1945. Andra kammaren. Nr 16 (Riksdagens protokoll 1945:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945. Andra kammaren. Nr 16.

Lördagen den 14 april.

Kl. 3 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ I Herr

statsrådet Domö avlämnade Kungl. Majda propositioner:

nr 259, med förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag),
m. m.; och

nr 260, angående vissa anslag för budgetåret 1945/46 till yrkesundervisningen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2-

Herr förste vice talmannen lämnade pa begäran ordet till chefen för kommu- Svar pä
mkationsdepartementet, herr statsrådet Domö, som anförde: Herr talman! Tinterpellation.
danlöten av denna, kammare, herr Lundberg, har — med utgångspunkt från
ett fall, vari en vid statems järnvägar anställd stationskarlsaspirant F. Stridh
efter 1 ilka nili de rsökni ng för anställning såsom extra ordinarie tjänsteman blivit
entledigad på grund av ryggdeformitet — till mig riktat följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat det osäkerhetstilistånd, som råder för
aspiranter till statlig tjänst, och därmed sammanhängande ekonomiska och sociala
problem?

2. Örn sa är fallet, är statsrådet villig att dels lämna en redogörelse för
nu gällande ansitällningsprinciper för statlig tjänst samt dels upplysa kammaren*
örn vilka åtgärder, som han anser nödvändiga att vidtaga för att få till
stånd en bättre och för aspiranterna mera tillförlitlig anställningsform?

Det i interpellationen åsyftade fallet har nyligen varit föremål för Kungl.

Maj :ts prövning i anledning av en framställning örn fortsatt anställning för
Stridh. Omständigheterna i detta fall äro i huvudsak följande.

Stridh är född 1918 och blev efter en av vederbörande tjänsteläkare i februari

1943 verkställd undersökning, varvid hans hälsotillstånd godkändes, antagen
såsom tillfällig befattningshavare den 1 april 1943 och anställd såsom stationskarlsaspirant
den 1 juni samma år. Det var avsett, att han skulle befordras till
e. o. stationskarl den 1 oktober 1944. Efter förnyad undersökning i september

1944 fann undersökningsläkaren, att Stridh var olämplig för den angivna tjänsten
med anledning av ryggdeformitet. Enligt utlåtande av en ortopedisk specialist
bestod ryggdeformiteten i en lätt si dokrökning i övre länd- och nedersta
bröstryggraden samt något ökad kutryggighet lokalt i nedre delen av bröstryggraden.
Ryggradskrökningen ansågs vara av lindrig art och några tecken på
ryggradsinsufficiens förelågo icke. Vederbörande järnvägsläkare i Uppsala uttalade
samtidigt sin uppfattning, att Stridh med sin ryggradskrökning obestridligt,
hade en svag rygg, som nog inte holle i längden. På grund av dessa utlå Anilra

hammarens protokoll 1945. Nr 10. 1

Nr 16.

liördagen den 14 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

tanden bestämde järnvägsstyrelsen i oktober 1944, att Stridh skulle — med
hänsyn till hos honom konstaterade brister i kroppsligt hänseende — efter uppsägning
entledigas.

Efter det framställningen till Kungl. Majit gjorts, inhämtade järnvägsstyrelsen
utlåtande jämväl av en annan ortopedisk specialist. Detta utlåtande, bekräftade
i stort sett den bild, som undersökningarna i september 1944 givit,
men innehöll en ganska försiktig bedömning av hälsotillståndet och sjukdomsriskerna.
Sammanfattningsvis anfördes, att en rygg av detta slag ej kunde betraktas
såsom utpräglat dålig. Det vore ett känt förhållande, att ryggförändringar
av detta slag disponerade för framtida besvär. Orsaken till att besvären
uppträdde först under en senare åldersperiod vore den med åren sjunkande vävnadsvitaliteten.
Stridhs rygg kunde således ej betraktas som helt fullgod med
hänsyn till de framtida möjligheterna för besvär och därav följande nedsatt
arbetsförmåga inom framför allt tungt arbete.

Självfallet måste bedömningen av ett fall som detta vara föremål för tvekan.
Yad i ärendet förekommit synes mig giva vid handen, att järnvägsstyrelsen på
basis av det hos styrelsen föreliggande materialet haft fog för sin åtgärd att
låta uppsäga Stridh från anställningen. Vid ärendets remissbehandling framltommo
emellertid vissa omständigheter, vilka kunde giva stöd för antagandet,
att ryggdeformiteten i detta fall icke skulle komma att menligt inverka på den
framtida tjänstbarheten.

Kungl. Majit har också genom beslut den 13 april 1945 — med hänsyn till
omständigheterna i det föreliggande fallet —• medgivit att Stridh finge kvarstå
i tjänst.

Jag övergår nu till de av interpellanten framställda frågorna angående aspiranternas
anställningsförhållanden. Det ligger i sakens natur, atti jag här måste
begränsa mig till allenast några få synpunkter med sikte närmast på förhållandena
vid statens järnvägar.

För vinnande av pensionsberättigande anställning i statens tjänst fordras i
regel, att viss tjänstgöring fullgöres i en mindre fast anställningsform, inom
vissa grenar av statsförvaltningen benämnd aspirantanställning, inom andra anställning
såsom extra tjänsteman. Vid statens järnvägar föregås aspirantanställningen
i regel av någon tid i tillfällig tjänst. Under aspiranttiden skall befattningshavarens
lämplighet för mera fast anställning prövas ur olika synpunkter.
Det är uppenbart, att en sådan prövning — även om den för aspiranten innebär
en viss tids osäkerhet örn huruvida slutlig anställning skall vinnas — är påkallad
med hänsyn till de förpliktelser, som antagning i extra ordinarie eller ordinarie
tjänst för med sig för statsverket.

Aspiranttjänstgöringens varaktighet växlar inom skilda förvaltningsgrenar.
För de stora grupperna av rekryteringspersonal vid statens järnvägar fortlöper
tjänstgöringen i allmänhet efter i huvudsak de linjer, som jag förut angivit i
fallet Stridh, ehuru naturligtvis variationer förekomma. Befordran till extra
ordinarie är självfallet beroende även på bedömningen av frågan, huruvida stadigvarande
behov av aspirantens arbetskraft föreligger. Anställningsförhållandena
för stora grupper av rekryteringspersonal inom statsförvaltningen i allmänhet
är för närvarande föremål för en sakkunnigutredning inom finansdepartementet,
och jag skall därför icke gå närmare in på dem. Då interpellantens
intresse främst synes knutet till läkarundersökningens betydelse i antagningshänseende,
skall jag inskränka mig till en kortfattad redogörelse för vissa bestämmelser
härutinnan.

Jämlikt kungörelsen 460/1935 må icke någon vinna anställning i statlig befattning,
med vilken är förenad pensionsrätt, eller anställas i syfte att efter

Lördagen den 14 april 1945.

Nr 16.

Svar på ''interpellation. (Forts.)

viss prövnings- eller utbildningstid erhålla sådan befattning, med mindre han
företett läkarintyg angående sitt hälsotillstånd. Denna föreskrift säger intet örn
de fordringar, som ur hälsosynpunkt böra ställas på innehavaren av den ifrågavarande
tjänsten. Av förarbetena till författningen framgår, att syftet icke
varit att uppställa frihet från sjuklighet och dylikt såsom allmänt kompetensvillkor
för erhållande av anställning i statens tjänst. Där ej sådant stadgande
i annat sammanhang meddelats, får den anställande myndigheten följaktligen
fästa samma avseende vid läkarintyget som vid andra ansökningshandlingar^
Myndigheten är sålunda skyldig att pröva sökandens lämplighet jämväl ur
hälsosynpunkt, men meningen är icke — såsom interpellanten i något tillspetsad
form antytt — att statstjänsten skulle vara förbehållen fysiska A-människor.

Förevarande kungörelse reglerar icke skyldigheten att förete läkarintyg för
anställning vid bl. a. de affärsdrivande verken. För dessa ha särskilda föreskrifter
redan tidigare varit gällande. Beträffande statens järnvägar finnas
bestämtaielser härom i järnvägsstyrelsens instruktion och särskilt utfärdade
föreskrifter angående fordringarna i avseende å kropps- och sinnesbeskaffenheten
hos befattningshavare vid statens järnvägar.

Dessa bestämmelser innebära, att en tjänstesökande före första anställningen
måste förete ^ läkarintyg rörande färgsinne samt hälsotillstånd i övrigt. För
anställning såsom extra ordinarie fordras i regel ny läkarundersökning. Läkarundersökningen
avser att fastställa, att vederbörande äger god kroppsbyggnad,
är_ fri från påtagliga psykiska defekter oell icke är behäftad med vissa särskilt
angivna kroppsfel och sjukdomar. Härutöver finnas specialbestämmelser
för personal med viss tjänstgöring.

En reglering sådan som den angivna är uppenbarligen betingad av de speciella
krav, som med hänsyn till trafiksäkerheten måste ställas på järnvägspersonalen.
Det är givet, att en aspirant icke kan från början vara säker på
fortsatt anställning, då det i vissa fall kan vara möjligt att vederbörande sig
själv ovetande är behäftad nied någon redan utbildad eller latent defekt, som
icke upptäckes vid en första undersökning. Av tillgängliga statistiska uppgifter
framgår emellertid, att riskerna för aspirantper.sonalen att efter fullgjord
aspiranttjänstgöring icke bliva antagen i mera stadigvarande tjänst på
grund av sådan prövning av hälsotillståndet äro obetydliga. Under tiden 1 oktober
1943 1 januari 1945 lia sålunda sammanlagt 5 787 aspiranter beford rats

till extra ordinarie befattningshavare i 5 :e lönegraden, medan under samma
tid endast 13 fall förekommit, där järnvägsstyrelsen anbefallt uppsägning av
aspiranter på grund av brister i avseende å kroppsbeskaffenheten.

Den korta översikt, till vilken jag här måst inskränka mig, ger enligt min
mening stöd för uppfattningen, att kravet på anställningstrygghet för aspiranter
i statens tjänst ur de synpunkter, som närmast varit föremål för interpellantens
intresse, blivit inom rimliga gränser tillgodosett. Någon anledning
att här tala örn ett osäkerhetstillstand eller örn godtyckligt förfarande synes
mig icke föreligga. Att bedömningen av eli enstaka tveksamt fall kunnat utfalla.
olika, iir naturligt. Men det är knappast obilligt, att staten förbehåller
sig att under viss tid före fast anställning pröva både vederböra.ndes lämplighet
i arbetet och hans fysiska och psykiska tjänstduglighet. Vad särskilt
angår föreskrifterna om läkarundersökning äro dessa ägnade att undanröja
riskerna såväl för statsverket att välja olämplig personal som för de anställningssökande
själva att komma in på en levnadsbana, sorn icke lämpar sig för
deras kroppskonstitution och hälsotillstånd. Härtill komma för statens järnvägars
(lid de särskilda fordringar, sorn med hänsyn till allmänhetens krav på
trafiksäkerhet måste ställas.

Nr 16.

Lördagen den 14 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härefter yttrade

Herr Lundberg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framföra ett tack för svaret på min interpellation,
och jag får samtidigt uttala mili tillfredsställelse över att Kungl.
Majit medgivit att personen i detta aktuella fall, herr Stridh, får kvarstå i
tjänst.

Av svaret framgår även att den fråga, som det här gäller, är föremål fölen
sakkunnigutredning. Det kan därför kanske vara befogat att göra en del
allmänna kommentarer, i synnerhet som jag i viss omfattning bibringats en
känsla av att läkare och de anställande myndigheterna i en del fall uppsatt
kompetenskrav, som sammanfalla i det tillspetsade uttrycket A-människor. Jag
kan medge att uttrycket är något tillspetsat, men frågan är så pass allvarlig
att jag velat få den uppmärksammad, ty den har avgörande betydelse för
arbetsmarknaden i dess helhet.

Staten är en stor arbetsgivare med något hundratusental anställda. De anställningsprinciper,
som tillämpas inom de statliga verken, få därför allmän
betydelse. Efter vad jag kan förstå, äro de statliga anställningsförmånerna
av bl. a. fri sjukvård, sjukledighet med bibehållande av vissa löneförmåner,
tjänste- och familjepension en bidragande orsak till vad man kan kalla det
stränga läkarurvalet, därvid även till synes betydelselösa skavanker tagas till
intäkt för att neka statlig anställning, då det kan befaras att vederbörande
i framtiden kan få nedsatt arbetsförmåga. Detta i sin tur för till att i mångå
fall hälsokraven ej bli dikterade av hänsyn till tjänstgöringens karaktär i olika
befattningar utan av hänsyn till sjukledighets- och pensionsförmåner.

Till detta kommer att enskilda, i yrket väl förfarna läkare vid bedömningen
av ett visst fall kunnat komma till andra värden än ett verks egna tjänsteläkare
gjort, och även örn detta kan ha sin förklaringsgrund, skapas därigenom
en beklaglig känsla av osäkerhet, som i vissa fall även kan utmynna i en känsla
av godtyckligt förfarande.

Frågan örn de partiellt arbetsföra har ju under senare tid aktualiserats, och
alla äro väl besjälade av en känsla av att något måste göras på detta område.
Det blir nog även nödvändigt att samhället tar krafttag för att komma
till rätta, med detta problem. Man måste då fråga sig: bör icke samhället under
dessa förhållanden noga se till att icke en del människor felaktigt inrangeras
i de partiellt arbetsoförmögnas led genom omotiverat höga anställningskrav
inom statliga verk och inrättningar samtidigt som själva arbetsuppgiften får
komma, i efterhand?

En person, som varit anställd såsom aspirant i statlig tjänst men på grund
av något mindre sjukdomssymtom blivit avskedad, måste ju på något sätt söka
sig ut på den allmänna arbetsmarknaden. Det kan då tänkas att de privata
arbetsgivarna med hänvisning till statens anställningsprinciper anse sig helt
fritagna från ansvar att godtaga den av staten vrakade, meli till arbete fullt
dugliga arbetskraften. Detta förhållande är i längden ohållbart, och det är
angeläget att samhället snarast möjligt söker lösa detta viktiga problem. Jag
kan villigt erkänna att det skydd i olika avseenden, sorn tillerkännes de statsanställda
arbetarna, inte har sin motsvarighet hos de privata arbetsgivarna,
men detta bör inte utesluta möjligheten att lösa frågan på ett gott sätt.

Hur olika kompetensfordringama äro konstruerade framgår bl. a. av en
skrift, som utgivits av arbetsmarknadskommissionen och där professor Sven
Larsson i fråga örn synkrav och arbetsanställning anför: »Det förefaller onekligen
överraskande, att man i vårt land kan bli kirurg och tandläkare med hur
dålig synskärpa som helst och med hur stark närsynthet eller annat brytnings -

Lördagen den 14 april 1945. Nl'' 16. 5

Svar på interpellation (Forts.)

fel som helst men ej telefonist, telefonarbetare eller brevbärare. Man kan få
bli läkare och tandläkare utan att någon bekymrar sig om synskävpa didref
raktion men icke sjuksköterska eller sjukvårdare.»

Det är givet att jag inte vill sätta i fråga att det inte för vissa statstjänster
skulle vara nödvändigt med speciellt noggrann prövning av arbetarnas lämplighet,
detta inte minst inom trafikväsendet, men då bör detta lia sitt stöd i
arbetarens lämplighet och förmåga att utföra arbetsuppgiften och inte endast
sikta på frågan: finns det överhuvud taget någon som helst sjukdomsrisk, som
kan medföra den eller den belastningen i framtiden?

Jag kan inte komma, ifrån att det nog råder ett motsatsförhållande mellan
staten såsom den, som skall garantera sina medborgare trygghet mot nöd till
följd av sjukdom, och staten såsom arbetsgivare, vilken liksom varje annan
arbetsgivare kräver största möjliga effektivitet a,v sina anställda. Det är att
hoppas, att vi inom en snar framtid skola kunna ordna fri sjukhusvård och
bättre sjukförsäkring på ett sådant sätt, att alla skola få njuta av denna trygghet
och förmån. På så sätt kanske andra bestämmelser automatiskt kunna följa
inom våra statliga verk.

Med det anförda har jag endast velat understryka att de statliga anställningsprinciperna
äro mogna för en revidering, och jag noterar givetvis med tillfredsställelse,
att Kungl. Maj :t redan vidtagit åtgärder för att realisera detta
önskemål.

Kanske jag dock bör tillägga, att jag hoppas att vid denna revidering även
den praktiska erfarenhet beaktas, som finns samlad såväl hos de statliga verken
som dess personalorganisationer. Det måste i detta sammanhang sägas
ifrån att endast med s. k. intelligensprov löser man icke rekryteringsfrågan,
ty om enbart de teoretiskt-vetenskapliga uppfattningarna få bli de bestämmande,
kan det lätt tänkas att vi få folk kvar för arbetsuppgifterna, som sakna
möjlighet att praktiskt utföra dem.

Jag tolkar svaret på min interpellation -så, att statsrådet även i fortsättningen
kommer att ägna denna fråga, den praktiska och intresserade uppmärksamhet,
som erfordras för en förnuftig lösning av dessa viktiga spörsmål. Jag
ber också att än en gång få tacka statsrådet för det intresse, som kommit till
synes i samband med handläggandet av det i detta sammanhang berörda personalärendet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö, som yttrade: *
Herr talman! Ledamoten av denna kammare, herr Gavelin, har i en till mig
riktad interpellation frågat, huruvida jag uppmärksammat den oro och det
missnöje, som kommit till uttryck på sina håll bland landets vägarbetare sedan
staten övertagit vägväsendet, och örn jag ämnade vidtaga några åtgärder, som
kunde leda till ett bättre förhållande för bl. a. vägarbetarkåren.

Interpellanten framhåller, att hans uttalanden grunda sig på iakttagelser
från hans hemtrakt. Den oro och det missnöje, som kommit till interpellantens
kännedom, skulle lia sin grund däri, att vägarbetarkåren förväntat en
säkrare och mera varaktig anställning, sedan staten övertagit vägväsendet, men
att denna förhoppning icke infriats utan att tvärtom en försämring skulle lia
inträtt på en del håll. Sålunda hade relativt betydande permitteringar av vägarbetare
på sina håll ägt rum redan första året efter förstatligandet. Även

Svar pä
nlerpellation.

Nr 16.

Lördagen deri 14 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

arbetare, som under en lång följd av år varit i vägarbete, bade drabbats av
dessa permitteringar.

I anledning av interpellationen har jag under hand införskaffat en promemoria
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Styrelsen har bl. a. sökt klarlägga
vissa, av interpellanten berörda, med vägväsendets förstatligande sammanhängande
förhållanden, vilka i stort sett torde vara kammarens ledamöter
bekanta från behandlingen av frågan örn vägförstatligandet. Då jag icke ansett
mig böra uppehålla, kammaren med en rekapitulation av hithörande frågor, hallag
överlämnat en avskrift av styrelsens promemoria till interpellanten för
kännedom i dessa delar. Här torde jag kunna inskränka mig till följande anmärkningar.

Inför vägförstatligandet genomförde många vägstyrelser en forcering av
särskilt vägbyggnadsärbeten men i viss mån även vägunderhållsarbeten. Vägdistrikten
arbetade därvid så att säga i förskott i avvaktan på vederbörligt
statsbidrag. Detta medförde, att anfalet vid vägdistrikten anställda arbetare
ökades under år 1943. Härtill kom, att vissa, vägdistrikt redan tidigare voro
överorganiserade.

Sedan den statliga vägorganisationen den 1 januari 1944 övertagit såväl vägunderhåll
som vägbyggnad, skola givetvis alla arbeten på detta område utföras
med de anslag, som av statsmakterna anvisats, och efter de på detta
arbetsområde gällande bestämmelserna. Vägmyndigheterna äro sålunda nu
bundna inom gränserna för anvisningar på riksstaten och lia icke tillgång till
någon sådan medelsreserv, som vägkassorna tidigare utgjorde. Som bekant ha
de statliga väganslagen under senare år varit starkt nedskurna av den anledningen,
att medel och arbetskraft ansetts mera nödvändiga'' på andra verksamhetsområden
än vägväsendets. De begränsningar, som härav föranletts,
bero på statsmakternas vilja och icke på några åtgöranden från vägmyndigheterna,
s sida.

I början av år 1944 visade det sig med hänsyn till nu berörda omständigheter
ofrånkomligt att nedlägga eller begränsa vissa arbeten. Detta medförde
permitteringar på vissa håll, särskilt i de överorganiserade vägdistrikten. I några
län skärptes situationen av att lokal arbetsbrist uppkom inom vissa industrier.
I detta läge gjorde som bekant väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens
arbetsmarknadskommission en gemensam framställning örn medel för beredande
av arbete åt bl. a. permitterade vägarbetare. Kungl. Majit föreläde riksdagen
förslag i enlighet med myndigheternas hemställan, varefter å tilläggsstat
för budgetåret 1944/45 anvisades ett anslag a,v 15 OOO 000 kronor till vissa
vägarbeten. Med anlitande av dessa medel ha smärre arbeten sedermera igångsatts
i praktiskt taget alla län. Övergångstidens svårigheter i dessa hänseenden
torde numera vara övervunna.

Det ligger i vägarbetenas säsongbetonade natur, att vägarbetarkåren måste
sammansättas av en stam av mera varaktigt anställda arbetare och en grupp
arbetare, som anställes vid behov. För att i möjligaste mån utjämna växlingarna
i behovet av arbetskraft och bereda en jämnare och mera stadigvarande
sysselsättning åt vägarbetarkåren inom det statliga vägväsendet har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen bl. a. försökt att till lågsäsongerna förlägga sådana
arbeten, som äro oberoende av årstid och väderlek. Vidare har styrelsen sökt
tillvarataga möjligheterna, att såsom underhållsarbetare anställa personer, vilka
i sitt arbete alternera mellan å ena sidan jordbruks- och skogsarbete samt å
andra sidan vägarbete. I viss omfattning kunna de för vägunderhållet tillfälligt
anställda arbetarna under mellanperioderna sysselsättas vid vägbyggnadsarbeten.

Vad angår det av interpellanten berörda spörsmålet om grunderna för permit -

Lördagen den 14 april 1&45.

Nr 16.

Svar på interpellation. (Forts.)

tering av vägarbetare förhåller det sig så, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sökt tillämpa den naturliga huvudprincipen att, när andra skäl icke äro
avgörande, arbetare med kortare tjänstetid permitteras före arbetare med
längre tjänstetid. Bedömningen av dessa frågor har emellertid till en början
ofta varit svår, enär vägdistrikten icke haft några samlade uppgifter rörande
arbetarnas anställningsförhållanden.

Av det anförda framgår, att det icke torde vara berättigat att såsom ett allmänt
omdöme påstå, att en försämring skulle lia inträtt i förhållandena beträffande
arbetarnas anställning och uppsägning efter vägförstatligandet. Enligt
vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat lia också vägförvaltningama
till styrelsen samstämmigt uppgivit, att oro eller missnöje med anledning
av de efter vägväsendets förstatligande tillämpade formerna för sysselsättning
och anställning icke försports bland vägväsendets arbetare.

Att vägarbetarnas anställningsförhållanden i övriga avseenden genom vägförstatligandet
undergått en avsevärd förbättring. torde vara allmänt bekant.
Vägunderhållsarbetarna erhålla numera! t. ex. vissa sociala förmaner såsom
sjukersättning, fri läkarvård och pension.

Vägväsendets förstatligande har beslutats bland annat i syfte att vinna ökad
möjlighet till rationalisering av arbetet med vägunderhållet. Detta syfte, som
icke bör få undanskymmas, är ej oförenligt med en strävan att förbättra även
vägarbetarkårens anställnings- och sysselsättningsförhållanden. Att det på en
eller annan punkt kan ha gnisslat något i övergången till dea nya organisationen
är knappast ägnat att förvåna med hänsyn till den stora omfattningen
av organisationsreformen och den korta tid, på vilken denna genomförts. Det
arbete på en förbättring av förhållandena, som^ bedrivits och. alltjämt bedrives
parallellt med och såsom ett led i de fortgående rationaliseringssträvandena,
synes mig emellertid hava sådan inriktning, att fran min sida några särskilda
åtgärder i detta avseende icke äro påkallade.

Härpå anförde:

Herr Gavelin: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för.kommunikations
departementet få framföra mitt tack för svaret på interpellationen.

luter pellationen kom ju till på grund av de betydande per mitteringar, ^som
skedde uppe i Norrbotten i början av året, men därtill anlade jag också några
speciellt kommunala synpunkter på denna fråga. Såvitt jag kan finna, bekräftar
statsrådet i sitt svar, att betydande permitteringar verkligen ägt rum, men
framhåller att dessa varit nödvändiga genom att en del vägstyrelser de^sista
åren före förstatligandet av vägväsendet forcerade vägarbetena på ett sådant
sätt, att antalet arbetare ökades betydligt under det sista året dessförinnan,
d. v. s. under 1943.

Jag känner inte till, hurudan uppgången varit inom väg och vatten i fråga
om antalet anställda arbetare vid vägväsendet. Don 1 juli 1913 — alltså under
vägstyrelsernas tid — voro dock i runt tal 11 000 vägarbetare anställda inom
vägväsendet. Ett år senare hade kåren minskats till i runt tal 9 400 arbetare.
Enligt uppgifter jag fått, fanns det den 15 januari, alltså strax före framställandet
av min interpellation, 184 arbetslösa vägarbetare i Norrbottens län,
285 i Västerbottens län och 288 i Västernorrlands län. Antalet arbetslösa vägarbetare
för Norrland i dess helhet var nära 1 000. Man måste säga, att det är
egendomligt, att den omflyttning, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen talar
om i sin PM i anledning av interpellationen, just skall drabba de nordligaste
länen på detta sätt.

Statsrådet framhåller att väg- och vatten byggnadsstyrelsen sökt tillämpa den
naturliga- huvudprincipen, att arbetare med kortare tjänstetid permitteras före

Nr 16.

Lördagen den 14 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

arbetare med längre anställningstid. Men om det nu skulle vara riktigt, som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill göra gällande, att vägarbetarkåren blivit
onaturligt stor under de sista åren, och permitteringarna skett efter de här
anförda principerna, så bar man svårt att fatta, att arbetare, som varit anställda
ända upp till 12 år, lia behövt drabbas av dessa permitteringar. Och
Ilar en arbetare haft anställning 10—12 år inom vägväsendet och aldrig varit
utan arbete under den tiden, men plötsligt får permission första året staten
blivit arbetsgivare, så är det inte att undra på att han känner sig missnöjd.

Jag framhöll i min interpellation, att det var på vissa förhållanden i mili
hemtrakt som jag grundat min uppfattning i denna fråga, Huruvida förhållandena
voro likartade i andra trakter, kunde jag inte veta då. Senare har jag
emellertid fatt belägg för att det finns missnöje även på andra håll. I en skrivelse,
som jag efter interpellationens framställande erhållit från en av vägarbetarnas
förtroendemän, framhålles, sedan denne redogjort för en del saker.
såsom ett slutomdöme: »I allmänhet kan sägas att staten farit hårdare fram då
det gällt permitteringar än vad vägstyrelserna gjorde på sin tid.»

_ Men även i fråga örn förtjänsterna har det märkvärdigt nog skett en försämring,
sedan^ staten övertog vägväsendet. Enligt socialstyrelsens uppgifter för
första halvåret 1944 minskades ackordsförtjänsten för vägarbetarna med 15
UPP till 28 öre i timmen — det var något olika i olika län. Under åren 1940—
1944 befann sig däremot genomsnittsförtjänsten på ackordsarbetare i ständigt
stigande och steg vissa år med upp till 15 öre. Detta är ju ett förhållande, som
inte kunnat undgå att uppmärksammas, och det har tagit sig uttryck i vad
som anförts här, nämligen ett visst missnöje mot staten såsom arbetsgivare.

__Att vägförvaltningarna enligt statsrådets uppgift inte skulle ha förmärkt
något missnöje eller oro, har jag svårt att förstå, i varje fall när det gäller
Norrbotten. Nu kan man ju ha olika uppfattning örn vad som är att betrakta
såsom missnöjesyttringar, men enligt mitt förmenande torde vägmyndigheterna
i Norrbotten inte ha kunnat uppfatta det såsom något annat än uttryck
för missnöje, när inte bara från arbetarnas utan även från de kommunala myndigheternas
sida ständiga, påstötningar gjorts örn igångsättandet av vägföretag
för att arbete skulle kunna beredas de vägarbetare, som blivit arbetslösa.

I höstas hade vi inom vår kommun en betydande arbetslöshet på landsbygden.
Skogsarbetet hade inte hunnit komma i gång och gjorde det för övrigt inb*
heller riktigt förrän efter nyår. Vi ha flera vägföretag, som varit klara att
påbörjas alltsedan 1942 och 1943, men det har inte lyckats vägnämnden eller de
kommunala myndigheterna i övrigt att få något av dessa vägföretag i gång.
När det gjorts framställning därom, har man svarat att det saknades medel
till dessa företag. Om emellertid någon av de vägar, som jag här åsyftar,
fått komma till utförande, hade många skogs- och vägarbetare sluppit gå
arbetslösa så pass lång tid under hösten och förvintern som de nu fingo göra.

Jag skulle i detta sammanhang vilja framhålla, att statsrådet inte får förundra
sig över att man inom en sådan kommun som Gällivare känner sig missbelåten
med nu rådande förhållanden. Vid statens övertagande av vägväsendet.
fick ju staten även övertaga de tillgångar som fminos inom vägdistrikten. Gällivare
vägdistrikt överlämnade därvid i tillgångar inte mindre än 1 594 000 kronor.
I detta ingingo naturligtvis inventarier och maskiner för i runt tal 75 000
kronor samt outtaget statsbidrag på cirka en halv miljon kronor, men den största
delen av beloppet utgjordes dock av uttaxerade medel — medel som till en del
voro avsedda för vägar, som nu inte kunnat bringas till utförande på grund
av att statsmakterna inte anslagit några pengar till dessa vägföretag. Vi lia
endast fatt det beskedet, att örn stor arbetslöshet uppstår inom kommunen, kunna
vi få vägarna utförda såsom beredskapsarbete.

Lördagen den 14 april 1945.

Nr 16.

Svar på interpellation. (Forts.)

Yi ha inom de kommunala myndigheterna den bestämda uppfattningen, vilket
jag även framhållit i min interpellation, att det inte kan vara riktigt att på
detta sätt överföra samtliga vägföretag inom en kommun eller ett vägmästarområde
till beredskapsarbete. Jag tycker att man skulle kunna planlägga det
hela på ett sådant sätt, att det alltid funnes möjlighet till ordinarie vägarbete
där det råder verkligt behov av njdtiga vägar. Det är väl inte riktigt att ordinarie
vägarbetare skola permitteras för att sedan göras till beredskapsarbetare
vid andra vägföretag.

Jag är dock fullt på det klara med att man inte i dessa avseenden kan
klandra vägmyndigheterna, utan att kritiken kanske ytterst bör riktas mot riksdagen,
som godkänt denna princip.

Till sist vill jag framhålla, att jag inte är eller har varit motståndare till vägväsendets
förstatligande. Jag har också i min interpellation framhållit, att reformen
nog haft sin betydelse i vissa avseenden, och dit hör vad som tillkommit
i fråga örn sociala förmåner, något som ju statsrådet här pekat på. Nu torde
det dock ligga till så, att utöver förvaltnings- och administrationspersonal
endast ett mycket ringa antal arbetare kommit i åtnjutande av dessa förmåner.
Såvitt jag vet, står ännu så länge hela den stora anlägggningskåren utanför
härvidlag.

Att administrationspersonalen fått bättre och säkrare anställningsförhållanden
är naturligtvis något som man noterar med tillfredsställelse. Det har ju vittnats
från många håll, att det nu är bättre ordning och reda därvidlag, och
kåren har även, i motsats till vad fallet är med grovarbetarkåren, betydligt
utökats. Enligt de uppgifter jag fått funnos under vägstyrelsernas tid cirka 750
anställda, men antalet har nu ökats till i runt tal 1 000. Denna ökning har nog
varit nödvändig för den omorganisation av vägförvaltningen som skett. Jag
skulle emellertid vilja uttala den önskan, att vägmyndigheterna, när det gäller
anställande av förvaltningspersonal, så långt möjligt försöka bereda vägarbetare,
som visat sig dugliga därtill, möjlighet till befordran.

Statsrådet synes inte ha funnit anledning till några särskilda åtgärder, när
det gäller de förhållanden, som jag berört i min interpellation, men jag tror dock
att interpellationen i viss mån haft betydelse, och jag har den livliga förhoppningen
att statsrådet i varje fall kommer att med intresse följa utvecklingen
på vägväsendets område och, örn det blir nödvändigt, även ingripa, där så anses
påkallat.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Domö: Herr
talman! Den ärade interpellantens anförande ger mig anledning att i någon
mån understryka vad som sades i interpellationssvaret.

När man går att bedöma förhållandena på ett enskilt arbetsområde, skall man
inte glömma bort, att vi ha levat och leva i en krigstid, som gjort det nödvändigt
att använda arbetskraften där den ur folkhushållningssynpunkt bäst behövts.
Och om under denna hårda tid inskränkningar i rätt hög grad lia skett på vägväsendets
område, så har detta orsakats av bedömningar, som äro gjorda av
den myndighet, som har att svara för dels att arbetslösa få arbete, dels också
att arbetare finnas tillgängliga för de mest nödvändiga arbetena, nämligen arbetsmarknadskommissionen.
Även riksdagens beviljande av väganslag har naturligtvis
varit beroende av de rörelser i fråga örn arbetskraften, som krigstiden
gjort nödvändiga.

Permitteringarna inom vägväsendet måste således i främsta rummet hänföras
just till de omständigheter, sorn jag här berört, och inte till det statliga övertagandet
av vägväsendet. .lag var inte någon tillskyndarc av förstatligandet
av vägväsendet, utan jag var mycket skeptisk mot detta, men det hindrar inte

Nr 16.

Lördagen den 14 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

att jag måste i detta fall säga, att jag inte har kunnat finna, att den statliga
vägförvaltningen på något sätt brustit, när det gällt att försöka taga händ
om arbetskraften på bästa sätt.

Jag har, herr talman, känt mig uppmanad att göra dessa ytterligare påpekanden
i anledning av interpellantens anförande.

Herr Gavelin: Herr talman! I anledning av vad statsrådet här sagt vill jag
framhålla att jag betonade ju mycket starkt i mitt förra anförande, att det inte
är vägförvaltningsorganen, som i detta fall ha brustit, utan det är den princip,
som riksdagen slagit in på, som torde utgöra anledningen till de förhållanden
som faktiskt råda.

Jag kan emellertid inte underlåta att än en gång understryka, att vi ute i
vägdistrikten inte kunna finna det riktigt, att vägar, varav det råder ett starkt
behov och som planlagts sedan flera år tillbaka och till vilka även medel ha
uttaxerats, endast skola få komma till utförande såsom beredskapsarbeten.

Jag är också medveten örn att det kan vara svårt att få tillräckligt med
arbetskraft till^ skogen, men jag har dock i min hemkommun konstaterat, att
det inte rått någon brist på skogsarbetare, utan tvärtom varit brist på skogsarbete.
Vi ha inom ett område, där en väg skall anläggas, haft ett 60-tal arbetare,
som gått utan arbete under ett par månader, och vi ha därför på allt sätt
försökt att få detta vägföretag i gång. Vi ha emellertid då fått det svaret, att
det är omöjligt att börja med vägföretaget i fråga, ty det finns inga medel
därför. Endast örn kommunen råkar i verkliga svårigheter på grund av arbetslösheten
därstädes, skulle det vara möjligt att sätta i gång med vägföretaget.

Jag tror med bestämdhet att statsrådet måste ge mig rätt i att det härvidlag
bör ordnas på^ det sättet, att inom de olika vägområdena medel alltid finnas
tillgängliga på ordinarie stat för vissa vägföretag. Därför är ju inte sagt, att
man ovillkorligen skall sätta i gång med dessa företag, och det är ju inte heller
någonting som hindrar =att ett sådant vägföretag, örn läget i fråga örn arbetskraft
.skulle bli kritiskt på något annat område, t. ex. inom industrien, lägges ned tills
vidare och arbetarna överföras till detta andra område. Som det nu är, finns
t.^ex. i det stora distrikt, som jag representerar, inte ett enda vägföretag upptaget
på ordinarie stat.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens.
bord vilande proposition, nr 256, med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 1945, m. m.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 571 av herr Jansson i örebro.

§ 6.

Interpellation. Herr Andersson i Dunker erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!

I slutet av förra året meddelades, att överenskommelse träffats örn att ryska
legationstjänstemän skulle få besöka de baltiska flyktinglägren här i Sverige
för att meddela, att de balter som så önska ha full frihet att resa hem utan att
riskera repressalier av något slag. Från svensk sida intogs den principiella stånd-,
punkten i fråga örn de baltiska flyktingarna att de, som äro rent ryska medborgare
och icke äro politiska flyktingar, i mån av möjlighet böra resa hem.

Lördagen den 14 april 1&45.

Nr 16.

Interpellation. (Forts.)

Enligt den nämnda överenskommelsen skulle de ryska legationstjänstemännen
lämna praktiska anvisningar för dem, som ville anmäla sig för hemresa. Däremot
skulle tjänstemännen icke äga rätt att individuellt söka påverka flyktingarna
i avsikt att förmå dem att resa hem. Besöken skulle därför tillgå så, att de
ryska legationstjänstemännen åtföljdes till lägren av ett par svenska tjänstemän,
som skulle se till att allt gick enligt de fastställda riktlinjerna.

Flera månader förgingo, innan den träffade överenskommelsen sattes i verkställighet.
Detta lär ha berott på att ryska legationen icke hade tillgång till
lämplig personal för uppgiften i fråga. För rätt kort tid sedan meddelades emellertid,
att den ryska beskickningen begärt och fått inresevisum för tjänstemän
från Moskva, som skulle ombesörja dessa besök.

Med ledning av de uppgifter, som lämnats i pressen örn den nämnda överenskommelsen,
har man fått den uppfattningen, att besök av ryska legationstjänstemän
skulle företagas endast vid flyktinglägren. Under de senaste dagarna har
emellertid omtalats i tidningspressen, att ryska tjänstemän besökt enskilda
flyktingar eller flyktingfamiljer, som haft anställning hos svenska arbetsgivare.
De måste sålunda ha erhållit uppgift örn såväl namn som adress på dessa
flyktingar, som lämnat flyktinglägren och erhållit arbete i privat tjänst. Man
måste väl antaga, att dessa namn- och adressuppgifter lämnats av vederbörande
svenska myndigheter. Några uppgifter örn hur därmed förhåller sig har
emellertid icke lämnats offentligheten.

T flera fall synas de ryska tjänstemännen vid dessa besök lia uppträtt på
ett mindre lämpligt sätt, såvitt skildringarna av besöken överensstämma med de
verkliga förhållandena. Från skilda platser i landet rapporteras, att ryska tjänstemän
utan att legitimera sig gått in på lantgårdar, där flyktingar varit anställda
och hållit veritabla förhör med dem. De synas ha utövat påtryckningar
på flyktingarna för att förmå dem att resa hem och, om de inte frivilligt gick
med på detta, lia de hotat i ett fall med att den svenska polisen skulle
hjälpa dem att få hem flyktingarna, i ett annat fall med att de skulle anmäla
saken för den ryska regeringen, ifall de på något sätt hindrades i sin verksamhet.

Det vill synas, som om i samtliga de fall, som omtalats i tidningspressen, flyktingarna
skulle lia varit ingermanländare. Dessa flyktingar intaga ju en annan
ställning än flyktingarna från de baltiska staterna, emedan de ostridigt äro
.sovjetryska medborgare. Örn ryska tjänstemän erhållit tillstånd till vistelse i
Sverige, kunna de svenska myndigheterna givetvis ej hindra dem från att söka
kontakt med sina landsmän, men däremot kan det ingalunda existera någon
skyldighet för dessa sovjetryska medborgare att ta emot tjänstemännen, örn de
inte önska detta. Ännu mindre böra dessa tjänstemän äga rätt att anställa förhör
nied dem och söka tvinga dem att flytta hem till Sovjetryssland igen. Ett sådant
förfaringssätt torde icke kunna anses stå i överensstämmelse med den överenskommelse
som träffats. Örn flyktingarna äro anställda hos svenska arbetsgivare,
kunna dessa väl icke heller vara skyldiga att släppa in de nämnda tjänstemännen
i sina hem, örn de anställda icke vilja träffa dem.

De ryska tjänstemännens uppträdande har väckt stor uppmärksamhet och
utlöst åtskillig oro hos arbetsgivare, som ha baltiska flyktingar i sin tjänst.
Till övervägande del torde dessa flyktingar vara anställda inom jordbruket. Då
inga som helst upplysningar till allmänheten lämnats om karaktären av dessa
besök hos enskilda flyktingar, är oron förklarlig. Arbetsgivarna kunna inte
veta, om do ryska tjänstemännen lia rätt att erhålla tillträde till enskilda hem
oell gårdar och vilka rättigheter de äga gentemot flyktingarna. Man vet inte
heller, örn liknande besök möjligen kunna komma att företagas även av tjänstemän
från andra främmande makters legationer hos flyktingar från deras respek -

Nr 16.

Lördagen den 14 april 1945.

Interpellation. (Forts.)

tive hemländer eller vilka rättigheter dessa tjänstemän i så fall kunna äga. Det
skulle vara synnerligen önskvärt, att klara besked kunde lämnas allmänheten örn
vilka rättigheter utländska legationstjänstemän äga i dessa här berörda hänseenden.

Med anledning av vad jag sålunda här anfört hemställer jag örn kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa
följande frågor:

Känner herr statsrådet till att besök företagits av tjänstemän från ryska legationen
hos enskilda arbetsgivare, som ha flyktingar i sin tjänst, och under vilka
former detta skett?

Kunna svenska arbetsgivare, som lia flyktingar anställda i sin tjänst, tvingas
att mot sin vilja medge tillträde till sina hem, gårdar och arbetsplatser för
utländska legationstjänstemän, vilka önska komma i kontakt med flyktingarna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Sveriges anslutning till ett mellan Storbritannien,
Amerikas Förenta Stater m. fl. länder träffat, den 5 augusti 1944 i London
undertecknat internationellt avtal rörande principerna för fortsättandet av den
samfällda kontrollen över handelssjöfarten och med anledning av nämnda proposition
väckta motioner;

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av Kungl. Majlis proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 28
maj 1937 (nr 249) örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar; statsutskottets

utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vattendomstolarna
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde ;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i telegrafverkets fond och luftfartsfonden å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1944/1945;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa kapitalinvesteringar
i telegrafverkets fond för budgetåret 1945/46;

nr 56, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående nyanskaffning av
ånglok;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående tillbyggnad till
landsstatshuset i Kalmar m. m.;

Lördagen den 14 april 1945.

Nr 16.

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av riksbankens fastighet i Kalmar;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för stationsmästaren
F. E. Pettersson från utgivande av visst skadeståndsbelopp;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disposition av vissa
äldre reservationsanslag;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående fastigheter i Degerfors
köping;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
lokaler för högsta domstolen och Svea hovrätt;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1945/46, i vad
propositionen avser försvarets fonder, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor örn
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omskolning av i
militärtjänst skadade;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaden för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av ett
tekniskt gymnasium i Hälsingborg;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i anledning
av förgiftningsfaran vid gengasdrift; och

nr 69, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående nedsättning av
räntan å tertiärlån m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande!]:

nr 28, i anledning av väckt motion örn skattefrihet för gåvor till hemvärnet
och dess underavdelningar; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 245, angående reglering av
sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet
;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

nr 20, angående användande av riksbankens vinst för år 1944;
nr 21, i anledning av väckt motion om ändring av 1 § kungörelsen den 30
juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst; och

nr 22, i anledning av väckta motioner om beredande av pensionsrätt åt underläkare
vid vissa sjukhus;

första lagutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den
17 juni 1932 (nr 263) örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 lagen den 11 september 1936 (nr 506) om förenings-
och förhandlingsrätt, m. lii., dels ock en i ämnet väckt motion;

Nr 16.

Lördagen den 14 april 1946.

nr 28, beträffande väckt motion i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 184, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående fortisatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.;

nr 29, i anledning av väckta motioner angående visst tillägg till lagen örn
viss begränsning av legitimation som tandläkare;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 24 märs 1938 (nr 96)
om understödsföreningar; och

nr 31, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lagom
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 420) angående begränsning
av dyrtidstillägg å lön och pension, dels ock en i ämnet väckt motion;

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:

nr 14, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag
under riksstätens nionde huvudtitel;

nr * anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i grunderna
för försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 17, i anledning av väckt motion angående utredning rörande möjligheten
att för semesterhemsändamål frigöra lämpliga byggnader på av kronan ägda
egendomar m. m.;

nr 18, i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna
i 2 § lagen örn vägnämnder och länsvägnämnder m. m.; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., såvitt angår anslagsfrågor; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning asvackt
motion angående utredning örn ändrade bestämmelser rörande det kyrkliga
kollektväsendet.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

.nr 125, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående förlängning av
giltighetstiden för vissa til läggstullar; och

nr 126, i anledning av Kungl. Majk proposition angående befrielse för
Filip Malmqvist i Huskvarna från skyldighet att erlägga viss stämpelavgift;
samt

från första lagutskottet:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen;

nr 134, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn
krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid; och

nr 135, i anledning av väckt motion örn bidrag ur kyrkofonden till bestridande
av kostnaderna för ombyggnad av prästgården i Kvikkjokk kapellförsamling.

Vidare anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

Lördagen den 14 april 1045.

Nr 16

nr 127, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lägdom
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om awerkningsskylaigllOt
*

nr 128, i anledning a.v Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning; nr

129, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till ändring i

l, 2 och 9 kap. vattenlagen; och

nr 130, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1930 (nr 856) örn utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

§ io.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Persson i Stockholm m. fl., nr 572, i anledning av Kungl. Maj:bs proposition,
nr 252, angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare

m. fl.; och . . .

herr Johansson i Stockholm, nr 573, örn avslag å Kungl. Maj :ts proposition,

nr 251, med förslag till lag om ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års
lag, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.56 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 16.

Tisdagen den 17 april 1945.

Svar pd
interpellation

Tisdagen deli 17 april.

Kl. 3 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 10 och den 11 innevarande april.

§ 2-

Herr statsrådet ^Vigforss avlämnade Kungl. Majlis propositioner:

nr 261, angående anslag till väg- oell vattenbyggnudsstyrelsen och vägförvaltningarna
ni. m.;

nr 262, angående inrättande av en luftfartsstyrelse samt fastställande av
stat för luftfartsfonden m. m.;

nr 263, angående ämbetsbyggnad för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
luftf artsstyrelsen;

nr 265, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
arbeten för vilka anslag uppförts å allmän beredskaps stat för budgetåret 1044/
45; och

nr 267, angående tullfrihet i vissa fall för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd till mig framställd interpellation
har herr Hansson i Skegrie erinrat örn vissa fall av tuberkulos bland kökspersonalen
inom en militärförläggning. I anslutning härtill har ifrågasatts,
om kontrollen av köks- och marketenteripersonalens hälsotillstånd är tillfredsställande.
I interpellationen har framhållits behovet av regelbundet återkommande
kontroll i detta hänseende — även vid tillfälliga förband _ och av

noggrann desinfektion efter sjukdomsfall. Vidare har anförts, att sådana värnpliktiga,
som på grund av klenhet eller av vissa andra skäl kommenderas till
is;..elle.r marketenterihandräckning, kunde vara sjukdomsbärare, vilket måste
medföra irritation bland dem som skulle utspisas av dylika personer. Interpellanten
har frågat, örn jag uppmärksammat dessa missförhållanden och om jag
är beredd att låta vidtaga sådana åtgärder, att kompletterande bestämmelser
angående regelbundet återkommande läkarundersökningar av köks- och marketenteripersonal
vid militära förläggningar, även mera tillfälliga sådana komma
till stånd.

Med anledning härav vill jag först framhålla, att inom försvaret gälla ganska
stränga bestämmelser örn läkarkontroll av personal, som handskas med livsmedel.
Personal med rätt till tjänstepension är underkastad den för statstjänstemän
i allmänhet gällande regeln, att anställning ej vinnes med mindre läkar -

Tisdagen den 17 april 1945.

Nr 16.

Svar på interpellation. (Forts.)

intyg företetts. Manskap, som kommenderas till köks- eller matsalstjänstgöring,
bör enligt föreskrift i tjänstgöringsreglementet för armén undergå läkarbesiktning
och hälsotillståndet bör enligt samma föreskrift under tjänstgöringen kontrolleras.
Meningen är — enligt vad från försvarets sjukvårdsförvaltning meddelats
—- att göra denna kontroll obligatorisk och att utvidga den till att omfatta
alla tre försvarsgrenarna. Beträffande all personal, som har befattning
med livsmedel, får härutöver i anslutning till bestämmelserna i gällande hälsovårdsstadga
förutsättas, att hälsotillståndet undersökes, örn anledning föreligger
att misstänka sjukdom. Emellertid ha därjämte särskilda bestämmelser
meddelats i syfte att förebj^gga spridning av tuberkulos genom den ifrågavarande
personalen. Med hänsyn till tuberkulosens spridningsförmåga och farlighetsgrad
är det givetvis av speciell vikt, att bestämmelserna i detta hänseende
äro effektiva. Inom hela försvaret gäller sålunda, att ali personal som
handhar livsmedel skall till förebyggande och bekämpande av tuberkulos
undersökas minst en gång årligen och även genomgå skärmbilds- eller röntgenundersökning
minst en gång årligen. Smittreningsåtgärder vid upptäckande
av smittsam tuberkulos vidtagas jämlikt tuberkulosförordningen och därtill
hörande av medicinalstyrelsen utfärdade föreskrifter.

Berörda bestämmelser gälla jämväl vid tillfälliga militärförläggningar, sålunda
även beträffande beredskapsförbanden.

Av det anförda framgår, att bestämmelser rörande läkarkontroll finnas meddelade,
att regelbunden läkarundersökning sker i syfte att förebygga spridning
av tuberkulos och att smittreningsåtgärder skola vidtagas när tuberkulos uppdagats.

Emellertid kan det i interpellationen berörda fallet av tuberkulosnedsmittning
vid en militärförläggning anses tyda på att kontrollen ej skulle vara
effektiv. På grund härav har jag inhämtat närmare uppgifter i ämnet. Av
undersökningen framgår, att det i det avsedda fallet var fråga örn två kvinnliga
köksbiträden och en värnpliktig frivillig. De två köksbiträdena hade i
december 1943 undersökts av läkare i samband med att de anställdes. I september
1944, alltså 3/4 år senare, befanns det ena biträdet lida av lungtuberkulos.
Då undersöktes hela personalen, varvid de två övriga fallen påträffades.
Den frivillige hade efter beredskapstjänst varit inkallad till frivillig tjänst
sedan den 15 oktober 1942 och tjänstgjort vid den ifrågavarande förläggningen
sedan 21 januari 1944. Det har icke kunnat utrönas, örn han genomgått läkarundersökning.
Har så icke skett, har detta varit i strid med gällande bestämmelser.

Huruvida erfarenheterna från detta fall och i övrigt böra leda till en ytterligare
skärpning av gällande bestämmelser vill jag i detta sammanhang
lämna öppet. _En förkortning av tidsintervallerna mellan läkarundersökningarna
skulle självfallet bereda ytterligare säkerhet mot spridning av tuberkolos.
Det ligger i sakens natur, att full säkerhet i detta hänseende icke kan
uppnås även vid en drastisk skärpning av bestämmelserna. Denna fråga torde
emellertid komma under bedömande vid en inom försvarets sjukvårdsförvaltning
pågående översyn av bestämmelserna örn tuberkulosbekämpande inom försvaret.
Jag vill framhålla vikten av att alla rimliga åtgärder vidtagas för
att skydda manskapet mot tuberkulossmitta och erinrar i detta sammanhang
om att i detta syfte i årets statsverksproposition (fjärde huvudtiteln) framlagts
förslag rörande intensifierade skärmbildsundcrsökningar av värnpliktiga
m. fl. Möjligen kan ifrågasättas införande av regelbundet återkommande undersökning
även av den ifrågavarande personalens allmänna hälsotillstånd såsom
nu i viss utsträckning gäller beträffande till köks- eller matsalstjänstgö Andra

hammarens protoholl 1945. Nr IG. 2

Nr 16.

Tisdagen den 17 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

ring avdelat manskap. Även denna fråga lärer bliva föremål för sjukvårdsförvaltningens
uppmärksamhet.

Som allmänt omdöme torde kunna sägas, att läkarkontrollen av den ifrågavarande
personalen redan nu kan betecknas som mer rigorös än den som tillämpas
på andra motsvarande områden och även borde vara tämligen effektiv, örn
bestämmelserna noga efterlevas. Det får förutsättas, att hälsovårdsorganen
inom försvaret, vilka — såsom av det sagda framgår —- ägna denna fråga
allvarlig uppmärksamhet, fortlöpande övervaka tillämpningen av dessa bestämmelser
och successivt vidtaga av erfarenheterna påkallade ändringar i
föreskrifterna. Av värde synes vara att de för hälsokontrollen vid de olika
förläggningarna närmast ansvariga erinras örn innehållet i de gällande bestämmelserna.
Enligt vad jag inhämtat ämnar försvarets sjukvårdsförvaltning
vidtaga åtgärder i detta syfte.

Med vad jag sålunda anfört torde de till mig framställda frågorna få anses
besvarade.

Härefter yttrade

Herr Hansson i Skegrie: Herr talman! Jag skall be att få tacka herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet för interpellationssvaret, vilket jag
vågar beteckna såsom positivt.

Det är med tillfredsställelse jag hör, att det redan finns utfärdade sådana
bestämmelser örn läkarkontroll, som jag efterlyste i interpellationen. Men lika
viktigt som att det finns sådana föreskrifter är att föreskrifterna efterlevas.
Huruvida kännedomen örn dessa föreskrifter är tillräcklig, vill jag emellertid
draga i tvivelsmål. Innan jag framförde min interpellation, gjorde jag förfrågningar
hos ett antal högre befattningshavare såväl inom befälskåren som inom
sjukvården, och ingen av dessa kunde med bestämdhet säga vad bestämmelserna
egentligen innehöllo. Jag noterar därför med tacksamhet just den passus i
interpellationssvaret, där det heter: »Av värde synes vara att de för hälsokontrollen
vid de olika förläggningarna närmast ansvariga erinras om innehållet
i de gällande bestämmelserna», varefter framhålles att försvarets sjukvårdsförvaltning
ämnar vidtaga åtgärder i detta syfte.

De skyddsåtgärder, som avses med ifrågavarande bestämmelser, få enligt
mitt förmenande inte i något fall eftersättas. Det är väl en allmän och god
regel inom det militära, att personalen icke skall utsättas för större påfrestningar
än vad nöden kräver, och jag tror också att man ifrån det militära befälets
sida i allmänhet försöker följa denna regel. Jag vill gärna erkänna att
våra värnpliktigas utrustning under de senaste krigsåren har avsevärt förbättrats,
och jag tvekar inte att säga, att det lämnas ett ganska gott skydd åt de
värnpliktiga, då det gäller de faror som fälttjänsten kan medföra för deras
hälsa. Däremot vågar jag inte säga att det skydd, som lämnas emot de hälsofaror,
som kunna lura inom förläggningarna eller i form av smittorisk från
sjuka kamrater, är lika effektivt. Och är det så att dessa faror bero på bristande
hygien eller bristande efterlevnad av gällande föreskrifter, är ju det hela
så mycket mer anmärkningsvärt.

Tyvärr måste jag nog säga, att det fall, som jag påtalat i min interpellation,
helt synes få tillskrivas sådan bristande efterlevnad av gällande bestämmelser.
Det är också förklarligt, örn ett sådant fall bland de inkallade åstadkommer en
bitter stämning och ger dem ett intryck av att icke ha blivit behandlade så
som deras människovärde fordrar, utan på ett sätt som åtminstone kan sägas
kännetecknas av vårdslöshet från befälsledningens sida. Jag tror att det förtroende,
som är så viktigt för att den militära undervisningen skall göra åsyftad
nytta, inte skapas om dylika fall få förekomma. Jag hoppas emellertid att

Tisdagen ilen 17 april 1945.

Nr 16.

Svar på interpellation. (Forts.)

de positiva uttalanden, som nu gjorts av försvarets sjukvårdsförvaltning, också
skola leda till praktiska resultat.

I min interpellation, som ju närmast syftade till att efterlysa sådana bestämmelser,
som rörde kontrollen över den personal, som mera permanent sysslar
med livsmedlen, framställde jag emellertid även en annan fråga, nämligen örn
inte statsrådet ansåge det felaktigt att fysiskt sjuka värnpliktiga och sådana,
som ansåges ha en lindrig sjukdom eller som nyligen voro utskrivna från sjukhus.
kommenderades till köks- eller marketenterihandräckning. Angående lämpligheten
av sådan kommendering lämnar tyvärr inte interpellationssvaret något
besked. Jag är för min del av den uppfattningen, att även härvidlag bör man
vara mycket noggrann med läkarkontrollen, och jag skulle såsom belägg härför
vilja relatera ett fall, som för inte så länge sedan inträffade vid en förläggning
i närheten av den, som utsattes för de i interpellationen omtalade riskerna.
Bland de inkallade fanns en man, som efter någon tid anmälde sig såsom sjuk
och da av läkare fick det beskedet att han var förkyld och också blev ordinerad
medicin för förkylningen, varefter han blev kommenderad till kökshandräckmng.
Dörnick han i flera månader, tills det kom en ny läkare. Då anmälde
han sig pa nytt såsom sjuk, och det dröjde inte många dagar förrän han var

fordell sanatorium. Förkylningen — örn man skall rubricera den så _ var

alitsa en ganska allvarlig sjukdom. Nu ske sådana kommenderingar mången
gang av gammal slentrian, men tyvärr hänga de också ibland samman med en
viss nonchalans fran läkarens sida. Många militärläkare ha nämligen en viss
benägenhet för att stämpla de flesta sjukanmälda som simulanter. Det må vara
att det kan finnas simulanter, men jag må till de inkallades förtjänst säga, att
såvitt jag själv kunnat komma underfund med saken under alla de inkallelseperioder
jag varit med om, är antalet simulanter i regel ganska ringa, och de
som äro sådana äro nästan permanent sjukanmälda och kännas därför lätt igen.
För den däremot som är verkligt sjuk måste det innebära en känsla av att icke
bil behandlad så, som han har rätt att fordra, örn han blir stämplad såsom
simulant, och för do värnpliktiga som råka ut för en sjukdom är detta en
mycket allvarlig sak. därför att de på grund av sin tjänst äro berövade sin
frihet och även därför att de ju inte leva under de hygieniska förhållanden
sorn de göra i det privata livet. Kommer så därtill, att de icke kunna känna
förtroende för att de få den behandling som de ha rätt till, så är det mycket
löjligt, att det hos dem kan uppstå en psykisk depression, som ingalunda förbättrar
utan snarare försämrar deras tillstånd.

Jag tror herr statsråd, att det är felaktigt att en inkallad läkare skall
lkladas militär uniform och erhålla en viss befälsgrad. Ty det är icke alla läkare
— jag stryker under detta, att det är icke alla läkare _ som förstå den
avsevärda skillnad som ligger i att erhålla en uniform och en militär befälsgrad,
därför att man i kraft av den skall föra en trupp i fält, och att få en betalsgrad,
därför att man skall lia den därmed förenade lönen. Örn det nu, såsom
det, fran vissa, håll framhälls, är nödvändigt att ge en inkallad läkare en mili^Lg^d’.
f°r han därmed skall få en förmansställning och en viss disciplinrätt,
tar jag ända säga, att detta i varje fall icke berättigar honom till att betrakta
de värnpliktiga som underordnade i samma utsträckning som den kan
gora det som erhållit sin befälsgrad, därför att han mäste föra en trupp i fält
„ , ’ hörr statsråd, jag bär med detta inte velat skära hela den militära sjukvården
över en kam, men jag har den bestämda uppfattningen, att det brister i
noggrannhet på mångå områden. Jag betvivlar emellertid icke herr statsrådets
/roda vilja att rätta till, där dylika missförhållanden förekomma och jair tror
alt interpellationssvaret ger mig rätt till en sådan förhoppning ’

Öved iiggningen var härmed slutad.

Nr 16.

Tisdagen den 17 april 1945.

Svar på

interpellation.

§ 4.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som yttrade: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd Ilar herr Severin i Stockholm frågat
mig, örn jag anser, att frågan örn den militära betygssättningen bör kunna
upptagas till förnyat övervägande och sådana order örn betygssättning utfärdas,
som uttryckligen ange, att den militära betygssättningen överhuvud icke
tager sikte på att angiva den värnpliktiges lämplighet i civil anställning.

Innan jag besvarar den framställda frågan vill jag något beröra de ifrågavarande
militära betygens tillkomst.

Sedan lång tid tillbaka erhåller varje värnpliktig ett vitsord för militär
tjänstbarhet. Vitsord ges för varje tjänstgöringsperiod. Det införes i värnplikt
sboken och tjänar till ledning för den värnpliktiges krigsplacering.

Frågan om utfärdande av betyg över värnpliktsutbildning i och för användning
vid sökande av civil tjänst väcktes först av Sveriges förenade studentkårer,
som härom gjorde framställning till överbefälhavaren i skrivelse den 9 februari
1943. Denna framställning omnämndes i pressen och blev föremål för
flera redaktionella uttalanden. Dessa voro i allmänhet tillstyrkande. Medan
studentkårernas framställning närmast tog sikte på de värnpliktiga, som erhålla
bcfälsutbildning, framkom i pressen förslag om att alla värnpliktiga borde
kunna erhålla betyg efter genomgången första utbildning, vilken numera i regel
omfattar minst ett år.

För utredning av bl. a. betygsfrågan tillsattes inom arméledningen i juni
1943 den s. k. betygskommittén, sammansatt av representanter för samtliga
försvarsgrenar. Kommittén framlade i oktober 1943 förslag till betygsbestämmelser
för värnpliktstjänstgöring. Betygens ändamål var en komplettering av
det gamla vitsordet för militär tjänstbarhet, samtidigt så^ avfattat, att det
utgjorde ett för civilt behov avpassat tjänstgöringsbetyg från militärtjänstgöring
av längre tids varaktighet.

Detta kommitténs förslag remitterades för yttrande, förutom till militära
myndigheter, även till bl. a. följande civila sammanslutningar: Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen, Daco och Sveriges förenade studentkårer.
Ålla utom Daco, som avstyrkte, lämnade förslaget i princip utan erinran.
På grundval av betygskommitténs förslag och däröver avgivna yttranden
utfärdade chefen för armén därefter i januari 1944 en arméorder angående
försök med tjänstgöringsbetyg för värnpliktiga. Vid avslutandet av första
tjänstgöring under 1944 erhöllo värnpliktiga av 1942 års klass m. fl. dylika
tjänstgöringsbetyg. Varken vid utlämnande av dessa betyg eller därefter ha.
såvitt jag har mig bekant — från de värnpliktigas sida uttryckts något missnöje
med anordningen.

Med ledning av de erfarenheter, som vunnits Aud tillämpningen av iorsoksbestämmelserna
under 1944, ha försvarsgrenscheferna i slutet av sistnämnda
år bemyndigats utfärda mera definitiva föreskrifter örn militärt vitsord lör
värnpliktiga. Detta har redan skett för arméns och marinens, del. Omedelbart
efter dessa bestämmelsers utfärdande ha. de utsatts för en livlig kritik fran
vissa tidningars och sammanslutningars sida. Det är ägnat att. förvåna att, se
dan denna fråga under tva ars tid varit föremal för offentlig handläggning
och försökstillämpning, kritiken kommer först nu. .

Det militära vitsordets primära uppgift är att tjäna till ledning tor den
värnpliktiges krigsplacering. Därför skall det — i form av en Gode.— inioras
i den värnpliktiges inskrivningsbok och övriga registreringshandlingar. Uet
är icke något militärt önskemål, att detta vitsord användes för civila behov.
Till efterkommande av en civil opinion, i första rummet utgående tran en or -

Tisdagen den 17 april 1945.

Nr 16.

Svar på interpellation. (Forte.)

ganisation inneslutande många värnpliktiga, har emellertid från försvarsväsendets
sida eftersträvats att ge vitsordet sådan form, att en värnpliktig, om han
så önskar, kan använda det i den civila arbetsmarknaden. För detta ändamål
erhåller den värnpliktige vid första tjänstgöringens slut vitsordet i form av
ett på särskild blankett utfärdat betyg.

Det militära vitsordet utgöres av särskilda slutbetyg i följande tre avseenden:
uppförande, allmän duglighet samt tjänstbarhet i viss angiven militär
tjänst eller befattning. Det ligger i sakens natur, att en värnpliktig vid sökande
av civil anställning kan ha fördel av ett högt betyg i uppförande. Samma
torde i huvudsak gälla i fråga örn allmän duglighet, varmed avses sådana
egenskaper som omdömesförmåga, framåtanda, fysisk spänst, psykisk motståndskraft,
villighet, initiativkraft och befälsförmåga. Beträffande tjänstbarhet
i viss angiven tjänst eller befattning är givetvis nyttan av betyget beroende
av tjänstens eller befattningens förbindelse med motsvarande civila uppgifter,
vilket torde vara fallet i fråga om bil- och traktorförare, mekaniker,
signalister m. fl. Att ett gott militärt vitsord icke bör sakna betydelse på den
civila arbetsmarknaden torde alltså vara påtagligt.

Vad kritiken gäller är emellertid, att man befarar, att det militära vitsordet
kommer att sättas enligt godtyckliga grunder. Garanti för att så icke understundom
kommer att ske, kan givetvis icke lämnas. Detta är en svaghet, som
vidlåder all betygssättning. Dessutom tillkommer i detta särskilda fall, att en
sådan sak som allmän duglighet knappast kan rent objektivt bedömas. Något
liknande gäller också uppförandebetyget, ehuru i detta avseende genom anvisningar
subjektivitet och godtycke begränsats inom nog så trånga gränser. Det
är dock självklart, att den som får ett dåligt vitsord på grund av godtycke
eller obehörigt hänsynstagande blir lidande på systemet.

Betydelsen av här berörda nackdelar blir dock helt beroende av den användning
det militära vitsordet får i det civila livet. Örn — såsom det finnes goel
anledning antaga — det blir beroende av den värnpliktiges eget avgörande,
örn han vill använda sig av vitsordet eller ej, torde olägenheterna bli obefintliga.
Då kommer endast den att åberopa vitsordet, som därav kan beräknas få
fördel. Skulle däremot arbetsgivare regelmässigt av platssökande fordra företeende
av det militära vitsordet, kan givetvis en och annan utan egen förskyllan
bli lidande därpå.

Men frågan är väl ändå, örn det överhuvud taget är möjligt att förhindra
den, som har ett gott militärt vitsord, att åberopa detta vid ansökan örn anställning.
Den enda ändring av bestämmelserna örn militärt vitsord, som därför
egentligen kan ifrågasättas, torde vara, att vitsordet i form av ett på särskild
blankett utfärdat betyg överlämnas endast till värnpliktiga, som därom uttalat
önskan. Ett övervägande i detta syfte skall jag låta företaga.

Att ändra bestämmelser i syfte att klargöra att betygssättningen icke angiver
den värnpliktiges lämplighet i civil anställning är icke nödvändigt, enär,
såsom framgår av vad jag tidigare anfört, bestämmelserna icke lia ett sådant
innehåll.

Vidare anförde:

Herr Severin i Stockholm: Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret. Häri kan jag i det läge vari frågan nu befinner sig innesluta
även ett tack för det tillmötesgående som statsrådet redan överväger
gentemot den opinion som tvivlar på ändamålsenligheten av den militära betygssättningen
för civila ändamål. Jag kunde visserligen lia önskat, att åtgärderna
gått längre, att de helt enkelt inneburit en återgång till det gamla

Nr 16.

Tisdagen den 17 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

systemet. Härigenom skulle varje fara för militärt inflytande på det civila
livet via betygssättningen upphöra. Ty det torde hittills lika litet lia fallit
någon värnpliktig in att visa inskrivningsbokens vitsord, då han sökte civil
anställning, som någon arbetsgivare att efterfråga det. En sådan förändringanser
jag det dock för närvarande utsiktslöst att hoppas på. I den mån betygssättningen
uteslutande avser att fylla en rent militär uppgift, får det väl anses
vara militärens sak att uppgöra betygsschemat. Man kan ju inte skäligen
från civila synpunkter göra invändning-ar mot den militära betygssättningen,
såvitt angår den militära tjänstbarheten. Det som föranlett min opposition
har uteslutande varit faran, att den militära andan skulle på en bakvägtränga
sig in på andra samhällslivets områden och möjliggöra, att det militära
befälets eller underbefälets uppfattning örn en människa bleve mer eller
mindre utslagsgivande för hennes civila existens.

Betygssättning har ju, såsom det även antyddes i statsrådets interpellationssvar,
alltid varit en mycket grannlaga uppgift. Den moderna psykologien
har avslöjat, huru komplicerade en människas andliga förmögenheter och
själsförfattning kunna vara. Jag tror knappast, att den moderna psykologiens
forskningsresultat vunnit något större beaktande inom försvaret. Naturligtvis
kan en människa även utan teoretiska studier i psykologi förvärva sig en
praktisk människokännedom, som möjliggör ett ofta mycket träffsäkert omdöme.
Den militära betygssättningen torde emellertid i huvudsak komma att
grundas på omdömet hos det lägre befälet. Högre officerare än subalterner
torde i regel ha så ringa beröring med de värnpliktiga meniga, att de icke
kunna grunda något omdöme örn dem på den bekantskap de göra med dem.
Det lägre befälet består emellertid mestadels av unga män med ringa livserfarenhet
men däremot ofta mycket överdrivna föreställningar om sin egen
betydelse och intellektuella kapacitet. Sådana föreställningar fostras för övrigt
mycket lätt hos en person som dagligen umgås med en skock människor,
för vilka det är ett brott eller åtminstone en förseelse att ge uttryck åt en
tanke som till äventyrs skulle strida mot reglementet eller befälets uppfattning.
Enligt de givna direktiven skulle visserligen icke den ändlösa rad av
små konflikter, som dagligen utkämpas mellan befäl och manskap, få påverka
uppförandebetyget. Ett sänkt sådant skulle förutsätta vissa grövre förseelser.
Att den latenta irritation, som dock ofta förefinnes mellan de värnpliktiga
och underbefälet, lätt kan påverka betygssättningen måste dock befaras.

Den värnpliktiges passiva försvar mot allt för nitiskt och påträngande befäl
är ofta vetskapen örn den dag, då han åter blir fri. Det hjälper honom
att bibehålla sin självaktning och tron på sitt personlighetsvärde. Denna känsla
skulle uppenbarligen väsentligen försvagas, om han kunde frakta, att korpralen
eller fänriken skulle bibehålla en rest av inflytande även över hans civila
karriär. De värnpliktiga skulle tryckas ännu djupare ned i skorna, och befälet
få en ännu större makt över mannen i ledet. Han skulle inte ens till sitt
inre försvar ha den befriande känslan av att kunna se ett slut på underordnandet
under sitt underbefäl.

Den militära tjänstgöringen och ännu mera de omständigheter under vilka
den fullgöres äro så väsensskilda från det civila livet, att redan på denna
grund tanken på att det militära betyget skulle lämna upplysning örn personens
duglighet för civilt arbete förefaller absurd. För det första saknas ju
för den värnpliktige den sporre i arbetet som för varje framåtsträvande ung
man drömmen om framgång utgör. För det andra är ju en av förtjänsterna
att helt undertrycka sin personlighet, att utmönstra alla egna reflexioner och
lust till initiativ. Dessa för det civila livet värdefulla egenskaper skulle ju
rent av kunna rendera honom underbetyg.

Tisdagen den 17 april 1945.

Nr 16.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det är möjligt att mina farhågor äro överdrivna. Kanske ingen civil arbetsgivare
kommer att avfordra en arbetssökande hans värnpliktigbetyg. Sahar
aldrig skett förr, och kanske arbetsgivarna även härefter i allmänhet^ vaga
ett försök med den sökande och därefter lita mera på sig själva än på den
unge man vars omdöme ligger till grund för betyget. Det är tämligen säkert,
att ingen värnpliktig är angelägen örn betyget och att han gärna avstar
därifrån, örn han icke påtvingas det. Det senare gäller dock under den förutsättningen,
att det icke blir vanligt, att värnpliktigbetyget efterfrågas vid
ansökan örn arbete. Men det är klart, att säkerheten häremot är större, örn
det militära betyget icke utfärdas med anspråk på att ge en föreställning örn
den värnpliktiges duglighet och lämplighet för civilt arbete. Med den ändring
av förordningen som statsrådet säger sig ha. övervägt torde man vinna,
vad som i det läge vari frågan befinner sig överhuvud kan vinnas. Därmed
skulle man kunna säga att det markeras, att det för värnpliktstjänstgöringen
utfärdade betyget icke avser att lämna upplysning om innehavarens lämplighet
för det civila livets uppgifter.

Herr andre vice talmannen Carlström: Herr talman! Av den redogörelse som
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet här lämnat kunde man nästan
få den uppfattningen, att den här ifrågavarande betygssättningen är en
idé som länge legat och grott på skilda hall här i landet. Jag har annars funderat
över, i vilken hjärna denna idé runnit upp. Nu fingo vi veta, att det
var Sveriges förenade studentkårer som först kommo fram med denna tanke.

Jag vill emellertid säga, att hur vällovligt det än är, att de inkallade
värnpliktiga i sin militära tjänstgöring visa sig intresserade och dugliga samt
att de ha kvalifikationer och egenskaper på det område där detta kan bedömas,
så ligger det nog inte så till, att man kan lägga deras uppförande och
deras intresse på detta område som måttstock för vad de duga till pa det
civila området. Jag måste säga, att örn man tror, att man med dessa betj-g
skall kunna popularisera försvaret, så tar man säkerligen alldeles . fel. För
min del anser jag, och jag tror, att man inom den grupp jag tillhör i allmänhet
har den uppfattningen, att det är olyckligt att på detta sätt föra den
militära betygssättningen ut på det civila området, och jag skulle helst se,
att den ifrågavarande betygssättningen alldeles upphörde.

Härmed var överläggningen slutad.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Bergquist erhöll på begäran Svar pd
ordet och anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr interpellation.
Kristensson, under åberopande av att spörsmålet om tingsplatsernas förläggning
kommit att aktualiseras i samband med rättegångsreformens genomförande,
till mig riktat följande frågor.

1. Vilka principer anser herr statsrådet böra ligga till grund för omprövningen
av tingsplatsernas förläggning?

2. Är herr statsrådet beredd att vid frågan örn förändringar respektera
landsbygdens önskan att behålla tingsplatserna?

Med anledning härav får jag anföra följande.

Av rikets 115 domsagor består för närvarande omkring halva antalet av
endast ett tingslag. De återstående bestå av två tingslag nied. undantag av ett
fåtal, som består av tre eller fyra tingslag. Det var förr vida vanligare än
nu att domsagorna bestodo av flera än ett tingslag. Då i varje tingslag som

Nr 16.

Tisdagen den 17 april 1945.

Svar pä interpellation. (Forts.)

regel finnes ett tingsställe, voro alltså även tingsställena åtskilligt flera. Anledningen
till att man strävat att nedbringa tingslagens antal Ilar varit att
man velat möjliggöra tätare tingssammanträden och därigenom en förbättrad
rättsvård. I samband med att tingslag sammanslagits ha i flera fall de befintliga
tingsställena slopats och nytt tingshus byggts å ort, som utgjort centralpunkt
för domsagan eller ifrågavarande tingslag, stundom i stad, som ej tillhört
domsagan. Denna koncentrering av tingsställena — därvid som nämnts
även märkts en viss tendens att flytta tingsställena till städer eller samhällen
— har främst ägt rum under senare delen av 1800-talet och under de första
årtiondena av innevarande århundrade. På senare tid har utvecklingen något
avstannat, måhända delvis därför att man varit oviss örn vad rättegångsreformen
skulle komma att innebära på denna punkt.

Då nu ^ rättegångs reformen är beslutad och står inför genomförandet, haiman
att ånyo taga upp spörsmålet. Enligt nya rättegångsbalken 1 kap. 1 §
skall domsaga utgöra ett tingslag. Är domsaga mycket vidsträckt eller äro
eljest synnerliga skäl därtill, må dock i domsaga vara två eller flera tingslag.
Om indelning i tingslag förordnar Konungen. I 6 § av samma kap. stadgas,
att för tingslag skall å den eller de orter, som Konungen bestämmer, vara
tingsställe.

Processlagberedningen har som skäl för att domsaga i regel skall utgöra
ett tingslag anfört, bland annat, att domsagans uppdelning på olika tingslag
kam utgöra hinder för att tingssammanträdena med varje tingslags häradsrätt
bliva så talrika, som ur rättsskipningens synpunkt eljest vore önskvärt.

oOm den ordning, vari ting skola hållas, meddelas bestämmelser i nya rättegångsbalken
1 kap. 7^ §. Enligt detta lagrum skola för huvudförhandling med
nämnd å tingsställe årligen å bestämda tider hållas allmänna ting. Allmänt
ting skall med undantag för tiden under häradsrättens ferier hållas varje
vecka, örn ej annat föranledes av arbetet i domsagan, antalet tingslag eller
andra omständigheter. Enligt 8 § av samma kap. kan häradsrätten sammanträda
för huvudförhandling med nämnd även å andra tider än då ting skola
hållas, exempelvis för handläggning av mål angående häktade eller mål, som
äro så vidlyftiga att de icke lämpligen kunna handläggas vid de allmänna
tingen. Dessa sammanträden falla utanför tings ordningen. Detsamma är förhållandet
med de sammanträden som häradsrätten håller med parterna för
målens förberedande. Dessa sammanträden, vid vilka häradsrätten är domför
med häradshövdingen ensam, skola hållas på den plats, häradshövdingen
i varje särskilt fall finner lämpligast.

Det är tydligt att en tingsordning som den nu beskrivna, vilken för de flesta
domsagor innebär en väsentlig ökning av antalet tingssammanträden, förutsätter
en begränsning av antalet tingslag.

En sammanslagning av tingslag behöver emellertid ej i och för sig medföra
en motsvarande minskning av antalet tingsställen eller någon förflyttning
av dessa från de nuvarande tingsorterna. I nya rättegångsbalken förutsättes
att i tingslag kunna vara två eller flera tingsställen. Är så förhållandet,
skall enligt 1 kap. 7 § de allmänna tingen i de tingsordningar, som Konungen
avses skola fastställa för domsagorna, fördelas mellan tingsställena.
Processlagberedningen har uttalat, att frågan, i vilken omfattning en indragning
av tingsställen lämpligen kan ske, bör undersökas för varje fall.

^En promemoria, innehållande en sammanfattande redogörelse för nya rättegångsbalkens
bestämmelser örn tingslagsindelning, tingsställen och tingsordning
m. m. har varit för yttrande utremitterad till samtliga hovrätter och
häradsrätter. Remissvaren äro för närvarande föremål för bearbetning inom
justitiedepartementet. I några fall har i dessa svar föreslagits indragning

Tisdagen den 17 april 1945.

Nr 16.

Svar pä interpellation. (Forts.)

av tingsställe eller förflyttning därav. Sedan pågående utredning avslutats,
har Kungl. Maj :t att taga ståndpunkt till de föreliggande spörsmålen.

Såsom framgår av processlagberedningens nyss berörda uttalande är det
en lämplighetsfråga örn tingsställen i samband med rättegångsreformen skola
indragas eller flyttas. Först och främst har man att beakta vad hänsynen till
en god rättsvård inom domsagan kräver. Tingsställe bör vara så beläget, att
de som ha att inställa sig där, främst parter och vittnen men även domstolens
ledamöter och övrig vid tingssammanträdena tjänstgörande personal, skola
kunna företaga resan dit utan onödig omgång och tidsförlust. Härmed sammanfaller
intresset av att begränsa statens kostnader för inställelseersättningar
i brottmål och i mål med fri rättegång samt för reseersättning åt nämndemän.
Å andra sidan kan hänsynen till de betydande kostnader, byggandet av nytt
tingshus skulle draga, medföra att i något fall tingsställe tills vidare förblir
på sin nuvarande plats, ehuru denna måhända från nyss anförda synpunkter
ej är den i och för sig mest lämpliga. Även andra hänsyn kunna givetvis
inverka. I regel är det av praktiska skäl önskvärt, att domsagas kansli är
förlagt till tingsstället eller, där flera tingsställen finnas, till något av dessa.

Med vad jag nu sagt anser jag mig ha besvarat interpellantens fråga örn
de principer, som jag anser böra ligga till grund för omprövningen av tingsplatsernas
förläggning.

Vad angår den andra frågan, örn jag är beredd att vid denna prövning respektera
landsbygdens önskan att behålla tingsplatserna, vili jag uttala, att
"yid prövning av frågor örn tingsställenas förläggning hänsyn givetvis främst
bör tagas till domsagoinvånarnas intressen. Jag är alltså beredd att beakta
de önskemål, som i detta hänseende framkomma från domsagornas invånare.

Härpå yttrade:

Herr Kristensson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för det lämnade svaret. Statsrådet erinrade, att tingsplatsernas förläggning
är en lämplighetsfråga och att vid avgörandet skall beaktas kravet på
god rättsvård samt hänsyn tagas till kommunikationsförhållanden, kostnaderna
för tingshusbyggnader och folkmeningen inom domsagan. Jag har ingenting att
invända mot dessa allmänna grundsatser; jag finner dem tvärtom riktiga.

Denna fråga är nu aktuell för Kristianstads och Malmöhus län. På flera håll
ha de nya planerna väckt allvarlig oro; den skånska trögheten har övervunnits,
och reaktionen är kraftig.

I sydöstra Skåne bilda Ingelstads och Järrestads härader gemensam domsaga.
Till denna har nu lagts Simrishamns stad. Hovrätten föreslår nu, att
huvudtingsstället förflyttas från Hammenhög till Simrishamn och att det utredes,
örn Hammenhög skall bli bitingsplats med ett ting i månaden, medan
Simrishamn skulle få tre ting. Ett sådant arvskifte har bygdens befolkning
funnit vara orimligt. Hammenhög är tingsplats sedan urminnes tider och ligger
i centrum av domsagan, medan Simrishamn är beläget i utkanten. En flyttning av
tinget till Simrishamn komme att medföra dyrare och mera tidsödande resor
för flertalet av den rättssökande allmänheten. Domsagan består av 37 000 invånare.
Alla kommuner inom domsagan utom Simrishamn lia uttalat sig för Hammenhög
som tingsplats. Dessa kommuner representera omkring 34 000 invånare.

I Gärds och Albo domsaga är läget liknande. De nya planerna ha där gått
ut på att flytta tingsplatsen utanför domsagan. Den nuvarande tingsplatsen
Degeberga ligger centralt. Det övervägande antalet kommuner har synnerligen
bestämt uttalat sig för Degeberga som tingsplats. En förflyttning bomme att
medföra väsentligt ökade kostnader i fråga örn tingshusbyggnad.

Nr 16.

Tisdagen den 17 april 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Såvitt jag förstår tala samtliga de bedömningsgrunder, som statsrådet här
anförde, för att tingen behållas i Hammenhög och Degeberga. Ett beslut i den
riktningen kommer att väcka allmän tillfredsställelse i bygderna.

Jag vill uttrycka min tillfredsställelse med att statsrådet till svar f>å min
andra fråga förklarade sig beredd att beakta de önskemål, som framkomma
från domsagornas invånare. Detta är ur demokratisk synpunkt synnerligen angeläget.
I de fall jag återgivit överensstämmer detta med landsbygdens intressen.
I dessa tider, då det går en ström av folk från land till stad, är det nödvändigt
att tillgodose landsbygdens berättigade önskemål.

Herr Hammarlund: Herr talman! Såsom representant för många, som där
ute i min valkrets varit bekymrade för den tendens till förflyttning av tingsställena,
som på senare tid gjort sig gällande, vill även jag till statsrådet framföra
mitt tack för hans välvilliga svar och giva några synpunkter på denna
fråga. Jag noterar särskilt statsrådets löfte, att han vill beakta de önskemål,
som framkomma ifrån domsagornas invånare. Det är riktigt, att hänsyn bör
tagas till folket där ute på landsbygden, då det bestämt fordrar, att tingsstället
skall ligga kvar där det legat sedan hedenhös. Generation efter generation har
haft denna plats till tingsställe, vilket muntlig tradition och gamla domarringar
vittna örn.

Jag menar, att regeringen har ingen anledning att taga notis örn sådana uttalanden
som gjorts t. ex. av en tjänsteman vid en domsaga i Malmöhus län,
vilken offentligt uttalat, att bo å en tingsplats ute på landet är detsamma som
straffarbete. Man bör icke flytta en tingsplats, som menige man vill ha kvar,
för en dylik herres skull, utan denne bör själv skaffa sig ett arbete i staden
eller, rättare sagt, själv förflyttas och överlämna domsagan till någon annan,
Vilken anser, att det ej är straffarbete att bo ute på den svenska landsbygden.

När statsrådet säger, att det bör vara en lämplighetsfråga, örn förflyttning
skall ske, är detta naturligtvis riktigt. Men vad angår det nu aktuella fallet i
Skåne, nämligen Hammenhög, ligger, som herr Kristensson nyss nämnde, detta
gamla tingsställe i domsagans mitt. Trots detta har man ju gjort vissa ansträngningar
att flytta bort detta tingsställe till en utkant av domsagan. Enligt
statsrådets svar lia vi bekymrat oss i onödan, för vilket jag är mycket glad.

överlägggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogs var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

, till behandling av lagutskott propositionen, nr 259, med förslag till lag om
utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag), m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 260, angående vissa anslag för budgetåret
1945/46 till yrkesundervisningen.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 572 av herr Persson i Stockholm to. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 573 av herr Johansson i Stockholm.

Tisdagen den 17 april 1945.

Nr 16.

§ 8.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets utlåtande nr 1, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, statsutskottets utlåtanden nr 5, 8 och 52—69,
bevillningsutskottets betänkanden nr 28 och 29, bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 18—22, första lagutskottets utlåtande nr 26, andra lagutskottets
utlåtanden nr 27—31, jordbruksutskottets memorial och utlåtanden nr 14—19
samt andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.

§ 9.

Föredrogs den av herr Andersson i Dunker vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, i anledning av
vissa besök, som uppgivits hava av tjänstemän vid härvarande ryska legation
gjorts hos enskilda arbetsgivare, som hava flyktingar i sin tjänst.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att två gånger bordlagda ärenden
skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning, nämligen
först utrikesutskottets utlåtande nr 1, samt därefter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, statsutskottets utlåtanden nr 54—62, 5, 52, 53 och
63—69, bevillningsutskottets betänkande nr 29, jordbruksutskottets utlåtande
nr 19, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 18—20 och 22,
första lagutskottets utlåtande nr 26, andra lagutskottets utlåtanden nr 27 och 31,
jordbruksutskottets memorial och utlåtanden nr 14—16, statsutskottets, utlåtande
nr 8, bevillningsutskottets betänkande nr 28, bankoutskottets utlåtande
nr 21, andra lagutskottets utlåtanden nr 28—30, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 17 och 18 samt slutligen andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 8.

Denna hemställan bifölls.

§ 11.

Herr Jönsson i Lund erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! IInterpellation.
samband med propositionen angående lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder
beslöt 1935 års riksdag avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 287) med anhållan
örn skyndsam utredning angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning,
som beredde arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar.
Beslutet fattades i enlighet med andra lagutskottets utlåtande (nr 29),
vari framhölls önskvärdheten av att frågan örn lagstiftning i syfte att skapa
större säkerhet för arbetares vid byggnadsföretag lönefordringar erhåller en
snar och tillfredsställande lösning.

Riksdagens skrivelse i frågan överlämnades till 1934 års byggnadsindustrisakkunniga,
som i sitt år 1938 avgivna betänkande uttalade, att enligt deras
mening rätt och billighet fordrade, att de vid byggnadsföretag direkt anställda
arbetstagarna under alla förhållanden hölles skadeslösa vid byggnadsföretagares
betalningsoförmåga. Landsorganisationen, som redan 1934 i sitt yttrande
över den s. k. trettonmannakommissionens förslag till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder starkt framhållit behovet av lagstiftning till säkerställande
av arbetares lönefordringar, underströk i sitt år 1939 avgivna yttrande
över byggnadsindustrisakkunnigas betänkande det angelägna uti att frå -

Nr 16.

Tisdagen den 17 april 1945.

Interpellation. (Forts.)

gan utan ytterligare tidsutdräkt upptoges till rättslig reglering. Vid Landsorganisationens
kongress år 1941 var frågan föremål för behandling. Därvid
beslöts att hos Kungl. Maj :t påkalla skyndsamma lagstiftningsåtgärder
i berörda syfte, varvid kravet utvidgades att omfatta icke endast byggnadsarbetare,
utan även övriga löntagargrupper.

Med hänsyn till vad som hittills förevarit i denna sak, torde behovet av lagstiftning
i nämnda syfte i detta sammanhang icke kräva ytterligare motivering,
icke heller det angelägna i skyndsamma åtgärder. Framför allt för byggnadsarbetarna
har frågan givetvis fortfarande en brännande aktualitet. Under
de tio år, som frågan varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning, torde summan
av de ostridiga lönefordringar, vilka på grand av vederbörandes betalningsoförmåga
undanhållits löntagarna, uppgå till ansenliga belopp. Ehuru
jag väl inser, att frågan örn lagstiftning i berörda hänseende måste vara en
mycket komplicerad sak, anser jag mig ändå ha rätt att — med tanke på den
långa tid som förflutit sedan riksdagen begärde en skyndsam utredning —
framställa frågan, örn man icke nu borde kunna förvänta ett förslag till riksdagen
i ärendet. Jag vet, att jag därvidlag tolkar en utbredd mening hos berörda
löntagargrupper.

Med hänsyn till vad jag här anfört, anhåller jag örn kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet ställa följande frågor:

1. Har den av riksdagen år 1935 begärda utredningen angående möjligheterna
att tillskapa en rättsordning, vilken skulle bereda arbetare vid byggnadsföretag
ökat skydd för lönefordringar, verkställts?

2. Örn så är fallet, ämnar herr statsrådet inom den närmaste tiden förelägga
riksdagen proposition i frågan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Johansson i Stockholm, som yttrade: Herr talman! Under krigsåren
synes regeringen i en för riksdagen och svenska folket hittills okänd omfattning
beviljat subventioner och extraprofiter åt privata industriföretag, vilka
utfört speciella uppdrag för försvaret och folkhushållningen. Subventionerna
synas ha utgått i de mest skiftande former. Enskilda företag ha således anmodats
uppföra nya industrianläggningur, vilka senare förhyrts av staten, varvid
hyresbeloppet beräknats så högt att hela anläggningskostnaden betalats av
staten på några få år, medan företaget stannat i enskild ägo. Andra företag ha
fått direkta anslag, förmånliga statslån, speciella ekonomiska fördelar såsom
överpriser vid leveranser, skattelättnader o. s. v.

Dessa anslag och subventioner ha antagligen motiverats därmed att företagen
sysslade med betydelsefulla beställningar för försvaret och folkhushållningen.
En regering, som har förfogandelagens maktmedel i sin hand, borde
dock enligt vår mening ha kunnat tillgodose försvarets och folkhushållningens
intressen utan att bevilja extraprofiter och stora extraförmåner åt leverantörerna.
Sådana extraprofiter på försvarsleveranser te sig särskilt fördömliga
i en tid, då de djupa leden i form av direkta och indirekta skatter och allmän
standardsänkning bringa stora offer för fosterlandets försvar.

Riksdagen har beviljat dessa anslag under allmänt formulerade budgetrubriker
utan att få veta hur stor del av anslagen som skulle gå till utbetalning
av subventioner eller överpris till enskilda företag. Tystnaden kring dessa affärer
synes vara så stor, att inte ens de av statens verk, vilka syssla med inköp
för statens räkning, fått vetskap om förhållandena i fråga utan hänvisas

Tisdagen den 17 april 1945.

Nr 16.

Interpellation. (Forts.)

till de uppgifter sorn de subsidierade privatföretagen lämnat. Därom vittnar
exempelvis följande från krigsmaterielverket till Kungl. Majit avlåtna skrivelse,
vilken den 3 april av finansdepartementet sändes på remiss.

»Då krigsmaterielverket i sin planerande och upphandlande verksamhet för
försvarets behov träder i förbindelse med enskilda industriföretag har det visat
sig synnerligen värdefullt att äga tillgång till uppgifter, örn och i vilken mån
vederbörande företag erhållit ekonomiskt stöd fran statens sida. Kännedom
örn i vilken utsträckning företagets verksamhet i olika hänseenden ansetts böra
ekonomiskt främjas genom statens mellankomst bidrager salunda till att skapa
förutsättningar för ett bättre förhandlingsresultat för staten, exempelvis då
det gäller ett avtal örn upptagande av tillverkning av någon ny produkt, ersättningstillverkningar
o. s. v. Verket har ock i den män detta varit möjligt
förskaffat sig kännedom örn här avsedda sakförhållanden vid sina förhandlingar
med enskilda företag, varvid dock verket i regel måst godtaga härom av
företagen lämnade uppgifter.

Emellertid har det befunnits vara förknippat med avsevärda svårigheter att
vinna en tillförlitlig överblick över statliga stödåtgärder till förmån för enskilda
företag. Någon enhetlig ordnad registrering av dylika åtgärder förefinnes
sålunda icke, och de myndigheter som i angivna avseenden företräda staten
äro många, till antalet och fördelade på ett flertal statsdepartement, varjämte
statshjälpen beretts i en mängd skiftande former, vilket ytterligare minskar
möjligheten att snabbt och säkert vinna erforderliga upplysningar.

Även för andra områden av statsförvaltningen än försvaret torde det vara
av betydelse, att vederbörande myndighet äger kännedom om sådana sakförhållanden,
som här avses. Vid planeringen av de åtgärder, som från statsmakternas
sida kunna bli erforderliga för att möta efterkrigstidens ekonomiska
svårigheter, torde det sålunda vara värdefullt att ha tillgång till en översikt
i vilken omfattning och i vilka former staten uppträtt ekonomiskt stödjande i
förhållande till enskilda företag. En sådan översikt synes även önskvärd ur
synpunkten av att kunna tillförlitligt bedöma den verkliga storleken av de
kostnader, som under krigsåren nedlagts på landets försvar och folkförsörjning.

Enligt verkets mening är det fördenskull påkallat, att åtgärder vidtagas för
en inventering och löpande registrering av statens ekonomiska stöd till enskilda
företag, vare sig dessa lia formen av statliga lån, bidrag, subventioner, avtal
om speciella ekonomiska fördelar vid leveranser till staten, skattelättnader
etc. I samband härmed synes jämväl en översyn böra komma till stånd rörande
lämpligheten för olika fall av den mångfald olika former som staten tillämpar
i sin verksamhet för att stödja enskilda företag.

Under åberopande av det anförda får krigsmaterielverket i underdånighet
hemställa, att Kungl. Maj:t ville låta vidtaga åtgärder i det syfte verket i det
föregående angivit.

Underdånigst
För generaldirektören
NILS HOLMER

Lars Th. Stiernstedt.»

Det torde vara av lika stort intresse att riksdagen blir informerad om dessa
förhållanden. Det torde bland annat vara av stor betydelse för debatten örn
de av den kommunistiska riksdagsgruppen ställda förslagen örn förfogandelagens
tillämpning mot enskilda skogsägare, som utestänga de strejkande verkstadsarbetarna
från sina skogar och mot de verkstadsföretag, som genom envist
motstånd mot arbetarnas blygsamma lönekrav äventyra viktiga leveranser
till försvaret. Vi lia anledning att förmoda, att den summa, sorn arbetarna i

Nr 16.

Tisdagen den 17 april 1945.

Interpellation. (Forts.)

verkstadsindustrien begära ter sig mycket liten i förhållande till de subventioner
och förmåner, som vissa verkstadsföretag av staten erhållit utöver de höga
normalpriserna eller monopolpriserna på deras produkter, vilka priser innesluta
en mycket bred vinstmarginal. Yi ha anledning att förmoda, att de statliga
subventionerna och överpriserna i hög grad bidragit till de under krigsåren
kraftigt stegrade vinster, som vederbörande bolag dels redovisat, dels undandolt
genom avskrivningar och på annat sätt. Verkstadsarbetama ha således
inte bara genom sitt arbete utan även som skattebetalare och konsumenter av
skattehelagda produkter bidragit till bolagens extraprofiter.

För genomförande av arbetarrörelsens efterkrigsprogram och för regeringskommissionens
arbete med efterkrigsplaneringen bör det även vara av stort intresse
att fa en redogörelse för i vilken omfattning regeringen på administrativ
väg, utan riksdagens hörande, beviljat subventioner och speciella ekonomiska
förmåner, vilka medfört stora extraprofiter för enskilda privatföretag.

I ett demokratiskt land bör det vara självklart att sådana förhållanden bliva
kända för hela folket. Inga farliga hemligheter blottas därigenom att omfattningen
och formerna för de statliga subventionerna till den privata industrien
bliva kända.

Med hänvisning till ovan anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att
till Hans Excellens statsministern få rikta följande interpellation:

År regeringen beredd att giva riksdagen en fullständig redogörelse för omfattningen
av och formerna för de subventioner, anslag, skattelättnader, överpriser
och andra förmåner, som olika departement under krigsåren beviljat privatföretag
vilka utfört uppdrag för försvaret, folkhushållningen och andra
grenar av statsförvaltningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

. Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
överingen jörsbefattning vid försvarets fabriksverk m. m.; och

nr 132, i anledning av Kungl Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förrådsfond m. m.

§ 14.

Justerades prötokollsutdrag.

§ 15.

Herr Håstad avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 574,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 252, angående grunder för kristillägg
åt statliga befattningshavare m. fl.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.10 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april.

Kl. 11 fm.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman K. E. W. Senander, Göteborg, tillfölje en akut magtarmkatarr
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet fr. o. m. den 17 april t. o. m.
den 21 april 1945, intygas härmed på heder och samvete.

Göteborg den 17 april 1945.

Eric Laurin,
provinsialläkare.

§ 2.

Herr talmannen meddelade, att fru Nordgren, som vid kammarens sammanträde
den 7 nästlidna mars med läkarintyg styrkt sig från och med den 6 i
samma månad tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, den
16 innevarande april åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 269,
med förslag till lag med vissa bestämmelser om fartyg, som ankommit från
krigförande eller ockuperat land.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 261, angående anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna
m. m.;

nr 262, angående inrättande av en luftfartsstyrelse samt fastställande av stat
för luftfartsfonden m. m.;

nr 263, angående ämbetsbyggnad för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
luftfartsstyrelsen; och

nr 265, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
arbeten för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret
1944/45; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 267, angående tullfrihet i vissa fall
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 574 av herr Håstad m. fl.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

§ 6.

Föredrogs den av herr Jönsson i Lund vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, angående tillskapande
av en rättsordning, som bereder arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd för
lönefordringar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Johansson i Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern, angående omfa/ttningen av och formerna
för de förmåner, som Kungl. Majit under krigsåren må hava beviljat
sådana privatföretag, som utfört uppdrag för försvaret, folkhushållningen eller
andra grenar av statsförvaltningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

Godkännande
av Sveriges
anslutning
till ett internationellt

avtal rörande
;principerna
för fortsättandet
av den
samfällda
kontrollen
över handelssjöfarten.

§ 8.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av Sveriges anslutning till ett mellan Storbritannien,
Amerikas Förenta Stater m. fl. länder träffat, den 5 augusti 1944 i
London undertecknat internationellt avtal rörande principerna för fortsättandet
av den samfällda kontrollen över handelssjöfarten och med anledning av
nämnda proposition väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lindberg: Herr talman! Jag har begärt ordet inte för att yrka avslag
på utskottets hemställan utan för att säga ett par ord i anledning av den motion
som jag har väckt i samband med den kungl, propositionen i denna fråga.

Det förefaller mig som om man inte skulle ha tagit vederbörlig hansjon till
vad i motionen yrkats, närmast av det skälet att man ansett, att fartygen
icke komma att bli borta från Sverige någon längre tid, men också emedan man
i sjöfartskommittén och inom den licensgivande myndigheten icke skall ha att
ta befattning med besättningens förhållanden ombord i fartygen.

I vad det gäller den första delen, att fartygen icke skulle bli borta från
Sverige någon längre tid, undrar jag om man inte gjort sig skyldig till en
feltolkning av fördragsbestämmelserna, ty där står ju talat örn »time-chartering»,
tidsbefraktning med andra ord. Detta betyder att eftersom sjöfartskommittén
skall tidsbefrakta de fartyg, som skola gå i de förenade nationernas
tjänst, kan sådan tidsbefraktning gälla för många månader och kanske
flera år; detta är helt och hållet beroende på vilken längd tidsbefraktningen
kommer att omfatta, vilket i sin tur naturligtvis även beror på en hel rad
omständigheter. Faktum är således att enligt detta avtal de svenska fartygen
kunna komma att bli tidsbefraktade för flera år.

Den svenska besättningen har enligt författningsbestämmelserna rätt att
efter ett års tjänst ombord i ett fartyg, som icke kommer hem till Sverige,
mönstra av i vilken hamn som helst efter iakttagen sju dagars ömsesidig uppsägningstid.
Detta betyder att ett fartyg som tidsbefraktats enligt detta avtal
efter ett års tid kan bli kvitt den svenska besättningen, och det innebär vidare
frihet för redaren — vilket väl kommer att ingå i avtalet — att mönstra ny
fartygsbesättning: »Redaren obetaget att mönstra andra nationers medborgare
ombord i de svenska fartygen», som det heter.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Godkännande av Sveriges anslutning till ett internationellt avtal rörande
principerna för fortsättandet av den samfällda kontrollen över handels sjöfarten.

(Forts.)

Det kunde kanske inte vara så mycket att säga härom, såvida denna rätt
till mönstring i andra nationers fartyg också vore lika för de svenska sjömännen
som för andra. Jag tror emellertid inte på någon sådan likhet sedan kriget
är slut, utan man kommer väl då att göra sorn nian gjort ända fram till
1939: man tar sina egna länders medborgare för tjänst i respektive fartyg, och
de svenska sjömännen få gå. Det har ju varit så t. o. m. nu under kriget, att
man ifrån svensk sida lagt sig vinn örn att mönstra utländska personer i fartygen
och låta svenskarna gå arbetslösa i de hamnar, där de en gång mönstrat
av.

Varför jag var angelägen att motionera om detta och om rätt för de ombordanställda
att få representation i någon av de här kommittéerna eller helst
i båda beror inte på någonting annat än en önskan att myndigheterna skulle
se till att de svenska lagbestämmelserna också tillämpas för svenskarna,, när
de ligga ute på det sätt som nu kommer att ske.

Redan nu har man igångsatt en förhandsdeklaration från redarnas sida örn
att de böra ansluta sig och låta sina fartyg bli tidsbefraktade av sjöfartskommittén.
Det tecknas ju certeparti^* för fullt, och man tar med fartyg, som
inte ha större lastförmåga än ca 40:0 ton, vilket tyder på att vad som står i
utskottsutlåtandet örn att de små fartygen skulle komma att reserveras för
den svenska kust- eller östersjöfarten icke kommer att hålla streck. Man är
som sagt redan nu i färd med att engagera småfartyg för, såvitt jag är rätt
underrättad, fart mellan exempelvis England, Frankrike, Holland och Belgien,
och därvidlag är det också fråga om tidsbefraktning. Det är klart att här äro
stora intressen för de ombordanställda att bevaka, och det är, tycker jag, inte
någon orimlig begäran att de ombordanställda skola bli representerade i denna
sjöfartskommitté och även i trafikkommissionen, som ju är den licensgivande
myndigheten.

Det är vidare så att detta avtal förutsätter, även örn det icke är klart utsagt,
att en dylik ordning skall gälla, även för framtiden. Det betyder att sjöfarten,
den svenska såväl som andra länders, kommer att dirigeras av någon
styrelse liknande den man redan skapat. Detta innebär en fullständig omläggning
av de principer för sjöfarten som varit gällande tidigare. Det är möjligt
att man inte behöver hysa några farhågor för att en sådan anordning skall
vara till förfång för sjöfolket, men det förefaller nog som om man skulle sikta
till att här träffa överenskommelser, som skulle vara till fördel bara för den
ena parten, nämligen för den som formellt äger fartygen, medan man inte
alls tänker på besättningarna. Jag måste säga, även örn det kail betraktas
som en smula elakt, att bär träffar man avtal örn de döda tingen, medan man
helt och hållet lämnar de levande åsido. Fartygen lära icke kunna göra några
tjänster utan en levande bemanning, och det bör kunna tas hänsyn också till
den.

Det kan också framhållas i detta, sammanhang att de smärre rederierna icke
lieber äro representerade i vare sig sjöfartskoinmittén 1939 eller trafikkommissionen,
och följaktligen hysa dessa små rederier stora farhågor för att deras
intressen skola bli åsidosätta, och det blir då för deras del frågan om huruvida
de skola kunna fortsätta att driva sin näring eller inte. Skulle deras
farhågor besannas skulle detta också gå ut över en stor del av sjöfolket, alla
dem som äro anställda i småföretagens fartyg.

Jag har, herr talman, intet yrkande i vad det gäller utskottets hemställan —
det går knappast att ställa något sådant — men jag skulle vilja rikta en
vädjan till departementschefen att ordna så att de ombordanställda kunna bli

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 16. 3

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Godkännande av Sveriges anslutning till ett internationellt avtal rörande
principerna för fortsättandet av den samfällda kontrollen över handelssjöfarten.
(Forts.)

representerade i sjöfartskommittén och i trafikkommissionen. Den representation
som eventuellt kan sägas finnas i det råd, som trafikkommissionen har
till sitt förfogande i sjöfartsfrågor, är av noll och intet värde: det har icke
haft någon betydelse sedan dess tillkomst och kommer säkerligen inte heller
att få någon betydelse under den tid som denna institution existerar.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det står ett enigt utskott bakom detta
utlåtande. Denna enighet kontrasterar något mot den oenighet som på ett
tidigare stadium gjort sig gällande, framför allt i pressen, mot den då projekterade
svenska anslutningen till detta sjöfartsavtal. Man kan visserligen förstå
varför utskottet kommit till denna eniga ståndpunkt, men det må i alla fall
tillåtas att man framför några ssmpunkter på själva spörsmålet, innan det nu
definitivt godkännes.

För det första avser detta avtal att Sverige för en viss tid, kanske t. o. m. för
ganska lång tid, avstår från bestämmandet över hur den svenska handelsflottan
skall användas. För det andra är ju de inbjudande nationernas — jag tänker
främst på Storbritannien och Förenta staterna — motivering för att Sverige
skulle såsom det enda neutrala landet delta i denna sjöfartspool, att Sverige icke
skall, som det står i propositionen, »med hjälp av sin moderna och till stor
del nybyggda handelsflotta begagna sig av sin neutrala ställning för att skaffa
sig särskilda fördelar».

Vilka fördelar skulle det kunna tänkas vara? Det finns åtminstone ingen
uttalad oenighet i frågan örn att Sveriges handelsflotta bör engageras för att
hjälpa till i återuppbyggnaden när det gäller att förse de krigshärjade länderna
med nödvändiga material och livsmedel. Man det finns alldeles inpå Sverige
en rad länder, för vilkas tillgodoseende det skulle kunna vara av särskilt intresse
att vi behålla full dispositionsrätt över handelsflottan. Jag tänker på sådana
krigshärjade länder som Sovjetunionen, Finland, Polen och Tjeckoslovakien,
som onekligen befinna sig i ett sådant geografiskt läge i förhållande till Sverige,
att den svenska handelsflottan för detta ändamål skulle kunna med stor framgång
användas, och detta skulle också vara ett svenskt intresse.

Motiveringen till att Sverige skall avstå från att utnyttja sin dispositionsrätt
och sin kontroll över handelsflottan kan inte heller vara uppmuntrande ur svensk
synpunkt.

Det kanske inte är så viktigt i det här sammanhanget — man får väl se vilken
betydelse det kan få — men nog finner jag det ganska egendomligt, att regeringens
viktigaste förbehåll gentemot anslutningen till denna sjöfartspool var
att Sveriges regering, såsom den enda bland de länders regeringar vilka anslutit
sig till s.jöfartspoolen, inte skall ha den omedelbara kontrollen över handelsflottan.
Ty det villkor som Sverige uppställt som det första och väl det viktigaste,
såvitt jag förstår, är att sjöfartskommittén 1939 —- »den svenska rederinäringens
vid krigets början skapade exekutivorgan», som det heter i propositionen
— prompt skall handha avtalets genomförande. Det är ju ganska märkligt att
detta privata organ skall ha den svenska kontrollen över handelsflottan och att
det just råkar vara i ett land, där majoriteten av riksdagen valts på programmet
socialisering som ett sådant arrangemang har valts. Det är så mycket märkligare,
som det ju förhåller sig så, att det i alla de andra länderna, där man utgått
ifrån som självklart, att regeringen och icke något privatkapitalistiskt organ
skall ha denna kontroll, råkar vara borgerlig majoritet i parlamenten. Det hela

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Godkännande av Sveriges anslutning till ett internationellt avtal rörande
principerna för fortsättandet av den samfällda kontrollen över handels sjöfarten.

(Forts.)

är också egendomligt med hänsyn till den allmänna tendensen och till talet
om att omvalen och återuppbyggandet efter kriget komma att gå, örn också icke
i socialiseringens tecken, så dock, som det heter i efterkrigsprogrammet, i den
socialistiska omdaningens tecken.

För det tredje skulle jag vilja erinra örn det ganska anmärkningsvärda i det
förhållandet — icke att riksdagen gavs tillfälle att yttra sig i denna fråga —
men att riksdagen icke gavs tillfälle att yttra sig i en annan fråga, där man
har att räkna med konsekvenser, vilka jag antager bli ändå större än i den
här frågan beträffande anslutningen till sjöfartspoolen. Jag syftar på kreditavtalet
med England, som dels innebär att Sverige skall exportera varor i stora
kvantiteter utan att kunna påräkna motsvarande import av nödvändiga saker
och som dels också fastställer, att Sverige överhuvud taget icke skall få
möjligheter att till egen fördel driva handel under den tid, som detta kreditavtal
gäller. I det här fallet har föredragande statsrådet förklarat, att då tiden
och omständigheterna i övrigt medgiva att detta godkännande underställes
riksdagens prövning, torde så med hänsyn till ärendets natur böra ske, vilket
uttolkas så, att regeringen, när den anser sig ha tid därtill och det för övrigt
passar regeringen, skall iakttaga grundlagens föreskrifter och underställa riksdagen
ärendet. I utrikesutskottets utlåtande understryker man, att riksdagens
bifall i enlighet med grundlagens föreskrifter måste inhämtas.

För det fjärde kan jag icke neka mig nöjet att i detta sammanhang erinra
örn en slags dubbel bokföring, som tar sig uttryck i en strävan att utåt framställa
de förenade nationernas begäran örn vår anslutning till sjöfartspoolen
— det hette ju i statsministerns anförande i Sundsvall för några veckor sedan,
att Sverige är det enda neutrala land, som inbjudits att deltaga i sjöfartspoolen
— som ett uttryck för en good will, som Sverige säges åtnjuta hos de
förenade nationerna. Detta yttrande från statsministerns sida fälldes i sammanhang
med att han påminde och underströk trontalets passus örn att Sveriges
förhållande till främmande makter är gott. Därtill utnämnde han Sverige
till både Europas lunga och dess samvete. Att i ett sådant sammanhang
liksom skett i pressen framställa detta avtal såsom ett bevis på den goda
internationella ställning, som Sverige för närvarande intager är, menar jag,
ett självbedrägeri. Ty, som jag redan sagt är motiveringen från de förenade
nationernas sida för att Sverige skulle biträda detta avtal dels att Sverige
är det enda neutrala land, som har någon handelsflotta att tala örn, som
skulle ha någon betydelse i detta sammanhang, dels att Sverige icke skall
kunna utnyttja sin gynnsamma ställning för att självt erhålla några fördelar.

Detta avtal har, såvitt jag vet, såväl regeringen som utrikesutskottet godtagit
efter något slags påtryckning. Den inför riksdagen angivna motiveringen
för att Sverige skall deltaga i denna sjöfartspool är den. att de svenska
handelsfartygen icke skulle utsättas för diskriminerande behandling i förhållande
till andra fartyg, tillhörande länder, som äro anslutna till sjöfartspoolen,
man tänker närmast på England och Förenta staterna.

Men, herr talman, trots alla dessa betänkligheter kan jag lika litet som utrikesutskottets
ledamöter av olika partier yrka avslag eller vända mig mot
Sveriges anslutning till detta sjöfartsavtal. Jag har nämligen tidigare understrukit,
att det måste betraktas som en huvudfråga för den svenska utrikespolitiken
att åstadkomma bättre förhållanden visavi de förenade nationerna,
och uteslutande ur denna synpunkt har jag funnit för min del, trots de betänkligheter
man kan hysa ur åtskilliga synpunkter, att jag icke kan fram -

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Godkännande av Sveriges anslutning till ett internationellt avtal rörande
principerna för fortsättandet av den samfällda kontrollen över handelssjöfarten.
(Forts.)

ställa yrkande örn avslag, något som ur andra synpunkter skulle varit mycket
önskvärt att göra.

På grund av detta, herr talman, och då det officiellt angivna syftet med
denna sjöfartspool är sådant, att man icke kan vända sig däremot, tänker jag
ej här framställa något särskilt yrkande.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Den siste talaren slutade med att
förklara, att lian icke komme att yrka avslag på vare sig propositionen eller
utskottets utlåtande. Jag har därför ingen särskild anledning att ingå i något
bemötande av vad han har sagt.

Det är klart att en fråga av denna storleksordning kan framkalla vissa
betänkligheter, men utskottet har efter prövning kommit till det resultatet
att allt talar för ett bifall till propositionen.

Jag begärde ordet närmast på grund av herr Lindbergs i Stockholm anförande.
Han framhöll däri, att sjöfolket kunde komma på mellanhand, när
denna uppgörelse skulle föras ut i livet. Jag förstår hans betänkligheter och
att han vill göra sig till tolk för en grupp, som står honom nära, men när
utskottet behandlade motionen införskaffade utskottet de upplysningar, som
stodo till buds och kom först därefter till slutsatsen, att ett bifall till motionen
icke skulle medföra större möjligheter för sjöfolket att få sina intressen
tillgodosedda.

Trafikkommissionen har ej sysslat med frågan örn besättningarnas ställning.
Örn — enligt motionärernas önskan -—- en representant för sjöfolket kommer
med i kommissionen, kan förmodligen denne ej göra någon större insats
till förmån för besättningarna. Utskottet har dock icke ansett att vad trafikkommissionen
säger i sitt utlåtande är det sista ordet. Instruktionen för trafikkommissionen
utfärdas ju av Kungl. Maj:t, och utskottet framhåller särskilt
att örn någon ändring skulle befinnas nödvändig, bör det tillkomma Kungl.
Majit att pröva örn anledning till ändring föreligger.

Vidare framhöll herr Lindberg att det här kunde bli fråga om en ordning
på sjöfartens område, som skulle kunna komma att räcka långt in i framtiden.
Det är svårt att yttra sig örn den saken. Mig förefaller det emellertid,
som örn man måste räkna med så många osäkra ting beträffande efterkrigstiden,
att man icke skall dra för långt gående slutsatser. Det är utsagt att
avtalet skall gälla sex månader efter upphörandet av kriget med Japan.
Även örn man skulle kunna räkna med något längre varaktighet, tror jag icke,
att man för dagen skall spekulera alltför långt framåt.

Herr Lindberg framhöll, att en del fartyg skulle kunna bli tidsbefraktade
långt ifrån hemlandet, och att de svenska besättningarna då skulle komma
att råka in i alldeles särskilda förhållanden. Förmodligen kommer det väl
endast att röra sig örn enstaka fall, och förhållandena bli då ej annorlunda än
som var vanligt före kriget. Med andra ord, genom detta avtal komma vi
väl närmare normala förhållanden än vi gjort under kriget, då särskilt avtal
med Storbritannien var gällande. Det tillkommer ju våra svenska konsuler
och de svenska sjömanshusen att tillse att de förordningar, som reglera sjöfolkens
förhållanden, bli efterföljda, och jag utgår ifrån att så också kommer
att ske.

Jag kommer alltså, herr talman, fram till att yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

§ 9.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 268, angående
bidrag till kristidsnämndernas verksamhet.

Denna proposition bordlädes.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 28
maj 1937 (nr 249) örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;
samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i telegrafverkets fond och luftfartsfonden å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1944/1945;

nr 55, i anledning av Kurfgl. Maj:ts proposition angående vissa kapitalinvesteringar
i telegrafverkets fond för budgetåret 1945/46;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nyanskaffande av
ånglok;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad till
landsstatshuset i Kalmar m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av riksbankens fastighet i Kalmar;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för stationsmästaren
F. E. Pettersson från utgivande av visst skadeståndsbelopp ;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disposition av vissa
äldre reservationsanslag;

nr 61, i anlednng av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa
under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående fastigheter i
Degerfors köping; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av lokaler
för högsta domstolen och Svea hovrätt.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i Utgifter
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter tinder'' riksför
budgetåret 1945/46 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Kades till handlingarna.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkterna 16—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkterna 20—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Punkterna 27—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

Punkterna 32 och 33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

Lades till handlingarna.

Åtgärder till Punkten 35, angående åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet.
förebyggande

och hävande I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under femte huvudtiteln, punkten
av invaliditet. 50, föreslagit riksdagen att till Åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 4 350 000
kronor.

Vid beräknande av nämnda medelsbehov hade ett belopp av 150 000 kronor
avsetts för annan verksamhet än den individuella.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren av herr Allard m. fl. väckt motion
(11:363), vari hemställts, att riksdagen måtte anvisa ifrågavarande reservationsanslag
med sådant belopp, att till annan verksamhet än den individuella
kunde avses 250 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen 11:363, till Åtgärder till förebyggande och
hävande av invaliditet för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av
4 350 000 kronor.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet. (Forts.)

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Allard: Herr talman! Under denna rubrik »Åtgärder till förebyggande
och hävande av invaliditet» förekommer det en punkt, som heter »Annan verksamhet»,
isom till övervägande del avser bidrag till badanläggningar eller
bidrag till byggande av bastuanläggningar. Förra årets riksdag beslöt höja
detta bidrag från 100 000 kronor, som anvisats i statsverkspropositionen, till
150 000 kronor. För innevarande budgetår utgår alltså bidraget med 150 000
kronor. Nu har det emellertid visat sig, vilket är enbart glädjande, att efterfrågan
på sådana här bidrag varit synnerligen stor. Under januari i år, alltså
när något mer än hälften av budgetåret gått till ända, hade man utanordna!
bidrag med 128 500 kronor av dessa 150 000 kronor. Men då lågo dessutom på
pensionsstyrelsens bord icke mindre än 96 ansökningar om bidrag örn tillsammans
225 000 kronor. Pensionsstyrelsen ansåg sig därför behöva begära
ökning av anslaget för nästkommande budgetår med 100 000 kronor eller till
250 000 kronor. Det är detta som vi i motionen fört fram, på grund av att i
årets statsverksproposition föreslås, att anslaget skall gå ut med endast
150 000 kronor, eller med samma belopp som för innevarande budgetår.

Nu har utskottet funnit syftet med motionen synnerligen behjärtansvärt,
och vi äro ju tacksamma därför. Men vi skulle givetvis varit ännu mera
tacksamma, örn man gått så långt i utskottet, när nian nu anser syftet behjärtansvärt,
att man tillstyrkt bifall till motionen, men det gör man inte
utan yrkar avslag på densamma, trots att syftet är så behjärtansvärt. Jag
skulle här kunna argumentera åtskilligt, varför jag anser att riksdagen bör
bifalla motionen, men det är inte populärt och väl inte heller lämpligt att en
så arbetstyngd dag som denna upptaga kammarens tid alltför länge. Jag
inskränker mig därför till att konstatera, att det kanske är onödigt att här
i kammaren för kammarens ledamöter propagera för betydelsen av bad och
särskilt då för betydelsen av att bada bastu — ja, det kanske jag inte är
alldeles säker på för resten — men jag är i alla fall mera övertygad örn att
det är nödvändigare att ute i landet och särskilt på landsbygden propagera
för betydelsen och nödvändigheten av att bada bastu. Men vad jag är absolut
övertygad örn det är, att för att det skall vara någon mening med en sådan
propaganda skall det finnas möjlighet till bastubadande, och det är just för
att skapa sådana möjligheter som jag motionerat örn ett högre anslag.

Jag finner fördenskull, herr talman, skäl tala för att riksdagen borde bifalla
vår motion, och jag ber därför att få yrka bifall till motionen nr 363 i andra
kammaren.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Deli ärade motionären, som nyss
hade ordet, har ju påvisat, att utskottet uttalat att den av honom m. fl. väckta
motionen var till sitt syfte behjärtansvärd, men utskottet har i allt fall stannat
för att avstyrka motionen. Jag vill försäkra den ärade motionären och
kammarens övriga ledamöter, att det är många punkter i denna huvudtitel,
vid vilka det har väckts motioner med yrkande om anslag utöver Kungl. Maj:ts
förslag, där utskottet funnit syftet vara synnerligen behjärtansvärt. Det är
emellertid på det sättet, att denna huvudtitel liksom många andra är ju ett
pusselverk. Det gill ler att avväga det ena behovet mot det andra, och även
örn man finner syftet i cn motion behjärtansvärt, kan man i allt fall icke
alltid tillstyrka bifall till densamma, t,y då skulle huvudtitelns kostnadsram
sprängas på ett sätt som gjorde det omöjligt alf åstadkomma en hållbar budget.
Det är således på grund härav som statsutskottet i denna fråga liksom
i en hel del andra har måst stanna för att uttala sin sympati flir Raken men

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet,. (Forts.)
i alla fall ställa den vidare utgiftsökningen på framtiden i hopp om att man
då skall kunna tillmötesgå de önskemål, som här äro framförda.

Utan att på något sätt polemisera emot behovet av ett högre anslag på
denna punkt ber jag således, herr talman, att med hänvisning till vad jag
nu sagt få yrka bifall till utskottets hemställan i punkten i fråga.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
på bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, som föranleddes av
bifall till motionen II: 363; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 36 och 37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Lades till handlingarna.

Punkten 39.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 40.

Lades till handlingarna.

Punkten 41.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 42.

Lades till handlingarna.

Punkterna 43—60.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Främjande av Punkten 61, angående främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m.

Hämmhrnas I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under femte huvudtiteln, punkten 77,
verksamhet föreslagit riksdagen att till Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet
m- m- m. m. för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 190 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle av detta anslag disponeras ett belopp av
165 000 kronor till understöd åt nykterhetsnämnder och ett belopp av 13 000
kronor till bidrag till övervakning enligt alkoholistlagen.

I förevarande sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Johan Bärg
to. fl. (I: 234), och den andra inom andra kammaren av herr Nilson i Eskilstuna
to. fl. (II: 368), däri hemställts, att riksdagen ville under förevarande
anslag beräkna till understöd åt nykterhetsnämnderna 250 000 kronor och till
bidrag till övervakning enligt alkoholistlagen 28 000 kronor.

Motionärernas förslag innebar alltså en anslagsökning med (85 000 + 15 000
kronor) 100 000 kronor.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Främjande av ny kier hetsnämnder nas verksamhet en. m. (Forts.)

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 234 och II: 368, till Främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. m. för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag;
av 190 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Bäckström, Gustaf
Karlsson, Berling, Wiklund, Eriksson i Stockholm och Danielsson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen matte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionerna I: 234 och II: 368, till Främjande
av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. för budgetåret 1945/46 anvisa
ett anslag av 290 000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Kammarens ledamöter finna, att
på den nu föredragna punkten ha sex av statsutskottets ledamöter anmält
reservation och påyrkat ett högre anslag än det som Kungl. Maj :t har föreslagit
och som biträtts av statsutskottets majoritet. Reservanternas ståndpunkt
ansluter sig till i båda kamrarna väckta motioner. Jag skall be att såsom motivering
till reservationen få yttra några ord.

Det är sant att fjolårets riksdag i anslutning till den då verkställda utredningen
beträffande nykterhetstillståndet i landet ökade anslagen till nykterhetsnämnderna,
men det är lika sant att detta anslag allt fortfarande är
otillräckligt för sitt ändamål. För att bevisa detta skall jag taga mig friheten
att hänvisa till vad tillsynsmyndigheten, i detta fall socialstyrelsen, har anfört
i sin framställning till Kungl. Maj:t den 28 augusti 1944, som är intagen
i statsverkspropositionen. Där sägs det följande:

»Understöd åt nykterhetsnämnd utginge enligt gällande bestämmelser i efterskott
med intill tre fjärdedelar av nykterhetsnämndens utgifter under nästföregående
kalenderår, dock högst 1 000 kronor eller, då särskilda omständigheter
därtill föranledde, högst 1 500 kronor.

Under budgetåret 1943/44 hade för ändamålet disponerats ett belopp av
125 000 kronor. Ansökningar örn understöd hade under våren 1944 inkommit
från 917 nykterhetsnämnder. Motsvarande antal hade åren 1941, 1942 och
1943 varit respektive 743, 780 och 873. Det sammanlagda ansökningsbeloppet
hade utgjort omkring 214 000 kronor. De sökande nykterhetsnämnderna hade
dock, med hänsyn till sina utgifter under år 1943 och i enlighet med nyss
återgivna bestämmelser, kunnat göra anspråk på ett avsevärt högre belopp,
men åtskilliga nämnder hade, i vetskap örn att de tillgängliga medlen icke
vore tillräckliga, själva begränsat sina anspråk. Det för budgetåret 1944/45
anvisade beloppet, som avsåge ersättning till nykterhetsnämnderna under år
1945, uppginge till 165 000 kronor. Även denna summa vore uppenbarligen
otillräcklig. Antalet sökande nykterhetsnämnder under år 1946 syntes kunna
uppskattas till inemot 1 000 och anslagsbehovet till omkring 250 000 kronor.»

Jag har för min del funnit denna av socialstyrelsen anförda motivering
vara så bärande, att jag icke har kunnat undgå att tillstyrka de i ärendet
väckta motionerna. Nykterhetstillståndet i vårt land är ju så pass uppseendeväckande,
att det synbarligen är största behov av att åtgärder från det
allmännas sida vidtagas för att i möjligaste mån begränsa denna folksjukdom.
Då menar jag, att det är alldeles självfallet att det borde vara ett åliggande
för staten att bekosta den huvudsakliga delen av denna verksamhet.

Nu kan man visserligen säga, att i den mån som inte statsbidrag utgår till
nykterhetsnämnderna, som äro kommunala organ, så få kommunerna ombesörja
att på deras stater uppföras för verksamheten nödvändiga anslag. Jag

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. (Forts.)
har emellertid för inte länge sedan hört av en verksam ledamot av en länsnykterhetsnämnd,
att det förekommer här och där, särskilt bland de små kommunerna,
att man inte ens ger så mycket anslag till nykterhetsnämndernas
verksamhet att de lia medel att bestrida nödvändiga portokostnader. Kommunerna
anse att det icke är deras skyldighet att bekosta denna verksamhet, och
man resonerar antagligen på det sättet, att när staten drar inkomst av rusdryckshanteringen,
är det staten som bör träda till och bevilja de medel, som
behövas för ändamålet. När förhållandet är sådant har jag icke kunnat göra annat
än att på den motivering, som anförts av den myndighet som har att
övervaka denna verksamhet, yrka på ett högre anslag.

I de i ämnet väckta likalydande motionerna ha påvisats en hel del fall, som
ha uppmärksammats i det svenska samhället under sista tiden, fall, där uppenbara
alkoholister ha fått gå lösa och lediga, för att begagna det uttrycket,
med resultat att deras sjukdom så småningom har utlösts i brott, som till sin
råhet lyckligtvis äro ganska sällsynta i vårt land. Jag skall inte tynga kammarens
protokoll med att angiva dessa fall. Jag hänvisar allenast till motionen,
och jag förmodar att var och en av kammarens ledamöter har fallen
i färskt minne.

Det är alldeles påtagligt, att de nykterhetsvårdande organen i bygderna
böra ha ökade resurser för att övervaka alkoholisterna, och samhället bör
också låta sig angeläget vara att tillse, att dessa patienter bli omhändertagna
för vård innan det går så långt i deras sjukdomstillstånd att svåra brott bli
begångna. Det är således i syfte att skapa förutsättningar härför som jag för
min del har ansett att staten bör höja anslaget till nykterhetsnämndernas
verksamhet.

Jag ber sålunda med hänvisning till vad jag nu anfört att få yrka bifall
till den reservation, som vid denna punkt är fogad till utskottets utlåtande av
herr Bäckström m. fl.

Herr Mårtensson: Herr talman! Vi som stå för utskottets utlåtande äro fullt
medvetna örn att det skulle vara behövligt med högre anslag för den nykterhetsvårdande
verksamheten, men det råder delade meningar om, huruvida denna
verksamhet gagnas bäst genom ökade anslag till nykterhetsnämnderna eller
örn man skall ge ökade anslag till andra ändamål som lia samma syfte. Jag
vill i detta sammanhang erinra örn det beslut, som fattades av förra årets
riksdag. Då beslöts att öka anslaget till nykterhetsnämnderna, men samtidigt
lämnades anslag till nya vårdformer, nya vårdmöjligheter för alkoholister.
Vidare beslöts att det skulle tillsättas tio stycken fullt avlönade ombudsmän
inom länsnykterhetsnämnderna,

Utskottet anser, att det vill se resultatet av den verksamhet, som beslöts av
förra årets riksdag, innan anslagen till länsnykterhetsnämnderna ytterligare
ökas, och inte minst är det av intresse att få se resultatet av det arbete, som
dessa nya ombudsmän inom länsnykterhetsnämnderna komma att utföra. Komma
dessa ombudsmän att huvudsakligen inrikta sitt arbete på att vid ett och
annat tillfälle resa ut för a.tt utöva kontroll på nykterhetsnämnderna men därutöver
att sysselsätta sig med mer eller mindre nödvändigt statistiskt arbete,
då anser jag för min personliga del att dessa ombudsmän icke få så synnerligen
stor uppgift att fylla på detta område. Om däremot dessa ombudsmän
inrikta en väsentlig del av sitt arbete på att försöka hjälpa till i arbetet för
att skapa nya ungdomsorganisationer, som taga hand örn den uppväxande
ungdomen och försöka leda denna ungdom in på andra nöjen än sådana,, som
kunna erhållas genom sprit och genom restaurangbesök, då är jag övertygad
om att dessa nya ombudsmän komma att få en stor uppgift att fylla i sam -

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Främjande av nykter hetsnämndernas verksamhet m. m. (Forts.)
hållet och att de även komma att sätta spår efter sig för framtiden framför
allt på nykterhetsarbetets och nykterhetsvårdens områden. Om denna nya organisations
arbete kommer att läggas efter de linjerna, tror jag att vi gagna
den nykterhetsvårdande verksamheten på ett bättre sätt genom att tillsätta
flera sådana, ombudsmän än genom att öka anslagen till nykterhetsnämnderna.
Det är för att avvakta utvecklingen på detta område, herr talman, som
jag biträtt utskottets förslag.

Jag ber, herr talman, att nied dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan,
vilket är detsamma som bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Hallén: Herr talman! Jag har under några årtionden varit och är
alltjämt ordförande i en nykterhetsnämnd, och jag är dessutom ordförande i
en länsorganisation av nykterhetsnämnder. Det gör a.tt jag anser mig kompetent
att kunna yttra mig i denna fråga.

Jag måste verkligen säga, att jag tycker inte att kammaren skall fästa alltför
stort avseende vid utskottets motivering för att avstyrka dessa motioner.
Visserligen är utskottet välvilligt i sitt allmänna resonemang, men som vi
hörde av herr Mårtensson vill man se tiden an och motiverar detta med dels
att riksdagen i fjol beslöt de nya vårdformerna för omhändertagande av alkoholister,
dels att man beslutat tillsätta ombudsmän hos länsnykterhetsnämndema
över hela riket.

Vad det första beträffar kan man ju fråga sig, om dessa nya vårdformer,
som i huvudsak gå ut på att man med hänsyn till den stora belastningen på
alkoholistanstaltema, skall försöka placera ut alkoholisterna i enskilda hem,
egentligen lia med denna sak att skaffa. De kunna på sin höjd, örn de lyckas
— och det är en berömvärd väg att gå fram på — lätta den svåra belastningen
på anstalterna, men de ha inte något som helst att skaffa med nykterhetsnämndernas
ekonomiska och materiella möjligheter.

När sedan herr Mårtensson säger, att vi skola lägga tyngdpunkten på den
verksamhet, som länsnykterhetsnämndernas ombudsmän skola utföra, så tecknade
herr Mårtensson säkerligen en något överidealiserad bild av dessa, ombudsmän.
Han talade, örn, hur de skulle hjälpa till att lösa ungdomens fritidsproblem
och förebygga att den hamnar i superi och annat sådant. Ja, det är
klart att det vore önskvärt, om dessa ombudsmän kunde lägga tyngdpunkten av
sitt arbete på detta område, men det kunna de inte, därför att en ombudsman
i en länsnykterhetsnämnd får säkerligen tillräckligt att göra med att effektivisera
sitt läns samtliga nykterhetsnämnder. Det är ju därför som länsnykterhetsnämnderna
äro tillkomna.

Vi veta allesammans, att det är ganska illa ställt i vissa av landskommunernas
nykterhetsnämnder. Jag har själv kunnat kontrollera detta i många
fall. Det visar sig, att alldeles för litet åtgärder vidtagas emot alkoholister,
emot ungdomsfylleri och annat sådant. Vår stora tanke var ju, då vi (''ingo
länsnykterhetsnämnderna, att de skulle vara en sporre till och en övervakare
av att nykterhetsnämndernas arbete effektiviserades. Jag tror, att där lära
nog ombudsmännen få lägga tyngdpunkten av sitt arbete. Hinna de med något
av det som herr Mårtensson dessutom sade är det tacknämligt, men det
är högst tvivelaktigt örn så kan bli fallet.

Ett faktum är, som också reservanten herr Eriksson i Stockholm framhöll,
att nämnderna inte ens kunna få de blygsamma anslag som författningarna
ange. Här kommer ingen nämnd upp i mer än 500 kronor. Vi i vår stad betala
exempelvis över 5 000 kronor lill nykterhetsnämnden och vi söka att få
1 000 kronor, men vi lia hittills aldrig fått mer än 450 kronor. För att nu inte
talk örn större kommuner, som få detta lilla belopp! Det finns kommuner här

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. (Forts.)
i landet, som få i statsbidrag — hör och häpna — tio kronor. Det är ju nästan
rena gycklet. Vart skall folk komma med sådana belopp?

Nu kan man ju säga att pengar inte göra allt, men det är uppenbart att för
de många uppgifter, som möta på detta område, förslå inte alls de nuvarande
anslagen. Jag kan t. ex. nämna, att i våra bygder har på mitt förslag nykterhetsnämnden
gått in för att anslå medel till arbetsanskaffning för försökspermitterade
alkoholister. Sådant kostar pengar, och för att kunna få bidrag av
kommunerna, som ofta äro ganska njugga, när det gäller nykterhetsnämlidens
verksamhet, måste man kunna visa upp att man får uppmuntran och stöd från
statens sida,. Och att man skulle få komma upp till de belopp, som författningen
förutsätter, tycker jag är en blygsam begäran, låt vara att det i fjol
företogs den utökning, som utskottet talar örn.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Sundström i Vikmanshyttan, Jacobson i
Vilhelmina, Johansson i Kalmar, Johnsson i Stockholm och Larsson i Julita.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! När man som jag dels såsom gammal ledamot
av bevillningsutskottet tvingats syssla rätt mycket med vår nykterhetslagstiftning,
dels också deltagit i åtskilligt av det utredningsarbete, som
föregått denna lagstiftning, har man mer än en gång nödgats sätta ett frågetecken
i kanten, kanske framför allt i fråga örn vår alkoholistvård. Och jag
kan säga, herr talman, att den förberedande prövning av hithörande frågor,
som vi nu gjort inom den stora nykterhetskommittén, Ilar kommit mig att sätta
inte ett, utan två frågetecken för åtskilligt av det som sammanhänger med
vården av alkoholister. Ju mer man studerar dessa problem, desto mer börjar
man tvivla på ans t alts vårdens lämplighet och i stället ansluta sig till den linje,
som går ut på en viss övervakning av de olika individerna för att man skall
kunna undvika att ta till det stora slagträet, så att säga, och föra dem till anstalter.
Och det är just en sådan övervakningsverksamhet, som de kommunala
nykterhetsnämnderna skulle bedriva men som de nu inte kunna göra på ett
effektivt sätt, därför att de sakna medel därtill.

Nu skulle det naturligtvis inte vara så farligt med den saken att staten är
njugg på anslag i detta avseende, örn kommunerna vore villiga att fylla i med
vad som behövs. Men det vilja inte kommunerna, och man kan ju förstå det
allmänna kommunala resonemang, som säger att när staten tar in 400 milj.
kronor på rusdryckerna, så är det inte kommunerna, som skola betala kostnaderna
för de konsekvenser, som spritkonsumtionen för med sig. Jag tror därför
att om vi vilja få fram ett bättre resultat av de kommunala nykterhetsnämndernas
verksamhet, så få vi också höja statens anslag till dessa nämnder.

Som motionär ansluter jag mig ju till den reservation, som här är avgiven.
För den händelse det inte skulle var möjligt att få igenom den i båda kamrarna
vill emellertid jag ställa en vädjan till socialministern att han kanske en
smula mer ingående än som tidigare skett tar och tittar på dessa ting och funderar
över, örn man inte genom en anslagshöjning kan avhjälpa en del av de
brister, som finnas.

Det är alltså min förhoppning, med tanke på det intresse som socialministern
hyser för vår socialvård — och jag betraktar det som ett stycke socialvård
att man försöker hjälpa de människor det här gäller utan att använda större
våld än nöden kräver -—■ att vi, örn det nu inte går att åstadkomma någon höjning
av här ifrågavarande anslag, till nästa års riksdag ha att emotse ett förslag
om sådan höjning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Ouädagen dea 18 april 1945 fm.

Nr IG.

Främjande av nylcterhetsnämndernas verksamhet m. m. (Forts.)

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Det är
inte lätt att ur några slags principiella synpunkter tala emot den reservation,
som här föreligger, och när jag ändå anser mig skyldig att vädja till kammaren
att bifalla utskottets förslag, sorn ju sammanfaller med Kungl. Maj :ts förslag,
beror det helt enkelt på samma skäl, som herr Eriksson i Stockholm här
nyss anförde, när det gällde frågan örn ett större anslag till pensionsstyrelsen
för badanläggningar. När man på hösten sitter med huvudtiteln framför sig för
att göra upp det nya budgetförslaget, så ser man, ibland nied en viss glädje
men ofta nog med ganska mycket bekymmer, hur huvudtitelns slutsumma
växer och växer. Att så sker, är för femte huvudtitelns del ganska självklart
på grund av att åtskilliga anslag lia en automatisk karaktär. De enda punkter
i huvudtiteln, där man kan hålla tillbaka utgifterna och kanske t. o. m. något
pruta på dem, äro sådana, där anslagen inte lia denna automatiska karaktär,
utan där en ökning verkligen beror på, huruvida man vill eller inte vill höja
ett anslag. Detta anslag till nyliterhetsnämnderna tillhör just denna senare
typ, och det är beträffande sådana anslag ganska självklart, att man vid den
prövning, som alla huvudtitlar undergå för att något så när gemensamma
principer skola tillämpas av de olika departementen, avstår från att påyrka
höjningar, som inte kunna betraktas såsom oundgängligen nödvändiga.

Jag skall inte här rekapitulera vad som hänt under de senaste åren, men
jag vill erinra örn att det har ju dock tagits ett och annat initiativ, som man har
hoppats skulle leda till bättre nykterhetsvård. Jag tänker på själva inrättandet
av länsnykterhetsnämnderna, som ju inte äro av så gammalt datum, på anställandet
av de ombudsmän, örn vilka herr Mårtensson här talat, liksom på
vissa former för nykterhetsvård eller, örn man så vill, alkoholistvård, vilka nu
hålla på att genomföras.

Jag måste alltså för min del hemställa, att kammarens ledamöter följa statsutskottets
majoritet, men jag vill till herr Olsson i Gävle säga, att jag mycket
gärna skall följa den uppmaning, som han gav mig att litet närmare studera
hela detta spörsmål. Jag tillhör också dem, som börjat tvivla på att vår alkoholistvård
i vissa avseenden har slagit in på de riktiga linjerna. Det är väl
inte helt uteslutet att nian med tillämpning av andra metoder skulle kunna
bespara de människor det här gäller vistelsen på alkoholistanstalt. Jag vågar
inte uttala någon bestämd mening i denna sak, men jag har sedan rätt länge
haft för avsikt att taga upp hela spörsmålet örn det administrativa frihetsberövandet,
örn jag så får säga, vilket ju tyvärr har sin främsta hemvist på
femte huvudtiteln, då på socialdepartementets del faller både lösdrivarvården,
alkoholistvården och skyddshcmsverksamheten.

Jag delar alltså herr Olssons mening, att man bör göra en undersökning
om, huruvida det inte kan finnas andra vägar att gå, när det gäller vår alkoholistvård.
Jag vill inte säga att man helt kan undvara alkoholistanstalterna, men
jag undrar, örn inte i många fall andra vägar skulle vara lika framkomliga,
bl. a. det av herr Olsson särskilt framhållna övervakningsförfarandet, som ju
inte behöver leda till något direkt frihetsberövande. I så fall förefaller det
emellertid rätt uppenbart att på nykterhetsnämnderna kommer att läggas ett
betydligt större ansvar än de för närvarande ha, och det ligger då enligt min
uppfattning i sakens natur, att man också måste lämna dem de anslag, som ger
dem möjlighet att utföra det arbete, som man begär av dem.

Jag kan inte ge något löfte örn att jag hinner framlägga något förslag till
nästa riksdag, men att saken skall tagas upp till ordentlig prövning, tror jag
att jag kan lova.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Som motionär i detta ärende erkänner
jag, att utskottsmajoriteten intagit en välvillig hållning till vår motion, men

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Främjande av nyklerhetsnämndernas verksamhet m. m. (Forts.)
resultatet av dess övervägande har dock blivit alltför negativt. Vi motionärer ha
känt oss stå på ganska fast mark, när vi utom vår egen övertygelse även haft
socialstyrelsens utredning och yrkande i ärendet till grund för vår framställning,
och vi ha därför ansett oss kunna vänta, att man i utskottet ganska enhälligt
hade understött vårt yrkande.

Det gäller ju inte här någon nykterhetspolitisk fråga, där meningarna kunna
falla isär och vägarna skiljas åt även bland dem, som ha samma uppfattning
i det väsentliga, utan det yrkande, som är framställt i motionerna och i reservationen,
gäller endast en effektivisering av gällande bestämmelser. Och när
utskottsmajoriteten säger, att man vill avvakta resultatet av riksdagens beslut
förra året — det är ju i många fall en välbetänkt åtgärd, som inte bör klandras
— så vill jag framhålla, att det här är inte en fråga örn några experiment,
utan bara örn att sätta nykterhetsnämnderna i stånd att arbeta, ty flertalet av
landets nykterhetisnämnder lida faktiskt av ekonomisk blodbrist, om ett sådant
uttryck tillåtes, då staten inte en enda gång har infriat sina givna löften örn
ekonomiskt stöd. Såsom motionen ger vid handen och som också understrykes i
reservationen, lia nämligen nämnderna överhuvud taget inte fått stort mer än
hälften av de bidrag, som de enligt gällande bestämmelser skulle lia rätt att utfå.

För de större samhällena betyder kanske det ifrågasatta statsbidraget föga,
ty i den mån dessa samhällen låta sina nykterhetsnämnder arbeta effektivt,
måste de offra vida större belopp av egna medel. Men hur det än är, kan givetvis
även i detta fall ett större statsbidrag verka stimulerande. För de mindre
kommunerna, där intresset för nykterhetsnämndernas verksamhet är ganska
svagt och det är svårt att få lämpligt folk för arbetet, ställer sig emellertid
frågan annorlunda. Där kan ett bidrag från statens sida betyda åtskilligt.

När det gäller den sak, som beröres i den senare delen av motionens yrkande,
kanske det inte skadar att erinra örn, även örn det skett redan tidigare, att den
s. k. snabbutredningen ju drog en lans för ett experiment med sådan verksamhet
och ansåg att för det första försöksåret borde anslås ett belopp av 25 000
kronor. Föredragande statsrådet prutade emellertid ned anslaget ungefär till
hälften under framhållande av att detta gällde första året, ett försöksår. Örn
man tolkar detta uttalande på vanligt sätt, skulle det ju innebära ett halvt löfte
om ökning av anslaget senare. Men när denna fråga nu på nytt kommer på
riksdagens bord, visar det sig att förslaget endast upptar samma belopp eller
13 000 kronor, under det att socialstyrelsen har påyrkat ett anslag på 28 000
kronor. Skulle Kungl. Maj:ts förslag godkännas, innebär det att endast 260 fall
i hela landet kunna komma under uppsikt och övervakning, och det är med
hänsyn till det stora klientel, som det här är fråga om, givetvis ett alldeles
otillräckligt antal.

Den hittillsvarande erfarenheten har bekräftat övervakningens stora betydelse.
Några av oss här i kammaren hade nyligen tillfälle att få en inblick
på detta område, vilken på ett mycket gripbart sätt klarlade övervakningens
utomordentliga överlägsenhet framför anstaltsvården, även örn denna senare
tills vidare givetvis inte helt kan undvaras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid denna punkt i utlåtandet
fogade reservationen.

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag fäste mig också., vid att herr
Eriksson i Stockholm här nyss framhöll att man av statsfinansiella skäl inte
kunde gå med på herr Allarps motion, men att han strax efteråt kunde yrka på
en höjning av anslaget till nu förevarande ändamål.

Det som föreslogs i herr Allard® motion var ju behj ärt ans värt, men förslaget
kunde dock inte bifallas. Det måste alltså här vara fråga om någonting

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Främjande av ny klerke tsnämnder nas verksamhet m. m. (Forts.)
extra behjärtansvärt, eftersom man trots de statsfinansiella skälen anser att
vi böra gå in för en så stor utgiftsökning som med 100 000 kronor.

Jag tror inte anslaget till detta ändamål är så särskilt behjärtansvärt.
Naturligtvis är det ingen, som motsätter sig ökade anslag för främjande av
nykterheten, men frågan är örn det här verkligen rör sig örn något, som främjar
nykterheten. Jag tror att detta kan vara diskutabelt. Man kan nog vara överens
örn vad herr Olsson i Gävle sade, att det bör sättas ett frågetecken i kanten
för åtskilligt beträffande alkoholistvården. Jag anser att det också bör sättas
ett frågetecken i kanten för nykterhetsnämndernais verksamhet, ty den övervakning
och verksamhet i övrigt, som dessa nämnder bedriva, är till sin natur
tämligen likartad alkoholistvården i landet. Den övervakning, som sker, tar
sig ofta uttryck i trakasserier mot enskilda medborgare och i olika förfoganden,
som onödigt och orättvist inkräkta på den enskildes frihet, och den resulterar
inte i de framsteg beträffande nykterheten, som den egentligen avser att
åstadkomma. Ofta äro också nykter lie 1 snämndern''a befolkade av blåögda idealister,
som inte förstå att rätt handskas med människor, vilket gör att åtgärderna
kunna bli ytterst godtyckliga. Nykterhetsnämnderna borde även tänka
på att bereda den enskilde medborgaren skydd mot olika extremister, som
äro ute efter hans frihet och oberoende. I stället för att göra det, synes
man ofta anse sig kunna hantera klientelet hur som helst och i övrigt syssla
med att gräla, örn man skall få servera pilsner där och där, och ägna sig
åt sådana uppgifter, som icke äro särskilt nykterhetsfrämjande. Jag tror, att
innan dessa nämnder lägga örn sin verksamhet och innan man har fått en
annan ordning, ett annat reglemente för deras verksamhet, så finns det ingen
anledning att höja anslaget till dem. Hela denna fråga borde omprövas ur
synpunkten att man mera borde få i gång en verklig upplysningsverksamhet
och litet mindre syssla med olika alldeles onödiga och för övrigt skadliga trakasserier
mot den enskilda friheten, vilka så ofta förekomma. Jag har med detta
icke velat utdöma alla dem som sitta i nykterhetsnämnderna och icke heller
alla nykterhetsnämnders verksamhet, men det är påtagligt, att dessa nämnders
verksamhet lämnar en del övrigt att önska. Med hänsyn till detta vill jag yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det har från flera håll framhållits,
att den anmärkning, som jag gjorde i en föregående debatt rörande en viss
punkt i detta utlåtande, skulle strida mot den uppfattning som jag hävdat i
detta fall, och jag erkänner villigt, att så är fallet. Det omdöme, som jag då
fällde, gäller ju även här om den linje statsutskottets majoritet i förevarande
punkt följt, medan jag för min del har funnit, som den siste ärade talaren framhöll,
att detta anslag är så pass »extra behjärtansvärt» för att använda hans
ord, att jag anser en höjning här vara av nöden. Det är ju nämligen, som jag
tidgare framhöll och som alldeles särskilt underströks av herr Olsson i Gävle,
så att kommunerna i mycket stor utsträckning resonerat på det sättet, att kostnaderna
för denna verksamhet, som nykterhetsnämnderna författningsenligt
skola utföra, till huvudsaklig del böra bestridas av staten och icke av kommunerna.
Jag saknar ju erfarenhet örn nyktcrhetsnämndernas arbete i allmänhet.
Jag har aldrig tillhört någon dylik nämnd, och det är möjligt, att den föregående
ärade talaren med sin större erfarenhet på detta område kan ha rätt
i sin kritik. Jag skulle emellertid vara ganska intresserad av att få veta, vilka
botemedel mot den fortgående alkoholisering av vårt folk, som ju faktiskt äger
rum, som den ärade talaren vill rekommendera. Man kan icke såsom socialt kännande
människa vara till freds med det förhållande som nu existerar, och det
sätt. på vilket svenska folket i gemen umgås med alkoholen. Det är ju närmast

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Främjande av nykter hetsnämndernas verksamhet m. m. (Forts.)
i syfte att ur sociala synpunkter åstadkomma bättre förhållanden på detta område
som man har instiftat nykterhetsnämnderna och som det enligt mitt förmenande
också är nödvändigt att ge nämnderna tillräckliga ekonomiska resurser,
så att de något så när kunna fylla sin uppgift. — Jag vidhåller sålunda,
herr talman, mitt yrkande.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Bara ett par ord till herr Karlsson i
Stuvsta, som tillät sig fälla åtskilliga smädliga ord örn nykterhetsnämnderna.
Det vore ju skäl i att herr Karlsson exemplifierade detta, så att man finge
klarlagt till protokollet, att det är så illa. Det är klart, att det i vissa, fall icke
är bra, beroende på att det är svårt att få lämpligt folk och att de myndigheter
som skola välja icke alltid välja med urskillning. Så långt jag vet — och jag
känner till åtskilliga nykterhetsnämnder ■— utföra dessa människor ett ofantligt
uppoffrande arbete, värt ett helt annat betyg. Den uppgift som åligger
övervakarna är synnerligen grannlaga — det förstå vi alla — men den kan vara
mycket tacksam. Det ges sålunda exempel på att klienterna själva uttalat sin
stora tillfredsställelse med det sätt på vilket övervakningen skett, så att de
uttryckt en önskan, att vederbörande övervakare skulle komma litet oftare,
därför att de i samtalen med honom känt ett starkt moraliskt stöd i den kamp
de ha att kämpa mot den vana, som blivit dem övermäktig.

Herr Jonsson i Skutskär: Herr talman! Det var med verklig glädje som jag
hörde statsrådet säga, att han skulle taga alkoholistvårdens administrativa organisation
under omprövning. Jag säger detta, därför att jag hade tillfälle
som ledamot i första lagutskottet att göra ett besök på Svartsjö, och jag måste
säga, att den hopblandning, som där är till finnandes mellan straffångar och
alkoholister, gjorde ett minst sagt pinsamt intryck. Denna anstalts personal är
nämligen icke skolad för uppgiften att sköta alkoholister och kan dessutom,
som direktören själv sade, icke heller utnyttjas i jordbruksarbete. När man ser,
att alkoholistvården skötes på detta sätt, är det säkerligen önskvärt, att man
försöker i det längsta hindra, att människor komma till alkoholistanstalt. Och
kan man enbart genom att öka anslaget till nykterhetsnämnderna främja detta
syfte, är jag den förste att instämma i här förevarande reservation.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Eriksson i Stockholm begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
61 av utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Punkten 62.

Lädes till handlingarna.

Nr 10.

Punkterna 63—69.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70.

Lades till handlingarna.

Punkten 71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Lades till handlingarna.

Punkterna 73—75.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76.

Lades till handlingarna.

Punkterna 77 och 78.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79.

Lades till handlingarna.

Punkterna 80—86.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87, angående förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Anslag till
Avlöningar. avlöningar

åt förste

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln, punkten provinsiallil,
föreslagit riksdagen att dels medgiva, att antalet i gällande personalför- läkare och
teckning upptagna provinsialläkartjänster finge utökas från 371 till 391, dels ,Åro^in^al}i
godkänna av departementschefen förordad avlöningsstat för förste provinsial-la are m'' *''
läkare och provinsialläkare m. fl., att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1945/46, dels ock till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.:
Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 4 310 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft några inom riksdagens kamrar avgivna motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Lennart Johansson (1:26) och den andra inom andra kammaren av herrar
Hagård och Sveningsson (II: 57), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att antalet provinsialläkartjänster från och med den 1 januari 1946
skulle utökas med 50 i enlighet med medicinalstyrelsens förslag.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den IS april 1945 fm.

Anslag till avlöningar åt förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.

(Forts.)

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1:26 och 11:57
samt 1:68 ävensom med bifall till motionerna 1:67 och 11:126, sistnämnda
motioner i vad de avsåge antalet provinsialläkartjänster,

a) medgiva, att antalet i gällande personalförteckning upptagna provinsialläkartjänster
finge utökas från 371 till 406;

b) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för förste provinsialläkare
och provinsialläkare m. fl., att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1945/46;

c) till Förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: Avlöningar för
budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 4 390 000 kronor;

II. med bifall till motionerna I: 67 och II: 126 till den del de ej behandlats
under I ovan i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att ny plan för rikets indelning
i provinsialläkardistrikt måtte snarast möjligt utarbetas;

B. att motionen 1:14, i den mån den ej finge anses besvarad genom vad
utskottet i sin motivering anfört, ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hagård: Herr talman! Vi ha beslutat åtskilliga reformer inom sjukvårdens
och särskilt hälsovårdens område. Vi ha exempelvis beslutat om utbyggande
av distriktssjukvården och försökt åstadkomma förebyggande åtgärder
när det gäller mödra- och barnavården. Vidare beslöto vi föregående
år att införa en mycket effektivare skolhälsovård än tidigare. Mycket av detta
är dock reformer endast på papperet. För att kunna genomföra dem tarvas
det personlig arbetskraft, och i detta sammanhang är det nödvändigt, att
läkaren sättes in på ett tidigt stadium. Vi ha för närvarande alltjämt områden,
där ingenting i detta fall har åtgjorts.

När det gäller provinsialläkarinstitutionen har man från början utgått
ifrån att man skulle ha en tjänsteläkare på 12 000 invånare. År 1938 sänkte
man detta tal, så att vi nu räkna med en tjänsteläkare på 8 000 invånare.
För att genomföra den plan som därpå byggdes upp tarvas icke mindre än
170 nya provinsialläkartjänster. Vid samma riksdag där denna plan godtogs
föreslogos från Kungl. Maj:ts sida endast 10 platser, vilket antal dock något
höjdes av riksdagen. Emellertid har under de krisår som sedan följt icke någon
starkare utbyggnad ägt rum på detta område. Vi ha endast kunnat inrätta
35 tjänster av de 170. För att i någon mån taga igen vad som förlorats har
medicinalstyrelsen i sina petita enligt årets statsverksproposition begärt, att
man skall inrätta 50 nya provinsialläkartjänster. Samtidigt som man nu gör
detta varslar man också örn att genomföra en ny plan, därvid man räknar med
en tjänsteläkare på cirka 4 000 invånare. Kungl. Maj :t har trots detta i årets
statsverksproposition endast föreslagit 20 nya provinsialläkartjänster.

I olika motioner har man reagerat mot detta. En medmotionär och jag ha
för vår del ansett, att vi böra hålla fast vid det antal som medicinalstyrelsen
föreslagit. Nu har utskottet för sin del sagt, att det erkänner nödvändigheten
av att verkställa en utökning på detta område och har gått med på ett förslag
örn 35 platser, framställt i motion av herrar Olsson i Mellerud och Fast. Det
är ju i och för sig en tacknämlig utökning, men jag för min del anser, att
man i detta sammanhang måste säga ifrån, att det icke går att stanna vid
detta, därest man vill ha ovannämnda reformer till annat än pappersreformer.

Onsdagen den 18 april 1945 fm. Nr 16.

Anslag till avlöningar åt förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.

(Forts.)

Vi nödgas, herr talman, säga B när vi sagt A. Vi måste sörja för tillgång
på personlig arbetskraft för ifrågavarande uppgifter.

Dessutom skulle jag vilja påpeka, att vi väl ändå snart stå inför en lösning
av frågan örn obligatorisk sjukförsäkring. Hur denna skall ta sig ut utan en
utbyggd tjänsteläkarkår förstår jag för min del icke. Därför är det så mycket
mer nödvändigt att man under den tid, som återstår, åtminstone försöker
bygga ut apparaten så långt sig göra låter, så att det icke på detta område
går på samma sätt som med folktandvården. Vi beslutade en förnämlig anordning
med folktandvård men förbisågo i samma ögonblick, att det tarvades
arbetskraft för att föra ut den i verkligheten. Därför stå vi också nu med en
vacker organisation på papperet men utan motsvarighet i verkligheten. Jag
är orolig för ett upprepande.

På grund av vad jag nu anfört och för att markera, att det finns en bestämd
önskan hos ett stort antal kammarledamöter att få denna fråga så väl beaktad,
att man kan räkna med en starkare och bättre utbyggnad av tjänsteläkarorganisationen
för att alla reformer, som beslutats, skola kunna genomföras, ber
jag att få yrka bifall till den motion, som herr Sveningsson och jag ha avgivit.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Riksdagen
beslöt ju på sin tid antaga en plan, enligt vilken under loppet av tio
år t.jänsteläkarkåren skulle utökas med ungefär 200 läkare. Man tänkte sig
då, att man skulle taga 20 nya provinsialläkardistrikt örn året. Det principbeslut
som fattades tillkom omedelbart före krigsutbrottet, och när det vid
krigsutbrottet gällde att åstadkomma besparingar inom statsbudgeten, ansågs
detta område tillhöra dem, i fråga örn vilka man kunde revidera den
ursprungliga tankegången. I enlighet härmed begärde Kungl. Maj:t, örn jag
minns rätt, första året icke mer än fem provinsialläkartjänster i stället för
tjugo, och sedermera har man hela tiden begärt ett ganska obetydligt antal
provinsialläkartjänster.

Det säger sig ju självt, att detta icke kan bero på något slags princip, utan
det beror helt enkelt på nödtvång. Man ansåg sig stå inför nödvändigheten
att åtminstone på vissa punkter iakttaga en viss sparsamhet ur statsfinansiell
synpunkt. När jag vid budgetbehandlingen i år lyckades genomdriva,
att vi skulle för första gången begära ett så stort antal som tjugo provinsialläkartjänster,
så räknar jag det verkligen som ett mycket betydande framsteg
från tidigare år, eftersom kriget fortsätter, och eftersom vi måste medge,
att det statsfinansiella läget alltjämt är ansträngt. Att jag själv icke begärt
mer än tjugo tjänster kommer icke att föranleda mig att avråda kammaren
från att bifalla utskottsförslaget. Men jag medger, att jag hyser vissa farhågor
för att tjänsterna icke skola kunna besättas. I så fall är det ju icke
mycken glädje med ett beslut i enlighet med utskottets förslag. Då blir det
närmast ett principbeslut, men det kan ju i varje fall vara värt försöket.
Jag tror icke, att man är på det klara med om det finns det antal läkare lämpade
för tjänsteläkarställningen som kräves för att uppfylla önskemålet örn
35 nya provinsialläkardistrikt under loppet av ett budgetår. Men detta kommer
mig som sagt icke att yrka bifall till Kungl. Majlis förslag. Jag har
ingenting att erinra mot att provinsialläkarorganisationen utbyggcs i snabbaste
tänkbara takt. Jag vill emellertid icke gärna ha den ordning, som enligt vad
den föregående ärade talaren påtalade hade inträtt på folktandvårdens område
och som ju också har inträtt på andra områden, framför allt i anledning
av den brist på sjuksköterskor, som vi alltjämt lida av i vårt land.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till avlöningar åt förste provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.

(Forts.)

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! I anledning av vad som anförts av
den ärade motionären på älvsborgsbänken vill jag säga, att utskottet, och särskilt
då den avdelning, som har förbehandlat denna huvudtitel, har haft mycket
stora sympatier för den motion, som han har framlagt. Emellertid stannade
man, i stället för en ökning av antalet provinsialläkardistrikt med 50, vid
att tillstyrka en annan motion, som påyrkade att antalet skulle bli 35. Detta
beslut innebar så att säga, att man kompromissade mellan herrar Hagårds och
R. Sveningsson motion och Kungl. Maj:ts förslag. Om jag tolkar uppfattningen
inom statsutskottets tredje avdelning rätt, torde det icke finnas något
fog för de farhågor, som herr Hagård uttalat för att man skulle stanna vid det
beslut, som nu kommer att fattas, utan att man i stället anser att organisationen
behöver utbyggas. Jag ber i det avseende få erinra om att utskottet
ju föreslår skrivelse till Kungl. Majit med begäran om utredning rörande indelningen
av provinsialläkardistrikten. I samband därmed måste ju frågan
örn antalet provinsialläkartjänster på nytt omprövas.

I anledning av det som anförts av herr statsrådet, då han sade, att han för
sin del var tveksam huruvida det skulle vara möjligt att under ett budgetår
med hänsyn till tillgången på kvalificerade aspiranter till dessa befattningar
tillsätta ett så pass stort antal nya tjänster som 35, vill jag bara nämna, att
tredje avdelningen i det avseendet ansett det angeläget att få ett a.ukoritativt
besked. Yi ha därför haft ett samtal med generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen,
som för sin del har stillat våra farhågor, vilka i det avseendet
till en början överensstämde med dem som herr statsrådet här uttalat. Det
var på grund därav som statsutskottets tredje avdelning enhälligt ställde sig
på den ståndpunkt, som nu är utskottets. Jag vill i detta sammanhang erinra
om att det ju redan nu finns ett stort antal extra provinsialläkardistrikt. Meningen
är, att ett antal av dessa skall överföras på ordinarie stat. Det är
klart att detta återverkar också på dessa platsers besättande. Det blir sålunda
icke fråga om att omedelbart skaffa 35 nya provinsialläkare, utan detta antal
kommer ju att minskas med det antal extra provinsialläkare, som eventuellt
kommer att uppföras på ordinarie stat. Det är detta som gör, att utskottet icke
ansett sig böra hesitera inför farhågorna för att icke kvalificerade sökande
skola komma att finnas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagård: Herr talman! Det var en passus i herr statsrådets anförande,
som en smula förvånade mig. Han sade nämligen, att även örn han skulle
kunna vara med örn en ökning av antalet tjänster var han icke säker på att
befattningarna skulle kunna besättas med IcvalificeraJ arbetskraft. Detta är
för mig något alldeles nytt, och jag kan icke förstå, att det kan vara på det
sättet. Men när han säger det, måste det naturligtvis ligga något i det; det
böjer jag mig för. Men är det så, måste man väl vidtaga anordningar för att
få fram kvalificerade befattningshavare till dessa tjänster. Ett är säkert, och
det är, att vi måste bygga ut denna organisation, örn vi vilja ha de andra
reformerna, genomförda. Annars blir det hela, såsom jag förut sagt, bara en
reform på papperet.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes
av helt bifall till de likalydande motionerna 1:26 och 11:57; och
biföll kammaren utskottets hemställan i denna punkt.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Punkterna 88—90.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 91.

kades till handlingarna.

Punkterna 92—102.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103.

kades till handlingarna.

Punkterna 104 och 105.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 106.

kades till handlingarna.

Punkterna 107—115.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116, angående bidrag till ambulatorisk behandling m. m. av vissa Bidrag till
tuberkulospatienter. ambulatorisk

behandling

I propositionen nr 1 hade Kungl. Hajd under femte huvudtiteln, punkten™, m. av vissa
143, föreslagit riksdagen att dels godkänna de grunder för statsbidrag till tuberkulosambulatorisk
behandling m. m. av vissa tuberkulospatienter, som av departe- Patientermentschefen
förordats, att tillämpas från och med den 1 juli 1945, dels ock
till Bidrag till ambulatorisk behandling m. m. av vissa tuberkulospatienter
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 250 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle statens bidrag till ifrågavarande ändamål
i regel utgå med hälften av kostnaderna för behandlingen och i anledning
därav erforderliga resor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Gustaf Elofsson m. fl. (1:129) och den andra inom andra kammaren
av herr Pettersson i Dahl m. fl. (11:382), vari hemställts, att riksdagen
ville besluta sådana grunder för statsbidrag till ambulatorisk behandling
m. m. av vissa tuberkulospatienter, att staten bestrede hela resekostnaden
och två tredjedelar av behandlingskostnaden.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:129 och II: 382,

a) godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 4 januari
1945 förordade grunder för statsbidrag till ambulatorisk behandling m. m. av
vissa tuberkulospatienter, att tillämpas från och med den 1 juli 1945,

b) till Bidrag till ambulatorisk behandling m. m. av vissa tuberkulospatienter
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 250 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Gränebo, Heiding, Törnkvist,
Danielsson, Pettersson i Dahl, Viklund och Johansson i Mysinge, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna I: 129 och II: 382,

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Bidrag till ambulatorisk behandling m. m. av vissa tuberkulos patienter.

(Forts.)

a) godkänna av reservanterna förordade grunder för statsbidrag till ambulatorisk
behandling m. m. av vissa tuberkulospatienter, att tillämpas från
och med den 1 juli 1945,

b) till Bidrag till ambulatorisk behandling m. m. av vissa tuberkulospatienter
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 400 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Denna fråga om bidrag till ambulatorisk
behandling m. m. av vissa tuberkulospatienter är för riksdagens vidkommande
en ny fråga. Denna behandlingsform har tidigare icke fått något bidrag
på riksstaten, utan endast landstingen ha lämnat bidrag. De flesta landstingen
ha gått in för dessa bidrag, men tolv landsting ha ställt sig utanför.
Frågan har varit föremål för utredning ända sedan 1934, då statens sjukvårdskommitté
avgav ett betänkande i ämnet. Därefter har den icke varit
föremål för riksdagens behandling på grund av andra mera trängande behov
förrän 1943, då riksdagen på grund av väckta motioner begärde, att en ny
utredning skulle föranstaltas. Denna utredning är nu verkställd av medicinalstyrelsen.

Den föreliggande frågan anses ju vara mycket betydelsefull, ty om den
kunde lösas skulle en del dyrare vård kunna avlastas från våra tuberkulosvårdsanstalter.
Tuberkulosen är en folksjukdom, och det är ett allmänt intresse
att denna folksjukdom blir hävd så mycket som möjligt. Nu innebär
reservationen jämfört med utskottets förslag, att staten skall ta på sig en
större del av kostnaden för denna vård. Reservationen bygger på medicinalstyrelsens
förslag att staten skall betala hela resekostnaden och två tredjedelar
av behandlingskostnaden. Jag kan nämna att det var stora sympatier
i avdelningen för motionen, alltså för medicinalstyrelsens förslag. Det såg
ett tag ut som örn vi skulle bli eniga på denna punkt, men så kom det påpekande
från departementet att i så fall skulle vi frångå den tidigare principen
att stat och landsting skola dela sådana kostnader lika.

Det är en annan synpunkt, som jag i detta sammanhang skall be att få
fästa uppmärksamheten på, nämligen att vi numera gått in för att primärkommunerna
och landstingen så mycket som möjligt skola bliva avlastade
från socialvård och att staten skall till större del än vad nu är fallet överta
denna vård. Frågan som sådan betyder ingenting för patienternas del, d. v. s.
för obemedlade och mindre bemedlade patienter, ty för dem är vården i allt
fall kostnadsfri. Det hela innebär bara en annan fördelning än Kungl. Maj :ts
förslag mellan stat och landsting av kostnaderna för denna vård. Vi som stå
för reservationen ha ansett, att staten härvidlag bör träda till och bidraga
med en större del än Kungl. Majit har föreslagit. Det är fråga örn ett statsintresse,
och därför böra landstingen icke åläggas att betala mer än en tredjedel
av behandlingskostnaden. Det av utskottet anförda skälet, nämligen att
man icke bör frångå den princip, som gäller fördelningen av kostnaderna för
den slutna lungtuberkulosvården och dispensärverksamheten, tycker jag icke
är särskilt starkt i detta, fall, där det är fråga om kvävgasbehandling av
tuberkulospatiener. Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till
den reservation, som avgivits under denna punkt.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Som den ärade reservanten framhöll
gäller den föreliggande frågan hur stor del av dessa kostnader som skall
bäras av staten å ena sidan och av landstingen å den andra. Jag vill bekräfta
vad den ärade talaren sade, nämligen att det till en början fanns mycket

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Bidrag till ambulatorisk behandling m. m. av vissa tuberkulospatienter.

(Forts.)

stora sympatier för den mening han företrädde inom utskottet och som nu
återfinnes i reservationen. Att utskottet emellertid stannade för Kungl. Maj :ts
förslag berodde närmast därpå, att detta förslag beträffande fördelningsgrunden
sammanföll med de grunder, som tillämpas rörande fördelningen mellan
stat och landsting av en hel del andra sjukvårdskostnader. Utskottet ansåg då
lämpligt, att denna fråga så att säga samordnades med andra uppdelningsgrunder
på sjukvårdens område.

Därest man, såsom den ärade reservanten förmenar, vill i skatteutjämningssyfte
överföra en större del av dessa kostnader till staten och låta en mindre
del bäras av landstingen och primärkommunerna, förefaller det lämpligt att
den frågan upptages i ett större sammanhang, så att man icke behöver laborera
med olika grunder för olika slag av vårdverksamhet.

I det läge, vari frågan nu befinner sig, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
på bifall till den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
116 av utskottets förevarande utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 117—119.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 120.

Indes till handlingarna.

Punkterna 121—141.

Vad utskoittet hemställt bifölls.

Punkten 142, angående bidrag till driften av godkända s.juksköterskeskolor. Bidrag till

driften av

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maji under femte huvudtiteln, punkten godkända
170, föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen förordade sjuksköterskegrunder
för statsbidrag till driften av godkända sjuksköterskeskolor, att till- skolor.
lämpas från och med den 1 januari 1945, dels ock till Bidrag till driften av
godkända, sjuksköterskeskolor för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 25 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle statsbidraget, oavsett skolans belägen -

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Bidrag till driften av godkända sjuksköterskeskolor. (Forts.)
het, maximeras till 4 000 kronor per år samt utgå endast till nya kurser utöver
de nu förekommande, som påbörjades från och med vårterminen 1945.

I samband med Kungl. Maj :ts förslag hade utskottet till behandling förehaft
två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Karl Johan Olsson m. fl. (I: 126) och den andra inom andra kammaren av
herr Hagård m. fl. (II: 222), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
godkänna av medicinalstyrelsen föreslagna grunder för statsbidrag till driften
av godkända sjuksköterskeskolor, att tillämpas från och med den 1 januari
1945, samt att som bidrag till driften av godkända sjuksköterskeskolbr för
budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 85 000 kronor.

Motionärernas förslag innefattade, att bidragets maximibelopp skulle höjas
till 5 000 kronor för de i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund belägna
skolorna samt att bidrag skulle utgå även till skolor, som ej utökade antalet
kurser.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 126 och II: 222,

a) godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden för den 4 januari 1945
förordade grunder för statsbidrag till driften av godkända sjuksköterskeskolor,
att tillämpas från och med den 1 januari 1945,

b) till Bidrag till driften av godkända sjuksköterskeskolor för budgetåret
1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 25 000 kronor.

Efter föredragning av punkten yttrade:

_ Herr Hagård: Herr talman! Man kan säga, att frågan om utbildning av
sjuksköterskor är ett kapitel, som ger ett tydligt bevis för hur svårt det är att
lägga upp en sådan här sak planmässigt. Eller kanske man snarare kan säga,
att den är ett tydligt bevis på hur man kan göra något utan att överhuvud taget
ha någon plan för sitt handlande.

Sedan gammalt har sköterskeutbildningen gått till på det viset, att det varit
vissa stiftelser och vissa sjukhusägare, som haft ett bestämt intresse härvidlag,
vilka skött örn själva utbildningen. På 1930-talet fanns det sålunda även en del
sjukhusägare, som startat dylika skolor. Då inträffade emellertid en förändring
så till vida, att man fann att det förelåg en viss överproduktion av sköterskor,
och man talade till och med örn ett sköterskeproletariat. Från medicinalstyrelsens
sida gick man in för att bromsa upp utvecklingen. Man till och
med slog igen vissa sköterskeskolor. Det förflöt emellertid icke lång tid förrän
andra signaler hissades. Medicinalstyrelsen hade utgivit ett cirkulär, vari man
anbefallde en reducering •—• välbehövlig för resten — av arbetstiden. Detta
medförde den omedelbara verkan, att man behövde ett större antal sköterskor.
Så gick utvecklingen ganska rakt framåt och visade behov av ett oupphörligt
allt större tillskott av dessa befattningshavare. Vi kommo så fram till själva
kristiden och till en återvändsgränd, som nödvändiggjorde, att staten gick ifrån
sin gamla rent negativa inställning och själv startade en sköterskeskola och
dessutom gav ett annat uttryck för sitt intresse för detta slag av utbildning,
nämligen genom att ge anslag till stipendier.

Man har emellertid på vissa håll en bestämd uppfattning av att det skulle
vara önskvärt, att man fick litet klarare linjer, och man ville gärna se, att man
även på detta område kunde tillämpa den kommunala undervisningens statuter.
År 1941 väcktes sålunda en motion, och det just på älvsborgsbänken, vilken
gick ut på att man krävde likställighet med den kommunala yrkesundervis -

Onsdagen den IS april 1945 fm.

Nr 16.

Bidrag till driften av godhända sjuksköterskeskolor. (Forts.)
ningen, när det gällde utbildningen av sjuksköterskor. Emellertid avvisades
motionen den gången av statsutskottet, som visserligen erkände, att det måhända
skulle vara önskvärt i viss utsträckning med en dylik ordning, men tiden
ansågs icke vara inne för ett verkligt tillmötesgående av motionens syfte. Man
hemställde sålunda, att Kungl. Maj :t ville beakta detta spörsmål och när tiden
vore inne komma fram med sådana förslag, som skulle kunna möjliggöra ett
ytterligare tillmötesgående av motionärernas mening.

Vid årets riksdag föreligger nu ett förslag till en avvikelse från de gamla
linjerna. Medicinalstyrelsen har föreslagit, att man skulle lämna ett bestämdare
och bättre statsbidrag till sköterskeskolorna. Man släpper alltså sin gamla
negativa inställning även på denna punkt och går faktiskt in för att ge dessa
kommunala skolor, som de i allmänhet äro, statsbidrag, men man begränsar det
hela till andra belopp än som äro vanliga beträffande den kommunala yrkesundervisningen.
Herr statsrådet säger i sitt resonemang, att han icke kan vara
med örn att knäsätta principen örn likhet med den kommunala undervisningen.
Han säger, att han på sin höjd vill vara med örn det hela som ett provisorium
och, som han uttrycker sig, ge de extra kurser som eventuellt komma att anordnas
ett anslag på 4 000 kronor per kurs. Härigenom kommer han upp till
ett sammanlagt belopp av 25 000 kronor. Det skulle matematiskt utgjort
32 000, men han stannar vid 25 000 kronor mot det av medicinalstyrelsen förordade
beloppet 85 000 kronor.

Det är rätt intressant att ta del av utskottets motivering på denna punkt.
Utskottet säger mycket älskvärt, att det anser, att de synpunkter, som förts fram
i denna motion av mig m. fl., ha ett visst berättigande. Å andra sidan framhåller
man emellertid, att det finns vägande skäl, som tala för att sjuksköterskeskolorna
alltjämt skola drivas utan statsbidrag. Utskottet glömmer då,
att vi för närvarande ha en statlig sjuksköterskeskola och att staten givit anslag
till stipendier o. s. v. Här föreligger således en motsägelse från utskottets
sida, som jag finner tala för den ståndpunkt, som motionärerna intagit. Man
kan nämligen säga, att principen är fullt klarlagd, även örn beloppen inte äro
desamma. Såtillvida borde kanske motionärerna vara tillfreds. Jag anser emellertid
för min del, att principen måste godtagas helt utan några invändningar.

Den egentliga motiveringen för att man skall ta itu med detta spörsmål just
nu är det obestridliga faktum att sjuksköterskeutbildningen måste forceras. Vi
måste nämligen i detta fall liksom när det gällde provinsialläkarfrågan se
till, att de reformer som beslutats, även genomföras i verkligheten. Utan sjuksköterskor
kan exempelvis distriktsvården icke utbyggas samt många anordningar
av förebyggande art i fråga örn mådra- och barnavård icke genomföras.

Ett bidrag av statsmedel i detta sammanhang innebär ju egentligen inte några
nya kostnader för samhället. Det betyder endast en utjämning av ifrågavarande
kostnader. Det är nämligen att märka, att i fråga om denna speciella
sjuksköterskeutbildning finns det vissa grupper av sjukhusägare, som inte
medverka men viii dra nytta av vad sjuksköterskeskolorna uträtta. Indirekt
skulle således de sjukhusägare, som hittills inte gjort några uppoffringar för
sjuksköterskeutbildningen, få medverka till denna utbildning, om bidrag därtill
skulle lämnas av statsmedel.

Som skäl mot genomförandet av motionärernas förslag har även anförts nödvändigheten
av att dessa sjuksköterskeskolor bibehållas vid sin nuvarande
självständighet. Denna självständighet behöver emellertid inte alls uppgivas,
om statsbidrag skulle lämnas. Man kan nämligen fullt likställa dessa sjuksköterskeskolor
med kommunala skolor för yrkesundervisning. Det skulle därjämte
åtminstone i vissa avseenden vara önskvärt, örn man fick en närmare

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Bidrag till driften av godkända sjuksköterskeskolor. (Forts.)
kontroll av utbildningen vid sjuksköterskeskolorna. Jag syftar då närmast på
det område av undervisningen, som gäller utbildningen i ekonomiska ting.
Den teoretiska utbildning, som förekommer vid sjuksköterskeskolorna, omfattar
endast 5 månader av den 3-åriga kursen. Av dessa 5 månaders föreläsningar
lia emellertid anslagits — märk väl — endast 5 timmar, då det undervisas
örn de ekonomiska sammanhangen. Enligt min mening vore det i detta hänseende
angeläget med en inspektion från statens sida för att utbildningen på
denna punkt skall bli bättre tillgodosedd än hittills.

Jag har i detta ärende kommit till den slutsatsen, att utskottet är på glid
mot den tankegång, som motionärerna framfört. Utskottet har nämligen icke
gjort några bestämda invändningar mot motionen. Jag vill emellertid icke
nöja mig med utskottets i och för sig välvilliga upptagande av motionen, utan
jag önskar, att riksdagen skall klart uttrycka sitt gillande av densamma.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den av mig m. fl.
i ämnet väckta motionen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag har inte så mycket att invända
mot det resonemang i den föreliggande frågan, som den ärade motionären nyss
framförde. Det torde nämligen förhålla sig på det sättet, att staten numera
måste tänka på sjuksköterskeutbildningen på ett helt annat sätt än vad som
tidigare gjorts. Detta framhölls ju också särskilt av motionären. Efter inrättandet
av statens egen sjuksköterskeskola har nämligen frågan örn utbildning
av sjuksköterskor kommit i ett annat läge än tidigare. Vid denna riksdag ha vi
emellertid att behandla ett flertal motioner, där man yrkar olika reformer beträffande
hela sjuksköterskeutbildningen. Utskottet har ännu inte varit i tillfälle
att uppta dessa motioner till behandling. De spörsmål, som utvecklas i
den förevarande, av herr Hagård m. fl. väckta motionen, synas mig mera höra
samman med de nyssnämnda motionerna än med den jämförelsevis obetydliga
anslagsfråga, som vi nu behandla. Utskottet har ansett, att under det budgetår
som stundar kan det inte bara vara något livsintresse för de institutioner,
som driva sjuksköterskeskolorna, att anslaget till dem ökas med de 60 000
kronor varom här är fråga. Utskottet har därför ansett sig böra nöja sig
med Kungl. Maj :ts förslag i detta avseende, som närmast åsyftar att skapa
möjligheter till utbildningskurser för nya sjuksköterskor. I själva principfrågan
har utskottet således uppskjutit sitt ställningstagande. Då, som jag nyss
nämnde, ett flertal motioner väckts i dessa frågor, kommer dock riksdagen
säkerligen att på nytt få tillfälle att dryfta de synpunkter rörande den framtida
sjuksköterskeutbildningen, som den ärade motionären här framfört.

Herr talman! I dagens läge anser jag att riksdagen kan nöja sig med vad
utskottet föreslagit. Jag hemställer därför örn bifall till utskottets förslag på
denna punkt. i j j

Härmed va,r överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till de likalydande motionerna I: 126 och II: 222; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 143—154.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 155.

Kades till handlingarna.

Onsdagen den 18 april 1945 fm. Nr 16. 59

Punkterna 156—162.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 163.

Lades till handlingarna.

Punkterna 164—167.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 168, angående länsstyrelserna: Avlöningar.

Punkten föredrogs. Därvid anförde

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Under denna punkt har jag tillsammans
med några andra ledamöter av denna kammare väckt en motion. Vi
avse med denna motion en uppflyttning i ordinarie lönegrad av 12 länsassessorer,
som nu inneha extra ordinarie tjänster. Vi ha rent principiellt utgått
ifrån att det är riktigt att en tjänst, som befunnits nödvändig för framtiden,
besättes med ordinarie innehavare. Särskilt i detta fall, då den extra ordinarie
anställningen varat mycket länge och befattningarna på lång sikt anses absolut
nödvändiga, ha vi velat tillerkänna dessa länsassessorer ordinarie anställning
i stället för deras nuvarande extra ordinarie.

Utskottet har i sin motivering varit mycket välvilligt gentemot motionen.
Utskottet har nämligen i princip givit motionärerna rätt. Med stöd av vad
departementschefen anfört rörande återhållsamheten i fråga örn dylika uppflyttningar
på ordinarie stat har emellertid utskottet inte ansett sig kunna i
nuvarande läge frångå Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet har dock uttalat, att
denna fråga bör beaktas av Kungl. Maj:t, samt att Kungl. Majit vid lämplig
tidpunkt bör för riksdagen framlägga förslag av i motionerna — en likalydande
motion har nämligen väckts i första kammaren — angiven innebörd.

Örn jag hade deltagit i behandlingen av denna fråga inom statsutskottet, hade
jag avgivit en reservation på denna punkt. Jag har emellertid nu inte något
yrkande, utan jag har endast velat på detta sätt framhålla mina synpunkter
på frågan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Punkterna 169—171.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 172.

Lades till handlingarna.

Punkten 173, angående statspolisorganisationen: Statspolisintendenten m. m.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Johansson i Stockholm: Herr förste vice talman! Det är inte min avsikt
att yttra mig om statspolisintendentens avlöning, utan jag vill vid behandlingen
av denna första punkt rörande polisväsendet endast anföra några allmänna
synpunkter beträffande polisens verksamhet.

Anslag till
avlöningar
åt länsstyrelserna.

Anslag till
statspolisorganisationen:
statspolisintendenten
m. m.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till statspolisorganisationen: statspolisintendenten m. m. (Forts.)

Den del av polisens verksamhet som i verklig-heten syns bäst har överhuvud
taget inte kommit med under dessa budgetrubriker. Det finns under 5:e huvudtiteln
en utförlig redogörelse för utfodringen av de sex polishundar, som
polishundsorganisationen hittills förfogar över. Inte med ett enda ord har man
emellertid berört den mäktiga organisation, som är känd under namn av säkerhetstjänsten,
vilken ett år kostade 8 950 000 kronor samt i fjol inte mindre än
5 863 000 kronor. Trots att denna säkerhetstjänst är sorgligt känd över hela
landet göms den dock som en hemlig sjukdom alltjämt undan under andra rubriker.
När gömstället för året har uppenbarats ämna vi kommunister yrka,
att säkerhetstjänsten helt skall försvinna. Säkerhetstjänsten — denna utväxt
på polisväsendet och denna sorgliga kvarleva från 1940—1941 års politik, född
under påverkan av gestapomentaliteten — har också färgat av sig på den
offentliga statspolisen och de större städernas polisväsende.

Den kommunistiska riksdagsgruppen har vid upprepade tillfällen vänt sig
mot brutaliseringen av polisväsendet samt den utveckling till polisstat, som
vårt land har undergått under de senaste åren. Vid samma tidpunkt, då den
svenska arbetarklassen fått majoritet i riksdagens båda kamrar, har den
svenska polisen för första gången utrustats med handeldvapen och automatvapen
samt utrustning för strid med gas. Det är visserligen endast fråga om
tårgas, men det är dock gas. Gasen har ju fått er. mycket begränsad användning
i det pågående kriget mellan stormakterna, men i polisens krig skall den
tydligen fortfarande begagnas.

Varför skaffar sig polisen alla dessa vapen? Vi ha särskild anledning att
observera de polis övningar, som ägde rum i Stockholm omkring en månad efter
riksdagsmannavalen 1944. I svenska landsorganisationens tidning — herr
Severins Aftontidningen —■ gavs en dramatisk och mycket högaktningsfull
skildring av dessa gatustrider, där en del poliser fingo agera demonstranter.
Jag tillåter mig citera en del av detta referat. Aftontidningen skriver härom
följande.

»Rök-, gas- och handgranater var några av de övertalningsmedel, som poliskommandot
använde mot det demonstrationståg det fick till uppgift att
skingra ute vid Karlberg på onsdagsförmiddagen. Och när inte det räckte gick
man över till rena handgripligheterna. Våldsamma scener utspelades, då och
då blev det rena rama råkurret, och offren lär nog komma att känna av den
hårdhänta behandlingen en liten tid i efterskott.

Poliskommandot i Stockholm -—- en nybildad formation som sammanförts
som ett lod i den militära utbildningen -— började tidigt på morgonen en serie
hårda och realistiska övningar, som sedan fortsatte till fram på middagen.
Huvudstadens gator och torg var delvis valplats, och -stora skaror morgonflanörer
bildade intresserade åskådare.

Det började i allra tidigaste ottan på Gustav Adolfs torg, där polisskolans
elever spelade orosstiftare. Det blev hårda tag, när kommandot rensades upp,
och man fick en god föreställning örn med vilken effektivitet 50-mannatruppen
arbetade. Något som säkerligen även många av bråkstakarna fick känna på.

Vid 10-tiden fortsatte övningarna under kommissarie Berners ledning, varvid
först Karlbergsvägen var stridsskådeplats. Poliseleverna formade här
ett demonstrationståg, och kommandot hade bl. a. som uppgift att skingra
detta.

»Tåget skall upplösas. Var vänliga och försvinn till höger och vänster»,
ropade en kommandochef i megafon utan att det hade någon effekt på demonstranterna.
Desto kvickare gick det att få dem skingrade, när sablama
kom fram, även om en och annan speciellt ettrig ungdom försökte forcera
poliskedjan trots vapen.

Onsdagen den 18 april 1945 fm. Nr 16. 61

Anslag till statspolisorganisationen: statspolisintendenten m. m. (Forts.)

Därefter förflyttade mani sig till Karlbergs skjutbana, där den allra mest
realistiska övningen tog vid, varvid bl. a. tårgas kom till användning. Och
där togs det så hårda tag att frivilliga, som inte var rädda örn sina kläder,
uttogs bland polisskoleleverna för att spela de mest aggressiva ligisternas
roller. Nog kommer de två som blev speciellt illa åtgångna av kommandots
handfasta specialister att känna sig en smula ömma i lederna en tid framåt.
Det togs inte i precis med silkevantar på det hållet.»

Vi kommunister fråga oss, vad man menar med dessa övningar i anfall
på demonstranter med kulsprutepistoler och handgranater. Vart syftar denna
brutalisering av polisvåldet? Vilka perspektiv ha regeringen och polismaktens
ledning i fråga om efterkrigstidens utveckling? Det socialdemokratiska partiet
liksom kommunisterna stå bakom arbetarrörelsens efterkrigsprogram. I detta
program förutsätter man, att det inte skulle komma att föreligga några väsentliga
skäl för missnöje hos de stora arbetarmassorna. Vi skulle lösa sysselsättningens
problem, de sociala välfärdsanordningarna skulle utbyggas, och
arbetslöshetsspöket skulle drivas undan. Det finns nu här i riksdagen en
majoritet för genomförandet av detta program, som utgör en mycket tilltalande
framtidsbild. Jag har emellertid mycket svårt att anpassa gatustrider
mellan polis och demonstranter i denna vackra bild. Det kan väl inte vara
polisledningen som satt i gång dessa övningar på egen hand? Jag antar, att
statsråden känna till vad som förekommer inom polisen. Statsråden ha ju
själva föreslagit polisens beväpning med automatvapen m. m. Trots det vackra
efterkrigsprogrammet förutsätter man således, att det skall förekomma allvarliga
demonstrationer från folkets djupa led och att dessa demonstrationer
skola bekämpas av tungt beväpnade polisstyrkor.

Jag tror inte att den impopularitet, över vilken man från polisens håll
klagar så bittert, kommer att försvinna så länge man vid sidan örn den sorgliga
hemliga polisen även inom de ordinarie polisformationerna förbereder
sig på de metoder, vilka brukades vid polis övningarna i Stockholm förra
hösten.

Den demokratisering av poliskåren, som är nödvändig, förhindras även av
den rekrytering till polisen och polisledningen, som den sittande regeringen
omhuldar. Det är alldeles uppenbart att polisen under nuvarande ledning är
ett de välbärgade klassernas maktinstrument gentemot missnöjet från de mindre
bemedlade i samhället. Även i den socialdemokratiska pressen har många gånger
påvisats, att poliskåren rekryteras från en klick, sorn är föga politiskt
medveten och har en ytterst begränsad uppfattning om de mål och syften,
som arbetarrörelsen och liknande rörelser lia. Upprepade gånger har man
framfört önskemål örn en annan rekrytering av polismakten än den som nu
äger rum. För närvarande rekryteras poliskåren främst från underofficersoch
furirskolorna samt även delvis från läroverken.

Jag hade tillfälle att för några dagar sedan delta i en diskussion på
Stockholms högskola, där statsrådet Erlander yttrade sig. Till honom ställdes
den frågan, om man inte borde vidta anstalter för att få en bredare och
mera demokratisk rekrytering av polismakten. Poliskåren borde främst rekryteras
från de 60 procent av folket, som utgöras av arbetare. Jag kan inte
ordagrant återge vad herr Erlander svarade, men innebörden av hans tal var,
att han för sin del med glädje skulle se en sådan utveckling. Poliskåren är
dock, förklarade statsrådet, för närvarande så impopulär, att det överhuvud
taget inte förekommer någon rekrytering från arbetarhåll. Enligt min mening
bör enbart detta konstaterande göra klart för alla demokratiska krafter här
i landet, att denna sak inte kan försvaras och att man måste vidta extraordinära
åtgärder för att få en rättelse till stånd på detta område.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till statspolisorganisationen: statspolisintendenten m. m. (Forts.)

Jag vet mycket väl att det finns demokratiska poliser, som vinnlägga sig
örn ett gott förhållande till allmänheten. Som tidningsman har jag många
gånger haft beröring med polismännens organisationer, och det har ofta förekommit
att dessa vädja till pressen att medverka till att avlägsna orsakerna
till de missnöjesyttringar från allmänheten, som gjort att de demokratiska
poliserna få lida både för den hemliga polisens impopularitet och för de
nazistelement inom polisen, vilka skandaliserat densamma. Jag tror dock icke
att ett verkligt gott förhållande mellan polis och allmänhet kan åstadkommas
förrän man från regeringens och riksdagens sida ingriper på allvar och inleder
den verkliga demokratiseringen av polismakten i Sverige från ledningen och
ned till de enskilda männen inom poliskårerna. Men framför allt inom ledningen,
ty sådan ledningen är, sådan blir också andan inom polisen.

Herr talman! Jag har intet yrkande, och det kan kanske synas meningslöst
att ställa frågor som denna inför en regering, som dock bär ansvaret för allt
det vi kritisera, för Hestapo och för systemet Möller. Jag har dock gjort det,
emedan det är vår förhoppning att inom kort få framlägga dessa ting inför
en annan regering, som enligt vad vi hoppas bör få en mera demokratisk
läggning.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Av herr Johanssons allra sista uttalande
att döma skulle det kanske vara onödigt att en ledamot av den för
tillfället sittande regeringen tar till orda. Jag föreställer mig ändå, att talarens
avsikt väl var att få fram ett uttalande även från en sådan temporär
och tillfällig företeelse som ett av de nuvarande statsråden.

Det problem, som herr Johansson tagit upp till diskussion, nämligen problemet
örn samhällets ordningsmakt och dennas förhållande till samhället självt
och de opinionsbildningar, som existera inom detta samhälle, är uppenbarligen
ett problem av den allra största räckvidd. Det kommer självfallet icke
att gå att upprätthålla ett system, inom vilket ordningsmakten, såsom herr
Johansson yttrade, företräder intressen och uppfattningar, som inte delas av
de stora medborgargrupperna i detta land. En fientlig stämning mellan dem,
som inneha statsmaskineriet i övrigt, och dem som skola sörja för ordningens
upprätthållande i samhället innebär ju i längden en fullkomligt orimlig situation.
Men, herr talman, jag undrar verkligen, örn läget kan betecknas som så
katastrofalt som herr Johansson ville skildra detsamma. Jag skall inte gå
in på något närmare bemötande av herr Johanssons anförande — det antar
jag att jag får tillfälle att göra i annat sammanhang. Jag kan emellertid,
örn det lugnar herr Johansson, säga, att såvitt det på mig ankommer komma
vi inom en inte alltför avlägsen framtid att ta upp frågan örn polisens rekrytering
och utbildning Jag har haft åtskilliga överläggningar på denna punkt,
och jag hoppas att inom inte alltför många veckor kunna lägga fram vissa
utredningsdirektiv i detta avseende. Örn jag emellertid nu gör detta medgivande,
så betyder det inte, att jag betecknar läget som sådant, att den nuvarande
polismakten skulle lia skött sig på ett sådant sätt, att det vore befogat att
säga, att det är dess fel, att den spänning, som föreligger mellan allmänheten
och polisen, uppstått. Framför allt måste jag ju säga mig, att den diskussion,
som föres örn säkerhetspolisen, ändå både till sin uppläggning och
med avseende på det sätt, på vilket den fortfarande föres — även om den blivit
åtskilligt mera dämpad nu sedan man fått klart för sig vad saken gällt —
är ett exempel på att det inte bara är polisens fel, att det uppstår en serie
missförstånd emellan dem som skapa opinion och samhällets ordningsmakt.

Jag hoppas, att när detta krig är över och när man kan lägga alla papperen
på bordet man skall kunna visa upp, hur mycket av opinionsbildningen på

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till statspolisorganisationen: statspolisintendenten m. m. (Forts.)
denna punkt, som Ilar berott på felaktiga informationer och misstag. Jag skulle
vilja till herr Johansson i Stockholm ställa den frågan, örn det i det nuvarande
läget, när vi befara en flyktingström av inte särskilt önskvärd beskaffenhet,
är det allra lämpligaste ögonblicket att förhindra och försvåra det övervakande
av icke önskvärda element, vilket säkerhetstjänsten är organ för. Jag
kan försäkra herr Johansson, att vad på mig ankommer så kommer icke säkerhetstjänsten
att bli en enda dag äldre än vad förhållandena nödvändiggöra.
Jag hoppas innerst inne, att saken snart skall ha klarnat så mycket, att man
skall kunna avge en deklaration i slutet av denna riksdag örn säkerhetstjänstens
försvinnande. Örn detta icke blir fallet, örn det blir nödvändigt att fortsätta
med denna verksamhet, så beror det på den omständigheten, att vi ha kvar
här i landet ett antal flyktingar, som vi måste ha ansvaret för både i avseende
på de förbindelser de knyta och med tanke på att de bli skyddade för
insyn från håll, för vilket vi inte vilja att de skola vara blottställda.

Det är ju ingen mening i att gå in på en närmare diskussion av säkerhetstjänsten
i detta sammanhang. Jag tycker emellertid, att det är litet kuriöst,
när man från kommunisthåll så energiskt påpekar, att vi taga upp säkerhetstjänstens
anslag på beredskapsstaten. Varför, herr talman, göra vi det? Jo,
just för att markera, att säkerhetstjänsten icke är något organ, som skall bli
bestående. På samma sätt som beredskapstjänstgöringen inom det militära
sammanhänger med krigsförhållandena är säkerhetstjänsten knuten till den
speciella krissituationen. Det är därför som anslagen till densamma begäras
på beredskapsstaten. De önskemål, som ifrån kommunistiskt håll uttalats örn
att dessa anslag skola föras upp på ordinarie stat, skulle ju innebära, att man
från det hållet önskar att få säkerhetstjänsten betraktad såsom ett vanligt
ordinarie ämbetsverk, vars anslag skola prövas i vanlig ordning av riksdagen.
Vi hade det ordnat på det sättet ända fram till 1942. Men just för att markera,
att det här är frågan örn en ren krishistoria, flyttade vi över anslagen
till beredskapsstaten. Vi trodde faktiskt, att det skulle möta allmänt gillande,
att man fick till stånd en sådan markering och en sådan boskillnad, och åtgärden
har icke heller blivit föremål för någon kritik förrän vid årets riksdag,
då kommunisterna tagit upp denna fråga som en särskilt stor angelägenhet.

Jag har inte närmare tagit del av uppläggandet av de kommandoövningar,
som herr Johansson talade om. När jag såg ett referat av dessa i tidningarna,
begärde jag in de instruktioner, som utfärdats med anledning av att riksdagens
beslut att inlemma polisen i krigsorganisationen skulle effektueras. I
dessa instruktioner fanns ingenting som tydde på att polisen betraktade sin
roll i detta sammanhang på annat sätt än att den utgjorde en del av vår
krigsmakt. Örn övningarna upplagts på ett oförståndigt sätt kan detta givetvis
bli föremål för en granskning, men i de instruktioner, som utgått från den
centrala polisledningen, finns ingenting, som kan ge anledning till det anförande,
som herr Johansson hållit. Och det vill jag säga herr Johansson, att
inte betraktar åtminstone jag en förstärkning av polisen som en ersättning
för realiserandet av arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Jag trodde inte, att
en sådan tanke kunde lia runnit upp i någons hjärna. Vi hoppas ju alla, att
den kommande tiden skall bli en tid av lugnt och sansat reformarbete och att
vi alltså inte skola behöva befara, att ingripanden av polisiär art för att upprätthålla
ordningen skola behöva vidtagas emot svenska medborgare. Men däremot
har ju riksdagen intagit den positionen, att i en krigssituation skall polisen,
i motsats till vad tidigare varit fallet, vara en del av krigsorganisationen. Under
sådana förhållanden är det någonting naturligt att man låter polisen öva
sig i vapnens bruk på ett annat sätt än tidigare.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till statspolisorganisationen: statspolisintendenten m. m. (Forts.)

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! I statsrådet Erlanders svar på
mitt anförande ber jag särskilt att få ta fasta på två viktiga punkter. Jag
noterar för det första det halva löftet, att säkerhetstjänsten kanske kommer
att försvinna redan i år. Stormen mot den har icke bedarrat, herr statsråd,
och jag tror mig nästan kunna förutsäga, att den kanske kommer att växa till
sådan styrka, att statsrådet Erlander kommer att övervinna sin tveksamhet
och verkligen låter den försvinna.

Den andra punkt, jag särskilt ville ta fasta på, är att statsrådet förebådade,
att han på allvar skall taga upp frågan örn polisens rekrytering och utbildning,
vilken senare är minst lika viktig. Jag skulle vilja tillägga att han
framför allt bör ägna uppmärksamhet åt polisens ledning. Ty vi ha inte sagt,
att de konflikter som uppstått mellan polis och allmänhet enbart äro polisens
skuld. Vi lia tvärtom hävdat att de framför allt äro regeringens skuld. Det
är regeringen, som bär skulden för den anpassningspolitik, som på grund av
det allmänna läget drivits under 1940 och 1941 och som har ansvaret för de
instruktioner som utfärdats. Dessutom har vår kritik mot säkerhetspolisen inte
riktats däremot, att den höll efter spioner, utan framför allt däremot, att
den till en början uteslutande sysslade med antifascister och sympatisörer till
de allierade makterna medan man att döma av det diagram, som herr Hagberg
i Luleå nyss företedde för kammaren, helt försummat don andra, verkligt
talrikt företrädda parten, tills slagen vid Stalingrad och El Alamein så småningom
frambringade en viss jämnhet i kurvan. När man tillsätter sådana
män i ledningen som man gjort, bör ingen vara förvånad över vad resultatet
blivit. Fallet Paulson är ju endast symtomatiskt för den ledning, som organisationen
fick, när man satte en från den Munckska kåren bekant man till
chef för säkerhetstjänsten och gjorde polischefen Anthonis gode vän till chef
för densamma i Stockholm.

I Sveriges riksdag — denna kammare fanns inte då — fälldes år 1848,
alltså för 97 år sedan i en debatt örn valsättet i Stockholm ett yttrande, som
jag vill anföra. Man hade föreslagit ett visst tillvägagångssätt för detta val
och förklarat att det var avsett att tjäna som en prövning av denna valmetod
i smått för att man skulle kunna se hur det hela skulle utfalla. Representanten
för borgarståndet i Linköping och Vimmerby, Henrik Bernhard Palmaer,
tog då till orda och sade, att detta förfaringssätt var alldeles onödigt, t.y örn
man hade en gåsunge var det alldeles klart, att det skulle bli en gås av den
med tiden. Det var ingenting att bli förvånad över. Trots att socialminister
Möller är född i Skåne visade han här i kammaren under remissdebatten att
han kunde bli förvånad över att det blev gäss av gåsungarna.

Statsrådet Erlander har emellertid på några avgörande punkter uttalat sig
så positivt, att vi våga hoppas, att det under den allmänna opinionens tryck
hädanefter skall bli bot och bättring på detta område och att polisen och allmänheten
i Sverige skola komma varandra litet närmare.

Herr Lindqvist: Herr talman! Med herr talmannens tillåtelse skall jag be att
få ta upp en fråga, som inte direkt berör den punkt, vi nu diskutera, men som
i varje fall har sammanhang med statspolisen.

Som kammaren väl känner till avlämnade under fjolåret en kommitté ett
omfångsrikt betänkande angående förstatligande av polisväsendet. Detta förslag
är upplagt på ett sådant sätt, att det är i högsta grad önskvärt, att man
ute i polisdistrikten så snart som möjligt får vetskap örn huruvida det skall bli
ett förstatligande av polisväsendet eller hur förhållandena eljest skola ordnas.
Såsom det föreliggande förslaget är utformat ha polisdistrikten i avvaktan på
resultatet allt intresse av att icke göra några förbättringar, hur önskvärda så -

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till statspolisorganisationen: statspolisintendenten m. m. (Forts.)
dana än kunna vara. Jag tänker då närmast på en sådan sak som polisens radioutrustning.
För närvarande är väl materialtillgången dålig, varför saken
måhända inte är aktuell just nu, men vi hoppas ju, att det skall bli bättre tider
i detta avseende. I några polisdistrikt överväger man vidare att anställa polissystrar,
men skulle man anställa en polissyster nu, före ett eventuellt förstatligande,
skulle detta komma att kosta polisdistriktet eller kommunen ganska
stora belopp. Det är således önskvärt, att riksdagen och landet, när remissyttrandena
kommit in och man från regeringens sida kan taga ställning till
frågan, få vetskap örn hur regeringen tänker göra i detta fall.

Det var endast detta, herr talman, som jag ville tillåta mig att framföra vid
detta tillfälle. Jag ansåg, att det lämpade sig att anföra dessa synpunkter i
samband med den punkt i det föreliggande utlåtandet, som gäller statspolisen.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! På denna punkt kan jag dess värre
inte lämna herr Lindqvist något besked. Remisstiden för det stora betänkandet,
som avgivits i denna fråga, går ut den 1 juni. Det har visat sig, att meningarna
varit ganska delade håde i fråga örn principerna och vissa detaljfrågor.
Men så fort departementet har någon möjlighet att ta ställning till frågan,
skall det, just av det skäl som herr Lindqvist anförde, vara mig angeläget
se till, att det kommer ett meddelande örn hur regeringen ställer sig till
frågan örn förslag till 1946 års riksdag örn polisens förstatligande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 174.

Lades till handlingarna.

Punkterna 175—178.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 179.

Lades till handlingarna.

Punkterna 180—188.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 189.

Lades till handlingarna.

Punkterna 190—195.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 196.

Lades till handlingarna.

Punkten 197, angående bidrag till utlandssvenskarnas förening.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att
denna punkt måtte återförvisas till statsutskottet för ny behandling.

Efter härmed slutad överläggning beslöt kammaren återförvisa punkten till
utskottet för ny behandling.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 16.

Bidrag till
•utlandssvenskarnas

f öre,ning.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Anslag till
[iavlöningar
vid vattendomstolar
na.

Punkterna 198—206.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punken 207.

Lades till handlingarna.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vattendomstolarna jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1, angående Vattendomstolarna: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Lindqvist: Herr talman! Om jag hade lika lätt att få kammaren med
mig i ett återremissyrkande som herr Eriksson i Stockholm, skulle jag yrkat
återremiss på denna punkt. Men jag tror, att örn jag framställde ett sådant yrkande,
skulle icke många följa mig, och därför låter jag bli.

Den fråga vi nu ha uppe gäller förläggningen av kansliet för Väster bygdens
vattendomstol, varom jag i denna kammare samt herrar Gärde och Pauli i
första kammaren motionerat. Vi vilja ha kansliet förflyttat från Vänersborg
till Göteborg. Vi ha, såsom saken ligger till, icke hemställt, att riksdagen utan
vidare skulle besluta en förflyttning, utan vi ha hemställt örn en skrivelse till
Kungl. Maj:t för vidtagande av erforderliga åtgärder för tillgodoseende av
detta önskemål. Utskottet har icke på något sätt försökt bestrida diet berättigade
i denna förflyttning, utan utskottet har endast hänvisat dels till att denna
fråga varit före tidigare vid mer än en riksdag och dels till vad departementschefen
uttalat, och därefter har utskottet hemställt, att motionerna icke må av
riksdagen bifallas. Denna fråga synes mig vara förtjänt av en närmare granskning
av statsutskottet. Jag förstår så väl justitieministerns ställning, när han
skrev sin proposition. Det är naturligtvis mycket som talar för att icke nu göra
en ändring, bland annat det att vissa åtgärder vidtagits för anskaffande av
byggnader för denna domstol. Trots att dessa åtgärder vidtagits, anser jag
emellertid, att så sakligt starka skäl för en förflyttning till Göteborg från Vänersborg
föreligga, att denna fråga vore förtjänt av en närmare prövning av
statsutskottet.

Det vare mig långt ifrån att säga något ringaktande örn statsutskottet, men
det förhåller sig väl så, att statsutskottet kanske tagit ställning i frågan,
innan vi kommit med vår motion. Det är kanske mycket möjligt, att örn motionen
kommit tidigare, innan statsutskottet kommit så långt i sin behandling
av ärendet, utskottet då skulle gått inför en mera saklig prövning av densamma.

Nu tänker, jag, herr talman, icke framställa något yrkande örn bifall till motionen,
men jag har likväl med tanke på framtiden icke velat uraktlåta att här
ånyo understryka de sakligt starka skäl som tala för en förflyttning av vattendomstolen
från Vänersborg till Göteborg. Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Då den ärade motionären här
slutade utan att göra något yrkande, kanske ett anförande från min sida icke
skulle vara så nödvändigt. Han tillät sig emellertid under skämtsam form
antyda, att utskottet möjligen sakbehandlat denna fråga, innan motionen
kommit in till utskottet, och att utskottets ståndpunktstagande möjligen sedan

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Anslag till avlöningar vid vattendomstolarna. (Forts.)
icke kunnat påverkas. I anledning av denna skämtsamma antydan vill jag säga,
att så ligger det icke alls till, utan vi dryftade detta spörsmål med fullt
beaktande av motionens innehåll.

Egentligen är det mycket svårt för mig a,tt polemisera mot den ärade motionären,
ty jag har samma uppfattning som han. När denna fråga förra
gången var uppe i kammaren, stred jag för den uppfattningen, att åtgärder
borde vidtagas för att Västerbygdens vattendomstol skulle fhyttas till Göteborg,
men jag led ett så förkrossande nederlag i andra kammaren — första
kammaren fattade samma beslut — att jag icke haft mod tillräckligt för att
framhärda i den mening jag förut haft. Därför har jag böjt mig för uppfattningen
här i riksdagen och sålunda varit med örn att avstyrka motionen. Jag
har velat avge denna personliga förklaring utöver den som jag nyss antydde
rörande utskottets behandling av motionen. I frågans förevarande läge ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 53, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14.

Hans excellens herr statsministern Hansson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition,
nr 270, angående anslag till ersättningar för vissa beslagtagna fartyg
m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser försvarets fonder, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4, angående vissa byggnadsarbeten m. m. under försvarets fastighetsfond,
marinens delfond.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Skantze: Herr talman! Under denna punkt i statsutskottets utlåtande
förekommer på s. 21 under rubriken »Sydkustens marindistrikt, Karlskrona
örlogsvarv» ett belopp på 200 000 kronor enligt nuvarande prisläge, motsvarande
175 000 kronor enligt prisläget den 1 juli 1941 och avseende en ny båthall,
utförd av brandsäkert material och så utrustad, att smärre arbeten på bå -

Anslag å
kapitalbudgeten,
i
vad avser
försvarets
fonder.

Vissa byggnadsarbeten

m. m. under
försvarets
fastighet sfond,

marinens
delfond.

68 Nr 16. Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Vissa byggnadsarbeten m. m. under försvarets fastighetsfond, marinens delfond.
(Forts.)

tarna, kunna utföras därstädes. Vad departementschefen anfört härom har
icke givit utskottet anledning till erinran.

Behovet av denna båthall är uppenbarligen av hög angelägenhetsgrad, och
det är enligt min mening synnerligen tacknämligt, att den nu avses komma
till utförande. Frågan örn byggandet av denna båthall är emelertid sammankopplad
med ett par andra problem, som icke blivit särskilt omnämnda i utskottsutlåtandet,
och det är detta förhållande, herr talman, som föranlett mig
att ta till orda. Det gäller behovet i övrigt a,v förvaringsplatser för småbåtar
samt frågan örn överfljJtning till örlogsvarvet av den reparationsverksamhet
i fråga om båtar och båtmotorer tillhörande Blekinge kustartilleriförsvar, som
för närvarande bedrives i kustartilleriförsvarets egen regi.

Jag ber att få hänvisa till s. 79—82 av bilaga 2 till kapitalbudgeten. Man
finner där att den nya båthallen ursprungligen var kostnadsberäknad till
550 000 kronor och då avsedd att bli av sådan storlek, att den helt skulle kunna
ersätta det s. k. stora slupskjulet på Stumholmen, som för närvarande användes
bland annat för båtförvaring, och dessutom skulle kunna täcka det utrymmesbehov,
som sjömansskolans nya båtmateriel kommer att kräva. Slupskjulet
i fråga, som ligger utom örlogsvarvets område och på ett rätt betydande
avstånd från anläggningarna där, är en väldig träbyggnad, vars rivning
ifrågasatts med hänsyn till den med detsamma förknippade stora eldfaran.

Nu har man, såsom framgår av marinförvaltningens skrivelse, kunnat begränsa
kostnaden för byggandet av en båthall från 550 000 till 200 000 kronor.
Det framgår av handlingarna, a.tt detta möjliggjorts därigenom, att man
fortfarande ämnar använda det stora slupskjulet på Stumholmen för förvaring
av båtar och dessutom har för avsikt att med till förfogande stående
medel — det rör sig örn 63 000 kronor av ett gammalt anslag, som icke är
förbrukat — inreda det s. k. Wasaskjulet på örlogsvarvet.

Wasaskjulet är en träbyggnad från 1700-talet, försedd med tegelstenspelare
i väggarna. Byggnaden är mycket hög — omkring 20 meter -—- och inrymmer
en gammal stapelbädd. Hela huset har ett synnerligen karakteristiskt
och egenartat utseende med mellan gavlarna sluttande tak. Skjulet är
beläget i omedelbar närhet till andra träbyggnader och är från sjön synligt
mycket långt ute till havs. Från luften är det jämte gamla mastkranen särskilt
framträdande.

Arbetena på inredande av detta skjul skulle bestå däri, att man skulle lägga
in två våningar genom att bygga in ett par bjälklag och uppföra en elektrisk
hissanordning, varmed båtarna skulle hissas mellan våningarna och slipen.
Inom varje våning skulle båtarna flyttas medelst telfrar. Intet arbete skulle
bedrivas i skjulet, som endast skulle vara avsett för förvaring. Avståndet
mellan skjulet och den båtverkstad, där arbetena skulle bedrivas, rör sig örn
ca 250 meter.

Det av kustartilleriförsvaret för dess båtar nu utnyttjade stora slupskjulet
på Stumholmen skulle sålunda icke rivas utan även det nyttjas som lagerlokal
för båtar. Målnings- och dylika arbeten skulle förmodligen fortfarande komma
att bedrivas där, varigenom eldfaran knappast i nämnvärd grad nedgår.

Med de anordningar, som man sålunda har tänkt sig för att Mara det föreliggande
behovet, framför allt inredandet av det gamla Wasaskjulet, bibehåller
man ett arrangemang, som man tidigare med hänsyn till eldfaran har
utdömt, när det gäller slupskjulet på Stumholmen. Jag ifrågasätter, örn det
kan vara rimligt att i en gammal träbyggnad av denna art göra en inredning
för 63 000 kronor, som möjliggör dess användande för förvaring av träbåtar,
vilka icke nödvändigtvis behöva plockas in på örlogsvarvet. Med de synpunk -

Onsdagen den 18 april 1945 fm. Nr 16.

Vissa byggnadsarbeten m. m. under försvarets fastighetsfond, marinens delfond.
(Forts.)

ter, som man nu anlägger när det gäller koncentrering av militära anläggningar,
är det uppenbart, att man icke i onödan och framför allt icke i en
brandfarlig byggnad bör plocka in båtmateriel, som kan förvaras på annat
håll. Med hänsyn till det omständliga förfarande som erfordras, när män skall
taga in eller ut båtarna i Wasaskjulet, är det i varje fall viktigt, att de båtar,
som äro avsedda för krigsbruk — jag tänker närmast på båtarna för kustajtilleriets
mineringsarbeten — icke komma att stoppas upp i våningarna i
Wasaskjulet. Man kommer då icke att vid behov kunna få ut dem med önskvärd
snabbhet.

Vad sedan angår överflyttningen av den reparationsverksamhet, som nu
bedrives i egen regi av kustartilleriförsvaret, så ingår förslaget härom som
ett led i den rationalisering, som marinförvaltningen eftersträvar i fråga örn
Karlskrona örlogsvarv. Det rör sig i detta fall örn en liten båt- och motorverkstad
vid kustartilleriförsvaret som under nuvarande beredskap sysselsätter
ett tjugutal arbetare och som i fredstid har en arbetsstyrka på ett tiotal
man. Det är några båtbyggare, några motorreparatörer, någon elektriker, och
någon målare. Denna lilla verkstad sköter om servicebehovet för ett åttiotal
båtar, som användas inom kustartilleriförsvaret. Verkstaden har klar karaktär
av en frontverkstad, och den är endast avsedd för smärre och brådskande
reparationer. De större arbetena göras redan nu inne på örlogsvarvets båtverkstad,
dit marinförvaltningen sålunda avser att flytta huvudparten av
denna utav kustartilleriförsvaret i egen regi nu bedrivna lilla rörelse.

I sin augustiskrivelse säger marinförvaltningen, när den talar örn denna
överflyttning såsom ett led i rationaliseringsarbetet, att »inom kustartilleriförsvaret
borde dock viss service kunna lämnas», och härom säger departementschefen
i propositionen: »Beträffande reparationsverksamhetens ordnande
har jag inhämtat, att marinförvaltningen kommer att söka ordna verksamheten
på ett för såväl flottan som kustartilleriet tillfredsställande sätt.»

För min del tror jag det ligger en viss fara i att gå för långt, när det
gäller centralisering av en verksamhet av denna art. Det ligger en fara däri
både ur beredskaps- och kostnadssynpunkt. Vad beredskapssynpunkten beträffar
är det ju uppenbart, att det måste vara betydelsefullt, att små och
brådskande reparationer kunna verkställas vid ett organ, som lyder under
kustartilleriförsvarschefen. Vid örlogsvarvet skall visserligen från det stundande
halvårsskiftet genomföras en omorganisation, som kommer att innebära
en betydande rationalisering. Hur effektivt man emellertid än kommer att
försöka ordna denna reparationsverksamhet blir det dock för varje reparationsfall,
som kommer in, fråga örn att avgöra vilket av de olika arbetsobjekten
som skall ha förtur, och på det avgörandet kan kustartilleriförsvarschefen icke
ha något inflytande, när det gäller verksamhet inom örlogsvarvets område.

Att kustartilleriförsvaret lika litet som andra förband kan undvara en
frontverkstad av denna art ■—- det gäller dock service för ett åttiotal båtar,
varav ett tjugutal äro maskindrivna — är för mig alldeles uppenbart. Jag
har under en mer än treårig beredskapstjänstgöring under detta krig på mycket
nära håll och i ansvarig ställning blivit övertygad örn att vill man ge kustartilleriförsvaret
möjlighet till service i egen regi — och det säger ju marinvaltn.
ingen att man vill — då kan man icke nämnvärt skära ned den lilla
reparationsverksamhet som nu finns där. Jag upprepar, att det rör sig örn
för närvarande 20 man och i fredstid endast ett tiotal.

iVad kostnadsfrågan beträffar tror jag att marinförvaltningen underskattar
en liten verkstads möjligheter att arbeta billigt, niir det gäller arbeten av
enkel art. Enklare reparationer göras tvivelsutan billigast vid småverkstäder.

Vissa frågor
orri befrielse
från ersättningsskyldighet.

70 Nr 16. Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Vissa byggnadsarbeten m. m. under försvarets fastighets fond, marinens delfond.
(Forts.)

Det är de större oell mera komplicerade arbetena som höra hemma inom de
stora verkstäderna med deras dyrbarare utrustning.

Härtill kommer, att en mindre reparationsverkstad i kustartilleriets egen
regi har möjlighet att utnyttja båtbesättningarna på ett helt annat sätt för
arbetena än vad man kan göra, örn arbetena skola verkställas inne på örlogsvarvet.

Nu står det visserligen ingenting i propositionen om hur långt man tänker
gå i fråga örn nedskärning av denna reparationsverksamhet vid kustartilleriförsvaret.
En del förberedelser, som marinförvaltningen redan satt i gång
med, tyda dock på att man i rationaliseringens namn avser att driva centraliseringen
till örlogsvarvet betydligt längre än som är ändamålsenligt. Till
detta kommer, att det också finns tecken som tyda på att man avser, att denna
överflyttning skall ske redan vid instundande halvårsskifte. Den nya båthallen
är ännu icke byggd. Varvets nya organisation skall träda i kraft den
1 juli och lär väl icke komma till full effektivitet omedelbart. Vi ha för närvarande
förstärkt försvarsberedskap. Alla dessa båtar gå där i skärgården och
behöva service. Sker en sådan överflyttning nu och sker den i den omfattning,
som allt tycks tyda på att marinförvaltningen tänkt sig, betyder det
en försämring av den beredskap, som vi för närvarande behöva ha där nere.

Herr talman! Jag har ingen anledning att i anslutning till vad jag här har
sagt göra något särskilt yrkande. Hur dessa frågor skola lösas ligger i departementschefens
hand. Riksdagens beslut gäller direkt bara pengarna, och
på den frågan inverkar icke vad jag här har anfört. Jag har emellertid ändå
ansett, att det varit skäl att här framföra dessa mina synpunkter, som jag
icke haft möjlighet att få fram på annat sätt.

Herr Törnkvist: Herr talman! De synpunkter, som herr Skantze här har
framfört, ha ju i det stora hela kommit fram först nu. Eftersom de icke blivit
diskuterade i propositionen och det icke bär väckts någon motion i ämnet, ha
vi icke inom utskottet kunnat behandla eller granska dem.

Jag begärde närmast ordet, herr talman, för att erinra örn att det ju ligger
en proposition på riksdagens bord, som siktar till en ganska snar utredning örn
hur försvarsorganisationen skall utformas för tiden efter den 1 juli 1947. Jag
vill bara påpeka, att i det sammanhanget det torde kunna bli möjligt att rationellt
granska de synpunkter, som herr Skantze här har fört fram och som jag
tror innehålla en del, som är värt en närmare översyn.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 5—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor örn befrielse från ersättningsskyldighet.

Punkten 1, angående avgörandet av frågor örn befrielse från ersättningsskyldighet.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid

Herr Ward: Herr talman! Den fråga som kammaren nu skall taga ståndpunkt
till är ur praktisk synpunkt en mycket liten fråga, men man kan också

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet. (Forts.)
anlägga principiella synpunkter på frågan och då blir den icke längre så liten.
Det gäller här, huruvida riksdagen skall avstå från den rätt den har haft och
naturligtvis alltjämt har att själv avgöra frågor angående befrielse, för värnpliktiga
från utgivande av skadestånd, som de ådömts med anledning av att
de råkat vålla skada å kronans egendom under sin tjänstgöring. .Departementschefen
andur nu, att vissa praktiska skäl tala för att Kungl. Maj :t skall kunna
avgöra dessa frågor, i stället för att varje enskild fråga skall häns.kjutas till
riksdagen. Jag förstår mycket väl denna Kungl. Maj:ts inställning i nuvarande
tid, då naturligtvis på grund av beredskapstjänstgöringen en hel del sådana
skadeståndsfrågor anmäla sig. Även örn en sådan anordning utan tvivel innebär
en viss rationalisering av riksdagens arbete, bär man emellertid all anledning
att såsom utskottet framhålla, att detta får endast^varåsen temporär anordning
och att behandlingen av dessa frågor senare skall återgå till riksdagen.

Det är emellertid icke närmast på grund av detta som jag tillåtit mig begära
ordet, utan för att framföra en liten önskan. Statsutskottet och likaså kamrarna
ha nog i sin tidigare behandling av frågor av detta slag kunnat anlägga vissa
humanitära synpunkter som måhända icke i samma utsträckning under den
departementala behandlingen läggas på dessa ting. Riksdagen har med andra
ord kunnat anlägga vissa mänskliga synpunkter på dessa frågor. Det gäller
nämligen i regel fattiga människor, som blivit ådömda ganska stora, skadestånd
på grund av förhållanden som uppstått i en tjänst vilken de icke frivilligt sökt
utan blivit ålagda att utföra i sin egenskap av värnpliktiga. Jag vill framföra
det önskemålet, att man inom departementet vid handläggningen av dessa, ärenden
anlägger sådana humanitära synpunkter i förekommande fall som vi i riksdagen
gärna vilja se beaktade. Jag vågar hysa den förvissningen, att statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet också behjärtar det av mig uttalade önskemålet.
I varje fall vill jag via kammarens protokoll sända den lilla hälsningen
till de personer i departementet, som handlägga frågor örn avstående av fordringsrätt,
att iakttaga ali den humanitet och hänsyn till vederbörandes personliga
förhållanden som kan befinnas påkallad i de olika fallen.

Eftersom jag deltagit i utskottet vid behandlingen av denna fråga och icke
gjort något annat yrkande än vad utskottet kommit till, ber jag, herr talman,
att lfa hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omskolning av i
militärtjänst skadade;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare, utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av ett
tekniskt gymnasium i Hälsingborg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

§ 18.

anlednin * Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr G8. i anledning- av Kungl. Maj:ts
förgiftnings- P rpP option angående åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid gengasfaran
vid drill.
gengasdrift.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Den nu behandlade propositionen
berör endast en ringa del av de åtgärder som egentligen borde vidtagas i anledning
av gengasfaran. För övrigt är väl egentligen uttrycket gengasfara
en oegentlighet, därför att gengasdriftens följdföreteelser redan övergått från
att vara en fara till att ha blivit en olycka för tusentals människor i vårt
land.

I propositionen föreslås nu utvidgade undersöknings- och behandlingsmöjligheter
i Stockholm för gengasskadade, och därtill föreslås en omorganisering
av den tekniskt-profylaktiska verksamheten. Utöver i nu behandlade proposition
berörda frågor lia vi på kommunistiskt håll i en motion till årets riksdag
föreslagit en del andra åtgärder, nämligen att envar som sysselsattes i gengasdrift
obligatoriskt och kostnadsfritt skall erhålla undervisning örn gengasens
faror, och att förbud skall utfärdas för arbetsgivare att sysselsätta någon
i sadant arbete utan att vederbörande arbetare företer bevis för att han
på ett nöjaktigt sätt tillgodogjort sig undervisningen, att obligatoriska och
regelbundna läkarundersökningar av alla som arbeta i gengasmiljö skola vidtagas,
att tillräcklig ersättning skall garanteras vid inkomstbortfall på grund
av gengasförgiftning, att bestämmelser skola utfärdas örn skyldighet för arbetsgivarna
och staten att utbetala sjukpenning av sådan storleksordning, att
den inte verkar återhållande på den förgiftades villighet att söka läkarvård,
att gengaskungörelsen skall ändras så, att den bereder arbetarna ett effektivare
skydd, att en översyn skall äga rum av såväl motorfordonsförordningens
bestämmelser örn automobils beskaffenhet som av instruktionen för besiktningsmän
med hänsyn tagen till de behov gengasfaran medfört i fråga om nya
bestämmelser samt att bestämmelserna örn efterbesiktning skola ändras så,
att sådana skola företagas med kortare tidsintervaller än vad som nu är föreskrivet.
Denna motion är emellertid remitterad till andra kammarens tredje
tillfälliga utskott, varför gengasfrågan örn någon tid på nytt kommer upp till
behandling i riksdagen. Jag inskränker mig därför till att nu endast beröra de
frågor som ha samband med den nu föreliggande propositionen.

Det är gott och väl, att undersöknings- och vårdmöjligheterna i Stockholm
nu föreslås utvidgade. Vid föregående års riksdag beslutades örn statsbidrag
till en undersökningsstation i varje sjukvårdsområde för mottagande och behandling
av gengasfall. Jag påvisade för min del vid det tillfället, att allt
tyder pa att sjukvårdsinrättningarnas huvudmän icke inse gengasförgiftningarnäs
farlighet, och tilläde: »Icke komma sjukvårdsinrättningarnas huvudmän,
landstingen, att utan tvång handla med nödig skyndsamhet. Kungl.
Maj :ts förslag innebär ju inte fastställande av någon skyldighet för landstingen
att genomföra nödiga anordningar, och detta är enligt min mening en av
de största svagheterna i det föreliggande förslaget.» Farhågorna ha tyvärr
besannats^ av verkligheten. Nu mäste departementschefen själv medge, att endast
ett fåtal huvudmän anmält sin avsikt att upprätta lokala undersökningsoch
behandlingsstationer. För hela nästa budgetår beräknar man behov av bidrag
till endåst sex, säger sex, sådana stationer. Detta konstateras av departementschefen,
som detta till trots, i stället för att föreslå föreskrivande av
skyldighet för huvudmännen att inrätta stationer, endast utformar ett till intet

Onsdagen den IS april 1945 fm.

Xr 16.

Åtgärder i anledning av fargiftningsfaran vid gengasdrift. (Forts.)
förpliktande yttrande av följande innehåll: »Jag vill understryka angelägenheten
av att huvudmännen, var inom sitt område, beakta behovet av dylika
stationer.» Departementschefen vet — och jag antar, att statsutskottet också
förstår det — att detta uttalade önskemål icke kommer att bli uppfyllt. Man
skulle för övrigt begärt ett anslag av helt annan storleksordning, örn man trott
något sådant. De rekommenderade åtgärderna komma med säkerhet att saboteras
även i fortsättningen av sjukvårdsinrättningarnas huvudmän. Därför ha vi i
den motion som jag tidigare omnämnt på nytt föreslagit, att huvudmännen i
varje sjukvårdsområde skola åläggas att ofördröjligen inrätta gengaskliniker.
Jag kommer att yrka bifall till detta, när vår motion kommer till behandling,
enär det saknas formella möjligheter att göra det nu.

Vad gäller yrkesinspektionens personal har departementschefen anfört, att
Kungl. Maj:t genom beslut den 17 november 1944 medgivit, att tre vakanta
befattningar inom yrkesinspektionen finge återbesättas. Men departementschefen
har glömt att tillägga, att samtidigt äro sedan lång tid tillbaka fyra
befattningshavare inom inspektionen och anstaltens arbetsskyddsbyrå förordnade
av Kungl. Majit att fullgöra offentligt uppdrag eller att tjänstgöra på
annat håll inom statsförvaltningen, vilket tillsammans med militärinkallelser
och utnyttjande av icke mindre än 24 av yrkesinspektionens befattningshavare
med högre teknisk utbildning som s. k. industrikonsulenter skapat synnerligen
stora svårigheter för yrkesinspektionen att på ett nöjaktigt sätt kunna fullgöra
sina uppgifter, när det gäller rättsvården på gengasens område. Arten av yrkesinspektionens
uppgifter kräver även med den ändring som föreslås i propositionen,
att personalbehovet blir tillgodosett på ett sådant sätt, att bristen
på personal icke med skäl skall kunna åberopas som orsak till bristande kontroll
över arbetarskyddsåtgärder i detta sammanhang. Departementschefen
och utskottet förorda nu, att till utbildningskurs för blivande gengasläkare
skall beräknas ett belopp av 8 500 kronor. Det är bra, men komma medlen att
bli utnyttjade? De av förra årets riksdag anslagna medlen för anordnande av
utbildningskurser av läkare hade vid innevarande års början icke tagits i anspråk,
beroende på att någon sådan kurs icke kommit till stånd. Undervisningen
av läkare till de gengaskliniker som tagits i bruk består i en tids studier
vid gengaskliniken i Stockholm. Skall utbildningen av läkare till klinikerna
även i fortsättningen ske i samma tempo -—- örn man nu överhuvud taget
kan tala om tempo i detta sammanhang — kommer också utbildningsfrågan
att bli en orsak till ytterligare försening av inrättandet av kliniker. Därtill
kommer behovet av utbildningskurser för den personal i yrkesinspektionens
tjänst, på vilken det ankommer att syssla med hithörande frågor. Utbildningen
av tillräckligt antal läkare och personal hos yrkesinspektionen borde nu utan
ytterligare dröjsmål igångsättas.

Jag vill till sist — jag anser inte att jag kan underlåta göra det — såsom
allmänt omdöme örn regeringens och även riksdagens hittillsvarande behandling
av gengasfrågan säga, att de beslutade åtgärderna och tempot vid deras
genomförande inte präglas av den ansvarskänsla, som man har rätt att fordra
att dessa institutioner skola känna inför den fara för folkhälsan, som gengasens
verkningar utgöra. Man gör sig så god tid som om det gällde något helt annat
än många tusentals människors liv och hälsa.

Jag har med det anförda velat anmäla, att jag inte finner de nu föreslagna
åtgärderna vara till fyllest. Vi komma också på kommunistiskt håll att ställa
ytterligare förslag till åtgärder, när vår motion i sinom tid kommer upp till behandling.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nedsättning
av räntan å
tertiärlån
m. m.

§ 19.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedsättning av räntan å tertiärlån m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 125 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 23 februari 1945, föreslagit
riksdagen medgiva »dels att räntan å tertiärlån enligt kungörelsen den
30 juni 1942 (nr 569) örn tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag
må i fråga om flerfamiljshus och sådant enfamiljshus, som avses
i 11 § första stycket, i förhållande till den nu gällande räntan nedsättas med
en halv procent samt att i samband härmed en motsvarande nedsättning av annuitoterna
å dylika lån må äga rum, såvitt avser flerfamiljshus under de fem
första åren av lånets löptid samt såvitt avser enfamiljshus under de första tio
åren av lånets löptid, dels att räntesänkningen må avse samtliga låneärenden,
i vilka slutligt beslut icke meddelats vid tidpunkten för räntesänkningens
ikraftträdande, dels ock att, i fråga örn fastighet för vilken beräkningen av
tilläggslånebehovet skett på grundval av en primärlåneränta av 3 procent, till
grund för beräknande av det belopp, som enligt 13 § förenämnda kungörelse
må eftergivas av tertiärlånets annuitetsbelopp. lägges en ränta å primärkrediten
av 3 procent samt en däremot svarande ränta å sekundärkrediten».

I samband med Kungl. Maj :ts förslag hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr Nilsson i Kristinehamn m. fl. väckt
motion (II: 472), vari hemställts, »att riksdagen med bifall till propositionen
i övrigt måtte besluta, att räntesänkningen må avse samtliga låneärenden i
vilka beslut fattats jämlikt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) örn tertiärlån
och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag eller, därest detta
icke kan bifallas, samtliga låneärenden avseende fastigheter till vilka samtidigt
tilläggslån beviljats»,

dels ock en likaledes inom andra kammaren av herr Kempe m. fl. väckt motion
(II: 488), vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa örn sådan ändring i kungörelsen örn tertiärlån och tilläggslån
för vissa byggnadsföretag, att genom räntesänkningen åstadkomna lägre byggnadskostnader
till sin helhet användas för att sänka den nuvarande hyresnivån
i med stöd av statliga tertiär- och tilläggslån såväl tidigare som hädanefter
uppförda bostäder».

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte medgiva,

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, att räntan å tertiärlån enligt
kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa
bostadsbyggnadsföretag må i fråga örn flerfamiljshus och sådant enfamiljshus,
som avses i 11 § första stycket, i förhållande till den nu gällande räntan
nedsättas med en halv procent samt att i samband härmed en motsvarande nedsättning
av annuiteterna å dylika lån må äga rum, såvitt avser flerfamiljshus
under de fem första åren av lånets löptid samt såvitt avser enfamiljshus
under de första tio åren av lånets löptid,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna II: 472
och 488, sistnämnda motion i vad densamma avser frågorna om vilka lån, som
böra komma i åtnjutande av räntesänkningen, att räntesänkningen må avse
samtliga låneärenden, i vilka slutligt beslut icke meddelats vid tidpunkten
för räntesänkningens ikraftträdande,

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag, att, i fråga örn fastighet för vilken
beräkningen av tilläggslånebehovet skett på grundval av en primärlåneränta

Onsdagen den 18 april 1945 fm. Nr 16. 75

Nedsättning av räntan å tertiärlån m. m. (Forts.)
av 3 procent, till grund för beräknande av det belopp, sorn enligt 13 § förenämnda
kungörelse må eftergivas av tertiärlånets annuitetsbelopp, lägges en
ränta å primärkrediten av 3 procent samt en däremot svarande ränta å sekundärkrediten II.

att motionen 11:488, i den mån den ej behandlats under I. ovan oell
ej heller kunde anses besvarad genom vad utskottet i sin motivering anfört,
ej må av riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter torde
ha. sig bekant, avser den räntesänkning, som bär föreslås, endast de tertiäroch
tilläggslån för vissa bostadsbyggnads!öretag, varom slutligt beslut fattats
efter den tidpunkt då riksbankens senaste räntesänkning trädde i kraft.
Förslaget innebär sålunda att medan de framtida låntagarna skola kunna tillgodogöra
sig denna lägre ränta, sa skall för alla lan, som tidigare beviljats
enligt samma kungörelse, även i fortsättningen betalas den höga räntan, av
41/. procent. Vi motionärer lia därför ansett det rimligt att hemställa, att riksdagen
i stället måtte besluta att räntesänkningen skall avse jämväl tidigare
låneärenden.

Nu har emellertid utskottet avvisat denna tanke, bl. a. med denna motivering:
»Att en sådan räntesänkning, såsom synes vara förutsatt i motionen II: 472,
medgives utan samtidig justering nedåt a,v de fastställda maximihyrorna, bör
enligt utskottets mening vara uteslutet». Utskottet, förutsätter sålunda, att
den lilla vinst, som skulle kunna uppstå för en fastighet på grund av denna
sänkning av tertiärlåneräntan, skulle kunna möjliggöra en hyressänkning. Jag
har inte sträckt mina förhoppningar så långt, ty i verkligheten rör det sig inte
örn några större belopp. Örn vi t. ex. ta, en fastighet, som kostar 100 000 kronor
och där det finns ett tertiärlån på 25 000 kronor, så innebär ju räntesänkningen
en räntevinst på 125 kronor. Det är tämligen uppenbart att det beloppet
inte möjliggör någon hyressänkning att tala örn.

Men icke desto mindre kunna dessa 125 kronor vara av betydande värde för
en fastighet, som är byggd med hjälp av tertiär- och tilläggslån.. När det gäller
sådana byggnadsföretag tvingas man nämligen av den statliga kontrollen
— och det med rätta — att kalkylera så ytterst nätt, att det inte ges någon
som helst marginal för oförutsedda utgifter. Jag kan berätta för kammarens
ledamöter, att när det i ett sådant här allmännyttigt bostadsföretag blev fråga
örn en extra utgift, som var påbjuden av statsmakterna — det gällde uppsättande
av skyddsräcken för sotare på taket i enlighet med den nya brandordningen
— så ställde enbart denna extra utgift byggnadsföretaget i en mycket
penibel situation, ty kalkylerna voro gjorda med utgångspunkt från att det
inte fick förekomma några som helst extra utgifter. Även en sådan liten sänkning
av ränteutgifterna, som det här är fråga om, skulle därför innebära ett
mycket tacknämligt tillskott, när det gäller att konsolidera dessa företags
affärer. Redan av den anledning torde det vara rimligt, att den föreslagna
räntesänkningen utsträckes att gälla även tidigare låneärenden.

Jag vill också erinra örn en annan sak. Så småningom, d. v. s. i den mån
lånen hinna omsättas, kommer ju den nu företagna räntesänkningen att tilllämpas
över hela linjen för de byggnadsföretag, som det här gäller. Det måste
då verka ytterst stötande, om just den statliga räntan på tertiärlånen, som
redan nu har en marginal från 3 till I1/--’ procent, behålles oförändrad. Dot
måste i stället anses mycket skäligt, att staten nu följer med i räntesänkningen,
så att inte enbart tertiärlåneräntan står fast, under det att övriga låneräntor
bli föremål för sänkning.

Nr 16.

Onsdagen den IS april 1045 fm.

Nedsättning av räntan å tertiärlån m. ni. (Forts.)

Jag vet mycket väl att det invändes, att detta kan leda till att enskilda
byggnadsföretagare komma att tillgodoräkna sig den vinst som uppstår. Vad
de allmännyttiga företagen beträffar, kan det naturligtvis inte påstås att någon
enskild drar nytta av räntesänkningen, eftersom allt som där flyter in
går till det gemensamma företagets bästa, men när det gäller andra företagare,
som tidigare ha byggt med hjälp av tertiär- och överkostnadslån, vill jag inte
förneka, att enskilda i vissa fall kunna komma att dra profit av en sänkning
av räntan på dessa lån. Jag vill emellertid erinra örn att sedan dessa överkostnadslån
kommo till stånd har byggnadsverksamheten på enskilda händer
varit utomordentligt liten i jämförelse med den byggnadsverksamhet, som har
bedrivits a,v kommunala eller därmed jämställda allmännyttiga bostadsföretag.
Skulle emellertid till äventyrs en eller annan enskild företagare få den
fördel, som det här gäller, så är jag övertygad örn att när fördelen blir så
stor, att den kan omsättas i någon form av hyressänkning inom de allmännyttiga
bostadsföretagen, komma även de enskilda företagarna, att få vara med
örn samma sänkning. Den fördel, som staten här skulle komma att bevilja,
kommer sålunda att helt kunna utnyttjas till hyresgästernas förmån.

idag anser sålunda, att både praktiska, ekonomiska och billighetsskäl tala
för att det blir jämställdhet över hela linjen när det gäller dem, som lia erhållit
tertiärlån.

Jag tillåter mig därför, herr talman, hemställa att punkt b) i första delen
av utskottets kläm måtte få följande ändrade lydelse: »att riksdagen må medgiva
b) med bifall till Kungl. Majrts förslag samt motionerna II: 472 och
II: 488, sistnämnda motion i vad densamma avser frågorna örn vilka lån. som
böra komma i åtnjutande av räntesänkningen, att räntesänkningen må avse
samtliga låneärenden i vilka beslut fattats jämlikt kungörelsen den 30 juni
1942 (nr 569) örn tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag.»

Herr Kempe: Herr talman! Det är ett allmänt känt faktum att hyresnivån
för bostäder i vårt land ligger onormalt högt i förhållande till de breda folklagrens
inkomster. Stockholmshyrorna ha varit bland de högsta i världen. Numera
kan man emellertid tala örn stockholmshyror även i landsorten. De statliga
direktiven från 1942 i fråga om hyressättningen skola maximera hyrorna
vid 1939 års nivå, heter det så vackert, men i verkligheten kunna vi konstatera
en tendens till en i många avseenden väsentlig höjning av hyresnivån
i de under kriget uppförda fastigheterna. Denna hyreshöjning avspeglar sig
också i levnadskostnadsindex, som vid senaste kvartalsskiftet ökade med en
enhet, beroende på en höjning av hyresnivån. Jag tror att örn en grundligare
undersökning skulle företagas, skulle det visa sig att hyrorna i de nya fastigheterna
ligga väsentligt över 1939 års nivå.

Byråchefen Alf Johansson i statens byggnadslånebyrå höll den 9 februari
i år ett föredrag vid en bostadskonferens i Stockholm, vari han bl. a. ställde
den frågan, hur stor procent av lönen som en industriarbetare i Stockholm får
betala i hyra, örn man utgår ifrån att han i genomsnitt har 5 000 kronor i årslön.
Jo, sade byråchefen, han får, om han bor i en enrumslägenhet betala 19
procent, i en tvårumslägenhet 27 procent och i en trerumslägenhet 36 procent.
Byråchefen kommenterade detta med följande ord: »Det första procenttalet
är hyfsat, det andra i överkant och det tredje orimligt.»

För min del tror jag att dessa beräkningar snarare ligga under än över vad
som i verkligheten utgår i hyra. Några hyfsade hyrespriser existera numera
inte, utan vi kunna karakterisera hyresnivån i allmänhet såsom mycket orimlig.

I landsorten äro inte förhållandena på hyresmarknaden bättre. Hyresnivån
i det nya bostadsbeståndet ligger trots statlig och kommunal subventionering

Onsdagen den IS april 1945 fm.

Nr 16.

Nedsättning av räntan å tertiärlån m. m. (Forts.)
så högt, att stora grupper av bostadsbehövande icke ha ekonomisk möjlighet
att förvärva sig en modern bostad. De höga hyrorna medföra en sådan sortering
av hyresklientelet, att de som bäst äro i behov av en modern bostad
få bo kvar i de gamla rucklen. Men nöden har ingen lag; folk måste ha en
bostad, och många tvingas därigenom att låna upp ett insatskapital på en
tusenlapp och däröver för att köpa sig ett hyreskontrakt. Man har emellertid
inte väl kommit in i den moderna lägenheten förrän de ekonomiska svårigheterna
hörja torna upp sig, och för att kunna hålla sig kvar i lägenheten
tvingas många att hyra ut en del därav. Följden blir givetvis trångboddhet,
boendetätheten ökar i väsentlig grad i stället för att minska. I arbetarrörelsens
efterkrigsprogram rekommenderas emellertid en bostadspolitik, som syftar
till uppnående av en bostadsstandard, där varje fullvuxen person skall ha
ett boningshus och två barn dela ett sådant.

I min hemstad, Karlstad, betinga hyrorna i de nya fastigheterna 30 ä 40
procent av inkomsten för arbetare och lägre tjänstemän. Den genomsnittliga
inkomsten är där inte lika stor som i Stockholm, utan torde väl röra sig mellan
3 och 4 tusen kronor per år. Hyran för en enrumslägenhet håller sig vid
omkring 100 kronor per månad och för en tvårumslägenhet mellan 120 och
150 kronor i månaden. För att kunna klara upp sådana hyror, fordras en
årsinkomst på mellan 5 och 8 tusen kronor, och till den inkomstnivån komma
icke arbetare och lägre tjänstemän upp.

Missnöjet med de höga hyrorna är ganska allmänt bland befolkningen.
Det är också helt naturligt, då det numera fordras direktörs- och ministerlöner,
kan man säga, för att kunna få en bostad som motsvarar tidens krav.

Det var mot bakgrunden av dessa förhållanden på bostadsmarknaden som vi
utnyttjade tillfället att i samband med Kungl. Maj :ts förslag örn sänkning av
räntan på tertiärlån föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte
hemställa örn sådan ändring i kungörelsen örn tertiärlån och tilläggslån för vissa
byggnadsföretag, att genom räntesänkningen åstadkomna lägre byggnadskostnader
till sin helhet användas för att sänka den nuvarande hyresnivån i
med stöd av statliga tertiär- och tilläggslån såväl tidigare som hädanefter uppförda
bostäder.

Av Kungl. Maj :ts proposition nr 125, liksom av skrivelsen från statens
byggnadslånebyrå, framgår att räntesänkningen skall utnyttjas för att i huvudsak
beskära tilläggslånen. Ändå förutsätter byggnadsiånebyrån möjligheten
för Stockholms vidkommande att producera fastigheter, för vilka de årliga
utgifterna kunna balanseras med hyror, som icke oväsentligt understiga
1939 åra nivå. Det är ju bekant, att i Stockholm bygger man fastigheter utan
tilläggslån, vilket enbart det bevisar, hur högt uppskruvad hyresnivån var
redan före krigsutbrottet. När nu räntan har sänkts med en halv procent, måste
en sänkning av hyresnivån i huvudstaden vara möjlig i proportion till den inverkan
räntesänkningen har på b.yggnadskostnaderna. Även övriga platser i
landet böra komma i åtnjutande av en sänkt hyresnivå genom den allmänna
räntesänkningen, oavsett örn det i fortsättningen måste utgå tilläggslån.

En halv procents räntesänkning kan medföra en sänkning av hyresnivån med
6 ä 7 procent, sade byråchefen Älf Johansson i det föredrag, som jag nyss citerade.
Byggnadsiånebyrån är också inne på den linjen, men varnar samtidigt
för en splittrad hyresnivå. I byråns skrivelse framhållcs, att nuvarande bestämmelser
om hyreskontroll för lägenheter, som tillkommit eller ombyggts
med stöd av tertiärlån, ej lägga hinder i vägen för att hyran respektive bostadsrättsavgiften
maximeras till belopp understigande 1939 års hyresnivå.
Byggnadsiånebyrån måste följaktligen so — sä ges det — såsom sin uppgift
att i fall, där räntesänkningen skapar möjligheter därför, maximera tertiär -

Nr 16.

Onsdagen den IS april 1945 fm.

Nedsättning av räntan ä tertiärlån m. m. (Forts.)
lånehyran till belopp motsvarande de faktiska godtagbara utgifterna för fastigheten.
Då emellertid en undantagslös tillämpning av en dylik regel för hyressättningen
kunde medföra sådana ekonomiskt ogynnsamma konsekvenser,
som erfarenhetsmässigt uppkomma vid en splittrad hyresnivå, är byrån av den
meningen, att hyressänkning, som här avses, icke bör komma till stånd, då
det uppenbarligen kan antagas, att densamma kan medföra patagliga olägenheter
för hyres- och bostadsmarknaden inom ett område.

Yi ha svårt att förstå byggnadslånebyråns farhågor. Å andra sidan anse vi
att statsmakterna ha anledning att föregå med gott exempel genom att utnyttja
räntesänkningen för en nedpressning av hyresnivån. Den splittring av hyresnivån,
som eventuellt kommer att uppstå, kan väl i detta fall endast vara
till fördel för den stora allmänheten. Dessutom ha vi ju hyresnämnderna att
falla tillbaka på. Dessa nämnder ha för övrigt i många avseenden visat sig intresserade
för en generell sänkning av hyresnivån.

Statsutskottet har för sin del i sak intet att erinra mot motionen. Dtet synes
tvärtom vara av den meningen, att en omprövning av riktlinjerna och målsättningen
för statens stödåtgärder till bostadsbyggandet bör komma till stånd i
samband med den förestående omställningen till fredsförhallanden. Utskottet
är emellertid icke, säges det, »berett att utan närmare undersökning förorda
slutligt ställningstagande i ämnet, men förutsätter» — det är att observera
»att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på de i motionen II: 488 berörda
frågorna».

Då utskottet alltså ändå förutsätter, att Kungl. Majit skall rikta sin uppmärksamhet
på de i motionen nr 488 berörda frågorna, är jag för min del
förvånad över att inte utskottet bifallit motionen. Inför det nya^ läge, vari
räntesänkningen ställer oss, har dock riksdagen anledning att pa ett mera
djärvt sätt rekommendera en politik, som syftar till att i någon man lätta
bördan för den stora hyresbetalande allmänheten.

Ett bifall till motionen hade också, herr talman, legat i linje med arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. När utskottet vidare säger, att frågan huv den
sänkning av byggnadskostnaderna, som uppkommer genom räntesänkningen,
icke berörts i Kungl. Majlis förslag, så hade, inte minst av den anledningen, ett
bifall till de väckta motionerna varit motiverat.

Örn utskottet nu inte vågar rekommendera en linje, som innebär att räntesänkningen
effektivt skall utnyttjas för en sänkning av hyresnivån, utan stannar
vid ett ljumt uttalande, vilket till intet förpliktar, så anser jag att de av
riksdagens ledamöter, som lia den ringaste kontakt med den hyresbetalande
allmänheten, ändock böra ge sin anslutning till de motioner, som framförts i
samband med propositionen om räntesänkning.

Riksdagen kan inte stå likgiltig inför det läge, som de höga hyrorna skapat.
Vi få tillfälle att i annat sammanhang diskutera andra åtgärder, som måste
vidtagas för att pressa ned hyresnivån, men vad som kan göras i dag, bör inte
uppskjutas till i morgon. Goda initiativ äro här på sin plats. Att låta fastighetsägarnas
intressen gå före den hyresbetalande allmänhetens intressen är av
social- och befolkningspolitiska skäl fullständigt förkastligt. Hyrorna måste
ned! Det bör vara mottot för en riktig bostadspolitik, även om det måste ske
med tillhjälp av ytterligare insatser från samhällets sida. Det kapital, som här
sättes in, förräntar sig många gånger örn.

Räntesänkningen bör kunna utnyttjas så, att hyrorna i de under kriget, såväl
tidigare som hädanefter, med tertiär- och tilläggslån uppförda fastigheterna
icke väsentligt skilja sig från vad som betecknas såsom 1939 års hyresnivå.
Det är möjligt att en sänkning av hyresnivån med 6 å 7 procent skulle medföra,
att vi i verkligheten uppnådde 1939 års hyror.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr H>.

Nedsättning av räntan å tertiärlån rn. m. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn bifall till herr Sundströms i Skövde
yrkande beträffande punkt b) i utskottets kläm samt vidare till motionen
nr 488 i denna kammare.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Kammarens ärade ledamöter ha
säkert uppmärksammat, att de båda talare som nu polemiserat mot statsutskottet
använt helt olika argumentering. Medan herr Kempe synnerligen utförligt
bevisade eller åtminstone sökte bevisa, att ett bifall till de i denna fråga väckta
motionerna skulle medföra en allmän sänkning av hyresnivån, framhöll herr
Sundström i Skövde, att någon sänkning av hyrorna alls icke skulle ske genom
ett bifall till hans yrkande, men att det i alla fall vore nyttigt att få
detta genomfört, ty företagarna på detta område, de allmännyttiga företag
som han närmast talade för, behövde denna lilla sänkning av räntan i och för
finansieringen av sina företag. Nu vet jag inte, vilken av dessa båda talare
som bär rätt, men jag förmodar, att de ha litet rätt båda två — den senare
ärade talaren kanske mindre än den förre.

Emellertid tycker jag, att vi skola se frågan som den är. Här är det icke
fråga örn en stor allmän reform beträffande räntesättningen för fastighetslån,
liten här ligger det bara så till, att Kungl. Majit föreslår, att den allmänna
diskontosänkning, som av bankofullmäktige beslöts den 10 februari i år, skall
beträffande statens tertiärlån få samma verkan som räntesänkningen har beträftande,
fastighetsbelåningen i allmänhet. Som vi veta är ju fastighetsbelåningen
i vart land i allt större utsträckning fotad på principen örn bundna
lån. Det har visserligen, särskilt under de sista åren, förekommit en mycket stor
utlåning mot säkerhet i fastighet från affärsbanker och sparbanker, och de
äro ju förhindrade att i alltför stor utsträckning taga bundna lån. Fastighetsbelåningen
är dock till mycket stor del ordnad efter principen bundna lån,
och ^det innebär ju också en trygghet för dem som bedriva rörelse på detta
område att ha det ordnat på detta sätt.

Den räntesänkning som beslöts i februari manad Ilar icke alls någon betydelse
för alla de bundna lån som tagits före denna tidpunkt, utan räntesänkningen
gäller endast sådana låneuppgörelser som träffas därefter. Kungl.
Maj .t har alitsa i° detta fall avsett, att den räntesänkning på en halv procent
som genomförts på den allmänna penningmarknaden också skulle få gälla för
statens tertiärlån samt liksom i fråga örn andra lån gälla för de uppgörelser
som hädanefter träffas. I detta avseende har utskottet följt Kungl. Maj:ts
linjer. Motionärerna önska nu, vilket också de båda talare som här haft ordet
påyrkat, att staten skall besluta att denna räntesänkning skall gälla alla tertiärlån
oavsett tidpunkten för deras beviljande. Utskottet har ansett, att då
man inte kan förvänta utskottet star i detta hänseende på samma ståndpunkt
som herr Sundström i Skövde — att en dylik sänkning av tertiärlåneräntan
skulle medföra en allmän sänkning av hyresnivån, det närmast skulle
bil en särskild gåva till fastighetsägarna, vare sig de äro kooperativa företag
eller enskilda personer eller kommuner. Då ha vi inom statsutskottet för vår
del ansett, att det bökvara uteslutet att genomföra en dylik anordning. Det
är egentligen ^kärnan i hela fragan. Är riksdagen här beredd att votera en
gåva till de låntagare som ha statens tertiärlån — jag kan icke angiva vilket
belopp den representerar, men att det är ett avsevärt belopp, är jag på det
klera med — eller är man inte beredd ali göra det? För min del är jag icke beredd
att votera i denna riktning, men om det kunde påvisas, att det beslut om den

Nr 16.

Onsdagen deri 18 april 1945 fm.

Nedsättning av räntan ä tertiärlån m. rn. (Forts.)
räntesänkning, varom det här är fråga, skulle komma dem som hyra en bostad
till del, såsom den siste ärade talaren ville, skulle jag med glädje acceptera
en sådan linje.

För övrigt ha inte alla fastighetsägare som under denna kris producerat
bostäder åtnjutit statens tertiärlån. Det är icke alls fallet, att ens alla som
ha byggt bostäder utanför Stockholm fått dessa tertiärlån, och dessa kunna
således icke komma i åtnjutande av någon som helst ekonomisk favör, därest
riksdagen nu skulle på sätt påyrkas fatta ett beslut örn att räntesänkningen
skulle få retroaktiv verkan och gälla alla statens löpande tertiärlån. För min
del tycker jag, att som frågan ligger till, den enda lösning som kan accepteras
är den statsutskottet föreslår.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag begärde ordet därför att jag fick det
bestämda intrycket av såväl herr Sundströms som herr Kempes anförande, att
de fullkomligt förbise, att de statliga tilläggslånen äro en krisåtgärd, som måste
påverkas av förändringar i såväl den ena som den andra riktningen. Hade
räntan stigit, hade utan tvivel de statliga tilläggslånen påverkats åt det hållet.
Nu har räntan sjunkit, och då är det också naturligt, att detta verkar i nedåtgående
riktning och att således denna krishjälp som staten har velat ge blir
mindre.

Nu är jag ingalunda blind för de synpunkter som herr Kempe lägger på detta
problem, men örn staten avser att använda de i runt tal 20 miljoner kronor
som komma att sparas på tilläggslånen till insatser på bostadsfrågans område,
så tror jag inte, att man kan göra det, herr talman, på det sätt som herr Kempe
här har tänkt sig, att man skall låta dem gå in i de olika husen och därigenom
åvägabringa en sänkning av hyrorna. Här har staten ett tillfälle och det är min
förhoppning, att det skall användas så att när vi lägga upp linjerna för den
framtida bostadspolitiken, vi skola ha klart för oss, att dessa 20 miljoner
liksom det som eventuellt däröver kan inbesparas på detta område skall gå
in i den byggnadsverksamhet, där kommunerna vilja träda till försatt lösa
bostadsfrågan för alla de människor, för vilka man för närvarande icke kan
lösa bostadsfrågan. Jag tänker närmast på det klientel, som icke tillhör folkpensionärerna
och icke heller de barnrika familjerna, men som i löneavseende
befinner sig i ett sådant läge, att varje tävlan från dess sida är utesluten,
när det gäller att erhålla bostäder i de nu nyuppförda husen. Där, menar jag,
skulle dessa 20 miljoner eller eventuellt större belopp komma till en användning
som vore av väsentligt större socialt värde, än örn man exempelvis använde
dem till att i allmänna marknaden sänka hyrorna under 1939 års hyresnivå.
Jag är således inte rädd för den tankegång som ligger bakom herr
Kempes motion. Jag är tvärtom en livlig anhängare av.den. Jag skulle emellertid
tro, att det stora cruxet i detta sammanhang blir att skapa det kommunala
intresse som är erforderligt för att staten på detta sätt skall kunna
medverka till att hjälpa de lägsta inkomsttagarna ute i landet.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja säga några ord om den tanke som ligger
bakom herr Sundströms yrkande. Herr Sundström yrkade, att räntan skulle
sänkas på alla de gamla lånen. Det är i och för sig ingen omöjlig åtgärd, fastän
den skulle bli tekniskt tämligen besvärlig. Men herr Sundström glömmer en
sak, som fullkomligt slår sönder det förslag som han här har framlagt. När
det gäller de gamla låntagarna, bär man räknat med den högre räntan, och
på grund av denna högre ränta ha tilläggslånen gått ut med ett högre belopp.
Nu vill herr Sundström genomföra denna räntesänkning, oavsett örn hyrorna
kunna sänkas eller inte. I det exempel som han tog gällde det bara 125 kro -

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Nedsättning av räntan å tertiärlån rn. m. (Forts.)
nor, och lia vi här på bänken inte i hastigheten räknat fel, isa skulle detta,
fastän det utgör ett så ringa belopp, kunna påverka hyresnivån i det hus, som
herr Sundström tog som exempel, med ungefär 2 procent. Men då vill herr
Sundström inte sänka hyrorna utan skänka bort dessa peng-ar. Hur komma
då dessa som få denna fördelaktiga ställning att stå i förhållande till dem
som skola bygga i fortsättningen? Jo, för dem räknar man med den sänkta
räntan, och på grund av denna räntesänkning blir det mindre utgifter för
fastigheterna, och följaktligen sänkas tilläggslånen. De som skola bygga i fortsättningen
få således en väsentligt sämre ställning än de som ha byggt förut.
Herr Sundström använde uttrycket, att det var stötande att inte sänka räntan
för de gamla låntagarna. Jag skulle vilja ''säga, att herr Sundströms förslag
måste vara stötande för dem som överhuvud taget vilja medverka till att det i
fortsättningen bygges nytt.

Sedan är det en annan sak som man inte skall bortse ifrån örn vi nu skulle
sänka denna ränta och inte göra på det sätt som herr Sundström föreslår, inte
låta de besparingar som därigenom uppkomma gå till en hyressänkning utan
att riksdagen i överensstämmelse med statsutskottets förslag säger att hyrorna
skola påverkas. Då skulle för alla dessa gamla låntagare, som få sin ränta
sänkt, lånen räknas örn och hyresnivån sänkas. Jag sätter, herr talman, ett
mycket stort frågetecken för spörsmålet, örn staten utan en ny lagstiftning har
möjlighet att, örn det icke sker frivilligt från låntagarnas sida, rucka på de
hyresbelopp som finnas upptagna i lånebeslutet. Det är således en sak som man
i detta sammanhang inte tagit hänsyn till. Detta behöver man icke besväras
av, örn man anser, att räntesänkningen inte skall gå till dem som hyra utan
endast gå till fastighetsägarna.

Jag är ingalunda okänslig för de synpunkter som herr Sundström framhöll.
Han tog ett exempel örn takräcket. Det kommer kanske att inträffa åtskilliga
sådana där ting. Jag skulle tro, att när staten bar medverkat till att avskaffa
bostadsbristen, så att vi fått en naturlig bostadsreserv i de olika samhällena,
då uppkommer även ett problem för de gamla låntagarna. Det är det problemet,
att man i driftkostnaderna inte har räknat med några tomma lägenheter,
vilket ju också är obehövligt att räkna med, när det icke finns några tomma
lägenheter någonstans i detta ögonblick. Men problemet kommer. Detta är
statsorganet icke blint för och, antager jag, icke heller Kungl. Majit. Jag vill
i det sammanhanget säga, att jag tror att tidpunkten inte är inne att nu taga
upp problemet, hur man skall hjälpa äldre låntagare. När den tiden kommer bär
ju staten möjligheter, skulle jag vilja säga herr Sundström, _ att hjälpa de
gamla låntagarna ur deras svårigheter genom att sänka tertiärlåneräntorna
icke med en halv procent utan kanske med det dubbla eller ännu högre belopp.
Det är min uppfattning om problemet. Men jag tror icke, att man skall göra det
i nuvarande läge utan den gången, när man står inför svårigheterna och konstaterar,
att dessa svårigheter verkligen föreligga och att det är nödvändigt
att vidtaga åtgärder för att rädda det fastighetsbestånd, som det här kan vara
fråga om.

Såvitt jag kan förstå kan man vid en prövning av det här föreliggande förslaget
ej komma till något annat resultat än det som statsutskottet har kommit
till. Jag ber, herr talman, att få hemställa om bifall till statsutskottets
förslag.

Chefen för social depn Hemen (et. herr statsrådet Möller: Herr talman! Efter
de två senaste inläggen i debatten är det kanske överflödigt att jag yttrar
mig. Men jag anser ändå, att jag kanske bör litel, ytterligare belysa saken
från liknande synpunkter som de två föregående talarna varit inne på.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 10. ö

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nedsättning av räntan å tertiärlån m. m. (Forts.) _ .

Jag vill fästa uppmärksamheten på att liela anordningen med tilläggslån
Ilar ett bestämt syfte, nämligen att täcka de höjda byggnadskostnaderna och
de på grund av olika omständigheter höjda driftkostnaderna för fastigheterna.
Dessa höjda kostnader skulle, örn så krävdes för att bibehålla 1939 års
nivå i nybyggda hus — alltså icke 1939 års allmänna nivå men nivån i nybyggda
hus — täckas genom ett statens tilläggslån. Det är alldeles uppenbart,
att det ämbetsverk, som skall lia hand örn tillämpningen av de regler som
finnas, måste ha mycket bestämda och fasta utgångspunkter för sina beslut
om tilläggslån. I annat fall riskerar man, att de bli fullkomligt godtyckliga.
Byggnadslånebyrån sitter och bestämmer tilläggslånens storlek. Den har att
sörja för att icke byggmästarna genom onödigt höga byggnadskostnader eller
onödigt höga driftkostnader tillerkännas tilläggslån, som äro högre än, vad
som är nödvändigt för att 1939 års nivå i nybyggda hus skall kunna hållas.
Jag skall icke här taga upp någon tvist örn huruvida ^byggnadslånebyrån lyckats
eller icke. Det kommer småningom svar på två interpellationer, en av
herr Nilsson i Kristinehamn och en av herr Kempe, där dessa frågor bli mera
ordentligt belysta än vad som är möjligt i dagens debatt.

Men örn jag viker från detta, att tilläggslånen skola täcka de höjda byggnadskostnaderna,
måste jag skaffa en annan utgångspunkt för att bedöma hur
stora tilläggslånen skola vara.

Vi ha en olika hyresnivå i olika delar av landet. Det har bland annat lett
till, att i Stockholms stad har mig veterligen ännu icke något tilläggslån beviljats,
därför att hyrorna i nybyggda hus 1939 redan voro så höga, att alla
höjda byggnadskostnader täckas av samma hyresnivå. Jag var icke inne, när
herr Kempe yttrade sig, men det blev antecknat, att han sagt, att det ser ut
som örn man bara ville sänka hyrorna i Stockholm på grund av räntesänkningen.
Ja, men det blir ju en självklar följd av räntesänkningen, att i en stad,
som ej har några tilläggslån, kan räntesänkningen helt utnyttjas för att sänka
hyrorna. Men hur skall det gå till på de andra platserna? Örn jag icke bibehåller
utgångspunkten, så att jag säger, att tilläggslånen skola täcka de höjda
byggnadskostnaderna, måste jag i stället bestämma mig för den hyresnivå,
som jag vill ha tillämpad. Örn jag säger, att jag vill nu, att i hus, som hädanefter
byggas, skall hyresnivån sänkas med fern, sex och upp till tio procent,
då måste byggnadslånebyrån beräkna tilläggslånen så, att vederbörande
hädanefter kommer att få tillräckligt höga tilläggslån för att en sådan hyressänkning
skall vara möjlig.

Jag skall icke här taga upp det mycket delikata spörsmålet, örn man kan
tvinga alla dem, som redan fått tilläggslån, att sänka sina hyror. Det är en
sak som jag ej vågar yttra mig om. Men vad jag sagt bör vara tillräckligt för
att klargöra att det helt enkelt icke finnes någon möjlighet för riksdagen att
i en hastig vändning begagna sig av apparaten med tilläggslån och det förhållandet,
att det skett en räntesänkning, för att åstadkomma en sänkning acil
yrorna.

Jag vågar säga, att jag har sedan åratal varit övertygad om att man måste
vidtaga åtgärder i detta land — det gäller naturligtvis framför allt stadsbebyggelsen
— för att få ned hyrorna. Det är ting som jag förmodar komma
att inom icke alltför avlägsen framtid tågås upp till den allvarligaste prövning.
Bostadssociala utredningen har ännu icke avgivit sitt slutbetänkande,
men det väntas att den i varje fall under detta år skall framlägga detta slutbetänkande,
som får bilda utgångspunkten för hela den nya bostadspolitik,
som jag hoppas att vi skola kunna inaugurera i vårt land och som bland annat
tar sikte på att sörja för två saker, nämligen en rimlig hyresnivå och^en förbättrad
utrymmesnivå, åtminstone för familjerna. Det måste bli de ,två ledande
utgångspunkterna.

Onsdagen den 18 april 1D45 fm.

Nr 16.

Nedsättning av räntan å tertiärlån m. m. (Forts.)

Men att nu i detta ögonblick begagna, så att säga en tillfällig angelägenhet
som denna fråga örn räntesänkning för att söka lösa några problem i detta
sammanhang måste jag på det bestämdaste varna för. Det skulle enligt min
mening bara leda till trassel och svårigheter i alla avseenden. Avsikten är
den att med hänsyn till den nu gjorda räntesänkningen skall även tertiärlåneräntan
sänkas. Därför komma driftkostnaderna i de hus, som hädanefter byggas,
att bli väsentligt lägre än förut. Men denna minskning av driftkostnaderna
skall ju påverka tilliäggslånen på det viset, att staten sparar de belopp,
som man kan spara i detta avseende.

Skall man föra en bostadspolitik, som skall hava någon som helst betydelse
och icke bara ställa till en massa, oreda, måste den från begynnelsen vara ordentligt
genomtänkt. Då får herr Sundström ursäkta att jag säger, att hans
förslag är icke så genomtänkt, att det vöre rimligt att andra kammaren skulle
bifalla det.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att hela den här stora diskussionen rört sig om ett väsentligen annat problem
än det som jag dragit fram i min motion och framställt i mitt yrkande.
Här har från, både herr statsrådet och herr Olsson i Gävle klarlagts och så
gott som fastslagits, att den räntesänkning, som vi nu njuta av, kommer att
diskonteras i form av sänkta tilläggslån. Det är en sak som för mig var en
nyhet. Jag måste säga, att jag alltid föreställt mig, att subventionen av byggnadsverksamheten
borde fortgå åtminstone i så pass stor omfattning som för
närvarande och att alltså den generella räntesänkning, som nu är möjlig, icke
skulle användas till att så att säga konservera den nuvarande hyresnivån,
utan att det skulle bli möjligt att åstadkomma någon sänkning. Men är det
så, att man nu bestämmer sig redan från början för att varje räntesänkning
skall innebära avskrivning successivt av tilläggslånen, medger jag, att detta
förslag örn sänkning av räntan å tertiärlån förlorat i viss mån i tyngd. Men
den frågan föreställde jag mig ännu icke var avgjord. Skulle det emellertid
vara så beklagar jag, att man går en sådan väg.

Jag vill rätta ett missförstånd, som jag kanske vållat genom att uttrycka
mig för knapphändigt förra gången jag hade ordet, nämligen att jag på
något sätt skulle vara mot att räntesänkningen utnyttjas till hyressänkning.
Tvärtom, i den män det överhuvud taget är möjligt kommer jag självfallet att
hälsa det med mycket stor tillfredsställelse. Vad jag emellertid drog i tvivelsmål
var att enbart denna räntesänkning på tertiärlånen skulle kunna åstadkomma
någon nämnvärd hyressänkning.

Herr Eriksson i Stockholm var inne på att det skulle innebära något särskilt,
att man sänkte räntorna här och icke på andra lån. Men i verkligheten
förhåller det sig så, att allt eftersom diskontot sänkes kommer räntan på alla
lån, som placerats t. ex. i sparbankerna, att automatiskt sänkas. Då blir det
faktiskt så i fråga örn de fastigheter, som byggts efter denna författning,
att för de övriga skuldposterna kommer räntan att sänkas men på den del,
som utgör tertiärlånet, kommer ingen räntesänkning till stånd. Örn man är
så emot, att för den lånedel på 25 procent, som utgör tertiärlånet, en räntesänkning
kommer till stånd, då borde man i konsekvensens namn även förorda,
att sparbankerna skulle avstå från att vidtaga någon räntesänkning.
Men det är väl ingen som funderar på något sådant.

Jag kan således, trots det som här anförts, icke känna mig övertygad om,
att det skulle innebära någonting riskfyllt eller på något sätt förvrida hela
vår byggnadspolitik, örn man skulle medgiva denna räntesänkning.

Dessutom, när man åberopar 1939 års byggnadskostnadsnivå som grund för

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nedsättning av räntan å tertiärlån rn. m. (Forts.)
h.yressättningen, vågar jag verkligen påstå, att sådan denna regel nu tillämpas
är den icke så hårfint avvägd, att den ej skulle kunna uthärda den lättnad,
som det innebär, att företagarna skulle få en räntesänkning motsvarande
den som utgår på tertiärlånen. Jag tror sålunda, att det rubbas ingenting i
detta. Men, som jag förut erinrat, det skulle innebära en värdefull konsolidering
av många allmännyttiga bostadsföretag, som sannerligen icke ha någon
dans på rosor.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Hempe: Herr talman! Det problem, som det rör sig örn i detta fall och
som vi böra koncentrera uppmärksamheten på, gäller de höga hyrorna. I detta
fall var statsrådet också inne på den frågan genom att han uttalade en förhoppning
örn att snart hela frågan örn den höga hyresnivån skulle läggas
i stöpsleven och att vi skulle kunna diskutera ut former för att åstadkomma
en verklig sänkning av hyresnivån. Så långt torde vi väl vara överens. Jag
tror icke, att det är någon av kammarens ledamöter som har uppfattat motionerna
så, att örn de genomfördes på denna punkt man därmed skulle lösa hela
frågan örn en verklig sänkning av hyresnivån. Det är ingalunda så; det löser
icke alls frågan, utan det kommer ju bara att bli en ringa sänkning av hyresnivån,
örn man utnyttjar räntesänkningen effektivt över hela linjen för en
sänkning av hyrorna.

Jag måste till herr Eriksson säga, när han befarade att enskilda byggmästare
och fastighetsägare skulle, därest man genomförde den av oss föreslagna
linjen, kunna utnyttja detta så att säga för att berika sig något mera: Är det
så illa ställt i fråga örn samhällets möjligheter att motverka en sådan utveckling,
då är det beklagansvärt. Jag tror säkerligen, att det hela är bara en
konstruktion. Det går mycket väl att dämma upp en sådan befarad utveckling.
Vad beträffar herr Olsson i Gävle så har han uttalat sig i mycket positiv
riktning. Hans tanke, att byggnadsverksamheten bör läggas över på de
kommunala organen, borde förverkligas ju förr dess hellre. För närvarande
råda faktiskt onormala förhållanden. Det är onormalt att privata byggmästare
skola kunna använda samhällets, statens och kommunernas medel för bedrivande
av byggnadsverksamhet. Det hjälper icke hur effektiv kontrollen än
är i byggnadslånebyrån. Jag är alldeles övertygad örn att byråns tjänstemän
icke kunna öva tillräcklig kontroll utan att byggmästarna göra sig oskäliga vinster.
Vi böra i annat ''sammanhang taga upp hela bostadspolitiken till en grundlig
behandling och försöka följa den nyss antydda linjen, vilken för övrigt
varmt rekommenderats i arbetarrörelsens och hyresgästernas riksförbunds efterkrigsprogram.
Jag vidhåller mitt yrkande. Jag anser för min del, att riksdagen
borde genom att bifalla motionerna giva en liten anvisning till såväl regeringen
som byggnadslånebyrån i fråga örn den politik, som i fortsättningen bör
föras på detta område.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag vill till den siste ärade talaren säga,
att jag tror, att varken vederbörande departement eller byggnadslånebyrån behöver
den lilla pekpinnen för att förstå vilka åtgärder som krävas i bostadsfrågan.
Jag upprepar vad jag sade i mitt första anförande: örn herr Kempe
och vi andra med gemensamma krafter lyckas väcka kommunerna, tror jag, att
vi ha gjort en verkligt betydelsefull insats. Det behöver ju icke vara fråga
örn att kommunerna skola driva egen byggnadsverksamhet. Men de böra utöva
ledningen av förvaltningen utav hyreshusen i ett samhälle.

Sedan måste jag säga till herr Kempe, att han fortsätter att missförstå. Han
säger, att vi här diskutera de höga hyrorna. Nej, herr talman, det göra vi

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Nedsättning av räntan å tertiärlån m. m. (Forts.)
visst icke! Vi diskutera sänkningen av räntan på tertiärlånen. Det är det, som
avhandlas i den här föreliggande propositionen och i statsutskottets utlåtande.
Skulle jag lia någon särskild personlig önskan, som jag i ett allvarligt ögonblick
ville uttala, så skulle det vara den, att de statliga tilläggslånen skola
försvinna så snart som möjligt, ty jag skall säga er mina herrar, att låntagarna
på den ena orten efter den andra lärt sig så mycket örn tilläggslånen att
dessa få en annan mening än statsmakterna någonsin avsett. Det kan vara
frågan örn inte tilläggslånen visat sig ha en viss förmåga att hämma konkurrens
och hindra utvecklingen på här ifrågavarande område.

Till sist skulle jag gärna till min gamle vän herr Sundström i Skövde vilja
säga, att det icke är fråga örn någon nyhet —• jag tror icke det finns någon av
kammarens ledamöter, som, sedan en vecka efter det propositionen örn räntesänkningen
i mitten av februari lades fram, kunnat sväva i okunnighet örn att
det var fråga örn en sänkning av tilläggslånen. Är detta i mitten av april en
nyhet för min gamle vän herr Sundström, ja då beklagar jag honom.

Herr Kempe: Herr talman! Jag vill erinra herr Olsson i Gävle örn att jag
sagt, att utgångspunkten i diskussionen borde vara de höga hyrorna. Från den
utgångspunkten böra vi alla betrakta frågan örn möjligheterna att genom en
räntesänkning åstadkomma en sänkning av hyresnivån. Detta anser jag vara
det problem, vi böra uppmärksamma. Jag vill ytterligare säga, att regeringen
vill utnyttja räntesänkningen för att, såsom i motionen framhållits, möjliggöra
indragning av tilläggslånen. Det kan mycket väl inträffa en ekonomisk kris,
så att alla dessa människor, som under krigsåren köpt sig en eller annan lägenhet
och lånat upp pengar för detta ändamål, komma i ekonomiska svårigheter,
då de ha att göra stora avbetalningar å lånet och dessutom ha att
dragas med höga hyror. De komma då i en sådan situation, att statsmakterna
för att hjälpa dem nödgas vidtaga speciella åtgärder, som komma att kosta
mera än vad som svarar mot det sammanlagda beloppet av tilläggslånen. Vi
böra tänka också på den sidan av saken och på den utveckling, som kan väntas
äga rum. Det är därför nödvändigt att man skyndsammast vidtager åtgärder
för att sänka hyresnivån. Jag tror, det skulle vara en klok lånepolitik att
härvidlag taga åtminstone ett första steg mot målet för att lösa bostadsfrågan,
Genom detta första steg löses givetvis icke denna fråga,_ men man uppnår alltid
att giva den stora hyresbetalande allmänheten någon liten hjälp.

Herr Sköldin: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av vad herr
Sundström nyss yttrade. Som en demonstration emot det sätt, på vilket hyrorna
bestämmas av byggnadslånebyrån, kan jag förstå herr Sundströms anförande.
Faktiskt råder det ett mycket utbrett missnöje bland kommunalmännen på
grund av att det visat sig svårt för dem att hos byggnadslånebyrån göra sina
meningar gällande beträffande hyressättningen. Varför är det så? Att tvister
uppstått har berott på att det är mycket vanskligt att fastställa vad som egentligen
är 1939 års hyresnivå. Det är ju mycket påtagligt, att skillnaden mellan
vad kommunalmännen anse och vad byggnadslånebyrån anser örn den rätta
hyresnivån är ganska stor. Hur man genom ifrågavarande räntesänkning skulle
erhålla möjlighet att sänka hyrorna i de hus som ha byggts före denna räntesänkning,
är ju svårt att förstå. Räntesänkningen måste ju, som herr Adolf
Olsson i Gävle framhöll, resultera i att tilläggslånen så att säga minskas i samma
grad, t.y utgångspunkten är ju ändå 1939 års hyresnivå, och de belopp, som
byggnadslånebyrån tidigare har fastställt såsom motsvarande 1939 års hyror,
kunna ju under inga förhållanden ändras. I flera anföranden har här framhållits
nödvändigheten av att söka få fart på byggnadsverksamheten. Kommunalmännen
göra vad som på deni ankommer för att byggnadsverksamheten skall

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nedsättning av räntan å tertiärlån m. m. (Forts.)
öka och för att man skall få en sådan standard lia bostäderna, som vi alla eftersträva.
Det är en sak, som jag vill fästa uppmärksamheten på i detta sammanhang,
och det är att den omständigheten att hyresnivån allmänt ansetts vara
för hög har medfört att man ute i kommunerna mer och mer kommit till den
uppfattningen, att kommunerna själva böra göra en betydelsefull insats genom
att skaffa sig så stort byggnadsbestånd, att de kunna bli prisreglerande på
hyresmarknaden. För en tid sedan gick genom pressen ett meddelande, att en
stad utanför Stockholm, Solna, står i begrepp att bygga bostäder för omkring
25 miljoner kronor. Såvitt jag icke är felaktigt underrättad, är ju avsikten, att
man skall försöka få ned hyresnivån till 24 kronor per kvadratmeter. Trots att
att staten lånat ut pengar i form av tertiärlån och, i mycket obetydlig utsträckning,
i form av tilläggslån, utgör hyran i de fastigheter, för vilkas byggande
staten lånat ut pengar, 30 ä 32 ja ända till 34 kronor per kvadratmeter. Örn nu
Solna stad genom att skaffa sig ett stort bostadsbestånd och genom att hyra ut
bostäder till låga hyror kan pressa ned hyresnivån till 24 kronor per kvadratmeter,
så blir följden att andra fastigheter i framtiden icke komma att kunna
hyras ut. Det är icke bara Solna utan en rad städer, som umgåtts med liknande
planer. Man menar, att även örn kommunerna skola nödgas skänka bort tomtmarken
för att möjliggöra byggande av billiga bostäder, böra de icke avstå
ifrån att söka pressa ned hyresnivån. Jag anser det nödvändigt, att man har
sin uppmärksamhet riktad på saken och att staten redan nu genom sina engagement
söker få ned hyrorna till den hyresnivå, som förefanns år 1939.

överläggningen förklarades härmed avslutad. På av herr talmannen därå given
proposition blev till en början utskottets hemställan i mom I a) av kammaren
bifallen.

Härefter gav herr talmannen beträffande mom I b) propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i denna del dels ock på bifall till det av herr
''Sundström i Skövde under överläggningen framställda yrkandet; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sundström i Skövde begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 69, i vad angår mom I b), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Sundström i Skövde under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befannis därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i förevarande del.

Vidare biföll kammaren på av herr talmannen därå given proposition utskottets
hemställan i morn. I c).

Slutligen framställde herr talmannen beträffande mom. II propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna del dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till motionen II: 488, i den mån den ej redan behandlats;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Kempe begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

''Nedsättning av räntan å tertiärlån m. m. (Forts.)

Don, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 69, i vad angår mom. II, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit motionen 11:488, i den man den ej redan behandlats.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i punkten II.

§ 20.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 29, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 245, angående reglering av sockernäringen i riket m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 21.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av Kungl tegler^ ™
Maj :ts proposition angående reglering av sockernäringen i riket m. m., såvitt näringen ,•
angår anslagsfrågor. riket m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade.

Herr Adolfsson: Herr talman! I anledning av förevarande proposition ber
jag att en liten stund få taga kammarens tid i anspråk för att göra några
erinringar. Jag ber att få knyta an till en sats i den motion av herr Sundström
i Skövde och herr Lövgren, som nyligen förelåg till behandling. Där heter det:

»Örn man studerar sockerbolagets ekonomiska ställning, har man anledning
antaga, att bolaget mycket väl kan bära den kostnadsökning, som en omläggning
av distributionen till äventyrs kan medföra.» Jag ber att i anslutning
till detta, få fästa kammarens uppmärksamhet på vissa förhållanden av stor
principiell betydelse. Sockerboliaget arbetar ju, som alla veta, med betydande
statligt understöd. Man skulle kunna säga, att en personalunion har i detta
fall upprättats mellan statsapparat och monopolkapitalism, och detta har lett
till att bolagets risker äro små eller inga alls, medan vinsten och utdelningen
är så väl tryggad som man överhuvud taget kan ha rätt ä,tt begära. Man kan
nästan våga säga, att ingenting i denna vår osäkra värld är så bombsäkert
som utdelningen till aktieägarna i Svenska sockerfabriksaktiebolaget. När^ sockerarbetarna,
i fjol i öppen konflikt kämpade för den nakna existensen, så förekom
ett ingripande, som ledde till att de mot sin uttalade vilja tvingades att
godtaga en uppgörelse, som de hade förkastat. Skillnaden mellan bolagets bud
i lönefrågan och den uppgörelse, som arbetarna, påtvingades, ansågs komma
att för sockerbolaget medföra en merkostnad av omkring 300 000 kronor för
det kontraktsår, det gällde. Principen borde enligt mitt förmenande självklart
vara den, att inträffade kostnadsökningar skola tagas ur vinsterna, när dessa
giva utrymme därtill. Detta är i synnerligen hög grad fallet, när det gäller
sockerbolaget. Statsmakterna lovade emellertid, att de skulle kompensera bolaget
för den merutgift, sorni jag nyss nämnde. Av nu föreliggande proposition
framgår också, att bolaget även i fortsättningen skall erhålla täckning
för denna ökade utgift genom utsträckt statsgaranti. Bolaget skall således av

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Reglering av sockernäringen i riket m. m. (Forts.)
staten erhålla ytterligare 0,11 öre för varje kilogram tillverkat råsocker. Jag
skulle haft god lust att motionera i anslutning till propositionen i denna fråga,
men av formella skäl har jag ansett mig förhindrad därtill. Medgivandet till
bolagets förmån bör sos mot bakgrunden av sockerbolagets vinst och bolagets
sätt att handskas med sina pengar. När jag nu skall söka att i någon liten
mån teckna denna bakgrund, vet jag med mig, att jag företräder en ganska
utbredd opinion både bland arbetarna och den lantbrukande befolkningen. Beträffande
den kompensation, jag nämnde, vill jag erinra örn att även örn sockerarbetarnas
lönekrav skulle helt tillgodosetts, skulle bolagets vinster ändå
varit synnerligen goda. Jag ber få erinra örn att bolagets bruttovinst sedan
verksamhetsåret 1937/38 har ökat med icke mindre än 45 %, avskrivningarna
under samma tid med 59 % och den härefter uppkomna vinsten med 36 %. Häri
äro räntor, skatter och skatteavsättningar inräknade liksom nettovinst. Detta
Vax alltså den ena sidan av saken. Sockerbruksarbetarna begärde ökning av
timlönen med 10 öre. Antalet berörda arbetare torde ha varit 6 000. Örn man
beräknar genomsnittliga arbetstiden till 2 400 timmar per år och arbetare,
vilket man brukar räkna med, men som i detta fall är en för hög siffra, skulle
det blivit 240 kronor mera per år, örn lönekravet helt hade uppfyllts. För bolaget
skulle det ha betytt en merkostnad av högst 1 400 000 kronor. Nu valden
föregående nettovinsten alltså för 1943/44 5,24 miljoner kronor. Det hade
alltså blivit cirka elller sannolikt mer än 4 miljoner över om sockerarbetamas
krav hade bifallits. Men man hade inte alls behövt röra, vid dessa redovisade
vinstmiljoner. Enbart en reduktion av avskrivningarna till fredsårens nivå
hade givit 1 200 000 kronor och skulle sålunda kompenserat den merutgift,
som ett bifall till det lönekrav, som sockerfabriksarbetarna i fjol ställde, skulle
krävt.

_ Den ökade statsgarantien ter sig onekligen absurd mot bakgrunden av de
siffror jag nämnde och mot bakgrunden av att sockerbolagets utdelning sedan
1933 varit 5,83 procent på ett aktiekapital av 81 miljoner kronor och ytterligare
absurd, örn man tar i betraktande det penningslöseri, som förekommit
från bolagets sida på vissa områden. I årets förslag till avtal mellan staten
och sockerbolaget — likadan passus fanns i de tidigare avtalen — heter det
så här i 5 § 6 morn.: »Den omständigheten att staten svarar för täckning av
bolagets kostnader för sockertillverkningen får ej föranleda bolaget till mindre
omtänksamhet än eljest i avseende å utgifters vidkännande och företagets ekonomiska
bedrivande i övrigt, och åligger det alltså bolaget att, utan eftersättande
av driftens planmässighet och företagets rationella bedrivande, iakttaga
ali nödig sparsamhet i avseende å utgifter av skilda, slag och beträffande bedrivandet
av dess verksamhet överhuvud taget.»

Jag vågar fråga: Är då denna omtänksamhet ett faktum? Svaret måste
obetingat bli ett nej. Jag vill för ögonblicket endast erinra örn följande detalj.
Sockerbolaget har under de senare åren genom subventionsannonsering i mycket
stor del av svenska pressen slösat bort en åtskilligt större penningsumma
än den av arbetarna begärda löneökningen representerar. Bolaget har genom
en omfattande annonskampanj, där det ej varit någon knussel med spaltmillimetrarna
eller ens med decimetrarna uppmanat oss att köpa bolagets produkter
och i övrigt observera, att bolaget är förtjänt av all möjlig vördnad. Varje
sådan annonskampanj har utan tvivel kostat åtskilliga hundratusentals kronor.
Dessa kostsamma uppmaningar till svenska folket måste i nuvarande stund
vara fullkomligt överflödiga. Ingen konkurrerar med bolaget örn sockerhandeln.
° I den mån svenska folket har råd att köpa upp sina sockerransoner, gör
det så utan att bolaget behöver ge ut miljonbelopp för att förmå det därtill.
I sitt till propositionen fogade utlåtande säger sock er nämnden, att det företa -

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

Reglering av sockernäringen i riket m. m. (Forts.)
gits utredning bland annat om kostnaderna för gåvor oell understöd. Det skulle
vara intressant att få veta, örn den bär annonseringen, som jag har talat örn,
betraktas såsom gåvor eller såsom understöd eller möjligen bådadera. För mig
synes den bottna i tvenne företeelser, dels gäller det givetvis för bolaget att
hålla sig väl med tredje statsmakten, delis får bolaget ej giva större utdelning
än som gavs 1940. När man icke får göra det, Vax skall man då göra av överskottspengarna?
Det är en kvistig fråga. Det räcker sålunda ej med de utomordentligt
vackra kontorslokaler, örn vilka herr Paulsen, örn jag ej minnes fel,
vid ett tidigare tillfälle erinrat här i kammaren bland annat. Det jäg nu sagt
bevisar, att den extra subventionen åt bolaget, varom föreliggände proposition
handlar, egentligen måste betraktats som omotiverad. Men, som jag nyss
nämnde, av formella skäl är det omöjligt att ställa något yrkande i detta avseende.

Till slut vill jag säga, att sockerbolaget har sin direkta anknytning till den
finanskapitalistiska gruppen kring Skandivaniska banken. Bolaget skyddas
för alla bakslag, det garanteras viss bestämd vinstmarginal, det har monopol
och, vilket den senaste avtalsrörelsen visar, vissa möjligheter att i ett visst
bestämt läge äventyra försörjningen av socker här i landet. I arbetarrörelsens
efterkrigsprogram talas i punkt 23 örn förstatligandet av framför allt sådana
enskilda företag, där man kan tala om misshushållning eller monopoli sm. Är
det ej här fråga örn ett sådant företag? Sockerbruksarbetarna resa nu krä,-vet, att bolaget skall överföras i statens ägo. Jag menar för min del, att detta
är en aktuell frågeställning, icke minst med hänsyn till de omständigheter,
som jag nyss nämnt om, och även med tanke på efterkrigsprogrammets kra.v
örn arbetarnas avgörande inflytande över produktionen.

Herr talman! Jag har på detta sätt velat bringa den sistnämnda frågan
på tal, och jag har gjort det i den förhoppningen att en lösning i efterkrigsprogrammets
anda därigenom skall komma att befrämjas också i det avseende,
som jag nu har nämnt om.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag skall icke för min del upptaga
en diskussion med herr Adolfsson beträffande de anmärkningar, som han
riktade mot sockerbolagets skötsel. Jag bara ber att få understryka vad för
övrigt även han konstaterade, att i sakens nuvarande läge har riksdagen icke
annat att göra än att bifalla utskottets förslag, som ju grundar sig på en
överenskommelse, som slutits med Svenska sockerbolaget.

Då herr Adolfsson icke ställt något yrkande, skulle det kanske för min
del varit onödigt att uppträda, men jag vill begagna tillfället att även för
min personliga del uttala, att örn det skulle vara så, att det ligger någon
grund för de anmärkningar, som han framställt, är jämväl jag angelägen örn
att en rättelse kommer till stånd. Jag föreställer mig, att det i sådant fall
är lämpligt, att herr Adolfsson ingår till regeringen med de handlingar och
de uppgifter, som stå honom till buds. Skulle det finnas något fog för de
anmärkningar, som han från denna talarstol framfört, uttalar även jag den
förhoppningen, att dessa saker vid kommande överläggningar och avtalsslutande
mellan regeringen och sockerbolaget måtte beaktas.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Det föreligger knappast någon anledning
för mig att i detalj belysa det anförande, som hållits av den förste talaren.
Han har på ett enligt min mening ytterst lättvindigt sätt bollat med en
del siffror. Vi känna nu igen detta från tidigare debattinlägg av kommunistiska
talare här i kammaren, när det gäller ämnen som det förevarande. Man

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Reglering av sockernäringen i riket m. m. (Forts.)
tar loss på måfå ur ett bokslut några siffror och ställer dem mot andra siffror,
och ur detta material drar man de slutsatser, som man anser för sig lämpliga.

Såvitt jag förstår, har herr Adolfsson alldeles förbisett en fullsändigt fundamental
omständighet i detta sammanhang, nämligen att sockerbolaget för
närvarande med all sannolikhet är hårdare priskontrollerat än varje annat
jämförligt svenskt företag. För det första har det över sig statens livsmedelskommission,
för det andra priskontrollnämnden och för det tredje statens sockernämnd.
Alla dessa tre institutioner ha de mest vidsträckta möjligheter att
göra sig förtrogna med de interna förhållandena inom detta stora företag.
Därest exempelvis priskontrollnämndens chef vore närvarande i kammaren —
jag kan tyvärr ej se, att han är tillstädes — är jag säker på, att han skulle
vitsorda, att den marginal sockerbolaget arbetar med är den smalast tänkbara.
Men vare nog sagt örn den sidan av saken. Då den förste talaren antydde, att
detta företag skulle vara någon slags inkarnation av all ruskig storkapitalism
i detta land, tar han lika grundligt miste. Tvärt örn förhåller det sig
så, att bolaget är ett av de mest demokratiskt uppbyggda bland alla storföretagen
här i Sverige. Det förhåller sig nämligen så, örn jag ej missminner mig,
att antalet aktieägare uppgår till inte mindre än omkring 18 000. Man kan,
örn man enbart håller denna siffra i minnet, icke skäligen påstå att detta bolag
utgör en exponent för en ur allmänna synpunkter fördärvlig storkapitalism.

Jag skall, herr talman, ej vidare gå in på det här ämnet. Jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Adolfsson: Herr talman! I anledning av herr Hagbergs i Malmö yttrande
vill jag endast konstatera, att han icke förmått bestrida en enda av
de uppgifter jag lämnade. Under sådana förhållanden vill jag även framhålla,
att så lättvindigt bör man icke handskas med saken.

Jag vill också säga, att är det så att sockerbolaget, som herr Hagberg i
Malmö förmenade, är det hårdast pressade av alla företag, då kan man få en
synnerligen god föreställning örn, hur det förhåller sig med de andra företagen.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 22.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 18, i anledning av Kungl. Majjts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

nr 20, angående användande av riksbankens vinst för år 1944; och

nr 22, i anledning av väckta motioner örn beredande av pensionsrätt åt underläkare
vid vissa sjukhus;

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Nr 16.

andra lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 september
1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt, m. m., dels ock en
i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 23.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1943 (nr 420) angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension,
dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 23 februari 1945 dagtecknad proposition, nr 90, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till
lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 420) angående begränsning
av dyrtidstillägg å lön och pension.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom andra kammaren av herr Persson i Stockholm
m. fl. väckt motion, nr 482. I motionen hade yrkats, att propositionen måtte
avslås.

Utskottet hemställde, att riksdagen matte, med avslag å motionen II: 482,
bifalla förevarande proposition.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Hage och Uhlén.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Vi ha från kommunistiskt håll bekämpat
införandet och bibehållandet av denna lag. Yi ha gjort det för det
första därför, att den ur alla lönearbetares synpunkt måste te sig som principiellt
vidrig, och för det andra därför, att den utgör en ensidigt verkande
hämsko till förfång för vad som ständigt måste vara arbetarrörelsens, i synnerhet
den fackliga rörelsens ständiga strävan, nämligen att tillförsäkra arbetarna
en högre lön på bekostnad av arbetsgivarnas och aktieägarnas profit.
Initiativtagarna till denna lag örn dyrtidstillägg å lön och pension säga, att
den behövdes framför allt därför att icke de högre kommunala tjänstemännen
skulle få för hög dyrtidskompensation. Örn nu endast detta var lagens syfte,
då har man rätt att ställa frågan: varför utformade man lagen så, att den
kan tillämpas icke bara mot de högre kommunala tjänstemännen utan också
mot de lägre och därtill mot alla arbetare och pensionärer, oavsett örn de äro
anställda i samhällets eller i enskild tjänst. Varför utformar man och antager
en lag, som stadgar upp till ett halvt års fängelse för en arbetare, som
lyckas tilltvinga sig högre lön i form av full dyrtidskompensation? Ett sådant
förhållande kan medföra fängelsestraff även i de fall, där företaget bevisligen
ekonomiskt kan bära en sådan utgift. Varför stiftar man en lag
med vars hjälp man skall kunna döma arbetsgivare, som mot ett statsorgans
uttalade mening utbetalar för högt dyrtidstillägg, till ett halvt års fängelse,
samtidigt som man underlåter att stifta lagar med vars hjälp man kan straffa
de arbetsgivare, som icke utbetala så höga dyrtidstillägg, som vanligtvis utgå?
På de frågorna har man bara ett svar att ge, och det lyder: Vi vilja
skydda penningvärdet.

Fortsatt
giltighet av
lagen angående
begränsning
av dyrtidstillägg
å
lön och
pension■

92 Nr 16. Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Fortsatt giltighet av lagen angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och
pension. (Forts.) . .

Meri är då rikligare med pengar i aktieägarnas händer mindre farligt för
penningvärdet än om arbetarna skulle få så mycket pengar i sina händer att
de åtminstone skulle kunna köpa ut de varor, som ransoneringsbestämmelserna
i fråga örn olika varuslag medge? Departementschefen påstår att »de skäl
som föranlett denna lagstiftning alltjämt föreligga». Men när lagen infördes
motiverades behovet av densamma av statsrådet Wigforss med följande ord:
»Varje försök att genom lönehöjningar bereda kompensation för en av varubrist
orsakad prisstegring utgör ett allvarligt hot mot penningvärdet. Det är
därför angeläget att kompensationsförfarandet såvitt möjligt begränsas.»

Sedan detta skrevs lia vi fått bestämmelserna om prisstopp, och jag frågar:
Tillåta prisstoppsbestämmelserna att varuprisstegringar inträda enbart i anledning
av varubrist? Gäller inte fortfarande finansminister Wigforss’ vid ett
annat tillfälle utformade tes, att »varubrist berättigar i och för sig inte till
prisstegringar»? Om det nu trots allt, trots de prisstoppsbestämmelser som
finnas, är så att varubrist tillätes medföra prisstegringar, till vilkas förmån
är det i så fall man stiftar lagar med straffhot mot dem, som silka, skaffa sig
kompensation för dylika prisstegringar i form av högre dyrtidstillägg? Sådana
lagbestämmelser kunna inte vara till fördel för andra än dem som
vilja utnyttja varubrist för att stegra sina profiter.

Nu anför andra lagutskottet att »det förutsattes redan vid lagens tillkomst,
att den icke skulle utesluta inkomstförbättringar för grupper med förhållandevis
låg lönenivå». Och utskottet tillägger att »lagen i enlighet med sitt syfte
ej tillämpas till förhindrande av lönehöjningar, som kunna genomföras utan
att förutsättningarna för prisstoppet rubbas». Under sådana förhållanden kanske
utskottets talesman kan svara mig på frågan: Är sjuksköterskegruppen att
anse som en förhållandevis lågt avlönad yrkesgrupp? Det är allmänt erkänt
och även av riksdagen erkänt, att så är fallet. Men varför tillämpas då alltsedan
1943 lagen om reglering av dyrtidstillägg på lön och pension i fråga
örn sjuksköterskorna i Stockholms stad samtidigt som staden till följd av
deras löneläge får allt svårare att tillgodose behovet av sköterskor? Förutom
mot sjuksköterskorna tillämpas redan nu denna lag mot omkring 1 000 tjänstemän
i Stockholms stad, vilkas grundlön varierar mellan 1 800 och 3 600 kr.
Dessa tjänstemän skulle enligt de överenskommelser de ingingo med staden
när de anställdes ha löner, som med grundlön och pension tillsamman skulle
variera mellan 2 898 och 5 796 kr. per år. För att förhindra en sådan olycka
tillämpar man alltsedan 1943 lagen örn reglering av dyrtidstilläggen mot
dessa grupper, varigenom lönerna, grundlön och dyrtidstillägg tillsammantagna,
variera mellan inte mer än 2 646 och 5 292 kr. Så se de löner ut, vilka
man tar till utgångspunkt för att tillämpa lagen örn reglering av dyrtidstillägg
redan nu.

Man kanske vill säga: Lagen hindrar inte löneökningar, i vanlig ordning
höjda grundlöner. Men varför skall man förhindra dessa tjänstemän från att
få vad de ha avtalsenlig rätt till med hjälp av denna lag? Hela lagen liksom
den tillämpning den redan fått är fullkomligt orimlig, och jag upprepar vad
jag flera gånger tidigare sagt i denna kammare: Hur är det möjligt att arbetarrepresentanter
kunna ge sin röst åt en såväl principiellt som praktiskt
sett så vidrig lagstiftning som denna? Hur kan man med en sådan lag vilja vara
med örn att reglera inkomster av det slag jag här givit exempel på — i en
stad där det enligt statistiken samtidigt finns 3 000 enskilda personer med
inkomster, vilka per år variera mellan 30 000 och över 100 000 kr.? Ser man
ingen fara i de inkomstsatserna? Vilken fara kan man då se i de inkomstsatser
jag tidigare talat örn?

En sådan här lagstiftning rimmar också mycket illa med innehållet i ar -

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 fm.

Fortsatt giltighet av lagen angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och

pension. (Jörts.)

betarrörelsens efterkrigsprogram, oell det bör väl ändå så småningom bli så,
att man inte enbart utanför riksdagen på agitationsmöten talar om det programmet,
utan att man i sin praktiska politik handlar i enlighet med dess
anda. I det programmet framhålles bl. a. att »industriarbetare och andra^ som
fått ofullständig kompensation för prisstegringen under kriget, .mäste i första
hand återvinna 1939 års reallöner, vare sig det sker genom att priserna lalla
eller genom att penninginkomsterna ökas». Man säger vidare att »de breda
lagrens- andel i det totala produktionsresultatet måste ökas». Man kan inte
inför krigets slut påstå sig förbereda efterkrigsprogrammets genomförande
och samtidigt godkänna förlängning under ytterligare ett år av en lag_ av
den principiella och praktiska innebörd, som lagen örn reglering av dyrtidstillägg
på lön och pension har. Ty när arbetarna gå att förverkliga efterkngsprogrammet
komma de säkerligen att vara i behov av handlingsfrihet också
i fråga örn att höja lönerna i form av full kompensation för dyrtiden, alitsa
det som man med denna lags hjälp vill förhindra. Så länge lagen örn reglering
av dyrtidstillägg gäller, är en sadan strävan i princip betecknad som kriminell

handling. . . ,

Jag yrkar, herr talman, i enlighet med vad som^föreslas i motionen i andra
kammaren nr 482, att riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Maj:ts proposition

nr 90.

Fröken Andersson: Herr talman! Denna fråga har diskuterats vid ett flertal
tillfällen i riksdagen, och jag skall inte nu gå in på någon sakdebatt, då det
är ganska onödigt och skulle leda alltför långt. Herr Persson i Stockholm^ har
ju från början varit emot denna lagstiftning, och det är då klart att han håller
fast vid den linjen.

Jag tror att verkningarna, av denna lag ha väsentligt överdrivits. Det ar
dock endast, örn jag är rätt underrättad, vid ett par tillfällen som den har
tillämpats. Nu kan man naturligtvis måla ut verkningarna av lagen och få
det till något helt annat än det realiter är frågan örn. Det är, som också av
utskottet har understrukits, inte fråga örn något allmänt lönestopp, ty som
utskottet betonar — lagen utesluter ingalunda förbättringar för sämre ställda
grupper. Sådana förbättringar lia också skett, men vi kunna inte, som utskottet
uttrycker det, för närvarande släppa lös okontrollerade lönerörelser.
Och varför? Därför att de med största sannolikhet skulle influera på^ prisnivån.
Och kammarens ledamöter, som ju samtliga varit med örn ^verkningarna
av prisstegringar just för löntagam''a,s vidkommande, veta också, att sådana
prisstegringar skulle som en bumerang träffa arbetarna själva. Med andra
ord: deras reallöner skulle icke förbli höjda, om resultatet blev en prisstegring.

Nu säger visserligen herr Persson i Stockholm att någon prisstegring inte
skulle behöva komma till stånd. Då skulle jag vilja fråga: Varav drar herr
Persson den slutsatsen? Man får inte glömma bort att vi dock Ira ett prisstopp,
varför företagarna inte lia några möjligheter att via priserna hålla sig skadeslösa
för den eventuella prisstegringen.

Herr Persson i Stockholm ställde en direkt fråga,, den nämligen, örn sjuksköterskegruppen
är att anse som en lågt betald arbetargrupp. Ja, herr Persson,
därvidlag stå vi på fullkomligt samma linje. Sjuksköterskorna ha dock
fått förbättringar, som vi alla veta, och det är förslag å bane att deras villkor
ytterligare skola förbättras, men i det sammanhanget vill jag peka på lagens
anda och mening. Dess mening är att dyrtidstillägg eller annan form av löneförbättring
under hänvisning till höjda levnadskostnader icke får medges. Jag
vet inte hur det aktuellt ligger till beträffande sjuksköterskorna, men jag föreställer
mig, att om en propå skulle göras örn höjd lön för sköterskorna, skulle

Nr 16.

Onsdagen den IS april 1945 fm.

Fortsatt giltighet av lagen angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och
pension. (Forts.)

man mod fullt fog kunna hänvisa, till att knappheten på sjuksköterskor har
ökats i så hög grad, att deras löneförbättring ingalunda skulle hindras av
denna lag, ty löneförbättringen skulle således inte genomföras under hänvisning
till ökade levnadskostnader.

Herr talman! Det vöre kanske mycket att tillägga, men med hänsyn till
det belastade dagsprogrammet skall jag inte gå vidare in på saken utan nöjer
mig med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! På fröken Anderssons fråga, varpå
jag stöder min förmodan, att någon prisstegring inte skulle behöva, inträda i
det fall det här är frågan örn, kan jag svara att jag stöder mig på vad man
här i riksdagen till synes varit enig om, nämligen att de i lönehäniseende eftersatta
inkomstgrupperna skulle få sina löner höjda utan att detta behöver
inverka på prisnivån. Och när det gäller dem som jag här omnämnt, ett antal
av omkring 1 000 personer, som ha löner mellan 1 800 och 3 600 kronor, anser
jag att de borde kunna få vad de Ira avtalat med sina, arbetsgivare utan att
staten förbjuder det. Staten har med hjälp av denna lag berövat dem 14 %
av deras dyrtidskompensation, och de som Ira en grundlön på 1 800 kronor
komma därmed i sådant läge, att de svårligen torde kunna köpa ut enis de ransonerade
varorna som de ha rätt till.

Det är utgående från detta jag har valt nrin exempelsamling, och fröken
Andersson har inte i något fall bestritt mina uppgifters riktighet. De äro
också riktiga. Behövs det speciallagstiftning mot alltför höga inkomster —
börja då i toppen! Börja inte på sätt som här skett med att beskära möjligheten^
för dem som äro bland de allra sämst ställda att få sitt. Det är en sådan
principiell hållning man har intagit då man godkänt denna lag, som vi kommunister
ensamma fått bekämpa och som vi komma att få ur världen med tiden!
Ty den är så orimlig att inte ens samlingsregeringens partier i längden
torde kunna fortsätta att slå vakt örn densamma.

Fröken Andersson yttrade att man kunde måla ut en sak för att få den
till något annat än den är. Jag har icke målat denna sak på annat sätt än
den förhåller sig i verkligheten. Jag vet också fuller väl att många riksdagsmän
inte känna.till vad de beslutat i detta avseende. Jag har märkt det mången
gång ute på diskussionsmöten. Bland annat har jag på ett arbetarmöte här
i Stockholm bevittnat, hur en riksdagsman steg upp och ville tillgodoräkna sig
att han var initiativtagare till en sådan lagstiftning men samtidigt blankt förnekade,
att lagen någonsin tillämpats — inte ens det håller man reda på! Och
när man sakligt framlägger förhållandena sådana de äro, då vill man gärna
invända, som fröken Andersson gjorde nyss, att man »målar ut» det hela.

Denna lä,g är så principiellt vidrig, att den inte kan målås ut tillräckligt
avskräckande. Verkligheten är i alla fall värre än varje »målning» av densamma.
;

o Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets berörda
hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Persson i
Stockholm begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Onsdagen den 18 april 1945 fm. Nr 16.

Fortsatt giltighet av lagen angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och

pension. (Forts.)

Den, etet ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Persson i Stockholm,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid, avgåvos 161
ja och 20 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 24.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Lindahl, som anförde: Herr talman! Sedan många år tillhaka lia landets Interpellation.
enskilda järnvägar som komplement till järnvägstrafiken bedrivit landsvägstrafik
med omnibusar och lastbilar. I mångå fäll har denna landsvägstrafik
varit av rätt stor omfattning. Denna anordning har visat sig vara en förnuftig
och praktisk samordning av järnvägs- och landsvägstrafiken, ekonomiskt till
gagn för trafikanterna och samhället.

I alla de fall statens järnvägar hittills övertagit enskilda järnvägar har även
biltrafiken, som bedrevs av den enskilda järnvägen, övertagits av statens, järnvägar
för att därigenom kunna fortsätta samordningen av de båda trafikgrenarna.

Sedan omkring ett år tillbaka ha vissa enskilda järnvägar börjat vidtaga
åtgärder för att avskilja sin biltrafik från järnvägen. Så har varit fallet med
Nora—Bergslagens järnväg, Stockholm—Nynäs järnväg samt nu senast, som
framgår av i Nya Värmlands Tidning meddelad stiftelseurkund, särskilt bolag
bildats för att övertaga Nordmark—Klarälvens järnvägsaktiebolags samtliga
rättigheter att med automobil idka linjetrafik för. person- och godsbefordran.

Då man bakom dessa åtgärder från de enskilda järnvägarnas sida kan skönja
ett försök att undandraga statens järnvägar möjligheten att i samband med
övertagandet av järnvägen även kunna övertaga biltrafiken, får undertecknad
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet framställa
följande frågor:

1. Har herr statsrådet observerat de åtgärder, som nu börjat vidtagas av
de kvarvarande enskilda järnvägarna rörande deras biltrafik?

2. Om så är fallet, kan man från herr statsrådets sida vänta några åtgärder
för att förhindra, att de enskilda järnvägarna avskilja sin biltrafik för att, sedan
statens järnvägar övertagit den enskilda järnvägen, med denna biltrafik
kunna etablera en ur samhällets synpunkt osund konkurrens med järnvägstrafiken? Denna

anhållan bordlädes.

Interpellation.

96 Nr 16. Onsdagen den 18 april 1945 fm.

§ 25.

Herr Håstad erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Syndikalisterna
ha under innevarande vinter strejkat vid och blockerat vissa större skogsbolags
i Hälsingland och Härjedalen gagnvirkesavverkningar. Bolagen ha i prishänseende
följt det kollektivavtal, som träffats med det till landsorganisationen
anslutna Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, och lia följaktligen
icke kunnat tillmötesgå syndikalisternas lönekrav, som efter merendels ovederhäftigt
fastställda registerpris ligga betydligt över avtalspriserna. Följden
härav har blivit, att bolagens virkesfångst av timmer och av den för bränsleförsörjningen
viktiga massaveden högst väsentligt minskats, ett ovedersägligen
beklagligt förhållande.

När nu vinterns gagnvirkesavverkningar avslutats och sommaravverkningarna
av bränn-, kol- och massaved skola vidtaga, ha syndikalisterna förklarat,
att de icke vilja blockera vedhuggningarna hos ifrågavarande arbetsgivare, men
att örn i ifrågavarande huggningar ingå massaved utöver normal kvantitet, så
skulle sådana skiften blockeras. Vad som menas med normal kvantitet är icke
känt; det måste dock vara skogsägarens och inte syndikalistorganisationens
sak att bestämma sättet för avverkningens uttagande. Det är uppenbart, att
syndikalisterna härigenom berett sig möjlighet att trakassera arbetsgivarna
och att upprätthålla blockaden. Då de därjämte vidhålla, att prissättningen
skall ske efter deras registrering och ej efter kollektivavtalet, kan man förutse,
att vedavverkningar inom stora områden komma att ligga nere. Det kan röra
sig örn icke mindre än ca 6 å 700 000 kbm, i värsta fall väsentligt mera.

Samhället kan icke stillatigande se, att en liten desperat arbetargrupp uppträder
på detta mot samhället osolidariska sätt och saboterar bränsleförsörjningen
inom ett virkesrikt område i landet, trots att de erbjudna arbetsvillkoren
äro fullt i överensstämmelse med gällande kollektivavtal.

Det torde vara skäl att erinra örn de arbetspremier för vedhuggning, varom
riksdagen beslutat. Dessa strejkande syndikalistiska arbetare torde gå till andra
arbetsgivare, och därvid komma de i åtnjutande av dessa premier, samtidigt
som det säkerligen blir svårt att få annan arbetskraft till de blockerade arbetsplatserna.
Det har alldeles säkert icke varit statsmakternas avsikt att personer,
som försvåra bränsleanskaffningen, skola erhålla en förmån, som ju är avsedd
att verka i direkt motsatt riktning.

Jag anhåller därför örn kammarens tillstånd att till statsrådet Erlander få
framställa följande frågor:

1) Äro syndikalistblockaderna i Hälsingland och Härjedalen mot vedavverkningen
kända för herr statsrådet?

2) Ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder för att bränsleanskaffningen icke
må riskeras i denna del av landet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26.

Herr von Friesen avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr
575, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 243, angående anslag till
Medicinalstyrelsen: Ävlöningar för budgetåret 1945/46 m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.04 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 14, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens nionde huvudtitel.

De i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 2.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition^angående ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag mot
förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 9 februari 1945 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 66, hade Kungl. Maj :t, under åberopande a,v bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva att Kungl. Maj:t finge i huvudsaklig överensstämmelse med
vad föredragande statsrådet i propositionen anfört vidtaga ändring i gällande
grunder för försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar.

Ändring i
grunderna för
försäkring
med statsbidrag
mot
förluster pä
grund av
smittsamma
husdjurssjukdomar -

. I sammanhang därmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen
I: 301 av herr Bondeson m. fl. och II: 462 av herr Norup m. fl., däri hemställts,
»att riksdagen ville besluta örn sådan ändring av epizootikungörelsen,
att ersättning av allmänna medel kommer att utgå även för förluster som
drabbat djurägaren från det påbud om avspärrning vid misstanke örn förekomsten
av svinpest meddelats honom och till dess sjukdomen diagnostiserats,
vare sig sjukdomen visar sig vara svinpest eller icke».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;

= 2) att de likalydande motionerna I: 301 och II: 462 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Alldring i grunderna för försäkring med statsbidrag mot förlaster på grund
av smittsamma husdjurssjukdomar. (Forts.)

Reservationer utan angivna, yrkanden hade avgivits

dels av herr Bondeson;

dels ock av herr Pettersson i Rosta.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Norup: Herr talman! Som motionär ber jag att få säga några ord i
föreliggande fråga.

Det allmännas intresse för svinpesten såsom husdjurssjukdom är icke nytt.
Sedan många år tillbaka har det allmänna gått in för att, när denna smittsamma
sjukdom inträffar bland kreatursbesättningarna, så är det en det allmännas
skyldighet att bekämpa den så att de enskilda jordbrukarna och företagarna
icke skola behöva lida några alltför stora förluster.

De två sjukdomar, som härvidlag gjort sig särskilt märkbara, äro dels muloch
klövsjukan och dels och detta under de senaste åren svinpesten. Det är
helt naturligt att man från det allmännas sida vill se till att dessa sjukdomar
icke nå en större spridning än som är rent nödvändigt. För det ändamålet har
man använt sig av två olika metoder. Dels har man genom isolering av de olika
sjukdomsfallen försökt begränsa sjukdomens spridning, ^och dels bär man
gått in för att genom nedslaktning av sjuka besättningar så fort som möjligt
få slut på sjukdomen. För denna ''sjukdomsbekämpning; ha vissa grundregler
varit gällande, och det allmänna har därvidlag- velat säga, att dess intressen
ej finge undantränga den enskildes berättigade intressen och att i den mån den
enskildes intressen finge träda tillbaka skulle den enskilde ha den ersättning,
till vilken han kunde vara berättigad. Dessa synpunkter ha också gjort sig gällande
i den proposition, nr 66, som statsrådet Rubbestad lagt fram och som
avser ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag mot förluster på
grund av smittsamma husdjurssjukdomar. Man har för att i någon mån få till
stånd en fördelning mellan det allmännas utlägg i det avseendet och den privata
djurägarens gått in för försäkringsformen. Statsrådet föreslår nu förbättringar
för jordbrukarnas vidkommande i denna försäkringsform.

Vi motionärer ha emellertid ansett, att de i propositionen föreslagna åtgärderna
icke tillräckligt tillgodose jordbrukarnas berättigade intressen. För att
få saken klarlagd tillsatte statsrådet den 14 april 1944 en utredning, de s. k.
epizootisakkunniga. Enligt nu gällande bestämmelser i 3 § 2 mom. första ''stycket
epizootilagen skall veterinär, där Konungen så föreskrivit, förklara ställe
varest i lagen avsedd sjukdom, däribland svinpest, förekommer eller misstänkes
förekomma spärrad. D. v. s. en egendom, som drabbats av dylik sjukdom^,
skall avspärras från förbindelse med yttervärlden och följaktligen icke få
bortföra ett djur från gården, som exempelvis råkat ut för ett olycksfall, för
att på annat håll n<:dslaktas. Ja, man har gått ännu längre och sagt, att en
veterinär kan förordna örn att en sjuk besättning skäll nedsläktas, men mot
ersättning från det allmänna.

Nu har staten velat uppmuntra denna försäkringsverksamhet genom att ge
bidrag till försäkringspremierna. Storleken av dessa premier för den enskilde
har därigenom kunnat begränsas så att den i de olika länen för närvarande
uppgår med mellan 10 och 20 öre per 100 kronors försäkringsvärde. Det är
gott och väl att denna försäkringsform finns, men man skall, örn man gör en
undersökning, finna, att det skydd den ger jordbrukarna icke är tillräckligt.
De sakkunniga, som haft att syssla med denna fråga, ha i huvudsak inriktat
sig på en utvidgad försäkringsverksamhet. De sakkunnigas förslag innebär, att
i 2 § 1 mom. kungörelsen den 26 juli 1926 om allmänna grunder angående för -

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

Ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag mot förluster på grund

av smittsamma husdjurssjukdomar. (Forts.)
säkring med _ statsbidrag mot förlust på grund av smittsamma husdjurssjukdomar
skall intagas en bestämmelse av innehåll, att försäkring, varom i kungörelsen
är fråga, skall avse att täcka icke blott förlust av djur till följd av
de i sagda moment angivna sjukdomarna och följdsjukdomama utan jämväl
förlust, sorn uppstått därigenom att djur till följd av annan sjukdom dött eller
enligt veterinärs föreskrift eller myndighets påbud nedslaktats under tid då
djurbesättningen varit isolerad såsom misstänkt för någon av nämnda sjukdomar.

Man har därigenom velat tillgodose jordbrukarnas berättigade intressen i
detta avseende. För att få denna form av försäkring att verka på rätta sättet
är det nödvändigt att så mångå jordbrukare som möjligt ansluta sig till densamma.
Nå, hur har nu denna försäkring verkat i praktiken? Jo, en undersökning
visar, _ att de försäkrade besättningarnas antal istigit i ungefär samma
takt som sjukdomsfallen. En undersökning avseende speciellt svinpesten har
visat, att av de många besättningar som misstänkts för denna sjukdom icke
mer än ungefär 50 % verkligen varit behäftade med sjukdomen. Så snart en
svinbesättning misstänkes ha denna sjukdom måste en hel del isoleringsåtgärder
vidtagas med därav följande svårigheter av olika art.

Det är givet att jordbrukarna, när de veta att denna sjukdom kunnat konstateras
i endast 50 % av fallen, dra sig för de väldiga besvär som blotta anmälan
av befarad svinpest drar med sig och därför icke göra någon anmälan. Det
har också visat sig vara oerhört svårt att kunna konstatera att isjukdomen verkligen
finns. I regel tar nu en veterinär vederbörligt prov på det för sjukdomen
misstänkta djuret, varpå provet skickas in till veterinärmedicinska anstalten.
I medeltal varar spärrtiden 11 dygn, men i vissa fall bar det dröjt ända till
98 dygn, innan man kommit till klarhet örn sjukdomens beskaffenhet. Det är
därför mycket svårt att finna ett förfarande, som gör jordbrukarna så uppmärksamma
som de i ett sådant här fall borde vara.

Svinpesten är en oerhört farlig sjukdom, som förorsakar både den enskilde
och samhället väldiga förluster. Den smittar icke bara levande djur, utan den
kan överföras från den ena landsändan till den andra, från söder till norr och
från öster till väster, genom transporter av smittat fläsk. Av de remissyttranden,
som avgivits över de sakkunnigas förslag, fäster jag mig särskilt vid
Svenska svinavelsföreningens, i vilket det heter att föreningen icke anser försäkringsvägen
tillräckligt effektiv utan erforderligt skydd mot förluster av
ifrågavarande slag synes kunna beredas jordägarna endast om ersättning för
förlusterna utgår av statsmedel. Jag vill för min del framhålla, att när det
gäller_ denna farliga sjukdom är det all anledning att gå fram på det mest
effektiva sätt som är möjligt.

Statsrådet säger i propositionen, att det är starkt motiverat att staten går
in för en dylik ersättning, och som motiv för statens medverkan till täckande
av dessa förluster anföres med ali rätt, att förlusterna åsamkas djurägarna
genom åtgärder, som vidtagas i det allmännas intresse till skydd för i första
hand andra djurägare, åtgärder, som särskilt i en nödtid som denna äro av behovet
påkallade, då vi ju behöva så mycket animalier som vi kunna få. För
den som drabbas av en dylik isolering betyder det hela ekonomiskt avbräck
och sorn jag redan sagt är det av stort intresse för det allmänna att utbrott av
svinpest sa fort som möjligt kommer till veterinärmyndigheternas kännedom
så att man kan ta hand om de sjuka djuren.

På tal örn försäkringsformen bär man på olika håll sagt, att den i viss
man tillgodoser det allmännas intresse, men att det också gäller att få till
stånd en effektiv upplysning bland jordbrukarna. Ja, detta är kanske lättare

100

Nr 16.

Onsdagen deli 18 april 1945 em.

Ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag mot förluster på grund
av smittsamma hus djurs sjuk domar. (Forts.)
sagt än gjort, även om vi anordna någon slags propaganda i jordbrukarnas
fackskrifter. Jag tror att det praktiska resultatet blir sämre genom försäkringsformen
än örn vederbörande få bidrag av allmänna medel. Det följer nämligen
en hel del svårigheter nied försäkringsformen. Försäkringen är så konstruerad
att djurägarna för att få sina svin försäkrade måste försäkra även alla
nötkreatur över två månaders ålder, och försäkringen gäller vidare icke grisar
under två månaders ålder. Genom att nötkreaturen måste vara med belastas
jordbrukarnas utgifter för försäkringen onödigt hårt, och svårigheterna
ökas ytterligare därigenom att försäkringarna måste tågås på minst fyra år.

En undersökning av anslutningen till denna försäkringsverksamhet visar,
att 1937, då vi icke på flera år haft någon mul- eller klövsjuka eller någon
svinpest, voro 3 109 besättningar anslutna. 1938 uppenbarade sig mul- och
klövsjukan, och då ökade genast försäkringarnas antal eller till 6 884 stycken.
1939 kunna vi konstatera en oerhörd utvidgning, nämligen till 16 390
stycken, och 1940 nåddes kulmen, då antalet uppgick till 60 852. Hur ser då
situationen ut i dag? Jo, som väl är har vårt land förskonats från denna sjukdom,
vilket också försäkringsstocken visar, som vid föregående års slut stannade
vid ett så relativt litet tal som 39 283. Av de anförda siffrorna framgår
att jordbrukarnas intresse för denna försäkringsform har ett visst samband
med utredningen av epizootierna; öka dessa, öka antalet försäkringar,
och minska de, slappnar jordbrukarnas intresse. Det ligger alldeles säkert
en viss fara för det allmänna i detta förhållande, och saker och ting kunna
därigenom uppstå, som man minst av allt önskat.

När jag läser jordbruksutskottets utlåtande i den föreliggande frågan, finner
jag att utskottet ställt sig ganska sympatiskt till jordbrukarsynpunkterna,
låt vara att utskottet icke ansett sig kunna tillmötesgå alla våra berättigade
krav. Utskottet .finner det sålunda lämpligt att — i avbidan på en allmän revision
av den statsunderstödda försäkringsverksamheten på området, som ifrågasatts
av epizootisakkunniga — frågan bör lösas på det i propositionen föreslagna
sättet. Man har all anledning på jordbrukarhåll att ge sitt erkännande åt detta
uttalande. Men ordspråket säger ju, att medan gräset växer så dör kon, och
jag tror att det kan vara anledning att skynda något fortare jin man från utskottets
sida vill göra i detta fall. Vi motionärer ha velat föra fram denna
fråga till aktualitet och till en behandling, som kan göra att jordbrukarna kunna
känna sig trygga inför en hotande fara och att de, örn de råka ut för olyckan,
icke skola behöva rädas för att så fort som möjligt anmäla för vederbörande
misstänkta sjukdomsfall och få sina kostnader ersatta exempelvis för ett
djur, som dött på grund av olycksfall, och icke bara såsom här föreslagits, när
det (lött på grund av sjukdom efter anbefalld avspärrning. I det förra fallet
hade ju djuret kunnat föras till slakt, örn icke avspärrningen funnits, men nu
måste djuret slaktas ner och kan icke komma till någon användning, vilket
medför kanske en nog så kännbar förlust för ägaren. Man kan dra fram exempel
efter exempel på dylika fall, där vare sig propositionen eller utskottets
förslag täcker jordbrukarnas berättigade intressen. Vi ha därför dristat oss
att väcka den föreliggande motionen, till vilken jag, herr talman, ber att med
dessa ord få yrka bifall.

I detta anförande instämde herrar Liedberg och Johansson i Norrfors.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Den ärade motionären slutade sitt
anförande med att säga, att han icke fann, att jordbruksutskottets uttalande
helt täckte de intressen som lantbrukarna äro berättigade att hysa i förevarande
fråga. Jag ber med anledning därav bara att få göra den reflexionen, att

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

101

Ändring i grunderna för försäkring med statsbidrag mat förluster på grund

av smittsamma husdjurssjukdomar. (Foris.)
denna anmärkning självfallet träffar icke bara jordbruksutskottet utan också
regeringen, ty det är ju regeringens proposition, som jordbruksutskottet för
sin del Ilar tillstyrkt.

Jag skall bara med några få ord motivera utskottets ståndpunktstagande.
Skillnaden i sak mellan utskottets oell regeringens samfällda uppfattning å ena
sidan och motionärernas uppfattning å andra sidan är den, att regeringen och
jordbruksutskottet anse, att förlusten genom djursjukdomar eller förluster, som
inträffa i samband med epizootier, skola kunna täckas genom försäkringsformen.
Jordbrukarna skola kunna hålla sig skadeslösa genom att teckna försäkring
för dylikt ändamål. Motionärerna däremot anse, att det vore bättre att gå
den vägen, att staten direkt utbetalade till respektive djurägare de belopp som
erfordrades för att hålla dem skadeslösa vid dylika tillfällen. Jag måste för
min del göra gällande, att örn det allmänna skulle gå in för att betala de kostnader,
som uppstå i samband med dylika farsoter, skulle det allmännas utgifter
tvivelsutan kunna tänkas stiga till rätt betydande belopp. Gällande premier
för försäkring mot smittsamma husdjursjukdomar äro för övrigt rätt låga.
De utgå för närvarande med olika belopp i olika delar av landet. De utgöra
sålunda i Malmöhus län 20 öre, i Kristianstads län 15 öre, i Hallands län
12 öre och i övriga delar av riket 10 öre, allt per 100 kronors försäkringsvärde.
Å dessa premier kan i vissa fall erhållas rabatt med upp till 40 procent. Det
är visserligen riktigt som motionären framhöll, att nuvarande försäkringsform
icke inkluderar alla de förluster, som kunna uppstå för djurägarna i samband
med att en farsot utbryter eller blivit konstaterad på en viss gård. Nu menar
emellertid departementschefen, att även djurägarnas förluster på grund av att
djur avlida genom olycksfall eller av annan anledning skulle kunna täckas
genom försäkringsformen. Jag tror, att den väg som departementschefen och
jordbruksutskottet i detta fall anvisat, är riktig. Jag tillåter mig framhålla,
att det vore tvivelsutan en helt ny princip, som det allmänna ginge in för, om
det allmänna skulle ersätta jämväl de kostnader som motionärerna här ifrågasätta.
Örn en vanlig svensk medborgare råkar ut för ett olyckfall, betalar ju
det allmänna i regel icke någon ersättning härför, vare sig olycksfallet är lindrigt
eller av så allvarlig beskaffenhet, att döden följer, utan därvidlag får
vederbörande söka skydda sig genom försäkring. Jag finner det tämligen otroligt,
att riksdagen för sin del skulle kunna vara med örn att man i detta avseende,
när det gäller svin och andra husdjur, skulle gå betydligt längre än när
det gäller landets medborgare.

Jag tillåter mig, herr talman, med dessa ord få hemställa örn bifall till jordbruksutskottets
förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. På av herr andre vice talmannen
därå given proposition blev först utskottets hemställan i punkten 1)
av kammaren bifallen.

Härefter framställde herr andre vice talmannen beträffande punkten 2) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna: och biföll
kammaren utskottets i punkten gjorda hemställan.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Utgifter

under

rilcsstatens

åttonde

huvudtitel.

Andag till
avlöningar
vid riksarkivet -

102 Nr 16. Onsdagen den 18 april 1945 em.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3, angående Riksarkivet: Avlöningar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten
3, föreslagit riksdagen att delis bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga av departementschefen
angivna ändringar i personalförteckningen för riksarkivet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46; dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat för riksarkivet, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1945/46; dels ock till Riksarkivet: Avlöningar
för budgetåret 1945/46 anvisa, ett förslagsanslag av 311 800 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft några inom riksdagens
kamrar avgivna motioner.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr
R. Wagnsson m. fl. (I: 147) och den andra inom andra kammaren av fröken
Andersson m. fl. (II: 166), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att
från och med budgetåret 1945/46 på riksarkivets lönestat uppföra en biblioteksassistenttjänst
i lönegraden A 11.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr Cruse väckt motion (II: 395)
hemställts, att riksdagen ville vidtaga sådan ändring i Kungl. Majlis ifrågavarande
förslag, att två manliga bokbindare vid riksarkivet placerades i
Eo 7: 10.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 244 och II: 138,

a,) bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga av utskottet i det föregående angivna
ändringar i personalförteckningen för riksarkivet, att tillämpas från
och med budgetåret 1945/46;

b) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för riksarkivet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) till Riksarkivet: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 315 200 kronor;

II. att motionerna I: 147 och II: 166 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionen II: 395 måtte anses besvarad med vad utskottet i sin motivering
anfört.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! Herr Wagnsson har i första kammaren och
undertecknad här i andra kammaren väckt en motion rörande en assistentbefattning
i riksarkivet. Det är ju i och för sig ingen stor fråga — det är jag fullt
på det klara med — men då jag anser, att den har vissa principiella sidor, skall
jag icke förty tillåta mig att säga några ord i denna fråga.

För nära två år sedan begärde riksarkivet, att kanslibiträdet vid verket skulle
beredas högre löneställning. För ändamålet skulle en kansliskrivartjänst på
övergångsstat i lönegrad A 11 inrättas. I utlåtande över denna framställning
anförde allmänna lönenämnden enhälligt — väl att märka enhälligt — att i
stället en biblioteksassistentbefattning i Eo 11 skulle tillskapas. Riksarkivet
har nu i samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1945/46 gjort framställning
örn inrättande av en assistentbefattning i A 11. Statskontoret har —
jag höll på att säga förstås — avstyrkt, men föreningen kvinnor i statens tjänst
har tillstyrkt riksarkivets framställning. Detta har föreningen gjort på fullt

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

103

Anslag till avlöningar vid riksarkivet. (Forts.)
sakliga grunder, som jag här skall försöka bevisa. Riksarkivet bär, som vi alla
veta, en central betydelse, icke bara så, att det är till tjänst för tjänstemännen
utan också för den forskande allmänheten. Som jämförelse kan jag här nämna,
att vid vitterhetsakademiens bibliotek har akademien till hjälp en andre bibliotekarie
i Eo 21. Socialstyrelsens bibliotek, som är väsentligt mindre än riksarkivet,
har en biblioteksassistent i A 11. Så är också förhållandet i statistiska centralbyråns
bibliotek. Vidare föreslås under fjärde huvudtiteln, att som biträde
vid krigsarkivet skall inrättas en befattning i Ilie lönegraden.

Den person det här gäller har varit anställd i riksarkivet i 23 år och sedan
1936 har hon sysslat med alla vid bibliotek förekommande göromål. Jag anser,
att det är en uppenbar orättvisa, att denna person i fortsättningen skall
intaga” en lägre och med arbetet icke överensstämmande löneställning.

Man frågar sig — och här kommer jag in på den principiella sidan av denna
fråga — har nu vederbörande instansers, inklusive utskottets, inställning berott
på att det här rör sig örn en kvinnlig tjänst? Man kan icke avhålla sig
från sådana reflexioner här. Jag vill till exempel påpeka, att under 9:e huvudtiteln
föreslås, att vid lantbruksstyrelsens bibliotek en särskild ersättning av
720 kronor per år skall lämnas till en vaktmästare, som biträder — observera
biträder — med arbetet vid lantbruksstyrelsens bibliotek. Vederbörande vaktmästare
är placerad i lönegrad A 7 liksom den person jag här talar om. Man
kan, som jag sade, icke avhålla sig ifrån att göra den reflexionen, att man icke
är så värst noga i detta land med de kvinnliga tjänstemännen. Jag läste i går
en artikel av Rickard Sterner i tidskriften »Vi». Där drar han just upp den
här parallellen och säger —- jag återger det icke ordagrant utan refererar andemeningen:
Här gå vi i Sverige och förfasa oss över att negrerna i Amerika bli
så illa behandlade. Samtidigt behandla vi våra kvinnliga tjänstemän på precis
samma sätt som negrerna behandlas i Amerika. Visserligen finnas några undantag,
men när det gäller t. ex. löneställningar och befordringar håller parallellen
i stort sett. Beträffande undantagen lia visserligen icke herrarna ännu
kommit på att förbjuda oss att åka i samma spårvagn som de själva, men vem
vet, hur det kommer att gå, örn herrarna få fortsätta som de hittills hållit på.
Jag skulle i detta sammanhang vilja rekommendera till läsning en bok som kommit
ut nyligen. Den heter »Hatt och huva». Där får man sida upp och sida ned
bevis för ''att vad jag säger icke är överdrift utan dagsens sanning. Jag vill
utan att närmare gå in på det bara konstatera, att charity begins at home. och
så är också fallet här.

I här ifrågavarande fall gäller det icke ens tusen kronor. Det gäller en höjning
med summa summarum 347 kronor per år plus rörligt tillägg och kristilllägg.
Jag går så långt, att jag säger, att detta belopp pä några hundra kronor
är icke det väsentliga, utan det väsentliga är, att det skall skipas rättvisa också
på arbetsmarknaden, t. o. m. när det gäller kvinnlig arbetskraft. Nu frågar
jag utskottets talesman: Varför har icke utskottet kunnat tillstyrka denna
ytterst välmotiverade och sakligt grundade motion? Frågan är klar. Kostnaderna,
äro, sohl jag har nämnt, några hundra kronor. T snart två år bär ledningen
för riksarkivet ansett, att det är motiverat med denna höjning.

Jag kommer, herr talman, att nu här yrka bifall till motionerna I: 147 och
TT: 166. men då jag antar, att kammaren — slaviskt som vanligt —■ följer utskottets
linje, misstänker jag, att mitt yrkande icke bifalles. Därför vänder jag
mig i andra hand till departementschefen och uttrycker den förhoppningen, att
han så småningom skall upptäcka det rättvisa i det här kravet.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Herr Cruse har väckt en motion
nr 395 i andra kammaren, där han föreslår, att, riksdagen måtte vidtaga

104

Nr 16.

Onsdagen den IS april 1945 em.

Anslag till avlöningar vid riksarkivet. (Forts.)
sådan ändring i Kungl. Maj :ts förslag, att två bokbindare i riksarkivet placeras
i Eo 7:10 i stället för i Eo 6: 9. Motionärens förslag bär icke beaktats av
statsutskottet. Det ligger nu så till att två bokbindare som hittills varit anställda
på ungefär samma villkor som gälla för kollektivanställda bokbindare i öppna
marknaden skola, erhålla anställning som extra ordinarie tjänstemän. Det
gäller två särskilt skickliga yrkesmän, och deras arbete är av sådan art, att
det också kräver goda yrkeskvalifikationer. Örn riksdagen bifaller statsutskottets
förslag medför det, att dessa befattningshavare komma i åtnjutande av
en lön, som kommer att understiga den lön, som utgår till skickliga yrkesmän
enligt kollektivavtal för ifrågavarande yrke i öppna marknaden. Därtill blir
deras pensionsunderlag försämrat jämfört med den pensioneringsförmån de
tidigare ha med 96 kronor. Dessa förhållanden till trots avstyrker utskottet, att
de flyttas upp, och åberopar som motivering för sitt ställningstagande innehållet
i civila avlöningsreglementet § 9. Jag skulle tro, att en hel del av kammarens
ledamöter icke tänka på vad den paragrafen innehåller. Jag vill därför
citera den. Det heter där: »Undantagsvis och där statens intresse sådant påkallar,
må Kungl. Maj :t för förvärvande av särskilt kvalificerad person till viss
befattning eller för sådan persons bibehållande vid tjänsten kunna tilldela
honom lön enligt högre löneklass inom vederbörande lönegrad än den, till vilken
han enligt de i 7 och 8 §§ angivna grunderna skolat hänföras. Är fråga
örn bibehållande vid tjänsten av befattningshavare, som redan kommit i åtnjutande
av lön enligt lönegradens^ högsta löneklass, äger Kungl. Maj :t under enahanda
förutsättning bevilja lön enligt än högre löneklass, där sådan finnes i
löneplanen upptagen, dock högst två löneklasser över den högsta för lönegraden
gällande.» Vad innebär nu detta? Jo, det innebär, att örn riksdagen
godkänner statsutskottets förslag, så har riksdagen därmed sagt: Låt de här
två, arbetstagarna örn möjligt få en lön, som betyder underbetalning för deras
arbetskraft. Vilja de icke låta sig nöja med detta, så anställ annan arbetskraft,
för den händelse sådan finns att få till det pris vi ha bjudit. Skulle sådan
arbetskraft icke gå att få, får Kungl. Maj :t fullmakt att göra den uppflyttning
i lönehänseende, som riksdagen vid detta tillfälle i dessa fall icke själv
vill göra.

Denna fråga är icke stor, men jag vill ändå inför kammaren ställa den frågan:
kan dylikt schackrande med arbetskraft vara staten värdigt? Det borde
vara staten ovärdigt att på detta sätt spekulera i människors behov av avlönat
arbete. Det är just vad man gör i detta fall. Det borde vara staten ovärdigt
att göra försök att erhålla arbetskraft till billigare pris än vad arbetskraften
måste erkännas vara värd. Jag anser detta vara ovärdigt och därtill orättvist
mot de berörda befattningshavarna. Därför yrkar jag, herr talman, bifall till
motionen II: 395.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den föregående talarinnan på denna
plats uppträdde som örn hon ville göra den angelägenhet, hon pläderade för,
till en stor kvinnofråga. Jag började under hennes anförande fundera över var
hon skulle hamna till sist. När hon slutade sitt anförande framgick det emellertid,
att hon inte hade så stora förväntningar i anledning av den gjorda framställningen.

Talarinnan ställde till vederbörande, som behandlat detta ärende, den bestämda
frågan, huruvida deras avstyrkande a,v framställningen berodde på att
det gällde en kvinna. Jag försäkrar fröken Andersson, att detta motiv inte ett
ögonblick har varit utslagsgivande för utskottets ställningstagande till frågan.
Vi ha prövat varje fråga oberoende av örn det har gällt kvinnliga eller manliga
befattningshavare. På denna huvudtitel ha en mängd framställningar

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

105

Anslag till avlöningar vid riksarkivet. (Forts.)
gjorts, och jag är alldeles övertygad om att därest vi skulle bifallit alla^ dessa
framställningar, hade vi kommit att öka huvudtitelns slutsumma med åtskilliga
hundra tusen kronor utöver de anslagsökningar, som utskottet redan föreslagit
riksdagen att godtaga.

När vi i detta fall lia följt Kungl. Majit är det därför att vi lia den uppfattningen,
att detta framför allt i lönefrågor är det lugnaste, för att inte säga
det enda riktiga. Det är endast i alldeles speciella fall som vi i sådana frågor
gå ifrån Kungl. Maj:ts förslag. Under denna punkt lia vi dock gjort en sådan
avvikelse, och jag väntade mig nästan en erinran ifrån Kungl. Maj:ts sida.
med anledning härav. Men det har inte hörts någonting och jag förmodar sålunda,
att man ifrån det hållet inte har någonting att erinra mot utskottets
förslag på den punkten.

Vad sedan gäller det som herr Persson i Stockholm anförde beträffande de
båda bokbindarna vid riksarkivet tycker jag det hade varit mera lämpligt, om
herr Persson hade använt den möjlighet han haft att uppträda som talesman
för denna sak i utskottet — han tillhör nämligen andra avdelningen i statsutskottet
— och där bevakat dessa bokbindares intressen. Såvitt jag kan erinra
mig var det vid behandlingen av denna fråga i utskottet ingen som på något
sätt framhöll dessa båda boktryckare. Men de hade uppvaktat undertecknad,
och jag påpekade för avdelningen, att det nog förelåg anledning att tänka på
dessa båda skickliga arbetare, som hade ett mycket kvalificerat arbete. Det
var med hänsyn till denna min framställning, som utskottet rekommenderade
Kungl. Majit att taga under övervägande att med stöd av 9 § i det civila avlöningsreglementet
vidtaga en uppflyttning i lönegrad för dessa båda befattningshavare.
dag tror att detta är en framkomlig väg, och utskottet har betraktat
motionen som besvarad med det gjorda uttalandet. Såvitt jag förstår
ligger frågan bra till, och jag hoppas att Kungl. Maj :t tar denna angelägenhet
under välvilligt övervägande och gen dessa bada befattningshavare den löneställning,
som de på grund av sin tjänsts art äro berättigade till.

Herr talman! Med dessa korta ord ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan på alla de punkter, som inrymmas under den nu föredragna rubriken.

Herr Håstad: Herr talman! Jag skall endast yttra ett par ord med anledning
av att jag varit medmotionär — herr Hallén är ju huvudmotionär — när det
gäller frågan örn förbättrad löneställning åt vissa tjänstemän vid de lärda
verken.

Jag vill vara den förste att erkänna den mycket positiva och välvilliga inställning
till vetenskapliga och andra institutioner, som präglat det föreliggande
statsutskottsutlåtandet. Den motion, som i förevarande sammanhang
väckts har ju endels tillstyrkts — när det gäller andre arkivarier och motsvarande
— och endels avstyrkts — i fråga örn förste arkivarier och motsvarande.
Utskottet har som motiv för sitt avstyrkande i senare fallet anfört,
att vederbörande förste arkivarie och motsvarande befattningshavare inte ha
samma formella kompetens som lektorerna, och av det skälet förklarat sig
inte kunna förorda samma lönegradsplacering som lektorerna, nämligen i 27 :e
lönegraden. Utskottet har därför stannat vid den 26 :e lönegraden. Jag kan naturligtvis
förstå denna formella synpunkt. Jag vill emellertid erinra örn att i
realiteten ha ungefär 6/6 av de befattningshavare, som det här är fråga örn.
doktorsgrad. De ha fullgjort det kompetenskrav, som i normala fall är uppställt
för lektorer. Jag vill vidare bringa i åtanke, att vid de tekniska läroverken
ungefär hälften av lektorerna inte lia doktorsexamen men likafullt
placerats i 27 :e lönegraden. Vidare äro vissa statsgcologer placerade i denna
lönegrad utan att det av dem kräves doktorskompetens.

106

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till avlöningar vid riksarkivet. (Forts.)

Nu har utskottet i sitt utlåtande sagt, att det mycket väl kan tänka sig en
höjning av lönen, men då får man också öka kompetenskraven, alltså man får
''uppställa fordran på doktorsexamen som ett normalt villkor. Jag kan mycket
väl acceptera denna utgångspunkt för den ifrågasatta utredningen. Men jag
vill ändock fråga, örn det verkligen ligger i det allmännas intresse att så snävt
hinda myndigheterna i detta avseende, att de uteslutande till dessa faktiska
förvaltningstjänster måste utnämna personer, som ha disputerat pro gradu.
För dessa tjänster kräves det ofta administrativ fallenhet, och det synes mig
vara snarast en fördel för myndigheterna att de vid besättandet av dessa poster
kunna välja mellan licentiater och doktorer. En viss frihet härvidlag är enligt
min mening en demokratisk ordning. Jag kan dock — jag upprepar det —
förstå den förutsättning för en utredning, som utskottet har velat uppställa,
och jag vill nu inte ställa något yrkande utan endast uttala den förhoppningen,
att den av utskottet ifrågasatta utredningen måtte komma till stånd så
snart som möjligt. Ty min bestämda uppfattning är — och den är grundad
på många års kontakt med flera av dessa verk — att ifrågavarande befattningshavare
äro utomordentligt viktiga för forskningen, varför det är ett allmänt
kulturellt samhälleligt intresse att de ges en sådan löneställning, att till
dessa tjänster kunna dragas de dugligaste krafter, som stå att förvärva.

Häruti instämde herr Hallén.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Efter vad herr Svensson i Grönvik
anfört, torde kammarens ledamöter vara på det klara med att utskottet självt
är medvetet örn att utskottet föreslår en för låg löneplacering för de två bokbindarna
vid riksarkivet. Men kan det då finnas någon anledning till att man
medvetet skall fastställa en för låg löneplacering, när nu en sådan skall ske,
och därtill en löneplacering av sådan art, att man samtidigt måste rekommendera
Kungl. Majit att använda sig av en paragraf, som innehåller en undantagsbestämmelse,
för att förbättra vederbörande befattningshavares löneställning.
Denna paragraf innehåller ändå ingenting annat än att Kungl. Majit
kan bevilja högre löneställning, försåvitt man inte kan få behålla den kvalificerade
arbetskraften till det pris, som riksdagen bjudit. Jag anser att ett sådant förfaringssätt
är alldeles orimligt. Varför skall riksdagen hålla på att fastställa
särskilda lönegrader, örn man fastställer dem på ett sådant sätt, att man samtidigt
måste ge sådana rekommendationer, som det här är fråga örn,? Denna
fråga är som sakfråga inte stor, men den är viktig som principfråga. Det
skulle förefalla mig märkligt, örn riksdagens majoritet skulle följa utskottet i
detta fall.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. På av herr andre vice talmannen
därå given proposition biföll kammaren till en början utskottets hemställan
i mom. I av förevarande punkt.

Härefter framställde herr andre vice talmannen beträffande mom. II propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna del dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till motionerna I: 147 och lii 166; och kiev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Slutligen gav herr andre vice talmannen i fråga örn mom. III propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna del dels ock på avslag å utskottets
berörda hemställan samt bifall i stället till motionen lii 395; och fann
herr andre vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Persson i Stockholm begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

107

Anslag till avlöningar vid riksarkivet. (Fjoirtsi.)

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 3
av utskottets förevarande utlåtande nr 8, i vad angår mom. lil, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
motionen II: 395.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i mom. III. av förevarande punkt.

Punkterna 4—17.

Vad utskottets hemställt bifölls.

Punkten 18, angående nationalmuseet: Avlöningar.

Efter föredragning av punkten yttrade

Herr Wiberg: Herr talman! När världskriget började, ställdes vårt land inför
så allvarliga uppgifter, att statsmakterna funno det vara nödvändigt att göra
kraftiga nedskärningar å den kulturella budgeten. Faran för att vårt land
skulle komma att indragas i kriget ansågs överhängande. Samlingsregeringen
bildades, och det gällde att med begagnande av alla medel söka på kortast
möjliga tid och utan något avseende vid kostnaderna åstadkomma en så stark
upprustning som gärna kunde låta sig göra. Huru bittert det än kändes att
kulturen skulle få sättas pa svältkost, var det den gången ej annat att göra.
En situation, i vilket landets självständighet kunde sväva i fara, måste naturligtvis
av varje omdömesgill människa betraktas som force majeure, inför
vilken många hänsyn måste vika.

Men åren ha gått, och ingen lär väl nu vilja göra gällande, att vårt läge
i något avseende kan jämföras med vad fallet var hösten 1939. Det bästa beviset
härpå är för övrigt, att statsmakterna begränsat försvarsutgifterna.
Sorn motto för vår upprustning gäller ej längre, att oavsett kostnaderna på
kortast möjliga tid skall uppnås ett så kraftigt militärt försvar, som gärna
kan ifrågakomma. I stället åsyftar man att inom ramen för ett begränsat
anslag göra en så god upprustning, sorn kan erhållas.

Man kan då ej gärna undgå att fråga sig, huru detta har inverkat på de
kulturella anslagen. Man finner, att ecklesiastikministern visserligen i år
gjort mycket aktningsvärda försök till regleringar till det bättre men att de
för kulturen ur anslagssynpunkt magra åren i utomordentligt stor utsträckning
fortfarande bestå. Naturligtvis kan det invändas, att finansministern för
sin del måste räkna med avsevärda statsutgifter och att han därför icke varit
i tillfälle att kunna gå med på mer än vad som framgår av statsverkspropositionen.
Mot ett sådant resonemang måste dock anföras, att det naturligtvis
är riktigt, att alla utgiftsposter måste vägas mot varandra, men att uppfattningarna
dock i allra högsta grad kunna gå isär, när det gäller frågan, huru
betydelsefulla de kulturella ändamålen måste anses vara. Det finns säkerligen
många i vårt land, som icke hysa någon särskild förståelse för vetenskap,
konst, musik och litteratur. Framför allt finnes det nog sådana, som icke hysa
någon förkärlek för begreppet konst. Men det finns dess bättre andra, och de
äro säkerligen fler, vilka inse, att det materiella framåtskridandet vore av

Anslag till
avlöningar
vid nationalmuseet.

108

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till avlöningar vid nationalmuseet. (Forts.)
ringa värde för samhället och individen, om det icke åtföljdes av kulturella
framsteg.

I vårt land ha vi sedan decennier tillbaka försökt inbilla oss, att vi skulle
vara ett kulturfolk par préférence. Så är det tyvärr icke. Det har däremot i
vår historia funnits många tillfällen, då vårt folk och Sveriges riksdag genom
stora och betydelsefulla beslut har visat, att man verkligen insåg kulturens
nödvändighet. För ungefär hundra år sedan framlades sålunda förslag örn
byggande av vårt nationalmuseum. Det gällde den gången ett kulturanslag av
efter dåtidens förhållanden ofantlig omfattning. Nu däremot vill man icke
genom erforderliga anslag till museet ens möjliggöra dess rationella utnyttjande.

I modern tid ha visserligen i kronor räknat kulturanslagen blivit mångdubbelt
större än för 100 år sedan, men utvecklingen har i alla länder gått fort
och har dessvärre ridit vårt land förbi. Våra anslag till kulturella ändamål
äro även relativt sett icke alls så imponerande vid jämförelse med många andra
länders. Men vad som i alldeles särskild grad måste bemärkas är den inställning
till framtiden, som man i andra länder har till dessa frågor. Man visar
där på många håll en mentalitet, helt annan än vår. Det är ju klart, att så
länge världen står i brand, kan man inte gärna begära av de krigförande, att
de skola skissera riktlinjerna för stora efterkrigsanslag till de ideella kulturändamålen.
Jag skall dock tillåta mig nämna ett par exempel, där man redan
nu under kriget visat att man är beredd att stödja kulturen i en omfattning,
som vi efter vår hittillsvarande måttstock måste betrakta som utomordentligt
stor. Jag behöver endast peka på vilken omsorg Ryssland under hela kriget har
ägnat den del av kulturen, som heter teater och musik. Jag vill också nämna,
att man i England från ledande håll nyligen gjort uttalanden, som visa, att
man avser att efter kriget öka kulturanslagen i allra högsta grad, trots att
man i_England — örn jag inte är felunderrättad — icke gjort motsvarande nedskärningar
på kulturbudgeten som vi.

. I Sverige få vi nog göra klart för oss, att det fordras en ganska ordentlig
sinnesförändring, en genomgripande mentalitetsändring i förhållande till kulturen.
Vårt folk, som alla dessa år undgått att dragas in i kriget, har skyldigheter
gentemot kulturen. Likaväl som vi bevilja anslag å tusentals miljoner
för att därmed hjälpa krigets offer, likaväl är det vår plikt att tillse, att
våra egna kulturinstitutioner ej längre skola behöva, leva på indragningsstat
och svältkost. En större generositet mot våra kulturinstitutioner måste bli till
gagn för vårt land och kulturen i gemen. Vi ha i verkligheten inte råd att i
fortsättningen förhålla oss till kulturen så, som nu skett i många år. Väl kan
det vara tillåtligt att under en kritisk period låta de kulturella anslagen såsom
icke nödvändiga stå tillbaka. Men det går inte i längden för ett folk, som
vill göra anspråk på att betraktas som ett kulturfolk, att inräkna kulturanslag
i kategorien ganska onödiga.

Jag måste tyvärr konstatera, att det betänkande, som vi nu behandla, i varje
fall enligt min uppfattning visar, att statsutskottets andra avdelning har en
alltför litet förståendefull inställning till kulturfrågorna.

I motion i denna kammare nr 213 har jag tillåtit mig att jämte ytterligare
några ledamöter föreslå inrättandet av vissa befattningar vid nationalmuseum,
vilka av chefen för museet ansetts ofrånkomligen nödvändiga. Det är med beklagande
man bemärker, att icke Kungl. Maj :t på sin tid bifallit dessa nationalmuseichefens
framställningar, men detta har väl berott på att så sent som
vid 1942 års riksdag på förslag av besparingsberedningen en nedskärning ägde
ram. Beträffande intendentsbefattningen har utskottet visserligen icke velat
biträda yrkandet, men har likväl i motiveringen givit Kungl. Majit en

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16. • 109

Anslag till avlöningar vid nationalmuseet. (Forts.)
klar anvisning, varför man får hoppas, att redan nästa statsverksproposition
kommer att upptaga den hemställan, som nu göres i motionen. Jag hyser en
mycket stark förhoppning att så kommer att ske med den kännedom jag har
om vår ecklesiastikministers allmänna inställning till kulturfrågorna.

Vad beträffar övriga yrkanden har statsutskottet avstyrkt bifall med en enligt
mitt förmenande icke godtagbar motivering. Utskottet framhåller nämligen,
att detsamma icke är berett att tillstyrka ett motionsvis framställt förslag
örn inrättande av helt nya befattningar vid museet och att behovet av ökad
arbetskraft vid museet är en fråga, som i första hand torde böra prövas av
Kungl. Maj :t. Det är såvitt jag kan bedöma en felaktig regel, som utskottet
bär lanserar. Ledamöterna av vår riksdag ha grundlagsenlig rättighet att
motionsvägen framställa yrkanden och ha också rättighet att få dessa sakligt
prövade. Ett utskott må avstyrka bifall till en motion, men detta bör ske på
sakliga grunder och icke under hänvisning till Kungl. Majit.

Vad yrkandena i övrigt beträffar, tillåter jag mig framhålla, att riksdagens
ledamöter ha haft möjlighet konstatera, hur väl skött nationalmuseum
är med hänsyn till tillgängliga medel. Detta har endast varit möjligt, därigenom
att de anställda funnit sig i att år efter år med i många fall orimligt
låga löner pressa sin arbetsförmåga till det yttersta.

Herr talman! Som saken nu ligger till, kan jag — därom är jag tyvärr fullt
medveten —- icke räkna med att få majoritet för motionen. Några reservationer
finnas ju icke. Det är emellertid min förhoppning, att Kungl. Maj :t i höst
skall finna sig böra upptaga även denna framställning i 1946 års statsverksproposition.
Jag har intet yrkande på denna punkt.

I detta anförande instämde herrar Hagberg i Malmö och Hyling.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19. <

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 20, angående nationalmuseet: Underhåll och ökande av samling- Underhåll
arna. och okände av

samlingarna

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punk-ri4 nationalten
20, föreslagit riksdagen att till Nationalmuseet: Underhåll och ökande av
samlingarna för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 47 100

kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av friherre A. De Geer m. fl. väckt motion
(1:93);

dels ock en inom andra kammaren av herr Wiberg m. fl. väckt motion (lii
215), vari hemställts, att riksdagen måtte för ökande av vissa samlingar av
konstföremål bevilja ett belopp av 15 000 kronor och förty till Nationalmuseet:

Underhåll, och ökande av samlingarna för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 62 100 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 93 och II: 215, till Nationalmuseet:

Underhåll och ökande av samlingarna för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 47 100 kronor.

Ilo

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Underhåll och ökande av samlingarna vid nationalmuseet. (Forts.)

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Wiberg: Herr talman! Statsutskottet har avstyrkt bifall till den motion
nr 215, som jag jämte andra ledamöter av denna kammare väckt. Det är, som
statsutskottet framhåller i sitt yttrande, fullt riktigt att för det ändamål,
för vilket i motionen yrkas ett anslag å kronor 15 000, tidigare utgick icke så
obetydliga anslag. För budgetåret 1939/40 utgick sålunda 25 000 kronor. Därefter
har överhuvud taget icke något anslag till förvärv av nu ifrågavarande
konstföremål lämnats. Nationalmuseum har i stort sett varit betaget möjligheten
att köpa svensk konst av andra än nu levande konstnärer, i den mån
muséet icke kunnat skaffa medel härtill genom gåvor eller i viss utsträckning
använda särskilda avgifter. Envar torde sålunda förstå, att härigenom uppkommit
ett år efter år ackumulerat anslagsbehov. Den dag denna lucka skak.
fyllas, måste ett anslag lämnas av helt annan storleksordning än det i motionen
yrkade beloppet kronor 15 000. Det är också riktigt, att departementschefen
nu sökt att minska svårigheterna genom att låta nationalmuseum slippa
att som hittills använda sina förevisningsinkomster till att täcka fasta löner.
Jag är gärna beredd att betyga departementschefen min aktning härför, men
har icke någon anledning att för den skull ändra mitt yrkande.

I detta sammanhang tillåter jag mig understryka för kammarens ledamöter,
att det icke är fråga örn några anslag till konsumtionsändamål eller dylikt.
Det gäller tvärtom anslag till konstinköp, och erfarenheten har visat, att staten
väl sällan har gjort så ur värdesynpunkt verkligt goda placeringar, som när
staten vid olika tillfällen köpt konst.

Av den skattepolitik, som nu bedrives, måste följden också bli, att enskilda
i allt större grad bli ur stånd att skänka medel till ifrågavarande syften. Men
härav följer, att det allmänna får så mycket större skyldigheter. Nationalmuseum
har alltid väl förvaltat de medel, som statsmakterna ställt till muséets
förfogande. Jag är säker på att så även skulle ske i förevarande fall.

Herr talman! Jag tillåter mig därför att yrka bifall till motionen.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den föregående talaren nämnde i
sitt anförande under punkt nr 18 att han beklagade, att statsutskottets
andra avdelning inte var så intresserad av kulturen, som det hade varit önskvärt.
Det är mycket möjligt, att han har rätt i detta avseende. Men vi ha inom
utskottet inte heller den ljusblå syn på vårt lands ekonomiska läge som motionärerna
synas ha. Därmed har jag inte sagt, att det skulle vara alldeles omöjligt
att gå med på den anslagshöjning, som motionärerna i denna punkt ha
föreslagit. Vi ha inom utskottsavdelningen behandlat dessa frågor med utgångspunkt
från att det är förenligt med sund budgetbehandling, att framställningar
rörande anslag skola göras till Kungl. Majit och prövas där. Kungl.
Maj :t har nämligen en helt annan möjlighet än enskilda riksdagsmän och utskotten
att överblicka den ekonomiska situationen och väga de olika anslagsbehoven
mot varandra. Det är därför som utskottet inte bara på denna punkt
utan på många andra punkter hänvisat till de förslag, som framlagts av Kungl.
Maj :t. Detta motiv för utskottets ställningstagande är enligt min mening synnerligen
hållbart. Det är kanske inte så tacknämligt ur motionärens -synpunkt,
men jag tror att det bidrager till en sund budgetbehandling.

Herr talman! Jag skall inte längre uppehålla kammarens tid, utan ber att
med dessa korta ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag kan tyvärr inte ansluta mig till de synpunkter,
som anfördes av den föregående ärade talaren, ordföranden inom

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

lil

Underhåll och ökande av samlingarna vid nationalmuseet. ° (Forts.)
statsutskottets andra avdelning. Med risk att kanske överdriva något, skulle
jag vilja säga att jag inte kan undgå att få det intrycket att statsutskottets
andra avdelning i någon mån intar samma ställning som kom till uttryck vid
1828 års riksdag, då denna principfråga mig veterligen första gången sattes
på sin spets. Jag skall tillåta mig nämna de skäl, som då anfördes från tongivande
håll. Kontraktsprosten Nordin framhöll den gången, att han för sin
del högt värderade de sköna konsterna. Men det var inte rätt att köpa konst
för statens medel. Örn man började uppmuntra en skön konst på detta sätt,
måste man väl sedan fortsätta med alla de andra för att inte visa mannamån.
— Den gången beslöt också riksdagen att staten inte skulle köpa någon konst.
Är efter år hade statsmakterna därefter samma inställning. Vårt land ansågs
icke ha råd att köpa den konst, som man dock mycket gärna skulle velat
äga. Man hänvisade också till att initiativet till anslag borde tas av Kungl.
Maj :t. De tillfällen till förmånliga inköp av god och stor konst, som försuttits
under de gångna åren, lia säkerligen varit fyrfaldiga.

Vid 1856 års riksdag höll en dåvarande ledamot av riksdagen ett anförande,
ur vilket jag med herr talmannens välvilliga medgivande i all hast och. i korthet
skall be att få citera. Det var herr Lallerstedt som framhöll: »Änskönt
jag är en nykomling inom detta ärade stånd, har jag dock redan haft tillfälle
iakttaga det livliga, alljämt stegrade intresse man här ägnar åt allt, som står
i samband med fäderneslandets materiella framåtskridande. Motioner väckas
örn järnvägar, örn telegrafer, örn hamnbyggnader, om sjötappningar, om industriella
företag; motioner regna ned; men alltid samma grundåskådning:
materiell förkovran, materiellt välstånd. Sådant ligger i tidens allmänna riktning.
Och likväl är en sådan låg och ensidig uppfattning av materiens betydelse
icke så alldeles utan sina faror; ty människan lever icke endast av bröd.
Även det högre, det andliga, det i ädlare mening mänskliga måste näras och
tillfredsställas, så vida icke hela vår moderna bildning skall bliva ett skal
utan kärna . . . Det finnes icke blott materiella utan även andliga krafter, vilka
vänta att tillgodogöras; — krafter vilka framdriva själva blomman av ett
folks kultur. Låtom oss följa historiens lärdomar. Vi vilja alla göra Sverige
stort och lyckligt. Låtom oss ej gå miste örn rätta vägen. Låtom oss av de
miljoner, vilka användas för vår materiella förkovran, offra en skärv för civilisationens
högsta, i siffror omätbara men därför ej mindre gällande intressen,
för litteraturen och konsten.»

Jag skall inte ytterligare uppta kammarens tid med fortsatt citat. Jag hyser
emellertid den uppfattningen, att det av mig återgivna anförandet, som
hölls för nästan 100 år sedan, har sin aktualitet även i dag. Jag vågar också
hoppas, att statsutskottets andra avdelning åtminstone tili ett kommande år
måtte intaga en något mer välvillig attityd gentemot kulturframställningar än
vad utskottet i år ansett sig ha haft möjlighet till.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande i motionen.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag undrar örn kammarledamöterna verkligen
inse hur svårt nationalmuseum skulle haft det under de sista åren, då
statsbidrag till inköp av konst så gott som helt uteblivit, örn inte sammanslutningen
Nationalmusei Vänner under ledning av Kronprinsen lyckats tillskjuta
de medel, som varit erforderliga. Herr Wiberg antydde nyss, att den nuvarande
hårda beskattningen av de högre inkomsttagarna omöjliggör för denna
sammanslutning att insamla medel i den utsträckning som är önskvärd för att
förse vårt nationalmuseum nied de konstverk, sorn böra anskaffas för att
museets samling skall bli så fullständig som möjligt.

Herr talman! Jag vet visserligen att det är så gott som omöjligt att få majo -

112

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag lill
nationalmuseets

vandringsutställningar.

Bidrag till
nordiska
museet.

Underhåll och ökande av samlingarna vid nationalmuseet. (Forts.)
ritet för ett bifall till motionärernas förslag. Jag tiar emellertid velat på
detta sätt ge uttryck åt den mening, som framförts i motionen. Det vore i
bogsta grad behjärtans värt örn riksdagen biföll motionen. Jag ber därför att
få instämma med det yrkande, som framfördes av herr Wiberg.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
på bifall till motionen II: 215; och fann herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Wiberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 20
av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionen II: 215.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadén
kammaren bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Punkten 21, angående nationalmuseet: Vandringsutställningar.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid

Herr Wiberg: Herr talman! Beträffande motionen nr 214 har statsutskottet
förordat bifall. Jag är naturligtvis mycket tacksam därför och är alldeles
övertygad om att mina medmotionärer äro lika tacksamma. Det gläder mig
i särskilt hög grad, att utskottet framhållit, att ifrågavarande utställningsverksamhet
är ägnad att berika och vidga landsbygdens kulturella liv. Det är alldeles
uppenbart, att ett anslag på 10 000 kronor till dessa vandringsutställningar
visserligen kan åstadkomma ett resultat i den riktningen, men det vore
nog något förmätet, örn ledningen för nationalmuseum gjorde gällande, att
anslaget räckte till för att åstadkomma fullt så mycket som utskottet trodde,
nämligen att »berika och vidga landsbygdens kulturella liv». Jag föreställer
mig emellertid, att chefen för nationalmuseum är angelägen om att se till att
det resultat uppnås, som utskottet åsyftar, och att han i sina petita framställningar
till hösten kommer att beakta detta. Även utanför Stockholm bör man
givetvis i största möjliga utsträckning få glädje av landets konstskatter, varpå
Stockholms stad ingalunda bör ha monopol.

Jag ber, herr talman, att få hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 22—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30, angående bidrag till nordiska museet.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t under åttonde huvudtiteln, punkten
29, föreslagit riksdagen att såsom Bidrag till nordiska museet för budgetåret
1945/46 anvisa ett anslag av 208 000 kronor.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

113

Bidrag till nordiska museet. (Forts.)

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr J. Björck m. fl.
(I: 149) och den andra inom andra kammaren av herr Gustafson i Dädesjö
m. fl. (II: 263), vari hemställts att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa en
allsidig utredning angående nordiska museets och Skansens ekonomiska förhållanden
och vidtaga de åtgärder, vartill denna utredning kunde föranleda,
samt att anslaget för kommande budgetår till nordiska museet måtte ökas från
föreslagna 208 000 kronor med 42 000 kronor till 250 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 149 och II: 263, såsom Bidrag till nordiska
museet för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 208 000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Emil Petersson och
Malmborg i Skövde, vilka ansett, att utskottet bort i anledning av motionerna
I: 149 och II: 263 hemställa,

att riksdagen måtte

a) såsom Bidrag till nordiska, museet för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag
av 208 000 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 149 och II: 263 i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning angående nordiska
museets och Skansens ekonomiska förhållanden samt vidtaga de åtgärder, vartill
utredningen kunde giva anledning.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Såsom herr Wiberg nyss erinrade
örn, ha statsmakterna under krisåren nödgats vidtaga långt gående besparingsåtgärder,
som drabbat icke minst kulturella institutioner och ändamål. Nordiska
museet, Vars anslagsfråga vi nu behandla, har också drabbats av dessa
ekonomiska restriktioner. Tidigare utgick anslaget med 250 000 kronor årligen,
men detta nedsattes för fem år sedan till 225 000 kronor och förra året
till 208 000 kronor, vilket belopp också föreslås för kommande budgetår. Nu
ha nordiska museet och Skansen gemensam ekonomisk förvaltning, och dessa
institutioner styras av en nämnd på sju personer, varav en utses a,v Kungl.
Majit. Nordiska museets ekonomi förefaller att vara mycket svag. Museet
gick i fjol med en förlust på omkring en halv miljon kronor. Utom anslag
från staten har museet anslag från Stockholms stad. Egna inkomster synes
museet icke därutöver ha, kunnat skaffa sig i någon större utsträckning. Den
avdelning, som mest besöks, lär vara livrustkammaren, men där infinner sig
publiken ganska naturligt främst de dagar, då inträdet är fritt. Nu finns det
alltså hälftenbruk mellan nordiska museet och Skansen. Medan museet går
med underskott, går Skansen med betydande överskott. Så fick Skansen t. ex.
år 1942 tillskjuta 423 130 kronor och 1943 425 588 kronor. Detta hälftenbruk,
där museet är tärände part och Skansen närande part, har medfört ganska
tråkiga konsekvenser för Skansen. Jag tillåter mig citera vad nordiska museets
nämnd yttrade, då man lade fram anslagsäskandena för budgetåret
1941/42. Där heter det: »Institutionen kunde, särskilt under nuvarande konjunkturer,
inte bygga sin ekonomi helt på Skansen. Skansens bidrag till museets
drift kunde svårligen ökas utan att Skansens karaktär av kulturell anstalt
löpte fara att förvanskas.» Jag tycker, att detta yttrande bör ägnas all
möjlig uppmärksamhet. Skansen är ju hela rikets hembygdsgård, där vi möta
en trogen och verklig bild av våra fäders liv i helg och socken. Skansen är

Andra kammarens protokoll IVAS. Nr 10. 8

114

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Bidrag till nordiska museet. (Forts.)

också en mycket populär institution. Jag påminner örn hur särskilt under seniora
år allt flera organisationer sökt sig dit, när det gällt möten och fester.
Det finns väl knappt någon institution i Stockholm, som är så talrikt besökt
som Skansen, och dit kommer folk från hela vårt land. De intryck, man får
av dessa besök, ha också mycket stor betydelse.

Yi ha, herr talman, även ute på landet hembygdsgårdar, vilkas uppgift är
att slå vakt örn hembygdsvården och främja hembygdens kultur. För dessa
hembygdsgårdar bör Skansen stå såsom en mönsteranläggning. Nu är det
mycket glädjande, att Skansen besökes av ungdomar i mycket stor utsträckning,
och man får hoppas, att dessa ungdomar taga intryck av vad de där
möta av naturhistoriska och kulturella värden. Man kan icke heller bortse
ifrån ungdomens berättigade krav på visst nöjesliv. I den motion, som ligger
till grund för den av mig underskrivna reservationen, påtalas, hur detta nöjesliv
icke alltid är så sympatiskt. Jag är icke beredd att stryka under motionens
alla synpunkter. Men man kan väl utan överdrift säga, att nöjeslivet
på Skansen fått en sådan omfattning, att Skansens karaktär av kulturanstalt
löper fara att förvanskas. Jag har under de senare veckorna läst artiklar i tidningarna,
artiklar skrivna av målsmän för hembygdsvården och hembygdsgårdar
där de ha uttryckt sina farhågor för att Skansen håller på att utvecklas i
en icke önskvärd riktning och att exempel därifrån kunna ha ogynnsam inverkan
på hembygdsvården ute i landet. Vad dessa skribenter anfört bestyrker
enligt min uppfattning i mycket hög grad de farhågor, som nordiska museets
nämnd uttalade och vilka jag nyss citerat.

Motionärerna ha nu föreslagit, att anslaget till nordiska museet skall höjas
till det belopp som tidigare utgått, nämligen 250 000 kronor. Vi ha i vår reservation
avstått från detta anslagskrav och i stället föreslagit en utredning
örn dessa institutioners ekonomiska förhållanden. Jag tycker, herr talman, att
detta utredningskrav är starkt sakligt berättigat. Man kunde måhända vid en
eventuellt kommande utredning få klarhet örn att här verkligen krävs ett förhöjt
anslag för att hålla Skansen på en nivå som är önskvärd. Det kunde
måhända vara tänkbart, att Stockholms stad skulle kunna förmås att höja
sitt anslag. Vi äro väl överens om det berättigade kravet, att Skansens nivå
hålles högt uppe, och att detta är ett kulturintresse för hela vårt folk.

Jag har med dessa synpunkter, herr talman, velat understryka utredningskravet
och ber att få yrka bifall till den reservation, som är avgiven av herr
Emil Petersson i första kammaren och mig.

T detta anförande instämde herrar Hoppe, Staxäng, Sandberg, Nilson i Eskilstuna,
Boman i Kieryd, Mosesson, Stjärne, Jacobsson i Igelsbo och Andersson
i Gisselås samt fru Boman.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den ärade reservanten, herr Malmborg
i Skövde, framförde krav på att man här skulle göra en utredning rörande
nordiska museets och Skansens ekonomiska förhållanden. Han hyste nämligen
farhågor för att Skansens karaktär av kulturhärd skulle löpa fara att förvanskas
genom att nödgas lämna bidrag till nordiska museets verksamhet. I motionen
har ifrågasatts en höjning av anslaget till nordiska museet, men herr
Malmborg i Skövde gjorde icke något yrkande örn förhöjning av anslaget utan
inskränkte sig till att yrka på att en utredning skulle komma till stånd i enlighet
med första delen av motionens hemställan. Nu undrar jag emellertid, örn
det föreligger så starka skäl för denna utredning. Jag ifrågasätter, huruvida
man icke överskattat de risker och faror, som skulle ligga däri, att det nöjesliv,
som herr Malmborg i Skövde berörde, skulle draga ned Skansen såsom

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

115

Bidrag till nordiska museet. (Forts.)

kulturhärd. Jag kan icke gilla, att nian skall draga ned Skansen från den kulturella
ståndpunkt Skansen nu intager, men jag undrar om man icke i motionen
överskattat faran i detta hänseende. Utskottet har ju dock med några ord
understrukit detta, då utskottet anfört följande: »Utskottet utgår ifrån att museets
ledning alltjämt har sin uppmärksamhet riktad på ett vidmakthållande
av Skansens kulturtraditioner.» Det är alltså ett uttalande, som går i samma
riktning som, motionärerna ifrågasatt.

Vi ha inom utskottet emellertid icke kunnat finna tillräckliga skäl föreligga
för att tillstyrka bifall till den av motionärerna begärda utredningen i detta
hänseende. Därest vederbörande nu. ifall riksdagen, såsom jag hoppas, bifaller
utskottets förslag, få sin uppmärksamhet riktad på detta, då har, såvitt
jag kan förstå, avsikten med motionen blivit tillgodosedd. Skulle så icke bli
fallet, få vi till ett kommande år taga upp frågan på nytt. Jag har, som sagt,
samma uppfattning som motionärerna, men jag kan icke anse, att tillräckliga
skäl föreligga för den utredning som de begärt.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Gustafson i Dädesjö: Herr talman! Då jag ställt mig såsom motionär i
detta ärende, har jag icke gjort detta för att få tillfälle att hårdhänt kritisera
Skansens sätt att ordna med nöjestillställningar och annat. Jag förstår mycket
väl, att de anordningar, som där vidtagits, varit dikterade av den hårda ekonomiska
nödvändigheten, men jag är tacksam för att utskottet också uttalat en
viss varning med dessa ord: »Utskottet utgår ifrån att museets ledning alltjämt
har sin uppmärksamhet riktad på ett vidmakthållande av Skansens kulturtraditioner.
» Vi veta, att nordiska museet är vårt lands främsta institution
för svensk folklivsforskning och att Skansen är vårt främsta folklivsmuseum,
som är av oskattbart värde icke blott för Stockholm utan för hela vårt land
och folk. Då kan det icke vara riktigt, att nordiska museets och Skansens
existens och utveckling måste vara knutna till och beroende av de mer eller
mindre tillfälliga inkomster, som kunna inflyta från de anordningar, som
förekomma t. ex. på Skansen och om vilkas ekonomiska resultat man på förhand
ingenting kan beräkna. Ur den synpunkten anser jag det vara riktigt,
att nordiska museets och Skansens ekonomiska förhållanden skola bli föremål
för en utredning, och det var också huvudmotivet för den ståndpunkt, som
motionärerna i detta hänseende intagit.

Nu tar jag fasta på herr Svenssons i Grönvik löfte örn att man till nästa
år är villig att taga upp saken på nytt, örn man, såsom jag förmodar att
han menar, gör en framställning från vederbörligt håll, alltså från nordiska
museets och Skansens gemensamma ledning, örn denna sak. Vi få väl hoppas,
att det blir något av detta, när det nu förts på tal.

Klockan halv tre i eftermiddag läste jag i en tidning, att riksdagen beslutat
bifalla statsutskottets förslag i förevarande ärende. Då är det kanske något sent
att klockan halv tio komma och yrka bifall till den reservation, som är avgiven
vid punkt 30 i förevarande utlåtande, men jag gör det i alla fall till den
kraft och verkan det hava kan.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall
till don vid punkten avgivna reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 31—36.

Vad utskottet hemställt bifölls.

116

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

AnsUm till
avlöningar
■ vid domkapitlen
och
stiftsnämnderna.

Punkten 37, angående domkapitlen och stiftsnämnderna: Avlöningar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten
36, föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen angivna ändringar
i avlöningsstaten för domkapitlen och stiftsnämnderna, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret 1945/46, dels ock till Domkapitlen och
stiftsnämnderna: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 317 000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herrar K. F. Söderdahl och R. Bergh (I: 70) och den andra inom andra kammaren
av herr Svedman (II: 123), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att stiftssekreteraren vid domkapitlet i Visby och stiftsjägmästaren vid
stiftsnämnden därstädes från och med den 1 juli 1945 skulle placeras i 27 lönegraden
av den till civila avlöningsreglementet hörande löneplan A;

dels ock en inom första kammaren av herr C. P. Wahlmark väckt motion
(1:150).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna i utskottets hemställan intagna ändringar i avlöningsstaten för
domkapitlen och stiftsnämnderna, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1945/46;

b) till Domkapitlen och stiftsnämnderna: Avlöningar för budgetåret 1945/
46 anvisa ett förslagsanslag av 317 000 kronor;

II. att motionerna 1:70 och II: 123 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionen 1:150 måtte anses besvarad med vad utskottet i sin motivering
anfört.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Svedman: Herr talman! De föreliggande motionerna avse att lägga till
rätta ett missförhållande, som upprepade gånger tidigare har påtalats jämväl i
riksdagen. Åtskilliga ämbets- och tjänstemän på Gotland äro i lönehänseende
vida ofördelaktigare placerade än motsvarande statsanställda i det övriga riket.
Till dem höra stiftssekreteraren och stiftsjägmästaren. Före domkapitlens omorganisation
år 1928 voro de dåvarande konsistorienotarierna, som motsvarade
de nuvarande stiftssekreterarna, i lönehänseende indelade i tre grupper. En
grupp stod i 28 :e lönegraden, en andra grupp hade placerats i 27 :e lönegraden
och en tredje grupp, som omfattade endast konsistorienotarien i Visby, i lönegrad
24. Dessutom utgjorde sekreteraren i Stockholms stads konsistorium en
särskild grupp. När domkapitlen omorganiserades, kommo stiftssekreterarna i
Uppsala, Lund och Luleå i 28 :e lönegraden, alla övriga utom den i Visby i 27 :e
lönegraden och den i Visby i 24 :e lönegraden. När sedan stiftsjägmästartjänsterna
inrättades, blevo de placerade i 27 :e lönegraden utom den i Visby, som
sattes i den 24 :e. År 1942 blev som bekant Stockholms stad eget stift, och då
inplacerades därvarande stiftssekreterare i 27 :e lönegraden. Det torde vara svårt
att bevisa, att stiftssekreteraren i Stockholm skulle ha ett mera kvalificerat arbete
än den i Visby. Stiftssekreteraren i Visby har i motsats till stiftssekreteraren
i Stockholm att handlägga jämväl stiftsnämndsärendena.

Man ställer vidare samma kompetenskrav på samtliga stiftssekreterare. De
ha alla samma tjänstgöringstid, och det finns ingen skillnad i kravet på omdöme,
då det gäller det kvalificerade arbete, som kräves av domkapitlens ämbetsmän.
I den mån Visby stift är mindre än de övriga stiften är också personalantalet
mindre än vid övriga domkapitel. Det är därför svårt att förstå, var -

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

117

Anslag till avlöningar vid domkapitlen och stiftsnämnderna. (Forts.)
för dessa tjänstemän — det gäller som sagt stiftssekreteraren och stiftsjägmästaren
— skola vara så väsentligt sämre ställda i lönehänseende än de övriga.

Det är klart, att detta förhållande inverkar menligt på kontinuiteten i arbetet,
ifall man icke nöjer sig med att på dessa tjänster ha personer, som icke anses
vara lämpliga för vidare befordran. Jag kan nämna, att sedan november 1943
har ombyte skett på stiftssekreterartjänsten, amanuenstjänsten och kanslibiträdesbefattningen
samt på stiftsjägmästartjänsten i Visby. Det är endast expeditionsvakten,
som är densamme nu som i november 1943.

Denna omständighet har tidigare påtalats, och allmänna lönenämnden har
för sin del ansett det vara rimligt och skäligt, att stiftssekreteraren i Visby
placeras åtminstone i 26 :e lönegraden. Departementschefen har emellertid för
sin del uttalat, att frågan har ett vidare sammanhang och därför bör upptagas
till prövning i detta vidare sammanhang. Jag hyser en livlig förhoppning örn
att denna prövning måtte ske i en icke alltför avlägsen framtid, men denna min
förhoppning hindrar mig icke att för dagen yrka bifall till motionerna nr 70 i
första kammaren och nr 123 i andra kammaren.

Häruti instämde herr Svensson i Stenkyrka.

Herr Svensson i Grönvik: Jag förstår mycket väl gotlänningarna, när de
göra denna framställning, ty det är ju uppenbart, att de ifrågavarande tjänstemännen
från deras synpunkt anses vara förbigångna, detta i all synnerhet nu
sedan allmänna lönenämnden synes ha funnit deras argument vara av sådan
art, att nämnden har föreslagit en viss förhöjning. Det torde likväl icke kunna
bestridas, att det ligger rätt mycket i vad departementschefen har anfört örn
att det icke kan vara lämpligt att göra en säraktion på denna punkt, eftersom
frågan måste ha betydelse även för andra tjänstemän och myndigheter på Gotland.
För min del instämmer jag gärna i förhoppningen, att det icke skall dröja
länge, innan en sådan mera generell omprövning kommer till stånd, så att
frågan örn löneställningen för dessa tjänster blir ordnad.

I förlitande på detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på
bifall till utskottets hemställan med den ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 70 och II: 123; och biföll kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkterna 38—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55, angående akademien för de fria konsterna med konsthögskolan:
Avlöningar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln, punkten
54, föreslagit riksdagen att till Akademien för de fria konsterna med konsthögskolan:
Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av
178 800 kronor.

Anslag till
avlöningar
vid akademien
för de
fria konsterna
med konsthögskolan -

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Wiberg väckt motion (II: 209), vari hemställts att riksdagen
med bifall till en av akademien gjord framställning örn förhöjning av
årsarvodet till konsthögskolans direktör måtte till Akademien för de fria konsterna
med konsthögskolan: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
å 180 400 kronor.

118

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till avlöningar vid akademien för de fria konsterna med konsthögskolan.
(Forts.)

Utskottet hemställde, att riksdagen matte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 209, till Akademien för de fria konsterna
med konsthögskolan: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 178 800 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr Wiberg: Herr talman! I motionen nr 209 har jag tillåtit mig påyrka
en förhöjning av arvodet till konsthögskolans chef från 3 400 till 5 000 kronor.
Det kanske kan ha sitt intresse för kammarens ledamöter att erfara, att den,
som är chef för konsthögskolan, totaliter åtnjuter en ersättning av 3 400 kronor.
Vederbörande måste i första hand ha professors kompetens, men det
räcker icke därmed. Det kräves därjämte en mångårig erfarenhet och allmän
skicklighet och kunnighet. Befattningen är utomordentligt tidsödande och i
alla avseenden påkostande. Man skall icke tro, att denna befattning är förenad
med professors lön, så att dessa 3 400 kronor endast utgöra ett rektorstillskott
eller dylikt. Så är det icke.

Nu har konstakademien kommit med en mycket blygsam framställning,
nämligen örn en höjning av arvodet till 5 000 kronor. Även ett sådant belopp
förefaller vara ganska orimligt i förhållande till den nytta, som vederbörande
gör. Allmänna lönenämnden har också oförbehållsamt tillstyrkt.

Hade denna framställning bifallits, så hade detta åtminstone kunnat betraktas
som ett uttryck för statsmakternas erkänsla gentemot vederbörande för det
gagnerika arbete han utför och, som man får hoppas, i fortsättningen under
många år skall vara villig att utföra. Statsutskottet, enkannerligen dess andra
avdelning, har emellertid avstyrkt motionen, och ingen annan motivering härför
har givits än en hänvisning till »rådande förhållanden». Nu undrar jag,
örn jag får lov att fråga herr Svensson i Grönvik: Vad är det för rådande förhållanden,
som statsutskottet åsyftar? Det kan väl i alla fall icke vara hänsyn
till den statsfinansielia situationen, vilken herr Svensson i Grönvik vid ett
tidigare ärendes behandling i dag åberopade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Svensson i Grönvik: Jag måste beundra herr Wibergs energi, icke blott
som en flitig motionär utan också som flitig talare här i dag. Det borde ju
belönas bättre än vad andra avdelningen har kunnat göra.

När nu herr Wiberg frågar vad vi ha avsett med »rådande förhållanden»,
så vill jag svara, att vi helt naturligt ha ansett, att tillräckliga skäl icke ha
anförts för bifall till motionen. Det är därför som vi ha skrivit detta, kort och
koncist uttryckt. Det är det svar, som jag kan ge herr Wiberg.

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sefve: Herr talman! Jag har för ögonblicket icke herr Wibergs motion
framför mig, men örn jag minns rätt yrkar herr Wiberg på att direktören vid
konsthögskolan skall ha en viss lön, örn han samtidigt är anställd som professor,
men en annan lön, örn han icke är det. Konsekvensen av detta skulle
i så fall bli, att en direktör, som är anställd som professor, skulle ha lägre
lön men däremot skulle få högre lön, örn han avginge från professorsbefattningen,
d. v. s. konstakademien, d. v. s. den anställde skulle på det sättet själv
bestämma vilken lön som skulle utgå från statsverket. Detta kunde jag för
min del icke vara med örn.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

119

Anslag till avlöningar vid akademien för de fria konsterna med konsthögskolan.
(Forts.)

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock pa bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 56—58.

Vad utskottet hemställt bifölls''.

Punkten 59.

Lades till handlingarna.

Punkterna 60—62.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63, angående statens konstråd.

Efter föredragning av punkten yttrade

Herr Wiberg: Herr talman! Jag är ledsen över att jag tvingas uppta kammarens
tid ännu en gång, men jag skall försöka fatta mig mycket kort.

Beträffande de skäl, som kunna åberopas för den föreliggande framställningen,
ber jag att få hänvisa till statsutskottets utlåtande s. 60. Statsutskottet
har varit vänligt nog att i sitt utlåtande intaga en väsentlig del av motiveringen
för yrkandet. Det gäller här en principfråga. Riksdagen har paaski
tid inrättat statens konstråd, och riksdagen bör enligt min mening förbehålla
sig prövningsrätten av utgifterna för konstrådets verksamhet lika väl som för
alla andra fasta statliga institutioner. I händelse av bifall till motionen skulle
statsverket icke förorsakas någon utgift, som eljest hade kunnat undvikas,
lika litet som statsverket genom att motionen avslås gör någon besparing.

Men saken har också en annan sida. Det var Arthur Engberg, vilken som
ecklesiastikminister år 1937 framlade förslaget örn skapande av statens konstråd.
Riksdagen mottog med största välvilja detta förslag, och man uppfattade
inom konst- och kulturkretsar detta som ett uttryck för att man i framtiden
kunde förvänta en mer förståelsefull inställning fran riksdagens sida till
i all synnerhet konstfrågor än vad som förut varit fallet. Man har också -såvitt man kunnat bedöma med all rätt -— förvanat sig över att anslaget till
konstrådets verksamhet med riksdagens medgivande varit struket under icke
så få år nu under kriget. Den åsikten har visserligen också gjort sig gällande,
att nyssnämnda förhållande ingick i den allmänna nedskärningen av kulturanslagen.
Är detta riktigt — och stärka skäl tala därför — har man så mycket
större anledning att hysa tacksamhet gentemot departementschefen, som räddat
Arthur Engbergs skapelse och konstrådets existens genom att täcka kostnaderna
med tillhjälp av kommittéanslaget.

Den nuvarande ordningen är icke tillfredsställande. Antingen bör konstrådet
avskaffas, och då bör icke i någon form anslag utgå — men jag är ganska
övertygad örn att riksdagen icke skulle vilja förorda något .sådant — eller
också skall konstrådet bestå, och då böra anslag i vanlig ordning upptagas
i budgeten under särskild rubrik i åttonde huvudtiteln. Det provisorium, som
har kunnat tolereras under kriget, bör upphöra.

Jag vill för ordningens skulle tillägga, att örn det verkligen skulle kunna
andragas ytterligare något fall, då en institution får medel från ett kommittéanslag,
detta förhållande icke alls kan anses vara något vägande skäl för att

Motion om
anslag till
statens
konstråd.

120

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till
avlöningar
trid Uppsala
universitet.

Motion om anslag till statens konstråd. (Forts.)
även i andra fall motsvarande haltande ordning i fortsättningen skall få förekomma.

Utskottet har tydligen också i själva verket menat, att den nuvarande anordningen
icke. är som den borde vara. På annat sätt kan man ej gärna tolka
hänvisningen till »för närvarande». Jag får väl också såsom motionär för närvarande
nöja mig därmed och hoppas, att Kungl. Maj :t betraktar utskottets
skrivsätt såsom den anvisning, som torde vara avsedd. Jag skall därför icke
framställa något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 64.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 65, angående Uppsala universitet: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid

Herr Wallentheim: Herr talman! Jag har på denna punkt antecknat en
blank reservation, och jag har gjort det för att få säga några ord i anslutning
till motionen i första kammaren nr 246. Denna motion innehåller ett yrkande
örn att det skulle inrättas en professur i musikvetenskap och musikteori.

Jag skall gärna erkänna, att det skrivsätt, som utskottet bär har valt, är
ganska positivt, men jag tycker ändå. att man kunde ha kostat på sig ett ännu
bestämdare uttalande på denna punkt. Jag förmodar emellertid, att det är
rädslan för att skriva på ett sådant sätt, att skrivningen skulle uppfattas såsom
en ren beställning, som har gjort att utskottet har velat vara försiktigare.

Det förefaller mig eljest, som örn behovet av den professur, som det här är
fråga örn, verkligen vore väl styrkt och att vi nu borde kunna vara färdiga att
komma fram till ett positivt beslut i frågan. De akademiska myndigheterna
ha ju gång efter annan framhållit det önskvärda i att detta önskemål bleve
tillgodosett. De ha gjort upprepade framställningar i ärendet, och läser man
dessa framställningar kan man icke undgå att finna, att de anse det vara
mycket angeläget att här göres något. Jag måste för min del säga, att jag
tycker det är helt enkelt genant för vårt land, att vi hittills icke ha en enda
lärostol vid våra universitet och högskolor i musikvetenskap. Örn de ärade
ledamöterna av denna kammare titta litet närmare på motionen och på utskottets
utlåtande, skola ni finna en redogörelse för likartade förhållanden i andra
länder, vilken redogörelse ger belägg för att vi på den punkten äro mycket
långt efter. Uppgifterna äro visserligen hämtade från slutet av 30-talet, men
skall man göra en jämförelse, får man väl utgå från vad som gällde under
fredliga förhållanden såväl i det ena landet som i det andra. Yi finna sålunda
att exempelvis det lilla landet Finland kunde hålla sig med två professorer i
ämnet, för att inte tala örn att ett land som Österrike, vilket val närmast bör
vara jämförbart med vårt, hade icke mindre än tolv. Dessa siffror föreföllo
först litet egendomliga, men när vi hörde oss för, örn en jämförelse verkligen
kunde göras på det sätt som skett, så visade det sig, att jämförelsen var fullt
riktig.

Jag tycker också att det är rätt underligt, att musikvetenskapen i vårt land
skall vara på detta sätt eftersatt, då vi ju ha det avsevärt mycket bättre ställt
på andra områden. Jag tänker t. ex. på ett sådant ämne som konsthistoria, där
det, örn jag inte i hastigheten minns fel, finns inte mindre än sex professorer.

Jag skulle ingenting säga, örn det inte vore så att det verkligen funnes ett
livligt intresse för akademiska studier och examination i musikvetenskap. Av

Onsdagen den IS april 1945 em.

Nr 16.

121

Anslag ''till avlöningar vid Uppsala universitet. (Forts.)
en skrivelse, som vederbörande myndighet i detta fall, d. v. s. humanistiska
sektionen, avgav 1944, framgår att efter 1935 ha 25 studerande avlagt tentamina
för andra ändamål än akademiska examina, 40 därutöver studerat för
fil. kand.-examen och 10 därutöver studerat för fil. lic.-examen. Vidare framhålles,
att antalet studerande i ämnet befinner sig i stadig tillväxt, och att
det för närvarande är uppe i ett 50-tal, vilket gör att ämnet räknas till de
medelstora.

Det är också en annan sak, som jag i detta sammanhang skulle vilja erinra
örn, nämligen att det folkliga musiklivet i vårt land utan tvivel befinner sig
i en kraftig renässansperiod. Vid både läroverk och folkskolor är man i färd
med att bygga ut den obligatoriska musikundervisningen med en frivillig undervisning,
som i vissa fall redan nu har kommit mycket långt, och även folkrörelserna
ha tagit upp musikverksamheten på ett helt annat sätt än tidigare.
Det har tagits en rad betydelsefulla initiativ där, och jag tror, att vi äro inne
i en utveckling, där intresset kommer att växa undan för undan. Jag tillhör
också dem, som anse, att även när det är fråga örn det frivilliga folkbildningsarbetet
är det till fördel, örn verksamheten kan ha direkt stöd i en vetenskaplig
verksamhet på området i fråga.

Man kan emellertid inte heller, såvitt jag förstår, undgå att beröra några
rent personliga förhållanden, då man diskuterar den fråga det här gäller.

Vi ha här i landet och då just vid Uppsala universitet, där det närmast
skulle vara fråga örn att i detta fall inrätta en professur, en mycket förnämlig
kapacitet på här ifrågavarande område, nämligen fil. dr Carl-Allan Moberg.
Sedan vårterminen 1928 har han varit docent i musikhistoria och musikteori
vid universitetet. Fram till 1940 har han fått sin avlöning av docentanslagen,
men när detta sedan icke längre var möjligt har han avlönats med medel från
universitets fonder. Detta betyder, att han har en låg ersättning och en på
det hela taget ganska osäker ställning. Ändå äro docent Mobergs åligganden
fullt jämförbara med en ordinarie professors, i det att han har skyldighet både
att föreläsa och examinera. Och örn kammarens ledamöter titta på de bilagor,
som finnas fogade till den motion, som väckts i denna fråga, så skall man
finna, att dr Carl-Allan Moberg har när det gäller vetenskaplig forskning nått
fram till internationellt anseende.

Det är dessa skäl, som enligt min mening tala för att man ger detta ämne
som sådant en starkare ställning, och att vetenskapsmannen Carl-Allan Moberg
sent omsider får den honnör, som han verkligen är förtjänt av.

Skulle man alltjämt tveka örn lämpligheten av att inrätta en ordinarie professur
i ämnet, så synes det mig i varje fall önskvärt, att en personlig professur
inrättas åt docent Moberg.

Jag har, herr talman, inte något annat yrkande än utskottets, då jag förstår,
att det inte skulle vara möjligt att vinna gehör för ett yrkande örn bifall till
motionen, men jag har ändå trott det vara av värde, att sådana synpunkter,
som jag här gjort mig till tolk för, framföras i kammaren. Man bör inte i den
allmänna debatten om utbyggandet av våra universitet och högskolor bara
tänka på det som kan anses litet mer matnyttigt, så att säga, utan också på
det som har samband med den humanistiska forskningen.

Jag skulle, herr talman, vilja sluta med att på denna punkt rikta en vädjan
till regeringen, i första hand till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att taga ett initiativ, men i andra hand även till statsrådet och chefen
för finansdepartementet att inte lägga hinder i vägen för dess förverkligande.

Herrar Holmström och Orgård instämde häruti.

122

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Andag till
avlöningar
vid skolöverstyrelsen■ -

Anslag till avlöningar vid Uppsala universitet. (Forts.)

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren vad utskottet
i denna punkt hemställt.

Punkterna 66—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 75.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 76—82.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83.

Lades till handlingarna.

Punkterna 84 och 85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86.

Lades till handlingarna.

Punkterna 87—93.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 94.

Lades till handlingarna.

Punkterna 95—117.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 118 och 119.

Lades till handlingarna.

Punkten 120, angående skolöverstyrelsen: Avlöningar.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten
118, föreslagit riksdagen att dels besluta, att i personalförteckningen för skolöverstyrelsen
skulle upptagas ytterligare en befattning som byråsekreterare
i lönegraden A 21 samt en befattning såsom kamrerare i lönegraden A 20,
ävensom att därur skulle avföras en befattning som kansliskrivare i lönegraden
A 11; dels godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat för
skolöverstyrelsen, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;
dels ock till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett
förslagsanslag av 789 400 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft, bland andra,,

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr Ragnar Bergh m. fl. (I: 29) och den andra inom andra kammaren av herr
Allard m. fl. (11:84), vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta dels
att förste gymnastikkonsulentbefattningen uppföres i lönegraden A 30 med

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

123

Anslag till avlöningar vid skolöverstyrelsen. (Forts.)
tjänstebeteckningen gymnastikråd, dels att den icke ordinarie andre gymnatikkonsulentbefattningen
jämte en nyinrättad liknande befattning uppföres
såsom ordinarie gymnastikkonsulentbefattningar hos skolöverstyrelsen
nied lönegrad A 24»;

dels ock två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren
av herr R. Wagnsson (I: 94) och den andra inom andra kammaren av fröken
Andersson (II: 165), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av årets statsverksproposition, att den i personalförteckningen för skolöverstyrelsen
såsom tjänsteman å ordinarie stat uppförda kamreraren skulle
hänföras till lönegraden A 21 i stället för i propositionen föreslagna lönegraden
A 20.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majlis förslag och motionerna
I: 155 och II: 244 samt med avslag å motionerna T: 29 och II: 84,

a) besluta, att i personalförteckningen för skolöverstyrelsen skulle upptagas
ytterligare en befattning som byråsekreterare i lönegraden A 21 samt
en befattning såsom kamrerare i lönegraden A 20, ävensom att därur skulle
avföras en befattning som kansliskrivare i lönegraden A 11;

b) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för skolöverstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett
förslagsanslag av 792 400 kronor;

II. att motionerna I: 94 och II: 165 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionen 1:154 samt motionerna I: 71 och II: 127 finge anses besvarade
med vad utskottet i sin motivering anfört.

Vid denna punkt hade reservationer avgivits av herrar Raull, Ragnar Bergh,
Malmborg i Skövde och Hoppe, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 29 och II: 84 ävensom motionerna 1:155 och II: 244,

a) besluta, att i personalförteckningen för skolöverstyrelsen skulle upptagas
en befattning som gymnastikråd i lönegraden A 30, en befattning som
gymnastikkonsulent i lönegraden A 24, ytterligare en befattning som byråsekreterare
i lönegraden A 21 samt en befattning såsom kamrerare i lönegraden
A 20, ävensom att därur skulle avföras en befattning -som kansliskrivare i
lönegraden A 11, en befattning som förste gymnastikkonsulent i lönegraden
Eo 26 och en befattning som andre gymnastikkonsulent i lönegraden Eo 21;

b) godkänna i reservationen intagen avlöningsstat för skolöverstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46;

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett
förslagsanslag av 791 900 kronor;

II. att motionerna — ■— — åtgärd föranleda;

III. att motionen----motivering anfört.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag skall inskränka mig till några få ord.

Jag skall inte gå in på själva sakfrågan, utan ber bara att få citera vad
utskottet säger i anledning av de av herr Wagnsson och mig väckta motionerna,
där vi beträffande kamrerarbefattningen vid skolöverstyrelsen påpeka, att arbetsuppgifterna
fullt ut motivera en högre lönegradsplacering, nämligen i lönegrad
A 21 i stället för i lönegrad A 20, såsom Kungl. Majit föreslagit. Utskottet

124

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Anslag till avlöningar vid skolöverstyrelsen. (Forts.)
säger sig icke kunna tillstyrka en placering i lönegrad A 21 »med hänsyn icke
minst till att angivna lönegrad icke är avsedd för befattningar av här ifrågavarande
slag, vilka regelmässigt, beroende på arbetsuppgifternas art och omfattning,
äro placerade i 20, 22, 24 eller 26 lönegraderna».

Jag tyder detta så, att utskottet inte har någonting emot en uppflyttning men
av formella skäl inte har ansett sig kunna gå med på motionärernas förslag.
Jag förutsätter därför att utskottet, när vi motionärer nästa år återkomma
och begära en uppflyttning till lönegrad A 22 eller eventuellt A 24, inte har
något emot en sådan uppflyttning.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till här ifrågavarande
motioner.

Herr Hoppe: Herr talman! Till utskottets utlåtande på denna punkt är knuten
en reservation av fyra av utskottets ledamöter, vilka föreslå, att ett par av
tjänstemännen på gymnastikroteln i skolöverstyrelsen skola beredas en tryggare
anställning och bättre lönevillkor än vad som är fallet enligt Kungl. Maj:ts
förslag.

Vi reservanter mena, herr talman, att då gymnastikroteln nu sedan lång tid
tillbaka ingår som ett mycket betydelsefullt och fast led i skolöverstyrelsens
organisation, kan det knappast längre finnas någon som helst anledning, att
de där placerade gymnastikkonsulenterna alltjämt behållas vid sin extraordinarie
anställning. Vi mena också att omfattningen av det arbete som åvilar dem
och de krav som ställas på dem äro sådana att starka skäl tala för att de beredas
bättre löneförmåner.

Skolöverstyrelsen har för sin del bl. a. begärt, att förste gymnastikkonsulentbefattningen
skulle ombildas till en gymnastikrådsbefattning och placeras i
lönegrad A 30, medan andre gymnastikkonsulenten skulle benämnas gymnastikkonsulent
kort och gott samt placeras i lönegrad A 24. Detta skolöverstyrelsens
förslag är upptaget i motionen nr 84 i denna kammare, och vi reservanter ha
för vår del ställt oss bakom denna motion.

När vi nu, herr talman, drista oss att även här i kammaren framställa ett
yrkande örn bifall till detta förslag, göra vi det därför att vi finna det rimligt
och önskvärt att gymnastikroteln, som inom skolöverstyrelsen företräder en så
viktig sida av skolans gärning som den fysiska fostran, får lika fast anställda
och lika väl avlönade tjänstemän som de andra rotlarna inom skolöverstyrelsen.
Vi äro övertygade om att ifall riksdagen ställer sig på skolöverstyrelsens, motionärernas
och reservanternas sida, gymnastikroteln därmed skulle erhålla en
starkare ställning, något som måste bli till gagn för vårt folks fysiska fostran.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herr Pauli
m. fl. avgivna reservationen.

Fru Gustafson: Herr talman! Jag har tillsammans med några andra kammarledamöter
väckt en motion, där vi i likhet med skolöverstyrelsen föreslå,
att avlöningen till konsulenten i husligt arbete måtte höjas med 2 000 kronor
och till konsulenten i kvinnlig slöjd med 1 000 kronor. Hela höjningen skulle
således röra sig örn blygsamma 3 000 kronor.

En liknande motion väcktes också i fjol, och utskottet framhöll då, såsom
utskottet nu erinrar örn, att det belopp av 6 000 kronor, som skolöverstyrelsen
räknat med för budgetåret 1944/45 för dessa konsulentbefattningar, kunde förefalla
knappt tillmätt, men skolöverstyrelsen hade ansett, att man först borde
vinna någon erfarenhet av arbetet, innan ytterligare medel begärdes. Till den
uppfattningen anslöt sig också utskottet och sedermera även riksdagen.

I år har emellertid skolöverstyrelsen föreslagit en höjning av arvodena —

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

125

Anslag till avlöningar vid skolöverstyrelsen. (Forts.)
man anser sig väl med ett års erfarenheter bakom sig ha motiv åtminstone för
en så blygsam höjning som man nu begär. Kungl. Maj :t har dock inte framlagt
detta skolöverstyrelsens förslag och därför ha vi i vår motion tagit upp förslaget.
Utskottet framhåller återigen i år, och det må man notera nied tacksamhet,
att någon tvekan icke torde kunna råda örn vikten och betydelsen av
det verksamhetsområde, som konsulenternas arbete omspänner, och utskottet
säger, att det alltjämt hyser den uppfattningen att det kan ifrågasättas, huruvida
icke de nu utgående arvodena äro alltför knappt tilltagna. Men så vill
utskottet ha ytterligare erfarenhet av verksamheten, trots att den ansvariga
myndigheten säger, att den redan har en erfarenhet, som motiverar dess yrkande
örn höjning av arvodet. Efter dessa medgivanden dels örn tjänstens betydelse
och dels om arvodets knapphet vill utskottet fortfarande ha ytterligare ett års
erfarenhet.

Det enda positiva i utskottets yttrande är, att man utgår ifrån att Kungl.
Majit har sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål. Man skulle ju kunna
vara tacksam åtminstone för denna positiva slutsats, som utskottet kommit till,
men menar man allvar med allt tal örn det husliga arbetets betydelse och menar
man också allvar med talet örn den oerhörda vikten av undervisning i detta
arbete, då borde icke så omfattande och krävande tjänster som dessa undervärderas
och underbetalas. Vi tycka, att vi i motionen ha redovisat arbetets omfattning
på ett sätt som borde övertyga den mest klentrogne örn den orättvisa
värdesättningen av dessa tjänster.

Då jag har alla skäl att förmoda, att det icke finns någon möjlighet att få
motionen bifallen, vill jag, herr talman, icke mot ett så enigt utskottsutlåtande
som detta framställa något yrkande. Jag vill emellertid kraftigt understryka
utskottets uppfattning o!m tjänsternas stora vikt och betydelse och örn knappheten
i arvodet och ännu starkare understryka, vad utskottet självt säger att
det väntar på, nämligen att Kungl. Majit skall ha sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga, så att vi kanske till nästa års riksdag få arvodesfrågan för de
befattningshavare det här gäller rättvist löst.

Jag har intet yrkande, herr talman.

I detta anförande instämde fröken Nygren och fröken Andersson.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Herr Hoppe yrkade bifall till den
reservation som innebär, att kammaren skulle godkänna den av skolöverstyrelsen
föreslagna organisationsförändringen av gymnastikroteln inom överstyrelsen.
Vi ha haft en föredragning på andra avdelningen angående denna sak,
och vi ha försökt att ta den hänsyn som varit möjlig, i varje fall ha vi sökt att
sätta oss in i föreliggande ärende. Men det gäller här en så pass omfattande
omorganisation, att vi inte ansett oss kunna gå med på att tillstyrka förslaget
i den utsträckning, som här har påyrkats av reservanterna, vilka dock icke
helt gått på överstyrelsens förslag utan framlagt ett förslag, som innebär cn viss
begränsning av detsamma.

Av fröken Anderssons yttrande angående det förslag som hon framställt
framgick, att hon nog läst ut rätt vad utskottet här har menat. Vi ha ju icke
kunnat tillstyrka förslaget med hänsyn till att den föreslagna lönegradsplaceringen
icke är den för dylika tjänstemän vanliga.

Vad sedan beträffar fru Gustafsons yttrande vill jag försäkra, att det är
allvarligt menat vad utskottet här har skrivit. Jag förutsätter också, att Kungl.
Majit skall ta den hänsyn till vad utskottet härvidlag anfört, så att vi kunna
uppnå det resultat, som motionärerna här så gärna önska. Vi ha icke på något
sätt underskattat vad motionärerna framhållit, och vi lia framför allt icke un -

126

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Fortbildningskurser

hygien för
lärare, skolläkare
och
skolsköterskor.

Anslag till avlöningar vid skolöverstyrelsen. (Forts.)
derskattat vikten och betydelsen av dessa konsulenters arbete. Vi ha den förvissningen,
att Kungl. Maj:t skall taga den hänsyn till denna fråga som den
är värd.

Med dessa ord skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
förslag i alla avseenden under denna punkt.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav först
beträffande utskottets hemställan i mom. T propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna del dels ock på bifall till den vid punkten avgivna
reservationen i motsvarande del; och blev utskottets berörda hemställan av kammaren
bifallen.

Härefter framställde herr talmannen i fråga om mom. II propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna del dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till motionerna 1:94 och 11:165; och biföll kammaren utskottets
hemställan i mom. II.

Slutligen blev på av herr talmannen därå given proposition utskottets hemställan
i mom. lil av kammaren bifallen.

Punkten 121.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 122.

Lades till handlingarna.

Punkterna 123—129.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 130.

Lades till handlingarna.

Punkten 131.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 132.

Lades till handlingarna.

Punkterna 133—143.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 144, angående fortbildningskurser i hygien för lärare, skolläkare
och skolsköterskor.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten
146, föreslagit riksdagen att till Fortbildningskurser i hygien för lärare, skolläkare
och skolsköterskor för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 45 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
till Fortbildningskurser i hygien för lärare, skolläkare och skolsköterskor
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 44 000 kronor.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

127

Fortbildningskurser i hygien för lärare, skolläkare och skolsköterskor. (Forts.)

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Oscar Olsson, Pauli,
Sven Larsson, Gustaf Karlsson, Johan Eric Ericson, Törnkvist, Bergström och
Viklund, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte till
Fortbildningskurser i hygien för lärare, skolläkare och skolsköterskor för budgetåret
1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 45 500 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Bergström: Herr talman! På denna punkt har utskottsmajoriteten
ifrågasatt en sänkning av de förut utgående arvodena till de läkare och lärare,
som ha tagits i bruk för dessa kortare kurser i sexuell undervisning. Detta
motiveras av utskottsmajoriteten med -—• och det är självfallet, eftersom man
yrkar en nedsättning — att dessa arvoden synas något högt tilltagna. Utskottet
hyser denna uppfattning så mycket mer som man sedan dessa arvoden
en gång fastställdes har att räkna med att dessa läkare och lärare i fortsättningen
få en nu utarbetad handledning för undervisningen, som kommer att
i mycket hög grad underlätta denna.

Vi äro nu några reservanter, inalles åtta som icke velat vara med på att
pressa ned dessa arvoden — det är fråga örn en tia i varje fall för föreläsningstimme
eller undervisningstimme. Vi ha reserverat oss av det skälet att
vi befara, att om man nu skulle sänka dessa arvoden skulle detta komma att
vålla skolöverläkaren rätt stora svårigheter i hans strävan att organisera
denna verksamhet. Sannolikt förhåller det sig på det sättet, att han redan har
avtalat med läkare och lärare på basis av de förut gällande villkoren, som
man haft anledning att räkna med skulle komma att beviljas även av årets
riksdag. Då vore det ju tråkigt, örn sådana svårigheter skulle bli följden av
en nedsättning av dessa arvoden. Det är den besparing som man skulle kunna
göra icke värd. Jag vet, att svårigheterna att organisera denna verksamhet
ändå varit rätt stora.

Beträffande speciellt den handledning som utskottsmajoriteten åberopar som
ett skäl bland andra för att sänka arvodena i fråga vill jag erinra örn att när
dessa arvoden på sin tid fastställdes av riksdagen till de belopp, som vi reservanter
vilja att kammaren ånyo skall besluta, så räknade man med att denna
handledning skulle komma att stå till förfogande för lärarna vid dessa kurser.
Det är icke deras fel, att utarbetandet av handledningen har fördröjts. Den
skulle enligt beräkning lia varit färdig för länge sedan, men det är andra
omständigheter som gjort att den har försinkats. Beträffande arvodenas storlek
vilja vi också peka på, att man i fråga örn läkarna icke får förbise, att det här
är fråga örn på sitt område mycket dugande läkare, som under de dagar då de
äro upptagna med denna kursverksamhet naturligtvis få avstå kanske rent av
ganska betydande inkomster från sin lakarp Taktik.

Med åberopande av dessa skäl ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som på ifrågavarande punkt är avgiven av herr Oscar Olsson m. fl.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den föregående talaren använde i
detta sammanhang ett uttryck, sorn jag tyckte knappast är tillämpligt. Han
talade örn att man ville pressa ned de föreläsningsarvoden som det här gäller.
Dessa föreläsare ha haft ett arvode, som för läkarna uppgått till 60 kronor
per timme och för lärarna till 40 kronor per timme. Nu äro dessa kurser så
planerade, att vederbörande föreläsare samma dag hålla tre olika föreläsningar
i en följd. Det blir alltså 180 kronor per dag för läkarna och 120 kronor per
dag för lärarna. Jag tror inte, att det är något så förfärligt vanskligt, om
man, som utskottets majoritet här bär föreslagit, sänker dessa arvoden med

128

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Bidrag till
vissa kostnader
för vämtjänstutbildning
vid de
allmänna
läroverken
m. fl. läroanstalter.

Fortbildningskurser i hygien för lärare, skolläkare och skolsköterskor. (Forts.)
det föreslagna beloppet till 50 kronor respektive 30 kronor per timme. Det betyder,
att läkarna för varje sådan kurs erhålla ,150 kronor och lärarna 90 kronor.
Vad lärarna beträffar torde de dessutom få sin lön.

Vi ha från våra utgångspunkter ansett, att detta i och för sig icke är någon
stor ekonomisk fråga. Det belopp som skiljer reservanternas förslag från
utskottets begränsar sig till 1 500 kronor. Men vi anse, att det här är fråga
örn så pass rundligt tilltagna arvoden, att man mycket väl kan räkna med att
de av utskottet föreslagna beloppen icke innebära någon svältavlöning, utan
det går nog att ordna dessa kurser även med de av utskottet föreslagna arvodena.

Herr Bergström talade örn att läkarna få avstå betydande belopp av sina
praktikinkomster. Det är nog litet svårt både för herr Bergström och för mig
att uttala sig örn de belopp, som det här kan vara fråga örn. Men vi förutsätta,
att dessa kurser planeras i förväg i så god tid, att vederbörande kan ordna sin
praktik, i varje fall när det gäller sådana besök som beställts på förhand, så
att han icke behöver avstå denna inkomst utan kan skjuta på denna del av
sin praktik till en annan tid. Det är väl alltså icke så stor risk för förluster i
detta hänseende.

När det sedan gäller svårigheten att ordna avtalen med lärarna vid dessa
kurser, så vill jag nämna, att vi haft skolöverläkaren, doktor Herlitz, uppe
på avdelningen. Han meddelade visserligen, att det icke vore något särskilt
behagligt, örn utskottet företog denna reducering av arvodena, men han gjorde
icke gällande, att det därför skulle bli omöjligt att ordna kurserna. Han hade
naturligtvis räknat med att de arvoden som Kungl. Majit föreslagit skulle
komma att utgå, och därför hade han vid korrespondens med vederbörande
lärare utgått från dessa arvoden.

Jag tror, som sagt, herr talman, att riksdagen lugnt kan ta utskottets förslag.
Jag har hört, att första kammaren tidigare i dag bifallit detsamma, och
den har alltså tagit den risk som herr Bergström ville göra gällande skulle
ligga i att pressa ned arvodena till läkarna från 180 till 150 kronor per dag.
Jag tycker, att denna nedpressning icke är så fruktansvärd, att man icke kan
ta ansvaret för den.

Jag ber herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på bifall till
den vid punkten avgivna reservationen; och biföll kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Punkten 145.

Lades till handlingarna.

Punkten 146, angående bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Majit under åttonde huvudtiteln, punkten
148, föreslagit riksdagen, att såsom Bidrag till vissa kostnader för vämtjänstutbildning
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter för budgetåret 1945/
46 anvisa ett reservationsanslag av 110 000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar Persson i Vinberg och Sundström i Skövde
väckt motion (lii 240), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

129

Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter. (Forts.)

punkt 148 under åttonde huvudtiteln i 1945 års statsverksproposition angående
ett reservationsanslag å 110 000 kronor för budgetåret 1945/46 såsom
bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter icke måtte bifallas samt att värntjänstutbildning
från och med höstterminen 1945 ej skulle anordnas vid ifrågavarande läroanstalter.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte såsom Bidrag till vissa kostnader för vämtjänstutbildning
vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter för budgetåret 1945/46
anvisa ett reservationsanslag av 110 000 kronor;

b) att motionen II: 240 måtte anses besvarad med vad utskottet i sin motivering
anfört.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Karl Andersson, Mårtensson,
Viklund, fru Alvén och herr Hoppe, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionen II: 240 och förty hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionen II: 240, avslå Kungl. Maj :ts förslag.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Viklund: Herr talman! Vid statsutskottets behandling av denna punkt,
som rör anslaget till värntjänsten för skolungdom, voro vi fem ledamöter som
reserverade oss för bifall till motionen nr 240 i denna kammare av herr Persson
i Vinberg och herr Sundström i Skövde. Enär jag tillhör dessa reservanter
vill jag angiva ett par huvudskäl, som ha varit avgörande för mitt ståndpunktstagande
i frågan, och jag tror, att samma skäl också ha varit vägledande för
mina medreservanter.

Det behöver väl inte framhållas, att vårt ställningstagande i detta fall inte
är dikterat av någon ljum inställning till vår militära försvarsberedskap, någon
vacklande försvarsvilja eller handräckning åt någon möjligen befintlig
beredskapströtthet. Det är enbart praktiska och principiella skäl som varit
vägledande för vårt liksom också med säkerhet för motionärernas ställningstagande
till frågan. Kring detta spörsmål ha ju meningarna tidigare brutit
sig, och det är klart, att meningarna äro delade även nu.

När denna värntjänst för fyra år sedan kom till, så skedde det under ganska
svåra födslovåndor. Och ändå var det under en tid och ett stämningsläge,
då det mesta som kunde åsättas beredskapsetikett anammades utan något vidare
knorrande. De som omhuldade denna skolungdomens värntjänst motiverade
sin ståndpunkt med försvarsmilitära skäl. Skulle vi möta kriget och krigets
påfrestningar, vore det nödvändigt, att skolungdomen hade fått dessa 35
timmars värntjänstutbildning, menade man. »Örn kriget kommer», frågade
man, »vem är då beredd att ta ansvaret för att ha hindrat en sådan här utbildning?»
Veropet mot dem som hade en sådan inställning skallade genom
hundraden av sidor riksdagsprotokoll från debatten i frågan den gången.

I någon mån torde man nog också kunna säga, att undervisnings-, utbildnings-
och uppfostringsidealet, som det ter sig i en del agdra länder i världen,
också haft sin inverkan på tänkesättet här. Det traditionella skolväsendet och
undervisningsväsendet ansågs ju därute åstadkomma ett bleksiktigt och mjukhänt
släkte. Litet mera marscherande efter kommando skulle ge friskare färg
på kinderna, och handskandet med gevär, granat och pansarnäve skulle ge åt
släktet de hårdare nävar som tiden krävde. Vid det här laget torde det råda
en enhällig mening örn att denna skolungdomens värntjänst saknar försvars Andra

kammarens protokoll 1945. Nr 10. 9

130

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Bidrag till vissa kostnader för vämtjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter. (Forts.)

militär betydelse, liksom också krigets fortsatta förlopp och yttringar nödvändiggjort
en justering av föreställningen om pojksoldatens betydelse i det
moderna kriget.

Vad nu beträffar läroverksungdomens frilufts- och idrottsbetonade värntjänst,
så underskatta reservanterna på intet sätt värdet av den. Orienteringsövningar,
lägerslagning, kompassundervisning, fingerad sjukvård och livräddning
m. m. ha säkert sin stora betydelse, inte minst som motvikt till det teoretiska
plugget. Alla samhällsåtgärder som kunna ge ungdomen kroppslig
spänst, stärka hälsan samt öva dess förmåga att klara praktiska uppgifter och
detta, under former, som odla och stärka den kamratliga samlevnaden, de ligga
helt i linje med skolans syfte. Men allt detta bör tillgodoses under hela läsåret.
Vi reservanter dela motionärernas mening, att dessa övnings- och träningsbehov
böra tillgodoses under den tid som är anslagen för gymnastik och idrott
och under friluftsdagar. Att som nu sker en särskild del av ferierna skall anslås
för dessa övningar kan inte vara trängande nödvändigt och inte heller
praktiskt. Detta att hemmen skola utrusta och skicka iväg ungdomarna minst
en vecka tidigare vållar avsevärda olägenheter. Dels blir det tyngre för ekonomiskt
mera känsliga hem, och dels går man miste örn ungdomens hjälp i hemmen.
Enligt auktoritativa uppgifter, som jag erhållit, ha i vissa landsdelar
mer än 50 procent begärt ledighet från denna värntjänst med angivande som
skäl, att man behövts som hjälp i hemmen och då i första rummet som hjälp vid
skördearbete. De som sökt ha också erhållit befrielse från värntjänsten. Därtill
kommer också, att de som underkänts i ett eller flera ämnen och som måste
ferieläsa erhållit ledigt för tentamina. Men det är uppenbart, att man därigenom
också har frångått principen örn obligatoriskt deltagande i värntjänstem
Meningen har väl varit, att alla skulle vara med i den. Detta sker bäst
därigenom, att värntjänstens civila och friluftsbetonade moment inläggas i
friluftsdagarnas program under läsåret.

Vad beträffar värntjänstens kvalificerade övningar: militärövningarna, skjutningen,
så anse vi reservanter liksom motionärerna, att det militära värdet av
dessa har överskattats och att de nu ha ringa eller ingen betydelse ur försvarssynpunkt.
_ Principiellt äro vi också motståndare till en kategoriklyvning på
militärutbildningens område, som hänvisar den intellektuella ungdomen till ett
läger och den övriga ungdomen till ett annat. Gruppbildningar på militärutbildningens
område lia aldrig åstadkommit något gott. De lia varit en ständig
källa till splittring, misstro och misstänksamhet. Genom den allmänna värnplikten
är det sörjt för att samhällets militära utbildningsbehov blir tillgodosett.
Vårt nya civila försvarsväsen fyller vad som i beredskapshänseende fordras
därutöver. Sakkunniga och entusiastiska organisatörer av skolungdomens
kvalificerade värntjänst anse, att denna helt kan ordnas inom civilförsvarsväsendets
ram. Därutöver finnas folkrörelser för värntjänstens frivilliga utövande
och skjutskicklighetens främjande. I dessa finns rum för alla grupper, där
äro övningarna gemensamma och målsättningen gemensam och klar för ''alla.
Samhället ^mår bäst av en sådan ordning, särskilt under påfrestande tider.

Under sådana förhållanden anse vi reservanter i likhet med motionärerna, att
värntjänstövningarna i deras nuvarande form kunna upphöra. Att det först
skulle vara erforderligt med en utredning kunna vi ej anse nödvändigt. De
kunna omedelbart inordnas under reglerna för civilförsvaret, och för det behövs
bara ett cirkulär.

Pa olika områden av vart samhällsliv har balansen rubbats av händelsernas
tryck. Improvisationer ha företagits. Ett och annat, som beslutats, har varit
betingat av händelsernas tryck och stämningsläget för tillfället. Men på det

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

131

Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter. (Forts.)

ena området efter det andra sträva statsmakterna att åstadkomma en återgång
till normala förhållanden. Det synes då också lämpligt, att det på undervisningens
och fostrans område återföres en ordning, som vilar på vår egen under
tiden bildade tradition och tager sikte på vårt undervisningsväsens målsättning.

Därför ber jag att få yrka bifall till den av herr Karl Andersson m. fl. till
utskottets utlåtande vid denna punkt fogade reservationen, vilket skulle innebära
bifall till motionen nr 240 i denna kammare.

I detta anförande instämde herrar Jacobson i Vilhelmina, Äkerström, Skoglund
i Umeå och Nilsson i Varuträsk, fröken Nygren, herrar Severin i Gävle,
Norén och Mäler, fru Alvén, herrar Andersson i Surahammar, Andersson i
Mölndal, Sundberg och Lundberg, fröken Olsson, herrar Sköldin, Eriksson i
Sandby och Hermansson, fru Gustafson, fru Västberg och fröken Öberg.

Herr Borgström: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att polemisera
mot den föregående talaren i den mån han riktade sin kritik mot värntjänstövningarnas
i våra skolor betydelse ur försvarets synpunkt. Jag delar nog
i stort sett hans uppfattning att de militära övningar, som där kunna komma
i fråga, icke lia någon större betydelse, och jag tillhörde också dem sorn, när
vämtjänsten infördes, betraktade hela denna anordning med synnerlig olust.
Detta gjorde jag därför att jag alltid haft den uppfattningen, att skolan skall
sköta sina angelägenheter och försvaret sina, en uppfattning, som man kan
hävda med så mycket större styrka, sedan vi lia fått den längre värnpliktstjänstgöring,
som följde med den senaste försvarsordningen. När denna motion
behandlades på vederbörande avdelning i statsutskottet, kritiserade jag, då jag
yttrade mig, det militära inslaget i dessa övningar. Jag kritiserade övningarna
icke bara av det skäl, att jag anser dem vara av minimalt värde ur försvarssynpunkt.
utan också av den anledningen att man i stor utsträckning
lämnar ut pojkarna till underofficerare och underbefäl, vilka äro föga lämpliga
som handledare för vår skolungdom. Det har också varit oss bekant, att
man från skolans sida funnit värntjänsten vara ett störande inslag, och vi
lia heller icke varit okunniga om att den i stor utsträckning väckt olust även
på föräldrahåll.

Man kan då fråga, varför vi icke ha gått på motionens linje och yrkat på
värntjänstövningarnas omedelbara avskaffande. På denna fråga vill jag svara,
att skälet har varit det, att det i vämtjänstövningarna vid våra skolor ingår
icke bara rent militära övningar utan även en hel del övningar, som kunna
motiveras av rent civila skäl, och dessutom är det en del övningar som ha
direkt sammanhang med vårt behov av civil försvarsverksamhet på olika områden.
Det ingår även andra saker, exempelvis orienterings övningar, vilka äro
nyttiga allt igenom, en utbildning i lägerliv, som kan komma människorna till
godo, då de som vuxna njuta sin semester eller vid andra tillfällen komma ut i
skog och mark o. s. v. Vi, som tillhöra majoriteten, mena med andra ord, att
man här icke skall, som någon sade under debatten i första kammaren, kasta
ut barnet med badvattnet, utan att man bör försöka skilja det ena från det
andra och taga sikte på att få bort det som icke har med skolan att göra och
som icke passar in i dess allmänna verksamhet, och behålla det, som hör samman
med uppfostran av ungdom över lag, och detta kan man icke gärna göra
på annat sätt än genom att man får denna sak gjord till föremål för cn översyn
ur olika synpunkter. Det iir därför resultatet av vår behandling av motionen
blivit detta uttalande örn att ifrågavarande angelägenhet genom Kungl. Maj:ts

132

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Bidrag till vissa kostnader för v ä rut j ä n slut hildu i n g vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter. (Forts.)

försorg bör göras till föremål för en omprövning, för en undersökning i syfte
att utröna det värde, som det ena eller andra inslaget i värntjänstövningarna
kan ha ur försvarets synpunkt eller ur andra synpunkter.

Nu Ilar ju första kammaren bifallit utskottets hemställan oell sålunda för
sitt vidkommande understrukit önskemålet örn en sådan omprövning och undersökning
av dessa förhållanden. Skulle nu andra kammaren taga reservationen,
så blir det givetvis gemensam votering, eftersom det är en anslagsfråga,
men då skola vi också lia blicken öppen för att örn Kungl. Maj :ts förslag örn
beviljande av ett anslag på 110 000 kronor till denna verksamhet skulle segra
i den gemensamma voteringen, då förfaller också förslaget örn att riksdagen
i en skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla, att Kungl. Maj :t måtte underkasta
denna verksamhet en nyprövning och närmare granskning.

Herr talman, av dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Efter herr Viklunds mycket ingående
anförande kan jag fatta mig tämligen kort. Alla de synpunkter, som
motionärerna och övriga kammarledamöter, vilka dela deras uppfattning,
kunnat lägga på denna fråga, ha redan framkommit.

Jag vill bara understryka några få saker. Den första är, att värntjänsten
ju tillkom i en kritisk, upprörd situation, då även den allra minsta manifestation
utåt av vår försvarsvilja hade en viss betydelse. Jag är övertygad örn
att många, som den gången röstade för värntjänstens införande, gjorde det
just med tanke på detta. När nu icke det motivet längre är bärigt därför att vi
säkerligen utan att bliva misstänkta för bristande försvarsvilja och bristande
redebogenhet att hävda vår självständighet kunna avskaffa värntjänsten, tror
jag, att tiden är inne att göra det och göra det omedelbart. Jag kan nämligen
icke anse, att herr Bergströms resonemang hade en sådan bärighet, att det kan
motivera en allmän utredning utav redan självklara ting, ty alla de civila moment,
som ingå i värntjänsten, ingå också redan nu i stor utsträckning i friluftsdagarnas
och idrottsdagarnas program. Herr Bergström nämnde till exempel orienteringen.
Det är ju alldeles uppenbart, att örn man på friluftsdagar och idrottsdagar
överhuvud taget skall ha någonting att syssla med under större delen
av läsåret, så är det just med orienteringsövningar och liknande sysselsättningar.

Jag kan icke heller tillmäta den omständigheten att första kammaren redan
fattat ett beslut -— för övrigt med bara tio rösters majoritet — till förmån för
utskottets förslag en sådan betydelse, att andra kammaren av den anledningen
skulle avstå ifrån att gå på reservanternas linje. På grund av den knappa
skillnaden i röstetal är det tydligt, att örn majoriteten i andra kammaren blir
något så när stor, så är utgången i den gemensamma voteringen given till förmån
för reservationen. Herr Bergström hade ytterligare ett skäl att andraga
till stöd för sin åsikt, att andra kammaren icke genom att bifalla reservationen
borde låta frågan gå till gemensam votering. Han framhöll, att utskottets
motivering skulle falla bort. Jag föreställer mig, att även örn en sådan situation
skulle uppstå, att motiveringen folie bort, Kungl. Maj:t ändå skulle taga
sig en funderare på saken till nästa år. Vi lära således icke behöva riskera
någon större katastrof genom att nu ge oss in på vågstycket med en gemensam
votering i frågan.

Herr talman! För ögonblicket skall jag icke fördjupa mig vidare i detta
ärende utan ber att få yrka bifall till den av herr Karl Andersson med flera
avgivna reservationen.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

133

Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter. (Forts.)

Herr Bergström erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Herr Sundström yttrade, om jag fattade honom rätt, någonting örn
att en utbildningsverksamhet av samma slag som den, vilken förekommer under
värn tjänsten, i stor utsträckning pågår i våra skolor under friluftsdagarna.
Man bör göra en undersökning örn hur man skall kunna organisera in allt,
som man hos den nuvarande värntjänsten finner tacknämligt, inom ramen för
skolans friluftsdagar. Sannolikt får man, örn man skall kunna behålla det
man vill behålla av värntjänsten, lov att i någon mån vidga ramen för friluftsdagarna.
Saken bör väl ändå, såvitt jag förstår, göras till förmån för en
närmare omprövning. Även detta skäl talar enligt min mening till förmån för
utskottets hemställan, till vilken jag fortfarande yrkar bifall.

Herr Sundström i Skövde, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag nämnde endast den civila delen av värntjänsten,
som nu i viss utsträckning förekommer på skolans idrottsdagars
övningsprogram. Jag vill också säga, att jag icke tror, att det är nödvändigt
att förbereda någon utökning av idrottsdagarnas antal vid våra skolor. Jag
har under åtskilliga år varit i tillfälle att iakttaga det sätt, varpå dessa idrottsdagar
utnyttjas. Jag tror icke jag gör mig skyldig till någon överdrift, örn
,jag vågar uttala det omdömet, att programmet för idrottsdagarna, för att
idrottsdagarna skola kunna rationellt utnyttjas, är i behov av ett tillskott, men
det finns ingen anledning att av den anledningen förbereda en utökning av
idrottsdagarnas antal.

Härefter anförde:

Herr Malmborg i Skövde: Herr talman! Jag har kommit att_ tillhöra utskottets
majoritet. Jag säger med avsikt »kommit att tillhöra», ty jag har varit
ytterst tveksam, när det gällt att taga ställning i denna fråga. Jag skall därför be
att i allra största korthet få deklarera min ståndpunkt. När riksdagen på sin tid
antog förslaget örn införande av värntjänstutbildning, innebar detta en mycket
liten eftergift för de från speciellt försvarsintresserat håll framförda kraven,
jämfört med det långtgående sakkunnigeförslag, som låg till grund för propositionen
i ärendet. Jag tror, att det ur folkpsykologisk synpunkt var klokt, att
riksdagen intog den ståndpunkten, då ju ett rent avslag säkerligen skulle tagits
till intäkt för en osund och skadlig agitation nied anklagelser för bristande förståelse
för rikets allvarliga läge. Nu vill jag här betona, att utskottet föreslagit
en utredning, som skulle avse att undersöka vilket värde värntjänstövningarna
kunna ha ur försvars- och beredskapssynpunkt. Vidare skulle utredas, örn
utbildningsprogrammet är i alla avseenden ändamålsenligt upplagt. Utredning
skulle dessutom ske beträffande tiden för övningarnas förläggande. Vad beträffar
värntjänstövningarnas värde ur försvars- och beredskapssynpunkt delar
jag nog motionärernas uppfattning, men det är måhända icke omotiverat, att en
utredning får bringa klara fakta på den punkten. Det ingår ju också, som tidigare
nämnts, i denna utbildning flera moment, som ha sitt stora allmänt samhälleliga
värde. Det är ju fråga örn utbildning i olycksfallsvård, luftskydd,
brandskydd, naturvärn och, för kvinnliga elever, hemsjukvård. Det är nog icke
alldeles omotiverat, att en utredning här får bringa klarhet om vilka moment
och i vilken utsträckning dylik utbildning fortfarande bör förekomma. Vid utredningen
lär man också vinna klarhet om hur utbildningen lämpligen skall
bedrivas och hur den skall förläggas, vilken plats den skall ha på skolans schema.
Som lärare tycker jag det är önskvärt, att man får klarhet i dessa hanse -

134

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutändning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter. (Forts.)

enden, och därför finner jag, herr talman, för min del, att utskottets utredningsförslag
har skäl för sig. Icke minst med tanke på det läge, i vilket frågan nu
har kommit, anser jag det klokt, att kammaren bifaller utskottets förslag.

Herr Sefve: Herr talman! Het kan icke nekas till att värntjänsten vållar
ganska stor olägenhet både för skolan och för lärjungar och föräldrar, framför
allt för de föräldrar, vilkas barn skola söka in i gymnasium men ännu icke veta,
om de komma in. Denna olägenhet vållas icke så mycket, kan man säga, av
värntjänstens innehåll, som fastmera av dess förläggning i tiden. Ingen torde
för närvarande kunna säga, vilket värde värntjänsten överhuvud taget har. Nu
lia vi i alla fall haft den i ungefär fyra år, och därunder ha vi gjort en hel del
erfarenheter. Jag tycker det är ganska rimligt, att man gör en undersökning
angående värntjänstens värde ur olika synpunkter. Örn man därvid finner, att
den hör bibehållas, bör det utredas, hur man skall råda bot på olägenheterna.
Jag tycker i likhet med majoriteten i utskottet, att man bör göra en undersökning.
Först sedan den undersökningen är gjord, bör man taga ställning till
värntjänstens vara eller icke vara.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Swedberg: Herr talman! Jag har icke velat avstå från att deklarera,
att jag icke kan finna de argument, som anförts för bibehållande av skolungdomens
värntjänst, vara på något sätt eller i något fall övertygande. Icke ens
de ivrigaste förespråkarna för ifrågavarande tjänst hävda, att den har någon
större betydelse ur beredskaps- eller försvarssynpunkt. Påståendet, som jag
hört tidigare i dag, att denna värntjänsts avskaffande ändå skulle innebära
signaleringen, att faran för vår del skulle vara över, förefaller mig onekligen
litet svårt att förstå. Man har vidare anfört, att värntjänstens betydelse skulle
ligga däri, att den främjar ungdomens allmänna fysiska fostran. Men skolan
har ju också andra former för att tillgodose detta krav. Som fader till några
ungdomar just i den ålder det här är fråga om har jag fått den bestämda uppfattningen,
att en ganska rundligt tillmätt tid ägnas detta intresse inom ramen
för skolans ordinarie arbetsplan. En ingalunda obetydlig tid anslås sålunda
för idrottslov, idrottsövningar, gymnastik, orientering, utflykter och friluftsliv
av olika slag. Man har svårt att se någon vinst av att, såsom nu sker, dubblera
en verksamhet, som dock är ensartad eller i stort sett avser alldeles samma
ändamål.

Jag vill tillåta mig att fästa uppmärksamheten på att vi här ha att göra
med en fråga, som i högsta grad rör hemmen. Det göra ju alla frågor i vår
tid, som hava med de elementära skolorna och den elementära undervisningen
att göra. Som bekant propageras nu mycket för ett intimt samarbete mellan
skola och hem. Alla torde vara eniga örn att ett sådant samarbete är till
fromma för skolans verksamhet och de ungas fostran. Men vid sådant förhållande
finns det, synes det mig, särskild anledning att i förevarande fall lyssna
till hemmens röst.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid att det i vårt land verkligen finns en
mycket utbredd opinion mot skolungdomens värntjänst, en opinion som påtagligen
har mycket stark förankring just i hemmen. Flera kvinnoorganisationer
både politiska och opolitiska ha sagt sitt ord i denna sak, då de i mycket klara
yttranden enträget vädjat till riksdagen att nu avskaffa denna värntjänst.

Personligen bär jag den mycket bestämda uppfattningen, att det icke kan
vara önskvärt, utan att det i stället är i högsta grad olyckligt att på ett så
tidigt stadium som det här är fråga örn sätta vapen i händerna på våra barn

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

185

Bidrag till vissa kostnader för vämtjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter. (Forts.)

och öva dem i vapnens bruk. Jag tvekar ej att säga, att jag i skolungdomens
värntjänst ser en tendens till en samhällets militarisering, som jag måste beteckna
som allt annat än önskvärd. Därför hoppas jag att denna kammare nu
skall taga det av motionärerna och reservanterna föreslagna steget och avskaffa
värntjänsten.

Jag anhåller således, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Sandberg.

Herr Onsjö: Herr talman! Jag kan i många stycken instämma i den argumentering,
som anförts av motionärerna och reservanterna. Jag tror, att de lia rätt,
när de påstå, att värntjänsten ur militär försvarssynpunkt icke har så stort
värde. Värntjänsten vållar både skolungdomen och deras föräldrar ganska
stora olägenheter, och det är ett allmänt önskemål, att dessa övningar så snart
som möjligt rensas bort från skolan. Men jag kan icke dela den otålighet, som
motionärer och reservanter lägga i dagen, när det gäller att få bort dessa
värnt jänstö vningar.

När vämtjänisten infördes 1941 var det väl därför ätt vi liksom ville markera,
att vi voro beredda att göra allt för att kunna försvara oss, örn krigets
olycka skulle komma över oss. Att vi nu skulle tro, att vi kommit i en sådan
situation, att icke ett sådant motiv föreligger, det tycker jag emellertid är litet
djärvt. Min ärade kamrat på skaraborgsbänken herr Sundström sade också, att
värntjänsten tillkom i en kritisk situation, men att det motiv som då fanns
icke längre gäller. Det synes mig vara litet djärvt att säga, att situationen
icke är kritisk, så länge kriget icke är slut. Örn denna vämtjänst, sedan den
nu en gång blivit genomförd, helt plötsligt slopas, skulle man lätt kunna få
den uppfattningen, att vi redan signalerat så att säga »faran över». Detta
skulle förvisso vara beklagligt. Man får kanske ej heller frånkänna dessa
värntjänstövningar allt värde. De torde väl i alla fall ha ett visst värde som
fysisk ifostran och fysisk beredskap. Därför borde vi giva oss litet till tåls.
Vi hoppas väl alla att det åtminstone inom ett år skall bli sådana förhållanden,
att vi kunna bli eniga örn att slopa värn tjänstövningarna. Jag tycker att
utskottet här gått så långt, att motionärerna kunde känna sig ganska väl tillfreds
på den punkten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmström: Herr talman! Då jag genom en motion vid 1940 års riksdag
kanske kommit att föranleda den utbildning, som det här är fråga om, må det
tillåtas mig att säga några ord.

Min motion var enkelt upplagd. Det har förut bär i debatten erinrats om
det läge, i vilket riksdagen antog motionen. Det belyser ju också det militära
värdet av värntjänstutbildningen, som man nu från ett par talares sida anser
det icke vara vidare bevänt med. Det var alltså vid den tidpunkten, då man
fått klart för sig, att det moderna kriget sträcker sig ut över ett lands alla delar
och att man måste sätta det totala försvaret mot det totala kriget. Vi måste
bli ett folk i vapen. Det var ungefär de synpunkterna jag hade då jag lämnade
min motion. Jag vill säga att jag hade aldrig drömt att vad jag motionerade
örn skulle få den utsträckning, som det kom att få; jag talade överhuvud taget
icke alls örn »värntjänst» i motionen. Mitt yrkande var kort och gott detta:
»att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning
örn införande av skjututbildning för gossar samt utbildning i röda korstjänst
och lottaverksamhet för flickor i högre allmänna läroverk och motsvarande
läroanstalter».

13(> Nr 16. Onsdagen den 18 april 1945 em.

Bidrag till vissa kostnader för värntjänstulbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter. (Forts.)

Riksdagen biföll motionen, och Kungl. Maj :t tillsatte en kommitté. Men
denna kommitté kom att bestå av idel entusiaster på detta område, vilka icke
hade någon erfarenhet av vad som var parlamentariskt gångbart. Jag tvekar
icke att säga, att de sköto över målet. De kommo med ett alltför vittomfattande
förslag. Redan när detta publicerades väckte det — jag säger utan
tvekan helt naturligt — en opposition. Denna opposition kom icke bara att
rikta sig mot den reella innebörden i förslaget, utan också — medvetet eller
omedvetet -—• mot själva idén.

Det var alltså enligt mitt förmenande under ganska olyckliga förhållanden
denna sak startade. Det blev för mycket. Herr Viklund har talat om vad det
rör sig örn; det är ännu flera saker som skola förekomma under denna utbildning.
På många håll har man haft olämpliga ledare. Hela saken har därigenom
kommit i misskredit; den har icke blivit populär. Men jag anser, att
man nu bör reda upp dessa saker genom en utredning.

Herr Viklund såg en hel del förtjänster hos denna värntjänstutbildning men
ansåg den också behäftad med stora nackdelar. Jag tycker, att herr Viklunds
anförande var en ganska god motivering för en utredning, som kan väga dessa
fördelar och nackdelar mot varandra.

Herr Sundström sade, att vi behöva ingen utredning örn saker, som äro självklara.
Det är rent subjektivt. Vad herr Sundström anser självklart anser en
annan icke självklart. Självklarheten bör komma fram just efter det saken
prövats genom en utredning.

Jag vill instämma med herr Onsjö, när han frågade: vad är det för brådska
med denna sak? Motionärerna säga själva, att ur statsfinansiell synpunkt betyda
utgifterna för värntjänstutbildningen ganska litet. Jag kan liksom herr
Onsjö icke förstå, varför det skall råda en sådan hets, när man bedömer denna
sak. Vi kunna lugnt vänta och låta den pågå ett år till. En ändring måste det
bli, anser jag. Jag finner det i stora delar misslyckat nu, men därför skall
man ej sumpa hela idén.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Skoglund i Doverstorp instämde häruti.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Andrén: Herr talman!
Jag har ingen anledning att motsätta mig önskemålet örn en utredning, varom
utskottet hemställt under denna punkt. Denna värntjänst infördes under budgetåret
1941/42, och det kan vara på tiden att samla de erfarenheter, som gjorts
under dessa år för att med ledning av dem justera och rationalisera de värntjänstövningar
som för närvarande bedrivas. o

Den siste ärade talaren var inne på den motion vid 1940 ars riksdag, som
föranledde den utredning, som i sin tur ledde till värntjänstens införande. Det
kan vara försvarligt och motiverat, örn jag då något dröjer vid den motion,
som föranlett avslagsyrkandet från reservanternas sida. Jag måste först och
främst med tillfredsställelse konstatera, att denna motion icke går på en principiellt
pacifistisk linje. Den är icke något utslag av den eviga optimism, som
evigt hoppas, att den eviga freden omedelbart skall inträda, utan den försöker
i stället lägga en praktisk motivering för sitt avslagsyrkande. Hur är denna
praktiska motivering beskaffad? Motionärerna framhålla först och främst,
att värntjänstövningarna bereda stora svårigheter för dem. som icke äro bosatta
på skolorten utan måste resa från främmande plats. Jag vill erinra örn,
att dessa svårigheter lätt kunna undanröjas. Ty varje lärjunge, som anmäler
sig vilja deltaga i skördearbete, blir regelbundet befriad från värntjänsten.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

137

Bidrag till vissa kostnader för värntjönsia!bildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter. (Forts.)

Detta Ilar tydligen varit bekant även för motionärerna, men motionärerna vilja
göra gällande, att det endast är de sista årens krisförhållanden som göra det
möjligt för skoleleverna att erhålla sådant skördearbete. Med den erfarenhet
jag har från landsbygden måste jag i alla fall säga, att under skördetiden är
det alltid och kanske också överallt — men därom vågar jag icke säga något
—• behövligt att få skördearbetare. Skördearbete kan man alltid erhålla, örn
man bara vill erhålla det. Jag tror icke, att de praktiska skäl som anföras för
värntjänstens avskaffande väga så särskilt tungt.

Örn vi gå till opinionsbildningen i landet är det uppenbart, att den går på
mera pacifistiska linjer. Det är också klart, att vissa av dessa pacifistiska
stämningar och tonfall skymtat i debatten i dag; jag tyckte mig höra dem
när herr Swedberg talade. Emellertid tror jag icke, att man får överdriva dessa
tonfalls betydelse här i kammaren. En sak är likväl säker. Det är, att örn
riksdagen fattar beslut att avskaffa värntjänsten, skulle man över allt i landet,
framför allt i de mera pacifistiskt inriktade kretsarna, få den uppfattningen,
att nu vöre krisen över. Jag tror icke, att det är lämpligt, att Sveriges riksdag
ger svenska folket denna signal.

En sak, som i detta sammanhang behöver diskuteras och som vi även diskuterat,
är värdet av denna värntjänst ur rent militär synpunkt. Vi kunna ju
först och främst klart konstatera, att flickornas värntjänstutbildning i varje
fall ej kan ha någon som helst militär betydelse, ty i denna värntjänstutbildning
ingår icke något militärt inslag. Vad gossarnas värntjänstutbildning beträffar
förekomma onekligen vissa militära inslag, men jag tror dock, att
man icke skall överdriva deras betydelse. Men örn man icke överskattar deras
betydelse, förstår jag inte, varför man ur pacifistisk synpunkt anser nödvändigt
att gå i härnad mot värntjänsten. Vad är det som värntjänsten egentligen
bjuder? Jag har här en liten översikt, gjord av den, som framför andra har
kontrollen över värntjänsten. Jag skall icke gå in på detaljer utan bara nämna
att för gossarnas del ingå lägertjänst, orientering, observations- och rapporttjänst,
olycksfallsvård, luftskydd och brandtjänst, undervisning i naturvärn,
livräddning, hemsjukvård, ledarutbildning o. s. v. Jag tror att det är
saker som alla skolpojkar tycka vara roligt att veta något om.

Om jag får upptaga tiden med en redogörelse för vad flickorna få lära sig.
tror jag att i varje fall riksdagens kvinnliga ledamöter skola säga sig, att det är
en ovanligt nyttig undervisning den kvinnliga ungdomen i de högre allmänna
läroverken får. Det är luftskydd, olycksfallsvård och livräddning, hemsjukvård,
lägertjänst, observations- och rapporttjänst, terrängövningar och orientering
samt en övningsgren som innefattar många olika moment, rubricerade såsom
organisation, film, föredrag m. m.

Vi se, att det är många fredliga sysselsättningar som inrymmas i denna
värntjänst. Jag tycker därför, att det icke är motiverat att från pacifistiska
synpunkter draga ett blodigt svärd mot hela denna institution.

När vi diskutera denna sak i första kammaren var det en av talarna som
framhöll, att man här i landet inte längre skulle tänka i krigets kategorier.
Ja, mina damer och herrar, vi äro i den situationen, att vi måste tänka både i
fredens och i krigets kategorier. Vi ha fred, men vi veta ingenting om vad
sorn kan komma. Men en sak är säker: hur mycket vi än äro besjälade av höga
ideal måste vi i alla fall handla efter fakta, efter omständigheter, efter realiteter.
Det är nied hänsyn därtill som jag, mina damer och herrar, skulle vilja
skänka mitt förord till den uppfattning som kommit till uttryck i utskottets
utlåtande.

Andra hammarens protokoll 10-''iö. Nr lii.

138

Nr 16.

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter. (Forts.)

Herr Persson i Vinberg: Herr talman! Det är som statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet sade, att vi ha sett realistiskt på denna fråga, och vi
ha nog inte alltför mycket präglats av pacifistiska känslor, när vi skrevo
motionen. Men det är å andra sidan på det sättet att vi inte kunna så där lättvindigt
vifta bort de besvärligheter, som målsmän ha på grund av denna vämtjänst.
Det är främst de målsmän som bo långt ifrån läroverken och skolorna,
som äro tvungna att räkna med ekonomiska realiteter, och det är tyvärr ganska
många som befinna sig i den situationen. Man får inte förbise att många av
dessa föräldrar underkasta sig en spartansk livsföring för att kunna ge barnen
en gedignare utbildning än de själva fått.

Jag skall inte vidare förlänga debatten men vill bara yttra ett par ord till,
då statsrådet anser att ett bifall till reservationen skulle innebära, att man ute
i landet kommer att säga att detta betyder att faran nu är över. Liksom beslutet
örn värntjänstens införande inte ens av dess tillskyndare betraktats som någon
upprustning, så kan ju inte heller ett bifall till motionen betraktas som en av
rustning. När exempelvis allmänheten i dagens tidningar får läsa, att statsministern
bebådar en höstriksdag, därför att man bland annat skall behandla
beredskapens inskränkning, så tror jag att detta i lika hög grad kan betraktas
sorn en signal till att faran är över.

Jag ber. herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Jag skall inte för
min del gå in på någon diskussion örn det materiella underlaget för värntjänsten.
Det är alldeles onödigt. Men jag vill gärna säga det, att örn det är en stark
opinion här i riksdagen emot värntjänsten, så ligger det i sakens natur att det
bör tagas hänsyn till den. Detta å ena sidan. Å andra sidan måtte det väl
ändå förefalla såsom varande något i panikens tecken örn riksdagen med anledning
av en enskild motion skulle utan någon utredning gå åstad och på en gång
stryka ett streck över denna verksamhet. Nog bör väl ändå riksdagens ledamöter
kunna ge sig till tåls tills här har skett en utredning, vilket utskottet nu
begär. Då kommer materialet på bordet, då få både anhängare och motståndare
ett material att stödja sig på, och då kan det bli en mera saklig bedömning av
frågan än vad som i dag är möjligt. Jag kan inte hjälpa det, men nog tycker
jag, att örn andra kammaren nu skulle gå åstad och utan något verkligt övervägande
vidtaga en ändring härvidlag, skulle detta beslut präglas av ett visst
drag av ovärdighet. Jag tycker nog ändå att åtminstone alla de ledamöter i
kammaren som en gång röstat för värntjänsten skulle anse det vara rejälast,
att man hade en dokumenterad erfarenhet att stödja sig på innan man ändrar
sin mening.

Jag hemställer örn kammarens bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
sig herr talmannen anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Herr Sundström i Skövde begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten
146 av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Onsdagen den 18 april 1945 em.

Nr 16.

139

Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter. (Forts.)

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda, hemställan, bifallit
den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, a,tt han funne flertalet hava röstat för
nej-propositionen. Herr Bergström begärde emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 88 ja och
108 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta»

Kammaren hade alltså bifallit den vid punkten avgivna reservationen.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen.
nämligen

från statsutskottet:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46 under sjätte
huvudtiteln,, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i telegrafverkets fond och luftfartsfonden å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1944/45; samt

från bevillningsutskottet:

nr 146, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 245, angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Herr Liedberg avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 576,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 256, med förslag till förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1945, m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.28 em.

In fidem
Sune Norrman.