1945. Andra kammaren. Nr 19 (Riksdagens protokoll 1945:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 19.

Onsdagen den 2 maj.

Kl. 2 em.

§ I Justerades*

protokollet för den 21 nästlidna april.

Härefter upplästes för justering det vid kammarens sammanträde den 24
nästlidna april förda protokollet.

Därvid anförde

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! I diskussionen
i denna kammare tisdagen den 24 april i anledning av interpellationssvaret
i affären von Hennigs yttrade jag i en replik till herr Ståhl bland
annat följande: »När jag blev försvarsminister fanns det en generalmajor på
reservstat — jag gjorde honom aldrig, han fanns -— och vid något tillfälle
hade han blivit krigsplacerad som chef för en fördelning, men den krigsplaceringen
hann jag avskaffa innan han ryckte ut med fördelningen.» Detta är
riktigt. Men det hade alldeles fallit mig ur minnet, att han även under tiden
den 1 januari—den 1 augusti 1941 varit placerad såsom chef för en annan
fördelning och legat i beredskap med denna från slutet av maj till slutet av
juli samma år. För att icke mitt nyss citerade yttrande skall bli missvisande
har jag velat meddela detta till kammarens protokoll.

Efter härmed slutad överläggning godkändes det nu upplästa protokollet.

Slutligen justerades protokollen för den 25 nästlidna april.

§ 2.

Herr statsrådet Rubbestad avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 277, angående förvärv av mark för vissa oljelagringsanläggningar;

nr 278, angående ersättning för skador till följd av Tämnarens översvämning
m. m.;

nr 280, angående den framtida organisationen av den av Svenska vall- och
mosskulturföreningen bedrivna verksamheten m. m.; och

nr 281, angående anslag till statens informationsstyrelse för budgetåret
1945/46.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Smr ^

Hans excellens herr statsministern Hansson, som anförde: Herr talman! I enin,erPdlali>
till mig riktad interpellation Ilar herr Fagerholm med kammarens tillstånd
frågat om jag uppmärksammat i interpellationen påtalad misshushållning med
kvalificerad arbetskraft inom statsförvaltningen och örn jag ämnar vidtaga

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 19. 1

Nr 19.

Onsdagen den 2 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

nödvändiga åtgärder till undanröjande av sålunda åsyftade missförhållanden i
framtiden.

I interpellationen påtalas den utsträckning, i vilken kvalificerad arbetskraft
inom statsförvaltningen användes till övertidsarbete. Interpellanten synes
närmast åsyfta tingsnotarier, amanuenser och därmed jämförliga tjänstemän
samt administrativ personal i löneställning närmast över amanuensgraderna.
Det framhålles som angeläget, att övertidsarbetet nedbringas och att kompensation
för nödvändigt övertidsarbete beredes, i första hand genom motsvarande
extra ledighet. Interpellanten förordar vidare, att kompensationsrätten, vilken
för närvarande såvitt angår kontant övertidsersättning i allmänhet är begränsad
till 18 :e och lägre lönegrader, utsträckes, förslagsvis till och med 21 :a lönegraden,
och att den även får omfatta icke lönegradsplacerad personal i motsvarande
löneställning.

Inledningsvis må göras några påpekanden om innebörden av de gällande
bestämmelserna angående arbetstid och övertid. För de stora personalgrupperna
i lägre grader inom kommunikationsverken m. fl. verk med större lokalförvaltning
är arbetstiden reglerad i viss anslutning till allmänna arbetstidslagen,
varvid normalarbetstiden blivit bestämd så, att den i regel svarar mot
8 timmar för söckendag eller 48 timmar i veckan. Någon motsvarande arbetstidsreglering
är icke genomförd för kontors- och kanslipersonal vid departement
och centrala verk m. fl. institutioner. För dessa personalgrupper tillämpas
i allmänhet en tjänstgöringstid av 7 timmar för söckendag eller 42 timmar
i veckan. Till dessa senare personalgrupper höra de i interpellationen åsyftade.

Rätt till övertidsersättning tillkommer enligt avlöningsreglementena icke
personal i högre löneställning än 18 lönegraden i de civila löneplanerna. En
väsentlig anledning till denna begränsning är, att personal i högre grader förutsättes
i allmänhet ha ett arbete av sådan beskaffenhet, att de överordnade
icke kunna kontrollera behovet eller varaktigheten av förekommande övertidsarbete.
Av denna beskaffenhet kan arbetet vara även i 18 :de och lägre lönegrader.
I den mån så är fallet får enligt avlöningsbestämmelserna övertidsersättning
i allmänhet icke heller utbetalas till personal i dessa lönegrader. Det
sistnämnda är den författningsenliga anledningen till att övertidsersättning
enligt praxis anses icke böra utgå till vissa hithörande personalgrupper, som
åsyftas i interpellationen.

Då interpellanten ifrågasätter en ändring av de gällande reglerna om förutsättningarna
för rätt till övertidsersättning, måste häremot invändas att, även
om krisförhållandena på flera håll medfört en ökning av arbetsbördan, skälen
för avlöningsförfattningarnas avgränsning av området för övertidsersättningen
icke förlorat sin giltighet.

De i interpellationen berörda arbetsområdena höra otivelaktigt till de mera
arbetstyngda inom statsförvaltningen. Inom dessa och andra arbetsområden är
det emellertid icke endast de av interpellanten närmast åsyftade yngre tjänstemännen
som drabbas av den tyngre arbetsbelastningen utan även, och i regel i
än högre grad, äldre och överordnade anställningshavare. Uppenbarligen vore
det önskvärt, att sådan överbelastning av vissa tjänstemän eller grupper av
tjänstemän, som nu påtalats, kunde i möjligaste mån utjämnas. Det medel,
som härvid står till buds, frånsett eventuellt möjliga ändringar i arbetets organisation,
är en lämplig avvägning av personaltillgången. Genom ökning av
personalen kunna emellertid olägenheterna endast i begränsad utsträckning
undanröjas. Inom vissa av de nu ifrågavarande områdena äro arbetsförhållandena
sådana, att en fördelning av arbetet på hur många händer som helst icke
är möjlig. Att anpassa personaltillgången efter temporära växlingar i arbetsbördan
möter också svårigheter. Arbetsekonomiska skäl tala mot att ständigt

Onsdagen den 2 maj 1945.

Nr 19.

Svar på interpellation. (Forts.)

hålla en personalstyrka som är avväg-d efter toppbelastningen. I de flesta fall
låter det sig icke heller lämpligen göra att under särskilt arbetstyngda perioder
sätta in extra personal för sådana arbetsuppgifter, varom här kan bli fråga.

Överhuvud kan det icke undvikas, att vissa poster och verksamhetsområden
i.det allmännas tjänst bli arbetstyngda utöver det vanliga. Det kommer härvid
ofta an på arbetets egen natur, och i den mån så är fallet kan arbetsbördan
icke eller endast i begränsad mån lättas genom personalökning. Förhållandet
är icke att betrakta enbart eller huvudsakligen som en krisföreteelse, men
det har kommit att bli särskilt framträdande till följd av krisförhållandenas
påfrestning på statsförvaltningen. Utvecklingen under krisåren har kännetecknats
av en ständig spänning mellan den växande arbetsbördan och strävan
att hålla förvaltningsapparatens tillväxt inom rimliga gränser. Denna strävan
bär varit betingad icke blott av hänsyn till statsutgifterna utan även av önskemålet
att undvika en alltför omfattande anställning av personal som icke kan
behållas i tjänst efter en återgång till fredsförhållanden. Den allmänna knappheten
på arbetskraft har verkat i samma riktning, och militärinkallelserna lia
i sin mån ökat svårigheterna.

Vad särskilt angår förhållandena vid departementens statssekreteraravdelningar,
som mera ingående berörts i interpellationer är arbetet inom dessa avdelningar
på det närmaste anknutet till riksdagsarbetet. Då i interpellationen
talas örn att anordnandet av övertidsarbete formellt sker frivilligt men faktiskt
innebär ett tvång för personalen, ger detta icke någon riktig bild av läget på
nu ifrågavarande arbetsområde. Det verkliga förhållandet är, att inoin^statssekreteraravdelningarna
föreligger ett visst, betydande mått av arbetsuppgifter,
vilka i väsentlig omfattning såsom anknutna till riksdagsarbetet måste lösas
inom viss begränsad tid, och att såväl äldre som yngre personal måste i
känslan av medansvarighet flir arbetets fortgång göra sådana arbetsinsatser,
att uppgifterna få sin lösning inom vederbörlig tid. Interpellantens uttalanden
i detta sammanhang äro även i övrigt obefogade. Bland annat är det oriktigt
att föreställa sig de yngre tjänstemännens arbete som ett rutinarbete, vilket
värdesättes företrädesvis med hänsyn tagen till arbetsprestationernas mängd.
Tvärtom kommer olikheten i kvalitet särskilt tydligt till synes vid detta arbete,
och tjänstgöringen vid sta tssekre terara vdelningarna anses däför ge en
god grund för bedömandet av vederbörandes fallenhet för självständigt administrativt
arbete, låt vara att även arbetsförmågan sättes på prov. Det är under
dessa förhallanden och med hänsyn till arbetsbelastningen också naturligt
att i motsats till vad interpellanten synes vilja hävda — befordran inom
statssekreteraravdelningarna sker med särskilt beaktande av skickligheten.

De uppgifter örn den regelmässiga mängden av övertidsarbetet på statssekreteraravdelningarna,
som lämnats i interpellationen, ha icke tillnärmelsevis vunnit
bekräftelse vid verkställda undersökningar avseende förhållandena under
den gångna vintern. Att bedöma arbetsbördans storlek enbart med utgångspunkt
från antalet arbetstimmar är också vanskligt i betraktande av de växlande
individuella förutsättningar för intellektuellt arbete av förevarande art,
som man måste räkna med. Att arbetet är synnerligen pressande är emellertid
ställt utom fråga. Även örn möjligheterna att råda bot härför genom personalökning
äro begränsade, kan det förutsättas, att uppmärksamheten inom vederbörande
departement kommer att hållas riktad på hithörande spörsmål.

För det andra i interpellationen särskilt berörda arbetsområdet, nämligen de
centrala krisorganen, gälla särskilda avlöningsbeslämmelser. Rätten tili övertidsersättning
iir här begränsad till personal med månadsavlöning av högst 500
kronor. Lönoplanen för krisorganen lämnar emellertid större frihet än de allmänna
avlöningsreglementcnu för en individuell avvägning av lönerna efter ar -

Nr 19.

Onsdagen den 2 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

betsbördan. Även beträffande den kvalificerade personalen vid krisorganen gäller,
att arbetsbelastningen för de enskilda tjänstemännen bör regleras genom anpassning
av personalstyrkan. Att detta möter vissa svårigheter för krisorganen
med deras mångskiftande, efter olika aktuella behov inriktade arbetsuppgifter,
synes förklarligt.

Interpellanten har vidare berört förhållandena vid länsstyrelsernas taxeringsavdelningar.
Dessa ha erhållit sin nuvarande organisation efter beslut vid 1943
års riksdag. Till de svårigheter, som alltid under en övergångstid göra sig märkbara
efter genomförandet av en ny organisation, har kommit en väsentlig ökning
av taxeringsgöromålen, föranledd dels av vissa krisskatteförhållanden, dels
av att skattetrycket medfört en ökning av besvärsmålen. Dessutom ha länsstyrelserna
att syssla med 1945 års allmänna fastighetstaxering. Den nya taxeringsorganisationen,
som anpassades efter normala behov, har sålunda blivit
utsatt för starka påfrestningar. Av föreliggande uppgifter från ett antal länsstyrelser
rörande omfattningen av det övertidsarbete, som inom taxeringsorganisationen
utförts av personal utan rätt till övertidsersättning, framgår också,
att arbetsbördan åtminstone på flera håll blivit tyngande, även örn dessa uppgifter
icke utvisa en så hög regelmässig övertidssiffra, som i interpellationen
säges ha framkommit vid en undersökning avseende juristerna vid landskontoren.
De ifrågavarande arbetsförhållandena ha redan tidigare uppmärksammats
inom vederbörande departement, och åtgärder ha vidtagits för provisorisk förstärkning
av arbetskrafterna i några län. I vad mån ansvällningen av taxeringsarbetet
är av stadigvarande natur är svårt att bedöma. Såsom i årets statsverks■proposition
vid behandlingen av länsstyrelsernas avlöningsanslag uttalats, har
det därför ansetts mindre välbetänkt att redan nu till förnyat bedömande upptaga
frågan örn det stadigvarande behovet av kvalificerad personal för taxeringsändamål.
Därvid har emellertid förutsatts, att ytterligare provisoriska förstärkningsåtgärder
skola vidtagas på de håll, där behov därav visar sig föreligga.

Vad slutligen angår förhållandena i domsagorna vill jag erinra, att tingsnotarierna
utgjort en av inkallelserna mycket drabbad tjänstemannakategori,
vilket givit anledning till åtskilligt övertidsarbete. En överflyttning från tingsnotarierna
till domsagobiträdena av vad interpellanten kallar rutinarbete har
under de sista åren i betydande utsträckning ägt rum. Den nya organisation
för domsagoarbetet, vilken bland annat gick ut på överförande i större utsträckning
av enklare arbetsuppgifter på den icke juridiskt utbildade arbetskraften,
har emellertid ännu icke varit i kraft under två år. I betraktande härav och av
de svårigheter som under senare år rått att anskaffa kvalificerad arbetskraft
för ifrågavarande expeditionsarbete är det emellertid naturligt att man icke
överallt kunnat från notarierna avlyfta sådant arbete som tidigare utförts av
dem men som lämpligen kan ombestyras av de icke rättsbildade domsagobiträdena.
Beträffande arbetet i domsagorna vill jag slutligen helt allmänt framhålla
att dettas gruppering omkring tingssammanträden med på förhand svårberäkneliga,
mycket växlande kvantiteter av efterarbete, som skall utföras
inom begränsad tid, på grund av sakens natur ej sällan måste föranleda övertidstjänstgöring
för tingsnotarierna. Givetvis är det emellertid här som eljest
ett önskemål att vederbörande icke behöva underkasta sig regelbundet extraarbete.

Härefter yttrade

Herr Fagerholm: Herr talman! Jag ber att till hans excellens herr statsministern
få framföra mitt tack för det uttömmande svaret på min interpellation
om övertidsarbetet för juristerna. Med tillfredsställelse har jag tagit del av

Onsdagen den 2 maj 1945.

Nr 19.

Svar på interpellation. (Forts.)

hans uppfattning, att man på ansvarigt håll har blicken öppen för kritik, och
,att man, åtminstone på vissa håll, är i färd med att söka råda bot på de
värsta missförhållandena. Att statsministern vid ett tillfälle som detta måhända
icke velat eller kunnat göra något mera definitivt uttalande eller lämna
någon utfästelse har jag också full förståelse för. Jag vill emellertid upplysningsvis
framhålla, att enligt uppgifter, som kommit mig till handa från juristernas
organisation, har man redan nu kunnat förmärka en tendens till förbättring
i de av mig påtalade förhållandena, och det anser jag vara mycket
glädjande.

Helt naturligt är jag icke av den uppfattningen, att en kvalificerad tjänsteman
skall arbeta så att säga per timme. Det viktiga är ju och måste vara, att
arbetsuppgiftens fullföljande är det väsentliga. Tjänstemannen måste arbeta
under detta ansvar och härigenom visa sig lojal mot sin uppgift och sin uppdragsgivare.
Det har ej heller bestritts, att tjänstemännen också se på sin
arbetsuppgift på detta sätt. Under dylika förhållanden bör det emellertid
vara angeläget för staten lika väl som för annan arbetsgivare att icke dra för
stora växlar på tjänstemännens lojalitet och vilja att klara av de åt dem anförtrodda
uppgifterna. Ur flera synpunkter skulle det emellertid vara betänkligt,
örn den dryga arbetsbördan skulle leda till en utslitning i förtid av den
arbetskraft, som det här gäller.

Statsministern har i sitt svar gjort gällande, att jag i interpellationen i vissa
avseenden överdrivit omfattningen av juristernas övertidsarbete. Gent emot
detta vill jag endast framhålla, att man i juristernas kårorgan påstått, att jag
upptagit övertidstimmarna i vissa fall till för lågt antal. Det må nu vara hur
som helst med detta. Men det ligger ju i sakens natur, att man, örn man vill
få en uppfattning örn varaktigheten av övertidsarbete av den här arten, som
ju icke är utsatt för någon verklig tidskontroll, måste göra en uppskattning av
tiden, och en sådan uppskattning rymmer utan tvivel mycket stora osäkerhetsmoment.

Även de siffror beträffande övertidsarbetets omfattning, som statsministern
under hand låtit tillställa mig, visa, att juristerna utan tvekan äro verkligt
arbetstyngda. Jag vill också framhålla, att det arbetsområde jag åsyftar i
interpellationen icke är det enda, där det råder verkligt hård arbetspress. Likartade
förhållanden råda utan tvivel hos hovrättsjuristerna.

Statsministerns under hand till mig lämnade siffror utvisa, att flertalet
jurister på statssekreteraravdelningarna i departementen under sista halvåret
haft en övertidstjänstgöring motsvarande inemot 500 timmar per man. Liknande
siffror finnas från landskontoren, där, likaledes enligt de till mig under
hand lämnade uppgifterna, övertidstimmarnas antal för sista halvåret skulle
vara omkring 300 per man. Detta betyder, att de förra torde ha en arbetsdag
på cirka 10 timmar och do senare en arbetsdag på över 9 timmar. Enligt uppgifter,
som varit för mig tillgängliga, har emellertid arbetsdagen i själva verket
varit ännu längre. Det synes uppenbart, att en arbetsdag av sådan längd
vid pressande intellektuellt arbete måste anses som något förkastligt. Man kan
nog beträffande dylika förhållanden med fog tala om risk för nedslitning av
arbetskraften.

Den nuvarande arbetsbelastningen är, som också statsministern med all rätt
framhållit i sitt svar, till väsentlig del beroende av krisförhållandena. Men
detta gör det i och för sig icke mindre angeläget att söka komma till rätta
med svårigheterna. Vad som enligt min mening i främsta rummet behövs är
en utökning av personaltillgången, alltså cn ökning av antalet tjänster. För
min del kan jag icke helt dela statsministerns uppfattning örn att det, när det
gäller statssekreteraravdelningarna, icke är mycket att vinna på den vägen.

Nr 19.

Onsdagen den 2 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Med en utökning av arbetskraften och nied en rationell arbetsorganisation bör
arbetsbördan -— tror jag — individuellt sett kunna nedbringas, så att den kommer
inom rimliga gränser. Man måste förstå, att de tjänstemän, som för att
fullfölja sina för samhället nödvändiga uppgifter nödgas ta på sig en arbetsbörda,
som både innebär en hård påfrestning och ett uppoffrande av personliga
intressen, känna sig missgynnade från statsmakternas sida. Det synes
mig både rimligt och rättvist, att statsmakterna bereda dem kompensation i
någon form. Lönerna innebära i nuvarande läge helt visst icke någon kompensation
härför. Så mycket tycks emellertid vara säkert, att på den privata arbetsmarknaden
torde förhållanden liknande dem, som råda hos juristerna i
statstjänst, icke tolereras.

Till slut kan jag ej underlåta att i detta sammanhang uttala några mera allmänna
reflexioner rörande statens behandling av den intellektuella arbetskraften.
Denna arbetskraft har, som utvecklingen gått, sannerligen icke haft
någon anledning att rosa marknaden. Samtidigt som löneläget blivit allt mera
pressat har befordringsgången i hög grad försenats och försämrats. Staten
har en lojal tjänstemannakår. Men frågan är, örn icke staten drar alltför stora
växlar på denna lojalitet i vissa fall. Det kan måhända vara symtomatiskt,
att läget för exempelvis domsagojuristerna, d. v. s. d-omsagonotarierna, nu gått
därhän, att deras organ synes överväga en allmän arbetsnedläggelse vid domsagorna
denna sommar, örn. ej rättelse kommer till stånd. Det är onödigt afförda
örn vilka svåra konsekvenser detta skulle få för rättsskipningen. Inom
deras organisationer har man vidare fått belägg för att statstjänster numera
ofta eller kanske oftast betraktas som en nödfallsutväg för en yngre jurist.
Staten håller sålunda på att hos dessa grupper komma i dåligt rykte såsom
arbetsgivare. Detta synes mig. vara i hög grad olyckligt. Samhället behöver
en duglig och välkvalificerad tjänstemannakår, och för att få och bibehålla en
sådan kår är det nödvändigt, att staten också är beredd att giva tjänstemännen
en skälig standard.

Härmed var överläggningen slutad.

Svar på
interpellation.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som yttrade: Herr
talman! I en till mig riktad interpellation har herr Adolfsson med kammarens
tillstånd framställt följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att i enlighet med vad som ställdes i utsikt i
Kungl. Maj:ts proposition nr 296 år 1944 taga initiativ i syfte att förbättra
löneställning och anställningsvillkor för banarbetare och verkstadsarbetare vid
statens järnvägar samt att medverka till likartade förbättringar för de s. k.
utomverkarna vid kungl, postverket, linjearbetama vid telegrafverket med
flera jämförliga grupper vid statens olika verk?

Den provisoriska löneförbättring, som genomfördes vid 1944 års riksdag i
enlighet med propositionen nr 296, gällde vissa tjänstemannagrupper med lön
enligt av Kungl. Majit fastställd löneplan. Tjänstemannapersonal med avlöning
fastställd i annan ordning liksom kollektivavtalsanställd personal omfattades
således icke av den provisoriska lönetilläggsregleringen. I propositionen
framhölls, att man saknade gemensamma hållpunkter för att beträffande dessa
personalgrupper åvägabringa en allmän omprövning av lönenivån motsvarande
den som låg till grund för nämnda tilläggsreglering. Emellertid erinrades- i
propositionen örn möjligheten av att beträffande sådana personalgrupper i statens
tjänst, som icke omfattades av tilläggsregleringen, i särskilda fall före -

Onsdagen den 2 maj 1945.

Nr 19.

Svar på interpellation. (Forts.)

taga de jämkningar i löneställningen, som kunde finnas påkallade och förenliga
med de allmänna riktlinjerna på löneområdet. Riksdagen anslöt sig enligt
skrivelse nr 487 till vad härutinnan anförts i propositionen. Vidare erinrade
riksdagen beträffande kollektivavtalsanställd personal, att man vid ett tidigare
krisläge i vissa fall funnit sig föranlåten att under gällande avtalsperiod
justera lönerna uppåt, då avtalen haft längre löptid. Riksdagen uttalade att
frågan i vad män förutsättningarna för på längre sikt gällande avtal kunde
anses väsentligt rubbade borde beaktas.

Vad angår den i interpellationen åsyftade personal, som har sina löneförhållanden
reglerade genom kollektivavtal, äro avlöningsvillkoren icke beroende
på löneregleringsåtgärder från Kungl. Maj :ts och riksdagens sida på annat sätt
än att sådana lönejusteringar, som nu genomförts i form av provisoriskt lönetillägg
m. m. för tjänstemän i lägre löneklasser, kunna få vissa återverkningar
på bedömandet ä,v de till kollektivavtalen hörande spörsmålen. I detta hänseende
har jag endast att hänvisa till riksdagens uttalande, vilket synes mig
innebära, att i den mån de sakskäl, som lågo till grund för tjänstemännens
provisoriska löneförbättring, även tala för en förbättring av kollektivavtalslönema
för ena, eller andra arbetargruppen i statens tjänst, hinder ej böra möta
att förhandlingsvägen åstadkomma en sådan förbättring, detta även med jämkning
i förekommande fall av sådana kollektivavtal, som ha längre löptid.

Vad härefter angår i interpellationen åsyftade brevbärärbiträden tillhörande
den s. k. utomverksgruppen vid postverket och sålunda ej ingående i verkets
rekryteringspersonal, framgår av inhämtade upplysningar, att generalpoststyrelsen,
som har att reglera avlöningsförmånerna för denna ^personalgrapp,
under senare tid fastställt vissa förbättringar i nämnda förmåner, delvis
i anslutning till den av statsmakterna beslutade provisoriska tilläggsregleringen.
Beträffande anställningsförhållandena för brevbärärbiträden tillhörande
utomverksgruppen har generalpoststyrelsen vidare lämnat följande upplysningar.
Denna, grupp har under krigsåren måst betydligt ökas, dels på grund
av poströrelsens uppgång, dels på grund av militärinkallelser bland den fasta
personalen. Med hänsyn till ovissheten rörande personalbehovet efter kriget
har generalpoststyrelsen också velat undvika en alltför kraftig ökning av rekryteringspersonalen.

I Stockholm, där det stora flertalet brevbärärbiträden tillhörande utomverksgruppen
tjänstgöra, uppgår deras antal för närvarande till omkring 400, av
vilka inemot 300 börjat sin anställning i postverket under de sista två åren.
Flertalet av dessa kan icke påräkna någon tjänstgöring i postverket efter
återgång till normala förhållanden. Beträffande dem som under längre tid
stått till verkets förfogande — ett 50-tal sedan tiden före kriget. -- har frågan
örn antagning till extra ordinarie brevbärare redan tidigare varit föremål
för överläggningar inom generalpoststyrelsen. Frågan har även diskuterats
vid förhandlingar med Svenska postmannaförbundet. Nya överläggningar i
ämnet komma att äga rum inom den närmaste tiden.

Härpå anförde:

Herr Adolfsson: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för det nu lämnade svaret. Jag måste
tyvärr dock säga, att jag i väsentliga delar är otillfredsställd med svarets innehåll.
Jag noterar visserligen som en rätt betydelsefull fingervisning åt
kungl, järnvägsstyrelsen finansministerns lämnade bekräftelse, att uttalandet
i förra årets proposition örn de provisoriska lönetilläggen åt vissa, tjänstemannagrupper
skall tolkas så, att lönejusteringer för de grupper, som avsågos i

Nr 19.

Onsdagen den 2 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

min interpellation, skola kunna ske under själva avtalsperioden. Jag finner
detta, som sagt, vara en god fingervisning. Men eftersom finansministern i
sitt svar icke velat lova att själv taga initiativ i denna fråga kan man frukta,
att kungl, järnvägsstyrelsen söker fasthålla sin gamla politik i detta avseende.

Det ligger ju så till, att såväl järnvägsmannaförbundets som väg- och vattenarbetarförbundets
styrelser den 9 februari i år hemställde hos kungl, järnvägsstyrelsen
örn förhandlingar beträffande löneförbättringar för vissa, grupper
statsanställd personal, däribland också banarbetarna, som jag alldeles särskilt
har framhållit i den interpellation jag framställt. Järnvägsstyrelsen
svarade emellertid kort, men alls inte gott, att den inte ansåg sig böra gå med
på några sådana förhandlingar örn löneförbättringar, som skulle tillämpas
under den avtalsperiod som nu löper. Ett sådant svar kunde enligt mitt förmenande
inte anses stå i överensstämmelse med formuleringarna i fjolårspropositionen,
den proposition således som jag nyss hänvisat till, eller med utskottsutlåtande!
över densamma, liksom inte heller med det beslut som riksdagen
sedermera fattade.

Sedan alltså järnvägsstyrelsen helt sonika vägrat att förhandla ställde jag
i min interpellation frågan, huruvida finansministern hade för ''avsikt att ta
initiativ, som det hette i interpellationen, i sjTte att åstadkomma löneförbättringar
för de grupper, som det i interpellationen talats örn. Av det svar som
finansministern nu lämnat framgår, ätt han inte har för avsikt att ta något
sådant initiativ. Det skulle utan tvivel vara befogat att lämna en lång rad
uppgifter beträffande löneställningen för de arbetargrupper, varom här är fråga;
jag anser emellertid, a,tt jag nu bör inskränka mig till att lämna endast
en del sådana uppgifter.

Vad då först angår banarbetarkåren — den stora kåren, omfattande 12 000
man ungefär — ha dess löne- och anställningsvillkor mycket länge varit synnerligen
usla. Redan år 1940 kunde män i den socialdemokratiska tidningen
Arbetet i min hemstad Malmö konstatera, att dessa villkor voro skandalösa,
och att en socialt anständig försörjning inte var möjlig på grund av dessa löner.
Ökningen av penninglönen sedan dess ha,r varit ytterst ringa, och i fråga
om reallönerna har ju en försämring ägt rum under de sista åren, för denna
grupp som för andra. De genomsnittliga årslönerna för banarbetare variera, som
alla känna till, ganska väsentligt, men i många fall ligga de betydligt under
3 000 kronor per år. Till detta komma svåra tjänstgöringsförhållanden i övrigt,
att banarbetarna sakna en rad förmåner, som komma t. ex. trafikpersonalen till
del, eller också åtnjuta sådana endast i mindre utsträckning, exempelvis i fråga
örn semester, i fråga örn nattlogiersättning vid arbete på främmande platser,
i fråga örn olycksfalls- och sjukersättning, i fråga örn antalet fribiljetter vid
järnvägarna, o. s. v.

Till dessa nackdelar kommer dessutom, a,tt anställningsförhållandena för
banarbetarna äro synnerligen otrygga. Jag tänker härvidlag inte bara på den
säsongmässiga arbetslöshet, som ju förekommer praktiskt taget överallt när
det gäller banarbetare, utan också på att någon rätt till helårsanställning inte
tillkommer banarbetare ens efter mycket långvarig tjänstgöring. Man borde
kunna fordra att en arbetare, som troget tjänat staten år efter år, kanske i
decennier, borde kunna beredas anställning av det ena. eller andra slaget året
runt. Möjligheterna till befordran äro också praktiskt taget obefintliga, vilket
ständigt understrukits i pressdebatten örn dessa frågor. Någon tidning —
örn jag inte minns fel var det tidskriften Se — erinrade för någon tid sedan
örn en bestämmelse som säger, att en banarbetare skall vara under trettio år
gammal men ha sammanlagt tio års tjänstgöringstid för att kunna bli befordrad
till extra ordinarie. Detta är groteskt, eftersom många banarbetare få ar -

Onsdagen den 2 maj 1945.

Nr 19.

Svar på interpellation. (Forts.)

beta i femton år och under alla förhållanden allra minst tio år, innan de kunna
tillgodoräkna sig tio års tjänstgöringstid. Den som har arbetat femton år
måste således ha börjat sin anställning redan vid femtonårsåldern för att ha
hunnit kvalificera sig för en extraordinarie-tjänst.

Det skulle utan tvivel ha funnits anledning säga väsentligt mycket mera örn
banarbetamas löne- och anställningsvillkor, men jag skall endast tillfoga, att
tålamodet nu faktiskt brustit bland banarbetare. Kravet ifrån deras sida, att
de skola erhålla allra minst samma löneförbättring som den ordinarie och icke
ordinarie personalen vid S. J. erhöll i fjol, är så befogat som det kan tänkas
vara. I fjol hade man sju månaders segslitna förhandlingar med järnvägsstyrelsen
örn banarbetamas avtal, och resultatet av dessa segslitna förhandlingar
blev i stort sett en timlöneökning av i allmänhet tre öre! Det tycks
alltså vara en mycket utpräglad arbetsköparmentalitet av allra värsta, slaget,
som dominerar hos den representant för statsmakterna, som kungl, järnvägsstyrelsen
i detta fall utgör. Och det tyckes mig, att det skulle ha varit synnerligen
befogat, att denna benhårda förhandlingspart hade fått en fingervisning
örn vad den nu rätteligen borde göra.

Så endast några ord om brevbärarbiträdena vid den s. k. utomverksgruppen,
som ju framför allt förekommer här i Stockholm. När det gäller denna grupp
ha förhandlingar förts örn löneförbättringar, men kungl, generalpoststyrelsen,
som i detta fall var förhandlingspart, motsatte sig i allt väsentligt löneökningar
under hänvisning till att motsvarande grupper bland järnvägsfolket
inte fått några löneökningar. Av finansministerns nyss lämnade svar framgår,
att förhandlingar dock ha förts örn att ett visst antal brevbärarbiträden skulle
komma att antas till extra ordinarie brevbärare, ävensom att nya förhandlingar
skola äga runi.

Jag finner denna del av svaret ganska tillfredsställande, men någon lösning
i stort tror jag ändå inte kan komma att bli följden av dessa förhandlingar.
De s. k. utomverkarna gå inte rekryteringsvägen och i förhållande till
aspiranter och extra ordinarie ha de den enda fördelen, att de slippa genomgå
de fastställda kurserna och läkarproven. Därmed äro fördelarna i fråga redovisade
— i övrigt är det uteslutande nackdelar. Vad lönen beträffar vill
jag erinra örn att högsta lönen för en utomverkare i Stockholm är för 28 dagars
arbete per månad endast 364 kr. För en utomverkare finns vidare ingen
säkerhet för anställning, och enligt vad jag låtit mig berättas har en del av
dem t. o. m. fått underteckna en förbindelse, att de inte kunna, resa något
anspråk på en stadigvarande anställning. De ha heller ingen pensionsrätt och
ingen rätt till sjukersättning. Den extra personalen vid Stockholms spårvägar,
som sannerligen inte kan sägas vara överbetald, har dock väsentligt bättre betalt
än en utomverkare vid posten.

Det finns enligt mitt förmenande ingenting som tyder på att arrangemanget
med brevbärarbiträden är en tidsbegränsad och av krisförhållandena orsakad
företeelse. Det synes i .stället vara ett utslag av en målmedveten politik alt anställa
sådan extrapersonal för att på det sättet kunna slippa litet billigare
undan. Det är också ett faktum, att en del utomverkare här i Stockholm haft
anställning i bortåt tjugo års tid och har så att säga växt upp i detta arbete,
men de ha ändå aldrig kunnat komma någon vart beträffande befordringsoch
löneökningsmöjligheter. Det är givet, att militärinkallelser av ordinarie
personal och även ökning av inrikes postförsändelser nödvändiggjort nyanställning
av brevbärarbiträden, men å andra sidan lia vi väl att efter kriget
räkna med en sådan ökning i de internationella postförbindelserna, att någon
väsentlig minskning av nuvarande personalstyrka knappast kan komma att
påräknas. Enligt min mening borde alltså generalpoststyrelsen ha ålagts att

Nr 19.

Onsdagen den 2 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

upptaga förhandlingar dels örn förbättringar i denna grupps löneställning
och dels om fastställande av en viss tidsgräns för brevbärarbiträdena, efter
vilken dessa skulle kunna anställas såsom extra ordinarie.

Herr talman! När jag nu underlåter att beröra löneförhållandena för de
övriga grupper, som omnämnas i min interpellation, så betyder det inte på
något sätt, att jag anser deras löneförhållanden tillfredsställande. Tvärtom
finns även där i ganska stor utsträckning anledning till kritik.

Jag vill sluta med att uttala en förhoppning, att finansministern ändå skall
anse det påkallat att på ett eller annat sätt ingripa för att söka påverka händelseförloppet
i den riktning, som dessa arbetargrupper önska och som står i
överensstämmelse med det fjolårsbeslut, som jag här i ett par fall anknutit
till. Nuvarande förhållanden äro nämligen i skilda avseenden helt enkelt oefterrättliga,
och jag är övertygad örn att de icke kunna utgöra någon reklam
för den s. k. mönsterarbetsgivarens löne- och anställningspolitik.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag
vill inte lämna kvar något missförstånd. Jag vill inte diskutera, huruvida det
är regeringens uppgift att taga initiativ till förändringar i kollektivavtal, men
jag behöver inte göra det, därför att det självfallet finns en part, som har all
anledning att där taga initiativ, nämligen de anställdas egna organisationer. De
ha nu gjort det, och, som interpellanten säger, de ha blivit avvisade. Örn det är
riktigt, varom jag inte har fått något meddelande, så har organisationen möjlighet
att vända sig till Kungl. Maj :t för att få ett bedömande av frågan,
huruvida riksdagens uttalande skall tolkas på det ena eller andra sättet.

Herr Adolfsson: Herr talman! Med anledning av finansministerns sista yttrande
vill jag endast med stöd av ett urklipp från tidningen Signalen ytterligare
understryka, att en sådan framställning som den jag nyss omnämnde
har gjorts till kungl, järnvägsstyrelsen. Sedan detta skett och kungl, järnvägsstyrelsen
vägrat att upptaga några förhandlingar, ha järnvägsmannaförbundets
och väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundets styrelser i en skrivelse
till regeringen begärt, att denna skall meddela kungl, järnvägsstyrelsen, att den
bör inleda förhandlingar örn förbättringar av lönerna under nu gällande avtalsperiod.
Under sådana förhållanden menar jag, att arbetarnas fackliga organisationer
faktiskt ha gjort framstötar såväl till kungl, järnvägsstyrelsen som
till regeringen.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet "Wigforss: Herr talman! Denna
skrivelse har icke varit föremål för regeringens handläggning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss erhöll på begäran
interpellation. orc]et och anförde: Herr talman! I en till mig riktad interpellation har fröken
Andersson med kammarens tillstånd frågat, örn jag uppmärksammat de konsekvenser
som det kan medföra för både föräldrar och barn, att yngre tjänstemän,
särskilt unga mödrar, anställda vid vissa statens verk, exempelvis postverket,
knappast ha någon möjlighet att före 35 års ålder erhålla sommarledighet,
och örn jag ämnar vidtaga åtgärder för att åstadkomma en omprövning
av semesterbestämmelserna inom statens verk, vilka interpellanten anser missgynna
de yngre tjänstemännen.

Interpellanten bar särskilt berört förhållandena vid postverket och lämnat

Onsdagen den 2 maj 1945.

Nr 19.

Svar på interpellation. (Forts.)

en redogörelse för där tillämpad semesterfördelning, enligt vilken bland annat
gäller som allmän regel, att tjänstemän i åldern 30—35 år vart tredje år få
semester under tiden maj—september och övriga år under annan tid, och att
tjänstemän under 30 år endast få semester under annan tid än maj-—september.

Med anledning av interpellationen ha yttranden införskaffats dels från några
av de största verken, dels från några andra verk med jämförelsevis stor kvinnlig
personal. Jag torde till en början få återge huvudpunkterna i generalpoststyrelsens
yttrande. Styrelsen anser det av ekonomiska och andra skäl icke
vara möjligt, att hålla så stor reservpersonal som skulle erfordras för att alla
tjänstemän regelmässigt skulle kunna få sommarsemester. Örn en sådan ökning
av reservpersonalen kunde komma till stånd, skulle denna personal icke
kunna beredas stadigvarande tjänstgöring under övriga årstider. De nuvarande
semesterbestämmelserna i postverket ha tillämpats lång tid och tillkommit
efter förhandlingar med personalorganisationerna. Generalpoststyrelsen finner
interpellantens önskemål örn förmånligare semestertur för de yngre tjänstemännen,
särskilt för unga mödrar, behjärtansvärt. Frågan örn möjligheterna
att bereda den yngre personalen bättre semestertid har varit föremål för upprepade
överläggningar såväl inom styrelsen som mellan styrelsen och personalorganisationerna.
Det har emellertid från personalhåll bestämt hävdats,
att en förmånligare semestertur för de yngre tjänstemännen icke bör medföra
motsvarande försämring för de äldre. Styrelsen har för närvarande under
handläggning en framställning från personalorganisationerna örn att även personal
under 30 år skall få sommarsemester eller i varje fall någon del av semestern
under månaderna maj—september. Styrelsen hade hoppats att kunna
bereda även personal i åldern 25—29 år sommarsemester regelmässigt åtminstone
vart tredje år. De senaste årens brist på reservpersonal, föranledd bland
annat av militärinkallelserna, samt personalens anlitande för fältposttjänst
och den ökade svårigheten att anskaffa tillfällig personal har emellertid gjort,
att styrelsen ännu icke kunnat taga definitiv ställning till frågan. Styrelsen
tillägger, att avvikelser från de nu gällande bestämmelserna i en för personalen
förmånlig riktning förekomma i stor utsträckning. Vid styrelsens bankavdelning,
som är det tjänsteställe i postverket där det största antalet kvinnliga
befattningshavare sysselsättas, är semesterturen betydligt förmånligare
än vid postanstalterna. Detsamma gäller övriga avdelningar inom själva styrelsen.

För telegrafist- och telefonistpersonal samt kontorspersonal vid telegrafverkets
stationer synas semesterproblemen vara desamma som vid postanstaltema.
Telegrafstyrelsen betecknar det som ogörligt, särskilt under nu rådande krisförhållanden
med stor knapphet på anställningssökande, att åstadkomma någon
nämnvärd förbättring av de yngres semestertur. Styrelsen förklarar emellertid,
att styrelsen har sin uppmärksamhet riktad på frågan och kommer att
vidtaga de åtgärder i interpellationer syfte, som i varje tidsläge äro möjliga.

Vid statens järnvägar tillämpas principen, att en tjänstemans högre ålder
eller längre anställningstid icke i och för sig ger någon förmånsställning vid
semesterindelningen. Det förevarande spörsmålet synes därför icke vara aktuellt
för statens järnvägars del.

Vid tullverket erhålla enligt de allmänna bestämmelserna tjänstemän i 30—
34-årsåldern semester under maj—september ett år av fyra och yngre tjänstemän
ett år av fem. I praktiken är emellertid enligt vad generaltullstyrelsen
meddelar semestertilldelningen för de yngre avsevärt gynnsammare, beroende
på att personalen inom verket i stor utsträckning delar på semestrarna. Beträffande
förutsättningarna för att bereda yngre personal bättre semestertur

Nr 19.

Onsdagen den 2 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

anlägger generaltullstyrelsen väsentligen samma synpunkter som generalpoststyrelsen.

Inom övriga undersökta förvaltningsområden göra sig de i interpellationen
berörda svårigheterna i stort sett icke gällande, utan personalen erhåller i
önskad eller i varje fall i relativt stor omfattning sina semestrar förlagda till
sommaren utan särskilda restriktioner för yngre personal. Så är förhållandet
exempelvis vid de centrala förvaltningarna i försvaret och vidare i pensionsstyrelsen,
socialstyrelsen och statistiska centralbyrån. Annorlunda har dock
förhållandet varit vid den numera från socialstyrelsen till utlänningskommissionen
överflyttade utlänningsbj^rån.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att man saknar direkt vetenskapliga
grunder för att bedöma interpellationens huvudfråga ur de synpunkter,
som medicinalstyrelsen i första hand har att företräda. Styrelsen tiar
ifrågasatt en utredning genom statens institut för folkhälsan örn behovet av
semester och verkan av dess förläggande till skilda årstider för olika befolkningsgrupper
och åldrar. Vid en sådan utredning borde särskilt uppmärksammas
spörsmålet örn uppdelning av semestrarna. I avvaktan på utredningens
resultat borde måhända, enligt vad styrelsen vidare yttrar, tagas i övervägande
örn icke organisatoriska och andra skäl skulle kunna tillåta en ordning,
enligt vilken tjänstemän med barn i fråga om sommarsemester finge en
privilegierad ställning i förhållande till de barnlösa.

I detta ''sammanhang må erinras, att i det förslag till ny semesterlag. som
genom proposition nr 273 förelagts årets riksdag, intagits en bestämmelse att
semestern bör, örn arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas
till sommartid. Angående motiven för denna bestämmelse torde få hänvisas
till propositionen.

För egen del är jag icke i tillfälle att taga. ståndpunkt till frågan örn den
av medicinalstyrelsen föreslagna utredningen, vilken väl finge förutsättas omfatta
även andra befolkningsgrupper än de statsanställda. Av skäl, som berörts
i vissa yttranden, är man alltjämt nödsakad att utgå ifrån att det inom
några förvaltningsområden icke är möjligt att ge tjänstemännen sommarsemester
i önskad utsträckning. Inom dessa, förvaltningsområden måste semesterturen
regleras på sådant sätt, att rättvisa skipas tjänstemännen emellan.
Det synes nödvändigt att fortfarande låta lösningen av härmed sammanhängande
frågor bli beroende på praxis i de olika verken. I likhet med interpellanten
anser jag det vara angeläget, att jämkningar så långt möjligt är göras till
förmån för yngre mödrar och andra j-ngre anställningshavare i de fall då dessa
nu äro särskilt ogynnsamt ställda i fråga örn semesterturen, men jag förutsätter
då, att dessa frågor liksom hittills lösas efter förhandlingar mellan myndigheterna
och personalorganisationerna.

Härefter yttrade

Fröken Andersson: Herr talman! Till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
ber jag att få framföra mitt tack för det här lämnade svaret.
Detta svar är ju, som kammarens ledamöter hörde, positivt till själva sitt innehåll,
även örn jag måste konstatera, att det på vissa punkter ger uttryck åt en
viss tveksamhet. Jag förstår emellertid mycket väl denna tveksamhet. Jag
ser också klart de svårigheter av olika slag, som upptorna sig, när det gäller
att få rätsida på de förhållanden som det här gäller, och att dessa svårigheter
ytterligare prononcerats under senare år med alla inkallelser och besvärligheter
av olika slag, det ligger också i öppen dag.

Jag skall villigt erkänna, att jag var en smula tveksam, innan jag framställde
min interpellation. Det är alldeles klart, att en sådan tveksamhet kan

Onsdagen den 2 maj 1945.

Nr 19.

Svar på interpellation. (Forts.)

göra sig gällande av olika skäl. Jag hänvisade här till en särskild kategori,
de unga mödrarna, och behovet av skydd också i detta avseende för dem. Jag
var tveksam därför att jag principiellt är en aning rädd för alla undantag av
det här slaget, men trots detta ansåg jag frågan vara av den värdegrad, att
det var lämpligt att den togs upp till mera allmän debatt än vad fallet blir,
när de båda parterna diskutera igenom frågan. Det är också med anledning
av denna tveksamhet, som mina frågor äro, som herr statsrådet säkert har
märkt, mycket försiktigt ställda.

Jag skall inte gå djupare in på de olika frågorna. Det är klart, att inte den
extra personal, som eventuellt anställes under sommaren för att bereda semester
åt övriga anställda, kan påräkna anställning för framtiden, men redan nu
har man ju det systemet, att man anställer under semestrarna studerande av
olika kategorier såsom vikarier. Jag ifrågasätter, örn icke den utvägen i något
större utsträckning än hittills skulle kunna anlitas.

Det är vidare klart, att ett uppfyllande av önskemålet icke får leda till en
försämring av förhållandena för de äldre tjänstemännens vidkommande. Å
andra sidan ställer jag här bara en försiktig fråga, om man icke skulle kunna
på frivillighetens väg få en annan tingens ordning till stånd. Kanske de äldre
på grund av slentrian eller endast för att de ha rätt därtill alltid taga ut sin
semester under sommaren, och jag sätter i fråga, örn det icke kunde finnas
någon möjlighet att tala vid dem litet närmare för att få fram en ändring. Dock
måste det hela — det understryker jag -—• ske på frivillighetens väg.

Att problemet är aktuellt framgår av det svar, som här nyss lämnades. Personalorganisationerna
ha ju vid olika tillfällen framställt önskemål örn förändringar
i den riktning interpeliationen åsyftar. Det har också -— det skall
i sanningens intresse nämnas — skett uppmjukningar. Så tidigt som år 1922
gjordes sålunda visa uppmjukningar beträffande en del kallortcr, nämligen
Kiruna, Gällivare och Malmberget, örn jag minns rätt.

Nu är det naturligtvis klart att, som medicinalstyrelsen uttrycker det, då
det icke gjorts undersökningar, det icke finns någon direkt vetenskaplig grund
för bedömande av denna fråga just ur de synpunkter styrelsen har att taga
hänsyn till. 1942 års semesterkommitté framhöll dock, under påpekande av det
klimat som råder i detta land, att sommarsemester är den mest effektiva, och
samma tanke går igen i semesterlagen.

Jag har i interpeliationen främst nämnt de unga mödrarna, men jag har
även tänkt på — det vill jag ytterligare här understryka — andra yngre
tjänstemän. Jag skulle tro, att örn en utredning kommer till stånd, något som
jag skulle vilja uttrycka önskemål om, det resultat som institutet för folkhälsan
— om det nu är detta institut som skall utföra undersökningen — kommer
till skall visa, att behovet av att så vitt möjligt få en förändring till stånd
på detta område är synnerligen stort.

För en del år sedan gjorde Kvinnliga kontoristföreningen en undersökning
beträffande yngre kvinnliga kontoristers hälsotillstånd. Det befanns, att de
i mycket stor utsträckning ledo av tbc. Jag är den siste att vilja överdriva sallen,
men jag tror, att det betyder mycket för ungdomar, som kanske tidigare
varit vana vid en ganska lång sommarledighet, att de, när de komma ut i arbete,
icke få någon sommarsemester på åtskilliga år, och att det avbrott det sålunda
blir för dem nog kan i ganska väsentlig grad influera på deras hälsotillstånd.

Jag sätter också i fråga i detta sammanhang, om man icke skulle kunna försöka
finna andra utvägar för att underlätta förhållandena för dom, som tvingas
arbeta under hola somrarna. Det är ju klart, att man icke utan vidare kan
säga, att alla skola lia sommarsemester. Därvidlag måste man självfallet laga
efter lägligheten. Men jag har mig bekant, att bland personalen t. ex. inom

Nr 19.

Onsdagen den 2 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

arméns fortifikationsförvaltning, där man liksom på ett flertal andra håll har
»sommartid», upptagits frågan, huruvida sommartiden icke kunde ordnas så,
att halva personalen finge alla lördagar fria och halva personalen alla måndagar
fria. Då bleve det för vederbörande två dagars sammanhängande ledighet
i veckan. Jag är medveten örn att detta är detaljer, som icke skola diskuteras
närmare i detta sammanhang, men jag har velat nämna detta exempel
för att understryka vikten av att man har blicken öppen för de problem,
som här dock äro aktuella.

Jag ber att till slut också få understryka vad herr statsrådet här betonade,
nämligen att det är uppenbart, att övervägandena och detaljbestämmelserna
i denna fråga ankomma på de parter saken gäller. Där har man större möjlighet
att taga hänsyn till skiftande förhållanden och önskemål i olika hänseenden.

Jag ber att ännu en gång få tacka för det utförliga och positivt inställda
svar, som här har lämnats. Jag hoppas, att statsrådet i fortsättningen i möjligaste
mån skall ha blicken riktad på denna sida av ett samhällsproblem, som
kanske vid första påseendet kan tyckas ganska obetydligt men som för de
människor det gäller icke är så litet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Herr talmännen meddelade, att enligt överenskommelse, som träffats mellan
kamrarnas talmän, de gemensamma omröstningar, för vilka voteringspropositioner
blivit av riksdagen godkända, komme att äga rum vid plenum onsdagen
den 9 maj.

* § 7.

Herr talmannen yttrade: Efter samråd med första kammarens talman får
jag föreslå, det andra kammaren ville besluta att vid plenum onsdagen den 9
maj företaga följande val, nämligen dels av revisorer och revisorssuppleanter
för granskning av statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd,
styrelse och förvaltning dels ock av valmän och suppleanter för utseende av ej
mindre fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret än även suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank och kontor.

Ordet begärdes härefter av herr Lindqvist, som anförde: Herr talman! Hot det
förslag talmannen här uppläste har jag givetvis icke någon erinran, men jag
vill uttala önskvärdheten av att man får ett dylikt meddelande två veckor eller
åtminstone en och en halv vecka i förväg i stället för såsom nu en vecka, så
att man har längre tid på sig att ordna det hela. Jag tror icke att jag är ensam
örn denna uppfattning.

Efter härmed slutad överläggning blev herr talmannens förslag av kammaren
antaget.

§ 8.

Föredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 275, angående godkännande av en
mellan Sverige och Island träffad handelsöverenskommelse; samt

till statsutskottet propositionen, nr 279, angående inköp för statens räkning
av respiratorer till beredskap vid barnförlamningsepidemier m. m.

Nr 19.

Onsdagen den 2 maj 1945.

§ 9-

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 581 av herr Werner m. fl.

§ 10.

Föredrogs den av herr Hagberg i Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående behovet
av sanitära försiktighetsåtgärder med anledning av att betydande grupper
nödställda under den senaste tiden ankommit till vårt land från krigshärjade
länder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11-

Föredrogs den av herr Tersson i Landafors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan ätt få framställa interpellation
till herr statsrådet Erlander, i anledning av statens arbetsmarknadskommissions
cirkulär angående arbetspremier för skogsarbetare ävensom vissa
skogsägare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12.

Föredrogs den av herr Holmberg vid kamimarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, angående den bofasta
befolkningens i Killingi och jämförliga byar fiskerätt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13.

Vid nu skedd föredragning av ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 358, innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över
dess första, tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning av väckt motion angående
avskaffande av den tvångsvisa anslutningen till de tyska församlingarna
i Stockholm och Göteborg m. m., beslöt andra kammaren hänvisa detta
ärende till sitt första tillfälliga utskott.

§ 14.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 359,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av väckt motion örn ändrade
bestämmelser för det kyrkliga kollektväsendet.

Enär andra kammaren den 25 nästlidna april vid behandlingen av sitt första
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av en i samma ämne väckt motion,
nr 79, ehuru med annan motivering, fattat enahanda beslut som det, vilket
nu blivit kammaren delgivet, beslöt kammaren, att delgivningen icke skulle
föranleda någon kammarens åtgärd.

Nr 19.

Onsdagen den 2 maj 1945.

uterpellalion.

§ 15.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Frn Nordgren, som anförde: Herr talman! Vid ett antal mindre järnvägsstationer,
tillhöriga statens järnvägar, har sedan några år tillbaka manliga
stationsföreståndare ersatts med kvinnor, vilka under titeln platsvakter ha att
i stort sett utföra samma arbete och ha samma ansvar som de förutvarande
stations!öreståndarna vid dessa stationer. Till dessa kvinnliga platsvakters
åligganden hör sålunda att passa de passerande tågen, hålla expeditionen
öppen viss tid före tågens ankomst för biljettförsäljning och godsinlämning,
fälla bommarna före och efter tågens ankomst och avgång, hålla poststationen
öppen vissa tider på dagen m. m. I regel åligger det också dessa platsvakter
att städa och elda i väntsal och expeditionslokalerna. De ha alltså ett både omfattande
och ansvarsfullt arbete.

Huru avlönar nu S. J. dessa sina kvinnliga anställda för detta deras arbete?
Orimligt lågt för att använda ett mycket lindrigt uttryck. Man får ett belägg
härför genom ett fall, som nyligen relaterats i veckotidningen »Idun».

Vid järnvägsstationen i Skytts-Tommarp — ett litet stationssamhälle i södra
Skåne och närmaste järnvägsstation till Trelleborg •— är sedan hösten 1944
anställd en kvinnlig platsvakt mot en månadslön av 147 kronor och 28 öre,
plus 50 öre örn dagen för postexpeditionen, dock ej för frisöndagar. Härpå
utgå inga som helst lönetillägg. Tjänstebostad hör till, men för denna skall
erläggas en månadshyra av 28: 75. Bostaden består visserligen av tre rum och
kök, men ett av rummen är ett vindsrum, som icke användes, och köket ligger
inte i direkt anslutning till rummen, utan en kall förstuga måste passeras.
Värmen får hon själv bekosta, och denna belöper sig enligt hennes egen uppgift
till omkring 300 kronor för bränsleperiod.

För att rätt kunna bedöma denna kvinnliga plats vakts löneförmåner måste
man sätta desamma i relation till hennes arbetsåligganden. Dessa ha i den angivna
tidningen uppgivits vara följande: Hon har att passa 12 dagliga tåg,
varav det första passerar klockan 6.23 på morgonen och det sista 19.58 på
kvällen. Ytterligare två tåg passera senare, men passning av dessa, liksom
tjänstgöringen varannan söndag, skötes av en annan tommarpsbo mot en ersättning
av 45 kronor i månaden. Tjänstgöringstiden för varje tåg är stadgad
till 20 minuter, men blir ofta längre. En kvart före tågens ankomst skall
expeditionen öppnas för biljettköp och godsinlämning och fyra minuter före
tågens ankomst skola bommarna fällas vid järnvägsövergångarna. Med själva
tåget har platsvakten ingenting annat att göra än att taga emot och avlämna
postsäckarna, det övriga sköta konduktörerna, som även lyfta ut och in allt
tungt gods. När tåget gått, skall bommarna vevas upp igen och eventuellt gods
lämnas ut. Poststationen, som skall hållas öppen i tre skift, sammanlagt tre
timmar, är till arten, örn än icke till storleksgraden densamma som på ett postkontor
med postsparbanksrörelse, tidningsprenumeration, sortering, radiolicensoch
frimärksförsäljning, värdepost, ofta på tusentals kronor. De tre skatteuppbörderna
av krono- och värnskatt, ge full sysselsättning åt denna platsvakt
under en vecka varje gång. Månadsredovisning av järnvägsmedel kräver
också sin tid. Därtill kommer att hon har att elda och städa expeditionslokalerna,
väntsal och tillhörande veranda med dryga skurgolv. Det är alltså här
icke fråga örn en bisyssla, utan örn en krävande heltidstjänstgöring.

Skytts-Tommarps järnvägsstation sköttes tidigare av en stationsföreståndare
och en stationskarl. Då stationsföreståndaren i början av år 1939 pensionerades
och stationskarlen förflyttades, omändrades platsen, och en kvinnlig
platsvakt anställdes. Järnvägen ägdes då av ett enskilt järnvägsbolag. Sedermera
har järnvägen övertagits av staten, men järnvägsstationen skötes, som
framgår av ovanstående, alltjämt av en kvinnlig platsvakt.

Onsdagen den 2 maj 1945.

Nr 19.

Interpellation. (Forts.)

Ovan relaterade fall är i fråga om löneställning — arbetsuppgifterna äro
måhända varierande ■— icke någon enstaka företeelse. Enligt av mig inhämtade
uppgifter finns det i S. J:s tjänst anställda några hundratal väg- och
platsvakter samt postbiträden, huvudsakligen kvinnliga sådana, för vilka lönerna
äro synnerligen låga. Sålunda utgör lönen på dyrortsgrupp B — inklusive
rörligt tillägg — för vägvakter 38 öre per timme, för platsvakter 45 öre
och för postbiträden 88 öre. Till detta kommer ett särskilt tillägg av 50 öre
per dag för platsvakter med säkerhetstjänst och för sådant postbiträde, som
betraktas såsom självständig postföreståndare.

Dessa anställningshavare avlönas för närvarande enligt av järnvägsstyrelsen
utfärdade särskilda bestämmelser. Lönebestämmelserna i fråga ha således
icke form av kollektivavtal och bygga ej heller på någon överenskommelse
mellan järnvägsstyrelsen eller personalorganisationen. Svenska järnvägsmannaförbundet
har vid olika tillfällen under de gångna åren påkallat förhandlingar
med järnvägsstyrelsen med krav örn löneförbättringar för dessa anställningshavare,
men då järnvägsstyrelsen icke varit villig medgiva de förhöjningar,
förbundet ansett erforderliga, har någon överenskommelse icke kunnat
träffas. Under föregående år ingav förbundsstyrelsen en förnyad framställning
till järnvägsstyrelsen örn förhandlingar jämte ett förslag till nya
lönebpstämmelser, som i förhållande till nu utgående löner skulle medföra väsentliga
löneförbättringar. Ett förslag som icke kan betraktas såsom oskäligt.

Sedan denna framställning ingivits ha förhandlingar vid olika tillfällen
förts mellan järnvägsstyrelsen och förbundet utan att någon överenskommelse
hittills kommit till stånd. Med hänsyn till att det här gäller en grupp anställda
vars löner måste betraktas såsom oskäligt låga, är det av vikt att deras
lönefråga skyndsamt löses.

Under hänvisning till det anförda hemställer jag örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa
följande fråga:

Är herr statsrådet beredd medverka till att ifrågavarande anställningshavare
snarast möjligt erhålla en effektiv förbättring av sina avlöningsförmåner?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1945/46 till Utrikesdepartementet: Avlöningar
;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående ändrad disposition
av bergsstatsboställena i Filipstad och Kopparberg;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret 1945/46 m. m.;

, nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 95, i anledning av väckt motion angående löjtnanten E. A. Hjukströms
löneklassplacering;

Andra kammarens protokoll 19^5. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 2 maj 1945.

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående olycksfalls- ock
sjukersättning av statsmedel till deltagare i viss svensk hjälpexpedition till
Tyskland;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45 uppförda anslag;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av avlönings-
och pensioneringsförhållandena för f. d. landskanslisten vid länsstyrelsen
i Västerbottens län 0. M. Öhman:

nr 99, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn vissa anslag
för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående samarbete med
Stockholms stad för uppförande och drift av en kvinnoklinik vid Sabbatsbergs
sjukhus;

nr 101, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition angående avstående i
vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv jämte i ämnet väckta motioner;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till fria sommarresor för barn m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet under budgetåret 1946/47 jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Halmstad—Nässjö
järnvägar;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av aktier
i Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag m. m.;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införlivande
i statsbanenätet av Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ombyggnad av
järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö till normalspår;

nr 108, i anledning av väckta motioner angående fortsatt utbyggnad av
statsbanan Mönsterås—Fagerhult; och

nr 109, i anledning av väckta motioner angående utredning örn löneförhållandena
vid telegrafverkets i kontraktregi drivna växelstationer;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 19 november 1943 (nr 778)
örn tillfällig nedsättning av skatten för vissa automobiler;

nr 26, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 19 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet väckta motioner;

nr 33, i anledning av väckt motion örn nedsättning av automobilskatten för
elbilar;

nr 34, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 20 § förordningen angående
stämpelavgiften; och

nr 35, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg å pensioner till vissa
f. d. anställningshavare hos vägdistrikt;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt vissa
f. d. arbetare vid vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner;

Onsdagen den 2 maj 1945.

Nr 19.

nr 26, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 27, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

nr 28, i anledning av väckt motion angående utredning örn rätt till pension
för vissa frånskilda hustrur;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd
åt vissa förutvarande arbetare m. fl. å Hamre och Såtenäs egendomar;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa pensionsbestämmeker
för lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna;

nr 31, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående dels delaktighet i
statens pensionsanstalt för vissa grupper av befattningshavare, dels ock t.jänstårsberäkning
i pensionshänseende för föreståndarinnan vid akademiska sjukhuset
i Uppsala Elsa Amalia Nordström; och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livräntor åt vissa
befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående förordning örn
upphävande i viss del av förordningen den 31 oktober 1939 (nr 768) med
vissa särskilda föreskrifter rörande tillämpningen av motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561), m. m.; och
nr 36, i anledning av väckt motion om viss ändring i arbetstidslagen för
hotell, restauranger och kaféer;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, såvitt angår jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckt motion; och

nr 22, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag till bostadsvaneundersökning
på landsbygden;

andra kammarenis första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning av
väckt motion angående anordnande av en allmän medborgerlig utbildning
för den manliga värnpliktiga ungdomen i samband med värnpliktstjänstgöringen; andra

kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 6, i anledning av motion örn åtgärder för planläggning av det fortsatta
utredningsarbetet på socialpolitikens och socialvårdens områden; och

nr 8, i anledning av motion angående framställning inom landet av läkemedlet
penicillin; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion angående utredning örn avveckling av de
utländska intressen, som finnas i bolaget Vieille Montague; och

nr 13, i anledning av väckt motion angående utredning rörande marknadsförhållandena
inom jordbruksmaskinbranschen.

§ 17.

Föredrogs och lades till handlingarna en från justitiedepartementet till kammaren
överlämnad avskrift av ett från samma departement utfärdat bevis därom,
att Kungl. Maj:t genom beslut den 20 april 1945 godkänt släktnamnet
Falla för ledamoten av kammaren, hemmansägaren Gunnar Persson från Hallsbergs
sockendels församling i örebro län.

Nr 19.

Onsdagen den 2 maj 1945.

§ 18.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:

nr 169, i anledning av väckta motioner angående utredning örn ökad offentlig
redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska förhållanden;

från andra lagutskottet:

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 24 mars 1938 (nr 96)
örn understödsföreningar;

nr 150, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt för arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna pensionärer;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen
m. fl. lagar; och

nr 168, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459);

från bankoutskottet:

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);
nr 172, angående användande av riksbankens vinst för år 1944;
nr 173, i anledning av väckt motion örn ändring av 1 § kungörelsen den 30
juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst; och

nr 174, i anledning av väckta motioner örn beredande av pensionsrätt åt underläkare
vid vissa sjukhus; samt

från jordbruksutskottet:

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av medel
till stödjande av lin- och hampodlingen m. m.;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
för undersökningar rörande vissa vattenregleringsföretag;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av
den rätt, kronan eller allmänna arvsfonden äger till andel i viss fastighet;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) örn inskränkning
med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.; och

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 27 juni 1930 (nr 247) örn utrotande av
nötbromsen.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.

Torsdagen den 3 maj 1945.

Nr 19.

§ 20.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Fagerholm, nr 582, i anledning av Kungl1. Maj:ts proposition, nr 261,
angående anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna
m. m.;

herr Holmström m. fl., nr 583, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr
264, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 28 september 1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster,
m. m.;

herr Johnsson i Stockholm m. fl., nr 584, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 273, med förslag till lag om semester; och

herr Dahlgren m. fl., nr 585, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 273.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.26 em.

In fidem
Sune Norrman.

Torsdagen den 3 maj.

Kl. 4 em.

§ I Herr

statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 266, angående vissa anslag till skyddshemsvården;
nr 282, angående omorganisation av folkbokföringen;

nr 283, angående ersättning i visst fall i anledning av olycksfall i arbete;
nr 284, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 juni 1909
(nr 56 s. 7) angående nationalparker; och
nr 286, angående provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under
budgetåret 1945/46 till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 373,
innefattande inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess denna dag fattade beslut, att ett särskilt utskott, bestående av tjugufyra
ledamöter, tolv från vardera kammaren, skulle tillsättas för behandling av ej
mindre Kungl. Maj:ts proposition, nr 282, angående omorganisation av folkbokföringen
än även de ytterligare framställningar, som kunde komma att av
Kungl. Maj :t eller i enskilda motioner göras i detta ämne eller andra i omedelbart
samband därmed stående frågor; och beslöt kammaren antaga berörda inbjudan.

Nr 19.

Torsdagen den 3 maj 1945.

Svar pä
interpellation -

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Hedlund i Östersund, sorn anförde: Herr talman! Jag tillåter mig föreslå,
att andra kammaren måtte besluta att till detta särskilda utskott välja
lika många suppleanter som antalet suppleanter i statsutskottet eller således
tjugu.

Denna hemställan bifölls av kammaren.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på ''begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist, som yttrade:
Herr talman! I skrivelse den 5 juni 1935, nr 287, anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa skyndsam utredning angående möjligheterna att tillskapa
en rättsordning, som bereder arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd

för lönefordringar. .

Med kammarens tillstånd har herr Jönsson i Lund till mig riktat iraga,
örn den av riksdagen sålunda begärda utredningen verkställts samt, därest sa
vore fallet, om jag ämnade inom den närmaste tiden förelägga riksdagen proposition
i frågan.

Med anledning härav får jag anföra följande.

Enligt 17 kap. 4 § handelsbaden äga betjänter och tjänstehjon förmånsrätt i
arbetsgivarens konkurs för dem tillkommande lön för sista året.. Samma
förmånsrätt tillkommer annan arbetare för dagspenning eller avlöning, som
ej stått inne längre än sex månader från förfallodagen. Den sålunda stadgade
förmånsrätten, som endast kan göras gällande vid konkurs, omfattar ali gäldenärens
egendom och äger företräde framför bl. a. intecknad gäld. East egendom
får dock icke tagas i anspråk förrän i sista hand.

Arbetares förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbaden är icke knuten
till den fastighet eller den rörelse som det utförda arbetet avsett. Den kan endast
göras gällande mot arbetsgivaren personligen. Härav följer, att när arbetsgivarens
huvudsakliga tillgångar utgöras av denna fastighet eller rörelse, förmånsrätten
för lönefordringarna kan bliva värdelös genom en överlåtelse av fastigheten
eller rörelsen. Dessutom är särskilt beträffande byggnadsarbetares fordringsanspråk
att märka, att byggnader merendels utföras på entreprenad. För
utfående av sina lönefordringar äga arbetarna i sådana fall att hålla sig endast
till entreprenören. Är denne insolvent, kunna arbetarna icke rikta något rättsanspråk
mot byggnadens ägare. Dessa omständigheter ha i vissa fall föranlett
arbetarna att söka genom blockad mot själva fastigheten tilltvinga sig sin
rätt.

I det genom proposition, nr 35, till 1935 års riksdag framlagda förslaget
till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder hade även viss reglering skett av
stridsåtgärder vidtagna i indrivningssyfte mot parts efterträdare, s. k. successor-blockader.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, förordade
i sitt utlåtande, nr 29, propositionens förslag i detta avseende. Härjämte framhöll
emellertid utskottet som önskvärt, att frågan örn lagstiftning i syfte att
skapa större säkerhet för byggnadsarbetares lönefordringar erhölle en tillfredsställande
lösning, samt hemställde att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla örn utredning i ämnet. Riksdagen, som avslog propositionen,
biföll denna hemställan, i anledning varav den inledningsvis omnämnda riksdagsskrivelsen
avläts till Kungl. Maj:t.

Erågan om säkerställande av byggnadsarbetares lönefordringar är ett komplicerat
och vittutseende lagstiftningsspörsmål. Denna fråga ingår som ett led
i det större spörsmålet örn ökat skydd för byggnadsborgenärer överhuvud. Vid

Torsdagen den 3 maj 1945.

Nr 19.

Svar på interpellation. (Forts.)

lösningen av detta spörsmål måste bl. a. beaktas, att inteckningshavarnas
berättigade intressen icke trädas för nära. Den fara för fastighetskrediten, som
s. k. tysta förmånsrätter med företräde till betalning framför intecknad gäld
kunna utgöra, framhölls särskilt i två inom riksdagen år 1938 väckta likalydande
motioner, nr 34 i första kammaren och nr 74 i andra kammaren, i anledning
av vilka motioner riksdagen på hemställan av första lagutskottet
anhöll om utredning angående en revision av de i 17 kap. 4 § handelsbalken
givna föreskrifterna om förmånsrätt för arbetare m. fl. och vad därmed kunde
äga samband (riksdagens skrivelse nr 96).

1935 års riksdagsskrivelse överlämnades den 10 juni 1937 till 1934 års byggnadsindustrisakkunniga
för att beaktas vid fullgörandet av de sakkunnigas
uppdrag. I sitt den 19 januari 1938 avgivna betänkande (SOU 1938: 10)
upptogo de sakkunniga frågan till behandling i samband med problemet örn
tryggande av byggnadsborgenärers lönefordringar överhuvud taget. De sakkunniga
angåvo vissa riktlinjer för en lagstiftning i ämnet men framlade icke
något utformat förslag.

Redan innan 1935 års riksdag anhöll örn ifrågavarande utredning hade emellertid
spörsmålet örn ökat skydd för byggnadsborgenärers fordringar upptagits
till förberedande prövning inom justitiedepartementet. Sålunda hade inom departementet
utarbetats en den 16 januari 1935 dagtecknad promemoria med
vissa riktlinjer för frågans lösning, vilken promemoria är återgiven i de byggnadsindustrisakkunnigas
betänkande. Efter det detta betänkande avlämnats har
utredningsarbetet åter upptagits inom departementet. I april 1944 uppdrog jag
åt en särskild utredningsman att verkställa en förberedande undersökning av
hithörande spörsmål. Utredningsmannens arbete har, enligt vad jag inhämtat,
fortskridit så långt att ett preliminärt utkast till lagstiftning örn skydd för
byggnadsarbetares lönefordran nu föreligger. Det är min förhoppning, att det
pågående utredningsarbetet utan längre dröjsmål skall kunna slutföras samt
leda till positiva lagstiftningsåtgärder.

Härpå anförde

Herr Jönsson i Lund: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra mitt tack för svaret på min interpellation.
Av svaret framgår, att man nu äntligen på verkligt allvar tycks ha gatt att
verkställa den utredning, som riksdagen begärde redan år 1935. Den särskilde
utredningsman, som herr statsrådet för ett år sedan anförtrodde uppdraget
att verkställa en förberedande undersökning av hithörande spörsmål,
har nu hunnit så långt att ett preliminärt utkast till lagstiftning om skydd
för byggnadsarbetares lönefordran nu föreligger. Sedan jag framställt^ min
interpellation fick jag av byggnads fackförbunden veta att det tydligen pågick
ett visst förberedelsearbete, och det är med tillfredsställelse jag nu mottager
beskedet örn att detta arbete fortskridit så långt. Jag noterar också med tillfredsställelse,
att herr statsrådet icke bara hoppas, att utredningen snart skall
vara slutförd, utan att den också skall leda till positiva lagstiftningsåtgärder.
Man kan väl våga tolka detta så att statsrådet själv har en positiv inställning
till frågan om lagstiftning i det berörda syftet och att statsrådet tror sig få
möjligheter att inom icke alltför lång tid förelägga riksdagen proposition i
frågan.

Under sådana förhållanden är det kanske ingen större mening i att vidare
bråka örn den långa tid frågan varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Men
jag kan ändå icke tillbakahålla min anmärkning i det avseendet, en anmärkning,
som ju knappast kan drabba den nuvarande justitieministern. När riks -

Nr 19.

Torsdagen den 3 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

dagen 1935 begärde utredningen, torde man väl ha insett att det gällde en högst
allvarlig sak för dem den berörde, eftersom man begärde en skyndsam utredning.
Sedan dess har Kungl. Maj :t vid flera tillfällen erinrats örn det önskvärda
och rättvisa i att det snarast skapades en bättre ordning till skydd för
byggnadsarbetarnas löner. 1934 års byggnadsindustrisakkunniga, som avlämnade
sitt betänkande redan 1938, uttalade sig i positiv riktning. 1939 yttrade
sig LO om detta betänkande. LO framhöll då bl. a. det angelägna i att frågan
upptoges till rättslig reglering »utan den ytterligare tidsutdräkt, som skulle
kunna föranledas av dess sammankoppling med det allmänna problemet om
säkerhet för byggnadsborgenärer överhuvud». Av dagens interpellationssvar
framgår, att man icke ansett sig kunna på detta sätt bryta ut frågan ur det
större sammanhanget, men med hänsyn till svaret i övrigt skall jag icke diskutera
den saken nu. LO framhöll vidare som ett väsentligt motiv för skyndsamma
åtgärder, att i det 1938 ingångna s. k. huvudavtalet mellan LO och
Svenska arbetsgivareföreningen upptagits bestämmelser, som inneburo en begränsning
av rätten till indrivningsbloc.kad mot successor. Bestämmelserna motsvarade
dem som upptagits i den vid 1935 års riksdag avslagna propositionen
örn lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, då frågan örn skydd för tredje
man var aktuell.

Vid LO-kongressen 1941 behandlade man också frågan örn skydd för byggnadsarbetarnas
löner samt beslöt att hos Kungl. Majit påkalla skyndsamma,
lagstiftningsåtgärder. Det har alltså icke saknats påminnelser örn behovet av
lagstiftning.

Jag är icke jurist och har därför svårt att bedöma hur lång tid en utredning
av detta slag kan beräknas taga, men jag inser att det måste vara en komplicerad
sak. Jag vägrar emellertid att tro, att det skulle behövas tio år för en sådan
utredning, och det förefaller mig som örn man under de sex år som förflöto
mellan den 19 januari 1938, då byggnadsindustrisakkunniga avlämnade sitt
betänkande, till april 1944, då statsrådet tillsatte den särskilde utredningsmannen,
icke ägnat frågan något särskilt intresse.

Det är naturligtvis icke på sin plats att här i dag ingå på frågan örn hur
de begärda lagstiftningsåtgärderna skola utformas. Det får anstå tills den pågående
utredningen utmynnar i ett förslag, som kan utgöra underlag för en
saklig diskussion. Jag vill bara till slut understryka hur angelägen denna sak
är för dem det gäller, d. v. s. framför allt byggnadsarbetarna. Den prisade
privata företagsamheten har på byggnadsverksamhetens område skapat ett
osäkerhetsförhållande för de anställda som måste betraktas som ovärdigt ett
nutida samhälle. Det gäller icke bara de med konjunktur- och säsongvariationerna
följande olägenheterna, otryggheten i anställningsförhållandena o. s. v.,
utan till detta kommer sa osäkerheten beträffande möjligheterna att verkligen
få ut den avtalsenligt intjänta lönen. Det är väl icke svårt att föreställa sig
hur en byggnadsarbetare känner det, som kanske stått på samma, bygge en hel
säsong med en veckoavlöning som icke räckt till mer än det nödvändiga för
dagen, när han sedan skall hämta sitt ackordsöverskott — som han kanske
skulle levat pa under en arbetslöshetsperiod — och får beskedet att den mer
eller mindre äventyrlige arbetsgivaren icke har några medel eller tillgångar
överhuvud, och att det icke finns någonting att pressa ut vare sig genom stridsåtgärder
eller konkurs. Den s. k. förmånsrätten vid konkurs är sålunda ofta
värdelös. Jag trodde att jag i dag skulle kunnat förebringa en utredning örn
huru stora belopp som på detta sätt under de sista tio åren undanhållits byggnadsarbetarna
i vårt land, men det har icke varit möjligt till i dag. Det är troll®^
att en sådan sammanställning örn någon tid kommer att presenteras. Ett
litet exempel kan jag emellertid anföra. För medlemmarna i Stockholms målar -

Torsdagen den 3 maj 1945.

Nr 19.

Svar på interpellation. (Forts.)

fackförening uppgick det sammanlagda beloppet av ostridiga lönefordringar,
vilka gått förlorade på grund av orsaker jag nyss antytt, under åren 1932—
1943 till kronor 43 985:47. De belopp som man så småningom under samma
tid lyckats få ut genom blockad uppgingo sammanlagt till kronor 130 176: 32
och det som uttagits genom konkurs till kronor 16 384: 58. Dessa siffror gällde
en enda fackförening, som visserligen är en av de större. Och örn det lage inom
möjligheternas gräns att få en fullständig sammanställning från alla byggnadsarbetarfackföreningar
i hela landet, har man anledning antaga att den
skulle uppvisa mycket betydande belopp. Det är därför ganska naturligt örn
man från byggnadsarbetarhåll begär, att det åtminstone offrades lika mycken
möda på att söka skapa större säkerhet för deras ostridiga lönefordringar, som
hittills offrats på att undersöka storleken av deras löner.

Jag kan alltså, herr talman, till slut instämma i statsrådets förhoppning att
det icke skall dröja alltför länge, innan vi få möjlighet att i riksdagen taga
ställning till en proposition i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 277, angående förvärv av mark för vissa
oljelagringsanläggningar;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 278, angående ersättning för skador till följd av Tämnarens översvämning
m. m.; och

nr 280, angående den framtida organisationen av den av Svenska vall- och
mosskulturföreningen bedrivna verksamheten m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 281, angående anslag till statens informationsstyrelse
för budgetåret 1945/46.

§ 5.

Föredrogas var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 582 av herr Fagerholm;

till bevillningsutskottet motionen nr 583 av herr Holmström m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionerna

nr 584 av herr Johnsson i Stockholm m. fl.; och

nr 585 av herr Dahlgren m. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial nr
90—109, bevillningsutskottets betänkanden och memorial nr 9, 26 och 33—35,
bankoutskottets utlåtanden nr 24—32, andra lagutskottets utlåtanden nr 32 och
36, jordbruksutskottets utlåtanden nr 21 och 22, andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 10, andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 6 och 8 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 12 och 13.

Nr 19.

Torsdagen den 3 maj 1945.

§ 7.

Föredrogs den av fru Nordgren vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående eventuell
avlöningsförbättring för vissa kvinnliga anställningshavare vid statens järnvägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Herr Hedlund i Östersund erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att bland två gånger bordlagda
ärenden å morgondagens föredragningslista följande ärenden skola uppföras
närmast efter jordbruksutskottets utlåtande nr 22 och före första tillfälliga
utskottets utlåtande nr 10, nämligen första tillfälliga utskottets utlåtande nr 9,
andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 5 samt tredje tillfälliga utskottets
utlåtanden nr 7—11, under det att övriga ärenden uppföras å föredragningslistan
i den ordning, i vilken de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.22 em.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Tredagen den 4 maj.

Kl. 11 fm.

§ I På

förslag av herr talmannen, som förklarade sig hava örn tiden för valen
samrått med första kammarens talman, beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 9 innevarande maj förrätta val av ledamöter och suppleanter i det
särskilda utskott, som på grund av kamrarnas samstämmiga beslut skulle tillsättas.

§ 2.

Föredrogas var efter annan följande Kungl. Majlis å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 266, angående vissa anslag till skyddshem
svår den ;

till särskilda utskottet propositionen, nr 282, angående omorganisation av
folkbokföringen ;

till statsutskottet propositionen, nr 283, angående ersättning i visst fall i anledning
av olycksfall i arbete; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 284, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 7) angående nationalparker.

Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 286, angående
provisoriskt lönetillägg och tillfälligt barntillägg under budgetåret 1945/
46 till vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. remitterades propositionen,
såvitt angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 90, i anledning av Kungl. Ma.j:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1945/46 till Utrikesdepartementet: Avlöningar; nr

91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt stats gäran
ti för exportkredit;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående ändrad disposition
av bergsstatsboställena i Filipstad och Kopparberg;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till stat för försvarets
fastighets fond för budgetåret 1945/46 m. m.;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln m. m.; och

nr 95, i anledning av väckt motion angående löjtnanten E. A. Hjukströms
loneklassplacering.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Olycksfallsoch
sjukersättning
av
statsmedel till
deltagare i
viss svensk
hjälpexpedition.
till
Tyskland.

Dispositionen
av vissa å
allmän beredslcapsstat
II
för budgetåret
1944/45
uppförda
anslag.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående olycksfalls- och sjukersättning av statsmedel till deltagare i
viss svensk hjälpexpedition till Tyskland.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Den hjälpexpedition till Tyskland,
som utgått från Sverige, är nu lyckligt genomförd. Jag tror att vi alla känna
tacksamhet över att svenska medborgare under stora risker och med sina liv
som insats ställt sig till förfogande för denna hjälpverksamhet. När vi i dag
behandla en fråga, som berör just denna hjälpexpedition, vill jag begagna tillfället
att ge uttryck åt den stolthet vi känna över att dessa män och kvinnor,
som stått i Röda korsets tjänst, ha fullgjort sina uppgifter på ett så uppoffrande
sätt, som nu skett. Jag vill till dagens protokoll ha antecknat det erkännande,
som jag anser att svenska folket bör ge alla dem — alltifrån Röda korsets
högsta ledning och till mannen i ledet — som deltagit i eller organiserat
denna hjälpexpedition. Jag tror att denna expedition kommer att bli av den
allra största betydelse för vårt framtida samarbete inte endast med våra nordiska
grannfolk utan med länderna överhuvud. Vi kunna i detta fall känna en
viss tillfredsställelse över att vi gjort vad vi förmått för att hjälpa nödlidande
människor.

Herr talman! Jag betraktar det som en hederssak att vi i dag bifalla förevarande
proposition.

I detta anförande instämde herrar Vougt, Hagberg i Malmö, Hällgren, Gustafsson
i Bogla, Boman i Kieryd, Svensson i Grönvik, Janson i Frändesta, Andersson
i Eskilstuna, Ward, Thorell, Andersson i Dunker, Nolin, Biörklund,
Fahlman, Ljungberg, Boman i Stafsund, Jacobsson i Igelsbo, Karlsson i Granebo,
Paulsen, Staxäng, Werner, Larsson i Karlstad, Bylander, Fröderberg,
Lindmark, Andersson i Gisselås, Sandberg, Jonsson i Järfsand, Johansson i
Norrfors och Nilsson i Varuträsk, fru Boman, herrar Viklund, Lövgren, förste
vice talmannen Magnusson, Orgård och Lindholm samt fröken Nygren.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående dispositionen av vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret
1944/45 uppförda anslag.

I propositionen nr 238 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 2 mars 1945, föreslagit
riksdagen medgiva, att det å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45
uppförda anslaget till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden,
i sin helhet, samt av de å samma stat uppförda anslagen till Bidrag
till främjande av bostadsbyggande på landsbygden samt Lån för bostadsförbättringsverksamhet
12 000 000 respektive 3 000 000 kronor finge av Kungl.
Maj :t tagas i anspråk för de med anslagen avsedda ändamålen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte medgiva, att det å allmän beredskapsstat
II för budgetåret 1944/45 uppförda anslaget till Lånefonden för främjande
av bostadsbyggande på landsbygden, i sin helhet, samt av de å samma
stat uppförda anslagen till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
samt Lån för bostadsförbättringsverksamhet 12 000 000 respektive

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Dispositionen av vissa å allmän beredékapsstat II för budgetåret 1944/45

uppförda anslag. (Forts.)

3 000 000 kronor finge av Kungl. Maj :t tagais i anspråk för de med anslagen
avsedda ändamålen.

Reservation hade avgivits av herrar Gränebo, Heiding, Pettersson i Dahl och
Onsjö, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava annan, i reservationen angiven
lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! I fråga örn själva formuleringen av
förevarande utskottsutlåtande ha inte alla ledamöter av utskottet varit ense.
Med anledning därav ber jag att få säga några ord.

Jag vill då först erinra örn, att vi här i kammaren för inte så länge sedan
hade att ta ställning till en annan proposition — nr 55 — som avsåg ett sammanlagt
anslag av 83 miljoner kr. Av detta anslag skulle 3 miljoner kr.
lämnas som bidrag till inrättande av pensionärshem samt 80 miljoner kr. för
tertiärlån till viss byggnadsverksamhet. All denna verksamhet går som bekant
genom statens byggnadslånebyrå. I denna förut behandlade propositionen anförde
föredragande departementschefen, att det förelåg ett synnerligen stort
behov av bostadslägenheter som måste fyllas. Departementschefen anförde då
även, att tillgången på byggnadsmaterial under det senast förflutna året varit
relativt tillfredsställande och möjliggjort en nyproduktion av omkring
38 000 lägenheter. På grund av att materieltillgången alltjämt var ganska begränsad
och utsikterna för den närmaste framtiden voro så pass ovissa, ansåg
departementschefen, att den största försiktighet måste iakttagas vid planläggningen
av investeringsverksamheten. Man kan således, enligt departementschefens
uppfattning, inte vara fullt säker beträffande den framtida materieltillgången.
Departementschefen anförde dock i sagda proposition, att verkställda
undersökningar likväl gåvo vid handen, att materieltillgången medgav,
att byggnation skulle ske i den av byggnadslånebyrån avsedda omfattningen,
d. v. s. en nyproduktion av i runt tal 40 000 lägenheter.

Omkring en månad efter avgivandet av denna proposition framlägger nu
samma statsråd en annan proposition, nämligen den som behandlas i nu ifrågavarande
utskottsutlåtande. Skillnaden mellan dessa båda propositioner är bl. a.
den, att det anslag, som här avses, icke går genom byggnadslånebyrån utan
genom egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna ute i länen. Föredragande
departementschefen berör i propositionen de svårigheter, som föreligga för att
anskaffa arbetskraft. Statsrådet talar även örn rådande knapphet på bränsleförsörjningens
område samt en viss knapphet i fråga örn byggnadsmaterial.
På grund av dessa svårigheter förordar statsrådet, att i samband med att berörda
anslag ställas till egnahemsstyrelsens förfogande böra vissa bestämmelser
utfärdas rörande de villkor, under vilka arbetena kunna komma till utförande.
Dessa bestämmelser skulle då innebära, att det bl. a. skulle föreskrivas,
att vederbörande länsarbetsnämnd skall besluta om tidpunkten för arbetenas
påbörjande samt, därest nämnden så finner erforderligt, om avbrott i dessa
arbeten. Det är närmast gentemot detta uttalande av statsrådet som vi reservanter
ha velat anföra erinringar.

I detta sammanhang vill jag även understryka, att egnahemsstyrelsen och
egnahemsnämnderna ha en gammal erfarenhet på detta område, som berör en
anordning liknande den nu av Kungl. Maj :t föreslagna. Kammarens ledamöter
kanske erinra sig, att vid behandlingen av ett liknande anslag 1943 höjde
riksdagen det anslag, som Kungl. Maid föreslagit, från 1 miljon kr. till 10
miljoner kr. Då ställdes emellertid det villkoret, att för att 7 miljoner kr.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Dispositionen o,v vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45
uppförda anslag. (Forts.)

skulle få tas i anspråk, skulle det föreskrivas, att igångsättandet av byggnadsföretagen
i fråga skulle ske först efter medgivande av Kungl. Maj :t.
Inom egnahemsnämnderna fingo vi sedan den erfarenheten, att just detta medgivande
från Kungl. Maj :t ställde till trassel och besvärligheter, som med flera
månader och ibland närmare ett halvår fördröjde arbetenas igångsättande, sedan
ärendena väl behandlats i egnahemsnämnderna. Då kan man fråga sig,
örn det är meningen att det nu skall bli samma procedur när det gäller länsarbetsnämnderna.
Vi veta ju alla, att på grund av de rådande svårigheterna i
avseende på byggnadsmateriel och arbetskraft måste byggnadstillstånd vara
medgivet för att ett visst arbete skall få igångsättas. Detta byggnadstillstånd
fordras givetvis oavsett örn arbetena i fråga gå genom statens byggnadslånebyrå
eller genom egnahemsstyrelsen. Skall man då åstadkomma en ytterligare
omgång genom att de arbeten, som handläggas av egnahemsnämnderna och
egnahemsstyrelsen, skola prövas en gång till, blir resultatet att man får samma
tungrodda apparat som tidigare.

I samband med denna fråga tillåter jag mig också att erinra örn en annan
debatt, som vi hade här i kammaren föregående år på grund av en interpellation
av herr Persson i Tidaholm. Det gällde då uppförandet av s. k. barnrikehus
på landsbygden för obemedlade barnrika familjer och propagandan härför.
Det var alltså i detta sammanhang fråga örn en byggnadsverksamhet, som
förmedlas genom byggnadslånebyrån. I denna debatt lämnade herr Olsson i
Gävle det enligt min mening mycket glädjande meddelandet, att fördelningen
av anslagen till städer och landsbygd är ungefär lika. Enligt vad herr Olsson
i Gävle meddelade hade ett anslag på 118 miljoner kronor redovisats på ett
sådant sätt, att 66 miljoner kronor hade gått till bostadslägenheter i städer
och 52 miljoner kronor till bostadslägenheter på landsbygden. Man kan alltså
säga, att det egentligen inte var någon skillnad i fördelningen av detta anslag
mellan städerna och landsbygden. Det inträffar väl ofta att barnrikehus, vartill
anslag beviljas genom byggnadslånebyrån, och egnahem, till vilka^ anslag
beviljas genom egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna, byggas på ungefär
samma plats och av samma arbetare, och man vill därför inte gärna, att
dessa anslag skola behandlas på olika sätt. En likartad behandling är naturligtvis
det bästa.

Som kammarens ledamöter ha sett understrykes det även i den reservation,
som är fogad till detta utskottsutlåtande, att det icke bör vara någon skillnad
i behandlingen när det gäller byggnadsärenden på landsbygden och i städerna,
utan att dessa ärenden böra bli föremål för en likartad behandling. Nu är
det möjligt att det under denna debatt kan meddelas, att den tolkning, som vi
reservanter ansett oss vara tvungna att inlägga i statsrådets uttalande, är felaktig.
Om en sådan förklaring skulle kunna avgivas skulle ingen bli gladare
än jag. Kan det klarläggas, att den behandling, som de byggnadsärenden få,
som handläggas av egnahemsnämnderna och egnahemsstyrelsen, blir likartad
med den som kommer de ärenden till del, som gå genom byggnadslånebyrån,
tror jag att denna debatt har fyllt sitt syfte att understryka nödvändigheten
av likhet i denna behandling. Innan jag fått en tillfredsställande förklaring
på denna punkt tillåter jag mig likväl, herr talman att yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Som kammarens ledamöter hörde
ha de reservanter, som anmält sig gentemot utskottets hemställan, påstått, att
det skrivsätt som departementschefen har använt i propositionen skulle medföra,
att det skulle bli svårare att erhålla arbetskraft till bostadsförbättringar

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Dispositionen av vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45

uppförda anslag. (Forts.)

på landsbygden än till annan bebyggelse. Yi som representera utskottets majoritet
ha inte för vår del trott, att det finns skäl till dylika farhågor, främst av
den anledningen, att länsarbetsnämnderna alltid skola pröva frågan om tillhandahållandet
av arbetskraft till olika byggnadsföretag. Vi föreställa oss då,
att bedömningen skall bli lika vare sig det gäller bostadsförbättringar på landsbygden
eller bostadsbyggande i tätorterna. Vi lia således inte ansett oss behöva
använda det skrivsätt, som de ärade reservanterna föreslå och varigenom
de velat införa en ändring i utskottets motivering.

Det är emellertid även andra skäl, som i det avseendet ha påverkat vårt
ståndpunktstagande. Ett av dessa skäl är svårigheten att erhålla arbetskraft
för vedavverkningen. Riksdagen hade ju under mars månad synnerligen stora
bekymmer att finna en utväg att stimulera tillströmningen av arbetskraft till
denna vedavverkning. För oss som representera majoriteten inom utskottet synes
det inte möjligt att man nu skulle föra ett resonemang gentemot föredragande
departementschefen, som skulle medverka till att de åtgärder att skaffa
arbetskraft till skogarna, som riksdagen beslutat, skulle i någon mån hämmas.
Det är detta som gör, att vi inte vilja föra någon polemik mot herr statsrådet
i detta avseende.

För utskottets ståndpunktstagande föreligger emellertid även ett annat skäl
av mera formell natur. När det gäller det anslag för stimulerande av bostadsbyggande,
varom den ärade reservanten nyss talade, har ju riksdagen redan
fattat beslut och avlåtit en skrivelse till Kungl. Maj:t i ärendet. Det kan sålunda
inte komma i fråga, att riksdagen nu i anledning av ett annat ärende
skulle använda ett skrivsätt, som så att säga påverkar den riksdagsskrivelse,
som redan är avsänd, ty denna är ju ett uttryck för riksdagens en gång fattade
beslut i det då föreliggande läget. Det är huvudsakligen av dessa skäl som utskottsmajoriteten
har avböjt att biträda den formulering, som återfinnes i reservationen.
Vi ha sålunda den uppfattningen, att de farhågor, som reservanterna
lia hyst, nämligen att bostadsförbättringen på landsbygden genom utskottets
skrivsätt skulle komma i ett sämre läge, icke äro motiverade.

Vi ha inom statsutskottets tredje avdelning varit ganska angelägna om att
dessa båda frågor örn anslag till bostadsbyggande, nämligen den som vi nu
behandla och den i vilken riksdagen tidigare fattat beslut, skulle kunna behandlas
samtidigt. Det visade sig emellertid, att man fick vänta på den proposition,
som nu är föremål för behandling, så pass länge, att man inte kunde
låta den andra frågan vila längre på grund av att det anslag, varom då var
fråga, redan hade förbrukats. För att inte en stagnation i hyggnadslånebyråns
meddelande av lån och bidrag skulle inträffa ansågo vi oss nödsakade att då
behandla denna fråga. Men redan vid detta tillfälle betonade ju riksdagen,
såsom också är refererat i det nu föredragna utskottsutlåtandet, angelägenheten
av att det bostadsprogram som upplagts för landsbygdens del icke vid svår
materialknapphet skulle komma i efterhand i förhållande till bostadsverksamheten
i sådana tätorter, som icke lida av bostadsbrist. Vi ha upprepat denna
skrivning i det nu föreliggande utskottsutlåtandet, och därmed hade vi trott, att
de farhågor, som den ärade reservanten gav uttryck åt, inte skulle behöva vara
för handen.

Jag ber sålunda, herr talman, att med anförande av dessa motiv för utskottets
ståndpunkt få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Den reservation till statsutskottets
utlåtande, som här föreligger, måste såvitt jag förstår bero på ett missförstånd.
Det heter där, att det förslag, som departementschefen framlagt om att läns -

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Dispositionen av vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944145
uppförda anslag. (Forts.)

arbetsnämnderna skulle få besluta om tidpunkten för ett bostads förbättringsarbetes
påbörjande eller dess avbrytande med hänsyn tagen till behovet av arbetskraft
för skogarna, skulle komma att ställa landsbygdens bostadsförbättringsverksamhet
i en sämre ställning än bostadsbyggandet i städerna. Denna
uppfattning mäste som sagt bero på ett missförstånd. Det borde ju icke vara
reservanterna obekant, att hela vår byggnadsindustri för närvarande är underkastad
en mycket sträng reglering. Det får icke byggas ett bostadshus i en
stad utan att arbetstillstånd först inhämtats från arbetsmarknadskommissionen
eller i mångå fall från Kungl. Majit. I sålunda meddelade arbetstillstånd inskrives
ett bemyndigande för länsarbetsnämnden att påverka arbetstakten vid
bygget, vilket naturligtvis kan kännas ganska besvärligt för vederbörande
byggherre. Bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden bär däremot sedan
en tid tillbaka varit befriad från bekymret att behöva söka byggnadstillstånd
och har alltså befunnit sig i helt annat läge än bostadsbyggandet i städerna.

Vi gjorde ett försök att tillämpa något så när likartade bestämmelser även
för bostadsförbättringsverksamheten, men det visade sig bli rätt besvärligt att
ia upp alla dessa ärenden till Kungl. Maj :ts prövning. Med hänsyn också till
angelägenheten av denna förbättringsverksamhet sade vi oss, att man skulle
kunna låta själva medelsanvisningen bli iden reglerande faktorn. Riksdagen
har ju i sin hand att anvisa större eller mindre belopp allt efter skiftningarna
på arbetsmarknaden, och man skulle härigenom slippa ifrån det relativt tungrodda
och besvärliga systemet med arbetstillstånd.

Bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden har sålunda så långt ifrån
befunnit sig i ett sämre läge, att den i stället varit i ett bättre läge. Vad som
nu föreslås från departementschefens sida är icke, att bostadsbyggandet på
landsbygden skall bli lika illa ställt som städernas bostadsbyggande, utan förslaget
innebär endast, att länsarbetsnämnderna skola få rätt att pröva, huruvida
ett arbete skall igångsättas eller eventuellt avbrytas. Vi ha alltså icke
liksom i fråga örn städernas bostadsbyggande valt metoden med en central
Provning utan vi ha låtit de lokala länsarbetsnämnderna få ett bestämmande
inflytande just för att möjliggöra, att verksamheten skall kunna få större
rörelsefrihet än^ bostadsbyggandet i städerna. Hela reservationen måste därför,
såvitt jag förstår, bero på ett missförstånd av vad det här är fråga örn.

Men, herr talman, sedan jag nu har rättat till detta missförstånd, vill jag
begagna det tillfälle, som givits mig, för att säga, att sedan Kungl. Maj :t avlät
sm proposition Ilar läget på arbetsmarknaden otvivelaktigt kommit att bli betydligt
mer bekymmersamt än \ad det varit förut. Vi veta ju vilka svårigheter vi
lia att kunna mobilisera tillräckliga mängder arbetskraft till skogarna, ett bekymmer,
som vi som ha ansvaret för arbetsmarknadsfrågorna se nalkas i samma
takt som sommaren nalkas. Det är nämligen klart, att örn man skall driva
en forcerad avverkningsverksamhet i skogarna under sommaren, så innebär
det framför allt, att jordbruket blir utsatt för en våldsam påfrestning, och
jordbruket är ju också en näring, av vilken vi i allra högsta grad äro beroende
för vår försörjning. Jag kan därför nämna, att alldeles oavsett den fråga som
vi nu behandla, överväger regeringen för närvarande vissa inskränkningar överhuvud
taget i den pågående byggnadsverksamheten. Jag har redan föreslagit
Kungl. Majit en åtgärd, som innebär ett steg i den riktningen, nämligen att
skyddsrumsbyggandet, vilket liksom bostadsförbättrings verksamheten på landsbygden
varit befriat från byggnadsrcgleringen, icke längre skall vara fritt.
Aven örn man har Kungl. Majits utslag på att bygga, får man ändå icke göra
det utan att törst ha inhämtat särskilt tillstånd. Sådana inskränkningar få vi va -

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Dispositionen av vissa å allmän bercdskapsstat II för budgetåret 1944/45

uppförda anslag. (Forts.)

ra beredda på så länge vi gå mot en alltmer skärpt situation på bränsle- och arbetsmarknadsområdet.

Jag räll vidare säga, att örn det skulle visa sig uppstå konfliktmöjligheter
mellan jordbrukets och skogsbrukets arbetskraftsbehov, så föreställer jag mig,
att länsarbetsnämnderna komma att ta hänsyn till den konfliktsituation, som
kan inträda, liksom att man i den allmänna inskränkning, som kan befaras
inträda, icke kan göra ett undantag för bostadsförbättringsverksamheten på
landsbygden. Jag tror för min del, att både jordbrukets och skogsbrukets utövare
i längden komma att vara mest tacksamma för örn man härvidlag går
fram med viss försiktighet.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! I anledning av vad statsrådet Erlander
nu yttrade vill jag endast säga, att statsrådet har säkerligen observerat slutmeningen
i reservationen, där det står, att »Kungl. Maj:t bör följaktligen för
allt bostadsbyggande meddela de bestämmelser i ämnet, vartill förhållandena
kunna giva anledning».

Vad beträffar den arbetskraftsknapphet-, som skulle uppstå på landsbygden
med hänsyn till bränslebristen, så måste jag upprepa vad jag sade i mitt förra
anförande, att det är väl ändå samma arbetskraft, som åtgår till ett byggnadsföretag,
vare sig detta går genom byggnadslånebyrån eller genom egnahemsstyrelsen
eller egnahemsnämnderna.

Man bör komma ihåg, att det i detta fall gäller ett sammanlagt anslagsbelopp
på 23 miljoner kronor, under det att det anslag till bostadsbyggande i städerna,
som vi beviljade för en månad sedan, uppgick till ej mindre än 83 miljoner
kronor. Det kan dock icke hjälpas, att det måste åtgå ungefär fyra gånger så
mycket arbetskraft i samband med sistnämnda anslag, eftersom det är fyra
gånger så stort som det anslag, varom det nu är fråga.

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! Herr Pettersson i Dahl yttrade nyss,
att det måste åtgå mera arbetskraft för den bostadsproduktion, som avses för tätorterna
och städerna, och det är ju alldeles riktigt. Örn jag emellertid uppfattat
överläggningen riktigt, vilja reservanterna göra gällande, att den bostadsförbättringsverksamhet
på landsbygden, som det nu föreslås anslag till, skulle vara
sämre ställd när det gäller byggnadstillstånd än bostadsbyggnadsverksamheten
i städer och andra tätorter. Statsrådet Erlander har redan påvisat, att så icke
är förhållandet. Saken ligger till så, att i den mån det är fråga om bostadsförbättringsverksamhet
på landsbygden, för vilken kostnaden icke överstiger
10 000 kronor, gäller det generellt byggnadstillstånd. Redan nu är det också
på det sättet, att med hänsyn till jordbrukets behov av arbetskraft skall tillstånd
av vederbörande länsarbetsnämnd inhämtas, innan man får bedriva sådana
förbättringsföretag under tiden den 15 april—15 maj och den 1 augusti
—15 september. Denna regel gäller alltså redan nu. Till yttermera visso stadgas
i de bestämmelser, som nu äro utfärdade, att man skall göra anmälan till
länsarbetsnämnden, så snart man igångsätter ett bostadsförbättringsföretag. I
ungefär 90 % av alla de byggnadstillstånd, som numera meddelas för bostadsbyggande
i städer och andra tätorter, ingår särskild bestämmelse örn tidpunkten
för igångsättande av arbetet. Jag föreställer mig, att det icke är dithän,
som herr Pettersson i Dahl i första hand strävar.

För min dol tror jag, att hela reservationen vilar på ett missförstånd. Det
kan icke vara fråga om något annat, och därför ber jag, herr talman, att få
hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Andra kammarens protokoll 1045. Nr 19.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Dispositionen av vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45
uppförda anslag. (Forts.)

Överläggningen var härmed ''slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till utskottets1 hemställan
med den ändring i avseende å motiveringen, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 98, i anledning av Kungl. Majlis proposition
angående reglering av avlönings- och pensioneringsförhållandena för
f. d. Ian diskanslisten vid länsstyrelsen i Västerbottens län O. M. Öhman.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 99, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn vissa anslag för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

De i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samarbete med Stockholms stad för uppförande och drift
av en kvinnoklinik vid Sabbatsbergs sjukhus.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 287, angående
anslag till expeditionsbaracker för statens utlänningskommission.

Denna proposition bordlädes.

§ 10.

Avstående i
vissa fall av
allmänna
arvsfondens
rätt till arv -

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Rätten till arv Punkten 13, angående rätten till arv efter guldsmeden Lars Gustaf Hampus
efter guldsme- Malmström från Boden.

Malmström. I propositionen nr 185 hade Kungl. Majit under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet för den 23 februari 1945, bland annat, föreslagit
riksdagen medgiva, att av den allmänna arvsfonden tillfallna k var låtenskapen
efter guldsmeden Lars Gustaf Hampus Malmström från Boden ett belopp av
50 000 kronor finge avstås till Lars Jerker Martin Sundström.

Bouppteckningen efter Malmström utvisade en behållning av 302 949 kronor.
Till allmänna arvsfonden hade inlevererats dels kontant sammanlagt 98 013

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Rätten till arv efter guldsmeden L. G. II. Malmström. (Forte.)

kronor 61 öre dels ock obligationer till ett nominellt värde av sammanlagt

196 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr F. Ström (I: 331) och den andra inom andra kammaren av herr
Lövgren (II: 493), vari hemställts, att riksdagen måtte föreslå Kungl. Majit
att hälften av ifrågavarande kvarlåtenskap skulle avstås till sonen Lars Jerker
Sundström.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 331 och II: 493 medgiva, att av den
allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter guldsmeden Lars Gustaf
Hampus Malmström från Boden ett belopp av 50 000 kronor finge avstås till
Lars Jerker Martin Sundström.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Lindström, Karl Andersson,
Wihlund, Danielsson, Viklund, Holmström, fru Alvén och herr Hoppe,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag oell med bifall till motionerna I: 331 och II: 493
medgiva, att hälften av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter guldsmeden Lars Gustaf Hampus Malmström ifrån Boden finge avstås
till Lars Jerker Martin Sundström.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Lövgren: Herr talman! När jag väckte en motion i denna fråga, skedde
detta dels efter det att jag fått taga del av de redogörelser, som finnas intagna
i den kungl, propositionen, och dels efter samtal med kyrkoherde Sohlberg i Boden,
vilken ägnat denna fråga mycket stort intresse och kommit till samma
slutsats som sina ämbetsbröder tidigare, komminister Öhnell och kyrkoherde
Håkansson i Boden. Det föreligger goda skäl, varför man bör betrakta Lars
Jerker Martin Sundström såsom en regelrätt bröstarvinge till den avlidne guldsmeden
Lars Gustaf Hampus Malmström från Boden och således till honom
avstå den laglott, som en bröstarvinge borde erhålla.

Även vid ett bifall till min motion får Sundström långt ifrån det som skulle
kunna vara en laglott under normala förhållanden, beroende på den omständigheten,
att i bouppteckningen efter den avlidne tydligen icke upptagits mer
än knappt hälften av de verkliga tillgångarna. Guldsmedsförbundet hade genom
testamente av Malmströms efterlämnade tillgångar fått ett visst belopp —• jag
kan icke med bestämdhet uppge siffran, men jag tror, att den närmar sig
300 000 kronor. Trots detta återstår ett belopp av 300 000 kronor, som gått till
arvsfonden. Det är nu fråga örn huruvida Sundström skall få 50 000 eller
150 000 kronor. När i motionen yrkats, att han skall få 150 000 kronor, beror
det därpå, att de vittnesmål, som äro återgivna i propositionen, tydligt visa,
att ogynnsamma omständigheter, över vilka Sundström icke kunnat råda, lett
till att han blivit lottlös. Komminister Öhnell meddelade i sitt i propositionen
återgivna vittnesmål, att Malmström till honom bestämt förklarat sig ha för
avsikt att göra ett testamente till Sundströms förmån. Han säger, att han börjat
sitt samtal i skämtsam ton, men att han när Malmström tog det mycket allvarligt
föll in i samma allvarliga tonfall och frågade med användande av en
vanlig testamentsformulering: »Vilket Malmström alltså förklarar sin yttersta
vilja och testamente vara»? På den frågan svarade Malmström ett klart ja

Nu kan någon fråga, varför icke Malmström på ett klarare sätt manifesterat,
att han ämnade göra någonting för sin son. Det förefaller, som örn det be -

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Puittcn till arv efter guldsmeden L. G. H. Malmström. (Forts.)
ror därpå att, sodan Sundströms moder var död, ville Malmström taga pojken
till sig, men hans fosterföräldrar vägrade att lämna ut honom till Malmström.
Det är särskilt betecknande, att här måste lia förelegat en konflikt mellan
Sundströms släkt på moderns sida och Malmström personligen. Sundström hade
ursprungligen haft namnet Malmström, men sedan hade hans fosterföräldrar
skött örn att han fick namnet Sundström i stället.

Jag skall, herr talman, icke upptaga tiden längre med detta. Av de vittnesmål,
som äro återgivna i Kungl. Maj:ts proposition av komminister Öhnell,
kyrkoherde Håkansson samt herr Olaus Wassdahl i Boden, framgår det, att
Malmström senare hade för avsikt att skriva ett testamente till Sundströms
förmån. Man kan naturligtvis tycka, att 50 000 kronor är ett betydande belopp,
och någon kan säga, att det är i alla fall en bra slant för en som blott är
rörmokare. För min del är det emellertid icke fråga örn vad den person är, som
skall få dessa pengar, utan för mig är det en fråga örn rättvisa: vad skulle han
under gynnsamma omständigheter fått, örn Malmström fullföljt de synpunkter,
som han givit till känna, att han hade beträffande sonen?

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den vid ifrågavarande
punkt fogade reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det förekommer varje riksdag, att
vi från Kungl. Majit få en proposition, ibland mer än en, med förslag örn att
riksdagen skall medge, att arvsfondens rätt till arv skall avträdas till förmån
för viss enskild person. Dessa propositioner prövas ju lika sorgfälligt som
varje annan proposition av vederbörande utskott, och det förekommer ytterst
sällan, att det uppstår någon som helst meningsskiljaktighet mellan Kungl.
Majit och riksdagen. Man har i det avseendet i allmänhet icke några rättsnormer
att gå efter, utan man får pröva frågan ur synpunkten av vad som i
let föreliggande fallet kan anses vara skäligt. Det är självfallet, att vi även
prövat den nu föreliggande frågan ur samma synpunkt. Rent sakligt ligger
frågan till på det sättet, att på grund a.v gällande arvslagstiftning kvarlåtenskspen
efter den avlidne Malmström från Boden skulle tillfalla arvsfonden,
men Kungl. Majit har på grund av de omständigheter, som äro förebragta i
Kungl. Majis proposition och vilka i största korthet skisserats av den ärade
motionären i frågan, ansett skäligt, att riksdagen medger, att av denna kvarlätenskap
ett belopp av 50 000 kronor avstås till förmån för Lars Jerker Sundström.

Vi ha, då vi prövat denna fråga, givetvis tagit under omprövning de synpunkter,
den ärade motionären nyss anfört, och det är klart, att man i det
avseendet kan resonera på samma sätt som han, nämligen att örn det varit
fråga örn ett barn med arvsrätt skulle barnets arvslott vara hälften av kvarlåtenskapen.
Här föreligger emellertid icke denna lagliga rätt till arvslott, utan
här är endast frågan: kan man med hänsyn till de i ärendet föredragna omständigheterna
anse det vara skäligt, att riksdagen medger, att en viss del av
kvarlåtenskapen må avstås till förmån för sonen? Kungl. Majit och utskottet
äro ense om att svara ja på den frågan. Då det sålunda föreligger skäl för att
avstå någon del av kvarlåtenskapen är det klart, att det blir en skälighetsprövning,
huruvida man skall stanna vid 50 000 kronor eller 150 000 kronor eller
ännu något annat belopp. Majoriteten inom statsutskottsavdelnmgen, vilken
senare blivit statsutskottets majoritet, anser, att icke några skäl förebragts för
att frångå Kungl. Maj :ts förslag i det avseendet,

Jag kan tillägga, att enligt vad som meddelats mig har första kammaren
redan efter votering biträtt den reservation, som är fogad till den nu föredragna
punkten, och jag föreställer mig, att även majoriteten i denna kammare

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Rätten till arv efter guldsmeden L. G. II. Mal nist rehn. (Forts.)
är böjd för att intaga samma ståndpunkt. Jag skall således icke upptaga något
längre resonemang i ärendet utan blott säga, att här har man prövat vad
som kan anses vara skäligt. Vissa ledamöter av statsutskottet ha ansett Kungl.
Maj :ts förslag skäligt, och andra däremot ha ansett, att motionärernas förslag
är skäligt. Sedan få vi fatta avgörande mellan dessa båda^ förslag. Då emellertid
jag, herr talman, icke har någon anledning att frångå Kungl. Maj:ts förslag
i ärendet, ber jag att få yrka bifall till statsutskottets hemställan i den
förevarande punkten.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten avgivna reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Lövgren
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 13
av utskottets förevarande utlåtande nr 101, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 14—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Herr statsrådet Rubbestad avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 288, angående lönereglering för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda
skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa
m. fl.; och

nr 289, angående pensionsreglering för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda
skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa
m. fl.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts Fria sommarproposition
angående anslag för budgetåret 1945/46 till fria sommarresor förroorjörbarn
barn m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1, angående fria sommarresor för barn.

I propositionen nr 210 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 2 mars 1945, föreslagit riksdagen,
bland annat, att för budgetåret 1945/46 till Fria sommarresor för barn
anvisa ett förslagsanslag av 1 250 000 kronor.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr S. G. W. Wahlund m. fl. (I: 321) och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl. (II: 512), i vilka hemställts, »att riksdagen
måtte tillse, att fria sommarresor för barn och vårdare göras i möjligaste mån
lika tillgängliga för landsbygdens och de mindre samhällenas befolkning som
för de större städernas»,

dels en inom första kammaren av herrar E. O. Wihlund och F. Ström väckt
motion (I; 349), vari hemställts, »att de fria resorna för barn och vårdare hädanefter
göras i samma mån tillgängliga för de mindre tätorternas och den rena
landsbygdens barn som för de större samhällenas, samt att anslaget till fria
sommarresor för barn för budgetåret 1945/46 ökas med förslagsvis 250 C00
kronor eller till 1 500 000 kronor»,

dels en inom andra kammaren av herrar Hansson i Skediga och Svensson i
Vä väckt motion (II: 370), vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att
från anslaget till fria sommarresor bidrag skall kunna utgå till resor, även
skolresor, för landsbygdens barn efter i huvudsak samma grunder, som gälla för
städernas barn»,

dels ock en inom andra kammaren av herr Nordström i Kramfors m. fl. väckt
motion (II: 537), vari hemställts, »att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 210 måtte besluta, att de fria sommarresorna för barn under budgetåret
1945/46 skola utsträckas att gälla jämväl landsbygden och som följd
därav att till fria sommarresor för barn för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 2 100 000 kronor, samt att de fria sommarresorna för barn och
vårdare få företagas utan hänsyn till resans längd och oavsett från vilken ort
i landet resan anträdes».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna I: 349, II: 370 samt''
II: 537 ävensom med bifall till motionerna I: 321 och II: 512, motionera: :-349 och II: 537 i vad de icke avsåge anslagsfrågan, godkänna av utskottet förordade
ändrade grunder för ifrågavarande verksamhet,

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionerna 1: 349
och II: 537 i vad nämnda motioner avsåge anslagsfrågan till Fria sommarresor
för barn för budgetåret 1945/46 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 250 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits

1) av herrar Lindström, Sven Larsson, Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Gustaf Iwar Anderson, Eriksson i Stockholm, Holmström, Lindholm och fru
Alvén, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 321
och II: 512, I: 349, II: 370 samt II: 537, motionerna I: 349 och II: 537 i vad
de icke avsåge anslagsfrågan, godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 mars 1945 förordade ändrade grunder för ifrågavarande verksamhet,

b) med bifall--- 1 250 000 kronor;

2) av herr Bernhard Nilsson, utan angivet yrkande;

3) av herr Mannerskantz, utan angivet yrkande;

4) av herr Wiklund, utan angivet yrkande.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Fria sommar resor för barn m. m. (Forts.)

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det är nied särskild tillfredsställelse,
som jag i år har mottagit statsutskottets utlåtande i denna fråga. Det är nu
många år sedan frågan första gången togs upp i riksdagen och jag väckte en
motion örn att landsbygdens barn skulle få samma förmåner som städernas. Detta
togs emellertid icke väl upp. Särskilt i högerpressen anfölls jag mycket starkt
för denna motion, som man ansåg vara grundad på avundsjuka, fastän den i
själva verket var grundad på ett rättvisekrav. Det är därför, som sagt, med särskild
glädje som jag nu kan konstatera, att utskottsmajoriteten har gått med på
att landsbygdens barn skola få samma förmåner som städernas harn.

Det kan kanske tyckas, att rekreationssynpunkten icke skulle vara lika
vägande, när det gäller landsbygdens barn, men det Ilar dock vid många^ undersökningar
visat sig, såsom jag också papekade i min motion för tva ar
sedan, att landsbygdens barn äro lika mycket i behov av rekreation som städornäs
|)arn

Att det skett en förändring i tänkesättet på denna punkt framgår också av
ett uttalande, som socialdemokratiska kvinnoförbundet gjorde i år, där det
framhölls, att även landsbygdens barn behöva miljöombyte, men att de av
ekonomiska skäl sakna möjlighet därtill. För min del har jag också haft pa
känn. att det så småningom skulle bli en ändring i utskottets ståndpunktstagar.
de
motionerat i fem år i denna fråga, och vi konstatera därför med största tillfredsställelse
den förändring, som nu har skeft. _

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag i denna

fråga.

Herr Nordström i Kramfors: Herr laiman! Även om jag i likhet med_ den
föregående talaren känner en viss tillfredsställelse med utskottets behandling
av denna fråga, måste jag dock erkänna, att denna tillfredsställelse blanda^
med ett ganska djupt missnöje, därför att trots det ^tillmötesgående, som utskottet
visat mot det i vår motion framställda yrkandet att landsbygdens
barn skola likställas med städernas barn, så är själva sättet för denna likställighets
ordnande icke alldeles tillfredsställande. Utskottets förslag innebär
nämligen praktiskt taget, att man ställer i utsikt mer skärpta restriktiva
åtgärder för städernas barns vidkommande. Jag kan i alla fall icke
underlåta att säga, att trots detta anser jag det vara ett framsteg, att nian
kommit dithän, att man kan jämställa landsbygdens barn med städernas

barn. . ...

Både i Kungl. Maj :ts proposition och utskottets iitlatande ar man i princip
ense örn betydelsen av dessa fria resor. Samtliga instanser, som yttrat sig,
ha uttalat önskvärdheten av att man skulle kunna jitöka sådana fria sommarresor
till att gälla samtliga barn i städerna och på landsbj^gden, men man
har böjt sig för järnvägsstyrelsens argument, att trafiksituationen skulle bil
$å svår under den kommande sommaren, att det icke finns någon möjlighet
därtill. Nu har jag den känslan, att järnvägsstyrelsen överdriver dessa ^svarighetcr,
och att såväl Kungl. Maj :t som utskottet och riksdagen utan någon
så värst ingående undersökning böjt sig för järnvägsstyrelsens argument örn
att man icke kan taga emot det utökade antal resor, som det härvidlag är
fråga örn. Det är enligt reservantens i befolkningsut redningen, professor Walilunds
förslag en utökning på ungefär 65 000 resor. Järnvägsstyrelsens argumentation
får man se i belysningen av att järnvägsstyrelsen lämnat tillstånd
under ett par veckor omkring påskhelgen till 25 å 30 extratag upp till Jämt -

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
landsfjällen speciellt för nöjesfarare — vilka jag inom parentes inte Ilar någon
anledning att vända mig emot. Örn man antar, att dessa 25 ä 30 tåg
frakta i runt tal 500 resenärer på varje resa skulle det bli omkring 15 000 resor,
som järnvägsstyrelsen hade möjlighet att ordna, efter det att järnvägsstyrelsen
avgivit yttrande i anledning av befolkningsutredningens förslag.
Jag tror icke, att man just i belysningen av detta kan utgå ifrån att de
65 000 resor, som ett bifall till professor Wahlunds förslag skulle innebära,
skulle kasta omkull järnvägsstyrelsens möjligheter att upprätthålla trafiken
även under kommande sommar. Det innebär nämligen, att man enligt det förslag,
som vi framfört i vår motion, utökar resornas antal från 80 000 till
145 000. Jag har, som sagt, en känsla av att järnvägsstyrelsen får en alltför
stor makt i detta fall genom att kunna blott så där kategoriskt förklara sig
icke vara kapabel att taga emot ett utökat antal resor. Det är med denna
motivering som jag för min del också anser, att riksdagen bör sträcka sig
ett steg längre än utskottet gjort, nämligen till ett bifall till vår motion, där
vi hemställt, att rätten till fria sommarresor bör utsträckas att gälla samtliga
barn både i städerna och på landsbygden inom den inkomstgrupp, som
det här är fråga om, nämligen under 1 500 kronors beskattningsbar inkomst.

Sedan är det en annan fråga, som jag anser minst lika underlig, nämligen
att man envist håller fast vid den begränsningen, att resorna icke få sträcka
sig mer än 60 mil. Därvidlag har ju järnvägsstyrelsen använt en mycket
skicklig taktik. För att undvika en utökning av resornas längd, kanske till
obegränsad sådan, har järnvägsstyrelsen uttalat önskemål örn en ytterligare
förkortning till 40 mil. Kungl. Majit kan alltså peka på att man inte har tillmötesgått
järnvägsstyrelsen utan stannat för den tidigare begränsningen till
60 mil med vissa undantag för de fyra nordligaste länen, där resornas längd
kan få vara 80, resp. 100 mil.

Det förvånar mig, att man gjort denna begränsning till 60 mil, allra helst
som man säger att man för de fyra nordligaste länens del vill lämna möjlighet
till längre resor. En mycket stor del av dem, som begagna sig av de fria
sommarresoma för att skicka i väg sina barn på en sommarvistelse, måste ju
räkna med att placera barnen hos anförvanter. Både i Mellansverige och
södra Sverige finns det emellertid rätt mångå norrländska familjer bosatta,
vilka i huvudsak lia alla sina övriga anförvanter kvar i Norrland. Skola de
kunna sända barnen någonstans, måste det bli till dessa anförvanter i Norrland,
som kanske bo ända längst upp i norr. Men då ha de ingen möjlighet
att få fri resa för barnen hela vägen, utan örn dessa t. ex. skola resa ända
längst upp i norr, blir kanske bara ungefär hälften av resan bekostad av
staten. Dessa kategorier komma alltså i en särställning, som gör att de äro
tvungna att bidraga med egna medel, vilket för många av dem kan vara
mycket betungande.

Ja g tycker sålunda, att man bort taga bort bestämmelsen örn en begränsning
av resornas längd. Jag kan inte heller förstå, att Kungl. Majit och utskottet
behövt tillmötesgå järnvägsstyrelsens önskemål om en sådan begränsning
—• även örn järnvägsstyrelsen, som sagt, varit skicklig nog att förekomma
krav på en utökning genom att föreslå en ytterligare reducering ■—■
då ju riksdagen redan uttalat sig för att resornas längd icke bör begränsas
till ett visst antal mil.

Jag kan under dessa förhållanden inte i första hand yrka bifall till utskottets
här föreliggande förslag, även örn jag, såsom jag tidigare sade, måste
uttala min tillfredsställelse över att detta i viss män tillmötesgår vår motion,
utan jag ber, herr talman, med den motivering jag här anfört få yrka
bifall till vår motion i denna fråga, nr 537.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Det är klart att man med stor tillfredsställelse
konstaterar, att det numera råder fullkomlig enighet örn vilket
värdefullt instrument för utnyttjande av semestrarna som de fria sommarresorna
utgöra. Den verksamhet härvidlag, som pågått i vårt land när det gäller
städernas barn, bär hela tiden från initiativtagarnas sida betecknats såsom
en försöksverksamhet, av vilken man hoppats kunna hämta sådana erfarenheter,
att man skulle kunna företaga en väsentlig utvidgning av densamma.
Det råder därför, herr talman, inte några delade meningar örn att det inte varit
önskvärt att vi i dag kunnat gå till generell utvidgning.

Tyvärr har ju inte detta varit möjligt, och jag skulle i detta sammanhang
vilja nämna, att vi inom befolkningsutredningen voro mycket ledsna över att
inte heller ett annat förslag till semesterunderstöd i form av fria resor kunde
realiseras, vilket vi uppriktigt sagt anse vara ändå viktigare än de fria sommarresorna
för landsbygdens barn, nämligen fria semesterresor för husmödrar.
Yi hade därom utarbetat ett förslag, men för att inte väcka några fåvitska
förhoppningar ville vi inte, när vi Hugo klart för oss, hurudan trafiksituationen
var, framlägga förslaget. Man måste ju, när det gäller att handla i socialpolitiska
frågor och situationen är sådan att man inte har råd att genomföra ens
det som man helst skulle vilja genomföra — och jag bär redan deklarerat att
jag helst skulle vilja få till stånd både fria husmoderssemesterresor och fria
sommarresor för alla Sveriges barn — göra en gradering och väga behoven
mot de möjligheter som man har, och örn kammaren tillåter, skall jag nu be
att något få redogöra för den gradering, som vi inom befolkningsutredningen
efter mycken vånda kommit fram till.

Vi ha sagt oss, att all erfarenhet visar, att fria sommarresor för tätorternas
barn är något ytterligt önskvärt. Det har sedan många decennier här i landet
funnits möjlighet till fria sommarresor för stadsbarn, och tusentals bönder ha
under sommaren tagit emot sådana barn. Det bär sålunda ansetts föreligga ett
alldeles speciellt behov av att få ut stadsbarn till landet. Däremot är det omöjligt
att driva den satsen, att behovet av sådana sommarresor skulle med samma
styrka göra sig gällande för landsbygdens barn. Detta framgår också av
att den privata välgörenheten bär både på landsbygden och i städerna ansett
sig böra i första rummet taga hand om städernas och andra tätorters barn.

Det är alltså rent erfarenhetsmässigt konstaterat, att en starkare intensitet
i behovet av sommarvistelse på annan ort föreligger när det gäller städernas
och andra tätorters barn. Men det finns dock på landsbygden vissa grupper av
barn — t. ex. sådana som komma från hem, där det finns risk för tuberkirlossmitta
eller där trångboddheten är mycket stor o. s. v. — beträffande vilka
det otvivelaktigt är ett starkt samhällsintresse att det öppnas möjligheter till
miljöombyte. Man kan kanske i fråga örn intensitet nästan jämställa detta så
att säga kvalificerade iandsbygdsbehov med det behov som förefinns för stadsbarnen.
Detta kvalificerade Iandsbygdsbehov ha vi hittills icke ansett oss
kunna tillfredsställa på annat sätt än genom koloniverksamhet. Det statliga
stödet till koloniverksamheten har sålunda praktiskt taget uteslutande gått
till landsbygdens barn.

Man måste väl ändå differentiera åtgärderna efter det klientel, som man
arbetar med, och stödet till koloniverksamheten är enligt vår mening något
som i alldeles särskild grad är ägnat att hjälpa de barn på landsbygden, vilka
äro i behov av miljöombyte. I år lia vi ju också, mot trafikmyndigheternas
bestämda avstyrkande, tagit ytterligare ett steg då det gäller landsbygdsbarn
av denna kategori, när vi föreslå att socialstyrelsen skall få möjlighet att bevilja
dispens dels för rena landsbygdskommuner, där de sociala förhållandena
äro sådana att det kan anses föreligga ett liknande behov av sommarresor som

Nr 19.

Fredageu den 4 maj 1945 fm.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
för tätorternas del, dels i sådana individuella fall, då det verkligen kan styrkas
att barnen, trots att de icke bo vare sig i tätorter eller sådana landsbygdskommuner,
som fått dispens, ändå beböva komma ut. Vi ha uppskattat det
antal barn, som på detta sätt ytterligare skulle komma i åtnjutande av den förmån,
som de fria sommarresorna utgöra, till 15 000.

Men sedan dessa två kategorier, alltså tätorternas barn och de mest behövande
barnen på landsbygden, äro tillgodosedda, måste enligt min mening just
ur landsbygdens egen synpunkt komma frågan örn husmoderssemestrarna. Det
går inte att påstå, att behovet för relativt hyggligt ställda barn på landsbygden
av fria sommarresor i fråga örn intensitet kan jämställas med det behov,
som finns att ställa fria sommarresor till förfogande för husmoderssemestrarna.
Nästa steg som skall tagas måste därför, åtminstone örn jag får möjlighet
att öva inflytande på gången av det liela, bli att man söker lösa frågan örn
fria semesterresor för husmödrarna.

Men därefter kommer idet nog, herr talman, ännu en sak emellan, innan man
kan taga steget fullt ut när det gäller landsbygdens barn och ge dem alla
fria sommarresor, och det är frågan örn fria skolresor för landsbygdens barn.
Örn jag inte missminner mig, var det just de fria skolresorna för landsbygdens
barn, som man i bondeförbundsmotionen ursprungligen gick in för med sådan
kraft, och det anser jag fullkomligt riktigt. I ett land, som är så differentierat
som vårt, bör det finnas möjlighet för varje barn att göra åtminstone ett besök
på platser, som det för alla medborgare kan vara ett intresse att en gång
lia sett. -

Fria skolresor för hela landets barn anser jag sålunda vara en angelägenhet
av högsta rang, och skulle resurserna räcka till något mer, så skulle jag, herr
talman, därnäst vilja förverkliga önskemålet örn jämställdhet för alla barn att
tillsammans med sina mammor göra fria sommarresor av det ''slag, som man
här närmast tänker på.

dag har velat göra denna deklaration för a.tt det skall vara klart, att jag betraktar
det -som ett önskemål alt nå fram till det som utskottsmajoriteten trott
sig vinna med sin skrivning och kommunisterna med sin motion. Frågan örn
fria sommiarresor även för alla landsbygdens barn är en stor fråga, och jag tror
att det är klokt att se den i hela dess sammanhang.

Om jag efter denna deklaration får övergå till att säga några ord i anledning
av det föreliggande utskottsutlåtandet, så vill jag framhålla, herr Nordström
i Kramfors, att det inte alls är på det sättet, att vi från Kungl. Maj :ts
sida lia svalt järnvägsstyrelsens utlåtande utan prövning. Det har förekommit
många överläggningar både inom befolkningsutredningen och senare inom socialdepartementet
i syfte att så mycket som möjligt pressa ramen för de fria
sommarresorna, inea man har ju dock inte kunnat bortse från det faktum att vi
inte befinna oss i normala tider. De sista dagarnas händelser lia väl också visat,
att det finns åtskillig risk för att våra järnvägar under sommaren komma att
vara belamrade både med godstrafik och persontrafik på ett sätt, som vi inte
tänkt oss. Den flyktingström, som kan komma, eller det som kan hända vid våra
gränser gör det ganska naturligt, att den för trafikväsendet i vårt land ansvariga
myndigheten känner sig oroad. Jag har också från järnvägsstyrelsen
fått en promemoria med några synpunkter, som det kanske kan vara värt att
föra vidare, åtminstone till kammarens protokoll.

Sedan man först framhållit de speciella svårigheter, som kunna orsakas av
vedtransporterna och den flyktingström och allt annat, som kan väntas under
instundande sommar, så heter det i järnvägsstyrelsens promemoria: »Det
har sagts, att dessa barntransporter i jämförelse med järnvägarnas hela persontrafik
är av ringa betydelse. Det kan givetvis förefalla så, om man ställer

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.”)
dessa 80 000 eller 145 000 (professor Wahlunds reservation) mot S. J :s totala
resandetal. En sådan jämförelse är emellertid missvisande. Först och främst
bör ihågkomma®, att det här icke rör sig örn 80 000 enkla resor utan 80 000
fram- och återresor, alltså det dubbla antalet. Vidare måste hänsyn tagas till
att medelreselängden för S. J.-resor i allmänhet ligger vid ungefär 40 ä 45 km
medan medelreselängden för dessa fria bamtranisporter ligger vid., ca 325 km i
vardera riktningen.» Vidare säges det beträffande det antal extratåg, som skulle
behövas — när man hörde herr Nordström i Kramfors fick man ju det intrycket,
att 25—35 extratåg skulle räcka för det antal resor, som förelås i kommunistmotionen
— att det för att befordra 145 000 barn skulle krävas 180
extratåg i vardera riktningen, alltså sammanlagt 360 extratåg med vardera 800
resande.

Jag vågar påstå, att inför denna argumentation måste man böja sig.. Det säges
har, att man inte skall låta järnvägsstyrelsen diktera ens handlingssätt.
Nej, det skall man inte göra, men man måste väl ändå taga .skäl, och man måste
väl höra vad det verk säger, som dock är det på vilket.vi komma ^att gräla i
sommar, när det visar sig hur illa det hela går. Man bör inte lasta på. järnvägsstyrelsen
bördor, sorn den redan från början säger sig inte ha möjlighet att
klara.

Men skall riksdagen nu gå ifrån Kungl. Maj:ts förslag, så har man,.herr talman,
i själva verket ingen annan möjlighet än att följa kommunistmotionen, ty
utskottets förslag är enligt min mening tekniskt omöjligt att realisera. Kommuniistmotionen
säger dock klart ifrån, att ett bifall till densamma betyder en
höjning av resornas antal från 80 000 till 145 000, medan utskottet framhåller,
att samma inkomstgräns, som Kungl. Majit föreslagit, nämligen 1 500 kronor,
bör bibehållas och antalet resor ej överstiga det antal av 80 000, som. Kungl.
Maj :t har stannat för med hänsyn till trafiksituationen, men att man vid resornas
fördelning bör jämställa stad och landsbygd.

Vad innebär detta? Jo, säger utskottet, man skall utöver den inkomstgräns
av 1 500 kronor, som fastställts, företaga en behovsprövning. Jag skulle vilja
fråga, örn det finns någon av kammarens ledamöter, som kan räkna ut, örn man
kan tolka detta på något annat sätt än att utskottet stryker inkomstgränsen
på 1 500 kronor och inför individuell behovsprövning. Såvitt jag förstår kan utskottets
förslag inte innebära något annat.

Hur skall då denna individuella behovsprövning gå till? Skall den ske centralt
eller kommunalt ute i städerna och på landsbygden? Att göra prövningen
centralt finns inte någon möjlighet till — det kan jag försäkra kammarens ledamöter.
Vi ha pressat socialstyrelsen att ta hand örn dispensbeviljningen när
det gäller de 15 000 resor, sorn jag här talat örn. Redan den behovsprövning,
som där måste förekomma, har visat sig medföra mycket stora svårigheter för
deni, men vi lia sagt, att dc få försöka klara det ändå, ty verksamheten med de
fria sommarresorna måste så mycket som möjligt utsträckas att gälla även
landsbygdens barn. Men utskottet föreslår nu, såvitt jag kan begripa, att man
skall införa individuell behovsprövning för praktiskt taget samtliga resor, och
då tiden alltså inte räcker till för att göra denna prövning centralt, så måste
den överlåtas åt kommunerna. Nå, men hur går det då? Jo, det kommer nog att
visa sig, att man ute i kommunerna bedömer behoven olika och att t. ex. en
kommun som Stockholm kanske släpper igenom ett betydande antal ansökningar,
median nian i andra kommuner är ''sparsammare och rätt hänsynslöst avstyrker
ansökningar.

Jag tror inte att det på det sättet kommer att gå att få någon likartad prövning,
utan vad sorn får göras är nog att, så fort som riksdagens beslut är fattat,
centralt fördela resorna mellan landets olika kommuner efter en sådan kvot,

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
att varje barn, oavsett om det bor på landsbygden eller i städerna, får samma
ollans till en fri sommarresa. Men vi lia ju ingen erfarenhet av hur pass intensivt
man bland landsbygdens barn — vi veta, att landsbygdens representanter
här i riksdagen längta intensivt efter dessa fria sommarresor, men inte_ örn
landsbygdens barn göra det — längtar efter fria sommarresor, och vi veta inte,
örn man kommer att få 1 000 eller 100 000 ansökningar från landsbygden. Men
det kunna vi inte sitta och vänta på, utan vi få, som sagt, i morgon dag bestämma
oss för en viss kvot, som gör att en kommun får, låt mig säga 100 resor,
en annan 80 resor, som man sedan får fördela efter en individuell prövning.

Var och en begriper, att detta i realiteten betyder, att antalet resor för de
stora städernas barn kommer att bli kraftigt reducerat till förmån för det mycket
ovissa resultatet att en del landsortsbarn i stället begagna sig av dessa
resor.

Jag kan aldrig tänka mig, att andra kammaren kommer att acceptera ett förslag,
som såvitt jag förstår tekniskt sett är så omöjligt att genomföra på ett
riktigt sätt. Skulle ett beslut i positiv riktning fattas, kan jag inte förstå
annat än att man måste gå på kommunistmotionen, som vill utvidga resornas
antal upp till 145 000. Ty att samtidigt som man vill taga med även landsbygdens
barn säga, att antalet resor inte får överstiga 80 000 och inkomstgränsen
bibehållas vid 1 500 kronor, såsom Kungl. Maj :t föreslår, måste leda till ett
kaos för hela sommarreseverksamheten, som jag aldrig kan tänka mig att riksdagen
är villig att medverka till.

Herr Hansson i Skediga erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! När jag satt och lyssnade till statsrådets anförande kunde
jag inte undgå att göra den reflexionen, att vill man här verkligen skapa_ rättvisa
mellan stad och landsbygd, så finns det säkerligen också förutsättningar
därför.

Statsrådet säger nu att landsbygdens barn böra få fria skolresor. Ja, jag har
i flera år motionerat örn den saken, men då har man från socialdepartementets
sida alltid gått emot förslaget. Vore det inte ärligare att nu säga rent ut att
landsbygdens barn bryr man sig inte örn, utan att det bara är städernas barn
som man vill gynna? Att det på landsbygden i avsides liggande gårdar och
stugor, där man varken har tillgång till ordentliga vägar, elektriskt ljus eller
telefon, finns barn som äro i lika stort behov av att få komma ut på en resa
och hälsa på släkt och bekanta, till detta tas inte någon hänsyn. Jag frågade
statsrådet Möller härom året, om han inte trodde, att också landsbygdens folk
hade släkt på andra håll liksom städernas folk. Varför kan man då icke få en
rättvis linje i detta fall? Det gäller här — jag vill knappast använda ordet fattiga,
det är ett hårt ord —- men det gäller här i alla fall de fattigaste på landsbygden.
Statsrådet sade: hur skall man kunna fördela dessa 80 000 resor? Men
när turistströmmen går från söder till norr, är det ingen begränsning av resorna.
Nej, den slappes fram utan några hinder, och denna ström har också
järnvägen möjligheter att ta emot. Men annorlunda är det, när det gäller att
göra något för landsbygdens barn, beträffande vilka det i alla fall faktiskt är
bevisat, att de behöva rekreation lika väl som städernas barn. Jag missunnar
icke på något sätt någon att få resa, men jag reagerar hårt mot att, i vilken
form man än kommer med sina förslag — det är fem år jag motionerat i frågan
— man alltid får höra invändningar från socialdepartementet. Säg öppet,
herr statsråd: vi strunta i landsbygdens barn, de få gå som de vilja; örn de sedan
ha några släktingar i avlägset liggande stugor, det är en sak för sig, det
rör oss inte, bara de en gång, när de bli vuxna, kunna hjälpa till med att hugga
ved till städerna.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)

Härefter anförde:

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag vill icke låta det stå oemotsagt,
att vi inom socialdepartementet icke visat intresse för landsbygdens behov.
Det förhåller sig ändå så, herr Hansson i Skediga, att man får differentiera
åtgärderna efter de krav som framställas. Jag vill erinra örn att, när beioikningsutredningen
och sedermera socialdepartementet pa sin tid föreslog, att
en hemhjälpsorganisation skulle upprättas, reserverade vi den för landsbygden
därför att vi ansågo, att den i första hand behövdes på landsbygden. Även
när''det gäller frågorna örn vatten och avlopp, beträffande vilka frågor jag
haft tillfälle att deltaga i förslagens utformning, har bidragssystemet konstruerats
så, att man i första liand skulle hjälpa landsbygden.

Det är väl ändå på det sättet, att man måste säga sig, att det är olika behov
som här möta. Men jag har ju deklarerat, att jag anser, att när vi fa möjlighet
därtill, denna fråga skall lösas så, att det blir full jämställdhet. Men innan
dess får man främst tillgodose de behov som äro mest trängande. I år ta vi ett
stort steg framåt, när vi öppna möjlighet för resor för ytterligare 15 000 barn
från landsbygden. Det är en försöksverksamhet, som kanske kommer att ge oss
erfarenheter, så att vi ett annat ar kunna- tänka pa att ga ett steg vidare.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Sedan statsrådet Erlander nu haft
ordet, kan jag ju fatta mig ganska kort, när jag skall motivera den reservation
som jag biträtt och vilken innebär ett yrkande örn bifall till Kungl. Maj:ts
förslag i dess helhet. Innan jag övergår härtill, vill jag emellertid säga ett
pär ord till min vän herr Hansson i Skediga.

Han envisas i år lika väl som tidigare med att blanda ihop dessa sommarresor
för barn med skolresorna. Jag har tidigare påvisat, att dessa saker icke
kunna förenas. Denna fråga örn sommarresorna, som hör under socialdepartementets
huvudtitel, syftar ju till att bereda barn vistelse i en annan familj
och under andra förhållanden under minst fyra veckor, under det att när det
gäller skolresorna det icke är fråga örn något uppehåll på fyra veckor utan det
gäller en kortare tid. Örn herr Hansson i Skediga hade väckt sin motion örn
skolresorna separat och vi fått den till behandling på den avdelning i statsutskottet
som sysslar med skolfrågor, då är jag övertygad örn att jag kunnat
biträda det förslag som herr Hansson i Skediga, därvidlag framfört. Men nu
är det omöjligt, när han envisas att blanda ihop två saker som icke alls kunna
förenas.

När vi i den situation som nu föreligger haft att pröva Kungl. Maj :ts förslag,
ha vi på vederbörande utskottsavdelning försökt att skriva ihop en motivering
som skulle kunna ena oss allesammans. Vi ha gjort aktningsvärda
försök i detta avseende, men några av oss tvekade vid det slutliga ståndpunktstagandet,
därför att örn vi skulle ha enats, så hade det blivit på en linje, som
i huvudsak är densamma som nu blivit utskottets, och det skulle ha fört med
sig alla de besvärligheter som statsrådet nyss utvecklade.

Jag frågade vederbörande föredragande, som vi kallat upp i ärendet: kan
man inte i detta fall göra, som man måste göra vid andra tillfällen, när det
blir trafikanhopning, nämligen att när alla platser i tågen äro upptagna, får
den som då inte kunnat köpa en biljett låta bli att resa? Det är på detta sätt
man måste lösa problemet örn jultrafiken här i Stockholm. Den som läst tidningarna
eller varit i tillfälle alf mod egna ögon se saken, bär då funnit, att
de som varit hågade att resa redan en lång tid före helgen ställt sig i kö för
att köpa biljett, och när biljetterna blivit slutsålda, ha de som icke lyckats
skaffa sig biljett fått gå hem och inhibera sina resor. Detta är ju också en

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Fria sommar resor för barn rn. m. (Forts.)
lösning. Men det var ingen som ansåg, att man kunde tillämpa den i detta fall.
Då stodo vi inför den situation som statsrådet talade örn. När järnvägsstyrelsen
säger, att det står så och så många resemöjliglieter till buds, så kan
man inte med öppna ögon biträda ett förslag som går utanför denna ram. Det
är den ståndpunkten som har föranlett mig och ett antal andra ledamöter inom
utskottet att reservera sig till förmån för Kungl. Maj:ts förslag i dess helhet.

Vi ha emellertid allesammans inom utskottet skrivit under och bestyrkt, att
vi härvidlag gjort en dygd av nödvändigheten, att det alltså är nödvändigt att
göra så nu med hänsyn till trafikförhållandena. Men så fort trafikförhållandena
lättat, kunna vi icke längre vara med om denna begränsning, som medför
den olikhet i behandlingen av landsbygdens och städernas barn, varom vi
diskuterat vid olika tillfällen. Vi äro sålunda fullt på det klara med att, så
fort vi komma ur dessa trafiksvårigheter, vi inte längre skola behöva taga upp
dessa synpunkter till behandling. Det är sålunda uteslutande av dessa skäl, som
reservanterna icke kunnat gå ifrån Kungl. Maj :ts förslag i detta avseende.

Att situationen i fråga örn resemöjligheterna är svår, framgår av handlingarna.
Järnvägsstyrelsen har ju för sin del ansett, att det med hänsyn till den,
örn jag så får uttrycka det, normala resetrafiken vid tidpunkten omkring midsommar
är nödvändigt att införa förbud mot utfärdande av dessa sommarbiljetter
under vissa angivna dagar. Då stå vi beträffande barn som gå i skolan
inför den svårigheten, att skolorna sluta så pass nära midsommar, att man
kommer in på den tid, då järnvägsmyndigheterna ansett nödvändigt att införa
förbud mot dylika sommarresor. Man har från socialstyrelsens sida varit mycket
bekymrad häröver, därför att man ansett, att de inskränkningar som järnvägsstyrelsen
här velat införa komma att medföra, att ett stort antal av dessa
sommarresebarn icke kunna anträda sina resor förrän in i juli månad, och det
är detta som givit utskottet anledning att skriva något som återfinnes på s. 7
i utskottets motivering. Utskottets majoritet och minoritet ha härvidlag varit
eniga. Vi ha uttalat, att det är synnerligen angeläget, att särskild hänsyn tages
till tiden för skolavslutningarna. Vi lia icke kunnat skriva någonting bestämt
härom. Det hade ju tydligen varit mera tillfredsställande, örn man kunnat göra
det uttalandet, att denna förbudstid för sommarresor icke skulle taga sin början
tidigare än den 22 juni. Men vi i statsutskottet lia icke vågat skriva på
detta sätt, därför att vi icke kunnat taga på oss ansvaret för hur järnvägstrafiken
skall skötas under midsommartiden, utan vi ha måst nöja oss med en
något vagare formulering, som innebär att socialstyrelsen och järnvägsstyrelsen
skola försöka underhandla om den lösning som kan vara mest tillfredsställande
för det klientel varom det här är fråga.

Jag skall sluta, herr talman, med att som ytterligare motivering för vår
ståndpunkt åberopa, vad statsrådet här bär yttrat, och jag ber härmed att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan men med den ändring i motiveringen
som innefattas i den av herr Lindström m. fl. vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Fröken Nygren: Herr talman! I önskemålet örn full likställighet mellan
landsbygdens och städernas barn kan jag utan vidare instämma. Till den frågan
har ju icke heller befolkningsutredningen eller utskottet haft någon annan
inställning. Men det är, såsom statsrådet Erlander redan har framhållit, trafiksvårigbeter
som lagt hinder i vägen, och jag vågar icke, såsom herr Nordström
i Kramfors gjorde, gå emot järnvägsstyrelsens utredning och säga, att
svårigheterna icke äro av den grad och den art som järnvägsstyrelsen har påstått.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)

Om man accepterar trafiksvåriglietsskälet. då är det ju icke annat att göra
än att välja mellan Kungl. Maj:ts förslag, som ju visst inte iitestänger möjligheterna
för landsbygdens barn att få göra resor, eller den fulla likställighet,
som vissa motionärer påyrkat och som utskottsmajoriteten säger sig halla
på. Jag tycker dock, att det är en litet egendomlig likställighet som skulle
komma till stånd, örn man skulle följa utskottets förslag. Statsrådet Erlander
har påvisat det orimliga i utskottets ståndpunkt, och jag skall inskränka mig
till att säga några ord örn de oerhörda svårigheter som barnavårdsmyndigheterna
i städerna ha att bemästra, örn man antar utskottets förslag.

För dessa barnavårdsnämnder gäller det att efter behovsprövning fördela det
antal resor som tilldelats dem och som säkerligen äro betydligt mindre än antalet
sökande. Detta skulle ske på mycket kort tid, en tid som redan med det
enkla prövningsförfarande som hittills tillämpats visat sig alltför kort för att
man skall kunna undvika den verkliga hetsen. I de större städerna har man
fått skaffa särskilda lokaler och extra personal för att kunna klara problemet,
och ändå har man icke kunnat undvika köbildningar av sökande. När man
har en smula erfarenhet av hur svårigheterna gestaltat sig vid tidigare tillfällen,
kan man icke ett ögonblick reflektera på att gå på en linje som skulle
ytterligare öka dessa svårigheter. Nämndernas personal har ju åstadkommit en
behovsprövning. Men hur den skulle kunna åstadkomma en rättvis sadan, förstår
jag inte. Det vågar jag säga är absolut omöjligt. Tiden är ju så__ knappt
tillmätt. Kunde man få alla ansökningar från barn som önska resa på bordet
på en gång, då kunde man väga dem mot varandra och skipa rättvisa. Men
man kan icke tillgripa ett sadant förfarande, ty tiden räcker inte till, utan.
nämnden hcir intet annat att göra än att med utgångspunkt fran det antal
resor som den fått sig tilldelat — jag förmodar, att socialstyrelsen skulle få
sköta fördelningen mellan de olika kommunerna och att en stad alltså skulle
få sig tilldelat ett visst antal resor som skulle räcka till för stadens behov
och med utgångspunkt från tidigare erfarenheter sätta sig ned. att räkna ut
den övre inkomst- och förmögenhetsgränsen och därefter bevilja eller avsla
ansökningarna, allt eftersom de komma in. Detta skulle naturligtvis innebära,
att ansökningarna örn resor i början skulle bli ännu flera än nu,^därför att var
och en skulle vilja gripa chansen att komma först. Mi skulle da fa någonting
i stil med den kö till resor som förekommer, när det gäller helgtrafiken vid
statens järnvägar, som herr Eriksson i Stockholm var inne på. Men jag. är
övertygad örn att man även med den avvägning som barnavårdsnämnden gjort
skulle, innan man gått igenom alla dessa ansökningar, finna, att alla platser
blivit besatta och att det inte funnes någon annan möjlighet än att avslå alla
ansökningar som därefter komme in. Men da komma de fall som äro verkligt
behj ärtan svärda. tlag är övertygad om att alla som lia det största behovet av
att resa komma sist i kön, därför att man bland dem har svårast att klara ut,
huruvida man kan resa eller inte. I dessa fall är det svårt att fa veta, örn deras
släktingar kunna ta emot dem. De fattiga i staden lia i regel fattiga släktingar
på landet. Det är kanske också svårt att veta. örn man kan klara barnens utrustning.
Man har alltså i detta fall på många sätt svårt att få iväg barnen,
och när man sedan äntligen fått allt detta uppklarat och kommer nied sina
ansökningar, ja då finns det kanske inga resor kvar utan man blir avvisad.
Jag tror inte, att någon av andra kammarens ledamöter skulle vilja ga pa en
linje som skulle vara så långt ifrån rättvis, oell detta är dock vad utskottets

Jonvill med denna koria motivering be att få yrka bifall till den reservation
som herr Lindström m. fl. har fogat till utskottsutlatandet.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)

Fru Västberg: Herr talman! Som framgår av utlåtandet, Ilar socialdemokratiska
kvinnoförbundet uppvaktat regeringen med en skrivelse i denna fråga.
Det kan då vara motiverat, att jag säger ett pär ord för att belysa vår inställning
till föreliggande ärende.

Vi lia i likhet med departementschefen gett uttryck å den åsikten, att de fria
sommarresorna för barn och mödrar äro av den allra största betydelse för trivseln
och folkhälsan, och vi ha därför också hävdat, att denna förmån bör komma
så många behövande som möjligt till godo. Vi ha aldrig riktigt förstått,
varför landsbygdens mödrar och barn skulle vara utestängda, men vi ha böjt
oss för argumentet, att verksamheten av statsfinansiella skäl måste begränsas
och att tätorternas barn och mödrar då måste komma först i fråga.

När det yttre läget blivit något ljusare, funno vi emellertid motiverat att göra
en hemställan hos regeringen att utvidga denna verksamhet och därvid införa
en principiell likställdhet mellan landsbygd och större tätorter. Vi anförde, att
även en del barn på landsbygden, särskilt klena barn, voro i behov av miljöombyte,
då en del kunde behöva skogsluft, andra salta bad, andra åter fjällluft,
och många fattiga barn kunna därtill behöva komma på en koloni för att
få bättre kost och lämplig_ omväxling. Då vi gjorde vår framställning, var det
alltså ganska klart, att vi förutsatte betydligt ökade anslag för att verksamheten
skulle kunna svälla ut i den omfattning som det behjärtansvärda ändamålet
kunde motivera.

Emellertid har nu tillkommit en faktor som vi alla nödgats ta den allra största
hänsyn till när det gäller att bedöma denna fråga. Det är det nästan katastrofala
läget på bränsleområdet, som övar sitt tryck både på våra kommunikationer
och näringslivet liksom på hem och hushåll. När våra järnvägar äro överbelastade,
byggverksamheten inskränkes, gasen ransoneras o. s. v., då kunna vi
inte låtsas, som örn ingenting hänt. Man får rent av vara tacksam, att inte det
nödläge, varom socialministern talar i sin proposition, kommer att inträffa och
nödvändiggöra, begränsningar i programmet. För vår del ha vi böjt oss för
nödvändighetens lag, då vi avstått från att motionera örn ytterligare anslag för
att möjliggöra en utvidgad verksamhet i enlighet med vår framställning till
regeringen. Vi ansågo det ganska meningslöst att begära större anslag än regeringen
äskat, då vi måste räkna med att bränslesituationen kunde äventyra verksamheten
i den omfattning regeringen förordat. Utskottet är ju också enigt
på denna centrala punkt, såvitt jag kan utläsa ur dess utlåtande, såvida inte
någon av de tre blanka reservationerna innebär ett tillstyrkande av någon motion
örn ökat anslag. Hur mycket jag än sympatiserar med motionerna örn
större anslag, säger mig dock sunda förnuftet att jag inte vinner något med ett
bifall till desamma med hänsyn till bränsleläget och belastningen på våra järnvägar.
Herr statsrådet Erlander har ju också antytt, att icke minst flyktingtransporter
komma att medföra en ytterligare belastning av järnvägarna. Jag
tycker inte örn att demonstrera för ett större anslag enbart för nöjet att verka
mera generös i en behjärtansvärd fråga, då det hela endast kan bli en gest
utan reell betydelse för mödrar och barn.

Jag finner det mycket naturligt att i förevarande läge respektera både regeringens
och utskottets ståndpunkt i anslagsfrågan. Däremot har jag svårare
att förstå utskottets mening, då det förordar att man inom den snäva anslagsramen
skall införa full likställdhet mellan större tätorter och landsbygd i fråga
örn rätten att utnyttja detta anslag. På denna punkt gäller alltjämt med full
styrka, att behovet av miljöombyte och kolonivistelse måste vara mycket större
för de stora tätorternas barn än för landsbygdens barn i allmänhet, vilket också
statsrådet Erlander så starkt motiverat här i dag. Landsbygdens barn ha ju
ändock sol, frisk luft och grönt gräs att tillgå på hemmaplan, medan tätorternas

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
barn i regel sakna möjligheter till direkt kontakt med naturen. Jag tycker, attbefolkningsutredningens
och regeringens förslag i nuvarande situation är väl
avvägt och starkt motiverat. Det tillgodoser också inom ramen av våra möjligheter
de mest behjärtansvärda behoven på landsbygden, nämligen att klena
och behövande barn skola få miljöombyte i sommar.

Jag kommer därför, herr talman, att vid voteringen rösta för reservationen
och regeringens förslag i frågan. Men jag hoppas samtidigt, att vi redan nästa
år skola kunna utvidga verksamheten på det sätt vi hemställt örn i vår tidigare
skrivelse till regeringen.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag vill först erinra om detta anslags
tillkomst. Vi komma kanske ihåg att första gången det kom upp var det
som ett evakueringsanslag för förflyttning från större tätorter till landsbygden.
Senare har det fortsatt och blivit någon sorts anslag till sommarresor
för barn. Motiveringen har under de första krisåren varit att det gällt att
skaffa miljöombyte och att skaffa annan vistelseort för barn från tätorterna,
mest därför att det var ont om livsmedel o. s. v. Fördenskull borde barnen få
komma ut till landsbygden.

Vi kanske också kunna erinra oss att för denna förmån har tidigare alltid
gällt samma gräns som för livsmedelsrabatteringen. Det har alltså gällt samma
inkomstgräns för dessa sommarresor som för möjligheten att få rabatter.
Med andra ord, i de familjer, som haft rabattkort, lia också barnen haft rätt
till dessa resor utan vidare. Vi erinra oss också, att vid behandlingen i riksdagen
föregående år meddelades från socialdepartementet, att på grand av
att rabattkortsgränsen var densamma som tidigare men att penningvärdet genom
inflation o. s. v. fallit och alltså den reella inkomstgränsen sjunkit, skulle
en stor del av barnen från de familjer, som 1943 haft rätt till dessa sommarresor,
utestängas 1944. I anledning härav och på grund av ett yttrande från
majoriteten i utskottet gjorde riksdagen ett uttalande örn att alla, som haft
rätt till sommarresor 1943, också skulle ha rätt att utan vidare behovsprövning
erhålla dessa resor 1944. Vi se av redogörelsen, att detta innebar ej någon
utökning av dessa resor från 1943 till 1944, snarare tvärtom, de minskades
nämligen från 56 000 sommaren 1943 till 45 500 sommaren 1944; det blev
alltså en rätt stor minskning.

Nu uttalade riksdagen i fjol, att den ansåg icke, att denna bedömning av
inkomstgränsen var riktig, utan Kungl. Majit fick i uppdrag att framkomma
med ett annat förslag. Det är också detta förslag, som här ligger till grand,
alltså en inkomstgräns, som bygger på 1 500 kronors taxerad inkomst och en
förmögenhetsgräns på 10 000 kronor. Det är följaktligen en avsevärd höjning
av inkomstgränsen jämfört med föregående år.

Vi erinra oss också, att vid tidigare förhandlingar om detta ha vi haft olika
uppfattning örn angelägenheten av dessa sommarresor för stad och landsbygd.
Vi från vårt håll lia tidigare liksom ira förfäktat, att delta behov föreligger
på landsbygden lika väl som i städer och tätorter. Örn man tidigare till nöds
har kunnat godtaga argumentet, att det vore knappare med livsmedel i städer
och tätorter än på landsbygden, tror jag, att det numera icke är möjligt
att påstå annat än att det i städer och tätorter nu är lika gott om livsmedel
som på landsbygden. Alltså detta skäl kan icke längre gälla med samma styrka
sorn tidigare.

Nu säger man — och det är särskilt statsrådet Erlander som trycker på
detta — att vi sakna erfarenhet örn behovet på landsbygden. Han säger, att
man bär ingen erfarenhet av hur intensivt man på landsbygden längtar efter
miljöombyte o. s. v. Statsrådet Erlander åberopar som bevis för detta på Andra

hammarens protokoll 1946. Nr 19. 4

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
stående det förhållandet, att tusentals bönder alltid tagit emot barn med varm
hand och berett dem bostad. Alltså menar statsrådet Erlander, alt detta är
ett bevis för att det föreligger intet behov för landsbygdens barn av dessa
sommarresor.

Vi få ju erkänna, att för landsbygdens del lia hemmen stått öppna för
dessa städernas barn. Det ha de gjort så länge någon av oss minnes. Jag
tror att det också ligger så till att vi landsortsbor här i riksdagen äro i stor
utsträckning värdar för dessa barn. Örn det beror på godhjärtenhet, gästfrihet
eller något annat kunna vi lämna därhän; faktum står kvar. Jag kanske
också i detta sammanhang kan erinra om vad som har erkänts från alla håll.
att landsbygdens husmödrar lia en oerhört tung arbetsbörda. Jag tror, att
statsrådet Erlander med den befattning han har mycket väl vet detta. Jag
har också hört statsrådet Erlander otaliga gånger deklarera den uppfattningen,
att allt som göras kan bör göras för att underlätta arbetsbördan för landsortens
husmödrar. Det är litet inkonsekvent att å ena sidan erkänna denna
tunga arbetsbelastning men samtidigt skicka 80 000 barn till dessa husmödrar
för att tynga deras arbetsbörda ytterligare, men ändå icke medgiva, att barnen
från dessa landsdelar, ifall de behöva det, skola ha samma rätt till denna
ändrade vistelseort, miljöombyte o. s. v., med andra ord denna rekreation.
Jag förstår icke annat än att det är mycket inkonsekvent.

Man säger, att ifall det är särskilt angeläget skall man vara så generös,
att man medger att 15 000 barn från landsbygden få lov att vara med örn
dessa sommarresor. Jag erkänner, att ingen landsortsrepresentant kan med
säkerhet säga, vilket antal sommarresor det blir fråga örn. Det kanske icke
blir så förfärligt många, kanske 30 000, kanske 40 000, kanske icke mer än
20 000. Alltså det är ingen säkerhet när det gäller att bedöma antalet av
dessa resor.

Jag skall tillåta mig ta ett exempel från ett tidigare år, som gäller bedömandet
av möjligheterna för landsbygdens barn att få vara med örn dessa resor,
itali det är särskilt angeläget. Det är i min hemtrakt en familj, som har vissa
bekantskaper i Norrland i en avlägsen socken Anundsjö och i den mest otillgängliga
delen av denna församling i Ångermanland. Denna familj i min hemort
inbjöd sommaren 1943 ett par minderåriga flickor att ifall de hade möjlighet
att få denna dispens resia ner och vara där hela sommaren. Familjen i fråga
skickade också upp handlingarna i ärendet och bad att man ''skulle undersöka
detta. Det gjorde man, men man hade ingen möjlighet att få denna dispens, och
barnen voro alltså utestängda från möjligheten att få resa. Men genom barmhärtiga
människor i trakten föranstaltades det örn en insamling, och dessa flickor
kommo ner till Halland och fingo vara där hela sommaren över. Familjen
i fråga fick från dessa barnis föräldrar brev, att de vore särskilt tacksamma
för detta miljöombyte därför att i den by. där de voro hemma, var det en mycket
starkt utbredd tuberkulos. Familjen var visserligen fnisk och någon resa på
grund av egen sjukdom kunde alltså icke komma i fråga, men till följd av sjukligheten
i byn ansågs det behövligt att barnen finge annan vistelseort och därför
var det särskilt värdefullt att barnen fingo resa till Halland och vara där
hela sommaren.

Alltså, här förelåg icke något annat behov än att det var sjukdom i grannfamiljerna
och att det därför ansågs särskilt angeläget, att dessa barn finge annan
vistelseort och komma ifrån beröringen ined de andra, sjuka barnen en kortare
tid. Jag tror, att enligt det förslag, som nu föreligger från Kungl. Majit
och som innefattas i reservationen skulle det i ett sådant fall som det berörda
vara ytterligt svårt att få dispens så att barnen finge möjlighet att företaga
en dylik resa.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)

Nu säger man, att det är tekniskt alldeles omöjligt att företaga den behoVs1-prövning, som utskottet förordat, när utskottet säger, att förmånen av fria resor
bör i lika mån ista öppen, för barn från städer och landsbygd men i första hand
avse barn, vilka på grund av ekonomiska eller andra förhållanden äro i behov
av en stärkande sommai-vistelse på landsbygden eller av luft- och miljöombyte.
Örn detta säger fröken Nygren, att det är en underlig likställighet och att man
kan icke ett ögonblick reflektera på detta; det är tekniskt omöjligt att ordna
det så att man får en behovsprövning i städer och samhällen.

Man har stor anledning att ställa sig tveksam inför dessa argument. Det ligger
så till, att i landsortskommunema, där man har sjuka och behövande barn,
skall det vara behovsprövning och där är det också möjligt att genomföra en
sådan; men i städerna skulle det vara tekniskt omöjligt att genomföra denna
behovsprövning. Jag ställer frågan: beror det på att barnavårdsnämnderna i
dessa stora städer, t. ex. Stockholm eller andra städer med över 8 000 invånare
skulle vara mindre kompetenta att företaga denna behovsprövning? Eller
vad beror det på? Det säges, att man har för kort tid att företaga behovsprövningen
och således är det tekniskt omöjligt.

Jag ber kammaren örn ursäkt om jag, när jag hör detta argument, tänker på
en annan debatt i kammaren för några år sedan, när det gällde en annan angelägenhet,
där det också var fråga örn behovsprövning mellan landsbygd och
städer. Det gällde kristilläggen till våra folkpensioner. Vi hade från vårt håll
yrkat på att den lägsta dyrortsgruppen I (skulle komma upp i paritet med andra
dyrortsgrupper. Med andra ord, det var den gången vi debatterade de så kallade
fixa tilläggen till våra folkpensioner. Från statsrådsbänken — det var en
annan socialminister då än den som framlagt denna proposition — drevs mycket
ivrigt, energiskt och säkert, att det var tekniskt omöjligt att genomföra detta;
vi skulle icke befatta oss med det. Utskottets talesman herr Eriksson i
Stockholm säde, att ett dylikt påstående är detsamma (sorn att utmana ödet.
Hur gick det i fortsättningen? Ja, vårt förslag kom gången efter. Socialministern
hade då föreslagit att det skulle bli två fixa tillägg, men utskottet företog
den ändringen, att detta skulle icke innebära någon .försämring eller minskning
av folkpensionen i den. högsta dyrortsgruppen.

Vi hade detta till behandling i ett (sammansatt stats- och andra lagutskott.
Jag tillät mig vid denna behandling framställa en fråga till de experter, som
varö närvarande från pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen, vilka tekniska
besvärligheter det var att klara upp den skillnad i folkpensionerna, som detta^
yrkande den gången innebar, alltså en ökning från det fixa tillägget till det
månadstillägg söroset tidigare varit. Jag fick då det bestämda beskedet, att
detta var lika tekniskt svårt att genomföra som det yrkande vi tidigare haft.
Men det motades genast med det argumentet, att våra ämbetsverk få finna sig
i de beslut riksdagen fattar och det kan icke tänkas, att riksdagen fattar beslut
utan att det skall effektueras av respektive ämbetsverk. Så blev också den
gången riksdagens beslut.

Kammaren får förlåta mig att jag dragit detta exempel som jag anser analogt
i fråga om de svårigheter, som man radar upp, att det är tekniskt omöjligt
med en behovsprövning, att man icke kan tänka sig denna behovsprövning
därför att tiden är för kort o. s. v.

Man mäste i alla fall anse en väsentlig skillnad föreligga i fråga örn behovet
även när det gäller familjer inom samma inkomstgräns. Vi hade en ganska
lång överläggning inom statsutskottets tredje avdelning, innan vi fattade vårt
beslut. Vi voro fullkomligt på det klara med, att örn man t.ar som exempel två
familjer inom samma inkomstgräns, alltså 1 500 kronor beskattningsbar inkomst.
, av vilka familjer den eria har ett barn men den andra fyra -fem barn,.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
så skola barnen från den familj, som har flera barn, i första hand komma i
fråga och icke barnet från den familj, som har endast ett barn. Det måste
alltså bli olika behovsgrader inom samma inkomstgräns. Det är detta som utskottet
nu menar med sin skrivning.

Sedan är det väl också en skillnad i fråga om andra omständigheter. Den
ena familjen och dess barn kunna vara fullt friska och reda sig fullkomligt utmärkt
med att t. ex. vistas i Stockholm hela sommaren, medan däremot den
andra familjens barn kunna vara sjuka och klena samt innerligt väl behöva
miljöbyte.

Jag kan icke fatta annat än att här vill man konstruera fram svårigheter
när det gäller möjligheterna för landsbygdens barn att få likställighet i fråga
örn dessa resor. Det måste ändå ligga så till, att samhället bör vara lika ange>-läget att vårda barnmaterialet, oavsett örn barnen äro mantalsskrivna i de
stora städerna eller tätorter med mindre än 8 000 invånare eller det är barn
från landsbygden. Örn det är ett verkligt behov av miljöombyte på landsbygden,
böra också barnen där ute få lov till denna förmån i samma utsträckning
som när det gäller städernas barn.

Vad sedan gäller anslagsbeloppet och det yrkande herr Nordström ställde
örn bifall till sin motion vill jag säga, att denna motion i fråga örn såväl beloppet
som antalet resor är precis likadan som en annan motion, som vi väckt
från vårt håll och som burits fram i första kammaren av herr Wahlund m. fl.
och i andra kammaren av herr Gustafsson i Lekåsa m. fl. Det är motionen
I: 321 och II: 512. Den innebär att man skulle komma upp till ett sammanlagt
antal resor av 145 000 stycken. Jag får säga, att örn trafikmöjligheterna
skulle tillåta det skulle jag med mycket glatt hjärta bifalla denna framställning
örn att utöka resorna till 145 000 stycken. Men utskottets majoritet har i
detta fall fått lov att böja sig för de av järnvägsstyrelsen omvittnade många
trafiksvårigheter, som kunna förväntas till sommaren.

Herr talman! Jag kan alltså icke förstå att de skäl, som man här velat resa
mot utskottet, egentligen ha någon styrka, utan jag finner att det är skäl,
som man vill framkonstruera för att omöjliggöra denna likställighet mellan
landsbygdens samt städernas och tätorternas baun. Därför tillåter jag mig att
yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Johansson i Mysinge, Gustafsson i Lekåsa,
Boman i Stafsund, Andersson i Hedensbyn, Johansson i Norrfors, Werner och
Persson i Norrby.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Statsrådet Erlander gick nied
mycken kraft in på problemet örn nödvändigheten av att giva stadsbarnen
.företräde till dessa resor. Jag hade icke tänkt att ga in pa detta. Men jag
tror att just i anledning av statsrådets understrykande av att vi. i första hand
skola taga hänsyn till stadsbarnen bör man en smula se på saken i dag.

Jag är icke ilen, som förnekar svårigheterna att leva på storstädernas bakgårdar.
Jag känner mycket väl till hur det är. Men det är ända ett faktum,
att barnadödligheten i’ dag är större på landsbygden än i städerna. Med den
utgångspunkten måste man väl komma fram till att det vöre minst lika berättigat
att upprätthålla och understödja hälsovården för landsbygdens barn
som det är för städernas, alldenstund dödligheten är större på landsbygden än
i städerna.

Jag har redan tidigare understrukit, att statsrådet i propositionen bär uttalat
önskvärdheten av att det skulle gälla likvärdigt. Men sa kommer man fram till
dessa svårigheter, som trafikläget skulle åstadkomma under den kommande

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Fria sommarresor för barn m. rrv. (Forts.)
sommaren. I samband med detta anför statsrådet Erlander några siffror, som
förefalla mig mycket egendomliga. I propositionen Ilar befolkningsutredningen
räknat med sammanlagt 145 000 resor. I detta har jag velat räkna in resor
fram och tillbaka. Jag har alltså räknat med att det är resor på järnväg eller
varhelst de eljest företagas. Men så kommer statsrådet Erlander och talar om,
att örn man skulle ha extratåg för dessa 80 000 så skulle det innebära att vi
skulle få lov att hava bortåt 180 tåg hem med 800 resande i varje tåg. Örn
det var riktigt — jag vet icke örn jag hörde fel på siffrorna — skulle det innebära.
288 000 resor. Alltså 800 resande fram och tillbaka i 180 tåg eller alltså
i tillsammans 360 tåg blir enligt min räkning 288 000 resor. I propositionen
har man bara räknat med 145 000 resor fram och tillbaka. Örn jag har tagit
fel på den punkten, ber jag örn ursäkt, men det var just på grund av denna
siffra, som jag tyckte att statsrådets siffror örn extratågen voro litet väl kraftigt
tilltagna. Vidare förhåller det sig ju med dessa resor så, att de icke skola
utgå från ett visst bestämt ställe, utan att ett tåg, som avgår med barn, skall
ta andra med tillbaka. Jag tror icke att järnvägsstyrelsen avsett att ordna
extratåg för dylika resor. Det är just ur den synpunkten att man icke behöver
sätta in några extratåg för att föra hem barnen och trots de svårigheter, _ som
enligt järnvägsstyrelsen föreligga därför att man på grund av bränslebristen
måste sätta in 25 tåg örn dygnet för transport av ved, som jag ifrågasätter,
örn icke järnvägsstyrelsen härvidlag lämnat överdrivna uppgifter, vilka icke
böra tillmätas någon avgörande betydelse. Jag erkänner villigt att bränslefrågan
och trafiktekniska svårigheter säkerligen komma att bli ganska stora,
men då jag utgår ifrån att det här icke behöver bli fråga örn insättandet av
några extratåg för dessa speciella barnresor menar jag, att det borde finnas
möjlighet att passa in även dessa 65 000 resor utöver det av Kungl. Maj :t och
reservanterna förordade antalet.

Statsrådet var också inne på frågan örn en avvägning mellan olika sociala
åtgärder på detta område, och hail nämnde att han för sin del hellre skulle
vilja vara med örn husmoderssemestern än att man nu skulle ta med de relativt
gott ställda barnen på landsbygden. Herr statsrådet finner emellertid inget
olämpligt i att ta med även de relativt gott ställda barnen i städerna, ut till
landet, ut till de husmödrar som kanske är mest i behov av husmödrasemester.
Det finns ju sådana barn även i städerna. Statsrådet menade alltså att han för
sin del hellre skulle föredra att ge husmödrarna semester än han skulle bereda
de barn på landsbygden, som ha det relativt gott ställt, denna möjlighet till fria
resor. Det är denna fortsatta olika behandling av befolkningen i städerna och
på landsbygden, som jag finner vara fullständigt oriktig. Det är inget tvivel
om att icke landsbygdens barn ha närmare till vattenpölarna än städernas och
även när det gäller sågverk och andra industrier till bakgårdar och dylikt och
att de inom de snäva gränser, som bolagsledningarna dra upp, ha bättre tillgång
till skogsbackar. Jag var för några dagar sedan i tillfälle att se en film
som fru Ottesen-Jensen visade; denna avslöjade liur barnen på den egentliga
landsbygden i Norrland ha det. Med tanke på under vilka förhållanden den
stora massan av landsbygdens barn lever i förhållande till städernas barn
hävdar jaig bestämt, att landsbygdens barn i allra första hand böra komma i
åtnjutande av den förmån, varom här är fråga. Med det sagda har jag icke ett
ögonblick velat ta avstånd från att även stadsbarnen skall beredas denna möjlighet
till fria resor, men jag bär vidal poängtera nödvändigheten av att man
på detta område åstadkommer verklig jämställdhet mellan stad och land, ty
skillnaden i livsbetingelser i stad och på land är numera icke så stor, som man
tidigare velat göra gällande. Jag kan på de skäl, som jag bär anfört, nu bara
be att få inkassera statsrådets erkännande av att det vore fördelaktigare att

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
man biträdde motionen än att man följer utskottets förslag. Även örn jag icke
vill ansluta mig till reservanternas enligt min mening byråkratiska sätt att ytterligare
förstora svårigheterna att organisera denna sak, så skulle jag ändå
helst se att riksdagen följer den linje, som vi i vår motion föreslagit, vilken
skulle eliminera alla dessa svårigheter, som reservanterna pekat på. dag tror att
det svenska järnvägsnätet mycket väl kan ta emot denna ökning, som reservanterna
och befolkningskommissionen räknat med, nämligen en ökning på
65 000 resor. Jag tror som sagt att det svenska järnvägsnätet skall ha möjlighet
att bära också den belastningen kommande sommar, och med denna motivering
ber jag, herr talman, att ännu en gång få yrka bifall till vår motion.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag vill bara fästa herr Nordströms
i Kramfors uppmärksamhet på, att jag återgav en skrivelse från järnvägsstyrelsen,
i vilken skrivelse styrelsen för att exemplifiera vad belastningen skulle
innebära räknade som örn extratåg skulle behöva insättas. Jag delar herr Nordströms
uppfattning, och det torde järnvägsstyrelsen också göra, att man givetvis
icke bör sätta in extratåg i onödan. Det var bara för att få en pedagogisk
lättförståelig bild som jag talade örn extratåg. Eftersom herr Nordström talade
om extratåg, tyckte jag mig också kunna göra det, men jag blev litet överraskad,
när jag hörde hur herr Nordström behandlade sina tåg, ty därav förstod
jag, att bans motion innebar en mycket sämre lösning av frågan, än jag
tänkt mig. Han tänkte tydligen bara på att frakta barnen bort men inte på att
de ''skulle komma åter. I realiteten betyder hans resonemang alltså, att man får
ett mindre antal resor, ett mindre antal än t. o. m. utskottet föreslår. Örn vi
räkna med 80 000 barn (skola de väl icke bara fraktas till landsbygden och stanna
där, utan de måste väl komma tillbaka också. Då bli siffrorna 800 X 180
för bortresorna, vilket gör 144 000. En siffra sorn ganska noga stämmer med
herr Nordströms 145 000. Återresan kräver likaledes 180 tåg. Det gör tillsammans
360 tåg. Att multiplicera kan vara en svår konst; därför borde man kanske
undvika de pedagogiska metoder jag använde.

Herr Nordström i Kramfors erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag kan icke förstå att vår motion skulle innebära en minskning
i antalet resor, alldenstund statsrådet i propositionen säger, att han finner
befolkningsutredningens förslag beträffande utsträckning av rätten till fria resor
att avse vissa barn och vårdare på landsbygden vara ett minimum för de
fria sommärresornas omfattning, som kan godtagas endast med hänsyn till den
väntade besvärliga trafiksituationen sommaren 1945. Dessa resor måste väl gå
både fram och tillbaka. I propositionen föreslås bara 80 000 resor, och delar
man upp dem på fram- och återresor blir det 40 000 av vartdera slaget. Vi däremot
lia föreslagit isammanlagt 145 000 resor, och jag kan icke finna annat än
att detta måste betyda en rätt väsentlig ökning i antalet av Kungl. Maj :t föreslagna
resor, då det ju är en ökning med 65 000 stycken. Om jag inte ser fel
är det ju inte 80 000 barn som med denna proposition beviljas fria resor, utan
det är endast 80 000 resor sorn Kungl. Maj :t och utskottet härmed beviljar.

Vidare anförde:

Herr Viklund: Herr talman! Jag skall icke lägga mig i den matematiska
diskussion, som här uppstått mellan herr statsrådet Erlander och herr Nordström
i Kramfors, utan endast deklarera, varför jag tillhör majoriteten i utskottet
och vad som har föranlett mig att inta denna ståndpunkt. Man måste
ju erkänna, att det påståendet varit i mycket betydande grad berättigat, som sagt
att städernas barn ha intagit en förmånsställning i detta fall. Från början

Fredagen den 4 maj 1945 fm. Nr 19. 55

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
skulle ju dessa resor ingå som ett led i evakuerings- och andra utrymningsföretag
från städerna. Nu ha emellertid semesterresorna blivit en institution av
permanent karaktär för framtiden, och när nu regler skola utformas för den
framtida verksamheten tycker jag, att alla skäl tala för att det blir likställighet
mellan stad och land i detta fall. Som utskottet framhållit accepterades de
nya ekonomiska kvalifikationsgrunder, som Kungl. Maj :t har föreslagit. Vidare
vill utskottsmajoriteten att det härvidlag skall företagas en behovsprövning,
som vi finna absolut nödvändig i fortsättningen såväl med hänsyn till trafiktekniska
som statsfinansiella skäl. I propositionen beröras också i detta, sammanhanget
husmödrarnas semesterfråga och resefråga. Det är mer lin miljonen husmödrar
som det därvidlag är fråga örn. Den stora och betydelsefulla frågan örn
husmödrarnas semester kopplas alltså in i detta sammanhang. Vi finna det
icke tilltalande att det även på det området skall behöva vara en skiljelinje mellan
stad och land. Vi erkänna att i städerna föreligger ett större och mera allmänt
känt behov för barnen att få komma ut på landet från de varma stenöknarna.
Men vi måste ju också ha blicken öppen för att ute i landet finnas stora
industrisamhällen såsom stora gruvindustrier, stora järnindustrier, och jag tänker
även på sulfat- och sulfitindustrierna uppe i Norrland, där gaserna från
skorstenarna ta bort vegetationen kilometervitt från samhällena. Det är uppenbart
att barnen även från de industrierna och de områdena böra ha möjlighet att
komma ut och få semestervistelse. Nu sade herr statsrådet, att det väl ändå
är orimligt att det skall bli som utskottsmajoriteten här vill, eller som han tyder
betänkandet, nämligen en behovsprövning enligt vissa ekonomiska och andra
kvalifikationsgrunder. Ja, men är det icke så nu att när det gäller landsorten
skola först och främst dessa ekonomiska kvalifikationer uppfyllas och
dessutom en behovsprövning i övrigt ske? När jag hörde fröken Nygrens anförande
fick jag den uppfattningen, att det även inom städerna är nödvändigt
med en ganska ingående behovsprövning förutom de schematiska regler, som
gälla på det ekonomiska området. En sak, som gjorde att jag biträdde dem som
tillhöra majoriteten i utskottet, var den, att den här ifrågan under inånga år
har vållat en besvärlig irritation ute i bygderna, en irritation, som jag anser
det vara på tiden att få bragt ur världen. Jag skulle i det här sammanhanget,
trots att jag förmodar att jag ockrar på herr talmannens välvilliga tålamod
vilja rikta en vädjan till herr statsrådet beträffande åtgärderna i fortsättningen
på detta område. Enligt mitt sätt att se är det nödvändigt att en
större del av dessa anslag föres över till koloniverksamheten för barn. Härigenom
vinner man de största förutsättningarna för att barnens berättigade, intressen
bli behörigen tillgodosedda. Jag är, herr talman, i själ och hjärta icke
riktigt övertygad om, att så mångå av de barn, som nu få dessa gratisresor,
verkligen få den rekreation, som är dem tillämnad. De dragas nämligen ut på
långa och tröttsamma resor över Sveriges land till familjer, där de skola vistas,
där kanske en faster eller en moster, en farmor eller en mormor skall vara snäll
gudbevars mot det aktningsvärda främmandet, som man gärna vill ställa sig in
hos. Man låter barnen vara ute på kvällarna, tills de själva behaga gå och
lägga sig, och man låter dem också själva bestämma vad de skola ha i matväg,
och kanske sticker man välvilligt en slant i fickan på dem, för att de skola få
köpa en smula snask, vilket icke främjar en bra aptit. Jag menar att härvidlag
bör koloniverksamheten träda till och råda bot. Då få barnen god och kompetent
ledning, och de få vänja sig vid goda vanor; de få en näringsrik kost och
god vilja. Jag anser, att det i fortsättningen är nödvändigt att vi lägga själva
huvudvikten på kolonisynpunkten. Härigenom kommer man också ifrån de alltid
besvärliga kommunikationstekniska svårigheterna, som ligga hindrande i
vägen för ett utbyggande av organisationen som sådan.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)

Nu har ju med denna fråga också sammankopplats frågan om husmödrarnas
semester. Jag vill passa på att bara i förbigående göra en reflexion i det avseendet.
J ag riktar mig då också till herr statsrådet Erlander, som i fortsättn i ngen
skall handlägga dessa frågor. Jag hoppas att den frågan kommer att ordnas
mera länsvis och provinsvis. Ty vi få ju icke anlägga samma semestersynpunkter,
när det gäller husmödrarna, som när det gäller exempelvis dem, som ha
stillasittande arbete. För dessa senare kan ju en järnvägsresa utgöra en rekreation,
men för husmödrarna, som dagen i ända skola gå mellan köket och brunnen
och mellan köket och ladugården, kan det icke vara ändamålsenligt att
sätta sig på tåget och göra en ansträngande resa. För dem bör det mest lämpliga
vara att de få komma ut på landet till våra folkhögskolor och lantmannaskolor
som da sta tomma och till kolonibyggnader, för att där erhålla vila, uppassning
och förströelse samt en _ värdefull kontakt skapas mellan husmödrar från
olika samhällslager. Härigenom kommer man ju också ifrån de kommunikationstekniska
svårigheter, som eljest föreligga.

Ja, herr talman, jag har med det sagda sökt ange skälen varför jag befinner
mig på utskottsmajoritetens sida. Som vi alla finna gäller det här en mängd
olika frågor, som skola kopplas samman. Det är barnens semesterresor, kolonivistelse,
feriebarnens sommarvistelse och husmorssemestern som vi möta i detta
stora problemkomplex. När vi för första gången äro i kontakt med frågan i
hela dess vidd anser jag det nödvändigt att vi också redan från början ha
principen klar, att härvidlag skall det vara lika rätt och möjlighet för människorna
såväl i stad som på land. Vår sociallagstiftning måste gälla landets
folk i dess helhet.

Med denna motivering, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herrar Åkerström och Petterson i Degerfors.

Herr Thorell: Herr talman! Örn en sak äro vi fullständigt eniga i denna kammare
liksom ^ överhuvud taget i hela landet och det är att barnen äro vår
främsta tillgång och att allt skall göras som kan göras för att de skola få
växa till, så att de bli starka och få en god utveckling. Den stora skiljelinjen
mellan meningarna i_ dag gäller en detalj i uppnåendet av det mål jag nyss
talade örn och huruvida landsbygdens eller stadens barn äro mest i behov av
den ^rekreation, som kan lämnas genom de resor, som det här är meningen
anslå medel till. Det finns ett bevis som inte vare sig statsrådet Erlander eller
de som förfäkta samma mening, att städernas harn äro mera än landsbygdens
barn i behov av denna rekreation, ha tänkt på. Det beviset har jag inte hört
andragas i dag, och det är därför, herr-talman, jag har begärt ordet.

Det är nämligen så, såvitt jag inte misstar mig, att de senaste årens
värnpliktsmönstringav visat, att städernas värnpliktiga ungdomar äro bättre
utvecklade i fysiskt avseende än landsbygdens barn. Detta måste väl
mer än annat visa att det inte kan vara på det sättet, att stadsungdomarna
samt och synnerligen växt upp under så ogynnsamma förhållanden
som här har skildrats. Visserligen tycka vi synd örn stadsbarnen, och icke
utan orsak, när vi se dem leka på de hårda stengatorna; örn vi under vår vistelse
^här gå omkring i Gamla stan eller på andra platser se vi att de knappast
ha någon grön plats att röra sig på. Visst tycka vi synd örn barnen, och jag
är mycket glad örn så många som möjligt av föräldrarna i Sveriges lanthem,
sorn det nu i vår har vädjats till, bl. a. från Stockholm, att de skola ta hem
till sig så många barn de kunna, som förut med välvilja kunna ta emot dessa
barn. Men vi få inte sluta vår observation med förhållandena i Stockholm,

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
ty om vi titta närmare efter se vi att man på landet Ilar helt andra förhållanden
inom andra områden, exempelvis i fråga om skollokaler. I en liten kommun
på landet kunna vi inte få allt så hygieniskt, så förstklassigt som i dessa
palats som slås upp i städerna tack vare den oerhörda tillgång på medel som
där finnes. Och så en annan sak: Barnen i städerna bo många gånger alldeles
i närheten av skolan eller ha mycket kort skolväg. Det ordnas skolfrukostar
för dem, och under alla förhållanden komma de hem och få äta varm
mat till middagen, under det att våra barn kunna ha långa och svåra vägar
till skolan. De äro våta när de komma dit och bli det många gånger åter innan
de komma hem, och följaktligen lia de i detta avseende det mycket sämre än
barnen här i Stockholm och andra stora städer och samhällen.

Skulle man inte kunna tänka sig att det som jag nyss talade om, utskickandet
av barnen till far och mor i lanthemmen, skulle kunna kvitteras på något
sätt av stadsborna? Under den mörkaste årstiden, när barnen på landet få sitta
inne hela de långa eftermiddagarna och vid karbidlampan eller under normala
förhållanden vid fotogenlampan känna isoleringen tryckande i skogstorpen —
skulle man inte kunna tänka att då, under jullovet exempelvis, det kunde
framställas en vädjan till får och mor i stadshemmen att ta emot våra barn
ifrån landet, så att de skulle kunna få se litet av ljus och glädje omkring sig
vid den tid då de annars leva isolerade hemma. Det vore kanske ett experiment
detta, varigenom man finge se huruvida välviljan härvidlag är lika stor i städerna.
Jag hoppas att den skulle vara det, och jag skulle vara mycket glad
örn någon sammanslutning ville försöka detta experiment, som skulle vara till
glädje för många, många barn, som aldrig varit i någon storstad, framför allt
inte under vintern.

Jag skall inte ta upp tiden längre. Det var huvudsakligen min avsikt att
nämna förhållandet med de värnpliktiga, och jag kommer, herr talman, att
rösta för utskottsförslaget, då det närmast sammanfaller med den uppfattning
jag har.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Jag vill gent emot den siste ärade talaren
bara säga att det är alldeles klart, att han har rätt i att det behöver vidtagas
åtskilliga åtgärder för att bringa unp landsbygden på en, som jag också
tycker, rimlig nivå. Jag har också i mitt första anförande påpekat att på den
punkten finnas inga delade meningar, men man måste ju låta de åtgärder som
man skall vidta något anpassa sig efter de behov, som i första hand äro trängande.
Och i det läget kan jag inte förstå annat än att det för landsbygdens vidkommande
finns en rad andra mera vitala frågor som måste lösas, innan man
når fram till en full jämställdhet mellan stad och land.

Jag tror att herr Thorell och jag skulle lia ganska lätt att finna varandra
när det gäller att vidga området för de socialpolitiska åtgärdernas verkningskraft.
Men i denna punkt förstår jag inte, att man inte kan göra det medgivandet,
att städernas barn ha ett mera trängande behov av att komma ut till
sol och ljus än den del av befolkningen som redan har denna — låt vara endast
denna — förmån. Det är på andra områden jag tror att det är viktigare
att man sätter in sina krafter på att åstadkomma en utjämning. För att det
inte skall bli något missförstånd vill jag emellertid säga, att jag började mitt
förra anförande med att framhålla att i samma ögonblick våra resurser det
medge, skola vi naturligtvis lösa även denna fråga, och jag hoppas att inte
alltför lång tid skall behöva förflyta, innan detta tvisteämne är ur världen.

Herr Viklunds anförande kunde jag faktiskt inte förstå. Hans motivering
siktade hän mot en utökad kolonisationsverksamhet. Ja, den har mitt fulla stöd,
och just genom den verksamheten försöker man ju i första hand tillgodose

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
landsbygdens intressen. När man hörde herr Viklund fick man närmast det
intrycket, att dessa sommarresor äro väldigt farliga, och han skildrade deras
risker: barnen behandlades som gäster och fingo pengar till snask o. s. v.
Här gällde det att skydda så många barn som möjligt från den fara de fria
sommarresorna utgjorde. Jag tror inte det är så farligt som herr Viklund skildrade
det, men däremot tror jag han har alldeles rätt i att för de sjuka barnen
på landsbygden, för barnen från trångbodda hem och tuberkuloshotade hem
skola vi gå in för ökat stöd åt koloniverksamheten. Att inte ett större belopp
är upptaget för detta ändamål i årets proposition beror därför inte på någon
som helst ovilja utan helt enkelt därpå, att man inte fått flera ansökningar
än att man anser att syftet kan tillgodoses med detta belopp. Ingen skulle bli
gladare än jag örn det visade sig, att det beloppet väsentligt ökades till nästa
år, men då måste man få till stånd ett intresse också på själva landsbygden för
denna frågas lösning.

Herr Pettersson i Dahl säger precis det som jag anfört hela tiden när han
framhåller, att det är omöjligt att bedöma om det blir 15 000 barn eller 20 000
eller 30 000 eller 80 000 barn ■—• som professor Wahlund räknat med i sin
proposition — som delta från lansbygden. Utskottsmajoritetens förslag innebär
ju att man skall på förhand göra en uppdelning av antalet resor på de
olika kommunerna. Vi ha en erfarenhet av hur det ser ut i städerna, men vi
veta ingenting örn hur stor del av de 80 000 resorna som skola fördelas på landsbygden.
Det blir en väldig skillnad om män fördelar dem, som Kungl. Majit
har tänkt sig, med 15 000, eller, i enlighet med professor Wahlunds åsikt, att
landsbygden kanske behöver 80 000 resor. Örn vi säga att man exempelvis fördelar
resorna med 40 000 på landsbygden och 40 000 på städerna, så kan det
likväl hända att landsbygden inte utnyttjar mer än låt oss säga 10 000 eller
15 000 resor. Kan det vara rimligt att man vidtar en sådan anordning, som
kanske inte hjälper ett enda ytterligare landsbygdsbarn till en resa men som
kommer att innebära, att åtskilliga barn från städerna från början avskäras
från denna möjlighet, frånsett det utomordentligt byråkratiska i denna anordning?
Örn vi kunde ha sagt, att så och så mångå barn från landsbygden
komma att resa — det är 20 000, det är 30 000 barn — hade jag förstått utskottsmajoriteten,
ty då hade man ändå haft en norm att gå efter. Meni när
man inte har det förstår jag inte hur man kan tro, att detta organisatoriska
problem skall kunna lösas i enlighet med utskottsförslaget utan att man vållar
ett kaos i den nuvarande verksamheten. Och det tror jag uppriktigt sagt ingen
i denna kammare vill, örn man bara får klart för sig vad saken praktiskt
innebär.

Herr Pettersson i Dahl nämner ett dispensfall från 1943, som han ansåg särskilt
ömmande. Ja, men i år öppna vi ju dispensmöjligheter för just dessa speciellt
ömmande fall, för sådana fall då man exempelvis genom läkares vitsord
kan få ett intyg så starkt, som det tydligen här var frågan örn. För det fallet
kan jag aldrig tänka mig annat än att förfaringssättet genom Kungl. Maj:ts
proposition redan har klarlagts.

Det har sagts här i debatten att det finns industrisamhällen på landsbygden,
som äro i lika stort behov av att komma i åtnjutande av dessa förmåner som
de stora tätorterna. Det är precis vad Kungl. Maj:ts proposition också säger,
att man alltså skall öppna dispensmöjligheter för de landsbygdskommuner, där
behovet är lika stort som i tätorterna. Det är således intet stöd för utskottsmajoritetens
linje då man framhåller, att i den och den tätorten på landsbygden
föreligger ett alldeles speciellt behov. Den generella och kommunala
dispensmöjligheten är avsedd att klara en sådan sak.

Jag har velat göra ännu ett vädjande till kammaren att här icke följa ut -

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
skottsmajoriteten, trots att det gäller ett beli järtans värt syftemål. Det kommer
att medföra ett sönderslående av den nuvarande verksamheten, örn utskottsmajoritetens
linje skulle segra. Skulle det råda tveksamhet om att följa Kungl.
Maj :ts förslag vill jag än en gång förorda motionerna. Bifallas dessa finns
ingen möjlighet att tekniskt ordna saken. Utskottsmajoritetens linje kommer
däremot att visa sig oframkomlig.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! När jag i dag lyssnat till statsrådet
Erlanders argumentation har jag fått det bestämda intrycket, att han väl känner
till städernas förhållanden och de svårigheter, den nöd och de behov som
där förefinnas, men att han icke känner till att det på landsbygden också föreligger
nöd, fattigdom och svårigheter i kanske lika stor utsträckning som i städerna;
eller om statsrådet känner till det så vill han inte erkänna att så är
förhållandet. Annars skulle man knappast kunna, som han gör, driva argumentationen
på det sättet, att här Ira vi ett bestämt anslag och vi lia vissa begränsade
resemöjligheter men dessa skola förbehållas städernas harn — skola landsbygdens
barn få någon del i detta skall det ske dispensvägen. Jag kan inte
finna att detta är en rimlig ståndpunkt, om man vill skipa rättvisa mellan landsbygd
och städer och deras olika befolkningsgrupper.

Herr Thorell uttalade sin glädje över att det finns många hem på landsbygden,
där far och mor med glädje ta emot sommarbarnen från städerna. Jag är
lika glad åt att det finns många, många tusen hem på landsbygden som kunna
och vilja ta emot dessa barn, men jag måste i det sammanhanget säga något örn
en sak, som upprört många med mig på landsbygden. När vi på våren i tidningarna
se dessa känslosamma vädjanden från städerna, inte minst härifrån
Stockholm, från dess myndigheter, institutioner och sammanslutningar av olika
slag, där man vädjar till kära mor och far i landsbygdshemmen att ta emot
stadsbarnen, så begär man ofta att de skola tagas emot utan ersättning. Det är
klart att de finnas som kunna göra det, och de kunna gott ta emot dem gratis,
men dessa varmhjärtade vädjanden rikta sig också till en mängd hem, där
det måste medföra en verklig uppoffring att ta emot dessa barn. Det är inte så
att man på landsbygden har livsmedlen gratis, de kosta pengar också där, nästan
lika mycket som i staden. Men man tycks tro att vi på landsbygden ha allting
gratis. Vilka är det för övrigt som i största utsträckning ta emot dessa
barn från städerna? Jo, det är fattiga bönder, fattiga småbrukare och lantarbetare.

Jag tycker för min del att det skulle vara under stockholmsbornas värdighet
att ockra på dessa människors välvilja, när de söka förmå vederbörande att
ta emot deras barn utan en skälig ersättning för vad det kostar att ha dem.
Det är också förenat med inte så litet arbetet att ha dessa barn i hemmen, och
då vi veta att landsbygdens husmödrar redan äro ganska överbelastade med
arbete, är det klart att det inte blir mindre arbete om de ta emot ett eller
ett par barn till under några sommarmånader.

Jag skulle med detta vilja vädja till de personer, de organisationer och myndigheter
i storstäderna som vända sig till landsbygdens hem för att få barnen
placerade: vädja inte till dem att ta emot barnen utan ersättning. Det väcker
verkligen misstämning på många håll och man blir upprörd över detta. Vädja
gärna till dem att ta emot barnen men bjud dem en skälig ersättning för det
arbete oell de kostnader det innebär att ta dessa barn till sig.

Detta var kanske litet vid sidan örn vad vi diskuterat. Jag ber emellertid, herr
talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt; 2:o) bifall

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Fria sommarresor för barn m. m. (Forts.)
till den av herr Lindström m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall till motionen
II: 537; och fann herr talmannen den under 2:o) angivna propositionen
hava flertalets mening för sig. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
»votering, i anledning varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under l:o) angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade herr Nordström i Kramfors votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
punkten 1 av statsutskottets förevarande utlåtande nr 102 antager bifall
till utskottets hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, som föranledes av
bifall till motionen II: 537.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning, och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit den under 1 :o) angivna
propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller den vid punkten 1 av statsutskottets
förevarande utlåtande nr 102 fogade, av herr Lindström m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i punkten gjorda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att lian funne flertalet hava röstat
för nej-propositionen. Eösträkning begärdes likväl av herr Eriksson i Stockholm,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
81 ja och 101 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet under budgetåret 1946/47 jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av Halmstad—Nässjö
järnvägar;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av aktier
i Nässjö—Oskarshamns nya järnvägsaktiebolag m. m.;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införlivande i
statsbanenätet av Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ombyggnad av
järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö till normalspår; och

nr 108, i anledning av väckta motioner angående fortsatt utbyggnad av
statsbanan Mönsterås1—Fagerhult.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 109, i anledning av väckta motioner Motioner anangående
utredning örn löneförhållandena vid telegrafverkets i kontraktregi gående utred drivna

växelstationer. nin9 om löne förhållandena Utskottets

hemställan föredrogs; och yttrade därvid v*d telegraf verkets

i kon Hevr

Lindholm: Herr talman! Jag har till detta utlåtande fogat en blank traktregi
reservation. Syftet med den motion som väckts var dels att skapa bättre ekono- drivna växelmi
för den tjänstemannagrupp, som sköter dessa telefonstationer, dels också statl0neratt
skapa en bättre betjäning av allmänheten. Sedan motionen väckts ha förts
förhandlingar, som i vissa fall resulterat i betydande förhöjningar av utgående
ersättningar. Jag skall icke diskutera örn detta kan anses som ett resultat av motionen
eller örn vederbörande skulle fått dessa förhöjningar ändå. Jag endast
konstaterar detta som ett faktum. Jag vill i detta fall understryka, att man ej
bör lämna denna fråga enbart därför att viss löneförhöjning beviljats de anställda.
Jag har den uppfattningen, att man även i framtiden bör ägna detta
spörsmål all uppmärksamhet, och detta har ju också understrukits i utskottets
utlåtande.

Ja, herr talman, med den utveckling som frågan fått sedan motionen väckts,
har jag intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 15.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 9, i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till förordning angående fortsatt giltighet av förordningen
den 19 november 1943 (nr 778) om tillfällig nedsättning av skatten
för vissa automobiler.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial, nr 26, med föranledande av kam- Kamrarna,
ramås skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande nr 19 i anledning av skiljaktiga Seli,
ungh Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 32 § 3 slut rörande

** 28 sort''mb"'' 1928 <» W«> Jamte i ämnet &£»

skattelagen.

62 Nr 19. Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Kamrarnas skiljaktiga beslut rörande viss ändring i kommunalskattelagen.

(F orts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits anförde

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det här föreliggande ärendet skulle i och
för sig ej giva anledning till något inlägg, om man bara betraktade det ur den
synpunkt, som anlägges på saken i den kungl, propositionen beträffande vilken
kamrarna stannade i olika beslut. Emellertid har under den fortsatta behandlingen
av denna sak klart framgått, att vi här befinna oss på väg mot en utveckling,
som det är nödvändigt att fästa uppmärksamheten på.

Det är icke tal örn annat, än att enligt gammal hävd och enligt gällande bestämmelser
uti 71 § regeringsformen bör gemensam omröstning kunna ske, när
det gäller grunderna för bevillningen. Det kungl, förslaget avser grunder för
såväl statsbeskattningen som kommunalbeskattningen av vissa tjänstemän tillkommande
fri sjukvård eller fri tandvård. Före år 1928, då 1910 års bevillningsförordning
fortfarande gällde och då såväl bevillningsförordningen som
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hade fullständiga lagtexter,
hade icke någon som helst tveksamhet uppstått örn här ifrågavarande
spörsmål. Emellertid, anledningen till att utskottet icke kunnat här förelägga
kammaren ett memorial örn gemensam omröstning bottnar däri att dessa förhållanden
efter år 1928 regleras av bestämmelserna i kommunalskattelagen.

Såsom utskottet anfört hänvisas det i 2 § i förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt till de bestämmelser angående beräkning av inkomsten
från olika förvärvskällor varom stadgas i 32 § kommunalskattelagen. Man kan
ju, som bekant, icke gemensamt votera i frågor rörande kommunalskattelagen.
På grund av detta förhållande har man också berövats möjligheten att gemensamt
votera om grunderna för statsbeskattningen. Enligt min uppfattning innebär
detta — jag tror, att bevillningsutskottet är därom enigt — en förskjutning
framför allt i andra kammarens Ställning. Det har ju nämligen alltid varit
så, att andra kammaren genom sitt större antal ledamöter haft större inflytande
över bevillningarna, därigenom att beslut örn dessa kunnat ske genom gemensamma
omröstningar. Den tolkning av bestämmelserna, som nu de statsrättslärda
givit, och som jag ej iskall opponera mig mot i detta sammanhang, skulle
således innebära att första kammaren genom att man avkopplar den gemensamma
omröstningen örn grunderna för bevillningarna får em ställning fullt likvärdig
med andra kammaren, när det gäller bevillningars avgörande.

Vi äro i bevillningsutskottet fullständigt överens örn, att den fråga det här
närmast gäller, i det läge vi befinna oss i dag, kan anses som en bagatellfråga,
men demina bagatellfråga bör icke avvinkas, ty det är ju möjligt, att vi tämligen
snart kunna komma att möta en fråga, som precis på samma sätt är reglerad
i kommunalskattelagen, men vilken fråga kanske är viktigare och bedelsefullare
än vad dagens (spörsmål örn skattefrihet för förmånen av fri sjukvård
dier fri tandvård kan vara. Bevillningsutskottet är allmänt av den uppfattningen,
att det är nödvändigt att här få till stånd en översyn av dessa
bestämmelser, så att man på ett eller annat sätt kan återgå till den ställning,
som enligt 71 § regeringsformen är tillförsäkrad framför allt andra kammaren.

Hur denna översyn skall ske, efter vilken linje man skall söka sig fram till
en lösning, tror jag icke någon är beredd att i dag anvisa. Man skulle ju kunna
tänka sig, att man återvände till det gamla förhållandet med likformiga lagtexter,
således med samma bestämmelser i förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt som i kommunalskattelagen. Men man får ingalunda
blunda för, att detta kommer att valla manga besvärligheter och åtskilligt
trassel för dem, som sedermera i praktiskt avseende skola tillämpa dessa lagar.

Anledningen, herr talman, till att jag hegart ordet är att jag anser detta

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Kamrarnas skiljaktiga beslut rörande viss ändring i kommunalskattelagen.

(Forts.)

.spörsmål vara av den betydelse, latt en översyn snarast möjligt bör göras i och
för rättelse av de förhållanden, som isnedvridits genom kommunal skattelagens
genomförande 1928. Till den kraft och verkan det hava kan, skulle jag därför
vilja vädja till Kungl. Maj :t, men närmast då till finansministern, att han tar
en titt på dessa problem och, isa snart det är möjligt, Böker få till stånd en
översyn, som på ett eller annat sätt kan leda till en lösning av detta spörsmål
genom en återgång till tidigare rådande förhållanden, så att andra kammaren
icke genom utvecklingen skjutes tillbaka till en ställning, som aldrig avsetts,
när det gäller avgörandet av bevillningsfrågor genom gemensamma omröstningar.

Herrar Lövgren, Sundström i Skövde och Olsson i Mellerud instämde häruti.

Efter härmed slutad överläggning lades memorialet till handlingarna.

§ 17.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 33, i anledning av väckt mo- Motion om

tion örn nedsättning av automobilskatten för elbilar. nedsättning

av automobil I

en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II: 132, skatten för
av herr von Seth hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att elbilskatten Milar.

utgår med blott hälften av den skatt, som utgår för andra bilar».

Utskottet hemställde, att motionen II: 132 av herr von Seth örn nedsättning
av automobilskatten för elbilar icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Axel Ivar Anderson.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr voll Seth: Herr talman! I motionen nr 132 i denna kammare har jag
hemställt, att automobilskatten på elektriska bilar måtte nedsättas till hälften
av den skatt, som utgår för andra bilar. Bevillningsutskottet har gjort en
mycket grundlig utredning i frågan, och både väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens trafikkommission ha fått yttra sig i isaken. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har avstyrkt motionen, under det att trafikkommissionen
tillstyrkt, att skatten sänkes.

Jag vill i detta sammanbano- bara erinra örn att antalet elektriska bilar ökats
avsevärt under de senare åren. Av utskottsutlåtandet s. 2 framgår, att det
för närvarande finns ca 1 000 lastbilar, som drivas elektriskt, och att antalet
eldrivna tyngre motorcyklar uppgår till 1 476. När det gäller oljeförbrukningen,
draga de elektriska bilarna icke mera än x/2 liter olja per år, och på
grund av den låga farten och jämna accelerationen äro de mycket gummibesparande.
Därtill kommer, att då laddningen sker framför allt på nätterna,
nian har stor möjlighet att tillgodogöra sig den inhemska energien.

Bevillningsutskottet har emellertid ansett, att den lindring en eventuell
skattesänkning till hälften skulle innebära, icke är av den betydelse, att utskottet
velat tillstyrka motionen. Jag skulle dock, herr talman, vilja erinra
örn att bilskatten icke är en skatt, som går till staten, utan en avgift som
skall komma vägväsendet till godo. När det nu är bevisat, att slitaget på gator
och vägar är obetydligt när det gäller dessa bilar, måste jag för min ringa
del säga, att jag icke kan finna annat än att mycket talar för att en skattelindring
bör ske härvidlag.

Nu säger utskottet i slutet av sitt utlåtande, att saken icke har så stor be -

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Motion om nedsättning av automobil sk att en för elbilar. (Forts.)
tydelse ur försörjningspoliitisk synpunkt. Men även om kriget nu synes vara
mycket nära sitt slut, är det dock av mycket stor beredtekapsbetydelse att lia
transportmedel, som helt och hållet äro baserade på inhemskt bränsle. Gengasen
har nu praktiskt taget räddat transportproblemen under kriget. Men
trots att Sverige är ett skogsland, erkänner sakkunskapen på skogsskötselns
område, aitt man måste spara på såväl den ved, varav skall göras kol, som den
ved som skall gå direkt till gengasugnen. Det vore därför enligt min mening
av ganska stor betydelse ur framtida försörjningsynpunkt att åstadkomma
denna lättnad i fråga örn skatt på elbilar.

Till sist skulle jag vilja understryka, att vi numera kunna framställa dessa
bilar och dessa batterier inom landet, vilket synes mig utgöra ytterligare ett
skäl i detta fall.

Jag ber, herr talmän, att få söka bifall till min motion.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag tror, att utskottet bär kommit till en riktig
slutsats, när det föreslår, att motionen icke skall föranleda någon riksdagens
åtgärd. Örn kammarens ledamöter se på tabellen överst på s. 5, finna
ni, att elbilarna, när man tager hänsyn till den totala driftkostnaden, ingalunda
äro missgynnade med hänsyn till situationen sedan kriget är slut och oljeimporten
har kommit i gång samt gengasdriften avvecklats. Gentemot gengasbilarna
ligga de litet sämre till. Men å andra sidan äro ju gengasbilama så
mycket besvärligare i driften än elbilarna, att skillnaden kanske i alla fall i
verkligheten är ganska obetydlig. Det blir i själva verket för en bensindriven
bil dubbelt så hög sammanlagd skatt som för en elbil, något som de som vilja
använda elbil få betänka. Jag kan också tänka mig, att vi efter kriget, när
allt kommit i normala gängor igen, få möjlighet att till ett billigare pris än
vad nu är fallet ladda de batterier, som man använder för elbilarna. Jag föreställer
mig, att med den utbyggnadstakt, som vi haft i fråga örn elkraften under
de senaste åren, vi så småningom komma i en situation -— ty vi skola ju
fullfölja utbyggandet av vattenkraften — då vi få ett mycket betydande kraftöverskott
särskilt nattetid, som till ett mycket billigt pris kan ''användas för
laddning av de batterier, som man använder i elbildriften.

Det är den omständigheten, att den tid, då man måste använda gengas och
surrogat, lider mot sitt slut, som gör, att utskottet icke velat genomföra någon
ändring i den nuvarande beskattningen. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 34, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 20 § förordningen angående
stämpelavgiften; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg å pensioner till vissa
f. d. anställningshavare hos vägdistrikt; och

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

nr 25, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående pension åt vissa
f. d. arbetare vid vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 19.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer

m. fl.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9, angående läraren i oboespelning vid musikhögskolan Georg
Arthur Pegel.

Under punkten 6 av en den 2 mars 1945 dagtecknad proposition, nr 192,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva,
att läraren i oboespelning vid musikhögskolan Georg Arthur Pegel finge
från och med månaden näst efter den, varunder han lämnade sin anställning,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension av 984 kronor, vilken pension icke skulle medföra
nedsättning av Pegel tillkommande pension såsom f. d. militär beställningshavare.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Sandström, Sundvik,
Löfgren, Andersson i Munkaljungby, Nilsson i Landskrona och Svensson i
Alingsås, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Nilsson i Landskrona: Herr talman! Vid en rad tillfällen har bankoutskottet
att taga ställning till frågan om pensioner, mot vilka man i mångå
fall är mycket betänksam. De flesta äro emellertid av den art, att vederbörandes
rätt att erhålla författningsenlig pension tangeras, och praktiskt taget i
alla fall föreligger det mycket starka behov, då vederbörande icke ha pension
från något annat håll.

Vad föreliggande fall beträffar, visar det sig, att personen i fråga haft en
fast anställning och att han till följd därav har en pension på 2 900 kronor.
Vidare har han haft en bisyssla, tack vare vilken han uppbär en pension på
2 100 kronor. Sammanlagt åtnjuter han sålunda en pension på omkring 5 000
kronor jämte tillägg. Pension och tillägg tillsammans utgöra nära nog 7 000
kronor.

Det är uppenbart, att man måste ställa sig tveksam, när det nu framställes
krav på pension därför att denna person haft en bisyssla, som under den övervägande
delen av tiden upptagit några timmars arbete örn dagen. Vi ha därför,
några ledamöter och jag, reserverat oss mot förslaget örn pension. Örn majoritetens
förslag skulle bifallas, skulle mannen i fråga få omkring 8 000 kronor
i pension.

När vi, som syssla med dessa pensioner, äro så betänksamma när det gäller
att tillerkänna en person en pension på 300, 400 eller 500 kronor, och detta

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 19. 5

Pensioner
eller understöd
åt vissa
i statens tjänst
anställda
personer m.fl.

Pension åt
läraren i
oboespelning
vid musikhögskolan
G. A.
Pegel.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Understöd åt
efterlevande,
till vissa i
statens tjänst
anställda
personer tn.fl.

Understöd åt
förre musikdirektören
V.
A. F. Brandis
frånskilda
hustru■

Pension åt läraren i oboespelning vid musikhögskolan G. A. Pegel. (Forts.)
trots att vederbörande kanske om ett par år skulle ha varit berättigad till full
pension, ha vi knappast, tycker jag, Tätt att tillerkänna en pensionär, som faktiskt
har en pension på 7 000 kronor, ytterligare pension för en bisyssla.

Herr talman! Jag hemställer därför örn bifall till den av herr Sandström
m. fl. avgivna, vid utskottets utlåtande fogade reservationen örn avslag på
ifrågavarande framställning.

Herr Paulsen: Herr talman! Utskottsmajoriteten var en smula betänksam,
innan den gick in för denna sak. Emellertid ha sådana lärare tidigare alltid
beviljats pension. Nu föreligger inför riksdagen förslag örn att göra dessa
lärare till extra ordinarie och ge dem pensionsrätt. När därtill kommer, att
mannen i fråga varit lärare vid musikhögskolan i fyrtio år, och då Kungl.
Maj :t ansett sig kunna framlägga proposition örn denna pension, ansågo vi oss
icke böra avstyrka den, utan vi tillstyrkte förslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid punkten avgivna reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Landskrona begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkten
9 i utskottets förevarande utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 10—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 20.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av framställningar
angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2, angående förre musikdirektören Victor Alberto Fredrik Brandis
frånskilda hustru.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Fru Gustafson: Herr talman! Redan vid 1943 års riksdag väckte jag en motion
med samma lydelse som den jag framburit i år örn att frånskilda hustrun

Fredagen den 4 maj 1945 fm. Nr 19.

Understöd åt förre musikdirektören V. A. F. Brandis frånskilda hustru.

(Forts.)

till musikdirektören Brandt skulle få rätt till pension ur arméns änke- och
pupillkassa efter de grunder riksdagen funne skäliga. Bankoutskottet avstyrkte
motionen av formella skäl, och jag böjde mig för detta. I år har jag kommit
med samma motivering och samma yrkande, och detta därför att riksdagen
förra året, sålunda år 1944, beviljade pension åt avlidne byråchefen Thulins frånskilda
hustru. Bankoutskottet fann då skäl tillstyrka motionen örn denna pension.
Man hänvisade bl. a. till att redan 1939 års riksdag beslutat örn pension
åt framlidne brevbäraren Hedenborgs frånskilda hustru, och man var på grund
av särskilda omständigheter benägen att tillstyrka bifall till motionen. Det var
således med anledning av riksdagen beslut föregående år som jag ansåg, att ett
prejudikat hade skapats. Själva principfrågan hade man gått ifrån, och man
hade tagit hänsyn till de särskilda omständigheterna.

Min motion i år, som således stöder sig på nära nog samma motivering som
den som anförts för pension åt fru Thulin, har bankoutskottet avstyrkt under
hänvisning till att några nya omständigheter icke tillkommit, som skulle kunna
motivera ett frångående av den ståndpunkt, som utskottet intog vid 1943
års riksdag.

Jag måste säga, att nya och viktiga omständigheter ha tillkommit, alldeles
särskilt genom 1944 års riksdags beslut att ge frånskilda fru Thulin den pension,
som i motion föreslagits, efter hennes avlidne f. d. make. Samma hänsyn,
samma motivering, samma omständigheter som föranledde riksdagen att
bifalla motionen till förmån för fru Thulin föreligga nu för bifall till den motion,
sorn jag nu för andra gången frambär till riksdagen. Jag vill särskilt
framhålla, att de förhållanden, på vilka min motion stöder sig, äro alldeles lika
både för fru Thulin och fru Brandt, endast med den skillnaden, att fru Brandt
är åtskilligt äldre både till levnadsåren och låt mig säga äktenskapsåren. När
utskottet i fjol ansåg att det var särskilda omständigheter som kunde föranleda
tillstyrkande av motionen om pension åt fru Thulin, motiverade man detta med
att fru Thulins äktenskap hade bestått under en tid av 24 år, att hon var vid
hög ålder, GO år, och att hon var klen och beroende av denna pension, som hon
ansågs ha rätt till på grund av de inbetalda stora pensionsavgifterna. Det varsamma
hinder denna gång som när riksdagen avslog min motion, nämligen att
rätten för frånskild hustru att erhålla pension efter avlidne f. d. make infördes
1936 med tillämpning från 1937, och här kommer jag till vad som är gemensamt
för dem båda. Bådas äktenskap upplöstes år 1935, således ganska kort tid
innan riksdagen fattade det beslut, som jag nyss hänvisade till.

Vad jag särskilt vill framhålla är, att fru Brandts ställning är likartad med
fru Thulins. Fru Brandt är 67 år. Hennes äktenskap upplöstes efter att ha bestått
i 35 år. I detta äktenskap ha makarna gemensamt uppfostrat sex barn.
Under 30 år lia makarna strävat för att kunna betala sina pensionsavgifter. Så
kommer den ödesdigra situation, som kan inträffa i en kvinnas liv, att när
hustrun blir sliten och till åren kommen söker sig mannen något nytt sällskap
och överger hemmet. Automatiskt leder detta till skilsmässa, och när mannen
dör står hustrun utan den rätt till pension, som hon anser sig äga på grund aide
gemensamt inbetalda pensionsavgifterna.

Jag vidhåller således, herr talman, att förhållandena äro precis lika i de båda
fallen. Den pension, som man förvägrar fru Brandt, går i detta fall icke tillnågon
annan enär musikdirektör Brandt avled ogift. Jag måste säga, att skulle
riksdagen denna gång bifalla utskottets avslagsyrkande, så begår riksdagen enligt
min åsikt en orättvisa, i det att den ena året bifaller men kanske i år avslår
likartade motioner. Prejudikatet är redan givet, principen är redan bruten, och
förhållandena äro likartade. Det är inte iner än en gärd av rättvisa från riks -

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Understöd åt förre musikdirektören V. A. F. Brandis frånskilda hustru.

(Forts.)

dagens sida, om den nu beviljar pension åt fru Brandt, som jag här gjort mig
till målsman för.

Herr talman! Jag tillåter mig således att yrka bifall till min motion.

Herr Paulsen: Herr talman! Fru Gustafson bar på ett mycket vackert sätt
skildrat frånskilda fruars mycket sorgliga lott, men av den anledningen kan
man inte ändå tillstyrka denna motion. Kungl. Majit bär prövat saken, vi ha
behandlat motionen vid 1943 års riksdag och då kommit till det resultatet, att
vi i utskottet icke kunna förorda densamma. Samma sak gäller i dag. Utskottet
har icke kunnat vara med örn saken, örn den gått oss aldrig så mycket till
hjärtat. Jag kan inte annat än följa utskottet och yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Fru Gustafson: Herr talman! Herr talmannen har varit vänlig att upplysa
mig örn att mitt yrkande örn bifall till min motion icke kan av herr talmannen
ställas under proposition, enär motionen icke innehåller yrkande örn en bestämd
utgiftssumma. Detta var jag ganska främmande för. Jag har bland
tidigare likartade motioner sökt efter en kläm, som jag tyckte skulle passa
alldeles särskilt för denna hemställan, och därefter formulerat motionens yrkande,
att riksdagen må besluta att till fru Hilma Brandt utbetalas pension ur
arméns änke- och pupillkassa efter de grunder riksdagen finner skäliga.

Bankoutskottet har således inte velat räkna på detta och komma fram till
något belopp, vilket jag livligt beklagar. Även om man avstyrkt motionen
kunde man kostat på sig att göra en utredning örn hur stort beloppet kunde
bli. Under sådana förhållanden återstår mig ingenting annat än att efter denna
framstöt för det rättfärdiga i motionen återtaga mitt yrkande. Jag har ingen
annan utväg. Men jag återkommer på ett eller annat sätt och kanske går andra
vägar än genom det motsträviga bankoutskottet för att få denna fråga löst.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 21.

Herr statsrådet Erlander avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 285, angående
bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 22.

Föredrogos vart efter annat:
bankoutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av väckt motion angående utredning örn rätt till pension
för vissa frånskilda hustrur;

nr 29, i anledning av Kungl. Marits proposition angående årligt understöd
åt vissa förutvarande arbetare m. fl. å Hamre och Såtenäs egendomar;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa pensionsbestämmelser
för lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels delaktighet i
statens pensionsanstalt för vissa grupper av befattningshavare, dels ock tjänst -

Fredagen den 4 maj 1945 fm. Nr 19. 69

Understöd åt förre musikdirektören V. A. F. Brandts frånskilda hustru.

(Forts.)

årsberäkning i pensionshänseende för föreståndarinnan vid akademiska sjukhuset
i Uppsala Elsa Amalia Nordström; och

nr 32'', i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående livräntor åt vissa
befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar; samt
andra lagutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förordning örn upphävande i viss del av förordningen den 31 oktober
1939 (nr 768) med vissa särskilda föreskrifter rörande tillämpningen av
motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561), m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 23.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av väckt motion
om viss ändring i arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer.

Utskottets hemställan föredrags; och anförde därvid

Fru Ekendahl: Herr talman! Det är inte min avsikt att försöka yrka bifall
till motionen. Jag har endast begärt ordet för att konstatera, att i och med
att motionen har väckts har den hemställan, som vi i motionen lia gjort, lett
till att arbetsrådet tagit ett liknande steg. Att motionen väckts är beroende på
att arbetsrådet vid sammanträde med representanter för såväl arbetsgivare
som personal förklarat att man icke hade denna möjlighet till dispensgivning
enligt § 11, mom. 2. När man nu av andra lagutskottets redogörelse över
arbetsrådets yttrande i frågan får klart för sig att arbetsrådet redan nu har
möjlighet att bevilja den dispens, som vi i motionen ha hemställt om, får jag
endast konstatera att motionen haft det goda med sig att arbetsrådet har omprövat
sin befogenhet. Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 24.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, såvitt angår jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckt motion; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bostadsvaneundersökning
på landsbygden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 25.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning
av väckt motion om åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna
m. m.

I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 437, av herr Severin i Gävle m. fl., hade yrkats, »att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om en snabb utredning angående
åtgärder och medverkan från statens sida för åstadkommande av en förbättring
och modernisering av läroböckerna samt ett förbilligande av dessa
och övrig skolmateriel och att därvid möjligheterna till ett statligt förlag eller
andra långt syftande åtgärder upptagas till prövning».

Motion örn
viss ändring
i arbetstidslagen
för hotell,
restauranger
och
kaféer.

Åtgärder för
förbättring
och modernisering
av
i är albekt ina
m. m.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)

Utskottet hemställde, »att andra kammaren måtte för sin del besluta, att
riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller örn en utredning angående åtgärder och
medverkan från statens sida för åstadkommande av en förbättring och modernisering
av läroböckerna samt ett förbilligande av dessa och övrig skolmateriel
och att därvid möjligheterna till ett statligt förlag eller andra långt syftande
åtgärder upptagas till prövning».

Reservation hade avgivits av herr Ståhl, fru Boman, herrar Svensson i Stenkyrka,
Fahlman och Larsson i Luttra, vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att förevarande motion, TI: 437, icke måtte till någon andra kammarens åtgärd
föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Ståhl: Herr talman! Lärobokseländet är en gammal känd företeelse
för alla föräldrar, som ha barn i skolåldern. Det är klart att det skulle vara
ganska enkelt att ifrån detta faktum, lärobokseländet, argumentera för en utredning,
som kunde medföra ett förbilligande av läroböckerna och leda till
ett system som möjliggör att behålla samma lärobok år efter år i skolorna.
Likaså skulle det vara enkelt att påpeka, att det är önskvärt att priset sänks
och att man överhuvud taget tillhandahåller största möjliga antal böcker till
så lågt pris som möjligt åt barnen i skolan. Klagomålen gälla dels de täta
ombytena av läroböcker och dels priserna. Jag tror att när man fördjupar sig
i ämnet och försöker komma underfund med det läroboksbestånd vi ha, måste
man konstatera, att bristerna äro obestridliga. På en del andra håll i världen
har man kommit längre när det gällt att effektivisera läroböckerna. Jag är
övertygad örn att talesmännen för motionen komma att påpeka — och det vill
jag ingalunda bestrida — att man exempelvis i Amerika har mera effektiva
metoder för att lära barnen det kunskapsstoff, som de skola inhämta. Man haldar
kommit längre i den vetenskap, som ■— örn jag icke missminner mig —
kallas experimentell pedagogik.

Men samtidigt måste vi konstatera, att här i landet har gjorts ganska mycket
för att få böckerna både bättre och billigare. Vi ha haft en rad utredningar
såsom 1927 års läroboksutredning, 1934 års lärobokssakkunniga och senast 1937
års utredning rörande fri undervisningsmateriel för folk- och fortsättningsskolor.
Samtliga dessa tre utredningar kommo till det resultatet, att olika
partiella åtgärder voro nödvändiga men att inga radikala ingripanden borde
ske. Det är med skolan och läroböckerna som med allt annat organiskt liv.
nämligen att de måste undergå en organisk utveckling och tillväxt. Att vraka
allt vad man har för att sätta dit något revolutionerande nytt är icke möjligt.

För att få till stånd en mera enhetlig och planmässig ordning på detta
område tillsattes av dåvarande ecklesiastikministern statsrådet Engberg, såsom
kammarens ledamöter är bekant, 1938 års läroboksnämnd, och den har
varit i verksamhet alltsedan 1940, alltså under fem år. Denna läroboksnämnd
har ett mycket vidsträckt bemyndigande. Den granskar böckernas innehåll
och utseende, den bestämmer faktiskt prissättningen på böckerna, och den avgör
vilka böcker som få komma till användning i svenska skolor.

Om man tar del av läroboksnämndens remissvar till utskottet skall man också
finna, att hela dess resonemang och motivering går ut på ett avstyrkande
av några mera radikala åtgärder just nu. Man säger, att man har läroboksutgivningen
i sin hand och att det vore önskvärt att man kunde rensa och
gallra ut något mera radikalt i nuvarande läroboksbestånd än som skett men
att man måste fara varligt fram. Man kan nämligen icke, säger nämnden,
ålägga föräldrar och skoldistrikt att vidkännas så stora kostnader, som en

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
total utgallring skulle föra med sig. Reservanterna lia resonerat på det sättet,
att eftersom läroboksnämiulen tillsattes så sent som 1938 och eftersom den verkat
enbart under kriget, är det riktigt att den får tid på sig att visa vad dess
verksamhet kan medföra; den har icke haft tillfälle till detta ännu. Utskottsmajoriteten
å sin sida har resonerat på det sättet, att eftersom läroboksnämnden
icke kommit fram till ett förhållande, som kan betraktas som i alla avseenden
idealiskt, är en utredning av behovet påkallad.

Jag skulle emellertid tro att det är tanken på eller projektet örn det statliga
förlaget som sådant, som föranlett utskottsmajoriteten att yrka på en utredning
i anslutning till motionens syfte. Vi. reservanter ha beträffande detta
statliga företag haft våra dubier. Vi ha menat, att på detta område liksom på
andra måste fri tävlan få råda. Alla de experter vi talat och rådgjort med ha
nog också haft den uppfattningen, att örn det bleve ett enda läroboksutgivande
förlag här i landet skulle utvecklingen stanna av. Det är nödvändigt att vi
lia konkurrens och att olika förlag ha möjlighet att ge ut olika böcker. Därför
ha vi även av detta skäl måst ställa oss avvisande till tanken på ett statligt
förlag. Nu frågas det från motionärernas och utskottsmajoritetens sida: varför
skall man vara rädd för ett statligt förlag, som skall arbeta i fri konkurrens
med privata företag? Vi ha svårt att tänka oss in i en sådan framtid
för ett dylikt förlag. Det säger sig nämligen självt, att det skulle bli ett i
längden ohållbart tillstånd, örn ett statligt förlag skulle sitta och se på, hur
de privata förlagen komme ut med den ena utmärkta läroboken efter den andra,
medan däremot det statliga distanserades. Det ligger i sakens natur att vi
här lätt skulle glida in i ett monopolistiskt tillstånd, som i längden skulle bli
skadligt för skolan och undervisningen i skolan.

Jag skulle utöver det anförda också vilja säga, att man under diskussionen
i utskottet argumenterat på det sättet, att utvecklingen på detta område har
kunnat uppvisa vissa monopolistiska tendenser. Den argumenteringen har också
gått igen i tidningspressen. Det är ingen tvekan örn att vi ha ett stort förlag,
som hittills behärskat marknaden, men jag ber kammarens ledamöter observera,
att det numera finns många företag, som arbeta i denna bransch. Jag
kan som exempel påpeka, att Kooperativa förbundet startat förlagsrörelse även
i skolboksbranschen. Jag kan också säga kammarens ledamöter, att några prisöverenskommelser
eller karteller icke alls finnas pa detta område. Jag har
här i min hand en liten bok, som förra året utgavs på Almqvist & Wiksell
förlag — eller Gebers förlag, ty dessa förlag samarbeta ju. Boken har tillkommit
i direkt konkurrenssyfte. Jag tror att var och en intresserad, som vill
ta del av denna lilla räknebok för folkskolans första skolår, skall finna, att
den visar all möjlig effektivitet och modernitet, när det gäller uppdelningen
och metoden att lära barnen grunderna i räknekonsten. Fri tävlan torde ge
oss allt fler böcker av detta goda slag.

Jag tror sålunda, herr talman, att man icke med fog kan göra ^gällande, att
en utredning på detta område nu skulle kunna leda fram till några positiva
resultat. Läroboksnämnden sitter sedan fem år tillbaka och har arbetat under
krigets och krisens tryck. Varför då icke låta läroboksnämnden fortsätta
några år, tills förhållandena lättat så att vi kunna se vad den kan åstadkomma?
Något förbilligande kan det icke bli tal örn, eftersom priskontrollnämnden
och läroboksnämnden för närvarande bestämma vad böckerna skola kosta,
och någon effektivisering kan det icke bli. eftersom man överhuvud taget icke
kan kommendera fram bättre läroböcker. Och nåyra nya initiativ kan det ju
icke komma enbart genom ett nytt förlag, liven örn staten^ äger det, eftersom
initiativen måste utgå från lärarkåren själv. Jag ber också att få betona, att
den kommitté, som arbelade mellan åren 1937 och 1939 och som utredde frågan

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
om fri undervisningsmateriel för folk- oell fortsättn i ngsskolor och hade att ta
ställning till detta stora inköpsproblem, nämligen om inköp av böcker till skoldistrikten,
också prövade lämpligheten av ett statligt förlag men därvid kom
till det resultatet, att en sadan tanke var ohalibar och en sådan väg oframkomlig;
örn herr Törnkvist i Karlskrona, som var ordförande i kommittén, vore
här närvarande skulle han säkerligen kunna verifiera vad jag säger. Till samma
resultat kom också dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Engberg.

När utskottet nu i alla fall yrkar på en utredning av detta projekt, skulle
jag, herr talman, vara benägen att karakterisera detta, kanske icke som en
okynnesutredning men i vart fall som en överflödig utredning. Det är ju dock
en gammal god tradition i riksdagen att man påyrkar dylika utredningar, endast
då man vet att en utredning är av behovet påkallad. Det finus för dagen
ingenting annat att utreda än frågan örn detta statliga förlag, vilket i och
för sig icke kan medföra några fördelar. Under sådana förhållanden ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Sefve: Herr talman! Eftersom jag dels har ganska stor erfarenhet i
fråga om läroböcker och dels var ledamot av 1934 års lärobokssakkunniga
kanske jag kan få yttra ett par ord i denna fråga.

När man läser utskottsbetänkande! finner man, att där tages ganska stor
hänsyn till särskilt ett uttalande, som återgives in extenso som bilaga till
betänkandet. I detta yttrande framföras en del synpunkter, som äro ytterst
belysande för just detta problem. Där anföres bl. a. ett uttalande av professor
Hans Larsson beträffande en viss lärobok, som mycket användes i geografiundervisningen.
I detta framhälls, att läroboken i fråga är ur psykologisk
synpunkt felaktigt uppställd. En sådan anmärkning kan emellertid riktas icke
bara mot den läroboken utan mot alla läroböcker i geografi.

När man läser Hans Larssons kritik, finner man den ganska tilltalande.
Trots detta, har det dock visat sig omöjligt att få fram en lärobok, som är utarbetad
enligt hans recept och det av den enkla anledningen att många pedagogiska
teorier, som göras vid skrivbordet och där te sig utomordentliga, icke
alls hålla vad de lova, när de komma ut i praktiken. Lärare ha försökt sig
på att undervisa enligt dessa metoder. Det har dock visat sig, att det icke går
att tillämpa dem. Han skall därför icke alltför mycket låta sig påverkas
av de vackra ord, som komma från en sådan kritik.

I nu berörda yttrande finns det anmärkningar mot även andra böcker. Man
har sökt visa, att dessa läroböcker ha ett ordval, som icke alls lämpar sig för
barnen. Jag tror dock inte att man kan bygga en pålitlig kritik på sådana
isolerade citat, som där använts. Vidare har i detta utlåtande angivits resultatet
av en undersökning, som gjorts på så sätt, att man frågat barn, i vad
mån de förstått betydelsen av vissa ord. Då det härvid visat sig att ett mycket
stort antal av barnen missförstått dem, har man dragit den slutsatsen, att dessa
ord icke äro lämpliga. Man nämner sådana ord som talrik, trångmål och
glädjeämne. När dessa ord förekomma i detta urval förstår man mycket väl,
att det icke är fråga örn sa förfärligt ovanliga ord utan helt enkelt örn sådana
ord, som normalt böra höra till en människas ordförråd. Men det är ju ej
skolans uppgift, att begränsa lärjungarnas ordförråd. Skolan vill tvärtom i
vidaste mån utvidga detta ordförråd, så att barnen kunna röra sig även med
ord sorn äro mindre brukliga; det får till och med anses vara en av skolans
uppgifter att åstadkomma något sådant.

I ifrågavarande utlåtande kritiserar man läroboksnämndens metod att granska
nya läroböcker först i korrektur. Tidigare har denna granskning skett först

Fredagen deli 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
sedan böckerna blivit tryckta. Man framhåller med full rätt, att genom denna
metod mycket stora utgifter förorsakas författarna oell förlagen. Dessa veta
icke på förhand örn vederbörande bok kommer att bli godtagen av läroboksnämnden
eller icke, och detta avskräcker eventuella läroboksförfattare att framträda
med sina alster. I stället föreslår man granskning i manuskript. Detta
kostar författarna icke så mycket och förlagen ingenting alls. Jag Auli erinra
örn att 1934 års sakkunniga hade denna fråga uppe till mycket ingående
undersökning. Alla ledamöter voro dock övertygade örn omöjligheten av en
granskning på manuskriptstadiet; och detta av flera anledningar. Den skulle
ta orimlig tid och skulle kosta mycket pengar för granskningsnämnden. Man
skulle icke heller kunna på manuskriptstadiet bedöma det slutliga alstret. Men
det framför allt avgörande var, att örn man skulle tillåta en granskning redan
på manuskriptstadiet, skulle läroboksnämnden icke kunna avvisa en förfrågan
från de underkända om anledningen till underkännandet. Resultatet
måste bli att författarna skulle omarbeta sina manuskript på de ställen, där
anmärkning framkommit, och sedan skicka in dem på nytt. Skulle boken icke
heller då bli godkänd, skulle proceduren kanske upprepas, och till sist skulle
författaren komma fram till ett manuskript, som icke kunde underkännas.
Följden härav skulle i sin tur bli att man finge en hel råd medelmåttiga läroböcker,
men örn läroboksantalet blir för stort, blir följden ett fördyrande av
kostnaderna för. läroböckerna och alltså en höjning av priset på dessa.

Nu säger man i utskottsutlåtandet, att det borde göras en undersökning och
örn denna visar, att man icke kan råda bot på rådande missförhållanden med
mindre än att man tar ett statligt förlag, skall man självfallet göra det. Det
finns, kanske inte så många men dock ett antal människor i detta land, som
äro övertygade om, att så fort man förstatligar något, måste resultatet bli bra.
Man har en mycket stark tilltro till statens förmåga. Den är kanske berättigad
i många fall, men jag ställer mig i här förevarande hänseende mycket
tvivlande av den anledningen, att ett statligt läroboksförlag självfallet måste
kämpa mot samma svårigheter som ett enskilt förlag. Man kan ju icke gärna
tro att de statliga ämbetsmän som skulle vara anställda i detta statliga förlag
skulle ha en alldeles särskild begåvning, ett särskilt sjätte sinne, varigenom
de i förväg bättre än andra människor skulle kunna utröna vilka böcker
som äro bra eller icke. De skulle naturligtvis kunna undvika dåliga läroböcker,
men de skulle icke kunna undvika de medelmåttiga, och följden av detta
måste i sin tur självfallet bli, att böckerna i detta förlag icke skulle bli billigare
än i de privata förlagen, snarare tvärtom, örn icke någon annan särskild
omständighet tillkomme. Örn tillskapandet av ett statligt förlag skulle
leda till ett sådant resultat, så måste följden självfallet bli antingen upphörande
av detta statliga förlag eller ett statligt monopol, och det sistnämnda
är ju någonting som jag tror, att vi alla inom skolans område äro mycket
rädda för. Man har ju erfarenheter från andra länder vilka risker, som äro
förbundna därmed. Även örn vi gärna tro, att vi svenskar äro förståndigare
än de flesta andra folk, bör man icke bortse från dessa erfarenheter. Vi hålla
emellertid friheten på detta område sorn någonting synnerligen dyrbart.

Jag vill emellertid påpeka, att det finns möjligheter att förbilliga läroböckerna.
De kanske icke ligga så mycket på själva läroboksområdot, alltså beträffande
framställningen och utgivandet av läroböckerna, utan fastmer på ett annat
område, nämligen distributionen av läroböckerna. Yi veta, att för närvarande
tar distributionen bortåt 30 X av lärobokskostnaderna, i vissa fall mer,
i vissa fall mindre. Man bär emellertid redan nu lyckats åstadkomma en nedsättning
av distributionskostnaderna på sä sätt, att man guti förbi de normala
distributörerna, alltså bokhandlarna, och går direkt på skolan idler kommu -

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm,

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna rn. m. (Forts.)
lien. Man har exempelvis mycket allmänt i folkskolorna ordnat det på det sättet,
att vederbörande lärare kunna rekvirera böcker, de få dem i så fall mycket
billigare av den anledningen, att omkostnaderna för de vanliga distributörerna
bortfalla. I vissa fall ombesörjes distributionen av folkskolestyrelsens. Särskilt
folkskolestyrelsens i städerna ha åstadkommit ganska mycket i detta
hänseende.

Det finns ytterligare ett sätt att åstadkomma mycket kraftiga prisreduktioner,
nämligen att en kommun eller flera kommuner tillsammans beställa en
viss upplaga. I och med detsamma bortfalla såväl distributionskostnaderna som
den riskpremie, som alltid måste uttagas för att möta risken av att en upplaga
icke blir slutsåld. Men allting har självfallet sina nackdelar. En nackdel med
den senare metoden är ju den, att dessa kommuner måste binda sig för en viss
bok för ett visst antal år, och det är icke alltid säkert, att de äro så pigga på
detta. Jag vill vidare framhålla, att när man diskuterar distributionens förbilligande
på detta sätt, skall man icke tro, att man — även örn man icke tager
hänsyn till den grupp människor som skulle bli lidande, nämligen de normala
distributörerna, bokhandlarna — får distributionen gratis. Man måste betala
den på annat sätt. I folkskolestyrelserna i de större städerna finnas särskilda
tjänstemän, som ha till uppgift att ombesörja denna distribution. Vid läroverken
är distributionen av lexikon till lärjungarna ordnad så att en sänkning av
priset för dessa med 20 % åstadkommes. Det är emellertid självfallet, att denna
distribution kostar pengar. Den måste ombesörjas av rektor och lärare, och det
kan icke hjälpas, att den tid, som måste användas till detta, tages från annan tid.
som faktiskt är dyrbarare, exempelvis från undervisningstiden, när det är fråga
om lärare, eller från den tid rektor behöver för att leda sin skola.

Man hör ibland — och det är mycket förklarligt — den uppfattningen uttalas,
att de enskilda förlagen i vinstsyfte försöka undertrycka en del goda
läroböcker. Man resonerar som så, att örn de utgiva en ny lärobok, kommer den
att tränga ut andra läroböcker, som de tjäna bra med pengar på, och det kan
ju tänkas att det ligger någonting i detta. Jag tror dock det är mycket sällan
man kan få tag på sådana fall. Förlagen ha som regel ingen som helst rädsla
för att konkurrera med sig själva, och det är ganska naturligt, att det skall
förhålla sig på det sättet, ty de måste ju tjäna mera på att få sälja en god bok,
som eventuellt undantränger deras gamla, än att ett annat förlag ger ut boken
i fråga. Förutsättningen för att beskyllningen skulle vara riktig är, att det
bara skulle finnas ett förlag, men vi veta ju, att det finns flera förlag, som
ganska livligt konkurrera med varandra på detta område. Man kan också mycket
lätt peka på fall, då förlag givit ut nya läroböcker med nya pedagogiska uppslag,
trots att de i förväg kunnat räkna ut, att det skulle bli förlust. I det långa
loppet måste härigenom en viss fördyring av det övriga läroboksbeståndet åstadkommas.
Men i det avseendet skulle ett statligt förlag sitta i precis samma
båt.

Jag vill också framhålla, att det icke är så lätt, som man tror att få tag i
dugliga författare, som med framgång kunna skriva nya pedagogiska experimentböcker.
Att skriva nya läroböcker är nämligen ett mycket betungande
arbete, och utsikten för författaren att få hetalt är också skäligen liten. Ofta
får han satsa en hel del pengar med ganska litet hopp att få tillbaka sina utlägg.
Det är icke alls ovanligt, att en lärare utarbetar en ny pedagogisk metod
för sin undervisning och kanske också kan uppvisa mycket goda resultat med
sin nya metod. Det är också ganska naturligt, om han vill ge ut en lärobok,
som ger rättvisa åt den nya metod, som han så framgångsrikt prövat. Men skall
det löna sig att ge ut en lärobok, räcker det icke att den nya metoden är bra
för blott honom, utan den måste vara bra även för andra. Jag vet flera fall då

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
läroboksförfattare icke tillräckligt beaktat detta. Vi hade exempelvis vid ett
läroverk en mycket framstående lärare, som undervisade efter en särskild metod
och även skrev en lärobok i överensstämmelse med denna. Han vände sig till
en hel rad förlag, men intet ville ge ut den. De hade nämligen lämnat den till
experter för att höra sig för, örn det skulle löna sig att ge ut boken, och dessa
förklarade, att lärare i allmänhet icke kunde undervisa efter denna metod. Läraren
i fråga var emellertid övertygad örn att hans metod var utmärkt, ty han
hade själv uppnått så goda resultat. Därför tryckte han den på egen bekostnad.
Det visade sig emellertid, att det läroverk, där han undervisade, var det enda
vid vilken boken infördes. Han lyckades icke få något annat läroverk att antaga
den. Följden blev naturligtvis, att han fick gå ifrån sitt experiment med mycket
stora förluster. Jag nämner detta som ett exempel för att klargöra, att vad
den ene pedagogen anser som det enda riktiga anser ofta den andre som fullkomligt
omöjligt. En lärobok, som vissa psykologiska experter finna dålig, kan
av många lärare användas med mycket stor framgång. Vad som härvidlag är
utslagsgivande är icke den ene eller andre pedagogiske eller psykologiske expertens
omdöme utan erfarenheterna från den praktiska undervisningen. Det är
ett förhållande, som alla känna till, var och en från sitt arbetsfält.

Nu har utskottet delat sig i två hälfter, av vilka den ena vill ha en utredning,
den andra däremot icke. Riksdagen har ju under de senare åren beställt en hel del
utredningar. Det har varit så många kan man säga, att trots att ett mycket
stort antal av dem icke kommit till stånd, så har dock vårt utredningsmaskineri
blivit synnerligen ansträngt; det ha nog alla märkt, som sitta i kommittéer som
nyligen börjat arbeta. Det kan därför synas som örn man icke borde begära en
ny utredning, örn man icke har mycket starka skäl för detta, och i detta fall
är det ju icke mer än tio år sedan den sista läroboksutredningen ägde rum. Resultatet
av denna sista läroboksutredning blev för övrigt tillkomsten av den
statliga läroboksnämnden, som ju nu har arbetat blott i något mer än fem år,
och en stor del av dessa fem år har ju gått åt till att rensa upp den vildväxta flora
av läroböcker sorti fanns, innan denna läroboksnämnd kom till, nämnden har dessutom
fått kämpa mot de besvärligheter, som kriget fört med sig med stigande
priser o. s. v. Den har alltså på olika sätt hämmats i sitt arbete, och jag för
min del tycker, att man borde vänta något och se, huruvida icke läroboksnämnden
under fredliga förhållanden med bättre arbetsro skulle kunna uträtta någonting
verkligt gott på det område, där den är satt att arbeta.

Med dessa ord. ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Allard: Herr talman! De båda föregående talarna ha gjort gällande
att denna fråga icke är ny här i kammaren, den har vid flera tillfällen tidigare
varit uppe till behandling. Att den nu åter tränger sig fram är väl ett
bevis på att; den ännu icke är tillfredsställande löst. Det är ju två önskemål
som motionärerna här ha fört fram. Dels gäller det att åstadkomma en förbättring
av de läroböcker som vi lia, dels att åstadkomma ett förbilligande av
läroböckerna och annan materiel för folkskolor, läroverk och andra undervisningsanstalter.

Med anledning av motionärernas önskemål att åstadkomma en förbättring
av läroböckerna måste det ju sägas, att det råder delade meningar örn vårt
läroboksbestånd. Både herr Ståhl och herr Sefve Ira i dag gjort gällande —
och det anse givetvis även motionärerna — att örn antalet av de av läroboksnämnden
godkända läroböckerna kanske icke så mycken diskussion äger rum.
Örn någon åsikt i det hänseendet framfördes, är det möjligen den, att vi skulle

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
ha för många godkända läroböcker. Däremot är det mera diskussion om kvaliteten
hos de läroböcker som finnas. I dea rikhaltiga floran frodas det nog
en hel del vildblomster. Det förekommer ibland ett språk som icke är så lätt
att förstå ens för vuxna människor, och det är kanske ännu värre för barn och
ungdom att tolka det. Man skulle kunna andraga flera exempel härpå. Även
örn man, som herr Sefve, gör gällande, att dessa exempel icke bevisa någonting,
vill jag ändå draga fram några sådana exempel.

I en lärobok i kristendomskunskap i realskolan heter det bl. a.: »Det gick
enkelt till vid dessa gudstjänster. Formerna voro likgiltiga, allt syftade till
det kristna livets framväxt och styrka. Den som hade profetians gåva var
högt skattad och tungomålstalama hörde man med helig bävan. Tidigt fick
också psalmsången plats vid församlingens gudstjänster. — Men hänryckningens
tid förgick och formerna kommo.» Det är ju icke så underligt, arn vår moderna
ungdom, som är van vid den smärta linjen, här frågar sig, vilka former
det var som kommo, örn det var den smala midjan som fick vika för de mera
yppiga formerna. I en språklära för folkskolan — jag tror den är för femte
eller sjätte klassen — heter det i en rättskrivnings uppgift följande: »Pysslingen
tyckte att det var ett ohyggligt väder. Stormen visslade popplarnas
blad prasslade torra grenar rasslade dörrar gnisslade och de murkna rucklena
vacklade. Pojken gick över den knaggliga gården där han trasslade in
sina trätofflor i vägens räfflor och snubblade på lönnliga fällor. Det var måttligt
trevligt att traska genom vattenpussarna. Han tyckte att två ugglor i
lönnen tisslade och tasslade och gycklade örn honom. Äntligen fann han en
öppen lucka i en sockel där han smusslade sig in från det nattliga ovädret.
Snart sov han sött och drömde örn äpplen och vofflor.» Vidare heter det:
»Kopparslagare Rulle förtennar buckliga kittlar och lagar krassliga skyfflar.
Han är skicklig i yrket och sysslar och pysslar med allt möjligt. Han är en
hygglig och snäll man. Är han förargad så hycklar han inte utan säger ifrån
som en sann ättling av Värmland där han föddes i Säffle. Örn han är vid gott
lynne visslar han och rabblar upp massor av rafflande ordstäv. Han grubblar
ibland på hur han skall kunna rädda sina spräckliga kycklingar från en
olycklig död i ugglornas, vesslornas eller micklarnas klor. Pojkarna gyckla
ibland med hans smällande tofflor men då skrattar han dubbelt lycklig och
fortsätter bara att gnissla med sin fil.»

Det skulle icke förvåna mig, örn de barn som bli förelagda denna räftskrivningsuppgift
i stället för att fundera över på vilket sätt de skola lösa uppgiften
framför allt komma att fundera över hur man kan trassla in sina trätofflor
i räfflor på vägen och hurudan en krasslig skyffel ser ut. Det är icke bara
motionärerna och utskottet som fått den uppfattningen, att det i denna flora
av läroböcker frodas en del vildblomster. För några veckor sedan var det en
debatt hos Göteborgs folkskollärarförening örn vilka krav man skulle kunna
ställa på en historisk lärobok. Det framfördes då av en läroboksförfattare,
som tillika är Överlärare, en hel del besk kritik mot just historieböckerna. Han
sade då enligt ett referat, att våra historieböcker stå på fattigskolans nivå.
Vidare sade han: »Låt oss åtminstone få lika fina läroböcker i historia som
t. ex. de vackra broschyrer, som staten skickar ut gratis för att få tag på gamla
galoscher.» Därjämte gjorde han gällande, att man får icke förvåna sig över
om den stora allmänheten efter avslutad folkskola definitivt går över till den
kolorerade veckopressen, ty — yttrade han — så odrägliga som skolböckerna
i allmänhet äro både till avfattning och typografisk utstyrsel, kunna de sannerligen
inte locka till trägnare efterstudier.

Det har icke varit min avsikt att med dessa exempel rikta någon kritik mot
läroboksnämnden för att den icke har gått strängare fram när det gällt att

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
gallra ut böcker som icke ansetts vara lämpliga. Jag har bara avsett att här
ge ett bevis för att det verkligen förekommer en hel del missförhållanden, såsom
motionärerna och utskottet gjort gällande. Vi förstå väl, att läroboksnämnden
icke har velat gå bryskt fram. Nu har dock läroboksnämnden lovat
att så småningom företaga, en genomgripande granskning, och det noterar man
givetvis med tacksamhet. En sådan granskning kan emellertid bara bli ett led
i arbetet att åstadkomma bättre böcker. Den kan givetvis icke bli av någon
mera genomgripande betydelse.

Av större betydelse är, att allvarliga försök göras för att producera sådana
böcker som icke äro behäftade med de fel som jag här har givit exempel på.
Vad isom därvidlag framhållits av utskottet är, att man skall försöka att för
framtiden samordna både den pedagogiska oell den psykologiska sakkunskap
som finns på detta område. Enligt uppgifter, som vi ha fått inom utskottet,
har man i andra länder kommit betydligt längre än vi på detta område. Särskilt
gäller detta Amerika.

Reservanterna äro ju icke heller nöjda nied det läroboksbestånd vi ha, och
de vilja ju också ha en utredning, men de tro, att läroboksnämnden kan åstadkomma
en sådan utredning. Vi som bilda utskottsmajori telen ställa oss mycket
tvivlande till detta. Vi tro icke, att läroboksnämnden har möjligheter att
taga de initiativ som behövas för att åstadkomma bättre böcker och för att
samordna den pedagogiska och psykologiska sakkunskap, som antagligen finns
i vårt land men som behöver samordnas, örn goda resultat skola uppnås.

Det andra önskemålet som framföres i motionen är, att vi skola försöka
åstadkomma billigare böcker och billigare skolmateriel. Örn detta ginge att
genomföra, skulle det givetvis av alla hälsas med tillfredsställelse. Det
gäller såväl målsmän som stat och kommun. Vad som härvidlag först och
främst har föresvävat motionärerna är ju, att de sammanlagda utgifterna för
såväl läroböcker som skolmateriel äro synnerligen höga. Vidare är det den
omständigheten att man kan befara, att priset på vissa böcker är onödigt
högt. Det är svårt att bevisa, men det finns anledning befara, att priserna på
vissa böcker äro alltför väl tilltagna. Reservanterna äro härvidlag också inne
på samma linje som utskottet, men de anse, att denna fråga kan läroboksnämnden
klara av. Inom utskottet erkänna vi villigt, att läroboksnämnden har
gjort en hel del i denna riktning vid sitt granskningsarbete, men vi tro ändock
icke, att den har möjligheter att reglera detta förhållande på önskvärt sätt.
Nämndens befogenheter äro begränsade, och så långt som till att åstadkomma
en utredning örn på vilket sätt produktionen av läroböcker skall förbilligas
sträcka sig icke dessa befogenheter, och den har troligen ej heller möjligheter
att göra en sådan utredning.

I samband med önskemålet att denna fråga skall utredas ha motionärerna
också velat, att man skulle undersöka möjligheterna att åstadkomma ett statligt
läroboksförlag. Även örn icke reservanterna lia sagt det, så är det väl tydligt.
att det är det som har skrämt dem mest. Det är troligt, att utskottet blivit
enigt, om motionärerna hade stannat med att yrka på en utredning, som bara
skulle gälla att få fram bättre och billigare böcker och icke dessutom även
yrkat på utredning örn ett statligt förlag.

Denna tanke att man skall utreda frågan örn ett statligt läroboksförlag är
icke ny. Tidigare skolutredningar lia framhållit, att det bör göras en utredning
örn denna fråga, men någon sådan utredning har icke blivit gjord. Det är
fördenskull på tiden, örn man nu skall taga upp frågan om läroböckerna, att
man då även bör göra den utredning, som man nu och även tidigare yrkat på.
Nu vill man nog göra gällande, att denna fråga är betydligt farligare än vad
den i verkligheten iir. Det framstår icke för utskottet och icke heller för mo -

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
tionärerna som ett absolut krav och som ett livsviktigt krav, att det skall bli
ett statligt läroboksförlag. Men inom utskottet lia vi ansett att när de i motionen
upptagna frågorna om förbättring och förbilligande av läroböckerna anses
värda en utredning, man också bör pröva vad ett statligt förlag kan göra i det
hänseendet, särskilt som tidigare utredningar ej haft möjligheter, trots att man
så önskat, att utreda denna fråga.

När här göres gällande, att ett statligt förlag för motionärernas och utskottets
del skulle vara ett så trängande önskemål, ber jag att få läsa upp vad utskottet
i detta avseende har skrivit. Det heter på s. 18 i utskottsutlåtandet:
»Frågan örn upprättandet av ett statligt förlag ■— utan monopolställning —
har aldrig blivit utredd. Det finns intet förnuftigt skäl att hesitera inför den
utredningsuppgiften. Det må ankomma på en blivande utredning att visa, huruvida
denna utväg kan tänkas befrämja motionens syfte örn ett förbilligande
av läroböckerna eller icke. Skulle denna väg icke befinnas rekommendabel,
torde utredningen icke sakna möjligheter att till prövning upptaga vad motionärerna
åsyftat med ''andra långt syftande åtgärder’. Frågan örn upprättandet
av ett statligt förlag framstår för utskottet ingalunda såsom ett dogmartat
önskemål, men utskottet har svårt att finna, varför man på förhand skulle från
utredningen utesluta just denna detalj i ett stort frågekomplex.» Som jag tidigare
har påpekat försöker man från reservanternas sida att framställa detta
förslag som farligare än vad det egentligen är. Det finns inga skäl att se så
mörkt på denna fråga. Jag är litet förvånad över att en så modig man som herr
Ståhl så lätt blir skrämd på flykten. Han har ju under krigsåren kommit att
gälla som en av de modiga männen i vårt land, så modig, att han för en tid
sedan t. o. m. blev citerad av Pravda. Man anser nu detta förslag så farligt,
att det till och med göres gällande, att här är fara å färje för friheten att taga
pedagogiska initiativ. Jag tror som sagt inte man bör se så allvarligt ock så
mörkt på denna fråga. Örn kammaren bifaller utskottets hemställan, tror jag
inte att det är någon fara för att det pedagogiska initiativet skall försvinna.
Jag tror i stället att just utskottets förslag och utskottets linje skall medföra
möjligheter till nya pedagogiska initiativ, som nu inte kunna göra sig gällande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Haggblom: Herr talman! Jag har en smula erfarenhet från en av de
skoltyper, som beröras av denna motion, nämligen lantmannaskolorna. Av den
anledningen har jag bett få taga till orda. Jag har också en 18-årig erfarenhet
från egna barns skolgång, och även den säger mig något örn hur denna fråga
ligger till.

Sedan jag studerat det föreliggande utskottsutlåtandet med alla dess bilagor
vill jag säga, att jag inte anser att förslaget om utredning är någonting direkt
farligt, en uppfattning som herr Allard trodde vara allmän. Men jag skulle vilja
karakterisera min uppfattning så, att jag anser förslaget örn utredning såväl
onödigt som missriktat. Man kan visserligen säga att staten inte har gjort mycket
för att framskaffa lämpliga läroböcker. Staten har satt till en läroboksnämnd,
som skall granska och förhindra att felaktigheter insmyga sig i läroböckerna.
Men de direkt positiva åtgärderna från statens sida äro ju inte så
stora. Det beror väl på att vi här röra oss inom ett område, där vi inte kunna
räkna med att få fram några märkligare resultat genom ett kollektivt arbete,
utan här är det läroboks författarna, individerna, som mäste göra sin insats. Örn
det, såsom i motionen göres gällande, finns tillräckligt manga och goda läroböcker
att välja på inom vissa ämnen och inom andra ämnen åter läroböckerna
äro en smula föråldrade, beror detta på att vi inom ett så litet folk som vårt

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
och inom alla de fack, som läroböckerna skola omspänna, och i varje tidsskede
helt enkelt inte kunna räkna med att vi skola ha människor, som kunna vara
fullkomliga. Jag är övertygad örn att vi skulle komma till precis samma resultat,
örn vi skulle granska även större folks förhållanden därvidlag. Örn man
jämför de läroböcker, som exempelvis min egen generation hade, med de läroböcker,
som våra. barn fått använda, skall man emellertid finna, att det ändå
tagits ett jättesteg framåt på detta område. Även örn jag jämför de läroböcker,
som mina äldre barn använde för 15 år sedan, med de läroböcker, som mina
yngre pojkar nu använda i småskolan, kan jag också märka, att det även under
denna tid gjorts avsevärda framsteg. Man kan inte säga, att utvecklingen på
detta område stått stilla därför att staten inte varit med och drivit fram densamma.
Det är väl snarare så, att duktiga pedagoger, som lia förmåga att skriva
läroböcker, lia arbetat stilla och oförtrutet och så gott de kunnat för att förbättra
läroboksmaterialet. Det utgör säkert för närvarande intet hinder för
dem att vi sakna ett statligt förlag, dit de ‘skola kunna vända ''sig för att få sina
böcker förlagda. De ha, örn de inte lyckats göra upp med någon privat förläggare,
till och med den möjligheten att ge ut läroböcker på eget förlag. I min
skola användas två stycken sådana läroböcker, och säkerligen ha författarna
inte mindre inkomster ajv dessa än örn de varit honorerade av ett statligt eller
enskilt förlag. Erfarenheten säger mig alltså, att det inte råder någon akut
kris på detta område.

Granskar man sedan vad utskottet har att säga örn de brister som föreligga
beträffande läroböckerna, finner man att det är rena banaliteterna för att inte
säga rent av någonting löjligt. Utskottet fäster uppmärksamheten på två bristfälligheter.
Den första är att avståndet mellan raderna och radernas längd inte
skulle passa för barnens synorgan — radbredd och synbredd överensstämma
alltså inte. Ja, mitt herrskap, nu är inte alla barns synbredd lika stor, och
skulle man komma till rätta med denna olägenhet finge man väl ha ett tjogtal
läroböcker med olika radavstånd och olika radbredd i skolorna och placera ut
dem på barnen, för att de inte skulle behöva vrida nacken mer eller mindre allt
efter läroböckernas bredd. Man behöver inte räkna med att något dylikt skall
vara nödvändigt. Som vuxna människor skola de i alla fall läsa böcker av oerhört
växlande format, och — vi skola hoppas det — tidningar med synnerligen
olika stilar och avstånd mellan raderna. Vad är det då för nonsens att säga.,
att man har tagit ett stort steg framåt, örn man bär gjort raderna och avstånden
mellan raderna i våra svenska läroböcker sådana som de äro i Amerika?

Lika banalt tycker jag att det är att söka uppvisa brister i läroböckerna genom
att ur desamma, såsom ur den i utlåtandet citerade kyrkohistoriska läroboken,
plocka ut fristående ord och fråga eleverna vad dessa betyda. Inte kan
man plocka ut enskilda ord ur sitt sammanhang på detta sätt oell begära att
eleverna skola fatta dem. Orden skola läsas i sitt sammanhang. Vi kunna ju
läsa ett främmande språk och förstå det utan att kunna översätta vartenda ord.
ty när orden stå i sitt sammanhang begripa vi innebörden av det lästa ändå.
Låt ungdomen läsa orden i sitt sammanhang, så begriper den säkert bra mycket
mer än vad som framgår av en sådan text som utskottet refererat.

Örn man vill lia litet roligt skall man flir resten läsa de svar, som barnen
lämnat på betydelsen av vissa lösryckta ord. Mångå av dessa svar äro strålande
exempel på elevernas obotliga vana att driva med sina lärare. Att den, som
verkställt undersökningen, inte förstått detta gör att hela undersökningen i fråga
verkar något misstänkt. Skola inte lärarna för resten förklara de främmande
orden för eleverna? Hur skall det gå med studiet av facklitteraturen, örn man
bara skulle använda ett sådant språk, som barnen kände till förut? Vart skulle
jag komma orri jag till exempel skulle undervisa, mina elever i ärftlighetslära

Nr 19.

Fredagen den -1 maj 1945 fm.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna rn. m. (Forts.)
och vore tvungen att hålla mig till de termer inom ärftlighetslärans område,
som barnen kunna. Jag skulle helt enkelt inte komma någonstans. Vad utskottet
i detta avseende har anfört tycker jag är ett bevis för att det i själva verket
är synnerligen onödigt att göra. en utredning, örn det inte är värre ställt med
läroböckerna.

Att det inte är riktigt bra som det är beror delvis på statens läroboksnämnd.
som inte gått tillräckligt hårdhänt fram när det gällt att sovra läroboksmaterialet.
De exempel på mindre lämpliga uttryck, som här ha upplästs, äro ju
av sådan art, att de skulle kunnat avlägsnas, örn statens läroboksnämnd gått
hårdare fram. Men i så fall är det inte någon ny institution, som är behövlig,
utan nian får i stället påyrka, att statens läroboksnämnd får underkasta läroboksmaterialet
en något skarpare granskning. Men i detta sammanhang mäste
man beakta-, att hänsyn dock måste tagas till att gamla lärare ofta kunna komma
bättre till rätta med sin undervisning med gamla läroböcker, som de äro
vana vid, än örn de på sin ålderdom skola tvingas att använda nya läroböcker.
Läroboksnämnden bär förklarat sig villig att verkställa en bättre granskning,
och även ur den synpunkten förefaller det mig som örn den begärda utredningen
är onödig.

Jag skulle även vilja säga några ord örn läroböckernas pris, och i detta avseende
påpeka en inkonsekvens i motionen. Det säges där, att de få stora förlag,
som nu utgiva läroböcker, bjuda nya förlag en synnerligen hård konkurrens.
Men är det så, att de läroböcker, som dessa stora förlag utgiva, äro dyra, så
måste detta vara en stor fördel för dem som vilja konkurrera med dessa förlag.
Antingen är alltså det ena påståendet att böckerna äro för dyra falskt, eller
också är det andra påståendet falskt, att de förlag, som nu dominera, konkurrera
ihjäl nya läroboksförfattare. Bägge påståendena kulma inte vara riktiga på
samma gång.

Till sist skulle jag vilja säga att problemet, såsom herr Allard påpekade i
slutet av sitt anförande, inte är att hindra utgivandet av läroböcker, som äro
i någon mån felaktiga, utan det viktigaste är att få fram goda läroböcker. Att
tro, att ett statligt förlag skulle ha större möjligheter än den fria företagsamheten
härvidlag, har enligt min mening inte något stöd för sig i verkligheten.
På vad sätt skulle till exempel ett statligt förlag kunna få fram bättre författare?
Sådana kunna inte vare sig drivas eller skapas fram. Skulle det statliga
förlaget lia mera pengar till sitt förfogande och alltså kunna bära större
risker och honorera flottare? I så fall blir väl detta statliga förlag en inrättning,
som vi inte bli så särskilt glada åt.

När man väger det ena skälet mot det andra kan man inte komma till någon
annan slutsats, än att riksdagen inte har någon anledning att godkänna
en utredning, som är så onödig som den nu föreslagna, en utredning, som i så
måtto måste från början räknas som missriktad som avsikten med densamma
är att lösa hela denna fråga genom kollektiva åtgärder inom ett område, där
sådana åtgärder inte visat sig möjliga att ernå. En sådan utredning är så missriktad,
att jag för min del, herr talman, ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag har haft den föga
avundsvärda lotten att alltifrån statens läroboksnämnds tillkomst tillhöra nämnden,
och jag får sålunda ta emot åtskilligt av det klander som här i rikligt mått
har kommit läroboksnämnden till del. Å ena sidan klandras vi för att vi inte
farit nog restriktivt fram och uteslutit en hel del läroböcker, å andra sidan
klandras vi för att vi uteslutit läroböcker. Vi klandras alltså från olika håll,
och då är det ju omöjligt att företaga någonting utan att bli föremål för kritik.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)

När vi började vår verksamhet hade vi att följa vissa direktiv för densamma.
Dessa bestodo bland annat däri, att alla de böcker, som förut voro uppförda
på en av skolöverstyrelsen uppgjord förteckning, s. k. A-böcker, hade vi att
utan vidare godkänna. För övrigt fanns det, såvitt jag kunde se, ingen annan
utväg, ty det skulle inte låtit sig göra för läroboksnämnden att inom rimlig
tid utföra eller låta utföra en granskning av detta stora läroboksmaterial. En
sådan uppgift var givetvis någonting som måste ställas på framtiden. Vi äro
inom läroboksnämnden lika övertygade som någon annan örn att det finns en
hel del läroböcker, vilka ingalunda äro tillfredsställande. Men att skilja agnarna
från vetet är inte så alldeles lätt och går i varje fall inte att genomföra på
en gång.

Nu har man som sagt klandrat nämnden för att den inte farit tillräckligt
hårt fram. Jag kan dock nämna, att ett betydande antal läroböcker på grund
av nämndens granskning avförts — vi våga tro med en viss rätt — från läroboksförteckningen.
Vi äro i detta fall givetvis hänvisade till att i väsentlig
mån rätta oss efter de utlåtanden, som avgivits av de utsedda granskningsmännen.
Man kan väl inte begära att en trädgårdsmästare skall kunna granska en
lärobok i den högre matematiken, ja, man kan inte ens begära, att en lärare i
filosofi eller kristendom, ehuru han är akademiskt bildad, skall vara kompetent
att granska en sådan lärobok. En lärobok måste för granskning givetvis
hänvisas till en person, som själv är fackman inom området. När ett uttalande
från en kompetent granskningsman kommer in till nämnden i avstyrkande eller
tillstyrkande riktning, tar nämnden givetvis all möjlig hänsyn härtill.

Vad vi däremot själva granskat inom nämnden är läroböckernas utstyrsel.
Enligt våra instruktioner skola vi göra detta och då även ta hänsyn till att läroböckerna
bl. a. lia en sådan utstyrsel, att de inte äro påkostande för barnens
synorgan. En sådan sak kunna vi i någon mån bedöma.

Vi kunna också bedöma läroböckernas pris. Nu har man klandrat oss för att
vi inte skulle lia åstadkommit tillräckligt mycket när det gällt att få ned priserna
på läroböcker. Jag tror att detta klander i ganska betydande mån bygger
på obekantskap med de verkliga förhållandena. Vi lia i mycket talrika fall kunnat
åstadkomma en nedsättning i läroböckerna av förlaget åsätta priser, och
även kunnat begränsa en ökning av priserna. Men vi lia självfallet inte kunnat
i varje fall vägra en ökning, emedan kostnaden för framställandet av läroböcker
givetvis stigit högst väsentligt i likhet med alla övriga kostnader. Vi ha
i denna vår verksamhet samarbetat med priskontrollnämnden, men vi lia också
rådfört oss med statens tryckerikonsulent, en erkänt sakkunnig man, och
på hans inrådan gjort framställningar till förlagen. Vi ha i många fall meddelat
dessa, att vi godkänna läroboken, men endast under förutsättning att
priset sänkes till den och den summan, och i de allra flesta fall ha vi också nått
önskat resultat.

Jag skall inte närmare gå in på den kritik, som framförts mot utskottet
på grund av det ganska märkliga förhållandet, att man här i utskottsutlåtandet
trycker av ett anförande, som hållits inom utskottet. Det är såvitt jag vet
någonting alldeles nytt i fråga om utskottens sätt att redigera sina utlåtanden.
Men jag kan inte hjälpa att jag tycker, att vad som i detta anförande
säges är ingenting annat än en illasinnad karikatyr av förhållandena. Det omdömet
ligger nära till hands, när herr Allard som bevis för hur illa avfattade
vissa läroböcker äro citerar det utdrag ur Klefbeck-Wijkmarks lärobok i
kristendomskunskap för realskolan, som återfinnes på s. 25 i utskottsutlåtandet.
Jag skall inte trötta kammaren med att läsa upp någonting av detta. Var
och en kan ju ta del av det själv. Jag tror mig inte alldeles sakna sinne för
stil, och jag måste säga, att om vad som där först citeras är ett av de mest av Andra

kammarens protokoll 10Ji5. Nr li). 6

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
skräckande exemplen på stilen i våra läroböcker, måtte läroboksbeståndet i
alla fall inte vara så dåligt som ifrån en del håll Ilar gjorts gällande.

Jag behöver väl inte upprepa den kritik, som tidigare framförts angående
metoden att välja ut särskilda ord i läroböckerna och ställa frågor till lärjungarna
örn vad de betyda. Jag kan i det fallet instämma i vad herr Haeggblom
yttrade. Jag vill endast tillägga, att örn man till eleverna har ställt frågan vad
till exempel »trångmål» betyder och fått galna svar på den frågan, bör man
därav inte draga den slutsatsen, att ordet trångmål bör uteslutas ur läroböckerna,
men val att det är ett ord, vars betydelse läraren bör förklara för eleverna.

Jag skall sedan beröra frågan örn den utredning, som det här närmast gäller.
Det framgår ju av citatet på s. 8 i utskottsutlåtandet ur nämndens uttalande
över motionen, att nämnden inte önskar särskilt uttala sig örn motionärernas
yrkande. Det. innebär, att vi som part i målet inte ansågo oss böra ta
direkt positiv ståndpunkt till ett avstyrkande eller tillstyrkande av motionen.
Men örn nu motionen skulle bifallas och vi få en ny utredning, kommer detta
enligt min mening möjligen att medföra, att vi få en ny och kanske bättre
sammansatt läroboksnämnd, men vi få säkerligen ett förfarande, som kommer
att ganska mycket likna det nuvarande och som säkerligen inte kommer
att medföra så särskilt mycket bättre eller annorlunda resultat. Jag vill i detta
sammanhang framställa frågan: kan man anvisa någon annan framkomlig väg
än en sådan granskningsnämnd och kan man förmoda, att denna granskningsnämnd
skulle vara mäktig några större och mera vidsträckta initiativ? Inte
kan väl en sådan nämnd, sammansatt av de eller de personerna, föra ut några
stora och bärande initiativ på läroboksmarknaden. Det är väl egentligen den
stora kåren av pedagoger, som själv skulle kunna komma med initiativ och framlägga
förslag till läroböcker. När man sedan säger att läroboksnämnden skall
granska manuskript, ja, mina damer och herrar, då Vill jag säga: under sådana
förhållanden måste vi tillsätta ett helt nytt ämbetsverk, som skulle få
ta hand örn hela den förberedande granskningen av manuskripten, något som
nu utföres av förlagen själva. Alla möjliga författare skulle ju då ha rätt
att fordra granskning av insända manuskript, och vederbörande granskningsmän
skulle få sitta dag och natt, om de skulle hinna med detta arbete. För
övrigt tror jag inte, att en sådan granskning skulle medföra någon nämnvärd
vinst.

Beträffande sedan frågan örn inrättandet av ett statligt förlag, skulle jag
vilja använda ganska starka ordalag. Jag skall emellertid fatta mig kort och
endast tillåta mig att säga att ett statligt förlag med all sannolikhet kommer
att som följd få ett statligt monopol. Ett statligt läroboksmonopol passar i diktaturstaterna,
men inte i vårt fria Sverige. Följden av ett statligt förlag skulle
bli, att läroböckerna så att säga insnördes i en tvångströja. Vi skulle kanske
så småningom komma i samma läge, som enligt vad jag nyligen läste i en tidning
för närvarande är rådande beträffande läroböckerna i Japan. I detta
land äro läroböckerna avfattade i en viss riktning för att fostra den japanska
ungdomen i den uppfattning, som bl. a. tagit sig uttryck i Japans imperialistiska
politik. Samma tendenser ha ju varit rådande i de länder i Europa, som
varit diktaturstyrda. I dessa länder ha läroböckernas avfattning varit långt
ifrån fri.

Herr talman! Jag är övertygad om att jag inte överdrivit olägenheterna
av ett eventuellt statligt förlag här i landet. Ett alltför långt gående statligt
inflytande på läroböckernas område måste i framtiden enligt min mening medföra
ofrånkomliga nackdelar. Jag ber därför att få yrka bifall till den vid
detta utlåtande fogade reservationen.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)

Herr Mosesson: Herr talman! Då jag för 15 år sedan var ordförande i första
tillfälliga utskottet, kallades jag att deltaga i en utredning beträffande riksdagens
arbetsformer, där det gällde för mig att söka bevaka de tillfälliga utskottens
existens, vars berättigande satts i fråga. Frågan örn avskaffandet av
dessa utskott har för övrigt även efter den tiden stundom varit aktuell. Jag
anser för min del att de tillfälliga utskotten lia en mycket stor uppgift att
fylla i denna kammare, inte minst såsom en bra skola för nytillkomna kamrater.

Jag måste emellertid säga, att ledamöterna i detta utskott i år, för första
gången, såvitt jag vet, i riksdagens historia, tagit sig före någonting, som
man bör anmärka på. Vart skulle det taga vägen, örn var och en, som kallas
att närvara inför ett utskott och där yttrar sig, skulle kunna begära att
få sitt anförande in extenso intaget i eller bifogat utskottsutlåtandet? Antag
att ett utskott för att åstadkomma en så fullständig utredning som möjligt, kallar
på både A, B och C, som företräda olika synpunkter. Är det då meningen,
att alla eller blott vissa av dessa skola få sina yttranden, fogade till utskottsutlåtandet?
Jag undrar verkligen hur det kan ha kommit sig, att ett sådant
förfaringssätt nu för första gången i riksdagens historia, tillämpats av ifrågavarande
utskott. Jag hoppas, att det blir sista gången som någonting dylikt
inträffar. Det skulle intressera mig att veta, om utskottet inhämtat yttrande
av kanslideputerade i detta fall.

Herr talman! I själva sakfrågan skall jag inte säga annat än att jag med
övertygelse kommer att rösta för reservationen, till vilken jag således ber att
få yrka bifall.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag har begärt ordet i egenskap
av en av de två deputerade, som riksdagen jämlikt 80 § riksdagsordningen
väljer för att öva tillsyn över riksdagens kansli. Jag vill ge en förklaring i
anslutning till den fråga, som herr Mosesson nyss ställde. Jag var nämligen
underkunnig örn att denna fråga skulle komma att ställas. Jag kan då meddela,
att utskottet inte varit i direkt förbindelse med kanslideputerade örn denna
sak. Örn så hade varit fallet, skulle jag för min del bestämt avstyrkt tryckandet
av här ifrågavarande bilaga och detta av de skäl, som närmare utvecklades
av herr Mosesson. Jag har emellertid genom mina undersökningar i
frågan fått reda på att föreståndaren för tryckeriexpeditionen givit sitt tillstånd
till att bilagan skulle tryckas och att han inte ansett det vara nödvändigt
att i detta avseende konferera med kansliet. För egen del vill jag instämma
i den förhoppning, som herr Mosesson uttalade, att detta försök inte skall
få någon fortsättning, utan att det skall bli ett enstaka exempel på hur man
inte bör belasta statens offentliga tryck.

I detta anförande instämde herr Hagberg i Malmö.

Herr Persson i Växjö: Herr talman! Från olika håll har det hävdats, att vi
motionärer skulle ha vänt oss särskilt mot statens läroboksnämnd. Vi lia med
vår motion emellertid inte åsyftat ett sådant angrepp. Vi lia tvärtom varit
medvetna om att tillsättandet av läroboksnämnden medfört bättre förhållanden
på de områden våra motioner beröra. Vi erinra i vår motion bl. a. örn att
ett av syftena med inrättandet av statens läroboksnämnd var att garantera
kvalitativt fullödiga läroböcker. Vi framhålla i motionen att detta inål tyvärr
ej synes ha nåtts i önskvärd utsträckning. Detta måste betyda, att vi motionärer
ansett att läroboksnämnden i viss omfattning nått det mål, som man
avsåg att vinna, när nämnden tillsattes.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)

Jag vill i detta sammanhang först vända mig mot de uttalanden från reservanternas
sida, som velat göra gällande, att de flesta av de sammanslutningar,
som yttrat sig över motionen, skulle lia ställt sig avvisande till en utredning
i denna fråga. Läroboksnämnden Ilar själv sagt, att den avstår från att yttra
sig örn. huruvida en utredning bör ske eller ej. Nämnden har således inte uttalat
sig i själva frågan. Styrelsen för Svenska stadsförbundet tillstyrker
en utredning i ämnet. Samma är förhållandet nied Målsmännens riksförbund
och Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening. Lärovekslärarnas
riksförbund synes, ställa sig tveksamt till frågan. Däremot avstyrker
Svenska bokförläggarföreningen en utredning. Sammanfattningsvis skulle jag
vilja hävda, att samtliga hörda instanser — nied undantag för bokförläggarföreningen
- understrukit vad vi motionärer framhållit i vår motion, nämligen
a,tt det föreligger en hel råd missförhållanden på detta område beträffande
läroböckernas kvalitet och innehåll samt priser och distribution m. m. Detta
sistnämnda missförhållande, beträffande distributionen av böckerna, har särskilt
understrukits i ett remissyttrande. Vi motionärer ha således, såvitt jag
kan se, framlagt en motion, som för närvarande obestridligen har en viss
aktualitet.

Det torde vara av intresse att i detta sammanhang närmare beröra vissa av
de i ärendet avgivna remissyttrandena. Man finner då, att man från olika håll
vänt sig mot tanken på inrättande av ett statligt läroboksförlag. Då jag hörde
herr förste vice talmannens anförande nyss, kunde jag inte underlåta att tänka
på det yttrande som Läroverkslärarnas riksförbund avgivit i ärendet. Förbundet
framhåller nämligen bl. a. följande: »Det är tydligt, att upprättandet av
ett statligt förlag,, i synnerhet sedan detta uppnått monopolställning, måste
medföra ett förbilligande av läroböckerna utöver det som lian uppnås genom
ovan föreslagna åtgärder. Men den som betraktar det sorn en oundgänglig förutsättning
för den andliga frihetens bestånd, att olika meningar fritt få brytas
mot varandra i. inbördes tävlan, kan icke undgå att motsätta sig genomförandet
av den likriktning av skolan och undervisningen, som måste bli resultatet
av en sådan organisation. De högre priser, som den, trots ett visst bokförlags
dominerande ställning, i realiteten ännu existerande fria marknaden
på. läroboksf ramställningens område medför i vårt land, är för att citera en
artikel i den danska, tidskriften ''Gymnasieskolen’, i vilken ett liknande problem
behandlas, ’det pris, som demokratien alltid måste betala för den mänskliga
lyx, som friheten är’.»

Ja, herr talman! Vi motionärer äro villiga att betala detta pris för den mänskliga
friheten. Men vi ha inte kunnat inse, att en utredning i de frågor, vari
vi motionerat, skulle kunna hota den frihet som hittills rått i vårt land. Inte
ens den. diskussion, som nu förts här i kammaren i denna fråga, har kommit
oss att inse detta.

Herr Ståhls anförande kan jag delvis förstå. I många hänseenden äro för
övrigt de argument, sorn anförts i reservationen, ungefär desamma som andragits
i utskottsutlåtandet. Även i reservationen framhålles det ju, att man är klar
över att det råder missförhållanden på detta område. Man har emellertid närmast
velat avvakta, ty man har inte ansett, att det för närvarande är behövligt
att begära en utredning i ämnet. En tidning, som väl står herr Ståhl och hans
tidning mycket nära, nämligen Aftonbladet, hade i går i en ledande artikel
anmält en helt annan uppfattning än den som herr Ståhl givit uttryck åt. I
denna ledare framhölls nämligen, att såvitt man kunde se, starka skäl anförts
för utredningskravet. På ett annat ställe anfördes i ledaren följande: »Så ligger
saken till. Hyser man sina dubier beträffande lämpligheten av ett stadsförlag,
sa är det bäst att företrädare för den åsikten få tillfälle att i en utredning

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
lägga fram alla de skäl som tala mot det statliga förlaget.» Enligt min uppfattning
är den åsikt, som här gjorts gällande i Aftonbladet, förnuftig.

Jag kan inte förstå den argumentation, som framförts av någon talare, att
det faktum, att det redan förut begärts många utredningar, skulle behöva medföra,
att riksdagen helt plötsligt skulle avbryta sin vanliga praxis att begära
en utredning i sådana fall, där man vill ha en utredning. Vi motionärer ha långtifrån
begärt, att läroboksnämnden skulle avskaffas. Den skall självfallet fungera.
Vi ha emellertid endast begärt en närmare utredning i dessa frågor.

Herr Haeggblom menade, att en utredning i detta fall var både onödig och
missriktad. Han hänvisade då till vissa remissyttranden. Jag vill också hänvisa
till dessa yttranden, som enligt vad jag förut nämnt så gott som samtliga
understryka just de synpunkter, som vi framfört i motionen, nämligen att det
råder en mängd missförhållanden här. Under sådana förhållanden tycker jag,
att man lämpligen skulle kunna föreslå åtminstone en närmare utredning i frågan.
— Herr Haeggblom talade vidare örn att det var rent löjliga angrepp som
här gjorts mot våra läroböcker. Detta kan jag inte uttala mig örn, då jag inte är
sakkunnig på området. Det kail väl ändå tänkas, att det åtminstone ligger något
berättigat i de anmärkningar som framförts. I varje fall kan man väl tryggt påstå,
att de skäl för en utredning, som framförts, inte äro, som herr Haeggblom
tycktes hävda, rena banaliteter. De skäl som anförts äro enligt min mening
sådana, att man mycket väl kan stödja sig på dem för att begära en utredning.
Vi motionärer tro inte alls så blint på att det statliga förlaget — märk väl utan
monopolställning på sätt utskottet framhållit — skall kunna medföra så genomgripande
förändringar på detta område. Vi motionärer ha ingen bestämd
uppfattning, huruvida man bör inrätta ett statligt förlag eller icke, utan vi
mena, att en utredning bör ta ställning till detta.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta att nämna, att den sakkunnigutredning
— 1934 års lärobokssakkunniga ■— som lade fram sitt betänkande
1935 förklarade, att den inte kunnat ta ställning till frågan örn ett statligt
förlag. De sakkunniga ha härom framhållit bl. a. följande: »I detta senare avseende
lia de skolsakkunniga riktat uppmärksamheten på möjligheten att upprätta
ett statligt läroboksförlag. De ställa sig emellertid av flera skäl bestämt
avvisande mot tanken på ett statligt förlag i samband med läroboksmonopol
men anse möjligheten att upprätta ett statligt förlag utan läroboksmonopol samt
den därmed förknippade frågan om inrättandet av ett allmänt statstryckeri vara
av den betydelse, att den bör bli föremål för en särskild utredning.» De sakkunniga
framhålla vidare: »Såväl de lärobokssakkunnigas sammansättning som
den för deras uppdrag utmätta tiden ha givetvis uteslutit någon undersökning
av möjligheterna till statligt förlag eller andra liknande, långt syftande åtgärder.
»

Herr talman! Såvitt jag kan so, förhåller det sig på det sättet, att de argument
för en utredning, som anförts både i motionen, i utskottsutlåtandet och
under diskussionen här, äro så starka, att andra kammaren bör bifalla utskottets
förslag om en sådan utredning. Jag vill därför hemställa örn bifall till utskottets
förslag.

Herr förste vice talmannen Magnusson erhöll på begäran ordet för kort
genmäle och yttrade: Herr talman! Vad herr Persson i Växjö nyss anförde, nämligen
att den omständigheten, att riksdagen tidigare begärt en hel del utredningar
på detta område, icke i och för sig skulle vara något skäl mot en ny utredning,
kan jag i princip acceptera. Örn man emellertid skall öka den långa
raden av redan tidigare begärda utredningar, skall det dock enligt min mening
föreligga alldeles särskilt djupgående och starka skäl för detta. Jag kan inte

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
inse, att det hittills anförts några sådana skäl. Man har rört sig nied alltför
allmänna talesätt. Man har bl. a. hävdat, att man inte velat klandra läroboksnämnden
och att man inte har några speciella syften; man vill blott att frågan
skall bli utredd. Jag vill då fråga: skall det verkligen anses vara tillräckligt
att röra sig med så svävande talesätt för att få en utredning till stånd?

Som bevis för hur svävande uttalandena i denna fråga äro, ber jag att få
citera — vilket jag glömde nyss — ett avsnitt i det av styrelsen för Svenska
stadsförbundet avgivna remissyttrandet. Styrelsen har beträffande det nuvarande
läroboksbeståndet anfört följande: »Härvidlag synes man även få ge motionären
rätt i att anmärkningar kunna med fog framföras mot statens läroboksnämnds
granskning. Att denna granskning borde kunna ske i manuskript synes
vara ett särskilt berättigat krav.» Jag vill då fråga, hur vet stadsförbundet
någonting sådant? Det är endast generella påståenden utan någon verklig
bakgrund. Samma benägenhet att generalisera har även utskottet haft i detta
fall.

Härefter anförde:

Herr Larsson i Luttra: Herr talman! Herr Hallén sade häromdagen i en
annan fråga, att de tillfälliga utskotten i sin reformiver tillstyrka utredningar
om allt möjligt. Detta är nog inte så farligt. Tvärtom söker man nog se till att
det, i den mån en utredning begäres, finns anledning antaga att utredningen
kommer till ett resultat, som ger valuta för de kostnader, som en utredning alltid
för med sig. I detta fall hysa emellertid vi, som kommit att stå för reservationen
i denna fråga, den uppfattningen, att situationen här är sådan, att en
utredning icke kan förväntas ge ett sådant resultat, att den kan anses tillräckligt
motiverad.

Motionens yrkande kan sägas gå ut på utredning av tre ting. Först och
främst yrkas det på en modernisering av läroböckerna med hänsynstagande till
de nya rön, som man gjort på det pedagogiska och kanske framför allt på det
barnpsykologiska området. Sedan åsyftar man ett förbilligande av läroböckerna,
och slutligen föreslår man eventuellt ett statligt förlag i konkurrens med de
privata förlagen.

Man kan då fråga sig vilka möjligheter en utredning kan ha för att åstadkomma
ett bättre resultat i fråga örn modernisering av läroböckerna. Även i
fortsättningen måste det ju komma an på det enskilda initiativet, då det gäller
att skriva dessa läroböcker. Vidare ha vi ju nu en statlig nämnd, som kontinuerligt
granskar alla nya läroböcker. Örn t. ex. barnpsykologisk expertis saknas
i denna läroboksnämnd, torde man kunna komplettera nämnden med sådan
sakkunskap. Läroboksnämnden har ju även att granska priset på läroböckerna.
Under utskottsbehandlingen har intet framkommit som givit stöd
åt uppfattningen, att priset på i varje fall folkskolans läroböcker skulle vara
oskäligt. En viss prissänkning skulle kanske kunna genomföras om man endast
tillät användning av en enda eller ett mycket litet fåtal läroböcker. Men en
sådan åtgärd skulle säkerligen vara olycklig ur den synprmkten, att därmed
den sporre till utveckling, som tävlan mellan olika författare och olika förlag
utgör, skulle bortfalla.

Vad slutligen beträffar det statliga förlaget, så har förslaget härom icke
väckt någon som helst entusiasm i utskottet. I praktiken skulle detta förslag
endast innebära att vi finge ytterligare ett förlag med därav följande fler lärobokstyper
och mindre möjligheter att hålla låga priser.

Herr talman! Vi lia således genom den nuvarande ordningen med konkurrens
mellan olika förlag och olika författare i förening med den statliga läro -

JFredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
boksnämndens granskning den bästa garantien för att vår läroboksstandard hålles
på en bög nivå. Jag anser under sådana förhållanden, att den begärda utredningen
icke är tillräckligt motiverad. Jag ber därför att få yrka bifall till
den avgivna reservationen.

Herr Sefve: Herr talman! Bland 1934 års lärobokssakkunniga var jag motståndare
till inrättandet av en läroboksnämnd. Jag ansåg nämligen att denna
granskning borde ligga hos skolöverstyrelsen. Sedermera gjordes emellertid
sådan ändring i det ursprungliga förslaget att läroboksnämnden kom att i viss
mån underställas skolöverstyrelsen, som skulle godkänna dess åtgärder. Enligt
min uppfattning har läroboksnämnden gjort mycken nytta sedan sin tillkomst
framför allt därför att den tjänstgjort som något slags åskledare.

Då herr Allard framhöll, att den föreliggande frågan har trängt sig fram, så
vill jag säga, att den har alltid trängt sig fram. Det Ilar alltid förekommit klagomål
från såväl föräldrar som lärare och naturligtvis också från barnen i den
mån de ha kunnat göra sig gällande, dessutom även från olika slag av experter.
Det är en fullt naturlig sak, att nian aldrig kan få läroböcker, som tillfredsställa
alla människor, utan att det alltid måste bli klagomål i den ena eller
andra riktningen. Men, som jag nyss framhöll, när man kritiserar läroböcker
skall man icke göra det som herr Allard gjorde nyss och som han själv mycket
riktigt framhöll att man icke borde göra, nämligen genom att taga ut lösryckta
delar. Av de exempel, som herr Allard läste upp, fick man icke alls reda
på vad de voro avsedda för, och jag undrar för övrigt, om vederbörande tagit
reda på varifrån dessa exempel äro hämtade. Det kan lätt gå för honom som
det gick för mig, när jag en gång kritiserade en lärobok på samma sätt och då
fick veta, att det parti, som jag ansåg kännetecknas av dålig svenska, var
skrivet av en av våra främsta skönlitterära författare.

Herr Allard gjorde gällande, att det pedagogiska initiativet för närvarande
undertryckes, men att det skulle kunna göra sig bättre gällande, ifall man
hade ett statligt förlag. Jag förstår uppriktigt sagt icke på vad sätt pedagogiska
initiativ för närvarande kunna undertryckas. Det är ju alltid på det sättet,
att om en lärare eller annan människa har ett läroboksförslag, så utarbetar
han det och vänder sig sedan till olika förlag. Örn intet av förlagen vill ta det,
är det ett tecken på att han är relativt ensam örn sin metod och att andra människor
icke ha samma uppfattning som han.

Som jag förut framhållit är det som är bra för den ene icke alls bra för den
andre. Vi ha just i dagarna haft ett exempel på en sådan sak. En lärare utarbetade
en ny metod i en del av ett mycket stort ämne vid läroverken. Han lämnade
en alldeles utomordentlig undervisning i denna del av ämnet, och han utarbetade
en lärobok, som han erbjöd ett förlag, vilket emellertid sade nej. Saken
underställdes andra lärare och har debatterats vid en del pedagogiska sammanträden,
och praktiskt taget nästan allesammans ha varit emot honom. Slutresultatet
bär emellertid blivit, att ett förlag har lovat att på försök ge ut läroboken,
och så får man se hur det går.

Till slut vill jag säga ytterligare en sak. Det lian framhållits att man framför
allt måste kräva, att fel, som förekomma i läroböcker, böra rättas till. Detta
är nog alldeles riktigt, men man skall komma ihåg, att varje gång man gör en
sådan"’rättelse av någon betydelse, ger ut en ny lärobok eller ger ut en förändrad
upplaga, så blir följden därav den, att den gamla och den nya läroboken
icke kunna användas bredvid varandra, utan att alla lärjungar måste inköpa
den nya läroboken. Barn som lia äldre syskon kunna exempelvis icke använda
de läroböcker som dessa äldre syskon ha använt, och i sådana fall komma
ofelbart mycket starka klagomål från föräldrarnas sida.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)

Herr Allard, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Herr Sefve ifrågasatte i sitt anförande örn jag hade reda på varifrån
de exempel, som jag refererade i mitt anförande, voro hämtade. Om så icke
var fallet kunde jag komma att ga i samma fälla, som han själv en gång gjort.
Det finns emellertid ingen risk för att jag i detta fall skulle gå i den fällan.
Jag vet mycket val vilka citat jag anfört. Att jag sedan icke vill lämna ut
författarnas namn till kammaren är ju en annan sak.

Att herr Sefve nu är motståndare till ytterligare åtgärder på detta område
förefaller icke mig så egendomligt, när man vet, att herr Sefve t. o. m. var
motståndare till införandet av den nu verksamma läroboksnämnden.

Vidare anförde

Herr Johansso!! i Stockholm: Herr talman! Den grupp jag tillhör har så
mycket större anledning att ansluta sig till utskottets förslag som vi redan
vid 1937 års riksdag genom en motion, väckt av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
i allt väsentligt framförde samma yrkande. Vi anförde redan då, att läroboksfloran
var så omfattande, att det skapade betydande merutgifter för målsmännen,
och att frånvaron av objektivitet var synnerligen utmärkande för läroböckerna.
I synnerhet geografi- och historieböckerna »vimlade av tendentiösa
framställningar av statsskick och övriga förhållanden, som icke tilltalade respektive
författare».

. I <3en debatt, som fördes vid detta tillfälle, framfördes av fröken Beth Hennings
bland annat det argumentet, att läroboksförfattandet var »så att säga
en bokförlagsaffär och att det endast var sunt och naturligt, att läroböckerna
finge växa fram i fri konkurrens mellan förlagen och uppdragsgivarna, d. v. s.
läroboksförfattarna». Jag tycker mig höra ett eko av samma bokförljagsintressen
också bakom reservanternas uttalanden i dag.

Jag ber att få ansluta mig till utskottsförslaget.

Herr Sefve erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag vill endast för säkerhets skull nämna, att jag var motståndare till
elen organisation av läroboksnämnden, som föreslogs av de lärobokssakkunniga,
men icke alls var motståndare till den granskning, som läroboksnämnden var
avsedd att utföra.

Härpå anförde:

Herr Persson i Växjö: Herr talman! Jag måste säga ett par ord med anledning
av herr förste vice talmannens replik. Från reservanternas sida och deras
hall, som ha anslutit sig till reservanterna, Ilar man redan från början sagt,
att ^motionärerna icke ha fatt sa mycket medhåll från de instanser, till vilka
motionen remitterats. Sedan jag i mitt anförande framhållit, att motionärerna
dock ha fatt anslutning fran en hel rad av dessa instanser, så säger herr förste
vice talmannen i sitt anförande ingenting’ emot detta, men han ifrågasätter
dessa instansers sakkunskap att överhuvud taget yttra sig i denna fråga. Vad
vet Svenska stadsförbundet örn denna fråga, som den har yttrat sig örn, frågar
herr förste vice talmannen. Jag kan icke säga hur mycket Svenska stadsförbundet
vet om denna fråga, och jag vill icke diskutera dessa instansers möjligheter
att yttra sig i fragan, men vi motionärer ha ju ändå fått lov att titta
pa dessa yttranden och ha rättat oss en smula efter dem. En instans, som väl
idre ens herr förste vice talmannen kan frånkänna sakkunskap, är statens läroboKsnämnd,
och den säger, att den icke vill bestrida motionärernas påstående,
att det pa läroboksförteckningen finnas många föråldrade och dåliga läro -

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
böcker, men nämnden anser, att anmärkningen knappast torde drabba läroboksnämndens
verksamhet — något som vi icke heller lia sagt — och nämnden
säger vidare, att det utan tvivel finns åtskilliga läroböcker, som helst borde
avföras från förteckningen. Flera av dem ha också efter hand avförts, säger
nämnden, eller genom nämndens ingripande underkastats omarbetning.
Man har en hel del att tillägga i det sammanhanget och säger slutligen, att
nämnden ställer sig tveksam till en sådan ändring av granskningsförfarandet,
som vi lia föreslagit.

Här har ändå statens läroboksnämnd i vad gäller de föråldrade läroböckerna
åtminstone i stort sett anslutit sig till den mening, som vi själva ha fört
fram, och jag menar, att det talar väl för att vi icke här bara komma med allmänna
talesätt. Statens läroboksnämnd måste väl erkännas som kronvittne
även av herr förste vice talmannen.

Från andra håll har man också understrukit precis samma sak. Målsmännens
riksförbund har exempelvis sagt samma sak, och centralstyrelsen för
Sveriges allmänna folkskollärarförening kan väl icke frånkänna^ en viss sakkunskap.
Läroverkslärarnas riksförbund måste väl också räknas till de något
sakkunniga. Den sistnämnda organisationen har bland annat påpekat hur illa
distributionen är ordnad och vilken inverkan det har på läroböckernas priser.

Örn man skall rikta anklagelse mot någon för att i denna diskussion tala i
allmänna ordalag, så bör väl den anklagelsen riktas mot dem som ha talat
för reservationen. Jag kan icke neka till att den främst borde riktas direkt
till herr förste vice talmannen, som framför allt har mobiliserat »friheten» till
försvar för den inställning, som han har intagit i denna fråga.

Herr talman! Jag har ingen anledning att frångå min förutvarande uppfattning
och yrkar därför fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag begärde ordet därför att min vän herr Allard
icke skulle få sista ordet beträffande de mycket godtyckliga exempel som han
tillät sig föredraga ur Wijkmarks kyrkohistoriska lärobok. Jag var också med,
då vi fingo del av dessa exempel, och gick sedan till läroboken och kunde då
konstatera, herr talman, att när man läser boken i dess helhet kan man icke,
såsom herr Allard, med anspråk på att göra boken full rättvisa plocka ut dessa
relativt misslyckade avsnitt, som här blivit upplästa.

Jag skulle vilja tillägga, att när man tror, att det svenska läroboksförfattandet
är fastlåst och ur stånd att utvecklas, bör man ta del av de nya läroböcker
som kommit fram. De äro, såsom jag förut sade, icke blott metodiskt
långt komna utan även billigare i pris. Jag har här i min hand en liten trevlig
bok, som nog mångå av kammarens ledamöter tittat på. Den kostar 95 öre,
och den är verkligen — såvitt jag kan förstå — på toppunkten av det som kan
åstadkommas. Nu förklarade herr Allard: vi inom uiskottsmajoriteten tro
icke, att läroboksnämnden kan få en ändring till stånd. Jag skulle härtill
vilja säga, att tror någon, att man genom inrättande av ett statligt förlag kan
få en ändring till stånd, så är detta icke tro, herr Allard, utan snarare övertro,
ty det har icke gått någon annanstans. Jag skall be att för kammarens ledamöter
få anföra ett enda faktum därvidlag. Ett sådant statligt förlag har
funnits i ett land under en kort period, nämligen i Österrike under mellankrigstiden.
Man gjorde där ett försök; det varade i två år och sedan tog man
bort förlaget, då det visade sig icke vara i stånd att få fram något som kunde
tjäna undervisningen.

När en av motionärerna, herr Persson i Växjö, påstår, att distributionen är
illa ordnad, måste jag säga till honom, att när vi försökte komma underfund
med om distributionen skulle läggas örn, det visade sig, att varken lärare eller

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)
skoldistrikt ville lia någon omläggning av distributionen, ty det nuvarande
systemet var det bästa och även det billigaste. Är det några, som röra sig med
allmänna ordalag, är det faktiskt motionärerna. Man kommer därvidlag icke
längre fram än vi gjort.

Herr Allard säger vidare, att jag, som är en så modig man, blev rädd, då
det gällde detta projekt. Ja, herr Allard, jag blev verkligen rädd för det statsmonopol
_på utgivande av läroböcker som hägrar för motionärerna och för utskottsmajoriteten.
Jag skall villigt erkänna att jag blev rädd icke för egen del
utan för den svenska skolans- del. Jag är nämligen övertygad örn att skolan
för ett organiskt liv och att detta skall växa naturligt och i frihet. Skall man
genom någon beskäftig övertro på statens förmåga att ordna och dirigera allting
lägga band på skolan och stoppa dess utveckling, då äro vi inne på en
farlig väg, och jag tror, att herr Allard, som är en förståndig karl, en gång
skall få ångra att han varit med örn att bidraga till en sådan utveckling.

Herr Allard: Herr talman! Herr Ståhl gjorde gällande, att den bok, ur vilken
jag föredrog ett par stycken, icke är så dålig som kammaren kanske skulle
kunnat få intryck av. Han hade läst den och fått en helt annan uppfattning.
Ja, herr Ståhl, jag har läst icke blott de stycken som jag föredrog i dag utan
hela boken och därvid kommit till en annan uppfattning än herr Ståhl. Om
icke tiden vore så långt framskriden, skulle jag vilja högläsa denna bok för
kammarens ledamöter, så att kammaren själv skulle kunna få avgöra. Herr
Ståhl och jag ha nämligen var och en sin uppfattning härvidlag. Påståendet,
att vi i utskottet skulle ha någon övertro på statligt förlag och att vi skulle
tro att detta förlag skulle kunna utföra så stora ting som herr Ståhl här gör
gällande, är alldeles felaktigt. Örn man läser utskottets utlåtande riktigt noga,
ser man, att vi hysa ingen övertro härutinnan, men vi anse, att när förhållandena
äro sådana, att de böra bli föremål för utredning, skall man icke utelämna
den möjligheten att undersöka vad ett statligt förlag på detta område kan
uträtta.

Att man sedan från reservanternas sida kommit att göra denna fråga till
en politisk fråga, det kunna vi inom utskottet icke göra någonting åt. När
motionen väcktes, var avsikten icke att göra denna sale till en politisk fråga.
Det är reservanterna som gjort den sådan. För dem gällde det framför allt
bevisa att man slog vakt örn friheten för pedagogiska initiativ, som man
gjorde gällande svävade i fara. Det är detta vi protestera emot. Vi tro inte
den friheten är i fara. utan att, såsom jag tidigare förklarat, örn kammaren
följer utskottet, detta skall bidraga till att skapa ett tillstånd som kan ge möjlighet
till större frihet för pedagogiska initiativ.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, bär kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Tredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Åtgärder för förbättring och modernisering av läroböckerna m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet, hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Ståhl, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 91 ja och 71 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 26.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Johansson i Stockholm, som yttrade: Det är anledning till anmärkning
mot statsrådet Erlander, varom remiss begäres till konstitutionsutskottet, inför
vilket anledningen skall uppgivas.

Jämlikt § 57 riksdagsordningen skulle detta yttrande tillika med ett av herr
Johansson i Stockholm i sammanhang därmed avlämnat förseglat konvolut
överlämnas till konstitutionsutskottet.

§ 27.

Herr Skoglund i Umeå erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Interpellation.
Under de gångna krisåren har priset på flytande bränsle undergått en mycket
kraftig ökning. Före kriget kostade sålunda motorfotogen i den s. k. O-zonen
11 öre per liter, medan priset i dag utgör 1: 02 kr. För s. k. motortjära är dock
prisökningen icke lika starkt framträdande. Genomsnittligt för samtliga slag
av flytande bränsle uppgår den emellertid till omkring 300 procent. För smörjolja
är ökningen av priset avsevärt större och bar där angivits till omkring
420 procent.

Nu utgående priser på motorbränsle fastställdes den 1 juli 1943 och ha sedan
dess varit formellt oförändrade. En viss stegring har emellertid skett, alldenstund
det prisbilligare bränslet motyl 85 under försommaren 1944 ersattes med
det dyrare motyl 25. Motyl 85 kostade 66 öre per liter, medan motyl 25 betingar
ett pris av 1:02 kr. Motyl 25 har visserligen teoretiskt en högre verkningsgrad,
vilken dock endast delvis kunnat utnyttjas, varför fiskarena genom
det skedda reellt drabbats av en prisstegring. Till detta kommer så, att en
mindre förhöjning av priset på smörjolja också ägt rum.

I motsats till dessa oförändrade eller i en del fall stegrade driftkostnader^har
medelpriset på de flesta fiskslag undergått en icke oväsentlig sänkning. Så är
exempelvis fallet med priset på strömming. Jag kan i detta sammanhang nämna,
att medelpriset per kilogram strömming — ostkustens viktigaste fiskslag —
år 1943 utgjorde inom en fislcförsäljningsförening i övre Norrland 56,2 öre.

Under 1944 nedgick detsamma till 39,3 öre per kg. För Östergötlands län voro
medelprisen i detta fall 77,9 respektive 65,4 öre per kg. Under samma tid voro
medelprisen för samtliga fiskförsäljningsföreningar på ostkusten 68,1 öre per
kg år 1943 och 52,7 öre år 1944. Prisuppgifterna gälla även här endast
strömming.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Interpellation. (Forts.)

Till följd av här nämnda förhållanden — oförändrade eller i vissa fall ökade
driftkostnader och sänkta fiskpriser — har fiskets nettoavkastning avsevärt
minskat under det senaste året. En ytterligare accentuering däri är att vänta
under innevarande år. Med hänsyn till fiskerinäringen och dess utövare måste
en sådan utveckling motverkas. Två möjligheter föreligga i detta fall. Antingen
skola omkostnaderna nedbringas eller också skall priset på strömming
och annan fisk höjas. Förmodligen lär det dock komma att möta vissa svårigheter
att få en stegring av fiskpriserna till stånd. Priskontrollnämnden men
även livsmedelskommissionen motsätta sig säkerligen ett yrkande därom. En
sänkning av driftkostnaderna synes därför vara det, som man närmast bör
inrikta sig på, främst genom en reducering av nu utgående priser på flytande
bränsle. Möjligheterna härför liksom omfattningen av den eventuella prissänkningen
måste därför närmare klarläggas.

Under hänvisning till det anförda får jag därför anhålla örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet Rubbestad få framställa följande frågor.

1. Anser herr statsrådet möjlighet föreligga för en sänkning av de priser,
som f. n. utgå på det motorbränsle, vilket användes vid utövande av fiske?

2. Är herr statsrådet i sa fall villig föranstalta örn en reducering av dessa
priser?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.10 em.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning
av motion angående utredning örn vissa åtgärder i samband med den
inom produktionslivet pågående rationaliseringen.

I en inom kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 47, hade herr Sköldin m. fl. hemställt, »att riksdagen hos Kungl. Maj :t
hemställer, dels att en allsidig utredning företages huruvida och på vad sätt statsmakterna
böra ge sin medverkan till ett ökat skydd åt den mänskliga faktorn i
produktionslivet gentemot här ovan antydda yttringar av rationaliseringen, dels
även att riksdagen förelägges de förslag, vartill utredningen kan föranleda.»

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning angående utbildning och eventuell
auktorisation av arbetsstudiemän samt möjligheten att säkra arbetarnas
medinflytande vid arbetsstudiernas bedrivande.

Reservation hade avgivits av herrar Liungqvist och Jonsson i Malmgrava,
som ansett att utskottets utlåtande bort hava annan, i reservationen angiven
lydelse.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Ljungqvist: Herr förste vice talman! I fråga örn den del av utskottets
förevarande utlåtande som gäller utbildning och eventuell auktorisation av arbetsstudiemän
föreligga delade meningar. Det är min uppgift att med några
ord motivera reservanternas ståndpunkt.

Det bär under den senaste tiden varit en hel del diskussion både i fackpressen
och i fackmannakretsar samt mera offentligt örn arbetsstudierna, deras be-,
tyidelse och den irritation som understundom har förekommit kring dessa. Arbetsstudierna
började först vid verkstäderna och järnverken, men förekomma
nu inom ett hundratal företag inom stora avsnitt av vårt näringsliv. Motionärerna
syfta till ett ökat skydd åt den mänskliga faktorn inom produktionslivet
gentemot denna form av rationalisering, ett syfte som alla måste behjärta. Den
mänskliga arbetskraften är ju det värdefullaste element vi ha inom produktionsprocessen,
och det behöver icke sägas, ty det är självklart, att det även är en
samhällsangelägenhet av första rang, att arbetskraften utnyttjas med omdöme
och varsamhet. Det är klart, att vi här röra oss på ett område som ur mänskliga,
psykologiska synpunkter är synnerligen ömtåligt. En planmässig observation
av produktionsprocessen utgör ett naturligt led i företagarnas skyldighet
att få företagen så produktiva och arbetet så effektivt som möjligt. Att den -

Utredning orri
vissa åtgärder
i samband
med den inom
''produktionslivet
pågående
rationaliseringen.

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Utredning om vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.)

na observation i form av tidsstudier eiler på annat sätt måste utövas med en
högsta grad av omdöme och grannlagenhet, för att man även skall nå det syftet
att vinna förståelse från de anställdas sida för arbetsstadierna, ligger i öppen
dag. I längden ligger det i både de anställdas och arbetsgivarnas liksom i samhällets
intresse, att denna uppgift handhaves på ett sätt som åstadkommer
minsta möjliga friktion och missförstånd. Inte minst torde arbetsstadiemännen
vara beroende av att förtroende och förståelse skapas för deras ömtåliga
uppgift.

Arbetsstadiernas syfte är, såsom jag nyss antydde och som var och en vet,
att förbättra bland annat tillverkningsmetoderna vid ett företag. Med bättre
arbetsmetoder avser man ju att skapa bättre arbetsbetingelser, och en rationalisering
i form av arbetsstadier syftar därför också till att underlätta arbetet
för dem som uträtta detta. Ett effektivt produktionssätt är också ägnat att
skapa förutsättningar för en välståndsökning. Att fastslå vad som är en normal
arbetsprestation är ju också av betydelse för ackordssättningen, och här förmäla
sig, såvitt jag kan (förstå, arbetsgivarnas synpunkter med arbetarnas krav
på största möjliga rättvisa.

Hur skall man alltså gå till väga för att göra det bästa möjliga ur båda parters
och ur samhällets synpunkt av arbetsstadierna såsom en rationaliserande
faktor i produktionsprocessen? Och hur skall man kunna utnyttja den med så
stor grannlagenhet och omsorg som möjligt för att åstadkomma den eftersträvade
effektiviteten? Det göres gällande från arbetsgivareföreningens sida, enligt
vad dess remissvar ger vid handen, att inga allvarliga motsättningar ha
uppstått på arbetsmarknaden på grund av användningen av denna rationaliseringsfaktor.
Enligt landsorganisationens utlåtande skapas emellertid ofta en
irritation. Kvar står för den som tagit del av dessa remissvar det intrycket, att
arbetsstadierna för närvarande utgöra en åtminstone i viss mån besvärande
faktor i förhållandet mellan arbetsgivarna och de anställda. Det är alltså ett
intresse såväl av allmän art som för de berörda parterna, att man undersöker,
hur bättre förhållanden på detta område skola kunna skapas. Därom äro reservanterna
ense med utskottsmajoriteten.

Motionärerna säga, att företagarna ha i stor utsträckning nonchalerat de rent
psykologiska momenten i samband med tidsstudierna. Var och en, som själv
försöker sätta sig in i situationen att vara föremål för arbetsstadier, förstår så
väl den anställdes reaktion inför ett opsykologiskt och valhänt handhavande av
denna uppgift från företagsledningens och arbetsstudiemännens sida. Trivseln
i arbetet kan lätt minskas och friktioner lätt komma till synes. Å andra sidan
bör man givetvis beakta, att arbetsstudiemännen icke heller alltid ha en så lätt
uppgift. För båda parternas del behjärtar jag livligt, att allt göres som göras
kan för att nå bästa möjliga förhållande. Jag förstår alltså väl, att motionärerna
velat till närmare granskning upptaga detta ömtåliga, men både för arbetsfri
vseln och produktionseffektiviteten ganska väsentliga spörsmål. En annan
sak är, att jag och min medreservant icke kunna för närvarande åtminstone
följa utskottsmajoriteten på dess väg.

Utskottet säger: »Visserligen kan det hävdas, att frågan örn utbildning av
tidsstudiemän i första hand berör parterna på arbetsmarknaden, men med hänsyn
till den irritation, som ofta gör sig märkbar vid tidsstudiers utförande, synes
det dock utskottet, som om denna fråga även är av mera allmänt samhällsintresse.
» Jag vill som sagt icke bestrida, att samhället här bär ett intresse.
Men samhällsingripanden -— därom äro, förmodar jag, de flesta av oss ense -—-skola icke göras i onödan, och i denna fråga förhåller det sig så, som jag förmodar,
att de flesta känna till, att industriförbundet och arbetsgivareföreningen

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

Utredning örn vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.)

lia inbjudit landsorganisationen att gemensamt med de bägge förstnämnda organisationerna
försöka komma till en lösning av detta för arbetsmarknaden så
viktiga spörsmål. Vad man syftar till är väl närmast att med gemensamma
krafter söka skapa ett organ som kan draga upp riktlinjerna för arbetsstudierna.
Varför skulle man då inte kunna vänta och se, frågar man sig, örn parterna
själva kunna på ett tillfredsställande sätt ordna förhållandena och därmed
också måhända i erforderlig grad tillgodose det samhällsintresse som man talar
om. Staten har, synes det väl många av oss, tillräckligt att bestyra ändå, för
att den, såsom det åtminstone förefaller reservanterna, i onödan skall blanda
sig i denna sak.

Vi reservanter kunna i denna angelägenhet också stödja oss på socialstyrelsens
uppfattning. Socialstyrelsen har för sin del deklarerat, att den anser det
vara. tvivelaktigt, huruvida en laglig reglering på detta område åren framkomlig
väg. Det förefaller snarare, framhåller styrelsen, som örn utsikterna vore större
att. komma till rätta med frågan genom förhandlingar mellan de stora organisationerna
på arbetsmarknaden. Vidare säger socialstyrelsen, sedan den anfört
viss motivering härför, att de omständigheter som socialstyrelsen pekat på
sannolikt torde leda till att de omöjliggöra — så långt går socialstyrelsen —
en lagstiftning på ifrågavarande område. Men däremot torde det icke finnas
något hinder för att tillfredsställande resultat, såsom styrelsen säger, skulle
kunna uppnås genom överenskommelser mellan de avtalsslutande organisationerna,
och av dessa skäl finner sig socialstyrelsen icke böra tillstj-rka en utredning
rörande en laglig reglering av tidsstudieverksamheten.

Det är väl ändå en rimlig ståndpunkt, att örn parterna själva utan statens
mellankomst kunna komma överens i en sådan här fråga, detta borde bilda en
bättre grund för förståelse mellan företagarna och arbetarna för framtiden. Det
är en annan omständighet, som man inte alldeles bör lämna ur räkningen i detta
sammanhang, och det är, att den spontana viljan från de enskilda människornas
och de enskilda organisationernas sida att själva ordna saker och ting kan
förlamas, och detta medför, såsom var och en av oss förstår, vissa risker, ty organisationernas
självaktivitet bör ju ändå utgöra en värdefull tillgång inte bara.
för parterna på arbetsmarknaden utan också för samhället och samhällsintresset
i dess helhet.

Utskottsmajoriteten säger också: »Samhället övervakar i regel utbildningen
och undervisningen på andra områden, och just i fråga om tidsstudiemän är
det av större vikt än vid utbildning i allmänhet, att samhällsintresset icke eftersattes.
» Ja, det är ju riktigt, men det finns ju många områden, där samhället
icke ombesörjer utbildning av folk. Man kan fråga sig, örn det egentligen
går någon strikt gräns mellan exempelvis arbetsstudiemännen och arbetsledarna
i detta hänseende. Och varför skall staten gripa sig an med utbildningsproblemet,
innan man sett, örn de berörda parterna själva, som besitta den
största sakkunskapen på området, äro kapabla att lösa utbildningsspörsmålet?
Enligt vad som försports är efterfrågan på arbetsstudiemän synnerligen stor.
Det är således en mycket angelägen sak, att en effektiv och enhetligt organiserad
utbildning kommer till stånd snarast möjligt. Det är min tro — det kan
ju bara vara en tro — att detta sker snabbast och effektivast genom parternas
egen försorg; en statlig utredning skulle möjligen riskera den erforderliga
snabbheten härvidlag.

Utskottsmajoriteten säger ytterligare: »I sakens nuvarande läge torde det
dessutom vara synnerligen ovisst, örn de planerade överläggningarna mellan
arbetsmarknadens parter kunna leda till positivt resultat inom rimlig tid.» Jag
vet icke, vad det är för skäl på vilka man grundar sin tro, att den statliga ut -

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Utredning om vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.)

redningen på detta område skulle kunna leda fram till snabbare resultat än
arbetsmarknadens parters egen utredning. Nåväl, örn överläggningarna mellan
parterna icke leda till resultat inom rimlig tid, som man föreställer sig, så har
man ju möjlighet att efter denna, som man anser, rimliga tids utgång föreslå
tillgripande av offentliga åtgärder. Men först bör man ju avvakta överläggningarnas
förlopp.

Sammanfattningsvis säger utskottsmajoriteten: »Enligt utskottets mening föreligga
därför starka skäl för att motionens yrkande i denna del av riksdagen
bifalies och att utredning av lämpligaste formen för utbildning och eventuell
auktorisation av tidsstudiemän kommer till stånd.» Vad utbildningen beträffar
har jag redan försökt tolka reservanternas uppfattning, och låt mig nu bara
tillägga, att det synes mig självklart, att arbetare och arbetsgivare såsom de
bäst sakkunniga här också bäst kunna gemensamt utforma direktiven för arbetsstudiemännens
utbildning. Såvitt jag förstår kunna de anställda själva
genom att gemensamt med medparten utforma utbildningsorganet och direktiven
för utbildningen också effektivast göra sina synpunkter gällande på riktlinjerna
för utbildningen. Varför man på detta stadium skall indraga staten
som tredje part, har jag synnerligen svårt att förstå.

Så komma vi slutligen till frågan örn statens auktorisation av arbetsstudiemän.
Samma synpunkter som jag i det föregående anlagt på frågan örn utbildningen
av arbetsstudiemän måste jag också anlägga på frågan örn statlig auktorisation
av sådana. Jag skall emellertid undvika att upprepa vad jag tidigare
sagt. Vad beträffar själva frågan om auktorisation av arbetsstudiemännen,
torde, såvitt jag förstår, utsikterna till en statlig auktorisation av arbetsstudiemännen
te sig föga lockande inte bara för företagarna utan i minst lika
hög grad för arbetarna. Kommer inte arbetaren — jag försöker fortfarande
sätta mig in i hans ställning — att stå i en svagare position gentemot en arbetsstudieman,
som kan uppträda med statens auktorisation bakom sig, kanske
rent av i egenskap av statstjänsteman? Vad vet jag, kanske man till och med
kan tänka sig att gå så långt. Borde det inte vara mera tilltalande för arbetarna
själva att ha med tidsstudiemän att göra, örn vilkas utbildning arbetarna
själva direkt genom sin egen organisation haft möjlighet att bestämma. Man
har antytt, och det är .säkert visst fog för det. att det ibland har brustit i
fråga örn det rent psykologiska handhavandet av arbetsstudiemännens uppgifter,
och man säger, att just på grund av att detta är en psykologiskt så ömtålig
men dock angelägen sak, vill man, att staten skall ingripa. Men jag fragar:
vad har man för större garantier för att man far i psykologiskt avseende
bättre skickade arbetsstudiemän genom att staten auktoriserar dem och bestämmer
deras utbildning än genom att arbetsmarknadens parter själva direkt
göra detta?

Till sist vill jag bara säga, att man ofta talar örn att organisationerna i
vårt samhälle utgöra en nutida form av svenskt folkligt självstyre. Innebär
inte kravet på statens ingripande nu och då — ofta, som det ter sig, i onödan,
särskilt i detta fall, när parterna redan själva ha gripit sig an med problemets
lösning — innebär icke detta krav i viss mån ett misstroende mot organisationerna
och deras förmåga att själva lösa sina problem?

När det förhåller sig på det sättet, att man gripit sig an med problemets
lösning från arbetsmarknadens parters sida och samtidigt ropar på statens ingripande,
då förefaller det mig, som örn man i viss mån hissat nya signaler
i fråga örn förhållandet mellan organisationerna och staten, signaler som jag
och min medreservant icke lia kunnat följa. Därför finner jag anledning att

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

Utredning örn vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.)

med hänvisning till innehållet i reservationen yrka avslag på utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Jonsson i Malmgrava.

Herr Jansson i Kalix: Herr förste vice talman! Det är mycket naturligt, att
man i en sådan fråga som den föreliggande kan ha delade uppfattningar.

Motionärerna ha i sin motion framfört krav på att samhället skall undersöka,
huruvida det kan medverka till en förbättrad utbildning av arbetsstudiemän.
Vidare lia motionärerna yrkat på att från samhällets sida skall undersökas,
vilken inverkan tidsstudierna kunna ha på folkhälsan, samt huruvida
samhället inte kunde ställa vissa garantier för att frukterna av den rationalisering,
som arbets- och tidsstudierna dock ytterst syfta till, komma även
de anställda till godo. Slutligen ifrågasätta motionärerna, huruvida inte arbetarna
borde beredas tillfälle att utöva ett visst inflytande på ifrågavarande
del av rationaliseringsprocessen.

Inom utskottet ha Ari, vad gäller det första kravet från motionärernas sida,
alltså frågan örn en bättre utbildning för tidsstudiemännen, funnit skäl föreligga
för att samhället undersöker, hur frågan för närvarande ligger till och
örn inte samhället skulle kunna medverka till att få fram en mer kvalificerad
arbetskraft på området än den man nu har tillgång till. Den utbildning,
som för närvarande bedrives, är ju rätt splittrad. Industriförbundet utbildar
självt tidsstudiemän, och även vid högskolan utbildas sådana. Vidare har verkstadsföreningen
på sistone satt i gång med egen utbildning, och det. verkar i
någon män, som örn man icke vore riktigt på det klara med målsättningen för
denna utbildning. På allra sista tiden har också arbetsgivarföreningen, såsom
herr Ljungqvist nämnde, gjort en hemställan till landsorganisationen örn
att arbetsmarknadens parter gemensamt skulle gå in för utbildning av tidsstudiemän.
Det skulle alltså bli den fjärde utbildningsmöjligheten.

De reservanter, som finnas inom utskottet, medge själva att det område av
arbetslivet som det här gäller är så betydelsefullt, att man inte utan vidare kan
bortse från de faror, som kunna uppstå genom olämpligt bedrivna tidsstudier.
Men reservanterna neka sedan att draga konsek\renserna av detta medgivande
och vilja inte medge det riktiga i att en undersökning verkställes, hur man skall
få bort den irritation, som för närvarande förefinns på arbetsmarknaden i anledning
av att tidsstudiemännen inte alltid'' på ett riktigt sätt utföra sitt grannlaga
arbete. Reservanterna vilja alltså inte att det skall undersökas, huruvida
staten kunde medverka till en sådan utbildning, som garanterade, att man
finge tag i de män och kvinnor, som vore mest lämpade för den uppgift det
här gäller, utan hänvisa till att detta bör kunna ordnas av arbetsmarknadens
parter själva.

Utan att ifrågasätta landsorganisationens och arbetsgivarföreningens möjligheter
härvidlag har dock utskottsmajoriteten hållit fast vid att samhället
i detta fall har ett intresse av den storleksordningen, att det inte kan anses
orimligt att samhället blanidar sig i leken, d. v. s. åtminstone ser till att en
utredning kommer till stånd. Vi ha icke sagt någonting om varthän denna
utredning skall leda, men vi ha tagit det såsom naturligt, att de bägge stora
parterna på arbetsmarknaden skola deltaga i utredningen.

_ Hur utbildningen skall anordnas, får alltså bli ett resultat av denna utredning.
Det kan ju tänkas, att det visar sig bäst att utbildningen anordnas i
samarbete mellan arbetsmarknadens parter. Men det kan också tänkas att det
under utredningens gång framkommer önskemål örn att samhället skall stå

Andra hammarens protokoll 19k,r>. Nr 19. 7

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Utredning om vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.)

för utbildningen för att få denna så objektivt lagd som möjligt och för att
ge tidsstudiemännen den starka ställning, som kan vara nödvändig med hänsyn
till deras grannlaga uppgifter, såväl gentemot arbetsgivarna som också
— det är jag inte främmande för — gentemot arbetarna.

Sedan utskottet bar behandlat detta ärende, har tidningen Expressen skickat
en medarbetare på en studieresa till Trollhättan för att studera metallarbetarnas
förhållanden, och jag tillåter mig, herr förste vice talman, att citera
vad tidningen, som väl inte kan misstänkas för att bära några fula avsikter
gentemot industrien i bakfickan, i detta sammanhang säger om arbetsstadierna,:
»Arbetsstudierna skulle, när de började, leda till att arbetsmetoderna rationaliserades,
till att nya verktyg utprovades, att effektivare handgrepp gjordes.
Detta var den ursprungliga meningen. Men hur har det blivit? Arbetsstudierna
ha utvecklats till ett påtryckningsmedel från arbetsgivarnas sida. De användas
ofta för att trakassera arbetarna, tidsstudiemannen tar inte hänsyn till
en arbetares rent psykiska disposition vid studietillfället. — ■— — Det är
inte för mycket sagt att en av de största orsakerna till att striden blivit så
bitter som den är just varit de orättvisor som arbetarna anse att de tillfogats
genom tidsstudiesystemet. En opartisk lyssnare stärks alltmer och mer i
den uppfattningen att det måste vara något grundfel i tidsstudiernas uppläggning.
---Men uttalandet kunde göras av vem som helst bland alla

de strejkande, och det är framför allt betecknande att det kunde med särskild
skärpa göras av de äldre bland arbetarna.»

Yi ha nog inom utskottsmajoriteten haft ungefär samma känsla, och vi anse
att denna irritation, örn den sprider sig i ännu vidare arbetarkretsar, kan bli
till skada inte bara för arbetslivet utan också för samhället självt, eftersom
samhället aldrig kan ställas utanför vad som händer och sker på arbetsmarknaden.
Til syvende o g sidst är det alltså samhället som i en eller annan
form får sitta emellan.

Vi ha inte alls från utskottsmajoritetens sida haft någon avsikt att söka
komma företagarna till livs, och vi anse inte heller att man på det hållet
behöver känna sig såsom prinsessan på ärten, bara därför att samhället blandar
sig i en sak, som det helt naturligt måste vara ett intresse lika väl för
samhället som för arbetare och arbetsgivare att få ordnad på ett tillfredsställande
sätt.

Jag tror att det vore bättre, om man på företagarhåll kunde lugna ner nerverna
och inte med den starka misstänksamhet, som för närvarande ger sig
till känna, se på samhälleliga åtgärder. Det har så många gånger betygats
från den majoritets sida, som nu är med örn att förorda att samhället utreder
den fråga det här gäller, att vi ha det största förtroende för parterna på arbetsmarknaden,
alltså även för företagarna. Men det hindrar ju inte, att samhället
för att förekomma vådor, som kunna gå ut över samhället självt, i tid
ingriper i syfte att eliminera svårigheter och konfliktanledningar.

Jag ber sålunda, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Herr Sköldin: Herr förste vice talman! Såsom motionär vill jag uttala min
tillfredsställelse över att utskottets ståndpunktstagande till den av mig väckta
motionen blivit positivt.

Ehuru redan av motionens ordalydelse klart framgår, att avsikten ingalunda
varit att komma själva systemet med tidsstudier till livs, utan endast att med
statens medverkan komma till rätta med oarter i detsamma, synes man på sina
håll vilja i motionen inlägga något annat. Såsom redan i motionen antytts, för -

Fredagen den 4 maj 1945 fm.

Nr 19.

Utredning örn vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.)

stå vår tids arbetare att en höjd produktionskapacitet utgör själva grunden
för ett stegrat välstånd. De förstå följaktligen också, att varje åtgärd som kan
medverka härtill är tacknämlig. Då jag emellertid under diskussioner och
samtal med olika personer under den senaste tiden fått en känsla av att kännedomen
örn hur det går till på detta område icke är allmänt utbredd, vill jag
begagna detta tillfälle att utveckla några synpunkter på den saken. Jag kan
så mycket hellre göra det som jag under två årtionden själv varit sysselsatt
inom den mekaniska verkstadsindustrien.

Låt mig med ett exempel söka belysa vad jag menar. Om det vid ett valsverk,
där arbetarna förr med taljor och andra primitiva anordningar måste lyfta
och manövrera arbetsstyckena, nu har införts maskinella anordningar, som
överflödiggöra ett kroppsligt slit i samma utsträckning som tidigare, är det
uppenbart att arbetskraften rent fysiskt blir mindre ansträngd än tidigare.
Men det finns olika slag av slit och press. I stor utsträckning använder man
numera inom industrien och främst vid järnbruken s. k. centralograf. Detta
är ett hos företagsledningen inkopplat instrument, varigenom direktionen ögonblickligen
kan avläsa arbetstempot vid varje särskilt tillfälle. En arbetare på
en sådan arbetsplats kan av arbetsgivaren kontrolleras från arbetets början
på morgonen till dess slut på kvällen, och arbetsgivaren ser genast örn arbetstempot
icke i varje minut under arbetsdagen kan hållas uppe vid samma nivå.

Det är inte svårt att förstå, att ett under sådana förhållanden utfört arbete
kan innebära en rent fysisk press, som känns väl så påfrestande som det tidigare
rent kroppsliga slitet på grund av primitivare arbetsanordningar. I den
mån dylik apparatur kommer till allt större användning, ställas vi inför ett
problem, som i allra högsta grad angår folkhälsan. Och användningen av dessa
apparater börjar också alltmer breda ut sig. Man kopplar t. ex. in sådana
på lastbilar, varigenom man kan kontrollera, i vilken utsträckning lastbilschauffören
utnyttjar tiden för effektivt arbete. Det sista jag hörde i denna
väg var, att man på en större restaurang i Stockholm, där man avlönar musiken
efter det antal minuter som den spelar, har uppsatt en centralograf som registrerar
ljudvågorna, vilket sedan lägges till grund för den betalning musikerna få.

Vad jag nu talat om tillhör ju kontrollen. När det gäller tidsstudierna går
det till så, att tidsstudiemannen med tidtagarur i handen på ett schema noterar
varje tempo, som utföres av den arbetare vilken är föremål för tidsstudier.
Dessa kunna för varje arbetare omfatta flera timmar i följd. Det ligger i sakens
egen natur att prestationerna vid skilda tillfällen under den sammanlagda arbetsstudietiden
kunna vara mycket växlande •—■ det sammanhänger med den
mänskliga naturen. Men när ackorden skola sättas, tillmötes icke desto mindre
den högsta prestationen den avgörande betydelsen, dock med visst avdrag för
den s. k. spilltid, som arbetsgivaren behagar fastställa. Det är alldeles klart,
att arbetaren under sådana förhållanden försöker under den tid, arbetsstudierna
pågå, undvika en för honom direkt menlig arbetstakt. Finge arbetarna ett
modinflytande när det gäller arbetsstadierna oell den därpå grundade ackordssättningen,
skulle sådant inte behöva förekomma, och didi kunde alltså tänkas,
att ett dylikt medinflytande skulle bidraga till att stegra produktionen.

Om man erkänner, att människornas lust att förtjäna det mesta möjliga är
en värdefull motor när det gäller att skapa viirden i samhället, kan det inte
vara vare sig logiskt eller klokt att inte räkna mod att denna drivkraft är till
finnandes också hos alla dom, som utföra det produktiva arbetet.

dag menar alltså att det är ett samhällsintresse att så långt möjligt medverka
till att göra sint på den spänning, som finns på arbetslivets område på grund
av afl, arbetstidsstudierna icke alltid bedrivas på ett lämpligt sätt.

100

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Utredning örn vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.) _ ... ,

Utskottet har emellertid inte i denna fråga varit enigt, utan reservation har
avgivits av herrar Ljungqvist och Jonsson i Malmgrava vilka ha ansett atu
arbetsmarknadens parter borde få lösa problemet utan inblandning av statsmakterna.
,, , ,

Det torde måhända inte vara förmätet att säga, att den av reservanterna
sålunda avstyrkta motionen redan haft en viss effekt. Svenska arbetsgivareföreningens
inbjudan till landsorganisationen om gemensamt dryftande av dessa
spörsmål torde kunna tolkas såsom ett erkännande av att allt icke är väl
beställt på området, Har motionen och den i anslutning därtill förda diskussionen
bidragit till detta, så har ju jag såsom motionär ali anledning att kanna
mig till freds. .

Emellertid måste jag säga, att Svenska arbetsgivareföreningens till utskottet
avgivna remissvar knappast korresponderar med denna invit till landsorganisationen.
I yttrandet göres gällande att den mot tidsstudiesystemets nuvarande
brister riktade kritiken icke skulle vara befogad. Man kan då undra: variör
vill likväl arbetsgivareföreningen tillsammans med landsorganisationen utreda
saken? Man får alltså, såvitt jag förstår, taga detta arbetsgivareföreningens
yttrande med en nypa salt.

Det kan kanske inte heller vara ur vägen att i detta sammanhang göra en
annan reflexion. När har egentligen Svenska arbetsgivareföreningen vitsordat
behovet av social lagstiftning till arbetskraftens skydd? Från 1919, da arbetstidslagen
antogs, och fram till dags dato har det varit ett ständigt nejsägande,
ja, värre än så: varje utvidgning av skyddslagstiftningen till arbetarnas förmån
Ilar utmålats såsom en riksolycka. Skulle denna, jag höll på att säga sibyllans
förutsägelse ha slagit in, skulle vi i detta ögonblick icke ha haft det blomstrande
näringsliv, som vi vid skilda tillfällen bruka lovprisa. Jag gör gällande, att vi
nått den nuvarande höga standarden icke trots utan tack vare den sociala lagstiftningen
till arbetskraftens skydd.

Herr förste vice talman! Jag skall ytterligare endast syssla något med ett
annat avgivet yttrande. Den som känt någon tvekan, huruvida motionen borde
bifallas, gör klokt i att taga del av det yttrande som avgivits av föreningen
Sveriges arbetsstudiechefer. Det är ju cheferna för våra tidsstudieledare, som ha
känt sig föranlåtna att avgiva ett yttrande. Utskottet vidrör detta med att säga,
att det i allt väsenligt endast är en polemik emot den motion som vi här behandla.
Jag skall emellertid citera ett avsnitt för att påvisa, hurudan andan är på det
hållet. Det gäller det i motionen anförda, att nervsammanbrott ha förekommit
ute på arbetsplatserna. Man säger: »Man måste här först göra klart för sig vad
nervsammanbrott är. Menar man med nervsammanbrott, att en person genom
ilska, rädsla, samvetsagg eller annan dylik affekt förlorar herraväldet över sig
själv, så äro ju de s. k. nervsammanbrotten en alldaglig företeelse. Sådant före-''
kommer ju överallt, i trafiken, i hemmen, på arbetsplatser o. s. v. Det kan väl
näppeligen vara detta som motionärerna avse, ty dylika nervsammanbrott kunna
inträffa av minsta anledning och äro ofta endast ett tecken på dålig uppfostran
eller labil balans. Menar man med nervsammanbrott ett nervpatologiskt tillstånd,
så kan man säga, att dylika nervsammanbrott äro sällsynta och ha säkert sin
grund i andra orsaker än arbetsstudier.»

Om cheferna inom detta avsnitt av vårt produktiva liv, alltså de som skola
vara chefer över tidsstudieledarna, ha dylika synpunkter, så är det ju icke så
märkvärdigt, örn det på en hel rad av vårt lands fabriker uppstått ett antal svårartade
konfliktsituationer. Jag vill icke påstå — det har för övrigt framgått
av vad jag tidigare här i mitt anförande sagt — att det nuvarande systemet med
tidsstudier skulle vara ett system, som vore sämre än det system som tillämpa -

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

101

Utredning örn vissa åtgärder i samband med'' den inom produktionslivet på gående

rationaliseringen, (rörts.;

ries innan tidsstudierna infördes. Det gäller då framför allt den mekaniska verkstadsindustri
“rut var det ju på det sättet, att det var basarna och verkmästarna
sorn singö och satte stycken åt de olika arbetarna. Da blevo alltid
dessa styck- eller prissatta i ett visst förhållande till hur pass omtyckt ifraga
varande arbetare var hos den som skulle bestämma desamma. Det stod också
visst förhållande till hurudant humöret var hos den, som skulle satta stycket.
Det är klart att detta har föranlett en råd av otrevligheter inom industrien pa
den tiden som denna metod tillämpades. Örn man skall välja mellan vad so
tillämpades då och tidsstudierna, mäste jag säga, att dessa bidragit till att

^^(LnmTmotion och i de resonemang, som omkring densamma forts har det
icke varit min och ej heller de andra motionärernas avsikt att nian skulle smutskasta
de iSnniskor; som äro sysselsatta med detta. Det är ju obestridligt att
dessa tidsstudieledare ha ett oerhört svart arbetsområde och en oerhort svar
arbetsuppgift. De äro uteslutande den ena partens representanter, och de mäste
tillvarataga denna parts intressen. Så länge de göra det är det^sjalvklart, att de
också få behålla sina arbetsuppgifter. Det är val också just pa det rent Psykologiska
planet som arbetarna, när de bil utsatta för tidsstudier, se misstänksamt
på själva tidsstudieledaren och betvivla riktigheten av det resultat tidsstudi

givit vid handen. .. »..

Som jag förut sagt har motionen förestavats av en önskan att gora ett torson;
att komma till rätta med dessa förhållanden. _ Örn man ser pa den mekaniska
verkstadsindustrien, finner man det ju obestridligt, att den anda, som tinnes
där, till stor del bottnar i de olidliga förhållanden som varit radande mom denna

del av vårt näringsliv. , , .... , „ ,,

Det är, såsom också här har framförts av utskottets ordförande, sa, att en
redogörelse har lämnats i pressen hur man på olika. platser reagerar mot detta
vad man kallar för tidsstudieelände. Jag skulle vilja tro, att örn man hade
kunnat ingripa på detta område tidigare och man hade kunnat skapa en ordning
på arbetsplatserna i detta avseende, skulle vi den dag sorn i dag är icke befunnit
oss i det läge som vi göra inom den svenska metallindustrien. .

Utskottets ordförande citerade en del av en artikel i Expressen. Då jag emellertid
anser, att det avsnitt, som ger belägg för mitt påstående angående ^metallkonflikten,
icke togs med av utskottets ordförande, skall jag be att få citera

Den arbetare, som här omtalas, är ordförande i Metalls fackförening i Trollhättan.
Han är också ordförande i föreningen vid Aktiebolaget Flygmotor i
Trollhättan. Han säger: »Vi arbetare lia på många håll kommit att betraktas
som robotar, och sådana äro vi inte och komma aldrig att bli. Därför slåss vi
nu inte bara för några öre mer i timmen. Vi kräva även medbestämmanderätt
när det gäller planering av arbetsstudierna, och vi vilja att arbetsstudiemännen
i långt större utsträckning än nu betrakta oss jobbare som människor.» — Tidningen
gör själv sedan de reflexioner som tidigare citerats. Men han fortsätter:
»För det första äro de gamla och kunniga i garnet, så bara den omständigheten att
en ung spoling skall komma och lära en hur man skall göra mången gång retar
gallan på en. Men för det andra — och det är viktigast — äga de inte längre
den spänst och smidighet i sinnet som ofta behövs för att rent ut sagt lura en
tidsstudieman.»

Tidningen gör sedan till detta följande kommentar: »Så långt har det tyvärr
gått att det anses vara nödvändigt i kampen för tillvaron att lura tidsstudiemännen.
Både de senare och arbetsledningen äro medvetna örn detta. Undra inte
sedan över att stämningen på en fabrik många gånger blir minst sagt spänd.

102

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Utredning örn vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.)

Särskilt Ilar detta varit fallet i Trollhättan, där det ibland kommit till handgripligheter
mellan arbetare och tidsstudiemän.»

Man fortsätter i anslutning till konflikten: »Men som sagt, 6, 7 eller 8 öre
i timmen är inte den stora frågan för flertalet trollhättearbetare. En ordentlig
lösning av tidsstudieeländet är vad som först och främst krävs med något av
den härliga entusiasm, som besjälade arbetarna på den tiden då de kämpade
för sina elementära rättigheter.»

Tidningen slutar artikeln med följande: »Tidsstudierna skola inte vara en
kamp örn ett halvt öre på ett ackord utan ett led i försökan att förbättra produktionen.
Under sådana villkor skola vi arbetare helhjärtat hjälpa till.» Sådan är
fackföreningsordföranden Karlssons programförklaring, slutar tidningen.

Eftersom detta torde vara ett belägg för den rådande stämningen inom metallindustrien
och då jag också själv har kännedom örn förhandlingar, som pågått
där, och örn de besvärligheter, som arbetarparten mött, när det gällt att få arbetsgivarna
att göra några eftergifter, som skulle giva arbetarna medinflytande över
tidsstudierna, kan jag, herr talman, icke underlåta att säga herr Ljungqvist, att
det skulle vara av en avsevärt större betydelse, i varje fall ur samhällssynpunkt,
örn herr Ljungqvist ägnade tid åt att övertyga sina politiska meningsfränder i
verkstadsföreningen att i handling visa litet förståelse för denna sak. Det skulle
helt säkert också giva större resultat, föreställer jag mig, än att försöka övertyga
denna kammare örn att ingen åtgärd här behöver vidtagas. Ty vad som har
skrivits och alla. de konfliktsituationer, som uppstått ute på de olika arbetsplatserna,
är allting vittne örn att något måste göras.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Jag har en känsla av att kammaren
kommer att''taga utskottets förslag i den förevarande frågan, och jag skall
därför icke lämna någon längre redogörelse för densamma. Det är också överflödigt
efter herr Sköldins mycket omständliga orientering över tidsstudieproblemen.

Men, herr talman, som motionär har jag ett par saker, som jag ville säga i
detta sammanhang. Jag skall börja med att citera vad fackorganet Metallarbetaren
skrev, när denna motion väcktes. Metallarbetaren skrev: »Det är föga
hedrande för arbetsmarknadens parter att de ej ha kunnat lösa dessa problem
utan att riksdagen måst lägga sig i dessa saker.» Det är fullkomligt riktigt
som fackorganet papekat. Jag vill till detta också säga, att det är icke arbetarnas
fel att man ej kunnat lösa tidsstudieprobliemet ute på arbetsplatserna. Det
enda inflytande som tillåtits från arbetsgivarhåll har varit, att arbetarna fått
taga del av tidsstudiernas resultat. Dessa resultat känna ju samtliga till: det
är ackordssänkningar.

Jag kanske först skulle säga till herr Ljungqvist, att det anförande han höll
var mycket bra och sympatiskt och att ingenting är att invända mot det. Men
felet med herr Ljungqvists anförande var att det stämde föga överens med det
yrkande, varmed herr Ljungqvist slutade sitt anförande. Han tror, att arbetsmarknadens,
parter skola kunna lösa detta problem. Jag tror icke att jag överdriver,
^om jag säger, att här Ilar fackföreningsrörelsen trots ärlig vilja kört
fast, då det gällt att lösa tidsstudiefrågan på arbetsplatserna. Det enda resultat
man kommit fram till efter många och långa års förhandlingar är en protokollsanteckning,
som till ingenting förpliktar.

Herr Sköldin har nämnt verkstadskonflikten. Jag skall tacksamt gå ifrån
den. Ingen kommer ifrån att denna olyckliga konflikt, som nu går över landet,
är att till mycket stor del tillskriva tidsstudieproblemet.

Fredagen den 4 maj 1945 cm.

Nr 19.

103

Utredning om vissa åtgärder i samband med den inom pro du k t io ns live t på gående

rationaliseringen. (Forts.)

Jag vill också säga några ord i anslutning till det gemensamma yttrande
som föreligger från arbetsgivareföreningen oell industriförbundet. Jag mäste
säga, att de tala mot bättre vetande, när de påstå, att tidsstudierna icke föranlett
några som helst allvarliga motsättningar på arbetsmarknaden. Ilen som
följt med den sista tidens utveckling på arbetsmarknaden mäste, oavsett politisk
inställning, konstatera, att motsatsen är förhållandet till vad arbetsgivareföreningen
och industriförbundet vilja göra gällande. Jag är ända angelagen
att poängtera, att det är ej tidsstudierna och rationaliseringen i ochf ör sig
sorn vi vilja komma åt med vår motion. Detta är helt säkert nödvändigt i oen
kommande utvecklingsprocessen; därom är jag ense med herr Ljungqvist. Men
vad vi vilja komma åt är avarterna. Jag skulle icke tänka mig, att meningen,
när tidsstudierna kommo till, var att de skulle avse uteslutande att tidsstudiera
arbetarnas handgrepp. Meningen var väl ända att man skulle studera arbetets
organisation och söka förbättra, rationalisera och förbilliga produktionen samt
göra det bättre för arbetarna. Hur har det blivit? Jag skall icke klargöra
denna sak, utan hänvisar till vad utskottets ordförande nämnde fran en arbets -

plats i södra Sverige. , „

Till sist vill jag göra en erinran mot påståendet i nämnda yttrande tran arbetsgivareföreningen.
att rationaliseringen icke haft något skadligt inflytande
på hälsotillståndet. Jag vill då — det var egentligen för detta som jag begärde
ordet — säga att det är icke för så länge sedan en läkare höll ett föredrag
om arbetshetsens inverkan på nervsystemet. Han frågar om det är någon mening
i att människor skola födas för att hetsas ihjäl. Som rubrik till detta
föredrag har han »Arbetshetsens inverkan på nervsystemet». Han Hagar: »Vad
menar man med arbetshets?» »Jo», säger han, »när arbetet, utfÖres i sa forcerat
tempo, att rubbningar uppstå i den mänskliga organismen. Alla tala
icke den press som tidsstudiesystemet medför eller medvetandet att sta under
ständig kontroll under arbetstimmarna.» „

Jag vill i samband med detta säga, att. jag bär personlig kännedom fran en
del arbetsplatser, där man haft tidsstudier. Vid en del valsverk och andra
platser har produktionen sjunkit med icke mindre, än tio ton per vecka varje
gång man försökt med tidsstudier. Det är icke fråga örn någon obstruktionspolitik,
utan den reaktion, som uppstår hos människorna när tidsstudiemannen
kommer.

Denne läkare säger vidare: »Tidsstudiemannen vill gärna göra gällande, att
tidsstudierna äro ett forskningsförsök på arbetslivets område. Jag vill då endast
betona, att skall man överhuvud taget tala örn forskning, så böra väl alla
faktorer studeras. Man glömmer ju att studera den allra viktigaste, nämligen
människan. Det går icke att ställa maskinen på optimal produktion och glömma
människan. Det får nog anses bevisat, att örn elen mänskliga arbetstakten
uppdrives över det optimala, risken för olycksfall i arbetet är stor, liksom risken
för invaliditet eller dödsfall. I båda fallen kanske samhället får träda
emellan.»

Herr talman! Det var ungefär vad jag skulle vilja ha sagt i denna debatt.
Jag skulle vilja tillägga, att saken gäller icke bara tidsstudierna i och för sig.
Man har funnit på andra system, då det gäller att utnyttja arbetstiden, som
äro lika effektiva. Jag skulle önska, att riksdagsmännen finge vara med och
se på en arbetsplats, där man har ett kontrollur inne på väggen hos driftsingenjören,
som kontrollerar allting under dygnets alla timmar. „När driftsingenjören
kommer örn morgonen, kan han se hur alla maskiner gått och vilken tid
man kort dem locd full drift eller halv drift och när det varit uppehåll. Och
så kunna människorna tagas in på förhör och få redogöra för vad de gjort den
och den minuten under natten. Detta irriterar människorna.

104

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Utredning örn vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.)

Jag är fullständigt överens med herr Ljungqvist, när han säger, att det är
önskvärt att dessa problem skola lösas. Men vad vi ej äro överens örn är, att
vi tro icke att de kunna lösas, om icke riksdagen ingriper. Kunna de lösas på
frivillig väg, är det kanske därför att riksdagen börjat att titta på detta.

Lill sist ett önskemål till vederbörande statsråd, örn eventuellt en sakkunnigkommitté
skall tillsättas: att arbetarna må bli representerade i denna kommitté.

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Dahlgren: Herr talman! Jag har icke kunnat underlåta begära ordet för
att säga någonting i denna debatt. Jag skulle vilja uttrycka den uppfattningen,
. att om utskottets förslag skulle kunna innebära ett stöd åt de offer för
rationaliseringsandan, som speciellt under de senaste krigsåren förekommit,
framför allt inom verkstadsindustrien, har man ingen anledning att motsätta
sig detta, utan bör i stället hälsa det med bifall.

. Man har utnyttjat denna rationalisering under krigstiden. Framstående indistriledare
i Sverige ha förklarat, att den är bara ett led i en påbörjad kampanj.
. Man anser att man ännu icke har kunnat använda rationaliseringen på
ett riktigt sätt. Man har hänvisat till beredskapen och till att inkallelserna
ha orsakat brist på arbetskraft; följaktligen har man icke kunnat rationalisera
så som man velat. Detta gör att jag är medveten örn att arbetarna hava ali
anledning att se upp, örn man skall föreställa sig att det bara varit upptakten,
som man genomlevt, och att det sedan skall bli värre.

Motionärerna erinra örn vissa händelser, som inträffat på sådant sätt, att
de ha bekantgjorts i pressen, varigenom också en bredare krets fått reda på
dem. Det är inga överdrifter som man påvisat i Norrahammar, Jönköping, Gullänget
och Nynäshamn. Tvärtom skulle man kunna komplettera detta med en

rad mer eller mindre starka eller — örn jag får använda detta ord_ brutala

exempel. Jag har själv exempel från min egen arbetsplats, där vi flera gånger
gått handgripligt till väga mot s. k. kontrollanter. Och varför vi gjort på det
sättet? Jo, vi ha tvingats dithän. Betänk, att det ofta är fråga örn arbetare
som arbeta i ett fack, där man har ganska snävt tilltagna ackord. Dessa arbetare
övervakas av arbetsstudiemän och kontrollanter av olika slag, vilka använda
en taktik som faktiskt är ofattbar. Jag föreställer mig, att många här i
kammaren äro benägna att tro, att det är överdrift när jag säger, att jag till
och med varit med örn att se en s. k. kontrollant krypa pä alla fyra mitt i natten
för att kunna smyga sig pa arbetarna. Jag har varit med och överraskat
tidsstudieingenjörer, som hållit sig gömda för att kunna övervaka arbetarna.
Jag har överraskat ingenjörer, som kontrollerat tiden genom att knäppa på
en klocka, som. de haft gömd i byxfickan. Då ingenjörerna i överdrivet nit använt
fullständigt oärliga metoder, ha arbetarna gått till attack och kastat ut
deni fran arbetsplatsen. Det är icke överraskande alls. Det har nämligen icke
lyckats att, som herr Ljungqvist ansåg man borde göra, genom förhandlingar
mellan parterna avskaffa olämpliga tidsstudiemetoder, utan arbetarna måste
gå till attack. Jag fantiserar icke. Jag skulle kunna fortsätta att lämna exempel.
Den ingenjör, som kom krypande på alla. fyra för att spionera, kastade
arbetarna ut. Det gick sa långt att verkstaden icke kunde behålla honom. Han
måste söka sin utkomst pa annat håll, kom hit till kungl, huvudstaden och
fick här en chefsbefattning. Han lär, efter vad jag hört, ha till specialitet att
kontrollera arbetarna, då de besöka toaletten. Sådana metoder använder man
sig av trots alla vackra ord örn arbetstidsstudier, och man förstår då arbetarnas
irritation.

Man har velat göra gällande, att arbetsstudierna hade till ändamål att åstad -

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

105

Vträdning örn, vissa åtgärder i samband nied den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.)

komma en rationalisering. Syftet med rationaliseringar är ju att med hjälp
av maskiner och med användande av alla slags arbetsbesparande metoder söka
frambringa produkterna snabbare utan att förslita det mänskliga materialet.
Har man lyckats härmed? Jag har aldrig trott det. Jag har arbetat i verkstadsindustrien
i tjugo år, men aldrig sett något exempel på detta, utan tvärtom
bär jag sett exempel på motsatsen, att man vid tidtagning underlättat
arbetet för att slå fast, att ackordspriserna äro för höga. Detta är ett faktum.
Det är därför icke så underligt, örn arbetarna icke visa tolerans.

Motionen har remitterats till olika organisationer för yttrande. Jag har fäst
mig vid det yttrande, som avgivits av arbetsgivarföreningen och industriförbundet.
Man säger där: »Arbetstidsstudierna ha ej heller föranlett allvarligare
motsättningar på arbetsmarknaden. Tvärtom önska arbetarna ofta att tidsstudier
måtte göras.»

'' För att icke uppehålla tiden, har jag endast i korthet erinrat örn de olägenheter,
som motionären anmärkt på, och jag har därvid lämnat exempel från den
egna arbetsplatsen. Jag har sagt och jag kan säga det en gång till, att överallt
skulle kunna hämtas exempel på den irritation, arbetstidsstudierna orsakat. Då
man säger, att arbetarna ofta begärt att tidsstudier skola göras, glömmer man
en sak. Man talar icke örn, varför arbetarna begärt tidsstudier. De ha icke gjort
det därför att de älska tidsstudier, utan därför att de tvingats därtill på grund
av oresonligheten hos arbetsgivare., som icke velat betala löner, som det är möjligt
att leva på. Av industriförbundets och arbetsgivarföreningens yttrande
framgår icke, huruvida arbetsgivarna vid de tillfällen, då arbetarna begärt, att
tidsstudier skulle anordnas, bifallit deras begäran. Otaliga framställningar ha
gjorts från arbetarhåll, men arbetsgivarna ha blankt vägrat. Man har påstått,
att lingen olägenhet skulle uppstå. Flera talare ha erinrat örn verkstadskonflikten.
Det ser ut som örn under verkstadskonflikten lönefrågan varit dominerande.
Arbetarna ha emellertid redan vid förhandlingarnas början sagt ifrån, att
.de icke i fortsättningen kunde tolerera hittills rådande ordning. De ha krävt,
att tidsstudierna skola bedrivas i enlighet med av båda parterna genom förhandlingar
fastställda grunder. Vid förhandlingsbordet har verkstadsföreningens
representant sagt ifrån, att arbetsgivarna aldrig komma att gå med på detta
krav. Här ha herr Diungqvist och hans meningsfränder en stor uppgift att
fylla. Det gäller för dem dels att lösa hela nu ifrågavarande problem, dels att
genom att tala med sina kolleger och likasinnade inom verkstadsindustrien söka
undanröja en av de förnämsta orsakerna till verkstadskonflikten.

dag vill icke draga ut på tiden. Jag vill bara säga, att det är med en viss
tillfredsställelse jag ser, att frågan kommit upp. Jag utgår ifrån att en utredning
efter beslut av riksdagen kommer till stånd och att förslag i ämnet kommer
att föreläggas riksdagen. Jag är fullt på det klara med att frågan är svårlöst,
och jag är övertygad om att parterna i fortsättningen komma att få strida
skarpare än någonsin tidigare. De få naturligtvis förhandla som hittills, men
lyckas man på denna väg åstadkomma tidsstudier, som bedrivas på litet mera
människovänligt sätt än dylika studier hittills bedrivits, är det ju bara att hälsa
mod tillfredsställelse.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hedqvist: Herr talman! Det ina tillåtas mig att säga några ord i denna
fråga, då jag har en mångårig och färsk erfarenhet a.v tidsstudier. Jag skulle
vilja Inrika diskussionen med några exempel på hur tidsstudier bedrivas. Det
gäller bara några detaljer, som jag anser vara karakteristiska för systemet.

Jag har fäst mig vid att reservanterna anse, att eli, samarbete mellan arbets -

106

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Utredning örn vissa åtgärder i samband nied den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.)

marknadens parter bäst skulle bidraga till att åstadkomma bättre resultat. Jag
tror icke på den utvägen. Jag Ilar framför mig ett kollektivavtal mellan telegrafstyrelsen
och arbetarna vid telegrafverkets verkstäder i Nynäshamn, Stockholm,
Göteborg och Vänersborg. Det finns intet fackförbund i detta land, som
har kommit så långt i fråga om medinflytande beträffande tidsstudiernas bedrivande
som telegraf- och telefonmann aförbundet. Avtalet reglerar alltigenom
hur tidsstudierna skola bedrivas, i vilka former resultatet skall godkännas av
arbetarna, hur i händelse av tvist förhandlingar skola föras m. m. Ändå kunna
sådana intermezzon inträffa som de, vilka verksamt bidragit till väckande
av den motion, kammaren nu har att behandla. Även bortsett från dylika intermezzon
äro förhållandena med avseende på de tidsstudier, som bedrivas på arbetsplatserna,
allt annat än idealiska. Det är icke något fel på metoden, utan
det är tillämpningen, som lämnar mycket övrigt att önska. Ätt förhållandena,
äro sådana som de äro beror enligt mitt förmenande i främsta rummet på tidsstudiemännen.
De äro i de allra flesta fall icke kvalificerade för sina uppgifter.

Vilka äro förutsättningarna för att en tidsstudie skall giva ett för båda parterna
tillfredsställande resultat? Härför förutsattes för det första god arbetsvillighet
ifrån arbetarens sida. Vem är det, som ute på arbetsplatsen bedömer
arbetarens arbetsvillighet? Jo, det är tidsstudiemannen. Det kommer helt och
hållet an på tidsstudiemannens subjektiva omdöme. Vidare måste förutsättas
full objektivitet ifrån tidsstudiemannens sida. Det är i de flesta fall mycket
klent beställt med objektiviteten. Tidsstudiemännen äro arbetsgivarnas tjänare
och ingenting annat, och då kan man icke heller, sådana som förhållandena
äro på detta område, begära, att en tidsstudieman skall vara neutral och
stå lika mycket på arbetarens som arbetsgivarens bästa. Jag har en exempelsamling
på fall av bristande objektivitet. Med denna exempelsamling skulle
jag kunna underhålla kammaren i timtal. Från min egen arbetsplats känner
jag till, att icke tio procent av tidsstudiemännens utav respektive arbetsgivare
godkända resultat kontrollerats av arbetarparten. I allmänhet är det tidsstudiemannen
och arbetsgivaren som lia avgörandet. Vidare förutsättes att tidsstudierna
skola avse en medelgod arbetare. Ingen tidsstudieman, som varit
angelägen att uppnå ett ur arbetsgivarens synpunkt önskvärt resultat, har ännu
iakttagit denna regel. Arbetstidsstudiemannen söker i regel som studieobjekt
de bästa och mest flyhänta arbetarna. De söka icke lämpliga studieobjekt,
utan de tänka endast på att försöka uppnå ur arbetsgivarens synpunkt bästa
möjliga resultat, Detta har till följd, att massor av arbetare, efter det tidsstudier
företagits beträffande arbeten som utförts av mycket goda arbetare,
få ackord fastställda, vilka i många fall icke lämna mer än vad som svarar
mot den avtalsenligt bestämda timpenningen. Vidare skall tidsstudiemannen
undersöka, vad som skall anses vara normal arbetstakt. Det ligger i detta
systems natur, att ingen människa, som arbetar under pressen av tidtagning,
kan hålla en normal arbetstakt. Antingen blir arbetstakten långsammare än
vanligt eller också blir den onormalt hög.

Ett annat förhållande, som skapat irritation ute på arbetsplatserna, där man
arbetat under detta tidsstudiesystem, det är att arbetarna icke få någon del
av det mervärde, som tidsstudierna faktiskt framskapa. Produktionen har i
många fall genom tidsstudierna ökats med 30—40—50 procent utan att någon
del av därpå beroende vinstökning kommit arbetarna tillgodo. Det är icke
minst mot detta förhållande arbetarna reagerat. Inkomsten är avtalsmässigt
maximerad till låt oss säga 80 procent av timpenningen. Ger ett tidsstuderat
arbete mer, företager man en ny tidsstudie. Man misstänker nämligen alltid,
att arbetarna icke visat tillräckligt stor arbetsvillighet under tidsstudien. En -

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

107

Utredning örn vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet på gående

rationaliseringen. (Forts.)

dast i rena undantagsfall kan det falla vederbörande in att tro. att en arbetare
genom frivillig insats av sin arbetskraft skulle vilja bidraga till att nöja produktionen.
, - .. . ,o

Jag nämnde, att arbetarna anse, att någon del av det mervärde, som uppstår
genom tidsstudierna, bör komma dem tillgodo. Men det kanske icke uppstår
något sådant mervärde. Vid telegrafverkets huvudverkstad i Nynäshamn sysselsättas
1 300 arbetare, varav cirka hälften med tidsstuderat arbete. Man tiar
exempelvis haft en tidsstudieavdelning på 20 tjänstemän med cirka 80 OOO
kronor i löner. Örn man beräknar omkostnaderna till lika mycket, kosta arbetsstudierna
verkstaden 160 000 kronor örn året. Hur stora utgifter, som förorsakats
av utav tidsstudierna föranledd kassation av produkter och av kvalitetsförsämring,
låter sig icke bedömas, men de uppgå enligt mycket samstämmiga
uppgifter från arbetarnas sida till aktningsvärda belopp. Man Hagar sig
under sådana förhållanden vad det är för mening med detta system, som åstadkommit
en för arbetet direkt skadlig irritation och som förtagit vad som möjligen
tidigare återstod av trivsel på arbetsplatsen. ,

Det finns olika meningar om tidsstudiespörsmålet bland dem som därav beröras
Arbetarna äro icke negativt inställda till rationaliseringen överhuvud
taget eller till metoder, som syfta till en effektivisenng av produktionen.
Arbetarna förstå mycket väl, att det enda sättet att höja levnadsstandarden är
att åstadkomma större produktion och högre avkastning, men inför sådana
resultat som dem tidsstudierna lia lämnat måste de i alla fall ställa sig tragande.
Det finns på detta område tyvärr, ännu åtminstone, alltför litet litteratur.
Civilingenjör Sven Engelgren har i en skrift anfört några tänkvärda synpunkter
på detta problem. Om de av dem det vederbör upptoges till allvarligt studium,
skulle detta kunna leda till ett bättre samförstånd mellan parterna på arbetsmarknaden.
Ur denna lilla skrift skall jag bara be att få anföra några citat.
En arbetare vid S. K. F. i (roteborg säger: »Det är inte arbetsstudiemetoden, sorn
skapar irritation utan sättet hur arbetsstudien tages.» Han säger vidare: »Gör
inte arbetsstudien till en oantastlig vetenskap» men det är just vad som sker
i synnerhet ifrån tidsstudiemännens sida! — »Arbetarna böra lia större kontroll
och medinflytande över arbetsstudiernas tillämpning», heter det vidare. Det är
ju vad man syftar till och vad utskottet begärt utredning örn. Arbetsstudiemunnen
har en helt annan syn på dessa ting. Han säger, att alla lönefrågor
böra behandlas centralt och att bestämmanderätten bör åvila tidsstudiemannen.
Detta är ett förhållande, som nian från arbetarnas sida under inga förhållanden
kan tolerera. Arbetsstudiemannen säger vidare, att han måste först och främst
vara arbetsstudiefackman. De yrkesbetonade uppgifterna kan han genom ett
förståndigt samarbete få genom fackmän. Det är emellertid detta som icke sker
och icke kommer att ske, så länge det icke vidtages åtgärder för att få kvalificerat
folk som tidsstudiemän. Såsom de äro funtade för närvarande är det
otänkbart att få ett sådant samförstånd mellan arbetare och tidsstudiemän, att
arbetarna överhuvud taget vilja delgiva tidsstudiemannen frågor, som lia en
direkt yrkesbetoning.

Från vissa arbetsgivare kan man få höra ganska förståndiga ord i detta avseende.
En arbetsgivare, direktören Åselius i Fagersta, framhåller, att urvalet
av tidsstudiemän är av en utomordentlig betydelse. Att vederbörande ha de
moraliska kvalifikationerna är ett oundgängligt villkor för undvikande av irritationer.
Ja, hade alla arbetsgivare den synpunkten, när det gäller att anställa
tidsstudiemän, vore både denna diskussion och denna begäran örn utredning
överflödiga. Men tyvärr äro arbetsgivare av denna klass och med sådana
synpunkter mycket sällsynta. Enligt denne arbetsgivare bör tidsstudiemannen

108

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Utredning om vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.)

icke engagera sig i stridell rörande förtjänstens storlek, något som är en fråga
mellan arbetsgivare och arbetare. Men tyvärr är det så, enligt den erfarenhet jag
har fått av arbetsstudiemetoden, att det som i första hand åsyftas därmed är att
reglera arbetarnas löner.

Tidsstudierna ha enligt mili mening icke blivit vad de voro avsedda att vara,
nämligen endast ett led i de allmänna rationaliseringssträvandena. Tidsstudierna
ha blivit ett nytt vapen i arbetsgivarens hand, när det gäller att ur den mänskliga
arbetskraften pressa ut största möjliga arbetsresultat utan att arbetaren
härför erhåller någon som helst kompensation. Att åstadkomma rättelse härutinnan
är ett av de motiv, som legat till grund för denna motion. Utskottets förslag
är icke utformat på det sätt jag för min del hade önskat. Det är tunt och
urvattnat. Jag har emellertid detta till trots, herr talman, intet annat yrkande
än örn bifall till detsamma. Utskottets förslag är måhända det första stapplande
steget på vägen till bättre förhållanden på detta område, något som sanner-''
ligen är av behovet påkallat.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Ljunggvist: Herr talman! De av kammarens ledamöter, som uppträtt
här såsom förespråkare för utskottsmajoritetens förslag, ha i sin argumentering
väsentligen gått förbi de synpunkter jag framförde i mitt anförande. Jag tog
främst fasta på det mindre nödvändiga i att riksdagen fattar ett utredningsbeslut,
när parterna själva kommit överens örn en dylik utredning — i varje
fall att det sker nu. Yad däremot förhållandena på arbetsstudieområdet beträffar,
har jag icke uttalat mig närmare därom. Jag känner icke så mycket till
den saken, men jag har förstått av de remissutlåtanden, som inkommit, att förhållandena
på många håll äro mindre tillfredsställande. Jag har sålunda ingalunda
bestritt, att man från de anställdas sida ofta har kunnat ha anledning
att känna sig irriterad och att vantrivsel i arbetet därav måst följa. Det har
emellertid varit min uppfattning — jag upprepar det — att sådant skulle man
lättare kunna komma till rätta med genom en direkt överenskommelse mellan
parterna. Därmed skulle man också skapa ett bättre förtroende dem emellan på
området för framtiden.

Jag kan emellertid, herr talman, icke underlåta att, när denna fråga nu är
på tal, peka på ett uttalande, som för några dagar sedan gjordes av landsorganisationens
representantskap emot statligt ingripande på löneutvecklingens område.
Vad vi nu syssla med är ju icke ett löneområde, men det har understrukits
av flera av talarna här, vilket intimt samband arbetsstudierna ha med ackordsättningen
och alltså med arbetarnas ekonomi. Det är därför ingalunda orimligt
att tycka, att den uppfattning, som kommer till uttryck från landsorganisationens
sida i fråga örn lönesättningen, också gäller detta med lönesättningen
så nära förknippade område. Det heter i ifrågavarande uttalande att »en statlig
reglering av arbetsmarknadens lönetvister -—- den må ske till förmån för ena
eller andra parten — i princip är oförenlig med ett fritt, fackligt organisationsväsende
och med de riktlinjer, som varit och böra vara vägledande för den fackliga
lönepolitiken». Jag har mycket svårt att förstå, varför man icke skulle
kunna tillämpa samma resonemang på en fråga, som enligt min uppfattning
uppenbarligen är en ganska typisk arbetsmarknadsfråga. Landsorganisationens
representantskap säger vidare, att »frågan om den i varje särskilt fall skäliga
och möjliga lönesättningen är av den natur, att den överhuvud taget undandrager
sig lagstiftning och lagskipning». Den som hörde mitt första anförande fick,
tror jag, den uppfattningen, av socialstyrelsens utlåtande, som jag i vissa delar
refererade, att socialstyrelsen, när det gällde detta avsnitt, var av den åsikten,

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

109

Utredning örn vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.)

att det var hart när omöjligt att tillgripa lagstiftningsåtgärder, ett parallelluttalande,
örn man så vill, till det uttalande, som på den rena lönesättningens område
gjordes av landsorganisationen. När nu landsorganisationen ändå har tillstyrkt
en utredning, har jag mycket svårt att förstå detta mot bakgrunden av vad
jag nyss relaterat. Men det är möjligt — jag vet det icke — att detta landsorganisationens
uttalande kommit till, innan överenskommelse mellan parterna
i mera bindande form träffades örn att man skulle söka gemensamt gå till
rätta med dessa problem. Jag kan icke bedöma, huruvida det initiativ, som har
tagits från den ena partens sida, närmast arbetsgivarföreningen och industriförbundet,
tagits i väsentlig mån under påverkan av den motion, som här väckts.
Jag vill icke bestrida, att så kan ha varit fallet. Det förefaller emellertid icke
osannolikt, att dessa två ganska länge haft detta spörsmål under övervägande
och sålunda också de vägar, på vilka man skulle åvägabringa ett samförstånd
med arbetarna för att skapa större förtroende på området och bättre förhållanden.

Jag kan icke heller underlåta, medan jag har ordet, att återgiva ännu ett
stycke av landsorganisationens uttalande. Man säger, att »medvetandet örn
att det icke längre tillkommer organisationen att träffa det slutliga avgörandet
i en avtalsrörelse måste försvaga den känsla av intressegemenskap och den solidaritetsmoral,
som varit och är fackföreningsörelsens sammanhållande kraft.
Det ligger i öppen dag, vilken ödesdiger återverkan detta skulle lia för rörelsens
möjligheter att i fortsättningen, kanske under ett förändrat politiskt maktläge
hävda sina medlemmars ekonomiska intressen och fullfölja sina övriga uppgifter.
» Jag tycker, att det perspektiv, som här upprullas av landsorganisationens
representantskap, när det gäller lönesättningen, mycket väl kan öppna
sig också när det gäller detta, låt vara mera begränsade men ingalunda oviktiga
område. Tanken att ha dessa mer eller mindre förstatligade tidsstudiemän i bakgrunden
är, tycker jag, föga angenäm.

Örn det nu förhåller sig på det sätt som sagts, att det väsentligen är motionen,
som åstadkommit den önskvärda effekt, som sålunda visat sig i ett närmande
mellan arbetsmarknadens parter för att komma till en lösning i detta
avseende, så får väl detta ändå icke förhindra, att ett sakligt bedömande utmynnar
i den slutsatsen, att ett riksdagsbeslut örn utredning är onödigt. Man
har ändå redan genom åtgärden i fråga nått det väsentliga av det man velat nå,
så vitt jag kan finna.

Jag tror, att det var herr Hagberg i Malmö, som för icke länge sedan gjorde
en utredning angående utredningar och en statistik över det antal utredningar,
som riksdagen har beslutat. Jag frågar mig: när örn någonsin skall en utredning
anses vara opåkallad, örn icke i en situation, då arbetsmarknadens parter
själva fattat beslut örn en utredning. Och, jag kan icke heller neka mig nöjet
att återgiva ett uttalande av professor Myrdal i första numret av Tiden i år,
där han säger: »Just för socialdemokratien måste den grundsatsen för framtiden
starkt understrykas, att så mycket som möjligt av livets varjehanda
bör lämnas oreglerat. Kan vidare en förnuftig samordning på något område av
näringslivet genomföras utan statens direkta medverkan, skola vi vara tacksamma.
» Jag får lov att säga, herr talman, att tacksamheten, om man nu verkligen
ämnar följa professor Myrdals paroll — vilket man tydligen icke tänker
göra i detta fall — för den enskilda partens initiativ och dess vilja att uppnå
en samordning utan statens medverkan, tager sig ett mycket egendomligt uttryck,
då man på socialdemokratiskt håll i kväll tycks lia föresatt sig att i strid med
den av professor Myrdal förkunnade principen besluta örn cn statlig utredning,
trots att parterna själva äro i färd med att ordna saken.

Ilo

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Utlåning arn vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.)

Herr Sköldin: Herr talman! Herr Ljungqvist sade i sitt första anförande,
att han tycker, att den utredning som här förordas av utskottet .är opåkallad,
alldenstund Svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen på frivillighetens
väg skolla söka lösa detta problem. Men det förhåller sig.välkända
på det sättet, att man från statsmakternas sida tidigare bär ingripit på områden,
där redan överenskommelser varit träffade, och alltså vidtagit åtgärder,
som föranlett att arbetsgivarna fått göra större eftergifter åt arbetarp arten, än
de genom frivillig överenskommelse gjort, dag vill erinra örn semester lagstiftningen.
Det var icke många fackförbund, som genom frivillig överenskommelse
hade lyckats åstadkomma några bestämmelser örn semester. Svenska metallindustriarbetarförbundeit
utverkade från början fyra dagars semester för att
efter tio års väntan få semestern utökad till sex dagar, varefter riksdagen beslöt
tolv dagar. Vad beträffar frågan örn tredje mans rätt, så var det en sak
som parterna skulle klara i Saltsjöbaden efter den snöpliga utgång som lagförslaget
rönte i riksdagen. Örn en utredning blir beslutad, är det val,..skulle jag
föreställa mig, större anledning att tro, att arbetsmarknadens båda parter
skola ha förutsättningar att komma fram till en uppgörelse, när de få klart för
sig, att ett statligt ingripande eljest kommer att ske. Därför kan jag icke förstå
annat än att ett sådant beslut måste bidraga till en lösning av frågan på ett sätt,
som vi väl alla önska.

Jag vill också påpeka, att denna fråga är att jämföra snarast med en arbetarskyddslagstiftningsfråga.
Därför är det icke riktigt att draga den slutsatsen
av landsorganisationens uttalande, som herr Lungqvist ville göra. Den
är ingen lönefråga, och det uttalande herr Ljungqvist citerade äger ingen tilllämpning
på den.

dag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Jag behöver icke yttra många ord, sedan
herr Sköldin varit uppe i debatten, men jag vill fästa uppmärksamheten på att
utskottet beaktat de synpunkter, som herr Ljungqvist var inne på när utskottet
avstyrker utredning i vad frågan gäller fördelning av produktionsresultatet.
Därvidlag var ju landsorganisationen också av den meningen, att
det icke fanns någon anledning för riksdagen att lagstifta. Utskottet har
vidare avstyrkt utredning beträffande den inverkan tidsstudierna kunna, ha
på hälsotillståndet hos arbetarna. I det hänseendet hänvisa vi till en motion,
som behandlas av ett annat utskott och som gäller anslag för bedrivande av
arbetsfysiologisk forskning, och åberopa socialstyrelsens ^uppfattning, att studierna
böra komma till stånd i samband med studierna på det arbetsfysiologiska
forskningsområdet. Vi ha sålunda inom utskottet försökt att gallra och ha
endast tagit med sådant, som ur samhällelig synpunkt kan vara angeläget att
studera. Jag vill understryka, att samhället redan tidigare, när det gäller arbetsmarknaden,
gjort ingrepp, som kanske kunnat verka störande — ibland
ha de upptagits så, åtminstone i varje fall i början. Så t. ex., när. förlikningsmannainstitutionen
infördes, vilken ju blivit ett utomordentligt instrument i
strävan att skapa arbetsfred mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag tror,., att
örn det blir en riktig uppläggning av arbetsstirdieproblemet, kunna vi också få
till stånd ett utmärkt instrument för arbetsfredens bevarande i framtiden.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Dahlgren: Herr talman! Det var med anledning av herr Ljungqvists
sista anförande, som jag skulle vilja säga ett pär ord.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

lil

Uträdning örn vissa åtgärder i samband med den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.)

Jag vill framhålla, att det är ganska egendomligt, att vi kommit i en situation,
då herr Ljungqvist som försvar för sin oell högerns ställning måste tillgripa
landsorganisationens representantskaps uttalande och professor Myrdals
uppfattning i frågan. Det är sannerligen icke starkt för vederbörande, att det
skall vara på det sättet. Det är visserligen icke herr Ljunggvist® fel, att landsorganisationens
representantskap i dag företräder en ny linje. Tidigare har man
icke varit rädd att ingripa, när det gällt att beskära arbetarnas löner vid vissa
tillfällen. Jag har bara velat konstatera, att högern nu bygger upp sitt försvar
på den fackliga organisationens högsta lednings uttalande i denna fråga. Sedan
kvarstår det faktum, att högerns representanter i detta förslag se en fara för
arbetsgivarnas möjligheter att gå fram efter de gamla principer man hittills
tillämpat och att vara envåldishärskare på arbetsplatserna.

Nu tror jag ju icke, att ett beslut i enlighet med utskottets hemställan betyder
vad man fruktar. Det är här bara fråga örn huruvida staten skall ha möjlighet
latt medverka till att skolningen av tidsstudiemännen skall göra dem till
människor i större utsträckning än hittills varit fallet. Det är detta som är anledningen
till den ståndpunkt jag intager, när jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ljunggvist: Herr talman! Vad först den omständighet beträffar, som
gjordes gällande från herr Sköldins sida, nämligen att arbetsstudieverksamheten
inte skulle ha tillräckligt av lönekaraktär för att gå fri från statsingripande
i enlighet med den tankegång, för vilken landsorganisationen gjort
sig till tolk, så kan man ju därom ha olika uppfattning. Jag tycker för min
del, att arbetsstudieverksamheten, som ju är av betydelse — t. o. m. stor betydelse
enligt vad herrarna säga — för ackordssättningen, intimt hör samman
med detta område och lämpligen kan behandlas i sammanhang härmed. Men
bortsett från detta säger socialstyrelsen, att svårigheterna med en laglig reglering
bero framför allt på att det torde vara synnerligen, svårt att definiera
den verksamhet, som skall regleras, och detta är således ett av de vägande
skäl, varför socialstyrelsen för sin del icke anser en utredning påkallad.

Sedan sägs det, att det finns många avsnitt av näringslivet, där parterna
i olika avseenden kommit överens, där något gjorts och således faktum redan
föreligger, men där staten sedermera ändå har ingripit. Ja, det är ju möjligt
och det tror jag visst är riktigt, men här gäller det åtgärder, som man kommit
överens örn att taga itu med nu, och då tycker jag att det ligger mycket
nära till hands att vänta och se, vad som kan komma av detta.

Vidare förstår jag inte, varför man skall behöva känna sig så förfärligt
pikerad och säga, att min ställning är svag därför att jag åberopar professor
Myrdals och landsorganisationens representantskaps uttalanden. De som ha
den svaga ställningen i denna fråga, när man kommer in på principerna, och
det är ur principiell synpunkt som jag opponerar mig — jag har inte berört
de faktiska förhållandena på arbetsmarknaden — det måste jag, ehuru jag är
part i målet, säga, äro mina motståndare bär, därför att do tyckas till varje
pris, förefaller det mig, anse, att den mänskliga aktivitet, som kommer till
uttryck genom de enskildas organisationer i vårt svenska samhälle, alltid skall
vara underlägsen den aktivitet, som kommer till uttryck genom statens organ.
Då konstaterar jag, att denna ur min och högerns synpunkt beklagliga inställning
kontrasterar hjärt mot professor Myrdals uttalande, att kan en förnuftig
samordning på något, område av näringslivet genomföras utan statens direkta
medverkan, skola vi vara tacksamma.

112

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Motion angående
översyn
av restindrivningsförordningen.

Utredning örn vissa åtgärder i samband nied den inom produktionslivet pågående
rationaliseringen. (Forts.)

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag
återkommer en gång till, men jag begärde ordet med anledning av att herr
Dahlgren i detta sammanhang sökte ge landsorganisationen en åsnespark i
anledning av herr Ljungqvists anförande.

Det är nämligen så, herr Dahlgren, att landsorganisationen tillstyrkt denna
utredning, och jag tror jag sade i mitt första anförande, att fackföreningsrörelsen
sökt få ordning på tidsstudieproblemet, men inte lyckats. Man har
misslyckats därför att man tagit för stor hänsyn till arbetsfreden. Tydligen
är landsorganisationen liksom vi av den uppfattningen, att kan man genom
ingripande av den lagstiftande församlingen lösa detta problem utan förödande
arbetskonflikter, så är det en förmån för bägge parterna.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag såväl därå
som å den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Ljungqvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu er. gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen.

1 Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan; och skulle, jämlikt
§ 63 riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas
första kammaren.

§ 2.

Föredrogos i ett sammanhang andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 7, i anledning av väckt motion angående vissa fiskefartygs jämställande
i mönstringshänseende med handelsfartyg i utrikes fart och till kammaren
överlämnat utdrag, nr 361, av första kammarens protokoll, innefattande
delgivning av sistnämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion i samma ämne.

Kammaren biföll vad dess tillfälliga utskott i det föredragna utlåtandet
hemställt och biträdde första kammarens i ämnet fattade beslut.

§ 3-

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i anledning
av väckt motion angående översyn av restindrivningsförordningen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade

Herr Åkerström: Herr talman! Som jag är motionär i detta ärende, skall
jag be att få yttra några ord.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

113

Motion angående översyn av restindrivningsförordningen. (Forts.)

När vi väckte motionen räknade vi med att den reform, som man var betänkt
att genomföra i framtiden, nämligen uppbörd av skatt vid källan, kunde
komma att låta vänta på sig oell att det därför var skäl i att reformera indrivningsförordningen.
I motionen bär påpekats en del omständigheter, som
tala för att så borde ske. Av de yttranden, som infordrats av utskottet, framgår
också att man ganska allmänt är på det klara med att den ordning, som
nu gäller, är otillfredsställande. Emellertid bär i ett interpellationssvar i första
kammaren besked lämnats örn att vi lia att förvänta denna reform angående
skatteuppbörd vid källan redan så tidigt, att den möjligen kunde träda i kraft
från 1947. Dessutom förutsätter jag liksom utskottet, att därest det ändock
skulle anses skäligt med en reform av skatteuppbörden, gällande den rest som
väl alltid kommer att finnas, trots att skatt vid källan införes, denna fråga
uppmärksammas av redan pågående utredningar. Jag citerar vad utskottet
säger härom: »Därest i övrigt viss översyn av gällande utsökningsföreskrifter
därjämte skulle visa sig behövlig, synes denna lämpligen böra vidtagas i anslutning
till nyss berörda skatteuppbörds- och folkregisterlagstiftning.»

Jag vet ju inte, huruvida riksräkenskapsverkets rekommendation kan innebära
detsamma som det utskottet har rekommenderat, men med hänsyn till vad
som har inträffat sedan motionen väcktes har jag, herr talman, icke något
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 4.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning
av väckt motion örn åtgärder för uppgörande av riktlinjer för reglering
och planläggning av bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen.

Åtgärder för
uppgörande
av riktlinjer
för reglering

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 70, hade herr Utbult m. fl. hemställt, »attriksdagen ^yggdsen^i
hos Kungl. Maj :t ville begära, att en kommitté av personer, som äga ingående Bohuslän*
kännedom om fiskelägenas näringsliv, arbetsorganisation och bebyggelse samt fisksågen.
förfarandet i plantekniska och praktiska värv, tillsättes med uppdrag att framkomma
med förslag till riktlinjer för reglering och planläggning av bebyggelsen
i Bohusläns fiskelägen.»

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte med bifall till
motionen II: 70 besluta, att riksdagen hos Kungl. Majit gör framställning örn
att en kommitté tillisättes med uppdrag att framlägga förslag till anvisningar
för reglering och planläggning av bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen.

Reservation hade avgivits av herr liedqvist, fru Svedberg och herr Severin i
Gävle, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att ifrågavarande motion icke
måtte föranleda någon andra kammarens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hedqvist: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande finnes fogad en
reservation med yrkande örn avslag å motionen.

Det råder inom utskottet inga delade meningar om dc svårigheter, som
otvivelaktigt de kommuner det här är fråga örn ha att kämpa mot när det
gäller lösandet av stadsplaneproblemen. Det är endast när det gäller framgångslinjerna,
som det uppstått skiljaktigheter i uppfattningarna. Såväl utskottet
som reservanterna anföra, att stadsplanelagen och byggnadsstadgan
icke lägga hinder i vägen för en rationell lösning av de problem motionen avyl
adra kammarens protokoll 1045. Nr 10. 8

114

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Åtgärder för uppgörande av riktlinjer för reglering och planläggning av bebyggelsen
i Bohusläns fiskelägen. (Forts.)
ser. Dessa författningar innehålla icke några bestämmelser av tvingande natur
eller av sådan beskaffenhet, att dispens icke kan lämnas. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län framhåller också, att anmärkningar i berörda avseende
möjligen tidigare kunna ha haft fog för sig men att numera en smidigare.
tillämpning och bättre anpassning efter ortsförhållandena blivit allt
vanligare. Det har skett på det sättet, att byggnadsnämnderna lämnats befogenhet
att medgiva undantag från eljest gällande bestämmelser angående bebyggelsen,
allt under förutsättning att byggnadsnämnderna ha sakkunnigt biträde
till sitt förfogande.

Vissa svårigheter i avseende å lösandet av stadsplanefrågor i här berörda
samhällen — och förresten icke bara i fiskelägena i Bohuslän utan även i andra
samhällen — föreligga, såsom framgår av remissyttrandena, dels i vissa brister
i utbildningen hos de arkitekter som finnas, dels i bristen på arkitekter. Bristerna
i utbildningen taga sig sådana uttryck som att planerna göras upp alltför
skrivbordsmässigt samt att planförfattarna icke taga hänsyn till samhällenas
speciella karaktär eller till näringslivets skiftande förhållanden. Det
är val dessa saker, som gjort att fiskelägena i Bohuslän haft svårigheter att
få sina uppgjorda stadsplaner godkända.

Reservanterna ha emellertid den uppfattningen, att dessa frågor icke kunna
lösas genom en för de bohuslänska fiskelägena speciell utredning. För det första
är det så som jag tidigare sade, att problemet existerar icke bara för de bohuslänska
fiskelägenas del utan på många andra ställen. Vidare är det fara
värt, att om en utredning skulle komma till stånd, som hade till uppgift att
uppdraga riktlinjer för hur bebyggelsen skall ordnas, dylika direktiv skulle,
såsom vi framhålla i vår reservation, försvåra den individuella prövningen,
och att alltså syftet med motionen icke skulle främjas utan snarare motverkas.
Vi ha den uppfattningen, att de med dessa orters stadsplaner sammanhängande
problemen kunna lösas genom god kontakt och gott samarbete mellan berörda
kommuner och vederbörande länsstyrelser. Riksdagen kan icke enligt mitt förmenande
igångsätta utredningar eller lagstifta för varje lokalt problem som
finns eller kan uppstå, då det i varje fall är så, att dessa frågor måste regleras
genom redan befintliga författningar.

Det har anförts, att det finns en stadsplaneutredning, som redan arbetar,
nämligen 1942 ars stadsplaneutredning. Den är i det närmaste färdig med sitt
arbete, och ehuru den icke endast sysslar med frågor, som direkt sammanhänga
med i motionen berörda problem, är det skäl att antaga, att under remissbehandlingen
av stadsplaneutredningens arbetsresultat även de kommuner
det här är fråga örn få tillfälle att framföra sina synpunkter, i den mån det
icke går att ordna på annat sätt.

Det är från dessa, synpunkter som reservanterna yrka avslag på motionen.
Jag hemställer örn bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fru Svedberg och herr Severin i Gävle.

Herr Skantze: Herr talman! Bebyggelsereglerandets uppgifter i våra samhällen
vörö ursprungligen främst av teknisk art, bundna till själva hus- och gatubyggandet.
Det kunde då utan vidare anförtros åt yrkes- och tjänstemän med
uteslutande teknisk utbildning. Planeringsverksamheten berör emellertid numera
icke blott städer och större samhällen utan även mindre orter och rena
landsbygden, och den omfattar nu icke blott teknisk disposition av byggnadskvarter,
gator och andra allmänna platser utan har därutöver blivit ett instrument
för disposition av samhällenas och bygdernas inre liv och verksam -

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

115

Åtgärder för uppgörande av riktlinjer för reglering och planläggning av bebyggelsen
i Bohusläns fiskelägen. (Forts.)
het. Följden har blivit den, att yrkes- och tjänstemän med enbart teknisk utbildning
icke längre ensamma förmå bemästra bebyggelsereglerandets mångskiftande
uppgifter. Härtill kräves nämligen därutöver ingående kännedom om
och erfarenhet från samhälls- och arbetslivets skilda områden.

Städer och andra orter med större ekonomisk bärkraft anlita också i stigande
omfattning personer med dylika kvalifikationer för sina planeringsarbeten.
De mindre samhällena sakna emellertid ekonomiska möjligheter härtill.
Följden har blivit, att bebyggelseplaner för dylika mindre samhällen i mångå
fall visat sig få en föga lycklig, ja stundom olämplig utformning.

Fiskelägena representera en bebyggelsetyp, som erhållit sin egenart genom
näringslivets anknytning till havet och fisket och genom befolkningens fasthållande
vid en demokratiskt-kooperativ arbets- och organisationsform, som
ännu i dag visar sig vara ytterst ändamålsenlig. Den organisationsformen är
det s. k. fiskelaget.

Fiskelägena förete liksom andra bebyggelsetyper till sin yttre gestalt något
olika utformning allt efter folkmängd, terräng och ålder. Där de fått växa
något så när ohämmade av markspekulation och utifrån betingade ingrepp
visa de emellertid mycket stor enhetlighet. Längs strandbädden vid ett sund
eller en vik ligga sjöbodarna mycket tätt med bryggorna utanför och vid dessa
båtarna. Längs bodarnas innergavlar går ofta en gata, och på andra sidan
denna gruppera sig bostadshusen. Om man betänker, hur ofta de tunga och
skrymmande fiskedonen skola hanteras ur och i bodarna och hur fiskelagen
ofta nattetid snabbt måste samlas för hastig utryckning, då bör det framstå
som en självklar sak, att brygga, bod och bostad icke genom utifrån betingade
ingrepp böra få skiljas åt. Det är bl. a. bristande hänsyn till dylika förhållanden
vid bebyggelseplanernas uppgörande mångenstädes i Bohuslän, som föranlett
där rådande missförhållanden. Att dylika missförhållanden och därmed
förenade olägenheter verkligen råda i de bohuslänska fiskelägena bekräftas
klart av de olika remissyttranden, som närmare refererats i utskottets utlåtande.
Även reservanterna i utskottet medge, att så är fallet.

Det botemedel, som nu föreslås såväl av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län som av byggnadsstyrelsen och likaså av reservanterna i utskottet,
består i åtgärder till hävande av den nir kännbara bristen på tillräckligt allsidigt
utbildade stadsplanetekniker. Det gäller därvid både att få fram ett
större antal fackmän och att tillse, att deras utbildning vid våra tekniska
högskolor blir så lagd, att ej endast de tekniska utan även de sociologiska,
ekonomiska och allmänt kulturella synpunkterna vinna vederbörligt beaktande
vid bebyggelseplanerandet. Detta är emellertid ett botemedel på lång sikt.
Många år komma att förgå, innan man på den vägen kan komma fram till
ett avhjälpande av de svårigheter i fråga örn bebyggelseplaneringen, som man
nu kämpar med i de bohusländska fiskelägena.

Medan gräset växer dör kon. I väntan på tillgång på ett tillräckligt antal
efter moderna linjer utbildade stadsplanerare komma missförhållandena och
olägenheterna uppenbarligen ej bara att bestå ulan även att växa. Det gäller
sålunda att finna ett medel, som kail tjäna till hjälp under övergångstiden.
Motionärerna ha nu tänkt sig att detta skulle kunna åstadkommas genom utarbetande
av ett slags anvisningar för stadsplanerandet i samhällen av fiskelägenas
karaktär. Utarbetandet av dylika anvisningar skulle då lämpligen anförtros
åt en kommitté, vari förutom rena stadsplanetekniker även personer
med ingående kännedom örn fiskelägenas näringsliv, arbetsorganisation och
bebyggelse skulle ingå. Detta uppslag har vunnit stöd hos såväl byggnadsstyrelsen
som viig- och vattenbyggnadsstyrelsen, d. v. s. de myndigheter, som

116

Nr 19,

Fmlagen den 4 maj 1945 em.

Åtgärder för uppgörande av riktlinjer för reglering och planläggning av bebyggelsen
i Bohusläns fiskelägen. (Forts.)
närmast har att handlägga frågor av denna art. Avon lantbruksstyrelsen tillstyrker.
Att däremot som egnahemsstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län och reservanterna föreslå hänvisa problemet till 1942 års stadsplaneutredning,
vars arbete redan är avslutat och vars förslag, efter vad utskottet
inhämtat, ej innehåller några föreskrifter, som underlättar lösningen av fiskelägenas
speciella problem, skulle knappast leda till önskat resultat.

Nu mena reservanterna, att detta problem är så speciellt lokalbetonat, att
en statlig kommitté icke gärna kail krävas för dess lösning. Jag tror, att detta
är en felsyn. Likaväl som genom statsmakternas försorg anvisningar för stadsplaneringen
i samhällen av olika storleksordning lia utarbetats, likaväl bör
det kunna anses motiverat, att det utarbetas anvisningar för olika typer av
samhällen, exempelvis fiskelägen, bondbyar och brukssamhällen. Motionen
gäller fiskelägena. Jag understryker, att det icke är frågan örn att få fram
någon stel, standardiserad form för fiskelägenas bebyggelse. Nej, vad det här
gäller är att i form av allmänna anvisningar för problemens behandling ge de
nu verkande förrättningsmännen ett hjälpmedel till vinnande av bättre individuella
lösningar i de olika fallen ani som hittills kunnat åstadkommas. Detta
synes mig vara en uppgift av sådan betydelse, att den väl försvarar tillsättande
av en statlig kommitté.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Utbult: Herr talman! Under de stora sillfiskeperioder, som enligt beskrivningar
lia förekommit på Sveriges västkust sedan omkring ett tusen år
tillbaka, byggdes boningshus på en hel del mindre öar och holmar i den bohuslänska
skärgården och i omedelbar närhet av de platser, där sillstimmen uppehöllo
sig. Bebyggelsen, som ägt rum under de senaste århundradena, har mestadels
skett i närheten av den hamn, som funnits på respektive plats samt så
mycket som möjligt i skydd för väder och vind och i omedelbar närhet av varandra
liksom för att skydda varandra. Några på förhand formellt fastställda
planer och bestämmelser lia för dessa icke funnits. Riksdagsmännen
från Bohuslän framhöllo i en motion i andra kammaren år
1896: »Den bohuslänska fiskarbefolkningen har ingalunda varit likställd
med flertalet av landets övriga inbyggare i fråga örn medborgerliga rättigheter,
den bildar så att säga en klass för sig, som i mj-cket erinrar om de
nybyggande landbönderna i det nordligaste Sverige. I allmänhet hava nämligen
dessa, fiskare slagit ned sina bopålar å för fisket lämpliga strandplatser
med endast ett tyst medgivande av jordägarna och kunna följaktligen av dessa
tvingas att antingen erlägga en oskäligt hög tomtavgift eller nedriva sina hus
och avflytta. Även om skriftliga överenskommelser i vissa fall träffats med
jordägarna om nyttjanderätt till tomterna, hava avtalen sällan juridiskt bindande
form.» Så långt riksdagsmännen år 1896.

En hel del av fisklägena i Bohuslän ligger, liksom i regel även på andra kuster,
i yttersta havsbandet på utmarker, som ur jordbrukssynpunkt äro av ringa
eller intet värde. Skärgårdsbefolkningen ägnade därför länge föga uppmärksamhet
åt frågor rörande äganderätten till den mark, på vilken fiskare uppförde
sina hus och andra byggnadsverk. Först sedan i sen tid ett strängare
hävdande av långt gående jordägorättsliga anspråk förorsaka svårigheter av
allmännare social art, började man ägna dessa frågor närmare eftertanke.

Marken på ett flertal av de olika fiskelägena ägdes dels av kronan, dels av
Hvitfeldtska stipendieinrättningen och även av enskilda markägare.

Genom de beslut, som riksdagen fattade med anledning av 1896 års motion
i andra kammaren, samt genom lagen den 18 juni 1925, den s. k. ensittarlagen,

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

117

Åtgärder för uppgörande av riktlinjer för reglering och planläggning av bebyggelsen
i Bohusläns fiskelägen. (Forts.)
syntes den rättsliga grunden ha blivit lagd för ordnande av frågan om äganderätten
till tomterna i fiskelägena, som 1896 års motionärer avsågo. Det har
emellertid visat sig, att de stads- och byggnadsplaner eller särskilda föreskrifter,
som tillkommit, icke varit anpassade till existerande förhållanden utan lia
upprest nya svårigheter för husägare, som önskat friköpa tomter för sina hus.
Redan 1896 års motionärer voro inne på frågan om bebyggelseregleringens anpassning
till existerande förhållanden, och de framhöllo också i sin motion,
att endast genom speciella bestämmelser, avvägda efter de egendomliga lokalförhållandena,
ett verksamt resultat kunde utan alltför stora kostnader för
befolkningen vinnas. Motionärerna begärde emellertid då inga särskilda åtgärder
i ifrågavarande hänseende.

Genom tillkomsten av allmänna föreskrifter och normerande stadsplanepraxis,
som man icke i fiskelägena lyckats få anpassade efter där rådande
förhållanden, lia nya svårigheter tillkommit bland annat i fråga om tomtstorlekar.
Till följd av dessa ha många fortfarande icke kunnat få lagfart på sina
tomter. Det finns flera fiskelägen, där endast ett mycket litet fåtal husägare
har lagfart på sina tomter. Sålunda ha på ett fiskeläge, där 262 hus äro belägna,
endast 35 lagfart, på ett annat fiskeläge äro 52 utan lagfart och på ett
flertal andra lia nästan samtliga icke någon lagfart.

Upprättandet av stads- och byggnadsplaner i enlighet nied gängse praxis
har också visat sig bli betungande för f i skol ä gena. Plankostnader på upp till
8 000 och 10 000 kronor och stundom däröver bli för stora för samhällen, där
medelinkomsten före kriget rörde sig omkring 1 600—1 700 kronor per fiskare
och enligt livsmedelskommissionens undersökningar 45 procent av dem icke
lia en inkomst som överstiger 1 000 kronor per år.

Herr talman! Jag skall be att få redogöra för ett par fall, som belysa hur
olidliga förhållandena på ifrågavarande område äro.

År 1919 utfärdade länsstyrelsen byggnadsförbud inom ett större samhälle
i mellersta Bohuslän, Mollösund, samt beslutade att en stadsplan skulle upprättas.
Före byggnadsförbudets genomförande 1919 hade inom detta samhälle
byggts 1 till 3 boningshus årligen. Från 1919, då byggnadsförbudet genomfördes,
till 1937 byggdes icke ett enda hus inom samhället, men däremot byggdes
en del hus utanför samhällets gräns, trots att dessa tomter lago längre bort
från fiskehamnen än tomterna inom samhället. Fiskare tvingades alltså att i
nattens mörker och oväder, som förekomma många gånger, gå långa vägar i
stället för att bo i närheten av fiskehamnen. Befolkningen har i detta samhälle
minskat från 1 100 år 1920 till 600 år 1944, och till denna befolkningsminskning
sägs från ledande kommunalt håll byggnadsförbudet, som infördes
1919, vara en bidragande orsak.

Omkring år 1925—1926 påbörjades arbetet med upprättandet av en stadsplan
för ett annat större samhälle i Bohuslän, nämligen Hunnebostrand. Denna
stadsplan kostade samhället 10 000 kronor. Efter cirka 15 år blev denna
plan underkänd av vederbörande myndighet. Samhället hade alltså haft en
extra utgift på 10 000 kronor till ingen nytta. Senare Ilar en ny grundkarta
upprättats, som skall kosta samhället närmare 6 000 kronor, oell härefter skall
en ny stadsplan upprättas av en stockholmsarkitekt, som helt säkert kommer
alf. taga flera år i anspråk samt kosta samhället åtskilliga tusentals kronor i
utförande. Någon säkerhet för att denna irva stadsplan kommer att godkännas
av vederbörande myndighet finnes naturligtvis inte. Att lugga marko till
är, att nämnda samhälle består till en del av fiskare med mycket små inkomster
samt, lill större delen av stenhuggare, sorn under mänga år kämpat en hård
kamp för ali kunna livnära sig. Byggnadsnämndens ordförande i nämnda sam -

118

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Åtgärder för uppgörande av riktlinjer för reglering och planläggning av bebyggelsen
i Bohusläns fiskelägen. (Forts.)
hälle skriver: Alla kostnader, som samhället hittills haft i anledning av stadsplanen,
torde sammanlagt avsevärt överstiga 25 000 kronor. Härtill kommer
att vid tillämpning.av en eventuellt godkänd stadsplan vissa fastigheter jämte
en del gatumark mäste inlösas av samhället, vilket kan bliva allvarliga spörsmål
för ett samhälle med svag ekonomisk bärkraft.

Flera exempel kunde andragas, men de nämnda torde räcka.

Om statliga myndigheter ålägga ett samhälle att upprätta en stadsplan, torde
väl ett dylikt samhälle lia rätt att fordra, att staten ställer sådana stadsplanebyggare
till förfogande, som äro kapabla att utföra en stadsplan i överensstämmelse
med de stadsplanebestämmelser, som nu äro gällande. Saken
ligger emellertid till så, att de myndigheter, som yttrat sig örn motionen, samtliga
sagt ifrån i sina yttranden, att de arkitekter, som det här är fråga om,
icke varit uppgiften vuxna och förslagen därför icke kunnat fastställas.

Ett byggnadsråd i kungl, byggnadsstyrelsen yttrade vid ett tillfälle följande:
Stadsplanelagens föreskrifter togo i början väsentligen sikte på att
motverka uppkomsten av kåkstäder och sådan hårt sammanpackad bebyggelse,
som tillkommit i vissa städer under industrialismens första tid. Denna bebyggelse
visade sig hälsovådlig och måste därför motarbetas.

Numera ha stadsplaneteknikerna kommit underfund med att de allmänt normerande
föreskrifterna äro olämpliga för vissa typer av samhällen, exempelvis
fiskelägen, brukssamhällen, bondbyar m. fl. För dessa måste var för sig
särskilda riktlinjer uppläggas, örn man skall kunna lösa deras problem.

För övrigt kan man förstå de svårigheter, som möta en arkitekt, då han skall
söka att tillämpa en stadsplan, som är avsedd för städer, på ett litet fiskeläge.
Det bästa torde vara att låta städer vara städer och fiskelägena fiskelägen.

-Tåg ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Staxäng och Johansson i Öckerö.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, yttrade

Herr talmannen: Klockan är strax 10, och kammarens ledamöter äro så gott
som mangrant samlade omkring radion i sammanbindniugsbanan för att, höra
kvällsnyheterna. Då jag finner det mindre lämpligt att under sådana förhållanden
framställa proposition å de framställda yrkandena, tillåter jag mig —
i syfte jämväl att bereda kammaren® samtliga ledamöter tillfälle att höra de
senaste nyheterna, som ju väntas vara av ett alldeles särskilt intresse — föreslå.
, att kammarens förhandlingar ajourneras till kl. 10.10 em.

Kammaren biföll denna hemställan.

När förhandlingarna kl. 10.10 em. återupptogos, framställde herr talmannen
beträffande tredje tillfälliga utskottets förevarande utlåtande propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i
stället till den vid utlåtandet fogade reservationen: och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hedqvist
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller tredje tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

119

Åtgärder för uppgörande av riktlinjer för reglering och planläggning av bebyggelsen
i Bohusläns fiskelägen. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser oell voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,''verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Hedqvist, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 73 ja och 61
nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan: och skulle, jämlikt
§ 63 riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas
första kammaren.

§ 5.

Fönedrogos vart efter annat andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden
:

nr 10, i anledning av väckt motion angående begränsning av möjligheten att
med stad inkorporera landsbygd; och

nr 11, i anledning av väckt motion angående införande av genomgående taxeberäkning
mellan statsbanorna och statens järnvägars busslinjer i Bohuslän.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10,. i Motion angåanledning
av väckt motion angående anordnande av en allmänt medborgerlig
utbildning för den manliga värnpliktiga ungdomen i samband med värnplikts- allmänt wd.
tjänstgöringen. borgerlig wt I

en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott han- bildning i
visad motion, nr 353, av herr Ryling m. fl., hade yrkats, att riksdagen i skri- aa‘^^A
veise till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning angående anordnande av ijäns^öri.nff_
en allön ant medborgerlig utbildning för den manliga värnpliktiga ungdomen
i samband med värnpliktstjänstgöringen.

Utskottet hemställde, att förevarande motion, II: 353, icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Haggblom och fru Boman, som ansett
att utskottet bort hemställa, att andra kammaren med anledning av motion
II: 353 för sin del ville besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
mätte anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta örn en utredning rörande undervisning
i allmänt medborgerliga ämnen under vämpliktsutbildningen.

Utskottets hemställan föredrogs, och anförde därvid:

Herr Haeggblom: Herr talman! Som reservant mot utskottets negativa inställning
skall jag be att få angiva några saker, som gjort min inställning

motsatt utskottets. . . .

Det som här föreslås måste ses mot bakgrunden av att vi, i varje lall inom
överskådlig tid. ha att räkna med en lång värnpliktsutbildning för vår manliga
ungdom och att denna utbildningstids förläggning kommer att medföra,
att två av de år, då ungdomen under vanliga förhållanden skulle lia möjlighet
att genomgå folkhögskola eller andra ungdomsskolor, bli berörda, så att inte
något sådant bevistande av dessa ungdomsskolor kan ske. Vad detta betyder

120

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Motion angående anordnande av en allmänt medborgerlig utbildning i samband
med värnpliktstjänstgöring. (Forts.)
kan man redan avläsa i statistiken rörande elevernas fördelning på män och
kvinnor vid våra folkhögskolor. Där har sedan krigets början och denna långa
värnpliktstjänstgörings genomförande skett en påtaglig förskjutning, så att
de kvinnliga eleverna i förhållande till de manliga- bli allt flera till antalet.
Detta är en sak som vi få observera som en tendens, som vi kunna beräkna
kommer att fortsätta. När detta kan ställas i nära samband med den manliga
ungdomens militärtjänstgöring, ligger det nära till hands att söka skapa kompensation
för det som den manliga ungdomen därigenom går miste örn genom
att under själva militärtjänstgöringen lägga in något av allmänbildande undervisning^
såsom motionärerna föreslagit. Vi få i alla fall komma ihåg, att det
är ända bara som en droppe i havet, de som gå igenom ungdomsskolor, och
likaså är det inte så förfärligt många i förhållande till det stora antalet ungdomar,
som nås av den frivilliga bildningsverksamheten. Genom att gå på
motionärernas linje skulle man, utöver att skapa kompensation i allmänbildning
för dem som annars,, örn vi inte baft militärtjänst, skulle gått i folkhögskolor,
nå att en betydligt större del av den manliga ungdomen kunde få
tillfälle att efter barndomsskolan förkovra sina allmänna kunskaper. Att detta
behövs ha vi ju den Cederbladska undersökningen, som är väl känd med
sina skrämmande bevis för. hur det står till med allmänbildningen hos
den ungdom, som kommer i militärtjänst, att hänvisa till. Visserligen är
inte den bilden slutgiltig, ty en del av ungdomarna går till ungdomsskolor
efter fullgjord värnplikt, men det är ändå bara ett litet fåtal.

Denna tanke att kombinera värnpliktstjänstgöring med en allmän medborgerlig
utbildning lia vi ju förut haft prövad i Sverige genom 1914 års militärutbildningsprogram,
som inneslöt något som kallades för fälthögskola.
Resultatet av den kunna vi, som voro med då, vitsorda blev ganska litet, beroende
på att officerarna inte voro intresserade utan lämnade åt underbefälet
att sköta undervisningen, och detta var underbefälet inte alltid kapabelt att
göra på ett tillfredsställande sätt. Men nu — det framgår tydligt av de remisssvar,
sorn finnas i utskottets utlåtande —- har ju från officershåll intagits en
betydligt mera positiv inställning. Det har gjorts tvenne militära utredningar
i detta spörsmål, av vilka den utredning, som gjorts av sjöförsvaret, förordaten
allmän medborgerlig utbildning på ungefär 30 timmar. Lantförsvarets utredning
Ilar kommit ända upp till 80 timmar. Av dessa har överbefälhavaren
stannat vid den lägsta tiden, 30 timmar, och anser att- detta är det mesta som
man kan plocka in i den nuvarande värnpliktstidens ram. Det har utskottet
stannat inför: saken är klar, det går inte att få in något mera!, och jag
tycker i det fallet att utskottet bar varit litet för raskt att svära på magisterns
ord.

Det är självklart att militärer alltid mäste hävda, att ali övningstid. som
finns tillgänglig, skall disponeras väl, men uppfattningen örn att detta skulle
vara gjort genom att man lämnar ifrån sig 30 timmar till allmänbildande ämnen
är i vart fall inte entydig. Lantförsvarets utbildningskommission har som
jag nämnde kommit till 80 timmar, och det är att märka att detta förslag
bär fått skolöverstyrelsens förord såsom ett klokt och gott förslag. Försvarsväsendets
personalvårdsnämnd, som ju känner de militära förhållandena, vitsordar
också behovet av en utredning, och örn man går till officerarna kan
man nog från åtskilliga av dem få besked örn att här finns alltid tid över,
utöver vad som militärutbildningen kräver. Det förekommer i många fall, när
det blir otjänligt väder, att de värnpliktiga stoppa, strumpor, vilket naturligtvis
inte är någon dålig sysselsättning i och för sig, men örn det sträckes ut
över en eller ett par ovädersdagar kan man ändå inte underlåta att göra den re -

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

121

Motion angående anordnande av en allmänt medborgerlig utbildning i samband
med värnpliktstjänstgöring. (Forts.)
flexionen, att hade vi ett program uppgjort, som kunde kopplas in vid dessa
tillfällen och där de värnpliktiga kunde öva sig i att räkna, skriva svenska,
överhuvud taget det svenska språkets rykt, kan det mycket väl tagas som en
improvisation. Däremot är jag klar på att ett sådant ämne som medborgarkunskap
bör närmare inhämtas i koncentrerad följd, på samma sätt som den
militära utredningen föreslår, nämligen under 30 timmar. Men de andra allmänbildande
ämnena skulle säkert vara nyttiga att taga till vid sådana tillfällen,
då det militära utbildningsprogrammet på grund av otjänlig väderlek
klickar. Jag är inte så övertygad om att den tid, som på detta sätt avstås
från militär utbildning till civil utbildning under värnpliktstjänstgöringen,
verkligen får räknas som förlorad ur militär synpunkt, utan det är nog så,
åtminstone för specialvapen, att allmän intellektuell träning med dessa allmänbildande
ämnen blir till nytta för de studier, som höra den militära utbildningen
till. När man hör talas örn, vilken möda det kan bereda vissa värnpliktiga
att läsa in soldatinstruktionens första sidor, så tänker jag för min
del på hur mina elever på lantmannaskolan första veckan nå ofantligt litet
jämfört med vad de t. ex. nå efter några veckors intellektuell träning. Samma
sak skulle också säkert göra sig gällande inom det militära schemat. Vi behöva
helt säkert inte räkna med att den tid, som under den militära utbildningen
användes för allmänbildande ämnen, nödvändigtvis behöver stjälas från
den militära utbildningen.

Jag kan, herr talman, inte komma till annat än att det är en verkligt stor
tanke att ge medborgerlig utbildning åt vår manliga ungdom i en för sådan
utbildning så särskilt lämpad ålder, som den det här är fråga örn. Det blir
inte fråga örn några uppoffringar för de värnpliktiga, det blir inte fråga örn
någon extra tidsspillan för dem, och bland officerare, särskilt reservofficerare
och värnpliktiga officerare med lärarutbildning, kan säkert lätt skaffas
det behövliga antalet lärare. Lärosalarna finnas på regementena. Varför skall
man icke då göra ett försök att här åstadkomma den allmänt medborgerliga
utbildning som vi ändock veta, att det svenska folket så innerligt väl behöver.
Vi ha här tidigare i dag talat örn onödiga och nödiga utredningar inom
detta första tillfälliga utskotts arbetsområde. Vad beträffar detta ligger nu
saken mycket enkelt till. Den som anser, att hela denna fråga är klar med
de trettio timmar som överbefälhavaren ansett möjligt att införa, kan lugnt
rösta på utskottets avslagsyrkande. Den som anser, att denna fråga kan vara
värd ytterligare övervägande och att från riksdagens sida kan behöva ges
stöd åt de officerare som anse det möjligt att utsträcka denna utbildning, bör
icke intaga en så negativ ståndpunkt som tillfälliga utskottet har gjort. Jag
har för min del en betydligt mera positiv inställning i denna fråga än de som
vilja gå med på bara trettio timmars medborgerlig utbildning, och det gör,
att jag, herr talman, ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag hade inte tänkt att det skulle behöva bli
någon längre debatt i denna fråga så klart som den ligger till. Med anledning
av herr Ha;ggbloms anförande skall jag bara inskränka mig till att i korthet
hänvisa till de skäl som varit avgörande för utskottet. Dessa skäl äro dels
principiella, dels praktiska.

De principiella skälen kunna vi sammanfatta med vad arméchefen anför,
när han säger, att, kasernlivet och militärtjänsten icke utgöra en tjänlig miljö
för ett studiearbete av den omfattning sorn här ifrågasatts. Utskottets majoritet
har varit av dea bestämda uppfattningen att ifrågavarande kunskaper

122

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Motion angående anordnande av en allmänt medborgerlig utbildning i samband
med värnpliktstjänstgöring. (Forts.)
böra inhämtas i civil miljö och civil skola. De skola icke trängas in i den militära
miljön, och undervisningen skall icke omhänderhavas av militärt befäl.

Härtill komma de praktiska synpunkterna. Jag tillåter mig även därvidlag
att hänvisa till vad arméchefen har sagt. Han säger, att övningstiden redan
nu är hårt belastad. Det kan icke gärna vara möjligt att införa ett nytt undervisningsmoment
av nyssnämnda omfattning utan att utbildningen i övrigt
blir lidande, och han säger, att som konsekvens måste följa att utbildningstiden
utsträckes i motsvarande mån. Jag vill fråga herr Haeggblom, örn han
är beredd att inför svenska folket rekommendera förlängd militär utbildningstid
för att tränga in den medborgerliga utbildningen.

Det har för oss, herr talman, varit alldeles klart, att man icke mot de militära
myndigheternas bestämda avrådan kan tvinga in en utbildning av detta
slag, och jag tror, att kammaren står säkrast på verklighetens mark, örn kammaren
följer utskottets hemställan som jag ber att få yrka bifall till.

Herr Haeggblom erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Med anledning av uttalandet av utskottets ordförande, att ett realiserande
av ifrågavarande förslag skulle betyda förlängd utbildningstid, vill jag
säga, att jag utgick ifrån att ordföranden i varje fall hade läst den motion
utskottet avstyrkt. I denna motion säges det klart och tydligt ifrån att förslaget
innebär att det skulle genomföras utan någon förlängning av utbildningstiden.
Även örn jag icke sade det i mitt anförande låg det bakom. Jag
nämnde också, att det fanns tid tillgänglig av den militära utbildningen, varav
ganska klart framgår, att jag icke avsåg någon förlängning av utbildningstiden.

Herr Ståhl, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag vill bara till herr Haggblom säga, att när mot varandra
stå å ena sidan motionärerna och å andra sidan den militära expertisen som
här representeras i första rummet av överbefälhavaren och arméchefen, måste
vi tyvärr med all aktning för motionärerna tillmäta de militära myndigheterna
vitsord.

Herr Haggblom erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! När i alla fall bland dessa sakkunniga experter finns lantförsvarets
utbildningskommission som kommit till att föreslå åttio timmars medborglig
utbildning, kan jag icke tillmäta de andra myndigheternas ståndpunkt
någon absolut avgörande betydelse.

Härefter anförde:

Herr Hyling: Herr talman! Då jag står som huvudmotionär i denna fråga
skall jag be att få säga några ord och framföra några synpunkter i ärendet.
Tanken på en medborgerlig utbildning samtidigt med värnpliktstjänstgöringen
är ju som här sagts tidigare i kväll en gammal idé. Anledningen till att vi
motionerat i ärendet i år är ju den, att man under dessa beredskapsår
på frivillig väg har bedrivit allehanda studier. Nu kan man kanske hoppas, att
beredskapen snart nog kommer att avslutas. Då ha vi kvar den långa rekryttjänstgöringen.
Vi lia då tänkt oss, att införandet av obligatorisk undervisning
skulle bäst kunna ske, när man går över från beredskapstjänst till mera
fredsmässiga förhållanden. Det måste ligga såväl i statsmakternas som i försvarets
målsmäns intressen att föra folk och försvar närmare varandra, att
göra försvaret förankrat inom folket.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

123

Motion angående anordnande av en allmänt medborgerlig utbildning i samband
nied värnpliktstjänstgöring. (Forts.)

När motionärerna nu tagit upp denna fråga och begärt en utredning, så är
anledningen härtill att under den tid som den frivilliga utbildningen bar ägt
rum har det visat sig, att det finns all anledning att fortsätta utbildningen
fast i obligatorisk form. Därigenom bibringas de värnpliktiga säkrast en uppfattning
örn de värden de äro satta att försvara, vilket icke kan ske genom allenast
frivillig medborgerlig utbildning.

Nu säger visserligen utskottets ärade ordförande att alla militära myndigheter
ha gått på avslagslinjen. Av de remissvar som jag har tagit del av framgår
emellertid, att samtliga åtminstone anser det vara mycket betydelsefullt
att låta ungdomen förvärva kunskaper i de viktiga samhällsfrågor som kunna
finnas för dagen. Det är naturligtvis alldeles riktigt som överbefälhavaren
säger, att värnpliktstiden i första hand skall taga sikte på den militära utbildningen,
men det är enligt min uppfattning också viktigt, att de unga männen
få en klar uppfattning örn de samhällsproblem som finnas. Vi lia i motionen
pekat på att i en sådan samhällskunskap borde ingå ett grundligt klargörande
av grundläggande politiska begrepp såsom parlamentarism, diktatur
och demokrati. För många av vårt lands politiskt fullmyndiga medborgare
framstå de skilda politiska systemen som blott tomma klichéer.

Vid en Gallupundersökning som nyligen företogs visade det sig, att trettio
procent av de tillfrågade icke kunde ange skillnaden mellan diktatur och demokrati.
En demokratisk stat bör sörja för att medborgarna lära sig förstå
vad demokratien betyder i levande livet i jämförelse med andra samhälls- och
styrelseformer.

Jag vill också, herr talman, fästa kammarens uppmärksamhet vid en enquéte
sorn gått ut ifrån försvarsstabens undervisningsdetalj och skickats till 3 325
värnpliktiga rekryter från olika platser i landet. Man hade där delat in dessa
rekryter i olika utbildningsgrader sådana med enbart folkskoleutbildning, med
yrkesutbildning, med realskoleutbildning och med gymnasieutbildning. Jag
skall icke stanna inför alla de frågor som blevo framställda. Jag skall bara
nämna tre som enligt min mening äro ganska intressanta. Frågan nr 68 -—
det var ett hundratal frågor —• lod så här: Vilka partier äro representerade
i Sveriges riksdag? Bland de svar som kommo in var antalet rätta svar inom
de olika grupperna följande: bland dem med enbart folkskoleutbildning 27 %,
med yrkesutbildning 38 ?», med realskoleutbildning 58 %, och med gymnasieutbildning
65 %. Genomsnittet av dem som besvarat denna fråga rätt var 35 %.
En annan fråga, nr 64, gällde under vilket århundrade de flesta folkrörelserna
i vårt land uppkommit. Genomsnittet rätta svar på denna fråga var 38 %. Frågan
nr 28 kan vara av visst intresse i detta sammanhang. Den löd så här: »Låt
oss anta att en kurs i medborgarkunskap anordnas, och att uppehället blir fritt
liksom under militärtjänsten och tiden för kursen ersätter en del av den vanliga
militärtjänsten, hur lång bör då kursen vara?» Av dem som skickade in
svar på denna fråga var det 0 »1 som ansågo, att ingen sådan medborgerlig utbildning
borde ske eller som voro tveksamma örn det var lämpligt med sådan
utbildning under värnpliktstiden, 5 % ansågo, att det kunde räcka med fem
timmar, 24 % gjorde gällande, att trettio timmar kunde vara normalt. 26 % förordade
högst femtio timmar och 36 % ansågo, att över femtio timmar .skulle
vara lämpligt. De värnpliktiga själva lia alltså givit ett ganska tydligt svar
på den fråga, undervisningsdetaljen framställt, och det är samma fråga som
vi ställa till kammaren i vår motion.

Det har också visat sig vid vissa förläggningar, att det hos de värnpliktiga
endast finns ett ringa intresse flir just de medborgerliga kunskaperna. Vid ett,
stockholmsregemcnte ordnades frivillig undervisning. Det var femhundra, sorn

124

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Motion angående anordnande av en allmänt medborgerlig utbildning i samband
med värnpliktstjänstgöring. (Forts.)
anmälde sig, men det var ganska typiskt att endast en anmälde sig till en
studiecirkel tor sociala frågor och endast två för en liknande cirkel i medborgarkunskap.
Nu har man från vissa håll velat göra gällande, att denna undervisning
skall undanstökas i de ordinarie skolorna, men alla kammarens ledamöter
känna mycket väl till att när en person har lämnat den ordinarie skolan
glömmer han oerhört mycket av de kunskaper han under sin skoltid förvärvat.
Det skulle därför behövas en repetition under rekryttiden.

Örn jag nu går till olika remissvar vill jag först nämna chefens för armén.
Han säger bland annat: »Att just värnpliktsåldern skulle vara den ur allmänpedagogisk
synpunkt lämpliga tiden härför torde däremot icke kunna med
säkerhet fastslås. Emellertid bör det icke vara förenat med någon större svårighet
att utröna, hur därmed förhåller sig.» Till det skulle jag bara vilja
svara, att anledningen till att man föreslagit värnpliktstiden som den lämpligaste
är ju bara, att man då har alla samlade, och då kan undervisningen ges.
Motionärerna lia föreslagit en undervisning på hundra timmar under denna
ettåriga rekryttjänstgöring. Militären vill emellertid icke gå med på att så
lång tid offras, och man Ilar velat göra gällande, att man då måste utöka
rekryttjänstgöringstiden. Men örn man räknar med hundra timmar under ett
år skulle det bli ungefär två timmar i veckan som skulle offras på denna sak,
och jag kan för min del icke anse annat än det skall finnas möjligheter att
ordna det. Jag vill också säga till ordföranden i utskottet, som uppger, att
alla militära myndigheter ha gått emot detta, att det dock icke är helt med
sanningen överensstämmande. Örn jag går till chefen för flygvapnet, har lian
för sin del ställt sig mycket positiv, och det var ingenting annat att vänta.
Flygvapnets chef har nämligen visat ett mycket stort intresse för den frivilliga
utbildningen och då ligger det naturligtvis också nära till hands, att han
har velat gå med på denna obligatoriska utbildning. Chefen för marinen har
också tillstyrkt en utredning. Går jag sedan från de militära myndigheterna
och bara i korthet nämner någonting örn vad försvarsväsendets personalvårdsnämnd
säger, så biträder den i princip motionärernas förslag örn en allmänt
medborgerlig utbildning för den manliga värnpliktiga ungdomen, och en sådan
utbildning, som avser att bibringa de värnpliktiga kunskap örn vad den
har att försvara, synes nämnden synnerligen motiverad. I denna försvarets
personalvårdsnämnd sitta bland annat överstelöjtnant Kolmodin, denna kammares
ledamot herr Håstad och rektor Lundh i informationsstyrelsen, för att
nämna bara några namn. Deras utlåtande är enhälligt.

Går jag till samverkande bildningsförbundet, alltså den organisation som
består av alla bildningsorganisationer här i landet, så har bildningsförbundet
för sin del gått in för att tillstyrka en utredning. Det. ligger ganska nära till
hands. Samverkande bildningsförbundet har sett på detta problem litet annorlunda
än vad utskottets majoritet har gjort. Det är nämligen så att den frivilliga
bildningsverksamheten i landet behöver allt flera som engageras i denna
sak. De ungdomar, som under värnpliktstiden få en obligatorisk medborgerlig
utbildning, skulle helt säkert — åtminstone en stor del av dem — när de
komma tillbaka ifrån denna utbildning, vara lämpliga som studiecirkelledare
eller andra arbetare i folkbildningsarbetet. Utskottet ser följaktligen betydligt
mera negativt på dessa frågor än vad militären själv gör. Hur har man tänkt
sig pressa in de åttio timmar, som lantförsvarets utbildningskommitté har föreslagit-,
när man inom utskottet går renodlat emot förslaget? Jag tror, att vi
från riksdagens sida helt enkelt måste försöka göra en insats för att få en
rätsida på dessa problem. Som jag tidigare sade är det ganska naturligt, att
det ligger i militärens intresse att först och främst sörja för den militära ut -

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

125

Motion angående anordnande av en allmänt medborgerlig utbildning i samband
nied värnpliktstjänstgöring. (Forts.)
bildningen, nion jag håller för troligt, att det till och ined skulle gå lättare
med den militära utbildningen, om man hade ett klientel att arbeta med, som
var teoretiskt kvalificerat.

Jag skall, herr talman, icke längre uppehålla mig vid detta, utan jag vill
bara till slut säga, att den diskussion som här förts genom de inkomna remissvaren
bevisar, att det fortfarande finns olika frågeställningar som behöva
klarläggas. För att klarlägga alla dessa olika synpunkter på denna, som alla
tyckas mena, betydelsefulla fråga, anser jag, att en samordnande utredning
behöver komma till stånd, och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag kommer att ge min medverkan till reservanternas
förslag örn utredning, men då jag gör det från andra utgångspunkter
än som här redan anförts skall jag be att få ange några av mina skäl härför.

Jag tror först och främst att man har anledning understryka vad chefen för
flygvapnet påpekat, nämligen att andra institutioner än de militära böra sörja
för avhjälpandet av de brister, som konstaterats på ''detta område, och den mycket
låga och bristfälliga kunskapsnivån härvidlag hos en mycket stor del av
den svenska ungdomen, en sak som har samband med frågan örn skolförhållaarden,
vilken vi för någon tid sedan diskuterade här och som jag därför icke
nu skall beröra. Detta behöver i ock för sig icke vara en invändning mot motionärernas
förslag om obligatorisk undervisning även under militärtjänstgöring.
Men jiag kan för min del icke tänka mig en sådan obligatorisk undervisning
under värnpliktsförhållanden med mindre än att det blir, såsom utskottet
också uttalat, en förlängning av värnpliktstiden. Utredningar kan man ju alltid
göra även härom men jag tror icke att man pa den punkten kommer till
det resultatet att nian går in för en obligatorisk undervisning. Det är väl också
därför som reservanterna nu icke tala örn obligatorisk undervisning längre utan
tyckas förutsätta en utredning, sorn skall omfatta alla former, som kunna ifrågakomma.
Det är också åt en utredning av det slaget jag vill ge min medverkan.
Jag tror att tjänstgöringsförhållandena vid olika förband äro så olika, att
man inte gärna kan tänka sig en schematisering av vare sig formerna eller ämnesvalet
för den undervisning, som skall ges de värnpliktiga. Bland annat har
i remissyttrandena exempel givits av chefen för marinen på att det förhåller sig
pä det sättet, att man inom det ena förbandet inom marinen icke kan använda
sig av samina undervisningsformer som inom det andra och att man icke kan
utsträcka undervisningstiden vid det ena förbandet på samma sätt som vid det
andra, vilket allt omöjliggör en sådan schematisering av undervisningen, som
motionärerna föreställt sig.

Ett annat projekt som framkastats i ett av remissyttrandena är ju förslaget
örn en enhetlig lärobok av något slag. Detta tycker jag visar hur svårt man
har i vissa kretsar att göra sig fri från schematisering så snart det gäller militära
ting. Glädjande nog visa emellertid en del av de militära myndigheterna
sin vilja att göra en eventuell undervisning nyanserad och intressant för dem
det gäller och att också åstadkomma en viss avkoppling från det militära
rutinarbetet genom anställandet av civila lärare. Detta överensstämmer också
med den tanke, som jag vill framföra, nämligen att man vid denna undervisning
bör lägga huvudvikten vid den frivilliga bildningsverksamhcten bland de
inkallade. Detta bär också framhållits i ett yttrande, som avgivits av kommunistiska
ungdomsförbundet i anledning av den motion, som vi nu tala om. Det
betonas i detta yttrande, att undervisningsformer och ämnesval måste anpassas
till förhållandena i varje särskilt fall. I samma yttrande framhålles också myc -

126

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Motion angående anordnande av en allmänt medborgerlig utbildning i samband
med värnpliktstjänstgöring. (Forts.)
ket bestämt, att hela denna undervisningsverksamhet måste ske i intimaste kontakt
med de stora folkrörelserna och framför allt då till ungdomsorganisationerna,
från vilka ju ett mycket stort antal av dessa ungdomar kommer och till
vilka de också återvända efter värnpliktstjänstgöringens slut.

Samverkande bildningsförbundet har bidragit till debatten i frågan med ett
yttrande, som jag tror att det finns anledning kommentera litet, bland annat
därför att det möjligen tjänat som stöd för dem som motsatt sig en utredning
överhuvud taget i denna fråga. I detta yttrande fastslås nämligen som notoriskt,
att man icke kan få något större antal värnpliktiga att delta, i den frivilliga
bildnings verksamheten, och som betecknande exempel anföres att bland
500 värnpliktiga vid ett regemente i huvudstaden anmälde sig sammanlagt 5
till en dylik frivillig verksamhet. Nu tror jag för det första icke alls att mar
skall anse förhållandena i huvudstaden såsom betecknande för det allmänna
läget, då ju Stockholm erbjuder helt andra möjligheter till annan fritidssysselsättning
än en avkrok vilken som helst ute i landet, och framför allt då icke
uppe i obygderna, där ju massor av svenska ungdomar fått tillbringa en stor
tiel av sin tid under detta krig. För det andra vill jag framhålla, att man får
förutsätta, att det kommer att bli en helt annan frekvens av den frivilliga bildningsverksamheten.
om efter en utredning åtgärder vidtagas för att underlätta
deltagandet i en sådan frivillig bildningsverksamhet bland de värnpliktiga. Till
sådana åtgärder hör bland annat anskaffandet av lokaler, och hit hör också att
man ställer lärare till förfogande eller på annat sätt hjälper till med ledningen
av denna frivilliga bildningsverksamhet. Jag vågar påstå, att örn det efter en
utredning vidtages sådana, åtgärder från statens sida, kommer ett mycket, mycket
stort antal av den värnpliktiga ungdomen att använda tillfället att förkovra
sig på olika sätt och också använda tillfället till den avkoppling från den militära
tjänsten, som en sådan verksamhet skulle innebära. Flygvapenchefen,
som ju intaigit en mycket positiv ställning till dessa frågor, bär också pekat på
den betydelse, som korrespondensundervisningen skulle kunna komma att få med
hänsyn till svårigheterna att anskaffa lärare för den frivilliga bildningsverksamheten.
Samma sak framhålles också i det uttalande av det kommunistiska ungdomsförbundet
som jag tidigare refererat. Jag är också övertygad om, att örn man
bereder möjlighet för dessa ungdomar, som rycka in i militärtjänst, att genomgå
kurser hos korrespondensinstitut, många skulle använda sig av den möjligheten.
Men detta är åtminstone för det stora flertalet av dessa värnpliktiga, ungdomar
en ekonomisk fråga. Örn man därför möjliggör för dem att få korrespondenskurser
gratis eller underlättar deras studier genom stipendier, är jag helt
övertygad örn, att man skall kunna nå ett mycket bra resultat och att det
skulle visa sig att ungdomen skulle på det sättet använda fritiden under sin
militärt jänstgö ring.

Herr talman! Det är utifrån dessa utgångspunkter som vi vilja få en utredning
till stånd, och det är med denna motivering som jag yrkar bifall till reservationen.

o Herr Ståhl: Herr talman! Jag skall be att få besvära kammaren bara med
några korta repliker.

Jag vill då först säga till herr Holmberg, att hail nog talar om en annan isak
än motionen handlar om. Det är alldeles klart att man kan önska frivillig utbildning
av ungdomen under militärtjänstgöringen, men skall man behöva lämna
exempelvis stipendier'' och fria korrespondenskurser som han menade åt de
värnpliktiga, måste man fråga sig: varför just .till dessa och icke till ungdomen
överlag? Men där komma vi ju in på en helt ny fråga.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

127

Motion angående anordnande av en allmänt medborgerlig utbildning i samband
med värnpliktstjänstgöring. (Forts.)

Till herr K ylin g- måste jag säg*a, att när hail gör gällande sitt jag sagt att
alla militära myndigheter avstyrkt detta förslag, så har han nog inte riktigt
hört mig, för så dåligt har jag icke läst dessa yttranden. Jag har fullt klart
för mig de nyanser, som finnas i dessa yttranden. När herr Nyling exempelvis
citerar chefen för flygvapnet hårdrar han nog dennes välvilliga inställning
litet för mycket. Flygvapenchefen säger nämligen ganska klart ifrån, att det
inte är lämpligt eller ens möjligt att obligatoriskt inordna ämnet samhällskunskap
i utbildningsprogrammet.

Vi äro alldeles ense örn, att svenska folkets bildningsstandard behöver höjas,
men vi äro icke ense örn, att den skall höjas i kaserner och i militärlivet. Jag
måste nog falla tillbaka på vad exempelvis chefen för flottan har sagt, nämligen
att, för att detta program skall kunna realiseras, måste värnpliktstiden vid
flottan ökas med två veckor. Herrarna säga, att ni vilja att det skall läggas in
en utbildning utan en ökning av värnpliktstiden, vilket också utbildningskommissionen
tänkt sig. Men när den militära ledningen säger, att detta icke går,
veta herrarna lika väl som jag att man inte kommer någonstans på den vägen.
Jag tror dessutom att om vi skulle börja att. som motionärerna vilja, lära pojkarna
och gubbarna, som ligga i beredskap, räkning och svenska och alla möjliga
elementära skolämnen kommer det att bli en våldsam reaktion. Jag tror icke
detta vore lyckligt för den frivilliga utbildningen. Därvidlag finnas andra vägar
öppna, och vi ha också sagt, att de militära myndigheterna ha sin uppmärksamhet
fäst på detta, vilket också framgår av yttrandet av försvarsstaben, där det
heter att det pågår en utredning i syfte att få fram ubildning i medborgarkunskap.
Jag tror, herr talman, att med tanke på den välvilja, som visats från militärt
håll för denna typ av utbildning, men då man där samtidigt konstaterar,
att det är omöjligt att tränga in vad motionärerna här önska i den ordinarie
värnpliktstiden, det icke är klokt att begära en utredning på denna punkt.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till utskottets förslag.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag vill replikera herr Ståhl genom att påpeka
att jag icke alls talat örn andra saker än som beröras i motionen. Här är
väl ändå fråga örn att överhuvud taget bereda den värnpliktiga ungdomen möjlighet
att utnyttja sin fritid och att ge dea en sådan avkoppling, som här avses.
Dessutom har i remissyttrandena på upprepade ställen talats örn just den frivilliga
bildningsverksamheten. Marinchefen betonar ju uttryckligen detta. Vid
kustartilleriet finns överhuvud taget ingen annan möjlighett att ordna undervisningen
än på frivillighetens väg och genom korrespondensstudier. Herr Ståhle
invändning att örn de värnpliktiga få stipendier, måste man ge stipendier åt
alla andra, har intet värde i detta sammanhang. Det är klart att man bör ge stipendier
åt alla, som vilja och behöva hjälp. Men i det här sammanhanget diskutera
vi ju de värnpliktiga, och jag anser att det är en mycket bra form att
stödja de värnpliktiga att man ger dem stipendier eller gratisundervisning per
korrespondens.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Haggblom begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar

Ja;

128

Nr 19.

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Åtgärder för
\planläggning
av det fortsatta
utredningsarbetet

pä socialpolitikens
och
socialvårdens
områden.

Motion angående anordnande av en allmänt medborgerlig utbildning i samband
med värnpliktstjänstgöring. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning
av motion örn åtgärder för planläggning av det fortsatta utredningsarbetet
på socialpolitikens och socialvårdens områden.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Bergvall: Herr talman! Jag skall icke yttra mångå ord i denna fråga.
Jag vill vid denna tidpunkt icke förlänga debatten, men jag kan icke låta bli
att säga, att jag blev häpen, när jag läste klämmen i detta utlåtande. Utskottet
föreslår här riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, »att — så
snart nu pågående utredningar på socialvårdens område i väsentliga delar slutförts
—• planläggning företages inom vederbörande departement i syfte att
samordna utredningsresultaten och uppdraga riktlinjer för den framtida socialpolitiken».
Icke tänker jag lika med statsrådet Möller i alla socialpolitiska frågor,
men inte trodde jag att man skulle behöva skriva till den nuvarande socialministern
— och icke till en kommande departementschef heller — att inkomna
utredningsresultat böra samordnas.

På mig gör det hela intryck av ett ovanligt onödigt skrivelseförslag. Utskottet
har tydligen tvekat om man skulle offra motionärerna eller socialministern,
och man bär i det här sammanhanget funnit det opportunt att offra den senare.

Herr talman! Nog har jag sett många underliga riksdagsskrivelser, men den
här hör till de konstigaste.

I detta anförande instämde herr Hedlund i Östersund.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 8.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning
av motion angående framställning inom landet av läkemedlet penicillin.

Utskottets hemställan bifölls.

§9-

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Statens sjöhistoriska museum: Avlöningar;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till viss maskinanskaffning för flygtekniska försöksanstalten
m. m.;

Fredagen den 4 maj 1945 em.

Nr 19.

129

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av viss
ersättning till baltiska flyktingar;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för tillförordnade
byråsekreteraren hos Överståthållarämbetet Nils Gustav Alm från
skyldighet att till postverket gälda visst belopp;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disponerande av
vissa statsverket genom testamente efter f. d. kaptenen J. O. L. von Mentzer
tillfallna medel m. m.;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon m. m.;

nr 192, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse från
betalningsskyldigheten för av statsverket förskjuten ersättning vid avlösning
av viss frälseränta m. m.; och

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
hem för kroniskt sjuka.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.13 em.

In fidem
Sune Norrman.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 19.

130

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Lördagen den 5 maj.

Kl. 12 på dagen.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 388,
innefattande delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 9, i anledning av väckt motion örn åtgärder för planläggning
av det fortsatta utredningsarbetet på socialpolitikens och socialvårdens
områden.

Enär andra kammaren den 4 innevarande maj vid behandling av sitt andra
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av en i samma ämne väckt motion
nr 49, ehuru med annan motivering, fattat enahanda beslut som det, vilket
nu blivit kammaren delgivet, beslöt kammaren, att delgivningen icke skulle
föranleda någon kammarens åtgärd.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 292, angående
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Svar på
interpellation.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Herr Carlsson i Bakeröd har i en med denna kammares medgivande väckt,
interpellation frågat mig om den utredning angående utvidgad försäkring för
olycksfall i arbete, varom riksdagen år 1939 hemställt, påbörjats samt när förslag
till riksdagen i ärendet vore att förvänta. I motiveringen till interpellationen
framhålles behovet av obligatorisk olycksfallsförsäkring för dem, som
äro sysselsatta med jordbruksarbete å sin faders egendom.

Såsom jag vid besvarandet år 1942 av en interpellation i samma ämne hade
tillfälle meddela har den skrivelse, vari riksdagens förenämnda hemställan örn
utvidgad olycksfallsförsäkring innefattades, överlämnats till socialvårdskommittén
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.

Frågan örn de hemmavarande barnens inordnande under den sociala olycksfallsförsäkringen
är i nuvarande läge — liksom det närliggande spörsmål^
örn försäkring av självständiga yrkesidkare — mycket svårlöst. Efter genomförande
av den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen kommer frågan emellertid
i ett gynnsammare läge. En allmän sjukförsäkring av sådant slag komité,
att för de befolkningsgrupper, som stå utanför olycksfallsförsäkringen,
erbjuda visst skydd även mot följderna av olycksfall i arbete. Några särskilda
avgifter för att erhålla detta försäkringsskydd, som i de flesta fallen kommer
att vara till fyllest, behöva icke erläggas. Spörsmålet om en utbyggnad av

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

131

Svar på interpellation. (Forts.)

nämnda skydd med försäkring mot invaliditet oell dödsfall återstår emellertid
att lösa. För administrationen av en sådan kompletterande försäkring kunna
sannolikt de föreslagna allmänna sjukkassorna lämpligen tagas i anspråk. Det
sätt, varpå folkpensioneringen kommer att effektiviseras ock utbyggas, torde
bli av betydelse vid bedömandet av kur de i den kompletterande försäkringen
ingående förmånerna böra konstrueras.

Av nu angivna skäl kar socialvårdskommittén vid sina överväganden av
frågan örn utvidgning av olycksfallsförsäkringen funnit nödvändigt att avvakta
ett ståndpunkt-stagande från statsmakternas sida till det framlagda sjukförsäkringsförslaget.
Kommittén utgår emellertid från att, sedan Märket vunnits
kärutinnan, det fortsatta utredningsarbetet rörande utvidgning av olycksfallsförsäkringen
icke skall behöva bli mera tidskrävande än att lagstiftning
i ämnet kan, örn så befinnes lämpligt, träda i kraft samtidigt med sjukförsäkringslagstiftningen.

Härefter yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall be att å interpellantens vägnar
få tacka för svaret. Jag har nu ingen möjlighet att gå in på själva sakfrågan.
fjäg måste därför nöja mig med att beklaga, att interpellanten inte haft tillfälle
att i dag närvara i kammaren och själv framföra sina synpunkter på frågan.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Mig
veterlig! har interpellanten fått del av svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har i.
herr Hagberg i Luleå till mig riktat följande två frågor:

Ämnar regeringen vidtaga några åtgärder för att i enlighet med allmänna
förfogandelagen framtvinga ett igångsättande av produktionen i till Sveriges
verkstadsförening anslutna, i konflikt invecklade företag med tillämpning av
de av arbetarna begärda lönerna och arbetsvillkoren?

Ämnar regeringen för att underlätta bränsletillförseln ålägga de medlemmar
av Svenska arbetsgivareföreningen som förfoga över avverkningsbar skog att
anställa tillgänglig användbar arbetskraft på gällande villkor?

Jag vill till en början erinra örn att med allmänna förfogandelagen avses att
bereda rättslig möjlighet att under krig, krigsfara eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden till kronans förfogande ställa vissa
för försvaret eller eljest för det allmänna behövliga förnödenheter. Lagen stadgar
bl. a. i 5 §_— vilken torde vara den av interpellanten närmast åsyftade -—
att ägare eller innehavare av fabrik eller annan anläggning, i den man Konungen
så föreskriver, är pliktig att för tillgodoseende av sådant behov tillverka, bereda
eller iståndsätta viss förnödenhet. Då förutsättningen för varje förfogande
måste vara att detsamma erfordras för att tillgodose behovet av viss eller
vissa förnödenheter, kan förfogande icke beslutas beträffande ett helt produktionsområde
med mindre de inom området tillverkade produkterna äro nödvändiga
för det allmänna. Så är uppenbarligen icke generellt förhållandet med verkstadsindustriens
tillverkningar, även örn vissa av dessa produkter intaga en
hög angelägenhetsgrad, så att ett långvarigare avbrott i tillverkningen eller
utleveransen av dem kan bereda svårigheter. Motivet för det av interpellanten

Svar på
Uerpellaiion.

132

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

förordade ingripandet jämlikt förfogandelagen synes vara icke så mycket en
önskan att trygga folkförsörjningens behov av vissa oumbärliga förnödenheter
utan fastmera att med lagens hjälp åvägabringa en reglering av arbetslönerna.
Det behöver icke särskilt påpekas att förfogandelagens tillämpning för sådant
ändamål är oförenlig både med lagens bokstav och med dess syfte.

I anslutning härtill vill jag framhålla att, örn förfogandelagen i något fall
skulle behöva användas för att täcka en förnödenhetsbrist, föranledd av en arbetsinställelse
som grundar sig på tvist örn arbetsvillkoren, det torde visa sig
ofrånkomligt att i särskild ordning genomföra en tvångsreglering av dessa villkor,
eventuellt i kombination med en tillämpning av lagen örn tjänsteplikt.
Staten lär icke — vilken form för ingripande som än skulle komma i fråga —•
kunna verkställa löneregleringar utan ingående, av statens egna organ företagen
undersökning av alla de faktorer, som rimligen kunna påverka lönesättningen.
Det synes nämligen icke kunna komma i fråga att, såsom interpellanten
förordat, verkställa lönesättningen genom att reservationslöst acceptera de villkor
som i konflikten begäras från arbetarsidan. Överhuvud skulle en lönesättning
som utan vidare anslöte sig till de krav, som någon av parterna i konflikten
uppställde, leda till orimliga konsekvenser.

Interpellanten synes, för att få till stånd en tvångsreglering av lönerna inom
verkstadsindustrien, intet ha att erinra mot en komplettering av förfogandelagen
och följaktligen icke heller mot en särskild lagstiftning. Interpellantens ståndpunkt
i detta stycke överensstämmer icke med de fackliga'' organisationernas.
Fackföreningsrörelsen har ställt sig bestämt avvisande till statlig inblandning
i lönerörelserna på den privata arbetsmarknaden i sådana fall varom här är
fråga. I detta hänseende kan jag hänvisa till de deklarationer i ämnet, som från
fackföreningsrörelsens sida gjorts vid ett flertal tillfällen, exempelvis vid
1926 års LO-kongress och i det av LO-kongressen 1941 godkända principbetänkandet
örn fackföreningsrörelsen och näringslivet. Den uppfattning, som i
dessa och andra sammanhang givits till känna, överensstämmer med statsmakternas
hittills intagna ståndpunkt, som innebär att man icke vill söka genomföra
en tvångslösning av lönetvisterna genom lagstiftningsåtgärder eller genom
obligatorisk skiljedom i intressekonflikter. Denna ståndpunkt har bestämts av
insikten örn att en lönesättning t. ex. genom skiljedom knappast skulle bli ur
arbetsmarknadens och parternas — d. v. s. icke heller arbetarnas — synpunkt
mera tillfredsställande än den, som uppnås vid den fria och direkta uppgörelsen
mellan partima.

Med hänsyn till de för lönesättningen avgörande faktorerna och dessas från
fall till fall skiftande betydelse måste överhuvud taget möta betydande svårigheter
att genom lagstiftning fastställa lönesatser eller ens de grunder, som borde
vara normerande för ett skiljedomsavgörande. Beaktas måste även den omständigheten,
att statsingripandet icke skulle kunna begränsas enbart till att
arbetslönerna fastställdes genom lag eller tvångsskiljedom. Dess praktiska betydelse
vore beroende av att löneregleringen också respekterades av de berörda
parterna. Men att så skedde skulle endast kunna garanteras genom att regleringen
förenades med strejkförbud resp. lockoutförbud, d. v. s. produktionsresp.
arbetsplikt. Statsingripanden av denna art skulle uppenbarligen leda till
synnerligen betänkliga konsekvenser, icke minst för det fackliga organisationsoch
avtalsväsendets del. En begränsning av ingripandena till vissa företag eller
vissa verksamhetsområden torde icke kunna principiellt motiveras. Svårigheterna
härvidlag torde till fullo ha trätt i dagen under de diskussioner, som
tidigare förts i den svenska riksdagen angående förbud mot samhällsfarliga
arbetskonflikter. Beträdde man denna väg skulle den statliga löneregleringen

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

133

Svar på interpellation. (Forts.)

och vad därmed sammanhänger snart nog komma att spänna över hela arbetsmarknaden.
Förutsättningarna för arbetarnas aktioner genom fackföreningsrörelsen
skulle därigenom i väsentliga avseenden bortfalla; rätten för arbetaren
att fritt ingå resp. frigöra sig från anställningsavtal skulle nämligen upphöra
i och med tvångsregleringen.

Jag har härmed ej velat säga att icke situationer kunna tänkas, i vilka ett
ingripande från statsmakternas sida kunde vara påkallat av så utomordentliga
sociala intressen att principen om arbetsmarknadsparternas frihet i fråga örn
lönevillkorens reglering måste frångås. I den mån yrkanden framförts örn en
minimi Irine! anstiftning ha de motiverats med hänsyn till vissa särskilt svåroriganiserade
arbetargrupper, som ansetts sakna förutsättningar att på enbart
facklig väg åstadkomma en dräglig lönestandard, och där statsingripandet sålunda
närmast betraktats som en form av social skyddslagstiftning. En statlig
reglering av arbetsvillkoren för en så välorganiserad arbetarkår som verkstadsindustriens
arbetare skulle betyda att denna kår gjordes till föremål för stödåtgärder,
som icke anses behövliga för ekonomiskt sämre ställda arbetargrupper,
exempelvis lantarbetarna.

Den andra av interpellanten framställda frågan berör arbetskraftsproblemet
för skogsbruket. Jag vill härutinnan till en början uttala mitt beklagande av
att, under nuvarande svåra situation i fråga örn bränsleförsörjningen, icke all
den på grund av verkstadskonflikten friställda arbetskraft, som skulle kunna
användas för skogsavverkning, utnyttjas för sådant ändamål. Statsministerns
vädjan till arbetsgivarna, att de skulle på denna punkt eftergiva den av dem
etablerade blockaden, ha arbetsgivarna avvisat under hänvisning bl. a. till att
det här vore fråga örn en hävdvunnen kampmetod, vars användning påkallades
för uppnåendet av deras syften. Jag vill gärna medgiva att -— på samma
sätt som parternas rätt att i hittills gällande ordning träffa överenskommelse
örn lönesättnnigen icke utan tvingande skäl bör suspenderas — statliga tvångsingripanden
icke utan mycket vägande skäl böra äga rum då det gäller aktionsformerna
för parterna å arbetsmarknaden. Arbetsgivarsidans blockad av den
i konflikten indragna arbetskraften är en motsvarighet till arbetarsidans blockad
av de i konflikten indragna arbetsgivarna och arbetsplatserna; i båda fallen
rör det sig om fullt rättsenliga stridsmedel. Enligt min mening borde arbetsgivarna
dock i detta fall. med hänsyn till samhällsintresset, ha tillmötesgått
statsministerns vädjan. Å andra sidan anser jag icke att situationen, åtminstone
icke för närvarande, motiverar ett ingripande med statliga maktmedel.
I detta sammanhang kan jag nämna att det hittills i det övervägande antalet
fall visat sig möjligt att placera de verkstadsarbetare som anmält sig
till skogsarbete.

Då interpellanten utgått ifrån att allmänna förfogandelagen skulle kunna
användas för att förmå arbetsgivarparten i konflikten att häva blockaden i
vad den avser arbete i skogar, som tillhöra medlemmar i arbetsgivarföreningen,
vill jag slutligen framhålla, att detta icke låter sig göra. Ett dylikt tvångsingripande
skulle nämligen i varje fall tarva speciallagstiftning. Med stöd av
förfogandelagen kan visserligen en skogsägare föreläggas avverkningsplikt —
i praktiken har man ju föredragit att ordna detta genom den särskilda lagen
örn awerkningsskyldighet — men förfogandelagen ger icke möjlighet att förelägga
arbetsgivaren att därvid använda viss arbetskraft. För att så skulle kunna
ske måste staten driva avverkningarna i egen regi. En annan sak är — och det
gäller redan nu -—- att en skogsägare icke äger åberopa en blockad av här
ifrågavarande slag såsom ursäkt för underlåtenhet att fullgöra honom vederbörligen
ålagd avverkningsplikt.

134

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Vidare anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Statsrådet Gjöres anser icke att verkstadsindustriens
produkter »generellt» äro nödvändiga för »det allmänna», och
lian ger beteckningen »det allmänna» en ganska snäv innebörd. Men i lagen
talas, uttryckligen om »förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen»,
såsom förutsättning för förfogandelagens användning. När detta
är representativt för »det allmänna», så kan praktiskt taget hela verkstadsindustriens
produkter anses falla inom ramen för vad som är »av vikt för befolkningen
eller produktionen». Örn det då skulle finnas någon mindre anläggning,
vars vikt kan diskuteras, ändras därmed icke det förhållandet, att den svenska
verkstadsindustriens tillverkningar i allmänhet är av den karaktären, att de
kunna hänföras till områden, där förfogandelagen är tillämplig. Det är för övrigt
orimligt att avstå från tillämpning av en lag, örn förutsättningarna därför
i övrigt föreligga, på grund av att någon mindre del av produktionsområdet
inte anses vara av särdeles vital betydelse.

Statsrådet Gjöres gör det antagandet, att huvudsaken för interpellanten inte
är att trygga folkförsörjningens behov utan i stället att åstadkomma en med
lagens hjälp genomförd reglering av lönerna till arbetarnas förmån. Han anser
sig kunna fastslå, att i så fall är förfogandelagen varken till bokstav eller anda
tillämplig. Det finns emellertid ingenting i interpellationen eller den avvisade
motionen som bekräftar hans slutsats. Tvärtom har betonats sambandet
med folkförsörjningens behov, och verkstadsföreningens uppträdande har jag
i interpellationen karakteriserat som ett »sabotage mot folkförsörjningen».

För regeringens och statsmakternas ställningstagande kan emellertid inte den
enskilde interpellantens eventuella avsikter få vara bestämmande om lagen skall
tillämpas eller ej. Vad som måste ha avgörande betydelse är, örn i lagen förutsedda
skador vållas folkförsörjningen och produktionen. Att detta är fallet står
utom all diskussion. Ett ingripande är således fullt överensstämmande med lagens
syfte och bokstav.

Örn ett ingripande skulle ske, finge man enligt statsrådets förklaring även
tillgripa tjänstepliktslagen. Tjänstepliktslagen har redan tillgripits åtskilliga
gånger mot Sveriges arbetare. Men i detta fall vore den ju helt meningslös, då
arbetarna inte önska något högre än att få arbeta på de av dem begärda lönevillkoren.
Man utnyttjar icke en fullmaktslag som inte fyller något förnuftigt
syfte.

Statsrådet förklarar vidare, att man vid ett eventuellt ingripande först måste
genomföra en »ingående undersökning» över alla frågor som lia samband med
lönesättningen i verkstadsindustrien. Ingen har förbjudit regeringen att göra
en sådan undersökning, och den har haft god tid på sig därför. Det bör emellertid
påpekas, att de uppgifter, som från arbetarnas sida anförts örn lönekravens
konsekvenser och beträffande vilka uppgift lämnats i interpellationen, äro stödda
på de berörda företagens egna offentliggjorda uppgifter. De kunna i fråga
örn faktiska vinster betraktas vara i underkant. Men redan detta visar, att de
begärda löneförbättringarna kunna betalas, utan att de påverka utdelningarna.
Dessutom förklarade ju statsrådet Wigforss i årets remissdebatt, att arbetarna
»nöja sig med att begära sådana förbättringar i lönerna, som äro förenliga med
oförändrade priser». Verkstadsarbetarnas krav skulle alltså kunna tillgodoses
utan att den av statsmakterna proklamerade prispolitiken hotas.

° Statsrådet Gjöres stöder sig till sist i försvaret av den negativa hållningen
på fackföreningsrörelsens motvilja mot statliga ingripanden i den ekonomiska
lönekampen. Han åberopar exempelvis 1926 års LO-kongress. Han talar vidare
om svårigheterna att genom lagstiftning reglera lönerna och förklarar, att en

Lördagen den 5 maj 1915.

Nr 19.

135

Svar på interpellation. (Forts.)

begränsning till vissa områden i så fall vore principiellt orimlig samt att fackföreningarnas
tidigare frihet då kunde försvinna. Det förefaller av detta resonemang,
som örn staten överhuvud taget inte ingripit i ekonomiska konflikter.
Ändå ha vi här i landet en utbyggd kollektivavtalslagstiftning. Vi ha vidare
varsellag. Vi ha lag som förbjuder höjning av dyrtidstillägg å lön oell pension
utöver vad som anses gängse och enligt vilken man kan döma arbetsgivaren
respektive löntagaren till ett halvt års fängelse för överskridande av lagen. Vi
ha därjämte haft regeringsingripanden så sent som vid sockerbrukskonflikten
i fjol, då arbetarna hotades av en särskild strejkförbudslagstiftning och
eventuellt en tillämpning av tjänstepliktslagen, därest icke förbundsstyrelsen
skrev under ett av arbetarna förkastat avtal. Vi ha dessutom minnena av direktiv
och militärkommenderingar mot strejkande arbetare, och vi lia slutligen
statens hela ekonomiska politik under kriget inklusive lönestoppet att påminna
om. Det handlar alltså inte örn något nytt härvidlag. Det föreligger dock
en skillnad, nämligen att medan statsmakterna tidigare ingripit mot arbetarna,
skulle de denna gång ingripa mot arbetarnas motståndare, arbetsköparna.

Vi ha ju numera s. k. arbetarnajoritet i Sveriges riksdag. Att man på fackligt
håll inte varit främmande för tanken att denna majoritet skulle utnyttjas
till fackföreningarnas stöd framgick för övrigt av LO-ledaren August Lindbergs
tal vid det socialdemokratiska partiets kongress i maj föregående år. Han sade
då bl. a., att arbetarklassen bestämmer tack vare riksdagsmajoritet i stort sett
den ekonomiska politiken, och då kunde det tyckas, att det borde vara möjligt
att ernå förbättringar utan påkostande konflikter. Nu har visserligen representantskapet
gjort ett uttalande mot kommunisterna för att vi förordat ett sådant
ingripande. Jag betraktar emellertid detta uttalande som ett uttryck för vissa
socialdemokraters vanliga antikommunism, och det synes även kunna ställas in
i ett större sammanhang, nämligen fruktan för krav att arbetarmajoriteten
skulle utnyttjas till arbetarnas förmån. Men liur skall man då våga genomföra
efterkrigsprogrammet, örn man inte ens vagar tillgripa till arbetarklassens förmån
en så jämförelsevis liten åtgärd som denna.

Herr Wigforss betonade i årets remissdebatt att de av arbetarna uppställda
lönekraven voro av ringa vikt, jämförda med kraven på arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
vilka kravs genomförande han ansåg vara förutsättningen för
en lugn efterkrigsutveekling i vårt land. Jag kan inte, herr talman, dela statsrådets
uppfattning, att en begränsning av statsingripandet till vissa områden
vore principiellt förkastlig. Vi ha nämligen inte krävt, att tidigare former föi
uppgörelser mellan arbetsmarknadens parter skulle definitivt försvinna. Vi ha
åberopat en säregen situation på grund av kriget och en fullmaktslag, som är
avsedd just för sådana säregna situationer, en lag som skall försvinna när kriget
är slut. Därmed försvunne ju också denna förutsättning för framtida ingripandon.
Vi ha erinrat örn att regeringen tidigare ansett sig böra vidtaga åtgärder
i Hirf ogan delagens anda just på grund av krigsförhållandena. Dit hörde
exempelvis lagen örn tvångsodling av sockerbetor. Även i detta avseende hade
förfogandelagen i och för sig varit tillräcklig, enligt vad statsrådet då förklarade
lill statsrådsprotokollet, men det ansågs att en särskild lag skulle vara smidigare
för att ernå syftet. Den lagen ålade sockerbetsodlarna att odla vissa arealer
betor, den fastställde leveransplikt, fastställde sockerbetspriser i princip
och förordade även en bestämd lösning av arbetslöneproblemet. Det nu föreliggande
fallet är fullt jämförligt.

Till talet om att ett ingripande mot verkstadsföreningen kunde medföra framtida
faror för fackföreningsrörelsens frihet och möjlighet att tillvarata arbetarnas
intressen vill jag säga, att ett sådant tal innebär en större anklagelse mot
den nuvarande riksdagsmajoriteten än vad vi från vårt håll någonsin riktat

136

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

mot denna. Det beror nämligen ytterst på arbetarmajoriteten, örn statsmakten
skall hindra fackföreningsrörelsens verksamhet. Något sådant intresse borde
dock inte föreligga, såvida inte denna majoritet föredrar att ställa sig på en
helt fascistisk linje i frågan. Men detta förutsätter ju ingen. Dessutom ha ju,
såsom jag anfört, vissa ingripanden, exempelvis mot sockerbetsodlarna, genomförts
utan att detta uppammat något behov av att fortsätta på samma vägar
mot dem.

Men sedan statsrådet Gjöres på detta sätt försökt visa, vilka framtida faror
för fackföreningsrörelsen ett statsingripande till dess hjälp skulle innebära,
hamnar han på den linjen, att han säger, att situationer kunna uppstå, där
ingripanden äro tänkbara. Alltså borde det ju inte vara så farligt med de anförda
farorna!

_ Han erinrar också om strävandena att åstadkomma en minimilönelagstiftning,
som ju inte är något annat än försök att med statligt bistånd trygga vissa
lönesatser. Han, anser emellertid att Metalls arbetare ha det för "bra ställt
för ett sådant ingripande till deras förmån. Här är emellertid inte fråga om
att det finns arbetargrupper, som ha det ändå sämre ställt utan örn att betingelsen
för ett ingripande föreligger på grund av förfogandelagens bestämmelser
örn att »tillgodose behovet av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen
eller produktionen».

Min andra fråga, som rör åtgärder för att bryta skogsbolagens sabotage
av bränsleförsörjningen besvaras av statsrådet Gjöres lika negativt. Statsrådet
beklagar skogsbolagens hållning att avvisa statsministerns framställning och
göra den lagstadgade avverkningsplikten illusorisk. Han tycker att skogsbolagens
blockadnietoder äro »fullt rättsenliga medel» — det anses ännu tyvärr
rättsenligt att genom svältmedel tvinga arbetarna till underkastelse i detta
land, där arbetarklassen invalt en majoritet i riksdagen. Efter att ha
uttalat som sin mening, att skogsbolagen borde lia tillmötesgått regeringen,
meddelade statsrådet, att några åtgärder för närvarande icke övervägas.
Detta är enligt min mening inte någonting annat än en kapitulation
för skogsbolagen. Det innebär ju en anvisning till dessa, att de kunna sätta
lagen örn avverkningsplikt ur funktion genom att ordna till en konflikt.

Statsrådet anser att förfogandelagen under alla förhållanden är otillräcklig
för att betvinga skogsbolagen. 1 § 8 sista stycket i denna lag heter det
dock: »Tages växande skog i anspråk genom förfogande, som avses i 4 eller
5 §, må avverkning bedrivas av kronan eller åläggas innehavaren utan hinder
av de inskränkningar i rätten därtill, som må finnas i lag stadgade; dock må
avvikelse från vad som är förenligt med god skogshushållning ej ske utan
tvingande skäl.» I § 5 talas örn behov, som avses i § 2, alltså bland annat
»behovet av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen».
Men oavsett örn förfogandelagen är otillräcklig och en smidigare lösning kunde
vinnas med en ny lag, som när det gällde betodlarna, så befriar det inte
regeringen från skyldigheten att ingripa mot allt klarlagt sabotage av bränsleförsörjningen.

Dessa mina kommentarer, herr talman, vittna om att jag när jag tackar
statsrådet Gjöres för svaret på min interpellation inte kail tacka honom för
svarets innehåll. Det är i det väsentliga negativt, och det uttrycker oviljan
att utnyttja, den makt, Sveriges arbetare ha lagt i riksdagsmajoritetens händer,
för ett ingripande till arbetarnas förmån. Till ära för arbetarnas motståndare
avstå statsmakterna från att tillgripa åtgärder, som äro uppenbart nödvändiga
med hänsyn till folkförsörjningens och produktionens behov. Den beredskap,
som man tidigaxe visat när det gällt att utnyttja statliga maktmedel
mot Sveriges arbetare liksom mot mindre skogsägare, lyser helt med sin från -

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

137

Svar pä interpellation. (Forts.)

varö när det gäller Sveriges verkstadsförening. Det är den, som Ilar anledning
till tacksamhet i dag över regeringens besked.

Även om det låter paradoxalt, blir ju behovet av att verkstadsindustrien
kommer i gång ju förr dess bättre ändå större, när nu de nazistiska tyrannerna
kapitulera. Man hade ju från verkstadsföreningens sida, enligt vad Morgon-Tidningen
skrev när konflikten utbröt, förberett sig för ett par månaders
strid. Spekulationen var för kortsiktig. Då nu kriget praktiskt taget är slut
och då arbetarna fått svälta i tre månader, tror jag i alla fall att tiden har
blivit mogen för att försöka en ny medling. Jag skulle vilja sluta med att
uttala den meningen, att det vore en verklig skandal, örn i en tid, när de nazistiska
tyrannerna tvingas kapitulera, tyrannerna i Sveriges verkstadsförening
skulle lyckas att tvinga arbetarna på knä. Hittills ha Sveriges verkstadsarbetare
visat åtskilligt mera kurage än vad de av dem valda representanterna
i Sveriges riksdag ha gjort. Jag vill med detta uttala den förvissningen,
att oberoende av vad regeringen gör eller ämnar göra — ty herr Gjöres
har ju inte fullständigt slagit igen alla dörrar — så skola Sveriges verkstadsarbetare
verkligen lyckas att föra denna stora strid, den största sedan 1909,
till seger.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! I och
för sig skulle kanske det överraskande ologiskt hållna anförandet av herr Hagberg
i Luleå inte behöva påkalla några kommentarer. Det finns emellertid ett
par saker som man i detta sammanhang bör observera.

När jag hörde herr Hagberg svara statsrådet Gjöres, fick jag faktiskt det intrycket,
latt det enligt herr Hagbergs uppfattning egentligen var den svenska
regeringen som ordnat arbetsinställelsen inom verkstadsindustrien och att alla
följderna av denna konflikt skulle falla på regeringen. Det förhåller sig på
det viset, att i och för sig skulle väl uppgörelse ha kunnat träffas inom verkstadsindustrien
lika väl som uppgörelser träffas inom en hel serie av stora fackförbund.
Det- är uppenbart, att verkstadsindustrien i detta fall visat tendenser,
som ur olika synpunkter äro förkastliga. Detta är emellertid en sak för sig.
Den uppfattningen, att det skulle vara regeringens skyldighet att i detta fall
förklara, att denna strid skall inställas etc., får jag uppriktigt säga, latt den
lär herr Hagberg aldrig kunna motivera på något rimligt sätt.

Herr Hagberg sade bl. a., att även om interpelläniten baft för avsikt att man
skulle genomföra arbetarnais lönekrav på den politiska vägen, angick detta
egentligen inte regeringen. Hela herr Hagbergs resonemang går ut på, att det
skall vara regeringens skyldighet att se till att arbetarnas lönekrav bli genomförda.
Samtidigt förklarar emellertid herr Hagberg, att om regeringen velat göra
en egen undersökning örn hur löneläget borde vara, hade regeringen haft god
tid på sig för att verkställa de nödvändiga undersökningarna och utredningarna.
Denna senare synpunkt tyder emellertid på att örn regeringen eller det organ,
som regeringen kunnat använda för detta ändamål, kommit till den iippfattningen,
att lönesättningen skulle vara annorlunda beskaffad, skulle herr
Hagberg varit till freds även med en sådan lösning. Det vill med andra ord
säga, att herr Hagberg i verkligheten överlåter åt regeringen eller regeringens
organ att inom detta stora område bestämma vilka löner som skola utgå. Detta
är i själva verket en annian sidia av den obligatoriska skiljedomen.

I sak är herr Hagbergs förslag precis detsamma som örn i detta liand hade
•Stiftats en speciallag för verkstadsindustrien, där man hade sagt, att denna
konflikt skall stoppas och att den skall lögås genom obligatorisk skiljedom. Jag
vet inte örn herr Hagberg är villig — och med honom hans meningsfränder —
att ta den konsekvensen att lagstifta örn obligatorisk skiljedom i de fall, där ar -

138

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

betare och arbetsgivare inom ett jämförelsevis viktigt verksamhetsområde inte
kunna komma överens örn lönerna. Herr Hagberg påpekade i ett sammanhang,
men inte konsekvent i hela sitt anförande, att man inte utan vidare skulle genomföra
de löner, som arbetarna begärt, utan han var beredd på att det kunde
bli en annan lönesättning. Då uppstår frågan således örn herr Hagberg och
hans meningsfränder verkligen äro inne på den linjen, att vi i själva verket
skola lösa arbetskonHäkterna genom obligatorisk skiljedom. En sådan konsekvens
vill herr Hagberg säkert inte ta.

Herr Hagberg fortsatte sedan i sitt anförande och framhöll, att det inte behövde
bli så farliga konsekvenser av detta genom att han begärt, att förfogandelagen
skulle tillämpas. Den lagen skulle ju upphöra, när de kris förhållanden
inte längre föreligga, som göra denna lag nödvändig. Herr Hagberg vågar
således i verkligheten inte ta konsekvensen av sitt ståndpunktstagande, och därför
söker han en så förtvivlad utväg som detta påpekande, att förfogandelagen
kommer att upphöra att gälla och således inte längre kommer till användning.
.Tåg skulle kunna gå igenom yttrande efter yttrande av herr Hagberg för att
visa i vilken hjälplös situation han i själva verket har försatt sig själv med sin
interpellation. Herr Hagberg åberopade odlingstvånget beträffande sockerbetor
och likaså det tryck — fastän herr Hagberg visserligen inte lämnade en fullständigt
sanningsenlig framställning av detsamma — som regeringen faktiskt
satte vederbörande fackförbund under, då det gällde uppgörelsen vid sockerfabrikerna.
Men det finns säkerligen ingen regering, som i en tid, när man icke
kan importera socker ifrån något annat land praktiskt taget, skulle våga sig
på en politik, som skulle kunna äventyra isockerförsörjningen i vårt land. Det
gällde nämligen i detta fall en verklig folkförsörjningsfråga.

Det kan ha sitt intresse att gå igenom de olika artiklar, som tillverkas vid
svenska verkstäder och svenska varv, för att utröna vilka av dessa som i det
nuvarande läget äro precis eller åtminstone någorlunda lika nödvändiga för
vår folkförsörjning eller för vår försvarsberedskap som till exempel sockerbetsodlingen.
Jag vet ju att varje ord man säger kan missbrukas, men jag vill i alla
fall påpeka, att det inte utan vidare kan anses, att vi skola använda förfogandelagen
här i landet för att till exempel bygga fartyg åt norrmännen. Jag är
inte säker på att vi ens för att bygga fartyg för vårt eget behov rimligen i det
nuvarande läget kunna använda förfogandelagen, örn den skall tolkas efter sin
verkliga mening. Man kan knappast säga, att det är ett för vår svenska
folkförsörjning eller för tillgodoseende av vårt fömödenhetsbehov oundgängligt
villkor, att de svenska varven bygga fartyg, i varje fall åt en annan stat.
Det kan i och för sig vara mycket önskvärt att göra detta, men den svenska
förfogandelagen kan nog inte användas för ett sådant ändamål. Det skulle väl
även i ett sådant fall ställa sig rätt besvärligt att tillämpa en speciallagstiftning.
Jag anför endast ett exempel. Jag är säker på att vi bland de mängder
av artiklar, som tillverkas inom verkstadsindustrien, skulle kunna hitta hundratals,
beträffande vilka vi på intet sätt skulle kunna säga, att det står i överensstämmelse
med lagens innebörd att för deras framställande tillämpa förfogandelagen.

Det är ingenting annat som är sagt i interpellationssvaret än att man inte
generellt kan förklara, aitt verkstadsindustriens produkter äro så livsviktiga
för oss, att förfogandelagen av detta skäl kan tillämpas. Detta förhållande
kan man inte glida så lätt över som herr Hagberg gjorde genom att säga, att
det är väl inte så noga, örn det nu kommer med en eller annan mindre, obetydligare
artikel, på vilken denna lag inte kan tillämpas. Saken är nämligen den,
att skall man på den väg, som herr Hagberg anvisat, lösa denna konflikt, måste
man ta med hela verkstadsindustrien. Vi kunna inte välja ut låt oss säga

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

139

Svar på interpellation. (Forts.)

Svenska kullageraktiebolaget eller ASEA eller ett annat företag och säga: varsågod
och sätt i gång verksamheten och tillämpa dessa löner! Det är självklart
att en sådan åtgärd måste vidtagas över lag. Det är därför som hela herr Hagbergs
position, som jag nämnde, är så fullständigt hopplös. Detta är ju det första
försöket, i varje fall från kommunistiskt håll, att så att säga flytta över ansvaret
i en facklig konflikt på de politiska instanserna. Jag har för min del
ingenting emot, att man fortsätter på den vägen. Ty det kommer uppenbarligen
att uppstå konflikter även inom andra fack nästa år, och då får man lov att
räkna med en hel serie arbetskonflikter. Jag bär heller ingenting emot att även
kommunisterna komma och yrka på att staten skall lösa även deras avtalistvister,
så att man därigenom verkligen får klart för sig, vad kommunisterna vilja
i fråga örn de fackliga uppgörelsernas förhållande till politiken. Deit räcker
icke med att det finns en arbetarmajoritet i riksdagen. Jag förstår mycket väl,
att herr Hagberg i Luleå icke bär det ringaste mot att man icke blott brukar
makten utan även missbrukar makten. Min erfarenhet säger mig emellertid, att
i ett demokratiskt land, där man allt emellanåt måste underkasta sig välja/mas
dom, betyder ett missbruk av makten, att den majoritet som man eventuellt besitter
skulle ganska snart kunna försvinna.

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag har tillhört den svenska fackföreningsrörelsen
i nära fyrtio år samt i mer än ett par decennier varit anställd
i dess tjänst. Jag vågar sålunda säga, att jag har en ganska säker uppfattning
örn den allmänna meningen inom den svenska fackföreningsrörelsen. Sedan de
tidigaste åren, då jag kom att ansluta mig till fackföreningsrörelsen, har denna
enstämmigt varit motståndare till statliga ingripanden i arbetskonflikter och
till ett överflyttande av fackföreningsrörelsens uppgifter på statsmakterna. Mot
det första försöket till avtalslagstiftning, som den Lindmanska regeringen gjorde,
reste hela fackföreningsrörelsen motstånd. När vi sedermera fingo kollektivavtalslagen
samt lagen örn arbetsdomstol, var detta i själva verket mot fackföreningsrörelsens
vilja. Fackföreningsrörelsen har hela tiden konsekvent hävdat
den ståndpunkten, att bestämmandet av arbetarnas villkor skall ske genom fria
förhandlingar mellan de båda parterna och att, där de icke kunna komma överens,
deras respektive maktresurser få mäta sig med varandra för att därigenom
ett resultat skall uppnås. Det skulle vara rätt egendomligt, örn fackföreningsrörelsen
just i denna konflikt skulle bytt ståndpunkt. Det har den heller icke
gjort. Representantskapets uttalande i frågan ger oss ett mycket klart besked
om var vi ha den svenska fackföreningsrörelsen — åtminstone dess representativa
organ.

Herr Hagberg i Luleå söker camouflera hela sin aktion med att hänvisa till
försörjningsläget inom verkstadsproduktionen. Så länge emellertid icke de ansvariga
regeringsinstanserna funnit försörjningsläget inom verkstadsindustrien
ge anledning till något speciellt ingripande, vågar man förutsätta, att läget
icke är svårare än att parterna ännu en tid få känna på varandra och slutligen
försöka komma överens. Denna hänvisning till försörjningsläget är i själva
verket ingenting annat än ett camouflage för vad som verkligen höljes bakom
donna aktion, nämligen att staten skall ingripa i lönekonflikten och lösa den
samt dekretera lönerna. Såsom det redan av de båda statsråd vilka haft ordet
påpekats, innebär detta, att fackföreningen för sitt vidkommande avsäger sig sitt
inflytande på arbetarnas villkor och i varje fall sitt direkta inflytande. Statsrådet,
(1,iöres framhöll .särskilt, att örn staten skall fastställa lönerna måste det
ske efter en egen undersökning för att därigenom komma till ett resultat beträffande
vilka löner som skäligen böra fastställas. Detta är också den enda tänkbara
vägen. Herr Hagberg i Luleå har vidare, såvitt jag förstår, menat, att

140

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Svar pä interpellation. (Forts.)

statsmakterna utan vidare skola fastställa såsom arbetarlön vad det begärs ifrån
arbetarhåll — med andra ord statsmakterna skulle bli ett exekutivt organ för
fackföreningsrörelsen så att, när fackföreningsrörelsen gått i löneförhandlingar
med en arbetsgivare och de kanske icke komma överens, skulle den endast insända
ett meddelande till regeringen: Vi begära så och så höga löner, var vänlig fastställ
dem! Detta måste i grund och botten innebära, att statsmakterna skulle
utan vidare fastställa vad arbetarna begära. En sådan ställning som exekutivt
organ för fackföreningsrörelsen har en regering aldrig, icke ens i en socialistisk
stat. Staten är ju den högsta formella makten i samhället, och den kan
uppenbarligen icke avsäga sig den ställningen såsom högsta formella makten
utan att upphöra att existera såsom stat. Skulle fackföreningsrörelsen, vars
inflytande och plats i samhället jag är Hacket glad över, Ira den ställningen att
utan vidare — åtminstone beträffande sina egna frågor — kunna dekretera,
vad regeringen skall besluta, har i själva verket fackföreningsrörelsen gjort sig
till stat, och de normala statsmakterna fylla icke längre sin funktion. För övrigt
intager staten till sina egna arbetare den ställningen, att de arbetare, som arbeta
i det enskilda näringslivet, Ira rätt att strejka och förhandla. Örn de i statens
tjänst anställda arbetarna någon gång gå i strejk, därför att de icke kunna
komma överens med en arbetsgivare under vilken de närmast arbeta, då tillkallas
även här förlikningsman, och hela den procedur, som användes i arbetstvister
på det enskilda näringslivets område, sättes i gång även beträffande
statens egna företag i den män det gäller arbetare •— jag har hela tiden använt
det uttrycket. Då detta är förhållandet, är det ganska inkonsekvent, att staten
skall i en enskild arbetskonflikt utan vidare uppträda såsom diktator, när det icke
kan bevisas, att konflikten utgör en sådan samhällslära, att konfliktens fortsättande
medför faror för hela samhället och hela allmänheten.

Den agitation, som herr Hagberg i Luleå sålunda satt i gång, förefaller mig
närmast vara en reträtt från den ståndpunkt, till vilken konflikten kommit
delvis genom kommunisternas ogen agitation. Lika väl som kommunisterna nu
äro angelägna örn att staten skall blanda sig in i konflikten och avgöra den, ha
kommunisterna under konflikten varit angelägna örn att själva blanda sig i
densamma och icke överlämna åt parterna att överväga om och besluta vad de
finna för goth Under hela tiden har i den kommunistiska pressen pågått en
våldsam agitation icke för arbetarnas solidaritet i och för sig — örn den saken
är hela fackföreningsröelsen ense — utan för hur de skola handla i särskilda
fall. Rösta nej! Rösta nej! var den ständiga uppmaningen från kommunisterna.
Och när man kom underfund med att det på arbetsmarknaden finns icke blott
en makt, nämligen fackföreningsrörelsen, utan ytterligare en annan, nämligen
arbetsgivarorganisationen, då har man också kommit underfund med att det
gäller att slå ned denna arbetsgivarorganisations makt med fackföreningsrörelsens
styrka, och när det icke lyckats, har man i stället gått den omvägen att
överlämna till organisationen att begära, att staten skall övertaga fackföreningsrörelsens
uppgifter på arbetsmarknaden och fastställa arbetarnas löner. Den
svenska fackföreningsrörelsen betackar sig för detta handtag åt dess strävanden.

Herr Hagberg1 i Luleå: Herr talman! Statsrådet Möllers tal örn den bristande
logiken i mitt anförande är icke närmare verifierat, och jag behöver därför
icke uppehålla mig vid den saken. Han hade emellertid fått det intrycket av
min framställning, att jag anklagat regeringen för att ha ställt till med denna
konflikt.. När statsrådet Möller hävdade det, förde han in i diskussionen saker,
som åtminstone icke jag i detta sammanhang haft anledning att ingå på. När
han nu emellertid som sagt gjort det, vill jag gärna ge honom rätt i att den

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

141

Svar på interpellation. (Forts.)

lönestoppspolitik, som förts under detta krig, ytterst är anledningen till att
arbetarna funnit läget outhärdligt, och att därför denna konflikt kommit till
stånd. Han argumenterade från den ståndpunkten, att regeringen har ingen
skyldighet att i detta fall ingripa. Jag kan mot detta blott hävda vad själva
lagen säger, nämligen: då det ur folkförsörjningssynpunkt är nödvändigt, skall
lagen användas. -— Det måste ur folkförsörjningssynpunkt vara av mycket stor
betydelse, att den svenska industrien kan arbeta för fullt och att vartenda hjul
som snurrar också hålles i rörelse.

Han menade vidare, att örn regeringen i anledning av statsrådet Gjöres interpellationssvar
rörande undersökning av de omständigheter som kunna inverka
på lönesättingen kom till den slutsatsen, att lönerna skulle kunna höjas,
skulle jag i enlighet med detta resonemang också godkänna en sådan slutsats.
Herr statsrådet Möller har även här fört in i diskussionen en sak som i detta
sammanhang icke är tillämplig. Jag har nämligen erinrat örn det av alla
kända förhållandet, att de väldiga profiterna inom verkstadsindustrien och
arbetarnas lönekrav icke kunnat påverka ens utdelningen. Jag har därmed också
egentligen sagt ifrån, liksom när jag citerade statsrådet Wigforss, att ett
tillmötesgående av arbetarnas krav icke påverkat prispolitiken, samt att arbetarnas
krav äro sådana, att vi vid en saklig prövning måste komma till det
resultatet, att de kunna förverkligas, därest viljan därtill finnes.

Jag vill i detta sammanhang säga, att i ett sådant fall, då avkastningen
utgjort, låt mig säga 2 procent av aktiekapitalet, väl ingen för ett ögonblick
trott, att det då skulle blivit någon konflikt. Det är på grund av det av alla
kända förhållandet, att verkstadsindustrien ger sådana oerhörda vinster och
att arbetarna så länge sett lönerna så pressade till det yttersta, som konflikten
kommit till stånd.

Sedan ville statsrådet Möller göra mitt ståndpunktstagande i det konkreta
fallet och den av mig anförda motiveringen liktydigt med att jag skulle accepterat
principen örn obligatorisk skiljedom, och han menade vidare, att jag icke
vågar ta konsekvenserna av ett sådant ingripande. Jag underströk emellertid
redan i mitt förra anförande, att här handlar det örn av krig föranledda särskilda
förhållanden och en särskild lagstiftning som kommit till stånd på grund
av kriget och en lagstiftning som kommer att försvinna, när kriget är slut. På
denna grundval är hela mitt resonemang byggt. Därför är det ganska orimligt
att på grund av dessa särförhållanden som jag här redogjort för draga denna
orimliga konsekvens in absurdum av vad som blott borde vara en förpliktelse
till ingripande i ett sådant fall. Såsom jag sade förra gången betraktades det
nämligen icke såsom någon förpliktelse eller ett behov eller en uppmuntran
att fortsätta genomförandet av tvångslagen för att tvinga sockerbruksarbetarna
att odla socker. Att man en gång tvingades att göra det är icke något prejudikat
för att man skall fortsätta på den vägen, och det är ganska orimligt
att utgå ifrån, att därför att man i en viss situation tvingats vidtaga den och
den åtgärden, man måste taga konsekvenserna därav. För övrigt vill jag säga,
att statsrådet Gjöres icke i princip avvisat framställningen örn ett ingripande.
Detta innebär också, såsom jag tidigare sagt, att man mot denna riksdagsmajoritet
riktat grövre anklagelser och tillvitelser i den avsikten som åtminstone
icke jag eller vi på vårt håll haft, att man blott därför, att man ingripit i en
viss situation under do betingelser som äro angivna, skulle eftersträva att låsa
fast fackföreningsrörelsen och beröva densamma den fria rätten att påverka
lönesättningen på arbetsmarknaden.

Så säger herr statsrådet Möller, att ingen regering kunnat låta bli att lösa
sockerkonflikten. Han menade, att jag icke gav en sanningsenlig framställning,
när jag erinrade örn att man från förbundsledningen för grov- och fabriks -

142

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

arbetareförbundet förklarat, att man skulle vidtaga åtgärder för att göra slut
på strejken, därest icke förbundets ledning underskrev det av arbetarna förkastade
medlingsförslaget. Det är ingen som förebrår regeringen för att den i
den situationen använt den lagstiftning som är tillgänglig oell använt sina
möjligheter, då det gällde att tillvarataga folkförsörjningens intressen. Invändningen
ligger på ett annat plan, nämligen att man utnyttjar denna möjlighet
att ingripa mot arbetarna, ty det är väl ingen som hävdar, att det tillmötesgående
av dessa fattiga sockerbruks arbetares krav — ty de voro mycket
blygsamma — skulle skapat några större svårigheter eller några större
konflikter i samhället. Det väsentliga härvidlag är ju icke, örn man skall ingripa,
utan hur man ingriper.

Då statsrådet Möller ansåg, att sockerproduktionen var oundgängligen nödvändig
för folkförsörjningen, menade lian, att förhållandet icke är detsamma
beträffande verkstadsproduktionen. Ja, det kan väl hända, att det finns en
gradskillnad, men något mer än en gradskillnad kan det val icke vara. Om
jag t. ex. tar vår bostadsförsörjning, är det uppenbart, att den påverkas högst
ofördelaktigt av den nu pågående konflikten i verkstadsindustrien. Tar jag
det program, som man uppställt för en omfattande export av industriprodukter,
när kriget är slut, är det uppenbart, att denna konflikt inverkar högst väsentligt
på våra möjligheter att erhålla varor till utbyte, vilket skulle vara en
av förutsättningarna för den svenska export, som ifrågasättes efter kriget. Det
gäller alltså på sin höjd en gradskillnad men icke en artskillnad. Man måste
nog hävda, att behovet att så snart som möjligt få i gång vår svenska verkstadsindustri
är så påtagligt, att man icke behöver diskutera den saken.

Beträffande det som nödvändigt skall göras inom verkstadsindustrien har
jag redan tagit upp den saken och har ingenting att tillägga.

Statsrådet Möller sade, att jag egentligen befann mig i en penibel situation,
och i ett annat sammanhang sade han, att det var en hopplös situation för mig
och.mitt parti. Härtill skulle jag vilja säga, att om någon befinner sig i en
penibel och hopplös situation, är det den som fått fullmakt av svenska folkets
flertal att genomföra detta flertals önskemål men icke vågar utnyttja sin
makt i en sådan situation som den nuvarande.

^Med anledning av vad herr Severin i Stockholm sade vill jag blott framhålla,
att när han under en fyrtioårig facklig verksamhet hela tiden varit motståndare
till ett statligt ingripande, kan jag möjligen hålla med därom, då det
gäller det tidigare skedet, då herr Severin i Stockholm var den svenska syndikalismens
erkände ledare, men jag kan icke godkänna resonemanget, såvitt det
avser senare år. Herr Severin i Stockholm har nämligen bland annat i sin
tidning försvarat och förordat en hel rad olika statliga ingripanden som påverka
lönesättningen på den allmänna marknaden. Han säger, att när vi fingo
kollektivavtalslagen här i landet, då var det mot den svenska fackföreningsrörelsens
protest och trots dess ovilja inför densamma. Vi ha här motionerat
om att denna kollektivavtalslag skulle slopas, men såvitt jag kan förstå befunno
sig varken herr Severin i Stockholm eller andra motståndare till statlig
inblandning i den ekonomiska lönekampanjen bland dem som röstade för
ett sadant yrkande. Den huvudsakliga slutsats som man kan draga ut ur
detta anförande var, att det andades en fullständig brist på klasskänsla. Det
var aldrig ett ögonblick fråga örn arbetaren har rätt eller örn det var nödvändigt
att göra något för att bryta den trollcirkel som denna lönestoppspolitik
och olika åtgärder medfört och som så väsentligt försämrat arbetsök
lönevillkoren för arbetarklassen under detta krig. Men vi kunna för vår
del icke ställa oss pa en neutral ståndpunkt. \i godkänna icke, att man kan
vara neutral, eller att man såsom riksdagsman kan ställa sig fullkomligt lik -

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

113

Svar på interpellation. (Forts.)

giltig och indifferent inför den allra största konflikten här i landet sedan
1909 och inför hela denna arbetarkår, som sedan tre månader tillbaka kämpar
för en relativt blygsam, men mycket välmotiverad förbättring av sina
lönevillkor.

Herr Dahlgren: Herr talman! Jag måste ju säga, att jag kan inte betrakta
denna fråga ur neutral synpunkt, eftersom jag själv tillhör verkstadsindustrien
och känner anledhingen till att arbetarna nu ha tvingats ut i konflikt. Jag
begärde ordet, när herr statsrådet Möller riktade den frågan till oss, som tillhöra
den kommunistiska gruppen, örn vi skulle vara beredda att ta konsekvenserna
av vårt ställningstagande. Herr Hagberg i Luleå har redan givit honom
svar på den frågan, och jag skulle för min del vilja ställa en motfråga,
riktad icke enbart till .herr statsrådet utan till alla socialdemokrater, som
inta samma ställning: Äro ni beredda att ta konsekvenserna av den politik,
som man för och hittills har fört?

Så länge borgarklassen haft majoriteten har man stiftat lagar mot arbetarrörelsen.
Herr Severin i Stockholm erinrade nyss om kollektivavtalslagen och
lagen örn arbetsdomstol, och det finns en rad sådana lagar, som borgarklassen
har stiftat med utnyttjande av sin majoritet. Men nu, när förhållandet
har blivit ett annat och arbetarna kommit i majoritet, nu våga icke arbetarnas
representanter gå till väga på samma sätt. Man har tidigare kunnat konstatera
hurusom borgarklassen har utnyttjat sin majoritet till sin förmån,
men nu, när förhållandet är annorlunda, kan man icke inta en liknande ställning.
Vad blir konsekvensen av detta? Jo, det måste givetvis bli, att arbetarklassen
icke heller kommer att få någon tilltro till denna arbetarmajoritet
när det gäller andra frågor. Vågar man icke handla i ett visst fall å majoritetens
vägnar, kan man givetvis icke heller göra det i andra fall, eftersom
man behärskas av^skräcken för att borgarklassen på nytt skall få majoritet.
Jag hade ju förstas tänkt, att den tiden nu var förbi, när pengar var makt,
och att arbetarklassen skulle använda sin majoritet på ett sådant sätt, att
det nuvarande samhällssystemet radikalt förändrades.

Herr statsrådet sade också några ord i frågan, huruvida verkstadsindustrien
har betydelse för folkförsörjningen. Han uppehöll sig därvid kanske mest vid
varvsindustrien. Nu är ju varvsindustrien bara en liten del av den stora verkstadsindustrien,
men när jag hörde herr statsrådets yttrande var det icke utan
att jag började reflektera över vad arbetarna inom varvsindustrien egentligen
skulle tycka örn detta yttrande med tanke på vad som försiggått under
det gångna kriget. Dét finns nämligen ingen del inom verkstadsindustrien,
som så hänsynslöst har utnyttjats under krigsåren. Trots det urusla avtal, som
vi alla tider ha haft att dragas med och som ju är detsamma som för hela
verkstadsindustrien, ha vi inom varvsindustrien faktiskt tvingats av de makter,
som haft möjlighet att tvinga oss, att arbeta på ett många gånger onaturligt
sätt. Det har icke spelat någon roll vad vi från fackföreningshåll ha
sagt. Man har bara talat örn folkförsörjningen, örn krigsläget o. s. v. och utverkat
dispens och tvingat arbetarna till en i manga fall ganska onaturlig
övertid. Detta har man sedan byggt upp''den ekonomiska politiken på. Man
liar pavisat, att arbetarna ha tjänat sa och sa mycket, och man har icke
räknat med att arbetarna i detta fall ha fatt arbeta utöver den ordinarie arbetstiden,
och man bär också liksom på alla andra ställen rationaliserat på det mest
onaturliga sätt.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att erinra om byggandet av de
två stora kryssarna, som riksdagen för några år sedan beslöt. Det föll mig i
tankarna, när jag hörde herr statsrådet tala om vad som icke är oundgäng -

144

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

ligen nödvändigt. Jag vill icke påstå, att detta kryssarbygge var nödvändigt.
Tvärtom anser jag liksom mina kamrater, att detta bygge aldrig borde ha
kommit till stånd. Jag vill emellertid påminna örn att när man på det varv,
där jag arbetade, hade slutfört arbetet så långt, att det var fråga örn att
skicka båten i sjön, så fingo samtliga arbetare en premie för att arbetet hade
utförts så snabbt, att sjösättningen kunde äga rum två månader tidigare
än som från början var beräknat. Det måste ju betyda, att statsmakterna
hade bråttom med denna historia. Ja, nu har kryssaren fått ligga där ofullbordad
i över tre månader. Följaktligen är det inte längre så brått och icke
så nödvändigt.

Jag säger detta bara som en erinran örn hur man betraktar saker och ting,
och jag vädjar allvarligt till de socialdemokrater, som skola vara med om
och fatta beslut här i riksdagen, örn de icke böra överväga och tänka på konsekvensen
av sitt ställningstagande, när de nu underlåta att använda sin
majoritet till arbetarnas förmån.

Nu sägs det visserligen, och det är att slagord, som användes både av den
socialdemokratiska och den borgerliga pressen, att den fackliga rörelsen skall
stå fri från statlig inblandning. Man skall vara neutral och arbetarna skola
själva genom sina organisationer göra upp sinia mellanhavanden med arbetsgivarna.
Ja, det där kan ju låta riktigt, men det bär inte hittills varit på det sättet,
när man hela tiden bär utnyttjat statsmakterna i motsatt riktning. Jag
skulle vilja fråga, när vi inom den svenska fackföreningsrörelsen speciellt under
krigsåren haft möjlighet att utnyttja vår fackföreningsrörelse. Jag har redan
tidigare erinrat härom och jag skulle kunna påvisa en rad liknande exempel
på hur uruselt det varit ställt på detta område. När man exempelvis vid en
avtalsuppgörelse, som omfattade 5 000 arbetare, kom fram till en överenskommelse,
som innebar en förhöjning med 1—3 öre, då är det icke att undra på att
arbetarna tappa förtroendet för en sådan ekonomisk politik, som hittills har
förts.

Vad är det nu arbetarna begära vid detta tillfälle och vad är själva utgångspunkten
för denna stora och långa konflikt, som säkerligen icke alls är så trevlig
för samhället att ha fått, eftersom samhället givetvis får bära sin del av
det fördärv, som den för med isig? Av verkstadsindustriens produkter är det
ju inga som kunna anses vara onyttiga, utan tvärtom är ju allt, som metallindustrien
utför, sådant, som återfinnes praktiskt taget överallt både i hemmen
och fabrikerna. När arbetarna framställde ''sina lönekrav, så var det icke, som
här har sagts från visst håll, kommunisterna, som hade jagat upp en viss agitationsstämning,
och det är fortfarande icke på det sättet, även om borgarpressen
och den socialdemokratiska presisen hjälpas åt att sjunga på den visan. Den
är med all säkerhet falsk. Faktum är och var, att på denna avtalskonferens
fanns det ingen kommunistisk majoritet, det skall ni komma ihåg, utan det var
socialdemokratiska arbetare, som hjälpte till att skapa majoriteten för att man
skulle gå fram med detta krav. Jag vågar påstå, att hade man vetat och räknat
med att det skulle bli en konflikt, ja, då hade sannerligen kraven sett annorlunda
ut och icke blivit så blygsamma som de äro i dag. Verkstadsarbetarna
lia ju praktiskt taget icke begärt något i löneavseende. Det krav, som nu föreligger,
betyder ju i runt tal icke mer än 3 ä 4 kronor i veckan för en arbetare,
och det kan i varje fall icke betraktas som något oriktigt i förhållande till
den ekonomiska politik, som samlingsregeringen Ilar rekommenderat.

Här har vid ett annat tillfälle diskuterats frågan örn möjligheten _ att utreda
vad existensminimum kan vara. Utan att vara elak skulle jag vilja säga,
att den frågan knappast skulle behöva utredas. Detta minimum finns nämligen
i verkstadsavtalet. Det är nämligen på det sättet, vilket icke är någon över -

Lördagen elen 5 maj 1945.

Nr 19.

145

Sval- på interpellation. (Forts.)

drift, att detta avtal är så föråldrat och innehåller så dåliga bestämmelser, att
exempelvis en verkstadsarbetare, under förutsättning att han är vuxen och har
fyllt minst 20 år, enligt avtalet har rätt att kräva 87 öre i timmen. Kan han
sedan få ackordstillägg eller jobba på ackord, är det bara bra, men vart kommer
man med det? Jag skulle vilja föreställa mig, att icke ens textilarbetarna
ha så urusla avtalsbestämmelser som just de vid verkstäderna. Detta är grunden
och roten till att denna konflikt har kommit till stånd. Under sådana förhållanden
ha också metallarbetarna rätt att fordra, att statsmakterna se till
att verkstadsägarna icke i fortsättningen få dirigera på det sätt, som de hittills
ha gjort och som har lett till detta resultat.

Herr Sköldin: Herr talman! Jag har själv åtnjutit »förmånen» att sitta som
förhandlare med Svenska verkstadsföreningen, och dess förmåga att alltid
stapla lipp en mängd besvärligheter och svårigheter för att kunna tillmötesgå
de krav, som framställts från arbetarhåll, är ''så väl känd inom hela metallarbetarkåren
och även bland arbetarna i övrigt, att man utan överdrift kan påstå,
att det icke finns något annat arbetsgivarförbund i vars ledning sitta
representanter som äro så svåra att träffa en uppgörelse med som verkstadsföreningen.
Jag kan alltså ge min anslutning till de kritiska uttalanden, som
ha gjorts mot verkstadsföreningens ledning. Redan själva uppläggningen från
arbetsgivarhåll, när det gällde denna konflikt, var faktiskt av det ''slaget, att
det tillräckligt tydligt talade örn hurudana dessa herrar äro.

När det här har förts ett resonemang om att man från statsmakternas sida
borde ingripa för att få ett slut på konflikten, ''så bär det från flera håll erinrats
örn att det i varje fall icke har varit den svenska fackföreningsrörelsens
uppfattning tidigare och icke heller är det i dag. Detta bär icke heller uteslutande
varit en socialdemokratisk uppfattning-, utan även kommunisterna ha anslutit
sig till en sådan mening. Jag vill erinra örn, såsom också har anförts
här under diskussionen, att man år 1944 interpellerade i_ riksdagen om dea
konflikt, som då pågick vid våra sockerbruk. Man undrade i den ifrågavarande
interpellationen, örn det icke skulle vara av behovet påkallat att regeringen ingrep
för att få slut på konflikten. I den diskussion, som fördes i_ anslutning
till denna interpellation, uppträdde en representant för det kommunistiska partiet,
herr Set Persson i Stockholm, och undrade, örn det verkligen förhöll sig
så, som det under hand delgivits honom, att man från regeringshåll (skulle ha
hotat grov- och fabriksarbetarförbundets styrelse med statsingripande mot de
strejkande arbetarna vid sockerbruken, därest icke en uppgörelse i den pågående
konflikten kunde åstadkommas.

Örn man gör en jämförelse mellan de förhållanden, som rådde för sockerbruksarbetarna
och metallarbetarna, iså visar det isig, att grov- och fabriksarbetarförbundet
vid det tillfället i sitt avtalsförslag begärde 10 öres förhöjning
i timmen, och uppgörelsen innehar, att de ringö 8 öre. Det prutades följaktligen
20 % på det ursprungliga förslaget, och det var detta, som var något så oerhört
i herr Set Perssons ögon och som han påstod, att regeringen skulle ha framtvingat.
Metallarbetarna begärde i sitt ursprungliga förslag 15 öres förhöjning,
och såvitt, tidningarna tala rätt lia arbetarparteus förhandlare prutat till 11 öre,
alltså med 27 %. Om man nu skulle förutsätta, att det kom till stånd ett ingripande
från statsmakternas sida, så är jag övertygad örn att regeringen skulle
bli utsatt för samma kritik, därför att don icke sett till att arbetarna ringö
fullt och helt vad de hade begärt.

Det bär ju här i riksdagen vid åtskilliga tillfällen talats om nödvändigheten
sitt ingripa mot s. k. samhällsförliga konflikter. Fackföreningsrörelsens inställning
till denna fråga är ju välbekant, men nu tycks det även finnas rep Andra

kammarens protokoll Idka. Nr 10. 10

146

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

resentanter för den part, som mest har varit motståndare till statliga ingripanden
och som skola företräda arbetarna, som helt och hållet ha bytt roll och nu
uppträda på samma sätt som man då gjorde närmast från arbetsgivarhåll.

För min del måste jag beteckna det som riktigt, när man här säger, att det
är ett förtvivlat läge, i vilket herr Hagberg i Luleå bär försatt sig. Det var
ju ingen av herr Hagbergs meningsfränder som från början trodde, att en så
omfattande konflikt som denna skulle vara möjlig och att vårt samhälle skulle
kunna uthärda den, utan att det skulle bli tvunget med ett statsingripande.
Ntu har emellertid konflikten pågått i 11 eller 12 veckor, och man vet ännu
icke när det kan bli ett slut på ''densamma. Hela konflikten beror väl i mycket
hög grad just på den agitation och det resonemang, som har förts från herr Hagbergs
och hans meningsfränders sida.. Man har ju faktiskt lagt upp hela agitationen
omkring detta löne- och prisstopp, så att nian fått folk att tro, att det
var svenska regeringen och svenska riksdagen, som lade hinder i vägen för en
förbättring av lönerna. Detta har faktiskt gått i folk i sådan utsträckning,
att man faktiskt hade glömt bort, att det fanns en motpart, som hette arbetsgivarna
och som hade att pröva de krav man framställde. Det är, såvitt jag
förstår, mycket av den psykos, som man lyckats skapa örn löne- och prisstoppet,
som tagit siig uttryck i den konflikt metallarbetarna nu genomkämpa.

Jag har velat anföra dessa synpunkter, och jag bar gjort det mycket därför
att jag, ehuru jag själv icke längre står kvar i verkstadsindustrien och arbetar
där, emellertid är väl förtrogen med dess förhållanden. Ingen skulle vara gladare
än jag, örn metallarbetarna skulle kunna få en uppgörelse i den pågående
konflikten, som gav dem en bättre lön än vad de tidigare ha haft, ty det är
obestridligen på det sättet, att den svenska metallarbetarkåren i stor utsträckning
har mycket, mycket låga löner.

När man nu talar örn att det skulle vara ett utslag av bristande handlingskraft
från deras sida, som icke vilja biträda förslaget örn att statsmakterna skulle
ingripa i detta avseende, då skulle jag till sist vilja säga. att det förhåller sig
icke på det viset, men vi anse att det skulle vara en olycka för den svenska fackföreningsrörelsen
att beträda de vägar herr Hagberg rekommenderar. Herr Hagberg
i Luleå behagade säga, att vi ha i vårt efterkrigsprogram givit en mängd
löften, men när vi icke nu kunna vara med örn en sådan obetydlig sak som denna,
så kan man ju förstå, hur det kommer att bli med efterkrigsprogrammet. Jag
vill försäkra herr Hagberg, att örn det svenska fackföreningsfolket skulle haft
en aning örn att det skulle ha funnits krafter bakom detta program, som velat
med lagstiftningsåtgärder frånta dem möjligheterna att gå i konflikt och kämpa
för krav som de anse rättvisa, skulle vi socialdemokrater inte den dag som
i dag är haft den majoritet, som vi ändock ha här i kammaren.

Herr Cruse: Herr talman! Jag ber att få understryka det uttalande som
herr Severin här gjort, att fackföreningsrörelsen enhälligt har avvisat tanken
på ett statligt ingripande i lönekonflikter, och kommunisterna ha tidigare hävdat
samma mening. Mig veterligt har inom den fackliga rörelsen icke rätt delade
meningar i denna fråga. Jag har i varje fall under den tid jag varit verksam
i denna rörelse inte stött på någon som talat för statligt ingripande på
detta område. Jag är fullt medveten om att det finns vissa verksamhetsområden,
där man örn möjligt bör undvika konflikter. Jag är själv verksam inom
ett sådant område, nämligen tidningarnas. Man vill inte gärna stoppa det fria
ordet, och vi ha därför träffat en överenskommelse med våra arbetsgivare örn
ett åttaårigt avtal, som alltså garanterar freden under dessa år. Det skedde
1939, och detta avtal bär verkat så, att båda parter i fjol voro överens örn att
förlänga det till 1949, alltså med två år efter det att det första avtalet skulle ut -

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

147

Svar på interpellation. (Forts.)

löpa. Här lia alltså parterna frivilligt sökt undvika risken av öppna konflikter.
Det är ju en helt annan väg att gå än att kräva statligt ingripande.

Jag har fått det intrycket, att herr Hagberg här faktiskt står och pläderar
för allmänt strejkförbud. Han gör det visserligen med den motiveringen, att
staten tidigare på detta område gjort ingripanden, som varit till arbetarnas
nackdel. Han åberopar kollektivavtalslagen och lagen om arbetsdomstol. Ja,
det är riktigt, att vii varit motståndare till dessa lagar. Men nu ha dessa lagar
varit i verksamhet i närmare 16 år, och de lia visat sig vara till skydd för små
arbetargrupper, som haft svårigheter att genom en stark facklig organisation
hävda sig gentemot arbetsgivarna. Det förhåller sig också så, att de flesta mål
som förekomma inför arbetsdomstolen hava dragits dit från arbetarhåll. Härvidlag
är det alltså arbetarna som söka sin rätt gentemot arbetsgivarna. Jag
är naturligtvis på det klara med att man kan lia olika uppfattning örn de domar
som arbetsdomstolen har fällt, men jag torde kunna påstå, att man i arbetarlager
har ändrat sin uppfattning örn dessa lagar. De ha nämligen visat sig vara
mera till gagn än till skada för arbetarna.

Sedan säger herr Hagberg, att vi av fruktan för att utnyttja arbetarmajoriteten
här i riksdagen icke vilja ingripa i metallarbetarkonflikten. Nej, jag
och många med mig och jag skulle tro samtliga socialdemokrater äro beredda
att utnyttja vår riksdagsmajoritet för att förbättra arbetarnas villkor på områden
som vi tidigare, ha varit inne på. Jag syftar då på arbetstidslagen. Den
kan ju förbättras och likaså semesterlagen. Jag är icke heller främmande för
att vi här i riksdagen skulle kunna fastställa den minsta lön som skall utgå
för arbete, alltså bestämma en minimigräns för löner. Det är jag icke alls
främmande för, ty det anser jag vara en lagstiftning till skydd för ett visst
existensminimum. Men sådana åtgärder ligga på'' ett annat plan än de som innebära,
att regeringen och riksdagen bestämma lönerna i varje särskilt fall.

Jaig för min del önskar ju, att metallarbetarkonflikten skall kunna lösas vid
de förhandlingar som börja på måndagen. Jag tror icke, att här behöver göras
någon vädjan till socialministern. Han kommer säkert att göra vad på honom
ankommer för att påverka parterna till att jämka på sina ståndpunkter. Men
jag vill ändå understryka,, att det naturligtvis är ett intresse även för oss, att
denna långvariga konflikt blir löst, och jag vet, att regeringen bär ganska
stora möjligheter att personligen påverka parterna i en sådan tvist att gå varandra
till mötes. Jag skulle personligen vilja rikta en hemställan till verkstadsföreningens
representanter att se litet förnuftigt på denna fråga. Även örn
om man nu tror sig ha möjlighet att genom en fortsatt konflikt slå tillbaka metallarbetarnas
krav på bättre lönevillkor, så tror jag inte, att man i det långa
loppet vinner något genom att hänsynslöst utnyttja sin ställning. Jag har av
en mer än 25-årig erfarenhet inom ledningen av ett fackförbund kommit till
den uppfattningen, att man i det långa loppet vinner mest, om man tar hänsyn
tili varandras intressen, om man sakligt ser på föreliggande frågor och
bjuder till att gå varandra till mötes. Jag tror för min del, att örn verkstadsföreningen
här vill ta ett steg och gå arbetarna till mötes, så bör det kunna
bli en uppgörelse som blir till bägge parters bästa. Det är den förhoppningen
.sorn jag här velat passa på tillfället att framföra.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall bara be att få komma med ett par korta repliker.

Jag konstaterar, att herr Hagberg med all makt skyggar tillbaka för att
överhuvud taget dra några konsekvenser av ett förverkligande av de önskemål
som han här har framfört till statsmakterna. Han vill icke alls veta av att
det skulle kunna bli några konsekvenser.

148

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Hagberg- säger, att t. ex. för byggnadsindustrien skulle byggnadsprogrammet
kunna förstöras, om verkstadskonflikten bleve alltför långvarig. Jag
skall icke bestrida, att det naturligtvis skulle kunna påverka byggnadsindustrien
i en viss utsträckning, om konflikten skulle räcka, låt mig säga tre månader
eller något sådant. Men jag vill då fästa uppmärksamheten på att, örn det uppstod
konflikter inom sådana industrier som t. ex. fönsterglasbruken eller en
stor del av den s. k. snickeriindustrien, skulle även detta påverka byggnadsindustrien.
Det är visserligen sant, att det icke pågår någon sådan konflikt, men
det kunde lika gärna vara fallet inom dessa industrier som inom metallindustrien.
Det är icke länge sedan man inom träindustrien gjorde upp örn ett avtal efter
vissa bestämda linjer. Men om där utbrutit en konflikt, hade denna ur byggnadsindustriens
synpunkt varit ungefär lika allvarlig som en konflikt inom verkstadsindustrien.
Det går inte att undkomma den slutsatsen eller att söka isolera
verkstadsindustrien såsom något alldeles enastående och säga, att man senare
aldrig skall behöva fatta något liknande beslut, örn en sådan här situation åter
skulle uppkomma. Det är klart som dagen, att det här gäller en principfråga
av den allra största betydelse, och det inser herr Hagberg mycket väl. Han
söker ju trösta sig och oss med att kriget snart är slut och därmed också förfogandelagen.
Jag skulle tro, att han menar, att endast så länge som förfogandelagen
existerar, skulle statsmakterna ingripa på arbetsmarknaden för att reglera
lönerna eller för att genom en lagstiftning åstadkomma en ordning, varigenom
arbetarnas krav i de speciella fallen skulle bli uppfyllda.

Jag vill, för att mina ord icke skola alltför mycket missbrukas, säga, att
jag unnar verkstadsindustriens arbetare alla de största förmåner som överhuvud
taget kunna ernås. Jag vet mycket väl, att det inom denna industri finns vissa
arbetargrupper som äro mycket lagt betalda, ja, jag vågar säga oförsvarligt
lågt betalda. Men det är icke dessa förhållanden som vi diskutera här. Överhuvud
taget anser jag mig icke kompetent att bestämma, vilka löner som skulle
vara de riktiga inom verkstadsindustrien, och jag för min del kan icke utan
vidare säga, att eftersom Kullager, Götaverken, Kockum eller andra stora
verkstäder med all säkerhet skulle kunna betala högre löner än nu, så gäller det
även för andra företag inom denna industri. Jag vill gärna, att man skall ha
idart för sig, att herr Hagberg inte kan slå till reträtt i detta speciella fall,
där nelli inlett en stor aktion för att statsmakterna skulle ingripa, men att lian
är stadd på full reträtt från vår principiella ståndpunkt i denna sak.

Det är ett argument som särskilt herr Dahlgren har starkt drivit, fastän d^t
tidigare framförts av herr Hagberg, då jag icke brydde mig örn att ta upp
det, oen det är, att borgarklassen använt sin makt, när den bade majoritet i riksdagen,
för att genomdriva arbetarfientliga lagar, och nu vill han i konsekvensens
namn, att arbetarmajoriteten skall fortsätta på den, som jag förmodar av
herr Hagberg ur andra synpunkter starkt fördömda vägen. Jag skulle kunna
acceptera jämförelsen, örn det någonsin i den svenska riksdagen av någon regering
eller av riksdagsmajoriteten hade föreslagits, att ett arbetsgivarkrav i
en lonefraga skulle genom tillämpning av någon gällande lag eller genom någon
ny lagstiftnmgsakt genomdrivas, eller örn någon regering och riksdagsmajoritet
hade beslutat, att t. ex. de löner som arbetsgivarna i en viss konflikt
föreslagit skulle genomföras. Det kunde de ha gjort med den makt de besutto.
Men det ha de mte gjort, och jag vill erinra om att vi ju haft massor av politiska
strider pa detta område. Det påpekas i interpellationssvaret, att vill man
garr-eil j e1,b.ergs1ka ViiRen’ så kommer man att hamna i strejkförbud och lockoutiorbud
Man kommer att antingen få vidtaga lagstiftningsåtgärder i fränn
örn de olika lönerörelserna eller också införa obligatorisk skiljedom i intressenter
och icke, som det för närvarande är, bara i rättstvister.

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

149

Svar på interpellation. (Forts.)

Från fackföreningarnas sida och från socialdepartementets sida har man i
årtionden kämpat mot strejkförbud och lockoutförhud, mot tanken på att man
skulle genomföra en speciell lagstiftning för att hindra s. k. samhällsfarliga
konflikter, d. v. s. särskilt strejker inom jordbruk, kommunalarbetarstrejker
etc. Det var sådana konflikter som man då närmast tänkte på att man skulle
beivra genom lagstiftning. När vi kämpade emot dylika förbud, var det icke,
såvitt jag förstår, av rent opportunistiska skäl, utan det var av principiella skäl
som man inte ville vara med örn vare sig strejk- eller lockoutförbud. Jag vågar
stå för det påståendet, att skall man följa den Hagbergska linjen, då hamnar
man inom ganska kort tid i en lagstiftning av precis den karaktär som stora
delar av den svenska borgarklassen yrkat på, framför allt under 1920-talet men
delvis även under 1930-talet. Det blir slutet på den visa eller låt mig säga det
spel, som här spelas upp från kommunisternas håll. Det vill jag ha fastslaget,
därför att hela detta försök att kasta över konsekvenserna av att man har
börjat en konflikt på politikerna i stället för på de fackliga organisationerna
inte bär få lov att spelas ut helt ostraffat.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Herrar Severin, Cruse, Sköldin och
statsrådet Möller lia alla talat örn hur farligt det skulle vara, örn man skulle ge
något finger åt vad kommunisterna önska i den fråga som nu behandlas. Och
man säger, att det är en viktig princip, att aldrig något statsingripande i lönefrågor
får ske. Men örn man verkligen på allvar vill diskutera i sak här, kunna
då nämnda herrar verkligen påstå, att örn regering och riksdag skulle ingripa
på sätt kommunisterna önska i detta fall, detta skulle vara något för regeringen
och riksdagen prinicipiellt nytt? Tidigare har här i riksdagen under hela kriget
diskuterats den ekonomiska politik som skulle bedrivas. Vad har den diskussionen
rört sig örn? Jo, den har bland annat rört sig örn lönestoppet. Riksdagen har
ju i sina uttalanden godkänt lönestopps politiken som en ledstjärna för den ekonomiska
politiken överhuvud taget i detta land. Hur kan man då komma och
sätta irpp ett förvånat ansikte och säga: vi skola inte ge oss in på några nya
principer, vi skola inte blanda oss i vad det skall vara för löner.

Statsrådet Möller sade, att kommunisterna tycks egentligen,anse, att det är
den svenska regeringen som ställt till med verkstadskonflikten. Ja, jag har sagt
det tidigare, och jag är beredd att upprepa det i ännu tydligare ordalag. Ja, vi
anse, att det är så på grund av regeringens lönestoppspolitik, därför att till
följd av denna politik arbetarna i många fall och kanske i synnerhet arbetarna
inom metallindustrien pressats ned i det ekonomiska läge, där de befunno sig
vid konfliktutbrottet. Ingen tror väl, att majoriteten av dessa 100 000 svenska
arbetare skulle vara hågad att gå i en så påkostande konflikt enbart för nöjet
att få strejka eller därför att kommunisterna uppmanat dem därtill. Nej, de
göra det därför att deras ekonomiska läge gjort livet så svårt att leva, att de
måste slåss. I och med att statsmakterna accepterat lönestoppspolitiken såsom
riktlinje såväl för regeringens som riksdagens politik och även för utomparlamentariska
krafter i detta land, som ha inflytande på frågan — i och med detta
har riksdagen principiellt engagerat sig i lönefrågan för den svenska arbetarklassens
vidkommande, och jag vågar påstå, att utan det tidigare stödet från
samlingsregeringen skulle herrarna i verkstadsföreningen icke ha kunnat pressa
ned metallindustriarbetarna i det läge där de befunno sig, när konflikten utbröt.
Jag vågar påstå, att örn herrarna i verkstadsföreningen icke kunna påräkna
åtminstone passivitet från samlingsregeringens sida, vilken passivitet
kommit till uttryck från regeringens företrädare här i kammaren, skulle man
icke ha vågat kasta handsken mot metallindustriens arbetare på sätt som man
gjort.

150

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag vill framhålla ännu en sak, när man säger, att vi av principiella skäl
icke skulle ingripa i lönefrågan. Men när riksdagsman oläte ten år efter år har
antagit lagar om reglering av dyrtidstillägg, löner och pensioner, har icke detta
med arbetarnas löner att skaffa, herrar Cruse, Severin och Sköldin? Det är
just mot den principen som vi år efter år gått till anfall, under det att arbetarmajoritetens
flertal understött dessa lagar. Och då gäller det ändå så allvarliga
saker som att man med fängelsestraff skall kunna bestraffa arbetare sora
lyckas tilltvinga sig högre dyrtidstillägg och alltså få högre löner, i den mån de
utgöras av dyrtidstillägg, än som fastställts. Örn det verkligen är principen
det gäller för eder, mina herrar, hur kunna ni då handla så inkonsekvent?

Sedan säger man, att det skulle vara så farligt att följa kommunisterna i
detta fall, därför att resultatet ovillkorligen skulle bli strejkförbud och en hel
del andra olyckliga konsekvenser. Ja, men örn detta skulle bli resultatet eller
ej är ju beroende på samma majoritet, som vi vädja till i detta ifall. Yad är det
som säger, att arbetarmajoriteten i riksdagen skulle vara tvingad att införa
strejkförbud såsom en konsekvens av att man eventuellt bifaller vad kommunisterna
nu önska? Och när det heter att örn man i detta fall ingriper från statens
sida, får man också i fortsättningen ta till statsingripanden när det gäller
att lösa arbetskonflikter, så vill jag säga, att det anse vi att man bör göra,
ifall läget är lika ofördelaktigt för folkflertalet som i denna konflikt.

Vidare tycker man, att det är ett alldeles för djupgående ingripande som
kommunisterna önska. Men säg, socialdemokratiska representanter: är det inte
en liten åtgärd det här är fråga örn med tanke på det socialistiska program, som
ni själva ha och som vi tillsammans med er hoppas att man skall kunna genomföra
hä.r i parlamentet? Att gång efter gång ingripa till arbetarnas förmån
mot dem, som nu ha makten i och med att de lia äganderätten till produktionsmedlen,
måste ju ligga helt i linje med de strävanden, som måste vara alla
socialisters, oavsett örn de ha socialdemokratisk eller kommunistisk partibok
i fickan.

Herr Sköldin anmärkte på att jag under sockerkonflikten frågat, hur man
kunde försvara ett eventuellt ingripande med lagens hjälp gentemot arbetarna,
och framhöll, att det ju här gällde samma sak. Nej, det gör det inte riktigt.
Enligt ledningen för grovindustriarbetarförbundet hotade man vid det tillfälle
sockerindustriens arbetare med tjänstepliktslagen, medan det här är fråga om
förfogandelagen. Men den skillnaden har inte så stor betydelse, ty det för oss
väsentliga är att vi alltid företräda arbetarnas intressen. Och när därför herr
Sköldin frågar, hur kommunisterna kunna intaga så olika ståndpunkter, så vill
jag svara, att det kunna vi göra dänför att vi verkligen inte äro neutrala i kampen
mellan kapital och arbete. Vi känna oss helt och fullt som part i saken,
vilket inte utesluter att vi här som alltid ''ställt oss den frågan, örn arbetarnas
krav äro rimliga, och örn arbetsköparna kunna betala de löner, som begäras.
Vi ha då inte kunnat finna annat än att kraven äro rimliga och berättigade
och att det är möjligt för arbetsköparna att betala de begärda lönerna, och sedan
vi konstaterat detta, ha vi oreserverat givit den ena parten i striden vårt
stöd, vare sig vi befinna oss i riksdagen eller utanför densamma.

Herrarna behöva alltså inte alls finna det underligt att vi uppträda på sätt
som skett. Det göra vi på grund av vår klassinställning -— det vilja vi inte
göra det ringaste försök att dölja.

Herr Sköldin sade vidare, att han skulle bli så glad örn metallindustriarbetarna
segrade. I och med detta har ju också herr Sköldin medgivit, att han
anser arbetarnas krav befogade, ty vore de obefogade, kunde han väl inte bli’
glad. Men vi anse att man också skall medverka till att skapa glädjeämnen
genom att understödja arbetarna i deras kamp. Vi anse inte att arbetarnas re -

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

151

Svar på interpellation. (Forts.)

presentanter här i riksdagen lia rätt att sa att säga sätta sig pa en piedestal
och inte blanda sig i vad som sker utanför dessa väggar. Det verkar, som örn
man betraktade sig såsom alldeles stående över vad som sker på arbetsmarknaden,
och jag måste fråga: hur har det kunnat ga därhän, att majoriteten inom
arbetarrörelsen tycks godkänna ett sådant resonemang, som ju förts av socialdemokratiens
företrädare här i dag?

Den interpellation, som nu besvaras, var ursprungligen en motion, men efter
mycket sökande fann man någon sorts formell motivering för att neka oss att
få den behandlad, och vi ha då gjort motionen till en interpellation. Vad som
nu står såsom frågor i interpellationen var alitsa ursprungligen ett yrkande i
en motion, som gick ut på att staten med hjälp av förfogandelagen skulle ingripa
för att på de villkor, som metallarbetarna begärt, få i gång den_ produktion
som var nödvändig för folkförsörjningen, för försvaret och för hjälpen åt
våra brödrafolk. Men äro ni socialdemokrater här i riksdagen verkligen ense
med oss örn att vad metallarbetarna begärt är rimligt, så kunna ni väl inte
anse, att det är oriktigt att ställa ett sådant förslag, som kommunisterna gjort.

Statsrådet Gjöres säger nu, att örn man skulle ha bifallit vad koinmunisterna
föreslogo, hade det måst föregås av långvariga utredningar örn löneläge och sådant.
Men inte behövde väl dessa utredningar ha räckt längre än tolv veckor
i varje fall, herr Gjöres? Och för arbetarrepresentanternas del hade det väl
inte alls behövts några mer ingående utredningar, ty de känna alla metallarbetarnas
läge, och socialdemokratiska partiet går ju också officiellt in för
seger åt metallarbetarna.

Det gäller ju här, såsom jag sagt, en kamp mellan kapital och arbete, och i
den kampen kunna vi kommunister icke vara neutrala. Ha arbetarna verkligen
skickat sina representanter till riksdagen för att de skulle vara neutrala
i kampen mellan kapital och arbete i dess mest tillspetsade förmer? Nej, det
lia arbetarna inte alls gjort. De ha tänkt sig att med1 parlamentets hjälp kunna
undanröja missförhållanden på alla livets områden och även på det ekonomiska
området, och aldrig tidigare, vare sig under någon valrörelse eller annorstädes,
har man från socialdemokratiskt håll upplyst arbetarna, örn att man hyser en
annan uppfattning. Det är först nu som man visar detta.

Men om nu detta att staten inte skulle ingripa i lönefrågor med ens för socialdemokraterna
blivit en så helig och okränkbar princip, så kan det väl ändå
inte utesluta, att man skulle gå med på att utnyttja förfogandelagen när det
gäller exempelvis frågan örn bränsleförsörjningen. Herr Severin säde, att talet
örn att ett ingripande från statens sida även borde ske för att tillgodose folkförsörjningens
behov, endast är camouflage från kommunistiskt håll. Nej, det
är det inte alls, och vi ha också diskuterat frågan örn ett ingripande när det
gäller bränsleförsörjningen. Denna befinner sig ju för närvarande i ett. mycket
kritiskt läge. Örn man inte med det snaraste får ut mer arbetskraft i skogarna,
kan det bli cn sådan kris på bränsleförsörjningens område, att det uppstår verklig
fara för folkhälsan under den kommande vintern. Det är väl ingen som
förnekar att så ligger det till. Det har ju redan gått så långt, att vi här i
Stockholm lia en mycket besvärlig gasransonering, och jag kan just på tal örn
denna berätta några saker, som äro belysande för svensk arbetsköparmentalitet
av år 1945.

Stockholms stad, Malmö stad och Göteborgs stad ha tillsammans bildat ett
aktiebolag för att framställa torvkol i syfte alt i görligaste mån övervinna
svårigheterna på gasförsörjningens område. Det är så brådskande med denna
sak, att aktiebolaget i fråga har vänt sig till Svenska metall industriarbetareförbundet
och begärt att de ugnar, som behövas för framställandet av torvkol,
skulle få tillverkas under pågående konflikt, vilket vederbörande också

152

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

lämnat tillstånd till. Men det räcker inte bara med ugnarna, man måste också
uppföra en fabriksbyggnad nere i Ljungby, och det håller nu Skånska cement
på att göra. Men det finns inte någon annan arbetskraft att få än strejkande
metallarbetare, och dem förbjuder arbetsgivarföreningen att man anställer. På
det sättet har vecka efter vecka gått utan att något blivit gjort. Och vad ännu
värre är: även ägarna av de stora mossarna i ljungbytrakten vägra att anställa
den enda ^ arbetskraft, som finns tillgänglig, nämligen dessa metallarbetare,
som nu på tolfte veckan gå sysslolösa på grund av arbetsköparnas vägran att
betala skäliga löner.

Jag frågar statsrådet Gjöres: vöre det inte befogat att gentemot människor,
som till den grad sätta sina egna klassintressen över allt annat, t. o. m. över
vad folkhälsans intresse kräver, åtminstsone i så måtto bifalla kommunisternas
förslag, att man med hjälp av förfogandelagen kväste dessa herrar? Och örn
man gjorde det, skulle det verkligen behöva betyda, att man i konsekvensens
namn även ingrepe i alla kommande konflikter?

Såvitt jag förstår, är det resonemang som man för härvidlag alldeles ohållbart.
Det är inte så att det är vi kommunister, som äro illa trängda — långt
därifrån. Vi befinna oss i en mycket god position. Men de argument, som här
serveras mot vad vi önska, äro nödargument och ingenting annat.

° Slutligen sade statsrådet Möller, att man inte skulle missbruka makten, ty
då kanske man inte så länge skulle få behålla majoriteten. Är det då inte statsrådet
Möllers övertygelse, att majoriteten av Sveriges folk önskar seger åt
metallindustriens arbetare i den pågående konflikten? 59 procent av Sveriges
befolkning tillhöra ju arbetarklassen, och det är väl alldeles orimligt, att inte
arbetarklassen praktiskt taget enhälligt skulle önska seger åt metallindustriens
arbetare. Skulle verkligen ett ingripande till förmån för metallindustriens arbetare,
som ligger helt i linje med vad folkmajoriteten måste önska såväl ur
försörjningssynpunkt som ur klassolidaritetens synpunkt, kunna leda till att
socialdemokratien mister sitt inflytande?

Men den politik, som herr Möller försvarar i dag, är farlig för den majoritetsställning,
som man av och till förklarar sig vara mycket rädd örn. Att
inte bruka makten till fördel för folkmajoriteten, när ett sådant brukande vore
berättigat, det är att missbruka makten, och det är just ett sådant missbruk
av makten, som inte minst före detta krig i land efter land ledde till att
folkets stora massor miste tron på demokratien. Jag tycker verkligen, att man
borde ha lärt någonting av utvecklingen och att man inte borde föra försvaret
för sin politik.på sätt som man från socialdemokratiskt håll gjort här i dag.

Varför har i denna långa debatt icke en enda representant för borgarklassen
eller för arbe tar dömet känt behov av att stiga upp och försvara sin sak? Jo,
därför att försvaret hav skötts av socialdemokratien.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Senander: Herr förste vice talman! Man brukar beskylla oss kommunister
för demagogi utan att detta har något fog för sig, men jag måste säga,
att vad som här presterats av anhängarna till regeringens politik väl örn något
är demagogi.

Framför allt tycktes man älska att krypa bakom det något diffusa begrepp,
som man kallar statens neutralitet i klasstriderna. Jag begär inte, att statsrådet
Möller och övriga socialdemokrater, som här yttrat sig, skola komma
ihåg något av de marxistiska teorierna om staten, vilka ju klart visa att staten
icke kan vara neutral, därför att den är ett instrument i händerna på

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

153

Svar på interpellation. (Forts.)

den klass, som ekonomiskt oell politiskt är den härskande i samhället. Men
så mycket kan man väl i alla fall begära av socialdemokraterna som att de av
den praxis, som de själva varit med örn att följa genom årtionden, skulle ha
kunnat inse, att talet örn statens neutralitet i klasstrider är en chimär och
ingenting annat. Så länge staten är ett organ för den härskande klassen är
det givet, att den icke uppträder neutralt, och hela utvecklingen bekräftar
också riktigheten av detta påstående. Här har påvisats, och ingen har kunnat
bestrida det, att staten vid upprepade tillfällen har ingripit på ett sätt,
som icke varit neutralt, och därför att staten är — vilket den icke behövde
vara •—• ett organ i händerna på kapitalismen här i landet, så ha dessa ingripanden
när det gällt arbetsmarknaden regelbundet varit till arbetarnas nackdel''.

Det är sålunda ingenting annat än ett försök till undanflykter, när man
kryper bakom talet om statens neutralitet, då man mycket väl vet, att staten
icke varit neutral vid tidigare tillfällen.

Denna sorts neutralitet känna vi för övrigt till från utrikespolitiken under
krigsåren, då neutraliteten kännetecknades av att man hjälpte tyskarna.
Neutraliteten i arbetskonflikter har haft samma karaktär; det har varit en
neutralitet från statens sida, som varit till gagn för den ena parten, nämligen
arbetsköparna, och till nackdel för arbetarna.

Statsrådet Möller säger nu, att konsekvensen av ett ingripande från statens
sida i enlighet med förfogandelagen nödvändigtvis måste bli införandet
av obligatorisk skiljedom. Varför är det en nödvändig konsekvens? Jag förstår
inte överhuvud taget detta resonemang. Det är ju arbetarpartierna, som
lia bestämmanderätten i parlamentet och som avgöra vilka konsekvenser ett
ingripande skall få. Men statsrådet Möller utgår tydligen ifrån att samlingsregeringen
skall bestå för evig tid ■—■ och det kan ju finnas ett visst fog för
ett sådant antagande, då statsminister Per Albin Hansson själv tycks förutsätta
detsamma — och att därför det parti, som har den faktiska bestämmanderätten
i riksdagen, för all framtid skulle behöva taga den hänsyn till
borgarklassen, som är nödvändig för ett samregerande.

Det var emellertid ganska upplyftande att höra statsrådet Möller erkänna,
att när det gällde sockerkonflikten hade staten i viss mån frångått den beryktade
neutraliteten och ingripit i konflikten. Men han ursäktade detta med
att socker ju är en nödvändig vara i folkhushållet. Jag är också av den uppfattningen,
att ur den synpunkten ett ingripande var nödvändigt, men jag
frågar statsrådet Möller: var det därför nödvändigt att göra ett ingripande
i konflikten till arbetarnas nackdel? Det är att märka, att 93 procent av
sockerbruksarbetarna röstade mot den uppgörelse, som regeringen, enligt vad
den fackliga ledningen uppgivit, via fackförbundet faktiskt påtvingat arbetarna.

Vi kunna inte förstå, att det var nödvändigt att ingripa till nackdel för
arbetarna och till förmån för sockerbolagen, som ju trots de löneförhöjningar,
som de inte alls ville gå med på, alltjämt redovisa stora vinster.

Herr Severin sade med stor aplomb, att under de 40 år, som han varit med
i arbetarrörelsen, så hade han därinom endast kunnat konstatera en mening
beträffande statsingripanden i arbetskonflikter, nämligen att man absolut inte
ville lia några sådana. Jag medger, att det säkerligen tidigare varit på det
sättet, ty det är klart att så länge borgarna hade det avgörande inflytandet
i riksdagen, måste arbetarna i gemen motsätta sig varje försök till ingripande,
så mycket mer som de försök, som gjorts, alltid lia varit till arbetsgivarnas
favör och följaktligen till arbetarnas nackdel. Men efter det att socialdemokrakratien
fått majoritet i riksdagen kan jag inte förstå, hur arbetarna i gemen

154

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

skulle kunna hävda den meningen, att inte denna majoritetsställning i riksdagen
skulle kunna utnyttjas därhän att statsmakterna ingrepe och understödde
arbetarna i kampen mot oresonliga arbetsgivare, såsom exempelvis
Svenska verkstadsföreningen.

Jag förstår överhuvud taget inte, hur man ur principiell socialistisk synpunkt
— ty ni socialdemokrater hävda ju fortfarande, att ni skola genomföra
socialismen — kan göra gällande, att staten skall stå neutral. Och jag ställer
frågan: hur tänka ni er att genomföra socialismen, örn ni anse att staten skall
vara neutral i de klasstrider, som så småningom skulle föra fram till förverkligandet
av det socialistiska samhället?

Jag skulle vilja peka på en sak, som också herr Severin var inne på och som
han naturligtvis sökte utnyttja till förmån för sin ståndpunkt. Jag syftar på
talet örn att parterna skola ha sin frihet att träffa avtal, och • att arbetarna
mäste bevara medinflytande över löner och arbetsvillkor. Man^ säger, att de
skulle förlora detta medinflytande, därest staten skulle ingripa på det sätt, som
vi föreslå. Jag vill påpeka, att statens egna anställda, som ju utgöra en betydande
del av löntagarna här i landet, icke äga något sådant medinflytande.
Deras fackliga ledningar kallas visserligen en och annan gång till herr Wigforss
för överläggningar. De få vara nied och resonera, och sedan visas de på
dörren. De få sällan igenom sina krav. I stort sett sakna de medinflytande,
när det gäller bestämmande av löner och arbetsvillkor.. Det är^en allmänt, vedertagen
uppfattning, att statstjänstemannen sakna strejkrätt. Nu tror jag icke
detta är fullt riktigt. Det finns intet formellt strejkförbud,, men för statstjänstemannen
gäller en bestämmelse, som innefattar förbud att inför församlade
statstjänstemän uppmana till arbetsnedläggelse. Överträdelse av förbudet är
belagt med straff: mistning av tjänsten etc. Det är ju icke fullt detsamma,
formellt sett, som ett strejkförbud, men reellt sett betyder det detsamma. Statstjänare
ha sålunda intet verkligt medinflytande över sina lönevillkor. Detta
har visat sig vara till nackdel för dem, icke i och för sig därför att staten
suveränt bestämmer utan därför att statsmakterna, trots att vi ha en majoritet
av arbetarrepresentanter i riksdagen, behandla sina anställda precis på samma
sätt och enligt samma principer som de privata arbetsgivarna behandla sina anställda.
Vi ha således här en stor löntagargrupp, som icke har medinflytande
över sina löne- och arbetsvillkor. Men icke en enda socialdemokrat har vid
något tillfälle krävt en ändring beträffande statstjänarnas ställning i detta hänseende,
utan socialdemokraterna ha funnit allt vara fullt i sin ordning och till
och med prisat statstjänsten såsom medförande många fördelar.

Som jag sade i början söker man på alla möjliga sätt bortförklara det faktum,
att arbetarklassens representanter ha majoritet i det svenska parlamentet,
och att denna majoritetsställning skulle kunna utnyttjas till att pressa arbetsgivarna
till en resonligare hållning gentemot arbetarna. Tyvärr ha vi i stället
fått bevittna, att regeringen i enlighet med den politik, som den ansett vara
kvintessensen av all ekonomisk visdom i detta land, använt sitt inflytande till
att via fackförbundsledningarna pressa fackförbunden att begagna en taktik,
som står i överensstämmelse med regeringens allmänna ekonomiska politik.

Skälen mot ett statsingripande med stöd av förfogandélagen äro endast att
anse som de obotfärdigas förhinder. Det skulle självfallet vara till arbetarnas
fördel, därest socialdemokratien utnyttjade sin majoritet i den riktning vi angivit.
Hade den gjort detta och hade socialdemokraterna i regeringen utnyttjat
sin auktoritativa ställning inom regeringen beträffande verkstadskonflikten,
så hade säkerligen icke ens någon konflikt behövt uppstå, örn arbetsgivarna kunnat
räkna med att arbetarna hade stöd av regeringen och av arbetarmajoriteten
i parlamentet, är jag övertygad örn att de icke hade vågat låta det komma

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

155

Svar på interpellation. (Forts.)

till konflikt. I varje fall kade de icke vågat uppträda så oresonligt som verkstadsföreningen
gjort i denna konflikt.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
skall bara avge en endia replik. Jag har ingen som helst ‘anledning att tagia
upp den demiagogiska utläggning, som herr Set Persson gjort sig skyldig till
under denna diskussion. Allt vad han säde låg i själva verket helt på sidan av
det ämne som här diskuteras. Jag vill emellertid nu konstatera, att herr Senander
är beredd att för framtiden låta statsmakterna bestämma löner för arbetarna
i detta land. Det är vad vi nu diskutera. Yi diskutera, huruvida det är riktigt
eller icke att staten skall bestämma lönerna även på det som alltjämt är en enskild
arbetsmarknad. Jag laar överhuvud taget icke i min mun tagit orden »neutral
i arbetskonflikter», därför att jag uppriktigt slagt bär den uppfattningen, att
det har drivits alltför mycket skoj med statens is. k. neutralitet i arbetskonflikter.
Frågan örn staten skall vara neutral eller icke i arbetskonflikter är icke
identisk med frågan huruvida staten skall bestämma lönerna på arbetsmarknaden.
Det är det kommunisterna yrka på, visserligen bara i enstaka fall, men
hur de någonsin skola kunna förklara, varför det skall ske i ett endla fall, det
återstår att se.

Herr Sellander erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! I anledning av statsrådet Möllers sista anförande vill jag bara säga,
att vi ha krävt, att arbetarmäjoriteten skall utnyttjas till att stödja arbetarna
i den konflikt, som nu pågår, i stället för att utnyttjas till nackdel för de kämpande
arbetarna. Det är detta vi krävt och ingenting annat.

Härefter anförde:

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Sakskälen äro fullständigt försvunna
från denna debatt. — I statsrådets svar finnas de bärande motiven till
att statsmakterna icke velat ingripa och taga ställning i denna konflikt. Vem
har bett örn statens ingripande? Jag tillhör själv metallarbetarförbundet. Jag
har kuskat omkring under hela denna konflikt till massör av fackföreningar,
men ännu har jag icke hört, att en enda fackförening påkallat statsmakternas
ingripande. Detta gör, att jag kan säga till herrar kommunister, att vi ha så
pass stark kontakt med den svenska fackföreningsrörelsen, att vi icke ''stödja
ett ingripande, som den svenska fackföreningsrörelsen tager avstånd ifrån. Ordspråket
säger, att den som går obedd till, går otackad ifrån. I en sådan situation
lia kommunisterna råkat. Det är ingen som har bett örn statens ingripande.
Den svenska fackföreningsrörelsen håller på isin frihet. Därför är det heller
ingen som tackar kommunisterna. Jag tror icke att kommunisterna, när de
. gjorde denna framställning, själva trodde, att det skulle lyckas. Detta visade
sig ju tydligt, när herr Hagberg avlämnade sin motion och riksdagsbehandling
vägrades. Han hade då ögonblickligen en interpellation beträffande samma
sak färdig. Kommunisterna lia ju under hela kriget lågt upp kritiken mot
fackföreningsrörelsens ekonomiska politik så, att de kritiserat fackföreningsrörelsen
för dess samarbete med statsmakterna. Man bär gjort gällande, att
statsmakterna otillbörligt utnyttjat en tvångssituation till att hindra den
svenska fackföreningsrörelsen i dosis löneaktioner. Ingenting är mera falskt än
denna uppläggning. Grunden till dten ekonomiska politiken har ju från första
början krävts av den svenska fackföreningsrörelsen, detta är någonting helt
annat. Kommunisterna lia velat påskina, att den förda ekonomiska politiken är
ett påfund av direktör Söderlund för att hålla lönerna nere. Skall man kalla
det någonting, är det ett Wigforsspåfund för att skydda människorna, fram -

156

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

förallt arbetarna, oell de lågt avlönade, för en sänkning av deras levnadsstandard.
Dessutom har ju detta skett på frivillighetenis väg och genom förhandling.

Jag kan sammanfatta vad jag yttrat med ett pär ord. Kommunisterna trodde
icke, att statsmakterna i det läge, vi nu befinna oss, skulle tillåta en konflikt.
Läget är kanske icke fullt så kritiskt som för några år sedan. Kommunisterna
ha hela tiden räknat med att regeringen skulle ingripa och påverka fackföreningsrörelsen,
och att fackföreningsrörelsen skulle vara lojal och försöka
tvinga arbetarna till att godtaga en kompromisslösning och sedan få utnyttja
detta. Nu har detta icke skett. Kommunisterna ha på detta sätt kommit i en
sådan situation, att de tydligen känna sin svaghet. De veta, att de säkerligen
icke kunna klara upp situationen. Därför kräva de nu statsmakternas ingripande.

Herr Senander kom med påståenden, vilbas oriktighet herr Sköldin fullständigt
påvisat. Han sade, att man tvingat sockerbruksarbetarna till en kompromiss,
varigenom de godtogo 20 % sänkning av sitt förslag. Herr Sköldin har
ju redan erinrat örn att kommunisterna själva i denna konflikt förordat en
kompromiss, som går ut på att man skulle bestämma sig för 27 %. Det förhåller
sig så. som herr Sköldin sade, att kommunisterna försöka inbilla det svenska
folket, att det icke finnes några svårigheter att få praktiskt taget vilka löner
som helst, bara fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna vilja. Man har
på sina möten aldrig nämnt något örn, att det finns en motpart. Nu har man
själv fått pröva på saken och vet sålunda, att det finns en motpart. Man söker
då statsmakternas hjälp för att lösa den andnöd, som man kommit i.

Till sist vill jag säga ett pär ord örn den neutralitet herrar Persson och Senander
talat örn. De ha åtminstone ett tjugotal gånger sagt, att de icke vore
neutrala i denna konflikt. De tuggade tydligen örn detta så många gånger därför
att de kände på sig, att de äro misstrodda. Folk tror icke på dem. Vi
äro heller icke neutrala. Jag tror icke någon människa är neutral i denna metallarbetarkonflikt.
Åtminstone är icke jag det, och jag tror icke heller, att
högermännen i denna kammare äro neutrala. De önska säkert, att verkstadsföreningen
skall vinna slaget, men de äro så pass skickliga taktiker, att de
icke säga det i kammaren.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna,

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Innan det sätts punkt för denna debatt
vill jag framföra ett par synpunkter. Herr Petterson säde, att det finns ingen
fackförening, som skulle vilja påkalla statens ingripande i denna konflikt. Jag
erinrar örn vad herr Cruse sade, att fackföreningsrörelsen är motståndare till
statens ingripande i arbetskonflikter. Det är ju naturligt, att människor, som i
likhet med landsorganisationens ordförande offentligen vända sig mot de av
arbetarna uppställda kraven, använda sitt inflytande för att förhindra försök
att med statsmakternas hjälp genomföra dessa krav. Det har anmärkts på att
saken icke har behandlats av fackföreningarna. Det är ju ganska egalt. Vi lia
icke vänt oss till fackföreningarna utan till riksdagsmajoriteten. Skulle vi ha
satt i gång en kampanj för att frågan skulle behandlas av fackföreningarna,
är det alldeles säkert, att många fackföreningar skulle understött oss. Örn vår
framstöt icke fått spontant understöd, är väl detta en anledning för socialdemokraterna
till litet självrannsakan, ty det betyder väl, att Sveriges fackligt organiserade
arbetare ha så litet förtroende för riksdagsmajoriteten, att de icke
våga räkna med att erhålla dess stöd i en kritisk situation. Örn saken förhåller
sig så, som herr Petterson säde, så är det ju ingenting glädjande för socialdemokratien.
För övrigt säger väl sunda förnuftet, att det icke finns en enda

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

157

Svar på interpellation. (Forts.)

arbetare i detta land, som bär någonting'' att invända emot att riksdagen och
regeringen bestämma exempelvis att timlönen skall höjas med 15 öre, att ackordsförtjänsten
skall höjas med 5 %, att fackföreningarna skola få litet inflytande
över ackordssättningen på arbetsplatserna, och att lika lön bör utgå
för lika arbete. Jag gratulerar dem, som göra en Gollu pundersökning bland
''Sveriges metallarbetare och försöka få en enda röst för en sådan lösning. Jag
tror, att resultatet skulle bliva mycket dåligt.

En annan synpunkt som bör beaktas är, att här har man i femtio år drivit
propaganda och sagt åt arbetarna: vänta bara tills vi fått majoritet i riksdagen,
då skall det bliva en annan dans här i gamla Sverige! Vilka underbara löften
har man icke givit. Det har icke handlat örn att höja ackordspriserna med 5 %
utan om att taga ifrån kapitalisterna produktionsmedlen och skapa det tusenåriga
lyckoriket för arbetarklassen. Det har varit propaganda, men nu har man kommit
i det läget, att majoritet finns, och då vill man icke ens diskutera ett
ingripande till förmån för att hävda så blygsamma krav som dessa. Man föredrager
att spöka med att herr Hagberg, som herr Möller sade, vill ha strejkförbud.
Herr Hagbergs linje leder följdriktigt till strejkförbud, menar man.
Jag skulle framför allt till socialministern — han är frånvarande, men det är
väl alltid någon, som kan tala örn för honom vad jag sagt — vilja säga, att örn
denna diskussion givit något resultat, så är det att herr Möller som socialdemokratiens
talesman ställer som villkor för att man skall ingripa till arbetarnas
förmån i en konflikt av detta slag, att man skall genomföra ett generellt
strejkförbud.

Herr Senander: Herr talman! Herr Petterson i Degerfors har, förmodligen
efter mycken tankemöda, spekulerat ut en teori beträffande avsikten med kommunisternas
uppträdande i metallarb edar kon f likten. Hanis teori går ut på att
kommunisterna icke räknat med, att det skulle bliva någon konflikt. De hade
bara velat ställa regeringen mot väggen. Kommunisterna hade icke menat allvar
med den propaganda, som bedrivits för metallarbetarnas krav.

Vi skulle ju kunna spekulera på samma sätt beträffande socialdemokraternas
avsikter. Det skulle kunna ske ungefär så som Eskilsitunakuriren skrev vid
konfliktens utbrott: Socialdemokraterna se gärna, att kommunisterna bryta
nacken av sig, och därför har förbundsstyrelsen icke använt sin vetorätt. Men
vi avstå från dylika ispekulationer. Vi ha, tvärtom, sagt, att vi icke tro på vad
Eskilstunakuriren skrivit. Örn vi hålla på och misstänkliggöra varandra, klara
vi aldrig upp problemen.

Herr Petterson i Degerfors förmenade, att kommunisterna voro ängsliga för
att de icke skulle kunna klara upp konflikten. De hoppades därför på statens
ingripande. Vi äro icke alls ängsliga för konflikten. Saken är ju den, att vi
icke ha något inflytande över ledningen av densamma. Konfliktens ledning ligger
hos herr Westerlund och de övriga medlemmarna av förbundsstyrelsen.
De som lia avgörandet beträffande konflikten ha sannerligen icke skött sig så
som generaler, vilka föra sina trupper i fält, böra göra. Men det är en annan
sida av saken. På ledningen av konflikten ha vi, tyvärr, inget avgörande inflytande.
Det enda vi kunna göra är att söka upprätthålla solidariteten bland arbetarna,
och det siler också genom de kommunistiskt orienterade metallarbetarna.

Sedan talade herr Petterson i Degerfors'' örn dest kompromissförslag, som
förhandlingsdelegeirade i Metall senast framfört inför medlingskommissionen,
och sade, att det var en sämre kompromiss än den regeringen tvingat fram i
fråga örn uppgörelsen för sockerbruksarbetarna. Jag vill ytterligare understryka
att det icke är kommunisterna som ha ledningen av metallstriden, och
att detta faktum, att inflytandet ligger i händerna på personer, som sannerli -

158

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

gen icke gjort något för att (tillvarataga möjligheterna till seger för metallarbetarna,
är vad som tvingat fram ett kompromissförslag. Hade ledningen legat
i de radikala metallarbetarnas händer och hade kommunisterna haft ett verkligt
inflytande över metallindustriarbetarförbundet och icke behövt räkna med
sabotage från annat håll är jag övertygad om, att arbetarnas krav skulle ha
genomförts utan. strid, och att i varje fall, örn det hade kommit till strid, denna
skulle lia förts på ett helt annat sätt än vad nu blivit fallet.

Herr Sköldin: Herr talman! I mitt förra anförande sade jag, att det rådde
fullständig enighet inom den (svenska arbetarklassen om att man borde bekämpa
och sätta sig emot statsingripanden, dag åberopade mig bland annat på att herr
Set Persson i Stockholm hade i anslutning till en interpellation örn sockerarbetarkonflikten
varit mycket uppbragt och upprörd över att regeringen skulle ha
övat något slags påtryckning på Grov- och fabriksarbetareförbundet, så att
arbetarna fått taga en uppgörelse på åtta öre i timmen i stället för begärda
tio öre. Nu söker herr Persson trolla bort denna svängning i ståndpunkten från
1944, när det gällde sockerbraksarbetarna, med ''att förklara, att han hade aldrig
varit neutral.

Detta resonemang om neutralitet hör väl i verkligen icke hit, utan hela frågan
gäller ju, om det är klokt ur fackföreningssynpunkt, att man här i landet
skall införa vad nian skulle kunna kalla politiska löner. Och detta var — såvitt
man skall tro vad ''sorn återfinnes i protokollet — herr Petrsson en mycket ''stark
motståndare till, när det gällde sockerbrukisarbetamn. Det är alltså icke fråga
örn någon neutralitet, utan det är fråga örn en åtgärd mot den svenska fackföreningsrörelsen,
där således herr Persson då hade en ''ståndpunkt och i dag
företräder en annan. Det är detta jag avsett att påpeka med vad jag förut (sagt.

Örn man alltså här skall giva sig in på denna väg, Ilar man, som herr Hagberg
säde, icke frågat metallarbetarna örn huruvida den var klok att beträda
eller icke, utan man har i (Stället ställt frågan till riksdagens majoritet, alltså
det socialdemokratiska (arbetarpartiets representanter. Jag vill säga, att det är
nog riktigt. Jag skulle föreställa mig, att hela avsikten är att söka på detta
sätt kompromettera oss för att hava tagit parti för arbetsgivarparten och därigenom
misskreditera den svenska (socialdemokratien.

Vi lia från socialdemokratiskt håll sagt, atif den av Hagberg rekommenderade
åtgärden vore liktydig med att införa obligatorisk ''skiljedom, som i sin
tur skulle innebära strejkförbud. Nu säger herr Persson i Stockholm och även
herr Senander, det beror helt på de socialdemokratiska representanterna. Med
utgångspunkt från det sätt, som ändå herrarna lia att bedöma ''sådana här frågor
icke enbart här utan även när det gäller diskussioner på fackföreningspiöten,
förutsätta ni ju alltid, att de krav som (ställas från airbetarhåll äro berättigade.
Örn man alltså här knäsätter principen, att staten skall ingripa, kan
icke detta, såvitt jag kail förstå, medföra andra resultat än att man också
måste vara beredd på att göra det även i fortsättningen. Då blir väl ändå konsekvensen
därav den, att icke några strejker i fortsättningen behöva tillgripas.
Denna konsekvens är ju liktydig med ett istrejkförbud.

Herr Persson försökte också göra sig trevlig ''över att i denna diskussion hade
uteslutande uppträtt representanter för socialdemokratiska arbetarpartiet som
försvarare för den ståndpunkt, sorn hade givits uttryck för från regeringsbänken.
Är det så förvånansvärt, att det förhåller sig på det sättet, när ''alla anklagelser
faktiskt från herrarnas sida riktat sig just mot det socialdemokratiska
arbetarpartiet och dess representanter? Det är klart, att det skulle vara
tacknämligt både för herr Persson och andra, om arbetsgivarnas representanter
skulle gå upp och tala för en likartad ståndpunkt. Men alla känna val, hur

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

159

Sval- på interpellation. (Forts.)

angelägna de alltid varit tidigare att utnyttja dan politiska makten för att
pressa den svenska arbetarklassen. Därför skulle man med ett sådant resonemang
från det hållet bara behöva citera vad tidigare anförts för att åskådliggöra,
att ett sådant resonemang skulle vara skoj.

Herr Wiberg: Herr talman! Det är naturligtvis med det allra största intresse
jag åhört detta meningsutbyte mellan kommunister och socialdemokrater. Diskussionen
har säkerligen varit nyttig i många avseenden och har medfört klarhet
i en del hänseenden, örn vilka förut fullständig klarhet icke rått. Vi ha
så t. ex. nog litet var blivit ganska medvetna örn att kommunisterna anse den
pågående konflikten förlorad. De anse tydligen läget t. o. m. vara så dåligt,
att de nu i högsta grad måste bemöda sig örn att frånsäga sig ansvaret för
konflikten. De vilja reducera sitt inflytande i metallindustriarbetarförbundet.
De vilja framstå som den oskyldiga parten, som uteslutande har haft arbetarnas
intresse för ögonen. Men vi veta också — och vår visshet är fullständig
efter denna diskussion — att det förhåller sig på det sätt att denna konflikt
har inspirerats av kommunisterna. Vi kanske också kunna konstatera, att den
medicin, som kommunisterna nu rekommendera — när de vilja taga sin Matts
ur skolan — påminner örn Döbeln vid Jutås i Fänrik Ståls sägner, där det
heter ungefär så här: »Herr doktor, gör mig i dag bra örn ock i morgon sjufalt
värre!»

Socialminister Möller och regeringen äro värda all aktning för att de icke
velat falla till föga för locktoner örn att staten skulle ingripa — med påföljd
att staten i framtiden skulle ha kommit att bestämma lönerna här i landet.
Vi ha haft tillräckligt med statsingripanden. Det skulle sannerligen icke bli
till någon fördel för den svenska arbetarklassen, om det i framtiden bleve staten,
som bleve avgörande i fråga örn lönesättningen, varigenom arbetsmarknadens
parter bleve satta ur spelet.

Men diskussionen har också, givit mera. Den har visat hur kommunisterna
sträva efter, icke demokrati utan diktatur. Men man strävar icke endast efter
diktatur,- man vill ha en ensidigt inriktad diktatur, som skulle användas till
förmån uteslutande för en grupp i samhället.

Det har under debatten naturligtvis riktats en del angrepp mot arbetsgivarna
och då närmast rnot verkstadsföreningen. Jag skall icke förlänga dagens plenum
genom att riva upp en lång debatt örn alla d.e spörsmål som i samband
härmed kunde ha aktualitet. Jag vill endast i korthet avvisa dessa angrepp
såsom obefogade. Jag vill också påminna örn att den andra parten gick till
förhandlingsbordet med ett beslut: här förhandlas icke, utan saken gäller örn
arbetsgivarna vilja godtaga ett dekret eller icke. Kan den part, som börjar
en förhandling på sådana premisser, med fog beskylla den andra parten för
oresonlighet

Herr Set Persson i Stockholm talade mycket varmt örn hälsovårdss.ynpunkter
och betonade särskilt, att metallindustriarbetarförbundet — eller kanske
det den gången var kommunisterna — hade gått med på ett undantag, när
det gällde torvkolugnar. Ja, detta undantag är ju i och för sig mycket aktningsvärt.
Men jag kan icke undgå att ställa detsamma mot bakgrunden av
att förbundet vägrat att ens tillåta transport av färdiga lantbruksmaskiner från
de lagerhus, där de nu ligga, till lantbrukarna, som i högsta grad behöva
redskapen i fråga. Och detta sker vid en tidpunkt då vi uppmanas av folkhushållningsministern
och andra representanter för statsmakterna att på allt
sätt söka få fram livsmedel för att förhindra hunger och nöd bl. a. hos våra
nordiska grannfolk.

160

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Herr Sköldin sade, att kommunisterna
gjort allt för att i samband med denna metallarbetarkonflikt misskreditera
socialdemokratien. Nej, alla våra anklagelser i allt vad med metallarbetarkonflikten
har att skaffa rikta sig mot arbetsgivarna, främst verkstadsföreningen
och därutöver Svenska arbetsgivareföreningen, som solidariskt hålla
samman mot arbetarna. I våra försök att mobilisera största möjliga krafter
mot arbetsgivarna ha vi gjort denna framstöt i riksdagen för att mobilisera
också de parlamentariska maktmedel och kraftresurser, som arbetarrörelsen
förfogar över. Vi ha anklagat arbetsgivarna för oresonlighet; vi lia anklagat
dem för att utöva sabotage mot viktiga delar av svensk folkförsörjning. Men
när vi göra detta, ja, då ila socialdemokraterna i riksdagen i realiteten till
arbetsköparnäs undsättning. Deras uppträdande i kammaren i debatten i dag
har glatt en av de främsta arbetsgivarrepresentanterna här i riksdagen, herr
Wiberg, på sådant sätt, att när han skall uttryckta sin högaktning över det
blir det först mot herr Möller i regeringen tillsammans med regeringens övriga
ledamöter. Vi veta vad herrar arbetsgivare mena med högaktning när det
gäller frågor som ha samband med profiten. Inför alla krafter, som hota
profiten, buga sig icke herrar av herr Wibergs typ ens i riksdagens andra
kammare trots de former, i vilka man umgås i denna parlamentariska församling.

Så bara ett ord till herr Sköldin ännu en gång. Jag vände mig under sockerbrukskonflikten
mot att regeringen ingrep mot arbetarparten; det är riktigt.
Nu önskar jag, att regeringen skall ingripa mot arbetsgivarna. Då säger herr
Sköldin, att Set Persson svänger. Är det svängning? Det är konsekvent. Det
är en konsekvent klasspolitisk inställning. Jag reagerar på olika sätt när
frågorna ligga till på olika sätt som i detta fall. När regeringen ingrep mot
arbetarna, reagerade jag mot regeringen. Nu reagerar jag mot regeringen därför
att den ej vill ingripa till arbetarnas förmån mot arbetsgivarna. Herr Sköldin
reagerar lika. Vad beror det på? Jo, på att lian är ett socialdemokratiskt
klasspolitiskt neutrum. Varje människa med ett uns av klasskänsla kvar i kroppen
kan ju aldrig stiga upp och tro, att hon kan taga kål på en motståndare
genom att argumentera på sätt herr Sköldin gjort. Jag förstår icke hur man
kan giva sig till att försöka vinna något i en debatt på detta sätt.

Alltså, herr Sköldin reagerar alltid lika i sådana här fall, oavsett vad det
gäller. Det är på det sättet. Därför säger han också alltid, när samlingsregeringen
gjort någonting, att »Får har alltid rätt».

Herr Senander: Bara en kort replik till herr Sköldin. Han beskyllde herr
Persson i Stockholm för att ha intagit olika ståndpunkter vid olika tillfällen.
Han framhåller, att i fråga örn sockerkonflikten hade herr Persson en ståndpunkt,
men i den föreliggande frågan en annan. Men bär icke herr Sköldin
själv haft två ståndpunkter? Han gillade ingripandet i sockerbrukskonflikten
men anser, att intet ingripande nu bör ske.

Herr Sköldin: Jag vill bara säga, att vid tidpunkten för sockerbrukskonflikten
lades ju hela resonemanget upp på att det skulle ha varit något ohyggligt
att ha tillgripit denna lag mot sockerbruksarbetarna. Bara det att något sådant
skulle ha antytts till grovarbetarförbundet skulle ha varit en dödssynd från
regeringens sida. Men samma personer som då betraktade statens ingripande
på det sättet anse i dag, att nu skall ett ingripande ske.

överläggningen var härmed slutad.

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

161

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 285, angående bidrag till driften av anstalter för bildbara sinnesslöa m. m.;

nr 287, angående anslag till expeditionsbar acker för statens utlänningskommission;
och

nr 288, angående lönereglering för föreståndare och vissa lärare vid statsunderstödda
skolor och med dem samorganiserade arbetshem för bildbara sinnesslöa
m. fl.; samt

till bankoutskottet propositionen, nr 289, angående pensionsreglering för föreståndare
och vissa lärare vid statsunderstödda skolor och med dem samorganiserade
arbetshem för bildbara sinnesslöa m. fl.

§ 6.

Föredrogs den av herr Skoglund i Umeå vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Rubbestad, angående sänkning av priset å visst motorbränsle.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Herr statsrådet Erlander avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 290, angående anslag till upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga
örn hantverk och småindustri;

nr 291, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 934) örn tjänsteplikt, m. m.; och

nr 293, med förslag till förordning örn provisorisk förstärkning av blindhetsersättningar,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§8.

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets memorial, nr 15, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2, 3, 6 och 7 §§ stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande;

statsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till förlagskapital för inköp
av förnödenheter m. m.;

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till undervisning i folkrätt vid Stockholms högskola;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till häradsskrivare jämte i ämnet väckta motioner;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till tullverket jämte i ämnet väckta motioner;

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 19.

162

Nr 19.

Lördagen den 5 maj 1945.

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående örn- och tillbyggnad
av länsresidenset i Kristianstad;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts'' proposition angående tillbyggnad av
landsstatshuset i Göteborg;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående tillbyggnad av
landsstatshuset i Falun m. m.;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av tomter
för postverkets räkning i Västerås;

nr 118, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av riksbankens fastighet i Karlskrona;

nr 119, i anledning av väckt motion örn statsbidrag till Lidingöbron; och

o nr 120, i anledning av väckt motion om förbättring av postförbindelserna
på landsbygden;

bevillningsutskottets betänkande, nr 36, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till förordning örn ändring i förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker jämte i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av dels Kungl. Maj rts proposition med förslag till lag om
ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m., dels ock en i ämnet
väckt motion; och

. nr 29, i anledning av Kungl. Maj rts proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser örn fartyg, som ankommit från krigförande eller ockuperat
land;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av vackt motion örn viss ändring i lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete;

nr 38, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring
för olycksfall i arbete;

nr 39, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn nyttjanderätt
till fast egendom; och

nr 41, i anledning av väckt motion angående översyn av lagen örn medling
i arbetstvister;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, i anledning
av väckt motion angående upphävande av viss föreskrift örn järnvägens fungerande
såsom inlämningsställe för motböcker m. m.; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av
motioner angående utredning rörande statens medverkan till en lösning av
industriens arbetarbostadsproblem, angående åtgärder för likviderande av bostadsbristen
vid vissa bruk i Värmlands m. fl. län samt angående undersökning
beträffande landsbygdens bostadsstandard.

§ 9-

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen r •

nr 5, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

Lördagen den 5 maj 1945.

Nr 19.

163

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1945/46 till avlöningar vid karolinska mediko-kirurgiska institutet; nr

197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 199, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till vissa
omkostnader för Svenska gengasaktiebolagets verksamhet.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 8 em.

In fidem
Sune Norrman.