under de senaste åren. Jag kan nämna
utan att därmed förråda någon hemlighet — protokollet i utskottet är ju offentligt
— att när vi gin-go till röstning i detta ärende sex ledamöter röstade för
anmärkning men fyra nedlade sina röster. Dessa fyra ansågo hela saken vara
olustig. De ville inte bitrilda avslagsyrkandet, men de ville heller inte ställa sig
för anmärkningen på grund av de förhållanden-, som rått under de senaste
åren. Jag anser emellertid att även under krisåren äro länsstyrelserna så belastade,
att landshövdingarna då mindre än eljest böra betungas med uppdrag
av sådan art att de förrycka deras arbete i länen. Där finnas uppgifter för
deni i mycket hög grad, och under kristider skulle de enligt min mening vara
befriade från sådant som splittrade deras arbete som länschef.

Men vilka förhållanden som än varit rådande, anser jag att det är inte riktigt

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
att utskottet går förbi en sådan här fråga, ty om utskottet tiger i fortsättningen
kan man befara, att det nu anmärkta förhållandet kan bli prejudicerande
för framtiden och att olika tjänstemän i högre ställning få i ytterligare
ökad utsträckning mottaga befattningar bredvid sin tjänst och begagna sig
av det hälftenbruk, som nu har praktiserats genom dessa förordnanden. Riksdagen
har heller aldrig, tror jag, menat att Kungl. Majlis rätt att förordna
högre tjänstemän till vissa uppdrag skulle begagnas i sådan omfattning som
under de senaste åren varit fallet.

Jag skall inte upptaga kammarens tid med att göra några flera reflexioner
än denna, men jag och flera med mig lia ansett, att en anmärkning bort ske i
fråga om landshövdingarnas bisysslor.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag vill anföra några synpunkter på
samma fråga, som den föregående talaren har behandlat.

Reservanterna under punkt Y lia ansett sig böra rikta anmärkning mot statsrådet
Möller för att han tillåtit en var av landshövdingarna Lundh och Hammarskjöld
i stor utsträckning upprätthålla sin landshövdingbefattning jämsides
med uppdrag såsom ordförande i kriskommissioner. Anmärkningen måste
ju ur konstitutionell synpunkt vara berättigad och riktig. Jag anser emellertid,
att reservanterna icke berört vad som egentligen måste vara kärnpunkten
i fråga örn landshövdingarnas uppdrag vid sidan av tjänsten. Av den förteckning,
som finns fogad till reservationen under denna punkt, framgår, att landets
landshövdingar inneha icke mindre än 151 uppdrag vid sidan av tjänsten.
Då anmärka ändå de som företagit utredningen — och även reservanterna —
att förteckningen är långt ifrån fullständig. Av dessa uppdrag utgöres en del
av uppdrag hos enskilda företag, vilkas verksamhet ha ekonomiskt syfte. Landshövdingarna
sitta alltså såsom ordförande eller styrelseledamot även i sådana
bolag, i vilka staten icke direkt har några ekonomiska intressen att bevaka.
Detta sker trots bestämmelserna örn att sådant icke bör ske. Anmärkningsvärt
är, att de bolag det gäller äro av sådan karaktär, att ordförande- eller styrelseuppdraget
indirekt betyder, att vederbörande landshövding engagerats i vittutgrenade
storkapitalistiska ekonomiska intressen. Se exempelvis på överståthållaren
Nothins uppdrag. Han sitter såsom ordförande i styrelsen för Aktiebolaget
Papyrus och på samma post i styrelsen för Aktiebolaget Förenade
flygverkstäder samt såsom styrelseledamot i Svenska aeroplanaktiebolaget. I
förstnämnda bolag är väl staten icke alls direkt ekonomiskt engagerad. Icke
heller när det gäller flygbolagen kan man tala örn statsengagemang i vanlig
mening. I samtliga nämnda bolagsstyrelser har överståthållaren vid sin sida
som styrelsekamrat en Wallenberg. I flygbolagen har han därtill vid sin sida
disponenten E. Wijkander och arbetsgivargeneralen Söderlund. Disponenten
Wijkander är samtidigt styrelseledamot i Aktiebolaget Bofors, Aktiebolaget Bofors
nobelkrut, Grönvolds grufva, Larsbo kalkaktiebolag, Nera Bergslags elektriska
aktiebolag, Nydqvist & Holm, Skandinaviska banken, Stribergs gruvor,
Svenska flygmotoraktiebolaget, Aktiebolaget Tidaholmsverken, Tuolluvaara
Gruvaktiebolag och Aktiebolaget örebro kraftförmedling, överståthållarens
andre kamrat i bolagsstyrelserna, direktören Söderlund, skyndar i sin egenskap
av styrelseledamot mellan följande bolag, förutom flygbolagen, nämligen Arbetsgivarnas
ömsesidiga försäkringsbolag, Försäkringsaktiebolaget Freja, Linjeaktiebolaget
Krångede—Horndal, Sandvikens järnverksaktiebolag och Svenska
skumsläckningsaktiebolaget. I alla dessa bolag är denne man ordförande. Därtill
är han ledamot i styrelsen för ytterligare elva bolag. Jag nämner detta
för att visa, hur de ekonomiska intressena förgrena sig från de bolag, där man
funnit det lämpligt att placera landshövding som ordförande i styrelsen eller

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Xr 24.

Granskninri av statsrådsprotokollen. (Forts.)
som styrelseledamot. Gå vi så till landshövding Malte Jacobsson i Göteborg,
finna vi bland hans femton bisysslor innehavet av ordförandeposterna i Brandorf!
livförsäkringsaktiebolaget Svea, i Försäkringsaktiebolaget Nornan och i
Rederiaktiebolaget Göteborg-—Fredrikshavnlinjen. Bland övriga styrelseledamöter
i livförsäkringsaktiebolaget Svea finna vi direktören T. Wijkander, som
samtidigt är styrelseledamot i Skandinaviska banken, och ingenjören Leffler,
samtidigt styrelseledamot i Svenska sockerfabriksaktiebolaget. Det är för övrigt
anmärkningsvärt, vilken iver försäkringskapitalet visat när det gällt att
försäkra sig örn landshövdingarna i styrelserna. Att arvodena i försäkringsbolagen
icke äro utmätta njuggt minnas vi från fjolårets debatt örn den lilla
skänken på 18 000 kronor per år, som utgick och väl fortfarande utgår till
statsrådet Ewerlöf som betalning för att han enligt försäkran ingenting uträttar
åt dessa bolag. Bland landshövding Hammarskjölds nio bisysslor återfinna
vi ordförandeskapet i styrelsen för Good Year gummifabriksaktiebolag och
styrelseledamotskapet i Försäkringsaktiebolaget Hansa. I gummibolaget har
han en Wallenberg till styrelsekamrat, och i Hansa direktören Hérnod, som
samtidigt är styrelseledamot i Bergvik och Ala Nya aktiebolag, Essviks aktiebolag,
Holmsunds aktiebolag, Kramfors aktiebolag, Munksunds aktiebolag,
Nyhamns aktiebolag, Skönviks aktiebolag, Strömnäs aktiebolag, Sunds aktiebolag,
Sundsvallsbolaget och Svartviks aktiebolag. I alla dessa elva bolag är
den arma människan ordförande, och då förstår man, att han har behov av en
landshövding som hjälp såsom ordförande i det tolfte bolaget, särskilt som
nämnde man, förutom i nämnda bolag, är styrelseledamot i ytterligare fem
bolag.

Jag har anfört detta för att visa. hur de trådar gå, i vilka man spunnit in
även svenska landshövdingar. Det anförda bestyrker på ett övertygande sätt riktigheten
i det påstående vi ständigt göra, att man målmedvetet organiserar en
personalunion mellan statsapparaten och monopolkapitalet. Landshövdingeuppdragen
av det slag jag här anfört äro uttryck för denna mycket målmedvetna
strävan, och bilden av denna personalunion framstår ännu tydligare, örn man
erinrar sig, hur de mäktiga centrala krisorganen se ut. De komplettera landshövdingarnas
engagemang. Att när det gäller landshövdingarna det just är dc
med socialdemokratisk partibok utrustade som tyckas vara mest eftersökta i
bolagsstyrelserna, gör icke bilden mindre lärorik, kanske i någon mån bara
litet mera intressant. Men nog utformar sig osökt en fråga som denna: hinkan
socialdemokratiska partiet i sin egenskap av arbetarparti och i sin egenskap
av majoritetsparti i riksdagen tillåta dylika anordningar? Hur kan det
socialdemokratiska partiet tolerera en storkapitalistisk infiltration i statsapparaten,
en infiltration som växer i ständigt ökad takt, samtidigt som den ekonomiska
demokratien, i den män den inte befinner sig på stället marsch, faktiskt
under senare tid har utvecklat sig bakåt?

Länsstyrelserna, det är landshövdingarna. Dessa lia enligt sin instruktion
att »noggrant ge akt på länets tillstånd och behov samt i allt söka främja länets
utveckling och dess befolknings bästa». Det är nu inte alltid de intressen
som länets utveckling och befolkningens bästa kräva sammanfalla med bolagsintressena.
Eller är det möjligen någon som vill påstå detta i denna kammare!
Motsatsen är ofta falle!, när landshövdingarna ha att taga befattning
med sådana frågor som stadsplane- och byggnadsfrågor, den administrativa
rättsskipningen, bcskattningsväsendet och i övrigt se till att gällande påbud
och föreskrifter efterföljas av alla. Men när så är fallet borde viii ändå regeringen
.strikt följa regeln — jag använder departementschefens egna ord från
19.39 — att »det bör vara förbjudet för landshövdingar att åtaga sig uppdrag
som ordförande eller ledamot i styrelse för enskilt företag, vars verksamhet

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
har huvudsakligen ekonomiska syften». Regeringen har inte endast rätt, utan
elen borde också uppfatta det som en plikt att omsätta denna regel i praktiken.

Det heter i det av regeringen och riksdagen senast antagna civila avlöningsreglementet,
under vilket också landshövdingarna lyda, att med landshövdingebefattning
må ej förenas uppdrag såsom ordförande eller ledamot i verk, bolag,
förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri,
handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren
eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte. Klara
bestämmelser alltså. Men när man ser efter, vilka uppdrag landshövdingarna
ha, så är det svårare att hitta någon industrigren, där de icke äro representerade,
än att hitta någon där de sirö representerade genom placering i bolagsstyrelse.

Örn landshövding ändock väljes till sådant uppdrag i enskilt företag, får han
icke inneha det med mindre Kungl. Maj:t därtill ger sitt tillstånd. Då måste
man fråga: varför lämnar regeringen sitt tillstånd till sådana arrangemang i
så stor utsträckning som faktiskt förekommer? Man kommer kanske att svara:
det sker i en del fall därför att de nya bestämmelserna inte äro tillämpliga på
landshövdingar, som tillträtt sitt ämbete tidigare. Örn lagstiftning med retroaktiv
verkan någonsin vore behövlig, så måste det ju vara i sådana fall som
dessa. Jag frågar: är det så säkert, att landshövdingarna verkligen kunna
känna sig som Konungens tromän, när de presidera vid bolagsstämmor? Är
det inte på det sättet, att när aktieägarna kalla och välja en person till ordförande
i ett bolag, så göra de det utifrån den beräkningen, att denna person
skall vara aktieägarnas troman? Naturligtvis måste det ligga till på det sättet.

Konstitutionsutskottets utredning är ofullständig också i så måtto, att de
extra inkomster, som de 151 redovisade bisysslorna skänka sina innehavare,
icke finnas redovisade i handlingarna. Också detta borde ha utretts, ty 1939
antog riksdagen nya lönebestämmelser för landshövdingarna och underströk
då särskilt, att lönen skulle avvägas så att landshövdingarna skulle frigöras
från sina behov av biinkomster. Vi veta, att såväl landshövding Lundh som
landshövding Hammarskjöld i sin egenskap av ordförande i bränslekommissionen
respektive livsmedelskommissionen var för sig åtnjuter först ersättning
för Blistad del av landshövdingelön, sedan 650 kronor extra i månaden som ersättning
för att de tidvis bo i Stockholm och därutöver ett extra arvode av
500 kronor i månaden. Så mycket vet man. Men vi veta icke vad exempelvis
landshövding Hammarskjöld åtnjuter i arvode för styrelseuppdraget i två enskilda
bolag och för sina uppdrag i åtminstone ytterligare fem olika institutioner.
Det sväva vi i okunnighet örn.

Den nu påtalade frågan är bara en av de många, som kunna andragas för
att påvisa, att det står egentligen icke bra till i gamla Sverige. Folkrepresentationen
är farligt svag gentemot privatkapitalet och dess intressen. Arbetarmajoriteten
i riksdagen borde draga de lärdomar, som historien har att ge beträffande
vart dylik svaghet kan leda, innan det ännu en gång blir för sent.
Så länge företrädarna för arbe tarma jori teten i riksdagen, som bära det främsta
ansvaret, nöja sig med att på sin höjd tala och skriva örn uppenbara missförhållanden
utan att handla, ja, så länge bevisa de egentligen ingenting annat
än att de ha intet lärt av allt vad historien under senare tid ändå har att lära
i synnerhet dem, som påstå sig vara anhängare av demokrati och frihet.

Herr von Friesen: Herr talman! Frågan om säkerhetspolisens handhavande
av sitt — jag medger gärna mången gång ömtåliga — värv har flera gånger
varit uppe i den offentliga debatten under de senaste månaderna. Här är icke

Onsdagen den 30 maj 1943 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)
platsen att gå in på en allmän diskussion av denna fråga. Jag Ilar emellertid
i ett par reservationsanmärkningar till dechargememorialet gjort erinringar på
bestämda punkter, där det förefaller mig, som örn Kungl. Maj :ts åtgöranden
kunde bli föremål fö? kritik. Jag syftar i ena fallet på de åtgärder som innebära
censur av brev från svenskar till utlandet. Man letar förgäves i den allmänna
säkerhetskungörelsen efter något lagligt stöd för dylika åtgärder, att
censurera rena meningsyttringar från privatpersoner i Sverige till privatpersoner
i utlandet. I denna angelägenhet närmare tillfrågad av JO säger chefen för
säkerhetspolisen som försvar för sin åtgärd följande: »En i brev eller telegram
framlagd åsikt örn oriktigheten av eller klander av landets åtgärder eller förhoppning
örn seger för visst land måste vittna örn förefintligheten av åsikter och
förhoppningar, som icke stå i överensstämmelse med vårt lands neutralitet.»

Utskottet har vid sin granskning av denna fråga haft tillgängliga några exempel
pa dylika brev, som stoppats av den svenska säkerhetstjänsten, postkontrollen,
under direkt medverkan och på direkt anmodan av svenska utrikesdepartementet.
Jag skall citera ett par av dessa brev för att ge kammaren en
bild av vad det här är fråga örn. och jag skall göra denna min belysning så allsidig
som möjligt. Jag skall citera brev från en nazist, en krypto-nazist och en
proallierad sympatisör i nu angiven ordning.

Det förekommer sålunda ett brev på tyska från en dam i Sverige till några
anhöriga eller bekanta i Tyskland. Detta brev innehåller — det medger jag
gärna — en del oriktiga och ganska fantastiska uppgifter. Hon säger, att kriminaliteten
i Sverige har visat en förbluffande ökning på senaste tiden. Denna
ökning av brottsligheten tillskriver hon den omättligt ökade konsumtionen av
brännvin hos svenska folket. På grund av denna omättligt ökade brännvinskonsumtion
lia de svenska statsmakterna nyligen vidtagit den åtgärden, att de endast
delat ut sprit och vin i bestämda kvantiteter till medborgarna. Man kan ju
säga, att det är ett ganska dumt innehåll i detta brev. Men frågan är, i vad mån
dylika ganska meningslösa och oriktiga påståenden äventyra svenska statens
säkerhet. I vilka avseenden innebär detta för övrigt ett äventyrande av Sveriges
neutralitet i världskampen? Jag tycker nog, att man kunde ha låtit dylika meningsyttringar
passera, detta så mycket mer som denna censur ägde rum vid
en tidpunkt — i april eller maj 1944 — då vi som bekant hade en utbredd pressfrihet
här i landet och utlandet icke gärna kunde sväva i okunnighet örn hur
stämningen var bland svenska folket, även örn dessa stämningar i vissa avseenden
avveko från den mening regeringen förfäktade.

Ett annat brev är från en svenska, som skriver till bekanta i Finland. Det
var i samband med de bekanta svenska fredsvädjandena, som kammaren väl
känner till, alltså innan Finland slutit vapenstillestånd med Ryssland. Hon är
ganska indignerad — hon är tydligen vad jag här rubricerar som krypto-nazist
— över dessa fredsvädjanden och deras syfte. Hon skriver: »Ja, vet Du, man
skäms faktiskt för att vara svensk. Jag tänker da närmast på Konungens
vädjan.»

Det tredje brevet är från en proallierad person förra våren — en person, som
hade ungefär samma uppfattning som några hundratusen människor här i landet.
Han skriver till bekanta i Förenta staterna och uttalar sin förhoppning,
att de allierade skola vinna kriget, och han hoppas också, att svenska regeringen
icke skall vidtaga sådana åtgärder, att de allierades krigsansträngningar försvåras.
Han hoppas, att Sverige så småningom skall stoppa exporten av varor
till Tyskland och avbryta handelsförbindelserna med detta land. De förhoppningar,
som han sålunda uttrycker, infriades ju senare. Svenska regeringen vidtog
ju, som i ett tidigare skede av denna debatt omtalats, en hel råd åtgärder,
som syftade till ett fullständigt avbrytande av handelsförbindelserna med

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

Tyskland. Jag kan icke finna något legitimt skäl för svenska utrikesdepartementet
att ingripa i sådana fall och vägra att vidarebefordra av svenska privatpersoner
uttalade synpunkter till privatpersoner i ett främmande land. Ja, man
kan t. o. m. ifrågasätta, huruvida icke, när denna censur blivit bekant för mottagaren
av brevet, det skulle kunna tänkas leda till värre skadeverkningar än
om man låtit brevet passera. Man kunde i Amerika göra sig frågan vad meningen
överhuvud taget är med en sådan censur, vad det är man avser att dölja,
örn verkligen svenska regeringen bar några andra synpunkter eller vill följa en
annan politik än den som brevskrivaren i allmänna drag ger uttryck åt.

Den kritik jag ovan framfört rör sig ju inom ett kapitel, som väl snart torde
vara fullständigt avslutat, men jag har icke kunnat underlåta att på detta sätt
bringa dessa anmärkningsvärda förhållanden till riksdagens kännedom, även
örn jag icke lyckats att inom utskottet vinna majoritet för en anmärkning i
detta fall mot utrikesministern.

Jag skall endast med ett par ord beröra reservationsanmärkningen nr IV,
där jag och en annan ledamot av riksdagen kritisera den ganska vidsträckta
rapportgivning, som har ägt rum rörande säkerhetstjänstens s. k. biprodukter
och som icke endast varit adresserad till högste chefen för säkerhetstjänsten,
statsrådet Möller, som ju tjänstgjort under större delen av anmärkningsåret, utan
även till en del andra myndigheter. Denna form av rapportgivning rörande förhallanden,
som icke omedelbart falla inom säkerhetstjänstens verksamhetsområde,
som ju är att bekämpa spioneri och sabotage, för i minnet förhållanden,
som voro rådande i vårt land mycket långt tillbaka i tiden, nämligen för etthundrafemtio
ar sedan, under den epok, som man kallade den reuterholmska.
Då sprang den kungl, polisen omkring och snokade och lyssnade här och där
och bar sedan fram till höga vederbörande de uttryck för stämningar och meli
ingsriktningar inom folket, som polisen erfarit på detta sätt.

Jag skall sluta min anmärkning på denna punkt med att citera en i dessa
frågor icke ringa auktoritet, professor Halvar Sundberg, som för några månader
sedan i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning tog upp dessa frågor till
granskning. Han betecknade ett sådant förfarande som det av mig kritiserade
som »ett övergivande av de rättsstatliga principerna». Han tillägger, att »enligt
dessa skall myndighet tillagd rätt till frihetskränkande åtgärder alltid tolkas
restriktivt. Såsom en allmän rättsgrundsats, utvecklad både av doktrin och
domstolspraxis, gäller vidare, att myndighet aldrig äger utnyttja en maktbefogenhet^
i annat än det med samma befogenhet avsedda syftet». Han slutar
sina kritiska anmärkningar örn detta med följande mening: »Särskilt måste den
restriktiva tolkningsprincipen gälla, när medborgerlig frihet angripes.» Jag
slutar, ^herr talman, med detta citat och även med en förhoppning, att vi aldrig
mer matte komma därhän, att åtgärder skola vidtagas, som i så hög grad som
under det nyss avslutade kriget skett inskränka på den medborgerliga rörelsefriheten.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är ju så, att minoriteten i konstitutionsutskottet,
som endast är representerad genom en suppleant, på grund av
nuvarande förhållanden icke har någon chans att ge sina meningar till känna
i.form av en reservation. Det enda parti, som kan sägas representera en opposition
mot regeringen, är sålunda urståndsatt att på sedvanligt sätt ge sin mening
till känna. Detta gör, att dechargeutlåtandet får en formulering, som ger åtminstone
mig det intrycket, att det har varit en ytterst formell granskning som
här skett. Reservationerna innehålla visserligen litet mera, men även dessa ge
intrycket, att man skummat litet grand utanpå. När nu »den bästa regering vi
kunnat ha» för att citera Örebro-Kuriren, som den skrev för några dagar
sedan — försvinner, tycker jag i alla fall, att man bör sätta några bockar i

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Granskninq av statsrådsprotokollen. (Forts.)
dess avgångsbetyg. Det sker icke av någon hämndlystnad eller vilja att söka
sak med någon av regeringens enskilda ledamöter eller med regeringen som
sådan, men jag anser, att det vore felaktigt att inför eftervärlden icke peka
på några enligt min mening fundamentala misstag och uttryck för godtycke
under gången tid.

Konstitutionsutskottets anspråksfulla tillfredsställelse lär väl bli ett mycket
tacksamt föremål för framtida doktorsavhandlingar. Det är måhända en förklaring,
att man så vant sig vid förhållandena, att man tappat förmågan att
reagera, även när det funnits grundad anledning att göra det, ty riksdagen har
varit satt på undantag. Makten har under dessa år varit koncentrerad i regeringens
händer. Viktiga fullmakter har regeringen inhämtat via de samregerande
partiernas olika forum, medan riksdagen som folkets organ har ställts utanför
sådana avgöranden. Det har skett många inskränkningar i våra demokratiska
fri- och rättigheter, och många grundlagskränkningar ha under denna tid oanmärkt
passerat.

I detta sammanhang skulle jag vilja säga några ord örn ett område av denna
verksamhet, nämligen den hemliga säkerhetspolisens verksamhet, och det samband
som denna har haft med den allmänna politiken. Jag erinrar om att den
organiserades utan något medgivande från riksdagens sida och finansierades utan
någon närmare redovisning av vartill pengarna skulle användas. Till år 1942
redovisades den på femte huvudtiteln under rubriken »Bevakning av hamnar,
flygfält, upplag av explosiva varor, vidtagande av avspärrningsanordningar
kring sådana bevakningsföremål o. s. v.». Detta uttryck »o. s. v.» betydde alltså
den hemliga säkerhetspolisen, en apparat, som under vissa år slukat ett tiotal
miljoner kronor örn året. Efter 1942 har anslaget till denna hemliga säkerhetspolis
eller, som den i gemene mans mun heter, Hestapo redovisats såsom »Förstärkning
av civiladministrationen i försvaret», och nu i år redovisas det på
samma fjärde huvudtitel under rubriken »Civila utgifter för försvarets beredskap».
Örn icke avsikten varit att dölja syftet med denna redovisning, så måste
man ändå säga, att det för gemene man varit en synnerligen komplicerad uppgift
att av dessa rubriker under ett stort anslag draga några närmare slutsatser örn
vartill pengarna skulle användas. Detta är, herr talman, icke den öppna och
kontrollerbara redovisning, som brukar höra samman med användningen av rikets
penningmedel.

Måhända kan samma förklaringsgrund beträffande konstitutionsutskottet anläggas
på dess behandling av JO:s rapport. JO har konstaterat, att »rena åsiktsoch
meningsyttringar» ansetts kriminella, att utrikesdepartementet ända till
april i fjol stoppade och behöll brev, vari uttalades förhoppningar örn seger
för ena parten, troligen de förenade nationerna, eller vari kritiserades Sveriges
handelspolitik eller Sveriges behandling av Norge, resp. Danmark. Motiveringen
för att stoppa sådana brev, som herr von Friesen nyss har exemplifierat, har
varit, att man ville dölja för utlandet, att icke alla svenskar tänkte neutralt
eller lika som regeringen. Redan detta är ju en sådan kanonisering av vissa
tankar och idéer om utrikespolitiken, som väl icke vår grundlag medgivit. Därtill
— det må jag med förlov säga — är det ju fullkomligt meningslöst att hålla inne
sådana privata meningsyttringar vid en tidpunkt, när pressen ändå har tämligen
obegränsad frihet att säga sin mening i alla dessa och andra med utrikespolitiken
sammanhörande ting.

JO konstaterar, att denna verksamhet icke torde kunna falla inom ramen för
de fullmakter som lagen örn vissa tvångsmedel ger. Han finner, att hemliga
polisens rapporter örn vad som uppdagats vid telefonlyssnande, vid brevvittjandet,
vid telefonsnokande. genom skuggning av enskilda, genom armén av
anonyma angivare och s. k. tjalin™ rör litet av varje, som icke Ilar med spioneri
och sabotage att göra. Men allt detta material levererades, som påpekas i reser -

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Foris.)
vationen, till socialministern och andra ministrar samt till regeringen underställda
organ. Dessa få sålunda taga del av åtskilligt skvaller rörande privata
angelägenheter. De få en insyn i saker och ting. med vilka de icke lia ett dugg
att skaffa. Men vårt ärevördiga konstitutionsutskott finner ingenting anmärkningsvärt
däri — jag undantar naturligtvis reservanterna.

Eftersom nu frågan om den hemliga säkerhetspolisens verksamhet har kommit
upp på dagordningen genom reservanterna, skulle jag, herr talman, vilja säga
några ord örn sådant, som vi fått klarhet om på olika vägar, framför allt under
det senaste året. Denna hemliga säkerhetspolis skapades utan att riksdagen tillfrågades,
och riksdagen kan uppenbarligen icke i vanlig ordning kontrollera
användningen av anslagen till densamma. Den har erhållit sådana fullmakter,
som tidigare betraktades som orimliga av Sveriges riksdag och som icke ha
samband med demokratiska förhållanden, uppgifter, som äro jämförliga med
dem, som polisen i de fascistiska länderna hade erhållit. Visserligen föreligger
naturligtvis icke full klarhet på denna punkt, enär ju instruktionerna för denna
säkerhetspolis hemligstämplats, men av vad som framgått av olika avslöjanden
är man berättigad att fälla detta omdöme. Den har vidare samarbetat med
Gestapo och med den finska ochranan. Den har satt fast åtskilliga norska patrioter.
och den Ilar illa behandlat danska patrioter, som sökt en fristad i Sverige.
Den har därigenom hindrat norska patrioter från att under ett tidigare skede
verka för sitt lands befrielse. Den har utan rättegång inspärrat antifascistiska
flyktingar i åratal och trakasserat dem, medan framstående fascister haft stora
friheter. Jag tror att man gott kan säga, att Sverige därigenom komprometterats
inför utlandet. Antifascistiska flyktingar ha utlämnats — bland dessa en
norrman till Gestapo och en säker död, vilket jag skall närmare exemplifiera.
Den har medansvar i att Paulson i fyra år kunde åtnjuta en särställning och till
Gestapo förmedla uppgifter örn flyktingar i Sverige och om deras anhöriga i
''tyskt ockuperat område. Därtill har den försökt tränga in i arbetarorganisationerna
och utspionera dem, liksom den sökt utspionera politiska personer och
organisationer i och utanför arbetarrörelsen. Den har sökt att genom razzior,
övervakning och agenter kompromettera det kommunistiska partiet, tydligen i
syfte att få det förbjudet. Den har registrerat kommunister, syndikalister och
borgerliga antifascister. Detta måste uppenbarligen lia skett med arbetshypotesen:
tysk seger. Örn Tyskland segrat skulle vid ockupationen av Sverige just
de grupper, som i Norge. Danmark och de andra ockuperade länderna gått i
spetsen för frihetskampen, ganska lätt lia oskadliggjorts. På grundval härav
menar jag att man måste säga, att den jämnat vägen för en tysk ockupation avvårt
land och för landets nazifiering.

Dess objektivitet när det gällt att hålla efter spioner belyses bland annat
därav, att under de fyra första krigsåren 5—10 tyska agenter och 40—50 allierade
agenter fälldes till ansvar. Först 1944, när Tysklands nederlag var säkerställt,
tagos lika många tyska som allierade agenter. Samma dag som kriget
slutade häktades en tysk spion, som under hela kriget tjänstgjort på Bromma
och lämnat uppgifter därifrån till tyskarna. Han var enligt Dagens Nyheter
sedan länge känd av polisen för sin verksamhet. Brev från och till flyktingar
inom Sverige ha bevisligen i åtskilliga fall gått via Gestapo, den tyska censuren,
i Köpenhamn. Våra nazister kunde upprätta regeringslistor och presentera
dem i Berlin. De kunde besitta viktiga nyckelpositioner utan att säkerhetspolisen
ingrep däremot. Jag skall anföra ett par direkta exempel på följderna
av denna verksamhet.

Den 5 maj meddelades om en belgisk flykting i Småland, att han hade rymt
från ett tyskt koncentrationsläger, men att han föredrog att svälta ihjäl, därför
att han för polisen berättat örn sig själv och sin familj. Detta hade med -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Granshninci av statsrådsprotokollen. (Forts.)
delats Gestapo, och hela familjen, föräldrar och sex syskon, hade avlivats. Till
den s. k. Paulsonkommissionen har nyss överlämnats en rapport från en känd,
respektabel norrman, Yngvar Jensen. Denne Jensen har suttit i Buchenwald,
Moabit och andra tyska koncentrationsläger. I Moabit satt han tillsammans
med de dödsdömda polensvenskarna, vilka ju benådades genom svenske kungens
ingripande. Denne Yngvar Jensen, som alltså är känd för polensvenskarna,
berättade örn sin norske kamrat Martin Hjelmen i huvudsak följande. Hjelmen
sökte 1940 att på falskt pass komma över till Sverige. Han dömdes här till
8 månaders fängelse för detta. Efter att Ira suttit i fängelse i 101/2 månader
överlämnades han till Gestapo över Norge genom den svenska polisens försorg.
Efter att i åratal ha fraktats från det ena koncentrationslägret till det
andra i Tyskland och suttit fängslad tillsammans med Jensen dömdes Hjelmen
till döden och avrättades den 30 maj 1944 i Brandenburg. Jensen skriver,
att man finner icke en kamrat på miljonen som denne Hjelmen. Detta är en
del av vardagen i den polispolitik, som drivits i vårt land under detta krig. I
detta fall anklagas regeringen av Jensen direkt, och jag hoppas, att det skall
bli föremål för en närmare granskning, om själva anklagelsen därvidlag kan
vara hållbar.

Nyss meddelades i Aftontidningen en lista på 3 000 svenska nazister, vilka
icke skulle få resa till Danmark på grund av sin fientliga inställning till
Danmarks frihetskamp. Bland dem återfinnas namnen på de båda åklagarna
Ryhninger och Glas i Stockholm. Aftontidningen påpekar, att Ryhninger prickats
på grund av sin iver att sätta fast norska patrioter. Detta stämmer med
sanningen, säger Aftontidningen men tillägger, att det beror icke på att Ryhninger
är nazist, då varje åtal först underställdes högre instans, d. v. s. regeringen.
I alla de grymma domar, som fällts över norska patrioter, är det sålunda
enligt Aftontidningen regeringen som är den skyldige. Socialminister
Möller, som nyss lät fotografera sig försedd med en dansk frihetskämpes armbindel,
lär icke vara glad över en sådan anklagelse. Han bestred exempelvis i
januari, att Paulson var nazist; nu förstår man varför, när det avslöjats, att
det brott, för vilket Paulson enligt herr Vougt borde förvisas till det understa
trappsteget i Dantes inferno — det blev dock bara 22 månaders fängelse —
egentligen var en av utrikesdepartementet legaliserad underrättelseverksamhet
örn flyktingar till den tyska legationen. Herr Möller tycks emellertid ha för sig,
att när man reagerar mot den hemliga polisens verksamhet sådan den här kommit
till uttryck, det skulle röra sig örn någon personlig aversion, örn någon
sadistisk förföljelselusta mot honom själv. Han är den kränkta oskulden, och
de tidningar, som representera herr Möllers parti, göra nu i dessa dagar allt
som är möjligt för att rentvå hemliga säkerhetspolisen. Men örn denna Gestapo,
sedan det blev klart att Tyskland förlorat kriget, »blundat med båda ögonen»,
för att citera Aftontidningen, när vapensmugglingarna skedde till de danska
sabotörerna, så ändrar det ingenting i vad som gjorts under en tid, när Tysklands
seger var arbetshypotes. Roddare och avhoppare finns det överallt.

Herr Möller förklarade i remissdebatten, att han icke kunde göras ansvarig
för enskilda skurkars verksamhet inom sitt område. Det finns ett ordstäv som
säger, att örn man går och lägger sig med hundar, vaknar man med loppor.
Örn man bygger upp en apparat på det sätt som här skett, och om man ger
direktiv av det slag, som Gestapo tydligen har fått, måste resultatet bli skrämmande.
Herr Möller anser det i sin ordning, att man haft en hemlig polis, som
spionerat på medborgarna. Hail finner ingenting förkastligt i denna armé av
telefonlyssnare, övervakare och tjäl lare, i dessa provokationsmetoder, som i
några offentliggjorda fall inneburit anstiftande av brott i stället för, som sig

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 2h. 4

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Granskning ar statsrådsprotokollen. (Forts.)
bör, avslöjande av brott. Att antifascister registrerats finner han fullt i sin
ordning, trots att han måste veta vilket öde som skulle drabba vederbörande
i händelse av tysk seger. Han tröstar sig förmodligen med att också vissa
nazister registrerats. Men alla veta, att de icke riskerade något Buchenwald.
Han tycker förmodligen ännu, att vi borde vara så bra förberedda som möjligt,
därest ett oblitt öde hade gjort oss till Tysklands bundsförvant i kriget, ty
det var ju i en sådan situation som registreringen av antifascisterna skulle kommit
till nytta. Men när nu socialminister Möller icke inser, att detta var något
förkastligt, så tycker jag ändå att riksdagen och åtminstone en del av herr
Möllers kolleger borde inse, att när Himmler hade kartotek till och med över
Adolf Hitler själv, en ordentlig svensk Gestapo, som hade den tyska Gestapo
som förebild, inte skulle kunna nöja sig med att övervaka kommunister eller
folk, som anonymt angivits; den måste helst veta allt. Var Gestapo en typisk
polisorganisation efter fascistiskt mönster hade den naturligtvis övervakning
av alla politiska personer och även av herr Möllers medregerande. Inser man
icke det vidriga och det odemokratiska i en sådan övervakning, finner man icke
synen av ett statsråd, som genomläser resultatet av alla dessa agenters mödor,
ja, da saknar man sannerligen förståelse för mänsklig värdighet.

e Det anförda får räcka, det är en liten del av det syndaregister, som enligt
vår mening borde bli föremål för riksdagens och dess konstitutionsutskotts
granskning. Det kail kanske sägas, att detta är den smutsigaste delen. Men
det är också det område, där upprensningen måste bli grundligast, därest icke
oläkliga skador skola tillfogas den svenska demokratien. Det behövs nämligen
en upprensning från grunden och ett brytande av hela det betraktelsesätt, som
ligger bakom hemliga säkerhetspolisens verksamhet. Det behövs respekt för de
demokratiska mänskliga rättigheterna, respekt för arbetarorganisationerna och
deras rätt att driva sin verksamhet, respekt för flyktade demokrater och patrioter
och respekt för medborgarnas rätt att bruka telefon, att avsända och
motta brev, att besöka sina vänner och utföra sitt arbete utan att avslöjas, utspioneras,
registreras och trakasseras. Ja, herr talman, det behövs slutligen
respekt för den höga respekt för medborgarnas rätt, varom vår grundlag talar
i § 16 regeringsformen! Vi sakna, som jag redan sagt, de formella möjligheterna
att pa annat sätt än detta uttrycka var uppfattning och vår indignation,
men jag har med det anförda velat markera, att vi sannerligen icke vilja
trampa med i den hartassbataljon, som i missriktad solidaritet med framstående
partif ränder föredrar att lata den framtida historieforskningen karakterisera
det andra världskrigets svenska regeringspolitik.

överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

o Föredrogos vart efter annat sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden
:

nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag- till livräntetillägg åt vissa livräntetagare enligt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete,_ till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i
anledning av olycksfall i arbete m. m. samt till bidrag till fiskares försäkring,
dels ock Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om fortsatt giltighet
av förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt
vissa ersättningstagare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete,
m. m.; och

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Granskning av statsrådsprotokollen. (Forts.)

nr 2, i anledning- av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn provisorisk förstärkning av blindhetsersättningar, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 3, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
samt anslag till dyrtidstillägg å barnbidrag och å ersättning åt blinda, dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret
1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag, m. m., dels
ock motioner, väckta i anledning av sistnämnda proposition.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit å driftbudgeten under femte huvudtiteln
(punkterna 46, 49 och 57 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 4 januari 1945) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1945/46 såsom förslagsanslag anvisa dels till Bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner
och invalidunderstöd 61 400 000 kronor, dels till Dyrtidstillägg å
barnbidrag 4 000 000 kronor, dels ock till Dyrtidstillägg å ersättning åt blinda
670 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Majit genom en den 23 februari 1945 dagtecknad proposition,
nr 151, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag,

2) lag örn provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd,

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 december 1944 (nr 751)
örn provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd saint

4) förordning örn dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46 å blindhetsersättningar,

dels ock medgiva att det för budgetåret 1945/46 äskade förslagsanslaget till
Bidrag till provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd
finge tagas i anspråk för bestridande av statens kostnader under samma
budgetår för utjämningspensioner och utjämningsunderstöd.

I anledning av propositionen nr 151 hade inom riksdagen väckts två motioner,
nr 362 i första kammaren av herr Tersson, Ivar, m. fl. och nr 500 i andra
kammaren av herr Senander m. fl.

I motionen I: 362 hade hemställts, att riksdagen måtte antaga ett av motionärerna
framlagt förslag till lydelse av lagen om dyrtidstillägg under budgetåret
1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag samt att riksdagen
i övrigt måtte bifalla Kungl. Maj :ts förslag.

I motionen II: 500 hade yrkats, att riksdagen måtte antaga av motionärerna
framlagda ändrade förslag till lag om dyrtidstillägg under budgetåret 1945/46
å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag samt förordning örn dyrtidstillägg
under budgetåret 1945/46 å blindhetsersättningar.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga förslaget till lag om dyrtidstillägg under budgetåret
1945/46 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag;

B. att riksdagen måtte antaga förslaget till lag örn provisoriska utjämningspensioner
och utjämningsunderstöd;

Dyrtidstillägg
å tolkpensioner
m. m.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Dyrtidstillägg ä folkpensioner m. m. (Forts.)

C. att riksdagen måtte antaga förslaget till lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 1 december 1944 (nr 751) örn provisoriska förstärkningar av tillläggspensioner
och invalidunderstöd;

D. att riksdagen måtte antaga förslaget till förordning örn dyrtidstillägg
under budgetåret 1945/46 å blindhetsersättningar ;

E. att riksdagen måtte för budgetåret 1945/46 såsom förslagsanslag anvisa

a) till Bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
61 400 000 kronor,

b) till Dyrtidstillägg å barnbidrag 4 000 000 kronor,

c) till Dyrtidstillägg å ersättning åt blinda 670 000 kronor;

F. att riksdagen måtte medgiva att det för budgetåret 1945/46 anvisade förslagsanslaget
till Bidrag till provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner
och invalidunderstöd finge tagas i anspråk för bestridande av statens kostnader
under samma budgetår för utjämningspensioner och utjämningsunderstöd; samt

G. att motionerna I: 362 och II: 500 måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A. och D. anfört.

Reservation hade avgivits av herrar Pettersson i Dahl och Hallagård, vilka
inom utskottet yrkat bifall till motionen I: 362.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Denna fråga örn dyrtidstillägg till våra
folkpensionärer har ju återkommit här varje år, ibland flera gånger per år.
Det är ju rätt och riktigt, att folkpensionärerna i likhet med övriga medborgare
få kompensation för dyrtiden. Tilläggspension utgår nu i ortsgrupp 1
med 250 kronor, i ortsgrupp II med 350 kronor och i ortsgrupp III med 450
kronor. Genom denna konstruktion av pensionerna har man avsett att utjämna
skillnaden i levnadskostnaderna mellan de olika ortsgrupperna. För att då
kompensera folkpensionärerna för den ökade dyrtiden ha de undan för undan
fått procentuella månadstillskott på sin pension. Yi kanske erinra oss att tidigare
intygats från vederbörande statsråd att levnadskostnaderna stigit ungefär
lika med sina absoluta tal inom de olika dyrortsgrupperna, och sålunda
har med tiden ■— vilket alla torde vara överens örn — en utjämning av levnadskostnaderna
skett, en utjämning, som gjort sig allt mer märkbar, ju längre
kristiden fortvarit. Man kan således inte med något skäl göra gällande att det är
rättvist att det skulle bli procentuella tillägg för denna levnadsomkostnadsfördyring.
Från vårt håll ha vi vid behandlingen av detta ärende alltid gjort
gällande, att det är orättvist att låta dessa tillägg utgå procentuellt. Det vore
enligt vår uppfattning riktigare att utge en fix ersättning till dessa folkpensionärer,
örn man nu ville åstadkomma rättvisa. Denna princip har ju också
påyrkats i den motion, till vilken den av mig och herr Hallagård avgivna reservationen
hänvisar.

Vi kunna konstatera, att det nu blivit ett par fasta månadstillägg bland de
övriga procentuella tilläggen. Lägger man därtill den utjämning, som skedde
föregående år, ha vi för närvarande tre fasta och, jämlikt den här föreliggande
kungl, propositionen, fyra procentuella tillägg. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att ingenting hänt, som givit anledning från vårt håll att ändra
vår tidigare uttryckta uppfattning, att tilläggen skola vara fasta över hela
linjen. Man kan emellertid i den politiska verksamheten inte ta för stora steg i
sänder, och det finns ingen anledning att yrka på mer än vad man anser vara
möjligt att uppnå. Detta har gjort, att vi stannat för den i första kammaren
väckta motionen nr 362, vari yrkas, att ett av de procentuella dyrtidstilläggen
skulle förvandlas till ett fixt belopp. Vi kunde ansluta oss till motionens yr -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Dyrtidstillägg å folkpensioner m. m. (Forts.)
kände så mycket mer som 1943 års riksdag vid behandlingen av dessa folkpensioner
konstruerade en bestämmelse, som innebar, att örn det bleve ett fast
belopp, skulle detta inte träda någons rätt för nära, ty ingen skulle kunna få
mindre än han tidigare haft. Det fixa beloppet skulle således inte innebära någon
minskning för folkpensionärerna i ortsgrupp 3.

Vårt i reservationen framförda yrkande innebär alltså, att det skulle bli
ett tillägg på Ungefär 8 kr. för samtliga folkpensionärer i ortsgrupp I. I ortsgrupperna
II—lil skulle samma belopp utgå som är föreslaget av Kungl.
Maj:t. Det blir således en visserligen liten, men dock en kompensation i detta
fall. Man kommer därigenom något närmare rättvisan för alla dessa folkpensionärer,
som leva på de lägre orterna och säkerligen där under de mest besvärliga
ekonomiska förhållandena. Det föreligger därför enligt min mening
mycket starka skäl för att kammaren här bör bifalla vår reservation.

Herr talman! Med denna korta motivering tillåter jag mig att yrka bifall
till motionen nr 362 i första kammaren.

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Den förstärkning av folkpensionerna
som riksdagen beslöt förra året var avsedd att förhöja levnadsstandarden för
våra gamla. Detta till trots är emellertid deras ekonomiska läge oerhört svårt.
Jag är medveten om att jag härvidlag inte framför någon nyhet, ty våra gamlas
svåra ekonomiska förhållanden ha påpekats både en och flera gånger här
i riksdagen och då speciellt från kommunistiskt håll.

Vad är det som är mest ovärdigt ett demokratiskt samhälle? Jo. bl. a., att
barnen, åldringarna och sjuklingarna inte ha en fullvärdig försörjning. Vi måste
tyvärr slå fast, att exempelvis våra gamla ej ha ett anständigt uppehälle. Inför
detta faktum bör talet om att det statsfinansiella läget inte tillåter högre
anslag falla.

Vi ha i dag att ta ställning till en provisorisk utjämning av folkpensionerna
och invalidunderstöden. Visserligen innebär propositionen i ämnet en förbättring
för ett mindre antal av folkpensionärerna, för 1 000—2 000 av dem. Men
för flertalet medför propositionen ingen nämnvärd förbättring. I vår motion
ha vi krävt ytterligare ett procentuellt tillägg. En sådan anordning skulle inte
behöva föregripa en pågående utredning. Då det gällt att motivera ett avstyrkande
av eu förbättring i detta avseende har man emellertid alltid sökt tillgripa
termen örn att man i så fall »föregriper» en pågående utredning.

Vi kommunister ha tidigare här i kammaren påtalat den mycket omständliga
apparat, som är uppbyggd omkring folkpensionerna. Det är ju faktiskt
en hel liten vetenskap att hålla reda på allt vad därmed sammanhänger. I dag
ämnar riksdagen tydligen ytterligare påbygga detta monstrum. År 1944 utlovades
från socialvårdskommitténs sida, att förslag skulle föreligga till 1946 års
riksdag angående folkpensionerna. Jag hoppas, att detta inte bara blir ott
tomt löfte från socialvårdskommittén.

Det har i visst sammanhang påpekats, att det skulle föreligga risk att folkpensionärerna
skulle bli överkompenserade. Det är emellertid enligt vår uppfattning
orimligt att överhuvud taget tala örn någon överkompensation i samband
med de blygsamma folkpensionerna. Sakligt kan inte en sådan invändning
göras. Örn man endast ser formellt på denna fråga, skulle man visserligen
kunna göra gällande att folkpensionärerna äro kompenserade. Men reellt ligger
saken inte så till. Socialministern räknar nämligen prisstegringen endast
fr. o. m. krigsutbrottet. Redan före kriget blevo emellertid andra grupper,
exempelvis statstjänarna, kompenserade genom de s. k. rörliga tilläggen. Först
1941 erhöllo folkpensionärerna en partiell kompensation för prisstegringen.
Men då hade deras köpkraft redan sänkts med 12 %.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Dyrtidstillägg å folkpensioner m. m. (Forts.)

Utskottet anför i utlåtandet, att levn ad skostn ad s in d ex t a 1 e t med ] 935 som
basår var 154 den 1 januari 1945. Med samma beräkningsgrund hade indextalet
stigit till 155 den 1 april i år. Det är visserligen sant, som utskottet påpekar,
att det således inte föreligger någon väsentlig skillnad. Men den förändring,
som föreligger, har dock skett i en fördyrande riktning. Sammanställt
med vad jag tidigare anfört örn faktisk underkompensation för folkpensionärerna
styrker emellertid även denna jämförelsevis obetydliga prishöjning, att
vårt i motionen framförda jakande är sakligt berättigat.

Vad jag här anfört beträffande folkpensionärerna gäller i minst lika hög
grad de blinda, vilka på grund av sitt lyte äro i ännu sämre belägenhet än
folkpensionärerna. Vi ha här krävt dyrtidstillägg på blindhetsersättningen med
250 kr. Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag, d. v. s. 208 kr. för budgetåret
1945/46. Utskottet motiverar detta med och betonar, att utskottet i närmast
föregående utlåtande på föredragningslistan tillstyrkt en proposition,
vari föreslås en provisorisk förstärkning till blindhetsersättningen med 108 kr.
per år. I en i ärendet väckt motion hade vi kommunister begärt, att denna provisoriska
förstärkning skulle utgå med 150 kr. om året. Det var en synnerligen
blygsam begäran från vår sida. Men hur blygsam den än var blev ändock
riksdagens beslut blygsammare och stannade vid förut nämnda 108 kr. I fråga
om anslag till våra gamla och sjuka är man enligt vår uppfattning således
ytterst blygsam. Slösaktigheten kommer endast till synes då det gäller de välvilliga
uttalandena.

Jag vill slutligen påpeka det märkliga i att utskottet i sitt utlåtande beträffande
de i detta ärende väckta motionerna endast hänvisar till att de blivit
besvarade genom vad utskottet anfört under punkterna A och D. Jag kan
inte förstå detta skrivsätt från utskottets sida. Örn en motion är besvarad måste
den väl vara tillgodosedd i någon riktning. Våra motioner ha emellertid fått
blankt avslag. Varför skriver då utskottet inte ut detta enligt gängse kutym?

Herr talman! Då utskottet inte lyckats bevisa, att våra i motionen framförda
synpunkter inte äro bärande, hemställer jag om bifall till motionen nr
500 i denna kammare.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Vi ha under de senare åren vid
upprepade tillfällen diskuterat konstruktionen av dyrtidstilläggen till våra folkpensionärer.
Vi ha därvid utvecklat alla de skäl, som kunna anföras i denna
fråga. En förnyad debatt i detta ärende skulle således endast bli ett upprepande
av vad som tidigare anförts. Jag anser, att vi inte lia något att vinna
på ett dylikt upprepande. Jag ber därför att få hemställa örn bifall till utskottets
förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, att motionen I: 362 bifölles; samt
3 :o) bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, att motionen II: 500
bifölles; och fann herr förste vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition antagits den
under 2 :o) angivna propositionen efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Oasdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Dyrtidstillägg å folkpensioner m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, att motionen 1: 362 bifallits.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
154 ja och 46 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m., jämte i arn- u^m
net väckta motioner. m. m.

I propositionen nr 74 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 26 januari 1945,
för riksdagen framlagt vissa förslag angående studiehjälp åt landsbygdens
ungdom m. m.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom
riksdagens kamrar väckta motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
B. Näsgård m. fl. (I: 300) och den andra inom andra kammaren av herr Nilson
i Spånstad m. fl. (II: 464), hade hemställts, »att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 74 med beaktande av vad i motionerna anförts måtte l:o)
uttala sig för att inackorderingsbidrag för lärjunge vid högre läroanstalt skall
kunna utgöra högst 1 000 kronor per läsår, att avläggandet av viss examen
icke uppställes som villkor för stipendier till elever, som bedriva korrespondensstudier,
och att resebidrag skola kunna utgå till elever vid skolor för kombinerad
korrespondens- och muntlig undervisning, 2:o) besluta att reservationsanslaget
till stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter uppföres med
ett belopp av kronor 1 800 000, och 3 :o) anvisa ett anslag av kronor 50 000
för nästa budgetår till statsbidrag för anskaffande av lokaler för enskilda
realskolor med kombinerad korrespondens- och muntlig undervisning».

I en inom andra kammaren av herr Malmborg i Skövde m. fl. väckt motiqn
(11:465) hade, bland annat hemställts, att riksdagen måtte besluta, att det i
propositionen föreslagna maximibeloppet för stipendier skulle höjas från 675
kronor till 800 kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionen II: 465 — såvitt den avsåge det högsta stipendiebeloppet —

a) till Stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter för budgetåret 1945/

46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1 900 000 kronor; b)

till Stipendier för studier genom korrespondens och vid enskilda realskolor
med kombinerad undervisning för budgetåret 1945/46 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 135 000 kronor;

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)

c) till Anordnande av kombinerad korrespondens- och radioundervisning
för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 kronor;

d) till Handledning vid kombinerad korrespondens- och radioundervisning
för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
20 000 kronor;

e) till Bidrag till inrättande av skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter
för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor;

f) till Bidrag till avlönande av föreståndare vid skolhem för lärjungar vid
högre läroanstalter för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 9 000 kronor;

g) till Statens studielån: Studielånenämnden för budgetåret 1945/46 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av 25 000 kronor;

IT. att motionerna 1:297 och 11:463, 1:300 och 11:464 samt 11:468 — i
den män de icke finge anses besvarade med vad utskottet i sin motivering anfort
— icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

III. att motionen 11:465 — såvitt den avsåge statsbidrag till skolhem —
finge anses besvarad med vad utskottet i motiveringen anfört;

IV. att motionerna 1:298 och 11:466, 1:299 och 11:467 samt 11:225 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Wallentheim, som ansett,

dels att utskottets yttrande under rubriken »Stipendier till inackordering
och resor» (s. 20) bort hava följande lydelse:

»Utskottet biträder — —- — motsvarande uttalande.

I anslutning---utgå med högst 1 000 kronor för läsår.

Emot departementschefens---praktiskt yrke.

På grund---ökas med 250 000 kronor till 1 950000 kronor.»;

dels ock att utskottets hemställan bort hava följande lydelse:

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,

a) till Stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter för budgetåret 1945/
46 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1 950 000 kronor; b)

till Stipendier — --- 25 000 kronor;

II. att motionerna 1:297 och 11:463, 1:300 och 11:464, 11:465 samt
II: 468 — i den mån de icke finge anses besvarade med vad reservanten i sin
motivering anfört — icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda:

lil. att motionerna I: 298 och 11:466, I: 299 och II: 467 samt II: 225 icke
måtte av riksdagen bifallas;

2) av herr Lindström, utan angivet yrkande.

I den av herr Wallentheim avgivna reservationen hade föreslagits, att maximibeloppet
för stipendierna skulle höjas till 1 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Wallentheim: Herr talman! Jag vill börja mitt anförande med att främhålla,
att det i det stora hela finns ali anledning att ge ett varmt erkännande
åt den förevarande propositionen och dess förslag. Det föreliggande förslaget
betecknar, såvitt jag kan se, rent principiellt inledningen till en ny epok, då
det gäller en allmän demokratisering av utbildningsmöjligheterna i vårt land.
Jag skulle tro, att vi här få en grund, som det går att bygga vidare på. Man
kan enligt min mening utan tvekan lyckönska både regeringen och ecklesiastik -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
ministern till den förevarande propositionen. I sitt slag anser jag den vara ett
lyckosamt förebud till att det föreligger en allvarlig strävan att i efterkrigstidens
Sverige på allvar ta upp frågorna om en social nydaning på detta område.

Det är emellertid ganska naturligt, att man inför en proposition sådan som
denna måste känna en viss famlande ovisshet, då man ju här ger sig in på ett
helt och hållet nytt område, där man har att ta ställning till en mångfald skiftande
detaljer, vilkas räckvidd det inte alltid är möjligt att närmare överblicka.
Jag tror också, att vi ledamöter inom statsutskottets andra avdelning,
då vi haft att ta ställning till denna fråga, haft en allmän känsla av att denna
proposition varit en av de svåraste propositionerna på mycket länge, då det
gällt att få ett verkligt grepp örn ämnet. Örn det i största allmänhet inför något
nytt kan sägas, att erfarenheterna så småningom få visa, örn de uppdragna
riktlinjerna äro riktiga eller ej, tror jag, att detta påstående i alldeles särskild
grad gäller detta område. Här gäller det verkligen att låta erfarenheterna
komma fram och att vaksamt följa vad dessa erfarenheter kunna ge i olika
avseenden.

Den livligaste diskussionen kring det föreliggande förslaget har uppstått
kring frågan om studiehjälpens omfattning, då det gäller stipendier till inackordering.
Propositionen stannade ju vid att föreslå ett maximibelopp på 675
kr. Man kan i viss mån förstå den ståndpunkt, som departementschefen här
intagit, ty vid framläggandet av förslaget till denna hjälpverksamhet var han
i viss utsträckning bunden av samma grunder, som gälla för stipendierna vid
centrala verkstadsskolor, lantmannaskolor och folkhögskolor. Det är emellertid
å andra sidan alldeles uppenbart, att det belopp, som man i propositionen har
räknat med, inte är tillräckligt stort för att ge den verkligt behövliga hjälpen
till de i ekonomiskt hänseende sämst ställda eleverna. Det mäste väl ändå anses
vara ganska rimligt, att om man överhuvud taget bestämmer sig för att
hjälpa dem, som ha de största ekonomiska svårigheterna under sin skoltid,
hjälpen bör utformas på ett sådant sätt, att det blir de allra sämst ställda som
i första hand komma i åtanke. Därefter gäller det att undan för undan tänka
på de övriga grupperna.

Jag gläder mig åt att statsutskottet så klart som här skett anslutit sig till
principen örn att helt obemedlade skulle få i huvudsak full behovstäckning,
och att statsutskottet i det fallet uttalat ett önskemål örn att det redan till
nästa år skulle vara möjligt att här åstadkomma en reglering av samtliga stipendiebelopp
efter den principen. Utskottet har för övrigt även beslutat en viss
höjning av de maximala stipendiebeloppen, nämligen från av Kungl. Maj:t
föreslagna 675 kr. till 800 kr.

Jag kan däremot inte förstå, att utskottet nu ansett sig böra stanna vid detta
belopp. Det är också av det skälet, som jag har tillåtit mig att till detta utlåtande
foga en särskild reservation. Jag vet mycket väl, att detta belopp på
800 kr. har kommit fram som en kompromisslösning mellan Kungl. Maj :ts förslag
och vissa motionsvis framförda yrkanden på 1 000 kr. Utskottets förslag
innebär visserligen i förhållande till Kungl. Maj :ts en förbättring. Men det
innebär, att man för åtminstone ett år framåt stängt ute de allra mest hjälpbehövande.
Inför detta faktum bär jag fått en känsla av olust och tvingats
att reservera mig mot utskottsutlåtandet.

Då dessa frågor diskuterades inom utskottet framhölls det, att en av anledningarna
till att man nu inte ville gå längre än till 800 kr var den, att eftersomstipendierna
till elever vid folkhögskolor och centrala verkstadsskolor inte voro
lika höga, ville man inte nu gå längre beträffande här ifrågavarande stipendier.
Ett sådant argument hade man kunnat undvika att föra fram, om man bara
velat. Man hade nämligen kunnat undvika det, örn man till samtidig helland -

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
ling tagit upp alla slags stipendiefrågor. Det förhöll sig emellertid på det sättet,
att samina personer, som mycket kraftigt använde sig av detta argument, också
voro de ivrigaste, när det gällde att avvisa liela tanken på en samtidig behandling
av de skilda slagen av stipendiefrågor.

Det har vidare framhållits, att städerna och tätorterna icke blivit medtagna
i årets statsverksproposition, och man ville därför inte gå till en radikal lösning
av landsbygdens problem på detta område, förrän motsvarande problem i städer
och tätorter blivit uppmärksammade. Utskottet stryker ju starkt under, att man
väntar att till nästa år få ett förslag i sådan riktning, och jag tycker det är tillräckligt
betryggande, att utskottet så kraftigt poängterat detta. Sedan kunde utskottet
mycket väl ha tagit ställning till denna fråga och därvid valt det belopp,
som motsvarar det huvudsakliga behovstäckningskravet. Det kan ju inte vara
någon fara att göra detta, då ju utskottets hela uttalande måste betraktas som
en principiell deklaration, som nian inte kan undgå att ta hänsyn till i fortsättningen.
Jag tror inte, att det skulle ha mött någon starkare opposition från
dem som bo i städer och tätorter, örn utskottet hade gått in för ett stipendiebelopp
på 1 000 kronor. Örn en irritation verkligen skulle ha uppstått på sådana platser,
tror jag det hade varit mycket lätt att lugna denna opposition genom att
hänvisa till principuttalandet och genom att i övrigt peka på att det inte är så
förfärligt farligt, örn för en gångs skull städerna skulle få vänta ett år längre
på landsbygden.

Denna synpunkt bär ju för övrigt kommit klart och tydligt till uttryck i
de motionsvis framförda yrkandena. Att märka är också, att den begränsning
av stipendiernas maximibelopp till 800 kronor, som utskottet har åstadkommit,
ingalunda betjMer, att därigenom någon ökad hjälp kunnat vinnas för annan
stipendiebehövande ungdoms räkning. Jag skulle ha förstått örn utskottet hade
resonerat på följande sätt: de tillgångar, som för detta ändamål stå till vårt
förfogande, äro ganska begränsade, och här gäller det att försöka åstadkomma
en rättvis fördelning till alla grupper. Jag kunde ha förstått örn utskottet hade
sagt, att man i avvaktan på att hela stipendiefrågan skall regleras måste i viss
mån inskränka stipendieverksamheten. Men hade man intagit den ståndpunkten,
borde man väl ha gått ett steg längre och sagt, att skall man inskränka på stipendieverksamheten,
så skall det vara i fråga örn de grupper, som ha det relativt
bra ställt och inte i fråga om de grupper, som ha det allra sämst ställt. Den
enda effekten av det föreliggande förslaget blir sålunda den, att man faktiskt
ställer en av de allra viktigaste och mest behövande grupperna utanför. Hur
många personer det därvidlag kan röra sig örn veta vi självfallet inte. Vi ha''
inga siffror i detta avseende att bygga på, men det kanske ändå rör sig örn
något hundratal. Då kanske man kommer och säger: ja, ett par hundra är väl
inte så förfärligt mycket; de kunna mycket väl vänta till ett kommande år.
Ja, det är sant, att det kanske inte är så många. Men även örn det är få personer,
det i detta avseende är fråga om, så ha de också en rätt, som det gäller att slå
vakt örn. och berättigade önskemål att ställa, som det finns anledning att ta
hänsyn till.

Nu säger man, att örn en person kan få dessa 800 kronor i stipendiebelopp. så
kan han, även om han är fullkomligt obemedlad, ganska lätt på egen hand uppbringa
vad som ytterligare behövs för att klara studierna. Herr talman, jag
är inte så alldeles säker på den saken. Vissa arbetargrupper i vårt land, såsom
lantarbetare, småbrukare och stora kategorier industriarbetare, ha i regel så
knappa inkomster, att det är oöverkomligt för dem att uppbringa ett belopp
på ett par hundra kronor, en summa som ibland kanske förefaller oss vara
ganska obetydlig. Vi skola inte heller glömma, att även örn stipendiebeloppen
bli så stora, att de ungefär täcka de faktiska inackorderingskostnaderna, så kvar -

Onsdagen deli 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
står i alla fall för de studerande behovet av medel för vissa andra ändamål,
såsom till kläder, fickpengar och annat. Även om man kan räkna med att
eleverna i allmänhet genom fritidsarbete under sommartid och möjligen under
annan lovtid kunna tjäna in en väsentlig del av vad de för dylika utgifter behöva,
så kan man inte gärna begära, att de skola tjäna in både dessa pengar och därtill
ett betydande belopp för att täcka den brist som uppstår i fråga om inackorderingskostnadema.

Det har anförts ytterligare ett argument för de lägre stipendiebeloppen. Man
har sagt, att det gäller att gå mycket försiktigt till väga, emedan man måste
begränsa tillströmningen till de lärda banorna och försöka att dirigera ungdomen
till de rent praktiska yrkena. Jag erkänner villigt, att det ligger en sanning
i detta, och att man måste ha ögonen öppna för de problem, som därvidlag
uppenbara sig. Men jag måste å andra sidan också säga, att jag är rädd för
att man kanske i alltför stor utsträckning vill förenkla hela problemställningen.
Det förhåller sig så, mina damer och herrar, att det i själva verket inte råder
något överflöd i vårt land på verkligt kvalificerade krafter. Örn vi göra en
översyn över våra tillgångar på exempelvis läkare, tandläkare och ingenjörer,
så måste vi erkänna, att det verkligen råder brist på dessa områden. Se vi
på förhållandena ute i våra kommuner, kunna vi göra den iakttagelsen, att det
råder en påtaglig brist på kvalificerat folk. Örn det till exempel gäller att få
till stånd utredningar, varav ett behov gör sig gällande inte minst i samband
med efterkrigsplaneringen och dylika ting, finns det inte folk att få som kan
ta hand örn sådana uppgifter. Min erfarenhet från kommittéarbete i olika sammanhang
ger även vid handen, att det är ett ständigt rop efter jurister, som
kunna fullgöra de uppgifter, som man vill ha lösta.

Jag tror också, att det vid resonemang i dessa frågor är farligt att göra en
sådan uppdelning, att man å ena sidan endast talar om teoretiska och å andra sidan
endast om praktiska studier. Även den praktiska utbildningen fordrar ett
stabilt teoretiskt underlag, och detta behov blir större ju mera differentierat
och utvecklat vårt samhälle blir. För övrigt tror jag också, att så länge det
förblir på det sättet, att de teoretiska yrkena äro mycket bättre betalda och
erbjuda större trygghet och mindre risk för arbetslöshet än de praktiska, kommer
det att förefinnas en oemotståndlig dragning till dessa yrken, vilken det
inte gärna är möjligt att på konstlade vägar bekämpa.

Det kanske inte minst viktiga i detta sammanhang är, att man verkligen ser till
att de statliga och kommunala myndigheterna, när de fastställa reglementen för
sina tjänster eller utlysa olika utbildningskurser, inte sträva till att i det orimliga
höja kompetenskraven. Detta framtvingar onödigt långa och omfattande
teoretiska förstudier. Jag tror att det finns anledning att klart och bestämt säga
ifrån, att på detta område måste både staten och kommunerna vara på sin vakt.

Oavsett alla dessa resonemang måste jag ändå säga mig, att det i vissa situationer
kan bli fråga om en gallring. Men en sådan gallring får icke ske
efter de studerandes ekonomiska villkor. Gallringen får inte äga rum på den
grundvalen, att man slår ut de fattiga, därför att de äro fattiga, utan den skall
så långt det överhuvud taget är möjligt ske efter begåvning och fallenhet.

Med anförande av dessa synpunkter ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation, som jag bär antecknat till detta statsutskottets utlåtande.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den föregående talaren inledde sitt
anförande med att uttala ett varmt tack till herr statsrådet för denna proposition.
I det hänseendet ber jag att helt få instämma med honom. Framläggandet
av denna proposition innebar nog en glad överraskning för oss, som länge varit
bekymrade över förhållandena på det område det här gäller och hyst betänk -

Nr 24.

Onsdagen den .30 maj 1945 fm.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
lighetcr inför de svårigheter av ekonomisk art, som förelegat för landsbygdens
studiebegåvade ungdom att kunna tillgodogöra sig en undervisning, som tätorternas
ungdom med mycket mindre kostnader ha haft tillgång till. När denna
proposition framlades hälsade vi den också med stor tacksamhet.

För min personliga del måste jag emellertid uttala en viss förvåning över
att man inte kunnat godtaga propositionens förslag och ge sig till tåls under
den närmaste tiden för att se, vilka verkningar detta förslag skulle medföra
för våra studiebegåvade ungdomar, utan att man omedelbart skulle komma
med bud och överbud i syfte att ernå högre stipendiebelopp. Nu ha ju, som vi
alla veta, vid detta års riksdag de statliga stipendierna vid folkhögskolor och
praktiska utbildningsanstalter, t. ex. lantmannaskolor, höjts. Det är ju med utgångspunkt
ifrån de belopp, som i detta fall varit normgivande, som herr statsrådet
har kommit fram till det förslag, som föreligger i denna proposition.

Det förhåller sig inte så som herr Wallentheim sade, att det har varit svårt
för avdelningen att förstå propositionen. Jag tror tvärtom, att vi haft lätt att
förstå de motiv, som legat till grund för propositionen, men däremot har det varit
verkligt svårt att kunna enas om en gemensam linje. Nu säde herr Wallentheim,
att han inte begrep varför utskottet stannat för just den siffra, som utskottet
föreslagit. Han besvarade emellertid frågan omedelbart därefter och sade,
att det var frukten av en kompromiss. För min del måste jag säga, att jag
ursprungligen inte hade tänkt att gå utöver det förslag, som Kungl. Maj:t hade
framlagt. Jag ansåg att det belopp, som föreslogs i propositionen, var så
pass väl tilltaget, att ingen motionär skulle ha vågat sig på att föreslå ett högre
belopp i tanke att få det godkänt i riksdagen. Jag vet att man häremot kan
genmäla, att det finns motioner, som gå längre i detta avseende, men dessa motioner
kan jag för min del inte ta på allvar. Denna fråga har varit föremål för
mycket ingående undersökning och debatt i statsutskottets andra avdelning, och
jag är övertygad örn att utskottets här föreliggande förslag innebär ett avsevärt
steg i syfte att hjälpa de studiebegåvade ungdomarna på landsbygden. Dessutom
har utskottet i principiellt avseende gjort ett uttalande i sådan riktning,
att det borde kunna tillfredsställa långt gående önskemål. Vi hade i utskottet
den uppfattningen, att vi skulle kunna få till stånd ett enhälligt utlåtande,
detta så mycket hellre som de som först stodo på propositionens linje böjde sig
för dem. som ville gå utöver propositionen, och anslöto sig till utskottets här föreliggande
förslag. Denna förhoppning grusades emellertid, såsom kunde förmärkas
av den föregående talarens yttrande.

Herr Wallentheim berörde även frågan örn vilka konsekvenser detta förslag
kunde medföra. Det blir givetvis nu många lärjungar, som få ökad ekonomisk
hjälp för att kunna gå igenom våra läroverk. Örn vi skola nå önskat resultat, ha
vi att välja mellan att antingen företaga en stark reduktion av det klientel, som
tidigare har befolkat våra läroverk, eller också företaga en utökning av läroverken.
Ett tredje gives icke. Detta är ett spörsmål, som man inte utan vidare
kan se bort ifrån, när man fattar beslut i detta avseende. Departementschefen
har ju för sin del varslat om att det kan bli fråga örn reduktioner när det gäller
gymnasierna men däremot inte när det gäller realskolan. Jag förstår mycket
väl, att meningen är, att man i så stor utsträckning som resurserna tillåta vill
ge ungdomen möjlighet att gå igenom realskolan, men att man i fråga om den
högre undervisningen i gymnasierna överväger vissa restriktioner. På den punkten
ville herr Wallentheim uttala en varning. Han gjorde gällande, att det inte
fanns någon uppsjö på kvalificerade krafter i vårt land och nämnde vissa yrken,
som skulle kunna rekryteras med ungt och duktigt folk. Jag kan emellertid
inte underlåta att påpeka, att det inte är alldeles säkert, att de restriktioner,
som komma att införas, bli av sådan art, att de kunna hämma flykten från de

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
rent praktiska till de teoretiska banorna. Om det nu föreliggande förslaget inte
skulle medföra detta resultat, kan jag inte vara lika tillfredsställd med detsamma
som jag i annat fall skulle vara. Ty jag hyser den bestämda uppfattningen,
att vårt folks framtida uppgifter i större utsträckning ligga på det
praktiska än på det rent teoretiska planet. Det är på detta praktiska område,
som vi behöva öka möjligheterna till utbildning. Jag har icke som herr Wallentheim
för min del upptäckt någon brist i vad avser de teoretiska studiebegåvningarnas
möjligheter, utan det är väl snarare så, att det finns kanske icke så
få, som lia tagit denna teoretiska utbildning fram till studentexamen, ja, t. o. m.
längre, men som sedan icke lia haft möjlighet att få en befattning, som gett dem
ersättning för nedlagda studiekostnader.

När vi nu som jag hoppas gå att fatta beslut i överensstämmelse med utskottets
förslag, vill jag för min del därtill knyta den förhoppningen, att vi skola
få fram de verkligt studiebegåvade vare sig de finnas i land eller stad, i periferien
eller i tätorterna, för att de med sina möjligheter skola kunna bidraga till
framgång och utveckling på olika områden till lycka för vårt svenska folk. Det
är i den förhoppningen, herr talman, som jag med dessa ord ber att få yrka biJ
fall till utskottets förslag.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! I egenskap av en av motionärerna i
detta ärende ber jag att få säga ett par ord, innan ärendet avgöres. Först vill
jag säga, att jag med största intresse läst utskottets uttalande rörande studiestipendiernas
storlek. Utskottet framhåller, att man med hänsyn till önskvärdheten
av att alla ansökningar örn stipendier från ekonomiskt svaga behandlas
såvitt möjligt likformigt inte nu kunnat gå med på att helt godtaga den principen,
att alla kostnader för obemedlade och mindre bemedlade elever skola
täckas stipendievägen. Då ju utskottet emellertid uttryckt sig mycket välvilligt
rörande vidgade möjligheter ett kommande år, och då jag förstår, att
utskottets ställningstagande är resultatet av en kompromiss, vill jag endast
understryka, att det är synnerligen önskvärt, att en ytterligare höjning av
stipendiebeloppen kommer till stånd, helst redan nästa riksdag. Jag betonar
detta så mycket hellre, som det enligt min mening icke finns någon som helst
möjlighet för obemedlade elever att med de nu föreslagna stipendiebeloppen
kunna uppnå de levnadsbanor, som stå öppna efter högre studier. Skall det i
fortsättningen vara så, att möjlighet till att bedriva högre studier skall förbehållas
ett begränsat antal studerande, bör den begränsning, som kan komma
i fråga, ske genom tillämpande av restriktioner på andra områden än detta,
att spärra tillträdet till högre studier för teoretiskt begåvade elever från fattiga
hem.

Vad angår stipendier till elever vid s. k. robertsfors- och N. K. I.-skolor
konstaterar jag med tillfredsställelse, att utskottets uttalande örn stipendiernas
storlek medger en något större rörelsefrihet än vad propositionens ordalydelse
lämnade. När det gäller att medgiva stipendier till korrespondenselever, som
bedriva sina studier med tanke på andra mål än att avlägga en student- eller
realexamen, har man tyvärr icke ansett sig kunna tillstyrka vår motion. Detta
är så mycket beklagligare, då det här gäller hjälp till de verkligt vanlottade
i detta land. Det finns en mångfald elever vid brevskolorna, som studera med
tanke pa att söka in i läroverkens högre klasser, eller som bedriva studier med
tanke på att förvärva kompetens för inträde i en rad fackskolor av olika slag.
Ofta nog komma dessa studerande från de mera isolerade områdena på svensk
landsbygd, och örn man verkligen vill behjärta svårigheterna för studieintresserade
och studiebegåvade ungdomar från dessa avlägsna bygder, tycks det
mig, herr talman, sorn örn det vore naturligt, att man strävade efter att bereda

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
de fattigaste bland de avlägsnaste bygdernas ungdomar något större möjlighet
att nå den undervisning, som ligger över folkskolans ram. Det diskuteras ju
för närvarande med största intresse, vilka åtgärder som böra vidtagas för att
främja trivseln för de många familjer, som bo på den svenska landsbygden.
Jag tror, att en av vägarna att nå detta mål, som alla säga sig vilja eftersträva,
är att med något större djärvhet än som ofta sker beträda nya vägar, när det
gäller att öppna vidgade möjligheter för landsbygdens ungdom. Även om detta
icke skulle sammanfalla med statsutskottets principer, tror jag, att ett stöd
åt dessa ungdomar i deras studiearbete under uttryckligt betonande av att
det gällde att vinna erfarenheter under en försöksverksamhet, skulle varit
värdefullt, icke blott när det gäller att vinna erfarenheter utan även till gagn,
pär det gäller att finna de bästa vägarna för framtiden. Det är icke utan sin
stora betydelse, örn de åtgärder för landsbygdens likställighet, som alla i princip
sympatisera med, genomföras så snabbt som möjligt eller en gång i en
oviss framtid.

Förra året beviljade riksdagen ett bidrag till anskaffande av lokaler för
s. k. robertsfors- och N. K. I.-skolor. Detta anslag fanns icke upptaget i propositionen
i år, och utskottet har icke funnit sig böra tillstyrka motionerna på
denna punkt. Jag skall icke förlänga debatten med att upprepa de argument,
som anfördes för detta förslag förra året. Jag vill endast hänvisa till att riksdagen
då ansåg dessa argument så bärande, att anslaget beviljades. Verksamheten
bedrives på försök under detta budgetår, och jag tror mig kunna säga,
att man hittills inga erfarenheter har som berättiga till ett omdöme i någondera
riktningen rörande värdet av dessa bidrag. Då det gäller ett bidrag, som
kommer den eftersatta landsbygden till godo och jag finner det angeläget,
att denna försöksverksamhet icke avbrytes, förrän tillräcklig erfarenhet vunnits
för att bedöma dess värde, yrkar jag, herr talman, för ögenblicket allenast
bifall till motionen 11:464, i vad den avser bidrag till lokalkostnader för enskilda
realskolor med kombinerad korrespondens och muntlig undervisning.

Herr Holmberg: Herr talman! Utskottet påpekar att genom dess förslag ha
också i viss utsträckning yrkandena i vår motion blivit tillgodosedda. Ja, det
kan man kanske säga, men då kan det också vara skäl att säga några ord örn
hur det har skett, detta också för att motivera varför vi fortfarande icke äro
nöjda med det förslag, som har ställts rörande studiehjälp till landsbygdens
ungdom.

Vår motion skilde sig från regeringsförslaget företrädesvis i tre avseenden.
För det första ville vi, att stipendierna till obemedlade elever på landsbygden
skulle närma sig de verkliga omkostnaderna så mycket som möjligt. Vi gjorde
våra beräkningar örn den saken på grundval av uppgifter, som hade lämnats
av skolutredningen. Av dessa uppgifter framgick ju. att man måste gå betydligt
högre än vad regeringen hade föreslagit och också högre än vad som nu
har föreslagits av utskottet. Det var endast i ett avseende, som vi gingo ifrån
de beräkningar, som hade gjorts av skolutredningen. Vi föreslogo nämligen,
att full behovstäckning skulle beräknas till 1 200 kronor per år för elever av
det slag, varom här är fråga, medan skolutredningen för siri del räknade med
1 000 kronor. I övrigt höllö vi oss som sagt till skolutredningens förslag och
byggde vår motion på dess material. Nu vill utskottet, som det säger, tillgodose
förslaget i vår motion så till vida, att man går med på ett maximum av 800
kronor till stipendier. Det är alltså bara halvvägs jämfört med vad vi hade
föreslagit för att ge rättvisa åt landsbygdens ungdom och göra den jämställd
med städernas och tätorternas ungdom.

För det andra innebar vårt förslag, att stipendier till det antal, som skolut -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
redningen hade ansett vara nödvändigt, skulle utdelas i full utsträckning redan
nästa år, medan regeringen däremot ville ha en övergångstid på tre år.
Utskottet har nu också anslutit sig till samma linje som regeringsförslaget i
detta avseende.

För det tredje föreslogo vi i vår motion, att landsbygdens ungdom, som försöker
nå realexamen genom korrespondensundervisning, alltså genom s. k.
robertsforsskolor, skulle få stipendier efter i princip samma grunder som skulle
tillkomma övriga studerande. Även på den punkten stödde vi oss på skolutredningens
uppgifter. Det framgick av skolutredningens material, att kostnaderna
för studier av detta slag, alltså vid robertsforsskolor, belöpte sig till ungefär
800 kronor per år, och vi föreslogo därför, att man skulle ge stipendier till
korrespondensundervisning till sådana, som försöka nå realexamen, med 800
kronor örn året. Regeringsförslaget upptog en maximering av denna sorts stipendier
till 300 kronor, och utskottet har för sin del som man säger tillmötesgått
oss på det sättet, att man föreslår att maximibeloppet skall sättas till omkring
300 kronor i stället för exakt 300 kronor. Skillnaden är alltså mycket
hårfin, örn man överhuvud taget kan tala om att det föreligger någon skillnad
mellan utskottets och regeringens förslag.

Vi ha tidigare i diskussionen örn skolfrågorna hävdat, att skolutredningens
förslag icke var tillfredsställande, men det var i alla fall ett betydelsefullt
steg i rätt riktning. När regeringen sedan föreläde oss ett förslag, som på ett
mycket uppseendeväckande sätt innebar en försämring av vad skolutredningen
hade ansett nödigt, väckte det ju också allmänt missnöje, vilket kommit till uttryck
på många sätt och icke minst i de motioner, som hade avgivits i anslutning
till regeringspropositionen. Motiveringen för det låga. stipendiebeloppet av
800 kronor är, som herr Svensson i Grönvik här sade, att man vill försöka
åstadkomma likställighet mellan stipendier av olika slag. Riksdagen har nämligen
tidigare i år beslutat örn stipendier på upp till 75 kronor per månad till
elever i andra skolor. Men den ståndpunkten, att man måste ha likställighet
mellan stipendier till dem, som gå vid yrkesskolor och folkhögskolor o. s. v.,
och de .stipendier, som det nu är tal örn, har icke godkänts av någon, som tidigare
har yttrat sig om denna sak. Den ståndpunkten har till exempel icke godkänts
av skolutredningen, som föreslog mycket högre belopp än vad regeringsförslaget
innebar, den har kritiserats i motionerna och den har slutligen icke
heller tillmätts någon betydelse vid utformningen av statsutskottets utlåtande
beträffande denna sak. Därmed hoppas jag också, att man kan förutsätta, att
det inom riksdagen icke skall finnas längre några principiella hinder mot att
för en gångs skull ge landsbygdens ungdom en tids försprång beträffande
studiemöjligheter.

Även ur andra synpunkter förefaller det orimligt att tro, att riksdagen
skulle nöja sig med utskottets förslag. Av alla, som ha sagt sitt ord örn stipendiebeloppens
storlek, är det nämligen bara regeringen och högermännen i
utskottet, som ha hållit sig under 1 000-kronorsstrecket. Jag vägrar faktiskt
att tro, att man här skall tillmäta herr Falla och andra högermän sådan betydelse,
att icke blott utskottsmajoriteten utan också riksdagens majoritet skulle
lockas in på den kompromisslinje, som väl närmast folkpartiet företräder. I
varje fall sammanfaller ju kompromisslinjen i statsutskottet med den motion,
som folkpartiet har framlagt. Även i folkpartimotionen, förklaras emellertid,
att man helst skulle lia sett, att skolutredningens förslag på denna punkt
hade kunnat genomföras. I bondeförbundsmotionen niirmar man sig t. o. m.
det kommunistiska förslaget genom att förklara, att maximeringen icke bör
sättas lägre lin de av skolutredningen angivna beloppen. Även den socialdemokratiska
motionen bär samina yrkande. Vår egen motion har jag redan redo -

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
gjort för. Härtill kan också läggas, att statsutskottet i sitt utlåtande uttalar,
att »starka skäl tala för den principen, att stipendierna för såväl teoretiska som
praktiska studier för helt obemedlade studiebegåvade lärjungar från både
landsbygden oell städer eller andra tätorter avpassas så, att de i huvudsak
giva full behovstäckning».

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att säga några ord örn herr
Svenssons i Grönvik underliga uppfattning, när han säger, att motioner, som
gå längre än vad utskottet har gått beträffande stipendiebeloppen, kan han
för sin del icke ta på allvar. Herr Svensson i Grönvik är dock undertecknare
av utskottets utlåtande, och utskottet säger i sitt utlåtande just vad jag här
har sagt, nämligen att starka skäl tala för att man skall ge full behovstäckning
för obemedlade elever på landsbygden, som på olika sätt försöka skaffa sig
skolning. Detta är ett fullständigt understrykande av de synpunkter, som
tidigare i dag lia företrätts av herr Wallentheim, och det är i än högre grad
ett understrykande av de synpunkter, som vi gåvo till känna i vår skolmotion,
som tidigare har behandlats. Det är beträffande den fråga, som vi nu
behandla, också ett erkännande av det berättigade i vårt förslag, att maximeringen
icke skall stanna vid 1 000 kronor utan åtminstone gå upp till 1 200
kronor per år, eftersom man endast på det sättet kan åstadkomma full behovsteckning
för obemedlade studerande från landsbygden.

Herr Svenssons i Grönvik deklaration är också märklig så till vida, att han
ju åtminstone vid andra tillfällen brukar göra sig till tolk alldeles speciellt
för landsbygdens intressen. Här går han alltså på ett förslag, som ger mindre
än vad andra i riksdagen och jag vill hoppas riksdagens majoritet vill ge till
landsbygden, och han företräder en linje i utbildningsfrågorna, som skulle
monopolisera den teoretiska utbildningen till städernas och tätorternas folk
med uteslutande i varje fall av landsbygdens fattiga folk. Det är ett underligt
sätt, tycker jag, att företräda landsbygdens intressen.

Hur har då utskottet kunnat motivera förslaget örn en maximering av stipendiebeloppet
till 800 kronor, när utskottet dock har givit så klart besked
örn att man är anhängare av full behovstäckning och har skolutredningens
förslag att stödja sig på som bevis för att det i så fall icke räcker med 800
kronor? Jo, först och främst är det väl hänsyn till regeringen och till högermännen,
men dessutom säger sig utskottet förutsätta, att samtliga stipendiefrågor
redan vid nästa års riksdag skola kunna lösas i överensstämmelse med
den av utskottet angivna principen. Jag vet icke vilka skäl utskottet har för
en sådan förhoppning. Det finns nämligen ingenting i det material, som utskottet
har levererat oss, som ger skäl för en sådan förhoppning. Däremot bör
kanske erinras örn att det förslag, som vi ha fått från den nuvarande regeringen,
förutsätter ett fullföljande av dess planer under loppet av tre år, och
att det följaktligen icke skulle kunna bli någon förändring redan nästa år,
åtminstone icke enligt den nuvarande regeringens planer, vilka ju gå ut på,
att ingen enda stipendiat från landsbygden skulle få full behovstäckning.
Under loppet av de närmaste tre åren skulle man följaktligen icke kunna fullfölja
den princip, som utskottet nu påstår sig vara anhängare utav. För
min del tror jag emellertid, att det på det ena eller andra sättet skall bli
en förändring innan nästa år, så att vi då kunna få ett bättre förslag än vad
regeringen och utskottet nu velat förelägga oss.

Trots alla skäl, som alltså kunna anföras för bifall till vår motion, d. v. s.
att vi ha byggt motionen på skolutredningens material, att andra motioner
hp väckts med samma syfte och slutligen utskottets principiella förklaring,
så vågar jag- emellertid icke förutsätta, att riksdagen nu är beredd att taga ett
sådant steg till demokratisering av vårt skolväsende. I så fall är det näst bästa

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
förslaget den reservation, som har avgivits av herr Wallentheim. Det förslag,
som denna reservation innefattar, är tyvärr ingen så radikal lösning av skolfrågorna,
som vi hade önskat i detta sammanhang, och det är icke heller någon
sådan radikal lösning, som de socialdemokratiska motionärerna säga sig
vara anhängare utav, men det är dock bättre än utskottets förslag, och det
har den fördelen, att det beträffande stipendiebeloppen ligger i linje med
vad som har föreslagits i flera andra motioner, i linje med vad som har
framförts av skolutredningen, i linje med vad som principiellt har deklarerats
i folkpartimotionen, i linje med bondeförbundets eller i varje fall bondeförbundsmedlemmars
motion i denna fråga och slutligen i linje med den deklaration,
som har avgivits av utskottet. Jag kan därför icke tänka mig att det
kan bli majoritet för utskottets utlåtande utan tror, att reservationen lyckligtvis
kan segra över regeringen, högermännen och utskottsmajoriteten.

Med dessa synpunkter på denna fråga ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till herr Wallentheims reservation.

Herr Lundberg: Herr talman! I gårdagens radioutsändning fingo vi höra tre
olika inlägg örn fri vetenskaplig forsknings betydelse för vårt land och vårt
folk. Det gavs uttryck åt att det måste bli en god växelverkan mellan samhälle
och vetenskap, att vi behöva många experter och att vi måste utvidga
vår vetenskapliga, forskning, örn vi skola kunna höja vår levnadsstandard och
hävda oss i framtiden. Det talades även örn en andlig föryngring av våra universitet,
att vetenskapen är internationell och att det krävs ett vidgat samarbete
och förståelse mellan olika forskningar och vetenskapsgrenar såväl som
mellan samhället och vetenskapen. Jag vill understryka allt detta och ge uttryck
åt. att det är ett livsintresse för en demokratisk stat, att fri forskning
och. tekniska framsteg icke bli eftersatta och att budgetära eller andra motiv
icke allenast bil avgörande vid dessa frågors behandling. Men lika så visst
som att vetenskaplig forskning på olika områden är av betydelse och att teoretiska
och praktiska studier mäste få en bättre avvägning gentemot varandra,
är det också angeläget, att vi se till att rekryteringsfrågan till den s. k. högre
utbildningen lägges efter sådana linjer, att vi verkligen kunna tala om en demokratisering
av vårt undervisningsväsende, att vetenskapen kan tillgodogöra
sig det bästa av vårt folk samt att det svåraste hindret därför, nämligen de
ekonomiska svårigheterna för. de medellösa, verkligen undanröjes. Jag kan
även säga, att olika talare givit uttryck åt denna uppfattning. Jag vill erinra
örn att professor Schmidt i Lund sagt ifrån att vi verkligen behöva begåvade
studenter vid universiteten och att det finns många begåvningar från
arbetar- och bondefamiljer, som bär . skulle kunna fylla luckan och bilda ett
nytt värdefullt inslag bland akademikerna, om de bara finge tillfälle till sådan
utbildning. Han säger även ifrån att läroverken borde vidgas och öppnas
lör hela svenska folket. Studentexamen skulle bli en allmän medborgerlig examen
genomgått man gav ekonomisk hjälp åt alla, som inte kunde få understöd
hemifrån. Han säger även att den hjälpen skulle dessutom vara så bra
tilltagen, att föräldrarna inte skulle ha intresse av att skicka ut sina barn så
tidigt som möjligt i förvärvsarbetet. Jag tror, att de synpunkterna liro värda
beaktande. Ty de ekonomiska svårigheterna i arbetar- och småbrukarhemmen
liro av sådan art, att örn man icke från samhällets sida kan lämna erforderlig
hjälp, omöjliggör detta en fortsatt studieutbildning.

Det låter ganska vackert, när man säger: »slutmålet bör vara att anpassa
undervisningsväsendet efter vår nations behov och den moderna tidens krav
och utforma det så, att varje medborgare har möjlighet att på enklaste och ef Andra

hammarens protokoll 19Jiö. Nr

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom, m. m. (Forts.)
fektivaste sätt och utan för stora ekonomiska uppoffringar erhålla den utbildning,
han för samhällets bästa och sin egen blivande verksamhet behöver.»
Men även om man från olika håll understryker detta uttalande, måste jag ändå
tyvärr erkänna, att vi i praktiken icke lyckats få bort intrycket av 1820-talsuttalandet
om att »de lägre och arbetande klasserna borde lämnas fullkomligt
olärda, de bildade klasserna föras till den högsta vetenskapliga odling enligt
principen: drick djupt eller smaka icke» ej helt försvunnit, trots att vi gjort
goda och lovvärda försök att plåna ut detta motto. Jag tror, att vår demokrati
och självstyrelse, våra folkrörelser, vår tekniska utveckling etc. ha skapat
behov och gjort det nödvändigt att vidga vårt folks allmänna kunskapsnivå.
Det frivilliga folkbildningsarbetet har också betytt mera för vårt land och folk
än vad man vid ett hastigt påseende kan tro. Ty utan detta skulle vår demokrati
och självstyrelse i dag knappast haft den styrka och förankring i vårt
land som de ha. Men hur stor respekt jag än har för det frivilliga folkbildningsarbetet
och hur stor betydelse jag än tillmäter detsamma, anser jag dock,
att den allmänna kunskapsnivån är i behov av att höjas, samtidigt som jag
också är medveten örn att det i det praktiska livet är så, att den som frivilligt
på sin kammare, i studiecirklar, per korrespondens, inom folkrörelserna
etc. skaffar sig aldrig så djupgående kunskaper och erfarenheter, alltid får
stå tillbaka för den som har papper på sina kunskaper. Vi kunna beklaga och
tala aldrig så mycket örn att detta förhållande är felaktigt, men kvar står
dock, att de som ha den faktiska makten i detta avseende synas sakna både
vilja och förmåga till att respektera den självlärde, och därför blir rekryteringsskiktet
till de lärda yrkena oftast mycket begränsat och följer i regeln
taxeringskalendern.

Propositionen angående studiehjälp för högre undervisning åt landsbygdens
ungdom m. m. är ett led i att vidga möjligheterna för denna ungdom att kunna
söka sig fram till de högre undervisningsanstalterna, och varje strävan i
den riktningen måste hälsas med tillfredsställelse. Att landsbygdens ungdom
i detta fall kommit litet före städernas ungdom, anser jag icke vara någon
dödssynd, ty den, som levt på landet och känner till svårigheterna för landsbygdsungdomen
att komma i åtnjutande av högre skolundervisning, måste ha
full förståelse för att denna fråga blir löst, även örn den kommer litet före,
när det gäller städernas ungdom. Men trots att jag hälsar varje framsteg på
detta område med stor tillfredsställelse, anser jag, att varken propositionen
eller utskottsutlåtandet tillmötesgått de bärande synpunkterna i fråga örn att
undanröja de ekonomiska hindren för landsbygdsungdomen att söka sig till en
högre undervisning. Det är riktigt, att man löst frågan för vissa grupper och
att man höjt taket för anslagsgivningen, men man blir förvånad, när man finner,
att de ungdomar, som ha det allra sämst och äro de fattigaste, i stor utsträckning
bli utestängda från möjligheterna att komma till de högre skolorna.
I detta sammanhang får jag understryka vad skolutredningen i sitt första betänkande
säger, att varje art och varje grad av bildning göres tillgänglig för
varje uppväxande samhällsmedlem utan hänsyn till kön, hemort, stånd och
ekonomiska villkor. Att det sedan kan behövas en förnuftig utgallring, kail
jag villigt erkänna, men denna utgallring får icke följa ekonomiska linjer så
till vida, att föräldrarnas ekonomi skall bli avgörande, örn vår ungdom skall
kunna gå i skola eller avstängas därifrån.

Stipendiernas storlek blir också avgörande för hur den mindre bemedlade
eller medellösa ungdomen skall kunna lösa sin skolutbildning. Utskottets majoritet
synes ha anammat den uppfattningen, att den allra fattigaste ungdomen
skall avstängas från den högre skolundervisningen. Då jag har en
bestämd uppfattning örn att studiebegåvning inte följer föräldrarnas ekonomi

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
och att även denna ungdom har rätt att få sina berättigade krav på tillgång
till högre undervisning tillgodosedda, anser jag liksom reservanten, att stipendiebeloppet
bör höjas till 1 000 kronor per år, samtidigt som jag får säga,
att det vore ^ önskvärt, att resestipendiefrågan bleve löst. Jag anser denna
fråga vara så pass viktig, att den borde kunna lösas redan i dag, och jag
vågar säga, att landsbygdens ungdom skulle nog med glädje hälsa ett sådant
beslut. Av olika skäl skulle jag vilja påtala, att landsbygdens ungdom skulle
nog vara tillfreds, örn de fingo känna, att de olika partiernas representanter i
riksdagen verkligen i praktisk handling ville visa, att de känna och förstå
de problem, som landsbygdens ungdom brottas med, och jag tror, att ett sådant
handtag är både berättigat och nödvändigt.

Jag vill därför uttala den förhoppningen, att vi, när vi — såsom jag hoppas
— fatta i dag detta beslut, även däri understryka, att denna lösning av
fragan endast är ett led i det stora sammanhanget och att vi förvänta, att vi
inom en snar framtid — örn möjligt till nästa år — även skola kunna få en
proposition, som söker lösa detta städernas ungdoms problem efter ungefär
samma principer, som vi förordat.

o Utskottet har skrivit mycket vänligt och förutsätter en hel del i sitt utlåtande,
och det kan ju vara vackert med ett sådan skrivsätt och dessa förhoppningar,
men det vore nog kanske lyckligare i dagens situation, örn vi,
när_ vi nu skola draga upp principerna för hjälp till ungdomen, redan från
början gåve denna hjälp den omfattning, som är nödvändig, och att detta
sedan fick bli vägledande för kommande beslut. Jag har även den uppfattningen,
att det icke kan vara lyckligt att härvidlag komma med ett lappverk
— nu kanske det kan vara väl hårt att kalla det lappverk — men jag har
intryck av att statsutskottet har liksom en viss kärlek för lappverkspolitik
och att detta lekt utskottet i hagen även i detta fall. Jag tror, att det icke
vore lyckligt i detta sammanhang.

Jag vill även understryka betydelsen av korrespondensstudier. Jag är glad
at att utskottet förbättrat propositionen, även örn jag måste säga, att det
varit önskvärt att utskottet föreslagit ett ökat stöd åt denna undervisningsform.
Ty hur vi än diskutera måste man väl ändå säga, att dessa studier
haft den allra största betydelse för landsbygden och folkrörelserna och för det
arbete som dessa utföra icke minst på landsbygden. Jag hoppas, att vi skola
kunna ge korrespondensstudierna ett ökat stöd och att vi skola finna de
former, som bäst kunna främja denna fria och gagnerika studieform. Aven
på andra punkter hava vi i vår motion framfört olika önskemål, och jag vill
uttala den förhoppningen, att även örn vi icke i dag kunna få dessa önskemål
tillgodosedda, de skola beaktas i framtiden, samt att även statsrådet skall
söka lösa denna fråga med de möjligheter som stå till buds.

Det är givet, att man skulle önska att yrka bifall till den motion, som
väckts i denna fråga av undertecknad och en del andra. Då jag emellertid
förstår, att det icke är någon möjlighet att få majoritet för ett sådant yrkande,
inskränker jag mig till att yrka bifall till den av herr Wallentheim avgivna
reservationen, och jag framställer detta yrkande i den förhoppningen,
att det skall gagna landsbygdens ungdom och överhuvud taget vara ett medel
att pabörja vart arbete med en verklig demokratisering av vårt undervisningsväsende.

Herr Bergström: Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten på att propositionen
bär en ganska stark grund att bygga på, när den föreslår, att högsta
beloppet av studiestipendier skall motsvara den merkostnad, som uppstår för
en landsbygdsungdom i jämförelse med kostnaderna för en ungdom på läro -

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
verksorten. Man har med andra ord velat skapa en viss balans mellan studiekostnaderna
för landsbygdens resp. läroverksorternas ungdom. Detta måste
också utan tvivel anses vara en riktig princip, när man skall börja denna verksamhet
utan att samtidigt ta upp frågan örn ett likvärdigt studieunderstöd
till fattiga pojkar och flickor på läroverksorterna. Jag bekänner också., utan
vidare, att jag av detta skäl ursprungligen hade slutit upp° på propositionens
linje. När vi emellertid sedan kommo i det läget, att vi måste söka finna en
kompromiss, gick jag med på de 800 kronor, som utskottet nu föreslår, och
jag tröstade mig därvid med att även örn detta belopp låg 125 kronor högre
än propositionens förslag, så behövde det ju därmed icke vara sagt, att man
kom över den merkostnad, som jag nyss talat örn. Jag behövde med andra
ord icke hysa några större betänkligheter ur den synpunkten.

Sådana betänkligheter har jag däremot i mycket hög grad hyst i fråga örn
den ståndpunkt, som man nu på visst håll intagit, då man påyrkar, att vi
nu skulle lösa stipendiefrågan för landsbygdens ungdom i ett enda svep och
samtidigt lämna motsvarande understödsfråga för städernas och tätorternas
ungdom helt å sido. Dessa två frågor lia ett visst sammanhang, och de böra
lösas i sin fulla utsträckning samtidigt. I varje fall är det tryggare låt mig
säga ur politiska synpunkter för städernas och tätorternas ungdom, att så blir
förhållandet. Jag har tillmätt denna synpunkt så stor betydelse, att jag icke
har kunnat acceptera yrkanden, som ha siktat på full behovstäckning redan
i år utöver den förut omnämnda merkostnaden för landsbygdens ungdom.

Efter dessa mera allmänna synpunkter skulle jag i anledning av herr
Wallentheims och herr Lundbergs anföranden vilja säga, att jag tycker att
dessa båda herrar hade, jag höll på att säga, dåligt sinne för proportioner.
Båda höllö flammande tal fyllda med starkt patos mot utskottets yrkande,
precis som örn det här på allvar vore fråga om att, såsom uttrycket föll.
utelämna de fattigaste och mest hjälpbehövande. Det är ju icke så, som jag
förmodar kammarens ledamöter funnit, vid studiet av utskottsutlåtandet. Det
förhåller sig ju så, att vi principiellt äro fullständigt överens örn att det man
skall sträva efter är att om möjligt redan vid nästa riksdag få genomförd
den fulla behovstäckningen för behövande ungdomar i både städer, andra tätorter
och på landsbygden. Det som skiljer oss åt är en tidsfråga, alltså när
detta skall genomföras, och ingen principiell fråga. Behovstäckningsprincipen
accepterar utskottsmajoriteten i lika hög grad som reservanterna.

Jag måste här sätta in en anmärkning mot en viss detalj i den Wallentheimska
reservationen. När majoriteten inom utskottet vill höja de av Kungl.
Majit föreslagna högsta stipendiebeloppen med 125 kronor, så har den beräknat,
att anan också måste bevilja ett ökat anslag för att finansiera den utfästelse
som ligger däri med ett par hundra tusen kronor högre utöver propositionens.
I propositionen föreslås som bekant 1 700 000 kronor, och utskottet föreslår
1 900 000 kronor. Det är alltså en skillnad på ett par hundra tusen kronor,
som betingas av att vi sträckt oss 125 kronor högre på stipendieskalan. Nu
kommer den Wallentheimska reservationen och vill öka stipendiebeloppen med
ytterligare 200 kronor, men samtidigt föreslår den icke en större ökning av
det av oss föreslagna anslaget än med 50 000 kronor. Ha icke kammarens ledamöter
liksom jag den uppfattningen, att man här ställer ut växlar som inte
komma att kunna inlösas? Kammarens ledamöter skola observera, att det är
ett reservationsanslag och inte ett förslagsanslag som riksdagen här ställer till
förfogande. Detta anslag får alltså icke överskridas. Nu kan naturligtvis herr
Wallentheim invända, att örn riksdagen skulle uttala sig för ett högsta stipendiebelopp
av 1 000 kronor, så kan det utgå av de medel som ställas till för -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
fogande, men det är uppenbart, att det endast kan ske på det sättet, att man
i mycket hög grad begränsar stipendiernas antal. Nu är frågan den, om man
skall gå till väga på ett sådant sätt, att man minskar själva ramen och omfattningen
för att kunna höja ett mindre antal stipendier till de hjälpbehövande.

Jag får lov att säga, att när man från kommunistiskt håll ansluter sig till
den Wallentheimska reservationen, blir jag ännu mer förvånad i detta speciella
stycke. Kommunisterna lia i sin motion åtminstone varit så konsekventa, att
de räknat ut, vilken ökning av reservationsanslaget som en höjning enligt deras
motion av stipendierna från 675 till 1 200 kronor skulle betinga. De föreslå nämligen
en höjning av det av Kungl. Maj :t begärda anslaget med 3 640 000 kronor.
Nu krypa de ned med stipendiebeloppet från 1 200 till 1 000 kronor och
anse det tillräckligt, att det av utskottet föreslagna anslaget höjes med endast
50 000 kronor. Detta går ju inte ihop på något sätt. Det är alldeles uppenbart,
att det här i mycket stor utsträckning bara är fråga örn ett slag i tomma
luften. Ty skall man verkligen här skaffa fram effektiva stipendier, då måste
väl också anslag ställas till förfogande, men det är det man inte gör, och därför
komma också, vare sig kammaren tar utskottsmajoritetens eller reservanternas
förslag, de i verkligheten utgående stipendierna att i stort sett bli desamma.
Att man höjer anslaget från 1 900 000 kronor till 1 950 000 kronor, kan rimligen
icke ha någon större betydelse. Jag tror därför, att det är klokt, om
kammaren följer utskottsmajoriteten härvidlag.

Vi ha velat gå en smula försiktigare fram för att inhämta en viss erfarenhet
om vart det kommer att bära hän, och det är inte mer brådskande med
denna sak, än att man bör ha rätt att ta på sig det år som det här är fråga örn
för att få en något klarare överblick över detta område. Det är ändå ingen
dålig början att starta denna nya stipendieverksamhet med belopp på upp till
800 kronor. Jag tycker, att det är en storartad inledning, och den är så mycket
mera glädjande, som här också göres ett tydligt och klart uttalande från utskottsmajoritetens
sida, att man skall inrikta sig på den fulla behovstäckningen
för både landsbygdens och tätorternas ungdom och att man i detta sammanhang
även skall lyfta upp stipendierna till samma nivå för den ungdom som
söker sig in på den praktiska utbildningens vägar. Vi skola inte nonchalera
den skillnad som här föreligger, örn man följer reservationen, mellan de teoretiska
studiernas bana och de praktiska studiernas. Det är dock enligt reservanternas
förslag fråga örn att en pojke eller en flicka, som går i en realskola eller
på ett gymnasium, skulle få lil kronor i månaden, medan enligt det beslut
som riksdagen tidigare i år fattat den pojke som går i en verkstadsskola kan
få högst 75 kronor i stipendium. Det är också en skillnad mellan de stipendier
som skulle utgå enligt utskottsmajoritetens förslag och dem som utgå till praktisk
utbildning, vilken skillnad uppgår till 14 ä 15 kronor. Det är mindre
sympatiskt redan med denna skillnad, därför att den kan lätt uppfattas på det
sättet, att vi här i riksdagen alltjämt värdera en viss sorts arbetskraft högre
än en annan sorts eller rättare sagt en viss utbildning högre än en annan. Det är
den gamla motsättningen mellan kroppsarbete och intellektuellt arbete, som
inan här kanske kommer att so skymta fram, även örn den kommer att bestå
endast under en relativt kort tid.

Jag får lov att säga herr Wallentheim, att det är en studentproduktion här
i landet, som jag tycker att vi skulle börja att vara en smula försiktiga med.
Vi ha en stor skara ungdom som inte kunnat få någon utbildning utöver studentexamen
och som blivit hänvisad till det s. k. manschettproletariatet. Den
är oförmögen att söka sig till ett kroppsarbete tack vare våra gamla svenska
fördomar, den hamnar i regel på något kontor och blir uselt betald, då där -

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
emot, om den, i den mån den icke går till någon högskola, söker sig in på den
praktiska utbildningens bana, skulle kunna göra sig bättre gällande oell nå
en bättre levnadsstandard inom de praktiska yrkena.

Det skulle vara en hel del andra synpunkter att anföra i detta sammanhang,
men jag skall icke taga tiden i anspråk i större utsträckning, herr talman.
Jag vill bara till sist säga, att man tydligen har tagit skolutredningen
såsom något föredöme och mönster för oss när det gäller att nu ordna denna
fråga. Jag vill då fästa uppmärksamheten på att skolutredningen för den hjälpverksamhet
som det här är fråga örn föreslagit ett anslag på 1 500 000 kronor. I
den kungl, propositionen har anslaget höjts till 1 700 000 kronor genom anslag
till skolfrukostar och genom generösare resestipendiebestämmelser. Utskottsmajoriteten
har nu lagt på ytterligare 200 000 kronor. Vi ligga sålunda 400 000
kronor över skolutredningens anslagsberäkning. Det förefaller mig, som om vi
med det av utskottsmajoriteten förordnade anslaget skulle komma ett litet stycke
längre i fråga örn effektiv hjälp, än örn man begränsar sig till det belopp
som skolutredningen ifrågasatt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hyling: Herr talman! Det har här från flera talares sida framförts ett
tack till ecklesiastikministern för det initiativ som tagits här, och jag tror,
att det är en ganska allmän uppfattning i landet, att detta initiativ kommer
att bli upptakten till ett bättre förhållande för landsbygden, när det gäller
skolundervisningen. Vi veta ju allesammans, vilka svårigheter landsbygdens
barn, d. v. s. närmast deras målsmän, lia att brottas med då det gäller att
försöka ge barnen en något högre skolunderbyggnad. Som lärare i en landsbygdsskola
har jag sett många exempel på att elever som slutat sjätte klassen
mycket väl skulle varit lämpade till att fortsätta studierna men på grund av
ekonomiska svårigheter icke haft möjligheter därtill. Jag skulle kunna ge
exempel på att det ute på landsbygden existerar stora begåvningar, som skulle
hävda sig i läroverken på ett sådant sätt, att de helt visst skulle tillhöra de
allra bästa i sina respektive klasser.

Nu är det emellertid många som ha uttalat vissa farhågor för att en lösning
enligt det förslag som här föreligger skulle bli anledning till att strömmen
från landsbygden till städerna skulle fortsätta i stället för att avstanna,
och, vad värre är, att just begåvningarna, som landsbygden så väl behöver, på
detta sätt skulle komma att försvinna från landsbygden. Jag hör icke till
dem som tro, att detta förslag kommer att leda till en ökad ström från landsbygden,
utan jag tror i stället, att om man får denna möjlighet för landsbygdens
barn, så komma många av de föräldrar, som eljest skulle begagna den
möjlighet de lia att flytta till städerna för att kunna ge sina barn en högre
utbildning, att nu i stället stanna kvar på landsbygden. Jag är övertygad om
att vi måste arbeta efter sådana linjer, att vi tillvarataga landsbygdens begåvningar
och helst också få dessa begåvningar tillbaka till landsbygden, ty
landsbygden behöver dem alltför väl. Nu har man emellertid en känsla av att
örn dessa barn tagas in till städerna, så kommer miljön att påverka dem, så
att inte vilja komma tillbaka.

Det är en sak som jag här skulle vilja beröra, nämligen ett förslag, som
jag tycker är värt, att man håller i tankarna. Det är rektorn vid Katrinebergs
folkhögskola Åberg, som framfört den tanken, att man skulle förlägga vissa
realskolor och gymnasier till våra folkhögskolor. Jag får för givet, att
hela folkhögskoletanken kommer att så småningom bli föremål för en utredning",
och då förmenar jag, att även denna fråga som framkastats av rektorn
vid ifrågavarande folkhögskola även kommer fram i utredningen. Jag vill

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
emellertid i detta sammanhang säga, att jag icke vill medverka till att våra
folkhögskolor på något sätt förlora den undervisningsform de lia, utan skulle
man få en ny avdelning i folkhögskolan, så får denna icke på något sätt inkräkta
på folkhögskolans vanliga undervisning.

Nu har i utskottsutlåtandet ganska klart sagts att endast studiebegåvningarna
få rätt till att erhålla stipendier, och därmed är man naturligtvis
inne på tanken, örn landsbygden helt och fullt kommer att kunna hävda sig i
förhållande till städerna. Det finns i våra städer många icke studiebegåvade
barn som besöka läroverken. Men örn vi nu stanna för att endast ge direkta
studiebegåvningar på landsbygden stipendier, då komma en hel del barn på
landsbygden som icke kunna kallas för direkta begåvningar men som mycket
väl skulle kunna avlägga realexamen att bli utestängda. Därmed komma naturligtvis
städerna att ha en fördel framför landsbygden.

Jag vill i detta sammanhang peka på en annan sak. Det är nämligen så,
att det skall tillsättas en särskild studielånenämnd som skall avgöra, vilka
som skulle ha stipendier eller icke, och vid detta avgörande skall det då vara
en viss behovsprövning. Jag vädjar till ecklesiastikministern, som nu är närvarande
här, att när instruktionen för denna nämnd kommer att fastställas,
han ser till, att bestämmelserna för behovsprövningen icke göras alltför snäva.
Det finns nämligen en hel del familjer på landsbygden, som måhända kunna
uppvisa inkomster på 6 000, 7 000 eller 8 000 kronor, men denna inkomst ger
med det oerhörda skattetryck som för närvarande finns knappast möjlighet
att skicka barnen till någon högre undervisningsanstalt. Man bör därför ta
vederbörlig hänsyn till alla faktorer och icke göra denna behovsprövning alltför
snäv.

Det finns en typ av skolor som går under namnet robertsforsskola och som
kommit ut på den svenska landsbygden under de senaste åren. Det är många
som kritiserat dessa robertsforsskolor mycket kraftigt, och jag är angelägen
att säga, att denna skola givetvis ännu icke fått den fasta form över sig som
är önskvärd, men å andra sidan är jag övertygad örn att denna typ av skola
behövs på landsbygden, därför att det icke kommer att bli möjligt för alla
barn som vilja ha en realexamen att komma i åtnjutande av de stipendier
som nu äro kalkylerade. Därför behövs dessa skolor mycket väl. Det har
kommit en kraftig kritik mot denna skoltyp bl. a. från Västerbotten. Jag
läser i den kungl, propositionen, att lärarkollegiet vid Umeå högre allmänna
läroverk farit ganska hårt fram i sin kritik av denna skoltyp. Man meddelar
i sitt yttrande, att vårterminen 1944 var det av 18 elever från robertsforsskolan
som deltogo i realskolexamen endast 8 som klarade sig med godkänd
examen. Det måste sägas, att detta resultat är mycket nedslående. Men vi
skola inte stanna enbart inför vad som inträffade vårterminen 1944, utan vi
böra också fästa oss vid vad som inträffade höstterminen samma år. Då släppte
denna typ av skola upp 26 elever, och av dessa var det 24 som togo examen.
Man måste säga, att det då var en ungefärligen normal kuggningsprocent. Detta
resultat skulle jag närmast vilja tyda så, att denna skoltyp håller på att få
en fastare utformning, och därför är det en anledning för statsmakterna att
försöka på olika sätt stödja denna form av skola. Här är det nu föreslaget,
att stipendier skulle kunna ställas till förfogande för ifrågavarande elever,
och det iir att hälsa med tillfredsställelse.

Jag vill sedan, herr talman, endast med några ord beröra en annan del av
detta spörsmål. Örn jag icke är fel''’ underrättad, har den icke berörts tidigare
här i dag. Det är kombinationen av korrespondensundervisning och radioundervisning.
I detta sammanhang bär skolutredningen pekat på en möjlighet, och
man säger därom följande: »Kursens pedagogiska uppläggning bör föregås av

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
samråd mellan skolöverstyrelsen och Radiotjänst, varjämte Radiotjänsts skolradiosektion
under försökstiden bör ha möjlighet att kontinuerligt samråda
med såväl skolöverstyrelsen och statens vederbörande folkskolinspektör som den
lokala skolledningen och handledarna.» Jag tror, att en undervisning genom
radio kommer att betyda ganska mycket, ty det är jn ett modernt undervisningsinstrument,
och den bör underlättas på alla tänkbara sätt. Det är samma
förhållande med skolradions möjligheter som med robertsforsskolans, att de
ännu icke äro tillräckligt prövade, för att man skall kunna se, vilka resultat
som kunna uppnås. Jag är emellertid övertygad örn att skolradiosektionen inom
Radiotjänst kommer att gå fram på samma sätt som den gjort när det gäller
den vanliga skolundervisningen, nämligen att söka kontakt med lärarna.
Skolradiosektionen har ju anordnat konferenser ute i landet, där frågorna tagits
upp till diskussion. Jag är övertygad örn att skolradiosektionen, örn den får
hand örn denna uppgift, kommer att fortsätta på den inslagna vägen. Jag känner
behov, herr talman, att i detta sammanhang ge ett erkännande åt det sätt
på vilket skolradion hittills fyllt sin uppgift.

Till sist vill jag säga några ord örn tanken att bygga skolhem i våra läroverksstäder.
Jag skall inte gå in på frågan örn vem som skall vara byggherre
eller hur många procent av kostnaderna som skola gäldas från olika håll. utan
jag skulle vilja se saken ur en annan synvinkel. Det har med rätta talats örn
de stora svårigheter, som det ur kostnadssynpunkt bereder landsbygdens målsmän
att ha sina barn inackorderade på läroverksorterna men det är, herr
talman, inte endast en kostnadsfråga, som det här gäller, utan också en uppfostringsfråga
av ganska stora mått. För de målsmän, som på detta sätt ha
sina barn inackorderade på annat håll, är det inte bara det förhållandet att
inackorderingen kostar så och så många tusen kronor, som spelar en roll, utan
man är också bekymrad över . hur det skall gå med barnens uppfostran när de
lämnas i främmande händer. Tidigare har det i många läroverksstäder gått att
leta upp mycket förnämliga inackorderingsställen hos privatpersoner, där barnen
blivit omhändertagna på ungefär samma sätt som örn de skulle lia varit
hemma hos far och mor. Men dessa inackorderingsställen lia visat en tendens
att försvinna och ersättas av inackorderingsställen av mer pensionatmässig typ.
När nu denna skolhemstanke skall förverkligas, är det därför enligt mitt förmenande
nödvändigt att se till, att man får sådana människor, som handha
skötseln av dem, att även denna uppfostrande uppgift blir tillgodosedd och skolhemmen
alltså inte bara få karaktären av pensionat.

Med det anförda skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till det utskottsutlåtande,
som här föreligger. Enligt vad som sagts mig, är utskottets utlåtande
resultat av en kompromiss inom utskottet, och av den anledningen vill jag
för min del vara med örn att rösta för detta förslag, under förutsättning att vi
i framtiden skola kunna ytterligare bygga ut detta stipendiesystem.

Herr Andersson i Falun: Herr talman! Genom det beslut, som riksdagen
kommer att fatta i anledning av det nu behandlade utskottsutlåtandet, tages
ju ett betydande steg fram mot bättre förhållanden i fråga örn studiemöjligheterna
för begåvade, mindre bemedlade barn. Man kan bara undra, varför inte
detta beslut blivit fattat redan tidigare. Här örn någonsin kan man säga, att
sekelgamla orättvisor hålla på att undanröjas.

Men frågan är örn alla de åtgärder, som riksdagen nu kommer att besluta,
kunna förväntas komma till någon snar verkställighet. I det avseen det vill jag
anmäla starka tvivelsmål i fråga om de s. k. skolhemmen. Det har i motioner påyrkats,
att dessa skolhem skulle anläggas och drivas av staten, men utskottet
har inte velat tillstyrka detta. Utskottet förutsätter i stället att landstingen sko -

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
la bygga skolorna oell även i sista hand svara för driften. Med den kännedom,
som jag har örn alla de uppgifter, som påvila landstingen, tillåter jag mig
emellertid att på det allra högsta betvivla, att landstingen skulle vara färdiga
att kasta sig över denna nya uppgift. Visserligen ställer statsutskottet i utsikt
generösa byggnadsbidrag, och man utlovar halvt örn halvt även driftsbidrag,
men hela apparaten kommer säkert ändå att bli vidlyftig och kostsam för den,
som skall handha den. Vi få komma ihåg, att i de flesta län finns det mer
än ett läroverk, och i åtskilliga län finns det tre, och vidare är det ju meningen
att det skall bli skilda skolhem för gossar och flickor. Det betyder att man
inte kan låta sig nöja med att bygga bara ett skolhem, utan man måste åtminstone
bygga ett för gossar och ett för flickor och så småningom även två
skolhem vid varje läroverk. Det blir alltså inte någon liten uppgift som de
tänkta principalerna skulle få.

Jag fruktar därför att det led i systemet för studiehjälp som skolhemmen utgöra
"och vilket är synnerligen behövligt med hänsyn till bostadsbristen och
svårigheten att skaffa sig inackordering, i praktiken kommer att infogas i detta
system betydligt senare än Kungl. Maj :t och statsutskottet ha föreställt sig.

Jag skulle helst ha sett, att riksdagen hade bifallit de motioner, som gå ut
på att staten skall bygga skolhemmen för att sedermera överlämna dem till
någon lokal institution, vederbörande läroverksstad eller landsting. Att nu räkna°med
att landstingen stå färdiga att jämte alla andra uppgifter, som vänta
dem, även taga itu med denna sak, det vågar jag för min del inte göra.

Herr Wallentheim: Herr talman! Herr Bergström angrep i sitt anförande
den anslagsberäkning, som förekom i reservationen, och menade att den i själva
verket utgjorde ett slag i tomma luften; man visste egentligen inte hur långt
man skulle komma med det begärda beloppet.

Jag vill på den punkten svara delvis med en hänvisning till vad jag anfört
i mitt tidigare anförande, där jag framhöll att alla anslagsberäkningar rörande
denna sak måste, åtminstone på detta stadium, bli ganska osäkra. Men jag
kan tillägga att då vi på avdelningen diskuterade olika alternativ till lösning
av denna fråga och det då även förelåg ett alternativ, enligt vilket stipendiebeloppet
maximerades till 1 000 kronor, så kommo de experter på området, som
avdelningen anlitade för att räkna ut kostnaderna för detta alternativ, fram
till ett belopp av 1 900 000 kronor, alltså samma summa som man sedan inom
utskottet bar enat sig örn. Det framhölls emellertid, att denna siffra möjligen
var något låg, och det är med utgångspunkt från detta som jag tillåtit mig att
ställa ett yrkande örn ytterligare 50 000 kronor.

Jag vill sålunda påpeka att det av mig föreslagna beloppet ingalunda är
hugget i luften, utan att det ansluter sig till vad den expertis ansett, som avj
delningen haft att samråda med.

Därutöver vill jag tillägga, att skulle det visa sig att de medel, som ställts
till förfogande, äro för knappa och att det sålunda måste bli fråga om restriktiva
åtgärder, så får man väl göra på det sättet att man låter de sökande, som
lia det ekonomiskt bäst ställt, stå utanför och i första hand söker hjälpa dem,
sorn äro allra svagast ställda i ekonomiskt avseende.

Vidare måste jag hävda, att reservationens resonemang ingalunda innebär,
såsom herr Bergström tycktes antyda, någon undervärdering av den praktiska
utbildningen. Reservationen ansluter sig helt och fullt till den motivering, som
utskottet i detta avseende har presterat, och det kan ju inte råda någon tvekan
örn vad man i det fallet anser beträffande värdesättningen av den praktiska
utbildningen.

För övrigt vill jag säga att hade herr Bergström verkligen velat lämna den

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
praktiska utbildningen samma hjälp i stipendiehänseende, så skulle herr Bergström
ha biträtt förslaget örn en samtidig behandling av alla föreliggande stipendiefrågor.
Därigenom kunde det ha undvikits, att man kommit att följa en
linje i fråga örn det ena slaget av stipendier och en annan linje i fråga om det
andra slaget.

Det har här talats örn att det finns fara för att det kan uppstå ett studentproletariat.
Jag är ingalunda ■—- det framhöll jag också i mitt förra anförande
— blind för detta. Men jag skulle tro att i och med att man, såsom här är
tänkt, ger möjlighet för ekonomiskt svaga men begåvade elever att ta sig fram
på den lärda banan, så åstadkommer man en spärr när det gäller tillträdet av
andra, som inte lia naturlig begåvning och fallenhet för studier. Jag tror också
latt det i detta sammanhang finns all anledning att ytterligare understryka
vad jag i mitt tidigare anförande framhöll, nämligen att det i vårt land faktiskt
råder brist på verkligt kvalificerat folk för viktiga uppgifter.

Slutligen vill jag påpeka att man vid beviljandet av anslag ju får ta hänsyn
till att anslagen kunna vara iav olika karaktär. Örn det exempelvis gäller attge
anslag för byggande av en järnväg, så går det mycket bra att bevilja detta
anslag i etapper; man kan ju bygga den ena biten av järnvägen det ena året
och den andra ett annat år. Men i fråga örn ett anslag av den karaktär, som det
här gäller, ligger det något annorlunda till, och i varje fall sträcker sig inte
den etapp, som man enligt utskottets förslag skulle tillryggalägga under det
första året, så långt att även de allra svagast ekonomiskt ställda komma med.
Det är detta, som jag för min del inte har kunnat acceptera.

Herr Bergström erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag fick en anmärkning av herr Wallentheim, som jag vill bemöta.

Herr Wallentheim sade, att örn jag verkligen hade velat tillgodose även den
praktiska utbildningen och redan nu söka få likformiga stipendiebestämmelser
över hela linjen, så borde jag ha bemödat mig örn att få frågan örn stipendier
för praktisk utbildning behandlad samtidigt med frågan örn stipendier för teoretiska
studier. Det förhöll sig emellertid så, herr Wallentheim, att jag var
den ende, som dryftade den saken en smula inom avdelningen, och jag fick då
klart för mig, att det inte förelåg någon allmän benägenhet för att gå utöver
Kungl. Maj:ts förslag i fråga om stipendier för teoretiska studier. Jag sade för
min del klart och tydligt ifrån att jag i annat fall skulle ha yrkat på motsvarande,
högre stipendier för verkstadsskolor, folkhögskolor o. s. v. Jag har alltså
inte, såsom herr Wallentheim tycks mena, försökt hålla isär dessa båda
frågor.

Däremot är det en annan sak att vi inte ville vara med örn att bryta ut frågan
om stipendier för verkstadsskolorna o. s. v. ur sitt sammanhang och låta
den bli liggande tills vi på allvar hunnit ta itu med propositionen om stipendier
för teoretiska studier.

Herr Wallentheim får ursäkta mig, men jag måste säga, att när vi inom utskottet
räknat med att det behövs ett ytterligare anslag av 200 000 kronor för
att det maximala stipendiebeloppet skall kunna höjas med 125 kronor och herr
Wallentheim nöjer sig med 50 000 kronor för en ytterligare höjning av detta
belopp med 200 kronor, då är herr Wallentheim inne på den tomma gestens
väg. Skall man kunna utlämna stipendier till de fastställda beloppen, måste
man ju också ställa tillräckligt med penningmedel till förfogande för studielånenämnden,
som skall ha hand örn saken. Ett sådant förslag som herr Wallentheims
kan inte leda till annat än att endera stipendiernas antal måste be-,
gränsas i mycket hög grad eller också att man inte kan utlämna de stipendier
på 1 000 kronor, som herr Wallentheim så nitälskar för.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)

Jag vet inte vilken expertis, som herr Wallentheim använt sig av, men den
enklaste eftertanke säger att det inte på långa vägar kan räcka med en ökning
av anslaget med 50 000 kronor, örn man skall tillmötesgå herr Wallentheims
önskemål i fråga örn stipendiebeloppens storlek.

Vidare yttrade:

Herr Holmberg: Herr talman! Herr Bergström gav oss kommunister det betyget
att vi varit konsekventa i vår motion, när vi beräknat det anslag som
skulle behövas efter den utbyggnad av stipendiesystemet som vi föreslagit.
Däremot ha vi enligt herr Bergströms mening brustit i konsekvens, när vi inte
begärt större medelsanvisning än herr Wallentheim föreslagit i sin reservation
för en höjning av stipendiebeloppet till 1 000 kronor. Tydligen menar herr
Bergström att man för att kunna genomföra något sådant måste ha ett anslag
på mellan 4 och 5 miljoner kronor.

I vår motion föreslogs att stipendier omedelbart skulle utgå i hela elen
omfattning, som skolutredningen hade ansett önskvärt, och för detta behövs
ett belopp av den storleksordning som vi angivit i motionen. Reservationen däremot
utgår ifrån att stipendiesystemet först under loppet av trevar skulle
utbyggas att få en sådan omfattning, och följaktligen behövs då inte tor
nästkommande budgetår ett belopp av samma storlek som vi ifrågasatt. Det
är ju detta, som herr Wallentheim här har framhållit. o

För övrigt måste herr Bergström, örn han skall kunna hävda den ståndpunkt
som han här gjort, rikta samma anmärkning mot skolutredningen som han
gjort mot oss. I det utskottsutlåtande, som nu behandlas, refereras även vad
skolutredningen har sagt beträffande anslagsbehovet. Skolutredningen säger,
att enligt de beräkningar, som utredningen gjort, skulle totalkostnaden för de
stipendieberättigade lärjungarnas inackordering och resor under ett läsår uppgå
till 6 461 000 kronor. Skolutredningen beräknar vidare att det årliga anslagsbehovet
för ändamålet kommer att uppgå till omkring 70 procent av totalkostnaden
eller till minst 4 500000 kronor. Denna summa borde dock icke
utgå redan första året för verksamhet, och härom anför utredningen följande:
»Det torde vara nödvändigt att erhålla ett pär års erfarenhet av en hjälpverksamhet
av detta slag, innan densamma utsträckes att omfatta samtliga de lärjungar.
som under ett läsår skulle kunna anses vara stipendieberättigade. Pa
grund härav torde det vara lämpligt, att anslaget under det första året begränsas
till ett mindre belopp, som emellertid successivt höjes under de närmast
följande åren. då antalet av dem, som skulle kunna tänkas komma i
åtanke vid bidragsbeloppens fördelning, på grund av vidgad kännedom örn
möjligheterna att erhålla understöd med säkerhet kommer att ökas. Yi föreslå
därför, att för det första läsår, som stipendier av detta slag utdelas, ett anslag
av 1 500 000 kronor beviljas» etc.

Det är alldeles uppenbart att såväl herr Wallentheims som mitt resonemang
ligger helt i linje med det resonemang, som skolutredningen sålunda för, och
det är märkligt att herr Bergström, som ju inte bara deltagit i behandlingen
av denna fråga inom statsutskottet som sådant utan även suttit på den avdelning,
som handlagt iirendet. inte ännu upptäckt denna skillnad mellan yrkandet
i vår motion och skolutredningens förslag, som också regeringspropositionen
bygger på och som nu även herr Wallentheim anknutit till, när det gäller Hagan
om°hur man så småningom skall kunna nå fram till den slutliga Utbyggnaden
av stipendiesystemet.

Herr Bergström: Herr talman! Bara några ord! Det förhåller sig väl ändå
så, herr Holmberg, att de 5 340 000 kronor för stipendier, som påyrkas i kom -

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
munisternas motion, helt äro avsedda att användas under nästkommande budgetår,
medan Kungl. Maj:ts förslag går ut på att det under nästkommande
budgetår skulle ställas till förfogande ett anslag på 1 700 000 kronor för samma
ändamål. Det av kommunisterna föreslagna beloppet ligger sålunda
3 640 000 kronor över vad Kungl. Maj :t föreslår, inte för de kommande tre
åren utan för det budgetår som börjar den 1 juli i år.

I kommunistmotionen kalkyleras med att det för varje hundratal kronor,
varmed nian höjer stipendiebeloppen, behövs en höjning av anslaget med ca
700 000 kronor. Men örn nu kommunisterna gått ned med 200 kronor i fråga
om sina krav på stipendiebeloppens storlek, så skulle det ju enligt deras egna
kalkyler betyda att den av dem föreslagna anslagsökningen skulle minskas
med 1 400 000 kronor eller ned till omkring 2 miljoner. Det hindrar emellertid
inte att kommunisterna sluta upp kring den Wallentheimska reservationen, där
det föreslås en höjning av det av utskottet tillstyrkta beloppet med 50 000
kronor.

Herr Holmberg må förlåta mig, att jag inte kan få någon reda i de beräkningar,
som motionen presterat. Det är nog, såsom jag förut påpekade, uppenbart
att det här endast är fråga om en tom gest utåt och ingenting annat.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Andrén: Herr talman!
Jag ber först och främst att få betyga ett nästan enhälligt statsutskott min
stora tacksamhet för den älskvärda behandling som den proposition, som vi
nu diskutera, har rönt. Men framför allt vill jag uttrycka min glädje och tillfredsställelse
över den lösning, som ett betydelsefullt samhällsproblem nu
synes få. Jag har inte kunnat finna, att det i denna kammare har rått några
principiella motsättningar örn denna sak. Det tillätes mig kanske i alla fall
att i all korthet sätta in de principer, som nu skola tillämpas, i sitt sociala
sammanhang.

Det är ju allmänt känt att ståndscirkulationen spelat en mycket stor roll
i det svenska samhällslivet. Denna ståndscirkulation har bidragit till trevnaden
i vårt samhälle och har ökat effektiviteten i det svenska arbetslivet.
Men denna ståndscirkulation har ofta gått fram över en törnbeströdd väg.
Det har varit en cirkulation, där vägen varit kantad av svårigheter, ja många
g-ånger av försakelser. Det är nu fråga om att jämna och bredda vägen för
denna, betydelsefulla ståndscirkulation, och det är med glädje som jag ser,
att skilda samhällsgrupper ha kunnat ena sig om denna uppgift. Jag kan väl
förstå, att en och annan kan ha vissa praktiska farhågor även örn han ger
sin anslutning till principen. Jag märkte dessa farhågor i första kammaren;
där uttalades de ganska tydligt. Jag har skymtat dem även här. Man har
frågat örn det förslag, som nu föreligger, skulle ytterligare stimulera flykten
från landsbygden till städerna. Det är självklart, att meningen med det föreliggande
förslaget är att lata bildning och yrkesskicklighet göra nya erövringar
på den svenska landsbygden. Men vi skola å andra sidan icke underskatta
de faror, som här föreligga. Jag tror, att det gäller för de svenska
statsmakterna att se upp, så att icke dessa farhågor bliva besannade, och det
sker helt visst bäst, örn man ser till att det framför allt blir yrkesskolornas
elever, som bliva premierade vid utdelningen av dessa stipendier.

På en punkt har utskottet föreslagit en modifikation, som har blivit åtskilligt
diskuterad och som kan synas vara av större vikt. Utskottet har föreslagit
en höjning av maximibeloppet för ifrågavarande stipendier från det av Kungl.
Majit föreslagna beloppet 675 kronor till 800 kronor. Det är en modifikation,
som jag icke kan tillmäta någon större vikt och betydelse. Jag kanske rentav
får göra den bekännelsen, att jag vid övervägandet av denna proposition själv

Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Nr 24.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
var inne på en liknande tanke. Men jag1 led av vissa logiska hämningar, som
besvärade mig och som icke tilläto mig att sa frankt gå fram på den nu anvisade
vägen som utskottet har gjort. Jag skall genast tala om, vari dessa logiska
hämningar bestodo. Den stipendieproposition, som nu föreligger till kammarens
beslut, är ju icke någon isolerad företeelse. Vi ha stipendier under
fjärde, femte, åttonde och nionde huvudtitlarna. Örn jag i dessa anslag till
stipendier inräknar det anslagsbelopp, som nu föreslagits av statsutskottet,
kemmer jag lipp till en samlad stipendiesumma på 7 miljoner kronor. Det är i
detta stora sammanhang, som man måste se det nu föreliggande förslaget. I
alla dessa övriga propositioner föreslås det att stipendiebeloppet skall vara
maximerat till 675 kronor per läsår, och när det gällde fjärde, femte, åttonde
eller nionde huvudtitlarna var det mig veterligen ingen motionär i denna kammare,
som var framme och ansåg, att dessa belopp voro för låga och som föreslog,
att de skulle höjas. Är det då rimligt, mina damer och herrar, att fastställa
de stipendier, som skola hjälpa eleverna vid de teoretiska anstalterna till
högre belopp än beloppen av de stipendier, som skola utgå vid praktiska skolor
av det ena eller andra slaget. Jag tror, att vi i varje fall få vara litet försiktiga
på denna punkt.

Det var betänkligheter av detta slag, som har gjort, att jag trots allt stannat
vid maximibeloppet 675 kronor. D. v. s. »stanna» är kanske för mycket sagt.
ty till dessa 675 kronor kommer först och främst enligt propositionen resebidraget.
Vidare ha eleverna möjlighet att erhålla skolornas egna stipendier;
till sist finns det också möjligheter för de verkligt studiebegåvade att få
räntefria studielån. Jag tror därför man kan säga, att den lösning, som här
erbjudes, icke är att förakta. Jag tror tvärtom, att det är en god lösning, en
lösning som kan reducera eller taga bort de geografiska och ekonomiska hinder,
som förut legat i vägen framför allt för landsbygdens ungdom, nar det
gällt att få högre undervisning. _ ..

Det skulle kanske vara åtskilligt att tillägga, men jag kan törsta, att talmannen
är otålig vid denna timme, och jag skall därför begränsa mig till detta.
Jag vill ännu en gång uttrycka min glädje över att vi nu äntligen kunnat
taga ett första steg till lösningen av en stor och betydelsefull fråga, ett första
steg, som naturligtvis icke utesluter andra steg, steg som jag misstänker komma
att tagas redan nästa år, men som då måste tagas jiå en bredare front än vad
som nu är föreslaget. Man måste tänka på hela stipendieproblemet, tänka pa
de olika stipendier, som finnas under olika huvudtitlar,, och lösa detta problem
i ett sammanhang. Grör man icke det far man icke en tillfredsställande och rationell
lösning.

Herr Holmberg: Herr talman! Min replik gäller herr Bergströms anförande.
Kungl. Maj :ts förslag har icke kunnat nedbringas till det ifrågasatta beloppet
bara genom att nedbringa stipendiebeloppet för varje enskild elev utan också
genom att inskränka stipendieverksamheten överhuvud taget under det första
verksamhetsåret. Meningen är ju, såsom jag förut sade, att utbygga denna verksamhet
till den omfattning, som skolutredningen beräknat under loppet av
tre år. I vår motion förutsattes, att man skulle starta från denna lmje redan
under del första året, oell det föranledde anslagsäskandet i vår motion med ett
högre belopp än som föreslås i reservationen.

Överläggningen lörklarades härmed avslutad. Herr talmannen ga\ propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Wallentheim avgivna reservationen; samt 3:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring dari, som föranleddes av bifall till det av herr Nilson i Spånstad
under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen

78 Nr 24. Onsdagen den 30 maj 1945 fm.

Studiehjälp åt landsbygdens ungdom m. m. (Forts.)
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Wallentheim
begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 149, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

\ inner Nej, har kammaren bifallit den av herr "Wallentheim avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 10.

Herr statsrådet Erlander avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 327, med
förslag till lag örn inkallelse av värnpliktiga för avveckling av försvarsberedskap
m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 11.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Svensson i Ljungskile, nr 610 och 611, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 303, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
m. m.;

herr Skoglund i Doverstorp m. fl., nr 612, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 303; samt

herr Andersson i Falun m. fl., nr 613, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 314, med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret
iy45/46.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.12 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen, varjämte undertecknad
på grund av förfall för sekreteraren, jämlikt herr talmannens förordnande,
tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare medel
för budgetåret 1944/45 för kommittéer och utredningar genom sakkunniga under
femte huvudtiteln; och

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
anläggning av fiskhamn på Saltö i Karlskrona jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts Bemyndiganproposition
angående bemyndigande för järnvägsstyrelsen att åtaga sig bor- *
gensansvar för lån till aktiebolaget Svenska godscentraler m. fl. bolag jämte ^ åXgTsig
i ämnet väckt motion. borgensansvar

I propositionen nr 129 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt ut- ^UiéHolwgli
drag av statsrådsprotokollet över kommunikations ärenden för den 2 mars 1945, Svenska godsföreslagit
riksdagen medgiva, att Kungl. Majit''finge bemyndiga järnvägs-centralerm.jl.
styrelsen att på villkor, som i statsrådsprotokollet angivits och i övrigt be- bola9-stämdes av Kungl. Majit, å kronans vägnar åtaga sig borgensansvar för lån
till aktiebolaget Svenska godscentraler, aktiebolaget Landtransport och aktiebolaget
Nordisk biltjänst intill ett belopp av 2 000 000 kronor.

I en inom första kammaren av herr K. A. Johanson väckt motion (I: 315)
hade hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits
förslag och avslag å motionen I: 315, medgiva, att Kungl. Majit finge bemyndiga
järnvägsstyrelsen att på villkor, som i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 2 mars 1945 angivits och i övrigt bestämdes av
Kungl. Majit, å kronans vägnar åtaga sig borgensansvar för lån till aktiebolaget
Svenska godscentraler, aktiebolaget Landtransport och aktiebolaget
Nordisk biltjänst intill ett belopp av 2 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Alter ström, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till motionen I: 315, avslå förevarande
proposition.

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Bemyndigande för järnvägsstyrelsen att åtaga sig borgensansvar för lån till
aktiebolaget Svenska godscentraler m. fl. bolag (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Åkerström: Herr talman! Jag har här råkat bli ensam reservant med
ett yrkande som går ut på att riksdagen borde avslå förevarande proposition.
Motiveringen återfinnes i utlåtandet, och den lyder: »Av vad i motionen anförts
framgår, att aktiebolaget Svenska godscentraler icke erhållit tillstånd
vare sig att jämlikt 33 § i 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik
utöva transportförmedlingsrörelse eller att driva regelbunden linjetrafik
för godstrafik. Bolagets ansökningar härom hava ännu icke slutgiltigt
prövats. Överhuvud taget är det i nuvarande stund ovisst, hur verksamheten
för förmedling av regelbundna transporter med bil mellan skilda orter i framtiden
kommer att bedrivas. Lika ovisst är i vilken omfattning tillstånd till
linjetrafik för godsbefordran på längre avstånd framdeles kommer att medgivas.
Vid sådant förhållande saknas hållpunkter för bedömande av de i propositionen
berörda bolagens framtida utveckling och därmed förbundna kapitalbehov.
Ett bifall till propositionen torde på ett icke önskvärt sätt binda
statsmakternas framtida avgöranden rörande transportförmedlingsverksamhet
och långtrading.»

När Kungl. Maj:t motiverade detta förslag att till AB Svenska godscentralers
disposition skall ställas en borgen av 2 miljoner kronor, har han i propositionen
anfört, att staten blivit meddelägare i detta företag fr. o. m. 1942.
Företaget består för närvarande dels av staten som delägare till 30 % ■— för
närvarande kanske något mera — dels av Sveabolaget till 50 %, medan ett
par andra företag äga återstoden. AB Svenska godscentralers uppgift är ju
att bedriva godsförmedlingsverksamhet. Till följd därav bedrives också samlastning
med statens järnvägar. Det är inte bara AB Svenska godscentraler
som gör det, utan en sådan rörelse bedrives också av ett annat företag som
har ungefär motsvarande omfattning i sin verksamhet, nämligen Transportkompaniet,
som tillika är ett äldre företag.

Anledningen till att jag här gått på en reservation, utmynnande i bifall
till motion nr 315 i första kammaren, är ytterst den, att jag företräder den
uppfattningen, att denna verksamhet borde statens järnvägar ha hand örn.
Den bör inte som nu överlåtas dels åt ett företag, där staten äger 30 % av
aktiekapitalet och jag vågar också säga av inflytandet, och dels åt ett annat
företag, Transportkompaniet, som än så länge betyder minst lika mycket. Vi
borde kunna ha tid på oss att vänta till dess 1944 års trafikutredning kommit
med något förslag. Den har ju till uppgift att undersöka, hur man skall
ordna fördelningen av godstransporterna mellan de olika kommunikationsmedlen,
bil, båt och järnväg. Och jag hoppas att man, sedan trafikutredningen
är färdig, också anser sig böra dra den slutsatsen att de här uppgifterna på
godsförmedlingens område lämpligen borde överlåtas helt åt S.J., d. v. s.
staten.

Låt oss nu gå ut ifrån att det redan finns, och fanns innan staten engagerade
sig, ett företag i branschen som jag redan nämnt, nämligen Transportkompaniet.
Det kan nog ifrågasättas, huruvida det inte varit riktigare att
statens järnvägar redan 1942 försökt förvärva Transportkompaniet i stället
för att bli medintressent i AB Svenska godscentraler. Ett av de företag som
ingå i detta och som också staten därigenom är delägare i bedrev självt, i
varje fall innan vi fingo denna bestämmelse örn att trafiknämnden skall tillse,
att någon långtrading med bilar inte förekommer, även sådan trafik med
lastbilar.

Örn vi nu förutsätta att detta företag skulle få tillbaka det tillstånd det

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Bemyndigande för järnvägsstyrelsen att åtaga sig borgensansvar för lån till
aktiebolaget Svenska godscentraler m. fl. bolag. (Forts.)
förut haft, kan detta också komma att innebära att ett företag, som statens
järnvägar är delägare i, kommer att bedriva långtrading med lastbilar och
sålunda konkurrera med statens egna järnvägar. Jag säger att detta kan komma
att inträffa, för den händelse företaget i fråga får tillbaka sitt tillstånd
till långtrådig. Det finns salunda enligt mitt och motionärens förmenande
all anledning för staten att inte nu engagera sig mera i detta företag än som
redan skett utan invänta vad 1944 ars trafikutredning kan komma fram till.
Då få vi se, huruvida det kan vara lämpligt att gå på den linjen att staten
får mer än femtioprocentigt inflytande över detta företag eller om man kan
finna en lämpligare lösning när det gäller denna förmedling av gods från
— som man kan uttrycka det — dörr till dörr.

Den samlastningstrafik med statens järnvägar som bedrives av nämnda
företag'' innebär ofta att AB Svenska godscentraler och Transportkompaniet
samla upp en hel del styckegods, ta betalt efter styckegodstaxan, samla ihop
det hela i en större sändning som fyller en vagn, och så får S.J. en lägre betalning
för att vidarebefrakta detta gods. På så sätt uppstår här en mellanhandsvinst,
som dessa företag tillgodogöra sig. De som behöva denna godsbefraktmng-
ha inte sådan ekonomisk nytta härav som man skulle kunna anse
vara motiverad. Örn man i stället säger att S.J. skall så småningom ta hand
örn alltsamman, borde detta kunna leda till att vederbörande, som äro i behov
av att fa godset befraktat, också fa vissa ekonomiska fördelar av denna verksamhet.

Det är dessa skäl, herr talman, som göra att jag yrkar bifall till den reservation,
som är fogad till det föreliggande statsutskottets utlåtande nr 152.

i ^e^.r Herr talman! Anledningen till att denna proposition blivit fram lagd

är att ifrågavarande företag behöver pengar för sin rationalisering och
tor att vidta de förberedelser som man måste göra även inom sådana företag,
örn man skall kunna möta fredstiden med dess ökade möjligheter till biltransporter.
Örn riksdagen skulle avslå denna proposition, betyder det att de enskilda
intressenterna i företaget få tillskjuta det erforderliga beloppet, vilket i sin
Pir medför att statens inflytande ytterligare minskar. Det är den reella innebörden
av ett bifall till reservationen.

De andra, frågor som här berörts av reservanten äro kanske inte framställda
i alldeles riktigt klar dager. Den uppgift som dessa godscentraler ha är nämligen
inte att samla ihop gods för att transportera det långa vägar på landsfs-
d. v. s. konkurrera med järnvägsdriften, utan den är i stället att samla
ihop godset för att transportera det till närmaste järnvägsstation och där aniortro
dess vidare transport åt järnvägen. Bolagen fylla alltså en nyttig uppptt
ur järnvägens synpunkt under fria och normala förhållanden, enär de dra
bort en hel del av det gods, som eljest den långväga landsvägstransporten
skulle ta hand örn. Det är därför järnvägsstyrelsen är intresserad av att statens
inflytande i detta företag inte skall minskas utan bibehållas. Och jag fäster
uppmärksamheten på att när vi om några år äro framme vid ett fullständigt
förstatligande av det enskilda järnvägsnätet äger staten jämnt hälften
uti detta bolag och kan alltså utöva ett bestämmande inflytande över bolagets
skötsel. Järnvägsstyrelsen har också, som jag redan nämnt, tillstvrkt förslaget
och ar angel ii gen örn att nian här skall fatta ett beslut i enlighet med propositionen.

. De övriga frågor som beröras i reservationen och i motionen lia egentligen
inte mycket med denna sak att göra. Jag vill fästa uppmärksamheten på att

Andra kammarens protokoll IDAS. Nr p

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Bemyndigande för järnvägsstyrelsen att åtaga sig borgensansvar för lån till
aktiebolaget Svenska godscentraler m. fl. bolag. (Forts.)
det aldrig tidigare här väckts något förslag i riksdagen om att staten skall
monopolisera en verksamhet liknande den som bedrives av dessa företag, och
då är det väl ganska opåkallat att ta upp saken i sammanhang med behandling
av en sådan här detaljfråga.

Frågan huruvida man, när bilarna kanske komma i gång igen om något år,
skall tillåta s. k. långtrading, godsforslingen långa sträckor utefter landsvägarna,
eller inte, är alldeles oberoende av hur man beslutar i denna fråga,
eftersom dessa företag överhuvud taget inte syssla med sådan verksamhet.
Den frågan måste alltså avgöras alldeles oberoende av den ställning riksdagen
intar i denna angelägenhet.

Då alltså staten är angelägen örn att bibehålla det inflytande den nu har
över denna godsuppsamlingsverksamhet, torde det inte finnas någon annan
råd än att biträda vad Kungl. Maj :t har föreslagit, vilket är detsamma som
utskottets hemställan, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Åkerström: Herr talman! Utskottets talesman sökte påvisa att det var
någon felaktighet i min redogörelse över vilken funktion AB Svenska godscentraler
fyller, och i det syftet valde han att något förvanska vad jag anfört.

Jag vill här bara hänvisa till vad jag verkligen yttrat. Jag sade att örn dessa
företag skulle få tillbaka rätten att bedriva långtrading med lastbilar, kan
det bli som det var före kriget, nämligen att dylika långtradingföretag vilja
plocka till sig det för respektive trafikföretag ur lönsamhetssynpunkt bästa
godset här i Stockholm och köra det till Göteborg och vice versa. Att så skett
är ju omvittnat och känt av flera än mig och motionären.

Ytterligare en sak förtjänar nog att påpekas. Det är ett faktum att Transportkompaniet
och AB Svenska godscentraler måste betraktas som konkurrerande
företag. Det kan bli frågan örn att de pengar, som här skola anvisas,
skola delvis nyttjas till att bygga magasin på någon plats, där Transportkompaniet
redan har uppfört ett magasin, som är tillräckligt för att fylla uppgiften
i fråga. Örn så kommer att ske, kan man dock inte påstå att detta är en
förnuftig åtgärd.

Herr Hall: Herr talman! Jag har verkligen inte haft någon avsikt att förvanska
vad reservanten har sagt utan har tvärtom velat förtydliga den redogörelse
han lämnade och draga de riktiga slutsatserna av dem. Då reservanten
i sitt senaste anförande framkallar den förskräckliga synen, att S. J. skulle
börja konkurrera med sig själv på landsvägarna, undrar jag ändå örn man inte
har blivit litet för rädd för vad som kan komma att hända.

Det är ju så att i detta företag kommer, som jag redan påpekat, statens
järnvägar — statens intressen överlåtas självfallet åt järnvägsstyrelsen när
det gäller en sådan här sak — att vara hälftendelägare. Dessutom är det statliga
myndigheter som skola bevilja tillstånd för alla bilarna och bestämma,
hur lång körsträcka de få tillryggalägga från sina stationsorter. Det är väl
föga sannolikt att både järnvägsstyrelsen och dessa statliga myndigheter skola
ta sig för att motarbeta statens intressen ■—- och det är ändå förutsättningen
för att reservanternas uppfattning skulle vara riklig.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

3 §.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 153, i anledning av väckta motioner Förstatligande
om förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustrierna. av de svenska

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr rJat~ kant;
Karl Andersson m. fl. (I: 27) och den andra inom andra kammaren av herr 8tens£^striMårtensson
m. fl. (II: 80) hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla dels att en allsidig utredning örn förstatligande av
de svenska gat- och kantstensindustrierna måtte företagas dels ock att riksdagen
snarast möjligt måtte föreläggas de förslag till åtgärder, till vilka utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till motionerna I: 27
och II: 80, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande rationalisering av den svenska gat- och kantstensindustrien
med beaktande därvid huruvida ett förstatligande av densamma kunde
vara påkallat, samt om framläggande för riksdagen av de förslag till åtgärder,
som av utredningen kunde föranledas.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard
Nilsson, Bäckström, Heiding, von Heland, Ragnar Bergh, Danielsson, Falla,

Pettersson i Dahl, Staxäng och Johansson i Mysinge, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att motionerna I: 27 och II: 80 ej måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Danielsson: Herr talman! I tvenne i första och andra kammaren avgivna
likalydande motioner föreslås utredning örn förstatligande av den svenska gatoch
kantstensindustrien. Utskottets majoritet består av tretton ledamöter, vilka
i huvudsak gått in för det beslut som rekommenderas i motionen och lia således
yrkat bifall till den utredning, som även skall gälla ett förstatligande,
om så skulle anses påkallat. Reservanterna, elva stycken, ha icke funnit att
sådana skäl förebragts, att man skulle behöva begära en utredning örn förstatligande
av gat- och kantstensindustrierna.

Frågan örn stenindustrien är rätt gammal och har vållat många svårigheter,
beroende bl. a. på att exporten på grund av kända orsaker upphört, och då
exporten utgjordes av omkring 90 % av hela försäljningen förstå vi vilka svårigheter
som uppstått. Motionärerna peka också på att det behövs en koncentration
och en rationalisering av de många större och mindre, huvudsakligen
mindre, företag som finnas och framhålla, att näringen blir bärkraftigare
genom en sammanslagning. Det är tydligt att arbetsgivarna även försökt gå
in för en sådan, men å andra sidan är staten den förnämsta uppköparen av
gatstenen, och staten har också möjlighet att rekvirera. Ur sociala synpunkter
skulle detlog inte vara alldeles lyckligt att på en gång klämma åt eller
rent av sia ihjäl de smärre företagen genom ett sådant sammanförande. Det
är många praktiska hinder i vägen för en sådan åtgärd. Staten har här möjlighet
att öva ett dominerande inflytande på handhavandet av denna näring,
och vi anse inte att det är behövligt att man tillgriper en utredning örn ett
förstatligande, som — det är jag övertygad örn — skulle vara bland det olämpligaste
man kunde hitta på.

Det är detta som gjort att vi yrkat avslag på motionen, med hänvisning även
till att alla länsstyrelser, inom vilkas områden denna industri är belägen, lia avstyrkt
densamma och ansett en utredning överflödig. Jag skall fatta mig kort,
det kanske blir andra som vilja göra on detaljgranskning av förslaget. I (övrigt
hänvisar jag till den ganska utförliga motivering som finns i reservanter -

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustr terna. (Forts.)
nas yttrande; även utskottet har förebragt en tämligen utförlig argumentation.
Under sådana förhållanden är det ganska onödigt att vara långrandig,
och jag ber därför endast, herr talman, att med dessa få ord få yrka bifall till
reservationen.

Herr Persson i Tidaholm: Herr talman! Denna fråga är, som föregående
talare nämnde, ingalunda ny för kammarens ledamöter. Under de senaste åren
har stenindustriens betryckta läge och stenarbetarnas svåra nödläge gång
efter annan varit föremål för riksdagens behandling. Det är således känt för
alla att denna industri har stora svårigheter att brottas med, och till följd av
dessa svårigheter har också stenindustriens anställda haft oerhörda svårigheter,
som statsmakterna i en eller annan form försökt på något sätt lätta.

Jag vill påpeka att utskottet har starkt betonat att staten borde ägna
denna fråga nödig uppmärksamhet framför allt genom en allsidig och förutsättningslös
utredning. Vi lägga således inte vikten vid förstatligandet av
stenindustrien. Vi äro ingalunda förvissade örn att ett förstatligande av
denna industri är det enda villkoret för att få denna industri på fotter. Vi
äro däremot övertygade örn att statsmakterna böra genom en förutsättningslös
och allsidig utredning ägna denna fråga en grundlig undersökning. Är
det då så att denna undersökning kommer till det resultatet, att man genom
andra eller nuvarande driftformer kan få frågan löst, tror jag inte att de
behövliga åtgärderna komma att röna något motstånd från utskottets ledamöters
sida. Vi begära alltså att få ett kartläggande av denna industri på
ett sådant sätt, att statsmakterna sedermera ha lättare att ta ställning till
frågan. Jag vill påpeka att utskottet har, såsom framgår av handlingarna,
också haft att ta ställning till denna fråga med de synpunkter som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har avgivit. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ■—
vilken institution kanske är den, som bäst har kännedom örn denna industris
svårigheter — säger på s. 2 i utlåtandet att den tillstyrker en utredning. Sedan
vägväsendets förstatligande är väl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den
största beställaren på detta område. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde
således vara väl förtrogen med denna industri.

Jag skall i likhet med reservanternas talesman fatta mig kort, men jag vill
till sist ytterligare påpeka, att vad vi begärt är en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande rationaliseringen av den svenska gat- och kantstensindustrien.
Härvid skall då beaktas huruvida ett förstatligande av densamma
kan vara påkallat. Det är först sedan utredningen kommit fram till
ett resultat, som riksdagen har att ta ställning till problemet örn förstatligande
eller ej. Jag understryker än en gång att om utredningen ger det resultatet
att det finns andra och effektivare och billigare sätt att komma till
rätta med svårigheterna, så att man kan göra denna industri självförsörjande,
då vill jag försäkra kammaren, att det inte inom utskottet finns någon som
helst åstundan att socialisera bara för socialiseringens egen skull.

Vi veta alla att denna fråga tidigare varit uppe flera gånger, och en gång
i tiden tillsattes även en utredning, som avgav ett betänkande men å ett så
tidigt stadium, att förhållandena sedan dess väsentligt förändrats. Därför
finns det enligt vårt förmenande tillräckliga skäl för framställning om en ny
utredning av föreliggande fråga. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Falla: Herr talman! Jag vill gärna tro den föregående ärade talaren
när han så starkt betonar, att han inte vill socialisera utan helst vill komma
fram en annan väg. Jag måste emellertid också tro en smula på motionärerna,

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
vars motion enligt utskottsutlåtandet här skall bifallas. Motionärerna vilja
också ha en förutsättningslös utredning angående möjligheterna av ett förstatligande
av gat- och kantstensindustrierna i landet. Hur »förutsättningslös»
denna utredning skulle vara kan man få ett begrepp örn när man fortsätter
att läsa i motionen där det heter: »Ett förstatligande av denna industri
ligger även i linje med förstatligandet av det svenska vägväsendet, som nyligen
genomförts. Det bör kunna samordnas på sådant sätt, att staten själv ombesörjer
tillverkningen av den sten, som är erforderlig för det svenska vägväsendet.
»

Där såg man hur pass förutsättningslös denna utredning skulle bli! Man
inriktar sig utan vidare på att stenindustrien skall förstatligas för det svenska
vägväsendets behov. Man framhåller här som ett argument för förstatligandet
att en sådan skulle ligga i linje med förstatligandet av det svenska vägväsendet,
som beslöts för några år sedan. Vi veta alla att det ligger så till, att vägväsendet
förut var en kommunal angelägenhet, som ombesörjdes av vägdistrikten.
Vägväsendet överfördes således från det kommunala handhavandet till staten.
Det var någonting helt annat än socialisering i vanlig bemärkelse. Man kan
säga att vägunderhållet var socialiserat redan förut fast på ett annat sätt.

Om det skall vara någon konsekvens i detta resonemang örn att man skall
socialisera gatstensindustrien därför att staten övertagit vägarnas underhåll,
då måste man väl fortsätta och taga nya steg. Den mängd sten som användes
till det svenska vägväsendet är ytterst liten i förhållande till hela konsumtionen
av beläggningsmaterial. De största avnämarna av gatsten äro städerna och
samhällena, men där har man sin egen vägunderhållning. Den sten, som lagts
ut på landsvägarna under senare år har staten gratis ställt till förfogande av
rent sociala skäl. Denna stensättning har således inte tillkommit på grund av
tekniska behov utan är tillkommen uteslutande som en social hjälpåtgärd. När
staten hade stora mängder sten liggande, tyckte man att den skulle komma till
någon användning, och så försökte man få ut den på vägarna. Men gratis
har man inte fått dit den, ty stenen är tung och transporterna ha naturligtvis
varit dyrbara. Staten har alltså på detta sätt ställt stenen till förfogande
härvidlag.

Skall man nu genomföra ett förstatligande på detta område, får man som
sagt även taga andra steg. Vi lia en betydligt större förbrukning av andra
vägbeläggningsmaterial än sten, till exempel betong. Jag har visserligen inga
statistiska siffror till hands, men jag är fullt övertygad om att det är en
betydligt större vägsträcka som beläggs med betong än som sättes med sten
ute på landsvägarna. Konsekvensen av resonemanget skulle således bli, att man
skulle förstatliga cementindustrien. Vi ha stora entreprenadfirmor, som sysselsätta
sig med sådana betongbeläggningar. Att förstatliga dessa har man ännu
inte föreslagit, men det kanske kommer det också.

Nu är det nog ingen här i kammaren som ett ögonblick inbillar sig, att örn
staten skulle överta stenindustrien så skulle man kunna framställa gatstenen
billigare än nu. Åtminstone föreställer jag mig att ingeli kan tro på något
sådant. Man har visserligen i motionen och i utskottsutlåtandet mycket talat
om vissa rationaliseringsåtgärder, som skulle kunna bli möjliga på detta område
genom ett statsövertagande. Jag vågar mig inte in på en mera ingående
diskussion av detta spörsmål, eftersom detta gebit är rätt främmande för mig.
Jag skulle dock tro, att utskottsmajoriteten inte är mera sakkunnig på detta
område. Ett faktum är emellertid, att man klagar över att det finns för många
småföretag inom denna industri; man vill ha dem koncentrerade på en liand
med de större möjligheter till maskinell drift och så vidare, som därav följa.
Staten har emellertid själv hittills lagt hinder i vägen för en koncentration

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
inom stenindustrien. Man har nämligen lämnat hjälpanslag till denna industri
genom stenbeställningar, och dessa ha åtföljts av vissa villkor, som gå ut på
att en viss kategori av arbetare skall understödjas där de äro bosatta. Dessa
villkor ha direkt tvingat stenindustrien att fortsätta sin produktion med små
enheter. Industrien har helt enkelt inte kunnat åstadkomma en koncentration
av sin drift — vilket motionärerna och utskottsmajoriteten önska — eftersom
dess arbetare då icke kunnat komma i åtnjutande av dessa sociala anslag.

Nu är ju gatstensindustrien under normala tider till 90 % en exportindustri.
Det är högst egendomligt att anan, med tanke på att endast 10 % av produktionen
normalt fått sin avsättning inom landet, kommer med krav på förstatligande
av denna industri. Örn proportionen mellan exporten och avsättningen
å hemmamarknaden under de kommande fredsåren skulle bli densamma som
här nämnts, så skulle ett förstatligande varken betyda till eller ifrån, såvida
inte staten skulle vidtaga alldeles speciella åtgärder för att tvinga fram stenens
användning å landsvägarna. I stället är det konjunkturerna ute på världsmarknaden
som bli avgörande för denna industris framtid. Stenindustrien är
en typisk konjunkturindustri. Tillverkningen ökar med förbättrade konjunkturer
och minskar under depressionstider ute i världen.

Till allt detta kommer så den tekniska utvecklingen, som ställt helt andra
medel till förfogande vid gat- och vägbeläggning, än vad man tidigare haft.
Jag tänker då framför allt på betongvägar, men det finns även andra vägbeläggningar.
Konkurrensen har således blivit allt svårare för stenindustrien,
och som en följd av detta lia statliga understöd fått tillgripas för att den skall
kunna existera. Under de sista tiotals åren har arbetarantalet inom denna
industri nedgått från cirka 7 000 till numera 1 000. Hade icke de av sociala
skäl betingade statliga stenbeställningarna förekommit, hade således denna
industri blivit nästan helt och hållet utplånad.

Det är således en utomordentligt svag grund man står på, när man här
yrkar på en utredning. När herr Persson i Tidaholm nyss försäkrade, att
man genom denna förutsättningslösa utredning inte ovillkorligen önskade något
förstatligande utan gärna såg att det kunde ordnas på ett annat sätt, så vill
jag bara påminna om att det endast var sex år sedan vi hade en utredning på
det här området. I betänkandet föreslogs en hel del åtgärder, vilka blevo ganska
starkt kritiserade. Man kan således inte påstå att problemet inte är utrett.
Det förefaller mig som örn det skulle vara ganska grundligt utrett. Det är bara
det. att man inte fått något resultat av utredningarna, och i det läget ha
motionärerna föreslagit att stenindustrien skall förstatligas, och att en utredning
skulle ta sikte på det. Det är det läge, som vi för närvarande ha att
taga i betraktande, och jag kan inte se att det egentligen anförts några som
helst bärande skäl för vare sig en utredning ovanpå den utredning, som vi
redan lia, eller att ett förstatligande skulle kunna på ett rimligt sätt avhjälpa
den depression, som stenindustrien arbetar under. Men det finns en enda väg,
och jag förstår att det är den som leker motionärerna i hågen, nämligen att
staten skall lägga sig till med dessa stenbrott och denna stenindustri, och
sedan skall staten oavsett vad tekniken och ekonomien säga tvinga ut denna
sten på vägarna, även örn det blir fullkomligt oekonomiskt att göra det.

Jag skall inte nu fälla något omdöme örn, huruvida stenen kan i och för
sig upptaga konkurrensen med gjutmassa av olika slag som vägbeläggning.
Det är ju en sak som löser sig av sig självt under vanlig fri konkurrens, och
jag menar att på den vägen måste man också gå. Det är alldeles orimligt att
låsa fast en viss tillverkning, som måhända tekniskt och ekonomiskt inte kan
hävda sig gentemot nya metoder som utvecklingen för fram. Det är orimligt
att försöka göra något sådant. Vill man göra det är det klart, att staten

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
skulle kunna orka med det, på detta särskilda område, men varför skall detta
intaga en särställning? Vill man göra det på område efter område kan resultatet
''endast bli ett enda, nämligen en försämrad samhällsekonomi och en försämrad
levnadsstandard för människorna, som ju äro beroende av samhällsekonomien.

Så ligger det i själva verket till, och jag ber, herr talman, att härmed fa
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Persson i Tidaholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Så illa ligger det väl knappast till för utskottets utlåtande som
herr Falla nu vill göra gällande. Han säger, att vi ha en utredning, som slutfördes
1939, men att denna utredning kritiserats ihjäl på ett sådant sätt, att
den sedermera inte kunnat föreläggas riksdagen. Härjämte ha enligt herr
Falla en hel del myndigheter uttalat sig emot de synpunkter, som framförts
i motionen. Jag vill dock påpeka för herr Falla, liksom jag gjorde i mitt första
anförande, att den statliga myndighet, som har bäst kännedom örn gatstensindustrien,
nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, har på grund av omständigheter,
som angivits i yttrandet, förordat att en utredning igångsättes.

Alla äro väl på det klara med att denna industri behöver på ett eller annat
sätt omorganiseras och kanske också rationaliseras,, så att man kan få fram en
sådan ordning att örn möjligt denna industri blir självförsörjande. Det kan den
inte bli med den nuvarande organisationen, och därför är nog en undersökning
av ifrågavarande problem praktiskt taget nödvändig.

Dessutom vill jag påpeka, att frågan om gatbeläggning av betong är heller
inte fullt utredd. I fråga om de olika vägbeläggningsmetoderna stå mot
varandra diametralt motsatta uppfattningar. Vad som är riktigt i detta avseende
tror jag mig inte kunna avgöra, och jag tror inte heller att den ärade
reservanten i detta avseende kan göra något påstående.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Härefter anförde

Herr Mårtensson: Herr talman! Herr Falla tryckte mycket hårt på att den
utredning, som eventuellt kommer att företagas i denna fråga, självfallet kommer
att gå efter de linjer som motionärerna dragit upp, alltså att den svenska
stenindustrien skulle förstatligas.

Nu förhåller det sig på det sättet, att utskottet har intagit en något annan
ståndpunkt än vad motionärerna gjort. Motionärerna ha icke anmält någon avvikande
mening mot vad utskottet skrivit, och då kan man väl förutsätta, att
den utredning, som igångsättes, kommer att bli förutsättningslös.

Vidare nämnde herr Falla, att det är icke något bärande skäl som motionärerna
anfört när de framhålla, att nu då vägväsendet är förstatligat bör även
gatstensindustrien förstatligas. Herr Falla anmärkte häremot, att vägväsendet
använder så oerhört liten kvantitet sten. Men kan man inte förutsätta, att vägväsendet
kummer att använda större kvantiteter sten för den kommande framtiden?
Herr Falla nämnde också, att städerna äro de största köparna av sten,
men städernas gatuväsende är inte förstatligat. Ja, det är alldeles riktigt, men
förhåller det sig ändå inte på det sättet, herr Falla, att till de stora genomfartsgatorna
i städerna bidrager staten med 95 procent av kostnaderna, och
då kan man ju säga, att staten i stort sett betalar den delen av städernas
gator?

Vad sedan gäller exporten så är det alldeles riktigt, som här har framhållits,
att denna industri i mycket hög grad är baserad på export. Jag håller emellertid
inte för alldeles otroligt, att när det gäller att använda stenen som bytes -

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
vara på den internationella marknaden kan staten komma till lika bra eller
bättre resultat än vad de privata företagarna kunna göra.

I övrigt kan jag tyvärr inte ge samma goda vitsord åt företagarna inom
stenindustrien som vad reservanterna lia gjort. Örn vi gå tillbaka till tiden
före krisens inbrott 1930 skola vi nog finna, att företagarna mera tagit sikte
på de tillfälliga framgångarna oell de omedelbara fördelarna än på det framtida
resultatet. Det kan utan tvekan slås fast, att företagarna inom stenindustrien
under de goda åren så gott som helt och hållet försummat den inhemska
marknaden.

Det kan även ifrågasättas, örn exportmarknaden i allo skötts på ett sätt,
som uteslutande varit till gagn för denna industri, om man ser frågan på
lång sikt. Det kan i detta sammanhang erinras örn det ingripande av ganska
långt gående art, som staten måste göra under första hälften av 1930-talet för
att bringa ordning och reda i exporten och för att kunna framtvinga ett något
så när enhetligt uppträdande på den internationella marknaden. Örn icke detta
ingripande skett är jag övertygad om att exportmarknaden hade blivit ännu
mera förstörd än vad den i verkligheten är.

Jag har endast velat erinra örn dessa förhållanden för att därmed visa, att
det är inte sa bra inom denna industri som vad reservanterna vilja göra gällande.
Det är inte riktigt, att företagarna ha varit så framsjmta och så socialt
intresserade för de anställda arbetarna, som reservanterna velat göra gällande.
Det är ^troligt, att örn det hade förhållit sig på det sättet, att företagarna hade
varit sa framsynta, örn de besjälats av detta sociala patos, så hade denna motion
örn utredning av stenindustriens framtida möjligheter inte blivit vackt.
Jag vill nämligen understryka, att vi ha icke framfört denna motion endast
för att vi därmed önskade aktualisera stenindustriens förstatligande, utan
syftet med motionen är framför allt, att det skall kunna åstadkommas en
uppryckning inom denna industri, en uppryckning till fördel för de anställda
och till fördel för de landsdelar, där industrien bedrivit och alltjämt delvis
bedriver sin verksamhet. Örn denna uppryckning bäst skall åstadkommas genom
ett förstatligande av verksamheten eller örn den kan uppnås på annat
sätt är för mig en bisak. Vad som är huvudfrågan i detta fall är, att vi få
ett bättre resultat än hittills.

_ Det har talats ganska mycket under årens lopp -—- icke minst under denna
vinter, sedan motionen blivit framförd —- örn huruvida det kan vara någon
mening i att understödja stenindustrien, som har haft sådana oerhörda svårigheter
att kämpa mot under de senaste fjorton, femton åren. Men det förhåller
sig väl ändå på det sättet, att ett flertal av de större industrierna och
näringsgrenarna här i landet måste hjälpas i den ena eller den andra formen.
I vissa fall hjälpas företagen med tullar i andra fall med exportpremier och
exportkredit, i åter andra fall med garantipriser o. s. v. Alla dessa hjälpåtgärder
äro tillkomna för att det skall kunna bedrivas ett så mångsidigt näringsliv
som möjligt i landet och för att det skall skapas förutsättningar för en
frySRäd utkomst at landets befolkning. Örn vi se på de olika näringarnas
fördelning, kunna vi konstatera, att nästan varje landsdel i större eller mindre
utsträckning är beroende av en viss näringsgren. Örn denna kommer i svårigheter,
verkar detta i manga fall helt förlamande inom den landsdel, där
näringsgrenen är förlagd. Det förhåller sig på samma sätt med den svenska
stenindustrien. Den var huvudsakligen förlagd till två fattiga län, nämligen
Göteborgs och Bohus län och Blekinge län. Inom norra och mellersta Bohuslän
lanns knappast någon annan industriell verksamhet. I en del kommuner voro
invånarna så gott som helt beroende av denna industri. Jag tror icke att jag
gör mig skyldig till någon överdrift, örn jag påstår, att det inom norra och

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
mellersta Bohuslän var mellan ,15 000 oell 20 000 människor, som voro helt
beroende av stenindustrien, och 8 000—10 000 personer, som voro delvis beroende
av densamma. Det bör under sådana förhållanden icke förvåna, att svårigheterna
inom ifrågavarande områden fått en oerhörd omfattning. Det är
lätt att göra sig en föreställning örn de svårigheter, som dessa befolkningsgrupper
blivit utsatta för, när verksamheten har gått tillbaka i den utsträckning,
som här verkligen skett. Och verkningarna ha icke enbart gjort sig gällande
bland arbetarna och befolkningen, utan de ha i mycket stor utsträckning
gjort sig kännbara för de kommuner, där denna industri bedrivit sin
verksamhet. Det har under årens lopp lagts ned ett betydande arbete på att
försöka få till stånd nya företag inom de s. k. stenkommunerna, men det
måste tyvärr konstateras, att framgången icke varit lika stor som viljan och
intresset.

Det är i detta läge och med hänsyn till dessa förhållanden, som vi ansett
det nödvändigt att rikta riksdagens uppmärksamhet på stenindustrien och
dess framtida möjligheter. Vi äro övertygade örn att stenindustrien under en
kraftig och framsynt ledning och med ett verkligt effektivt stöd från statens
sida skall kunna byggas upp på ett sådant sätt, att den inom en snar framtid
skall lyckas göra sig gällande såväl på hemmamarknaden som på exportmarknaden.

Örn det under den utredning, som vi här förorda, visar sig, att privat drift
med statligt stöd är bäst och effektivast för de anställda och för de landsdelar,
där denna verksamhet förekommer, är saken enligt min mening fullt
klar. Då bör den privata driften fortsätta. Men visar utredningen, att ett
bättre resultat bör kunna uppnås under en enhetlig statlig ledning, böra de
privata intressena sättas åt sidan. Samhället bör då taga hand örn verksamheten
och skapa förutsättningar för en effektivare produktion och bättre försörjningsmöjligheter
för de anställda.

Det är detta som motionärerna syfta till, och jag utgår ifrån att även utskottets
förslag har samma syftemål.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Falla, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Jag skall icke gå in på något omdöme — det har jag heller icke gjort
— om företagarnas tekniska skicklighet eller deras sociala vidsynthet. Det är
saker, som jag icke har möjlighet att yttra mig örn. Men mot den föregående
ärade talarens nationalekonomiska resonemang måste jag inlägga en mild gensaga.
Herr Mårtensson säger, att de flesta näringsgrenar här i landet måste
hjälpas av staten på det ena eller det andra sättet och att varje landsdel har
någon sådan näringsgren, av vilken den är beroende. Han menar alltså att
staten på detta sätt skall taga hand örn näringslivet i dess helhet. Så vitt jag
kan förstå, måste detta bottna i föreställningen örn att det går att lyfta sig
själv i håret. Vi få väl se, hur det går så småningom.

Sedan är det en sak, som är värd att lägga märke till, och det är följande
uttalande från utskottets sida: »Frågan hur lärlingar skola kunna utbildas
och tillförsäkras sin framtida utkomst från yrket har hittills av företagarna
lämnats så gott som helt obeaktad. De yngre stenhuggarna hava i stor utsträckning
varit att söka bland de äldres söner, vilka lärt sig yrket av sina fäder.
En förutsättning för stenindustriens fortbestånd lärer vara, att ny arbetskraftsanställning
och utbildning kan ske efter mera tidsenliga principer.» Nu
har det varit ett stort problem, hur man skulle kunna avveckla så mycket som
möjligt av arbetskraften inom stenindustrien. Det har man gjort, så att man

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

F ör statlig ande av de svenska nät- och kantstensindustrierna. (Forts.)
från 7 000 kommit ned till 1 000 arbetare. Utskottet menar tydligen, att det
skall sättas i gång vissa statliga anordningar av större omfattning för att utbilda
nytt folk för stenindustrien. Det är uppenbarligen ett bestämt syfte här,
att denna industri skall drivas upp oavsett de tekniska och ekonomiska möjligheterna.
Det skall utbildas lärlingar, och detta skall ske efter tidsenliga metoder
— uppenbarligen skall väl utbildningen ske vid statliga yrkes- och lärlingsskolor.
Men kan det verkligen vara rimligt i nuvarande situation att föra
ett sådant resonemang och att inrikta sig på detta, när man i denna dag ingenting
vet örn näringens möjligheter att ekonomiskt och tekniskt hävda sig för
framtiden?

Vidare anförde:

Herr Staxäng: Herr talman! Det är inte ofta som representanterna på bohusbänken
ha olika meningar när det gäller länsfrågor, men när det gäller denna
sak ha vi inte kunnat stå eniga. Det har nog ofta varit så, att den näringsgren
vi i dag debattera, nämligen stenindustrien, varit den fråga som mest har drivit
oss tillsammans här på bänken, inte minst på den grund att stenindustriens
svårigheter haft ganska kännbara återverkningar för länets förhållanden i övrigt.
Men då, som jag sade, vi i dag stå här med olika mening, vill jag, som i
detta fall står på reservanternas sida, icke frånkänna motionärerna en ärlig
avsikt, när de nu försöka komma till rätta med stenindustriens problem. Jag
måste dock framhålla, att vi voro ganska förvånade, när det väcktes en motion
örn utredning om stenindustriens förstatligande. Man hade nog på känn, att
detta var den näringsgren som man ifrån statens sida sist ville övertaga. Men
det har väl varit så, att då i år förstatligandets romantik har högkonjunktur,
har väl inte heller denna näringsgren kunnat undgå att få ett stänk av denna
politiska modefärg.

När det gäller den utredning, som här har begärts, så har utskottet, såsom
herr Mårtensson framhållit, modifierat motionärernas krav. Man har ifrån utskottets
sida stannat vid att anhålla örn en allsidig och förutsättningslös utredning
rörande rationalisering av den svenska gat- och kantstensindustrien »
med beaktande därvid huruvida ett förstatligande av densamma kan vara påkallat.
Denna hemställan sönderfaller dock, som vi se, i två delar. Man begär en
förutsättningslös och allsidig utredning, men denna utredning har redan skett,
såsom också framhållits här. Redan 1936 begärdes en sådan, den tillsattes
1937, och 1939 framlades betänkandet. Det har visserligen blivit skarpt kritiserat,
men det finns dock en del förslag, som jag tror bör realiseras. Som vi
alla veta inträdde emellertid strax efter det denna utredning blev färdig så
onormala förhållanden, att utredningens förslag icke kunde komma till utförande.
Örn man inte vill helt underkänna denna utredning och av denna anledning
tillsätta en ny, så har man ju inte någon anledning att nu begära en utredning.
Jag kan därför inte finna annat än att när nu riksdagen hemställer
örn en ny utredning, av vilken faktiskt den första delen av utskottets kläm redan
är realiserad, så drives ju denna utredning oundgängligen fram till den sista
delen av klämmen, som rör förstatligandet av denna näringsgren. Jag kan inte
komma ifrån att så måste bli fallet.

Jag vill också särskilt framhålla detta till dem inom utskottet, som kände
ganska stor olust inför denna utredning — vilket också kommit till synes här i
dag ifrån herr Persson i Tidaholm — att jag skulle tro att örn herr Persson i Tidaholm
som den kloke man han är hade fått råda, hade nog inte den sista sladden
på utskottets kläm kommit med, utan då hade man nog föreslagit en ali -

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensinduslrierna. (Forts.)
sidig och förutsättningslös utredning utan att haka med detta sista om förstatligande.
Visserligen har man ifrån utskottets sida rört sig med rätt allmänna
talesätt, och det skulle därför inte vara så mycket att tillägga, men jag
kan dock inte komma ifrån att en del saker stå i utskottets utlåtande, som man
inte kan gå förbi utan att något beröra.

Man framhåller, att det bör bli en koncentrering av driften och att denna
inte kan komma till stånd utan ett statligt initiativ och utan statlig medverkan.
Det är för all del mycket önskvärt att en koncentration av driften kommer
till stånd, där så är möjligt. Man får dock icke bli så förhäxad av detta
begrepp, att man bara för koncentrationens skull rent av tappar bort arbetarnas
intressen. Det är nämligen inte så alldeles säkert att de flesta av arbetarna
äro med på en sådan koncentration. Skulle man här driva en koncentration till
det yttersta — och jag förmodar, att så blir fallet vid en statlig drift — kommer
det i mycket hög grad att gå ut över arbetarna. Det kommer därmed att
gå ut även över de kommuner och de län, där stenindustri nu pågår. Örn staten
skall driva denna industri som ett enda företag, kan man inte förlägga produktionen
såsom nu på spridda ställen. Jag vill dock nämna, att företagarna själva
icke stå ointresserade i denna sak. Då man talar örn koncentration bör man också
fråga sig: äro förvaltningskostnaderna så höga, att man av denna anledning
måste kräva en koncentration av driften? Tvärtom visar det sig, att denna industri
arbetar med ytterst låga förvaltningskostnader. Vi ha en statistik, som visar
på 14,3 procent, när det gäller denna del av bolagens budget. Vi ha också
en annan uppgift, nämligen att då det gäller statsbeställningar visar man på
en så låg förvaltningsandel som 6,72 procent. Man kan ju fråga sig, örn det med
dessa låga förvaltningskostnader är på samma sätt motiverat med en koncentration
av driften som örn förvaltningskostnaderna hade varit högre. Man får
inte heller glömma bort, att skall man här gå fram med en hård koncentrering
av driften med åtföljande sammanslagning av små företag — blir det förstatligande
innebär ju detta en dylik sak helt och fullt — kommer detta att gå ut
över en hel rad små företag, som faktiskt gjort en insats och säkert äro berättigade
att få fortleva. Men det är ju tyvärr så, att när det gäller små företag
har riksdagen ganska litet intresse för dem. Det kanske emellertid kan bli sa,
att vi kunna behöva småföretagen även på detta område.

Sedan nämndes här ordet rationalisering, och det skulle förvånat mig, örn
inte detta ord varit med även i denna fråga. Man säger, att en dylik åtgärd kan
genomföras fullt ut och i nödvändig omfattning endast vid ett förstatligande.
Jag måste säga ifrån, att detta är en orättvis bedömning av dessa företag. Det
har redan skett en ganska avsevärd rationalisering. Örn man med rationalisering
menar en övergång från småbrott till storbrott, innebär det kanske ett förbilligande
av driften i vissa fall och kan också medföra en höjning av arbetslönen,
dock icke en så stor höjning, som angivits i ett remissvar, där man säger att
den kan fördubblas. Det är en mycket stor överdrift. Men det kan innebära.en
jämnare inkomst, det medgiver jag. Man har emellertid från företagarnas.sida
gjort ganska mycket redan, och man är också helt inställd på att söka rationalisera
i fortsättningen. Att så icke kunnat ske under dessa senaste, år är beroende
på att staten vid sina beställningar kräver, att man av sociala hänsyn
skall ge arbetarna inom de olika orterna möjlighet till fortsatt arbete. Detta
medför, att småbrotten måst vidmakthållas. När man här talar om storbrottsdrift,
vill jag bara här för kammaren nämna, att det hela icke är så enkelt.
Storbrottsdriften är oftast en spekulation. Jag vet, att det finns de i kammaren,
som arbetat inom stenindustrien, och det skulle icke förvåna mig, om de gåve
mig rätt i detta. Ofta visar det sig, när man startat storbrottsdrift och tror

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
sig kunna rationalisera driften, att när man kommer in i berget, är det söndrig!,
och att det är nästan omöjligt att fortsätta med storbrottsdriften. Där det
är möjligt, försöka företagarna redan nu använda denna driftform, men skulle
man gå fram hårt efter den linjen medför det — jag snuddade vid den saken
för en stund sedan, då jag talade örn koncentration av driften, men här gäller,
det i ännu högre grad — att stenindustrien måste nedläggas i ett flertal kommuner
och kanske inom vissa län. Jag frågar mig verkligen, örn man t. ex. i
Halland skulle kunna tänka sig storbrottsdrift. Jag är icke riktigt underrättad
örn saken, men jag tror, att man icke heller i Kalmar län på samma sätt som
i Bohuslän går fram med storbrottsdrift. Inom Bohuslän lia vi också en rad
kommuner, där man icke kan övergå från småbrotts drift till storbrottsdrift. Detta
skulle innebära en rationalisering, som i många fall bomme att gå ut över
arbetarna, i synnerhet med hänsyn till att dessa nu i mycket stor utsträckning
skaffat sig egnahem. Jag kan nämna exempel på att från arbetsgivarnas sida
har man gått arbetarna tillmötes på det sätttet, att där graniten varit av relativt
god kvalitet ha vederbörande fått stå kvar vid sina småbrott, trots att transportkostnaderna
varit alltför höga, bara för att de skulle få vara så nära sina
bostäder som möjligt.

Jag vill sedan beröra något av herr Mårtenssons inlägg här. Herr Mårtensson
nämnde, att det skulle bli en förutsättningslös utredning, och försökte trösta
kammaren med att det knappast skulle bli fråga örn ett förstatligande ■— åtminstone
skulle huvudvikten icke läggas på den saken. Men jag tror, att han
var betydligt mera positiv, när det gäller förstatligandet, än herr Persson i
Tidaholm. Här har hänvisats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande.
Jag tror, att det kanske icke skadar att man litet närmare tittar på detta. Det
är nog icke så glädjande för stenindustrien att läsa vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kommit med. Och jag förstår mycket väl dess inställning. Ämbetsverket
måste se på de olika grenar, det har under sin förvaltning, ur ekonomisk
synpunkt, och därför har man stannat vid att visserligen tillstyrka en
utredning, men icke en utredning om ett förstatligande utan en utredning rö:
rande de framtida existensmöjligheterna för denna industri efter kriget. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen säger — det är ett ganska krasst skrivsätt — att
denna utredning »skulle lämna svar på frågan, huruvida denna del av stenindustrien
har möjlighet att framdeles under fredsförhållanden återvinna sin
tidigare ställning som självförsörjande, till huvudsaklig del å export inriktad
industri». Man säger ganska klart ifrån, att stenindustrien måste inrikta sig på
export, och man finner icke där den ljusa tavla utskottets talesman för en stund
sedan målade, då han räknade med en utvidgning av hemmamarknaden. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen säger vidare klart och realistiskt ifrån: »Skulle
detta bliva förhållandet» — detta alltså, att industrien kan visa sig bli självförsörjande
framför allt genom export — »synas några större åtgärder från
statens sida icke erforderliga.» Men man tillägger: »Därest så däremot icke
kan bedömas bliva fallet, torde man hava att välja mellan successiv avveckling
av rörelsen och ett fortsättande av den nu bestående statsunderstödda verksamheten.
» Man räknar sålunda ganska kallt med en eventuell avveckling av
företagen. Jag är icke säker örn att arbetarna vid vår stenindustri icke äro förtjänta
av ett bättre öde än att på detta sätt gå så att säga under klubban i en
utredning. Först när dessa problem lösts, först därefter vill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillstyrka en utredning örn ett förstatligande av stenindustrien.
Jag tror, att det kanske är lyckligt och nödvändigt, att man läser ut
innebörden i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande.

Sedan framhålles det, att örn ett förstatligande komme till stånd, skulle vi
lättare kunna ordna med exporten. Det skulle ligga i statens intresse att få

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
fram bättre exportförhållanden. Jas tror, att i det fallet är man inne på fel
väg- Staten kan icke i sina förhandlingar bara se på den verksamhet den själv
bedriver utan måste oundgängligen också taga hänsyn till andra näringsgrenar
i landet. För min personliga del ställer jag ganska stora krav på att staten
skall stödja stenindustrien vid förhandlingarna, men icke kan jag tänka mig,
att saken skulle kunna drivas kraftigare därför att man förstatligade stenindustrien.
Staten står då faktiskt som part i målet. När det gäller exporten ha
ju heller icke företagarna försummat något. De ha fått till stånd en gemensam
försäljning. Och jag måste reagera, när man beskyller de nuvarande företagarna
för att lia försummat hemmamarknaden. Det är möjligt att så skedde
under 1920-talet, men då voro icke stenindustriens produkter på samma sätt
aktuella för våra vägar som de sedan blivit. Vi få väl heller icke glömma,
att från företagarnas sida har inrättats en reklam- och propagandaavdelning,
där man söker följa dessa spörsmål, och jag tror, att den redan uträttat åtskilligt.
Jag tror, att örn staten skulle förstatliga denna näringsgren den
skulle komma i betydligt sämre ställning än den nu har. Jag har. den bestämda
åsikten, att denna näringsgren icke har anledning att tigga sig fram,
ty jag tror, att stenindustriens produkter genom sin egen kvalitet kunna skaffa
sig nödig marknad och att staten sålunda icke behöver inta någon partställning
på detta område.

Det är kanske troligt, att jag får lov att återkomma i denna debatt med anledning
av kommande yttranden, men jag vill innan jag slutar säga, att jag är
beredd — och det tror jag, att vi ha visat ganska enhälligt här på länsbänken
— att medverka till nödvändiga åtgärder i syfte att ge stenindustriens folk
bättre och fastare arbetsförhållanden. Denna arbetarstam har ett ganska strängt
och slitsamt arbete, ja ett så tungt arbete, att verkstadsarbetarna säkerligen
icke kunna göra sig en föreställning därom. Den är därför förtjänt av förbättrade
förhållanden. Jag skall icke ingå på själva lönesättningen. Därom har talats
i motionen, men det finns andra siffror som visa, att förhållandena äro
bättre än så, kanske icke så bra som man skulle önska, men det beror på avsättningsförhållandena
och den stora konkurrensen på de olika områden, där
stenindustriens produkter kunna användas.

Ett förstatligande skulle helt säkert få den verkan, att hela denna verksamhet
stelnade till. Det skulle, såsom jag flera gånger framhållit, betyda, att
arbetarna på vissa platser privilegierades på bekostnad av arbetarna på andra
platser. Ja, detta gäller kanske icke bara mellan olika platser inom samma
län utan kanske rent av olika län emellan, där denna industri finns. ^

Den viktigaste frågan för stenindustrien är avsättningsproblemet, då ju, såsom
också här framhållits, under normala förhållanden icke mindre än upp till
90 procent av industrien arbetar på export. Det gäller därför framför allt att
på detta område få till stånd bättre avsättningsförhållanden. Jag tror, att
i det avseendet den bästa metoden är en kombination av enskilt försäljningsinitiativ
och statliga förhandlingar.

Jag vill till slut, herr talman, framhålla, att jag tror att det vant olyckligt
att denna motion har kommit fram och att man nu begär denna utredning.
Då avsättningsproblemet är det viktigaste för denna näringsgren är det nödvändigt,
att de enskilda företagen vaket och snabbt söka tillgodogöra sig de
avsättningsmöjligheter på världsmarknaden, som kunna yppa sig nu efter krigets
slut. Jag tror icke, att denna industri kommer att arbeta lika lugnt som
hittills med ett hot örn förstatligande hängande över sig. Det är därför jag anser,
att det icke är lyckligt, att denna motion blivit väckt i år och i den form
den fått.

Xr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)

_ Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som är fogad
vid utskottsutlåtandet.

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord för att
motivera varför den riksdagsgrupp jag tillhör kommer att rösta för utskottsmajoritetens
förslag.

Jag skulle vilja säga, att det ju här icke alls rör sig om något djupare ingripande
från statsmakternas sida, som på något som helst sätt kan rubba det
privatkapitalistiska samhällets grundvalar. Högerns samhällssyn har dock tagit
sig uttryck i den reservation, som avgivits, och även i de anföranden, som
här hållits, framför allt av herr Falla, och som icke vilade på sakskäl i det nu
aktuella fallet, vilket däremot i viss mån gällde herr Staxängs anförande. Ännu
så länge finns det emellertid icke grundad anledning till den förskräckelse
för den s. k. socialiseringen, som jag förmodar att reservationen egentligen
bygger på. Så länge förstatligandet i huvudsak avser endast sådana industrier
och verksamhetsgrenar, som av en eller annan anledning ha svårt att hanka sig
fram för att med egen kraft kunna klara sina problem, finns det icke stor anledning
till ängslan för alla dem, som betrakta det privatkapitalistiska systemet
som det enda saliggörande och enda tänkbara. Den riksdagsgrupp jag tillhör
anser självfallet icke, att det i första hand bör vara mer eller mindre bankrutta
företag, som böra bli föremål för utredningar örn förstatligande. Trots
detta ansluta vi oss till utskottsmajoriteten, då vi finna en utredning örn ett
eventuellt förstatligande av denna industri befogad på grund av aktuella skäl.
Högern och herr Falla behöva dock icke vara förskräckta. Ännu så länge befinner
sig monopolkapitalism och storfinans i orubbat bo, och denna bör endast
kunna roa sig åt den skenfäktning, som högern och framför allt herr Falla
under det missvisande namnet socialiseringsdebatt här genomför.

Ätt även gat- och kantstensindustrien bör bli föremål för statligt ingripande
av helt annat slag än som hittills förekommit är emellertid alldeles uppenbart.
Denna industri har icke själv kunnat lösa produktions- och avsättningsproblemen
och ännu mindre de sociala problem, som varit förknippade med densamma.
Staten harju fått träda emellan genom att inköpa gatsten, men detta har
icke löst de sociala problemen för industriens arbetarkår och har icke medfört,
att en effektivt arbetande produktionsapparat kunnat uppbyggas. Industrien
har alltså tagit emot statens hjälp men har i övrigt i stor utsträckning handlat
ungefär som den själv velat. I det avseendet är det alltså fråga om en bankrutt
industri. Men när det sedan gällt aktieägarnas välfärd ha en del av de större
bolagen varit rätt omtänksamma. Aktieägarnas välfärd har fått gå före
den sociala välfärden och den rationella planläggningen av industrien för framtiden.
För att belysa detta skulle jag vilja lämna några exempel, även örn jag
måste säga, att en fullt korrekt inblick i denna industris förhållanden är otänkbar,
emedan man bl. a. under rubriken omkostnader brukar föra en hel del poster,
som ingen utomstående kan kontrollera. Men trots detta är det uppenbart,
att de storföretag inom branschen det är fråga örn haft synnerligen goda dagar
i ekonomiskt avseende. Aktiebolaget Kullgrens Enka —- örn jag icke minns
fel det största företaget i denna bransch — kunde år 1941 utdela 600 000 kronor
i gratisaktier. Då hela aktiekapitalet numera är 1 050 000 kronor, innebär
denna gratisemission en extra utdelning till aktieägarna på över 50 procent
på inbetalt kapital. Det kunde man göra, men man har icke kunnat sörja för
arbetarnas sociala välfärd eller för den rationella planläggningen av industrien
för framtiden. Jag har bemödat mig örn att få fram nettovinsten för detta företag—
alltså Aktiebolaget Kullgrens Enka — för åren 1938—1942. Sedan
avskrivningarna och skatteavsättningar och allt detta sorn brukar höra till lia

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Fö)''statli g ande av de svenska gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
gjorts, blir vinsten under dessa år resp. 171 000, 150 000, 116 000, 239 000 och
84 000 kronor.

Vad sedan det stora företaget Aktiebolaget Färnström & C:o beträffar så
ha där stora avskrivningar skett och nettovinsterna varit tämligen stora. Örn
detta kan lia berott på att man möjligen varit sysselsatt med att tillverka
segermonument åt Tyskland skall jag låta vara osagt. Avskrivningarna ha
varit onormalt höga under åren 1938—1942, nämligen respektive 228 000,
163 000, 179 000, 704 000 och 135 000 kronor. Trots dessa onormala avskrivningar
uppkom en redovisad nettovinst under de år jag nämnt på respektive
299 000, 190 000, 274 000, 60 000 och 176 000 kronor. Ja, detta var ett par
av de största företagen, som jag menar att det funnits möjlighet att kunna
effektivisera. För de mindre företagen är det givetvis sämre ställt, åtminstone
enligt de publicerade boksluten. De av svenska staten understödda storbolagen
kunde utan risk för aktieägarnas välfärd lia bjudit arbetarna sådana förmåner,
att de sluppit att arbeta för vad man måste kalla svältlöner. Sociala
tragedier av stora mått ha under de gångna åren följt i stenindustriens spår.
Statens ingripande har tyvärr icke väsentligt kunnat minska dessa tragediers
omfattning. Jag skall icke nämna något örn hur det i detta avseende varit
i Bohuslän, eftersom en talare redan har lämnat en redogörelse i den saken,
meni jag skulle vilja säga några ord om förhållandena i Blekinge.

När jag för ett par tre år sedan genomkorsade denna landsända för att
studera förhållandena inom stenindustrien fick jag en känsla av att det närmast
var en dödens stillhet som rådde i dessa förut relativt blomstrande bygder.
När stenindustrien en gång uppstod sökte sig folk dit. Arbetarna blevo
bofasta, skaffade sig egnahem och gåvo åt bygden ett helt nytt ansikte. Men
nu har en mycket stor del av stenindustriens ungdom försvunnit, och de
äldre stenhuggare, som ännu äro kvar i livet, hugga i backarna s. k. knott,
d. v. s. smågatsten för löner, som lindrigt sagt äro orimligt låga. Vid det tillfälle
jag talar örn kunde en stenhuggare på ordinarie arbetstid inte komma
upp i större arbetsförtjänst än högst 25 kronor i veckan och i allmänhet väsentligt
mindre. Under sådana förhållanden tvingades man att ta kvällarna
och även nätterna i anspråk, och från öarna utanför Karlskrona kunde man
se ljus lysa under kvällarna — ljus som icke var blossning från nödställda
sjöfarande utan från annat folk i nöd, nämligen dessa stenhuggare, som måste
arbeta vid lyktsken örn kvällarna för att bildligt talat kunna hålla sig ovan
vattnet.

Herr Staxäng förklarade nyss, att det finns risk för att ett förstatligande
med åtföljande rationalisering i hög grad kan komma att gå ut över arbetarna.
Jag vill säga, att det sannerligen är mycket, som gått ut över stenarbetarna,
så att så mycket värre kan det icke bli. Jag menar att statens kommande inflytande
över denna industri måste bli av ett helt annat slag än vad det hittills
varit. Industrien är ju, såsom i motionen och även i vissa anföranden
här framhållits, oerhört splittrad. Flera företag driva sålunda verksamhet i
samma socken. En förutsättning för att industrien skall kunna leva och expandera
är att verksamheten bedrives i storbrott och att maskinella hjälpmedel
anskaffas. Detta innebär självklart, såsom herr Staxäng mycket riktigt
anförde, att en del av småbrotten måste läggas ner. Örn detta skulle genomföras
av privatföretagarna är det fara värt, att de icke komme att ta
hänsyn till frågans mycket betydelsefulla sociala sida utan såsom hittills uteslutande
till egna ekonomiska intressen. De arbetare, som alltjämt sysselsättas
i småbrotten, skulle då sannolikt komma att bli arbetslösa. Förstatligas
industrien måste detta mycket viktiga delproblem lösas, ty annars råka arbetarna
ur askan i elden. Jag instämmer med herr Persson i Tidaholm så till

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
vida, att ett förstatligande i och för sig icke kan vara tillräckligt, utan ett
förstatligande mäste också innebära, att bättre arbets- och levnadsvillkor
bjudas stenarbetarkåren. De statsingripanden, som beträffande stenindustrien
skett under de senaste åren, ha icke präglats av den sociala vidsynthet, som
man kanske väl icke haft rätt att begära av en kapitalistisk stat, men som
ur socialt-moralisk synpunkt måste anses såsom självklar.

Herr talman! Jag är icke böjd att tala örn socialisering i det sammanhang, som
nu avses, och icke heller att anse ett eventuellt förstatligande av stenindustrien
som ett betydelsefullt och avgörande statligt ingripande. Jag ansluter mig
till yrkandet örn bifall till utskottets förslag, emedan det ur såväl praktisk
som social synpunkt säkerligen skulle vara lyckligt, om ett förstatligande av
denna industri verkligen kunde komma till stånd.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! När jag lyssnat till debatten här,
har jag särskilt fast mig vid tongångarna hos talesmännen för utskottsmajoriteten.
Herr Persson i Tidaholm förklarade, att det icke i första hand var fråga
j11.socialisering eller ett förstatligande, utan det var fråga om en allsidig
utredning och om jag icke minns fel folio orden ungefär så, att det fanns
ingen i utskottet, för vilken förstatligandet i och för sig var något speciellt
önskemal, hedan kommer huvudmotionären i denna kammare, herr Mårtensson
och sager något liknande Han säger, att utskottet har i viss mån en annan mening
an den som förfäktats i motionen, och tillägger, att motionärerna lia
icke anmält någon avvikande mening gentemot utskottets uppläggning av saken
Litet längre fram i sitt anförande säger herr Mårtensson, att syftet med
motmnen ej är förstatligande utan en uppryckning av industrien. Det är en
ratt märkvärdig glidflykt ifrån motionens ståndpunkt, ty i motionens kläm
star det, att man anhaller, att en allsidig utredning om förstatligande av den
svenska gat- och kantstensmdustrien måtte företagas. Där är alltså målet klart
angivet. Utredningen skall vara allsidig, men det skall vara en allsidig utredmng
örn förstatligande. Sa star det i motionens kläm.

Au är det ju icke någonting märkvärdigt, att ett utskott går en annan väg

dfJ0^tf°reS4agl-tS aV m?t11?närer1'' och det är i* icke heller någonting märkväri
motionärerna följa med ett stycke, när utskottet går en annan väg.

SW $ , iJaS’ 4 • det/=r “Ovärdigt, att både motionären och andra

talesman for utskottet saga ifrån, att man har gått en annan väg än motionä rerna

—- man har begärt en allsidig och mera förutsättningslös utredning_och

a yrkar man samtidigt bifall till motionen. Ty här står ju i utskottsmaiori t

i o ne r na I ''™2 7 cm W T ° 80 * ke“stäl.la’ »att riksdagen må, med bifall till mo“i
27 i n I; SO-\skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn en utredning»

. . . Ian anhaller alitsa om bifall till en motion, som begär en allsidig ut mke

äf XvukSe1 som ^fclt!iTd4 4°Ch S?mtidigt ^klarar man, att detta
slutar nu k 1 forsta kand tar sikte på ett förstatligande. Vad be slutar

nu andra kammaren, örn kammaren bifaller utskottets kläm? Tn rW

forsta man beslutar är bifall till denna motion. Sedan finns det i klemmen
dessutom en viss utveckling av detta yrkande, som är något mindre klar Det

tin^ jotfentlng miarkV4irdlgt’ att människ°r ha olika åsikter örn saker och
n icke ens örn de sitta pa samma länsbänk. Det skulle tvärtom vara märk

nÄnfngt teVia^ T*

40r(ccf f i M J g tycker bade herr Persson i Tidaholm och herr Mår

-IP h* »"■”ta »=!> "da i sin“ beslut oavaS,
beten i ÄS Ä»" **

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Förstatligande av de svenska qat- och kantstensinduslrierna. (Ports.)

Jag skall icke gå in i någon detaljdebatt här. Det är ju så inånga andra som
ha förutsättningar att göra det, och vi ha fått en hel del till livs. Yad vi icke
fatt någonting till livs av är ju några verkliga skäl, icke ens några större sannolikhetsskäl,
för att ett förstatligande av denna industri skulle lösa problemet.
Jag skall nöja mig med ett enda litet påpekande i det sammanhanget. I utskottsutlåtandet
heter det — det står på s. 6 mitt på sidan — att de ändrade förhållanden,
som kriget medfört särskilt vad exportmarknaden beträffar göra det
befogat med en förnyad utredning. Man säger detta med hänsyn till att den
sista utredningen blev färdig 1939, och sedan har det givetvis hant en del.
Herr Mårtensson antydde också i sitt anförande, att staten borde särskilt när
det gällde exporten ha lika stora eller kanske större förutsättningar att klara
av saken än vad den privata företagsamheten har. Men när man sedan läser
slutet pa det yttrande, som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har avgivit,
— och chefen för denna länsstyrelse är ju ordförande i 1937 års granitutredning
och dessutom en person med samma politiska grundåskådning som motionärerna
- finner man, att där säges följande: »Därest förhållandena på världsmarknaden
ater bliva sådana, att export av gatsten från Sverige kan ifrågakomma,
lärer för övrigt exportproblemet bliva lättare att lösa enligt dessa linjer
än genom direkt statlig drift av stenindustrien.» Alltså, det sorn herr Mårtensson
anför som ett särskilt argument för denna utredning med sikte på förstatligande,
mer eller mindre målmedvetet, anför länsstyrelsen i Göteborg som
ett argument emot ett sådant förstatligande.

Huruvida man sedan helt allmänt kan lia anledning att tro, att utredningen
leder till en uppryckning av industrien, är ju en sak som är svårt att säga så
värst mycket örn. De som nu bäst känna denna industri tyckas själva icke ha
den uppfattningen, att utredningar i det fallet äro enbart gagnande, även örn
de kanske i vissa fall kunna vara nödvändiga.

, o )?a®L^ror.''1 a^ me<^ en sådan utskottskläm som den förevarande är det tryggast
bade för riksdagen och för stenindustrien och dess arbetare, att man röstar för
reservationen.

Herr Andersso» i Malmö: Herr talman! När jag hörde herr Falla fick jag
närmast det intrycket, att örn det var något ord han var rädd för så var det
ordet socialisering, statens övertagande av enskilt näringsliv. Man fick ju
ungefär samma intryck av det anförande herr Staxäng här hållit. Herr Falla
malade ut mycket dystra framtidsutsikter för den näringsgren, som komme
att bli föremål för detta statens speciella intresse. Det skulle medföra en försämrad
handelsekonomi, och det hela skulle resultera i en försämrad standard
för svenska folket. Han kunde därför för sin del icke finna något skäl som
talade för ett bifall till utskottets förslag örn en utredning.

^Jag vill till herr Falla såväl som till herr Staxäng säga, att om de med
något större noggrannhet än de kanske gjort läsa utskottets utlåtande, så
skulle de komma på det klara med, att tyngdpunkten i utskottets framställning
icke är den, att staten skall övertaga denna industri. Yad är det som
det här gäller? Här lia vi en industri i landet, som under de senaste åren har
minskat sin produktion och sin omsättning så väsentligt, att arbetarantalet
nedgått, jag tror från 7 000 till 1000. Denna omständighet är väl i detta fall
troligen, för att icke säga säkert, beroende på att handeln med utlandet under
dessa år i det närmaste upphört. Denna handel har utgjort den väsentligaste
förutsättningen för industriens verksamhet. Det är klart, att de arbetare, som
äro anställda vid denna industri, gå och fråga sig: hur skall framtiden se ut
för oss? Har stenindustrien några möjligheter att under den närmaste framtiden
försörja sina arbetare, och har den möjligheter att ta in nya arbetare?

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 24. 7

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Förstatligande av de svenska gat- och hantstensindustrierna. (Forts.)

Jag har sett uppgifter om stenarbetarnas förtjänster under de senare åren,
och de ha sannerligen legat på ett mycket lågt plan. Frågan örn stenindustriens
framtid är visserligen i första hand ett intresse för de arbetare, som
äro anställda inom denna industri, men det är därjämte ett intresse för landet i
övrigt, ty man kommer väl antagligen att söka utfinna olika slags möjligheter
till sysselsättning åt arbetarna inom landet. Då kan man naturligtvis också
fråga sig: finns det icke inom stenindustrien möjligheter till utökning av
produktionen, så att denna industri blir konkurrenskraftig håde på den utländska
och den inhemska marknaden och så att som en följd därav icke endast
den nuvarande lilla arbetarstammen kan bibehållas utan nya arbetare
där kunna beredas sysselsättning?

Inom utskottets majoritet ha vi sagt oss, att det alldeles säkert finns något
att göra, som kan förbättra läget inom denna industri, som både hjälper de
nu anställda arbetarna och öppnar möjligheter för framtiden att anställa ännu
flera arbetare. Det är här som tyngdpunkten ligger i vad vi föreslagit från
utskottets sida, och det är till detta vi vilja, att staten skall medverka. Det
är min övertygelse, att även när det gäller utlandsmarknaden har staten möjligheter
att hjälpa en industri i landet, som vill framåt. Det kan också finnas
möjligheter för staten att — såsom i utskottets motivering framhålles — medverka
till en rationalisering, som i sig innesluter användningen av de olika
slags tekniska hjälpmedel, som inom denna industri kunna vara behövliga,
och som man icke kan använda vid små företag, varför det måste bli större
företag. Inom utskottsmajoriteten ha vi sagt oss: låt oss försöka med detta,
låt oss hjälpa industrien med detta, och örn en utredning ger till resultat, att
staten som företagare är det lämpligaste sättet att ordna denna verksamhet
för framtiden, så skall man icke vara rädd för ordet socialisering eller statens
övertagande av industrien, utan då skall man vandra den vägen.

Det har här i debatten sagts, att det icke är länge sedan en utredning företogs
rörande stenindustrien. Det är sex år sedan. Det har hänt något under
dessa sex år, och vi befinna oss nu i ett läge, kanske i synnerhet beträffande
denna industri, som gör det nödvändigt att där få in nya uppslag och synpunkter
för att åstadkomma ett förbättrat läge för dem som där äro anställda
och för hela denna industri.

Jag skall, herr talman, icke orda vidare i frågan. Jag har endast velat ange
min uppfattning, som ju helt sammanfaller med utskottets, och jag ber därför
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Mölndal: Herr talman! Det torde säkerligen icke hara vara
ett stenarbetarintresse utan i lika hög grad ett intresse från riksdagens sida,
att man här får till stånd en utredning, som klargör orsakerna till att stenindustrien
icke har kunnat hävda sig i konkurrensen med andra gatubeläggningsmedel
under de senast gångna femton åren. Därtill bör också utredas
frågan örn stenindustriens framtida förutsättningar och möjligheter att kunna
göra sig gällande. Att det måste anses vara ett riksdagens intresse, att en
sådan utredning kommer till stånd, framgår av att riksdagen under de senaste
femton åren varje år fått vara med och bevilja medel för att överhuvud
taget gatstensindustrien skulle kunna bedrivas här i vårt land. Det är givetvis
i första hand de sociala synpunkterna som ha varit bestämmande, då man har
bisträckt stenindustrien, men därjämte har man säkerligen även åsyftat att
bevara en näringsgren i verksamhet för att den, så snart exportmöjligheter
åter öppnades, skulle kunna ånyo inträda på världsmarknaden.

Herr Staxäng försökte i sitt anförande skapa motsättningar mellan arbetare
vid de större och de mindre företagen. Man kan nog säga, att stenindustri -

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
arbetarförbundet säkert är representativt för stenarbetarnas syn på denna
fråga och att det bland dessa icke finns några delade meningar om behovet
av en utredning i och för att få klargjort, huruvida deras näringsgren har
några förutsättningar och möjligheter att ge dem en något så när skaplig försörjning
under den närmast kommande framtiden. Vi kunna även säga, att
den motion, som väckts i frågan och som herr Staxäng ansåg vara olycklig,
redan verkat som en stimulerande injektion på företagarna. Man har tidigare
inte kunnat upptäcka samma livaktighet hos företagare inom stenindustrien under
den senaste tiden eller sedan motionen väcktes. Man kan kanske anta, att
enbart hotet örn ett eventuellt förstatligande skulle komma att medföra, att
företagarna komme att ägna frågan örn stenindustriens möjligheter ett betydligt
större intresse än vad de ha gjort tidigare, och att det således kan
komma att bidraga till förbättrade utkomstmöjligheter för de inom denna
näringsgren anställda.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Mårtensson: Herr talman! Herr Falla uttryckte sin förvåning över vissa
uttalanden av mig örn att ett flertal näringsgrenar ha hjälp ifrån statens sida
i den ena eller andra formen. Herr Falla försökte icke att motbevisa de uppgifter
jag lämnat i detta sammanhang. Jag kan erinra örn att det icke är så
synnerligen länge sehlan det i denna kammare diskuterades frågan örn utredning
rörande en annan industri, som bedriver en ganska omfattande verksamhet
just i det län, där herr Falla hör hemma. Det framkom då bland annat, att
denna industri har hjälp ifrån staten i form av ett relativt högt tullskydd.
Jag skulle kunna peka på en hel del andra industrier, som i ena eller andra
avseendet äro beroende av det stöd de erhållit från staten. Jag undrar, hur det
skulle sett ut med den näringsgren, varifrån även herr Falla har sin utkomst,
om icke den hade fått ett verksamt stöd ifrån staten under 1930-talet.

Herr Staxäng var inne på frågan att det skulle vara onödigt med en ny
utredning örn stenindustrien, när en utredning blev företagen så nyligen som
för sex år sedan. Men ha ändå inte förhållandena i någon mån förändrats,
sedan denna utredning företogs? Utredningen framlades ju före krigsutbrottet,
och jag skulle förmoda, att vad som skett i världen sedan denna tid förorsakat
en hel del ändringar, som kunna vara motiv nog för att det bör sättas i gång
en utredning örn dessa problem efter kanske helt andra utgångspunkter än som
skett tidigare.

Herr Staxäng nämnde även något örn hemmamarknaden samt gjorde gällande,
att det i detta avseende inte var riktigt att komma med någon kritik mot de
nuvarande företagarna inom stenindustrien. Förhåller det sig emellertid inte
på det sättet, att dessa företagare helt och hållet försummat hemmamarknaden
tills den stora krisen kom 1930? Då hade andra intressen gjort sig gällande
på den svenska hemmamarknaden, så att det var ganska svårt för den
svenska stenindustrien att slå igenom på ett något så när tillfredsställande sätt.

Herr Staxäng berörde vidare något de svårigheter, som kunna uppstå, örn
man går in för en alltför omfattande rationalisering på detta område. Ja, jag vet
mycket väl, att det här kan uppstå svårigheter. Jag förmodar emellertid, att
om denna industri skall rationaliseras, måste detta ske på ganska lång sikt.
Vi måste nämligen även i fortsättningen ta vissa sociala hänsyn, så att inte de
arbetare, som nu arbeta i småbrotten på skilda platser, bli överflödiga. I övrigt
förmodar jag, att vi kunna vara ense örn att denna småbrottsverksamhet bör
successivt avvecklas, då de, som nu arbeta inom dessa små brott, inte längre
orka utföra sitt arbete. Örn man granskar de inkomster, som arbetarna inom
dessa småbrott kunna komma upp till, måste man ställa sig den frågan, hur

100

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
det överhuvud taget varit möjligt för dessa arbetare att kunna existera på
dessa små inkomstbelopp.

Herr Staxäng påpekade, att en alltför stark rationalisering av stenindustrien
kunde förorsaka svårigheter för arbetarna i denna verksamhet även inom
andra län än Göteborgs och Bobus län, och han framhöll bl. a. Halland som
ett exempel. Av den statistik, som finnes intagen i utskottsutlåtandet, framgår
inte, att det finns några gatstenshuggare i Halland för närvarande. Beträffande
de övriga länen kan erinras örn att i Kalmar län sysselsättas endast 40
gatstenshuggare. Arbetsstyrkan inom de övriga länen bär således inte en så
stor omfattning, som man möjligen skulle kunna tro med anledning av de
uttalanden, söm herr Staxäng gjorde på denna punkt.

Herr Staxäng gjorde vidare gällande, att de väckta motionerna inte komma
att stimulera intresset bland företagarna inom stenindustrien. Jag har den rakt
motsatta uppfattningen i denna fråga. Det har redan visat sig, att dessa motioner
förorsakat ett stort intresse och en ganska stor livaktighet hos de privata
företagarna inom stenindustrien. Kommer detta ökade intresse att fortsätta,
kunna vi utgå ifrån, att det kommer att båda gott för framtiden.

Herr Svensson i Ljungskile yttrade något örn att han inte trodde, att ett
förstatligande av stenindustrien skulle medföra några fördelar utan i stället
endast förorsaka nackdelar. Jag framhöll i mitt första anförande, att den
driftsform, som borde komma till användning inom såväl denna som andra
industrier, skulle vara den driftsform, som visade sig ge det bästa ekonomiska
resultatet för de anställda och dem som äro beroende av de olika företagen.
Jag vill gentemot herr Svensson i Ljungskile starkt understryka, att stenindustrien
i fortsättningen inte kan bedrivas efter samma grunder som hittills.
Örn verksamheten skulle fortsätta på samma sätt som den bedrivits under
senare år, kunna vi nog utan vidare vara överens örn att det i så fall inte komme
att dröja så synnerligen länge, förrän stenindustrien, framför allt när det
gäller gatstensindustrien, vore helt och hållet utplånad här i landet.

Herr Svensson påpekade vidare, att landshövdingen i Göteborgs och Bohus
län uttalat sitt intresse för den nuvarande verksamheten. Örn jag emellertid
inte missminner mig, gjorde landshövdingen i länet för inte så länge sedan ett
uttalande, varav man kunde utläsa, att örn inte företagarna själva visa intresse
att försöka rationalisera driften och sanera verksamheten, måste staten på ett
eller annat sätt ingripa.

Herr Svensson i Ljungskile erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag vill gentemot herr Mårtensson endast göra den
erinringen, att riksdagen i fråga örn bedömandet av länschefens inställning till
dessa frågor har all anledning att hålla sig till länschefens nyligen avgivna
utlåtande, som är en officiell handling. Vad landshövdingen sedan kan ha sagt
enligt ett tidningsuttalande lär inte kunna ändra någonting i hans under
ämbetsmannaansvar till utskottet avgivna utlåtande.

Herr Falla, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Herr Mårtensson nämnde för en stund sedan, att den näring
som jag representerade hade ett ganska rikligt understöd under 1930-talet. Jag
kan emellertid inte riktigt förstå herr Mårtenssons resonemang på den punkten,
då det föreligger en väsentlig skillnad mellan de olika näringarna. Jag
erkänner, att jordbruket fick ett gott stöd under 1930-talet. Detta stöd har
emellertid jordbruket under de sista åren betalt igen med ränta på ränta
många gånger örn. Örn det vore så, att vi för vår försörjning och framför allt
vår livsmedelsförsörjning verkligen skulle vara betjänta av gatstenar, skulle

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

101

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
jag gärna vara med örn att uppehålla en ur andra förhållanden oekonomisk
gatstensproduktion under förutsättning att man kunde leva på den. Jag tror
emellertid, att herr Mårtensson måste erkänna, att gatsten är både hårdtuggad
och hårdsmält. Stenindustrien lär därför knappast i något avseende kunna få
någon betydelse för vår folkförsörjning. Stenindustrien har emellertid trots
detta fått ett mycket stort stöd. Det kan likväl, herr Mårtensson, inte vara rimligt,
att vi i en situation, då vi inte kunna med någon säkerhet finna, att
stenindustrien överhuvud taget kan fritt stå på egna ben, förorda att det skall
genom statens försorg utbildas en massa människor för fortsatt arbete inom
denna industri.

Härpå anförde:

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Jag känner mig föranlåten att
säga några ord med anledning av herr Adolfssons yttrande, då han utvecklade
kommunisternas inställning till denna fråga. Kommunisterna ha vid tidigare
här i kammaren i år förekommande socialiseringsdebatter visat, att de
tydligen äro ganska desorienterade, när det gäller dessa frågor, och att partiet
för närvarande famlar sig fram för att söka finna en ståndpunkt, som i
ett eller annat avseende kan medföra några favörer för partiet.

Herr Adolfsson framhöll, att det inte är bankrutta företag som skola socialiseras,
utan sådana företag, som äro blomstrande och vilka det följaktligen kan
vara förmånligt för staten att lägga sig till med. Herr Adolfsson lyckades emellertid
strax efteråt i sitt anförande bevisa, att inte alla företag inom stenindustrien
voro bankrutta. Han nämnde sålunda siffror örn gratisutdelning av
aktier och andra omständigheter, som vittnade örn helt andra förhållanden än
bankruttmässighet.

Jag skulle emellertid inte uppehålla mig vid detta, utan jag vill fästa
uppmärksamheten på att det ur socialdemokratiska synpunkter när det gäller
denna industri liksom när det gällt skoindustrien inte är fråga örn att socialisera
en företagsamhet, som i ekonomiskt avseende kan vara lysande för staten
att lägga sig till med. Här är det i stället fråga örn att undersöka, örn
möjligen statens vägledande hand kan vara till någon hjälp, när det gäller att
organisera örn en företagsamhet, som för närvarande har det svårt. Kommunisterna,
som ju givit sin anslutning till arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
kunna inte gärna ha undgått att observera, att man i det programmet alldeles
särskilt uppehåller sig vid sådan företagsamhet. Det framhålles där bl. a.,
att ett kriterium på att en industri eller en företagsamhet eventuellt kan vara
mogen att övertagas av staten kan just vara det förhållandet, att företaget
i fråga icke maximalt utnyttjar sin produktivitet. Det är just den maximala
produktionen som man ur efterkrigspolitikens synpunkter finner vara angeläget
att få fram inom så mycken företagsamhet som möjligt. Den socialisering däremot,
som närmast kommunisterna tyckas vilja vara med om att omhulda, ligger
på ett helt annat plan. Yi ha i varje fall hittills inte haft att diskutera socialiseringsåtgärder
från den synpunkt, ur vilken herr Adolfsson ville se detta
spörsmål. Det är möjligt att vi exempelvis när vi komma in på frågan örn försäkringsväsendet
kunna diskutera efter andra utgångspunkter.

Som jag tidigare framhållit, förefaller det mig som örn kommunisterna här
sökt känna sig för för att finna en ståndpunkt i dessa frågor, som kunde locka
så många som möjligt av vacklande element från olika håll inom det svenska
folket. Vi veta alla, att det kommunistiska partiet tidigare i denna kammare,
liksom för övrigt även i första kammaren, företrätt mycket avancerade principer
på olika områden. Man har från kommunistiskt håll mycket hårt hållit

102

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustrierna. (Forts.)
på principer, som man dogmatiskt slagit fast. Detta har gjort, att man kunnat
beskylla kommunisterna för att vara doktrinära och oförmögna att föra praktisk
politik. Nu ha emellertid kommunisterna slagit över åt det andra hållet.
Nu treva de sig varsamt fram. Det är alldeles påtagligt, att de hissa många
segel för att på så sätt försöka hämta in vind, där sådan möjligen kan vara
att hämta. De segla sedan ogenerat i den riktning dit fartyget kan komma att
drivas under den fortsatta seglatsen. Jag tror, att det finns anledning att fästa
uppmärksamheten på detta förhållande. Det kommunistiska partiet är på väg
att bli det mest opportunistiska parti, som någonsin varit representerat i den
svenska riksdagen. Detta är ett ganska allvarligt förhållande, särskilt som
man samtidigt har anledning befara, att kommunisterna kanske även i fortsättningen
kunna få anslutning från allt bredare lager av det svenska folket.
Det är nämligen ingalunda önskvärt, att större grupper av Sveriges folk låta
sig vägledas av en politisk ledning, som icke är mäktig att »stå pall» i det allra
minsta lilla blåsväder. Yi ha från socialdemokratiskt håll klart för oss, att
de borgerliga partierna rusta sig för en jätteattack mot arbetarklassen, och att
de borgerliga partierna i denna attack främst ämna använda sig av socialiseringsfrågorna.

För att sedan yttra mig i själva sakfrågan skall jag här endast göra några
korta kommentarer till den debatt som förts. Jag fäste mig vid ett uttalande
av herr Staxäng, som för övrigt finnes intaget i reservanternas utlåtande. Herr
Staxäng sade, att man på detta område inte skulle rationalisera för hårt, och
att staten inte skulle lägga sig i detta, ty det fanns så många egnahem, som
lågo vid dessa småbrott, och vilka skulle få det svårt, örn en rationalisering
skulle medföra sådana konsekvenser, att hemmen blevo belägna långt ifrån
arbetsplatserna. De egnahemmen skulle kanske t. o. m. inte vidare kunna användas
som bostäder för stenarbetare. Denna synpunkt är mycket viktig. Jag’
beklagar emellertid, att det inte tidigare gått upp för svensk höger, att det
finns ett sådant problem i samband med rationaliseringar. Jag har nämligen,
och säkerligen många med mig, bevittnat åtskilliga fall i detta land, då rationaliseringsåtgärder
gått mycket hårt fram. Detta gäller inte endast beträffande
små egna hem utan mot hela samhällen; ja, hela städer lia försats i synnerliga
prekära situationer därför att det där vidtagits rationaliseringsåtgärder,
varvid det inte tagits den bittersta hänsyn till sådana faktorer, som man nu
i detta fall från högerns sida vill tillmäta en så stor betydelse.

Jag själv och kanske framför allt motionärerna från de län, som här äro
närmast berörda, ha beaktat de av herr Staxäng nu påpekade svårigheterna.
Vi understryka dem gärna. Vi vilja emellertid samtidigt särskilt understryka
det förhållandet, att det i detta sammanhang anses opportunt även från högerhåll
att föra fram dessa argument i debatten.

Slutligen skulle jag vilja säga, att jag med hänsyn till den närmaste framtiden
i vårt politiska liv anser det ganska oroande, att man i denna fråga finner
de borgerliga partierna fullkomligt sammansvetsade i en gemensam reservation
emot utskottets utlåtande. Det vittnar nämligen örn att det inte bara är
av principiella skäl som man på borgerligt håll vägrar att låta staten ha sina
fingrar med i vårt näringsliv. Även när det gäller praktiska frågor, i vilka
påtagligen behovet av statens vägledande och dirigerande hand är ganska stort,
''ställer man sig fullkomligt oförstående till de framförda önskemålen. Det är ju
dock på det sättet, att det i själva verket inte existerar någon principiell enighet
på borgerligt håll i dessa frågor. Denna sammansvetsning har skett utan en
sådan enighet. Bondeförbundarna ha i varje fall vid åtskilliga tillfällen gjort
framstötar i riktning mot statsingripande och statsdrift, vilka ha vittnat örn
att bondeförbundet är ganska intresserat av statens medverkan bara det gäller

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

103

Förstatligande av de svenska gat- och kantstensindus trier na. (Forts.)
områden, där bönderna själva kunna ha några intressen att bevaka. Jag skulle
tro, att den sakliga diskussionen i fråga om socialiseringsåtgärder och statsingripanden
skulle vinna oerhört mycket på örn man på borgerligt håll försökte
att se dessa frågor praktiskt från fall till fall och icke låste fast sig i en attityd,
som innebär ett nej vid varje diskussion i dessa frågor.

Herr Staxäng: Herr talman! Jag nödgas att med några få ord beröra ett par
synpunkter, som kommo fram i herr Nilssons i Kristinehamn sista inlägg.

Herr Nilsson var förvånad över att de borgerliga partierna stodo sammansvetsade
omkring reservationen. Inte minst efter denna debatt finner jag detta
ganska naturligt. Här har den ena talesmannen för utskottet efter den andre
stått upp och nästan avsvurit sig all bekantskap med klämmens sista del, som
gäller förstatligandet. Under sådana förhållanden är det väl inte att undra på
att man har starka skäl även från borgerligt håll att hålla på reservationen.

Herr Nilsson beklagade sig vidare över att den svenska högern inte hade
observerat det problem, som egnahemsfrågan erbjuder, när man i detta sammanhang
måste ordna en omflyttning av arbetare från en viss näringsgren till
en annan. Jag vet inte örn herr Nilsson var ledamot av denna kammare 1936,
men jag beklagar i varje fall, att han inte observerat en högermotion det året,
som gick ut på att underlätta ett överflyttande av arbetare från stenindustrien,
som befann sig i ett bekymmersamt läge även då, till andra arbetsområden. I
denna motion berörde vi just detta egnahemsproblem och ifrågasatte, att man
ifrån det allmännas sida rentav skulle kunna tänka sig en inlösning av de bostäder,
som arbetarna i sådant fall måste flytta ifrån.

Jag vill även beröra några punkter i herr Mårtenssons senaste inlägg. Herr
Mårtensson framhöll där en sak, som han redan poängterat i sitt första anförande,
nämligen att de nuvarande företagarna inom denna näringsgren hade
försummat hemmamarknaden. Jag medger, att det föreligger ett visst fog för
ett sådant omdöme i den mån herr Mårtensson avsåg tiden före 1930. Men av
vilka skäl var man då inte så intresserad för hemmamarknaden? Jo, just därför
att bortamarknaden vissa år faktiskt absorberade stenindustriens hela produktionskapacitet.
Under sådana förhållanden är det ganska naturligt att man
inte med samma intresse har sin uppmärksamhet riktad på avsättningen inom
landet. Sedermera bär man emellertid från stenindustriens sida gjort stora ansträngningar
för att åstadkomma åtgärder i denna riktning.

Vidare upprepade herr Mårtensson och andra utskottets talesmän det argumentet,
att storbrotten äro framtidsmålet, och att det bör ske en övergång från
småbrottsdrift till storbrottsdrift. Jag framhöll i mitt förra anförande, att man
ifrån företagarhåll sökt åstadkomma detta även nu, men vi veta alla, att det
inte går att rätlinjigt eller enkelriktat genomföra en sådan åtgärd. Storbrotten
äro. inte alltid de bästa arbetsplatserna för stenhuggarna. Man kan uppvisa
många exempel på att man ifrån storbrotten gatt tillbaka till småbrotten, därför
att man får dåliga bitar vid storbrotten. Storbrotten äro inte alla av samma
beskaffenhet; det finns dåliga och goda storbrott.

Beträffande det nya utredningskra vet säga utskottets förespråkare, afl det
har hänt åtskilligt efter den senast gjorda utredningen. Det har hänt åtskilligt
ute i världen, säde herr Mårtensson. Ja, detta är riktigt, men en undersökning
och stöd åt exporten kunna ske utan att en statlig utredning bör komma
till stånd. Dessa spörsmål berördes ju även av herr Svensson i Ljungskile. Jag
kan ju nämna för herr Nilsson i Kristinehamn, som inte alls observerat vår
motion 1936, att det var högern som i varje fall tidigast krävde, att man på

104

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Förstatligande av de svenska gat- och hantstensindustrierna. (Forts.)
exportens område inte minst genom bytesaffärer skulle bevaka stenindustriens
intressen.

Talesmännen för utskottet ha under debatten gång på gång kommit tillbaka
till rationaliseringen. Herr talman, det verkar faktiskt, som örn ordet rationalisering
skulle ha blivit ett sakrosankt ord. Men även en rationalisering kan
drivas för långt. Man företog en gång en rationalisering inom stenindustrien
och införde s. k. knottmaskiner. Dessa höllö på att förstöra hela den utländska
marknaden för denna industri. Följden blev, att man fick låta bli att använda
dessa maskiner och ställa dem a sido. Örn man nu går in för ett förstatligande
av stenindustrien, är jag rädd för att man är i färd med att införa en ny
knottmaskin.

■?oeiT judolf sson: Herr talman! Eftersom tiden är långt framskriden skall jag
avsta fran att förlänga denna debatt genom en fäktning i principfrågor mellan
herr Nilsson i Kristinehamn och mig beträffande begreppet förstatligande
och begreppet socialisering. Jag vill bara säga att det är en ganska lustig
attityd av socialdemokratien att söka göra troligt att den står till vänster
orrj kommunister i dessa frågor. Socialdemokraterna ha dock varit upphovet
till en socialiseringsutredning som har varit verksam i icke mindre än 15
ar utan att ha lyckats kläcka ett enda litet ägg.

Beträffande det nu aktuella fallet konstaterade jag endast att stenindustrien
gjort bankrutt när det gällt att ordna industriens egna förhållanden
bade nu och i framtiden. Jag hävdade däremot inte, att den skulle ha varit
ekonomiskt bankrutt, eftersom staten kunnat ge den ett ganska gott stöd.
Jag uppvisade emellertid denna industris bankruttmässighet när det gäller
att pa ett riktigt sätt nyttja de ekonomiska tillgångar, den förfogar över
och jag försökte också att med siffror bevisa detta.

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Jag vill bara till herr Adolfsson
säga, att det tidigare ju ha varit de borgerliga ensamma förunnat att vid
otaliga tillfällen tala örn att socialiseringsnämnden på sin tid misslyckades
med sitt arbete. Jag noterar, att kommunisterna även på den punkten numera
sluta upp vid de borgerligas sida.

. överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ook på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Staxäng
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 153, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vidi utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

105

Förstatligande av de svenska gat- och lcantstensindustrierna. (Forts.)
verkställdes. Därvid avgåvos 114 ja och 82 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 4.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 43, i anledning av väckta
motioner angående befrielse för kyrka, landsting, kommun eller annan menighet
ävensom hushållningssällskap från erläggande av arvsskatt vid testamentsförvärv.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 44, i anledning av väckta Motioner
motioner angående ändringar i förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) om gående andnöjesskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande, av utskottet till behand- nöjesskatt.
ling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna 1:83 av herrar Bror Nilsson och Gustavson
samt II: 102 av herr Pettersson i Dahl m. fl., vari hemställts »att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla örn utredning angående ett överförande av
nöjesskatten till en statens kulturfond»; samt

2) motionen 11:283 av herr Johanson i Norrköping m. fl., vari hemställts
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
frågan örn slopande av nöjesskatten på amatöridrottstävlingar må skyndsamt
utredas och förslag i denna riktning föreläggas riksdagen».

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna I: 83 av herrar Bror Nilsson och Gustavson
samt II: 102 av herr Pettersson i Dahl m. fl. angående utredning örn överförande
av nöjesskatten till en statens kulturfond icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen II: 283 av herr Johanson i Norrköping m. fl. angående utredning
örn slopande av nöjesskatten på amatöridrottstävlingar icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Jonsson i Skedsbygd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Man tycker inte det skulle behövas
att här i riksdagen understryka vikten och betydelsen av den faktor i samhällslivet,
som idrottsrörelsen, dess existens och utveckling, utgör när det gäller
ungdomens fysiska fostran och fritidssysselsättning. Riksdagens benägenhet
till oginhet när det gällt idrottens ekonomiska frågor, anslags- såväl som
skattefrågor, lämnar dock enligt min mening intrycket av bristande förståelse
för idrottens samhällsgagneliga verksamhet. Såväl i tionde huvudtiteln, där
anslag föreslogs till idrotten och friluftslivets främjande, som i statsutskottets
utlåtande i anledning av propositionen liksom när det gällt motioner i
ämnet ha statsmakterna visat väldigt stor njugghet. De av riksdagen i år i
nämnda ärenden godkända anslagen på 2 800 000 kronor understiga med
3 500 000 kronor de belopp, som kunna beviljas enligt de bestämmelser, som
fastställdes angående anslag till hithörande ändamål vid 1939 års riksdag i

106

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Motioner angående ändringar i förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
anslutning till behållningen av Aktiebolaget Tipstjänsts verksamhet. Den nedskärning
som gjorts under senare år har enligt departementschefen föranletts
av hänsyn till stärkandet av försvaret och folkförsörjningen.

När man i år vid budgetbehandlingen börjat sikta fred, borde man också
ha tänkt på en återg-ång- till ett bättre stöd åt idrottsrörelsen. Ett bifall till
den motion om befrielse från nöjesskatt vid amatöridrottstävlingar, vilken här
föreligger, vore ett steg i rätt riktning. Bevillningsutskottet har nu avstyrkt
motionen under hänvisning till 1944 års nöjesskatteutredning och dess utkast
till förslag örn ny lag örn nöjesskatt. Jag kan dock inte vara nöjd med svaret.
För det första därför att den utredning, man hänvisar till, tydligen i likhet
med så många andra utredningar blir ställd på framtiden. Skulle så inte vara
fallet, borde utskottet i sitt utlåtande givetvis ha nämnt någonting härom.
För det andra därför att 1944 års nöjesskatteutrednings förslag till ny förordning,
som varit ute på remiss hos vederbörande organisationer, är så magert,
att det under inga förhållanden kan accepteras. Förslaget, som innebär
skattefrihet för idrottstillställningar med en bruttoinkomst upp till 2 000 kronor,
har bl. a. avstyrkts av riksidrottsförbundet, som även framför hållbara
argument däremot. Det är klart att detta förslag betyder vissa lättnader,
framför allt för mindre klubbar. Kommitténs andra förslag örn höjning av
nöjesskatten från 15 till 20 procent för bruttoinkomster över 2 000 kronor in-''''
nebär dock en direkt försämring, som inte på något sätt kan försvaras med
den fördel, som ges, genom slopandet av skatt på bruttoinkomster upp till 2 000
kronor. Skall det åstadkommas verklig hjälp, får man inte ge med den ena
handen och ta med den andra. Den enda verkliga hjälpen anser jag vara ett
helt slopande av nöjesskatten i enlighet med vår motion.

Vår grupps principiella ståndpunkt till nöjesskatten överhuvud taget är
att den helt borde slopas. Det är en indirekt beskattning, som fullt kan jämställas
med omsättningsskatten och som inte borde finnas. För att så skyndsamt
som möjligt bereda lättnader åt idrottsrörelsen ha vi emellertid föreslagit
denna etappåtgärd, som innebär slopandet av nöjesskatt på amatöridrottstävlingar.
Det behövs inga längre utredningar och ventileringar av principiell
karaktär för att fastställa önskvärdheten av en dylik åtgärd. Nöjesskatteutredningens
förslag örn slopandet av skatt på ett brutto upp till 2 000 kronor
är ju redan ett erkännande av detta behov.

Ett av de argument, som motståndarna till nöjesskattens slopande rida på,
är att de stora fotbolls- och friidrottstävlingarna många gånger ge stora
överskott. Men örn man tar del av vart dessa medel gå och vad som blir över
skall man finna, att det i verkligheten inte gäller så stora summor. Idrottsrörelsen
är ju intet självändamål utan en ideell rörelse, som ständigt utvecklas
och måste så göra genom ungdomens behov och krav. Detta medför, att inflytande
medel inte samlas i klubbars och förbunds kassaskrin utan nästan
omedelbart användas till material av olika slag, tränings- och studiekurser
m. m. Beträffande Svenska fotbollsförbundets verksamhet kan nämnas, att av
dess inkomster bl. a. direkta ekonomiska anslag utgå till de olika distriktens
verksamhet. Förbundet har 24 distrikt med 2 200 föreningar, av vilka en stor
majoritet inte kan klara sig utan hjälp. Fotbollsförbundets inkomster på större
matcher behövas därför till stöd åt svaga föreningar.

Inkomsterna för de större fotbollslagen, d. v. s. de som spela i allsvenskan
och ligga i toppen, kunna ju många gånger bli rätt betydande. Avbränningarna
äro dock stora, varför det i realiteten inte blir så stora netton. Därom vittnar
exempelvis den kassabehållning, som Norrköpingskamraterna, ett av landets
allra främsta lag, haft av två matcher mot Göteborgskamraterna och Landskrona.
Sedan avdrag för alla omkostnader och returmatcher gjorts återstod ett

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

107

Motioner angående ändringar i förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
netto av 2 107 respektive 1 182 kronor. Detta är som synes inga större siffror.
Dessa bättre lag måste även i regel hålla sig med tränare, örn de skola kunna
hålla sig i toppen. Utläggen för detta ändamål snarare över- än understiga
10 000 kronor per år. Därtill kommer, att dessa större klubbar, liksom fallet
är med Norrköpingskamraterna, i regel även lia annan aktiv idrott på sitt
program, vilken sällan eller aldrig ger något netto, såsom handboll, ishockey,
orientering och damidrott. Inte ens en sådan framstående fotbollsklubb, som
det här är fråga örn, kan få sin mångsidiga verksamhet att gå ihop med
mindre än att man måste anordna idrottsmässor, höstfester, dans och lotterier.

De större friidrottstävlingar, som bruka fylla Stadion och ha så stor betydelse
för propagandan kring idrotten, ge naturligtvis även en del goda
överskott. Dessa tillställningar äro dock i regel anordnade av flera klubbar,
varför det icke blir så mycket kvar på var och en, när det hela skall fördelas.
En del stora tävlingar ske ju även i anslutning till viss hjälpverksamhet.
Svenska idrottsförbundets tävlingar i fri idrott på Stadion den 12 och den 13
augusti i fjol voro sålunda anordnade till förmån för »Kommittén för Frankrikes
barn». Av intäkterna redovisade Stadion 50 323 kronor, av vilka 35 437
kronor gingo till kommittén. Skillnaden utgöres av olika omkostnader. Motiven
synas alltså vara för magra för att kunna ge argument till bibehållandet alden
ordning, som nu finns eller eventuellt med någon liten ändring.

I de artiklar, som skrivits i pressen, och i de intervjuer med olika förbundsledningar,
som gjorts i anslutning till här berörda motion, har man utan
undantag anslutit sig till motionen och poängterat betydelsen av ett bifall till
densamma. »Det är naturligtvis alldeles riktigt», säger exempelvis ordföranden
i fotbollsförbundets verkställande utskott direktör Hilding Hallgren i en intervju,
»att de rörelser, som arbeta på ungdomens fostran icke böra beskattas
utan i stället på allt sätt hjälpas från samhällets sida.» I detta uttalande torde
man helt kunna instämma, samtidigt som man osökt gör den reflexionen, att
samhället saknar konsekvens i sin verksamhet i berörda frågor,_ då man, å ena
sidan, tar från idrottsrörelsen genom nöjesskatt men, å andra sidan, från tipsmedel
lämnar anslag. Hiksidrottsförbundet har även i sin tidning Svensk
idrott helt anslutit sig till motionens förslag, likaså handbollsförbundets ordförande
herr Gösta Björk i ett uttalande för pressen. Det kan också nämnas,
att ungdomsvårdskommittén även i ett betänkande från den 25 april 1944 uttalat
sig för slopande av nöjesskatten för ideella föreningars tillställningar. Under
1943 betalade exempelvis 1 629 föreningar skatt på idrottstävlingar och nöjestillställningar
med tillhopa 1 247 436 kronor, av vilka man fick i återbäring
50 453 kronor.

Nära nog uteslutande all tid. som nedlägges på idrottsutövningar och tävlingar
av skilda slag, sker i ideellt syfte och på frivillighetens väg utan
ekonomisk ersättning. Dessa stora uppoffringar, som tusentals idrottsledare
och funktionärer göra i landet, borde få en större uppmuntran än vad som nu
är fallet. Det skulle uppstå hart när olösliga problem, örn inte detta frivilliga
arbete funnes utan skulle lösas på annat sätt exempelvis genom anställningar.
I en radiodialog till Svenska fotbollsförbundets fyrtioårsfest i fjol får man en
liten inblick i detta frivilliga arbetes omfattning och vad det skulle kosta, i
händelse samhället skulle tvingas betala timpenning för funktionärerna. Förbundets
24 distrikt med 2 200 klubbar lia omkring 18 000 funktionärer, och
antalet avverkade matcher per år kan uppskattas till i runt tal 40 000. Skulle
dessa funktionärers arbete uträknas i arbetstimmar och värdesättas till en timpenning
på endast 1 krona 50 öre, skulle man komma upp till en summa av
8 400 000 kronor per år. Till detta bör uppmärksammas, att det endast gäller
ett av landets 25 förbund. Skulle man göra liknande beräkningar för samtliga

108

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Motioner angående ändringar i förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
förbund, bomme man upp till oerhört stora siffror. Jag anser därför, att av
sakmaterial, som sålunda föreligger i denna fråga och som jag här delvis
berört, helt talar för en förändring i enlighet med motionen, varför jag yrkar
bifall till densamma.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! När kommunerna för ett antal år
tillhaka fingo rätt att utkräva nöjesskatt betydde det samtidigt en möjlighet
för dessa att understödja kulturella och ideella strävanden. Det visade sig emellertid
ganska snart, att åtminstone en del av dessa medel gick in i den allmänna
budgeten bland de vanliga skattemedlen och användes för kommunens gemensamma
ändamål. År 1940 fingo vi den nya nöjesskatteförordningen, enligt
vilken stat och kommun dela upp nöjesskatten. Avsevärda inkomster ha på detta
sätt influtit såväl till kommunerna som till staten. Jag erinrar örn att i nästkommande
års statförslag beräknas dessa medel inflyta med icke mindre än
17 miljoner kronor. Man har sålunda så småningom kommit bort från det ursprungliga
syfte man hade, när man införde denna skatt, och gått över till att
använda medlen till kommunala och statliga ändamål. Detta är anledningen
till att här väckts två motioner, den ena av herr Pettersson i Dahl m. fl., där
man begär, att dessa medel skola fonderas och användas för kulturella ändamål^
och den andra av herr Johanson i Norrköping; och vi ha nyss hört den
motivering han haft för densamma.

Utskottet kunde knappast i år göra något annat än att avstyrka bifall till
dessa bada motioner med den motiveringen, att förslag och utredning nu ligga
på Kungl. Maj:ts bord och snart nog komma inför riksdagen. Jag har emellertid
vid detta utlåtande antecknat en blank reservation, därför att jag ville redan
nu påtala, att jag anser det förslag i fråga örn nöjesskattemedlens fördelning,
som utredningen kommit med, på mig icke verka tilltalande. Man föreslår
nämligen, att icke mindre än 97 procent av de influtna nöjesskattemedlen
skola lika fördelas mellan statsverket och kommunen samt 3 procent avsättas
till en fond att användas för kulturella ändamål, då närmast för främjande av
teater- och musiklivet. Man har på detta sätt kommit helt bort från det ursprungliga
syftemålet med nöjesskatten. Jag tror att det varit lyckligare för
vara kommuner ute i landet, örn de haft dessa medel tillgängliga för att understödja
kulturella strävanden i respektive bygder. Det är därför, som jag,
som sagt, antecknat en reservation vid utlåtandet och redan på detta stadium
velat säga, att jag icke kunnat finna utredningens förslag ur mina synpunkter
tillfredsställande.

Beträffande den motion som avgivits av herr Johanson i Norrköping anser
jag, att han bör i varje fall vara relativt tillfredsställd. Redan nu finns det
möjlighet för kommun att bevilja frihet från att utge nöjesskatt under vissa
omständigheter. Dessutom har utredningen kommit med det förslaget, att skatt
på idrottstillställningar skall utgå endast på belopp, som överstiger 2 000 kronor.
Jag anser det vara ett ganska avsevärt belopp. Dessutom ha såväl herr
Johanson i Norrköping som de, vilka ha samma åsikt som jag i frågan örn nöjesskattemedlens
fördelning, tillfälle att, när denna fråga kommer upp på riksdagens
bord, framföra våra synpunkter. Jag har därför, herr talman, intet annat
yrkande än örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag kunde gott ha avstått ifrån att yttra mig
i denna fråga efter det anförande, som herr Jonsson i Skedsbygd hållit. Jag
tror, att det finns fog för vad herr Johanson i Norrköping anfört, men när man
så sent som den 20 oktober i fjol tillsatte en utredning rörande detta spörsmål,
finns det ingen anledning, varför riksdagen nu skulle ytterligare skriva till

Onsdagen deli 30 maj 1945 em.

Nr 24.

109

Motioner angående ändringar i förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
Kungl. Majit om den saken. Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Gezelius: Herr talman! Jag är ingalunda oförstående inför utskottets
ståndpunktstagande, när utskottet icke velat bifalla motionen om en utredning,
enär Kungl. Majit redan har under överarbetning en verkställd utredning
beträffande ändringar i nöjesskatteförordningen. Jag kan emellertid icke underlåta
att uttala ett beklagande över att utskottet icke haft möjlighet till något
positivt uttalande i motionens syfte. Det är åtminstone för mig klart, att
den utredning, som gjorts beträffande idrottens nöjesskattefråga, icke är i allo
tillfredsställande. Man må hoppas, att denna fråga snart kan bringas till en
lyckligare lösning än som föreslagits av 1944 års nöjesskatteutredning.

Jag skall icke taga upp tiden med någon utläggning angående de skäl, som
skulle kunna anföras mot utredningens förslag, ty denna fråga får, såsom herr
Jonsson i Skedsbygd anmärkte, tagas upp, när utredningens förslag kommer
på riksdagens bord. Men jag vill redan nu säga, att jag skulle beklaga, örn
regeringen vid den överarbetning, som sker inom finansdepartementet, icke tar
upp frågan till en grundlig omprövning.

Det är två omständigheter, som jag redan nu skulle vilja i korthet peka på.
Först och främst förefaller det mig ganska uppenbart, att amatörtävlingar i
fri idrott eller annan idrott icke skola betraktas såsom nöjestillställningar i
vanlig mening. Idrottstävlingama äro regelmässigt anordnade uteslutande för
att vederbörande skola få tävla och icke i något nöjessyfte. För det andra är
det betänkligt, att staten berövar idrottsföreningarna genom nöjesskatteförordningen
den inkomst de kunna få genom tävlingar, och ett stort antal små
idrottsföreningar bli därigenom kanske berövade de 100 eller 200 kronor, som
de genom oavlönat arbete fått in. De äro icke hjälpta med att staten sedan l^etalar
igen dessa medel i form av understöd till idrotten. Utredningen har tydligen
velat beakta denna synpunkt och satt en gräns för skattens uttagande
vid 2 000 kronor. Denna gräns är emellertid rent praktiskt sett — det kommer
man åtminstone att finna av det statistiska materialet — för lågt satt.

Jag skall icke upptaga kammarens tid ytterligare. Jag har tagit till orda,
endast därför att jag såsom ledamot av riksidrottsförbundets överstyrelse följt
denna fråga och därför icke velat underlåta att redan vid denna tidpunkt uttala
den förhoppningen, att förslaget blir omarbetat i en för en så mäktig folkrörelse,
som idrotten är, mera gynnsam riktning.

I detta anförande instämde herr Jansson i Aspeboda.

Herr Orgard: Herr talman! Herr Gezelius beklagade sig över att utskottet
icke gjort något positivt uttalande i denna fråga, men det synes emellertid
falla av sig självt på grund av den utredning som här ägt rum och som vi ha
att vänta antingen till höstriksdagen eller till nästa års riksdag. Utskottet
har icke på något som helst sätt diskuterat frågan och tagit ställning till det
resultat, vartill utredningen kommit. För min del har jag en helt annan uppfattning
i många avseenden och skulle önskat en omprövning i hela dess vidd
av frågan örn lämpligheten av att inrätta en kulturell fond med större utsträckning
än utredningen kommit till i sitt förslag. Dessa frågor kunna, som sagt.
emellertid icke nu diskuteras, eftersom vi i en nära framtid ha anledning att
taga ställning till det förslag, som kommer från Kungl. Maj :t, och vilket, såsom
jag hoppas, kanske blir av en annan innebörd än utredningens förslag. Då
blir det tillfälle för motionärerna att komma med sina synpunkter och för utskottet
att ta frågan i hela dess vidd under omprövning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Motioner
angående förbättring
av
uppskjutna
pensioner åt
vissa f. d.
folk- och småskollärare.

110 Nr 24. Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Motioner angående ändringar i förordningen om nöjesskatt. (Forts.)

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Eftersom herr Jonson i Skedsbygd
och herr Lövgren påpekade, att vi redan ha en utredning, vill jag bara
lämna en ytterligare förklaring till att jag ansåg mig böra yrka bifall till
min motion. Jag gjorde det av två skäl. Det första är, att den utredning, som
nu finns, ser ut att bli en ganska långlivad historia. Det ges icke något varsel
i utlåtandet örn att man kan vänta en proposition inom den närmaste tiden.
Skulle så vara fallet tycker jag man snarast skulle komma med densamma,
efter som man haft förslaget ute på remiss hos olika organisationer. Dessa lia
emellertid avstyrkt, och man torde därför komma att ta sig en ny funderare
på saken.

Det andra skälet är, att vi principiellt icke äro överens med utredningens
förslag att begränsa skattefriheten till belopp upp till 2 000 kronor. Vi äro
för slopande av all beskattning, när det gäller nöjesskatt. Jag visade ju i mitt
förra anförande, hurusom man ger med ena handen men tar igen mycket mer
med den andra. Idrottsrörelsen är med andra ord icke hjälpt med det förslag,
som har framkommit.

Detta var alltså orsaken till att jag yrkade bifall till min motion.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren till en början
utskottets hemställan i punkten 1).

Härefter framställde herr talmannen beträffande punkten 2) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till motionen II: 283; och blev utskottets hemställan i denna
del'' av kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av väckta motioner
angående förbättring av uppskjutna pensioner åt vissa f. d. folk- och småskollärare.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fröken Nygren: Herr talman! Utskottet hemställer visserligen, att förevarande
motioner icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda, men det sker
under hänvisning till att 1944 års pensionsutredning erhållit i uppdrag att
pröva frågan om en närmare anpassning av de uppskjutna pensionerna från
statens pensionsanstalt efter de för statliga befattningshavare i allmänhet
gällande grunderna för beräknande av pensionsförmån vid förtidsavgång, och
utskottet säger sig för sin del förutsätta, att pensionsutredningen ägnar uppmärksamhet
jämväl åt det i motionerna berörda spörsmålet beträffande redan
avgångna befattningshavare och att detta spörsmål sålunda kommer att tagas
under övervägande av statsmakterna- i samband med behandlingen av utredningens
förslag. Utredningens uppdrag tar nämligen i första hand sikte på
framdeles avgående befattningshavare. Man kunde alltså icke vara alldeles
övertygad örn att utredningen verkligen skulle ta befattning med detta spörsmål,
och detta var också anledningen till att vi väckte dessa -motioner. Nu vill
jag med tacksamhet notera, att utskottet har gjort detta uttalande, och jag
vill kraftigt understryka behovet av att utredningen verkligen tar sikte även
på denna fråga.

Jag kan tänka mig, att kammarens ärade ledamöter tycka att vi äro en smula
tjatiga, som komma igen med denna fråga år efter år och taga till orda
i densamma, men förhållandena för den grupp det här gäller äro verkligen så

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

lil

Motioner angående förbättring av uppskjutna pensioner åt vissa f■ d. folk och

småskollärare. (Forts.)

penilla, att nian icke kan stillatigande åse, att etet icke göres något åt saken.
Det gäller här ett fåtal manliga och kvinnliga folkskollärare, och gällde det
hara dem skulle jag icke alls besvära riksdagen med denna fråga, men det
gäller dessutom en rätt stor grupp småskollärarinnor, som ha det mycket besvärligt.
Många och kanske rent av de flesta av dessa småskollärarinnor avgingo
frivilligt under den period, när småskollärarinnearbetslösheten var som störst.
Det gäller i regel gifta lärarinnor, som från flera håll då uppmanades att ställa
sina platser till förfogande för att yngre lärarinnor, som voro i stort behov
av tjänstgöring, skulle få dem. När man riktade denna, uppmaning till dem,
förespeglade man dem, att de skulle få pension för sin tjänstetid, när^de kommo
upp i pensionsåldern. Det beskedet fick vederbörande av skolradsordförande
och folkskolinspektörer.

Det är det egendomliga med den bestämmelse, som gällde för lärare, som
avgingo mellan 1920 och 1937, att de hade rätt till s. k. uppskjuten pension,
när de uppnådde pensionsåldern, men den rätten var icke så. värst mycket
värd. Under en viss förutsättning kunde förhållandena ställa sig mycket förmånligare
för dem. Örn de nämligen lagade så att de lingö ett vikariat på en
månad just vid den tidpunkt, då de uppnådde pensionsåldern, fingo de pension
efter sina tjänsteår och precis som örn de varit kvar i tjänst hela tiden. Det
där örn pensionsrätt hade man nog reda på, men man visste icke riktigt hur det
förhöll sig utan trodde helt enkelt, att det var en rätt _som man alltid hade.
Man kan naturligtvis säga, att den, som icke har reda på sina rättigheter, får
skylla sig själv, men när man, som jag tidigare sade, avgick på uppmaning
och tillrådan av skolrådsordförande och folkskolinspektörer, ^som sade att ni
få pension på edra tjänsteår, kan man ju icke vara. sa° förvanad över att de
trodde på detta och icke själva gjorde några mera ingående undersökningar,
och man kan icke heller vara förvånad över att de nu anse sig ha blivit lurade
och gå och känna sig bittra, när de kommit upp i pensionsåldern och fått
klart för sig hur illa det var ställt. . .....

Jag skall nämna ett enda exempel. En småskollärarinna hade tjänstgjort i
233/4 år. Jag kommer icke ihåg vilket år hon avgick, men det var mellan 1925
och 1930. När hon så blev 60 år och begärde att få den pension, som hon gått
och väntat på, befanns det, att hon fick 5: 96 kr. i månaden — efter 2374 år!
Hade de nu gällande bestämmelserna varit tillämpliga, skulle hon i stället ha
fått utan tillägg 51:70 kr. i månaden och med det tillägg, som nu utbetalas,
liela 103:48 kr. i månaden. Det är en väsentlig skillnad på 5:96 kr. i det
förra fallet och 103:48 kr. i det senare.

Att dessa lärarinnor ivrigt förvänta, att den utredning, som det här är fråga
örn, verkligen skall komma till stånd och också taga upp deras spörsmål, och
att’den också skall leda till positivt resultat, det antar jag att ingen kan förvåna
sig över. Jag har bara velat begagna tillfället för att understryka vikten
och behovet av att så kommer att ske.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag vill visst icke bestrida riktigheten av de uppgifter,
som fröken Nygren här har lämnat. Fröken Nygren har emellertid begärt
en utredning, som skulle syfta till att förbättra de uppskjutna pensionerna för
lärare vid folk- och småskolor. Man kan emellertid icke göra en sådan utredning
bara för lärarna vid folk- och småskolor, utan alla uppskjutna pensioner måste
tas med i en sådan utredning. Det måste alltså ske i ett större sammanhang.
Det är anledningen till att utskottet icke Ilar kunnat gå med på motionerna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

112

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Motioner angående förbättring av up-pshfutna pensioner åt vissa f. d. folkoch
småskollärare. (Forts.)

Fröken Nygren: Herr talman! Jag är naturligtvis fullt på det klara med att
man icke varken kan eller bör företa en utredning beträffande bara en liten
grupp, när det gäller många flera. Att vi motionerade bara för lärare och
lärarinnor berodde på att vi hade reda på hur de ha det ställt. För min del
känner jag icke till hur det är för andra befattningshavare. Jag har därför
icke heller ställt något yrkande örn bifall till motionen utan har, som jag sade,
endast velat understryka behovet av att denna utredning kommer till stånd. Jag
avser naturligtvis^ därmed, att utredningen skall gälla alla, som kunna komma
att beröras av frågan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av väckta motioner
om fyllnadspension åt vissa förutvarande befattningshavare hos nedlagda
Bjärred—Lund—Harlösa järnväg.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Rätt till Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 44, i anledning av väckta motioner
familjen- om rätt till familjepension i vissa fall för utom äktenskap födda barn efter befal°nför
faVnmgshavare eller arbetare i statens tjänst.

födda b19 ^ likalydande’ ..till bankoutskottet hänvisade motioner, nr 266 i första

efter befatt- kammaren av herr Löfgren jämte tre av kammarens övriga ledamöter och nr
ningshavare 299 i andra kammaren av herrar Lindahl och Spångberg, hade.hemställts, »att
eller arbetare riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn skynd%
statens sam utredning i syfte att barn efter befattningshavare eller arbetare i statens
t ns tjänst, som avlidit, samt barnet ej uppnatt 19 års ålder eller ock är varaktigt
oförmöget till arbete, må komma i åtnjutande av pension även då befattningshavaren
eller arbetaren icke varit gift, men civilrättslig försörjningsplikt mot
barnet förefunnits».

Utskottet hemställde,, att .riksdagen, i anledning av förevarande motioner I:
266 och II: 299, matte i .skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn skyndsam utredning
i syfte att pensionsrätt enligt de statliga familjepensionsreglementena
skulle tillkomma utomäktenskapliga barn samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Reservation hade avgivits av herr Mattsson, som ansett, att utskottet bort
hemställa, att förevarande motioner I: 266 och II: 299 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Mattsson: Herr talman! Då jag till detta bankoutskottsutlåtande anmält
en reservation i fråga örn rätten till familjepension i vissa fall för utom äktenskap
födda barn efter befattningshavare eller arbetare i statens tjänst, så vill
jag fästa andra kammarens uppmärksamhet på den verkliga innebörden av
bankoutskottets föreliggande förslag. Detta förslag måste ju innebära, att
dessa utomäktenskapliga barn till befattningshavare och arbetare i statens
tjänst skulle komma i en särställning jämfört med hela den stora gruppen av
utomäktenskapliga barn i övrigt. I den stora frågan örn de utomäktenskapliga

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

113

Rätt till familjepension i vissa fall för utom äktenskap födda barn efter befattningshavare
eller arbetare i statens tjänst. (Forts.)
barnen har riksdagen redan fattat beslut örn utredning. Efter hemställan av
1936 års riksdag tillsattes år 1941 en utredning för att utreda frågan om
kodifiering av ärvdabalken. I år väcktes en motion i denna fråga, som behandlats
av första lagutskottet, och i samband därmed konstaterade lagutskottet,
att 1941 års utredningssakkunniga skulle bedriva sitt arbete med sådan skyndsamhet,
att förslag i ämnet skulle kunna framläggas till 1947 års riksdag.
''Ändå kan bankoutskottet här säga, att man måste ställa sig tveksam rörande
möjligheten att få denna lagstiftningsfråga ordnad inom en nära framtid.

I en proposition till 1941 års riksdag meddelade Kungl. Majit, att man ansett
det lämpligt att uppskjuta frågan örn de utomäktenskapliga barnen till befattningshavare
eller arbetare i statens tjänst i avbidan på resultatet av den förut
berörda inom justitiedepartementet pågående utredningen angående de utomäktenskapliga
barnens rättsliga ställning i allmänhet.

När således denna stora fråga kommer fram på riksdagens bord år 1947,
kan jag icke förstå att den nu förevarande frågan skall behöva brytas ut nu.
När riksdagen fattar beslut örn de utomäktenskapliga barnens arvsrätt till
sina fäder, så löser sig ju frågan av sig själv.

Bankoutskottet har emellertid icke enligt mitt förmenande bara begärt en
särutredning utan har också tagit viss ställning till frågan som sådan, innan
utredningen ännu kommit till stånd, vilket även andra kammaren skulle komma
att göra, örn den bifaller utskottets förslag. Utskottet säger sig nämligen dela
den i motionerna uttalade uppfattningen rörande betydelsen av att pensionsrätten
enligt de statliga familjepensionsreglementena utsträckes att omfatta
jämväl utomäktenskapliga barn.

Jag menar således, att dels har bankoutskottet här gjort ett uttalande i sak.
som vi borde vänta med att göra till dess vi få se resultatet av utredningen,
dels kommer den stora frågan örn de utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning
på riksdagens bord redan år 1947, och då förefaller det åtminstone mig,
som om andra kammaren borde avslå motionerna.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till min reservation, som innebär
avslag å de väckta motionerna.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Mattsson stöder sin reservation på att frågan
örn utomäktenskapliga barns arvsrätt efter sin far skulle bli avgjord vid
1947 års riksdag. Ja, det har gjorts ett sådant uttalande, men man kan ju
icke vara absolut säker på att frågan verkligen blir löst vid 1947 års riksdag.
För alla eventualiteters skull ha vi i bankoutskottet velat säkra de nu ifrågavarande
utomäktenskapliga barnens rätt till pension efter sina fäder genom att
tillstyrka bifall till motionerna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Mattsson begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Andra kammarens protokoll 19Jt5. Nr Zh.

114

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Rätt till familjepension i vissa fall för utom äktenskap födda barn efter befattningshavare
eller arbetare i statens tjänst. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

i 9.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställningar angående
försäljning till telegrafverket av riksbankens fastigheter i Kalmar och Karlskrona;
och

nr 46, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn bemyndigande
att tillsätta högst sex tjänster i riksbanken i lönegraden RA 16.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ io.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till ersättningar för vissa beslagtagna fartyg m. m.;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av nomad-
och folkskolinspektöremas expeditionsförhållanden m. m. jämte i ämnet

väckta motioner; o

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till avlöning
av landsantikvarier m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1945/46 till yrkesundervisningen; .

nr 159, i anledning av väckta motioner angående utredning örn statligt stöd

till lokaler för fritidsverksamhet m. m.; . . ,

nr 160, i anledning av väckta motioner angående extra ordinarie lands kanslisten

R. Björkmans löneklassplacering; .

nr 161, i anledning av väckt motion angående rätt för kronojägaren J. K.
Gustafsson att för löneklassuppflyttning tillgodoräkna viss tid; och

nr 162, i anledning av väckt motion angående utredning örn de erkända sjukkassornas
övertagande av kostnaderna för tandvården.

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändring i byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364) jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 57, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till butikstängningslag,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna rörande
försäljning av jordbruksfastigheter som tillfallit allmänna arvsfonden;

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

Nr 24.

115

nr 61, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande den framtida
bokförings verksamheten för jordbruket och skogsbruket;

nr 62, i anledning av väckt motion örn ändrade grunder för statsbidrag till
lindring i mindre bemedlade djurägares kostnader för djursjukvård;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för användningen av anslaget till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser
för visst biträde vid virkesavverkning m. m.; och

nr 64, i anledning av väckta motioner örn statsbidrag till föreningen Bjärme
andelsladugård m. m.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare medel för budgetåret 1944/45 för kommittéer och utredningar genom
sakkunniga under femte huvudtiteln;

från andra lagutskottet:

nr 314, i anledning av väckt motion örn viss begränsning av försäkringsinrättnings
regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete; och

nr 315, i anledning av väckt motion angående åläggande för dammägare att
underrätta ortsbefolkningen örn förestående avtappning av vatten ur dammar;
samt

från sammansatt stats- och andra lagutskott:

nr 317, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till livräntetillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,
till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. samt till bidrag till fiskares försäkring,
dels ock Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn fortsatt giltighet
av förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt
vissa ersättningstagare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete,
m. m.;

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn provisorisk förstärkning av blindhetsersättningar, m. m.; och

nr 319, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd
samt anslag till dyrtidstillägg å barnbidrag och å ersättning åt
blinda, dels ock Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn dyrtidstillägg
under budgetåret 1945/4(3 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
m. m.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

§ 13.

Avlämnades följande motioner nämligen av:

fru Rönn-Christiansson m. fl., nr 614, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 314, med förslag till förordning om värnskatt för budgetåret 1945/
46; samt

116

Nr 24.

Onsdagen den 30 maj 1945 em.

herr Ståhl, nr 615 och 616, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 324,
angående förbättrande av bostadsförhållandena m. na.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.13 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P, A. Norstedt & Söner.

452281